1942. Andra kammaren. Nr 22 (Riksdagens protokoll 1942:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 22.

Lördagen den 6 juni.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 30 nästlidna maj och den 2 innevarande juni.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Haj:ts propositioner:

nr 340, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 28 juni 1941 (nr 591) örn familjebidrag åt värnpliktiga med
flera, vilka drabbats av kroppsskada;

nr 344, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 349, med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, m. m.;

nr 359, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet, m. m.;

nr 360, med förslag till lantarbetstidslag;

nr 361, angående beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider
från Finland m. m.; och

nr 362, angående anslag till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen meddelade, att frågan örn riksdagsarbetets ordnande vid
midsommartiden varit föremål för överläggning inom talmanskonferensen och
att man därvid enats örn att kamrarnas sista arbetsplena före midsommar
skulle hållas lördagen den 20 juni och att de första arbetsplena efter helgen
skulle hållas lördagen den 27 juni.

§ 4-

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen, nr 319, angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område m. m.;

till'' statsutskottet propositionen, nr 320, angående bostadsförsörjning för
mindre bemedlade, barnrika familjer m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 321, med förslag till förordning
angående ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela
förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å
margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 338. angående anslag till prisrabattering
å vissa livsmedel;

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 22.

Nr 22.

Lördagen den 6 juni 1942.

till behandling av lagutskott propositionen, nr 341, nied förslag till lag om
kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen, nr 346, med förslag till förordning örn
trafikskatt.

. Vid härpå skedd^ föredragning av Kungl. Maj :ts på bordet liggande proposition,
nr 347, angående anslag till kristillägg för budgetåret 1942/43 remitterades
propositionen, i vad den angick anslag under nionde huvudtiteln, till
jordbruksutskottet, i vad den rörde anslag under tolfte huvudtiteln, till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande å bordet vilande propositioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 351, angående försäljning av en statens järnvägar tillhörig fastighet i
Kristinehamn; och

nr 352, angående vissa anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1942/43; samt

till bankoutskottet propositionerna:

nr 353, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
30 maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt; och

nr 354, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.

Vid nu skedd föredragning av Kungl. Maj :ts på bordet liggande proposition,
nr 355, angående grunderna för uttagande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1942 m. m. hänvisades propositionen, i vad angick de
procenttal, varmed bottenskatten enligt förordningen örn statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt skall för år 1942 utgå, till bevillningsutskottet och i övrigt
till statsutskottet.

Härefter föredrogos var efter annan följande på bordet liggande propositioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 356, angående beredskapsstat- för försvarsväsendet
för budgetåret 1942/43;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 357, med förslag till förordning
örn värnskatt för budgetåret 1942/43; samt

till statsutskottet propositionen, nr 358, angående anslag till särskild ersättning
för debitering av värnskatt för budgetåret 1942/43.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 398 av herr Kilbom m. fl.;

till tredje särskilda utskottet motionen nr 399 av herr Andersson i Vigelsbo;
samt

till statsutskottet motionen nr 400, av herr von Seth m. fl.

% 6.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6
juni 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm;

Lördagen den 6 juni 1942.

Nr 22.

statsutskottets utlåtanden:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för blinda och dövstumma m. m.;

nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1942/43 till tandläkarinstitutet jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 155, i anledning av väckta motioner angående anslag till ungdomskonsulentverksamhet
m. m.;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skoloch
yrkeshem m. fl.;

nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av fastighet
för överståthållarämbetets räkning;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
till anläggningar för elektrisk tågdrift;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1942/43 till oförutsedda utgifter; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å egnahemslån
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckt motion örn viss ändring av förordningen angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker; och
nr 33, i anledning av väckta motioner örn skärpning av straffet för överlåtelse
av motbokssprit till ungdom under 21 år;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 § rättegångsbalken m. m.;

nr 51, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen örn
förbud mot äktenskaps ingående; och

nr 52, i anledning av väckt motion örn höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen
stadgade åldersgränsen;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Ydrehammar kvarn m. m. å kronoparken Norra Kvill i Kalmar län;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning angående anslag till Ersättning till statens
allmänna fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfond; och

nr 52, i anledning av väckt motion örn viss ersättning åt sökandena till
Horssjöns torrläggningsföretag av år 1937;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rättegångsbalk,
dels ock i ämnet väckta motioner; och

nr 3, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en hovrätt för Nedre
Norrland; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i anledning av
väckt motion angående vissa ändringar i andra kammarens ordningsstadga.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

Nr 22.

Lördagen den 6 juni 1942.

från bevillningsutskottet:

nr 303, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till förordning
om rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomstoch
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond; och
nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) örn automohilskatt; samt

från andra lagutskottet:

nr 312, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet
vattenlagen m. m.;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, m. m.; och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. förordningen den 3 juni 1938
(nr 360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Janson i Frändesta, nr 401, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 320, angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
m. möllerr
Janson i Frändesta, nr 402, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 346, med förslag till förordning örn trafikskatt;

herrar Ryling och Dickson, nr 403, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 346;

herr Nilson i Spånstad, nr 404, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 313, angående lönereglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna m. m.; samt
herr Nilson i Eskilstuna un. fl., nr 405, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 322, angående vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets
försvarskrafter sammanhängande markförvärv.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.11 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 9 juni 1942.

Nr 22.

Tisdagen den 9 juni.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 340, med förslag till förordning angående
ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) örn
familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada;

till statsutskottet propositionen, nr 344, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 349, med förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 359, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) örn
särskild skatt å förmögenhet, m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 360, med förslag till lantarbetstidslag;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 361, angående beredande av sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från
Finland m. m.; och

nr 362, angående anslag till färdigställande av Sidsjöns sjukhus i Sundsvall.

§ 3.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionen nr 401 av herr Janson i Frändesta;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 402 av herr Janson i Frändesta; och

nr 403 av herrar Ryling och Dickson;

till jordbruksutskottet motionen nr 404 av herr Nilson i Spånstad; samt

till tredje särskilda utskottet motionen nr 405 av herr Nilson i Eskilstuna
m. fl.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 15, statsutskottets
utlåtanden nr 153—160, bevillningsutskottets betänkanden nr 32 och

Nr 22.

Tisdagen den 9 juni 1942.

33, första lagutskottets utlåtanden nr 50—52, jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 50—52, första särskilda utskottets utlåtanden nr 2 och 3 samt
andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 8.

§ 5.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren ville besluta, att bland två
gånger bordlagda ärenden å morgondagens föredragningslista tredje tillfälliga
utskottets utlåtande nr 8 uppföres närmast efter jordbruksutskottets utlåtande
nr 52.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från statsutskottet:

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna för
uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till driften av icke statliga skyddshem m. m.;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
i Barkåkra ;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m.;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till socialstyrelsen;

nr 310, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kontroll styrel sen;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

316, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande
undervisningen vid de tekniska högskolorna m. m.;

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad disposition
av de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande ställda medlen:

nr 318, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för utjämning
av marknadspriserna å vissa förnödenheter;

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåert 1941/42 till förlagskapital för clearingkassan
för smörjmedel;

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för postverkets
räkning av tomter i Östersund;

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser post- och telegrafverken samt statens vattenfallsverk;
och

nr 323, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser statens järnvägar; samt

Tisdagen den 9 juni 1942.

Nr 22.

från bankoutskottet:

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i
familjepensionshänseende i statens pensionsanstalt för vissa prästerliga befattningshavare.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Avgåvos följande motioner nämligen av:

herr Thäpper m. fl., nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
346, med förslag till förordning örn trafikskatt;

herr Sefve, nr 407, i anledning av Kungl. Maj;ts proposition, nr 357, med
förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1942/43; och

herr Pettersson i Dahl, nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 328, angående vissa ytterligare med den fortsatta utbyggnaden av landets
försvarskrafter sammanhängande markförvärv.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 22.

''Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Svar på fråga.

Onsdagen den 10 juni.

Kl. 11 £. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman! Herr
von Friesen har till mig riktat tvenne frågor: 1) Är det regeringens avsikt att
delge riksdagen resultatet av utredningen rörande överflygningarna i Bohuslän
söndagen den 31 maj? 2) År regeringen i tillfälle upplysa riksdagen vilka
åtgärder som vidtagits i äyfte att förhindra ett upprepande av de talrikt förekommande
kränkningarna av svenskt luftterritorium?

Till svar på den första frågan hänvisar jag till det meddelande, som försvarsministern
lämnat till offentligheten och som utsänts innan herr von Friesens
frågor delgivits mig. Detta meddelande innehöll i denna punkt, att en närmare
utredning givit vid handen, att minst sju plan mellan kl. 18 och 19 överflugit
stora delar av bohuslänska skärgården samt att av dessa minst tre
plan överflugit de inre delarna av Bohuslän och södra Dalsland. Luftvärnsförband
överflögos icke, och svenskt jaktflyg, som insatts mot de neutralitetskränkande
flygplanen, uppnådde ej kontakt med dessa på grund av den tidvis
dåliga sikten.

Samtidigt meddelades från utrikesdepartementet, att det förefallna föranlett
föreställningar på diplomatisk väg.

Sedan försvarsministern lämnat sitt meddelande har rapport ingått, att två
av de tyska planen passerat över hamnen i Lysekil, där sjökrigsskoleavdelningen,
vilken icke utgör något egentligt luftvärnsförband, låg till ankars.
Planen framgingo på cirka 100 meters höjd, varför de i förhållande till fartygen
voro dolda av bergen vid Lysekil tills de passerade kyrkan. De försvunno
hastigt i molnen omkring 20—30 sekunder efter det de siktats. Sikten
var vid tillfället dålig och molnhöjden omkring 200 meter.

Av chefen för marinen beordrad ytterligare utredning rörande förhållandena
vid överflygningarna har ännu icke inkommit.

I anslutning till herr von Friesens andra fråga vill jag försöka klargöra de
allmänna utgångspunkterna för bedömandet av vad som förekommit.

Yi ha här att göra med ett relativt nytt problem för neutralitetspolitiken.
Rent principiellt sett har frågan örn luftterritoriet icke blivit föremål för reglering
genom internationella konventioner på samma sätt som frågor berörande
en neutral stats rättigheter och förpliktelser i fråga örn lant- och sjöterritoriet.
Olika teorier finnas också. Så t. ex. ha vissa mindre stater gjort gällande, att
en förpliktelse att förhindra överflygningar på mycket stor höjd ej kan åläggas
någon stat, då det icke finnes någon praktisk möjlighet att effektivt upprätthålla
ett överflygningsförbud i sådant fall. Det har också visat sig, att
en systematisk överflygning med militära förband av icke krigförande staters
territorium förekommit. För vårt eget vidkommande ha vi kunnat konstatera,
att för ögat osynliga överflygningar av vårt land på mycket stor höjd
i ett par fall ägt rum. Detta konstaterande har varit möjligt tack vare den
noggranna övervakning av luftterritoriet, som vi upprätthålla. Någon praktisk
möjlighet för vårt luftvärn eller vårt luftförsvar att ingripa i sådana fall föreligger
icke.

Onsdagen den 10 juni 1942 t. ni.

Nr 22.

Svar på fråga. (Forts.)

Alldeles oavsett begränsningen i de praktiska möjligheterna vill jag emellertid
fastslå, att vi betrakta det som en rättighet och förpliktelse att söka förhindra
varje kränkning av vårt luftterritorium. I våra före krigsutbrottet i
samarbete med våra nordiska grannländer reviderade och utfärdade neutralitetsregler
föreskrives, att främmande militära flygplan ej få''inkomma över
svenskt område. I fredstid har hos oss gällt, att dessa flygplan icke^ utan tillstånd
tillåtits inflygning. I krigstid lämnas överhuvud taget icke sådant tillstånd.
Men man måste räkna med att inflygningar dock kunna förekomma
och måste avvisas. Örn sådana inflygningar äro avsiktliga eller oavsiktliga
är uppenbarligen svårt att alltid avgöra. Vill man vara på den säkra sidan är
givetvis det enklaste att helt enkelt skjuta ner intränglingen. Detta är utan
tvivel vår rätt, men med hänsyn till våra neutralitetsförpliktelser alls icke någon
skyldighet och ur humanitära synpunkter knappast något lovvärt.

Det senare gäller i synnerhet örn man utgår ifrån att i allmänhet inflygningarna
äro oavsiktliga och alltså icke syfta till att kränka eller skada vårt
land. För en sådan utgångspunkt finnas goda skäl. Man har rätt att förutsätta,
att länder, med vilka vi upprätthålla vänskapliga förbindelser, icke mot oss
företaga fientliga handlingar. Man vet, att under vissa omständigheter, orienteringssvårigheterna
för flygare äro betydande. Efter noggrann prövning av
omständigheterna i varje särskilt fall anser jag mig också kunna utan tvekan
förklara, att någon avsikt att kränka Sveriges. neutralitet icke i något fall
kan förmodas ha förelegat hos vederbörande krigförande makt. Detta gäller
även för de fall då inflygningar varit förenade med våldshandlingar, såsom
då ryska och engelska plan fällt bomber över svenskt område och ett tyskt
plan öppnat kulspruteeld. Det är rimligt, att hänsyn tages till här.berörda förhållanden
vid bestämmandet av arten av de åtgärder, genom vilka vi vilja
skydda oss och hävda vår neutralitet.

För klarhetens skull bör uppmärksamheten fästas vid att överflygningarna
äro av olika slag. Den vanligaste kategorien av överflygningar av det svenska
territoriet är fullt legitim. Jag syftar på den ordinarie passagerartrafik,
som trots krigsförhållandena kan upprätthållas, och på den s. k. kurirflygtrafik,
som äger rum över svenskt område med vårt medgivande. Denna senare
utgöres av dels en ganska livlig trafik mellan Bromma och Storbritannien
och dels en mera omfattande trafik mellan Norge och Finland. I båda fallen
är det fråga om kurirplan, vilka till samma antal flygas frany och^ tillbaka,
och alltså icke örn någon förflyttning av flygstyrkor från ett håll till ett annat.
I båda fallen gäller, att bestämda flygvägar föreskrivits, och att dessa
i regel noggrant följas. Emellertid förekommer i så väl det ena som andra fallet,
att flygarna misstaga sig på vägen och flyga vilse. Nyligen har det förekommit,
att ett tyskt kurirplan vid avvikelse från kursen överflugit Karlskoga-Bofors.
Därom har försvarsministern uttalat sig till tidningarna den
4 juni. Jag vill för min del tillägga, att jag som regel icke finner det rimligt
att nedskjuta ett kurirplan, som i enlighet med lämnat tillstånd flyger
till eller över Sverige, men som av en eller annan anledning kommit ur kursen.
Någon neutralitetskränkning föreligger i sådant fall icke. Energiska föreställningar
ha emellertid gjorts med anledning av felflygningarna, och skulle
dessa icke ha åsyftad verkan, komma andra åtgärder att övervägas, i första
hand ändring i den anvisade flygrouten.

Såsom jag förut framhållit medgivas icke inflygningar eller överflygningar
av främmande stridsplan. Inflygningar ha dock förekommit av dylika plan
av både tysk, rysk och engelsk nationalitet. De talrikaste överträdelserna ha
skett från tysk sida. Dessa lia under den allra senaste tiden haft en omfattning,
som måste vara ägnad att öka irritationen och som givit anledning till
att många frågat sig, örn detta kan vara oavsiktligt, Regeringen har emeller -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1941 f. ni.

Svar på fråga. (Forts.)

tid icke funnit sådana omständigheter vara för handen, att anledning finnes
att anlägga andra synpunkter än tidigare eller att nu vidtaga ändringar i gällande
bestämmelser. Regeringen har emellertid gjort allvarliga föreställningar
med anledning av det inträffade. Vi veta, att redan tidigare stränga order
utfärdats till de tyska flygarna att noggrant respektera det svenska territoriet.
Ifråga örn inflygningarna vid Haparanda av åtta tyska bombplan har mottagits
tillfredsställande förklaring och oförbehållsam ursäkt. Jag utgår ifrån
att även ifråga örn de uppmärksammade överflygningarna av vissa områden
i Bohuslän den 31 maj tillfredsställande förklaring kan givas. Jag vill emellertid
energiskt understryka, att med hänsyn till vårt folks bedömande av vad
som förekommer och till respekten för vår neutralitet måste vi bestämt kräva,
att icke på grund av slentrian eller nonchalans sådant sker, som kan och bör
undvikas.

Beträffande våra skyddsåtgärder vill jag framhålla, att det i praktiken icke
förekommit någon olika behandling av plan av olika nationalitet. En tidigare
bestämmelse, som hänförde sig till särskilda omständigheter, har vållat missförstånd
i denna punkt. Denna bestämmelse har nu ersatts med bestämmelser,
som klart fastställa den lika behandlingen. Bestämmelserna innebära, att enstaka
inflygande främmande plan skola avvisas med varningsskott, såvida
de icke ådagalägga ett otillåtligt uppsåt, i vilket fall verkningseld skall givas.
Beträffande vissa ur militär synpunkt viktiga områden gälla särskilda strängare
bestämmelser. Ingen behöver hysa oro för, att främmande militära flygförband,
som i angreppssyfte tränga in på vårt område, icke skola omedelbart
mötas med verkningseld.

Ehuru de framställda frågorna icke giva anledning därtill, tillåter jag mig
slutligen säga några ord med anledning av de senaste dagarnas opinionsyttringar
i det avhandlade ämnet. Det är enbart tillfredsställande, att vårt folk
har och visar en levande känsla för våra rättigheter och förpliktelser med hänsyn
till den neutralitet i stormaktskriget, som vi proklamerat och som man
från de krigförandes sida högtidligen förklarat sig vilja respektera. Det finns
heller icke någonting att invända mot att medborgarna reagera mot sådant,
som de betrakta såsom intrång eller efterlåtenhet. Även vaksamhet och kritik
mot regeringen är under en demokratisk ordning vällovlig, när syftet icke
är att misstänkliggöra och undergräva dess ställning utan i stället att stödja
och stärka den hållning, som regeringen i bästa samförstånd med folkmeningen
intagit. Men regeringen, som har de bästa förutsättningarna för att överblicka
lägen och förhållanden, måste förbehålla sig att självständigt bedöma vad som
är lämpligt och riktigt för att fullfölja vår svenska linje och för att nå våra
väsentliga syften. Dess kurs och dess åtgärder kunna icke få påverkas av skiftningar
i stämningsläget, vilka ofta bero på en tillfällig anhopning av händelser,
som väcka uppseende, och på eja överdriven föreställning hos enskilda
och grupper örn dessas innebörd och betydelse. Jag behöver knappast försäkra,
att regeringen är fast besluten att använda våra möjligheter till att
skydda våra intressen och skaffa respekt för vår rätt och vårt anseende.

Härefter yttrade:

Herr von Friesen: Herr talman! Jag ber att till herr statsministern få
framföra mitt tack för det synnerligen snabbt levererade svaret på de av mig
framställda frågorna. Frågorna inlämnades ett par timmar innan försvarsministerns
uttalande för Tidningarnas Telegrambyrå återgavs i radio onsdag
eftermiddag. Jag lät dem emellertid stå kvar, då det syntes angeläget, att ett
något utförligare meddelande lämnades från regeringens sida än det vi då

Onsdagen den 10 juni 1942 f. ni.

Nr 22.

. Svar på fråga. (Forts.)

fingo höra av försvarsministern. Jag är särskilt tacksam för den synnerligen
utförliga redogörelsen, som säkerligen i flera avseenden verkar klarläggande.
Såsom herr statsministern påpekade, har ju också en ganska utbredd opinion
inom landet krävt en fastare hållning från statsmakternas sida.

Jag skall nu bara tillåta mig att med några få ord kommentera det meddelande,
som herr statsministern här har lämnat. Först gäller det överflygningarna
över Bohuslän. Därvidlag är jag tacksam för ett besked, som icke hade
hunnit komma med i försvarsministerns redogörelse för en vecka sidan, nämligen
örn överflygningarna över vissa invid Lysekil liggande krigsfartyg. Det
är efter herr statsministern redogörelse uppenbart, att denna fråga ännu icke
är fullkomligt utredd, och man har väl anledning att vänta, att ytterligare
meddelanden skola ingå. Det har nämligen av befolkningen i Bohuslän, särskilt
i Lysekil, gjorts gällande, att den dåliga sikt, som omnämnes såväl i informationsstyrelsens
redogörelse på särskild förfrågan som också i herr statsministerns
meddelande i dag, icke skulle lia varit för handen. Tvärtom skulle
sikten ha varit särskilt god. Förhållandet lär väl ha varit det, att väderleken
den dagen var särskilt skiftande. Det är ali anledning tro, att den här lämnade
redogörelsen är fullt riktig, när det sägs, att det icke gavs tid för fartygen
att beskjuta flygplanen. Det har ju också uppgivits, att de utsända jaktplanen
icke voro i tillfälle att komma i kontakt med de främmande flygplanen.

Det må emellertid tillåtas mig att i det här sammanhanget säga några ord
med anledning av vad som skrivits i några tidningar och vad herr statsministern
här nämnde örn de humanitära synpunkterna, och att mänskliga bedömningsgrunder
måste få göra sig gällande, så att man icke i onödan skjuter ner främmande
plan, som blivit felorienterade. Humanitet är utan tvivel en god sak,
och det är en mycket stor sak för ett land som vårt att visa humanitet gentemot
de svagare, de vinddrivna och vapenlösa. Men humanitet fordrar ju en
viss ömsesidighet. När det gäller den bohuslänska befolkningen kan man med
rätta fråga sig, örn dess fartyg, som bli felorienterade strax utanför tremilsgränsen,
skola behöva bli beskjutna av främmande flygplan eller utsättas för
eld från främmande fartyg, medan samma befolkning är i tillfälle att se,
hurusom flygplan, som flyga tätt ovanför hustaken hemma hos dem själva,
icke utlösa någon synlig reaktion från den svenska försvarsmaktens sida.

Beträffande de förebyggande åtgärderna gäller det väl här, att handling
talar bättre än ord. Det är uppenbart — och det framgår också i viss mån av
herr statsministerns redogörelse — att något ändrade instruktioner meddelats.
Vi ha ju också just under sista veckan fått höra talas örn eldgivning eller
varningsskott mot främmande flygplan. Under de närmaste veckorna få vi
väl också se, vilken verkan dessa tydligen ganska nya instruktioner komma att
få. Främlingar — de må vara tyskar, engelsmän eller ryssar —• måste få klart
för sig, att överflygning kan ha sina risker, den må vara aldrig så ofrivillig.
Framför allt måste de s. k. skyddsområdena absolut respekteras. Hellre må
där hända, att en felorienterad flygare nedskjutes än att en dyrköpt folkberedskap
äventyras. Frågan är säkerligen icke bara eller i främsta rummet av
militär natur utan kanske i allra högsta grad av folkpsykologisk art.

Det som inträffat de sista åtta—tio dagarna visar, vilket jag icke kan underlåta
att i detta sammanhang understryka, behovet av en i möjligaste män
fri opinionsbildning inom vårt land. Aldrig har kravet därpå stått klarare än
just i detta sammanhang. De mest bestämda kraven komma icke från dem, som
kanske lia de mest upprörda ordalagen och som ha kanske ganska vittsvävande
funderingar om ommöblering av regeringen och liknande. En dylik tankegång
är alldeles säkert i vart fall denna kammare fullständigt främmande.
Ett. eller annat överord betyder dock föga. Jag anknyter också till vad herr

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Svar på fråga.

Svar på fråga. (Forts.)

statsministern anförde i slutet av sin framställning, nämligen att det är nödvändigt,
att det blir en växelverkan mellan en vaken opinion och statsmakterna.
Han talade nyss örn den eventuellt dåliga sikten nere i Bohuslän vid
detta remarkabla tillfälle. Ja, det kan möjligen hända, herr talman, att sikten—
detta i överförd bemärkelse — blir litet olika, beroende på var man
befinner sig. Med andra ord: det är icke alltid säkert, att de, som sitta i ledningen
och bära det utan tvivel tunga ansvaret här uppe i vår huvudstad, i
varje situation kunna bedöma saker och ting på det absolut riktiga sättet. Jag
tror, att man måste göra det erkännandet, att någon gång även på västkusten,
ja, varför icke i Göteborg, kunna finnas vissa utgångspunkter för ett bedömande,
som också kan vara värdefullt för den ansvariga statsledningen att
känna till.

oHerr Hagberg i Luleå: Herr talman! Till herr statsministerns besked, som
pa vissa punkter var rätt upplysande, vill jag göra ett par kommentarer.

Jag tror, att var och en av detta besked måste få det intrycket, att de direktiv
eller instruktioner, som för närvarande gälla för luftvärnet, icke motsvara
de direktiv eller instruktioner, som gällde före den stora förändringen
i kraftförhållandena i Europa, vilken framträdde sommaren 1940. Vidare tycker
jag mig ur statsministerns uttalande, trots förklaringen örn att man i
praktiken icke gör någon skillnad mellan behandlingen av olika stater, kunna
utläsa, att principiellt gör man dock en sådan skillnad.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp
erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av andra kammaren
herr Henriksson har till mig riktat följande fråga:

Kan det förväntas, att herr statsrådet inom närmaste framtiden tager
ståndpunkt till den av statens livsmedelskommission i skrivelse till Kungl.
Maj :t tillstyrkta ökningen av detaljhandelsmarginalen på mjölk refererad på
sid. 53 i proposition nr 319, men varom departementschefsuttalande i nämnda
proposition saknas?

o Till svar härpå vill jag meddela, att en undersökning för närvarande pågår
inom priskontrollnämnden rörande detaljhandelsmarginalerna inom livsmedelsbranschen.
Det torde icke vara möjligt att behandla detaljhandelsmarginalen
inom mjölkhandeln fristående från den övriga livsmedelshandeln. Så
snart denna undersökning slutförts, kommer frågan att upptagas till prövning.

Härpå yttrade

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
mitt tack för det lämnade svaret.

När gräddransoneringen trädde i kraft den 20 november 1941, medförde
den omedelbart en mycket omfattande omläggning av konsumtionsvanorna.
Då hushållen ställdes i valet mellan grädde och matfett, visade husmödrarna
ingen tvekan örn vilket de skulle välja. Denna omläggning av konsumtionsvanorna
fick också en mycket påtaglig återverkning på distributionen. Inom
Stockholms livsmedelshandlareförbund verkställdes i december en utredning
för att utröna, vilka ekonomiska verkningar, som denna konsumtionsomläggning
hade fått för distributionen. Utredningen visade, att försäljningen av

Onsdagen dea 10 juni 1942 t. in.

Nr 22.

Svar på fråga. (Forts.)

grädde sjunkit med över 70 % veckan efter det att ransoneringen hade trätt i
kraft. Jämfört med tidigare år hade mjölkförsäljningen visserligen något stigit,
men på grund av de rådande förhållandena vägde denna ökning fjäderlätt
i förhållande till vad man gått miste örn genom den uteblivna gräddförsäljningen.
Den utredning, som jag nyss omnämnde och som omfattade 386
mjölkbutiker i Stockholm, visade en inkomstminskning på grund av gräddransoneringen
på i medeltal 25 kronor per affär och vecka, vilket för varje
affär alltså betydde 1,300 kronor per år. Justerar man den siffran med hänsyn
till den ökning mjölken hade givit, kommer man till en nettominskning
av 1,200 kronor. Man förstår vad detta betyder för dessa småhandlare, som
icke ha större inkomst för år än mellan 2,000 och 3,000 kronor.

En omedelbar hänvändelse gjordes till livsmedelskommissionen, däri det
nämnda utredningsmaterialet ställdes till kommissionens förfogande. Det diskuterades,
såvitt jag bär mig bekant, åtskilligt, och nu har över ett halvt år
gått. Man har kommit fram så långt, att livsmedelskommissionen har skrivit
till Kungl. Maj :t och påpekat dessa förhållanden och även tillstyrkt ökning
av distributionsmarginalen på mjölk för att ge någon kompensation för den
förlust, som försäljningsminskningen på grädde har åstadkommit. Som belägg
för att en sådan framställning är berättigad, torde man endast behöva
hänvisa till alla de bördor av olika slag, som krisen medfört för handeln i
samhällets intresse. För att emellertid ytterligare få klarhet om hur det låg
till nu, verkställdes en ny utredning i april detta år. Man använde precis
samma utgångsmaterial, alltså samma affärer som förut fingo lämna uppgifter.
Det visade sig då, att bruttoinkomsten hade ökat på grund av en ökning
av mjölkförsäljningen. Mjölkförsäljningen hade nämligen ökat med 13 % jämfört
med den tidigare undersökningsperioden, och därvidlag förelåg alltså en
förbättring av 5 kronor 58 öre i veckan per affär i medeltal, men gräddförsäljningen
hade ytterligare gått tillbaka med 1 krona 50 öre i veckan. Det
förelåg alltså en nettoökning av 4 kronor 8 öre i veckan. Men jämför man
denna ökning med 25-kronorsminskningen förut kvarstår fortfarande en minskning
av 21 kronor per vecka, och det motsvarar cirka 2 öre per liter mjölk.
Jag har velat nämna dessa siffror.

Nu framhåller herr statsrådet i svaret, att priskontrollnämnden håller på
med en allmän översyn av detaljhandelns vinstmarginal. Men hur menar man,
att hela denna handel av mindre företagare, som icke ha så stark ekonomisk
rygg, skall kunna stå ut med svårigheterna? Menar man, att dessa människor
skola avlida ekonomiskt sett under den tid, som man prövar ett förhållande,
som tydligt ådagalägges med siffermaterial. Jag måste säga, att jag
anser det vara ganska hårt, att man icke skall kunna komma till ett resultat
efter alla dessa diskussioner. Det ger mig anledning att något beröra hela
detta problem ur principiell synpunkt. Här har man i många olika sammanhang,
exempelvis när det gäller mjölken, charkuterivarorna, brödet och en hel
del andra artiklar, vid prissättningen kommit fram till marginaler för distributionen,
som för större delen av företagsamheten näppeligen gör det möjligt
att kunna existera.

Det har i denna diskussion talats örn rationalisering, men det förefaller
ganska egendomligt, örn man ställer detta tal i dagens läge i relation till det
intresse som från statens sida visats för det problemet tidigare. Jag vill erinra
örn att under 1920-talet gjordes upprepade framställningar från köpmannaorganisationerna,
att man med statens medverkan skulle få fram kompetensfordringar
för dem, som skulle utöva handel. Man förmenade då, att det måste
ske en gallring, och att det borde ske efter kompetensprincipen. Statsmakterna
avvisade denna framställning och rekommenderade näringsorganisationer -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

na att lösa det problemet själva. Man försökte lösa det genom samarbete mellan
näringsorganisationerna angående nyetableringar. Vad skedde? Jo, då talades
det högljutt örn monopoltendenser inom affärslivet. Det blev alltså resultatet.
På senaste tid har man emellertid fått höra andra synpunkter. Finansministern
utvecklade vissa dylika synpunkter i debatten örn tobaken. Han
påpekade då för sin del, att ban ansåg dessa strävanden att åstadkomma större
distributionsenheter och skära bort dem som icke hade förutsättningar vara
en riktig väg. Men det är påtagligt, att skall en rationalisering ske, bör det
vara ett arbete inriktat på en viss sikt. Jag kan icke förstå, att det är förenligt
med vare sig ekonomiska utgångspunkter eller med sociala utgångspunkter,
örn man nu genom en oberättigat hård politik skall skära bort massor
av småföretagare, som icke, såvitt jag vet, ha begått något annat brott
än att försöka på bästa sätt fylla den funktion i samhället, som distributionen
utgör, och på allt sätt lojalt ställa sig statsmakternas direktiv till efterrättelse.

Jag vill till slut rikta en allvarlig vädjan till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet att försöka så snart som möjligt åstadkomma en
rimlig förbättring för den del av handeln, som distribuerar mjölk, detta med
hänsyn till det mycket svåra läge den kommit i genom statsmakternas åtgärder
i hela folkhushållets intresse.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 406 av herr Thäpper m. fl.; och

nr 407 av herr Sefve; samt

till tredje särskilda utskottet motionen nr 408 av herr Pettersson i Dahl.

§ 4.

Ändring i Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av Kungl.
vUsa delar av Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen

lagen om för- <jen g junj 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm.
samlings styrelse

i Utskottet hemställde, att riksdagen med bifall till förevarande proposition
btoc o m. mg^e antaga i utlåtandet intaget förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) om församlingsstyrelse i Stockholm.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på en häpnadsväckande oformlig lagbestämmelse, som utskottet
tillstyrkt i föreliggande fråga. Jag syftar på bestämmelsen örn att församlings
delegerade skola erhålla, visserligen inte skyldighet men dock rätt att bekosta
enskild församlings kyrkobyggnad med upp till fyra femtedelar av kostnaderna.
Det betyder, att örn en av Stockholms 19 församlingar beslutar bygga
en kyrka, svarar församlingen själv för endast en femtedel av kostnaden.
Syftet med denna bestämmelse är Hacket genomskinligt. En rad kyrkobyggen
äro aktuella i Stockholm, d. v. s. aktuella bland de kretsar, som äro speciellt intresserade
för statskyrkan. Kostnaderna för kyrkobyggnaderna för de försam -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Ändring i vissa delar av lagen om församlingsstyrelse i Stockholm. (Forts.)
lingar det gäller lia dock utgjort en hämsko. Man Ilar inte vågat belasta församlingsmedlemmarna
för kyrkliga utgifter på sätt man önskat. Nu vill man
göra kyrkobyggnaderna och kostnaderna för dessa mera acceptabla. Man vill
avtrubba det motstånd från arbetarkarl, som är tillfinnandes, när det gäller sådana
utgifter. Man kanske vill invända, att församlingsdelegerade få ingen
skyldighet att bi-stå församling, som beslutat kyrkobygge, med fyra femtedelar
av kostnaderna, endast rättighet till det. Men örn delegerade lämnat en församling
sådant bistånd, lär man sedan säkert komma att anföra, att det föreligger
moralisk plikt att understödja andra på samma sätt, detta särskilt som de
stora partierna ju ständigt låta invälja endast sådana i de kyrkliga institutionerna,
som äro livliga anhängare av kyrkans bestånd som statskyrka, alltså
som en medborgarna påtvingad institution.

Förslaget innebär vidare, att de indirekt valda församlingsdelegerade få
ökade befogenheter på bekostnad av de direkt valda och det även på andra områden
än det som jag här nämnt. Det betyder en avdemokratisering av de kyrkliga
beslutande organen. Man motiverar förslaget med behovet av »utjämning»
av kostnaderna mellan de olika församlingarna och en bättre avvägning av utgifterna.
Hade man verkligen velat en radikal reform för att nå dessa syften,
då skulle nian sökt förverkliga vad kammarrådet Wohlin snuddat vid i sin utredning,
nämligen överlåtit de ekonomiska kyrkliga frågorna åt stadsfullmäktige
i Stockholm. Det hade varit en reform ägnad att tjäna de syften man anger
sig vilja nå med denna reform. Nu har ecklesiastikministern i stället, i varje
fall vad det gäller frågan örn kostnaderna för kyrkobyggen, framlagt ett nytt
förslag, som de myndigheter som yttrat sig i frågan inte haft tillfälle att taga
ställning till, därför att det icke tidigare förelegat. Det liknar närmast en överrumpling.
Det förslag, som nu föreligger, örn ändring i församlingsindelningen
i Stockholm, är en ny kyrklig reform av samma art, som den av Stockholms
arbetare med sådant ogillande mottagna reformen örn Stockholm som särskilt
stift. Jag vet, att de arbetarrepresentanter, som medverkade till denna, nogsamt
fått veta av, att de därvid handlade mot sina uppdragsgivares vilja.

Jag vill inte medverka till huvudstadsbefolkningens påtvingande av dylika
ovälkomna reformer och ber därför, herr talman, att få yrka avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 291.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill endast säga några korta ord. Det lär
inte kunna bestridas — och det har inte heller den föregående talaren gjort —
att denna proposition faktiskt kommer att verka skatteutjämnande. Herr Persson
i Stockholm försökte måla en skräckbild av hur det skulle kunna gå, om
dessa församlingsdelegerade skulle bestrida t. ex. 4/5 av kostnaderna för en församlings
uppdelning i två, och han menade, att örn detta skett en gång, kunde
man sedan i rättvisans namn kräva, att det skulle ske även i andra fall, på
andra ställen. Jag vill gentemot detta påpeka — något som herr Persson f. ö.
erkände — att detta inte är en skyldighet för församlingsdelegerade utan endast
en rättighet, och att man väl mäste förutsätta, att de med ansvarskänsla
och saklighet pröva sådana spörsmål.

Det kan inte bestridas, att reformen i stort sett innebär en skatteutjämning
för Stockholms olika församlingar. Jag finner det ganska rimligt, att t. ex.
kyrkligt sett förmögna församlingar få lämna bidrag till stora men ganska
fattiga församlingar. Detta är en av reformens huvudtankar, och jag tror också.
att den i praktiken kommer att stå sig.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Anslag till
tandlälcarinstitulet.

Ändring i vissa delar av lagen örn församling sstyrelse i Stockholm. (Forts.)

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Till den siste talaren vill jag endast
säga. att jag är övertygad örn att det i praktiken kommer att bli så, att även
fattiga församlingar få lämna bidrag till rika församlingars kyrkobyggen,
exempelvis när det gäller Oscars församling. Jag är fullt övertygad örn att
verkligheten kommer att bevisa riktigheten av mina påståenden.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet: och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5-

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag för budgetåret 1942/43 till läroanstalterna
för blinda och dövstumma m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 154, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning angående anslag för budgetåret
1942/43 till tandläkarinstitutet jämte i ämnet väckta motioner.

Därvid yttrade

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! Jag är en av dem. som vid
årets riksdag väckt en motion örn åtgärder för att avhjälpa den brist på tandläkare,
som nu råder. Denna motion behandlas i samband med den fråga, som
nu föreligger till behandling, och jag har begärt ordet bl. a. för att till statsutskottet
uttala min tillfredsställelse över den välvilliga behandling, som motionen
erhållit. Samtidigt vill jag uttala den förhoppningen, att de åtgärder,
som här äro föreslagna, även skola leda till önskat resultat.

Vi hade i vår motion påpekat, att den bristande rekryteringen till distriktstandläkaretjänsterna
i första hand berodde på att löneförhållandena vid landstingens
tandkliniker icke anses särskilt lockande. Då man emellertid granskar
löneförhållandena och jämför de löner, som utgå till distriktstandläkare, med
privata tandläkares inkomster, förefaller det mig, som örn denna argumentering
för att man icke kan få tandläkare till distriktstandvården icke är riktig.
Det visar sig nämligen, örn man kastar en blick i taxeringskalendern för 1941,
att av 30 inkomsttagare komma endast 13 tandläkare, som höra till privata
kliniker, upp till högre inkomster än tandläkarna vid de kliniker, som höra
till landstingens verksamhetsområden. Det är således för mig alldeles tydligt,
att den motivering, som från tandläkarhåll anföres, nämligen att inkomsterna
på landstingens kliniker icke skulle vara sådana, att de lockade, måste vara
felaktig och anledningen vara en annan. Det är naturligtvis svårt att yttra sig
örn var orsaken ligger, men troligtvis måste den vara en annan än den, som angives
från tandläkarhåll. Man kan ju i samband med detta säga, att man kan
ansluta sig till den interpellation, som för någon tid sedan framfördes här i
kammaren, då det gällde tillsättning av läkare vid lasaretten. Interpellanten
gjorde där gällande, eller ifrågasatte i varje fall, att det förelåge en blockad
av vissa lasarettsläkaretjänster.

