1942. Andra kammaren. Nr 21 (Riksdagens protokoll 1942:21)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 21.

Lördagen den 30 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Herr

talmannen meddelade, att sedan herr Rosander vid kammarens sammanträde
den 5 i denna månad med läkarintyg styrkt sig från och med samma
dag tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, herr Rosander
den 28 maj återintagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets
försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 280, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr
259) örn församlingsstyrelse.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar pd

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, som aniövde:interpeUati<ni''
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har fru Andersson framställt följande
fråga: Kan det förväntas att statsrådet och chefen för justitiedepartementet
vill medverka till att i avvaktan på straffrättskommitténs utredning
och förslag örn misshandelsbrotten skyndsamt vidtaga åtgärder för en provisorisk
ändring i syfte att åstadkomma ett bättre skydd för hustru mot misshandel
i hemmet?

Till svar härpå får jag anföra följande.

Såsom i interpellationen erinrats ha framställningar tidigare gjorts örn lagändring
med nämnda syfte. År 1938 var frågan örn beredande av ökad trygghet
för hustru mot misshandel i hemmet föremål för riksdagens prövning i anledning
av då väckta motioner. Första lagutskottet hemställde i sitt utlåtande,
att motionerna icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Fem reservanter
inom utskottet hemställde emellertid, att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning huruvida genom ändring av
gällande åtalsregler eller på annat sätt ökad trygghet för hustru att undgå misshandel
kunde ernås. Frågan föll vid 1938 års riksdag i följd av kamrarnas
skiljaktiga beslut. Första kammaren biföll nämligen reservationen men andra
kammaren utskottets hemställan. Vidare ha Fredrika Bremerförbundet och
Sveriges husmodersföreningars riksförbund i en i år till justitiedepartemen Andra

kammarens protokoll 1942. Nr 21. 1

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

tet ingiven skrivelse hemställt om lagändring därhän, att straffet för misshandel
i hemmet skärpes och hithörande förbrytelser falla under allmänt åtal.

Liksom i motionerna vid 1938 års riksdag synas i interpellationen huvudsakligen
åsyftas ändringar av nuvarande åtalsregler.

Till en början må anmärkas, att ändring av strafflagens regler örn åtal och
straff endast ha en ganska begränsad verkan. Mot de missförhållanden, som
otvivelaktigt råda, äro sociala åtgärder av olika slag påkallade. Huvudvikten
torde ligga på alkoholistlagstiftningens område, då misshandel av mera
allvarligt slag i flertalet fall lär härröra från alkoholmissbrukande män.

Vad bestraffningsreglerna angår, synes den reform som är behövlig böra
avse själva systemet i strafflagens behandling av misshandelsbrotten. En sådan
omläggning kan emellertid icke ske annat än i samband med en fullständig
revision av det kapitel i strafflagen, som handlar om misshandelsbrotten.
Straffrättskommittén är för närvarande sysselsatt med brotten mot staten och
allmänheten, beträffande vilka en reform i dessa tider måste anses påkallad av
ett särskilt trängande behov. Så snart kommittén avslutat detta avsnitt, torde
utredningen komma att övergå till misshandelsbrotten. De till justitiedepartementet
inkomna framställningarna komma att överlämnas till kommittén för
att därvid beaktas.

För närvarande gäller enligt 14 kap. 45 § strafflagen beträffande misshandel,
varå icke följt döden eller svår kroppsskada, att brottet får åtalas av allmän
åklagare endast örn det anges till åtal av målsäganden eller örn det förövats
på allmän plats eller på sabbatstid.

Som skäl för att ändra lagen så att misshandel i hemmet lägges under allmänt
åtal oberoende av angivelse har anförts, att en hustru eller annan familjemedlem,
som blir utsatt för upprepad misshandel, ofta av rädsla för repressalier
från mannens sida inte vågar ange misshandeln till åtal. Häremot framhöll
första lagutskottet vid 1938 års riksdag, att försiktighet måste iakttagas,
då det gäller det allmännas ingripande i hemlivets förhållanden. Även om
i vissa fall allmän åklagares åtalsrätt skulle vara av värde, säger utskottet,
kan det dock befaras, att i åtskilliga andra fall ett polisingripande med åtföljande
strafförfarande efter anmälan från utomstående — måhända i direkt
strid mot hustruns vilja — skulle leda till resultat som ur ingen synpunkt
kunna anses tillfredsställande. Det var framför allt på denna punkt, som meningarna
bröto sig vid 1938 års riksdag.

Enligt den nya lagstiftning örn förmögenhetsbrott, som nyligen antagits av
riksdagen, skola i fråga örn vissa brott gälla särskilda regler för allmän åklagares
åtalsrätt. De innebära, att allmänt åtal får ske endast örn det finnes påkallat
ur allmän synpunkt och att prövningen härav ankommer å överåklagare,
d. v. s. landsfogden eller i Stockholm förste stadsfiskalen. I första lagutskottets
utlåtande över förslaget anfördes, att man genom en sådan anordning
möjligen kunde lösa den nämnda vid 1938 års riksdag behandlade frågan örn
skydd för hustru mot misshandel i hemmet.

Det synes finnas skäl att antaga, att örn man inför sådana åtalsregler beträffande
de misshandelsbrott, som nu ej få åtalas av allmän åklagare, skulle
detta medföra att polisingripandena mot hustrumisshandel i hemmet kunna
göras mera effektiva. Visserligen åligger det enligt min mening polismyndigheten
att ingripa för att skydda en hustru mot misshandel i hemmet, även örn
brottet icke lyder under allmänt åtal. Ett sådant ingripande leder emellertid
ofta ej till någon bättring. En våldsverkare, som vet sig kunna förmå hustrun att
avstå från angivelse eller återkalla redan gjord angivelse, behöver för närvarande
icke fästa mycket avseende vid ett polisingripande, då det i allt fall
icke kan leda till åtal och straff. Mot sådana våldsverkare finge polismyndig -

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

heten en starkare ställning, om dess ingripande i enlighet med åtalsregler liknande
dem, som införts för vissa förmögenhetsbrott, kunde fullföljas genom
åtal utan hustruns medverkan. Å andra sidan skulle dessa regler förebygga
att saken fullföljdes genom åtal i sådana fall, då ett strafförfarande icke är
lämpligt.

För min del är jag beredd upptaga frågan örn en lagändring av nu angiven
innebörd till särskild prövning, utan avvaktan på straffrättskommitténs
förslag till reformering av 14 kap. strafflagen. Därvid torde utredningen ej böra
begränsas till misshandel mot hustru. Misshandel mot barn kan visserligen åtalas
av allmän åklagare på angivelse av barnavårdsnämnd, men man synes
böra överväga, huruvida det kan vara lämpligt att vid sidan därav öppna
möjlighet för överåklagare att förordna örn åtal utan barnavårdsnämndens hörande.

Härefter yttrade

Fru Andersson: Herr talman! För herr statsrådets mycket tillmötesgående
svar ber jag att få uttrycka mitt varma tack. Jag hoppas endast, att den särskilda
prövning av frågan, som herr statsrådet utlovat, också kommer att ge
ett snabbt och gott resultat.

Det synes mig vara en bra lösning av ett kvistigt och ömtåligt problem, örn
man kan ge polismyndighet vidgad rätt att ingripa mot en hustruplågare utan
att man därmed äventyrar familjens och hemmets intressen genom åtal i alldeles
oträngt mål. För min del är jag övertygad örn att enbart förekomsten
av en sådan bestämmelse skall få en betydande psykologisk effekt och tvinga
en brutal man att taga större hänsyn gentemot hustrun än nu ofta är fallet. Jag
tror, att många nu fullkomligt rättslösa fattiga kvinnor skola draga en suck
av lättnad inför de ljusare utsikter, som en dylik bestämmelse öppnar för
dem.

När jag väckte min interpellation utgick jag ifrån att barnen redan ägde
nödigt skydd mot misshandel i hemmet genom barnavårdsnämnds rätt att
ingripa mot en barnplågare. Men jag kan endast uttala min tillfredsställelse
över att herr statsrådet vill ytterligare öka detta skydd genom att utrusta
överåklagare .med rätt att även utan anmälan från barnavårdsnämnd väcka åtal
mot den, som i hemmet förgår sig mot barn. Allt som kan göras för att trygga
barnens rätt och bästa även på detta område är endast tacknämligt och måste
hälsas med glädje i alla barnavårdsintresserade kretsar.

Till sist vill jag livligt instämma i herr statsrådets mening att det främst
kräves sociala åtgärder för att sanera på detta område. Men jag kan icke
undertrycka den reflexionen, att mycket skulle kunna vinnas, örn exempelvis
barnavårds- och nykterhetsnämnder bättre utnyttjade de humana lagar vi
redan ha.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 303, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av utlänningslagen
m. m.;

nr 311, med förslag till lag om viss panträtt i spånadslin och hampa samt
lag med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss
panträtt i spånadslin och hampa;

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

nr 312, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober
1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsnttagningslagen m. fl. lagar;

nr 313, angående lönereglering för lärarpersonalen vid de statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna m. m.;

nr 314, angående anvisande av vissa anslag till statens sinnessjukhus;
nr 315, angående dispositionen av kronoskogvaktarboställen å häradsallmänningar; nr

316, angående slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m.;
nr 317, angående bemyndigande att vidtaga ändring i gällande reglering beträffande
användningen av inom landet framställd sprit;

nr 318, angående förvärv av mark för utökning av Upplands regementes övningsfält
och fältskjutningsterräng m. m.;

nr 322, angående vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter
sammanhängande markförvärv;

nr 323, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

nr 324, med förslag till ändringar i vissa delar av allmänna tjänstepensionsoch
familjepensionsreglementena;

nr 325, med förslag till folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen;
nr 326, med förslag till förordning angående tillämpning av vissa särskilda
bestämmelser rörande taxeringsförfarandet. år 1942 i fråga örn taxeringsförfarandet
år 1943;

nr 327, angående ändrade pensionsbestämmelser för lärarpersonal vid folkhögskolor
och vissa lantbruksundervisningsanstalter;

nr 328, angående vissa ytterligare med den fortsatta utbyggnaden av landets
försvarskrafter sammanhängande markförvärv;

nr 329, angående bidrag till anskaffning av permittentlokal i Stockholm;
nr 331, angående anslag till statens intressekontor för budgetåret 1942/43;
nr 332, angående vissa anslag för budgetåret 1942/43 under tolfte huvudtiteln
;

nr 333, angående anslag till förberedande åtgärder för samordnande av hemortsför
svaret;

nr 334, angående överskridande av viss anslagspost i den för landsfiskalerna
m. fl. gällande avlönings staten; och .

nr 337, med förslag till prisregleringslag, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 304, med förslag till lag om
bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m.;

till bankoutskottet propositionen, nr 310, angående grunder för pension till
vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens övertagande av enskilt företag
eller i samband med dylikt företags nedläggande m. m. övergått i statens järnvägars
tjänst.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande propositioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionen nr 374 av herr Jonsson i Skedsbygd
m. fl.;

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

till statsutskottet motionerna:
nr 375 av herr Lindmark;
nr 376 av herr Hedlund i Östersund m. fl.; och
nr 377 av herr Hansson i Skediga m. fl.;

till tredje tillfälliga utskottet motionen nr 378 av herr Andersson i Ovanmyra; till

behandling av lagutskott motionerna nr 379 och 380 av herr Sundström
i Skövde m. fl.; samt

till statsutskottet motionen nr 381 av herr Sefve.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till anordnande av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter; nr

127, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till radiostation vid Norrköpings flygplats;

nr 128, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordnande av reservstation
m. m. för telegrafverket;

nr 129, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret
1942/43;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet beviljat lån;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning om anslag för budgetåret
1942/43 till distributionsanläggningar vid statens kraftverk m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
sjöar inom Indalsälvens flodområde m. m.; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Kynneälven i Bohuslän.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 8.

Föredrogs bevillningsutskottets memorial, nr 26, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande i anledning av väckta
motioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes, den senare
dock endast under förutsättning att vid omröstning över den förra voteringspropositionen
riksdagen komme att fatta beslut enligt ja-propositionen.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:
nr 27, i anledning av väckt motion om höjning av avgifterna i postgirorörelsen
samt införande av avgift för girering;

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Förslag till
tjänste- och
familjepensionsreglementen
för
riksdagens
verk.

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1942—30
september 1943; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 9-

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av delegerades för
riksdagens verk förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens
verk jämte en i ämnet väckt motion.

Delegerade för riksdagens verk hade till bankoutskottet överlämnat av »1941
års pensionskommitté för riksdagens verk» utarbetat betänkande med förslag
till tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk jämte däröver
avgivna yttranden samt hemställt, att utskottet ville föreslå riksdagen att dels
godkänna de i pensionskommitténs betänkande framlagda förslagen till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för riksdagens verk, dock med den ändrade lydelse
av 6 § 2 och 4 mom. tjänstepensionsreglementet, som av delegerade föreslagits,
dels bemyndiga delegerade att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i betänkandet föreslagits utfärda bestämmelser örn tillämpning av tjänsteoch
familjepensionsreglementena för riksdagens verk i vissa fall å tjänstemän
avgångna med pension enligt 1935 års tjänstepensionsreglemente för riksdagens
verk samt örn pensionstillägg åt vissa tjänstemän avgångna med pension
enligt 1935 år tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk, dels ock bemyndiga
delegerade att förordna örn utbyte av rätt till uppskjuten livränta
enligt 1935 års tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk mot förtidslivränta
samt att utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunde visa sig erforderliga
utöver de övergångsstadganden, som innefattades i tjänste- och familjepensionsreglementena
för riksdagens verk.

I samband med delegerades framställning hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av fröken Andersson jämte två av kammarens
övriga ledamöter väckt motion nr 356, vari hemställts, »att riksdagen —• under
förutsättning att bankoutskottet kominer att vid årets riksdag avge förslag
i ämnet — måtte besluta sådan lydelse av 7 § 2 mom. i det föreslagna tjänstepensionsreglementet
för riksdagens verk, att pensionsåldern blir densamma
för manliga och kvinnliga tjänstemän i samma lönegrader».

Utskottet hemställde,

att riksdagen, i anledning av delegerades för riksdagens verk förevarande
framställning och med avslag å motionen II: 356, måtte

1) godkänna vid utlåtandet fogade förslag till

a) reglemente angående tjänstepension för befattningshavare vid riksdagens
verk (tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk) samt

b) reglemente angående familjepension för efterlevande till befattningshavare
vid riksdagens verk (familjepensionsreglementet för riksdagens verk);

2) bemyndiga delegerade att i huvudsaklig överensstämmelse med vad 1941
års pensionskommitté för riksdagens verk föreslagit utfärda bestämmelser

örn tillämpning av tjänste- och familjepensionsreglementena för riksdagens
verk i vissa fall å tjänstemän avgångna med pension enligt 1935 års tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk samt

örn pensionstillägg åt vissa tjänstemän avgångna med pension enligt 1935 års
tjänstepensionsreglemente för riksdagens verk;

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk.

(Forts.)

3) bemyndiga delegerade

att förordna om utbyte av rätt till uppskjuten livränta enligt 1935 års tjänstepensionsreglemente
för riksdagens verk mot förtidslivränta samt

att utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunde visa sig erforderliga utöver
de övergångsstadganden, som innefattades i tjänste- och familjepensionsreglementena
för riksdagens verk.

Reservation hade avgivits

av herrar Ohlin, Holmgren, Paulsen och Hilding, vilka inom utskottet yrkat
bifall till motionen 11:356 och i anslutning därtill hemställt, att 6 § 2
och 4 mom. samt 7 § 2 mom. förslaget till tjänstepensionsreglementet för riksdagens
verk måtte erhålla i reservationen angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag har i bankoutskottets utlåtande
förgäves letat efter en hållbar motivering till att pensionsåldern för kvinnor
i riksdagens verk skall vara fem år lägre än för män i samma verk. Man har i
sin motivering — örn man skall kalla det så — hänvisat till att de övriga,
privata bankerna ha det på det sättet. Jag tycker, att detta är en något underlig
jämförelse. Det riktigaste hade varit att jämföra med förhållandena i statens
övriga verk, där pensionsåldern som bekant är lika.

Vidare måste jag säga, att det resultat, till vilket utskottsmajoriteten kommit,
klart och tydligt strider mot den av riksdagen själv beslutade behörighetslagens
anda och mening. Det är till yttermera visso på det sättet, som
kammarens ledamöter minnas, att riksdagen så sent som förra året, sålunda
1941, beslöt att samma pensionsålder för män och kvinnor skulle gälla. Då
kan man, synes det mig, fråga sig, örn det kan anses ansvarigt, att riksdagen
i år gör en avvikelse från denna sin förra året manifesterade principiella inställning.
Det förefaller också, som örn man i utskottet, d. v. s. dess majoritet,
haft en smula dåligt samvete, i det att man kommit fram till, att i vissa fall
kan man göra undantag och sålunda upp till fem år förlänga pensionstiden
för kvinnor.

Utskottet kommer med ytterligare en motivering. Utskottet säger, att några
ändrade förhållanden ha icke inträffat sedan den nuvarande pensionsåldern
år 1935 fastställdes. Denna motivering är väl ändå bra lättvindig. Det är ju
dock så, att sedan 1935 har kännedomen och medvetandet örn de konsekvenser,
som följa av den åldersutveckling, som vi ha nu i vårt land, ökats. Utvecklingstendensen
har alltmera blivit känd hos en bredare allmänhet. Man har
också på ansvarigt håll kommit fram till att ställa upp frågan, örn det icke
kan vara nödvändigt med en pensionsåldershöjning över hela linjen. Det är
dock väl att märka och komma ihåg, att denna pensionsålder för kvinnor beslöts
i en viss panikstämning under den stora arbetslösheten kring mitten av
1930-talet.

Man kan också fråga sig, vad utskottsmajoriteten menar med detta, att det
ingenting hant sedan 1935. Det ar dock på det sättet, att vi ha kommit dithän,
att allt flera av oss förstå, att varje tillgång på arbetskraft, var den än finnes,
måste utnyttjas så långt som möjligt. Då är det underligt att avkoppla den
i den bästa åldern — uttrycket är en sanning med modifikation helt naturligt
— men det är dock en ålder, då flertalet äro fullt arbetsföra.

Nu kan jag fuller väl förstå, att denna skrivelse från de kvinnliga tjänstemännen
vid riksbanken har varit ett »gefundenes Fressen». Men jag skall med
hänsyn till att dessa skribenter ej kunnat försvara sig själva icke gå in på
skrivelsen. Det kan finnas andra möjligheter till den saken.

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Förslag till t jämte- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk.

(Forts.)

Så säger man, att de, som nu vilja avgå vid 60 år, helt naturligt gilla den
nuvarande ordningen. Jag vill då bara säga, att de, som nu vilja taga förtidspension,
kunna göra detta; det möter intet som helst hinder. Och örn vi se
saken från den andra sidan finnes, örn icke vederbörande efter uppnådda 60
år fortfarande tillfredsställande sköta sitt arbete, redan nu möjlighet att
tvångspensionera dessa.

Utskottet kommer vidare med någonting, som väl skall likna en motivering.
Det hänvisar till — jag citerar ordagrant — »de inom riksdagens verk rådande
särskilda förhållandena». Det vore ganska intressant att höra, vad det är
för särskilda förhållanden, som gälla kvinnorna och icke männen. Är det någon
så ansträngande och tryckande tjänstgöring i riksdagens verk, måste väl
i all rimlighets namn denna gälla både männen och kvinnorna — icke annat
än jag kan förstå. Nu räddar man sig visserligen undan genom att säga, att
den kvinnliga arbetskraften är mindre motståndskraftig än den manliga. Det
kan ju sägas; det påståendet hör man understundom. Men jag har aldrig sett
några som helst bevis för detta. I stället, skulle man ju inför det väl kända
faktum, att kvinnorna uppnå genomsnittsligt en högre ålder än männen, kunna
vända på satsen och säga, att det förhåller sig precis tvärtom, därför att
det är väl icke alldeles en tillfällighet, att levnadsåldern för den ena hälften
av mänskligheten är längre än för den andra hälften.

Skulle det nu vara så, att det inom riksdagens verk förhåller sig på det sättet,
att kvinnorna där äro av sämre kvalitet än inom statsverken i övrigt, får man
väl göra en utrensning där, så att vederbörande flyttas undan och icke gå och
tynga på alla kvinnliga tjänstemäns möjlighet att få den pensionsålder, som —
jag understryker det än en gång —• riksdagen för övriga statstjänare själv
bestämt.

Jag har sålunda, herr talman, ej kunnat finna något skäl till utskottsmajoritetens
ståndpunkt, varför jag ber att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Hilding: Herr talman! Då jag tillsammans med tre andra utskottsledamöter
avgivit en reservation på denna punkt, skall jag be att med några ord
få motivera vår inställning, som rätt mycket sammanfaller med den uppfattning,
för vilken fröken Ebon Andersson nyss gjort sig till tolk.

Även örn en kvinna utför ett arbete på ett synnerligen tillfredsställande sätt
har hon i regel mindre betalt än en man, som utför samma arbete på ett mindre
tillfredsställande sätt, Jag har alltid funnit detta förhållande både moraliskt
och ekonomiskt oriktigt. För mig står det klart, att det är arbetet som skall
värderas och betalas efter sitt värde. Örn det utföres av en man eller en kvinna
är av synnerligen underordnad betydelse. Huvudsaken är att det blir väl
gjört.

Vi stiftade på sin tid en lag, den s. k. hehörighetslagen, vars innebörd otvivelaktigt
var att likställa kvinnan i statstjänst med mannen i samma tjänst.
Men det förefaller mig som örn man sedan dess gång på gång försökt sätta
krokben för kvinnan. Jag tycker inte att detta vittnar örn den lojalitet, som
vi äro skyldiga att visa gentemot de lagar, som vi själva ha stiftat. Denna min
allmänna inställning gör att jag inte kunnat följa utskottet, då det tillstyrker
att kvinnor i högre befattningar inom riksdagens egna verk skola pensioneras
vid 60 år, under det att männen i samma tjänster avgå vid 65 år.
Därvid skyller man på att kvinnan såsom kroppsligt svagare än mannen inte
kan hålla ut så länge som han. Man hänvisar också till att kvinnor, anställda
i affärsbankerna, måste avgå redan vid 55 år.

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk.

(Forts.)

Mot detta resonemang vill jag invända, att om man jämför arbetsbördan
och prestationerna i privatbankerna med motsvarande inom riksbanken, så utfaller
inte jämförelsen till fördel för riksdagens verk. Inom statsförvaltningen
bar man icke gjort någon skillnad mellan män och kvinnor, och då kan jag inte
se någon anledning till att riksdagen skulle göra en sådan åtskillnad inom
sina egna verk.

Alla som intresserat sig för nativitetsfrågan veta, att inom den närmaste
framtiden antalet män och kvinnor i arbetsbi drama kommer att väsentligt
nedgå. Nästa generation av arbetande kommer att få en ansenlig börda att
bära, då den skall underhålla alla pensionärer. Vare sig vi vilja det eller ej
måste vi inom kort höja pensionsåldern över lag. Kan det då vara riktigt att
inom riksdagens verk gå den motsatta vägen? Det finns ett enkelt sätt att förebygga
att redan förbrukad arbetskraft anlitas i viktigare befattningar, och
det är att förtidspensionera de förslitna, vare sig de äro män eller kvinnor.

Då jag förutsätter att kammarens ledamöter ha tagit del av reservationens
innehåll och känna till i vad mån det skiljer sig från utskottsmajoritetens uppfattning,
anser jag mig inte behöva närmare redogöra för reservationen, utan
ber härmed, herr talman, endast att få yrka bifall till densamma.

Herr Andersson i Falkenberg: Den ärade talarinnan gav inte utskottet
något vidare fint betyg för dess inställning till denna fråga och gjorde gällande,
att det skulle vara dåligt samvete som dikterat utskottets beslut. Så
är icke förhållandet, utan jag vågar bestämt hävda att skälen till utskottets
ståndpunkt äro de, som anförts i utlåtandet.

Enligt den erfarenhet man har från dessa båda verk, riksbanken och riksgäldskontoret,
har sjukledighet från arbetet varit procentuellt mycket högre
för de kvinnliga anställda än för de manliga. Man har vid flera tillfällen
undrat vad anledningen härtill har varit, och man har inte kunnat få något
annat svar än att det arbete, som här förekommer, varit mera påfrestande och
ansträngande än det som utföres av kvinnliga befattningshavare vid statens
övriga verk och inom privatverken.

För några år sedan företogs inom bankoutskottet en utredning i detta avseende
beträffande riksgäldskontoret. Siffrorna kommer jag inte nu ihåg, men
resultatet talade alltnog för nödvändigheten — för att använda ett sådant uttryck
— av att det bereddes mera lättnad för de kvinnor, som voro anställda
där. För övrigt är det för mig svårt att förstå, att kvinnorna skulle vara motståndare
till detta förslag, såvida man inte alldeles bitit sig fast vid behörighetslagen
och själva jämförelseprincipen. Nog tycker jag att en kvinna, när
hon tjänstgjort inom ett verk och uppnår 60 års ålder, bör vara berättigad till
pension — alldeles frånsett att det för henne borde vara angenämt att när hon
uppnått denna ålder kunna bli fri från arbetet och kunna ägna sig åt sitt
privatliv eller sitt hem mera odelat än som eljest bleve förhållandet. Det synes
mig således Som örn det förslag utskottet här framlagt innebär en fördel för
kvinnorna i stället för en nackdel.

Jag vill vidare lämna den upplysningen att det, enligt vad som meddelats
inom utskottet, har beretts tillfälle för de kvinnliga befattningshavarna inom
dessa båda verk — initiativet är taget av dem själva — att genom sluten omröstning
ge sin mening i detta spörsmål tillkänna. Enligt de upplysningar som
lämnades inom utskottet blev det en mycket stor majoritet för pensionsålderns
sättande till 60 år. Av vilken anledning detta skett är för mig fullständigt
obekant, men det har, som jag nyss nämnde, meddelats att det skett fullt fri -

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk.

(Forts.)

villigt och på vederbörandes eget initiativ. Jag tycker att detta också är ett
bevis för att den ståndpunkt, som utskottet här intagit, är riktig.

Vidare vill jag erinra om att utskottet bygger sitt utlåtande på vad som anförts
av riksgäldskontoret och riksbanksfullmäktige, vilka verk det nu gäller.
Man har väl ändå skyldighet att ta någon hänsyn till den ställning, som ledningen
för dessa båda verk så gott som enhälligt intagit; inom riksbanken
förekom någon avvikande mening, men såvitt jag har mig bekant var detta
icke fallet inqm riksgäldskontoret. Jag har därför den uppfattningen, att utskottets
inställning härvidlag är riktig. Förslaget tillgodoser behovet av fullt
kvalificerad arbetskraft, det ger styrelserna för dessa verk möjlighet att göra
ett undantag, örn en kvinna uppnår 60 års-åldern och visar sig vara vid full
arbetsvigör. Men att här fastställa en regel, att alla kvinnor skola kvarstå
i tjänst tills de bli 65 år, tror jag inte länder vare sig de anställda eller verken
till gagn.

Jag har ali respekt för behörighetslagen, men jag vill inte vara med örn att
den skall tillämpas under alla förhållanden, i synnerhet inte då de personer,
som ha ansvaret för ledningen av de verk, där ifrågavarande kvinnliga personal
har sin tjänst, så gott som enhälligt äro av den uppfattningen, att det förslag
som här föreligger är till gagn och nytta både för de anställda och för
verken. Jag anser det för min del därför vara riktigast att biträda deras mening
och har den bestämda uppfattningen, att den ståndpunkt de intagit också
är den rätta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Andersson i Munkaljungby.

Fröken Andersson: Det låter ju ganska bestickande det där resonemanget
om den större sjukdomsfrekvensen bland de kvinnliga befattningshavarna.
Jag skulle dock vilja ställa en fråga, som är av väsentlig relevans i det här
sammanhanget: Är sjukdomsfrekvensen bland kvinnorna mellan 60 och 65 år
större än bland männen i samma ålder? Har man inga uppgifter örn den saken,
faller hela resonemanget platt till marken. — Det är så fördelaktigt och angenämt
för kvinnorna att ga hemma och pyssla, när de äro CO år, säger man.
Örn man har den inställningen kan man ju också säga, att det kanske kan vara
rätt skönt även för en man att bli litet ledig vid den åldern. Det där talet örn
pysslande låter så rart, men vi kvinnor ha, visa av många års erfarenheter, lärt
oss att »misstänka danaerna även när de komma med skänker».

Man säger vidare här att bankoutskottets inställning är den riktiga. Jag
tycker det är bra underligt, både principiellt och praktiskt, att bankoutskottets
inställning skall vara riktigare än hela riksdagens inställning. Det är väl ändå
rätt ända, som skall styra!

Herr Hall: Herr talman! Som vanligt då frågan örn pensionsåldern behandlas
i kammaren anföres den statistik, som befolkningskommissionen på sin
tid populariserade och gjorde till var mans egendom. Det är synd att de människor
som läsa statistik i allmänhet skola fuska så förskräckligt, att de bara
känna till hälften av vad som verkligen står i statistiken, när läsningen är avslutad.
Eljest vore ju dessa misstag ganska överflödiga.

Jag vet inte ^ hur många gånger vi i kammaren skola behöva dementera
dessa påståenden att vi nu äro inne i en period, då antalet individ61,
i de arbetsföra aldrarna avtar och vi få ett större antal personer i
högre åldrar i stället. Det förhåller sig inte alls på det sättet. Det är tvärtom
sa, att de arbetsföra aldrarnas procentuella andel av befolkningen stiger för

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk.

(Forts.)

varje år. Så vitt vi nu kunna, bedöma, kommer denna stegring att pågå ända
till 1958. Först därefter kan en omkastning så småningom beräknas inträda,
såvida vi inte före den tiden få avsevärt förändrade födelsetal. Vi ha förutsett
detta i liela det pensionsregleringsarbete, som nu har sträckt sig ifrån 1933 och
fram till nu. Ingenting har förbisett-s av detta, ty det siffermaterial som befolknjngskommissionen
byggde på förelåg färdigt redan i den arbetslöshetsutredning,
som verkställdes under 1920-talet. Både de pensionssakkunniga
och bankoutskottet hade detta material till sitt förfogande i början av 1930-talet, då dessa ärenden behandlades, och befolkningskommissionen har på intet
sätt kunnat förändra detta siffermaterial, den har endast haft att bekräfta dess
tillförlitlighet.

När det civila pensionsreglementet i fjol höst behandlades av riksdagen, ventilerades
dessa frågor åter, och det klargjordes då — för vilken gång i ordningen
vet jag inte, ty motioner ha ju duggat örn höjd pensionsålder under alla
år — att denna behandling av befolkningsstatistiken är oriktig och bör inte
på detta sätt upprepas gång efter gång. Det är en dementerad statistiklögn
detta, och jag hoppas vi slippa få höra den mera, ty den tjänar intet förnuftigt
ändamål. När vi komma fram till omkring år 1960 kan det hända, att riksdagen
får ta upp dessa frågor till ny behandling, men därom kunna vi i dag
inte veta något bestämt. Innan dess kunna vi också ha mött ungdomsarbetslöshet
flera gånger om liksom alla andra kända förhållanden, som i stället
mana till en viss försiktighet när det gäller att skruva pensionsåldern uppåt.
Någon panikstämning var riksdagen visst inte angripen av då den fattade
dessa beslut, den har tvärtom tagit god tid på sig att överväga spörsmålen,
vilket skett uteslutande med hänsyn till tjänstedugligheten.

Här har sagts, att örn man har en pensionsålder, som är relativt hög, finns
det ju möjlighet att tvångspensionera folk i förväg. Ingen som haft hand örn
tjänstemän är ovetande örn hur svårt det är att köra iväg en person, som själv
är övertygad om att han kan vara kvar i arbetet. Det är avsevärt lättare att
ha en lägre pensionsålder, en ålder örn vilken man vet att de flesta då kunna
vara tjänstedugliga, och sedan medge deni att gå kvar något längre i de enskilda
fall, då deras tjänsteduglighet det tillåter. När utskottet nu har sträckt
sig så långt som till fem år, finns det möjlighet för de kvinnor i riksdagens
verk, som äro tjänstedugliga, att stanna kvar till 65 år. Jag är övertygad om
att man kommer att med välvilja pröva sådana ansökningar. Men örn man skall
rätta sig efter deli nuvarande stämningen ibland deli kvinnliga personalen i
riksdagens verk, så vilja de själva inte stanna längre än till 60-årsåldern. De
anse sig vara uttjänta då och vilja avgå. Det är i varje fall uppfattningen
bland det övervägande flertalet. Att hålla en befattningshavare kvar sedan
han uppnått 60 år och själv vill avgå torde vara en utväg, som ur statsnyttans
synpunkt är mycket tvivelaktig.

Fröken Andersson har anfört en statistiklögn nr 2, som jag härnäst vill titta
litet närmare på; jag syftar på uppgiften att kvinnornas livslängd är större
än männens. Jag vet inte var fröken Andersson fått den uppgiften från. Örn
man får hänsyn till antalet födda manliga och kvinnliga individer, så är det
visserligen riktigt att de kvinnliga leva längre, men det beror så gott som uteslutande
på att den manliga delen av befolkningen i ungdomen drabbas av
olycksfall i arbetet i högre grad än den kvinnliga. Tar man däremot hänsyn till
de män och kvinnor, som överhuvud taget uppnå mogen ålder, så leva kvinnorna
ungefär 2 månader längre än männen, och vad är det att tala örn? Vi
skola be att få litet riktigare statistik även på den punkten, örn vi överhuvud
taget skola sysselsätta oss med statistik i en sådan här debatt.

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk.

(Forts.)

När det gäller kvinnornas motståndskraft skulle jag väl tro, att den i någon
mån avspeglar sig i den sjukledighet de behöva i statstjänst. 1937 behövde
de manliga befattningshavarna i riksgäldskontoret 7 sjukdagar per man och
år, de kvinnliga behövde 31. 1938 voro motsvarande siffror 2 och 22, 1939 voro
de 3 och 25, 1940 voro de 6 och 22. Örn de kvinnliga befattningshavarna behöva
ända till 11 gånger så många sjukdagar per år som de manliga i samma
arbete, måste åtminstone jag uppfatta detta som ett bevis för att de kvinnliga
befattningshavarnas motståndskraft är mindre. Utav detta kan man omöjligt
dra den slutsatsen, att deras pensionsålder bör höjas. Skall man överhuvud
taget^dra någon slutsats av detta förhållande, vore den snarare att deras pensionsålder
skulle sänkas. Utskottet har icke dragit någon sådan slutsats utan
föreslår att pensionsåldern skall vara oförändrad.

På denna punkt vill jag göra ytterligare ett påpekande, nämligen att hela
den pension sreglering, som genomförts efter kriget och som ju varit ganska
omfattande, har utgått ifrån att de pensionsåldrar, som fastställdes 1934, i allmänhet
icke skulle _ undergå någon förändring. De justeringar som gjorts ha
rört ett fåtal särskilda befattningshavare, men de ha icke berört pensionsreglementena
i allmänhet eller gällt större grupper befattningshavare. Att nu,
när det gäller riksbanken och riksgäldskontoret, bryta sönder denna princip
för regleringarna efter kriget, kunna vi omöjligen finna ändamålsenligt.

Det är ännu en sak som jag vill beröra, och det är de särskilda förhållandena
inom riksdagens verk, som man har litet svårt att förstå. Det är naturligtvis
inte på det sättet, att arbetet i riksdagens verk är något särskilt slavarbete,
som sliter ut befattningshavarna tidigare än annan statstjänst, men det
är ingenting som hindrar att detta arbete har en särskild karaktär. Vi skola
komma^ ihåg,. att de människor, som här sitta vid kassorna, ofta hantera belopp
på 20 till 30 miljoner kronor per man och dag. Det kräves ifrån deras
sida en minutiös uppmärksamhet under hela dagen, örn ingen olycka skall
inträffa. Det inträffar dess värre ibland olyckor. På kammarens föredragningslista
i dag är ett sådant olycksfall i arbetet upptaget. Det har inte kunnat
utredas hur det hela gått till, men bland de uppgifter som vi ha fått under
hand i utskottet förekommer den, att anledningen till att de 10,000 kronorna
kommo bort delvis måste sökas i den omständigheten, att den tjänsteman som
främst var ansvarig var litet för gammal och för trött för att handha så stora
värden; han har nu också avgått med pension. Det säger kanske något örn att
detta arbete, att dagligen handha stora summor och göra det utan att något
klickar, på sitt sätt är mer krävande än de flesta andra tjänster, där man
kanske kan få vara litet mindre uppmärksam någon stund utan att en större
olycka behöver inträffa.

o Det finns ännu en omständighet, som man i detta sammanhang kan åberopa
såsom ett särskilt förhållande inom riksdagens verk. I riksbanken håller man
för närvarande på med en utredning i syfte att omorganisera banken. På utredningens
nuvarande stadium tyder allting på att en reduktion av antalet
tjänster måste genomföras, och på grund därav ha befordringarna sedan flera
år tillbaka stoppats. Inte mindre än 9 tjänster stå för närvarande vakanta.
Detta har medfört att ett betydande antal tjänstemän få avstå från den befordran,
de eljest kunnat räkna med. Skulle man nu skrida till en allmän höjning
av pensionsåldern för ett större antal befattningshavare, skulle ju dessa
befordringsmöjligheter ytterligare sjunka i fjärran och för de flesta helt försvinna.
Vill man ha besked örn ett par av de »särskilda förhållanden», som
utskottet har åberopat, så tror jag att detta räcker.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglemenlen för riksdagens verk.

(Forts.)

Fröken Hesselgren: Herr talman! Den föregående ärade talaren gick tillbaka
till den debatt, som var så utomordentligt livlig, när vi 1934 behandlade
pensionsförhållandena. Då gällde det ju framför allt att försöka få undan de
äldre och få fram de yngre. Man kan säga att här föreliggande utlåtande följer
dessa principer; då vågade man sig inte heller på att minska utsikterna,
som man sade, för de yngre. Jag tror emellertid att det sedan denna lag genomförts
har visat sig, att faran inte var så överhängande. Det är ju möjligt att
den statistik man oupphörligt får höra talas örn är felaktig, det vågar jag inte
uttala mig örn, men allting tyder i alla fall på att antalet människor i högre
åldersgrupper ökar i förhållande till antalet individer i de lägre åldersgrupperna.

När det första förslaget framlades örn en höjning av kvinnornas pensionsålder
skedde just vad som skett nu inom riksbanken, nämligen att en del kvinnor,
som stå nära 60-årsåldern, blevo vettskrämda- för att de skulle behöva
stå kvar i arbetet. De hade ordnat örn hur de skulle lia det efter pensioneringen,
och de skrevo och begärde att få stå kvar endast till fyllda 60 år. Beträffande
riksbanken fattades då inte samma beslut som för de andra statsverken,
där samma pensionsålder fastställdes — visserligen olika för olika
befattningar — för män och kvinnor. Så vitt jag kan finna har det icke sedermera
kommit några klagomål vare sig från kvinnorna själva eller från verken
över att denna bestämmelse genomfördes. Att en och annan kan bli trött
och överansträngd av sitt arbete är mänskligt. Det är också ganska betecknande,
att det exempel som här drogs fram örn en person, som inte kunde
handskas med så mycket pengar, därför att han var för gammal, gällde en
karl. Örn det är så, att personalen i detta speciella verk har att utföra så
oerhört svåra och betungande arbetsuppgifter, borde man där vidtaga en allmän
sänkning av pensionsåldern, d. v. s. hålla sig till 60 år för samtliga pensionstagare.
Jag har haft samma erfarenhet från andra arbetsområden. Inom
yrkesinspektionen var pensionsåldern 60 år för kvinnor och 65 år för män.
Det visade sig emellertid, att man var tvungen att sänka, männens ^pensionsålder
till 63 år, samtidigt med att man höjde kvinnornas till 63 år. Även män
kunna när de bli äldre bli uttröttade.

Jag kan inte förstå annat än att det skulle ligga i statens intresse att inte
behöva betala ut löner utan att erhålla mosvarande arbetsprestation. En arbetsfri
inkomst kan ju vara trevlig att lia för den enskilda personen, men ur
statens synpunkt tycker jag det borde vara riktigt att dröja så länge som
möjligt med att lämna en sådan. Besparingsberedningen har så vitt jag vet
redan varit inne på en allmän höjning av pensionsåldern. I andra länder, till
exempel i Danmark, har man gått ännu mycket längre; där Ilar man en pensionsålder
på 70 år för både män och kvinnor, i Holland likaså.

Här i Sverige äro vi emellertid alltid mycket oroliga för att göra någon
ändring när det gäller kvinnornas ställning. Man gör alltid fruktansvärda
svartmålningar över vad som skulle inträffa, i fall man vidtager den eller
den ändringen i deras ställning, later kvinnorna sta kvar längre i tjänst efter
uppnådd pensionsålder eller släpper in dem i det ena eller andra yrket o. s._v.
Jag är inte så förvånad över den saken. Vi leva i en övergångstid, da kvinnorna
skola försöka anpassa sig i det nuvarande arbetslivet, och detta alstrar
en viss osäkerhetskänsla hos både män och kvinnor. Men jag tror att det var
ett riktigt beslut som riksdagen förut fattade, när den utplånade skillnaden
mellan män och kvinnor i fråga örn pensionsåldern. Vi skola komma ihåg, att
kvinnornas hälsotillstånd och arbetskraft ständigt förbättrats ar efter ar. Allteftersom
de få en förnuftigare uppfostran, mera ägna sig åt friluftsliv o. s. v.,

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Motioner om
tilläggspension
åt
materialförvaltaren
J. L.
Mårtensson.

Förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för riksdagens verk.

(Forts.)

bli de arbetsdugliga även vid högre ålder än de förut varit. I fråga om folkpensionerna
förutsatte man aldrig olika pensionsålder för kvinnor och män.
Man förutsatte endast, att kvinnorna skulle betala mera, därför att de »aldrig
dog», som det hette på den tiden. Även örn, som den föregående ärade talaren påpekade,
sjukstatistiken ställer sig så ogynnsam för kvinnorna, att detta reducerar
värdet av detta talessätt, så ligger det i alla fall någonting däri.

Jag måste erkänna, att utskottet i viss mån varit tillmötesgående genom att
gå med på bestämmelsen örn en ökning från tre till fem år av den tid, som
vissa kvinnliga befattningshavare efter prövning skola ha rätt att kvarstå i
tjänst efter pensionsålderns inträde. Vi få väl hoppas, att detta är ett steg
i rätt riktning. Det är jag den första att hoppas på, jag vill dock, herr talman,
såsom ett uttryck för att jag tror på en pensionsålder av 65 år för kvinnor
likväl yrka bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets
berörda hemställan med den ändring däri, som innefattades i bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fröken Andersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som innefattas i bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 11-

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för arbetare m. m. jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 47, i anledning av väckta motioner om utredning rörande statens övertagande
av enskilda järnvägarnes pensionskassa; och

nr 48, angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte, vilken tillika
utövar riksdagsmannauppdrag och därför åtnjuter arvode.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av väckta motioner
örn tilläggspension åt materialförvaltaren J. L. Mårtensson.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 139 av herr Björck jämte tre av kammarens övriga ledamöter och den and -

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Motioner örn tilläggspension åt materialförvaltaren J. L. Mårtensson. (Forts.)
ra inom andra kammaren under nr 193 av herr Vougt jämte tre av kammarens
övriga ledamöter, hade hemställts, »att riksdagen måtte tillerkänna materialförvaltaren
i riksdagshuset Johan Ludvig Mårtensson en tilläggspension
med ett årligt belopp av 1,000 kronor att utgå från och med den dag, då han
tillträder pension som materialförvaltare».

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
1:139 och II: 193, måtte medgiva, att materialförvaltaren och övervaktmästaren
Johan Ludvig Mårtensson finge från och med månaden näst efter den,
varunder han lämnade sin anställning, under sin återstående livstid uppbära
— utöver honom författningsenligt tillkommande pension — tilläggspension
till belopp av 504 kronor för år.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Lindén: Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet ger mig
anledning att säga några ord. Det måste nämligen betecknas som ett ganska
märkvärdigt utlåtande.

Även örn jag inte vill resa några hinder för den befattningshavare, det här
är fråga örn, att erhålla en tilläggspension, förefaller det mig som örn vissa
principer borde bli klarlagda vid behandlingen av detta ärende. Utskottet säger
självt ifrån, att det hyser »tvekan örn lämpligheten att bevilja tillägg
till reglementsenligt fastställda pensioner». Vidare anför utskottet, att det
emellertid i förevarande fall vill gå med på en tilläggspension av de skäl, som
anföras i motionerna. Jag frågar mig då: vilka skäl anföras där? För det
första säga motionärerna, att vederbörande »besitter gott hälsotillstånd och
obrutna kroppskrafter» och sålunda ur den synpunkten fortfarande kan vara
i tjänst. Jag vet inte exakt hur många tjänstemän vi ha här i landet, men
jag föreställer mig, att en betydande mängd av dessa tjänstemän också äro
i besittning av tämligen obrutna kroppskrafter, då de inträda i pensionsåldern.

Vidare säges det i motionen, till vilken utskottet hänvisar, »att Mårtensson
med hängivenhet och aldrig svikande intresse skött sina åligganden», och att
han bär en långvarig och förtjänstfull verksamhet i riksdagens tjänst bakom
sig. De skäl som utskottet bygger sin hemställan på äro väl ändå i det stora
hela gemensamma för de flesta- tjänstemän vi ha här i landet. Jag skulle då
vilja ställa den frågan —■ och det är detta, herr talman, som jag egentligen
skulle vilja ha klarlagt — kan utskottsutlåtandet betraktas såsom ett dokument,
där det säges ifrån, att denne tjänsteman, som här föreslagits till tilläggspension,
är en enstaka företeelse inom den svenska statstjänarekåren? Är han
inte det, har jag för min del svårt att förstå utskottet, när utskottet säger,
att det trots de och de skälen ändå är berett att »i förevarande fall», således
i detta speciella fall, tillstyrka en tilläggspension. Jag har svårt att — örn
man skall hålla sig till ordalagen i utlåtandet — dra någon annan slutsats,
än att just denne tjänsteman har visat sig besitta en alldeles särskild skicklighet,
som — tyvärr, får man väl lov att säga — statstjänarna i gemen inte
skulle besitta.

Nu vill jag inte tro, att utskottet med sitt uttalande avser en så begränsad
tolkning. Skulle utskottet verkligen ha den meningen, att det endast i detta
speciella fall skulle va,ra möjligt att frångå principer, som riksdagen tidigare
har upptagit och slagit vakt örn, måste ju på något sätt detta utskottsutlåtande
innebära en förolämpning, ja, örn inte en förolämpning, så i varje fall
ett starkt uttryck för tvekan rörande kvalifikationerna hos den övriga statstjänstemannakåren
i landet. Man skulle med anledning av utskottsutlåtandet

Nr 21.

Lördagen den SO maj 1942.

Motioner om tilläggspension åt materiaiför v altar en J. L. Mårtensson. (Forts.)
kunna fråga sig: är en skicklig ock skötsam statstjänare med lång tjänstetid
en sällsynthet i det här landet? Jag vill inte, herr talman, intolka en sådan
uppfattning i utskottsutlåtandet, och då har jag bara kvar det antagandet,
att utskottet nu, i motsats till den uppfattning det tidigare hävdat, vill markera
en ändrad ståndpunkt till vissa pensionsfrågor. Jag vill inte gå så långt, att
jag anser, att utskottet skulle gå in för den tankegången, att låt oss säga
T. C. 0:s 75,000 medlemmar skulle kunna ställas i samma förmånliga läge
som den nu berörde befattningshavaren. Men jag påminner mig i alla fall
situationer, då riksdagen har avslagit framställningar örn pensioner åt t. ex.
lantbrevbärare, och jag påminner mig, att riksdagen så sent som förra året
avslog en framställning örn förhöjd pension åt några lärarinnor, som endast
hade en liten pension på 30 till 60 kronor örn året. Detta förslag ansåg sig
riksdagen böra avslå. Här är det fråga örn en tjänsteman, som enligt riksgäldsfullmäktiges
beräkning kommer upp till en månadspension av i det närmaste
400 kronor. Ändå skulle man vara beredd att öka hans pension.

Jag vill således ur utskottets utlåtande framläsa en ändrad ståndpunkt och
den uppfattningen, att utskottet numera skulle vara villigt att vara litet hyggligare
och hänsynsfullare mot befattningshavare med mindre pensioner och
sådana, som inte kunna leva på sina pensioner utan att ett betydande tillägg
är behövligt. Det är endast under förutsättning, herr talman, att utskottet
verkligen intagit en sådan ändrad ståndpunkt och är berett att för framtiden
ta konsekvenserna härav, som jag kan ansluta mig till utskottets framställning.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Det överraskade mig på intet sätt,
att den föregående ärade talaren avslutade sitt anförande med ett yrkande örn
bifall till utskottets hemställan. Herr Lindén vädrade förmodligen i sin egenskap
av ombudsman för en av våra större statstjänargrupper ett prejudikat, som
kan bli av ganska stor betydelse när det gäller ställningstagande till pensionsfrågor.
Jag undrar nu för min del, hur utskottet skall kunna värja sig
mot de framställningar i liknande frågor som man, sedan man tagit del av
detta pensionsärende, med ali sannolikhet kan vänta skola komma att göras.

Det är ganska motvilligt som jag tar till orda i denna fråga. Jag tycker
emellertid, att utskottet vid sitt ställningstagande till detta ärende har frångått
en viktig och allvarlig princip, nämligen att utskottet utan särskilt skäl
har frångått de bestämmelser, vilka reglera en befattningshavares pensionsförmåner.
Så långt jag hittills har kunnat följa bankoutskottets behandling av
hithörande ärenden har jag alltid funnit — många gånger med en viss smärta
när det har gällt mindre pensionstagare — att bankoutskottet alltid mycket
fast har vidhållit vissa principer när det gällt att bestämma befattningshavares
pensionsförmåner. Det är enligt min mening alldeles nödvändigt, att en viss
fast linje på detta område iakttages av vederbörande för att inte fältet skall
lämnas fritt för alla möjliga och omöjliga framställningar.

Det är aven en annan principfråga i detta sammanhang som jag har fäst
en viss vikt vid, nämligen att allmänheten kan få den föreställningen, att
tjänstemannen vid riksdagens verk åtnjuta en bättre förmånsställning än tjänstemän
vid andra statens verk och inrättningar.

_ Jag har med vad jag anfört velat för kammaren påpeka, vilken i och för
sig allvarlig princip som det här gäller. Jag vill för min del inte medverka till
till att bryta denna, utan jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
förslag.

I detta anförande instämde herrar Hansson i Rubbestad, Mårtensson, Ericsson
i Kinna, Andersson i Mölndal och Petterson i Degerfors.

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Motioner om tilläggspension åt materialförvaltaren J. L. Mårtensson. (Forts.)

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag blottar väl ingen hemlighet,
om jag säger, att detta utskottsutlåtande är en kompromiss, som har
åstadkommits inom utskottet för att så att säga plocka ihop de delade meningarna.
Jag vill också erinra örn vilka som stå som motionärer i detta ärende,
vilket ju också i någon mån kan utgöra en viss förklaring till den framställning,
som här föreligger från utskottets sida. Jag vill vidare även erinra örn
att utskottets förslag i realiteten är samma förslag som riksgäldsfullmäktige,
fastän efter mycket knorrande, ha kommit till. Detta får ju utgöra något försvar
för utskottets handlingssätt. Jag vill för min del säga — jag kan emellertid
här inte tala annat än för mig själv — att det här ändå icke föreligger
något rent undantagsfall, fastän det tidigare inte varit fråga om tjänstemän,
som på samma sätt varit anställda i riksdagens verk och vilkas verksamhet
riksdagens ledamöter haft tillfälle att på detta sätt följa.

Den förste ärade talaren framställde frågan, huruvida utskottet hade ändrat
sin förutvarande inställning. För min del —• jag kan som sagt endast svara
för mig själv — har jag inte ändrat ståndpunkt. Det finns emellertid tillfällen,
då man får vara med örn att intaga en ståndpunkt, som man kanske inte riktigt
i princip vill godkänna. Detta har under de senare åren förekommit ovanligt
ofta inom bankoutskottet, och detta bankoutskottets ställningstagande har
även sedan, åtminstone delvis, följts av riksdagen. Jag vill i detta sammanhang
erinra örn ett beslut, som riksdagen fattade för ett pär tre veckor sedan,
när det gällde ett förslag att bevilja en årlig pension åt en person, som endast
hade tre års fast anställning och därtill någon extra anställning att åberopa.
(Aven detta förslag togs av bankoutskottet — visserligen med en del reservationer
inom utskottet, vilka dock icke kommo till uttryck utåt — och det
godkändes även av riksdagen utan någon som helst opposition från någfft håll.
Det är alltså inte enbart i detta fall som ett dylikt ståndpunktstagande har
skett, utan det har förekommit flera gånger, fastän kanske inte då på ett så
markerat sätt som nu. Det är givet, att ett sådant ståndpunktstagande i viss
mån kan ha en prejudicerande verkan — det vill jag inte bestrida — men
å andra sidan får man väl söka bedöma dylika frågor från fall till fall.

Jag har inte någon speciell anledning att särskilt framhålla herr Mårtenssons
arbete. Men jag måste ändå säga, att min uppfattning varit, att han
skött den tjänst han innehaft på ett förtjänstfullt sätt. Därmed vill jag inte
på något sätt säga något illa örn andra statstjänstemän — tvärtom har jag en
mycket stor beundran för det plikttrogna sätt, varpå statstjänstemännen fylla
sina uppgifter. Herr Mårtensson har emellertid utfört arbete åt riksdagen och
gjort riksdagen tjänster utöver vad kanske vilken man som helst skulle ha
gjort. Den stora tillgång —- jag vågar använda det uttrycket — för riksgäldskontoret
och därmed för staten som Mårtensson varit under omändringsarbetena
i riksdagshuset under de senaste åren måste väl ändå uppskattas, och han
har därvid fått utföra ett merarbete, som i allmänhet inte brukar ankomma
på folk i liknande ställning. Jag vill även fästa uppmärksamheten på att han
har utfört detta arbete utan att det blivit honom anvisat och att hans verksamhet
därvidlag varit till mycket stor ekonomisk fördel för staten. Den pålningskarta
för riksdagshuset, som Mårtensson uppgjort — en sak som riksgäldsfullmäktige
även omnämna i sitt yttrande och för vilken han fått särskild ersättning -—
har dock för staten varit av ett värde, som mångdubbelt överstiger den ersättning
han uppburit. Jag vill därmed inte säga, att inte en annan tjänsteman
även kunde ha gjort något liknande, men man har ändå en viss plikt eller åtminstone
en viss riltt att ta upp sådana arbeten till bedömande i samband
med den fråga, som vi nu behandla.

Andra hammarens protoholl 19Ji2. Nr Zl.

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Motioner orri tilläggspension åt materialförvaltaren J. L. Mårtensson. (Forts.)

_ Jag vill för min del bestämt säga ifrån, att jag icke Ilar ändrat min principiella
inställning i fråga örn statens plikt gentemot sina befattningshavare
och kommer icke under de få år, som jag har kvar att sitta i riksdagen och
i bankoutskottet, att frångå denna inställning. Men å andra sidan har det funnits
och kommer att finnas tillfällen, då de som sitta i bankoutskottet också
få i någon mån kompromissa med sin uppfattning för att komma fram till
något resultat. Det har varit denna uppfattning, som har dikterat mitt ställningstagande
till denna fråga, och jag hemställer, herr talman, om bifall till
utskottets hemställan.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Då jag instämde i herr Nilssons
i Göteborg anförande hade jag inte tänkt yttra mig i denna sak, men då jag
hörde motiveringen för herr Anderssons i Falkenberg yrkande om bifall till
utskottets förslag kan jag inte underlåta att säga några ord.

Han framhöll, att detta var en kompromiss, som man hade träffat i utskottet,
och som en upplysning örn vad som var orsaken till denna kompromiss
framhöll herr Andersson i Falkenberg, att man skulle tänka på vilka som
voro motionärer, och en av motionärerna är ju partiledaren Vougt i denna
kammare. Jag får ju säga, att hade det framförts starka skäl i motionen, hade
det naturligtvis varit något att taga hänsyn till, men de skäl, som äro anförda
i motionen, ha förut belysts av herr Lindén, och han ansåg dem inte alls vara
vägande. Jag har samma uppfattning, nämligen att de inte alls äro vägande,
och att taga någon särskild hänsyn till att en partiledare är motionär tycker
jag är oriktigt. En sådan sak bör inte få inverka på ledamöterna i utskottet.

Jag tror det skulle uppfattas synnerligen oriktigt att nu gå in för höjd
pension åt denne riksdagens tjänsteman, särskilt när man vet hur förhållandena
här ligga till. Att herr Mårtensson skött sin befattning utmärkt är alldeles
riktigt, men vi skola också komma ihåg, att han har haft en ganska bra
lön. Fullmäktige i riksgäldskontoret ha ju avgivit yttrande över denna motion,
och de ha i sitt utlåtande tydligt tillkännagivit, att de anse att löneförhållandena
varit bra avvägda för herr Mårtensson med hänsyn till de tjänster som
han gjort. Han har haft inte bara den fasta lönen, utan han, har också haft
en massa extra ersättningar för vissa arbeten, sorn1 han gjort här i riksdagen.
Hans pension enligt nu gällande grunder belöper sig till ungefär 400 kronor
i månaden. Under sådana förhållanden tycker jag inte heller det föreligger
några ömmande omständigheter som göra, att nian bör taga särskild ställning
till denne tjänsteman framför alla andra.

Jag ber därför, herr talman, kort och gott att få ansluta mig till det yrkande,
som framställts av herr Nilsson i Göteborg örn avslag på detta utskottets
förslag, ty det kan ha en viss prejudicerande betydelse, örn riksdagen i detta
speciella fall avviker från de hittills i dylika fall gällande principerna.

Herr Lindén: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr Anderssons
i Falkenberg yttrande, när han betonade, att detta kan ju vara ett alldeles
särskilt fall. Jag gjorde då den reflexionen, örn inte svenska staten har
rätt att kräva av varje tjänsteman, att han skall utföra sitt arbete — som det
står i motionens motivering -— med intresse, skicklighet och beredvillighet. Det
är väl ändå ett krav som man ställer på tjänstemännen och ett krav, som jag
såsom ombudsman i en betydande tjänstemannaorganisation måste säga mig, att
vi ställa på oss själva. Följaktligen är det för mig mycket svårt att förstå, att
detta skulle vara det där särskilda fallet, utan jag delar på den punkten helt herr
Hanssons i Rubbestad uppfattning, att det nog är motionärernas namn, som har

Lördagen den 30 maj 1342.

Nr 21.

Motioner om tilläggspension åt materiaiför valtar en J. L. Mårtensson. (Forts.)
varit det avgörande argumentet. Men detta är i varje fall för mig, som har någon
vana att syssla med lönefrågor, inte på något sätt ett avgörande skäl.

När herr Andersson i Falkenberg emellertid bestrider, att detta utskottsutlåtande
skulle få bli av prejudicerande betydelse, måst jag ju, herr talman, säga,
att jag börjar bli tveksam, huruvida jag inte borde ha gått in för ett avslagsyrkande.
Men jag vill inte hemlighålla, eftersom herr Nilsson i Göteborg antydde
det, att då jag råkar vara ombudsman i en stor personalorganisation är
det klart, att jag har ett bestämt intresse av att riksdagen under den förutsättning,
som jag vill intolka i bankoutskottets utlåtande, bifaller utskottets hemställan.
Följaktligen kan jag rent formellt inte ansluta mig till ett avslagsyrkande.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag har givetvis ingen del eller lott i den sak,
som här är före. Då jag själv efter en rätt lång tjänstetid om ett år eller något
mera kommer ätt avgå från en lång tjänst får jag en avsevärt lägre pension än
den som vår materialförvaltare kommer att få, och dock skall jag be att få säga
några ord, varför jag kommer att rösta för utskottets förslag.

Jag har varit med i riksdagen då personer, som fått större pension, än det här
är fråga om, genom beslut av riksdagen ha fått en tilläggspension, därför att
man velat ge uttryck åt sitt särskilda erkännande. Jag vet inte, men jag förmodar,
att det för den det gäller skall kännas rätt smärtsamt, att ett av det
sista som sker här i huset innan han avgår från sin tjänst, skall vara en sådan
debatt som denna. Jag förmodar, att då bankoutskottet reducerat beloppet till
504 kronor per år, så var det i den känslan, att detta belopps ringhet, örn jag så
får säga, skulle förskona honom från en pinsam debatt, på samma gång som det
skulle vara ett uttryck för erkänsla från utskottets och riksdagens sida för det
arbete, som har blivit utfört. Då vi allesammans lagt märke till den påpassliga
och gagnande verksamhet, som nu är avslutad, tycker jag att riksdagen och nu
kammaren bör ge ett tack därför genom att bifalla vad utskottet har föreslagit.
Det är inte behovssynpunkten, som här bör anläggas, utan frågan ligger på ett
annat plan. Här är det fråga örn ett erkännande.

Herr Hallberg: Herr talman! Ett sådant uttryck för erkänsla åt materialförvaltaren
i riksdagen, som herr Mosesson talade för, skulle man lia kunnat
vara med örn, ifall det gällt en gratifikation, ett engångsanslag i sådant syfte.
Men här ligger ju inte saken så till, utan här gäller det en årlig tilläggspension.

Jag har såsom suppleant i bankoutskottet åhört överläggningen i detta ärende,
och jag_måste säga att denna överläggning har lett mig till den uppfattningen
att jag icke kunnat ansluta mig till bankoutskottets förslag. Kvar stå
nämligen ovederlagda de skäl, som riksgäldsfullmäktige åberopa och som tala
emot denna framställning. Här har redan förut erinrats örn att enligt det beslut,
som vi nyss fattat örn antagande av nya tjänste- och familjepensionsreglementen
för riksdagens verk, kommer materialförvaltare Mårtensson att få en månatlig
pension av kr. 398: 80, och man måste i likhet med vad en del föregående talare
framhållit säga, att detta är ju ett ganska skäligt pensionsbelopp, som riksdagen
knappast har anledning att, samtidigt som den beslutat denna höjning i annat
sammanhang, öka på med en tilläggspension.

Jag måste således för min del, herr talman, be att få ansluta mig till det
framställda avslagsyrkandet.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,, dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr tal -

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Motioner om tilläggspension åt materialförvaltaren J. L. Mårtensson. (Forts.)
mannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen.
Herr Nilsson i Göteborg begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för nej-propositionen, vadan
kammaren avslagit såväl utskottets hemställan som de i ämnet väckta motionerna.

§ 13.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 50, i anledning av framställning
örn befrielse från skyldighet att ersätta uppkommen kassabrist för vissa tjänstemän
vid riksbankens huvudkontor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogs och lades till handlingarna bankoutskottets memorial, nr 51, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande
nr 42 i anledning av väckta motioner örn ändring av gällande bestämmelser
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
m. m.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande av
lagen örn förmynderskap;

nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion örn viss
ändring i sistnämnda lag; och

nr 47, i anledning av väckt motion om förlängning av skyddstiden beträffande
författarrätten till sådana litterära verk, som tillkommit före den 1 januari
1920;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
andrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) örn statlig krigsförsäkring
m. m.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogandelag; samt

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner om utredning angående priserna å elektrisk
kraft inom landets olika delar; och

nr 44, i anledning av väckt motion angående utvidgning av oljeväxtodlingen.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av väckta motioner
om inrättande av ett forskningsinstitut för bevaringsmetoder för olika
slag av livsmedel.

Därvid yttrade

Herr Hällgren: Herr talman! De som avfattat den motion, vilken jordbruksutskottets
föreliggande utlåtande är ett svar på, ha väl närmast tänkt på de
livsmedel, som _ framställas inom jordbrukets produktionsområde. I utlåtandet
namnes, att enligt livsmedelskommissionens beräkningar kostnaderna för värdeminskning
och svinn å smör, fläsk och kött under år 1941 uppgått till i runt tal
1 miljon kronor, och utskottet anser, att det ligger en riktig tanke bakom motionärernas
förslag.

Anledningen till att jag begärde ordet var den, att jag ville fästa uppmärksamheten
vid lantbruksstyrelsens yttrande över motionen. Lantbruksstyrelsen
för därvid tankegången in på fiskets område och erinrar om att svenska hydrografisk-biologiska
kommissionens havsfiskelaboratorium, som kommit till stånd
genom en .Wallenbergsdonation och förlagts till Bohuslän, sysslat något med
undersökningar rörande fiskkonservering, vilket givetvis haft stor betydelse för
Bohuslän. Emellertid anför lantbruksstyrelsen, att laboratoriet icke har tillräckligt
med lokaler eller personal att kunna åtaga sig mera vidlyftiga uppdrag.

