1942. Andra kammaren. Nr 20 (Riksdagens protokoll 1942:20)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 20.

Tisdagen den 26 maj.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen,
varjämte undertecknad, på grund av förfall för sekreteraren jämlikt herr
andre vice talmannens bestämmande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Ejnar Johansson, Kalmar, på grund av akut svalgsjukdom
är hindrad att inställa sig till riksdagsarbete under tiden från och med den 21
maj till och med den 2 juni 1942, intygar.

Kalmar den 25 maj 1942.

Yngve Wigh,

leg. läk.

Fru Hildur Humla, Munkfors, som insjuknat den 24 maj i luftrörskatarr samt
nässjukdom (sinosit. ac.) med feber, har på grund härav rekommenderats sängvila
i hemmet åtminstone denna vecka, intygas.

Munkfors den 25 maj 1942.

B. Halle.

Kammaren beviljade herr Johansson i Kalmar ledighet från riksdagsgöromålen
under 13 dagar från och med den 21 innevarande maj och fru Humla
tills vidare från och med den 26 maj.

§ 3.

Herr statsrådet Bergguist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 306, med förslag till lag örn skyddsympning inom försvarsväsendet samt
lag örn ändrad lydelse av 128 § strafflagen för krigsmakten;

nr 307, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag;
nr 308, angående anslag till mödrahjälpsverksamheten m. m.; och
nr 309, angående ordnande av Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.

Dessa propositioner bordlädes.

Andra kammarens protokoll 19Jf2. Nr 20.

2 /Nr 20. Tisdagen den 26 maj i942. (

ti i '' /; ''• ''il ! ; r.j. i'' i. ./ . x s r • ,/''i i i I

§ 4.

Köredrogos var efter annan följande å kammarens bord vilande Kungl. Maj:ts
propositioner; och hänvisades därvid ’ - ti. ti s ii • s

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 294, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24
mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar; och

nr 295, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl., m. m.;

till tredje särskilda utskottet propositionen, nr 297, angående de värnpliktigas
avlöning m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 298, angående åtgärder till främjande
av sommarvistelse på landet för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen; till

bankoutskottet propositionen, nr 299, angående ersättning i visst fall
i anledning av olycksfall i arbete;

till statsutskottet propositionen, nr 300, angående anslag till registrering av
motorfordon;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 301, med förslag till lag om
hyresreglering m. m.; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 302, angående försäljning av Ydrehammars
kvarn m. m. å kronoparken Norra Kvill i Kalmar län.

Härefter föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts proposition, nr 305,
angående anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor m. m.

Därvid yttrade:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! När kammaren nu remitterar
ett flertal kungl, propositioner, kan jag icke underlåta att ge uttryck åt de
betänkligheter, som jag hyser och som jag tror delas av många av kammarens
ledamöter, över att Kungl. Maj:t vid denna tid på året, då man hoppats, att
riksdagen så småningom skulle ta slut, alltjämt kommer med så många nya
propositioner, som fallet är. Jag finner det fullt riktigt, att när det gäller
propositioner, som hänga samman med krisen och som icke tåla något uppskov,
riksdagen mottager och behandlar dem, men det förefaller, som örn
Kungl. Majit även avlämnar propositioner, som utan våda skulle kunna uppskjutas
till en kommande riksdag. Det är, herr talman, såsom jag ser saken,
angeläget, att riksdagen icke övergår till att bli ett ämbetsverk, som är samlat
året örn, utan att riksdagens ledamöter också böra kunna hålla kontakt med
annan verksamhet, och att många, som ha rörelse av olika slag att sköta, också
böra få tillfälle att ägna sig däråt. Jag har, herr talman, endast velat ge
uttryck åt denna min uppfatning, och jag anser det är önskvärt att Kungl.
Majit också i det fallet tar litet hänsyn till riksdagens önskemål.

Herr Vougt: Herr talman! Jag kan icke underlåta att instämma i herr
Skoglunds yttrande, då han uttalar de bekymmer som vi måste känna över att
propositioner komma till riksdagen så här sent. Vi ha ju nu alla en förkänning
av att vi icke komma ifrån Helgeandsholmen förrän den 1 juli eller därefter.
Ännu värre är det ju, att när ärendena trängas på föredragningslistan under
den sista månaden, kan det knappast i kamrarna bli tillfälle att framhålla
alla de synpunkter, som borde komma fram och som skulle komma fram, om

Tisdagen den 26 maj 1942.

Nr 20.

man icke pressades av tiden. För min del har jag den inställningen, att så
länge nuvarande förhållanden råda kan man knappast tänka sig att undvara
en session även på hösten. Jag skall därför anhålla, att regeringen tager under
övervägande, huruvida den inte finner denna mening berättigad och i så fall
kunde spara en del propositioner till hösten.

Efter härmed slutad överläggning remitterades propositionen till statsutskottet.
Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

§ 5.

Föredrogos var för sig och hänvisades till behandling av lagutskott följande
på bordet liggande motioner, nämligen:

nr 367. av herrar Carlström och Boman;

nr 368 av herrar Nilson i Spånstad och Svensson i Ljungskile;

nr 369 av herr Lundell; samt

nr 370 av herr Janson i Frändesta m. fl.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 11—14,
statsutskottets utlåtanden och memorial nr 121—-135, bevillningsutskottets memorial
och betänkanden nr 26—29, bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 45—51, första lagutskottets utlåtanden nr 45—47, andra lagutskottets utlåtanden
nr 32 och 33, jordbruksutskottets utlåtanden nr 43—49 samt andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7.

§ 7.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr talman! Jag anhåller örn andia
kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande interpellation angående de många återkommande
olyckorna vid järnvägsövergångarna på landsbygden. Vid korsningar
mellan järnväg och annan väg finns icke ens den minsta signalanordning
å de mindre vägarna. För några dagar sedan blev en familjemedlem dödad
av tåget efterlämnande make och flera små barn. Den mänskliga säkerheten är
på ett allvarligt sätt äventyrad. För några få år sedan omkommo tre av familjens
fyra medlemmar och en vid hemkörning från arbetet på åkern å samma
järnväg. De kostnader, som ett uppläggande av ringklockor eller vägbommar
röra sig om, äro försvinnande små jämförda med den sorg och de besvärligheter,
som träffa familjer och hem efter sådana olyckor.

Man kan med skäl sätta ifråga om det kan vara ur landets synpunkt riktigt
och rättvist att så fort det rör landsbygden järnvägsövergångarna mellan
väg och järnväg i mångå fall skola vara oskyddade. Oskyddade järnvägsövergångar
finna vi icke i städerna, och det är en gammal och många gånger påtalad
sak att samma rätt bör lämnas för landsbygd som för stad.

Med anledning av vad jag anfört vill jag till herr statsrådet framföra följande
fråga: Anser inte herr statsrådet att säkerhetsanordningar böra upprättas
vid alla övergångar mellan väg och järnväg, så att icke människors liv
ställas i den fara, som detta visat sig medföra?

Kammaren biföll denna anhållan.

Interpellation.

Nr 20.

Tiadagen den 26 maj 1942.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen :

nr 255, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till det civila luftskyddet;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överföring av en
fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond till statens allmänna
fastighetsfond;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till omoch
tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg;

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till besiktning av motorfordon; och

nr 269, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stat för luftfartsfonden
för budgetåret 1942/43.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Skoglund i Doverstorp m. fl., nr 371, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 259, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni
1940 (nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;

herr Håstad, nr 372, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
259; och .v . - . ''.m-.Ay.i 5'' ■■

fröken Hesselgren, nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 274,
angående lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 e. m.

In fidem

7 . ■ Gunnar Britth.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj.

Kl. 11 f. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20 och den 22 innevarande maj.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: tnUr1>eaa,ton‘
Herr talman! Med kammarens tillstånd har herr Åqvist till mig framställt
följande fråga:

Är statsrådet beredd att lämna upplysningar örn vad som åtgjorts och vad
som kan förväntas bliva åtgjort på det tekniska och ekonomiska området av
den militära förvaltningen?

Vidare har interpellanten med hänsyn till de direktiv, som lämnats 1941
års militära förvaltningsutredning, framhållit såsom önskvärt, örn upplysningar
kunde lämnas örn hur den militära materielproduktionen kommer att
bli ordnad, särskilt med hänsyn till flygvapnets behov.

I anledning härav ber jag att få anföra följande:

Efter stormaktskrigets utbrott och särskilt efter den under vintern 1939/40
för vårt vidkommande inträdda skärpningen av det utrikespolitiska läget blev
det uppenbart, att genomgripande åtgärder måste vidtagas inom vissa för
riksförsvaret och beredskapen betydelsefulla förvaltningsområden. Sålunda
befanns det lämpligt, att ledningen av den för försvarsväsendet i dess helhet
erforderliga anskaffningen av ammunition och för dennas framställning behövliga
förnödenheter anförtroddes åt ett centralt organ under teknisk och
kommersiell ledning. Med anledning härav inrättades för ändamålet ett direkt
under Kungl. Majit lydande organ, statens ammunitionsnämnd, som började
sin verksamhet i april 1940. En rationellare planläggning och driftsledning
vid försvarsväsendets fabriker och verkstäder visade sig även nödvändig. För
detta ändamål inrättades i maj 1940 försvarsväsendets verkstadsnämnd, vilken
i likhet med ammunitionsnämnden lyder direkt under Kungl. Majit. Även
må erinras örn tillkomsten av statens industrikommission, vilken i sig innesluter
organ av betydelse i detta sammanhang, exempelvis en krigsindustriavdelning
och en prisbyrå.

Genom ammunitions- och verkstadsnämndemas inrättande ernåddes en rationalisering
och effektivisering av de verksamhetsgrenar, som direkt beröras
av nämndernas förvaltning, men även en välbehövlig avlastning från de militära
förvaltningsmyndigheterna av en del tyngande arbetsuppgifter. Även
efter nu berörda organisationsändringar ha emellertid de centrala militära förvaltningsmyndigheterna
haft att fullgöra arbetsuppgifter av den storleks -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

ordning, att särskilda åtgärder ansetts erforderliga. Dessa ha särskilt berört
arméförvaltningen. Inom arméförvaltningens tygdepartement Ilar sålunda enligt
beslut av Kungl. Maj :t i augusti 1940 provisoriskt inrättats en extra materielbyrå
för handläggning av de icke minst ur ekonomisk synpunkt betydelsefulla
ärendena rörande anskaffning och tekniskt handhavande av anspannsoch
motorfordon m. m. Sedan arméns tygverkstäder, med visst undantag, från
ingången av år 1942 ånyo underställts arméförvaltningens tygdepartement,
har inom departementet inrättats en direkt under generalfälttygmästaren lydande
verkstadsavdelning under ledning av en civil överingenjör. Även intendenturdepartementet
har utvidgats. Den 1 juli 1940 trädde nämligen en ny
byrå, industribyrån, i verksamhet med uppgift att handlägga vissa ärenden
rörande krigstillverkningens planläggning. Även arméförvaltningens fortifikationsstyrelse
har i vissa avseenden omorganiserats. Sålunda inrättades från
ingången av år 1941 en extra byrå för handläggning av ärenden rörande
vissa fortifikatoriska arbeten. En annan förstärkning av fortifikationsstyrelsen
genomfördes den 1 oktober 1941, då en inom industrikommissionen upprättad
betongteknisk byrå överflyttades till fortifikationsstyrelsen. Med hänsyn till
den avsevärda utökningen av byggnadsverksamheten inom lantförsvaret har
vidare inom fortifikationsstyrelsen från och med den 1 februari 1942 inrättats
ett byggnadskontor under civil ledning med uppgift att handha den
praktiska byggnadstekniska verksamheten inom styrelsen.

Även inom marinförvaltningen har en organisationsförändring av större
räckvidd genomförts för effektivisering och rationalisering av verksamheten,
i det att år ,1941 inrättats en särskild upphandlingscentral med uppgift att
centralt handha upphandling av viss för fartygsbyggnader erforderlig materiel.

Förutom de nu nämnda förstärkningarna av den centrala förvaltningsapparaten,
vilka innebära ett frångående i viss mån av den förut fastställda byråindelningen
inom förvaltningsorganen, ha givetvis såväl armé- och marinförvaltningarna
som flygförvaltningen tillförts tillfällig arbetskraft i mycket
stor omfattning. Denna utökning av de centrala förvaltningsmyndigheternas
personalorganisation har delvis skett i enlighet med på förhand uppgjorda
planer. Förvaltningsorganen ha på detta sätt tillförts ett flertal högt kvalificerade
specialister på olika områden, bl. a. ingenjörer och kommersiellt utbildad
personal. I samband med personalökningarna har det i många fall
visat sig nödvändigt att avlasta de högre befattningshavarna från mindre betydelsefulla
arbetsuppgifter. Detta har skett bl. a. genom att lägre befattningshavare
erhållit en mera självständig föredragningsskyldighet.

Det nu sagda gäller de centrala förvaltningsorganen. Åtgärder lia emellertid
vidtagits även i syfte att förse de militära lokalförvaltningarna med särskild
teknisk personal i större utsträckning än hittills varit fallet. Sålunda
ha arméfördelningarnas staber och vissa fästningsstaber tillförts civila elektro-
och byggnadsingenjörer, avsedda att biträda vid handläggning av kasernärenden.
Civila ingenjörer ha anställts vid arméns truppförband, såsom sakkunnig
motorpersonal, varjämte ett flertal förråds- och ingenjörsbefattningar
tillskapats för materielvården vid det territoriella luftvärnet. I särskild proposition
till årets riksdag har föreslagits, att vissa av dessa befattningar skola
fastare knytas till försvarsorganisationen. Såsom i förvarspropositionen framhållits
är det meningen att till utredning upptaga frågan örn den ytterligare
utökning av den tekniska personalen, som kan befinnas erforderlig.

Ehuru dessa åtgärder otvivelaktigt medfört, att den militära förvaltningsapparaten
nu fungerar på ett betydligt mera friktionsfritt och rationellt sätt
än under den första beredskapstiden, måste den fortfarande anses vara i vissa

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

delar mindre ändamålsenligt organiserad. De av interpellanten omnämnda utredningarna
(militära förvaltningsutredningen av år 1940 samt 1941 års militära
förvaltningsutredning) ha också utrett frågan örn den centrala förvaltningen
inom försvarsväsendet i hela dess vidd och på grundval av verkställda
undersökningar framlagt förslag örn genomgripande omgestaltningar av densamma.
Den senare utredningens förslag är för närvarande föremål för remissbehandling,
och det är min förhoppning, att förslag på grundval av detsamma
skall kunna föreläggas nästa års riksdag vid dess början. Det har emellertid
synts mig, som örn mycket vore att vinna genom att snarast möjligt successivt
utbygga statens ammunitionsnämnd, som redan nu är i verksamhet, till ett
centralt organ för anskaffning av krigsmateriel. Med hänsyn härtill har
Kungl. Maj:t på min hemställan genom beslut den 24 april i år vidtagit åtgärder
i detta syfte. Samtidigt har åt ammunitionsnämnden uppdragits att i
samråd med industri- och arbetsmarknadskommissionerna samt försvarsgrenarnas
centrala förvaltningsmyndigheter verkställa utredning angående vissa
med omorganisationen sammanhängande detaljspörsmål.

Härmed torde jag ha lämnat de viktigaste av de upplysningar, som interpellanten
avsett med den i första hand framställda frågan. Vad angår frågan,
huruvida upplysningar kunna lämnas örn hur den militära materielproduktionen
kommer att bli ordnad, särskilt med hänsyn till flygvapnets behov,
föreställer jag mig, att interpellanten därmed i första hand avsett att erhålla
kännedom örn huruvida föreliggande och väntade behov av ny materiel för
försvarsväsendet skola kunna tillfredsställande tillgodoses. I detta hänseende
kan jag i huvudsak hänvisa till försvarspropositionen. Ett i propositionen
återgivet yttrande av industrikomissionen ger vid handen, att ur materielsynpunkt
''något avgörande hinder icke föreligger mot att den föreslagna utbyggnaden
av försvarsväsendet skall kunna genomföras och detta på ett sådant
sätt, att en väsentlig koncentrering av materieltillverkningen till de närmaste
åren kommer till stånd. Jag kan anmärka, att materielanskaffningen
huvudsakligen avses skola äga rum genom beställningar hos den privata industrien.
Vad särskilt angår flygmaterielen vill jag erinra örn de av 1940 års
urtima riksdag godkända s. k. ramavtalen mellan flygförvaltningen och den
privata flygindustrien, enligt vilka beställning av flygplan och flygmotorer
sker i enlighet med vissa av flygförvaltningen uppgjorda planer.

Härefter yttrade

Herr Åqvist: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framföra mitt tack för svaret å min interpellation
angående den militära förvaltningen.

Det var naturligtvis missljuden från den första beredskapstiden, som gåvo
anledning till en rätt allmän kritik, vilken även framkom inom det län, som
jag representerar, och som gjorde, att jag slutligen framställde interpellationer
Man hör dock icke numera anmärkningar i lika hög grad som tidigare.
Det har blivit ganska tyst omkring den militära förvaltningen även i tidningspressen.

Av svaret framgår, att mycket blivit gjort för att förbättra organisationen
på dessa områden. Det är ju en gigantisk apparat, som det här gäller att ordna,
och det är säkerligen ingen lätt uppgift att genomföra en omorganisation och
att få den att på en gång fungera väl. Så långt jag förstår att bedöma de vidtagna
åtgärderna, böra de vara tillfredsställande.

Då nu förbättringar ha genomförts, och mera genomgripande omgestaltningar
äro att emotse inom den centrala förvaltningen av försvarsväsendet,

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. in.

Förbättrad
ungdomsvird
m. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

vilka statsrådet hoppas kunna förelägga nästa års riksdag, är det ingen anledning
för mig att ingå på de olika detaljspörsmålen, vilka jag för övrigt inte
heller behärskar. Jag vill endast uttala mitt förtroende för försvarsministern
och mitt tack för det maktpåliggande arbete, som herr statsrådet och hans departement
samt militären i dessa tider få utföra.

Kostnaderna för försvaret bli stora, men vi bära dem lättare, om vi veta, att
organisationen blir tidsenlig och rationell samt att effektiv tillsyn och kontroll
äro väl ordnade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 306, med förslag till lag örn
skyddsympning inom försvarsväsendet samt lag örn ändrad lydelse av 128 §
strafflagen för krigsmakten;

till statsutskottet propositionerna:

nr 307, angående fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag; och

nr 308, angående anslag till mödrahjälpsverksamheten m. m.; samt

till tredje särskilda utskottet propositionen, nr 309, angående ordnande av
Göta pansarlivgardes förläggning å Järvafältet.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna:

nr 371 av herr Skoglund i Doverstorp m. fl.; och

nr 372 av herr Håstad; samt

till statsutskottet motionen nr 373 av fröken Hesselgren.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning
av väckta motioner angående förbättrad ungdomsvård samt återupprättande
av kommunernas medinflytande i fråga örn nöjeslivets art och omfattning
i kommunerna m. m.

I sammanhang härmed föredrogs ett från första kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 437, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess
första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckta motioner angående
förbättrad ungdomsvård m. m.

Därvid yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Trots att utskottet gjort »rent bord» med de
värsta vanföreställningarna örn ungdomen och dess liv, och trots att vi kommunister
inte ha något säryrkande att framföra i denna fråga, skulle jag ändå
vilja säga några ord.

Ilen debatt, som förts örn ungdomen både tidigare här i riksdagen och offentligen,
har inte lämnat några bevis för det påstådda förfallet bland ungdomen.
Snarare har denna debatt vittnat örn ett visst förfall bland alla dem, som

Onedagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
klankat på ungdomen. Skallet mot ungdomen synes nämligen inte sällan lia
mycket skumma bevekelsegrunder. För en skarpsynt psykiatriker skulle ett
studium av motivkomplexen hos dem, som kritisera vår ungdom, säkerligen
vara mera intressant och givande än ett studium av ungdomen själv.

Så mycken salvelsefullhet, hyckleri, intolerans och oförståelse för sociala
problem, som visats från klankarnas sida, har man knappast tidigare bevittnat
i en offentlig debatt. För mig har det varit vämjeligt att läsa alla de moraliserande
herrarnas och damernas utlåtanden, och jag har inte kunnat värja
mig för misstanken, att flertalet av dem, som kritiserat ungdomen, måste ha
varit allt annat än dygdemönster i sin egen ungdom, då de med sådan intim
kännedom kunnat yttra sig om »ungdomens sedliga förvildning».

De, som nu framträda med anspråk på att vara skickade att ombesörja ungdomsvården,
utgöra en mycket brokig samling. Där finnas präster, som med
fasa se, att kyrkan tappar sitt inflytande över själarna, och som därför av rent
yrkesintresse konstruera bilden av en förvildad och sedeslös ungdom för att
med detta som motivering kunna få fram en tvångslagstiftning och på så sätt
återställa kyrkans makt. Där finnas läkare, som så stelnat till i sin yrkesutövning,
att de tappat kontakten med det pulserande livet utanför deras mottagningsrum
och därför inte förmå att betrakta ungdomsproblemen ur sociala synpunkter
utan endast från läkarens tämligen begränsade horisont. Där återfinna
vi sedlighetsmunkar och dito nunnor, hos vilka livets träd förtorkat, och som
därför skärskåda ungdomsproblemet ur den gråsprängda knarrighetens synvinkel.
Där finnas reaktionärer i största allmänhet, som utnyttja tillfället att
med statsmakternas hjälp söka åstadkomma en andlig likriktning av ungdomen
såsom ett led i deras strävanden att likrikta hela folket. Där finns slutligen
folk, som ha glömt sin egen ungdoms förvillelser och suggererat sig själva till
tron att allting var så annorlunda, så mycket bättre, när de själva voro unga. _

Jag tänker inte inlåta mig på att närmare katalogisera dem, som bidragit
med inlägg mot ungdomens »förvildning». Med litet inre rannsakan kunna dessa
herrar och damer säkerligen själva konstatera, var de höra hemma. Jag skall
emellertid ge några exempel på de skräckmålningar ur ungdomens liv, som
kritikerna levererat under debattens gång. De äro nämligen utomordentligt belysande
för vilka motiv och känslor, som behärska den klankande skaran. Jag
lämnar därvid Tvååkersprästen åt sitt öde. Hans utsvävningar ha ju beretts
den äran att komma in i riksdagstrycket, där de för evärdeliga tider komma
att stå som ett praktfullt monument över mänsklig intolerans och oförståelse
inför vår tids utveckling. Jag nämner i stället några andra exempel, som också
förtjäna äran att förevigas i ett riksdagsprotokoll.

En doktor yttrade nyligen i en debatt örn ungdomsfrågan: »På dansbanorna
äro de unga, varma, brunstiga upphettade kropparna hårt tryckta mot varandra.
Folkparkerna tjäna som marknad för ungdomens sexuella exploatering. . .»
Det måtte sannerligen lia varit påfrestande för den gamle doktorn att betrakta
denna »liderliga scen». Hur han kunnat så noga analysera känslorna hos de
unga dansande är ganska ofattbart. En socialdemokratisk talare i samma debatt
yttrade träffande nog: »Skulle jag få så otrevliga kiinslor av dans sorn doktor
X, så skulle jag aldrig våga närma mig en dansbana.»

Diakonistyrelsens bekanta undersökning, betitlad »Folkmoral och nöjesliv»,
innehåller också en del verkligt praktfulla uttalanden. En Norrlandsläkare har
där yttrat: »Visserligen bör man icke lägga dessa företeelser efter politiska linjer.
Men efter socialdemokratiska sommarting brukar härstädes så gott som
alltid följa en kraftig stegring av gonorréfrekvensen.» Den reaktionära bockfoten
sticker tydligt fram. Någon bevisning för påståendet anser sig tydligen
inte läkaren behöva prestera, och diakonistyrelsen sväljer osmakligheten utan

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1042 f. m.

Förbättrad, ungdomsvård m. m. (Forts.)
minsta reservation. En annan läkare förklarar: »Pojkarna redan i skolans lägre
klasser öva otukt med. yngre kvinnliga medlärjungar. De tycks vara en vanlig
uppfattning, att flickan är vuxen att gå på vitt så fort lion konfirmerats.
Hon hade då gärna sin konfirmationsklänning på, när hon gjorde sina första
sexuella erfarenheter.»

Detta är rena pornografin. Det bör i detta sammanhang påpekas att ingen
enda av de av diakonistyrelsen uppbådade lärarna har kunnat verifiera något
sådant fall, som denna läkare påtalar. Tydligen är det hela en produkt av
läkarens smutsiga fantasi.

Det berättas också i diakonistyrelsens broschyr, att en präst har gått på inspektion
i buskarna och avslöjat fruktansvärda ting: Han skildrar hur paren
försvinna in bland buskarna vid dansbanan, och han förklarar: »Vid besök på
platser följande förmiddag var det inte svårt att se spåren i dansbanans omgivningar.
»

Till slut några citat ur denna utredning, som blottar hela det reaktionära innehållet
i anklagelserna mot ungdomen. Det är åter igen läkare, som tala: »Örn
ungdomen iklädes en sund fattigdom, vore mycket vunnet i rent moraliskt
avseende.» En annan säger: »Åttatimmarsdagen passar ej ungdomen, som behöver
sysselsättning 15—16 timmar för att ej hinna gå sysslolös och driva.» En
tredje säger: »Den konstgjorda lagstadgade sysslolösheten i form av alltför beskuren
arbetstid torde bilda det verkligt solida underlaget för den moderna
nöjesindustrien.»

Mera behövs sannerligen inte för att karakterisera hela den stort upplagda
aktionen mot ungdomen. Den har ett reaktionärt ursprung. Den vittnar örn en
fullständig oförståelse för var tids ungdom. Den riktar sig framför allt mot
arbetarungdomen, mot folkparkerna, dessa stolta skapelser av arbetarhänder,
som bilda kulturcentra i landsorten. Lägger man härtill alla de mer eller mindre
öppna antydningar som gjorts, att fritid och goda förtjänster skulle vara
orsakerna till den påstådda förvildningen, förstår man klart, vems ärenden de
herrar och damer gå, som satt sig till domls över ungdomen.

Vår tids ungdom är en produkt av ett helt annat utvecklingsskede än forna
tiders ungdom. Denna uppenbara sanning borde kritikerna vara på det klara
med. Nutidens ungdom har helt andra intressen och ideal än förra seklets
ungdom. Det skall därför aldrig lyckas att vrida utvecklingens hjul tillbaka.
När man som herrar Hallén och Hedlund i Östersund talar örn att hemmen
som fostrande och sammanhållande krafter i hög grad försvagats och föräldraauktoriteten
nedbrutits, skola de aldrig föreställa sig, att de med tvångsmedel
skola kunna föra utvecklingen bakåt. Den gamla patriarkaliska hemmamiljön,
där familjefadern hade rätten att utdela husaga och där liela familjen
samlades kring Luthers postilla, är ett förgånget skede och kommer icke
tillbaka, vad man än företar sig. Försöken att få det dithän äro reaktionära
och därför dömda att misslyckas. Att brottas med en ny tid är lika fåfängt
som Don Quijotes kamp mot väderkvarnarna.

Med den allmänna utvecklingen har självfallet följt en utveckling av nöjeslivet.
Men är nu detta nöjesliv så avskräckande i jämförelse med forna tiders?
Är kulturen vid folkparkernas dansbanor sämre än vid forna tiders logdanser,
där kniven ofta satt löst i slidan? Vad ligger det för skillnad till arten mellan
forna tiders cancandanser och Carmen Mirandas bom-cica-bom? Det är
löjligt att påstå, att ungdomen skulle bli mera sedligt förvillad av att lyssna
till Alice Babs än till en revysångerska från förra seklet.

Vi kommunister äro de första att erkänna, att det finns ungdomsproblem,
men detta är problem, för vilkas tillvaro ungdomen inte kan klandras. Ungdomsbrottsligheten,
som spelat en så stor roll i denna diskussion, har andra

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
orsaker än de som angivas av motionärerna i riksdagen och andra. Everödsbarnen,
som begingo det ruskiga mordet på en gammal kvinna, gjorde det
därför att de behövde mat. Många stölder begås av samma orsak. Ofta är det
också dåliga förhållanden i hemmen, usla bostäder och stor fattigdom, som driva
ungdomen ut på brottets bana. Det är dessa orsaker som måste elimineras,
örn man skall få slut på brottsligheten.

Att kringgärda ungdomen med statliga tvångsföreskrifter kommer endast
att göra ont värre. Många av de förslag, som ställts i samband med debatten
örn ungdomen, bära hjälplöshetens kännemärke, vilket är en följd av att man
inte vågat röra vid de verkliga orsakerna till brottsligheten. Man vill ha
restriktioner på nöjeslivet för ungdomen, förbud för ungdom under 16 år att
besöka nöjestillställning med dans efter kl. 9 på kvällen, mindre samhällen
skulle få sina nöjestillställningar ransonerade, passerkort med foto och födelseår
för ungdom i åldern 16—20 år skulle införas, ungdom under 16 år skulle
inte få vistas utom hemmet efter kl. 9, förbud mot chokladautomater skulle
genomföras, såsom yrkas i en motion här i riksdagen, etc.

Detta är bara några av de hugskott, med vilka man tror sig kunna »komma
tillrätta» med ungdomen. Man vill genomföra en andlig likringning av ungdomen.
Jag anser, att detta är en förolämpning mot den svenska ungdomen. Det
är ett underkännande av dess förmåga att ta vara på sig själv genom de stora
folkrörelsernas många ungdomsorganisationer..

Nej, detta är inte vägen! Det är ingen lösning på ungdomens problem. Ge
ungdomen ordentligt arbete! Ge den möjlighet att försörja sig och inte bara
det — jag vill särskilt understryka detta — ge den betalt så att lönen också
räcker till nöjen! Ge ungdomen möjligheter till vidareutbildning! Ge den en
fritidssysselsättning som tilltalar deni

Upplåt snygga och trevliga samlingslokaler! Och framför allt — skapa social
trygghet överhuvud taget för ungdomen, så att den får ett ljusare framtidsperspektiv,
och man skall komma ifrån dessa meningslösa och ofta dumma
diskussioner örn »ungdomens förvildning».

Herr talman! Då utskottet som jag tidigare framhållit rensat upp med de
värsta vanföreställningarna kring ungdomen och dess liv och föreslår en utredning,
som man ju ingenting kan ha emot, ber jag, i förhoppning att^ denna
utredning skall skötas på ett förnuftigt sätt, med vad jag har anfört få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Åqvist: Herr talman! Då det gäller den stora och viktiga frågan örn
vårt folks ungdom, synes detta ämne röna ett mycket stort intresse. Samhällsfrågorna
på alla områden äro mycket mera omfattande än någonsin tidigare,
och de omfatta nu även ungdomtevården. Samhället har i stort sett försummat
att till den halvvuxna ungdomen efter skolåldern räcka det stöd och. den vägledning,
som de alla äro i så stort behov av. Den andliga och moraliska lyftning,
som den behöver, har ej bibringats den.

Utskottets uttalande, att våra dagars ungdom icke är sämre än tidigare
generationers ungdom, är i många hänseenden och kanske i stort, sett riktigt,
men då utvecklingen på många andra områden gått framåt och vår materiella
och andliga kultur stigit, borde ju också ungdomens utveckling följa med. Örn
vi jämföra med gångna tiders förhallanden mäste vi erkänna, att de stora
folkrörelserna, såsom frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen, arbetarrörelsen, alla
på var sitt område grepo om ungdomens intressen, och. dessa rörelser kunde
ge den entusiasm och mål att arbeta för. Livet fick därigenom för ungdomen
ett rikare innehåll. Numera är det huvudsakligen idrottsrörelsen, som förmår

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
ta hand om ungdomsintresset, och de fria folkrörelserna utöva givetvis fortfarande
sin dragningskraft på ungdomen.

I många avseenden är ungdomen nu överlägsen tidigare generationers, såsom
i fråga örn fysisk utveckling, kunnighet och i vissa fall bättre utbildning.
Kunskapsbegäret är stort. Därom vittnar bland annat kravet på ökad yrkesutbildning,
vilket på långt när icke kan tillfredsställas, likaså studieverksamheten
och anslutningen till korrespondensinstituten, de högre skolorna etc.
Allt detta vittnar örn kunskapstörst och önskan att leva ett rikare själsliv.

Den fritid, ungdomen numera förfogar över i långt större utsträckning
än tidigare, _ kan icke av ungdomen nyttjas till utbildning och sunda nöjen
såsom önskligt är, och någon egentlig vägledning ges icke ungdomen i dessa
avseenden. Ungdomen vill vara verksam och ha någonting att syssla med. Det
är på detta område bristerna framträda mest.

Här har nöjesindustrien haft en god jordmån. Ungdomen har icke heller
haft mycket att välja på. Den har tagit de nöjen, som erbjudits, den ser de filmer,
som visas, den läser den litteratur, som finnes, god såväl som dålig. Den
besöker tivolin och dansbanor för att tillfredsställa sin längtan efter nöjen och
sällskapsliv. Allt detta utövar sitt moraliska och andliga inflytande på den.
Ingen kan undgå att taga intryck av film och litteratur, alldeles särskilt i ungdomsåren.
Frestelser finnas utlagda på ungdomens väg överallt. Nöjeslivet,
som behärskas av ekonomiska vinstintressen och bristande moraliskt ansvar,
kräver sin tribut, och så fördunklas ofta begreppen örn rätt och orätt.

De många framställningar, som motionsvis framförts till årets riksdag i
detta ämne, den livliga pressdiskussionen samt det stora intresse, som kommit
till synes beträffande ungdomens problem, vittna örn gemensamt ansvar inför
dessa problem och viljan att på allvar taga itu med dessa frågor, så
att vi komma fram till bättre förhållanden. Detta är ingen lätt uppgift, ty det
torde knappast finnas något område så svårbedömligt som ungdomsproblemens,
men med de goda krafter, vårt folk förfogar över, och det stora intresse,
ungdomen själv visar, skall det lyckas.

Det utskottsutlåtande, som föreligger, vittnar örn att utskottet med stor omsorg
gått till behandling av dessa motioner. De många remissyttrandena påtala
nuvarande missförhållanden och ge i flera fall anvisningar på åtgärder,
som böra vidtagas.

Utskottets eget yttrande är positivt och präglat av verkligt god vilja att
komma tiH rätta med problemen. Utskottet anser Hacket riktigt, att tyngdpunkten
måste läggas på positiva åtgärder, men även i vissa fall på restriktiva.
I likhet med utskottet anser även jag, att man noga bör sätta sig in i ungdomens
förhållanden, söka ge den hjälp till självhjälp för att bygga upp sin
framtid.

Ungdomens naturliga behov av nöjen måste tillgodoses och tyngdpunkten
måste läggas på positiva åtgärder, men även i vissa fall på restriktiva sådana
och förbättrad ungdomsvård. Jag instämmer i utskottets uttalande, att man i
fortsättningen som hittills bör bygga på det frivilliga, personliga arbetet inom
våra stora folkrörelser, vars ungdomsarbete bör effektivt stödjas av samhället
såväl ekonomiskt som moraliskt, och vidare att samlingslokaler, hemgårdar
och studiehem med samhällets hjälp ordnas. Jag vill samtidigt särskilt understryka,
att åtgärder vidtagas för att i större utsträckning bereda möjligheter
till yrkesutbildning i yrkesskolor eller obligatorisk undervisning i praktiska
yrken efter slutad folkskola och för övrigt att ungdomen beredes tillfälle att
komma i förvärvsarbete så fort som möjligt efter slutad skolgång. Landsbygdens
ungdom bör beredas större möjlighet att genomgå folkhögskolor och eko -

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
nomiskt bistås för att begåvad ungdom måtte få tillfälle till den högre skolbildning,
som städernas ungdom nu lia lättare tillgång till.

Kontrollåtgärder vid dansbanor och vid restaurangdansen bör det väl icke
vara några större svårigheter att ordna.

Det är givetvis angeläget att ur ungdomsvårdens synpunkt söka motverka
den smakförskämmande pressens inflytande. Örn vår tidningspress har en rätt
inställning till dessa frågor, borde den medverka till att ordna den kritik,
som är erforderlig mot en del dålig kolorerad veckopress på ett sådant sätt,
att denna försvinner.

Stödjandet av högtstående svensk filmproduktion skulle säkerligen ge större
möjligheter till framställandet av god svensk film.

Med ett tack till utskottet för dess utlåtande ber jag få yrka bifall till dess
hemställan, att dessa frågor för utredning hänskjutas till 1939 års ungdomsvårdskommitté,
men vill understryka vad utskottet uttalar i sin motivering,
att ett tillräckligt antal representanter för ungdomsorganisationer och
insatta i ungdomsfrågor måtte tillföras kommittén ävensom att föreliggande
motioner böra bli föremål för ett särskilt betänkande och ej sammanföras med
utredningens blivande förslag örn åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten.

Herr Sundqvist: Herr talman! Det kan synas omotiverat att nu debattera
de frågor, som raden av förevarande motioner aktualiserat. Behandlingen i
utskottet har ju också lett till det resultatet, att ett enhälligt utskott förordat
framställning till den kommitté, som redan tillsatts för ungdomsvårdsfrågor.
Mot denna hemställan kunna — såvitt jag förstår — inga vägande anmärkningar
göras.

Att jag likväl tillåtit mig att begära ordet beror dels därpå att jag tillmäter
dessa frågor en utomordentligt stor vikt (jag har nämligen bl. a. den uppfattningen,
att en hel rad av angelägna uppgifter i vårt svenska samhällsliv
beror av den omsorg, vi nu kunna ägna den uppväxande generationen), och dels
därpå att jag tror, att det kan ha en viss betydelse, att till utskottsutlåtandet
fogas några kommentarer.

Jag vill då först uttala min tillfredsställelse över att utskottet tydligen bemödat
sig örn att undvika allmänna reflexioner och uttalanden om ungdomen i
gemen. Det finns nämligen — enligt mitt förmenande — ingenting som så
snedvridit och därmed skadat den nödvändiga diskussionen om ungdomen och
den innevarande andliga krisen som allmänna deklarationer örn ungdomens
förträfflighet respektive förfall. Yad som orsakat den omfattande diskussionen
och — såvitt jag förstår — även motiverat flera av de motioner, som väckts
i denna fråga, är en rad konkreta företeelser och förhållanden, i främsta rummet
ungdomsfylleriet, ligabrottsligheten och den sexuella lösaktigheten. Det
är dessa företeelser, begränsade till endast vissa kategorier inom ungdomen,
som det i första hand gäller, och det är dessa företeelser, som omedelbart påkalla
åtgärder och ingripanden. Frågan om vilka åtgärder som härvid kunna
och böra komma i fråga, har nödvändiggjort en undersökning rörande de förhållanden,
som närmast kunna anses vara den egentliga anledningen till missförhållandena.
Utskottet har antytt flera. Jag tror, att de i stort sett kunna
återföras på tvenne: det försvagade heminflytandet och det abnormt ökade inflytandet
på ungdomen från den s. k. nöjesindustrien. Är detta riktigt — jag
tror, att det skall vara svårt att jäva det påståendet —- förskjutes problemet i
fråga örn ungdomen till hemmet och samhället. Jag menar, att förhållandena i
ungdomsvärlden i stor utsträckning betingas av att föräldrarnas förmåga och i

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
många fall också vilja att bära omsorg och ansvar för barnens utveckling betydligt
minskats._ Samtidigt utsättas de unga för de mest raffinerade inflytelser
från en nöjesindustri, vars väsentliga intresse är ett hänsynslöst profiterande
på ungdomens nöjesbehov.

Med denna syn på situationen blir problemet nied nödvändighet det dubbla:
ett förnyande och ett fördjupande av föräldra- och heminflytandet och ett begränsande
av det inflytande, som utövas, framför allt, genom nöjesindustrien.
Den första uppgiften är givetvis av sådan art, att den icke kan lösas vare sig
genom lagar eller andra statliga åtgärder. Att samhället i största utsträckning
bör underlätta möjligheterna för föräldrar att skapa drägliga hem åt sina
barn är för mig en självklar sak. Åtgärder mot trångboddhet synas mig vara en
betydande och_ framskjuten ungdomsfråga. Det är emellertid ett problem för
sig. Vad jag vill rikta uppmärksamheten på är, att vi uti en i allmänhet oanad
utsträckning för närvarande äro beroende av de andliga krafter och det andliga
inflytande inom vårt folk, som kunna väcka till liv ny ansvarskänsla och ny
omsorg om de unga i hemmet. Då jag på detta sätt skjuter frågan om hemmens
inflytande i förgrunden, betyder detta icke, att jag underskattar betydelsen av
andra uppfostrarfaktorer. Den roll, som t. ex. skolan spelar, kan mot bakgrunden
av det försvagade heminflytandet icke överskattas. Jag tror också, att
ungdomsorganisationer den dag som i dag är utföra ett ungdomens eget uppfostrararbete,
som gör dem förtjänta av särskild uppmärksamhet och ett rättvist
stöd från samhällets sida. Jag tror emellertid icke, att vare sig skola eller
ungdomsorganisationer kunna råda bot på den skada, som de unga människorna
åsamkas genom en försummad eller snedvriden uppfostran i hemmet.

Den andra punkt, i vilken här berörda problem bottnar, är, såsom jag nämnt,
det industrialiserade nöjeslivet. En nyligen på föranstaltande av diakonistyrelsen
gjord undersökning — en undersökning, som i tidigare inlägg under denna
debatt berörts — ställer ifrågavarande förhållanden i en mycket gräll belysning.
Jag ber att få erinra om att den bok, som samlat ifrågavarande uttalanden, i
huvudsak innefattar referat och citat av uttalanden utav läkare, präster, socialarbetare
och andra. Det är uppenbart — jag säger det med anledning av
vad som nyss från denna plats sades med adress till diakonistyrelsen — att
diakonistyrelsen icke kan göras ansvarig för innehållet i de meddelanden, som
lämnats av dessa kategorier ungdomsvårdare.

Jag ber också att i detta sammanhang få erinra om att i utlåtandet refereras
ett yttrande över ifrågavarande motioner från Stockholms stads barnavårdsnämnd.
Den säger på följande sätt: »Nämnden fäster uppmärksamheten på tilltagande
ungdomsfylleri och ökad ungdomsbrottslighet och påkallar åtgärder
för ''sanering av den offentliga dansen’ samt uppmärksamhet på det förflackande
inflytande, som utövas av filmen i dess sämre former samt av den lågt
stående nöjesläsning, som bjudes ungdomen i den allt rikare flödande veckopressen.
»

Det är svårt att vid läsandet av dessa auktoritativa uttalanden kunna komma
till något annat resultat än att restriktiva åtgärder på detta område i viss
utsträckning äro ofrånkomliga. Det kan t. ex. omöjligen anses försvarligt, att
tredje klassens^ nöjesetablissemang, ett tivoli, en dansbana el. dyl., skall vecka
efter vecka, månad efter månad få verka förflackande och förödande på ungdomsgenerationen
i en hel socken. Det kan icke heller anses försvarligt, att undermålig
utländsk film blir, därför att den är billigast, den film, landsbygdens
ungdom huvudsakligen uppbygges med. Det måste också i detta sammanhang
sägas ut, att i vida kretsar bland vårt folk erfar man såsom en orättvisa, att
medan skolböcker och annan nödvändig litteratur är belagd med omsättningsskatt
förströelsetidskrifter av milt sagt tvivelaktigt värde äro skattefria.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)

Jag ansluter mig i princip till den meningen, som flerstädes gjort sig gällande,
såväl i utlåtandet som i motionerna, att positiva åtgärder i första rummet
böra vidtagas. Jag kan emellertid icke med vetskap om de förhållanden, som
på olika sätt här äro bestyrkta, undgå att anse det nödvändigt att på vissa särskilt
uppmärksammade punkter tillgripa restriktiva åtgärder. I detta sammanhang
vill jag erinra örn att den föreliggande situationen i viss mån kan anses
jämförlig med situationen i nykterhetsavseende, innan vår nuvarande nykterhetslagstiftning
kom till. Det fanns också då folk, som menade, att positiva
åtgärder, t. ex. upplysning och stöd åt nykterhetsorganisationerna skulle vara
tillfyllest. Jag gissar, att vi säkerligen äro överens örn att med allt värdesättande
av de positiva insatserna till nykterhetens främjande vi ändå icke vilja avvara
de restriktiva bestämmelser, som nu tjäna folknykterheten.

Med vad jag anfört har jag, herr talman, velat ge uttryck förnämligast åt
en viss grundsyn på föreliggande problem, som, såvitt jag förstår, icke principiellt
skiljer sig från den grundsyn, som fått uttryck i utskottsutlåtandet.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr förste vice talmannen Magnusson.

Herr Hoppe: Herr talman! Då utskottets grundsyn på föreliggande fråga
överensstämmer med de synpunkter, som undertecknad och mina medmotionärer
lagt på frågan, har jag först och främst att tacksamt ansluta mig till utskottets
utlåtande. Det är emellertid ett par önskemål, som jag vid sidan av
utlåtandet mycket gärna vill via riksdagsprotokollet få sända med till en
eventuell utredning.

Innan jag kommer fram med dessa mina önskemål, skall jag emellertid säga
ett par ord i anledning av herr Senanders anförande. Herr Senander vände sig
i sitt anförande uppenbarligen icke mot vad som sagts i motionerna utan mot
vad som förekommit i vissa pressalster. I varje fall tror jag mig våga säga,
att den motion, som jag närmast är ansvarig för, icke på något sätt drabbas
av herr Senanders kritik. Jag tar mig friheten att citera ett par ord ur vår
motion. Vi förklara: »Det torde kunna hävdas, att det är lika orättvist som
opsykologiskt att Hanka och klaga på ungdomen av i dag. Det finns i själva
verket så mycken vaken, stilig och ansvarskännande ungdom — den är ett det
bästa löfte för framtiden. Det bör nog sägas ifrån, att vår ungdom i stort sett
väl kan mäta sig med och delvis är bättre än en gången tids ungdom.- — Det
är klart, att det finns även mindre god ungdom, ej få unga, som kommit på
glid eller äro i fara att komma på glid, men helt säkert utgöra dessa blott ett
mindretal av vår tids ungdom.» När man läser vidare i vår motion, framgår
det klart, att vad vi önska icke i första hand är, att samhället skall slå in
på restriktiva vägar utan genom positiva åtgärder stödja ungdomens och folkrörelsernas
eget arbete för ungdomen.

Och så till de särskilda önskemålen från min sida, när det gäller en eventuell
utredning! När ungdomsproblemet skall tagas upp på fullaste allvar,
synes det mig vara oklokt, örn man skulle gå tillväga så, att man blott dryftar
vilka åtgärder som kunna vidtagas till förmån flir den ungdom, som slutat
skolan — folkskolan eller vad det nu må vara. Man måste enligt min mening
sätta in på ett mycket tidigare stadium. Våra psykologer tyckas vara ense örn
att de första sju levnadsåren på ett alldeles särskilt sätt
tydelse för människorna, för vad det skall bli av dem. Man menar, att under
de första sju levnadsåren grundläggas karaktär och livsriktning. Örn det
verkligen är så — jag tror för min del icke, att någon kan bestrida riktigheten
av detta påstående -— då borde det vara ett samhällsintresse av första ord -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
ningen att söka ge barnen under förskoleåldern den allra bästa ledning och
fostran. I vårt land har man, i motsats mot i flera andra länder, icke, såvitt
jag förstår, fått upp ögonen för denna sida av ungdomsproblemet: barnens i
förskoleåldern fostran. För mig är det klart, att ungdomsproblemet kommer
nian aldrig att kunna bemästra, förrän samhället genom att engagera sig i
barnträdgårdsarbete o. dyl. ger hemmen och föräldrarna all den hjälp, som
kan lämnas för att hos de små locka fram det allra bästa.

Det andra önskemålet, som möjligen kan sägas ligga i någon mån vid sidan
av föreliggande motion: skolans, enkannerligen folkskolans fostrargärning
måste på allt sätt accentueras och ges allt tänkbart stöd. Aiv statsfinansiella
skäl har man emellertid funnit det nödvändigt föreskriva, att antalet elever i
klasserna skall väsentligen ökas. Genom en sådan åtgärd är man faktiskt på
väg att sänka folkskolans standard. Det finns ingen möjlighet ens för den
mest nitiske lärare att vare sig i fråga om kunskapsmeddelande eller fostran
ge en klass på, låt oss säga, 35 elever lika mycket som han kan ge en klass på,
låt oss säga högst 30 elever. Jag menar alltså, att i fråga örn ungdomens fostran
är det en ytterst betänklig åtgärd att höja antalet elever i skolklasserna.
Det är min livliga förhoppning, att utredningen av ungdomsproblemet skall
säga ifrån att vill man låta hänsyn till ungdomens bästa vara avgörande vid
bestämmandet av klassernas storlek, skall man så snart som möjligt gå in för
att avsevärt sänka antalet elever i skolklasserna.

Ett ord till sist örn den motion, som avlämnats här i kammaren av herrar
Hallén och Hedlund i Östersund, ett ord för att motivera nödvändigheten av
att kommunerna få medinflytande i fråga örn reglerandet av nöjeslivet i en
kommun. _ I den stad, där jag verkar, ha vi ett verkligt förnämligt strandbad,
beläget cirka 3 kilometer från den egentliga staden. Detta strandbad är en
kär tillflykts- och rekreationsort alldeles särskilt för bygdens befolkning. För
något år sedan anhöll en tivoliägare om tillstånd att driva tivolirörelse vid
detta strandbad, Varamobaden. Magistraten avslog framställningen, länsstyrelsen
avslog där anförda besvär och länsstyrelsens avslag överklagades hos
Kungl. Maj:t. Innan ärendet avgjordes, hade fastighetsägarna på platsen,
stadsfiskalen, hälsovårdsnämnden, förste provinsialläkaren, drätselkammaren i
staden, stadsfullmäktige, magistrat och länsstyrelse avstyrkt bifall till besvären.
Alltså en enhällig folkopinion, stödd av magistrat och länsstyrelse, som
sade ifrån, att man absolut icke ville ha ett tivoli vid Varamobaden, och detta
därför att man befarade, att det skulle komma att förvandla denna ljuvliga
rekreationsort till ett nöjescentrum. Kungl. Maj:t återförvisade ärendet till
magistraten och resolverade, att Kungl. Majit fann, att skäl till avslag icke
förefunnits. Jag har tagit mig friheten anföra detta, för att det skall slås
fast, att en kommun, i varje fall en stadskommun på grund av gällande lagstiftning
tycks stå fullständigt rättslös gentemot den moderna nöjesindustrien.
En kommun kan, synes det mig, icke freda en plats, som i denna nervösa och
jäktande tid så väl behövs som rekreationsort. Det synes mig vara hög tid, att
någonting göres för att kommunerna skola få medinflytande då det gäller
nöjeslivet för att skydda sig själva och bevaka sina medlemmars möjlighet till
vila och rekreation och deras rätt att på bästa sätt använda sin fritid.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hyling: Herr talman! Den debatt, som försiggått här i landet under
vintern och vårmånaderna, har varit ganska livlig. Man har på flera håll i
debatten kunnat se och höra, att man gärna vill ställa vår tids ungdom i sämre
dager än någon tidigare ungdomsgeneration. Jag tror, att vi icke längre skola
fortsätta att debattera, huruvida ungdomen är bättre eller sämre. Det finns

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
nämligen ganska många belägg för att ungdomen även tidigare haft fel och
brister. Jag skall tillåta mig att meddela något, som ger belägg för mitt påstående.
När t. ex. Gustav Vasa på sin tid, alltså på 1500-talet, på Distingsmarknaden
mötte Upplands bönder, förebrådde han dem för att de uppfostrade
sina barn till självsvåld, laster och brott, så att de räddes varken för Gud
eller föräldrar. Det är ett ganska auktoritativt uttalande redan på 1500-talet.
Något längre fram i tiden, närmare bestämt 1898, arbetade här i landet en
kungl, kommitté, som avlämnade ett märkligt betänkande med förslag till ny
barnavårdslagstiftning, och i ingressen till sitt betänkande skriver den kungl,
kommittén följande: »Brottsligheten bland de unga i vårt land synes vara i
hotande tillväxt.» Båda dessa yttranden anser jag vara av det värde, att nian
numera borde kunna skrinlägga talet örn huruvida ungdomen för närvarande
är bättre eller sämre. Varje ungdomsgeneration har naturligtvis att brottas
med sina speciella svårigheter i den tidsmiljö, som ungdomen befinner sig i.
Vi kunna aldrig komma ifrån att den tidsmiljö, som nu finns, är nog betydligt
besvärligare för ungdomen att leva i än tidigare tidsmiljöer. Vi leva i en
brytningstid, betydligt kraftigare än någonsin tidigare. Vi kunna bara tänka på
exempelvis, hur vårt samhälle under de sista årtiondena förändrat struktur. Det
har blivit större materiella möjligheter även för ungdomen. Det är enbart glädjande,
att människorna här i landet ha fått det bättre materiellt sett, men man måste
samtidigt göra den reflexionen, att detta förhållande, att ungdomen i mycket
tidig ålder kommer upp till inkomster, som den har möjlighet att använda
nästan uteslutande för sitt nöjes skull, innebär en viss fara. Det har blivit
något, som på ett eller annat sätt har kommit in i det allmänna medvetandet,
att unga människor slippa ifrån att göra rätt för sig i sitt eget hem. Far och
mor tycka många gånger, att det är hårt att behöva taga ifrån ungdomen en
liten inackorderingsavgift. Modern arbetar själv så mycket för sina barn, att
barnen själva släppa kontakten med hemmet i förtid. Med andra ord torde
man kunna säga, att familjen har förlorat greppet över de unga. Hemmet har
mer eller mindre blivit en modern pensionatsrörelse, dit barnen komma på
kvällen för att äta och för att sova. Något annat sammanhang med hemmet
finns tyvärr i många familjer icke. Man har tidigare talat om att föräldrarnas
auktoritet är satt på avskrivning, och det är bara att konstatera faktum i det
fallet.

I en motion, avlämnad vid årets riksdag, anföres, att det svenska samhället
icke är värre för ungdomen nu än förr, snarare betydligt bättre. Jag skulle
vilja understryka riktigheten av detta från en synpunkt sett. Samhällets sociala,
hygieniska och tekniska utformning är nu betydligt bättre än tidigare.
Det räcker emellertid enligt mitt förmenande icke enbart med att få ett materiellt
gott samhälle. Det måste också finnas något annat, något som det
unga släktet har möjlighet att bygga på och taga hänsyn till. Förr funnos
icke alla de faromoment, som finnas nu. Man skall icke förvåna sig över att
ungdomen i detta samhälle har ganska svårt att finna sig till rätta.

Vi ha tidigare i dag talat om hemmens betydelse, och jag skall icke upprepa
det. Jag vill endast understryka, att trångboddheten naturligtvis är
något, som måste sägas vara upptakten till mycket av det som för närvarande
sker inom ungdomsvärlden. Trångboddheten har ju närmast framkommit av
den anledningen, att man Ilar velat förbilliga hyrorna, men är det icke på det
sättet, att priserna på dessa våningar ändå icke ha sjunkit utan snarare
stigit, vilket väl beror därpå, att människorna i detta materialistiskt goda
samhälle ha fått sina vanor så högt uppskruvade, att de tänka mera på modernHeter
och lyx än på utrymmet i ett hem. Jag tror, att man, för att få

Andra kammarens protokoll 10Ji2. Nr SO. 2

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
någon rätsida på problemet, där måste lägga en av huvudanledningarna till
vad som för närvarande sker inom ungdomsvärlden.

Det förhåller sig ju på det sättet, att det dock är fostran i hemmet, som
skall bli det viktigaste för framtiden. Den fostran, som ges i ett gott hem,
blir i alla fall grunden för att kunna trivas även i det större hemmet, i fosterlandet.
Det är ju i hemmet, som den unga människan skall lära sig att skilja
mellan rätt och orätt. Nog måste man säga, att det i vissa fall är på det sättet,
att unga människor numera icke från sitt eget hem ha fått en klar skiljelinje
mellan rätt och orätt. Närmast synes man taga ställning till rätt och orätt
med en axelryckning, och så får det bli det avgörande i sammanhanget. Hemmen
äro icke blott av betydelse för ungdomen, så länge den växer upp och
fostras i hemmen, utan hemmen ha också sin stora uppgift att fylla för
hela samhället och dess utformning.

.Tåg vill för min del klart och tydligt säga ifrån, att den ungdom, som nu
finnes, i grund och botten är sund och präktig och såsom folkmaterial lika
bra som tidigare generationers ungdom. Som jag tidigare har sagt, herr talman,
anser jag dock, att det i det samhälle, i vilket ungdomen är satt att
leva, finns alltför mycket av nedbrytande krafter, som i viss mån fritt få finnas
till och som tolereras. Ungdomen håller helt enkelt icke emot dessa nedbrytande
krafter, såframt den icke får ett effektivt stöd från samhällets och
de äldres sida. Jag är övertygad om att ifall andra tiders ungdom hade
haft att brottas med samma problem i ett liknande samhälle som vårt, är det
fara värt att ungdomen kanske hade spårat ur eller förvildats i samma utsträckning,
ja kanske i större än nu.

Jag vill också trycka på nödvändigheten av att vi få tillbaka något av
traditionens betydelse, icke blott i hemmen utan i hela samhället. 1920- och
1930-talen ha varit traditionslösa på sitt speciella sätt. Utvecklingsförloppet
har helt enkelt varit febrilt. Det skickas över ungdomen i dag materiella massvaror
för deras lekamliga behov, men det skickas också massvaror på det
andliga området. Det gäller icke blott alster med tryckort inom landet utan
även alster från andra länder. Jag har ofantligt många gånger frågat mig,
varför vi ordna med skyddstullar, som skola ge vårt näringsliv möjlighet att
existera i fortsättningen, men helt och hållet ha glömt bort skyddstullar, då
det gäller att hjälpa den ungdom, som vi ha här i landet, att kunna klara sig
gentemot alla dessa nedbrytande krafter. Det hör kanske icke till saken, herr
talman, men jag kan icke underlåta att starkt trycka på nödvändigheten av
att den utländska propaganda, som nu väller in över vårt land, förr eller senare
underkastas någon sorts kontroll, så att ungdomen icke matas med vad
som helst och framförallt icke sådant, som, örn man läser det ingående, visar
sig innebära ett skändande av vårt land. Det finns också vissa herrar och
damer, som praktiskt taget ha tagit på entreprenad att smutskasta det samhälle,
_ som vi nu leva i. Hur skall ungdomen i vårt land kunna förstå den
uppgift den har att fylla i ett samhälle, där det fritt tillätes vem som helst
att smutskasta ett land på det sätt, som nu tillåtes i vårt eget land.

Jag^kommer, herr talman, sedan in på frågan om vad som kan vara lämpligt,
då det gäller att hjälpa och stödja ungdomen. Det måste här närmast gälla
vad man brukar kalla hjälp till självhjälp. Man måste naturligtvis därvid
räkna med att det skall vara ett positivt uppbyggande arbete. Jag måste dock
från mina synpunkter säga ifrån, att jag icke finner det vara vare sig lämphgt
eller möjligt att bedriva ett positivt uppbyggande arbete innan vi först
fått till stånd vissa restriktiva åtgärder. De som tala örn faran av restriktioner
för ungdomen göra det måhända med tanke på att restriktioner skulle utgöra
huvudparten av vad som skall göras från samhällets sida. För min del

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
talar jag om restriktiva åtgärder med utgångspunkt från nödvändigheten av
ett saneringsarbete, som bör företagas innan man börjar bygga upp något
nytt. Jag tror också, att man från pressens sida skulle kunna få ganska god
hjälp, när det gäller detta arbete. Jag tror ävenledes, att man mer än tidigare
måste försöka få en hämning mot det förlöjligande, som hemmen många gånger
utsättas för. Föräldrar, söm försöka hålla igen, bli dömda icke blott av
sina egna barn utan även av äldre människor som fördomsfulla, trångsynta
och efterblivna. Det vore väl dock på tiden, att det sades ifrån, att det är
ingen trångsynthet och efterblivenhet, att föräldrarna taga hand om det uppväxande
släktet.

Såsom lärare har jag många gånger ställts just inför detta problem, och
jag måste säga, att det har förvånat mig ofantligt, att hemmen i stor utsträckning
förlorat kontakten och greppet över ungdomen. När till exempel
föräldrar komma och be en lärare, att han skall aga barnet, därför att det
gjort det och det i sitt hem, då frågar man sig verkligen hur det är ställt
med föräldraauktoriteten här i landet, när en sådan sak icke kan skötas från
det ställe, där det skall skötas, nämligen från hemmet.