Man kan i detta sammanhang fråga sig, örn det inte bland Sveriges tandläkare
finns ett mycket ringa intresse för att låta sig engageras för landstingens
tandvård. Man styrks i den uppfattningen, när man ser, att det ute i landet
dagligen, eller i varje fall rätt ofta, uppstår nya privata tandkliniker, medan

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Anslag till tandläkarinstitutet. (Forts.)
däremot landstingens tandklipiker lia mycket svårt att få några tandläkare.
Vore bristen på tandläkare verkligen av den omfattning, som gjorts gällande,
skulle naturligtvis inte heller de privata tandklinikerna kunna uppstå i deri,
stora utsträckning, som nu faktiskt sker.

Bland förslagen till åtgärder för stimulerande av rekryteringen till distriktstandläkaretjänsterna
kan nämnas medicinalstyrelsens förslag örn instiftande av
vissa stipendier, som skulle dels underlätta utbildningen och dels bistå distriktstandvården
genom att till dem knötes villkoret, att stipendiaterna under
viss tid måste tjänstgöra i landsorten.

Man får hoppas, att de i propositionen föreslagna åtgärderna ävensom nyssnämnda
rekommenderade vägar skola leda till att nu rådande förhållanden förbättras
utan att statsmakterna måste vidta andra åtgärder.

Herr talman! Med dessa ord har jag endast velat uttala detta önskemål.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 155, i anledning av väckta motioner angående anslag till ungdomskonsulentverksamhet
m. m.;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1942/48 till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem samt skoloch
yrkeshem m. fl.;

nr 157, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående förvärv av
fastighet för överståthållarämbetets räkning;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare medel
till anläggningar för elektrisk tågdrift;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag för budgetåret 1942/43 till oförutsedda utgifter; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående räntan å egnahemslån
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk;

bevillningsutskottets betänkanden:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 § rättegångsbalken m. m.; och
nr 51, i anledning av väckt motion angående revision av lagstiftningen örn
förbud mot äktenskaps ingående.

Kammaren beslöt vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av väckt motion
örn höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 116, vilken behandlats av
första lagutskottet, hade fröken Andersson m. fl. föreslagit, att riksdagen måtte
Andra kammarens protokoll 19i2. Nr 22. 2

Motion om
höjning av
den i 18 kap.
8 § strafflagen
stadgade
å Idersgränsen.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Motion örn höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

(Forts.)

för sin del besluta höjning till sexton år av den i 18 kap. 8 § strafflagen
stadgade åldersgränsen femton år.

Utskottet ^hemställde, att förevarande motion, II: 116, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fru Gustafson, vilken yrkat, att riksdagen i
anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning rörande lagändring i motionens
syfte samt för riksdagen framlägga det förslag som därav kunde föranledas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fru Gustafson: Herr talman! Vid detta utlåtande har jag fogat en reservation,
och jag vill därför med några ord klargöra min inställning till det i motionen
framförda problemet och till mitt yrkande.

Till en början vill jag med styrka särskilt framhålla, att min och andras
medverkan till denna motion icke förestavas av någon veklagan över ungdomens
s. k. förvildning. Hela denna diskussion örn ungdomen är i många avseenden
fariseisk och icke rättvis. Därför är, ur min synpunkt, fångvårdsstyrelsens
polemik mot motionen i vad det gäller ungdomens liv ett slag i luften,
pär den gör valda citat ur befolkningskommissionens betänkanden. Det är ett
mycket större och allvarligare problem, som vi härmed velat framföra inför
riksdagen, och det är den ansvarslöshet, som gör sig gällande bland äldre män
och i deras förhållande'' just till ungdomen.

Vad som nu ater aktualiserat kravet pa en höjning av skyddsåldern är en del
företeelser bl. a. vid förläggningar av inkallade, som givit anledning till stor
oro hos barnavårdande myndigheter, lärare och föräldrar. Enbart att sådant
kan ske,^ att män i landstormsåldern kunna inleda sexuella förbindelser med
Ib ars flickor, da de kanske själva äro fäder till flickor i samma ålder,
är upprörande. När därtill vuxna och även äldre män som ursäkt framhålla’
att de blivit förförda av unga flickor, kan det inte hjälpas, att en sådan ursäkt
inte kan tas pa allvar. Emot sådana påståenden kan anföras just deras på
grund av ålder och erfarenhet absoluta överlägsenhet i förhållandet mellan
parterna, och att de borde mera kunna inse det ansvarslösa i sitt beteende mot
barn och ungdom.

Jag skall inte längre tala örn motionen och dess syfte, ty det komma
säkert andra att göra, men jag vill alldeles särskilt framhålla, att det är ett
allvarligt önskemål bland föräldrar och sociala arbetare, att både skydds- och
straffåldern höjes från 15 till 18 år. Detta krav kommer att framföras med
större styrka än hittills och mäste i sinom tid leda till statsmakternas övervägande
och beslut.

Vid behandlingen i första lagutskottet har jag frångått motionens yrkande
örn omedelbar ändring i åsyftade lagrum och förordar i stället i min reservation
en skrivelse om utredning, som kan leda till förslag örn lagändring i motionens
syfte. Detta har jag gjort med ledning av inkomna yttranden och alldeles
särskilt överståthållarämbetets yttrande, där ämbetet ifrågasätter, örn
icke motionärernas syfte skulle kunna tillgodoses genom en utvidgning av

knp. 8 a § strafflagen, sa att därunder folie även den som förledde kvinna
under 18 år till otukt genom »grovt missbruk av en på ålder och erfarenhet
grundad överlägsenhet». Överståthållarämbetet har också framfört det förslaget,
att missbruksbegreppet skulle fixeras till sin innebörd genom angivande
av vissa åldersgränser. Det är med ledning särskilt av dels detta yttrande och

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Motion om höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

(Forts.)

dels ett yttrande från socialstyrelsen, som jag i min reservation föreslår riksdagen
att skriva till Kungl. Majit och anhålla, »att Kungl. Majit ville föranstalta
örn utredning rörande lagändring i motionens syfte samt för riksdagen
framlägga det förslag, som därav kan föranledas».

Utskottet har visserligen icke gått emot motionens syfte, men det har betänkligheter
mot att förorda en skrivelse, och hänvisar till sist till att de hithörande
bestämmelserna i 18 kap. strafflagen komma att omprövas av straffrättskommittén
i dess fortsatta arbete.

Man kan ju kanske nöja sig med detta, men man har dock anledning befara,
att det i bä^ta fall dröjer minst 5 år, i säkraste fall 10—15 år, innan ett betänkande
kan vara färdigt, varefter riksdagen skall ta ställning till en eventuell
proposition. Det synes mig därför vara vådligt att vänta så länge på den
i motionen önskade lagändringen i en detalj av strafflagen.

Med dessa ord, herr talman, har jag velat motivera min inställning till motionen
och det däri framförda problemet samt mitt yrkande. Jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren, fru Skoglund-Lindblom och
fru Rönnebäck.

Fru Nordgren: dag har, när jag undertecknade föreliggande motion ingalunda^
förbisett de svårigheter, som kunna uppkomma, när det gäller att avgöra
åldersgränsen hos barn i de åldrar, det här är fråga om. Jag anser emellertid,
att detta är en så allvarlig fråga, att något bör göras så snart som
möjligt för att skapa ökat skydd åt dessa unga.

Det är ju även ganska inkonsekvent, att medan i samtliga sociala lagar, som
gälla barn, åldersgränsen satts till 16 år. man i det här fallet stannat vid 15 år.
Medan man sålunda i sociallagstiftningen hävdar att samhället, när så är behövligt,
är skyldigt att bidraga till vederbörandes försörjning upp till 16 års ålder,
anser man däremot inte, att samhället har någon förpliktelse att i detta fall
värna ungdomar upp till 16 år, utan här har man stannat vid en lägre åldersgräns.
Jag anser, att det vore konsekvent att i lagar och författningar ha likformiga
åldersgränser i allt som rör barn. När denna gräns i sociallagstiftningen
fastställts till 16 år, anser jag, att det vore riktigast att införa samma
gräns även i detta fall.

Vidare är det väl ganska anmärkningsvärt, att örn en man exempelvis stjäl
en kaka bröd, straffas han för denna handling, under det att han, örn han förleder
ett barn i åldern mellan 15 och 16 år — jag betonar särskilt, att ungdomar
i denna ålder till sitt tänkesätt fortfarande äro barn — till en handling, som
kanske förstör hela dess framtida liv, går fri. Man behöver inte särskilt fästa
sig vid huruvida vederbörande tillfogas någon fysisk skada eller ej, ty så är
vanligtvis inte fallet, och jag ser inte heller problemet ur medicinsk synpunkt,
men barnet kan däremot tillfogas en moralisk skada, som kan kvarlämna men
hos det för all framtid.

Med helt och fullt understrykande av vad fru Gustafson anfört i denna sak
ber jag, herr talman, att fa yrka bifall till den av henne avgivna reservationen.

Herr ljudqvist: Herr talman! Mot de vackra anföranden, som nyss hållits
av två talarinnor, och de viktiga synpunkter och goda råd, som däri framfördes,
har jag intet att erinra och säkert icke heller någon av dem som suttit
i första lagutskottet vid behandlingen av denna motion. När fru Gustafson
inom utskottet lika vackert som nu i kammaren talade för sitt yrkande, dro -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Motion om höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

(Forts.)

gos såväl jag som några andra ledamöter av utskottet med av hennes vackra
anförande, och detta medförde, att vi inom utskottet röstade för hennes förslag
örn en skrivelse till Kungl. Maj :t.

Men det gäller ju inte bara att komma med vackra ord och goda råd, utan
nu gäller det att söka omsätta den tankegång, som framförts i motionen, i
en lag och göra denna lag sådan, att man därigenom kan råda hot på det onda.
som här påtalats. När utskottsbehandlingen av ärendet framskridit litet längre,
var det inte möjligt för oss, som förut hade röstat med fru Gustafson, att
förena oss med henne örn en reservation. Utskottet har, såsom fru Gustafson
säger, på intet sätt visat sig ogynnsamt stämt mot motionen, men det är svårigheten
att på detta område göra någonting, som har gjort, att.vi inte ansett
oss kunna hemställa örn bifall till densamma. Jag tänkte för min del, att det
skulle varit möjligt att åstadkomma någonting på grundval av den av Överståthållarämbetet
framförda tanken, men det visade sig, att inte heller den
vägen var framkomlig.

Utskottet hänvisar till att sträffrättskommittén under sitt fortsatta arbete
har att syssla med de kapitel av strafflagen, som det här är fråga örn. Fru
Gustafson är emellertid rädd för att det kommer att dröja alltför länge, örn
man skall gå den vägen, och anser därför, att en speciell utredning rörande
denna fråga bör komma till stånd. Ja, det är väl troligt, att det som fru
Gustafson säger kommer att dröja, men jag undrar likväl, örn vi icke få finna
oss i detta dröjsmål. Ty det kan knappast vara lyckligt att när det gäller en
så svår fråga som denna ställa till med en särlagstiftning, utan det är mycket
bättre, örn man får behandla denna fråga i samband med andra liknande eller
närbesläktade frågor.

Det är dessa synpunkter som gjort, att utskottets samtliga ledamöter utom
fru Gustafson ha stannat för att yrka avslag på motionen. Herr talman! Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

Fröken Andersson: Herr talman! Vi motionärer äro helt naturligt tacksamma
för den inställning till denna fråga, som dock andades ur det anförande,
som herr Lindqvist nyss höll. Vi äro också fullt på det klara med att inte allt
hänger på lagarna som sådana, utan att det — och detta kanske i främsta
rummet — behövs ett komplement därtill.

När man närmare studerar denna fråga, kan man konstatera, att denna 15-årsgräns har varit gällande ända sedan år 1864, då äktenskapsåldern i Sverige
låg vid denna ålder. Sedermera har ju den tillåtna åldern för ingående av
äktenskap höjts, men icke förty har den gräns det här gäller fått stå kvar vid
15 år. Det har konstaterats — och detta har socialstyrelsen i sitt yttrande understrukit
— att pubertetsåldern för flickas vidkommande egentligen inte upphör
förrän vid 18—19 års ålder. Jag tycker, att detta uttalande bör säga någonting
i detta .sammanhang. År 1937 betonade chefen för justitiedepartementet,
att det i modern lagstiftning fanns en tydlig tendens till höjning av den
här berörda åldersgränsen, och jag kan som exempel nämna, att man inom såväl
engelsk som norsk rätt kommit fram till 16-årsgränsen.

Nu förstår jag fuller väl, att denna gräns icke kan lösryckas ur sitt naturliga
sammanhang med andra lagbestämmelser. Men jag undrar i alla fall -— och i
det avseendet ha vi motionärer stöd exempelvis från Överståthållarämbetet, såsom
redan förut nämnts — örn det inte skulle kunna finnas någon utväg ur de
svårigheter, som utskottet talar örn. I medicinalstyrelsens yttrande betonas
det, att det just inte föreligger några medicinska skäl för en höjning av den här
ifrågavarande åldersgränsen. Nej, det kan ju hända, men i ett kultursamhälle

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Motion orri hörning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

(Forts.)

är det väl dock i minst lika hög grad fråga om den psykologiska sidan av saken
i det här sammanhanget. I det avseendet konstaterar medicinalstyrelsen,
att kvinnorna före 16-årsåldern äro så psykiskt outvecklade, att såväl sexuellt
umgänge som moderskap utan tvekan måste anses olämpligt. Det är ju dock
sakkunskapen, som här uttalar sig.

Det har från flera håll både i detta sammanhang och i den tidigare förda
diskussionen i detta ämne framhållits, att flickorna själva ofta ta initiativet.
Fru Gustafson har tidigare berört denna sak. Det är alldeles riktigt. Men vill
man slutföra denna tankegång kan man ju säga, att det i dag som är kan komma
både 13- och 14-åringar och ännu yngre och ta initiativet. Detta kan därför
inte vara någon hållbar invändning mot en höjning av åldersgränsen.

Jag kommer därefter över till den enligt min mening svagaste invändningen,
nämligen att vederbörande ha så svårt att avgöra örn flickorna -— jag håller
mig särskilt till dem, ehuru motionen också gäller pojkar — ha uppnått IG
års ålder. Man kan självfallet göra samma invändning, när det gäller 15-årsgränsen;
det föreligger samma svårigheter att avgöra, om en flicka uppnått
15 års ålder. Men dessa bevissvårigheter, som otvivelaktigt finnas — det vore
naivt att förneka detta — böra icke — vilket särskilt betonas från socialstyrelsens
sida — få utgöra hinder för en lagstiftning, som vore ägnad att öka
skyddet för vår ungdom. Det understrykes i socialstyrelsens yttrande, att detta
just nu är av oerhörd betydelse. Visserligen har det i yttranden från medicinalstyrelsen
och fångvårdsstyrelsen framhållits, att man skall försöka gå fram
efter positiva linjer genom att ordna för ungdomens fritidssysselsättning och
nöjesliv. Man skall, såsom det heter i fångvårdsstyrelsens yttrande, »lita till
vad som kan vinnas genom uppfostran och undervisning». Ja, det är alldeles
klart, att ''dessa synpunkter äro viktiga, men skulle man gå fram på den linjen,
skulle man ju knappast, jag höll på att säga behöva några lagar alls, och då
skulle man genomdriva detta över hela linjen.

Motionärernas tanke är som jag redan för en stund sedan sade, att vi behöva
denna höjning av åldersgränsen som ett ökat skydd för ungdomen. Det har
t. ex. hänvisats till att barnavårdsnämnderna kunde effektivisera sitt arbete,
och att detta vore en lämplig utväg. Detta är riktigt, men som från ett par
håll framhållits behöva barnavårdsnämnderna stöd av en sådan här lagstiftning
i sitt arbete. Jag har under de senaste dagarna — och även tidigare —-talat med en hel del socialarbetare, som äro verksamma just på hithörande områden,
inom barnavårdsnämnder och ungdomsskyddsorganisationer av olika
slag, och de ha samstämmigt intygat, att en höjning av åldersgränsen visserligen
inte löser hela problemet — det har ingen människa för resten tänkt sig;
åtminstone ha inte motionärerna gjort det — men, säga vederbörande, en sådan
åtgärd skulle dock i praktiken vara ett stöd för oss. ty missbruk komma väl
också i fortsättningen att förekomma. En sådan lagändring skulle dock rädda
en väsentlig del av dem, som nu alltför tidigt komma ut på vägar, som ur samhällets
synpunkt inte kunna anses önskvärda.

Det i överståthållarämbetets yttrande framförda förslaget, att åstadkomma
en förbättring på detta område har redan berörts. Jag skaili detta sammanhang
klart och öppet erkänna, att när vi lade fram motionen, voro vi rätt så tveksamma
just med tanke på att de jämnåriga skulle råka illa ut, och således
unga pojkar och även flickor tidigt skulle stämplas som lagbrytare. Jag tycker,
att överståthållarämbetets fingervisning ur den synpunkten är någonting
att ta fasta på. Detta förutsätter givetvis en utredning av saken, en utredning,
som inom parentes sagt förordas av länsstyrelsen i Malmöhus län. Hänvisningar
lia även gjorts till den revision av strafflagen, varmed sträffrättskommittén

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Motion om höjning av den i 18 kap. 8 § strafflagen stadgade åldersgränsen.

(Forts.)

är sysselsatt, men det har också betonats, att denna tar mycket lång tid i anspråk.
Vi ha i andra sammanhang talat örn stöd och hjälp åt ungdomen, och
jag är för min del helt naturligt övertygad om att den av motionärerna föreslagna
åtgärden skulle vara ett ganska viktigt led i vår strävan att hjälpa
ungdomen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Fru Gustafson: Herr talman! Jag skall inte förlänga denna debatt med
något längre inlägg. Jag vill bara säga, att jag är förvånad över att herr Lindqvist
tyckte, att jag talade vackert. Jag tyckte, att jag sade verkligt fula saker
och ärligt menade ord örn äldre män. Det var inte i första hand örn ungdomen
jag talade utan örn de äldres ansvarslöshet, och just därför finner jag
det förvånande, att ingen talar örn detta.

Jag vill alltså gendriva den uppfattningen, att jag skulle ha talat särskilt
vackert. Mitt anförande bars upp av en verkligt djup indignation över att sådana
företeelser, som jag har påtalat och som göra sig gällande bland äldre
ansvarslösa människor, skola få förekomma utan att samhället reagerar däremot.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr talmannen framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på avslag därå samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 9-

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av Ndrehammars kvarn m. m. å kronoparken
Norra Kvill i Kalmar län.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial, nr 51,
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln
gjorda framställning angående anslag till Ersättning till statens allmänna
fastighetsfond: Byggnadsstyrelsens delfond.

§ 11.

Motion om Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av väckt motion

viss ersättning om viss ersättning åt sökandena till Horssjöns torrläggningsföretag av år
åt sökandena q937
till Horssjöns

företagg1av9år Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

1937- Herr Pettersson i Norregård: Herr talman! Den motion, som utskottet i

detta ärende har avgivit utlåtande över, har ju, som det brukar heta, blivit välvilligt
behandlad, men jag är inte fullt nöjd med utskottets behandling av
densamma i alla fall.

De jordbrukare, som blivit hindrade att utföra detta torrläggningsföretag
på grund av att fågellivet skulle taga skada därav, ha haft ett mycket stort
behov att få de marker det här gäller utdikade. De jordbruk, som dessa jord -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Motion om viss ersättning åt sökandena till Horssjöns torrläggningsföretag

av år 1937. (Forts.)

brukare inneha, omfatta mellan 4 och 6 hektar åkerjord och äro alltså inte
vad som brukar benämnas familjejordbruk utan småbruk, som inte kunna ge
dem deras fulla försörjning. Men trots detta ha de hindrats i sitt uppsåt att
torrlägga dessa marker, och de ha därmed drabbats av en förlust i avseende
på det arbete de nedlagt för att förbättra sin ställning som jordbrukare.

Nu kan man ha många olika meningar örn det avgörande som träffats angående
förhindrandet av företaget och jag vill inte gå in på den saken. Dessa
jordbrukare få alltså finna sig i att de inte få torrlägga dessa marker endast
på grund av att det är några fåglar, som häcka där, trots att -—- såsom jordbruksingenjören
där nere framhållit i sin inlaga — det finnes många tusen
tunnland mossar runt omkring, där fågellivet kan utvecklas, och att torrläggandet
av denna förhållandevis lilla plätt, som dessa jordbrukare vilja odla,
inte behöver bli så ödesdigert för fågellivet. Men de ha i alla fall fått vidkännas
denna förlust.

Det var ur ekonomisk synpunkt inget dåligt företag det här gällde. De hade
inte blivit hindrade ur den synpunkten, då statsbidrag skulle ha utgått till
arbetets utförande. Båtnadsvärdet beräknades till 106,000 kronor och kostnaderna
till endast 66,000 kronor — det skulle alltså ha uppstått en värdestegring
på 40,000 kronor plus de vinster, som dessa jordbrukare skulle ha gjort
därigenom att de fått sina jordbruk förbättrade och kunnat i stort sett använda
samma ekonomibyggnader för den genom torrläggningen erhållna arealen.
Enligt jordbrukskonsulentens utredning skulle de därigenom göra en ränteförbättrande
vinst på sina jordbruk med 22,000 kronor. Man kan alltså säga,
att dessa sex ä sju jordbrukare härigenom ha förlorat cirka 60,000 kronor, som
hägrade för dem.

Utskottet har nu skrivit, att de sökande enligt dess mening borde få ersättning
för sina utlagda kostnader. Undersökningen var ju klar, och de stodo i
begrepp att påbörja arbetet. De ha gjort direkta ekonomiska uppoffringar, och
utskottet menar, att det kan anses billigt, att de få ersättning av allmänna
medel härför. Det är ju tacknämligt, om de kunna få dessa pengar, men enligt
min mening borde de också få ersättning för den indirekta förlust, som
de ha gjort.

Vi behandlade häromdagen jordbruksutskottets utlåtande nr 31 över motionen
nr 205 i denna kammare, i vilken motion behandlades ett likartat ärende
rörande ersättning till sådana personer, som bli hindrade att torrlägga
mark. Utskottet gick därvid emot motionens yrkande örn att vederbörande under
alla förhållanden skulle få ersättning men skrev, att varje fall bör prövas
särskilt och att ersättning bör utgå allt efter föreliggande omständigheter.
Jag väntade då, att i detta fall, då full utredning föreligger, skulle det vara
möjligt att ge dessa jordbrukare viss ersättning. Enligt vad utskottet förra
gången skrev ligger det i varje fall nära till hands att tro något sådant. Utskottet
skrev då bland annat följande:

»Sålunda kan det allmänna intresset ha uppträtt så pass sent under företagets
planläggning, att de enskilda jordägarna icke skäligen bort räkna med
detsamma vid undersökningarnas igångsättande, samt vidare företagets planerande
ha åsamkat jordägarna avsevärda kostnader.» I sådana fall menade
utskottet, att jordägarna skulle få ersättning. Utskottet anförde vidare, att
frågan örn ersättning borde prövas från fall till fall.

Nu har detta särskilda fall prövats, och enligt vad utskottet anför skulle
dessa jordägare icke kunna få mer än 75 procent av sina kontanta utlägg. Det
gäller alltså här en principfråga, örn jordägare icke skall kunna få mer än
detta trots att han blivit hindrad att torrlägga mark.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till
rättegångsbalk.

Motion om viss ersättning åt sökandena till Horssjöns torrläggningsföretag
av år 1937. (Forts. )

Det är helt naturligt, att det enskilda intresset får vika för det allmännas
intresse, men man måste ju tycka, att all billighet talar för att när det visat
sig vara ett allmänt intresse, det allmänna också ser till att enskilda icke få
lida därför att det allmänna vill tillgodose vissa intressen, som kanske icke
alls beröra de enskilda.

Jag har icke tänkt att nu framställa något yrkande utan vill endast till utskottets
utlåtande säga, att jag hoppas, att Kungl. Majit skall — jag citerar
utskottet — finna »sådana särskilda omständigheter föreligga att starka billighetsskäl
synas tala för att sökandena till företaget i fråga av statsverket
erhålla bidrag till de förrättningskostnader, de visa sig ha fått vidkännas».
Jag tar fasta på vad utskottet här har skrivit örn att dessa jordbrukare åtminstone
skola kunna få denna ersättning av det allmänna. Jag hoppas, att
Kungl. Majit kommer att beakta detta och kommer att för riksdagen framlägga
förslag i ämnet, så att vederbörande åtminstone erhålla ersättning för
sina direkta utgifter.

Jag har, herr talman, icke något särskilt yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8, i
anledning av väckt motion angående vissa ändringar i andra kammarens ordningsstadga;
och bifölls därvid utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande nr 2, i anledning av dels
Kungl. Marits proposition med förslag till rättegångsbalk, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 28 november 1941 dagtecknad proposition, nr 5, vilken hänvisats
till första särskilda utskottet, hade Kungl. Majit under åberopande av
propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till rättegångsbalk.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga
i anledning av propositionen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen -— med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det genom förevarande proposition framlagda förslaget -—- måtte
för sin del antaga av utskottet framlagt förslag till rättegångsbalk;

B) att motionerna I: 153, 182, 183, 184, 185, 186 och 187 samt lii 158,
239, 240, 242, 243, 244, 245, 246, 247 och 248, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom utskottets hemställan under A), icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A) Beträffande utskottets utlåtande i dess helhet:

av herr Linder;

av herr Siljeström; samt

av herr Lövgren.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

B) Beträffande särskilda stadganden i förslaget hade avgivits ett flertal, i
det följande delvis omnämnda reservationer.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Lindqvist, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen av
första särskilda utskottets utlåtande nr 2 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande punktvis;

att vid behandlingen av punkten A) — d. v. s. den som börjar på sid. 131
och sträcker sig fram till och med sid. 293 — först föredrages det tillstyrkta
lagförslaget kapitelvis och, där så erfordras, paragrafvis med underrubriker
efter föredragningen av till desamma hörande paragrafer, kapitel eller avdelningar
samt med slutbestämmelse, ingress och huvudrubrik sist, varefter utskottets
beträffande lagförslaget i punkten gjorda hemställan föredrages;

att vid behandlingen av det kapitel eller den paragraf, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres;

att därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar;

att utskottet bemyndigas att beträffande nummerbeteckningar å kapitel och
paragrafer vidtaga sådana ändringar, som påkallas av kamrarnas beslut;

samt . .

att, för den händelse utskottets förslag kommer att i en eller annan del
till utskottet återförvisas, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan^ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar
i återförvisade delar.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A).

Utskottets förslag till rättegångsbalk.

Första avdelningen.

1 Kap.

1 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! Då jag i denna fråga har dristat
mig begära ordet så tidigt är det därför att jag har önskat få framföra en
protest mot utskottets förfarande vid justeringen av detta utskottsutlåtande.
Vad gäller förfarandet vid justeringen av utskottsutlåtanden ber jag få anföra,
att riksdagsordningens § 36 föreskriver, »att vardera kammaren utser ock
inom sig suppleanter att, när utskottsledamöter avgå eller få förfall, i deras ställe
inträda». Enligt detta stadgande, som enligt praxis bör vara gällande, tillerkännes
suppleant i ett utskott rätt att deltaga i förhandlingar och beslut,
om ordinarie ledamot skulle vara förhindrad att deltaga. Trots. detta stadgande
hava ordinarie ledamöter i det särskilda utskott, som fatt sig anförtrott att
granska propositionen med förslag till ny rättegångsbalk, vid sammanträde
den 1 juni beslutat, att därest någon av de vid justeringens början deltagande
ledamöterna skulle vara förhindrad att deltaga under hela justeringen, så fick
icke suppleant inträda i hans ställe utan stolen skulle stå tom.

Jag har ansett det vara nödvändigt att bringa detta förfarande till kammarens
kännedom, ty det måste väl anses vara ganska anmärkningsvärt, att ett utskott,

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

som granskat förslaget till ny rättegångsbalk och vilket haft en sådan sammansättning,
som det har haft, genom ett enkelt beslut sätter riksdagsordningens
föreskrift ur spel samt förvägrar suppleanterna att fullgöra det uppdrag
de genom riksdagens beslut blivit ålagda att utföra. Jag vill även påpeka, att
även suppleanterna äro valda ledamöter av folket och att de ha samma rättigheter
och skyldigheter som de, som av olika skäl kommit med såsom ordinarie
ledamöter i ett utskott.

Då jag anser, att detta utskottsutlåtande icke tillkommit under lagliga
former och att förfarandet på det kraftigaste måste påtalas och att en återupprepning
av det.skedda icke får ske i framtiden, så borde jag rätteligen föreslå
en aterremiss till utskottet av detta ärende. Eftersom ett sådant beslut emellertid
kunde fördröja riksdagens arbete och det knappast skulle kunna medföra
någon förändring i sak, så får jag nöja mig med att för närvarande uttala mitt
kraftiga ogillande av det skedda. Jag hoppas, att vi i framtiden icke skola
anse detta förfarande såsom något prejudicerande.

Häruti instämde herrar Sundström i Vikmanshyttan, Ericsson i Sörsjön, Pettersson
i Degerfors, Hansson i Skediga och Persson i Växjö.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag har också begärt ordet på
denna punkt för att uttrycka min förvåning över det behandlingssätt, som
utskottet har låtit suppleanterna undergå. Jag kommer icke heller att ställa
något yrkande örn återremiss, ehuru jag tycker, att det skulle vara ganska väl
befogat. Genom utskottets åtgärd ha nämligen suppleanter, som ha suttit på
ungefär två tredjedelar av behandlingen av den kungl, propositionen, förhindrats
att avlämna reservationer på någon punkt, där de så skulle ha önskat.
För min personliga del hyser jag på skilda punkter avvikande mening gentemot
utskottets förslag, men det har således icke blivit möjligt för mig att
låta detta komma till uttryck ens i en liten enkel reservation.

Het kan icke vara meningen, det kan icke heller vara riktigt, att man förfar
på detta sätt, även om man kommer att försvara tillvägagångssättet därmed,
att det här gäller ett enda sammanhängande ärende och att det icke kan vara
möjligt att dela upp ledamöterna i utskottet på sådant sätt, att det icke blir
för mångå närvarande vid justeringen eller de definitiva besluten. Detta kan
och har tidigare kunnat ordnas på så sätt, att det har angivits, att den och den
ledamoten har deltagit i den och den delen av förslagets behandling. På det
sättet har man åstadkommit full rättvisa på alla punkter.

Just genom det formella beslutet örn att suppleanter icke skulle få sitta med
vid de definitiva besluten, på sätt herr Lundberg i Uppsala här har angivit,
har man kanske till och med försökt knäsätta en princip, som sedermera skulle
komma att användas också av andra utskott och vid behandlingen av andra
frågor.

Den fråga, som föreligger till avgörande i dag, är synes det mig så viktig,
att man borde ha låtit alla meningsskiljaktigheter komma fram. Det gäller ju
här en fråga, som på det intimaste kommer att beröra hela den svenska allmänheten
för kanske många, många år framöver, och det är väl ändå icke riktigt,
att en del av vad som kan invändas mot förslaget på detta sätt skall förhindras
att komma fram.

Jag har, herr talman, velat anmäla dessa synpunkter och hoppas, att vad
som förevarit icke kommer att bli någon ledande princip i framtiden för utskottens
behandling av ärendena.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har med utomordentligt stor förundran
och häpnad hört anförandet från Upplandsbänken och jag frågar mig: Kan

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

verkligen något sådant förekomma, att ledamöter av ett utskott säga till, att
när de gå undan skola icke suppleanterna sitta här, utan ledamöterna skola
själva sköta saken? Jag undrar vad det är för några självrådiga herrar, som
ha tagit sig något sådant före. Kan icke konstitutionsutskottet säga något örn
en sådan sak? Det kan ju hända, att på detta sätt bara några få stycken, som
tycka att de äro kunnigare och duktigare än andra på detta område, skola kunna
diktera ett beslut, som sedermera kanhända också blir riksdagens beslut, därför
att det icke förekommit någon opposition eller någon reservation. Jag förstår
icke, hur något sådant kan förekomma, och jag skulle gärna vilja ha reda
på vad som kan vara motivet för dessa herrar att handla på det sätt, som de
här lia gjort. Jag vet icke vem det är, som har gjort det, men ytterligt självrådigt
är det, och jag hoppas, att något sådant för framtiden icke skall förekomma
i riksdagen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag hade icke väntat mig, att debatten skulle
hörja på det sätt, som den här har gjort. I anledning av vad herr Lundberg i
Uppsala yttrade nödgas jag emellertid säga, att herr Lundberg tydligen bär
fullständigt missuppfattat vad som här har förekommit. Utskottet har icke
fattat något sådant beslut, som herr Lundberg talade örn. Utskottet har endast
uttalat önskvärdheten utav att de, som började sitta vid de definitiva beslutens
fattande och vid justeringen av utskottets utlåtande, komme att sitta även i
fortsättningen. Det, som herr Lundberg säger, har utskottet icke beslutat. Möjligen
kan man säga, att ett yttrande av utskottets ordförande gick i den riktningen,
men utskottet har som sagt icke fattat något sådant beslut.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! När herr Lindqvist nu kommer och
säger, att jag har missuppfattat denna sak, så vill jag säga, att det tydligen
är så, att man skall tolka ett beslut på ett annat sätt än som det framställs.
Här var det så, att man mycket klart och tydligt sade ifrån, att därest en ordinarie
ledamot skulle avträda, skulle hans stol stå tom. Därest man gör ett sådant
uttalande i ett utskott och beslutar i enlighet därmed, så kan jag icke fatta det
på annat sätt än att man avstänger suppleanterna från rätten att sitta med vid
ärendets behandling. Jag vill samtidigt meddela, att justeringen tog två dagar
i utskottet. Jag tror icke heller, att någon missuppfattning därvidlag kan vara
möjlig, därför att samtliga suppleanter ansågo sig, efter det detta beslut hade
fattats, förhindrade att i fortsättningen deltaga i utskottet, även örn man förut
kanske varit relativt trogen därstädes. Jag vet mycket väl, att beslutet i fråga
icke togs in i utskottets protokoll, och det skedde väl av olika skäl, men kvar
står ändå, att de ordinarie ledamöterna avstängde suppleanterna från att fullgöra
ett uppdrag, som de hade blivit ålagda av riksdagen.

Herr Paulsen: Herr talman! Det uttalande, som herr Lindqvist gjorde
från denna plats, visar i varje fall. att åtminstone icke han ansett det besked,
som suppleanterna ha fått, vara riktigt. Det tror jag säger tillräckligt för att
vad som här skett icke skall komma att upprepas för framtiden.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag skall icke fortsätta att debattera med
herrarna örn denna sak, men så länge har jag ändå varit med, herr Lundberg,
att jag tror, att kammaren vill tro mig på mitt ord, att det förhåller sig så, som
jag har sagt. Det har här icke begåtts något fel från utskottets sida, utskottet
bär icke fattat ett felaktigt beslut.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

2-4 §§.

Godkändes.

5 § föredrogs; och yttrade därvid:

Herr Sköldin: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning av den
motion, som jag har väckt angående införande av rätt att ge nämndemän arvode.
Lekmannainflytandet i våra domstolar prisas jn av samtliga, och utskottet
har också givit sin anslutning till förslaget, att detta lekmannainflytande bör
utvidgas. Var och en måste emellertid inse, att det i längden blir ohållbart att
upprätthålla en sådan ordning, att man icke har möjlighet att få de personer
att åtaga sig nämndemansuppdrag, som man anser vara mest skickade för detta
uppdrag, utan att man måste utgå ifrån, att vederbörande skall lia ekonomiska
förutsättningar att mottaga ett sådant uppdrag. Genom tidningarna ha ju gått
meddelanden örn hurusom personer, som ha blivit valda till nämndemän, ha
avsagt sig och till och med ha gått så långt, att de vägrat avlägga domareeden
för att på det sättet slippa ifrån det uppdrag, till vilket de ha blivit valda.

Nu har utskottet i sitt utlåtande ställt sig mycket välvilligt till den motion,
som jag har framlagt, och jag hoppas, att vederbörande statsråd, som skall se
till att riksdagen sättes i tillfälle att besluta angående arvodes införande, skall
göra detta inom en så snar tidpunkt som möjligt, allra helst som kostnaderna
enligt utskottets utlåtande icke skulle komma att belöpa sig till en större
summa än 350,000 kronor örn året.

Jag har icke något yrkande, herr talman, utan har endast velat anföra dessa
synpunkter.

Herr Edberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i all korthet beröra
en detalj i det föreliggande förslaget, en detalj som utskottet behandlat
mycket snävt och summariskt, men en detalj som enligt mitt sätt att se är av
den betydelsen, att den kunnat påfordra en mera allsidig och uttömmande behandling.
Det gäller frågan örn häradsnämndens funktion och storlek.

Nämndemannainstitutionen är som bekant en typiskt svensk företeelse utan
någon egentlig motsvarighet i andra länders rättsväsen. Dess rötter söka sig
långt ner i det svenska folkdjupet. Utan att romantisera kan man söka dess
ursprung ända tillbaka till de äldsta tingsförsamlingarna, där nackstyva bondemän
med skramlande sköldar gåvo sin mening till känna, stiftade lag och skipade
rätt. Nämnden har emellertid under olika tider betraktats på mycket
olika sätt. Under inflytande av främmande strömningar har man sålunda på
vissa håll velat i nämnden se en direkt motsvarighet till den ur engelskt rättsväsen
emanerande juryn eller den i vissa länder förekommande meddomareinstitutionen.
Ett sådant betraktelsesätt torde sålunda lia föresvävat processkommissionen,
som allmänt och vagt talade örn betydelsen av »lekmäns deltagande
i rättskipningen» och som ville inskränka antalet nämndemän i fungerande
rätt till fem, en tanke till vilken för övrigt herr Lövgren i Boden anslutit
sig i den första av sina reservationer. En likartad inställning tycker
man sig också kunna utläsa ur det föreliggande utskottsutlåtandet, i vilket det
på sid. 96 kort och gott fastslås, att »nämndens funktion är att deltaga i dömandet».
Vill man betrakta nämndens funktion som enbart dömande, blir dess
ställning överhuvud taget rätt dubiös. Detta ur två synpunkter. För det första
måste ju juristdomaren med sin grundliga teoretiska skolning, sin större erfarenhet
och sin i regel vidare överblick äga större förutsättningar än lekmannen
att nå fram till det materiellt riktiga i en dom. Och för det andra skulle man,
örn man rent allmänt tillmäter lekmannainflytandet i rätten vikt och betydelse,

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

till nämndemän kunna utse i stort sett vilka lekmän som helst. Resultatet alett
sådant tillvägagångssätt kan emellertid bli i hög grad hasardartat och
otillfredsställande samt allt annat än ägnat att skapa förtroende för den dömande
myndigheten. Jag behöver bara hänvisa till vissa jurydomar på sista
tiden. Det gäller bl. a. en del tryckfrihetsmål, örn vilka justitieministern själv
föranstaltat. Nu framgår det emellertid av lagtextens stadgande örn att erforderlig
ortskännedom skall vara företrädd inom nämnden, att en deklassering
av den art jag antytt ingalunda avsetts. Utskottets uttalande på denna punkt
stärker mig emellertid i den uppfattning jag motionsvis framfört, att nämndens
centrala funktion borde fastslås i rättegångsbalkens första kapitel.

