1942. Andra kammaren. Nr 18 (Riksdagens protokoll 1942:18)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 18.

Tisdagen den 12 maj.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 6 och den 8 innevarande maj.

§ 2.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 265, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias
kustsanatorium i Barkåkra;

nr 267, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus,
m. m.;

nr 271, angående anslag till bidrag till driften av icke statliga skyddshem
m. m.; och

nr 274, angående lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 253, angående gäldande av vissa brandskadeersättningar m. m.;

nr 260, angående vissa anslag till socialstyrelsen;

nr 2623 angående anslag till kontrollstyrelsen; och

nr 264, angående förvärv för postverkets räkning av tomter i Östersund;

till tredje särskilda utskottet propositionerna:

nr 266, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1942/43; och

nr 270, angående vissa kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond;
samt

till bankoutskottet propositionen, nr 273, angående delaktighet i familjepensionshänseende
i statens pensionsanstalt för vissa prästerliga befattningshavare.

§ 4.

Föredrogos var för sig följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till bankoutskottet motionen nr 356 av fröken Andersson m. fl.; samt

till behandling av lagutskott motionen nr 357 av herr Persson i Stockholm
m. fl.

Andra kammarens protokoll 19b%. Nr 18.

Nr 18.

Tisdagen den 12 maj 1942.

§ 5.

Eöredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial och utlåtande
nr 8 och 9, statsutskottets utlåtanden nr 98—107, bevillningsutskottets
betänkanden nr 23 och 24, andra lagutskottets utlåtanden nr 27—30 samt
jordbruksutskottets utlåtanden nr 30—40.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman!
Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att två gånger bordlagda
ärenden skola å morgondagens föredragningslista uppföras i följande ordning,
nämligen först första lagutskottets utlåtanden nr 36—38, därefter andra lagutskottets
utlåtanden nr 23—26, statsutskottets utlåtanden nr 98, 104 och 107
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 35, 37—40 och 28 i nu nämnd ordning,
varefter övriga ärenden uppföras i den ordning, i vilken de förekomma å dagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Skoglund i Doverstorp, som anförde: Herr talman! Med anledning av
en blockadannons i Skånska Socialdemokraten för den 7 innevarande maj har
jag, då ifrågavarande blockad aktualiserar en fråga av största ekonomiska betydelse
för den svenska landsbygden, inhämtat följande:

Den 12 november 1941 nedbrann på Tommarps Kungsgård i Skåne samtliga
ekonomibyggnader samt arbetarebostäder för 8 familjer. Egendomen hör under
kungl, domänstyrelsens förvaltning. I medio av december samma år påbörjade
styrelsen i egen regi återuppförandet av arbetarebostäderna, till antalet fem
hus, samt vidtog vissa uppröjnings- och förberedelsearbeten för uppförande
även av ekonomibyggnader. Arbetet igångsattes efter de principer, som styrelsen
hittills regelmässigt tillämpat för sin byggenskap, nämligen med timlönebetalning
efter taxan i det med svenska byggnadsindustriförbundet träffade
kollektivavtalet, dock att murarna erhöllo 50 % tillägg på ifrågavarande timlön
såsom kompensation för tidsspillan vid förflyttningar och för att domänverket
skulle tillförsäkra sig att trots förekommande arbetsavbrott alltid ha arbetskraft
tillgänglig.

I mitten av januari 1942 uppvaktades kungl, domänstyrelsen av svenska murareförbundet
med en skrivelse, däri förbundet påtalade den utgående timlönsbetalningen
och begärde närmare överläggning örn arbetenas utförande på
ackord. Styrelsen underrättade i anledning härav förbundet örn att allt arbete
pågick efter timtid i avvaktan på resultatet av pågående utredning.

I början av februari erhöll domänstyrelsen en ny skrivelse från murareförbundet,
däri framhölls »att det absolut icke är avgjort, att de ifrågavarande arbetena
komma att utföras på tid såsom Ni i Eder skrivelse dekreterat. Den saken
är uppenbarligen icke beroende endast av den ena partens önskan utan av
bägges». Skrivelsen avslutades med förnyad begäran örn förhandlingar.

Den 17 februari upptogos de begärda förhandlingarna med murareförbundet,
som därvid yrkade att domänstyrelsen genom slutande av avtal med förbundet
skulle utfästa sig att följa ackordsprislistan.

Domänstyrelsens representanter gjorde vid förhandlingssammanträdet gällande,
att styrelsen dels med hänsyn till statsmakternas under det gångna året
gjorda uttalanden och dels med hänsyn till att chefen för socialdepartementet

Tisdagen elen 12 maj 1942.

Nr 18.

Interpellation. (Forts.)

enligt beslut i konselj den 13 februari låtit tillsätta en kommitté för utredning
av landsbygdens byggnadsfrågor, för närvarande ansåge sig förhindrad att sluta
avtal med förbundet örn arbetenas utförande på ackord, helst som arbetena
härigenom komme att betydligt fördyras. Domänstyrelsens representanter erinrade
också i detta sammanhang örn att parterna i förra vårens avtalsuppgörelse
inom byggnadsfacket, i avvaktan på förhandlingar angående bättre anpassning
av byggnadsvillkoren på landsbygden till jordbrukets speciella förhållanden
och anspråk, överenskommit örn att avtalsuppgörelsen icke skulle
omfatta byggnadsarbete för jordbrukets behov.

Då dessa synpunkter icke av arbetareförbundets representanter godtogos, förklarade
sig styrelsen ha för avsikt att underställa frågan Kungl. Maj :ts prövning
samt begärde att arbetarna i avbidan härpå tills vidare icke skulle företaga
några stridsåtgärder. I enlighet med sin nämnda förklaring avlät styrelsen
en skrivelse i ärendet till Konungen. Något Kungl. Maj:ts beslut i frågan har
domänstyrelsen, enligt vad som meddelats mig, ännu icke blivit delgiven.

Den 17 mars framställde även byggnadsträarbetareförbundet krav på att arbetena
skulle bedrivas efter ackord. Domänstyrelsen besvarade kravet med en
hänvisning till sin ovanberörda underdåniga framställning örn direktiv.

Den 13 april hölls nytt förhandlingssammanträde med representanter för
byggnadsträarbetareförbundet, murareförbundet och grovarbetareförbundet. Vid
detta sammanträde framgick klart att någon uppgörelse i godo icke kunde träffas
och att förbunden icke hade för avsikt att längre avvakta Kungl. Maj:ts
beslut i frågan.

Domänstyrelsen beslöt nu att anmäla förhållandena till förlikningsmannen
i södra distriktet. Samtidigt meddelades fackförbunden, att styrelsen var förhindrad
att dryfta frågan örn de ifrågavarande arbetenas bedrivande på ackord
men att styrelsen var villig att upptaga fortsatta förhandlingar rörande tillämpningen
vid Tommarp av de allmänna bestämmelser, vilka pläga åberopas i förekommande
kollektivavtal.

Den 5 maj hölls sammanträde med parterna i Malmö inför förlikningsmannen.
Vid de därvid förda förhandlingarna vidhöllo samtliga sina tidigare dekreterade
ståndpunkter i frågan. Förlikningsmannen nödgades, efter att ha hört
parterna, förklara att dessas inställning var sådan, att han icke ansåg sig kunna
framlägga förlikningsförslag.

Arbetareparten meddelade följande dag att domänstyrelsen skulle lia fria
händer beträffande tre stycken i huvudsak färdigställda boningshus men att
styrelsen vore tvungen underkasta sig tillämpning av ackordsprislistan beträffande
färdigställandet av de två återstående, varjämte det fordrades att styrelsen
skulle förbinda sig att utbjuda arbetena med uppförande av stall, ladugård
och svinhus på entreprenad.

Den 7 maj blev enligt annons i Skånska Socialdemokraten byggnadsarbetet
vid Tommarps Kungsgård blockerat av de tre byggnadsfackförbunden. Arbetet
ligger sedan dess i huvudsak nere.

Med hänvisning till ovannämnda sakförhållanden tillåter jag mig till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet framställa följande frågor:

1) Har statsrådet observerat byggnadsfackförbundens åtgärd att förklara
domänstyrelsens återuppförande av de nedbrunna ekonomibyggnaderna och arbetarbostäderna
å Tommarps Kungsgård i blockad?

2) Anser icke statsrådet att denna åtgärd står i starkaste motsatsförhållande
till de uttalanden om anpassning av landsbygdens byggnadskostnader, som
gjorts både av chefen för socialdepartementet senast vid årets riksdag och av
riksdagen i fjol i samband med behandlingen av propositionen om stöd åt bostadsproduktionen? -

Nr 18.

Tisdagen den 12 maj 1942.

Interpellation. (Forts.)

3) Ämnar statsrådet vidtaga anstalter i syfte att få denna byggenskap till
stånd utan dröjsmål, utan onödig merkostnad för statsverket och utan att andra
lönekrav villfaras än som på landsbygden i allmänhet kunna anses skäliga?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 199, i anledning av väckta motioner örn landets tillgodoseende med elektrisk
energi m. m.;

nr 200, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till försäkringsrådet m. m.;

nr 201, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående återbäring
av arvsskatt för vissa donationer m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 202, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1941/42 för vissa fortifikatoriska
anordningar m. m.;

nr 203, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning till
stiftelsen Kronobergs regementes soldathem av visst kronan tillhörigt område;

nr 204, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken i
Skåne;

nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till folktandvården;

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag och lån
av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till länsnykterhetsnämndema m. m.;

nr 208, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av Blekinge
kustbanor;

nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret,
1942/43 till iståndsättande av fjällstugorna vid färdleden Karesuandonorska
gränsen;

nr 210., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till luftskyddsanordningar
för vissa länsstyrelser;

nr 211, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till bostadshus för postverkets räkning i Krylbo;

nr 212, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till stat för
statens allmänna fastighetsfond för budgetåret 1942/43 m. m.; och

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tullverket.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

§ 10.

Herr Hansson i Skediga avlämnade en av honom undertecknad motion,
nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 250, med förslag till

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

förordning om visst undantag från bestämmelserna i 5 § förordningen den 2
juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.16 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 13 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Kalmar den 11 maj 1942.

Riksdagsman Ejnar Johansson har under tiden 28 april—11 maj varit intagen
å lasarettet för akut svalgsjukdom. Han är i behov av vila och vård i hemmet
under minst 10 dagar ytterligare. Han kan alltså ej återupptaga riksdagsarbetet
förrän tidigast den 21 maj.

Intygas.

Lars Svante Svensson,

las.läk.

Kammaren beviljade herr Johansson i Kalmar ledighet från riksdagsgöromålen
under 9 dagar från och med den 12 innevarande maj.

§ 2.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; och

nr 223, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 § 1 mom. och 2 § förordningen den 28 september
1928 (nr 376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, m. m.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar pd fråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! I anledning av de av herr Pettersson i Dahl till mig framställda frågorna
ber jag att få meddela, att enligt utfärdade order jordbrukare tillhörande
samtliga de av herr Pettersson angivna grupperna skola örn så är möjligt
hemförlovas eller hempermitteras i och för vårbruket. För upprätthållande av
erforderlig beredskap måste emellertid tillsee, att beredskapsförbanden ej uttun -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

nas för mycket. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att förbandens fältstyrka
icke får nedgå med mer än en viss procentuellt bestämd del. Örn antalet värnpliktiga,
för vilka hempermittering kan ifrågakomma, skulle överstiga denna
procentsiffra, skall emellertid telegrafisk anmälan göras till arméstabens organisationsavdelning.
I många fall ha därefter sådana åtgärder kunnat vidtagas,
att ökad hempermittering kunnat ske från ifrågavarande förband. Emellertid
kan det givetvis finnas fall, då hänsyn till beredskapens upprätthållande förhindrat
hempermittering av samtliga jordbrukare med jordbrukarkort. Jag vill
dock framhålla, att jordbrukare tillhörande de angelägenhetsgrupper, där frånvaron
från jordbruket ansetts vara särskilt betänklig, samtliga blivit hemsända
från beredskapstjänstgöringen.

Med hänsyn till innehållet i de sålunda utfärdade bestämmelserna torde anledning
icke föreligga att vidtaga säteriägare åtgärder i av herr Pettersson angivet
syfte. Anmärkas må, att bestämmelserna utfärdats i samråd med livsmedels-
och arbetsmarknadskommissionerna. Skulle systemet på någon punkt klicka,
torde snar rättelse kunna vinnas genom hänvändelse i vanlig ordning till
högre myndighet.

Härefter yttrade:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få
frambära mitt tack för att han så snabbt givit svar på min fråga.

Statsrådet erinrade örn på vad sätt utkallelserna gått till, alltså hur jordbrukarna
grupperats i dessa angelägenhetsgrupper. Jag ber att få upprepa
litet av innehållet i statens livsmedelskommissions cirkulär den 20 november
1941. Enligt detta går det till så, att i första hand arbetsmarknadskommissionen
efter samråd med livsmedelskommissionen meddelar länsarbetsnämnderna
vilka som skola placeras i de olika angelägenhetsgrupperna. Sedan bestämma
länsarbetsnämnderna i samråd med vederbörande kristidsstyrelse och hushållningssällskap,
hur de skola fördelas inom respektive kristidsnämndsområden.
Sedan kommer det fram till vederbörande kristidsnämnder. Kristidsnämderna
få meddelande, att de få placera så och så många i varje kommun
inom angelägenhetsgrupperna A, B och C. Sedan placering i enlighet därmed
på de olika grupperna verkställts, skulle de så placerade alltså ha möjlighet
att bli hemsända. Vederbörande kommun eller kommunala myndighet kan således
icke bestämma, att alla de, som behöva placeras i de nämnda angelägenhetsgrupperna
A, B och C, bli placerade eller icke, utan de få direktiv, att så
och så många få de placera i nämnda grupper och icke flera. Det är väl för
alla klart att detta system för med sig stora olägenheter.

Anledningen till min fråga är att jag uppvaktats från olika håll i mitt eget
län, varvid anförts, att jordbrukare, fastän de placerats,- icke få komma hem.
Nu säger statsrådet, att- samtliga, som hade placerats på dessa angelägenhetsgrupper,
hade —- såvitt jag kunde uppfatta statsrådet rätt — blivit hemsända.
Men trots detta ligger det jordbrukare från min hemtrakt ända uppe i Norrland,
i Morjärv, och på olika ställen i vårt land. Jag har efter det frågan ställts blivit
uppvaktad från olika håll, fått brev uppifrån Norrland och blivit påringd från
många håll.

Ganska stora olägenheter lia här uppstått. Det har framhållits, att det är
jordbrukare, som ligga ute för fjärde gången. De lia ingen, som kan se till
jordbruket hemma, vårbruket står omedelbart för dörren o. s. v. Det har påvisats
från Uppland, från I. 8, att korten icke kommit fram till förläggningen
och att det först sedan vederbörande inkallats utrönts, att de blivit placerade
i dessa angelägenhetsgrupper; de hade då omedelbart fått resa hem. Det är

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Svar på fråga. (Forts.)

naturligtvis missöden, som ej kunna undvikas men som borde örn möjligt rättas
till.

Sedan är det här en grupp, som ej blivit placerad alls. Det är de, som tillhöra
årsklasserna 1938, 1939, 1940 och 1941 och som alltså äro födda 1918,
1919, 1920 eller 1921, d. v. s. personer mellan 21 och 24 år. Bland dessa är
det många egna jordbrukare, som ha sina jordbruk att sköta. Dessutom är det
en stor del av dem som ha uppgiften att, när deras fader eller anhörig är på
beredskapstjänstgöring, vara hemma och sköta jordbruket.

Nu förstår jag mycket väl, att det icke går att nedbringa förläggningarna
hur mycket som helst. Det bör naturligtvis ses till, att de ha en viss numerär.
Men jag tror, att det är ganska angeläget, att dessa saker ordnas så smidigt
som möjligt. Detta är angeläget dels därför, att de jordbrukare, som lia egna
jordbruk eller eljest äro nödsakade att vara hemma, behöva komma hem så
fort som möjligt och på så sätt medverka gagneligt till vår folkförsörjning och
dels också därför, att ett mera smidigt ordnande av denna sak bidrager till att
ganska väsentligt stärka försvarsviljan hos de utkallade.

En sak till ber jag att få framhålla. Det har väckt mycket missnöje på förläggningarna,
att en del blivit utkallade mångå gånger — en del äro ute fjärde
gången — medan däremot en del män i respektive hemtrakter icke utkallats
alls. Det är angeläget att få litet större smidighet och större anpassning och
litet mera enhetlighet över det hela.

Herr talmannen: Då ytterligare talare anmälts vill jag erinra kammaren
örn att det här icke är fråga om svar på interpellation utan svar på framställd
fråga.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
skall icke yttra mig i anledning av herr Petterssons i Dahl anförande i anslutning
till mitt svar. Jag har för min del givit det svar som kan ges. Det finns
intet att tillägga.

Jag begärde egentligen ordet endast för att yttra några ord örn den andra
frågan, alltså att somliga värnpliktiga bleve inkallade många gånger och andra
icke bleve inkallade alls. Jag hade ju tillfälle att förra våren svara på en interpellation
i denna sak här i riksdagen. Jag påpekade då vilka åtgärder som
vidtagits för att man skulle komma fram till rättvisa inkallelser. Det har också
skeft. Det tages ständigt ut folk, som icke tidigare varit inkallade. Vi börja
närma oss botten. Trots detta är det ju självklart, att vederbörande,_ som bli
inkallade, alltid få anledning till missnöje, och så komma de med sina uppgifter
örn att det går så förfärligt många hemma.

Jag begagnar tillfället att tala om, att jag fick i förra veckan besök av en
deputation från en dalasocken, där landstormsmännen hade gjort en undersökning,
som visade, att det i denna socken fanns 163 stycken i landstormsåldern,
som icke varit inkallade. Vi gjorde omedelbart en undersökning, och av denna
undersökning framgick, att av dessa 163 voro 81 stycken militärarbetare enligt
den gamla ordningen. Det var alltså folk, som hade mskrivits och gjort
sin värnplikt enligt 1914 års härordning. De voro alltså icke-vapenföra militärarbetare
i ålder över 36 år. Det kanske ändå kan sägas, att det är litet svårt
för oss att i tillräcklig omfattning inkalla och sysselsätta icke vapenfört och
icke vapenutbildat folk i dessa högre åldersgrupper. Vi kunna icke taga in folk
bara för att det skall bli rättvist. De måste fylla en uppgift också i beredskapen.
Där gick alltså hälften bort. Av de övriga 82 fanns det sammanlagt 31,
om vilka man kunde säga, att de borde lia varit inkallade.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

Det visar alltså, att man här har den uppfattningen, att det är så förfärligt
många som gå hemma, men när vi undersöka saken finna vi, att gruppen av
dem, som icke varit tagna i anspråk, är ganska liten. Och den minskas för
varje dag som går.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har med största tillfredsställelse
tagit del av herr statsrådets förklaring, att rättvisa i möjlig mån skall
skipas. Jag förstår också, att det icke var möjligt att i början av inkallelserna
åstadkomma en sådan ordning, att alla finge samma börda. Men jag tycker, att
efter två och ett halvt års mobilisering det borde funnits möjlighet att åtminstone
skipa något större rättvisa på detta område. Faktum är — det erkändes
också av statsrådet — att det ännu finns en del värnpliktiga, som icke
varit inkallade.

Beträffande jordbrukarnas permittering ha ju också vissa regler utarbetats,
men det ser ut som örn dessa icke fungerade alldeles som de skulle göra. När
jag reste upp till Stockholm i måndags, träffade jag vid stationen en beredskapsman,
som var ganska förtvivlad. Han hade legat utkallad sedan den 3
mars. Samtliga hans kamrater hade fått resa hem på söndagen; han var den
ende vid sitt förband som fått stanna kvar. Orsaken visste han ej. Han hade
icke gjort någon förseelse eller på något sätt någonting som kunde motivera,
att han skulle ligga kvar. Bland dem, som blevo hemskickade, fanns det arbetslösa
personer. Men denne jordbrukare, som har ett jordbruk med en häst och
tre kor, var fortfarande kvar. Det ser verkligen ut som örn de direktiv, som
äro utgivna, icke på alla håll följdes av militärmyndigheterna.

Herr Pettersson i Hosta: Herr talman! Av tidningarna har framgått, att
permitteringen i vissa län utökats med en vecka. Jag beklagar i varje fall, att
detta icke kommit flera län till godo, där behovet är lika starkt som i de län,
där man fått förlängd permission. Vad som är beklagligt är, att en del av
B- och C-klassarna icke blivit permitterade, trots att det föreligger ett stort
behov därav. Man tycker, att nu, när inkallelserna pågått i över två år, alla,
som varit inkallade, borde vara övade. Då är det naturligtvis icke så nödvändigt
att de ligga inne, utan då borde permitteringar kunna ske i större utsträckning.

När man talar med militärer i min hembygd, skylla de alltid på att de ha
order från högre ort. Jag vet icke från vilken högre ort de fått dem. De känna
sig i varje fall förhindrade att bevilja permission på grund av sådana order.
Man får ändå säga, att de organ, som haft hand örn hempermitteringen, icke skött
denna till full belåtenhet. Skall kriget hålla på i flera år härefter, får jag
säga, att man far nog börja se till att få fram ett system, som bättre fyller
behovet i detta fall och detta i all synnerhet med hänsyn till den undan för
undan allt knappare livsmedelsförsörjningen.

Häruti instämde herr Carlsson i Bakeröd.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 259, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940
(nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.; och

nr 269, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 13 maj 1942 £. m.

Nr 18.

§ 5.

Föredrogos var efter annan och hänvisades till statsutskottet följande Kungl.
Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner:

nr 265, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid Kronprinsessan Victorias
kustsanatorium i Barkåkra;

nr 267, angående anslag till vissa byggnadsarbeten vid statens sinnessjukhus,
m. m.;

nr 271, angående anslag till bidrag till driften av icke statliga skyddshem
m. m.; och

nr 274, angående lönereglering för lärarpersonalen vid folkhögskolor m. m.

§ 6.

Föredrogs och remitterades till bevillningsutskottet den på bordet liggande
motionen nr 358 av herr Hansson i Skediga.

§ 7-

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.; och

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr
400) m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 38, i anledning av dels Kungl. Förslag tiU
Maj :ts proposition med förslag till lag örn straff för överträdelser av vissa rån- orn str_aJf_
soneringsförfattningar, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

för överträdelser
av vissa

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

ransonerings författningar.

Herr Henriksson: Herr talman! Vid riksdagens höstsejour förra året tillät
jag mig att i en interpellation till justitieministern rikta uppmärksamheten på
straffbestämmelserna vid överträdelser av ransoneringsförfattningarna, och
framför allt pekade jag på de ytterst otillfredsställande, för att icke säga obefintliga
straffbestämmelserna för kupongstölder och illegal handel med ransoneringskuponger.
På denna interpellation erhöll jag i december ett svar, avgivet
av folkhushållningsministern, ett svar, som dock ej var särskilt givande.

Mera reella svar på dessa spörsmål har dock Kungl. Maj:t givit vid innevarande
riksdag i form av propositioner. För en tid sedan biföll sålunda riksdagen
ett förslag till ändringar i strafflagen, varigenom luckorna i bestraffningsmöjligheterna
för kupongstölder och illegal handel med ransoneringskuponger
synas väsentligen ha blivit täppta.

I dag har kammaren till behandling Kungl. Maj:ts förslag till skärpta
straff för överträdelser av ransoneringsförfattningarna. Även detta förslag
hälsar jag i princip med tillfredsställelse. För den övervägande och lojala
delen av handeln kan det endast vara till stöd och hjälp, att notoriska skojare
på detta område strängare hållas efter.

Det finnes emellertid en punkt i detta förslag, som är ägnat att väcka allvarliga
farhågor ur rättssäkerhetens synpunkt. Det gäller den föreslagna formen
för utdömande av det kanske hårdaste straffet, nämligen avstängning
från försäljning av ransonerade varor. Jag har ingenting att erinra mot att han -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Förslag till lag örn straff för överträdelse av vissa ransonerings författningar,
m. m. (Forts.)

delsförbud användes såsom straff i detta sammanhang. Tvärtom torde detta
straff kunna verka hälsosamt avskräckande på dem, som annars icke kunnat fatta
betydelsen av att ransoneringsplanerna hålla. Vad jag emellertid för min del
icke ansett mig kunna vara med om, det är förslaget att detta straff skall utdömas
på administrativ väg. I propositionen föreslås, att central krismyndighet
skall få befogenhet att utfärda handelsförbud. I motionen nr 11:288 har
jag yrkat, att sådan befogenhet endast skall tillerkännas domstol. Gäller det
att för brott mot ransoneringsförfattningarna utdöma exempelvis 5 dagsböter
å 2 kronor, då skall domstol pröva och döma i detta mål. Gäller det däremot
att för brott mot samma författningar döma en människa förlustig hennes
levebröd — ty det är ju detta som blir resultatet av ett handelsförbud -— då
skall en sådan dom fällas av krismyndigheternas funktionärer. Jag måste bekänna
min oförmåga att fatta det förnuftiga i en sådan ordning, och jag
kan heller icke tänka mig, att denna ordning står i överensstämmelse med hävdvunnen
svensk rättsuppfattning och rättssäkerhet.

När jag uttalar en sådan åsikt, innebär det ingalunda något underkännande
av krismyndigheternas funktionärer. Jag hyser den allra största respekt för
den sakkunskap, som finns representerad i våra kriskommissioner, men kommissionerna
äro inte konstruerade för att fungera såsom domstolar, och sakkunskapen
borde därför vara av annan beskaffenhet.

Av första lagutskottets utlåtande framgår, att det även inom utskottet funnits
betänkligheter mot den av Kungl. Maj :t föreslagna ordningen. Utskottet
yttrar: »Jämväl utskottet har hyst betänkligheter mot att lägga så vidsträckta
befogenheter i kristidsmyndigheternas händer, som det i propositionen framlagda
lagförslaget innebär. Utskottet har därvid särskilt fäst vikt vid att
förutsättningarna för rätten att meddela förbud äro tämligen obestämt angivna
i lagförslaget; enligt dess ordalydelse skulle icke ens erfordras att åtal väckts
för den förseelse å vilken ett förbud grundas. De centrala kristidsmyndigheterna
kunna näppeligen anses skickade att utreda de faktiska förhållanden,
som skola ligga till grund för ett bedömande av huruvida vederbörande gjort
sig skyldig till ett åsidosättande av ransonerings- eller prisbestämmelse. Det
naturliga synes vara att utredning i detta hänseende verkställes av polismyndigheten
och att prövning av frågan örn vederbörande gjort sig skyldig till
gärningen anförtros åt domstol, som ju har att avgöra, örn ansvar skall ådömas
eller ej.» Utskottet drar tyvärr inte ut konsekvenserna av sin ståndpunkt och
ansluter sig till motionärernas yrkande, utan stannar en bit på vägen. Jag
medger gärna, att utskottets förslag är åtskilligt bättre än Kungl. Maj:ts,
men dock ej tillfredsställande. Utskottet har gjort ett tillägg till lagens första
paragraf av följande lydelse: »Förbud må ej meddelas i annat fall än då åtal
blivit väckt för gärning å vilken förbudet grundas. Varder åtalet ogillat eller
fällande utslag upphävt av högre rätt, skall förbudet omedelbart hävas av
kristidsmyndigheten.» Örn det emellertid vid domstolsprövningen skulle visa
sig, att vederbörande krismyndighet varit ute i ogjort väder, så torde patienten
redan lia avlidit, då den saken konstateras. På den punkten är alltså utskottets
förslag lika otillfredsställande som Kungl. Maj:ts. Att döma i förskott
och pröva i efterhand, det är enligt mitt sätt att se en dålig rättsordning.

I mili motion har jag även berört besvärsfrågan. Den har utförligare behandlats
i motionen nr 217 i första kammaren av herr Herlitz. Lagrådet har också
pekat på den punkten och hemställt, att regeringsrätten skulle bli besvärsinstans.
Kungl. Maj :t har visserligen böjt sig för lagrådets uppfattning att
överklagande skulle få ske, men förmenat, att dylika mål skulle prövas av
Kungl. Majit i statsrådet. Första lagutskottet ansluter sig emellertid till lag -

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Förslag till lag om straff för överträdelse av vissa ransonerings författningar,

to. to. (Forts.)

rådets uppfattning, och det anser jag för min del vara en förbättring. Det
finns dock anledning att särskilt understryka utskottets uttalande, att dylika
inål böra erhålla skyndsam behandling.

Med hänsyn till det skick, vari förslaget föreligger i utskottets version,
anser jag, att utskottets viktigaste uttalande rör den ordning, i vilken beslut
örn handelsförbud bör fattas inom krismyndighet. Utskottet säger, att »därvid
torde böra föreskrivas, att ärendena skola avgöras i plenum efter föredragning
av juridiskt utbildad tjänsteman inom krismyndigheten». Redan tidigare
ha handelsförbud av vissa krismyndighetex kunnat tillämpas i praktiken,
vilket tillgått så, att man vägrat bevilja licenser. Det har förekommit,
att underordnad tjänsteman utan undersökning av orsakerna till en felaktighet
vägrat licens. Genom den av utskottet förordade beslutsordningen kan
man åtminstone förvänta, att en undersökning göres innan beslut fattas.

Första kammaren har nu redan fattat beslut i detta ärende och godkänt
utskottets förslag. Under sådana förhållanden torde det väl vara tämligen
meningslöst att här ställa ett yrkande mot ett enhälligt utskott. Jag har dock
ej kunnat underlåta, herr talman, a.tt framföra mina starka betänkligheter
emot att vid sidan örn den ordinarie straffmätningen på administrativ väg utmäta
så hårda straff, som det här är fråga örn. Jag vill hoppas, att vederbörande
handskas varligt med de befogenheter, de genom denna lag erhålla.
Man får noga aktge på att ej tillämpningen blir haltande. Man kan befara,
att myndigheterna hysa en tvekan, då det gäller att avstänga ett stort företag
med många anställda, en tvekan, som ej på samma sätt ger sig till känna,
då det gäller mindre företag. Skulle detta i praktiken bli en lag mot småhandeln,
då blir dagens beslut av ännu allvarligare innebörd.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9-

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Majis propositioner:

nr 258, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1942/43; och

. nr 272, angående försäljning av ett kronan tillhörigt område i Boden.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 192, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
användande i vissa fall av prästlönefond m. m.;

nr 193, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 (nr
400), m. m.; och

nr 194, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:
nr 23, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till lag
örn fornminnen m. m., dels ock en i ämnet väckt motion; och

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

nr 24, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fornminnen
m. m., såvitt angår genom denna proposition framlagt förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 108 §§ expropriationslagen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Ändring i
vissa delar av
allmänna förfogandelagen

samt örn fortsatt
giltighet
av lagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag örn ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen
den 22 juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Den skärpta förfogandelag, som
riksdagen nu kommer att fatta beslut örn, innebär ett alldeles särskilt hårt ingrepp
i äganderätten. Lagrådet, som fått lagförslaget på remiss, har avstyrkt
detsamma. Lagrådet yttrar bland annat: »Ett så djupgående ingrepp i jordäganderätten
som att en fastighetsägare under tio år berövas förfoganderätten
över sin fastighet är ägnat att väcka allvarliga betänkligheter.» Lagrådet anför
vidare, »att kronan i nuvarande beträngda försörjningsläge väl kan vara
i behov av maktmedel, som medge ett kraftigt ingripande mot vanhävd av
jordbruksfastigheter. Emellertid kan med skäl ifrågasättas, örn den nu anvisade
utvägen innebär en tillfredsställande lösning. Till det så djupgående
ingreppet i jordäganderätten kommer att det måste te sig som synnerligen
ovisst, huruvida ingripandet verkligen medför någon avsevärd lättnad i det
aktuella försörjningsläget.» Lagrådet framhåller slutligen, att ett bifall till
förslaget skulle komma att medföra svårigheter för jordbrukarna att få sina
fastigheter intecknade. -— Trots detta har statsrådet Bergquist lagt fram detta
förslag. Statsrådet förklarar, att förslagets antagande kunde väntas leda
till en minskning av antalet vanhävdade gårdar. Det är således här fråga om
ett försök att skrämma folk till att väl sköta sin jord.

Vi ha haft färska exempel på, att arbetskonflikter hindrat utförandet av
erforderliga reparationer. Jag ringde till min organisation i går kväll och fick
då höra, att byggena vid icke mindre än 43 gårdar för närvarande äro Mocke--rade. Alla äro ju icke jordbruksfastigheter, men största delen. Det förefaller
betänkligt att antaga en lag, enligt vilken jordbrukare skola vara skyldiga
att hålla sina hus i förstklassigt skick, när jordbrukarna ha sådana svårigheter
att brottas med. Av den interpellation, som i går eftermiddag framställdes
av herr Skoglund, framgick, att t. o. m. kronan tillhöriga fastigheter
blockerats, varigenom kronan har svårt att få sina byggnader uppförda.

Till bemötande av de skäl, som anförts till stöd för det föreliggande lagförslaget,
skall jag be att få nämna några siffror, vilka visa, hur svårt jordbrukarna
ha att få arbetskraft. Siffrorna avse mars månad 1942 och härröra
från av socialstyrelsen offentliggjorda meddelanden. Inom yrkesgruppen jordbruk
och skogshushållning förelågo å manliga avdelningen omkring 8,000 ansökningar
örn arbete, medan antalet lediga platser var omkring 17,000 och
antalet tillsatta platser omkring 7,000. Å den kvinnliga avdelningen utgjorde
antalet lediga platser 1.465 och antalet tillsatta platser endast 360. Inom yrkesgruppen
industri och hantverk förelågo å manliga avdelningen omkring

50.000 ansökningar örn arbete. Antalet lediga platser var endast omkring

10.000 och antalet tillsatta platser endast omkring 9,000. Å kvinnliga avdelningen
förelågo omkring 17,000 ansökningar örn arbete, antalet lediga platser
var mellan 2,000 och 3,000 och antalet tillsatta platser omkring 2,000. Även

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen samt örn fortsatt giltighet
av lagen. (Forts.)

inom yrkesgruppen handel och sjöfart var antalet ansökningar om arbete större
än antalet lediga platser. Beträffande den alltmera minskade tillgången på arbetskraft
inom jordbruket skriver ett hushållningssällskap, att man icke får
förundra sig, örn mången jordbrukare gripes av missmod, när det icke går att
erhålla arbetskraft.