Jag är också, herr talman, fullt övertygad om att man måste få fram en
helt annan livsinställning hos det svenska folket. Därvidlag är det de äldre,
som skola föregå med gott exempel. Jag kan icke underlåta att starkt påtala
den fara, som ligger i det sedeslösa liv, som en stor grupp ungdomar lever i.
Tidigare förefintliga sedliga ideal trampas numera i smutsen och betraktas
av många som gamla förlegade fördomar. Dessa ideal ha dock en gång i tiden
varit av oanad betydelse, då det gällt att skapa nödvändiga förutsättningar
för ett folks andliga, moraliska och fysiska livskraft. Utan en sådan livskraft
går ett folk mot sin egen förintelse. Man talar ju om stärkandet av den inre
fronten, och jag är övertygad örn att en av de viktigaste saker vi ha att tänka
på, när det gäller bevarandet av den inre frontens hållfasthet, är att ge ungdomen
på nytt möjlighet till denna andliga, moraliska och fysiska livskraft,
ty då kommer också livslusten och därmed mening i det arbete, som ungdomen
har. De komma därigenom också att förstå värdet av att göra en insats
för det land, som de själva en gång skola taga i arv. Med dessa värden kommer
ansvarskänsla och pliktkänsla att framstå på ett helt annat sätt än tidigare.

Man bör nog ha klart för sig, att man bör sätta i gång en propaganda på
ett eller annat sätt, helst med tidningarnas medverkan, för denna ändrade livsinställning.
Den livsinställning, som har varit, har gjort bankrutt, och den
måste ersättas av en annan, som kan ge de unga människorna något, som kan
bli ett rättesnöre för deras framtida levnad.

Herr Hoppe talade i sitt anförande om kommunernas medbestämmanderätt.
Jag skall icke taga upp den saken i mitt anförande, men jag måste i likhet
med herr Hoppe starkt beklaga den ställning, som Kungl. Majit intog i det
fall, som tidigare här har berörts, nämligen tivolifallet nere i Motala. Emot
en enhällig opinion gäv Kungl. Maj :t dock denna tivoliägare full upprättelse.
Jag beklagar, att statsrådet Rosander just nu har lämnat kammaren. Det
skulle nämligen vara mycket intressant att av honom få höra vilket skäl som
legat till grund för Kungl. Maj :ts ställningstagande. I konstitutionsutskottet
var jag som reservant med om att yrka anmärkning mot det statsråd, som
hade förfarit på detta sätt. Vi togo emellertid icke upp saken till debatt under
dechargen, därför att det kunde anses lämpligt att i stället framföra den
i denna debatt.

Anledningen till att jag i dag tar upp frågan är, att just nu föreligger cn
liknande framställning från cn församling i västra Sverige, nämligen Västra

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)

Tunhem. Där ha samtliga institutioner avstyrkt ungefär samma tillställning,
som tidigare här varit på tal. Dessutom har en petition, undertecknad av över
700 församlingsbor, gått in till Kungl. Majit med begäran, att Kungl. Maj:t
icke skall tillstyrka mot en enhällig opinion. Det hade varit av stort värde,
herr talman, örn vi i dag hade fått höra statsrådets yttrande i saken, eftersom
frågan kan bli aktuell vilken dag som helst inför Kungl. Majit.

Jag måste för min del säga, att det båtar föga att här i landet försöka med
positivt uppbyggnadsarbete, örn man finner, att olika myndigheter och en
hel folkopinion icke på något vis kunna finna förståelse, när frågor av denna
art dragas inför Kungl. Majit. Jag hoppas emellertid, att just detta fall i
Västra Tunhem skall bli upptakten till ett annat bedömningssätt. Jag kan möjligen
förstå, att nuvarande stadgor och ordningsföreskrifter icke ge Kungl.
Maj :t möjlighet till ett annat ställningstagande. Örn så är fallet, förmodar jag,
att riksdagen är villig att gå med på viss ändring av dessa stadgor och ordningsföreskrifter,
så att man kan få ett bättre sakernas tillstånd.

Jag skall därefter också, herr talman, be att med ett par ord få beröra ett
par punkter i utskottets utlåtande. Det gäller närmast talet örn ungdomsråd.
Jag vill för min del klart och tydligt säga ifrån, att från min synpunkt sett skola
icke ungdomsråden framprovoceras ute i de olika församlingarna. Ungdomsråden
böra växa fram, när det finns någon gemensam fråga, där ungdomen i
trakten kan mötas. Att däremot legalisera ungdomsråden på sådant sätt, att
samtliga församlingar skola känna sig mer eller mindre förpliktigade att upprätta
ett ungdomsråd, även örn det icke finns någon för dagen aktuell fråga
för dessa ungdomsorganisationer, är förkastligt. Låt därför ungdomsråden spontant
få växa fram! Då tror jag, att de ha en uppgift att fylla.

Jag skall sedan, herr talman, icke stanna vidare inför denna sak utan vill
endast till sist be att få uttala ett tack till utskottet för att det här har lagt fram
ett utlåtande, som nog av de flesta anses vara acceptabelt. Det är en punkt,
som jag särskilt vill stryka under, alldenstund jag själv varit med som motionär,
och det är några rader på sid. 12 i utskottets utlåtande, där det heter:
»Uppgiften att genomföra en fortsatt samhällelig kontakt i begränsad form
med den ungdom som lämnat skolan, vilken utskottet i annat sammanhang
förordat, synes däremot böra anförtros vederbörande skolstyrelser.» Jag har
för min del just i min motion pekat på nödvändigheten av denna kontakt, och
eftersom den saken nu finnes med i utskottets utlåtande kommer väl frågan att
tagas upp till prövning av 1939 års ungdomsvårdskommitté.

Slutligen skulle jag, innan jag yrkar bifall till utskottets hemställan, vilja
stryka under ytterligare några rader, som lyda: »Då emellertid kommittén»,
d. v. s. ungdoms vårdskommittén, »örn till dess behandling hänskjutas alla de
spörsmål, som beröras i de föreliggande motionerna, skulle få området för sin
verksamhet avsevärt utökat, synes dock böra övervägas örn icke en utökning av
kommittén med representanter särskilt för ungdomsorganisationerna vore påkallad».

Detta uttalande vill jag alltså särskilt stryka under och ber med detta, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Malmborg: Herr talman! Under den debatt som pågått här en god
stund har utskottsutlåtandet, såvitt jag förstår, inte utsatts för någon
starkare kritik. Jag behövde således inte ur den synpunkten uppträda och
försöka försvara vårt utlåtande. Men det kanske ändå kan anses motiverat, att
jag anför några synpunkter i anslutning till detsamma.

För en tid sedan hade jag tillfälle att se en ungdomsutställning i min hemstad.
Den gav en klar och instruktiv bild av arbetet inom våra ungdomsorga -

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
nisatiorter och detta arbetes syftning. Där funnos också några ord präntade,
som utgjorde en appell till oss äldre. Där stod: ungdomen behöver lokaler och
icke gathörn, ledare och icke förledare, förståelse och icke kritik. Vad lokalfrågan
beträffar har ju ett nyligen fattat riksdagsbeslut fört den fram mot
sin lösning. Jag tror, att det var ett mycket lyckligt beslut, men gathörnen
avfolkas inte, därför att man har lokaler, utan vad vi behöva är en intensifiering
av arbetet i de skilda ungdomsorganisationerna. Det är inte minst betydelsefullt
just nu, ty vi ha för närvarande de största ungdomsgrupper vi
någonsin haft i landet.

En fråga av vital betydelse för ungdomsarbetets fördjupande och stärkande
är ledarfrågan, och här behövs onekligen, att statsmakterna ge ett ekonomiskt
handtag för utbildning av ledare. Vi ha inom utskottet haft den uppfattningen,
att denna utbildning bör knytas till de folkhögskolor och övriga
utbildningsanstalter, som höra samman med respektive ungdomsorganisationer.
Vi anse nämligen, att det är värdefullt, att organisationernas särart icke försvagas
eller utplånas. Inte minst viktigt är det att få goda ledare för de ungdomsgrupper,
som lämna skolan redan vid femtonårsåldern, ty örn man kan
få ett grepp just örn dessa grupper, få dem så att säga inom hörhåll, är något
väsentligt vunnet.

Det har under debatten, i de avgivna yttrandena och i motionerna framförts
en ny synpunkt, skulle jag vilja säga, nämligen att man skulle söka få en fortsatt
samhällskontakt med ungdomen, när den slutar skolan. Jag tror, att det är
ett uppslag att taga vara på. Efter vad man vet, har man också i England sökt
följa denna linje, och det har skett med god framgång. Inte minst på denna
punkt behöva vi ett gott samarbete mellan hemmen, skolan och dess lärarkrafter
samt de folkliga ungdomsorganisationerna.

I vårt utlåtande ha vi ju med skärpa understrukit det värde som förbättrad
bostadsvård, arbetsanskaffning, yrkesrådgivning och yrkesutbildning måste
anses ha för en bättre ungdomsvård, men dessa spörsmål ligga på ett annat
plan. De äro så självklara, att man inte behöver orda örn dem, och de kräva
också för sitt förverkligande statligt ingripande. Men vi ha inom utskottet ansett,
att det ungdomsvårdande arbetet i övrigt bör byggas på de fria folkrörelsernas
ungdomsorganisationer och det frivilliga arbetet.

Vi ha i vårt utlåtande sökt betona, att det gäller att gå fram på positiva vägar,
men vi ha därför inte förbisett värdet av restriktiva åtgärder, och det har
ju också här i debatten från flera håll understrukits. I anslutning till såväl
motioner som yttranden ha vi särskilt uppmärksammat den nuvarande ordningsstadgan,
dess bestämmelser och tillämpning. Vi ha därvid kommit till den
ståndpunkten, att denna stadgas bestämmelser lämna mycket övrigt att önska
i fråga om såväl behovssynpunkten som ordningssynpunkten. Vi behöva en mera
restriktiv utformning av denna stadga och en verkligt restriktiv tillämpning
av densamma, inte minst när det gäller tivolinöjen och nöjestillställningar, som
anordnas i privat affärssyfte. Här föreligga sådana missförhållanden, att de
inte kunna få fortsätta. Vad däremot beträffar frågan om tillstånd att bevilja
nöjestillställningar, är det kanske klokast att polismyndigheten allt fortfarande
får ha bestämmanderätten härvidlag. Men det bör klart sägas ifrån i ordningsstadgan,
att kommunerna ha yttranderätt, och denna synpunkt har också
berörts tidigare i debatten här.

Erfarenheten visar, att sprit och dans i förening spela en farlig roll i nöjeslivet.
Det finns vid årets riksdag en motion, där man kräver skärpta straff
för överlåtelse av spritmotbok till minderåriga, ty det är på detta sätt som denna
kategori erhåller sprit. Inom utskottet ha vi haft den uppfattningen, att denna
straffskärpning är verkligt motiverad. I fråga örn restaurangdansen finns

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj i942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
det restriktiva bestämmelser, men här ha de undantag, som skulle få göras, blivit
alltför många. Såvitt man menar allvar med talet örn förbättrad ungdomsvård,
bör man ingripa på detta område, och här böra statsmakterna gå före med
gott exempel. Personligen har jag den uppfattningen, att sprit och dans i förening
utgöra en verklig fara för ungdomens andliga hälsa.

Här i riksdagen har tidigare liksom i pressen diskuterats frågan örn föräldrauppfostran.
Man syftar till en förbättring av hemmen, vilken förbättring jag
också anser önskvärd. Men jag måste säga, att om det problem som avser fostran
av ungdomen är svårlöst, så är väl problemet örn föräldrauppfostran det i
ännu högre grad. Här finns det väl ingen annan effektiv väg att gå än att söka
nå den ungdom som i sinom tid skall få föräldraansvar. Man skall inte helt
glömma bort, att vi dess bättre ha många goda och präktiga hem, där föräldrarna
med all kraft söka ge ungdomen en god vägkost med sig ut i livet. Men
hemmen få ju kämpa en svår kamp mot inflytelser utifrån. Så har det naturligtvis
varit i alla tider, men jag har den uppfattningen, att denna kamp liksom
skärpts, och att de faktorer som inverka utifrån äro flera och starkare nu
än förr. Jag skulle i detta sammanhang vilja betona, att det vore önskvärt, örn
alla ansvarskännande medborgare också kände, att de ha ett uppfostraransvar,
även örn de inte ha föräldraansvar eller äro lärare eller stå i annan uppfostrarställning.
Örn man kände detta ansvar och i ord och handling gåve uttryck härför,
skulle det enligt min mening bli en gynnsammare jordmån för uppfostrargärningen
och en mera fördelaktig atmosfär skapas kring uppfostringsproblemet.
Humanitetsbegreppet, som har den djupaste samhörighet med kristendomen,
står i vår tid i fara att uppluckras. Örn denna utveckling inte kan hejdas,
så är verklig fara å färde. Inte minst ungdomen är utsatt för tidens nedbrytande
krafter, och det gäller för oss äldre att både som medborgare och människor
söka ge de unga allt stöd som kan ges i en svår, hård och påfrestande tid. Samhälleliga
åtgärder kräva också i sin tillämpning en personlig insats, ja, jag vill
säga, något av personligt offer. Hur man än ser på problemet örn ungdomsvården,
så kommer man enligt min uppfattning till den slutsatsen, att det djupast
sett är ett personligt problem. Det gäller att söka bidraga till att fördjupa och
stärka det personliga livet. En sådan strävan står också i god samklang med
syftet att främja en sund demokratisk utveckling överhuvud taget.

Herr talman! Vi ha inom utskottet haft en ärlig vilja att söka komma fram
till ett positivt utlåtande. Jag vågar för min del också tro, att ett riksdagsbeslut
i överensstämmelse med vad som i detta utlåtande föreslås skall vara ett steg
i rätt riktning, och jag ber, herr talman, att i anslutning till vad jag anfört få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Edberg: Herr talman! Alla talare, som hittills yttrat sig i debatten,
ha slutat med att yrka bifall till utskottets hemställan. Man skulle därför kunna
tycka, att debatten varit i stort sett överflödig, och jag skulle inte heller
ha begärt ordet, örn inte ett par yttranden uppkallat mig.

När jag hörde herr Sundqvist framlägga sin syn på ungdomen, kom jag
helt osökt att tänka på Harald Blåtand. -— Det är illa att ungdomen förvekligas
och inte är som förr, lär han lia yttrat på sin ålders dagar — i
varje fall örn man får tro Frans G. Bengtsson och den teckning han ger av den
legendariske danakungen i sin bok Röde Orm. Såsom en av de få i denna kammare,
som ännu inte i åldern fått en god bundsförvant till sin dygd, kan jag
självfallet inte dela herr Sundqvists syn på ungdomen och dess problem, detta
så mycket mindre som klankandet på ungdomen förekommit i alla tider och
problemet örn ungdomen tycks vara det evigaste av alla debattämnen. Herr

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
Ryling gick i sitt anförande nyss tillbaka till Gustav Vasas tid för att visa,
att problemet var precis detsamma då. Jag tror att man kan gå ännu längre
tillbaka. Jag kan lätt föreställa mig, att Adam och Eva, där de sutto utanför
paradisets stängsel, bekymrade skakade på huvudet åt den odågan Kain.
Nå, händelseutvecklingen visade ju att de hade sina rutiga skäl och randiga
orsaker. Sedan har kritiken mot ungdomen fortsatt tiderna igenom, och ofta
har det just varit de, som haft den levnadsgladaste ungdomen, som med tiden
blivit de allra strängaste moralisterna. Klagade sålunda inte den gamle Horatius,
som själv sannerligen inte varit någon kostföraktare, utan sjungit kärlekens,
vinets och glada njutningars lov, över den dåtida ungdomens sedefördärv?
Återfinner man inte hos åtskilliga av världshistoriens moralister, exempelvis
hos en Erasmus Kotterdamus, samma tongångar, och beklagade sig inte
den spanska klassikens mästare Lopez de Vega, som själv varit hjälten i åtskilliga
galanta äventyr, över den unga spanjorskan, som han fann »vid tio år
försänkt i giftastankar, vid tretton moder och vid tjugo mormor»? Jag citerade
nyss Harald Blåtand, och jag kan gott föreställa mig, att den teckning,
som Frans G. Bengtsson gett av honom, är riktig. Anna Maria Lenngren satiriserade
över »tiden, som är helt förvänder mot mina forna ungdomsdar», och
det är som örn man hör herr Sundqvist själv, när man tänker på Esaias Tegnér,
som klagade över »den flärd, som visar sig i en omåttlig hunger efter
nöjen och förströelser, den ingen landets nöd, intet dagens trångmål kan hejda
i sin fart».

Problemet är, som sagt, lika evigt som mänskligheten själv. Det var kanske
dock inte så allvarligt under föregående tider, som moralisterna då tyckte.
Därmed menar jag inte att det skulle lia varit så, som herr Ryling säger,
att det tidigare inte funnits några faromoment för ungdomen. Sådana faromoment
lia säkerligen alltid funnits. Meri problemet är nog inte heller nu så
allvarligt som en av publiciteten omhuldad världsförbättrarröst från Tvååker
och en hel del andra försöka göra gällande.

Det är klart att ungdomens värld nu har sina problem liksom ungdomens
värld alltid haft sina problem. Det är nog också riktigt som utskottet säger,
att den värld, vari ungdomen nu lever, i många avseenden är svårare att
orientera sig i, än vad tidigare varit fallet. Om jag såsom yngste ledamot av
denna kammare i någon mån vill dra en lans för den förkättrade ungdomen,
anser jag givetvis inte därför att allt är väl beställt. Jag anser inte, att man
kan slå sig till ro med armarna i kors och säga som Herren Zebaot i skapelseberättelsen:
»Si, allt är ganska gott!» Det finns åtskilliga nivellerande och
förflackande tendenser i tiden, mycket av mekaniserad glädje som lockar och
drar utan att ge verklig glädje men som i stället kostar så mycket mer i form
av klingande valuta.

Herr Sundqvist och andra talare ha varit inne på frågan örn det moderna
nöjeslivet, men när man hör dessa talare, ställer man sig onekligen den frågan:
var då forna tiders nöjesliv så mycket ädlare och finare än våra dagars?
Dansen borta vid vägen i lördagskvällen har hunnit bli lyrik, den har omgivits
av distansens gloria, medan det s. k. kavajskuttet i Folkets hus och på
Gröna Lund ännu inte fått detta försonande skimmer. Därför framställes den
förra såsom en tämligen oskyldig glädjeyttring, under det att det senare betecknas
såsom sedligt förflackande. Man kan emellertid ställa sig den frågan,
var den moraliska skiljelinjen egentligen går mellan folkdans och swing. Jag
är ganska säker på att det inte var så mycket bättre beställt förr. Den besjungna
kiirleken i snåren var ofta buskerotik av primitivaste slag. Brännvinslitern
hörde lördagskvällen till, oell snusdosan var ett .ytterst användbart tillhygge,
örn man plötsligt fick det infallet att man ville se blod. Nej, det är

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. ni.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
nog inte så, att det satt änglavingar på ungdomen förr i tiden oell att den
fått horn och bockklövar först på sistone.

Det är klart att en sak — det har också påpekats förut under debatten —
som skiljer våra dagars ungdom från den föregående, är den relativt rikligt
tillmätta fritiden. Men man får inte glömma vad denna fritid betytt för ungdomens
fostran. Tack vare den har ungdomen kunnat skola sig själv, tack
vare den har ungdomen fått större möjligheter än tillförne skaffa sig utbildning,
och vi lia fått en bredare elit av ungdom än någon tidigare generation
haft, en ungdom, som smitt andens stål i det frivilliga folkbildningsarbetets
vapensmedja och förvärvat fysisk spänst på idrottsplatserna.

Felet är barn, att inte alla lärt sig att på rätt sätt tillvarata fritiden. Vid
sidan av den naturliga livsglädje, som måste finnas hos all ungdom, finns
åtskilligt av livsångest, otillfredsställdhet, oförmåga att orientera sig i tillvaron
och få ett riktigt grepp därom. Denna livsångest försöka vissa patenterade
världsfrälsare befria ungdomen från genom att förljuga tillvaron och
genom att bjuda ett billigt krimskrams såsom Ersatz för verklig och naturlig
livsglädje.

Men även örn nöjeslivet således bjuder på vissa avigsidor, får man dock
inte glömma bort den sanering som har ägt rum. Folkparkerna, för att nämna
ett exempel, ha betytt oerhört mycket för att få till stånd hyfs och standardförhöjning
när det gäller nöjeslivet. En del oxfordfrälsta författares skräckskildringar
från våra folkparker äro uppenbart överdrivna och oriktiga. Vill
man vara ärlig måste man erkänna att en betydande sanering av nöjeslivet ägt
rum just genom folkparksrörelsen.

Man får inte heller, när man talar om ungdomens problem, glömma det psykiska
trycket i tiden, vilket ju gör att även många äldre lia svårt att finna
en ankargrund i tillvaron. Man skall då inte begära, att det skall vara lättare
för den yngre generationen. Varje ungdom är i ordets egentliga bemärkelse
ett barn av sin tid. Den formas av miljö- och tidsförhållanden. Det är inte
ungdomen själv, som format miljö- och tidsförhållandena. Dessa ha formats av
äldre generationer. Skulden till att förhållandena på vissa punkter kanske
inte äro sådana, som man skulle önska, måste därför ligga hos den äldre generationen,
och de som klanka på dagens ungdom borde ställa sig själva den
frågan: vad ha vi egentligen gjort för ungdomen? Har man inte gjort annat
än levererat klagovisor, då finns det sannerligen inte någon anledning till
förhävelse. Ja visst, man har ju gett ungdomen en hel del välmenta råd. Uppslagsrikedomen
har, när det gällt dessa välmenta råd, varit lika stor som insikten
om problemens verkliga innebörd varit minimal. I stor utsträckning ha
dessa råd gått ut på ett förordande av restriktioner av olika slag. Jag måste
säga att jag blev något förbluffad, när jag här hörde herr Ryling, som började
så bra, sedermera rekommendera restriktioner i den omfattning som han
verkligen gjorde. Det är klart, att man på vissa punkter måste tänka sig
restriktioner, men man får vara mycket aktsam, när man beträder den vägen.
Man måste ha klart för sig, att överdrivna restriktioner ofta utmana en viss
egenskap, inte bara hos ungdomen, utan jag skulle tro hos alla människor,
nämligen en sportig prestationslusta, en önskan att överträda förbuden, och
ju löjligare förbuden och restriktionerna förefalla, desto angelägnare blir man
att överträda dem.

Mångå av de restriktioner, som föreslagits, tillhöra f. ö. det rent löjligas
område. Det har bl. a. talats örn en minimiålder av 18 år för tillträde till biograf,
det har påyrkats strängare censur, för svensk films vidkommande knuten
till manuskriptstadiet, och det har yrkats på förbud för en press, som lider av
det stora felet att den råkar vara illustrerad och försedd med färglagda bil -

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
der. Det har också yrkats att ungdom under 16 år inte skulle få vistas ute
efter klockan 21 utan målsmans sällskap. Och en västkustpräst förvånade nyligen
nationen genom att förklara, att allting nog skulle bli tämligen bra, om
bara familjerna sutte hemma örn söndagarna och dessa dagar gjordes helt fria
från nöjen, utflykter, gästbesök och annat sådant.

Jag skall inte upptaga tiden med någon vidlyftigare katalog över de uppslag,
som framkommit. Jag vill bara slå fast, att den från så många håll visade
omtanken örn ungdomen inte på något sätt står i proportion till förståelsen
för ungdomens sätt att reagera. Debatten har i alltför stor utsträckning,
både när den tidigare förts här i denna ärade kammare och, kanske framför
allt, när den förts från estrader, predikstolar och i press präglats av klichétänkande
och i alltför liten grad av verklighetssyn. Vad som framför allt behövs
är positiva åtgärder, och det är ju också sådana som utskottet i främsta
rummet förordar. För min del kan jag till fullo understryka vad utskottet
säger, när utskottet sålunda förordar anskaffandet av bättre samlingslokaler,
påpekar betydelsen av förbättrad bostadsvård — man måste komma ihåg att
trångboddheten främst bär skulden till den omdebatterade hemmens kris -—■
och vidare förordar åtgärder för arbetsanskaffning, yrkesutbildning och yrkesrådgivning.

Det är alltså en hel del problemkomplex, som här anmäla sig, problemkomplex
som det är utomordentligt angeläget att lösa men beträffande vilka
man inte kan komma någonstans genom att endast taga upp ett detaljproblem
utan vilkas lösande kräver samordning och systematisering av ungdomsvården
överhuvud taget. Problemet öppnar även vidare perspektiv. Utskottet tangerar
den saken, när utskottet säger att »tanken på en fortsatt samhällelig
kontakt i begränsad form med den ungdom i åldern 15—18 år, som lämnat skolan,
torde vara värd uppmärksamhet». Det kan vara skäl att just ett år som
detta, när den svenska folkskolan firar hundraårsjubileum, erinra örn att vårt
land förlorat den förgrundsställning, som det en gång hade på folkbildningens
område. En del andra länder ha passerat förbi oss, inte en utan åtskilliga hästlängder.
Det gäller exempelvis Amerika, där en väsentligt större del av ungdomen
än här befinner sig under utbildning. I Amerika torde ungefär 90 procent
av ungdomen mellan 7 till 18 år befinna sig under skolning av något slag, medan
i Sverige motsvarande siffra bara är 54 procent. Det är ju alldeles uppenbart,
att ju grundligare utbildning de unga få, dess bättre plattform ha de att
stå på, när de en gång skola börja kampen för tillvaron.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att säga ifrån, att jag finner det
olyckligt och olämpligt, att i den allmänna diskussionen örn ungdomsvården så
ofta föras in de beklagliga fallen av ungdomsbrottslighet. Den ungdom, som
låter sig ledas in på brottets bana, representerar i själva verket endast en mycket
ringa procent av den samlade svenska ungdomen. Brottsliga element finnas
inom alla åldersklasser, men inte skulle man, därest man till äventyrs skulle
diskutera medelålderns problem, lägga tonvikten på förekomsten av medelålders
brottslingar. Jag tror att linjerna skulle bli klarare, om man från diskussionen
örn den allmänna ungdomsvården silade ut frågan örn ungdomsbrottsligheten
och betraktade den såsom ett särskilt, i och för sig givetvis
mycket allvarligt problem. Frågan örn en förbättrad ungdomsvård iir inte i
första hand en fråga örn ungdomsbrottsligheten, den är inte ens, i varje fall
inte till någon huvudsaklig del, en fråga örn förebyggande åtgärder för att
hindra uppkomsten av ungdomsbrottslighet. Vad det i främsta rummet gäller
är samhällets skyldighet att ge den uppväxande generationen, morgondagens
arvtagare till vårt samhälle, den bästa möjliga plattform att stå på.

Jag tycker därför att det på sätt och vis ligger något orimligt i, att de mo -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
tioner med förslag om positiva åtgärder till ungdomsvårdens förbättrande, som
riksdagen i dag behandlar, skola hänvisas till en utredning, som enligt statsråds
direktiven har sin tyngdpunkt förlagd till frågan örn ungdomsbrottsligheten.
Jag tror inte, att detta ur psykologisk synpunkt är odelat riktigt. Då
emellertid direktiven för utredningen äro tämligen vida, man kan gott säga
kautschukartade, då de kommitterade vidare ansett sig kompetenta att taga
hand även örn frågan örn den allmänna ungdomsvården — och självfallet också
äro det — och då man för övrigt redan börjat arbetet därmed, skall jag underlåta
att yrka, att dessa motioner- hänvisas till en speciell utredning. Jag
vill emellertid betona vikten av att, såsom säges i utskottsutlåtandet, de föreliggande
motionerna bli föremål för ett särskilt betänkande och således inte
sammanföras med den pågående utredningens kommande förslag örn åtgärder
för bekämpande av ungdomsbrottsligheten. Jag tror också, att det vore av rätt
stort värde, örn ytterligare några representanter för ungdomens egna organisationer
kunde få säte och stämma i denna kommitté.

Självfallet önskar man inte, när man talar örn samhällets skyldigheter härvidlag,
att samhället skall vara något slags dadda för ungdomen; man önskar
inte något statligt förmynderskap för ungdomen, ingen statsungdom. De fria
ungdomsorganisationerna ha på frivillighetens väg utfört ett enormt odlingsarbete
i detta land, och de äro kapabla att fortsätta och utvidga denna verksamhet.
Vad som kan krävas av samhället är, att ökade möjligheter bjudas
ungdomen att på ett lämpligt sätt tillvarataga fritiden. Samhället bör vidtaga
åtgärder, som stimulera de unga till olika intiativ, samhället bör bjuda vad
man populärt kallar hjälp till självhjälp. Jag är glad över den uppskattning
av ungdomens eget arbete, sådant det bedrives av ungdomsorganisationerna,
som kommit till synes i utskottsutlåtandet. Först som sist är det i alla fall på
ungdomen själv det ankommer att söka råda bot på eventuella missförhållanden.
Örn inte ungdomen själv finner botemedlen härför, hjälpa inga injektioner
eller sulfonamidkurer från samhällets sida. Den svenska ungdomens
kärna är frisk och oanfrätt. Jag är övertygad om att den svenska ungdomen
kan bemästra sina egna problem. Ungdomens bästa fostrare är — nu liksom
tillförne -— ungdomen själv.

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Efter de många och långa anföranden
som redan hållits i detta ärende skall jag inte tynga debatten med
många ord. Jag anser mig dock böra framföra några personliga synpunkter
i anknytning till det utlåtande som här föreligger.

Man kan säga, att särskilt i herr Aqvists m. fl. motion, som faller tillbaka
på kyrkoherde Grändes vidfogade promemoria, kommer till synes en mycket
stark tilltro till långt gående restriktiva åtgärder och till att det är ungdomsråden
och deras resesekreterare som skola rädda ungdomen undan det fortsatta
andliga och moraliska förfallet. De restriktiva åtgärder som i denna
promemoria förordas äro mångahanda. Bland annat går man in för att ungdom
mellan 16 och 20 år inte skall få gå på offentliga danstillställningar, med
mindre än att de kunna uppvisa ett passerkort, försett med vederbörligt foto
och utfärdat av polismyndigheten. Jag måste ifråga örn sådana långt gående
restriktiva åtgärder säga, att skola vi få en ungdom i revolt inte bara i Tvååker
utan i hela landet, då skall man just tillgripa sådana långtgående förbudsåtgärder
som förordas i denna promemoria och även i den bok som tidigare
varit under debatt här, nämligen den av diakonistyrelsen utgivna boken »Folkmoral
och nöjesliv». Det är inte genom långtgående restriktiva åtgärder mot
ungdomen som man fostrar upp en bättre ungdom, utan dessa leda säkert till
motsatsen; ungdomen skulle anse det vara en god prestation att sätta sig över

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
sådana lagar. Utskottet har ju också, såsom vi veta, med stor kallsinnighet
behandlat förslaget örn sådana långtgående restriktiva åtgärder och lämnat
det utan beaktande. Utskottet har i stället särskilt understrukit och lagt tyngdpunkten
på positiva åtgärder för förbättrad ungdomsvård samt därvid, såsom
vi veta, särskilt strukit under betydelsen av det personliga och frivilliga arbetet
inom våra folkrörelser och betydelsen av att dessa erhålla lokaler för
sitt föreningsliv och sin studieverksamhet.

Uppmärksammas bör också, hurusom utskottet särskilt påpekat, att ungdomsledarutbildningen
bör knytas an till respektive organisationer, och då
syftar man givetvis också på de politiska ungdomsrörelsernas utbildningsanstalter.
Det är ganska betydelsefullt, att det åtminstone i denna debatt klart
sägs ut, att även de politiska organisationerna skola få exempelvis sitt lokalbehov
tillgodosett. Tidigare har det varit så, att man under täckmanteln av
politisk neutralitet ställt de politiska organisationerna, när det gäller lokaler
och dylikt, i en särsklass.

I fråga örn de lokala ungdomsråden säger utskottet enligt min mening onödigt
oklart, att de böra erhålla ekonomiskt stöd under lämplig kontroll, ett
ekonomiskt stöd som med tanke på ungdomsrådens lokala karaktär bör utgå
av kommunala medel. Jag tolkar dock utskottets uttalande på denna punkt,
som örn utskottet anser det olämpligt, att ungdomsråden erhålla statligt ekonomiskt
stöd för sin verksamhet. Ett statligt ekonomisk stöd till de lokala ungdomsrådens
organisatoriska verksamhet skulle medföra en påbyggnad, en länsorganisation
med resesekreterare. Dessa resesekreterare, dessa ungdomsledare
skulle då komma att pendla mellan socialdemokratiska ungdomsklubbister,
ungsvenskarna, folkpartiets ungdom och många andra, och man kan med full
rätt med ungdomstidningen »Frihet» fråga, »vad sådana typer skulle kunna
uträtta bland organisationer som uppfostrat sitt eget folk och sina egna ledare
och som ha mycket bestämda linjer och målsättningar för sin verksamhet».
Nej, de lokala ungdomsråden få enligt min mening icke tilldelas större uppgifter
än de ha förutsättningar för. Vi skola inte driva den nuvarande samarbetsviljan
till överdrifter, som förr eller senare leda till bakslag.

Såsom framgått av vad jag nu sagt, herr talman, har jag inte någon överdriven
tro på ungdomsrådens möjligheter att göra sig gällande, när det gäller
att reda upp vårt ungdomsproblem. Ty det som ligger bakom våra dagars
ungdomsproblem kan inte hänföras till enbart det moraliska eller andliga planet,
utan det bör sättas in i sitt sociala orsakssammanhang. Det är alltså trångboddhet,
arbetslöshet och därigenom uppkommande hem- och rotlöshet i tillvaron.
Med de skiljaktiga meningar som råda i de sociala frågorna är det
inte så lätt att få fram ungdomsråd av den typ, som man nu litet varstans
i vårt land håller på att provocera fram, såvida man inte skall gå in för att
få en avpolitisering av våra politiska ungdomsrörelser. Men det tror jag ingen
av oss önskar. Därtill värdera vi våra fritt arbetande ungdomsrörelser för mycket.
Det är dock til syvende og sidst inom ungdomsrörelserna och ungdomens
ideella organisationer som entusiasm och verksamhetslust frammanas hos de
unga för lösande av framtida uppgifter och inte inom några ungdomsråd.

Jag har därmed inte velat säga, att allt vad ungdomsråd heter är av ondo.
Ungdomsråden kunna ha sin betydelse, örn ledarna och andra inse sin egen
begränsning. Dessa ungdomsråd måste förstå, att de skola vara ett organ för
samarbete mellan olika organisationer i och för lösande av gemensamma och
tillfälliga uppgifter, såsom ordnande av lokalfrågan, ungdomsutställningar och
ungdomsarbetsförmedling etc. Jag hoppas också, att denna begränsning av ungdomsrådens
verksamhet kommer att beaktas i den kommande utredningen, och
att man inte genom någon påbyggnad av ungdomsråden skapar en statlig

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
ungdomsrörelse, som skulle ledas av en för ungdomen inte önskvärd byråkrati.
Det är med tanke på detta, som jag i likhet med herr Ryling skulle vilja uttala
den förhoppningen, att våra ungdomsledare bli direkt representerade i den
utredning som kommer att få till uppgift att reda upp ungdomsproblemet.

I förhoppning härom får jag efter dessa personliga kommentarer yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr Sundqvist erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det inlägg som herr Edberg här gjorde med viss adress till mig ger mig anledning
att bara erinra örn, att ett av mina huvudintressen i denna diskussion
är, att det allmänna talet örn och det allmänna bedömandet av ungdomen avföres
från diskussionen. Jag delar således herr Edbergs uppfattning, att ingenting
är sämre för denna diskussion än det allmänna bedömandet av ungdomen
såsom vilsegången, respektive förträfflig. Detta försökte jag också framhålla
i det. inlägg som jag nyss gjorde. Jag ville försöka rikta uppmärksamheten
bort ifrån ungdomen i allmänhet och till de faktiska förhållanden som enligt
mitt sätt att se betinga den svåra situation i vilken ungdomen befinner sig. Jag
pekade därvid på de båda förhållandena: det försvagade inflytandet från hemmen
och det starka inflytandet från den s. k. nöjesindustrien.

Vidare anförde:

Herr Wallentheim: Jag har, herr talman, inte väckt någon motion i denna
fråga, och jag tillhör inte heller det utskott som behandlat frågan. Följaktligen
kan det kanske anses .obehörigt av mig att nu ta tiden i anspråk för att
säga några ord. Å andra sidan har jag emellertid under en mycket lång tid
haft glädjen och förmånen att tillhöra ledningen för vårt lands största politiska
ungdomsorganisation och under denna tid haft tillfälle att vara förbundets
både studieledare och ordförande. Även örn det är åtskilliga år sedan jag
lämnade denna rörelse, har jag dock alltjämt i olika avseenden kontakt med
irngdomen, och det är detta som motiverar att jag här yttrar några ord.

Jag måste säga, att det utlåtande som utskottet presenterat för kammaren
i det stora hela utgör en mycket god kompromiss mellan den mångfald av
synpunkter, ståndpunkter och, skulle jag vilja tillägga, spekulationer som
legat bakom hela den diskussion som både inom och utom riksdagen uppstått
i denna fråga. Jag har en bestämd känsla av att då man här har talat så mycket
örn ungdomens svåra läge, örn ungdomens brister och fel i olika avseenden
och om nödvändigheten att hjälpa ungdomen, så har detta tal inte alltid varit
uttryck för det mest osjälviska intresse. Jag har icke kunnat undgå att märka,
att här förefunnits baktankar från flera håll, där man velat utnyttja det rådande
läget till att locka in ungdomen i sina speciella fållor. Det har mera
varit detta som legat under, än att man velat hjälpa ungdomen. Jag tror, att
utskottet handlat klokt, när man från dess sida icke har gett sig in på något
allmänt skall på vår ungdom. Vad vi i detta fall ha fått uppleva, har ju många
gånger varit det rena tungomålstalandet. Då jag hört detta, har det runnit
mig i minnet några ord ur ett tal som lord Rudolph Claureinii, fader till den
nuvarande engelske premiärministern, höll någon gång i början av 1880-talet,
där han bland annat sade följande: »Ätt vara ung är utan tvivel en stor olycka.
Det tycks uppväcka alla den mänskliga naturens värsta lidelser hos dem som
ha sin ungdom bakom sig.»

Det är ytterligare en sak jag skulle vilja säga i detta sammanhang, och det
är, att ekot av den debatt som förts här hemma har gått långt utöver landets
gränser. Som alltid när påståendena bli våldsamt överdrivna och beskyll -

Onsdagen den 27 maj 1912 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
fångar kastade ut än hit, än dit, är det överdrifterna som går över gränserna.
Jag har ett intryck av att de påtagliga överdrifter, som förekommit i vår ungdomsdebatt,
ha skadat landets intressen. Överdrifterna lia utnyttjats av sådana
krafter, som här söka tillfällen att misskreditera och misstänkliggöra vår
demokratiska samhällsform, krafter, som propagera för helt andra samhällssystem
än det demokratiska. Vi skola icke dölja den kritik, som här kan behöva
komma fram, men vi skola å andra sidan ej heller kasta sten på oss
själva. För alla, som äro demokrater, och för alla, som i ordets verkliga mening
äro sant nationella, är det en uppgift att hålla bakdantarna och skadegörarna
på denna punkt på avstånd.

Jag skall icke i dag taga upp diskussionen örn problemet örn ungdomen av
i dag. Jag har i en debatt för ett par år sedan uttryckt vissa meningar örn
denna sak, och vad jag där sagt står jag alltjämt fast vid. Men jag skall gärna
erkänna, att det är ett par punkter, som göra mig i viss mån bekymrad. Den
ena punkten är det på sina håll onekligen tilltagande ungdomssuperiet. Det
andra som gör mig betänksam är den hos många ungdomar bristande uppskattningen
av penningars värde och den bristande förståelsen för en riktig
sparsamhet.

Det förra, det tilltagande ungdomssuperiet har man fått exempel på kanske
icke i främsta rummet i våra större städer, fastän det naturligtvis även där finnes,
utan tendensen har kanske varit mera oroväckande, när det gällt utvecklingen
på den rena landsbygden. Det senare, den bristande uppskattningen av
penningars värde och den bristande förståelsen för sparsamheten möter oftast
— på den punkten ger jag herr Ryling fullständigt rätt — hos den ungdom,
som bor i föräldrahemmen och där föräldrarna av missriktat nit att hjälpa ungdomen
icke taga ut av ungdomen vad som kan anses vara skäligt.

Men detta senare problem, herr talman, är i själva verket icke något ungdomsproblem
utan ett föräldraproblem. Man kan där icke skjuta skulden på
ungdomen.

örn det finnes vissa anledningar att på en del punkter rikta kritik mot ungdomen,
finnes det vissa skäl i varje fall att göra några påpekanden för
de äldre. Man har icke från de äldres sida förstått och velat förstå
ungdomens behov och intressen, utan den har ibland bemötts med trångsynthet
och intolerans. Jag skall icke giva mig in på den sociala sidan
av detta problem, den sida som sammanhänger med ordnade bostadsförhållanden
och sådana saker, utan jag skall taga några exempel på, hur
svårigheter kunna möta ungdomen, när det gäller för ungdomen att klara
sig på egen hand. Många gånger ha vi mött detta, att ungdomen försökt finna
möjligheter till samling i ett självständigt föreningsliv. Det har många gånger
mött motvilja från de äldre, när det gällt att upplåta mark till samlingslokaler.
Det har mött motvilja från de äldres sida och möter än i denna dag motvilja
från de äldres sida, när de sitta i kommunalförvaltningar och skolstyrelser,
att upplåta skolans lokaler och kommunalhusen till i varje fall de politiska
ungdomsorganisationerna. Jag tänker i detta sammanhang också på
de ytterligt knappa anslag, som bildningsorganisationerna i vårt land alltjämt
röra sig med. De centrala bildningsorganisationerna, A. B. F., Tjänstemännens
bildningsverksamhet och S. L. S. lia tillsammans i statsanslag icke ens 50,000
kronor. Det är besvärligt örn man skall kämpa sig till ytterligare en tusenlapp
utöver vad som tidigare utgått. Om vi betrakta vad som gives för kulturella
ändamål och se hur det snålas på varenda punkt samt jämföra det med
hur man går till väga på andra håll, är skillnaden påtaglig. I förra veckans
debatt fingo vi en upplysning örn, hur t. ex. en enda tidskrift, som sysslar
med fysisk fostran, kunde på vägar, som diskuterades, få icke mindre än 80,000

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
kronor till sin verksamhet eller betydligt mycket mera än vad de stora centrala
bildningsorganisationerna i vårt land lia i statsanslag.

För några veckor sedan diskuterade vi här i kammaren frågan örn att icke
bara hemgårdarna utan också studiehemmen skulle få bli delaktiga av utgående
statsanslag. Det var många i denna kammare, som visserligen sade, att
de principiellt icke hade någonting emot att studiehemmen finge statsanslag,
men som hängde upp sig på rent formella ting och sökte hindra, att studiehemmen
kunde bli delaktiga av anslag på detta område.

Jag skulle kunna fortsätta och giva exempel också av annan art. Jag skulle
kunna giva exempel på, hur också enskilda sammanslutningar och stiftelser
med starkt ideell prägel bidragit till att släppa fram ett nöjesliv, som varit
okontrollerat. Jag vet en kommun i Stockholms omedelbara närhet, där det
finnes en viss värdefull tomtmark, som äges av en stiftelse i Stockholms stad.
I denna stiftelses styrelse sitta personer, som äro allmänt aktade medborgare
med ett i allmänna medvetandet mycket gott namn örn sig, personer som jag
tror många gånger tillhöra de grupper av medborgare, som förfasa sig över
ungdomens nöjesliv. Jag skall icke säga så mycket örn den inställning man
från denna stiftelses styrelse kunnat ha, när kommunen velat köpa denna tomtmark.
Jag skall icke säga så mycket om att stiftelsen föredrar att spekulera
i stigande jordvärden framför att sälja detta område. Men vad jag skall uppehålla
mig vid är att denna mark av stiftelsen upplåtits till okontrollerad
campingverksamhet. En vacker natur har blivit förstörd, en stilla idyll
har blivit hemorten för ett utpräglat busliv. Kommunen har vid olika tillfällen
låtit förstå, att den önskar en annan ordning i detta avseende. Den värda
stiftelsens styrelse har svarat, att den behövde pengar och såg bara på den
saken. Tydligen handlar den efter den gamla maximen, att ändamålet helgar
medlen.

Jag tror följaktligen, att när man talar örn detta problem från de äldres
sida, finnes det icke sällan rätt mycket hyckleri, som det verkligen är angeläget
att utrota och bli av med.

Det gläder mig, att utskottet i sitt utlåtande här har så starkt pekat på de
positiva åtgärderna, som den bästa vägen att komma fram till bättre förhållanden.
Till detta rent positiva skall jag be att få knyta ett par reflexioner. Jag
vill då återigen slå ett slag för de politiska ungdomsorganisationernas möjligheter.
Man möter här och var ute i landet den uppfattningen, att ett politiskt
arbete skulle vara sämre än annat föreningsarbete, att det politiska arbetet
skulle lia mindervärdighetens prägel över sig. Man söker på alla tänkbara sätt
hindra och försvåra för de politiska rörelserna, medan återigen de andra,
s. k. ideella föreningarna gynnas.

Jag vill ej, att de politiska ungdomsorganisationerna skola ha någon förmånligare
ställning, men jag kan ändå icke underlåta att påpeka, att de politiska
föreningarnas verksamhet omspänner hela samhället och alla dess olikartade
problem, medan däremot de s. k. ideella föreningarnas intressen många
gånger omspänna ett mycket begränsat intresseområde. Jag tänker i det fallet
på bildnings- och nykterhetsorganisationerna och på de religiösa sammanslutningarna.
Är det något, som alla verkliga demokrater ha anledning att vara
tacksamma över, är det just att vi lia organisationer, som bedriva denna på
bred bas lagda samhällsfostrande verksamhet med anknytning till den politiska
verksamheten. Jag hoppas följaktligen, att man genom debatterna kring
ungdomsproblemen här skall kunna få fram ute i våra bygder en mera vidsynt
anda i fråga om dessa saker än vad som tidigare i allmänhet kommit fram.

Den andra reflexionen, som jag skulle vilja göra, sker i anslutning till uttalandet
örn de s. k. ungdomsråden. Liksom herr Jonsson i Skutskär erkänner
jag öppet, att ett samarbete mellan de olika ungdomsorganisationerna är av

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
största betydelse. Jag erkänner också, att det för detta samarbete kan vara
nödvändigt att man skapar särskilda organisationer och att ungdomsråden
kunna vara en naturlig form för detta samarbete. Men jag tror ej, att man
skall giva sanktion åt dessa ungdomsråd som några permanenta och ständigt
i arbete varande centralorgan på respektive platser. Vi få icke från samhällets
sida söka pressa fram ett samarbete, där allt skall stöpas i en och samma form.
Vi måste respektera de olika föreningarnas särart och stödja dem i deras självverksamhet.
På det sättet kan man uträtta något för ungdomen på lång sikt
därigenom att varje organisation söker få grepp örn den ungdom, som har sina
intressen dragna åt det ena eller det andra hållet. Jag tror, att det är riktigt
som både Socialdemokratiska ungdomsförbundet och även Svenska landsbygdens
ungdomsförbund hävdat och som också herr Ryling synbarligen gjorde
sig till tolk för, att samarbetet skall begränsas till vissa aktuella situationer
och icke gå därutöver. Örn man skulle gå in för att giva ungdomsråden samhälleligt
stöd för deras allmänna verksamhet, skulle det betyda, att vi här
finge en fast uppbyggd, centraliserad verksamhet, som skulle komma att ligga
vid sidan av organisationerna själva. Vi skulle tvinga dem in i en form, där
det hela icke skulle kunna bli någonting av och där, på grund av rädsla att
stöta bort den ene eller den andre i rådet, den ena eller den andra organisationen
skulle tvingas till att bli mycket neutral och till att överhuvud taget icke
hävda någon mening. Det skulle bli deklarationer och uttalanden och utdragna
diskussioner; av allt det där ha vi haft övernog.

Det skulle också betyda •—- det kanske allvarligaste —- att de organisationer,
som faktiskt spekulera i att det göres så litet sorn1 möjligt, att det är så liten
verksamhet som möjligt och att man skall låta det hela löpa, skulle i detta fall
få ett osökt tillfälle att göra sig gällande.

Jag skulle också vilja knyta några reflexioner till den punkt i utskottets
utlåtande, där man talar örn folkskolestyrelserna och deras möjligheter och
lämplighet för att ingripa på detta område. Jag kan dela utskottets uppfattning
i största allmänhet. Men skola folkskolestyrelserna i detta fall kunna göra
någonting, tror jag, att det endast kan ske under förutsättning, att de ej försöka
att taga ledningen och dirigera eller censurera vad som här kan möta
från ungdomens sida utan i stället söka att underlätta övergången från den
egentliga skolan till det frivilliga bildningsarbetet. I det fallet tror jag, att
skolstyrelserna, när det gäller ungdomsvården på lång sikt, ha ofantligt mycket
större möjligheter än barnavårdsnämnderna.

Liksom herr Edberg är jag mycket tveksam, örn den utredning, som föreslås,
skall knytas samman med 1939 års ungdomsvårdskommitté, i varje fall
med dess ursprungligen givna direktiv att närmast intressera sig för ungdomsbrottsligheten.
Jag tror, att det vore lyckligast, örn man helt och hållet kunde
frikoppla denna utredning från denna kommitté. Skulle det ej vara tänkbart,
att för en gångs skull taga ett djärvt grepp? Skulle man icke kunna taga enbart
representanter för ungdomsorganisationerna själva och låta dem utreda
detta problem och icke släpa med den långa raden av jurister, byråkrater och
allt det där, som anses vara en nödvändig ingrediens i varje kungl, svensk utredning?
Jag tycker, att det vore något att fundera på, och jag tror, att man
på den punkten ej skulle bli besviken. Örn emellertid icke detta går för sig utan
en sammankoppling måste ske, hoppas jag i varje fall, att betänkandena från
denna kommitté bli skilda åt.

Detta är några reflexioner som jag velat göra. Jag har, herr förste vice talman,
intet yrkande.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertog ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde herr Sundström i Vikmanshyttan.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)

Herr Andersson i Södergård: Herr förste vice talman! Till detta utskottsbetänkande
skulle jag vilja knyta några kommentarer. Först skulle jag velat
yttra mig om vad som står på sidan 10 i utlåtandet där utskottet har understrukit
vikten av frivilligt personligt arbete inom de stora folkrörelserna. Men
för att icke upptaga onödig tid kan jag på denna punkt inskränka mig till att
instämma i de synpunkter, som herr Wallentheim nyss framförde angående
denna sak. Ungdomsrörelserna vilja alldeles säkert betacka sig för varje byråkratisering
och varje förstatligande i en eller annan form i fråga örn deras fria
verksamhet och möjligheter att i fortsättningen fritt bedriva sitt arbete.

Sedan skulle jag vilja säga några ord örn utskottets yttrande i fråga örn
ordningsstadgan och i fråga om kommunernas möjligheter att inverka på tillstånd
att anordna tillfälliga nöjestillställningar. Utskottet har ansett, att bara
det infördes en restriktiv tillämpning av ordningsstadgan skulle det icke behöva
göras några egentliga ändringar. Det anser det vara tillräckligt, att polismyndigheten
har bestämmanderätten, men att kommunala organ såsom drätselkammare,
kommunalnämnd, nykterhetsnämnd och barnavårdsnämnd tillerkännas
yttranderätt i dessa ärenden. Utskottet avser här nöjestillställningar av tivolikaraktär.
Men efter min kännedom örn förhållandena i min egen hemtrakt, blir
alltid kommunalnämnden hörd, låt vara att det spelar ingen roll, viiket yttrande
kommunalnämnden kommer med. Landsfiskalen avgör frågan i alla fall
och anses ha skyldighet enligt gällande ordningsstadga att fatta beslut i frågan.
Hörandet spelar ingen roll. Jag kan som exempel på det nämna vad som
nyligen hände i min egen hemkommun. Det var ett kringresande tivolisällskap
av icke just allra bästa sort, som begärde att en tid få ha förevisningar i socknens
största samhälle. Landsfiskalen ansåg sig icke kunna förbjuda tivoliägaren
detta. Kommunen beslöt enhälligt på kommunalfullmäktigsammanträde att
överklaga landsfiskalens beslut, vilket även av länsstyrelsen upphävdes. Sedan
har tivoliägaren överklagat länsstyrelsens beslut för att få detsamma upphävt.
Det väntas i dagarna avgörande av Kungl. Majit.

Jag menar, att man skall ha det minsta möjliga av dessa kringresande tivolisällskap.
Att icke kommunerna ha fullständig vetorätt anser jag vara orimligt.
De skulle väl i all rimlighets namn, örn de äro eniga, kunna befria sig från
dessa mindervärdiga nöjestillställningar, som bruka ha till syfte att tjäna
pengar särskilt på den yngsta ungdomen. Det är icke i något avseende folknöjen
av något värde utan det är i alla avseenden undermåliga nöjen. Jag tycker,
att på den punkten har verkligen utskottet tagit alltför lätt på frågan.

Sedan är det en annan sak, som jag också med några ord vill beröra. Det är
detta tal örn filmcensuren och den svenska filmproduktionen. Det brukar nämligen
vara så, att finnes det en samlingslokal av den storlek, att den kan användas
även som biograflokal, förekommer där någon eller några dagar i
veckan biografförevisningar. Hittills ha dessa lokalers ägare, föreningar av
olika slag och vem det vara må, kunnat tämligen fritt avgöra, till vilka biografägare
de velat uthyra sina lokaler. De ha alltså haft möjlighet att något så
när bestämma över biografförevisningarnas karaktär. Detta torde bli tämligen
svårt i fortsättningen på grund av ett avtal, som träffats mellan Sveriges biografägareförbund
å ena sidan samt producenter och distributörer av svensk
film å andra sidan, varigenom dessa parter skaffat sig fullständig mouopolrätt
på förevisning av film och tydligen syfta till en ekonomisk utsugning av ägarna
till de lokaler, som kunna användas även till biograflokaler. Sålunda skall
exempelvis, örn någon vill i en nyuppförd lokal upptaga biografförevisningar,
han göra ansökan därom till denna monopolsammanslutnings prövningsnämnd
och därvid bifoga 100 kronor bara för att täcka kostnaden för tillståndets medgivande.
Och örn detta sedan icke räcker, så skola de lia möjlighet att taga ut

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
ytterligare pengar av lokalägarna. Det är åtskilligt annat i denna överenskommelse,
som kunde vara värt att omtala. När staten nu går in för att hjälpa föreningarna
till samlingslokaler, vill jag erinra örn att örn det skulle vara så, att
lokalerna icke behövdes alla dagar för föreningslivet utan eventuellt någon
eller några dagar skulle uthyras för biografförevisningar, så är detta monopolföretag
genast färdigt att söka tillskansa sig oberättigade inkomster. Det
är nämligen endast under förutsättning att det träffats ett avtal, som man kan
få visa svensk film. Företaget har till oell med varit så förutseende, att jlet
i cirkulär, som utsänts till samtliga banker, varnat bankerna för att låna
pengar till föreningar eller enskilda, som ämna bygga lokaler, vilka eventuellt
kunde komma att upplåtas för biografförevisningar. Det kan inte vara förenligt
med kommunernas och statens intressen och med samhällets bestämmanderätt,
att sådana monopolsammanslutningar bildas. Det är ju fråga örn en tydlig
efterapning av det sorgligt ökända Stim. Just därför att utskottet har^ berört
även denna fråga, har jag velat peka på, hur dessa monopol företag hållit
sig framme.

Sedan vill jag bara med några ord understryka, vad flera talare redan ha
sagt, att de åtgärder, som böra vidtagas och som en kommande utredning kan
komma att föreslå, framför allt böra avse hjälp till självhjälp för ungdomsorganisationerna
själva. Det bör icke vara alltför mycket förbud, men man bör
klart aktgiva på de stora faror, som hota, och i dessa allvarliga tider bör allt,
vad göras kan, göras för att avlägsna dessa faror. Jag tänker härvidlag icke
minst på spritmissbruket bland ungdomen.

Herr Pettersson i Dahl instämde häruti.

Herr Gustafsson i Tenhult: Herr förste vice talman! Mot utskottets förslag
att frågan örn förbättrad ungdomsvård skall hänskjutas till ungdomsvårdskommittén
och att denna kommitté skall förstärkas med ledamöter från
ungdomsorganisationerna har jag ingen erinran att framställa. Det synes mig
vara ett gott förslag. Jag vill emellertid uttrycka den förhoppningen, att vid
denna förstärkning också någon representant för de frikyrkliga organisationerna
och även gärna någon representant för de kyrkliga organisationerna
måtte insättas i kommittén. Jag anser mig ha skäl att framställa dessa önskemål,
enär Svenska missionsförbundets ungdomsrörelse är den fjärde i storleksordning
här i landet. Den har för närvarande något över 68,000 medlemmar.
Det har ju här från ett par talares sida framställts önskemål örn att de
politiska ungdomsorganisationernas krav måtte beaktas, när det gäller att
lösa denna fråga. Jag anser rättvisan kräva, att de kristna ungdomsorganisationerna
icke sättas i en sämre ställning än andra ungdomsorganisationer.

Det var ännu en sak, som jag ville säga några ord örn. Det gäller statens
understödjande av ledarutbildningen. Jag tror icke, att det skulle vara lyckligt,
örn vi här i landet skulle få en statligt dirigerad ungdomsverksamhet.
På frikyrkligt håll torde man ha den uppfattningen, att. statens understöd
helst bör givas till organisationernas egen ledare, utbildning i form av stipendieanslag,
fria resor eller nedsatta biljettpriser på järnvägarna vid bevistande
av kurser eller också pa annat sätt. Mot tanken pa inrättandet av ett
gemensamt ledarinstitut ställa vi oss skeptiska på frikyrkligt hall, ty ledarna
av ungdomsorganisationerna måste ju utbildas med hänsyn till de speciella
förhållandena inom varje särskild ungdomsrörelse. Det var närmast detta jag
ville framhålla. Örn staten skall giva understöd till ledareutbildningen bör
det givas direkt till varje organisation. Vidare bör det icke givas något understöd
för ledarkurser, som tillkommit på enskilt initiativ.

Andra kammarens protokoll 19JfS. Nr Z(J. 3

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)

Det var, herr talman, dessa synpunkter, som jag ville giva uttryck åt, och
jag har intet yrkande.

Herr Senander: Herr talman! Grundfelet i argumentationen från deras
sida, som kritiserat ungdomen, är, att de fullständigt bortsett ifrån den naturliga
utvecklingen i samhället. Det är klart, att örn man gör det, så kommer
man till de befängda slutsatser beträffande ungdomen, som flera talare
här lia dragit. Det är ju nu så, att varje samhälle har en materiell grund och
en ideologisk, en andlig påbyggnad, som är en reflex av den materiella grunden.
Varje försök att ändra den ideologiska påbyggnaden utan att ändra den
materiella grunden måste självfallet vara dömt att misslyckas.

Här har man framhållit, framför allt i dagens debatt, att orsaken till vad
man påstår vara ett missförhållande bland ungdomen är, att föräldraauktoriteten
har undergrävts. Som jag sade i mitt första anförande, så är det
hopplöst att försöka att återföra förhållandena i det avseendet till vad de
voro tidigare. Den föräldraauktoritet, som man här talar örn, är en föräldraauktoritet
i gammal bemärkelse, och varje försök att återställa en sådan föräldraauktoritet
måste misslyckas. Numera får man gå på helt andra linjer.
Man måste se hemmen och föräldraauktoriteten ur synpunkten, att förhållandena
nu äro annorlunda än förhållandena voro för femtio, sextio år sedan.
Den föräldraauktoritet, som fanns då, tog sig mest uttryck i tämligen diktatoriska,
för att icke säga drakoniska åtgärder från föräldrarnas sida gentemot
barnen. Vår tid brukar prisas som en demokratisk tid. Därav borde också följa,
att man demokratiserade förhållandena också i hemmen. Man bör söka leda
barnen och icke genom diktat påtvinga dem sin vilja. Det är detta, som fordras,
och det skulle jag vilja ha sagt till dem, som tro, att man genom ett återställande
av föräldraauktoriteten i gammal bemärkelse skulle kunna bemästra
det s. k. ungdomsproblemet.