Utskottet hemställer ju, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om en utredning rörande möjligheterna
att åstadkomma ett ordn.at och effektivt forskningsarbete för uppnående
av förbättrade metoder för lagring av olika slag av livsmedel samt för
riksdagen framlägga de förslag i ämnet, vartill utredningen kan föranleda. Jag
förutsätter, att denna utskottets hemställan icke begränsar motionens syfte,
och jag anser, att det vore önskvärt med en utvidgning dithän, att vid en kommande
utredning man i särskilt hög graci tager sikte på fisket. Det förhåller
sig så, att när det gäller södra delen av Östersjön är det stora svårigheter att
förvara fisken under den årstid, då temperaturen i havsvattnet är som högst
och då det är ganska hög temperatur i luften. Så är det t. ex. under månaderna
juni, juli och augusti med den sill, som fångas vid kusten av Blekinge och vid
Skånes ostkust.

Man gör ansträngningar för att under nuvarande svåra försörjningsläge intensifiera
fisket, och jag vill nämna, att i det hänseendet ha våra Blekingeoch
Skärfiskare verkligen lagt manken till och lämnat ett stort bidrag till
vår folkförsörjning. Denna yrkesgrupp har lärt icke bara svenskar utan även
utlänningar runt omkring Östersjön, hur de skola bedriva fiske. Men ännu har
icke utexperimenterats en metod, som kan nyttiggöra och bevara sillen under
fiskeperioden juni—augusti, så att den kommer folkhushållet tillgodo i den
utsträckning, som vore önskvärt. Under sommaren 1941 hade vi ett överskott
av sill i Blekinge på omkring 700 ton. Den tillvaratogs genom saltning och
på annat sätt. Den uppgift, som spreds i tidningspressen, att vid ett tillfälle
12 ton sill kastats i havet, var icke sanningsenlig. Ingenting kastades i havet.
Men vid olika tillfällen har man icke kunnat tillgodogöra sig sillen på annat

Motioner om
inrättande av
ett forskningsinstitut
för I
bevaringsmetoder
för
olika slag av
livsmedel.

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1912.

Revision av
tjänsteförteckmngen
m. m.

i vad avser
domänverket.

Motioner om inrättande av ett forskning sinstitut för bevaring smetoder för
olika slag av livsmedel. (Forts.)

sätt än att man famnat elen till oljefabrik för framställning av olja. På det
sättet gingo icke mindre än 153,000 kg under fjolåret ifrån Blekinge till en
oljefabrik i Karlshamn. Det bör därför utexperimenteras sådana metoder, att
sillen kan lagras och bevaras till sådana årstider, då fisk icke finns att tillgå.

Jag har velat med detta anförande framhålla angelägenheten av att åtgärder
från Kungl. Maj :ts sida vidtagas för att man i största möjliga utsträckning
skall kunna tillvarataga de livsmedel, som finnas, så att de kunna nyttiggöras
för folkhushållets räkning. Särskilt hyser jag den önskan, att en undersökningsverksamhet
skyndsamt må vidtagas rörande möjligheterna att tillvarataga
fiskfångsterna i Blekinge och Skåne örn möjligt redan under den
kommande sommaren. Jag vill sålunda varmt rekommendera jordbruksutskottets
hemställan. Huruvida de utredningsmän, som tillsatts för utredning av
frågan örn den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande skulle kunna, såsom
utskottet antyder, få detta uppdrag om hand och kunna förena det med sitt
vidlyftiga program vågar jag icke yttra mig om. Huvudsaken är, att åtgärder
vidtagas så fort som möjligt och att därvid särskild uppmärksamhet ägnas åt
tillvaratagandet av fisken.

Herr Törnkvist instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 46, i anledning av väckt motion om vissa lättnader i ett Storängsbäckens
vattenavledningsföretag beviljat lån;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av handeln
med strömming och sill m. m.; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel
till statsbidrag för uppförande av frukt- oell potatislagerhus m, m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser domänverket.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade

Herr Jacobson: Herr talman! Jag kan icke underlåta att i denna fråga göra
ett par påpekanden. Därvid vill jag först erinra örn fjolårets riksdagsbeslut
rörande överförandet av domänverkets skogsindustriella rörelse till ett särskilt
bolag. Innan jordbruksutskottet tillstyrkte propositionen härom, företog utskottet
en resa, varvid en del sågverk besöktes. Jag deltog också i denna resa, och
jag tror, att vi samtliga ringö den uppfattningen, att det var meningen att
överföra vissa tjänstemän, som då tjänstgjorde i domänstyrelsen, till det nya
bolaget. Det talades om att dåvarande försäljningschefen Norlin var predestinerad
att bli det nya skogsbolagets chef. Örn man emellertid nu ser på förslaget
till personalförteckning, finner man att någon personalminskning icke ägt
rum och att fortfarande en försäljningschef skall vara anställd i domänstyrelsen
och åtnjuta samma löneförmåner som den förutvarande. Statskontoret
har för sin del ansett, att om denna befattning skall bibehållas, den skall pia -

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser domänverket. (Forts.)
ceras i A 30 eller, om den anses böra tillsättas på förordnande, i C 5. Denna
ståndpunkt borde utskottet ha intagit. Jag tycker, att det icke är riktigt att
detta förslag icke föregåtts av en utredning utan att denna skall komma efteråt.
Det är icke rätta gången av en frågas behandling att först besluta om en sak
och sedan föranstalta om den utredning, som hade varit nödvändig först.

Det är också en annan sak, som jag skulle vilja påpeka, och den gäller kronojägaren.
Det blir numera differentierade löner för dem. De placeras i lönegraderna
A 9, A 10 och A 12 allt efter bevakningstrakternas mer eller mindre
arbetskrävande beskaffenhet. Vad hindrar, att en kronojägare, som i femton
eller tjugu års tid haft sin verksamhet förlagd till Norrland, söker transport
till sydligare distrikt? Kan det vara riktigt, att denne, som sålunda arbetat
kanske under de svåraste förhållanden, skall bestraffas för att han på äldre
dagar söker transport?

Dessa äro synpunkter, som herr Mäler såsom reservant tänkt på, och då han
icke i dag är i tillfälle att närmare utveckla sin reservation, har jag med dessa
ord velat erinra härom. Jag har intet yrkande i ärendet, då jag anser det vara
lönlöst att ställa ett sådant.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i an- utredning av
ledning av motion örn utredning av frågan, huru landsbygden skall kunna göras frågan, huru

delaktig av de sociala och kulturella förmåner som städerna bereda sina in- landsbygden
r skall kunna

Byggare. 6ms delaUig

Utskottets hemställan föredrogs: och anförde därvid

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Det problem, som dragits upp genom
denna motion, är förvisso av allra största samhälleliga betydelse. Man måste
säga, att det rimmar illa med folkhemsidén, att de människor, som bo på landsbygden,
skola ha svårare än städernas befolkning att skaffa uppfostran och utbildning
åt sina barn, att de skola ha större kostnader för sin tandvård och sin
läkarvård o. s. v., samtidigt som dessa människor få bära en förhållandevis
större anpart i bördorna genom de högre skattesatser man har på landsbygden.

Det är med tillfredsställelse man tager del av utskottets välvilliga inställning
till problemet. Sannolikt skulle bästa resultatet kunna vinnas med en
utredning, syftande till att klara upp hela detta problem. Å andra sidan måste
man giva utskottet rätt, när det framhåller, att åtskilliga av de nu pågående
utredningarna, fritidsutredningen, utredningen rörande landsbygdens byggnadsfrågor
m. fl., komma in på det ämne, som beröres i motionen Jag skall
därför inskränka mig till att uttala den förhoppningen, att dessa utredningar
icke taga alltför lätt på denna sak utan lägga sig vinn örn att komma till rätta
med även detta problem.

av städerna»
sociala och
kulturella
förmåner.

Häruti instämde herrar Gustafsson i Lekåsa och Andersson i Ovanmyra.
Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Henriksson: Herr talman! Det kan inre råda någon tvekan om, att
ej en fullt betryggande militär beredskap måste upprätthållas under nu rådande
yttre förhållanden för att säkra vårt lands oberoende. Det kan ej heller

Xr 21.

Lördagen den 30 maj 1942.

Interpellation. (Forts.)

råda någon tvekan om att ej alla medborgare oell medborgargrupper skola
vara och även känna sig skyldiga att bringa sitt offer för att säkra denna vår
militära beredskap. Å andra sidan måste statsmakterna tillika tänka på att
det civila produktionslivet skall kunna upprätthållas på ett tillfredsställande
sätt. Anpassningen av de militära inkallelserna med hänsyn till det civila produktionslivets
oundgängliga behov vållar otvivelaktigt många svårigheter för
de militära myndigheterna. Trots att lovvärda ansträngningar ha gjorts för
att söka taga rimliga hänsyn till olika krav i dessa avseenden, har gnissel
ibland uppstått och mer eller mindre berättigade klagomål gjort sig hörda.
Då klagomålen framställts från många olika utgångspunkter, kan emellertid
risk förefinnas, att relationerna mellan de mera berättigade och de mindre
berättigade anspråken ur vederbörande myndigheters synvinkel bli en smula
utsuddade.

Dessa omständigheter göra att det är med en viss tvekan, som jag vid denna
tidpunkt under riksdagen bringar frågan örn inkallelserna ännu en gång på tal.
Jag måste dock övervinna denna tvekan därför, att den grupp av medborgare,
som jag här vill fästa uppmärksamheten på, befinner sig i ett alldeles speciellt
besvärligt läge; därtill i ett läge, som i väsentlig grad förorsakats av statliga
åtgärder i det gemensamma folkhushållets intresse. Jag syftar på detaljhandelns
utövare. I alldeles särskild grad framträda svårigheterna för de detaljister, som
driva sin rörelse utan medhjälpare eller endast med en eller annan mindre kvalificerad
anställd i affären. Det är ingalunda fråga örn att dessa medborgare
vilja söka undandraga sig att fullgöra sin värntjänst för fosterlandet, men de hysa
den förhoppningen, att man ville taga en smula hänsyn till deras speciella
problem.

Statsmakterna ha ålagt handelns utövare att i folkhushållets gemensamma
intresse ombesörja varuransoneringarna, och straffhot vilar över den, som ej
kan visa klara papper på sin funktion i ransoneringskontrollen. Statsmakterna
ha vidare ålagt handelns utövare skyldighet att uppbära och till staten redovisa
skattemedel erforderliga för beredskapens upprätthållande. Även här kunna
obehagliga efterräkningar komma, om redovisningen klickar. Med undantag måhända
för de största detaljhandelsföretagen måste detta kontrollarbete och detta
redovisningsarbete ombesörjas av företagaren själv. På honom vilar också ledningen
och ansvaret för affärens ekonomiska skötsel.

Var och en måste förstå, att örn en detaljist med en mindre eller en medelstor
affär inkallas till militärtjänst med endast en dags varsel eller om han ej ges
möjlighet att under tjänstgöringstiden ibland besöka sin hemort, detta kan medföra
rena katastrofen för hans rörelse och hans utkomstmöjligheter och även
medföra, att han utan eget förvållande brister i sina redovisningsskyldigheter
till statsmakterna.

Det synes mig vara en ganska rimlig begäran, att detaljhandelns utövare,
bl. a. med hänsyn till dem ålagda funktioner inom ransoneringssystemet och
skatteuppbörden, bereddes ett sådant andrum före inkallelsen att de finge tid
anskaffa en ersättare för sig i affären eller på annat lämpligt sätt ordna sina
angelägenheter och planera för rörelsens skötsel. Det synes också rimligt att
de — åtminstone på tjänstgöringsfria dagar — lämnades permission för besök
i hemorten, varvid de kunde kontrollera och se över sin affärsrörelse. Bland
exempel på svårigheter, som mött köpmän under inkallelsetiden, vilka kommit
till min kännedom, finns även ett fall, där en köpman vägrats permission för
att fullgöra sin deklarationsskyldighet. Ett dylikt fall vill jag dock tro hör till
undantagen.

Det ligger nära till hands att i detta sammanhang tänka på, att de militära
myndigheterna ansett det möjligt att vidtaga speciella arrangemang för jord -

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

Interpellation. (Forts.)

brukarnas vidkommande. Det bör finnas lika stora möjligheter att vidtaga särskilda
anordningar för köpmännen, så att de kunna fullgöra funktioner, som
statsmakterna ålagt dem i deras egenskap av varudistributörer.

Med åberopande av vad jag här anfört anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet få framställa följande
fråga: .

Är herr statsrådet beredd att föranstalta örn sådana anordningar, att detaljhandelns
utövare beredas rimlig tidsfrist mellan inkallelseorderns utfärdande
och inställelsedagen samt att de under tjänstgöringstiden med vissa tidsintervaller
lämnas möjlighet besöka hemorten för att övervaka affärsrörelsen?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 21.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 264, till Konungen, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag
för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsstyrelserna; och

nr 282, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående åtgärder för
främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Slutligen anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande
av lagen örn förmynderskap;

nr 288, i anledning av dels Kungl. Maj tis proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion örn viss
ändring i sistnämnda lag; och

nr 289, i anledning av väckt motion örn förlängning av skyddstiden beträffande
författarrätten till sådana litterära verk, som tillkommit före den 1 januari
1920.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

§ 23.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Ryling m. fl., nr 382, i anledning av Kungl. Maj tis proposition, nr 252,
angående omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.;

fröken Andersson m. fl., nr 383, i anledning av Kungl. Maj tis proposition,
nr 289, angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.;

herr Henriksson, nr 384, likaledes i anledning av Kungl. Maj tis proposition,
nr 289;

Nr 21.

Lördagen den 30 maj 1D42.

herrar Wallentheim och Viklund, nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 292, angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.-

herr Svensson i Ljungskile m. fl., nr 386, i anledning av Kungl.’Maj:ts pro nr

med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år
1942, m. m.; och

,..h?rr Wemer, nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 277, med
lorslag till lag örn avverkningsskyldighet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 24.

Herr talmannen yttrade nu: Jag hemställer, att kammaren ville besluta
att ajournera sina förhandlingar till klockan 4 e. m. för att bliva i tillfälle att
bordlägga de ärenden, som då väntas föreligga till bordläggning.

Denna hemställan bifölls, varefter kammarens ledamöter åtskildes kl 118
e. m.

§ 25.

..Då förhandlingarna under ledning av herr andre vice talmannen kl. 4 e m
aterupptogos, avlämnade herr statsrådet Bergquist Kungl. Maj:ts propositioner i
„nr 330, med förslag till lag örn ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående
stenkolsfyndigheter m. m.; och

nr 335 angående anslag till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 26.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

n°r * ^ 6,i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetaret
1942/43 till centrala verkstadsskolor m. m. jämte i ämnet väckta motioner
;

137, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa frågor rörande
undervisningen vid de tekniska högskolorna m. m.;

. nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad disposition
av de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande ställda medlen;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder för
utjämning av marknadspriserna å vissa förnödenheter;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å till1
äggs stat IX till nksstaten för budgetaret 1942/43 till förlagskapital för
clearingkassan för smörjmedel;

nr lili i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående kostnaderna
för uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till driften av icke statliga skyddshem m. m.;

. nr 14X5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetaret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
i Barkåkra;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag
för budgetåret 1942/43 till socialstyrelsen;

Lördagen den 30 maj 1942.

Nr 21.

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kontrollstyrelsen;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter;

nr 148, i anledning av väckta motioner angående ändrade grunder för indexberäkningen;
_

nr 149, i anledning av väckt motion angående upprättande av en klinik
för allergiska sjukdomar m. m.;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av
tjänsteförteckningen m. m. i vad avser post- och telegrafverken samt statens
vattenfallsverk jämte i ämnet väckta motioner;

nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser statens järnvägar jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för postverkets
räkning av tomter i Östersund;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond; och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr
260) örn automobilskatt jämte en i ämnet väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i familjepensionshänseende
i statens pensionsanstalt för vissa prästerliga befattningshavare;
och .

nr 53, i anledning av framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket örn
uppflyttning till högre lönegrad av ordinarie expeditionsvaktsbefattningen vid
biblioteket;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 48 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn
krigsdomstolar och rättegången därstädes; och

nr 49, i anledning av väckt motion angående genomförande av en djurskyddslagstiftning; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner om viss ändring i 7 kapitlet vattenur
35, i anledning av väckt motion angående vissa ändringar i 4 kapitlet

vattenlagen m. m.; . .

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn särskilda
skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar m. m.; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 morn. förordningen den 3 juni 1938
(nr 360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvardskostnader
m. m.;

jordbruksutskottets memorial:

nr 41, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter; och

Nr 21.

Tisdagen den 2 juni 1942.

nr 42, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av vattenfallsstyrelsen
under åren 1940 och 1941 försålda och bortbytta tomter och områden; andra

särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, nr
122, samt i anslutning därtill väckta motioner; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
väckt motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst.

§ 27.

Herr Jacobson avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 388, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 305, angående anslag för budgetåret
1942/43 till högre kommunala skolor m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.07 e. m.

In fidem
Sune Nordman.

Tisdagen den 2 juni.

Kl. 4 e. m.

§ I- ,

Justerades protokollen för den 26 och den 27 nästlidna maj.

§ 2.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 336, angående anslag till statens hyresråd;

nr 339, med förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m.;
nr 342, angående inrättande av statlig poliskår i Boden;
nr 343, angående anslag till arbetsrådet m. m.;

TTonr §45, angående gäldande av vissa ersättningar för vid jagarolyckan å
Hårsfjärden förlorade enskilda tillhörigheter;

nr 348, angående bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring; och

nr 350, angående ändring av vissa bestämmelser x krigsavlöningsreglementet.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

, Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

Tisdagen den 2 juni 1942.

Nr 21.

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 303, med förslag till lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen
m. m.;

nr 311, med förslag till lag örn viss panträtt i spånadslin och hampa samt lag
med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagen örn viss panträtt
i spånadslin och hampa; och

nr 312, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober
1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning
enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 313, angående lönereglering för lärarpersonalen
vid de statsunderstödda lantbruksundervisningsanstaltema m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 314, angående anvisande av vissa anslag
till statens sinnessjukhus; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 315, angående dispositionen av kronoskogvaktarboställen
å häradsallmänningar.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition nr 316, angående
slutlig reglering av riksstaten för budgetåret 1941/42 m. m. hänvisades
propositionen till statsutskottet samt, i vad angick jordbruksärenden, därjämte
till jordbruksutskottet.

Vidare föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts på bordet liggande
propositioner; och remitterades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 317, angående bemyndigande att
vidtaga ändring i gällande reglering beträffande användningen av inom landet
framställd sprit;

till statsutskottet propositionen, nr 318, angående förvärv av mark för utökning
av Upplands regementes övningsfält och fältskjutningsterräng m. m.;

till tredje särskilda utskottet propositionen, nr 322, angående vissa med den
fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande markförvärv; till

statsutskottet propositionen, nr 323, med förslag till kungörelse örn ändring
i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari 1939 (nr 8)
m. m.;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 324, med förslag till ändringar i vissa delar av allmänna tjänstepensionsoch
familjepensionsreglementena; och

nr 325, med förslag till folkskolans tjänste- och familjepensionsreglementen; till

bevillningsutskottet propositionen, nr 326, med förslag till förordning
angående tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet
år 1942 i fråga om taxeringsförfarandet år 1943;

till bankoutskottet propositionen, nr 327, angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärarpersonal vid folkhögskolor och vissa lantbruksundervisningsanstalter; till

tredje särskilda utskottet propositionen, nr 328, angående vissa ytterligare
med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter sammanhängande
markförvärv;

till statsutskottet propositionen, nr 329, angående bidrag till anskaffning
av permittentlokal i Stockholm;

Nr 21.

Tisdagen den 2 juni 1942.

till behandling av lagutskott propositionen, nr 330, med förslag till lag om
ändring i lagen den 28 maj 1886 (nr 46) angående stenkolsfyndigheter m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 331, angående anslag till statens intressekontor
för budgetåret 1942/43;

till bankoutskottet propositionen, nr 332, angående vissa anslag för budgetåret
1942/43 under tolfte huvudtiteln;

till statsutskottet propositionerna:

nr 333, angående anslag till förberedande åtgärder för samordnande av hemortsförsvaret; nr

334, angående överskridande av viss anslagspost i den för landsfiskalerna
m. fl. gällande avlöningsstaten; och

nr 335, angående anslag till bidrag till avlöningar åt distrikts- och reservbarnmorskor
m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 337, med förslag till prisregleringslag,
m. m.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 382 av herr Ryling m. fl.;

nr 383 av fröken Andersson m. fl.;

nr 384 av herr Henriksson; samt

nr 385 av herrar Wallentheim och Viklund;

till bevillningsutskottet motionen nr 386 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.;

till behandling av lagutskott motionen nr 387 av herr Werner; samt
till statsutskottet motionen nr 388 av herr Jacobson.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 136—152, bevillningsutskottets
betänkanden nr 30 och 31, bankoutskottets utlåtanden nr 52
och 53, första lagutskottets utlåtanden nr 48 och 49, andra lagutskottets utlåtanden
nr 34—37, jordbruksutskottets memorial nr 41 och 42, andra särskilda
utskottets utlåtande nr 2 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande
nr 7-

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

.nr 270, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret 1942/
43; .

pr 271, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna anslagsposten till avlöningar till
övrig icke-ordinarie personal;

nr 272, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet beviljat lån;

Tisdagen den 2 juni 1942.

Nr 21.

nr 273, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till anordnande av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter; nr

274, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till radiostation vid Norrköpings flygplats;

nr 275, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordnande av reservstation
m. m. för telegrafverket;

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1942/43 till distributionsanläggningar vid statens kraftverk m. m.;

nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av sjöar
inom Indalsälvens flodområde m. m.;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Kynneälven i Bohuslän;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten;

nr 284, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kostnader för årlig taxering; och

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till riksförsäkringsanstalten;

från bevillningsutskottet:.

nr 294, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1942—
30 september 1943; och

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa; samt

från jordbruksutskottet:

nr 296, i anledning av väckta motioner om inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel;

nr 297, i anledning av väckt motion örn vissa lättnader i ett Storängsbäckens
vattenavledningsföretag beviljat lån;

nr 298, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av handeln
med strömming och sill m. m.;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till statsbidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.; och
nr 300, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser domänverket.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 286, till Konungen, i anledning av väckta motioner örn rätt för
skattskyldig att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta
avdrag för gåva till sjövärnet.

Slutligen anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 290, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för arbetare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 291, angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte, vilken tillika
utövar riksdagsmannauppdrag och därför åtnjuter arvode.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 21.

Tisdagen den 2 juni 1942.

§ 8.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herrar Malmborg och Lindén, nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposision,
nr 292, angående vissa anslag till folkskoleväsendet;

herr Skoglund i Umeå m. fl., nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 298, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet
för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen;

fröken Hesselgren, nr 391, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305,
angående anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. möllerr
Karlsson i Granebo to. fl., nr 392, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 287, med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1942,
m. m.;

herr Janson i Frändesta to. fl., nr 393, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 287;

herrar Lundberg i Hälsingborg och Olson i Göteborg, nr 394, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 287,

herr Johnsson i Kastanjegar den to. fl., nr 395, i anledning av Kungl. Majlis
proposition, nr 301, med förslag till lag örn hyresreglering m. m.;

herr Hage, nr 396, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
301, med förslag till lag örn hyresreglering m. m.; och

herr Andersson i Mölndal, nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 328, angående vissa ytterligare med den fortsatta utbyggnaden av landets
försvarskrafter sammanhängande markförvärv.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9-

Herr talmannen meddelade, att sedan fru Humla vid kammarens sammanträde
den 26 nästlidna maj med läkarintyg styrkt sig från och med samma dag
tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen, fru Humla denna
dag åter intagit sin plats i kammaren.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas att statsrådet Gustav Henning Andersson, Rasjön, på grund
av tarmkatarr är oförmögen till arbete under två veckor framåt.

Stockholm den 1 juni 1942.

N. Svarts.

professor.

Kammaren beviljade herr Andersson i Rasjön ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med denna dag.

§ 2.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 319, angående
prisreglerande åtgärder på jordbrukets område m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till gvar p(j

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge, som anförde: mterPdlah,mHerr
talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr Wallentheim
till mig riktat följande frågor:

1. Har herr statsrådet i någon form upptagit frågan örn statligt stöd åt
dem, som bedriva undervisning per korrespondens, och —• örn så skulle vara
fallet — är herr statsrådet i tillfälle att lämna någon redogörelse för innebörden
av de åtgärder, som vidtagits?

2. Örn herr statsrådet ännu icke haft tillfälle att ägna denna fråga någon
närmare uppmärksamhet, har herr statsrådet för avsikt att inom en snar framtid
taga upp densamma till närmare omprövning?

Herr Wallentheim har i motiveringen till sina frågor framhållit, att 1939
års lagtima riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit om utredning, huruvida
och under vilka former undervisningen per korrespondens skulle kunna
främjas.

I anledning härav får jag erinra om att jag i det anförande till statsrådsprotokollet,
med vilket jag närmare motiverade min hemställan om tillsättandet
av 1940 års skolutredning — under erinran om den av herr Wallentheim
omnämnda skrivelsen från 1939 års lagtima riksdag — bland annat anförde:

»Det är omisskännligt, att såväl gymnasier som real-, mellan- och flickskolor
företrädesvis tillgodose städers och stadsliknande samhällens behov. Den egentliga
landsbygdens barn befinna sig beträffande tillgången till högre skolbildning
i ett ogynnsammare läge. Denna olikhet kan aldrig helt utjämnas. Medan
de större städernas barn kunna stanna i hemmet till studentexamen, i vissa fall

Andra hammarens protokoll 191^2. Nr 21. 3

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

ända till avlagd akademisk eller annan högre examen, måste den avlägsnare
landsbygdens barn, vilka icke med hjälp av buss eller tåg kunna dagligen besöka
en högre skola, redan för att få realskoleutbildning lämna hemmet och bo
på annan ort. En lättnad bereddes dessa barn genom den avkortning av den
högre skolan, som beslöts av 1927 års riksdag, men även den kortare skolgången
på främmande ort kräver stora uppoffringar av hemmen. Det är därför en högst
betydelsefull uppgift att söka bereda landsbygdens barn lättare tillgång till
högre skolbildning. Undersökas böra även möjligheterna att genom statliga åtgärder
främja undervisningen genom korrespondens för att på sätt av 1939
års riksdag angivits tillgodose det utbildningsbehov, som icke kan fyllas av
de lokala läroanstalterna.»

Av vad jag nu sagt framgår, att frågan om korrespondensundervisningen
uppmärksammats av mig för ett och ett halvt år sedan, då jag särskilt nämnde
den bland de spörsmål, som 1940 års skolutredning borde behandla. Jag kan
tillägga, att frågan redan preliminärt upptagits till övervägande av skolutredningen.
Förslag i ärendet kommer att framläggas av utredningen.

Härefter yttrade:

Herr Wallentheim: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet få framföra mitt tack för det svar jag fått.

Svaret innehar i korthet en hänvisning till att 1940 års skolutredning anförtrotts
att undersöka frågan om korrespondensundervisningen. Har en stor
skolkommission blivit tillsatt med så långt gående direktiv som dem, herr statsrådet
givit den nu arbetande utredningen, är det ganska naturligt, att den även
anförtros uppgiften att ägna en sådan fråga som den här ifrågavarande sin
uppmärksamhet.

I och för sig betyder emellertid remissen till skolutredningen, att departementschefen
flyttar ärendet från den ena sidan av sitt skrivbord till den andra.
Det finns risk för — och det är för den sakens skull som jag har tillåtit mig
ställa mina frågor till herr statsrådet — att frågan måhända kan komma i
skymundan bland mängden av andra stora problem eller att den i varje fall kan
komma att alltför länge skjutas på framtiden. I det förra avseendet känner jag
mig något lugnad av statsrådets svar; i det senare återigen kan jag tyvärr
inte känna mig lika tillfredsställd med svarets innehåll. För min del anser jag.,
att det är brådskande med statliga åtgärder till stöd åt dem, som önska studera
per korrespondens, och jag vill ifrågasätta, om det ändå inte skulle vara möjligt
att bryta ut denna fråga ur hela det komplex av vittomfattande ämnen,
som skolutredningen i övrigt har att handlägga. En sådan utbrytning har ju
redan skett i vissa andra fall.

Skulle det för resten inte ur det fortsatta utredningsarbetets synpunkt vara
lämpligt att snarast möjligt sätta i gång åtminstone en försöksverksamhet för
att man på det sättet skulle kunna pröva sig fram och se, örn något kan göras
i större stil och vilka former, som i så fall kunna anses vara mest ändamålsenliga
på det område det här gäller? Här som på de flesta andra områden gäller
väl — föreställer jag mig — att erfarenheten undan för undan får forma verksamheten.

Herr statsrådets svar ger icke klarhet örn, huruvida vi ha att vänta ett förslag
i denna fråga under hand eller örn förslag i ärendet är att vänta först i
samband med skolutredningens slutliga betänkande. Skulle det sistnämnda vara
fallet, lär det dröja åtskilliga år, kanske något årtionde, innan vi kunna få se
frågan örn korrespondensundervisningen prövad av regering och riksdag. Detta
skulle betyda-, att den nu verksamma unga generationen icke skulle hinna få

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

någon direkt nytta av eventuella statliga åtgärder på detta område. Som jag
nyss framhöll, anser jag emellertid denna sak vara brådskande. Vi behöva vidtaga
snabba och kraftiga åtgärder för en verklig demokratisering av vårt folks
utbildningsmöjligheter, detta inte bara för att ge medborgare med svag ekonomi
ett handtag utan också för att hjälpa landsbygdens folk, framför allt dem
som bo långt ifrån städerna. För dem har utan tvivel krigskrisen skärpt svårigheterna
i detta avseende, och frågan är följaktligen enligt min mening nu
ännu mer aktuell än den var 1939.

Jag vill också se frågan örn korrespondensundervisning något med tanke på
framtiden. Vi veta för all del mycket litet örn denna framtid, men vi hoppas
ju alla, att den skall gestalta sig så, att de små folkens liv och därmed även
vårt eget folks skall kunna tryggas, och att ett fredligt samarbete, omspännande
hela världen, skall komma i gång. Men under alla förhållanden få vi
vara beredda på att det kommer att bli konkurrens mellan folken. Det gäller
då för oss att hävda oss i denna konkurrens, och jag tror alltjämt, såsom jag
tillät mig framhålla i min motion 1939, att ett litet folk som vårt svenska
aldrig kan göra sig gällande genom storlek och yttre styrka utan endast genom
hög kvalitet och intellektuell rörlighet. Det gäller med andra ord att utnyttja
den tillgång, som vårt svenska folkmaterial utgör.

Men vi få inte förlora någon tid, när det gäller att gripa oss an med detta.
Vi ha ju varit vana att i vår folkskola se något som skjutit vårt land i förgrunden,
när det gäller den allmänna folkundervisningen. Otvivelaktigt har
också vår folkskola kunnat utvecklas, men jag tror dock, att vi i jämförelse
med andra folk blivit något efter, när det gäller utvecklingen på detta område.
Det är kanske kätterskt att framföra en sadan mening i samband med vår
folkskolas hundraårsjubileum, men jag tror inte det kan skada, att man gör
klart för sig, att det behövs en komplettering av folkskolans verksamhet.

Jag tänker i detta sammanhang också på våra inre samhällsförhållanden i
övrigt. Vårt samhälle bär fått många nya problem att brottas med, och allt
större krav ställas på dem, som skola bära upp vårt folkstyre. Folkskolan kan
inte ge det som här behövs i fråga örn allsidig medborgarfostran, utan denna
måste fullbordas genom insatser av annan art. De på praktisk erfarenhet grundade
kunskaperna måste kompletteras. Örn förtroendemannaskapet skall kunna
bibehållas inom vårt, kommunala liv och icke förbytas i ett tjänstemannavälde,
måste, vi se till, att vi skapa större möjligheter för medborgarna i förtroendeställning
att med tillhjälp av lätt tillgängliga utbildningsformer öka
sitt vetande inom sina speciella verksamhetsområden.

. Att man ute i landet känner behov av att någonting göres få vi ju nästan
vid varje års riksdag bevis för. Enbart vid denna riksdag har det förelegat åtminstone
ett pär. tre motioner, vari man pekat på att de nuvarande förhållandena
icke äro tillfredsställande, utan att någonting med det snaraste bör göras.

Jag vill ännu en gång erinra örn att korrespondensundervisningens styrka ju
ligger däri, att den kan anpassas efter elevernas tid och intressen. Den kan inriktas
pa bade teoretiska och praktiska ämnen. Xfen kan omfatta hela kurser
såsom grund lör en kommande examen, men den kail också begränsas till skilda
detalj örn raden och därigenom skänka specialisering. Korrespondensundervisningen
har möjligheter, när det gäller variation och anpassning, som skolan
icke har. Ett initiativ med det snaraste för befrämjande av korrespondensundervisningen
skulle därför hälsas med tillfredsställelse, icke minst av den unga
generationen i vårt land.

Herr statsrådet och chefen flir ecklesiastikdepartementet har i sin gärning
givit starka uttryck åt sin vidsynthet och sin vilja att hjälpa Sveriges ungdom.
Icke minst inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet har man högt skat -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

tat detta, och Jag hoppas, att vi inte i detta fall skola behöva vänta länge på
ett förslag från herr statsrådets sida.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Den ärade interpellanten och jag ha nog inte alls olika mening i fråga örn vikten
och betydelsen av den sak det här gäller. Jag vill emellertid säga, att han
misstar sig, örn han tror, att det förhållandet att saken tagits upp i skolutredningen
bara skulle betyda, att jag flyttat ärendet från den ena papperstraven
på mitt skrivbord till den andra för att sedan låta det ligga där. Det förhåller
sig inte alls på det sättet. Man har redan haft flera föredragningar i skolutredningen
rörande denna fråga, och dessutom ha medlemmar av skolutredningen
varit ute och rest och tagit del särskilt av de experiment med korrespondensundervisning,
som nu pågå på olika håll ute i landet. Arbetet med denna
sak är således i full gång, och jag föreställer mig, att det mest praktiska sättet
att befordra ärendets vidare utveckling är ått taga det hela så som nu skett.

Jag vill också påminna örn att skolutredningen hitintills inte — såsom även
interpellanten var vänlig framhålla — legat ihjäl några frågor, som man kunnat
bryta ut och föra fram tidigare än slutbetänkandet. Och har man någon
möjlighet att göra det även beträffande den sak det här gäller — vilket jag
inte på rak arm kan säga — kommer givetvis också den att föras fram så fort
det överhuvud taget är möjligt.

Jag är inte så pessimistisk beträffande skolutredningens arbetstakt, som interpellanten
tycktes vara, men jag är alldeles på det klara med att örn det finns
möjlighet att lägga fram särskilda förslag i frågor, som böra komma fram tidigare
än utredningens resultat i sin helhet, bör så också ske.

Herr Orgård: Herr talman! Såsom gammal folkbildningsman och landsbygdsrepresentant
vill jag passa på tillfället att uttala min tillfredsställelse,
dels med att denna fråga nu förts på tal och dels med det intresse, som även
från ecklesiastikministerns sida visats densamma.

Jag vill erinra örn att kammaren vid ett föregående sammanträde ju enhälligt
uttalade sig för statliga åtgärder för åstadkommande av en jämnare fördelning
av de förmåner i kulturellt avseende, som nu bjudas särskilt undervisnings-
och utbildningsmöjligheterna, framför allt då med hänsyn till landsbygdens
förhållanden. Kammaren uttalade sig därvid emot ett sammanförande
av alla hithörande frågor till en stor utredning och pekade i stället på vissa
partiella reformer och uppgifter. Och bland dessa är väl, såsom även tidigare
framhållits här, korrespondensundervisningen en av de förnämligaste, när det
gäller att nå det syfte man vill nå.

Behovet av åtgärder i detta avseende har alldeles särskilt levandegjorts för
mig av ett fall, som jag nyligen haft tillfälle att iakttaga på nära håll. Det
gäller en skogsarbetaryngling, som under vintern var konvalescent efter sjukdom
och måste uppehålla sig i hemmet utan möjlighet till någon förtjänst. För
att kunna använda tiden på bästa sätt tog han en kurs per korrespondens i matematik,
vilken kurs utgjorde en del av en större skogskurs. Han skulle gärna
ha velat taga hela kursen, men han orkade inte med det ur ekonomisk synpunkt.
För en fattig skogsarbetare är ju kostnaden därför, även örn den i och
för sig inte är så stor, nämligen omkring 300 kronor, knappast överkomlig. Genom
behjärtade människors hjälp blev det emellertid sedermera möjligt för
ynglingen att taga hela kursen, och jag skulle önska, att man här kunnat bevittna
den glädje, som detta åstadkom hos honom, och det intresse och den
iver, som han nu visar i sina studier.

Jag vill vidare ifrågasätta, örn inte den utredning, som nu pågår, skulle ha

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Svar på interpellation. (Forts.)

möjlighet att utöver frågan om anslag till vissa kurser även taga upp frågan
om, hur korrespondensundervisningen på bästa sätt skulle kunna kombineras
med övriga delar av undervisningsverksamheten och folkbildningsarbetet. Det
var ju någonting sådant som ecklesiastikministern antydde, när han nämnde,
att utredningen var i färd med att studera de nya experiment, som pågå. Jag
förmodar, att han därmed avsåg de korrespondenskurser i studiecirklar med
lärare, vilka hålla på att utexperimenteras uppe i Norrland. Men även andra
kombinationer och former skulle väl kunna undersökas. Det kunde t. ex. tänkas,
att en del av lärarna vid våra folkhögskolor gåves tillfälle att leda korrespondensundervisning
i studiecirklar och kurser ute i bygden och man kunde
även eventuellt tänka sig ambulerande lärare för detta ändamål. Det är flera
möjligheter, som sålunda öppna sig, när det gäller att stödja korrespondensundervisningen,
och som utredningen skulle kunna taga fasta på.

Jag begärde också ordet för att understryka nödvändigheten av att utredningsarbetet
bedrives så fort, att ett resultat därav snart kan föreligga, och jag
tror, att man efter herr ecklesiastikministerns sista inlägga vågar hoppas, att så
skall bli fallet.

Jag ber således att få uttala min tacksamhet, dels för att denna fråga här
förts på tal och dels för att utredningen blivit igångsatt och bedrives med det
intresse och den fart, som synes framgå av ecklesiastikministerns svar.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Det råder väl, herr talman, inte mer än en mening
i riksdagen, och jag föreställer mig, också inom regeringen örn det mycket
önskvärda i att man underlättar studiemöjligheterna för landsbygdens för högre
studier begåvade ungdom. Alla veta väl, att städernas ungdom för närvarande
är gynnad på ett, jag törs säga, orättmätigt sätt på landsbygdsungdomens bekostnad.
En sedan gammalt rådande uppfattning har väl varit den, att man
skulle hjälpa landsbygdens ungdom genom internatskolor. Utan att undanskjuta
denna tanke, som nog bör hållas levande, föreställer jag mig, att man
bör överväga, örn inte det uppslag, som givits av herr Wallentheim och som
också tycks intressera skolutredningen, skulle kunna leda till ett önskvärt resultat,
inte minst därför att det innebär en jämförelsevis billig form av högre
undervisning för landsbygdens ungdom.

Jag delar i allt väsentligt den uppfattning som företrädes av interpellanten,
men i ett avseende ställer jag mig något betänksam. Han tryckte på vikten av
att detta ärende snart skulle bli framlagt för riksdagen, eller att i varje fall
skolutredningen ganska snart skulle komma med ett förslag, som skulle kunna
presenteras för offentligheten. Det önskar jag också, men jag är inte alldeles
säker på att det är så lyckligt, att man bryter ut den ena undervisningsfrågan
efter den andra från skolutredningen och framlägger dem till riksdagens avgörande.
Det är kanske nödvändigt i vissa fall, och det kanske då inte heller
gör någon skada. Men jag vill uppriktigt säga, att den utbrytning av en fråga
från skolutredningen, som skett genom att det vid årets riksdag framlagts en
proposition, är av den karaktär, att den enligt min mening inte uppmuntrar
till någon fortsättning.

Herr Ekdahl: Herr talman! Jag skall be att med anledning av herr Jonssons
anförande få säga några ord. När man ser dessa ärenden från en så
central position som den, herr Jonsson nått fram till, ter det sig nog inte så
bra, att den ena frågan efter den andra brytes ut från skolutredningen. Men
har man i decennier tjänstgjort som lärare på landsbygden och sett elen ena begåvningen
efter den andra stå utan möjlighet att kunna komma fram i livet
på en bana, som skulle passa honom eller henne, så har man kanske i detta speciella
fall sin särskilda syn på saken.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Hur mycket jag än vill erkänna riktigheten i herr Jonssons erinran, att man
under pågående utredning inte bör så att säga bryta sönder systemet, vill jag
dock med de synpunkter, jag såsom lärare på landsbygden sedan mer än 30 år
kan lägga på denna fråga, säga, att vilket skolsystem vi än ha och vilka linjer
undervisningen än kommer att läggas efter, kommer det säkert att allt framgent
ute på landsbygden finnas många, många ungdomar, för vilka det inte ges
någon så lämplig väg till förvärvande av kunskaper, som den korrespondensundervisningen
bereder. Vi kunna alltså under alla förhållanden räkna med att
denna undervisningsform har en given elevkår ute på vår landsbygd. Jag tror
därför, att det inte ligger någon risk i att, såsom herr statsrådet också tycktes
vilja ställa i utsikt, denna fråga bringas till mognad, innan de stora utredningsresultaten
föreligga.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! För att undanröja varje missförstånd
vill jag säga, att det inte är min mening, att det skall dragas ut på tiden
med denna frågas avgörande. Det bör den föregående ärade talaren mycket väl
förstå. Ty är det något, som jag verkat för under den tid jag haft möjlighet
att syssla med skolfrågor, så har det just varit att söka befrämja landsbygdsungdomens
möjligheter till högre studier. I detta fall har jag gott samvete.
Men när jag i denna fråga uttalade mina betänkligheter var det av två skäl.
Det ena var, att man gärna vill ha en översyn av hur skolutredningen tänker
sig att lägga upp hela vårt undervisningsväsende i framtiden. Min skepsis i
detta avseende beror inte minst på det exempel, som jag nyss tillät mig antyda.
Det andra skälet är, att jag faktiskt delar herr statsrådets uppfattning örn att
denna skolutredning inte kommer att bli den långsamma utredningskvarn, som
man på många håll föreställer sig att den skall bli. I den delen har jag en
helt annan uppfattning än många andra ha, och i detta fall delar jag herr statsrådets
uppfattning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 320, angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer
m. m.; och

nr 338, angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition, nr
336, angående anslag till statens hyresråd.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
proposition, nr 339, med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga
under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning) m. m. hänvisades
propositionen, i vad angick de med 1, 3 och 4 betecknade förordningsförslagen,
till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition, nr 342, angående
inrättande av statlig poliskår i Boden; och hänvisades propositionen, i
vad angick de tre lagförslagen, till behandling av lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Vidare föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts på bordet liggande
propositioner; och remitterades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 343, angående anslag till arbetsrådet m. m.; och

nr 345, angående gäldande av vissa ersättningar för vid jagarolyckan å
Hårsfjärden förlorade enskilda tillhörigheter;

till bankoutskottet propositionen, nr 348, angående bidrag till ersättning i
anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring; samt

till statsutskottet propositionen, nr 350, angående ändring av vissa bestämmelser
i krigsavlöningsreglementet.

§ 6.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:
nr 389 av herrar Malmborg och Lindén;
nr 390 av herr Skoglund i Umeå m. fl.; samt
nr 391 av fröken Hesselgren;

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 392 av herr ''''Karlsson i Granebo m. fl.;

nr 393 av herr Janson i Frändesta m. fl.; samt

nr 394 av herrar Lundberg i Hälsingborg och Olson i Göteborg;

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 395 av herr Johnsson i Kastanjegården m. fl.; och

nr 396 av herr Hage; samt

till tredje särskilda utskottet motionen nr 397 av herr Andersson i Mölndal.

§ 7.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 321, med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av
Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen
den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror, m. m.;
nr 346, med förslag till förordning örn trafikskatt; och
nr 347, angående anslag till kristillägg för budgetåret 1942/43.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till centrala verkstadsskolor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 171 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 6 mars 1942, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1942/43 anvisa anslag till centrala verkstadsskolor
m. m.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft några inom riksdagens
båda kamrar väckta motioner.

I en inom andra kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl. väckt motion
(II: 163), hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta att

Anslag till
centrala
verkstadsskolor
m. m.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1042 f. m.

Anslag till centrala verkstadsskolor ni. m. (Forts.)
elevstipendierna vid de centrala verkstadsskolorna skulle vid första årskursen
utgå med 60 kronor i tredje, 40 kronor i andra ock 20 kronor i första behovsgraden,
vilka belopp vid tvåårig eller längre kurs efter första läsåret skulle
höjas med 5 kronor per månad.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen
II: 282, för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa a)

till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag till
inrättande av centrala verkstadsskolor m. m. ett förslagsanslag av 1,000,000
kronor;

b) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Bidrag till
driften av centrala verkstadsskolor ett förslagsanslag av 500,000 kronor;

c) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Understöd
åt verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom ett förslagsanslag av 580,000
kronor;

d) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid centrala verkstadsskolor ett förslagsanslag av 450,000 kronor;

e) till Kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning: Stipendier
åt elever vid verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom ett förslagsanslag av
350,000 kronor;

2) att motionerna I: 205 och II: 274, II: 283, II: 163 samt I: 211 och II:
284 måtte anses besvarade med vad utskottet anfört och hemställt.

Sedan utskottets hemställan föredragits anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! De grunder för utlämnande av
stipendier till elever vid verkstadsskolor som nu gälla äro desamma vilka gällde
redan 1936. År 1938 var det på tal att höja dessa stipendier. Det var verkstadsutredningen,
som framförde denna tanke. 1939 års riksdag var också tydligen
beredd att genomföra förbättringar. Början gjordes med beslutet örn en
förhöjning av stipendierna till elever vid de lägre lantbruksundervisningsanstalterna.
Men 1940 års riksdag beslöt, att denna åtgärd skulle tills vidare
anstå, och motiveringen var, att det statsfinansiella läget inte tillät beslutets
förverkligande. Man måste säga, att chefen för ecklesiastikdepartementet sedan
denna tidpunkt målmedvetet gått in för att sänka i stället för att höja den
förmån för arbetarungdomen som dessa stipendier utgöra.

Början gjordes år 1940 med att skolöverstyrelsen ålades skärpa behovsprövningen,
och i år vill ecklesiastikministern i sitt sparsamhetsnit gå vidare i
fråga örn att pressa ned stipendiernas belopp. Vid verkstadsskolan ha stipendierna
hittills enligt särskilt medgivande av riksdagen utgått med ett belopp
på upp till 60 kronor per elev och månad. Nu har departementschefen föreslagit,
att det högsta beloppet skulle bli detsamma som föreslagits för de centrala
verkstadsskolorna, nämligen 45 kronor för elever i den högsta behovsgraden.
Departementschefen vill sänka stipendiebeloppen med ungefär lika
många procent som priserna på grund av dyrtiden stegrats sedan 1936. Man
kan ha skäl att fråga, hur statsrådet kunnat finna en sådan åtgärd befogad.

Utskottet har lyckligtvis lagt något andra synpunkter på frågan. Utskottet
har tagit hänsyn till levnadskostnadernas stegring och avvisat förslaget örn
att spärra stipendierna för eleverna vid arbetslöshetsskolorna vid 45-kronorsgränsen.
Sålunda har utskottet givit anvisning om att även eleverna vid de
centrala verkstadsskolorna skulle kunna erhålla stipendier på upp till 60 kronor
per månad, där klientelets ekonomiska bärkraft kan anses göra detta nöd -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Anslag till centrala verkstadsskolor m. rn. (Forts.)
vändigt. Men dessa regler bli dock av sådan art, att ungdomarna inte få någon
garanti för att de verkligen erhålla de nu angivna högsta beloppen. Det hela
blir beroende av Kungl. Marits prövning, och utskottets förslag är därför inte
ägnat att tillfredsställa, särskilt nied tanke på den inställning till dessa frågor,
som ecklesiastikministern har.

Vi ha upprepat vår motion från i fjol, vilken innebär en hemställan örn
att riksdagen för sin del måtte besluta, att elevstipendierna vid de centrala
verkstadsskolorna skola vid första årskursen utgå med 60 kronor i tredje,
40 kronor i andra och 20 kronor i första behovsgraden, vilka belopp vid tvåårig
eller längre kurs efter första läsåret höjas med 5 kronor per månad. Vi
utgingo därvid givetvis ifrån att stipendierna vid arbetslöshetsskolorna skulle
utgå efter oförändrade grunder även i fortsättningen. Det verkar ju egentligen
ofattbart, att yrkesundervisningens högste chef vill äventyra denna undervisning
genom att under nuvarande dyrtid försämra de förmåner, som eleverna
åtnjutit allt sedan 1936, alltså långt före krigskrisens inträdande. Den av departementschefen
föreslagna sänkningen av stipendiebeloppen och dyrtidens
inverkan på penningvärdet i förening skulle betyda, att stipendiernas realvärde
jämfört med deras värde 1938 skulle sänkas med hälften.

För ungefär en vecka sedan diskuterades här i riksdagen under flera timmar
frågan örn förbättrad ungdomsvård. Till denna diskussion hade utskottet bland
annat anfört, att utskottet ville understryka den avgörande betydelse, som förbättrad
bostadsvård, arbetsanskaffning, yrkesrådgivning och yrkesutbildning
måste anses ha för ungdomsvården, för vilka frågors lösning dock krävdes
statsmakternas ingripande. Jag ser i ecklesiastikministerns ställningstagande
till den nu föreliggande frågan ett bevis på att han vill ingripa på sitt eget
lilla sätt i rakt motsatt riktning till vad riksdagen uttalade sig för under
nämnda diskussion. Det verkar faktiskt, som örn ecklesiastikministern planmässigt
söker ställa yrkesundervisningen på avskrivning. Så har utskottet
tydligen också fattat saken, enär utskottet anför, att därest stipendiebeloppen
nedbringas från den hittillsvarande nivån, föreligger risk för en avfolkning
av dessa läroanstalter.

Med hänvisning till vad jag anfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till motionen nr 163 i andra kammaren.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är inte min sak att försvara
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, men i detta fall tycker
jag ju, att den föregående talaren gör honom orätt, åtminstone till en viss grad.
Den del av propositionen, som rör stipendiebeloppen, vilar faktiskt på den inställning
som riksdagen förut har intagit, då den väl kanske i en hastig vändning
inte tänkt sig in i hur förhållandena i framtiden skulle komma att gestalta
sig för dessa elever. När nu utskottet har gått en annan väg, vilken förmodligen
också riksdagen kommer att gå, och höjt stipendiebeloppen till de belopp,
till vilka de förut varit fastställda vid skolor för arbetslös ungdom, har man
all anledning att tro, att departementschefen också i sitt handhavande av det
nya anslaget skall följa de anvisningar, som äro givna av riksdagen. Det finns
faktiskt ingen som helst anledning att tro, att han skulle göra något annat.

Sedan vill jag säga, att vi ha icke kunnat gå så långt, som herr Persson
och hans medmotionärer påyrkat, men vi ha gått så långt, som vi ansett det
vara möjligt med hänsyn till de statsfinansiella förhållandena, vilka man alltid
måste ta hänsyn till i varje fråga som vi behandla, hur obehagligt det än
kan vara.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Anslag till centrala verkstadsskolor m. m. (Forts.)

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som innefattades i bifall till motionen II: 163;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 137, i anledning av Kungl. Haj :ts proposition angående vissa frågor rörande
undervisningen vid de tekniska högskolorna m. m.;

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vidgad disposition
av de till statens krigsförsäkringsnämnds förfogande ställda medlen;

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för utjämning
av marknadspriserna å vissa förnödenheter;

nr 140, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1942/43 till förlagskapital för clearingkassan
för smörjmedel;

nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kostnaderna för
uppförande av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bidrag till driften av icke statliga skyddshem m. m.;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias kustsanatorium
i Barkåkra;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus, m. m.;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till socialstyrelsen;

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kontrollstyrelsen; och

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till vissa statens tvångsarbets- och alkoholistanstalter.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

10.

Motioner
angående
ändrade
grunder för
indexberäkningen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 148, i anledning av väckta motioner
angående ändrade grunder för indexberäkningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Utskottet är i sak ense med motionärerna,
och den av oss begärda utredningen bär ju igångsatts. Det är alltså icke
för att polemisera mot utskottet som jag ändå tar ordet, utan det är kanske
närmast på grund av den bilaga från socialstyrelsen, som medföljer utskottets
utlåtande. Den förefaller mig dunkel. Den tyckes utgå från, att allt icke är
så dåligt i dessa avseenden som vi anse i motionen. A andra sidan måste man
ju erkänna, att socialstyrelsen har gjort framställningar, och att dess egna
erfarenheter bidragit till att belysa motionens yrkanden. Jag nämner exempelvis
detta konstaterande av hur nivelleringen mellan dyrorterna nu pågår, vilket
ju illustreras därav, att medan det tidigare var 50 procents skillnad i levnadskostnaderna
mellan högsta dyrort och lägsta dyrort, är det numera enligt
socialstyrelsen hara 27 procent. Det är ju också socialstyrelsens krav, att man
skall öka antalet ombudsorter för att få en pålitlig bild av prisutvecklingen.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Motioner angående ändrade grunder för indexberäkningen. (Forts.)

Det viktiga i denna nivellering, som socialstyrelsen konstaterar och som
redan Ilar blivit föremål för en del kommentarer ute i pressen, är att den förverkligas
genom att på de billigare orterna ökas priserna snabbare än i de
tidigare dyrare orterna. Det är en av de där säregna företeelserna i krisdragen
för närvarande. Det varslar örn en stark försämring av existensvillkoren för
massor av svenska medborgare.

Grunden till vår motion är för det första, att det är 1,500,000 svenska inkomsttagare,
som med sina familjemedlemmar säkert representera ett flertal av
befolkningen och vilkas arbetsinkomst nu fastställes på grundval av levnadskostnadsindex.
Efter indexets förändringar regleras deras löner. Det gör ju.
att man måste eftersträva, att indexet så exakt som möjligt återspeglar verkligheten.

Den andra anledningen är det allmänna misstroende, som nu många gånger
kan vittnas örn och som för närvarande råder ute i landet inom befolkningen
mot indexförfarandet. Det påpekas bland annat av Daco i dess framställning
till finansministern, och det är också, antar jag, en av anledningarna till att
landsorganisationen gjort en framställning till finansministern örn en ändring
av indexberäkningen. Denna misstro är föranledd dels av att man tycker,
att prisstegringen icke motsvarar den bild, som själva indexet ger, dels naturligtvis
av obekantskap med grunderna för indexet, dels också av det anonyma
tillvägagångssätt, som användes vid insamlingen av prisuppgifterna.

I vår motion sköto vi särskilt i förgrunden frågan, huruvida den — jag använder
uttrycket — idealfamilj, som socialstyrelsen använder som utgångspunkt
för bedömandet av prisstegringens växlingar, bildade ett genomsnitt,
som man kunde lita på. Socialstyrelsen använder ju för sina beräkningar en
genomsnittsfamilj, som 1935 hade en inkomst av 3,500 kronor och som alltså
den 1 april i år hade en inkomst på 5,200 kronor. Det är enligt vår mening icke
en genomsnittsfamilj, och, vad som är ännu värre, den ligger så långt över
genomsnittet, att den ej kan anses representativ för svenska folkets hushållsvanor
och inkomster. Framför allt är den icke representativ för arbetarklassen.
Det är tillräckligt för att motivera detta påstående att hänvisa till taxeringsuppgifterna.
De visa, att av landets taxerade inkomsttagare — där äro
ändå folkpensionärer och motsvarande grupper med högst 600 kronors årsinkomst
borträknade — överskred år 1940 endast 40 procent 2,000 kronors
årsinkomst, och endast 20 procent av inkomsttagarna överskred 3,000 kronors
årsinkomst. Det innebär ju, att denna — örn jag använder uttrycket — idealfamilj,
som socialstyrelsen utgår från i sina beräkningar, kanske representerar
ungefär 10 procent av de svenska familjerna.

Socialstyrelsen anser ändå, att detta förhållande icke spelar någon egentlig
roll, utan att denna s. k. idealfamiljs konsumtionsvanor och utgifter ganska
bra återspegla vanor och utgifter även hos de små inkomsttagarna. Det
är just detta som föranlett mitt inlägg. Av de tabeller som socialstyrelsen
åberopar får man nämligen en rakt motsatt uppfattning mot den, som socialstyrelsen
hävdar. Av den i bilagan särskilt åberopade tabellen 2 visar det sig.
att medan socialstyrelsens idealfamilj ökat sin livsmedelskostnad från den 1
januari 1940 till den 1 juli 1941 med 26 procent, så ökades samtidigt en av
socialstyrelsen undersökt arbetarfamiljs utgifter för livsmedel bara med 8 procent.
Örn detta skulle bevisa någonting så måste det väl närmast vara det, att
arbetarfamiljen tvingats att väsentligt minska sina livsmedelsinköp och alltså
har fått sin levnadsstandard försämrad.

På grundval av dessa uppgifter, menar jag, faller alldeles socialstyrelsens
påstående, och därmed bekräftas vårt eget påstående, att arbetarfamiljens
konsumtionsvanor äro helt andra och statistiskt ojämförbara med den av so -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Motioner angående ändrade grunder för indexberäkningen. (Forts.)
cialstyrelsen utnyttjade genomsnittsfamiljens. Om socialstyrelsens uppgift
rörande arbetarfamiljens livsmedelskonsumtion är tillförlitlig, belyser det ändå
mera standardförsämringen. De små inkomsttagarna förbruka under vanliga
förhållanden betydligt större del av sin inkomst än en genomsnittsfamilj
till livsmedel. Under en kris, när priserna stiga, inskränka dessa små inkomsttagare
ändå mera sina övriga inköp till förmån just för inköp av livsmedel.
Det finns i allmänhet ett förlagskapital att tära av i alla familjer.
Man nyanskaffar exempelvis icke under en tid. när priserna stiga starkt, kläder,
skor, möbler, husgerådssaker, sängkläder, linne o. s. v., o. s. v. Man sliter
på det gamla under krisen. Detta förhållande innebär, att livsmedelskonsumtionen,
från början åtminstone, rubbas minst, och att växlingarna i den alltså
icke ge en riktig bild av den reella inkomstförsämringen.

Nu ha emellertid under den beräkningstid, som socialstyrelsen utnyttjar,
inträtt vissa andra rubbningar, exempelvis inkallelser, korttidsarbete o. s. v.
Detta gör, att dess beräkningar bli ändå äventyrligare. Det är ju betecknande,
att under denna tid, alltså till den 1 juli 1941, utgjorde indextillägget 8.7 procent
för arbetare, samtidigt som levnadskostnaderna beräknats stiga med 23
procent. Det skulle innebära, att dessa arbetarfamiljers budget redan då var
så överansträngd, att hela inkomstökningen absorberades av livsmedelsutgifternas
ökning, d. v. s. av dessa 8 procent, som framträda i det särskilt undersökta
arbetarhushållet. Till denna tidpunkt, den 1 juli 1941, måste det alltså
ha skett ett av tvenne ting: antingen har det inträtt en väldig kvantitativ
minskning av livsmedelsförbrukningen, då livsmedelsutgifterna samtidigt för
idealfamiljen höjts med 26 procent, eller också ha dessa arbetarfamiljer tvingats
övergå till billigare livsmedel. Men sedan dess, d. v. s. efter den 1 juli
1941, äro de billigare livsmedlen strängt ransonerade och otillräckliga för arbetarna.
Det visar bland anant den Grallup-undersökning, som gjordes för en
tid sedan i vårt land. Alltså är den vägen stängd. Arbetarfamiljerna äro därför
hänvisade till att vid nuvarande lönekompensation, som icke ens kompenserar
hälften av levnadskostnadsstegringen, d. v. s. den officiellt medgivna
stegringen, sänka sin totala konsumtion. Redan ur denna synpunkt framgår,
hur viktigt det är, att indexberäkningen är effektiv, och att man får en så
rättvis bild som möjligt av den faktiska omkostnadsökningen, särskilt för arbetarfamiljerna.
Läget är för närvarande ganska oroande. Landsorganisationen
har vid en undersökning ansett sig kunna fastslå, att den svenska arbetarklassens
reallön för åtskilliga månader sedan sänktes med 17 procent. Redan
denna granskning av levnadskostnadsberäkningen ger vid handen, att reallönesänkningen
måste vara ändå större än dessa 17 procent, som landsorganisationen
konstaterat.

Herr talman! .Tåg vill på sidan härav göra en anmärkning, som bara har ett
indirekt samband med den behandlade frågan. Man har nämligen i tidigare
debatter om levnadskostnadsindex’ utformning velat inpassa detsamma i en
bestämd politik för att skydda penningvärdet. Resonemanget har därvid varit,
att arbetslönerna helst icke böra kompenseras för levnadskostnadernas stegring,
emedan man menar, att en sådan kompensation ovillkorligen drar med
sig ytterligare prisstegring. Örn det förhåller sig så — och allt talar för att den
nuvarande prisstegringen och den otillräckliga kompensationen minskar arbetarklassens
andel i den samlade nationalinkomsten — blir ju detta en sporre för
att driva priserna upp i höjden. Denna fråga har intet direkt samband med
detta ärende. I annat samband har ju regeringen framlagt en proposition om
slopande av maximiprisbestämmelserna och införandet av en ny normalprisbestämmelse,
som har ett mera omedelbart samband. Men på grund av att socialstyrelsen
i denna inlaga, såvitt jag kunnat utläsa av dess utlåtande, förbiser

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Motioner angående ändrade grunder för indexberäkningen. (Forts.)
eller icke tillräckligt beaktar just de frågor, som jag bär framfört i motionen,
har jag icke kunnat låta bli att göra detta påpekande. Det är faktiskt en avgörande
fråga, att indexet blir mer exakt och, framför allt, att det bygges på
från helt andra utgångspunkter, med en helt annan genomsnittsfamilj, för att
det skall blir ett någorlunda pålitligt medel för att bedöma de förändringar,
som ha skett.

Jag understryker ännu en gång, att jag icke med detta polemiserar mot statsutskottet,
enär dess mycket knappa formulering ändå tydligt ger vid handen,
att det i sak är ense med oss om att icke allt är väl beställt för närvarande, och
att någonting måste göras för att åstadkomma rimligare och bättre förhållanden.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Denna fråga är en av de största,
som riksdagen har att taga ställning till, ty på den beror till sist, i vilken utsträckning
arbetare och löntagare skola få kompensation för ökade levnadskostnader.
Jag är ense med den föregående talaren, att gällande system icke
är tillfredsställande, och att det behöver bli ett bättre system. Jag instämmer
också i hans yttrande, att han förväntar, att det skall vara de verkliga kostnaderna,
som skola ligga till grund för den indexberäkning, som skall gälla.
Det är ju på det sättet nu, att indexberäkningen, sådan den för närvarande tilllämpas,
är mycket främmande för den saken. Man räknar in i sitt index en
väldig massa saker, som familjer i allmänhet icke köpa, och man följer en viss
norm, som uppgjordes 1939. I den ingår, som sagt, en hel massa saker, som
räknas, fastän de allra flesta icke köpa av dem. Det visar också en tabell, som
återfinnes i utskottets utlåtande på sidan 3. Örn man där ser på tredje gruppen
»socialstyrelsens konsumtionsundersökning», så finner man, att beräkningarna
basera sig på de verkliga kostnaderna. Det är 400 hushåll, som regelbundet
skicka sina uppgifter örn vad som förbrukas. Det är dessa direkta
utgifter som läggas till grund för indexberäkningen i denna serie. Då finner
man, att det blir en helt annan indexskala än den diktade indexskalan, som är
konstruerad efter helt andra grunder. Men örn man vill vara med örn den nya
indexregleringen, som herr Hagberg tycktes gilla och som skall basera sig på
de verkliga utgifterna, blir resultatet ett helt annat än det han önskat. Han
tyckte nämligen, att de gamla grunderna, som nu ligga till bas för indexberäkningen,
giva för dålig kompensation. Det framgår ändå, örn man ser på dessa
tabeller, att det index, på vilket lönerna beräknats, från den 1 januari 1940 till
den 1 juli 1941 stigit med 24 enheter. Det gör, att arbetare och dylika få hälften
i kompensation, alltså 12 procent.

