1942. Andra kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1942:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 19.

Tisdagen den 19 maj.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 12, den 13 oell den 16 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 252, angående omorganisation av domsagoförvaltningen m. m.;
nr 277, med förslag till lag örn awerkningsskyldighet; ock
nr 286, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens yrkeshem
samt skol- och yrkeshem m. fl.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som anförde: Herr
talman! Med andra kammarens tillstånd har ledamoten av kammaren fru
Rönnebäck interpellerat mig rörande följande tvenne, spörsmål:

1) Anser statsrådet det vara önskvärt och möjligt att under innevarande
sommar genom statens försorg bereda landsvistelse åt barn i städer och industrisamhällen? 2)

Har statsrådet för avsikt latt ta initiativ till åtgärder för att i någon
form åstadkomma statligt stöd och medverkan för detta ändamål?

I motiveringen framhåller interpellanten, att med hänsyn till krisens alltjämt
ökade tryck och inför de ökade påfrestningar den kommande vintern
kan medföra alla chanser böra tillvaratagas under instundande sommar för
att bereda barnen från städer och industrisamhällen några veckors stärkande
vistelse på landet. Det sägs vidare i interpellationen, att ett större antal anmälningar
av barn till de ordinarie skollovskolonierna föreligger än dessa
kunna mottaga och att de enskilda familjerna nu under krisen ha mindre
möjligheter än tidigare att själva bekosta landsvistelse för sina barn, varför
statens stöd vore önskvärt.

Det utredningsmaterial, som befolkningsutredningen framlagt i samband
med dess tidigare avgivna förslag till speciella stödåtgärder åt barnen under
krisen, synes visa, att krisen ännu ej satt några mera allvarliga spår i barnens
hälsotillstånd. Det framgår emellertid av samma material nied stor tydlighet,
att vissa brister i deras näringsförhållanden redan nu föreligga. Blir
krisen långvarig, eller blir vårt försörjningsläge än mera ansträngt än det för
närvarande är, kan risken för bristsjukdomar bliva överhängande. Även jag
är därför av den meningen, att de gynnsamma möjligheter den instundande
sommaren bjuder till förebyggande åtgärder måste väl begagnas, varför jag
alltså kan giva ett jakande svar på interpellantens första fråga.

Andra hammarens protokoll 19Jf2. Nr 29. 1

Svar på
.terpellation.

Nr 19.

Tisdagen den 19 maj 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

Beträffande åtgärder från statsmakternas sida, som interpellantens andra
fråga gäller, kan jag meddela, att Kungl. Majit inom den allra närmaste tiden
kommer att framlägga proposition för riksdagen örn att — i huvudsaklig överensstämmelse
med befolkningsutredhingens förslag — bevilja fria resor åt
barn vid skollovskolonier och deras vårdare samt därjämte fria resor för barn,
som kunna erhålla sommarvistelse i enskilda hem. Beträffande de senare har
jag för avsikt att föreslå att de fria resorna begränsas till familjer med högst
900 kronors beskattningsbar inkomst.

Härefter yttrade

Fru Rönnebäck: Herr talman! Jag ber härmed att till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet få framföra mitt tack för det svar jag fått på
min interpellation. Jag ber också att få uttrycka min särskilda tacksamhet för
det positiva innehållet i herr statsrådets svar.

Även örn, som herr statsrådet påpekar, det ej kan påvisas, att krisen satt
några mera allvarliga spår i barnens hälsotillstånd, så har det dock i olika
sammanhang blivit klart, att det redan nu föreligger vissa brister i näringsstandarden.
Genom att vi utnyttja sommarmånadernas möjligheter till sol, luft
och stärkande friluftsliv samt genom att vi tillhandahålla barnen den rikligare
och mera närande kost, som de kunna få på landet, kunna bristerna
något så när repareras och barnen i varje fall bli i stånd att möta den kommande
vinterns påfrestningar med största möjliga mått av hälsa och krafter.

Att hemmen känna det som ett mycket stort behov att få skicka sina barn
på landet i sommar, framgår tydligt, som jag också påpekade i min interpellation,
av det betydligt ökade antalet anmälningar till skollovskolonierna. överläraren
i Bromma församling -— för att taga ett enda exempel — meddelar, att
där ha 900 barn sökt till kolonierna i år, innebärande en betydande ökning
från i fjol. Denna ökning är på intet sätt betingad av någon utökning av barnantalet
i skolorna utan är enligt hans uppfattning helt beroende på de försämrade
försörjningsmöjligheterna för hemmen. Av dessa 900 barn kunna
emellertid endast 610 tagas emot, och då har man ändå ansträngt koloniernas
möjligheter till bristningsgränsen. Detta betyder, att enbart i denna församling
en tredjedel av barnen icke kan beredas plats på kolonierna.

_ örn det stora behovet vittnar också vältaligt den aktion,, som tidningen Social-Demokraten
satt i gång för att på frivillig väg insamla pengar för att
bereda behövande stockholmsbarn möjlighet att komma ut på landet Denna
insamling har mötts med stort intresse, särskilt från de fackliga organisationernas
sida, där man tydligen känner till behoven och har tillfälle att på nära
håll bevittna nödvändigheten av att barnen i så stor utsträckning som möjligt
få en tids vistelse på landet i sommar.

Befolkningsutredningens _ förslag till åtgärder för beredande av landsvistelse
åt barn i städer och industrisamhällen, vilket enligt statsrådets meddelande
kommer att ligga till grund för en proposition i ämnet, innebär, att cirka
70,000 barn jämte vårdare skulle erhålla fria resor för vistelse vid skollovskolonier
eller enskilda hem på landet. Jag är övertygad örn att detta förslag
kommer att hälsas med glädje i alla de hem, som annars icke haft möjlighet
att sända sina barn på landet. Det är icke bara barnen, som få glädje och
nytta av landsvistelsen, utan också mödrarna, vilka härigenom få en smula lättnad
i sina.dagliga bekymmer och i en många gånger alltför stor arbetsbörda.

I min interpellation framkastade jag tanken på att även utnyttja de av
utrymningskommissionen färdigställda barninternaten för en genom statens
försorg ordnad landsvistelse för barnen. Då herr statsrådet icke tagit upp
denna sak, är jag för min del övertygad örn att detta berott på att denna

Tisdagen den 19 maj 1942.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

tanke jäv olika anledningar ej varit möjlig eller lämplig att realisera. Jag har
endast att uttrycka min tillfredsställelse över de andra åtgärder, som herr statsrådet
inom kort ämnar föreslå. Jag skulle därvid endast vilja uttrycka en
förhoppning örn att ärendet i fortsättningen kommer att få snabbast möjliga
behandling. Skolorna stå snart inför sin avslutning, och hemmen äro givetvis
intresserade av att så snart som möjligt få besked örn vilka möjligheter som
komma att stå dem till buds. Detta gäller i all synnerhet de hem, som själva
skola ordna med landsvistelse för sina barn och som behöva någon tid på
sig för att träffa nödig överenskommelse med släktingar och bekanta på
landet.

Jag ber till sist att ännu en gång få framföra mitt tack till herr statsrådet
för det signalerade förslaget till åtgärder i detta avseende och att uttrycka
en förhoppning örn, att den samling av goda krafter, som förenats i arbetet
att bereda landsvistelse åt barnen i städerna och industrisamhällena, skall
kunna uppvisa goda resultat i sitt behjärtansvärda syfte för våra barns bästa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande
Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 276, angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m.;

nr 281, angående förvärv av fastighet för överståthållarämbetets räkning;
nr 282, angående anslag till teskniskt-vetenskaplig forskning m. m.;
nr 283, angående anslag till byggnadsforskning m. m.;
nr 284, angående anslag till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning
m. m.; och

nr 285, angående vissa markförvärv för lantförsvaret.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial nr 10,
statsutskottets utlåtanden nr 108-—120, bevillningsutskottets betänkande nr
25, första lagutskottets utlåtanden nr 41—44, andra lagutskottets utlåtande
nr 31, andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4 samt andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande
ordning, nämligen först konstitutionsutskottets memorial nr 10 och statsutskottets
utlåtande nr lil samt därefter övriga ärenden i den ordning, i vilken
de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Ordet lämnades på begäran till Interpellation.

Herr Wallentheim, som anförde: Herr talman! I motion vid 1939 års riksdag
hemställdes av herr E. Oldin, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

Nr 19.

Tisdagen den 19 maj 1942.

Interpellation. (Forts.)

anhålla om utredning rörande statliga premier eller stipendier åt mindre bemedlade
studerande, som vid undervisning per korrespondens uppnådde framstående
resultat. I motiveringen för detta yrkande framhölls, att tiotusentals
svenska ungdomar, till stor del mindre bemedlade unga män och kvinnor, som
saknat möjlighet att begagna sig av de av samhället bekostade vanliga skolformerna,
genom studier per korrespondens förkovrat sina kunskaper och
färdigheter på ett sätt, som icke endast varit dem själva till nytta utan kommit
hela samhället till gagn. Den frågan skulle följaktligen med fog kunna
resas, huruvida icke samhället, som vad övriga skolformer beträffade bure
hela eller nästan hela kostnaden, borde åtminstone bidraga till täckandet av
kostnaderna även vid undervisning per korrespondens.

I en annan ■—- av mig •— vid samma års riksdag väckt motion yrkades, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla, att Kungl.. Maj :t ville
föranstalta örn ett statligt ingripande för åstadkommande av en billigare korrespondensundervisning,
eventuellt genom upprättande av ett statligt korrespondensinstitut.
I motiveringen för denna min hemställan påpekades, att
möjligheterna till deltagande i den högre undervisningen alltjämt i stor utsträckning
vore stängd för ungdom från de ekonomiskt mindre välsituerade
hemmen. I viss mån gällde detta tillgången till all undervisning.utöver folkoch
fortsättningsskolan. Av dem, som studerade vid våra universitet och högskolor,
voro blott några få procent hemmahörande inom den egentliga arbetarklassen,
ehuru denna utgjorde cirka femtio procent av befolkningen i landet.
Vägen till de kulturella värdena vore alltså oftast stängd för dem, som icke
hade de ekonomiska resurserna, även örn anlag och intressen avgjort hänvisade
till en kulturell levnadsbana. I alldeles särskild hög grad måste detta sägas
gälla den på landsbygden bosatta befolknirffcen. Det demokratiska genombrottet,
varom så ofta talats, finge icke bli ett allmänt talesätt utan måste följas av
åtgärder i syfte att skapa likartade möjligheter för landets alla befolkningsgrupper.
Den stora omfattning, som undervisningen per korrespondens under
senare år tagit, visade, att här funnes en väg att komma fram på. Men det
gällde att hjälpa och underlätta för dem, som hade anlag och energi att begagna
sig av denna studiemetod.

Riksdagen beslöt i anledning av motionerna en skrivelse till Kungl. Maj :t,
i vilken anhölls, att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning, huruvida
och under vilka former ett främjande av undervisningen per korrespondens
skulle kunna ske.

Några särskilda åtgärder i anledning av denna riksdagens skrivelse ha hittills
icke försports från Kungl. Maj :ts sida. De skäl, som 1939 anfördes, synas
sedan dess icke hava minskats. Snarare torde både läget i vårt eget land och
händelserna ute i världen ha ytterligare strukit under önskvärdheten av initiativ
från statsmakternas sida.

Under hänvisning till vad ovan anförts anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet i någon form upptagit frågan örn statligt stöd åt
dem, som bedriva undervisning per korrespondens, och — om så skulle vara
fallet -— är herr statsrådet i tillfälle att lämna någon redogörelse för innebörden
av de åtgärder, som vidtagits?

2. Örn herr statsrådet ännu icke haft tillfälle att ägna denna fråga någon
närmare uppmärksamhet, har herr statsrådet för avsikt att inom en snar framtid
taga upp densamma till närmare omprövning?

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 19 maj 1942.

Nr 19.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten fastställda avlöningsstaten; nr

241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för landsfogdarna m. fl. fastställda avlöningsstaten; nr

242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förlagskapital för inköp av förnödenheter, m. m.;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för främjande av vedproduktionen, m. m.; och

nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1942/43 till allmänna
indragningsstaten.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 226, i anledning av väckt motion örn gäldande av skadestånd och livränta
till värnpliktige K. H. V. Dinos änka och minderåriga dotter;

nr 227, i anledning av väckta motioner örn pensionsrätt för viss i statens
järnvägars tjänst övertagen personal från Sala—Gysinge—Gävle järnväg;

nr 228, i anledning av väckt motion om tillerkännande av viss förmån åt
ordinarie tjänstemän i statens tjänst, vilka avgatt fran tjänsten utan rätt att
komma i åtnjutande av pension;

nr 229, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med vissa bestämmelser
örn centralkassor för jordbrukskredit, m. m., dels ock en i ämnet väckt
motion, utom i vad angår anslag till jordbrukets kreditkassor; och

nr 230, i anledning av väckta motioner om höjda årliga gratifikationer åt
vissa f. d. verkstads- och banarbetare vid två av staten övertagna enskilda
järnvägar.

§ 9-

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.18 e. m.

In fidem:

Sune Norrman.

Nr 19.

Onadagen den 20 maj 1942.

Onsdagen den 20 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmanrh n meddelade, att sedan herr Sundström i Vikmanshyttan vid
kammarens sammanträde den 29 april med läkarintyg styrkt sig från och med
den 30 i samma månad tills vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
herr Sundström i Vikmanshyttan denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 293, angående
anslag till maritim ungdomsverksamhet.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Svar pd fråga. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr statsrådet Domö, som anförde: Herr talman! Herr von Seth har frågat
chefen för folkhushållningsdepartementet, huruvida han hade för avsikt att
skyndsamt vidtaga åtgärder i syfte att förebygga för jordbruket och livsmedelsförsörjningen
vådliga följder av att landsbygdens arbetskraft på grund
av löneskillnaden dragés till torvindustrien. Då det enligt gällande fördelning
av departementsärendena närmast torde ankomma på mig att besvara dessa
spörsmål, får jag med anledning av frågan anföra följande.

Vid utarbetande av bränsleförsörjningsplanen för nästa regleringsår har
bränslekommissionen utgått från en produktion under innevarande år av cirka
1,000,000 ton maskin- och frästorv, vilket innebär mer än en fördubbling i
förhållande till föregående års produktion. I nuvarande försörjningsläge beträffande
fasta bränslen är det i högsta grad angeläget att denna beräknade
produktionssiffra örn möjligt kommer att överskridas. Under medverkan av
riksdagen har ock ett flertal olika åtgärder vidtagits för att kraftigt uppmuntra
till vidgad torvproduktion.

Enligt av bränslekommissionen verkställda uppskattningar skulle arbetskraftbehovet
inom bränntorvindustrien vid den antagna produktionen komma
att utgöras under en var av månaderna maj—juli 17,800 personer samt för
augusti och september manader 8,800 resp. 4,300 personer. Vid produktionens
planering torde företagarna hava räknat med att i ej ringa mån kunna utnyttja
bygdens folk vid torvupptagningen och att sålunda endast en del av arbetskraften
skulle behöva tillföras från andra orter. Krån såväl bränslekommissionens
som arbetsmarknadskommissionens sida har dock framhållits angelägenheten
av att man vid anställning av arbetskraft icke skulle taga i anspråk
arbetare, hemmahörande inom jordbruket, och från företagarnas sida har även
vid förda överläggningar med arbetsmarknadskommissionen utfästelse gjorts
att så ej skulle ske. Att draga någon gräns mellan sådana arbetare på lands -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Svar på fråga. (Forts.)

bygden, som kunna sägas vara jordbruksarbetare eller icke, är mycket svårt,
då åtskilliga arbetare ofta deltaga såväl i skogs- och anläggningsarbete som
i jordbruksarbete. Det har dock kunnat konstateras att arbetskraft som under
andra förhållanden under sommaren gått i jordbruksarbete nu vunnit anställning
inom torvindustrien. Företagarnas möjligheter att anlita arbetskraft från
andra orter ha i viss mån begränsats av att bostäder ofta saknats. Arbetsmarknadskommissionen
har sökt underlätta en lösning av detta problem genom
att i den mån så varit möjligt tillhandahålla flyttbara baracker.

Arbetsmarknadskommissionen äger för närvarande befogenhet att utfärda
direktiv rörande sättet för anskaffning och rekrytering av arbetskraft inom
de delar av byggnadsindustrien, för vars verksamhet statsbidrag utgår. Med
stöd av denna befogenhet har kommissionen sökt åstadkomma en ändamålsenlig
fördelning av tillgänglig arbetskraft mellan olika områden, betingad
av områdenas angelägenhetsgrad och tillgången på olika slag av arbetskraft.
Motsvarande anordning kan givetvis tänkas genomförd beträffande rekryteringen
till de företag inom torvindustrien, vilka åtnjuta statsunderstöd i en
eller annan form. Detta skulle dock icke vara tillräckligt, enär stora delar av
torvindustrien icke kommit i åtnjutande av statshjälp. Frågan örn ett allmänt
åläggande för torvindustriföretagen att ställa sig särskilda föreskrifter till
efterrättelse vid anskaffande av arbetskraft är emellertid föremål för övervägande.
Det är dock av stor vikt att de åtgärder, som kunna komma att genomföras
i syfte att förhindra att anskaffningen av arbetskraft inom bränntorvindustrien
ej onödigtvis stör arbetsförhållandena inom andra näringar,
icke utformas så, att de verka hämmande på torvproduktionen.

Vidare yttrade:

Herr Nolin: Herr talman! Då herr von Seth fått förhinder att närvara här
i dag, har jag fått i uppdrag att framföra ett tack till herr statsrådet för det
lämnade svaret. Staten har gjort mycket för att stimulera intresset för ökad
torvupptagning. Företagarna ha erhållit förmånliga lån, och kurser ha anordnats
för utbildning av förmän. Mycket dyrbara anläggningar äro utförda och
nu, då driften skulle vara i gång för att säkerställa den kommande vinterns
bränsleförsörjning, är det brist på lämplig arbetskraft. Genom svårigheterna
att skaffa folk tendera priserna att stiga och arbetskraft från jordbruket dragés
till torvmossarna på grund av den större dagsförtjänsten vid dylikt arbete.
Detta har medfört stora svårigheter för jordbrukarna i Kronobergs och Jönköpings
län, som redan under vårbruket blivit av med folk, som gått över till
torvmossarna.

Torvfabrikanterna ha i regel nedlagt stora kostnader för att mottaga folk
från de delar av landet, där överskott på arbetskraft finnes, och där arbetslöshet
råder. Men många av dem, som hänvisas till torvmossarna, vilja ej resa
dit, och en del lämnar redan efter en kortare tid de för dem främmande arbetsplatserna.
Ingen missunnar jordbrukarnas duktiga och oömma arbetare goda
extra dagsförtjänster, men jordbruksdriften måste säkerställas även i torvmossedistrikten.
Enbart i trakten av staden Ljungby behöver torvindustrien
cirka 2,000 och i södra och sydvästra delarna av Jönköpings län enligt uppgift
närmare 4,000 arbetare.

Jönköpings läns hushållningssällskap har fäst livsmedelskommissionens
uppmärksamhet på att den alltmer minskade tillgången på arbetskraft till
jordbruket ingiver allvarliga farhågor och att det är den stegrade bränntorvstillverkningen,
som dragit till sig arbetskraften. Hushållningssällskapet
understryker kraftigt, att man måste räkna med cn försämrad jordbrukspro -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Svar på fråga. (Forts.)

duktion, därest arbetskraft skall dragas från jordbruket på sätt nu sker. Jordbrukarna
i de berörda trakterna ha gripits av missmod. Å ena sidan kräves
det, att de skola göra allt för att producera livsmedel. Å andra sidan ha de
ingen möjlighet att anskaffa arbetskraft, då de icke kunna konkurrera med
torvindustriens höga arbetslöner.

Herr talman! Både livsmedelsproduktionen och bränsleförsörjningen måste
tillförsäkras arbetskraft. Problemet är svårt och statsmakterna ställas inför
uppgifter, som måste lösas mycket snart. Herr statsrådet sade i sitt svar att
vissa åtgärder kanske bliva nödvändiga vidtaga för att råda bot på dessa
förhållanden. Jag ber endast få understryka, att det blir nödvändigt vidtaga
sådana åtgärder med det snaraste.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! Jag vet, att detta är en fråga,
som icke borde föranleda en längre diskussion. Men eftersom jag bor i en
trakt av Småland, där torvindustrien är mera koncentrerad än kanske på någon
annan plats, och jag sålunda haft tillfälle se utvecklingen där på arbetsmarknaden
skall jag be att få säga några ord.

Det är icke riktigt, som statsrådet sade, att man för torvfabrikationen icke
tar i anspråk egentliga jordbruksarbetare, ty det är i mycket stor utsträckning
just sådana, som lämnat sina arbeten på gårdarna för att gå över till
torvindustrien. Som ett litet exempel härpå kan jag från min hemtrakt nämna,
att på en gård, som äges av en granne till mig, brukar man ha tre ogifta
drängar anställda. Samtliga dessa tre drängar ha nu lämnat sin tjänst och
gått till torvindustrien, och man har icke lyckats få några ersättare för dem.

Det största antalet av dem, som arbeta i torvindustrien i Västbo, har varit
sådana, som tidigare varit helt sysselsatta vid jordbruket och dess binäringar.
Ett undantag utgör endast en del gummifabriksarbetare, som förut varit sysselsatta
vid Gislaveds gummifabrik. När man inom ett så litet område som
,Västbo härad sysselsätter så många som omkring 2,000 man vid torvmossarna,
förstår man de svårigheter jordbrukarna ha, när de icke kunna konkurrera med
de höga löner, som lämnas i torvindustrien.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Herr Andersson i Södergård har tydligen
icke uppmärksammat vad jag sade i mitt svar, ty det innehöll ju bl. a.
det uttalandet, att man observerat, att det trots de ansträngningar man gjort
går över folk från jordbruket till torvindustrien. Man söker nu komma tillrätta
därmed och överväger, som jag sade, åtgärder för att förhindra att dylikt
sker i sådan utsträckning att det skadar jordbrukets produktionsförmåga.

När man bedömer dessa frågor är det angeläget hålla i minnet att även
bränsleförsörjningen betraktas som en vital försörjningsangelägenhet. Icke ens
jordbruket är oberoende av huruvida försörjningen i fråga örn bränsle kan
klaras eller icke, och därpå hänga transportmöjligheterna och mycket annat.
Vidare får man beakta, att det självfallet är ganska svårt att vid nu rådande
brist på arbetskraft skapa en sådan företagsverksamhet som torvfabrikation,
vilken kräver en utökning av arbetarstammen med över tiotusen, och detta
under en rätt kort säsong. En sådan utökning av arbetskraften stör ju
mycket lätt arbetsmarknaden inom de geografiska områden, där torvupptagning
sker i större omfattning.

Det har säkert förekommit en del egendomliga förhållanden i vad det gäller
arbetsanställningen inom torvindustrien. Den oenhetlighet i lönesättningen
och konkurrensen örn arbetskraften, som gör sig gällande inom torvindustrien.
torde i hög grad bero på bristande samverkan och organisation på företagaresidan.
Därvid spelar det nog en ganska stor roll, att en del av företagarna icke

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Svar på fråga. (Forts.)

förut varit företagsledare. Ävenså torde åtskilliga nya torvfabrikanter underskattat
behovet av avskrivningar av anläggningskostnaderna och kostnaderna
för maskiner och å andra sidan överskattat möjligheterna att inom ramen
för normalpriserna på torv betala löner, som äro särskilt höga för att under alla
förhållanden tillförsäkra dem arbetskraft.

Vid bestämmandet av normalpriset har man räknat med och kommer givetvis
också att räkna med löner, som stå i lämpligt förhållande till arbetsinkomsterna
inom näraliggande yrkesområden, något som givetvis torvfabrikanterna
böra beakta.

Nu är ju överhuvud taget frågan örn arbetskraftens anskaffning för närvarande
ett mycket svårt problem. Detta gäller inte bara jordbruket utan
många andra områden, och särskilda åtgärder ha ju vidtagits och måste ytterligare
vidtagas för att kunna klara det hela. Mobiliseringen av ledig arbetskraft,
det må gälla arbetslösa, skolungdom m. fl. måste kompletteras med överföring
av arbetskraft, som sysselsattes med arbete i företag av mindre vikt
för folkförsörjningen än de vitala livsmedels- och bränsleförsörjningsområdena.
Åtgärder härför planeras och genomföras av arbetsmarknadskommissionen
i samarbete med övriga statliga myndigheter samt företagare och arbetarorganisationer.
Möjligen måste vissa områden, till exempel jordbruket, skyddas mot
sugningen av arbetskraft därifrån till helt andra arbetsområden, eventuellt
genom förbud att utan arbetsmarknadskommissionens medgivande anställa i
jordbruket sysselsatt arbetskraft.

I nuvarande situation och för försörjningen svåra tid med brist på arbetskraft
bör också en utsträckt arbetstid komma ifråga på vissa områden. Med
mindre antal tillgängliga armar kräves det per individ mera arbete, örn det
nödvändiga försörjningsarbetet skall kunna klaras. Nu göres av arbetsmarknadskommissionen
och övriga myndigheter vad man kan göra och dessa ansträngningar
komma givetvis att fortsättas. De förhållanden, som frågan gäller,
komma därför givetvis att bli föremål för den allra största uppmärksamhet.

Herr Hammarlund: Herr talman! Herr Nolin talade örn de mycket stora
svårigheter som föreligga, när det gäller att skaffa arbetskraft till jordbruket,
och de risker för produktionen, som därigenom uppstå.

I annonserna i de skånska tidningarna kan man få se hur man på spalt
efter spalt annonserar efter betskötare. Jag träffade häromdagen en lantbrukare
därhemma, som har 60 tunnland sockerbetsareal. Han sade, att han skrivit
efter sina gamla betskötare i Småland men inte fått svar från en enda,
därför att de övergått till arbete på torvmossarna. Han hade således inte en
arbetare till sina 60 tunnland betor. Han hade begärt hos sockerfabriken att
få köra upp betorna, men fick det svaret, att han skulle lugna sig en vecka, så
fick man se hur det kunde ordnas.

Nu är det ju icke bara torvtäkten, som orsakat denna brist på arbetskraft
till jordbruket. Även beredskapsinkallelserna ha gjort sitt till, men kanske
inte heller dessa i och för sig, utan kanske mera de understöd, som hustrurna
till beredskapsmännen erhålla. Örn man kommer till betskötare och frågar
om de vill ha arbete, får man ofta det svaret, att vi ha så bra inkomster, så
vi behöva icke arbeta på betfälten. Ja, det är ju bra, att man förbättrar villkoren
för småfolket, men å andra sidan blir det svårt att hädanefter få arbeisfolk,
örn betarbetarna genom understöd från staten förtjäna lika mycket
pengar på att inte arbeta. Så var det icke i gamla tider. De som äro uppfostrade
i småbrukarhem veta att hustrurna förr fingo gå i betfälten från
morgon till kväll, medan de äldre syskonen passade barnen. Nu stanna hustrurna
hemma. Men även sommarnöjena ta en del av vårt arbetsfolk. Det ser

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Svar på fråga. (Forts.)

nt som om en del av vårt svenska folk även i fortsättningen hade tänkt att
fortsätta att dansa och le. Varje stuga i havsbandet är ju redan upptagen, och
allt arbetsfolk man kan skaffa går till hotell och kaféer, i stället för att de
borde sysselsättas med nyttigt arbete i jordbruket. Men få vi icke några, som
sköta våra sockerbetor, tycker jag att det icke vöre mer än rätt, att jordbrukarna
fingo besked därom, ty nu, efter det lilla regn vi fått, är det lämplig
tid att köra upp betorna och odla annat. Jag anser icke heller, att det vore
någon riksolycka i och för sig, örn det inte skulle bli så mycket socker som
förut. Vi ha ju fått undvara även andra saker under dessa tider, och man
kunde kanske få en lika bra skörd, örn man odlar någonting annat. Men kanske
man skulle kunna tänka sig att få uppskov med torvtäkten i tre veckor eller
så omkring. Då tror jag att en del av dem, som förut sysselsatts på sockerbetsfälten,
skulle gå tillbaka dit under denna tid.

Herr statsrådet Domö sade, att man icke tänkt draga arbetare från jordbruket.
Men det är just vad som hänt när det gäller torvtäkten. Som jag nyss
nämnde finnes det knappt en man i mina bygder att få till lukningsarbete vid
sockerbetsfälten.

Herr Paulsen: Herr talman! Det är numera ett ständigt gnäll över att
industrien drar arbetarna ifrån jordbruket. Så snart det uppstår en industri
gnäller nian över att det inte blir några arbetare kvar vid jordbruket. Jag
tror för min del att detta sammanhänger med att jordbruket följer industriens
paroller. Så snart en jordbrukare, som har sysselsättning för några arbetare,
inte behöver deni längre, låter han dem gå. Han binder inga fasta arbetare.
På den tiden man hade fasta arbetare vid jordbruket hördes inte den där
ständiga jämmern över brist på arbetare. Så snart vårarbetet är slut. är det
klart att de lösa arbetarna söka sig till de arbetstillfällen, som äro möjliga att
få, och de förekomma för närvarande i mycket stor utsträckning inom vår
torvindustri. Detta är ingenting att förundra sig över men heller ingenting
att jämra sig över, ty jordbrukarna äro strängt taget själva skuld till detta
förhållande. Det kan ju också tänkas att på de ställen, där man har dessa
besvärligheter, det hade varit lyckligare örn1 vederbörande haft mindre jordbruk
— då hade de också haft mindre att gnälla för.

För övrigt vill jag säga damerna och herrarna, att när man har råd att
skicka tusentals jordbruksarbetare till Finland — jag har ingenting emot detta,
utan tycker tvärtom det är bra — skall man inte samtidigt gnälla över att
man har för litet folk här hemma. När man kan skicka ut jordbruksarbetare
till ett annat land, skall man inte jämra sig över att man har för litet folk
för att kunna sköta jordbruket här hemma.

Herr talmannen: Jag vill påminna kammaren om att denna diskussion
gäller svar på en fråga och icke på en interpellation.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det är givet att jordbruket på grund
av olika omständigheter har svårt att få arbetskraft i nuvarande tider. I denna
fråga yttrade sig nyss herr Paulsen på ett sätt som gör, att jag inte kan
underlåta att bemöta honom.

Herr Paulsen påstår att den omständigheten, att jordbruket nu saknar arbetskraft,
beror på jordbrukarna själva, som följt industriens metoder och avskeda
sina arbetare så snart de inte ha full sysselsättning för dem. Detta är
inte riktigt, herr Paulsen. Saken är den, att det finns inte folk att stadigvarande
få för arbeten inom jordbruket. Dessutom tillkommer att det blivit en
sådan löslighet i uppfattningen beträffande överenskommelser och arbetsav -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Svar på fråga. (Forts.)

tal, att mången jordbrukare, som har arbetare engagerade för helår, en morgon
plötsligt finner sig vara utan arbetare, utan någon som helst föregående
uppsägning. På det sättet står det till för närvarande på stora områden inom
jordbruket. Bättre är det där det finns gifta arbetare och alltså fastare förhållanden.
Men särskilt beträffande det medelstora jordbruket fattas det bostäder
för arbetarfamiljer och det fattas också arbetare av den kategorien.
Men där man inte har det utan har yngre arbetare anställda, står jordbrukaren
i denna stund ofta faktiskt utan vetskap om hur han kan ha det med arbetskraften
nästa dag. Det är sådana förhållanden, som råda för närvarande, och
herr Paulsens beskrivning av läget är fullständigt oriktig.