Får jag be damerna och herrarna en stund tänka på hur det ter sig, när
nämndeman August Karlsson från Bjälbo tar säte och stämma i häradsrätten.
Han sitter där inte bara som lekman. Han för med sig sin bygds förtroende
in i rätten. I hans breda gestalt förkroppsligas bygdens levande rättsmedvetande.
Bakom honom stå sockenborna. Han förverkligar tillsammans med de
övriga ledamöterna av nämnden efter moderna demokratiska principer den
gamla regeln att »på tinget skola alla män när vara». Något av bygdens röda
blod följer med August Karlsson in i rätten. Men samtidigt som han representerar
sin bygd och dess befolkning i rätten, representerar han rätten — jag
skulle vilja säga Rätten med stort R — i sin hemort. Han skall stå för utmätta
domar inför sockenborna. Ty domens kraft är ej en gång för alla säkerställd
genom att exekutivmakten trätt i funktion. För att nå sin. fulla kraft
måste domen så att säga få den allmänna rättskänslans sanktion, den måste
förankras i rättsmedvetandet. Här har August Karlsson sin andra stora uppgift.
Domstolen blir intet främmande och obekant för sockenborna, när den förkroppsligas
av en man som lever mitt ibland dem. Häri ligger —_ såsom en
häradshövding uttryckt saken — nämndens rättsgaranterande funktion.

När jag gjort mig till talesman för denna syn på nämnden, vet jag mig, herr
talman, vara i gott sällskap, även örn jag inte fått slå följe med första särskilda
utskottets värderade herrar ledamöter. I sitt yttrande över processkommissionens
betänkande poängterade sålunda Svea hovrätt, att nämnden så
borde representera sina hemorter i rätten, att »i varje trakt inom tingslaget befolkningen
känner sig hava personlig anknytning till någon av nämndens
ledamöter». I fortsättningen sökte hovrätten också inskärpa, att -— oell nu citerar
jag åter — »nämnden bör bilda en såvitt möjligt fulltonig representation
för tingslagets befolkning, med andra ord att varje trakt inom tingslaget skall
vara företrädd av en ledamot, som äger kännedom om därvarande lokala förhållanden
och med fog kan räkna sig som traktens förtroendeman».

Har man denna allmänna syn på nämnden, kan man ej annat än beklaga
den nedskärning av densamma som föreslås i såväl propositionen som utskottsutlåtandet.
Det var säkert ej utan skäl som 1734 års rättegångsbalk fastslog,
att »tolv bönder som i häradet bo» skulle sitta i rätten. Jag ber damerna
och herrarna betänka, att sedan den tiden många äldre tingslag sammanslagit^
till nya och större tingslag, och att nämndemännens representationsrayon på
så sätt ofta mycket väsentligt utökats. Det föreliggande förslaget om en nämnd
på högst nio ledamöter innebär visserligen en avgjord förbättring i jämförelse
med processkommissionens förslag, vilket de facto skulle lett till ett lönnmord
av nämnden i dess hävdvunna form, men det innebär samtidigt en avgjord försämring
i förhållande till nu gällande ordning. Jag kan för min del inte se,
hur kravet på en »såvitt möjligt fulltonig representation för tingslagets befolkning»
skall kunna förenas med en inskränkning av antalet nämndemän på sätt
som här föreslås. Jag ber att få hänvisa till vad föreningen Sveriges häradsdomare
i sitt yttrande till processlagberedningen poängterat, nämligen att i

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

många fall förelåg för en rationell representation behovet av tolv nämndemän.
Att på sätt som utskottet gjort lägga ekonomiska synpunkter på denna fråga
förefaller väl krasst. Erkänner man nämndens rättsgaranterande och representativa
funktion vid sidan av den dömande, då må man också vara beredd att
bära den lilla merkostnaden. Det ökade inflytande som nämnden kommer att
få kan rimligen inte heller påkalla en nedskärning utan borde snarare verka
i motsatt riktning.

Av samma.skäl kan man ej finna maximeringen av antalet nämndemän inom
ett tingslag till 18 välbetänkt. Då man stannat vid denna siffra, innebär detta,
att man utgår från att nämnden som regel skall uppdelas på två grupper. Ett
stort antal tingslag är emellertid av den geografiska strukturen, att nämnden
behöver uppdelas på flera grupper. Det torde sålunda ej vara ovanligt, att
man för närvarande har 86 nämndemän inom ett och samma tingslag, fördelade
på tre olika grupper. Nu heter det visserligen i det nya förslaget till rättegångsbalk:
»Erfordras flera nämndemän (än 18) bestämmer Konungen deras antal.
» Och därmed skulle man ju kunna anse allan rättfärdighet fylld. Jag tilllåter
mig emellertid ställa frågan: kan verkligen riksdagen finna det riktigt
att överlämna denna sak åt regeringens gottfinnande utan att sända med några
direktiv på vägen? Det innebär ju i realiteten, att det helt överlåtes åt kommande
justitieministrars skön att bestämma det erforderliga antalet nämndemän
inom olika tingslag. I den motion, som jag tillsammans med ett par andra
ledamöter av denna kammare väckt, har föreslagits, att den ifrågavarande
paragrafen skulle så omformuleras, att däri stadgades, att »i tingslag skall
finnas det antal nämndemän, som erfordras för att skilda orter och delar av
tingslaget skola vara behörigen företrädda inom nämnden; antalet bestämmes
av Konungen men må icke utan synnerliga skäl understiga vad häradsrätten
finner behövligt». Jag är förvissad om att en sådan garanti skulle varit värdefull.
;

Såvitt en lekman kan bedöma innebär den nya rättegångsbalken med dess
grundläggande principer örn muntlighet, koncentration och omedelbarhet utomordentliga
fördelar för vårt rättsväsen. Justitieministern har all anledning att
känna sig tillfredsställd med att han för framtiden får knyta sitt namn vid
denna balk. Det är då synd, att helhetsintrycket skall störas av vissa skönhetsfläckar.
Enligt min mening är nedskärningen av nämnden en sådan skönhetsfläck.

Efter härmed slutad överläggning godkändes paragrafen.

6—10 §§.

Godkändes.

1 kap. 11 § skulle enligt Kungl. Maj
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Rådhusrätt vare domför med tre
lagfarna domare. Ej må flera än fyra
lagfarna domare sitta i rätten. Rådhusrätt
vare dock domför med en lagfaren
domare vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhand -

:ts och utskottets förslag hava följande
(Utskottets förslag:)

§•

Rådhusrätt vare domför med tre
lagfarna domare; ej må flera än fyra
lagfarna domare sitta i rätten. I mål
örn ansvar för brott, varå kan följa
straffarbete i två år eller därutöver,
skall rådhusrätt bestå av en lagfaren
domare och nämnd; finnes, sedan

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

ling eller syn å stället, så ock i tvistemål
vid huvudförhandling, som hålles
i omedelbart samband med förberedelsen.
Rör mål ansvar för brott, varå
kan följa straffarbete i två år eller därutöver,
skall vid huvudförhandling eller
syn å stället nämnd hava säte i
rätten; finnes, sedan nämnd deltagit,
målet ej vara av beskaffenhet, som nu
nämnts, vare rätten dock domför med
nämnd.

Rådhusrätt, beträffande vilken Konungen
meddelat förordnande därom,
vare domför med en lagfaren domare,
örn målet rör allenast ansvar för brott,
varå icke kan följa svårare straff än
böter, och i målet ej förekommer anledning,
att målsägande finnes.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

(Utskottets förslag:)

nämnd deltagit, målet ej vara av sådan
beskaffenhet, vare rätten dock
domför i den sammansättning nu sagts.

Vid måls avgörande utan huvudförhandling
samt annan handläggning,
som ej sker vid huvudförhandling eller
syn å stället, så oek i tvistemål vid
huvudförhandling, som hålles i omedelbart
samband med förberedelsen,
vare rådhusrätt dock domför med en
lagfaren domare. Lag samma vare i
fråga om huvudförhandling och syn å
stället i brottmål, örn målet rör allenast
ansvar för brott, varå icke kan
följa svårare straff än böter, och i målet
ej förekommer anledning, att målsägande
finnes.

Vid denna paragraf hade reservationer avgivits

av herrar Linnér, Bernhard Nilsson, Persson i Falla och Geselius, vilka hemställt,
att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition oförändrad i vad
den avsåge 1 kap. 11 §;
av herr Siljeström.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Lindavist: Herr talman! Jag hade icke tänkt, när jag gick hit i dag,
att bli den förste talaren i denna debatt, utan jag hade räknat med att justitieministern
eller någon av reservanterna på denna punkt först skulle framträtt.
Men då jag nu blivit den förste talaren från utskottets sida så att säga,
vill jag erinra örn att det väl aldrig inträffat någon gång i tiden, att en stor
lagreform sådan som den vilken nu är förelagd riksdagen för godkännande eller
förkastande haft så lång förberedelsetid som den nu föreliggande. Förberedelserna
för den nya rättegångsreformen började så långt tillbaka i tiden,
att alla de män som voro med i början äro sedan länge borta. Vi få av handlingarna^
veta, att arbetet på den nya rättegångsreformen pågått mycket över
hundra år. Till det arbete, som utförts under vår tid och som närmast lagt
grunden till det förslag som vi n,u ha framför oss, torde vi kunna räkna det
stora betänkande som av den s. k. processkommissionen framlades 1926. I
processkommissionens betänkande drog man upp huvudgrunderna för en rättegångsreform
och försökte icke — uppgiften var icke den — utforma dessa i
lagform. Man hade redan från början tänkt, att dessa huvudgrunder skulle
underställas riksdagens prövning, innan, man gick till ett utarbetande av lagtexten.
Vid 1931 års riksdag fingo vi också en proposition, framlagd av dåvarande
justitieministern Gärde, där han dragit upp riktlinjerna för rättegångsreformen,
sadan han ansåg att den borde bli. Vid denna riksdag liksom
i ar behandlade ett särskilt utskott propositionen, och detta särskilda utskott
godkäpde då i allt det väsentliga de huvudgrunder, som voro uppdragna i
propositionen. När utskottsutlåtandet sedan kom till riksdagen, gjordes icke
stora förändringar i vad utskottet föreslagit. När så riksdagen godkänt huvudgrunderna
för rättegångsreformen, blev nästa steg att gå till ett utarbetande

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

av lagtexten, för att så snart som möjligt kunna omsätta rättegångsreformen
i det praktiska livet. Två personer fingo då detta i uppdrag, men de avlöstes
sedan av processlagberedningen, som efter ungefär sex års arbete var färdig
med sitt förslag. Detta förslag gick till justitiedepartementet och därifrån till
lagrådet.

Det särskilda utskott som haft att behandla detta ärende har varit sj-sselsatt
med detta arbete från början av februari månad och arbetet har bedrivits
så intensivt som möjligt, både tidigt på morgonen och sent på kvällen.
Det är emellertid tydligt, att även örn utskottet arbetat rätt lång tid, har man
där icke haft samma möjlighet att övertänka allt som de hade, vilka under
flera års tid sutto med detta arbete. Sedan särskilda utskottet granskat och
prövat den framlagda propositionen, har utskottet kommit att i allt väsentligt
stanna vid vad som är föreslaget i propositionen. Då propositionen i stort sett
vilar på det beslut, som riksdagen fattade 1931, är det icke några nyheter som
vi ge oss in på, utan de äro utav flertalet av kammarens ledamöter, även av
dem som icke suttit i utskottet, övervägda minst lika mycket som ett lagförslag
brukar vara. I fjol vidtogs också den åtgärden, att processlagberedningens
betänkande utdelades till riksdagens ledamöter för att de skulle få tillfälle
att under tiden mellan riksdagarna granska detta förslag.

När vi i dag stå inför att fatta beslut, äro meningsskiljaktigheterna här i
riksdagen icke stora. Den största meningsskiljaktigheten, som i utlåtandet kommit
till uttryck, gäller rådhusrätternas sammansättning och organisation. Innan
jag går att säga några ord örn detta förslag, vill jag föra en annan sak
till dagens protokoll. Jag vill emellertid icke blott lia det till dagens protokoll,
utan det är också min livliga önskan, att vederbörande departementschef
skall taga del av vad jag här kommer att anföra vilket i sak endast utgör vad
som därom står i utskottsutlåtandet.

Utskottet erinrar i slutet av sitt betänkande om att det förslag till rättegångsbalk,
som nu framlagts för riksdagen, icke är åtföljt av några förslag
till övergångsbestämmelser och följdförfattningar, och utskottet säger vidare:
»Örn den nya rättegångsbalkens ikraftträdande skola bestämmelser meddelas
i särskild lag. Såsom i propositionen framhållits återstår ännu ett omfattande
arbete på olika lagstiftningsområden, innan rättegångsreformen kan förverkligas.
» Då nu riksdagen i dag skall besluta örn en ny rättegångsreform,
torde det, hur man än bär sig åt, komma att dröja flera år — jag vågar icke
säga huru många, men låt mig gissa på fyra eller fem år åtminstone ■—■ innan
den nya rättegångsbalken trätt ut i livet. Nu framhåller utskottet — och det
vill jag särskilt understryka — angelägenheten av att det arbete som nu
återstår fullföljes så skyndsamt som omständigheterna medgiva. Vi ha därmed
velat säga, att från Kungl. Maj :ts sida allt bör göras för att icke processlagberedningen
skall hindras i sitt arbete.

När det bär dröjt 130 år med en rättegångsbalk, är det givet, att vissa ändringar
måst göras i specialförfattningar m. m. Det har varit rätt mycken strid
mellan de närmast berörda juristerna, vilket delvis fördröjt arbetet. Meningarna
ha också varit delade hos allmänheten ute i landet och äro det ännu, vilket
varken jag eller någon annan är blind för. När man säger, att vi kommit
till en god enighet, måste man konstatera, att ute i landet många anse, att
arbetet ännu icke är färdigt. För att den nya rättegångsbalken skall på ett
lyckligt sätt kunna träda ut i livet, är det behövligt, att våra jurister, domare
och advokater •— ja alla som syssla med rättegångar — i god tid göra sig
förtrogna med de nya grunder på vilka denna rättegångsbalk vilar. Och för
min egen del vill jag säga — jag vågar icke säga det i utskottets namn — att
nu får det vara slut med dessa strider bland juristerna, som fördröja refor -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

mens genomförande. Nu få vi lekmän se till, att det arbete som pågått så
länge slutföres. Det är så mycket annat vi behöva syssla med, att detta inte
får taga onödigt lång tid. Jag är livligt övertygad örn att den uppfattning,
som här gjort sig gällande i fråga örn önskvärdheten av att denna lags ikraftträdande
inte skall fördröjas, delas av justitieministern, ty örn han icke haft
denna uppfattning, skulle han inte nu förelagt riksdagen, denna huvudproposition.

Efter att ha sagt detta, herr talman, skulle jag vilja säga några ord örn lekmännens
deltagande i rådhusrättens rättsskipning. I denna fråga har det
varit mycket delade meningar. Vid 1931 års riksdag uttalade sig det särskilda
utskottets majoritet emot inrättandet av nämnd i rådhusrätt. Första kammaren
följde det särskilda utskottet, medan däremot andra kammaren biföll
en reservation, i vilken yrkades, att en nämnd skulle inrättas i rådhusrätt.
Denna fråga örn nämnd i rådhusrätt upptogs av processkommissionen, som
kom till den uppfattningen, att det inte skulle vara välbetänkt att alltjämt
hålla lekmannaelementet utanför rättsskipningen i städerna. Lagrådet, som
hade att granska processkommissionens betänkande, anslöt sig också till denna
ståndpunkt. I propositionen till 1931 års riksdag hade denna sak upptagits
som en nyhet i den nya rättegångsreformen. Processlagberedningen har i sitt
förslag förordat nämnd i rådhusrätt, men inte en nämnd som skulle sitta med
vid behandlingen av alla mål. Först ha vi att skilja mellan tvistemål och brottmål.
Nämnden skall inte sitta med, när det gäller tvistemål, utan endast när
det gäller grövre brottmål. Lagrådet har också godtagit förslaget örn nämnd,
och den föreliggande propositionen har upptagit processlagberedningens förslag.
Till stöd för sin uppfattning i fråga örn behovet av nämnd i rådhusrätt
har processlagberedningen framhållit bland annat, att lekmäns deltagande i
handläggningen i första instans av grövre brottmål vore av betydelse med hänsyn
såväl till lekmännens särskilda erfarenhet i frågan, som vore av vikt för
straffrättsskipningen, som ock till allmänhetens förtroende för denna rättsskipning.
Processkommissionen framhöll för sin del, att genom nämnds deltagande
i rättsskipningen folkets förtroende komme att underhållas och stärkas.
Folket betraktar, säger kommissionen, icke rättsskipningen såsom en
främmande samhällsverksamhet utan känner sin samhörighet med densamma.
Kunskap örn rätten samt vördnad för dess upprätthållande och skipande i landet
sprides och slår rot bland folket.

Om denna sak, d. v. s. lekmäns deltagande i rättsskipningen, även när det
gäller rådhusrätterna, är hela utskottet denna gång enigt. De reservationer
som anförts på denna punkt av en del representanter för högern avse formerna,
omfattningen av lekmäns deltagande i rådhusrätterna. Utskottets majoritet
har inte ansett sig kunna följa propositionen utan har föreslagit en ändring i
densamma. Mot detta majoritetens förslag har herr Persson i Falla m. fl. anfört
en reservation och godtagit propositionen. Utskottet föreslår, att när det
gäller mål örn ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två är eller därutöver,
skall rådhusrätt bestå av en lagfaren domare och nämnd. Propositionen
däremot låter alla tre eller fyra juri stdomarna sitta kvar i rätten, även
när nämnd träder till. Enligt utskottsförslaget bli alltså städernas domstolar,
när det gäller dessa grova brottmål, om vilka jag har talat, sammansatta på
samma sätt som våra häradsrätter. När det gäller de mindre brottmålen såväl
som alla tvistemål skall rådhusrätt ha samma sammansättning som nu, d. v. s.
endast bestå av juristdomare.

Reservanterna anföra nu bl. a., att utskottets förslag i avseende å själva
rättsskipningen innebär en försämring. Det torde knappast kunna bestridas,
säga de, att tre lagfarna domare utgöra en bättre garanti för ett viktigt av Andra

kammarens protokoll 10^3. Nr 22. 3

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

görande än en enda fackdomare. Personligen vill jag säga, att jag mycket väl
förstår reservanterna och de synpunkter de här framlagt. Jag har för egen
del länge varit inne på samma tankegång som reservanterna men efter långa
debatter och överläggningar, där utskottsmajoritetens uppfattning framförts,
har jag till sist kommit till den uppfattningen, att jag ansett mig kunna sluta
upp på majoritetens linje.

När detta ärende föredrogs inom lagrådet, var det delade meningar örn hur
det bäst skulle ordnas med nämnd i rådhusrätt. Två utav ledamöterna anslöto
sig till processlagberedningens förslag. De andra två gingo emot förslaget och
framhöllo, att en brottmålsdomstol, bestående av ett juristkollegium jämte
nämnd, vore en hos oss oprövad organisation. Och de tilläde, att man hade de
bästa erfarenheter av häradsrätternas organisation samt att förhållandena i
städerna och på landsbygden inte kunde vara så olika, att de motiverade den
olika sammansättningen av domstolarna som beredningen föreslagit. Vidare
har det framhållits, att en organisation med ett juristkollegium jämte nämnd
är ägnad att försvaga nämndens ställning och minska dess betydelse. Nämndemännens
möjligheter att göra sig gällande gentemot ett i allmänhet enhälligt
domarkollegium torde bliva mindre än i häradsrätterna, och ett försvagande
av nämndens betydelse i rådhusrätten kunde med skäl befaras så småningom
återverka även på häradsnämnden.

Pa detta sätt resoneras det på håll där man har en lång erfarenhet från
håde underrätt, hovrätt och högsta domstolen. Utskottsmajoriteten har tagit
detta tal för gott, som framförts från deras sida vilka gått på samma linje som
utskottsmajoriteten. Även justitieministern har för sin del, såvitt jag tror mig
veta, ansett sig kunna godtaga den ändring av propositionen som utskottsmajoriteten
har föreslagit.

Med detta har jag, herr talman, här yttrat vad jag velat yttra i fråga om
nämnd i rådhusrätt. Vi hade tänkt, att debatten i det följande skulle kunna
läggas så, att vi finge debatter på de olika punkterna och att det sålunda inte
skulle bli någon rent principiell debatt. Det tillkommer naturligtvis icke mig
att avgöra detta. Jag har bara velat omtala, hur vi resonerat, och säga, att
vi trott det vara bäst att taga varje sak för sig och inte blanda ihop det ena
med det andra.

Jag vill bara till vad jag här yttrat rörande denna speciella del av förslaget
säga, att när det gäller en så stor lagreform som denna, det väl inte finns någon
som får alla sina önskningar tillgodosedda, utan det gäller att kompromissa,
att taga hänsyn till varandra, så långt man kan. Det tror jag, att man
gjort i detta fall.

Den processreform som nu föreligger till riksdagens antagande har betecknats
som endast en partiell reform. Så betecknades den 1931, och så kan den
nog betecknas även nu. Det hade naturligtvis ur många synpunkter varit lyckligast,
om denna reform av vårt rättegångsväsende kommit att omfatta domstolsorganisationen
i dess helhet, men 1931 gick riksdagen in för att dela upp
reformen. Städernas domstolsorganisation skulle i stort sett bibehållas, intill
dess att man kunde taga upp frågan om ordnandet av städernas förvaltning
i övrigt. Hade man nu fått hela denna organisation genomförd, hade man naturligtvis
kommit ifrån en del svårigheter som man nu har. Nu är det endast
att hoppas, att när denna reform skall träda ut i livet, när den kommer med
sitt muntliga förfarande, sin koncentration o. s. v., det skall visa sig, att de
rättssökande skola ha möjlighet inte bara att få en rättvis dom. ett rättvist avgörande
av rättstvister utan att de också skola erhålla möjlighet att få en snabbare
dom än vad nu mången gång är fallet.

Jag vill till sist, när jag nu ser justitieministern närvarande här, gratulera

Onsdagen den 10 juni 1942 i. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

honom till att förestå justitiedepartementet och att ha kunnat framlägga denna
stora lagreform för riksdagen. Ute i världen får man på många ställen
syssla med annat än rättsfrågor. Det är en heder och en glädje för oss, att vi
i tider som dessa kunna handlägga en fråga av denna stora räckvidd. Jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets förslag på denna punkt.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Persson i Falla: Herr talman! På de principer som ligga till grund
för detta lagverk, det största som förelegat för en svensk riksdag, sedan 1734
års lag antogs, skall jag inte nu närmare ingå. Huvudgrunderna för denna
rättegångsform behandlades och antogs av 1931 års riksdag, och då fördes
också de principiella linjerna fram till diskussion. Vad som nu föreligger är
detaljutformningen av de huvudgrunder som då fastställdes.

Örn dessa grunder råder nu full enighet. Mot det muntliga förhandlingssättet,
det koncentrerade förfarandet och det omedelbara domsavkunnandet ha
inte under utskottsbehandlingen rests några invändningar från något håll. Örn
principerna för reformen förekomma sålunda inga stridiga meningar. Endast
i fråga om detaljutformningen av dessa principer kan det på en eller annan
punkt råda olika uppfattningar. För min del har jag av praktiska skäl önskat
en något mjukare tillämpning av dessa principer på vissa punkter. Ett så omfattande
lagverk som denna nya rättegångsbalk med en sådan mängd av detaljbestämmelser
kommer helt visst att i praktiken stöta på vissa svårigheter,
som inte förutsetts eller inte blivit tillbörligt beaktade. Jag tror alltså, att
när denna rättegångsordning skall föras ut i tillämpning, så komma snart
vissa olämpor och friktioner att framträda, vilka då efter hand måste justeras
bort. En viss tid framåt efter ikraftträdandet torde sålunda bli en tid av
anpassning och modifikationer beträffande tillämpningen av en del av de detaljbestämmelser
som nu komma att lagfästas.

Sedan vill jag endast tillägga, att jag hoppas, att den rättegångsordning
som nu kommer att beslutas skall vara sådan, att den under långliga tider
skall kunna hålla rättsskipningen på den höga nivå som kan påfordras i det
från fjärran tider nedärvda svenska rättssamhället.

I första kapitlets elfte paragraf, som vi nu behandla, bestämmes rådhusrätternas
organisation. Enligt propositionen skulle i rådhusrätt sitta minst
tre och högst fyra lagfarna domare utom i vissa mål av närmare angiven enklare
beskaffenhet, då rådhusrätt skulle vara domför med en lagfaren domare.
Vid mål örn ansvar för brott, varå kan följa straffarbete i två år eller därutöver,
skulle enligt propositionen vid huvudförhandling eller syn å stället
nämnd ha säte i rätten. Enligt utskottets förslag däremot skall vid denna
kategori av brottmål rätten bestå av endast en lagfaren domare med nämnd.
En sådan sammansättning av rätten synes vara en avgjord försvagning, som
kail medföra minskad rättssäkerhet. Hur nämnd i rådhusrätterna kail komma
att verka i rättsligt avseende, kail inte nu med full säkerhet bedömas, då för
en sådan anordning i städerna inte finnes någon tradition, och förhållandena,
särskilt i de större städerna, äro så väsentligt olika förhållandena i de domkretsar,
där häradsrätt tinnes, att man knappast kan anse erfarenheterna från häradsrätterna
vara tillämpliga på städernas rådhusrätter. I dessa städer, särskilt
i de större städerna, äro antalet brottmål av det angivna slaget så stort, att
antingen måste nämndemännen sitta i rätten nästan ständigt och då bli ett
slags avlönade yrkesnämndemän — och då är idén med lekmannamedverkan
snedvriden och förstörd — eller också mäste det väljas nämndemän till så

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

stort antal, att man måste befara en verklig inflation med alltmer sjunkande
kvalitet och minimalt anseende. Det slags personer som genom arten av sin
verksamhet och erfarenhet utgjort häradsrätternas styrka finnas inte heller,
eller i vart fall mycket sällan i städerna. Detta jämte åtskilligt annat, som
jag inte skall uppehålla mig vid, gör, att man på goda grunder kan hålla
för “mycket sannolikt, att nämnd i rådhusrätt i de flesta fall blir ett rättsinstitut
av väsentligt mindre värde än den nämnd i häradsrätt som vi ha erfarenhet
av.

Även örn man sålunda inte utan vidare kan överföra erfarenheterna från
häradsrätternas nämnder till att utgöra en grund för bedömande av nämnd i
rådhusrätt, bör dock en jämförelse mellan nuvarande häradsrätter och rådhusrätter
vara av ett visst intresse, då man vill skaffa sig en föreställning örn
vilken av dessa båda domstolsformer som arbetar med större eller mindre säkerhet
i rättsskipningen. Den säkraste och väl den enda säkra anvisningen i
detta avseende torde man få genom att se på ändringsfrekvensen i de till hovrätterna
fullföljda och av dem till prövning upptagna målen. -

Enligt Sveriges officiella statistik för åren 1937 och 1938 förhöll sig ändringsfrekvensen
i på detta sätt fullföljda kriminella mål såsom följande procentsiffror
visa. Vid häradsrätt under ordförandeskap av ordinarie domare var
ändringsfrekvensen år 1937 44.8 % och 1938 45.7 %, medan vid rådhusrätt med
flera lagfarna ledamöter ändringsfrekvensen 1937 var 34.5 % och 1938 33.5 %. Vid
häradsrätt under ordförandeskap av annan än ordinarie domare var det år

1937 40.6 % och 1938 42.2 % av de fällda domarna som ändrades. Från rådhusrätt
med allenast en lagfaren ledamot — det är ju en form som skall försvinna
och som man alltså inte behöver räkna med i fortsättningen ■—• var ändringsfrekvensen
1937 48.1 % och 1938 32.1 %. Beträffande samtliga mål var ändringsfrekvensen
i mål som kommit från häradsrätten år 1937 43.3 % och år

1938 44.4 % samt i mål som kommit från rådhusrätten 1937 35.7 % och 1938
33.4 #.

Dessa siffror ur den officiella statistiken visa, att häradsrätternas domar
ändrats i hovrätt i väsentligt större utsträckning än rådhusrätternas domar och
att domsluten stått sig bäst ifråga örn rådhusrätter med flera lagfarna ledamöter.
Då vi nu skola göra en rättegångsreform för att få till stånd större säkerhet
och tillförlitlighet i rättsskipningen — ty det är ju syftet med reformen
— synes det vara ett något egendomligt sätt att för ett visst slag av mål vraka
en domstolsorganisation, som efter erfarenhetens vittnesbörd givit den bättre
rättssäkerheten, och i stället organisera dessa domstolar efter ett system som
visat sig osäkrare och vars resultat stått sig sämre.

Den ordning som i den kungl, propositionen föreslås för rådhusrätts domförhet
i de kvalificerade brottmålen, nämligen tre lagfarna domare jämte nämnd,
är inte invändningsfri, men den måste dock i jämförelse med utskottets förslag
framstå som avgjort högvärdigare i fråga örn rättssäkerheten.

Jag ber därför, herr talman, att beträffande den föredragna 11 § i första
kapitlet få yrka bifall till den av herr Linnér m. fl. avgivna reservationen, som
återfinnes på sid. 312 i utskottsutlåtandet och som innebär bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Lövgren: Herr talman! Det är enligt mitt sätt att se beklagligt, att
det 130-åriga utredningsarbete, som ligger bakom det nu framlagda förslaget,
har utmynnat endast i en partiell reform. Örn man hade velat taga litet mer
radikalt på detta stora spörsmål, skulle man utan tvivel ha gjort det svenska
samhället en tjänst.

Onsdagen den 10 juni 1D42 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Emellertid förstår jag mer än väl att Kungl. Maj :t Ilar förfarit på det sätt
som skett, ty processkommissionens betänkande fick ju, när det avgavs någon
gång på 1920-talet, mycket mothugg, och många invändningar restes däremot.
Kungl. Maj:t inriktade sig därför 1931 på att åstadkomma en rättegångsreform
med bibehållande i stort sett av den gamla domstolsorganisationen, och
det förslag, som nu föreligger, är ingenting annat än ett konsekvent fullföljande
av och utarbetande av detaljer till de principer, som fastställdes av riksdagen
1931.

Jag har i alla fall vid denna punkt velat anföra såsom min principiella syn
på saken, att det nog hade varit bäst för det nya förfarandet, om man fått
en enhetlig underdomstol för hela riket. Jag kan inte förstå, varför man bara
av historiska hänsyn — någonting annat är det i själva verket inte — skall
bibehålla rådhusrätterna på det sätt som nu skett. Rådhusrätterna bli ju utan
tvivel en ganska underlig typ av domstolar, sedan man vidtagit den förändring
av dem, som föreslås i den nu föredragna paragrafen.

Jag tror vidare, att det hade varit klokt att ge häradsrätterna en smidigare
organisationsform än vad fallet nu är. Örn man hade följt processkommissionens
linje och sänkt antalet nämndemän till fem och givit dessa nämndemän
individuell rösträtt, samtidigt som man sett till att innehavaren av domarämbetet
varit en högt kvalificerad jurist, skulle man lia fått en domstol, som
skulle ha passat bättre för vår tid än den som vi nu få, alltså en domstol, där
man har sju till nio nämndemän och där sju nämndemän måste vara ense för
att kunna överrösta domaren.

Det har emellertid inte funnits någon möjlighet att vinna gehör för dessa
synpunkter, och jag har därför resignerat. Jag tänker sålunda inte ställa något
särskilt yrkande här, utan kommer att följa utskottet. Men jag vill säga,
att vi skola ha mycket god tur, om det inte blir så, att den gamla domstolsorganisationen
kommer att besegra det muntliga förfarandet, så att vi komma
tillbaka till skriftligheten eller under alla förhållanden inte få den nytta av
det nya förfarandet, som vi skulle ha fått, örn det samtidigt med den nu föreslagna
reformen hade skett en omläggning av domstolsorganisationen.

För att slippa begära ordet ytterligare skulle jag i detta sammanhang även
vilja säga några ord beträffande fullföljden. Örn man har en högt kvalificerad
underdomstol, bör fullföljden inte få sträcka sig längre än till hovrätten
annat än när det gäller själva rättsfrågan. Då kunde man behandla alla mål
lika och man sluppe någon bestämmelse örn summa revisibilis eller någon annan
gallring av målen för fullföljd till högsta domstolen. Det är ändå så, att
vid ett muntligt förfarande materialet blir sämre för varje upprepning, och
även örn man erkänner behovet av att kunna fullfölja målen fran häradsrätt
till hovrätt, finns det inte något verkligt behov av fullföljd till högsta domstolen
annat än när det gäller rättsfrågan eller eventuellt begångna rättegångsfel.

Jag har, som sagt, velat föra fram denna synpunkt i detta sammanhang för
att slippa upptaga kammarens tid längre fram. Samtidigt kanske jag också
får framhålla, att jag tycker, att det skulle vara utomordentligt välgörande,
örn vi Ilar i landet kunde få en starkare cirkulation mellan de olika juristkårerna,
så att även jurister, som tjänstgjort och ha erfarenhet som åklagare
och advokater, kunde övergå till domarverksamhet. Jag tror att var svenska
domarkår skulle vinna på en dylik cirkulationsprocess, och jag vill peka på
att den engelska domarkårens höga anseende inte minst är beroende därpå,
att den i hög grad rekryteras från advokatkåren.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag
beträffande denna paragraf.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Rättegångs reformens historia visar, att den fråga, som nu ligger på kammarens
bord. är så tung och så svår, att det måste anses förklarligt, jag vill
rent av säga nödvändigt, att man vid dess behandling följt den metod, som
bar använts, i det att man från den frigjort en annan också mycket svår och
tung fråga, nämligen frågan om domstolarnas organisation. 1931 års riksdag,
som fastställde de riktlinjer, vilka följts vid utarbetandet av det förslag, som
nu ligger på kammarens bord, gav också den anvisningen, att man tills vidare
skulle lämna frågan örn domstolsorganisationen åt sidan. Därav följer naturligtvis
ingalunda att frågan örn domstolarnas organisation, framför allt stadsdomstolarnas.
är afskriven. Den är endast ställd på framtiden, och jag för
min del vågar hoppas, att den inte skall vara ställd på en alltför avlägsen
framtid. Det må emellertid anses tillåtlig^, att regeringen ställt sig till efterrättelse
de direktiv, som uttalades av 1931 års riksdag, och inte emot dessa
direktiv tagit upp en även ur ekonomiska synpunkter så invecklad fråga som
en omorganisation av stadsdomstolarna är. Den nuvarande tiden är inte den
lämpligaste för att upptaga vittutseende ekonomiska spörsmål till prövning,
örn det är möjligt att låta dem något anstå.

Det förefaller, som om det inte skulle vara nödvändigt att vid debatten örn
den paragraf, som nu är föredragen, ingå på de principer, på vilka lagförslaget
i dess helhet är uppbyggt. Jag kan emellertid inte underlåta, när jag nu
bär tillfälle att vid en viktig punkt i ärendet taga till orda, att uttala min stora
tacksamhet gentemot alla dem, som medverkat till att denna fråga nu är
färdig att behandlas av riksdagen och till att den kommit i ett sådant läge,
att det framlagda förslaget synes mötas med förtroende av dem, som haft tillfälle
att vara med örn dess behandling och taga kännedom örn detsamma. Min
tacksamhet är naturligtvis synnerligen stor gentemot det särskilda utskottet,
som har underkastat detta vittutseende problem en så noggrann och samvetsgrann
prövning och lämnat så värdefulla bidrag till den stora frågans utformning
och belysning ävensom för det framtida arbetet givit en hel del uppslag,
som jag hoppas skola komma att bli förverkligade.

Visserligen är den fråga, som nu ligger på kamrarnas bord, monumental,
och visserligen kan den långa tid, som dess beredning krävt, verka förlamande
för dem, som ha den uppfattningen att lagstiftningen på rättsväsendets område
ständigt måste befinna sig i rörelse, ständigt måste anpassa sig efter ändringarna
i samhällslivet, men jag vågar ändå utgå därifrån, att det stora
system, som vi nu äro beredda att taga ståndpunkt till, skall visa sig så smidigt
och anpassningsbart, att det inte kommer att ligga som en död vikt på
den framtida utvecklingen av vårt rättegångsväsende.

Diskussionen gäller nu närmast frågan örn utformandet av reglerna rörande
nämndens ställning vid stadsdomstolarna. När jag hade att behandla detta
problem och utarbeta förslaget därom i den kungl, propositionen, utgick jag
ifrån den anvisning, som riksdagen 1931 gav, att man borde undvika att i
detta sammanhang taga upp frågan om domstolarnas organisation. Jag ville
således söka finna en väg att vid stadsdomstolarna ordna samarbetet mellan
den lagfarna delen av domstolen och nämnden på ett sådant sätt, att den nuvarande
organisationen av stadsdomstolarna kunde bestå. Jag föreslog därför,
att till det nuvarande lagfarna kollegiet skulle knytas en nämnd. Det är
klart, att denna anordning medförde vissa svårigheter, t. ex. i fråga om omröstningsreglerna,
och att den även i viss mån var ägnad att försvaga nämndens
inflytande. Men jag tog i det sista avseendet i betraktande, att nämnden
ju var en nyhet vid stadsdomstolarna. att den saknade de traditioner, som

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

sedan gammalt uppburit nämnden vid våra häradsrätter, och jag fann det
därför inte alldeles olämpligt, att nämnden, när den nu i brottmål introducerades
vid stadsdomstolarna, ställdes under hägnet av den gamla domstolsorganisationen
och ett domarkollegium.

Emellertid har under ärendets behandling vid flera tillfällen framförts ett
annat alternativ, nämligen en domstol bestående av en lagfaren ledamot och
nämnd. Denna tanke framfördes av det lagråd, som 1928 yttrade sig över det
principförslag, som sedan framlades vid 1931 års riksdag, och vid den riksdagens
behandling av frågan var det enda positiva förslag, som framfördes
rörande nämnd vid stadsdomstolarna, utformat efter samma linje. Andra kammaren
uttalade sig nämligen då för en sådan lösning, medan däremot första
kammaren intog en helt och hållet avvisande ståndpunkt, när det gällde införandet
av nämnd vid stadsdomstolarna. Sedermera ha vid lagrådets behandling
av den proposition, som nu ligger på bordet, två av lagrådets fyra
ledamöter uttalat sig till förmån för en lösning av denna fråga genom kombinationen
en lagfaren domare och nämnd. Utskottet har också gått in för
denna linje, under det att propositionens ståndpunkt har framförts inför kamrarna
av ett antal reservanter.