Men ser man efter, hur mycket de verkliga utgifterna stigit, finner man, att
de stigit bara med 8 enheter. Alltså få löntagare och dylika tjänstemän, som
erhålla kompensation efter det gamla index, faktiskt mer än vad den verkliga
kostnaden belöper sig till. Jag vill lia fastslaget detta, då man förut diskuterat
kompensationen åt jordbrukare och gjort gällande, att dessa få full kompensation
för de ökade levnadskostnaderna, under det att arbetarna icke komma
dit. Sålunda, här ha vi ett officiellt material, som visar, att i fråga örn kompensation
tjänstemännen få betydligt mer än vad verkligen de faktiska utgifterna
skulle ha berättigat till. Det är en mycket viktig sak att beräkna index
på ett rätt sätt, örn man vill få ett hämmande mot inflation. Ty vi skola komma
ihåg, att ingenting inverkar på inflationen så som lönesättningen. Den spelar
därvid den allra största rollen.

För något år sedan diskuterade vi här frågan örn ett rensat index, som skulle
gå ut på, att skatterna skulle avlägsnas ur indexberäkningarna. Detta är icke
ännu verkställt. Men jag har den uppfattningen, att detta också är en sak, som

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Motioner angående ändrade grunder för indexberäkningen. (Forts.)
man bör tänka på, när det gäller att reformera indexberäkningen. Då böra
skatterna bort ur denna indexberäkning. Annars blir det en tumskruv, som
undan för undan pressas upp. Man höjer de direkta och indirekta skatterna,
detta återverkar på indexvärdet, och detta i sin tur påverkar lönerna, som undan
för undan höjas. Då är man i en cirkelgång, som aldrig stoppar. Jag
vädjar till finansministern, som bör vara väktaren av att man icke kommer in
i alltför hård inflation, att beakta detta och se till, att bättre grunder för index
erhållas än de nu gällande.

Det är detta, herr talman, jag velat säga i detta sammanhang. Jag hoppas,
att finansministern ser till att man får en litet mer rättvis indexberäkning än
den vi nu ha.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Egentligen har jag föga anledning
ta till orda, enär de båda talare, som haft ordet i denna debatt, icke riktade
sig mot statsutskottets ståndpunktstagande och icke heller mot dess motivering.
Jag anser det emellertid nödvändigt att säga några ord med anledning
av vad den siste ärade talaren hade att anföra.

Herr Hansson i Hubbestad har ju ett ogenerat sätt att diskutera bland annat
indexberäkningen och dyrortsgrupperingen, och detta sätt använde han
även i detta fall. Så vitt jag fattade honom rätt, ville han med sitt anförande
göra gällande, att nuvarande indexberäkning gör, att arbetare och tjänstemän
få en bättre kompensation för dyrtiden än vad prisstegringen i och för sig skulle
medgiva. Det är ju emellertid fullkomligt orimligt att föra ett dylikt resonemang.
Man mäste nämligen komma ihåg, att den kompensation, som utgår till
arbetarna enligt ramavtalet och till tjänstemännen enligt av riksdagen fastställda
grunder, ger bara halv kompensation för den genom index påvisade
stegringen. Det förefaller mig under sådana förhållanden ganska underligt,
att herr Hansson i Rubbestad kan fälla ett sådant omdöme som han gjorde. Vi
skola i det här sammanhanget också hålla i minnet, att den procentuella höjningen
av lönen innebär endast halv kompensation, som jag nyss nämnde, och
dessutom innebär en eftersläpning, som består däri, att förhöjningarna enligt
index icke komma vederbörande till godo, förrän viss tid förflutit från det prisstegringen
satt in.

Jag har, herr talman, i detta sammanhang icke anledning att ta upp till debatt
frågan örn socialstyrelsens metoder för beräkningen av index utan har bara
velat inlägga en gensaga gentemot den argumentering, som den siste ärade
talaren i denna debatt förde fram, och i vilken han närmast ville påvisa, att
jordbrukarna få sämre kompensation för prisstegringarna än löntagarna. Hela
Sveriges folk vet ju dock, att motsatsen är det riktiga i det avseendet. Jag skall,
herr talman, icke heller gå in på den frågan, ty den ligger helt utanför denna
debatt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Herr Hansson i Rubbestad och jag ha
samma uppfattning örn att en rättvisare indexberäkning är nödvändig, men vi
utgå från rakt motsatta utgångspunkter, och framför allt ha vi icke på ett likartat
sätt tolkat det material, som socialstyrelsen förelagt riksdagen, och vilket
vi båda utnyttjat i denna debatt.

Jag fick närmast det intrycket av herr Hanssons i Rubbestad anförande,
att herr Hansson utgick ^ifrån att pär socialstyrelsen i sina tabeller talar om
livsmedelskostnaderna, så rör det sig örn begreppet levnadskostnader. Samtidigt
som levnadskostnaderna stigit med 23 procent hade livsmedelskostnaderna
för den undersökta arbetarfamiljen på ett och ett halvt år stigit med 8 procent.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Motioner angående ändrade grunder för indexberäkningen. (Forts.)
Jag drar nu därav den slutsatsen, att det hela måste bero på att vederbörande
tvingats att minska sin livsmedelskonsumtion eller att, örn icke minska den,
så dock övergå till en konsumtion av billigare livsmedel. Någon annan rimlig
slutsats kan jag icke dra av socialstyrelsens märkliga uppgifter. Om man
vid bedömningen av reallönerna i vårt land och deras växlingar under kriget
skall utgå från någonting, måste man väl utgå från just det läge, som var för
handen, när krisen satte in. Man kan icke utgå från en sänkning av existensvillkoren,
som genomförts efter 1 1/t år, och säga, att detta är den basis som är
jämförlig med den, som man hade vid själva utgångstillfället. Men, så vitt jag
kan förstå, är det detta som herr Hansson i Rubbestad gjort och som lett till,
att han kommit till sin ganska underliga slutsats. Jag upprepar vad jag redan
sagt, nämligen att den relativa sänkning av livsmedelskonsumtionen, som
dessa siffror utvisa, vad beträffar arbetarfamiljerna kan ha sin förklaring i
inkallelserna och annat, som tvingat arbetarfamiljerna att minska sin konsumtion
under denna tid. Men detta ändrar ju icke själva sakfrågan. Faktum är
härvidlag, att omkostnaderna för livsmedel stigit med så och så mycket •—
dock icke med det belopp, som socialstyrelsen här uppställt — för en familj,
vilken troligen tvingats göra stora inskränkningar.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Orsaken till den skillnad i indextal,
som förefinns mellan å ena sidan denna så att säga officiella beräkning,
som visar 24 procents stegring från den 1 januari 1940 till den 1 juli 1941,
och å andra sidan med den, som visar bara 8 procents stegring, ligger däri, att
förstnämnda index bygger på en fingerad budget, där man säger, att så och
så mycket mjölk, kött och dylikt förbrukas av en person. Detta är någonting,
som man diktat upp. Det är härvidlag bara fråga örn en fingerad budget, under
det att den index, som visar bara 8 procents stegring, bygger på en helt
annan budget, vilken baserar sig på de verkliga kostnaderna. Man har med
andra ord gjort en undersökning i fråga om de verkliga utgifterna för en familj
inom den och den inkomstgruppen, och den visar, att kostnadsökningen bara är
8 procent.

Om herr Hagberg i Luleå är intresserad av att läsa Socialstyrelsens Meddelanden,
så skall han i dem för varje kvartal finna en redogörelse för dessa undan
för undan återkommande uppgifter från dessa hushåll. Denna redogörelse
visar, att vederbörande icke företagit någon anmärkningsvärd minskning i sin
förbrukning. Kanske har man lagt om förbrukningen från en vara till en
annan, dock med i stort sett samma näringsvärde. Någon sänkt levnadssstandard
i någon större utsträckning visa alltså icke dessa siffror. Men det är
just denna nya metod för indexberäkningen, som jag tycker är det värdefulla,
därför att den visar de verkliga kostnaderna.

När herr Eriksson i Stockholm framhåller, att arbetarna icke få full kompensation,
därför att de ju bara få hälften av det, som kostnaderna visat sig
verkligen hava uppgått till — alltså örn index är 24, så få de 12 procent i tilllägg
— så är ju detta påstående i och för sig alldeles riktigt. Men örn detta
indextal 24 bygger på en så felaktig grund, att det ger för stora utslag och
lill och med så stora utslag som tre gånger mer än den verkliga utgiftsökningen,
och vidare hälften av denna utgiftsökning skall ersättas, blir vederbörande
kompenserad med mer än den faktiska utgiftsökningen. Denna tabell visar,
att den verkliga utgiftsökningen belöper sig till 8 procent. Kompensationen
är emellertid 12 procent, och alltså får vederbörande betydligt mer än han i
själva verket skulle ha. Jag har ansett det mycket angeläget, att finansministern
såsom bevarare av penningens köpkraft och såsom väktare mot inflationen
tar fasta på detta förhållandet, så att man kan komma fram till ett bättre

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Revision av
tjänsteförteclcningen
m. m.
i vad avser
statens järnvägar.

Motioner angående ändrade grunder för indexber åkning en. (Forts.)
resultat än det hittillsvarande. Detta är, herr talman, vad jag velat säga med
dessa mina få ord.

Herr Hage: Herr talman! Då det kan tänkas, att vid den slutliga utformningen
av indexberäkningen denna diskussion kan komma att bli observerad,
har jag begärt ordet särskilt med anledning av ett yttrande av herr Hansson i
Rubbestad. Herr Hansson i Rubbestad tog nämligen upp det gamla projektet
örn att skatterna icke skulle räknas med bland de utgifter, som skola läggas
till grund för index’ bestämmande. När man vet vilken stor del av vederbörandes
utgifter skatterna belöpa sig till, särskilt i de skattetyngda kommunerna,
vågar man tro, att örn icke skatterna finge medräknas, skulle hela indexberäkningen
komma att vila på mycket irrationella grunder. Skulle man följa den
principen, skulle väl icke heller skatterna läggas till grund för dyrortsgraderingen,
vilket ju skulle göra det hela ännu mer irrationellt.

Vidare är att märka, att i samhällen, där skatterna redan varit mycket höga,
lia de på sista tiden gått ännu mera uppåt. Jag vågar därför framställa en
vördsam begäran till dem, som komma att få syssla med dessa ting, att de icke
ville ta någon hänsyn till de synpunkter, som herr Hansson i Rubbestad anfört
i denna debatt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogos var efter annan statsutskottets utlåtanden:

nr 149, i anledning av väckt motion angående upprättande av en klinik för
allergiska sjukdomar m. m.; och

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser post- och telegrafverken samt statens vattenfallsverk
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 151, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens
järnvägar jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 195 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 20 mars
1942, föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen förordad
personalförteckning för statens järnvägar, att gälla tills vidare från och med
den 1 juli 1942, dels medgiva, att i tjänsteförteckningen finge vidtagas av
departementschefen förordade förändringar, dels ock bemyndiga Kungl. Majit
att i huvudsaklig överensstämmelse med vad departementschefen förordat meddela
de bestämmelser, som erfordrades på grund av tjänsteförteckningsrevisionen,
samt de övergångsbestämmelser i övrigt som vid genomförandet av förberörda
förslag kunde erfordras.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagens kamrar avgivna motioner.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herrar
R. Lindström och C. H. Dahlström (I: 222) och den andra inom andra kammaren
av herrar Lundgren och Lindberg i Stockholm (lii 300), i vilka hemställts,
att före 1904 gällande relationer befälhavare, övermaskinist och lie

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens järnvägar.

(Forte.)

styrman emellan måtte återinföras, dock att övermaskinist av klass I icke skulle
placeras i lägre lönegrad än A 24 och övermaskinist av klass II icke lägre
än A 22, att tre 2 :e maskinistbefattningar måtte omändras till 1 :e maskinistbefattningar,
varav två av klass I hänföras till lönegrad A 21 och en av klass
II hänföres till lönegrad A 20, samt att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit måtte anhålla, att, i stället för av personalkommissionen därtill föreslagna
två 3:e maskinistbefattningar, tre dylika, en å varje passagerarfärja,
omändrades till 2 :e maskinistbefattningar.

Utskottets hemställan innefattade bifall till Kungl. Maj :ts förevarande förslag
samt att i ämnet väckta motioner, bl. a. motionerna I: 222 och II: 300,
ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lindahl: Herr talman! I anledning av den proposition, till vilken
föreliggande utskottsutlåtande anknyter, har jag jämte några ledamöter av
denna kammare väckt tvenne motioner. I dessa motioner ha vi begärt ändring
i tjänsteförteckningen för kontorister, reparatörer, banförmän och banmästare
vid statens järnvägar. Jag skall icke fördjupa mig i detaljer, då dessa återfinnas
i motionerna, vilka jag hoppas att kammarens ledamöter studerat.

För kontoristerna, som nu återfinnas i lönegrad A 8, har uppflyttning till
lönegrad A 9 vid såväl postverket som telegrafverket ägt rum. Endast kontoristerna
vid statens järnvägar lämnas kvar i lönegrad A 8. Detta torde väl,
åtminstone delvis, hänga samman med det motstånd, som järnvägsstyrelsen
rest på denna punkt. Denna anordning måste hos vederbörande befattningshavare
väcka misstämning och framkalla bitterhet, alldenstund arbetsuppgifterna
äro precis desamma i de olika verken och kräva samma kvalifikationer.
Då avlöningsreglementet är gemensamt för alla de civila verken, borde
ej heller, tycker man, en mindre generös verksstyrelse ha rätt att bryta sönder
enheten i reglementet. Ar det så, att man gör ett sådant försök, vilket ju
vid detta tillfälle gjorts, anser jag att dylikt bör korrigeras.

Den, som något känner till vad kontoristerna vid statens järnvägar ha för
arbetsuppgifter, måste förvåna sig över behandlingen av denna personalgrupp.
Kraven på dem i deras tjänst ha ökats oerhört under senare år. De ha för att
nämna ett exempel vid tjänstgöringen som tågklarerare att utöva befäl över
grupper av befattningshavare, som stå väsentligt över dem i tjänsteställning.
Dessutom är tågklareraretjänsten, som var och en vet, förbunden med ett
mycket stort ansvar för människoliv och materiel. Kontoristernas tjänstgöring
på biljett- och godsexpeditioner o. s. v. innebär, att de ha att redovisa
synnerligen stora penningbelopp. Man kan gå så långt, att man säger, att vad
man kräver av kontoristerna vid S. J. är en tjänstgöring, som i många fall
ligger snubblande nära den art av tjänstgöring, som tjänstemän av högre grad
lia att utföra. Befordringsmöjligheterna för denna grupp äro ju också synnerligen
små, och man kan alltid diskutera, huruvida det är rättvist, att dessa
befattningshavare, som, trots de stora fordringar man ställer på dem, under
hela sin långa tjänstetid ändock aldrig komma upp till en småskolelärarinnas
lönenivå. Jag vill därmed inte säga något ont örn denna kår, men förhållandena
föranleda osökt vissa reflexioner.

Beträffande reparatörerna ligger det i någon mån annorlunda till. Här ha
såväl tjänsteförteckningssakkunniga som respektive verksstyreiser tillstyrkt
placering av reparatörerna i såväl 7 :e som 8 :e lönegraden. Departementsche Andra

kammarens protokoll 1942. Nr 21. 4

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens järnvägar.

(Forts.)

fen har emellertid bara gjort det möjligt för reparatörerna i vattenfallsstyrelsen
och telegrafverket att komma upp i 8 :e lönegraden, medan reparatörerna
hos S. J. skulle stå kvar i 7 :e lönegraden. Det är klart, att sistberörda
befattningshavare finna det underligt, att de skola behandlas på ett dylikt
sätt, då statens järnvägars reparatörer ha minst lika kvalificerad sysselsättning
som någonsin reparatörer vid de övriga verken. Denna grupp har efter
bl. a. elektrifieringen av S. J. ställts inför en rad nya uppgifter av mest
krävande slag. Det gäller såväl reparatörer i loktjänst som vid den elektriska
driften samt telefon- och signalreparatörer. Att handhava stora mekaniska
och elektriska säkerhetsanläggningar är ett synnerligen komplicerat och ansvarsfullt
arbete, och noggrannheten och kunnigheten ställes här inför stora
prov, ty här ligger ju faktiskt en av nycklarna till tågens säkra gång på
statsbanelinjerna. Att sätta en reparatör vid S. J. i undantagsställning är
icke rättvist, och personalkommissionens uttalande att många av dem borde
placeras i en ännu högre tjänsteställning, nämligen som förste reparatörer i
10 :e lönegraden, låter visserligen bra, men örn den tidpunkt, då detta kommer
att ske, vet man ingenting. Departementschefens omnämnande av just detta
torde dock noteras med en viss tillfredsställelse från vår sida.

För banförmännens del ligger det så uppenbart orimligt till att de ensamma
inom förmänsgruppen vid statens järnvägar stå i 7 :e lönegraden, medan övriga
förmän inom trafik- och maskinavdelningarna äro placerade i 8:e lönegraden.
Då banförmännens arbete ingalunda skiljer sig från det arbete, som
kamraterna inom de andra avdelningarna utföra — under vissa perioder åtminstone
kräves det kanske av banförmännen ännu större kvalifikationer —
mäste det anses vara oriktigt, att de äro placerade i en lägre lönegrad. Jag
vill omnämna, att det icke är så att dessa banförmän uteslutande upprätthålla
den egna befattningen. Det inträffar ofta och under långa tider att de
tjänstgöra såväl för banmästare i 12 :e lönegraden som för Överbanmästare i
16 :e lönegraden. Jag tycker därför, att det ej borde föreligga någon tvekan
örn att banförmännen höra få samma lönegradsplacering som övriga befattningshavare
av denna grupp redan ha.

_Vad sist beträffar banmästarna och deras placering under vissa förutsättningar
i 14 :e lönegraden, så borde de behandlats analogt med de i tjänsteförteckningen
upptagna stationsmästarna. Dessa lia nämligen också uppdelats
på olika lönegrader, en hel del har sålunda placerats i Idre lönegraden. Man
har ansett detta riktigt, alldenstund stationernas poängtal varierar. Banmästarnas
tjänstgöringsförhållanden äro ju precis enahanda i så måtto att tjänsteuppgifterna
variera från den ena sträckan till den andra, och den gruppen
borde vid det här tillfället också haft möjlighet att placeras i 14 :e lönegraden.
Kraven som ställas på denna personalgrupp ha ökats i hastig takt under
senare år.

Jag vill sluta med att säga, att utskottet i sitt ståndpunktstagande beträffande
de här punkterna ingalunda visat sig ha en från motionärerna så avvikande
mening som järnvägsstyrelsen och delvis också Kungl. Majit. Utskottet
har emellertid icke ansett sig böra gå utanför propositionen, och följaktligen
ha motionerna avslagits. Utskottets utlåtande är emellertid så positivt
inställt till de frågor, som motionen avser, att jag utan något särskilt yrkande
vill vädja till departementschefen att i enlighet med utskottets utlåtande ägna
dessa frågor nödig uppmärksamhet.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Gustafsson i Tenhult instämde häruti.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens järnvägar.

(Forts.)

Herr Lundgren: Herr talman! Vid behandlingen av motionerna I: 222 och
11:300 har utskottet anfört, att lönerna för däcks- och maskinbefäl på tågfärjorna
äro gynnsamma. Ja, jag håller med därom, när det gäller däcksbefälet
på färjorna, men maskinbefälets löner äro däremot icke gynnsamma. Utskottet
har i sitt utlåtande anfört bland annat: »Då i motionerna särskild vikt lagts
vid att övermaskinist erhåller en högre tjänstegrad än förste styrman, må
framhållas, att — även örn så i allmänhet är förhållandet inom handelsflottan

— skäl kunna anföras, som tala för en avvikelse härifrån för statsbanefärjornas
del. Uppmärksammas bör sålunda färjetrafikens säregna natur med bland
annat fart över en bestämd, tämligen kort sträcka och med täta återkomster
till hemorten. Utan att underskatta övermaskinisternas ansvarsfulla
ställning å fartyg med en så avsevärd maskinstyrka som ångfärjorna vill
utskottet framhålla, att ifrågavarande övermaskinister — ej minst genom tillgången
till fackkunnig vägledning och hjälp inom det egna verkets organisation

— äro förmånligare ställda än de i övrigt likvärdiga yrkesmän, som ha att
utöva sitt arbete på mera avlägsna farvatten.» Med detta skulle man kunna
tro, att utskottet menat, att övermaskinisten ombord å en ångfärja har tillgång
till de ingenjörer, som äro anställda i verket. Ja, men det förhåller sig
precis lika beträffande den befälhavare, som har befälet över däcksavdelningen.
Örn det skulle bli något fel på fartyget, är det ju fullkomligt klart att,
därest icke felet är rent mekaniskt, så att maskinisten skulle kunna avhjälpa
detsamma, även befälhavaren kan och måste anlita ingenjören i verket, men
icke förty har ju befälhavaren ställts i 26 :e resp. 24 :e lönegruppen. Här är
det emellertid icke fråga om relationerna mellan befälhavaren och maskinisten,
utan här är det fråga om förste styrmannen och maskinisten. Förste styrmannen
ombord i ett fartyg har gentemot sin närmaste överordnade ungefär samma
tjänsteställning som andre maskinisten i förhållande till sin närmaste överordnade.
Liksom förste styrmannen således närmast är underordnad befälhavararen
är andre maskinisten närmast underordnad övermaskinisten. Jag har
tittat efter vad sjölagen säger därom, och där finner jag, att befälhavaren är
ansvarig för däckstjänstens fullgörande, sett från såväl säkerhets- som ekonomisynpunkt.
Till däckstjänsten hör, utom rutinarbetet, även underhållet av
fartyget i de delar, beträffande vilket detta icke lagligen påvilar maskinisten.
Jämte ansvaret för utensilier och förnödenheter för däcksavdelningen följer
dylikt även för utrustningen med köksproviant. Befälhavaren har tillsyn beträffande
kosthållet såväl som det sanitära tillståndet ombord, så ock överinseendet
i fråga örn allmän ordning ombord. Däremot har en övermaskinist
överinseende över och ansvar för maskinavdelningen. Bestämmelserna äro i
sammandrag följande, nämligen att maskinisten har enahanda ansvar för maskintjänstens
fullgörande som befälhavaren har för däckstjänstens. Till maskintjänsten
hänför lagen underhållet icke allenast av allt egentligt maskineri,
utan också av fartygsskrovet inom maskin- och pannrum, kolboxar, tunnelrum,
vissa botten- och andra tankar etc., så ock av alla rörsystem, hydrostatisk
pncumatiska och elektriska anläggningar. Främste maskinisten åligger
tillika att halla uppsikt beträffande ali honom underställd personals icke endast
tjänsteutövning utan även förhållande eljest i tjänsten liksom att hålla
tillsyn i fråga örn dess bostäder etc. Främste maskinisten ansvarar för maskindagbokens
förande. Nu är det så, att när befälhavaren på grund av sjukdom
eller av annan orsak icke kan fullgöra sin tjänst, inträder förste styrman å
fartyget såsom befälhavare. Om övermaskinisten icke kail fullgöra sin tjänst,
efterträdes han av den maskinist, som kommer därefter. När det ligger så till,
menar jag, borde övermaskinistens löneställning bli någonting mellan befäl -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens järnvågar.

(Forts.)

havarens och förste styrmannens. Jag vill påpeka, att så är förhållandet å alla
de fartyg, som ägas av rederier. Ser man t. ex. på förhållandena å de danska
statsfärjorna, ligger övermaskinistens avlöning mellan befälhavarens och förste
styrmannens. Utskottet har framhållit, att förste styrmannen i vissa fall tjänstgör
som befälhavare. Han skall sålunda vara någon sorts reservbefälhavare.
Örn de uppgifter äro riktiga, som lämnats mig — det betvivlar jag icke — har
förste styrmannen, _ då han tjänstgör som befälhavare, en extra ersättning. Således
utgår, när färjan gör två enkla resor per dygn, en extra ersättning med kronor
11: 54 per dag. Gör färjan 4 enkla resor per dygn stiger dagavlöningen med
kronor 19:54 örn dagen. I förhållande till förste styrmans lön kan det vara
rimligt att övermaskinistens lön fastställes till någon lönegrupp över A 21. När
en förste styrman, då han tjänstgör som befälhavare, har så pass bra extra betalning
och hans ansvar i ordinarie tjänst är mindre än övermaskinistens, bör övermaskinisten
enligt min mening uppflyttas till en lönegrad över den 21 lönegraden.
Jag ber al^så, herr talman, att få yrka bifall till motionen II: 300.

Herr Hage: Herr talman! Jag har i detta ärende väckt en motion, som går
ut på att de föreslagna nya banbiträdesbefattningarna skulle väsentligt utökas
till antalet. När det gäller dessa lönegrader, är det som bekant Kungl.
Maj :t som bestämmer antalet befattningar, men i detta fall hade dock i propositionen
gjorts ett uttalande örn att denna nya befattning skulle tilldelas ett
visst antal -— tämligen ringa, tycker jag ■— innehavare. Från den utgångspunkten
har jag väckt motionen, med begäran om att utskottet skulle uttala
sig för, att det skulle bli ett större antal sådana banbiträdesbefattningar.

Utskottet säger att »utskottet har anledning antaga, att personalens önskemål
härutinnan bliva föremål för Kungl. Maj :ts bedömande vid fastställandet
av personalförteckning för befattningshavare tillhörande lönegraderna A 1—
A 20». Utskottet har ju inte därvidlag intagit någon avvisande inställning,
och jag hoppas att genom förhandlingar mellan järnvägsmannaförbundet och
Kungl. Majit samt järnvägsstyrelsen dessa befattningshavares krav skola bli
tillgodosedda. Ty när det gäller banavdelningen vid statens järnvägar, tror
jag man kan påstå, att de s. k. hefordringsplatserna utgöra en mycket ringa
procent av antalet befattningar i övrigt. Detta är mycket beklagligt, ty jag anser
det är förnuftigt, att man har ett någorlunda rimligt antal befordringsplatser
inom olika grenar av statsförvaltningen. Det stimulerar alltid till intresse
och kraftanspänning, att folk vet, att örn de sköta sig bra och arbeta
duktigt i statens tjänst, finns det möjlighet till någon befordran, även örn den
inte är så storartad. Nu torde det förhålla sig så med avseende på speciellt
denna grupp av befattningshavare, att befordringsmöjligheterna verkligen äro
oerhört små, vilket varit den närmaste anledningen till att denna motion väckts.

Jag skall inte nu framställa något yrkande utan skall endast uttala den förhoppningen,
att när denna fråga i fortsättningen kommer att behandlas ■—
eventuellt genom förhandlingar mellan staten och vederbörande fackorgan —
dessa synpunkter bli tillgodosedda på det sätt, jag föreslagit i motionen.

Häruti instämde herr Gustafsson i Tenhult.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Det ämne, som nu föreligger till
kammarens avgörande, är rätt stort så tillvida att det berör många tjänsteinnehavare.

Det är helt naturligt, att alla inte lia kunnat få sina önskemål tillgodosedda i
det förslag som här föreligger, men enligt de meddelanden som kommit utskotts -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens järnvågar.

(Forts.)

avdelningen till handa har det i stort sett vunnit tjänstemännens godkännande.
Det är givetvis nästan omöjligt för ett utskott att kunna bryta sönder ett sådant
avlöningsförslag, där ju befattningshavarnas inbördes relationer i detta avseende
äro så intimt förbundna, utan att detta skulle på ett mer eller mindre orättvist
sätt komma att beröra andra tjänsteinnehavare.

I fråga örn lönegrad A 8 har utskottet så att säga uttalat sitt gillande av
de synpunkter, som framförts av vissa motionärer, men har inte vågat sig på
att föreslå någon förändring av Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet inskränker
sig i stället till påpekandet, att örn det av rättfärdighetsskäl skulle visa sig
behövligt, utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t upptager frågan till prövning
och framlägger förslag örn ändring på den punkten.

Jag anser för min del inte att det här finns möjlighet för riksdagen att göra
något annat än att följa utskottets förslag, vilket också som sagt i stort sett
godtagits av samtliga tjänstemannagrupper, som beröras därav.

Jag tillåter mig, herr talman, att med dessa korta ord yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som innefattades i bifall till motionerna
I: 222 och II: 300; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvärv för postverkets räkning av tomter i Ostersund.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 30, i anledning av Kungl. , Förslag till
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn rätt att vid taxering till ororrät^l^t °m
kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta slcattehänaeavdrag
för avsättning till investeringsfond. ende åtnjuta

avdrag för

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde: avsättning tili

investerings Herr

Lundell: Herr talman! Jag har till det föreliggande betänkandet fo- fond.
gat ett särskilt yttrande. Jag vill tillåta mig att i korthet klarlägga dess innehåll.
Där påpekas först, att den förordning om rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfonder, som vi haft under
några år, har, när den nu prolongerats, också fått ett utvidgat syftemål. Förut
har den varit inriktad på konjunkturutjämning, nu får den till ändamål
att även hindra beskattning av vissa fiktiva inkomster och vinster, som ha
sammanhang med prisstegringen under kriget.

De i förordningen gjorda medgivandena gälla emellertid endast företag, som
driva vad skattelagen kallar »rörelse», och hittills lia de endast gällt av aktiebolag
och ekonomiska föreningar driven rörelse. Nu har den ifrågavarande
avdragsrätten i visst avseende föreslagits skola gälla även för fysisk person,
som driver rörelse. Jag har tillåtit mig påpeka, att också jordbruksnäringen
i nuvarande läge blir utsatt för viss beskattning av fiktiva vinster. Det är ju
så att byggnaderna under nuvarande krisförhållanden givetvis inte slitas
mindre än under förkrigstiden, per år räknat. Men de repareras och förnyas
inte nu under kriget i normal utsträckning. De medel, som under normala år

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förslag till förordning om rätt att i skattehänseende åtnjuta avdrag för
avsättning till investeringsfond. (Forts.)
skulle användas för att reparera och förnya byggnaderna, sparas i betydande
utsträckning, och därigenom komma jordbruksföretagens nettointäkter
att vid deklaration och taxering att vara större än de skulle vara, örn det vore
fråga örn en deklaration efter affärsmässiga grunder. Förhållandet blir detsamma
i fråga örn jordbrukets döda inventarier; de kunna inte heller förnyas
i normal omfattning under kriget — vi behöva bara tänka på hur omöjligt det
är att få in t. ex. gummiringstraktorer och lastbilar.

Det är dessa förhållanden, de fiktiva inkomsterna inom jordbruket — på
grund av eftersatt förnyelse av byggnader och döda inventarier — som tillsamman
med en onormalt stor försäljning av slaktdjur — på grund av foderbristen
under de två senaste stallfodringssäsongerna — äro orsaken till att
jordbruket vid taxeringen 1941, och såvitt jag vet även vid taxeringen i år,
redovisat stigande belopp såsom beskattningsbar kommunal inkomst. Det är
önskvärt, för att få likställighet emellan olika näringar och för att åstadkomma
en rättvis beskattning, att jordbruket liksom en hel del andra företag,
som driva s. k. rörelse, får skattefritt avsätta belopp till förnyelse efter kriget
av byggnader och inventarier.

Herr talman! Jag har endast velat lämna denna redogörelse och har intet
annat yrkande än det som utskottet framställt.

Under detta anförande övertog herr förste vice talmannen ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Då herr Lundell inte framställt något
annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan, kanske det skulle
kunna anses onödigt att yttra något vidare i detta ärende, men ela jag nu fått
ordet vill jag i alla fall påpeka, att den förevarande lagstiftningen ju anknyter
omedelbart till den beredskapslagstiftning på detta område, som vi haft sedan
1938 och som herr Lundell även omnämnde.

Det är här fråga örn en ytterligare utbyggnad av denna lagstiftning, en
lagstiftning vilken, som väl alla veta, mottagits med ganska stor tillfredsställelse
av näringslivet. I det föreliggande förslaget har man —- vilket kanske
skulle kunna här framhållas, då jag finner det ganska tilltalande — vid bestämmelsernas
utformande tagit hänsyn till den efter krigsutbrottet inträdda
prisstegringen. Utskottet har anslutit sig till departementschefens uppfattning
härvidlag men framhåller därutöver, att »enligt utskottets mening bör emellertid,
därest prisnivån skulle undergå ytterligare stegring i någon mera väsentlig
grad, erforderlig justering av förevarande procentuella tillägg» —- det
20-procentiga —- »äga rum». Detta utskottets uttalande är givetvis av en viss
betydelse.

Herr Lundell har inte framfört några erinringar emot propositionen. Han
hade emellertid gärna sett, att den hade kompletterats med vissa bestämmelser,
som skulle lia möjliggjort även för jordbruket att komma i åtnjutande
av denna avdragsrätt. Den är ju, som här påpekats, avsedd att medgivas endast
åt företag, som i skattetekniskt avseende driva »rörelse». Jag vill inte bestrida,
att herr Lundell både i sitt särskilda yttrande till betänkandet och nu
här i kammaren har anfört åtskilliga synpunkter av värde. Vad som emellertid
gör det svårt att tillmötesgå hans önskan är de tekniska omständigheterna. För
att sådant avdrag skall kunna medgivas, måste man fordra skyldighet att
föra handelsböcker; detta är i varje fall, såvitt jag förstått, skatteexpertisens
uppfattning. Herr Lundell anser att detta icke skulle vara erforderligt, utan
att tillräcklig kontroll skulle kunna vinnas genom användande av särskilt utarbetad
deklarationsbilaga. På den punkten råder dock en betydande oklar -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förslag till förordning om rätt att i skattehänseende åtnjuta avdrag för

avsättning till investeringsfond. (Forts.)
het, och herr Lundell har nu inte själv velat föra sin tanke vidare. Emellertid
är saken av betydelse, och jag föreställer mig att herr Lundell följer utvecklingen
på området med uppmärksamhet, och då kan han vid en annan riksdag
återkomma med ett mera utarbetat förslag i ämnet.

Som saken nu ligger till, herr talman, har jag givetvis endast ätt hemställa
örn bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr Lundell: Herr talman! Jag vill endast beträffande den senaste ärade
talarens uttalande, att efter hans förmenande jordbrukare, som skulle beviljas
denna rätt till avsättning, måste föra handelsböcker, säga att jag inte hyser
denna uppfattning. Och jag tycker att min uppfattning stödes av åtskilligt,
bl. a. av det förhållandet att man vid beräknande av krigskonjunkturskatt
begär av jordbrukarna en hel del rätt utförliga uppgifter på ett särskilt
formulär. Man kan säkerligen ordna med formulär, som även i denna punkt äro
tillfyllest för att skattemyndigheterna skola kunna kontrollera, att inga belopp
på ett orättmätigt sätt undandragas beskattning. Jag tror att det inte
möter någon svårighet att konstruera formulär, fullt tillräckliga för det här
avsedda ändamålet.

I annat fall finns naturligtvis också den möjligheten, att man stimulerar
jordbrukets övergång till affärsmässig bokföring genom att medge ifrågavarande
rätt till avsättning endast åt sådana, som lägga upp en godkännbar affäTsbokföring.
Det är en annan utväg, men jag skulle inte vilja rekommendera
den till användning i detta fall, då metoden skulle innebära en premiering av
större jordbruk med tillgång på mera utbildad personal och vilka alltså komme
i förmånligare ställning än mindre jordbruk, där innehavaren mångå
gånger inte har tillräckliga kunskaper för att gå i land med en affärsmässig
bokföring och kanske inte heller har tid att sköta den på grund av de krav,
som själva jordbruksarbetet ställer på honom.

Jag ber alltså att i denna punkt, herr talman, få vidbliva det påstående jag
gör i sista stycket av det särskilda yttrandet.

Härmed var överläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn visst undantag från bestämmelserna i
5 § förordningen den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt jämte en i ämnet
väckt motion;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i familjepensionshänseende
i statens pensionsanstalt för vissa prästerliga befattningshavare;
och

nr 53, i anledning av framställning från styrelsen för riksdagsbiblioteket örn
uppflyttning till högre lönegrad av ordinarie expeditionsvaktsbefattningen vid
biblioteket; samt

första lagutskottets utlåtande, nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den
23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtanden hemställt.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Motion angående
genomförande
av er,
djurskyddslagstiftning.

Motioner om
viss ändring
i 7 kap.
vattenlagen.

§ 16.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 49, i anledning av väckt motion
’ angående genomförande av en djurskyddslagstiftning.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Sundström i Vikmanshyttan: Herr talman! Efter behandling av första
lagutskottet har denna fråga vid fyrfaldiga tillfällen varit föremål för riksdagens
prövning. Riksdagen tog emellertid först 1935 positiv ställning till
ärendet och beslutade att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning
och förslag om särskild djurskyddslagstiftning.

o Någon utredning kom dock inte till stånd förrän 1937, men redan året därpå
var den färdig och förslag framlades örn en särskild djurskyddslagstiftning.
Sedan dess har frågan legat i justitiedepartementet och ingenting har
blivit åtgjort. Den 11 februari i år framställdes en fråga av herr Hansson i
Vännäsby till justitieministern, örn det var att förvänta en lagstiftning till
å.rets riksdag i denna sak. Svaret blev som bekant, att departementet var så
cverhopat med andra ärenden, att intet förslag kunde framläggas i år. Jag beklagar,
att ett sådant svar lämnades.

Anledningen till min motion var en händelse vid Hedemora domsaga, där en
jordbrukare var åtalad för misshandel av sina djur. Han hade icke under tre
år låtit korna komma ut i det fria. Fodertillgången utgjordes enbart av en
smula halvruttet hö, och ingen av korna lämnade någon mjölk. Vid rättegången
var man mycket tveksam, huruvida man skulle fälla mannen, och domaren
hade den uppfattningen, att örn den åtalade skulle ådömas böter i underrätten,
skulle han komma att frikännas, örn han överklagade domen i högre rätt. Nu
dömdes han emellertid, och något överklagande skedde icke, och domen stod
fast. Jag har dessutom i min motion pekat på två andra upprörande fall, där
underrätterna dömt vederbörande, men där dessa i högre rätt blivit frikända.
Det bevisar, vilka svårigheter som föreligga att med nuvarande lagstiftning
komma till rätta med förhållandena på detta område.

Nu har jag hört, att man inom utskottet framhållit, att de fall jag pekat på
i min motion inträffat på 1920-talet och att förhållandena nu skulle vara helt
andra. Jag vill då erinra, att den strafflagstiftning, som vi ha i denna fråga,
härleder sig från år 1921, alltså från tiden före de händelser, som jag relaterat
i motionen.

Utskottet har emellertid skrivit på ett sådant sätt, att jag icke anser mig
böra göra annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan. Visserligen
hemställer utskottet, »att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda», men i motiveringen har utskottet i själva verket tillstyrkt min motion.
Där heter det nämligen: »Utskottet delar motionärens uppfattning om
behovet av en ny djurskyddslagstiftning och understryker angelägenheten av
att en sådan snarast kommer till stånd.» Detta är precis vad jag yrkat i min
motion, och jag uttalar den förhoppningen, att justitieministern skall uppmärksamma
den motivering, som utskottet kommit med i sitt utlåtande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 17.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning av väckta motioner
örn viss ändring i 7 kapitlet vattenlagen.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft två inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 104 i första

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Motioner om viss ändring i 7 kap. vattenlagen. (Forts.)
kammaren av herr Andersson, Albert, m. fl. och nr 76 i andra kammaren av
herrar Hansson i Skediga och Andersson i Vigelsbo.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade riktats anmärkning mot vissa i
7 kapitlet vattenlagen intagna bestämmelser örn dämningsrätt, vilka ansetts
hindra en önskvärd torrläggning av försumpade marker. Motionärerna hade
i anslutning därtill hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville
begära skyndsam, allsidig utredning av i motionen berörda spörsmål samt
framläggande av de förslag, som erfordrades för en lösning av frågan.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! I föreliggande fråga har jag tillsammans
med herr Andersson i Vigelsbo väckt en motion. Saken är enligt vår
mening säkerligen av stor betydelse för landet. Vår tanke var, att man här skulle
kunna skapa möjlighet att komplettera en del ofullständiga jordbruk, samtidigt
som man skulle åstadkomma betydligt större produktion av livsmedel.
Det viktigaste härvidlag är emellertid kompletteringen av ofullständiga jordbruk,
och de trakter vi i första hand åsyftat äro vissa delar av Uppland -—
särskilt norra delen — och delar av Västmanland, trakter som höra till de stora
dämningsområdena.

Nu är det ju så, att enligt gammalt ha järnbruken däruppe fått dämningsrätt.
För att kunna driva järnhanteringen fingo de rättighet att lägga upp
stora dammar för erhållande av kraft, och samtidigt fingo de skogar för sin
järnhantering, så kallade rekognitionsskogar. Dessa gamla dämningsrätter
äro ännu gällande, men bruken äro, såsom kammaren känner till, på grund
av centraliseringen nedlagda. Jag skall nämna litet örn de arealer, som det
här rör sig örn. Det hela är områden på cirka 20,000 hektar sumpmark. Ett
markområde, de s. k. Flororna, är beläget i norra Uppland. Det dämmes upp
genom olika dammar. Ägare till dessa områden äro i stort sett bruksbolagen,
men enskilda småbrukare ha fått köpa jordlotter i utkanten av den stora myren.
Marken som dessa äga är naturligtvis icke direkt försumpad, men å andra
sidan har man icke möjlighet att odla den på samma sätt som örn den vore
torrlagd. Vid ett tillfälle, då jag var däruppe, visade mig en av jordbrukarna,
hur det såg ut på hans jord. Den igensåning han hade gjort hade blivit alldeles
förstörd, då vattnet stått kvar på marken ända fram till midsommar. Vid ett
annat tillfälle, då jag besökte trakten, träffade jag jordbrukare, som varit
med tidigare, då bruken varit i drift. De meddelade, att på den tiden vid bruksdriftens
gång hade vattenmängden lättat på områdena, så att de kunde få rätt
goda slåttermarker på ängarna somliga år och goda beten. Nu är allt detta
blott skönhetsvärden, örn man vill kalla det så, men ger intet, varken bete eller
skog.

Sedan ha vi en del dämningsrätter för kvarnarna, och det är kanske dem
utskottet tänkt på, när utskottet avstyrkt motionen. Vi ha t. ex. alldeles intill
Uppsala kvarnar. Där har man på ett ställe dämt upp ett område på 200 hektar
och på en annan ort två områden på vartdera 100 hektar. Vidare är det
ett område, som ligger delvis i Västmanland och delvis i Uppland. Där äro
många dammar, och området berör 10 kyrksocknar och har en areal av ungefär
3,000 hektar.

Jag skall nämna några siffror för de eventuella torrläggningsföretagen för
att visa, huru stora arealer det här är fråga örn. Det är Slada Norrån på omkring
100 hektar, Böle Kussilån på 200, Vafdsån på 200, Göksnåreån på 200,

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Motioner om viss ändring i 7 kaj), vattenlagen. (Forts.)

Florenia på 5,000, Fälaren på 450, Åkerby mossar på 500, Gåvastbo-Skälsjö
på 600, Leufsta bruk-Årböle-Forsmark på 2,500, Strömarenområdet på 800
och Sörängarna på 300 hektar. När man ser dessa siffror, måste man förvåna
sig över att utskottet kan säga, att frågan icke är av betydelse. Kulturingenjör
Otto Djurle har i ett föredrag vid svenska vall- och mosskulturföreningens
sammanträde i Stockholm just berört saken och framhållit, att mer än hälften
av jorden är odlingsbar och att en torrläggning av områdena skulle bli av stor
betydelse för trakten, särskilt då för de mindre jordbrukarna.

Utskottet stöder sig på uttalanden från de olika vattenrättsdomarna, som
ha avstyrkt förslaget. De som ha att göra med hithörande ting mer än andra
äro ju statens lantbruksingenjör^, och dessa hade på sitt årsmöte i Stockholm
till överläggningsämne: »Är tiden mogen för ändring av vattenlagens
kap. 7: 38?» »Mötet beslöt», heter det i protokollet, »att instämma i den vid
innevarande riksdag väckta motionens syfte att genom ändring av bestämmelserna
i vattenlagens kap. 7: 38 undanröja det missförhållandet, att betydelsefulla
torrläggningsföretag kunna förhindras genom förekomsten av nationalekonomiskt
sett mindervärdiga vattenverk.» Detta uttalande tycker man
skulle tillmätas viss betydelse, men utskottet bär i alla fall stannat för de av
vattenrättsdomarna gjorda uttalandena.

Vi ha icke begärt annat än en utredning i denna fråga, en utredning varigenom
man skulle söka klarlägga vilka vattenfall som skulle kunna behållas
och deras värde jämfört med jordbruksvärdet. Här ha vi haft stora bekymmer
i riksdagen rörande vår livsmedelsfråga, och man ställer sig därför frågande
inför andra lagutskottets handläggning av saken. Det är icke länge sedan vi
fattade beslut om en lagstiftning rörande expropriation av jord. Jag gick med
på förslaget den gången med tanke på dessa sumpmarker. Nu har man en
fråga, som gäller just möjligheten att skapa fram jord för att fullständiga en
del jordbruk uppe i norra Uppland. Jag skulle vilja rekommendera riksdagens
ledamöter att någon gång resa dit och se, hur man i vissa trakter däruppe brutit
upp sten från åkern och lagt stenmurar runt tegarna. Å andra håll kan man
resa mil efter mil efter landsvägarna och se prima åkerjord ligga indränkt i
vatten, så att jorden icke ger någon avkastning.

Utskottet menar kanske, att det finns vissa skäl för att icke gå med på en
utredning. Man säger kanhända, att landsbygden avfolkas och att det icke är
värt att skapa, till så mycket mer jord, då kanske ingen vill bruka den. Men
vi måste tänka på vår försörjningsfråga, och det är viktigt, att de jordbrukare,
som ha 10 ä 20 tunnland jord, genom torrläggning av områdena få
litet tillskottsjord, så att de kunna få en skälig bärgning. Utskottet förklarar
emellertid att »med hänsyn till det anförda och då några olägenheter av vikt
ej kunnat påvisas av de i motionen berörda lagbestämmelserna» utskottet icke
finner påkallat att för närvarande vidtages någon irtredning i det av oss motionärer
angivna syftet. Jag får säga, att det var med beklagande jag läste
utskottets kläm. Man kunde dock ha tagit hänsyn till vad som uttalats av lantbruksingenjörerna
i landet, vilka hela tiden funnit dessa dämningsrätter vara
en förlegad institution.

. Nu säger man, att det finns lag på att man kan lösa in dammarna. Ja, men
vi känna alla till, att dikningskostnaderna och kostnaderna för arbetskraften
äro betydligt högre än tidigare. Jordens avkastning och dess värde har icke
stigit i samma proportion. Detta gör, att båtnadsresultatet nog blir ganska
ringa i många fall.

När det gäller städerna lämnar ju staten viss subvention till byggnadsverksamheten
för att få byggnadsproduktionen i gång. Man måste då verkligen

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Motioner örn viss ändring i 7 kap. vattenlagen. (Forts.)
sätta i fråga, om icke riksdagen också skulle kunna medverka till att vi skola
få en produktion av livsmedel till stånd, när det gäller dessa stora markområden
och torrläggning av desamma. Örn man icke kan odla säd på liela områdena,
kunde man ändå genom en torrläggning få fram skogbärande mark.
Det är givetvis även för landet av mycket stor betydelse. Visserligen är det
de stora bolagen, som rå örn marken, men den skulle man å andra sidan genom
den expropriationslag, som andra lagutskottet så villigt lade fram, kunna lösa
in, och staten skulle sedan kunna torrlägga den och mot billiga arrenden upplåta
den till de jordbrukare däruppe, som ha ofullständiga jordbruk. Då skulle
det bli ränta på de pengar, som staten lade ned på jorden, och på samma gång
skulle möjlighet skapas för dessa människor att få sin bärgning. Här är icke
fråga örn marker, som äro belägna i trakter, där inga vägar gå fram. Järnvägen
går igenom områdena, bilvägar finnas överallt och de ligga mitt i ett
kulturcentrum. Där skulle det icke vara några svårigheter att verkligen få
fram en jordbruksbygd, som skulle lämna beskattningsbara inkomster och goda
möjligheter för vårt lands försörjning.

Men man märker tydligt tendensen här i riksdagen. Man vill taga det som
finns färdigt. Expropriationslagen gick lätt att få igenom. För den mötte
det inga hinder. Man vill gärna taga av jordbrukarna, som odlat sin jord, men
man vill icke skapa till något nytt. Jag försäkrar, att örn det tillsattes en
utredningskommitté och örn kommittéledamöterna gjorde en resa upp till de
trakter, som jag nu talat om, skulle de bli övertygade örn att en rättelse måste
komma till stånd och att de gamla dämningsrättigheterna från 1600- och 1700-talen böra skatta åt förgängelsen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till vår motion örn
utredning i det syfte, som jag här och i motionen berört.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Det senaste anförandet var en hel jordpolitisk
utredning, som jag icke vågar giva mig in på, då jag icke är expert.
Men jag har från mina långa levnad då och då hört talas örn torrläggningsföretag,
och jag måste säga, att dessa nog ibland äro rätt vanskliga. De utomordentligt
fina siffror, som den föregående ärade talaren gav rörande vad
man skulle kunna utvinna i Uppland genom ett torrläggningsföretag, förmodar
jag behöva verifieras ganska mycket. Det är så många fakta, som spela in,
när man börjar avleda vatten ur jorden, och det är icke alltid man når så goda
resultat. Men därom kan man ju ha olika åsikter. Vad utskottet emellertid
fäst sig vid är, att just den institution, som särskilt har att tänka på lantbruket
och dess möjligheter att utvinna det mesta möjliga ur jorden, nämligen
lantbruksstyrelsen, i detta fall ställt sig fullkomligt kallsinnig inför förslaget
och i stället framhållit, att man här icke bör rubba på de gamla bestämmelserna
om avvägning mellan torrläggnings- och vattenkraftsintressena.

Den ärade talaren nämnde några gånger om uppdämningarna. Jag vill påpeka,
att det i ett av de infordrade yttrandena talas örn dämningsrätterna. Det
säges där, att dessa äro en urgammal historia, som är farlig att rubba på. men
att något sådant skulle kunna tänkas icke såsom en separat sak utan i ett
större sammanhang vid en revision av vattenlagen som sådan. Vi komma i nästa
fråga just fram till vissa vattenlagsspörsmål, och i det sammanhanget har
mycket starkt framhållits risken av att börja i större utsträckning rubba på
vår vattenlag. Detta har kanske också något influerat utskottet.

De olika myndigheter, som vi vänt oss till, ha samt och synnerligen avstyrkt
den ifrågavarande motionen. Med stöd härav och särskilt med stöd av lantbruksstyrelsens
yttrande kan nog utskottet känna sig ganska lugnt för sitt

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Motion angående
vissa
ändringar i
4 kap. vattenlagen
m. m.

Motioner om viss ändring i 7 kap. vattenlagen. (Forts.)
utlåtande. Jag anser mig därför böra, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och fann
herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hansson i Skediga begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

§ 18.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av väckt motion
angående vissa ändringar i 4 kapitlet vattenlagen m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft en inom andra kammaren
väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 74, av herr Hedlund i Östersund
m. fl. I motionen hade berörts vissa förhållanden avseende vattenbyggnadsföretag
för kraftändamål. I samband därmed hade i första rummet riktats anmärkningar
mot vissa i 4 kapitlet vattenlagen upptagna stadganden örn särskilda
villkor beträffande större vattenkraftanläggningar och vattenregleringar.
Motionärerna hade hemställt, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla örn en allsidig utredning av i motionen berörda frågor.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av motionen II: 74, måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

A. låta föranstalta örn skyndsam översyn av lagen den 20 oktober 1939 med
särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering samt för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda; och

B. låta snarast möjligt verkställa utredning av frågan, huruvida de i vattenlagen
upptagna bestämmelserna örn bygdekraft och regleringsavgifter kunde
anses tillfyllest för det med dem avsedda syftet, samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr De Geer: Herr talman! Jag skall be att få framföra litet kritik mot
den Muddusmentalitet, som jag skymtar bakom den föreliggande motionen och
utskottets utlåtande. Det är ett nytt ord, men jag åsyftar därmed en mentalitet,
som vill sätta naturskyddssynpunkterna framför de ekonomiska synpunkterna.
Muddusfrågan var såtillvida ofarligare, som den riktade sig mot potentiella
tillgångar. Denna motion riktar sig mot i hög grad aktuella tillgångar och är
sålunda farligare.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Motion angående vissa ändringar i 4 kap. vattenlagen m. m. (Forts.)

Jag har all respekt för de bygdesynpunkter, som framförts i motionen, men
jag ställer mig tveksam gentemot naturskyddssynpunkterna. Det är här som i
liknande frågor ett problem örn avvägning mellan de olika synpunkterna. Men
är icke tidpunkten mycket illa vald för en utredning nu? Alla myndigheter
äro överhopade av synnerligen aktuella ärenden på området. Vi lia hört talas
örn ransonering av den elektriska kraften och om ett forcerat utbyggande av
anläggningarna, och de flesta myndigheter och andra institutioner, som lia
tillfrågats, ha såtillvida avstyrkt motionen, att de önskat ställa utredningen
på framtiden. Det har vattenfallsstyrelsen gjort, och det har gjorts av Indalsälvens
regleringsförening m. fl. Alla ha åberopat, att man för dagen har
viktigare och för vårt dagliga liv mera brännande frågor att syssla med och
att det skulle taga vederbörandes tid obehörigt i anspråk, örn de skulle tvingas
verkställa en skyndsam utredning i denna fråga, som mycket väl kan ställas
på framtiden.

Jag ber med dessa ord närmast såsom en demonstration, herr talman, att få
yrka avslag på punkt A i utskottets hemställan men har intet yrkande beträffande
punkt B.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill framhålla, att det icke är någon Muddusmentalitet,
som ligger bakom utskottets tillstyrkande av motionen. Hade
så varit fallet, skulle jag icke ha varit bland dem, som tillstyrkt en utredning
i frågan. Den sak det här gäller är frågan, huruvida profitintresset skall i
samma utsträckning som hittills bli tillgodosett och det allmännas och bygdens
intresse bli tillbakasatt. Det är huvudspörsmålet. För min del vill jag säga,
att jag helst skulle ha sett, att motiveringen till utlåtandet hade fått en mera
principiell inriktning än den nu faktiskt har. Jag var med i det utskott, som
år 1918 utarbetade den lagstiftning, vilken ännu i stort sett gäller på detta
område. Jag är övertygad om, att den proposition som då framlades, och det
beslut, som då fattades, icke skulle ha fått en sådan form, om det parti jag
tillhör vid det tillfället hade haft en starkare ställning i kamrarna. Men nu
förhåller det sig så, att det fanns då, utom alla de vattenfall vi ha här i landet,
ett olycksfall i den svenska politiken, och det var dåvarande första kammaren.
Det var den, som dikterade denna lagstiftning, som tillgodosåg profitintresset
mera än som kan anses skäligt. Resultatet har just blivit det, som påpekats
i motionen. Det har blivit, att bygden och landet få ringa avkastning av vattenkraftsutbyggnaden,
under det att det enskilda företagareintresset -—- visserligen
med det undantag, då staten själv bygger kraftverken •—■ blir i högsta
grad tillgodosett.

Nu är min principiella inställning i dag densamma som år 1918. Det var då
en mycket lång principdebatt — den varade från kl. 12 på dagen till kl. 2
på natten. Min uppfattning är den alltjämt, att vatten — lika litet som luften
— bör betraktas såsom enskild egendom. Jorden är, kan man säga, till stor
utsträckning enskild egendom. Men vatten och luft äro allmän egendom. Det
var också den principen, vi arbetarrepresentanter handlade efter, då vi gingo
fram med ett flertal reservationer år 1918. Men det, blev en lagstiftning därhän,
att företagarna på området tillgodosågos på det allmännas bekostnad.
Jag vill i det sammanhanget erinra örn en episod, som inträffade när denna
lagstiftning skulle överarbetas. Det var då fråga örn alt få en tekniskt mycket
kunnig man in i utredningskommittén. Han lovade att gå med under ett villkor,
nämligen att ingen socialdemokrat skulle vara med i kommittén. Jag
tror, att det är ett ganska tydligt uttryck för hurudan denna lagstiftning är.
Den borde vara förtjänt av att bli föremål för en allmän omarbetning. Skulle
vi i dag, med den sammansättning riksdagen nu har, gå in för en lagstift -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Motion angående vissa ändringar i J kap. vattenlagen m. m. (Forts.)
ning, skulle den säkerligen icke komma att se ut på det sätt den nuvarande
lagstiftningen gör.

Detta är min motivering. Den är icke så mycket Östersundsbetonad, utan
mera allmänt Norrlands- och riksbetonad.

Från den utgångspunkten ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr De Geer: Herr talman! Jag vill bara förtydliga mitt yrkande. Det
uppfattades tydligen icke, ty herr Hage uppehöll sig egentligen endast vid
den sida av saken, som beröres i punkt B av utskottets hemställan, vilken jag
icke har något att invända emot. Jag yrkar bifall till utskottets hemställan
utom i punkt A. Jag går däremot med på punkt B.

Herr Håstad: Herr talman! Det var herr Hages yttrande, som uppkallade
mig. Han ville göra gällande, att örn vattenlagen kommit till stånd några
år efter 1918 eller helst vid den tidpunkt, då det socialdemokratiska partiet
fått majoritet i andra kammaren, skulle lagen haft en annan utformning än den
fått. Han ville beteckna den omständigheten, att frågan löstes 1918, som ett
olycksfall i Sveriges historia. Jag är icke så säker på, att denna uppfattning
är riktig. Jag vill blott konstatera, att den diskussion, som förts huvudsakligen
i Jämtland och givit anledning till motionen och det eniga utskottsutlåtandet,
icke så mycket rört verkningarna av 1918 års lag som fastmer verkningarna
av 1939 års lag, alltså en lag som tillkommit just under den tid, då
det parti herr Hage talade örn haft det stora inflytande, som vi alla känna till.
Men för att nämna endast ett par ord örn 1918 års lagstiftning antager jag,
att herr Hage nu liksom under 1918 års riksdagsdebatt och liksom vid andra
tillfällen gärna skulle vilja som förebild peka på det sätt, varpå vattenlagstiftningen
genomförts i Norge och vissa andra länder. Jag vill begagna tillfället
att säga, att den koncessionslagstiftning, som först år 1906 och sedermera
under 1910-talet infördes i Norge och som förestavades av speciella
skäl, nämligen önskan att förhindra att utländska intressen bemäktigade sig
vattenfallen, nu är synnerligen omstridd där. Jag vill icke förlänga debatten,
men jag skulle kunna draga fram många både enskilda och offentliga uttalanden
örn de ogynnsamma verkningarna av denna vattenlagstiftning för det
norska kraftväsendets utveckling. Örn man jämför 1930-talets utbyggnadssiffror
i Sverige och Norge, finner man sålunda, att i Sverige har man under
1930-talet byggt ut ungefär motsvarande 50 % av de tidigare utbyggda vattenfallen
eller cirka 7 % per år, medan man i Norge delvis till följd av den
hämmande lagstiftningen icke kommit upp till mer än ungefär 3 °° per år.
Det är först nu, sedan tyskarna ha kommit och fullkomligt skjutit åt sidan den
hittillsvarande koncessionslagstiftningen, som det åter blivit fart i vattenfallsbyggnaderna.
Jag kan naturligtvis icke säga, att jag på basis av det material,
jag hunnit under veckan gå igenom, kunnat skaffa mig tillräcklig överblick
över den norska lagstiftningen i jämförelse med den svenska, men jag
vill framhålla dessa synpunkter och betona, att den norska lagstiftningen varit
till hinder just för ett utnyttjande av vattenkraftstillgångarna. Snarast
är det väl så, att går man herr Hages väg, kommer man nära den typ av vattenlagstiftning,
som exempelvis den nationalsocialistiska regimen i Tyskland införde
år 1935, då man praktiskt taget ställde hela vattenkraften under den
mest rigorösa kontroll och lät de enskilda intressena alldeles förkvävas. Jag
har bara velat göra dessa allmänna uttalanden för att det icke skall stå oemotsagt,
när man på det sätt som skett uttalar en förkastelsedom över 1918 års
lagstiftning.

Till sist vill jag tillägga, att i det lagförslag, som framlagts av en kom -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Motion angående vissa ändringar i 4 kap. vattenlagen m. m. (Forts.)
mitté i Finland, har nian — så långt jag kunnat taga del av saken genom ett
referat i Teknisk tidskrift — gått ungefär den svenska vägen och anlagt mer
nationalekonomiska än provinsiella synpunkter på vattenkraften.

Herr Hage: Herr talman! Gentemot den siste ärade talaren vill jag säga,
att även örn det skett en viss ändring i 1918 års lagstiftning genom 1939 års
beslut, så är grundvalen för denna lagstiftning alltjämt den, som lades år
1918. Det uttalande jag gjorde torde alltså vara riktigt.

Herr Håstad jämförde förhållandena i Norge och Sverige. Jag tror, att det
är mycket svårt att med utgångspunkt — särskilt från nuvarande förhållanden
i Norge — komma till en uppfattning, örn huru dessa spörsmål te sig i
Norge. Så mycket är säkert, att under den tid den av herr Håstad berörda
lagstiftningen existerat, har det gjorts utbyggnader i Norge. Sedan är det
ganska naturligt, att det finns vattenkraftskapital, som är intresserat av att
det i den press, som det dominerar över, ständigt framhålles, hur orimlig en
sådan lagstiftning är, som tillgodoser det allmänna intresset framför profitintresset.
Så är det inom alla områden av samhällslivet. Men jag tror, att
alltjämt liksom år 1918 existera i en del länders lagar bestämmelser, som äro
utformade efter de riktlinjer, som jag nämnde örn.

Jag måste framhålla ännu en gång, att det är mycket svårt att tänka sig, att
vattnet skall betraktas såsom enskild egendom. Det var en gammal åskådning,
som existerade under många år — och som grundade sig på denna uppfattning
— att det fanns något, som hette kungsådra. Begreppet håller kanske
nu på att försvinna. Men folk från alla möjliga samhällsgrupper och åskådningar
ansåg, åtminstone förr i världen, att det fanns viss reson i, att det
existerade en kungsådra, som var allmän egendom, och vars avkastning skulle
tillfalla hela landet och hela befolkningen och icke hamna hos storkapitalet.

Detta är vad jag har velat säga i denna fråga. Jag upprepar mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, framställde herr förste
vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock
på bifall till det av herr De Geer under överläggningen framställda yrkandet;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
särskilda skyddsåtgärder för vissa kraftanläggningar, m. m.; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. förordningen den 3 juni 1938
(nr 360) örn lindring i obemedlades och mindre bemedlades tandvårdskostnader
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 20.

Föredrogos vart för sig och lades till handlingarna jordbruksutskottets
memorial:

nr 41, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter; och

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

nr 42, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av vattenfallsstyrelsen
under åren 1940 och 1941 försålda och bortbytta tomter och
områden.

§ 21.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 341,
•med förslag till lag örn kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt
m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 22.

Förstatligande Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl.
av den ali- Maj :ts proposition angående förstatligande av den allmänna väghållningen på
manna vag- lanr]et nr 122, samt i anslutning därtill väckta motioner.

hållningen pa’’

landet. Genom propositionen nr 122 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för den 6 mars
1942, lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av föredragande
departementschefen angivna huvudgrunderna för ett förstatligande av
den allmänna väghållningen på landet och vissa därmed sammanhängande
frågor.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
åtskilliga med anledning av propositionen väckta motioner.

I de likalydande motionerna 1:219 av herr Johansson, Johan Bernhard,
m. fl. och II: 293 av herr Lindmark m. fl. hade yrkats »att riksdagen måtte
dels som sin mening uttala att den föreliggande propositionen nr 122 icke bör
läggas till grund för ett förstatligande av den allmänna väghållningen på
landet, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t begära fortsatt allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan örn behövliga reformer på vägväsendets område».

I motionen 11:294 av herr Åquist hade yrkats avslag på Kungl. Maj:ts
proposition nr 122 angående förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet.