Här har man ytterst svåra problem att brottas med, framför allt med hänsyn
till att arbetskraften för närvarande är otillräcklig för de stora uppgifter
som vänta på olika områden. Det få vi räkna med, och kanske bör man därför
inte gnälla så mycket över svårigheterna på olika håll. Men jag måste bestämt
hävda, att den förklaring herr Paulsen här givit, icke lämpar sig i en
församling, där man vill ha vederhäftiga uttalanden i förekommande frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har dess ledamot herr Jacobson till mig riktat en fråga örn jag vore villig
att föreslå sådan komplettering av kungörelsen den 14 juni 1940 eller sådan
ändring av ägofredslagen eller annan åtgärd som tryggar småbrukares tillgång
till bete åt sina kreatur inom områden, där skogsbetet blir avlyst i samband
med betesreglering.

I motiveringen till den framställda interpellationen relateras ett fall från
Västerbottens län, där ett skogsvårdsområde bildats, varvid de första åtgärderna
skulle gälla betesfred å området tillhörande skogar och anläggande av
kulturbeten. Genom skogsvårdsstyrrelsens försorg hade betesanläggningar stakats
och planlagts för stamfastigheterna jämte avsöndringar. Därvid hade även
åtta arbetarsmåbruk kommit med och betesanläggningen kostnadsberäknats
och planlagts även för dessa. Sedermera hade det emellertid visat sig, att
nämnda småbruk icke kunde komma med i planerna för betesanläggningarna
på den grund att de icke kunde anses som skogbärande fastigheter i vanlig
mening och dessutom icke vore att hänföra till s. k. sedvanebetare. Därigenom
skulle endast en av de åtta småbrukarna kunna få del av de betesfrämjande
åtgärderna med högsta möjliga statsbidrag. Dessa småbrukare hade som regel
rätt till mulbete å stamhemmanet men denna rätt bleve nu värdelös genom att
småbrukarna komme att åläggas stängselskyldighet inte bara kring själva småbrukets
område utan jämväl kring stamhemmanet eller avsöndringen.

Med anledning av vad som anförts i interpellationen vill jag_ först framhålla,
att en avveckling av skogsbetet i allmänhet ansetts vara en oundgänglig
förutsättning för genomförandet av det program för iståndsättande av vissa
norrländska skogsmarker, för vilket anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion
i Norrland är ett uttryck. Detta villkor har vid bidragsverksamheten
tillgodosetts dels genom att betesreglering i ägofredslagens mening kan påkallas
för skogsvårdsområde, å vilket planmässiga skogsvårdsåtgärder skola vidtagas,
dels även genom att bidrag från anslaget kan utgå till betesanläggningar.
Betesreglcring enligt ägofredslagen innebär, att en varaktig avlysning av
betningen å skogsmark kan åvägabringas, ävensom att fastighet som saknar
liimplig betesmark kan tilldelas sådan från grann faslighet: detta gäller även

Svar på
interpellation.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

s. k. servitris- och sedvanebetare. Bidragsmöjligheten till betesanläggningar
innebär att såväl delägarna i skogsvårdsområde som servituts- och sedvanebetare
kunna erhålla statsbidrag till betesanläggningar med upp till 80 procent
av den godkända kostnaden. Ägare av fastighet, vilken ej har del i skogsvårdsområdet
och ej heller på grund av servitut eller före den 1 januari 1933
rådande sedvana i orten har betesrätt å området, kan däremot icke enligt ägofredslagen
erhålla upplåtelse av betesmark vid betesreglering eller bidrag till
betesanläggning från anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland.
Därest bete skall anordnas inom sådan fastighets gränser, är ägaren
hänvisad att söka bidrag från anslaget till förstärkning av ofullständiga jordbruk.
I viss utsträckning ha emellertid ifrågavarande betesintressen, som ej
grunda sig på ägande- eller servitutsrätt, vunnit beaktande, vilket också vidröres
i interpellationen. I förarbetena till det förslag, som ledde till beviljande
av medel till bär avsedda skogsvårdsåtgärder, förutsattes att vissa djurägare,
som vid betesreglering ej kunna tilldelas särskild betesmark inom regleringsområdet,
skulle kunna beredas betesmöjligheter genom att en betesrättsinnehavare
med statsbidrag anlade kulturbete av tillräcklig omfattning även
för de förra. Det skulle sedan ankomma på skogsvårdsföreningen inom området
att ordna de härav föranledda ekonomiska uppgörelserna. Denna möjlighet
torde ännu icke ha blivit praktiskt prövad.

Jag vill även erinra om att i den proposition till 1940 års riksdag, vari medel
äskas till åtgärder för ökad skogsproduktion i Norrland, förutsattes att
redan vid förordnandet örn betesregleringsbestämmelsernas tillämpning å det
område skogsvårdsplanen avser frågan örn betesregleringens ordnande vore så
klarlagd, att Kungl. Maj:t ägde möjlighet att överblicka regleringens konsekvenser
för kreatursägarna inom området. Det finnes således möjlighet för
Kungl. Majit att därest Kungl. Majit icke anser betesfrågan ordnad på ett
tillfredsställande sätt avvisa framställningen, varefter frågan förfallit.

I av mig infordrat utlåtande har skogsstyrelsen framhållit, att de av interpellanten
berörda förhållandena i icke ringa utsträckning synas ha upokommit
därigenom, att vid utläggning av småbruk vederbörlig hänsyn ej tagits till behovet
av betesmark för de djur, som skola vinterfödas å småbruket. Skogsstyrelsen
understryker att för ett framgångsrikt bedrivande av den betesfredning
av de norrländska skogsmarkerna, som utgör en förutsättning för erhållande
av bästa möjliga virkesproduktion å desamma, det är av vikt att vid bildandet
av arbetarsmåbruk och därmed jämförbara lägenheter behovet av mark för betesbruk
blir tillgodosett. Det av interpellanten väckta spörsmålet har även
bringats under skogsstyrelsens prövning genom en hemställan från skogsvårdsstyrelsen
i Västerbottens län örn skogsstyrelsens medverkan till vissa ändringar
i ägofredslagen och i de för anslaget till åtgärder för ökad skogsproduktion i
Norrland gällande bestämmelserna. Ändringarna skulle åsyfta dels att de i
detta sammanhang avsedda djurägarna utan formell betesrätt skulle kunna
inneslutas i betesregleringsinstitutet såtillvida att de beträffande upplåtelse å
annans mark vid betesreglering jämställdes med sedvanebetare enligt 19 § i
ägofredslagen, dels att de skulle kunna komma i åtnjutande av bidrag från
sagda anslag. En liknande framställning har gjorts till Kungl. Maj :t av Sveriges
kronotorpare och kolonistförbund, vilken framställning remitterats till
skogsstyrelsen för yttrande. Styrelsen har alltså båda dessa framställningar
under utredning.

Såsom framgår av det anförda är det av interpellanten berörda spörsmålet
under utredning. Så snart utredningen slutförts, kommer frågan att upptagas
till prövning, och det är min förhoppning att möjligheter skola finnas att avhjälpa
olägenheterna.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Svar på interpellation. (Forts.)

Härefter yttrade

Herr Jacobson: Herr talman! Samtidigt som jag framför mitt tack till kerr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet för det erhållna svaret ber
jag att få ge uttryck åt min tillfredsställelse beträffande svarets innehåll.

I detsamma förutsätter herr statsrådet en utredning av frågan och uttalar
själv den förhoppningen, att denna utredning skall finna utvägar för att de
olägenheter, som påpekats av mig i interpellationen, skola kunna avlägsnas.
Så långt är naturligtvis allt gott och väl. Jag har emellertid ytterligare en
önskan i detta avseende, och det är att herr statsrådet måtte tillse att denna
utredning bedrives så skyndsamt som möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag endast att få tacka för svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 252, angående omorganisation av domsagoförvaltningen
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 277, med förslag till lag örn
awerkningsskyldighet; samt

till statsutskottet propositionen, nr 286, angående anslag till vissa byggnadsarbeten
vid statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem m. fl.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 10, angående granskning av
de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet hade på därom hos vederbörande gjord framställning
blivit överlämnade de under tiden från och med den 10 januari 1941 till
och med den 9 januari 1942 i statsrådet förda protokoll.

Granskning
av de i stats•
rådet förda
protokoll.

Till utskottet hade därjämte jämlikt § 57 riksdagsordningen remitterats dels
från första kammaren en av herr Brandt gjord anmälan örn anledning till anmärkning
mot chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, dels ock
från andra kammaren en av herr Hagberg i Luleå gjord anmälan örn anledning
till anmärkning mot samme statsrådsledamot. Anmärkningsanledningarna
hade omförmälts uti till utskottet tillika överlämnade av herrar Brandt
respektive Hagberg i Luleå undertecknade skriftliga anföranden. Den förra
avsåg vissa med stöd av § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen av statsrådet och
chefen för justitiedepartementet företagna beslag och på dennes föredragning
beslutade konfiskationer av tryckta skrifter, den senare nämnda departementschefs
tillstyrkan av Kungl. Maj:ts beslut den 13 februari 1942 att för riksdagen
framlägga proposition örn förlängd giltighet av transportförbudsförordningen
med mera.

Under punkten A hade utskottet gjort en anmälan, att anledning icke förekommit
att mot någon ledamot av statsrådet tillämpa § 106 regeringsformen.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag har såsom kommunist alltid haft
den uppfattningen, att konstitutionsutskottet utgjort en slags barriär mot

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda ''protokoll. (Forts.)
ämbetsmannavälde, mot godtycke, mot maktfullkomlighet. Jag måste säga att
genom det utlåtande som föreligger i dag och med hänsyn till den bakgrund,
som för närvarande finnes för konstitutionsutskottets granskning, bär enligt
min mening denna sista konstitutionella barriär raserats.

Jag ämnar inte gå in på de i vissa avseenden ganska meningslösa frågor,
som bär blivit föremål för granskning, i andra fall viktiga frågor, där konstitutionsutskottet
bara slätar över utan att ingå närmare på saken. Jag har
närmast begärt ordet emedan jag själv inlämnat en anmälan mot justitieministern,
som enligt konstitutionsutskottets framställning här gäller hans tillstyrkan
av Kungl. Maj :ts beslut den 13 februari 1942 att för riksdagen framlägga
proposition om förlängd giltighet av transportförbudsförordningen m. m.
Jag konstaterar att konstitutionsutskottet utan vidare har förbigått denna
anmälan^ och därmed i verkligheten såvitt jag kan förstå solidariserat sig
med de åtgärder, som jag har påtalat och som för övrigt även i andra sammanhang
påtalats. Jag beklagar detta. Jag beklagar det för att detta, som
jag redan har sagt, måste inge var och en som bedömer denna fråga den uppfattningen,
att konstitutionsutskottet inte tar tillbörlig hänsyn till de uppgifter,
som det har sig förelagda.

Vidare yttrades ej. Kammaren lade utskottets under denna punkt gjorda
anmälan till handlingarna.

Utskottets under punkten B gjorda anmälan om anmärkning jämlikt § 107
regeringsformen.

Utskottet hade under denna punkt anmält, att utskottet — i anledning av
vissa av Kungl. Majit fattade beslut, varigenom Kungl. Majit utan att inhämta
riksdagens medgivande förfogat över trafik-, post- och statens vattenfallsverks
driftmedel å tillhopa 80,000 kronor för bidrag åt anställningshavare
vid statens järnvägar, postverket och statens vattenfallsverk till prenumeration
å tidskriften Friskt Folk för år 1942 — beslutit anmärkning mot föredragande
departementschefen, statsrådet Andersson.

I en vid punkten fogad reservation hade herr Björck förklarat sig anse, att
utskottet icke bort göra ifrågavarande anmärkning.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! I den nu föredragna punkten har konstitutionsutskottet riktat anmärkning
mot ett på min föredragning fattat beslut angående åtgärder för
spridande av tidskriften Friskt Folk bland personalen vid vissa affärsdrivande
verk. Utskottet förklarar att Kungl. Majit inte bort, som skett, förfoga över
verkens överskottsmedel utan riksdagens samtycke.

I motiveringen uttalar utskottet en förmodan, att avsikten med anslaget
varit att. understödja Svenska gymnastikförbundet. Därest detta antagande
vöre riktigt, skulle jag vara ense med konstitutionsutskottet därom, att ett
förfogande över affärsverkens medel här icke borde ske utan riksdagens hörande.

Jag vill emellertid bestämt bestrida påståendet, att de åsyftade besluten
tillkommit för att understödja Svenska gymnastikförbundet. Anslagen för bidrag,
till prenumeration å Friskt Folk äro icke att betrakta som subventioner
till tidskriften eller dess ägare utan som subvention till dem bland personalen
i affärsverken, som prenumerera på tidskriften. Dessa betala ju själva en del
av abonnemangsavgiften och vederbörande verk betalar resten. Avsikten är

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
alltså att göra tidskriften så billig att den, som det brukar heta, kan bli var
mans egendom. Efter vad jag inhämtat äges tidningen Friskt Folk icke av
Svenska gymnastikförbundet utan av ett förlagsaktiebolag, där förbundet är
delägare men där det jämväl finnes andra delägare. Gymnastikförbundet beräknar
icke heller att erhålla någon ekonomisk vinst från detta företag, utan
eventuellt överskott skall användas för hälsofrämjande åtgärder.

Då sålunda från Kungl. Maj :ts sida icke förelegat någon avsikt att på en
omväg stödja gymnastikförbundet som organisation, har ett av huvudmotiven
för konstitutionsutskottets anmärkningar förfallit. Utskottet gör emellertid
en del uttalanden, som tarva ett närmare klarläggande.

Först vill jag något uppehålla mig vid de sakliga motiven för de klandrade
åtgärderna. Syftemålet med dessa har varit att bland de i affärsverken anställda
göra propaganda för förbättrad hygien och för iakttagande av hälsolivets
regler. Tidskriften Friskt Folk vill verka i sjukdomsförebyggande riktning
och genom maningar till ett sunt liv söka förbättra folkhälsan. Idén är att
det under alla förhållanden måste vara bättre att ingripa med förebyggande
åtgärder än att söka bota först sedan skadan är skedd.

I förevarande sammanhang är det ett gemensamt intresse för de affärsdrivande
verken och för de i dem anställda, att hälsotillståndet bland personalen
är gott. Propagandan för sjukdomsförebyggande åtgärder tjänar alltså
här det dubbla syftet att dels främja vederbörande verks och därmed statens
intresse att minska utgifterna för läkarvård och sjukersättningar, dels att utgöra
ett led i välfärdsanordningarna för personalen.

_ Att det härvidlag är fråga örn ett spörsmål av mycket stor ekonomisk räckvidd
framstår klart, om man erinrar örn vilka konsekvenser som följa av sjuklighet
bland de statsanställda; den saken har ju flera gånger förts på tal,
bl. a. av statsrevisorerna. Enligt gällande lönereglementen äro statstjänstemän
berättigade att få sina sjukvårdskostnader helt eller delvis täckta samt även
att erhålla viss lön under sjukledighet. Beräkningar som gjorts av 1936 års
lönekommitté visa, att kostnaderna för sjukvård vid kommunikationsverken
uppgå till omkring 30 kronor per år och befattningshavare. En sjukvårdskostnad
av denna storleksordning innebär exempelvis för statens järnvägar en utgift
av i runt tal 900,000 kronor örn året. Av vida större betydelse rent ekonomiskt
sett äro dock de löneutgifter, som staten under sjukledigheter får
vidkännas utan någon motsvarande arbetsprestation. Vid statens järnvägar
räknar man i medeltal med 17 sjukdagar per befattningshavare och år, vilket
enligt en försiktig uppskattning, med 1940 års personalstater som underlag,
kan beräknas innebära en samlad årslönesumma utan motsvarande arbetsprestation
på i runt tal 4 miljoner kronor. Alltså skulle kostnaderna för sjukvård
_ och sjukledighetsersättningar enbart vid statens järnvägar uppgå till
omkring 5 miljoner örn året. För att inte tynga framställningen skall jag inte
anföra några siffror från övriga verk. Man kan antaga, att förhållandena
där äro i stort sett analoga.

Betydelsen för samhället av sänkt sjukdomsfrekvens framgår också av de
enorma kostnader, som nedläggas på olika slags sjukvårdsverksamhet. Exempelvis
kan nämnas, att i ersättningar från sjukkassorna årligen utgå inemot
50 miljoner kronor och sammanlagda kostnaden för den slutna kroppssjukvården
torde uppgå till åtskilligt över 200 miljoner kronor per år.

I betraktande av vilka värden som här stå på spel måste det anses angeläget
att främja allt som kan förbättra hälsotillståndet bland de statsanställda.
En val planlagd och välskött skriftlig propaganda har härvidlag ansetts ha
en betydelsefull uppgift att, fylla. Konstitutionsutskottet gör ej heller några
uttalanden, som innebära kritik mot den ifrågavarande tidskriftens program

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
eller innehåll. Dess vederhäftighet garanteras för övrigt enligt min mening av
den samling av framstående representanter för social verksamhet, som utgör
redaktionskommitté. Inom denna finnas även representanter för statliga verk:
medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Naturligtvis väntar ingen omedelbara effekter av de impulser till ett sunt
levnadssätt, som bibringas läsarna av en tidskrift som Friskt folk. Verkningarna
inställa sig först på längre sikt, men deras värde förminskas icke därav.
Redan en mycket ringa nedgång av sjukdomsfrekvensen inom de affärsdrivande
verken, exempelvis på en eller annan procent, medför att de utgiftsposter,
som staten här har gjort, direkt bli täckta.

Att man även inom den enskilda företagarvärlden insett vikten av en intensifierad
hälsopropaganda framgår av det faktum, att ett trettiotal större arbetsgivare
ha subventionerat prenumerationen på Friskt folk åt sina anställda
på samma sätt som skett genom de nu klandrade besluten. Dessa industriidkare
synas alltså ha haft samma uppfattning örn värdet av den skriftliga propagandan
i här förevarande avseende som den, vilken legat till grund för Kungl.
Maj:ts beslut.

Intresset för tidskriften har varit mycket stort hos de anställda, som givits
möjlighet att erhålla tidskriften till nedsatt pris. Sålunda fulltecknades vid
statens järnvägar det antal prenumeranter, som rymmes inom anslaget, på
mindre än två veckor, och även inom de andra verken är anslutningen god.

Den konstitutionella grunden för den mot mig riktade anmärkningen anges
vara, att de beviljade anslagen icke stå i sådant samband med de ifrågavarande
verkens drift, att Kungl. Majit bort förfoga över uppkommande överskott
utan riksdagens samtycke. Jag har med det förut anförda sökt visa, att
de klandrade åtgärderna direkt syfta till att gagna verkens egna intressen genom
nedbringande av sjukdomsfrekvensen hos de anställda, och därmed förfaller
också den parallell, som utskottet har dragit med ett annat fall, då anmärkning
riktades mot ett statsråd, som förfogat över trafikverkens medel.
Det fallet var nämligen av en annan karaktär än det här åsyftade.

Gränserna för Kungl. Maj:ts möjligheter att utan riksdagens medgivande
fatta beslut rörande de affärsdrivande verkens inkomster och utgifter äro
grundlagsmässigt sett icke fullt klara. Emellertid har på området utbildat
sig en ganska fast praxis, varjämte bestämmelserna i de för verksstyrelserna
utfärdade instruktionerna giva viss vägledning.

För varje kalenderår fastställer Kungl Majit omkostnads- och driftsstater
för postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk.
I dessa stater uppföras klumpsummor till olika ändamål. På grund av svårigheterna
att beräkna rörelsens utveckling under ett kommande år ha sådana
poster, som direkt sammanhänga med verkets drift, karaktären av förslagsposter,
vilka i förekommande fall överskridas utan medgivande av Kungl. Maj :t.
Kostnadsstaternas uppgift är, såvitt angår nämnda poster, närmast att tjäna
som ledning för bokföring av de olika utgifterna, och staterna utgöra sålunda
icke en för verken bindande kostnadsram, övriga poster, vilka sakna direkt
sammanhang med driften, anses av verksstyrelserna däremot icke kunna överskridas
utan Kungl. Maj:ts medgivande, även örn ej heller dessa poster äro formellt
maximerade.

. I kostnad.sstaterna ingå också ibland direkt angivna belopp till vissa välfärdsanordningar
för personalen. Sålunda kan nämnas, att i driftskostnadsstaten
för postverket förgår 1942 generalpoststyrelsen bemyndigats att använda
högst 15,000 kronor såsom bidrag för resor till och från postmännens semesterhem
samt 7.000 kronor för resor till och från järnvägsmännens vilohem.
I telegrafstyrelsens driftskostnadsstat är under rubriken välfärdsanordningar

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
upptagen en post på 45,000 kronor, från vilken i första hand disponeras medel
för understödjande av vilohemsrörelsen vid telegrafverket. Järnvägsstyrelsen
lämnar från den i driftskostnadsstaten upptagna posten till gemensamma utgifter
bidrag med 5,000 kronor till svenska järnvägsmännens viloliemsförening.
Från samma post bestridas jämväl vissa utgifter för böcker, tidningar och
tidskrifter för personalens förläggnings- och samlingsrum. Tidigare beslut rörande
driftskostnadsstaterna ha innehållit liknande medgivanden som de nu
angivna.

Vidare må här framhållas, att Kungl. Maj:t genom särskilda beslut vid sidan
av driftskostnadsstaterna i vissa fall medgivit vederbörande verksstyrelse
att disponera driftsmedel till åtgärder, som icke direkt anslutit till verkets
drift. Sålunda kan erinras örn ett beslut år 1931 örn bidrag med 10,000 kronor
av telegrafverkets driftsmedel till anordnande av idrottsplats i Nynäshamn
och vidare ett beslut år 1938 örn bidrag med 10,000 kronor till iordningställande
av ett friluftsbad vid Nynäshamn. Kungl. Majit har därjämte vid
skilda tillfällen medgivit, att driftsmedel finge användas för att understödja
skjututbildning vid kommunikationsverken. Besluten i fråga ha icke föranlett
anmärkning i riksdagen.

Slutligen synes här böra nämnas, att verksstyrelserna själva i viss omfattning
äga förfoga över driftsmedel till stödjande av för personalen vidtagna
välfärdsanordningar. I instruktionen för järnvägsstyrelsen förekommer nämligen
följande bestämmelse: »I avseende å personalen vid statens järnvägar må
styrelsen äga att vidtaga dels åtgärder, som avse att bibehålla personalen vid
bästa möjliga tjänsteduglighet eller i övrigt, utan att beröra personalens avlöningsvillkor,
anses av styrelsen böra vidtagas till gagn för personalen i dess
tjänsteförhållande till statens järnvägar, dels åtgärder för personalens bibringande
av kunskaper i fackligt, hygieniskt eller ekonomiskt avseende.»

Motsvarande bestämmelse återfinnes i instruktionerna för postverket, telegrafverket
och statens vattenfallsverk. Eftersom propaganda för hälsofrämjande
åtgärder enligt min mening bör kunna inrymmas inom begreppet »åtgärder
som avse att bibehålla personalen vid bästa möjliga tjänsteduglighet»,
förefaller det, som örn den av konstitutionsutskottet klandrade medelsdispositionen
kunnat beslutas inom respektive verks styrelser, i den mån i staterna
upptagna poster för välfärdsanordningar varit tillräckliga för de därmed förenade
kostnaderna. Då formellt sett verken själva inom angiven gräns ägt
instruktionsenlig möjlighet att disponera driftsmedel för prenumeration å
Friskt Folk, ligger det enligt min mening i sakens natur, att Kungl. Majit
inte saknat sådan rätt.

Genom den stränga tolkning rörande förhållandet mellan Kungl. Majit och
riksdagen med avseende å rätten att förfoga över kommunikationsverkens
driftsmedel, åt vilken konstitutionsutskottet i förevarande anmärkningspunkt
anslutit sig, rubbas den praxis, efter vilken Kungl. Majit tidigare förfarit i
liknande fall. Är det konstitutionsutskottets mening att Kungl. Majit icke utan
riksdagens hörande skall få understödja välfärdsanordningar för de vid kommunikationsverken
anställda, varigenom verkens egna intressen också indirekt
tillgodoses, kommer detta att medföra såväl praktiska olägenheter för
verken som missnöje bland personalen.

Herr Hallén: Herr talman! Statsrådet sökte i början av sitt anförande
lägga försvaret på den bogen, att konstitutionsutskottet i huvudsak slår ned på
den handräckning, som svenska gymnastikförbundet på detta sätt fått. I och
för sig är det ingenting anmärkningsvärt, örn man påpekar detta. Men även

Andra kammarens protokoll 10J/2. Nr 19. 2

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda ''protokoll. (Forts.)
om det är som statsrådet säger, att något sådant ingalunda varit avsikten,
kan man nog icke komma till den slutsatsen, att därmed huvudmotivet för anmärkningen
bortfallit. Detta står nog kvar i alla fall, och jag skall med några
ord utveckla, huru vi se på denna sak.

Anmärkningen rör visserligen ett litet ärende, men den har en viktig principiell
innebörd. När riksdagen vid tidigare tillfällen sagt från, att överskottsmedel
från statens järnvägar m. fl. institutioner endast få användas för ifrågavarande
verks drift och underhåll, mena vi, att sådana uttalanden bör också
en regering följa. Den alltmer tilltagande statsdriften och den under kristiden
våldsamt svällande omfattningen av statliga verksamhetsformer måste enligt
sakens natur ofta tvinga en regering att handla ensam, där man annars kunnat
ifrågasätta riksdagens samtycke. Men ett sådant läge är det icke alls härvidlag.
Någon överhängande ohälsa hos rikets postmästare, stationsskrivare,
linjepersonal, notarier i vattenfallsstyrelsen o. s. v. ha vi icke försport, och
man kan för övrigt ifrågasätta, huruvida icke, örn de statliga befattningshavarnas
hälsa skulle bli föremål för Kungl. Maj :ts extra omsorger, också andra
departementschefer, som visserligen icke lia driftsmedel på detta sätt till sitt
förfogande men som ändå ha s. k. extra anslag inom departementen, skulle vilja
lämna bidrag till ändamål sådana som att befordra ett mera hygieniskt
liv hos andra statstjänare, vilkas hälsa är lika viktig för riket. Vi kunna
taga t. ex. våra läroverkslärare, våra landsstatstjänstemän, våra byråchefer,
notarier, skrivbiträden både i Kungl. Maj :ts kansli och i de centrala verken, och
det vöre i så fall lika rättvist som det vore ekonomiskt betänkligt och farligt
till sina konsekvenser örn dylika bidrag skulle lämnas. Icke lär väl statsrådet
driva den satsen, att de som äro sysselsatta med tågklarering, godsexpeditionsarbete,
brevsortering o. s. v. ha fått ökad spänst efter att ha studerat denna
goda tidskrift. Vi ha icke ifrågasatt, att den icke är utomordentligt bra, men
vi vilja på inga villkor godtaga resonemanget, att den hör till de välfärdsanordningar,
vilka äro jämförliga med låt oss säga nedsatta biljettpriser till järnvägsmännens
vilohem eller anläggande av badanstalter eller överhuvud taget
åtgärder, som omedelbart och direkt måste vara till sanitär och hygienisk nytta
för personalen. När alltså statsrådet drager den slutsatsen, att örn riksdagen
skall hålla på de berörda synpunkterna, omöjliggöras välfärdsanordningar för
personalen vid statens verk, är det att måla Ilin på vägen. Det är en slutsats,
som vi icke vilja kännas vid. Vi ifrågasätta, örn denna gratisprenumeration på
ett visst^håll kan jämföras med välfärdsanordningar överhuvud taget.

Statsrådet talar örn den dyrbara sjukledigheten och hänvisar till både statsrevisorernas
och andras uttalanden örn vilka stora belopp den kostar årligen.
Det är alldeles riktigt, men därav följer icke, att läsandet av denna tidskrift
och efterföljd av dess allmänna råd och anvisningar bomme att nämnvärt inverka
på sjukledigheten hos personalen. Eller, för att uttrycka saken på det
mera verserade sätt, som utskottet använder: »Det med nu förevarande anslag
avsedda ändamålet kan emellertid icke betecknas såsom stående i sådant
samband med de ifrågavarande verkens drift, att Kungl. Majit bort förfoga
över därvid uppkommande överskott utan riksdagens samtycke.»

Vi finna ^förresten också ur en annan synpunkt denna åtgärd ganska märklig.
Det måste ju inom landets tidningsmannavärld väcka underliga känslöf
när på detta sätt en tidskrift blivit så särskilt gynnad som här varit fallet.
När man studerar den väldiga mängd organisationer, som stå som tidskriftens
garanter, tycker man, att det är ganska överflödigt, att den så bär extra skall
hållas under annania av Kungl. Majit. Konsekvensen skulle också kunna bli
ganska allvarlig, ty till välfärdsanordningar för personal hör i så fall icke
bara, att de skola sättas i tillfälle att få goda kroppskrafter och god hälsa. Det

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
är mycket annat, som är viktigt. Det gäller icke bara postkontrollörernas och
järnvägsmännens fysiska spänst. Lika angeläget är det i så fall, att deras intellektuella
och andra utveckling står på så hög nivå som möjligt, och det
finns en rad mycket värdefulla publikationer i folkbildningens tjänst, som då
skulle kunna erbjuda sig.

.Vi anse därför, att när regeringsformens 107 § talar örn att ärendena skola
handhas med nit och skicklighet, kan det ifrågasättas, örn icke nitet här fått
företräde framför skickligheten.

Jag vill sluta med att säga, att vi lia den uppfattningen, att det går icke att
hänvisa till att det gäller en aldrig så värdefull tidskrift, som skall befordra
folkhälsan. Ett understödjande av den är icke en sådan åtgärd för personalens
allmänna hygieniska utveckling, som kan jämföras med de andra välfärdsanordningar,
_ som med all rätt finnas både inom statens järnvägar, postverket och
andra institutioner och som man hoppas skola kunna fortsättas. Det är detta,
som gör, att vi reagerat, liksom man också inom vida kretsar i landet gjort
det. Vi mena därför, att anmärkningen är fullt på sin plats.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Av den föregående ärade talarens anförande fick man den uppfattningen,
att han helt underkänner värdet av skriftlig propaganda. Men är det så,
att han och konstitutionsutskottet ha den uppfattningen, då borde utskottet likaväl
ha granskat regeringens åtgärder på andra områden. Här ha under det
gångna året stora belopp använts till propaganda för vaksamhet och tystnad,
en propaganda,. som till väsentliga delar bestått i spridning av skrifter och
annonsering i tidningarna. Har man i det hänseendet så stor tillit till den
skriftliga propagandan, borde man icke alldeles underkänna att det slags propaganda,
som vi nu tala örn, kan bära goda frukter.

Konstitutionsutskottets ordförande undrar, varför dessa åtgärder ha inskränkt
sig allenast till trafikverkens personal. På den frågan är det icke
jag, som skall svara. Jag svarar icke för annat än den föredragning, som
vilar på kommunikationsdepartementet. Men ur lämplighetssynpunkt är det
goda skäl för att börja med trafikverken, ty det är där de verkligt stora
personalgrupperna finnas. Dessutom ha dessa verk en organisation, som är
så beskaffad, att det går lätt att nå alla bland personalen och öppna möjligheter
för dem, som vilja använda sig därav. Vidare anser konstitutionsutskottets
ordförande, att åtgärder sådana som anläggande av idrottsplatser och
friluftsbad direkt tjäna personalens hälsa, vilket man icke kan säga örn den
skriftliga propagandan genom denna tidskrift. Men det är väl dock så, att
anslag till idrottsplatser och friluftsbad icke kunna sägas mera direkt verka
i åsyftad riktning. Allt beror på i vad mån dessa användas av de i verken
anställda. De åtgärder jag nyss nämnde kunna icke komma till nytta annat
än för en liten begränsad del av telegrafverkets personal, nämligen den som
är stationerad vid verkstäderna i Nynäshamn, under det att möjligheten till
prenumeration på tidskriften Friskt Folk har stått öppen för ett stort antal
befattningshavare spridda över hela landet.