Påståendet örn att den s. k. ungdomsbrottsligheten skulle vara omfattande
har i debatten spelat en viss roll. Jag instämmer med den talare, som framhöll.
att frågan örn ungdomsbrottsligheten bör utskiljas från det allmänna
ungdomsproblemet. Jag skulle därtill vilja framhålla, att gjorda undersökningar
visat, att det icke existerar någon mera anmärkningsvärd brottslighet
bland ungdomen. Den är icke större än den brottslighet, som förekommer
bland de äldre årgångarna, snarare proportionellt mindre. Statsrådinnan Möller
har gjort en undersökning av denna sak, och denna undersökning visar
följande. I åldersgruppen under 15 år och i åldersgrupperna 15—18 år ökade
brottsligheten under år 1939, som ju till större delen var ett fredsår, men
sjönk under år 1940 tillbaka till 1938 års nivå. I åldersklasserna över 18 år
fortsatte stegringen, och kraftigast var den bland personer över 25 år. Det
visade sig alltså, att brottsligheten stegrats mera i de äldre åldersklasserna än
bland ungdomen. Följaktligen bör man icke åberopa sig på ungdomsbrottsligheten
som skäl för åtgärder mot ungdomen.

Här har också talats örn tivolinöjenas dåliga inverkan på ungdomen. Ja,
nu finns det ju skillnad i det avseendet liksom i alla andra. Det finns tivolinöjen,
som faktiskt äro sådana, att de kunna accepteras av vem som helst.
Tag exempelvis Lisebergs nöjesfält i Göteborg! Det är ju en tivolianläggning
av mycket stora mått, men ingen har där nere velat göra gällande, att ungdomen,
genom att besöka denna tivolianläggning, skulle utsättas för särskilt
dåliga inflytelser. Sedan vill jag understryka, vad jag sade tidigare, att man
icke bör försöka att återföra nöjena till den gamla nivån. Man får acceptera
de nöjen, som för närvarande finnas och vilka, såsom jag tidigare framhöll,
äro en återspegling av utvecklingen i dess helhet.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag vidhåller trots de inlägg, som gjorts i annan riktning,
vad jag tidigare framhållit, och jag anser, att man bör sluta upp med försöken
att medelst tvångsåtgärder dirigera utvecklingen bland ungdomen, ty sådana
åtgärder komma att misslyckas.

Herr Paulsen: Herr talman! När man lyssnat på den här debatten och
hört, vad de flesta talare haft att säga, så skulle man kunna tro, att ungdomen
här i landet vore ovanligt dålig, men för min del tror jag inte på den saken.
Jag är övertygad örn att dessa talare, som beständigt klanka på ungdomen, ha
glömt sin egen ungdom eller också äro de i förtid utbrunna. De ha icke en tanke
på hurudana de själva voro, när de voro unga. De glömma, att ungdom behöver
nöjen. Ungdomen, örn den är som den skall vara, är ju sprittande glad.
Inte kan den sitta stilla inne i trånga och mörka lokaler! Den behöver komma
ut och röra på sig och glädja sig tillsammans med jämnåriga. Varför skall man
klanka på ungdomen? Hurudana nöjen vill man, att ungdomen skall ha? Skola
ungdomarna sitta hemma hos föräldrarna, som man gjorde i forna tider, särskilt
på de stora gårdarna, men där hade man god plats. Det skulle taga sig ut i
en stor familj med ett rum och kök, örn de vuxna ungdomarna skulle vara inne
och roa sig med sina vänner, när barnen sutto och läste sina läxor! Det skulle
bli nöje både för de unga och för de gamla! Ungdomen måste ha någonstans
att taga vägen. Den saken bör man kunna ordna i vår tid.

Sedan var det en talare, som talade örn sprit och dans som det mest fördärvliga
för ungdomen. För all del! Visst är spriten fördärvlig för ungdomen, men
ha ungdomarna tillgång till så mycket sprit nu för tiden? De få ju ingen motbok,
hembränning är förbjuden, smuggling likaså. Jag tror icke, att ungdomarna
kunna få så förfärligt mycket sprit i kroppen nu för tiden. Det var en
annan sak i min ungdom. Då var det möjligt för ungdomarna att få sprit och
sprit i hur stora mängder som helst! Jag vill säga, att den ungdom, som fanns
då, det var en annan ungdom än den, som finns nu. Den ungdom, som finns
nu, är mycket bättre. Då jag var ung, tyckte ungdomen örn att gå omkring
och skräna och skråla på vägarna och »leva bus». Det förekom ju också, att
man icke gjorde detta utan i stället kom tillsammans och dansade vid vägkorsningarna
och hade roligt. Man har talat om dansens fördärv. Kan man se något
vackrare än unga människor av olika kön, som taga varandra i famn och
sprattla på i en virvlande dans. Det är ingenting att fördöma utan snarare att
glädjas åt, att unga människor dansa och roa sig, och man skall inte säga, att
ungdomen nu är sämre än den var förr. Det är bara de, som äro gamla och
utbrunna, som klanka på ungdomen, och det har sådana människor gjort i alla
tider. Ungdomen nu för tiden är mycket bättre och mera målmedveten än
ungdomen var förr. Man skall icke klandra, vad som icke är värt att klandras.

Herr Svedman: Herr talman! Det har väl alltid rått en viss spänning
mellan gammalt och nytt, mellan äldre och yngre. Här i debatten i dag har
talats örn Harald Blåtand. Jag skulle vilja ur samma källa, »Röde orm», citera,
vad broder Willibald sade, när Röde orm hade seglat upp för Themsen
och på stranden möttes av stora folkskaror, bestående mest av ungdom, som
icke uppförde sig så, som han väntat: »Ungdomen börjar bli svår nu för tiden»,
sade han. »Nu för tiden», det var i slutet på 900-talet, alltså för nära 1000 år
sedan, och detta ger ju vid handen, att det icke är någon för vår generation
karakteristisk tidsföreteelse, att man bär anmärkningar att göra mot tidens
ungdom.

Går man ut och ser på jordbrukets ungdom, går man in i fabrikerna och
betraktar industriens ungdom, och går man till universitet och högskolor och

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
ser på dess ungdom, skall man finna, att ungdomen ingalunda är dålig utan
bra och bättre nu än för 40—50 år sedan. Jag har sett mycket av den manliga
ungdom, som för närvarande gör beredskapstjänst. Jag har sett den i förläggningar
och under transporter till lands och vatten. Den gör ett gott intryck,
och även örn det är sant, som Kipling säger, att »en kasern aldrig lär bli en
helgonafabrik», så må svenska folket vara tacksamt för att det har den ungdom
i krigsberedskapen, som det har. Man skulle i detta sammanhang även
kunna nämna ungdomen och idrotten.

Därmed är dock ingalunda sagt, att det icke finns rum för berättigad kritik.
Det finns nämligen undantag från regeln, och dessa undantag äro för många
och för markanta, så att, örn utskottet har rätt, när utskottet säger, att ingen,
anledning finns att antaga, att nutidens ungdom är sämre än tidigare generationers
ungdom, så har utskottet också rätt, när utskottet anmärker, att för
äldre generationers ungdom representerade föräldrarna och religionen den andliga
auktoriteten.

Utskottet tillägger: »Föräldraauktoriteten har emellertid i stor utsträckning
upphört, och religionen har också i många fall förlorat sitt grepp örn folket.»
Man hade väntat, att utskottet efter dessa riktiga iakttagelser med kraft skulle
ha betonat önskvärdheten av att dessa auktoriteter återupprättades. Det har
emellertid utskottet icke gjort. En hemmets och hemlivets renässans är vad vi
behöva. Konsten att umgås i trängre kretsar, närmast den egna familjens medlemmar
och deras vänner, måste återupplivas. Man talar om ungdomsvård och
ungdomsledare. Det finns inga mera naturliga ungdomsledare än föräldrar
och lärare, och därför måste samverkan mellan hem och skola bli starkare än
vad den för närvarande är.

Det finns ett franskt ordspråk, som säger, att allt beror på uppfostran. Det
är så sant, som det är sagt, och uppfostran i våra dagar är tyvärr i allt för stor
utsträckning för slapp. Slappheten är beklagligtvis i stor utsträckning tillfinnandes
i hemmen. Det är en underlig illustration till årets folkskolejubileum,
när en trettioåring skriver till regeringen och ber örn regeringens hjälp att få
lära sig läsa och skriva, därför att hans släpphänta föräldrar försummat att
låta honom lära detta. Det blir också ett helt annat och starkare band av kärlek,
vördnad och tacksamhet mellan en dotter och hennes mor, när t. ex. dottern
ligger vid moderns sida och plockar potatis i en lerig åker än när hon ligger
på chäslongen, röker cigarretter och läser Filmjournalen, medan modern
skurar trapporna. Den bekante psykologen professor Alfred Adler berättar,
att den dystraste syn han mötts av här i livet var, när han på en celldörr i
Sing-Singfängelset läste orden: »Mor, hit har jag kommit, därför att du skämde
bort mig.» En mera fruktansvärd anklagelse kan väl näppeligen framställas.
Att sådana yttringar överhuvud taget kunnat konstateras beror på slappheten.
Ja, det har en djupare grund, det beror därpå, att de äldre icke ha lärt ungdomen
att förstå de lagar, som reglera livet, inte ha lärt ungdomen, att Nemesis
följer i Hybris spar, även örn avståndet mellan dem understundom är
ganska stort. Det är förbrytelsen mot dessa lagar, som vi nu se följderna av
runt omkring oss i världen.

Jag tror inte att utskottet har visat på den rätta vägen för en verklig och
varaktig förbättring av den ungdom, som behöver förbättras. Jag förstår de
svårigheter, som föreligga, och jag begriper utskottets välmening, men denna
fråga har en djupare innebörd, herr talman. Ytterst bottna den och dess lösning
däri, att vi mäste skaffa oss en fastare moralisk grundval för vår kultur.

Rönnebäck: Herr talman! Jag har vagat begära ordet i denna debatt,
där så många skiftande meningar och åsikter redan framförts, för att ge ut -

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
tryck åt några synpunkter på det berörda problemet, vilka jag tycker kommit
litet i skymundan och som jag anser vara av den betydelse, att de böra bli anförda
i detta sammanhang.

Till att börja med skulle jag vilja kraftigt understryka den äldre generationens
meddelaktighet i ansvaret för de rådande förhållandena inom ungdomsvärlden
av i dag. Det är i stor utsträckning den generationen, som bär ansvaret
för ungdomsproblemet. Vårt ansvar består framför allt däri, att vi inte
genom vårt personliga föredöme givit ungdomen bättre ledstjärnor och säkrare
kompass att styra efter, när den skall försöka anpassa sig i tillvaron. Jag
tänker i det sammanhanget särskilt på den personliga livsföringen, som man
i stor utsträckning anser vara en privatsak och skild från de ideal, som man
annars bekänner sig till. Det är i högsta grad orättvist och även fullkomligt
gagnlöst att anklaga ungdomen för sådant ■— alkoholvanor och restaurangdans,
för att nämna ett pär exempel — som man själv tillåter sig. Det är en
god regel, som borde vara en oskriven lag för alla. att man inte skall ställa
andra krav på sina medmänniskor, i det här fallet på ungdomen, än dem man
är beredd att ställa på sig själv.

Ungdomen har goda ögon och snabb uppfattningsförmåga samt en starkt
utpräglad känsla för renhårighet. Vilja vi. att de unga skola tillägna sig en
ny och stramare livsstil — och för min del anser jag, att det är önskvärt —
måste vi också vara villiga att själva praktisera denna stramare livsstil inför
de ungas ögon; i all synnerhet måste detta gälla alla dem, som på ett eller
annat sätt inneha en ledande ställning. Vi veta hur beroende ungdomen är,
trots sin karskhet, av auktoriteter och idealgestalter. Ledarnas personliga föredöme
betyder mycket mera än man i vanliga fall tror, och ansvaret i detta
avseende inför ungdomen är stort för var och en, som på något sätt har allmänhetens
ögon riktade på sig. Det personliga föredömet är en fråga, som
på det djupaste borde beröra var och en, som på något sätt har med ungdomen
att göra -— inte bara dem för övrigt, utan vi borde alla ställa oss allvarligt
och konkret inför frågan, vilket föredöme och vilket intryck vi ge ungdomen
genom vårt eget sätt att leva.

Jag skulle också i detta sammanhang vilja säga ett par ord om föräldrarnas
och hemmens ansvar. En hel del är redan sagt i diskussionen, men ibland verkar
det ändå, som örn man tänkt alltför litet på att orsakerna till diverse missförhållanden
många gånger kunna spåras tillbaka till den allra tidigaste barndomen.
Jag avser nu inte rent yttre förhållanden i hemmet, trångboddhet, fattigdom
och andra svårigheter. De ha alldeles givet — det vill jag mycket
starkt understryka — sin betydelsefulla andel, den kanske största, i ungdomsproblemet;
detta är alldeles självklart, och det ha andra här i dag också talat
om. Jag tänker mera på den inställning till livet, som grundlägges i hemmet
och som föräldrar i allmänhet kanske alltför litet beakta. Fostran i hemmet
avgör, örn barnet skall växa upp till en kravmänniska, som huvudsakligen är
inriktad på att tillfredsställa sina egna önskningar. Och jag är rädd för att
man i alltför många hem är litet för mycket benägen att redan från första början
lyssna till och ge efter för barnens önskningar. I bästa välmening göra vi
föräldrar i så fall våra barn stor skada. Alldeles särskilt gäller detta förhållandet
till pengar och ägodelar överhuvud taget. Vi föräldrar äro så inställda
på att våra barn skola kunna hävda sig i konkurrensen med andra barn, och
många av oss äro också fallna för begäret att »vara värst» när det gäller barnen
, och så utvecklar sig det hela till en formlig tävlan, som leder till att man
många gånger använder pengar på ett ganska oansvarigt sätt. Och vinsten,
den tas hem av affärsmännen i olika branscher.

Det har utbildat sig en standard på kläder och leksaker och andra ting, som

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
är ödesdiger. Eller har det inte gått alltför långt, när vi fått årsmodeller
t. o. m. på barnvagnar? Redan hos barnen uppammar man en längtan efter
lyx. Det är ju tillräckligt att ta en titt på nutidens dyrbara, lyxbetonade
leksaker, som utställas i de stora varuhusens fönster, leksaker som inte på
minsta sätt kunna uppväcka den egna skaparlusten utan bara vädja till de
yttre sinnena. Även örn dessa saker inte äro överkomliga för folk i allmänhet,
utöva de i alla fall en mindre önskvärd inverkan på barnasinnet. Även det
fattiga hemmets barn har sinne för det som är vackert och kan upptändas av
begäret att äga de vackra men oåtkomliga sakerna.

Förhållandet är detsammma när det gäller kläder och fickpengar — samma
tävlan mellan barnen och mellan barnens föräldrar! Många ge barnen fickpengar
därför att andra föräldrar göra det, och i de flesta fall blir det nog så,
att vi ge mera än vi egentligen hade råd med. Vi glömma bort att också givandet
skall vara en form av uppfostran, och att för pengarna bör det lämnas någon
motprestation. Jag tror, att vi föräldrar måste med beklagande konstatera,
att vi ha misslyckats med att lära våra barn respekt för pengars värde, ett
förhållande som mycket ofta leder till tråkiga konsekvenser. Kraven på fickpengar
öka nämligen automatiskt, och så är man snart framme vid det förhållandet,
som är tämligen vanligt i våra hem, att när barnen få egna inkomster
betraktas huvudparten av dessa som fickpengar, medan föräldrarna, oavsett
ekonomiska förhållanden, få svara för utgifterna för mat och husrum. På det
sättet öka möjligheterna för ungdomen att använda pengarna efter eget gottfinnande
och utan en verklig ansvarskänsla, och man vänjer sig vid en standard
i fråga örn kläder och nöjen, som egentligen ligger ett gott stycke över de
egna tillgångarna. Hemmen skulle kunna göra barnen den allra största tjänst
genom att lära dem sparsamhet i unga år och att handskas med pengar under
ansvar. Då skulle vi slippa mycket av den tragik, som döljer sig i statistiken
örn ungdomsbrottsligheten.

Jag delar den uppfattning, som framförts av en del talare i denna debatt, att
vi måste komma fram till en andlig förnyelse av hemmen. Jag tror, att den
största och mest positiva hjälpen till ungdomen skulle vi kunna ge genom att
skapa sådana hem för barnen, där föräldrarna med större ansvarskänsla och
genom eget personligt föredöme fostrade sina barn, icke till individualistiska
kravmänniskor utan till gemenskapsmänniskor med förmåga att leva i en
självdisciplinerad frihet under hänsynstagande till sina medmänniskor och
med ansvar för samhällets angelägenheter.

Till sist skulle jag beträffande det föreliggande utskottsutlåtandet vilja
säga, att jag delar herr Edbergs uppfattning, att det inte är lyckligt att sammankoppla
denna stora utredning med utredningen örn ungdomsbrottsligheten.
I utskottets utlåtande uttryckes emellertid önskvärdheten av att den sittande
kommittén utökas med representanter för ungdomsorganisationerna. Det vill
jag kraftigt understryka och samtidigt betona det berättigade i att i så fall
även den kvinnliga ungdomen blir representerad i kommittén.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Ehuru jag varken är motionär
eller ung — det har ju alluderats på att talarna här varit för gamla och antika
i sina synpunkter och därför inte riktigt kunde förstå problemet — har jag
dock tillåtit mig begära ordet. Jag har gjort det därför att frågan är så oerhört
betydelsefull, och det är också ett par av de hållna anförandena, som uppkallat
mig. Gent emot påståendet att vi som yttra oss i frågan skulle vara för
gamla skulle jag vilja säga, att har man fostrat några ungdomar och fått dem ut

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
i livet i denna kritiska och bistra tid, bör man knappast anses som fullständig
analfabet på området.

Det var herr Senanders första anförande, som illa berörde mig; när han yttrade
sig andra gången var han betydligt spakare. Ty något mer verklighetsfrämmande
än herr Senanders yttrande då får man sällan lyssna till här, utom
möjligtvis från herr Senanders sida. Han tillät sig i sitt anförande att med
anledning av en utredning han fått i sin hand anklaga en del läkare, präster
och andra personer, som i sin dagliga gärning konfronteras med de faktiska
förhållandena på området, för ovederhäftighet. När man känner, hur tolerant
men också ansvarskännande — jag ber att få betona tolerant — exempelvis
vår läkarkår är, måste man på det bestämdaste tillbakavisa herr Senanders
insinuation på den punkten.

Det är ingen här idag som anklagat ungdomen. Såvitt jag har kunnat finna
har icke heller någon motionär gjort det, och allra minst vill jag göra det. Men
man kan knappast underlåta att rikta något av anklagelse mot föräldrar och
målsmän — det har gjorts här redan — och mot samhället för att man på
dessa håll inte mer beaktat farorna i de ungas väg och inte sörjt bättre för
ungdomsvården. Att läget för närvarande inte är det bästa torde väl de flesta
vara villiga att erkänna. Örn läget idag är bättre eller sämre än förr är inte
lätt för oss att bedöma, då vårt synfält är alltför begränsat.

Herr Paulsen, som ju ofta tar genvägar i sitt resonemang, var färdig med
slutsatsen, att det nu är bättre än någonsin. Det är nog endast fasaden som är
bättre nu än förr, polityren är litet annorlunda, det är den enda verkliga slutsats
man kan komma till. Men aldrig någonsin tillförne — såvitt vi känna
och örn de uppgifter vi ha äro riktiga —• ha väl dansbanorna och nöjesplatserna
varit så frekventerade som för närvarande, trots att ungdomskadern är tunnare
nu än på länge; det är statistiskt bevisat, att dessa kadrer tunnat ut. Aldrig ha
heller de beivrade fylleriförseelserna bland unga människor varit så många
som nu. En fjärdedel av alla beivrade fylleriförseelser gäller unga människor,
och den siffran stiger oavlåtligt. Det är en siffra, som inte är diktad, utan i den
mån man skall kunna lita på ämbetsverken är den faktisk. Läkare på våra förlossningsanstalter
— härvidlag har jag direkta uppgifter — kunna berätta örn
en våldsam stegring i våra dagar av antalet s. k. minderåriga barnaföderskor,
och det har väl något att säga, herr Senander. Nutidens hejdlösa nöjesliv leder
också, det äro vi väl överens örn alla, till en andlig utarmning inom stora skikt
av vår ungdom, vilket i sin tur medför ■— något som herr Wallentheim var
inne på — allvarliga ekonomiska konsekvenser för de unga.

De unga lia ju numera goda inkomster, vida bättre, även örn man ser det procentuellt,
än de någonsin haft, men uteliv och nöjesprofitörer få alltför stor
anpart av dessa goda inkomster. Man hör exempelvis mycket ofta lantbrukare
berätta, hur de unga, som äro anställda hos dem, vecka efter vecka förbruka
sin arbetsinkomst på nöjen och dylikt, så att de ha stora svårigheter med att
skaffa sig behövliga kläder eller en cykel. Sådana inköp måste de ordna med
långfristiga avbetalningar trots att deras inkomster äro så goda. Och i våra
städer och samhällen möta vi alltför många liknande fall.

Någon talade örn att hemmen hade stor skuld till förhållandena, och det vill
jag inte heller bestrida. Alla ansvarskännande spörja därför med iver efter
hjälpmedel. Och jag må väl få understryka, vad som sagts om vad vi framför
allt behöva: en hemmens renässans. Att åtgärder också böra vidtagas för att
röja undan vissa faror i de ungas väg ilr uppenbart. Här gäller det, att hemmen
och samhällena böra gå hand i hand, så att inställningen i hemmen -— i
den mån vi få uppleva en renässanstid i den vida utsträckning vi önska beträffande
de ungas fostran och vård — inte motarbetas genom samhälleliga åt -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad, ungdomsvård m. m. (Forts.)
gärder och bestämmelser, utan att de luckor — sådana finnas många — som
uppstå, när det gäller ungdomens fostran och vård i hemmen, i någon mån
fyllas genom samhälleliga åtgärder.

Att vissa restriktiva åtgärder äro ofrånkomliga är uppenbart. Men restriktioner
med förstånd skada aldrig, det lia vi som växt upp i den gamla goda
tiden — förlåt uttrycket! — en livlig förnimmelse utav. Det fanns inte så drakoniska
föreskrifter som herr Senander ville påstå, men det fanns en del restriktioner.
Vi äro glada över den nya andan av kamratskap i de nutida hemmen,
vilket dock inte utesluter behovet av auktoritet.

Nå, vilka åtgärder skola vi vidtaga? Låt mig få understryka något, som utskottet
hänvisat till i sitt utlåtande. Vi måste till en början se till, att vi försvåra
åtkomsten av rusdrycker för de unga. Jag hoppas även, att vi någon
gång innan vi skiljas få tillfälle att diskutera den aktuella frågan om resturangdansen,
ty att den är en farlig fallgrop för de unga äro vi överens örn. Och
det är väl ingen, som reagerar på den punkten och anser, att vi skola öppna
portarna för de unga när det gäller åtkomsten av rusdrycker. Det gäller ock
att söka sanera nöjeslivet. Förbud är otänkbart — ingen klok människa påyrkar
det — men en sanering är behövlig. Det gäller att ge kommunerna litet
mer att säga till om på detta område. Förra hösten träffade jag en kommunalnämndsordförande,
som var högeligen upprörd över att kommunens alla försök
att sanera nöjeslivet inom socknen omintetgjorts genom länsstyrelsens beslut.
Landsfiskalen hade gått kommunalnämnden till mötes och vägrat tillstånd
till åtskilliga tillställningar, men länsstyrelsen upphävde beslutet och beviljade
ansökningarna, och så fick man dras med den ena nöjestillställningen efter
den andra varenda lördag och söndag, med deras ekonomiska och andra påföljder,
som jag förut vidrört.

Jag tror också, herr talman, att vi skulle behöva sanera litteraturen en
smula. Det kommer ut mycken snusklitteratur på kända förlag och av erkända
författare. Herr Edberg talade örn de kolorerade tidningarna. Att de äro
illustrerade betyder ju ingenting, men det finns väl åtskilliga alster — det
hoppas jag herr Edberg erkänner — bland denna kolorerade press, som vi inte
gärna vilja gynna eller anse gagneliga. Eventuella restriktioner finge naturligtvis
införas med förstånd.

Som bevis för riktigheten av vad jag här anfört kan jag nämna, att jag en
kväll i förra veckan fick i min hand en bok från ett av våra största förlag,
skriven av en av våra namnkunnigaste svenska författare. Jag brukar läsa
några timmar innan jag somnar och kom då till ett kapitel av den art, att
jag anser det högst ödesdigert, örn unga människor i en viss ålder skulle få
läsa en framställning i den formen. En sanering av litteraturen betyder inte
en standardsänkning — man kan faktiskt skriva vackert utan att skriva vad
jag rent av kallar snuskigheter! Att den ideella ungdomsrörelsen behöver stöd
därom äro vi ju alla överens, och det är också uppenbart, att samhället bör
giva ett bättre handtag än hittills åt de ungas studieintressen. Samhället anslår
ju oerhörda belopp åt den studerande ungdomen men giver alltför litet
stöd åt dem, som icke kunna tillgodogöra sig dessa bildningsmöjligheter men
som ändock vilja skaffa sig ökade kunskaper.

Jag har förmånen att tillhöra styrelsen för en praktisk skola, där man
verkligen kan se vilka svårigheter den medellösa ungdomen har, när det gäller
att fylla luckorna i sitt vetande och hur njugg staten är med understöd och
hjälp därutinnan. Här bör samhället gå fram litet radikalare.

När det gäller restriktionerna vill jag stryka under vad utskottet sagt om
filmen. Jag är visserligen icke expert på det området, men äro vi ändå inte
överens om att svensk film i alltför många fall är tunn och innehållslös. Ut -

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
skottet har, synes det mig, visserligen valt mycket goda ord därvidlag men
uttalat sig väl milt ifråga örn censuren. En skärpning av utskottets uttalande
hade icke varit ur vägen.

Ja, herr talman, det är åtskilliga i denna kammare, som under det debatten
fortskridit timme efter timme låtit ett stilla leende möblera om sina drag, när
den ena talaren efter den andra uppträtt. Men denna fråga är dock vår största
välfärdsfråga. Vi anslå nu och då miljarder till vårt yttre försvar, och vi
kunna diskutera i timmar en sådan fråga som förstatligande av den elektriska
energien. Då ha vi all anledning att anslå en dag och ännu mera om så behöves
för frågan örn ungdomsvården, ty vad gagna våra nationella tillgångar, örn
ungdomen skulle bli mer eller mindre anfrätt av det onda?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets föreliggande utlåtande.

Herr Hallberg: Herr talman! Det var en punkt i herr Edbergs i övrigt
tänkvärda anförande, mot vilken jag skulle vilja göra en liten invändning.
Herr Edberg yttrade nämligen, att den fråga, som vi nu diskutera och bereda
oss att remittera till 1939 års ungdomsvårdskommitté, i själva verket
icke har att göra med denna kommittés arbetsuppgift, som ju skulle vara att
komma till klarhet örn åtgärderna mot ungdomsbrottsligheten. Herr Edberg
fick erkännande i den punkten av fru Ronneback. Jag vill emellertid hävda
en rakt motsatt uppfattning, och jag tror, att jag därvidlag befinner mig på
kommitténs sida. Den här frågan sammanhänger i själva verket intimt med
frågan örn ungdomsbrottsligheten.

Jag vill erinra örn det tal fängelsedirektör Axi höll härom dagen och vari han
framhöll, att brottsligheten bland unga flickor under de senaste 15 åren ökat
med 158 procent medan ökningen för pojkarnas vidkommande stannar vid 40 ä
50 procent. Fängelsedirektör Axi anförde alldeles riktigt, att en del av denna
ökade ungdomsbrottslighet kan skrivas på nödens konto. Nöden driver dem att
begå tjuvnadsbrott och även en del andra arter av brott. Men, tilläde fängelsedirektör
Axi, en mycket väsentlig del av denna ungdomsbrottslighet under de
sista 15 åren får utan tvivel även skrivas på alkoholismens konto och på ett
alltför livligt florerande och ohämmat nöjeslivs konto.

Med hänvisning till ett sådant auktoritativt uttalande synes det mig, att
man har rätt att säga, att denna fråga mycket intimt sammanhänger med problemet
örn ungdomsbrottsligheten. Aven ur andra synpunkter kan man göra
gällande detsamma. Jag tror således, att kammaren med stort lugn kan följa
utskottets förslag att remittera hela detta ärende till 1939 års ungdomsvårdskommitté.
Det är en uppgift, som passar precis för den kommittén. Däremot
kan man möjligen instämma i det önskemål, som uttalats, att denna kommitté
skulle behöva en förstärkning med ytterligare några krafter. Jag vill
fästa uppmärksamheten på att ungdomen redan nu är ganska bra representerad
inom kommittén, men kan kommittén få ytterligare förstärkning på den
punkten är det icke ur vägen. I varje fall bör kommittén få taga hand om
saken.

Vidare ett par ord örn herr Paulsens inlägg. Herr Paulsen ville förringa
värdet av vad som här sagts örn det allvarliga i det stigande ungdomsfylleriet,
och han ville göra gällande, att ungdomen knappast har tillgång till
några alkoholhaltiga och berusande drycker i dessa dagar, i varje fall icke i
den utsträckning ungdomen hade på herr Paulsens ungdomstid. Ja, man behöver
inte titta mycket på de senare årens fylleristatistik för att få belägg
för att detta är en nog så allvarlig fråga, alldeles som herr Wallentheim riktigt
anförde i sitt yttrande. Har man haft ögonen med sig, har man både i

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)
den bygd, där man själv bor, och på andra orter kunnat se, att ungdoms fylleriet
beklagligt nog varit i tilltagande på senaste tiden, och att detta ungdomsfylleri
numera även tar sig grövre och anstötligare former än tidigare. Detta
är således en allvarlig sak, som man knappast bör skämta bort med att hänvisa
till att det söps och slogs vid vägkorsningarna och på andra ställen i
gångna tider.

Med detta ber jag, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag har med flit väntat med att deltaga
i debatten tills nu, när den tycks lida mot sitt slut, detta därför att den uppfattning,
som jag kommer att föra fram, måhända verkar störande på de riktlinjer
och cirklar, som här dragits upp.

Först vill jag i likhet med en del andra talare här — de ha kanske inte utvecklat
den saken på samma sätt — beröra talet örn ungdomens kvalité, frågan
huruvida ungdomen nu skulle vara bättre än förr eller vice versa. Jag tror, att
detta är en felaktig uppläggning av hela problemet. Vad är då ungdomen? Jo,
en mänsklig varelse i tillväxt, varken sämre eller bättre under olika tider.
Det är ett ämne, som skall fostras. Det beror alltså inte på ungdomens kvalité,
på själva materialet, örn ungdomen blir bättre eller sämre. Ungdomens
kvalité är helt och hållet beroende på de fostrande faktorerna, på auktoriteten
i hemmet, på föräldrarnas och på samhällets åtgärder. Förefinnes alltså slapphet,
vare sig från föräldrarnas eller från samhällets sida, när det gäller
ungdomens fostran, ja, då blir ungdomen därefter, och då behöver man icke
föra så långa resonemang örn ungdomens kvalité.

När det gäller orsakerna till läget i dag skulle man kunna göra en mycket
lång uppräkning. Det är sålunda mycket svårt för den ungdom, som växer
upp i hem, där det förekommer skilsmässa efter skilsmässa, och där barnen
liksom bli ett påhäng, där har man svårt att tänka sig, att de kunna bli dugliga
och goda individer. Det vore för övrigt rent av underbart, örn det skulle
kunna bli dugliga individer i samhället av barn, som komma från sådana hem,
där föräldrarna inte heller kunna lägga band på vissa önskningar hos ungdomen
i barnaåldern.

Här har talats så mycket örn ungdomens sedliga tillstånd förr i världen.
Jag skall nämna endast en sak. Förr kunde unga studerande pojkar slå sig
tillsammans och resa ut i vårt land för att lära känna det och för att skaffa
sig erfarenheter örn en del viktiga saker av betydelse för deras framtida liv.
Nu är sådant icke alls modernt. Nu skall det vara en pojke och en flicka som
resa ut, och så samlas man på campingplatserna. Jag skall icke skildra de uttalanden,
som fällas därom. Men jag vill inte klandra den pojke eller flicka,
som kommer tillbaka i fallet tillstånd i ett särskilt hänseende. Jag klandrar
inte dem, men jag klandrar föräldrarnas och samhällets uppfattning på den
punkten. Vi veta, hur samhället betraktar detta i närvarande stund. Vi se vidare,
hur man från såväl hemmets som samhällets sida sysselsätter sig med
frågan, hur man skall komma till rätta med ungdomens dryckenskap. Även
där ha vi en upprörande slapphet, som måste ändras. Vidare har en talare
nyss berört vår litteratur, att bara man skriver en ypperlig och klingande
svenska, kan man skriva hur rysligt och hur rått som helst, när det gäller
sedliga förhållanden. Mången gång blir just en sådan bok nummer ett på
bokmarknaden.

Jag kan ej heller undgå att beröra en annan sak. Jag åsyftar den person,
som är medelpunkten i hemmet, när det gäller ungdomens och barnens uppfostran,
nämligen modern. Hur värdesätter man en moder nu för tiden? Ja,
man tänker minst på den moder, som kanske fostrar en stor barnaskara och

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Förts.)
släpar ut sig för dem, och som ger barnen en bra uppfostran som underlag för
framtiden. Sådana mödrar ser man ner på. Men den självförsörjande kvinnan,
som kan tala politik och örn medborgerliga ämnen, den anser man stå på en
helt annan och högre nivå. Jag vill icke klandra dessa kvinnor, tvärtom, de
ha sin plats. Men det har blivit en värdesättning av modern i hemmet, vilken
icke är tillbörlig och bra.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman, närmast för att tala örn något,
som jag saknar i utskottets utlåtande. Utskottet säger att »för äldre generationers
ungdom representerade föräldrarna och religionen den andliga auktoriteten.
Föräldraauktoriteten har emellertid i stor utsträckning upphört, och religionen
har också i många fall förlorat sitt grepp örn folket». Detta skriver
man i utskottets utlåtande. Det är riktigt, när det gäller att karakterisera
läget för närvarande. Men utskottet drar icke alls konsekvenserna, tycker jag,
av detta uttalande. Man medgiver, att dessa faktorer förr hade det största
värde, men att så icke är fallet nu. Varför icke, som sagt, dra konsekvenserna
av uttalandet? Örn utskottet hade gjort det — det är ju möjligt, att utskottet
gjort det i omskrivna ordalag —- och gjort det klart, hade utskottet oundvikligen
kommit fram till det, som i skolundervisningen är det mest karaktärsdanande,
nämligen kristendomsundervisningen. De flesta talarna ha icke vågat
tala rent ut i den saken. Man har ängsligt cirklat omkring ämnet, och jag beklagar,
att även en del personer i lärareställning gjort sig skyldiga därtill.
Jag tror, att kristendomsundervisningen är någonting väsentligt när det gäller
fostrarsynpunkterna, det är den, som danar karaktären hos ungdomen.
Härigenom ingjuter man hos ungdomen på ett tidigt stadium kraft att stå
emot de osunda inflytelser, som de komma att möta i framtiden.

Nu finns det redan en särskild kommitté, som utreder vår skolundervisning,
men det hade väl icke hindrat, att man i detta utlåtande skrivit något örn kristendomsundervisningens
betydelse, uttalat sig för en bättre kristendomsundervisning
och för en utsträckt tid därför i skolorna, då hade det, tror jag, varit
en bra påminnelse och kanske också ett stöd för den utredning, som arbetar
på detta område. Denna undervisning är, jag skulle vilja säga, åtgärden nummer
ett i denna sak. Jag är icke omedveten örn att de, som få en fullödig och
bra kristendomsundervisning i skolorna, icke alla bli utmärkta individer i samhället.
Tvärtom, för en hel del går nog denna undervisning förlorad, eller användes
på felaktigt sätt. Vi hörde nyss ett anförande av herr Edberg, som
tydde på, att han åtnjutit en sådan undervisning, som för honom var till största
nytta vid utfyllandet av vissa delar i ett uppsluppet anförande. Men jag har
också sett en annan sida av saken. Jag har en gång på ett lasarett träffat en
sjöman, som levat ett stormigt och lösligt liv men som på mer än ett sätt då
återvänt till hamn. Fastän det var mellan 20 och 30 år sedan han åtnjutit
sin kristendomsundervisning kunde det han då lärt sig liksom på nytt slå ut i
blom. Denna undervisning hade icke gått förlorad för honom. Kristendomsundervisningen
är ett utomordentligt värdefullt stöd, när det gäller ungdomens
fostran.

Herr Edberg talade örn och citerade uttalanden av olika människor från
historien, vilka slagit sig lösa i ungdomen, men sedan de blivit äldre lastat
ungdomen. Härtill vill jag i förbigående säga, att innebörden därav kanske var
den, att i flertalet av dessa fall ville vederbörande icke att ungdomen skulle
bli sådan, som de själva hade varit i sin ungdom. Däri låg kanske tyngdpunkten
i dess uttalande, men sådana där citat äro ju alltid användbara i ett raljant
anförande.

Min ställning till denna fråga är den, att en bättre kristendomsundervisning
i skolan danar bättre ungdom, bättre föräldrar och bättre hem.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Motion angående
omprövning
av gällande
ransoneringsbestämmelser.

Förbättrad ungdomsvård m. m. (Forts.)

Jag skulle som en andra åtgärd också vilja peka på nyttan av arbete i detta
sammanhang. Här har talats om arbetets betydelse, när det gäller att hålla
ungdomen från osunda nöjen och från osunt liv. Jag skulle vilja deklarera som
min åsikt — den har jag deklarerat förut i mina ställningstaganden ■— att
jag kan gå ganska långt, t. o. m. längre än många andra här i kammaren, när
det gäller att giva ungdomen arbete, icke minst när det gäller yrkesundervisningen,
ty arbete är ett av de bästa medlen, när det gäller att bevara ungdomen
från dåliga inflytelser.

Jag vill också peka på att kraftiga åtgärder behövas, när det gäller att
hindra ungdomssuperiet, som för närvarande florerar, liksom jag vill stryka
under vad som nämnts, att från samhällets sida restriktiva åtgärder måste vidtagas
mot den nöjesindustri och osunda litteratur, som för närvarande existerar.

Beträffande detta utlåtande vill jag till slut, herr talman, säga, att det måste
vara ett underbart utlåtande, ty alla ha yrkat bifall till detsamma. De, som
ha talat för en stramare livsföring, ha yrkat bifall, och en hel rad talare, som
visat en ganska stor löslighet i sin uppfattning om ungdomens uppfostran,
ha även yrkat bifall, och man har hakat på detta utlåtande den ena reservationen
efter den andra. Jag får säga, att det är icke ett fullödigt material, som
med detta utlåtande går till den kommitté, som skall ha saken örn hand. Det
väsentliga har man glömt, det har jag särskilt pekat på, och därför, herr talman,
kan jag icke yrka bifall till utlåtandet, även örn jag icke yrkar avslag
på detsamma.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad dess första tillfälliga
utskott i det föredragna utlåtandet hemställt och biträdde första kammarens i
ämnet fattade beslut.

§4-

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 304,
med förslag till lag om bestridande av kostnaderna för domsagas kansli, m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning
av motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

I en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 126, hade herr Hagberg i Luleå to. fl. hemställt, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära en omprövning av ramsoneringsbestämmelserna
i syfte att tillförsäkra kroppsarbetare och med dem jämställda
samhällsgrupper större livsmedelsransoner, varvid jämväl frågan örn en utökning
av rabatteringssystemet prövades.

Utskottet hemställde, att motionen II: 126 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Senander: Herr talman! Det är med verkligt beklagande vi konstaterat,
att utskottet avstyrkt vår motion, som ju rör den för hela landet viktiga
frågan örn ransoneringsbestämmelserna. Vi beklaga det så mycket mera, som
en bred folkopinion alltmer gör sig gällande med krav på ändring till det
bättre. Det säger sig självt, att det är husmödrarna, som gå i spetsen därför.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. ra.

Nr 20.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

Jag vill i det fallet hänvisa till de uppvaktningar som företagits inför regeringen
under senare tid av representanter för omkring 30,000 husmödrar. Kvinnoorganisationer
av olika slag ha på många vägar framfört sina bekymmer.
Fackföreningarna lia också uppvaktat regeringen och krävt ändring av ransoneringsbestämmelserna.
Även på andra vägar, genom insändare i tidningar
etc., ha ju klagomål framkommit.

Ingen kan med skäl påstå, att denna opinion icke velat förstå de svårigheter,
som krisen skapat för det svenska folkhushållet. Tvärtom har det ju från
de opponerandes sida framhållits, att man inte avser att begära orimligheter.
Vad som varit kärnpunkten i framställningen har varit frågan örn en rättvisare
fördelning av de knappa förråden, och det är också huvudfrågan i vår
motion. Av de yttranden, som inhämtats över motionen och som komma från
de sammanslutningar och organisationer, som ha den intimaste kontakten med
de bredare folklagren, framgår också, att en dylik förbättring är av nöden.
L. 0:s ledning har ju för sin del också utan reservation instämt i motionens
syfte och föreslagit åtgärder. Märkligt nog eller kanske rättare sagt betecknande
nog reses det starkaste motståndet mot motionen av livsmedelskommissionen,
och jag anser mig därför böra ägna några ord åt livsmedelskommissionens
yttrande, som jag föreställer mig har varit bestämmande för utskottets
ståndpunktstagande.

I detta yttrande framhålles till en början, att det redan nu existerar en
ganska långt gående differentiering av ransonernas storlek. Vi känna väl till
detta förhållande, men vi förklara samtidigt, att denna differentiering skulle
utan förfång för berättigade intressen kunna ytterligare utsträckas till förmån
för de samhällsgrupper, som ha det svårast att klara folkförsörjningen
under nuvarande kristider. Vi mena därmed inte, såsom man från visst håll
demagogiskt vill göra gällande, att barn och åldringar skulle sitta emellan.
Vad vi åsyfta är, att de grupper i samhället, som på grund av goda inkomster
under praktiskt taget alla förhållanden kunna förskaffa sig en tillfredsställande
näring, borde kunna avstå en ganska betydande del av sådana ransonerade
varor, som på grund av sin relativa prisbillighet i första hand böra tillkomma
de lägsta inkomsttagarna. De bättre situerade ha större möjlighet att
fylla ut vad som brister i fråga örn ransonerade varor genom inköp av de dyrare
oransonerade varorna. De kunna, såsom vi också framhålla i motionen, inköpa
vilt, fågel och bättre fisksorter, vilket ju inte är möjligt för de sämst
ställda. En ganska avsevärd minskning av de bättre situerades kött- och fläskransoner
skulle därför inte nämnvärt inverka på deras näringsförhållanden.
De tåla säkert också vid en minskning av mjölransonen, då de lia möjlighet att
skaffa sig utfyllnad genom inköp av kupongfria bakverk. Överhuvud taget ha
de ekonomiskt bättre ställda inga större svårigheter att klara sig till och med
under avsevärt värre förhållanden än de som nu råda.

Vad^vi således avse med vår motion ä.r att åstadkomma en ransonering, som
förbehåller de billigare livsmedlen at de ekonomiskt svagare och framför allt
da åt den kroppsarbetande klassen. Vårt krav på en omprövning av ransoneringsbestämmelserna
för att na detta syfte är därför väl motiverat, och vi
förstå överhuvud taget inte, att utskottet inte ens velat vara med om att undersöka
denna sak.

I livsmedelskommissionens yttrande anföres vidare: »Att ransonerna av vissa
varuslag inom manga hushall äro knappa behöver emellertid icke nödvändigt
innebära, att näringsstandarden skulle ha undergått någon så avsevärd försämring,
att farhågor för befolkningens hälsa behöver hysas.» Detta uttalande åtföljes
av vissa statistiska uppgifter, som skola tjäna syftet att bevisa påståen -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. xn.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

det. Enligt en upprättad tabell över kaloritiliförseln inom olika hushållstyper
under åren 1940 och 1941 skulle denna kaloritillförsel ligga över vad som av
vetenskapen anses vara normalt. Detta att man åberopar sig på vetenskapen,
i detta fall näringsfysiologien, ger mig anledning att säga några ord om denna
vetenskap och dess handlande under krisen.

I och för sig är naturligtvis näringsfysiologien en mycket nyttig vetenskap,
men jag tror inte någon vetenskap så helt ställt sig i den härskande klassens
tjänst som näringsfysiologien. Just därför har den också sin alldeles speciella
högkonjunktur i kristider, hur paradoxalt detta än låter. Då komma dessa teorier
väl till pass för att »vetenskapligt» motivera de försakelser, som folk
måste underkasta sig. Näringsfysiologer och bland dem en hel härskara, som
inte förtjänar annan benämning än kvacksalvare, äro nu som bäst i farten med
att söka övertyga det svenska folket örn att det tidigare har levat för gott och
att därför en inknappning av livsmedelstillförseln endast är till fördel för folket.
Kristiden skulle med andra ord betyda, att vi hålla på att närma oss ett idealtillstånd.
Herrarna och damerna på näringsfysiologiens område svänga sig med
vitamin- och kaloriteorier för att bevisa hållbarheten i sina påståenden. Damer,
som kanske i hela sitt liv inte stekt en bit fläsk, uppträda i radio och söka
lära arbetarhusmödrarna, hur de vetenskapligt och billigt skola komponera en
kristidsmatsedel. Så snart ett livsmedel ransoneras, försämras, eller försvinner
ur marknaden, så äro näringsfysiologerna framme och bevisa helt »vetenskapligt»,
att vad som skett är till nytta för svenska folket. När äggransoneringen
genomfördes fingo husmödrarna genom radions praktiska hushållskvart
veta, att ägg saknade näringsvärde. Gentemot detta kan det förtjäna anföras,
vad befolkningskommissionen säger örn denna .sak i sitt betänkande, vilket utkom
för fyra år sedan. Så här låter det där: »Ägg äro viktiga emedan de innehålla
god äggvita och värdefulla mineralämnen, däribland järn. Det. fett, som
ingår i äggulan, innehåller de flesta vitaminer i riklig mängd, särskilt B-vitaminer
och även D-vitaminet, vilket eljest förekommer sparsamt i födoämnen.»

Här framhåller alltså befolkningskommissionen äggen såsom en mycket betydelsefull
vara inom folkförsörjningen. Men chefen för institutet för folkhälsan,
professor Ernst Abramson, yttrade, då äggen hade försvunnit ur marknaden
och han följaktligen behövde en motivering för detta förträffliga tillstånd,
i en intervju till en Göteborgstidning: »Äggen måste betraktas icke som en
nödvändighetsvara utan som ett njutningsmedel, vilket man gott kan reda. sig
utan.» Ja, så där handla näringsfysiologerna för att ge ett »vetenskapligt»
berättigande åt det dåliga tillståndet i näringshänseende! När exempelvis den
feta och halvfeta osten försvann, så var strax en herre ur näringsfysiologernas
led framme och förklarade, att den magra osten var bättre än den feta och
halvfeta på grund av sin större kalkhalt. Tidigare ha ju näringsfysiologerna
prisat smöret, osten och mjölken som oundgängligen nödvändiga livsmedel för
skapandet av ett friskt och starkt släkte. Under ost-, smör- och mjölkveckorna,
som vi hade i mängd före kriget, hette det i reklamen och uttalanden: Bliv A-människa,
ät smör och ost och drick mjölk! Nu anstränger man sig för att förringa
värdet ur näringssynpunkt av de tidigare så upphöjda varorna! Mjölk.förfalskningen
eller, som man mildare benämner den officiellt, mjölkstandardiseringen
har ju näringsfysiologernas välsignelse. Men örn man som chefen för statens
institut för folkhälsan förklarar, att en människa kan leva utan mat i fyrtio
dygn, bara hon får tillräckligt med vatten, är det icke underligt, att näringsfysiologerna
i övrigt betrakta den ökade vattenmängden i mjölken såsom ett
bidrag till folkhälsans höjande. e . .

Det må ursäktas, örn man, när man ser dessa exempel på näringsfysiologiens

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

urartning, icke fäster så stort avseende vid livsmedelskommissionens påstående,
att en tillförsel av 3,000 kalorier per dag och konsumtionsenhet är tillräcklig
existensnorm, och att under nuvarande förhållanden de ransoner vi få äro mera
än som behövs för att vi skola kunna existera. På goda grunder kan man förutsätta,
att också detta påstående tillkommit för att ge ett försonande och »vetenskapligt»
sken åt sänkningen av näringsstandarden för det svenska folket.

Det är emellertid en sida av näringsproblemet, som herrar näringsfysiologer
helt nonchalerat. Man har en gång präglat satsen, att människan icke lever för
att äta utan äter för att leva. Jag skulle tro, att denna förnumstiga levnadsregel
har präglats av någon näringsfysiolog. Naturligtvis är den också strängt »vetenskaplig»!
Den innebär, att man betraktar människan rätt och slätt som en
arbetsmaskin, för vars drift och underhåll man behöver så och så många
kalorier, och det är ganska klart, att en människa för att kunna leva kan nöja
sig med en mycket spartansk kost. Jag kan i det sammanhanget omnämna,
att chefen för japanska institutet för folkhälsan grundligt studerat näringsvärdet
hos ogräs, ormar, gräshoppor och annat sådant för att kunna komponera
en diet med högt näringsvärde till billigt pris för det japanska folket,
som enligt hans påstående fört ett alldeles för flott liv. Nu är det emellertid så,
att människan icke är en vanlig maskin. Hon har något, som kallas smak. Hon
vill, att kalorierna och vitaminerna skola tillföras kroppen i smakliga former.
Hon vill icke enbart leva av kålrötter och potatis, även örn dessa födoämnen
skulle ge henne den vetenskapligt uträknade kalorimängden. Herrar näringsfysiologer
och ledamöter av livsmedelskommissionen böra teckna sig detta till
minnes, när de hädanefter skola behandla näringsfrågor.

Jag skall icke bestrida, att det också utdelas många goda råd i denna svåra
tid av våra kommissioner och näringsfysiologiska institutioner. Vad jag vänder
mig mot är, att man söker göra gällande, att det strängt taget icke går någon
nöd på det svenska folket och att några särskilda åtgärder icke äro nödvändiga.
Med andra ord: jag reagerar mot att man bagatelliserar de oerhörda svårigheter,
som folkets stora massa faktiskt är utsatt för under kristidens tryck.

Herr talman! Redan före kriget var näringsstandarden mycket låg för det
svenska folket. Många bristsjukdomar förekommo, icke minst hos barnen. Därom
vittna ju många provinsialläkares rapporter och åtskilliga officiella utredningar.
Befolkningskommissionen konstaterade redan då, att det var 165,000
familjer här i landet med tre eller flera barn, vilka måste äta för sammanlagt
100 miljoner kronor mera om året för att komma upp i en någorlunda tillfredsställande
näringsnivå. Det är uppenbart, att krisen medfört ännu värre förhållanden
för den stora massan av det svenska folket, och att det måste betecknas
som en upprörande nonchalans att — vare sig det sker med vetenskapens
tillhjälp eller på annat sätt — söka överskyla detta faktum.

Då vår motion endast syftar till att få till stånd en utredning, huruvida
man icke skulle kunna fördela vårt knappa förråd på ett bättre sätt än som
nu sker, ha vi ingen anledning att falla för de argument, som presterats av
utskottet, varför jag yrkar bifall till den av mig m. fl. väckta motionen.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Man kan väl säga, när man lyssnar
till herr Senanders anförande, att vi nu efter den nyss avslutade debatten
av allt att döma lia kommit in i det nyktra dagsljuset med alla dess kopparelagare
och besvärligheter.

När herr Senander här gör gällande, att en bestämd folkopinion hyser
önskemålet örn ökade ransoner, så vilja vi ingalunda bestrida detta. Men när
han samtidigt, gör gällande, att man på ansvarigt håll försöker att bagatellisera

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

svårigheterna, så tror jag detta är oriktigt. Man försöker icke att bagatellisera
de svårigheter, som det arbetande folket har, men å andra sidan faller man
inte för frestelsen att bagatellisera de svårigheter, som man rent näringspolitiskt
nu har att brottas med. På grund av bland annat detta påstående, som
herr Senander gjorde, skall jag ta mig friheten att litet närmare gk in på
den motivering, som har föranlett utskottet att komma fram till den ståndpunkt,
som det här har hävdat.

När sålunda motionärerna påtala, att livsmedelsransonerna i många fall
äro otillräckliga för det arbetande folket, så är detta i och för sig en ostridig
sanning. Ransonering betyder knapphet, och det innebär, att man icke kan
leva som under normala förhållanden. Ingripandet tillkommer för att dels
skapa en rättvis fördelning av tillgångarna och dels förhindra en framtida
katastrof, som skulle komma som ett brev på posten, örn ingenting åtgjordes
och planerades. I det arbetande folkets eget intresse tillgripes ransoneringen.
De ekonomiskt sämst ställda skulle bli hårdast drabbade, örn icke en reglering
i god tid verkställdes. Den nationella solidariteten kräver en större omsorg
örn de socialt sämst rustade i nödtider.

Vårt lands livsmedelsförsörjning har under senaste året undergått en betydande
försämring. Den fortbestående och skärpta avspärrningen av våra
handelsförbindelser och den fortskridande tömningen av våra lager av importråvaror
för livsmedelsproduktion ha medfört, att vi för upprätthållandet av
vår livsmedelsförsörjning alltmer blivit beroende av vad vi kunna producera
inom landet. När i detta läge 1941 års skörd lämnat en avkastning, som endast
uppgår i genomsnitt till mellan hälften och s/s av det normala, är det
klart att radikala ingripanden från statsmakternas sida nödvändiggjorts. Under
vanliga och fredliga förhållanden skulle ett undernormalt skördeutbyte
icke medfört några direkta svårigheter för försörjningen med livsmedel. Det
skulle ha lett till ogynnsamma ekonomiska konsekvenser för den jordbrukande
befolkningen, men någon brist på livsmedel för landet i dess helhet behövde
icke befaras. Följderna av en felslagen skörd kunde alltid avhjälpas med import.

Före kriget producerade vårt land icke blott tillräckligt för att förse vår
befolkning med de grundläggande livsmedlen. Det fanns dessutom överskott
för export framför allt av smör, fläsk och ägg. Härav drar man ofta den slutsatsen,
att vårt land kunde betraktas som självförsörjande i fråga örn livsmedel
före kriget. Så var som bekant icke fallet. Mot en export av inemot 30 miljoner
kilogram smör måste man ställa en årlig import av margarinråvaror av
ungefär den dubbla storleksordningen. Och visserligen producerade vi under
normala förhållanden mer än tillräckligt av brödsäd, mjölk, mejeriprodukter
och kött för vårt eget behov, men vissa råvaror för framställandet av dessa
produkter måste alltjämt införas från utlandet. Så var förhållandet med konstgödsel
men även i betydande omfattning beträffande vissa fodermedel.

Jag påtalar detta i anledning av den misstänksamhet, som odlas på visst
håll mot de uppgifter angående försörjningsläget som lämnas av de offentliga
myndigheterna. I den agitationen heter det nämligen, att av bröd, mjöl, socker
och fettämnen finnas enligt uppgift tillräckliga lager för en ökad tilldelning.
Jag vill i detta sammanhang också hänvisa till den agitation, som bedrives
av herr Senanders partivänner, vilka ingalunda uppträda som så blåögda
oskulder som herr Senander här alldeles nyss. Man riktar sig nämligen i denna
sin agitation inte bara mot näringsfysiologerna, utan man riktar sig också
mot de ans-wariga myndigheterna, som enligt denna agitation ingalunda skulle
på ett ansvarsfullt sätt handha vårt lands livsmedelsförsörjning.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Motion angående omprövning av gällande ransonering sbestämmelser.

(Forts.)

När det gäller att komma till rätta med landets försörjningssvårigheter
hjälper det emellertid ej att fly från verkligheten. Sätter man skördeutbytet
för perioden 1930—39 till 100, erhålles för de tre sista åren följande relativtal:
1939 = 104, 1940 — 80 och 1941 = 67. Det innebär, att det samlade skördeutbytet,
omräknat i skördeenheter, under åren 1940 och 1941 låg respektive 20
och 33 % under genomsnittet 1930—1939. Man bör sätta sig in i detta hårda
och orubbliga faktum innan man drar några förhastade slutsatser beträffande
de tillgängliga lagren.

I motionen göres gällande, att kroppsarbetare och med dem jämställda erhålla
för små livsmedelsransoner. Utskottet har för sin del icke velat bestrida
detta. Tvärtom har det sagt, att det ingenting skulle ha att invända mot en
ökning av tilldelningen. När knapphet på alla viktigare livsmedel råder, är
det av största vikt att hålla konsumtionen hos de mindre bemedlade och de
hårt arbetande på en rimlig standard. Själva tekniken i vårt ransoneringssystem
verkar emellertid för åtskilliga varuslag automatiskt så, att de mindre
bemedlade grupperna icke tvingas att nedskära sin fredstidsstandard i lika
hög grad som de bättre situerade. Det räcker med att påminna örn att t. ex.
matfettsförbrukningen i fredstid enligt socialstyrelsens budgetundersökningar
var högre för de ekonomiskt bättre ställda folkskikten än för de mindre bemedlade.
Då en gemensam grundranson per individ fastställes, innebär detta,
att de, som i fredstid haft en högre förbrukning, bringas att nedskära denna
proportionsvis starkare än de, som i fredstid hade relativt lag förbrukning.
Så länge den svenska grundransonen är så hög som 250 gram per person och
vecka innebär detta, att vissa förbrukare rentav icke behöva pressa ned sin
f redsförbrukning.

I fråga örn mjöl och bröd, där konsumtionen icke tenderar att öka vid stigande
inkomst, har man som bekant sökt sig fram efter andra tilldelningsformer.
Det är systemet med tilläggskort, som främst baseras på graden av
tyngre eller lättare arbete. Här ha vi endast velat hänvisa till den differentiering,
som redan nu äger rum, i det att grundransonen uppgår till 167 gram
mjöl och 36 gram matfett; för personer med torrskaffning men utan tungt
arbete är den i regel 230 gram mjöl och 54 gram matfett och för skogsarbetare
m. fl. med torrskaffning 355—396 gram mjöl och 54 gram matfett per
person och dag. Av redogörelsen framgår, att livsmedelskommissionen redan
genomfört en ganska långtgående differentiering av ransonernas storlek.
Skogsarbetare erhålla sålunda en brödranson, som är mer än dubbelt så stor
som grundransonen. Övriga personer med tungt arbete ha en brödranson, som
är 50 % högre än grundransonen. Ofta äro personer med tungt arbete därjämte
berättigade att erhålla tilläggskort för torrskaffning, vilket innebär, att brödransonen
är 75 % och matfettsransonen 50 % högre än grundransonen. Det bör
i det sammanhanget särskilt framhållas, att tilläggskort för torrskaffning till
övervägande del utlämnats till kroppsarbetare och med dem jämnställda.

I det tryckta läge, som många hushåll på grund av krisen råkat i, är det
förklarligt, att en del husmödrar falla för locktonerna med krav örn höjda
tilldelningar. Man måste dock göra klart för sig, att man icke frambringar
nyttigheter genom att hemfalla åt illusioner. Jag tror det var statsministern
som yttrade, att regeringen inte ligger på äggen och inte sitter på mjölsäckarna.
Ingen i regeringen eller riksdagen skulle väl högre önska än att
ransonerna kunde ökas. Det tycks emellertid i nuvarande läge vara omöjligt.
Det är icke bristen på vilja utan bristen på tillgångar, som bestämmer ransonerna.
Tillgången på brödsäd är nu en gång så ringa, att man varit nödsakad

Andra hammarens protokoll 10Ji2. Nr 20. 4

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

att dryga ut den med såväl korn och majs som potatis för att undvika ytterligare
nedskärning av de redan förut knappa brödransonerna.