Under sådana förhållanden bör man icke antaga en sådan lag som denna,
vilken innebär, att kronan skall få rättighet att under tio års tid beröva jordägaren
besittningen av jorden. Jag tycker för min del det vore bättre att taga
steget fullt ut och låta staten övertaga gårdarna. Inte få vi bättre skördar
genom att antaga sådana här lagar. Få vi icke det väder, som växten behöver,
få vi ingen skörd. Örn vi få en god skörd, behöva vi arbetskraft för att kunna
taga vara på skörden. På en stor gård inte långt från mitt hem hade man i
höstas fyra karlar, som skulle skära vete, men just då arbetet skulle börja,
gåvo alla fyra mannarna sig i väg och togo plats vid flygfältet, där de fingo
mycket mera betalt än i jordbruket. Detta är ett av de många exempel, som
skulle kunna anföras på de svårigheter, vilka förefinnas inom jordbruksnäringen.
Till belysande av hur tillgången på arbetskraft minskat inom jordbruket
under de senaste decennierna, kan jag nämna, att år 1870 var 50 % av
Sveriges befolkning sysselsatt inom jordbruket men år 1936 endast 30 %. Jag
är säker på, att örn det funnes en statistik över förhållandena, sådana de äro
i dag, skulle den visa, att endast 20 ä 25 % av befolkningen är sysselsatt inom
jordbruket. År 1870 utgjorde skörden 1,548,736 ton, men under åren 1936—
1940 i medeltal 3,022,978 ton. Trots att tillgången på arbetskraft på en mansålder
minskat så kraftigt, har skörden sålunda mer än fördubblats. Jag betvivlar
mycket starkt, att det finnes orsak att skärpa förfogandelagen på det
sätt, som här av Kungl. Majrt har föreslagits. Man har naturligtvis haft en
känsla av, att man icke borde lämna något oförsökt för att ernå bästa möjliga
resultat. Jordbrukarna kunna emellertid icke vara tillfredsställda med
att^det ständigt och jämt skall stiftas särskilda lagar för dem.

Vi.komma snart att behandla frågan örn semester. Jag är säker örn, att
man i manga tusen smabrukarhem icke har någon glädje av de förmåner, som
semesterlagen asyftar att bereda. Enligt den nu föreslagna förfogandelagen
skulle det kunna utmätas straff på ända upp till två år. Fängelse eller straffarbete
för förseelse mot lagen blir i så fall den enda semester många jordbrukare
få.

. JaS skulle helst velat yrka avslag på det föreliggande förslaget om en skärpning
av bestämmelserna örn förfogandelagen, men det är lönlöst. Första kammaxen
har redan bifallit utskottets hemställan. Jag vill uttala mitt synnerliga
ogillande av att man, när det gäller jordbruksnäringen, jämt och ständigt
skall införa skärpta bestämmelser. Tror man verkligen, att man vinner någonting
på det sättet? Utvecklingen gar ju i den riktningen, att landsbygden mer
och mer avfolkas. Arbetarna söka sig till städerna, där de få bättre betalt.
Man har flera gånger i riksdagen debatterat frågan örn flykten från landsbygden.
Det ligger makt uppå att jordbruksarbetarna få lika bra betalt som
arbetarna i andra yrken än jordbruket. När det gäller jordbruksbefolkningens
inkomster, är man alltid så rädd för att en höjning skulle medföra prisstegring
på jordbruksprodukter. I Danmark pågår en utredning angående priserna
på brödsäd m. m. I Danmark kostar råg 29 kronor 45 öre per 100 kilogram
och grovt rågbröd 31 öre per kilogram. I Sverige kostar rågen 27 öre
per kilogram, och det s. k. arealtillägget går på ungefär 2 ä 3 öre, men det
gröva brödet kostar i alla fall 65 liro per kilogram. Det blir alltså cn prisskillnad
på 34 öre. Det vöre mycket bättre, om man genom lagstiftning sökte

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till
folk- och småskoleseminarier
m. m.

Ändring i vissa delar av allmänna förfog andetag en samt örn fortsatt giltighet
av lagen. (Forts.)

få ändring därutinnan. Jag tror att statsrådet adresserat den här lagen åt fel
håll. Det finns inte fog för en sådan här lag gentemot jordbrukarna. Jordbrukaren
har en tung arbetsbörda och begränsade betalningsmöjligheter. Jag
har varit jordbrukare i många år. Jag medgiver att de åtgärder, som vidtagits
för jordbrukarna, lett till stor nytta och ekonomiska förbättringar för
dem. Men när man jämför med andra näringar ligger jordbruksnäringen i
alla fall efter. Detta bl. a. gör att lantarbetarna — såväl manliga som kvinnliga
— och många andra, som syssla med jordbruket och ha sin utkomst därav,
dra sig från landet till städer och samhällen. Det hjälper inte med lagar
mot sådant. Stifta så många lagar ni vill, men ladorna tror jag bli tomma,
örn inte jordbruksnäringen får fritt utveckla sig. Detta visar ju också statistiken.

Det är ju, herr talman, hopplöst för mig att göra något yrkande. Eljest
hade jag tänkt yrka på återremiss av detta förslag. Men i sakens nuvarande
läge vill jag i stället uttala ett mycket starkt ogillande av att det skall läggas
fram särlagar mot jordbrukarna, när jordbruket stänges på många sätt, med
stränga blockader vid byggena, t. ex., och har svårt att få arbetskraft. Jag
tror, att man bör adressera lagarna åt rätt håll och icke adressera dem åt en
folkgrupp, som sliter hopplöst och förgäves.

Herr Hage: Herr talman! Jag vill påpeka, att detta utskottets utlåtande
med ett enda undantag är tillstyrkt av utskottets samtliga ledamöter. Bland
dem, som tillstyrkt föreliggande proposition, befinna sig också herr Hanssons
i Skediga partikamrater. I övrigt är säkerligen propositionen befogad med
hänsyn till nuvarande förhållanden. Slutligen vill jag också påpeka, att när
man i lagen talar örn vanhävdad egendom, mot vilken det skall ingripas, så
gäller det — det står klart och ''tydligt utsagt — endast uppenbarligen vanhävdad
egendom.

Med dessa ord ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 13.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 197, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag örn ändring i vissa delar av allmänna förfogandelagen den 22
juni 1939 (nr 293) samt örn fortsatt giltighet av lagen.

§ 14.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 26, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillägg åt vissa
livräntetagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 98, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskoleseminarier
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminariet- m. m. (Forts.)

I propositionen nr 175 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 6 mars 1942,
föreslagit riksdagen att

1. godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för folkskoleseminariema,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

2. till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 2,014,900 kronor;

3. till- Folkskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 279,800 kronor;

4. till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
anvisa ett reservationsanslag av 48,000 kronor;

5. godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

6. till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 anvisa ett
förslagsanslag av 452,300 kronor;

7. till Småskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 anvisa
ett förslagsanslag av 69,500 kronor;

8. till Småskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
anvisa ett reservationsanslag av 7,500 kronor;

9. till Allmänna studielånefonden för budgetåret 1942/43 anvisa ett reservationsanslag
av 160,000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft åtskilliga inom
riksdagens kamrar avgivna motioner i ämnet.

Utskottet hemställde,

A. Beträffande folkskoleseminarierna:

att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:206 och 11:276,

a) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för folkskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

b) till Folkskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 2,014,900
kronor;

c) till Folkskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 279,800 kronor; d)

till Folkskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av

48,000 kronor;

B. Beträffande småskoleseminarierna:

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Marits förslag och med bifall
till motionerna 1:207 och 11:277,

a) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för småskoleseminarierna,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1942/43;

b) till Småskoleseminarierna: Avlöningar för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 459,800 kronor; c)

till Småskoleseminarierna: Omkostnader för budgetåret 1942/43 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 73,400 kronor; d)

till Småskoleseminarierna: Materiel, böcker m. m. för budgetåret 1942/43
å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av
7,600 kronor;

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)

C. Beträffande allmänna studielånefonden:

a) att riksdagen måtte till Allmänna studielånefonden för budgetåret 1942/
43 å kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder anvisa ett reservationsanslag
av 160,000 kronor;

b) att motionerna I: 67 och II: 101 måtte anses besvarade med vad utskottet
i sin motivering anfört.

Enligt Kungl. Maj :ts och utskottets förslag skulle intagning av elever under
läsåret 1942/43 äga rum vid vart och ett av folkskoleseminarierna i Göteborg,
Linköping, Lund och Uppsala med en klassavdelning örn 24 manliga elever, vid
folkskoleseminariet i Stockholm med en lika stor avdelning kvinnliga elever
samt vid folkskoleseminariet i Umeå med en klassavdelning örn 12 manliga och
12 kvinnliga elever.

Reservationer hade avgivits

A. I fråga om folkskoleseminarierna:

l:o) av herrar Gränebo, Heiding, Karl Magnusson, Gustaf Karlsson, Jonsson
i Eskilstuna, Törnkvist, Andersson i Prästbol, Hansson i Rubbestad, Andersson
i Södergård och Åkerström, vilka ansett att utskottets hemställan under
A. Beträffande folkskoleseminarierna bort erhålla följande lydelse:

att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 206 och II: 276,

a) godkänna —---reservationsanslag av 48,000 kronor;

e) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa
utredning angående ändring i folkskoleseminarieorganisationen i anslutning
till de synpunkter utskottet i det föregående angivit samt snarast möjligt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning;

2 :o) av herr Oscar Olsson.

B. I fråga örn småskoleseminarierna:

av herr Oscar Olsson.

De under A. 1 :o) antecknade reservanterna herrar Gränebo m. fl. hade biträtt
Kungl. Maj :ts förslag i fråga örn elevintagningen i folkskoleseminarierna utom
i vad det avsåge intagning av elever vid folkskoleseminariet i Stockholm. Den
där föreslagna elevintagningen hade dessa reservanter ansett i stället böra äga
rum vid seminariet i Kalmar.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Den reservation, som är vidfogad
detta utskottsutlåtande från statsutskottet, är baserad på den uppfattningen,
att en koncentration av undervisningen till ett färre antal seminarier är av
behovet påkallad, i varje fall under nuvarande omständigheter. Under sådana
förhållanden synes det vara nödvändigt med ett temporärt nedläggande
av ett visst antal seminarier — hur många kan man diskutera örn. En organisation,
som innebär, att man uppehåller många seminarier och driver undervisningen
i dessa med halva deras kapacitet eller kanske med endast en
fjärdedel av deras kapacitet är en ganska oekonomisk och irrationell organisation.
Skulle statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet få igenom sin
vilja, sådan man kan uppfatta den av hans försiktiga deklarationer hittills,
och sålunda en ganska väsentlig ökning av antalet studentlinjer på bekostnad
av de fyraåriga linjerna vid seminarierna skulle komma till stånd, bleve behovet
av den nuvarande seminarieorganisationen ännu mycket mindre.

I den debatt, som uppstått i pressen och annorstädes efter det att stats -

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
utskottets utlåtande sett dagen, lia meningsskiljaktigheterna i främsta rummet
kommit att kristallisera ut sig till en strid örn företrädesvis två seminarier,
för eller emot Kalmar seminarium och för eller emot Stockholms seminarium.
Det har förekommit en ganska livlig propaganda, som damerna och
herrarna säkerligen äro medvetna om, till förmån för Stockholms seminarium,
och man har i ena lägret sökt göra gällande att den ståndpunkt, som statsutskottets
majoritet intagit i frågan, är den sakliga ståndpunkten, vilket alltså
skulle betyda att den mening, som företrädes av reservanterna är den osakliga
meningen, som alltså icke skulle ha något fog för sig, icke skulle vara
sakligt berättigad. Det har vidare förekommit mångahanda andra argument
till förmån för Stockholms seminarium. Ett. av argumenten tycker jag dock
är ganska egendomligt. Man söker nämligen göra gällande, att det kan vara
av stor betydelse att bevara detta seminarium därför att statsrådet funderat
på att förlägga folkskollärarutbildningen till högskolorna. Det är nu, enligt
min åsikt, i och för sig icke någon dum idé. Men jag har litet svårt att förstå,
varför man, för den händelse man skulle knyta utbildningen av folkskollärarna
till Stockholms högskola, måste bevara ett seminarium vid Maria Prästgårdsgata
på Söder, med en undervisning, som huvudsakligen måste förläggas till
institutionerna vid Norrtullsgatan.

Emellertid är det klart, att det finns sakliga argument både för den ena
och den andra ståndpunkten. Det finns, det vill jag bestämt påstå,. sakliga
argument för reservanternas mening, och enligt min åsikt naturligtvis också
sakliga argument för utskottsniajoritetens ståndpunkt.

Nu har man funnit ett tacksamt stoff i agitationen genom en upptäckt, som
man gjort, nämligen att jag vid ett föregående tillfälle i kammaren,, då vi
diskuterade seminarieorganisationen, givit mitt förord, för en indragning, av
Kalmar seminarium och önskat, att man åtminstone tills vidare skulle bibehålla
seminariet i Stockholm. Jag skäms icke för att bekänna att jag ändrat
ståndpunkt i frågan. Det lär väl vara tillåtet, på grund av omständigheter,
som senare tillkommit i ärendet. Det har nämligen hänt åtskilligt sedan vi sist
diskuterade seminarierna i Kalmar och Stockholm. Först och främst har riksdagen
alldeles bestämt uttalat sig för bibehållandet av Kalmar seminarium.
Ja, man kan ta vilken hänsyn man vill därtill, man kan negligera den mening
riksdagen uttalat sig för, men jag tycker att en viss hänsyn till denna be.
stämda deklaration från riksdagen är man i alla fall skyldig att ta. Vidare
vet jag och många andra med mig åtskilligt mera nu, än man gjorde då, örn
den betydelse, som Kalmar seminarium har som ett centrum för en pedagogisk
skriftställarverksamhet av mycket stor betydelse. Detta seminarium kan
betecknas som ett traditionsrikt och förnämt seminarium, vilket ingalunda, behöver
betyda, att man därför har en annan mening örn Stockholms seminarium.
Dessutom ha statsrevisorerna uttalat sig för en förflyttning av vissa statliga
institutioner från huvudstaden och till landsorten.. Man kan naturligtvis
tvivla på möjligheten av nyttan att förverkliga ett dylikt program, som statsrevisorerna
lagt upp. Men det styrker i alla händelser dem som mena, att
man inte skall göra landsorten fattigare på kulturella institutioner än vad
nöden kräver och låta huvudstaden vara orubbad som landets främsta kulturcentrum
och dessutom bli förstärkt som sådant.

Vidare har på den senare tiden anmält sig ett tvång att spara, som. vi förut
icke kände lika starkt. Detta tvång, denna nödvändighet att ekonomisera och
hushålla med statens pengar, anmäler sig med mycket större kraft nu än .någonsin
tidigare. Örn också många skäl tala för att välja Stockholms seminarum,
lär man i alla händelser icke kunna bestrida, vilket man försökt på sina
håll, att det är dyrare att uppehålla ett seminarium i Stockholm än annor Andra

kammarens protokoll 10J/S. Nr 1,S''. 2

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m

Anslag till folk- och småskoleseminarier rrv. m. (Forts.)
städes i landet. Omkostnaderna äro större för själva seminarieorganisationen,
och man lär heller icke kunna bestrida det påståendet, att det blir dyrare för
eleverna att vistas här, för den händelse de äro från landsorten, än att vistas
annorstädes i landet. Skulle man inställa elevintagningen i höst vid seminariet
i Kalmar innebär det enligt min mening, att seminariet kommer att vara
dödsdömt. 1943—1944, alltså läsåret näst efter det kommande, komme Kalmar
seminarium i så fall icke att Ira några elever alls, åtminstone icke, såvitt
man nu kan bedöma.

Jag kan bekänna, att en mycket auktoritativ röst i statsutskottet vågade
bestämt försäkra, att Kalmar seminarium kommer att leva även i fortsättningen.
Det skulle vara intressant att höra örn en ännu mera auktoritativ röst
här i kammaren vill utfärda samma bestämda försäkran och garantera att
Kalmar seminarium icke kommer att nedläggas. Ett bifall till reservanternas
framställning betyder ingalunda att Stockholms seminarium ovillkorligen måste
nedläggas. Men det är angeläget att undersöka, huruvida icke detta, vad
driften beträffar, det dyraste seminariet i landet, skulle kunna dragas in. Den
saken får man pröva på ett allvarligare sätt än man gjorde förut, och kan
seminariet då i konkurrens med alla andra hävda sig i en inskränkt seminarieorganisation,
som jag förstår är nödvändig, då må det vara hänt. Då
får man finna sig däri.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservanternas förslag.

I detta anförande instämde herrar Fast och Mäler.

Herr Holmdahl: Herr talman! Det är väl samtliga ledamöter i kammaren
väl bekant, att det under de senare åren varit förenat med svårigheter att bestämma
omfattningen av seminarieverksamheten. Man har, som naturligt är,
eftersträvat en jämvikt mellan tillgången på lärare och behovet av sådana, och
av kända skäl är detta, att fixera behovet av lärare, ett mycket komplicerat
problem.

En av de främsta orsakerna till den situation, som sålunda uppstått och som
vi haft känning av under många år, är det mycket starkt minskade barnantalet
i folkskolorna,, som satte in sina verkningar under 1930-talet. Härav föranleddes
indragningar av en mängd skolor och sammanslagningar av skolor,
allt medförande stora minskningar i antalet tjänster. Den andra huvudorsaken
till den situation, i vilken vi nu sta, och till de svårigheter som vållas genom
att man mäste ärligen bestämma behovet av lärare, hänför sig till de direkta
besparingsåtgärder, som statsmakterna gingo in för vid den nu pågående världskrisens
början. Även dessa direkta besparingsåtgärder inom folkskoleorganisationen
medförde indragning av ett mycket stort antal tjänster. Man har därför
måst göra årliga undersökningar angående behovet av lärare, för att därpå
grunda beslutet örn seminarieorganisationens omfattning. Så har också varit
fallet nu. Under den gångna vintern ha mycket ingående undersökningar gjorts,
och man har beträffande seminarierna kommit fram till det resultatet, att det
behov, som vi ha att se fram emot, fullt ut motiverar, att man nu börjar med
en något större elevintagning, än vi haft de sista åren. Nu kan man ta in 6
avdelningar. Enligt min uppfattning tala goda skäl för att ta in ytterligare
en eller annan avdelning. Beroende på vissa ganska oberäkneliga faktorer har
departementschefen emellertid ansett det vara klokast att stanna vid sex avdelningar.
Aven jag måste instämma i att man i varje fall handlar försiktigast,
örn man tar till litet i underkant. Statsrådet har föreslagit intagning av -11/2
manliga och 1 /2 kvinnliga avdelningar. Jag vill förutskicka att denna disproportion
mellan manlig och kvinnlig ungdom, som skulle intagas till hösten, beror
på arbetslösheten. Utredningen har ju visat att en sådan dock förefinnes, örn

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och smdskoleseminarier m. m. (Forts.)
än i ganska begränsad omfattning. Arbetslösheten är för närvarande störst
bland de kvinnliga folkskollärarna. Denna fördelning på avdelningar är alltså
betingad av hänsyn till önskvärdheten att snarast möjligt avveckla den stora
arbetslösheten bland de kvinnliga folkskollärarna.

Jag bär erinrat örn dessa allmänna synpunkter på de frågor, som behandlas
här i propositionen och i utskottets utlåtande, för att kunna konstatera att på
denna, den väsentligaste punkten, har utskottet enhälligt anslutit sig till
Kungl. Maj:ts proposition. Utskottet har varit alldeles ense med departementschefen
örn godtagande av resultatet av utredningen, att man bör kunna ta in
6 avdelningar på sätt jag nyss nämnde, när det gällde folkskoleseminarierna.
Då det alltså inte uppkommit någon strid inom utskottet på denna den viktigaste
punkten, skall jag i varje fall icke nu i detta sammanhang gå in på utredningen
och dess resultat. Det kan väntas, att den kommande debatten ger
mig anledning återkomma till detta, men jag kan inte finna, att det är nödvändigt
att nu gå in på denna mycket grundliga utredning och de siffror, som
den kommit fram till och som ligga som förutsättning för förslaget från
Kungl. Maj:ts sida, när statsutskottet här enhälligt accepterat.

Jag vill tillägga att beträffande småskoleseminarierna har propositionen
föreslagit en intagning av tre avdelningar nästa höst. Utskottet har i anledning
av en motion, i vilken man starkt understrukit Haparandas seminarium
särställning, på denna punkt gjort en jämkning i propositionen och enhälligt
föreslagit riksdagen att fyra avdelningar elever må intagas vid våra småskoleseminarier,
varav en i Haparanda.

Jag har velat förutskicka detta därför att proportionerna i den följande
debatten icke skola förryckas. Det är faktiskt så, att utskottet i det väsentliga,
i huvudfrågan, kommit till samma ståndpunkt som departementschefen, och
differenser härutinnan ha i själva verket icke yppats i utskottet, när vi diskuterade
utredningens resultat och vederhäftighet, utan först när det gällt
placeringen av den enda fulltaliga kvinnliga avdelningen, som skulle intagas
i folkskoleseminarierna. Först på den punkten, alltså i en fråga av relativt
underordnad betydelse, har man kommit till olika uppfattningar. Som framgick
av den föregående talarens anförande ligger differensen däri, att reservanterna
vilja att elevintagning skall ske i Kalmar seminarium i stället för —
som i propositionen föreslås — i Stockholms seminarium.

Mina damer och herrar! Jag skall först tillåta mig att komma med en allmän
reflexion. Örn vi inte skola ta in mer än en fulltalig kvinnlig avdelning
vid folkskoleseminarierna nästa höst, är det väl ändå, synes det mig, ganska
självklart att denna avdelning bör förläggas någorlunda centralt. Örn man nu
vill ta någon hänsyn till den studerande ungdomens intresse, är det självklart,
att man, därest man av vissa skäl icke vill förlägga denna avdelning till Stockholm,
i varje fall bör uppsöka en mera centralt belägen ort än Kalmar. Det
är ganska betecknande att statskontoret, som påyrkat Stockholms seminariums
nedläggande, icke kommit på den idén att den nya avdelningen skulle förläggas
till Kalmar, utan till Linköping, något som från dessa allmänna synpunkter
är mycket rimligare.

Jag skall härefter gå in på granskningen av reservanternas ståndpunkt och
de skäl, som de anfört. Huvudskälet är helt enkelt att reservanterna anse, att
Stockholmsseminariet skall nedläggas. Man resonerar som så, att när vi anse
att Stockholmsseminariet skall nedläggas, är det mycket opraktiskt att till
hösten ta in en avdelning som blir utexaminerad först örn fyra år, och det är
ju i och för sig en mycket begriplig ståndpunkt. Men varpå bygger man då
denna ståndpunkt, att Stockholmsseminariet bör nedläggas? Jo, reservanterna
utgå helt enkelt från ett påstående, som återfinnes i reservationen, där det

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
heter, att »antalet seminarier måste betecknas såsom för stort och en nedskärning
av organisationen torde låta sig genomföra». Man går därför in för att
åtminstone två seminarier skola nedläggas; det i Stockholm anser man synbarligen
redan dömt, det gäller bara att undersöka, vilket annat seminarium
som dessutom bör nedläggas.

.Tåg vill fästa uppmärksamheten på denna utgångspunkt för reservanternas
hela resonemang, nämligen att seminarieorganisationen skulle vara för stor.
Detta gjorde också den föregående ärade talaren i inledningen av sitt anförande
åter gällande. Det är i alla fall mot bakgrunden av de verkställda utredningarna
ett ganska egendomligt påstående, emedan utredningarna visat, att
vi örn några år behöva ta hela vår seminarieorganisation i anspråk. Redan
fr. o. m. 1946 måste den praktiskt taget tagas i fullt bruk och ytterligare
några är därefter måste vi dubblera linjer även vid de s. k. enkelseminarierna.

Jag sade, att jag inte skulle gå in på utredningens siffror. Jag skall emellertid
tillåta mig att endast beröra ett par resultat, som utredningen kommit
till och som synas mig mycket belysande. Utredningen har kommit till det allmänna
resultatet, att arbetslösheten måste betraktas som helt avvecklad under
läsåret 1945—46, både då det gäller folkskollärare och småskollärare, både då
det gäller manliga och kvinnliga lärare. Inom parentes vill jag påpeka, att vi
under innevarande år praktiskt taget inte haft någon arbetslöshet. Vi ha tvärtom
på lina håll haft en påfallande brist på examinerade lärare, men det beror
ju på inkallelserna, varför allt detta tal örn arbetslöshet dess bättre inte haft
någon större aktuell innebörd under senaste tid. Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att även om den nu existerande beredskapen med åtföljande inkallelser
kommer att begränsas eller bortfalla efter något eller några år, så kommer
^den nya värnpliktslagen att medföra en ganska stark begränsning av
tillgången på folkskollärare under åren närmast efter deras utexamination på
grund av den längre värnpliktstjänstgöringen för bland andra just folkskollärare.

Detta är alltså läget nu. Utredningen har visat att på grund av den höjda
pensionsåldern avgången under de närmaste åren blir mindre än vanligt, nämligen
omkring 260 ä 270 lärare om året. Dessa avgångssiffror komma att stiga
mot slutet av 1940-talet, och 1950 kan man räkna med såsom en fix siffra, som
exakt kan beräknas, en avgång som går upp till minst 452 lärare.

Hela vår folkseminarieorganisations kapacitet utgöres av 384 platser. Den
kan med andra ord, örn den tages fullt i bruk, utxemaminera 384 nya folkskollärare
per år. Då avgången redan örn några år blir så stor, som jag nyss nämnde.
förstår man lätt att detta tillsamman med de andra orsaker, som här medverka
till att öka lärarbehovet, gör att man inom helt kort tid måste ta hela
seminarieorganisationen i anspråk. Reservanternas påstående, att man kan
konstatera att seminarieorganisationen är för stor, är också såtillvida egendomligt
som hela denna fråga var före vid fjolårets riksdag, varvid en begränsning
av seminarieorganisationen diskuterades. Även då framlades siffror som
visade, att det _ påtagligen vore mycket oekonomiskt att nu nedlägga något
seminarium. Riksdagen anslöt sig också till departementschefens uttalande,
att man icke för närvarande bör ingå på någon begräsning av seminarieorganisationen.
Nu har ännu ett år gått och ännu en utredning har genomförts, som
ytterligare bestyrker vad som tidigare framkommit, att vi örn några år behöva
taga i anspråk hela organisationen. Jag anser det då egendomligt att reservanterna
utan vidare framhålla såsom sin mening och som örn den vore allmänt
erkänd, att antalet seminarier måste betecknas som alltför stort.

Denna fråga diskuterades i propositionen förra året, och vid fjolårets riksdag
har framlagts en redogörelse för saken, och riksdagen har som sagt anslutit

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
sig till den uppfattningen, att man inte bör genomföra någon begränsning av
seminarierna. Jag frågar mig: Vad är det som förekommit som gör att man
nu utan vidare kan fälla det omdömet, att seminarieorganisationen är för stor?

Jag kan erkänna, att den föregående ärade talaren har fullkomligt rätt i
att det finns en metod, som skulle göra detta påstående alldeles riktigt: nämligen
genom att väsentligt öka antalet tvååriga linjer vid våra seminarier, de
s. k. studentlinjerna. Vill man öka dem på de fyraåriga linjernas bekostnad,
då kan man begränsa seminarieorganisationen. Detta påpekade den föregående
ärade talaren, och det är naturligtvis alldeles riktigt. Nu ha vi tio fyraåriga
linjer och fem tvååriga. När denna organisation antogs framhöll riksdagen
mycket kraftigt, att man ville slå vakt om de fyraåriga linjerna, och jag vill
minnas att riksdagen minskade antalet tvååriga _ linjer i jämförelse med det
förslag, som förelåg i den kungl, propositionen. Ännu egendomligare är emellertid
det förhållandet, att reservanterna, som säga att seminarierna kunna
minskas till antalet, själva uttala sig emot en ökning av de tvååriga linjerna.
Reservanterna ha nämligen instämt i utskottsmajoritetens uttalande, att »utskottet
är däremot -— --icke berett att ansluta sig till departementschefens

yttrande om skälen för ökat utrymme åt utbildningen på studentlinje».

Med andra ord: reservanterna uttala sig mot den enda möjliga utvägen att
nedskära seminarieorganisationen. Jag kan alltså inte finna annat än att detta
är en mycket inkonsekvent hållning. Ståndpunkten hade varit fullkomligt otadlig,
om man sagt: Seminarieorganisationen är för närvarande för stor, den är
oekonomisk; vi böra begränsa den genom att inrätta flera tvååriga studentlinjer.
Men så säga inte reservanterna, utan de börja med att framhålla: vi vilja
inte veta av någon utvidgning av den tvååriga linjen, vi vilja behålla den
fyraåriga linjen i dess nuvarande omfattning. Under sådana förhållanden
kan åtminstone inte jag förstå att man, med tanke på den utredning som
föreligger beträffande det växande behovet av antalet folkskollärare från 1946,
kan hävda den meningen, att det vore klokt att nu gå in för en begränsning
av seminarieorganisationen. Jag kan inte finna annat än att man, örn man
skulle besluta sig för något sådant nu, om låt mig säga fyra, fem år skulle bli
nödsakad upprätta nya seminarier —■ såvida man inte helt ville omlägga seminarieutbildningen,
som önskats från många håll, på det sätt jag nyss nämnde.
dag kan således inte förstå något annat än att reservanternas ståndpunkt icke
är ett på lång sikt ekonomiskt klokt förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna framhöll vidare, att man kan anföra sakliga
argument för båda ståndpunkterna, både för utskottsmajoritetens ståndpunkt,
som ansluter sig till departementschefens uttalande, att det inte finns någon
anledning att nu gå in för några indragningar på detta område, och för reservanternas
ståndpunkt, som åsyftar indragningar. Och den ärade talaren
erinrade örn att riksdagen hade velat behålla Kalmarseminariet, vilket man
bör taga hänsyn till, sade han. I ett avsnitt av sitt anförande ville han liksom
säga, att vi måste se till att vi rädda Kalmar seminarium. Detta skulle alltså
vara ett sakligt argument för att man skulle ta in en avdelning vid Kalmar
seminarium i höst. Men, herr talman, det förhåller sig enligt de föreliggande
papperen faktiskt så, att ingen tänkt på att dra in något seminarium —
utom reservanterna! Departementschefen har liksom i fjol fastslagit, att det
inte kan vara försvarligt att inför den stundande situationen beträffande lärarbehovet
draga in något seminarium. Kalmar seminarium är alltså inte hotat
från något håll. Det har icke framkastats ens någon tanke — frånsett dem
som reservanterna framföra — på att Kalmar seminarium eller något seminarium
överhuvud taget skulle indragas.

Nu är det visserligen sant, att besparingsberedningen sagt, att man bör

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
kunna gå in för en begränsning, men den vill inte begränsa examinationskapaciteten
hos seminarieorganisationen. Det behöver man inte göra, anser besparingsberedningen,
man kan ändå draga in något seminarium genom att
ändra fyraåriga linjer till tvååriga. Ja, det är ett resonemang som är fullt
hållbart, det kan man inte invända något emot rent formellt, det resonemanget
hänger ihop. Jag har här endast velat fästa uppmärksamheten vid att jag
inte kan tillmäta ett resonemang något sakvärde, enligt vilket vi måste taga
in den enda kvinnliga hela avdelningen vid Kalmar seminarium för att rädda
detta. Det är ingen som har hotat Kalmar seminariums existens. Från statsutskottets
sida är det bara reservanterna som tala örn indragningar, majoriteten
har i likhet med departementschefen konstaterat, att det inte kan vara
klokt att göra några indragningar. Hela den argumentering, som går ut på
att det skulle vara fråga örn en räddningsaktion för Kalmar seminariums del,
hänger fullständigt i luften, såvitt jag kan förstå. Det förhåller sig inte på
det sättet. Man kan visserligen medge att Kalmar seminarium kommer i en
tråkig situation nästa läsår, men den delar seminariet med både Karlstads
och Falu seminarier, nämligen att man endast får en avdelning inom seminariet.
Det är emellertid uppenbart att nästa hösttermin — läget är sådant att
man på förhand kan säga detta -— måste vi taga in nya avdelningar även vid
Kalmar seminarium; det kommer alltså inte att något år »mala tomt».

Den ärade talaren anförde ännu ett argument, som naturligtvis på sätt
och vis inte kan bestridas. Han säger att till förmån för indragningen av
Stockholmsseminariet talar den omständigheten, att det är dyrare att upprätthålla
ett seminarium här än på någon annan plats i landet. Jag skulle med
anledning av detta vilja påstå att det, örn man ser saken från seminarielevernas
synpunkt, icke är dyrare i Stockholm. Seminariet i Stockholm erbjuder nämligen
sina elever stora förmåner, beroende på att det är ett gammalt seminarium
med många donationer. Det har ett stort seminaristhem, där för närvarande
omkring hälften av samtliga elever äta mot en relativt billig avgift.
Seminariet har fonder som gå upp till omkring 140,000 kronor och vilkas
avkastning utdelas uteslutande till eleverna vid seminariet. Jag skall stanna
vid endast dessa påpekanden. Ser man frågan enbart från ungdomens synpunkt
kan man under alla förhållanden icke göra gällande, att det blir dyrare för
den ungdom som utbildas vid Stockholmsseminariet än för ungdomen vid
annat seminarium.

Slutligen kan jag inte underlåta att fästa uppmärksamheten vid att det är
ett rätt egendomligt skrivelseförslag, som reservanterna framlägga. Jag erkänner
med tacksamhet att den föregående ärade talaren mjukade upp reservationens
skrivsätt, men det är icke här fråga örn en förutsättningslös utredning,
huruvida några seminarier böra indragas eller icke, utan örn riksdagen
biträder reservanternas förslag säger riksdagen därmed att den anser, att minst
två seminarier kunna indragas. Utredningen bör avse vilket seminarium jämte
Stockholms som skall nedläggas! Herr talman! Jag tycker verkligen att reservanterna
föreslå en något snabb exekution av vårt äldsta seminarium. Att
proponera att riksdagen liksom på stående fot här skall formulera dödsdomen
över vårt lands äldsta seminarium, med de utomordentliga förmåner det erbjuder
för sina elever, tycker jag är att begära ett väl snabbt domslut.