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte såsom eget yttrande angående de genom förevarande
proposition framlagda huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet åberopa vad utskottet i sin motivering anfört;

2) att de likalydande motionerna I: 204 och II: 273 samt motionen II: 296
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under 1) här ovan;

3) att motionen 11:295, i den mån den icke kunde anses besvarad genom
utskottets hemställan under 1) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

4) att de likalydande motionerna I: 219 och II: 293 samt motionen II: 294
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Johansson, Johan Bernhard, Eklund,
Pettersson i Hällbacken, Staxäng, von Seth och Lindahl, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

1) att riksdagen såsom yttrande i anledning av förevarande proposition
måtte uttala, att riksdagen icke kunnat godtaga den av departementschefen
förordade reformen beträffande vägväsendet;

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa örn en allsidig
och förutsättningslös utredning rörande utjämning av landsbygdens väg -

Onsdagen den 3 juni 1042 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
skattebörda samt rörande i övrigt behövliga reformer på vägväsendets område; 3)

att motionerna 1:204 och 219 samt 11:273, 293, 294, 295 och 296,
i den mån de icke kunde anses besvarade genom utskottets hemställan under
1) och 2) här ovan, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; oell anförde därvid:

Herr statsrådet Rosander: Herr talman! Den fråga, som nu är föremål för
riksdagens behandling och avgörande, är av en betydande storleksordning och
stor räckvidd, och örn det av Kungl. Maj :t nu framlagda förslaget vinner riksdagens
bifall och ett förstatligande av vägväsendet på landet i anledning härav
kommer till stånd, bliva verkningarna av förslagets genomförande av genomgripande
beskaffenhet på ett flertal områden.

Med hänsyn till frågans vikt och betydelse bär Kungl. Maj:t också ansett
det lämpligt att på detta stadium av arbetet inhämta riksdagens yttrande angående
huvudgrunderna för ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet.

I det läge, vari denna fråga befinner sig efter utskottsbehandlingen, saknar
jag anledning att här nu redogöra för samtliga de skäl, som tala för ett förstatligande,
och de skäl, som tala mot en sådan vittgående åtgärd. Skälen för
och emot äro utförligt behandlade i propositionen och hava i utskottsutlåtandet
överskådligt och Märt sammanförts, och jag kan därför här hänvisa till
denna sammanställning. Efter redovisning av samtliga dessa skäl för och emot
och en avvägning av skälens vikt och betydenhet kommer utskottets majoritet
å sid. 10 i utskottets utlåtande till det resultatet, att ett förstatligande av vägväsendet
på landet skulle medföra betydande fördelar. Efter det utskottet närmare
angivit dessa fördelar har utskottet funnit sig böra tillstyrka statens
övertagande av den allmänna väghållningen på landet.

Sedan utskottet sålunda i huvudsak biträtt förslaget, behandlar utskottet i
fortsättningen av utlåtandet en del detaljspörsmål och anger därvid sin ståndpunkt
till desamma. Vad utskottets majoritet härutinnan anfört finner jag icke
anledning upptaga till närmare behandling, då detsamma i sin helhet är av den
vikt och betydelse att det bör beaktas vid den fortsatta behandlingen av det av
Kungl. Maj:t framlagda förslaget, örn riksdagen nu fattar positivt beslut i
frågan.

Reservanterna i utskottet synas i stort sett vara ense med majoriteten i fråga
örn vilka skäl, som tala för och emot ett förstatligande. Örn vikten och betydelsen
av skälen och deras adderade kraft råder dock meningsskiljaktighet mellan
utskottets majoritet och reservanterna. Reservanterna hemställa nämligen, under
framhållande av att de icke kunnat godtaga den av departementschefen förordade
reformen, örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande utjämning
av landsbygdens vägskattebörda samt rörande i övrigt behövliga reformer
på vägväsendets område.

Jag medger gärna, att här liksom så ofta annorledes skälen kunna vara åtminstone
i viss mån svårbedömda, och att det är förenat med betydande svårigheter
att i detta komplicerade spörsmål riktigt bedöma desamma. Verkan i
framtiden av ett visst skäl kan ej med visshet förutsägas. Flera faktorer, som
måhända ligga förborgade i den framtida utvecklingen, kunna här komma till
och giva det förmodade resultatet en annan storleksordning än den, som man
nu kan hoppas.

Även med beaktande härav och efter tagen del av vad reservanterna anfört

Andra kammarens protokoll 19J$. Nr SI. 5

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
synes mig dock anledning saknas att frångå den ståndpunkt, som intagits i
propositionen oell i utskottets utlåtande.

Till stöd härför vill jag utöver och vid sidan av vad propositionen och utlåtandet
innehålla anföra följande.

Departementschefen är ense med reservanterna därutinnan, att den nuvarande
vägorganisationen i stort sett väl handhaft sina uppgifter. Vägarna ha i
allmänhet väl tillgodosett trafikens starkt stegrade krav. Av det förhållandet,
att den nuvarande organisationen har sina förtjänster, kunna dock icke dragas
alltför vittgående slutsatser. Man kan sålunda icke därav sluta, att en statlig
vägorganisation skulle vara mindre lämpad att ombesörja väghållningen än den
nuvarande. Det torde icke med fog kunna bestridas, att en statlig vägförvaltning
under enhetlig ledning har större förutsättningar att effektivare utnyttja
personal och maskiner. Personalen kan disponeras för uppgifter i alla delar av
landet. Aven maskiner kunna oberoende av vägdistriktens nuvarande gränser
dirigeras till de platser, där de bäst behövas, varigenom maskinuppsättningen
begränsas. Vidare vinnas större förutsättningar för gemensamma inköp för förrådsrörelsen.
Härigenom kunna mellanhänder elimineras och inköpen göras på
lämpliga tidpunkter, något som måste förväntas leda till en minskning av kostnaderna
för förrådsrörelsen.

Till stöd för sin hemställan ha reservanterna bl. a. åberopat, att 19 länsstyrelser
avstyrkt sakkunnigförslaget. Granskar man emellertid de skäl, som länsstyrelserna
därvid framfört mot reformen, skall man finna, att de anförda
skälen i huvudsak rikta sig mot det sätt, varpå de sakkunniga utformat den
statliga vägorganisationen. De framförda argumenten torde däremot i stort
sett, såsom nyss framhållits, icke komma att träffa den statliga vägorganisation,
som förordats av kommunikationsministern.

I varje fall är denna sak oviss. Kommunikationsministern har nämligen i
stor utsträckning tillgodosett de synpunkter, som framkommit i länsstyrelsernas
yttranden. Sålunda har de sakkunnigas förslag jämkats i mycket betydelsefulla
hänseenden. För att skapa garantier för att de lokala synpunkterna skola bliva
vederbörligen beaktade vid vägfrågornas prövning, ha länsstyrelserna sålunda
tillförsäkrats ett betydande inflytande på vägfrågornas avgörande. Detta har
skett genom att länsstyrelserna givits befogenhet att med vissa undantag föranstalta
om upprättande av arbetsplan och kostnadsförslag beträffande vägbyggnadsföretag
samt uppgöra förslag till vägfrågors avgörande. Dessa förslag
lia givits större tyngd genom föreskriften, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— örn den vid prövning av sådant förslag finner sig vara av annan mening
än länsstyrelsen — skall underställa ärendet Kungl. Maj :ts prövning. För att
skapa större _ förutsättningar för ett intimt samråd mellan länsstyrelserna och
vägorganisationen har distriktsindelningen anpassats efter länsindelningen samt
vägdirektörerna gjorts till föredragande i länsstyrelserna vid ärendenas handläggning.
Genom de jämkningar, som sålunda skett i sakkunnigförslaget, ha
länsstyrelserna bibehållits vid ett faktiskt inflytande på vägfrågorna, som
torde vara lika stort som det inflytande, som länsstyrelserna för närvarande ha.

Alla äro ense örn att nu gällande grunder för vägväsendets finansiering icke
äro tillfredsställande ur skattesynpunkt. Alla äro vidare ense örn att missförhållandena
beträffande väghållningsbördans fördelning äro så stora, att ett
avhjälpande av denna ojämnhet framstår såsom ett oeftergivligt krav ur rättvisesynpunkt.

Det har icke från något håll bestritts, att ett förstatligande av vägväsendet
skulle avhjälpa dessa brister.

Reservanterna inom utskottet synas emellertid hålla för sannolikt, att de
brister, som här föreligga i fråga örn vägskattebördans fördelning, kunna av -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
hjälpas även med ett bibehållande av vägväsendet såsom en kommunal angelägenhet.
och lia därför hemställt örn utredning härom. De ha till stöd för denna
sin begäran bland annat åberopat ett uttalande av departementschefen — ett
uttalande, som emellertid givits i ett annat sammanhang.

De brister, som vidlåda den nuvarande ordningen för väghållningsbesvärets
fördelning, kunna sägas i huvudsak vara tre.

För det första är besväret inom distrikten icke jämnt fördelat mellan skattebetalarna,
då fastigheterna få vidkännas hårdare beskattning än övriga
skatteobjekt.

För det andra är besväret mj-cket ojämnt fördelat mellan olika vägdistrikt,
beroende huvudsakligen på olikheter i fråga örn väghållningens omfattning
och skatteunderlagets storlek.

För det tredje föreligger en betydande disproportion mellan landsbygdens
och städernas bördor för väghållningen.

Ostridigt torde vara, att önskemålet om likställighet mellan fastighet och
inkomst inom samma distrikt i fråga örn skyldighet att bidraga till vägväsendet
kan realiseras utan ett förstatligande av detta. Vidare torde man —
på sätt vägstyrelsemas förbund ifrågasatt — kunna genom en diffenrentiering
av statsbidragen i förhållande till väghållningens omfattning och skatteunderlagets
storlek åstadkomma en väsentlig utjämning av väghållningsbördan
mellan de olika vägdistrikten. Skall emellertid vägskatten göras lika stor
eller i det närmaste lika stor i alla distrikt och staten sålunda betala återstoden
av väghållningskostnaderna, vilket blir en följd av förbundets förslag,
innebär detta, att intet vägarbete kan utföras utan att det sammanlagda beloppet
av statens utgifter påverkas därav. Med en sådan ordning skulle det
icke vara möjligt att tillerkänna distrikten något nämnvärt inflytande på
vilka arbeten som skola utföras. Staten måste därför förbehålla sig att bestämma
omfattningen av dessa. Den statliga kontrollen måste därjämte göras
så stark, att förvaltningen bleve praktiskt taget förstatligad.

Men även om dessa olägenheter skulle till äventyrs tillmätas mindre betydelse,
skulle de ifrågasatta åtgärderna likväl icke åvägabringa någon fullständig
utjämning av bördorna för de för den allmänna samfärdseln nödiga
trafiklederna. Den nuvarande disproportionen mellan landsbygdens och städernas
bördor härför skulle alltjämt bestå. Det kan emellertid icke anses rimligt,
att kostnaderna för väghållningen på landet ■—• sedan denna blivit en
gemensam angelägenhet för hela riket — skall drabba landsbygden väsentligt
hårdare än städerna. Huru denna disproportion mellan landsbygdens och
städernas bördor skall kunna utjämnas med ett bibehållande av nuvarande
ordning, ha varken reservanterna eller någon annan kunnat antyda. Det torde
praktiskt sett icke vara möjligt att åstadkomma någon utjämning i förevarande
hänseende, örn vägväsendet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet.
Även om statsbidragen till städernas väg- och gatuhållning helt indroges
■—• en tanke, som av flera skäl icke synes kunna förverkligas — skulle
landsbygden alltjämt bära en proportionellt större del av väghållningskostnaderna
än städerna. Det är visserligen teoretiskt tänkbart att genom en väsentlig
höjning av statsbidragen till vägdistrikten vinna cn utjämning, men
distriktens andel av väghållningskostnaderna skulle då bli så liten, att det
kommunala självansvaret skulle praktiskt taget gå belt förlorat.

Man torde sålunda kunna utgå från, att det icke med beaktande av de
praktiska och ekonomiska synpunkter, som måste läggas på detta problem, är
möjligt att åstadkomma den önskvärda utjämningen av väghållningsbördorna,
örn vägväsendet skall bibehållas såsom en kommunal angelägenhet, och att
elen utjämning, som vid ett sådant bibehållande kan vinnas, är förenad med

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
betydande olägenheter. Därmed synas grunderna för reservanternas yrkande
om partiella reformer i förevarande hänseende bortfalla.

Det är emellertid icke endast önskemålet att vinna en rättvis fördelning av
väghållningskostnaderna, som ur slcattesynpunkt talar för ett förstatligande
av vägväsendet på landet. Vid de överläggningar, som inom kommunikationsdepartementet
ägt rum med representanter för kommunalskatteberedningen,
ha dessa framhållit, att ett förstatligande av vägväsendet skulle medföra en
önskvärd minskning av skattetrycket på landsbygden samt underlätta en allmän
skatteutjämning i riket och därmed lösningen av kommunalskattefrågan.
För beredningens synpunkter på förstatligandefrågan torde jag icke behöva
närmare ingå, då ledamöter i beredningen torde — örn så kan bliva önskvärt
-— komma att här närmare redogöra för spörsmålet i denna del.

Mot ett förstatligande ha reservanterna vidare anfört, att en sådan reform
skulle innebära ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen och leda till att
de lokala vägintressena icke skulle kunna tillgodoses.

Häremot må till en början framhållas, att väghållningen genom motortrafikens
utveckling blivit en gemensam angelägenhet för hela folket och sålunda
en uppgift av statlig natur. Om så är fallet — och härom synes någon
meningsskiljaktighet icke råda — kan det icke resas några principiella betänkligheter
mot att staten genom egna organ övertager väghållningens ombesörjande,
i all synnerhet som dessa organ måste antagas hava större tekniska
förutsättningar för denna uppgift än vägdistriktsorganen.

Vad angår invändningen örn att de lokala vägintressena icke skulle kunna
behörigen tillgodoses, örn vägväsendet förstatligas, må erinras, att det lokala
inflytandet på vägfrågors avgörande redan nu är mycket begränsat. Även
med nu gällande ordning är det de statliga myndigheterna, som bestämma
vilka vägar som skola byggas. De kommunala organen lia endast rätt att
taga initiativ och att yttra sig i alla vägfrågor samt att överklaga de statliga
organens beslut. De befogenheter, som sålunda tillkomma vägdistriktsorganen,
skola emellertid i praktiskt taget oförändrad omfattning överflyttas
på vägnämnder och länsvägnämnder. I stort sett torde därför förslaget
icke komma att begränsa det lokala inflytandet på vägfrågorna.

Ett förstatligande nödvändiggör väl en viss centralisering av beslutanderätten
i vägfrågor. Utskottsreservanterna befara, att det centrala verket vid
»sitt avvägande mellan skilda behov kan komma att fatta beslut, vilka för
den berörda bygden te sig otillfredsställande». Härtill må genmälas att det
ingalunda är säkert, att den dragkamp mellan olika bygdeintressen, som
nu ofta förekommer, alltid utfaller rättvist. Förutsättningarna för en ändamålsenlig
och rättvis fördelning av de medel, som bliva tillgängliga för vägbyggnadsföretag,
torde vara större, om avgörandet ligger hos en central myndighet,
som har överblick över vägbyggnadsbehoven i hela riket. Genom den
för ett par år sedan införda bestämmelsen, att flerårsplanerna skola godkännas
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, har denna för övrigt redan nu fått
ett betydande inflytande på vägfrågornas avgörande. Någon fara för att centraliseringen
skall medföra, att de lokala synpunkterna icke skola bliva tillräckligt
beaktade vid styrelsens prövning, torde med hänsyn till det inflytande,
som enligt departementschefens förslag skall tillkomma länsstyrelserna,
icke vara att räkna med.

Det Ilar även gjorts gällande, att förstatligandet skulle leda till ett_ gynnande
av huvudvägarna till förfång för bygdevägarna. Med hänsyn till de
små vägarnas betydelse för det ekonomiska livet i hela landet är det givetvis
av vikt, att bygdevägarna underhållas och utbyggas. För att säkerställa bygdevägnätets
förbättrande i tillfredsställande mån har utskottet föreslagit, att

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
ett särskilt anslag skall beviljas för förbättringsarbeten på bygdevägar. Vad
utskottet sålunda föreslagit synes värt stort beaktande. Särskilda anslag
skulle vidare beviljas för nyanläggning av landsvägar och ödebygdsvägar.
Uppdelningen av vägmedlen på olika anslag torde bereda riksdagen möjlighet
att tillse, att bygdevägnätet utbygges i den takt, som kan finnas lämpligt.
Reservanternas farhågor i nu berörda avseende förefalla vid sådant förhållande
ogrundade.

Mot ett förstatligande har även invänts, att det skulle leda till en ökning
av totalkostnaderna för väghållningen. I reservationen framhålles såsom sannolikt,
att administrationskostnaderna efter ett förstatligande skulle avsevärt
överstiga de nuvarande. Det är givetvis vanskligt att nu uttala sig härom.
Det må emellertid erinras, att de sakkunniga efter ingående beräkningar kommit
till den uppfattningen, att reformen skall leda till en minskning av dessa
kostnader. Den av departementschefen förordade distriktsindelningen torde
visserligen föranleda något högre kostnader än om distriktsindelningen skett
i enlighet med de sakkunnigas förslag. Å andra sidan har i propositionen
föreslagits en viss begränsning av den av de sakkunniga förordade personalstaten.
Bland annat har sålunda byggnadsorganisationen beskurits. Men även
om administrationskostnaderna skulle mot beräkningarna komma att stiga
något efter ett förstatligande, torde detta betyda mindre för totalkostnadernas
storlek. Hänsyn måste nämligen även tagas till den större effektivitet,
som en statlig vägorganisation helt visst kan förväntas medföra.

I reservationen har även berörts frågan örn den nuvarande kontrollen och
gjorts gällande, att i kontrollavseende en försämring skulle ske i fråga om
vägmedlens användning. Det är visserligen sant, att den kommunala revisionen
skulle upphöra i och med ett förstatligande. Å andra sidan kommer den
statliga kontrollen att stärkas. Varje utbetalning kommer att bliva föremål
för ingående granskning av utbildade revisorer. Genom en noggrannare statistik
blir det möjligt att upptäcka förekommande fel. Slutligen skall hela vägförvaltningen
underkastas fortlöpande kontroll ur saklig synpunkt av en särskild
överrevision. Kontrollen över vägmedlens användning kommer sålunda
att bliva lika ingående på detta område som vid all annan statlig verksamhet.

Vad jag nu i korthet anfört i anledning av reservationen har övertygat mig
örn att något icke står att vinna genom att de hithörande spörsmålen underkastas
ny utredning, och jag hyser därför den uppfattningen, att det skulle
vara till gagn, om ett positivt beslut nu fattades, som kunde läggas till grund
för fortsatt arbete efter förslagets huvudlinjer.

Herr Staxäng: Herr talman! Beträffande statsrådets nyss hållna anförande
är det en sak, som jag helt kan instämma uti, och det är, att detta är en fråga
av mycket stor räckvidd, övriga synpunkter, som statsrådet här framförde,
skall jag icke nu genast taga upp till bedömande, därför att jag längre fram
i mitt anförande kommer att snudda vid en hel del av de punkter, som statsrådet
berörde. Men det är en sak, som jag redan nu vill rätta till. Statsrådet
säde, att länsstyrelserna i sina yttranden riktat sig emot sakkunnigförslaget
men knappast i någon större omfattning emot det förslag, som Kungl. Majit
bar framfört. Då denna mening har kommit fram upprepade gånger och icke
minst i utskottet, vill jag här redan nu framhålla, att länsstyrelserna i sina
yttranden pekat på den brist i de sakkunnigas utlåtande, vilken består däri,
att det saknas en allsidig utredning. Denna anmärkning gäller också departementschefens
förslag. Vidare ha länsstyrelserna också framhållit värdet av
nuvarande organisation. Länsstyrelsernas kritik drabbar därvid i hög grad
den kritik, som av departementschefen riktats mot den nuvarande organisatio -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
nene sätt att arbeta. Länsstyrelserna ha också tagit lipp frågan om den kommunala
självstyrelsen och framhållit den stora fara, som ligger i att denna
inskränkes därigenom att kommunerna avkopplas från befattningen med detta
stora samhällsarbete. Länsstyrelsernas kritik riktar sig alltså emot departementschefens
förslag. Jag vill bland en hel del saker bara nämna dessa enstaka
frågor, för att därmed slå fast, att länsstyrelsernas yttranden över sakkunnigförslaget
i mycket stor utsträckning rikta sig även emot Kungl. Maj :ts
förslag. Men när riksdagen i dag tager ställning till denna fråga, så gäller detta
ställningstagande icke bara ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landsbygden, utan det gäller också Kungl. Maj:ts uppläggning av frågan.
När kommunalskatteberedningen år 1938 till Kungl. Majit riktade en hemställan
örn utredning angående vägarnas förstatligande, så framhöll beredningen,
att nu gällande grunder för vägväsendets organisation och finansiering
icke lämnade ett ur beskattningssynpunkt tillfredsställande resultat. Vidare
anförde beredningen: »Enär emellertid redan den nuvarande ordningen med
statsbidraget kunde befaras slappa det kommunala sparsamhetsintresset, skulle
en ökning av statsbidragen endast kunna tänkas under förutsättning av en väsentligt
ökad kontroll över vägdistriktens förvaltning.» Då kommunalskatteberedningen
finner starka principiella och praktiska skäl tala emot en ökning
av kontrollen, betecknar kommunalskatteberedningen utvägen att vinna skatteutjämning
genom ökade statsbidrag såsom oframkomlig. Kommunalskatteberedningen
framhåller vidare, att beredningen övervägt bland annat tanken på
en annan indelning av våra vägdistrikt men funnit, att en sådan indelning ej
skulle medföra den erforderliga skatteutjämningen. Kommunalskatteberedningen
kommer följdriktigt fram till frågan, huruvida genom överförande från kommunerna
till staten av några kommunerna påvilande uppgifter en allmän lindring i
skattebördan kunde åstadkommas. Kommunalskatteberedningen hemställer
också, att en utredning bör ske, örn vägväsendet med dess kostnader bör övertagas
av staten.

Innan jag går in på att kritiskt belysa vissa punkter i kommunalskatteberedningens
framställning, vill jag omnämna några synpunkter, som departementschefen
i sina direktiv har lagt på denna fråga. Departementschefen
yttrar i direktiven: »Det är emellertid icke blott önskvärdheten av skattebördans
utjämning, som motiverar en förnyad prövning av frågan om den
ändamålsenligaste vägorganisationen. Den förändring av vägtrafikens karaktär,
som aktualiserar skatteutjämningsfrågans upptagande till prövning, ökar
också betydelsen av att vägarna i olika delar av landet hållas i ett i förhållande
till trafikmängden något så när likartat skick.» Han gör vidare i direktiven
följande uttalande: »Det synes mig emellertid klart, att denna kontroll
särskilt i fråga om underhållet svårligen kan göras fullt effektiv och lämna
de bästa garantier för nödig sparsamhets iakttagande med statens medel, då
den väsentligen måste utföras i efterhand, sedan olika inköp redan äro verkställda
eller arbeten beslutade och utförda.» Med utgångspunkt ifrån dessa
två citat vill jag till en början betona det betänkliga uti, att statsmakterna
nästan omedelbart efter det en reform genomförts på ett område ånyo sätta
igång ett utredningsarbete. Ett sådant förfaringssätt ifrån statens sida är
ägnat att allvarligt rubba den stabilitet och den stadga, som hittills givit
svensk självstyrelse dess livskraft och möjliggjort ett resultatrikt arbete. Man
har hittills med andra ord ifrån statsmakternas sida varit mycket mån om
att, sedan reformen genomförts, skapa arbetsro, så att man inte bara kan
fullgöra åsyftade arbetsuppgifter utan tillika vinna erfarenhet för en framtida
eventuell omorganisation. En annan mycket viktig faktor i vårt samhällsarbete
har varit den objektiva uppläggningen av igångsatta utredningar.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)

I klar anslutning till denna uppfattning har det ständigt, när det gällt större
frågor, varit riksdagen angeläget att, när riksdagen skrivit till Kungl. Maj:t
och begärt en utredning, hemställa örn en allsidig och förutsättningslös utredning.
Därmed har riksdagen utsagt, att icke bara helt nya vägar skola
undersökas och förslag, örn så är nödvändigt, framläggas för riksdagen, utan
att man också skall undersöka möjligheterna att inom den fungerande organisationens
ram åstadkomma förbättringar. Vid utarbetande av förslag bör
hänsyn tagas till alla de erfarenheter, som gjorts, sedan den senaste omorganisationen
genomförts. När riksdagen i dag skall fatta beslut i denna fråga,
så står riksdagen, som jag framhöll i början av mitt anförande, icke bara
inför ett ställningstagande i fråga örn ett förstatligande av vägväsendet, utan
riksdagen har också att fatta ställning till sanktionerandet av en princip,
som i sin tillämpning kan hindra frågans allsidiga belysning. Där stå vi faktiskt
i dag i denna fråga. Efter detta allmänna principiella resonemang vill
jag något närmare granska kommunalskatteberedningens skrivelse, vilken, som
jag nyss nämnde, ligger till grund för denna utredning. När kommunalskatteberedningen
år 1938 för att hyfsa ekvationen i det svåra skatteproblem, sorn
beredningen fått sig förelagt att utreda, ensidigt i sin hemställan stannar vid
ett helt förstatligande av vägväsendet — departementschefen har härvid följt
kommunalskatteberedningens förslag — så innebär detta faktiskt, jag återkommer
till det, ett dekretmässigt åsidosättande av riksdagens intentioner,
samtidigt som frågan i denna sin ensidiga utformning är för tidigt väckt. Det
gäller helt enkelt ett bryskt avbrytande av en samhällsorganisations arbete,
innan man hunnit vinna nödig erfarenhet beträffande organisationens sätt att
fungera. Jag tror, att jag beträffande denna sak utan vidare vågar påstå,
att hade f. d. statsrådet Leo, som var kommunikationsminister år 1934, fortfarande
år 1938 varit kommunikationsminister, så hade han helt säkert gått utöver
kommunalskatteberedningens hemställan och föranstaltat örn en allsidig
utredning i denna sak. Större delen av såväl kommunalskatteberedningens
skrivelse som departementschefens direktiv hänga därför i luften. Ifrån kommunalskatteberedningens
sida har sagts, latt nuvarande ordning med statsbidrag
vore ägnad att minska det kommunala sparsamhetsintresset, samt att
detta sparsamhetsintresse ytterligare skulle minskas, örn statsbidraget höjdes.

Utvecklingen efter år 1938, då den nya organisationen faktiskt på allvar
började arbeta, har gått i den riktningen, att de lokala vägorganisationernas
sparsamhet undan för undan ökats. Kommunalskatteberedningen har vidare ur
såväl principiella som praktiska synpunkter uttalat sina tvivelsmål örn möjligheten
utav ytterligare skärpt kontrollverksamhet. Utvecklingen har sannerligen
icke stått stilla, sedan beredningen år 1938 avgav sitt utlåtande. Tvärtom,
efter år 1938 har kontrollen både vidgats och i hög grad effektiviserats. Statsrådet
har liksom tidigare kommunalskatteberedningen framhållit, att kontrollen
av penningmedlens användande tyvärr måste utföras i efterhand, sedan arbetena
beslutats och utförts. Det är, som om man hörde en röst ifrån förgången
tid. Yägunderhållskostnaderna lia avsevärt skurits ned, dels frivilligt år
1940 av vägdistrikten själva, dels också därigenom att staten nu lämnar bidrag
till vägunderhållet efter beräknad kostnad och icke i efterhand efter den verkliga
kostnaden. Sammanfattningsvis skulle jag härvidlag vilja säga, att det
utredningsarbete, som ligger till grund för det förslag, vilket nu ligger på riksdagens
bord, från början icke har fått den objektiva och förutsättningslösa uppläggning
och icke heller kan bygga på tillräckliga erfarenhetsrön, så att riksdagen
i dag kunnat få det allsidiga material, vilket riksdagen har rätt att kräva vid
avgörandet av en så viktig samhällsfråga som denna. Det- förefaller mig, som
örn den av rent nödtvång framtvingade forceringen på försvarets och livsme -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållning en på landet. (Forts.)
delsförsörjningens område — riksdagen framstår därvid ofta som en Kungl.
Maj:ts expedit — började smitta av sig på den inre förvaltningens område. Jag
står icke ensam örn denna uppfattning. Alla de länsstyrelser, som avstyrkt de
sakkunnigas förslag, ha ansett, att det borde företagas en förutsättningslös
och allsidig utredning, och en hel del länsstyrelser ha sagt sig visserligen icke
stå främmande för ett förstatligande av vägväsendet, men framhållit, att innan
ett förstatligande företages, så bör en allsidig utredning komma till stånd.
Utskottet har, frånsett vissa detaljer, förordat bifall till Kungl. Maj :ts förslag.
Innan jag går närmare in på utskottsförslaget, vill jag säga några ord
örn de lokala vägorganisationernas insats. Såväl i sakkunnigförslaget som i
yttranden ifrån vägingenjörshåll ha anmärkningar riktats emot de nuvarande
lokala vägorganisationernas förvaltning av vägarna. Jag kan icke förbigå
dessa anmärkningar. Vill man bilda sig en opartisk uppfattning örn saken,
tror jag nog, att man icke bör helt förlita sig vare sig på de omdömen, som
avgivits från dessa håll, eller på de uttalanden, som gjorts från vägdistriktens
sida. Vägdistrikten kunna i viss mån betraktas som parter i målet. Länsstyrelserna
ha i stor utsträckning stått som övervakare av vägdistriktens arbete.
Granskar man länsstyrelsernas yttranden, så finner man, att länsstyrelserna
ganska enstämmigt givit goda vitsord åt de lokala vägorganisationernas arbete.
En länsstyrelse, som förresten med mycket stort intresse brukar följa vårt
vägväsendes utveckling, bär framhållit, att man knappast numera, sedan de
nya vägdistrikten ha hunnit organisera sig och anskaffa maskiner, kan göra
någon anmärkning mot underhållets beskaffenhet. Man har framhållit, att bristerna
i underhållet i regel berott på, att själva vägbanan icke tålt den tunga
och snabba trafik, som försiggått på vissa vägsträckor. Det har således varit
fråga om beläggning och ombyggnad och icke örn bristande underhåll. Att arbeten
för åstadkommande av ny beläggning eller ombyggnad av vägbanor icke
utförts har ingalunda berott på vägstyrelserna utan på bristande anslagstilldelning.
Det har alltså varit riksdagen, som haft skulden. Detta borde, tycker
jag, verka ganska avkylande på en hel del orättvisa kritiker av vägstyrelsernas
arbeten. Jag vill vädja till kammarens ledamöter att icke glömma det arbete,
som utförts av vägstyrelserna vid den nuvarande vägorganisationens genomförande.
Det gällde då icke enbart en sammanslagning av en råd mindre vägdistrikt
med dess olika förhållanden och ekonomi. Arbetet därmed måste utföras
samtidigt som vägtrafiken befann sig i kraftig utveckling. Det gällde att i
stor utsträckning anskaffa maskinell utrustning. De kommunala förtroendemän,
som då fingo stå för rusthållet, utförde ett fullödigt arbete och visade därvid,
att samhället lugnt kan anförtro dem ganska stora arbetsuppgifter. För ett
väl utfört arbete är det icke tillräcklig belöning att, som utskottet i sitt yttrande
gjort, lägga en liten blomma på vägstyrelsernas grav, utan förtroende
visas fullödigast genom fortsatt förtroende.

Som skäl för ett förstatligande av vägväsendet har utskottet bl. a. anfört,
dels att det skulle åstadkomma en utjämning av vägskattebördan, dels att
kostnaderna för vägväsendet i vissa avseenden kunde nedbringas och dels att
vägbyggandet och underhållandet av vägarna i statens hand skulle bli mera
rationellt ordnade.

När utskottet framhåller, att vägunderhållskostnaderna äro mycket ojämnt
fördelade mellan olika delar av landsbygden, och att fastigheter få vidkännas
en avsevärt hårdare belastning än andra skatteobjekt, är detta helt och fullt
även reservanternas mening. Lika mycket som utskottet anse nämligen reservanterna,
att det är nödvändigt att en skatteutjämning och även skatteavlyftning
för landsbygdens del här bör komma till stånd. Reservanterna anse även,
att hittillsvarande särbelastning på bl. a. jordbruksfastigheter måste försvinna,
ty den är orättvis.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forte.)

Utskottet har kommit till samma mening- som kommunalskatteberedningen
uttalade i sin skrivelse, nämligen att en fullt rättvis fördelning av vägkostnaderna
icke torde kunna vinnas med mindre än att de helt överflyttades på
staten. Detta är emellertid inte så självklart, som utskottet velat göra gällande.
Jag tror att vi här stå oss längst med att något sänka den högstämda tonen
i detta påstående. Vi kunna nog inte komma längre än till en relativt rättvis
fördelning av skattebördan. Det låter så bestickande att framhålla, att vi
nu skola flytta över vägkostnaderna på staten, och att dessa kostnader teoretiskt
sett komma att till viss del täckas av inkomst- och förmögenhetsskatten,
varigenom vi fått den mest idealiska skatteutjämningen och skattebördan lagd
på de mest bärkraftiga skatteobjekten. Detta resonemang kan aldrig bli annat
än ett ytterst teoretiskt sådant, ty, som vi alla veta, måste våra statsinkomster
även tagas från en rad andra skattekällor än inkomst- och förmögenhetsskattens,
vilka skattekällor lia en ganska orättvis belastning och beräkning,
när det gäller våra skattedragare. Jag vill helt stillsamt fråga: Var ligger
t. ex. rättvisan i att med utskottets förslag en hel rad jordbrukare — jag
vill framhålla detta trots att jag själv är jordbrukare och att dessa sålunda
självfallet ligga mig ganska varmt örn hjärtat —, för vilka särskilt de mindre
vägarna på landsbygden äro ett livsintresse, komma att i många fall, örn man
skall följa det teoretiska resonemanget om inkomst- och förmögenhetsskatten,
inte behöva betala ett enda öres skatt till vägväsendet? Jag kan inte finna
att detta är en rättvis uppdelning.

Det är den stora olikheten i fråga örn vägskatten vägdistrikten emellan och
särbelastningen på jordbruken, som ha upprört rättsmedvetandet i denna sak.
Detta borde man ha beaktat även från kommunalskatteberedningens sida. Jag
vill också nämna, att det har varit de stora vägarnas allt större och större
betydelse som riksangelägenhet, som ökat kraven på högre statsbidrag, eller
med andra ord kraven på skatteavlyftning. Det är här man måste draga en
linje eller en rågång, när man bedömer dessa frågor.

Vi reservanter anse det vara möjligt att åstadkomma en längre gående
skatteutjämning och skatteavlyftning än den nu gällande utan att bryta sönder
den nuvarande vägorganisationen. Detta är säkerligen också realiserbart.
Vägstyrelsernas förbund har ju också framfört ett förslag, som i skatteutjämningshänseende
går ganska långt. Detta förbund har också snuddat vid ett
annat förslag, nämligen införandet av en fast mindre vägskatt, och denna
beskattningsform skulle också med sin skatteutjämnande karaktär även ha en
skatteavlyftande karaktär. Man skulle mycket väl kunna tänka sig, att Kungl.
Majit vid bestämmandet av denna fasta vägskatt skulle få rätt att pendla mellan
en skattesats från t. ex. 50 öre upp till 1 krona, allt eftersom det statsfinansiella
läget eller vägbehovet växlade. Enligt reservanternas mening böra
andra möjligheter härutinnan än sakkunnigförslaget och utskottets förslag undersökas,
innan riksdagen tar ställning i denna fråga. Jag vågar rent av påstå,
att även örn en sådan undersökning skulle visa att statsbidraget, när det
gäller skatteavlyftning, skulle närma sig de 100 procenten av vägkostnaderna,
kan jag inte finna att vårt på folklig självstyrelse grundade samhällsarbete
vore tvunget att i så fall diskvalificera kommunalt valda förtroendemän som
verkställande organ.

Man har vidare framhållit, att avsevärda kostnader för vägväsendet i vissa
avseenden kunde nedbringas genom ett förstatligande. Utskottet säger härom
följande: »Enligt utskottets mening bör det därför kunna förväntas att totalkostnaderna
för väghållningen icke skola stiga på grund av ett förstatligande.
Såsom departementschefen uttalat bör det tvärtom, med hänsyn till den rationalisering
av väghållningen som kan genomföras med en helt statlig vägorga -

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
nisation, bliva möjligt att få ut större valuta för de kostnader som nedläggas
på vägväsendet.»

När jag läser denna passus i utskottets utlåtande, där man för övrigt mycket
rör sig med förmodanden och svävande uttryck såsom att man förväntar etc.,
slog det mig att denna passus i sin form hade ett ganska stort släkttycke med
de krigförandes krigsrapporter, där man får den känslan, att de mera ge ett
uttryck för önskan än för verkligheten.

Beträffande administrationskostnaderna har utskottet och även statsrådet i
sitt uttalande här funnit det mycket vanskligt att uttala sig. Beträffande rationaliseringen
av väghållningen på våra vägar vågar jag påstå, att de lokala
vägorganisationerna lia kommit ganska långt. Distriktens maskinpark är med
få undantag helt utnyttjad. Jag vill också i anknytning till statsrådets uttalande,
med den erfarenhet jag har på detta område, nämna, att jag beträffande
personalen inte kunnat finna, att en del av den går sysslolös. Det förhåller sig
snarare tvärtom, och man utnyttjar även personalen i ganska hög grad. Vidare
har man klent fått se, att vägbyggandet i våra vägorganisationers egen regi
ofta bär ställt sig avsevärt billigare, än då det hittills i vissa fall utförts av
statliga organ. Jag medger emellertid att vissa faktorer, såsom när det gällt
arbetslöshetens bekämpande, beträffande de statliga arbetena haft en viss inverkan,
som gjort att man helt enkelt på grund av arbetskraftens kvalitet
inte kunnat driva dessa arbeten så billigt som när nian haft tillfälle att verkställa
en gallring av arbetskraften. Man har dock, som sagt, kunnat finna, att
de arbeten, som utförts i vägstyrelsernas regi, ofta varit billigare än de statliga
arbetena, och man har inte kunnat påvisa något slöseri från vägstyrelsernas
sida.

I samband med talet örn omkostnaderna för vårt vägväsende efter den nu
föreslagna framtida organisationsformen vill jag beröra en del av våra vägar,
där risk föreligger, att de skola komma i efterhand, örn vägkostnaderna hota
att stiga, och staten skall söka efter besparingsmöjligheter på vägväsendets
område. Jag syftar på de mindre vägarna, som då helt säkert skulle komma
i skottgluggen, men vilka vägar för landsbygdens del lia den allra största betydelse.
En frånsortering av dessa vägar eller en återhållsamhet beträffande
nya sådana skulle givetvis, ej minst i ekonomiskt hänseende, rationalisera statens
väghållning. De sakkunniga lia fört ett mycket gåtfullt resonemang i
denna sak, som man sedan visserligen sökt rättfärdiga och bortförklara, men
jag skall i alla fall återge deras uttalande, som är ganska anmärkningsvärt,
ehuru det kanske inte helt har den innebörd, som man har velat inlägga däri.
De sakkunniga säga i sitt betänkande: »Möjligen kan ifrågasättas örn icke
statens övertagande av denna väghållningsskyldighet borde föregås av en undersökning
av huruvida alla de vägar, som nu underhållas såsom allmänna, äro
nödiga för den allmänna samfärdseln eller ha karaktär av ödebygdsväg. Många
vägar lia nämligen — sedan de en gång, kanske lång tid tillbaka, införlivats
med det allmänna vägnätet — genom anläggning av nya vägar eller eljest på
grund avsöndrade förhållanden förlorat betydelse för den allmänna samfärdseln.
Därjämte ha på sina håll, till följd av alltför vid tolkning av begreppet
allmän väga med det allmänna vägnätet införlivats vägar, vilka icke äro av
den betydelse att de böra äga karaktär av allmänna. En utgallring av en del
mindre viktiga vägar kan anses påkallad såsom ägnad att minska totalkostnaderna
för de allmänna vägarnas underhåll, men om denna gallring skedde
på en gång, skulle detta avsevärt försvåra övergången till en statlig väghållning.
»

Man har förklarat, att de sakkunniga i detta uttalande inte alls ha lagt in
denna tankegång, att man vill frånsortera en råd mindre vägar, men jag har

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
svårt att tolka detta uttalande på annat sätt. När de sakkunniga säga, att
denna gallring, om den skedde på en gång, skulle avsevärt försvåra övergången
till en statlig väghållning, är det nog på den punkten, som de lia blivit
missförstådda. Detta har man nämligen från visst håll tagit som en taktisk
fint, nämligen att detta hot skulle medföra, att många, som nu önskade ett
förstatligande av våra vägar, ryggade tillbaka härför. Det är nog inte så. Jag
har åtminstone inte fattat uttalandet på detta sätt, utan de sakkunnigas tankegång
är, att denna frånsortering av formella skäl måste föregås av en del förberedande
arbeten, som alltså på ett formellt sätt komma att hindra beslut
örn överförande av vägarna i statens ägo. Detta uttalande står emellertid kvar,
och jag tror, att bakom detta ligger en tankegång, som kommer att omfattas
av den myndighet, som nu skall stå som centralt organ för hela vårt vägväsende.

Utskottet har försökt att gardera sig på denna punkt genom att göra ett uttalande,
som jag också skall återge här. Utskottet säger därvidlag följande:
»Då riksdagen, örn ett förstatligande genomföres, helt visst kommer att vaka
över, att de allmänna vägarna underhållas på tillbörligt sätt, och då det är
riksdagen, som har att bestämma, huru mycket medel som skall nedläggas
på utbyggandet av olika slags vägar, finnes icke någon anledning att befara,
att de små vägarna skola försummas efter ett förstatligande.»

Mången kanske tror att detta uttalande står som denna oundvikliga spärr,
som man från statsmakternas sida inte kan kliva över. Emellertid är i detta
fall de små vägarnas existens under allmänt underhåll säkerligen hotad. Riksdagen
kan ändra mening i dessa frågor. 1935 skrev den så bestämt, att vägväsendet
var en kommunal angelägenhet, och man värnade då örn dessa lokala
vägorganisationer. Det har emellertid inte behövt gå så många år — för en
del riksdagsmän behövde man inte gå längre än till 1938 — förrän man frångick
sin gamla uppfattning. Även för denna riksdag behövs det kanske endast
några år till att ändra mening. Detta beror på det beslut, som vi i dag komma
att fatta.

Hur platoniskt ett sådant uttalande från utskottets sida måste bli, får man
en stark känsla av, då utskottet på en annan punkt — visserligen icke direkt
i samma sak, men dock i en närliggande sådan -— tar upp ett annat resonemang
med ett helt annat tungomål. Jag är inte säker på att man helt kan lita
på dessa platoniska uttalanden i ett utskottsutlåtande. Jag skall nämligen peka
på det uttalande, som utskottet gör på nästa sida i sitt utlåtande, då utskottet
skall gardera sig mot påståendet, att en statlig organisation, som betalar alla
kostnader för vägväsendet, skall få svårare att hålla tillbaka allmänhetens krav.
Utskottet säger nämligen: »Det finnes emellertid, såsom de sakkunniga framhålla,
icke någon rimlig anledning antaga, att en statlig vägorganisation skulle
ha svårare att motstå obefogade anspråk från allmänhetens sida än de kommunala
organen. Det bör tvärtom, på sätt departementschefen anfört, vara lättare
för en statlig organisation, som är tvungen att hålla sig inom en bestämd
ekonomisk ram, att avvisa dylika anspråk än för en kommunal förvaltning, vars
utgifter till huvudsaklig del bekostas av staten.»

Här talar man i utlåtandet visserligen i en annan sak, men den tangerar
rätt nära den sak, som jag här berört. I detta sista uttalande talar utskottet
emellertid med helt annat tungomål, och jag tror, att detta kommer att bli rätt
utslagsgivande, när det gäller statens ställningstagande beträffande våra småvägar.
Här talas visserligen i detta uttalande örn obefogade anspråk och krav,
men det kan som bekant vara mycket olika meningar om vad som är obefogat
eller icke.

I statens hand skulle vidare vägbyggandet och underhållet av våra vägar

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
bli mera rationellt ordnade. Jag tror att det i detta fall är mycket svårt att
kunna fälla några bestämda omdömen eller förutsägelser. Av det uttalande från
våra länsstyrelsers sida, som jag förut citerat, har man rätt klart uttalat, att
den nuvarande organisationen på ett utmärkt sätt kunnat fylla sin uppgift.
Jag vågar rent av påstå, att detta samarbete mellan kommunalt valda förtroendemän
och den tekniska personal, som de haft till förfogande, varit mycket
gott. De ha kompletterat varandra i mycket hög grad och på ett mycket gagneligt
sätt. Jag tror också att när det gäller ett mera rationellt ordnande av
vägunderhållet ute i landet, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen haft ganska
stora möjligheter att rätt centralt gripa in i dessa förhållanden. Redan nu
uppgöras planerna för vägars byggande genom statliga myndigheters försorg
efter hörande av vederbörande lokala organ, och planerna granskas och fastställas
av statliga myndigheter. Något behov av en stark centralisering av
vägväsendet, som förslaget avser, föreligger alltså icke i detta hänseende.

Man kan vidare nämna en annan sak, som jag nyss snuddade vid, nämligen
att det förelegat ett mycket gott samarbete mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och länsstyrelserna, ett samarbete, som på sistone också utbyggts
genom att särskilda tjänstemän inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fått
hand om huvudvägnätets utbyggande. Dessa tjänstemän ha på ort och ställe
diskuterat förslag beträffande vårt vägväsende, och de ha nått överenskommelser
med de lokala myndigheterna. På så sätt har en god enighet kunnat
vinnas, och man har kommit fram till praktiskt goda åtgärder. Ett fortsättande
på denna väg borde inte vara omöjligt.

Jag vill också peka på, att det i den instruktion, som gäller för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, och som således även gäller för dess tjänstemän,
lämnas det möjlighet att, örn så anses önskvärt och lämpligt, verka för åstadkommandet
av enhetlighet såväl i vägbyggandet som underhållet av vägnätet.
Den centrala topporganisationen saknar således med nuvarande bestämmelser
icke möjlighet att i hög grad ingripa och leda de arbeten, som nu utföras ute
i de lokala vägorganisationerna.

Man har även pekat på den kontroll, som existerar inom den nuvarande
organisationen, och den kontroll, som kommer till stånd i den nya organisation
som man här föreslår. Jag tror att reservanterna med fullt skäl kunna uttala
den uppfattning, som de ge uttryck åt i sin reservation, då de där säga: »Beträffande
vägväsendet torde såsom på intet annat område kontroll över anslagens
användning vara angeläget», och därefter tillägga: »För närvarande
finnes också här en kontroll, som nästan saknar motstycke beträffande offentliga
anslag, nämligen en detaljerad granskning av såväl teknisk sakkunskap,
som äger mycket goda möjligheter att förhindra varje tekniskt oklok disposition,
som ock av kommunalt valda jämte av länsstyrelsen förordnade revisorer,
vilka kunna bedöma, örn varje möjlighet till klok och sparsam hushållning
iakttagits.» Jag tror det blir svårt att åstadkomma en mera effektiv kontroll
och revision vid den nya organisation som här föreslås. Man föreslår visserligen!
inrättande av en särskild revision med särskilda revisorer. Men jag vågar påstå
att det därvidlag knappast kan bli den sakrevision, som den nuvarande revisionen
i mycket hög grad har kunnat utföra.

Jag skulle ytterligare lia velat beröra en hel del detaljspörsmål, men då jag
vet, att de följande talarna i debatten komma att göra detta, skall jag avstå
därifrån.

Men jag vill slutligen komma till det, som i själva verket är det centrala
och principiella i denna fråga. Är vårt vägväsende fortfarande en kommunal
angelägenhet eller icke, och skall staten i sitt handhavande av detta samhällsproblem
benyttja sig av kommunalt betonade organisationer i fortsättningen

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
som verkställande organ? Utskottet säger i det förstnämnda hänseendet: »Den
enormt stegrade automobiltrafiken i förening med det ekonomiska livets ökade
rörlighet har, såsom i propositionen framhålles, lett till att de allmänna vägarna
upphört att vara av huvudsakligen lokalt intresse; väghållningen har
blivit en hela landets gemensamma angelägenhet.» Uttalandet är ganska
bestickande formulerat, men därför ej mera sant; är man något bevandrad i vårt
lands samhällshistoria genom tiderna, har man kunnat konstatera, att ett vitt
förgrenat vägnät och dess skötsel alltid varit hela landets angelägenhet och
intresse. Att den ökade trafiken skulle lia inneburit, att de allmänna vägarna
upphört att vara ett lokalt intresse, kan ha sin tillämpning till en del på de
stora stråkvägarna, som dock endast utgöra en väglängd av 25,000 kilometer
av landets 90,000 kilometer långa allmänna vägnät. De övriga ha en mycket
stor lokal betydelse och äro alltid ett klart lokalt intresse.

Jag är nu framme vid den del av detta förslags uppläggning, som för mig
innebär ett så klart nedbrytande av en viktig princip i svensk självstyrelse, att
jag i dag vill ha deklarerat, att jag inte kan medverka härtill. Sakförhållandet
är helt enkelt här i dag detta: därför att staten skall övertaga alla kostnader
för landets vägväsen, så skall en av de viktigaste kommunala självförvaltningsuppgifterna
i ett slag överföras från de kommunalvalda förtroendemännen till
ett centralt ämbetsverk, dess tjänstemän och lokala förvaltningar. I stället för
kommunalvalda förtroendemän, som härvidlag alltså inte längre äro användbara,
måste en tjänstemannaorganisation även på detta område införas och
överta dessas arbete. Det är detta som jag inte kan acceptera. Man säljer för
en fiktiv skatteutjämning och skatteavlyftning, som borde ha kunnat erhållas
på annat sätt, en av det svenska folkets medborgerliga rättigheter på detta
område. Det är kanske ett tillspetsat uttryck, men jag vågar använda detsamma
i detta sammanhang. Jag tror att det ingalunda är något så obetydligt
blodprov, som man i dag tar på riksdagen när det gäller ställningstagandet
till denna fråga. Det gäller nämligen att icke blott vackert tala om medborgerliga
rättigheter utan också att värna örn dem. Jag är medveten örn att en hel
rad invändningar komma att riktas mot mitt uttalande i detta avseende. Jag
är säker på att den talare, som följer efter mig, kommer att ta upp detta problem.
Detta har redan i viss mån gjorts av herr statsrådet. Man säger då bl. a.,
att den kommunala självstyrelsen på detta område knappast är förefintlig.
Ifrån statens sida har man nästan på varje punkt kringskurit denna kommunala
självstyrelse, och de kommunala vägorganisationerna ha knappast någon
möjlighet att ensamma bestämma någonting. Sådana uttalanden har man ofta!
fått höra i denna generella form. Jag tror nog att det i verkligheten förhåller
sig så, att de kommunala vägorganisationerna ha framfört förslag i vägfrågor,
alltså ha stått som initiativtagare, och att. det är i ganska sällsynta fall som
dessa förslag lia korrigerats utav länsstyrelser och andra överordnade myndig-1
heter. Man har faktiskt kunnat visa på. att de initiativ, som från de lokala vägorganisationernas
sida lia tagits, varit av sådant värde, att alla överordnade
instanser sedan också godkänt dem. Däri ligger väl något värde, och det tyder
väl samtidigt på att den kommunala självstyrelsen icke har varit så obefintlig
som man vill göra gällande.

Jag skulle vilja karakterisera den kommunala självstyrelsen på ett annat
sätt. Staten mäste, när den pumpar in medel i den kommunala förvaltningen
och dessa statliga ekonomiska insatser bli allt större och större, därmed också
automatiskt sett med nödvändighet kringskära den kommunala beslutanderätten
och omge den kommunala förvaltningen med kontrollåtgärder. Det är en
mycket naturlig sak att staten gör detta, och det skulle alldeles säkert vara

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
en osund företeelse om man ifrån statens sida icke förfore på detta sätt. Ett sådant
ingripande från statens sida anser jag för min del inte alls på något sätt
äventyra den kommunala självstyrelsens grundprincip.

Ty vad innebär denna grundprincip? Jo, att den kommunala självstyrelsen
utövas medelst kommunalt valda förtroendemän som verkställande organ. Det
är denna grundprincip som vi lia givit en knäck i dag. Det är där som skillnaden
går mellan reservanternas och utskottsmajoritetens uppfattning i denna
fråga.

Herr talman! Detta förslag från utskottets sida som vi nu ha att taga ställning
till, har icke föregåtts av den allsidiga och förutsättningslösa utredning,
som riksdagen har rätt att fordra. Det förslag som i dag föreligger saknar de
kostnadskalkyler, som bruka anses nödvändiga vid ett beslut i en så stor och
viktig fråga. Jag kan inte komma ifrån att detta förslag i hög grad liknar en
krisoffer^ där räkningen ofta brukar upptaga ett ganska överraskande tillägg,
när den senare presenteras. Vi ha ingen garanti för att kostnaderna för vårt
vägväsende genom detta förslag skola bli förhållandevis billigare än med nuvarande
organisation. Då den nödvändiga lindringen av landsbygdens skattebörda
borde kunna erhållas utan att detta ingrepp i den kommunala självstyrelsen
göres yrkar jag i överensstämmelse med reservanternas uppfattning avslag
på utskottets hemställan och bifall till den av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. avgivna reservationen, vari bland annat yrkas, »att riksdagen
såsom yttrande i anledning av förevarande proposition måtte uttala, att riksdagen
icke kunnat godtaga den av departementschefen förordade reformen beträffande
vägväsendet», och »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte
hemställa om en allsidig och förutsättningslös utredning rörande utjämning av
landsbygdens vägskattebörda samt rörande i övrigt behövliga reformer på vägväsendets
område».

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Karlsson i Granebo, Dickson, Larsson i Hede,
Åqvist, Andersson i Gisselås och Anderson i Mejstad.

Herr Severin: Herr talman! Herr Staxäng började sin kritik av det föreliggande
förslaget till förstatligande av vägväsendet redan vid själva utredningens
start. Enligt de direktiv, som departementschefen givit kommittén,
hade denna icke fått i uppdrag att verkställa en förutsättningslös utredning,
säde herr Staxäng, och han utvecklade de risker, som dessa statsrådets direktiv
hade kunnat medföra, på ett sådant sätt, att man närmast skulle kunna
tro att hela vår konstitution svävade i fara.

I själva verket var det ingenting märkvärdigt med denna sak. Redan på
grund av föregående utredningar och fleråriga erfarenheter var departementschefen
för sitt vidkommande övertygad örn att vägväsendet så småningom
måste helt och hållet övertagas av staten. När kommunalskatteberedningen
sedan i sin skrivelse förklarade, att förutsättningen för att verkställa en skatteutjämning,
som åtminstone hade någon betydelse, var att staten övertoge hela
vägkostnadsbördan, fanns det helt enkelt inget annat alternativ än statens
övertagande av vägväsendet. Det var alltså inte frågan örn att utreda, huruvida
staten skulle övertaga vägväsendet utan endast på vilket sätt detta lämpligast
skulle kunna ske för att vi skulle kunna nå detta mål.

Att staten måste överta vägkostnaderna är i grunden en konsekvens av de
senare årens utveckling. Staten har ju också efter hand iklätt sig allt större
del av dessa kostnader, därför att det har varit fullkomligt klart, att det var
orimligt att dessa kostnader skulle åvila kommunerna, När därför 1935 års

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
v ags alik u n n i ga i sitt betänkande ytterligare framböllo, att vägväsendet numera
icke är en kommunal angelägenhet utan måste betraktas som en riksangelägenhet,
fanns det inte en människa, som så vitt jag vet hade en annan mening
och som fortfarande ansåg att vägväsendet skulle vara en kommunal
angelägenhet. Men örn vägväsendet är en riksangelägenhet är det också rimligt,
att staten övertar alla därmed förenade kostnader. Men skall staten överta
alla kostnader, så följer därav helt enkelt, att staten även övertar själva vägväsendet.
Man kan ju inte gärna tänka sig, att staten skall överta samtliga
vägkostnader, medan vägväsendet fortfarande skall handhas av kommunala
organ. Det har visserligen ifrån reservanternas sida sagts — herr Staxäng
sade det upprepade gånger — att det säkerligen föreligger möjligheter att utjämna
vägkostnaderna även på annat sätt än genom att staten övertoge dem.
Men detta andra sätt har man inte besvärat sig med att närmare klargöra —
det föreligger såvitt jag vet inte mer än ett försök att framställa ett alternativt
förslag till det föreliggande förslaget från Kungl. Majit, och det är det förslag,
som framlagts i vägstyrelsernas förbunds betänkande. Enligt detta förslag
skulle man åstadkomma en normalskatt så att säga, som utdebiterades
efter bärkraften i de olika vägkommunerna. På detta sätt skulle man få en
över hela landet lika normalskatt. Men innebörden av detta förslag var, att
vägskatten blev oberoende av vägkommunernas totala storlek och blev lika för
alla kommuner. Örn man hade en utgift på 1 miljon kronor för vägarna inom
ett distrikt eller utgift på 100,000 kronor blev vägskatten lika stor, och hela
det överskjutande beloppet kom alltid att åvila staten. Så snart som en utvidgning
av vägarbetena kom i fråga och kostnaderna sålunda stegrades, kom
den därigenom ökade vägbördan att påvila staten. Det är ganska givet, att
staten inte kunde gå med på ett sådant kontrakt och medge att kommunerna
skulle helt få besluta örn statens utgifter. Nu har det delvis förelegat en sådan
ordning därvidlag, att vägunderhållskostnaderna ha betalats så att säga
i förskott. Staten har lämnat bidrag för de under föregående år uppkomna
verkliga kostnaderna. Men redan detta fann såväl Kungl. Maj :t som riksdagen
vara en smula orimligt, och det var på grund härav som det beslöts att statens
bidrag till underhållskostnaderna icke vidare skulle utgå på de verkliga kostnaderna
utan på de beräknade kostnaderna, såsom nu är fallet. Hur skall man
kunna tänka sig, att ett sådant förslag som det av vägstyrelsernas förbund
framställda under sådana förhållanden skulle kunna realiseras, då sålunda
staten och riksdagen skulle vara utan varje möjlighet att avgöra hur stora
kostnader vägväsendet skulle dra? Den saken skulle då helt och hållet vara
lagd i vägdistriktens händer.

Vi hade före kriget en vägbudget på omkring 125—-135 miljoner kronor. Vi
hade en specialbudget, och inom denna ram fingo vi hälla oss. Örn emellertid
vägstyrelsernas förbunds förslag skulle genomföras, hade vi icke alls någon
garanti för den saken. Riksdagen kunde icke heller besluta att vägkostnaderna
skulle hålla sig inom till exempel bensinskattemedlens ram. De skulle kunna
springa upp till vilket belopp som helst. Förslaget är sålunda orimligt. Ingen
riksdag i världen kail tänkas gå med därpå. Det är emellertid tills vidare det
enda förslag som föreligger.

Nu är emellertid vägskattebördans utjämning ett mål, som alla äro eniga
örn att man skall söka nå, och man behöver inte mer än kasta en enda blick
på vägskatterna för att vara på det klara med nödvändigheten av att vägskattebördan
bör lindras. Under år 1940 utgick vägskatten i den kommun här i landel,
där den var lägst, med 50 öre per vägskältokrona, och i den kommun, där
den var högst, nied 4: 84 per vägskattekrona. Härtill kommer att i den kommun
där vägskatten var lägst voro också kommunalskatterna låga — det var alltså

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
en rik kommun — medan i den kommun där den var högst även kommunalskatterna
voro mycket höga — det var alltså en fattig kommun. När man vet
detta, är det en självfallen sak, att vad som kan göras för vägskattebördornas
utjämnande även hör göras.

Nu förklarar alltså kommunalskatteberedningen att någon verklig utjämning
av den kommunala skattebördan inte står att få, örn man inte får lyfta
över hela vägbördan på staten. Därtill kommer att så många andra skäl tala
för att detta även bör ske.

Reservanterna framhålla — herr Staxäng var inne på den saken upprepade
gånger i sitt anförande — att detta statens övertagande av vägväsendet innebär
ett avskaffande av den kommunala självstyrelsen. Det har upprepats så
mångå gånger, att det är mycket möjligt att det finns människor som tro, att
den kommunala självstyrelsen beskäres genom vägstyrelsens förstatligande.
Detta är självklart icke fallet. Vägdistrikten, som äro de kommunala organen,
och vägstyrelserna lia platt ingenting att bestämma örn beträffande byggande
och planläggande av vägarna. Vägstyrelserna äga rätt att framställa en anhållan
örn att få en väg byggd, men där slutar deras bestämmanderätt.

De äga icke ens så mycket som rätt att utreda frågan, örn en väg skall byggas.
De måste nöja sig med att ingå till länsstyrelsen, och örn länsstyrelsen
bifaller deras anhållan kan den frågan utredas, men icke eljest. De ha sålunda
ingenting att säga till örn. Jo, naturligtvis, om de vilja betala det själva, så
kunna de göra det. De kunna bygga vilka vägar de vilja ha, men det varken
vill eller kan väghållningsdistriktet. Man kan icke i praktiken tala örn att
en väg bygges till vilken statsbidrag icke utgår, så att beträffande sådana
vägar till vilka statsbidrag utgår ha vägstyrelsen och väghållningsdistriktet
absolut icke något att bestämma. Här är det länsstyrelsen, som bestämmer,
men även länsstyrelsens rätt är i grund och botten ganska beskuren. Länsstyrelsen
äger initiativrätt och kan besluta örn utredning av ett vägföretag.
Den kan bestämma ett vägföretag genom dom; den kan säga. att här skall
vägen gå, och hur den skall utföras. Efter denna s. k. dom följer emellertid
alltid en sats som lyder: »under förutsättning att statsbidrag utgår». Den flerårsplan,
i vilken länsstyrelsen placerar de dömda vägarna, skall enligt instruktionen
gå in till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för granskning och numera
också för godkännande. Länsstyrelsen kan således icke heller besluta örn någon
väg, ty örn väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke godkänner flerårsplanen,
blir vägen icke byggd. Sedan Kungl. Majit i december månad 1939 utfärdade
sitt sparsamhetscirkulär till länsstyrelserna samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
— jag lade just märke till att herr Staxäng daterar denna begynnande
sparsamhet från 1938, sannolikt därför att det är under den därefter kommande
tiden, som han kommer ihåg talet örn sparsamhet — ha dessa lokala
organ i själva verket fått ännu mindre inflytande. Numera sitter faktiskt
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och infordrar uppgifter om varje enskild
väg, och icke blott väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utan även Kungl. Maj :t.
När statsverkspropositionen skrives på höstarna, sitter Kungl. Majit eller vederbörande
statsråd och granskar de olika anslagen och frågar sig vartill pengarna
skola användas. Det göres en ingående behovsprövning, varefter anslaget
framkommer, ofta mycket beskuret. Därför blir anslaget icke större än så och
så. Detta är den kommunala självstyrelse, som avskaffas genom vägväsendets
förstatligande.

Grundprincipen i den kommunala självstyrelsen, säger herr Staxäng, är icke
den, att staten betalar kostnaderna, eller att det icke skall finnas statskontroll,
utan att de kommunala förtroendemännen besluta. Jag har alltid trott, att
grundprincipen i vår kommunala självstyrelse var den, att med rätt att be -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
sluta också följer skyldigheten att ansvara för besluten, och att man icke rimligen
kan avlyfta skyldigheten att ansvara och fortfarande låta rätten att
besluta vara kvar. De vägnämnder, som föreslås i propositionen och som utskottet
för sitt vidkommande också anslutit sig till, komma emellertid att få
precis samma uppgifter, precis samma befogenheter och rättigheter som de
nuvarande vägstyrelserna. Ingenting mer och ingenting mindre heller.

Herr Staxäng säger vidare, att länsstyrelsernas kritik av de sakkunnigas
betänkande riktar sig även mot vad Kungl. Majit föreslagit i 6in proposition.
Jag är icke säker på att länsstyrelsernas utlåtanden icke skulle tett sig mycket
annorlunda, för den händelse de haft att yttra sig över Kungl. Maj :ts proposition
i stället för de sakkunnigas betänkande. Det föreligger nämligen en
mycket väsentlig skiljaktighet mellan propositionen och de sakkunnigas förslag
just beträffande länsstyrelserna. De sakkunniga föreslogo inrättandet av
tolv väghållningsdistrikt i landet. I spetsen för vart och ett skulle stå en vägdirektör,
och hela vägväsendet skulle egentligen ligga i denna distriktsorganisations
hand. Kungl. Majit har föreslagit, att landet indelas i 24 väghållningsdistrikt,
således länsdistrikt. Det skall vidare finnas en vägdirektör i
varje distrikt, men den initiativrätt, som länsstyrelsen har, får den fortfarande
behålla. Länsstyrelsen kan ta initiativet till utredning av vägfrågor.
Länsstyrelsen kan upprätta förslag till flerårsplan för vägarna, och denna flerårsplan
går sedermera till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för fastställelse,
liksom den för närvarande går till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för granskning
och godkännande. Kan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke fastställa
länsstyrelsens förslag till flerårsplan, underställes ärendet Kungl. Majit, såsom
länsstyrelsen för närvarande, därest den icke kan få femårsplanen godkänd
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, äger rätt att gå till Kungl. Maj :t.
Länsstyrelsens rätt är sålunda icke beskuren utan praktiskt taget densamma,
och detta beroende därpå, att hela 1934 års väglag — när man läser den och
för övrigt icke har så stor praktisk kännedom örn hur det går till — ger intryck
av att det finns en rätt omfattande kommunal självstyrelse, vilket emellertid
icke är fallet. Beträffande väghållningsdistriktet behöver man icke tro
det, ty där heter det i lagen i grund och botten endast, att länsstyrelsen kan
ålägga väghållningsdistrikt att bygga de vägar, som styrelsen finner böra
byggas. Här står ingenting örn en rätt, som de i själva verket icke ha. Det är
sålunda ett misstag, att denna kommunala självstyrelse gått förlorad.