Nu har emellertid herr Senander i dag tagit landsorganisationens utlåtande
till flygbas för sina kringsvävande och luftiga reflexioner angående de åtgärder,
som man skulle vidtaga i detta sammanhang. Han går därvid till angrepp
mot livsmedelskommissionens näringssakkunniga. Han erinrar örn att man
redan nu, örn man har god inkomst, kan tillhandla sig kupongfria varor av
olika slag. Jag vet icke, örn han syftar till att dylika varor skulle dragas in
under ransoneringsbestämmelserna. Vi veta, att det med nuvarande tillförsel
skulle kunna vara 6,200 ton, som kunde inrangeras bland de ransonerade varorna
med risk, att de skulle komma att helt försvinna från marknaden, varefter
man skulle stå inför liknande problem, som när man tvingades tillgripa
äggransonering. Jag vill gärna medgiva, att ur psykologisk synpunkt skulle
en dylik åtgärd lia en viss betydelse, men näringsfysiologiskt sett skulle den
icke innebära någon förbättring, i det att man därmed skulle tillföra varje
person cirka Vs hg. per person och vecka.

När emellertid en generell ökning av ransonerna icke är möjlig, återstår
det andra alternativ, som herr Senander ants^dningsvis var inne på, nämligen
en utökning av tilläggsransonernas storlek för de i tyngre förvärvsarbete
sysselsatta. Detta skulle kunna ske, icke genom att taga från någon annan
samhällsgrupp, ty det skulle ingenting betyda, utan genom att över lag sänka
grundransonema. Vad skulle då detta innebära? Jo, bl. a. minskade ransoner
•— det kunna vi icke komma ifrån — för de mindre bemedlade barnrika familjer,
inom vilka icke finnes någon familjemedlem, som är berättigad att
erhålla tilläggskort. Jag vef icke, om man skulle vinna något genom en sådan
omredigering. Därtill kommer, att ransonerna skulle knappas in för alla landets
folkpensionärer, som redan nu ofta klaga över att ransonerna äro otillräckliga,
därför att de på grund av de låga inkomsterna äro hänvisade till
brödet som huvudsakligt näringsmedel.

Motionärerna sikta till en omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.
Utskottet hänvisar till, att en sådan fortlöpande prövning i själva verket
redan nu äger rum. För att närmare följa utvecklingen angående livsmedelsförsörjningen
ha nämligen statsmakterna vidtagit betydelsefulla åtgärder. Redan
i slutet av januari 1941 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att från
och med första kvartalet 1940 verkställa fortlöpande statistiska undersökningar
rörande livsmedelsförbrukningens utveckling inom vissa familjetyper.
Dessa socialstyrelsens undersökningar granskas och bearbetas ur såväl näringsfysiologiska
som försörjningsekonomiska synpunkter av socialstyrelsen i
samråd med representanter för statens institut för folkhälsan och statens livsmedelskommission.
Genom dessa regelbundna undersökningar syftar man till
att ständigt kunna följa återverkningarna på folkhälsan av de ändrade försörjningsbetingelserna.
Därmed erhålles en viss vägledning för erforderliga
statliga åtgärder i syfte att avhjälpa eventuellt framträdande tendenser till
näringsbrister. Från och med februari 1941 följer för livsmedelskommissionens
räkning ett särskilt organ, den s. k. vitaminkommittén, utvecklingen av landets
vitaminförsörjning.

Man kan naturligtvis, som herr Senander, bagatellisera vederböra ndes arbete
och underkänna de resultat de kommit fram till. Jag vet icke, örn vare sig
herr Senander eller jag har några möjligheter att på saklig grund giva oss
in i debatt i det avseendet. Jag tror, på tal örn kvacksalveri, att den skulle
bli ganska kvacksalveribetonad. Bara herr Senanders uppfattning, att kunnig -

Onsdagen dan 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

het i att steka fläsk skulle förutsätta möjligheter att bedöma viktiga spörsmål
i detta sammanhang, karakteriserar hans ståndpunkt i saken. Man kan
väl i varje fall icke alldeles underskatta de resultat, vilka man genom långvariga
undersökningar kommit fram till, när man undersökt den minskning i
kaloritillgången, som kunnat spåras efter krigsutbrottet. Den belöper sig i
runt tal till 10 % — från 3,724 första kvartalet 1940 till 3,548 tredje kvartalet
1941. I det sammanhanget kan det kanske understrykas, att det bara
är folkpensionärerna, som kommit något under den gräns, som man från näringssakkunnigt
håll anser lämplig, nämligen 3,000 kalorier per dag och konsumtionsenhet,
i det att de, enligt vad det visat sig vid den undersökning man
verkställt, kommit ned till 2,990. Sedan skall villigt medges, att vad som
framför allt bidragit till att näringsstandarden kunnat uppehållas på den relativt
höga nivå, som den ändå är uppe i örn man jämför den med nivån
hos de flesta andra europeiska länder, är att två så viktiga födoämnen som
mjölk och potatis — man må uttrycka sig aldrig så föraktfullt örn den standardiserade
mjölken — hittills kunnat försäljas fritt.

Vad sedan beträffar de sjuka, för vilka motionärernas hjärtan klappat
varmt, så bestämmes storleken av deras tilldelning enligt livsmedelskommissionens
läkarexpertis. Deras tilldelning synes icke vara knappare tilltagen
än tillgängliga resurser medgiva. Dessa resurser måste alltid vara basis för
vårt bedömande av saken. För övrigt har folkhushållningsministern redan i
ett interpellationssvar givit besked på den punkten.

Går man sedan över till den andra sak, som upptagits av motionärerna, nämligen
en utvidgning av det nu rådande rabattsystemet, kan väl vem som helst
medgiva, att detta är tungrott. Det skulle aldrig ha tillkommit utan tvingande
skäl. Syftet angives vara att hålla priserna på livsviktiga födoämnen nere
för mindre bemedlade. Fördyringen av mjölk och smör har exempelvis därigenom
icke blivit så kännbar för de mindre inkomsttagarna som den i annat
fall skulle ha blivit. Djupare betraktat ha väl emellertid statsmakterna även
här syftat utöver detta med sina prispolitiska åtgärder. Med rabatterna har
man strävat att uppnå detsamma som med ransoneringen, d. v. s. man har velat
trygga möjligheterna till konsumtion av viktiga varor åt medborgargrupper,
vars köpkraft icke skulle ha räckt till för att trygga ens elementära behov.
Verkställda utredningar ha visat, att dyrtiden har satt framför allt landets
barnrika familjer i ett kritiskt läge av sådan art, att ingripande har visat sig
nödvändigt. Med vidgade rabatter kan man naturligtvis söka hjälpa dem ur
detta läge, och både livsmedelskommissionen och befolkningsutredningen hålla
på att utreda dessa ting och ha för övrigt redan nu framlagt vissa förslag.
Det är därför man från utskottets sida ansett, att man icke nu närmare behöver
gå in på den saken.

Vi ha med vårt yrkande icke velat bagatellisera de svårigheter, som de
tungt arbetande ha att brottas med i livsmedelshänseende, och vi lia heller
icke velat bagatellisera svårigheterna för familjer med låg inkomst. Men vi
lia velat erinra örn, att det pågår fortlöpande utredningar. Vi lia sålunda
framför allt hänvisat till socialstyrelsens ögonblicksfotografier angående de
förhållanden, som äro rådande och kunna bli rådande alltefter som försörjningsläget
blir hårdare. Vad beträffar rabattsystemet, så bearbetas dithörande
.spörsmål av både livsmedelskommissionen och befolkningsutredningen. De båda
institutionerna lia kommit till olikartade resultat, och det ankommer väl nu på
de ansvariga myndigheterna att taga ställning därtill. Utskottet har icke kallsinnigt
velat vifta bort svårigheterna utan endast velat hänvisa till de ut -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

redningar, som redan nu pågå och göra nya sådana överflödiga. Det är med
hänsyn härtill, herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Den fråga vi nu diskutera är
i rent bokstavlig mening en av folkets viktigaste livsfrågor. Det är för övrigt
rätt betecknande, att det är i anledning av denna motion, som riksdagen väl
får sitt enda tillfälle att diskutera de bekymmer, som nu så mycket plåga och
oroa i varje fall de små inkomsttagarna i detta land. Det är ju nämligen så,
att riksdagen har överlämnat bestämmanderätten i hithörande frågor till de
allsmäktiga kriskommissionerna.

^Det är icke tu tal. om att läget redan är mycket allvarligt. Det är icke
någon speciell bolsjevikagitation, som kommer husmödrarna och fackföreningsfolket
att anhålla örn lättnader på det område det här är fråga örn. Jag tycker,
att envar av oss icke behöver gå längre än till egna förhållanden för att ställa
sig den frågan: Hur är det möjligt för de lägsta inkomsttagarna i landet att
klara sig och sina familjer så som de hittills gjort? Det allvarliga läget understrykes
också av uttalanden fran olika håll. Vi ha bl. a. sett, att socialstyrelsen
sänt en rundfråga till 200 läkare. Utsagorna från läkarnas sida äro varierande.
41 läkare rapportera emellertid försämrat hälsotillstånd hos föräldrar
och barn till följd av krisläget. Nära hälften konstaterar, att familjerna icke
kunna tillgodose behoven på grund av ekonomiska svårigheter. 129 läkare påpeka,
att ytterligare hjälpåtgärder för familjer med barn äro av behovet påkallade.
36 läkare föreslå ökade rabatter på livsmedel. Andra begära ökade
brödransoner. Återigen andra önska prissänkningar på kött och fläsk o. s. v.

När vi söka få, upp dessa frågor till diskussion i riksdagen, mötas våra förslag
och vara påpekanden med sådana tonfall och sådant ordval, att därav
Damgar, att man anser att allt är bra som det är. Man kan icke göra mera
inom ramen av nuvarande tillgångar, och man vill närmast göra gällande,
att den kritik, som levereras, skulle förestavas av idel illvilja. Det är också
betecknande, när herr Nilsson i Stockholm i sitt anförande fäster uppmärksamheten
vid att kommunisterna rikta sig även mot de ansvariga myndigheterna.
Ja, herr Nilsson,, det göra. vi. Det göra vi vid varje tillfälle, då vi finna
anledning till berättigad^ kritik, och jag hoppas, att det icke gått så långt
ännu i detta land, att sadant anses brottsligt. De ansvariga myndigheterna
äro väl icke tabu. Nog tror jag, att det trots allt vad som sägs ändock finns åtskilligt,
som behöver utredas i samband med folkförsörjningsfrågan. Jag anser,
att en den mest ^ grundliga och mest omfattande utredning är nödvändig.

Motionen syftar, såsom här redan påpekats, i första hand till en bättre fördelning^
av befintliga livsmedel. Man svarar, att det redan skett en differentiering
så. långt det varit möjligt, och husmödrarnas krav i samma riktning
karakteriseras så, att dessa husmödrar ha fallit för frestelsen att begära ökad
tilldelning. Landsorganisationen har instämt i motionens syfte i detta fall
och säger: »Sekretariatet vill i likhet med motionärerna kraftigt understryka
ungelägenheten av en snar och allsidig omprövning av gällande regler rörande
ransoneringen av livsmedel, speciellt med hänsyn till kroppsarbetarna.» Örn
herr Nilsson, vill karakterisera kommunisterna och husmödrarna på det sätt
han gjort, vill han da också karakterisera ledamöterna i landsorganisationens
sekretariat som lika korttänkta och icke ansvarsmedvetna personer. Innehållet
i vad sekretariatet uttalar är detsamma som vi sagt. Vidare ha vi pekat

Onsdagen den 27 maj 1942 f. ni.

Nr 20.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

på möjligheten att utöka rabatterna. Även i det stycket ha vi landsorganisationens
stöd. Så sent som den 28 april i år uttalade landsorganisationen följande:
»Ända sedan krigets utbrott har landsorganisationen hävdat betydelsen
av effektivast möjliga ransonering. Genom knappheten på sådana billiga
livsmedel, som tidigare väsentligen ingått i de lägre inkomsttagarnas kosthåll,
ha försörjningssvårigheter för dessa blivit allt kännbarare. Lättnader
böra kunna åstadkommas bland annat genom ökade prisrabatter.» Även i det
stycket ser alltså landsorganisationen på tingen på samma sätt som vi.

Vidare ha vi problemet örn icke en hel del fria varor borde inrymmas under
ransoneringsbestämmelserna. Herr Nilsson säger, att för det första är det nära
nog ogörligt och för det andra skulle det rakt ingenting betyda. Men den
ansvariga ledningen för landsorganisationen pekar just på att det är en i
detta avseende önskvärd utjämning, som kail tänkas förverkligad genom vidgad
ransonering eller genom ökad differentiering av gällande ransonering med
hänsyn till inkomstnivå och konsumtionsbehov. En utredning är påkallad rörande
de åtgärder, som kunna befinnas motiverade på grund av att det finns
endast en viss mängd förnödenheter, men utredningen bör gå ännu längre och
syfta till att ge svar på frågan, örn allt blivit gjort som kan göras för att
öka de livsmedelsförråd, som finnas, eller i varje fall för att förebygga
en ännu mer ödesdiger utveckling än hittills i fortsättningen. I samband med
ransoneringsfrågorna står ju också frågan om en rättvisare inkomstfördelning.
Icke bara varuknappheten utan också penningknappheten för de små inkomsttagarna
gör nämligen läget för dessa så svårt.

En annan fråga, som vi gång på gång sökt föra på tal här i riksdagen, är
frågan örn krisorganens sammansättning. Är det icke möjligt, att det skulle
bli bättre resultat i en hel del fall, örn krisorganen finge en annan sammansättning
än de nu ha, då det i dessa centrala organ finns icke mindre än 153
ledamöter, som lystra till titeln direktör eller överdirektör? Vill exempelvis
herr Nilsson gå i god för att de människorna se som sin allra främsta uppgift
att lösa försörjningsfrågorna på det ur de breda folklagrens synpunkt lyckligaste
sättet? Kan det icke tänkas, att dessa 153 direktörer i rätt stor utsträckning
falla för frestelsen att främst tänka på sina respektive företag och när
det gäller krisfrågor av olika slag hävda dem? Det finns flera tecken, som
tyda på att dessa människors sätt att tänka gått i de banor jag här antytt.

En undersökning kunde också syfta till en ökad produktion av för folket
livsviktiga förnödenhetsvaror. Hur många kilogram bröd mindre få exempelvis
svenska arbetare bara därigenom att tusentals yrkesvana jordbruksarbetare
resa ut ur landet? Det är en fråga, som har med folkförsörjningen att skaffa,
och som man kan ha rätt att kräva svar på.

Herr Nilsson yttrade, att regeringen sitter icke på mjölsäckarna. Nej, vi
tycka oss ha märkt det. Vi lia en officiell tidskrift, Svensk utrikeshandel, som
varje riksdagsman får. Där finnas en del underliga siffror. Jag citerar ur en
tabell i tidskriften. År 1938 exporterades 7,168 levande nötkreatur och år 1940
— det var då vi Engö köttkorten — exporterades 12,047 nötkreatur. Under
rubriken vete, råg och havre upptages en export av för 1940 2,793 ton och för
1941 33,270 ton. Med sådana siffror för ögonen, och vi ha också andra siffror
att komma med, anse vi, att vi lia rätt att rikta kritik även mot de ansvariga
myndigheterna för att här föres en politik, som icke sätter svenska folkets intresse
i främsta rummet, vilket framgår av en iikning från 2,793 till 33,270
ton av exporten av varuslag som svenska folket lider sådan brist på, nämligen
vete, råg och havre. Och förklaringen finna vi i samma tidning: »När under
fjolåret en betydande uppgång åter skedde på denna post, så berodde detta som

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Motion angående omprövning av gällande ransoner ingsbestämmelser.

(Forts.)

vi veta framför allt på den hjälp, som vi önskade lämna huvudsakligen Finland.
» Sådana saker kritisera vi också de ansvariga myndigheterna för, ty det
har intimt samband med frågan örn försörjningsläget för det svenska folket.
Regeringen har alltså icke suttit på mjölsäckarna i så stor utsträckning som varit
önskvärt. Det hade kanske varit bättre, om den suttit på mjölsäckarna och
lämnat ut dem nu.

Man säger, att kommunisterna spekulera i missnöje. Det är litet underligt,
att denna anklagelse kommer från ett parti, som fått majoritetsställning i riksdagen
på grund av att det lovat avskaffa missnöjesanledningarna. Allt missnöje
kan väl ändå omöjligt vara uttryck för kommunism här i landet.
Jag hänvisar på nytt till landsorganisationens klara uttalande. Hur skulle
landsorganisationen kunnat yttra sig på annat sätt inför arbetarna än
landsorganisationen gjort? Jag hänvisar till de 8,200 husmödrar i Stockholm,
som med sina namnunderskrifter ha strukit under detta krav, och
dessa 12,000 husmödrar från Göteborg, 4,000 från Norrbotten, 4,000 från
Sundsvallsdistriktet och 1,200 enbart från Ljusne i Hälsingland o. s. v.
Jag hänvisar till byggnadsarbetarna i Stockholm, tio fackföreningar med
20,000 medlemmar. Icke äro dessa människor oansvariga element. Icke skriva
dessa utan vidare under listor, därför att kommunisterna be dem örn det. De
tänka själva på hur läget är och vad som har förorsakat det, och de säga sin
mening utan att känna medömkan med dem, som stoltsera med titeln arbetarrepresentanter,
trots att de i verkligheten uppträda som försvarsadvokater för
helt andra intressen än arbetarintressen, när de, på sätt som exempelvis herr
Nilsson gjort här i dag, tillbakavisa krav sådana som vi framfört.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Jag har icke sökt bestrida uppfattningen
om att läget skulle vara ytterst allvarligt. Utskottet har icke heller
i sitt yttrande förnekat de svårigheter, som man har att brottas med inom hushållen
i det läge, i vilket vår försörjning har råkat dels genom avspärrningen,
dels genom det dåliga skörderesultatet under två senaste åren. Även jag kan
medge, att örn man utgår från sina egna förhållanden, så påminnes man ständigt
därom. Det torde kanske också vara riktigt, att hälsotillståndet på sina
håll i landet har tagit intryck av detta läge. Men när herr Persson här söker
göra gällande, att vi betrakta alla utslag av ett eventuellt missnöje med dylika
förhållanden som utslag av illvilja, så har han sträckt sig alltför långt. När
jag var inne på frågan örn spekulation i missnöje, ett missnöje, som under rådande
förhållanden kan vara ganska förklarligt, tänkte jag på de aktioner,
som förvisso ha förekommit litet varstans över hela landet, där man bland annat
gjort gällande, att det av vissa uppräknade varor — mjöl, bröd, gryn, socker
och fettämne — finns tillräckliga lager och att därför ökad tilldelning
ej skulle vara omotiverad. Jag är ganska övertygad örn att detta har varit i
säck, innan det kom i påse. Det är sådant som favoriseras på visst håll. Jag
skall vara den förste att göra det erkännandet, att örn man står inför svårigheter,
skall naturligtvis ingen förhindras att kritisera de åtgärder, som vidtagas.
Det är bara det, herr Persson, att kritiken bör vara ärlig och baseras på
riktiga utgångspunkter. Den skall handskas med fakta och icke med allmänt
dunkelt tal, som här sker, örn att tillräckliga lager lära finnas. Jag vet emellertid
av erfarenhet, att fakta äro icke ett varuslag, som finns till försäljning i
herr Perssons politiska hemcharkuteri.

Vad sedan beträffar det, som här påpekades angående landsorganisationens
och landssekretariatets yttrande, vill jag erinra om att det är alldeles riktigt,
att landsorganisationen som de flesta av oss övriga uttryckt önskemål örn att

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

en allmän utredning skulle verkställas. Vad utskottet har gjort är emellertid
endast, att det hänvisat till att en dylik, utredning för närvarande pågår. Man
håller ständigt på med dessa ögonblicksfotografier, som jag tidigare benämnt
det, då man tager reda på det näringsfysiologiska läget med hänsyn till de
resurser, som stå till vårt förfogande. Landsorganisationen har uttryckt ovannämnda
önskemål, men så säger landsorganisationen vidare i sitt yttrande:
»Med hänsyn till de uppgifter i förevarande hänseende, som tillkomma livsmedelskommissionens
näringssakkunnåga, är måhända särskild utredning icke
påkallad. Sekretariatet förutsätter, att de näringssakkunniga taga de av motionärerna
påtalade förhållandena under sorgfälligt övervägande.» Det är en
motivering av ungefär samma slag som den som utskottet för sin del har framfört.
Utskottet har ansett, att när utredning pågår örn allt detta, är det olämpligt,
att man på nytt därutöver skall sätta utredningskvarnen i rörelse.

I fråga örn rabattsystemet har jag redan i mitt förra anförande påpekat,
att även därom pågår en utredning, och beträffande rabattsystemets utökning
råder det väl icke några större meningsskiljaktigheter. Även jag ansluter mig
till dem, som anse, att en utökning av rabattsystemet skulle vara önskvärd.
Man har emellertid från livsmedelskommissionen föreslagit en dylik. Jag vet
icke, huruvida detta kommer att innebära, att rabattsystemet skulle utökas
att omfatta även köttvarorna, eller örn man skulle bevilja större räbatteringar
på matfett. Vi veta också, att livsmedelskommissionen och befolkningssakkunniga
gjort gällande olika uppfattningar. Man har delade meningar, men detta
är ju bland annat också ett bevis för att man redan nu sysselsätter sig med dessa
ting. Det kan därför ifrågasättas, örn man då lämpligen skall starta en ny
utredning.

Beträffande herr Perssons uppgift, att regeringen icke sitter på mjölsäckarna,
och hans hänvisning till att man ifrån Sverige under dessa för oss så allvarsdigra
tider har exporterat livsmedel till våra närmaste grannländer, vill
jag säga, att man bör kanske icke i det sammanhanget sätta sig på så kamelhöga
moraliska hästar och samtidigt predika kallsinnighet mot våra närmaste
grannfolk, när dessa hårt drabbats av olyckan. Jag vet väl, att en export av
begränsad omfattning har ägt rum, men jag vet också, att denna export i själva
verket icke betytt så mycket. Örn vi se på de siffror, som finnas tillgängliga,
innebär den exporterade kvantiteten av vete, att varje svensk har avstått 3.3
kilogram, av vetemjöl 1.2 kilogram, av havre 0.3 kilogram, av potatis 0.7 kilogram,
av smör 0.5 kilogram, av fläsk V* kilogram och av socker 3/4 kilogram.
Margarin ha vi själva ont örn, men så ha vi icke heller avstått mer än 70 gram
per person. Jag vill inte med de anförda siffrorna söka förringa värdet av
den hjälp, som sålunda i första hand gått till vårt finska broderfolk. Men jag
måste å andra sidan säga mig, att även örn vi ha fått avstå något,^ kan det
kanske för framtiden lia en viss betydelse, att vi, som icke fått lida så mycket
som våra broderfolk, så förfarit mot dem under deras hemsökelses stund, att
vi, när drägliga förhållanden återkomma, kunna utan att rodna se dem i vitögat.
Jag tror, att svenska folket i det avseendet icke reagerar som herr Persson, när
vårt folk får klart för sig det verkliga läget.

Vad sedan beträffar frågan örn mjölransoneringens utökning och de möjliheter,
som därvidlag stå till buds, vill jag som sagt icke gå in i en diskussion,
i vilken näringsfysiologerna kunna mobilisera en sakkunskap som, förmodar
jag, varken jag eller herr Persson är mäktig att göra. Jag vill bara understryka
det faktum, att våra brödransoner äro bland de allra lägsta, som finnas
i Europa. Det är viii endast Italien, som har ännu lägre brödransoner. Dessa
låga ransoner ha blivit möjliga på grund av att vi haft tillgång till andra

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

livsviktiga livsmedel. Och att då ytterligare nedskära grnndransonerna på bröd
med den differentiering som redan nu finnes, skulle nog vara en åtgärd, vars
lämplighet starkt kan ifrågasättas.

Herr talman! Jag har med detta endast velat bemöta några av de synpunkter,
som herr Persson har framfört.

Herr Persson i Stockholm erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill bara som replik ställa en fråga till herr Nilsson: Tror herr
Nilsson, att vi med tanke pa den handelspolitik och de exporter som stärka en
frihetsfientlig front, vilket allt herr Nilsson här står och försvarar, utan att
rodna kunna komma att se vårt norska broderfolk i ansiktet?

Härefter yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag tänkte icke begära ordet i denna
fråga. Efter det klarläggande uttalande örn läget på livsmedelsförsörjningens
område, som herr Nilsson, utskottets ordförande, har gjort, hade jag icke
väntat mig att han skulle bli bemött med den kritik, som han senare fick. Jag
skulle med anledning av den kritiken vilja säga, att man har kanske för liten
kännedom örn hur det ute i det verkliga livet förhåller sig med köttproduktionen.
Jag hade häromdagen besök av en veterinär, som sade, hur sorgligt det
är, när man kommer till gårdarna, att se korna ligga i rader, utmattade av den
daliga utfodring de fatt. Jag skulle vilja säga till eder, som kritisera ransoneringen
i vårt land, att ni borde väl i alla fall förstå att genom siaktning av
sådana djur, som nästan bara ha benstommen kvar, blir det icke så mycket
kött.. Vad som räddat oss, har varit vår tekniska utveckling. Tack vare den
lia vi kunnat utnyttja trämassan och kämpa igenom den svåra krisen. När
skörden av brödsäd under de två senaste åren varit en tredjedel mindre än den
normala, är det klart, att svårigheterna för landet att försörja sig äro stora.
Sedan kritiserar man, att det har exporterats så och så mycket, men man talar
icke samtidigt örn den glädje, som vi i vårt land lia fått erfara över att vi kunnat
få in rätt mycket spannmål trots den svåra avspärrningen. Det tiger man
med. Jag tycker, att i sådana här allvarliga tider borde ansvarskänslan åtminstone
vara så pass. rotad hos varje ansvarig medlem i denna kammare, att
man icke skulle sätta i gång en agitation för agitationens egen skull, utan borde
se på vad. som är möjligt för vårt land att göra i detta läge. Det är med
verklig glädje jag i ^pressen läst örn, att den ena båten efter den andra
kommit in med för vart folk livsviktiga varor. Men därom säger man ingenting
nu.

Kommer jag så över till frågan örn den arbetskraft, som ställts till förfogande
för annat lands räkning. Frågan örn tillgången på arbetskraft är mycket
allvarlig, men vi få väl därför icke visa oss hjärtlösa. Här ha vi nu ett tillfälle
att räcka en hjälpande hand åt ett folk i nöd, och det bör vara oss en glädje
att så få göra, detta särskilt som vårt land blivit ''förskonat från krigets virvel
och just nu kanske företer den enda bilden av en ljusglimt i en i övrigt förmörkad
värld. *

Herr talman! Jag skall icke längre uppta tiden, men jag skulle vilja rekommendera
dem, som här rikta sin hårda kritik mot myndigheterna för deras sätt
att ordna livsmedelsförsörjningen i vårt land, att de ville mera bemöda sig örn
att litet mera verklighetsbetonat se på svårigheterna inom de olika grenarna
av vår livsmedelsproduktion, ett område, där jag för min del är en liten länk
och som jag såsom jordbrukare har en viss erfarenhet av. Svårigheterna på det -

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

(Forts.)

ta område äro så stora, att man knappast kan fatta dem. Den som sett dessa
högar av avbarrat ris ligga utanför ladugårdarna såsom enda föda åt djuren
finner det svårt att rikta något klander mot myndigheterna för rådande knapphet
på kött. Jag vill därför ännu en gång rikta en maning till dem som så
skarpt kritisera myndigheterna, vilka bära det tunga ansvaret att lotsa vårt
land ur den hårda kamp, som vår värld nu står i, att se litet mera verklighetsbetonat
på de förhållanden, under vilka vi för närvarande leva.

Herr Senander: Herr talman! Jag vill bara till vad som sist yttrades genmäla
vad jag anförde i mitt förra anförande, nämligen att vi kommunister
självfallet väl känna till de svårigheter, som krisen fört med siig. Yi kräva
emellertid en annan fördelning av förråden än den existerande. Utöver detta
lia vi icke sträckt oss vare sig i vår motion eller i våra anföranden.

Vidare skulle jag gent emot herr Hansson i Skediga, som framhöll, att livsmedelsexporten
från vårt land givit i utbyte en hel del varor, vilja framhålla,
att mot denna export självfallet, så vitt angår Finland, icke svarat en import
av någon större omfattning, ävensom att mot de varor, som kommit in med
lejdbåtar, naturligtvis icke alls svarar av oss levererade livsmedel.

Slutligen skulle jag bara vilja fråga herr Nilsson i Stockholm örn anledningen
till att han anser sig kunna ifrågasätta ärligheten i de deklarationer, som
vi gjort i denna och andra frågor. Det är endast en insinuation, en förolämpning,
som en talesman för utskottet icke borde göra sig skyldig till, när man
här söker misstänkliggöra bevekelsegrunderna för de ansatser, som vi kommunister
här i riksdagen göra för att förbättra tillståndet bland de stora massorna.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Med anledning av herr Senanders
sista anförande vill jag bara säga, att örn jag inskränker mig till de uttryckssätt,
som återfinnas i den motion, som avlämnats av herr Senander och andra,
skulle jag icke behöva ifrågasätta ärligheten, men vad som gör mig betänksam
är de skrifter, som författats i annat sammanhang av herr Senander eller -—
om av andra •— med, skulle jag tro, herr Senanders tysta välsignelse.

Den fråga, som herr Persson i Stockholm riktade till mig, förvånar mig d
någon mån. Jag trodde nämligen, att herr Persson i Stockholm, med den politiska
verksamhet han har bakom sig, icke skulle vara okunnig örn de politiska
förhållanden, som råda i Norge och som försvåra vår handelspolitik med detta
land.

Herr Senander: Herr talman! Jag måste med anledning av herr Nilssons
i Stockholm anförande konstatera, att herr Nilsson gjorde en undanflykt i det
att han förklarade, att han främst fäst sig vid vissa formuleringar i uttalanden
som antagits ute i landet och som han naturligtvis tillskrev det kommunistiska
partiet. Jag vet icke hur det förhåller sig med de uttalanden, som herr Nilsson
föredrog, men även örn dessa uttalanden skulle ha varit författade av kommunister
eller emanera från kommunistiska partiet — vilket jag icke tror, ty
då skulle de icke ha varit formulerade på detta sätt — så har han dock icke
rätt att misstänkliggöra det ärliga uppsåtet. Fel kunna nämligen begås av vem
som helst och var som helst, utan att dessa få tillskrivas oärligt uppsåt.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Med anledning av det sist anförda
vill jag endast säga, att herr Senander i de yttersta av dessa dagar politiskt
sett blivit så förfärligt blygsam att jag ger upp.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Åtgärder för
främjande av
ökad bostadsproduktion

m. m.

Motion angående omprövning av gällande ransonering sbestämmelser.

(Forts.)

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets
försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet;
och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr
259) örn församlingsstyrelse.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 310, angående
grunder för pension till vissa tjänstemän och arbetare, som vid statens
övertagande av enskilt företag eller i samband med dylikt företags nedläggande
m. m. övergått i statens järnvägars tjänst.

Denna proposition bordlädes.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion örn ändring i § 3 9 :o tryckfrihetsförordningen;
och

nr 14, i anledning av väckt motion örn förande av protokoll vid sammanträde,
som enligt § 56 riksdagsordningen hålles inom lyckta dörrar; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsstyrelserna;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kostnader för årlig taxering; och

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till riksförsäkringsanstalten.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 221 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över socialärenden för den 1 april 1942, föreslagit
riksdagen att

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
dels godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels godkänna av departementschefen förordade grunder för utlämnande av
tilläggslån för stödjande av viss bostadsbyggnadsverksamhet;

dels ock under Kapitalinvesteringar, Fonden för låneunderstöd, anvisa
ej mindre å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till Tilläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag av 10,000,000
kronor

än även å riksstaten för budgetåret 1942/43

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag
av 25,000,000 kronor; och

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet ett reservationsanslag
av 15,000,000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga inom riksdagens kamrar avgivna motioner.

I följande inom andra kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl. väckta
motioner (II: 313—315), hade hemställts,

i motionen II: 313, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit anhåller örn
skyndsamt utarbetande av förslag till lag, som ålägger kommunerna skyldighet
att sörja för bostadsbyggandet, så att — inom ramen av de möjligheter de
reala resurserna medge —• marknaden förses med ett tillräckligt antal bostadslägenheter»
;

i motionen II: 314, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit måtte begära
skyndsam utredning av de omständigheter, som föranleda de stora prisstegringarna
på byggnadsmaterial, och därvid ägna särskild uppmärksamhet åt
den roll som sammanslutningarna mellan leverantörer, distributörer och entreprenörer
samt kartellbildningarna inom byggnads- och byggnadsämnesindustrien
spela vid fördyringarna samt även åt i vad mån staten bidrager till dessa
genom de höjda järnvägstaxorna och slopade fraktrabatterna och genom uttagandet
av omsättningsskatt, samt att förslag på grundval därav förelägges
innevarande års riksdag»; samt

i motionen II: 315, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till beredskapslag, avsedd att vid behov möjliggöra bostadsransonering».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag godkänna i statsrådsprotokollet över
socialärenden för den 1 april 1942 förordade ändrade grunder för tertiärlån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet;

II. i anledning av Kungl. Majits förslag och motionerna I: 227, lii 307
och lii 308 godkänna de grunder för utlämnande av tilläggslån för stödjande
av viss bostadsbyggnadsverksamhet, vilka utskottet i sin motivering förordat;

III. med bifall till Kungl. Majits förslag och med avslag å motionerna I: 228
och 11:312 å kapitalbudgeten under fonden för låneunderstöd såsom reservationsanslag
anvisa

a) å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till Tilläggslån till
viss bostadsbyggnadsverksamhet 10,000,000 kronor;

b) å riksstaten för budgetåret 1942/43

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet 25,000,000 kronor;

2) till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet 15,000,000 kronor.

B. att motionerna I: 227. 11:307, 11:308 i den mån de ej behandlats under
II här ovan samt motionerna 11:313—315 icke måtte vinna riksdagens bifall.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Bernhard
Nilsson, Heiding, Carlström, von Heland, Holmbäck, Persson i Falla, Andersson
i Södergård, Åqvist, Staxäng och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att i utskottets
motivering bort intagas ett stycke av följande lydelse:

»I anslutning till den ståndpunkt riksdagen intagit föregående år finner utskottet
angeläget vara att för att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd
från det allmänna igångsättas och bedrivas förhållandena på denna del av
arbetsmarknaden äro så ordnade, att förekommande olägenheter i fråga örn
ackordspriser och byggnadskostnadernas höjd så långt som möjligt bliva undanröjda.
»

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Den som tar del av här ifrågavarande
proposition, nr 221, finner, att anledningen till att denna fråga nu förelagts
riksdagen är en befarad bostadsbrist. Av utredningsmannens promemoria
finna vi, att bostadsreserven i Stockholm hösten 1940 utgjorde 4,082 lägenheter,
och att densamma hösten 1941 sjunkit till 848 lägenheter, en minskning
sålunda med 3,234 lägenheter. Sedan denna promemoria varit ute på
remiss, har kunnat konstateras en kraftig allmän försämring av bostadsmarknaden
ute i landet. Denna utveckling är givetvis inte önskvärd. I promemorian
sägs det, vilket också betonats av departementschefen, att uppskattningarna
av bostadsbristen och bostadstillgången äro i växlande grad osäkra. Vidare
framhålles i propositionen: »Inga kända fakta motsäga dock deras ungefärliga
riktighet, och resultatet av deras sammanställande överensstämmer väl
med den erfarenhet, som den senaste höstens bostadsmarknad givit. I varje
fall äro de tillräckligt säkra för att tillåta slutsatsen, att ett produktionsunderskott
under det kommande året av samma omfattning som under det gångna
icke är möjlig utan att medföra en starkt ökad utbredning av den totala
bostadsbristens alla yttringar: husvillhet, sammanflyttning av hushåll, hinder
för nybildning av hushåll o. s. v.»

På grundval av det sålunda anförda har nu denna stora proposition kommit
till. Departementschefen konstaterar en allmän prisfördyring med avseende
å bostadsbyggandet, och han slutar: »Det synes obestridligt att anskaffningskostnaderna
för en bostadsfastighet vid nuvarande byggnadskostnader
icke kunna förräntas och amorteras med den avkastning, som erhålles vid gällande
hyresnivå.» På grund härav föreslås alltså nu i den föreliggande propositionen,
att bostadsmarknaden skall subventionetas, och att för ändamålet
skola anvisas 25 miljoner kronor till tilläggslån och 25 miljoner kronor till
tertiärlån. Å de sålunda lämnade lånen skulle efter viss tid avskrivning kunna
ske till visst belopp. Enligt förslaget skulle subventionen belöpa sig till ungefär
10 procent av byggnadskostnaderna, och dessa 50 miljoner kronor skulle
alltså motsvara ungefär 10 procent av den beräknade byggnadskapaciteten. I
propositionen framhåller departementschefen, att det totala anskaffningsvärdet
för den nu aktuella bostadsproduktionen kan beräknas för tilläggslånens
vidkommande till 250 miljoner kronor och för tertiärlånen till 275 miljoner
kronor, alltså till sammanlagt något över 500 miljoner kronor. Det är ju klart
att detta innebär en ganska stor byggnadsvolym, vilken enligt departementschefens
mening skulle råda bot på den bostadsbrist, som på grund av vissa
omständigheter uppstått.

Av propositionen framgår icke med önskvärd tydlighet, varpå denna stora
bostadsbrist beror. Uppenbart är emellertid att härvidlag de ökade byggnadskostnaderna
spelat in liksom också den osäkerhet, som byggmästaren måste

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
känna, då det gäller att sätta i gång stora byggnadsföretag. Många omständigheter
inverka, exempelvis de stora beredskapsinkallelserna, som alltjämt
pågå,’ givetvis också transportsvårigheterna och materialpriserna samt det
ovissa bostadsvärdet, när kriget väl en gång upphört. Med hänsyn till alla
dessa omständigheter måste alltså en ganska stor subvention till för att denna
stora byggnadsverksamhet skall komma i gång.

Självfallet måste den som anser, att de höga byggnadskostnaderna så långt
möjligt är böra nedbringas, hysa den uppfattningen, att ju mer man subventionerar
byggnadsmarknaden, d. v. s. ju mer man kompenserar de höga byggnadskostnaderna,
desto mer konserverar man dem. Statens ingripande blir
kanske alltså bara ett lappverk, som icke gör det hela bättre för framtiden.

Jag skulle tro, att alla äro intresserade av att byggnadskostnaderna kunna
nedbringas så mycket som möjligt, och det är klart att vi allesamman äro
intresserade av att folk skola få så goda bostäder som möjligt. Jag tror att
det kan vara skäl i att understryka, att även vi på reservanthåll anse, att det
är ett livsvillkor för familjelivet att man har så goda bostäder som möjligt.
Dåliga bostäder inverka självfallet på familjebildningen. Utredningsmannen
och departementschefen ha som sagt båda framhållit, att bostadsbrist förorsakar
husvillhet, sammanflyttning av hushåll, hinder för nybildning av hushåll
o. s. v. Allesamman äro vi väl emellertid ganska intresserade av att kostnaderna
för våra bostäder bli något så när drägliga, vare sig vederbörande själv
bygger sitt hus och sålunda har att sköta amortering och förräntning, eller han
hyr en bostad. I det avseendet tror jag icke att det förefinns några meningsskiljaktigheter
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna.

Jag kommer så till frågan örn de ökade byggnadskostnadernas inverkan på
byggnadsproduktionen, och då skulle jag vilja dela upp byggnadsmarknaden
icke bara bostadsbyggandet utan hela byggnadsverksamheten överhuvud
brget — i olika grupper. Det är klart att de höga byggnadskostnaderna för
en fabriksanläggning i sin tur måste inverka höjande på priset på de produkter,
som framställas vid den ifrågavarande fabriken. För en af färsfastighet
med dess affärs-, kontors- och lagerlokaler etc. verka ökade byggnadskostnader
höjande på omkostnadskontot, liksom de för en hyresfastighet åstadkomma
stegring i hyresbeloppet.

Det är också självklart att priskontrollnämnden, som enligt såväl departementschefen
som utskottet skall få till uppgift att kontrollera priserna på
detta område, nied hänsyn till _ de ökade byggnadskostnaderna icke kan avstyrka
en höjning av vare sig produktpriser eller den hyra vederböranrande
skall erlägga, vare sig när det gäller en fabriksfastighet, en affärsfastighet
eller en bostadslägenhet. När det gäller hyreshus är det självklart,
att ökade hyror inverka ganska mycket vid beräkningen av index för statens
stora tjänstemannakar. Man kan inte rikta några invändningar gentemot detta,
ty statstjänstemännen böra givetvis, förutsatt att de skola bo människovärdigt,
genom en höjning av lönen ha ersättning för de stegrade hyreskostnaderna.
Man kan alltså räkna upp en stor mängd fakta i samband med byggnadsverksamheten,
som inverka på själva levnadsstandarden och vilkas riktighet
man mäste godta. Men det är väl också självklart, att den allmänna prisfördyringen,
den utveckling mot en inflation, som vi försöka att motarbeta, även
paverkas på ett, ganska kraftigt sätt. Ett ganska stort område beröres alltså
här, och det mäste ovillkorligen därför ligga i samhällets eget intresse, att
byggnadskostnaderna hållas nere så långt som överhuvud taget är möjligt.

Det finns emellertid dessutom även stora befolkningsgrupper, som inte ha
möjlighet att på något sätt vända sig till de statliga myndigheterna och begära
mera betalt pa grund av sin ökade hyreskostnad eller sina ökade bostads -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
byggnadskostnader. Detta gäller till exempel pensionärer, som lia avslutat sin
tjänst och äro hänvisade att leva på sin pension. De kunna givetvis inte få
någon kompensation för sin ökade bostadskostnad. En stor mängd privatmän
befinna sig i precis samma ställning. Vi kunna härvidlag med full rätt inräkna
hela den jordbrukande befolkningen, som väl inte har någon som helst utsikt
att ens tillnärmelsevis få någon kompensation för de ökade bostadskostnaderna
vid prissättningen av jordbrukets produkter. Man måste väl, som sagt. när
man tar hänsyn till alla dessa omständigheter, konstatera, att det är ett socialt
intresse av första ordningen att hålla byggnaaskostnaderna nere så mycket
som möjligt.

Man kommer måhända under debatten att framföra den invändningen, som
spelade en ganska stor roll under överläggningen i första kammaren och som
jag delvis åhörde, att landsbygdens byggnadsfrågor inte är inbegripen i detta
utskottsutlåtande i annan mån än när det gäller egnahemsbyggen på landsbygden.
Då skulle jag vilja ställa frågan: Kan man skilja på dessa bägge
frågor, kan man skilja landsbygdens bostadsfråga eller byggnadsfråga från
landets byggnads- och bostadsfråga i övrigt? På den frågan skulle jag vilja
svara ett bestämt nej. Man kan inte skilja på dessa bägge frågor, utan de
måste sammanhänga med varandra. Jag tror att nian för att visa riktigheten
i detta med full rätt kan hänvisa till den byggnadsutredning som för närvarande
pågår, fastän något resultat av denna utrednings arbete ännu inte
föreligger, och man kan väl också åberopa de avtalsförhandlingar, som ägde
rum i juni 1941 och vid vilka ett avtal delvis träffades. Såvitt jag är riktigt
underrättad förklarade där representanter från byggnadsträarbetareförbundet
bestämt, att de inte ville diskutera någon annan princip för utförandet av
byggnaderna på landet än i staden. Man kan kanske i detta fall förstå dem och
erkänna att detta har ett visst fog för sig. Ty det kräves helt naturligt samma
yrkesskicklighet för att uppföra ett hus av samma beskaffenhet vare sig det
är beläget på landet eller i staden. Sedan inställer sig omedelbart en annan
fråga, nämligen huruvida det är möjligt för dem, som uppföra eller bekosta
dessa bostäder på landsbygden, att betala denna ökade bostadskostnad. Jag
skulle alltså bestämt vilja göra gällande, att man inte kan särskilja landsbygd
och stad, utan man måste diskutera hela byggproblemet i ett sammanhang
och då med särskild hänsyn till byggnadsträarbetareförbundets inställning.

Nu måste man kanske gratulera detta starka byggnadsträarbetareförbund.
som har intagit en så pass suverän plats i vårt samhälle, som det faktiskt
har gjort. Det är väl inte tu tal om att det har en oerhörd makt, att det kan
bestämma ganska mycket och även gör det. Man kan konstatera, att statsmakterna
respektera detsamma och nästan visar det en viss undfallenhet, skulle
jag vilja påstå. Man kan som ett exempel på byggnadsträarbetareförbundets
maktställning nämna, att detta förbund själv bestämmer den byggnadsräjong
intill en stad eller ett samhälle, där det vill ha samma arbetspriser tillämpade
som i själva staden eller samhället. Så vitt jag känner till förekomma inga
underhandlingar i förväg örn vilken utsträckning denna räjong skall ha, utan
det utfärdas endast kort och gott ett dekret örn var gränsen skall gå.

Efter denna lilla inledning, herr talman, skall jag be att få säga några
ord örn frågan, huruvida det är möjligt att nedbringa byggnadskostnaderna
och på vad sätt detta skall ske. Det konstateras i propositionen — och utskottet
framhåller detsamma — att 4A av dessa ökade byggnadskostnader falla
på materialkostnader och endast V12 på arbetskostnader. I detta fall är det
givetvis svårt att göra fullt säkra beräkningar. Jag skulle tro att man får
gå fram efter ungefär samma beräkningsgrunder som när man konstaterar
den bostadsbrist, som jag omnämnde i början av mitt anförande.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Det är ju klart, att man inte kan lägga hela skulden till att byggnadskostnaderna
äro så höga som de för närvarande äro på enbart arbetskostnaderna.
Det är givetvis många andra omständigheter som härvid inverka. Det
är väl också tydligt att materialkostnaden i detta fall har spelat en ganska
väsentlig roll. På denna punkt — det understryker utskottet och det understryka
även av departementschefen — bör allt som är möjligt göras för att
nedbringa kostnaderna, alltså anskaffa billigare material o. s. v. Utskottet
hänvisar i detta sammanhang till att priskontrollnämnden ingriper och skall
ingripa där så är möjligt.

I detta sammanhang kan man kanske fråga sig: varför skall inte priskontrollnämnden
också ingripa på andra områden? Varför skall den till exempel
inte ingripa i fall, då det faktiskt kan konstateras, att arbetarna skurit till sig
ganska stor förtjänst? Det kan nog inte förnekas, att de ibland ha dagsförtjänster
och kanske årsförtjänster, som man vågar påstå ligga över det rimliga.
Jag vet att man häremot kommer att göra gällande, att till exempel en snickares
medelinkomst per år på grund av arbetets säsongartade karaktär inte är högre
än vad som kan anses utgöra en normal inkomst. Detta kan vara möjligt. Men
det är ju alltid undantagen som bekräfta regeln, och det är också ganska erkänt,
att i många fall har lian en ganska hög icke blott dags- utan även årsinkomst.

Det är ytterligare en synpunkt, som jag skulle vilja anföra i detta sammanhang.
Man hör ofta talas om materialkostnad och arbetskostnad men mycket
sällan örn företagarvinst. I de flesta fall får man väl räkna även med en företagarvinst.
Örn en tomt köpts på spekulation, uppstår ju en dylik företagarvinst,
men i detta fall kan man med rätta tala örn tomjobberi. Man skall emellertid
också komma ihåg, att när det gäller ett avtal örn uppförandet av ett
hus finnes det alltid två parter, själve byggherren och byggmästaren, som
skola uppföra huset. Byggmästaren räknar givetvis med att han får betala
den eller den timpenningen till sina arbetare, och är huset så beläget, att han
riskerar att även få betala mätningskostnacler, alltså följa ackordsprislistan,
måste han givetvis ta hänsyn även till denna kostnad vid uppgörandet av avtalet
örn husets uppförande. Men han är givetvis för sin del mest intresserad av
att få ut så pass mycket att han gör sig en ekonomisk vinst. Detta räknar man
mycket sällan med. Man talar aldrig eller i varje fall mycket litet om den företagarvinst,
som uppkommer vid husbyggnader. Jag tror att byggmästare och
entreprenörer i allmänhet äro så pass skickliga, att de räkna med att för egen
del få ut en ganska god företagarvinst. Nu vet jag inte örn priskontrollnämnden
kan tänkas ingripa i ett sådant fall, men jag skulle knappast tro det. Det
skulle väl även vara ganska svårt för priskontrollnämnden att göra ett sådant
ingripande.

Vart man vänder sig får man alltså räkna med denna företagarvinst. Vi
kunna för att belysa detta välja ett par byggnadstyper, som väl den stora allmänheten
har mest intresse för när det gäller husbyggande, ett egnahem och ett
något större bostadshus. Man torde för närvarande icke kunna uppföra en egnahemsbyggnad,
även örn man skulle bygga efter den allra minsta egnahemsplanen,
under 12- till 15,000 kronor. Detta är åtminstone fallet i min hemtrakt,
där jag sysslat litet med denna verksamhet. Man kan givetvis häremot invända,
att ifall ett sådant egnahem är avsett att ersätta ett gammalt bostadshus,
lämnar staten en ganska stor subvention, ända upp till 2,000 kronor.
Detta är riktigt, men man får väl ändå erkänna, att det blir en ganska stor
skuldbörda att bära för denne egnahemsbyggare, som sedan skall förränta,
amortera och underhålla fastigheten. I de allra flesta fall häftar han i skuld
för hela denna fastighet, en skuld, sorn han sedan får dragas med praktiskt
taget hela sitt liv.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Uppförandet av ett dylikt egnahem går alltså vanligtvis till så, att ett avtal
träffas med en byggnadsentreprenör. Denne får då räkna med alla eventualiteter,
och han räknar givetvis även med en viss företagarvinst.

Gå vi ändå längre upp på skalan och ta det andra exemplet, ett bostadshus
på låt oss säga omkring 25,000 kronor -— ett pris som under nuvarande förhållanden
inte alls är märkvärdigt — skulle jag tänka mig, att byggnadsentreprenören
räknar med ännu större vinst. Överallt påträffar nian en företagarvinst,
som inte är så försvinnande liten.

Jag förstår, att man i den fortsatta debatten gentemot vad jag anfört kommer
att invända, att ett avtal föregående år träffats mellan representanter för
arbetsgivarorganisationerna och byggnadsträarbetareförbundet och att alltså ett
avtal nu föreligger. Man menar alltså, att denna fråga på grund härav skulle
ligga litet annorlunda till än föregående år, när riksdagen debatterade densamma.
Men kan man verkligen säga, att ett avtal existerar överallt, och kan
man göra gällande, att riksdagen i detta avseende inte skall lia någonting att
säga till örn eller inte bör uttala sin mening, därför att riksdagen inte har
någon möjlighet att inverka på detta avtal?

Jag vill till detta endast påpeka, att en hel del byggnadsblockader förekomma
och tillkommit på ett kanske inte fullt avtalsmässigt sätt. I varje fall kan nian
säga att byggnadsverksamheten där rätt mycket ligger nere. Det av mig förut
berörda avtalet innebär, att det inte skulle beröra egentliga jordbruksbyggnader.
I övrigt skulle avtalet, enligt uppgift, inverka även på landsbygdens byggnadsfråga,
när det således gäller andra byggnader än egentliga jordbruksbyggnader.
Måhända är denna tolkning av avtalet riktig, örn man nu betänker, att
avtalet således inte endast gäller bostäder i städer och samhällen utan även
bostäder ute på landsbygden, och att denna fråga således så intimt sammanhänger
med vår byggnadsfråga på landsbygden, har man svårt att förstå, att
man i detta fall skulle kunna undgå att också debattera dessa byggnadskostnader
och en byggnadsanskaffning av denna storleksordning, när vi behandla
denna proposition.

Nu kommer det naturligtvis, som jag nämnde, att i denna debatt anföras att
det, när det gäller ackordspriser, ligger till grund ett avtal, och att det då är en
högre arbetsprestation från de byggnadsarbetare, som arbeta efter dessa ackordspriser.
Det är möjligt att så är förhållandet, åtminstone på en del ställen. Vi
skola emellertid komma ihåg, att det ute på landsbygden träffas en hel del
avtal mellan byggherren, som kan vara exempelvis en kommun eller ett landsting,
och byggnadsentreprenören, varigenom denne åtar sig att uppföra ifrågavarande
byggnad. Entreprenören, som i vanliga fall har timavlönade arbetare,
beräknar entreprenaden efter timavlöningen för sina arbetare, men han riskerar
givetvis att det efter byggnadens uppförande kan bli en mätning, och då kan
han få betala ett högre pris, varför i entreprenadsumman mätning måste räknas.
Som exempel kan nämnas följande: Inte långt från den plats, där jag bor,
uppfördes en skolhusbyggnad för en kommun, och entreprenadsumman för
detta uppgick till 48,000 kronor. Arbetet utfördes med ifrågavarande byggnadsfirmas
gamla arbetarstam. För närvarande ha dessa ^ arbetare en timavlöning
med semester örn 1: 48 kronor. Härtill kommer da företagarvinsten
till byggmästaren, varför det beräknas, att byggnadsentreprenören tar 1: 64
kronor i timmen av dem, som vilja ha ett visst arbete utfört. Detta är också en
timavlöning, örn vilken jag tror, att man inte har anledning att ^säga, att den
kan anses för låg i förhållande till hur annat arbete betalas. På denna skolhusbyggnad
blev det emellertid sedan en mätning, och detta inverkade givetvis
på timavlöningen. Då byggnadsfirman slog ut denna mätningskostna,d på timpenningen,
blev det en timpenning örn 2:50 kronor. Nu kanske man inte heller

Onsdagen den 27 maj 1942 £. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
hesiterar för detta belopp, ty man har hort ändå högre siffror än denna. Jämfört
med andra arbeten i trakten måste man emellertid i rimlighetens namn ändå
erkänna, att detta är ett pris för en arbetsprestation, som ligger över det normala.
Man kan också med fog anse, att priskontrollnämnden i detta fall skulle
kunna ingripa.

Jag kan nämnda ett annat exempel. Landstinget uppförde en elevbostad
vid Katrinebergs folkhögskola. Entreprenadsumman var ungefär 28,000 kronor,
även här blev det mätning, vilket gjorde 1,500 kronor. Vilken inverkan
denna kostnadsförhöjning gjorde på timpenningen, kan jag inte uttala mig
örn. Jag har vidare av en kamrat i första kammaren fått höra ett exempel,
som, enligt vad jag vill minnas, tidigare använts i en annan debatt, men det
kan nog inte skada, örn exemplet anföres ännu en gång. Det gäller Jönköpings
stad, som äger en jordbruksegendom örn 160 tunnland, vilken varit utarrenderad
för ett årligt arrende av 6,000 kronor. Arrendatorn gjorde anspråk
på att få nya ekonomibyggnader och förklarade sig för sin del villig att då
gå med på en höjning av arrendet med 1,000 kronor, d. v. s. han skulle betala
ett årligt arrende örn 7,000 kronor. Det gjordes ett anbud på arbetet, men
Jönköpings stad tyckte, att detta var så orimligt högt, att man inte kunde
gå med därpå. Man bad i stället två praktiska män att försöka komma fram
med ett annat förslag, som skulle kunna nedbringa byggnadskostnaderna för
denna jordbruksegendom. Dessa personer föreslogo då en minskning av planen
för själva byggnaderna, men arrendatorn förklarade för sin del att han,
örn det ursprungliga förslaget genomfördes, skulle gå med på en ytterligare
höjning av arrendet med 1,000 kronor. Ett entreprenadavtal enligt det ursprungliga
förslaget kom till stånd, och dessa byggnader skulle uppföras för
160,000 kronor. Denna summa får alltså Jönköpings stad betala för ekonomibyggnaderna
å en jordbruksfastighet med en areal örn 160 tunnland och ett
årligt arrende av 8,000 kronor. Arrendesumman räcker ungefär till att betala
ränta å byggnadskostnaderna, men sedan blir det ingenting över. Man
måste i varje fall erkänna, att det är alldeles orimliga kostnader. Nu är det
dessutom att märka, att fastän entreprenadsumman är på 160,000 kronor,
släpper ändå egendomen till allt sågat trävirke till dessa ekonomibyggnader,
vilket virke i sin tur uppskattas till ett värde av 20,000 kronor. I realiteten
gå byggnadskostnaderna sålunda till 180,000 kronor. Nu är denna byggnad
under utförande, och tills dato har Jönköpings stad betalat 136,000 kronor. Av
denna summa har det åtgått 48,896 kronor för arbetslöner. Sistnämnda summa
fördelar sig med 10.071 kronor för timlön, 37,633 kronor för ackordstimlön
samt 1.192 kronor för semestertillägg. Summan 37,633 kronor för ackordstimlöner
skall delas upp och mätning ingå med 18,355 kronor. Nu kan man kanske
säga, att dessa siffror inte riktigt höra hemma i denna debatt, därför att det
gäller en jordbrukets ekonomibyggnad. Då det emellertid även på denna ekonomibyggnad
kan användas mätningspriser och mätningstaxa, tycker jag att
det är riktigt att anföra även detta exempel i denna debatt.

Jag hörde nyligen på när statsrådet Möller talade i första kammaren. I sitt
anförande ville han göra gällande, att det endast fanns tva vägar att välja
på, örn man ville komma till rätta med detta problem. »Den ena utvägen var
att ånyo gå förhandlingsvägen, och den andra utvägen skulle vara lagstiftningsvägen.
» När det gäller förhandlingsvägen, är det två parter. Den ena
parten är arbetarförbundet med sina fackorgan, oell den a.ndra parten är arbetsgivaren
med sina fackorgan. Man skulle emellertid vilja ställa den Dagan:
Var finns den stora byggnadsintresscrade allmänheten? Vid dessa avtals
ingående är det visserligen två parter, som givetvis var och en äro inpudra
kammarens protokoll 1042. Nr 80. 5

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
tresserade av att få sina omkostnader och arbetsprestationer täckta. Arbetarsidan
är naturligtvis intresserad av att få en tillräckligt hög timavlöning och
att få en ackordsprislista, som är så avvägd, att den ger tillräckligt mycket
utöver timlönen. Det är också givet, att motparten i detta fall är intresserad
av att nedbringa dessa kostnader så mycket som möjligt, och hans intresse
på byggnadsmarknaden är givetvis att träffa ett sådant avtal med byggherren,
vare sig det gäller en allmän inrättning eller en privatperson, att han
får sina omkostnader täckta. I dessa avtalsförhandlingar saknas emellertid
enligt min uppfattning en tredje part, nämligen den bostadssökande allmänheten,
som inte bär någon möjlighet att inverka på dessa avtalsförhandlingar,
vilka givetvis komma att spela en så stor roll för vederbörande i framtiden.

I den reservation, som redovisas vid detta utskottsutlåtande, anser man i
anslutning till riksdagens föregående år uttalade önskan det vara angeläget
att »för att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd från det allmänna
igångsättas och bedrivas förhållandena på denna del av arbetsmarknaden
äro så ordnade, att förekommande olägenheter ifråga örn ackordspriser och
byggnadskostnadernas höjd så långt som möjligt bliva undanröjda». Jag ber,
herr talman, att få citera vad riksdagen föregående år uttalade i denna fråga.
Departementschefen hade då i en liknande fråga framhållit, att det var nödvändigt
att försöka nedbringa byggnadskostnaderna. Utskottet och riksdagen
underströk detta. Statsutskottet yttrade föregående år: »I likhet med departementschefen
finner utskottet en självklar förutsättning för att byggnadsverksamheten
skall kunna med stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas
vara, att förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro ordnade
och att de olägenheter i fråga örn ackordspriserna, varom departementschefen
erinrat, därvid blivit undanröjda.»