Jag tillåter mig, herr talman, att med dessa ord yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken Nygren: Herr talman! Jag måste beteckna det som en olycka, att
striden skall stå just mellan seminarierna i Stockholm och Kalmar, då det otvivelaktigt
kan anföras starka skäl för Stockholmsseminariets fortsatta verk -

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
samhet lika väl som man har mycket starka skäl för att behålla seminariet
i Kalmar. Jag vill uttala den uppfattningen, att man ingalunda har tagit
ställning emot Stockholmsseminariet, örn man i år beslutar sig för att låta
Kalmarseminariet få intagningen. Det kan naturligtvis inte bli fråga om att
draga in ett seminarium utan en föregående förutsättningslös prövning.

I den agitation som i Stockholmspressen bedrivits för Stockholmsseminariet
har man sagt, att det vore orätt att gå på reservanternas linje i år; därigenom
skulle man lia föregripit utredningen. Ja, det kan man kanske säga,
då reservationen är så pass skarpt hållen som den är. Men vi ha redan av herr
Jonsson i Eskilstuna hört, att även han är inne på den tanken, att saken
måste undersökas. För min del håller jag före, att man snarare föregriper utredningen,
örn man förlägger intagningen vid Stockholms seminarium och
inte låter Kalmar få någon intagning. Det är nämligen så att Stockholmsseminariet
i år har tre klasser, medan Kalmarseminariet endast har två. Båda
seminarierna ha avgångsklasser i år. Även örn Stockholm inte får ta in elever
för nästföljande läsår, kommer seminariet här att ha två avdelningar, under
det att Kalmarseminariet endast har en, och det är en avgångsklass. I och med
avslutandet av läsåret 1942—43 är Kalmarseminariet i så fall avfolkat. Och
detta anser jag innebära ett ganska stort steg på väg mot nedläggandet av
detta seminarium, vilket alltså även betyder att man föregripit en utredning.

Örn man nu låter Kalmarseminariet få intagningen komma båda seminarierna
att fortleva även läsåret 1942/43. Man får då ta ställning till saken
efter enahanda utgångsläge för båda seminarierna. Det är nämligen så starka
skäl som tala för att man tillförsäkrar Kalmar seminarium en fortlevnad,
att jag vill beteckna det som en ren olycka för den svenska folkskolan, örn
man skulle bryta kontinuiteten härvidlag. Det har redan framhållits, att där
bedrives sedan många år ett mycket omfattande pedagogiskt forskningsarbete.
Jag antar, att de ärade kammarledamöterna känna till en hel del örn detta
arbete, de standardprov, som där utarbetats i dels mekanisk räkning och dels
problemlösning. Att denna utredning kunnat få den omfattning, som den fått,
beror utom på de mycket dugande krafter, som arbeta vid seminariet, på
den omständigheten att man vid detta seminarium har ett mycket starkt
elevförbund med medlemmar, som verka inom folkskolan i olika delar av
vårt land. Man kan därför få intresserade lärarkrafter att ställa sig till förfogande,
och denna undersökning blev också så allsidig och omfattande, att den
kan betecknas som en utomordentligt god tillgång för folkskolan. Sedan sattes
där i gång en undersökning örn standardiserade prov i större omfattning,
som skulle läggas till grund för en enhetligare betygssättning i folkskolan.
Den har man nu byggt vidare på inom betygssakkunniga, som under föregående
år framlade sitt utlåtande. Även denna undersökning möjliggjordes
genom förekomsten av elevförbundet, och resultatet av forskningen kan få
stor spridning genom den pedagogiska årsskrift, som varje år ges ut av
elevförbundet. Skulle seminariet komma att läggas ned, spolieras elevförbundet.
och årsskriften kan inte längre komma ut. Det skulle vara till stor
skada för det pedagogiska arbetet. Jag kan också nämna, att Sveriges allmänna
folkskollärareförening startat en psykologisk undersökning och uppdragit
delta arbete åt lektor Wigforss vid Kalmar seminarium, och detta
arbete bedrivs också där nero med enahanda förutsättningar.

Utom detta värdefulla pedagogiska forskningsarbete har Kalmar sina mycket
goda traditioner att bygga på, som tack vare goda omständigheter ha kunnat
utvecklas och leva sig starka. För att dessa traditioner skola kunna bibehållas
fordras det dock, att det finns någon jordmån för dem att växa vidare
i. Skulle nu den avgångsklass, som naturligtvis skall undervisas vid semina -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
riet nästa år, bli den sista, har nian ingenting att knyta an vid, även om man
får intagning där ett kommande år. Detta är också ett skäl för intagning där.
Det kommer även att bli ganska svårt att ge den fyllnadstjänstgöring åt seminarielektorerna,
som behövs, örn man skall ba blott en enda klassavdelning.
Man har i Kalmar endast ett läroverk att hänvisa seminarielärarna till.
Stockholms seminarium får två årsklasser, och det blir därför inte behov av
så mångå fyllnadsplatser för lärarna, och vidare är det i Stockholm lättare
att få lämpliga platser för de fyllnadstimmar, som lektorerna skola ha.

Jag skall inte trötta kammaren längre i denna fråga utan ber att få yrka
bifall till den första reservationen.

Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Den föregående ärade talarinnan gjorde gällande, att det är en ren
olycka för Kalmar, om man inte får ta in en grupp elever i år. Jag framhöll
ju redan i mitt förra anförande, att detta gäller både Karlstad och Falun. Jag
vill visst inte bestrida de stora olägenheter, som följa av detta, men jag måste
säga, att det dock är en väsentlig överdrift i den skildring av olägenheterna,
som fröken Nygren gav.

Fröken Nygren sade, att traditionerna förskingras. Ja, det är sant delvis,
men jag vill fästa uppmärksamheten på att lärarkollegiet väl har möjlighet att
bevara något av dessa traditioner. Vidare säger fröken Nygren, att elevförbundet
äventyras. Det förstår jag inte alls. Elevförbundets verkande krafter
äro folkskollärare, som redan äro i arbete och tjänstgöra på olika håll i landet.
Elevförbundet äventyras därför inte på något sätt.

Vidare sade fröken Nygren, att det värdefulla pedagogiska forskningsarbetet
äventyras. Det är betydligt överdrivet, ja, det kan väl inte på något sätt
göras gällande. Jag vill säga fröken Nygren, att det finns speciella skäl i
detta avseende även från Stockholms synpunkt. Stockholmsseminariet är provårsseminarium,
och det blir inte skickat att vara provårsseminarium, örn det
inte får intaga en ny avdelning i höst, och detta är av synnerlig vikt. Stockholmsseminariet
är vidare det enda seminarium som har hjälpklassundervisning.
Det är därför från olika synpunkter ytterst olägligt, örn man alltför
mycket minskar klassavdelningarnas antal vid Stockholmsseminariet. Men
det är från det allmännas synpunkt framför allt den omständigheten, att detta
seminarium är provårsseminarium, som gör det så påtagligt olägligt att begränsa
det till två avdelningar.

Fröken Nygren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Det kan inte betecknas såsom någon överdrift att elevförbundet
och årsskriften skulle äventyras, örn Kalmar seminarium kommer
att dras in.

Jag sade i mitt förra anförande, att eftersom frågan är uppe och det ifrån
statskontoret vid upprepade tillfällen har föreslagits en inskränkning av seminarieorganisationen
och det alltså är fråga om ett indragande, har man på
sätt och vis tagit ställning för indragning av Kalmar seminarium, örn man inte
låter seminariet få intagning i år, och finns inte seminariet kvar ser åtminstone
inte jag någon praktisk möjlighet att bibehålla elevförbundet eller fortfarande
ge ut årsskriften. Det måste finnas en central punkt, som håller samman
det hela. Utan det kan inte elevförbundet existera. Det kan åtminstone inte
utföra något gagneligt arbete.

Herr Holmdahl erhöll pa begäran ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag blir ganska förvånad över vad fröken Nygren nu senast

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
säger. Alltså: ett bifall till utskottet innebär ett bifall till den uppfattningen,
att inget seminarium bör indragas under de närmaste 10 kanske 20 åren.
Ett bifall till reservationerna innebär däremot ett beslut örn att minst två seminarier
böra indragas. Med andra ord: den som biträder reservanterna äventyrar
i själva verket också Kalmar seminarium. Den som biträder utskottsmajoriteten
har för andra gången fastslagit, att här bör icke ske några som helst
indragningar i folkskoleseminarieorganisationen.

Härefter anförde:

Herr Mosesson: Jag skall tillåta mig, herr talman, att yttra mig i denna
fråga endast ur en synpunkt.

Örn vi ha i landet 17 seminarier fördelade på olika håll, och vi här i Stockholm
med omgivningar ha Ve eller V? av rikets befolkning, så skulle jag vilja
vädja till kammaren och riksdagen, örn det är rättvist, att det enda seminarium
för utbildning av kvinnliga lärare, som vi ha här i huvudstaden, skall, efter
vad man här menar, ställas på indragning. Vi ha ju i Stockholm under loppet
av de senaste åren sett, hurusom flera seminarier, låt vara enskilda, indragits,
och detta är det enda som vi ha kvar. Jag anser, att det är en gärd av rättvisa
åt de hem, som finnas i huvudstaden och trakten däromkring, att de ha möjlighet
att skicka sina barn hit. Jag förestår sedan många år tillbaka en skola,
som i 15, 20 år legat i landsorten men flyttats till Stockholm av det skälet,
att våra fäder menade, att här finns det bildnings- och utvecklingsmöjligheter,
som inte landsorten besitter. Ingen har någonsin ångrat, att vi vidtogo den
åtgärden.

Jag ber att få hemställa örn bifall till utskottets förslag.

Herr Hage: Herr talman! Jag har inte begärt ordet för att yttra mig om
den stridsfråga, som nu tilldrar sig den största uppmärksamheten. Men jag vill
passa på att säga i förbigående, att är det riktigt som herr Holmdahl nu påstår,
att utskottsmajoritetens inställning är den, att här skall under de följande
åren icke ske någon indragning av seminarier, då tycker jag för min
del, att var och en, som representerar en bygd, där det möjligen kan bli fråga
örn att indraga, ett seminarium, bör rösta för utskottets förslag såsom varande
ett mindre farligt förslag än reservanternas. Jag tycker det är ganska logiskt
resonerat, örn det nu är riktigt, att utskottsmajoritetens uppfattning är denna.

Men det var egentligen inte härför som jag begärde ordet, utan därför att
det väckts från Norrbottensbänken två motioner i bägge kamrarna i denna fråga,
av vilka den ena motionen har avstyrkts. Den andra motionen, som gällde
intagande av elever vid seminariet i Haparanda, har tillstyrkts av utskottet,
såsom herr Holmdahl framhöll. Jag får säga, att vi på Norrbottensbänken
äro synnerligen tacksamma för detta tillstyrkande, och vi vilja understryka,
att detta tillstyrkande är synnerligen motiverat med hänsyn till förhållandena
där uppe. Vi hade naturligtvis varit mycket glada, om även den andra motionen,
som gick ut på att det i år skulle intagas elever vid seminariet i Luleå,
också blivit tillstyrkt. Jag tror det är riktigt, när vi i våra motioner ha påpekat,
att samma skäl som förra året talade för att då intaga elever vid Luleå
seminarium föreligga alltjämt. De skälen äro bland annat, att nativiteten i
dessa bygder är mycket större än i andra delar av landet, och vidare att vi
kunna med bestämdhet påstå, att örn det intas en sådan klass i år, såsom vi
ha påyrkat, så skulle dessa elever, när de en gång gå ut, ovillkorligen finna
sysselsättning och arbete i Norrbotten.

I detta sammanhang vill jag säga, att jag tror det är ganska förnuftigt, att

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
det ordnas på sådant sätt, att anskaffandet av folkskollärare i dessa bygder
sker genom utbildning vid Luleå seminarium. Det har nämligen visat sig, att
visserligen, ha en del lärare, som kommit dit upp från sydligare trakter, så
småningom blivit bofasta och funnit sig bra i förhållandena. Men en stor del
har icke gjort det, och jag tror det inverkar ofördelaktigt på effektiviteten i
arbetet, örn folk inte trivs på en plats. Det är särskilt att märka, att när det
gäller att placera lärare i Norrbotten, placeras en hel del långt borta i obygderna.
Vore det fråga örn en placering i t. ex. Luleå eller Boden, vore det
ingen konst för dem att trivas. Däremot är detta nog svårare för en elev från
exempelvis Östergötland eller Västergötland, som blir placerad i Pajala, Korpilombolo,
Muonionalusta eller andra mera avlägset belägna ställen.

Detta skulle, enligt mitt sätt att se, ha motiverat, att också denna motion
tillstyrkts. Nu har den emellertid enhälligt avstyrkts av utskottet, och det är
naturligtvis under sådana förhållanden ingenting att göra åt saken. Men jag
vill passa på att säga, att vad som i alla fall försonar mig med tanken att nu
icke göra något yrkande, är det uttalande, som skett på sidan 15 i utskottsutlåtandet
nr 98. Där säger utskottet följande: »Utskottet vill samtidigt framhålla,
att den omständigheten^, att någon intagning ej kommer att ske under
nästa läsår vid Luleåseminariet, givetvis icke innebär en åtgärd syftande
mot ett nedläggapde av detta seminarium, vars stora betydelse för Norrland
ligger i öppen dag.»

_ Jag måste säga, att jag betraktar detta enhälliga uttalande från utskottets
sida som en stor vinst, och jag gör det inte minst därför, att det har åtminstone
ryktats, att det även har varit tal örn ett nedläggande av Luleåseminariet.
örn dessa rykten äro överdrivna eller riktiga vet jag inte, men jag har hört
sådana rykten. Emellertid skall jag med hänsyn till detta uttalande i utskottets
utlåtande •—- vilket jag betraktar på sådant sätt, att utskottet definitivt
slagit fast, att här skall det inte bli fråga om något nedläggande — för min
del icke göra något yrkande.

Herr Andersson i Södergård: Herr talman! När vi reservanter ha intagit
den ståndpunkten, att man bör undersöka möjligheterna att minska seminarieorganisationen
samtidigt som denna fortfarande skall fylla sin uppgift, så
anser jag, att detta är en fråga, som verkligen bör undersökas. Det är klart,
att örn man kan fylla utbildningsbehovet med ett mindre antal seminarier, så
är detta ur nationalekonomisk synpunkt synnerligen, önskvärt, då det skulle
innebära en besparing för samhället, örn sedan utskottsmajoriteten, framför
allt herr Holmdahl, har en annan uppfattning, nämligen att till 1944—1945
behöver hela organisationen sådan den nu är tagas i anspråk, kan man väl inte
heller på den sidan säga detta med någon absolut säkerhet. Det är ju så
många faktorer som spela in. En fortsatt omorganisation av skolväsendet kan
göra behovet av lärare större eller mindre.

Vad sedan gäller frågan örn det skall bli intagning vid seminariet i Stockholm
eller det i Kalmar, så har jag den uppfattningen, att man bör ge även
landsortsstäderna och landsortens befolkning ett litet handtag, även örn det
skulle bli på stockholmarnas bekostnad. I det fallet är jag förekommen av
fröken Nygren, som framhållit, att Kalmarseminariet är så pass förnämligt,
att det kan konkurrera med Stockholmsseminariet och därjämte är sämre ställt
i fråga örn klasser. Men vad jag mest velat vända mig emot är herr Mosessons
yttrande, då han ställer frågan till kammarens ledamöter, örn det kan vara
rättvist att ta ifrån Stockholm detta seminarium. Det är alltså fråga örn, huruvida
det kan vara rättvist att ta något ifrån Stockholm!

Ställer man Stockholm mot landet i övrigt är Stockholm i alla avseenden

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
gynnat på det övriga landets bekostnad, och örn man då i ett speciellt fall
skulle vilja ge en landsortsstad som Kalmar den förmånen att få den här elevklassen,
så kan man väl inte gärna tala om att man gör Stockholm någon orättvisa,
ty då kunde man dra fram oändligt många exempel på att Stockholm
blivit gynpat på landsortens bekostnad, inte minst i ekonomiskt avseende. Det
är nämligen en känd sak, att Stockholm i alla avseenden är gynnat. Att Stockholm
har 1/T av landets befolkning och Vs av inkomsterna, inkomster som i
mycket stor utsträckning förvärvats på landsbygden, tycker jag är ett mycket
svagt argument för intagning av elever vid seminariet i Stockholm. Inte
heller kan jag inse, att det kan vara någon större fördel för elever från landsbygden
att vara i Stockholm i fyra år, ty Stockholm är dock i många avseenden
icke något så särdeles att bo och vistas i, även för dem som studera.
Jag tycker rena billighetsskäl tala för att man borde kunna gå med på reservationen
just med tanke på att Kalmar skulle få denna intagning.

Jag ber med dessa ord, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Mosesson, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag vet inte, örn det kan vara riktigt, att V? eller Vo av Sveriges
befolkning, som bor i Stockholm eller dess närhet, skall behöva sända sina
unga kvinnor, som önska utbilda sig till lärarinnor, till Falun, Umeå eller
Kalmar bara därför att de råka bo i Stockholm. Jag har inte sett frågan ur
Stockholms stads synpunkt, utan jag har sett den ur föräldrarnas, ur hemmens
synpunkt. Och man har att taga hänsyn jämväl till den omständigheten
och inte bara hysa denna, jag vill säga elementära mening, att stockholmarna
äro så gynnade, att från dem kan man gärna ta. Man tar härvidlag inte från
Stockholms stad utan från de hem, som önska få sina barn utbildade.

Herr Andersson i Södergård erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle
och anförde: Herr talman! Jag vill säga, att det är inte ett dugg längre
att resa från Stockholm till Kalmar än vad det är för flickor i Kalmar län
att resa till Stockholm.

Vidare yttrade:

Herr Ward: Herr talman! Jag tillhör icke den avdelning inom statsutskottet,
som behandlat föreliggande fråga, men jag skall i alla fall be att i
all korthet få säga några ord. Det blir icke egentligen något inlägg i själva
saken — den är tillräckligt belyst av de talare, som redan uppträtt -— utan
snarare en liten deklaration från min sida.

Jag beklagar djupt, att diskussionen har kommit att röra sig örn ett slags
motsättning mellan Stockholm och det övriga landet eller, för att begränsa
saken, mellan Stockholmsintresset och det intresse, som samlar sig speciellt
omkring seminariet i Kalmar. Det behöver ju nämligen icke råda någon sådan
motsättning, och det gör det heller icke i realiteten.

Min lilla deklaration går ut på att skulle jag under behandlingen i utskottet
ha funnit minsta anledning att misstänka, att ett bifall till den linje,
som Kungl. Maj:t och utskottet företräda, skulle medföra ett nedläggande av
seminariet i Kalmar, skulle jag icke alls ha befunnit mig bland utskottsmajoriteten
utan ha gått på en helt annan linje. Nu blev jag emellertid av de
inlägg, som gjordes i utskottet, övertygad örn — liksom jag blivit det av vad
som anförts här i kammaren — att ett bifall till utskottets förslag icke har
något nedläggande av seminariet till följd. Därför ber jag, herr talman, att
få förena mig med dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)

Herr Hyling: Herr talman! Jag har vid tidigare tillfällen, då seminarieorganisationen
varit på tal i riksdagen, talat för en kraftig nedskärning av
organisationen. Jag är nämligen icke lika optimistisk som skolöverstyrelsen
tycks vara, då det gäller frågan om arbetslöshetens begränsning inom en nära
framtid. Skolöverstyrelsen har kalkylerat med att arbetslösheten rätt väsentligt
skulle kunna nedbringas inom den närmaste tiden. Man har inom skolöverstyrelsen
fått fram ett medelvikariebehov under ett läsår, och den procent
man då kommit till stannar vid 5.25 % av hela antalet tjänster. Detta skulle
vara vikariebehovet den 1 oktober 1941, men skolöverstyrelsen vill samtidigt
räkna med, att siffran för den arbetslöshet man då hade, uppgående till 625
lärare, skulle kunna nedskäras till 400 på grund av att sjukfrekvensen bland
lärarna var sådan, att cirka 225 lärare skulle lia permanent anställning såsom
sjukvikarier. När jag läst skolöverstyrelsens utredning, har jag stannat
inför att skolöverstyrelsen baserat sina utredningssiffror rörande behovet av
sjukvikarier på förhållandet inom fyra städer i landet, nämligen Stockholm,
Göteborg, Malmö och Linköping. I fortsättningen påvisar emellertid skolöverstyrelsen,
att sjukledigheten bland lärarna är något mindre på landsbygden
än i de större städerna. Men detta giver icke skolöverstyrelsen anledning
att rucka på den tanke, som framförts om att medelantalet arbetslösa lärare
skulle stanna vid 400.

Jag har roat mig med att gå tillbaka till ett sakkunnigbetänkande, som
framlades år 1938, nämligen betänkandet angående gift kvinnas förvärvsarbete
m. m. Däri har man tydligt och klart utrett, att sjukledigheten på
landsbygden är väsentligt mycket mindre än i städerna. Det står vidare i nämnda
betänkande, att i Svealand och Götaland är sjukledigheten på landsbygden
endast hälften mot i de större städerna. Det torde statistiskt sett förhålla sig
så, att ju lägre sjukledigheten är, desto mindre måste differensen bli mellan
den verkliga sjukledigheten den 1 oktober och medelsjukledigheten. Och varje
tiondels procent minskning i skolöverstyrelsens siffra 5.25 % innebär en minskning
i antalet lärarkrafter av 15. Jag vill icke på något sätt påstå, att detta
resonemang utan vidare vederlägger det resonemang skolöverstyrelsen fört.
Men jag vill få dessa siffror till protokollet, därför att en dag, då detta beslut
kommer att visa resultat, tror jag. att vi komma att få en betydligt
större arbetslöshet än den skolöverstyrelsen kalkylerat med. Av den anledningen
skulle jag icke vilja lägga min röst för vare sig det ena eller det andra
förslaget utan närmast önska, att vi skulle ytterligare begränsa seminarieorganisationen
eller åtminstone tillräckligt begränsa intagningen vid våra seminarier.

När det sedan gällt för mig att taga ställning till frågan örn Kalmarseminariet
eller Stockholmsseminariet skall slopas, har jag ansett argument tala både för det
ena och det andra. Ett argument för slopande av Stockholmsseminariet skulle väl
vara, att det är en dyrare organisation, såsom vi hörde av ordföranden i statsutskottets
andra avdelning. Vidare är det dyrare för eleverna att vistas i Stockholm
— ehuru den saken kanske i någon mån vederlagts här av generaldirektör
Holmdahl, som meddelat, att det finns en särskild organisation, vilken på
ett ganska tillfredsställande sätt försöker ordna med mathållning och husrum
för eleverna vid Stockholmsseminariet. Örn jag sedan kommer till det argument.
som enligt min uppfattning talar mest för Stockholmsseminariets bibehållande,
. så är det det, att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
i direktiven till den nu arbetande skolutredningen signalerat en omläggning
av hela seminarieutbildningen. Man har anledning tro, att denna
omläggning en gång kommer att ske på det sättet, att utbildningen av lärare
för våra folkskolor i stor utsträckning förlägges till högskolor och universitet.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
Det kanske kan vara många, som tycka, att det är onödigt med en sådan utveckling,
men om skolutredningen kommer fram med förslag till en sorts
enhetsskola, ligger det nog ett visst värde i att utbildningen av lärare för folkskolorna
kommer att förläggas till universitet och högskolor eller åtminstone
till städer med universitet och högskolor. Ur den synpunkten sett vore det
beklagligt, om Stockholmsseminariet nu skulle nedläggas. Vi behöva nog först
invänta resultatet av utredningen.

Herr Mosesson talade örn att rekryteringsmöjligheterna för Stockholmsseminariet
vore större, och det ligger någonting i detta. Men jag måste säga, att jag
icke tror, att man får se för snävt på den frågan. Jag anser, att det ligger ett
visst värde i att vi få klientelet för seminarierna från olika landsändar, och
att icke landsbygdens ungdom utestänges från möjligheterna till utbildning.

Fröken Nygren talade så varmt för Kalmarseminariet och åberopade såsom
ett starkt skäl för dess bibehållande, att vid Kalmarseminariet försiggingo
vissa försöksarbeten. Jag tror nog, att det är riktigt, men jag kan icke anse,
att detta förhållande skulle kunna anföras såsom argument för bibehållande
av detta seminarium. Ty även örn seminariet i Kalmar nedlägges, får man väl
utgå ifrån, att de som arbetat vid seminariet icke behöva avsluta arbetet utan
kunna, örn nu detta är så värdefullt, förlägga det till något annat seminarium.

Herr talman! Med utgångspunkt från vad jag nyss sade skulle jag alltså
egentligen avstå från att i dag rösta för någotdera förslaget, då jag anser,
att en nedskärning av hela organisationen vore det riktigaste. Men med tanke
på den utredning, som jag tidigare talat örn, tror jag, att det är värdefullt
att ha Stockholmsseminariet i behåll, och jag hoppas då också, att innan utredningen
blir klar man skall ha grundat organisationens storlek på nya siffror.
Innan dess kanske även de utredningar, som nu äro gjorda, komma att
visa sig felaktiga eller icke till alla delar hålla måttet. Av den anledningen
kommer jag, herr talman, att i dag rösta för statsutskottets förslag, till vilket
jag alltså ber att få yrka bifall.

Herr Holmdahl erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Det är uppenbart för alla, som tänka på saken, att frågan om
vikariebehovet måste ingå som en faktor vid beräknandet av det allmänna
behovet av lärarkrafter. Nu kunna kammarledamöterna av herr Kylings anförande
få den uppfattningen, att man i skolöverstyrelsens uträkning framför
allt byggt på de fyra stora städernas erfarenhet av vikariebehovet. Det är ingalunda
fallet. Överstyrelsen har vid bestämmandet av vikariebehovet byggt på
de faktiska uppgifter, som man får dels vid vårterminernas slut av folkskolinspektörerna.
rörande den faktiska användningen av tjänstledighetsvikarier,
dels vikariesiffrorna från viss tidpunkt på hösten för hela landet. Jag vill bara
rätta till den eventuella missuppfattningen, att skolöverstyrelsens beräkning
av vikariebehovet bygger på något så ensidigt som storstädernas erfarenhet.
Beräkningen är grundad på en översyn över det faktiska läget i detta fall
år efter år.

Till sist vill jag säga herr Ryling, att även örn herr Ryling skulle få rätt i
att man behöver justera dessa siffror rörande vikariebehovet, äro de siffror,
vilka han själv kom till, av den ringa storleksordning, att de icke på något
sätt kunna rubba slutresultatet, nämligen att vi örn några år behöva utnyttja
hela vår seminarieorganisations kapacitet för utexamination av folkskollärare,
örn vi icke skola stå inför en fatal brist på utexaminerat folk. Någon ändring
av slutresultatet kan det icke bli, ty här är en så bred marginal som den jag
belyste med dc siffror jag anförde i mitt första yttrande.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)

Herr Hyling, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag tror icke, att kammaren i dess helhet kan ha missuppfattat
mig på den punkten. Det var icke det faktiska läget jag utgick ifrån. Jag
sade, att skolöverstyrelsen räknat med denna siffra och kommit till ett visst
lärarbehov, men att skolöverstyrelsen sedan, när den beräknat huru mycket
som behövs för att täcka behovet av sjukvikarie vid skolorna, baserat beräkningen
bara på erfarenheten från de fyra av mig nämnda städerna. Jag meddelade,
att i den utredning jag talade örn hade det visat sig, att i dessa städer
sjukledigheten bland lärarna var större än på landsbygden. Följaktligen måste,
örn man slår ut siffran över hela landet, sjukledigheten bli mindre överhuvud
taget och antalet lärare, som få anställning, också mindre och sålunda arbetslösheten
större. Det var detta jag ville lägga fram för att belysa min argumentering
för påståendet, att det kommer att bli större arbetslöshet än skolöverstyrelsen
för sin del kalkylerat med.

Herr talmannen lämnade på begäran ånyo ordet för kort genmäle till

Herr Holmdahl, som anförde: Herr talman! Jag måste dock konstatera, att
här gäller det att få fram det faktiska underlaget för beräknande av vikariebehovet,
och beräkningen är byggd på det breda underlag som jag nämnt.

Vad beträffar det observerade förhållandet i de stora städerna framhåller
skolöverstyrelsen vad herr Ryling påpekar, nämligen att det är bekant, att
det där behövs större antal vikarier än på andra platser i landet. Jag förstår
icke grundlaget för hans kritik. Jag vill visst icke bestrida, att siffrorna för
vikariebehovet äro mycket fluktuerande. Men här gäller det endast en av de
många faktorer, som ingå i beräkningarna, och denna kan omöjligt komma
att på något avgörande sätt inverka på det slutresultat, som utredningen kommit
till beträffande examinationsbehovet.

Herr Ryling erhöll jämväl på begäran ånyo ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Det är riktigt, att skolöverstyrelsen säger detta, men
den handlar icke därefter. Den räknar i alla fall med erfarenheten från de
fyra stora städerna.

Härpå anförde

Herr Jonsson ^Eskilstuna: Herr talman! Herr Hage var mycket belåten
med utskottets utlåtande och fann däri en garanti för att de nuvarande seminarierna
skulle komma att bibehållas. Han menade, att man borde rösta för utskottets
förslag, ty då hade man dem säkra som i en liten ask. Ja, det är roligt
med dem, som äro nöjda och belåtna. Nu förhåller det sig nog emellertid på
det sättet, att icke ens herr Holmdahl, trots sina tvärsäkra förklaringar, kan
lova, att den nuvarande seminarieorganisationen kan komma att upprätthållas.
Jag tycker, att vad som sedan förekommit under debatten och särskilt innehållet
i herr Kylings anförande skulle ha givit herr Hage en del att tänka på.
Han tycktes för resten icke vara riktigt övertygad, att allt var bra som det
var, eftersom han ansag sig böra halla ett litet försvarstal för Luleåseminariet,
för vilket han. hyste en viss oro. Men man har ingen glädje av att i framtiden
lia en del seminarier pa papperet men icke i realiteten. Har man byggnaderna
och har man lärare knutna till seminariet, men dessa lärare ingenting ha att
göra eller pa sin högsta höjd en klass att undervisa, fastän läraruppsättningen
är avsedd att svara för fyra klassers undervisning, så är det icke mycket glädje

Ousdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
med organisationen. Och det säger sig självt, att när den tiden kommer, att
man kanske på allvar får taga itu med en inskränkning av seminarieorganisationen
därför att vi icke ha råd att uppehålla den, är det enklast att slopa de
seminarier, som icke befinna sig i drift utan som äro praktiskt taget nedlagda,
något som, såvitt jag förstår, skulle vara fallet med Kalmarseminariet inom
ett par år, för den händelse nu utvecklingen icke radikalt förändrar sig.

_ Örn man utgår ifrån den uppfattning jag har, att en minskning av seminarieorganisationen
kan komma att visa sig nödvändig, och örn man menar, att
man får utnyttja dubbelseminarierna till deras fulla kapacitet och därefter, i
den mån det är nödvändigt, enkelseminarierna, så kommer man till att man
i fall av snabbt uppdykande särskilda behov får nöja sig med att tillfälligtvis
anordna tvååriga studentkurser för att fylla detta behov. När tendensen är
den, att vi tyvärr måste draga in skolor, särskilt på den svenska landsbygden,
då det icke finns barn att undervisa, och koncentrera undervisningen till ett
färre antal skolor, blir följden, att behovet av lärare också ovillkorligen minskas.

Herr Mosesson fällde en tår över reservationen. Reservanterna voro nog
obarmhärtiga att vilja beröva — eller kanske åtminstone önska beröva — Stockholm
dess enda kvinnliga seminarium. Man borde få ha kvar ett seminarium i
Stockholm, tyckte han, eftersom Stockholm representerade en så stor del av
landet. Ja, men varför har herr Mosesson icke tänkt på att man kan anföra
samma argument för utbildning av manliga lärare? Varför tycker herr Mosesson
icke, att vi också måste ha en utbildningsmöjlighet för folkskollärare i
Stockholm?

Vad beträffar argumentet, att man vid Stockholmsseminariet gjort en särskild
anordning till förmån för eleverna, så vill jag påpeka, att det har upplysts, att
det är ordnat på samma sätt i Kalmar. Där har man också ett elevhem, där man
täger hand örn eleverna. I det fallet vet jag alltså icke, örn Stockholm har
någon företrädesställning.

Herr Ryling lyckades till sist, för att kunna tala till förmån för statsutskottets
förslag, rädda sig över till argumentet, att man kanske i framtiden får
lärarutbildningen förlagd till högskolorna. Jag har redan berört den saken
i mitt första anförande genom att säga, att jag icke förstår, varför det skall
vara nödvändigt att upprätthålla ett seminarium, som till på köpet ligger på
Söder, örn man skall förlägga lärarutbildningen till institutionerna vid Norrtullsgatam
Men det kan ju sägas, att såsom lärarutbildningen i övrigt blir organiserad,
får det bli en skolutbildning kanske också i någon mån klassvis —
jag vet icke, hur statsrådet och hans kommitté tänka sig saken — och då kan
man behöva en särskild byggnad. Man kanske menar att det icke är så noga
var den ligger, men helst bör den ligga i närheten av högskolans institutioner
och icke sa långt bort fran institutionerna som möjligt och när man organiserar
undervisningsanstalterna i Stockholm bör man vara angelägen örn att eleverna
icke skola ^få sa lang väg att fara. Därför bör man placera undervisningsanstalterna
så, att de skola vara i närheten av vederbörande elevers hem. Örn utvecklingen,
som jag förmodar, blir sådan, att det kommer att visa sig nödvändigt
att ha särskilda institutionsbyggnader för den framtida lärarutbildningen,
som enligt vad man ställer i utsikt skulle bli knuten till högskolorna, förefaller
det mig, som örn man skulle få lokaler på närmare håll till bruk för särskilda
institutioner. Nya elementarskolan blir ledig, örn statsrådet får sin vilja fram,
och läser man skisseringen för framtiden beträffande undervisningsväsendet j
Stockholms norra delar, så kommer antingen norra latinläroverket eller norra
realläroverket att nedläggas och salunda bli ledigt såsom institutionsbyggnad
och komplement till Stockholms högskola, därest lärarutbildningen kommer
att förläggas till högskolorna.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminaner m. m. (Forts.)