Frågan om nämndens ställning, och alldeles särskilt frågan örn nämndens
ställning vid stadsdomstolarna, har visat sig vara en stormfarlig udde, som
det varit svårt att komma förbi för dem, som velat lotsa den stora reformfrågan
i hamn. När det nu vid utskottets behandling visat sig, att den lösning,
som utskottet gått in för, är den som är ägnad att tillvinna sig en ganska
allmän anslutning, vill jag för min del inte motsätta mig denna lösning.
Den kan ju på intet sätt anses vara orimlig eller olämplig. Den har ju, som
vi hört, förordats av mycket framstående auktoriteter, och dessutom har man
prövat denna anordning i praktiken i en hel del större städer, städer med upp
till 17,000 invånare, ja i ett fall flera. Där avgöras ju alla rättsärenden av
häradsrätten, och där sitter ju endast en lagfaren domare med nämnd. Erfarenheterna
ifrån dessa domstolar ha på intet vis varit avskräckande. Ingen
har kunnat påstå, att städernas rättsväsende har försämrats därigenom att
städerna lagts under landsrätt och i sammanhang därmed erhållit en ändrad
domstolsorganisation. Man kan icke säga, att de häradsrätter, som arbeta i
dessa städer, skulle sakna kännedom om mål och ärenden, som äro av likartad
beskaffenhet med dem, som förekomma inom stadslivet överhuvud taget.
Man har åberopat en statistik, som visar, att ändringarna vid fullföljd ifrån
kollegiala domstolar i städerna ha varit färre än vid fullföljd av talan ifrån
häradsrätterna. Denna statistik är icke fullt belysande, när det gäller nu förevarande
fråga, ty det är nu icke fråga örn att i städerna införa domstolar,
bestående av nämnd och endast en lagfaren domare i alla mål, utan det är
ju endast fråga om att göra det i grövre brottmål.

Även om en annan anordning ur min synpunkt hade varit att föredraga,
vågar jag dock tro, att nian utan större oro kan acceptera det förslag, sorn,
utskottet har framlagt. Det är sant, att detta förslag kommer att medföra åtskilliga
svårigheter särskilt kanske i de största städerna. Det kommer där
att erfordras ett betydande antal nämndemän, och därmed uppstår naturligtvis
en hel rad svårlösta organisatoriska frågor, men jag vågar tro, att nian
efter omsorgsfull prövning skall kunna komma till rätta även med dem.

Det är, såvitt jag kan förstå, av betydelse, att det livgivande element, som
lekmännens deltagande i domstolarna utgör, tillföres även stadsdomstolarna,
och när nu detta kan ske på det sätt, som utskottet här föreslagit, så torde
kammaren utan farhågor kunna följa utskottets förslag.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Den dag. då det mer än hundraåriga
arbetet på en rättegångsreform har lett till resultat och utkristalliserat sig i
ett förslag till en modern rättegångsreform. ett förslag, som har ali utsikt att
bliva antaget av riksdagen, den dagen måste betecknas som en märkesdag i
det. svenska rättsväsendets historia. Propositionen knyter an till svensk rättstradition
men är dock på väsentliga punkter djärv och obunden. Den strävar
efter att bevara och utveckla känningen med det folk, som rättegångsordningen
skall tjäna, och den talar med tillfredsställelse örn det givande samarbete, som
i rättsskipningen hittills har praktiserats mellan lekmän och jurister. Det föreliggande
förslaget är det stora avgörande steget på vägen mot en modern processordning,
den väg, som tidigare jämnats genom antagandet av en lång rad
reformer under de sista åren. Jag nämner exempelvis ombildningen av de
mindre städernas rättsväsende, domsagostadgan, inskrivningsreformen, lagen
om häradsting, de nya bestämmelserna om muntliga förhör i hovrätt, lagen örn
tvångsmedel i brottmål, lagen örn bevis genom sakkunniga, åklagarereformen,
lagen örn resning m. m.

Skrivardömet, som hittills har varit mycket starkt i vårt rättsväsende, står
nu, såvitt jag förstår, inför sitt fall. Muntligheten skall återtaga sin tidigare
plats och giva domaren ett ocensurerat intryck av det levande livet. Jag ser,
att man framställt den anmärkningen, att det efter den nya rättegångsreformens
genomförande skulle bliva praktiskt taget omöjligt för en lekman att
själv föra sin talan. Jag har litet svårt att förstå det resonemanget. Tvärtom
torde det vara så, att en lekman har svårare att giva uttryck för sin mening i
skrift än att med hjälp av rättens ordförande muntligen söka förklara sin ställning.
Jag anser, att den nya rättegångsordningen kommer att giva menige man
ökade möjligheter att personligen själv föra sin talan inför rätta. Hade icke
detta varit fallet, så hade man med fog kunnat påstå, att den nya rättegångsordningen
varit behäftad med en väsentlig brist.

Processens hittillsvarande långsamhet med oändliga uppskov är någonting
som man sökt komma tillrätta med. Jag tror, att vi litet var känna till fall, då
rena struntmål gång på gång uppskjutits från ett rättegångstillfälle till ett
annat, så att processen dragit ut på tiden i både ett och två år. För några år
sedan pågick det en rättegång, som gällde en hare, värd 75 öre, vilken skjutits
på annans jaktmark. Det dröjde icke mindre än två år, innan det målet blev
avgjort. Nu är avsikten att genom en stark koncentration till i regel en huvudförhandling
möjliggöra ett snabbt avgörande av målen.

Omedelbarheten vinnes genom att parterna måste personligen närvara, och
det är utan tvivel en mycket stor fördel. Genom den fria bevisprövningen, som
för övrigt redan nu tillämpas i stor utsträckning, bortfalla vittnesjäven och
skapas ökade möjligheter att få processmaterialet belyst ifrån olika håll. Bestämmelserna
om parternas sanningsplikt tror jag bilda ett lyckligt komplement
i den nya rättegångsordningen.

Nu har man på ett och annat håll frågat: hur ställer det sig med de ekonomiska
verkningarna av denna nya rättegångsreform? Särskilt har reservanten
herr Linder ingående sysslat med denna sak. Det är klart, att icke särskilda
utskottet och knappast någon annan heller i nuvarande stund med bestämdhet
kan säga vad denna reform ekonomiskt kommer att betyda för statsverket och
för de enskilda, men å andra sidan kan nian med minst lika stor rätt säga, att
de spådomar, som herr Linder gör i sin reservation på denna punkt, hänföra
sig till de rena gissningarnas område. Vi ha i alla fall haft möjlighet att i vårt
västra grannland följa utvecklingen på detta område, och där har det ju visat
sig, att utgifterna för statsverkets vidkommande ingalunda ha stegrats sedan
en ny processordning börjat tillämpas. Utvecklingen har tvärtom gått i motsatt

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

riktning. Vad gäller kostnaderna för allmänheten så är det val tydligt, att den
personliga inställelsen alltid kommer att medföra bade kostnader och besvär,
men, såvitt jag förstår, har det varit oundvikligt att införa bestämmelser om
skyldighet att iakttaga personlig inställelse inför rätta. Vi lia under arbetet
i utskottet också fått klart för oss, att en hel del av de arbetskrafter, som nu
krävas vid tillämpningen av den nya rättegångsreformen, i verkligheten ha behövts
redan nu. Det förelåg redan förut ett trängande behov^av ökade arbetskrafter,
men frågan härom sköts på framtiden i avvaktan på den stora rättegångsreformens
genomförande. Även om nu gällande rättegångsordning hade
bibehållits, skulle en ökning av antalet arbetskrafter icke kunnat undvikas. Jag
tror sålunda, att man på denna punkt kan motse reformens genomförande med
ganska stort lugn.

Jag skall här säga ett par ord örn I kapitlets § 11. Kungl. Maj:t har föreslagit
viss ändring av domstolsorganisationen beträffande städerna. Utskottet
har i någon mån avvikit ifrån Kungl. Maj:ts förslag. Om 1942 års riksdag
beslutade en rättegångsreform utan att öka lekmannainflytandet inom staJsdomstolarna,
så måste reformen karakteriseras såsom i denna del mycket bristfällig.
Ingenting tycks man ha varit så enig örn under diskussionen om den
nya rättegångsordningen som just beträffande frågan om lekmannainflytandet
vid domstolarna. Det har enligt samstämmiga uppgifter varit en av de^ fasta
punkterna i diskussionerna örn rättegångsreformen. Det är klart, att då man
haft så utomordentligt goda erfarenheter från häradsnämndernas verksamhet,
så hade det ju varit mest logiskt och riktigt, att man konstruerat stadsdomstolarna
efter i huvudsak samma mönster som häradsrätterna. Frågan örn domstolarnas
organisation har ju emellertid icke tagits upp i sin helhet. Vi få väl
förmoda, att när detta spörsmål på allvar skall behandlas, man också kommer
att undersöka, om man icke i större utsträckning, än som nu i utskottsförslaget
föreslås, skulle kunna förankra lekmannainflytandet i stadsdomstolarna
och helst på samma sätt som skett beträffande häradsrätterna. Det föreligger,
såvitt jag förstår, intet principiellt skäl, som kan mobiliseras för en annan ordning
i städerna än på landsbygden. En hel rad av de nya städerna ligga ju
under landsrätt, så till exempel de ganska betydande städerna Mölndal, Trollhättan
och den nyblivna stora staden Karlskoga, som har icke. mindre än omkring
26,000 invånare. I dessa städer har man, såvitt jag vet, icke någon som
helst önskan att erhålla kollegiala juristdomstolar. Ifrån de städer, som mist
sina kollegiala domstolar, nu senast Skövde, har man endast haft goda erfarenheter
av övergången. Det är självklart, att örn denna anordning visat sig fördelaktig
i de nya städerna och de s. k. fögderistäderna, så finns det ju icke någon
som helst anledning att påstå, att den icke skulle kunna införas även i de
nuvarande magistratsstäderna. Ingalunda!

Den sammankoppling av den statliga rättsvården och städernas förvaltning,
som förekommer i dessa magistratsstäder, är, såvitt jag förstår, i längden ohållbar.
Man måste söka komma ifrån den på ett eller annat sätt. Propositionen
har som sagt ställt denna fråga på framtiden.

Kungl. Majit har endast föreslagit en mindre ändring i stadsdomstolarnas
sammansättning, i det att en nämnd skulle »tillkopplas» i vissa grövre brottmål.
Utskottet har ansett denna metod vara av ytterst tvivelaktigt värde med
hänsyn till att nämnden skulle samarbeta med tre lagfarna jurister. Det är nog
ganska klart, att en nämnd under sådana förhållanden skulle bliva endast en
marionettnämnd, som skulle komma att sakna all verklig betydelse. Det finns
risk för att nämndsinstitutionen i en sådan form snabbt skulle bliva komprometterad.
Nämndsorganisationen skulle få ett dåligt anseende, och nämnden
skulle icke bliva vad man avsett med densamma. Utskottet har därför, som

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

förut relaterats, föreslagit den förändringen, att då nämnd skall kopplas till
i städerna i de grövre brottmålen, så skall det i rätten sitta endast en lagfaren
domare, alltså samma konstruktion som i fråga om häradsrätterna, vilken prövats
och befunnits utmärkt. Nu säger man, att det skulle medföra ett försvagande
av domstolarna att avlägsna de två rådmännen och förse rätten med
en nämnd i stället. Jag tror, att detta är ett påstående, som saknar all verklig
grund. Örn man får nio förståndiga människor i nämnden, så föreställer jag
mig, att de med den förankring i det praktiska livet, som de ha, skola tillföra
domstolen minst lika stor kompetens som den, vilken representeras av de två
rådmännen. Det är ingen tvekan örn att icke stadsdomstolarna behöva en starkare
förankring hos folket självt, och det är utan tvivel en lycka för rådhusrätterna,
om så sker. Man har sagt, att det i de största städerna skulle komma
att visa sig mycket svårt att, skaffa lämpliga nämndemän. Det är möjligt, att
det till en början skulle uppkomma en del svårigheter, men svårigheter äro
ju till för att övervinnas, och märk väl, att det är domstolarna i de största
städerna, som mer än andra domstolar befunnit sig så att säga i kritikens
korseld. Det förefaller därför skäligt och nödvändigt, att man allvarligt söker
förstärka dessa rådhusrätter genom att öka lekmannainflytandet. Den
arbetsmetod, som där har använts, har varit utsatt för mycken kritik. Det
är givetvis svårt för en utomstående, som dessutom är lekman att kunna bedöma.
i vad män denna kritik har varit grundad, men till synes vägande anmärkningar
ha förekommit titt och tätt, och kritiken har kommit från många
olika håll. Man har anledning att förmoda, att de från lekmannainflytande
liksom hermetiskt avgränsade rådhusrätterna för sin egen skull borde vara
angelägna om att i sin domargärning erhålla god kontakt med civilt tänkande.
Erfarenheten torde nog ha visat, att den domstolsorganisation, som finnes i de
största städerna, knappast fyller måttet och är till allmän belåtenhet. Jag
vill ^därför, herr talman, för min del yrka bifall till utskottets förslag, såvitt
angår 11 § i första kapitlet.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Gezelius: Herr talman! Jag kan ansluta mig till det av herr Persson
i Falla ställda yrkandet örn bifall till den kungl, propositionen oförändrad.
Jag^skall då be att i största korthet få motivera denna min ståndpunkt.

Såsom justitieministern framhöll har såsom utgångspunkt för organisationen
av städernas domstolar man fått taga fasta på 1931 års riksdags uttalande,
att ändringar i domstolarnas organisation ej borde vidtagas, därest detta icke
vore nödvändigt för genomförande av ett reformerat rättegångsförfarande. Då
Kungl. Maj:t varit bunden vid denna utgångspunkt, har Kungl. Maj:t valt
att till de kollegiala stadsdomstolarna knyta en nämnd i syfte att tillmötesgå
kravet på nämnds medverkan vid behandlingen av vissa brottmål, en medverkan
som otvivelaktigt kan vara av värde. Denna konstruktion med en
nämnd till ett juristkollegium har otvivelaktigt sina svagheter. Då utskottet
velat övervinna dessa svagheter, har utskottet gått in för att för stadsdomstolarnas
del skapa en särskild domstol i brottmål, bestående av en lagfaren ledamot
och nämnden. Den är emellertid icke begränsad till en form utan dyker
upp i tre olika sammansättningar.

o Den enda motiveringen för att från dömandet i grova brottmål utesluta de i
rådhusrätten tillgängliga lagfarna ledamöterna har angivits vara, att nämnden
skulle förlora i betydelse, örn den skulle anknytas till ett juristkollegium.
Nämnden är emellertid icke något självändamål. Så länge nämnden icke fungerar
som jury har den otvivelaktigt sitt inflytande kvar i brottmål, även örn
man behåller ett juristkollegium.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag har ej kunnat undgå att finna, att propositionens förslag i sig är en
kompromiss med alla en kompromiss svagheter, och det är med tvekan jag kan
ansluta mig till propositionens förslag. Men jag har heller icke kunnat undgå
att finna, att utskottets förslag, som är en kompromiss på kompromissen, är
behäftat med ännu större svagheter. Jag skall nöja mig med att peka på, ali
utskottets förslag betyder, att man i en domstol, där man förfogar över tre
lagfarna ledamöter, använder denna institution i ett enkelt tvistemål men
utesluter två av de lagfarna bisittarna i de grövsta brottmålen. Jag har icke
kunnat övertygas om att nämndens ställning här skulle vara av sådan betydelse,
att det är befogat att i grova brottmål utesluta deltagandet av två lagfarna
bisittare i rätten. Även om denna konstruktion är förenad med svagheter,
är det avgörande för mig, att nämnden icke är konstruerad som jury utan
har att tillföra domstolen den praktiska sakkunskap, som nämnden har, vid en
prövning av bevisningens värde.

Jag är förvissad om att utskottets förslag innebär ett försvagande av domstolarna
i städerna.

Ehuru jag icke är nöjd med någon av dessa konstruktioner, har jag stannat
vid att yrka bifall till propositionen i oförändrat skick.

Herr Mårtensson: Herr talman! Det föreliggande förslaget innehåller en
hel del nya principer, som tidigare här lia varit omnämnda, principer som med
all säkerhet komma att förorsaka stora svårigheter och stora påfrestningar på
olika områden, när bestämmelserna en gång i framtiden skola träda i kraft
och omsättas i handling. Det kommer då i första hand an på och vara beroende
på vårt lands domstolsorganisation och vår domarkår, örn svårigheterna
skola kunna övervinnas utan alltför stora friktioner.

För en lekman verkar det föreliggande förslaget som ett stort framsteg på
rättsskipningens område. Men som allting annat är detta förslag ingalunda
fullkomligt, utan även detta förslag, som tillkommit efter mer än hundraårigt
utredningsarbete, är behäftat med en hel del brister. En av de mest framträdande
bristerna i förslaget är enligt min mening olikheten eller kanhända
rättare sagt oenhetligheten i domstolsorganisationen i vissa städer och på
landsbygden. Man kan icke underlåta att ställa den frågan: Kan det vara
lämpligt att när nu den nya rättegångsbalken skall träda i verksamhet, denna
oenhetlighet då skall fortbestå?

Man kan vidare fråga: Är det lämpligt, att underrätterna skola ha en sammansättning,
när brottet eller tvistemålet avgöres inom en domsaga, en domsaga,
som kanhända bland annat omfattar större industrisamhällen o. s. v.,
och en annan sammansättning, när samma slags mål behandlas inom en större
eller mindre magistratsstad, eller vidare, att domstolen skall ha en sammansättning.
när den t. ex. behandlar ett tvistemål i den större staden X, som i
judiciellt hänseende är ansluten till en domsaga, och en annan sammansättning,
när den behandlar ett jämförbart mål i den mindre staden Y, som
har egen magistrat?

Jag framhåller icke detta därför att jag på något sätt vill öva kritik mot
utskottets förslag. Utskottet har enligt min uppfattning tagit ett steg i rätt
riktning, när utskottet föreslagit nämnds medverkan i rådhusrätt i någon
större utsträckning än vad som föreslagits i den kungl, propositionen. Jag
är även fullt medveten örn, att utskottet knappast kunnat gå längre på grund
därav, att på detta område föreligger ingen fullständig utredning, efter vilka
grunder som rättsskipningen bör organiseras i magistratsstäderna för framtiden.

Jag kommer därför, herr talman, att utan tvekan yrka bifall till utskottets

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

förslag på denna punkt. Men jag vill samtidigt understryka angelägenheten,
att frågan örn ett förstatligande av städernas rättsskipning snarast blir föremål
för förnyad omprövning. Jag vill gärna understryka vad herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet tidigare framhållit, att frågan om stadsdomstolarnas
organisation icke är avskriven utan att den endast är ställd på
framtiden. Jag vill uttala den förhoppningen, att det ej skall dröja alltför
länge, innan denna fråga skall få en slutgiltig lösning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt,

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på godkännande av utskottets förevarande förslag till
lydelse av 1 kap. 11 § rättegångsbalken dels ock på godkännande av den lydelse
av samma paragraf, som föreslagits av Kungl. Majit; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Persson i Falla begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner första särskilda utskottets förevarande
förslag till lydelse av 1 kap. 11 § rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av samma paragraf, som
föreslagits av Kungl. Majit.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt 1 kap. 11 § i den av utskottet föreslagna lydelsen.

1 kap. 12—17 §§, rubriken till 1 kap., 2—4 kap. samt 5 kap. 1—8 §§.

Godkändes.

5 kap. 9 § skulle enligt Kungl. Majits och utskottets förslag hava följande
lydelse:

9 §.

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden
och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den
som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografi tagas i
rättssalen.

Tränger sig någon, som utvisats, in i rättssalen eller åtlyder någon eljest
ej tillsägelse, som meddelats till ordningens upprätthållande, åge rätten förordna,
att han skall omedelbart tagas i häkte och kvarhållas där, så länge
sammanträdet varar, dock ej utöver tre dagar.

Vid denna paragraf hade reservation avgivits av herr Siljeström, vilken
med instämmande av herrar Schlyter, friherre De Geer, Mårtensson och Werner
yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

9 §‘

På rättens ordförande ankommer att upprätthålla ordning vid rättens sammanträden
och att meddela därför nödiga föreskrifter. Han äger utvisa den

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

som stör förhandlingen eller eljest uppträder otillbörligt så ock för undvikande
av trängsel begränsa antalet åhörare i rättssalen. Ej må fotografering
eller teckning äga rum i rättssalen, med mindre rätten finner det böra tilllåtas.

Tränger sig---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---tre dagar.

av herrar Branting och Lövgren, vilka yrkat, att paragrafen måtte erhålla
följande lydelse:

9 §.

Tränger sig — — (lika med Kungl. Maj:ts förslag) ---tre dagar.

Efter föredragning a,v paragrafen yttrade:

Herr Mårtensson: Herr talman! I 5 kap. 9 § har föreslagits ett bestämt
förbud mot fotografering i rättssalen. Utskottets majoritet har anslutit sig
till denna förbudslagstiftning. Jag skall icke här gå in på några detaljer.
Och jag måste erkänna, att jag är ingen vän av pressfotografernas många
gånger oblyga framfart. Men att gå så långt som till ett bestämt förbud för
all fotografering i rättssalen förefaller mig vara att öva något större våld än
som kan vara försvarbart. Det kan väl förekomma tillfällen även vid rättsförhandlingar,
då det kan vara av intresse att fotografering får förekomma.
Det kan även ifrågasättas, örn icke rättssalen är ett av de områden, som det
bör tillkomma rättens ordförande att bestämma över. Det bör således enligt
min uppfattning ankomma i första hand på rättens ordförande att avgöra, när
och i vilken utsträckning fotografering och teckning får förekomma inom
rättssalen. Och jag är absolut övertygad örn att om rätten och i första hand
rättens ordförande erhåller denna befogenhet, så kommer detta förtroende att
brukas och handhavas på ett sätt, som alla parter komma att känna sig tillfredsställda
med.

Jag vill i anslutning till dessa få ord yrka bifall till den av herrar Siljeström
och Schlyter m. fl. vid 5 kap. 9 § avgivna reservationen.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, mina damer och herrar! Det kan
naturligtvis synas som örn den här bestämmelsen, som propositionen och utskottet
föreslagit örn förbud mot fotografering i rättssalen, är ganska sträng,
men jag vill fästa uppmärksamheten på att den är tillkommen i det humana
syftet att skydda den åtalade. Ingen vet vad sensationslystnaden kan föranleda.
Börjar den ena tidningen att ockra på samma sensationslystnad, måste
den andra för att icke bli överflyglad följa efter.

Ja, men då invänder man i den reservation, för vilken herr Mårtensson senast
talat, att här skall ju domstolen ha bestämmanderätten i frågan och då
bör det väl icke vara någon svårighet på denna punkt. Jag medger, att när
utskottet övervägde den uppmjukning, som reservationen innehåller, var jag
för min del från början inställd på att jag skulle medverka till densamma.
Men sedan jag fått höra de motiveringar, som lågo till grund för denna -—-ingalunda av herr Mårtensson utan av en tidningsman och en domare -—■ var
jag absolut på det klara med, att jag icke kunde medverka till sagda förslag.
Det är icke längre fråga om fotografering vid »högtidliga tillfällen i rättssalen»
eller i »studiesyfte», utan det är fråga örn tillfredsställande av vad jag

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

skulle vilja kalla rena hyeneinstinkter genom att presentera brottslingarna, inför
skranket. Jag frågar kammarens ledamöter, om ni möjligen lade märke
till det i och för sig kanske icke så ovanliga men dock litet obehagliga på
detta område, som förekom i samband med simulanten eller simulanterna, om
jag så får säga, från Brunkebergstorg, de där unga pojkarna, som gjort sig
skyldiga till simulation m. m. Det var ingalunda uppbyggligt, och ganska
ofta får man från sådana där bildreportage se, hur den åtalade energiskt söker
skydda sig med rockärmen för kameran, örn han icke på annat sätt till
exempel genom att vända bort ansiktet söker undgå fotograferingen. Ja, men,
säger man, om domaren får avgöra den här saken, då är det väl sannolikt, att
den kommer att ligga i goda händer. Jag är icke alldeles säker på om jag
har tillräcklig kännedom örn förhållandena på det här området, men jag frågar
: Är det icke redan nu så, att när det tages ett fotografi i rättssalen, sker
det med domarens medgivande? Jag har svårt att tänka mig att en fotograf
ställer upp en kamera vid skranket utan domarens medgivande. Jag frågar
vidare: är resultatet tillfredsställande, sådant det är nu?

Jag har redan nämnt örn ungdomsbrottslingarna från Brunkebergstorg. Jag
har här i min hand en stor illustrerad tidning med bildmaterial från den s. k.
Enköpingsligan, som rannsakades för några månader sedan. Där finnes en
hel serie porträtt — icke mindre än 11 stycken — av denna ungdomsliga, i
alla möjliga ställningar. Det är tolv stycken brottslingar, varav åtta äro under
20 år! Dessutom finns där en ung flicka! Den första stora bilden ser ut
att vara tagen i närheten av domarpodiet, och, såvitt jag förstår, måste det
skett med domarens tillstånd! De fem ynglingar, som äro fotograferade där,
äro tagna i närbild sittande intill skranket. Sedan förekommer det en bild av
en och sedan ytterligare två av dem framme vid domarbåset och under bilden
en noggrann redogörelse för deras namn, för vad de gjort och för vad som
sammanhänger med brottet. Ytterligare finnes en närbild av en äldre domare
med en ännu äldre rådman och ett par av dessa brottslingar, som växla några
repliker framme vid skranket. På en annan stor bild förevigas bl. a. den unga
flickan och vidare åklagaren, en landsfogde i full uniform. Vänder jag på
bladet se vi ytterligare en närbild av domaren — tydligen i ämbetsmannautövning
— och längre ner på sidan synes en bild av fyra av de unga brottslingarna
tillsammans med flickan, presenterade i rättssalen under fotografiet
av »elen store Enköpingsläkaren doktor Westerlunds porträtt». Den sista bilden
överträffar kanske alla de andra. Där ser man två av dessa ynglingar,
fastkedjade med varandra medelst handbojor — sannolikt utanför arrestlokalen
— med en tjänsteman bakom dem. Det hela verkar amerikansk Wild
Westfilm.

När fotografikonsten på detta område tar sig sådana uttryck, är den då,
frågar jag, alldeles ofarlig för eggandet av fantasien hos de unga, vilka taga
del av sådant bildreportage?

Jag frågar vidare: gagnas den primära uppgiften, som ju dock är att tillrättaföra
dessa ungdomsbrottslingar, genom dylikt vettlöst bildreportage? Jag
frågar vidare: finns det anledning tro. att ett dylikt frossande i sensationslystnad
går spårlöst^ förbi? Så långt jag förstår måste dylikt vara ägnat att
skada, utan tvivel långt mer än man anar. Jag är livligt övertygad om att
ingen av de reservanter, som stå för den här reservationen, har någon tanke
på att gagna dylika syften. Jag antar att flertalet äro okunniga örn hur denna
fotografering utnyttjas — och missbrukas. Inför vad man ser för ögonen
föreställer jag mig, att det för kammaren endast finns en väg att gå och det
är utskottets.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Lövgren: Herr talman! Jag försökte följa med herr Olssons i Mellerud
anförande, men jag måste säga, att vad han säde ingalunda på mig gjorde intryck
av att här skulle föreligga ett allvarligt missförhållande. Tvärtom fick
jag den uppfattningen av hans demonstration av bildmaterialet i fråga, att det
var en sedelärande historia, som det svenska folket icke kan må illa av att ta
del av och som lär oss, att den som illa gör, han far också illa. Allting i rättegången,
som är av den art att det bör undanhållas allmänheten sker ju inför
lyckta dörrar, men örn man har en offentlig rättegång, må det också vara tilllåtet
att göra reportage i ord och bild därifrån. De svenska tidningarna äro i
stort sett inga sensationshyenor. Vi excellera icke i fotografier och teckningar
från domstolarna, men rättigheten att i ord och bild presentera en rättegång,
som har allmänt intresse, bör väl i alla fall finnas.

Jag kan alltså icke ansluta mig till de synpunkter, som utskottet företräder,
lika litet som till den reservation, som är avgiven av herr Siljeström m. fl. Jag
ber att få yrka bifall till den av herr Branting och mig själv avgivna reservationen.
Den innebär kort och gott, att man behåller den nuvarande ordningen.
Den har ingalunda skadat. Icke heller det exempel, som herr Olsson i Mellerud
''trög fram, är av den art, att den svenska allmänheten kan ta någon skada, därav,
tvärtom.

Herr Sundqvist instämde häruti.

Herr Mosesson: Herr talman! Den som i det särskilda utskottet höll det
kanske kraftigaste anförandet för Kungl. Maj:ts proposition var redaktör K. J.
Olsson, som ju sedan av sjukdom blev förhindrad närvara vid det slutliga beslutets
fattande. Herr Olsson gjorde som tidningsman gällande, att han icke
ansåg det vara av något intresse att ha denna, låt mig säga, rätt, som vi hittills
haft, att fotografera domstolsförhandlingar.

Då vi här behandla frågan ur den svenska rättsvårdens synpunkt, vill jag,
i anslutning till vad herr Olsson i Mellerud sagt, fråga, örn det ur den svenska
rättsvårdens synpunkt är av något intresse att personer skola ha möjlighet att
fotografera dem, som äro tilltalade för brott. För domaren blir det givetvis
svårigheter mången gång att träffa avgörandet. En domare någonstädes vill
sålunda kanske icke motsätta sig en framställning örn fotografering, medan
en domare någon annanstans kanske icke vill vara med örn något sådant.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan. Jag vill
emellertid tillägga, att i Växjö kvinnofängelse har direktören, doktor Grubb,
ansett sig böra bifalla en begäran, som många av de dömda framställt, att slippa
visa sig inför de andra brottslingarna — jag tror, att en sådan princip gällde
även före doktor Grubbs tid. Det är nämligen så obehagligt för dem att vara
igenkända av de andra. Örn nu sådana, som redan genom rättegång blivit kända
och avtjänat sitt straff, göra anspråk på att slippa bli ytterligare kända, menar
jag att samma slags anspråk åtminstone hos de mest löftesrika av dem,
som stå inför domaren, böra betraktas såsom legitima.

Jag ber således, herr talman, som sagt, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Mårtensson: Herr talman! Hur lia både herr Olsson i Mellerud oell
herr Mosesson framfört en del synpunkter till förmån flir Kungl. Majlis förslag,
att det bör genomföras förbud för fotografering i rättssalen. De lia framdragit.
bland annat de övergrepp eller vad vi nu skola kalla det för, som förekommit
från vissa pressfotografers sida vid en del rättegångstillfällen. Det är
ingen, som vill förneka att pressfotograferna hittills kanhända gått alltför långt
i sin nitiska verksamhet. Men friheten för pressfotograferna att ta fotografier

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

inom rättssalen är väl större nu, än den skulle bli, örn herr Siljeström^ reservation
bifalles. Enligt denna skall rätten eller rättens ordförande i varje särskilt
fall lämna sitt medgivande till örn fotografi skall få tagas eller icke i rättssalen.
Detta måste innebära en skärpning av nu gällande bestämmelser. I denna paragraf,
som talar örn att fotografi icke får tagas i rättssalen, talas däremot icke
något om teckning. Det är ju även tydligt, att teckning icke kan utnyttjas
på samma sätt som fotografering. Men det kommer ändå att verka litet egendomligt
om en skicklig tecknare till exempel skall kunna få sitta i en rättssal
och göra teckningar av såväl anklagade som åklagare och rättens ledamöter
— dessa teckningar kunna ju sedan komma att införas i de stora tidningarna —
medan däremot fotografering icke under några som helst förhållanden får förekomma.
Jag kan icke underlåta att framhålla att detta är att gå alltför långt
i ensidighet.

Jag ber därför, herr talman, att få vidhålla det j-rkande, som jag tidigare
framställt.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Då det här uttalats, att det kan
vara ett intresse för tidningar att fotografera i rättssalen under pågående rättsförhandlingar
och det kan misstänkas att tidningsutgivare i allmänhet äro av
den meningen att fotografier icke böra förbjudas, känner jag mig av mitt samvete
manad att säga ifrån, att jag som tidningsutgivare skulle med den allra
största tillfredsställelse hälsa den dag, när skandalen att fotografera under pågående
rättsförhandlingar icke längre är tillåten. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att rättsförhandlingarna äro offentliga och även böra vara det. Vem
som helst kan ju stå i kö för att komma in i rättssalen och få sin skandalhunger
tillfredsställd. Det är skandalmål som bli föremål för fotografering.
Förhandlingarna pågå en timma eller en dag, men den tagna bilden kan bevaras
tiderna igenom, och den kan av hänsynslösa människor stickas under
ögonen på den anklagades barn tio år därefter. Herr talman! Sådant har inträffat.
Det är nämligen inte bara pressfotografier, det här är fråga örn. Vem
som helst kan uppträda och ta fotografier för att begagnas i illegalt syfte. För
övrigt är varje fotografering i rättssal att betrakta som utförd i illegalt syfte.

Här säga reservanterna på ett ställe: »När det gäller förevarande spörsmål
får man ej bortse från att det finnes vissa mål, säskilt gäller detta större civilmål.
t. ex. jordprocesser o. d., som inom bygden tilldragit sig stor uppmärksamhet,
och där allmänheten måste anses lia ett berättigat intresse att genom
tidningarna få ta del av förhandlingarna såväl genom bild som referat.» Jag
är gammal tidningsman och har följt med tidningarna. Jag har under många
år tjänstgjgrt som rättegångsreferent, men ännu har jag verkligen icke sett
någon bild från en häradsrätt, där jordprocesser förekommit. Men när det rört
ruskiga mål, där man formligen kan vältra sig i ohyggligheter, då brukar det
vara bildreportage. Varken när det gäller jordprocesser eller våldtäkter kan
det förefinnas något berättigat intresse från allmänhetens sida att få processerna
förevigade i bild. Jag skulle, som sagt, som tidningsutgivare finna det
vara i högsta grad lyckligt för rättsordningen,- för pressen och för rättssäkerheten,
om fotografering i rättssal under pågående förhandlingar bleve förbjuden.

Alltså, ber jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Kilbom, fru Gustafson samt herrar Hallberg
och Hallén.

Herr Oagård: Herr talman! Jag är av samma uppfattning som den siste
ärade talaren och ber att få komplettera vad som sagts med ytterligare en

Onadagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

synpunkt. Enligt den allmänna uppfattningen är redan detta att få sitt namn
förknippat med en rättegång ett straff, i än högre grad då ett fotografi av
vederbörande från ett rättegångstillfälle.

Herr Lövgren yttrade, att den som illa gör, han illa far. Häremot vill jag
invända att när det gäller den som kommer inför domstolsskranket sker eventuell
fotografering liksom offentliggörande av namn många gånger innan
dom har fallit. Detta straff, offentliggörandet framför allt i bild, kan därför
drabba oskyldiga personer. Även den synpunkten bör man taga hänsyn till i
detta sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen, slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner på 1 :o) godkännande av 5 kap. 9 § rättegångsbalken i den av utskottet
föreslagna lydelsen; 2:o) godkännande av den. lydelse av berörda paragraf,
som föreslagits i den av herr Siljeström m. fl. avgivna, vid paragrafen
fogade reservationen; samt 3:o) godkännande av paragrafen i den lydelse,
som föreslagits i den av herrar Branting och Lövgren vid paragrafen avgivna
reservationen; och blev 5 kap. 9 § godkänd i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Rubriken till 5 kap. samt 6 och 7 kap.

Godkändes.

I 8 kap., om advokater, hade bestämmelser intagits rörande ett allmänt advokatsamfund
med av Konungen fastställda stadgar.

Efter föredragning av kapitlet anförde:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Enligt den kungl, propositionen
stadgas i 8 kap., 1 §, att »för riket skall finnas ett allmänt advokatsamfund.
Stadgar för samfundet fastställas av Konungen». Således skall Kungl. Majit
i detalj reglera, kan man säga, samfundets verksamhet. I 12 kap. heter det,
att »såsom ombud må ej brukas annan än advokat eller den som rätten eljest
med hänsyn till redbarhet, insikter och erfarenhet finner lämplig».

Utskottet har nu föreslagit en annan lydelse av denna paragraf. Man har
bl. a. tagit bort ordet advokat och i slutet av första stycket lagt till orden
»att vara ombud i målet». Det betyder att lämpligheten skall avgöras för
varje särskilt mål där ombud, som icke är advokat, anhåller att fa uppträda
i och föra parts talan. Det är denna blygsamma ändring, som föranlett rubriken
i tidningarna, att riksdagen inte vill ha något advokatmonopol.

Genom denna ändring anser sig utskottet också ha avvisat kritiken mot ett
advokatmonopol. Faran för ett sadant monopol finnes enligt min mening kvar
i alla fall, vilket man får klart för sig, örn man läser den kungl, propositionen
från år 1931, där det på sidan 137 bl. a. heter: »Det torde ock kunna
antagas, att ett reformerat förfarande, med de rikare möjligheter det erbjuder
för ombuden att verksamt bidraga till målens utredning och ett riktigt avgörande,
kommer att medverka till en höjning av advokatens intresse för sin
uppgift. En utveckling i denna riktning skulle i hög grad främjas därest
erfarna, framstående advokater kunna i särskilda fall ifrågakomma till dorna rebefattningar.

» . ... .,

Ungefär samma önskemål och synpunkter ha under debatten har idag av
någon talare framhållits, och därvid refererades också till domstolsförhandlingar
i England. Jag vet inte om det kan lia någon betydelse i det har sam Andra

kammarens protokoll 1912. Nr 22.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

manhanget att referera till det engelska förfarandet, i varje fall tror jag inte
det skulle vara så lyckligt för den svenska allmänheten, att ett sådant förfaringssätt
infördes också i Sverige. — Det citerade yttrandet, som gjordes av
statsrådet i 1931 års förslag och förelädes riksdagen, godkändes också, såvitt
jag vet, av kammaren. Med detta har emellertid uttalats, att skickliga advokater
skulle kunna avancera till domare, i varje fall är det ett uttalande som
väl i sinom tid kommer att åberopas.

Genom att staten bestämmer, att det ,1) skall finnas ett allmäna advokatsamfund
och 2) att staten skall fastställa stadgarna för samfundets verksamhet,
har man de facto infört ett advokatmonopol. Därom torde knappast kunna
råda delade meningar. Det är väl dock icke meningen att införa ett tvång
för advokaterna att tillhöra detta samfund samtidigt som man säger, att ni
skola visserligen tillhöra samfundet men det är ingen som bryr sig örn, huruvida
ni i fortsättningen kunna få något arbete på det område ni valt.

Man kan inte heller tänka sig att advokaterna skola vara så tilltalade av
att andra — de som här kallas för ombud — skulle komma och ta deras näringsfång
ifrån dem. Jag har uppfattat saken så att det advokatsamfund som
nu finnes — och som väl inte är »allmänt», eftersom här säges att det skall
bli ett allmänt sådant ■—• har siktat till ett advokatmonopol eller till att i varje
fall få hand örn alla de processer, som komma att föras sedan denna processreform
blivit antagen.

Det förefaller också som örn man vid utbyggandet av denna lag, speciellt
kanske ifråga örn det åttonde kapitlet, inte tagit tillräcklig hänsyn till allmänheten
och dess intressen. Det skulle måhända i detta sammanhang föra
för långt och delvis också ligga vid sidan örn problemet att anföra alla de
synpunkter man kan ha att lägga på denna fråga. Jag skall därför, herr talman,
inskränka mig till att yrka avslag på utskottets hemställan i fråga om
åttonde kapitlet.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Hall: Herr talman! Vid denna punkt har jag tillsammans med några
kammarkamrater väckt en motion, i vilken vi yrka avslag på 8 kapitlet och
viss omformulering av paragraferna 2 och 5 i 12 kapitlet. De däri berörda
spörsmålen höra ju så intimt samman, att det är omöjligt att behandla dem
vart för sig.