Nu uppstår givetvis den frågan, örn det är anledning för riksdagen att
ändra sin uppfattning från föregående år. Jag vet, som jag tidigare sagt, att
det i denna debatt kommer att anmärkas, att det sedan föregående år träffats
ett avtal, och att alltså de föregående år anförda skälen för närvarande inte
gälla. Jag kan emellertid för min del inte förstå, att det är riktigt att riksdagen
går förbi denna viktiga fråga med tystnad, när det gäller så mycket
för alla, när det gäller vår bostadssanering, när det gäller vår allmänna
levnadsstandard och när det gäller en fråga, som så pass mycket ingriper i
alla andra frågor och inverkar på hela prisnivån överhuvud taget.^ Jag kan
för min del inte förstå annat än att riksdagen bör vidhålla sin ståndpunkt,
och att riksdagen bör uttala ungefär samma uppfattning som den uttalade
föregående år. Härtill kommer att på detta område många problem måste
uppstå, som kanske inte bli lösta i en handvändning, utan komma att ta sin
tid. Det viktigaste är emellertid själva principfrågan, att riksdagen som sin
uppfattning uttalar, att det är nödvändigt att byggnadskostnaderna på alla
områden, inte endast när det gäller materielen utan även när det gäller andra
omkostnader, hållas nere så långt som det överhuvud taget är möjligt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag få yrka bifall till utskottets förslag
med den ändring i motiveringen, att riksdagen bifaller den reservation, som
är avgiven av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig, beslöt
kammaren på förslag av herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen
av förevarande ärende ävensom av övriga ärenden på föredragningslistan till
kl. 7.30 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

Onsdagen den 27 maj 1942 f. m.

Nr 20.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Fröken Öberg, som anförde: Herr talman! Läget på fiskmarknaden är högst
otillfredsställande. Fiskregleringen har verkat därhän, att pa vissa orter har
man överflöd på fisk, på andra råder det stor brist. I Göteborg t. ex. fa busmödrarna
stå i kö i timmar för att när de äntligen komma fram till affärsdisken
få det beskedet, att fisken är slut. På grund av den knapphet på fläsk
och kött, som av naturliga skäl är rådande, nödgas befolkningen alltmer övergå
till fiskkonsumtion. Försäljningen av fisk bör da ordnas sa, att man inte
ytterligare lägger bördor på de hårt prövade husmödrarna.

En annan fråga, som bör upptagas i detta sammanhang, är de priser, som
den prisreglerade fisken betingar. Med undantag av makrillen komma alla
fisksorter med något större näringsvärde upp i priser, som för de små inkomsttagarna
eller familjer med många barn äro omöjliga att erlägga. Det bör övervägas,
örn inte rabattering i någon form bör tillgripas för de lägre inkomsttagarna.

Med anledning av det ovan anförda ber jag att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få_ framställa följande frågor:

1. Kan det förväntas, att en omprövning av nu gällande fiskregleringsbestämmelser
företages och ändringar ske, där så synes nödvändigt?

2. Vill herr statsrådet medverka till att vid den omprövning, som nu företages
av livsmedelsrabatterna, även fisk uppföres bland rabatterade varor?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att riksdagsman Sigfrid Jonsson, f. 10 juli 1910, sedan den
24 maj 1942 vårdas å Serafimerlasarettet, avd. III, under diagnos lunginflammation
(?) Vårdtiden kan bedömas först örn några dagar.

Stockholm den 26 maj 1942.

E. Lindgren,

avd. läk.

Kammaren beviljade herr Jonsson i Alsen ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare från och med den 24 innevarande maj.

§ 12.

Avgåvos följande motioner, nämligen av

herr Jonsson i Skedsbygd m. fl., nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 277, med förslag till lag örn avverkningsskyldighet;.

herr Lindmark, nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 284, angående
anslag till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning m. m.'';

herr Hedlund i Östersund m. fl., nr 376, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 289, angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43,
m. m.;

herr Hansson i Skediga m. fl., nr 377, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 298, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet
för barn från städer och andra tättbebyggda samhällen; och

Interpellation.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för
främjande av
ökad bostadsproduktion

m. m.
(Forts.)

herr Andersson i Ovanmyra, nr 378, angående vissa ändringar i andra kammarens
ordningsstadga.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.50 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 27 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen, varjämte undertecknad
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr andre vice talmannens
förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Herr andre vice talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets
utlåtande, nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder
för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
och lämnades därvid enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Persson i Stockhom, som anförde: Herr talman! Jag skall be att få
yrka bifall till motionerna nr 313, 314 och 315 i andra kammaren och likaledes
bifall till vad utskottet hemställt under punkten A.

Vidare yttrade:

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna,
har vid avgörandet av det nu föredragna ärendet uppstått en stor söndring i
statsutskottet. Det är icke ofta, som ett statsutskottsutlåtande dikteras av tretton
röster mot elva, men så har skett i detta fall. Trots det att vi ha en samlingsregering,
och trots det att regeringen enats örn en linje i det föreläggande
ärendet, visar det sig, att den samling, som sålunda skall ligga i detta, spricker
när frågan kommer till utskottsbehandling. Det är blott ett parti, som
slutit upp oreserverat omkring Kungl. Maj:ts förslag, medan de tre borgerliga
partiernas representanter i utskottet samlats örn en delvis annan linje. Det
förtjänar emellertid att uppmärksammas, att hela utskottet är enigt örn det
väsentliga i detta fall. Kungl. Maj:t har begärt anslag på tillsammans 50
miljoner kronor till främjande av ökad bostadsproduktion, och örn detta stora
anslag råda icke några delade meningar i utskottet, utan utskottets samtliga
ledamöter sluta upp på en linje. Utskottets motivering är också i noggrann
anslutning till Kungl. Maj:ts förslag. Man redovisar punkt efter punkt de uttalanden,
som föredragande departementschefen gjort i föreliggande ärende,
och därom är sålunda utskottet fullt enigt. Vad som skett är att ett antal ledamöter,
utgörande, såsom jag förut nämnde, elva, ansett, att man skulle i utskottets
utlåtande foga in ett stycke, som icke direkt anknyter sig till något
uttalande i regeringsförslaget.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Den förste ärade talaren i denna debatt, som val får anses vara huvudtalare
för reservanterna, hade ett mycket långt anförande, som jag mycket uppmärksamt,
åhörde, och jag fann, att detta anförande i det stora hela var till förmån
för utskottets förslag, för utskottets hemställan och för dess motivering i det
väsentliga. Jag har därför, när jag skall företräda utskottsmajoritetens ståndpunkt,
icke anledning att så värst mycket upptaga någon polemik med reservanterna,
därför att det förefaller, som om det mesta i det förevarande utlåtandet
också gillades av dem. Det avsnitt, som reservanterna vilja föra in i
utlåtandet, har utskottet ansett egentligen icke passa i stycke och därför motsatt
sig att detta skulle införas. När man under föregående års riksdag behandlade
frågorna örn stöd för bostadsproduktionen samt statsutskottet och
sedermera riksdagen voro eniga om att göra det uttalande i motiveringen, som
reservanternas talesman här föredrog, var situationen en annan än den är för
närvarande, därför att vid det tillfället icke förelåg något avtal, som reglerade
arbetsförhållandena på byggnadsområdet. Det var därför ganska naturligt,
att såväl departementschefen som också riksdagen då kunde göra det uttalandet,
att en förutsättning för att stöd till bostadsproduktionen skulle lämnas
från det allmänna var, att detta område på arbetsmarknaden var avtalsreglerat.
I år är situationen, såsom jag sade, en annan, därför att nu föreligger
avtal, och det finnes sålunda ingen anledning att på det sättet göra ett
direkt uttalande. Jag förråder kanske icke någon hemlighet, om jag erinrar
örn att det förefaller som örn just den ändrade situationen gjort, att det förslag,
varom nu striden står, alltså det tillägg i motiveringen, som reservanterna
vilja ha in, undergått åtskillig födslovånda. Det förelåg allra först i tryck
inom statsutskottet två olika editioner till uttalande, ett uttalande som i och
för sig var skarpare formulerat än det, som reservationsvis återfinnes i statsutskottets
utlåtande. Emellertid skrevs detta örn under debattens gång i statsutskottet
två gånger, och det är således den fjärde editionen, som i detta avseende
finns intagen såsom reservanternas förslag. Självfallet skulle man icke
i och för sig ha något emot ett uttalande i syfte att få förbilligade bj^ggnadskostnader,
därför att de höga byggnadskostnaderna är en olägenhet, som i
främsta rummet drabbar alla dem, vilka förhyra bostad, men även dem, som
bygga egna bostäder, ty ju dyrare det är att producera bostäder desto svårare
blir det att bebo desamma och finansiera dem. Men, mina damer och herrar,
jag har ganska svårt att förstå, att detta uttalande, som reservanterna föreslagit
att infogas i utskottets utlåtande, kan ge något enda öres billigare byggnadskostnader.

Jag lyssnade mycket uppmärksamt till vad herr Pettersson i Dahl sade för
att kunna konstatera om han såsom reservanternas företrädare skulle ha att
bjuda på något positivt uppslag till vad man ville nå fram till, men jag fann
platt ingenting utan blott ett rent platoniskt uttalande, där man säger: »I anslutning
till den ståndpunkt riksdagen intagit föregående år finner utskottet
angeläget vara att för att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd från
det allmänna igångsättas och bedrivas förhållandena på denna del av arbetsmarknaden
liro så ordnade, att förekommande olägenheter i fråga örn ackordspriser
och byggnadskostnadernas höjd så långt som möjligt bliva undanröjda.»
Vad skall det bli för praktiskt resultat, när de 50 miljoner kronor, som riksdagen
nu snart kommer att bevilja, skola ställas till bostadsmarknadens förfogande?
Vad skall det bli för praktiskt resultat av ett uttalande av detta innehåll?
Det förefaller mig, herr talman, som örn orden i det avseendet iiro till
för att dölja tankarna. Det är sålunda icke i avsikt att åstadkomma ett positivt
resultat, som man skrivit denna reservation, utan anledningen är närmast
att få underlag för en dagslång debatt eller, för andra kammarens vidkomman -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
de, en nattlång debatt i frågor, som ligga något vid sidan av det nu föredragna
ärendet

Jag saknar egentligen anledning att förlänga denna debatt. Jag tycker emellertid,
att de efterföljande talare för reservationen, som skola uppträda, borde
ge kammaren någon anvisning på vart man vill nå med sitt uttalande. Det är
val på det sättet, att man syftar till att åstadkomma någonting mer än den
indirekta spark, som man vill ge byggnadsarbetarna, och som val ligger i det
här talet örn ackordspriser och dylikt. Det var också ackordspriser och mätningsförhållanden
och arbetslönernas höjd, som då och då stucko fram i herr
Petterssons i Dahl anförande. Vad skall resultatet bli i det avseendet? Vill
man förbjuda exempelvis ackordsarbete får man väl lov att taga till något annat
än att göra detta uttalande i utskottets motivering. Då får man väl kräva
en lagstiftning, som förbjuder ackordsarbete på detta område, eller örn man
icke vill förbjuda ackordsarbete utan blott medge ackordsarbete till en viss
höjd, får man väl draga ut linjer för att fastställa denna höjd och icke blott
tala örn saken. Ivan man sedan icke få arbetskraft till det arbetsområde, som
man på detta sätt vill reglera, får man väl taga till en tvångslagstiftning och
kommendera dit arbetskraft för att hålla bostadsproduktionen i gång. Jag vill
ställa upp detta såsom en hypotes och frågar närmast reservanterna, vart man
vill komma i syfte att olägenheterna av höga byggnadskostnader bli så långt
som möjligt undanröjda. Jag tycker sålunda, herr talman, att i det läge, som
vi befinna oss i, måste man ge något mera än detta platoniska uttalande i motiveringen,
som reservationen innehåller. När man icke gjort det och jag egentligen
icke vet, vad som ligger i detta, har jag knappt någon anledning att yttra
mig längre, utan jag anser, att det är fortfarande reservanterna, som ha ordet.
De borde ju kunna bjuda något positivt och icke blott göra detta negativa uttalande.
Det är därför, som jag, herr talman, tillsammans med mina meningsfränder
i statsutskottet icke kunnat godtaga detta tillägg till motiveringen. Vi
anse icke att det hör dit med hänsyn till vad utskottet i andra delar av motiveringen
skrivit, och som icke rönt någon motsägelse från reservanterna. Örn
så är förhållandet och detta uttalande sålunda icke kan bidraga till att sprida
någon som helst ökad klarhet i det problem, som här rullats upp, finns icke
någon anledning att medtaga detta tillägg i motiveringen.

Med hänsyn till vad jag sagt och med hänvisning till den utförliga redovisning
av problemet, som finns i utskottets utlåtande, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Såsom kammarens ledamöter finna av
detta utlåtande, bär utskottet varit enigt örn att tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag
i ärendet, men meningarna ha varit delade beträffande en viss del av motiveringen.
Det uttalande, som meningarna skilja sig om, återfinnes i vår reservation
på sid. 23 av detta utlåtande, där det sägs: »I anslutning till den
ståndpunkt riksdagen intagit föregående år finner utskottet angeläget vara
att för att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd från det allmänna
igångsättas och bedrivas förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro
så ordnade, att förekommande olägenheter i fråga örn ackordspriser och byggnadskostnadernas
höjd så långt som möjligt bliva undanröjda.» Reservanterna
ha härmed velat understryka, att de missförhållanden beträffande byggnadskostnaderna,
som alltjämt råda på stora delar av arbetsmarknaden, icke få
betraktas såsom normala och bestående förhållanden, utan att statsmakterna
i sin strävan att bringa hjälp åt bostadsbyggandet också böra ha sin uppmärksamhet
fästad på att i möjligaste män undanröja nu föreliggande missförhållanden
och därmed skapa bättre förutsättningar för en byggenskap, som på ett

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
naturligt sätt kan tillgodose det behov, som finns både beträffande bostäder
oell andra byggnader. Genom de förhållanden, som nu råda, beroende på krisläget,
ha kostnaderna för transport och materialpriser och annat ofrånkomligt
blivit högre och ha påverkat byggnadskostnaderna. Men tillvaron av dessa, såsom
man får hoppas, tillfälliga faktorer bör icke få bortskymma betydelsen
av andra faktorer såsom ackordstariffer och dylikt och bör icke få hindra vårt
folks nödvändiga försörjning med bostäder och andra byggnader. De intensiva
ansträngningar, som de sista åren gjorts från vissa organisationer för att tvinga
fram sådana fördyrande och byggandet hämmande tariffer och skråbestämmelser
också på landsbygden, där en del av det nu föreslagna statsbidraget
även skall komma till användning, göra det särskilt motiverat med ett observandum
vid detta tillfälle. Hela detta problem är av den storleksordning och
av den betydelse för en god sammanlevnad inom folkhushållet, att man icke
kan stå till svars med att låta tystnadens slöja falla över här föreliggande missförhållanden.
I annat fall löpa vi risken att vårt folks mest trängande försörjningsbehov
icke kan ens under annars normala tider tillgodoses annat än i den
mån staten kan på konstlad väg genom subvention uppehålla viss byggnadsverksamhet.
Statens möjligheter i det avseendet måste av naturliga skäl vara
begränsade. Kravet på en rationell och rimlig organisation på detta område
måste därför bestämt hävdas.

Den föregående ärade talaren, herr Eriksson i Stockholm, gick mycket lätt
in på denna fråga. Han berörde dock något dess behandling i utskottet, och
han menade, att det varit vissa svårigheter med att få fram denna reservation.
Det var nog icke så svårt, som herr Eriksson i Stockholm ville göra troligt.
Saken var den, att det förelåg tre alternativ från avdelningen, av vilka två
eller, låt mig säga, det andra alternativet och en avvikande mening egentligen
gingo på samma linje, även örn formuleringarna voro olika. Det gällde då att
få dessa båda på en enda linje. Ty det måste väl herr Eriksson i Stockholm
medge, att det skulle varit från reservanternas synpunkt ganska olämpligt och
oklokt att komma splittrade på olika linjer, när meningarna i sak voro desamma.
Det var blott fråga örn att förena dessa olika formuleringar i en gemensam
linje, vilket också lyckades i utskottet utan någon större svårighet.
Någon själsvånda var det absolut icke, herr Eriksson i Stockholm.

Nu menar herr Eriksson i Stockholm, att detta tillägg i motiveringen passar
icke i stycke med utlåtandet i övrigt. Jag tycker, att det passar rätt bra, därför
att utlåtandet i övrigt säger icke så mycket. Det är ganska färglöst, medan
den, såsom herr Eriksson i Stockholm också menar, mycket försiktiga formuleringen
av tillägget dock säger någonting. Den säger just vad som behöver
sägas. Den säger, såsom det är meningen, att statsmakterna, närmast regeringen
och i första hand socialministern, till vilkens departement detta ärende
hör, böra låta sig angeläget vara att komma tillrätta med de missförhållanden,
som råda på detta område.

Nu säger herr Eriksson i Stockholm vidare, att förhållandena äro annorlunda
i år än i fjol. Då saknade man ett avtal, och då voro förhållandena på detta
område oreglerade. Nu har det träffats avtal. Ja, men det gäller blott vissa
områden. Beträffande landsbygdens byggnadsförhållanden har man emellertid
icke träffat något avtal. Förhandlingar lia pågått men avbrutits, men på grund
av allmänt kända förhållanden har denna fråga av socialministern hänskjutits
till en utredning, som alltjämt pågår, och vars resultat vi icke kunna förutse.
Av vissa uttalanden, både av socialministern och från annat håll, vill det emellertid
framgå, att förhoppningar örn ett positivt resultat icke äro särskilt stora.
Det har då synts reservanterna, att denna fråga inte får skymmas bort utan
bör hållas levande och att man på detta sätt ger en maning åt regeringen, när -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
mast då socialministern, att kravet på en bättre ordning på detta område inte
får nonchaleras utan vidare. Vi vilja lia ett resultat, vi vilja ha en annan ordning
eller, rättare sagt, vi vilja ha en verklig ordning i stället för den oordning,
som för närvarande råder. Det går inte att hänvisa till det avtal, som i
fjol träffades, ty det berör endast en del av det område, som detta anslag skall
användas för.

Nu frågar herr Eriksson i Stockholm: Vad skall det bli för resultat av detta?
Ja, det är naturligtvis alldeles omöjligt för reservanterna att säga, vad resultatet
skall bli. Vi vänta ett resultat, och det är det vi ha velat ge uttryck åt.
Vi lia velat ge uttryck åt att här skall vederbörande, närmast regeringen, se
till att vi få en acceptabel ordning på detta område. Det är inte rimligt att
kasta ut stora belopp av statsmedel för subvention under de förhållanden, som
nu råda, och därför anse vi att detta bör sägas ut.

Vidare frågar herr Eriksson i Stockholm: Vill man förbjuda ackordsarbete
på landsbygden? Och sedan säger han: Vill man det. får man väl ta till lagstiftning,
då får man antaga en tvångslag för att skaffa arbetare till vissa
arbeten o. s. v.! Sådana där konstruktioner kan man ju roa sig med att göra,
när man vill att inte något skall göras eller sägas. Men vad som skall göras
är inte i första hand reservanternas sak att upplysa statsrådet och chefen för
.socialdepartementet örn, utan det är hans skyldighet att överväga detta och
komma med förslag. Det finns naturligtvis olika möjligheter att överväga. Jag
skall inte ge herr Eriksson något tips, utan det får herr Eriksson som sagt närmast
resonera med statsrådet och chefen för socialdepartementet örn, vilka
praktiska utvägar han finner möjliga.

Det är rätt egendomligt för övrigt, att nu framkastar man bara vilka omöjligheter
man står inför, när det gäller att göra något. Men det var dock ett
tillfälle i fjol, när det var fråga örn tvångsodlingslagen, då regeringens främste
man på en fråga bestämt förklarade, att örn någon annan folkgrupp i samhället
på samma sätt sätter sig upp emot samhällsintresset, så skall regeringen inte
ett ögonblick tveka att använda de medel, som den förfogar över, till att på
samma sätt böja denna grupp under samhällsintressets lydnad. Då var det
ingen tvekan, inte ett ögonblick, örn att man hade medel och att dessa medel
skulle användas. Men nu i dag, när det är tal om samma problem, då väjer
bara man undan och frågar: vad skall man göra, finns det någon möjlighet att
göra något o. s. v.! Jag säger som jag sagt förut, att det är regeringens och
närmast socialministerns sak att överväga, vilka åtgärder som kunna leda till
målet. För oss reservanter har det varit angeläget att se till att man inte glömmer
bort, som det har förefallit ibland att man vill göra, att här finns ett missförhållande,
som bör rättas till, och därför kan jag utan någon tvekan yrka
bifall till den reservation, som finns fogad till detta utlåtande.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det har varit mest byggnadsarbetarnas
löner, som ha varit föremål för kritik under denna debatt. Byggnadsarbetarnas
löner utgöra ju emellertid inte den post, som i väsentligaste grad
har varit orsak till den höjning av byggnadskostnaderna, som förekommit under
senare år. Det är framför allt andra poster, kanske i allra högsta grad materialposterna,
som varit de mest framträdande i fråga örn att driva priserna
i höjden, när etet gällt byggandet av bostäder eller andra byggnader. Jag för
min del håller därför före, att den punkt, som vi böra ägna mycket stor uppmärksamhet
åt, är just materialpriserna. Allt vad som där kan göras för att
förhindra stegringar, allt vad som där kan göras för att få fram prissänkningar
är vällovligt och bör stödjas av alla parter.

Jag har emellertid begärt ordet för att säga några ord i frågan örn bygg -

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
nadsarbetarnas löner. Det är säkerligen ingen arbetargrupp, som har varit så
livligt påpassad under senare år som just byggnadsarbetarna, både bär i riksdagen
och i pressen, och jag får ju säga att byggnadsarbetarna kunna ha rätt
att fordra att bli behandlade som andra medborgargrupper och andra arbetargrupper
här i landet.

Det har framförts uppgifter, att det förekommit orimliga och oskäliga förtjänster,
och man kan ju fråga sig: äro dessa påståenden riktiga eller i huru
hög grad äro dessa påståenden riktiga? I varje fall lia vissa av dessa påståenden,
som framförts, vid en närmare undersökning blivit hänvisade till legendens
värld. Om oskäliga vinster ha gjorts, måste detta enligt min uppfattning
bero på särskilda omständigheter, och sådana förhållanden böra så långt
det är möjligt rättas till, och detta ligger inte minst i arbetarnas och arbetarorganisationernas
eget intresse. Säkerligen äro arbetarnas organisationer mycket
villiga att förhandla härom. En stor arbetargrupp skall ju inte lida för vad
i vissa enskilda fall kan ha förekommit, men dessa ett ackordssystems avigsidor
måste tillhöra undantagen. De samlade uppgifterna ge en helt annan
bild av läget.

Den arbetargrupp, som mest varit föremål för kritik, har varit byggnadsträarbetarna.
Jag har varit i tillfälle att taga del av vissa utredningar, som
företagits av och inom dessa arbetares fackförbund, och jag skall be att få framhålla
vissa synpunkter därifrån och lämna några uppgifter rörande dessa
undersökningar. I fråga om byggnadsarbetarnas årsinkomster i de lägre lönegrupperna
•— och det är ju dessa det närmast gäller — har man där företagit
en undersökning av medlemmarnas inkomster under de tre sistförflutna åren,
1939—1941, för de tre lägsta grupperna. Jag skall här, för att inte trötta
med siffror,, bara anföra huvudsiffrorna, som gälla den lägsta lönegruppen,
grupp 8.

Denna undersökning omfattar 36 avdelningar med ett medlemsantal av 1,484
år 1939, 1,538 år 1940 och 1,447 år 1941. Man har emellertid inte tagit med
alla uppgifter som inkommit utan endast sådana uppgifter, som varit fullständiga
för hela året, vilket omfattar uppgifter från i medeltal 500 och något
däröver. Det har därvid visat sig, att årsinkomsten i medeltal i den lägsta lönegruppen
var 1939 2,074 kronor, 1940 1,376 kronor och 1941 1,611 kronor. Det
är ju inga summor och inga siffror, som på något sätt verka avskräckande därför
att de äro för höga, snarare tvärt örn. Häri ligger även det arbete man har
kunnat skaffa sig utanför det egna yrkesområdet. Men det är klart, att en
byggnadsarbetare har ju även att räkna med arbetslöshet och kan drabbas av
sjukdom, och under -de år, som undersökningen har gällt, ingår också ett visst
antal arbetslösa veckor och även veckor då de varit sjuka, vilket uppgår till
12.5 veckor 1939, 17.7 veckor 1940 och 16.4 veckor 1941, allt per medeltal
räknat. Men utöver dessa arbetsfria och inkomstfria veckor ha på senare tid
— och det gäller förresten alla tre åren — även ingått veckor, då vederbörande
medlemmar legat ute i beredskapstjänst, vilket utgör 7.9 veckor 1940 och 6.5
veckor 1941.

Det är ackorden och ackordsförtjänsterna, som dra huvudintresset till sig
i debatten här, och man har här påstått, att det är särskilt den lägsta lönegruppen,
den egentliga landsbygden, som är den grupp där ackorden drabba
hårdast. Även därvidlag har man företagit en undersökning för att få fram,
hur det verkliga förhållandet är. Det gäller samma antal år och det gäller de
fyra lägsta grupperna. Därvidlag har det framgått, att den genomsnittliga
ackordsförtjänsten var i grupp 5 67.9 %, i grupp 6 67.2 %, i grupp 7 62.2
och i den lägsta gruppen, grupp 8, inte mer än 60.2 %. Således, de samlade

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. in.

Åtgärder för främjande av ökad bostadspi-oduktion m. m. (Forts.)
ackorden i medeltal lia givit lägre procentuellt överskott i den lägsta gruppen
i förhållande till övriga grupper.

Man har vidare sagt här, att ackordsförtjänsterna blivit störst vid arbeten
för jordbrukets behov. Man bär företagit en undersökning inom 15 avdelningar,
där man har medtagit allt arbete, som medlemmarna där utfört, och gjort beräkningar
över förekommande ackordsförtjänster. Det har då visat sig, att
beträffande arbeten för jordbrukets behov har procenttalet i fråga örn ekonomibyggnader
uppgått till i medeltal 63.2 %, för bostadsbyggnader 44.2 %
eller i medeltal för byggnader för jordbrukets behov 55.7 %. För att få en jämförelse
kan och bör man även nämna det procenttal, som ackorden lia gått till
i fråga örn övriga byggnadsarbeten, och det har under samma tid och på samma
avdelning utgjort 61.6 %, således högre än de arbeten som gällde för jordbrukets
behov.

Det är intressant att kunna konstatera, i vilken mån dessa arbetslöner inverka
på byggnadskostnaderna, _ eller rättare, hur stor andel arbetslönerna utgöra
av byggnadskostnaderna. Även här har en utredning företagits av samma
förbund, som jag förut har nämnt, för de fyra lägsta grupperna, och därvid
har det framgått, att lönernas andel i byggnadskostnaderna — vi räkna då
med de tre största facken, träarbetare, murare och grovarbetare — beträffande
bostäder uppgick 1939 till 23 % men hade sjunkit 1940 till 20.1 % på grund
av att andra faktorer, som inverka på byggnadskostnaderna, stigit så mycket
mer, och ^ det gäller därvidlag främst materialpriserna. Beträffande kreatursstallar,
således arbeten för jordbrukets behov, utgjorde lönernas andel i byggnadskostnaderna
år 1939 27.2 % och hade sjunkit 1941 till 23.6 %. Beträffande
logebyggnader, således fortfarande landsbygdens byggnader, utgjorde arbetarnas
löner år 1939 29 % och år 1941 25 % av byggnadskostnaderna. Således, på
alla punkter har faktiskt arbetslönernas andel i b5’ggnadskostnaderna sjunkit.

Dessa ackordsprislistor, som här blivit föremål för så många anmärkningar,
fastställdes vid förhandlingar så långt tillbaka i tiden som år 1924, men de
ha undergått förändringar i sitt allmänna läge under den gångna tiden. De
sänktes med inte mindre än 15 % 1934, men de höjdes 1937 med 8.8 % för att.
som allmänt torde vara bekant, sänkas med omkring 5 % 1941. De äro sänkta
från 1924 med 12.14 %. Vi veta ju, att industriarbetarna och även övriga arbetare
kompenserats för levnadskostnadernas stegring genom det ramavtal,
som träffats, eller rättare sagt genom detta ramavtals fullföljande inom de
enskilda fackförbunden. Den kompensationsgrad, som industriarbetarna i allmänhet
fatt, utgör 16.7 %. Den kompensationsgrad, som tillkommer byggnadsarbetarna,
utgör emellertid inte mer än 12 % och skulle kanske rätteligen inte
beräknas till mer än 9 %, därför att i dessa 12 % ingå 3 % semesterlön.

Detta var några uppgifter örn läget inom särskilt det fack, som har blivit
föremål för den skarpaste kritiken, när det har gällt speciellt ackordssättningen
för byggnadsarbeten ute på landsbygden och kanske även på andra
håll.

Diskussionen har ju oftast gällt ackorden och ackordssättningen, och det är
naturligt att den frågan kan uppstå, huruvida ackorden äro nyttiga eller ej.
om de tjäna något rimligt och förståndigt ändamål. För min del måste jag
säga, att när det gäller att få fram de bästa arbetsmetoderna så ha ackorden
en mycket stor uppgift att fylla. Genom en höjd arbetsintensitet kan man därigenom
få fram den största mängd arbete på kortaste tid, och det betyder en
vinst för saväl arbetsgivare som arbetare. Jag är säker på att industriens
"arbetsgivare inte vilja vara med om att taga bort ackorden, taga bort ackordssystemet.
Det är kanske många som tro, att arbete per timlön blir billigare
än på ackord. Det är inte alls säkert, kanske snarare tvärtom. Det kan hända

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
att det blir dyrare, och det tar i varje fall längre tid. Tidsmomentet, arbetet
fortare färdigt, spelar en viss roll och numera även de särskilda kristillägg,
som utgå på timlönesatserna. Ackorden kunna vara till gagn för alla parter.

Nu vill man lia fram lägre ackordssatser vid arbeten för jordbrukets behov,
men det bör då påpekas, att mellan arbetsgivarna och arbetarna inom byggnadsindustrien
finns avtal upprättat med ackordsprislistor även för landsbygden
med lägre belopp där, och för de parter, som nu redan ha träffat avtal —
det gäller både arbetsgivare och arbetare — kan det måhända synas egendomligt,
om det vid sidan härav skulle träffas andra avtal med lägre lönebestämmelser.
De arbetsgivare, som redan träffat avtal, skola ju kunna bli konkurrenter
om arbetena med de arbetsgivare, som fått de billigare lönevillkoren,
•och det är ju inte ett förhållande som är att rekommendera. Men trots dessa
svårigheter ha arbetarnas organisationer förklarat sig villiga att förhandla.
Dessa förhandlingar ha kommit till stånd, men de äro vilande, som bekant, i
väntan på utredningen örn byggnadslönernas tillämpning på landsbygden.
Denna utredning torde väl inom de allra närmaste dagarna vara klar, och då
blir det, hoppas jag, material och ett gott material för bedömandet hur situationen
ligger till, och det kan också bli ett gott underlag för kommande förhandlingar.
Vi hoppas att dessa förhandlingar komma till stånd och att de
leda till ett resultat, så att man får bort dessa tvistefrågor. Men det nu föreliggande
förslaget gäller ju mindre byggnader för landsbygdens egentliga behov
utan så mycket mer byggandet av välbehövliga bostäder.

Man kan verkligen fråga sig, vad reservanterna mena med sitt förslag —
det skulle vara intressant att få klart besked på den frågan, önskar man,
såsom den senaste ärade talaren tycktes göra, en tvångslagstiftning på, detta
område? Men en sådan tvångslagstiftning kan ju inte bara rikta sig åt ena
hållet, utan den måste väl också omfatta förpliktelser för företagarna. Skall
vidare denna lagstiftning omfatta all byggnadsverksamhet, således inte endast
för landsbygdens behov, eller skall man begränsa den till det senare? Såvitt
jag förstod av herr Petterssons i Dahl anförande, ansåg han, att, byggnadsverksamhetens
natur är sådan, att man inte kan skilja arbetena åt, vad det
gäller land och stad. Följaktligen bör enligt hans mening en lagstiftning på
området omfatta all byggnadsverksamhet.

Det skulle för mig och andra vara mycket intressant att få veta, hur man
från reservanternas sida tänkt sig det ordnat härvidlag, och det är därför jag
framställt dessa frågor. För övrigt ber jag endast, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Carlström: Herr andre vice talman! Jag hade inte tänkt, att man i
debatten i dag åter skulle sluta upp vid byggnadskostnadernas klagomur, ty
där ha vi ju nu stått så ofta, att vi förstå att det knappast tjänar något till
längre. De två senaste talarna voro också en liten smula irriterade över att
man inte kunnat komma ifrån det gamla problemet örn byggnadskostnaderna
och byggnadsarbetarnas löner.

Jag har jämte några andra här i kammaren väckt en motion med anledning
av föreliggande proposition, i vilken motion vi hemställa, inte örn avslag på
regeringens förslag men örn en nedprutning med 50 procent av de anslag, som
här ha ifrågasatts. Att vi gjort detta, beror inte på att vi inte lia klart för oss.
att inte dessa summor mer än väl skulle gå åt. örn man verkligen skulle förse
alla dem här i landet, som nu behöva ordentliga bostäder, med sådana. Men
vi lia å andra sidan inte kunnat undgå att ställa oss den frågan, vart det egentligen
bär hän, örn byggnadskostnaderna bara stiga och staten subventionerar,
och så stiga byggnadskostnaderna igen och staten subventionerar, vilket ju

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
anses vara statens och det allmännas oavvisliga plikt. Hyreskostnaderna utgöra
ju nu, i synnerhet i städer och samhällen, en förskräckande stor post i
den. enskildes budget, vilket lett till, såsom någon talare i första kammaren
— jag tror förresten att det var socialministern — uttryckte det, att i städerna
bor man egentligen inte i bostäder utan i dockskåp. Men trots att alla erkänna;
att det sålunda måste vara någonting på tok härvidlag, så är det ingen
som på allvar intresserar sig för vilka vägar man skall gå för att det skall bli
en ändring till det bättre. Det ar också uppenbarligen mycket svårt att just i
nuvarande läge deklarera, att nu skall man vidtaga åtgärder, som leda till att
byggnadskostnaderna sjunka. Men å andra sidan har jag den uppfattningen,
att frågan örn byggnadskostnaderna måste värka ut på något sätt. Detta sker
emellertid inte genom att man bara bygger och så, när priserna stiga, säger
att nu mäste staten lämna subvention, utan det måste gå till på annat sätt,
ty även på detta område är det i längden tillgång och efterfrågan som bestämma»,
priserna även på materielen och arbetslöner.

Även om jag gärna går med på att det i det läge, vari vi nu befinna oss, kan
vara oundgängligen nödvändigt att tillfredsställa ett visst byggnadsbehov,
t. ex. i en stad eller ett samhälle, dit folk dragits samman genom krigs- eller
krisindustrien, anser jag inte för den skull, att det är alldeles nödvändigt att
det ropas ut för hela landet, att nu måste man bygga på alla håll, ty annars
blir det bostadsbrist. Det är inte utan att just denna regeringens inställning till
saken.. nämligen att man här inte får vila på haben, utan att det måste byggas,
vad det sedan än kostar, har lett till att man i en del städer och samhällen har
den uppfattningen, att man nu, när man får subventioner av skilda slag, måste
bygga, även om det inte är oundgängligen nödvändigt. Jag har här i min hand
ett referat från ett stadsfullmäktigesammanträde på en plats i södra Sverige.
Bet Damgar därav, att man pa denna plats nu i vår från kommunens sida
gått in för en byggnadsverksamhet, som kommer att kosta några hundra tusen
kronor men som ganska många av stadsfullmäktiges ledamöter ansågo inte
vara nödvändig. En representant för drätselkammaren förklarade sålunda, att
drätselkammaren inte ämnat hindra en kommunal bostadsproduktion, örn en
sådan skulle befinnas nödvändig, men man var inte övertygad örn att denna
nödvändighet förelåge redan nu. Vidare framhöll denne talare, att om en ökad
bebyggelse nu skulle forceras fram, komme inte den tillgängliga arbetskraften
att räcka, utan ny sadan mäste anskaffas från andra håll, och sedan kunde arbetslöshet
förväntas, när hösten kom oell byggnaderna voro färdiga. Det syntes
också mindre klokt att bygga, när det vore som allra dyrast och materialbristen
som störst, ifall det inte kunde betecknas som alldeles ofrånkomligt.

En annan talare erinrade om att situationen inte var sådan, att något nödläge
i fråga om bostäder behövde befaras. Den byggnadskunniga arbetskraften
vore helt engagerad med de byggen, som påginge, och det vore orätt att ta in
nytt folk med risk för kommande arbetslöshet. När läget så påkallade, kunde
man taga upp frågan på nytt. Flera andra talare yttrade sig i samma riktning,
men trots detta beslöt man naturligtvis att ifrågavarande byggnader
skulle uppföras, ty man finge ju subvention från staten.

Jag tror. inte att detta fall är någon enstaka företeelse, utan att det är
ganska typiskt för hur det går till just nu på olika platser i vårt land.

_ Vi ha i vår motion också pekat på att då det gäller tertiärlånen fanns det
vid budgetårsskiftet 1941/42 40 miljoner kronor kvar av förra årets frikostiga
anslag, och vi kunna därför inte finna det nödvändigt att öka ut anslaget härvidlag
med ytterligare 25 miljoner kronor, såsom nropositionen föreslår.

Vi anse salunda, såsom man också gjort inom besparingsberedningen, att
det inte är lyckligt att nu på .skilda sätt genom subvention söka få fram en

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
byggnadsverksamhet, som inte är oundgängligen nödvändig. Man frågar sig
också, örn inte det verkliga behovet, även om det är ganska stort, så att säga
överreklameras. I andra länder, där nu stormvindarna gå fram, få ju människorna
tränga ihop sig på ett helt annat sätt än tidigare, och det kanske även
här i landet är nödvändigt att man försöker komma över dessa krisår utan
att bygga så mycket, detta desto hellre som det, såsom vi framhålla i våi
motion och som även påpekades vid det stadsfullmäktigesammanträde jag tidigare
här refererat, när krisen är slut är bra att ha byggnadsarbeten att ta till
och ha möjlighet att sätta armarna i gång. Det är inte säkert, att när krisen
väl är över — örn nu kriget tar slut någon gång — alla de människor, som
flyttat från landsbygden till städer och samhällen, kunna få arbete där i fortsättningen.
En hel del av de industrier, som arbeta med ersättningsprodukter,
komma kanske att helt läggas ned, och då uppstår naturligtvis det problemet
för staten att se till, att deras arbetare beredas sysselsättning på annat håll,
örn man inte skall börja ge dem understöd, och då kanske man t. o. m. får börja
se sig om efter arbetstillfällen för dem på landsbygden och försöka få ut dem
dit igen.

Ur landsbygdens synpunkt måste man i detta subventionerande se något
som medverkar till att avfolka landsbygden ännu mer än förut. När folk kan
få bättre betalt i städerna, drar man sig ju från landsbygden, och befolkningen
därute blir ännu glesare, vilket även gör det allt svårare att hålla produktionen
i gång inom jordbruket. På landsbygden är det i själva verket redan nu
så, att vi inte bygga, örn det inte är absolut nödvändigt. Vi orka helt enkelt
inte med det, och jag vill inte att de svenska jordbrukarna skola få subvention
för att få byggnadsverksamheten i gång. Jag tror nämligen inte att staten i
det långa loppet kan försörja både stad och land med byggnader på detta sätt,
om byggnadskostnaderna fortfarande skola vara så höga som de nu äro.

Jag sade i början av mitt anförande, att jag egentligen inte tänkt ge mig in
på kostnadsfrågan så mjmket, då man nu synes vilja utgå från att arbetslönerna
inte spela någon roll. Jag var inne och lyssnade på debatten i första kammaren
på förmiddagen, och där sattes det så att säga änglavingar på byggnadsarbetarna;
de voro så snälla och hyggliga, och det var bara prat, att man från det
hållet gått över vad som kan anses rimligt. Och herr Andersson i Malmö sade
här, att detta tal örn de höga arbetslönerna mest var legender. Jag vill då rekommendera
herr Andersson att läsa den redogörelse för olika ackordslöner,
som jag presterade, när jag på nyåret interpellerade örn landsbygdens byggnadskostnader.
Den kan i varje fall inte göras till någon legend, ty vad som där
anfördes var ordentligt utrett och det var siffror som höllö. Men det må nu
så vara. Jag skall inte gå in på, hurudan utvecklingen beträffande byggnadslönerna
varit sedan i fjol. Då låg det emellertid ännu till på det sättet, att
man från utskottets sida här var litet grand ömhänt, när det gällde den saken.
Man refererade till att departementschefen tänkte göra en utredning och erkände
att det inte var riktigt bra ställt även när det gällde arbetslönerna, utan
att man borde söka komma fram till bättre förhållanden. Då gick det an att
tala örn den saken, men i år vill man inte ens göra det. Nu kryper man bakom
det förhållandet att materialpriserna ha stigit mest och tror, att frågan om
arbetslönerna på det sättet kan undgå att komma i skottlinjen.

Jag skulle emellertid vilja fråga, örn det är någon som anser, att byggnadskostnaderna
1939 voro rimliga i relation till andra kostnader. Då voro ju inte
råvarupriserna sådana, att man kunde tala örn att fördyringen härvidlag spelade
den roll, som man nu vill tillmäta dem. Och vad har gjort att byggnadskostnaderna
från 1920 till 1939 kunnat fördubblas? Kunna herrarna förklara
det? Det måste väl ha skett därigenom att alla som lagt sina händer vid bygg -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
nadsindustrien, ifrån den som brutit malmen i gruvan till den som haft att infoga
den färdiga produkten på sin plats i bygget, ideligen fått sina löner och
ersättningar höjda. På det sättet har man kommit fram till det resultatet, att
trots relativt hyggliga råvarupriser lia byggnadskostnaderna i alla fall blivit
mycket höga. Det är således vid detta jag vill haka fast: vad skedde fram
till år 1939? Vad som sedan skett i fråga örn arbetskostnaderna är inte så mycket
att göra väsen av.

Skola vi, när det gäller byggnadskostnaderna, fortsätta att steg för steg söka
oss fram på nya subventionsvägar, komma vi aldrig ur den återvändsgränd,
som vi nu äro inne i. Men vill man vara där, så för all del! Då måste man emellertid
lia klart för sig, att antingen får folk betala vad hyrorna kosta eller också
skall staten över hela linjen lämna subvention, vare sig det blir till uppförandet
av nya bostäder eller till hyrorna. Ty i grund och botten går det inte att göra
något åt saken. Jag tycker, att om man kostar på sig en smula eftertanke, kan
man inte komma ifrån, att den utveckling, som här skett, är orimlig och osund.
Sedan få herrarna tala örn höjda materialpriser bäst herrarna vilja!

Men örn det är så, att nian på deli glest befolkade landsbygden redan nu har
det besvärligt med att få arbetskraft och att det inte är någon lycklig utveckling,
att städerna i fortsättningen växa på landsbygdens bekostnad, kan jag
inte anse, att de vägar, som vi nu äro inne på, äro försvarbara. Jag vill understryka
vad jag tidigare sagt, att jag inte ett ögonblick förnekar, att det på
vissa platser, där en anhopning av folk nu skett för vissa industriers räkning,
är nödvändigt att vi försöka sörja för att människorna få tak över huvudet.
Men jag tror inte att man alltför kraftigt skall ropa ut, att nu måste det överallt
i landet sättas i gång med byggnadsverksamhet. Bostadsbeståndet kan
visserligen vara rätt dåligt i en hel del städer och samhällen, men så har det ju
varit också under den långa period, då man kunde tala örn goda tider och då
vi verkligen hade råd att satsa mer pengar för detta ändamål. I varje fall hade
det. om man skall anlägga ekonomiska synpunkter, varit klokare att inte nu
gå in för så stora summor som det här är fråga örn.

För övrigt vill jag ifrågasätta, om man har klart för sig, att det under nästa
budgetår verkligen kan byggas för alla dessa pengar. Finns det inte tillgängligt
sådan material, som behövs, kan man ju inte bygga, och det haratminstone
tidigare talats om att materialbristen är ganska stor. Det har ^också sagts, att
den E-cement eller vad det heter, som nu användes, inte är så bra i längden,
och att en del järnkonstruktioner, som skulle behövas, få undvaras.

Jag vill inte påstå, att den reservation, som är fogad till utskottets utlåtande,
kommer med några mer märkliga saker. De båda föregående talarna
kunna nog ha rätt i. att man kunde begära litet mer konkreta uttalanden örn
vad som bör göras. Jag har emellertid varit så enfaldig att jag trodde att den
utredning, som socialministern tillsatte i vintras, skulle komma fram med ett
förslag, som i avseende på landsbygden verkligen skulle leda till positiva åtgärder.
Nu är jag efter herr Anderssons i Malmö uttalande rädd för att man
anser den saken redan avklarad. Jag måste ju också säga, att jag inte haft sa
stora förhoppningar örn att det skulle kunna ske några underverk, vare sig
från utredningens eller socialministerns sida. Man vill nog saken, men man
vill den inte tillräckligt. 0 .

Om jag nu skulle våga mig in på — fastän frågan inte var riktad till ling.
att söka besvara den frågan, vad reservanterna egentligen vilja, skulle jag
vilja säga, att de önska naturligtvis först och främst att även regeringen en
liten stund skall ställa sig vid den klagomur, som jag talade om i början av
mitt anförande. Skulle jag söka slå fast vad som ur landsbygdens synpunkt
är önskvärt, vill jag till herr Andersson i Malmö, när han frågade örn man

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
önskar en tvångslag, om man vill förbjuda ackordsarbete o. s. v., säga: vi vilja
ha frihet och inte tvång. Men frihet är väl enligt herr Anderssons terminologi
minst lika farlig som tvång. Vi vilja ha frihet och möjlighet att använda den
arbetskraft, som står till vårt förfogande, utan att någon kommer och kör hem
vederbörande eller pressar in dem i fackföreningsramen. Detta är vad vi ytterst
vilja, och jag tror inte att vi komma att ge upp, förrän vi på den punkten i
någon mån ha fått klart besked om vad man på den andra sidan vill. Det går
nämligen inte att förklara, att alla överdrifter, som förekommit, bara äro legender.
Det går inte att komma förbi, herr Andersson, att det existerar missförhållanden.
Vi ha öron och vi kunna räkna litet, vi som andra, och det är uppenbart,
att då kan man inte komma till annat resultat än att här förekommit
sådant som rätteligen inte bör få passera.

Jag hör inte till dem, som vilja ställa upp några skrankor mellan stad och
land, utan jag tycker att det är bra örn vi kunna förstå varandra. Men då måste
vi göra litet ansträngningar i den riktningen från båda sidor, och jag tror att
örn man i det avseendet verkligen ville försöka att göra sitt bästa ifrån det
håll, som herr Andersson företräder, så kanske det inte skulle vara omöjligt att
jämka samman viljorna. Jag tycker emellertid, såsom jag tidigare här sagt,
att det är ganska betecknande, att medan man i fjol var ganska resonabel på
den här punkten vill man i år inte alls höra talas örn saken. Det har man vuxit
ifrån, och det hela är nu bra som det är. Jag är inte så övertygad om att det
är så, och jag vill för min del, som en liten sympatiyttring i varje fall, då det
ser ut att vara hopplöst att vinna bifall till vår motion, be att få ansluta mig
till den reservation, som här är knuten till utskottets betänkande och som vittnar
örn att vi på vår sida inte äro beredda att glömma, även örn man på den
andra kanten skulle tycka, att det vore bra.

Herr Isacsson: Herr talman! Jag har under debatten här i dag flera gånger
undrat över vad det egentligen är som herrarna velat skjuta i förgrunden vid
behandlingen av denna fråga. Jag har inte kunnat komma till klarhet däröver
under de anföranden som hållits av reservanterna. Nu har emellertid herr
Carlström löst denna förtrollning. Han har med all önskvärd uppriktighet cyniskt
viftat bort vad som för oss är kärnpunkten i denna fråga, nämligen att
det är ett socialt nödproblem för stora delar av vårt folk. För herr Carlström
spelar detta ingen som helst roll. När han kommer in på detta område, viftar
han bort det med att säga: titta, hur det är i de länder där stormvindarna draga
fram. Det fattas bara, att herr Carlström skulle förorda, att vi skulle krypa
ned i underjorden ungefär som grottmänniskor, även när det inte föreligger något
behov därav.

Herr Carlström började med att tala örn vart det skulle bära hän, örn byggnadskostnaderna
skulle stiga. Ja, då skulle staten subventionera byggnadsverksamheten,
och så stiga byggnadskostnaderna igen, och då får staten åter
ge subventioner. Herr Carlström resonerar precis som örn detta skulle vara
någonting för evigt bestående. Man bortser från vad det egentligen är, en
nödfallsåtgärd, en kristidsåtgärd, ett samhällets stöd åt en industri som försöker
skapa bostäder åt landets bostadsbehövande befolkning. Är det den enda
hjälp av detta slag som staten ger, herr Carlström? Ger inte staten subvention
och hjälp också åt andra håll? Det är kanske en fråga som kunde diskuteras,
vilket som är det nödvändigaste. Jag tycker i varje fall för min del, att ett
land som ännu har förmånen att leva i fred inte bör låta sina medborgare bo
på gatorna, när nästa fardag kommer. Men så kommer det, herr Carlström, att
i stor utsträckning ske, såvida inte kommunerna på egen bekostnad vilja uppföra
nödbostäder av det från förra kriget kända mönstret.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Herr Carlström tycker inte, att det är så farligt. Men när det föreligger verkliga
statistiska uppgifter, insamlade från olika delar av landet, skall man då inte
tro på dem? Skall man inte heller tro på uppgifterna örn att tiotusentals familjer
i detta land nu bo i bostäder som varit utdömda sedan år tillbaka? Man har
haft för avsikt att riva husen, men man har måst upplåta dem till bostäder,
därför att det inte finns andra bostäder att tillgå.

Herr Carlström kom efter vissa kringgående rörelser liksom reservanterna
in på vad som för dem tycks vara huvudfrågan, nämligen byggnadsarbetarnas
löner. Jag förstår, att man har lätt att komma in på den trallen. Den ha vi
hört sedan många år tillbaka. Man har i en viss del av pressen levat högt på
byggnadsarbetarnas löner så länge, att man inte längre tycks bry sig om att
reflektera över huruvida det är sant eller inte, att de äro höga. Jag skall här
inte trötta med att upprepa siffror. Jag ber endast att få understryka, vad
som redan är sagt i denna sak. När herr Carlström och andra tydligen leva i
den föreställningen, att byggnadsarbetarna i detta land leva under verkligt
ideala förhållanden, så kan jag försäkra herrarna, att örn dessa arbetare finge
byta ut sin mycket osäkra och i de flesta fall mycket dåligt betalda anställning
mot en fast anställning vid industrien, så skulle de inte tveka ett enda ögonblick.

Herr Carlström berörde också det mycket beklagliga förhållandet, att landsbygden
avfolkas, och visst är detta beklagligt. Men finns det månne inte en
förklaring till att detta sker? Här har under de sista, skola vi säga, 20, 25
åren skett en nästan fullständig revolution på jordbrukets område. På gårdar
där man tidigare hade bruk för 3 å 4 drängar, för att nu taga ett exempel, där
klarar man sig nu med en 16—17 års dräng; med maskinernas hjälp går det
bra. I den mån man nödgas leja extra arbetskraft, så sker detta bara under
några korta perioder på våren, sommaren och hösten. Vart skola dessa människor
sedan taga vägen? Är det märkvärdigt, om de söka sig en mera stadigvarande
anställning? Skulle inte herr Carlström göra precis detsamma? Det är
enligt min mening fullständigt naturligt. När jordbruket inte kan skaffa kontinuerligt
arbete åt sitt folk utan låter stora delar av dem stå i reserv och endast
tillfälligtvis utnyttjar dem, måste vi bevittna detta tråkiga förhållande, att
landsbygden avfolkas.

Slutligen utropade herr Carlström patetiskt: vi vilja inte ha subvention, vi
vilja lia frihet. Vad skulle denna frihet komma att innebära för byggnadsarbetarna?
Den skulle troligen komma att innebära, att byggnadsarbetarna visserligen
skulle få mera arbete men för en ersättning och en betalning som herr
Carlström och andra i frihet själva bestämde.

Det har från reservanternas sida gjorts ansträngningar att liksom utmanövrera
problemet örn bostadsnöden i städerna, och man har sökt att hålla sig
till landsbygdens byggnadskostnader. Man har framhållit, att det är omöjligt
för lantbruket att bygga. Det är för dyrt, och man kan inte finansiera ett
bygge. Här vill jag inskjuta, att jag har lika litet som någon annan i denna
kammare den minsta anledning att motsätta mig en sänkning av byggnadskostnaderna.
Jag går så mycket längre än reservanterna, att jag säger, att jag
skulle gärna vilja vara med örn att få ned även andra priser, bland annat livsmedelspriserna.
Ett faktum är, att dessa nu kommit till en sådan höjd, att
dessa »utmärkt» avlönade byggnadsarbetare både på landsbygden och i städerna
i stor utsträckning knappast kunna lösa ut sina ransoner.

Det har med skärpa framhållits från reservanternas sida, att örn jordbruket
skall kunna bygga, måste det bli en annan ackordsättning för landsbygden.
Man måste få ned lönerna betydligt. Jag vet inte riktigt, hur det här
går ihop. Vi ha år efter år fått motioner från bondeförbundshåll, i vilka

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
man påyrkat, att dyrortsgrupperingen skulle slopas. Det är nämligen lika
dyrt att leva på landet som i staden, säger man från detta håll. Men om man
samtidigt vill pressa ned lönerna för dem som äro sysselsatta inom jordbrukets
byggnadsindustri, hur går det då för dessa människor, när det är lika dyrt
att leva på landet som i staden? Jag har själv inte någon bestämd uppfattning
örn hur det förhåller sig härvidlag, men eftersom dessa motionärer kommit
igen årligen med samma påstående, fa vi väl antaga, att det ligger någon
sanning i detsamma. Jag vill tillägga, herr talman, att även örn det nu är
krångligt för jordbrukarna, vilket jag inte vill bestrida, sa är det dock på det
sättet, att även örn herr Carlström inte vill ta emot subvention till byggnadsverksamheten
på landsbygden, ta väl både han och andra gärna emot en
subvention i annan form. Jag undrar, örn det finns samma möjligheter för de
byggnadsarbetare som äro sysselsatta i den fria byggnadsverksamheten på

landsbygden. .... t,

Jag skulle också vilja säga ett par ord till min vän herr Pettersson i Dahl.
Vi grälade tappert i utskottet, och vi ha nu kanske inte så mycket att säga
varandra. Jag vill emellertid gärna erkänna, att han i dag var betydligt
mjukare i tonfallen, än han var i utskottet. Han var ytterst försiktig, och hela
hans inledning var en hör- och synbar ansträngning att undvika allt som
möjligen kunde såra och irritera, och det håller jag honom räkning för. Till
slut kunde han dock inte neka sig nöjet att komma in pa frågan örn byggnadsarbetslönerna
och ackordsprissättningen, och då kom han ihåg skolhuset
därnere i Halland och talade örn, hur mycket det hade kostat. Han talade
också örn, hur mycket arbetslönerna gått till pa grund. a,v ackordspriserna.
Men han talade inte om, huruvida detta skolhus hade blivit billigare, örn det
uppförts uteslutande på tidion. Här begår man nog det stora misstaget. Man
räknar inte med och kan kanske inte göra det, huruvida ett bygge där arbetarna
under en kortare tidsperiod tjäna höga daglöner blir dyrare, än det
skulle blivit, örn det uppförts i långsammare takt med små tidlöner. Vi lingö
i går se ett meddelande i pressen, att man inom den engelska byggnadsindustrien
en tid slopat ackordssystemet men nu återinfört det, därför att det
för byggnadsverksamheten blir betydligt billigare, örn man arbetar pa ackord,
än örn man arbetar med tidion. Det var också samma förhållande med det
exempel som drogs i första kammaren. Det gällde en ladugård nere i Jonkoping.
Vi fingo inte heller i detta fall veta, vilka andra faktorer som spelat

in och gjort den så dyr. „ , . , ,, , n

Jag vill bara örn denna allmänna fördyring ha sagt, att örn herrarna allvarligt
vilja vara med örn att söka rätta till, vad som nu anses vara ett missförhållande,
så sök då inte att skilja ut endast en detalj, utan lat oss da
gemensamt angripa hela problemet och alla de faktorer som medverka tili
dessa höga kostnader. Av herr Pettersson i Dahl nämndes vissa faktorer,
transportkostnader och sådant, som bidragit till att byggnadskostnaderna undan
för undan stegrats. Herr Pettersson i Dahl kunde ha tillagt tomtjobberi
och husspekulation. Byggnadsbranschen bär varit en tummelplats. för allsköns
äventyrlighet. Jag vill tillägga, herr talman att örn det ar något område
av vårt näringsliv som behöver saneras, sa ar det byggnadsverksamheten.
Men då måste man inte bara taga itu med arbetslönerna utan med det hela,
framför allt med den högst omoderna och irrationella arbetsform som man använder
inom denna industri. , e ° t„

Herr talman! Det har kanske talats tillräckligt mycket i denna fråga. Jag
bekände i utskottet, att jag inte förstod, vad meningen var med denna reservation.
Jag förstår det fortfarande inte, därför att den endast snuddar vid

Andra kammarens protokoll 10^2. Nr 20. ®

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
det verkliga och allvarliga problemet men angriper det inte. Jag tillåter mig
uttrycka den misstanken, att man har något annat särskilt syfte med denna
reservation.^ Jag vet inte, om detta är riktigt, men skulle så vara fallet, kan
jag bara på förhand meddela, att örn den skulle göras till någon slags samlingsfana
under kommande val eller något dylikt, så skulle det nog bli lika
lätt för oss att besvara eventuella frågor då, som det varit för oss i dag att
besvara de frågor som herrarna ställt till oss.

Kontentan av vad jag här velat framhålla är, att vi inte lia det minsta emot
att man söker nedpressa de onormala byggnadskostnaderna, men vi vilja, att
man då inte ensidigt skall peka på endast en detalj utan att man skall angripa
problemet i dess helhet. Vi vilja framför allt ha sagt ifrån, att vi inte
betrakta detta, herr Carlström, såsom något evigt bestående. Vi betrakta det
som en kristidsåtgärd som så mångå andra, som samhället får vidtaga under
krigs- och kristider. Det är i varje fall inte min mening, att vi skola fortsätta
att subventionera och med konstlade medel uppehålla en verksamhet,
vare sig det gäller byggnadsverksamhet eller någon annan verksamhet.

Jag tror, herr talman, att jag med vad jag sagt klart angivit de synpunkter
jag har på denna fråga, och jag vill sluta med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Carlström erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag skall be att få tillbakavisa herr Isacssons tal örn cynism. Herr Isacsson kan
gärna höra på vad jag säger, om han sedan vill taga upp det till bemötande.
För det första sade jag inte, att jag hade något emot oundgängligen nödvändiga
byggen, herr Isacsson. För det andra drog jag ett exempel från det levande livet,
och det var från en stad, där herr Isacssons egna meningsfränder påstodo,
att det inte var nödvändigt att bygga just nu. Att detta är cynism, har jag
svårt att förstå. Jag bara citerade dem.

Sedan sade herr Isacsson, att det finns en massa familjer som sedan åratal
bott i dåliga bostäder. Örn det inte är cynism att säga, att dessa bostäder skola
repareras mitt under brinnande krig, när allting är dyrt, vill jag säga, att då
måste det vara någonting som jag inte här vill uttala. Har man under normala
förhållanden kunnat tåla något sådant, varför skall man då sanera dessa bostäder
under kristid, då allting är dubbelt så dyrt. Det är bara det vi fundera
över.

Sedan sade herr Isacsson, att örn jag ville ha frihet, så var det för att pressa
ned arbetslönerna. Örn herr Isacsson vill taga en tur ned till Sävsjö och tala
med byggnadsarbetare som varit hos mig ganska mycket, sedan jag kom till
Södergården, så kan han få veta, att vi kommit bra överens och att de ha fått
en hygglig dagspenning. Men det har inte varit fråga om ackord och mätning.

Sedan menade herr Isacsson, att det var inte bara byggnadsverksamheten
som subventioneras utan också annan verksamhet. Det är tråkigt med krig och
nödår. Man måste då lämna subventioner. Men sänk byggnadslönerna, så bli
bröd och andra livsmedel billigare.

Härefter yttrade:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag har dristat mig att begära
ordet i denna fråga av den enkla anledningen, att jag själv är yrkesman.
Jag har arbetat inom byggnadsindustrien i cirka 45 år, därav i närmare 20 år
som egen företagare. Jag står således inte främmande för de problem som här
diskuteras.