Herr Hage erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Endast en kort replik till herr Conrad Jonsson. Jag vill påminna örn att
jag yttrade, att om herr Holmdahls förklaring rörande innebörden i utskottsmajoritetens
uppfattning är riktig, så ha naturligtvis alla, som hotas av nedläggning
av seminarier, anledning gå med på utskottets förslag. Nu vill jag
emellertid tillägga, att med den ställning herr Holmdahl har, bör man rent av
ifrågasätta, örn man icke bör stryka den bisats i mitt yttrande, som började
med ordet: örn. Ty herr Holmdahl har dock en sådan ställning, att man har
anledning tro, att när han avger en sådan deklaration, ligger det verkligt allvar
bakom hans yttrande. Härtill kommer, att herr Ward, som jag känner som
en försiktig man, anslöt sig till samma uppfattning som min egen. Därför tycker
jag, att jag fått riktigheten av mitt ställningstagande bestyrkt.

Vidare anförde:

Fröken Hesselgreu: Herr talman! Jag skall inte säga många ord, men när
jag har lyssnat på denna debatt, har jag kommit ihåg, hur under något av mina
första riksdagsår man ett år drog in vissa seminarieklasser, därför att de voro
för stora, och man sålunda fick en alltför stark utbildning av elever. Året därpå
var en motion uppe med hemställan örn att småskollärarinnor skulle få undervisa
i folkskolan. Det tycks vara en oerhört svår sak att klara ut behovet
av lärarpersonal, när sådana fluktuationer kunna inträffa. Under sådana förhållanden
och när man försökt göra en så vederhäftig undersökning, som det
är möjligt, och kommit till resultatet, att man icke vågar minska på organisationen,
måste jag säga, att det ligger alldeles naturligt för en, att man skall
rösta för utskottets förslag och icke för reservationen. En bidragande anledning
är att reservationen bestämmer vissa saker, medan utskottet lämnar
dem öppna.

Jag skulle också här ur Stockholmssynpunkt — man kan ju ha rätt att tala
ur den synpunkten, när man sitter på Stockholmsbänken; herr Hage har ju
talat ur Norrlandssynpunkt — vilja säga, att det vore rätt hårt, örn man samtidigt
skulle draga in både högre lärarinneseminariet och folkskoleseminariet i
Stockholm och beröva den stora mängden Stockholmsflickor den möjlighet de
hittills haft till denna undervisning. Man har visserligen sagt, att de kunna
få denna undervisning i Kalmar lika väl som de andra kunna komma till
Stockholm. Ja, det kan man säga, men här i Stockholm är, som förut framhållits,
en mycket stor procent av landets befolkning bosatt, och vad mera
är, det är oerhört många människor här i Stockholm, som ha sina rötter i landsorten,
och som därför kunna hjälpa de landsortsflickor, som komma till Stockholm,
så att de kunna få billiga bostäder. Även örn Kalmar har ett sådant där
elevhem, skulle jag vilja säga, att landsortsborna ha större möjligheter att få
bo billigt hos släktingar i Stockholm, och dessutom ha de mycket stora möjligheter
att få stipendier. Det är icke mindre än 140,000 kronor eller däromkring,
som seminariet här har tillgång till att dela ut i stipendier. Det talar ju
också för att det icke kan bli dyrare för de elever, som gå här, än vad det blir,
örn de skola gå nere i Kalmar.

Jag skulle också vilja säga, att det är litet hårt att rösta för indragning av
Stockholmsseminariet i år, när man firar hundraårsjubileet för folkskolan. Visserligen
är det icke hundraårsjubileum för Stockholmsseminariet, men det är
det första seminariet, som har tagit fasta på utbildning för denna nu 100-åriga folkskola; seminariet är visst från år 1844 eller däromkring. Det är möjligt,
att det vid bifall till reservationen icke är absolut bestämt, att Stockholmsseminariet
skall dragas in, men örn man röstar på reservationen, så äro risker -

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
na så ofantligt mycket större, att när man kommer att draga in ett seminarium,
man då i första liand tänker på Stockholm.

Vad högskolefrågan beträffar kan jag icke förstå, att avståndet från Södermalm
till Norrtullsgatan kan vara något, som kan ligga i fatet, när det gäller
att använda båda institutionerna samtidigt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Eftersom det under debatten talats åtskilligt örn den utredning, som av skolöverstyrelsen
gjorts rörande folkskollärarnas arbetslöshetsfråga, en sak, som
ligger bakom allt detta —• det är ju på fakta, som vi överhuvud taget måste
basera vad vi skola göra —- vill jag bara i all korthet säga, att det är alltid på
det sättet, att vi måste göra prognoser i framtiden. Vi måste försöka på vettigt
sätt göra oss en föreställning örn vad som kan inträffa. Då det ju alltid
är bättre att bygga sina beslut på en verklig och omsorgsfullt gjord undersökning
än att bygga på lösa antaganden, som vanligen äro av mer eller mindre
personlig och primitiv karaktär, _ finner jag all anledning att utgå ifrån den
undersökning skolöverstyrelsen gjort angående lärarbehov och arbetslöshet för
folkskollärarna under viss tid.

För min del har jag gått mycket noga igenom den undersökningen. Jag har
gjort det av flera anledningar, icke bara därför att saken intresserar mig utan
därför att jag sysslat med dylika undersökningar i min profession, och jag får
säga, att såvitt jag kan begripa är denna undersökning gjord med all den försiktighet
och noggrannhet, som överhuvud taget kan iakttagas vid sådana här
prognoser. Det är ju klart, att det är vissa faktorer, som äro osäkra. Det är ju
alldeles självfallet, att sa måste bli förhållandet. Men det finns också en hel
del, som det är möjligt att beräkna och förutse, och sådant har man tagit hänsyn
till.

I fråga om de osäkra faktorerna vill jag påpeka, att det finns vissa garantier
för att nämnda faktorer icke skola förrycka resultatet av undersökningen,
nämligen dels inkallelserna, dels den ökade övningstiden, som säkerligen också
kominer att beröra en hel del av läraraspiranterna, vartill även komma en del
andra saker. En sak som jag kan nämna är, att när skolöverstyrelsen såsom
belastande moment beträffande arbetslöshetssituationen för folkskollärarna
tagit med den höjda pensionsåldern, så bör det bemärkas, att det för närvarande
föreligger planer på att man i det nya pensionsreglementet för folkskollärarna
skall införa bestämmelser örn att under de närmaste åren med deras
större nedgång av behovet av folkskollärare denna höjda pensionsålder icke
skall komma att tillämpas. Det finns således en rad säkerhetsmarginaler. Jag
tror därför, att vi med ganska stort lugn kunna gå ut ifrån skolöverstyrelsens
utredning, när vi skola fatta våra beslut. Därvidlag skall jag be att få tilllägga
en sak, ^som är av viss vikt, nämligen att när det gäller undersökningen
för de senare åren fram till 1950, som skolöverstyrelsen gjort, kan man faktiskt
räkna med större säkerhet. Det beror bland annat därpå, att vi nu lia tillgängliga
nativitetssiffror, som göra, att man kan något så när klart beräkna detta.
Därvidlag har ju skolöverstyrelsen kommit till det resultatet, vilket förefaller
ovedersägligt, att om ingenting särskilt inträffar — omorganisation eller dylikt
komma vi att 1950 behöva den seminarieorganisation, som vi ha för
närvarande.

Den enda möjlighet till indragningar i seminarieorganisationen då, som såvitt
jag kan se förefinnes, vöre, örn man skulle, som besparingsberedningen har föreslagit,
i större utsträckning gå över till tvååriga studentlinjer vid seminarierna

Andra kammarens protokoll 191,2. Nr 18. q

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
i stället för de fyraåriga seminarielin,jerna. Den möjligheten vilja emellertid
reservanterna icke reflektera på, och de fyraåriga linjerna ha också sina fördelar,
även örn de tvååriga ur besparingssynpunkt äro avgjort överlägsna.

Jag skulle vilja säga, att reservanterna befinna sig i en egendomligt inkonsekvent
ställning. Å ena sidan vilja de säkerligen i största möjliga utsträckning
ha kvar de fyraåriga linjerna — de ha ju också fått utskottet med sig att till
och med opponera mot den ytterligt försiktiga vändning jag i propositionen
begagnat rörande möjligheterna att utöka studentlinjerna. A andra sidan vilja
de ha undersökning om att dra in på denna organisation, vilken man att döma
av föreliggande utredning, som är så utförlig, som den kan vara, icke kan dra
in på, för så vitt man icke vill gå på de tvååriga linjerna. Jag vet sannerligen
inte vart de vilja komma. Jag kan sålunda icke säga, att det finns någon anledning
till det beslut om utredning, som reservanterna vilja ha, för så vitt de
icke därmed ha velat, innan utredningen är verkställd, binda riksdagen i ett
visst avseende, och det gäller väl framför allt Stockholmsseminariet. Föregående
riksdag, 1941, godtog ju den uppfattning, som jag då framlade i departementschefsyttrandet,
nämligen att man inte för närvarande kan rucka på denna
organisation. Nu vilja reservanterna, att man skall göra detta. Jag tror icke,
att det är riktigt, att riksdagen så där ifrån det ena året till det andra ändrar
ståndpunkt, ty det kan icke ge någon stadga åt arbetet.

Herr Jonsson i Eskilstuna sade, att han nog fått en ändrad uppfattning på
den punkten, sedan han studerat Kalmarseminariet och funnit detta så förträffligt,
och för att rädda Kalmarseminariet vill han ha denna utredning örn
Stockholmsseminariets indragning. Jag hoppas nu, att han till nästa år har
sett ordentligt också på Stockholmsseminariet och funnit, att även detta är en
alldeles förträfflig inrättning, som man har all anledning att rädda för framtiden.
Det är emellertid knappast så, såvitt jag förstår, att Kalmarseminariet
skulle vara speciellt hotat av den nuvarande utvecklingen. Jag tror snarare, att
det tvärtom är högst sannolikt, att Kalmarseminariet under alla förhållanden
kommer att bibehållas. Jag vet icke vad som skulle tala för något annat. I
varje fall är det ju på det sättet, att Kalmarseminariet delar samma öde som
flera andra seminarier, som enligt allas mening under nästa år skulle komma
att gå över till att bli enklassiga. Det är samma situation för Kalmarseminariet
som för andra. Örn jag skulle vilja spela — som herr Jonsson med vanlig
virtuositet gör — på de olika lokala opinionerna och möjligheten att fånga in
vindarna från olika vrår för det ena eller andra förslaget, skulle jag kunna
fråga, hur herrarna i andra landsändar, som ha hotade seminarier, kunna vilja
gynna Kalmarseminariet på deras eget seminariums bekostnad — örn nu något
seminarium var hotat. Jag tror emellertid i själva verket, att de kanske icke
äro hotade några av dem. så som utvecklingen med ali sannolikhet kommer att
te sig. Beträffande Stockholmsseminariet skulle jag bara vilja säga, att visserligen
är jag stockholmare av födsel och ohejdad vana och håller på min stad,
men jag har alltid haft den uppfattningen, och jag har arbetat för den konsekvent,
att man borde, i den mån det överhuvud taget är möjligt, se till, att
man icke förlägger institutioner till Stockholm, utan att man bör försöka breda
ut dem över landet så mycket som möjligt. Det finns många och goda skäl för
en sådan anordning, men man kan naturligtvis icke följa denna princip hur
långt som helst, ty det finns ju vissa gränser. Beträffande Stockholms seminarium
måste jag sålunda säga, att här går nog gränsen. Det är väl ändå icke
rim och reson att, när ett enda av landets tio seminarier ligger i Stockholm,
draga in just detta. Våra seminarier ha ju tillkommit efter den principen, att
de skola tjäna den bygd, där de ligga. Skall man då draga in det seminarium,
som ligger i vår överhuvud taget folkrikaste kommun, och vars folkskolor ta

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)
i anspråk en sådan mängd folkskollärare som just Stockholm gör? Det tycker
jag vore bra underligt.

Men härtill kommer en annan sak. Varför skall man slå sönder det som är
bra? Ty Stockholms seminarium är bra. Dess övningsskola är ur olika synpunkter
synnerligen intressant. Det har 9-årig folkskola och 3-årig språkutbildning,
och det sysslar med en hel del annat, som är av intresse för pedagogikens målsmän
i allmänhet och, jag vill tillägga, av intresse även för skolutredningen.
Varför skall man då slå sönder detta? Vidare har man byggt seminariehem
och annat. Varför skall man slå sönder även detta? Detta seminarium har vidare
^provårsinstitution. Naturligtvis kan man säga, att vi kunna flytta denna
provårsutbildning till en annan ort. Detta är utan tvivel alldeles riktigt, men
man kan icke flytta över den erfarenhet, som seminariet har av provårsarbetet,
eller ^den erfarenhet att bedöma provårskandidaterna, som förvärvats vid denna
provårsinstitution. Jag kan därför omöjligt förstå vad det skulle tjäna till att
riksdagen nu skulle skriva och begära denna utredning, vars egentliga ändamål
endast är att på förhand söka binda riksdagen för ett nedläggande av Stockholm
seminarium. Detta är den enda glädje man skulle kunna ha av denna skrivelse,
så vitt jag kan upptäcka.

Jag skall emellertid be att få säga några ord även örn några andra saker,
emedan jag icke vet, örn de varit uppe till debatt här i kammaren, då jag tyvärr
varit upptagen i medkammaren.

Den ena frågan gäller den kritik, som riktats mot förslaget därför att elevin
tagningen vid vissa seminarier skulle komma att medföra en förskjutning
i proportionen mellan manliga och kvinnliga elever. Jag vill endast understryka,
att förslaget i denna del uteslutande motiveras av önskvärdheten att
kunna träffa en anordning, som motsvarar behovet för den närmaste framtiden.
Därmed har man icke alls tagit ställning till frågan örn den för framtiden
lämpligaste seminarieorganisationen och icke heller till frågan örn den
ändamålsenligaste proportionen mellan manliga och kvinnliga lärare.

Slutligen skulle jag beträffande frågan örn intagning av elever vid småskoleseminariet
i Haparanda gärna vilja ha förklarat, att anledningen till att jag
föreslagit, att en sådan intagning icke skulle äga rum i år, uteslutande är den,
att arbetslösheten bland småskollärarna för närvarande är särskilt stor i Norrbotten,
och att den lokala rörligheten bland dessa lärare är särskilt liten i
Norrbotten i jämförelse med vad fallet är i andra landsdelar. Därmed har
jag naturligtvis icke alls menat, såsom på sina håll i pressen sagts, att det
skulle innebära, ett steg mot nedläggandet av detta seminarium. Ett sådant
öde har denna institution, som är mycket viktig för våra nordliga gränstrakter,
och det betydelsefulla kulturarbete, som bedrives där, enligt min mening
icke alls på något sätt förtjänat. När jag förordat, att man i år icke skulle
ta in nya elever vid detta seminarium, har det alltså skett från helt andra utgångspunkter
än man velat göra gällande, och i förvissning örn, att verksamheten
vid detta seminarium i allt fall skulle kunna upprätthållas.

Herr Jonsson i Eskilstuna, sorn pa begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig opponera mig mot herr statsrådets insinuation
att jag skulle ha virtuosmässigt spelat på de lokalpatriotiska intressena
och försökt fånga in vinden till förmån för mitt förslag. Jag är minst
lika objektiv i denna sak som de herrar och damer stockholmare, som tala
för Stockholms seminarium. Jag har icke några lokala intressen att bevaka
för kalmarseminariets del, och skulle jag ha försökt fånga in vinden, skulle
det väl ha skett till förmån för ett seminarium, som har flera riksdagsmän
fran trakten än vad kalmarseminariet har, för att få dem med på mitt förslag.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)

När man vidare antyder, att reservanterna äro ologiska då de opponera mot
en indragning av den 4-åriga seminarielinjen till förmån för den 2-åriga studentlinjen,
eftersom ju denna ståndpunkt icke innebär någon besparing utan
snarare tvärtom, vill jag bara påpeka, att jag icke delar besparingsberedningens
uppfattning, att den 2-åriga studentlinjen skulle betyda en besparing för
statsverket i förhållande till den 4-åriga seminarielinjen. Jag föreställer mig
nämligen, att den 4-åriga gymnasieutbildningen också kostar pengar. Fyra
gymnasieår och två seminarieår kosta mer än fyra seminarieår.

Härefter anförde

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att avge
några repliker med anledning av den föregående ärade talarens näst föregående
anförande.

Herr Conrad Jonsson sade — och det är så sant som det är sagt — att det
väl icke kan vara någon glädje med att ha seminarier, som stå mer eller mindre
tomma. Jag sade själv i mitt första anförande, att detta är en tråkig situation,
som för seminarierna medför vissa besvärligheter i organisatoriskt och
andra avseenden. Jag måste emellertid uttala min förvåning över att klagomålen
i detta avseende icke hörts av förrän vid denna riksdag. För hösten
1940 var herr Conrad Jonsson med örn att besluta örn intagning av bara två
avdelningar. För hösten 1941, alltså i fjol, var riksdagen fullkomligt enig örn
att godtaga intagning med bara en encia avdelning i hela seminarieorganisationen.
Jag menar, att det då hade varit mera välmotiverat att klaga över dessa
förhållanden än nu, då vi äntligen kunna skönja bättre förhållanden för seminarierna
och kunna föreslå intagning med sex avdelningar och motse en sedan
fortsatt stegring i antalet intagningsavdelningar.

Herr Conrad Jonsson gick ännu längre, då han gjorde gällande, att det förelåg
risk för att flera seminarier skulle kunna komma att bli indragna. Jag
tillåter mig emellertid i det avseendet erinra örn, att i propositionen finns en
plan för intagning av elever vid seminarierna ända fram till år 1950. Denna
plan bygger på en utredning, som ingen på väsentliga punkter kunnat gendriva
eller motsäga. Jag erinrar örn, att denna plan visar, att vi för närvarande
lia tio folkskoleseminarier, att vi nästa år måste ordna tio intagningsavdelningar,
1945 tretton och 1946 sjutton. Vi få komma ihåg, att vi normaliter
icke ha mer än sexton intagningsavdelningar vid seminarierna. Kapaciteten
är sålunda begränsad, men vi måste gå utöver deras normala kapacitet, då behovet
blir så mycket större. 1948 räknar man med nitton avdelningar, oaktat
man icke har plats för mer än sexton. Detta material föreligger i den kungl,
propositionen, och det tyder väl på, att man utan någon som helst överdrift
kan säga, att, så vitt vi nu kunna döma, föreligger icke någon risk för att något
seminarium skall behöva indragas åtminstone under närmaste decennium.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Gränebo m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen
sig anse den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Jonsson i Eskilstuna begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 98, röstar

Ja;

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till folk- och småskoleseminarier m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

'' . Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i den av herr Gränebo m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade sig anse flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Holmdahl, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 75 ja och 110
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i den av herr Gränebo m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 16.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 263, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o), ll:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 268, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 §
rättegångsbalken m. m.; och

nr 275, med förslag till lag örn åtgärder mot vanhävd av jordbruk.

Dessa propositioner bordlädes.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 17.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna
resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210) jämte i ämnet väckta motioner.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Lindahl: Herr talman! Med anledning av det föreliggande utskottsförslaget
skall jag be att få anföra några synpunkter på den föreliggande frågan.
Vad jag har att säga är icke någon invändning mot resereglementet i och
för sig. Tvärtom är förslaget tillfredsställande, icke minst därför att i detsamma
tillämpas den princip, som vi i debatten örn statstjänarnas dyrtidstilllägg
efterlyste här i kammaren. De högre tilläggen komma sålunda på de lägre
traktamentena. Så långt är det alltså gott och väl.

Jag begärde emellertid närmast ordet för att påpeka, att förbättringen blir
illusorisk för de personalgrupper, som i sin dagliga gärning alltfort stå utanför
detta resereglemente och därför icke heller ha några som helst fördelar av
förbättringen i detsamma. Jag syftar då på det förhållandet, att stora delar
av banavdelningens personal vid statens järnvägar inrymmas under specialbestämmelser
rörande bostadsorten. För denna personal är bostadsorten icke
detsamma som för andra personalgrupper, alltså den ort där vederbörande bor,
utan bostadsorten utsträckes för banavdelningens personal till att omfatta hela
banmästaravdelningen. En banmästaravdelning varierar emellertid i längd
och kan sålunda vara både 3, 4 och 5 mil lång. På dessa sträckor utgå alltså
inga traktamenten för befattningshavare vid banavdelningen.

Ändring i
vissa delar av
allmänna resereglementet.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Ändring i vissa delar av allmänna resereglementet. (Forts.)

Men icke nog med detta. För en annan del av banavdelningens personal,
nämligen reparatörerna vid såväl underhållet som vid den elektriska driften,
är icke bara banmästaravdelningen bostadsort utan dessutom ett område, som
sträcker sig tre mil räknat från banmästaravdelningens slut. Detta betyder
att denna personalgrupp i regel får arbeta under sådana förhållanden, att resereglementet
icke omfattar reperatörerna. Personalgruppen i fråga erhåller i
stället en ersättning, som brukar benämnas matsäckskrona, eller en krona örn
dagen. Dessa befattningshavare, som kunna vara borta från hemmet 14—15
timmar örn dagen, erhålla för denna tid en traktamentsersättning av en krona.
Skulle vederbörande övernatta på främmande station, erhåller han en ersättning
av 3 kronor, men då bortfaller matsäckskronan. Om man således för att
ta ett exempel säger, att en stationskarl eller kontorist får order att tjänstgöra
på främmande station, erhåller han ju ersättning enligt resereglementet, men
örn en reparatör reser från precis samma station som denne stationskarl eller
kontorist och till samma plats som dessa och där utför sina åligganden, erhåller
han en traktamentsersättning av bara en krona. Vederbörande erhåller
alltså i ena fallet 8 ä 10 kronor örn dagen men, i andra fallet endast en krona
per dag.

Det är icke att undra på att den personalgrupp, som det här gäller, är missnöjd
med detta förhållande och anser, att man blir styvmoderligt behandlad,
att man är utsatt för mannamån, o. s. v. Det vore därför synnerligen önskligt,
örn man i anslutning till den revision av resereglementet, som nu ägt rum, ville
genom ändring av de specialbestämmelser som nu gälla för personal vid S. J.
banavdelning söka bygga över den klyfta, som finns i fråga örn ersättningen
till olika befattningshavare vid statens järnvägar.

Jag kan naturligtvis i detta sammanhang icke ställa något annat yrkande
än örn bifall till utskottets förslag, men jag har genom protokollet velat rikta
en vädjan till departementschefen, att han, när dessa frågor så småningom
komma på tal, ville försöka få till stånd en utjämning till det bättre för de
personalgrupper, som jag här i mitt anförande berört.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtande, nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande kapitalinvesteringar för budgetåret
1942/43 i statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av vissa
lektorsprebendefastigheter i Växjö;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående räntan å ogulden
köpeskilling för viss kronoegendom;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring av 3 § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
lånefond för bevattningsanläggningar m. m.; och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
ytterligare medel för utlämnande av krislån.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

§ 19.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet gjorda
framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar jämte i ämnet väckta motioner.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren,, att förevarande
ärende skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—3.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 4—7.

Lades till handlingarna.

Punkten 8.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkten 10.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 11 och 12.

Lades till handlingarna.

Punkterna 13 och 14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 15 och 16.

Lades till handlingarna.

Punkterna 17 och 18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19 och 20.

Lades till handlingarna.

Punkten 21.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 22.

Lades till handlingarna.

Pimkterna 23 och 24.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25.

Lades till handlingarna.

Anslag

till kapitalinvesteringar,

vilka avse
jordbruksärenden.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till
jordfonden.

Punkten 26.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Lades till handlingarna.

Punkten 28, angående jordfonden.

I statsverkspropositionen, kapitalbudgeten: bil. 7, hade Kungl. Majit under
hänvisning till statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för den 3 januari
1942 under punkten 28 föreslagit riksdagen att till Jordfonden för budgetåret
1942/43 anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till jordfonden för budgetåret
1942/43 anvisa ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor.

Vid denna punkt hade reservation avgivits

_ dels av herrar Mannerskantz, vem Stockenström, Carlström och Lundbom,
vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning till jordfonden för budgetåret 1942/43 anvisa ett
reservationsanslag av 500,000 kronor;

dels ock av herr Liedberg, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundbom: Herr förste vice talman! Som kammarens ärade ledamöter
kunna se, har jag och tre andra av riksdagens ledamöter avgivit en reservation
vid denna punkt, ^och jag skall helt kortfattat understryka den motivering,
som vi ha anfört i vår reservation.

När egnahemslåperörelsen tog sin början enligt beslut av 1934 års riksdag,
ansåg man, att omkring 9,000 kronor skulle vara tillräckligt för att bygga
upp ett arrendeegnahem. Så låg blev emellertid aldrig kostnaden, utan dep översteg
detta belopp med något tusental kronor. Jag kan inte exakt säga summan,
men jag antar, att det i början gick på cirka 10,000 kronor för att bygga
upp dessa egnahem. Inte ens då kunde man säga, att detta var särskilt
billigt. Jag skall inte alls beröra, hur dessa byggnader i början blevo uppförda,
ty det är ett annat kapitel, och därom kunna andra ledamöter inom kammaren
vittna. Jag skall endast säga, att de blevo dåligt uppförda på en hel
del håll, och därom ha vi förut här i kammaren fått bevis framförda.

Som tidsläget nu är ställa sig byggnadskostnaderna betydligt högre än i
början. De belöpa sig nu på omkring 25,000 kronor, eller kanske t. o. m. ännu
mera. Med anledning härav ha vi reservanter ansett, att det med dessa
höga priser icke på pågot sätt går att framskapa några bärkraftiga arrendeegnahem.
Örn man till dessa byggnadskostnader ytterligare lägger jordvärdena
och därtill att vederbörande kanske måste ta ett lån för inventarierna, kommer
man nog upp till en summa på mellan 30 och 40,000 kronor, som dessa
fattiga arrendeegnahemslåntagare skola betala ränta på och amortera. Det
finns åtminstone för mig ingen möjlighet att tro, att detta skall kunna gå.
Man behöver endast tänka på hur dyra t. ex. inventarierna äro, exempelvis
en häst eller en ko. En häst går för pärvarande till kanske 1,500 kronor, och
en ko kostar 6—700 kronor. För de 4,000 kronor, som man kan erhålla i inventarielån,
få de sannerligen inte mycket inventarier. Örn det sedan ytterligare,
vilket jag hoppas inte skall ske, blir svårigheter med skörden, d. v. s.
rentav nödår -— det ser inte så värst lovande ut, åtminstone för tillfället, men
läget kan ju förbättras — då måste arrendeegnahemsinnehavaren söka kris -

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

lån, och han ådrager sig därigenom ytterligare skuldsättning. Den överhängande
skulden blir då så pass stor, att man måste fråga, sig, hur han skall
kunna klara sig. Jag vet t. ex. arrendeegnahem inom mitt län, som lia tillgångar
på exempelvis 14,000 kronor och skulder på 15,000 kronor, eller tillgånger
på 4,000 kronor och skulder på 10,000 kronor, eller tillgångar på 6,000
kronor och skulder 10,000 kronor, eller tillgångar på 4,000 kronor och skulder
på 6,000 kronor. Hur skola dessa stackars människor kunna klara sig på
dessa arrendeegnahem?

Besparingsberedningen har i sitt yttrande ansett, att denna verksamhet helt
bör nedläggas. Motiveringen härför finns på sid. 20 och 21 i utskottsutlåtandet.
Så långt ha inte vi reservanter velat gå, utan vi ha endast föreslagit ett
beställande av verksamheten tills vidare, d. v. s. under de tider, som nu råda,
och detta kan, anse vi, vara i hög grad befogat. Statskontoret har också påpekat,
att en inskränkning bör göras. Kontoret har visserligen inte direkt
sagt, att man skulle nu för tillfället sätta alldeles stopp för verksamheten,
men kontoret har i alla fall varit tveksamt. Utskottet ävensom egnahemsstyrelsen
ha funnit det angeläget, att dessa pengar skola anslås till arrendeegnahemsfonden
och jordfonden. Jag vet att detta är egnahemsstyrelsens högsta
önskan, och jag kan mycket väl förstå herr Anderssons i Tungelsta inställning
till frågan, då han sitter med i egnahemsstyrelsen. Även statsrådet har haft
någon betänksamhet och ansett, att man bör se försiktigt på saken. Jag måste
säga att riksdagen gör faktiskt ingen skada genom att under nuvarande
situation icke anslå mer än vad reservanterna föreslagit, nämligen 500,000
kronor till jordfonden. Den punkt, som vi nu behandla, punkt 28, avser nämligen
medel, som användas även till andra ändamål än till inköp av jord till
arrendeegnahem. Denna punkt i utlåtandet är i motiveringen hopkopplad med
punkt 29, och därför kan man knappast tala om punkt 28 utan, att äyen beröra
punkt 29. Riksdagen gör, som sagt, ingen skada genom att icke anslå medel.
Vi spara en miljon kronor, och vi rädda kanske några fattiga människor från
att bli ännu fattigare. Sådan är åtminstone min uppfattning i denna sak, och
jag skulle vilja se de personer i ansiktet, som i dessa tider våga sig på att ta
ett arrendeegnahem. Göra de det, står det nog på något sätt inte riktigt rätt
till i huvudet på dem. Det kan ju dock finnas en och annan, som vågar sig
på detta, och vi reservanter ha genom vår reservation velat försöka rädda dem
från ett elände.

Jag skall till sist endast påpeka, att arrendeegnahemsrörelsen icke utvecklat
sig till någon särskilt storartad affär. Det finns ju inte mer än 318 arrendeegnahem
i Sverige för närvarande, och verksamheten skulle ju endast
vara ett försök. Jag tror för min del att det blir ett ganska dyrbart försök
för staten.

Jag skall emellertid inte uppehålla tiden längre, utan jag ber att få yrka bifall
till vår reservation.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr förste vice talman! Som kammarens ledamöter
behagade finna, har ju redan Kungl. Majit ganska avsevärt beskurit
det anslag, som det här är fråga om. När egnahemsstyrelsen under förra
hösten till Kungl. Maj :t framställde sina anspråk om anslag till dessa fonder,
begärde man till jordfonden 2 miljoner kronor och lill arrendeegnahems fonden
1 miljon kronor. Kungl. Majit har emellertid nedskurit dessa anslag till 1
miljon, respektive 500,000 kronor. Reservanterna äro emellertid inte nöjda med
denna nedskärning, utan de önska, att dessa anslag skola, när det gäller
arrendeegnahemsfonden helt skäras ned, och när det gäller jordfonden, minskas
till 500,000 kronor. Hos en del av reservanterna torde denna inställning inte

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

vara nyss påkommen. Örn jag inte minns fel, Ilar man åtminstone på vissa
håll här i riksdagen och även i jordbruksutskottet alltid varit avogt inställd
till denna verksamhet. Man anser väl tidpunkten nu vara lämplig för att
definitivt få denna verksamhet inställd. Man hänvisar då i första hand till de
höga byggnadskostnader, som för närvarande råda, och det tycks, som örn
dessa höga byggnadskostnader äro användbara till mångahanda ting. Byggnadskostnaderna
kail man använda som argument både i det ena och det andra
avseendet. Det är naturligtvis riktigt att kostnaderna för arrendeegnahemmens
bebyggelse äro avsevärt högre nu, än de voro då denna verksamhet började.
Men jag tror inte att det är riktigt att göra en direkt jämförelse mellan de
kostnader, som man hade för bebyggelse av ett sådant ställe 1935, och de
kostnader, som man för samma ändamål har i dag. Det är väl nämligen så, att
standarden beträffande byggnaderna har åtskilligt förbättrats sedan dess, och
det är något som man bör ta hänsyn till i detta fall. Dessa höjda byggnadskostnader
äro ju för övrigt inte någonting som är speciellt begränsat till arrendeegnahemsbebyggelsen,
utan de ökade byggnadskostnaderna göra sig ju
gällande även beträffande all annan bebyggelse, såsom byggande av jordbruksegnahem
och jordbruksfastigheter. Då det gäller bostadsbyggande och
förbättring av bostäder ha ju statsmakterna under det senaste året anslagit
mycket betydande belopp. Denna subvention avses ju under nästa budgetår
bli avsevärt utökad.

Man erinrar nu örn att dessa arrendeegnahem, färdiga och bebyggda, kosta
staten så mycket att det inte är möjligt att försälja dem och därvid ens tillnärmelsevis
få tillbaka de nedlagda pengarna. Det är naturligtvis riktigt att
man inte kan få tillbaka alla de pengar, som äro nedlagda, utan det måste bli
en viss subvention. Jag vill emellertid erinra om, att när egnahemsstyrelsen
1941 gjorde en uträkning av hur mycket staten skulle behöva förlora, därest
staten vid det tillfället skulle ha försålt samtliga de arrendeegnahem, som funnos
färdigställda, kom man till det resultatet, att statens förlust skulle inskränka
sig till ungefär 3,000 kronor per ställe. Detta är visserligen en högst
preliminär beräkning, men den ger en viss bild av vilka belopp det här rör
sig om. Det är nämligen ingalunda på det sättet, att staten på denna verksamhet
har förlorat stora summor. I verkligheten inskränka sig nog förlusterna
hittills till ganska blygsamma belopp.

Det har. nu vidare framhållits, att denna verksamhets sociala betydelse
inte har blivit den, man räknat med eller väntat sig, därför att det endast är
ett fåtal människor, som kunnat komma i åtnjutande av de förmåner, som
onekligen ligga i att erhålla ett sådant arrendeegnahem. Gentemot detta vill
jag säga, att i varje fall ha de människor, som önska bli arrendatorer på ett
sådant ställe, en helt annan uppfattning än herr Lundbom. Det är nämligen
så att människor stå i kö och söka dessa arrenden för varje ställe, som blir
arrendeledigt. Jag tror inte att den omständigheten, att de på detta sätt önska
erhålla ett sådant jordbruk under de villkor, som äro stipulerade, beror på att
det är något fel på dem å huvudets vägnar, vilket herr Lundbom tycktes
antyda. De äro säkerligen i många fall lika kapabla att utföra ekonomiska beräkningar
som kanske herr Lundbom. Det torde vara så, att det här gäller en
viss grupp av människor, som icke ha någon möjlighet att på annat sätt erhålla
ett självständigt jordbruk än med hjälp av dessa lån. Det finns en kategori av
jordbruksarbetare och. jordbrukarsöner och med dem jämställda, vilka icke
själva äga de ekonomiska resurser eller kunna skaffa sig den säkerhet, som
behövs för att starta ett eget jordbruk. För att hjälpa sådana personer till
ett självständigt jordbruk, som de kanske många gånger äro mycket lämpade
att sköta, har man inrättat denna arrendeegnahemsverksamhet. Nu kan man

Onsdagen dan 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

visserligen säga, att det endast är ett ringa fåtal, som kommit i fråga. Det var
endast 318 ställen, som förra året voro utlämnade till arrendatorer. Det är ju
dock 318 olika ställen och jordbruk, och det torde inte även ur sociala synpunkter
vara alldeles betydelselöst, att man kunnat hjälpa så pass många
förtjänstfulla jordbrukare till ett självständigt ställe.