Skillnaden mellan min och konstitutionsutskottets uppfattning rörande den
konstitutionella befogenheten härvidlag är den att utskottet anser, att propaganda
för förbättrad hygien och hälsovård är något som icke har med affärsverkens
drift att skaffa, under det att jag vågar hysa en motsatt uppfattning.
Jag menar nämligen, att med hänsyn till den utomordentligt stora sjukdomsfrekvensen
bland befattningshavarna är den en sak, som står i direkt sammanhang
med vederbörande verks drift, och den är till gagn för verket och
slaten.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda ''protokoll. (Forts.)

Herr Fast: Herr talman! Jag deltog i detta ärendes behandling, innan
klubban föll, men jag hade icke tillfälle att närvara vid klubbslaget. Därför
vill jag begagna tillfället att säga, att örn jag suttit med då, hade jag icke
biträtt den förevarande anmärkningen. Jag skall ge några skäl för detta mitt
ståndpunktstagande.

Innan jag gör det vill jag framhålla, att det är självklart, att i tider sådana
som dessa, när Kungl. Majit måste handla snabbt, när omslutningen är
så stor som den är och när åtgärder av skilda slag måste vidtagas för folkförsörjning
och försvar, utskottet måste i sitt granskningsarbete fara fram
med en känsla av återhållsamhet, detta icke minst för att icke skada granskningsinstitutet
för framtiden, när förhållandena återigen kunna betecknas såsom
något så när normala. Det är nog också dessa synpunkter, som i stort
sett ha besjälat konstitutionsutskottet. Men i detta speciella avseende har man
liksom fallit ur rollen, och det har blivit ett avvikande i en ganska obetydlig
punkt, vilket gör, att memorialet enligt min mening ger ett annat intryck
än vad det skulle ha gjort, om anmärkningen här icke hade funnits. Jag är
nog också ganska övertygad örn att örn frågan kommit upp på ett betydligt
senare stadium av granskningsarbetet, det hela kanske hade tett sig något
annorlunda. , .

Skälet till att jag icke kan biträda anmärkningen är icke det, att jag skulle
ha handlat på det sätt Kungl. Majit har gjort. Jag har i en styrelse för ett
bolag av halvstatlig karaktär varit med örn att avslå en framställning i liknande
riktning. Men mitt skäl för att jag icke kan följa konstitutionsutskottet
är av mera principiell natur. Örn utskottet skulle vidhålla sin uppfattning
örn att Kungl. Maj :t för ett ändamål som det ifrågavarande icke skulle kunna
få använda trafikmedel och örn riksdagen skulle dela denna uppfattning,
skulle det innebära ett ganska stort ohägn både för verksstyrelserna och de
anställda inom respektive verk. Vi få väl ändå vara överens därom, att det
kan råda delade meningar örn vad som hör till driften och vad som kan vara
till gagn för personalen och därmed också till gagn för verket självt. Här är
en omdömesfråga, och enligt min mening har anmärkningen riktat sig icke
mot principen utan mot Kungl. Majits bedömande i förevarande fall. Men då
komma vi in på en omdömesfråga, där omdöme står mot omdöme. Och jag
måste säga, att Kungl. Maj :t för sitt beslut haft ganska goda rådgivare i det
att verkscheferna på ett kraftigt sätt understrukit precis de synpunkter, som
här ha tillkännagivits av statsrådet och chefen för kommunikationsdeparte Jag

blev verkligen litet överraskad över att konstitutionsutskottets ordförande
med den ställning han har i vårt samhälleliga liv vill till den grad
underkänna värdet av propaganda, när det gäller fysisk fostran och regler
för den kroppsliga vården. Det är väl ända pa det sättet, att man icke kan
underkänna denna propaganda, vare sig den rör sig pa det ena området eller
det andra, utan att vi måste tillmäta den det värde, som den i verkligheten

Utskottet kan, så vitt jag förstår, icke vidhålla sin uppfattning, som här
har skymtat fram, att det här gäller ett anslag till svenska gymnastikförbundet.
Detta skulle ju för det första förutsätta, att tidskriften vore förbundets
och att den ginge med vinst. Så är icke fallet, och därmed blir frågan,
som jag nämnde, en fråga, huruvida Kungl. Maj :t haft fog för sitt omdöme
att lämna detta anslag, vilket jag anser att Kungl. Maj :t varit berättigad att
lämna av trafikmedel. Vi kunna mycket väl tänka oss, att den ena gången är
det fråga örn en badanläggning, den andra gången om biblioteksverksamhet
för de anställda. Efter den deklaration, som konstitutionsutskottets ordforan -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
de här gjorde — och jag är glad över den — skulle utskottet icke göra någon
anmärkning, därest Kungl. Majit förfogade över trafikmedel för dessa ändamål.
Men när det gäller propaganda för ett friskt och sunt levnadssätt och
hälsoregler anser man, att gränsen är överskriden. Jag undrar om icke plattformen
blivit en smula för smal för en anmärkning till riksdagen enligt 107 §
regeringsformen. Det är ju en sak att lia en annan mening än den vederbörande
departementschef och Kungl. Majit haft vid fattande av sitt beslut och en
annan sak att anse, att detta beslut är av den innebörd, att man vill göra en
anmärkning. Således, mitt skäl för att jag icke kunnat biträda anmärkningen,
örn jag haft tillfälle därtill, är att jag anser att det kan vara till skada och
ohägn för de affärsdrivande verken och den vid dessa anställda personalen,
om man skulle klavbinda Kungl. Majit på sådant sätt att man skulle vara
tvungen att anse, att varje anslag av driftsmedel till personalens bästa tillhör
icke verkets drift. Jag tror det skulle vara mycket olyckligt. Nu har man ju
fått den känslan genom det uttalande, som konstitutionsutskottets ordförande
här gjort, att den faran är undanröjd, och det kanske är den största vinsten
av debatten på denna punkt.

Jag hemställer att utskottets anmälan lägges till handlingarna.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Man kan med fog göra gällande,
att det understöd, som här lämnats, är ett understöd till tidskriften, eftersom
den på detta sätt har fått ett större antal prenumeranter och därmed större inkomster
än den eljest skulle fått.

Nu kan man säga, vilket herr statsrådet gjort, att detta är ett nyttigt verk,
som befordrar hälsan hos kommunikationsverkens befattningshavare, och därför
kan åtgärden försvaras. Det är hygienen som främjas. Men vad hindrar
en annan regering att lämna anslag av driftsmedel för att stärka den andliga
hygienen hos statens befattningshavare genom att ge understöd åt tidskrifter
av kulturell art, eller att stärka den politiska hygienen, vilket ju under nuvarande
omständigheter kan vara i hög grad önskvärt? Det finns tidningar, som
befordra sådan hygien och som kunde behöva ett handtag av staten. Men vad
skulle konstitutionsutskottet möjligen säga i ett sådant fall? Och riksdagen?

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet må resonera
hur länge som helst så är det ett faktum, att man inte får göra på det här
sättet som han har gjort. En hänvisning till att verket självt har rätt att disponera
driftsmedel för vissa välfärdsanordningar kan ju inte åberopas i detta
fall, ty örn verket hade haft den uppfattningen, att det kunde göra det i det
här fallet, hade man inte behövt gå till Kungl. Maj :t och fråga örn lov. Gesnora
att man gjort det borde ju Kungl. Maj :t lia uppmärksammat, att detta är
en sak som nian kanske behöver fråga riksdagen om. Nu är det inte någon
stor summa, så det är ingenting att bråka örn för den sakens skull, men principen
får nian lov att anmärka på.

Jag tycker för övrigt att det är ett rätt egendomligt handlingssätt, som
Kungl. Majit lägger i dagen, när det gäller understödjande i dylika fall. Den
vänstra handen vet inte riktigt vad den högra gör. Här har efter Kungl. Maj :ts
anvisningar riksdagen år efter år pressat ned på grund av statsfinansiella skäl,
som det heter, och säkerligen med svidande hjärta hos herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet, anslaget till understöd åt tidskrifter och
litterära verk från, örn jag inte mins fel. 170,000 kronor för ett pär år sedan
■— det kanske har varit större förut — till 12f),000 kronor. Egentligen skulle
den anslagssumman lia anlitats i detta fall, eftersom det är fråga om understöd
till en tidskrift, och herr statsrådet skulle egentligen gått till ecklesiastikministern
och frågat, örn han inte kunde hjälpa till med detta, och sedan hade

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
man fått fråga riksdagen, örn den inte kunde höja anslaget till tidskrifter oell
litterära verk. Men där håller man ned kostnaderna, med riksdagens bistånd
naturligtvis och med mitt bistånd i ali synnerhet, eftersom det är nödvändigt
att hålla igen, men så lämnar man ut genom en annan lucka pengar till precis
samma ändamål som anslagpt till litterära verk är avsett till. Jag tycker att
handlingssättet är inte riktigt konsekvent.

Jag hemställer att anmälan lägges till handlingarna.

Efter härmed slutad överläggning lades den under punkten gjorda anmälan
till handlingarna.

Av utskottet under punkten C gjorda omförmälanden.

Under punkten C hade utskottet omförmält, att utskottet vid granskningen
av stasrådsprotokollen uppmärksammat vissa förhållanden, som utskottet, utan
att i anledning därav besluta anmärkning enligt § 107 regeringsformen mot
någon ledamot av statsrådet, ansett sig böra bringa till riksdagens kännedom,
nämligen

1 :o) beträffande vissa Kungl. Maj :ts beslut att anvisa medel till filmupptagningar
för statens räkning av vissa verkschefer och därmed jämställda personer,
-

2 :o) angående ett av Kungl. Maj :t — med hänsyn till vad som upplysts rörande
vissa i en civil rättegång, i vilken Kungl. Majit och kronan vore svarandepart,
framkomna omständigheter, efter därom av kronans ombud i rättegången
under hand gjord hemställan — lämnat medgivande, att verkställda
uppteckningar rörande vissa avlyssnade, rättegången berörande telefonsamtal
från käranden till viss annan person eller omvänt, finge utlämnas till ombudet
för det bruk i rättegången, vartill ombudet i denna sin egenskap kunde finna
anledning; samt

3:o) beträffande vissa åtgöranden, sammanhängande med landets försörjningspolitiska
läge, varigenom Kungl. Maj :t iklätt staten betalningsskyldighet
av betydande mått för att säkra tillgången på vissa för folkförsörjningen viktiga
varor.

Reservationer hade avgivits

vid punkten C l:o) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson,
Sven Hansson, Fast, Nilsson i Göteborg, Fält och Ekdahl, som ansett tillräckliga
skäl icke föreligga för den av utskottet gjorda omförmälan;

vid punkten C 2:o):

1) av herr Hällgren, som ansett, att utskottet icke bort i ärendet göra omförmälan
till riksdagen;

2) av herrar Anders Andersson och John Sandberg, utan angiven mening;

Vid punkten C 3 :o):

1) av herrar Oscar Gottfrid Karlsson, Karl August Johanson, Johannes Pettersson,
Sven Hansson, Fast, Falt och Gustafsson i Tenhult, som ansett tillräckliga
skäl icke föreligga för den av utskottet gjorda omförmälan;

2) av herr Sandegård, som principiellt vore av den uppfattningen, att utskottet
icke borde göra s. k. omförmälanden, och särskilt i föreliggande fall
ansett skäl för omförmälan icke vara. för handen.

Efter föredragning av punkten C l:o) yttrade:

Herr Paulsen: Herr talman! Det är kanhända en smula egendomligt att
en ledamot av bankoutskottet begär ordet i ett konstitutionellt ärende, men

Oasdagen dea 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
det Ilar i detta fall siri särskilda anledning. Det gäller den här filmupptagningen.

Förspelet till den är ju att partiledarna hade uppdragit åt herr Åkerberg i
första kammaren att ingå till riksgäldsfullmäktige med begäran örn anslag för
filmning av riksdagen. Detta är ju en gammal historia, den har inte skett så
nyligen.

Nu förutsätter jag visserligen, att partiledarna ha rätt att begära vad som
helst men inte att få det beviljat. Jag är av den övertygelsen, att även örn
partiledarna begära det lia inte riksgäldsfullmäktige rätt att bevilja det, såvida
inte riksdagen begär det, och det är inte riktigt detsamma.

Emellertid, när man ser denna anmärkning, kan man inte underlåta att
tänka, att den där saken skulle bankoutskottet ha observerat. Bankoutskottet
skall ju granska riksgäldskontorets förvaltning. Hur kan det komma sig, att
inte bankoutskottet observerat detta? Åtminstone var det den första tanke jag
fick när jag såg konstitutionsutskottets utlåtande på den här punkten. Jag
tog upp saken i bankoutskottet, och det visade sig att bankoutskottets ledamöter
inte hade den blekaste aning örn den. Det hade inte jag heller. Man visste,
att det var utanordnat 25,000 kronor för ändamålet, men därutöver visste man
ingenting. Det hade begärts mera, men det var inget beslut örn det som var
över 25,000 kronor, fastän summan slutade på 67,800 kronor.

Det här resonemanget i bankoutskottet — det var i går först — ledde till
att vi kallade upp riksgäldsdirektören och begärde upplysning av honom, och
det svar han lämnade var just inte mycket att bs^gga på. Han sade till att börja
med att man hade inte alls intresserat sig för den saken i riksgäldsfullmäktige,
man hade fattat beslut om 25,000 kronor och sedan låtit det gå och betalat
undan för undan. För övrigt tilläde han, att detta är ju en sak, som inte bankoutskottet
behöver känna sig besvärat av — nämligen att konstitutionsutskottet
tagit upp den och bankoutskottet inte observerat den — ty det är
ju inte bankoutskottets sak att granska riksgäldskontorets förvaltning,
det tillkommer ju statsrevisorerna, och de ha gjort sin anmärkning och
tyckt att filmningen var för dyr. Nu tycker jag för min del inte att detta
resonemang är riktigt, ty har bankoutskottet skyldighet att granska riksgäldskontorets
förvaltning så har det också skyldighet att se efter, örn det är något
som man bör göra anmärkning på. Men man kan inte göra anmärkning på
en sak, som man inte vet och som riksgäldskontoret inte talat om.

Nu vill jag inte alls påstå — jag har inte en tanke därpå — att riksgäldskontoret
med avsikt dolt detta för bankoutskottet — det kan inte komma i
fråga, jag har inte tänkt den tanken och ingen i bankoutskottet heller — men
jag vill fritaga bankoutskottet från att ha sovit under den tid det gjorde
granskningen. Man kan inte granska och se det som inte finns att se.

Sedan vill jag säga, att det känns ändå ganska skönt att man i konstitutionsutskottet
är vaken och ser även på sådana små summor som detta i själva verket
är i denna miljonrullningens tid, då vi besluta örn hundratals miljoner så
gott som dagligen eller i varje fall varje vecka. Då är det gott att konstitutionsutskottet
vakar över och på andra vägar än vi i bankoutskottet söker fram
sådana här små summor.

Jag har bara velat säga detta för att fritaga bankoutskottet från att inte
ha varit vaket och sett upp.

Herr Lindmark: Herr talman! Det är ganska underliga känslor som behärska
mig, när jag hör herr Paulsen tala. Helt enkelt och nonchalant fritar
herr Paulsen bankoutskottet från något ansvar vid sin granskning. Kan man

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
verkligen göra det på ett så enkelt sätt som när man med en penna stryker
över en skuldsedel? Nej, jag tror inte detta.

Herr Paulsen begagnar uttrycket »på andra vägar än som varit bankoutskottet
möjliga». Vilka vägar äro då dessa? Det blir herr Paulsen som får
svara på den frågan själv.

Det är också oriktigt när herr Paulsen säger, att statsrevisorerna skulle ha
gjort anmärkning. Ingen anmärkning finns i statsrevisorernas berättelse på
denna punkt.

Den stora frågan står i alla fall kvar, nämligen den som herr Paulsen först
gjorde: Varför har bankoutskottet inte granskat detta ärende? Det är inte
min skyldighet att svara på den frågan. Utskottet har icke heller velat och
kunnat granska riksgäldsfullmäktiges handlingar. Det tillhör icke konstitutionsutskottet
att arbeta'' på detta område. Det kan möjligen vara en sak som
tillhör statsrevisionen, men framför allt är det bankoutskottets.

Vad vi i konstitutionsutskottet ha tittat på är de betydande belopp, som gått
till denna filmning utan att riksdagen har varit hörd i ärendet. Detta är så
mycket mera underligt som riksdagen 1936 begärde utredning av denna fråga,
en utredning, som skulle omfatta både på vad sätt filmning lämpligast
skulle kunna ske och hur filmerna skulle förvaras och kostnaderna för allt
detta. Sådan utredning har icke kommit till stånd. Icke förty har Kungl.
Maj :t ansett sig befogad att ställa betydande belopp till förfogande för ändamålet.
Det är detta som vi med denna oförmälan ha velat göra kunnigt för
riksdagen.

Herr Fast: Herr talman! Dessa omförmälningar äro ju en ytterst tvivelaktig
sak. Det bör också endast vara i undantagsfall, som denna form användes
av utskottet. Detta ärende är enligt min mening icke av det slag att det
bort föranleda utskottet att använda sig av detta undantagstillstånd för att
säga sin mening i konstitutionella ting.

Jag har samma mening som utskottet har haft, nämligen att denna sak
nog inte har skötts på ett så särskilt tillfredsställande sätt vare sig med hänsyn
till förvaringen eller själva upptagningen, och att det hela nog kan betraktas
såsom tämligen misslyckat. Men jag har för mitt vidkommande ansett,
att när riksgäldsfullmäktige nu ha på sätt som här upplysts anvisat medel,
uppgående till 67,000 kronor, detta har granskats av bankoutskottet. Memorialet
har varit lämnat till riksdagen, och jag har gått ut från den förutsättningen,
att därmed är granskningen klar. Om sedan det varit något förbiseende
eller något, som vi inte känna till, i bankoutskottet vid dess granskning,
ha vi icke att taga hänsyn till detta. Riksdagen har sålunda lämnat
decharge, det är obestridligt. Vad tjänar det då till att tala örn den snö som
föll i fjol? Då har jag ansett, att det vore ganska orimligt och oskäligt att
man vid sidan av detta rullar upp denna sak ännu en gång och bedömer
Kungl. Maj :t hårdare än riksdagen bedömt sitt eget verk, nämligen riksgäldsfullmäktige.

Detta är de skäl som gjort, att jag icke kunnat biträda denna omförmälan,
och jag nöjer mig med vad jag nu har anfört.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! I likhet med herr Lindmark vill
jag hävda samma uppfattning som utskottet ger uttryck åt, när det säger:
»Utskottet har ansett sig böra framhålla, att anslagen till extra utgifter principiellt
icke böra tagas i anspråk för ändamål av förevarande slag, vilkas tillgodoseende
riksdagen ansett böra bliva beroende av närmare utredning.» Det
kanske påstås här, att Kungl. Maj :t icke varit fullt underkunnig örn vad som

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
i detta avseende förevarit, och vi hörde ju herr Paulsen i början av sitt anförande
alludera på den saken. Men riksdagen kan väl ändå icke ha gått
ifrån den begäran om en utredning, som framställdes i dess skrivelse år 1936.
Det kan vara skäl i att erinra örn, att riksgäldsfullmäktige vid tiden för
Kungl. Maj:ts beslut den 28 januari 1941 icke erhållit ansvarsfrihet för sitt
beslut den 23 maj 1940. Rent sakligt sett har detta beslut och riksgäldskontorets
övriga, låt mig kalla dem »fria» åtgärder, icke heller närmare prövats
av riksdagen —- de finnas ej direkt redovisade vare sig i fullmäktiges till
riksdagen avgivna berättelse, eller, såsom herr Paulsen påpekade, i bankoutskottets
vederbörande betänkande. Detta torde enligt min mening vara tillräckligt
vittnesbörd örn, att icke ens numera, än mindre vid tiden för Kungl.
Maj:ts ifrågavarande beslut, något inträffat, som skulle kunna häntyda på
att riksdagen frångått sin år 1936 gjorda framställning örn en först skeende
utredning av detta ärende.

Att en bättre beredning eller kanske rättare sagt att bättre förberedelser
till dessa levande personhistoriska filmkonstverk varit av behovet påkallade
vittnar ■—■ det må vara min egen mening, men den delas av många — deras
rent kvalitativa halt. I utskottet blevo vi satta i tillfälle att se några prov
på dessa saker hos arrangören herr Wickman. Det bör ju kunna antagas, att
det icke var de sämsta bitarna, som han visade för oss, men jag må ju säga,
att vi nog icke blevo så synnerligen överförtjusta över det resultat, som härvidlag
åstadkommits. Man kunde icke undgå känslan av att det blivit något
uppstyltat, högtravande, stelt och stereotypt i de utvaldas hela framträdande,
som knappast gör vederbörande rättvisa och i vart fall icke gör dem till de
karlar, som de i verkligheten äro. Att se dem -—- förklarligt nog nervösa inför
detta världshistoriska ögonblick — stå där och hacka och läsa ett mödosamt
hopknåpat manuskript, det blir en ledsam bildhistoria till föga hugnad vare
sig för dem själva eller för en eftervärld. Jag föreställde mig livligt vad vederbörande
själva komme att känna vid åsynen av sina prestationer, och det
föll mig då i minnet vad en beryktad monark en gång i tiden lät undfalla sig,
nämligen: »Potz tausend, hab’ ich dies alles gethan?» På dylika upptagningar
har man dock på mer eller mindre lösa boliner kastat ut 67,800 kronor.

Herr talman! Det anförda må vara slutklämmen i min egen lilla »omförmälan»
i detta ärende.

Herr Lindmark: Herr talman! Herr Fast påstod, att detta ärende icke borde
ha föranlett någon omförmälan. Örn herr Fast med detta yttrande menade,
att det härvidlag borde ha framställts en anmärkning, står jag på samma
linje som han. Utskottet har gjort en anmärkning i föregående punkt —- jag
deltog själv icke i behandlingen av det ärendet — men skulle av dessa två
ärenden det ena ha resulterat i en anmärkning och det andra i en omförmälan,
så borde rollerna ha varit omkastade. Det finns dock vissa skäl som tala för
anskaffandet till billigt pris av en skrift med hälsoregler. I det förevarande
fallet åter finns det ingenting, som talar för att allmänna medel användas. Utskottet
har emellertid icke velat fälla något värdeomdöme utan slutar med att
säga: »Vad sålunda förekommit bär utskottet, som icke velat ingå i ett bedömande
av lämpligheten i och för sig av Kungl. Maj:ts förevarande beslut,
ansett sig böra för riksdagen omförmäla.»

Om vi gå tillbaka till 1936 års riksdagshandlingar, exempelvis första kammarens
första tillfälliga utskotts utlåtande, finna vi att starka ord av sympati
ligga bakom det uttalande, som där göres. Utskottet anser sålunda, att
det för framtiden kunde ha sitt värde att minnesbilden av vederbörande talare
besvarades framför allt just från en tid, då stora händelser tirnat, men

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
såväl utskott som kammare funno därför icke anledning att genast gå in
för saken utan ville lia en hel del ting klarlagda, framför allt just kostnadsfrågan.
Det kunde ha varit så mycket större anledning att hålla fast vid den
uppfattningen, som det visat sig, att den ersättning, som direktör Wickman
krävt för filmningen, varit av den storleksordningen, att en firma på hithörande
område kunnat lämna in anbud på hälften av det belopp, som direktör
Wickman betingade sig. Detta tyder ju på att frågan borde ha blivit bättre
beredd.

Herr Fast säger, att decharge redan beviljats. Detta är icke riktigt såvitt
angår 1941 års beslut, och det är ju Kungl. Maj:ts beslut för det året, som
vi nu diskutera och som riksdagen i dag kommer att ge den decharge, som
herr Fast här talat örn.

Min personliga uppfattning är således den, att härvidlag borde en anmärkning
ha framställts. När jag nu talar å utskottets vägnar, har jag endast att
konstatera, att det föreligger blott och bart en anmälan, som torde läggas till
handlingarna.

Herr Fast: Herr talman! Herr Lindmarks anförande föranleder mig endast
till den reflexionen att det, såsom jag tidigare sagt, är rimligt att riksdagen
här i dag icke behandlar Kungl. Majit annorlunda än som skett beträffande
dess eget verk.

Till konstitutionsutskottets vice ordförande, som gick in på frågan örn kvaliteten
av ifrågavarande filmer, vill jag bara ställa frågan, örn icke resultatet
kan tänkas bero på att de som medverkat som filmare varit ganska klena
skådespelare.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, beslöt kammaren lägga
utskottets under punkten C l:o) gjorda omförmälan till handlingarna.

Utskottets omförmälan under punkten C 2:o) föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag är av den uppfattningen, att konstitutionsutskottet
givit ett alltför svagt uttryck åt sin kritik av vad som i denna
sak förekommit. Jag tillåter mig, herr talman, att nied några kortfattade ord
få motivera detta mitt omdöme.

Det är självfallet icke den omständigheten, att vissa telefonsamtal avlyssnats,
som i det här sammanhanget tilldrar sig den egentliga uppmärksamheten.
Anledningen härtill är i stället den att regeringen beslutat tillåta, att innehållet
i avlyssnade telefonsamtal finge utnyttjas i en civil rättegång, som
fördes av enskild mot kronan. Jag anser att därigenom en flagrant kränkning
av enskilds rätt blivit begången; förfaringssättet strider nämligen, så vitt jag
förstår, mot ganska tydlig lag.

Telefonsamtals hemlighet är i vårt land omgärdad med ett starkt skydd.
Den får endast brytas, då det gäller att skydda samhället mot så allvarliga
brott som förräderi och därmed besläktade gärningar. Däremot få avlyssnade
telefonsamtal icke användas vid utredande av andra brottsliga gärningar,
de må vara huru samhällsfarliga som helst. Det är under sådana omständigheter
rent orimligt, att telefonsamtal lagligen skulle kunna få utnyttjas
såsom bevismedel i civila tvister. Det stadgade skyddet gäller icke blott emot
enskild person, som på en eller annan olaglig väg åtkommit uppteckning av
telefonsamtal, utan också emot statsverket självt och dess olika myndigheter,
vilka på laglig väg vunnit tillgång till sådana samtals innehåll. Då statsverket
i våra dagar i växande grad självt genom ett flertal olika organ driver
affärsverksamhet, synes det mig vara av vikt, att de lagstadgade reglerna

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
om skydd för brev, telegram och telefonsamtal strängt iakttagas även ifrån
det allmännas sida. Det måste också i och för sig anses betänkligt, örn statsverket
i sin affärsverksamhet skulle tillåtas utnyttja postverkets och telegrafstyrelsens
möjligheter att åtkomma enskilda personers meddelanden till varandra
för att använda dessa meddelanden i rättegångar, som röra ekonomiska
krav mot kronan. En enskild person har ju icke möjlighet att åtkomma dylikt
bevismedel, och örn från kronans sida endast ett urval av en samtalsserie framlägges
och icke samtliga samtal, finnes dessutom ingen möjlighet för den enskilde
att kunna åberopa sig på de uteslutna delarna och därigenom ställa
saken i dess rätta belysning.

Herr talman! På grund av vad jag nu anfört finner jag vad som här skett
vara av den allvarliga karaktär, att det mycket väl skulle ha kunnat diskuteras,
huruvida icke § 106 regeringsformen, åtminstone i enlighet med sin
ordalydelse, hade varit tillämplig. Jag har, herr talman, önskat få dessa ord
antecknade till protokollet i detta ärende.

Herr Hällgren: Herr talman! Då jag står som reservant vid denna punkt,
skall jag be att få säga några ord.

Till herr Lundstedt skulle jag vilja säga, att det förhållandet att rättegången
hållits inom lyckta dörrar och att handlingarna i detta mål tillhöra 50-årsprotokollet
borde säga honom, att det härvidlag icke är fråga om en vanlig
civil rättegång. Jag skall icke ingå i någon polemik med herr Lundstedt och
icke heller med utskottet, då jag själv i princip gillar den deklaration beträffande
telefonhemligheten, som utskottet här har gjort.

Men utskottet säger i inledningen till sitt uttalande, att eftersom utskottet
tagit del av handlingarna i rättegången, vilken hållits inom lyckta dörrar, har
det med hänsyn till omständigheterna i målet icke ansett sig böra rikta någon
anmärkning mot föredragande departementschefen. Det är med precis samma
motivering, som jag icke ansett mig kunna biträda någon omförmälan i detta
ärende, en sak, som jag också klargjort i min reservation. Jag finner nämligen
för min del ärendet vara av den beskaffenheten att man icke kan diskutera
detsamma öppet. Jag tror, att örn man kunde göra det, så skulle uppfattningen
örn det berättigade i denna omförmälan nog bli en annan än den i nuvarande
läge kanske blir.

Herr von Friesen: Herr talman! Det var nog ursprungligen meningen hos
dem villia deltogo i handläggningen av detta ärende inom utskottet, att ingen
skulle begära ordet i kammaren vid behandlingen av denna fråga. Då emellertid
den siste ärade talaren genom sitt anförande givit uttryck åt en annan åsikt
än utskottets, uppkallar detta mig att säga några ord.

Jag vill då nämna, att när utskottet hade detta mycket viktiga och vidlyftiga
ärende under behandling, utspann sig en livlig diskussion örn det förfaringssätt,
som skulle tillämpas från utskottets sida. Då emellertid herr Hällgren,
sedan denna omförmälan blivit gjord, likväl ansett sig böra dels reservera
sig och dels också här i kammaren ytterligare motivera sin reservation, så är jag
oförhindrad att nämna, att jag vid den första behandlingen i utskottet fann
mig föranlåten påyrka anmärkning enligt § 107 mot föredragande departementschefen.
Det var självfallet icke någon som helst avsikt från min sida,
eller från deras sida, som preliminärt stödde denna uppfattning, att komma åt
statsrådet Sköld i den här frågan. Anledningen var endast att vi ville begagna
den möjlighet, som stod oss till buds, att beivra vad vi ansågo vara vissa missförhållanden.
Då emellertid under ärendets fortsatta behandling inom utskottet
ett yrkande örn en omförmälan uppkom, ansågo jag och de, som voro av samma

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
uppfattning som jag, att vi mycket väl kunde vara med om denna omförmälan
och detta just av det skäl, som herr Hällgren åberopade, nämligen ärendets
ganska delikata natur.

Jag skall, herr talman, på intet sätt gå utanför ramen för utskottets omförmälan.
Det rör sig ju här örn det s. k. 50-årsprotokollet och följaktligen örn en
hel del saker av hemlig natur. Jag vill emellertid fastslå att vad det gäller
är ett fall, där en person uppträder som kärande i en civil rättegång, där kronan
är svarande. Kungl. Maj :t har då medgivit svarandens, alltså kronans,
ombud, att inför domstolen såsom bevismaterial få använda sig av verkställda
uppteckningar av här omförmälda telefonsamtal. För egen del kan jag icke
finna -— och det är nog också utskottsmajoritetens mening — att ett sådant
förfarande är vare sig riktigt eller lämpligt. Tillvägagångssättet strider nämligen
mot den i vårt land allmänt erkända rättsgrundsatsen örn likhet inför
lagen, enligt vilken båda parterna i en rättegång skola ha samma rätt att utföra
sin talan. Man kan naturligtvis säga, att ett tillfälle som detta återkommer
icke, och man får ju hoppas, att ett sådant tillvägagångssätt icke heller
kommer att praktiseras vid något annat tillfälle.