Det är också ett skrämskott, när man påstår, att bygdevägarna komma i
skottgluggen. Den frågan diskuterades särskilt ingående i utskottet, och för
mitt vidkommande har jag, såsom alla veta. varit med örn att diskutera denna
fråga i departementet, när propositionen skrevs. Det framhölls särskilt i utskottet
-— det står i utlåtandet, och det står också i propositionen — att
riksdagen avgår, hur dessa medel skola delas upp på olika anslag, nämligen
anslaget till rikshuvudvägar, anslaget till länshuvudvägar, anslaget till övriga
vägar och anslaget till ödebygdsvägar. Det blir således riksdagen, som avgör
hur dessa belopp skola användas till alla olika slag av vägar, och om jag känner
riksdagen rätt, är riksdagen icke främmande för att göra ändringar i Kungl.
Majlis förslag därvidlag. Under alla förhållanden har riksdagen flera år å
råd företagit justeringar av Kungl. Majits förslag, där Kungl. Majit föreslagit
exempelvis 1.5 miljoner eller 1.8 miljoner till bygdevägar men riksdagen funnit,
att det borde vara mera, t. ex. 2.5 miljoner eller 2.2 miljoner. Då tas det
fran andra anslagsposter, ty totalsumman har icke kunnat ökas. Det är en omfördelning,
som riksdagen gjort. Denna fördelning av medlen ankommer alltså
på både Kungl. Majit och riksdagen. Kungl. Majit föreslår och riksdagen beundra
kammarens protokoll 11)1/2. Nr 21. 6

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
slutar. Sedan kan ingenting annat göras. Riksdagen har sagt ifrån, att så och
så mycket pengar skall gå till bygdevägar. Då är det visserligen icke nödvändigt,
att hela anslaget skall gå åt, men däremot är Kungl. Maj:t förhindrad
att använda dessa medel till något annat än bygdevägar. Faran därför är sålunda
ingen.

Fördelen med vägväsendets förstatligande är alltså huvudsakligen en utjämning
av kommunalskattebördan, men nackdelarna — det vöre kanske för
mycket att säga, att det icke finns några nackdelar, ty sådana finns det alltid
— äro i förhållande till vad man skulle vinna genom en utjämning av
kommunalskattebördan så små, att det icke finns något skäl till att hysa betänksamhet
mot utskottets förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mattsson: Herr talman! För mig, som under 25 års tid haft att föra
talan angående vägväsendet för en kommun, vars invånare trafikera ut till icke
mindre än sju järnvägsstationer, har det blivit en verklighetens bekräftelse på
sanningen i det gamla uttrycket »väg bryter bygd». Ja, jag tror, att denna
sats innebörd har sin tillämpning och sitt berättigande i ännu större utsträckning
i vår tid med de nu så förändrade kommunikationsmedlen. Det är väl
ändå på landsbygden med de stora avstånden som bilarna skola kunna
komma till sin bästa användning. Att så icke hittills skett i större utsträckning
är beroende på flera orsaker, då främst på jordbrukets ringa
lönsamhet. Vill man positivt verka för hindrande av landsbygdens avfolkning,
är ett förbättrat vägväsende på landsbygden en av de betydelsefullaste åtgärderna.
Herr talman, om därför, mot bakgrund av den ofullständiga utredning,
som verkställts, många av oss från landsbygden ställt sig tveksamma inför
detta hastiga realiserande av statens övertagande av de allmänna vägarna,
synes mig denna tveksamhet ha varit fullt förklarlig, då man kunnat konstatera,
att frågan örn de stora riks- och huvudvägarna synes ha varit det som
höga vederbörande redan så länge ställt i förgrunden.

De direktiv, som statsrådet Forslund givit i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
den 25 november 1938 för de kommitterade, som haft att utreda frågan
örn ett förstatligande av den allmänna väghållningen, gåvo icke förutsättningarna
för en allsidig och förutsättningslös utredning. Av kommitterades betänkande
i statens offentliga utredningar 1941: 12 framgår också, att det varit
önskvärt med en mera allsidig utredning av denna så betydelsefulla fråga, innan
riksdagen haft att taga ståndpunkt härtill. Jag väckte därför i början av
årets riksdag, innan vi då ännu visste, att proposition örn statens övertagande
av det allmänna vägväsendet komme att föreläggas årets riksdag, motion örn
en mera allsidig och förutsättningslös utredning av frågan.

När nu proposition likväl avlämnats till årets riksdag angående förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet, framgår det ju tydligt, att
det är kommunalskatteberedningens önskemål att från sin utredning få bort
frågan örn vägskattens inverkan på en rättvis skatteutjämning, som varit det
avgörande skälet för att vi redan i år fått denna fråga på riksdagens bord.
Jag har ju, herr talman, i utskottet haft tillfälle att höra inte mindre än fyra
av kommunalskatteberedningens ledamöter uttala sig örn vilken vikt de fästa
vid att från sitt uppdrag få bort vägskatteutjämningsproblemet. Tillåt mig
därför, herr talman, att i detta sammanhang till kommunalskattekommitténs
ledamöter få uttala den förhoppningen, att när de nu synas få bort denna fråga
örn vägskatteutjämningen de likväl icke i sitt blivande förslag svika våra förhoppningar
om att det skall bli så i framtiden, att samma skatt skall utgå på

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forte.)
samma inkomst, oberoende av var jag bor, vare sig jag bor i det rika Stockholm
eller i min fattiga hemkommun.

Den kungl, propositionen angående förstatligandet av den allmänna väghållningen
på landet innebär ju avsevärda förbättringar gentemot kommitéförslaget.
I utskottets utlåtande har tagits hänsyn till en del synpunkter, som framförts
i motioner i frågan från, bland andra, bondeförbundets representanter. I
övrigt har det enligt mitt förmenande vidtagits ytterligare förbättringar genom
de direktiv, som komma att givas från riksdagens sida för utarbetandet
av det slutliga förslaget till en statlig vägorganisation, så att det i stort sett
blir en samverkan emellan, å ena sidan, kungl, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och, å andra sidan, länsstyrelserna och de olika vägnämnderna, så att
de lokala synpunkterna och ortsintressena kunna komma till sin rätt.

Då jag såsom ordförande i vägstyrelsen i ett vägdistrikt örn 75 mil allmänna
vägar har en viss erfarenhet angående de praktiska synpunkterna, som böra
komma till sin rätt, jämväl sedan staten övertagit den allmänna väghållningen,
har jag i några detaljfrågor önskat, att utskottets utlåtande skulle varit ändå
mera positivt och klarläggande, och vill jag, ehuru utskottet i viss utsträckning
tillmötesgått mina synpunkter, dock beröra några av dessa detaljfrågor.
Det är nog i stort sett riktigt, när utskottet säger: »Verkligt behov av att låta
representanter för de lokala vägintressena medverka föreligger egentligen endast
vid behandlingen av frågor, som röra planläggningen av vägbyggnadsverksamheten,
förändring av enskild väg till allmän och indragning av väg».
Men de blivande vägnämndemas personkännedom och erfarenheter borde med
fördel dock kunna utnyttjas jämväl, när det gäller ärenden, som kanske mera
direkt kunna betraktas såsom tillhörande själva väghållningen, exempelvis att
vågmästaren med biträde av en vägnämndsledamot i orten borde få träffa avtal
och uppgörelser med en jordägare och andra, då fråga är om en mindre
Tätning av kurva å väg eller annan skada och intrång, där ersättningsbeloppet
som sådant kanske mången gång icke ens uppgår till det belopp, som det
allmänna får vidkännas, örn vägdirektören eller annan person skall resa många
mil från residensstaden eller stationsorten ut till ifrågavarande plats för uppgörelsen.
Utskottet uttalar visserligen, att vägmästarnas arbetsområden synas
böra utökas utöver vad de sakkunniga och departementschefen föreslagit, bland
annat med hänsyn till befintliga garagegårdar o. dyl., men jag för min del anser,
att dessa arbetsområden med fördel borde göras omkring dubbelt så stora
som föreslagits med en vägmästare och en biträdande vägmästare eller förman,
då härigenom bland andra fördelar även vunnes en praktisk utbildning
för de yngre personer, som skola bliva vägmästare, samtidigt som vikariatsfrågan
för vägmästarna bleve lyckligt löst. De nuvarande vägmästarnas i allmänhet
stora praktiska erfarenheter, byggda på för vägunderhållet tillräckliga
teoretiska kunskaper, synas mig kunna på ett för staten bättre och mera
ekonomiskt sätt utnyttjas än vad som framgår av utskottets utlåtande.

Herr talman! Jag hoppas, att de av mig anförda synpunkterna i dessa detaljfrågor
vinna beaktande vid utformningen av det slutliga förslaget till
vägorganisationen, och biträder jag därför utskottets förslag.

Herr voll Seth: Herr talman! Den föregående talaren betonade vägarnas
betydelse för vårt land, och med den ståndpunkt, som tekniken kommit till, ha
vägarna såsom trafikbärare otvetydigt en oerhört stor betydelse. Det är emellertid
icke blott såsom bärare av den stora trafiken utan kanske lika mycket
såsom bärare av den mindre trafiken, som vägarna äro av mycket stor betydelse
för en avlägsen landsända, för enskilt liggande gårdar och i sådana obygder,
där bebyggelsen är ganska gles.

Nr 21.

Oasdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)

Den fråga, som nu behandlas i Kungl. Maj:ts proposition nr 122 angående
väghållningens förstatligande, skär igenom alla partilinjer, och den skär igenom
på ett sådant sätt, att man knappast kan säga. att en viss grupp vill ha väghållningens
förstatligande och en annan grupp icke vill ha det. Givet är ju,
att det nuvarande systemet har sina brister. Det har statsrådet Rosander framfört,
och det har också statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
i sitt företal till propositionen framhållit, och för egen del skulle jag särskilt
vilja understryka, att det nuvarande systemets brister framträda kanske tydligast.
när det gäller skattesystemet, framför allt skattesystemet på landsbygden.
Då 1934 års väglag antogs, stannade kvar den gamla bestämmelsen, att
fastighet på landet, vare sig det var jordbruksfastighet eller annan fastighet,
skulle betala skatt efter det högre repartitionstalet. såsom termen^ lyder. Vid
många tillfällen —• jag bar själv motionerat här i riksdagen vid två olika tillfällen
— har framförts önskemål örn att detta för fastighet på landsbygden så
orättvisa repartitionstal skulle tagas bort. Bevillningsutskottet, som behandlat
dessa motioner, har yttrat sig mycket välvilligt om dem, men framhållit, att
denna fråga borde tagas upp i ett större sammanhang, när kommunalskatteberedningen
en gång blir färdig med sin utredning. Orsaken varför kommunikationsministern
nu kommit fram med denna proposition säger han rent ut vara
den, att kommunalskatteberedningen begärt, att riksdagen skall taga ställning
till frågan, huruvida den allmänna väghållningen nu borde förstatligas och
staten övertaga alla vägbördor.

Den utredning, som föregått detta betänkande med förslag till förstatligande
av den allmänna väghållningen på landet, har rönt mycket motstånd. Av 170
vägstämmor ha 146 uttalat sig mot de sakkunnigas förslag, och 19 länsstyrelser
av våra 24 rikta en mycket hårdhänt kritik mot förslaget.

Den kungl, propositionen har bättrat mycket av det som brister i de sakkunnigas
förslag. När man läser igenom denna proposition angående förstatligande
av vägväsendet måste man dock säga, att herr statsrådet varit mycket försiktig
när det gällt positiva uttalanden. Ja, jag skulle nästa vilja -säga, att statsrådet
har varit så försiktig, att man tycker sig skönja en mer än vanligt markerad
obenägenhet att säga något bestämt örn hur den blivande organisationen skall
utformas. Här föreligger, herr talman, enligt mitt ringa förmenande en betänklig
brist i propositionen. Man beslutar om förstatligande av vägväsendet, men
man vet icke vad det hela egentligen innebär, och man vet framför allt icke,
hur -stor organisationsapparat som behövs för att förvalta vägväsendet, och vart
det bär hän med kostnaderna.

Man kan också rikta en gensaga mot kommunikationsministern av den anledningen,
att 1934 års väglag ju nätt och jämnt hade blivit satt i funktion, när
kriget utbröt i september 1939, och att den nya lagen således knappast hunnit
verka under normala förhållanden. De första åren voro ju genombrottsår, under
vilka de nya sammanslagna vägdistrikten hade stora svårigheter att kämpa
med. Man hade sedan nätt och jämnt kommit in i en lugn arbetstakt, förrän
kriget utbröt och onormala förhållanden åter kommo igen.

Det är många, som Hanka på det nuvarande systemet. Den och den vägstyrelsen
har gjort det och det felet, man har slösat bort statsmedel både här och
var, man Ilar använt statsmedel på fullkomligt ovidkommande saker o. s. v.
Jag skall ingalunda bestrida, att det finns bristfälligheter, men å andra sidan
vill jag framhäva, att vårt vägnät sådant det var vid krigsutbrottet torde ha
nått en mycket hög standard i förhållande till de kostnader, som varit nedlagda
på detsamma. Det arbete, som har nedlagts från vägstyrelsernas och andras sida,
har varit mycket betydelsefullt och värdefullt för hela vårt lands vägväsen.

.Vi vilja ju alla ha goda vägar, vi vilja ha billiga vägar och framför allt vilja

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmaänna väghållningen på landet. (Forte.)
vi givetvis på landsbygden få betala så litet vägskatt som möjligt. Att nu under
en kristid diskutera förstatligandet av vägväsendet med allt vad detta innebär
anser jag för min del vara att famla i det ovissa. Ur statsfinansiell synpunkt
kan tidpunkten icke heller vara lämplig för att låta staten taga allt detta i
egen liand. Finansministern får ju med ljus och lykta söka efter möjligheter
att få nya inkomster till statskassan. Riksdagen har ju — jag använder uttrycket
-— tvingats att följa med. Åtminstone har det varit mig motbjudande
att biträda en del förslag, exempelvis sådana som gällt fördyrande av förnödenheter
för barnrika familjer, vissa delar av omsättningsskatten o. s. v. Vi ha
emellertid tvingats att vara med härom för att kunna få inkomster till statskassan.
Vi ha höjt postavgifterna, och vi komma nu att höja avgifterna för
järnvägarna, ingalunda på grund av att järnvägarna behöva det just nu utan
för att vi skola få mera pengar i statskassan. Under sådana förhållanden finner
jag det vara ett ganska stort vågspel, när propositionen är så pass vag som
den är när det gäller kostnaderna, att ge sig på ett förstatligande av vägväsendet
och att ge sig in på ett förstatligande i så stor utsträckning, att Sverige
torde stå ensamt därom. Intet annat land torde ha vågat taga på sig att låta
staten ensam bära bördan även för de minsta vägarna utan kommunernas medverkan.

Vad gäller administrationskostnaderna inom länen skall jag be att få upptaga
kammarens tid några minuter. I de sakkunnigas utlåtande finns på sid.
272 en sammanställning av vägstyrelsernas utgifter för förvaltningskostnader
under år 1938. Jag vill som exempel taga ett bestämt län, som jag kallar Ö.
län för att icke använda en bokstav, som kan alludera på den bokstav, som finns
på bilnumren. Samtliga förvaltningskostnader, alltså ordförandenas arvoden
och resekostnader, revisonskostnader, kostnaden för vägstämmoombud och vägstyrelsernas
övriga ledamöter, kontorskostnader, tryck m. m., uppgingo i ö. län
till 98,750 kronor. Härtill komma naturligtvis vederbörande länsstyrelses kostnader
för vägingenjör, för biträdande vägingenjörer och assistenter o. dyl., vilka
kostnader uppgingo till ungefär 27,000 kronor. Detta län drog alltså i administrationskostnader
ungefär 125,000 kronor.

Vad kostar då den nya vägorganisationen, sedan riksdagen nu kanske örn
någon stund kommer att besluta i positiv riktning, när det gäller Kungl. Maj :ts
proposition nr 122? Jo, enbart vid länsstyrelserna komma att tillsättas, förutom
vägdirektören, värderingsman, kanslibiträde, kontorister, biträdande ingenjörer,
övervägmästare, avdelningsingenjörer, ritare, kontrollör o. s. v. och detta går
till något mer än 97,000 kronor. Härtill komma rörligt tillägg och kristillägg,
som jag icke skall räkna med, eftersom motsvarande tillägg ju icke utgått på
vägdistriktens förvaltningskostnader under år 1938. Vidare ha vi hyreskostnader
och framför allt resekostnader.

Det förut nämnda länets vägförvaltning kostade år 1938 sammanlagt ungefär
125,000 kronor. Tänker jag på vad den nya organisationen skulle kosta, så
blir det, örn jag lägger till resekostnader, kostnaden för vägmästare och för det
folk, som fordras ute i bygderna, enligt en bestämd uppgift, som jag har fått,
en summa, som med säkerhet överskrider 200,000-kronorstrecket, vartill kommer
en icke oväsentlig kostnad för nya lokaler. Länsstyrelserna ha i allmänhet
icke plats för ett nytt litet ämbetsverk utan måste betala hyror på 4,000 ä
5,000 kronor. Man gör sig därför nog icke skyldig till någon överdrift, örn man
påstår, att administrationskostnaderna komma att närma sig det dubbla av de
nuvarande.

Man kan naturligtvis genast invända, att den nya organisationen kommer
att medföra, att det sparas så mycket mera på andra håll. Det är möjligt, att
man kan göra det, men vi, som stå för reservationen, äro icke färdiga att utan

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
vidare godtaga ett sådant påstående förrän vi få se utarbetade förslag, som
verkligen klargöra, att så kan bli fallet.

Förutom de dyra administrationskostnaderna och överhuvud taget de ovissa
kostnadskalkylerna vill jag framhålla, att det åtminstone för mig framstår
såsom ett bestämt faktum, att landsbygden genom förstatligandet löper risk
att bli sämre tillgodosedd med vägar än förut har varit fallet. Jag förstår
fullerväl dem, som utan att närmare ha trängt in i saken säga, att det är
riktigt, att staten tar vägarna, när landsbygden slipper vägskatten. Man har
emellertid varken i den kungl, propositionen eller på annat sätt undersökt,
huruvida icke vägskatten skulle kunna nedbringas högst väsentligt exempelvis
genom en ytterligare sammanslagning av vägdistrikt. Det finns länsstyrelser,
som varit inne på tanken, att man skulle ordna systemet med vägarna
på samma sätt som landstingen ha ordnat sjukvården. Det finns också andra
vägar att gå fram på, och det finns med säkerhet stora möjligheter att låta
de nuvarande 170 vägdistrikten minskas till ungefär halva antalet, varigenom
man skulle bilda ur skattesynpunkt starka distrikt, som skulle kunna sköta
väghållningen till stor nytta för landsbygden och utan att landsbygden behövde
betungas med höga vägskatter. Jag anser det vara av väsentlig vikt
att framhålla, att kommunikationsministern på sid. 34 i propositionen har
gett sitt erkännande åt en sådan uppfattning, när han säger: »Helt visst kan
en jämnare fördelning av väghållningsbesväret i åtskilliga hänseenden vinnas
genom reformer inom den nuvarande organisationens ram. Önskemålet om
likställighet mellan fastighet och inkomst i fråga om skyldighet att bidraga
till vägväsendet kan naturligtvis realiseras även utan ett förstatligande av
detta.»

Jag bär ord för ord läst upp vad statsrådet säger, och jag måste därav
draga den slutsatsen, att man kan komma till en avsevärd utjämning av vägskattebördan
för landsbygden på andra vägar än genom ett förstatligande.
Jag måste till detta lägga, att varken utredningen eller propositionen har försökt
att ange några andra vägar än att gå direkt på förstatligande av hela
vägväsendet.

Vad gäller landsbygden bär den givetvis stort intresse av att även små vägar
bli byggda och underhållna. Åtminstone vi reservanter hysa emellertid
allvarliga farhågor för att de små vägarna komma att åsidosättas. Det sägs
visserligen i utskottsutlåtandet, att riksdagen kommer att fatta beslut angående
hur mycket som skall gå till de stora vägarna och hur mycket som skall
gå till de små vägarna, men vi veta ju hur det varit även under den tid, då
bilskattemedlen flödade rikligt. Man tvingades lägga ned huvudparten av
kostnaderna på dessa riksvägar eller autostrador, men genom att bygdeintressena
voro starkt representerade i vägförvaltningen lyckades man också driva
igenom, att de mindre vägarna tillgodosågos. Underhållet av såväl de små
som mindre allmänna vägarna skedde på sådant sätt, att de voro mycket väl
framkomliga. Med hänsyn till transporter av mjölk, av skogsprodukter och
av slakteriprodukter och behovet av att överhuvud taget få kommunikation
mellan de olika delarna av landsbygden även vad gäller de längst bort belägna
gårdarna är ett tillgodoseende av de mindre bygdevägarna ett livsvillkor
för att hela vårt samhällsmaskineri skall fungera. Det gäller ju bär tillgodoseende
av stads- och samhällsbefolkningens behov av livsmedel och bränsle.

Det har givetvis resonerats mycket örn denna sak i utskottet, men för min
del måste jag säga, att jag har icke, även örn det står ganska vagt såväl i
propositionen som i utskottets utlåtande att man bör tillgodose bygdevägarna,
blivit övertygad örn att detta kan realiseras under de hårda tider, som nu
komma över oss.

On&daxen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)

En annan sak, som jag anser vara av mycket stor betydelse för landsbygden
och för jordbruket, är den växelverkan, som har ägt ram därigenom, att
arbetskraften har arbetat på vägarna vissa delar av året, under det att den
under andra delar av året har kunnat arbeta på andra områden. När vägarbeten
icke ha pågått, ha arbetarna exempelvis kunnat gå till skogsavverkningar.
Vägarbeten ha också kunnat läggas ned eller man kan ha låtit bli
att taga upp dem igen till dess jordbruksarbetet blivit avslutat på höstarna.
Det har här skett en mycket gynnsam och intim växelverkan, varigenom behovet
av arbetskraft i skogen har kunnat tillgodoses med sådana arbetare,
som under vägbyggnadssäsongen ha arbetat på vägarna. De som ha arbetat
på vägarna ha även i någon utsträckning kunnat tillgodose jordbrukets behov
av arbetskraft. Jag vill understryka, att jag ingalunda överskattar detta
förhållande, att vägarbetarna ha kunnat hjälpa jordbruket, men vad beträffar
skogsbruket vet jag av egen erfarenhet från de småländska landamärena att
så har varit fallet. På många håll hyser man därför också den farhågan, att
när staten nu skall övertaga dessa arbeten i egen regi, kommer det att bidraga
till att vi på landsbygden mista mycket av vårt arbetsfolk.

Samtidigt vill jag framhålla, att den kontakt, som nu har rått mellan vägstyrelserna
å ena sidan och bygdebefolkningen å den andra, säkerligen icke
kan upprätthållas med det nya systemet. Visserligen få vi vägnämnder och
länsvägnämnder och en riksvägnämnd, men de få icke så mycket att säga till
örn, och under alla förhållanden skola de ju närmast ha att yttra sig, när
det gäller att bygga nya vägar. Det har säkerligen varit av oerhört stor betydelse,
att man har kunnat upprätthålla en intim kontakt med bygden och har
kunnat förstå dess intressen. På många håll hysa vi därför allvarliga farhågor
för att just detta samarbete mellan bygdens intressen och vägorganisationen
kommer att brytas och brytas på sådant sätt, att landsbygden därav
lider skada.

Jag skulle också kunna peka på en sådan sak som att man genom denna
intima kontakt mellan vägadministrationen och bygden i vissa fall kunnat få
fri mark. Man har också kunnat få köpa billiga väglagnings- eller vägbygg -nadsämnen. Vi veta ju alla, hur människor resonera. När staten betalar, skall
man alltid ta bra betalt. Man tänker icke på att det är skattebetalarnas medel,
som man då får. Detta förhållande kommer tillsammans med de andra
omständigheterna säkerligen att medföra, att kostnaderna komma att springa
i höjden på ett sätt, som man icke har tänkt sig.

Den reservation, som har avgivits av sex stycken av utskottets ledamöter,
är ingalunda negativ. Den vill visserligen, att Kungl. Maj:ts proposition icke
skall bifallas, men den yttrar sig mycket positivt i sin hemställan, där vi begära
»en allsidig och förutsättningslös utredning rörande utjämning av landsbygdens
vägskattebörda samt rörande i övrigt behövliga reformer på vägväsendets
område». Vi hoppas innerligt, att en sådan utredning skall komma till
stånd, och vi äro övertygade örn att i fall en sådan utredning kommer till stånd,
skulle det bereda möjligheter att ordna vägväsendet efter sådana grunder, som
vi ha skisserat i vår till betänkandet fogade reservation.

Jag skall, herr talman, icke taga kammarens tid alltför länge i anspråk,
men jag skulle, innan jag slutar, vilja sammanfatta mina synpunkter mot ett
förstatligande efter de grunder, som blivit framlagda i propositionen och utskottets
förslag, i följande punkter:

Man har icke undersökt, örn de brister, som det nuvarande systemet otvivelaktigt
har, kunna botas på andra vägar än de här föreslagna. Utredningen
har gått ut på ett förstatligande av den allmänna väghållningen, och man har
icke liaft några alternativ att välja på.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållning en. på landet. (Forts.)

Propositionen har bättrat mycket av vad som brister i utredningen, men även
propositionen är ensidig, och den är framför allt så vag, att man icke vet vad
man i dag beslutar, örn man ger sitt bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr
122 angående förstatligande av vägväsendet.

1934 års väglag har verkat alltför kort tid. De förbättringar, som kommo
till stånd under åren närmast före kriget, erkännas av alla, och många äro
övertygade örn att dessa förbättringar skulle ha fortsatt, om icke kriget hade
kommit emellan.

Vi önska en ordentlig utjämning av skattebördan på landsbygden, och vi peka
på vad statsrådet själv har uttalat i propositionen på sid. 34 och som jag nyss
läste upp, nämligen att denna fråga borde kunna lösas på ett för landsbygden
tillfredsställande sätt efter andra grunder än ett direkt förstatligande av vägväsendet.

Vi veta vidare icke vad som kommer att hända i fråga om kostnaderna, men
så mycket är säkert, att administrationskostnaderna komma att bli stora. Statsrådet
har därvidlag varit ytterligt försiktig i sina uttalanden, ja, har varit
så försiktig, att man mellan raderna ovillkorligen måste utläsa, att här kommer
att komma fram nya krav och nya kostnader, som riksdagen sedermera
blir tvungen att svälja, sedan den en gång fattat detta principbeslut.

Vi hoppas ju alla, att freden en gång skall komma. Det blir kanske lika hårt
för oss då som nu och kommer att fordra sparsamhet på alla områden. Från
reservanternas sida anse vi därför, att man icke bör ta detta steg, när man
icke vet vad det verkligen kommer att kosta.

Landsbygden behöver sina vägar, och vi vilja icke, att den skall eftersättas.
Vi hysa emellertid allvarliga betänkligheter mot detta förslag, därför att det
kan föra med sig, att småvägarna komma att eftersättas, varigenom hela
landsbygden kommer att bli missgynnad.

Framför allt anser jag för egen del, att den kontakt, som nu förefunnits
mellan vägadministrationen och bygden, kommer att brytas genom den nya
organisationens genomförande till förfång för bygden och till förfång för vägväsendet
överhuvud taget.

När jag till slut, herr talman, ber att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen vill jag sluta med att ännu en gång påpeka, att Sverige
hitintills är det enda land, där man har vågat taga steget så långt, som man
nu vill göra.

Häruti instämde herr Olovson i Västerås.

Herr Lindahl: Herr talman! Det är ju redan flera av reservationens anhängare,
som här ha haft ordet, och därför kanske jag kommer att en smula
tugga om den argumentering, som har forts, men den risken föreligger ju alltid
vid sådana här debatter.

Att det till det föreliggande utskottsutlåtandet finns fogad en reservation
betyder ju inte, att reservanterna skulle ha någon principiell invändning att
göra emot ett förstatligande i och för sig av vägväsendet. Man kan inte här
tala örn en socialisering i vedertagen bemärkelse, ty den åtgärd, som riksdagen
nu tydligen är inställd på att vidtaga, innebär ju bara ett omhändertagande
från statens sida av ett område, som redan tidigare varit allmän egendom, i det''
att det varit kommunerna som skött vägväsendet. Å andra sidan saknar inte
ett dylikt beslut principiell innebörd, då ju genom förstatligandet en gammal
del av den kommunala självstyrelsen skulle försvinna, nämligen medbestämmanderätten
beträffande våra 90,000 kilometer landsvägar.

Det är på den senare punkten, som jag för min del hyser de största be -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
tänkligheterna, För den, som är på det klara med att den kommunala självstyrelsen
har sin givna plats inom svensk demokrati, måste ju avskärandet av
en av de viktigaste förbindelselederna med folket framstå såsom mycket problematiskt,
Nog tycker man att riksdagen borde tveka en smula, då det faktiskt
gäller att klippa av en förbindelseled, som har mycket stor betydelse för mångå''
av riksdagens ledamöter, ty det är ju just i den kommunala självstyrelsen och1
den kommunala förvaltningen som riksdagsmännen i regel ha sin starkaste
förankring, och det är genom den som de ha kontakt med folket ute i bygderna.
Jag anser att det är angeläget, inte bara att medborgarna ha förmåga
att betala skatt, utan också att de känna till, hur skatterna förbrukas. Men
ju mer den kommunala självstyrelsen begränsas, ju mindre bli möjligheterna
för samhälleligt intresserade medborgare att få någon kontakt med den samhälleliga
verksamhetens olika funktioner. I en demokrati är det emellertid''
ofantligt viktigt, att så stora medborgargrupper som möjligt bära ansvar för*
och känna till olika samhällsangelägenheter.

Vad man vid ett förstatligande inte heller bör glömma bort är, att ett sådant
aldrig kan få samma karaktär, när det gäller exempelvis järnvägarna och1
landsvägarna. I det ena fallet gäller det ett transportmedel, som endast får
användas på vissa av staten fastställda villkor, i det andra fallet trafikleder,
som fritt stå öppna för alla medborgare, antingen de åka bil, cykel eller
färdas till fots. När det gäller landsvägarna, deras byggnad och underhåll,
måste det sålunda finnas ett mera direkt intresse därför hos alla landets medborgare,
och det är inte för ro skull som den överväldigande delen av landets
vägstämmor gått emot ett förstatligande. Det är inte så underligt, örn folket
ute i bygderna vill ha ett ord med i laget, då det gäller underhållet av vägarna,
byggandet av nya vägar eller intagandet av enskilda vägar i allmänt underhåll,
ty detta kan många gånger mycket intimt hänga samman med hela bygdens
industriella och ekonomiska utveckling. Reservanterna tro därför att vägstyrelser
och vägstämmor allt fortfarande ha en mycket stor uppgift att fylla.

Det är möjligt men knappast sannolikt, att de s. k. vägnämnderna komma att
få någon större betydelse. Det förefaller nämligen, som örn dessa vägnämnder,
genom att deras befogenheter starkt beskurits men framför allt på grund av
deras obekantskap ur ekonomiska och praktiska synpunkter med de ting det
här gäller, skulle komma att få en skuggkaraktär, örn man jämför dem med
de nuvarande vägstyrelserna och det inflytande och den obestridliga erfarenhet,
som dessa förstått att skaffa sig. Det låter kanske litet skrytsamt att på detta
sätt tala om vägstyrelsernas kvalifikationer. Många ha ju bibringats den uppfattningen,
att vägstyrelserna egentligen äro inkompetenta för sin uppgift.
Men under de sex år, som den nuvarande vägorganisationen existerat, har utvecklingen
mot ett rationellt skötande av vägarna gått fort. Den vägorganisation
vi nu ha är sannerligen inte dålig. De vägstyrelser, som allt fortfarande
på ett något valhänt sätt handha de tekniska uppgifterna, äro lätt räknade.
Vid vägstyrelsernas sida stå ju vägmästarna, och därigenom kompletteras på
ett mycket gott sätt den ekonomiska och praktiska erfarenhet, som vägstyrelserna
ha. Såvitt jag kan förstå, har den kår av vägmästare, som nu finns, pä
ett mycket tacknämligt sint bisprungit vägstyrelserna i deras arbete unde]*
den korta tid, som den nuvarande vägorganisationen har existerat. Därtill
komma ju länens vägingenjörer, som ha till uppgift att leda vägstyrelsernas
arbete och bistå dem på olika sätt.

Jag vill erinra om att vägstyrelserna mycket bra klarade 1938 års topptrafik,
trots att man vid den tidpunkten inte hunnit skaffa sig vederbörlig
maskinell utrustning. I dag lia vägdistrikten en maskinpark av helt annat och
bättre slag och äro väl rustade för mycket stora påfrestningar. Förmodligen

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

För statlig ande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
kommer det emellertid att dröja åtskilliga år, innan trafikintensiteten på vägarna
kommer att bli densamma som före kriget. I varje fall kommer det nog
att dröja, innan det svenska folket får råd att nöjesåka på samma sätt som
före 1940.

Man tycker därför att brådskan med likvidering av den nuvarande vägorganisationen
är en smula onödig. Det har ju eljest farits varliga fram från kommunikationsdepartementets
sida, när det gällt sådant förstatligande av transportmedel,
som riksdagen faktiskt redan beslutat.

Men fastän vägdistrikten sålunda i sin nuvarande form, eventuellt efter
vissa partiella reformer, enligt reservanternas uppfattning säkerligen kunna
klara de närmaste årens vägunderhåll, har dock i vissa instanser redan utfärdats
underbetyg åt vägstyrelserna, trots en i högsta grad effektiv kontroll
över deras verksamhet liksom att kostnaderna för underhållet av landsbygdens
vägar av statsmakterna fixeras till vissa bestämda belopp. Landsbygdens
folk saknar tydligen i viss utsträckning vederbörligt förtroende, när
det gäller att rätt förvalta de givna punden. För städernas vidkommande gäller
raka motsatsen. Till städernas underhåll av vissa trafikleder komma
nämligen enligt föreliggande förslag att utgå väsentligt höjda statsbidrag.
Jag missunnar inte alls städerna denna hjälp, då de också få betala för den,
men det förefaller ganska generöst att statsbidrag i detta fall lämnas utan
någon kontroll av att de verkligen användas för de avsedda vägarna. Inte
heller föreligga några krav på tekniskt kvalificerad personal för handhavandet
av det gatuunderhåll i städerna, vartill statsbidrag utgår. I regel är
det väl så, att städerna ha sådan teknisk sakkunskap att tillgå, vilket emellertid
inte hindrar att jag känner till en stad, där den tekniska kunnigheten
på området representeras av en åkare och där hela maskinparken utgöres av
en gammal vägsladd. I det fallet behöver man inte veta, var gränsen går
mellan det närmaste vägdistriktet och staden; det känns när man färdas vägen
fram. Även den staden skall väl i framtiden själv sköta sina vägar, utan
att någon kan bestrida den rätten därtill, medan vägdistrikten, vilka i regel
skött sina vägar bra, bli helt avkopplade från vägarnas skötsel. Man har svårt
att förstå det berättigade i ett dylikt förfaringssätt.

Onekligen har emellertid departementschefen behandlat frågan örn förstatligandet
på ett synnerligen skickligt maner. Propositionen stillade tydligen
oron hos de nitton landshövdingar som i spetsen för 146 vägstämmor opponerade
sig emot de sakkunnigas förslag. Från mina utgångspunkter har jag
naturligtvis ingen anledning att rikta kritik mot denna del av det föreliggande
förslaget, d. v. s. den del som avser ökat inflytande från landshövdingarnas
sida och nedskärandet av antalet distrikt från vad tidigare sakkunnigeförslag
avsett. Landshövdingarna få väl bli vägtrafikanternas och de eventuellt
förbisedda lokalintressenas klagomur. Men jag betvivlar, att man med
detta kompromissliknande förslag funnit den rationella lösning som från början
avsetts. Jag har synnerligen svårt att förstå, att de riksdagsmän som
ansett, att vägväsendet bör få en sådan teknisk organisation som statens järnvägar
har, alltså odelad makt åt det centrala ämbetsverket, äro nöjda med
och vilja acceptera det föreliggande förslaget.

Vad som främst åstadkommit en framgångsrik propaganda för förstatligandet
har varit utsikterna att slippa vägskatt. Man har ibland nästan fått
den uppfattningen, att en del människor tro, att vägunderhållet inte skulle
komma att kosta någonting, bara man bleve befriad från vägskatt. Naturligtvis
blir det en utjämning mellan de olika vägdistrikten, såsom man här
talat örn. Men liksom departementschefen har sagt, så tro även reservanterna,
att den saken kunnat ordnas, utan att man därför behövt avskaffa det kom -

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
munala medinflytandet och kasta dea nuvarande vägorganisationen i skräpvrån.
Frågan är om skatteutjämningen i enlighet med föreliggande förslag
spelar den roll man velat göra gällande. Fall kunna påvisas, då en av kommunalskattekommitténs
ledamöter i utskottet hävdat, att den skatteutjämning som
nu utgår i mest skattetyngda distrikt reducerar utgående vägskatt till ett
minimum, liksom inte heller någon väsentlig avlastning å hårt skattetyngda
kommuner efter förslagets örn förstatligandets genomförande kommer att inträffa.

Jag vill för kammaren meddela, att denna vägskatt, som man på olika håll
säkerligen tror vara ofantligt stor och betungande, dock endast utgör en trettondel
av den kommunala skatten och landstingsskatten sammanslagna. Under
det att riksmedeltalet för vägskatten utgjorde kr. 1.42 per skattekrona
1940, var detta medeltal år 1941 1.33 per skattekrona, medan motsvarande tal
år 1942 endast blev 91 öre. Detta är uppgifter som statistiska centralbyrån
lämnat, och jag är därför övertygad örn att de äro riktiga.

Jag vill med detta ha sagt, att vägskattebördan inte är så förskräckligt
stor, som man vill göra gällande, örn den slås ut över hela landet. Till någon
rättvis skattefördelning individerna emellan kommer man inte heller med
detta förslag. Såvitt jag kan förstå, skola väl framtida skatter i främsta
rummet tas ut av bilarna. Bilskattemedlen skola sålunda i huvudsak klara
utgifterna. Följden måste naturligtvis bli den, att de som bo avsides och som
ha de dyraste bussbiljetterna, de komma i fortsättningen att få betala den
drygaste vägskatten.

Jag tillhör emellertid inte dem som beskärma sig över kostnaderna vid ett
förstatligande av vägväsendet, även örn dessa kostnader skulle stiga i höjden.
Garanteras det en bra vara, är den i regel värd sitt pris. Men här lämnas
ingen garanti alls. Här blir det att svära på magisterns ord och tro på att
allt sedan ordnar sig. En stark tro kan ju vara bra att ha, men det är ändå
bättre med ekonomiska tablåer över kostnaderna för vägväsendets förstatligande.
Höra vi oss inte här med en rad okända faktorer? Vi veta, att det i
stället för vägstyrelser och vägingenjörer skall bli minst 24 vägdirektörer,
•ett stort antal ingenjörer, övervägmästare och andra tjänstemän. Men var
dessa skola placeras i tjänsteförteckningen och vilka löner som komma att
utgå och vilka kostnader det hela belöper sig till, därom veta vi nu ingenting.
Att riksdagen nu skall fatta principiellt beslut för att först följande år
komma underfund med vilka kostnader detta beslut innebär, det tycker jag
för min del är en bakvänd ordning.

Herr talman! Reservanterna ha hemställt, att riksdagen skulle avslå propositionen
och begära en förnyad utredning med sikte på att genomföra behövliga
reformer inom vägväsendet, utan att anknytningen till bygderna spolieras.
Jag ber för min del att få yrka bifall till reservationen.

Herr Mäler instämde häruti.

Herr Birket Herr talman! En av anledningarna till att man nu vill förstatliga
vägväsendet är, som alla känna till, beroende på ett initiativ som
kommunalskatteberedningen tidigare tagit örn en skatteutjämning beträffande
vägväsendet. Det bör då påpekas, att det icke är skatterna för vägväsendet
som äro det avgörande för skattetrycket. För varje kommunalman är det ju
uppenbart, att inom såväl landstingsområdena som primärkommunerna föreligga
analoga tendenser i fråga örn skattetrycket. Landstingsskatterna för år
1941 t. ex. varierade mellan 2:25 och 4:30. För primärkommunerna var
variationen än större. Landstingens olika stora skattetryck har icke givit

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
staten anledning att från landstingen övertaga sjukvårdskostnaderna för att
därmed kunna tillrättalägga de ojämnheter som finnas i fråga örn skattetrycket.
I jämförelse med hela det kommunala skattetrycket är trycket av vägskatten
jämförelsevis litet.

Statsmakternas ingripanden i skatteutjämnande syfte måste man hälsa med
tillfredsställelse, örn denna utjämning sker inom den folkliga självstyrelsens
givna ram. Jag har mycket svårt att förstå, varför man nu lagt fram en proposition
örn ett förstatligande av vägväsendet under en tid, då det råder en
ganska svår kris, desto mer som den nuvarande vägorganisationen fungerat
så kort tid. Örn framtiden vet man ingenting. Den är ganska oviss. Vi behöva
bara tänka på att vi efter fredsslutet kanske komma att få onormalt höga
priser och brist på drivmedel och gummi. Detta kan komma att radikalt
förändra trafikfördelningen mellan landsvägar och järnvägar, vilket kan
komma att innebära, att järnvägarna få ta en större del av trafiken. Det borde
då enligt mitt sätt att se vara ett allmänt intresse, att statsförvaltningen inte
utbygges i onödan under de svåra tider som nu råda.

Både departementschefen och det särskilda utskottet uttala, att den nuvarande
vägorganisationen har fungerat ganska bra. Jag har den uppfattningen,
att de vägkommunala förtroendemännen äro inte mindre skickade att fördela
statsmedlen än andra kommunala förtroendemän eller statliga verk. Jag kan
inte inse, att det är nödvändigt, att statsmedlen skola fördelas av statliga
organ eller statstjänstemän. Skulle en sådan uppfattning göra sig gällande,
att endast statens organ böra fördela statsmedel, då skulle, såvitt jag förstår,
grunderna för vårt samhällsliv komma att förändras. Det folkliga inflytandet
skulle då ersättas av ett expertvälde.

Det synes, som örn departementschefen och utskottsmajoriteten hava den
bestämda uppfattningen, att ett förstatligande av vägväsendet skulle medföra
mycket stora fördelar. Den logiska konsekvensen borde väl då vara, att utskottet
även skulle föreslå, att väghållningen i städerna skulle förstatligas. Så är
emellertid ingalunda fallet. Utskottet föreslår, att väghållningen i stad alltjämt
skall skötas av staden själv. Jag har mycket svårt att förstå den
logiska konsekvensen i utskottets ståndpunktstagande härvidlag.

Jag är personligen, herr talman, inte alls övertygad örn att det bleve lägre
kostnader för vägväsendet, om detsamma komme att förstatligas. Jag tror
tvärtom, att kostnaderna skulle bli väsentligt högre. Då statens övertagande
av vägväsendet dessutom innebär ett allvarligt ingrepp i den kommunala
självstyrelsen, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig, beslöt
kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen
av förevarande ärende ävensom av nästföljande ärende på föredragningslistan
till kl. 7.30 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme att
fortsättas.

§ 23.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 351, angående försäljning av en statens järnvägar tillhörig fastighet i
Kristinehamn;

nr 353, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 30
maj 1873 (nr 31) örn rikets mynt;

nr 354, angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.;

Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
nr 355, angående grunderna för uttagande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
för år 1942 m. m.;

nr 357, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1942/43;
och

nr 358, angående anslag till särskild ersättning för debitering av värnskatt
för budgetåret 1942/43.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 24.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till Riksdagen.

Härmed får jag vördsamt anhålla att bliva befriad från uppdraget att vara
fullmäktig i riksgäldskontoret.

Stockholm den 3 juni 1942.

B. v. Stockenström.

Kammaren biföll för sin del den gjorda framställningen och beslöt, att val
av fullmäktig i den avgångnes ställe skulle i vederbörlig ordning anställas.

§ 25.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Gardell, som anförde: Herr talman! För att åstadkomma en välbehövlig
ökning av vårt lands produktion av ull och fårkött verkas nu landet runt för
en utvidgning av fårskötseln. Dessa strävanden mötas dock i olika landsdelar
av ett verkligt hinder, bestående i okynneshundars framfart i fårflockarna, i
det de jaga, sönderriva och döda fåren. Vederstyggliga scener utspelas härvid,
och fåren utsättas för ohyggliga plågor. Ofta äro de skadegörande hundarna
försvunna, innan fårägaren blivit varse deras illdåd, och det möter stor svårighet
för honom att i kringliggande ort upptäcka hundarna och få ägarna att
erkänna, att deras hundar utfört dådet. Även om hundägaren erkänner, möter
ofta svårighet för fårägaren att utbekomma någon ersättning för fåren i de
fall, då hundägaren är medellös. Tydligt är alltså, dels att hundarna skada
och döda ett stort antal får, dels att fårägaren lider stor förlust.

Svenska fåravelsföreningen begärde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 17
mars 1931, att åtgärder måtte vidtagas mot kringströvande hundar, som göra
skada å får. Denna skrivelse torde ej ha föranlett någon direkt åtgärd från
Kungl. Maj :ts eller riksdagens sida, men den utredningsman, som på Kungl.
Maj:ts uppdrag den 1 november 1938 avgav särskilt yttrande och förslag till
ny djurskyddslagstiftning, har dock tagit någon hänsyn till vad fåravelsföreningen
anförde. På begäran av vederbörande statsråd avgav föreningen i
februari 1939 yttrande över utredningsmannens förslag till ny djurskyddslag,
men proposition om sådan lag torde ännu ej ha kommit på riksdagens
bord.

Den 11 april 1940 skrev fåravelsföreningen, med instämmande av Gotlands
läns hushållningssällskap, ånyo till Kungl. Maj :t ifråga om den svåra hundplågan
inom fårskötseln samt begärde dels en speciallagstiftning angående
avsättande av medel i kommunerna till en hundskadefond, varur ersättning
skulle utgå för genom okynneshund åsamkad skada å får, dels att genom en
ny lagbestämmelse skulle beredas möjlighet för fårägare att avliva okynneshund,
som jagar, river eller dödar får.

Interpellation.

94 Nr 21. Onsdagen den 3 juni 1942 f. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)

Ullproduktionsutredningen, som i början av år 1941 på uppdrag av statens
industrikommission utredde frågan örn Sveriges fåravel och försörjning med
ull, uttalade sig också för en hundskadefond, eventuellt tillkommen genom
obligatorisk försäkring av alla hundar i landet.

Till hushållningssällskapens ombuds möte i Stockholm hösten 1941 hade
såväl Gotlands som Västerbottens läns hushållningssällskap ingivit framställning
örn åtgärder i avsikt att skydda fårägarna mot de förluster, som åsamkas
dem genom hundars skadegörelse å får, och i anledning härav beslöto
ombuden att hos Kungl. Maj:t hemställa örn skyndsamma åtgärder i ämnet.

Nya rapporter inkomma alltjämt örn hundars vilda framfart i fårflockarna.,
och fårägarna stå lika oskyddade som förut av gällande lagbestämmelser och
utsättas alltjämt för stora förluster, samtidigt med att de ofta upprepade
exemplen verka avskräckande på många personer att bedriva fårskötsel. Senast
har föreningen för gotländska utegångsfåret avgivit rapport i frågan och uttalat
sig för snara åtgärders vidtagande från regeringens och riksdagens sida.

Fårskötseln har under nu rådande krisförhållanden blivit mera aktuell än
tidigare. Då importen av råvaror för textilindustrien på grund av handelsavspärrningen
blivit synnerligen kraftigt nedskuren, har fårskötseln erhållit
mycket stor betydelse för folkhushållningen. Den bör därför ägnas mera uppmärksamhet
och omvårdnad, än vad som under senare tid kommit den till del.

På grund av vad jag sålunda anfört begär jag kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att i anslutning till verkställd utredning örn
ny djurskyddslagstiftning och sedermera i anledning av svenska fåravelsföreningens
av mig berörda skrivelse till Kungl. Majit av den 11 april 1940 framlägga
proposition till riksdagen, eller överväger herr statsrådet andra åtgärder
till skydd för fårägama mot de förluster, som åsamkas dem genom okynneshundar? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ 26.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Kilbom m. fl., nr 398, om pension åt vaktmästaren hos andra kammaren
E. E. Anderssons änka;

herr Andersson i Vigelsbo, nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 322, angående vissa med den fortsatta utbyggnaden av landets försvarskrafter
sammanhängande markförvärv; och ‘

herr von Seth m. fl., nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
323, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen, varjämte undertecknad
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr förste vice talmannens
förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ I Herr

förste vice talmannen anmälde till fortsatt behandling andra särskilda Förstatligande
utskottets utlåtande, nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående av_ den
förstatligande av den allmänna väghållningen på landet, nr 122, samt i an- Kolningen9*I
slutning därtill väckta motioner; och lämnades därvid enligt förut skedd an- landet.
teckning ordet till (Forts.)

Herr Sandberg: Herr talman! Man torde icke kunna jäva det uttalande,
som utskottet gör i sitt yttrande, nämligen att »den enormt stegrade automobiltrafiken
i förening med det ekonomiska livets ökade rörlighet har, såsom
i propositionen framhållits, lett till att de allmänna vägarna upphört att vara
av huvudsakligen lokalt intresse; väghållningen har blivit en hela landets gemensamma
angelägenhet». Visserligen försökte, tyckte jag, herr Staxäng att
i någon mån bestrida detta. Han tyckte nämligen, att det visserligen kunde
sägas örn rikshuvudvägarna, att de representerade ett rent statsintresse, men
beträffande småvägarna, d. v. s. bygdevägar och liknande, pekade han på att
till dessa vägar alltjämt knytes ett betydande lokalt intresse. Detta är givetvis
sant, men det jävar icke i minsta mån påståendet, att de allmänna vägarna,
som helhet betraktade, representera en allmän, d. v. s. en statlig angelägenhet
av stor vikt, och att därför samtliga typer av vägar böra av staten behandlas
med hänsyn till detta. Vill man försöka göra gällande, att bygdevägarna
icke representera ett allmänt intresse på samma sätt som rikshuvudvägarna,
kunde man ju lika gärna göra gällande, att t. ex. de små perifera
blodkärlen i människokroppen äro för kroppen av mindre värde, och att endast
de stora kärlstammarna hava allmän betydelse. Men nu är det, som vi alla
veta, på det sättet, att örn kroppen skall fungera väl och man skall vara frisk
och kunna prestera ett maximum av arbete, måste alla delar av kärlsystemet
fungera på ett tillfredsställande sätt. På samma sätt torde man beträffande
vägnätet kunna säga, att hela detta nät måste betraktas som nödvändigt för
landets ekonomiska och kulturella liv. Det finns därför ingen anledning att
betrakta de små vägarna såsom representerande ett statsintresse av någon lägre
ordning.

Jag har redan med detta, som jag inledningsvis berört, angivit, att jag lägger
mycket stor vikt vid det förhållandet, som ju också utskottet understrukit,
att bygdevägnätet icke får i någon mån bli eftersatt i den nya ordningen.

Om sålunda numera väghållningen är ett gemensamt intresse för befolkningen
i hela landet, så följer ju också därav, att väghållningskostnaderna

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
böra fördelas med hänsyn till detta förhållande. Dessa kostnader äro dock
icke för närvarande rättvist fördelade.

Innan jag emellertid närmare går in på skattefrågan vill jag göra en anmärkning
gentemot herr Staxäng, vilken gjorde ett uttalande rörande kommunalskatteberedningens
framställning, som icke var riktigt. Han kritiserade
kommunalskatteberedningens skrivelse och framhöll, att den innebar ett ensidigt
förordande av vägväsendets förstatligande, samt förmenade, att utredningen
därigenom på något sätt skulle lia föregripit den allsidiga prövning,
som bland annat riksdagen bör ha rätt att göra i alla frågor. Han yttrade något
örn att skrivelsen innebar ett åsidosättande av riksdagen. Örn han nu hade
läst hela skatteberedningens skrivelse och icke blott till äventyrs den del, som
finnes avtryckt i propositionen ■— skrivelsen har dock i den del jag åsyftar
dragits inom utskottet — hade han kanske icke uttalat sig som han gjorde.
Kommunalskatteberedningen har ju påvisat betydelsen av att en avlastning
skedde beträffande de uppgifter, som nu påvila det kommunala skatteunderlaget,
emedan därigenom en allmän skatteutjämning skulle underlättas. I fråga
örn de uppgifter, som kunde tänkas bliva avlyftade, har beredningen särskilt
pekat på väghållningen såsom lämpad att i första hand ifrågakomma.
Det är naturligt, att beredningen sökt följa de givna direktiven, som bland
annat gingo ut på att undersöka, örn och i vad mån man kunde avlyfta från det
kommunala skatteunderlaget uppgifter, som nu påvilade detsamma, och överföra
dem till staten. Det var alltså vår plikt att påpeka, att här var en möjlighet
i detta avseende. Men utredningen har hemställt örn utredning av frågan
örn vägväsendets förstatligande. Beredningen har ej hemställt örn förstatligande
utan vidare. Utredningen har tvärtom bestämt sagt ifrån, att den
ansåg, att ett förstatligande borde ske endast örn vissa villkor uppfylldes,
bland annat att de lokala intressena bereddes tillbörligt inflytande.

Örn man nu anser sig kunna rikta vissa anmärkningar mot direktiven för
den utredning, som sedan tillsatts för att utreda frågan örn vägväsendets
förstatligande, så är detta en sak för sig. Kommunalskatteberedningen har
icke förordat ett förstatligande till vilket pris som helst utan givetvis med sin
skrivelse menat, att den visserligen ansåg, att vägväsendet var en lämplig
uppgift för staten att övertaga, men att utredningen finge omfatta frågan
i hela dess vidd, både huruvida och huru ett förstatligande skulle ske. Jag vill
således bestämt tillbakavisa den anmärkningen, att kommunalskatteberedningen
skulle ha givit statsmakterna något kategoriskt imperativ, eller på något
sätt hindrat en objektiv utredning så att riksdagen icke kunde pröva den föreliggande
frågan ur alla synpunkter.

Det viktigaste skälet, som jag ser det. för att staten skall taga hela kostnaden
och ledningen av vägväsendet är skattefrågan och vad därmed sammanhänger.
Det finnes ju också andra betydelsefulla skäl, men det kanske är naturligt,
att jag för min del i första hand fäster mig vid skattefrågan. Genom
förstatligandet vinnes ett rättvist fördelande av bördorna för de allmänna
vägarna, och en avlastning sker av en del av de uppgifter, som nu belasta
det kommunala skatteunderlaget. Därigenom underlättas i betydande grad
genomförandet av en allmän skatteutjämning. Dessa skäl äro, anser jag, så
pass tungt vägande, att dc skulle uppväga även ganska betydande olägenheter
i andra avseenden, som kunde vara förknippade med ett förstatligande av vägväsendet.
Dessa olägenheter, som nog finnas och till en del kanske måste
sägas kvarstå, ha dock i hög grad förminskats genom att förslaget fått den
utformning, som det nu fått i den kungl, propositionen. Jag vill i det sammanhanget
gärna passa på att säga, att jag tycker, att propositionen röjer ett mycket
gott handlag med denna fråga och ger uttryck för ett sunt och praktiskt

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
omdöme och förståelse hos departementschefen för att bygdeintressena böra tillmätas
tillbörligt inflytande på vägfrågorna. Det har sålunda skett en betydande
jämkning till det bättre i propositionen, anser jag, jämfört nied vad de
sakkunniga föreslagit.

Beträffande nu denna skatteutjämningsfråga är först att märka den skatteutjämning,
som vinnes mellan landsbygden å ena sidan och städerna å den
andra. Det nuvarande förhållandet innebär ingen god och rättvis ordning. Vi
erinra oss, att den extraskatt, som i detta avseende påvilar landsbygden, dock
under de senaste tio åren i genomsnitt har utgjort cirka 30,000,000 kronor. Jag
har mycket svårt att förstå de talesmän för landsbygden och landsbygdens intressen,
som äro beredda att bortse från detta mycket viktiga faktum. Nu ha
ju även städerna sina bördor, men utredningen har ju visat, att landsbygdens
skattebörda vid viss tidpunkt har varit fem gånger så stor som städernas och
vid en annan tidpunkt ända till nio gånger så stor. Detta är ju icke någon riktig
och rättvis ordning. Man kan aldrig, hur man än resonerar och vilka skäl man
än radar upp mot ett förstatligande, komma ifrån det grundläggande förhållandet,
som jag här berört, och vad detta innebär. Icke heller kan denna utjämning
mellan landsbygd och stad åstadkommas med någon vanlig skatteutjämning.
Den träffar icke det nu berörda förhållandet. Endast genom att
staten övertager det hela kan man få en riktig och tillfredsställande ordning.

Nu erinrade t. ex. herr Staxäng örn att landsbygdens folk icke helt slipper
ifrån bördorna i fråga örn vägväsendet, eftersom de ju i alla fall skola betala
sin statsskatt. Det är klart, att så är fallet. Det är ju likväl känt, att det dock
är en jämförelsevis mindre del av statsskatten, som tages ut av landsbygdens
skattedragare. Men hur som helst med den saken; det är nog ingen från landsbygdshåll,
som riktar någon anmärkning mot att envar på den kanten får vara
med och betala efter förmåga och efter samma grunder, som gälla för alla landets
skattedragare. Men det är just det förhållandet, att icke samma grunder
varit gällande hittills i fråga örn vägbördans fördelning, som givit anledning
till anmärkning.

Herr Staxäng nämnde också någonting örn att han var tveksam i fråga örn
riktigheten av det förhållandet, att exempelvis en jordbrukare, som dock hade
ett uppenbart och klart lokalt intresse av vägarna, kunde med anledning av
att han kanske icke betalade någon statsskatt komma ifrån att betala något
till dessa vägar. Men örn det nu är så, att vederbörande på grund av små inkomster
och stor familj icke betalar någon statsskatt, är det därmed icke sagt,
att det är någon orättvisa som sker, i det att han icke deltager i kostnaden
för det vägväsen, varav han annars har intresse. Han befrias nämligen från
skattebördan på samma grund som allmänt gäller i dylika fall, nämligen
bristande förmåga. Han tillgodogör sig också andra statens anordningar än
vägarna men betalar icke heller för dessa via statsskatten någon tribut av
samma orsak, nämligen att han icke orkar med det.

Sålunda, då det är fråga om en rättvis fördelning av vägbördorna mellan
olika grupper av innevånare i detta land, mellan landsbygd och stad, sker genom
ett förstatligande en önskvärd och riktig utjämning.

I fråga örn skatteutjämningen mellan de olika vägdistrikten är det ju en
annan sak. Även där är ju, som vi veta, skattetrycket mycket skiftande. Somliga
distrikt lia mycket låg skatt, andra ha mångdubbelt så hög sådan. Nu
torde man visserligen kunna säga, att en förbättring kan ske i skatteutjämningen
distrikten emellan genom att reformera det nuvarande skatteutjämningssystemet
eller tillgripa något annat. Men vad jag vill ganska bestämt
påstå är, att ett fullt tillfredsställande resultat vägdistrikten emellan näppe Andra

hammarens protokoll 19JfS. Nr SI. 7

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
ligen kan ernås på detta sätt. Nu tyckes man emellertid i fråga örn denna
skatteutjämning vara ganska hoppfull och tror, att hara man tar itu med
saken och på allvar undersöker den skall man finna framkomliga vägar. Man
har sålunda här lika väl som i reservationen hänvisat till det förslag, som
framlagts av vägstyrelsernas förbund bland andra. Detta förslag innebär ju.
att statsbidragen till de olika distrikten skulle anpassas med hänsyn till omfattningen
av vägarbetena och med hänsyn till skatteunderlaget i respektive
fall. Jag tror, att man kan säga, att detta förslag har betydande förtjänster.
Det skulle sålunda möjliggöra ett visst bevarande av sparsamhetsintresset inom
distrikten, eftersom bidrag icke skulle utgå på de verkliga utan på de beräknade
kostnaderna och detta alltså borde sporra distrikten till en så god hushållning
som möjligt.

Man kan emellertid även rikta åtskilliga anmärkningar mot detta system
för skatteutjämning. Herr Severin var tidigare i dag inne på den saken; jag
kan hänvisa till vad han sagt. För övrigt vill jag bara ytterligare tillägga,
att då systemet är sådant, att skattebördan inom vägdistrikten icke skulle
påverkas av omfattningen av distriktens åtgärder, följer därav, att staten måste
se till och helt bestämma storleken av de arbeten, som distrikten sätta i gång.
Distrikten skulle sålunda icke kunna tillerkännas nämnvärt inflytande pä frågor
rörande vägarbetens omfattning, t. ex. nybyggnad av vägar m. m.

Den andra anmärkning, som man kan rikta mot förslaget, är den, att då
statsbidraget skall utgå efter de beräknade kostnaderna, kunna beräkningarna
av dessa kostnader bli mer eller mindre felaktiga. Man torde hava erfarenhet
av att detta kan ske. Därmed äventyras just den absoluta jämnhet, som man
annars velat ernå, i det att utdebiteringen likväl, genom att kostnadsberäkningarna
bliva mer eller mindre felaktiga, kommer att växla.

Dessutom kanske man bör bemärka, att det ifrågavarande skatteutjämningssystemet,
som man nu tyckes fästa så stora förhoppningar vid, skulle visserligen
innebära, åtminstone teoretiskt, vad man syftar till: att alla vägdistrikt
skulle få lika belastning per vägskattekrona. Men det betyder samtidigt, att
de distrikt, som nu ha det jämförelsevis väl ställt och ha ett gott skatteunderlag,
skulle få sin vägskatt ökad kanske i mycket betydande grad, eftersom det
ju är skatteunderlagets storlek, som ingår som en viktig faktor vid beräknandet
av statsbidraget. Nu kan man säga, att det sker ingen orätt, örn de som lia gott
skatteunderlag och låg vägskatt finge en betydande höjning i sin nuvarande
vägskatt. Men jag menar, att man bör i alla händelser ha klart för sig vad
förslaget innebär. De jämförelsevis väl ställda vägdistrikten böra veta vad det
för deras vidkommande skulle gälla.

Sedan har man också pekat på någon anordning med en viss mindre, fast
vägskatt. Denna anordning drabbas av delvis samma anmärkningar som det
system jag tidigare berört. Utöver vad som foges ut genom den där fasta vägskatten,
som skulle utgå till den höjd, som staten funne skäligt, och gälla för
alla distrikten, skulle staten tillskjuta vad som behövdes för att täcka kostnaderna,
och detta statens tillskott skulle också i detta fall ske på de beräknade
kostnaderna. Därmed komme samma möjligheter till felkällor och ojämnheter
i slutresultaten. Örn man vill göra gällande, att man kunde minska dessa
ojämnheter genom tilläggsbidrag, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finge
lämna, komme man i stället in på den svårigheten, att detta skulle medföra
en växande statlig kontroll och minska det kommunala inflytandet på vägfrågorna.
Jag tror, att frågan örn en effektiv skatteutjämning distrikten emellan
icke är så lätt att lösa, som man tycks tro. Åtminstone ha vi i vårt arbete i
kommunalskatteberedningen kommit under fund med att skatteutjämningsfrågoma
överhuvud taget äro synnerligen besvärliga. Svårigheterna skulle

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
emellertid i detta avseende fullkomligt lösas genom ett förstatligande, helt
naturligt därför att hela frågan om utjämning distrikten emellan försvinner,
örn staten tager hand om det hela. Vi få ju i alla fall dragas med skatteutjämningen
i fortsättningen, då det gäller utjämning kommunerna emellan. Jag
tycker därför, att det vore väl. örn man åtminstone på någon punkt kunde
bli av med problemet örn skatteutjämningen.