Anledningen till denna motion var främst den särställning, skulle man kunna
säga, bland alla övriga medborgargrupper i samhället som propositionen
berett åt advokatståndet. En advokat skulle sålunda inte vid domstol behöva
få sin kompetens prövad, men det skulle alla andra som ville uppträda som ombud
i mål. Örn ombud i mål uppträdde oskickligt inför rätta, kunde rätten för
viss tid eller tills vidare döma bort det ombud, som icke tillhörde advokatsamfundet.
Däremot kunde ett ombud, som tillhörde advokatsamfundet, endast avvisas
från det mål det gällde, men han kunde icke dömas bort tills vidare eller
för viss tid. Man hade alltså här i propositionen brutit mot den gamla hävdvunna
regeln, att alla skola behandlas lika inför rätta. Likheten inför lagen
var med andra ord i propositionen helt avskaffad när det gällde rättegångsombuden.

Det är med tillfredsställelse jag konstaterar, att utskottet har bjudit till att
tillmötesgå de synpunkter, som i motionen framförts. Omformuleringen av paragraferna
2 och 5, som utskottet gjort, är jag tillfredsställd med och har ingenting
att invända emot.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

När det gäller 8 kap. hyser jag däremot alltjämt samma betänkligheter som
jag anfört i motionen. Som skäl för en rättslig reglering av advokatväsendet
har ju huvudsakligen anförts, att allmänheten har behov av kompetenta rättegångsbiträden.
Samtidigt har man emellertid vitsordat, att allteftersom tillgången
på kompetenta advokater ökas ute i landet, har allmänheten allt mer
och mer också anlitat dessa advokater. Hela ombudsväsendet vid domstolarna
har därmed fått en uppryckning och genomgått en ur alla synpunkter glädjande
förbättring. Man frågar sig nu, vilka särskilda skäl det är som göra att
man kastar träskor i detta maskineri och försöker att vrida det hela till rätta
genom att begagna en form för att bereda vissa utövare av advokatyrket en
särställning. Ty något annat är det nu inte fråga om.

Saken hade ändå varit begriplig, örn man med detta förslag hade förknippat
ett förslag örn en bättre advokatutbildning än den vi för närvarande ha. Vill
man ha bättre rättegångsombud finns det, såvitt jag kan se, inte någon annan
möjlighet än att öka tillgången på goda advokater eller att ge de advokater,
som redan finnas, bättre utbildning än de ha. För min del tror jag emellertid
att den advokatkår vi ha i stort sett är så högtstående, i stort sett så redbar och
pålitlig, att man inte behöver göra några särskilda kraftansträngningar för
att förbättra denna kår. För övrigt kan man väl näppeligen ge kåren större
kompetens genom att tvinga den in i en facklig sammanslutning. Örn förslaget
genomföres medför ju inte detta, att man lägger någon tum till advokaternas
växt. Man skiljer inte ens ut de olika rättegångsombuden med hänsyn till deras
kompetens utan med hänsyn till örn de tillhöra en viss enskild sammanslutning
eller icke. Den som skall ha rätt till advokatnamnet och de fördelar och
förpliktelser, som följa därmed, skall sålunda inte bara ha en viss kompetens
— en kompetens som också många andra kunna ha — utan villkoret är att han
tillhör en viss enskild sammanslutning. Inträde i denna sammanslutning kan
han ju få, därest sammanslutningens styrelse beviljar det. Behagar sammanslutningens
styrelse avslå en sådan ansökan, hjälper det inte hur stor juridisk
kompetens vederbörande har, han blir ändå inte berättigad att kalla sig advokat,
med de fördelar detta kan innebära.

_ Förslaget är på denna punkt såvitt jag kan förstå alldeles oförklarligt, såvida
man icke vill tillskriva det avsikten att monopolisera en viss verksamhet
för en viss sammanslutnings räkning och sålunda ge denna del av juristerna ekonomiska
fördelar, som de eljest icke kunde tillskansa sig. Jag kan inte underlåta
att hysa de allra starkaste betänkligheter mot en sådan utformning av den reglering,
man här föreslagit. Vi ha ju bland åtskilliga andra yrkesutövare starka
sammanslutningar, exempelvis bland läkarna, men läkarens legitimation att
utöva sitt yrke är som bekant helt knuten till hans kompetens. Staten frågar
icke efter örn läkaren tillhör Svenska läkarsällskapet eller någon annan läkarsammanslutning
— är han kompetent att utöva läkaryrket, får han göra det.
Här frågar man i sista hand efter kompetensen och i första hand, örn vederbörande
lyckats krångla sig in i en viss sammanslutning. Såvitt jag kan förstå
är detta att ställa saken helt och hållet på huvudet. Hade man i förslaget uppställt
vissa krav på dem, som skola företräda andra vid rättegångar och sagt,
att ingen annan än den som har den eller den teoretiska kompetensen, den eller
den erfarenheten har befogenhet att vara rättegångsombud, så hade detta
visserligen inneburit en stark begränsning av den frihet som för närvarande
rader på detta område, men det hade varit en respektabel begränsning. Det hade
varit ett förslag som man kunnat hysa aktning för, emedan det utan tvivel
funnits starka sakliga skäl att anföra för det.

För det förslag, som nu föreligger, finnes såvitt jag kan förstå inte någon

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ursäkt. Det är avsett att för en viss sammanslutnings medlemmar så småningom
monoplisera en verksamhet, som skulle ge dem avsevärda ekonomiska fördelar.
I detta förslag finns det vidare icke något nämnt örn på vilket sätt det
allmänna skulle övervaka samfundet i fråga. Det skall bli någonting som riksdagen
senare kommer att inbjudas att taga ställning till. Möjligheten att bedöma
verkningarna av det förslag, som här föreligger, skulle ju ha varit något
större, örn man samtidigt hade«utarbetat några bestämmelser, som kunde ge en
antydan örn huruvida det allmänna över huvud på ett effektivt sätt ämnade
övervaka advokatsamfundets verksamhet och icke minst huruvida det allmänna
överhuvud taget på ett bättre sätt än hittills ville övervaka, att advokattaxorna
inte gå hur högt i höjden som helst.

Ett av rättegångsreformens huvudsyften är ju att förbilliga processen genom
att förenkla den. Men hur är det med processkostnaderna? Är det inte så
att i ett stort antal mål, kanske de flesta, bestå processkostnaderna huvudsakligen
av advokatarvoden och andra ersättningar till advokaterna, medan protokollslösen
och vittnesersättningar och sådant utgöra rätt små summor. Bereder
man advokaterna en så stark ställning, att de bli praktiskt taget utan konkurrens,
vore ju dessa människor änglar, örn de inte skulle begagna denna starka
ställning till att ytterligare skruva upp sina ekonomiska anspråk. Vad man
än skriver i en lag, får man komma ihåg att en enskild sammanslutning av yrkesutövare
— vare sig detta är skrivet i några stadgar eller inte — ändå har
till huvudsyfte att tillvarata sina medlemmars ekonomiska intressen. Man får
inte förtänka advokatsamfundet och dess medlemmar, örn de bjuda till att begagna
den starka ställning, man nu bereder dem, på ett så inbringande sätt som
möjligt. Det är inte att rikta någon ful misstanke mot ett aktningsvärt skrå,
örn man här uttalar, att det som härvidlag kan vinnas genom en förenkling av
processen kommer man helt säkert att förlora genom högre advokattaxor.

Gent emot detta påstående kommer man naturligtvis att invända, att det ändå
är domstolarna som bestämma, hur mycket man kan döma ut av en motpart
och att det är domstolarna, som fastställa rättegångskostnaderna. Det är rikligt-
Men hur har det hittills gått till? Har denna domstolarnas rätt kunnat
hindra, att advokattaxorna undan för undan skjutit i höjden och numera i
många processer gå löst på stora förmögenheter? Detta har icke kunnat förhindras.
Och ändå ha advokaterna för närvarande en ganska stor konkurrens
ifrån en del sakförare och andra, som utöva advokatverksamhet. Skulle denna
konkurrens genom statsmakternas åtgöranden upphävas genom att man inskränkte
ombudens antal till dem, som advokatsamfundet behagade släppa in
i sin medlemsmatrikel, då blir samfundets styrelse ensam örn att driva advokattaxorna
i höjden. Har man en sådan erfarenhet av domstolarnas bedömande
av dessa ting hittills, att man har anledning tro, att den bromsen i och för sig
är tillräcklig? För egen del kan jag tyvärr inte påstå, att allmänheten har denna
uppfattning. Ur allmänhetens synpunkter är det för visso klokt att icke företaga
någonting, som kan inskränka den fria konkurrensen på detta område, och
i varje fall bör man icke göra det när det gäller människor nied samma utbildning
och kompetens.

Jag ber därför att få instämma i det avslagsyrkande, som nyss framställts
av herr Lindberg i Stockholm.

Herr Lundberg i Uppsala: Herr talman! När jag som suppleant i utskottet
följt denna, frågas behandling har jag blivit förvissad örn att rättegångsreformens
praktiska genomförande kommer att ställa stora krav både på domarekåren
och rättegångsbiträdena, ty vi böra komma ihåg, att de som praktiskt skola
göra rättegångsbalkens muntliga förfarande gällande, äro fostrade i och vana

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

vid det gamla rättegångsförfarandet. Det är många vaneföreställningar som
måste brytas, innan reformen blir vad den syftar till. Det kommer utöver lagkunskap
även att krävas folkkunskap och sunt omdöme, örn önskad rättssäkerhet
och utletandet av sanningen enligt de rättsregler, som gälla i vårt land,
skall kunna ernås.

Grundtanken i det nya rättegångsförfarandet är att man skall övergå till
det muntliga förfarandet. Jag ser däri en önskan att återknyta förfarandet
till den gamla folkrättsliga tradition, som gällde då folket och rättsväsendet
mera direkt möttes. Rättsbedömandet skall även taga hänsyn till intryck och
fakta, som enkelt folk muntligen kan framföra. Jag vill kraftigt understryka
vikten av att de, som skola ha hand örn tillämpningen av den nya rättegångsbalken,
böra göra allt som utan åsidosättande av rättssäkerheten kan göras för
att förenkla rättegångsförfarandet, så att menige man åtminstone i enklare
mål själv kan föra sin talan. Jag säger detta trots att jag är fullt medveten örn
att speciellt den grundliga förbehandlingen kanske kommer att medföra, att
rättegångsbiträde i större utsträckning åtminstone i början får lov att anlitas.
Vi måste ha klart för oss, att rättegångsförfarandet inte får göras svårare än
vad som är absolut nödvändigt. Det är även angeläget, då man försöker återknyta
rättegångsförfarandet till en gammal rättstradition, att man försöker
göra det lättare, så att menige man kan komma underfund med vad som är lag
och rätt. Skall rättegångsbalken få en sådan praktisk utformning måste nog
domarenas och juristernas teoretiska och praktiska kunskaper blandas med lekmännens
kanske mera naturliga och omedelbara bedömande. Lekmännens betydelse
i rättsutövningen har omvittnats av domare och jurister, och man kan
väl säga att många nämndemän — för att inte tala örn de lekmän, som år efter
år suttit i lagutskottet och diskuterat lagar och förordningar ■—■ ha skaffat sig
både grundliga och vittomfattande kunskaper i rättsfrågor trots att de sakna
akademiska examina.

Herr talman! Jag måste erkänna, att när jag tagit del av den kungl, propositionen
och utskottets utlåtande och diskussionen, som knutits till densamma,
så är det visserligen många frågor man kan sätta ett frågetecken för och
ställa sig tveksam till, men jag har speciellt stannat inför frågan örn lekmännens
utan akademiska examina förvärvade kunskapers betydelse inom svenskt
rättsväsende och samhällsliv. Det vill synas, som om utvecklingen går mot att
man i ökad utsträckning tar hänsyn endast till akademiska examina vid tillsättandet
av olika befattningar inom stat och kommun, och jag måste säga att
denna utveckling väcker betänkligheter. Jag tror det är farligt för det demokratiska
styrelseskicket örn dugliga, kunniga och arbetsvilliga medborgare
skola behöva stå tillbaka för andra, därför att de sakna papper på sina kunskaper.
Jag måste erkänna, att propositionens 8 kap. och 12 kap. 2—5 §§ på
mig ha gjort ett ganska underligt intryck, därför att de på något sätt beteckna
den av mig påtalade särskillnaden. Utskottet har vidtagit ändring i 12 kap.
och förordar likställighet i fråga om rättegångsombud. Utskottet har däremot
inte opponerat sig emot 8 kap., trots att detta faktiskt innebär att Sveriges
riksdag genom ett godkännande av detta kapitel skulle komma att besluta örn
organisationstvång i advokatsamfundet för våra rättsutbildade advokater, och
man har även sökt genom beslutet slå fast, att advokatsamfundet skulle få
monopolrätt på titeln advokat. Det förefaller mig, som örn utskottet i denna
fråga skulle ha gått balansgång mellan hänsynstagande till juridiska examina
och lekmännens duglighet. Utskottet säger nämligen på sidan 91 i utskottets
utlåtande bland annat: »Det nya rättegångsförfarandet ställer visserligen ökade
anspråk på rättegångsombuden med hänsyn till ett omsorgsfullt förberedande
av partens talan och doras förmåga av klar och redig framställning. Emel -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

lertid torde det finnas personer även utan juridisk examen, som besitta härför
erforderliga kvalifikationer.» Utskottet har ju även betygat, att det inte vill
lia något monopol i någon form varken i underrätt eller överrätt. Jag vill även
nämna, att utskottet bland annat genom beslutet i rådhusrättsfrågan har liksom
velat poängtera att lekmännens ställning skulle stärkas. I universitetsstatuternas
53 § säges bland annat, att för befordran till akademiska lärarebefattningar
må ej andra grunder avses eller åberopas än graden av ådagalagd
vetenskaplig skicklighet. Huruvida denna stadga i praktiken följs kan jag inte
yttra mig örn, men grundprincipen att vid befordringar hänsyn skall tagas endast
till duglighet och skicklighet är sund. Jag tror därför det är riktigt om
riksdagen följer samma princip och avslår 8 kap. samt därmed undanröjer organisationstvånget
och legaliseringen av advokatsamfundet. Örn jag inte är fel
underrättad kan en duktig advokat, som saknar examina, inte erhålla medlemskap
i advokatsamfundet. Man synes underkänna de s. k. självlärdas kompetens.
Jag tror nog att vårt advokatsamfund står på ett mycket högt plan och
att det är anledning för oss att känna glädje över detsamma, men jag !kan
aldrig vara med om ett beslut, som jag fattar så att det skulle vara ett underkännande
av de s. k. lekmännens möjlighet och förmåga att utan examina förvärva
kunskaper, som kunna mäta sig med dem, som folk som haft råd till det,
kunnat förskaffa sig genom universitetsstudier. Då jag för min del är förvissad
om att rättssäkerheten inte äventyras, örn man avslår organisationstvånget
för våra advokater, tror jag att vi utan att känna alltför stora samvetsbetänkligheter
kunna avslå 8 kap. Jag ser däri att man liksom understryker,
att den rättegångsbalk, som vi nu skola antaga, därigenom poängterar sin
folkliga tradition och sin folkliga anslutning. Jag tror det är lyckligt ur alla
synpunkter, att vi avslå 8 kap., och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det förslag, som framkommit örn avslag på 8 kap.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Redan med den nuvarande rättegångsordningen
kräver en allmän opinion att samhället har tillgång till skickliga
rättegångsbiträden. I första särskilda utskottet yttrade en känd norrlänning
bland annat, att om den svenska allmänheten visste, hur oerhört mycket
pengar och ekonomiska värden i övrigt, som den gått miste örn genom att
anlita kvacksalvare som rättegångsbiträden, skulle ingen ett ögonblick tveka
att gå in för åtgärder att lämna allmänheten en garanti för att få sakkunnigt
folk till rättegångsbiträden. Advokater, allmänna åklagare och domare äro de
tre element, som ingå i processen. Lika visst som man kräver skickliga domare
och skickliga åklagare, lika visst har man rätt att kräva tillgång till skickliga
rättegångsbiträden. Då nu Kungl. Maj :t sökt finna en form för att ge
allmänheten anvisningar, på vilket sätt allmänheten skulle kunna trygga sin
rätt till skickliga rättegångsbiträden och föreslagit anordningarna enligt 8 kap.,
är det med tillfredsställelse jag biträder detta förslag.

Herr Hall framställer 8 kap. som ett försök att monopolisera för en viss
grupp jurister möjligheterna att med utestängande av alla andra jurister utföra
allmänhetens talan. Herr Hall önskade att man i stället skulle ställa
höga krav på rättegångsombudens kvalifikationer och att den fria konkurrensen
dem emellan skulle utan hinder av 8 kap. få komma till stånd, örn herr
Hall har läst, vilket han naturligtvis har gjort, 8 kap., finner han, att kvalifikationerna
för att vinna inträde i det tilltänkta advokatsamfundet äro så
stora, att man däri finner en garanti för att man endast får redbart och kvalificerat
folk till advokater, örn herr Hall vill vidhålla sin uppfattning, att här
ha vi ordnat en sammanslutning, som monopoliserar det hela och som har i
sin egen hand att ''bestämma, hur många advokater det skall vara, och på

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

grund därav utestänger från medlemskap en hel del människor, som skulle
vilja komma dit, då måste jag säga att herr Hall inte har läst propositionen
i fråga örn 8 kap. Här finns tillfälle till klagorätt för dem, som inte vunnit
inträde i advokatsamfundet, och klagorätt även för dem, som blivit uteslutna
därifrån. Hela samfundet ställes under statens kontroll, och det är en form
av legitimation som jag tycker är den mest tilltalande och lämpliga i det här
fallet. Jag säger att örn allmänheten visste, hur mycket den har förlorat på
att använda s. k. kotknackare till rättegångsbiträden, skulle man inte ett
ögonblick tveka. Advokaternas verksamhet är dock inte begränsad till att enbart
föra talan inför rätta. Advokaterna skola även på annat sätt ge sina
klienter råd och upplysningar. De skola bedöma, huruvida klienten med framgång
bör gå till en process eller inte.

I Norrland har under de sista 30 åren processernas antal i mycket hög grad
minskats, under det att advokatbyråerna i påtaglig grad ha ökat. Vi ha roat
oss med att undersöka, hur de olika advokatbyråerna sinsemellan arbeta
och funnit, att när den ene advokaten får käranden så får den andre svaranden
till sin klient. Den ansvarige advokaten finner, att ingen av parterna kan
vinna något med en process, och därför inlåta sig de båda advokatbyråerna
i resonemang örn förlikning. På det sättet har allmänheten undgått en massa
onödiga rättegångar. Parterna ha vunnit vad de överhuvud taget rättvisligen
skulle ha vunnit, och advokaten, som har ordnat det hela, har inte tjänat så
mycket pengar på det som örn han gått i process. Han skulle kanske tjänat
mera genom att gå till process. Men i den verksamheten möter den kvalificerade
advokaten en fiende. Det är den s. k. kotknackaren. Han har också en
klient. Den här kvacksalvaren på området har inget advokatkontor. Han träffar
klienten på kaféer, ölstugor och var helst han möter honom, får sin
klient i händerna och säger, att här är ingenting annat att göra än att processa,
och »du vinner processen». Med en slik sakförare kan aldrig den ansvarige
advokaten komma till en uppgörelse, utan den s. k. kvacksalvaren drar
sin klient in till rätten. Han förtjänar mest därpå och parten förlorar. Man
skall vara alldeles blind för rättsutvecklingen i detta land, örn man icke vill
erkänna de kvalificerade advokaternas arbete — och icke minst Sveriges
advokatsamfunds verksamhet —- såsom högst värdefullt. Det är dessa människor
och denna organisation, som vi ha att tacka för att vi numera här i
landet ha fått offentliga försvarare i brottmål. Det är tack vare Sveriges
advokatsamfunds medverkan, som man brutit mot den uppfattningen, att en
bov är en bov och att inför skranket skall han behandlas som en bov. Här
har genom advokaternas målmedvetna verksamhet den åskådningen givit sig
till känna, att hur stor brottsling den tilltalade än är, skall han behandlas
med den stränga likhet inför lagen, som vi i övrigt kräva. Advokterna äro
icke förtjänta av det klander, som riktats mot dem. De äro banbrytare för och
varnare av en sund rättsuppfattning.

8 kapitlet enligt propositionens och utskottets förslag giver allmänheten
trygghet för att rättsväsendet hålles högt, och det är därför, herr talman,
jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Lövgren och Vougt.

Herr Hall: Herr talman! Jag vet icke, vad herr Hedlund i sitt sista anförande
menade, då han gentemot mig så energiskt hävdade advokaternas skicklighet
och redbarhet. Jag har hävdat samma sak i mitt anförande. Däremot
tycker jag icke, att örn man har en redbar och skicklig kår, man skall demoralisera
den genom att ge den monopolställning. Däri ligger kanske en av de

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

väsentliga skiljaktigheterna mellan herr Hedlunds och min uppfattning på
denna punkt.

Jag har visst läst både propositionen och utskottsutlåtandet, och det är ingen
hemlighet för mig, att den som sökt inträda i advokatsamfundet men fått avslag
å sin inträdesansökan, kan klaga hos högsta domstolen. Men observera, att
hela bevisbördan är lagd på den klagande. Det hade ställt sig något annorlunda,
örn var och en som haft den i lagen uppställda kompetensen utan vidare
blivit medlem i advokatsamfundet, därest han uttryckt en önskan örn det, och
örn advokatsamfundets styrelse hade fått vända sig till högsta domstolen, örn
samfundet velat bli av med honom. Såsom saken nu formulerats, ligger hela
bevisbördan på den klagande.

Vilken ställning tror herr Hedlund för övrigt att en sådan person får, om
han nu mot förmodan lyckas klaga sig till medlemskap i advokatsamfundet?
Han är där en ovälkommen medlem, eftersom styrelsen sagt nej till hans medlemskap.
Och den styrelse, som han trotsat, när han tvingat sig in i samfundet
genom att gå till högsta domstolen, har sedan viss disciplinär befogenhet
över honom. Ingen skall tro, att någon klok människa kommer att klaga sig
till medlemskap. Denna möjlighet är en död bokstav och ingenting annat. På
det sättet kan man icke ordna en sammanslutning, där medlemmarna samarbeta
under ömsesidigt förtroende. Då får det icke finnas sådana krokvägar att
gå. — Detta var vad jag hade att replikera.

Därutöver vill jag säga, att jag icke hyser någon tvekan örn att en person,
som skall föra en process, behöver ett juridiskt kompetent biträde. Det skulle
icke falla mig in att rekommendera en medmänniska att gå till en advokat, som
icke besitter nödig teoretisk utbildning och praktisk erfarenhet. För dem som
utöva advokatyrket utan att ha kompetens till det har icke jag något medlidande.
Det är icke deras sak jag talar för. Det är med tanke på allmänhetens
intresse av att slippa alla de svårigheter, som bli förenade med ett mer eller
mindre fullständigt monopol på detta område, som jag har väckt min motion.
Nu är det ju så, att i varje skådespel, som uppföres till folkets förvillande, skall
det finnas en ful buse, och honom har man hittat i brännvinsadvokaten eller
kotknackaren — för att tala med herr Hedlund. Jag begriper uppriktigt sagt
icke vad denne har med saken att göra. Det är icke på det området tvekan uppstått.
Vi äro väl alla eniga örn att det är i högsta grad önskvärt, att människor,
som behöva rättegångsbiträde, använda sig av dem som äro kompetenta.
Men varken propositionen eller utskottsförslaget har dragit gränsen mellan
kompetenta och icke kompetenta. Gränsen är dragen mellan dem som stå innanför
och dem som stå utanför ett visst samfund. Det är däri felet ligger.

Saken är naturligtvis icke avklarad med att herr Lindbergs yrkande här
bifalles. Den kommer nog upp igen, men anledningen till att jag ännu en gång
understryker yrkandet är, att jag hoppas, att man kan få upp frågan en gång
till och då bättre förberedd än nu. Såsom ärendet nu ligger till är det så olyckligt
upplagt som ett ärende egentligen kan bli.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 8 kap. rättegångsbalken
dels ock på bifall till det under överläggningen framställda yrkandet, att
8 kap. skulle utgå ur förslaget till rättegångsbalk; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja hesvarad. Herr Lindberg i
Stockholm begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den. som vill att kammaren godkänner första särskilda utskottets förevarande
förslag till lydelse av 8 kap. rättegångsbalken, röstar

Ja;

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

[Vinner Nej, har kammaren beslutat, att 8 kap. skall utgå ur förslaget till
rättegångsbalk.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Lindberg i Stockholm,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos lil ja
och 68 nej, varjämte 13 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets förslag till lydelse av 8 kap.

9 kap., rubriken till första avdelningen, 10 kap. samt 11 kap. 1—A §§.

Godkändes.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle 11 kap. 5 § hava följande
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

5 §.

Part skall vid huvudförhandling i
underrätt infinna sig personligen, örn
hans närvaro ej kan antagas sakna betydelse
för utredningen. Vid huvudförhandling
i hovrätt eller högsta domstolen
vare part skyldig att infinna
sig personligen, örn hans närvaro finnes
erforderlig för utredningen. I underrätt
skall part ock infinna sig personligen
vid muntlig förberedelse, örn
det kan antagas, att förberedelsen därigenom
främjas. Vid annan förhandling
än nu nämnts vare part skyldig
att infinna sig personligen, om det finnes
erforderligt

Part skall vid huvudförhandling i
underrätt eller hovrätt infinna sig personligen,
örn hans närvaro ej kan antagas
sakna betydelse för utredningen.
Vid huvudförhandling i högsta
domstolen vare part skyldig att infinna
sig personligen, örn hans närvaro
finnes erforderlig för utredningen. I
underrätt skall part ock infinna sig
personligen vid muntlig förberedelse,
om det kan, antagas, att förberedelsen
därigenom främjas. Vid annan förhandling
än nu nämnts vare part skyldig
att infinna sig personligen, om det
finnes erforderligt.

Vad nu sagts örn parts skyldighet att infinna sig personligen gälle ock
parts ställföreträdare. Äro flera ställföreträdare, åge rätten bestämma, vilken
eller vilka skola infinna sig. Äger part ej själv föra sin talan, vare han
dock skyldig att infinna sig personligen, örn hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen.

Är part eller ställföreträdare skyldig att infinna sig personligen, meddele
rätten förordnande därom.

I en vid denna paragraf fogad reservation hade herrar Siljeström, Persson i
Falla och Gezelius yrkat, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag
oförändrat i vad det avsåge 11 kap. 5 §.

Efter föredragning av paragrafen yttrade:

Herr Gezelius: Herr talman! Utskottet har i denna paragraf vidtagit den
ändringen i propositionen, att förutsättningarna för parts skyldighet att infinna
sig i hovrätt blivit skärpta. Enligt propositionen skall part vara skyl -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

dig att personligen infinna sig i hovrätten, om hans närvaro finnes erforderlig
för utredningen. Utskottsmajoriteten har skärpt detta därhän, att part skall
åläggas personlig inställelse i hovrätt, örn hans närvaro ej kan antagas sakna
betydelse för utredningen. Detta innebär, så vitt jag kan förstå, att kostnaderna
för en parts utförande av talan i hovrätt kunna bli onödigt stora. Särskilt
för personer, som bo på avlägsna orter, kan det innebära betydande uppoffringar.
Jag har liksom mina medreservanter ansett, att det torde vara tillräckligt
att kräva, att part skall komma tillstädes i hovrätt, örn hans närvaro
finnes erforderlig för utredningen. Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till den av herr Siljeström m. fl. avgivna reservationen i denna punkt, d. v. s.
bifall till propositionen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
förslag. Det har ansetts önskvärt, att man får samma inställelseplikt när det
gäller underrätt och hovrätt. Jag är icke blind för att det kan möta en del
svårigheter av den art herr Gezelius talade örn, men tydligt är, att det är mycket
viktigt, att parterna komma till den muntliga förhandlingen i största möjliga
utsträckning. Det är detta som gjort, att utskottet föreslagit den lilla
ändringen.

Jag hemställer alltså örn bifall till utskottets förslag.

0 överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av 11 kap. 5 § rättegångsbalken i den av utskottet föreslagna
lydelsen dels ock på godkännande av samma paragraf i den lydelse, som föreslagits
av Kungl. Maj:t; och blev paragrafen godkänd i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

Rubriken till 11 kap., 12 kap.—17 kap. samt 18 kap. 1—6 §§.

Godkändes.

18 kap. 7 § skulle enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag hava följande
lydelse:

7 §>

0 Skall part enligt detta kapitel helt eller delvis ersätta motpartens rättegångskostnad
och finnes ställföreträdare för parten eller partens ombud eller
biträde hava genom åtgärd, som avses i 3 § första stycket, eller genom vårdslöshet
eller försummelse, som sägs i 6 §, vållat sådan kostnad, åge rätten,
även örn yrkande därom ej framställts, förplikta honom att jämte parten ersätta
kostnaden.

1 en vid denna paragraf fogad reservation hade herr Branting yrkat, att
berörda paragraf skulle hava följande lydelse:

7 §>

Skall part---(lika med Kungl. Maj:ts förslag)---ersätta kost naden.

Innan sådan kostnadsersättning ålägges parts ställföreträdare, ombud eller
biträde, skall tillfälle beredas honom att yttra sig.

1 detta yrkande hade herr Gezelius instämt.

Paragrafen föredrogs. Därvid anförde:

Herr Gezelius: Herr talman! I 18 kap. 7 § stadgas, att ombud, som genom
vårdslöshet eller försummelse har vållat kostnad för motparten, kan åläggas
att jämte parten ersätta sådan kostnad.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Mot deri nu föreslagna principen om ett försumligt ombuds skyldighet att
gälda ersättning i dylikt fall har jag ingenting att erinra. Det är tvärtom fullständigt
på sin plats. Men mot den föreslagna ordningen för fastställandet av
ersättningsskyldigheten kunna åtskilliga invändningar resas — de angivas i den
av herr Branting avgivna reservationen, som jag har biträtt. Det stadgas nämligen
i 7 §, att ett försumligt ombud kan förpliktas utgiva denna ersättning,
även örn yrkande därom icke framställts och utan att ombudet lämnats, tillfälle
att höras i målet. Detta kommer att betseda ett betänkligt avsteg ifrån
den i svensk rätt alltid upprätthållna grundsatsen, att ingen skall dömas
ohörd. Det kan icke vara tilltalande, att ett ombud exempelvis i hovrätten skall
kunna åläggas ersättning för en förment försumlighet eller vårdslöshet utan
att lia beretts tillfälle att höras i saken och utan att ha möjlighet att klaga
över ett sådant beslut.

Utskottet har beaktat dessa synpunkter i motiveringen och uttalat, att ombudet
naturligtvis skall beredas tillfälle att höras i saken. Jag har emellertid
funnit det vara i hög grad betänkligt, att man icke i lagtexten har satt in den
fullt naturliga spärrhake mot rättsosäkerhet, som skulle ligga däri, att domstol
ålades skyldighet att i varje fall bereda en part tillfälle att få försvara sig
gentemot ett krav på ersättning för vårdslöshet eller försummelse. Rent principiellt
har jag alltså icke kunnat stå till svars med att icke ansluta mig till
reservationen på denna punkt.

Jag har tidigare i en motion utvecklat, av vilken anledning jag har andra
betänkligheter mot detta stadgande, där man ställer parten och hans ombud i en
motsatsställning till varandra under pågående rättegång. Jag skall icke upptaga
kammarens tid med detta, men jag har velat påpeka, att vi här gå in för
att bryta en kraftigt hävdad princip i den svenska rättsordningen. Det har
jag icke velat vara med örn, och jag ber därför att få yrka bifall till det av
herr Branting i reservation, nr 11 framställda yrkandet.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Jag undrar, örn icke herr Gezelius spetsat till saken litet för
mycket. Det är väl ändå icke meningen, att det skall införas en nyjprincip här
och att någon skall dömas ohörd. Vi ha i utskottet icke haft så. långa debatter
örn denna sak, men något ha vi uppehållit oss vid den, och vi ha i motiveringen,
såsom herr Gezelius påpekat, skrivit in den önskan, som herr Gezelius
här uttalat. Herr Gezelius känner till saken bättre än jag, att det kan väl
förekomma sådana fall, då ombudet håller sig undan. Då behöver kanske .rätten
ha denna möjlighet. Örn jag icke misstager mig, torde herr Gezelius icke
ha så mycket emot vad utskottet skrivit. Men något måste ju ändå sagås för
att förklara, att herr Gezelius och herr Branting kommit på samma sida här.
Jag tror nog emellertid, att saken ordnar sig.

Herr Gezelius: Herr talman! I anledning av herr Lindqvists senaste anförande
vill jag begagna tillfället att reagera även i ett annat avseende. Jag
reagerar mot att man nöjt sig med att i motiveringen till ett så viktigt lagförslag
taga in en anvisning i hopp om att detta skall utgöra tillräcklig säkerhet
för den enskilda individen. Jag reagerar mot att man icke i lagtexten ryckt in
en säkerhetsregel. Det räcker icke med att utskottet skriver i motiveringen, att
utskottet finner det naturligt, att man icke åsidosätter denna säkerhetsåtgärd.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande av 18 kap. 7 § i
den av utskottet föreslagna lydelsen dels ock på godkännande av samma pa -

Nr 22.

Onsdagen den 10'' juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ragraf i den lydelse, som föreslagits i den av herr Branting vid paragrafen fogade
reservationen; och godkände kammaren paragrafen i den av utskottet
föreslagna lydelsen.

18 kap. 8—15 §§, rubrikerna till 18 kap. och I under andra avdelningen,
19—22 kap. samt 23 kap. 1—5 §§.

Godkändes.

23 kap. 6 och 7 §§ föredrogos; och yttrade därvid

Herr Werner: Herr talman! Enligt den föreslagna formuleringen får polismyndigheten
en så gott som obeskuren rätt att till polisförhör kalla icke bara
dep som äger i saken del utan även den som skall höras som vittne. Detta är en
förändring, då enligt tidigare praxis polismyndigheten haft att fara ut och
höra dem, som haft möjlighet att lämna upplysningar i en rättstvist. Enligt
lagtextens ordalydelse äger den som på detta sätt kallas och som kan betraktas
som vittne i målet ingen som helst rätt till ersättning för resekostnader och
för förlorad arbetsförtjänst. Jag och flera med mig anse, att ett dylikt förhållande
icke är riktigt, då man i övrigt erkänner vittnes rätt till ersättning för
inställelse och för kostnader. Jag har i fråga örn motiveringen önskat, att
däri skulle intagas en passus av följande lydelse:

»Däremot synes det skäligt att den som fått vidkännas direkta utgifter till
resa och uppehälle eller gått förlustig arbetsförtjänst erhåller ersättning av
statsmedel. Därest dylik ersättning skulle utgå, kunde också möjlighet öpppas
att effektivt kontrollera att undersökningsmyndigheterna icke missbruka
den rätt att kalla till förhör, som införes genom förslaget.»

Jag har menat, att det nya förslagets genomförande kan tänkas medföra,
att polismyndigheterna av rent bekvämlighetsintresse komma att besvära allmänheten,
då det icke finns pågot som helst korrektiv mot missbruk av denna
rätt. Det är ur denna synpunkt jag har ansett, att ett förtydligande av motiveringen
borde varit påkallad, och jag har icke kunnat underlåta att påtala denna
brist i förslaget, som jag anser föreligga.

Då jag anser det fullständigt hopplöst att ställa ett yrkande, har jag endast,
herr talman, velat påtala förhållandet.

Vidare anfördes ej. Paragraferna godkändes.

23 kap. 8—24 §§ samt rubriken till 23 kap.

Godkändes.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle 24 kap. 1 § erhålla följande
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

1%.

Är någon på sannolika skäl miss- Är någon på sannolika skäl misstänkt
för brott, varå frihetsstraff kan tänkt för brott, varå frihetsstraff kan
följa, må han häktas, om med hänsyn följa, må han häktas, om med hänsyn
till brottets ^ beskaffenhet, den miss- till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan örn- tänktes förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras, att ständighet skäligen kan befaras, att
han avviker eller annorledes undan- han avviker eller annorledes undandrager
sig lagföring eller straff eller drager sig lagföring eller straff eller

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)
genom undanröjande av bevis eller på genom undanröjande av bevis eller på

annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer, att
han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Har den misstänkte stadigt hemvist
inom riket och kan å brottet icke
följa svårare straff än fängelse, må
fara, att han avviker, ej anses föreligga,
med mindre han gjort förberedelse
eller försök därtill.

annat sätt försvårar sakens utredning,
eller ock anledning förekommer, att
han fortsätter sin brottsliga verksamhet.
Har den misstänkte stadigt hemvist
inom riket och kan å brottet icke
följa svårare straff än fängelse, må
fara, att han avviker eller försvårar
sakens utredning, ej anses föreligga,
med mindre han gjort förberedelse el -

ler försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, örn det ej är uppenbart att anledning därtill saknas.

Finnes uppenbart, att den misstänk- Finnes sannolikt, att den misstänkte
kommer att dömas allenast till bö- te kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på ter eller mistning av befattning på
viss tid, må häktning icke ske. viss tid, må häktning icke ske.

Reservationer hade vid denna paragraf avgivits

av herrar Schlyter, Linder, Branting, Alfred Andersson, Dahlström, Anderberg,
Lövgren, Olsson i Mellerud, Isacsson, Mårtensson och Berg, vilka yrkat,
att ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa,
må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock anledning
förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå följa fängelse och
har den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, må han häktas, örn det
skäligen kan befaras, att han avviker.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall
häktning ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

av herr Geselius, vilken yrkat, att paragrafen måtte erhålla följande lydelse:

1 §•

Är någon på sannolika skäl misstänkt för brott, varå straffarbete kan följa,
må han häktas, örn med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom undanröjande
av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning, eller ock
anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå följa fängelse, må
den misstänkte häktas, örn det skäligen kan befaras, att han avviker, eller
anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga verksamhet. Har den
misstänkte stadigt hemvist inom riket, må fara att han avviker ej anses föreligga,
med mindre han gjort förberedelse eller försök därtill.

Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två år, skall häktning
ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Kan det antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter
eller mistning av befattning på viss tid, må häktning icke ske.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, mina damer och herrar! Det föreligger
här i denna paragraf en skärpning av häktningsbestämmelserna, som vi
inom utskottet ha varit mycket bekymrade för. Utskottet står här praktiskt
taget delat i två hälfter, och reservanterna, som äro icke mindre än elva stycken,
förorda bibehållande i stort sett av de nuvarande häktningsbestämmelserna.

Som vi se stadgar 24 kap. 1 § i utskottsutlåtandet en viss häktningsrätt för
brott, där det kan bli fråga örn frihetsstraff, alltså även fängelse, under det
att i de gamla bestämmelserna på motsvarande punkt stadgas häktningsrätt
när det är fråga om brott för vilka straffarbete kan komma i fråga. Enligt vår
mening är denna utvidgning av häktningsrätten ett synnerligen tvivelaktigt
stadgande. Det har enligt vår mening icke kunnat förebringas några övertygande
skäl för behovet av en skärpning av häktningsreglerna. Erfarenheterna
under den tid, som har gått, ge ingalunda vid handen, att en sådan utvidgning
är av behovet påkallad. Tvärtom har tendensen gått i alldeles motsatt riktning.
Behovet av att häkta har i påfallande grad minskats under den tid, som har
gått.

Jag vill vidare erinra örn att på grund av de nya bestämmelserna örn egendomsbrotten,
som riksdagen helt nyss har antagit, är denna utvidgning så
mycket mera opåkallad. Dessa bestämmelser medföra, att häktning skulle
kunna ifrågakomma, när det gäller utredning av snatteribrott, bedrägligt beteende
och undandräkt, alltså de lindrigaste brottsformerna inom egendomsbrotten.
Att märka är vidare, att en utvidgning av häktningsmöjligheterna här
innebär också en motsvarande utvidgning av möjligheterna för undersökningsledaren
att anhålla den, som är misstänkt för liknande brott.