Jag måste först säga, att man gjort sig skyldig till stora överdrifter, när man

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
uttalat sig i de spörsmål som här dragits upp. Man hittar ett och annat gränsfall
på något håll, där man måste erkänna att det är onormalt. Så dragas dessa
gränsfall upp såsom varande någonting som i allmänhet förekommer, och med
dessa gränsfall som utgångspunkt bedömer man sedan hela byggnadsfrågan,
vilket är fullständigt oriktigt. Å ena sidan kommer man till den slutsatsen, att
det är arbetskostnaderna som till största delen fördyra byggnadsverksamheten,
och å andra sidan säger man, att det är materialkostnaderna som göra det. Man
har hört uppgifter örn att arbetslönen endast skulle utgöra en tolftedel och övriga
kostnader elva tolftedelar av byggnadskostnaderna. Det är också felaktigt.
Hur många av eder tänka på vad som ligger bakom materialkostnaderna. Örn
man t. ex. bedömer priset på tegel från det att det börjar tillverkas, då det tages
i lergropen, och tills att det kommer fram till byggnadsplatsen, så utgöras
kostnaderna för teglets framställning, örn man undantar förbränningsprocessen,
huvudsakligen av arbetslöner. Men dessa kostnader anser man tillhöra materialkostnaderna,
och man säger, att materialet är så och så dyrt och att merkostnaderna
för materialet har fördyrat bygget så och så mycket. Å andra sidan
säger man, att byggnadsarbetarnas ackordsprislistor fördyra bygget så och så
mycket. Det är en oriktig utgångspunkt, ty skall man bedöma arbetskostnaderna,
skall man beräkna dem från arbetets början och alltså även ta med arbetskostnaderna
för det material som användes. Först då kan man komma fram
till en rättvis bedömning av varifrån merkostnaderna för ett bygge härleda sig.
Jag vill ej bestrida, att mellanhänderna, då material säljes från den ene till den
andre eller transporteras från den ena platsen till den andra, i vissa fall kanske
kunna taga ut oskälig vinst. Men jag tror framför allt icke att det förekommer
i den utsträckning som på vissa håll göres gällande. Min aktade länskamrat
herr Pettersson i Dahl var inne på denna fråga och hade ett rätt långt anförande.
Jag har icke någon särskild anledning att gå in på bemötande av allt vad
han säde utan skall bara beröra ett par, tre punkter.

Herr Pettersson i Dahl framställde frågan: Kan man i detta fall skilja på
stad och landsbygd? Han besvarade själv denna fråga med nej. Ja, då kan
naturligtvis också från arbetarpartens sida den frågan framställas till herr Pettersson
i Dahl: Är herr Pettersson i Dahl villig att taga konsekvensen av detta
sitt svar? Är han det, kan han väl icke förneka eller komma ifrån den principiella
inriktningen, att örn ackordpriset är riktigt i stad är det också riktigt på
landsbygden. Kan man i byggnadsfrågan, i arbetarfrågan och lönefrågan icke
skilja på landsbygd och stad, får man också principiellt vara med på att tilllämpa
samma regler på båda hållen.

Herr Pettersson i Dahl berörde ett fall i Jönköping. Jag känner ej till detta
fall men måste säga, att de siffror han nämnde föreföllo mig mycket misstänkta.
Jag skall söka att i den mån det låter sig göra undersöka dem. Han kom
''fram till, att byggnadsfolket skulle komma till en ackordsinkomst av 2 kronor
50 öre per timme, men han var uppriktig och nämnde också vissa saker, som
räknats in i ackordspriset. Såvitt jag fattade rätt räknade han in timlön, kristidstillägg,
semester, försäkring och företagarevinst samt slutade med, att arbetaren
kom upp till en ackordsförtjänst av 2 kronor 50 öre i timmen. Men man
hör taga bort kristidstillägget. Skall man icke medge samma särskilda förmåner
för byggnadsarbetarna som för andra? Byggnadsarbetarna lia väl samma rätt
till kristillägg som andra arbetare; det skall då icke räknas in. I fråga örn semester
lia byggnadsarbetarna samma rätt som andra; den skall heller icke räknas
in. Försäkring är i lag ålagd, och man är skyldig hålla den. Man måste bära
denna kostnad, men det är icke något, som kommer arbetarna till del i form
av löneinkomst. Vidare är det oriktigt att räkna företagareersättningen som
någonting, som skall komma arbetarna till godo, då man enligt detta beräk -

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
ningssätt skall räkna ut den slutsumma som skall tillkomma dem. Det förefaller
därför, örn övriga uppgifter i Jönköpingsfallet bygga på samma förutsättning,
att det är skäl att behandla det med mycket stor varsamhet.

Sedan berörde herr Pettersson i Dahl de merkostnader, som mätningssystemet
förorsakar på en egnahemsbyggnad, och framdrog till att börja med som
exempel en egnahemsbyggnad på 12,000, 13,000 eller 15,000 kronor. Med den
erfarenhet jag har i saken kan jag säga att för en egnahemsbyggnad, som färdig
kostar 12P00 kronor, kan ackordsförtjänsten för byggnadssnickare på ett
sådant bygge icke beräknas överstiga 600 kronor efter gällande normer och
tillämpning. Det vågar jag stå för med den erfarenhet jag själv har örn saken.
Detta gäller örn arbetet utföres ordentligt och fackmässigt och icke slarvas
ihop. Örn man sedan räknar med en högre byggnadssumma, t. ex. på 25,000
kronor, blir det procentuella förhållandet detsamma. Jag har byggt åtskilliga
byggnader, som kostat 20,000-—25,000 kronor i uppförande. Ackordsöverskottet
för byggnadssnickare har hållit sig vid 900—950 kronor, och endast i något
enstaka fall har det gått över 1.000 kronor. Jag vill anföra dessa siffror för
att klargöra, att de merkostnader, som genom ackordet vanligen tillkomma,
äro icke så höga som man i allmänhet vill göra gällande.

Men sedan kommer en annan sak, som jag förlåter, örn de, som ej äro sakkunniga.
icke kunna bedöma. Den, som är sakkunnig på byggnadsområdet, vet,
att örn en ordentlig. och duglig byggnadsarbetare arbetar på ackord, så utför
en sådan arbetare givetvis mera arbete än örn han går på timlön. Detta är helt
naturligt; det ligger i människans inneboende drift. Det är enbart en fördel,
att denna drift finnes. Skulle icke människan ha den inställningen, att örn
hon arbetar mera, har hon möjlighet att bereda sig någon ekonomisk vinst
därav, vore själva drivkraften i människans egen företagareverksamhet borta.

Örn man sålunda bedömer den förmån, som kommer en företagare till del
genom att han utlämnar sitt arbete på ackord, får man icke säga, att hela det
intjänta ackordsöverskottet är en merutgift för företagaren, utan det blir en
rätt avsevärd procent, som kommer företagaren till del i den formen, att arbetet
blir utfört raskare än örn det varit utfört på timlön. Man kan således icke
bedöma merkostnaden enbart från utgångspunkten: timlön och ackordsförtjänst
och sätta upp dessa siffror mot varandra, utan man måste också räkna
med dea osynliga siffra, som finnes i att arbetet av en duglig arbetare utföres
snabbare under ackordslön.

. Sedan har det nämnts något örn företagarevinsten. Jag kan och vill givetvis
icke bestrida, att det förekommer stora vinster på vissa håll inom denna
bransch. Men jag kan försäkra, att vinsterna på uppförandet av mindre byggnader,
egnahemsbyggnader och en-, två- eller trefamiljsbyggnader äro för företagaren
mycket små. Jag vet det av egen erfarenhet. Jag bor i ett samhälle, där
konkurrensen inom byggnadsbranschen mellan företagarna är mycket stor.
Jag kan av egen erfarenhet försäkra, att man kan icke på en byggnad, som
kostar 20,000—25,000 kronor, för hela denna verksamhet: arbetsledning, förskottering
av kapital och vad därmed sammanhänger m. m. räkna sig till godo
en inkomst, som ens uppgår till 500 kronor; 300—400 kronor i företagarevinst
för att man uppför en byggnad, som kostar ungefär 20,000—25,000 kronor, är
det vanliga. Jag trotsar vilken av eder som helst, som har möjlighet att bedöma
det arbete, som förekommer för den, som skall leda och ansvara för ett
sådant bygge, örn han kan säga, att det är någon oskälig företagarevinst.

Vidare har det talats så mycket om byggnadsarbetarnas stora löner. Om
man — vilket i bästa fall kan förekomma — räknar med en byggnadsarbetare,
som har arbete . i stort sett året runt — det är ju alltid litet uppehåll själva
julen och örn vintern förkortas arbetstiden — kommer han, örn han har tur,

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
upp till cirka 2,000 arbetstimmar örn året. Om man räknar timlönen på den
plats, där jag själv är bosatt, vilken lön enligt arbetsprislistan är 1 krona 34
öre, kommer man upp till 2,680 kronor. Den som icke känner till förhållandena
räknar kanske med 50 procent som ackordstillägg eller med ytterligare
1,300 kronor, men det kan man icke göra. En arbetare får icke arbeta på
ackord hela året, utan han skickas emellanåt ut på reparationsarbeten och
andra arbeten, där det icke räknas på ackord utan där det blir timlön. Örn man
dömer rättvist, kan man beräkna, att ackordsöverskottet går upp till 900 kronor;
det är maximum. Det kan en duglig arbetare med minst fyra års lärotid
komma upp till. När han kommit upp till minimilön och har hela utbildningen
bakom sig, kommer han alltså upp till en inkomst på cirka 3,500 kronor
örn året. -— Då är det icke så förfärligt mycket att voja sig över och skrika
över byggnadsarbetarnas höga löner. Jag återkommer till vad jag började med:
att man tar ett eller några toppfall och tar dem till utgångspunkt; därifrån bedömer
man hela detta problem. Det är oriktigt.

Sedan skulle jag för att vara fullt rättvis också säga, att mätningssystemet
har sina avigsidor. Den avigsida, som framför allt förmärkes, är den försämrade
yrkesutbildningen. Ty när arbetet utföres på ackord är det icke fråga om
att taga hänsyn till om den ene eller den andre arbetaren har den eller den
utbildningen, utan det är fråga örn att beräkna vad arbetsgivaren har att betala
ut på ackordet. Denna tillämpning medför, att arbetaren aldrig ägnar
verkligt intresse åt sin yrkesutbildning — så vida han icke är alldeles speciellt
intresserad därav. Därför medför ackordssystemet småningom — icke överlag
men på vissa håll — en försämrad utbildning av yrkeskåren i byggnadsbranschen.
Detta förekommer icke i så stor utsträckning inom de mindre företagen;
men inom de större företagen, där icke arbetsgivaren har möjlighet att följa
arbetaren utan endast har att mäta upp och lämna ut, för denna tillämpning
med sig dessa avigsidor.

Slutligen skulle jag bara vilja säga en sak till. Det gäller det problem, som
så ofta dryftas: flykten från landsbygden. Har ni någonsin begrundat vad
flykten från landsbygden innebär eller örn flykten från landsbygden är av
i dag eller i går, av i år eller förra året? Så är det icke. Före förra världskriget
pågick flykten från landsbygden, men då gick flykten över de stora vida haven
ut till Amerika. Då var det ständiga klagomål över att vårt land förlorade
sina bästa söner och döttrar genom att de flyttade från vårt land till Amerika.
Världskriget gjorde ett avbrott på den trafiken; emigrationen stoppades. Men
vad kom till i stället? Jo, i stället kom vår synnerligen högt utvecklade industri,
och industrien hade förmågan att suga till sig det befolkningsöverskott,
som fanns på landsbygden och som förut gått ut över Atlanten. Jag kan icke
se någon skada i denna utveckling, utan det är väl denna utveckling, som
skänkt vårt land dess lyckliga ekonomiska grundval. Jag är icke den, som på
något sätt undervärderar jordbruket och jordbrukets utövare, men jag vill
framställa den frågan till besvarande: Var skulle vårt land i ekonomiskt hänseende
stått, örn vi ej haft våra dugliga industrimän och icke minst våra dugliga
industriarbetare? Och var skulle jordbruket lia stått ■— örn vi bortse från
kristiden och se till normala förhållanden — i vårt land, om vi icke haft denna
stora åderlåtning till industrien, där böndernas, statarnas och lantarbetarnas
söner och döttrar blivit anställda och fått köpkraft att köpa jordbrukets produkter?
Var skulle jordbruket med sin ekonomiska utveckling ha stått i våra
dagar utan denna växelverkan?

Därför, örn man bedömer problemet örn flykten från landsbygden, skall man
icke bara beskärma sig över att folket lämnar landsbygden utan man skall se
till, hur förhållandet varit förut: Vad är orsaken till denna flyttning? Har denna

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
flyttning för vårt lands ekonomiska liv och utveckling varit till skada eller
gagn? Då trotsar jag vem som helst att kunna bestrida, att denna utveckling
i stort sett varit till gagn och nytta för vårt land och folk. Från denna utgångspunkt
skall man bedöma flykten från landsbygden.

Som jag nyss nämnde är drivkraften för människorna att söka skapa något
bättre för sig själva. Icke finnes det något ont i att denna drivkraft finnes
hos den enskilda individen. Örn, när han icke kan få den utveckling han önskar
på det ena området, denna inre drivkraft driver honom ut till annan företagsverksamhet,
där han kan finna tillvaron för sig och de sina bättre och nå en
bättre ekonomisk utveckling, skola vi icke bedöma denna människa som en
mindervärdig individ, utan vi skola bedöma honom, såsom jag bedömer mig
själv, som en i samhället värdefull och duglig medborgare. Gör man det, tror
jag, att skriket örn flykten från landsbygden skall få mindre underlag och
bärkraft och att vi skola kunna mötas i ömsesidig förståelse för dessa viktiga
spörsmål.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! När man lyssnar till diskussionen,
är det en fråga, som osökt ställer sig: Ha de borgerliga redan funnit, att
de fått ut så mycket av vad de kunna få av arbetarna under tal örn samarbete,
att de redan finna det lämpligt att börja blåsa stridssignaler: stridssignaler
mot arbetarnas löner, stridssignaler mot arbetarnas föreningsrätt på
sätt man gjort här i kväll? Det tyckes som örn diskussionen i bostadsbyggnadsfrågan
skulle få samma underliga innehåll i år som föregående år, nämligen
att byggnadsarbetarnas löner ventileras, under det att de verkliga orsakerna
till stegringen av byggnadskostnaderna i mycket ringa utsträckning beröras.

Innan jag går in på att beröra dessa verkliga orsaker, vill jag emellertid
först nämna några ord örn det ekonomiska byggnadsprogrammet. Det var i
juni månad förra året som riksdagen beviljade, bland annat, 60 miljoner kronor
för utlämnande av tertiärlån till bostadsbyggnadsverksamhet. Men den 5
november förra året meddelade byggnadslånebyrån, att endast 7,150,000 kronor
dittills beviljats, och vid förra årets slut måste socialministern konstatera,
att det uppställda programmet till den tidpunkten icke blivit förverkligat
ens till hälften. Det statliga bostadsbyggnadsprogrammet visade sig
alltså icke fylla de förväntningar, som man ställde på detsamma.

Och varför blev det på det sättet? Jo, vi svara i vår motion på den frågan
med dessa ord: »Därför att de, vilka man hoppats skulle taga initiativ, lia
intresse av att det icke bygges. De, till vilka statsmakterna främst satt sin
lit, spekulera cyniskt i människornas absoluta och ofrånkomliga behov av att
ha tak över huvudet, skydd mot kölden och en plats för vila och hemliv. De
vilja ha en knapp tillgång på bostäder för att kunna stegra hyrorna i kraft
av regeln, att tillgång och efterfrågan bestämma priset.»

Det är på grund av det anförda som det privata initiativets män målmedvetet
saboterat genomförandet av 1941 års bostadsbyggnadsprogram, och samma
krafter ha utnyttjat sitt inflytande i kommuner och städer för att förhindra,
att dessa i erforderlig utsträckning själva uppträda som byggherrar.
Och i dag står frågan: Huru skall riksdagen reagera mot detta sabotage från
fastighetskapitalets sida? Kungl. Maj :ts förslag innebär, att riksdagen skall
svara med att bevilja tilläggslån, som ju egentligen betyder, att man erbjuder
byggherrarna samma ekonomiska förmåner som erbjödos den 20 juni i fjol men
sorn de då icke ville utnyttja. Tilläggslånen innebära en ökad statlig subvention
för att täcka de ökade byggkostnader, som främst åstadkommits genom en

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
fantastisk stegring av byggnadsmaterialkostnaden. Men vad nian däremot förgäves
söker efter i Kungl. Maj :ts förslag, det är tecken på att mari där dragit
lärdomar av misslyckandet med 1941 års program, därför att det har ingenting
föreslagits som motåtgärd mot deni, som även i fortsättningen komma
att ha samma intresse som hittills att förhindra byggandet av tillräckligt antal
bostäder. Inga verkligt allvarliga åtgärder föreslås mot prisstegringen _ på
byggnadsmaterial. Staten utlämnar därmed i samma utsträckning som tidigare
de bostadsbehövande på nåd oell onåd till det enskilda initiativet, som
redan gått och lagt sig fullständigt obekymrat för alla vädjanden från statsmakternas
sida.

Jag skulle i detta sammanhang vilja rikta en fråga främst till utskottet,
nämligen denna: Vem eller vilka komma att kunna ställas till ansvar, örn de
nu föreslagna ytterligare stödåtgärderna icke få åsyftad verkan utan läget
på bostadsmarknaden i stället ännu ytterligare försämras? Ingen har ansvaret
för att folkhälsans intressen verkligen bli tillgodosedda gentemot enskilda spekulanters
profitintressen. Det är på grund av denna allmänt erkända brist,
som vi föreslagit utarbetandet av en lag, som ålägger kommunerna skyldighet
att sörja för byggandet av bostäder, så att — inora ramen av de möjligheter,
de reala resurserna medgiva — marknaden förses med ett tillräckligt antal
bostadslägenheter. På denna begäran svarar utskottet helt troskyldigt och
naivt: »Det torde kunna förväntas, att kommunerna utan statligt tvång vidtaga
de åtgärder, som sålunda böra ankomma på dem.» Varpå grundar utskottet
en sådan förmodan? Varför skola kommunerna göra sin plikt i tillräcklig
utsträckning i fortsättningen, när de inte gjort det tidigare ?_ Fastighetskapitalet
kommer även i fortsättningen att motsätta sig sådana åtgärder,
på samma sätt som det gjort tidigare, och jag förmodar, att kommunalmännen
även i fortsättningen komma att falla undan på samma sätt, som de gjort
tidigare.

Utskottet anger vidare som sin åsikt, att »den under år 1941 inträdda byggnadskostnadsstegringen
varit en av de främsta orsakerna till att de vid fjolårets
riksdag beslutade åtgärderna icke givit avsett resultat». Med hänsyn till
denna uppfattning måste man säga, att utskottet ägnat bra liten uppmärksamhet
åt avlägsnandet av detta hinder.

Från 1 januari 1939 till 1 oktober 1941 hava arbetslönerna ökat med 5.8 %.
Detta faktum belyser, hur de ständigt förtalade byggnadsarbetarna fått det
mesta av dyrtidens börda lagt på sina axlar, vilket sådana herrar som herr
Persson i Falla böra komma ihåg, när de för godsägarnas och storböndernas
räkning kräva att få lägga beslag på en del av de nu utgående byggnadsarbetarlönerna,
trots att jordbrukets inkomster ökat med 30 %.

Byggnadsmaterialkostnaderna, de ha under samma tid ökat med 44.4 % Trävarornas
andel i byggnadskostnaderna uppgår till 12 %. Om dessa upplyses, i
propositionen, att de vid slutet av år 1941 lågo 30 ä 50 % högre i pris än vid
början av år 1939. Varför ha dessa prisstegringar inträtt? På den frågan svaras
i propositionen: »På nuvarande stadium synes något besked i dessa frågor inte
kunna erhållas». Något nytt stadium tycks inte ha inträtt, sedan propositionen
skrevs, ty inte heller utskottet gör något försök att svara på den frågan. Alltså,
sedan en inhemsk vara, nödvändig för bostadsproduktionen, tillåtits att under
två år oavbrutet stiga i pris upp till 50 %, konstaterar regeringen stillsamt,
att vi ha inte ännu kunnat få klart för oss orsakerna till detta fenomen. Men
regeringen funderar över, om det möjligen kan vara knapphet på trävaror,
som är orsaken. Kan inte möjligen följande exempel ge en liten ledtråd vid
utforskandet av orsakerna.

Enligt produktionsindex för trävaruexportindustrien uppgick produktionen

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
av trävaror under förra året till endast 70 % av vad som producerades år 1935.
Ändå lia följande åtta trävarubolag, nämligen Bergvik Ala, Billerud, Holmen,
Kopparfors, Korsnäs, Mo och Domsjö, Munksjö och Wifstavarf, ökat
sina sammanlagda offentligt redovisade utdelningar från 29,820,000 kronor år
1938 till 34,110,000 kronor år 1941, en vinstökning på 14 %. Det duger det
som resultat av inskränkt produktion. Här tror jag emellertid, att regeringen
Ilar lösningen på den gåta, över vilken den grubblar.

Cementen har stigit i pris med 60 %. Man ordar i det sammanhanget örn ökade
bränslekostnader. Men varför inte tala örn i samband därmed, att exempelvis
Höganäs och Skånska Cement ökat sina utdelningar från 6,240,000 kronor
år 1938 till 10,600,000 år 1941, alltså med 70 %.

De stegrade järnpriserna bereda också bekymmer. Priserna på armeringsjärn
ha stegrats med 77 %, och priserna på finare smides- och järnvaror hava
också stegrats. Örn vi taga sex metallverk och bruksföretag, nämligen Finspong,
Sandviken, Stora Kopparberg, Metallverken, Oxelösund och Uddeholm,
och granska deras vinster, så finna vi, att de ökat från 30,790,000 år 1938 till
46,120,000 kronor år 1941, d. v. s. med 50 %. De verkliga vinsterna äro mycket
större, ty de döljas genom stora nedskrivningar, fonderingar och andra
manipulationer.

En fråga inom parentes: Varför begära inte de godsägare och storbönder, som
kräva att fa en del av arbetarnas löner, i stället att få en del av företagarnas
jätteprofiter? Vöre det inte lämpligt, att herrarna vände sig åt det hållet, där
det verkligen också finns mycket att taga.

Med detta som bakgrund anför utskottet: »Utskottet kan icke finna tillräcklig
anledning föreligga att begära skyndsam utredning av de omständigheter,
som föranleda prisstegringarna». Det förefaller mig, som örn alla skäl
talade för en sadan verklig utredning, inte en utredning av det slag, som man
påstår, att man förehaft, som i verkligheten icke är någon utredning. Detta
är det enda, utskottet har att anföra som svar på vår motion örn att anledningarna
till de stora prisstegringarna på byggnadsmaterial skola utredas, och att
särskild uppmärksamhet därvid skall ägnas åt den roll, som sammanslutningar
mellan leverantörer, distributörer och entreprenörer spela, ävensom åt den roll,
som kartellbildningarna inom byggnads- och byggnadsämnesindustrien spela.
Därtill förekomma sådana kostnadsstegrande faktorer som de höjda järnvägstaxorna
och omsättningsskatten. Åt dessa företeelser vill utskottet inte ägna
någon som helst uppmärksamhet.

Läget för de bostadsbehövande och för hyresgästerna överhuvud taget är
fruktansvärt allvarligt. Betänk bara, vad det innebär, att i en storstad som
Stockholm finnes praktiskt taget ingen bostadsreserv. Ett sådant läge spränger
alla lagar, som syfta till att hålla hyrespriserna nere. Och detta läge åstadkommer
en ständigt sjunkande bostadsstandard. Varför skall en fastighetsägare
reparera lägenheter, han får hyra ut dem ändå, hur de än se ut, när det
inte finns några andra att välja på.

Även de nyproducerade bostäderna medverka till att öka trångboddheten,
hamre lägenheter subventioneras, åtminstone i Stockholm, mer än sådana av
bättre kvalitet. Och små lägenheter giva proportionellt större profit än rymligare.
År 1939 utgjorde rum och kök i Stockholm av de under året fullbordade
lägenheterna 30.B %, rum med kokvrå endast 13.6 %. År 1941 vörö motsvarande
procentsiffror 14.9 % för rum och kök, under det att procentsiffran för
rum med kokvrå sprungit upp till inte mindre än 32 %. Så går utvecklingen,
när profitintressena fa vara avgörande i stället för de mänskliga behoven. De
små inkomsttagarna pressas av sitt ekonomiska läge in i kyffen, med ökad

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. rn. (Forts.)
trångboddhet, ökad sjuklighet, ökad brottslighet som oundvikliga följdföreteelser.

Kan inte samhället råda bot mot bostadsbristen, då måste varan bostaden
ransoneras på samma sätt som alla andra varor, på vilka det råder brist. Man
ransonerar bröd, smör, kött och tobak, för att det inte skall bli så, att den
rike får 5, 10 och 15 gånger mer av befintlig vara än den fattige. Lika stora
skäl föreligga att ransonera bostäderna, så att den fattige med många barn
inte behöver trängas i ett enda rum, under det att de stora inkomsttagarna
och de rika få breda ut sig i stora våningar med tiotals rum.

Man har beredskapslagar av olika slag i ordning, för att avskaffa sociallagarna,
för att upplösa arbetarorganisationer, för att tvinga arbetarna att utföra
arbete av vad slag som helst o. s. v. Men man saknar en beredskapslag
som påtryckningsmedel mot dem, som söka sabotera bostadsproduktionen och
till skydd för dem, som hotas av husvillhet. Därför hava vi föreslagit, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle begära en sådan lag. Utskottet bemöter
förslaget i samma vaga ordalag, som i fråga om våra övriga förslag.
Utskottet anför, att »tillräcklig anledning icke torde föreligga att hos Kungl.
Majit anhålla örn förslag till beredskapslag, avsedd att vid behov möjliggöra
bostadsransonering». Någonting till stöd för denna sin uppfattning anför emellertid
inte utskottet.

Vårt land är rikt på sådana varor, som erfordras för bostadsproduktion. Vi
ha järn, vi ha skog, vi ha därtill skickliga byggnadsarbetare. Bostadsbrist i
vårt land blottar därför endast brist på förutseende och social ansvarskänsla
hos de makthavande. I diskussionen i kväll ha de borgerliga gått till angrepp
mot byggnadsarbetarnas löner. Jag betraktar det som ett försök från deras
sida att hetsa betryckta småbönder mot arbetarna. Arbetarrörelsen kommer
säkert att slå tillbaka denna attack. Arbetarrörelsen får helt enkelt icke falla
undan för den, ty det skulle endast öka högerns och bondeförbundets glupska
aptit på att få sluka lönerna för arbetarnas möda, utan att taga hänsyn till
vad arbetarna behöva för sitt uppehälle. Herr Carlström utropade nyss patetiskt:
»Vi vilja lia frihet!» Men det var ingen ädel klang i rösten, när han
utropade sitt »frihet». Vilken frihet vill han ha? Han vill ha frihet att på villkor,
som storgodsägarna och storbönderna själva bestämma, köpa arbetarnas
arbetskraft. En sådan frihet för dem skulle betyda ofrihet för arbetarna. Man
vill med andra ord avskaffa arbetarnas föreningsfrihet och avtalsrätt. För arbetarnas
representanter här i riksdagen borde en sådan attack utgöra en erinran
örn, att det vore bäst, örn arbetarrepresentationen gjorde sig fri från borgfredens
ödesdigra grepp, ty denna borgfred den kommer, som alla märka, endast
kammen att svälla på arbetarklassens fiender. Vi lida nu följderna av
att frågan örn producerandet av bostäder överlämnats till dem, som producera
endast när produktionen betyder ökad profit. Endast genom att vidtaga
verkliga kraftåtgärder kunna tidigare missgrepp nu rättas till. Det är därför,
som jag redan tidigare har yrkat bifall till våra motioner, av vilka den första
syftar till att kommunerna skola åläggas att bygga bostäder, så att det blir
någon, som verkligen blir ansvarig för att bostadsproduktionen kommer i gång,
den andra går ut på att riksdagen skall begära en utredning örn byggnadskostnaderna,
därvid särskilt intresse skall ägnas åt kartellbildningens verkningar,
och den tredje går ut på att riksdagen skall hos Kungl. Majit anhålla
örn förslag till beredskapslag att vid behov komma till användning, för att
möjliggöra bostadsransonering.

Jag vidhåller, herr talman, mitt tidigare yrkande.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag lyssnade med stort intresse
på det anförande, som herr Andersson i Falkenberg höll, och jag får säga, att
det är sällan man hör så förnuftiga synpunkter framföras på ett så bra sätt,
som han gjorde, då han talade örn flykten ifrån landsbygden. Den principiella
inställning, som härvidlag kom till synes, kan jag för min del fullt ut gilla,
och jag ber att få stryka under dessa synpunkter.

Men denna debatt gäller i första hand inte flykten från landsbygden utan
byggnadskostnaderna, och alla tyckas ju för övrigt vara överens örn, att dessa
byggnadskostnader äro för höga. Örn så icke hade varit, så hade ju det förslag
aldrig blivit framlagt, som vi nu diskutera, och denna debatt hade kunnat
inhiberas. Vi äro också överens om att till stegringen av byggnadskostnaderna
bidraga praktiskt taget alla de olika faktorer, som sammanlagt bilda byggnadskostnadernas
summa, och jag tror, att det är önskvärt, att det strykes under
även från deras sida, som här stå på reservanternas linje, att man bör göra
allt som är möjligt, för att hålla nere materialkostnaderna och andra kostnader,
som jämte utgifterna för arbetslöner äro att hänföra till byggnadskostnader.
Men det ligger ju också i sakens natur, att man i en sådan här debatt mest
kommer att tala örn det man icke är överens om. Så är det ju vid allt meningsutbyte.
Det, som man tycks ha särskilt svårt att komma överens örn, är
i det här fallet arbetslönerna och deras inverkan på byggnadskostnaderna, både
reellt och psykologiskt sett.

Det nämndes i en debatt i första kammaren den 6 maj från en talares sida
ett exempel, som gick ut på att ett pär arbetare på ett visst arbete hade tjänat
mellan 40 och 50 kr. per man och dag. I Social-Demokraten återfanns några
dagar senare en ledare under rubriken »Vern ljuger?», där man sökte lägga
saken så till rätta, att det hela skulle vara ett misstag, d. v. s. att uppgifterna
inte skulle vara riktiga. Hur det nu än är med den saken, tror jag ändå inte att
en inkomst av 50 kr. per dag är ett alldeles enastående exempel. Utan tvivel
förekommer det i vissa fall, att byggnadsträarbetare kunna komma upp till en
sådan dagspenning ehuru det i allmänhet är ganska svårt att komma över ett
material, som i dylika fall är bindande.

För fyra, fem år sedan fick jag mig tillsänd en mätningslista över en del
småarbeten i en Stockholmsfastighet. Det var mätningslistan i original, som
jag fick, och den kunde jag få därför att fastigheten var såld och vicevärden
hade övergått till annan verksamhet, varför han tyckte han kunde utlämna den.
Det gällde 133 arbetstimmar och en arbetskostnad på omkring 1,000 kr., alltså
c:a 50 kr. örn dagen. Jag publicerade den listan med tillhörande nummer, så jag
förmodar att det inte var någon svårighet för vederbörande att identifiera
dokumentet, men det blev aldrig sagt någonting örn saken. Jag antar därför
att det i det fallet var fullt riktigt, att ackordslistorna verkade så att man kunde
komma upp till en dylik förtjänst.

Jag har här ett brev, som är skrivet av en byggmästare, vilken i likhet med
herr Andersson i Falkenberg under tjugo års tid arbetat såsom företagare inom
byggnadsbranschen. Han förklarar att de uppgifter han lämnar i brevet få användas
fritt, han står för dem var de än publiceras, så jag förmodar att han har
fullt förtroende för de uppgifter han lämnat. Det är för övrigt inte bara faktiska
uppgifter, utan han anlägger även en del synpunkter i sammanhanget, och
jag skall be att få anföra några brottstycken ur det brevet. Han skriver:

»För att visa det rimliga i att justera priserna nedåt för vissa i ackordsprislistan
prissatta arbeten vill jag framlägga några av de iakttagelser, jag kunnat
göra under den av mig i 20 års tid bedrivna byggnadsverksamheten, såväl på
landsbygden som i stadsplanelagda samhällen. Jag har under denna min verksamhet
haft tillfälle att jämföra ackordsöverskotten å såväl stadsfastigheter

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
som byggnader för lantbrukets behov. Därvid har det visat sig, att ackordsöverskottet
för träarbetarna vid uppförandet av stadsfastigheter i huvudsak
hållit sig under 100 %, men däremot vid lantmannabyggnader mellan 100 och
400 °/°. Under år 1937 uppförde jag ett svinstall, där träarbetarna hade 380 %
i ackordsöverskott. I ett fall uppsatte träarbetarna formar för betongväggar
till en gödselstad, som gav i överskott 250 %, och i åter ett annat fall uppsattes
formar för grund- och sockelmurar till en träbyggnad, där överskottet blev
295 %.

Vid uppläggning av åsar till eternittak, där jag kontrollerade tidsåtgången,
visade det sig att dagsinkomsten var 30 kr. per man. Vid beslagning av inkörsportar
till en sädeslada, uppförd av tegel med murade anslag för portarna,
åtgick 4 arbetstimmar för 2 man = 8 tim.» Brevskrivaren specificerar i fortsättningen
måtten på portarna, anger deras konstruktion och meddelar vad arbetet
gick till efter ackordssättningen, nämligen 44 kr. och 10 öre. Han påpekar
slutligen att det är »märkvärdigt, att ackordspriset för hantlangning till tegelmurning
skall beräknas efter en minsta höjd av 6 m., då många lantmannabyggnader
... ha en höjd av endast 2 till 3 m.»

Detta är alltså några exempel. Jag har i dag varit i tillfälle att titta i en
hel rad avräkningslistor på det här området, de gälla allesamman träarbeten.
I ett fall, det gällde ett boningshus, var timpenningen sammanlagt 333 kir. 60
öre och ackordsöverskottet 335.84. I ett annat fall var timpenningen 336.50 och
överskottet 376.77, i ett tredje var timpenningen 240 kr., överskottet 336.63,
och i ett fjärde fall var timpenningen 160.80 och överskottet 231 kr. 90 öre.

Jag har ytterligare några exempel som gå i samma stil. Det visar sig att det
i genomsnitt föreligger ett ackordsöverskott på åtskilligt över 100 °/°\ i de enskilda
arbetena kan det givetvis, som jag nyss nämnde, bli betydligt mera.

Jag tror inte det går att komma ifrån att här föreligger en del missförhållanden.
När människor ute på landsbygden bli ställda inför sådana exempel,
där timpenningen i vissa, kanske enstaka fall gå upp till 4, 5, 6 eller 7 kronor,
medan de själva tjäna 75 öre eller 1 krona i timmen för ett arbete, som är lika
hårt och fordrar lika stor yrkesskicklighet, är det ju inte underligt örn de bli
upprörda. De få ge ett halvt eller kanske i vissa fall ett helt dagsverke av sin
egen prestation för att betala en timmes arbete åt en byggnadsträarbetare.
Även örn detta inte är alltför vanliga exempel — jag vågar inte säga något
bestämt i det fallet — är det ändå klart, att när sådana exempel faktiskt finnas,
så gå de från man till man och från by till by och stadfäster en folkmening,
som inte kan brytas med mer eller mindre skickligt formulerade undanflykter.

Herr Andersson i Falkenberg nämnde att livsmedelskostnaderna äro höga,
och det är alldeles riktigt. Det finns för närvarande oerhört många husmödrar,
vilkas dagliga bekymmer det är, hur de skola få pengarna att räcka till
för det allra nödvändigaste. Men även här finns ett sammanhang, som det är
värt att observera, och det har redan framhållits flera gånger i denna kammare:
det finns ingen i detta land som ger ett så starkt handtag åt de mest
aggressiva elementen på jordbrukarsidan när det gäller att begära högre priser
som just byggnadsarbetarna. Ty vi ha snart kommit därhän, att varje försök
att inta en moderat ståndpunkt i denna för hela vårt prissystem och särskilt
för den fattiga befolkningen så oerhört viktiga fråga slås tillbaka med de
argument, som byggnadsarbetarna sätta i händerna på livsmedelsproducenterna.
Både livsmedelskostnaden och bostadskostnaden påverkas alltså på ett
ogynnsamt sätt av de höga byggnadskostnaderna. Och jag kan därför för min
del inte förstå, att det kan vara något arbetarintresse att slå vakt örn detta
system.

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. rn. (Forts.)

Här säges att byggnadsarbetarna böra behandlas såsom andra arbetargrupper
och att de böra ha skäligt betalt för sitt arbete, och jag har inte hört någon
som förnekar detta. Det är ju inte heller frågan örn att tvinga ner denna arbetargrupp
till en sämre ställning än andra jämförbara grupper. Kritiken riktar
sig emot byggnadsarbetarna endast i den mån det kan påvisas, att de inta
en privilegierad ställning ibland arbetarna. Och att slå vakt örn privilegier,
vare sig det är arbetares eller godsägares, industriföretagares eller tjänstemäns,
är lika illa. Det borde väl därför lika mycket vara ett arbetarintresse som någon
annan parts intresse, att man här försöker komma till rätta med vad som
verkligen är skevt.

Herr Persson i Stockholm försökte inbilla oss, att det här var frågan örn ett
godsägare- och storbrukareintresse gentemot byggnadsarbetarna. Jag har för
min del inte slitit ut mig på att försvara godsägarna — det göra de ganska
bra själva — så jag tycker nog jag skulle kunna vara befriad från misstanken
att speciellt föra deras talan, ehuru jag naturligtvis mycket väl kan göra det,
i den mån de ha rätt. Men härvidlag är det i första hand småfolket på landsbygden,
och i städerna också för övrigt, som kommer att få sitta emellan på
grund av de höga byggnadskostnaderna. Det är ju alltid så, när det är något
skevt i samhället, att på en eller annan omväg vältes det hela över så att det
drabbar de ekonomiskt svaga hårdast och i första hand, och det gäller här både
ibland jordbrukarna och konsumenterna.

Det förefaller mig därför som örn det finns ali anledning att hålla detta problem
levande och aktuellt tills rättelse på ett eller annat sätt kan vinnas. Även
örn den här föreliggande reservationen beträffande motiveringen inte ger så
förfärligt mycket, innebär den dock att man från riksdagens sida i år som i
fjol stryker under, att här måste man fortsätta och eftersträva en rimlig lösning.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
med den ändring beträffande motiveringen, som framförts reservationsvis.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det är inte min avsikt att i detta sammanhang
diskutera några byggnadsarbetarlöner. Jag skall överhuvud taget
icke uttala någon uppfattning i den saken för närvarande, men skulle man
vilja komma till ett rättvist bedömande av dessa ting och sätta in dem i deras
sammanhang, får man inte glömma den brist på organisation, som råder inom
byggnadsverksamheten, med därav följande säsongarbetslöshet på detta område.

Jag har, herr talman, närmast begärt ordet därför att det inte är mig möjligt,
när jag läser den föreliggande reservationen, att få ut ur den vad man
egentligen syftar till. Jag förstår vad som ligger bakom den, men konsekvenserna
av att föra fram den i detta sammanhang göra att det är nödvändigt,
att man verkligen får klarhet, huruvida man syftar just dit.

När vi i fjol behandlade denna fråga rådde ett avtalslöst tillstånd på byggnadsmarknaden.
I år är förhållandet ett annat. Ty jag ber att få betona, att
denna gång gäller det inte längre ett stödjande av byggnadsverksamheten ur
arbetsmarknadspolitiska synpunkter utan ur rent bostadssociala synpunkter.
Det är den grinande bostadsbristen, som i vissa kommuner redan utvecklat sig
till bostadsnöd, som vid detta tillfälle varit vägledande för de statsåtgärder
som skola vidtagas. Man ansåg emellertid, sedan avtalet var träffat, att man
skapat sådana förhållanden särskilt uti städerna och de tättbebyggda samhällena,
där tertiärlåneverksamheten närmast är avsedd att sättas in, att staten kunde
träda hjälpande och stödjande till. Under den hittills gångna delen av innevarande
budgetår har staten investerat ett kapital på 34 miljoner kronor i dessa

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
tertiärlån. Det är således tämligen stora belopp och en tämligen omfattande
byggnadsverksamhet, som det här gäller.

Man kom emellertid i slutet av förra året, såsom det också skildras dels i
utredningen och dels i den föreliggande kungl, propositionen, till det resultatet,
att man på grund av de stegrade priserna överhuvud taget inte kunde vänta
sig någon förräntning av det insatta kapitalet örn man skulle vidbliva den princip,
på vilken riksdagen i fjol byggde denna hjälpverksamhet, således att försöka
stanna vid 1939 års hyresnivå.

När jag nu läser reservationen, där man ju i sak ingenting har att invända
emot de nya principer, som Kungl. Maj :t här hemställer skola tillämpas och
som vunnit anslutning från alla håll, innebärande bi. a. att tilläggslån skola
utgå till merkostnaden på grund av de stegrade priserna, då frågar jag mig:
Kommer detta uttalande i det sammanhang reservanterna lia gjort det att gälla
den verksamhet, där det råder ett avtalsbundet förhållande på arbetsmarknaden
mellan de olika parterna? Skall det således gälla den övervägande delen av de
områden, där dessa tertiärlån komma till användning och där bostadsnöden
hotar, d. v. s. i städer, köpingar och tättbebyggda samhällen? Jag kan med
bästa vilja i världen, örn jag sätter in detta uttalande på det ställe där reservanterna
vilja ha det, på sidan 19 i utlåtandet, icke komma till annat resultat
än att reservanterna med detta sitt uttalande syfta till hela det begärda anslaget.
Detta skulle, mina damer och herrar, såvitt jag förstår medföra konsekvenser,
som säkerligen ingen av reservanterna skulle vara beredd att bära.

Jag skulle snarast tro att reservanterna syfta till den del av verksamheten,
som blir en följd av att tilläggslån även lämnas ut för egnahemsbyggande på
landsbygden. Men är detta meningen, då måste jag säga att reservanterna uttryckt
sig. synnerligen oklart. Jag skulle eljest kunna förstå, om man ville
sätta ett villkor sådant som detta att gälla för områden, där man inte har ett
avtalsbundet förhållande. På den arbetsmarknad emellertid, där staten redan
under ett budgetår har godtagit de förhållanden som äro rådande, erkänt dem
i det nuvarande läget och investerat avsevärda kapital i desamma, där kan
det icke vara rimligt att i detta ögonblick, när situationen är allvarligare än
den var för ett år sedan, säga: Om vi icke kunna upphäva de kollektivavtalsbestämmelser
som här råda och skapa den ordning, som reservanterna anse att
man bör skapa, då skola vi nu stoppa bostadsbyggandet överhuvud taget i
landet!

Det är nog på det sättet, att man i allmänhet underskattar de svårigheter,
som föreligga. Herr Carlström var inne på detta — inom parentes vill jag
säga att det förefaller mig som om han varit en av de få, som i denna debatt
verkligen yttrat sig om vad den kungl, propositionen har föreslagit. Han var
emellertid inne på. tankegången, att det även i städer och tättbebyggda samhällen
kunde föreligga en risk för att man skulle få för mycket bostäder. Herr
Carlström menade utan tvivel, att det i dessa städer och tättbebyggda samhällen
under lång tid framåt skirlie komma att råda ett läge, där även sådana
bostäder, som av hälsoskäl äro utdömbara, måste användas. Jag tror att den
saken är fullkomligt klar, att i våra städer och i våra tättbebyggda samhällen
komma vi att i åratal framåt få dras med ett sådant förhållande -— hur mycket
vi än skulle orka med att nybygga, höll jag på att säga.

Det är nämligen inte bara i en och annan stad, det är inte bara i ett och
annat samhälle, där industrien plötsligen på grund av krigsförhållandena svällt
ut och tagit större omfattning, som det föreligger brist på bostäder. Till användbara
lägenheter har jag då även räknat hela det lägenhetsbestånd, som det
ur allmänna hälsovårdssynpunkter vöre lämpligt att omedelbart utdöma. Det
år inte bara i de städer och samhällen, där man genom militära föranstaltningar

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. in.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
dragit samman folk, som det råder brist på lägenheter. Sanningen är faktiskt
den, att man i det nuvarande läget praktiskt taget kan tala örn bostadsbrist i
varenda svensk stad — med några få undantag!

Nu talar jag icke örn bostäderna på landsbygden, ty skall man betrakta
landsbygdens bostäder ur rent bostadssociala synpunkter, tror jag man icke
kommer så långt ifrån vad bostadssociala utredningen på sin tid konstaterade,
nämligen att vi på landsbygden behöva nybygga i runt tal mellan 50,000 och
60,000 lägenheter bara för barnrika familjer. Men örn jag räknar samman allt
vad som i nuvarande läge kan åstadkommas med den nu utgående statshjälpen,
om jag för ihop de i runt tal 1,000 lägenheter, som kommunerna äro sysselsatta
med att bygga för folkpensionärerna, med de lägenheter och egnahem,
som äro avsedda för barnrika familjer och som väl med nuvarande byggnadsverksamhet
torde uppgå till ett antal av ungefär 1.500, och därtill lägger att
staten med sina tertiärlån finansierat nu pågående byggnadsverksamhet i våra
städer och tättbebyggda samhällen, vilken antages bli färdig till den 1 oktober
och berör mellan 10,000 och 11,000 lägenheter, konstaterar jag, att trots allt
detta torde vi den 1 oktober likväl komma att ha en avsevärd brist på bostäder
åt människorna.

Det är i det läget, herr talman, som jag spörjer mig, örn det är någon som
helst mening med att skapa oklarhet i de bestämmelser, som skulle gälla för
den föreslagna statliga stödverksamheten. Det finnes i reservationen så många
olika tolkningsmöjligheter, att det är omöjligt att komma till ett bestämt resultat,
örn reservationen avser den nu pågående byggnadsverksamheten i städer
och tättbebyggda samhällen, där det föreligger avtalsförhållanden mellan
arbetare och arbetsgivare och där det gäller en verksamhet, som staten hittills
stött, eller endast avser byggnadsverksamheten ute på landsbygden, där det
icke råder något sådant avtalsförhållande, men beträffande vilken man anser,
att de principer, som uttalats i reservationen böra ligga till grund för de ifrågasatta
åtgärderna.

Hur skall man nu tolka reservationen? Skall man löpa risken att till utskottets
text foga ett sådant uttalande, som reservanterna gjort med resultat
att man i nuvarande läge kanske måste stoppa den största delen av nybyggnadsverksamheten
i landet? Det skulle faktiskt betyda en olycka, som jag icke
tror att någon av reservanterna åsyftat. Då klarhet härutinnan icke skapats
under debatten, tror jag icke det är klokt att foga ett sådant oklart yttrande
till utskottets betänkande. Det gäller ju dock här bestämmelser, som skola tilllämpas
i det levande livet. Vi få vänta därmed tills vi komma i ett läge, då
icke bostadsbristen för att icke säga bostadsnöden klappar på vår dörr. Då
kunna vi ägna oss åt en diskussion örn dessa problem och kanske det då icke
spelar så stor roll, örn det ligger mer eller mindre oklarhet i de uttalanden, som
göras.

Med hänsyn, herr talman, till det rådande läget på detta område, anser jag
det vara lyckligt, om kammaren stannar för ett bifall till statsutskottets förslag,
sådant som det här föreligger.

Herr Liedberg: Herr talman! Den förre ärade talaren har naturligtvis till
dels rätt i sitt påstående, då han förmenar, att det nu föreliggande förslaget
närmast avser stöd åt byggenskap betraktad ur bostadssociala synpunkter och
att det endast — det sade kanske icke just han -— till en viss ganska begränsad
del avser byggenskap, som angår landsbygden. Jag tror emellertid att
varken herr Olsson i Gävle eller någon annan här i kammaren bör alltför mycket
förvåna sig över att landsbygden känner sig berörd av denna fråga i hela
dess vidd. Detta beror icke minst på det förhållandet, att så fort det talas om

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion ni. m. (Forts.)
de höga byggnadskostnaderna på landsbygden, anföres av motsidan såsom
argument, att så och så höga äro byggnadskostnaderna i städer och tättbebyggda
samhällen och varför skulle byggnadskostnaderna överhuvud taget
vara lägre på landsbygden. Så länge man hopkopplar frågorna på det sättet
och icke vill inse, att förhållandena ställa sig olika för den, som skall bygga i
stad, och för den, som måste bygga på landsbygden, får man finna sig i, att
vi icke komma ifrån ett visst sammanhang, som för oss är av ganska vital
betydelse.

Jag har, herr talman, tidigare i år vid denna riksdag haft tillfälle att
ganska utförligt utveckla mina synpunkter på dessa ting och jag skall icke
upprepa de synpunkter, som jag då anfört. Jag har föranletts att begära ordet
av ett par inlägg i debatten, som förefalla mig kräva ett visst klarläggande.

Herr Andersson i Malmö sade inledningsvis i sitt anförande, att byggnadsarbetarna
ha anspråk på att bli behandlade som andra medborgare i detta
samhälle. Var det icke så, herr Andersson i Malmö? Ja, det skulle jag vilja
instämma i. Betodlarna till exempel förstå det mycket väl. Vi ha haft våra
erfarenheter och förvänta givetvis att andra medborgare skola behandlas på
samma sätt, när så kan befinnas erforderligt.

Sedan gick herr Andersson i Malmö in på vissa uppgifter, som han sammanförde
under rubriken legender. Ja, det där är ju så vanligt. Så fort det
anföres en uppgift, som är obehaglig för vederbörande och som icke stämmer
med de synpunkter man från det hållet vill anföra, betvivlas dess riktighet
och så avföres och viftas den bort, som en värdelös konstruktion, som en legend.
Jag läste häromdagen en ledare i Social-Demokraten, där man upptog
till behandling vissa uppgifter, „ som lämnats i första kammaren i en debatt
härförleden i samband med arrendeegnahemsfrågan. I denna artikel vederlädes
dessa uppgifter och man kom fram till att i stället för en dagsförtjänst
på cirka 40 kronor eller dylikt, som uppgiftslämnaren uppgivit, hade man
kommit upp till en dagsförtjänst av kronor 11:44, om jag minnes rätt. Det
lät ju förfärligt bra. Därmed hade man således visat upp ihåligheten i helg,
det resonemang som föres från landsbygdens målsmäns sida, när det gäller
arbetslöner för byggenskapen på landsbygden. Hur ligger det nu till? I dag
ha uppgifterna korrigerats. Det rörde sig om en lönesumma, som befanns
icke vara c:a 200 kronor, ärade kammarledamöter, utan cirka 11 kronor lägre.
Så stor var skillnaden. Räknar man nu efter de dokumentariska uppgifter,
som finnas i fallet, vad detta gör i dagsförtjänst —• jag förmodar, att man
har lov att räkna med 8 timmars arbetsdag — så gör det kronor 34: 80 örn
dagen. Vill herr Andersson i Malmö ha ytterligare upplysning i frågan, kan
jag nämna, att det rör sig örn 43 timmars arbetstid och kronor 187:28 i inkomst.
Dividerar man 187: 28 med 43, får man en timförtjänst på kronor
4:35. Mera behöver jag nog icke räkna, eftersom jag nämnde summan nyss.
Så var det med den saken. Detta viftas alltså bort och i en ledare med all den
auktoritet, som en ledare i denna tidning vill göra anspråk på, meddelas att
dagsförtjänsten var kronor 11:44, om jag minnes rätt. Folk som läser detta
får naturligtvis den uppfattningen, att allt vad landsbygden kommer med är
felaktigt, är s. k. legender.

Herr Andersson i Malmö uppgav vidare, att ett förhållande, som ytterligare
bestyrker det oriktiga i de framställda anmärkningarna för landsbygdens
del skulle vara, att ju lägre man kommer i lönegrupp — det är här
fråga örn 6:e, 7 :e och 8:e lönegrupperna — ju lägre blir ackordsförtjänsten.
Ja, herr Andersson, jag har också sett sådana uppgifter och sammanställningar
från byggnadsfackförbunden. Men jag kan tala örn, att det finnes en

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
annan sammanställning, som kan göra anspråk på minst lika stor vederhäftighet,
och den är gjord av svenska byggnadsindustriförbundet. Den sammanställningen
innehåller bland annat uppgifter örn att ackorsöverskottet för
lönegrupp 5, omfattande 1,728 arbetare, räknat efter timlön utgjort 66.2 procent
och för lönegrupp 6, 65.4 procent. Ackordsförtjänsten sjunker således
från 5:e till 6:e lönegruppen. Så långt har han rätt. Men när det gäller lönegrupp
7 kommer landsbygden in. Där äro siffrorna uppdelade i en grupp från
landsbygden omfattande 419 arbetare och en grupp från städerna, omfattande
252 arbetare. Där har landsbygdens arbetare ett ackordsöverskott på
70.6 procent och städernas arbetare 62.7 procent, vilket förhållande visar icke
bara att ackordsöverskottet stigit från 6:e till 7 :e lönegruppen utan även att
ackorden visa starkare stegring för landsbygdens byggenskap än för städernas
byggenskap.

Sedan övergår jag till grupp 8, där det för landsbygdens del finnas uppgifter
rörande 281 arbetare och för städernas del 102 arbetare. Landsbygdens
byggenskap i lönegrupp 8 har för 281 arbetare givit 81.8 procent i ackordsöverskott.
För stadsbyggenskapen är motsvarande siffra 57.4 procent.
Genomsnittet för hela gruppen blir 76.9 procent. Slår man ihop lönegrupp 7
och lönegrupp 8 kommer man för landsbygdens del till jämnt 75 procent. Ja,
herr Andersson i Malmö, det går nog att komma med ett påstående, men det
ligger i själva verket så till, att här är material, som visar en helt annan
relation mellan dessa ackordsförtjänster, och den styrker i allra högsta grad
den uppfattningen, som varje s. k. byggherre på landsbygden har av sin byggenskap.

Jag tror, att det var herr Andersson i Malmö, som var inne på resonemanget
örn ackordsbygge överhuvud taget, hurusom detta innebar tidsvinst, och resonemanget
gick väl egentligen ut på att visa att eftersom tid är pengar skulle
ackordssystemet överhuvud taget vara bra och till gagn för alla parter. Ja,
det är icke tal örn annat än att tid är pengar i vissa fall, och enbart den omständigheten
att ett bygge kan komma mycket fort till stånd eller mycket fort
fullbordas kan naturligtvis i vissa fall utgöra en rent ekonomisk fördel, som
kan motväga en fördyring. Dylika fall tror jag emellertid man finner mera
i fråga örn bostadsbyggen i städer och samhällen än på den rena landsbygden.
Men örn vi nu skola se saken ur allmänt principiell synpunkt, så är det väl så,
att en förutsättning för att ackorden skola vara till gagn för båda parter
är väl ändå att ackorden stå i sådant förhållande till en normal timprestation,
att arbetet inte utan vidare blir fördyrat. Ackordet skall alltså motsvara vad
arbetaren gör i merprestation men skall givetvis inte vara så konstruerat, att
det sätter den grundläggande timlönen helt ur funktion och gör den till en
fiktion.

Herr Andersson i Falkenberg var också inne på ackorden, och bland de
många tänkvärda synpunkter han lade på detta problem, så erkände han oförbehållsamt,
att ackordssättning ingalunda är till uteslutande fördel. Jag skulle
kunna tillägga, att jag vet många företagare på detta område, och bland dem
de allra största, som kunna gå direkt på ett bygge och säga, örn det är gjort
på ackord eller örn det är gjort på timlön, därför att kvaliteten visar den
saken. Det är tyvärr i alltför hög grad fallet numera, att de ackordsavlönade
arbetena äro kvalitativt nästan genomgående sämre. Jag kommer ihåg, att herr
Andersson i Falkenberg, som deltog i den debatt, som vi hade i denna fråga,
jag tror det var på våren 1939, oförbehållsamt erkände, att i många fall kan
det vara fördel med att få dessa obligatoriska ackord ersatta med en skälig
timlönsförbättring, och jag vill minnas att han nämnde en siffra av cirka
30 %. Det stämmer också ganska väl med vad man anser att en människa

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
överhuvud taget, när det gäller fysiskt arbete, kan prestera i merprestation
gentemot en normal prestation. Det ligger omkring 25—30 %, mer kan man
inte begära, och mer kan vederbörande inte åstadkomma. Att sedan vederbörande
i många fall bör få tillfälle att göra det och att detta kan ligga i båda
parternas intresse är en sak för sig, som ingen vill bestrida. Innan man alltså
kan få denna utgångspunkt för ackordssättning erkänd och tillämpad, finns
ju ingen möjlighet att korrigera missförhållandena på annat sätt än att bygga
på timlönen.

Herr Isacsson tolkade herr Carlströms krav på frihet så, att det skulle innebära
frihet för landsbygdens folk, som behöver och vill bygga, men det skulle
samtidigt innebära den största ofrihet för byggnadsarbetarna, som skulle få
utföra ett mer eller mindre slavgöra, örn jag fattade honom rätt, och som skulle
ställas rättslösa och inte få vara organiserade och åtnjuta organisationens fördelar.
Ja, herr Isacsson skakar på huvudet, men i alla händelser fattade jag
det på det sättet. Jag vill i detta sammanhang säga, att den kamp, som i närvarande
stund bedrives mot de efter vår uppfattning oefterrättliga förhållandena
beträffande landsbygdens byggenskap, syftar ingalunda till att komma
organisationerna som sådana till livs.

Det är riktigt, som herr Isacsson säger, att levnadskostnaderna på landsbygden
och i städerna tendera att mer och mer närma sig varandra, och detta
tog herr Isacsson till intäkt för ett påstående, att örn det är på det sättet, hur
kan man då på landsbygden begära, att landsbygdens byggenskap skall gå
efter andra taxor än i städerna? Ja, herr Isacsson, jag tror inte den bevisningen
håller riktigt för oss på landet. Örn det blir dyrare att leva på landet, vilket
är ett faktum, så hindrar det inte att landsbygdens befolkning får leva på en
viss ekonomisk standard, den ekonomiska standard, som deras näring tillåter
dem att leva på, som deras näring ger dem medel tili. Den motsvarar i regel
en viss timförtjänst. Örn vi slå ut årsförtjänsten på timme och räkna ut landsbygdens
timantal i fråga om arbete, så vågar jag försäkra herr Isacsson, att
arbetstiden utgör inte 48 timmar i veckan utan 54. 60 och 70 timmar i veckan,
och då ger den årsförtjänsten icke någon hög timlön. Men det innebär ju också,
att landsbygden kan helt enkelt inte, även om den skulle vilja, betala en
viss grupp en helt annan timlön, en helt annan ersättning för en viss prestation,
än vad landsbygden överhuvud taget får nöja sig med. Vill herr Isacsson
och andra vara med örn att bereda landsbygden inkomster — det måste i
så fall vara via sin produktförsäljning, ty det är ju det enda, som bereder
den inkomst — som ger landsbygden möjlighet att betala 2: 50 kronor i timmen
till sina högre kvalificerade arbetare och åtnjuta denna inkomst själva —
landsbygdens företagare i gemen, låt oss säga de över 300,000 företagare på
landsbygden, som måste betecknas som småbrukare — ja då, herr Isacsson, är
jag övertygad örn att vi mycket lätt skola kunna lösa frågan örn byggnadskostnaderna
också!

När jag hörde herr Anderssons i Falkenberg hovsamhet i ett anförande, som
i övrigt var präglat av den strävan till objektivitet, som jag är säker på att
inte bara jag utan kammaren i övrigt så ofta lagt märke till, när herr Andersson
i Falkenberg yttrar sig — så tänkte jag, att hade man den sortens motpart
att resonera med för att komma fram till förnuftiga lösningar, då skulle
vi säkert inte stå där vi stå nu. Om jag alltså i hög grad uppskattar herr Anderssons
i Falkenberg anförande i det stora hela, så hindrar det likväl inte, att
jag på vissa punkter inte kan följa honom. Han påstod, att det var de stora
överdrifterna, som förryckt perspektivet, och det normala gav ingalunda en
sådan bild. Nej, det är klart, att de där stora överdrifterna, där vi ha fall på

Andra kammarens protokoll 19Jt2. Nr HO. 7

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

2-, 3-, 4- ända upp till 800 % ackordsmerförtjänst, förrycka naturligtvis perspektivet,
det är alldeles givet. Men det är ju i själva verket så, att i mycket
stor utsträckning kan man påvisa, att de normala förtjänsterna ligga på en
nivå, som är absurd, och jag behöver bara hänvisa till de fall, som herr Svensson
i Ljungskile anförde. Jag tror det var summa 11 stycken småbruksbyggen
nied uppgifter fran träarbetet, där alla ligga över 100 % så när som på en, som
ligger på 97, och sedan är det 113, 118, 120, 123, 130, 145 och 166. De voro
allihop småfolk, som måste ha byggt och för vilka jag vågar försäkra att 300,
400 eller 500 kronor i merutgift är en mycket kännbar sak, som för dem betyder
en ganska avsevärd del av deras årsförtjänst.