Jag har här pekat på de viktiga punkter, som äro allmänt kända, den fullkomliga
skatteutjämningen mellan städer och landsbygd samt möjligheterna
att genom förstatligande komma förbi hela det stora svårlösta problemet örn
skatteutjämning distrikten emellan. Den tredje sak, som jag här vill betona,
är den betydande vinst för den allmänna skatteutjämningen, som erhålles genom
att vägskatten avlyftes från det kommunala skatteunderlaget. Kommunalskatteberedningen
har för sin del tillmätt denna sak mycket stor betydelse. Jag
erinrar örn vad alla observerat i propositionen och i utskottets utlåtande, nämligen
att, örn man tar bort vägskatten, så skulle detta enligt beräkningar, som
gjorts av kommunalskatteberedningen, vid tiden för beräkningarnas utförande
betytt, att icke mindre än 600 kommuner eller ungefär 1U av landets kommuner
hade kommit i den ställningen, att de sluppit enligt nu gällande grunder mottaga
statliga skatteutjämningsbidrag. Det skulle vara utav mycket stor betydelse,
då det gäller att lösa den besvärliga frågan örn den allmänna skatteutjämningen
kommunerna emellan, örn man i någon mån kunde sänka hela
skattenivån. Denna sänkning verkar också i vanliga fall kraftigast just där nu
de övriga kommunala skatterna äro höga. Oftast är nämligen vägskatten störst
i de mest skattetyngda kommunerna. Då det gäller att åstadkomma en allmän
utjämning kommunerna emellan, består ju svårigheten i att å ena sidan giva
ett bidrag, som kan vara någorlunda effektivt och betraktas som skäligt för
kommunernas del, men å andra sidan undvika, att det kommunala sparsamhetsintresset
eftersättes. Ju större den samlade kommunala utdebiteringen är, desto
svårare är det att komma till ett rimligt resultat i nyssnämnda avseende, och
därför innebär vägskattens avlyftande ett underlättande i betydande grad av
lösningen av den mycket viktiga och svåra frågan örn den kommunala skatteutjämningen.

Jag tycker, att man icke bör underlåta att vidtaga alla åtgärder, som rimligen
kunna vidtagas, för att förbättra kommunernas skatteförhållanden. Detta
är ju en ofta diskuterad fråga. Nu föreligger ett tillfälle, då man kan göra
någonting för att leda utvecklingen in på något bättre banor. Man bör icke
försumma detta tillfälle. Statsmakterna böra icke glömma den viktiga synpunkt,
som jag här har berört. Jag skall icke taga upp tiden med att gå in på
frågan om, i vilken mån man skulle vinna samma resultat för kommunernas''
del genom att avlyfta andra kommunerna nu påvilande arbetsuppgifter och
överföra dessa till staten. Man har härvidlag nämnt sjukvård och fattigvård.
Jag vill endast säga, att jag tror, att dek skulle stöta på mycket stora administrativa
svårigheter att överflytta dessa uppgifter på staten. Det har i1
alla händelser synts oss inom kommunalskatteberedningen lättast och lämpligast
att, nu i första hand lyfta bort vägskatten. Detta hindrar icke, att de
kommunala uppgifterna på det nyssnämnda området också kunna bliva föremål
för ett avlyftande helt eller delvis. Det finns ju en utredning, som
arbetar även med undersökning av den saken.

Ja, herr talman, jag måste alltså ur de synpunkter, som jag här har sökt
framställa, tillmäta skattefrågorna mycket stor betydelse vid den nu föreliggande
frågans avgörande. Detta hindrar emellertid icke, att jag haft och delvis
fortfarande har en del betänkligheter på vissa andra punkter. Mina betänkligheter
ha tidigare särskilt hänfört sig till frågan om att kunna bereda det loka -

100

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
la intresset tillbörligt inflytande på vägväsendet, oell jag var för min del
mycket angelägen om att nödvändigheten av detta inflytande skulle betonas
såsom ett villkor för förstatligandet i kommunalskatteberedningens skrivelse.
Det är möjligt, att det lokala inflytandet på vägfrågorna måste anses bliva i
någon män försvagat, sedan den föreslagna nyordningen, för att använda det
ordet, genomförts, men jag är på samma gång glad över att kunna konstatera,
att icke minst genom de förändringar, som departementschefen företagit i de
sakkunnigas förslag, mina farhågor på denna punkt i väsentlig grad förminskats.
Vad vägnämnderna beträffar skola de ju få i stort sett samma befogenheter
som de nuvarande vägstyrelserna ha. De skola kunna taga initiativ till
vägars anläggande, och de skola få yttra sig i vägfrågor samt hava rätt ätt
hos Kungl. Maj :t överklaga myndigheternas beslut i alla frågor. Vidare skola ju
länsstyrelserna bibehållas vid sina nuvarande befogenheter i mycket hög grad.
Länsstyrelserna skola hava rätt att ålägga distriktsförvaltningarna att utföra
de undersökningar örn vägföretag, som länsstyrelserna önska. Vidare skola
länsstyrelserna i samråd med distriktsförvaltningarna och på föredragning av
vägdirektören upprätta flerårsplaner. Länsstyrelserna skola ha ett mycket
stort inflytande på vägväsendets planläggning. Att sedan beslutanderätten i
sista hand ändå måst överflyttas till den centrala myndigheten det ligger ju i
sakens natur och har icke kunnat undvikas. Emellertid skola ju länsstyrelserna
även härvidlag Ira rätt att klaga hos Kungl. Majit över de beslut, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen fattar i strid mot länsstyrelsernas hemställan.
Jag tycker sålunda, att man kan säga, att det lokala intresset i vägfrågorna
är någorlunda väl tillgodosett.

Vidare är det en annan punkt, som är av stor betydelse, nämligen frågan örn
småvägarna. Jag har redan inledningsvis varit inne på den saken, och jag vill
här ytterligare understryka, att detta är en ytterst viktig sak. Det är för hela
landets ekonomiska liv av största betydelse, att vägnätet fungerar väl ända
ut i sina finaste förgreningar. För min del vill jag därför tillmäta mycket
stor betydelse åt vad utskottet i detta avseende uttalat, då utskottet förutsatt,
att bygdevägnätet efter ett förstatligande skall underhållas och utvidgas i
minst samma utsträckning som hittills skett. Vidare kommer ju riksdagen antagligen
att få tillfälle att bestämma anslagen för de olika ändamålen, alltså
hur mycket pengar som skall användas för t. ex. bygdevägarnas byggnad och
underhåll. Frågan örn bygdevägarna kan således genom riksdagens anslagsbeviljande
vinna tillbörligt beaktande.

Sedan gäller det frågan om kostnaderna för det hela. I det avseendet uttalar
utskottet, att det bör kunna förväntas, att totalkostnaderna för väghållningen
icke skola stiga på grund av ett förstatligande. Jag vill gärna tro, att utskottets
optimistiska syn på saken skall visa sig vara riktig. Dock måste jag
bekänna, att jag icke är fullt övertygad örn detta. För min del har jag alltid
sagt, att jag är beredd på att till och med riskera en viss ökning av kostnaderna,
örn man kan visa på att man vunnit betydande fördelar i andra avseenden,
och det är just detta sistnämnda som jag menar, att man har gjort,
framför allt genom en rättvis fördelning av vägbördorna.

Till sist skulle jag vilja med ett par ord beröra talet örn att vägväsendets
förstatligande skulle innebära ett allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Jag kan icke se väghållningen såsom en kommunal uppgift i främsta
rummet, så som vägväsendet numera har utvecklat sig. Jag hänvisar till vad
utskottet säger örn denna sak, och jag vill tillägga, att jag icke tror, att man
ute i bygderna känner det så rysligt smärtsamt, att den kommunala självstyrelsen
på denna punkt kommer att upphöra, ty folket, som bor i de trakter,
där det är dåliga vägar eller inga vägar alls, har aldrig förnummit för -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

101

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
månen av att få utöva kommunal självstyrelse i fråga om vägväsendet. De lia
aldrig betraktat den förmånen som synnerligen stor och värdefull, men däremot
är det något annat de haft en mycket kännbar erfarenhet av, och det är
vägskatten. Sådana människor bruka samfällt framhålla ■— jag har just i dag
haft tillfälle att tala därom med ett par herrar ifrån Västerbottens lappmark
—• att då det gäller att bygga vägar, kommer man inte ihåg oss, men
då det gäller vägskatten, då vet man nog, var vi finnas. Nu kan det ju hända,
att frågan om vägnätets utveckling och vägbyggandet alltfort kommer att stöta
på vissa, framför allt av det finansiella läget betingade svårigheter, men man
kan dock icke på samma sätt som tidigare komma och säga: Vi få betala vår
vägskatt, men vi ha inga vägar.

Här gäller det sålunda icke: antingen kommunal självstyrelse eller statsdrift,
utan det är riktigare att säga, att det i grunden rör sig om, huru staten
skall på bästa sätt fullgöra en staten påvilande uppgift. Detta är reformens
innebörd.

Jag skall icke nu närmare gå in på frågan örn de vinster, som vid ett förstatligande
kunna erhållas genom ett mera rationellt ordnande av väghållningen.
Jag vill endast säga, att jag tror, att ganska betydande vinster kunna
uppkomma på den vägen.

Det är ett gammalt önskemål från landsbygdens sida, som jag hoppas att
vi genom beslut i riksdagen i dag skola kunna förverkliga, nämligen en rättvis
och riktig fördelning av vägskattebördorna. Då man nu mot detta mobiliserar
bland annat den kommunala självstyrelsens heliga princip, så tror
jag, att detta är mera konstruktion än verklighet. Jag tror, att man har betydande
fördelar att vinna genom att bifalla den kungl, propositionen, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härefter yttrade

Herr Lindmark: Herr talman! Den fråga, som vi nu diskutera, är ju en
fråga utav utomordentlig betydelse såväl ur ekonomisk synpunkt som i andra
avseenden. Vi stå, kan man säga, inför en ny inställning, som statsmakterna
under senare tiden tillägnat sig i vissa ting, vilka röra det allmänna, och
jag håller före, att örn riksdagen nu kommer att fatta beslut om vägväsendets
förstatligande, så kommer fortsättning att följa på en hel del andra områden
med likartad utgångspunkt och med likartat slutresultat. Jag skall beröra
några punkter och därvid i viss mån framhålla Norrlandssynpunkter och Norrlandsintressen.
Jag kommer även att beröra frågorna rent allmänt.

Jag vill först säga några ord till herr Sandberg. Han vände sig mot herr
Staxäng, som påvisat, att de sakkunniga erhållit ganska ensidiga direktiv.
Jag flir min del finner i likhet med herr Staxäng att direktiven rört vägförstatligandet
uteslutande sett ur skatteutjämningssynpunkt. Man har ingalunda
gått in på det mycket viktiga kapitlet, huruvida man överhuvud taget
bör förstatliga vägväsendet. I propositionen n:r 122 talas örn kommunalskatteberedningens
skrivelse och örn hur beredningen den 10 oktober 1938 hemställt
örn utredning i saken. Till stöd för denna framställning åberopas främst, att
nu gällande grunder för vägväsendets organisation och finansiering icke lämna
ett ur beskattningssynpunkt tillfredsställande resultat. Örn man fortsätter
och läser, vad som finnes återgivet i propositionen, finner man, att det uteslutande
rör sig örn skattcutjämningsproblemet. Kommer man så till vad som
handlar om de sakkunniga och deras direktiv, heter det: »Genom beslut den
25 november 1938 beviljade Kungl. Majit chefen för kommunikationsdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag bland annat att verkställa ut -

102

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
redning i frågan om ett förstatligande av den allmänna väghållningen på landet.
I anförande till statsrådsprokollet nämnda dag uttalade dåvarande chefen
för kommunikationsdepartementet, att den betydande ojämnheten i vägskattebördan
måste uppfattas såsom irrationell, sedan vägarna i den grad som skett
förvandlats från lokala till allmänna samfärdselleder, samt att den nuvarande
skatteutjämningen icke skapade den trygghet, som önskligt vore för behovens
tillfredsställande i den inbördes ordning, som ur hela samfärdselns synpunkt
vore fördelaktigast. . .» Så kommer ytterligare ett ordagrant citat, som jag
inte skall trötta kammaren med att läsa upp men som går i precis samma stil
och fortfarande gäller vägskattebördan.

Vad vi i dag noga taget diskutera är just frågan, huruvida vi anse ojämnheten
i vägskattebördan lia den storleksgrad, att den motiverar ett förstatligande.
Jag skulle tro, att det är en hel del av kammarens ledamöter, som ha att
ta ställning till denna fråga, som inte tillräckligt ha gjort detta klart för sig.
De lia måhända en dimmig föreställning örn att det inte bara är skatteutjämningen
utan jämväl en hel del andra problem, som enligt detta förslag
skulle bli lösta på ett fördelaktigt sätt. Men även om de skulle anse lösandet
av skatteutjämningsfrågan såsom överskyggande alla andra motiv, synes det
mig, att en sådan värdesättning av utjämningsproblemet är att gå för långt.
Utredningen borde ha gått till botten av detta spörsmål och börjat med att
besvara frågan, huruvida ett förstatligande är tillrådligt, och huruvida det
bör ske just vid nuvarande tidpunkt. Det har sagts redan tidigare i dag, att
tidpunkten är synnerligen illa vald för ett förstatligande. Jag är beredd att
instämma i detta uttalande och behöver icke vidare orda därom. För envar
torde det i varje fall vara självklart, att en så väsentlig utgift som 25 ä 30
miljoner kronor, som det här är fråga örn, i dagens läge utgör en betydande
påfrestning på statskassan, när vi ha så utomordentligt stora utgifter
i övrigt att göra.

Statsrådet Rosander började sitt anförande med att framhålla, att det inte
kan vara riktigt, att väghållningen på landet skall åvila uteslutande landsbygdens
befolkning; städerna böra givetvis också vara med därvidlag. Örn
vi se detta uttalande isolerat, kunna vi utan vidare instämma i detsamma
och tycka, att det är alldeles riktigt. Örn vi emellertid närmare granska uttalandet,
skola vi göra märkliga upptäckter. Det är nämligen så, att man inte
alltid när det gäller utgifter kan åberopa inkomst- och förmögenhetsskatten,
vilket är ganska vanligt att man gör. Gäller det utgifter tröstar man gärna
sig själv och andra med att det är inkomst- och förmögenhetsskatten, som
skall svara för dem. Och så konstaterar man, att det är blott ungefär en
tredjedel av denna skatteinkomst, som täckes ifrån landsbygden, medan minst
två tredjedelar erläggas av städernas befolkning. Följaktligen ligger saken
så till, att landsbygden aldrig behöver vara orolig.

Emellertid behöver man endast peka på det faktum, att inkomst- och förmögenhetsskatten
i årets statsverksproposition förslagsvis är upptagen till
450 miljoner kronor för att förstå, att denna summa icke kan förslå till alla
de stora utgifterna. Örn man jämför denna summa med de ofantligt stora
utgifter — jag tänker då icke enbart på försvarsutgifterna utan på utgifterna
i det stora hela —- som skola täckas, inser man utan vidare, att det
även är andra inkomster, som måste tagas i anspråk. Det är sålunda icke
utan vidare självklart, att det är inkomst- och förmögenhetsskatten, som
skall täcka de ökade utgifter för statskassan, som följa med ett förstatligande.

Jag skall be att få läsa upp en liten passus i andra särskilda utskottets
utlåtande nr 2, som ger oss en anvisning på varifrån pengarna skola tagas.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

103

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)

I själva verket är frågan icke så svårförståelig, att man behöver denna inledning,
vi veta ju hur det varit förut. Just nu äro automobilskattemedlen
ringa, de äro för budgetåret 1942/1943 beräknade till endast 13 miljoner
kronor. Av kända skäl äro de så lågt upptagna, men vi skola väl en gång återkomma
till normala tider, och då bli beloppen också andra. Det heter emellertid
i utlåtandet på sidan 10:

»I likhet med departementschefen anser utskottet lämpligast, att statens
ökade utgifter för vägväsendet under normala tider i första hand finansieras
genom bensin- och fordonsskatter, och att därutöver eventuellt erforderliga
behov täckas genom skattemedel i vanlig ordning.»

Det är således bensin- och fordonsskatter, som i huvudsak skola täcka dessa
kostnader. Men vem är det som skall betala dessa skatter? Jo, det är trafikanterna.
Men det är en mycket, mycket ojämn skatteläggning som trafikanterna
få vidkännas. I Norrland, för att se saken ur dess synpunkt -—■ och
jag skulle tro, att det finns flera andra orter i landet, där förhållandena äro
enahanda -—• är det de avlägset boende människorna, och oftast en ganska
fattig befolkning, som när de skola bege sig till centralorterna för att besöka
läkare, veterinär eller präst, få erlägga sin tribut för att täcka dessa
vägkostnader i form av automobilskatt. Den saken få vi icke förglömma.
Detta är egentligen själva grunden för hela problemets bedömande. Vi få inte
lita till inkomst- och förmögenhetsskatten i detta fall.

Det har sålunda sagts i utskottets utlåtande, att det är bilskatterna, som
skola täcka kostnaderna för vägväsendets förstatligande. Nåväl, det kan finnas
en gammal kvinna i ett samhälle, som räknar sin förmögenhet i miljoner,
men förhållandena ha gjort, att hon aldrig begagnar automobil för sina resor,
hon behöver inte detta. Följaktligen bidrar hon icke med något belopp i kostnaden
för vägväsendet. Men en änka uppe i obygden, som har 5—-10—-15
mil att färdas med buss eller annan linjetrafik, hon får vidkännas de ökade
kostnaderna. Nu torde någon invända: Dessa kostnader äro i alla fall så utomordentligt
låga, att det inte är någonting att tala om. -—- Ja, vi ha kanske
litet var förvånat oss över att denna trafik kunnat ombesörjas till så låga
priser, men vi kunna vara förvissade om, att blir det en utökning av kostnaderna
med 25 å 30 miljoner kronor — och enligt min uppfattning komma
kostnaderna att bli ännu större -—- måste givetvis taxorna stiga, och detta
går ut över den trafikerande allmänheten. Den beskattning, som man således
i praktiken har att räkna med, är den mest irrationella man kan tänka sig.
Vad som kommer att beslutas på hithörande område är en ökad beskattning
av den fattigare befolkningen i obygderna, som kanske har att först marschera
flera kilometer, innan den kan komma till en landsväg, och sedan får
erlägga en för vederbörande förhållandevis stor summa för biljett.

Genom vad som här föreslås, säger statsrådet, kommer en bättre planläggning
av vägväsendet att kunna genomföras, och detta medför utomordentliga
fördelar. Då vi å vår sida tala örn en utredning såsom ett alternativ till ett
positivt beslut örn ett förstatligande av vägväsendet, mena vi, att en av uppgifterna
för en sådan utredning gäller möjligheten och lämpligheten av att
förstora vägdistrikten, att med andra ord få fram den lämpligaste organisationsformen
för att därmed erhålla den översikt över det hela, som är nödvändig
för att en god planläggning skall kunna äga rum.

Statsrådet erinrade vidare örn att reservanterna befara en ökad kostnad för
vägväsendet och bemötte detta med ett påpekande, att utredningen visat, att
förslagets genomförande knappast skulle medföra ökade kostnader. I samband
därmed talade statsrådet även örn kostnaderna flir administrationen. Jag vill i
det sammanhanget erinra om vad som på sin tid uttalades rörande vägingen -

104

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
jörsorganisationen. Då framhölls i propositionen, att genom det ringa antal
tjänstemän som behövdes skulle väsentliga besparingar kunna göras.

Jag väckte i anslutning till denna proposition en motion, vari jag påtalade
den starka begränsningen av antalet tjänstemän, som till att börja med skulle
tillsättas. Det må vara riktigt, att man inte skall börja med en stor stab av
tjänstemän, man skall börja med en ringa sådan, och tillsättning skall endast
ske i mån av bevisat behov. Jag har emellertid sedan dess under årens lopp
kunnat konstatera, att ett ständigt växande antal tjänstemän behövts för uppgiften
i fråga. Och det förutsedda kostnadsbeloppets storlek har även väsentligt
överskridits. Jag är säker på att det kommer att gå på samma sätt, när
det gäller kostnaderna för ett förstatligat vägväsende.

Herr statsrådet anförde som slutkläm, att han finner ingen anledning till
någon ny utredning av denna fråga. Från herr statsrådets utgångspunkter behövs
det givetvis ingen ny utredning. Ett bifall till utskottets hemställan löser
ju problemet, och framför allt löses ju frågan om skatteutjämningen på det
mest radikala sätt man kan tänka sig. Det erkännandet skola vi naturligtvis
giva åt den föreslagna konstruktionen. Men de som lia en annan uppfattning
örn hur frågan bör lösas och om konsekvenserna av ett beslut i den riktningen
känna sig ha mycket stor anledning att begära en ny utredning med förutsättningslösa
direktiv, varvid huvudproblemet skall vara, huruvida och på vad sätt
ett förstatligande härvidlag skall äga rum.

o Såsom speciella uppgifter för en sådan utredning vill jag blott peka på några
få. Jag har redan berört en, nämligen en undersökning rörande vägdistriktens
lämpliga storlek. Utan att alls förstatliga kan man mycket väl ordna frågan
örn gemensam upphandling av den materiel, som behövs för vägväsendets riktiga
omhänderhavande. Det är också självfallet, att ett fortsatt studium skall
äga rum av spörsmålet om skatteutjämningen. Nya vägar skola sökas, och jag
skall härvidlag ange en detalj, som ingalunda är av underordnad betydelse.

Nog är det väl bra underligt, då man av statistiken och på annat sätt får
reda på att så mycket pengar som 31 miljoner kronor, uttagna genom uttaxering
på skattebetalarna — i propositionen räknar man med 25 miljoner, men
den direkta uttaxeringen i vägdistrikten uppgår till 31 miljoner — skola behövas
för att täcka förvaltningskostnaderna i vägdistrikten. De 15 %, som vägdistrikten
lia att svara för, gälla vägunderhållet; beträffande nybyggnader av
vägar är det 20 % och i vissa andra fall endast 15 eller 10 %. Varpå beror då
de _ förhållandevis höga utdebiteringarna? Jo, de beror dels därpå att vägdistrikten
i största utsträckning själva lia att svara för marklösen, och det är
inga obetydliga belopp som den går upp till. Fick man den anordningen genomförd,
att statsbidrag utgick också till marklösen, skulle uttaxeringarna i
väsentlig mån minskas. Det finns också en hel del andra förhållanden, som det
i detta sammanhang kan vara värt att peka på. Framför allt i Norrland förekommer
det i vissa vägdistrikt, att vägstämmorna anslå medel till det enskilda
vägväsendets utveckling. När stats- och landstingsbidrag kunna erhållas
för anläggande av en enskild väg, tillsträcker vägkassan en viss procent till
utförande av vägbygget. Det är ju klart, att detta i icke oväsentlig grad
påverkar uttaxeringen. Och jag vill understryka, att ett av fundamenten för
en blivande utredning — under förutsättning givetvis att reservationen bifalles
— är att man skall försöka uppnå en god lösning av vägskatteutjämningen;
därmed tror jag att sinnena i hög grad skola lugnas.

Vi ha redan tidigare i dag hört talas om remissvaren och vad de inneburit.
Det var 19 länsstyrelser som avstyrkte förstatligandet, och detsamma gjorde
146 vägstämmor av landets 170. Hur kan det vara möjligt, att en så förhållandevis
stor procent av dessa myndigheter vilja avstyrka förstatligandet?

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

105

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
Någon kanske genmäler: det beror på att vederbörande inte vetat, vilka förbättringar
den kungl, propositionen skulle komma att bjuda på; hade de haft
reda på den saken, skulle ställningstagandet ha blivit ett annat. Häremot måste
jag invända, att vägstämmorna dock varit i tillfälle att av sakkunnigebetänkandet
utläsa alternativa förslag. Det mest betydande av dessa är, att det i
stället för 12 skulle inrättas 24 distrikt, som skulle sammanfalla med länsgränserna
och därmed möjliggöra länsstyrelsernas inflytande i högre grad på
vägärendenas behanding. Det var sålunda inte någon hemlighet detta. Visserligen
lia länsstyrelserna och i någon mån även vägstämmorna gent emot de
sakkunniga framhållit, att det vore av värde, att det inrättades 24 vägdistrikt,
och hade det alltså endast gällt att understryka den saken, hade yttrandenas
slutkläm kommit att lyda: »Under förutsättning att dessa reformer komma att
vidtagas, tillstyrha vi förslaget.» Så skedde icke — på grund av en hel del
andra skäl, som hade betydelse.

Det har sagts ifrån deras sida, som önska ett förstatligande, att ett förstatligande
av vägväsendet icke behöver innebära något så märkligt och något
så avvikande ifrån det system vi redan ha, t. ex. vid järnvägarna, post- och
telegrafväsendet och vattenfallssstyrelsen. Häremot vill jag erinra om att det
likväl är en väsentlig skillnad mellan vägväsendet och exempelvis de nu statsägda
kommunikationsmedlen. Vägväsendet kan man icke driva på s. k. affärsmässigt
sätt, man kan väl driva det rationellt men icke affärsmässigt som fallet
är beträffande järnvägarna. Det är en avgörande skillnad härvidlag.

Därmed komma vi in på frågan: Vad kommer ett förstatligande att kosta,
frånsett administrationskostnaderna? Enligt mitt sätt att se har man att emotse
väsentligt höjda kostnader härvidlag av den enkla anledningen, att underhandlingarna
alltid komma att föras centralt, emellan ledningen — statens
väg- och vattenbyggnadsstyrelse — och vägväsendets och vägarbetarnas organisationer.
För närvarande föras underhandlingarna mera lokalt, varvid hänsyn
tages till priserna på ifrågavarande ort. Efter ett förstatligande kommer
detta att ske mera schablonmässigt, mer riksomfattande. I och för sig må man
ju icke ha något särskilt emot, att timpenningen eller ackordsprisen höjas på
en hel del håll, där de eventuellt kunna ha varit för låga, men örn vi tänka på
näringslivet i övrigt skola vi finna, att exempelvis affärslivet och jordbruksdriften
påverkas härav på ett sätt, som i många fall kommer att bli till stor
skada. Det är nämligen stor skillnad, när det gäller t. ex. en järnvägstjänsteman,
som har sina bestämda stråk att bevaka, sin givna plats att bygga och bo
på och sin jämna avlöning, och när det gäller vägväsendets arbetare. De senare
ha nu sina speciella timpenningar olika för olika platser, men när det blir en
allmän höjning av lönerna inom vägväsendet, måste naturligtvis även näringslivet,
icke minst jordbruket, se till att det kan följa med. I annat fall kan jordbruket
icke erhålla erforderlig arbetskraft och därmed icke fullgöra sin viktiga
uppgift som livsmedelsproducent.

Det är givetvis en tillfredsställande sak, att vägarbetarna också pensioneras;
för dem är det en synnerligen viktig sak. Det är klart att det kommer att
ske — det ligger i sakens natur. Som statens arbetare kunna väl inte vägarbetarna
behandlas på annat sätt än andra statsanställda arbetare. Men denna pensionering
kommer självfallet att ställa krav på efterföljd dels på industrien och
dels i viss mån även på andra näringsutövare, hantverkare och eventuellt jordbrukare.

Det finns en passus i utskottsutlåtandet, som är ganska märkelig. Man klagar
där över den ojämnhet i fråga om beskattningen —- jag återkommer till
detta nu igen — som förekommer bland annat även på den grund, att de olika
skatteobjekten icke beskattats lika. Det är naturligtvis fråga örn fastighetsbe -

106

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. ra.

Förstatligande av den allmänna väghållningen vå landet. (Forts.)
skattningen och vad därtill hörer. Det heter överst på sid. 4 i utskottsutlåtandet
på följande sätt: »Icke ens inom distrikten är besväret jämnt fördelat mellan
skattebetalarna. Sålunda få fastigheterna — vilka tidigare ensamma fingo
bära hela väghållningsbördan — även enligt nu gällande lagstiftning vidkännas
en avsevärt hårdare belastning än andra skatteobjekt.» Uttalandet är på
grund av sin formulering och sitt sammanhang ägnat att inge den som läser
det den uppfattningen, att det behövs en stor utredning för att klara av denna
historia och att man kommer ifrån hela problemet bäst genom ett förstatligande.
Men litet var kanske redan har klart för sig, att den obetydliga ändring,
som behövs i 1934 års väglag för att komma till rätta med denna olägenheten,
kan beslutas under pågående riksdag efter förslag av Kungl. Majit utan någon
särskilt märkvärdig utredning. Varför har icke så skett? Varför har man
icke förut velat skapa rättvisa på detta område, när det gäller en så påtaglig
sak som denna? Ja, jag har många gånger förvånat mig över detta. De motioner,
som blivit väckta i denna fråga, ha mötts med en viss dimbildning. Det
har verkat som örn det skulle vara något mystiskt, som man skulle vara tvungen
att utreda, som örn det gällt saker och ting, som vore nära nog olösliga. I
själva verket är saken så lättfattlig, att man endast behöver tillrättalägga
repartitionstalet.

Det förmyndarskap som den nuvarande vägorganisationen ställer vägstyrelserna
under är stort. Det kan t. o. m. i vissa fall kännas tryckande. Vi skola
icke fördölja detta. Jag erkänner också, att det är behövligt på grund av de
stora statsbidrag, som för närvarande utgå. Men örn man säger — och det har
sagts både av statsrådet Rosander och av andra talare under dagens diskussion
— att de i den kungl, propositionen föreslagna vägnämnderna, länsvägnämnderna
och riksvägnämnderna, äro en motsvarighet till vägstyrelserna och
vägstämmorna och helt övertaga den uppgift som dessa haft, då måste jag protestera.
Det är i alla fall så, att vad som nu föreslås i propositionen rörande
dessa nämnder är endast att de skola beredas tillfälle att yttra sig i frågorna.
Det är givetvis värdefullt att de få yttra sig och framlägga sina synpunkter,
men icke kunna de ersätta vägstyrelserna och vägstämmorna och ha samma
möjlighet som dessa att ingående granska förslagen, ta initiativ till anläggande
av nya vägar och, icke minst, att verkställa de fattade besluten. Det är
saker och ting, som gå långt utanför den nya lagstiftningens innebörd.

Det skulle givetvis vara mycket att tillägga i denna fråga. Men det har redan
yttrats så mycket, att jag icke skall uppta tiden längre. Jag skulle blott
till slut vilja säga några ord örn herr Sandbergs påstående, att det nu gäller
att åstadkomma enhetliga grunder för vägkostnadernas erläggande och att
detta skall ske efter förmåga. Jag har redan bemött det uttalandet. Jag har
påvisat, att försåvitt vägkostnaderna skola bestridas genom automobilskattemedlen
och dessa senare komma att uttagas på det irrationella sätt, som faktiskt
sker och kommer att ske — det är, som jag förut framhållit, just den
fattigaste befolkningen, som bor i ödebygderna, som får vidkännas stora utgifter
på grund av de långa avstånd de ha att färdas — så kan man icke tala
örn att detta är en skatteläggning efter förmåga, och att det uppstår en skatteutjämning.
Jag måste tillbakavisa detta tal och peka på de speciella förhållanden,
som äro rådande i Norrland och som eventuellt även kunna finnas på
andra håll, i södra och mellersta Sverige.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Sandberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det förefaller mig, som om herr Lindmark menade, att jag hade
yttrat mig angående direktiven för vägutredningen, d. v. s. den utredning,

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

107

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forte.)
som hade i uppdrag att utreda frågan, huru vägväsendet skulle förstatligas.
Jag har inte yttrat mig örn denna utrednings direktiv — huruvida
de voro förutsättningslösa eller icke — utan jag har tillbakavisat vissa påståenden,
som jag förmenade inte voro riktiga och som gällde kommunalskatteberedningens
skrivelse. Kommunalskatteberedningen har inte haft någonting
mot att utredningen blivit i alla avseenden förutsättningslös. Då
emellertid kommunalskatteberedningen i sin skrivelse starkt har framhävt
skattefrågan, ligger detta i sakens natur, och man bör inte förebrå kommunalskatteberedningen
för detta. Men beredningen har inte kategoriskt sagt, att
vägväsendet skulle förstatligas till vilket pris som helst utan har begärt en
utredning om den saken.

Vidare vill jag med anledning av vad herr Lindmark yttrade i fortsättningen
säga, att det måste ha gått honom förbi, att de föreslagna vägnämnderna
också lia rätt att ta initiativ i så måtto, att de kunna föreslå nya vägar
och framlägga förslag i detta avseende på samma sätt som vilken medborgare
som helst i detta land allt fortfarande skulle komma att ha rätt att
göra, och att de ha rätt att hos Kungl. Majit överklaga både distriktsorganisationernas
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens beslut.

Herr Lindmark, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag uppmärksammade, att herr Sandberg begränsade
sitt yttrande till att avse endast kommunalskatteberedningens skrivelse. Med
det uttalandet går det mycket lätt att få kammaren att tro, att därmed är hela
frågan klar, och att talet örn att det varit ensidiga direktiv är fullkomligt
obefogat. Jag anser att jag fullt klarlagt vad Kungl. Maj:t givit för direktiv
åt de sakkunniga för utredningsarbetets utförande och att dessa direktiv
varit ensidiga.

Vad vägnämnderna angår vet jag fuller väl vilka uppgifter de ha, men ingen
kan väl inbilla sig — inte herr Sandberg heller — att dessa fem personer,
som skola ha ett begränsat antal möjligheter att sammanträda, skola kunna
på samma ingående sätt granska och pröva vägbehoven i de olika orterna
jämte inkomna vägförslag och avgiva yttrande över dessa som en vägstyrelse
med sina möjligheter att anlita teknisk sakkunskap på området, representerad
av såväl vägmästare som ingenjörer, och inte heller att de skulle
kunna ersätta vägstämmorna. Man har t. ex. i de norrländska bygderna tjugo
eller tjugosju vägstämmoombud. Hur skola de kunna ersättas med fem personer
i en vägnämnd? Det är klart, att man aldrig kan dra upp någon jämförelse
i detta hänseende.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Då man inom utskottet suttit
och lyssnat till behandlingen av detta ärende och man vidare har hört talesmännen
för den föreliggande reservationen i debatten här i dag. får man det
intrycket, att reservationen är ett synnerligen magert aktstycke. Jag tillåter
mig att säga, att detta bevisades av den siste ärade talaren, som ju behövde
tre kvarts timme för att kunna klargöra och försvara det resultat, vartill
reservanterna kommit, trots att han icke tillhörde utskottet.

Nu må det vara förklarligt, att reservationen är så mager som den är. Vi få
nämligen göra klart för oss, vilka olika meningar som vid dess tillkomst ha
brottats mot varandra. Dessa olika meningar har man sedan måst sammanföra
i en gemensam reservation. Å ena sidan Ilar det varit arbetarproblemet
— på visst håll har man ju velat hävda, att så snart ett statens ämbetsverk
skapas för vägväsendet komma arbetarna att göra sin makt gällande, och att
denna nya organisation för staten kommer att bli ofantligt dyr jämfört med

108

Nr 21.

Onsdagen den .3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
deri nuvarande — å andra sidan Ilar det varit rädslan för statsdrift från andra
utgångspunkter. Det har å ena sidan varit farhågorna för att ett ämbetsmannavälde
skulle uppstå och å andra sidan farhågorna för att kommunernas
egen beslutanderätt skulle kringskära^. Å ena sidan har det varit intresset
att bevara den enskilda äganderätten och å andra sidan den socialisering
som har hägrat för vissa personer. Ja, man har t. o. m. fått bevittna
det förhållandet, att vissa av de ledamöter, som ett par veckor tidigare röstade
för att vi skulle socialisera vattenfallskraften i detta land, rygga tillbaka för
att staten skulle få större inflytande över vägväsendet. När det gällt sådana
diametralt motsatta uppfattningar, om vilka enighet skulle vinnas i en reservation,
kan man ju förstå, att aktstycket icke har kunnat bli så innehållsrikt
eller att de olika detaljfrågorna däri icke kunnat upptagas till noggrannare
behandling.

Vad är det då egentligen för uppfattningar som framföras i reservationen?
Jo, man säger, att den kommunala självstyrelsen skulle lida avbräck; man
vill ha en förnyad utredning av frågan, och man säger, att det inte finns
någon som blir ansvarig, om det nya förslaget går igenom. Reservanterna
peka vidare på att det är oriktigt att inte ersättning skall utgå till de vägbyggnader,
som utförts under den nuvarande organisationen, och de göra gällande,
att det skulle uppstå slöseri med statens medel. En sak synes dock
alla reservanterna vara eniga om, vilken partipolitisk åskådning de i övrigt
företräda, och det är, att de vilja bibehålla vägstyrelserna — icke precis
med deras nuvarande organisation, ty de säga i reservationen, att denna möjligen
kan omändras, men vägstyrelserna som sådana önska de ha kvar. Detta
är det väsentliga man kan få fram, om man verkligen studerar reservationen.

Granska vi sedan reservationens innehåll litet närmare i detalj, återfinna vi
där en del satser med diametralt motsatt innebörd. Ungefär mitt på sid. 25
säga reservanterna: »Vägärendenas centralisering till ett tekniskt ämbetsverk
i huvudstaden måste lätt leda till att de olika bygdernas intressen icke vinna
samma beaktande som tidigare. Likaså upplöses för bygdens innevånare sambandet
mellan det lokala vägnätets tillstånd och deras egna ekonomiska
prestationer som medlemmar av vägkommunen. Kravet på ständigt förbättrade
vägar kommer att kvarstå, men det nuvarande ansvarets återhållande verkan
försvinner samtidigt med inflytandet.» Här är man å ena sidan rädd för att
ett statligt ämbetsverk inte skulle tillmötesgå framställningarna från bygderna,
men samtidigt säger man, att örn vägstyrelserna komma bort, försvinner
den återhållande verkan som dessa vägstyrelser haft i fråga örn vägväsendets
utveckling. Kan någon leta fram någon överensstämmelse mellan innehållet
i dessa satser?

Förflytta vi oss litet längre ned på sidan, peka reservanterna där på att »i
och med att vägstyrelserna och vägstämmorna försvinna såsom organ för
självförvaltning upphör också bygden att äga tillgång på personer med inblick
i vägväsendets problem. De i propositionen föreslagna vägnämnderna
komma ej att erhålla tillräcklig insikt i vägförvaltning och vägekonomi för
att kunna effektivt bidraga till frågornas riktiga lösning». Men det säges inte
vad som skall komma i stället för dessa organ och som för bygden blir en
ofantligt stor tillgång. Det är det inflytande som länsstyrelserna och landshövdingarna
komma att få på vägfrågorna. Då vägstyrelserna försvinna och
länsstyrelsen kommer att bli det förmedlande organet i den nya organisationen,
kommer helt säkert bygdeintresset att göra sig gällande i syfte att
få fram de önskliga vägarna. Man skall känna landsbygdens folk mycket
dåligt, om man inte är på det klara med detta. Man behöver inte gärna riskera,
att intresset för de enskilda vägarna hålles tillbaka på samma sätt som förut,

Onsdagen deli 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

109

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
utan det blir enligt min mening starkare krafter, som komma att framför
allt driva fram det enskilda vägnätet och övertagandet av de enskilda vägarna.

Gå vi sedan till sid. 27 i utlåtandet och läsa vad som där står överst på
sidan, få vi väl säga, att reservanterna ställa anspråken mycket högt. Den
föreliggande propositionen innebär ju, att vägväsendet skall förstatligas, och
att staten skall överta kostnaderna för detsamma. Men reservanterna äro att
döma av det uttalande de här göra icke ens nöjda med detta. De säga på
följande sätt: »För landsbygdens vidkommande framstår varje lindring eller
utjämning av vägskattebördan som en vinst. Det må dock framhållas, att
landsbygden enligt Kungl. Maj:ts förslag väl vinner utjämning men ingalunda
befrielse från kostnaderna för väghållningen, ty liksom övriga medborgare
betala också landsbygdens innevånare sin andel i de statsskatter,
som skulle täcka statens kostnadsökning.» Skulle man draga ut konsekvenserna
av detta, skulle det väl bli, att reservanterna inte äro nöjda med mindre
än att de kostnader det här gäller inte i någon form tagas ut skattevägen på
landsbygdens folk, utan enbart på den andra delen av befolkningen, eller också
tagas ut genom något annat slags beskattning. Det får väl i alla fall vara
litet konsekvens i de anspråk man ställer, då det gäller att ordna upp de enskildas
intressen gentemot staten.

Men i fortsättningen säga reservanterna, att tanken på att införa en fast
mindre vägskatt bör göras till föremål för prövning. Här kommer återigen
fram deras intresse för bibehållandet av de nuvarande vägstyrelserna, då man
t. o. m. är med på att någon skatt kan få utgå, bara dessa vägstyrelser få
vara kvar.

Mycket sådant här motsägande skulle kunna framdragas ur reservationen,
men jag skall inte trötta för mycket genom att ingå därpå.

Herr Staxäng, som väl får anses vara den som här fört reservanternas talan,
uppehöll sig egentligen bara vid problemet statsdrift eller enskild företagsamhet
och örn det skall vara bygdeintresset eller statens intressen som här skall
få göra sig gällande. Han pekade därvid framför allt på betydelsen av kommunal
självstyrelse. Jag vill för min del ifrågasätta, örn det blir så stor
skillnad för den kommunala självstyrelsens vidkommande, ifall man har kvar
de nuvarande vägstyrelserna eller örn man får de vägnämnder, som här föreslagits.
De nuvarande vägstyrelsernas antal är visserligen större och dessa
styrelser äro mer spridda på länet än vad vägnämnderna skulle bli, men i verkligheten
ha även vägstyrelserna mycket liten beslutanderätt, framför allt när
det gäller nya vägar och ombyggnad av vägar. Sådana ärenden skola gå
genom vägingenjören och från honom till länsstyrelsen och från länsstyrelsen
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt därifrån i vissa fall till Kungl.
Maj:t. Först när så har skett, få vägstyrelserna sätta i gång arbetet. Jag betvivlar
att det är någon större skillnad mellan denna ordning och den ordning,
som skulle komma till stånd enligt det nu föreliggande förslaget som ju lämnar
ett starkare inflytande åt länsstyrelserna och landshövdingarna. Och vad
den kommunala självstyrelsen beträffar, som ligger i valet av de nuvarande
vägstyrelserna, känna vi ju litet var till, att dessa val i verkligheten tilldraga
sig mycket ringa intresse ute i bygderna.

Vidare säger herr Staxäng, att det är svårt att från statens sida löna de
nuvarande vägstyrelserna för det synnerligen förtjänstfulla arbete, som de
utfört. Ja, det kan man ju säga — framför allt kunna de göra det, som själva
suttit eller sitta med i vägstyrelserna, ty de lia givetvis större möjligheter att
bedöma arbetet där. Men å andra sidan vill jag ifrågasätta, örn det inte är
vars och ens plikt och skyldighet, då man får ett allmänt uppdrag av vad
slag det vara må, att fullgöra detta uppdrag på ett så förtjänstfullt sätt som

Ilo

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
möjligt utan att man särskilt skall tackas härför från Kungl. Majlis eller
statens sida.

Herr Staxäng anser också, att de mindre vägarna komme att skjutas åt
sidan genom den nya ordningen. Jag vill då åberopa vad reservanterna, såsom
jag nyss påpekat, själva säga. De framhålla ju, att det enskilda intresset
är den pådrivande kraften härvidlag, och jag hävdar att man skall känna
bygdens folk bra litet för att inte veta med sig, att ifall nu detta förslag går
igenom och staten tar hand örn vägunderhållet, bygdens folk inte kommer
att hållas tillbaka av några ekonomiska synpunkter, utan deras intresse för
en lösning av dessa frågor kommer att bli ännu starkare än förut. Det kommer
sålunda enligt mitt förmenande att föreligga lika stora, för att inte säga ännu
större förutsättningar än tidigare för att få behovet av bygdevägar tillgodosett.

Då herr Staxäng säger, att kontrollen skulle bli dålig vid ett förstatligande,
vill jag till herr Staxäng ställa den frågan: hur vet herr Staxäng det? Varför
skulle statens kontroll över en blivande statlig vägorganisation bli sämre än
kontrollen över statens affärsdrivande verk? Och blir den inte det, uppställer
sig ju den frågan: är statens kontroll över medelsanvändningen inom de offentliga
affärsdrivande verken slapp och otillräcklig, eller kan någon uppvisa,
att det föreligger andra fel och brister beträffande denna kontroll? Kan man
göra detta och stå för ett sådant påstående, kan man ha rätt att säga att kontrollen
kan bli dålig, men utan att ha någonting positivt att hålla sig till, skall
man inte komma med ett sådant uttalande.

Det körs i reservationen med det argumentet, att beräkningar saknas om
vad den nya vägorganisationen kommer att kosta. Men så säger man, att
den nya organisationen alldeles säkert kommer att bli dyrare än_ vad statsrådet
i propositionen beräknat. Därav framgår ju, att det ändå finns en
kostnadsberäkning i propositionen, nämligen att den vägskatt, som nu betalas
av de enskilda till vägkassorna, kan beräknas till i runt tal 25 miljoner kronor
och att det är denna kostnad, som i fortsättningen skall bestridas på annat
sätt. Men vi kunna väl vara överens örn att även utan någon ny^ organisation
kostnaderna för vägunderhållet komma att stiga, ty så snart det åter blir normala
förhållanden, kommer det säkerligen att resas än större anspråk på
vägarna än fallet var före krigstidens inbrott. Man måste sålunda vara beredd
på, att vare sig den nuvarande vägorganisationen bibehålies eller staten övertar
det hela, komma kostnaderna att stiga.

Sedan finns här ett problem, som i reservationen mycket litet berörts •—
herr von Seth var inne på det något litet i sitt anförande — nämligen arbetarproblemet.
I utskottet spelade den frågan mycket stor roll för vissa av reservanterna.
Herr von Seth anförde såsom skäl för ett bibehållande av den nuvarande
vägorganisationen. att denna lämnade vägarbetarna lediga under viss
tid av året och att de då, om de inte behövdes för jordbruksarbete, kunde stå
till förfogande för skogsarbete. Varför finns inte den möjligheten vid en statlig
organisation? Statens järnvägar ha ju ett rätt stort antal tillfälligt anställda
vägarbetare, s. k. lösarbetare, som få sysselsättning under sommarsäsongen
men inte under vintersäsongen. Finns det någon anledning att tänka
sig, att inte samma system skulle kunna tillämpas inom den här ifrågasatta
nya vägorganisationen? Det är väl för övrigt helt naturligt, att så blir fallet.
Såsom var och en förstår, kan ju inte, vare sig det är staten eller den enskilde
som driver verksamheten, samma antal vägarbetare sysselsättas under
vintern som under sommaren.

Vidare har det påpekats att så snart staten tar hand örn vägväsendet, arbetarna
komma att fordra helt andra löner och avtalsbestämmelser och att
det kommer att uppstå en hel del problem i samband härmed. Det tror jag

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

lil

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forte.)
också, men, handen, på hjärtat, herrar reservanter: kunna ni garantera att
man med den nuvarande organisationen blir befriad från dessa problem. Tror
man att så skall bli fallet, känner man verkligen inte vägarbetarnas inställning.
Under senare år ha de blivit en starkt organiserad arbetarstam, och de
komma att göra sina anspråk gällande, även örn de gamla vägstyrelserna bibehållas.
Vägstyrelserna skulle säkerligen under ett antal år framåt få en hel
del problem att brottas med härvidlag och de skulle liksom arbetsgivarna i övrigt
bli tvungna att gå in för de grunder, som äro rådande på andra håll.

Arbetarproblemet är således inte från mina utgångspunkter någonting
skrämmande — örn det nu överhuvud taget är det — när det gäller en statlig
organisation, av den enkla anledningen, att det måste få sin lösning, vare sig
man bibehåller den nuvarande organisationen av vägväsendet eller det blir
ett statligt verk, som får ledningen av vägväsendet.

Vad skatteut jämningen beträffar, söker man så att säga eliminera den saken
genom att säga, att den kan ordnas på annat sätt. Jag skall inte ge mig
närmare in på det problemet, men jag måste säga, att jag tror inte att det går
att bortse från betydelsen av vad som här föreslås, örn man verkligen vill gå
in för en skatteutjämning kommunerna emellan. Jag måste också säga, att det
förefaller mig egendomligt, att man från landsbygdens sida kan vara misslynt,
när man här skulle bli av med en vägskatt på Frunt tal 25 miljoner kronor,
av vilket belopp ungefär 65—75 procent i fortsättningen får betalas av
städerna. Jag har litet svårt att fatta att så skulle vara förhållandet och jag
vågar påstå, att det inte finns något verkligt underlag för uttalandet örn att
man på landsbygden är missnöjd med den föreslagna anordningen.

Den allt överskuggande frågan inom utskottet har emellertid varit de faror,
som man säger äro förenade med en statsdrift. Jag måste säga, att jag för
min del många gånger här i kammaren suttit undrande inför påståenden av
detta slag. Varför skall det alltid vara så farligt att staten själv med egna medel
och egen organisation driver en verksamhet, under det att det alltid är en
gudi behaglig gärning att staten lämnar kontanta anslag till alla möjliga
ändamål? Äro pengarna mindre värda i det ena fallet än i det andra, eller kan
inte staten själv hantera pengar lika bra som en enskild? När det gäller statshjälp
i övrigt, tages den emot med öppna armar, men när det blir fråga örn att
staten skall använda medlen till att driva verksamhet i egen regi, blir det annan
låt i pipan.

Till slut skulle jag vilja framställa den frågan: finns det något verkligt
belägg för att vårt vägväsende skulle komma att skötas sämre, örn verksamheten
dreves i statens regi och av ett statens ämbetsverk? Personligen har
jag den bestämda uppfattningen, att så icke bleve förhållandet, och jag bestrider
att det finns något stöd för ett motsatt förhållande i erfarenheterna
från den av staten hittills bedrivna affärsverksamheten. Örn vi se på statens
järnvägar, på postverket, telegrafverket, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
m. fl. stora statliga ämbetsverk, måste vi säga att de
sköta sina uppgifter bra och ha synnerligen duktigt folk i ledningen, och det
finns väl ingen anledning att tänka sig, att ett statens ämbetsverk på vägförvaltningens
område skulle arbeta sämre. Herr Pettersson i Hällbacken skakar
på huvudet, när jag påstår detta. Det må nu vara hans enskilda uppfattning
— det skall jag inte förneka honom — att ett förstatligande inte passar för
vägväsendet, men jag bestrider att det finns någon .saklig grund för den meningen,
att ett statligt verk inom vägväsendet skulle arbeta sämre ari vägstyrelserna.
Jag har för min del synnerligen stor respekt för det sätt, varpå statens
af färsdrivande verk nu ledas, och jag hoppas att i framtiden som hittills
Kungl. Maj:! skall lia förmåga att för dessa poster i ledande ställning välja

112

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

För st ätlig and c av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
de dugligaste och mest framstående personligheter vi ha i vårt land. Utskottet
har också för sin del särskilt understrukit, att då det gäller att organisera
upp det nya ämbetsverket på vägförvaltningens område -— örn det nu kommer
till stånd ■— det är Kungl. Maj :ts oavvisliga skyldighet att se till att i ledningen,
inte endast i själva toppledningen utan även i ledningen för de olika
vägdistrikten, sättes förstklassigt, duktigt och ansvarskännande folk. Jag hoppas
att Kungl. Majit även skall taga denna anmaning ad notam, till gagn och
nytta för det hela.

Örn man ser på problemet i dess helhet och ser den utjämning, som här
kommer att ske i skattehänseende, och de fördelar, som förstatligandet kommer
att få för ett rationellt skötande av väghållningen i landet, tror jag att man
måste komma till samma uppfattning som utskottet har kommit till, då det
lämnat förord för bifall till Kungl. Maj :ts proposition. Nu blir ju beslutet örn
ett förstatligande, örn detta förslag får majoritet här i riksdagen, endast ett
principbeslut. De riktlinjer, som utskottet har utstakat, äro ju uppdragna för
att lända till efterrättelse vid utarbetandet av den kungl, proposition som i
så fall skall komma nästa år. Skulle emellertid någonting brista i den uppläggning
av frågan, som kommer att ges i denna proposition, ha vi litet var
både rätt och skyldighet att gripa in, men jag tror inte att det skall vara någon
fara å färde i det hänseendet.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag här anfört och till innehållet i utskottets
yttrande ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag, sådant det
här föreligger.

I detta anförande, varunder herr talmannen övertog ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herr Paulsen.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag har tidigare lärt mig
uppskatta herr Andersson i Falkenberg för sakliga och rediga framställningar
av de spörsmål, som handläggas här i riksdagen. Men jag måste efter hans
sista anförande något reducera min uppskattning av honom härvidlag. Jag
skall så småningom, när jag kommer in på de olika punkterna i denna fråga,
ange anledningen därtill.

När herr Andersson i Falkenberg vill göra gällande, att det föreliggande
förslaget är så förstklassigt, att det är fullständigt obefogat att ha någon
annan mening än vad som framgår av propositionen och utskottsutlåtandet och
att den reservation, som hans anförande egentligen helt var en polemik mot,
är alldeles överflödig, så måste jag säga att jag beklagar verkligen att herr
Andersson i Falkenberg, som suttit med i särskilda utskottet, har kunnat göra
sådana uttalanden. De av kammarens ledamöter, som ha ägnat denna fråga en
kanske något större uppmärksamhet, kunna väl vara överens örn att riksdagen
knappast — åtminstone inte under den tid jag suttit här -—- har fått en fråga
på bordet, vilken varit föremål för en så ensidig utredning som det spörsmål
som vi handlägga i dag. De direktiv, som vederbörande sakkunniga här hade
att följa, rörde sig huvudsakligen örn frågan att få till stånd en skatteutjämning.
Man gick inte in på andra mycket vitala och allvarliga problem, som
jag anser att man i detta sammanhang inte hade bort underlåta att upptaga
till prövning.

Jag vill också framhålla, att riksdagen väl sällan har fått sig förelagt ett
sådant förslag som detta, där man begär att riksdagen utan vidare skall acceptera
förslaget örn ett förstatligande av vägarna, och utan att riksdagen i själva
verket egentligen vet vad den beslutar. Det har sagts, att här köper man
grisen i säcken. Om det nu inte är riktigt på det sättet, så kan dock ingen av

Onsdagen dea ;> juni 1942 e. m.

Nr 21.

113

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forte.)
herrarna eller damerna här, örn ni gå in för bifall till utskottets förslag, säga
vad den proposition kommer att innehålla, som blir en följd av detta riksdagsbeslut
med ett principuttalande örn förstatligande av vägväsendet. För min
del anser jag nog, att jag vill veta litet mer örn vad som ligger bakom det
hela, innan jag lovar att svära på magisterns ord, hur det än kommer att bli.

Man kanske då säger, att det blir en dag i morgon också och den dagen, den
sorgen, och vi få väl bromsa, om den proposition, som vidare skall utveckla
det beslut vi i dag eventuellt fatta, på någon punkt inte kommer att visa sig
tillfredsställande. Nej, så kommer det inte att bli —- det skulle jag vilja säga
även till den siste ärade talaren. Ha vi i dag sagt A, få vi nog också säga B,
när det gäller fullföljandet av detta beslut.

Men varför har då inte detta stora och betydelsefulla spörsmål fått bli föremål
för en allsidig och förutsättningslös utredning? Den frågan har ställts
tidigare under debatten här och jag ställer den nu igen till de tomma statsrådsbänkarna.
Varför kan man inte, när det gäller detta viktiga spörsmål, få en
sådan förutsättningslös utredning, så att man vet vad man beslutar om. Det är
ju ingen ko på isen härvidlag, utan man skulle ju lia kunnat fortsätta med
den nuvarande ordningen för skatteutjämning något år till. När utskottet talar
örn de 600 kommuner, som fått skatteutjämning och som alltså skulle bortfalla
vid ett förstatligande av vägväsendet, så bygger man på en utredning från tiden
efter 1934 års riksdagsbeslut, då omorganisationen skulle ske och det behövdes
stora summor för vägdistrikten för att anskaffa bilpark och för att sätta vägarna
i ordning och rationellt kunna sköta vägunderhållet. Men hur ser det
ut i dag? Vägdistrikt med en vägskatt av 2 ä 3 kronor för några år sedan ha
kanske nu en vägskatt på 1 krona eller 50 öre och ha ändå förbättrat sina
finanser. Hur blir det med den kommunala besparingen sedan och möjligheterna
att möta svåra tider? Vägdistrikten i Sverige ha under dessa år
sparat kapital för att kunna möta arbetslöshetstider med igångsättande av vägarbeten,
men någon sådan möjlighet lär det icke bli efter ett förstatligande,
och de hopsparade medlen skola vid ett förstatligande överlämnas till staten.
Så lönas ett kommunalt sparande på detta område.

Så talar man örn kontrollen. Herr Andersson i Falkenberg berömde vårt utmärkta
post- och telegrafväsende, våra järnvägar och våra vattenfall. Ja, vem
betvivlar, att de äro bra, herr Andersson i Falkenberg, men när herrarna
bygga på den saken och säga, att eftersom allt detta skötes så bra, kunna vi
också förstatliga vägväsendet, visar det helt enkelt, hur fullständigt borta ifrån
verkligheten de äro, som resonera på detta sätt. Postverket och telegrafverket
o. s. v. äro affärsdrivande verk, herr Andersson i Falkenberg, vilka lia inkomster
och utgifter. Men från vägarna får man inga inkomster; för dem är
det bara utgifter. Därvidlag gäller det att föra en förståndig hushållning och
använda pengarna så, att man får mesta möjliga utbyte för dem. Det var
därför jag ruskade på huvudet, herr Andersson i Falkenberg, när herr Andersson
började göra jämförelser i den riktningen. De som skola effektuera det
beslut, som riksdagen måhända fattar i denna fråga, kanske få taga sig en
allvarlig funderare över varifrån man skall taga pengarna.

Nu säger man: vi skola icke taga pengarna helt och hållet från de skattedragande,
vi skola lägga högre skatt på motorfordonstrafiken, högre skatt
på last- och personbilarna och högre skatt på trafikbussarna. Följden blir
då, att den trafikerande allmänheten får betala kalaset. De som bo längst
bort få betala mest. Det är skatt det också, även örn den är av sådan karaktär,
att man icke sfi noga tänker på don, när man beslutar örn saken här.

Herr Andersson i Falkenberg talade om den utmärkta kontroll, som det

Andra kammarens protokoll 19Jt2. Nr 21. 8

114

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstathgande av den allmänna väghållningen på landel. (Forts.)
skulle bli efter ett förstatligande. Jag skulle vara mycket tacksam, örn lian
också ville angiva vilken kontroll det skall bli. Det är ju tillfälle för honom
att replikera: vad blir det för utmärkt kontroll, herr Andersson i Falkenberg?
Mån kan säga, att riksdagen har kontroll därigenom att det är den som beslutar
om medel till vägarna och kan säga, att den icke ger mer än så eller så
mycket. Man kan säga, att vi ha en sorts överrevision. Vi ha statsrevisorerna,
för all del. Men den som känner till, hur mycket det finns i ett vägdistrikt
att kontrollera, förstår, att när det gäller vägstriktet Sverige får det vara en
kolossal organisation för att kunna kontrollera på det sätt som nu sker. Den
kontroll, som för närvarande utövas, är, det veta kammarens ledamöter mycket
val. så minutiös och så nära fullkomligheten, att den lämnar intet övrigt
att önska.

\i ha påpekat, att med den nuvarande anordningen kunna vi göra stora
besparingar därför att vi utgå ifrån ett uppskattat vägunderhåll. Ett vägdistrikt
får av staten ett bidrag till vägunderhållet på låt oss säga 50,000 kronor.
Det får hushålla med pengarna, och kostar vägunderhållet mera, får distriktet
betala det överskjutande av kommunala medel. Det är helt naturligt,
att vägdistriktet då söker få ett så billigt vägunderhåll som möjligt och få ut
det mesta möjliga för pengarna. Varje vägdistrikt har två kommunalt valda
revisorer och en av länsstyrelsen utsedd revisor. Men kontrollen är icke tillräcklig
med det, utan räkenskaperna skola sedan lämnas dels till vägingenjören,
dels till länsstyrelsen, vilka skola undersöka, i vad mån utgifterna äro behöriga.
En sådan kontroll kommer icke att ske efter ett förstatligande, mina
herrar! Ni få titta i stjärnorna efter en kontroll av sådan räckvidd — den
kan man icke skaffa. Det skulle i så fall bli en stor organisation och en eå
kostsam historia, att man måste rygga för att gå in för en sådan sak. Då får
man finna sig i att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen sköter kontrollen, detta
verk, som skall taga hand örn ett vägväsende, vilket byggts upp av vägdistnkten
under generationer och byggts upp på ett sådant sätt, att t. o. m.
statsrådet, som vill omstöpa vägväsendet, förklarar, att det skötts på ett sätt
som är värt allt beröm. Bade i propositionen och utlåtandet har man lovordat
vägväsendets skötsel, och när man nu vill släppa det hittillsvarande systemet
och ga in för förstatligande bör man lia annat att komma med än att det är en
skatteutjämning man strävar efter att åstadkomma och att det är detta som är
orsaken till att man vill koppla av den stora erfarenhet, som finns på området,
och koppla in en ny ämbetsmannakår, som skall söka bemästra alla de svårigheter,
som icke äro så lätta att komma till rätta med. Teoretiskt kan man kanskegöra
rätt mycket, men det är icke säkert, att, när det gäller den praktiska
tillämpningen, det som teoretikern vid skrivbordet funnit vara en god anordning
gar att genomföra utan att det skär sig ganska väsentligt. På denna punkt
kan jag icke finna annat än att man borde, innan man gick in för saken, ha
sökt finna andra vägar, där man icke släppt den kommunala erfarenheten.
Svenska vägstyrelsernas förbund har i sin framställning visat på ett sätt att få
en rationell skatteutjämning utan att förstatliga vägarna.

Det talas här örn de stora besparingar, som man skall åstadkomma genom
centrala uppköp. När man åberopar detta, visar det. att man icke känner till,
hurudana förhållandena äro nu. Är det icke på det sättet, ärade kammarledamöter,
att inköpen av maskiner, dammbindningsmedel etc. för vägdistrikten
ske centralt och t. o. m. sa, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har inflytande
på inköpen. Innan man gör inköpet, skall dess medgivande inhämtas. Skall
det nu centraliseras därhän, att man skall behöva sända skrivelser och göra
framställningar till ett kungligt ämbetsverk för att få tillstånd att köpa ett
spadskaft eller andra dylika ting, är jag rädd att vi äro inne i rena skri vardö -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

115

Förstatligande av dea allmänna väghållningen pä landet. (Forts.)
met här i landet, och jag befarar, att ju längre vi fortsätta, desto mera utplånad
blir gränsen mellan teori och praktisk, klar och förståndig hushållning,

.Tåg kan, herr talman, med den erfarenhet jag har icke finna, att det föreligger
några skäl att på denna utredning, som är rätt ensidig, basera ett beslut
örn ett förstatligande efter de grunder, som framlagts i propositionen, vilken i
själva verket är ett friande till olika intressen för att få igenom vad man vill.
Jag vill säga, att även örn jag håller på den kommunala självbestämningsrätten
anser jag. att det förslag, som framlagts av den kommitté, som arbetat med saken,
går på renare och klarare linjer än propositionen. Hade det förslaget kommit
fram här, är det dock icke säkert, att det hade gått igenom i kamrarna.
Men när man nu vill med dessa lokala vägnämnder. dessa distriktsvägnämnder
och denna riksvägnämnd bättra på vad som brustit förut, tror man, att alltid
någon skall fastna på limspöet och att det alltså är större förutsättningar politiskt
att få igenom förslaget.

Man brukar säga, att det finns en viss potentat, som sticker fram ett finger
här och där, men man vet icke vad som döljer sig bakom. Jag tror, att man kan
tillämpa den satsen härvidlag. Propositionen som här föreligger är icke av sådan
beskaffenhet, att man egentligen vet vad man beslutar. Vi reservanter ha
ansett — utan att i övrigt lia tagit ställning till frågan örn ett förstatligande
av vägväsendet — att saken bör bli föremål för en allsidig och förutsättningslös
utredning, innan riksdagen fattar beslut. Jag kan icke finna annat än att
detta är vad man bör förorda, och det är därför, herr talman, jag instämmer i
yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Hällgren: Herr talman! Herr Andersson i Falkenberg sade, att oppositionen
mot utlåtandet bara siktade till att få ha kvar de gamla vägstyrelserna.
Detta är alltså det argument man kommer med, då man skall försvara
den kungl, propositionen och utskottets utlåtande i denna fråga. Jag tycker,
att herr Andersson i Falkenberg i stället för att anföra sådana argument
borde lia sökt förklara, vad utskottet egentligen menar. Vi lia fått veta, att
utskottet i princip tillstyrker, att staten skall övertaga väghållningen i riket,
men hur etet hela skall utformas bli vi icke mycket kloka på av utlåtandet.
Det är mest formulerat såsom en polemik mot någon, man vet icke vem.