Jag skall, herr talman, icke närmare gå in på det, som utskottet berör i sista
stycket av sin omförmälan, nämligen frågan om behovet att skydda telefonhemligheten.
Jag har i det fallet samma uppfattning som herr Lundstedt. Jag
tror också, att det var en allmän uppfattning inom utskottet, att det säkerligen
under nuvarande exceptionella förhållanden blir nödvändigt att använda sig
av dylika tvångsmedel. Det är emellertid viktigt, att man vid ett tillfälle som
detta — så vitt jag förstår, finns det icke för riksdagen någon annan möjlighet
att taga ställning till frågan •—• klart försöker ge uttryck åt vilka gränser,
som icke få överskridas, när det gäller tvångsmedels användande.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag vill endast gentemot herr Hällgren
tillägga, att mitt uttalande från början till slut hade rent principiell karaktär.

(Vidare yttrades ej. Utskottets under punkten C 2:o) gjorda omförmälan lädes
till handlingarna.

Härefter föredrogs utskottets under punkten C 3:o) gjorda omförmälan.
Därvid anförde:

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Konstitutionsutskottet har för riksdagen
omförmält vissa av Kungl. Majit fattade beslut innebärande godkännande
för vissa krismyndigheter att sluta avtal örn utvinning av vissa råvarutillgångar
m. m. Utskottet har påtalat, att Kungl. Majit vidtagit ifrågavarande
åtgärder utan uttryckliga bemyndiganden från riksdagens sida. Med anledning
härav må anföras följande.

Riksdagen har för inköp av olika varor anvisat medel för skilda statsmyndigheter.
Således ha till statens reservförrådsnämnds förfogande ställts särskilda
inköpsmedel intill ett belopp av 420 miljoner kronor, avsedda för inköp
i utlandet av behövliga varor. Till Svenska spannmålsaktiebolagets förfogande
för uppehållande av verksamheten stå statsobligationer å sammanlagt
150 miljoner kronor, vilka kunna av bolaget belånas hos riksbanken, så
att bolaget därigenom kan erhålla erforderligt rörelsekapital. Vid sidan av de
kapital, som sålunda finnas tillgängliga, har riksdagen efter särskilda förslag
av Kungl. Majit anvisat särskilda medel för förlagskapital för inköp av förnödenheter,
vilka äro avsedda i första hand för inhemska produkter. I den
mån anvisade medel icke visat sig tillräckliga har Kungl. Majit anvisat me -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
del å förskottsstat för täckande av utgifter av dén art att de skola lia bestritts
från riksstatsanslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter.

Vad beträffar de särskilda avtal som nu äro i fråga må nämnas, att dessa
tillkommit för att trygga produktionen inom landet av för landets näringsliv
viktiga förnödenheter. Dessa avtal, som i övervägande antalet fall givits
formen av en förbindelse från statens sida att under viss tidsperiod svara för
att den framställda varan finner avsättning till visst pris, ha i allmänhet tillkommit
efter långvariga förhandlingar med vederbörande företag. När frågorna
kommit under Kungl. Maj:ts prövning ha desamma regelmässigt påkallat
ett snabbt avgörande för att icke onödigt fördröja igångsättandet av
den produktion, som varit avsedd att befrämjas genom avtalet. Möjligheter att
underställa riksdagen ifrågavarande avtal hava därför icke förelegat i samband
med avtalets godkännande.

Kungl. Maj :ts åtgärder i ifrågavarande avseende hava emellertid genom
Kungl. Majrts proposition nr 2 till innevarande års riksdag bringats till riksdagens
kännedom utan att riksdagen däremot framställt erinran. Dessa avtal
torde kunna sägas innebära att Kungl. Maj :t för statens räkning iklätt sig
skyldighet att köpa de framställda produkterna på lång sikt. För likvidering
av dessa köp har Kungl. Maj :t ansett sig kunna disponera de medelstillgångar,
som angivits i det föregående, och härtill torde Kungl. Maj :t otvivelaktigt ha
ägt befogenhet.

I detta sammanhang torde böra beaktas att storleken av de medel som av
riksdagen anvisats för inköp av förnödenheter torde ha varit tillräckliga för
infriandet av statens förbindelser enligt avtalen. Visserligen ha dessa medel
varit bundna genom inköp av olika slags förnödenheter, men intet synes skola
ha hindrat Kungl. Maj:t att, därest så blivit nödvändigt, förordna örn avveckling
av sådana engagemang, varigenom medel skulle bli tillgängliga för infriandet
av här ifrågavarande förbindelser.

Vad beträffar utskottets påpekande att staten skulle ha skyldighet att till
vederbörande företagare utbetala belopp, som medge skälig avskrivning av
kostnader för nya anläggningar, i stället för att fullfölja avtalen, må framhållas,
att detta utgör en rätt för staten, örn vilken man ännu inte vet, örn
den kommer att tagas i anspråk.

Såsom jag nyss framhållit har godkännandet av avtal av här angiven typ
påkallat ett snabbt avgörande. Från regeringens sida har icke förelegat någon
önskan att undanhålla riksdagen möjlighet att taga ställning till dessa avtal,
vilket ju framgår av att Kungl. Maj:t bringat frågan härom till riksdagens
kännedom. En riksdagsbehandling måste om den överhuvud taget kan åvägabringas
bliva mer eller mindre tidsödande, vilket skulle varit menligt för den
produktion som avses att vinna genom ingående av de olika avtalen. Det torde
kunna ifrågasättas om riksdagen och folkhushållet överhuvud taget skulle varit
betjänade med en dylik handläggning av dessa viktiga ärenden.

Herr Hallén: Herr talman! Jag tillät mig i ett annat sammanhang i mitt
första anförande i dag att framhålla, att på grund av den allmänna samhällsutvecklingen,
icke minst under elakartade kristider som dessa, kommer den
statliga verksamheten att svälla ut på ett oerhört sätt. Riksdagen bör nog
därför icke vara blind för att det då gärna ligger i sakens natur, att Kungl.
Maj:t kan gång efter annan ställas i sådana situationer, att Kungl. Majit kan
finna det vara för rikets bästa nödvändigt att omedelbart handla, ilven i sådana
fall som man borde ha underställt saken riksdagen. Vi lia i utskottet icke
alls varit blinda för att man visserligen icke får se alltför formalistiskt
på dessa ting. Vi veta, att det kan inträffa fall, då snabba avgöranden

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
måste träffas, det kan vara saker, som måste omges med sekretess, och annat
sådant, som gör, att Kungl. Maj:t måste röra sig tämligen fritt. Men
det hindrar icke att bland alla dessa åtgärder, mot vilka vi i och för sig
självfallet icke alls vända oss — de äro säkerligen lika nödvändiga som
oundgängliga för vårt folkhushåll — kunna också komma med sådana avtal,
som kunna åtminstone rent teoretiskt innebära en skuldsättning, en ökning
av rikets gäld, som riksdagen icke blivit satt i tillgälle att pröva förrän
så att säga i efterhand. Örn vi ha räknat rätt motsvara de åtaganden, som
Kungl. Majit på detta sätt har gjort, en summa av 106 miljoner kronor. Det
innebär icke alls, att man har belastat riket med en ökad gäldsumma till detta
belopp. Det är mycket möjligt, att genom gynnsamma omständigheter skulden
kan bli relativt obetydlig. Därom veta vi emellertid ingenting. Vi ha ju icke
heller velat yrka någon som helst anmärkning, men vi vilja, att riksdagen skall
observera hela denna rörelseriktning om jag får använda det uttrycket, därför
att det är ju dock ett intresse av högsta rang, att riksdagen till det yttersta vakar
över sin rätt att själv besluta örn sin beskattning och därmed också skuldsättning,
och det ligger fullständigt i linje med utvecklingen, att sådana situationer
som den här påtalade när som helst kunna inträffa. Jag menar därför,
att det är riktigt, och jag tror icke att det är fåfängt, att vi ha fäst riksdagens
uppmärksamhet på saken, och jag tager med tacksamhet ad notam vad
herr statsrådet själv sadej. att det visst icke är Kungl. Maj :ts avsikt att medvetet
liksom gå vid sidan av riksdagen. Vi hoppas också, att det skall bli en princip,
som orubbligt skall följas även under följande budgetår.

Herr Fast: Herr talman! Detta är en omförmälan, som utskottet enligt mitt
förmenande icke borde ha gjort, och som jag icke heller kunnat biträda. Man
drager av utskottets formulering slutsatsen, att det rör sig på ganska osäker
mark. Det brukar vara så, att man tager ett typfall, som man vill ha belyst.
Det har icke utskottet gjort, tydligen därför att man icke vet vilken täckning
Kungl. Majit haft med hänsyn till riksdagens anslag. Det har icke varit utskottet
obekant, att Kungl. Maj :t i propositionen nr 2 till riksdagen omförmält
alla dessa här uppräknade fall. Statsutskottet, som i det sammanhanget är det
utskott, som har att framställa anmärkning mot Kungl. Maj :t, örn det behövs,
har behandlat propositionen och har icke haft något att erinra, och riksdagen
har godtagit statsutskottets ståndpunkt. Då tycker jag, att det verkar ganska
opåkallat, att konstitutionsutskottet säger, att visserligen har utskottet ingenting
att anmärka emot att Kungl. Maj :t handlat så och så — man får nu vetskap
om att det är utomordentligt bra gjort till och nied •—■ men med hänsyn
till framtiden har utskottet velat säga, att det är nog bäst att se upp. Det
kan ju vara bra att ha sagt det, men det kan man ju också tänka. Det behöver
man inte säga ut. För min del måste jag säga, att örn man vet vad det här
är fråga örn, nämligen framskapandet av för vår folkförsörjning viktiga ersättningsmedel
-— jag vet mycket väl vilka fall man här åsyftar — så måste
man enligt min mening anse, att huvudsaken är, att folkförsörjningen sättes
först, även örn detta _ förelagts riksdagen endast som en anmälan, såsom här
skett genom propositionen nr 2, då detta dock faller inom ramen av redan av
riksdagen beviljade klumpsummor.

_ Jag har icke kunnat underlåta att säga, att jag finner sådana här omförmälningar
ganska meningslösa, och örn Kungl. Maj :t skulle tap-a dem allt för allvarligt
skulle de till och med vara till skada, men jag är övertygad örn att
Kungl. Majit även i fortsättningen sätter folkförsörjningens bästa som rättesnöre
för sitt handlande.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

Herr Hallén: Herr talman! Det är visserligen sant, som herr Fast säger,
att folkförsörjningen skall gå i främsta rummet, men det stinns också en annan
princip, nämligen att främjandet av folkförsörjningen skall ske under iakttagande
av grundlagens bestämmelser. Jag vill bara påpeka, att något riksdagens
godkännande har icke inhämtats beträffande avtalet den 20 juni 1941 angående
fodercellulosan och avtalet rörande sulfitsprit. Dessa avtal, som äro
redovisade under fjärde och nionde huvudtitlarna i den av herr Fast citerade
propositionen nr 2, avse ju också leveranser under budgetåret 1941/42. Jag
tror därför, att den erinran, som vi gjort, också kommer att i detta fall stå sig
och beaktas.

Efter härmed slutad överläggning lades utskottets förevarande omförmälan
till handlingarna.

Härefter anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! Under reservationsvis framställda yrkanden
ha vi, nio ledamöter av utskottet, ansett, att anmälan enligt 107 § regeringsformen
borde ha gjorts mot chefen för justitiedepartementet, därför att han har
låtit utfärda utgivningsbevis för »Bildtidningen Signal». Det är egentligen
lotten som avgjort, att det icke blivit en anmälan, utan att detta ärende har
framförts reservationsvis. Jag begår väl ingen indiskretion, örn jag säger, att
det var nio röster mot nio i utskottet, och två ledamöter lia avstått från att
rösta. Lotten fick därför fälla utslaget. Det var sålunda halva konstitutionsutskottet,
som ansåg, att anmälan borde göras. Vi ha ansett detta av två skäl:
dels är namnlikheten med järnvägsmännens förbundstidning »Signalen» så
slående, att man redan av denna orsak borde ha förväntat, att något utgivningsbevis
för »Signal», bifogat det lilla ordet »Bildtidningen», icke borde ha utfärdats;
dels ha vi ifrågasatt, örn ingenjör Carlberg borde ha erhållit utgivningsbevis
för »Bildtidningen Signal», som är en utländsk tidning, då man kan
draga i tvivelsmål, huruvida han strängt taget fyller de fordringar, som tryckfrihetsförordningen
ställer på innehavaren av ett utgivningsbevis.

Beträffande namnlikheten hänvisar jag till vad vi på sidan 16 i utlåtandet
citerat ur § 1 mom. 10 tryckfrihetsförordningen, nämligen att chefen för justitiedepartementet
må vägra utgivningsbevis, örn skrifts titel företer sådan likhet
med titel på skrift, för vilken utgivningsbevis tidigare utfärdats, att förväxling
lätt kan ske. Nu har järnvägsmännens tidning utkommit under titeln
»Signalen» sedan år 1899, alltså något över 40 år, och namnlikheten är så stor,
att icke bara förväxlingar lätt kunna ske utan förväxlingar ha även skett till
obehag för järnvägsmännen och för »Signalens» redaktion. Ibland järnvägsmännen
råder det ett allmänt missnöje över att justititeministern har tillåtit
utfärdandet av utgivningsbevis för den tyska tidningen »Signal». Jag har i
utskottet varit i tillfälle att lämna en del exempel härpå. Örn man nu ser efter
hur justitieministern har handlat i andra fall, finner man, att justitieministern
tydligen följt lagen, då det har gällt andra tidningar, och man förvånar sig
därför så mycket mer över att det icke har skett här. Jag tillåter mig lämna
några exempel på detta förfarande. Då en utgivare av en tidning begärde att
få utgivningsbevis för en tidning, benämnd »Månadsmagasinet Globen» avslogs
detta, därför att det förut fanns en tidning »Globen, meddelanden utgivna
av Generalstabens litografiska anstalt». Ett annat exempel: En person begärde
att få utge en tidning »Rikstidningen» men fick avslag, därför att det ansågs,
att denna titel äger för stor likhet med »Svenska Rikstidningen». I ett
annat fall begärde en utgivare att få utge en tidning under titeln »Nya Dagbladet»,
vilket avslogs, därför att det finns en tidning, som heter »Svenska

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

Dagbladet» och en annan med namnet »Skånska Dagbladet». En fjärde utgivare
begärde att få utge en tidning »Aftonbladet, Morgonupplagan», vilket
givetvis avslogs, då det finns en tidning, som heter »Aftonbladet». Det är ju
tämligen klart, att likheten mellan »Signal» och »Signalen» är ännu större än
i de här nu uppräknade fallen.

Då utgivningsbevis utfärdas, föreskriver lagen mycket tydliga bestämmelser.
I tryckfrihetsförordningen § 1 mom. 7 sägs det uttryckligen, att en utgivare
för periodisk skrift, som utges inom riket, skall ha inseende över skriftens
utgivning och äga sådan bestämmanderätt över dess innehåll, att intet i
skriften får införas mot hans vilja. Vidare stadgas det i samma paragraf, att
ägare av periodisk skrift, som utges inom riket, skall vara svensk medborgare
eller svensk juridisk person. Det förefaller därför anmärkningsvärt redan av
denna orsak, att utgivningsbeviset i fråga har utställts. Det är fullt tydligt,
att utgivare numera efter grundlagsändringen 1937, som trädde i kraft föregående
år, skall ha en ledande ställning i redaktionen och bestämma över såväl
artiklarna som annonsernas innehåll. Han måste kontrollera tidningen i fråga.
Det fästes för övrigt stort avseende vid hur detta handhaves, och jag tager
ett exempel på ett fall av liknande art, som har varit föremål för prövning,
då det gäller en svensk tidning. Det finns en tidning i Oskarshamn, »Oskarshamnstidningen».
Utgivaren av denna tidning var en lasarettsläkare Holm. I
fjol måste alla tidningar, då den nya ändringen i tryckfrihetsförordningen
trädde i kraft, inkomma med ny ansökan om utgivningsbevis, och så inkom
lasarettsläkaren Holm med ansökan om utgivningsbevis för »Oskarshamnstidningen»
och fick tillstånd utfärdat. Någon tid efteråt inkom en anmälan
mot att utgivningsbevis utfärdats till lasarettsläkare Holm som innehavare
av »Oskarshamnstidningen», därför att anmälaren satte i fråga, huruvida Holm
var i tillfälle att utöva det inflytande över tidningen, som tryckfrihetsförordningen
stadgar. Det slutade med att Holm avsade sig denna innehavda rätt till
tidningen, och man utsåg en yrkesman i hans ställe.

Jag vill, herr talman, med dessa erinringar fästa uppmärksamheten på justitieministerns
förfarande i detta fall och understryka reservanternas mening, att
utgivningsbevis för den tyska tidningen »Signal» icke borde ha meddelats.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag skall anknyta till vad den föregående
ärade talaren anförde rörande »Bildtidningen Signal». Jag vill också påpeka,
att det endast är en tillfällighet som har gjort att icke detta ärende föranledde
anmärkning inom utskottet. I själva verket fanns det •— vilket framgick
av herr Spångbergs anförande — tio ledamöter av utskottet som röstade
för anmärkning. Justitieministern — man får väl uttrycka det på det sättet
— hade emellertid tur i lottdragningen, och då han ju dessutom omfattas
med en sådan kärlek både av sina kolleger i regeringen och av en överväldigande
riksdagsmajoritet, har han ju anledning att vara belåten. Emellertid
skulle det kanske ändå inte ha varit ur vägen, örn vi från hans sida vid detta
tillfälle hade kunnat få en förklaring till hur det kommer sig att denna tyska
bildtidning fick utgivningsbevis.

Jag har, herr talman, så mycket större anledning att fråga efter detta
som jag^ i tryckfrihetsdebatten i juni förra året gjorde samma erinran som
herr Spångberg nu har gjort och som förekommer i den del av memorialet,
som omfattar reservationerna. Då jag påpekade det anmärkningsvärda i att
tidningen hade fått utgivningsbevis, gjorde justitieministern, med den livfull -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)
het som utmärker honom, under mitt anförande en del åtbörder, av vilka jag
omedelbart drog den slutsatsen, att mitt påpekande var alldeles felaktigt. Jag
tillät mig också då att hemställa till honom, att han ville korrigera den eventuellt
felaktiga framställning som jag hade lämnat. Denna korrigering uteblev
emellertid under denna debatt, och såvitt jag har kunnat finna har icke någon
förklaring lämnats.

En annan fråga, som jag skall tillåta mig att beröra i detta sammanhang,
är den reservationsvis framförda anmärkningen under V på sidan 20 i memorialet.
Självfallet kan jag på intet sätt ha några anspråk att i detta fall
få frågan ytterligare belyst ifrån regeringens sida. Den har ju ventilerats
ganska ingående i medkammaren, och har även på det sättet kommit till
offentligheten. Vid behandlingen av denna fråga inom utskottet yrkades —
såsom även framgår på sid. 21 i memorialet — av herr Sefve med instämmande
av tvenne andra utskottsledamöter, att man i detta fall skulle göra
en omförmälan i stället för en anmärkning. För egen del följde jag samma
tankegång, som jag tidigare under dagen har givit uttryck åt när det gällde
frågan om telefonhemligheten: kunde man vinna en majoritet inom utskottet
för en, låt vara mycket mild och urvattnad omförmälan, var jag för min del
betänkt på att ansluta mig härtill. Utskottet ville emellertid inte ens vara
med örn en omförmälan av den beskaffenhet, som reservationsvis kommit till
uttryck i memorialet. För att då i denna särskilda fråga ge eftertryck åt den
mening jag förfäktade tillät jag mig att begagna mig av den rätt, som numera
är medgiven, att reservationsvis framföra en anmärkning.

Jag har därvid i motsats till herr Fredrik Ström, som yrkat anmärkning
i en hel del olika fall, begränsat mig till det beslag jämlikt tryckfrihetsförordningen
3: 9 som drabbade ett stort antal svenska tidningar och tidskrifter,
emedan de infört vissa skildringar av förhållandena i norska fängelser. Justitieministern
har sedermera i ett anförande i första kammaren — vilket har
kommit i tryck på olika håll -— gjort gällande att dessa ingripanden mot
tidningar, som publicerat s. k. skräckskildringar, vore ett led i en uppgjord
plan från hans och regeringens sida. För att använda bildspråk skulle man
kunna göra gällande, att han själv betraktat sig såsom en olympisk Zevs,
som sitter och låter sina blixtar drabba än den ene och än den andre av dem,
som ha överskridit vad takt och anständighet kräver i dylika fall. Och justitieministern
har också mycket utförligt i det nyssnämnda anförandet försökt
att ge belägg för denna sin uppfattning. Han har börjat med beslaget av den
12 januari 1940 och fortsätter sedan med beslagen under 1941 och 1942. Det
har därvid rört artiklar, som lia varit riktade än mot Finland, än mot Japan,
än mot Ryssland, än mot England och än mot Tyskland. Den bekanta nyssnämnda
»Bildtidningen Signal» har ju också drabbats av konfiskation.

Som jag emellertid påpekat i min reservationsvis framförda anmärkning
förekom det i början av februari i år i tidningen Aftonbladet en artikel, som
var betitlad »I GPU :s klor» och som skildrade vissa förhållanden i Balticum.
Jag utgår nu ifrån, att då denna artikel icke drabbats av åtgärd jämlikt T. F.
3: 9, så hade de ansvariga utgivarna av tidningen Nordens Frihet m. fl. publikationer
full rätt att anta, att de voro oförhindrade att framföra likartade
skildringar någon månad senare. Det kommer alltså här att enligt min uppfattning
gälla en fråga örn den enskildes rätt. Tidningarna äro ju ekonomiska
företag, och det kan inte undgås att ett konfiskationsförfarande drabbar ganska
hårt. Detta gäller i synnerhet dagliga tidningar. Det vöre därför av vikt,
örn det funnes mera bestämda rättsregler än dem justitieministern ansett sig
böra uppdraga, när det gäller tillämpningen av denna tidigare omstridda paragraf
i tryckfrihetsförordningen.

Andra kammarens protokoll 1942. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anslag till
avlöningar
vid de allmänna
läroverken
m. m

Granskning av de i statsrådet förda protokoll. (Forts.)

Jag kan, herr talman, självfallet inte lia något yrkande. Jag har endast velat
påpeka denna sak, och jag slutar med att uttala den förhoppningen, att vi
snart skola ha kommit i ett sådant tillstånd, att denna paragraf icke behöver
tillämpas vidare i något fall, att med andra ord tidsomständigheterna skola
medge återgående till vad jag skulle vilja kalla en normal tryckfrihet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 288, angående anslag till vissa undervisningssjukhus m. m.;
nr .291, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
6 juni 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse i Stockholm; och
nr 292, angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 176 hade Kungl. Majit under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 0 mars 1942
framlagt vissa förslag beträffande anslag för budgetåret 1942/43 till avlöningar
vid de allmänna läroverken m. m.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft fyra inom riksdagens
kamrar avgivna motioner.

I Kungl. Maj:ts förslag hade icke angivits något bestämt antal nybörjaravdelningar
vid de allmänna läroverken. Anslagsberäkningarna byggde på det
av skolöverstyrelsen angivna antalet 540.

Utskottets hemställan innefattade i huvudsak, att riksdagen måtte bifalla
Kungl. Maj:ts proposition, dock med vissa smärre ändringar.

Enligt utskottets förslag skulle liksom för närvarande vore fallet en viss bestämd
gräns ^ fastställas beträffande antalet nybörjaravdelningar. Utskottet
förordade i sådant avseende, att totala antalet nybörjaravdelningar skulle bestämmas
till högst 525 eller, därest särskilda omständigheter därtill föranledde,
535.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herr Oscar Olsson;

2:o) av herr Holmdahl, som ansett, att utskottet bort i fråga örn antalet
nybörjaravdelningar vid de allmänna läroverken tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag
saint verkställa därav följande ändrad beräkning av avlömngsanslaget för
nämnda läroverk.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! I propositionen nr 176 föreslår
Kungl. Majit, att samrealskolan i Boden skall fr. o. m. budgetåret 1942/43
eller den senare tidpunkt Kungl. Majit bestämmer, successivt ombildas till
högre samläroverk med fyraarigt latin- och treårigt realgymnasium.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. fri. (Forts.)

Jag har för min del ingenting att invända mot att Boden får ett gymnasium.
Detta får väl enbart anses vara ett glädjande faktum, ty Norrland
torde väl vara i stort behov av dylika. Jag vill emellertid härtill göra den
erinringen, att motiveringen för att ett gymnasium i Boden redan nu skall
komma till stånd förefaller mig något tveksam. Behovet av det nya gymnasiet
motiveras med att anhopningen av militär och i samband därmed övriga
tjänstemän och anställda, som bli förflyttade dit, skulle vara så stor, att ett
gymnasium vore nödvändigt. Det kan väl emellertid tänkas, att denna anhopning
av militär, som för närvarande äger rum på en del platser i landet, är
av sådan art, att man inte torde kunna bygga alltför mycket på densamma.

En utredning i denna fråga har tidigare verkställts av statssekreterare
Knös, och däri förordar denne, att Örnsköldsvik skulle komma i fråga som
första stad, som skulle få ett gymnasium. Sedan denna utredning verkställts,
har emellertid en enorm utökning skett av Örnsköldsviks och Örnsköldsviksortens
industrier, varjämte även en kraftig folkökning ägt rum. örn man tär
sikte enbart på aktiebolaget Mo och Domsjös utveckling, är det påtagligt att
dessa industrier, vilket torde vara bekant för de flesta av kammarens ledamöter,
under senare år ha expanderat avsevärt. Man kan säga, att en s. k.
folkvandring av arbetsfolk har ägt rum ifrån andra trakter, i synnerhet från
Västerbotten, och detta folk har fått anställning inom de nya industrier, som
Mo och Domsjö aktiebolag centraliserat till min hemort, Alfredshem. Därtill
kommer firman Hägglund och Söner, som under de senare åren, från en obetydlig
industri med ett litet antal arbetare, expanderat till att i det närmaste
nu omfatta en arbetsstyrka på 1,500 man. Femtonhundra arbetare jämte
deras familjer kunna i runt tal uppskattas till 5,000 människor, en siffra som
med säkerhet kommer att uppnås inom den närmaste tiden inom detta industriområde.
Förutom denna utveckling, som är att hänföra till Örnsköldsviks
omgivning, får man även räkna med att själva staden som en följd härav har
fått och får en kraftig utveckling. Den realskola, som redan finnes i Örnsköldsvik,
har ju också räknats som en av landets största. Det vore synnerligen
glädjande, särskilt för dem som ha arbetat för denna sak, örn Örnsköldsvik
också kunde komma ifråga, när det gäller nya gymnasiers tillkomst.

Inom det område det här gäller har man i varje fall att räkna med en
stabil utveckling och ett näringsliv, som jag tror man kan ge de bästa vitsord.
När man känner till ledningen för de nyssnämnda företagen kan man
lugnt uttala det omdömet, att det inte är några hastigt uppkomna, krisbetonade
industrisamhällen, som byggts upp vare sig under Mo och Domsjös eller
Hägglund och Söners ledning. Därtill kommer även, att Mo och Domsjö aktiebolag
för närvarande vidtager förberedelser att bygga ett stort huvudkontor,
som det är meningen att förlägga till Örnsköldsvik, och dit skulle då samtidigt
förflyttas en hel del av bolagets tjänstemän, som nu bo på andra orter.
Följden av detta blir, att det uppstår ett behov a,v att barnen till dessa tjänstemän
och arbetare, som kunna ha råd att låta sina barn gå i gymnasium, få
större möjligheter till utbildning än vad de nu ha. Industrierna ha behov av
utbildat folk, och detsamma är förhållandet med samhället i övrigt. Man torde
kunna säga, att Västernorrlands län är det minst gynnade länet i landet, när
det gäller skolor och utbildningsanstalter.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat föra denna fråga på tal och uttala
ett önskemål örn att Kungl. Maj :t till nästkommande år måtte framlägga
förslag för riksdagen om inrättande av ett gymnasium i Örnsköldsvik.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Jag har ingen anledning att närmare
gå in på den föregående ärade talarens anförande, så mycket mindre

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
som jag mycket väl förstår de önskemål, som från staden Örnsköldsviks sida
kunna göras gällande för en förstärkning av läroverksorganisationen där. Jag
har begärt ordet endast för att med några få ord motivera den reservation,
som jag har fogat till detta utskottsutlåtande.

Denna reservation gäller en mycket begränsad detalj av hela det frågekomplex,
som behandlas i utskottsutlåtandet. Den rör sig örn antalet s. k.
nybörjaravdelningar i höst. Med detta namn betecknas alla de första klasserna
respektive första ringarna i realskolans båda linjer och gymnasiets båda linjer.
Utskottet har icke ansett sig kunna biträda Kungl. Haj:ts förslag i detta
avseende. Jag har för min del ansett, att utskottet borde ha biträtt detta,
och jag skall endast med några ord klargöra skillnaden mellan Kungl. Maj:ts
förslag och utskottets förslag.

Kungl. Maj:ts förslag innebär, att nya nybörjaravdelningar, d. v. s. sådana
som ej haft någon motsvarighet under detta läsår, icke få bildas utan prövning
av Kungl. Maj :t. Som princip för denna prövning anges, att »sådant
medgivande icke skall lämnas annat än då särskilda omständigheter därtill
föranleda». Jag vill här inskjuta den upplysningen, att verkställda beräkningar
ge vid handen, att behovet av nybörjaravdelningar i höst sannolikt rör
sig örn omkring siffran 540. Förra hösten inrättades 529 sådana avdelningar.
Kungl. Maj:ts förslag innebär alltså, att särskild prövning skall äga rum i
varje speciellt fall, huruvida en sådan ny nybörjaravdelning skall inrättas.

Utskottet har emellertid fixerat antalet och medger inrättandet av sådana
avdelningar upp till ett antal av 535, dock med den inskränkningen, att ytterligare
avdelningar utöver 525 endast må upprättas efter särskild prövning
och särskilt medgivande.

Jag har som sagt ansett, att de starkare skälen tala för Kungl. Maj :ts proposition.
Jag finner propositionens förslag på denna punkt vara både smidigare
och mera praktiskt liksom också ur övriga synpunkter riktigare. Örn
riksdagen binder antalet nybörjaravdelningar vid en maximalsiffra, kunna
olägenheter otvivelaktigt uppstå. På en läroverksort, där ett större antal godkända
inträdessökande inte få plats därför att inga nya nybörjaravdelningar
få upprättas, vållas både dessa och deras målsmän besvärligheter. På andra
orter däremot, där det finns gott örn plats i läroverken, komma alla godkända
inträdessökande in, alltså även de svagaste bland de godkända. Detta kan ju
te sig som en jnindre rättvis anordning. Jag tycker därför, att Kungl. Maj:ts
förslag har obestridliga företräden, och jag har dessutom den uppfattningen,
att riksdagen kunde överlåta åt Kungl. Majit att reglera en sådan liten detalj,
som det här gäller. Som jag redan framhållit hade detta enligt mitt sätt
att se inneburit en mera praktisk och rättvis anordning.