Nu säger herr Lundbom att det sker ingen skada, om riksdagen här följer
reservanterna. Jag är inte alldeles så säker på den saken. Egnahemsverksamheten
har här nämligen sin uppgift att fylla, vilken i stor utsträckning även
består och bör bestå i att man förbättrar de jordbruk, som redan finnas, genom
att ge dem mera jord. Då händer det många gånger, att egnahemsverksambeten
måste ta i anspråk ställen eller jordbruksområden, vilka delvis kunna användas
till förbättring av ofullständiga jordbruk, men som lämpligen även böra användas
för bildande av ett eller kanske t. o. m. flera självständiga jordbruk.
Under sådana förhållanden skulle det vara mycket svårt att på ett tillfredsställande
sätt kunna klara av den saken, örn man saknar den möjlighet, som
egnabemsverksamheten nu har, att beträffande sådana områden kunna bilda
ett självständigt jordbruk genom att göra ett arrendeegnahem av detta område.
Med den beskärning av anslaget, som nu har föreslagits, är det ju endast en
ringa del av den verksamhet, vilken tidigare bedrivits, som i fortsättningen
kan bedrivas. Då torde det väl vara skäl att man inte går längre än vad Kungl.
Maj :t gjort utan anslår de medel, som man från Kungl. Maj :ts sida har ansett
sig böra föreslå.

Jag hemställer, herr talman, med anledning av vad jag nu anfört, örn bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Gustafson i Vimmerby.

Herr Carlström: Herr förste vice talman! Då, som herr Lundbom redan har
påpekat, besparingsberedningen på sin tid tog upp frågan örn dessa arrendeegnahem,
var det en av de punkter, där man ansåg, att en besparing kunde
ske utan att några egentliga skäl för olägenheter härav från något håll skulle
kunna frambäras. Det är uppenbart att då det gäller nionde huvudtiteln, är
det -— som situationen för jordbruket nu är — inte stora risker för att vi skola
våga oss på att göra några nedskärningar. Men då det gällde just denna arrendeegnahemsverksamhet,
ansåg man, som sagt, att det utan några större
olägenheter kunde ske en inskränkning. Man hade ju nämligen ännu på den
tiden den tanken här i landet, kanske också i riksdagen, att man borde söka
åstadkomma besparingar, där sådana kunde ske.

Nu kunna ju olika motiv för bibehållande av denna verksamhet anföras.
Jag har hört en del personer säga, att man bör fortsätta med arrendeegnahemmen
bl. a. ur den synpunkten, att de äro ett bra exempel på hur dåligt jordbruk
bär sig eller på vilka svårigheter det är för jordbrukarna att kunna
ordna byggnadsfrågan. Ett annat skäl, vilket herr Andersson i Tungelsta
var inne på, är det sociala. Han påstod, att det faktum, att man under sju
års tid — alltså från 1934 fram till nu — bär kunnat framskapa 318 arrendeegnahem,
var en sak av social betydelse. Herr Andersson i Tungelsta sade
också, då han berörde herr Lundboms yttrande att de som nu sökte skaffa
sig arrendeegnahem inte voro så väl funtade å huvudets vägnar, att det nog
inte var så farligt med den saken. Man stod nämligen i kö för att få komma
med, då det gällde dessa arrendeegnahem. Jag tror nog, att örn man skall göra
några anspelningar på hur det står till å huvudets vägnar, får man göra det
beträffande dem, som söka förklara, att denna verksamhet är av social betydelse.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

Emellertid är det klart att då man gått in för en viss anordning här
i riksdagen, är det ganska besvärligt att komma ifrån den väg, man en gång
slagit in på. Då herr Andersson i Tungelsta sade, att man från visst håll hela
tiden varit avog mot denna verksamhet, tror jag nog att detta inte var riktigt
uttryckt. Däremot var man redan när denna verksamhet startade på skilda
håll betänksam för hur den skulle komma att slå ut. Jag erinrar mig särskilt
att jordbruksutskottets dåvarande gamle hedervärde ordförande var ganska
fundersam. Emellertid är det, som sagt, ganska svårt att koppla av en rörelse,
när den kommit i gång. Då herr Lundbom påpekade, att byggnadskostnaderna
vid arrendeegnahemmen nu röra sig omkring 25,000 kronor — det skall gärna
medges att arrendeegnahemmen numera äro något större än de man räknade
med vid starten — och att det alltså är svårt att förränta byggnadskapitalet
på dessa jordbruk, säger herr Andersson i Tungelsta gentemot detta, att byggnadskostnaderna
kunna användas som argument till litet av varje. Men här
kan man icke förbigå detta argument, därför att byggnadskostnaderna äro
ju ändå den verkligt stora posten, då det gäller anskaffningskostnaden. Det
är alldeles uppenbart att man här måste räkna med dessa kostnader, även örn
man inte gör det av illvilja, och det hjälper inte, att man säger att dessa
byggnadskostnader kunna användas från skilda håll som argument mot arrendeegnahemmen.
Vi kunna ändå inte komma ifrån dem. Kan herr Andersson
i Tungelsta hitta på något sätt, på vilket man kan bringa ned dem? Det skulle
i så fall vara förståndigare framföra det i detta sammanhang. Det är väl nämligen
tydligt, att så länge dessa byggnadskostnader hållas uppe, kommer det
att bli svårt för jordbrukarna att kunna förse sig med nödiga byggnader för
jordbruket. Det blir svårt både för de enskilda och för staten att undvika förluster
till följd av dessa byggnadskostnader.

Nu är det påtagligt, att en och annan av dessa arrendeegnahemsarrendatorer,
som kommit till under denna verksamhets tidigare år och som kunna ha
köpt in lägenheterna i fråga, kanske kunnat klara sig rätt bra, därför att anskaffningskostnaderna
på den tiden voro relativt hyggliga. Men örn det går
nå,gra år och de under senare åren tillkomna arrendehemmen få i någon mån
förfalla eller också staten får hålla byggnaderna i stånd, oavsett det lilla
arrendatorn är skyldig att göra vid dem, är det klart, att det uppstår förlust
för staten. Går en byggnad ned i värde, är det uppenbart, att arrendatorn inte
kan betala det pris, som anskaffningskostnaderna betingade, och då uppkommer
också förlust, Det är som jag sade i början av mitt anförande tämligen
klart, att på detta område kan man gå in för en besparing utan att det
medför olägenheter på något håll. Men stämningen är ju sådan här i riksdagen,
att man inte gärna kan vinna förståelse för några synpunkter, som gå i den
riktningen, att man skall försöka tillämpa större sparsamhet.

En annan sida av saken, som nian kanske i detta sammanhang kan peka på,
är statens sätt att överhuvud taget handhava sin jordbruksrörelse. Herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet framlägger varje år för riksdagen
ett knippe förslag till försäljning av kronoegendomar, vilkas hus i regel
ha totalt fått förfalla. När det läget uppkommer, anser staten att det är tid
att hembjuda dem till arrendatorn, som då kan bli i tillfälle att köpa en egendom.
för ett ganska hyggligt pris. Finnes det skog på densamma föreligger
åtminstone möjlighet att ur denna skaffa virke till byggnaderna, och då kanske
arrendatorn kan klara sig bra. örn han får inköpa egendomen. Örn man alltså
å ena sidan kan säga, att staten är sämsta tänkbara förvaltare av mindre
jordbruk, är det ganska egendomligt, att staten å andra sidan är så mån om
att skaffa fram nya jordbruk, som i varje fall så länge de inte försålts till

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

arrendatorerna stå under statens förvaltning. Jag tycker att den ena handen
i någon mån bör veta vad den andra gör.

Det är naturligtvis lönlöst att tänka sig att få kammaren med på reservationen,
men i alla fall anser jag mig skyldig att instämma i det förslag, som
herr Lundbom här framställt, nämligen om bifall till den av herr Mannerskantz
m. fl. på denna punkt avgivna reservationen.

Herr Liedberg: Herr talman! Vid de fyrfaldiga tillfällen, då arendeegnahemsbildningen
har diskuterats här i kammaren, har jag för min del ingalunda
stuckit under stol med mina kritiska synpunkter på denna verksamhet.

Det är icke verksamhetens syfte, som i och för sig förefaller mig kritiserbart.
Tvärtom skulle denna verksamhet, örn den hade genomförts på det sätt
man från början hade tänkt sig, kunnat fylla en god och kanske till och med
viktig uppgift. Men ända sedan det första verksamhetsårets berättelse förelåg,
har det framgått att de beräknade kostnaderna ingalunda ha kunnat hållas.
Det har redan i den debatt som förekommit nämnts siffror i detta avseende —
man beräknade ju, att iordningställandet av ett dylikt arrendeegnahem från
början skulle kräva 9,000 kronor, men denna kostnad har numera sprungit
upp till 25,000 kronor eller däröver, varvid jordvärdet icke medräknats. Det
har alltid förefallit mig, som örn man, när man bedömer resultatet av denna
verksamhet och jämför det med kostnaderna, inte bara får se till örn verksamheten
i och för sig kan vara behjärtansvärd, utan man får icke mindre, ja,
kanske framför allt se till huruvida pengarna användas på rätt sätt, d. v. s.
huruvida det inte finns andra metoder, på vilka man kan främja ungefär motsvarande
syfte på ett effektivare sätt, med andra ord få ut mera av det nedlagda
kapitalet.

Herr Andersson i Tungelsta, som har gjort sig till speciell talesman för
utskottets ståndpunkt, förmenade, att byggnadskostnaderna, denna dominanta
faktor när det gäller iordningställandet av dessa egnahem, kunna användas såsom
argument för både det ena och det andra, som han uttryckte sig. Ja, herr
Andersson i Tungelsta, det är nu faktiskt så, att man kommer inte förbi, ett
argument, som samtidigt är en realitet. Det är en realitet, som den enskilde
i vanliga fall får dra konsekvenserna av, och i detta fall blir det staten, som
förr eller senare också får göra det.

Staten har inte förlorat några pengar på denna verksamhet, säger herr Andersson
i Tungelsta vidare. Nej, för all del, detta behöver inte ske, så länge
man kan låna ut pengar och utan att räkna med en viss förräntningsprocent.
Jag kan inte säga exakt vad denna uppgår till för närvarande, men jag kan
understryka vad som refererats i jordbruksutskottets utlåtande, nämligen att
man från ifrån början beräknade 4.2 procent har kommit ned ända till 2.38
procent. Man har för de hittills iordningställda 318 arrendeegnahemmen räknat
med en medelprocent av 3, men samtidigt har man måst konstatera, att för
de senast upplåtna arrendeegnahemmen förräntningsprocenten är lägre — örn
den ligger vid 2.38 eller någon annanstans kan jag inte exakt säga. Men märk
väl, då beräknar staten ingenting för avskrivning av byggnadsbestånd och
ingenting för det underhåll av detta byggnadsbestånd, som förr eller senare
måste komma. Under sådana förhållanden kan man mycket väl stå här och
säga, att staten inte har fått vidkännas några förluster på denna verksamhet.
Nej, det har den kanske inte gjort, så länge man lånar ut pengarna till vilken
ränta som helst och inte tar med i räkningen vad som komma skall. Men att
förlusten kommer, är matematiskt säkert —- det lär inte ens herr Andersson
i Tungelsta kunna bestrida — örn inte förr så kommer den när dessa delvis
ganska dåligt uppförda hus skola byggas örn. *

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

Jag hör inte till dem som mena, att det är så synd örn dessa arrendeegnahemsbebyggare.
Jag kan inte tycka, att det är synd örn människor som äro
medellösa — det är nämligen de medellösa som skola ha företräde till dessa
arrendeegnahem — i vilkas händer sättes ett fixt och färdigt hem på landet,
med byggnader och jord och till och med rörelsekapital. Jag kan inte tycka
att det är synd örn dem på något sätt, utan jag måste tvärtom säga, att de ha
kommit. i en relativt förmånlig belägenhet, även örn anmärkningar mot hus
och dylikt förekommit ibland. Det förvånar mig inte alls, att folk står i kö
för att komma i besittning av dessa arrendeegnahem. Men örn man å ena sidan
konstaterar, att man har åstadkommit dessa 318 arrendeegnahem —- kanske det
är flera just^nu — och för detta ändamål satsat över 12 miljoner kronor hittills,
måste man å andra sidan — jag återkommer till detta — ställa sig frågan:
Ar det bästa sättet att ordna för 318 familjer eller skulle man kanske inte på
ett annat sätt lia kunnat ordna det bra för många, många flera.

Herr talman! Jag har för min del till utskottets utlåtande fogat en blank
reservation. Det hade med den inställning till frågan som jag har kanske
varit ganska naturligt, örn jag hade sällat mig till reservanterna för avslag.
Örn jag inte har gjort det, beror det närmast därpå, att det förefaller som om
departementschefen själv hade en ganska kritisk syn på saken. Hans uttalande
till statsrådsprotokollet är ju också restriktivt. För min del har jag ansett,
att utskottet borde ha använt ett snävare skrivsätt och mera understrukit besparingsberedningens
uttalande. Utskottet borde — örn jag får uttrycka saken
på det viset — icke motsatt sig Kungl. Maj :ts förslag men ingalunda så pass
oreserverat som skett biträtt detsamma. För min del hoppas jag, att Kungl.
Majit följer denna fråga noga och uppmärksamt och att Kungl. Majit
även tar konsekvenserna av de ständigt stegrade kostnader, som vi blott
ha att konstatera, på så sätt, att örn inte byggnadskostnaderna kunna komma
ned till skälig nivå på landsbygden, Kungl. Majit också kommer att avveckla
denna rörelse.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Med anledning av herr Liedbergs
yttrande vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att jag i mitt anförande
inte yttrade mig så, att staten inte skulle behöva förlora något på denna verksamhet.
Jag säde i stället, att denna verksamhet hittills inte har medfört några
större eller mera omfattande förluster för det allmänna, och det torde vara
riktigt.

När herr Liedberg säger, att det finnes säkerligen bättre och ändamålsenligare
sätt att med tillgängliga resurser hjälpa de människor, som man genom
dessa arrendeegnahem vill hjälpa, ber jag att få efterlysa det sätt, varpå herr
Liedberg menar att man skulle hjälpa dem. Jag har för min del inte hört något
uppslag vare sig från herr Liedberg eller någon annan, som går ut på att man
på ett annat och bättre sätt skulle kunna hjälpa dessa människor.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag delar den uppfattning, som under debatten kommit till uttryck.
att man under tider, då kostnaderna för dessa arrendeegnahem äro exceptionellt
höga, bör gå fram med mycket stor försiktighet. Därför har jag redan
i propositionen prutat på det belopp, som begärts för detta ändamål. Jag
anser emellertid att reservanternas uttalande, att man inte behöver lämna
något anslag till arrendeegnahemsfonden, inte är befogat. Det kan ju till exempel
finnas kronoegendomar, vilkas byggnader äro slut och beträffande vilka
man vid en undersökning finner att de topografiska förhållandena äro sådana,
att egendomarna ifråga inte lämpligen böra brukas som en enhet. När en så -

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

dan egendom sedan skall nybebyggas — vare sig den skall bibehållas som enhet
eller om det skulle befinnas vara bättre att dela upp den i ett par mindre
fastigheter — är det lämpligt för egnahemsstyrelsen att ha detta anslag disponibelt.

Sedan är det en annan sak, som gör att det kan vara av vikt att egnahemsstyrelsen
inte helt behöver sluta med verksamheten, nämligen att egnahemsstyrelsen
hittills, åtminstone under sista tiden, har bedrivit sin byggnadsverksamhet
med tillhjälp av genom månadskontrakt anställda personer och följaktligen
inte är beroende av svängningarna på byggnadsmarknaden, vilka ta
sig olikartade former på olika platser i landet. Örn egnahemsstyrelsen genom
att medel nu anslås kan fortsätta verksamheten i minskad omfattning, innebär
det, att egnahemsstyrelsen kan bibehålla de nu anställda i sin tjänst och
således inte behöver entlediga dem. Det är även av denna anledning som jag
har hemställt örn ett visserligen nedpruta! belopp, mindre än egnahemsstyrelsen
hade begärt men ändå så stort, att egnahemsstyrelsen skulle kunna fullfölja
sin verksamhet i viss utsträckning.

Jag tror därför att utskottet förfarit riktigt, då det tillstyrkt det anslag,
som begärts i propositionen, och samtidigt uttalat, att stor försiktighet måste
iakttagas med hänsyn till de höga byggnadskostnaderna. Detta gäller nog
icke minst med hänsyn till materialkostnaderna, som även ha stigit. Det är
för övrigt icke allenast arrendeegnahemmen, som äro ekonomiskt svårt ställda
på grund av de höga byggnadskostnaderna, utan detta gäller tyvärr även beträffande
andra jordbruk, där nya byggnader äro behövliga. Jag tror därför
att det är riktigt, örn kammaren följer utskottets förslag.

Herr Liedberg: Herr talman! Herr Andersson i Tungelsta efterlyste andra
sätt, på vilka man kunde främja syftet att skapa flera egnahemslägenheter
åt människor i små omständigheter. Jag vill erinra herr Andersson i Tungelsta
örn att vi ofta i utskottet — jag skulle tro under årens lopp även i kammaren
— ha ventilerat detta problem. Jag har för min del upprepade gånger framhållit,
att när det ställer sig så dyrt, som det nu faktiskt gör att upplåta iordningställda
jordbruk till medellösa, kan det föreligga skäl att förhjälpa så
många flera lantarbetare eller jordbrukarsöner med små besparingar till egnahem.
Det är faktiskt inte så alldeles givet utan tvärtom ganska tveksamt örn
det kan vara rätt, att, när man har att välja mellan en kategori av folk med
sparmedel — visserligen i och för sig kanske otillräckliga — men som skulle
kunna förhjälpas till ett eget hem, örn statens stöd i form av egnahemslån
och dylikt stod till förfogande, och medellösa, vilka denna verksamhet främst
gäller, lämna företräde åt de medellösa och säga, att det är de som i första
hand skola komma i fråga. Jag förmenar att i allmänhet är det så, att den,
som har lyckats samla ett låt vara mycket blygsamt sparkapital, har större
utsikter att slå sig fram på ett jordbruk än den låt oss säga jämnårige kamrat,
som aldrig har lyckats lägga undan en slant. Den, som är medellös, kommer
icke därför i ett sämre läge. Teoretiskt sett kan man väl säga, att örn
den, som kommit det trappsteget fram att han lyckats lägga undan en slant,
med statens hjälp kan förvärva ett eget hem, så kan hans tidigare plats ersättas
av den medellöse. Det förefaller mig emellertid som sagt tveksamt, örn
den medellöse absolut skall premieras framför den, som visat viss duglighet
och förmåga att hjälpa till själv att skapa förutsättningar för den hjälp till
självhjälp, som hela denna rörelse egentligen syftar till.

Herr Carlström: Herr talman! Av departementschefens yttrande framgick
ju, att han ansåg, att denna egnahemsverksamhet kunde betraktas såsom någon
slags upptagningsanstalt för sådana större kronoegendomar, som måste försäljas

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

på grund av förfallna byggnader, och att nian önskade klarera den saken genom
att stycka dem till arrendeegnahem. Det kan naturligtvis ligga något i det, men
å andra sidan undrar jag, örn det verkligen är en klok politik från statsmakternas
sida att låta byggnaderna å kronoegendomarna förfalla för att sedan genom
en sådan institution reparera detta. Det vore synd om statens egendomar, i
händelse de skulle falla under den tillärnade vanhävdslagen.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-!!ramstorp:
Byggnaderna behöva väl icke vara förfallna, därför att de någon gång behöva
byggas örn. Även örn de underhållas under en följd av år, så måste de väl ändå
någon gång göras örn. Vad jag syftade på var de fall, då detta inträffar.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag vill endast fästa herr Liedbergs
uppmärksamhet på att förekomsten av möjligheten att bilda arrendeegnahem
icke på något sätt innebär, att sådana, som vilja starta egna hem med hjälp
av egnahemslån, icke skulle få göra det. Ingen av dem blir lidande, därför att
det även finns möjlighet att bilda arrendeegnahem. De, som enligt herr Lindbergs
ståndpunkt bli lidande, äro de, som sakna sådana egna resurser, att de
icke kunna skaffa sig ett vanligt eget hem. De bli ställda utanför helt och hållet,
därest man icke har denna möjlighet att ge dem ett arrendeegnahem och
därmed möjlighet att bli självständiga jordbrukare.

Herr Andersson i Löbbo: Herr förste vice talman! Jag ber först att få
meddela, att jag i huvudsak delar herr Carlströms uppfattning i ett avseende,
nämligen när han påtalar inkonsekvensen mellan å ena sidan statens jordförsäljningar
och å andra sidan statens jordförvärv och byggnadsverksamhet vid
jordbruk. Jag har också för min del kunnat konstatera, att därvidlag efter vad
jag kan begripa föreligger en egendomlig oöverensstämmelse. Den saken behöver
dock icke i och för sig Ira sammanhang med arrendeegnahemsverksamheten
som sådan.

Då jag hörde reservanternas förste talesman yttra sig i frågan, så franperade
det mig, att han så starkt underströk, att situationen för arrendeegnahemsarrendatorerna
skulle vara till den grad dålig, att det rent av vore en gärd av försynthet
från reservanternas sida att skydda flera människor för att komma i
ett dylikt elände. Detta resonemang måste vara fullständigt felaktigt. Jag ber
därvidlag endast att få understryka vad som förut under debatten har påpekats,
nämligen att arrendeegnahemsarrendatorerna dock ha vissa förmåner,
som vanliga arrendatorer icke ha. Visserligen är klientelet av den beskaffenhet,
att det i regel är fattiga människor, som börja sitt arbete som jordbrukare,
men de äro i det fallet icke ensamma. Det finns andra jordbrukare, som med
två tomma händer ha kunnat arbeta sig upp genom ihärdighet och omtänksamhet.

Jag hyser för min del den uppfattningen, att arrendeegnahemsverksamheten
har en viss social betydelse, dock utan att på något sätt överskatta densamma.
Jag vill icke förneka, att vissa fula sidor vidlåda verksamheten. Jag menar
icke, att de, som ha hand örn organisationen och utlåningen, skulle ha felat,
utan jag sjJtar närmast på de orimligt höga byggnadskostnader, som i vissa
fall ha kunnat konstateras. Men man skall dock icke förneka arrendeegnahemsverksamhetens
sociala betydelse, även örn den som sagt icke bör överskattas.

Jag kan alltså för min del icke biträda förslaget örn att inställa denna verksamhet,
och jag har ett ytterligare motiv härför. Vad är det som sker genom
denna arrendeegnahemsverksamhet? Här startar staten jordbruk genom att
förvärva jord för priser, som icke ligga precis i överkant, utan för priser, som
i stort sett kunna anses skäliga. Staten bebygger dessa fastigheter icke med

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

några överdrivna lyxhus utan med ordentliga hus, ordentliga bostäder både för
människor och kreatur. Staten arrenderar sedan ut de iordningställda jordbruken
till hugade jordspekulanter för ett arrende, som väl icke efter vanlig bankränta
förräntar det investerade kapitalet, men som ur olika utgångspunkter kan
anses vara skäligt. Dessa egnahemsarrendatorer få sedan tillgång till rörelsekapital
genom fördelaktiga lån från statens sida. Det gäller alltså här en jordpolitisk
verksamhet, där staten genom nyförvärv, nybyggnader och rörelsekredit
investerar ett kapital för att skapa fullständiga jordbruk av typiska
familjejordbruks storlek och karaktär. Jag kan icke för min del finna annat än
att man bär har ett värdefullt åskådningsmaterial beträffande förräntningen
och lönsamheten av investeringar i nya svenska jordbruk. Jag ber kammarens
ledamöter lägga märke till att jag säger investeringar i nya jordbruk, d. v. s.
nybildningar.

Nu skall jag gärna medge, att bilden icke blir riktigt representativ och icke
riktigt karakteristisk. Den blir icke representativ, därför att staten arrenderar
ju icke ut dessa arrendeegnahem till det belopp, som skulle svara mot gängse
bankränta å investerade medel, och den blir framför allt icke representativ,
därför att de människor, som slå sig ned på dessa egnahem, sakna vid starten
den ekonomiska ryggrad, som en stor mängd andra jordbrukare ha. Den blir
icke heller representativ, därför att arrendeegnahemmen i regel sakna skogstillgångar.
Jag tillhör dem, som hysa den mycket bestämda övertygelsen, att
en av de bästa förutsättningarna för att här i landet driva ett jordbruk, som
klarar innehavaren och föder sin familj, är kombinationen av skogs- och jordbruk.

Trots dessa reservationer, som jag här har gjort beträffande representativiteten
av ifrågavarande åskådningsmaterial, kan jag likväl icke underlåta att
stryka under, att här finns ett åskådningsmaterial beträffande vad förräntningen
kan bli vid bildandet av nya jordbruk, ett åskådningsmaterial, som har sitt
betydande värde.

Detta mitt resonemang för mig fram dithän, att jag tycker, att vi efter detta
korta tidsskede icke skola avbryta denna verksamhet. Tvärtom böra vi fortsätta
med den. Sedan blir det kommande tiders sak att konstatera, hur verksamheten
har utfallit. Jag tror icke, att arrendeegnahemsverksamheten för arrendatorernas
del inneburit ett misslyckande. Jag finner tvärtom, att densamma
för deras del i största utsträckning varit en lyckad social jordpolitik. Örn
den sedan innebär en ekonomisk affär för statens del, ja, det skall jag icke
räkna på i dag, utan det skall jag, örn jag får leva och finns hvar här i riksdagen,
be att få återkomma till i framtiden. Det finns egentligen icke någon
anledning att i större utsträckning nu ta upp en diskussion härom.

Jag har velat anföra detta för att framhålla, att dels de jordpolitiska synpunkterna,
dels värdet av arrendeegnahemsverksamheten såsom åskådningsoch
illustrationsmaterial innebär för mig mer än tillräckligt motiv för att biträda
utskottets förslag.

Herr Liedberg: Herr talman! Herr Anderssons i Tungelsta replik påkallar
ett bemötande från min sida. Herr Andersson i Tungelsta påstod, att ingen
på grund av arrendeegnahemsverksamheten blir lidande, när det gäller att erhålla
egnahemslån. Alla, som ha hört till ifrågavarande kategori, ha kunnat
fa sina önskemål tillgodosedda oberoende av arrendeegnahemsverksamheten. Ja,
detta kan ju på sätt och vis vara rätt, men jag undrar, örn vi icke skola syna
den saken litet _ närmare i sömmarna. Herr Anderssons i Tungelsta uttalande
innebär ju faktiskt, att man icke skulle ha haft någon möjlighet att använda

Andra kammarens protokoll 19J/2. Nr 18. 4

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

låt oss säga dessa cirka 12 miljoner kronor på ett förnuftigare sätt än detta.
Det skulle enligt herr Andersson i Tungelsta icke funnits någon möjlighet att
ytterligare stödja egnahemsverksamheten i övrigt, och eftersom denna möjlighet
icke funnits, är det fullt i sin ordning, att man använder dessa 12 miljoner
kronor till något annat och ekonomiskt sett mer oförnuftigt ändamål. Jag har
mycket svårt att förstå detta. Herr Andersson i Tungelsta vet ju, hur ofta
vi här i kammaren diskuterat exempelvis låneräntan för egnahemslåntagare,
och hur man därvid har framhållit de statsfinansiella betänkligheterna mot
att jämka denna låneränta, som på sin tid i förhållande till det dåtida ränteläget
var ganska hög. Det har man sagt sig icke ha råd till. Jag vill erinra
herr Andersson i Tungelsta om den stora sparsamheten på sin tiel i fråga om
premielånen. Man hade icke råd att öka dem, men i detta fall har man ansett
sig lia råd att kasta ut 12 miljoner kronor under loppet av åtta år. Jag tror
icke jag behöver fortsätta för att övertyga herr Andersson i Tungelsta örn att
det nog kan finnas vissa skäl för min uppfattning i denna fråga.

Herr Andersson i Löbbo talade örn önskvärdheten att ha denna rörelse såsom
åskådningsmaterial för att så småningom få klarhet över förräntningen
av i nya jordbruk investerade medel. Ja, det förstår jag, och det är väl en av
anledningarna till att jag har en blank reservation i stället för att direkt yrka avslag.
Men nog förefaller det mig, som örn vi hade exempel nog, ifall nuvarande
omkostnader skola bestå. När det kostar 25,000 kronor bara att iordningställa
jordbruket och jorden dessutom kostar låt mig säga 10,000 å 15.000 kronor,
så att vi komma upp i en totalkostnad på kanske 35,000 eller 40,000 kronor
för ett arrendeegnahem, då tror jag icke, att vi behöva lia flera exempel på
hur dålig förräntningen blir vid investering i jord på sådana villkor. Då få vi
nog be departementschefen att taga under allvarligt övervägande att avveckla
rörelsen, så länge sådana förhållanden vara.

Herr Gustafson i Vimmerby: Herr talman! Jag har tidigare instämt med
herr Andersson i Tungelsta och kunde kanske ha nöjt mig därmed. Det förefaller
emellertid, som örn man från reservanternas sida här ville draga ut konsekvenserna
alltför långt. Jag skall för min del gärna medge, att byggnadskostnaderna
på landsbygden numera nått sådan höjd, att det i och för sig
icke är lätt att bedriva denna verksamhet i den omfattning och på det sätt, som
man ursprungligen hade avsett att göra. Enligt mitt sätt att se finns det emellertid
åtskilligt fog för att man ändå icke skall helt nedlägga denna verksamhet
under de nuvarande tiderna. Vad som i det fallet främst föresvävar mig är
den omständigheten, att det ju ibland finns en hel del ofullständiga jordbrukshemman
på en viss ort. Det är då ett naturligt önskemål att söka förstärka de
jordbruk, som äro ofullständiga, genom att skapa möjligheter för dem att få
tilläggsjord. Det yppar sig också ibland tillfälle att köpa in antingen en
kronoegendom eller också någon enskild tillhörig jordbruksegendom med hus
av sämre beskaffenhet, varvid man får möjlighet att fullständiga i bygden
befintliga ofullständiga jordbruk, men möjlighet samtidigt kan yppas att
lämna kvar en kärna kring huvudgården, vilket i så fall väl lämpligast sker
på det sättet, att man bygger upp ett arrendeegnahem. Begränsar man verksamheten
på detta sätt, och det är väl i stort sett vad man är hänvisad till att
göra just under nuvarande förhållanden, då tror jag icke, att det finns någon
större anledning till erinringar mot att verksamheten fortsätter i den begränsade
omfattning, varom nu blir tal.

Jag tror icke heller, att man, såsom man här försökt göra,, skall fullständigt
bortse från den sociala sidan av saken. Det kan vara ett mycket rättmätigt
intresse att söka hjälpa fram både lantbruksarbetare och jordbrukarsöner att

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

på detta sätt bli egna företagare, även om det icke kan ske i någon alltför stor
omfattning. Jag kan ju erinra mina kamrater i jordbruksutskottet örn att utskottet
för några år sedan var ute och reste och såg på arrendeegnahem både
i Stockholms län och jag vill minnas också i Uppsala län. Vi träffade därvid
bland annat på en sådan arrendeegnahemsfamilj. Örn jag icke missminner
mig fanns där icke mindre än sju minderåriga barn. Det var en mycket duktig
jordbrukarhustru i det hemmet. Just vid vårt besök bar hon den sjunde lille telningen,
som kunde vara två, tre månader gammal, på armen under det att
hon utförde sina husliga sysslor. Det gjorde på mig ett mycket starkt intryck.
Jag sade mig och jag säger mig i dag, att det är roligt, att man från det
allmännas sida kan möjliggöra för sådant dugligt folk att få sätta sig tillrätta
vid ett jordbruk, även om det naturligtvis för dem som det gäller kanske icke
alltid blir tillrättalagt efter linjal, såsom man allra helst önskat. Örn jag, fortfarande
fasthållande vid detta familjeexempel, drar en annan parallell, nämligen
det förhållandet att betydande medel anvisas av det allmänna till barnrikehus,
måste jag säga, att det icke kan vara mera stötande, att man på detta
sätt anvisar medel till att bilda hem — låt vara jordbruksegnahem — än att
anvisa betydande belopp till hjälp åt barnrika familjer i övrigt. Jag tror, att
man kan betrakta dessa saker ungefär på samma sätt.

Herr Liedberg drev sin argumentation, bland annat, på det sättet, att det av
vad han sade tycktes framgå, att här rör det sig endast örn att hjälpa de människor,
som äro fullständigt obemedlade, och att endast dessa skola få arrendeegnahem.
Fullt så ligger ändå saken icke till. Vad man här egentligen fastställt
är att de icke ha medel i sådan omfattning, som är nödvändigt för att
kunna förvärva ett jordbruksegnahem, men mellan den gränsdragningen och
att vara fullständigt obemedlad är ett ganska stort steg. Det behöver naturligtvis
heller icke förutsätta, att den. som icke har tillräckliga medel att skaffa
sig ett jordbruksegnahem, icke skulle lia bemödat sig örn sparsamhet. Visst
icke!

När herr Liedberg vidare talar örn att man, därest man inhiberar denna verksamhet,
kan få ytterligare medel till att subventionsvis främja tillkomsten av
jordbruksegnahem. vill jag säga, att vi från och med nästa budgetår dess
bättre få ökad möjlighet att med premielån ge ett handtag åt dem, som bilda
jordbruksegnahem. Jag vill emellertid också säga, att vad herr Liedberg för
övrigt i detta hänseende pläderade har jag icke hört tidigare från honom här
i kammaren. Det är alltså en argumentering, som passar just för stunden.

Herr talman! Med det sagda tillåter jag mig att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Carlström: Herr talman! Denna debatt har endast bekräftat, vad jag
i början av mitt förra anförande framhöll, nämligen att man på en del håll,
däribland vice^ ordföranden i utskottet, vill ha kvar dessa arrendeegnahem såsom
ett exempel på hur ett jordbruk bär sig eller icke bär sig, rättare sagt, därvid
bortseende totalt från de ekonomiska konsekvenserna. Det kunde vi icke göra
i besparingsberedningen, när vi hade den här frågan uppe.