Örn jag skall nämna några ord örn skattesynpunkten, så vill jag liksom
någon talare här förut uttala min förvåning över att kommunalskatteberedningen
icke exempelvis funderat på att man på något sätt skall söka övertaga
landstingens bördor. Här säger man, att det genom att staten åtager sig
vägunderhållet, skall bli en skattelindring för 600 kommuner. Men tänk örn
staten toge landstingens uppgifter också! Då skulle man lindra skattebördan
för så gott som samtliga landets kommuner. Jag tycker, att detta vore ett
förslag för beredningen att taga fasta på.

Vad den nuvarande vägorganisationen beträffar, vilken diskuteras här ur
många synpunkter i utlåtandet, så kan man icke säga, att därvidlag råder
enbart lokal eller kommunal självstyrelse utan ett samarbete mellan vägdistrikten,
sorn arbeta efter den kommunala självstyrelsens princip, och länsstyrelserna.
och statsmakterna. Det talas örn kontrollen. Jag fick den uppfattningen,
då jag läste utlåtandet första gången, att den som hållit i pennan
tänkt sig den vågö rgan i saturn vi hade för tio eller femton år sedan. Det
är ju lätt förklarligt, ty den nya vägorganisationen trädde i kraft i full utsträckning
först den 1 januari 1937, och redan under sista halvåret 1938 tillsattes
den utredning, som skulle undersöka frågan om vägarnas förstatligande.
1 den nuvarande vägorganisationen utser kommunen vägstämmoombud.
Vägstämman utser vägstyrelse, och länsstyrelsen utser en ledamot i denna.

116

Nr 21.

Onsdaaren den 3 juni 1942 <?. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen pa landet. (Forts.)
Vägingenjören. statens tjänsteman, är närvarande vid alla sammanträden. Det
är en fullständig kontroll över vägdistriktets räkenskaper. Varje verifikation
granskas på vägingenjörskontoret, innan statsbidrag tillstyrkes. Revisorer
tillsättas av vägdistrikten och länsstyrelsen, oell noggrann kontroll utövas från
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sida. Ett vägdistrikt får icke köpa en maskin,
som kostar över 500 kronor, utan att underställa saken väg- och vattenbsrggnadsstyrelsens
prövning. Men det är en skillnad mellan denna mycket
stränga kontroll och den man skisserat upp för den framtida organisationen.
Så länge vägdistrikten, d. v. s. den kommunala och lokala organisationen, betala
viss procent av vägunderhållet och viss procent av vägbyggnaderna, ha
de ett större ansvar än en vägnämnd, som skall yttra sig Öyér olika vägförslag
eller möjligen föreslå själv, att ett vägförslag upprättas. Vilken kontroll
har man över vägnämnden? Vilket ansvar får den? För vägnämnden blir det
varken fråga örn revision eller ansvarsfrihet. Vem skall egentligen kontrollera
vägnämnden? Vi ha förresten vägnämnder redan nu. De ha funnits till
i fem år, och så vitt jag känner till från mitt vägdistrikt har vägnämnden
varit ute summa två gånger och tittat på vissa saker.

Jag är naturligtvis icke rädd för örn det skall bli en .socialisering, såsom
herr Andersson i Falkenberg menade. Men om jag icke minns fel, läste jag
en artikel i Aftontidningen, som herr Severin är redaktör för, där man slog
ifrån sig med båda händerna och försäkrade, att detta var icke socialisering.
Man får kalla det vad man vill, men jag har den uppfattningen, att det är
en byråkratisering, som vi gå emot.

Det skulle vara mycket att säga örn många punkter i utlåtandet. När man
icke kan mobilisera något annat, tager man till de militära skälen. Även under
fredstid skall, när det gäller vägbyggnaderna, hänsyn tagas till det militära
inflytandet. Jag förvånar mig över att herr Sandberg skrivit under utlåtandet.
Örn jag icke missminner mig, höll han år 1938 ett anförande, där
han gick emot de 50 miljonerna till försvaret. Men nu är han beredd att gå
med på att vägväsendet även i fredstid skall underordnas de militära synpunkterna.
Jag är verkligen rädd för den utveckling vi gå till mötes på detta
område, där man helt avkopplar alla lekmannasynpunkter.

Herr Severin försäkrade, att länsstyrelserna praktiskt taget få samma befogenhet
som nu. Detta strider mot vad utskottet säger. Länsstyrelserna få
yttra sig och taga initiativ i vägfrågor, men deras gamla befogenhet att utöva
tillsyn över vägunderhållet i länet är tagen ifrån dem. Länsstyrelserna avgöra
för närvarande, var en väg skall byggas. Den rätten är också tagen
ifrån dem. Det är således icke en riktig tolkning av utskottsutlåtandet, när
herr Severin säger, att länsstyrelserna få praktiskt taget samma befogenheter
som förut.

Jag kommer så till frågan om vägarbetarna. Jag skulle i det här sammanhanget
ha velat ställa en fråga till Kungl. Majit, men då kommunikationsministern
icke är närvarande, ställer jag frågan till utskottet, och den frågan
lyder: Vad vill Kungl. Majit och vad vill utskottet göra med vägarbetarkåren?
Det finns i vårt land 8.000 vägarbetare, av vilka 2,700 äro specialarbetare.
Dessa vägarbetare lia kollektivavtal med vägdistrikten över hela landet.
Kungl. Majit säger nu beträffande vägingenjörerna och andra tjänstemän,
att de skola bli direktörer, övervägmästare och vägmästare, schaktmästarna
skola möjligtvis kunna bli placerade, ävensom kontorsmänniskor. Men
när det gäller vägarbetarna säger man bara, att man vill se till att vägarbeten
icke komma att utföras under tid, varunder jordbruksarbete pågår. År
det nu meningen, att dessa vägarbetare, som innehaft anställning i 10, 15
eller 17 år, skola bli arbetslösa och kastas ut som tillfällighetsarbetare, eller

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

117

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
skola de, såsom de sakkunniga föreslagit, få lia kvar sin anställning även
efter det att staten övertagit vägunderhållet? Då vägarbetarna hyst den förhoppningen,
att deras anställningsförhållanden skulle bli tryggare, därest staten
övertoge underhållet av vårt vägväsende, lia de inför det föreliggande utskottsutlåtandet
måst ställa sig en smula frågande. Särskilt vid pensionsfrågans
ordnande fästa de stor betydelse, men om den saken får man icke något
besked vare sig i den kungl, propositionen eller i utskottsutlåtandet.

Själv är jag icke rädd för statlig drift, om staten verkligen har råd till sådan.
men icke tror väl utskottet självt pä, att de ökade statsutgifterna skola
komma att hålla sig inom en kostnadsram av 25 miljoner kronor. Inom utskottet
tvivlar nian tydligen på den saken, och även örn så vore att utgifterna komma
att hålla sig inom den ramen, så får man ju räkna med att, om kostnadsramen
skall hållas, kommer så mycket mindre arbete att bli utfört. Med hänsyn
till den tendens, som under de senaste åren kommit till synes från de statliga
myndigheternas sida, hyser jag stora farhågor för att våra småvägar ute
i bygderna komma att bli styvmoderligt behandlade. Redan nu skola ju riksvägarna
och länshuvudvägarna ha större tillsyn än andra vägar, och örn man
sålunda skall hålla sig inom den ekonomiska ramen för statens utgifter med
statens dyrare administrations- och driftkostnader måste utvecklingen nödvändigtvis
gå därhän att några vägar komma att bli lidande. Och det är just småvägarna.
Jag ser sålunda med bekymmer på utvecklingen beträffande småvägama
ute i våra bygder, och jag ser ingen annan utväg, örn nu den organisation,
som man här skisserat, skulle komma att gå igenom, än att man ute i
kommunerna på kommunalstämmor och kommunalfullmäktigesammanträden
får på nytt ta upp till behandling frågan örn våra vägar och på så sätt komma
tillbaka till den gamla ordningen och säga, att när staten icke vill bygga en
väg, som måste anses oundgängligen nödvändig, så måste kommunen träda
till, och, då staten redan fördelat det bidrag, som riksdagen beviljat de olika
länen och ifrågavarande landsdel blivit utan bidrag, själv anslå erforderliga
medel för samma vägs byggande. Nu kunde det ju tyckas, att man i Norrland,
där avstånden äro långa, skulle kunna räkna med att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
försökte ordna det så att större del av anslaget komme Norrland
till godo, men när man som jag för någon tid sedan fick se en uppgift örn, att
skåningarna tänkte hålla sig framme och hyste planer pä att bygga örn vägen
Malmö—Lund, en vägsträcka på cirka 17 kilometer, för 8,250.000 kronor,
måste man fråga sig, örn det kan bli någonting över för det övriga landet.

Innan jag slutar skall jag ta ett exempel, som i någon mån kan ge en blixtbelysning
av vad jag i det här sammanhanget tänker på. Mellan Karlshamn
och Sölvesborg har funnits en insjö vid namn Vesan, lägre än havsytan och
vars vatten pumpats ut till havet. Företaget som sådant är Nordeuropas största
invallningsföretag med en areal av, om jag icke minns fel, 3,000 tunnland jord
av allra bästa slag. Varje bonde har för att kunna hysa den ökade skörden
måst skaffa sig en ny ladugård. Den hittillsvarande riksvägen har gått förbi
Vesan men har varit mycket krokig, och den måste därför byggas örn. Fm
del av vägen är redan ombyggd. Den gamla vägen går genom en by med hus
pa ömse sidor. Vägen måste emellertid breddas, och vid renstakningen visade
det sig, att man skulle behöva flytta så många hus att vägen måste läggas
vid sidan örn byn. För att få vägen rak och bra lade man i sina ritningar in
den pä den jord, som ingick i Vesans invallningsföretag. Nu är det emellertid
att märka, att det är svårt att bygga en väg, där det förut funnits en gammal
sjö, och vid en sakkunnig utredning angående bottenförhållandena kom man
till det resultatet, att det på sina ställen var 5 meter till fast botten. Därför
föreskrev man, att vägen skulle byggas av lätt material och att den skulle

lis

Xr 21.

Onsdagen den " juni 1042 e. lii

Förstatligande av den allmänna väghållningen m landet. (Forts.)
göras 10.5 meter bred plus diken å ömse sidor. För att vägen skulle kunna
flyta måste man lägga en 15 meter bred bank på ömse sidor av vägen, vilket
betydde, att 45 ä 50 meter i bredd av den bästa jorden mäste på en viss sträcka
tagas i anspråk för ifrågavarande vägbygge. Själva invallningsföretaget har
dragit en kostnad av omkring 700.000 kronor, vilket belopp staten läm iat,
nämligen med två tredjedelar i lån oell med en tredjedel i statsbidrag. Em. -t
renstakningen skulle kostnaderna för vägen belöpa sig till 790.000 kronor. Da
man skulle söka utverka tillstånd från bönderna att bygga denna väg och
fick reda på hur saken låg till. handlingarna lago redan hos Kungl. Majit eller
rättare sagt hos arbetsmarknadskommissionen och vägbygget hade tillstyrkts
av alla myndigheter, beslöts att i Stockholm och Karlskrona tala med
myndigheterna. Med Väg- och vattenbyggnadsstyrelsens inspektör och landshövdingen
ordnades ett sammanträde på platsen. Så kommo vi fram till ett
förslag om att bygga vägen på andra sidan örn byn på en grusås och sålunda
med fast botten, där det också blev billigare marklösen. Enligt det nya förslaget.
som betydde att vägen blev endast 46 meter längre än enligt det gamla
förslaget och att böndernas bästa jord kunde sparas, skulle vägen kunna byggas
för 632.400 kronor och sålunda 100,000 ä 150.000 kronor kunna sparas
endast tack vare att böndernas lekmannasynpunkter på frågan fingo göra sig
gällande, dag är rädd för att sådana synpunkter, örn vägstämmorna skola slopas.
icke komma att få göra sig gällande i liknande frågor i framtiden, när
det gäller att planera våra vägar.

Jag har med det anförda exemplet velat åskådliggöra hur jag ser på denna
sak. Jag är visst icke rädd för statsdrift på något område — under förutsättning
givetvis att staten är beredd att betala de nödiga kostnaderna. Men när
man här säger, att riksdagen skall se till, att småvägarnas intressen icke komma
att bli lidande, frågar jag mig: På vilket sätt skall riksdagen se till detta?
Skola riksdagens revisorer och riksdagens utskott som först komma i efterhand.
sedan arbetena väl utförts och medlen äro förbrukade, utöva kontrollen
som då blir kritik av vad som redan gjorts. Jag undrar örn den ordningen
kan vara den mest förnuftiga.

Jag kan på grund av det anförda icke biträda utskottsförslaget, och låt vara,
att jag icke i allo gillar vad som anförts för reservanternas uppfattning, yrkar
jag dock. att reservanternas förslag måtte bifallas och att frågan sålunda ytterligare
utredes.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! Jag har begärt ordet för att göra
några reflexioner i anledning av den pågående debatten. Det sakligt starka
anförande, varmed statsrådet Rosander inledde dagens debatt, har tydligen
oroat reservanterna. Reservanternas försök att eliminera Verkningarna av hans
anförande ha dock. såvitt jag kan finna, totalt misslyckats. Det synes mig som
örn reservanterna i sin argumentering med en viss förkärlek uppehölle sig vid
det sakkunnigeutlåtande, som föregått den föreliggande regeringspropositionen.
När sålunda herr Staxäng i sitt stort upplagda och skickligt formulerade anförande
kraftigt hänvisade till länsstyrelsernas yttranden, bortsåg tydligen
herr Staxäng från att länsstyrelsernas yttranden avgivits över de sakkunnig
gas ursprungliga förslag. I den föreliggande propositionen ha länsstyrelsernas
synpunkter beaktats på ett sådant sätt att det ger mig anledning att göra det
antagandet, att örn yttrandena hade avgivits över förslaget till vägväsendets
förstatligande i den form detsamma har fått i den kungl, propositionen yttrandena
måhända i betydande utsträckning varit av annan karaktär, detta beroende
därpå att enligt propositionen länsstyrelserna tillerkänts betydligt större
befogenheter än vad i sakkunnigutlåtandena ifrågasatts.

Onsdagen (leii juni 1942 e. m.

Nr 21.

119

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forte.)

Herr Staxäng fann, och herrar Hällgren och von Seth lia senast befarat, att
efter vägväsendets förstatligande småvägarnas behov skulle komma att eftersättas.
Jag finner för min del, att dessa uttalanden näppeligen stå i god samklang
med reservanternas skriftliga uttalande, då de i reservationen framhålla,
att efter ett förstatligande kravet på ständigt förbättrade vägar kommer
att kvarstå, men det nuvarande ansvarets återhållande verkan försvinna
samtidigt med inflytandet. Det ser ut som örn reservanterna, då de formulerat
sin reservation, hade fruktat att det skulle bli alltför många och alltför
goda vägar. Oavsett örn reservanternas skrivna uttalande, eller örn de herrar,
som nyss yttrat sig, i sina muntliga deklarationer kunna anses ha givit
ett riktigt uttryck åt reservanternas uppfattning, är jag förvissad örn, att farhågorna
icke komma att besannas. Det blir nämligen riksdagen, som kommer
att bestämma direktiven för hur väghållningskostnaderna även efter ett förstatligande
skola utformas. Jag har den tilltron till dem, som anse sig vara
representanter för de speciella landsbygdsintressena, att, örn det mot ali förmodan
skulle inträffa, att det skulle brista något beträffande småvägarnas
byggande eller deras underhåll, så komme de säkerligen att genom motioner,
interpellationer och anföranden till kamrarnas protokoll påtala detta på sådant
sätt, att alla förutsättningar skulle komma att finnas för att rättelse
skall kunna vinnas.

Ett av de starkaste skälen för vägväsendets förstatligande är skatteavlastningen
och skatteutjämningen. Enligt kommunalskatteberedningens beräkningar
skulle vid den tidpunkt, då dessa beräkningar utfördes, vägskattebördans
avlyftande för 600 eller ungefär en fjärdedel av alla landets kommuner medföra
att behovet av särskilda skatteutjämningsanordningar för dessa kommuner
bortfölle. På tal örn skatteutjämningsproblemet gjorde herr Lindahl gällande,
att utskottsmajoriteten skulle ha bortsett från att vägskatten i vart fall måste
på något sätt betalas. Jag är för min. del övertygad örn, att ingen bortsett
från ett så påtagligt och ostridigt faktum, men jag undrar huruvida icke reservanterna
för sin del åtminstone i någon mån bortse från skatteutjämningsoch
skatteavlyftningseffekten. Den omständigheten att städerna betala över
två tredjedelar av den totala inkomst- och förmögenhetsskatten i detta land
innebär, att trots det till 95 procent ökade bidraget till städernas allmänna
gatu- och väghållningskostnader det ej blir landsbygden som blir ekonomiskt
lidande på att vägväsendet förstatligas och att kostnaderna för hela väghållningsbesväret
fördelas på hela landet.

Herr Pettersson i Hällbacken, som bland reservanternas något brokiga skara
tydligen går i en klass för sig ansåg, att ett bifall till propositionen vore ungefär
detsamma som att köpa grisen i säcken, och förklarade mycket högtidligt,
att man vet icke vad man beslutar om, därest man godkänner den kungl, propositionen.
Samtidigt deklarerade han emellertid, att det ursprungligen föreliggande
sakkunnigbetänkandet var klart och redigt skrivet. Det hade han förstått,
men han tycktes icke förstå ett dugg av innehållet i den kungl, propositionen.
Ja, hans anförande var egentligen av karaktären att icke behöva alltför
mycket replikeras, och jag behöver därför icke säga mera än att jag rekommenderar
honom att läsa propositionen en, två eller tre gånger till. Gör han
det, skall lian kanske i någon män kunna förstå propositionens innehåll.

Herr Hällgren gjorde ett uttalande, som förvånade mig. Herr Hällgren undrade
vilken betydelse vägnämnderna skulle få, och i det sammanhanget erinrade
han örn det fåtal gånger, som de nuvarande vägnämnderna sammanträtt.
Ja, herr Hällgren, saken är ju den att de vägnämnder, som förutsättas enligt
den kungl, propositionen, äro vägnämnder med helt andra uppgifter än de vägnämnder,
som för närvarande finnas i våra vägdistrikt. En jämförelse mellan

120

Nr 21.

Onsdagen den S juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
de nuvarande oell de föreslagna vägnämnderna säger ingenting, då arbetsuppgifterna
äro helt olika.

Vidare ställde herr Hällgren en fråga om hur utskottet tänkt sig, att det
skulle förfaras med den nuvarande arbetspersonalen. Jag är något överraskad
av herr Hällgrens fråga. Jag trodde nämligen, att herr Hällgren utan
vidare skulle förstå eller kunna ta för självklart, att såväl regeringen som
utskottsmajoritetens mening är, att de nuvarande vägarbetarna skola användas
för vägarbetenas utförande även i fortsättningen. Herr Hällgren kan vara
alldeles förvissad om, att vägarbetarna icke komma att avskedas, därest vägväsendet
förstatligas.

Det har här talats rätt mycket om, att den kommunala självbestämningsrätten
skulle gå förlorad. Men jag frågar: hur ser egentligen den kommunala
självbestämningsrätten ut på vägväsendets område just nu? Jo, där är den
kommunala självbestämningsrätten redan nu ganska inskränkt. Ifråga örn nyanläggningar
av vägar förhåller det sig så, att där vägingenjören och länsstyrelsen
anser att vägen bör gå, där blir den också i regel byggd. Vägförbättringsarbeten
måste godkännas och utföras enligt myndigheternas beslut. Örn
det skulle inträffa, vilket någon gång hänt, att ett vägdistrikt beslutar sig
för att utan hörande av vägingenjören och utan att ifrågasätta statsbidrag
utföra något mindre vägförbättringsarbete å allmän väg så föranleder, ärade
kammarledamöter, ett dylikt beslut en reprimand från myndigheternas sida
och ett förbud mot igångsättande av arbetet ifråga, förrän man frågat vägingenjören.
örn lov. Sådan är den kommunala självbestämningsrätten för närvarande.
Även örn jag för min personliga del håller den kommunala självbestämningsrätten
mycket högt, finner jag den dock i denna form icke vara så
värst mycket att hurra för. Det kommunala inflytande, som nu är tillfinnandes,
kommer dock icke att försvinna. Genom införandet av vägnämnderna blir
det även i fortsättningen tillfälle för de rent lokala intressena att ge uttryck
åt sin uppfattning.

Att förslaget om vägväsendets förstatligande mött ett tämligen kompakt
motstånd från vägstyrelsernas sida är rätt förklarligt. Vägstyrelsernas ordförande
och ledamöter ha i regel nedlagt ett berömvärt arbete på vägväsendets
utveckling. De ha ofta med intresse och med kärlek till arbetet fullföljt och
fullgjort sina åligganden. Att det för deras del, när de nu bli avkopplade från
sin verksamhet och i vissa fall även från en del av sina inkomster, kan kännas
bittert, och att de ha svårt att tro på, att en ny organisation skall kunna
fylla sitt ändamål på samma förnämliga sätt, som de fyllt sin uppgift, förstår
jag så val, och jag klandrar dem icke på något sätt härför, ty jag finner
det fullt mänskligt, att det från deras sida reses betänkligheter.

Till slut, herr talman, vill jag erinra om den storm av betänkligheter och
invändningar, som på sin tid från vissa bondekretsar restes, när vägunderhållet
in natura avskaffades. Jag tror emellertid, att man i dag med ljus
och lykta skall få leta efter en fastighetsägare, som vill ha naturaunderhållet.
tillbaka. Jag uttalar den förhoppningen, att när, som jag förmodar, vägväsendet
nu snart nog blir förstatligat, utvecklingen skall gå därhän att efter
några års förlopp ingen mer skall ropa efter ett återinförande av den nuvarande
organisationsformen och den nuvarande vägskatten.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hällgren erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag är mycket tacksam för det uttalande, som herr Andersson i Löbbo gjort
å utskottets vägnar — han gick ju i god även för regeringen — att de sak -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

121

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
kunnigas uttalande beträffande vägarbetarna skulle bli beaktat. Det är kanske
förvånande, att jag sorn. vägstyrelseordförande säger det, men jag har icke
varit vägstyrelseordförande mer än ett par år. Däremot har jag organiserat
upp Blekinge vägarbetare, varför jag känner med dem i fråga om den otrygghet,
som de se fram emot, därest man skulle följa de direktiv, som utskottet
bär gjort beträffande vägarbetenas bedrivande o. s. v.

Herr Andersson har rätt däri, att vägnämnderna skulle få en lite annorlunda
uppgift än nu. Kungl. Majit har föreslagit, att de skulle utses av primärkommunerna
genom elektorer, men utskottet förutsätter eller ifrågasätter,
örn icke dessa vägnämnder skulle utses av landsting, hushållningssällskap
och skogsvårdsstyrelser. Den sista resten av det lokala inflytandet skulle därmed
slopas. Örn de skulle utses av landstingen har jag ingenting emot det.
Det är en demokratisk form. Beträffande hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser
vet man däremot knappast vad de äro. Jag tager det som exempel
på den byråkratisering, som man söker genomföra.

Herr Andersson i Löbbo, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Vad beträffar vägarbetarna tror jag, att herr
Hällgren kan fara hem till Blekinge och säga Blekinge organiserade vägarbetare,
att de behöva för sin del icke frukta ett dugg för att bli arbetslösa
eller ställda på bar backe därför att staten övertager vägväsendet. Och jag
känner mig tämligen övertygad om att herr Hällgren innerst inne är djupt
medveten härom.

I fråga om herr Hällgrens resonemang om vägnämndernas sammansättning
vill jag säga, att herr Hällgren antingen läst fel eller också tolkat utskottets
utlåtande oriktigt. Utskottet har visserligen talat om att det inom utskottet
har diskuterats örn att låta andra korporationer utse nämnderna, men utskottet
föreslår icke i det avseendet någon ändring i den kungl, propositionens förslag.

Härpå yttrade:

Herr Werner: Herr talman! Då jag under förmiddagen hörde herr Staxäng
med mycket allvarliga ordalag varna för ett antagande av utskottets förslag,
kom jag att tänka på en annan gång, då herr Staxäng också förde reservanternas
i statsutskottet talan. Det var 1934, då förslag förelåg om elektrifiering
av järnvägssträckan Laxå—Charlottenberg, å vilket förslag herr Staxäng liksom
nu yrkade avslag. Jag undrar, var vi skulle vara i dag, om riksdagen den
gången följt herr Staxängs råd, och jag undrar också, örn man vågar sätta
tilltro till herr Staxängs omdöme, och örn icke en sådan tilltro i någon mån bör
ha rubbats av den utveckling som sedermera skett.

Det är förvånande, hur oppositionen och reservanterna här lia mobiliserat
hela skalan av skäl mot utskottets förslag örn vägbördans övertagande av staten.
Det ser nästan ut, som om man i brist på bärande sakskäl har sökt fylla
ut tomrummet med en massa ord, som vid närmare granskning visa, hur litet
reservanterna och oppositionen lia förstått det kommunala skatteproblemets
verkligt svårartade karaktär.

Jag har egentligen begärt ordet för att lämna några uppgifter, hur detta
problem ter sig från insidan. De kommunala skattebördorna röra sig för år
1940 för landskommunerna örn icke mindre än 203 miljoner kronor, landstingens
utgifter utgöra 121 miljoner kronor, och vägdistriktens uttaxeringar
35V2 miljoner kronor. Örn jag ifrån landstingsutgifterna drager,utgifterna för
vissa i landstingen ingående städer, som sakna andel i vägskattebördan, skulle

122

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 194-2 e. ru.

För statlig ande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
jag för landsbygdskommunerna komma till en sammanlagd skattebelastning på
över 300 miljoner kronor eller något iner än den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten
uppgick till under normala tider. Alla kommunalmän veta,
hur våldsam skillnad uttaxeringen företer emellan de olika primärkommunerna.
Det beror icke på kommunernas bristande hushållning eller deras sparsamhet,
utan det beror uteslutande på kommunernas olikhet i fråga om skatteunderlag.
Man kan ju peka på landsbygdskommuner, som ha ett skatteunderlag
av 1.03 skattekronor per invånare, och andra landsbygdskommuner, exempelvis
Lovö eller Jukkasjärvi, med ett skatteunderlag av respektive 30 ä 40 skattekronor
per invånare. När man sedan ser skiljaktigheterna i uttaxeringar, som
pendla mellan 3 kronor och upp till 40 ä 50 kronor per skattekrona, måste
man förstå, hur oerhört svårt problem det är att åstadkomma utjämning och
bringa reda bara i enbart det primärkommunala skatteutjämningssystemet. Örn
man vidare tänker på landstingens uttaxeringsbehov, som varierar mellan 2
kronor eller något över och 4 kronor 50 öre, och vägdistriktens mycket skiljaktiga
uttaxeringar, som röra sig mellan 30 öre och 4 kronor 60 öre ä 4 kronor
80 öre per vägskattekrona, måste nian förstå, att här icke gärna finns möjlighet
att stapla det ena skatteutjämningssystemet på det andra. Det skulle
erfordras ett skatteutjämningssystem, som utjämnar skattebördan för primärkommunerna,
vidare ett skatteutjämningssystem, som utjämnar skatteskillnaden
beträffande landstingen, och sedan däruppå ytterligare ett skatteutjämningssystem,
som utjämnar skattebördorna beträffande vägdistrikten. Det är
ett fullständigt olösligt problem, och jag kan försäkra, att kommunalskatteberedningen
under sitt arbete sökt på bästa sätt lösa detta problem men icke
lyckats och icke kunnat finna någon annan utväg i detta hänseende än att
föreslå vägskattebördans övertagande av staten.

Här gör man gällande, att detta är ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Herr Andersson i Löbbo har nyss påvisat, hur mycket denna särskilda
vägkommunala självstyrelse är värd. Den kan liknas vid en tom kuliss,
som man vid lämpliga tillfällen hänger upp och pekar på. Denna form av
kommunal självstyrelse är ingen verklig självstyrelse, enär det i själva verket
är staten och dess organ som slutligen bestämma. Frågan är, om denna kuliss
kan vara värd — särskilt med tanke på det ofta mycket hårt belastade och
känsliga skatteunderlaget — att betalas med så högt belopp som 35 miljoner
kronor. Jag vågar påstå att det härvidlag endast är en gärd av rättvisa
att gå till en effektiv utjämning. Detta sker genom att välja den väg, som
har anvisats i propositionen och utskottets förslag, nämligen att denna börda
övertages av staten som en hela rikets angelägenhet att gäldas av statsmedel.
Det är obestridligt, att utvecklingens egen gång fört till ett läge, där numera
vägväsendet måste betraktas som en riksangelägenhet av mycket stora mått.
Vägarna äro icke längre några lokala idyller, som trafikeras av någon enstaka
bonde med häst och kärra, som far till kyrka eller kvarn, utan de äro pulserande
trafikådror, som förmedla transporter ifrån råvaruorterna till förädlingscentra
och från förädlingscentra till råvaruorterna, där riksvägarna och småvägarna var
för sig fylla en mycket viktig uppgift. Det är också obilligt, att städerna, i den
mån de ha lika mycket nytta av vägväsendet som landsbygden, icke skulle bära
sin andel av bördan. I den del, sorni nu vägdistrikten bestrida av dessa kostnader,
betalas icke någon del av städernas ganska bärkraftiga skatteunderlag. Detta
kan icke vara riktigt, då vägväsendet är av så oerhörd betydelse för städernas
liv och utveckling. Jag vågar påstå, att örn vägnätet avskäres runt en stad
dör staden den ekonomiska sotdöden. Den saken är klar. Utvecklingen har alltså
nu fört oss tili ett läge, där vi icke kunna komma till rätta med dessa olika
spörsmål, som varje år ligga på riksdagens bord, när det gäller att taga ställ -

Oasdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

123

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
ning till ändrade grunder för statsbidrag in. m. rörande landets vägväsende.

Det finns därför ingen annan möjlighet än att, trots att riksdagen så sent
som 1934 fattade beslut rörande vägväsendet. våga göra ett Alexanderhugg
på hela frågan och lösa den på det sätt, som är det riktigaste, nämligen att
låta staten övertaga vägväsendets förvaltning och dess utgörande.

Jag kan livligt erkänna, att jag i vissa hänseenden hyser tvekan, då staten
tränger in på olika områden inom näringslivet och därvid får hand om råvarukällorna
och produktionsmedlen, där det måste ges rum för den enskildes företagsamhet.
Men å andra sidan kan det icke vara oriktigt, att där bördor på
så ojämnt och oriktigt sätt, som här är fråga om. träffa ett känsligt och svagt
skatteunderlag, detta får utjämnas och rättas till. Det är att märka, att beträffande
kommunernas skatteförhållanden en överflyttning av vägskatten innebär
en verklig lättnad för kommunerna. Visserligen är det blott en detalj i det
system, som kommunalskatteberedningen tänkt sig. men det är en mycket betydande
detalj. Man har från oppositionens sida sagt, att det innebär en ökad
statsutgift. Ja väl, det innebär det, men det innebär en motsvarande lättnad
för det kommunala skatteunderlaget. Det innebär icke en ökning av det allmännas
utgifter utan endast en utjämning.

Då jag efter mycket övervägande och under, som jag nämnde, många års
arbete inom kommunalskatteberedningen har ansett, att denna lösning är hållbar
och riktig och att den skall komma att visa sig vara till nytta för såväl
vägväsendet som för samhället i dess helhet, så har jag vågat biträda förslaget
om skrivelse till Kungl. Majit om särskild utredning beträffande vägväsendet,
och jag vågar också i dag biträda utskottets förslag och hemställer, att andra
kammaren för sin del måtte bifalla utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Vigelsbo, Carlsson i Bakeröd,
Persson i Norrby, Andersson i Hedensbyn, Wallén. Hansson i Skediga, Pettersson
i Rosta, Hallagård och Gustafsson i Lekåsa.

Herr Lindmark: Herr talman! Blott några ord till herr Andersson i Löbbo.
På samma gång blir jag i tillfälle att komplettera mitt tidigare anförande.

Herr Andersson säger, att genom den nya organisationen med ett förstatligande
av vägväsendet vägarbetarna ingalunda komma att avskedas. Jag skulle
dock tro, att på en hel del platser i landet kommer nog detta att bli fallet. Vi
ha något i Norrland, som heter Norrlandssystemet, vilket är detsamma som
småentreprenadsystemet. Det skiljer sig från vad som praktiseras i södra och
mellersta Sverige. Det går ut på att arbetarna själva åtaga sig ett vägskifte,
som man kan kalla det, antingen mot ackord eller mot entreprenad, och det
får icke förväxlas med generalentreprenad. I utskottets utlåtande heter det:
»Utskottet förutsätter emellertid, i likhet med departementschefen, att vägbyggnadsarbetena
efter ett förstatligande skola i samma utsträckning som
för närvarande utföras på entreprenad.» Det är klart, att utskottet därvidlag
menar generalentreprenad. Det kan hända, att det finns platser t. ex. i Småland,
som tillämpa Norrlandssystemet. Jag är icke säker på saken, men i
Norrland förekommer generalentreprenad i mycket liten utsträckning. Kommer
nu staten att finna med sin fördel förenligt att bortsätta nybyggnad mot
generalentreprenad, försvinna dessa småentreprenörer, och dessa vägarbetare,
som äro så ytterst beroende av arbetstillfällen, få då se sig örn efter andra inkomstmöjligheter.
Vi skola nämligen komma ihåg. att vid generalentreprenad
storfirmorna sköta örn arbetet och tillsätta vägarbetare, och de taga ingen
hänsyn till, huruvida vederbörande arbetare är från orten, där vägen går fram.
eller icke. Så är däremot fallet nu. Man söker från vägstyrelsernas sida se

124

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
till att befolkningen i den ort, där vägsträckan går fram, så mycket som möjligt
får tillfälle att utföra arbetet.

Jag vill också understryka ännu en sak, när jag talar om norrländska förhållanden.
På grund av klimatförhållandena och årstidernas växlingar, som
icke ''Sammanfalla med södra och mellersta Sveriges, är det en mycket viktig
sak för arbetaren att, sedan hail haft skogsarbete under vintern och flottningsarbete
under våren, han under sommaren kan ägna sig åt vägarbeten,
och detta är möjligt för honom på grund av småentreprenadsystemet.

Herr Andersson påstod, såsom ett exempel på att vägstyrelserna sakna
handlingskraft eller befogenheter att bestämma och besluta, att de måste
skriva till vägingenjörerna, när det gäller att t. ex. påbörja ett vägbygge utan
att statsbidrag utgår. Ja, herr Andersson, det är ännu värre. Det är Kungl.
Majit, som beslutar i sådana frågor. Det är icke vägingenjörerna.

Herr Andersson fortsatte med att säga, att det är egentligen icke underligt,
att vägstyrelseordförandena äro emot dessa saker. Det kommer att gälla deras
rent personliga förhållanden, deras inkomster o. s. v., och hail menade sålunda,
att sådant blir avgörande för ställningstagandet. Jag hoppas, att jag blir
trodd, när jag säger, att denna förmodan är icke riktig för mitt vidkommande.
Jag har sökt att med sakliga argument bevisa svagheterna i systemet
med ett förstatligande av vägväsendet. Jag vill med skärpa påvisa, att alldenstund
de ökade kostnaderna skola betalas med bensin- och fordonsskatter,
är det ju trafikanterna, som få betala dem. Detta går mest ut över obygdens
folk, som ha de långa färdvägarna, och sorn även måste anlita lastbilstrafiken
för att få varor hem till sig. Varorna fördyras av denna, trafik, och på det
sättet komma de som köpa varorna att bidra till att betala denna merkostnad.
Vi få inte glömma detta, när vi skola ta ställning till detta problem.

Herr Werner i Höjen anförde exempel på ojämnheten mellan vägdistrikten
i fråga om vägbeskattningen. Han har alldeles rätt i detta, men sättet att
framföra detta nu i debattens sista timma ger intryck av att det skall vara
ett argument, som väger mycket och som blir avgörande för vederbörande.
Herr Werner talar emellertid icke om att vi opponenter och reservanterna inom
utskottet ha precis samma önskemål. Vi opponenter mena nämligen, att
det inte kan få fortgå på det hittillsvarande sättet med den ojämnhet i vägskatterna,
som nu finns. Vi fordra och kräva absolut, att en blivande utredning,
örn den kan komma till stånd, helt naturligt skall lägga huvudintresset
på denna fråga. Jag är säker örn att utvägar finnas för att finna en sådan
möjlighet. Det är således närmast att jämföra med att slå in öppna dörrar,
örn herr Werner menar att detta är ett argument av betydelse, som skulle
kunna övertyga någon.

Jag vidhåller mitt tidigare framställda yrkande.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag hade inte tänkt att ytterligare begära
ordet i denna debatt, då jag i början därav upptog kammarens tid med ett så
pass långt anförande, som jag gjorde och som jag ansåg mig ha rätt att göra
som förste talare i denna fråga. Men då herr Werner i Höjen i sitt anförande
här något berörde mitt ställningstagande i denna fråga och ett ställningstagande
från min sida -— jag tror att det var 1934 -— i en annan fråga, som
gällde elektrifieringen av järnvägen Laxå—Charlottenberg, skall jag med några
ord bemöta detta. Herr Werner försökte där att dra upp en jämförelse och
visa hur fel jag då hade och hur utvecklingen faktiskt gått mig emot. Samtidigt
skall jag också beröra en del andra saker, som andra talare här berört,
vilka i viss mån polemiserat mot mitt förra anförande.

Jag tror inte att denna parallell mellan järnvägselektrifieringen, som herr
Werner här omnämnde, och denna vägfråga är så särskilt riktig. När vi den

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

126

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
gången diskuterade elektrifieringen av järnvägslinjen Laxå—Charlottenberg,
var det inte alls någon diskussion vare sig från oss reservanters sida eller från''
utskottets talesmäns sida örn nödvändigheten eller rättare sagt nyttan av en
elektrifiering'', utan vad som skilde oss åt var tidpunkten för denna elektrifierings
genomförande. Striden stod den gången således örn huruvida man skulle
fortsätta med elektrifieringen i så forcerad takt. som man då gjorde. Nu står i
denna fråga striden på ett helt annat område, nämligen huruvida denna nya
organisation är riktig eller icke. Det är den frågan, som vi nu skola ta ställning
till. Det är möjligt att jag kanske inte alltid står i den lyckliga ställningen som
herr Werner — jag har emellertid inte genomgått alla riksdagens protokoll
och där sett lians ställningstagande i olika frågor — att alltid stå på den
rätta sidan. Beträffande denna fråga tror jag dock att jag vågar påstå,, att
jag står mindre belastad av någon partiställning än herr Werner, ty jag tillhör
varken kommunalskatteberedningen eller är vägstyrelseordförande. Jag tror att
jag faktiskt står mera opartisk än herr Werner i denna fråga, och jag föreställer
mig också, att jag kan bedöma denna fråga mera objektivt än herr
Werner här gör.

Herr Werner forsatte sitt anförande nied en lång utredning örn skattetrycket
ute i landet, när det gällde vårt vägväsende. Mot den utredningen och de siffror,
som han där framhöll, ha vi från reservanternas sida inte gjort någon erinran.
Tvärtom lia vi framhållit, att en förbättring och tillrättaläggning på detta
område är nödvändig såväl när det gäller skatteutjämning som skatteavlyftiiing
och inte minst när det gäller att få bort den särbelastning. som nu äger
rum i denna skattefråga för jordbrukets del. På denna punkt föreligger alltså
ingen skillnad mellan reservanterna och utskottet. Skillnaden i uppfattning på
denna punkt ligger i huruvida man anser det absolut nödvändigt att slopa hela
organisationen därför att man skall söka sig fram till ett hundraprocentigt
statsbidrag eller icke. Det är örn detta striden står. Den gäller huruvida man
i stället för att använda sig av kommunalt valda förtroendemän som verkställande
organ skall sätta in en tjänstemannaorganisation. Jag återkommer då
osökt till den fråga, som åter och åter Ilar berörts i de anföranden som hållits
i denna debatt, och det är frågan örn den kommunala självstyrelsen. Utskottets
talesmän ha framfört ett ganska slitet argument gentemot denna, nämligen
att det finns ingenting kvar av denna självstyrelse. Kommunerna äro, säger
man, i detta avseende så kringskurna och lia så ringa befogenheter, att man1
inte kan tala örn någon kommunal självstyrelse. Jag skisserade i mitt första
anförande grundprincipen och grundlinjen i den kommunala självstyrelsen, nämligen
att man där använder sig av kommunalt valda förtroendemän som verkställande
organ. Herrarna lia inte kunnat gendriva denna min uppfattning,
utan ni lia gått i långa cirklar runt detta påpekande från mili sida.

Att kommunernas befogenheter kringskäras genom att staten pumpar in allt
större anslag i de kommunala förvaltningarna är en nödvändig sak. Det är eri
sund utveckling, och därmed äventyras inte den kommunala självstyrelsen. Nu
söker man att förringa de hittillsvarande lokala vägorganisationernas arbete
och säger, att de lia så litet befogenheter, att det i själva verket är staten som
redan bestämmer allt. Jag vågar emellertid påstå, att det inte riktigt förhållet
sig så i det praktiska livet. Örn man litet närmare skärskådar vad som ligger
bakom det som säges i protokollen från vägstyrelsemas sammanträden, när
det gäller till exempel vägbyggandet och vägunderhållet, kan man ofta iakttaga
så pass stora insatser ifrån vägstyrelsemas sida, att det icke är befogat att
söka göra dem så betydelselösa som man har försökt göra i denna debatt.

Jag vill även påpeka en annan omständighet, som inte har berörts i dag
men som dock visar, att det föreligger ganska stora möjligheter till initiativ*
inom den nuvarande organisationen. Ty hur tillgår det, när till exempel ett

126

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Förstatligande av den allmänna väghållningen på landet. (Forts.)
förslag väckes om byggande av en ny väg? Jo, detta kan en enskild person göra
och detta kail en vägstyrelse göra, och denna hemställan går alltså fram till
länsstyrelsen. Örn en enskild person har gjort en sådan hemställan, återremitteras
den från länsstyrelsen till vägstämman. Om vägstämman ansluter sig
till denna hemställan, kan länsstyrelsen utfärda förordnande om en planläggning
av den ifrågavarande vägsträckan. Denna planläggning sker på vägdistriktets
bekostnad, och kostnaden härför har detta sedan rätt att utfå aV
staten, när arbetet skall utföras. De kommunala organisationerna ha med den
nuvarande organisationen möjlighet att på eget initiativ i samarbete med länsstyrelsen
och utan att kunna spärras av någon statlig överordnad organisation
åstadkomma en planläggning och en kostnadsberäkning av ett vägbygge, vilket
i sin tur kan utföras när de statliga myndigheterna lämna bifall härtill. Det
blir alltså en mycket betydelsefull initiativmöjlighet, som nu kommer att bortopereras.

Jag vill ytterligare beröra en annan fråga, som jag tror knappast har vidrörts
i de föregående anförandena. Det säges i propositionen, att denna nya
organisation skulle ha större förutsättningar att fylla vissa uppgifter än den
gamla, när arbetslöshet inträder. Erfarenheterna tala inte för att den nya
organisationen i detta avseende skulle kunna fungera bättre än den gamla.
Jag har tvärtom från ett landskap, som varit mycket hårt trängt av arbetslöshet,
haft den erfarenheten, att de nuvarande lokala organisationerna där utfört ett
utomordentligt arbete, när det gällt att snabbt få fram förslag till byggande
av olika vägföretag, vilka sedan även i mycket stor omfattning kunde igångsättas
i syfte att lindra arbetslösheten. Jag är inte alls övertygad örn, att en
organisation som får denna centrala förvaltning och karaktär, som den nya är
avsedd att få, skulle kunna utföra denna uppgift på ett bättre sätt än deri
gamla organisationen.

Herr talman! Jag har härmed i huvudsak bemött de anmärkningar, som
berörde det anförande som jag höll i början av denna debatt, och jag har ingen
anledning att frångå det yrkande, som jag då ställde.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson
i Hällbacken begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Staxäng, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 147 ja och 46 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet hemställt.

Onsdagen den 3 juni 1942 e m.

Nr 21.

127

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 352, angående vissa anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
för budgetåret 1942/43; och

nr 356, angående beredskapsstat för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43.
Dessa propositioner bordlädes.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i an- Motion angå ledning

av väckt motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade till-ende bredan fällen

till deltidsarbete i såväl allmän som enskild tjänst. de åt gifta

kvinnor av

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess tredje tillfälliga utskottökade tiUfällen
hänvisad motion, nr 238, hade herr Håstad och fröken Andersson hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning — allmän TT
lämpligen genom 1941 års befolkningsutredning — angående åtgärder för att enskild tjänst.
med hänsyn icke endast till familjesociala utan även befolkningspolitiska synpunkter
bereda gifta kvinnor ökade tillfällen till deltidsarbete såväl i allmän
som enskild tjänst.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion, nr 238, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

dels av herrar Ljungberg och Andersson i Gisselås, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att andra kammaren måtte endast så till vida bifalla ifrågavarande
motion,, att kammaren för sm del beslutade, att riksdagen i skrivelse
tilli Kungl. Majit anhölle örn utredning angående åtgärder för att bereda gifta
kvinnor ökade tillfällen till deltidsarbete i allmän tjänst ;

dels ock av herrar Nilson i Spånstad och Boman.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Ljungberg: Herr talman! Till det föreliggande utskottsutlåtandet ha
fogats ett pär reservationer. Gemensamt för dem är att samtliga reservanter
velat hemställa om bifall till motionen med viss inskränkning beträffande
omfattningen av den däri begärda utredningen. Jag skall i det följande återkomma
till denna inskränkning, men vill redan nu framhålla, att samtliga
reservanter således varit eniga beträffande innehållet i den hemställan, som
de velat att utskottet skulle göra. Huruvida denna enighet även omfattar de
olika reservantgruppernas uppfattning örn den motivering, som i detta sammanhang
borde ha av utskottet förebringats, har jag icke kunnat utröna, men
den följande debatten kommer väl att bringa klarhet i detta avseende.

Närmast har jag begärt ordet för att få säga några ord med anledning av
den av herr Andersson i Gisselås och mig gemensamt avgivna reservationen.

Denna reservation överensstämmer helt och hållet med vad första kammarens
andra tillfälliga utskott i sitt utlåtande nr 8 enhälligt anfört och hemställt
angående en i första kammaren väckt motion, likalydande med den här ifrågavarande.

Redan den omständigheten att utskottsmajoriteten i denna kammare kommit
till ett helt och hållet motsatt resultat än det eniga utskottet i medkam -

128

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
maren ger anledning till att mot varandra uppställa och jämföra de skäl,
som på ömse håll andragits till stöd för det motsatta ståndpunktstagandet.

Vad då först beträffar det kvinnliga deltidsarbetet överhuvud synes man
överlag vara ense om att denna arbetsform har sitt berättigande med hänsyn
till den utveckling, som numera ägt rum inom samhällslivet. Området för
kvinnans deltagande i förvärvsarbetet har ju i det moderna samhället alltmera
vidgats. Härigenom har förhållandet mellan å ena sidan detta förvärvsarbete
och å andra sidan det husliga arbetet samt hem- och barnavården i allt
högre grad påkallat uppmärksamhet. Svårlösta och ömtåliga äro utan tvivel
de problem, som i detta avseende uppställa sig till begrundande.^ Det gäller
å ena sidan att åt hemmen och familjen bevara kvinnans och då i främsta
rummet den gifta kvinnans oersättliga insatser och å andra sidan att icke
förta henne möjligheten att bedriva förvärvsarbete utanför hemmet. Många
familjer äro för sin existens beroende av det tillskott i försörjningsresurserna.
som härleder sig härifrån. För den yrkesutbildade kvinnan själv är det vidare
av icke ringa betydelse att även efter äktenskapets ingående kunna fortsätta
sitt yrkesarbete. Hennes speciella kunskaper och färdigheter förbli därigenom
en levande tillgång, vilket för henne innebär icke endast en tillfredsställelse
utan också en stor trygghet mot de överraskningar, som livet har i beredskap
åt oss litet var. Även för samhället betyder hennes deltagande i arbetslivet
en värdefull tillgång. Därom behövas inga långa utläggningar. Men det kan
inte hjälpas att vid de förhållanden, som nu råda, mångå kvinnor bli ställda
inför ett mycket svårt val mellan att ägna sig åt uppgifterna i hemmet eller
åt förvärvsarbetet. Möjligheter till deltidsarbete i större omfattning än för
närvarande skulle underlätta för den gifta kvinnan att förena uppgifterna i
hemmet med yrkesarbetet utan att för den skull i samma grad som nu löpa
risken att slita ut sig, ett öde som nu drabbar många kvinnor och då naturligtvis
särskilt i de ekonomiskt sämst ställda samhällsskikten.

Under hänvisning till dessa och liknande förhållanden förklarar även utskottsmajoriteten,
att den finner både att det med motionen avsedda syftet
är behjärtansvärt, och att de däri framförda uppslagen äro beaktansvärda.
Man kan således konstatera att enighet synes råda om vikten och betydelsen
av den föreliggande frågan. Utskottsmajoriteten och reservanterna äro, efter
vad det vill synas, i det avseendet på en linje.

Från dessa utgångspunkter tycker man att slutsatsen borde bli, att motionen
bör bifallas. Så ha också reservanterna resonerat. Utskottsmajoriteten
däremot har ställt fram en hel rad hinder mot att slå in på denna naturliga
väg. Utskottsmajoriteten säger sålunda först att tidpunkten just nu skulle
vara olämplig för att igångsätta en utredning av detta slag. De onormala
förhållanden, som nu råda, skulle enligt dess mening medföra, att man finge
en felaktig aspekt på frågan: resultaten av utredningen skulle bli missvisande,
oell många problem, som tiden efter inträdd fred kan skapa, mäste lemnäs
olösta, påstår majoriteten i utskottet. Hela detta påstående ärligt min mening
en konstruktion i fria luften. Naturligtvis kan man på detta område
lika väl som på andra göra en förutsättningslös utredning även i dessa tider,
och således oberoende av de speciella förhållanden, som känneteckna den innevarande
kristiden. Så väl känner man till de för denna fråga grundläggande
faktorerna, att man mycket väl kan åstadkomma en utredning därom.
Det kan icke rimligen råda något tvivel örn den saken.

Vad särskilt beträffar förhållandena efter kriget är det naturligtvis riktigt,
att många problem då kunna uppstå, varom man nu ingenting vet med
säkerhet. Men vad som torde vara ställt utom allt tvivel, är att de svårighe -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. ra.

Nr 21.

129

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forte.)
ter, inför vilka vi då komma att ställas, komma att kräva stora och ökade
arbetsinsatser av vårt folk, örn vi överhuvud skola lyckas att någorlunda
upprätthålla vår ekonomiska styrka, som ju är grunden för vår sociala standard.
I samma riktning verkar den utveckling, som sedan länge och till synes
obevekligt försiggår på befolkningsområdet. Man behöver icke vara profet
för att skönja den tidpunkt, då antalet personer i de arbetsföra åldrarna blir
avsevärt mindre än det nu är och i stället antalet åldringar blir väsentligt
större än för närvarande. Försörjningsbördan för de arbetsföra åldrarna blir
då tyngande på ett sätt, som man icke synes vilja göra riktigt klart för sig
på vissa håll. Tyvärr är denna tidpunkt icke långt avlägsen. Tvärtom ligger
den efter allt att döma så nära, att det är hög tid att inrätta sig för att möta
den med lämpliga åtgärder. Att sitta med armarna i kors vore ett oförlåtligt
lättsinne. Men utskottsmajoriteten säger nu: »Det synes därför lämpligare
att till en kommande tid uppskjuta lösningen av denna i och för sig synnerligen
viktiga fråga.» Jag överlåter åt var och en att själv mot bakgrunden
av de faktiska förhållandena bedöma klokheten eller oklokheten i detta uttalande.

Jag vill tillägga att en utredning tager tid att utföra, och att det därför är
att hoppas att kriget är slut, innan utredningen föreligger färdig. Skulle emellertid
mot förmodan inträffa att utredningen blir klar innan fred åter inträtt,
förefaller detta icke vara någon olycka. Tvärtom skulle man då med stöd av
utredningens resultat kunna vidtaga åtgärder, som sannerligen icke äro utan
betydelse under krisen, då det ju gäller att tillgodogöra den knappa arbetskraften
även för uppgifter, som ligga utanför det normala behovet.

Utskottsmajoriteten anmärker vidare att det är en brist i motionen, att man
i densamma tagit sikte enbart på de gifta kvinnornas problem. Man framhåller,
att det finnes även andra kategorier både bland kvinnor och män, som
skulle behöva beredas möjligheter i ökad omfattning till deltidsarbete. Det
hänvisas till ogifta mödrar och till de s. k. partiellt arbetsföra, d. v. s. personer,
som av olika anledningar såsom svag hälsa, invaliditet eller andra skäl
äro förhindrade att åtaga sig fullt arbete. Frågan om deltidsarbete, menar man,
borde därför lösas i ett större sammanhang och ej fristående. Denna tankegång
kan man förstå. Emellertid lägger ett bifall till motionen enligt reservanternas
hemställan icke något hinder i vägen för en sådan lösning i vidare sammanhang.
Tvärtom. Det förhåller sig nämligen så, att riksdagen som bekant redan
1940 hos Kungl. Majit anhållit örn utredning rörande de praktiska åtgärder,
som äro ägnade att i framtiden tillgodogöra samhället och det produktiva
livet de partiellt arbetsföras arbetskraft. Ingenting hindrar naturligtvis,
att denna fråga och den nu förevarande löses i ett sammanhang, därest så
skulle befinnas lämpligt. Något nytt initiativ beträffande den i riksdagens
skrivelse år 1940 avsedda frågan behöver uppenbarligen icke tagas för detta
ändamål. Ett uttalande av utskottsmajoriteten av motsatt innebörd är tydligen
felaktigt.

Utskottsmajoriteten anför skäligen att enligt dess mening det område, inom
vilket deltidsarbete av här ifrågavarande slag kan komma till stånd, är jämförelsevis
begränsat. Dels lämpar sig icke allt arbete att bedrivas pa detta sätt
och dels låter det sig knappast göra att på det enskilda arbetslivets område
tvångsvis genomföra bestämmelser i detta avseende. Man skulle därmed bryta
med de principer, som hittills varit vägledande för statsmakternas inställning.

I sistnämnda avseende kan man ge utskottsmajoriteten rätt så tillvida sorn
det otvivelaktigt är bäst, om alltjämt fria avtal mellan parterna få vara beundra
kammarens protokoll 191/2. Nr 21. 9

130

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
stämmande på det enskilda området. I reservationen har detta också kommit
till uttryck därigenom, att i den hemställan, vari den utmynnar, utredningens
område begränsas till allmän tjänst. Men även med denna inskränkning, som
jag ju inledningsvis antydde, skulle en utredning otvivelaktigt vara av stort
värde. För att saken skall vinna mera allmän och frivillig efterföljd, är det av
betydelse, att man först skaffar sig erfarenheter inom ett begränsat område,
som man behärskar.

Det är också riktigt att icke allt arbete passar som deltidsarbete. Men om
man som utskottsmajoriteten för den skull vill underlåta att vidtaga några som
helst åtgärder, har man ju också erkänt sin oförmåga att komma tillrätta
exempelvis med de partiellt arbetsföras problem. Är man på utskottsmajoritetens
sida verkligen beredd att taga denna konsekvens av sitt uttalande?

I det föregående har jag tillåtit mig att anlägga jämväl några befolkningspolitiska
synpunkter på den föreliggande frågan. Jag vill emellertid till slut
komplettera framställningen i detta avseende med att hänvisa till det kända
förhållandet, att barnantalet har visat sig vara minst i familjer, där hustrun
ägnar sig åt förvärvsarbete i full utsträckning. Det är rätt naturligt att så
är fallet. Med den omfattning, som dylikt förvärvsarbete numera tagit, särskilt
i städerna, är detta ett mycket allvarligt faktum. Det bidrager i hög grad
till att befolkningstillväxten inom vårt folk är av så klen numerär. Erfarenheten
har visat, att denna begränsning i barnantalet i långt mindre grad förekommer,
när hustruns förvärvsarbete inskränker sig till deltidsarbete. Det genomsnittliga
barnantalet i sådana familjer är i det närmaste lika stort som när
hustrun enbart ägnar sig åt uppgifterna i hemmet. Örn möjligheter beredas för
gifta kvinnor med förvärvsarbete att i större omfattning än nu frivilligt taga
deltidsarbete, har man därför ali anledning att antaga, att detta gynnsamt
kommer att påverka utvecklingen på detta område och därmed i sin mån bidraga
till att öka återväxten, vilket i ordets egentliga bemärkelse är en livsfråga
för vårt folk.

I övertygelsen örn vikten av ett positivt beslut i denna fråga ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den av herr Andersson i Gisselås och mig avgivna
reservationen.

Herr Andersson i Gisselås instämde häruti.

Herr Thäpper: Herr andre vice talman! Även örn motionen rörande utredning
örn ökade möjligheter för gift kvinnas deltidsarbete är värd allt beaktande,
icke minst ur befolkningspolitiska synpunkter, ha vi inom utskottsmajoriteten
funnit tidpunkten för igångsättande av en utredning mindre väl vald.

Vi leva under av det pågående världskriget förorsakade krisförhållanden med
omfattande inkallelser av manlig arbetskraft, och det torde under sådana förhållanden
vara svårt för att inte säga omöjligt att få den överblick av arbetsmarknaden
och dess problem, som måste vara en förutsättning för att en sådan
utredning överhuvud taget skall ha någon mening. Befara vi inte ganska allmänt
att vi, när det nuvarande världskriget en gång slutar, få bevittna en kris
och en arbetslöshet liknande den som följde på det förra världskriget? Vi
torde då tvingas att betrakta arbetsmarknadens problem på ett annat sätt än
nu. Vi minnas alla från den föregående arbetslöshetskrisen hur de arbetslösa
betraktade de familjer, där både mannen och hustrun arbetade och kanske hade
god inkomst, medan den arbetslöse, som ofta var familjeförsörjare, saknade
arbete och utkomstmöjligheter.

När vi från utskottsmajoritetens sida ha tagit ställning till det föreliggande
spörsmålet, ha vi också tillmätt det yttrande som arbetsmarknadskommissio -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

131

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
nen avgivit över motionen speciell uppmärksamhet. Det heter bland annat i
detta yttrande: »Det torde vara uppenbart, att situationen under nuvarande
extraordinära förhållanden inom vårt samhälle och på arbetsmarknaden näppeligen
synes kunna läggas till grund för en utredning, vilken skulle bli normgivande
för mera normala tidsskeden. Med hänsyn härtill och då frågan helt
nyligen varit föremål för offentlig utredning genom kvinnoarbetskommittén
år 1938, synes för närvarande icke mycket stå att vinna genom förnyade undersökningar.
» Så långt arbetsmarknadskommissionen.

När jag har försökt att uppmärksamt följa vad motionärerna ha velat åstadkomma
med sin motion örn gift kvinnas deltidsarbete, har jag av den allmänna
motiveringen i motionen fått det intrycket, att utredningen skulle medverka
till att bereda ökade möjligheter för kvinnor, som nu arbeta heltid, att övergå
till deltid. Därest motionärerna ha haft denna uppfattning, torde man dock
starkt kunna ifrågasätta, örn en sådan utredning har några som helst utsikter
att förverkligas. I motionens slutkläm talas emellertid endast örn att »bereda
gifta kvinnor ökade tillfällen till deltidsarbete såväl i allmän som enskild
tjänst.» Detta måste ju betyda, att kvinnor, som nu icke syssla med annat
arbete än arbete för sitt hem, skola beredas ökade tillfällen till deltidsarbete
utanför hemmen.

I de yttranden, som inkommit till utskottet över motionen, synes man ha
betraktat saken så, att vårt befolkningspolitiska läge är eller blir inom vissa
år sådant, att samhället på ett helt annat sätt än för närvarande måste tillgodogöra
sig befintlig arbetskraft, således även gifta kvinnors. Herr Ljungberg
var ju när han talade för reservationen inne på detta kapitel.

Men även ett annat befolkningspolitiskt problem har framförts i motionen,
vilket även herr Ljungberg begagnade som argument, nämligen att de heltidsanställda
gifta kvinnorna ha ett mindre antal barn än de som arbeta deltid.
Den statistik, som påvisar detta förhållande, har emellertid — det skola
vi inte glömma bort -— den felkällan, vilket även kvinnoarbetskommittén anfört
i sitt betänkande år 1938, att på grund av moderskapsledigheten dessa
kvinnor mera sällan kunna räkna sig som ständigt yrkesverksamma. De bli
således överförda till den deltidsarbetande kategorien i och med att de ha fått
ett barn. Det är således tydligt, att statistiken praktiskt taget ingenting säger
i detta hänseende.

Även örn vi äro medvetna örn att vi just nu ha det största antalet människor
i de produktiva åldrarna som vi någonsin haft i vårt land — en sak som även
herr Ljungberg påpekade — böra vi naturligtvis inte blunda för den tendens,
som enligt vad befolkningsstatistiken visar börjar göra sig gällande redan under
nästa decennium, nämligen att vi få ett starkt ökat antal åldringar i förhållande
till samhällsmedborgare i de produktiva åldrarna. Betraktar man
emellertid motionen ur denna senare aspekt — och det är i detta avseende jag
vill tillmäta den dess största betydelse — måste det framstå som en uppenbar
brist, att den icke med ett ord berört de ogifta mödrarnas, de gifta kvinnornas
och de partiellt arbetsföras problem. Visserligen är det riktigt, som herr
Ljungberg också anförde, att en utredning har begärts hos Kungl. Majit av
1940 års riksdag rörande dessa grupper och speciellt de partiellt arbetsföra.
Vi ha emellertid från utskottsmajoritetens sida ansett att detta problem nödvändigt
borde ha setts i ett sammanhang. Jag måste säga mig, med den erfarenhet
jag har från socialt arbete, att örn några skola ha förmånsrätt till deltidsarbete,
så är det dessa partiellt arbetsföra, som på grund av sitt hälsotillstånd
icke kunna gå i land med ett heltidsarbete. Jag har träffat många människor,
som av olika anledningar äro partiellt arbetsföra. De kunna till exem -

132

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande eif gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
pel lia vårdats på sanatorium för tbc, och sedan komma de hem. Det gäller då
att bereda dem arbete i hemorten. Man står många gånger redan nu inför hart
när oöverstigliga svårigheter, när det gäller att bereda sådana personer arbete.
Jag kan i detta sammanhang vidare nämna våra invalider och även våra folkpensionärer.
Jag finner deras försörjningsfråga betydligt mera aktuell än de
gifta kvinnornas. Min uppfattning i detta avseende sammanfaller helt med
den som socialdemokratiska kvinnoförbundet givit uttryck åt i sitt yttrande till
motionen.

Läser man förresten uppmärksamt de inkomna yttrandena från de olika remissinstanserna,
finner man att de flesta gå ut på en allsidig och förutsättningslös
utredning av frågan i hela dess vidd, således icke enbart de gifta kvinnornas
deltidsarbete. Herr Ljungberg använde alldeles nyss det starka ordet,
att utskottsmajoritetens ställning vittnade örn ett oförlåtligt lättsinne. En huvudtadstidning
har varit inne på samma kapitel och betecknade utskottsmajoritetens
inställning som minst sagt egendomlig. Jag kan av naturliga skäl inte
dela denna uppfattning. En annan huvudstadstidning har i dag framhållit, att
särskilt ett av yttrandena — det gällde det som lands sekretariatet hade avgivit
— har varit tillstyrkande och att man måste fästa mycket stort avseende vid
detta yttrande, vilket jag, som själv är fackligt organiserad, naturligtvis gör.
Jag måste dock, när jag läser arbetsmarknadskommissionens yttrande, som
jag tidigare citerat och som jag tillmäter mycket stor betydelse, och därtill
vet, att i arbetsmarknadskommissionen har suttit en representant för landssekretariatet
och två ifrån landsorganisationen, fråga mig, vilken gång de sett allra
riktigast på denna fråga, när de behandlat den i arbetsmarknadskommissionen
eller i landssekretariatet.

Utskottet är ju emellertid icke enhälligt när det gäller avstyrkandet av motionen.
Åtminstone två av reservanterna, herrar Ljungberg och Andersson i Gisselås,
ha ju delvis velat tillstyrka bifall. Dessa reservanter äro emellertid medvetna
örn svårigheterna för en utredning, när det gäller enskild tjänst, och biträda
därför en utredning endast i vad den avser allmän tjänst.