Herr talman! Jag tillåter mig med dessa ord att yrka bifall till min reservation.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr förste vice talman! Utskottets hemställan
i den punkt, herr Holmdahl här har berört, utgör en kompromiss mellan skilda
uppfattningar, som ha gjort sig gällande vid den förberedande behandlingen
av detta spörsmål. Detta kan man också förstå därav, att utlåtandet
praktiskt taget är enhälligt och att det egentligen bara är skolöverstyrelsens
chef, som står som reservant — ja, jag vill inte säga »bara», beträffande skolöverstyrelsens
chef, men det är i varje fall bara en enda man och en enda ledamot
av utskottets 24.

Vid den förberedande behandlingen fanns det utskottsledamöter, som gärna
ville ansluta sig till statskontorets förslag örn en sänkning av antalet nybörjaravdelningar
i sådan grad, att man skulle komma ned till ungefär ett tiotal

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
eller ett femtontal nybörjaravdelningar mindre än som tillåtits för innevarande
budgetår. Å andra sidan fanns det de, som gärna ville sträcka sig ett stycke
längre och kanske närma sig Kungl. Maj:ts förslag, som innebär en höjning
av antalet nybörjaravdelningar från 533 till 540. Så stannade man slutligen
vid 525 såsom det normala med rätt för Kungl. Maj :t att överskrida detta antal
med tio nybörjaravdelningar, om detta vid prövning visade sig nödvändigt.

För innevarande år har antalet nybörjaravdelningar inte gått upp till den
siffra, som riksdagen i fjol angav som maximum, nämligen 533, utan det
stannade vid 529. Det finns ju goda skäl att tycka, att man i dessa tider, då
det förefinnes vissa skäl att anse, att det kanske inte är så nödvändigt, att läroverken
expandera alltför mycket, skulle kunna hålla sig ett stycke under vad
Kungl. Majit har föreslagit, och resultatet blev som jag redan har nämnt en
kompromiss på 525 resp. 535 nybörjaravdelningar.

Jag ber, herr talman, att i detta fall få yrka bifall till vad utskottet har
föreslagit.

Vad sedan klagovisorna från Västernorrlands län beträffar förstår jag dem
i likhet med skolöverstyrelsens chef mycket väl. Jag måste nämligen säga, att
när man från Västernorrlands län påpekar, att det egna länet i jämförelse med
andra län är illa gynnat i fråga örn högre utbildningsanstalter, är detta alldeles
riktigt. Det finns nog inget län, som beträffande statens välfärdsanordningar
rörande den högre undervisningen kommit så i skymundan som Västernorrlands
län har gjort. Man kan ju förstå, att när nu Norrbotten, såvitt jag nu
kan räkna ut, i fråga om högre allmänna läroverk rycker fram till platsen
närmast efter Skåne, framträda svårigheterna för Västernorrlands län i en
ännu skarpare dager än förut. Jag förstår mycket väl de synpunkter, som framföras
av representanter från Örnsköldsvikstrakten. Det blir nog både besvärligt
och ömtåligt för Kungl. Maj:t att avgöra, örn Sollefteå i fråga om inrättande
av högre allmänt läroverk skall komma före Örnsköldsvik eller inte.

Med den motivering, som av Kungl. Maj :t är angiven för det högre allmänna
läroverket i Boden, skulle väl Kungl. Maj:t nästan vara nödsakad att till ett
annat år låta Sollefteå gå före Örnsköldsvik i detta fall. Detta blir emellertid
Kungl. Maj:ts bekymmer, och jag har ingen anledning att syssla därmed.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Holmdahl
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning av väckta mo- Motioner om
tioner örn vissa ändringar i lagen om semester. vissa andrin gar

i lagen

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade: om semesler Fröken

Andersson: Herr talman! Jag skall be att i korthet få redogöra
för de motiv, som ligga till grund för att jag varit med örn att underteckna
den reservation, som är fogad till utskottsutlåtandet.

När de semestersakkunniga 1936 diskuterade dessa frågor, betonades det
redan då mycket starkt, att det var rekreationssynpunkter, som voro avgörande
för denna lags tillkomst. Samma motiv framfördes, när lagen kom till 1938.

Man betonade då, att det var ett samhällsintresse, att årsarbetarna och de som
eljest inte skulle kunna få tillräcklig ledighet skulle kunna få sådan. Man betonade
således å ena sidan samhällsintresset, och å andra sidan var det väsent -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner örn vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
liga rekreationssynpunkten. Det var alltså, kan man säga, en social skyddslagstiftning,
som motiverade de avsteg från den avtalsfrihet på området, som
ju eljest brukar råda på arbetsmarknaden.

Genom de motioner, som här föreligga och äro behandlade av andra lagutskottet,
befinner man sig på mycket kraftig marsch från denna ursprungliga
ståndpunkt. Från att ha varit en semestertanke, motiverad således ur
rekreationssynpunkten, har man kommit över till att vilja göra det hela till
en lönefråga rätt och slätt. Motionerna bygga helt enkelt på den tanken, att
semestern är en avlöningsförmån, som staten skall hjälpa till att tillförsäkra
så många som möjligt. Därmed är man emellertid i färd med att bryta sönder
den nuvarande lagens hela konstruktion. Eljest betonas det ju så oerhört starkt,
att lönefrågor skola avgöras av de berörda parterna vid förhandlingsbordet.
Nu har man av någon underlig anledning tydligen kommit på helt andra
tankar. Motiveringen härför är, som man framhåller, att säsongarbetarna inte
ha kommit med. Detta är alldeles riktigt, och det har också sagts av såväl de
semestersakkunniga som andra lagutskottet 1938, att dessa arbetare inte skulle
komma med. Det hänvisades till detta förhållande redan i propositionen 1938,
där det mycket starkt underströks, att det skulle medföra stora praktiska svårigheter
att ta med dessa grupper, och man lämnade dem därför fullt medvetet,
vilket är klart och tydligt utsagt, utanför lagen som sådan. Det var också
därför som kvalifikationstiden sattes så hög som till 180 dagar. Det är således
fel, som det i någon av motionerna påpekats, att det är den praktiska tillämpningen
av lagen, som har visat dess nackdelar. Nu säger man visserligen att
det uppstått missnöje bland säsongarbetarna, och att man måste se till att få
detta missnöje ur världen. Jag undrar just, herr talman, hur den semesterlag
skulle vara beskaffad, som inte skulle kunna väcka missnöje åtminstone hos
några grupper eller enskilda?

Nu visar all erfarenhet på området, hur svårt det kan bli, örn man nu skulle
ta med alla dessa säsongarbetargrupper, som det här är fråga örn. Jag skall
inte ta upp tiden alltför länge med att anföra exempel härpå utan endast fråga,
hur det skulle ställa sig, örn t. ex. tillfälliga båtarbetare eller jordbruksarbetare
skulle lia lagstadgad semesterrätt? Då kan man ju fråga sig:
Vart ta under sådana förhållanden rekreationstanken och samhällsnyttan
vägen?

Nu vet jag fuller väl, att man har hänvisat till att det finns säsongarbetare,
skogsarbetare t. ex., som gå från den ena arbetsgivaren till den andra och
på detta sätt arbeta året örn. Det kan ju visserligen vara möjligt, att det
finns några sådana, men jag undrar örn de äro så många, att de kunna motivera
en sprängning av hela semesterlagstiftningen. Jag vågar påstå, att de
arbetare, som gå från den ena arbetsgivaren till den andra, och således inte
kunna kvalificera sig till semester, ha möjlighet att ta en tids ledighet mellan
de olika platserna för att vila upp sig, i den mån de nu behöva det. Dessa arbetare
behöva emellertid ändå inte vara utan semester, ty det finns den vanliga,
den så att säga normala vägen för att lösa dessa svårigheter, nämligen
avtalsvägen. Då får man också helt andra och bättre möjligheter att anpassa
semestern för de olika grupperna efter deras speciella förhållanden. Man kan
ju ändå inte låta bli att stilla fråga sig, örn fackorganisationerna nu verkligen
ha blivit så svaga, att de inte kunna klara upp en så relativt enkel sak
som denna utan att behöva gå till staten och begära löneförhöjning. Jag tvekar
inte att utsäga detta, ty det är inte fråga om någonting annat än att begära
löneförhöjning, eftersom hela rekreationstanken är alldeles bortsopad.

Att dessa mina synpunkter äro bärande framgår av de remissuttalanden i
frågan, som ha avgivits av inte mindre än elva organisationer. Av dessa är

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
det endast två som tillstyrkt, medan nio klart och tydligt avstyrkt en ändring
i den riktning, som motionärerna och nu också utskottet lia begärt. Bland
dessa nio avstyrkande organisationer befinna sig socialstyrelsen och arbetsdomstolen,
alltså organisationer, som veta vad de i detta sammanhang tala
örn. Det har i flera av dessa yttranden just betonats, att en ändring i den riktning,
det här är fråga örn, skulle med nödvändighet medföra upprättandet av
semesterkassor. Jag vill då nämna, att det vid lagens tillkomst mycket noggrant
övervägdes, örn man skulle upprätta sådana kassor. Man kom då fram
till att det var föga lämpligt med dylika. Det förhållandet att denna tanke avvisades,
berodde främst på två saker. Dels betonade man, att upprättandet av
dylika kassor skulle medföra en så omfattande teknisk apparat, att det redan
ur den synpunkten var olämpligt, och dels betonade man, att man härigenom,
som jag här tidigare framhållit, skulle undanskymma det bärande i hela semesterlagen,
nämligen rekreationssynpunkten. Men även här kan man ju, som
ju också skett, örn jag minns rätt i vissa fall inom byggnadsindustrien, på
avtalsvägen göra särskilda överenskommelser och således på den vägen lösa
hela problemet. Örn man inte går fram på frivillighetens väg, får man nämligen
de facto sida vid sida två legalt reglerade semestersystem utan inbördes
sammanhang. Jag skall följa utskottsmajoritetens höga föredöme och stödja
mig på landsorganisationens uttalande. Landsorganisationen säger just beträffande
denna tudelning av hela semesterfrågan, att detta skulle innebära avsevärda
tillämpningssvårigheter. Ja, detta var nog ett av de sannaste uttalanden,
som landsorganisationen har gjort i sitt remissutlåtande.

Beträffande innebörden av den ifrågasatta ändringen vill jag framhålla, att
den ju skulle leda till att upprättandet av dessa kassor inte bleve någonting
annat än helt enkelt ett tvångssparande, där arbetsgivarna sköta örn insättningarna
åt arbetarna. Jag kan inte underlåta att ställa den frågan, örn Sveriges
arbetare av i dag verkligen ha blivit en sådan samling omyndiga stackare,
att de behöva sättas under förmynderskap på detta sätt, Nu kan man här
invända, att det är klart att det är en avlöningsförmån också nu och att företagarna
uppskjuta att utbetala lönen tills semestern blir aktuell. Jag vill dock
säga att den grundväsentliga skillnaden här är, att i den nuvarande lagen är
möjligheten att få ledigt det primära, medan ersättningen är det sekundära.
Örn däremot, som i detta fall, säsongarbetarna och andra med dem jämställda
skulle dragas in under lagens bestämmelser, blir lönefrågan det primära.

Med de synpunkter, som jag här framfört, kan man uppställa den frågan..
örn det nu verkligen är rätta tiden att företa en sådan utvidgning. Jag tror
inte att det är en överdrift att påstå, att den semesterlag, som vi nu ha, är
den mest generösa, som finns i något land. Härtill kommer ju att lagen varit
i tillämpning endast några år, från 1938 således, och då anser man, som socialstyrelsen
betonar, att det vore lämpligt med en längre tids erfarenhet på detta
område än den vi nu ha.

Det är ju klart att denna lag förr eller senare måste få en översyn. Jag har
också blivit upplyst örn, att det i socialdepartementet ligger en hel del yrkanden
i den riktningen. Jag skulle då i detta sammanhang vilja säga, att jag är
ganska säker på att, om man löser upp den nuvarande lagen och bygger vidare
på sätt, som här är föreslaget, får nog socialdepartementet skaffa sig en ganska
rejäl »binge» för att få plats med alla de nya klagomål, som då komma att
strömma in. Jag skulle dock vilja säga att jag även i detta fall, trots att tiderna
nu liro sådana som de äro, skulle ha kunnat gå med på detta förslag, örn
rekreationssynpunkten varit det väsentliga, dag kan emellertid inte låta bli att
ge uttryck åt den något kätterska åsiklen, att det inte vore så särskilt lämpligt
ens då. Jag tror inte att det är någon fara med ett folk, som har råd att i vår -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner om vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
bruksmånaden maj hålla sig- med 8 helgdagar. I alla händelser tror jag inte att
faran ligger på överansträngningens område.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

Herr Olson i Göteborg instämde häruti.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Då den föregående ärade talarinnan inte
gjorde något yrkande, skulle jag som talesman för utskottet kunna nöja mig
med att endast yrka bifall till utskottets hemställan. Det är emellertid en
del saker, som av henne framhållits och som jag för min del gärna skulle vilja
ta upp.

Fröken Andersson talade här om att det är att förstöra själva grundtanken
i lagen, örn man skulle införa dessa grupper av arbetare under semesterlagen,
och hon säger att det från början varit klart, att man inte kunde göra någonting
sådant. Gentemot detta vill jag påpeka, att det tvärtom från början har
varit mycket starkt ifrågasatt, hur man skulle bära sig åt för att undvika
uteslutandet av en sådan stor grupp av arbetare, som nu äro uteslutna. Departementschefen
underströk särskilt, när han på sin tid förordade den förlängda
kvalifikationsperioden, att örn det skulle visa sig att denna utökning
av kvalifikationsperioden till sex månader från ursprungligen föreslagna fyra,
skulle medföra att någon väsentlig del av skogsarbetarna därigenom bleve
utesluten, fick man lov att ta upp saken till ytterligare undersökning, och
den borde under alla förhållanden följas med uppmärksamhet. Nu är det så
att under de år, som lagen har varit i tillämpning, har det i interpellationer
och motioner upprepade gånger framförts krav på att man skulle göra någonting
just för skogsarbetarna. Det är nog så att det är flera skogsarbetare
än den ärade talarinnan tänkt sig, som ha sammanhängande arbete, fastän
det är förlagt till olika slags arbeten. Om man tänker på vad för ett arbete
dessa skogsarbetare utföra, tror jag, att man med rätta skall kunna säga,
att de lika väl som andra äro berättigade att få den rekreation som semestern
ger. Nu säger den ärade talarinnan att det icke är rekreation som man tänker
på, utan att det är lönen som det är fråga örn. Ja, det kan man kalla det för,
men man får också säga, att perioden mellan arbetsanställningar är icke någon
semester, när man icke förtjänar något under tiden. Vad vi mena med
semester är en ledighet som man, tack vare att man uppbär lön under tiden,
på ett helt annat sätt kan tillgodogöra sig än vid tjänstledighet eller arbetslöshet
av något slag. Därför ha vi inom utskottet icke ansett oss kunna tillbakavisa
en undersökning på denna punkt. Utskottet är fullt på det klara
med vilka svårigheter det är att treva sig fram här, men det hindrar icke,
att utskottet ändå anser, att man bör undersöka detta. Därvidlag har naturligtvis
utskottet också kommit in på frågan om semesterkassor, men därmed
har utskottet icke sagt, att man nödvändigtvis måste välja den lösningen.
Det finns en annan väg att undersöka, nämligen att taga upp de sakkunnigas
ursprungliga förslag om en något kortare kvalifikationsperiod. Att man
nu samtidigt med att man tar upp frågan om skogsarbetare, vilken fråga
dominerar i utskottets resonemang, även tager upp frågan örn andra säsongarbetare,
ligger nära till hands. Den ifrågasatta utredningen skall sålunda
undersöka, om det finns andra säsongarbetare vilka liksom skogsarbetarna ha
kontinuerligt arbete, ehuru förlagt hos olika arbetsgivare. Jag tror därför,
att det är klokt att göra denna utredning, detta så mycket mera som vi i utskottet
från socialdepartementet hört — den saken har också påpekats av fröken
Andersson — att det finns en del andra frågor som också böra undersökas.

Nu säger fröken Andersson, att det är för tidigt att redan nu taga upp den -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
na sak. Jag har en annan åsikt på grund av en ganska omfattande erfarenhet,
när det gäller arbetstidslagarna. Alla arbetstidslagar ha efter tre ar tagits
upp till undersökning — ibland efter till och nied ett år men i regel efter tre
år. Nu har semesterlagen varit i kraft mer än tre år och därför hälsar jag för
min del med glädje den möjligheten att i samband med denna utredning angående
säsong- och skogsarbetarna en del detaljer granskas som behöva undersökas.
Utskottet räknar upp några sådana frågor, bland annat frågan örn avbrottsregeln
och frågan örn osäkra anställningar.

Jag skulle i detta sammanhang också vilja påpeka en sak som kanske kunde
tagas upp under utredningen, nämligen att det i fråga örn denna lag icke
finns någon myndighet att kunna vända sig till med förfrågningar. Alla andra
arbetstidslagar sortera under både riksförsäkringsanstalten och arbetsrådet. Semesterlagen
sorterar emellertid icke under någon av dessa myndigheter och
den sorterar heller icke under socialstyrelsen. Vill man utreda något rörande
scmesterlagen, får man vända sig till arbetsdomstolen eller en vanlig domstol.
Detta gör man icke i annat fall än då man kommit i sa stora svårigheter,
att man får lov att dra saken inför domstol. Mångå gånger kunde man kanske
undvika svårigheterna, om man hade någon myndighet att vända sig till för
att på förhand få saken utredd. Därför hoppas jag för min del, att även denna
fråga skall tagas upp. Det är sålunda, såvitt jag förstår, av stor betydelse, att
man ''nu får tillfälle att granska denna lag i sömmarna. Den är ovanligt älskad,
skulle jag vilja säga. Jag vet fa lagar som hälsats med sa stor tillfredsställelse
av allmänheten som denna gjort. Därför känns, det också så mycket mera för
dem som bli uteslutna från denna semesterförmån, ehuru de anse sig,själva berättigade
därtill. Jag tror sålunda, att man kan med största lugn skicka i väg
denna begäran örn utredning till Kungl. Majit, och jag hoppas, att Kungl.
Maj :t skall finna någon lösning av de otvivelaktigt stora svårigheter som här

föreligga.

Herr talman! Jag ber att få yrka

bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde fru Nordgren.

Herr Jansson i Hällefors: Herr talman! Det var med stor tillfredsställelse,
kan jag säga, som vi inom skogsarbetarrörelsen togo, del av semestersakkunnigas
betänkande med förslag till lag örn semester. Vi (ingo nämligen det intrycket,
att de sakkunniga genom att föreslå kvalifikationstiden till fyra månader
tänkt sig möjligheten att inordna skogsarbetarna i mycket stor utsträckning
under lagens bestämmelser. När sedan, departementschefens förslag, som
också blev riksdagens beslut, ändrade kvalifikationstiden fran, fyra manader
till sex månader med den motiveringen, att det skulle ställa sig mycket svårare
att få lagen tillämpad på framför allt skogsarbetarna, var det icke utan
att man kände en viss beklämning över att så stora och betydande grupper i
landet på detta sätt skulle i stort sett ställas utanför lagens räckvidd. Jag
har icke sagt detta i avsikt att framföra någon anmärkning mot vare sig departementschefen
eller riksdagen för det beslut som da fattades. Jag är mycket
väl medveten örn de svårigheter som då förelago för att få denna lag genomförd,
och jag underskattar icke på något sätt det värde som denna lag
haft för arbetarna i vårt land. Jag har emellertid velat erinra örn detta till
en början, därför att jag velat påminna örn den misstämning pa grund av lagens
utformning i detta avseende, som då gjorde sig gällande pa skogsarbetarhåll,
och som — det kan jag intyga — fortfarande gör sig gällande.

När nu fröken Andersson påstår, att denna fråga tagits upp endast med
tanke på att säsongarbetarna skulle få ett lönet lil skott, vill jag bestämt till -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner om vissa ändringar i lagen örn semester. (Forts.)
bakavisa ett sådant påstående. Vi lia, framför allt på skogsarbetarhåll, icke
någon önskan att bli ställda i gynnsammare ställning än andra arbetargrupper
i landet i fråga om denna lag.

Jag vill bär lämna ett exempel på hur lagen verkar beträffande skogsarbetarna
samtidigt som jag därmed vill bevisa, att det föreligger ett verkligt
behov att fa en ändring till stand. Örn man tänker på hur skogsarbetet bedrives
i vårt land, finner man, att den egentliga drivningssäsongen inträder i december
eller i början av januari och fortgår till början eller mitten av april.
Under denna tid har avverkats huvudsakligen gagnvirke d. v. s. timmer och
massavirke. Efter drivningssäsongens slut taga flottningarna sin början, och
de kunna fortgå till slutet av juni eller början av juli — i vissa fall en kortare
tid och i vissa fall en längre tid. Efter flottningarnas slut finns en del andra
arbeten att tillgå såsom kulturarbeten, dikningsarbeten samt vägarbeten i skogarna.
Sedan längre fram pa hösten börjar den egentliga vedavverkningen och
kolningen. Jag skall nu taga såsom exempel en norrländsk skogsarbetare och
försöka följa honom under året, och jag väljer därvidlag en som har de största
förutsättningarna för att kunna bli kvalificerad för semester. Jag tänker mig,
a^n .nne skogsarbetare i Norrland får i december eller början av januari anställning
på en större avverkning, som pågår till mitten av april. Han bär då
haft förmånen att arbeta under samme arbetsgivare under vintersäsongen. I
slutet av april får han anställning hos en flottningsförening, och han arbetar
med flottning till början av juli. Efter flottningens slut får han anställning
i diknings- eller vägarbeten för att, sedan dessa arbeten äro avslutade, fortsatta
med vedhuggning, vilket arbete kan pågå till långt fram på hösten, kanS
n in 1 J}.°yem''ker, när^ snöförhallandena omöjliggöra en fortsättning av detta
arbete. Vi kunna också tänka oss, att han efter vedavverkningarnas slut får
anställning med huggning hos en mindre avverkare av gagnvirke under den
återstående delen av året. En sådan arbetare har således arbetat praktiskt taget
hela året och haft förmanen att arbeta hos samme arbetsgivare under, låt
mig säga, åtta ä nio av årets tolv mannder. Man skulle kunna tycka, att
denne arbetare utan vidare borde vara berättigad till semester och semesterlön,
men det är han icke, på grund därav att han avbrutit sin anställning hos
skogsarbetsgivaren under den tid, han arbetade med flottning. Den omständigheten,
att han kanske var med örn att flotta samma virke som han under vintern
varit med örn att avverka, förändrar icke det förhållandet. Han har ingen
som helst möjlighet, som sagt, att kunna få en sammanhängande kvalifikationstid
av sex mannder, utan blir ställd utanför. Jag vill säga, herr talman, att
detta exempel, även örn det är fingerat, icke är enastående, utan att många
sådana exempel finnas. Jag kan tryggt påstå, att av alla de kanske 25 ä 30,000
skogsarbetare som finnas i vårt land knappast några haft någon som helst
möjlighet att bli kvalificerade för semester, på grund därav att de avbrutit
sin anställning under den tid, de arbetat med flottning.

Örn man går till de södra delarna av landet och därmed också till de södra
delarna av Värmland samt stora delar av Bergslagen, skall man finna, att förhållandena
äro något annorlunda. Där ha vi de stora sammanhängande skogsområdena
under de stora skogsbolagen samt de gamla bruksskogarna och kronoparkerna.
Här äro i regel skogsarbetarna innehavare av större eller mindre
skogsarbetartorp och ha sålunda i regel förmånen att kunna arbeta åt samma
arbetsgivare året örn. Jag far lov att erkänna, att många skogsarbetare redan
nu kunna kvalificera sig för semesterlön, framför allt då huggarna, men det
är manga, som icke ha denna möjlighet, i synnerhet då körarna. Dessa ha på
grund av dels anställningsförhållanden dels större svårigheter att kunna få ett
sammanhängande arbete i sex månader knappast någon möjlighet att bli kva -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om vissa ändringar i lagen örn semester. (Forts.)
lificerade för semesterlön, även om de arbetat mycket mer än sex månader på
året.

Med vad jag här sagt har jag velat visa, att skogsarbetarna i det avseendet
äro beträffande denna lag betydligt sämre ställda än andra arbetargrupper här
i landet, och för att försöka få en tillrättaläggning av detta förhållande har,
såvitt jag förstår, utskottet kommit med sitt förslag.

Jag vill också erinra örn att även i andra avseenden än de av mig berörda
befinna sig de arbetargrupper som falla under 9 § semesterlagen i något sämre
ställning än de grupper som falla under 4 §. En säsongarbetare måste således
under en kvalifikationstid av sex månader lia intjänat en sammanlagd lönesumma.
motsvarande etthundraåtta gånger den dagsförtjänst som gäller inom
hans yrke i orten. Det gör således aderton dagar i varje månad, medan
motsvarande kvalifikationstid för de grupper som falla under 4 § är sexton
dagar. Man kan också här spåra en viss skillnad. Jag vill också erinra örn
en annan detalj i utskottets förslag, nämligen att de som falla under 9 § i semesterlagen
kunna icke under viss militärtjänstgöring, exempelvis repetitionsövningar,
kvalificera sig för semesterlön. Även i det avseendet äro sålunda
säsongarbetarna och skogsarbetarna sämre ställda. Jag vill med vad jag anfört
blott fastslå, att dessa av motionärerna berörda arbetargrupper äro i sämre
ställning, när det gäller semesterlagen, än andra arbetargrupper.

Jag är väl medveten örn att någon riktig lösning på denna fråga knappast
kan komma till stånd med mindre man inrättar semesterkassor. Jag är emellertid
också medveten örn de svårigheter som möjligtvis möta för att få två s. k.
legitima system gällande i lagen. Jag har därför också anslutit mig till samma
uppfattning som utskottsmajoriteten har, nämligen att man bör i första hand
se till att med bibehållande av lagens nuvarande konstruktion få till stånd
en bättre utformning av lagen, som ger större möjligheter för de här av mig
berörda arbetargrupperna att få förmånen av semesterlön. Jag vill därmed icke
ha sagt annat än att även den andra linjen bör undersökas.

Bland de utlåtanden över motionerna —- fröken Åndersson har också berört
dem — vilka yrka avslag på samma motioner återfinner man också yttranden
från arbetsdomstolens ordförande och från socialstyrelsen. I dessa har bl. a.
anförts, att det stöde fullt fritt för skogsarbetarna att såsom byggnadsindustriarbetarna
genom avtal med arbetsgivaren åstadkomma s. k. frivilliga semesterkassor.
Jag vill med bestämdhet framhålla, att den utvägen icke finns för
skogsarbetarnas del. De organisatoriska förhållandena i landet på skogsområdet
ha ännu icke utvecklats så långt, att det ens varit möjligt att för största
delen av landet åstadkomma regelrätta kollektivavtal för att reglera lönefrågan.
Jag har den bestämda uppfattningen, att det icke finns någon som helst
möjlighet att på detta område söka åstadkomma en tillfredsställande lösning
på sätt arbetsdomstolens ordförande och socialstyrelsen sagt.

Jag skall till sist framhålla, att även örn vi under senaste åren lyckats tillföra
skogsarbetarna här i landet en betydande löneförbättring, är det min uppfattning,
att denna arbetargrupp fortfarande ligger under genomsnittet av den
lönestandard som är rådande bland industriarbetarna i landet. Vi ha emellertid
accepterat dessa löneuppgörelser, trots att dessa med hänsyn till förhållandena
på arbetsmarknaden, när det gäller skogsarbetarna, icke alltid ansetts
vara tillfredsställande. Vi ha emellertid gjort det därför att. vi icke i en tid
som denna velat vidtaga åtgärder, som skulle kunna vålla svårigheter för vår
bränsleförsörjning. Vi ha också velat, i den mån det varit oss möjligt, medverka
till den prispolitik som regering och riksdag föra. Jag vill också säga såsom
min uppfattning, att knappast någon medborgargrupp i landet — i varje fall
icke utanför den egentliga lönearbetarkåren — kan uppvisa en sådan solidaritet
i nuvarande tid som skogsarbetarna.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner om vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)

Det är min förhoppning, att kammaren i dag så gott som enhälligt skall
ansluta sig till det förslag, andra lagutskottet framlagt, och till vilket jag,
herr talman, ber att få yrka bifall. Till detta mitt yrkande vill jag knyta
den förhoppningen, att då detta förslag blir antaget av riksdagen, den utredning
som salunda är förutsatt skall igångsättas och bedrivas så skyndsamt,
att positiva förslag i den här föreslagna riktningen snarast möjligt kunna ligga
på riksdagens bord.

Häruti instämde herrar Hallberg och Jonsson i Fjäle.

Herr Hage: Herr talman! Fröken Anderssons anförande slutade ju icke
med något avslagsyrkande, men jag har sällan hört ett anförande, som till
anda och innehåll var så utformat med tanke på att det skulle utmynna i
ett avslagsyrkande som fröken Anderssons. Med hänsyn härtill skall jag be
att få säga några få ord.

Fröken Andersson sökte göra gällande, att denna lagstiftning redan var
tämligen väl utformad och att den var tämligen rättvis. Jag måste för min del
säga, att i så fall måste man antingen fullständigt blunda för de orättvisor,
som finnas i denna lagstiftning, eller också vill man överhuvud taget icke
ha lagen annorlunda, därför att man en gång har gått in för lagstiftningen
sådan den nu är utformad. Jag skall emellertid be att få anföra ett exempel.
Jag skall gärna erkänna, att det kanske är något tillspetsat.

Antag att det existerar en arbetare A, som haft anställning under elva månader
under ett år, öVa månader hos en arbetsgivare och 51/a månader hos
en annan. Den omständighet, att han använts av två olika arbetsgivare, kan
vara motiverad därav, att han är skogs- och flottningsarbetare och alltså varit
tvungen att övergå från den ene arbetsgivaren till den andre. Den mannen
erhåller ingen semester. Så finns det en annan arbetare B. som har arbetat
sju månader hos samme arbetsgivare, och han får semester. När man kan påvisa
^sådana följder av denna lags tillämpning, tycker jag man knappast kan
påstå, att lagen är så fullkomlig, som fröken Andersson gjorde gällande.

Jag skall därutöver endast peka på en sats i utskottets utlåtande, som i
koncentrerad form säger vad som bör sägas på denna punkt. Utskottet säger
på sid. 12, att »en arbetstagare, som under viss tid utför skilda arbetsuppgifter
at växlande arbetsgivare, har självfallet samma behov av en sammanhängande
vilo- och återhämtningsperiod som den, vilken under motsvarande tid haft anställning
hos en och samma arbetsgivare». Detta måtte väl vara så riktigt, att
det icke finns någon möjlighet att påstå, att det är oriktigt.

Jag skall inskränka mig till det sagda och ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Sundberg: Herr talman! Denna fråga har kunnat uppfattas så, som
örn den enbart gällde skogs- och transportarbetare. Att så ingalunda varit fallet
har emellertid visat sig under de år lagen varit gällande. Även i fråga örn
en sådan grupp som handelsarbetama har lagen haft verkningar, som ge belägg
för att en revision är behövlig. Detta gäller exempelvis fodervarubranschen
i Göteborg. Det finns företag inom denna bransch, där folk varit anställda sedan
år 1934 men där ännu icke något fast arbetsförhållande har inträtt mellan
arbetsgivarna och deras arbetare. Vederbörande arbetare kan ha varit anställd
hos samme arbetsgivare i olika perioder under årens lopp, perioder på
nio_ eller tio månader och många gånger hela året. Arbetare, som varit anställda
i nio månader, fingo år 1939, sedan den nya semesterlagen hade trätt i kraft,
semester eller semesterersättning i proportion till anställningstiden. Sedermera

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner örn vissa ändringar i lagen örn semester. (Forts.)
indrogs emellertid denna förmån för arbetarna. Arbetsgivarna hade kommit
underfund med att arbetarna voro att betrakta såsom tillfälliga arbetare, och
man drog då in den förmån, som man tidigare hade givit dem. När arbetarna
frågade hur det kunde komma sig, att de icke längre fingo semester, svarade
man, att de enligt lagens mening icke vore att betrakta som fast anställda utan
endast såsom tillfälliga.