Nu säger man —■ och man har anfört det som ett särskilt skäl för den här
utvidgningen -— att det förekommer fall, då den misstänkte »fortsätter sin
brottsliga verksamhet», och att behov av häktning och anhållande även föreligger
vid de här relativt lindriga brotten. Jag vill till detta säga, att naturligtvis
kan det förekomma sådana fall, men det är å andra sidan omvittnat, att
behovet, som här skulle föreligga, är, när det gäller fängelsebrotten, ofantligt
mycket mindre än när det gäller straffarbetsbrotten. Det är kanske också skäl
att lägga märke till, att genom rättegångsreformens nya stadgande örn reseförbud
har man fått ett ytterligare instrument emot den misstänkte. Reseförbudet
är ju egentligen av sina upphovsmän avsett att skapa en spärr mot att
man alltför ofta hemfaller åt att tillgripa häktning och anhållande.

Med hänsyn till vad jag anfört får jag sålunda yrka, att kammaren måtte
bifalla den vid utlåtandet på denna punkt fogade reservationen, till vilken,
som sagt, elva av utskottets ledamöter anslutit sig.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är ju riktigt, som herr Olsson i Mellerud
säger, att det är så många, som undertecknat reservationen, men nu är det
ju också så lyckligt, att ingen enda reservation till detta utskottsutlåtande är
någon ren partireservation, icke ens denna, trots att flertalet socialdemokrater
ha ställt sig på reservationens linje. Det är ju klart, att det är en mycket
viktig sak att icke häktningsmyndigheterna gripa in i otid och häkta. För
min del tror jag ändå — och detsamma gäller alla, som stå för utskottsmajori -

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

tetens ståndpunkt — att med den ändring av Kungl. Maj:ts förslag, sorn vi lia
föreslagit, så är det förslaget bättre än det som reservanterna ha framlagt.

Jag skall för deni av kammarens ledamöter, som ha tillfälle att höra på
några minuter, söka redogöra för hur det är nu, och hur det skulle komma att
bli enligt utskottets förslag. Enligt gällande lag skall häktning företagas, örn
på brottet kan följa straffarbete, som ej understiger två år. Förslaget är mildare
än gällande lag. Andra stycket i första paragrafen lyder nämligen enligt
förslaget: »Kan å brottet icke följa lindrigare straff än straffarbete i två
år, skall häktning ske, örn det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.»
Enligt gällande lag må häktning ske, örn å brottet kan följa straffarbete. Innehavare
av ämbete eller tjänst eller den som har fast egendom eller stadigt
hemvist eller yrke må dock ej häktas, örn ej skäligen kan befaras, att han avviker
eller genom undanröjande av bevis eller egendom hindrar sakens tillbörliga
utredning. Enligt det föreliggande förslaget kräves i samtliga fall, alltså
även beträffande den icke bofaste, att flykt eller kollusionsfara föreligger.
Dessutom införes som ny häktningsgrund, att anledning förekommer, att den
misstänkte fortsätter sin brottsliga verksamhet. Örn vi nu gå till de lindrigare
brotten, om vilka herr Olsson talade, varå kan följa högst fängelsestraff, stadgar
gällande lag, att den som ej har stadigt hemvist må häktas, örn skälig anledning
förekommer, att han avviker. Enligt det förslag, som här föreligger, må
häktning ske av såväl bofast som icke bofast, om fara för flykt eller kollusion
föreligger. Örn det gäller en bofast, må häktning dock ske, endast örn hail
gjort förberedelse eller försök därtill. Dessutom införes i förslaget även här
som häktningsgrund fara för fortsatt brottslig verksamhet. Vidare är det att
märka för det första, att häktning må i intet fall ske, örn det är sannolikt, att
den misstänkte kommer att dömas endast till böter eller mistning av ämbete
på viss tid, och för det andra, att övervakning i vissa fall kan ersätta häktning.
Så är förhållandet, när på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom
häktning kan antagas medföra allvarligt men för honom. Vidare föreslås,
att kvinna, som är havande eller fött så kort tid förut att häktning kan
antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, ej må häktas, örn det
ej är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas. För det tredje
är att märka, att reseförbud kan träda i stället för häktning, och för det
fjärde böra vi minnas, att prövningen av häktningsfrågan kommer enligt den
nya lagen icke att ligga hos allmänna åklagaren, utan den kommer att ligga
hos rätten.

När man tager del av vad som här föreslås av utskottsmajoriteten, så är
det väl icke fullt riktigt att säga, som herr Olsson gör som talesman för reservanterna,
att det innebär en väsentlig skärpning av vad som nu gäller. Mig
har det förefallit, som örn med den formulering av paragrafen, som utskottsmajoriteten
har givit den, man väl har sörjt för rättssäkerheten, och det är
ju om rättssäkerheten vi vilja slå vakt, såväl minoritet som majoritet.

När det nu gäller reservanternas formulering av paragrafen, så skulle det
naturligtvis helst ha varit någon annan än jag, som hade försökt sig på en
tolkning av denna, men jag skall bara stanna vid en enda liten detalj. Att jag
stannar vid den beror på att det gäller en sak, som nyligen har debatterats här
i riksdagen. För någon tid sedan tillfrågades justitieministern, örn han ville
vidtaga snabba åtgärder beträffande den misshandel, som förekommer i honmen.
Det var fråga om hustrumisshandel. Man anser, att vi för närvarande icke
komma riktigt åt dessa hustrumisshandlare, lika litet som vi naturligtvis komma
åt de kvinnor, som misshandla sina män på ena eller andra sättet. Men
herr Olsson, hur blir det med hustrumisshandlarcn med den formulering, som

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

reserveranterna föreslagit? Honom kan man ju inte med den formuleringen
komma åt. Man får icke tillfälle att häkta honom, vilket väl även reservanterna
anse, att man i vissa fall kan behöva göra för att kunna taga honom från hemmet,
så att han icke skall kunna fortsätta sin verksamhet.

Jag förstår val, att det är mycket svårt för kammarens ledamöter att här
bilda sig en bestämd uppfattning örn vad som är det rätta. Vi, som suttit i
månader och diskuterat detta, och som äro lekmän ha haft svårt att taga ståndpunkt
till frågan. Det framgår ju också av att utskottet har blivit kluvet i
två olika delar. Men jag är inte alls rädd för att här inför kammaren likväl
rekommendera utskottsmajoritetens förslag, då jag tror, att det i tillbörlig grad
beaktar de rättigheter, som vi människor böra ha, att icke bli häktade utan att
det finns skäl till det. Och därför, herr talman, hemställer jag om bifall till
den formulering av paragrafen, som utskottet har föreslagit.

I detta anförande instämde herrar Hedlund i Östersund, Mosesson och
Werner.

Herr Gezelius: Herr talman! Reglerna örn häktning och anhållande ha förvisso
en vida större betydelse än vad man vid första tanken skulle kunna tro.
Det är nämligen med hänsyn till den enskildes rättssäkerhet viktigt, att denna
regel ges en så bestämd gräns, som det överhuvud taget är möjligt, och att denna
gräns dragés så snävt, som det med hänsyn till andra väsentliga rättsprinciper
är möjligt.

Nu har propositionen och i viss mån även utskottets majoritet otvivelaktigt
på vissa punkter utökat möjligheterna till häktning och därmed även möjligheterna
till ett anhållande. I vissa delar föreligger däremot en begränsning,
såsom herr Lindqvist framhöll i sitt anförande, men otvivelaktigt betyder propositionen
— för att taga fasta på en punkt — att en person, som är misstänkt
för ett brott, varpå icke kan följa högre frihetsstraff än fängelse, skulle kunna
häktas redan på den grund, att det kan antagas, att han försvårar sakens utredning.
Har han fast hemvist, skall det emellertid enligt utskottsmajoritetens
förslag icke anses, att han försvårar sakens utredning, med mindre han gjort
förberedelse eller försök därtill. Men för den, som icke har fast hemvist, vilket
är en mycket vag gräns, skulle det fall kunna inträffa, att en polismyndighet
skulle kunna anhålla en person för relativt ringa brott bara för att han misstänkes
kunna försvåra sakens utredning. Detta är enligt min mening betänkligt.

Jag tror icke, att rätten, som har att verkställa häktning, kommer att göra
sig skyldig till svårare missbruk härvidlag, men jag tror, att det kommer att
bli ganska svårt att komma till rätta med polismyndigheter, som häkta personer
för brott, som icke förskylla högre straff än fängelse. Det blir svårt att
hindra dem att anhålla personer, på grund av att de försvåra utredningen, och
det är för mig en betänklig sida i utskottets förslag. Det kan visserligen sägas,
att härvidlag få myndigheter, som övervaka polismyndigheterna, inskrida, men
detta inskridande måste möta svårigheter, örn polismyndigheterna kunna hänvisa
till att lagen medger dem rätt att företaga ett anhållande på denna enda
grund, nämligen att det finns anledning antaga, att den misstänkte försvårar
utredningen.

Jag delar alltså reservanternas betänkligheter mot den utvidgning av häktningsrätten
och därmed också rätten till anhållande, som utskottets förslag
dock i vissa avseenden måste anses innebära. Men jag har icke kunnat ansluta
mig till den av herr Schlyter m. fl. avgivna reservationen av skäl, som delvis
äro anförda av herr Lindqvist. Jag finner nämligen, att den av dessa reservanter
föreslagna utformningen av häktningsreglerna fört för långt.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag skall börja med en mindre betydelsefull erinran, nämligen den erinran,
som utskottet bär gjort därom, att den skillnad, som i gällande lag föreligger
mellan bofast och icke bofast person, icke kan göras fri från anmärkningar ur
olika synpunkter. Det är icke tilltalande att i huvudregeln göra en skillnad
mellan den bofaste och icke bofaste personen, såsom reservanterna gjort.

Vidare bibehåller reservanternas förslag denna skillnad på så sätt, att reservanternas
förslag icke medger häktning av en bofast person vid brott, varå
kan följa endast fängelse, även örn denna person har gjort förberedelse eller
försök till flykt, eller örn anledning förekommer, att han fortsätter sin brottsliga
verksamhet. Jag tycker, att det är en uppenbar svaghet, att polismyndighet
eller domstol icke skulle kunna skrida till häktning av en bofast person,
som faktiskt har gjort förberedelse eller försök till flykt, eller där det är påtagligt,
att han kunde fortsätta sin brottsliga verksamhet. Här blir det ju sedan
en prövning i varje fall, huruvida skäl i övrigt föreligga till häktning.

Dessa svagheter i å ena sidan utskottets och å andra sidan reservanternas
förslag har jag sökt övervinna i den av mig anförda reservationen. Av min
reservation framgår, att jag har velat först begränsa, i likhet med reservanterna,
första stycket till brott, varå straffarbete kati följa, men jag har till detta
knutit an ett andra stycke av följande lydelse: »Är brottet ringare än i första
stycket sägs men kan därå följa fängelse, må den misstänkte häktas, örn det
skäligen kan befaras, att han avviker, eller anledning förekommer, att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet. Har den misstänkte stadigt hemvist inom riket,
må fara att han avviker ej anses föreligga, med mindre han gjort förberedelse
eller försök därtill.» Jag har läst upp detta för att göra klart för kammaren,
att detta innebär, att jag ifrån häktningsgrunderna vid fängelsestraff har undantagit
häktningsgrunden, att den misstänkte försvårar sakens utredning, alltså
den häktningsgrund, där gränsen måste anses vara så obestämd, att fara för
missbruk kan föreligga. Jag har sedan i sista stycket följt reservanterna och
stannat för »kan det antagas» i stället för »finnes sannolikt».

Jag kan inte se annat än att det av mig framlagda förslaget, som tyvärr
endast kom till behandling i utskottet i en diskussion, som fördes i sista minuten,
kommer att tillmötesgå såväl den kritik, som herr Lindqvist från utskottets
sida har framfört mot reservanterna som reservanternas kritik av utskottets
formulering. Jag tror, att detta är en rimlig lösning av detta mycket
svåra problem, nämligen att skapa bestämdare gränser för frihetsberövandet
och draga en så snäv gräns, som det överhuvud taget låter sig göra. Jag yrkar
därför bifall till den av mig vid denna punkt fogade reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag tar till orda för att till en början söka undanröja en föreställning, som
möjligen några av kammarens ledamöter skulle kunna få av den debatt, som
här kommit till stånd om häktningen, nämligen att den föreliggande propositionen
skulle innebära en strängare ståndpunkt överhuvud taget ifråga örn
de medgivanden, som böra göras beträffande den enskilde individens säkerhet.
Tvärtom förhåller det sig så i den kungl, propositionen att många och utförliga
stadganden föreslagits, vilka avse inte bara att skydda den enskilde mot obefogade
ingrepp från polismyndighets och domstols sida, utan också, när vederbörande
väl kommit inför rätta, att ställa alla möjliga medel till hans förfogande,
så att han skall kunna få sina synpunkter behörigen beaktade. Jag tänker
härvidlag på reglerna örn, att den för brott tilltalade redan på förundersökningens
stadium skall få tillgång till biträde.

Nu gäller det frågan om en viss, fastän obetydlig utvidgning av häktningsrätten.
Det är emellertid att beakta att häktningsrätten överflyttas

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 22.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

från åklagaren till domstolen. I denna anordning ligger, menar man, en
garanti för att denna ömtåliga institution icke skall komma att användes
på ett olämpligt sätt. Reservanterna — jag talar nu örn huvudreservanterna
— ha framlagt ett förslag, som i det avseendet förefaller mig vara
mindre tillfredsställande, ja, jag kan rent av säga icke tillfredsställande. Enligt
reservanternas mening skulle sålunda en person, som är misstänkt för
brott, varpå fängelsestraff kan följa, och som är bofast, icke kunna häktas,
ens örn han begivit sig på flykt, eller örn det är tydligt att han vidtagit åtgärder
för att undanröja bevisning. Detta är ju att gå mycket långt ifråga örn privilegiering
av de bofasta. Är det verkligen rimligt att en person, som begått
brott, varå fängelsestraff men ej straffarbete kan följa, bara därför att han
är bofast icke skall kunna häktas, även när han begivit sig på flykt eller vidtagit
åtgärder för att undanröja bevis? Detta vore enligt min mening att allt
för mycket privilegiera den bofaste.

Vidare omöjliggöres genom en dylik bestämmelse häktning av t. ex. en hustrumisshandlare
till förhindrande av fortsatt misshandel, örn hustrumisshandlaren
nämligen gör sig skyldig till brott, varå endast kan följa fängelsestraff.
Enligt reservanternas förslag skulle han sålunda få vistas på fri fot, tills dom
fallit.

Jag vågar därför säga, att reservanternas förslag knappast kan anses överensstämmande
med rättsmedvetandets krav på att sådana personer, om vilka
jag här talat, skola bli föremål för behörigt ingrepp från rättsväsendets sida.

Jag anser i motsats härtill, att propositionens ståndpunkt inte kan anses vara
för sträng.

Herr Mosesson: Herr talman! I anslutning till herr statsrådets senaste
anförande vill jag framhålla, att jag skulle ha stått på samma linje som reservanterna,
örn förhållandet icke varit sådant — vilket vi för övrigt här i kammaren
kunde konstatera endast för några dagar sedan, och vilket reservanterna
icke lära kunna bestrida — att en person, som utgör en fullkomlig skräck
för sin familj och plågar hustru och barn kan fortsätta med att plåga sina närmaste,
tills han blivit slutligt dömd. En hustruplågare kan enligt reservationen
icke få häktas. Av dessa skäl återfinnes jag icke bland reservanterna, utan jag
går på utskottets förslag, och till detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Såväl herr Gezelius som senare herr
statsrådet ha vitsordat, att det kungl, förslaget på en viss punkt innebär en icke
obetydlig utvidgning av häktningsrätten. Med hänsyn till den skyldighet, som
vi reservanter anse oss ha att värna örn den personliga friheten, ha vi hyst synnerligen
starka bekymmer inför detta förslag. Jag skall villigt erkänna, att jag
måhända är mindre rädd för själva häktningsrätten, som ju dock ligger i domstolens
hand, än för den rätt till anhållande, som ligger i polismyndighetens
hand och som följer med denna utvidgade häktningsrätt.

Man har — senast nu herr Mosesson — för oss reservanter framhållit, att
vi genom vårt ståndpunktstagande skulle lägga hinder i vägen för samhället
att komma åt hustrumisshandlare. Jag skulle gent emot detta påstående vilja
invända, att utskottsmajoriteten genom sitt förslag medger häktningsrätt för
snatteri, bedrägligt beteende och undandräkt under vissa förhållanden, alltså
vid de lindrigaste° brottsformerna. Vidare är det kanske för tidigt att nu ta
ståndpunkt till frågan örn hustrumisshandeln, då vi ju ännu inte mottagit förslag
i det avseendet. Jag föreställer mig, att för svåra fall av hustrumisshandel
man väl bör kunna räkna med. att straffarbete blir åtminstone den övre gränsen
för vederbörandes straffskala.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

I ett val mellan utskottsförslaget och den reservation, som avgivits av herr
Gezelius, vilken reservation skiljer sig rätt litet från den som avgivits av herr
Schlyter m. fl., skulle jag för min del givetvis rösta för herr Gezelius reservation.
Men just nu finner jag ingen anledning att ge avkall på yrkandet örn bifall
till herr Schlyters reservation. Som vi väl sett har utvecklingen på senare
tid gått i riktning mot den tankegång som uppbär herr Schlyters reservation.
Lika klart är också, att något ovedersägligt behov av en utvidgad häktningsrätt
icke kunnat påvisas, vartill kommer att frågan örn förmögenhetsbrottens
reglering gjort att man har anledning att ställa sig åtskilligt försiktig på den
föreliggande punkten.

Jag vidhåller alltså, herr talman, mitt yrkande om bifall till den av herr
Schlyter m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det svar herr Olsson i Mellerud gav på frågan
örn behandlingen av hustrumisshandlarna tycker jag icke var fullt tillfredsställande.
Vi få visserligen icke blunda för att vi måhända inom kort komma
att stå inför en ny lagstiftning på detta område och en lagstiftning, som vi i
det här sammanhanget böra ta hänsyn till, men är det ändå icke möjligen så
att reservanterna genom det sätt, varpå de skrivit, gjort sig skyldiga till ett
litet förbiseende? Det där talet örn de lindriga egendomsbrotten, på vilka endast
fängelse skulle följa, har jag för män del hela tiden fattat som ett litet
skådebröd. Ty den som läser hithörande lagbestämmelser och utskottsförslaget
torde finna, att det i det avseendet icke är så farligt, som herr Olsson i Mellerud
och reservanterna velat göra gällande. Jag tror sålunda, att det icke bara
är med hänsyn till hustrumisshandlaren — honom få vi icke blunda för —
som det är klokast att bifalla utskottets förslag.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag ifrågasätter verkligen det rimliga
i att samtidigt som vi skapa ett reseförbud för att begränsa häktningsbehovet
och därmed i princip begränsa häktning och anhållande vi å andra sidan
genom omnämnda stadgande skola öka möjligheterna för häktning och
anhållande.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag vill bara ännu en gång ytterligare stryka
under, att den nyhet, som härvidlag förefinns, ligger däri att det är domstolen,
som skall pröva om häktning skall företagas eller icke. Därför att det finns
möjlighet att häkta, är därmed icke sagt, att man skall häkta, utan noggrann
prövning måste föregå häktningens företagande. Då denna prövning av häktningsrätten
tillförsäkras domstolarna och icke allmän åklagare, kan jag icke
vara med örn talet att man här på något sätt inskränker på människornas frihet.
Tvärtom kommer det nya systemet att innebära en garanti både för den
ene och för den andre att häktning icke kommer att ske i oträngt mål. När det
emellertid är fråga örn skydd mot en hustrumisshandlare, få vi icke rygga tillbaka
för att låta häkta en sådan, örn så behövs.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag är, som jag nyss nämnde, icke
mest rädd för häktningsrätten, eftersom den kommer att kontrolleras av domstolen.
Men herr Lindqvist upplyste icke örn, att anhållandet ingalunda kontrolleras
av domstolen. Det är undersökningsledaren och polisen, som handha
den saken.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkännande av utskottets förslag till lydelse av 24 kap. 1 § rättegångsbalken;
2:o) godkännande av den lydelse av samma paragraf, som föreslagits

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

i den av herr Schlyter m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen; saint 3:o)
godkännande av den lydelse av berörda paragraf, som föreslagits i den av
herr Gezelius vid paragrafen avgivna reservationen; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Olsson
i Mellerud begärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontraproposition i huvudvoteringen ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande kontrapropositionen äskades
votering av herr Gezelius, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
första särskilda utskottets förevarande förslag till lydelse av 24 kap.
1 § rättegångsbalken antager godkännande av den lydelse av paragrafen, som
föreslagits i den av herr Schlyter m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
godkännande av den lydelse av berörda paragraf, som föreslagits i den av
herr Gezelius vid paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn
omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 100 ja och 83 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta. Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den under 2 :o) angivna propositionen. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren godkänner första särskilda utskottets förevarande
förslag till lydelse av 24 kap. 1 § rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av samma paragraf, som
föreslagits i den av herr Schlyter m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för nej-propositionen. Herr Persson i Falla begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Där*
vid avgåvos 81 ja och 100 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den lydelse av 24 kap. 1 §, som föreslagits
i den av herr Schlyter m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande ärende ävensom
av nästföljande ärende på föredragningslistan till kl. 7.30 e. m., da detta
sammanträde enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

Onsdagen den 10 juni 1942 f. m.

Nr 22.

§ 14.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökan:

Till Riksdagens Andra Kammare.

Åberopande bilagda läkarintyg får jag härmed anhålla örn ledighet från
riksdagsgöromålen från denna dag till och med den 20 innevarande juni.

Stockholm den 10 juni 1942.

V. Lundstedt.

Vid denna ansökan var fogat ett läkarintyg av följande lydelse:

Professor Vilhelm Lundstedt som av mig undersökts lider av kron. njursjukdom
+ neurasteni och är på grund därav i behov av befrielse från riksdagsarbetet
fr. o. m. denna dag under en månads tid, intygas.

Stockholm den 10 juni 1942.

Bertil von Friesen,
leg. läk.

Kammaren beviljade herr Lundstedt den begärda ledigheten.

§ 15.

Avgåvos följande motioner, nämligen av

herr Spångberg m. fl, nr 409, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 324, med förslag till ändringar i vissa delar av allmänna tjänstepensionsoch
familjepensionsreglementena;

fru Nordgren, nr 410, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 337,
med förslag till prisregleringslag, m. m.;

herr Andersson i Göteborg m. fl., nr 411, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 339, med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga
under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m.;

herr Andersson i Göteborg m. fl., nr 412, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 339;

herrar Sköldin och Hedqvist, nr 413, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 339;

herrar Nilsson i Göteborg och Andersson i Göteborg, nr 414, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition, nr 344, angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m.;

herrar Lövgren och Hage, nr 415, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 342, angående inrättande av statlig poliskår i Boden;

herr Ryling m. fl., nr 416, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 342;

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner, nr 338, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel
och, nr 356, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret
1942/43;

herr Hagberg i Malmö, nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
357, med förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1942/43;

herr Hammarlund m. fl., nr 419, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 319, angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.; samt

herr Lindmark m. fl., nr 420, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 319.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.03 e. m.

In fidem:

Sune Norrman.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Onsdagen den 10 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen, påbörjade sammanträdet.

Förslag till
rättegångsbalk.

(Fort».)

24 kap 3 § skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

3 §.

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas
medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas,
att skäl tills hans häktning ej längre föreligga, må han ej häktas. Kvinna,
som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid förut, att
häktning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet, må ej
häktas, med mindre det är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas.
Vill den, misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall
häktning ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

I en vid denna paragraf fogad reservation hade herrar Schlyter, Linder,
Branting, Alfred Andersson, Dahlström, Anderberg, Hedlund i Östersund, Olsson
i Mellerud, Isacsson och Berg yrkat, att ifrågavarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

3 §.

Kan på grund av den misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning
antagas medföra allvarligt men för honom och finnes sådan övervakning
kunna ordnas, att skäl till hans häktning ej längre föreligga, må han ej
häktas. Den som är under aderton år må ej häktas, med mindre det är uppenbart,
att betryggande övervakning ej kan ordnas. Lag samma vare beträffande
kvinna, som är havande i framskridet tillstånd eller som fött så kort tid
förut, att häktning kan antagas medföra allvarligt men för henne eller barnet.
Vill den misstänkte ej underkasta sig övervakning, som nu nämnts, skall
häktning ske.

Att reseförbud må träda i stället för häktning, stadgas i 25 kap.

Paragrafen föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! I den nu föredragna paragrafen
av detta kapitel föreslår Kungl. Maj:t bl. a. följande: »Kan på grund av den
misstänktes ungdom eller hans sjukdom häktning antagas medföra allvarligt

§ 1.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling första särskilda utskottets
utlåtande nr 2, i anledning av dels Kungl Maj :ts proposition med förslag till
rättegångsbalk, dels ock i ämnet väckta motioner.

24 kap. 2 §.

Godkändes.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

men för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans
häktning ej längre föreligga, må han ej häktas.» Vid denna paragraf har
herr Schlyter i första kammaren med instämmande av åtskilliga av utskottets
ledamöter i avgiven reservation yrkat, att alla under aderton år, som begått
brott, icke skola häktas, under förutsättning att de på ett betryggande sätt
kunna bli på annat sätt omhändertagna. Herr Schlyters reservation är en konsekvens
av ett uppbyggt straffsystem för unga brottslingar.

Mot herr Schlyters reservation har i utskottet gjorts den invändningen, att
det är mycket otillfredsställande att fastslå en åldersgräns för att därigenom
bestämma, när häktning skall ske eller icke ske. Adertonåringen är, säger man,
många gånger mer förslagen än den myndige mannen, och att under sådana
förhållanden frigöra honom från en häktnings besvärligheter är icke riktigt.
Dessutom anför man, att det i vårt samhälle icke är så ordnat, att man på ett
betryggande sätt kan omhändertaga för brott misstänkta personer under aderton
år och låta dem undgå fängelse.

Jag är den förste att erkänna, att dessa adertonåringar kunna vara fullt
lika, ja mycket mer förslagna än äldre brottslingar. Lika säker är jag också
på att det är riktigt, då man påstår, att vi icke överallt i riket ha möjlighet
att på ett betryggande sätt omhändertaga dessa unga under aderton år för
att låta dem undgå häktning. Principiellt betraktat är det emellertid oriktigt
att sätta in i fängelse för brott anklagade personer under aderton år. Att de
ungdomar under aderton år, som av domstol dömts till frihetsstraff för ett
brott, för vilket de anklagats, sättas in i fängelse för äldre hör mera till undantagsfallen.
Det korta frihetsstraffet för den unge brottslingen tillämpas sällan.
Blir den unge brottslingen ej dömd till tvångsuppfostran så blir han, örn den
nya lagen örn kvalificerad villkorlig dom träder i kraft, omhändertagen och
insatt i skyddshem.

Jag finner det under sådana förhållanden mycket ologiskt, att när man vill
bevara dessa unga från att sättas in i ett gemensamhetsfängelse med äldre,
man redan på ett förberedande stadium kan häkta och sätta dem i fängelse
med äldre, när andra möjligheter att på ett betryggande sätt kunna omhändertaga
dem förefinnas. Det är alldeles riktigt, att möjlighet härtill icke finns
överallt i riket. I Stockholms stad t. ex. finns emellertid möjlighet att omhändertaga
på betryggande sätt för brott misstänkta under aderton år. Hos frälsningsarmén
och andra institutioner kan polismyndigheten mycket väl begära,
att sådana personer bli omhändertagna på någon av deras skyddsanstalter under
förundersökningstiden och på andra orter kan polis i samarbete med barnavårdsmyndighet
på ett betryggande sätt omhändertaga dessa unga brottslingar
under förundersökningen. Under sådana förhållanden finner jag det
mindre påkallat att bifalla Kungl. Maj :ts förslag med den motiveringen, att
eftersom man icke överallt i landet kan på ett betryggande sätt omhändertaga
dessa unga, skall det icke heller ske där det går an att göra det. Helt naturligt
kommer det, örn herr Schlyters reservation går igenom, att förekomma fall,
när man tvingas att häkta för brott åtalade under aderton år, men man reducerar
dock betydligt antalet häktningar.

Jag ber, herr talman, att med denna motivering få yrka bifall till den av
herr Schlyter m. fl. avgivna reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det tjänar icke mycket till att ha en lång
debatt, när så få av kammarens ledamöter äro närvarande. Jag har anledning
tro, att det verkar illa. Jag ber nämligen att få erinra örn den debatt och den
votering, som vi hade här tidigare i kammaren, när det gällde bl. a. hustruplågare.
Då var det många av kammarens ledamöter, som icke voro inne under

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

debatten och som sedan trodde, att de med sin röst i voteringen skulle kunna
klämma åt dessa hustruplågare. De röstade emellertid i motsats mot vad de
velat, och det kunde icke bero på annat än att de icke varit inne och åhört debatten
eller också icke läst handlingarna tillräckligt.

Då det varit delade meningar inom utskottet med ett antal reservanter rörande
den fråga, det här gäller, måste jag säga, att såvitt jag kan läsa är det
icke någon stor skillnad mellan utskottets och reservanternas ståndpunkt ■—-om det ens är någon skillnad. Vi som utgöra utskottsmajoriteten vilja nämligen
lika litet som herr Hedlund i Östersund och hans medreservanter, att dessa
unga människor, rent av barn, skola komma i häkte, utan att det är absolut
nödvändigt, örn kammarens ledamöter observerat, hur utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag äro avfattade, skola ni finna, att den första punkten
är precis lika i de båda förslagen. Där heter det: »Kan på grund av den misstänktes
ungdom eller hans sjukdom häktning antagas medföra allvarligt men
för honom och finnes sådan övervakning kunna ordnas, att skäl till hans häktning
ej längre föreligga, må han ej häktas.» Det är precis samma ordalydelse
som reservanterna ha i sitt yrkande. Under utskottsbehandlingen kom sedan
fram det förslaget, att man skulle göra det tillägg, som återfinnes i reservationen,
nämligen: »Den som är under aderton år må ej häktas, med mindre det
är uppenbart, att betryggande övervakning ej kan ordnas.» Vi som tillhöra
majoriteten ansågo det obehövligt att taga in denna passus, när den skyddsåtgärd,
man vill och behöver ha för dessa unga, fanns redan i den första punkten
i förslaget, som jag läste upp. Jag kan naturligtvis icke garantera, att tillämpningen
av lagen blir densamma, vare sig nian tar utskottets eller reservanternas
förslag. Jag vill emellertid blott påpeka, att 3 §, såsom vi föreslagit den,
är bättre övertänkt än reservanternas förslag till 3 §. Den har passerat lagrådet,
och den har passerat justitiedepartementet, och det har icke varit någon
erinran mot densamma. Jag tror sålunda, att kammaren mycket väl kan taga
utskottsförslaget och därmed också ge det skyddet åt de unga, att de icke
onödigtvis behöva träda i häkte.

Med denna motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 24 kap. 3 § rättegångsbalken
dels ock på godkännande av den lydelse av samma paragraf, som föreslagits
i den av herr Schlyter m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallet med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Hedlund i Östersund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner första särskilda utskottets förevarande
förslag till lydelse av 24 kap 3 § rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av samma paragraf, som
föreslagits i den av herr Schlyter m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

tering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 61 ja och 80
nej, varjämte 3 av kammaren ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den lydelse av 24 kap. 3 §, som föreslagits i
den av herr Schlyter m. fl. vid samma paragraf avgivna reservationen.

24 kap. 4—20 §§.

Godkändes.

24 kap. 21 § skulle enligt utskottets förslag hava följande lydelse:

21 §.

Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad, pröve rätten enligt de
i detta kapitel angivna grunderna, huruvida han skall i ^häkte avbida, att domen
vinner laga kraft; är den misstänkte a fri fot, ma rätten förordna, att
han skall häktas.

Reservation hade vid denna paragraf avgivits av herr Linnér, vilken med
instämmande av herrar Gärde, Eskhult, Bernhard Nilsson, Lindqvist, Persson
i Falla, Hedlund i Östersund, Ryberg, Mosesson och Werner yrkat, att förevarande
paragraf måtte erhålla följande lydelse:

21 §.

Dömes den--- — (lika med utskottets förslag)---skall häktas.

Avsåg åtalet brott, varå straffarbete kan följa, må rätten, ehuru den misstänkte
ej dömes för brottet, förordna, att den som är häktad skall i häkte
avbida, att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till åtalets fullföljande
synnerliga skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess frågan därom prövats
av högre rätt.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Lindqvist: Herr talman! Vid denna paragraf finns en reservation, som
avlämnats av herr länner i första kammaren m. fl., och till denna reservation
yrkar jag bifall. Vårt yrkande innebär i huvudsak detsamma som Kungl. Maj :ts
förslag. Vi ha dock gjort den ändringen, att vi utbytt ordet »frihetsstraff» mot
»straffarbete». Vi yrka sålunda, att i 21 §, som vi nu behandla, sättes in ett
andra stycke av den lydelse, som finns införd i var reservation. Detta stycke
får alltså följande lydelse: »Avsåg åtalet brott, varå straffarbete kan följa,
må rätten, ehuru den misstänkte ej dömes för brottet, förordna, att den som är
häktad skall i häkte avbida, att domen vinner laga kraft, örn med hänsyn till
åtalets fullföljande synnerliga skäl föreligga, att han förblir häktad, till dess
frågan därom prövats av högre rätt.»

Processlagberedningen hade föreslagit denna lydelse, och den innebär, att en
person, beträffande vilken underrätten väl funnit starka skäl tala för att han
begått brott, men som underrätten likväl icke ansett sig kunna döma, skall få
sitta kvar i häkte, till dess hovrätten prövat häktningsfrågan. Såvitt jag förstår,
är det mycket bättre att ordna det på det sättet. Ur samhällets säkerhetssynpunkt
är det fördelaktigare, och det är också fördelaktigare för den misstänkte,
att han icke ena dagen slipper ut från häktet för att kanske dagen därpå
åter inmanas i häkte. Däremot anse reservanterna det vara^ bättre ordnat
på det sättet, att om hovrätten finner skäl att häkta honom på nytt må det
göras, även örn det sker dagen efter eller samma dag som han blivit utsläppt
ur häktet.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Jag skall nöja mig, herr talman, med dessa få ord och med hänvisning till
vad som anförts i vår reservation yrka bifall till densamma.

Herr Hedlund i Östersund instämde häruti.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman, ärade kammarledamöter! Den vid
denna paragraf avgivna reservationen innebär, att därest åtal avser brott, varå
straffarbete kan följa, äger rätten förordna, att den som är häktad skall sitta
kvar i häktet i avbidan på att domen vinner laga kraft. På utskottsmajoritetens
sida anse vi, att ett bifall till denna reservation skulle innebära en deklassering
av underrätterna, som vi icke gärna kunna vara med örn. Vi anse,
att örn en person är dömd av en underrätt, skall denna dom gälla, till dess den
i vanlig ordning upphävts av vederbörande överinstans. Vi finna det lite underligt
att på detta sätt skapa ett hinder för att en underrätts utslag skall träda
i kraft. Det är naturligtvis riktigast, att de som vilja stärka underrätterna gå
den väg, som utskottet föreslagit. Ett stärkande av underrätterna anse vi vara
ett så vitalt intresse, att vi för vår del måste bestämt hålla på att en dom, som
är fälld av en underrätt, skall gälla, tills den i laga ordning är upphävd. Att
man så att säga skall sitta och vänta på, huruvida hovrätten efter prövning
skall godkänna underrättens dom eller icke, det kunna vi icke vara med örn.

För övrigt finns det icke någon motsvarande inskränkning i hovrätternas befogenhet
härutinnan. Jag kan icke dela den uppfattningen, att det skulle vara
välbetänkt att ge underrätternas auktoritet en sådan stöt, som man med ett
godkännande av reservationen skulle ge den.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag anfört får jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

Herr talmannen framställde propositioner dels nå godkännande av utskottets
förslag till lydelse av 24 kap. 21 § rättegångsbalken dels ock på godkännande
av den lydelse av samma paragraf som föreslagits i den av herr Linnér
m. fl. vid paragrafen fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.
Herr Olsson i Mellerud begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

oDen, som vill, att kammaren godkänner den lydelse av 24 kap. 21 § rättegångsbalken,
som föreslagits i den vid första särskilda utskottets utlåtande
nr 2 fogade, av herr Linnér m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets förslag till lydelse av samma
paragraf.

Kammaren hade alltså godkänt 24 kap. 21 § i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

24 kap. 22—24 §§, rubriken till 24 kap., 25—31 kap., rubriken till II under
andra avdelningen, 32—34 kap., rubrikerna till III under andra avdelningen
och till andra avdelningen, 35 kap. samt 36 kap. 1—12 §§.

Godkändes.

Enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag skulle 36 kap. 13 § hava följande
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

13 §.

Ed eller försäkran må ej avläggas av

1. den som är under femton år;

2. den som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten finnes sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed eller
försäkran; eller

3. den som dömts för mened eller 3. den som dömts för mened eller

står under åtal för sådant brott. står under allmänt åtal för sådant

brott.

Ej heller må i brottmål ed eller försäkran avläggas av någon den tilltalade
närstående, som avses i 3 §.

Reservation hade vid denna paragraf avgivits av herr Mosesson, vilken med
instämmande av herrar Schlyter, Branting, Alfred Andersson, Anderberg,
Lindqvist, Olsson i Mellerud, Isacsson, Mårtensson och Berg yrkat, att ifrågavarande
paragraf måtte erhålla följande lydelse:

13 §.

Ed eller försäkran---- (lika med Kungl. Maj:ts förslag) ----för säkran;

eller

3. den som står under allmänt åtal för mened.

Ej heller---(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---avses i 3 §.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Det nuvarande edsformulärets ord »såvitt
mig Glud lijälpe till liv och själ» lärer väl djupast sett sedan gammalt ha haft
den innebörden, att en människa, som önskar att av Gud bliva hulpen, när hon
nalkas honom i ånger och bön, skall bliva det, men örn det är så, att hon begår
en mened, har hon icke förhoppning örn att undgå sådan hjälp. För mer än 60 år
sedan kämpade filosofen Pontus Wikner mycket energiskt för att detta .formulär
skulle ändras, icke minst därför att en hel mängd människor i ett tillstånd
av psykisk depression bar på fullkomliga komplex, därför att de icke vörö förvissade
örn huruvida de i varje avseende hade avgivit ett riktigt vittnesmål.
Nu ligger medvetet eller omedvetet kvar en reminiscens av en gången tids oriktiga
åskådning, och denna reminiscens har fått sitt uttryck däri, att en människa,
som en gång har begått mened, icke vidare är att räkna bland hederligt
och ordentligt folk. Detta har också i det nu föreliggande förslaget fått sitt
uttryck på så sätt, att den, som en gång har begått mened, aldrig vidare skall
få avlägga ed eller försäkran. Vi ha på olika områden haft påföljder för brott,
som människor ha begått, och vi ha tagit bort dessa påföljder. Det var förlust
av medborgerligt förtroende och en del sådant. Alltsammans är nu avlägsnat.
Det enda, som är kvar, är det nu föreliggande förslaget, att menedaren ej vidare
skall få vittna.