Det är klart, att går man till grunden kail man inte dela upp, som herr Andersson
i Falkenberg säger, byggenskapen i en mycket liten del arbetskostnader
och en mycket stor del materialkostnader, ty det är ju så sant som det är
sagt, att i grund och botten är det mesta arbetskostnad. Leran är mycket litet
värd innan den blir formad och bränd till tegel etc., otc., men vi göra från
landsbygdens sida ingen som helst erinran mot dessa arbetslöner, när de ligga
på en skälig nivå,, och jag. har inte hört talas örn att t. ex. tegelindustrien arbetar
med. så oskäliga, förtjänster. Gör den det är jag mycket tacksam för en
upplysning, ty d.å får man. ju ytterligare ett område, herr Isacsson, att sätta
fingret på. Men jag skulle inte tro det, och i det fallet torde herr Isacsson vara
mycket vittnesgill.

Till slut kan det ju för den, som har en borgerlig uppfattning, inte vara
annat än tacknämligt att höra en sa mänsklig och efter min mening sund och
riktig deklaration som herr Anderssons i Falkenberg, att man naturligtvis bör
bereda människorna tillfälle att nied merprestation också förtjäna mera, och
betager man dem den möjligheten har man förstört hela drivfjädern för utvecklingen
här i samhället.

Herr talman! Jag skall inte fördjupa mig mera i detta. Det kunde vara
mycket mera att säga, men jag skulle tro, att det blir tillfälle att debattera,
denna fråga ytterligare innan denna riksdag är slut i samband med örn inte
annat, förmodar jag, det resultat, som den pågående utredningen kommer med.
Jag. hör inte till. dem som tro, att flykten fran landsbygden är enbart av ondo,
ty jag .säger mig, att örn vi skulle ha i närvarande stund alla de människor
kvar på landsbygden, som vi hade för låt oss säga 20 år sedan, kan ju var och
en räkna ut, vilken bärgning det.svenska jordbruket skulle kunna ge dem. Vad
landsbygden behöver är ekonomisk konkurrenskraft örn arbetskraften. Landsbygden
måste ju ha det så ställt, att landsbygden kan behålla den nödvändiga
arbetskraften,° och skall landsbygden kunna behålla den nödvändiga arbetskraften
så måste också landsbygden kunna betala vad industrien bjuder och
där komma vi fram till kostnadsproblemet på nytt, nämligen vad samhället,
hela det svenska folket, anser sig kunna och vilja betala för livsmedel. Och
lora vi tanken vidare komma vi strax till den ofantliga betydelse, som byggnadskostnaderna
ha på landsbygden, där byggnadsvärdena oftast överstiga de
tuxerade jordvärdena på den svenska jorden överhuvud taget och där enbart
de arliga utgifterna för underhåll av byggnadsbeståndet taxeras till 50 å 75
miljoner kronor örn året. Herr Olsson i Gävle nämnde de 50,000 ä 60 000 bostader
pa landsbygden, som behövde ombyggas enbart för barnrika familjer.
och han förutsatte ju, att dessa fingo åtnjuta samma subvention som annan
byggenskap. Ja det är ju lätt nog att lösa hela problemet med subvention,
fe caten skall träda till,., staten skall bestå medlen, och så tycker man, att allting
ar bra. Men det är väl i själva verket så, att ju mera staten tar på sig, ju
högre mäste skatterna bil, och det är ju tyvärr inte på det sättet, att det
finns sa mycket rika människor här i Sverige, som ensamma kunna stå för

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
skatterna, utan de gå ut över folkets breda massa, och till slut blir varenda
människa., som betalar skatt, och varenda arbetstagare beroende av vilka utgifter
staten tar på sig. Därpå beror vad industrierna och andra, som äro
skattebelastade, överhuvud taget få över till att betala arbetskraften med
samtidigt som skatterna skola ut.

Det är inte heller här fråga om småfolk eller större jordbrukare — det gav
herr Svensson i Ljungskile så riktigt uttryck för — det är en hela landsbygdens
fråga och via livsmedelspriserna naturligtvis en hela landets och folkets.
Det förefaller mig, utan att syssla med reservationen i och för sig, som örn reservationen
utgjorde det minsta möjliga av vad som bör sägas i denna fråga
vid behandlingen av detta Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till reservanterna.

Häruti instämde herr Staxäng.

Herr Andersson i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Såvitt jag förstod herr Liedberg ville han göra gällande,
att jag skulle lia påstått, att alla påståenden om höga betalningar skulle vara.
legender. Detta har jag inte sagt. Vad jag sade var, att det i varje fall har
påvisats, att en del fall, som lia relaterats, vid en objektiv undersökning ha
kunnat hänvisas till legendens värld, och det är riktigt.

Beträffande det fall, som är omdebatterat i första kammaren och som herr
Liedberg var inne på, så tycks man räkna på olika sätt. Jag har räknat på ett
sätt och kommit till kr. 2:51 tillsammans i såväl timlön som ackordsförtjänst,
om ackordet utbetalas i omskrivna fall, vilket icke skett. Ackordet var
kr. 187: 28. Man har betalat kr. 52: 80 till gårdens folk. Det återstår en summa
av kr. 134: 48. Dividerar man detta med 537a timmar, skall man alltså komma
fram till kr. 2: 51 Det enligt uppgifter, som man lämnat från träarbetarförbundets
sida. Det är för all del en hög timlön, men den är mycket långt från
den timlön, som förut meddelats.

Herr Liedberg ville vidare bestrida, att de uppgifter jag lämnade voro riktiga,
att man vid den allra lägsta lönegruppen har lägre ackordsförtjänst än
i de högre. De uppgifter jag lämnat här äro hämtade från den statistik, som
.utförts av svenska träarbetareförbundet, och från deras sida får man väl svara
för dessa uppgifter. Emellertid vill jag säga både beträffande denna sak och
beträffande det andra fallet, att vi inom de närmaste dagarna ha att vänta ett
kommittéutlåtande, som behandlar såväl denna sak som övriga hithörande
ting, och att man därigenom får ett underlag för de förhandlingar, som vi skola
hoppas komma. Vid dessa förhandlingar ville herr Liedberg, att det skulle
visas förnuft från förhandlingsdelegerades sida. Jag skulle vilja säga, att
det är riktigt. Det skall vara förnuft å ömse håll vid en förhandling.

Herr Liedberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Först och främst vill jag säga, att man kan givetvis räkna
på många sätt, och herr Andersson må ju räkna på sitt. Men jag vågar påstå,
att jag har räknat rätt, och det skall herr Andersson få se siffror på. Det
är ju inte så förfärligt svårt att dividera 187:28 med 43. Men herr Andersson
har rätt i att detta inte är utbetalt. Det är vad förbundet kräver, och frågan
huruvida det skall utbetalas torde bli föremål för tvist.

Då herr Andersson vidare beriktigar sitt uttalande och påstår, att jag har
missförstått honom, är jag enbart glad över att han inte sagt, att allting är
legender, utan att det endast finns ett och annat undantag, som inte är riktigt.
Det är ju bara roligt att höra.

100

i\r 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Härpå anförde

Herr Kilbom: Herr talman! När jag läste reservationen oell alldeles särskilt
när jag hörde herr Liedbergs anförande, kom jag att tänka på en gammal
god historia. Det var en gammal skutskeppare i Roslagen, som legat hemma
hela vintern och tyckte, att livet var tämligen tråkigt. Så kom han på våren
på idén, att nu skulle han ut och segla. Han visste inte riktigt vart det skulle
bära hän. Han satte i varje fall i stånd sin skuta och engagerade en pojke, och
så gav nian sig iväg. När de kommit utanför Roslagen frågade pojken: Nå,
farbror, vart ska vi segla? Jo, sade skepparen, vi skola segla till Egypten. Men
då sade pojken: Hittar farbror dit då? Nej, svarade skepparen, det gör jag inte,
men vi segla till Gotland, och sedan fråga vi oss fram.

Jag tycker, att reservanterna och herr Liedberg illustrera detta alldeles utmärkt.
De vilja ha propagandamaterial för valrörelsen men veta inte hur de
skola få den. Herr Liedberg har varit fast övertygad örn att här skall göras valpropaganda.
Hur och på vad sätt? Jo, genom att kritisera byggnadsarbetarna
och speciellt deras förhållande på landsbygden, där de påstås ha tagit för
mycket betalt. De exempel, som herr Liedberg nyss anförde, måste dock vara
oriktiga på något sätt, antingen dåligt räknade eller också oriktiga siffror,
kanske ungefär på samma sätt som de siffror och de uträkningar, som herr Liedberg
presenterade för oss en natt för inte så länge sedan. De siffrorna plockades
så ordentligt sönder att det inte var något kvar. Men herr Liedberg skall
ge material för valpropagandan.

Herr Liedberg talade nyss om att det fanns de som tjänat 50 kronor örn
dagen i överskott och anförde vissa siffror, som skulle visa detta. Egentligen
skall väl emellertid också hantlangningstiden inräknas i herr Liedbergs exempel
och ingå i ackorden, och då blir delningstiden 53.5 timmar plus 48 timmar
= 101.5 timmar. Sålunda blir överskottet icke det belopp herr Liedberg angav
utan tillsammans 69 kronor 82 öre, vilken summa skall delas med 101.5.
Man kommer då fram till en annan siffra än de av herr Liedberg anförda
187 kronor 28 öre. Detta är andra gången det kan visas upp, att herr Liedberg
umgås en liten smula för lättsinnigt med de uppgifter, som diverse byggmästare
stuckit i handen på honom.

Det var någon annan talare — jag skall återkomma till herr Liedberg senare
— som förkunnade, att örn man beräknar, att en byggnadsarbetare förtjänar
25 ä 30 kronor örn dagen, är detta något oerhört. Men är det nu så oerhört?
Örn man räknar med en arbetstid av 300 dagar örn året, blir det en årsinkomst
av 9,000 kronor. Det är klart, att så långt är siffran tämligen chockerande
för herr Liedberg och många andra, som självklart utföra ett mycket
mera ansträngande arbete för ofantligt mycket mindre. Men tager man hänsyn
till den omständigheten, att knappast någon byggnadsarbetare har arbete under
300 dagar örn året, vad blir då resultatet? Jo, låt mig minska summan till hälften,
och då räknar jag ändå i överkant. Då kommer jag till en årsinkomst av
4,500 kronor. Statistiken visar därtill — och det skulle vara mycket roligt att
veta, varför herr Liedberg icke anför den — att byggnadsarbetarna på landsbygden
förtjäna i genomsnitt 2,000 kronor örn året. Mina damer och herrar!
Det är klart, att man kan ställa också sådana inkomster i en ofördelaktig relation
till vissa andra än lägre inkomster. Men det är väl icke detta saken gäller,
så sant man bekänner sig till den principen, att alla människor skola ha vad de
behöva för att existera. Gör man det, frågar jag: är det för mycket, att en
byggnadsarbetare på landsbygden förtjänar i genomsnitt 2,000 kronor om
året?

Det är emellertid uppenbart, att det finns en massa missgrepp härvidlag att

Onsdagen elen 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

101

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
avveckla. Meri jag undrar, herr Liedberg, om man når missgreppens kärna genom
att dag efter dag, år efter år anföra oriktiga synpunkter i fråga örn byggnadsarbetarnas
för höga ackord o. s. v. I dag har också bragts på tal mycket
annat, sorn orsakar de höga byggnadskostnaderna; ingen har kunnat rucka på de
synpunkter, som herr Andersson i Falkenberg i det avseendet anfört. Skulle
det icke vara lämpligt att titta på byggnadsarbetets organisation, på säsongarbetets
inverkan o. s. v.? Jag fick i går en detaljerad beräkning av vissa
byggnadskostnader på landsbygden. Det var fråga om att bygga ett hus för
samlingslokaler i en ort i Mellansverige, icke så långt från Falun för resten.
Det förelåg en grundritning för entreprenadanbuden. På den hade det gjorts
vissa bearbetningar, som lagts till grund för två byggmästares beräkningar.
Den ene kom till en kostnadssumma av 190,000 kronor, den andre till en summa
av 150,000 kronor. Är det någon, som verkligen på fullt allvar vill göra gällande,
att de olika summorna bero på att byggnadsarbetarna i det ena fallet
skulle tillskansa sig oändligt mycket högre ersättning än i det andra fallet?
Nog får man val ändå söka se till, örn det. icke är också andra faktorer än de
ojämna ackorden och en större eller mindre låt mig säga framfusighet från
den ena eller andra byggnadsarbetargruppens sida, som förorsaka, att byggnadskostnaderna
springa i höjden.

Varför har man icke i denna församling talat örn alla de mellanhänder, som
pressa upp byggnadsmaterialpriserna. Hade det icke legat nära till hands, att
herr Liedberg som ordförande i Svenska lantarbetsgivareföreningen frågat sig,
vad det innebär, att de som leverera trä för inte så länge sedan höjt priserna
med 20 % efter att redan förut ha ökat dem kraftigt. Varje industriman vet, att
det är flera saker, som pressa upp priserna. Men att den debatt, som här förs,
är en politisk debatt och icke en sådan, där man söker sanningen, oavsett vem
det drabbar, bevisas av att man uteslutande talar örn byggnadarbetarnas höga
ackordspriser o. s. v. Dessa äro i vissa avseenden höga, men tro herrarna, att
ni få någon rättelse genom att lägga debatten på det sätt som här skett?

Herr Carlström är herr Carlström. Han slutade emfatiskt nied att tala om,
att reservanterna vilja ha frihet. Han har nu alla de år jag varit i riksdagen
talat örn önskvärdheten att få frihet, då det gäller dessa ting. Jag kan emellertid
icke erinra mig, att herr Carlström såsom representant för en liberalkapitalistisk
åskådning i fråga örn näringslivet talat örn önskvärdheten att få
frihet i andra ting. Kanske har herr Carlström någon gång hört talas om
diversehandelns förhållanden. Vad har diversehandeln för frihet att bestämma
priserna på t. ex. socker? Och vad råder det för frihet för affärsmännen, när
det gäller kreditförhållanden o. s. v.? Har man någonsin hört talas om att
exempelvis inom järnhandeln råder frihet att bestämma över förhållandena,
eller att bankväsendet medgiver frihet i fråga örn räntesatser, låneförhållanden
o. s. v.? Har herr Carlström, som representerar Småland, hört talas om
att fönsterglasbruken och de svenska glasmästarna nyligen behagat fastställa
prisförhållanden, som äro tämligen kartellartade. De ha t. o. m. vågat säga
till en stor näringspolitisk organisation i vårt land och en mycket stor förbrukare
av fönsterglas inom byggnadsbranschen: örn icke herrarna vilja tillämpa
de priser vi ha satt, avstängas ni från leveranser av fönsterglas. Jag tycker,
att herr Carlström skulle börja visa, att han menar allvar med sina deklamationer
örn önskvärdheten av frihet. Jag tycker, att det är tämligen upprörande
att höra yttringar av sådana tänkesätt, när vi nu i två års tid haft en samlingsregering,
vars motto åtminstone jag trodde vara: vi skola försöka bära varandras
bördor efter måtlet av våra ekonomiska möjligheter.

Herr Liedberg säger — för att slutligen återkomma till honom — att då man
kritiserar byggnadskostnaderna på landsbygden det icke alls är fråga örn att

102

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. {Forts.)
upphäva organisationerna. Vad är det då herr Liedberg i sak vill? I reservationen
säger man, att man »finner angeläget vara att, för att byggnadsverksamheten
skall kunna med stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas,
förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro så ordnade, att förekommande
olägenheter i fråga örn ackordspriser och byggnadskostnadernas höjd
så långt som möjligt bliva undanröjda». Ja, det är ett allmänt uttalande, men
hur skall det genomföras? Vilja herrarna genomföra en lagstiftning för att nå
detta resultat? Och i så fall, hur skall lagstiftningen se ut? Hur skola ni nå
lägre ackord, och hur skola ni nå lägre byggnadsmaterialpriser? Det vore icke
ur vägen, örn man finge besked örn hur dessa saker skola genomföras. Skall
det ^ bli en speciell lagstiftning för bygnadsarbetare, på landsbygden? Skola
de åtgärder, som staten skall tillgripa härvidlag, endast gälla byggnadsarbetarna,
eller skall det genomföras en lagstiftning även för dem som leverera
■exempelvis trä till byggnationen på landsbygden, dem som leverera tegel o. s. v.?
Jag vore mycket glad att få reda på hur man tänkt sig det hela, dåa såvitt jag
hört, det icke tidigare angivits i debatten. Enkla och nakna deklarationer kunna
kanske vara bra örn tre eller fyra månader, men här borde vi ha rätt ställa
litet större anspråk.

Herr Liedberg erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Herr Kilboln gjorde mig den äran att ganska ingående nagelfara mitt
anförande. Det skedde som vanligt i höga tonarter. Han påstod, att den som
icke hade samma uppfattning som han i detta fall icke sökte sanningen, och
han upphöjde sig till moralens och anständighetens väktare här i kammaren.
Herr Kilbom får icke taga illa upp, men jag anser icke herr Kilbom riktigt
meriterad för den uppgiften.

Sedan säde herr Kilbom, att nian plockat itu mina siffror i dag precis som
man hade gjort härom natten. Jag vill påstå, att de icke alls äro ituplockade,
och man har heller icke lyckats i sina försök att avfärda dem som en legend. I
själva verket är det så, att de 11: 34 betyda 34: 50, därest vederbörande få vad
de begära, och i själva verket äro dessa förtjänster på 100 till 145 % vid småbruksbyggena
utbetalade och kvitterade av mätningsmannen och fullt dokumenterade.
Herr Kilbom kan ju påstå, att allt detta är nonsens, men det får stå för
hans räkning.

Till slut frågar herr Kilbom: hur skall detta ske? Ja. örn han hade följt debatten
både denna och förra gången, hade han fått svar på den frågan. Vi lia
haft förhandlingsvägen öppen hela tiden och äro fortfarande beredda att, såvitt
det finns någon möjlighet, förhandlingsvägen nå fram till resultat. Herr
Kilbom undrar, örn det skall bli en lagstiftning. Icke begära vi det! Men kom
ihåg, herr Kilbom, att det finns en grupp av det svenska folket, en grupp inom
jordbrukarna, som blivit ställd inför lagstiftning. Det kan hända, att det finns
andra grupper också, som, örn allting annat slår fel, måste finna sig i lagstiftning.
Men vi begära det icke nu, och vi hoppas uppriktigt, att en sådan
icke skall behövas.

Herr Carlström, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Kilbom konstaterar, att »herr Carlström är herr
Carlström». Jag vore glad, örn jag kunde konstatera, att herr Kilbom vore
herr Kilbom, men han flyttar så ofta, att man vet icke var man har honom.
Herr Kilbom har varit tämligen snäll på senaste tiden, men nu tror jag, att
humöret börjar stiga en smula, och man börjar höra litet av de gamla tongångarna.

När jag talade om frihet, så var det den frihet, som ännu dess bättre finns

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

103

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
på åtskilliga ställen i landet, och som ännu icke gjort vare sig Sveriges bönder
eller dess arbetare något ohägn.

Herr Kilbom säger, att det blivit en politisk debatt. Ja, tack vare herr
Kilbom har debatten blivit ganska politisk.

Herr Kilbom erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Gentemot det sista vill jag säga, att herr Carlström har icke
gjort debatten så politisk som herr Liedberg.

Vad sedan beträffar herr Carlströms påstående, att mitt humör börjat stiga,
så är det icke så märkvärdigt, att det gjort det, när jag lyssnat till herr
Carlström.

Herr Liedberg tyckte icke, att man skulle tala örn moral härvidlag. Det
tycker icke jag heller, att herr Liedberg skulle ha gjort. För min del har jag
icke talat örn moral, jag har bara efterlyst vad det är herr Liedberg vill i sak.
Reservationen talar högst allmänt om att statens bidrag skall lämnas endast
för den händelse man kan nedbringa ackordspriserna och byggnadsmaterialkostnaderna.
Men hur, herr Liedberg? Trots herr Ledbergs sista replik är han
mig svaret skyldig.

Herr Liedberg säger, att han vill ha förhandlingar. Men herrarna ha ju
avgivit en reservation. Varför ha ni icke angivit i denna, huru ni tänka er,
att frågan skall lösas? Ni ha icke ens närmat er ett försök i detta avseende.

Herr Liedberg, som på begäran ånyo erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Herr Kilbom frågar och frågar mer än tio visare än jag
kunna svara på.

Herr Kilbom erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! När ordspråket säger, att en dum kan fråga mer än tio
visa kunna svara på, är det väl icke underligt, örn det här kan ställas frågor,
som tio visa av herr Liedbergs kaliber icke kunna besvara.

Härefter anförde:

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
har visserligen icke haft tillfälle att följa debatten i andra kammaren, men av
ett referat, som jag erhållit av debatten, har jag fått det intrycket, att man
tror, att hela spörsmålet gäller frågan örn byggnadskostnaderna på landsbygden.
Jag vill då fästa uppmärksamheten vid att propositionen och statsutskottets
utlåtande röra spörsmålet, hur man skall kunna åstadkomma en bostadsproduktion,
som skall förebygga en sannolikt mycket allvarlig bostadskris, för
att icke säga bostadsnöd till den 1 oktober innevarande år. Man vet nämligen,
att örn det icke blir en byggnadsvolym ifråga örn bostäder, som åtminstone
uppgår till 50 % av 1939 års byggnadsvolym för samma ändamål, har man att
vänta en mycket allvarlig brist på bostäder i höst.

Propositionen i år har i princip samma syfte som den proposition riksdagen
behandlade år 1941. Man vill försöka åstadkomma en tillräcklig byggnadsverksamhet
utan att behöva överskrida hyresnivån för fastigheter nybyggda år 1939.
De ökade byggnadskostnaderna ha tvingat fram ett förslag om tilläggslån. Jag
kan ju säga, att dessa i verkligheten sannolikt komma att bli en ren subvention
till byggnadsverksamheten. Det är detta som skall behandlas i dag. Däremot
har frågan om byggnadskostnaderna på landsbygden mycket litet sammanhang
med det spörsmål, som nu skulle vara föremål för andra kammarens
uppmärksamhet. Det är vår förhoppning — och jag vågar säga i dag, att det

104

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
finns grand för den förhoppningen ■— att om riksdagen bifaller vad Kungl.
Maj :t har begärt och utskottet tillstyrkt, skall det lyckas oss att åstadkomma
ett bostadsbygge här i landet under innevarande sommar, som åtminstone i det
närmaste kommer att motsvara det behov, som måste tillfredsställas för att
icke uppenbar bostadsnöd skall behöva inträda efter den 1 oktober.

Jag har emellertid förstått av det referat jag har fått, att det som väsentligen
har fångat uppmärksamheten är icke de många, många miljoner, som begäras
här, utan det är den fråga, som beröres i den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.
Det gör, att jag icke kan helt underlåta att taga upp också det
spörsmålet. Jag har läst reservationen med uppmärksamhet, men jag måste erkänna,
att jag icke ännu har fått klarhet om vad denna reservation innebär.

Det står här i reservationen: »---finner utskottet angeläget vara att för

att byggnadsverksamheten skall kunna med stöd från det allmänna igångsättas
och bedrivas förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro så ordnade,
att förekommande olägenheter i fråga örn ackordspriser och byggnadskostnadernas
höjd så långt som möjligt bliva undanröjda.»

Vad menar man med att för att byggnadsverksamheten skall kunna få stöd
ifrån det allmänna skall det finnas ordnade förhållanden och förekommande
olägenheter i fråga örn ackordspriser och byggnadskostnader så långt möjligt
bli undanröjda? Det skulle jag vilja veta. Det är nämligen så, att örn detta betyder,
att man menar, att för närvarande förhållandena på arbetsmarknaden
icke äro ordnade, och att för närvarande förekomma mycket allvarliga olägenheter
i fråga örn ackordspriser och byggnadskostnadernas höjd, och att man icke
kan låta statens verksamhet träda i funktion enligt propositionen och statsutskottets
förslag, förrän dessa olägenheter äro undanröjda, och örn det betyder,
att byggnadslånebyrån icke får utlämna tertiärlån och heller icke tilläggslån,
förrän önskemålen i reservationen äro tillgodosedda, så kan icke någon statsunderstödd
byggnadsverksamhet över huvud förekomma under en mycket, mycket
lång tid.

Örn nu avsikten är att söka skapa förutsättningar för att bostadsbristen skall
hävas och bekämpas, så kan det icke ske, örn reservationen bifalles. Ordalagen
i reservationen äro mycket vaga. Det är icke lätt att säga vad som är olägenheter.
Det förmodar jag, att vi ha svårt att enas örn, när det gäller ackordspriser
och byggnadskostnader. Jag måste därför säga, att örn jag skall ha hand
örn tillämpningen av ett direktiv av denna beskaffenhet, så vet jag knappast,
hur jag skall förhålla mig. Därest reservationen betyder, att man icke får utlämna
tertiärlån och tilläggslån, förrän förhållandena äro ordnade så att icke
några olägenheter i fråga örn ackordspriser och byggnadskostnader kvarstå, så
förutser jag, att de pengar, som riksdagen nu skulle bevilja, icke kunde komma
att ställas till byggnadsverksamhetens förfogande förrän om åtskilliga månader.
Örn det icke betyder detta, så vore jag angelägen örn att få veta vad det
i verkligheten betyder, ty det är väldigt svårtolkat, och det vore icke roligt, örn
riksdagen och regeringen, eventuellt med undertecknad som ansvarig, skulle
nästa år råka i tvist örn huruvida dessa bestämmelser blivit riktigt tolkade eller
icke.

Jag vill förutskicka, att när statsmakterna förra året voro ense örn att man
skulle bestämma, att förhållandena på arbetsmarknaden i fråga örn byggnadsindustrien
skulle vara ordnade, så fanns det mycken reson i det anspråket. Då
statsutskottet och riksdagen förra året behandlade frågan örn bostadsbyggandet,
så rådde nämligen ett avtalslöst tillstånd, och man ville följaktligen söka
någon garanti för att man skulle få till stånd ett avtal inom byggnadsindutrien.
Det avtalet kom också till stånd och tillämpades från första juli föregående
år. I år äro icke förhållandena desamma. Det finns ett avtal, och förhål -

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

105

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
landelia äro sålunda ordnade. Avtalet innebar en viss sänkning av arbetslönerna
inom byggnadsindustrien, icke så stor sänkning, som många hade hoppats,
men det var i alla fall en sänkning av arbetslönerna. Den enda punkt, där man
icke har kommit till klarhet örn förhållandena i detta avseende, gäller s. k.
byggnader för jordbrukets behov. Där har ännu icke ett avtal i vanlig regelmässig
ordning kommit till stånd. Varken den föreliggande propositionen eller
statsutskottets förslag sysslar nied byggnader för jordbrukets behov. När man
säger, att egnahemsbyggnaderna äro inbegripna i detta, så är det att märka, att
egnahemsbyggnader icke utan vidare kunna jämställas med ladugårdar eller
med lantarbetarbostäder eller med ekonomibyggnader i allmänhet för jordbrukets
behov. Jag kan därför icke förstå, varför man har kopplat samman frågan
örn byggnader för jordbrukets behov med de spörsmål, som det nu är fråga örn.

När man nu emellertid förklarar, att man anser ett sådant här uttalande vara
av behovet påkallat, skall jag gärna taga upp även det spörsmålet till någon
belysning. Under föregående år och under detta år har det förekommit försök
att åstadkomma en särskild uppgörelse beträffande byggnaderna för jordbrukets
behov. Förhandlingsvägen har därvid icke lett till resultat, i varje fall icke hittills.
Det som reservanterna enligt min mening borde klargöra, innan man går
att fatta beslut i denna fråga, är, huruvida de önska, att man i fortsättningen
skall försöka att förhandlingsvis lösa särskilt frågan örn arbetslönerna, då det
gäller byggnader för jordbrukets behov, eller örn de vilja beträda andra vägar.
Såvitt jag förstår finns det två vägar att välja emellan. Den ena vägen är att
söka medelst förhandlingar komma till en uppgörelse, och den andra är att i
stället gå fram på lagstiftningens väg. När det nu har visat sig svårt att korn;
ma fram förhandlingsvägen och man ändå fortfarande trycker på att saken
skall ordnas, så tycker jag, att det vore rimligt, örn reservanterna uttryckligen
meddelade regeringen, svenska folket och byggnadsarbetarna, att man, örn man
nu verkligen önskar det, i stället vill gå fram genom lagstiftning på detta
område.

Jag har ju självfallet försökt tänka mig in i vad en lagstiftning skulle kunna
innebära. Såvitt jag förstår, kan man lagstifta så, att man inför arbetstvång
för byggnadsarbetarna. Det är svårt för mig att veta, örn detta arbetstvång
skall begränsas till byggnader för jordbrukets behov, och hur man i så fall
skall välja ut de byggnadsarbetare, som skulle tvingas arbeta. Dels skulle man
alltså behöva införa arbetstvång för vissa byggnadsarbetare, nämligen för dem,
som behövas för att utföra byggnadsarbete inom jordbruket, dels måste man
då tydligen också bestämma vissa maximilöner för dessa arbetare. När man
skulle bestämma maximilönerna för dem, uppkomme ju frågan örn hur stora
dessa löner skulle vara. Det kan kanske ingen svara på för ögonblicket. Jag
vill för min del icke, för ögonblicket åtminstone, taga upp någon diskussion
örn de svårigheter som möta, därest man på det sättet skulle dela upp byggnadsarbetarna
i byggnadsarbetare för jordbrukets behov och övriga byggnadsarbetare
och endast införa arbetstvång för de förra och icke för de senare samt
därtill lägre maximilöner för de förra, ty det förmodar jag är en självklar
konsekvens av den förra bestämmelsen. Jag skulle dock för min del tro, att
maximilönerna måste bestämmas till sådana belopp, att det knappast kan
komma att medföra någon reduktion av arbetskostnaderna då det gäller jordbrukets
byggnader.

Man har här i denna debatt särskilt åberopat exemplet med odlingstvång
för betodlarna. Med anledning därav vill jag säga, att jag förmodar, att ingen
tänker sig, att man kan införa något byggnadstvång för byggherrar, utan det
kan väl icke bli fråga örn annat lin arbetstvång för arbetare, då det finns etn
byggherre inom jordbruket, som vill ha något byggnadsarbete utfört. Jag skulle

106

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 c*, m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. ni, (Forts.)
för min del tro, att byggnadsarbetarna på landsbygden icke skulle lia någonting
att invända emot den tanken, att man behandlade dem precis likadant
som man behandlade betodlarna. Därest man bestämmer lönerna för byggnadsarbetare
efter samma principer, som man bestämde priserna på betorna
för betodlarna, så skulle det ju med all säkerhet komma att medföra en rätt
väsentlig höjning av byggnadsarbetarnas inkomster. Jag har därför mycket
svårt att tänka mig, att byggnadsarbetarna skulle i och för sig komma att
opponera sig mot en sådan ordning, så att örn man verkligen vill genomföra
en likställighet mellan betodlare och byggnadsarbetare, så undrar jag, örn det
icke skulle visa sig vara rätt lätt att komma till en uppgörelse.

Men örn man menar, att endast tvånget skall vara lika, men att det däremot
icke skall vara någon likhet i fråga om utgångspunkten för prisbestämmelserna,
så är det klart, att det kommer att bli tvist på denna punkt. Nu vill jag
för min del bara framhålla, att det är en mycket vansklig sak att införa ett
arbetstvång, som icke ens omfattar alla arbetare inom samma industri, utan,
som jag har förstått saken, endast skulle omfatta en mindre del inom en viss
industrigren. Det är mycket vanskligt att göra det, men det kan ju hända, att
man kan göra det. Det vore bara önskvärt att få veta, örn det är detta reservanterna
åsyfta. Jag hörde i första kammaren, och jag har förstått av det referat
jag fått av debatten här, att man varit inne på samma tankegång här i
andra kammaren, att man önskar, att byggnadsarbetarna skola behandlas på
precis samma sätt som betodlarna. Därtill vill jag endast upprepa, att jag
skulle icke tro, att bygnadsarbetarna ha något emot att bli behandlade på samma
sätt .som betodlarna. Mig veterligt innebar behandlingen av betodlarna, att
■de erhöllo en mycket god förtjänst genom den uppgörelse, som slutligen kom
till stånd, visserligen under hotet av s. k. odlingstvång.

Det ena, som jag önskar veta, är alltså, örn man vill ha lagstiftning i stället
för förhandlingar, därest förhandlingar icke leda till ett resultat, som passar
bra. Det andra,, som jag önskar veta, är, huruvida reservationen innebär, att
byggnadslånebyrån icke har rättighet att utlämna lån, tertiärlån eller tilläggslån,
förrän det har blivit en definitiv uppgörelse beträffande speciellt avtalsfrågorna
för jordbrukets behov. Örn det senare är fallet, d. v. s. om man icke
vill tillåta, att tertiär- eller tilläggslån utlämnas förrän sådan överenskommelse
är träffad, mäste man motse ett fullständigt kaos på bostadsmarknaden
i städerna i höst. Eftersom avsikten med propositionen och med statsutskottets
utlåtande är att förebygga en bostadsbrist, så har jag mycket svårt att tänka
mig, att man kan till det knyta villkor, som enligt sakens egen natur måste
föranleda att det blir, icke bara bostadsbrist utan verkligt allvarlig bostadsnöd
till hösten. Örn jag förstått reservationen rätt, måste den nämligen leda
till ett sådant resultat.

Herr Lundell: Herr talman! Jag uppkallades ursprungligen att begära ordet
av herr Andersson i Malmö. Det är nu ganska länge sedan i denna debatt,
som han talade, och många andra ha talat efter honom. Särskilt torde det ha
varit sa, att herr Liedberg också uppkallades av några av herr Anderssons i
Malmö uttalanden, och han har därför sagt en del sådana saker, som jag hade
tänkt säga. Jag skall därför försöka att undvika att upprepa sådana klargöranden,
som herr Liedberg redan har kommit med.

Det som jag egentligen först fäste mig vid av herr Anderssons i Malmö uttalanden^
var, att han sade, att det är ingen arbetargrupp, som har varit så
livligt påpassad under senare år här i landet som byggnadsarbetarna. Det är
nog alldeles riktigt, men, herr Andersson i Malmö, det är ingen annan arbetar -

Onsdagen den 27 maj 1942 e. ni.

Nr 20.

107

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion in. m. (Forts.)
grupp, som har fört en sådan lönepolitik som byggnadsfackens arbetare. Det
finns sålunda en orsak till detta påpassande. Herr Andersson i Malmö önskade
ingenting annat än att byggnadsarbetarna skulle behandlas precis som andra
arbetare. Det är alldeles min uppfattning, att så bör det vara. Det finns väl
icke någon anledning till att man inom byggnadsfacken skall ha en timförtjänst,
som i jämförelse med vad andra arbetare ha i timförtjänst är dubbelt
så stor eller ännu större.

Såvitt jag vet, förekommer det icke i några andra länder i Europa än i de
skandinaviska länderna sådana förhållanden. Det är en specialitet för oss. Jag
tror icke alls. att det är särskilt gynnsamt för vårt samhälle som en helhet,
och icke ens för arbetarklassen som en helhet, att vi ha denna specialitet i fråga
örn byggnadsarbetet. Följden blir nämligen, att alla, både arbetare och andra,
få betala mycket högre hyror för sina bostäder i förhållande till sin inkomst
än i andra länder, eller också få de hålla sig med mindre bostadsutrymmen än
i andra länder, örn de vilja, att hyrorna skola taga samma andel av deras inkomst.
Det är icke utan orsak, som man klandrar dessa förhållanden här i
landet.

Herr Andersson i Malmö frågade, örn ackordet tjänar ett nyttigt ändamål.
Ja, jag är icke motståndare till ackordsarbete. Jag har inte den uppfattningen,
att man skall lia ett särskilt lönesystem för byggnadsarbetare på landsbygden
och ett annat i staden. Jag kan icke finna, att det skulle vara sunt. Det skulle
bli mycket märkvärdiga förhållanden vid stadsgränserna med helt olika byggnadskostnader
på olika sidor om stadsgränserna med låt oss säga ackordsarbete
förbjudet på den ena sidan och tillåtet på den andra. Jag kan icke finna, att
det skulle vara sunt.

Vidare sade herr Andersson i Malmö, att ackorden innebära en vinst för såväl
arbetare som arbetsgivare. Ja, så skulle det vara, örn det vore normal
ackordssättning. Men det är ju det speciella med ackordssättningen inom byggnadsfacken
i vårt land, att det icke är någon riktig korrespondens mellan
ackordsprislistorna och timlönesatserna, utan det blir undantagslöst dyrare
för byggherren att låta utföra ett arbete enligt ackordstaxan än att låta utföra
det genomgående efter timlöner, om nu sådant ginge för sig. Att det på grund
av byggnadsarbetarnas motstånd icke gör det veta vi ju. Ett ackord bör vara
satt så, att det ger arbetaren en högre timförtjänst, medan arbetet per styck
icke blir dyrare för arbetsgivaren utan snarare billigare. Då är ju han intresserad
lika väl som arbetaren av att få arbete utfört på ackord i största möjliga
utsträckning. Så är det inom andra fack, och så borde det vara också inom
byggnadsfacken.

Jag skall till upplysning örn, huru jag tänker mig, att en ackordstaxa inom
byggnadsarbetet bör vara beskaffad, ta ett litet exempel. Låt mig säga, att
träarbetet i en byggnad, örn det alltigenom utföres mot timlön, drager 5,000
arbetstimmar, och antag för enkelhetens skull, att avtalsenliga timlönen i orten
är 1 krona 40 öre. Då blir kostnaden för träarbetet 7,000 kronor, örn det skulle
utföras genomgående efter timlön. Örn nu samma arbete utföres efter en avtalad
ackordstaxa bör det givetvis gå betydligt snabbare än på 5,000 timmar;
annars är det ju ingen mening med att låta utföra arbetet på ackord. Så tänker
man åtminstone vid aokordssättande på alla andra områden. Låt mig säga, att
arbetet kan utföras på 3,(500 timmar i stället för på 5,000. Efter en timlön av
1 krona 40 öre blir den inarbetade timliinen som utbetalas såsom förskott å
ackordet då 5,040 kronor. Sedan göra vi mätning efter ackordstaxans många
och ofta krångliga tariffer och komma fram exempelvis till ett ackordspris för
hela arbetet av 6,900 kronor. Då är ackordsöverskottet skillnaden mellan 6,900
kronor och den inarbetade timlönen, d. v. s. 5,040 kronor, eller 1,860 kronor.

108

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Detta, gör i detta exempel ungefär 37 procent på den utbetalade timlönen.
Alltså vore ackordsöverskottet i detta fall 37 procent.

En ackordstaxa, som gåve ungefär sådana resultat, skulle vara väl avvägd.
Ingen som har sinne för rimliga och sunda proportioner skulle klaga på den.
— Arbetarna ha i detta tänkta fall fått 6,900 kronor på 3,600 timmar, i stället
för att de annars skulle ha fått 7,000 kronor på 5,000 timmar, örn arbetet
genomgående utförts mot timlön. De ha då haft en verklig timförtjänst på ungefär
1 krona 92 öre i stället för den avtalsenliga timlönen 1 krona 40 öre. Timförtjänsten
ligger alltså rätt mycket över timlönen. — Arbetsgivaren å sin
sida har fått arbetet utfört för 6,900 kronor i stället för 7,000 och har sålunda
tjänat en hundralapp. Är det rimligt, att han får denna hundralapp?
Ja säkert, ty annars har han ju intet intresse av att få arbetet utfört efter
ackordstaxan. Och den hundralappen behöver han säkert som kompensation
för låt mig säga det större slarv eller den mindre noggrannhet, som alltid blir
en följd av att arbetet utföres på ackord.

Det är klart, att örn ackordstaxorna lage till på ungefär det sätt jag visat
i mitt exempel, skulle ingen arbetsgivare lia någonting emot att bygga på
ackord, såvida han nu icke möjligtvis ansåge, att de hundra kronorna voro en
väl liten kompensation för minskad noggrannhet genom att arbetet skyndades
på. På detta sätt skulle ju huset icke bli dyrare för honom, fastän arbetarna
skulle ha tjänat rätt mycket mera per arbetstimme än de skulle göra utan
ackord. Så böra ackordstaxorna vara beskaffade och äro det också i andra
fack. Jag skulle för min del vilja till svar på herr statsrådets och chefens för
socialdepartementet fråga — vad man egentligen vill med reservationen -—
säga, att det är önskvärt, att man genom press på byggnadsfackens arbetare
får ackordstaxor ungefär så beskaffade, att de på detta rimliga sätt korrespondera
med gällande timlöner.

Jag skall nu gå in på en annan tankegång i fråga om dessa stora anslag för
byggnadsarbeten, som icke direkt hänger samman med den jag nyss slutfört.
Jag syftar på herr statsrådets och chefens för socialdepartementet uttalande:
Vad är det egentligen man åsyftar med den här reservationen? Herrarna ha
resonerat här, som örn detta bara gällde förhållandena på landsbygden. Hen
det är ju bara en detalj, som icke har så mycket med propositionen att göra,
utan här är det fråga örn att avhjälpa en bostadsbrist eller kanske bostadsnöd
i Sveriges städer och större samhällen.

Jag vill nu frågaj hur har egentligen denna bostadsbrist och bostadsnöd
uppkommit? Ha vi någon folkökning här i landet? Ja, den är väl ganska måttlig
örn icke helt obefintlig. Hur kommer det sig då, att det uppstått bostadsbrist?
Det kan ju då icke här vara fråga örn en brist på bostäder, för att man
måste hysa in en^växande befolkning, utan det kan ju då här bara vara fråga
örn att ersätta sådana bostäder, som redan finnas, men som man anser icke
lämpligen böra repareras utan ersättas av nya. Då har man anledning fråga
sig: var finns egentligen den största mängd bostäder, som äro så dåliga att de
böra slås ner och ersättas med nya? Jag kan för min del icke finna annat än
att detta egentligen gäller i första hand på landsbygden. Det är väl där vi ha
den största mängden av sådana bostäder, som icke vidare böra repareras utan
ersättas med nya. Där finns dessutom den egentliga folkökning, som man kan
tala om, och som det kan behöva byggas helt nya bostäder åt. Därför borde
också denna subvention i första hand komma landsbygden till godo. Men det
veta vi ju, att propositionen syftar icke alls i den riktningen. Den syftar i stället
till byggandet av bostäder i städer och stadsliknande samhällen.

Städerna ha ju icke någon egen folkökning, utan den folkökning, som det
därvidlag kan bli tal örn, uppkommer ju genom att folk flyttar från lands -

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

109

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
bygden, där man har lägre löner och sämre bostäder, till städerna, där man får
högre avlöning och nyare och bekvämare bostäder. Jag kan icke finna annat
än att de stora anslag, som äro föreslagna i föreliggande proposition nr 221,
ovillkorligen måste komma att ytterligare utöka strömmen av folk från landsbygden
till städerna. Man kan säga, att det hela fungerar som en ändlös skruv.
Byggandet drar folk till städerna, och sedan behöver samma folk ytterligare
byggande av bostäder för att bli inhyst. Detta är en växelverkan, som fortgått
ganska länge.

I viss utsträckning kan det visserligen vara riktigt som herr Andersson i
Falkenberg sade, nämligen att landsbygden tidigare har haft en större befolkning
än som med nutidens rationaliserade metoder behövs för jordbruksnäringen.
Men utflyttningen till städerna och deras industrier till följd av de
bättre löner, som där bjudas, kan också bli så stark, att man visserligen i städerna
kan få höga löner och bättre bostäder men kanske i gengäld kommer
att få svälta i de fina bostäderna. Det finns tecken, som peka åt det hållet. Vi
ha ju haft en debatt örn livsmedelsransoneringen tidigare i dag. Det lät icke som
om man tyckte, att det fanns för mycket livsmedel. Men det kan nog bli knappare
än, om arbetskraften dras ifrån landsbygden på sätt som sker nu, bland
annat genom den proposition, som här framlagts.

Nej, vänta gärna med byggnadsverksamheten både i stad och på landsbygd,
tills vi fått fram ett rimligt förhållande mellan ackordstaxor och timlöner inom
byggnadsfacken. Genom en sådan här bostadsbyggnadsverksamhet. med sådana
här bostadssubventioner och stora anslag från statens sida motverkar man ju
eller dödar ali lust hos byggnadsfackets arbetare att gå med på rimliga ackordstaxor,
och jag tänker mig nog, att önskningar i denna riktning äro en av
drivfjädrarna till dessa anslag. Man brukar ju tala örn första, andra och tredje
statsmakten, men vi ha också fått en fjärde statsmakt, som ju betyder rätt
mycket här i landet, och som tycks ha mycket stora påtryckningsmedel på alla
de tre andra statsmakterna, och det är som vi veta byggnadsfackens arbetare.
Vidare är att märka att på många håll har under de senaste åren en mycket
stor del av landsbygdens byggnadsarbetare dragits in till städerna, och de som
förut arbetat på landsbygden ha ju sedan egentligen inte alls något intresse
av att det träffas avtal örn fortsatt byggnadsverksamhet på landsbygden under
en längre tid. Detta är nog en sak också, som man velat få fram på byggnadsfackens
håll, nämligen att dess arbetare icke alls skulle behöva vara beroende
av ett stillestånd i byggnadsverksamheten på landsbygden.

Jag vill också säga ett par ord örn den statsfinansiella sidan av de här subventionerna.
Det kanske icke är så välbetänkt, att jag för fram denna tankegång,
ty både första och andra statsmakten ha ju redan förut icke någon särskild
rädsla för subventionsvägen. Jag skulle emellertid i sanningens intresse
vilja säga, att jag icke anser stats subvention av byggnadsverksamheten statsfinansiellt
sett så farlig, som man kanske på många håll har tänkt sig. För så
vitt det gäller att sysselsätta arbetare, som annars skulle lia gått sysslolösa,
eller fråga är örn att använda material, som annars skulle lia legat oanvänt
eller aldrig blivit framställt, trots att byggnadsämnesproducenterna mycket
väl skulle ha kunnat framställa detsamma vid förefintliga företag och nied
förefintlig arbetskraft, anser jag, att den statsfinansiella risken icke är så
stor för dessa subventioner. Detta beror på de nuvarande höga skattetarifferna.

Om exempelvis hus byggas för hundra miljoner kronor, så går den huvudsakliga
delen av dessa pengar till arbetsinkomster, nämligen dels inom byggnadsämnesindustrien
och dels inom själva byggnadsindustrien, varjämte en liten
del går till kapitalinkomster. Örn denna antagna byggnadsverksamhet icke
kommit till stånd, skulle icke heller dessa hundra miljoner kronor i merinkoms -

Ilo

Nr 20.

Onsda.gen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
ter för arbete och kapital kommit till. Denna merinkomst av hundra miljoner
kronor ger ju givetvis skatter åt både stat och kommun, vilka annars icke skulle
lia kommit till. I det av mig tänkta fallet, att ledig arbetskraft i byggnadsfacket
fått sysselsättning, kommer ju ytterligare den faktorn till, att social
hjälp åt arbetslösa blivit inbesparad. Man kan nog säga, att den samlade merinkomsten
för ett stort antal personer på 100 miljoner kronor säkerligen ger en
merinkomst i kommunala skatter på 10 ä 15 miljoner kronor och säkerligen
ger åt staten 10 miljoner kronor i skatt, som den aldrig skulle fått annars -—
man kan kanske säga i form av skatteinkomster och inbesparad socialhjälp.
Örn då ungefär motsvarande belopp användes av staten och kommuner till
subvention av byggnadsverksamheten eller till subvention av någon annan
verksamhet, som i en kristid som denna annars inte skulle ha kunnat drivas,
så bör detta inte medföra något varaktigt försämrat finansiellt läge vare sig
för staten eller för de ifrågavarande kommunerna. Det blir endast fråga om
ett förskott för byggnadsarbetet, som inom ett par år kommer igen i form av
ökade skatteintäkter.

Men jag betonar, att detta resonemang endast gäller under förutsättning
att det är fråga örn arbetskraft, som annars skulle gå sysslolös, och örn material
och produktionskapacitet inom byggnadsämnesindustrien, som annars
skulle vara utan användning. Man får emellertid ha klart för sig, att det kan
finnas flera användningsområden för denna arbetskraft, som man skulle tänka
sig att sysselsätta, och för denna lediga produktionskapacitet än just inom
byggnadsarbetet i städerna. Det är väl fråga örn huruvida det inte här föreligger
ett sådant fall, och att det skulle vara lämpligt att näst efter vad som
åtgår för försvarets behov sysselsätta ledig produktionskapacitet i livsmedelsförsörjningens
tjänst.

Därmed återkommer jag till vad jag redan varit inne på, att för livsmedelsförsörjningen
behövs det arbetare på landsbygden och för att kunna behålla
arbetarna på landsbygden behövas där bättre löner och bättre bostäder.
Jag tror att i nuvarande spända försörjningsläge den lämpligaste användningen
av ledig arbetskraft och ledigt material vore att igångsätta byggande
av bättre bostäder på landsbygden och i samband därmed ett intensifierat
jordbruk. Enligt propositionen vill man i stället bygga i städerna och dra
arbetarna dit såväl i deras egenskap av arbetare som i deras egenskap av
hyresgäster. Det är inte en klok åtgärd i nuvarande läge -— det kan jag med
bestämdhet påstå — och följden kan, som jag redan har sagt, bli, att man
väl får till stånd fina bostäder men kanske får svälta i de fina bostäderna.

Jag åhörde med mycken uppmärksamhet herr Anderssons i Falkenberg
anförande. Jag får säga att det var mycket välbetänkt och väl avvägt. Det
mesta av vad lian sade kunde jag gilla. Det var alltså det anförande ifrån
det håll, där man i princip har en annan tankegång än jag, som jag hade
lättast att förstå och uppskatta. Men han resonerade efter mitt lilla förstånd
fel på en mycket viktig punkt. Felet var inte stort, men det var fullt märkbart.
När han kom in på frågan örn ackordsöverskott, som jag redan berört
tidigare, sade han, att hela ackordsöverskottet är ej en merutgift för företagen,
ty en del därav neutraliseras därigenom, att den som förskott utbetalda
timlönen gäller ett lägre timantal till följd av det raskare utförandet. Han
sade det inte precis i dessa ordalag, men detta vårdinnehållet i hans yttrande.
Ja, detta hade varit riktigt, örn han bara hade gått så långt, att han sagt,
att ackordsöverskottet är inte alls någon merutgift för företagarna. Så borde
det nämligen vara. Annars finnes det intet skäl för en företagare att önska
att ett arbete skall utföras på ackord. Då skulle det därigenom bli dyrare för
honom. Det förekommer inte, såvitt jag känner till, inom andra fack, att man

Onsdagen den 27 maj 1942 e. lii.

Nr 20.

lil

Åtgärder för främjande av öJcad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
beräknar ackorden på sådant sätt, att företagarna inte äro intresserade av
att arbetet utföres på ackord. Företagaren måste ha ett direkt ekonomiskt
intresse av att ett arbete utföres på ackord. Man bör alltså komma inte bara
dithän, att hela ackordsöverskottet inte representerar någon merutgift, utan
dithän, att ackordsöverskottet inte alls skall vara någon merutgift. Det skall
förhålla sig så, att den som arbetar mot ackord utför sitt arbete så mycket
raskare, så att den timlön han får ut som förskott plus det ackordsöverskot.t
han erhåller tillsammans icke går upp till högre belopp än vad det skulle
blivit örn han hade arbetat långsammare mot endast timlön. Jag tror att herr
Andersson i Falkenberg skulle ge mig helt rätt på denna punkt, om vi hade
haft tillfälle att sitta och resonera någon tid örn denna sak med varandra.

Jag skall här sticka emellan med ett par ord till herr Persson i Stockholm.
Man vet ju aldrig riktigt, örn man skall ta herr Persson i Stockholm på allvar.
Jag vet inte örn herr Persson själv egentligen menar att man skall fästa avseende
på vad han säger. Han talade här om de stora utdelningarna ifrån
trävarubolagen och nämnde därvid endast miljonantalet, men talade inte alls
örn på hur stor fakturering detta belopp hade intjänats. Tror inte herr Persson,
att en sådan uppgift skulle kunna vara av ett visst intresse för åhörarna
för att de skulle kunna bedöma det hela? Det är väl egentligen själva huvudsaken,
örn vad som utdelas motsvarar till exempel 20 procent av faktureringen,
alltså örn varorna för varumottagaren lia blivit 20 eller 25 procent dyrare
därigenom, eller örn det motsvarar 10, 5, 2 eller kanske 1 procent av faktureringen.
Detta är det enda som har något intresse i detta sammanhang —- hur
många miljoner det blir beror ju helt på hur många miljoner det är som
arbeta och för hur många miljoner det säljs. Sådana där siffror kan man
komma och nämna på folkmöten, där jag förmodar herr Persson räknar med
att det inte finns några åhörare som komma med invändningar. I riksdagens
andra kammare får man lämna litet mera preciserade uppgifter, om de skola
inverka på någon.

Jag skall vidare säga några ord till herr Kilbom. Han är tyvärr inte inne
ser jag. Han gör ofta så — han säger vad han har på hjärtat och sedan går
han sin väg. Herr Kilbom är ju alltid herr Kilbom tycker jag, i motsats till
herr Carlström, som sade att herr Kilbom slår över än åt det ena och än åt
det andra hållet. Det gör han visserligen, men jag tycker att det ändå är
precis samma läggning som kommer till synes. Man får beräkna åtminstone
60 procent rabatt på vad han säger både i fråga örn tonfallet och innehållet.
Han sade att byggnadsarbetarna på landsbygden tjäna i medeltal 2,000 kronor
per år. Jag har ju i en debatt, som vi tidigare hade med anledning av
en interpellation i januari, också framhållit, att det var min uppfattning, att
det förhöll sig ungefär så. Det är ju klart, att ingen tycker att denna förtjänst
är för hög. Jag har tidigare i denna kammare sagt, att jag icke skulle
missunna dem att tjäna både 3- och 4,000 kronor och även mera per år. Och
jag har den uppfattningen att de kanske skulle få en större årsförtjänst, om
de reducerade timförtjänsten så pass mycket, att de finge ett större antal arbetade
timmar per år. Man kan minska den ena faktorn, timförtjänsten, och
öka den andra faktorn, antalet arbetade timmar, så att produkten kanske
uppgår till ett större belopp än de 2,000 kronorna, kanske betydligt större.
Vi veta ju, hur många veckor byggnadsarbetarna på landsbygden nästan varje
år få gå och fira.

Herr Kilbom omtalade också som belysande för förhållandena på byggnadsmarknaden,
att på samma byggnad anbud hade inkommit på 150,000 kronor
och 190,000 kronor. Då är det ju klart — menade han — att denvin lämnat
det högre anbudet måste ha huggit till och beräknat en förtjänst på åtminstone

112

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

40,000 kronor. Ja, jag vill säga att anbudsgivningen på byggnadsmarknaden
ofta är en mycket svår sak just på grund av de komplicerade ackordstaxorna,
i synnerhet örn icke noggrann arbetsbeskrivning föreligger. I fråga örn vissa
ej noga preciserade arbeten är det inte så lätt att med säkerhet kunna säga på
vad sätt priset skall beräknas enligt dessa ackordstaxor. Det kan vara en himmelsvid
skillnad mellan tarifferna för låt oss säga en cementering, om den utföres
på det ena eller på det andra sättet.

Sedan frågade herr Kilbom: varför har man talat så mycket örn arbetarlönerna
i debatten men inte tala örn materialpriserna? Ja, här har ju talats mest
örn byggnadsarbetet på landsbygden. Herr Kilbom, som är uppvuxen på landet,
vet säkert, att en byggherre där ofta använder sitt eget virke. Omkostnaden
för detta kommer inte till uttryck i pengar på samma sätt på landet som
priset för byggnadsmaterialet gör när det bygges i städerna. Det förhåller sig
väl vidare så som herr Andersson i Falkenberg framhöll, att även materialpriserna
till övervägande del äro arbetskostnader. Om man plockar sönder såväl
priset på virke som priset på tegel i arbetsinkomst och kapitalinkomst, finner
man, att det till alldeles övervägande del utgöres av arbetsinkomst.

Jag kommer till sist till vad herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
talade örn. Det har ju till en del redan berörts från annat håll. Han frågade:
vad betyder reservationen? För min del lägger jag i densamma in den betydelsen,
att man inte behöver ha någon brådska med byggnadsverksamheten
i städerna och inte på landet heller för den delen, förrän ackordstaxorna ha
kommit i ett rimligt förhållande till de avtalsenliga timlönerna. Jag skulle inte
alls anse, att det vore en lycklig lösning att få särskilda förhållanden på landsbygden
och särskilda förhållanden i städerna, utan jag anser, att det är det
lyckligaste om man får detta missförhållande i fråga örn ackordstaxorna tillrättat
såväl i städerna som på landsbygden. Jag tror att detta är den enda
vägen att få denna ständiga tvistefråga ur världen. Därmed skulle man uppnå
en sådan avgörande förbättring av de svenska byggnadsförhållandena, att jag
tror att både byggnadsarbetare och andra arbetare lika mycket som all annan
befolkning i landet skulle finna, att man därmed gjort ett mycket stort framsteg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! När jag suttit och hört på denna
långa debatt och bevittnat detta starka motstånd från utskottets representanter,
må det förlåtas mig örn jag erinrar örn hur det tillgick, när denna fråga
föregående år behandlades av riksdagen. Det gällde då ett motsvarande ärende,
men den gången rörde det sig om ett ännu större anslag, nämligen örn ett sammanlagt
anslag på över 130 miljoner kronor. Jag tror inte jag minns fel; jag
har hört mig för hos andra kammarledamöter, och de ha bekräftat detta. Vid
detta tillfälle beviljades detta anslag praktiskt taget utan debatt i kammaren.
Det hölls, vill jag minnas, ett anförande av herr Persson i Stockholm och ett
annat av^herr Eriksson i Stockholm. Dessa anföranden voro ganska korta.

Den gången hade likväl utskottet gjort ett ganska skarpt uttalande. Jag
har en gång tidigare här i dag citerat detta. Jag ber ändå, på grund av de
anföranden som senare ha hållits, att få påminna om detta uttalande. Utskottet
sade då, att det fann en självklar förutsättning för att byggnadsverksamheten
skulle kunna med stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas vara,
att förhållandena på denna del av arbetsmarknaden vöre ordnade och att de
olägenheter i fråga örn ackordspriserna, varom departementschefen erinrat, därvid
blivit undanröjda. Talesmännen för utskottet säga i år, att vad reservan -

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20,

113

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (”Forts.)
terna vilja är oklart, och departementschefen har nästan ifrågasatt, att i fall
det i reservationen gjorda uttalandet skulle vinna riksdagens bifall, kan det
äventyra hela anslaget. Jag har för min del svårt att förstå hur detta skall
kunna gå ihop. Reservanterna ha endast velat anknyta till det uttalande, som
riksdagen föregående år gjort, och de ha mildrat detta uttalande ganska väsentligt.
I stället för som det förra året hette att »en självklar förutsättning»
var att olägenheterna i fråga om ackordspriserna blivit undanröjda, så säga
reservanterna endast, att de i anslutning till den ståndpunkt riksdagen intagit
föregående år finna det »angeläget vara» att »förhållandena på denna del av
arbetsmarknaden äro så ordnade, att förekommande olägenheter i fråga örn
ackordspriser och byggnadskostnadernas höjd så långt som möjligt bliva undanröjda».
Jag vill fästa uppmärksamheten vid att det är en ganska stor
skillnad, örn man säger, att det är »en självklar förutsättning» att olägenheterna
blivit undanröjda, eller örn man säger att de »så långt som möjligt» bli
undanröjda. Reservationen innebär ingenting annat än att man vill anknyta
till riksdagens tidigare uttalande och att riksdagen bör anse, att den inte vill
helt släppa möjligheterna att inverka på detta område.