Nu kan detta, som fröken Andersson anförde, bland annat anses vara en
fråga, som ankommer på respektive arbetsgivar- och fackorganisationer att avgöra.
Min sagesman, som varit anställd hos sitt företag i närmare 11/2 år i oavbruten
följd men ändå icke fått någon semester, anses fortfarande av företaget
såsom tillfällig arbetskraft. Jag menar, att detta innebär ett sådant kringgående
av lagen, att riksdagen utan att taga hänsyn till vad vederbörande fackorganisationer
kunna åstadkomma bör företaga en revision av lagen.

I det företag, som jag talar örn, komma dessa så kallade tillfälliga arbetare
på morgonen, taga på sig sina arbetskläder och arbeta hela dagen till dess arbetstiden
är slut, och de få sin avlöning utbetald för var dag för sig. Man förfar
på detta sätt dels för att kringgå det fackliga avtalet, dels för att ge arbetet
karaktär av tillfällig anställning. Allt tyder sålunda på att tillvägagångssättet
icke syftar till annat än att kringgå semesterlagens bestämmelser.
Detta visar, att denna fråga icke blott gäller de stora grupperna, skogs- och
transportarbetare utan i lika hög grad en del andra arbetargrupper, som bli
behandlade på de sätt, som jag här har angivit.

I anledning av dessa och flera andra exempel, som skulle kunna andragas,
är det med stor tillfredsställelse man nu finner, att utskottet föreslår en översyn
av lagstiftningen. Sådana fall som jag här i korthet relaterat, där en arbetare
varit anställd i 11/2 år hos en och samma arbetsgivare utan att få semester,
måste ju under alla förhållanden, antingen det föreligger avtal mellan
fackorganisationen och arbetsgivarna eller icke, med skäl kunna sägas falla
under lagens bestämmelser. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Fröken Andersson: Herr talman! Här har från herrarnas och damernas
sida talats vackra ord örn semesterlagen, och jag ber för min del att till fullo
få instämma i dessa omdömen. Jag håller med fröken Hesselgren örn att det
icke var bra på den tiden, då man fick springa till arbetsgivaren och tigga sig
till några dagars ledighet utan ersättning, en ledighet som man kanske icke
fick utan i stället hot örn att bli avskedad. Det var icke bra, men när semesterlagen
tillkom så bättrades ju den saken till. och man fick rätt till tolv dagars
semester, årsarbetare nota bene. Därifrån och till att låta lagstiftningen gälla
även säsongarbetare är emellertid steget mycket långt. Det är just därför, fröken
Hesselgren och herrarna, att jag håller så pass mycket på lagen, som jag
är rädd för att man skall smussla bort det verkliga grundinnehållet i lagen
i fråga.

Nu heter det, att man kan införa en kortare kvalifikationstid. Javisst kan
man göra det. Man kan gå ned till en kvalifikationstid av en timme, örn man
så vill, ifall man konsekvent fullföljer tankegången. Men jag frågar: Vart tar
då hela rekreationstanken vägen? I och med detta har man brutit sönder konstruktionen
av lagen och man har gjort saken icke till en rekreationsfråga utan
till en lönefråga.

Jag har sålunda icke på något sätt något emot semester vare sig för skogsarbetare
eller för andra. Det vet ju var och en i denna kammare, att de, som
lia ett tungt och särskilt i dessa tider betydelsefullt arbete, just äro skogsarbetarna.
Den saken är klar. Vad jag har gått emot är emellertid, att staten skall

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner om vissa ändringar i lagen om semester. (Forts.)
börja reglera lönerna för en hel mängd grupper. Detta menar jag kan klaras
avtalsvägen. Här talar man örn att det är ett så tungt arbete, att arbetarna behöva
vila. Javisst behöva de det, kanske mer än några andra, men vad garanterar
att dessa arbetare komma att vila sig, därför att de få en löneförhöjning?
Ingenting hindrar, att vederbörande redan dagen därpå fortsätter hos nästa
arbetsgivare.

Man har uttalat stor förvåning över att någon vill gå emot detta förslag örn
utredning. Jag ber då än en gång att få påminna örn att av de ansvariga organisationer,
som haft frågan på remiss, ha icke mindre än nio gått emot medan
endast två uttalat sig för.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Endast en kort replik. Jag vill endast
framhålla, att utskottet har haft samma inställning som fröken Andersson, att
man såvitt möjligt skall bibehålla rekreationssynpunkten. Det säges direkt i
utskottets utlåtande. Utskottet vill också, att utredningen skall ske på sådant
sätt, att man icke bryter sönder lagens princip. Jag vill emellertid stryka under
att vi, redan när lagen först kom till, i viss mån ha fått lov att bryta den
principen genom de bestämmelser örn semesterlön till hemarbetande, som återfinnas
i 9 §. I fråga örn den paragraf, som gäller för sjömän, har man också
fått lov att gå in för semesterlön. Man har dock hoppats och trott, att man det
oaktat skulle kunna vidhålla rekreationssynpunkten. Jag vidhåller också, att
även örn en arbetare dagen efter arbetets upphörande skulle börja arbeta på
annat håll, så har han dock fått medel i sin hand för att med fru och barn kanske
fjorton dagar efteråt ge sig ut på semester eller rekreation. Det är möjligheten
att ha råd att skaffa sig en avkoppling, som man i första hand har tänkt på
med denna lag. Kan man sedan ordna det så, att själva semesterfirandet så
att säga kommer omedelbart i samband med att man får pengarna, så är det
så mycket bättre, men det är icke säkert, att det alltid går att ordna på det
sättet. Därför är även jag rädd för att vi i alla fall få lov att trots den avsikt,
som man hade med lagen, tänka oss att här göra ett undantag, som ser ut som
örn man ginge ifrån lagens princip. Jag hoppas emellertid, att utredningen
skall visa, att man kan justera lagen på ett sådant sätt, att en sådan avvikelse
icke blir alltför stor.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

§ 10.

Herr statsrådet Addersson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 296,
angående ytterligare medel till anläggningar för elektrisk tågdrift.

Denna proposition bordlädes.

§ 11.

Herr förste vice talmannen meddelade, att anslag örn fortsättande av detta
plenum kl. 7.30 e. m. blivit i rätt tid uppsatt.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av väckta motioner angående
viss ändring i epidemilagen; samt

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

jordbruksutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av väckt motion angående
allmän revision av gällande fiskerilagstiftning.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av väckt motion Motion om
örn ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen hindras ersättning ät

från att torrlägga sin mark. personer, sorn

av hänsyn till

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion det allmännas
nr 205, av herr Andersson i Hedensbyn m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning av frågan huruvida ,M ålägga
och under vilken förutsättning ersättning av statsmedel borde utgå till den, sin mark.
som med hänsyn till att allmänna intressen skulle trädas för nära, hindrades
torrlägga sin mark.

•

Utskottet hemställde, att motionen 11:205 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Tjällgren, von Stockenström, Bondeson,

Gustafson i Vimmerby och Mäler, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionen 11:205 måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning av frågan huruvida
och under vilka förutsättningar ersättning av statsmedel borde utgå till
den, som med hänsyn till att allmänna intressen skulle trädas för nära, hindrades
från att torrlägga sin mark, samt för riksdagen framlägga de förslag i
ämnet, vartill utredningen kunde föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! I förevarande utlåtande har
jordbruksutskottet haft att taga ställning till en av herr Andersson i Hedensbyn
m. fl. väckt motion, i vilken hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning av frågan huruvida och under vilken
förutsättning ersättning av statsmedel bör utgå till den, som med hänsyn till
att allmänna intressen skulle trädas för nära hindras torrlägga sin mark. Jordbruksutskottets
majoritet har ansett sig böra avstyrka denna motion. Jag har
emellertid haft den uppfattningen, att denna motion är av beskaffenhet att
böra föranleda en skrivelse till Kungl. Majit med begäran örn utredning. Jag
har därför tillsammans med fyra andra av utskottets ledamöter i en reservation
framfört denna mening.

Jag skall icke gå in på alla de olika skäl, som ligga bakom denna motion.

Jag vill endast i korthet säga, att det är ganska förståeligt, örn en jordägare
önskar torrlägga mark. Det är bland annat förståeligt, därest han vill göra det
i sådana fall, då han är innehavare av ett ofullständigt jordbruk, som därigenom
kan formeras till att bli ett fullständigt sådant. Det är också förståeligt,
örn de jordägare, som på grund av att de av något allmänt intresse hindras
att torrlägga sin mark, icke känna sig riktigt tilltalade av att de hindras att
göra det. ;

Med det sagda har jag icke på något sätt velat göra gällande, att det icke
skulle finnas allmänna intressen av beskaffenhet, att ett jordägarintresse att
torrlägga mark icke kan tillgodoses. Det har heller aldrig varit motionärernas
mening, att det icke skulle finnas sådana allmänna intressen, som kunna ställas
mot det enskilda intresset. Vad motionärerna ifrågasätta är, om man icke

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motion om ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen
hindras från att torrlägga sin mari:. (Forts.)
skäligen i ett sådant fall borde bereda ersättning åt sådana jordägare, som
på grund av ett allmänt intresse hindras att torrlägga sin mark.

Jordbruksutskottets majoritet har nu emellertid som sagt gått emot motionen
och hemställt, att den icke skall föranleda någon riksdagens åtgärd. Vi
reservanter ha ansett, att skäl föreligga att begära en utredning i motionens
syfte, och vi kunna i det fallet stödja oss på bland annat lantbruksstyrelsen
yttrande. I detta yttrande sägs bland annat, att man »anser hithörande spörsmål
vara av stor principiell betydelse», och att »i många fall, då torrläggning
av till en fastighet hörande marker är en nödvändig förutsättning för lönande
jordbruksdrift å densamma, kunna allmänna intressen av olika slag hindra
dylika arbeten». Vidare säger lantbruksstyrelsen, att »dessa hinder torde i
regel vara av sådan art, att det icke varit möjligt för vederbörande markägare
att förutse desamma». Slutligen konstaterar också lantbruksstyrelsen, att
»dylika förhållanden kunna icke undgå att skapa ett för jordägarna menligt
osäkerhetstillstånd».

Ja, det är så sant som det är sagt. Jag tycker, att detta lantbruksstyrelsens
yttrande — styrelsen bör ju känna till dessa förhållanden, eftersom man där
har att syssla med sådana frågor —- bör tillmätas ganska stor betydelse vid
riksdagens ställningstagande.

Det är emellertid två alldeles särskilda skäl, som göra, att jag för min del
tycker, att en utredning här vore på sin plats. Först och främst förhåller det
sig på det sättet, att man i gällande lagstiftning såvitt jag förstår icke har
några klara och ovedersägliga bestämmelser för i vilka fall ersättning skall
kunna utgå och i vilka fall sådan ersättning skäligen icke kan påkallas. Jag
tror, att det även för Kungl. Maj :t, som ibland har att pröva framställningar
örn ersättning i dylika fall, skulle vara av mycket stor betydelse att få litet
klarare bestämmelser, som angåve när och under vilka förhållanden ersättning
skall kunna utgå.

Den andra omständigheten, som enligt min mening gör en utredning påkallad,
är det förhållandet, att när man såsom utskottet talar örn den bestående
enskilda rätten att torrlägga sin mark och att ersättning uppenbarligen i sådana
fall bör lämnas, därest man hindras därifrån, så må det ju sägas, att
denna enskilda rätt icke är något fixerat och bestämt en gång för alla. Jag
tror, att många nog ha en känsla av att denna enskilda rätt har undergått
vissa förändringar under de senare åren. Jag skall endast peka på ett par
punkter, där det enligt min mening har uppstått sådana förändringar, när det
gäller den enskilda rätten. Den ena är det förhållandet, att åt naturskyddsintressena
numera och för all del många gånger med rätta ges ett betydligt
större rum, när det gäller avgörandet av vattenavledningsfrågor än tidigare
var fallet. Ett annat förhållande är, att man på grund av vissa försvarsintressens
tillgodoseende inte kan gå med på att vilket markområde som helst får
torrläggas. Jag skulle tro, att det är detta sistnämnda som i viss mån ligger
bakom den nu förevarande motionen. Men antingen det sålunda är fråga örn
det vidgade naturskyddsintresse, som ibland göres gällande, föreligger, eller
om det gäller försvarsintresset, tror jag att man kan säga, att hänsynstagandet
därtill blivit större under senare år än som tidigare varit. Skulle nu en
utredning bl. a. ge vid handen, att så är förhållandet, tycker jag att det borde
leda till, att man finge litet klarare utformade bestämmelser om i vilka fall
ersättning bör kunna utgå.

Herr talman! Jag tror att jag med det sagda har givit vissa skäl för att ett
bifall till den vid utskottets utlåtande fogade reservationen vore på sin plats,
och jag ber härmed att få yrka bifall till denna reservation.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen
hindras från att torrlägga sin mark. (Forts.)

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Då herr Gustafson i Vimmerby
förklarade, att utskottsmajoriteten avstyrkt den föreliggande motionen, skulle
man ju därav lätt kunna få den uppfattningen, att majoriteten, inom utskottet
varit emot varje slag av ersättning, som kunde synas skälig, till ägare
av mark, som hindrats utföra en vattenavledning. Det är emellertid inte på det
sättet. Utskottsmajoriteten har tydligt sagt ifrån, att Kungl. Majit bör ha
sin uppmärksamhet riktad på saken och från fall till fall bedöma, huruvida
omständigheterna skäligen böra föranleda framställning i ämnet till riksdagen.

Utskottets majoritet har kommit till denna uppfattning, därför att man ansett
att det n,og bleve ganska besvärligt att åstadkomma en lagstiftning,
som generellt fastslår att markägare, vilka bli hindrade att utföra en vattenavledning,
efter vissa grunder skola få ersättning. Från kammarkollegiets sida
har man ju också pekat på de svårigheter, som härvidlag skulle möta, och man
har understrukit, att någon egentlig rätt att genom vattenavledning förändra
de bestående naturliga förhållandena ha inte markägarna, förrän syneförrättningsförfarandet
är klart eller Kungl. Majit har godkänt företaget. Det
föreligger alltså inte här, såsom man i motionen velat framhålla, några egentliga
paralleller med den ersättning, som utgår vid byggande i vatten. Då skall
redan det allmänna intresset av företaget i fråga ha ådagalagts, och förrättningen
får sålunda en något annan karaktär än då det gäller vanliga
vattenavtappningsföretag för torrläggning av mark.

När det i motionen talas örn att det måste anses obilligt, att den som önskar
utföra ett torrläggningsföretag, skall utan ersättning vara skyldig att avstå
därifrån, så resonerar man som örn det vore fråga om enstaka sakägare.
Men örn det nu genom en lagstiftning skall fastslås generella regler för denna
ersättning, måste man ju taga hänsyn till att beträffande många vattenavledningsföretag
finns det inte bara en enda sakägare. Jag är ordförande i ett
vattenavtappningsföretag på min hemort, och vi äro där 157 delägare. Örn vi
hade blivit hindrade att utföra detta företag, hur skulle man då ha gått till
väga, när det gällt att konstruera fram, hur mycket var och en av de 157
delägarna skulle ha haft i ersättning? En del av dem har kanske haft en
kostnad för företaget, sedan bidraget från staten dragits ifrån, på sju, åtta,
nio tusen kronor, under det att andra haft en kostnad på endast några tiotal
kronor. Det är sålunda alldeles uppenbart att, för att det skall kunna
bestämmas med vilket belopp ersättningen skall utgå i de olika fallen, en
laga syneförrättning måste ske, precis på samma sätt som då företaget skall
komma till utförande. Men syneförrättningama äro ju ofta ganska dyrbara.
Örn jag tar det fall, jag nyss nämnde, gick syneförrättningen på mellan 20
och 30 tusen kronor.

Men det är klart, att om intressenterna, satt i gång en syneförrättning och
åsamkats ganska dryga utgifter därför, och staten sedan kommer och säger,
att torrläggningen av ifrågavarande mark mäste förbjudas därför att allmänna
intressen annars skulle trädas för nära, så är det fullt riktigt att
staten får taga på sig syneförrättningskostnaderna. Få den punkten tror jag
att alla äro överens. Om jag inte missminner mig, föreligger i år en motion,
där det just pekas på ett företag, där förbud mot torrläggning kom, sedan
syneförrättning förevarit. Jag är övertygad örn att riksdagen i detta fall kommer
att gå med på att staten betalar syneförrättningskostnaderna. Men att
generellt fastslå hur mycket olika intressenter böra få i ersättning för. förluster,
som uppstått på grund av förbud mot torrläggning, tror jag blir en
ganska besvärlig historia.

Andra hammarens protokoll 191)2. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner om ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen
hindras från att torrlägga sin mark. (Forts.)

Det är ju också på det sättet, att vid en syneförrättning nödgas lantbruksingenjörema
rätt ofta upptaga marken i icke torrlagt skick till oerhört låga
värden för att man skall få fram ett sådant båtnadsvärde, att företaget kan
komma till stånd. Båtnaden måste alltså i regel överstiga kostnaden. Jag vill
gärna gå med på att det i vissa fall kan vara ganska nödvändigt att torrläggningsföretag
komma till stånd, men jag vill understryka — och jag tror
att riksdagen själv vid åtskilliga tillfällen kunnat konstatera detta förhållande
— att det även satts i gång en mängd torrläggnigs företag, som det av
en eller annan anledning hade varit mycket lyckligt, örn staten hade kunnat förhindra.
Man har räknat fram en båtnad, som gjort att företaget sett ganska
bra ut, och så har man satt i gång. Sedermera har det emellertid visat sig,
att det hela medfört stor ekonomisk tunga för delägarna, och staten laar ju
vid åtskilliga tillfällen fått satsa stora pengar för att rädda delägarna i sådana
företag från ekonomisk ruin.

Då nu herr Gustafson i Vimmerby pekar på att lantbruksstyrelsen till
skillnad från kammarkollegium ansett, att en utredning här bör komma till
stånd, skulle jag i förbigående vilja säga, att jag skulle nog vara synnerligen
tacksam, om lantbruksstyrelsen vore mera mån örn att i de särskilda
fallen undersöka, huruvida företagen verkligen ha den bärighet, som genom
syneförrättningen framdeducerats. Det är ju ofta så, att man vid syneförrättningen
icke räknar med sådant som kan stöta till efteråt och som gör, att
ett företag, som från början sett bra ut, blir ganska misslyckat.

Vidare är det en annan omständighet, som jag tror att sakägarna ofta inte
räkna med. När man satt i gång ett vattenavtappningsföretag och fått nära
50 procent av kostnaderna i bidrag av staten samt fått kostnaderna i övrigt
täckta genom lån, så tror man i regel att man därmed för all framtid klarat
av utgifterna för torrläggningen av marken. I själva verket brukar det inte
gå många år förrän vederbörande markägare får ta nya spadtag på egen, bekostnad
för att rensa och hålla kanalerna i stånd, och detta föranleder utgifter,
som denne från början inte räknat med. Eller också kan det hända,
örn inte lantbruksstyrelsen ligger över och kontrollerar företaget, att detta
får försumpas, och så äro de pengar, som en gång offrats, bortkastade.

Man kanske tycker, att detta ligger vid sidan av den fråga, som vi här
behandla, men så är inte fallet. Om ett visst företag, som överreklamerats alldeles
oerhört, inte får komma till stånd, kan det ju hända att intressenterna
komma och säga, att man vill lia ersättning av staten för den förlust,
som man anser sig ha lidit utan att man har klart för sig vad de verkliga
kostnaderna för företaget skulle ha blivit. Det är alltså tydligt, att det
skulle vara ganska besvärligt att åstadkomma en lagstiftning, som generellt
skulle klargöra, efter vilka grunder ersättning bör utgå. Det kanske inte
heller skulle vara så lyckligt med en sådan lagstiftning ur den synpunkten, att
då skulle alla de, som eventuellt hindrades att företaga vattenavledning, strax
komma och begära att staten.skulle sätta i gång med syneförrättning för att
man skulle få veta, hur mycket man förlorat på att företaget inte fått utföras.

Sedan kan här också anläggas en annan, synpunkt, vilken vice ordföranden,
som är förhindrad att närvara här i dag, framförde i jordbruksutskottet. Örn
en viss sakägare har tillerkänts ersättning för den förlust, som han ansetts lia
lidit genom att en viss mark inte fått torrläggas, så kan det ju hända att
han sedan säljer gården och det kommer en ny ägare, som också tycker att
det är förargligt, att marken i fråga inte kan få tagas i anspråk för odlingsändamål,
och som kanske på nytt begär att få ersättning härför. Då den. av -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen
hindras från att torrlägga sin mark. (Forts.)
trädande ägaren sålde gården, var den kanske i samma skick som då lian i
sin tur övertog den, och han har sålunda fått en viss merinkomst genom denna
manipulation, att han lyckats få ersättning av staten för en förlust, som han
ansett sig lia lidit.

Herr Gustafson var även inne på frågan örn sådana vattenavtappningsföretag,
som förhindrades på grund av försvarsanordningar av skilda slag. Örn jag
inte tar fel, herr Gustafson, upplystes det i utskottet, att när försvarsväsendet
tar i anspråk ett visst område och därigenom förhindrar vissa åtgärder från
markägarnas sida, ersätter man den skada, som härigenom kan anses ha tillfogats
markägaren, och det till fulla värdet. Jag tror alltså inte, att man här
bör draga in frågan örn vattenavledningsföretag, som av militära skäl inte
kunna komma till utförande.

Jag har med dessa ord, herr talman, sökt klargöra varför utskottsmajoriteten
icke velat gå in för att genom en skrivelse hemställa örn generell lagstiftning
på detta område. Vi hålla på att i varje särskilt fall, där anledning därtill
finnes — särskilt då en syneförrättning skett och kostnaderna härför
drabbat sakägarna utan att företaget fått komma till utförande — bör staten
träda emellan, men vi tro inte, att det skulle vara nödvändigt eller ens lyckligt
att sätta i gång med en utredning för att söka få fram vissa generella
bestämmelser i vattenlagen örn ersättning i sådana fall.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Andersson i Hedensbyn: Herr talman! Såsom motionär i detta ärende
ber jag att få säga några ord.

Jag vill då först uttala min belåtenhet med den ingående behandling, som
utskottet skänkt motionen. Däremot kan jag inte säga, att jag är till freds
med det beslut, vartill utskottets majoritet har kommit.

Vid tiden för förarbetena till den nuvarande vattenlagen liksom vid tiden
för densammas antagande av riksdagen voro väl, föreställer jag mig, de allmänna
intressen, som närmast kunde tänkas bli berörda av vattenavledningsföretag,
flottleds-, farleds- och fiskeintressena ävensom naturskyddsintressena.
Tidsförhållandena Ira emellertid gjort, att därutöver tillkommit ett nytt mäktigt
allmänt intresse, nämligen det militära. Särskilt under de senaste åren
ha ju på grund av militära skäl vissa avledningsföretag inte kunnat komma
till utförande, trots att inom näraliggande områden tidigare medgivits utförande
av sådana företag.

Det är alldeles klart — vi ha ju även i motionen framhållit detta — att
det allmännas intressen i sådana fall böra stå framför den enskildes. Men
det kan inte vara rätt eller rimligt, att den enskilde måste tåla vilka intrång
elier vilken skada som helst utan att det allmänna får lov att ge honom vederlag.
Utskottet har även varit inne på samma linje och synes i det stycket dela
motionärernas tankegång. Utskottet säger sålunda: »I anslutning till vad som
anföres i motionen kan utskottet emellertid icke bortse från, att förhållandena
ibland kunna vara sådana, att dylik ersättning torde kunna ifrågasättas.»

Då utskottet i sin helhet kommit till den uppfattningen, måste jag säga
att det förvånar mig, att inte utskottet i sin helhet också har kunnat anse det
vara på sin plats, att det företages en utredning om möjligheterna att eliminera
sådana olägenheter. Men majoriteten i utskottet synes befara, att en
eventuell utredning skulle vara förenad med mycket stora svårigheter, när det
gäller att bestämma sättet för ersättningarnas utgående. Samtidigt rekom -

Nr 19.

Oasdagen den 20 maj 1942.

Motioner om ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen
hindras från att torrlägga sin mark. (Forts.)
menderar emellertid utskottet, att Kungl. Majit i fortsättningen bör lia sin
uppmärksamhet riktad på frågan och i varje särskilt fall inkomma med de
framställningar till riksdagen, som kunna anses befogade.

Jag vill icke polemisera med utskottsmajoriteten örn vilka svårigheter som
möjligen kunna uppstå för den blivande utredningen att finna lämpliga vägar.
Men jag föreställer mig, att har man funnit på en olägenhet, bör man
också kunna finna bot för densamma. Behandlingen av ett vattenavledningsärende
tillgår ju så, att vederbörande intressenter ingiva ansökan örn att förrättningsman
skall tillsättas. Förrättningsmannen, som i regel är lantbruksingenjör,
uppgör förslag som innehåller dels uppgifter örn företagets omfattning,
dels uppgifter örn de kostnader företaget kommer att draga och
dels en båtnadsberäkning. Har man nu tillgång till dessa handlingar, anser
jag, att vederbörande vattendomstol är det organ som lämpligen bör kunna
pröva, örn och i vilken omfattning ersättning i sådana fall bör utgå. Men
härför erfordras givetvis först och främst, att vattendomstolen får befogenhet
att upptaga ärendena och att besluta i saken. Vattendomstolen skall då
ha dels tillgång till de av lantbruksingenjören upprättade handlingarna, dels
också tillgång till ett sakkunnigt biträde. Förrättningen sker ju på ort och
ställe och till och med med samtidig syn av marken.

Alltså bör man kunna finna mera lämpliga och ändamålsenliga utvägar än
dem som utskottsmajoriteten har rekommenderat, nämligen att Kungl. Maj :t
skulle pröva varje särskilt ärende och, där så syntes av behovet påkallat, göra
framställning i ämnet till riksdagen. Detta är så mycket mer angeläget som
jag skulle tro, att ärenden av detta slag komma att dugga allt tätare och
tätare, i den mån som vårt fasta försvar utbygges. I och med att detta utbygges
komma nämligen orsaker till konflikter med vattenavledningsföretag att
mer och mer göra sig gällande, och då vore det nog mycket bra, örn vattendomstolen
finge en sådan befogenhet som jag här nämnt och örn det fastställdes
vissa regler för hur vattendomstolen i sådana fall skulle förfara. Herr
talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr Pettersson i Kosta: Herr talman! Lantbruksstyrelsen har i sitt utlåtande
uttalat, att en utredning bör göras i detta fall, och i ett avseende anser
jag för min del det vara synnerligen nödvändigt att så sker, nämligen när det
gäller avdikning av förut torrlagda områden. Vid brukning sätter sig jorden
under årens lopp, och det uppstår då försumpning i de yttre områdena av
sådana här torrlagda marker, och då måste avdikningen fördjupas.

I utskottet drogs ett alldeles färskt exempel från Skåne. Där var det ett
torrlagt område som hade börjat att försumpas, så att utloppen behövde sänkas
ännu mer. Men i detta fall sades det från statens sida nej till en anhållan
örn att få utföra detta arbete. Varför? Jo, därför att det fanns någon sällsynt
grodart i ån, som ingen enda av ortens befolkning hade någon aning
örn, men som en professor i Lund funnit där, och vidare därför att det var litet
fågelliv där som man ville skydda. På denna grund blev man nekad att fördjupa
avloppet.

Det finns ett liknande exempel i mitt hemlän. För cirka 40 år sedan sänktes
där en sjö, varigenom man erhöll flera tusen tunnland åkerareal, som under
årens lopp burit rika skördar och inte minst under det sista året i hög grad
bidragit till att trygga foderförsörjningen inte endast i ifrågavarande län
utan även i grannlänen. Nu har under årens lopp jordförmultning uppstått,
och i de yttre delarna, där förr spannmål växte, har man fått lägga

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner orri ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen
hindras från att torrlägga sin mark. (Forts.)
jorden till betesmarker. Nu finns det i ytterkanten av det torrlagda området
en igenväxt sjö med litet fågelliv. Om några år behöva avloppen fördjupas.
Skulle även då från statens sida sägas nej, anser jag det för min del vara
en alldeles huvudlös jordpolitik i nuvarande tider, då vi ha brist på livsmedel
och allt göres för att få fram mark för odling. Man odlar ju potatis i parker,
och man har skaffat nya vanhävdslagar för att ingen mark skall ligga obrukad.
Samtidigt vågar man emellertid inte gå in för en utredning i denna
fråga, även om en hel del jord komme att försumpas. Detta kan jag för min
del inte annat än beteckna såsom en olämplig och oriktig jordpolitik. Därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att
medverka till någon mera avsevärd förlängning av den överläggning som förekommit
i denna fråga. Jag har närmast gjort det för att meddela, att jag inom
utskottet anslutit mig till yrkandet örn att en utredning skulle verkställas i fråga
örn det i motionen berörda spörsmålet. Jag måste emellertid resa hem omedelbart
efter det justering av utskottsutlåtandet skett, och därför kom jag inte
att bli antecknad som reservant, vilket jag eljest skulle ha blivit.

Då jag emellertid ansett mig kunna biträda den hemställan om skrivelse till
Kungl. Maj:t som här från reservanterna föreslås, så har det för mig bärande
motivet varit, att jag velat medverka till skipande av rättvisa i sådana fall, då
uppenbar skada har åsamkats den enskilde genom ingripanden från det allmännas
sida. Det kan ju ligga så till, att en torrläggning av mark kan vara av
ganska stor betydelse för markägaren, och särskilt kan detta vara förhållandet.
örn han är jordbrukare och vill utöka sin åkerareal i syfte att på detta sätt
skaffa sig en bättre försörjning. Det skulle enligt min mening innebära en
ganska stor orättvisa, örn man i dylika fall icke medgåve ersättning till vederbörande
markägare, då han genom ingripande från det allmännas sida hindras
att torrlägga sin mark, vilket för honom hade varit av stor betydelse.

Vi kunna ju tänka oss, vilka konsekvenser det skulle medföra, örn exempelvis
en arbetare, som kommit i besittning av ett litet arbetarsmåbruk, sedan av det
allmänna skulle hindras från att torrlägga den honom tillhöriga marken, vilken
behövde uppodlas i sin helhet för att han skulle kunna utvinna det med småbruket
avsedda ändamålet nämligen en bättre försörjning. Jag anser alltså, att
den fråga som här föreligger kan vara förtjänt av att utredas.

Med hänvisning till vad jag här sagt ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Carlström: Herr talman! Då motionären, herr Andersson i Hedensbyn,
håller fast vid att det vore synnerligen viktigt, att den ifrågasatta utredningen
igångsattes på grund av de militära intressen som nu göra sig gällande, så vill
jag framhålla, att jag i mitt förra anförande pekade på, att då ett visst vattenavledningsföretag
av militära skäl förhindras, så söker man att i varje särskilt
fall åstadkomma ersättning härför.