Nu är det en given sak, att vi allesammans — reservanter såväl som de som

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

stå för utskottets förslag — äro genomträngda av en enda önskan, och det är
att värna om eden och försäkran. Vi äro ju angelägna örn att icke någon annan
människa skall tillmätas vitsord än den, som verkligen är värd att tillmätas
vitsord. Vi ha emellertid nu antagit en lag om fri bevisprövning. Rätten har
således att kalla, utan att man får hänsyn till jäv, vem som helst att inför
domstolen avge vittnesmål eller höras under sanningsförsäkran, och rätten
prövar värdet av vad vederbörande säger. Det oaktat vill man emellertid här
ha kvar denna bestämmelse, om att den människa, som em gång begått mened,
aldrig vidare skall få avlägga ed eller försäkran.

Jag är en kristen människa och är glad åt att kunna få säga åt människor,
att det är möjligt för en människa, även örn det är så att hon har begått ett
svårt brott, att kunna bli en ny människa. Alla våra straff och alla våra korrektionsanstalter
i övrigt avse ju ett, och det är att få en människa, som en
gång bär brutit mot den samhälleliga lagen, att ändra sitt sinne och bli en ny
människa. Vi äro glada åt att vi i den delen icke arbeta förgäves. Vi ha sådana,
som ha varit straffade både en och flera gånger, och som sedan lia blivit aktningsvärda
och präktiga människor, beklädda med förtroendeuppdrag av olika
slag. Enligt utskottsmajoritetens mening skola vi emellertid här ha kvar denna
påföljd, som alltjämt skall vara så att säga en fläck på en människa, den där
aldrig kan utplånas, hur hon än beter sig och vilket renommé hon på andra
områden än kan få. Enligt min uppfattning är detta icke förenligt med rätt
och billighet.

Det finns ju ofta förmildrande omständigheter även vid denna förbrytelse.
Domstolarna döma därför ibland endast till ett kort straff på några månader
eller till villkorlig dom, men icke desto mindre skall en sådan ständig påföljd
finnas.

Jag skulle vara glad, örn det vore så, att andra kammaren i förevarande
punkt ville följa reservanterna och avlägsna detta, som jag här har talat om.
Min vän Hedlund i Östersund kommer säkerligen, när han efter mig får ordet,
att fästa uppmärksamheten på att reservanterna föreslå, att den, som är ställd
under allmänt åtal för mened, icke skall få vittna. Man kommer, förmodar jag,
att säga, att det väl ändå icke är alldeles riktigt, att en människa, som är
åtalad för en sak, skall vara förhindrad att vittna^ medan den återigen, som är
dömd för samma sak, skulle kunna få vittna. Ja, det är riktigt, att vi föreslå
något sådant. Det gäller emellertid här något alldeles färskt, örn jag så får
säga. Vi anse, att det skulle vara stridande mot rättskänslan, örn en person,
som vid domstol är åtalad av allmänna åklagaren för mened, icke desto mindre
skulle få, gå upp och avlägga ed eller försäkran. Har däremot brottet tidligt
skjutits i bakgrunden och straffet, vari ju skall ligga något sonande, utståtts,
då anse vi, att personen i fråga må kunna få vittna. Vi kalla ju till och med
personer från fängelse upp till domsalen för att de skola få avlägga vittnesmål,
när de instämts att göra det. Det kan gälla personer, som ha begått så
svåra brott, att de blivit ådömda mångårigt straffarbete. Allenast dessa, som
en gång begått mened, skola icke få vittna.

Jag hemställer, herr talman, i förevarande paragraf örn bifall till den av
mig och ett antal andra ledamöter avgivna reservationen.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag instämmer i allt vad herr
Mosesson säger beträffande påföljder, som ha drabbat människor, som tidigare
ha begått en förbrytelse. Jag har, liksom också majoriteten i det särskilda
utskottet,, varit med örn att avskaffa påföljder, om vilka man måste
anse det ha varit upprörande, att de fått existera, men jag kan icke såsom
reservanterna betrakta en menedares avstängande från att ytterligare få av -

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

lägga ed som en straffpåföljd liknande exempelvis förlusten av medborgerligt
förtroende. Jag kan icke bedöma, hur menedaren själv känner det, men jag
föreställer mig, att när menedaren på nytt av samhället tvingas att inför
domstolen avlägga ed, är detta för honom en svårare sak än om domstolen
avkrävde honom ett vittnesförhör utan att avlägga ed. Jag tror icke ett ögonblick,
att en menedare, som har lidit sitt straff för den förbrytelse han begått,
på nytt skall upprepa förbrytelsen, men jag tycker, att om vi skola taga hänsyn
till rent humanitära skäl är det hårt att ålägga en person, som har begått
en av de enligt svensk uppfattning grövsta förbrytelserna, nämligen att
ha brustit i sanning när han avlagt eden, att på nytt träda fram till edsavläggelse,
även örn han vid edens avläggande är beredd att tala sanning.

Även om menedaren själv känner det som en prick på sig, att han icke får
på nytt vittna under edsansvar, så stå enligt min uppfattning här så stora
samhälleliga intressen på spel, att jag gärna finner mig i att menedaren får
känna det som en börda på sig, att han är på det sättet prickad.

Den nya rättegångsordningen i fråga om eds avläggande har i förhållande
till den nu gällande en mycket stor fördel. Enligt nuvarande ordning avlägges
efter min uppfattning eden på ett mycket vårdslöst sätt. Det är en akt av
den allvarliga innebörd, att den icke bör få ske så nonchalant, som nu sker.
Det sägs i den nya ordningen, att vittnena få icke kollektivt avlägga ed, utan
var och en av dem skall högtidligt försäkra under edsansvar, att han kommer
att tala sanning. Allmänheten sätter ett oerhört stort värde på edens betydelse.
I vår uppfattning har ingått, örn med rätt eller orätt vill jag lämna därhän,
att den, som bryter i fråga örn sanningsplikt, sedan han avlagt ed, är en av
rikets största förbrytare. När efter den nya ordningen eden kommer att avläggas
under högtidliga former och man samtidigt anlägger både moraliska och
religiösa bevekelsegrunder för eden, så nog stöter det rättsuppfattningen inför
det högtidliga allvar, som ligger bakom edens avläggande, att en person, som
tidigare varit straffad för mened, skall få förmånen att avlägga vittnesutsago
med edsförklaring. Vilja vi bevara åt vårt rättsförfarande ett av de mest
värdefulla instrumenten för att söka få fram sanningen, då få vi också lov
att vårda rättsmedvetandet. Även om en för mened tidigare dömd person förvägras
att vittna under edsansvar och därigenom känner sig prickad, så stå
här så stora värden på spel, att jag är beredd att låta honom bära den bördan,
örn jag därigenom kan upprätthålla det, som är bärande för allt sökande efter
sanningen, nämligen respekt för eden och dess avläggande.

Detta är, herr talman, skälet till att jag har biträtt utskottets förslag.

I detta anförande instämde heriarWtistafsson i Lekåsa, Werner, Pettersson
i Hällbacken och Persson i Falla.

Herr Lindqvist: Herr talman! Herr Hedlund talade så vackert och bra, att
hade det varit för några år sedan, skulle jag helt och fullt kunnat instämma
med honom och även i det yrkande som han framställde.

Jag har varit med i processlagberedningens rådgivande nämnd utan att,
såvitt jag icke missminner mig, ha avgivit någon reservation mot det förslag,
som nämnden framställde och som är upptaget i propositionen. Jag har emellertid
varit i tillfälle att i tidningarna läsa om några menedsmål och de straff
som utdömts för dem. Det har gjort, att jag i dag kommer att rösta för
herr Mosessons reservation. Jag har sett, att det förekommit menedsfall, där
domstolen dömt så milt, att den dömt ut ett mycket lågt straff och gjort detta
villkorligt. Jag tror också, att domstolen härvidlag gjort rätt. Ty när det blivit
villkorlig dom, är det i de flesta fall, skulle jag tro, beroende på att det varit

78 Nr 22. Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

unga pojkar eller flickor som antingen av rent oförstånd eller på grund av
sin ställning kommit i den olyckliga belägenheten, att de blivit på ett eller
annat sätt tubbade att begå mened.

Om det nu gäller unga män eller unga kvinnor, som av rent oförstånd begå
mened och bli straffade därför, kan det då vara riktigt och kan det ur
samhällets synpunkt vara behövligt att sedan giva dessa unga människor ett
evigt straff? Det kan, såvitt jag förstår, inte vara till någon nytta, att dessa
unga pojkar eller flickor i 18—20-årsåldern, efter att de utstått sitt straff
för mened och efter att de sedan ha levat ett fullkomligt obrottsligt liv, en
vacker dag kanske som välbeställda män och kvinnor i kommunen bli inkallade.
som vittnen, och det då visar sig, vad man eljest inte vetat om, att de
blivit dömda för mened. Är det riktigt, är det behövligt att straffa dem på
detta sätt? Jag kan inte finna det. Jag tror, att samhället väl kan skydda
sig, även örn man nu antar herr Mosessons reservation, till vilken jag yrkar
bifall.

Herr Lövgren: Herr talman! När jag gått med utskottsmajoriteten på denna
punkt, är det därför, att jag finner det grymt att ålägga en person, som har
visat, att han har en svag karaktär och inte kan motstå trycket från sin omgivning,
att begå eden ännu en gång. Det är det som varit bestämmande för
mig. Men utan tvivel är det också så, som herr Mosesson lät skymta fram, att
det verkar ganska inkonsekvent, om man låter en som varit dömd för mened
vittna och avlägga eden på nytt, under det att den som står åtalad för mened
är utestängd. Därför att han står åtalad, vet man ju inte, om han verkligen
har begått mened. Det är först domen som avgör denna sak. Han sätts emellertid
faktiskt i en sämre klass än den som en gång blivit dömd för mened.
Det bestämmande för mig har emellertid varit, att man inte bör sätta dessa
personer, vilka visat, att de inte kunna motstå trycket från omgivningen, att
avge ett vittnesmål som i sak är falskt, i den situation, som herr Mosessons
förslag innebär. Man kan vara övertygad örn att hänsynslösa människor i en
sådan persons omgivning efter ett sådant edsavläggande komma att servera
sådana anmärkningar som t. ex. denna: har du nu begått mened igen? Det
tycker jag skulle svida åtskilligt mer än den omständigheten, att han icke
släppes fram att avlägga eden en gång till.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Det är tydligt, att den fråga som vi
nu diskutera är en mycket ömtålig oclwkänslig fråga, och det förhåller sig
ingalunda på det sättet, att utskottet här tagit lätt på densamma. Men det är
inte heller så -—- vilken uppfattning man möjligen kunde få av herr Hedlunds
anförande — att den som är straffad för mened alltid är en grov förbrytare.
Det förekommer härvidlag en mängd olika grader. Det har förekommit menedsfall
så lindriga, att rätten endast utdömt villkorlig dom!

Då ha vi frågat oss: är det rimligt, att vi i sådana fall skola uppliva vanfrejdsstraffet
och införa en påföljd, som gäller för hela livstiden? Enligt mitt
sätt att se har man, när ett brott sonats genom straffets avtjänande, skyldighet
att betrakta den som genomlidit straffet såsom en vanlig medborgare. När
brottet har sonats bjuder mänsklig barmhärtighet, att det skall finnas en väg
tillbaka till mänskligheten — även för brottslingen.

Nu få vi ju med denna nya processordning en fri bevisprövning, där domstolen
kan ta den hänsyn till vittnesmål, som den anser att förhållandena kräva.
Är eventuellt vittnet mindre tillförlitligt, har man möjlighet att taga
mindre hänsyn till hans vittnesmål o. s .v. Jag vill också erinra örn att enligt

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

denna nya rättegångsordning skola till och med parterna höras under sanningsplikt
och under straffansvar. Jag hemställer därför till kammaren, att
den avvisar detta obarmhärtiga påföljdsstraff.

Herr Gezelius: Herr talman! Det ligger otvivelaktigt mycket berättigat
i vad herr Mosesson och hans medreservanter här ha anfört, men jag kan inte
finna, att den lösning som anvisats i reservationen är sådan, att den kan
godkännas.

Herr Mosesson framförde det argumentet, att en person, som är dömd för
mened och utstått sitt straff samt kanske försonats med samhället, han borde
ändå få vittna, och herr Olsson i Mellerud har påpekat, att det finns många
menedsbrott av lindrig art, där den tilltalade fått ett mycket milt straff. Men
reservanternas förslag går nu ut på att det är bara den som står under allmänt
åtal för mened som inte får vittna, oberoende av om han äi skyldig eller inte.
Deras förslag inrymmer skyldighet för rätten att på ed höra en person som
kanske dagen förut dömts till långvarigt frihetsstraff för mened, och hans
vittnesmål skulle måhända kunna medföra, att en annan person ådömdes ett
långvarigt frihetsstraff. Det synes icke föreligga möjlighet att här göra en
gradering, när det gäller frågan örn själva avläggandet av eden.

Frågan örn värderingen av utsagan uppkommer vid bevisprövningen. Såvitt
jag kan förstå, måste denna bevisprövning ställa sig betydligt svårare för
domstolen, om en person har fått avlägga ed efter att tidigare ha dömts för
menedsbrott. Det ligger för mig något mycket litet tilltalande i att en person,
som dömts för mened måhända i ett grovt fall, skall få höras på ed och
liksom få bestyrka sitt vittnesmål, och detta speciellt i ett brottmål, där det
kan gälla en annan persons frihet och ära.

Det är därför som jag, ehuru jag har starka sympatier för herr Mosessons
tankegång, inte har kunnat följa reservanterna på denna punkt.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Herr talmannen gav propositioner dels på godkännande av utskottets förevarande
förslag till lydelse av 36 kap. 13 § rättegångsbalken dels ock på godkännande
av den lydelse av samma paragraf, som föreslagits i den av herr Mosesson
m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mosesson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner första särskilda utskottets förevarande
förslag till lydelse av 36 kap. 13 § rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av samma paragraf, som föreslagits
i den av herr Mosesson m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Gezelius, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 81 ja och 95
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den lydelse av 36 kap. 13 §, som föreslagits
i den av herr Mosesson m. fl. vid samma paragraf avgivna reservationen.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

36 kap. 14—16 §§.

Godkändes.

Kungl. Majit och utskottet hade för 36 kap. 17 § föreslagit följande lydelse:

17 §.

Vittne höres av rätten. Med rättens tillstånd må dock vittne höras av parterna;
härvid höres vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter
av motparten.

Vittnet bör uppmanas att i ett sammanhang avgiva sin berättelse. Sedan
denna avgivits, må rätten och parterna ställa frågor till vittnet. Vittnet bör,
örn det ej framgår av vittnets berättelse, tillfrågas, huru vittnet erhållit kännedom
om det, varom vittnet yttrat sig.

Frågor, vilka genom sitt innehåll, sin form eller sättet för deras framställande
inbjuda till visst svar, må ej ställas, med mindre särskilda skäl föranleda
därtill. Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart ej höra till saken eller
som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

I en vid denna paragraf fogad reservation hade herr Linnér, med instämmande
av herrar Schlyter, Branting, Siljeström\, Hedlund i Östersund, Lövgren,
Mosesson och Gezelius yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla följande
lydelse:

17 §.

Vittne höres av parterna, örn ej rätten finner hinder däremot; härvid höres
vittnet först av den part, som åberopat vittnet, och därefter av motparten.
I annat fall höres vittne av rätten.

Vittnet bör----(lika med Kungl. Maj :ts förslag)--- — yttrat sig.

Frågor, vilka ----(lika med Kungl. Maj :ts förslag)---eljest

otillbörliga.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Här möter riksdagen den mest
betydelsefulla frågan rörande förfarandet i den nya rättegångsordningen. Redan
1931 stod det strid om huruvida rätten eller part skulle höra vittne.
Kungl. Maj :t har sökt lösa denna tvist på det sättet, att man sagt, att vittne
i regel skulle höras av rätten men att med rättens tillstånd också part
skulle få höra vittne. Det förefaller mig oegentligt örn man vill hävda principerna
i övrigt i den nya rättegångsreformen att fastslå, att vittnesförhöret i
regel skall ledas av rättens ordförande.

Vid denna paragraf har herr Linnér m. fl. i särskilda utskottet reserverat
sig till förmån för kravet på att vittnesförhöret skall ledas av part eller parts
ombud. Den nya rättegångsordningen bygger ju på den principen, att innan
huvudförhandlingen börjar, skola parterna å ömse sidor ha klart för sig ali
bevisning de vilja framlägga för sina påståenden. Vid huvudförhandlingen
skola rätten och rättens ordförande avlyssna, vad parterna ha att säga. Parterna
skola inställa sig personligen och muntligen framlägga skälen för sina
yrkanden. Rättens ordförande skall övervaka rättsförhandlingarna. Han skall
snabbt uppfatta vad som förekommit och vara beredd att efter den första
huvudförhandlingen fatta beslut i ärendet och skriva dom. Parterna ha alltså
skyldighet att inför rätten vid huvudförhandlingen muntligen framlägga bevisen
för de påståenden de ha, och de ha rätt att läsa kontrakt och rätt att
åberopa sakkunnigyttranden för sina påståenden. Men den väsentliga bevis -

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ningen — vittnesförhöret — få parterna inte sköta om, den skall rättens ordförande
ombesörja. När parterna under den förberedande förhandlingen ha
gjort klart för domaren, vad de med sina vittnen vilja bevisa, tycker man, att
det är rimligt, att parten eller hans ombud vid huvudförhandlingen själv får
utfråga från början vittnen örn de saker han genom vittnet vill ha styrkt.

Detta griper man in mot här och säger bland annat att man måste skydda
vittnena att utsättas för otillbörligt korsförhör. Detta är efter min uppfattning
inget bärande skäl för att behålla »den gamla» ordningen i den nya rättegången.
Parterna kunna inte genom pressande korsförhör tvinga vittnen att
vittna örn vad som helst. Då ingriper rättens ordförande.

Däremot löper man risk, att rättens ordförande, på vilken det ligger en
oerhört stor arbetsbörda under huvudförhandlingen, örn han tillika blir engagerad
i vittnesförhöret, kommer att förlora sin ställning som opartisk ordförande.
Han kan få sken av att vara partisk vid förhöret. Örn däremot part får höra
vittnena, får rättens ordförande ökad möjlighet att på ett tillförlitligt sätt
värdesätta vittnesberättelserna, och för rätten blir det enklare att följa rättegången.

Nu säger man, att det torde väl ändå bli regel, att därest parterna eller
deras ombud begära att själva få höra vittnena, rätten går med därpå. Det
är mycket svårt att avgöra vad som kommer att bli regel. Två av lagrådets
ledamöter, som synas vara anhängare av att vittnesförhöret skall läggas i
parternas händer, säga fullt riktigt — tror jag — att den kompromiss som
justitieministern här gått in för kommer att medföra den nu gällande ordningens
bestånd, därför att våra rättsledare äro så traditionsbundna av att
vittnena skola höras av rättens ordförande, att det endast blir de yngre och
för det muntliga förfarandet mera intresserade domarna, som komma att medge
denna rätt. Vill man konsekvent fullfölja tanken på parternas medverkan
vid huvudförhandlingen, då ligger det i sakens natur, att även part eller parts
ombud skall höra vittnena.

Det är, herr talman, detta skäl som gör, att jag biträder herr Linnérs reservation.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Som mångårig underrättsdomare
kan jag icke underlåta att säga några ord i denna fråga.

Spörsmålet, huruvida rättens ordförande eller parts ombud, respektive part,
skall höra vittne i rättegång, är en sedan länge mycket omstridd fråga. Herr
Hedlund i Östersund betecknade denna fråga som den mest betydelsefulla, när
det gäller att nu taga ställning till rättegångsreformen. Jag kanske inte vill
sträcka mig så långt men jag erkänner villigt, att det är en betydelsefull fråga,
hur man utformar detta institut.

Man får, när man skall taga ställning till denna fråga, komma ihåg, vad sorn
är syftet med hela vittnesbevisningen och hela vittnesförhöret. Syftet är ju intet
annat än att få fram sanningen helt och fullt, liksom hela processens syfte
är detsamma. Det gäller därför att göra klart för sig, på vilket sätt man bäst
får fram den objektiva sanningen i rättegången: genom att domaren hör vittnen
eller genom att de intresserade parterna, respektive deras ombud, höra vittnena.

Man behöver bara erinra örn hur det ofta nog gått till under den hittillsvarande
rättegångsordningen. Det har ej sällan gått till så, att en advokat, som
önskar få ett vittne hört, före rättegången tagit upp vittnet på sitt kontor och
där hört vittnet örn vad idet känt till i saken. Ofta har detta förhör slutat med
att advokaten skrivit ned ett intyg, som han lämnat till vittnet, för att vittnet
skulle lämna in det till rätten, då han kom dit. Det har tyvärr stundom förekommit,
att domstolen utan vidare godtagit ett sådant vittnesintyg och icke

Andra kammarens protokoll IDIS. Nr 22. 6

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

gjort annat än läst upp detsamma och frågat det instämda vittnet, örn det är
riktigt som står där. Vittnet har sagt, att det är riktigt, och så är vittnesförhöret
klart.

Detta är naturligtvis en alldeles felaktig form för vittnesförhör. Eli domare
bör överhuvud taget inte förfara på detta sätt. Örn han får ett på förhand uppsatt
vittnesintyg i sin hand, kan han möjligen själv tyst läsa igenom det, men
sedan bör han utan vidare lägga det åt sidan och låta vittnet själv avgiva en berättelse.
Överhuvud taget bör helst vittnesförhör i teknisk mening inte förekomma,
utan det bör gå så till, att den som leder vittnesförhöret säger till vederbörande
: var snäll och berätta nu, vad ni känner till i saken. Helst bör vittnet
avgiva en fri och självständig berättelse. Det är tyvärr oftast svårt att få
en sådan där fri berättelse av vittnet, utan det måste i regel bli en komplettering
med frågor.

örn man nu skall gå in för det nya system, som herr Hedlund rekommenderat,
att advokaterna skola höra vittnena, så kan det efter den nya reformens
genomförande komma att gå till på det sättet, att advokaten, såsom nu ofta
sker, tar upp vittnet på sitt kontor för att på förhand höra vittnet — det är fullt
naturligt och fullt lojalt — vad han känner till i saken. Efter att ha frågat
vittnet om det och det, fastslår advokaten till slut, att vittnet känner till det
och det. Vittnet betänker kanske vid detta privata förhör icke så noga vad han
säger. Han kan där vara utsatt för en viss press och går med på en del, örn
vilket han vid närmare betänkande inte säkert kan ta på sin ed att det verkligen
förekommit. Men har då ett sådant förhör föregått domstolsförhöret och
sedan advokaten själv inför domstolen skall höra vittnet, då vore det eget, om
icke vittnet inför domstolen på ed sade precis vad han sagt vid det tidigare privata
förhöret.

Jag tror för min del, att det måste vara till fördel för utletandet av sanningen
i en rättegång, att en fullkomligt opartisk och fullkomligt objektiv
person leder vittnesförhöret. Det behöver icke vara fråga om någon medveten
suggestion från advokatens sida, då han leder vittnesförhöret, men det blir alldeles
självfallet en omedveten suggestion från hans sida för att få fram just
det som han utgår från att vittnet vet. Det måste enligt min mening leda till
ett bättre resultat ur sanningens synpunkt, örn rättens ordförande, som inte
Ilar något intresse av processens utgång, får förhöra vittnena.

Då säger herr Hedlund i Östersund, att örn nu rättens ordförande får höra
vittnena, så blir det lätt så, att man örn rättens ordförande får den uppfattningen
att han inte är opartisk. Han måste ställa en del frågor och ställa dem
kanske så, att hans opartiskhet kommer i fråga. Jag vill säga, att det är en
dålig domare, som leder ett vittnesförhör på ett sådant sätt, att hans opartiskhet
kommer i fråga. En domare som har någon vana vid handläggning skall
kunna leda ett vittnesförhör så, att han får fram ur vittnesmålet allt som är
relevant för målet, utan att det behöver falla den minsta skugga på honom,
den minsta misstanke örn att lian på något sätt är engagerad i rättegången eller
på något sätt är partisk.

Det är således enligt min uppfattning inte någon tvekan örn att det skulle
vara förenat med en viss risk, örn vi här följde herr Hedlund i Östersund och
alltså fullkomligt kastade över ända det nuvarande systemet med ett opartiskt
lett vittnesförhör och i stället läte vittneshörandet ankomma direkt på de intresserade
parterna.

Nu kan man gentemot detta säga, att vad reservanterna här föreslagit inte
är så farligt, eftersom förslaget går ut på att domstolen dels kan hindra advokat
att fortsätta höra ett vittne, om domstolen finner att detta sker på ett
mindre lämpligt sätt, dels kan helt taga ifrån en advokat rätten att leda för -

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

höret, om det visat sig att han missbrukat denna rätt. Men om ett förslag sådant
som reservanternas går igenom, blir det naturligtvis så, att domstolarna
i allmänhet bomme att draga sig för att taga ifrån en advokat rätten att höra
vittnen, då detta är en mycket allvarlig prickning av en advokat. Om en domstol,
vare sig det sker före vittnesförhöret eller under pågående vittnesförhör,
säger till en advokat, att man inte längre kan tillåta honom att leda förhöret,
utan att domaren själv måste taga hand därom, så är detta, som sagt,
en allvarlig sak för advokaten, och man får komma ihåg, att domstolarna inte
äro särdeles angelägna örn att på detta sätt pricka en advokat, även örn man
skulle finna, att hans ledning av vittnesförhöret inte är tillfredsställande.

Jag tror alltså inte, att den rätt, som reservanterna här vilja ge domstolen
att antingen från början förbjuda en advokat att förhöra vittnen eller under
pågående vittnesförhör beröva honom denna möjlighet, i praktiken kommer
att lia så stort värde. Jag tror, att man gör mycket klokare i att gå försiktigt
fram härvidlag och bygga vidare på den gamla ordningen, enligt vilken den
opartiske rättens ordförande får försöka leta fram vad som är sant och riktigt,
än att slå in på den nya väg, som här ifrågasatts av reservanterna. Även
enligt Kungl. Maj:ts av utskottsmajoriteten tillstyrkta förslag finns möjlighet
för rättens ordförande att överlämna vittneshörandet till advokaten, och
det kan finnas tillfällen, då detta är både lämpligt och riktigt.

Herr Hedlund i Östersund säger, att örn man här följer Kungl. Maj:t, har
man inte fullständigt tagit konsekvenserna av muntligheten. Detta system,
att rättens ordförande skulle leda vittnesförhöret, vore något som strede mot
principerna i övrigt för hela denna rättegångsreform. Jag kan inte gå med på
att en sådan ståndpunkt skulle vara riktig. Herr Hedlund argumenterar på
följande sätt. Då det gäller för parterna att lägga fram sina synpunkter och
ange sina ståndpunkter, handla de fullkomligt fritt. Domaren sitter bara där
passiv och lyssnar till vad de säga. Konsekvensen skulle då kräva, att också
när det gäller vittnesförhöret skall domaren sitta passiv och lyssna.

Nu kommer det säkerligen inte efter den nya processordningens genomförande
att bli så, att domstolens ledamöter då det gäller parternas framträdande
komma att bliva helt passiva. Åtminstone synes det mig vara en tröstlös uppgift
att sitta som domare och bara höra på vad parterna ha att anföra. Jag
får för givet, att en domare även efter rättegångsreformen kommer att utöva
processledningen, och jag hoppas, att han kommer att utöva en ganska kraftig
processledning, innebärande att han, örn inte parterna självmant föra fram
det som är relevant i rättegången, tar initiativ för att få fram allt sådant.
Men om han gör det, kan enligt herr Hedlunds argumentering hans opartiskhet
komma i fara. Så fort han överhuvud taget släpper sin fullkomligt passiva
roll av lyssnare, riskerar han nämligen enligt herr Hedlunds uppfattning att
förlora sin opartiskhet. Men lika litet som det enligt min mening innebär någon
fara att rättens ordförande försöker att komplettera den utredning, som
parterna kommit med, lika litet innebär det någon fara, om han själv frambringar
ur vittnesförhöret vad som är av betydelse. Detta kan enligt min uppfattning
inte strida mot någon av de principer, som äro grundläggande för
den nya rättegångsordningen. Det strider inte mot muntligheten, inte mot
omedelbarheten och inte mot koncentrationen. Det s( rider överhuvud taget inte
mot den nya rättegångsordningen utan står väl i överensstämmelse med denna.

Jag ber, herr talman, att på denna punkt få förorda bifall till utskottsmajoritetens
förslag, som är detsamma som Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! Sedan jag begärde ordet lia ju sakkunskapen
och erfarenheten kommit till uttryck i statsrådet Bergquists anförande, och

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

bättre än han motiverade utskottsmajoritetens ståndpunkt kan jag inte göra
det. Därför nöjer jag mig, herr talman, med att yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr Gezelius: Herr talman! Efter statsrådet Bergquists anförande finner
jag anledning att säga några ord i denna fråga. Jag hade ursprungligen inte
tänkt yttra mig i den, men när nu den gamle gode stadsdomaren framfört
sina synpunkter genom herr statsrådet, kan jag inte underlåta att mot den
uppfattning, som hävdades av honom, ställa en motsatt uppfattning.

Statsrådet Bergquist levde tydligen kvar i det nu rådande systemet för upptagande
av vittnesbevisning, och han manade fram bilden av det oskick, som
pågått vid alla våra domstolar, i viss mån accepterat och stött av dåliga domare,
nämligen förhör med stöd av vittnesintyg, och av ett vittnesförhör, som
uteslutande sköttes av en starkt processledande domare. Både statsrådet Bergquist
och jag syfta emellertid här till precis samma sak, nämligen framletandet
av sanningen. Jag kan nämligen försäkra, att det inte är något advokatintresse,
som jag härvidlag bevakar, utan uteslutande partsintresset av att få
fram sanningen i målet.

Men om frågan hur detta skall gå till kan man naturligtvis ha olika meningar.
Det är mycket möjligt, att statsrådet Bergquist på vissa punkter kail
ha rätt i vad han här sagt, men jag är fullt och fast övertygad örn att ur andra
mer väsentliga synpunkter är den uppfattning, som jag har i denna fråga,
den riktiga.

Örn den gode domaren, som vid förhöret är väl insatt i saken, är måhända
ur partens synpunkt icke mycket att säga. Men när den mindre gode domaren,
som har fått en ytlig uppfattning av själva målet men som känner som sin
skyldighet att hindra, att parterna höra vittnena, sätter i gång vittnesförhöret
med utgångspunkt från den uppfattning, som han just då har örn målets läge,
kan det hända, att han, örn han finner att ett vittne inte kan svara riktigt på
någon punkt, omedvetet suggererar fram det besked, som han tycker passa för
att få en helhetsbild av det händelseförlopp det kan vara fråga örn. En parts
ombud kan ju göra precis detsamma, men när domaren från sin höga ställning
har suggererat fram ett sådant svar, finns det icke något korrektiv. Och även
örn det bara vore i ett fall på hundra, som parten eller hans ombud komme i
den situationen, att de måste säga till domaren, att en fråga vore otillåten eller
kunde betraktas som snärjande eller att vittnet svarat fel, så vore genast domarens
ställning förvandlad och hans auktoritet bruten. Det gör kanske inte
så mycket vid nuvarande rättegångsordning, men det kommer att betyda oerhört
mycket vid den rättegångsordning, som vi nu gå att förverkliga.

Vad jag då främst tänker på är, att bevisprövningen blir fullkomligt fri. Det
gäller att i varje särskilt fall fritt bedöma ett vittnesmåls värde, och detta betyder
i sin tur, att man måste ställa mycket närgångna frågor till vittnena för
att kunna klargöra, hur det förhåller sig med deras opartiskhet. Det blir ju
inte numera så, att vittnesjäv kommer att anföras, utan vittnena få höras, även
örn de lia förbindelser med parterna och del i saken på ett helt annat sätt än
tidigare, och detta gör, att man får lyssna mycket spänt på vittnesuttalandena
för att kunna avgöra deras värde. Domaren bör därför inta en såvitt möjligt
oavhängig ställning till själva förhöret.

Nu säger man, att det är så farligt, att parterna höra vittnen, därför att en
parts ombud kan ju tidigare ha haft vittnet i fråga uppe på sitt kontor och
preparerat honom på ett sådant sätt, att vittnet är på det klara med vad han
skall säga. Men för det första få ju vittnena enligt den nya förhandlingsordningen
inte ha något intyg med sig, och för det andra är det inte heller vid nu -

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

varande ordning riktigt så som statsrådet Bergquist sade, att en vittnesutsaga
blir sådan som lian är på det klara med att den bör vara, sedan han pratat med
advokaten, ty vittnet ställes ju omedelbart efter det första förhöret under motförhör
av den andra partens ombud.

Jag har emellertid klart för mig •— och det är väl detta som mest skiljer oss
åt — att ett aldrig så dåligt lett vittnesförhör av ett ombud ger mera av sanningen
än ett skickligt och inrutat upplagt vittnesförhör av domaren. Jag har
ännu aldrig träffat ett vittne, som känt sig ängslig inför någon av parterna eller
deras ombud men väl inför domaren med hans auktoritet. Det är också •—
och detta är dock en organisationsfråga — att vända upp och ned på gängse
principer, örn man först kastar fram den största auktoriteten, mot vilkens misstag
det inte finns något korrektiv, i stället för att spara denna domarens auktoritet
och låta parterna, örn aldrig så valhänt, framställa sina frågor, för att
sedan domaren med sin auktoritet skall kunna, örn så behövs, ingripa och leda
förhöret in i rätta fåror, allt till sanningens riktiga utletande.

Jag tror inte, att man kommer någonstans med att mot den gode domarens
hörande av vittnen ställa den dålige advokatens och så säga, att det är i
högsta grad betänkligt, att advokaten förhör vittnen. Man bör i stället göra
sig den frågan: på vad sätt får jag fram sanningen i ett mål? Får jag det genom
att kasta fram domaren, den, gode eller dålige, med hans auktoritet, när
det gäller vittnesförhör, eller genom att låta vittnena först höras av parterna?

Det är mycket möjligt, att kammaren i dag kommer att följa statsrådet Bergquist
i denna sak, men jag tror, att när vi ha frigjort oss från det gamla systemet
och vuxit in i den nya processordning med fri förhandlingsordning, som
skall i ett sammanhang lägga fram för en opartisk domare, icke engagerad i
utredningen i målet, tvistens läge. då komma säkerligen de synpunkter, som
här ha anförts av herr Hedlund i Östersund och mig, att bli till fullo beaktade.
Den tidpunkten är tyvärr kanske inte inne i dag.

Herr Vougt instämde häruti.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Trots vad här sagts av statsrådet
Bergquist, vilken ju är fackman på området, vidhåller jag alltjämt, att det
inte passar in i den nya rättegångsordningen, att man låter domaren höra vittnena,
och jag vill söka ytterligare klargöra detta.

Parterna bli nu ålagda att inställa sig personligen vid huvudförhandlingen
men få ju mycket väl vara biträdda av rättegångsombud, och de skola vid denna
huvudförhandling bevisa alla påståenden, som de gjort vid förberedelsen. Rätten
skall bara lyssna till, hur de bevisa sin sak. Är det då inte, statsrådet Bergquist,
litet underligt, att medan parterna sålunda ha skyldighet att plädera
för sin uppfattning, skyldighet att åberopa sakkunnigyttranden till stöd därför,
skyldighet att prestera t. ex. kontrakt såsom belägg för sina påståenden,
få de inte ha hand örn framförandet av den väsentliga bevisningen, nämligen
genom vittnen, utan måste överlämna till domaren att efter eget gottfinnande
försöka pumpa ut ur vittnena vad domaren för ögonblicket själv vill veta
av dem? Statsrådet Bergquist gav nyss en skildring av hur ett vittnesförhör
går till. Det är fullkomligt riktigt, att vid nuvarande rättegångsordning går
det till på det sättet, att advokaten kallar ett vittne till sig och söker genom
att utfråga vittnet få fastslaget, att vittnet är med på just det som advokaten
vill lia fram. Sedan gör advokaten en skriftlig sammanfattning av vad
vittnet sagt, och så går vittnet till rätten och beedigar denna utsago, örn detta
system finge råda i den nya rättegången, då finns visst fog att behålla gällande
ordning för vittnesförhör. Men, statsrådet Bergquist, är inte den väsent -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ligaste tillgången i fråga om utletandet av sanningen vid den nya ordningen
den, att något sådant inte får förekomma där? Rätten får inte taga emot skriftliga
utsagor, utan vittnet skall själv inför rätten berätta vad lian vet i saken
och därmed jämnt.

Jag är ju lekman och har inte den erfarenhet, som statsrådet Bergquist har
såsom domare eller herr Gezelius har såsom advokat, men det är rätt intressant,
att jag mer och mer kommit till den uppfattningen, att det här är fråga
örn en prestigestrid mellan advokater och domare. Domarna anse ganska allmänt,
att det är de, som skola leda vittnesförhöret, och lika allmänt anse advokaterna,
att de skola göra det. Vi, som äro varken domare eller advokater
men som skola taga ställning till den sak elef här gäller, måste då fråga oss:
vad är det rätta? Jag anser inte att våra advokater skola erhålla sådan ställning
att domarnas prestige tar skada. Men nog tycker jag, att advokaten har
rätt, då han säger: det är ju i Herrans namn vi, som skola bevisa allting; ela
må det också vara oss tillåtet att med våra vittnen styrka vad vi vilja bevisa.
Vad domaren vill få vittnat om, det kommer nog fram, även örn domaren icke
leder vittnesförhöret.

Jag tror, att sedan ett vittne, när domaren leder vittnesförhöret, svettats
ut i kampen att tala inför domaren, då är det bra litet vart, vad sedan advokaten
frågar örn. Ty då tänker vittnet: »Nu är jag fri från alla bekymmer.»
Det är ytterst svårt för advokaten —• det säga advokaterna mycket allmänt
— att sedan domaren förhört vittnet örn allt vad domaren anser skall bevisas,
därefter genom frågor från advokaten själv leda in förhöret på den linje,
som advokaten vill ha för att bevisa vad han vill lia bevisat.

Det är naturligt att i kväll andra kammaren bifaller Kungl. Maj:ts förslag;
jag har aldrig tänkt något annat. Men jag måste säga än en gång, att när den
nya rättegångsordningen, som statsrådet Bergquist varit med örn att föra fram
från regeringshåll, kommer i tillämpning och varit i tillämpning någon lid.
komma alla att inse, att man måste övergå till att parterna få leda vittnesförhöret.

Det är också en annan sak som vi få taga hänsyn till, nämligen att alla domare,
stads- och lantdomare, icke äro av statsrådet Bergquists typ. Jag tror ju.
att han mer än de flesta domare besitter förmågan att leda ett vittnesförhör.
Jag tror dock att han bättre sköter den uppgiften som advokat. Men domare äro
icke mer än människor. Många av dem besitta nog icke de förutsättningar
att leda vittnesförhöret, som den nya rättegångsordningen kräver, och många
göra det. Samma är förhållandet med rättegångsbiträdena. Tiden får visa
vem av parterna som är mest skickad härför.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till herr Linnérs reservation.