När herr Gustafson i Vimmerby blivit så tilltalad av ett besök vid ett arrendeegnahem,
där hustrun var omgiven av sex telningar och bar den sjunde
på armen, vill jag säga, att sådana fall kan man hitta här och var, örn man far
omkring här i landet, även där det icke finns arrendeegnahem. Den sociala
synpunkten skulle naturligtvis ligga däri, att denna kvinna var belåten med
och tacksam för att ha ett hem av den typen.

Egnahemsstyrelsen, som herr Gustafson i Vimmerby bör känna till, eftersom
han är ledamot av densamma, har sagt i sitt yttrande bl. a. följande: »Den

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Anslag till
arrendeegnahemsfonden.

Anslag till jordfonden. (Forts.)

omständigheten, att av hansjö! till samhällets finansiella resurser endast ett i
förhållande till antalet jordbruk i landet mycket ringa fåtal arrendeegnahem
kunnat komma till stånd, måste emellertid förringa verksamhetens sociala betydelse.
» Örn man sagt detta, när det gäller det friska trädet, höll jag på att
säga, vad skall man då säga örn det torra under den tid, som finansiellt sett
möter framöver?

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels
ock på bifall till den vid punkten av herr Mannerskantz m. fl. avgivna reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Lundbom begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets hemställan i punkt
28 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten av herr Mannerskantz
m. fl. avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Punkten 29, angående arrendeegnahemsfonden.

I statsverkspropositionen, kapitalbudgeten: bil. 7, hade Kungl. Majit under
hänvisning till statsrådsprotokollet för den 3 januari 1942 under punkten 29
föreslagit riksdagen att till Arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1942/43
anvisa ett reservationsanslag av 500,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med avslag å motionen 1:72, till
Arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1942/43 anvisa ett reservationsanslag
av 500,000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt avgivits av herrar Mannerskantz, von
Stockenström, Carlström och Lundbom, vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionen I: 72, avslå Kungl. Maj:ts
förevarande framställning.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lundbom: Herr talman! Under åberopande av vad jag anfört vid den
föregående punkten, ber jag att få yrka bifall till den vid denna punkt avgivna
reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock
på bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets berörda
hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 30.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

§ 20.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 42, i anledning av väckta motioner Motioner om
om ändring av gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av kroppsskada,
adragen under militärtjänstgöring, ni. lii. stämmelserom

I nedannämnda fyra inom andra kammaren väckta motioner, vilka llänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade förslag fram- kroppsskada,
ställts därom, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla örn utredning ådragen unde i
och förslag i olika avseenden beträffande rätten till ersättning i anledning militärtjänstav
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. _ 9°rmg, m■ m I

motionen II: 7 hade herr Paulsen jämte tre av andra kammarens övriga
ledamöter hemställt, att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl. Majit
om utredning och förslag till vissa i motionen angivna hjälpåtgärder, då värnpliktiga
drabbats av skada eller avlidit.

I motionen II: 43 hade herr Thäpper hemställt, »att riksdagen måtte besluta
att T skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam utredning av de
bestämmelser efter vilka ersättning utgår till de värnpliktiga som ådraga sig
olycksfallsskada eller sjukdom under sin militärtjänstgöring, så att de belopp
efter vilka ersättningen beräknas bättre anpassas efter deras civila löneförhållanden».

I motionen II: 70, hade herr Andersson i Södergård jämte åtta av andra
kammarens övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen i skrivelse, till Kungl.

Majit måtte anhålla om skyndsam utredning beträffande ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, i sådana fall då den,
vilken blivit dömd till skadevållandet, saknar .medel att gälda skadeståndet,
samt att för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

I motionen II: 150 hade herr Spångberg jämte fyra av andra kammarens
övriga ledamöter hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om skyndsam utredning rörande sådan ändring av förordningen
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
att ersättning må kunna utgå då sjukdom eller dödsfall inträffat i samband
med militärtjänstgöring, även örn det kan anses att sjukdomen eller dödsfallet
föranletts av annan orsak än militärtjänstgöringen, samt för riksdagen
framlägga det förslag, som av utredningen föranledes».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner lii 7, lii 43, lii 70 och
lii 150 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Spångberg: Herr talman! Föreliggande bankoutskottsutlåtande behandlar
fyra motioner. I dessa motioner hemställes det om utredning dels om
ersättning till värnpliktiga i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
dels om ersättning till värnpliktigas efterlevande vid dödsfall
i samband med militärtjänstgöring. Samtliga motioner ha behandlats och avstyrkts
av utskottet. I en del punkter har utskottet visat en viss välvilja i sitt
förslag örn avslag, och i andra punkter har utskottet framhållit, att nya bestämmelser
äro tämligen överflödiga, eftersom förhållandena redan nu äro
sådana, att det går rätt bra att erhålla den ersättning, som kan anses skälig,
och som påvisats önskvärd i motionerna.

Nu inträffar det emellertid rätt ofta, att en värnpliktig eller en beredskapsman
reser från sitt hem, såvitt han vet, frisk och färdig i alla avseenden. Han
anses kunga utföra sin värnplikt, och man ser icke något fel på honom. Han be -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Motioner örn ändring av gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. (Forts.)
traktas såsom fullt frisk. Efter någon tid sjuknar han, oell det kan också hända,
att han avlider. Då vore det givetvis rimligt, att de efterlevande i dylikt
fall fingo den ersättning, som i regel utgår vid dödsfall på grund av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Läser man författningarna, kommer
nian nog till det resultatet, att det är rätt bra ordnat på detta område, och
läser man de utlåtanden, sorn finnas återgivna i bankoutskottets utlåtande,
kommer man till samma uppfattning. Jag citerar här ett uttalande av riksförsäkringsanstalten
rörande motionen nr 150, som gäller lättnader rörande ersättning,
då en person avlider i samband med militärtjänstgöring, och det gäller
sådana fall, då man, icke med säkerhet kan fastslå, att militärtjänstgöringen
utgör själva orsaken till dödsfallet. Riksförsäkringsanstalten anför: »Innebörden
av bestämmelserna kan beträffande sjukdom, som yppats under tjänstgöringen,
anses vara. att samband mellan tjänstgöringen och sjukdomen presumeras
föreligga, för såvitt icke starka skäl tala mot ett dylikt samband.
För rätt till ersättning i anledning av sjukdom, yppad under tjänstgöringen,
kräves förty icke, att samband med tjänstgöringen ådagalägges eller göres i
övervägande grad sannolikt.» Och längre ned säger man: »Behov av särskilda
regler för det i motionen berörda fall, att värnpliktig, som under tjänstgöringen
ådragit sig sjukdom, under vården för denna drabbas av annan sjukdom,
anser riksförsäkringsanstalten icke förefinnas. Såsom exempel på ej sällan uppkommande
ersättningsfrågor av hithörande slag må nämnas sådana fall, att
skadad eller insjuknad värnpliktig intages på sjukhus och där drabbas av infektionssjukdom.
Dylika ersättningsfrågor synas riksförsäkringsanstalten
kunna tillfredsställande regleras enligt gällande föreskrifter.» Om det ständigt
förhöll sig på det sättet, vore det överflödigt med någon utredning örn
några nya förslag.

Så heter det i utlåtanden och skrivelser från riksförsäkringsanstalten, då
man skriver till ett riksdagens utskott eller avger utlåtande i anledning av ett
sakkunnigbetänkande. Men, i skrivelser och utlåtanden till de efterlevande efter
en värnpliktig som avlidit heter det ofta på annat sätt. Jag skall erkänna, att
det förekommer många fall — kanske de allra flesta — då ersättning utgår
för sjukdom, som man icke kan med bestämdhet fastslå ha ådragits under militärtjänstgöringen.
Jag nämner ett sådant fall som tuberkulos, där det nu i
allmänhet går ganska lätt att erhålla sådan ersättning, som utgår för kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring. Det finns emellertid andra fall,
då man med lika starka skäl som beträffande tuberkulos kan hålla för troligt,
att militärtjänstgöringen, påverkat uppkomsten eller utvecklingen av en sjukdom
och kanske därför bdiragit till ett inträffat dödsfall, utan att någon ersättning
utgår. Jag skall belysa detta med ett enda fall. Det finns många, men
jag skall taga ett och följa det från inkallelsen till dödsfallet. Det gäller en
värnpliktig, som inkallats till beredskapstjänst i Skövde 1940. På hösten sjuknade
han i lungsäcksinflammation, och av den lunta skrivelser och utlåtanden
till den värnpliktiges anhöriga som föreligger kan man först konstatera, att
han fördes för denna sjukdom till sanatoriet i Arvika, och att han icke visade
några tecken, som tydde på att han var behäftad med sjukdom i smittsamt stadium.
Det var den första skrivelsen. Sedan kom undersökning rörande rätt att
erhålla ersättning, och på den kommer ett meddelande, att sådan rätt medges.
Riksförsäkringsanstalten meddelar nämligen, att han anses vara berättigad
till ersättning för lungsäcksinflammationen enligt förordningen angående ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Efter
degna skrivelse komma under månaderna januari och februari meddelanden
örn de belopp, vilka han tilldelats såsom ersättning. I mars månad kommer

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Motioner om ändring av gällande bestämmelser om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. (Forts.)
emellertid ett meddelande om att den värnpliktige avlidit. Den värnpliktige var
familjeförsörjare och hade två små barn. Jag känner familjen mycket väl.
Någon dag efteråt mottogo dessa familjefadern eller, rättare sagt, hans döda
kropp. Då var det bra, att det finns en författning, som stadgar ersättning,
när en familjefader avlider, då han är ute i militärtjänstgöring. Därför visste
de efterlevande, att de icke skulle bli utan hjälp. Sjukhjälp hade utgått till och
med sista dagen han levde. Den 28 juni kommer emellertid en annan skrivelse.
Den säger, att värnpliktige Frisk den 12 mars avlidit i septisk alveolarperiostit,
samt att riksförsäkringsanstalten förehaft fallet till prövning och
funnit, att hail icke hade avlidit i anledning av kroppsskada, ådragen under
militärtjänstgöring, varför ingen, ersättning kunnat utgå till de efterlevande.
Här citerar jag ur skrivelsen: »Härvid har riksförsäkringsanstalten funnit
någon ersättning på grund av dödsfallet icke kunna utgå, enär något samband
icke förefinnes mellan den sjukdom, för vilken Frisk åtnjutit ersättning
från anstalten, samt den sjukdom, i vilken han avlidit.» Han reste in vid full
hälsa, sjuknade och låg på sanatorium, hade sjukhjälp t. o. m. sista dagen han
levde men avled efter vad man då funnit i en annan sjukdom — vilken sjukdom
kunde änkan icke få klart för sig, ty hon kunde givetvis icke läsa latin
utan hade måst vända sig till läkare. Om hon vänt sig till läkare, hade hon fått
den förklaringen, att det varit en tandsjukdom, varbildning i tandköttet, och
depna sjukdom hade man ansett ha lett till dödsfallet. Jag har talat med en
läkare om detta fall, och han säger, att givetvis kan man, å ena sidan, icke
säga, att denna varbildning har något direkt samband med lungsäcksinflammationen
men att man, å andra sidan, kan mycket väl tänka sig det. Det är
nämligen en lindrig sjukdom, av vilken en fullt frisk människa i allmänhet icke
avlider, varför dödsfall i denna sjukdom äro ytterst sällsynta. Det kan således
tänkas, att lungsäcksinflammationen och sjukdomstiden verkat så nedsättande
på hans krafter, att detta varit bidragande till dödsfallet. Jag skulle tro, att
ingen läkare skulle kunna lämna ett intyg på att detta dödsfall inträffat under
alla förhållanden, även örn han icke inkallats i beredskapstjänst och därunder
erhållit lungsäcksinflammation. Ingen läkare i detta land är villig att
avge ett dylikt intyg. Då måste man ju ändå säga sig, att det vore rimligt, att
ersättning finge utgå i dylikt fall. Jag anser för min del, att ersättning skall
utgå till alla, som avlidit under värnpliktstiden, såvida man icke kan utesluta
möjligheten av att militärtjänstgöringen medverkat.

Riksförsäkringsanstalten talar örn de ekonomiska konsekvenser, som bliva
följden, örn man mjukade upp detta stycke. Ja, ärade kammarledamöter, man
kan väl ändå inte komma ifrån de ekonomiska konsekvenserna av ett dödsfall.
Hur skall man kunna göra detta? Det är väl alldelas omöjligt. Det måste i så
fall drabba familjen. Att denna familj omedelbart blev utsatt för de ekonomiska
konsekvenserna, det kan man icke komma ifrån. Oftast få emellertid
kommunerna taga hand om dessa fattiga familjer med små barn, där familjeförsörjaren
på ett sådant sätt — såsom det skett i detta fall — ryckts bort.
Det vore ju rimligt att söka ordna det på annat sätt. Det skulle emellertid vara
intressant att se vad en utredning skulle komma till. Jag tror icke, att det blir
så fruktansvärt dyrt för staten, örn ersättning i dessa fall kommer att lämnas,
även då man icke med bestämdhet kan se, att militärtjänstgöringen orsakat
dödsfallet.

Jag tror inte att en kollektivförsäkring för alla värnpliktiga skulle, örn man
räknar med de ersättningar för kroppsskador, sorn staten redan nu betalar, medföra
större premieavgifter än att staten borje kunna bära dem, allra helst om
man tar hänsyn till det läge, vari dessa människor befinna sig, och de krav, som

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Motioner om ändring av gällande bestämmelser om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. (Forts.)
ställas på dem genom den långa värnpliktstiden, vilket gör det svårt för många
att själva klara sina avgifter för en försäkring.

Då de fyra, motioner, som här föreligga, omfatta frågor av liknande art, har
utskottet ansett sig höra behandla dem klumpvis. Det är sålunda inte nu möjligt
att yrka bifall till endast en av dem, och jag ber därför att få framlägga
följande förslag till uttalande, som går ut på en utredning rörande samtliga i
dessa motioner berörda spörsmål.

Jag föreslår sålunda, att riksdagen i anledning av motionerna i andra kammaren
nr 7, 43, 70 och 150 måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning rörande sådan ändring
av förordningen örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
att dels ersättningen må kunna utgå med högre belopp än för
närvarande samt jämväl då det kan anses, att sjukdomen eller dödsfallet föranletts
av annan orsak än militärtjänstgöringen, dels ock de i förordningen angivna
villkoren för föräldrars rätt till ersättning mildras, ävensom därefter för
riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen föranledes.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag ber att få ansluta mig till de
synpunkter, som den föregående talaren här utvecklat, och jag vill nu endast
med några korta ord lämna en komplettering därtill. Herr Spångberg har ju
tämligen utförligt behandlat ämnet och jag kan därför, som sagt, fatta mig
kort.

Den motion, som jag här varit med om att frambära, får ju sikte på en utredning
rörande ersättning åt föräldrar till skadad eller avliden värnpliktig, -vilka
varit eller kunnat bli beroende av underhåll från den avlidne. Den nuvarande
lagen omfattar ju inte dylika fall, och jag har därför för min del ansett att
detta spörsmål borde komma under utredning.

Vi motionärer kunna ju inte säga, att bankoutskottet har behandlat våra motioner
vidare välvilligt, och jag tycker verkligen, att utskottet i det fall det här
gäller kunnat kosta på sig ett förslag örn utredning. Det är enligt min mening
mycket starka humanitära skäl, som tala för vidgad hjälp härvidlag åt de värnpliktiga
och deras familjer, ty när olyckan här är framme, känns det säkerligen
mycket tungt både för den, som drabbas därav, och hans anhöriga. Det är väsentligen
detta skäl, som i varje fall för min del gjort, att jag varit med örn att
framlägga en motion i berörda ämne.

Då samtliga här föreliggande motioner i stort sett beröra samma problem,
tycker jag att det är klokt att den utredning, som nu här föreslagits, får omfatta
alla de i motionerna upptagna spörsmålen, och jag ber härmed, herr talman,
att i korthet få yrka bifall till det förslag örn utredning, som framställts
av herr Spångberg.

I detta anförande instämde herrar Paulsen, Andersson i Södergård och Petterson
i Degerfors.

Herr Holmgren! Herr talman! Den första av de bägge föregående talarna
koncentrerade sig huvudsakligen på motion nr 150 i andra kammaren, vilken
ju går ut på att utredning skulle verkställas rörande sådan ändring av bestämmelserna
i 1927 års militärersättningsförordning, att ersättning må kunna utgå
då sjukdom eller dödsfall inträffat i samband med militärtjänstgöring, även
om det kan anses att sjukdomen eller dödsfallet föranletts av annan orsak än
militärtjänstgöringen.

När man nu hör herr Spångberg föra talan för denna motion, kan man därav

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Xr 18.

Motioner om ändring av gällande bestämmelser om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. (Forts.)
lätt få det intrycket att Kungl. Majit vore en synnerligen grym person, som
inte toge någon hänsyn till de stackars människor, om vilka det här är fråga.
Jag har för min del sedan många år tillbaka ganska stor erfarenhet av hurudan
Kungl. Marits inställning är i dylika fall, och jag vågar påstå, att Kungl. Majit
aldrig låter komma sig till last att inte följa den gamla gyllne domarregeln att
hellre fria än fälla. Finns det någon möjlighet att ge ersättning, så gör Kungl.
Majit det. Men med hänsyn till svårigheterna att kunna överblicka alla de
konsekvenser, inte minst av ekonomisk natur, som skulle uppstå, därest kravet
på samband mellan sjukdom eller dödsfall å ena sidan och militärtjänstgöring
å andra sidan skulle eftergivas, så har bankoutskottet inte kunnat komma till
annan uppfattning än att vi måste ställa oss på den ståndpunkt, som härvidlag
intagits av riksförsäkringsanstalten.

Det skulle för övrigt nästan vara att slå in öppna dörrar, örn man ginge in
för bifall till denna motion, ty ersättningsfrågor av den art det här gäller kunna
ju redan med gällande bestämmelser lösas på ett tillfredsställande sätt.

Den andre talaren, herr Andersson i Malmö, gjorde sig till tolk för de synpunkter,
som kommit fram i motion nr 7 i andra kammaren. Denna motion syftar
ju till att man skulle skapa möjlighet att ge livränta till efterlevande föräldrar
till en avliden värnpliktig även i sådana fall, där föräldrarna inte för sitt uppehälle
varit väsentligen beroende av underhåll från den avlidne, men där förändrade
förhållanden i detta avseende kunna förväntas, med andra ord att föräldrarnas
försörjningsmöjligheter skulle kunna minskas. Man vill alltså genom
denna motion möjliggöra, att livränta, alltså ett årligt understöd som utgår ända
tills döden inträder, skall kunna tilldelas föräldrar till en avliden värnpliktig,
inte på grundval av något aktuellt behov, utan endast under den motiveringen
att i en framtid behov av understöd kan komma att yppa sig.

Måhända ha motionärerna här låtit sig påverka av vad som stadgas i krigsfamiljebidragsförordningen,
enligt vilken ju understöd skall utgå även när underhållsskyldigheten
inträtt på ett senare stadium än vid den värnpliktiges inryckning
i tjänst. Men när det gäller familjebidragen, fastställas ju dessa endast
för kortare tid framåt och skola tagas under omprövning, så snart förhållandena
det påfordra, medan däremot en livränta utmätes för hela livet. Någon
ändring av denna förmån kan inte ske.

Bankoutskottet har därför ansett det vara förenat med vissa betänkligheter
att härvidlag gå motionärerna tillmötes. I varje fall bör enligt vår mening förslaget
i denna del inte tagas under omprövning förrän i samband med ett blivande
förslag till ersättningsbestämmelser för krigs- och beredskapstillstånd.

I samma motion framhålles vidare — den föregående talaren var inte inne på
den saken men jag vill i alla fall fästa uppmärksamheten därpå — att den begravningshjälp,
som nu utgår, och vilken utgör 250 kronor, är för liten. Det lian
vara möjligt att det är riktigt, men bestämmelserna ha ju inte varit i kraft
längre än sedan den 1 januari detta år, och det vore väl då litet underligt, örn
riksdagen redan nu skulle företaga ändringar av bestämmelser, beträffande vilka
man ännu inte har någon större erfarenhet av hur de verka.

Jag vill slutligen fästa kammarens uppmärksamhet på att när det gäller de
frågor, som beröras i det förevarande utlåtandet, står bankoutskottet enhälligt.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Thäpper: Herr talman! Jag måste instämma i vad herr Andersson
sade, att vi motionärer knappast lia blivit vänligt behandlade av utskottet, när
man på det här sättet i klump avstyrkt våra jnotioner.

Vad gäller min motion har dock utskottet varit ganska sympatiskt inställt

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Motioner om ändring av gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. (Forts.)
i sitt yttrande. Utskottet säger nämligen beträffande denna motion, som ju
rör ersättningar till värnpliktiga vid olycksfall eller sjukdom under militärtjänstgöring,
på följande sätt: »Därest man bortser från den provisoriska
förmånen av familjebidrag, torde det icke kunna bestridas, att kravet på en
ökad likställighet mellan de värnpliktigas förmåner vid olycksfall och sjukdom
och ersättningarna enligt olycksfallsförsäkringslagen äger ett visst fog.
Frågan om en differentiering av de värnpliktigas ersättningar efter deras civila
inkomstförhållanden utgör emellertid ett problemkomplex, som för sin
lösning tarvar ingående överväganden. Utskottet förutsätter, att frågan uppmärksammas
i samband med en blivande revision av 1927 års militärersättningsförordning.
»

Även riksförsäkringsanstalten är i viss mån positiv i sitt yttrande beträffande
denna motion. Anstalten säger: »Därest frågan örn ersättning under krig
och beredskapstillstånd skulle komma att lösas utan omarbetning i anslutning
därtill av 1927 års militärersättningsförordning torde enligt anstaltens mening
en särskild revision av bestämmelserna i nämnda författning bliva påkallad.»

Från både riksförsäkringsanstaltens och utskottets sida har man således
medgivit, att förhållandena för de värnpliktiga inte äro tillfredsställande i vad
avser ersättning för olycksfall, skada eller sjukdom som inträffat under militärtjänstgöring.
Man beräknar ju inte denna ersättning efter vederbörandes
civila inkomst, utan den utgår med vissa på förhand ^fastställda belopp. Ersättningen
utgör sålunda för närvarande för dem, som ha högsta ersättningsbelopp,
5 kronor 20 öre per dag, och gäller det rekryttjänstgöring, stannar
den vid 4 kronor 55 öre. Dessutom utgår ju enligt den krigsfamiljebidragsförordning,
som nu gäller, en ytterligare ersättning till värnpliktig, som är
familjeförsörjare. Men sådan ersättning kan ju endast erhållas under förutsättning,
dels att krigsfamiljebidragsförordningen är i kraft och dels att vederbörande
är familjeförsörjare.

Det torde också vara värt att observera, att denna ersättning till de värnpliktiga,
vilken ju är avsevärt lägre än vad som gäller för övriga olycksfallsförsäkrade,
även medför mindre ersättning vid bestående invaliditet.

Med vårt försvarsväsendes ökade mekanisering bär risken för olycksfall
betydligt ökats. Även detta gör, att det för de värnpliktiga säkerligen torde
framstå såsom en uppenbar orättvisa, att de under sin militärtjänstgöring åtnjuta
avsevärt lägre ersättning vid olycksfall än inom sitt civila arbete.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till det av
herr Spångberg framlagda förslaget.

Herr Håstad: Herr talman! Såsom ledamot av den sociala försvarsberedskapskommittén,
som framlagt det betänkande som är omnämnt i bankoutskottets
betänkande och varit en förevändning för utskottet att avstyrka de
motioner som här väckts, skall jag be att i all korthet få anföra några synpunkter.

Först vill jag säga, att jag är något förvånad över att bankoutskottet behandlat
motionerna i den ordning som skett. Från håll som lia med denna fråga
att skaffa har det sagts mig, att det finns en möjlighet, att regeringen i denna
månad kommer att framlägga en proposition med förslag om en krigspensionslag
med utgångspunkt från ovannämnda kommittés förslag. Eftersom kommittébetänkandet
avser alla på vilka krigsavlöningsreglementet tillämpas, komma
därmed praktiskt taget samtliga till beredskapstjänstgöring nu inkallade att
falla under denna lagstiftning. Jag tror, att därmed flera av de önskemål som
framställts under debatten skulle kunna bli i en eller annan form tillgodosedda.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Motioner orri ändring av gällande bestämmelser örn ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. (Forts.)

I varje fall skulle man, om en proposition framlägges, få en utgångspunkt för
bedömandet av vilka förändringar som kunna anses önskvärda. Jag finner det
alltså riktigast, att kammaren för dagen återremitterar ärendet till bankoutskottet
i avvaktan på om en proposition kommer eller inte. Varken socialministern
eller statssekreterare Erlander är bär närvarande, och jag kan därför
inte framställa någon direkt fråga därom. Jag tror emellertid inte, att det kan
medföra någon olägenhet, ens från motionärernas synpunkt sett, att frågan
återremitteras. Skulle en proposition komma — man kan kanske få klarhet
däri örn någon vecka -—- kan ju bankoutskottet åter ta upp detta ärende och
behandla motionerna på nytt. Avlämnas ingen proposition, kommer frågan tillbaka
till andra kammaren, och då få vi fatta beslut i vanlig ordning samt taga
ståndpunkt till det yrkande som framställts under debatten här.

Jag har som ledamot av nämnda kommitté den allmänna uppfattningen, att
man bör göra allt vad man kan för att förbättra ställningen för de inkallade,
som lidit kroppsskador, liksom ställningen för anförvanter till dem som avlidit
under krigstjänst. I den mån någon vid läsningen av kommittébetänkandet
skulle fästa sig vid de ersättningar som där föreslås, vill jag bara säga,
att när detta betänkande avgavs tog man till utgångspunkt krisläget i november
1940; det sägs uttryckligen i kommittébetänkandet, att i den mån en skärpning
av dyrtiden skulle ske, innan förslaget behandlas av riksdagen, regeringen
skall ta hänsyn härtill.

Herr talman! Enligt mitt sätt att se tror jag mig kunna göra saken en tjänst
genom att för dagen ställa ett yrkande om återremiss.

Herr Staxäng instämde häruti.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag tror inte, att det vore lämpligt, örn
kammaren nu skulle besluta en återremiss. Vi få betänka,, att detta ärende
redan avgjorts av första kammaren. Vad skulle man kunna vinna med att uppskjuta
ett avgörande i dessa frågor? Örn det kommer en proposition, äro vi väl
i alla händelser fullt oförhindrade att granska den på vanligt sätt. Kommer
det ingen proposition och vi ha uppskjutit detta ärende, då lia vi det lika
oawerkat som förut. Jag kan inte se någon anledning för andra kammaren
att inta en annan ståndpunkt i dessa ganska små frågor än första kammaren
redan gjort.

När man talar örn att bankoutskottet ställt sig avvisande, tycker jag för
min del, att detta är oriktigt. Vi ha ställt oss ganska sympatiska men ha fäst
uppmärksamheten på att det inte brådskar med dessa frågor. Deras avgörande
kommer nog, när tiden är mogen, och det tycks nu, som örn en proposition skulle
komma, och då är ju tiden mogen att åter taga upp dessa frågor.

Herr Thäpper kan inte gärna säga, att utskottet ställt sig avvisande. Han
sade ju också själv, och det vill jag understryka, att utskottet förutsätter, att
frågan uppmärksammas i samband med den blivande revisionen av 1927 års
militärersättningsförordning. Det är i fråga örn herr Thappers motion som
utskottet yttrat detta.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Spångberg: Herr talman! Det är möjligt, att herr Holmgren är i god
tro, då han säger, att dessa förhållanden ordnas på detta utmärkta sätt som han
gör gällande, såsom också anföres i bankoutskottets betänkande. Men ute i vårt
land, i de familjer, från vilka de värnpliktiga komma, har man en annan uppfattning
örn hur saken ligger till, och det är från detta håll jag fått ett visst

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Motioner örn ändring av gällande bestämmelser om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. rn. (Forts.)
konkret fall, som jag här anfört. En frisk person har inkallats och sjuknat
under den tid han varit inkallad. Han har haft sjukersättning till sista dagen
han levde. Det visade sig emellertid, att han avlidit i en annan sjukdom, som
tillstött under hans sjukdomstid. Läkarna ha skrivit, att det inte existerat
något samband mellan de båda sjukdomarna, och riksförsäkringsanstalten har
därför avslagit en begäran örn ersättning. Kan man i ett sådant fall säga.
att det är väl ordnat? Det är nödvändigt, att man ser till, att de som mist
sin familjeförsörjare inte ställas på bar backe utan att man tar hänsyn till de
förhållanden som inträtt.

Beträffande begravningshjälpen vill jag säga, att örn en förordning trätt i
kraft den 1 januari i år, i vilken stadgas en begravningshjälp på 250 kronor,
så kan man väl ändock på grund av en ständigt pågående prisstegring finna
anledning att titta även på denna sak, när man undersöker övriga hithörande
frågor. Så sker väl i fråga örn en hel del sociala åtgärder. Vi fatta ju ett par
gånger örn året beslut angående vissa sociala åtgärder, såsom i fråga örn folkpensioner,
blindersättning, barnbidrag och invaliditetsersättning, där vi anse
att läget är sådant, att vi icke kunna binda oss för någon bestämd summa på
grund av att vi inte kunna se, hurudan utvecklingen kan bli och vilken prisstegring
den kan föra med sig. I dessa fall besluta vi den ena månaden med
öppen blick för att förhållandena kunna ändra sig, så att vi måste fatta
ett nytt beslut den andra månaden. Vad som härvidlag nu föreslagits står alltså
i full överensstämmelse med hur riksdagen gör i en hel del andra sociala frågor,
och till dem få väl ändå de nu föreliggande räknas.

Jag tror inte, att förslaget örn återremiss kan realiseras, och jag ber därför
att få vidhålla det förslag jag framställt.

Herr Paulsen: Herr talman! Genom herr Håstads anförande ha vi fått
veta, att vi möjligen kunna få en proposition i ämnet. Det är en sak som
bankoutskottet inte haft reda på förut. Det kan ju tänkas, att örn ärendet återremitteras
till utskottet och det kommer en proposition, de frågor som avses i
motionerna komma i ett helt annat läge än vid den tidigare behandlingen. Jag
anser det därför vara synnerligen klokt, att vi följa herr Håstads förslag, och
jag ber att få yrka bifall till detsamma.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen gav
först propositioner beträffande det under överläggningen framställda yrkandet,
att bankoutskottets förevarande utlåtande skulle återförvisas till utskottet
för ny behandling nämligen dels på bifall till nämnda yrkande dels ock på
avslag därå; och fann herr förste vice talmannen den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Håstad begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår förslaget, att bankoutskottets utlåtande
nr 42 återförvisas till utskottet för ny behandling, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Motioner om ändring av gällande bestämmelser om ersättning i anledning av
kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, m. m. (Forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att lian funne flertalet hava röstat
för ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Håstad, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 108 ja och
60 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta. Kammaren hade alltså avslagit yrkandet om återförvisning av förevarande
utlåtande till utskottet för ny behandling.

Härefter framställde herr förste vice talmannen propositioner dels på bifall
till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till det
av herr Spångberg under överläggningen framställda yrkandet; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
det av herr Spångberg under överläggningen framställda ykandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för nej-propositionen. Herr Holmgren begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 69 ja
och 88 nej, varjämte 22 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit det av herr Spångberg under överläggningen
framställda yrkandet.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande och memorial:

nr 43, i anledning av väckta motioner om höjda årliga gratifikationer åt
vissa f. d. verkstads- och banarbetare vid två av staten övertagna enskilda järnvägar;
och

nr 44, angående avskrivning av osäkra fordringar vid riksbankens huvudkontor;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet; och

nr 34, i anledning av väckt motion örn revision av lagstiftningen angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och memorial hemställt.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Motioner angående
skydd
för markägares
rätt till
skogsbär å
egen mark
m. m.

§ 22.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 279, angående anvisande av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet;
och

nr 280, angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 23.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 35, i anledning av väckta motioner
angående skydd för markägares rätt till skogsbär å egen mark m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Gustafsson i Lekåsa: Herr talman! Frågan om rätten för andra än
jordägaren att plocka bär å annans mark har vid flera tillfällen varit föremål
för riksdagsbehandling, utan att något positivt resultat uppnåtts, vilket i förevarande
utskottsutlåtande ingående refererats. I den motion nr 234 som jag
jämte herr Carlsson i Bakeröd väckt hemställa vi örn vidtagande av åtgärder
till skydd för markägarens rätt att plocka skogsbär på egen inhägnad skogsoch
hagmark.

Utskottet har i sitt utlåtande örn denna motion sagt: »Vad angår frågan örn
jordägarens rätt till skogsbären å hans mark bör framhållas, att lagberedningen
numera, efter slutförandet av arbetet med revision av aktiebolagslagstiftningen,
är sysselsatt med utredning rörande revision av jordabalken. Vid sin behandling
under innevarande riksdag av förslaget till ändrad lagstiftning om
förmögenhetsbrott m. m., avseende bland annat ändring av bestämmelserna om
straff för olovligt tillgrepp av vissa naturprodukter, förordade utskottet i sitt
utlåtande nr 18 att de nuvarande bestämmelserna härom i 24 kap. strafflagen
skulle tills vidare lämnas oförändrade. Utskottet framhöll därvid, att nämnda
strafflagskapitel finge upptagas till förnyat övervägande vid straffrättskommitténs
fortsatta arbete, därvid tillfälle erbjöde sig att beakta den utredning
örn jordägares rätt som kunde förväntas från lagberedningen vid dess arbete
på en revision av jordabalken. Utskottets ifrågavarande uttalande har godkänts
av riksdagen. I enlighet härmed anser utskottet, att riksdagen icke nu bör
taga ställning till frågan hur jordäganderättens omfång skall bestämmas med
avseende å skogsbären, utan att lagberedningens utredning av ifrågavarande
spörsmål får avvaktas.»

Jag har inom utskottet deltagit i behandlingen av motionen och då yrkat bifall
till densamma, men då jag var förhindrad att närvara vid justeringen, har
jag inte reserverat mig mot utskottets hemställan örn avslag på motionen. Såsom
refererats i utlåtandet, pågår inom lagberedningen en revision av jordabalken,
och det är min förhoppning, att därvid hänsyn skall tagas till de i motionen
framförda kraven.