Utskottets talesmän framhålla vidare, att det har skett någonting sedan föregående
år, nämligen att ett avtal har träffats. Men det har samtidigt erkänts
av utskottets talesmän, att avtal icke äro ordnade över hela det område
det här gäller. Örn jag inte fattade herr statsrådet fel, gjorde han samma erkännande,
att det är en ganska stor del av byggnadsverksamheten, för vilken
avtal icke träffats, nämligen all den byggnadsverksamhet, som rör den egentliga
landsbygden. Herr statsrådet gjorde även gällande, att byggnadsverksamheten
på landsbygden, som i huvudsak rör bostadsegnahem och dylikt, skulle
utgöra en ringa del av den totala byggnadsverksamheten.

Jag försökte i mitt första anförande påvisa, att det är omöjligt att dela upp
detta problem och ställa landsbygden å ena sidan och städer och samhällen å
den andra. Jag försökte även motivera denna uppfattning och framhöll därvid
bland annat, att byggnadsträarbetareförbundet helt och hållet nekar att diskutera
någon annan avtalsprincip för landsbygden än för städerna. Vi veta
ju också — jag tror det erkännes från alla håll, och detta har ju också debatten
givit fullständigt belägg på — att detta byggnadsträarbetareförbund är
ganska suveränt och har ganska stora möjligheter att göra sin vilja gällande.
Jag anser, att man under sådana förhållanden inte kan komma och säga, att
man har stort hopp att tänka sig att åstadkomma andra förhållanden på landsbygden
än som äro rådande i städerna. Det tycks vidare vara så, att det parti,
som faktiskt har majoritet och alltså har möjlighet att bestämma, bär i debatten
inte alls vill höra talas örn eller göra en antydan om att riksdagen bör ha
någon möjlighet att inverka på detta område.

Herr Andersson i Falkenberg ställde den frågan till mig. huruvida jag var
beredd att för landsbygdens del godtaga de ackordsuppgörelser, som gälla för
städerna. Jag vet inte örn en sådan fråga var motiverad, när jag försökt att
framställa problemen som jag Ilar gjort och vi i detta fall, såvitt jag kan bedöma
åtminstone, inte ha någon möjlighet att inverka på de byggnadsavtal,
som eventuellt komma att träffas i en framtid på landsbygden. Det har erkänts
ifrån utskottets talesmän — herrar Eriksson i Stockholm, Andersson i
Malmö och Isacsson gjorde uttalanden i den riktningen — att alla äro intresserade
för att byggnadskostnaderna hållas nere så mycket som möjligt. Om
man är intresserad för detta problem, anser jag att det inte kan vara oriktigt,
att man anknyter till ett uttalande, som riksdagen en gång har gjort, och försöker,
örn det nu är möjligt, att inverka i den riktningen, att byggnadskostnaderna
inte springa alltför mycket i höjden.

Andra kammare7is protokoll 10J/2. Nr 20.

114

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

_ Herr statsrådet frågar vad reservanterna mena och om vi kunna ge anvisning
på hur saken skall ordnas. Man bör väl ha rättighet att i detta fall erinra
om att initiativet här bör ligga hos regeringen. Om riksdagen uttalar en bestämd
mening, bör regeringen sedan avgiva förslag, antingen man nu skall
gå lagstiftningsvägen eller finna en annan utväg. Det är val något förmätet
att begära, att en reservation skall kunna anvisa den linje, som ovillkorligen
bör beträdas.

Det är vidare en hel del synpunkter, som man kanske borde lia anledning att
närmare bemöta. Herr Isacsson t. ex. säger, att vi reservanter inte skola stirra
oss blinda på en detalj och endast tala örn de höga arbetslönerna. Jag försökte
i mitt första anförande att lägga orden så att de inte riktade sin udd enbart
mot arbetslönerna. Jag försökte också att såvitt möjligt i korthet tala även om
andra faktorer, som inverka på byggnadskostnadernas höjd. Jag nämnde bl. a.,
vilket även herr Isacsson talade om, att de höga tomtpriserna, spekulationen i
byggnader o. s. v. inverkade ganska kraftigt i detta avseende. Jag anmärkte
vidare i mitt anförande, att man inte hör talas om att priskontrollnämnden ingriper
mot dylika kostnads stegringar. Såväl utskottet som Kungl. Maj :t i propositionen
och den särskilt tillkallade utredningsmannen framhålla, att det
gäller att örn möjligt försöka hålla nere materialpriserna.

Det har med allgått sagts av herr Andersson i Falkenberg, att själva arbetskostnaderna
ute på arbetsplatsen, d. v. s. byggplatsen, utgöra en ganska liten
del av de totala byggnadskostnaderna. Detta är naturligtvis riktigt. Om man
jämför arbetsmaterialet, när det är i oarbetat skick och innan det kommer fram
till arbetsplatsen, med det fullständigt bearbetade materialet å arbetsplatsen,
är det klart, att skillnaden i arbetskostnad blir synnerligen stor. Jag tror att
man träffar sanningen ganska nära, örn man drar ut konsekvenserna härav och
säger, att av kostnaderna för ett bygge äro 90 % rena arbetskostnader, varmed
man då naturligtvis menar arbetskostnader även på verkstäder, i fabriker o. s. v.
för all den materiel, som användes vid bygget.

Vad som här anförts mot dessa höga byggnadskostnader ute på byggplatsen,
vilket problem för övrigt mera dragits upp av utskottets talesmän än av
reservanterna, är givetvis att man ute i bygderna kommer att göra jämförelser
mellan dessa olika prissättningar. Man kan ju mycket väl förstå att allmänheten
har svårt att inse, varför priserna äro så ojämna. Man kan exempelvis
nämnda att samme byggnadsentreprenör, som har arbetare dels ute i själya
byggnadsverksamheten, och dels i verkstad eller fabrik, ger dessa arbetare
inbördes olika löner. Jag tror att den sakkunskap, som finns i kammaren på
detta område, herr Andersson i Falkenberg m. fl., ger mig rätt i att det fordras
minst Lika stor yrkesskicklighet, örn inte ännu större, för att kunna utföra det
precisionsarbete, som utföres på en verkstad. Det måste vara ganska yrkesskickliga
arbetare, som skola hantera maskinerna för att utföra fönster, dörrar,
trappor och en hel mängd andra byggnadssaker. Jag tror inte att man
gör någon orätt om man säger, att en hel del av dessa arbetare ute på byggnadsplatserna
stå långt under arbetarna i verkstäderna i fråga örn yrkesskicklighet,
men icke desto mindre ha de arbetare, som utföra precisionsarbetet, en
timlön av omkring en krona, under det att byggnadsarbetarna ha en halv gång
högre timlön, eller 1: 50 kronor på lägsta dyrort. Man måste då tycka, att lönerna
äro något ojämna. Lägger man därtill den merinkomst, som kan åstadkommas
genom det s. k. mätnings förfarandet, bli de inbördes proportionerna
mellan de båda arbetargrupperna ännu mera orimliga.

Nu säger man från en del håll, att byggnadsarbetarna äro säsongarbetare.
Herr Andersson i Falkenberg säger att man inte kan anse det vara orimligt
med i medeltal 3,500 kronor årligen för en byggnadssnickare. Det är nog heller

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

115

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
ingen som tycker, att detta är för mycket betalt för en byggnadssnickare, om
lian arbetar så lång tid årligen, som kan motsvara ett arbetsår, eller omkring
2,000 timmar eller däröver. Jag tror emellertid att en hel del av dessa yrkesmän
i vissa fall ha en mycket större inkomst även för en kortare arbetstid. Jag
skulle vilja anföra ännu en sak i detta sammanhang. Det är naturligtvis riktigt,
att säsongarbetarna inte arbeta hela året om. Detta blir väl emellertid samhällets
sak att ändra på. Man kan kanske även förhandlingsvägen försöka komma
fram med en metod att skaffa dessa arbetare längre arbetstid per år för att
på så sätt nedbringa timlönen för dessa arbetare. Örn man, som jag nämnde,
sammanställer dessa ojämnheter i lönehänseende, bli differenserna mellan arbetargrupperna
ganska stora. Härtill kommer att dessa säsongarbetare i många
fall ha ett mindre yrke vid sidan örn. Det är väl ingen som tror, att den, som arbetar
8 månader ute i byggnadsverksamheten, går sysslolös under årets övriga
4 månader. Dessa säsongarbetare ha kanske ett mindre jordbruk eller utöva någon
binäring, så att de förutom av säsongarbetet på byggnadsmarknaden kunna
göra sig inkomster även på ett annat område.

Herr Isacsson frågade oss reservanter från bondeförbundet, hur vår inställning
i denna fråga kunde gå ihop, örn vi anse att dyrortsgrupperingen skall avskaffas,
när vi samtidigt anse, att byggnadskostnaderna äro lika dyra på landsbygden
som i städerna. Jag kan inte finna annat än att detta går alldeles utmärkt
ihop. Är det verkligen så, som man på många håll gör gällande, och detta
har också strukits under från vårt håll, att byggnadskostnaderna, som i så
hög grad inverka på den sociala standarden, äro lika höga på landsbygden som
i städerna, är det ännu större skäl att avskaffa dyrortsgrupperingen.

Herr Isacsson nämnde här — och det är tyvärr så — att en hel del av de
sämst ställda arbetarna inte ha råd att inköpa den livsmedelsranson, som de
annars borde köpa, på grund av att dessa livsmedel äro så dyra i pris. Jag vill
inte bestrida att detta i vissa fall är riktigt, men vi kunna väl också få anföra
att vi i fråga örn byggnadskostnaderna kanske få tänka på den stora allmänhet,
som finns ute på landsbygden och som inte har möjlighet att inräkna dessa
ökade byggnadskostnader, dessa ökade hyror, i vare sig stegrade levnadskostnadsindex,
priser eller någonting annat. Vi böra i detta sammanhang tänka på
alla dem, som behöva sanera sina bostäder, där reparationer måste utföras enligt
timlön, och vi böra kanske även tänka på att dessa reparationer av gamla
bristfälliga bostäder föra med sig en alldeles oerhört stor byggnadskostnad.

Herr Andersson i Malmö framhöll, att arbetskostnadernas procentuella andel
i byggnadskostnaderna sedan 1924 sjunkit med hela 12.4 %. Det är mycket
möjligt att denna siffra är riktig, men det är naturligt att arbetskostnaderna
procentuellt sett bli mindre, när materialpriserna, transportkostnaderna o. s. v.,
stigit så oerhört som de gjort. Samma gäller också uppförandet av ett ganska stort
affärshus. Örn det gäller att uppföra ett industripalats exempelvis, är det klart
att vid jämförelse mellan arbetskostnaden och kostnaden för själva uppförandet
av byggnaden den förra är ganska liten. Förhållandena bli emellertid fullständigt
omvända, om man tar billigare och enklare bostäder ute på landet,
exempelvis sådana som egnahemsnämnderna få syssla med så mycket. Vid denna
bostadssanering ute på landsbygden spelar självfallet arbetskostnaden en
motsvarande, oerhört stor roll.

Jag kan inte finna annat än att det är riktigt, att riksdagen gör ett uttalande,
att man skall försöka att såvitt möjligt hålla dessa byggnadskostnader nere.
Jag har därför, herr talman, ingen anledning att frångå mitt tidigare yrkande.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! När jag hade ordet i debattens
början, sade jag, att de vaga ordalagen i den föreliggande reservationen syntes

116

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
mig vara till för att dölja tankarna. Jag tilläde att det föreföll mig, att man
med reservationen ville skaffa ett underlag för att få en generaldebatt rörande
bj^ggnadsarbetarnas löner. Yad som sedan hänt i debatten — jag hade
ordet strax efter kl. 1/28 — visar, att jag hade rätt, ty det har varit en generaldebatt
örn byggnadsarbetarnas löner, och man har talat oändligt litet örn
just det som finns i det här föreliggande utskottsutlåtandet.

Nu tycker jag emellertid att riksdagen borde kunna begränsa sitt ordflöde
i detta avseende. Riksdagen bestämmer ju inte alls någonting örn byggnadsarbetarnas
löner. Aven örn vi tala aldrig så många sidor i protokollet, lösa
vi inte alls några av dessa byggnadsfrågor. Detta tycker jag att kammarens
ledamöter skulle kunna förstå. När det är fråga örn statstjänarnas löner, har
ju riksdagen det avgörande ordet, och då få ju jag och mina kolleger finna oss
i den omvårdnad, som herr Carlström m. fl. ägna åt våra löneproblem. Byggnadsarbetarna
däremot äro ett mera nackstyvt släkte, och dem kommer man
inte åt, hur mycket man här än talar i denna fråga.

När jag hörde det sista ordrika anförandet från herr Pettersson i Dahl,
kunde jag inte uraktlåta att tänka, att det i alla fall är märkvärdigt, vad man
begriper litet, när man inte vill begripa. I mitt förra anförande talade jag om
på vad sätt det uttalande, som herr Pettersson i Dahl nu åter föredrog, kom
till under förra årets riksdag. Det var ju, för att ännu en gång erinra härom,
under ett avtalslöst förhållande riksdagen gjorde detta uttalande, att en förutsättning
för att byggnadsverksamheten skulle få detta statliga stöd var, att
arbetsmarknaden på detta område fick ordnade förhållanden. Nu kommer herr
Pettersson i Dahl på nytt och säger, att vi kunna väl i alla fall även i år göra
samma uttalande som vi gjorde i fjol. Förutsättningarna nu äro emellertid helt
andra än förra året, och jag tilltror mig veta litet mera om detta förhållande
än herr Pettersson i Dahl, ty det var under mitt ordförandeskap i statsutskottets
tredje avdelning detta uttalande formulerades. Herr Pettersson i Dahl var
då ännu inte ledamot eller suppleant av statsutskottet, och jag tycker, att större
vittnesgillhet rörande statsutskottets uttalande i fjol kan tillerkännas mig än
herr Pettersson i Dahl.

När jag hade ordet förra gången, tillät jag mig att fråga, vart reservanterna
egentligen vilja komma i den föreliggande frågan. Ett par av reservanternas
talesmän ha ju sökt klargöra detta. Herr Persson i Falla löste denna
fråga lekande lätt. Yi vilja bara hålla frågan örn de höga byggnadskostnaderna
vid liv, och det är regeringens och främst socialministerns uppgift att åstadkomma
en lösning, sade lian. Ja, det är sannerligen bekvämt att låta regering
och andra tänka för sig utan att själv ange, vart man vill komma. Jag efterlyser
fortfarande vart man vill komma med sitt tal örn att »förekommande
olägenheter i fråga om ackordspriser och byggnadskostnadernas höjd så långt
som möjligt bliva undanröjda». Jag har inte fått något svar på min fråga i
detta avseende, och jag förmodar att något svar inte heller kan givas härpå.
Herr Carlström försökte också hjälpa reservanterna i detta avseende, och han
ville ställa regeringen vid klagomuren. Jag tycker ätt det är ett ganska ofruktbart
ändamål att ställa sig vid en klagomur. Jerikos murar lära visserligen ha
fallit på grund av basunstötar, men jag föreställer mig att ett ställande av riksdagens
andra kammare vid en klagomur löser ganska litet av herr Carlströms
m. fl. bekymmer rörande landsbygdens byggnadsfrågor.

Herr Svensson i Ljungskile hade en hel del exempel på resultaten av vissa
ackord. Han läste t. o. m. upp en anonym skrivelse, som han tog till riksdagens
protokoll. Jag lämnar denna skrivelse helt och hållet åt dess värde. När herr
Svensson emellertid lämnade dessa resultat angående verkningarna av ackordsprissatserna,
gjorde han inte alls på något sätt gällande, att dessa ackordsre -

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

117

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
sultat stått i strid med gällande avtal. Det är ju på det sättet, att det förhandlats
mellan arbetsgivarparten och arbetarparten inte bara om själva avtalet
utan även om prislistorna. Jag förmodar att det är varken herr Svenssons eller
någon annans tanke i denna kammare, att riksdagen skulle kunna utöva något
avgörande inflytande på innehållet i ett avtal, som är frivilligt träffat mellan
parterna. Jag tycker sålunda att det var ganska ofruktbart med det siffermaterial
herr Svensson i Ljungskile dikterade till kammarens protokoll. Jag
frågar: Är det herr Svenssons och andras, som möjligen ha samma tanke som
han, mening att vi genom något riksdagsbeslut skola undanröja innehållet i
mellan parterna träffade ackord sprislistor eller kollektivavtal? Jag tycker att
man måste svara på denna fråga, för att man överhuvud taget skall kunna
förstå, vart reservanterna vilja komma med sitt tillägg till uttalandet i utskottets
motivering, eller vill man med detta uttalande endast tala om för det svenska
folket, att arbetarparten har mycket skickligare underhandlare, när det gäller
att göra upp ackordsprislistor, än arbetsgivarparten har? Jag bara frågar: Är
det denna slutsats, som man skall dra av herrarnas resonemang?

Herr Lundells långa och digra utläggning om hur han tänker sig, att ackordsprislistorna
skulle uppgöras, var mycket intressant. Jag skulle emellertid
vilja råda herr Lundell att ställa sin kapacitet till arbetsgivarpartens förfogande
vid kommande avtalsförhandlingar. Detta är nämligen mera fruktbringande
för att komma till resultat än att tala in ett långt anförande till
riksdagens protokoll.

Herr talman! Debatten har ju pågått så länge, och vad jag egentligen skulle
vilja säga med anledning av föreliggande utskottsutlåtande är utvecklat i
statsutskottsmajoritetens förslag till utlåtande med dess motivering. Jag har
ingenting därutöver att säga, utan det kan vara tillräckligt med vad jag redan
anfört. Jag vill emellertid säga, att den, som nu klagar över avtalslösheten på
detta område, kan hos mig få del av ett antal böcker, som representera kollektivavtal
med ackordsprislistor för byggnadsområdet. Man kanske sedan kan
medgiva, att förhållandena på detta arbetsmarknadsområde numera äro ordnade,
vilket de inte voro, när riksdagen under juni 1941 behandlade denna fråga.

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande som jag förut framställt örn bifall
till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lundell erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
Eriksson i Stockholm frågade, örn det var min eller någon annans mening, att
riksdagen skulle inverka på köpeavtal på arbetsmarknaden genom några beslut.
Det ligger naturligtvis ingen omöjlighet i det; likaväl som den kan inverka
på andra avtal. Jag gjorde under förra året upp en hel del avtal om
köp av vissa varor, fullt lagligt mellan mig och säljarna, men så kommer staten
och säger, att die uppgjorda prisen gälla icke. Det är icke märkvärdigare
att upphäva avtal örn köp av arbetskraft. Det ena såväl som det andra är
möjligt.

Sedan uppmanade herr Eriksson i Stockholm mig att ställa min kapacitet
till arbetsgivarnas förfogande, när det härnäst bleve fråga örn uppgörande av
avtal. Jag vill säga herr Eriksson i Stockholm, att jag talat några gånger med
arbetsgivare, som varit med om förhandlingar i dessa fack, och frågat dem,
varför de gått med på sådana ackordstaxor. Då har jag fått det svaret: ni vet
ju, att här sitta byggmästarna på ena sidan och arbetarparten på den andra
sidan, och byggmästarna lia icke så stort intresse av vad dessa nyuppförda
byggnader kosta, blott de kunna sälja dem med förtjänst. De acceptera taxor,

118

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion rn. m. (Forts.)
som byggherrarna icke skulle vilja acceptera. Byggmästaren är intresserad
av att få arbetet i gång och kan godtaga ackordstaxor som äro rent orimliga.
Det spelar ingen avgörande roll för honom. Så ligger det till. Arbetarparten
har varit den starkare vid dessa underhandlingar icke på grund av större förstånd
utan på grund av större antal och på grund av den makt, som står bakom.
Byggnadsfackens arbetsgivare ha icke haft avgörande intresse av att pressa
ned ackordstaxorna, utan de lia kunnat låta saken gå för att få arbetstillfällen.
Även byggmästarna äro beroende av arbetsförtjänsten.

Herr Eriksson i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, anförde: Herr talman! Jag är tacksam för de upplysningar jag fått
av herr Lundell. Jag vill emellertid icke gå in på något som helst bemötande
av hans replik i den senare delen, utan det är närmast den förra delen av hans
replik som jag vill besvara. Jag vill då säga, att om man har den uppfattningen,
att riksdagen skulle kunna korrigera innehållet i upprättade kollektivavtal,
var då god och framställ direkta yrkanden härom och tala icke i så allmänna
ordalag, som vad reservationen innehåller.

Vidare yttrade:

Herr Thorell: Herr talman! Under denna långslitna debatt ha en del talare
varit inne på frågan örn materialprisens inverkan på byggnadskostnaderna,
och i detta sammanhang framställde herrar Persson i Stockholm och Kilbom
ett par frågor som hittills icke besvarats. Jag har endast begärt ordet för
att besvara dem, då jag ansett, att det bör lärmas ett svar på dem. Ty annars
skulle de få anledning säga, att ingen kunde lämna något svar.

Herr Set Persson sade, att trävaruprisen stigit sedan 1939 med 30—50
procent, och däri har han rätt. Han frågade också, örn det berodde på knappheten
på trävaror, och det skall jag också kunna besvara med ett klart ja. Orsaken
till detta är ganska känd, men jag vill ändå i korthet upprepa den. Det
är nämligen den omständigheten, att den omfattande skyldighet att avverka
ved, som skogsägarna fått sig ålagd, har gjort, att de fått ägna hela sin tid
åt avverkning av detta sortiment. Härtill kommer, att vedprisen börjat stiga
tidigare och mera än timmerpriset. Här blev det en betänklig omsvängning
förra hösten, och det var statsmakternas eget fel, att så blev förhållandet.
Det är som bekant skogsauktionerna i Norrland som sätta prisen praktiskt taget
över hela landet. De drevo upp dessa pris onaturligt, icke blott därför att
spekulanterna voro ivriga att få något att såga nästan oberoende av till vilket
pris det skett, utan även därför att vederbörande jägmästare, såsom jag en
gång förut påpekat, togo icke ens de mycket höga anbud som lämnats på auktionen.
Dessa anbud förkastades till en del, och så drevos prisen under
hand ytterligare uppåt. Därför steg priset, herr Set Persson, i våra trakter
från på hösten år 1940 omkring 9 kronor per kubikmeter upp till 15, 16, 17
och i några fall 20 kronor per kubikmeter. Härtill kom, att hästägarna hade
mycket ont om foder, och att de därför voro mycket ovilliga att köra, vilket
är helt naturligt. Skulle de köra, var det endast till starkt förhöjda priser.
Skogshuggarna begärde också mera betalt och det med rätta; i motsats mot
vissa av den kategori arbetare, som det tidigare talats örn så mycket i dag.
hade de icke för mycket betalt för sitt arbete och sina arbetsprestationer utan
voro väl förtjänta av den kraftiga förhöjning, som de fingo. Härtill kom
sedan ramavtalets förhöjning av sågverksarbetarnas löner.

Dessa förhöjda byggnadsmaterialkostnader äro sålunda fullt förklarliga.
Jag undrar i alla fall, örn det är riktigt, att statsmakterna i finansministerns
intresse att pressa ut så mycket pengar som möjligt direkt motarbeta social -

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m

Nr 20.

119

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
ministerns intresse att få fram råvaror till byggnadsindustrien till någorlunda
humana priser. Jag tror det finns anledning att i höst se litet bättre upp med
den saken, så att icke samma historia som i fjol skall upprepas. Nu kanske
någon säger, att det fanns gamla lager. Ja, det fanns det, men de voro icke
stora. Det kunde ju icke bli så stora förtjänster på deni. Det är, herr Set
Persson, stora utsikter till att en hel del av dessa förtjänster kommer att försvinna
under den depression, som med säkerhet kommer att inträda efter
kriget såvitt alla tecken och all erfarenhet från förrra kriget komma att slå
in. Det var då många företagare i trävarubranschen som gingo till ekonomisk
ruin.

Så frågade herr Kilbom: hur kan det komma sig när ni begär statsmakternas
ingripande mot byggnadsarbetarna, att ni då icke frågar efter en lag mot
för höga priser på trävaror? Ja, herr Kilbom, det har man nog försökt sig
på, och omedelbart efter det statsmakterna själva drivit upp priserna, fingo
vi en varning från priskontrollnämnden för att låta priserna gå upp för högt.
Varningen har sedan upprepats, men att den icke lett till resultat, beror på att
priskontrollnämnden, trots alla felgrepp på andra områden, är så pass klok,
att den vet, att ett direkt ingripande med största säkerhet skulle föra med
sig, att vi inom en mycket kort tid skulle komma att stå utan trävaror för
byggnadsindustrien. Priskontrollnämnden vågar sig således på företagarna i
trävarubranschen, men arbetarna inom byggnadsindustrien tycks ingen av
statsmakterna våga sig på.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag blev uppkallad av herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet, då han riktade en rad frågor till reservanterna.
Han frågade upprepade gånger: Vad innebär reservationen? Vilken
väg menar reservanten, att jag skall gå, förhandlingsvägen eller någon annan
väg? Den andra vägen skulle väl bli en tvångslagstiftning och, fortsätter han,
med konsekvens av maximilöner, vilka också ha vissa konsekvenser med sig.
Gång på gång upprepas dessa frågor, vad reservanterna mena och vad reservationen
innebär. Jag skall försöka att i korthet ange, vad reservationen innebär.
Den innebär ingenting annat än vad som står i reservationen. Jag skall
be att få läsa upp den igen: »I anslutning till den ståndpunkt riksdagen intagit
föregående år finner utskottet angeläget vara att för att byggnadsverksamheten
skall kunna med stöd från det allmänna igångsättas och bedrivas
förhållandena på denna del av arbetsmarknaden äro så ordnade, att förekommande
olägenheter i fråga örn ackordspriser och byggnadskostnadernas höjd
så långt som möjligt bliva undanröjda.» Jag tycker icke alls, att det är någon
konstig sak. Det står icke såsom villkor för att anslaget skall utgå. att det
skall föreligga en tvångslag. Det står i övrigt icke något villkor örn någon
annan väg. Men örn herr statsrådet och chefen för socialdepartementet varit
inne under debattens tidigare del och velat höra på vad som sagts, skulle han
funnit, att hans frågor redan blivit besvarade från olika håll, av mig och av
herr Liedberg och möjligen också av någon annan. Den spärregel, som statsrådet
och chefen för socialdepartementet gång på gång ville intolka, finns icke.
Jag ber emellertid att få upprepa vad jag tidigare sagt, ehuru jag tror, att
jag uttryckt mig så tydligt, att kammaren skulle förstå det — och det tror
jag också att den gjort — nämligen att det förefaller, som om det skulle ligga
så till att det är fara för att de olämpor som förekomma på detta område
skulle genom herr socialministerns sätt att långdraga frågan komma att i
fortsättningen helt skymmas bort. Vi vilja icke, att dessa olämpor alltjämt
skola fortsätta. Det är ett bestämt samhällsintresse att få bort dem och få
en rimlig och förnuftig ordning på detta område. Här lia gjorts vissa för -

120

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
sök av socialministern; jag erkänner det. Han Ilar tidigare satt i gång med
förhandlingar, som emellertid misslyckades. Sedan dessa förhandlingar misslyckats
och en mycket lång tid förflutit utan att något gjordes, satte han till
en utredningskommitté, som jag förmodar arbetar. I varje fall har den ännu
icke avlämnat något betänkande, och under tiden har det hela legat till på
detta sätt utan ordning och reson.

Socialministern har själv vid olika tillfällen och i olika sammanhang förklarat
sig mycket skeptisk gentemot möjligheten att på förhandlingsvägen
åstadkomma något resultat. Vid de två byggnadsdebatter, som vi tidigare haft
under året, har han vid båda tillfällena uttryckt sin skepsis beträffande möjligheten
att överhuvud taget på den vägen kunna komma till ett positivt
resultat. Någon annan utväg har han icke anvisat. Det har då synts oss angeläget
att det från riksdagens sida säges ifrån, att denna fråga är av den
art, att den icke får glömmas eller skymmas bort, utan att de missförhållanden
som äro för handen böra framstå i full klarhet till en maning att alla
utvägar måste försökas för att få en rimlig och förnuftig ordning.

Nu har emellertid socialministern gång på gång frågat: Vad vilja reservanterna,
att jag skall göra? Skall jag gå förhandlingsvägen eller skall jag
gå tvångslagstiftningens väg? Vad vilja herrarna, att jag skall göra? Skall
jag införa maximipriser? Frågan har återkommit gång på gång. Ja, men
regeringen eller låt mig säga socialministern skall väl själv ha någon föreställning
örn på vilken väg denna fråga under den ena eller andra förutsättningen
skall bringas till en rimlig lösning. Vad är det annars för mening med
det bragelöftet vid behandlingen av tvångsodlingslagen i fjol, att regeringen
skulle utan tvekan använda maktmedel mot en arbetargrupp som på angivet
sätt försökte sätta sina egoistiska intressen mot samhällets? Detta löfte hade
direkt syftning på den byggnadsfråga som man nu i dag diskuterar. Var det
då, mina damer och herrar, bara tomma ord i en psykologiskt ömtålig situation?
Fanns det hos regeringen någon föreställning om vilka medel den förfogade
över och huru dessa skulle brukas? Fanns det en klar uppfattning
därom, vart har den då tagit vägen sedan, eftersom herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet gång efter gång efterfrågat vad han skall göra?
Jag kan svara, att han skall göra vad som utlovats under debatten om tvångsodling.
Sättet skall jag icke vara förmäten att undervisa herr socialministern
örn, men jag har ändå velat på herr socialministerns gång på gång upprepade
frågor ange, huru jag tror, att jordbrukarna och en stor del av landets
befolkning överhuvud taget se på de alternativ, som herr socialministern framställde.
Naturligtvis är det bäst, örn frågan kan på ett rimligt sätt lösas
förhandlingsvägen. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet har
dock, såsom jag nyss erinrat örn, vid olika tillfällen uttalat sig mycket skeptiskt
beträffande den möjligheten. Jag tror emellertid, att den möjligheten
skulle vara större, örn regeringen verkligen ville lägga in all sin kraft och
auktoritet för att få en lösning på den vägen. Örn det ändå misslyckades —
ja vad tänkte sig då regeringen själv skulle ske, då den så ofta omtalade
utfästelsen gavs i fjol? Jag kan dock säga, att i lantmanna- och landsbygdskretsar
ha vi icke någon särskild åstundan efter tvångslagstiftning vare sig
på ena eller andra området, men regeringen har tidigare visat, att den icke
hesiterat inför en sådan. Den kan väl icke ha alldeles tappat kuraget sedan
i fjol, blott därför att det nu är fråga örn en regeringen mera närstående
grupp.

Det torde också finnas andra vägar att komma fram på, möjligen en kombination
av förhandling och tvångslagstiftning, exempelvis tvångsmedling.
En sådan väg är i och för sig os5?mpatisk, men det är en väg. Det är dock

Onsdagen den 27 maj 1942 o. m.

Nr 20.

121

Åtgärder lör främjande av ökad bostadsproduktion m. ra. (Forts.)
regeringens sak att finna den bästa vägen. Jag måste säga, att kerr socialministerns
här åter och åter upprepade frågor om vad han skall göra verka
såsom en bankruttförklaring i denna fråga.

Jag skall be att ytterligare få antyda något som en föregående talare uttryckte
så, att vi vilja icke ha mer tvång utan vi vilja lia mera frihet, vi
vilja vara i fred. Detta har i varje fall tidigare varit kärnpunkten. Varför
har tillståndet blivit sådant som det nu är? Jo, därigenom att byggnadsfackföreningarna
under de senare åren hänsynslöst blockerat och förföljt deni
som icke vid byggenskap på landsbygden tillämpat städernas byggnadsavtal,
ackordspriser och tariffer. Detta har icke begränsats till de sällsynt förekommande
fall, då arbetsgivare och arbetare accepterat dessa bestämmelser och
iklätt sig åtaganden av detta slag, utan har gällt arbetsgivare och arbetare
som fritt ingått avtal sins emellan, sådana avtal som fackföreningarna icke
lia någon vare sig laglig eller moralisk rätt över. Genom dessa oupphörliga
och hänsynslösa förföljelser har man framskapat en fruktan och skräck för
den bekanta »behandling efter förtjänst», som gjort, att ingen snart vågar
göra upp fria avtal eller arbeta efter de normer som äro vanliga på landsbygden,
och så har byggnationen stannat av, och där stå vi nu. Denna fackförbundsterror
borde varit och vara föremål för herr socialministerns synnerliga
uppmärksamhet. Dessa i strid mot all god samhällelig ordning bedrivna
förföljelseaktioner mot människor, som vilja arbeta och på ett samhällsnyttigt
sätt fylla sin funktion, synes dock herr socialministern icke lia något intresse
för. Detta bristande intresse måste jag tyda såsom en bristande vilja
att hävda samhällsordningen, samhällets rättsliga och försörjningsintressen
gent emot hänsynslösa och självsvåldiga organisationer. Om samhällets självklara
intressen blivit tillgodosedda och skyddade från statsmakternas sida,
skulle den besvärliga situation som vi stå inför i dag icke varit för handen.
Socialministern själv skulle ha befunnit sig i en betydligt behagligare position,
och vår försörjning med bostäder och andra byggnader skulle varit tillgodosedd
på ett sätt, att vi alla skulle haft anledning att vara långt mera tillfredsställda
därmed än med det tillstånd som råder i dag.

Härmed har jag, herr socialminister, besvarat de frågor som framställts
till reservanterna.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag
vill till den siste ärade talarens anförande bara göra den anmärkningen, att jag
ingalunda har begärt något besked örn vad jag skall göra i denna sak, utan
vad jag har frågat om är vad reservanterna själva anse böra göras. Därmed är
icke alls sagt, att jag för min del, därest reservanterna verkligen ville bekänna
kort, vilket ju i denna debatt visat sig vara fullkomligt omöjligt att få dem
att göra, skulle följa deras råd eller att jag skulle handla, som de önska. Det
vill jag icke alls avge något löfte örn. men det vore i alla fall ytterst älskvärt,
om de ville säga vad de verkligen vilja.

Jag medger, att i herr Perssons i Falla yttrande kunde man finna åtminstone
någon anvisning örn vad han såsom talesman för reservanterna tänkte
sig som alternativ till förhandlingsvägen. Det var, att örn en enskild grupps
intressen råka i konflikt med samhällsintresset, så skall samhällsintresset hävdas.
Jag förmodar, att han därmed menade- att det i så fall skall hävdas på
samma sätt och på samma villkor som det hävdades på sin tid gentemot betodlarna.
Om den saken tillät jag mig i mitt förra anförande yttra, att såvitt det
gäller att behandla byggnadsarbetarna på landsbygden på precis samma sätt
sorn de svenska statsmakterna förklarade sig vilja behandla betodlarna, kommer
det med all sannolikhet att betyda, att man måste höja arbetslönerna. Jag
menar därvid icke nödvändigtvis alla toppackord, som kunna finnas, men arbets -

122

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1912 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
lönerna måste höjas rätt väsentligt. Jag har mycket svårt att föreställa mig.
att det skulle kunna leda till någon sänkning av byggnadskostnaderna. Allt
detta är sagt under förutsättning, att man verkligen menar, att byggnadsarbetarna
och betodlarna skulle av statsmakterna behandlas på precis samma sätt.
o Jag tror ju, att även örn det rådde strid, då förslaget örn tvångsodling förelåg,
erkänna nog numera alla, att den uppgörelse, som statsmakterna då erbjödo
betodlarna och som de så småningom praktiskt taget accepterade, varit
en utmärkt affär för betodlarna. Det var ingalunda någon för dem förlustbringande
affär, som då ingicks, utan tvärtom. Skillnaden i fråga örn byggnadsarbetarna
är ju den, såvitt jag har kunnat förstå vad reservanterna syfta
till, att det icke är fråga om att staten skall garantera vederbörande arbetare
goda förtjänster^ på deras arbete, utan att det snarast är fråga om att sörja
för att de icke få någon nämnvärd förtjänst på sitt arbete. Det kan ju hända,
att^vi icke kunna bli ense på den punkten, men jag säger, att om jag får utgå
ifrån att det är fråga örn precis lika behandling, så skulle jag tro, att byggnadsarbetarna
skulle komma att med glädje acceptera en sådan lagstiftning,
därför att de som sagt med all säkerhet skulle förtjäna betydligt på det.

Sedan medför ju detta många andra konsekvenser, som jag icke här skall gå
in på och som i alla fall kunna leda till att man kan hysa betänkligheter mot
en lagstiftning på denna punkt. Därest en lagstiftning örn maximilöner för
byggnadsarbetarna skulle införas av samma slag som lagstiftningen örn maximipris
på betorna o. s. v., kommer en sådan ju icke att garantera arbetarna
något arbete utan kommer kanske tvärtom att ytterligare minska byggnadsvolymen
på landsbygden, örn den leder till ökade kostnader, vilket man måste
räkna med. Därest man icke förenade lagstiftningen med något slags byggnadstvång
för byggherrarna, har man i själva verket icke kommit någon vart
med att tillämpa det exempel, som herr Persson i Falla nu åberopade.

Jag har endast velat konstatera detta. Det är mycket älskvärt av herrarna
att förutsätta, att undertecknad skall sköta denna sak. Det är likväl icke jag.
som har föreslagit reservationen. Jag anser, att den icke hänger ihop, och jag
har alltid föreställt mig, att de riksdagsmän, som föreslå, att vissa saker skola
ske, också skola kunna ge någon anvisning örn på vilket sätt det skall ske.

_ Herr Carlström: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm, som eljest alltid
är mycket älskvärd i sitt uppträdande här i kammaren, var tydligen en
smulaynerverad över den utbredning, som debatten fått, och det kan jag förstå.
Vi fingo litet var, vi som tidigare yttrat oss, små tillrättavisningar, och
det fick även jag, därför att jag hade nämnt något örn den klagomur, som
byggnadsfrågan nu har blivit. Och jag vidhåller, att.vi komma nog att stå
kvar vid klagomuren, till dess något sker, som gör att förhållandena bli rimligare.

Herr Eriksson i Stockholm menade, att man kan visserligen lagstifta om
lönerna för statstjänarna, och där har jag alltid tidigare varit med på »mitt
sätt», men man kan icke lagstifta, sade han, då det gäller den så kallade fria
arbetsmarknadens arbetare. Nej, det ser så ut, som örn man icke kunde göra
det. Vi ha, som jag en gång tidigare har tillåtit mig att säga, en fjärde statsmakt
bär i landet, som ingen vågar sätta sig över. Däremot kan man, även
örn man icke vågar ingripa på detta område, göra som man nu är i färd med,
laga till en vanhävdslagj i vilken man ålägger jordbrukarna att hålla byggnaderna
i stånd även på sådana jordbrukslotter, där det uppenbarligen icke
med. nuvarande byggnadskostnader finns ringaste utsikt till att kunna få det
kapital, som nedlägges, förräntat. Det tycks alltså vara litet olika i fråga om
vad man kan åstadkomma på lagstiftningsvägen. När man å ena sidan säger,

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

123

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. :n. (Forts.)
att ingenting kan göras åt de nuvarande byggnadskostnaderna, men å andra
sidan anser sig kunna tillhålla jordbruksfolket att, då det gäller alla lägenheter
ned till en hektars storlek, hålla byggnaderna i stånd i fortsättningen, då förstår
jag, att man på lagstiftningens område kan vandra ganska skilda vägar.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Endast en reflexion, som jag
har gjort, när jag åhört denna debatt, och som jag gärna ville framföra, innan
kammaren fattar sitt beslut. Det är, att man kanske i alltför liten grad har
sysslat med frågan, örn vi böra lämna ett så pass stort bidrag från det allmännas
sida, som här föreslås. Jag vill framhålla som min uppfattning, att
läget för närvarande är sådant, att vi icke kunna undgå, att staten och kommunerna
lämna sin medverkan till att få fram en större bostadsbebyggelse. Vad
man däremot kanske kan överväga är, örn man verkligen måste röra sig med
så stora belopp som det här är fråga örn. Jag har dock, herr talman, intet
annat yrkande än vad utskottet har kommit fram till beträffande summans
storlek. Jag vill dock framhålla, att vi måste betrakta vad som här sker som
en åtgärd i en alldeles särskilt svår kristid, men att vi, så fort vi återkomma
till normala tider, måste vara inställda på att försöka avveckla en sådan verksamhet.
Jag tror för min del, att en byggnadsverksamhet under en normal
tid, som i så stor utsträckning skulle omhänderhas av stat och kommuner, icke
kan vara lycklig, utan att detta måste vara något, som vi i framtiden till varje
pris måste söka undvika.

Jag skall sedan med några ord försöka svara på vad herr socialministern frågade,
icke i sitt sista anförande utan i sitt tidigare, då han ville veta vad det
var reservanterna ville komma till. Örn jag fattade honom rätt, ställde han
den frågan: Vilja herrarna ha en lagstiftning i stället för förhandlingar? Jag
tror, att det är riktigt återgivet, ty jag antecknade frågan omedelbart efter
det herr statsrådet gjort sitt uttalande. På detta vill jag svara, att jag icke
kan tänka mig annat än att man i första hand bör ha förhandlingar och att det
bör vara angeläget att på alla sätt få fram parterna till förhandlingsbordet och
till verkliga förhandlingar. Tyvärr har det ju sagts, att det icke har funnits
någon allvarlig strävan från den ena partens sida att verkligen gå till dessa
förhandlingar.

För den händelse dessa förhandlingar emellertid icke se ut att leda till resultat
och det visar sig omöjligt att nå en överenskommelse, då förmenar jag
— eftersom vi dock alla äro överens om. att det här gäller ett verkligt samhällsintresse
-— att socialministern måste överväga några åtgärder för att
komma till rätta med förhållandet, varvid även lagstiftningsvägen kan komma
i åtanke.

Den grupp, som jag tillhör, har alltid haft och har alltjämt den uppfattningen,
att det icke är önskvärt att ingripa med lagstiftning i intressetvister.
Man bör så långt det är möjligt försöka ordna deni på annat sätt, men går det
icke och är det ett verkligt samhällsintresse, som står på spel, då kan jag icke
finna annat än att man också får överväga lagstiftningsåtgärder. Örn jag icke
minns orätt hade herr socialministern en annan gång, när det rådde en stor
och elakartad byggnadskonflikt, något i skrivbordslådan, som han var beredd
taga fram såsom en sista utväg.

Herr socialministern yttrade något i fortsättningen om maximilöner, örn arbetsplikt
o. s. v. och frågade, örn man också var beredd att förorda något
sådant som arbetsplikt. Jag är icke säker på att man behöver gå så långt. I
den lag, som har diskuterats vid åtskilliga tillfällen i kväll, nämligen den angående
odlingsplikt för sockerbetor, fanns det också en paragraf, som innehöll
den bestämmelsen att örn sockerbetsodlarna hade träffat ett avtal med sina

124

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
organisationer, detta skulle kunna förklaras vara ogiltigt. Jag skulle tro. att
börjar man gå fram på samma sätt på detta område och bryta sönder sambandet
med organisationerna, kommer man kanske ganska långt utan att behöva
tillgripa direkta bestämmelser örn arbetsplikt.

Med detta har jag icke på något sätt velat göra gällande, att det är önskvärt
att bryta sönder en fackorganisation eller en yrkesorganisation. Jag vill
ej heller gå så långt som att förorda, att man på något sätt skulle bryta ett
ingånget avtal, men jag menar, att det dock finns olika utvägar för att försöka
framtvinga en uppgörelse, som blir sådan, att vi verkligen kunna få arbetsro
på detta område. Det torde av den debatt, som har förts i riksdagens
båda kamrar i dag, och av vad som tidigare har sagts tydligt ha framgått,
att detta är ett spörsmål, som till den grad upptar det svenska folkets intresse
och uppmärksamhet, att det icke längre kan fortgå på det här sättet, utan att
vi måste komma till resultat. Därför ber jag herr socialministern ägna denna
fråga en allvarlig uppmärksamhet och även låta oss få ett resultat.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Bara några ord i anledning'' av
vad herrar Thorell och Lundell här lia haft att säga.

Herr Thorell anger utan tvekan, att det är knappheten på trävaror, som
har förorsakat de uppseendeväckande prisstegringarna. Jag vill i det sammanhanget
erinra örn den sats, som finansministern myntade vid krisens inbrott,
en sats, som jag finner vara fullständigt riktig. Han framhöll nämligen, att
knappheten i och för sig icke berättigar till prisstegringar. Här ha nu statsmakterna
icke blott anklagats för att tillåta, att det uppstår brist på trävaror,
utan ha också anklagats för att utnyttja bristen för att stegra trävarupriserna
på sätt som har skett. Jag kan icke finna annat än att dylika anklagelser ytterligare
tala för att en sådan undersökning bör genomföras, som vi ha. föreslagit.

Så till herr Lundell! Han utdömer mina exempel i fråga om bolagens vinster
såsom varande värdelösa, dels därför att de icke ange faktureringens storlek,
dels därför att de icke ange hur många miljoner som arbeta, som han uttryckte
sig. Jag har angivit produktionens storlek, varom uppgifter i någon
mån finnas tillgängliga, exempelvis inom träindustrien, där statistiken visar,
att man producerat 70 procent mindre med varor under föregående år än under år
1938. Jag kan tillägga-, att för massaproduktionen var det endast 50 procent.
Detta till trots har man emellertid för trävaruindustriens vidkommande ökat
utdelningarna med 14 procent. Mig veterligt ha inga särskilda nyteckningar
förekommit vare sig inom träindustriföretagen eller inom de övriga företag,
som jag nämnde. I några fall är det väl nya miljoner, som ha arbetat, men
de utgöra i så fall sådant kapital, som investerats i form av gratisaktier, och
gratisaktier betyda ju, att arbetarna under tidigare år ha släpat ihop vinster
åt aktieägarna, som arbetarna nu ha att med nytt arbete förränta. Dessa ökade
vinster för aktieägarna ha dessa icke gjort sig förtjänta av. Jag vet, att herr
Lundell har andra förklaringar, när det gäller gratisaktier, men de underkännas
av mig och flera med mig redan i förväg.

Herr Lundell kan icke med ett överlägset uppträdande trolla bort det faktum,
att byggnadsämnesindustrien skär guld med täljknivar tack vare att priserna
på byggnadsmaterial tillåtits stiga med över 44 procent sedan år 1939.

Herr Lundell frågade mig till sist, örn jag ville bli tagen på allvar här i
kammaren. Ja, herr Lundell, det vill jag, och hade jag ingen annan orsak till
att vilja det, skulle jag ändå göra en sådan deklaration, som jag nu har gjort
till herr Lundell, ty jag finner det alldeles utsiktslöst att konkurrera med herr
Lundell som den kurre, som kammaren kan ha roligt åt, när han talar.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

125

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion ra. :a. (Forts.)

Herr Persson i Falin höll ett i själva verket ganska uppseendeväckande anförande,
när han gick till storms mot socialministern och mot Sveriges fackligt
organiserade arbetare. Jag vill bara fästa uppmärksamheten vid att detta
alltså är tacken till fackföreningsrörelsen för att de fackligt organiserade arbetarna
tagit på sig krisens bördor i så stor utsträckning som de ha gjort. Det
är tacken till fackföreningsrörelsen för den fackliga politik i Saltsjöbadsanda,
som den hitintills har fört. Han deklarerade, att vi äro torterade, vi äro förföljda
av fackföreningsrörelsen. Det är icke sant, när herr Persson i Falla säger
på det sättet. Han har endast valt att söka framträda i en martyrs skepnad,
när han på de borgerligas vägnar blåser till strid mot fackföreningsrörelsen.
Jag hoppas innerligt, att fackföreningsrörelsen skall draga de riktiga lärdomarna
av dylika deklarationer. I varje fall är jag övertygad örn att de djupa
leden bland fackföreningsfolket skola komma att draga de riktiga lärdomarna.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Egentligen borde det ju vara ganska
onödigt att diskutera med herr Persson i Stockholm, men med anledning av
hans senaste anförande vill jag säga, att jag icke med ett enda ord har yttrat
mig om fackföreningsrörelsen som sådan. Vad jag riktade mig emot är en viss
grupps, nämligen byggnadsfackföreningarnas uppträdande ute på landsbygden.
De övergrepp och de maktmissbruk som därvid begåtts äro faktiska och
obestridliga. De i korrekta och lojala former arbetande fackföreningarna ha
intet ansvar för dessa missförhållanden och ha sannerligen inte heller någon
anledning att träda i bräschen för eller solidarisera sig med sådana oarter som
jag påtalat.

Herr Vougt: Herr talman! Jag kan icke underlåta att uttala min förvåning
över den häftiga offensiv, som från högerhåll nu sättes in i denna debatts
sista timme, sedan den, örn man lägger samman diskussionstiden i bägge kamrarna,
har pågått i betydligt mer än tolv timmar. Örn det är ett försök från
de ärade högerrepresentanternas sida att återtaga tömmarna, sedan alltför
många tolkningar av vad reservanterna ha menat skenat i väg i alltför många
riktningar, så måste jag likväl säga, att jag finner det försöket ganska misslyckat.

Jag begärde egentligen ordet för att säga till herr Persson i Falla, att jag
tycker, att den ton, som han nyss tillät sig använda gentemot herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet, icke passar sig, örn man tar i betraktande
det sakliga innehåll, med vilket herr Persson i Falla har kunnat uppträda. Och
när herr Persson i Falla, örn jag inte fattade honom fel, använder orden »regeringens
inkompetensförklaring», så förefaller det mig som örn det delade ansvaret
borde något dämpa hans ton.

Till herr Skoglund vill jag säga, att det föreföll mig, som örn han i sitt
anförande nyss i vissa avseenden förbisåg ett par saker och ting, som äro
ganska vitala i detta problem. Han säde, att det gäller att åstadkomma ett
avtal, och örn det inte går på förhandlingsvägen får det ske på annat vis. Ja,
men det förhåller sig ju så, herr Skoglund, att vi nu inte leva under ett avtalslöst
tillstånd. Denna debatt har ju präglats liksom av en underförstådd
mening, att vi sakna avtal på landsbygden. Jag har till mitt förfogande ett
par siffror, som kanske tidigare inte kommit fram. Det förhåller sig så, att
inom hela landsbygdens avtalsområde ha 377 avtal sagts upp och något över
2,100 avtal ha prolongerats. Det är detta som karakteriserar dagens situation
till skillnad från fjolårets. Det råder nu ett helt annat läge, så vitt jag förstår
det hela rätt, och det är meningen att försöka åstadkomma uppgörelser på

126

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
landsbygden, som medföra en bättre anpassning där till de problem, som vi för
närvarande ha att kämpa med.

Jag vill emellertid till sist säga, att den aktion, som vi i dag ha bevittnat
ifrån de samlade borgerliga partiernas sida, allra minst är ägnad att gagna
en uppgörelse i denna sak. Det har på olika håll från mina meningsfränders
sida vittnats örn en ärlig vilja att söka nå fram till en uppgörelse. Men det
är omöjligt att göra detta, därest man inte skall kunna diskutera frågan örn
bostadsproduktionen och dessa byggnadskostnader utan att det beständigt ifrån
borgerligt håll utnyttjas till en offensiv gentemot byggnadsarbetarnas löner,
vid vilken man ganska ofta går till sådana överdrifter, att de föranleda en
sådan tolkning, som herr Perssons i Falla uttalanden nyss blevo föremål för,
när det sades till honom, att han går till kamp mot hela fackföreningsrörelsen.
Jag betvivlar inte, att den tolkningen måhända var överdriven, och jag uppskattar
i så fall herr Perssons i Falla dementi på den tolkningen. Men den
uppfattning man skapar ute i landet bland arbetarna genom dessa ständiga
attacker måste bli sådan, att örn herrarna verkligen ha för avsikt att åstadkomma
ett resultat i denna fråga, vore det lämpligt att ni icke upprepade
dem.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Herr Vougt anmärkte på den ton jag
använde i mitt yttrande nyss, vilken han fann vara olämplig. Ja, det är ju
så, att varje fågel sjunger efter sin näbb, och jag sjunger efter min liksom
herr Vougt sjunger efter sin. Jag har inte gjort någon anmärkning mot herr
Vougts ton. Han får ta vilken ton han vill. Beträffande min egen ton är det
väl så, att den kanske inte var så ödmjuk som herr Vougt tyckte den skulle
vara. Men jag talar på det sätt jag brukar göra. Jag är kanske inte så ödmjuk
alltid, när jag kämpar för den uppfattning jag finner riktig, och det får herr
Vougt nog finna sig i.

Att herr Vougt underkände det sakliga innehållet i mitt inlägg var precis
ingen överraskning, men herr Vougt är ju inte helier någon opartisk bedömare.

Herr Vougt yttrade vidare, att det uppträdande, som de borgerliga grupperna
i dag ha visat här i kammaren och i riksdagen överhuvud taget, inte
kan befrämja en önskad uppgörelse på detta område. Ja, det torde väl vara
litet svårt för herr Vougt att bestämt säga hur det kan vara med den saken, men
i varje fall har det funnits tid för en sådan uppgörelse många, gånger om utan
att de borgerliga grupperna ha sagt någonting. Men det är just den situation,
som vi nu ha kommit i, och denna omöjlighet att få till stånd ordnade förhållanden
på detta område som har gjort, att vi måste säga ifrån hurudant
läget är. Jag tror inte att detta kan på något sätt förhindra den sanering av
detta område, som vi hoppas skall på ena eller andra sättet kunna komma till
stånd. ,

Herr Vougt: Herr talman! Jag har inte begärt, att herr Persson i Falla
skulle använda en ödmjuk ton. Jag begärde, att han skulle ta hänsyn till det
faktum, att partierna i regeringen dela ansvaret för denna sak som för många
andra. Även med hänsyn därtill borde man ifrån de borgerliga partiernas sida
ha undvikit en sådan tillspetsning, som man har åstadkommit i dag.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag tror att vi från alla de borgerliga
gruppernas sida äro villiga att ålägga oss all möjlig lojalitet gentemot regeringens
arbete på dess stora och väsentliga uppgifter. Det tror jag också vi

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

127

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
visat under de gångna åren och det tror jag också att vi äro fullt beslutna att
göra i fortsättningen.

Men detta hindrar inte, att det finns frågor, där det föreligger olika meningar
om hur de skola lösas och om de överhuvud taget skola lösas. Då har
man, menar jag, rätt att ifrån den ena eller andra gruppens sida säga ifrån, att
så förhåller det sig och på den vägen bör man gå fram. Detta klargörande av
uppfattningar kan inte på något sätt, synes det mig, skada regeringens ställning
i dess stora och väsentliga uppgifter.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller: Herr talman! Endast
ett par ord. Jag vill påpeka, att när det gällde tvångsodlingen av betor,
var därmed förknippat ett pris på betorna vilket, såsom vi alla veta, inte på
något sätt var oskäligt utan faktiskt gav betodlarna en mycket hygglig inkomst
på deras näring. Jag tror, att om man skall göra en jämförelse mellan statsmakternas
uppträdande gentemot betodlarna och deras uppträdande mot byggnadsarbetarna,
så kan man inte komma ifrån att låta jämförelsen deni emellan
avse även den ekonomiska frågan och inte bara frågan örn plikten att utföra
ett visst arbete.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag vet vilka bestämmelser lagen
rörande tvångsodling av betor innehöll. Utöver denna lags innehåll fanns
det emellertid även andra bestämmelser. Det var nämligen också ett pris bestämt
på skötseln av betorna, och man hade till och med gått så långt, att
man faktiskt uttalat sig för huru stora arbetslönerna borde vara. Jag är inte
säker på att man i detta fall behöver gå så långt, att man inför lika detaljerade
bestämmelser som dem, med vilka man sökte kringgärda det förut nämnda
området.

Jag begärde egentligen ordet, herr talman, när herr Vougt vidrörde avtalsförhållandena
och uttalade som sin åsikt, att de i stort sett voro ordnade. Han ansåg
alltså, att avtal förelågo. Jag vet också, att det på det allra största området
här finns ett avtal. Men när vi gå ut på landsbygden — den proposition
som vi här behandla berör ju även landsbygden — kunna vi inte tala örn att
det där finns ordnade förhållanden. Inte minst socialministerns åtgärd att
igångsätta en särskild utredning för att framskaffa material till bedömande
av hur läget är vittnar ju örn att det där inte räder, vad man skulle kunna
kalla ordnade arbetsförhållanden.

Sedan säger herr Vougt, att från den politiska sida som han ansåg sig representera
ville man visa en ärlig vilja till uppgörelse. Men han menade, att
man från borgerligt håll gått till attack och därmed förminskat möjligheterna
att få en sådan uppgörelse. Jag tillåter mig säga till herr Vougt, att när man
nu från borgerligt håll utan att protestera mot summans storlek är beredd att
gå med på att utanordna så pass stora anslag som det här rör sig om, flera tiotals
miljoner kronor, och har förklarat sig villig att medverka till att byggnadsverksamheten
kommer i gång i städer och större samhällen, vad är då detta
annat än en ärlig vilja att komma till rätta med ett stort och svårlöst samhällsspörsmål.
Men, herr Vougt, när det på ett viktigt avsnitt av byggnadsmarknaden
råder sådana förhållanden, att de omöjligen kunna få fortsätta, förhållanden
som lindrigt sagt äro oefterrättliga, då måste vi förbehålla oss rätten
att påpeka detta och begära rättelse. Jag tror, att vi i längden inte skulle tjäna
någondera^ partens intresse, örn vi försökte dölja något sådant och inte ville
säga ut vår uppfattning därom.

128

Nr 20.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Herr Vougt: Herr talman! Jag kan inte riktigt förstå, att de borgerliga partiernas
medverkan för att åstadkomma en ökad bostadsproduktion skulle vara
något tillmötesgående från deras sida mot en uppfattning som företrädes särskilt
inom socialdemokratien^ Bostadsbristen, som kan bli bostadsnöd, måste
väl för alla te sig som ett bekymmer som måste avlyftas.

Jag bestrider naturligtvis inte på minsta sätt vem som helst rätten att ta
upp vissa problem inom detta komplex, men jag bestrider fortfarande, att man
här kunnat göra gällande, att det på detta område föreligger några förhållanden
som, för att låna herr Skoglunds sista uttryck, omöjligen kunna få fortsätta.
Vi hålla ju på med en utredning för att få klarhet över de förhållanden
som föreligga, när det gäller byggnadsverksamheten på landsbygden, men de
borgerliga partierna vilja utgå från vad de själva tänka sig såsom fakta,
innan denna utredning är klar. Mot denna bakgrund ha de lagt upp hela den
aktion som här har förekommit, och jag vidhåller, herr talman, att den är
olycklig, örn man vill åstadkomma ett verkligt resultat på ifrågavarande
område.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
först propositioner beträffande utskottets hemställan; och blev därvid till en
början på av herr talmannen därå given proposition utskottets hemställan under
punkten A av kammaren bifallen.

Härpå biföll kammaren på av herr talmannen därå given proposition utskottets
hemställan under punkten B, utom i vad anginge motionerna II: 313—315.

Herr talmannen framställde härefter beträffande motionen 11:313 propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i fråga örn denna motion dels ock
pa avslag dara samt bifall i stället till motionen; och biföll kammaren utskottets
hemställan i denna del.

Vidare gav herr talmannen beträffande motionen 11:314 propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i fråga örn motionen dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till berörda motion; och blev utskottets hemställan i denna
del av kammaren bifallen.

Härpå gav herr talmannen i fråga örn motionen II: 315 propositioner dels på
bifall till utskottets hemställan beträffande motionen dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till ifrågavarande motion; och biföll kammaren utskottets
hemställan i berörda del.

Slutligen framställde herr talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering dels ock på godkännande av utskottets
motivering med den ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 125, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 27 maj 1942 e. m.

Nr 20.

129

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. ni. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes émellertid av herr Pettersson i Dahl, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 115 ja
och 59 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering.

§2.

Justerades protokollsutdrag.

§ 3.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Sundström i Skövde m. fl.:

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 301, med förslag till lag
örn hyresreglering m. m.; och

nr 380, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 301; samt

herr Sefve m. fl., nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 252,
angående omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildas härefter kl. 1.55 på natten.

In fidem
Gunnar Britth.

Andra kammarens protokoll 19Jf!2.

Nr SiO.