Herr statsrådet Bergguist: Herr talman! Herr Gezelius var i sitt anförande
mycket bekymrad för de dåliga domarna, men han var icke bekymrad för de
dåliga advokaterna. Jag vill säga, att den lagstiftning, som vi stå i begrepp
att genomföra, skall överhuvud taget icke taga sikte på dåliga domare, utan
den skall taga sikte på goda domare, liksom den ej bör taga sikte på dåliga
advokater utan på goda advokater. Mitt anförande var byggt därpå, att vi
skola lia både goda domare och goda advokater. Men även örn dessa två lyckliga
förutsättningar äro uppfyllda, anser jag alltjämt, att det bästa är, att av
dessa två goda medspelare den gode domaren får leda förhöret. Ha vi en omdömeslös
domare ■— sådana finnas tyvärr — hjälper det icke mycket med
herr Gezelius’ recept att följa reservanterna, ty denne omdömeslöse domare
kommer att så fort som möjligt taga ifrån parten vittnesförhöret och övertaga
det själv, och sedan har han samma möjlighet som en dålig domare har enligt

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Kungl. Maj:ts förslag att förstöra vittnesförhöret. Man kommer ej till rätta
med svårigheterna på herr Gezelius’ väg.

Herr Hedlund i Östersund sade i sitt anförande nu något annat än i sitt
första anförande. Då sade han att detta var den viktigaste frågan i hela reformen,
men nu nämnde han att det blott vore en prestigestrid mellan domare och
advokater. Det är icke riktigt; jag tror icke alls, att man kan påstå, att det
är en prestigestrid. Under de år jag satt som domare hände det då och då, att
jag — trots att det knappast var tillåtet enligt nuvarande rättegångsordning
— ville överlåta åt advokaten att leda vittnesförhöret i saker, där jag ansåg
det bättre att advokaten ledde det. Det var ingen prestigeförlust från min sida.
att överlåta det åt advokaten, utan jag trodde att det var bättre för saken. Tyvärr
hade det det resultatet, att advokaten bad att få slippa leda vittnesförhöret.
Jag hade ingen framgång med den processreform utan lagstiftning, som jag
sökte genomföra.

Sedan gjorde herr Hedlund det påståendet, att det är ganska egendomligt —
när parterna själva förstå att argumentera och för domaren framlägga hela det
processmaterial, som de vilja att lian skall bedöma — att domaren skall rycka
in, när de komma med vittnen, och bestämma vad vittnena skola frågas om.
Jag vill erinra herr Hedlund örn, att domaren icke bestämmer vilka vittnen som
skola komma in. Det är parterna som bestämma det. Det är icke fråga örn att
domaren bestämmer vilken bevisning som skall komma fram i målet; det är
parternas sak. Det gäller bara för domaren att ur den bevisning parterna förebringa
söka få fram det riktiga resultatet. Domaren kommer enligt den nya
ordningen icke till huvudförhandlingen som en person, fullkomligt ovetande
örn vad som förekommit och skall förekomma vid rätten, utan det är tvärtom
så, att parterna vid den förberedande behandlingen skola omtala, vilken bevisning
de tänka förebringa, vilka saker de anse sig kunna styrka genom vittnen
o. s. v. Domaren har, då han sätter sig till huvudförhandlingen för att leda vittnesförhöret,
en ganska god bild av vad som skall styrkas i målet och vilka
saker det är av betydelse att tillfråga vittnet om. Han vet vad som är av betydelse;
han vet vad det gäller att förebringa bevisning om. Då är han en dålig
domare om han icke utan att giva sig sken av partiskhet kan få fram vad som
är av betydelse i saken.

Herrar Hedlund i Östersund och Gezelius anförde båda, att örn andra kammaren
i dag visar sig så fåkunnig, att den ej följer reservanterna, komma reservanterna
efter några årtionden att segra. Jag vill icke spå, hur det blir i
framtiden. Det är tänkbart, att vi komma att slå in på den vägen. Men jag
har den uppfattningen, att för vårt folks kynne passar det bäst, om vi bibehålla
den nuvarande ordningen. Jag tror, att den kommer att leva kvar mycket
länge här i Sverige.

Herr Gezelius: Herr talman! Statsrådet Bergquist var i sin konservatism
ense med mig på en punkt. Det var, att problemet avser icke de goda domarna
och de goda advokaterna, utan det gäller, hur nian skall komma till rätta med
de dåliga domarna — där de möjligen finnas — och med de dåliga advokaterna,
sorn enligt många äro legio. Jag har pekat på, att det är de dåliga domarna,
som lagstiftningen måste taga sikte på, när det gäller parternas och rättssäkerhetens
intressen. Ty mot domaren, när han leder förhöret, finns intet egentligt
korrektiv. Det enda skulle vara att någon uppstudsig advokat eller part sätter
sig upp emot honom och påvisar, att domaren äventyrar rättssäkerheten genom
sitt sätt att leda förhöret.

Statsrådet Bergquists bekymmer för hur man skall komma till rätta med
de dåliga advokaterna tycker jag äro av en helt annan och mycket mindre

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

storleksordning. Där sitter domaren med all makt i sin liand att taga ifrån
denne advokat vittnesförhöret och giva honom vilken reprimand som helst.
Jag tror icke. att någon god advokat skulle utsätta sig för denna risk att få
en sådan reprimand. I det engelska systemet, där advokaten har att leda förhöret,
anses det för övrigt i hög grad förnedrande för denne att få en skrapa
från domaren för att han framställt otillbörliga frågor eller på annat sätt sökt
uppträda otillbörligt före eller under vittnesförhöret. Mot den dålige advokaten
finnas alltså många korrektiv.

Problemet, som står kvar, blir: Hur skall man i rättssäkerhetens, parternas
och vårt eget intresse komma till rätta med den dålige domaren? Det gör man
ej genom att giva honom allena makt att leda bevisningen i rättegången.

Jag tror icke som herr Hedlund i Östersund, att det här är någon prestigestrid,
och jag tror, att flera domare numera äro ense med advokaterna om att
det enda rätta är att i en ny rättegångsordning parterna få full frihet att
förhandla inför domaren.

Under reservationen stå också herrar Siljeström och Schlyter. Det bör ju
kanske vara något belägg för att även domare äro på det klara med att detta
är något, som en gång måste genomföras.

Till sist vill jag säga, att jag delar icke herr Hedlunds pessimism. Jag tror,
att kammaren skulle kunna följa oss efter det anförande som statsrådet Bergquist
berett mig tillfälle att hålla.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag vidhåller alltjämt, att denna
detalj i förfarandet är en av de viktigaste. Att jag sedan säger, att jag tyckt
mig märka en prestigestrid mellan domare och advokater, förringar, herr statsrådet
Bergquist, icke alls mitt påstående, att detta är en av de viktigaste
detaljerna i förfarandet. Statsrådet Bergquist talade för en stund sedan om,
att domaren vet lika bra som parten, vad vittnet skall höras om. Det är icke
jag, herr statsrådet Bergquist, så övertygad om. Vid den förberedande förhandlingen
har parten skyldighet att tala om vad han vill bevisa i rättegången
och då även angiva, vilka vittnen han vill åberopa. Men vid förberedelsen har
icke rättens ordförande — eller rätten som det heter — hört vittnena. Han vet
blott, att vittnet A kommer att inkallas för att styrka de påståenden som
parten har gjort. Advokaten däremot eller parten själv vet, vad han vill fråga
vittnet örn och hur han vill lägga vittnesförhöret för filt genom vittnets sanna
utsaga bevisa riktigheten av vad han säger. Allt vad som förekommit före
huvudförhandlingen — även örn domaren lyckats tala vid vittnet ■— får icke
ligga till grund för domen. Under sådana förhållanden har det ej, herr statsrådet
Bergquist, betydelse, vad domaren vet tidigare örn materialet, eftersom
intet annat får ligga till grund för domen än vad som förekommer vid själva
huvudförhandlingen.

Jag vidhåller alltjämt, att de opartiska åhörarna av denna debatt mellan
domare och advokat — och jag räknar mig till de opartiska -— fått den uppfattningen,
att det riktiga är att parterna höra sina vittnen. I striden härom
mellan advokater och domare komma domarna denna gång att avgå med segern.
Därtill har särskilt statsråden Bergquist lämnat ett avgörande bidrag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 36 kap. 17 § rättegångsbalken,
dels ock på godkännande av den lydelse av samma paragraf, som
föreslagits i den av herr Linnér m. fl. vid paragrafen fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gezelius begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren godkänner första särskilda utskottets förevarande
förslag till lydelse av 36 kap. 17 § rättegångsbalken, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, Ilar kammaren godkänt den lydelse av samma paragraf, som föreslagits
i den av kerr Linnér m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
godkänt berörda paragraf i den av utskottet föreslagna lydelsen.

36 kap. 18—25 §§, rubriken till 36 kap., 37—41 kap., rubriken till tredje
avdelningen, 42 kap. samt 43 kap. 1—4 §§.

Godkändes.

Enligt utskottets förslag skulle 43 kap. 5 § hava följande lydelse:

5 §•

Förhandlingen skall vara muntlig. Part äge ej ingiva eller uppläsa skriftlig
inlaga eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur skrift.

Vid denna paragraf hade reservationer avgivits:

av herr Linnér med instämmande av herr Siljeström;

av herrar friherre Be Geer, Lersson i Falla och Werner, vilka yrkat, att ifrågavarande
paragraf måtte erhålla följande lydelse:

5 §.

Förhandlingen skall vara muntlig. Yrkande må uppläsas ur skrift, men eljest
må part ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga eller annat skriftligt anförande.
När särskilda skäl föranleda därtill, må dock rätten medgiva part, som själv
utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift.

Efter föredragning av paragrafen anförde:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag begärde ordet därför att
denna paragraf berör muntligheten inför rätta. Det har framhållits, att denna
nya reform skulle vara till fördel för den rättssökande allmänheten. Man har
också härvidlag åberopat sig på gammal hävd och hänvisat till äldre lagar på
detta område. Jag vet icke, huruvida man också därvid syftat till 1347 års
lag, vilken icke antogs förrän 1442, men i varje fall syftar man till gammal
rätt och äldre praxis. Därvid vill man göra gällande, att då muntligheten var
utmärkt under äldre tider så skall den också vara det nu. Man glömmer härvid,
att skrivkunnigheten icke var så utbredd under äldre tider. Det är gott
och väl, när nu så många tro, att den fullständiga muntligheten skall kunna
med fördel genomföras. Man talar om i motiven att det är lätt för domare
och parter att uppfatta och riktigt bedöma en muntlig framställning även ur
rättssynpunkt, medan det är ytterst svårt att bedöma en sak som redogjorts
för i skrift, örn den endast får uppläsas men icke ingivas till rätten. Framtiden
kommer väl att visa, örn dessa antaganden äro riktiga eller icke. Alla
rättssökande äro säkerligen icke goda talare, och fråga^ är örn alla, som skola
kära eller svara, kunna framställa sin sak muntligen på ett klart och lättfattligt
sätt. Här ha funnits riksdagsmän, som väl kunnat framlägga sina syn -

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

punkter skriftligen men som haft ytterst svårt att göra elef muntligen. Riksdagsmännen
skola ändock vara talare i detta ords bästa bemärkelse.

Ingen begär val heller, att varje advokat eller varje annat ombud skall
vara en fulländad talare. Torgny Lagman framförde sina synpunkter muntligen,
men det var säkerligen icke många av hans samtida, som kunde mäta
sig med honom. För min del tror jag icke på muntligheten vid domstolarna,
och jag torde i detta hänseende befinna mig i gott sällskap.

Statsrådet Gärde har i 1931 års proposition örn denna sak anfört följande:
»Vad jag nu anfört angående de betydelsefulla uppgifter, som i en förbättrad
rättegångsordning tillkomma åklagarna, äger i viss män tillämpning även å
parternas ombud. Jämväl å dem ställas i ett koncentrerat, muntligt förfarande
ökade anspråk. Visserligen kan ett dylikt förfarande ej sägas giva en
annan karaktär åt de uppgifter som åvila ombuden. De ha liksom nu att förbereda
målens handläggning, att inför rätten förebringa det material, som
huvudmannen vill åberopa, samt att framlägga sin uppfattning rörande det
taktiska och rättsliga bedömandet därav. Det är emellertid tydligt, att ett
koncentrerat, muntligt förfarande kräver av ombuden en sorgfällig förberedelse,
fullständig överblick över processmaterialet samt förmåga att framlägga
och belysa detsamma. Med hänsyn härtill är det nödvändigt, att tillgång
finnes till en kår av väl utbildade personer, vilka i sin verksamhet för
den rättssökande allmänhetens betjänande äga såväl förmåga som vilja att
främja en god rättegång. Efter införande av en på ackusatorisk grund byggd
straffprocess måste även, för vinnande av en allsidig utredning och för tillvaratagande
av den tilltalades berättigade intressen, stora anspråk ställas
på de° personer, vilka förordnas såsom försvarare åt anhållna eller häktade.
Att vårt nuvarande advokatstånd i stort sett äger förutsättningar att fylla dessa
krav torde icke kunna betvivlas. Sålunda har under den senaste mansåldern
en betydande förbättring av advokatståndets rekrytering ägt rum.»

Det muntliga förfarandet skall också åstadkomma större snabbhet i domstolsförfarandet,
uppskoven skola icke bli så många örn ens några, och kostnaderna
skola till följd därav bli mycket små i förhållande till nuvarande
processkostnader. Detta är ett önskemål, som kan delas av de flesta. Men man
måste ställa frågan: Är denna teori riktig? Förberedelsen drager också den
kostnader, och den förberedelse, som parterna måste bereda sig till, kostar också
något. Skall en advokat eller ett ombud instudera allt som kan komma att
höra till målet så väl, att han muntligen och i ett sammanhang skall kunna
framföra alltsammans, kommer det att taga tid, och den rättssökande allmänheten
får betala vad det kostar.

Denna tid, som ligger före förberedelsen, kan bli ganska lång och till följd
härav förenad med dryga kostnader, mot vilka icke kan resas någon invändning.
Den rättssökande allmänheten torde knappast komma att få det billigare,
om man tager med alla kostnaderna i beräkningen. Däremot kan det tänkas,
att det vid själva domstolen blir billigare än för närvarande. En framtida statistik
kommer förmodligen att visa detta.

Riksdagen har också vid behandlingen av propositionen nr 80/1931 uttalat
önskemålet, att, örn parten själv svarar i mål, han skall äga rätt att läsa upp
en av honom själv författad skrift. Detta önskemål har icke tagits hänsyn
till under motivering att det skulle vara svårt avgöra, huruvida vederbörande
själv författat skriften eller icke. Det skulle kunna tänkas, att han ginge till
en sakförare, som till och med vore förbjuden att uppträda inför rätta, och
av honom finge skriften uppsatt. (Härom kan man ju se vidare å sid. 446
processlagberedningens förslag del II.) Detta har ansetts vara en tillräckligt
stark motivering för att riksdagens önskemål icke beaktats. Här är motiverat

Onsdagen den 10 juni 1942 e. ra.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

att fråga: Kail det icke tänkas, att en part blir uppmanad att muntligen framföra
andras tankar vid det muntliga förfarandet? Skulle icke en person, som
själv förklarats obehörig föra andras talan vid domstol, kunna råda en parl
att framföra vilka synpunkter som helst inför domstolen? Han skulle även
kunna — och detta fullt okontrollerbart — lämna sin klient en skriven handling
och anmoda honom lära sig innehållet utantill för att muntligen framföra
ärendet vid rätten. Inte kommer det muntliga förfarandet att utgöra någon
garanti för att det är partens egna ord som användas.

Bäst hade varit, om man överlåtit till domstolen att avgöra., i vilken utsträckning
skriftliga handlingar skulle få läsas upp eller åberopas. För att få
ett snabbt och ändock säkert domstolsförfarande kunde man inskränkt rätten
att söka och erhålla det så vanliga fjorton dagars-uppskovet, ett önskemål, som
för övrigt framförts redan vid behandlingen av propositionen nr 80/1931.

Jag vill. herr talman, med dessa ord endast be att få yrka bifall till den av
herr Linnér vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Denna paragraf innehåller de grundläggande
bestämmelserna om muntlighetens tillämpning. Det heter där: »Förhandlingen
skall vara muntlig. Part äge ej ingiva eller uppläsa skriftlig inlaga
eller annat skriftligt anförande; yrkande må dock uppläsas ur skrift.»
Det är påfallande, hur rigoröst och oböjligt denna regel är utformad. Efter
ordalydelsen skulle det inte vara möjligt för en domare att någonsin låta en
part få framföra en framställning, som lian, för att få erforderlig reda och
klarhet i anförandet, skrivit ned på ett papper. Även den, som obetingat ansluter
sig till muntligheten som grundläggande och genomgående princip vid
rättsförhandlingar, kan dock finna det lämpligt, att rätten må kunna i särskilda
fall tillämpa muntlighetsregeln med någon modifikation. Inte så, att
inlagor skulle under huvudförhandling få ingivas och behandlas som processmaterial
— och det är detta, som är avgörande för muntligheten — utan så.
att en part, som har svårighet att göra en muntlig framställning av sin sak
redig och sammanhängande, kan få framsäga sitt anförande efter en avfattning
på papperet. Örn detta inte blir någon parts ovillkorliga rätt utan något,
som rätten kan efter omständigheterna medgiva eller avslå, så torde inte några
missbruk därav kunna befaras.

Det svenska folket i gemen har inte lätt för att tala. Särskilt är detta fallet
med deni, som leva i mera glest bebyggda trakter, men överhuvud taget har
svenska folket — naturligtvis med många undantag — en markant svårighet
för muntlig framställning. Och denna svårighet ökas helt naturligt, då det
är fråga örn att tala vid särskilt viktiga och högtidliga tillfällen. Och för
menige man är det ett viktigt och högtidligt tillfälle, då han uppträder och
talar inför en domstol, vilket han kanske aldrig gjort förr under sin levnad
och kanske inte heller mer kommer att göra. En under sådana förhållanden
förklarlig nervositet kan omöjliggöra en redig och sammanhängande framställning
av en annars fullt redig oell kunnig part. Och att det omedelbara
talandet ofta är förenat med svårighet, kan belysas med exempel inte bara
från denna kammare, där ledamöterna ofta tala med hjälp av papper. Och
riksdagsmännen fingo ändå i processutskottet det betyget att vara eliten av
det svenska folket, och då kan man lätt föreställa sig, hur lätt eller, rättare
sagt, hur svårt icke-elitmänniskorna, otränade som de äro i ta landets konst,
skola ha att framträda och utan hjälpmedel tala inför en domstol. Men jagtänkte
på ett särskilt fall. ganska färskt och sammanhängande med denna
frågas behandling här i riksdagen, som jag finner ganska belysande. För
några veckor sedan hölls i stora parl ilokalen en informationssammankomst, dör

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

domhavande!! i Nedersiljans domsaga delgav riksdagens ledamöter erfarenheterna
av muntligt förhandlingssätt vid denna häradsrätt. Erfarenheterna
voro uteslutande gynnsamma, och annat var ju inte att vänta. Framställningen
var intressant och ganska lärorik. Efter häradshövding Leches föredrag uppträdde
två nämndemän från rätten, för att omtala sina intryck och iakttagelser
vid tillämpningen av det muntliga förhandlingssättet. Det var tydligen
redlige danneman, män, som voro prövade och erfarna i allmänna värv och som
voro särskilt utvalda inom rätten såsom lämpliga att inför en församlingredogöra
för vad de hört och sett och förnummit. Och det gjorde de fullt
oklanderligt, enkelt och redigt, och de bestyrkte häradshövdingens framställning
om hur bra muntligheten fungerat. Men det märkliga var, att de talade
varje ord från papperet. Hela framställningen örn de ganska enkla iakttagelser
och erfarenheter, som gjorts, var på förhand nedskriven och upplästes vid
mötet. Säkrare voro alltså inte dessa utvalda och helt visst kloka och kunniga
män örn sin förmåga att på ett tillfredsställande sätt tala örn vad de sett och
hört; och därför skrevo de först ned sina iakttagelser och läste så upp det hela.

Bör inte detta exempel lära oss, att man inte skall ställa alltför rigorösa krav
på att part skall alltid föra sin talan inför domstol utan hjälp av en skriftlig
avfattning? Att parter i många fall kunna göra det, hoppas jag skall vara
fallet, ehuru jag inte är säker på, att det kommer att ske i någon större utsträckning.
Men, kan det sägas, det finns ju advokater att anlita, och då behöver
inte part tala inför rätten annat än möjligen för att besvara framställda
frågor. Ja, det är riktigt, men nog är det önskvärt, att part skall kunna, åtminstone
i enklare mål, själv föra sin talan och inte av alltför hårda och tvingande
processregler nödgas anlita advokat med de kostnader och besvär i övrigt
det har med sig.

Överväganden av detta slag ha gjort, att tre reservanter, friherre De Geer,
undertecknad och herr Werner, ha föreslagit ett tillägg till 5 § av följande lydelse:
»Här särskilda skäl föranleda därtill, må dock rätten medgiva part, som
själv utför sin talan, att uppläsa av honom författad skrift.» En sådan formulering
skulle ge möjlighet för rätten att tillämpa muntlighetsregeln med
mjukhet, så att part kunde i särskilda fall få framsäga ett yttrande från papperet.
Jag tror^nog, att en klok domare skall tillåta det ändå för att inte
onödigtvis försvåra partens möjlighet att deltaga i förhandlingen, men det är
ju bättre, att detta sker inom processreglernas råmärken än utanför. Och det
finns naturligtvis bland domare likaväl som bland andra människor bokstavsträlar,
som kunna göra det svårt med reglernas tillämpning, om reglerna äro
alltför stela och oböjliga.

Jag betonar än en gång, att vad vi här påyrka är intet attentat mot muntligheten,
som oförbehållsamt accepteras, utan en av rent praktiska skäl motiverad
modifikation.

Jag yrkar alltså, herr talman, vid denna paragraf bifall till den av friherre
De Geer med flera avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Werner, Nilsson i Kristinehamn och
Carlström.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det förvånar mig ganska mycket, att herr
Persson, som har haft rätt mycket med detta lagstiftningsarbete att göra på
ett förberedande stadium, framställer ett sådant yrkande,, som det han nyss
framförde. Det står ju klart för herr Persson och mig och" för alla andra, som
närmare ha tänkt sig in i det förslag, som nu föreligger, att muntligheten är
en av hörnstenarna i det nya förfarandet. Det skulle enligt min mening vara

Onsdagen den 10 juni 1942 e. ra.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

mycket farligt, om riksdagen här skulle bifalla vad herr Persson i Falla har
föreslagit, ty det skulle bryta sönder allt vad vi förut i dag ha beslutat. Jag
skall tillåta mig att här läsa upp, vad utskottet skriver om 5 §. Det står på
sid. 123: »I 5 § upptages det grundläggande stadgandet om muntlighet vid
huvudförhandling i tvistemål. Såsom framhållits i motiven, innebär föreskriften
örn att förhandlingen skall vara muntlig endast att processmaterialet skall
framläggas i talets form. Däremot förbjuder föreskriften icke i och för sig.
att vid förhandlingen skriftliga handlingar uppläsas; sådan uppläsning är
uppenbarligen nödvändig i fråga om skriftliga bevis, såsom skuldebrev, kontrakt
eller korrespondens, samt skriftliga sakkunnigutlåtanden ävensom beträffande
protokoll och andra handlingar från bevisupptagning, som ägt rum
utom huvudförhandlingen.» Det skulle, som jag nyss sade, herr talman, vara
mycket olyckligt, örn riksdagen skulle bifalla herr Perssons i Falla yrkande.
Det skulle bryta sönder det hela. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag yrkade bifall till herr Linnérs
reservation på denna punkt. Jag skulle ha yrkat bifall till den reservation, som
var avgiven av herr De Geer, och ber således att nu få ändra mitt yrkande
härutinnan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Lindqvist sade, att den lilla
modifikation, som vi föreslagit i fråga om denna paragraf, skulle bryta sönder
allt vad vi i dag beslutat. Är det verkligen möjligt, att herr Lindqvist
ett ögonblick kan tänka, att ett tillägg till 5 § av följande lydelse skulle
kunna få en så oerhört katastrofal verkan: »När särskilda skäl föranleda därtill,
må rätten medgiva part, som själv för sin talan, att uppläsa av honom
författad skrift.» Skulle det verkligen vara så farligt? En part har, enligt
denna formulering, ingen ovillkorlig rätt att få läsa upp ett skriftligt anförande,
ty det ligger hela tiden i rättens hand att pröva, örn det finns särskilda
skäl att låta parterna få göra detta lilla avsteg från gällande regler.
Jag kan bestämt försäkra herr Lindqvist, att under hela det förberedande
arbete, som jag liksom herr Lindqvist har varit med örn, jag hela tiden haft
samma uppfattning som nu, att de regler, som här äro givna, äro för hårda
och rigorösa. De medgiva icke domaren möjlighet till en sådan mjuk anpassning
efter det verkliga livets förhållanden, som kan påfordras. Jag kan begå
den indiskretionen — jag tror icke, den är så farlig — att omtala, att den
formulering, som reservanterna här föreslagit, i ett par tre års tid stått att
läsa i processlagberedningens förslag. Det är ju vanligt, att människor, som
arbeta efter strikta principer, bliva strängare och principfastare, ju längre de
arbeta. Så har också varit fallet här, och därför har bestämmelsen i sin slutliga
utformning blivit så rigorös, men inte kan väl någon tro, att en bestämmelse,
som under flera år av dessa skarpa jurister ansetts vara lämplig, helt
plötsligt skulle befinnas medföra sådana katastrofala verkningar, att dess genomförande
skulle kunna förstöra liela rättegångsreformen. Ingen kan väl
föreställa sig något sådant. Nej, den bestämmelse, som vi här föreslagit, har
ingen fara alls med sig, men den skulle förmodligen i en del fall möjliggöra
för människor, som icke tro sig örn att kunna framträda offentligt eller som
icke kunna framträda offentligt, att själva föra sin talan inför rätta. Örn
utskottets förslag bifalles, bli dessa människor antagligen tvungna att anlita^
advokathjälp. Jag missunnar icke advokaterna de uppdrag, som de kunna
erhålla, tvärtom, men jag anser ändå, att det finns fall, då man bör göra det
möjligt för en part att i ett enkelt mål själv föra sin talan. Det är detta
praktiska skäl. som motiverat vårt förslag.

Nr 22.

Onsdagen dea 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är alldeles riktigt, vad herr Persson i
Falla säger därom, att det förslag, han fört fram, icke innebär någon nyhet.
Han har redan på ett tidigare stadium framlagt detta förslag. Herr Persson
vet också, vilken kritik som riktades emot förslaget. Herr Persson yttrade,
att det förslag, som han nu framfört, tidigare ingått som ett led i processlagberedningens
förslag. Det är också riktigt, men efter den kritik, som detta
förslag mötte, har man ansett sig icke böra vidhålla detsamma.

Herr Perssons yrkande låter för all del mycket oskyldigt, men erfarenheten
säger att örn man ger en viss potentat ett finger, tar han snart hela handen.
De sakkunniga på detta område äro rädda för att örn man också bara ger
det lilla finger, som herr Persson här föreslår, är man snart inne på ett
skriftligt förfarande i större omfattning än både herr Persson i Falla och någon
annan vill vara med örn.

Herr Gezelius: Herr talman! I likhet med herr Lindqvist finner jag den av
reservanterna föreslagna bestämmelsen i hög grad betänklig. Den öppnar nämligen
möjlighet till ett skriftligt förfarande, som icke är i rättssäkerhetens
eller parternas intresse.

Detta domstolens bedömande, att »när särskilda skäl föranleda därtill»
taga emot en skrift, har under vår nuvarande rättegångsordning visat sig
vara inkörsporten till ett utbrett missbruk av det skriftliga förfarandet. Vi
lia för närvarande en muntlig och omedelbar rättegångsordning. En part har
rätt att muntligt utföra sin talan inför svensk rätt, men domstolarna ha i hög
grad, delvis på grund av egen bekvämlighet, uppmuntrat ett skriftförfarande.
Jag anser därför att den av reservanterna föreslagna bestämmelsen är
mycket betänklig med hänsyn till hela systemet.

Jag begärde emellertid inte ordet för att säga detta utan för att påpeka,
att den motivering som anförts för detta förslag är ännu betänkligare ur
partens synpunkt. Herr Persson i Falla sade, att han missunnar inte juristerna
att få arbete med att biträda parterna. Men all erfarenhet visar att parter,
som nu komma in med skriftliga svaromål i enkla brottmål eller andra mål,
i regel inte själva ha författat skriften i fråga. Den har skrivits av en advokat
eller sakförare — många gånger har den skrivits av en sakförare, som
inte får uppträda vid domstol. Denna skrift är väl tillrättalagd för ett lämpligt
svaromål: den motverkar sanningens utletande i ganska hög grad! Men
vad värre är, den ställer den part, som åberopar denna på rummet gjorda
skriftliga sammanfattning, i ett mycket sämre och farligare läge än örn han
själv enkelt hade lagt fram sin sak inför rätten. Det har inte kunnat spåras
någon tendens hos de svenska domstolarna att inte hjälpa varje part till rätta,
hur svårt han än haft för att uttrycka sig. Men det blir omöjligt för en domstol
att rädda en person, som läser upp en av annan författad skrift och den
innehåller utsagor, som ramla sönder vid förhör från rätten eller motparten.

Det är enligt min uppfattning i hög grad betänkligt att ge parterna en
sådan anvisning, som inrymmes i reservanternas förslag. När därtill kommer,
att mietoden faktiskt skulle kunna bli en inkörsport till ett brytande av
hela det system, på vilket rättegångsordningen är uppbyggd, har jag inte kunnat
annat än ansluta mig till utskottets förslag.

Herr Persson i Falla: Örn jag uppfattade herr Gezelius rätt, så talade han
örn faran för domstol att mottaga skrift. Det är ju inte alls fråga örn den
saken här. Ett papper, som en part har anteckningar på och använder som
ett hjälpmedel vid sitt anförande, får han stoppa i fickan eller göra vad han
vill med. Han inlämnar det inte till domstolen, det utgör inte något process -

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

material, det spelar över huvud taget ingen roll utan är endast ett hjälpmedel
för vederbörande att i visst sammanhang föra fram vad han vill säga.

Jag tror att det är det som väsentligen skiljer oss härvidlag. Jag har hört
det där resonemanget tidigare. Herr Gezelius och andra betrakta detta lilla
hjälpmedel för en part såsom en fortsättning på det gamla skriftliga förfarandet,
med ingivande av skrifter som processmaterial. Vi ha inte en tanke
på att det skall bli på det sättet, bestämmelsen kan inte utnyttjas så; den
avser som sagt endast ett litet hjälpmedel för en part att föra fram vad han
vill säga. Att det skulle vara så mycket farligare att tala från ett papper
än att göra det utan är mycket svårt för mig att förstå. Säger man samma
sak utan papper är det väl lika farligt som om man har några anteckningar
framför sig.

Jag kan inte förstå, hur man kan göra sig skyldig till sådana överord som
att denna bestämmelse skulle vara inkörsporten till ett nedbrytande av hela
rättegångsordningen. Detta måste vara en oerhörd överdrift.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets förslag till lydelse av 43 kap. 5 § rättegångsbalken,
dels ock på godkännande av den lydelse av samma paragraf, som föreslagits
i den av herr De Geer m. fl. vid paragrafen avgivna reservationen; och
blev paragrafen godkänd i den av utskottet föreslagna lydelsen.

43 kap. 6—13 §§, rubriken till 43 kap., 44 kap., rubriken till I under fjärde
avdelningen samt 45 kap.—17 kap.

Godkändes.

Sedan 48 kap. föredragits, anförde

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Det är med tillfredsställelse jag
tagit del av förslaget att införliva institutet strafföreläggande med den svenska
rättsordningen.

Jag anser att strafföreläggande är en smidig och för mindre ordningsförseelser
synnerligen lämplig form av bestraffning. Frågan är blott, örn man
inte med hänsyn till vårt lands underåklagare, som ju skola handhava detta
strafföreläggande, sträckt sig en smula för långt då man — förmodligen på
grund av lagrådets anvisning —- övergivit processlagberedningens förslag och
gått upp till en gräns av 100 kronors böter i stället för 50 kronors böter och
dessutom utvidgat radien för strafföreläggandet att omfatta även dagsböter
och normerade böter. Mig förefaller det som om det hade varit välbetänkt
att vid prövningen av detta nya institut stanna vid den mera försiktiga hållning,
som processlagberedningen intagit och till vilken jag under utskottsbehandlingen
anslutit mig.

Då jag emellertid inte fått gehör för min ståndpunkt i utskottet, har jag
inte ansett det lönt att reservera mig. Jag har här endast velat tillkännage
denna min mening.

Efter härmed slutad överläggning blev 48 kap. av kammaren godkänt.

Rubrikerna till 11 under fjärde avdelningen samt 49 och 50 kap. samt 51
kap. 1—24 §§.

Godkändes.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

Utskottet hade för 51 kap. 25 § föreslagit följande lydelse:

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av åklagare
föres till hans förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare än
det, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts till frihetsstraff,
äge hovrätten döma till ungdomsfängelse eller förvaring eller internering
i säkerhetsanstalt eller annan skyddsåtgärd eller förordna örn villkorligt
anstånd med straffs ådömande. Har underrätten dömt till ungdomsfängelse
eller skyddsåtgärd eller meddelat förordnande, som nu sagts, äge hovrätten
döma till annan påföljd. Är hovrätten beträffande frågan, huruvida den
tilltalade på grund av sin sinnesbeskaffenhet är fri från straff, av annan mening
än underrätten, äge hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes
därav.

Reservation hade vid denna paragraf avgivits av herr Branting, vilken med
instämmande av herr Gezelius yrkat, att förevarande paragraf måtte erhålla
följande lydelse:

25 §.

Ej må hovrätten i anledning av den tilltalades talan eller talan, som av
åklagare föres till hans förmån, döma till straff, som är att anse såsom svårare
än det, vartill underrätten dömt. Har den tilltalade av underrätten dömts
till frihetsstraff, äge hovrätten förordna örn villkorligt anstånd med straffs
ådömande. Har underrätten dömt till ungdomsfängelse eller skyddsåtgärd eller
meddelat förordnande, som nu sagts, äge hovrätten döma till annan påföljd.
Är hovrätten beträffande frågan, huruvida den tilltalade på grund av
sin sinnesbeskaffenhet är fri från straff, av annan mening än underrätten,
äge hovrätten göra den ändring i domen, som föranledes därav.

Paragrafen föredrogs; och anförde därvid:

Herr Gezelius: Herr talman! Jag har på denna punkt instämt med herr
Branting i en av honom avgiven reservation. Denna lagbestämmelse berör ett
institut som kallas »reformatio in pejus». För närvarande gäller, att då part,
i syfte att erhålla ett för honom fördelaktigare avgörande, fullföljer talan mot
.lägre rätts dom, den högre instansen icke får meddela ett utslag, som är ogynnsammare
än den överklagade domen. Örn jag således klagar över att fyra månaders
fängelse ådömts mig, får hovrätten icke döma mig till sex månaders
fängelse.

Denna huvudregel har i det nya förslaget till rättegångsbalk bibehållits och
uttryckligen fastslagits. Emellertid innehåller det nya 51 kap. 25 § en bestämmelse
som innebär, att örn en person har dömts till några månaders fängelse och
klagar i hovrätten över denna dom, så kan hovrätten på hans klagan i stället
ådöma honom ungdomsfängelse, vilket innebär att han kan komma att kvarhållas
i fyra år, eller ådöma honom internering. Man försvarar detta med att
man inte betraktar vare sig ungdomsfängelse eller internering eller någon annan
av ifrågakommande reaktionsformer såsom straff i egentlig mening. Det
skulle alltså innebära, att hovrätten skulle äga rätt att i stället för ett straff
på exempelvis tre månaders fängelse tillgripa en annan reaktionsform.

Emellertid är det uppenbart, att från den tilltalades sida ungdomsfängelse
och internering många gånger framstå som en vida hårdare straffpåföljd än

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

Förslag till rättegångsbalk. (Forts.)

ett kortvarigt frihetsstraff. Detta gör att jag inte kan dela den meningen, att
man inte på denna punkt brutit den regel, som förbjuder »reformatio in pejus».
Jag har inte kunnat bli övertygad örn önskvärdheten av den nu föreslagna ordningen,
som skulle komma att medföra att en person, som dömts till ett kort
frihetsstraff men vid ett överklagande skulle kunna riskera ungdomsfängelse
eller internering, faktiskt avstänges från möjligheten att klaga. Ett samvetsgrant
ombud synes nämligen i ett sådant fall närmast vara skyldigt att meddela
sin klient, att det är inte värt att ni klagar över dessa tre månaders fängelse,
ty ni kan riskera ungdomsfängelse, och då får ni sitta inne i minst ett år,
eller internering, och då vet ni inte när ni kan bli fri.

Av denna anledning har herr Branting med instämmande av mig hemställt
örn en omformulering av denna paragraf, som utesluter möjlighet för hovrätt
att utan yrkande från åklagarens sida — då läget blir ett annat — förvandla
ett kortare frihetsstraff till ungdomsfängelse eller därmed jämförlig skyddsåtgärd.

Jag skall inte förlänga anförandet i denna rent juridiska principfråga, men
har ansett, att jag inte kunnat underlåta att ställa ett yrkande örn bifall till
den av herr Branting framförda reservationen.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag hoppas att herr Gezelius har fel och
att utskottsmajoriteten har rätt, och jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, gav herr talmannen propositioner
dels på godkännande av den av utskottet föreslagna lydelsen av
al kap. 25 § rättegångsbalken, dels ock på godkännande av samma paragraf i
den lydelse, som föreslagits i den av herrar Branting och Gezelius vid paragrafen
fogade reservationen; och blev paragrafen godkänd i den av utskottet
föreslagna lydelsen.

Övriga delar av utskottets förslag till rättegångsbalk.
Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn förslaget till rättegångsbalk
fattade beslut.

Punkten B).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande nr 3, i anledning av väckta
motioner örn inrättande av en hovrätt för Nedre Norrland.

Utskottets hemställan bifölls.

Andra kammarens protokoll 19J/2. Nr 22.

Nr 22.

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

; statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringar för budgetåret 1942/43 i försvarsväsendets
fastighetsfond;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa markförvärv
för lantförsvaret;

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
brandskadeersättningar m. m.;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte av en
kronan tillhörig tomt inom Torsby municipalsamhälle;

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett kronan tillhörigt område i Boden;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
granskningsnämnden för vissa patentansökningar m. m.;

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit jämte en i ämnet väckt motion;

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens intressekontor;

nr 170, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till mödrahjälpsverksamheten m. m.;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till
främjande av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tättbebyggda
samhällen jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till registrering av motorfordon; samt
bankoutskottets memorial:

nr 54, angående ersättning åt biträden, anlitade av bankoutskottet vid behandling
av vissa ärenden;

nr 55, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 49 i anledning av väckta motioner örn tilläggspension
åt materialförvaltaren J. L. Mårtensson; och

nr 56, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 § rättegångsbalken m. m.;

från riksdagens kansli:

nr 326, angående åstadkommande av en undervisnings- och upplysningsfilm,
belysande regeringens och riksdagens arbetsförhållanden; och

nr 327, angående förbättrad ungdomsvård samt återupprättande av kommunernas
medinflytande i fråga örn nöjeslivets art och omfattning i kommunerna
m. m.; samt

Onsdagen den 10 juni 1942 e. m.

Nr 22.

från andra särskilda utskottet:

nr 325, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstatligande av
den allmänna väghållningen på landet.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.