Det är, herr talman, icke vår mening, att bärplockning i skogsmarker, avlägset
belägna från gård eller by, skall förbjudas. Men att mången fattig jordägare,
just där han och hans familj äro sysselsatta med skördearbete, skall se
andra komma och plocka de skogsbär som han behöver för sitt eget hushåll, är
hårt och orätt. Det händer emellertid alltför ofta, att välsituerade personer
med gott om tid t. ex. plocka upp lingonen på en plats som ligger nära gården,
och sedan får gårdens eget folk söka sig ut till avlägset belägna platser för
att söka få det förråd av dessa bär som erfordras för deras eget hushåll. Att
detta är en kränkning av äganderätten, torde icke kunna bestridas. Lagberedningen
bör uppmärksamma detta förhållande, och en sådan lagbestämmelse bör

Onsdagen den 13 maj 1942 f. ni. Nr 18. 63-

Motioner angående skydd för markägares rätt till skogsbär å egen mark
. '' m. m. (Forts.)

införas som giver jordägaren rätt att förbjuda bärplockning å ägor där han
själv behöver skörda bären.

Jag har, herr talman, inte tänkt att ställa något annat yrkande, än utskottet
gjort. Med den motivering och den behandling som utskottet givit vår motion
har jag, som jag redan sagt, mycket stora förhoppningar om att lagberedningen
skall kunna finna en utväg som i någon mån skyddar fattiga jordägares bär
på deras egen mark, så att inte andra röva bort bären för dem.

Mången anser, att under rådande förhållanden allt skall tagas till vara, och
jag anser likaväl som andra, att vi skola se till, att även skogsbären tillvaratagas,
så långt möjligt är. Men örn vi tänka oss in i, hur saken ligger till, så
är det oftast pa det sättet, att just när skörden mognar, mogna också bären.
Under sådana förhållanden finner jag det angeläget, att det sägs ifrån, att vi
hoppas, att lagberedningen skall finna en utväg att lösa denna fråga, som så
många gånger varit föremål för riksdagens behandling.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande än om bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Carlsson i Bakeröd.

Herr Pettersson i Hahl: Herr talman! Såsom vi kunna se av föreliggande
utskottsbetänkande och såsom den föregående talaren omnämnt har denna fråga
många gånger varit föremål för riksdagsbehandling. Det är icke mindre än
elva gånger frågan har diskuterats här. Man skulle kunna ståta med att fira
ett tiogångsjubileum som motionär. Det är nämligen inte mindre än tio gånger,
som ärendet förts fram genom motioner här i riksdagen. En gång har en
kungl, proposition framlagts. Den blev avslagen av andra kammaren och bifallen
av första kammaren. Vid de omnämnda tidigare tillfällen, då detta förslag
varit föremal för behandling, har det blivit- bifallet av första kammaren
fyra gånger och avslaget av andra kammaren alla gångerna. Man kan därav
första, att detta är en fråga som skall komma igen, till dess den blivit nöjaktigt
löst.

Nu ha vi i vår motion pekat på möjligheten att kunna bestämma en tid, när
dessa bär linge plockas. Utskottet har i fråga örn motionen yttrat, att det under
nuvarande försörjningsläge är av vikt att åtgärder som kunna finnas lämpliga
i detta syfte bliva vidtagna. Sedan refererar emellertid utskottet till den
tidigare behandlingen och säger, att intet nytt uppslag för frågans lösning
framlagts i motionen, och med hänsyn härtill har utskottet icke ansett sig kunna
biträda motionen o. s. v.

Sedan kommer utskottet med, att det anser, att denna fråga skall uppmärksammas
av vederbörande organ.

Nu tycker nian nästan, att den här motiveringen, som utskottet har för avslag,
är litet billig. Om utskottet anser, att frågan är av vikt för vårt försörjningsläge,
är det intet skäl att avsla motionen, därför att icke motionärerna
kunnat komma fram med några nya förslag. Vi ha i motionen yrkat på, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om utredning i syfte
att förhindra, att omogna bär avplockas. Sedan ha vi yrkat på det som förevarande
motion också syftar till, nämligen en utredning om skydd för markägarens
rätt till skogsbär pa egen mark. I detta fall hä.nvisar utskottet till
den revision, som pågår av jordabalken, och menar, att denna fråga kommer
upp där.

Herr talman! Jag föreställer mig, att det är alldeles utsiktslöst att ställa ett
yrkande. Men jag har icke kunnat undgå att fästa några kritiska synpunkter

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Motioner angående skydd för markägares rätt till skogsbär å egen mark
m. m. (Forts.)

till detta utskottsutlåtande. Jag tycker, att utskottet rätteligen bort komma
till ett annat slutresultat än det gjort.

Herr Lindqvist: Herr talman! Första kammaren har redan avslagit motionen
och därmed sprungit i förväg och plockat av bären. Det tjänar ju då ingenting
till att herrar Pettersson i Dahl och Gustafsson i Lekåsa och jag resonera
örn saken, ty frågan har fallit för i år.

Jag vill bara säga i anledning av herr Petterssons i Dahl anförande, att ett
utskott begär aldrig tack, när det avstyrker en motion. Vi begära icke heller,
att herr Pettersson i Dahl skall tacka oss. Den kritik han gav får stå för hans
egen räkning; den var icke mycket befogad.

Jag vill säga, herr talman, att när frågan varit tidigare uppe örn att man
icke skulle plocka av lingonen innan de mognat hade vi för icke så länge sedan
en högerregering. I denna högerregering satt en jordbruksminister från samma
län som herr Pettersson i Dahl och jag. Han framlade ett förslag; det blev
avslaget. Varför? Jo, därför att han ansåg, att örn det bleve förbud att plocka
bären innan de bleve mogna så skulle detta förbud gälla även för markägaren.
Det ville herrarna icke vara med örn; därför föll lagen. Vilja herrarna vara
med örn en lag, som förbjuder såväl markägare som andra att plocka bären före
viss tid, skall jag för min del gärna medverka till det. Det har jag gjort tidigare.

Med dessa få ord och med hänvisning till vad utskottet anfört ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru Skogluiid-Lindblom: Herr talman! När jag begärde ordet var det i
känslan av att jag ville i någon mån erinra om de möjligheter som den fattiga
norrländska befolkningen har, när det gäller bärblockningen där uppe.

När herr Nilson i Spånstad förordar åtgärder för att förhindra omogna bärs
plockande, känner man ett visst berättigande i detta, men man kan å andra
sidan räkna med att man i så fall skulle kunna medtaga enbart lingonen. När
man går ut ifrån att man här vill vidtaga åtgärder, där det gäller plockande
av alla skogsbär, förefaller det mig vara en ren omöjlighet.

Vi som representera en landsända, där vi lia god tillgång på skogsbär, anse
det vara en omöjlighet att fastställa en viss plocknings dag. Örn också, såsom
motionärerna här lia menat, länen skulle få fastställa dagen, så skulle det ändå
icke vara möjligt. Vi, som från vår tidigaste barndom varit nied i skogen och
plockat bär, veta ju, att det finnes olika ställen, där bären mogna mycket tidigare,
t. ex. på öppna platser, där solen verkar. Örn nian alltså skulle fastställa
en viss dag, finge man räkna med att bärens mogenhet skulle vara ojämn, och
på dessa öppna platser skulle nian kanske finna bären uttorkade. Med de stora
skogsvidder, som Norrland äger, skulle införandet av en lagstiftning till skogsägarnas
fördel medföra, att stora mängder av skogsbär finge ruttna ner. Jag
tror icke, att skogsägarna lidit några nämnvärda förluster. Utav erfarenhet
vågar jag påstå, att de åtminstone i vår länsdel hävdat sina anspråk rätt så
kraftigt. Örn förbud mot bärplockning före viss dag infördes, så skulle en hel
del bär komma att förfaras och de fattigaste befolkningsgrupperna i vårt land
skulle bliva lidande. Det är en stor del av vårt folk, som under bärplockningstiden
mobiliserar hela familjens arbetskraft för att genom bärplockning söka
få sin dåliga ekonomi i någon mån upphjälpt.

Herr ^talman, jag har velat nämna detta, då jag väl känner till, hur det är
ställt på detta område, och jag vill samtidigt uttala min glädje över att ut -

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Nr 18.

Motioner angående skydd för markägares rätt till skogsbär å egen mark

m. m. (Forts.)

skottet icke heller nu funnit skäl att tillstyrka motionärernas -framställning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Fru Skoglund-Lindblom sade, att de
fattigaste behövde plocka bär för att upphjälpa sin dåliga ekonomi. Hur kan
fru Skoglund-Lindblom veta att de av henne nämnda äro de fattigaste, jag tror,
att den jordägande befolkningen ofta är den fattigaste. Det är ganska lätt att
påvisa, att det kommer stora billass från städer och samhällen till landet för
att plocka bär, men ingalunda är det den fattigaste befolkningen. Bärplockarna
från städer och andra samhällen nöja sig inte med att plocka bär, utan de riva
även upp riset och förstöra på så sätt bärskörden för kommande år. Fru Skoglund-Lindblom
talade örn de stora skogsområdena i Norrland. Det är ingen
människa, som tänker att de skulle fridlysas. Alla motioner i ämnet ha, såvitt
jag vet, gått ut på förbud mot bärplockning endast inom visst område i närheten
av ägarnas bostäder. Fru Skoglund-Lindblom förmenade, att det skulle
vara omöjligt att stipulera en viss tidpunkt, före vilken bärplockning icke
skulle få förekomma. Jag tror nog, att det skulle låta sig göra, om bara viljan
vore god och det bleve utrett, på vad sätt det skulle ske. Fru Skoglund-Lindblom
gav uttryck för den fattigaste befolkningens glädje över att dessa motioner
avstyrkts. Jag tror, att många fattiga jordägare, som behöva denna lilla
inkomst för att klara sin mycket dåliga ekonomi, inte bliva så förfärligt glada,
att motionen avslås.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner angående viss ändring i lagen örn kommission,
handelsagentur och handelsresande; och •

nr 40, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande bestämmelser
rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen;
samt

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning
av väckt motion örn förhindrande eller försvårande av bruket av automatapparater
för handel med sötsaker och dylikt.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i Mati emer ananledning
av väckta motioner angående obligatorisk registrering av arbetskraft gående Miga1
Vissa åldersklasser. torisk registre ring

av arbets Utskottets

hemställan föredrogs. Därvid anförde krafl * vissa

åldersklasser.

Herr Malmborgr Herr talman! Jag skall bara pa en punkt söka i någon
mån komplettera utskottets utlåtande. Vi lia under utskottsarbetet haft tillfälle
till muntliga resonemang med representanter för såväl arbetsmarknadskommissionen
som hemortsförsvarssakkunniga och icke minst vad vi erfarit därifrån
bar motiverat vart ställningstagande. Pa sätt framgår av utlåtandet

Andra kammarens protokoll 19Jf2. Nr 18. 5

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 f. m.

Motioner angående obligatorisk registrering av arbetskraft i vissa åldersklasser.
(Forts.)

ha hemortsförsvarssakkunniga under övervägande att ingå till Kungl. Majit
med förslag om en beredskapsmönstring och därpå grundad individuell registrering
av kvinnor till tjänst vid civilbefolkningens ianspråktagande för lokala
försvarsuppgifter. I samråd med arbetsmarknadskommissionen och övriga vederbörande
myndigheter pågår arbetet på att lösa detta problem. Detta arbete
har en sådan betydelse, omfattning och räckvidd, att man med skäl kan tala
örn en verklig utredning. Även frågan örn utbildning av arbetskraft är föremål
för uppmärksamhet. Med hänsyn härtill ha vi, herr talman, ansett, att sådana
åtgärder redan vidtagits, att det f. n. icke kan anses motiverat att begära utredning
örn ytterligare anstalter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan
stående ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.31 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr förste vice talmannen, varjämte undertecknad
på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr förste vice talmannens
förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i
anledning av motion angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar inom
kristidsstyrelserna.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Staxäng: Herr talman! Då förevarande utskottsutlåtande är föranlett
av en av mig väckt motion, vill jag till detta utlåtande anknyta några ord.

En hel rad frågor rörande landets försörjning i närvarande tid handläggas
ju i första hand av en topporganisation, nämligen livsmedelskommissionen,
och vidare av våra kristidsstyrelser i länen och våra kristidsnämnder ute i
kommunerna. Jag tror, att det varit till mycket stor nytta och gagn för livsmedelskommissionens
arbete, att man där redan på ett tidigt stadium varit mycket
angelägen örn att koppla in näringslivets män på olika områden i kommissionens
verksamhet. Kommissionen har ju också sökt organisera sitt arbete i
överensstämmelse därmed. Vid sidan av livsmedelskommissionen har sålunda
inrättats ett s. k. livsmedelskommissionens råd, som alltså i rent konsultativt
syfte står bredvid denna organisation. I detta avseende, herr talman, har jag
i min motion icke gjort något särskilt yrkande. Jag har visserligen ifrågasatt
om icke detta s. k. livsmedelskommissionens råds inflytande nu skulle kunna
förstärkas, men jag är fullt medveten om svårigheterna härvidlag icke minst,
då det gäller att fatta beslut. När det gäller mycket svåra frågor, är det icke
så lätt att ha att göra med ett så stort antal ledamöter, som detta råd består
av. När man i vissa fall måste lösa frågorna genom kompromisser, är ju en så
stor apparat som detta rad knappast lämplig. Jag har därför som sagt icke i
min motion gjort något yrkande härutinnan.

När det gäller kristidsnämndernas arbete och organisation har jag lika
litet gjort något yrkande örn någon omorganisation. På grund av det stora
antal ledamöter, som vara kristidsnämnder bestå av,, komma ju rent automatiskt
personer av olika kategorier icke minst från näringslivets sida med i arbetet.
Jag skulle också vilja tillägga, att jag tror, att det arbete, som utföres av
v‘^a: kristidsnämnder, är präglat icke bara av intensitet utan också av uppoitring
och verkligt sinne för arbetet, och de ha, tror jag, fyllt en mycket stor
uppgift. Däremot har jag i min motion pekat pa en nödvändig omorganisation
av vara kristidsstyrelser.

Jag har också tillåtit mig i motionen framhålla, att detta icke har sin grund

Motion angående
inrättande
av s. k.
•produktionsavdelningar

inom kristidsstyrelserna.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m

Motion angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar inom kristidsstyrelserna.
(Forts.)

i den personaluppsättning, som vi lia för närvarande i dessa nämnder, utan
beror på de ändrade arbetsförhållandena. Vid det tillfälle då dessa kristidsstyrelser
organiserades, var personaluppsättningen, tror jag, elen mest lämpliga,
men vi veta ju hur arbetsförhållandena och arbetsuppgifterna där vidgats och
utvecklats. Ifrån första början gällde det, örn jag får begagna det uttrycket,
att fördela de varor, som då funnos. Vi hade haft stora och bra skördar, vi hade
haft en rätt stor import av livsförnödenheter, och tänkte då mest på att lägga
huvudvikten av arbetet på denna fördelning av livsförnödenheterna. När det
gällde produktionen däremot hade man från första början icke arbetsuppgiften
så klart framför sig, som sedan blivit fallet.

Vi stå nu inför en helt annan situation, än då kristidsstyrelserna började sitt
arbete. Vi lia haft en rad sämre skördar under årens lopp och mycket begränsade
importmöjligheter. Inför detta blir kristidsstyrelsernas arbete annorlunda
än förut. Det var därför, som jag tillät mig väcka en motion örn en ändring
av kristidsstyrelsernas organisation, där man icke bara skulle stanna
vid att man, så att säga, kompletterade styrelserna med personer från jordbrukarhåll,
utan där man tog steget fullt ut och inrättade s. k. produktionsavdelningar
inom kristidsstyrelserna.

Andra tillfälliga utskottet, som behandlat denna motion, har vidarebefordrat
densamma till en hel rad myndigheter. Jag vill för övrigt på den punkten
uttala mitt tack till utskottet ifråga, för att det föranstaltat örn en så vid
remiss i anledning av motionen. Detta remissförfarande ger också ett ganska
fylligt material för ett bedömande av denna säkerligen mycket viktiga fråga.
Men när man studerar dessa remisskrivelser, som här ha inkommit från en
hel rad av våra institutioner, får man nog det intrycket, att det icke är riktigt
väl beställt, som det är för närvarande. Jag skall först bara nämna att en rad
av våra hushållningssällskap här yttrat sig till förmån för motionen. Jag kan
nämna till exempel att Uppsala läns hushållningssällskap tillstyrkt motionen i
princip. Den framhåller visserligen, att redan inom kristidsstyrelsen inom
Uppsala län inrättats en s. k. jordbrukskommitté. Men det oaktat framhåller
man från detta län, att man icke torde komma att stanna vid denna åtgärd,
utan att man sannolikt för framtiden måste, örn läget blir ytterligare prekärt
i fråga örn livsmedelsförsörjningen, få en utvidgning till stånd av kristidsstyrelsernas
organisation i enlighet med det förslag, som jag tillåtit mig framföra
i min motion. Jag skall bara i korthet citera vad hushållningssällskapet i
Uppsala län anfört. Det heter där: »Förvaltningsutskottet, som i princip icke
har något att invända mot den av motionären gjorda hemställan, vill som
stöd för denna uppfattning meddela att länets kristidsstyrelse funnit nödvändigt
inrätta en särskild jordbrukskommitté bestående av 5 på jordbrukets
skilda områden sakkunniga personer, vilken kommitté förberett och handlagt
åtskilliga av de ärenden, som enligt motionen böra tillkomma föreslagna produktionsavdelningar.
Denna kommitté har enligt förvaltningsutskottets uppfattning
varit till stor nytta. Örn svårigheterna att hålla uppe jordbruksproduktionen
ökas t. ex. genom att foderbristen gör sig mer gällande, genom brist
på vissa slag av konstgödsel kanske t. o. m. på utsäde och fröer av vissa slag
eller örn ny knapphet på arbetskraft framkallas av ökade inkallelser, kan det
väl förutses att en fastare form för att representera produktionens utövare kan
behövas i enlighet med tankegången i motionen.»

Jag citerar detta yttrande, därför att då utskottet här framhåller, att man
redan i viss mån sökt realisera motionens tankegång inom en rad län, där man
tillsatt s. k. jordbrukskommittéer inom kristidsstyrelserna, finna vi här ett
klart belägg för att man inom ett hushållningssällskap icke funnit detta till -

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motion angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar inom kristids styrelserna.

(Forts.)

räckligt, utan att man, om situationen skulle bli alltmera allvarlig, måste få
till stånd en ännu stramare organisation av kristidsstyrelsernas arbete.

Jag vill i anknytning till detta också nämna, att en råd av andra läns hushållningssällskap
också tillstyrkt bifall till motionen. Det är Kalmar läns
södra hushållningssällskap, vidare Värmlands läns, Kopparbergs läns, Jämtlands
läns och Kronobergs läns hushållningssällskap. Sistnämnda hushållningssällskap
har mycket starkt understrukit vikten av, att män från jordbrukets
sida mer än hittills sättas in i kristidsstyrelsernas arbete. Jag skulle vilja tilllägga
än en gång, att inom en rad av hushållningssällskap, som tillstyrkt motionen,
har man redan för dessa kristidsst.yrelsers del inrättat s. k. jordb rukskommittéer,
men att man icke ens kunnat stanna därvid, utan ansett att organisationen
måste få ännu fastare form, när det gäller kristidsstyrelsernas organisation
ute i landet.

Det är med en viss beklämning, man ser, vilken brist på enhetlighet, som råder
på detta område. Här finnes, som jag nyss nämnde, en rad kristidsstyrelser,
där man redan tillsatt s. k. jordbrukskommittéer eller jordbruksdelegationer,
utan att man inrättat särskilda kanslier därför. Å andra sidan finns det
kristidsstyrelser och även hushållningssällskap, där man anser att dessa jordbruksdelegationer
måste utbyggas med ett särskilt kansli och ytterligare, som
ett tredje fall, finner man en rad av hushållningssällskap, där det icke direkt
förefinnes någon jordbruksdelegation inom kristidsstyrelsen inom deras område,
men där det råder ett gott samarbete mellan vederbörande kristidsstyrelse
oell hushållningssällskap, och det anser man bör räcka.

Jag vill icke uttala mig örn de särskilda fallen, men jag kan dock icke underlåta
att framhålla — jag har gjort det ett par gånger — att det är denna
brist på enhetlighet i arbetet, som är betänklig. En ändring måste ske för att
få fram en större enhetlighet av arbetet, när det gäller våra kristidsstyrelser.
En rad av kristidsstyrelser framhålla ju, att de visserligen icke inrättat särskilda
jordbrukskommittéer, men att man dock det oaktat har ett mycket gott
samarbete med hushållningssällskapen, varigenom man utnyttjar den kapacitet,
som finnes hos hushållningssällskapen och deras tjänstemän. Men dylikt
samarbete är ju i hög grad beroende på initiativ från kristidsstyrelsernas sida.
Finnes icke där tillräcklig sakkunskap i fråga om produktionen, så föreligger
det en stor risk för att det icke tages initiativ till det nödvändiga samarbete
mellan kristidsstyrelsen och hushållningssällskapet. Det är därför, som jag
anser det så nödvändigt, att man bygger ut kristidsstyrelserna med produktionsavdelningar
eller ev. med s. k. jordbrukskommittéer, så att man får in sakkunnigt
folk. Därmed ökas också förutsättningarna för att man i tid vidtar
initiativ för ett samarbete med hushållningssällskapet för utnyttjande av erforderlig
kapacitet och sakkunskap, när det gäller själva produktionen.

Utskottet har yttrat sig ganska fördelaktigt örn motionen och framhåller att
»det bör enligt utskottets mening kunna förväntas, att sådana anordningar, som
kunna befordra en utveckling mot ett ännu intimare och bättre samarbete mellan
resp. kristidsstyrelser och hushållningssällskap, bli vidtagna». Jag uttalar
min tacksamhet till utskottet för att det understrukit detta. Men jag måste
här tillägga, att första kammarens andra tillfälliga utskott betydligt starkare
understrukit motionen än denna kammares tillfälliga utskott gjort, och jag tror
det varit berilttigat med tanke på det material, som ligger i dessa remissyttrandet],
där man ju mycket starkt påpekat nödvändigheten av ökat samarbete
mellan kristidsnämnderna och hushållningssällskapen, ja, rent av en sådan utbyggnad
av kristidsstyrelserna som i motionen föreslås.

Jag vill slutligen påpeka att även R. L. F. helt tillstyrker motionen. Lant -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motion angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar inom kristidsstyrelserna.
(Forts.)

bruksförbundet har visserligen framhållit att motionen icke bör vinna bifall
men detta endast under den förutsättningen, att man tillgodoser produktionen
och alltså sätter in tillräckligt antal medborgare, som representera vår jordbruksproduktion
i kristidsstyrelserna. Endast under den förutsättningen avstyrker
lantbruksförbundet motionen.

Nu har det också från utskottets sida framhållits att då nu — såsom jag här
har nämnt — en rad kristidsstyrelser redan försökt förverkliga motionens tankegång
genom inrättandet av s. k. jordbruksdelegationer och jordbrukskommittéer
inom kristidsstyrelserna, är det icke nödvändigt med en skrivelse till
Kungl. Maj:t i denna sak. Jag gör, herr talman, icke något särskilt yrkande,
därför att jag tror, att det på den inslagna vägen redan finnes åtskilligt att
vinna. I denna stund måste vi med verkligt bekymmer se emot det kommande
försörjningsläget. Jag vill därför uttala den förhoppningen, att livsmedelskommissionen
själv måtte beakta läget och, om så blir nödvändigt, vidtaga de
erforderliga förstärkningarna i linje med den tankegång, som i motionen angles.
Jag tror så blir nödvändigt, om vi komma in i en ännu svårare situation.

Jag har endast velat framhålla dessa synpunkter, herr talman, och gör, som
sagt, intet särskilt yrkande.

Fru Nordgren: Herr talman! Den föregående ärade talaren har i sitt anförande
påpekat, att i det läge, vi nu befinna oss, äro produktionsfrämjande åtgärder
något av det viktigaste för vår försörjningsfrågas lösning. Jag instämmer
helt i denna hans mening. Det torde emellertid icke vara obekant, att man
inom livsmedelskommissionen har till sitt förfogande de allra främsta krafter
på området, vilka ständigt arbeta och planlägga för att det bästa möjliga, som
går att göra på produktionens olika områden, blir gjort. Huruvida det skulle
kunna åstadkommas ännu mera genom inrättandet av särskilda produktionsavdelningar
inom kristidsstyrelserna, är svårt att säga något örn. Jag är emellertid
övertygad om, att ifall det skulle anses bli av behovet påkallat att vidtaga
några åtgärder i den riktning, som motionären föreslagit, kommer detta
icke att uraktlåtas.

Jag finner av de refererade yttrandena i utskottsbetänkande^ att t. o. m.
R. L. F. anser att motionens syfte bör kunna nås redan med nuvarande bestämmelser.
Man har alltså icke ens på det hållet för närvarande åtminstone något
att erinra mot de anordningar, som nu finnas. Det intima samarbete, som på de
flesta platser äger rum med hushållningssällskapen, borgar väl också för, att
kristidsstyrelserna ha sakkunnigt folk till sitt förfogande.

Den ärade talaren yttrade något örn bristen på enhetlighet i arbetet inom de
olika kristidsstyrelserna. Jag vet icke, örn detta är något direkt fel. Det kan
ju vara så att förhållandena kunna vara olika inom olika kristidsstyrelseområden
och att man kanske därför måste ordna arbetet på något olika sätt. I
regel följas ju de direktiv, som komma från livsmedelskommissionen, vilken
övervakar och ser till, att det blir på bästa möjliga sätt ordnat med de frågor
det här gäller. Jag tror därför, att man kan vara ganska lugn för att ingenting
uraktlåtes eller försummas, när det gäller att främja produktionen.

Jag tycker för övrigt att den mängd förslag till olika åtgärder i syfte att
främja och öka produktionen, som via livsmedelskommissionen komma på riksdagens
bord, vittnar om, att man gör allt kraftigare ansträngningar för att på
bästa sätt bemästra svårigheterna och trygga vår folkförsörjning.

Jag har, herr talman, intet yrkande, utan har endast velat göra dessa erinringar
i anledning av vad som anförts av herr Staxäng.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motion angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar inom kristids styrelserna.

(Forts.)

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Herr Staxäng sade i början av sitt
anförande i kammaren, att man på grund av de dåliga skördarna under senare
åren fått allt större intresse av att speciellt jordbrukets angelägenheter komma
upp i kristidsstyrelserna och att representanter för jordbruket få säte och
stämma där. Det påpekas för övrigt också i de remissyttranden, som kommit
från livsmedelskommissionen och arbetsmarknadskommissionen, att man vid
varje tillfälle, då vakanser uppstå, försöker att i det avseendet så långt som
möjligt tillgodose och tillmötesgå jordbrukets intressen i detta avseende. Men
det är naturligtvis alltid en smaksak, huruvida man i utskottets utlåtande bort
trycka starkare på nödvändigheten av att en .viss enhetlighet kommer till
stånd, när det gäller jordbruksintressena i kristidsstyrelserna. Herr Staxäng
påpekade att detta skett på ett mera accentuerat sätt av första kammarens
tillfälliga utskott, som behandlat denna motion. Jag vill i detta sammanhang
endast säga, att utskottet i sitt utlåtande hänvisat till vad som sagts från arbetsmarknadskommissionens
och livsmedelskommissionens sida och att utskottet
också låtit avtrycka lantbruksförbundets yttrande i detta hänseende och
hänvisat därtill.

För övrigt har en hel del av vad herr Staxäng åsyftat med sin motion redan
blivit genomfört. Jag vill exempelvis påpeka att livsmedelskommissionen i sitt
cirkulär nr 690 bl. a. dekreterat, att arbetsblockorganisationerna inom länen
skola anknytas till samarbetsdelegationer, bestående av representanter för kristidsstyrelserna,
länsarbetsnämnderna och hushållningssällskapen. Härmed har
man sålunda försökt ange en viss enhetlighet för arbetets bedrivande i detta
avseende. Kanske är det för övrigt inte enbart en förlust, örn man här kan
mobilisera en viss elasticitet, ty förhållandena kunna vara olikartade inom
olika områden av landet, och det är måhända inte alltid önskvärt med den strama
likriktning, som somliga stundom föreställa sig skall vara det allena saliggörande.
— Sedan herr Staxäng nu meddelat, att han inte kommer att ställa
något särskilt yrkande, vill jag endast hänvisa till att vad göras kan i detta
avseende i viss mån redan blivit gjort.

Beträffande lantbruksförbundet och dess ställningstagande, som omnämndes
i herr Staxängs anförande, vill jag även hänvisa till vad förbundet säger i sitt
yttrande rörande förslaget om särskilda produktionsavdelningar. Det heter
där: »Förutom de ökade kostnader för statsverket, som tillskapandet av särskilda
produktionsavdelningar måste medföra, skulle detta lätt komma att
leda till ett sönderbrytande av organisationsformen med därav lätt uppstående
konsekvenser på andra områden av kristidsstyrelsernas verksamhet.» Man är
således ifrån lantbruksförbundets sida inte så bergfast övertygad örn att produktionsavdelningar
skulle vara det enda riktiga. Därtill kommer vad som
påpekats i både arbetsmarknadskommissionens och livsmedelskommissionens
yttrande, nämligen att inrättandet av dylika produktionsavdelningar måhända
skulle medföra, att de nuvarande kristidsstyrelsernas organisation i viss mån
skulle bli lidande därav. De anse att detta skulle innebära en »försvagning
av den genom ordföranden utövade enhetliga ledningen av kristidsstyrelsernas
arbete». Detta är kanske ännu ett skäl för att man inte utan vidare bör slå in
på den viig, som herr Staxäng föreslagit.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Staxäng: Herr talman! Jag vill först nämna, att det cirkulär nr 690
från livsmedelskommissionen rörande samarbetet mellan kristidsstyrelserna,
hushållningssällskapen och länsarbetsnämnderna, som den föregående ärade

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motion angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar inom kristidsstyrélserna.
(Forts.)

talaren här erinrade om, utfärdades sedan min motion hade väckts. I detta
cirkulär har man ju i någon mån försökt åstadkomma en förbättring inom ett
av de områden, jag pekat på i min motion, ett område där en förbättring måste
genomföras.

Herr Nilsson i Stockholm berörde även lantbruks förbundets uttalande. Jag
vill då påpeka, att förbundet i slutet av sitt yttrande säger: »Lantbruksförbundet
vill emellertid starkt betona, att då förbundet intager denna ståndpunkt»
— nämligen att förbundet inte ansåg det nödvändigt att inrätta särskilda
produktionsavdelningar — »förbundet förutsätter, att sådana anordningar
vidtagas inom den nu bestående organisationens ram, att det nödvändiga
samarbetet mellan kristidsstyrelserna och jordbrukarna inom alla styrelser
kommer till stånd» — man har understrukit alla. »Ett understrykande av angelägenheten
härav är enligt Lantbruksförbundets mening befogat»; så slutar
yttrandet. Förbundet framhåller således starkt, att det inte är bra som det är
och vidare att ett bättre samarbete måste åstadkommas.

Fru Nordgren framhåller att det inom livsmedelskommissionen finnes mycken
sakkunskap. Jag framhöll också i mitt förra anförande, att det finns det
visst, och inte minst genom att man varit angelägen örn att till sig knyta den
sakkunskap, som finns på olika områden, har man lyckats så bra som man
har. Men inom kristidsstyrelserna har det inte varit på samma sätt. Jag kan
påvisa en skiljaktighet som föreligger mellan de jordbruks delegationer, som nu
inrättats, och de produktionsavdelningar som jag tillåtit mig föreslå. Jordbruks
delegationerna bestå av en rad ledamöter som inkallas vid vissa tillfällen,
t. ex. var fjortonde dag, då de få höra en mängd ärenden föredragas för sig
helt hastigt. Det är sannerligen inte så lätt att vid sådana överläggningar taga
ställning till en rad viktiga frågor, som de endast vid dylika tillfällen få sig
förelagda. Inrättandet av produktionsavdelningar förutsätter, att man som
ledare för sådana avdelningar placerar på jordbrukets område kunniga män,
som äga administrativ förmåga men även ha både praktisk och teoretisk kunnighet
på jordbrukets område. Det blir en helt annan sak, och när det gäller att
ta initiativ till samarbete med hushållningssällskapen kommer det att bli en
väsentlig skillnad på en sådan avdelning och de delegationer, som existera för
närvarande.

Det är naturligtvis möjligt att det inte blir nödvändigt att fullfölja den
tankegång helt ut, som jag har tillåtit mig skissera i min motion. Men jag
tror att läget snart blir sådant, att vi måste gå fram den vägen och få
en stramare organisation för arbetet inom kristidsstyrelserna, örn vi skola
kunna bemästra de oerhört stora arbetsuppgifter, som komma att påvila dessa
styrelser. Det finns redan en råd åtgärder, som där inte ha handlagts på lämpligaste
sätt, och det måste som sagt bli en ändring i framtiden örn vi skola
kunna bemästra situationen.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Då herr Staxäng nyss erinrade
örn att livsmedelskommissionens cirkulär nr 690 utfärdats efter det han motionerat,
vill jag endast påpeka att det emellertid skedde innan utskottet skrev
sitt utlåtande. Det är således ganska naturligt att utskottet kommit till denna
sin ståndpunkt just med utgångspunkt från detta cirkulär. Det är kanske lika
naturligt att herr Staxäng, i ovetskap örn detta cirkulär, motionerat på det
sätt som han gjort.

Beträffande önskvärdheten av samarbete, som även understrukits av Sveriges
lantbruksförbund, vill jag betona, att utskottet ingalunda velat motsätta sig
detta samarbete. Utskottet anser dock, att det med nuvarande organisation finns

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motion angående inrättande av s. k. produktionsavdelningar inom kristids styrelserna.

(Forts.)

möjligheter för sådant samarbete utan att man behöver tillgripa de åtgärder,
som herr Staxäng här föreslagit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i
anledning av väckt motion angående rätt till tjänste- och pensionsårsberäkning
för chefläkare vid sjukstuga.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna konstitutionsutskottets memorial, nr 8,
med föranledande av första kammarens återremiss av utskottets utlåtande nr 7
i anledning av väckta motioner örn ändrad ordning för utseende av suppleant
för landstingsman.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta mo- Motioner om

tioner örn rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet. rätt för korn mun

att ansia

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 77 medel till
i första kammaren av herr Nilsson, Bernhard, m. fl. och nr 99 i andra kammaren
av herr Larsson i Hede m. fl. hade hemställts, »att riksdagen måtte för ver sam
sin del besluta sådan ändring av gällande kommunalförfattningar, att kommun
berättigas att, med enkel eller på visst sätt kvalificerad majoritet, anslå medel
till hemvärnets verksamhet».