Herr Andersson sade vidare, att om man hade tillgång till de handlingar som
upprättats vid en syneförrättning som skett i laga ordning, så vore det inte så
svårt att kunna konstatera, hur stor ersättnnig som bör utgå till vederbörande.
Det är alldeles riktigt, och i sådana fall har jag sagt, att utskottsmajoriteten halden
åsikten, att om en sådan förx-ättning kommer till stånd och företaget sedan
förbjudes, då skall staten givetvis i första hand betala förrättningskostnaderna.
Oftast är det väl emellertid så, att ett företag inte hinner komma så långt som
att syneförrättningsbandlingar upprättats, utan det förhindras redan på ett ti -

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner om ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen
hindras från att torrlägga sin mark. (Forts.)
digare stadium, innan en sådan förrättning kommit i gång. Då har man, som jag
sade i mitt första anförande, intet annat att göra än att sätta igång en sådan
syneförrättning för att få reda på hur stor skada som åsamkats respektive intressenter
i företaget.

Herr Pettersson i Rosta presenterade också här de där grodorna från ett vattendrag
nere i landet, vilka gjorde sin entré i utskottet. Jag skall inte gå närmare
in på frågan, om det är så viktigt att ha dem kvar, att ett företag av denna
anledning inte får utföras. Jag har nämligen inte fått några närmare upplysningar
örn huruvida det endast varit fråga örn dessa grodor eller örn inte
även andra intressen gjort sig gällande.

Sedan bekräftade herr Pettersson i Rosta, vad jag sade i mitt första anförande,
att örn ett vattenavtappningsföretag en gång utförts, så vore därmed inte
situationen för framtiden klarad, utan man behövde efter några år åter företaga
en ny rensning eller en ny sänkning. Då är det ju fråga örn huruvida staten
för andra gången skall lämna bidrag och lån till en sådan ytterligare upprensning
av tidigare torrlagd mark. Jag anser, att staten knappast kan göra detta i
det långa loppet. I varje fall säger vattenlagen, att sakägarna själva äro skyldiga
att underhålla företaget för all framtid, sedan staten en gång lämnat bidrag
och lån till företagets utförande.

Herr Ericsson i Sörsjön var inne på det förhållandet, att en viss jordbrukare,
som har ett litet ofullständigt jordbruk, kanske kunde förlora mycket på att han
inte finge avdika marken, då han behövde det tillskott som genom vattenavtappningen
kunde tillföras det förut ofullständiga jordbruket. Det är riktigt, och
den saken har man också pekat på i utskottet. Men det är väl i mycket få fall,
skulle jag tänka mig, även inom Norrland, där naturförhållandena eller andra
omständigheter än militära skäl göra, att man förbjuder vattenavledningar
eller avdikningar.

Jag måste säga, att örn man vid resor i Norrland studerar de vattenavtappningsföretag
som kommit till stånd för åtskilliga år sedan, ja kanske för icke
så länge sedan, så blir man inte så glad över att se, hur marken sedan har utnyttjats.
Det har ofta varit på det sättet, att sedan marken en gång torrlagts,
har den fått växa igen och det har växt upp skog o. s. v., innan man gått in för
att uppodla den. I ett sådant fall tycker jag. att vederbörande inte ha så stor
glädje av att utdikning av marken kommit till stånd. %

Jag måste, herr talman, vidhålla min uppfattning, att de förhållanden, som
i sådana här fall kunna uppstå, icke äro av den karaktär, att man för den
skull behöver söka sig fram till en generell lagstiftning, en lagstiftning som jag
fortfarande tror att det blir mycket besvärligt att åstadkomma.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag begärde ordet för att instämma
i yrkandet örn bifall till utskottets förslag. Härtill ber jag att endast
få lägga ett par ord.

Utskottsmajoriteten har för sin del ansett, att det vore en alltför äventyrlig
åtgärd att gå in för några generella bestämmelser örn att den, som av olika skäl
inte kunde få möjlighet att torrlägga sin mark, skulle vara berättigad till ersättning
av det allmänna. Jag tror, att det är fullkomligt orimligt att fastslå
en sådan princip.

Herr Pettersson i Rosta gav ett mycket gott exempel på hur äventyrligt det
skulle vara, örn man skulle ge den enskilde en sådan rätt gentemot det allmänna.
Herr Pettersson skildrade nämligen, hurusom ett torrläggningsföretag, i
likhet med vad som brukar ske, vissa år efter torrläggningen på nytt behövde
ytterligare torrläggas. I sådana fall kan det ju förekomma, att en sådan ytter -

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om ersättning åt personer, som av hänsyn till det allmännas intressen
hindras från att torrlägga sin mark. (Forts.)
ligare fördjupning eller avtappning av vatten av olika skäl icke kan tillåtas
av det allmänna. Då skulle, enligt den princip som motionären här vill ha tilllämpad,
vederbörande kunna gå till det allmänna och begära ersättning, därför
att de inte fått utföra ifrågavarande arbete. I detta fall skulle då staten
till att börja med betala ett bidrag till torrläggningen och utlemna fördelaktiga
lån, och när sedan torrläggningen inte kunde fullföljas så långt som markägaren
önskade, då skulle staten få betala ersättning för att torrläggningen
inte kunnat fullföljas. Jag tycker, att den möjligheten är fullkomligt absurd
och att man inte gärna kan reflektera på en sådan sak.

Det exempel som herr Ericsson i Sörsjön anförde i fråga örn arbetarsmåbruk
finner jag inte vara något särskilt övertygande exempel. Såvitt jag känner till,
bar det inte i något fall förekommit, att någon innehavare av ett arbetarsmåbruk
eller någon annan liten jordbrukare där uppe i Norrland blivit av det
allmänna hindrad att torrlägga sin mark. Jag tror att detta exempel är tämligen
konstruerat.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Pettersson i Rosta begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den viel utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 14.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 32, i anledning av väckt motion
angående vallfröodlingens främjande i Norrland.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 237, av herr Hedlund i Rådom hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte anhålla örn allsidig utredning av frågan örn vallfröodlingens
främjande i Norrland.

Utskottet hemställde, att motionen II: 237, i den mån den icke^ finge anses
besvarad med vad utskottet ovan anfört, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Tjällgren, vilken ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen 11:237.

Motion angående
vallfröodlingens

främjande i
Norrland.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motion angående vallfröodlingens främjande i Norrland. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! I den av mig väckta motionen angående
vallfröodlingens främjande i Norrland påpekas, att vallodlingen i denna
landsända lämnar avsevärt högre avkastning, örn vallarna besås med Norrlandsfrö
än örn frö som hämtats från andra landsändar kommer till användning.
Vad särskilt klövern beträffar har det visat sig, att i Norrland producerat
frö lämnar en vallavkastning, som är cirka 25 procent större än den som
kan vinnas, örn den norrländska jorden besås med frö från bästa sydsvenska
stammar. För timotejens vidkommande är ökningen icke fullt så stor, men
avkastningen höjes dock med 10 ä 20 procent, om lämpligt Norrlandsfrö kommer
till användning. Genomsnittligt komma alltså de norrländska vallarna att
lämna en skördeökning på 15 ä 20 procent, örn norrländskt vallfrö användes,
jämfört med örn frö av yppersta sydsvenska slag kommer till användning.

Nu förhåller det sig emellertid på det sätttet, att blott omkring en tredjedel
av den norrländska vallarealen är besådd med Norrlandsfrö. Två tredjedelar
av all Norrlands vallareal lämnar således blott 80 % av den avkastning man
skulle erhålla, örn hela vallarealen besåddes med lämpligt frö, d. v. s. gott frö,
som producerats i de trakter, där det skall användas.

Vad det skulle betyda i pengar, örn även de övriga 2/3 besåddes med lämpligt
frö, får man en föreställning örn genom att uppmärksamma, att sammanlagda
årliga värdet av vallskörden i Norrland vid ett höpris av 6 öre per kilogram
och ett rationellt utnyttjande av efterslåttern uppgår till 60 ä 70 miljoner
kronor. ökningen i avkastningen rör sig alltså örn icke mindre än c:a 10
miljoner kronor per år.

Det skulle inte förvåna mig, örn många av kammarens ledamöter ställde sig
skeptiska inför de uppgifter, jag nu lämnat. Genom fleråriga praktiska försök,
vidtagna under kontroll av fackmän, har det emellertid till fullo klarlagts, att
den av mig angivna avkastningsökningen verkligen erhålles, örn norrländskt
frö kommer till användning vid den norrländska vallodlingen.

De myndigheter, som på utskottets begäran avgivit utlåtande över motionen,
ha ingalunda bestritt dessa uppgifter. Tvärtom ha uppgifterna vitsordats.
Livsmedelskommissionen uttalar i detta sammanhang bl. a. följande: »I jämförelse
med de bästa sydsvenska stammarna av rödklöver kunna t. ex. de bästa
norrlandsstammarna lämna upp till 25 % högre skörd redan vid treårig odling.
I ännu äldre vallar kan skillnaden bliva ännu större.» — Det är alltså vad
livsmedelskommissionen säger.

Då frågans storleksordning sålunda är ostridig, hade man väntat, att det
skulle vara en angelägen uppgift för alla att medverka till verkliga kraftåtgärder
för att snabbt bringa frågan till en gynnsam lösning. Någon sådan förståelse
för problemet synes mig emellertid varken lantbruksstyrelsen eller
livsmedelskommission, och i anslutning till dem icke heller utskottet, ha lagt i
dagen.

Hur ha då lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen tänkt sig, att
man skall kunna lösa denna fråga? Lantbruksstyrelsen framhåller — och i
viss mån med rätta — att frågan örn möjligheterna att ernå en utvidgning och
en rationalisering av den norrländska vallfröodlingen i stort sett är en fråga
örn möjligheterna att åstadkomma en ökad upplysning bland vederbörande
jordbrukare rörande odlingen och dennas fördelar samt en intensifiering i övrigt
av den för närvarande pågående verksamheten för befordrande av odlingen
i fråga.

I fortsättningen av lantbruksstyrelsens utlåtande får man klart för sig
ungefär hur styrelsen tänkt sig, att man skall gå till väga. Det framhålles, att

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motion angående vallfröodlingens främjande i Norrland. (Forts.)
anslaget till befrämjande av fröodlingen i landet för innevarande budgetår
upptagits med allenast 25,000 kronor, att beloppet understiger det av styrelsen
föreslagna med 7,000 kronor, samt att styrelsen hemställt, att anslaget för
nästa budgetår måtte höjas från 25,000 kronor till 35,000 kronor, d. v. s. i
stort sett med vad som behöves för att med hänsyn till penningvärdets fall
kunna fortsätta åtgärderna i samma omfattning som före kriget. Styrelsens recept
är alltså i huvudsak en intensifiering av de hittills under många år, företrädesvis
genom hushållningssällskapen, vidtagna åtgärderna för främjande av
odlingen av norrländskt vallfrö. Då dessa åtgärder trots ett förtjänstfullt arbete
hittills lämnat mycket blygsamma resultat, kan man lätt förstå, att en intensifiering,
åstadkommen med en dylik höjning av nämnda anslag, praktiskt
taget är detsamma som att fortsätta med den hittillsvarande snigelfarten.

Även livsmedelskommissionen har — för att nu övergå till dess utlåtande ■—
förklarat, att den ifrågasatta utredningen med hänsyn till redan vidtagna eller
planerade åtgärder icke kan anses behövlig. Kommissionen syftar härvid företrädesvis
på åtgärder från kommissionens egen sida. Under de år kommissionen
hittills arbetat har man åtminstone icke ute bland lantbrukarna märkt några
spår av en eventuell verksamhet från kommissionens sida på ifrågavarande
område. Det är emellertid möjligt, att det hädanefter blir annorlunda. För
bedömande av vad man kan påräkna i detta hänseende kan det vara lämpligt
att något dröja vid de åtgärder, kommissionen pekar på i sitt utlåtande.

Kommissionen uppger bland annat, att utarbetande av förslag till vissa bestämmelser
för handeln med rödklöver och timotej pågår inom kommissionen,
och att förslag syftar till att hindra den försäljning av mindervärdigt frö
vilken tidigare i stor omfattning förekommit i Norrland. Bestämmelserna i
detta ämne äro säkert värdefulla. Mindervärdigt sydsvenskt frö har ofta sätta
i Norrland. Emellertid har ju kommissionen, som jag tidigare omnämnt, framhållit,
att även de bästa sydsvenska klöverfrösorterna lämna 20 ä 25 % mindre
utbyte i Norrland än frö av norrländska stammar. Det är ock vid en jämförelse
mellan vallar besådda med de yppersta sydsvenska frösorterna och goda
norrländska sorter, som man kommer fram till den av mig nämnda ökningen i
vallskördarnas värde, 10 miljoner kronor om året. Således återstår, även örn
man förhindrar tillförseln av dåligt frö till Norrland, alltjämt problemet att
främja användningen av norrländskt frö, det problem, varom min motion
rör sig.

Främjandet av vallfröodlingen i Norrland har kommissionen tänkt sig på
ungefär följande sätt. Liksom tidigare skulle vissa medel utgå ur det s. k. Norrlandsanslaget
för att möjliggöra förbättrandet av frörenserier. På den punkten
vill jag framhålla, att vad som hittills utgått av dessa medel till frörenserier
är blygsamt i förhållande till vad som behövs. En annan åtgärd som kommissionen
pekar på är, att med priskontrollnämndens medgivånde ett betydande
pristillägg medgivits vid försäljning av frö från goda klöver- och timotejstammar.
— Klart är, att man genom låga normalpriser kan alldeles förhindra
en produktion för avsalu. Men svårt är att förstå, hur åtgärden att
medgiva ett bättre pris för Norrlandsfröet skulle kunna främja användandet
av sådant frö i större utsträckning än fallet var, då prisbildningen var helt
fri. Här kan man ej tala örn cn åtgärd för främjande av vallfröodlingen i
Norrland, utan det rätta sättet att uttrycka sig är att säga, att man genom
medgivande av högre pris undanröjer de hinder, vilka skulle uppstå genom
produktionshämmande normalpriser. Slutligen uppger sig kommissionen lia flir
avsikt att bedriva cn omfattande propaganda- och upplysningsverksamhet och
därvid söka samarbete med de norrländska hushållningsällskapen och fröodlingsförbunden.
Detta är enligt min mening egentligen det enda positiva för

Nr 19.

Onsdagen, den 20 maj 1942.

Motion angående vallfröodlingens främjande i Norrland. (Forts.)
främjande av vallfröodlingen i Norrland, som kommissionens utlåtande innehåller.

Det må ju vara gott och val, örn livsmedelskommissionen, så länge dess verksamhet
varar, vill ägna sig åt propaganda för vallfröodlingen i Norrland. Detta
bidrag till frågans lösning skall säkert hälsas med tacksamhet. Så väl är det
emellertid ej, att man kommer till rätta med frågan på ett så lättvindigt sätt,
som kommissionen tänkt sig. Lantbruksstyrelsens och livsmedelskommissionens
utlåtanden få uppenbarligen en viss tyngd på grund av att dessa myndigheter
axiomatiskt betraktas som sakkunniga på området. Säkert är, att de äro
mycket sakkunniga, då det gäller att bedöma betydelsen av att i Norrland
producerat frö kommer till användning vid vallodlingen där. Men någon anledning
föreligger enligt min mening icke att anse dessa myndigheter särskilt
sakkunniga att bedöma, vilka åtgärder som böra vidtagas för att förmå lantbrukarna
i Norrland att själva producera sitt frö.

Sammanfattningsvis kan man konstatera, att lantbruksstyrelsen och livsmedelskommissionen
äro ense med mig om den avkastningsökning, som kan vinnas,
om norrländskt frö kommer till användning vid vallodlingen i Norrland.
När det gäller att vidtaga åtgärder för att tillföra landet de 10 miljoner kronor
örn året, varom här är fråga, har lantbruksstyrelsen knappast någon annan
rekommendation att komma med än att det nu för hela landet utgående anslaget
till fröodlingens främjande höjes från 25,000 kronor till 35,000 kronor.
Livsmedelskommissionen å sin sida anser, att den upplysnings- och propagandaverksamhet,
som kommissionen har för avsikt att igångsätta, skall klara
saken.

Är det tänkbart, att man på detta sätt skall kunna tillräckligt snabbt vinna
vad man åsyftar? Hushållningssällskapen och även fröodlingsföreningarna ha
länge arbetat på denna uppgift. Resultatet är emellertid ingalunda imponerande.
Man har visserligen lyckats öka produktionen av norrländskt frö, men
i ett tempo, som ger anledning antaga, att vi behöva hela det 20 :e århundradet,
för att på den vägen uppnå vad vi önska. Skall frågan i nämnvärd grad föras
framåt och det resultat, man eftersträvar, nås inom de närmaste decennierna,
fordras emellertid åtgärder av helt annan verkningskraft. I första hand lär
man under åtskilliga år framöver få lov att genom särskilda åtgärder söka
sörja för tillgång på norrländskt frö till skäligt pris. Omfattande s. k. kontraktsodlingar
lära bli nödvändiga. Sålunda bör genom statens medverkan avtal
träffas med driftiga lantbrukare om odlande av betydande arealer vallfrö.
För att göra detta relativt dyra frö så pass prisbilligt, att det vinner avsättning,
torde under åtskilliga år — intill dess lantbrukarna vunnit kännedom örn
frövalets betydelse — prisbidrag från det allmänna böra utgå. Man kan tänka
sig, att staten träffar avtal med lantmannaföreningarna örn omhänderhavandet
av denna Verksamhet. Propagandan måste intensifieras, men den måste
också läggas örn, så att det blir mera påtagligt vilken nytta man har av att
välja lämpligt frö. Enligt min mening erfordras, att man här och var ute i
bygderna lägger ut försöksytor, så att lantbrukarna själva bli övertygade örn
nyttan att använda rätt frösort. Överhuvud taget bör i en fråga av denna storleksordning
varje lämplig form av propaganda övervägas.

Vitsordat är, att stora värden här stå att vinna. Uppenbart är ock, att sådana
åtgärder kunna vidtagas, att Norrland får lämpligt vallfrö. Lika klart är för
var och en, som satt sig in i frågan, att lantbruksstyrelsens och livsmedelskommissionens
här av mig berörda åtgärder icke i högre grad komma att föra saken
framåt. Vilka åtgärder som äro lämpliga att vidtaga böra utredas.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till den av herr Tjällgren avgivna
reservationen.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motion angående vallfröodlingens främjande i Norrland. (Forts.)

Herr Mäler: Herr talman! Jag tror, att den ärade motionärens vältalighet
kunde ha tjänat ett bättre syftemål, örn han applicerat den på något annat ämne.
Det förhåller sig nämligen så i detta ärende, att icke bara motionären och
de av honom åberopade myndigheterna utan jämväl utskottet äro eniga örn vikten
och betydelsen utav att den norrländska vallfröodlingen främjas. Men det
är en sak. En annan sak är, örn man från statsmakternas sida verkligen kan
vidtaga sådana, jag skulle nästan vilja säga tvångsåtgärder, som skulle erfordras
för att komma fram i det snabba tempo, som motionären åsyftar.

De hörda myndigheterna ha angivit vissa åtgärder, som redan vidtagits
eller äro under övervägande, åtgärder, varigenom det av motionären åsyftade
ändamålet skulle nås. Och det är klart, att man på detta sätt når motionärens
syfte, fastän det nås »på lång sikt». Utskottet har nödgats resonera ungefär
på detta sätt: skola vi nöja oss med vad som utav de hörda myndigheterna föreslås
såsom rimligt och som synes kunna leda till ett positivt resultat, eller skola
vi från regeringens och riksdagens sida påkalla åtgärder för att tvinga fram
en snabbare utveckling av vallväxtfröodlingen genom ett mer eller mindre
»hårdhänt» ingripande? Utskottet har stannat för den uppfattningen, att det
är bättre att låta de åtgärder, som här äro på tal och som redan börjat användas,
verka och se, örn det icke kan leda till vad man vill åstadkomma, nämligen
en ökad odling utav vallfrö i Norrland, till gagn både för Norrland och
för det övriga landet. Jag tror, att andra kammaren med ganska stort lugn kan
bifalla utskottets förslag. Kammaren kan göra detta i medvetandet örn att
den norrländska vallfröodlingen icke kommer att lida något förfång och i
känslan av att vad som på detta område för närvarande kan göras också blir
gjort, ty tidsläget har satt både den ena och den andra myndigheten i arbete
för att utfinna de rationellaste metoderna att av den svenska jorden utvinna det
mesta möjliga.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hedlund i Rådom: Herr talman! Herr Mäler talade örn tvångsåtgärder.
Jag vet icke, varifrån herr Mäler har fått det. Jag har varken i min motion
eller i mitt nyss hållna anförande talat om tvångsåtgärder. Jag har föreslagit,
att staten skulle lämna sin medverkan till att lantbrukare i Norrland
träffa avtal örn odling av vallfrö på betydande arealer Jag har tänkt mig, att
man skulle lägga ut provytor ute i bygderna för att giva lantbrukarna ett påtagligt
bevis på betydelsen av frövalet.

Herr Mäler sade, att myndigheterna nog hade för avsikt att göra vad som
kan göras. Ja, det är ju på den punkten vi äro oense. Jag har icke kunnat
finna annat än att lantbruksstyrelsen icke velat göra mer än föreslå, att det
för hela landet utgående 25,000 kronorsanslaget skall höjas till 35,000 kronor,
d. v. s. med ett belopp, som ungefär svarar mot penningvärdets fall, och jag
har icke kunnat finna, att livsmedelskommissionen i stort sett velat göra annat
än driva propaganda. Jag föreställer mig, att denna propaganda får lov att
ske genom utsändande av broschyrer och cirkulär. Jag skulle tro, att kammarens
lantbrukare nog ha klart för sig, hur pass populära dylika broschyrer äro
ute bland lantmännen. Lantmännen vilja nog i allmänhet se litet mera konkreta
bevis för nyttan av de metoder, som det göres propaganda för.

Jag är alltjämt av den uppfattningen, att man, örn man icke vidtager andra
åtgärder än myndigheterna föreslagit, kommer att gå fram med den hittillsvarande
snigelfarten, när det gäller att nå det åsyftade målet —■ att spara
10 miljoner kronor per år.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner om
kontroll föreskrifter
beträffande
tillverkning
och försäljning
av
s. k. konsthonung.

Motion angående vallfröodlingens främjande i Norrland. (Forts.)

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 15.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 33, i anledning av väckta motioner
örn vissa kontrollföreskrifter beträffande tillverkning och försäljning av
s. k. konsthonung.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Föreliggande ärende rör sig
örn en motionsvis framställd begäran örn skärpt kontroll på tillverkning och
försäljning av s. k. konsthonung. Då utskottet —- låt vara välvilligt — enhälligt
avstyrkt motionen, torde det ej löna sig att framställa något säryrkande
eller att alltför mångordigt yttra sig i ämnet.

Tidsläget är ju onormalt i vad gäller tillgången på livsmedel, vilket för närvarande
betyder, att såväl naturhonung som s. k. konsthonung har en strykande
åtgång. På grund härav förefinnes givetvis just nu ingen spänning i
fråga örn avsättningen av dessa produkter.

Vidare synas våra kristidsorgan på senare tid mera hava intresserat sig för
våra livsmedelssurrogats tillverkning och prissättning. I detta fall synas ju
dessa organ vara utrustade med tillräckliga fullmakter, så att örn bara tiden
tillåter och den goda viljan finnes, torde åtskilligt till det bättre kunna åstadkommas.
När därtill även regeringen bland annat genom sin nyss avlämnade
proposition nr 257 vid årets riksdag synes gå in för skärpta åtgärder mot illojal
konkurrens inom affärslivet, kan det måhända vara riktigt att avvakta och
se resultaten därav. I varje fall torde man kunna förutsätta, att under rådande
kristid denna surrogattillverkning ej tillätes göra sig alltför bred på samhällets
bekostnad.

Annorlunda ställer det sig givetvis under normala tider. Då finnes ju ingen
livsmedelskommission eller priskontrollnämnd. Motionen avser ju även tillverknings-
och försäljningsmetoderna under normala tider. Nog torde man
kunna säga, att det är synnerligen oriktigt, att en surrogatvara, som till övervägande
del endast är en sockerlösning med en liten tillsats av något ämne,
som ger en viss honungssmak, utan vidare får vid försäljning reklameras med
deluttrycket honung med särskilt stor och iögonfallande stil. Förfarandet innebär
ju ändå ingenting annat än en frivol och smart affärsreklam, där vederbörande
alltför väl äro medvetna örn, att en någorlunda verklighetstrogen beteckning
på denna sockerlösning kommer att utgöra en mycket dålig reklam.
Men att åka snålskjuts i reklamhänseende med en sådan fin produkt som
honung betyder extra lätt förtjänta pengar.

För övrigt torde prissättningen på konsthonung böra anses orimligt hög.
Ett pris av 3 kronor och ända upp till 3 kronor 40 öre per kilogram kan ju
icke stå i rimlig proportion till kostnaden för varans beståndsdelar. Även örn
hushållen i dessa tider via konsthonungen kanske bekvämt kunna tillägna sig
ett extra tillskott av socker, får ju denna vara tydligen betalas alldeles för dyrt.

När man vet, vilka omsorger, mödor och mångå gånger besvikelser livsmedelsproducenter
i allmänhet och biodlare i synnerhet få vidkännas, icke minst
i dessa bistra tider, för att kunna klara upp sin gärning med det många gånger
otillräckliga pris, som samhället anser sig ha råd att betala för dessa förnämliga
äktprodukter, då tycker man sig vilja reagera och nästan anse det som
ett hån mot samhället, att en ur närings- och njutningssynpunkt så ytterligt

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om kontrollföreskrifter beträffande tillverkning och försäljning av

s. k. konsthonung. (Forts.)

fia naturprodukt som honung skall tjänstgöra som reklamobjekt för en vid
jämförelse så intetsägande surrogatprodukt som den s. k. konsthonungen.

Det kunde vara åtskilligt mer att tillägga i detta ärende, men jag ber att
få inskränka mig till dessa korta ord. Då det således för tillfället icke synes
vara något att i anledning av motionen göra åt saken har jag, herr talman,
intet yrkande.

. Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:
jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckt motion örn åtgärder till främjande av den svenska
ullproduktionen; och

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående räntan å
lån från egnahemslånefonden m. m, dels ock i ämnet väckta motioner; samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till utövande av statskontroll å krigsmateriel tillverkningen;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr. 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av vissa anslag till sprängningsarbeten m. m. för oljelagring, m. m.;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överföring av
en fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond till statens allmänna
fastighetsfond;

nr .113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till omoch
tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till besiktning av motorfordon jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stat för luftfartsfonden
för budgetåret 1942/43;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till det civila luftskyddet;

nr 117, i anledning av.Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet fastställda avlöningsstaten ;

nr 119. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation; och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 17.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 287, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1942,
m. m.;

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Motioner om
rätt för skattskyldig
att vid
taxering titt
statlig inkomst-
och
förmögenhetsskatt
åtnjuta
avdrag för
gåva titt
sjövärnet.

nr 289, angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.;
och

nr 290, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 25, i anledning av väckta
motioner örn rätt för skattskyldig att vid taxering till statlig inkomst- och
.förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för gåva till sjövärnet.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 39 i första
kammaren av herr Holmström och nr 67 i andra kammaren av herr Wiberg
m. fl. hade hemställts, »att riksdagen måtte för sin del besluta antaga en författning
av innehåll, att skattskyldig, som under något beskattningsår, för
vilket taxering verkställes åren 1942 och 1943, till sjövärnet lämnat gåva,
avsedd för dess verksamhet, äger att vid taxering enligt förordningen örn
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, jämte avdrag som avses i 4 § nämnda
förordning, från sammanlagda beloppet av sina inkomster från olika förvärvskällor
åtnjuta avdrag med belopp motsvarande vad han under beskattningsåret
utgivit såsom sådan gåva».

Utskottet hemställde,

att riksdagen mätte, i anledning av de likalydande motionerna I: 39 och
II: 67, för sin del antaga följande

Förslag

till

förordning om rätt att vid taxering år 1943 enligt förordningen den 28 september
1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag
för belopp som utgivits såsom gåva till sjövärnskåren m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Skattskyldig, som under beskattningsår, för vilket taxering verkställes år
1943, till sjövärnskåren eller densamma underställda sjövärnsflottiljer lämnat
gåva, äger att vid taxering enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
jämte avdrag som avses i 4 § nämnda förordning från sammanlagda
beloppet av sina inkomster från olika förvärvskällor åtnjuta avdrag med
belopp motsvarande vad han under beskattningsåret utgivit såsom sådan gåva.

2§.

Vid yrkande i allmän självdeklaration örn avdrag enligt 1 § skall gåvotagarens
fullständiga namn och adress uppgivas.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1943.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Wiberg: Herr talman! I egenskap av motionär har jag anledning
att uttala min tillfredsställelse över att bevillningsutskottet principiellt intagit
en välvillig hållning till framställningen. Utskottet har emellertid i ett
avseende ej tillstyrkt bifall till motionen, nämligen i fråga örn gåvor lämnade

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om rätt för skattskyldig alt vid taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för gåva till sjövärnet. (Forts.)
det beskattningsår, för vilket taxering skall äga runi 1942. Det är min förhoppning,
att riksdagen också på denna punkt måtte bifalla motionen.

Sin vägran att i denna del förorda motionen har utskottet motiverat med att
skattefriheten beträffande gåvor till sjövärnet i likhet med gåvor till luftvärn,
luftskydd och hemvärn bör erhålla karaktär av en tillfällig åtgärd. Men
även örn så skulle vara fallet, så behöver enligt min mening icke därav nödvändigtvis
följa, att gåvor lämnade 1941 skola beskattas i motsats till gåvor
lämnade år 1942. Jag är emellertid medveten örn att riksdagen vid tidigare
tillfällen, när. det gällt gåvor till luftvärn, luftskydd och hemvärn, icke medgivit
skattefrihet vid taxeringar samma år.

För att få en bild av vilket belopp staten skulle gå miste om, därest skattefrihet
för^gåvor lämnade år 1941 medgåves, har jag vänt mig till chefen för
sjövärnskåren, som meddelat, att gåvobeloppet under 1941 uppgick till cirka
200,000 kronor, huvudsakligen till Öresunds sjövärnsflottilj. Skattebeloppet kan
alltså uppskattas till cirka 65,000 kronor. Större belopp rör saken sålunda ej.
Man kan också fråga sig, örn icke detta belopp mer än väl skulle uppvägas av
de nya gåvor, som sjövärnskåren skulle erhålla i händelse av riksdagens bifall
till motionen i dess helhet.

De gåvor, som lämnats under 1941, ha haft den allra största betydelse för
sjövärnskårens. hela verksamhet. Sjövärnskårens -aspirantavdelning, en statlig
av Kungl. Maj :t reglerad verksamhet, är i mycket hög grad beroende av enskild
offervillighet. Det vore givetvis beklagligt, om följden av att skattefrihet
icke beviljades vid taxeringen 1942 bleve, att de donationer, på vilka man
hoppats och som sjövärnskåren behöver också under innevarande år, komme att
nedgå.

Utskottet har i sin redogörelse framhållit, att till sjövärnskåren liksom till
hemvärnet lämnar staten ekonomiskt stöd endast i begränsad omfattning. För
att kåren skall kunna bedriva sin verksamhet i enlighet med de instruktioner
och bestämmelser, som finnas utfärdade i reglementet för kåren, måste medel
anskaffas på frivillighetens väg.