Jag har personligen mycket svårt att förstå, att en sådan utredning kan få
någon större betydelse för problemets lösning. Örn man ser på uppgifterna
från 1930 års folkräkning, utgöra de kvinnor, som sysselsättas i allmän tjänst
och, som det heter, fria yrken i runt tal 89,000; av dessa voro 39,000 verksamma
inom undervisning och 41,000 i sjukvård och fattigvård. Är det reservanternas
mening, att det skulle vara möjligt även för dessa kvinnor att övergå
från heltids- till deltidsarbete? Det gäller alltså här det övervägande flertalet
,av dem, som vi ha i allmän tjänst. Örn jag lägger tillsammans dessa tal kommer
jag upp i en siffra av icke mindre än 80,000.

Icke ens reservanterna ha funnit, att man kan biträda förslag örn en utredning,
som skulle avse enskild tjänst, och vilja därför inskränka den till allmän
tjänst. För min del kan jag icke tillmäta en sådan sak någon stor betydelse.
Skulle en utredning få någon betydelse, borde den enligt mitt förmenande, som
jag tidigare har anfört, omfatta både gifta och ogifta kvinnors deltidsarbete
samt beredande av möjlighet till deltidsarbete för de partiellt arbetsföra. Utredningen
borde också, det är min bestämda uppfattning, omfatta både allmän
och enskild tjänst, örn det överhuvud taget skall bli någon egentlig mening
med den. Det torde emellertid vara obestridligt, såsom arbetsmarknadskommissionen
har anfört, att det nuvarande tidsläget är det sämsta tänkbara för startande
av en sådan utredning.

Jag ber, herr andre vice talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan,
att motionen nr 238 icke måtte till någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

133

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall icke upprepa de skäl, som ha anförts
av talesmannen för reservanterna, eller genomgå de yttranden, som ha avgivits
och som kammarens ledamöter i förväg kunnat taga del utav. Jag skall
endast såsom motionär försöka att i ett par punkter koncentrera de syftemål,
som ha legat till grund för motionen, och skall sedan taga upp ett par av de
invändningar, som kommit fram bland annat i utskottets ärade vice ordförandes
anförande.

Det finns, som vi känna till, två strömningar när det gäller den kvinnliga
arbetskraften. Den ena strömningen, som var särskilt stark under förra arbetslöshetskrisen
och som man åtminstone på lärarhåll sett vissa spår av
även under denna kristid, har gått ut på att överhuvud taget sätta en spärr
mot dubbeltjänster, åtminstone sådana dubbeltjänster, som skulle bereda vederbörande
familjer oproportionerligt stora inkomster i jämförelse med andra.
Det behöver icke sägas, att den motion, som här har avgivits, icke till någon
del ansluter sig till denna synpunkt. Tvärtom utgår denna motion ifrån, att
man på allt sätt skall i samhällets intresse försöka tillvarata den arbetsförmåga,
uthållighet, energi och duglighet, som i regel utmärker kvinnan på arbetsmarknaden.

Den andra strömningen, örn man nu kan tala örn en strömning i detta avseende,
innebär, att man skall försöka anpassa den kvinnliga arbetskraftens
arbete efter den moderna tidens fordringar och göra det på sådant sätt, att
man gör rättvisa åt de befolkningspolitiska och familjeekonomiska eller familjesociala
synpunkterna och detta utan att utöva något tvång eller göra något
intrång på friheten. Man kan ju också säga, att den senaste svenska
lagstiftningen -— jag tänker då på behörighetslagen och den år 1939 tillkomna
lagen angående kvinnas rätt till ledighet vid havandeskap — tagit sikte just
på dessa synpunkter.

Arad vi med denna motion velat vinna är i korthet sagt att på detta, område
av samhällslivet samordna och tillvarataga samhällets intressen, familjens
intressen, hustruns intressen och barnens intressen.

Vad det gäller samhällets intresse har den dominerande synpunkten givetvis
varit den befolkningspolitiska. Herr Thäpper yttrade till min stora^förvåning,
— såvitt jag uppfattade honom rätt — att man icke kunde fästa något större
avseende vid den familjestatistik, som finns och som skulle visa, att nativiteten
varit mindre i de familjer, där hustrun haft arbete. Naturligtvis kan denna
statistik ses kritiskt, men jag har ännu aldrig hört någon kunna så tvärsäkert
försäkra, att denna statistik skulle sakna praktisk betydelse. Örn jag
bortser från textilarbetarnas förhållanden, som jag icke känner till, utan mera
tänker på Stockholmsförhållanden, så vet ju var och en av egen erfarenhet,
att barnantalet i de ifrågavarande familjerna otvivelaktigt är mindre än i
andra. Jag skall emellertid icke härvidlag gå in på några siffror.

Det andra intresse, som samhället har, är det arbetsmarknadspolitiska, alltså
just den synpunkt, som herr Ljungberg talade för. Detta arbetsmarknadspolitiska
motiv avser givetvis icke det läge, som kan uppstå efter kriget i
händelse av en arbetslöshetskris, utan tar sikte på framtiden och möjligheten
att överhuvud taget få arbetskraften att räcka vid ett nedåtgående befolkningsantal.
För (ivrigt vill jag här inflika, att det är väl icke alls så säkert,
att detta krig kommer att efter ett fredsslut leda till samma oefterrättliga
förhållanden som fallet var efter förra kriget. Då inträffade sådana händelser
som den tyska valutakrisen och vår egen deflationspolitik, men det
är väl ganska troligt, att vi lärt av erfarenheten och nu på ett helt annat
sätt än då kunna förebygga de svåra verkningar, som den gången uppstodo.

134

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)

Ser man därefter på familjens intresse, syftar deltidsarbetet naturligtvis
till att förbättra familjens ekonomi därigenom, att hustrun vid moderskap
icke behöver helt sluta sitt arbete, eller därigenom, att en hustru, som förut
icke haft något arbete, skall kunna fullgöra ett sådant vid sidan örn sin
uppgift som maka och mor. Vidare kan man väl icke helt bortse från det
rent psykologiska värde, som ligger däri, att man genom att anordna deltidsarbete
kan bereda flera mödrar och familjer än hittills möjlighet att få barn,
vilket framför allt som stöd på ålderdomen måste anses ha det största värde.

Vad så. barnen beträffar måste det vara av stor betjMelse, att de kunna få
bästa, möjliga personliga uppfostran av modern under den kritiska delen av
sitt liv.

Ur hustruns synpunkt måste det också anses vara ett intresse, att hon icke
behöver släppa kontakten med det arbete, för vilket hon kanske grundligt
utbildat sig, utan kan upprätthålla detta för att sedan eventuellt kunna helt
återfå det, när fostran av barnen är fullgjord.

För min. del har jag litet svårt att förstå det argument, som här har framförts.
nämligen att den omständigheten, att motionärerna icke tagit med frågan
cm de partiellt arbetsföra, skulle utgöra ett hinder för andra kammaren att
bifalla motionen. När denna motion skrevs i julas, hade vi den bestämda uppfattningen,
att regeringen äntligen efter två års väntan skulle skrida till den
utredning örn de partiellt arbetsföra, som riksdagen hade begärt, och vi ansågo
därför, att ett nytt uttalande i denna sak av riksdagen vore synnerligen
omotiverat. Å andra sidan är det självklart så, att ingen av motionärerna vill
på något sätt åstadkomma någon annan rangordning i denna fråga än den, som
exempelvis herr Thäpper här har gjort, utan naturligtvis anser frågan örn
beredande av möjlighet till deltidsarbete åt de partiellt arbetsföra, de sjuka
o. s. v. vara minst lika viktig som deltidsarbete åt mödrar.

Är det emellertid den omständigheten att de partiellt arbetsföra utelämnats
i motionen, som varit avgörande för utskottet, så kan åtminstone icke jag se
något hinder för utskottet att ha utvidgat klämmen. Utskottets vice ordförande
ruskar på. huvudet, men jag vill hänvisa till professor Tingstens arbete
örn de tillfälliga utskotten i det stora riksdagsverket. Han nämner där den
ändring i de tillfälliga utskottens befogenhet och kompetens, som skedde år
1909 och som just hade till motivering att man ville tydligt angiva, att »jämväl
tillfälliga utskott äga på eget initiativ föreslå ändringar och tillägg i
förslag, som bli till dem hänvisade.» Jag kan inom parentes tillägga, att professor
Malmgren uppenbarligen har samma uppfattning i sin grundlagskommentar.
Det hade alltså, såvitt jag förstår, icke mött något hinder för utskottet
att med utgångspunkt från denna motion göra den komplettering i utredningsyrkandet,
som ansetts vara behövlig.

Jag kan förstå, örn kvinnor hysa någon misstro, när det gäller en motion
av män i en kvinnofråga, men i detta fall är det dock så, att bakom motionen
även står fröken Andersson. Men alldeles oavsett detta vill jag framhålla, ifall
farhågor skulle framkomma för att deltidstjänsten skulle medföra, att den
kvinnliga arbetskraften utnyttjas eller exploateras på ett oskäligt sätt, att
motionärerna själva ha varit angelägna om att betona, att avsikten med den
föreslagna utredningen just skulle vara att skapa garantier mot en oskäliganvändning
av den kvinnliga deltidstjänsten.

Jag skall ytterligare endast ta upp det skäl, som herr Thäpper nämnde,
nämligen att det för närvarande skulle vara den absolut sämsta tidpunkten
för att utreda denna fråga. Det beror väl på vilket perspektiv man anlägger.
Herr Thäpper har uteslutande anlagt vad jag skulle vilja kalla kortfristiga

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

135

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forte.)
arbetsmarknadspolitiska synpunkter, d. v. s. han menar att om det örn något eller
några år blir ett fredsslut, skulle det kunna uppstå en kris av samma beskaffenhet
som exempelvis på 1920-talet, en synpunkt som jag tycker här har kommit
till alltför starkt uttryck. Man kan emellertid och bör också på denna fråga
anlägga ett mera långfristigt arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, och då
framträder framför allt vikten av att på alla tänkbara sätt bereda familjerna
och kvinnorna möjlighet att sätta barn till världen för att kunna hålla produktiviteten
uppe i framtiden. I så fall får denna fråga en helt annan räckvidd.
Det är just ur denna synpunkt, som jag tycker att denna fråga bör ses, och
vid sådant förhållande kan såvitt jag förstår ingen tidpunkt vara olämplig
för en utredning.

Jag skulle till sist vilja begagna detta tillfälle att varna kammaren för att
dra alltför stora växlar på de till synes ganska gynnsamma befolkningspolitiska
tal, som för närvarande kunna registreras. Såvitt jag förstår bero
ckningssiftroma, som för tillfället te sig ovanligt och förvånande gynnsamma,
uteslutande på den starka ökningen av äktenskapsfrekvensen. Det troliga är,
att fruktsamheten i detta land, såsom professor Quensel framhöll i sitt installationstal
för ett par veckor sedan i Lund, har nedgått även under dessa senare
år. Det är, ur denna synpunkt, som motionen företrädesvis bör ses, alltså såsom
angivande ett av de medel, varigenom myndigheterna kunna göra något
för att underlätta barnafödandet för familjerna.

Personligen har jag ungefär samma uppfattning, som herr Thäpper här
gav uttryck åt, att det skulle ha varit det bästa, om denna utredning, ifall
kamrarna skulle träffa ett positivt beslut, kunde göras så vid som möjligt,
och att man åtminstone bort taga med frågan örn möjligheten att kartlägga
det enskilda näringslivet liksom förhållandena inom kommunerna. Då emellertid
visst motstånd har rests häremot i första kammaren och enighet icke stått
att vinna omkring en sådan vidsträcktare utredning, har väl detta varit anledningen
till att reservanterna, för att få överensstämmelse med motsvarande
utlåtande i första kammaren, stapnat vid den av dem förordade begränsningen.
Även örn riksdagen skulle fatta ett beslut i enlighet med vad första kammarens
utskott enhälligt och vad reservanterna i andra kammarens utskott föreslagit,
skulle det dock icke möta något hinder för regeringen att i alla fall låta utredningen,
som också åsyftas i motionen, få en något vidare uppläggning än
som angivits.

Detta är kort och gott de skäl, som för mig varit vägledande, när jag varit
med örn att väcka denna motion. Jag ber att få yrka bifall till det yrkande,
som har framställts i herrar Ljungbergs och Anderssons i Gisselås reservation.

Häruti instämde herrar Sundqvist och Hagård.

Herr Thäpper erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman! Med
anledning av påståendet att jag skulle ha sagt, att man icke bör fästa avseende
vid statistiken, vill jag först och främst framhålla, att jag naturligtvis
icke har sagt något sådant. Vad jag har sagt är endast, att statistiken på
den punkt, som visar större procenttal i fråga om barn för kvinnor, som arbeta
på deltid, än för dem, som ha heltidsarbete, har den felkällan, att så
snart en heltidsarbetande kvinna får ett barn räknas hon ofta såsom deltidsarbetande,
därför att hon icke har möjlighet att fortsätta sitt heltidsarbete.
Jag anförde också, att jag tagit denna uppgift från kvinnoarbetskommittén,
som just anför denna felkälla. Därmed torde den saken kunna anses vara
klargjord.

136

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)

Jag vill säga till herr Håstad, att jag hade i utskottet samma uppfattning
som han, att utskottet kunde utvidga detta till att avse även ogifta kvinnor
och partiellt arbetsföra, men jag blev då upplyst örn att något sådant icke
var möjligt för ett tillfälligt utskott, och för detta fick jag böja mig.

Vad sedan gäller tidpunkten vill jag säga, att jag anser mig vara i mycket
gott sällskap, när jag förmenar, att nuvarande tidpunkt är olämplig. Jag stöder
mig nämligen i det fallet på en så pass stor sakkunskap, som arbetsmarknadskommissionen
företräder. Det är ju roligt med optimism, och jag är därför
glad över herr Håstads uppfattning, att vi icke nu komma att få en sådan
kris som efter förra kriget. Även örn jag emellertid är mycket glad över
denna optimism, har jag mycket svårt att tro på den, och därför blir en utredning
både under nuvarande och dåvarande förhållanden olämplig.

Vidare anförde:

Fröken Rosén: Herr talman! Det är klart, att syftet med motionen är behjärtansvärt,
men hur kommer deltidsarbete att verka i tillämpningen? En
allmän övergång för gifta kvinnor till deltidsarbete skulle vålla stora olägenheter.
Man kan befara, att företagarna icke skulle anlita kvinnor. Hur detta
skulle komma att verka för de kvinnor, som äro tvungna att helt försörja sig
på yrkesarbete, det ha vi exempelvis inom det sociala arbetet haft känning
av. Man har anledning att beakta, att denna sak berör även de kvinnor, som
nödgas arbeta hela dagen för att vinna sin utkomst. Dessa kunna pressas ned
på lägre löneplan, örn arbetsmarknaden generas av deltidsarbetande kvinnor.

Herr talman! Jag ber att får yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Andersson: Herr talman! Det senaste utomordentligt korta och
koncisa inlägget sade just icke så mycket. Jag skulle vilja säga, och jag
skall strax bevisa det, att jag skulle tro, att verkan kommer att bli den rakt
motsatta mot vad fröken Rosén har angivit. Jag skall emellertid ta frågorna
litet i ordning.

Man har här hänvisat till arbetsmarknadskommissionen och man har gjort
ett stort nummer av kommissionens inställning, när den har sagt, att nuvarande
tidpunkt skulle vara olämplig. Herr Håstad har redan berört den saken
och jag vill endast helt kort understryka hans uttalande. Det är väl ändå bra
märkvärdigt: i kristid är en utredning olämplig på grund av kristiden och
när freden kommer är den också olämplig, eftersom vi då få arbetslöshet.
När, frågar jag, skall undersökningen överhuvud taget göras? Till yttermera
visso måste jag dessutom säga, att jag är förbluffad över att arbetsmarknadskommissionen
så till den grad har kunnat få hela denna sak örn bakfoten,
som — jag vågar säga det frankt och öppet -— arbetsmarknadskommissionen
har fått. Kommissionen tar här upp frågan örn reservarbetskraft i kristider
och sådant. Det är så fjärran från motionärernas inställning och mening som
det gärna kan vara. Detta är varken en krisfråga eller en fredsfråga. Det är
en fråga, som är av betydelse och utomordentligt stor betydelse både i fredstid
och i kristid.

Herr Thäpper undrade, om vi menade, att de, som nu ha heltidsarbete,
skulle få halvtidsarbete, eller örn de, som icke alls äro ute på arbetsmarknaden,
skulle stimuleras att söka sig ut på denna marknad därigenom, att deltidsarbete
underlättades. Ja, motionärerna ha helt naturligt tänkt på båda
dessa sidor.

I förbifarten vill jag instämma med herr Thäpper på en punkt. Även jag
har hyst en viss tveksamhet inför påståendet om att de yrkesarbetande gifta

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

137

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
kvinnorna hade färre barn och har ansett, att man gjort ett alltför stort nummer
av att detta skulle bero på att de haft yrkesarbete. Jag tror, att man
kan se den saken också från den andra sidan, den nämligen att de kvinnor,
som av en eller annan anledning icke fått barn, just på den grund söka sig
ut på arbetsmarknaden. Man bör i varje fall icke bortse från den synpunkten,
när man för fram ett dylikt resonemang. Jag är nog icke så tvivlande
på statistiken överhuvud taget, som herrarna här äro, men man kan icke använda
statistik till allt.

Man har här talat örn att vi icke ha berört de ogifta mödrarnas ställning.
Det är väl ändå bra naivt att komma med en sådan invändning och låtsas ge
den någon som helst vägande betydelse i detta sammanhang. Det är nämligen
alldeles uppenbart, att örn det skulle bli en utredning, så komma utredningsmännen
och — jag understryker det mycket kraftigt — utredningskvinnorna
att taga upp även denna sak till behandling. Det får ju ankomma på
Kungl. Maj:t att sedermera ge utredningsmännen in spe direktiv i denna
riktning.

Här har också talats örn att vi icke ha nämnt de partiellt arbetsföra. Nej,
det är klart, ty därvidlag har ju riksdagen redan beslutat, att en utredning
skall komma till stånd. Jag skulle emellertid vilja tillägga en sak, som jag
tycker, att herrarna och jag antar också damerna här förbise, nämligen att jag
tror, att det vore i hög grad olämpligt att samtidigt taga.upp hela problemet
örn den partiellt arbetsföra arbetskraften. Detta hör enligt mitt sätt att se
icke alls samman med nu förevarande fråga utan skulle fastmera vara ägnat
att fördärva en lösning av densamma, ty i det allmänna medvetandet skulle
därigenom den gifta kvinnliga arbetskraften och den partiellt arbetsföra arbetskraften
bli synonymer. Det tror jag är både psykologiskt farligt och
praktiskt felaktigt. Örn utredningsmännen skulle få ett på så sätt utvidgat
uppdrag, böra dessa båda sidor i varje fall klart skiljas från varandra.

Sedan har man talat örn dubbla inkomster, och man har målat upp, hur förfärligt
farligt det skulle bli under en eventuell fredskris. Ja. här stack bockfoten
fram i detta resonemang, det som man från en del håll gång på gång
velat komma åt, nämligen de gifta kvinnornas möjlighet att på arbetsmarknaden
få samma ställning som andra människor. Man kan mot detta invända,
att örn de skola ha samma ställning skall man icke besluta undantag för dem.
Jo, det måste man, och detta väsentligen ur samhällsnyttans .synpunkt. Man
måste se på realiteterna, sådana som de äro. Denna föreställning^ örn en rättvis
fördelning av tillgängliga arbetstillfällen tror jag att så småningom den
hårda verkligheten kommer att lära envar att inse att den är en fullständigt
felaktig uppläggning av detta problem. Det är dock icke blott så, att det
finns i detta samhälle en mängd arbetstillfällen, som skola fördelas på ett
så rättvist sätt som möjligt, utan det är dock ett .axiom, att ju flera som arbeta
och kunna bidraga till en ökning av nationalinkomsten, desto bättre blir
det för människorna i landet. Blir det — jag vill betona det — i ett arbet.slöshetsläge
nödvändigt med en viss fördelning av arbetstillfällena, är. det i
alla fall icke a priori givet, att denna börda skall läggas på de gifta kvinnorna,
därigenom att alla möjligheter för dem att arbeta skulle ryckas ifrån dem.
Man talar örn att det. blir dubbla inkomster och det har väckt så mycket reaktion.
Ja väl, mina damer och herrar, men lägger man behovss.vnpunkten pa
det fallet, får man väl ändå också ställa upp såsom utgångspunkt, att örn en
familj av den och den storleken kan existera på den och den summan och
man vill undersöka, örn det finns manlig arbetskraft, som har dubbelt så stor
arbetsinkomst som den som man har utgått ifrån att familjen i fråga behö -

138

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
ver, då får han nog vara vänlig att dela med sig åt andra. Jag Ilar anfört
detta exempel för att betona, att det i och för sig icke är så givet, att de
gifta kvinnorna skola skjutas undan. Utgår man från den tanken, är det möjligt,
att man träffar familjen på ett ohyggligt sätt, örn man icke nota bene
prövar från fall till fall.

Jag tror, att det är så riktigt som det är sagt. och som också såväl socialstyrelsen
som landsorganisationen framhållit, att på detta område är det en
snårskog. Det har kanske icke formulerats så, men jag har uttryckt det på
det sättet. På detta område förekomma vanföreställningar och rent ut sagt
vidskepelse, varför det vore lämpligt, örn en utredning kunde få hand om och
bena upp problemet. Jag tar för givet, att den fortsatta diskussionen kommer
att visa en hel provkarta ^— det har redan gjorts vissa uttalanden och jag
Hörnätt det kommer mera sådana — på riktigheten av dessa påståenden.

Såsom en röd tråd i en hel del remissuttalanden, bl. a. från Fredrika Bremerförbundet
och folkpartiets kvinnoförbund, går en fruktan för att en allmän
undervärdering av kvinnlig arbetskraft och en nedsättning av ersättningarna
skulle komma till stand. Det är möjligt, att så kan ske, men jag är övertygad
örn att man precis lika väl kan komma till ett rakt motsatt resultat. Det är
ett faktum, att dessa gifta kvinnor äro hårt pressade, då de också ha barn
och hem att sköta. Man skall väl ändå icke sväva ovan molnen utan stå på
verklighetens grund. Det är den enda väg, på vilken man kan komma fram.
Konstaterar ^ man, att det icke är någon sinekur att sköta hem och barn och
kanske också man -— örn han också iskall skötas örn — måste man väl ändå
acceptera detta faktum. Jag vill emellertid kraftigt understryka för att sedermera
icke bli missförstådd, att jag anser — och det ha vi också i motionen
betonat — att detta deltidsarbete skall vara fullt frivilligt. Lade man fram
ett förslag örn att de gifta kvinnorna tvångsmässigt skulle utföra halvtidsarbete,
skulle jag vara den första som skulle gå emot något sådant.

Det är också en annan sak — och den har redan betonats — att man bör
underlätta för de gifta kvinnor, som vilja, väl att märka, få halvtidsarbete.
Beträffande ännu en gång denna undervärdering av arbetskraften är jag icke
säker på att så blir fallet. Jag är nämligen alldeles övertygad om att om de
gifta kvinnor, som äro belastade med arbete i hemmet, få utföra halvtidsarbete,
komma deras arbetsprestationer per tidsenhet icke att minskas utan fastmera
att ökas, och det kan väl aldrig leda till att lönen per tidsenhet kommer att
sänkas.. Jag tror med förlov sagt, att man ser spöken på ljusan dag. Jag har
anknutit detta yttrande till vad Kooperativa förbundet betonat i sitt utlåtande,
nämligen att man vid deltidsarbete kan utnyttja det fasta kapitalet bättre, därigenom
att man hakar den ena arbetaren i den andra, så att maskinerna icke
behöva stå stilla exempelvis under raster.

_ I detta sammanhang måste jag beröra en synpunkt, som jag tror att Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund framfört, nämligen att deltidstjänst
endast kan tillämpas på det maskinella området. Det förstår jag icke riktigt.
Jag skall taga ett exempel från biblioteksvärlden, som jag känner till utomordentligt
väl. En vettig bibliotekarie kan ordna arbetet så, att de gifta kvinnorna
och även andra kunna få arbeta på halvtid, utan att arbetet lider på
det. I det bibliotek, som jag förestår, arbetar för närvarande en ung kvinna.
Hon har nyligen fått ett barn, som hon har att sköta med allt vad därtill hörer.
Under tiden har hon utfört sitt arbete på biblioteket, och det har gått bra. Alla
ha varit nöjda och — jag höll på att säga såsom det allra viktigaste av alltsammans
—- jag själv har varit nöjd med henne. Det finns en massa sådana exempel,
och jag skulle kunna mångfaldiga dem.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

139

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)

Jag hade i början icke tänkt, herr talman, att bli så lång, men jag vill betona,
att man kan naturligtvis måla upp den ena risken efter den andra. Jag
skall i sanningens och ärlighetens namn emellertid erkänna, att jag för icke
så värst många år sedan var ganska rädd för denna tanke, men väl att märka
var det då vissa herrar, som kommit fram med detta förslag i tanke att därigenom
successivt skära bort kvinnorna från arbetsmarknaden. Den här föreliggande
motionen har en diametralt motsatt utgångspunkt och ett diametralt
motsatt syftemål.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herrar
Ljungberg och Andersson i Gisselås vid utlåtandet fogade reservationen.

Fröken Rosén erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Fröken Andersson började med att överlägset lova att bevisa motsatsen mot
mitt påstående, men jag kan icke finna, att hon med sitt långa anförande lyckats
vederlägga mitt korta inlägg. Det är en stor sorg, huru man under fritid
skall få sysselsättning för alla. Halvtidsarbete är en tanke, som framkommer,
när det råder brist på arbetskraft. Gifta kvinnors rätt till arbete skall icke
grundas på deltidsarbete. Detta deltidsarbete måste bli en provisorisk lösning
— en lösning som blott fyller stundens behov. Lönefrågan kan icke lösas utan
att arbetet blir en uppgift för den enskilde, som kräver ersättning efter mera
rationella grunder. Tillfälligt arbete, som betecknas som extraarbete, förrycker
ofta möjligheten att ordna arbetsmarknadens löneproblem. Det trodde jag, att
fröken Andersson skulle vara den första att inse, då hon känner till den sociala
sidan av arbetsmarknaden.

Herr talman! Ju mindre man lagstiftar och utreder för oss kvinnor, desto
bättre. Vi vilja icke ha någon särställning. Vi vilja betraktas såsom jämställda
med männen på detta område.

Härefter anförde:

Fru Skogiund-Lindblom: Herr talman! Jag kan icke uraktlåta att vända
mig i första hand till fröken Andersson och säga, att vi i utskottet ingalunda
svävat ovan molnen. Jag kan för min del våga ansvara för att vi icke blott
varit på jorden utan även varit fullt medvetna örn vad saken gällde. Även örn
det kan konstateras, att deltidsarbete inom vissa yrkesområden är ganska vanligt,
framgår det dock, att på arbetsfält, där kvinnlig arbetskraft i stor utsträckning
anlitas, är det icke någon vanlig företeelse. Inom industri-, kontors-
och affärsverksamhet samt i allmän tjänst förekommer sålunda mera sällan
deltidsarbete. Även örn det för de gifta kvinnorna stundom kan ställa sig
förmånligt att vara bundna av förvärvsarbete endast en del av dagen, kan
man icke av de uttalanden, som här gjorts, finna något belägg för att man
skulle öka bördan i någon större utsträckning. Av de uttalanden, som framkommit
från kvinnohåll och som sedan lång tid förekommit i pressen och tagit
sig uttryck i resolutioner på möten o. s. v., framgår, att det skulle vålla en
oerhört stor olägenhet för arbetets behöriga gång. Man befarar också, att intresset
från företagarnas sida att taga i anspråk kvinnlig arbetskraft skulle
starkt försvagas. I de uttalanden, som här framförts beträffande denna sak,
förefaller det verkligen, som örn meningarna äro delade beträffande önskvärdheten
och lämpligheten av deltidsarbete. Och man får icke vara döv för de
farhågor och risker för kvinnlig arbetskraft i allmänhet, som man här framfört.
Man har i viss mån framfört betänkligheter för att kvinnornas arbete
skulle bli ett mindervärdigt arbete. Det är givet, att skilda uppfattningar göra

140

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
sig gällande i denna fråga, oell det är likaledes uppenbart, att man kan se
saken från olika synpunkter och under andra tidsperioder. Så mycket torde väl
emellertid vara klart, att situationen under för närvarande rådande extraordinära
förhållanden inom vårt samhälle såväl som på arbetsmarknaden näppeligen
synes kunna läggas till grund för en utredning, som skulle bli normgivande
i ett mera normalt tidsskede. Vi veta, att just de kollektivavtal som
finnas inom arbetsgivareföreningens område, ingalunda lägga hinder i vägen
för deltidstjänst. Alltså har man här möjlighet till en fri tävlan på arbetsmarknaden
kvinnorna emellan, och man förutsätter, att deltidsarbete gäller de
stora grupperna fabriks-, kontors- och affärsanställda samt de kvinnliga i allmän
tjänst. Motionärerna medge, att inom industrien svårigheter skulle förefinnas,
när det gäller att anordna deltidsarbete. Man behöver blott tänka på
om en hustru, som har skiftarbete och arbetar från 5 till 10 på kvällen, vid
deltidsarbete skulle lia förmånen att arbeta mitt på dagen. Man kan knappast
tänka sig, att en, deltidsarbetare har någon som helst möjlighet att få arbeta
morgon eller kväll, utan lämpligast vore det med förmiddagsarbete. Andra
grupper skulle alltså tvingas att utföra arbetet på morgon och kväll. Vi kunna
taga ett annat exempel, som förekommit i den allmänna diskussionen, nämligen
en grupp på 10 ä 20 kvinnor, som arbeta på s. k. premieackord. Alla måste
vara ungefär jämngoda för att det skall bli harmoni i arbetet. Vid deltidsarbete
skulle man nödgas lia 2 ä 4 stycken, som icke äro fullt beroende av sin tjänst.
Man har ansett, att detta i stor utsträckning skulle verka hämmande på arbetskapaciteten.
Det har likaledes anförts, att det skulle kunna tänkas, att under
en arbetsdag på 4 ä 5 timmar den deltidsarbetande skulle kunna forcera sitt
arbete mycket mer än den som håller på 8V2 timmar. Här påtalade förhållande
har sin stora betydelse för de kvinnor, som beröras därav, även om det kanske
för utomstående icke ter sig annorlunda än som rena rama bagatellen.

Samma problem dyker också upp, när det gäller allmän tjänst. Jag skall icke
gå vidare i citat, därför att alla som deltagit i denna diskussion ha även tagit
del av de anmärkningar, som gjorts från det håll, där man företräder allmän
tjänst. Där har man framfört betänkligheter men ingalunda varit blind för de
fördelar, som möjligheten till deltidsarbete skulle innebära för andra kvinnor,
men där man anser, att detta kommer att ske på mångas bekostnad. Det är
detta man reagerat emot. Man pekar också med rätta på vissa, håll på behörighetslagen.
Vi ha fått en lag örn kvinnans rätt att kvarstå i arbetet efter giftermålet.
Likalönsprincipen är genomförd, och man menar, att det icke skulle vara
riktigt, om man hjälpte till att underminera denna grund, som det tagit så oerhört
arbete att få fast och säker. Vi ha icke varit döva för de påståenden, som
man gjort från kvinnohåll, där man har praktisk erfarenhet på detta område.

När motionärerna nu särskilt ha tagit sikte på de gifta mödrarna, skulle
det väl innebära en orättvisa att enbart taga sikte på dem. Vi anse, att de ogifta
mödrarna lika väl som andra grupper av kvinnor ha rätt att göra anspråk på en
liknande reform. Det bör dock finnas möjlighet att inom ramen av en utredning
sammanfatta det hela. Med de siffror, som ligga för våra ögon, kan man
befara, att det blir en trängande nödvändighet att framför allt taga vara på
den arbetskraft, som av olika anledningar är förhindrad att åtaga sig heltidsarbete,
nämligen människor, som på grund av svag hälsa, invaliditet eller andra
orsaker äro förhindrade att åtaga sig sådant arbete. Deras arbetsmöjligheter
stå i nära samband med denna fråga. Vi anse, att detta har en stor betydelse
och bör lösas i ett sammanhang. Såsom vi veta, hemställde 1940 års riksdag
örn en sådan utredning. Med hänsyn härtill och med hänsyn därtill att motionens
hemställan icke lämnar plats för något initiativ i denna fråga, har

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

141

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
utskottet icke funnit några skäl föreligga för ett bifall till motionen, och jag
ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall icke förlänga debatten nied
många ord, men då jag haft tillfälle att ganska ingående under flera år studera
denna fråga, anser jag mig böra förklara den röstning, som jag kommer att
gå till. Kvinnoarbetskommittén tog upp denna fråga såsom en av de möjligheter,
som i riksdagen föreslagits för att man skulle kunna försöka hjälpa
de gifta kvinnorna. Vi måste taga avstånd från det ena förslaget efter det
andra. Däremot var det ett förslag rörande deltidsarbete, som vi ansågo böra
göras till föremål för en ingående utredning, därför att i det förslaget låg
mycket, som vi funno synnerligen tilltalande. Vi hade därför sammanträden
med arbetsgivare och arbetare inom alla möjliga yrken, men det var ingen
enda på båda hållen, som icke ställde sig absolut mot den saken. Emellertid1
ansågo kommitterade, att detta ändå var den enda väg, man skulle kunna gå.
Det framhölls emellertid —■ såsom det redan tidigare i dag påpekats örn
kvinnoorganisationernas yttranden — att skulle denna sak tagas upp borde man
icke ensidigt taga upp den såsom en utredning gällande endast för de gifta kvinnorna
utan man måste vidga hela problemet och taga upp frågan även för andra''
kategorier. Några år efter kvinnoarbetskommitténs utredning tog Fredrika
Bremer-förbundet upp denna fråga och gjorde återigen en utredning. Jag haf
haft tillfälle att deltaga även i denna och därvid hört uttalanden från olika
personer på olika områden både inom industri och hantverk.

Precis samma inställning kommer fram där. Örn vi igångsätta en utredning,
som tar sikte endast på de gifta kvinnorna, blir resultatet, att de möjligheter
vi vunnit för de gifta kvinnorna att komma ut på arbetsmarknaden kunna gå
förlorade och inte bara detta, utan det kommer att påverka kvinnornas arbete
i allmänhet. Fredrika Bremer-förbundet företog i detta samband en undersökning.
som jag däremot tycker har varit av mycket stort intresse. Den avsåg
nämligen att utröna, inom vilka yrken och på vilka områden det redan existerade
korttidsarbete. Örn vi gå till arbetsmarknaden och se efter, skola vi
finna, att det är både gifta och ogifta kvinnor samt både män och kvinnor som
ha s. k. korttidsarbete. Ifrågavarande undersökning var ganska omfattande,
och den har visat, att det inom vissa yrkesområden finns direkt behov av korttidsarbete.
Ett mycket vanligt fall är det som förekommer inom livsmedelshandeln,
där man de två sista dagarna i veckan har folk som regelbundet
kommer tillbaka, och detta kan man ju kalla för en sorts halvtidsarbete. Men
det är en sak för sig, när arbetet i och för sig ligger så till, att det kan ordnas
såsom korttidsarbete. En annan sak är att gå in på alla möjliga arbetsområden
och föreslå en uppdelning av arbetsuppgifterna, för att man skall få deltidsarbete.
Det är där som risken föreligger, att de gifta kvinnorna sedan endast
få deltidsarbete.

Det är mycket lätt att säga, att det inte är meningen, att det skall bli någon
lagstiftning utan att denna sak helt och hållet skall ordnas på frivillighetens
viig. Men åtminstone vi kvinnor känna mycket viii till den oerhört starka
opinion som trycker på, även örn det heter, att det är en frivillig sak. De unga
kvinnorna som vilja fram trycka på och säga, att de gifta kvinnorna böra hålla
sig till halvtidsarbete. Aven arbetsgivarna kunna i tider, då de få lov att göra
permitteringar, vara intresserade av att sätta de gifta kvinnorna på halvtidsarbete.
Sådana omständigheter och de erfarenheter, som vi kvinnor lia. göra,
trots allt vad här sagts, att kvinnorna känna sig oroade och rädda. Vi anse

142

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m,

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
därför, att skall en utredning verkställas, bör det inte poängteras, att det
endast gäller kvinnorna, utan då bör den få en vidare omfattning.

_ I reservationen har man inskränkt sig till att låta utredningen endast avse
gifta kvinnor i allmän tjänst, och man tänker sig därmed få liksom en inkörsport
för de andra. Men för kvinnor i allmän tjänst finns, såvitt jag förstår,
redan möjlighet att ordna upp denna sak. Det framhölls redan av kvinnoarbetskommittén,
att det i fråga om allmän tjänst funnes möjligheter att medgiva
förkortad arbetstid. Det är inte nödvändigt att i detta avseende komma fram
med några särskilda eller nya förslag. Där den ifrågasatta utredningen skulle
ha någon betydelse, är i fråga örn det stora vida arbetsfältet på den enskilda
arbetsmarknaden, men där framställa sig just de svårigheter som jag framhållit.
Jag förstår dock, att det finns något visst som talar för förslaget, och
jag vill säga, att jag anser att reservationen är mycket bra skriven, på det
sättet att den verkligen tar upp vidare synpunkter. Men då reservationen i alla
fall slutar med att hålla sig till den partiella utredning som föreslås, så har
jag för min del inte någon möjlighet att rösta för densamma.

Jag vill också för egen del understryka, vad som här av utskottets talesmän
flera gånger framhållits, nämligen att det faktiskt är en utomordentligt olämplig
tid att nu utföra en sådan här undersökning. Det har ju nyligen verkställts
en undersökning av Fredrika Bremer-förbundet, och om vi nu återigen
skulle sätta i gång med en ny utredning, tro jag inte, att den
skulle komma att leda till något resultat, som man kunde lita sig till. Däremot
vill jag säga, att det är mycket möjligt, att det oerhörda krav på
ökad arbetskraft som nu förefinnes kommer att i förvärvsarbete tvinga ut en
hel del kvinnor, vilka annars inte ha sådant. Arbetsmarknadskommissionen
har också föreslagit, att det i viss utsträckning skulle bli deltidsarbete för
husmödrar, och då får man ju möjlighet att se, hur denna sak verkar. Om man
väntar en liten tid och sedan kommer tillbaka, finns det större möjligheter
att få saken igenom.

Fru Västberg: Herr talman! Egentligen har jag samma principiella syn på
frågan som motionärerna. Det måste vara ett viktigt samhällsintresse, att även
hemmens kvinnor efter önskan och förmåga bli i tillfälle att ha förvärvsarbete
utom hemmet. Vi som upplevt stormen mot gifta kvinnors arbete utom hemmet
kunna med glädje hälsa den radikala ändring i läget som nu skett. Det måste
också vara ett viktigt familjeintresse, att samhället försöker lätta förvärvsarbetande
kvinnors ofta dubbla arbetsbörda. Aven i detta fall kunna vi uttrycka
tillfredsställelse över ökad förståelse för vår gamla linje.

Men -— kan man fråga — om vi nu ha denna allmänna syn på hemkvinnornas
arbetsproblem, varför gå vi då emot en utredning om gifta kvinnors deltidsarbete?
Jag hoppas, ni tro mig på mitt ord, då jag försäkrar, att det inte
har det ringaste med partipolitik att göra. För egen del bryr jag mig inte
om varifrån ett initiativ kommer, utan jag vill pröva en fråga ur saklig synpunkt.

Vi anse, att frågan örn gifta kvinnors deltidsarbete utgör endast en del av
ett större problem. Men det är kanske inte bara de gifta mödrarna som behöva
deltidsarbete, utan också de män och kvinnor, som inte orka följa med i den
nuvarande arbetshetsen, liksom också massan av partiellt arbetsföra av båda
könen. När detta fastslagits, frågar man sig kanske: Varför vill man inte utreda
hela problemet i stället för att endast ta sikte på de gifta kvinnorna?
Det nu föreslagna sättet att lösa frågan kan ju, som alla förstå, endast skapa
olust och irritation bland de gifta yrkesarbetande kvinnorna, som med eller utan

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

143

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
skäl frukta, att de skola komma i en oförmånlig särställning på arbetsmarknaden,
efter att äntligen ha sett vägen fri.

Nu har jag läst i vissa tidningar, att det endast är socialdemokratiska kvinnoförbundet
som gått emot kravet på utredning örn gifta kvinnors deltidsarbete.
Jag vill då göra kammaren uppmärksam på — vilket för övrigt redan
framhållits här — att vårt främsta statsorgan på arbetsmarknadens område, arbetsmarknadskommissionen,
inte heller tillstyrkt utredningen. Vi befinna oss
alltså i mycket gott sällskap. Det är också mycket betecknande, att alla stora
kvinnoorganisationer, som på allvar haft anledning att praktiskt syssla med problemet,
örn man nu undantar Fredrika Bremer-förbundet, gått emot en ensidig
utredning örn gifta kvinnors deltidsarbete. Jag vill nämna kvinnliga kårsammanslutningarnas
centralråd, kvinnliga kontoristföreningen, yrkeskvinnors riksförbund,
kvinnliga läkareföreningen och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
Man frågar sig då, om inte denna opinion av kvinnlig sakkunskap har
något att säga dem som nu vilja försöka inbilla allmänheten, att det är endast
de socialdemokratiska kvinnorna som vilja sätta en käpp i hjulet för lösningen
av en viktig fråga. Dessutom medger folkpartiets kvinnoförbund, att meningarna
äro mycket delade i frågan inom denna organisation.

Liksom arbetsmarknadskommissionen har också handelns arbetsgivareorganisation
tagit sikte på att en utredning icke bör ske under onormala tider. Det
finns alltså invändningar. Detta sagt örn den mera negativa och formella sidan
av frågan.

När jag läste utskottets betänkande, kunde jag inte undgå en reflexion, nämligen
att man har återgivit de infordrade yttrandena förvånansvärt ensidigt.
Man har tagit med yttranden som tala för deltidsarbetet, men yttranden som
pekat på alternativa åtgärder saknas helt och hållet. Då jag själv varit med
örn att utforma två yttranden, de kvinnliga sakkunnigas inom arbetsmarknadskommissionen
och socialdemokratiska kvinnoförbundets, och dessutom även varit.
i tillfälle att läsa alla övriga avgivna yttranden, så beklagar jag, att
kvinnornas positiva synpunkter inte alls kommit fram i utskottets betänkande.

Vi kvinnor, som nästan dagligen syssla med dessa problem, stå inte med
tomma händer, när det gäller att komma med uppslag om rationella åtgärder
som ta sikte på att hjälpa familjer och mödrar. Och vi ha heller inte gjort det
i detta fall. Vi ha anvisat andra vägar än deltidsarbetet för att lätta de yrkesarbetande
hemkvinnornas bekymmer. Vi anvisa vägar, som vi efter lång erfarenhet
anse vara av mycket större betydelse för att nå en god lösning. Det
skulle behövas flera och ändamålsenligare barnkrubbor. lekstugor och sommarkolonier
— såsom befolkningskommissionen föreslog redan för många år sedan
—. dit yrkesarbetande och hemarbetande mödrar kunde få lämna in sina
barn vid behov. En lösning endast av denna fråga skulle frigöra en väldig
fond av kvinnlig arbetskraft och betyda en oerhörd lättnad i mödrarnas och
familjernas bekymmer. Vi lia även pekat på behovet av rationellare hem, av
ökad solidaritet inom familjerna, av kollektivhus och hem för ensamstående
mödrar o. s. v.

Jag vill endast nämna ett färskt exempel på hur det kan te sig i dessa dagar
mitt i en storstad. En husmor i ett villasamhälle blev sjuk och måste ha hjälp
i hemmet. Något hembiträde eller någon deltidsarbetande hemhjälp stod inte
att få. En ensamstående mor med ett barn kunde ta platsen, endast om hon
fick ha sitt späda barn med sig, därför att hon inte kunde få barnet utplacerat
i en barnkrubba och inte heller hade en bostad där kollektivvård fanns. Då
måste denna sjuka husmoder ta både barnet och modern för att få nödig hjälp.

144

Xr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)

Här skulle ju barnkrubban lia löst problemet på ett rationellt sätt, oell så är
det tyvärr i tusentals fall i vårt samhälle.

Jag skulle vilja säga, att det är synd, att inte även svenska landsbygdens
kvinnoförbund fått med sina synpunkter i utskottets betänkande. Hur skall
landsbygdens betungade husmödrar få någon glädje av en utredning örn deltidsarbetet,
de som ofta lia en arbetsdag på tolv och femton timmar i hem där både
vatten, avlopp och andra bekvämligheter saknas?

Jag försäkrar kammaren, att jag inte har några förutfattade meningar eller
lider av doktrinära tänkesätt, och jag undrar, örn det inte är de ensidiga deltidsanhängarna
som mest fallit offer för känslomässiga värderingar. Vi ha
ingenting emot att deltidsarbete beredes gifta och ogifta, män och kvinnor, som
önska få och just behöva denna arbetsform. Men jag vill göra eder uppmärksamma
på att, vad som är avgörande för mig och flera, det är, att vi inte tycka,
att frågan skall benas upp efter civilstånd och kön utan utredas efter andra
mera rationella linjer.

Herr Andersson i Eskilstuna: Herr andre vice talman! Jag skulle inte
besvärat kammaren vid denna tid, om det inte varit så, att herr Ljungberg fällt
ett yttrande som jag anser inte bör få stå oemotsagt.

Jag vill till en början säga, att såväl herr Ljungberg som herr Håstad i
ganska hög grad lade befolkningspolitiska synpunkter på denna fråga, så Hilvida
att man ansåg, att i de äktenskap där hustrun hade deltidsarbete borde
det finnas förutsättningar för att det skulle bli flera barn. Det är möjligt, att
man inte alldeles får underkänna dessa synpunkter utan att de kunna ha någon
betydelse. Men jag tror, att det vore minst sagt felaktigt att överskatta den
betydelse som de kunna ha. Det skulle i varje fall inte förvåna mig, örn detta
förslag hade motsatt verkan mot vad man tror. När därför herr Ljungberg så
patetiskt utropar, att utskottsmajoriteten icke synes ha klart för sig, i vilket
allvarligt läge vår befolkningsfråga befinner sig, när den kunnat yrka avslag
på denna utredning, så finner jag detta ganska omotiverat. Jag kan försäkra
kammaren, att jag är lika medveten som herr Ljungberg örn i vilket läge
vår befolkningsfråga befinner sig. Men att man därför ovillkorligen skall gå
med på en sådan här utredning under vilka förhållanden och vid vilken tidpunkt
som helst, kan jag inte vara med örn, i synnerhet som herr Thäpper påvisat,
att med den begränsning som reservanternas förslag har skulle det komma
att betyda, att utredningen skulle komma att röra sig örn endast något
tiotusental kvinnor.

Herr Ljungberg sade också, att då utskottsmajoriteten framhåller, att den
inte finner tidpunkten lämplig på grund av de onormala förhållanden som nu
råda, är det en ren konstruktion, som man inte får tillmäta den betydelse som
gjorts gällande. Jag får då säga, att det kanske kan bero på hur man tänker
sig att en sådan här utredning skall utföras. Det har särskilt från motionärernas
sida betonats, att det inte är fråga örn att det skall bli någon lagstiftning
utan att det skall bli en utredning örn arbetsförhållandena och en undersökning
av vilka yrken och arbetsuppgifter som kunna lämpa sig för deltidsarbete.
En sådan utredning måste under dessa förhållanden bli ungefär detsamma som
en inventering av vilka arbetsuppgifter och vilka arbetsområden som kunna
vara lämpade för deltidsarbete. Man har då anledning att fråga sig, om det
kan vara lämpligt att igångsätta en sådan utredning i en tid, då vi ha de mest
onormala förhållanden som man på länge haft på arbetsmarknaden. Det kan
ju sägas — det gjorde herr Ljungberg tror jag — att en utredning inte alls behöver
taga hänsyn till rådande förhållanden, utan man vet ju, hurudant det

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

145

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
blir. Men det är just det som man inte vet; man vet inte, hurudana förhållandena
komma att bli efter kriget. Vi veta ju, hur det var efter förra kriget, men
örn samma förhållanden komma att bli rådande efter detta krig, därom ha vi
ingen aning. Att nu verkställa en utredning, som i stor utsträckning blir en
inventering av yrken och arbetsområden som kunna lämpa sig för deltidsarbete
och som skall avse en tid, som man inte vet någonting om och som kanske
inte alls har samma struktur som den nuvarande tiden, kan inte vara lämpligt.

Det finns också ett annat skäl som gör, att jag ansett den nuvarande tidpunkten
tämligen olämplig. Örn en sådan här utredning skall utföras, kan det
väl inte undgås, att de uppfattningar som kvinnorna ha örn denna fråga måste
tillmätas en alldeles särskilt stor betydelse. Jag skulle vilja fråga: Vad är det
då för uppfattningar som kvinnorna ha örn denna fråga? Ja, hör man fröken
Andersson i Stockholm, får man veta hennes uppfattning, och hör man någon
annan, fru Västberg t. ex., får man ju veta, vad hon har för uppfattning. Men
jag tror inte, att dessa olika uppfattningar lämpligen kunna utgöra grunden
för en utredning sådan som den här avsedda. Jag förstår mycket väl den tveksamhet
som råder på kvinnohåll i denna fråga. De invändningar som lia gjorts,
icke minst i yttranden från kvinnohåll, finns det ett visst fog för. Man får
inte underkänna dessa invändningar och inte bortse från den tveksamhet som
råder. Jag anser därför, att frågan nu inte är mogen att bli föremål för en
utredning, utan jag tror, att uppfattningarna särskilt från kvinnohåll böra få
stadga sig och att man där behöver göra någorlunda klart för sig, hur denna
fråga ligger till, innan en utredning verkställes.

Det är dessa skäl som göra, att jag anser, att man nu inte bör företaga någon
utredning i denna fråga, och jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Konnebiick: Herr andre vice talman! Eftersom jag tillhör den kategori
kvinnor, vilkas förhållanden vi just nu debattera, anser jag mig berättigad att
framföra några synpunkter på det föreliggande problemet.

Under mitt äktenskap har jag sedan mer än tio år tillbaka haft förvärvsarbete
med heltidstjänstgöring, och eftersom jag under den tiden begåvats med
två barn, har jag också som så många andra kvinnor fått pröva experimentet
att förena moderskap med förvärvsarbete. Jag vill inte här säga, att det är
någon lätt sak och att det inte medför vissa problem, som det ibland kan vara
ganska svårt att tas med. Men jag är ändå för min del inte riktigt övertygad
örn att deltidstjänstgöring skulle lösa de problem, som onekligen finnas vid
sammanställningen moderskap och förvärvsarbete.

Fröken Andersson har här talat örn vanföreställningar på detta område,
och jag skulle vilja beröra några sådana vanföreställningar. Hur man kan —-såsom nu allmänt tycks ske — begära att en gift kvinna med heltidsarbete
utom hemmet jämsides därmed också skall kunna sköta hemmet? Har hon själv
åtta timmars arbetsdag utom hemmet, måste hon lia en arbetskraft anställd för
arbetet i hemmet. Har man det ordnat på det sättet, behöver det inte föreligga
någon risk för överansträngning, och husmodern kan då i huvudsak ägna fritiden
åt samvaro med barnen och familjen i övrigt. I ett hem, där husmodern
själv ensam sköter hushållet, blir det väl inte just mer tid över för att vara
tillsammans med barnen. Jag kan inte finna att det i den omständigheten att
husmodern själv sköter hushållet ligger någon garanti för ett sunt hemliv eller
för att, såsom det står i motionen, »föräldrar och barn utvecklas till ansvarsmedvetande
och gemenskapskänsla». För att förverkliga det i och för sig
riktiga program, som motionen här uppställer, kräves mera än bara det att

Andra kammarens protokoll 191/2. Nr 21. 10

146

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
husmodern själv skall sköta hemmet. Det kräves enligt mitt förmenande en
helt annan inställning till livet överhuvud taget, och det behövs ett personligt
ansvar, som har bra litet att göra med, örn man sköter hushållet själv eller
sitter på kontor eller har någon annan sysselsättning.

I välsituerade kretsar är visserligen den gifta kvinnan i allmänhet i hemmet,
men hon sköter varken hushållet eller barnen. Det ena som det andra
överlämnas till anställda, som äro utbildade för olika uppgifter, till kokerskor,
till husor och till barnsköterskor. Men man hör sällan någon anmärkning framföras
mot detta arrangemang. Det är bara, när det blir fråga örn betalt yrkesarbete,
som familjesynpunkterna föras fram.

Det är också en annan vanföreställning, som jag skulle vilja taga upp i detta
sammanhang. Jag anser, att ansvaret för hem och barn skall vara delat och
inte helt läggas på den kvinnliga parten. Även mannen har sin del i ansvaret
för barnens fostran och för att andan och miljön i hemmet blir sådan, som den
bör vara. Är det en riktig karl, så tar han också sin del av ansvaret, och om
båda parterna ha yrkesarbete, betyder det att de hjälpa varandra med förekommande
sysslor i hemmet. Under det samarbetet framväxer ett kamratskap,
som är av mycket stor betydelse för makarnas gemensamma uppgift att fostra
barnen till ansvarsmedvetna samhällsmedlemmar. Och av egen erfarenhet kan
jag betyga, att där man på detta sätt gemensamt tar på sig ansvaret och uppgifterna,
lyckas det också att genomföra kombinationen förvärvsarbete och
moderskap. Huvudsaken är nämligen enligt mitt förmenande inte, att man är
hemma största delen av dagen, utan huvudsaken är, hurudan man är den tid
man är hemma.

Jag kan för övrigt inte finna, att det är tillräckligt styrkt att det föreligger
ett allmänt behov av deltidsarbete. Jag erkänner gärna, att behov av deltidsarbete
förefinnes i många fall, men jag tror att vi här ha att göra med
ett problem, som måste lösas individuellt, och att den yrkesarbetande kvinnan
bör ha frihet att i samråd med sin familj välja den livsform'' som passar
henne och familjen bäst.

Det har här anförts, att man skulle göra kvinnorna en stor tjänst genom
att bereda möjlighet till deltidstjänstgöring. För min del finner jag detta
ganska tveksamt. I de fall, där den gifta kvinnan tidigare haft heltidstjänst
och en särskild arbetskraft anställd hemma för hushållsarbetet, bleve det säkert
så, att hon i och med övergången till deltidstjänstgöring ansåge sig
tvungen att själv sköta hemmet. Jag tycker att detta måste vara mera arbetsamt
och medföra större risker för överansträngning och därmed följande
irritation.

En kvinna, som i unga år har utbildat sig för ett visst yrke och sedan i
åratal arbetat inom detta yrke, står i allmänhet ganska främmande för hushållsarbete.
Det fordras emellertid inte minst i våra dagar kunskap och skicklighet
i hushållsarbete för att kunna sköta ett hem, och sådan färdighet kommer
sannerligen inte flygande på en, bara därför att man gått och gift sig.
Det är nu en gång inte så — här mota vi också en vanföreställning — att
alla kvinnor av naturen lia begåvats med anlag och fallenhet för matlagning,
sömnad, barnavård och de tusen och en sysslor, som förekomma i ett hem.
Allt detta behöver läras in vid unga år, och har nian inte haft tillfälle därtill,
är det ganska mödosamt att på ett senare stadium sätta sig på skolbänken.
Ett hembiträde med utbildning i sitt yrke sköter säkert hushållet bättre
än en okunnig husmor, och en utbildad barnsköterska kan också i många fall
vara lika god vårdarinna och fostrarinna av barnen som modern själv. Enlig!
min mening är det därför en förnuftig arbetsordning, att yrkeskvinnorna

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

147

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
sköta det arbete, som de ha utbildat sig för och som de behärska, medan för
ändamålet kvalificerad arbetskraft anställes för hemsysslorna.

Problemet att förena moderskap med förvärvsarbete tror jag inte man kan
lösa genom införande av deltidstjänster. Jag känner mig inte heller övertygad
örn att en övergång från heltidsarbete till deltidstjänstgöring skulle verka
höjande på nativiteten. Viljan att ha barn paverkas enligt min mening inte
enbart av de yttre omständigheterna, utan här lia vi att göra med djupare
liggande motiv. Lösningen på frågan att kunna förena moderskap med förvärvsarbete
får nog sökas även efter andra linjer än införande av deltidstjänstgöring.

Jag skulle i detta sammanhang lia velat peka på betydelsen av olika sociala
förmåner, men då fru Västberg redan varit inne pa den saken, behöver jag
inte vidare uppehålla mig därvid.

Jag skulle ändå ha varit beredd att tillstyrka ett förslag örn utredning av
denna fråga — jag förstår ju mycket väl att saken kan ha en viss betydelse
för en del kvinnor och man bör inte förmena dem, som betrakta deltidsarbete
såsom en önskvärd utväg, att också begagna sig därav örn inte utredningen
varit begränsad att gälla enbart de gifta kvinnorna. När det nu ligger till
som det gör, kan jag inte annat än yrka bifall till utskottets förslag. Jag
tror inte att det är någon större skada skedd,_ ifall frågan örn en utredning
nu blir uppskjuten. Det går ju an att komma igen och då taga upp frågan i
dess större sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fröken Andersson: Herr andre vice talman! Det är verkligen rätt synd att
denna fråga kommit upp vid denna sena tid av dygnet.

Jag måste säga, att av de inlägg, som gjorts här i kväll, var det^senaste det
mest beklämmande. Jag är visserligen själv varken gift eller har två barn, men
jag förstår dock så mycket av livets verklighet, att jag begriper att de kvinnor,
som äro gifta och ha ett, två eller kanske flera barn, endast undantagsvis kunna
fullgöra en arbetsuppgift utom hemmet fullt ut och samtidigt sköta sitt hem
lika bra. som om de inte haft något annat arbete. Jag tillåter mig i ganska hög
grad betvivla, att det i tidens längd kan vara möjligt för genomsnittet av kvinnor
att förena omvårdnaden örn hem och barn med yrkesarbete, utan att detta
medför för såväl hemmen som samhället vadliga konsekvenser. Jag kan inte
bevisa detta — det är sådana ting som ligga på det obevisbaras område — men
det är dock min bestämda uppfattning. . _ _

Att jag håller på friheten, har jag väl vid flera tillfällen visat, här i kammaren.
Jag håller också med fröken Bosén, när hon säger att hon vill betraktas
såsom jämställd med männen. Det vill jag också, men så länge vi inte kunna
komma ifrån verkligheten, nämligen att det är kvinnorna som föda barnen och
som äro närmast till att vårda dem, i alla händelser under de första nio månaderna,
måste jag — hur gärna jag än personligen skulle se att män och kvinnor
voro jämställda — säga att med ett abstrakt jämlikhetsideal kommer man inte
så värst långt.

Här har nu klagats över att förslaget örn ulredning endast omfattar de gifta
kvinnorna. Det är nog med förlov sagt, mina damer och herrar, endast ett svepskäl,
örn man därigenom vill komma ifrån en utredning. Jag är övertygad om

_och det påståendet bygger jag på den erfarenhet jag tidigare har från likar lade

debatter här — att hade vi föreslagit en vidare basis för utredningen, hade
också detta varit fel och då skulle man lia åberopat just den saken såsom skäl

148

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
för att inte gå med på en utredning. Det är en ful tanke, men jag kan inte hjälpa
att jag får den i detta sammanhang.

Det skulle vara en hel del detaljer, som jag här skulle vilja taga upp, men
jag skall nöja mig med att beröra ett par av dem.

_ Man säger att vid införandet av deltidsarbete blir risken större för att de
gifta kvinnorna komma att trängas ut från arbetsmarknaden, och man motiverar
detta med att framhålla, att de ogifta kvinnorna reagera mot de gifta kvinnornas
yrkesarbete. Vad är det för logik och sammanhang i detta? Skulle de
ogifta kvinnorna reagera mer mot de gifta kvinnornas yrkesarbete, örn dessa
sistnämnda finge halvtidsarbete? Ett sådant påstående är, för att uttrycka det
milt, rena nonsens.

Vidare förde fru Skoglund-Lindblom bl. a. det resonemanget ,att det vore så
farligt med deltidsarbete, därför att de kvinnor, som hade sådan kortare tjänstgöring,
skulle få utföra så mycket arbete på den tiden, att det skulle vara svårt
för de andra, som behövde heltidsarbete, att stå sig i konkurrensen. Samtidigt
kommer man emellertid dragande med talet örn att deltidsarbetet skulle sänka
den kvinnliga arbetskraftens värde. Men vad som här sagts örn kvinnornas deltidsarbete
är ju ett flagrant bevis för raka motsatsen.

Det har, som sagt, här i debatten spelats ut det argumentet, att deltidsarbetet
skulle sänka den kvinnliga arbetskraftens värde. Jag måste rakt och öppet
säga, att efter moget övervägande under flera år och trots att jag lika litet
som någon av de andra damerna här vill ha kvinnornas ställning på arbetsmarknaden
försämrad bär jag kommit till den uppfattningen, att det är ett
kvinnointresse att de gifta kvinnorna få tillfälle till deltidsarbete, men att det
också och framför allt är ett samhällsintresse, som står i nära samband med
befolkningsfrågan. Vi fa nog lägga åt sidan våra gamla kvinnosakssynpunkter
pa den här frågan och i stället tänka på vad som gagnar det hela.

Fröken Hesselgren erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag vill bara med anledning av vad som här senast sagts framhålla, att vad
man är rädd för, är naturligtvis att de ogifta kvinnorna för att få bättre plats
1 konkurrensen skulle söka få det dithän, att de gifta kvinnorna endast få deltidsarbete.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Då jag kommer att rösta för utskottets
förslag och inte för reservationen, men inte kan ansluta mig till den
motivering, som föreligger i utskottets utlåtande, skall jag be att i korthet
ia motivera, varför jag röstar på detta sätt.

Örn man medverkar .till. att få till stånd den utredning, som här är begärd,
har man ju i princip, gatt. in. för att de gifta kvinnorna skola ha förvärvsarbete
utanför hemmet. Min principiella inställning härvidlag är emellertid den. att
de kvinnor, som genom giftermål fått en man, som kan försörja dem, inte böra
trängas örn. platserna pa. arbetsmarknaden, utan i stället böra ägna sig åt att
sköta örn sitt hem och sin man och sina barn. Jag tror att samhället skulle
ma allra bäst av att den gifta kvinnan ägnar sig åt dessa sina uppgifter i
hemmet.

läste med nöje första delen av den motion, som här föreligger. Det framhalles
nämligen där värdet av att en gift, kvinna stannar i hemmet och sköter
örn sin man och sina barn. Men när man i senare delen av motionen kommer
fram till att plädera för att de gifta kvinnorna skola ha deltidsarbete
utanför hemmet, kunde jag inte följa med längre. Jag tror i stället att kvinnans
plats är i hemmet för att fostra och sköta barnen. Det är inte länge se -

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

Nr 21.

149

Motion angående beredande åt gifta kvinnor av ökade tillfällen till deltidsarbete
i såväl allmän som enskild tjänst. (Forts.)
dan vi här i riksdagen hade en debatt om ungdomen och dess försämrade tillstånd.
Det är inte tu tal om, att inte just detta system, att de gifta kvinnorna
skola ha arbete utom hemmet och lejd arbetskraft skall fostra barnen, är en
bidragande orsak till denna försämring av ungdomen.

Det är också beklämmande att se, hurusom de gifta kvinnorna för att kunna
ha det bekvämt och kunna upprätthålla en tjänst, som gör att makarnas sammanlagda
inkomst blir mycket stor, inte vilja ha barn, utan i stället skaffa
sig hund, om de vilja ha något sällskap i hemmet. Jag tycker att detta är på
tok och att samhället snart borde ingripa härvidlag. Därför kan jag inte heller
vara med örn en utredning, sorn premierar sådant oskick.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Ljungberg begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herrar Ljungberg och Andersson i Gisselås avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

§ 4.

Föredrogs ett från första kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 509,
med delgivning av nämnda kammares beslut över dess andra tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion om utredning angående åtgärder
för att bereda gifta kvinnor ökade tillfällen till deltidsarbete i allmän och enskild
tjänst.

Andra kammare beslöt, i överensstämmelse med dess i nästföregående paragraf
omförmälda beslut, att den gjorda delgivningen ej skull föranleda någon
kammarens åtgärd.

§ 5.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 301, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 20, 21, 23 och 30 §§ lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) om krigsdomstolar och rättegången därstädes.

Vidare anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

150

Nr 21.

Onsdagen den 3 juni 1942 e. m.

nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) örn statlig krigsförsäkring
m. m.; och

nr 293, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogandelag.

Slutligen anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 302, till Konungen angående statens järnvägars stäugselskyldighet.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.50 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421142