I sin motivering anför utskottet, att en lättnad i beskattningen beträffande
gåvor till sjövärnskåren sannolikt skulle uppmuntra företag och enskilda medborgare
att lämna bidrag. Naturligtvis kan det invändas, att vid den tidpunkt,
då nu ifrågavarande gåvor lämnades, motionen örn skattefrihet ännu icke hade
väckts. Men en sådan frihet var redan fastslagen för gåvor till luftvärn, luftskydd
och hemvärn, varför det måste anses ganska naturligt, örn donatorerna
räknade med, att en sådan skattefrihet skulle komma att medgivas även för
gåvor till sjövärnskåren, beträffande vilken som bekant Kungl. Maj :t 1941 utfärdade
reglemente. Jag har också erfarit, att större delen av gåvobeloppet på
200,000 kronor härrörde från ett företag, som 1941 lämnade Öresunds sjövärnsflottilj
gåvor på icke mindre än 160,000 kronor. Året dessförinnan hade samma
företag lämnat sjövärnet gåvor på cirka 70,000 kronor, men på grund av att
dåvarande lagstiftning icke medgav avdrag hade företaget för sistnämnda
gavor fått betala skatt till staten med cirka 28,000 kronor. Skulle den av vederbörande
enligt vad som uppgives påräknade skattefriheten för under år 1941
lämnade gåvor icke bli verklighet, skulle företaget för denna sin gåva komma
att få betala i total skatt ungefär 70,000 kronor.

Man mäste fråga sig, örn detta kan vara riktigt. Medlen lia ju kommit försvaret
till godo under fullt betryggande former. Det vore också att beklaga,
örn vederbörande icke ansåge sig lia möjlighet att under detta år fortsätta med
sin dock av stark känsla för försvaret präglade gåvopolitik i den utsträckning,
som varit avsedd, därest staten nu tvingar dem att betala skatt för de under

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1042.

Motionär örn rätt för skattskyldig att vid taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för gåva till sjövärnet. (Forts.)
år 1941 för statligt ändamål överlämnade gåvorna. Man måste likaledes förstå,
örn man på många håll finner det vara för rättskänslan stötande, att man, sedan
man lämnat en stor gåva till försvaret, d. v. s. till staten, måste betala ett
betydande belopp i statlig skatt för samma gåva.

Herr talman! Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag örn bifall
till utskottets förslag med den ändring, att rubriken erhåller följande lydelse:

Förslag till förordning örn rätt att vid taxering åren 1942 och 1943 ---—•

sjövärnskåren m. m.;

att 1 § erhåller följande lydelse: Skattskyldig som under beskattningsår, för
vilket taxering verkställes åren 1942 och 1943,---sådan gåva; samt

att bestämmelsen örn ikraftträdandet, som lyder: »Denna förordning träder
i kraft den 1 januari 1943», utbytes mot en bestämmelse av följande lydelse:
Denna förordning träder i kraft å dag som av Kungl. Maj :t bestämmes.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Marje gång vi behandlat dessa ärenden
— 1938, 1939 och 1941 — har bevillningsutskottet mycket starkt framhållit,
att ett bifall till önskemålen utgör en uppenbar avvikelse från de principer,
som gälla för vår skattelagstiftning, att det därför är nödvändigt att behandla
dem med all försiktighet och att det enda skälet för ett avsteg från skatteprinciperna
är det läge, vari vi befunnit oss. Men icke någon av de gånger, som vi
medgivit skattebefrielse för gåvor till luftvärn, luftskydd och hemvärn, har
det gällt retroaktivitet, utan den har trätt i kraft först vid den taxering, som
skett sedan riksdagens beslut fattats.

Det är precis detsamma bevillningsutskottet nu föreslår, när det gäller dessa
gåvor till sjövärnet, d. v. s. att de skola behandlas på samma sätt som man
behandlade gåvorna till luftvärnet, luftskyddet och hemvärnet, och att man
sålunda för gåvor som ges i år får räkna skattebefrielse vid nästa taxering. Jag
kan inte tänka mig, herr talman, att någon, som den siste talaren sade, kan
anse det obilligt, örn man inte får skattebefrielse för en gåva, given innan ens
någon motion har väckts i saken och innan riksdagen tagit ställning. När
skattebefrielse beviljas tror jag vi sällan få uppleva, att den blir retroaktiv.
Det är nödvändigt, herr talman, att behandla dessa ärenden med all restriktivitet,
och jag erinrar örn vad bevillningsutskottet har framhållit vid alla dessa
tillfällen, senast när vi behandlade spörsmålet i fjol. Skattebefrielse måste
ges enhetligt, men framför allt bör det allvarligt tagas under omprövning, örn
vi överhuvud taget skola fortsätta med dessa hopp utanför de principer, som
gälla för vår övriga skattelagstiftning. Så sade utskottet förra gången frågan
var före, och riksdagen lämnade sin anslutning till uttalandet.

Herr talman! Jag tror knappast, att det finns någon annan möjlighet i detta
fall, såvida man vill handla riktigt, än att biträda utskottets hemställan, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Lundell: Herr talman! Endast till komplettering av det som herr
Olsson i Gävle har sagt och till upplysning för motionären, som talade först
i detta ärende, vill jag meddela, att jag inom utskottet försökt få igenom ett
bifall till motionen i dess helhet, alltså även i vad rör gåvor som skola behandlas
vid årets taxering. Jag har emellertid inte lyckats att inom utskottet
vinna gehör för min mening. Man har åberopat sig på vad som skett vid föregående
skattebefrielser i fråga örn luftvärn, luftskydd och hemvärn, och att
man då inte medgivit befrielse från skatt för gåvor, som skulle behandlas vid
samma års taxering.

Jag har inte reserverat mig mot beslutet. Det är inte av den anledningen,

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Motioner om rätt för skattskyldig att vid taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för gåva till sjövärnet. (Forts.)
att jag anser, att denna praxis skulle behöva vara förpliktande att följa även
i detta fall, utan av den anledningen att jag vet, att kammaren följer utskottet
i vått och torrt, kan jag väl säga, vare sig de beslut som föreslås därifrån äro
välbetänkta och rättvisa eller inte. Praxis härvidlag är ju inte så alldeles förpliktande,
ty jag kan upplysa motionären örn att örn någon vecka kommer på
kammarens bord en fråga örn avsättning till investeringsfonder, föranledd av
en proposition som avlämnats i år. Där föreslår utskottet, att de nya reglerna
skola tillämpas redan vid taxeringen i år. Där har man alltså ansett sig kunna
bortse från praxis. Det är Kungl. Majit som där gör ett förslag. Men i detta
fall håller man på praxis därför att det är herr Wiberg, som är förslagsställare.
Jag antar att man får säga, att detta är den verkliga motiveringen.

Jag har vidare inom utskottet anfört, att jag trodde det fanns en hel del
gåvor, som voro skänkta på vår västkust föregående år, och att det därför
skulle ha en viss praktisk betydelse, att skattefrihet kunde medges redan vid
årets taxering. Men ett sådant argument har ju inte haft större inflytande på
utskottets inställning än övriga argument, som jag anfört. Jag kan inte tänka
mig, att det i detta fall kan gå att lösa svårigheterna på annat sätt än att vederbörande
givare kan få gåvorna betraktade såsom skänkta i år i stället. Då
skulle han kunna få den skattebefrielse, som nu är medgiven vid nästa års
taxering.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Jag nödgas, herr talman, korrigera några av de uppgifter
herr Lundell så välvilligt strödde omkring sig. I fråga örn investeringsfonderna
föreligger ju den lilla skillnaden, att den lagstiftning som nu föreslås
till övervägande del är avsedd att ersätta en lag, som ägt tillämpning sedan
1938. Örn man inte kopplat ihop dessa frågor, skulle två lagar samtidigt
ha kommit att gälla beträffande investeringsfonderna.

Jag nödgas vidare beröva herr Lundell glädjen att spänna herr Wiberg för
sin vagn. Herr Lundell sade, att det är klart att örn Kungl. Majit hade framställt
förslaget, så hade det gått bra — utskottet bara sväljer vad Kungl.
Maj :t föreslagit — men nu har herr Wiberg gjort det, och då går det inte.
Herr Wiberg erinrar sig säkerligen, att det för bara några veckor sedan låg
en kungl, proposition på riksdagens bord, i vilken på förslag av motionärer,
bland vilka fanns herr Wiberg, det gjordes avsevärda ändringar i utskottet.
Sådan ser verkligheten ut och inte som herr Lundell skildrade den.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av herr
Wiberg under överläggningen framställda yrkandet; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 19.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 41, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska
föreningar; och

nr 42, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning för bekämpande av
sådan propaganda mot medborgargrupper, som utgår från deras trosbekännelse
eller ras.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Andra kammarens protokoll 19Jf2. Nr 19.

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Förslag till
lag med särskilda
bestämmelser
om
uppfinningar
av betydelse
för rikets
försvar eller
folkförsörjningen
m. m.

§ 20.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 43, i anledning av dels Kungl.
Maurts proposition nied förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar
av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad
propositionen hänvisats till behandling av lagutskott, dels ock en i ämnet väckt
motion.

Genom en den 1 april 1942 dagtecknad proposition, nr 204, hade Kungl.
Maj:t under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets
försvar eller folkförsörjningen m. m.; och

2) lag örn ändrad lydelse av 23 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Propositionen hade, i vad anginge sistnämnda lagförslag, hänvisats till behandling
av konstitutionsutskottet. I övrigt hade propositionen hänvisats till
lagutskott samt behandlats av första lagutskottet.

I samband med propositionen i nämnda del hade första lagutskottet förehaft
en i anledning av propositionen inom första kammaren väckt motion, nr 225,
av herrar Ekströmer och Nordenson. I denna motion hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådana ändringar i propositionen, att de i motionen angivna
synpunkterna vunne beaktande.

Utskottet hemställde,

A) att det genom förevarande proposition framlagda förslaget till lag med
särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller
folkförsörjningen m. m. måtte av riksdagen antagas; samt

B) att den i ärendet väckta motionen måtte anses besvarad genom utskottets
hemställan under A).

Reservationer hade avgivits

dels av herr Siljeström, som ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen — med förklaring att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till lag med särskilda
bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen
m. m. — måtte för sin del antaga i reservationen intaget förslag till
lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar
eller folkförsörjningen m. m.;

B) att den i ärendet väckta motionen måtte anses besvarad genom ovan angivna
hemställan under A);

dels ock av herr Gezelius, vilken ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte för sin del antaga det lagförslag, som framlagts i den av herr
Siljeström avgivna reservationen, med den ändring, att 13 § — motsvarande
15 § i Kungl. Maj :ts förslag — skulle erhålla i herr Gezelius’ reservation angiven
lydelse.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Gezelius: Herr talman! Mot en beredskapslagstiftning, som avser
att tillgodose det allmännas intresse av att kunna utnyttja och hemlighålla uppfinningar
av betydelse för rikets försvar m. m., lärer icke i och för sig kunna
resas några befogade invändningar. Vad som däremot är ägnat af t väcka betänkligheter
är lagförslagets bestämmelser örn rätt för staten att erhålla hemliga
patent.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folk försörjning en m. m. (Forts.)

Jag Ilar för min del funnit, att vad staten skulle kunna vinna genom en
tillämpning av institutet hemliga patent icke är av den storleksordning, att det
skulle uppväga de väsentliga nackdelar, som äro förbundna mod institutet.
Lagförslaget avser att skapa möjligheter för staten dels att erhålla upplysningar
beträffande viss uppfinning, dels att förbjuda utövandet av en uppfinning,
vars hemlighållande är av intresse för staten, dels ock slutligen att förvärva
rätt att utöva uppfinning eller att möjliggöra för allmänheten att begagna
densamma. För att tillgodose dessa intressen isynes icke erforderligt tillgripa
institutet hemliga patent. Oberoende av varje stadgande örn hemliga patent
äger staten genom den nu föreliggande lagstiftningen möjlighet förfara
på följande sätt:

Staten ingiver ansökan om patent, och för att hindra ett yppande av hemligheten
genom uppbudsförfarandet meddelar granskningsnämnden förbud enligt
6 eller 7 § i lagen, vilket förbud kan förlängas på obestämd tid genom
stadgandet i 10 §. Örn nu en uppfinnare efter staten söker patent på samma
eller likartad uppfinning, blir denna ansökan under en enkel hänvisning till
hindret vilande och kan icke avgöras förrän statens ansökan blivit slutligen
prövad. Örn staten har intresse av uppfinningen kan Konungen begära upplysning
enligt 4 § för att därefter förbjuda uppfinningens yppande respektive
utövande eller ock kan staten slutligen enligt 12 § förvärva uppfinningen. Meddelas
förbud eller förvärvas uppfinningen, skall ersättning givetvis utgå, men
endast om och i den mån sådan skäligen bör utgå.

Denna prövning av ersättningen förutsätter icke ett yppande av patenthemligheten.
Skulle staten däremot medgivas rätt att på sin ansökan erhålla hemligt
patent, så innebär detta, att senare uppfinnare, som söker patent, får ansökan
avslagen utan upplysning om vad hindret mot bifall till ansökan innebär.
Utövar han likväl sin uppfinning, kan han icke hindras härifrån ^så länge
han saknar kännedom örn det hindrande patentets innehåll. Staten måste alltså
för att hindra intrånget delge utövaren innehållet av patentet.

En lojal utövare kommer nu i det läget, att hans uppfinning och allt arbete
han nedlagt på densamma blir helt utan värde samtidigt som han berövats
möjlighet att i vanlig ordning göra invändningar mot statens patentansökan.
Att detta, särskilt örn det skulle drabba en ekonomiskt svag uppfinnare, kommer
att i hög grad verka hindrande på uppfinnarverksamheten på nu förevarande
områden synes uppenbart, och detta vore ju i hög grad olämpligt.

Örn uppfinnaren däremot fortsätter utövandet, måste .staten i rättegång mot
denne göra sin rätt gällande, och då måste patentinnehållet delgivas motparten.

Utan hemligt patent har staten lika stora möjligheter att förhindra yppande
och utnyttjande av uppfinning och att förvärva densamma.

Vad staten vinner genom ett hemligt patent är sålunda endast, att i varje
fall en uppfinnare, som senare än staten söker patent eller utövar uppfinning,
icke får i vederbörlig ordning prövat, örn och i vad mån ersättning skall utgå
fiir annat fall än att statens patent vid rättegång visar sig ohållbart. Staten
vinner härmed med uppoffring av hemlighållandet av statens patent icke annat
än att staten icke utsättes för upprepade krav på inlösen av uppfinningen i
den mån den kommit till någon illojal persons kännedom.

Nackdelen med det hemliga patentet är enligt min mening påfallande, ty
staten tvingas då i varje fall att för vederbörande yppa patentets innehåll för
att hindra dess utövande. Särskilt starkt framträda olägenheterna i det fall
alt en utländsk man söker patent å en uppfinning, varå redan hemligt patent
meddelats för staten. Sökanden får då i motsats till vad fallet blir, örn det
endast föreligger vilande ansökan, uppgift om att det föreligger det hindret

Nr 19.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Förslag till lag nied särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. (Forts.)
att det rör sig om ett patent av sådan betydelse för staten, att det ansetts böra
vara hemligt. Genom att — trots detta — utöva uppfinningen framtvingar sökanden
en upplysning om innehållet i det hemliga patentet.

Skillnaden mellan anordningen med en vilande ansökan och ett hemligt
patent synes sålunda för mig vara den, att institutet hemliga patent medför
ett ökat yppande av patenthemligheten för andra sökande, under det att det
andra av reservanterna förordade förfarandet, som lagstiftningen i övrigt medgiver,
kan komma att medföra, att staten i större utsträckning måste tillgripa
upplysningsplikt, förbud och expropriation. Olägenheterna härav synas obetydliga,
då ersättning skall utgå endast örn och i den mån sådan anses skälig.
Förslaget örn hemliga patent har också avstyrkts av de tekniska rådgivarna
till patentutredningen, kommerskollegium, statens uppfinnarenämnd, teknologföreningen,
svenska uppfinnarföreningen, Sveriges industriförbund, Jernkontoret
m. fl. myndigheter.

Ur allmän synpunkt kvarstår det för mig avgörande skälet mot ett hemligt
patent, att detsamma komme att verka hindrande på uppfinnarverksamheten
i en tid, då det enligt min mening är ett väsentligt allmänt intresse, att denna
verksamhet på förevarande område icke motverkas utan på allt sätt uppmuntras.

Beträffande den reservation, som .jag anfört i fråga örn 15 §, har utskottet
erinrat, att 12 § icke skall tillämpas i större utsträckning än som kan anses
vara av behovet påkallat, men kvar står emellertid de av mig i reservationen
på denna punkt uttalade betänkligheterna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den av herr Siljeström med instämmande
av mig avgivna reservationen samt örn bifall till den av mig avgivna reservationen
beträffande formuleringen av 15 §.

I detta anförande instämde herrar Lundberg i Hälsingborg, Wiberg, Åqvist
och Ericsson i Åtvidaberg.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är en mycket svår lagstiftning, som man
här ifrågasatt att genomföra. Första kammaren har ju redan godkänt vad
utskottet föreslagit, och det finnes väl all anledning tro, att även andra kammaren
kommer att göra det. Det finnes inte mycket mer att säga om denna
lag, än som återfinnes i propositionen och i utskottets utlåtande. Men jag skall
likväl, ävensom det blir i hög grad ett upprepande av vad som finnes i utskottsutlåtandet,
å utskottets vägnar anföra något.

Jag vill då först påminna örn att grunderna, örn jag så får säga, till det föreliggande
lagförslaget utarbetats av f. d. generaldirektör Hjertén, vilken visserligen
samrått med på området sakkunniga män, såsom ingenjörer och direktörer,
vilka varit fullt inne i de saker, som det här gäller. Sedan förslag framkommit,
gick det ju som alla förslag ut på remiss. Det finnes en hel del remissyttranden,
som vi tagit med i utskottets utlåtande. Sådana finnas även införda
i propositionen. Så snart remissyttrandena inkommit, tog departementschefen
ställning^ till frågan och utarbetade en proposition, varvid han gjorde
vissa ändringar i vad som föreslagits av de sakkunniga.

Förslaget innebär ju, som herr Gezelius sade, att staten skall få större möjligheter
än vad den för närvarande har att under nu rådande svåra förhållanden
trygga det allmännas intresse av tillgång till uppfinningar, som äro av
betydelse för rikets försvar eller för vår folkförsörjning. Att ett dylikt behov
föreligger har starkt framhållits av de myndigheter och sammanslutningar,
sorn yttrat sig över förslaget. Många av dessa ha understrukit vad patentutredningen
framhållit, nämligen att det under nuvarande förhållanden skulle

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. (Forts.)
vara av ett icke ringa värde, att patentansökningar, som avsågo militära uppfinningar
eller uppfinningar av värde för vår folkförsörjning, snarast möjligt
blevo kända för de statsorgan, som lia att på detta område bevaka statens intressen.
Örn så blir fallet har staten möjlighet att snabbt exploatera det som
kan vara av särskilt värde för försvaret och. folkförsörjningen. Ja, så långt
är man överens på alla håll örn denna sak. Även reservanterna äro ense med
utskottsmajoriteten därutinnan.

De menings skilj aktigheter, som funnits och alltjämt finnas, gälla endast
vissa delar av förslaget. Reservanterna liksom deras föregångare, motionärerna
m. fl., anse, som vi nyss hörde av herr Gezelius, att propositionen går för
långt ifråga örn tillgodoseendet av statsintresset. Man gör från deras sida gällande,
att den enskilda uppfinnarens och fabrikantens intressen trängts för
mycket åt sidan. Kanske fäster man icke så stor vikt vid den enskilde uppfinnaren,
som just vid att fabrikanten icke skall trängas för mycket åt sidan.
Det är örn dessa olika intressen, som meningsskiljaktigheterna framträda, och
som gjort, att man icke kunnat fullt enas. När man gör en sådan lagstiftning
som denna, är det naturligtvis ett samhällsintresse, att avvägningen av de olika
intressena blir så god som möjligt, och att det allmänna intresset går före det
enskilda. Därom torde vi icke behöva diskutera. Ty jag skulle tro, att vi alla
äro överens därom, att när det gäller statens intresse och det enskilda intresset,
måste samhällsintresset träda i förgrunden. Nu är det ju så — det förstå vi
alla — att i långa stycken sammanfalla det enskilda intresset och statens intresse,
men man skulle naturligtvis här kunna vid bevakandet av samhällsintresset
gå så långt, att man rent av skadade detsamma.

Vi ha vid granskning av förslaget inom första lagutskottet trott oss finna,
att den avvägning, som gjorts mellan de olika intressena, är riktig och bör
kunna godtagas. Ätt här skulle framträda olika meningar var förutsett redan
av patentutredningen, som i sitt betänkande, som finnes att läsa i propositionen,
framhåller, att genomförandet av de nu antydda föreskrifterna utan tvivel
skulle innebära hårdhänta ingrepp i enskildas rättigheter, och att redan
allmänrättsliga hänsyn göra, att så endast bör ske i den mån det verkligen
vöre påkallat av statens intresse. Det är tydligt, att det är riktigt, att man
bör avväga de olika intressena mot varandra.

Huvudpunkterna i båda reservationerna handla örn hemliga patent. Båda
reservanterna ha tagit upp den frågan. Herr Gezelius har gjort det något
mera ingående, men han har nu anslutit sig till herr Siljeströms reservation.

Det är klart att frågan örn dessa hemliga patent är en svår fråga, men jag
tror icke det varit möjligt komma ifrån införandet av det institutet. Det förslag,
som framförts i motionen, ha vi icke ansett vara möjligt tillgodose på
annat sätt än att vi i vår motivering tagit hänsyn till detsamma så långt det
varit möjligt. Vi säga i utskottets utlåtande, att det även inom utskottet rått
tvekan om det hemliga patentet. Vi ha likväl till sist stannat vid vad som
föreslagits av Kungl. Majit.

Då det var angeläget att vi skulle vara så noga informerade i saken som
möjligt, hade vi också vid behandlingen av ärendet en byråchef från patentoch
registreringsverket uppe hos oss för att rådgöra med honom. Vi lia likväl
som sagt stannat vid vad Kungl. Majit här föreslagit. Jag tror det är fullkomligt
riktigt vad justitieministern säger i sin proposition, att det är mycket
viktigt hurudan tillämpningen av lagen blir. Han har också utlovat, och
det har första lagutskottet understrukit, att tillämpningen av lagen bör bli sådan,
att man inte tar till vare sig den ena eller den andra tvångsåtgärden, utan
att det visar sig nödvändigt, och örn det icke är möjligt komma fram på annat
sätt.

Nr 19.

Oasdagen den 20 maj 1942.

Förslag till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse
för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag skall icke upptaga tiden längre, ehuru det är ytterligare
en del, som jag skulle ha velat säga. Jag tror emellertid icke, att det är behövligt,
och vill därför nöja mig med detta och tillåter mig under hänvisning
till vad utskottet anfört yrka bifall till första lagutskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den av
herr Gezelius avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med
vissa bestämmelser mot illojal konkurrens; och

andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 22.

På förslag av herr talmannen medgav kammaren, att det uppsatta anslaget örn
fortsättande av detta plenum i afton finge nedtagas.

§ 23.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 248, till Konungen, i anledning av väckt motion örn undantagande av
krigsmaktens tjänstehundar från skatteplikt enligt hundskatteförordningen.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från första lagutskottet:

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska
föreningar;

nr 250, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar
eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen behandlats av lagutskott, dels
ock en i ämnet väckt motion; och

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal
konkurrens; samt

från andra lagutskottet:

nr 245, i anledning av väckta motioner örn vissa ändringar i lagen örn semester; nr

246, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i epidemilagen;
och

nr 247, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni 1918 (nr 460) angående åtgärder
mot utbredning av könssjukdomar.

Onsdagen den 20 maj 1942.

Nr 19.

§24.

Justerades protokollsutdrag.

§ 25.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

fröken Andersson m. fl., nr 360, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 274, angående lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.;
herr Olsson i Mellerud m. fl., nr 361, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts

proposition, nr 274; _

herr Hammarlund m. fl., nr 362, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 259, med förslag till lag om fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940
(nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;

herr Hansson i Skediga, nr 363, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 275, med förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

herr Malmborg m. fl., nr 364, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
266, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1942/43; .

herrar Ekdahl och Andersson i Munkaljungby, nr 365, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 270, angående vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets
fastighetsfond; samt . .

herr Pettersson i Degerfors m. fl., nr 366, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 280, angående förläggningsort för nytt kåTartilleriregemente.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.55 e. m.

In fidem

Sune Norrman.

Nr 19.

Fredagen den 22 maj 1942.

Fredagen den 22 maj.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen,
varjämte undertecknad på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr
andre vice talmannens förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 294, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 24
mars 1938 (nr 96) örn understödsföreningar;

nr 295, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 24 mars 1938 (nr 102) örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt tvångsarbetare m. fl., m. m.;

nr 297, angående de värnpliktigas avlöning m. m.;

nr 298, angående åtgärder till främjande av sommarvistelse på landet för
barn från städer och andra tättbebyggda samhällen;

nr 299, angående ersättning i visst fall i anledning av olycksfall i arbete;
nr 300, angående anslag till registrering av motorfordon;
nr 301, med förslag till lag örn hyresreglering m. m.;

nr 302, angående försäljning av Ydrehammars kvarn m. m. å kronoparken
Norra Kvill i Kalmar län; och

nr 305, angående anslag för budgetåret 1942/43 till högre kommunala skolor
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 287, med förslag till förordning
örn krigskonjunkturskatt för år 1942, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 288, angående anslag till vissa undervisningssjukhus m. m.; och

nr 289, angående anslag till kammarrätten för budgetåret 1942/43, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 290, med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av 126 § 1 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928
(nr 379);

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 291, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1930 (nr 260) örn församlingsstyrelse
i Stockholm; samt

Fredagen den 22 maj 1942.

Nr 19.

till statsutskottet propositionerna:

nr 292, angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.;

nr 293, angående anslag till maritim ungdomsverksamhet; och

nr 296, angående ytterligare medel till anläggningar för elektrisk tågdrift.

§ 3-

Föredrogos var för sig följande på hordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 360 av fröken Andersson m. fl.; och

nr 361 av herr Olsson i Mellerud m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 362 av herr Hammarlund m. fl.; och
nr 363 av herr Hansson i Skediga; samt

till tredje särskilda utskottet motionerna:
nr 364 av herr Malmborg m. fl.;

nr 365 av herrar Ekdahl och Andersson i Munkal jungby; och
nr 366 av herr Pettersson i Degerfors m. fl.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen med förslag
till lag med särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets
försvar eller folkförsörjningen m. m. i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet
;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen den 6 juni 1930 (nr
259) örn församlingsstyrelse;

nr 13, i anledning av väckt motion örn ändring i § 3 9:o tryckfrihetsförordningen;
och

nr 14, i anledning av väckt motion örn förande av protokoll vid sammanträde,
som enligt § 56 riksdagsordningen hålles inom lyckta dörrar;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten;

nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsstyrelserna;

nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till kostnader för årlig taxering;

nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag för
budgetåret 1942/43 till riksförsäkringsanstalten;

nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 126, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till anordnande av skyddsrum i vissa statliga undervisningsanstalter; Andra

kammarens protokoll 191^2. Nr 19.

Nr 19.

Fredagen den 22 maj 1942.

nr 127, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till radiostation vid Norrköpings flygplats;

nr 128,. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till anordnande av reservstation
m. m. för telegrafverket;

nr 129, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 130, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till avsättning till lotterimedelsfonden för budgetåret
1942/43;

nr 131, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande
av den i kommerskollegii avlöningsstat upptagna anslagsposten till avlöningar
till övrig icke-ordinarie personal;

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i villkoren för ett Aktiebolaget Kv. Tryckeriet beviljat lån;

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag för budgetåret
1942/43 till distributionsanläggningar vid statens kraftverk m. m.;

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående reglering av
sjöar inom Indalsälvens flodområde m. m.; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Kynneälven i Bohuslän;

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:

nr 26, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande i anledning av väckta motioner avseende förordningen örn allmän
omsättningsskatt;

nr 27, i anledning av väckt motion örn höjning av avgifterna i postgirorörelsen
samt införande av avgift för girering;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ersättning av statsmedel
för taxerings arbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1942—30 september
1943; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till viss ändring
i gällande tulltaxa;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 45, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till tjänste- och
familjepensionsreglementen för riksdagens verk jämte en i ämnet väckt motion; nr

46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tjänsteoch
familjepensionsreglementen för arbetare m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

47, i anledning av väckta motioner örn utredning rörande statens övertagande
av enskilda järnvägarnes pensionskassa;

nr 48, angående ersättning åt ledamot av allmänt kyrkomöte, vilken tillika
utövar riksdagsmannauppdrag och därför åtnjuter arvode;

nr 49, i anledning av väckta motioner örn tilläggspension åt materialförvaltaren
<7. L. Mårtensson;

nr 50, i anledning av framställning örn befrielse från skyldighet att ersätta
uppkommen kassabrist för vissa tjänstemän vid riksbankens huvudkontor; och
nr 51, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 42 i anledning av väckta motioner örn ändring av gällande
bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, m. m.;

Fredagen den 22 maj 1942.

Nr 19.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående införande
av lagen om förmynderskap;

nr 46, i anledning av dels Kungl. Maj tis proposition med förslag till lag
örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. 1) angående ersättning
av allmänna medel till vittnen i brottmål, dels ock väckt motion örn
viss ändring i sistnämnda lag; och

nr 47, i anledning av väckt motion om förlängning av skyddstiden beträffande
författarrätten till sådana litterära verk, som tillkommit före den 1
januari 1920;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 mars 1939 (nr 68) örn statlig krigsförsäkring
m. m.; och

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till rekvisitionslag
samt beredskapsförfogandelag;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 43, i anledning av väckta motioner om utredning angående priserna å
elektrisk kraft inom landets olika delar;

nr 44, i anledning av väckt motion angående utvidgning av oljeväxtodlingen;
nr 45, i anledning av väckta motioner örn inrättande av ett forskningsinstitut
för bevaringsmetoder för olika slag av livsmedel;

nr 46, i anledning av väckt motion örn vissa lättnader i ett Storängsbäckens
vattenavledningsföretag beviljat lån;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående reglering av handeln
med strömming och sill m. m.;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anvisande av medel
till statsbidrag för uppförande av frukt- och potatislagerhus m. m.; och

nr 49, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående revision av tjänsteförteckningen
m. m. i vad avser domänverket; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning av
motion örn utredning av frågan, huru landsbygden skall kunna göras delaktig
av de sociala och kulturella förmåner som städerna bereda sina inbyggare.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 238, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Häradsrätterna: Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner
;

nr 239, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående överståthållarämbetets
organisation m. m.;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj tis proposition angående ianspråktagande
av vissa anslag till sprängningsarbeten m. m. för oljelagring, m. m.;

Nr 19.

Fredagen den 22 maj 1942.

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland;

nr 257, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande
av viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet fastställda avlöningsstaten;

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation; och

nr 259, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;
samt

från jordbruksutskottet:

_ nr 260, i anledning av väckt motion angående allmän revision av gällande
fiskerilagstif tning ;

nr 261, i anledning av väckt motion om åtgärder till främjande av den
svenska ullproduktionen;

o nr 262, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition angående räntan å
lån från egnahemslånefonden m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och
nr 263, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts oroposition, nr 275,
med förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk, nämligen:
nr 367 av herrar Carlström och Boman;

nr 368 av herrar Nilson i Spånstad och Svensson i Ljungskile;

nr 369 av herr Limdell; samt

nr 370 av herr Janson i Frändesta m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.12 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

422002