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville hemställa om skyndsam utredning av frågan,
huruvida och i vad mån kommun bör erhålla möjlighet att anslå medel till
hemvärnets verksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har meddelat konstitutionsutskottets
ordförande, att jag icke är riktigt tillfreds med detta utlåtande, och jag har
begärt ordet för att yrka avslag på utskottets hemställan.

Detta utlåtande är föranlett av ett par motioner, nr 77 i första kammaren
och nr 99 i andra kammaren, vari det begäres »sådan ändring av gällande
kommunalförfattningar, att kommun berättigas att, med enkel eller på visst
sätt kvalificerad majoritet, anslå medel till hemvärnets verksamhet». Vid 1940
års riksdag förelågo flera motioner, som åsyftade rätt för kommuner att anslå
medel till luftvärn och luftskydd. Dessa motioner behandlades av sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet. Utskottets majoritet tillstyrkte en
skrivelse, men det fanns två reservanter som ansågo, att motionerna inte borde
föranleda någon riksdagens åtgärd. Samma uppfattning hade också andra
kammaren, och riksdagen avslog således de då föreliggande motionerna.

För min del tror jag det skulle vara klokast och riktigast, om riksdagen i dag
avsloge den hemställan, som här föreligger från konstitutionsutskottets sida.

Med allt erkännande åt vårt hemvärn och det arbete som det har nedlagt vill

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner om rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

(Forts.)

jag likväl ifrågasätta, om det kan vara riktigt att kostnaderna för hemvärnet
skola påläggas kommunerna. Man vet inte hur stora kostnader det kan bli. Om
de bli större eller mindre är det likväl kostnader av det slag, att de borde betalas
av statsmedel. Ty det kan knappast vara riktigt, när vi gå att sörja för vårt
försvar, att vi få en stor försvarsbudget här i riksdagen och dessutom en försvarsbudget
i kommunerna. Vid 1940 års riksdag framböllo vi, som då talade
för avslag på de föreliggande motionerna, att om kommunerna skulle börja
bevilja anslag till ifrågavarande ändamål, komme detta att medföra stora
svårigheter ute i kommunerna.

Nu har konstitutionsutskottet såvitt jag kan förstå inte riktigt vetat vad
det velat. Hela utlåtandet vittnar örn en kompromiss, en kompromiss där man
velat vara så välvillig som möjligt mot motionärerna. Alla kompromisser äro ju
inte av ondo, men denna har, det vågar jag påstå, alla kompromissers dåliga
kännemärken. När man skall skriva till Kungl. Majit och begära en utredning,
bör man ju veta vad man vill, men det ser ut som örn konstitutionsutskottet inte
alls vet vad det vill i denna fråga, huruvida kommunerna skola få möjlighet
att bidraga till denna verksamhet eller inte.

På sidan 3 i utlåtandet hänvisar konstitutionsutskottet till ett uttalande som
förekommer, säger utskottet, i det sammansatta konstitutions- och första lagutskottets
utlåtande 1940, men det hänvisar man till på sådant sätt som om
detta hade vunnit riksdagens bifall. Men riksdagen avslog ju vad utskottsmajoriteten
vid detta tillfälle föreslog. Skall det citeras -— det är inte ordagrant
citat men bra nära — bör det göras på sådant sätt, att man inte har anledning
tycka att det är inkorrekt vad som här säges från konstitutionsutskottets
sida.

Vidare erinrar utskottet örn att det finns en kommitté som sysslar med dessa
spörsmål, 1941 års hemortsförsvarssakkunniga. Men, säger man, direktiven föt
dessa sakkunniga äro så allmänt hållna, att man inte säkert vet vad de komma
att syssla med. Nog bör det väl vara tillräckligt örn vi avvakta dessa sakkunnigas
yttrande och förslag, innan vi skriva till Kungl. Maj :t i frågan.

Beträffande slutligen klämmen, så är den skriven på sådant sätt, att ordföranden
i konstitutionsutskottet kan komma att säga, att den är ju på intet
sätt förpliktande, vi ha inte uttalat något bestämt önskemål, och det är riktigt,
det har inte utskottet gjort. Utskottet föreslår bara att riksdagen skall
»hemställa örn skyndsam utredning av frågan, huruvida och i vad mån kommun
bör erhålla möjlighet att anslå medel till hemvärnets verksamhet». Konstitutionsutskottet
sätta vi så högt — man vill ju ibland säga, att det är riksdagens
främsta utskott — men då skulle man också önska litet större klarhet
rörande vad detta utskott vill, innan vi besluta i enlighet med dess hemställan.

Herr talman! Med all respekt och aktning för hemvärnet anser jag likväl
att det skulle vara klokast, att andra kammaren härvidlag inte följer konstitutionsutskottet
utan avslår dess föreliggande hemställan i avvaktan på vad de
förut nämnda sakkunniga kunna komma att föreslå i sitt yttrande. Jag hemställer
därför, herr talman, örn avslag på konstitutionsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Hedlund i Östersund, Bladh och Larsson
i Julita.

Herr Hallén: Herr talman! Herr Lindqvist slutade med att säga att riksdagen
borde kunna begära, att ett sådant utskott som konstitutionsutskottet
uttryckte sig med litet större klarhet. Jag vågar emellertid påstå, att det inte är

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner om rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

(Forts.)

utskottet som brister i klarhet, utan det brister nog i förmåga hos talaren själv
att fatta vad utskottet säger. Jag undrar örn kammaren i övrigt svävar i tvivelsmål
örn vad det är utskottet menar.

Herr Lindqvists anförande förvånade mig också genom att han begick en
del misstag, som visa att det är herr Lindqvist själv, som inte riktigt fattar
vad utskottet skrivit. Han beskyllde bl. a. utskottet för att, då det redovisar
det sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande av 1940,
göra detta på ett sätt som föranleder läsaren att tro, att utskottet vill framställa
saken som om riksdagen bifallit ifrågavarande förslag. Vårt referat på
den punkten slutar med följande ord: »Förslaget förföll emellertid till följd av
kamrarnas skiljaktiga beslut.» Man kan näppeligen uttrycka sig klarare och
återge ett faktiskt förhållande tydligare än på detta sätt.

Herr Lindqvist ansåg vidare att man skulle avvakta vad 1941 års hemortsförsvarssakkunniga
komma till för resultat. När vi i utskottet studerade statsrådets
direktiv till dessa sakkunniga framgick det tydligt, att spörsmålet örn
kommunernas ställning till hemortsförsvarets olika grenar icke alls var berört.
Örn man har något intresse av att få besked i den frågan är det alltså lönlöst
att vänta, att de sakkunniga med nuvarande direktiv skola kunna lämna
något som helst förslag till dess lösning.

Utskottet yttrar för egen del, att det »vill på frågans nuvarande stadium
icke uttala sig örn lämpligheten av lagstiftning i sådant syfte». Utskottet gör
intet uttalande alls i sak men påpekar angelägenheten av att spörsmålet utredes.
Herr Lindqvist oroar sig synbarligen i onödan. I början av sitt anförande
missuppfattade han också en annan framställning, då han uttryckte sitt bekymmer
för att man nu skulle ålägga kommunerna att ta på sig dessa utgifter
för hemvärnet. Han menade att det är inte nog med att man har en försvarsbudget
i riksdagen, nu skulle man också få en ute i kommunerna. Jag vill påpeka,
att vi tydligt skriva: »Tidsläget kräver enligt utskottets mening en undersökning
av spörsmålet, i vad mån kommunerna böra erhålla behörighet»

■— observera behörighet! — »att anslå medel till hemortens försvar.» Vi ha
alltså inte med en enda stavelse antytt, att man skall ålägga kommunerna något,
utan detta är fullständigt frivilligt. Örn den av motionärerna föreslagna
lagen skulle genomföras och örn det skulle vara någon kommun, som inte ville
anslå ett enda öre till ändamålet, så finns det ingen makt på jorden, som kan
tvinga den att göra det.

Då alltså utskottet begränsar sig till önskemålet att få frågan utredd i
samband med hemortsförsvarssakkunnigas utredning, så är det önskemålet skäligt,
och jag är säker på att det finns en allmän önskan både inom riksdagen
och landet, att den oklarhet som för närvarande råder på detta område _ må
bringas ur världen. Yi veta ju allesammans, att som det nu är ingår icke
detta i en kommuns hushållsangelägenheter, utan där någon överklagar även
det allra minsta lilla anslag faller det. Det lia vi ju regeringsrättens utslag på
vid ett par tillfällen. Det är för att få slutgiltig klarhet örn detta som vi hemställa
örn en utredning, och jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag i
detta avseende.

Herr Larsson i Hede: Herr talman! Såsom motionär i ärendet ber jag att
få uttala min tacksamhet för den välvilliga behandling, som motionen har
rönt inom utskottet.

På grund av det oroliga världsläget och den ovisshet, som råder ute i kommunerna
rörande anslag till ifrågavarande ändamål, anser jag för min del att det
hade varit önskvärt om ett definitivt beslut om rättighet för kommunerna att

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner om rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

(Forts.)

lämna anslag redan nu hade kunnat fattas. Motionärerna äro inte främmande
för att statsverket bör bestrida större delen av kostnaderna för hemvärnets
verksamhet, och till anskaffande av vapen och större delen av utrustningen
har staten redan lämnat bidrag eller helt bekostat dessa saker, men när statsmakterna
inte kunnat tillhandahålla alla de för hemvärnet erforderliga mindre,
personliga persedlarna, ha kommunerna och den frivilliga verksamheten måst
träda hjälpande emellan. Det har också i allmänhet hos kommunerna visat sig
vara ett mycket starkt intresse för att stödja denna del av hemortens försvar.
Detta visar sig däri, att ett ovanligt stort antal kommuner lämnat bidrag för
ändamålet, och antagligen hade ännu flera lämnat anslag, örn de kommunala
myndigheterna vetat med sig, att de haft befogenhet att anslå medel för sådant
ändamål.

Jag har fått en sammanställning och en utredning, som gjorts av en förvaltningsofficer
i hemvärnsstaben angående kommunernas ställning till hemvärnet.
Hemvärnsområdenas antal är 1,096 och kommunernas, såväl stads- som
landskommunernas, 2,487. Av dessa kommuner ha 1,187 lämnat bidrag och
952 kommuner ha inte ifrågasatt anslag. 348 kommuner ha inte ansett sig befogade
att bevilja anslag. Örn man lägger tillsammans dessa 1,187 kommuner
och de, som hade önskat lämna anslag, ifall de ansett sig befogade därtill, får
man ett antal av 1,535 kommuner. Detta visar tillräckligt, vilket stort intresse
det finns inom kommunerna för att lämna bidrag till hemvärnet. Även örn de
anslag, som kommunerna ha lämnat, inte varit av den storleksordning, att de
kunnat täcka alla de personliga utgifter, som hemvärnsmännen måste ikläda sig
för utrustningen, så lia de ändå varit ett ganska starkt moraliskt stöd för hemvärnet,
enär hemvärnsmännen därigenom lia vetat med sig att de ha de lokala
myndigheternas stöd bakom sig i sin strävan för utbildning i hemortens försvar.
Enligt mitt förmenande är det från den synpunkten, som kommunernas
bidrag bör ses, och inte med hänsyn till bidragens storlek.

Beträffande landsbygden vet jag, att sparsamheten att lämna anslag är så
stor,, att man inte behöver befara att några större bidrag beviljas, men även
ett litet bidrag kan ha sin stora betydelse, när det gäller att uppmuntra hemvärnsrörelsen,
som kräver så mycket arbete av hemvärnsmännen.

När herr Lindqvist yrkade avslag på utskottets hemställan under förmenande,
att denna angelägenhet är enbart ett statsintresse, så vill jag påpeka,
att örn statsmakterna helt och hållet skulle övertaga kostnaderna för hemvärnet,
kommer ganska säkert det allmänna intresset för detsamma att minskas,
och jag hoppas att vi alla äro eniga örn att detta inte vore lyckligt, särskilt
i den allvarliga tid som nu råder. Som det för närvarande är lämnas det inte
så litet frivilliga bidrag, vartill komma de ganska stora personliga utgifter,
som hemvärnsmännen själva frivilligt påtagit sig. Man kan också tänka sig, att
örn statsmakterna skulle övertaga alla kostnaderna, så kommer det kanske inte
längre att bli ett frivilligt hemvärn utan måhända ett slags värnplikt. Jag är
för min del övertygad örn, att den frivilliga form, under vilken hemvärnet nu
arbetar, är den lyckligaste därigenom att den utgör ett slags komplement för
hemorten till riksförsvaret.

Hemvärnet har allt sedan sin tillkomst tilldragit sig befolkningens och de
kommunala organens livliga intresse, och det har också bidragit till ett närmande
mellan folk och försvar, som jag tror alla hälsa med glädje. Det gäller
här inte att man skall ålägga kommunerna skyldighet att lämna anslag, utan
det gäller om kommunerna frivilligt skola få lämna sådana. Jag är för min
del övertygad örn att avgörandet härvidlag gott kan lämnas åt kommunerna,

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner om rätt för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet.

(Forts.)

och jag tror inte att en sådan fråga som ett anslag till hemortens försvar kommer
att väcka några egentligen stora stridigheter inom kommunerna.

Då första kammaren utan debatt har bifallit utskottets förslag, vill jag hoppas
att också andra kammaren biträder detsamma. Jag är säker örn att det
främst hos många hemvärnsmän och jämväl hos den stora allmänhet, som är
livligt intresserad av hemvärnet, skulle väcka stor förstämning, örn andra kammaren
skulle visa så litet intresse för hemvärnsrörelsen, att den icke ens gick
med på en utredning, såsom utskottet föreslår.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå; och
fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Lindqvist begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

§ 5.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 278,
med förslag till folkskolans avlöningsreglemente m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 99, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till förlagskapital för inköp
av förnödenheter, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, m. m.

I propositionen nr 186 hade Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för den 27 februari
1942, föreslagit riksdagen att dels godkänna de ändrade grunder för
främjande av vedproduktionen, som av föredragande statsrådet angivits, dels
ock medgiva att reservationsanslagen till Lån till avverkningsförskott åt
vedproducenter och till Förlagskapital för inköp av ved finge disponeras i
enlighet med vad av föredragande statsrådet anförts.

Ändrade
grunder för
främjande av
vedproduktionen,
m. m.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, m. m. (Forts.)

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte

a) godkänna de ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, som av
föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet över folkhushållningsärenden för
den 27 februari 1942 angivits,

b) medgiva, att reservationsanslagen till Lån till avverkningsförskott åt
vedproducenter och till Förlagskapital för inköp av ved finge disponeras i enlighet
med vad av föredragande statsrådet i ovannämnda statsrådsprotokoll
anförts.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Gränebo,
Heiding, Andrén, Björkman, Andersson i Prästbol, Hansson i Rubbestad. Andersson
i Södergård, Åqvist och Staxäng, vilka ansett, att viss del av utskottets
yttrande bort utgå.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna
är det en reservation vid detta utskottsutlåtande. Det som reservationen avser
är att få bort sista meningen i första stycket av utskottets yttrande. Denna
mening lyder: »Enligt utskottets uppfattning förefaller det emellertid rimligt,
att vid prissättningen å ved vederbörlig hänsyn tages till ovannämnda
ränteförlust.»

Orsaken till att utskottet skrivit på detta sätt är att Kungl. Majit i år
framlagt en proposition, som går ut på att de medel, som äro anslagna för
uppköp av ved ävensom till förskott åt vedproducenter för huggningskostnader,
numera icke skola löpa med någon ränta. Förut har ränta utgått med 4 %,
men regeringen har nu som sagt föreslagit, att medlen skola vara räntefria.
Detta har utskottet ansett skola kompenseras för statens del på det sättet,
att vedproducenterna i stället skulle få ett lägre pris för veden, när de sälja
den. Örn man ser efter, hur mycket denna ränteförlust belöper sig på per
kubikmeter ved, så finna vi att från den 1 januari 1940 till den 1 februari
1942 ha räntekostnaderna uppgått till 338,000 kronor, men under samma tid
ha upphuggits ungefär 70 miljoner kubikmeter ved. Slår man ut detta belopp
per kubikmeter, finner man att det blir icke fullt ett halvt öre per kubikmeter.
Vi reservanter anse, att det skulle verka alltför småaktigt, örn riksdagen
pa detta sätt ville försöka fa igen inte fullt ett halvt öre per kubikmeter,
då det gäller att bestämma priset på veden. Dessutom blir det endast ett fåtal
vedproducenter, som få dessa förskott, under det att det stora flertalet icke
får något förskott, och en prissättning, som avser att taga igen denna ränteförlust,
skulle alltså drabba inte bara dem, som fått förskott, utan även det
stora flertalet, som icke fatt något förskott. Detta ha vi ansett vara synnerligen
orimligt, och därför ber jag, herr talman, att med dessa korta ord få
hemställa att kammaren måtte biträda reservationen. Jag har. hört, att första
kammaren redan biträtt reservationen.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Tersson i Falla.

Herr Ågvist: Herr talman! I anslutning till herr Hanssons i Rubbestad
anförande vill jag tillägga några ord och hänvisa till vad utskottet säger. Utskottet
framhåller: »Med hänsyn till den stora betydelsen av att landets
bränsleförsörjning med alla till buds stående medel tryggas och då omförmälda
åtgärder måste betraktas som ett led i detta syfte har utskottet likväl

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, m. m. (Forts.)
icke velat motsätta sig bifall till föredragande statsrådets här ifrågavarande
förslag.»

Bränslekommissionen hade ju föreslagit, att denna ränta skulle tagas bort
för att vinna enhetlighet mellan skogsägareföreningarna och de auktoriserade
veduppköparna. Statsrådet har anslutit sig till samma mening och utskottet har
likaså gjort det, men i sista stycket har utskottet uttalat, att det vore rimligt
att vid prissättningen på ved vederbörlig hänsyn skulle tagas till ränteförlusten.
Hur det skall gå till vet man inte. Troligtvis skulle det inverka på det
pris, som producenterna erhålla för veden. Det är emellertid en viktigare sak
att vi till ett kommande bränsleår få fram tillräckligt mycket ved. Vi veta
inte, hur det kommer att gå med tillförseln av kol och koks, och om industrien
skall kunna hålla sin verksamhet i gång är det oerhört viktigt att man på
allt sätt befrämjar vedavverkningen och får fram bränsle i tillräcklig omfattning.

Då det nu är utom mig nio reservanter i utskottet, som vilja göra denna
lilla ändring för att ge ett klart uttryck för vad utskottet här har menat, så
hoppas jag att andra kammaren också biträder reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Holmdahl: Herr talman! Det är säkert, att hela statsutskottet fullständigt
instämmer i den mening, som herr Åqvist nyss uttalade, att vi måste
på alla sätt stimulera vedavverkningen, och statsutskottet har ju också helt
och hållet accepterat propositionen just fördenskull.

I den omstridda satsen av statsutskottets föreliggande utlåtande har utskottsmajoriteten
blott tillåtit sig att framhålla, att det statsunderstöd, som
måste anses ligga i räntebefrielse för avverkningslånen, bör beaktas vid prissättningen
på ved. Utskottet har därvid givetvis inte förbisett, att en del
andra och säkerligen viktigare, måhända avgörande faktorer måste bestämma
denna prissättning. Jag skall emellertid inte ingå på någon polemik med de båda
talare, som här yttrat sig. Till den förste ärade talarens yttrande vill jag
bara göra den randanmärkningen, att denna proposition avser ju just att få,
örn jag_ får använda uttrycket, en rikligare åtgång på dessa lånemedel. Det
ligger ju i själva syftet med denna räntebefrielse. Det är själva syftet med
det hela, och därmed är det klart, att den räntebefrielse, som åsyftas, kan bli
och bör bli väsentligt större än hittills.

Men, herr talman, jag skall inte ta upp någon debatt i frågan. Det förhåller
sig ju så, som den förste ärade talaren framhöll, att första kammaren har
redan accepterat reservationen, och enligt praxis betyder det, att även örn
andra kammaren skulle biträda utskottets utlåtande, så faller den omstridda
satsen bort. Jag gör därför, herr talman, icke något yrkande.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Jag skall be att få giva en kort förklaring
till en sak, som jag tror, att man icke har fått fullt klart för sig.

Det är alldeles riktigt, att man vill ha till stånd så stor avverkning som
möjligt och därför också önskar, att det förlagskapital, som ställes till förfogande
för avverkningen, blir använt i största möjliga utsträckning. Men därutöver
finns det ett annat skäl, såsom framgår av propositionen, vilket är det
avgörande i denna fråga om räntebefrielse. och det är det skälet, att i och med
den omläggning, som skett beträffande vedregleringen föregående höst, är det
icke möjligt att lia det gamla systemet kvar. Förutsättningen för att ett förskott
skall användas under en viss tid mot ränta är ju, att den som får förskottet
kan så hastigt som möjligt och genom förhållanden, som han kan med -

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Ändrade grunder för främjande av vedproduktionen, m. m. (Forts.)
verka till, återbetala förskottet. Men det är just detta den nya anordningen
icke möjliggör. Av transporthänsyn och andra skäl och för att få fastare hand
över regleringen är det nödvändigt att ibland i vissa landsändar låta veden
ligga längre än skogsägaren själv vill. Därför har man kommit fram till att
det är nödvändigt att låta de medel, som ställas till förfogande, vara räntefria,
eftersom låntagaren icke själv bestämmer, när han skall återbetala beloppet.

Jag tror därför, att det skulle vara mycket svårt att följa statsutskottets
uttalande i sista meningen av första stycket. Det är icke alla, som få förskott,
och örn man då skulle taga hänsyn till dem som fått sådant och låta dem få
lägre pris, uppstår frågan, vad priset skulle bli för de andra, som icke fått
förskott. Det går icke att laborera med dessa olika priser. Ett direkt hänsynstagande
med beaktande just av den fördel, som vederbörande fått av ett förskott,
kan helt enkelt icke ske. Givetvis tages vid prisbestämningen hänsyn
till betalningsvillkoren, och när det nu är på det sättet, att man lämnar ut förskott
både för avverkningen och för själva betalningen av veden, tages ju
detta under bedömande när man fastställer det slutliga priset. Jag måste säga,
att något annat hänsynstagande än det jag nyss nämnde icke är möjligt även
örn utskottets uttalande obeskuret skulle bli godkänt av kammaren.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
framställde propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på
bifall till utskottets hemställan med den ändring beträffande motiveringen,
som föreslagits i den vid utlåtandet fogade reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den senare propositionen.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under tolfte
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag för budgetåret 1942/43 till allmänna
indragningsstaten;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Häradsrätterna: Avlöningar jämte i ämnet väckta motioner;

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överståthållarämbetets
organisation m. m.;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för riksförsäkringsanstalten fastställda avlöningsstaten;
och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för landsfogdarna m. fl. fastställda avlöningsstaten;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 23, i anledning av väckt motion örn undantagande av krigsmaktens tjänstehundar
från skatteplikt enligt hundskatteförordningen; och

nr 24, i anledning av väckt motion örn viss utsträckning av rätten till barnavdrag
i beskattningsavseende; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 27, i anledning av väckta motioner örn viss
ändring i sjöarbetstidslagen.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkanden hemställt.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning'' av väckta motioner
angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering av ofullständiga
jordbruk.

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 146 i första kammaren av herr
Andersson, Alfred, och herr Hansson, Sven, och nr 197 i andra kammaren av
herr Svensson i Ljungskile.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa att förslag till expropriation och förköpsrätt
av jord, som behövdes för komplettering av ofullständiga jordbruk,
snarast måtte föreläggas riksdagen. ,

Motioner angående
expropriation
och
förköpsrätt av
jord för
komplettering
av ofullständiga
jordbruk.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville dels, efter
verkställande av den ytterligare utredning, som kunde anses erforderlig, för
riksdagen framlägga förslag till lagstiftning örn expropriation av mark för
stärkande av ofullständiga jordbruk, dels ock låta verkställa utredning av
frågan om förköpsrätt av jord för samma ändamål samt för riksdagen framlägga
det förslag, vartill denna utredning kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Tamm, Wistrand och Håstad, som ansett
att utskottet bort hemställa, att motionerna nr 146 i första kammaren och
nr 197 i andra kammaren icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr ''Håstad: Herr talman! Frågan om expropriation av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk är en gammal bekant. Det var ganska betecknande
för stämningen i andra lagutskottet, när denna fråga behandlades i år,
att en av socialpolitikens mest grånade veteraner i denna kammare yttrade, att
frågan diskuterats så länge, att man i varje fall ville se en positiv lösning
under detta sekel. Jag tror dock icke, att den allena saliggörande metoden
vid lösandet av dylika mycket ingripande samhällsfrågor är att ständigt inventera
det gamla bagaget eller att se efter, örn man tappat något på vägen.
Nya förhållanden kunna även göra det inte blott tillåtet utan även tillbörligt
att anlägga nya synpunkter.

Jag skall endast med ett par ord beröra frågans förhistoria. Under 1920-talet diskuterades i samband med jordfrågorna även frågan örn expropriation
vid otaliga tillfällen, bl. a. vid genomförande av egnahemsreformen år 1928,
utan att dock något positivt beslut fattades. Under 1930-talets början var
framför allt dåvarande ordföranden i andra lagutskottet, nuvarande statsrådet
Westman, en envis motståndare till expropriation av jord. 1936 års egnahemsutredning
tog dock upp saken, och en majoritet föreslog expropriation för stärkande
av ofullständiga jordbruk. När reformen sedan förelädes riksdagen,
sköt jordbruksminister Pehrsson-Bramstorp undan frågan tillsvidare. I fjol
togs saken upp på nytt i motioner. Andra lagutskottet avstyrkte med 14 röster
mot 2 en skrivelse örn omedelbara åtgärder. Första kammaren biföll utskottets
hemställan, men andra kammaren biföll förslaget örn skrivelse till Kungl.
Maj :t. I fjol framställdes från småbrukarhåll i första kammaren en interpellation,
huruvida regeringen övervägde några åtgärder i samma riktning. Statsrådet
Pehrsson-Bramstorp avgav det svaret, att så vitt honom var bekant
förelåg för närvarande intet trängande behov av åtgärder på förevarande område.

Andra kammarens protokoll 101$. Nr 18.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

I år föreligger, när nu motioner på nytt väckts i ämnet, ett utlåtande från
egnahemsstyrelsen, där dess majoritet för ögonblicket avstyrker åtgärder och
alltså avstyrker motionerna. Jag förmodar, att under debatten här egnahemsstyrelsens
utlåtande kommer att bli föremål för närmare analys. Av styrelsens
sex ledamöter har majoriteten bildats av överdirektören och två ledamöter.
Örn man skulle ge sig in på att tolka detta dokument, skulle jag närmast
vilja göra det på det sättet, att där stå 6 mot 0, när det gäller uttalandet, att
expropriation kan tänkas i vissa fall bli behövlig, att där stå 3 mot 3, när det
gäller tillstyrkande av motionerna och att det står bara 1 mot 5 — herr Andersson
i Tungelsta är då den ende — när det gäller kravet att få åtgärder
omedelbart vidtagna. Eftersom man kanske här också kommer att diskutera
— i den män det blir någon debatt — generaldirektör Malmbergs ställning,
kan det vara på sin plats att uttala den tron, att han har fått sin allmänna
uppfattning örn dessa frågor något söndertrasad av sin erfarenhet som överlantmätare
i Dalarna, där äganderättsförhållandena äro helt annorlunda än
i övriga delar, av landet. Vare hur som helst med denna analys av egnahemsstyrelsens
utlåtande: kvar står dock som ett faktum, att. den ansvariga myndigheten
på området för närvarande icke anser expropriationsåtgärder erforderliga.
Däremot har egnahemsstyrelsen omnämnt, att man gjort en enquéte
till egnahemsnämnderna och vill ha fram, huruvida det föreligger några sådana
fall i större antal, där komplettering av ofullständiga jordbruk ej skulle
kunna ske annorledes än genom expropriation.

Man skulle nu kunna vänta sig, att efter 1940 års egnahemsomorganisation
man velat fästa ett visst avseende vid vad egnahemsstyrelsen anser på basis av
sina eli arenheter. Man frestas eljest att misstänka — när de ansvariga myndigheterna
icke anse, att något trängande behov för ögonblicket föreligger •— att
i lksdagsmajoriteten vill införa en expropriation för expropriationens egen skull.

Nu vill jag gärna tillägga, att jag mycket väl kan föreställa mig fall, då en
tredskande jordägare onödigtvis irriterar stämningen genom att vägra att försälja
jord till en person, som har ett ofullständigt jordbruk, vilket behöver kompletteras.
Men jag tror, att man måste väga de åtgärder, sorn kunna tänkas vidtagna
för att råda bot på dylika situationer, mot de andra samhällsintressen
och samhällssynpunkter, som mäste komma fram, när det gäller så vittgående
ingrepp som att expropriera ^från en enskild till en annan enskild. Tydligt är
\äl i varje fall, att innan sådana åtgärder vidtagas bör man undersöka alla
andra möjligheter, sorn kunna stå till buds för att åstadkomma vad nian vill.
nämligen en förstärkning av de ofulllständiga jordbruken och, i vidare perspektiv.
en sådan jorddelningspolitik överhuvud taget, att nian får största möjliga
utbyte av den svenska jorden under bästa sociala betingelser för dess olika brukare.
Men man bär i utskottsutlåtandet uttryckligen sagt, att nian ansett expropnationsfrågan
så viktig, att den icke bör ha samband med frågan örn åtgärder
för att förhindra uppkomsten av ofullständiga jordbruk. Man har icke
heller tagit hänsyn till det utredningsarbete, som pågår på fastighetsbildningens
område, framför allt för att underlätta möjligheterna att sammanlägga
fastigheter, Såsom egnahemsstyrelsen påvisar, kan det också tänkas åtskilliga
andra åtgärder, t. ex. ekonomiskt stöd åt jordbrukare, som flytta till större
och bärkraftigare jordbruk, för att vinna just det med motionerna avsedda
syltet.

Det har sagts i utskottet — och det sades också i fjolårets debatt — att antagligen
komma icke de principiella vådorna av ett dylikt ingripande i jordlagstidningen
att ha så stor betydelse. Sannolikt är det nog bara extrema fall, där
expropriation kommer att genomföras. Man kan dock ställa sig något tvivlande

Onsdagen den 13 maj 1942 «. m.

Nr 18.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

till den saken. Jag ställde under utskottsbehandlingen till de närvarande jordbrukarna
det spörsmålet, vad ett ofullständigt jordbruk egentligen är i dessa
tider. Man hade en uppfattning om den saken före förra världskriget. Jag minns
så väl, hur t. ex. i min hembygd vissa arbetare, som varit med i storstrejken,
hade byggt små egnahem, vilka sedan visade sig vara alldeles för små. Under
1920-talet hade man en annan uppfattning, och på 1930-talet, sedan rationaliseringen
av jordbruket genomförts, sedan byggnadskostnaderna stegrats, sedan
större investeringar måst göras för elektrifiering, maskiner o. s. v., har man
säkerligen fått en ytterligare ändrad uppfattning örn vad ett ofullständigt jordbruk
var. Jag kan se på hur det är i min egen hembygd. Jag har kvar anin fars
lilla hemman. Det innehåller 25 tunnland jord och 6 tunnland skog. Bredvid
det ligga smärre och större gårdar, och jag vet faktiskt icke, örn jag tillhör
dem, vilkas jord kan exproprieras, eller dem, vilka kunna uppträda som expropriatörer
av jord belägen i närheten. Under alla förhållanden tycker jag, att
det hade varit önskvärt med större klarhet i — och det bör noggrant övervägas
och prövas under den blivande utredningen — vad som för närvarande menas
med ett ofullständigt jordbruk. Är det så att begreppet ofullständiga jordbruk
för närvarande har fått en vidare ram än tidigare, så följer därav, så vitt jag
förstår, att de ingrepp, som kunna komma att göras via expropriationen, bli
vida fler än de som man ifrån början tänkt sig. I varje fall bli ansökningarna
örn expropriation flera.

Man skulle ju kunna fråga sig, varför det är så stor brådska att genomföra
detta under kriget. Vi minnas kanske egnahemsverksamheten under och strax
efter det förra världskriget, 1918—1919, hur jord då styckades i fullständigare
eller ofullständigare jordbruk till mycket höga priser, som jordbrukarna sedan
hade mycket stora besvär att amortera och förränta och som gjorde egnahemsstyckarna
synnerligen impopulära. Om nu denna lagstiftning anses så trängande,
att omedelbara åtgärder skola vidtagas, kan det ju inträffa — ifall kriget
skulle draga ut på tiden och prisstegringen skulle fortfara — att jordvärdena
bli så höga, att vederbörande jordbrukare, som får tillgodonjuta den rätt,
som skapats genom expropriationen, blir föga tacksam mot dem som givit honom
denna rätt.

Under alla förhållanden uppkommer en fråga, som jag icke tycker är helt
nöjaktigt klarlagd här i handlingarna, nämligen vad man skall åsätta för pris
för expropriationen. Utskottet säger med anförande av expropriationslagens
ord, att det skall utgå ersättning för all den skada som vållats den exproprierade.
Men om man ser på det uttalande, som herr Andersson i Tungelsta gjort
som reservant i egnahemsstyrelsen, finner man där uttrycket »skälig ersättning»,
och det är en ganska väsentlig skillnad. I varje fall har skillnaden ansetts
ganska väsentlig, när diskussion om införande av ordet skälig uppkom
efter det kommittébetänkande, som nyligen avgavs angående § 16 regeringsformen.
I dessa expropriationspriser måste väl, om alla skador skola ersättas,
numera inkluderas även t. ex. minskade möjligheter att utnyttja ekonomibyggnader
eller andra byggnader, att utnyttja elektrifiering, maskinpark o. s. v.
Det är ju klart, att detta måste leda till att expropriationskostnaderna komma
att bli avsevärda och kanske större än vid frivillig försäljning. Jag har då alldeles
bortsett från kostnaderna för själva expropriationsförfarandet, men det
har sagts i utskottet, att den frågan behöva vi, som äro tveksamma, icke bekymra
oss så mycket för, därför att den kunde lösas genom statsersättning.

Är det så att de smärre jordbrukarna anse. att behovet av expropriation för
förstärkande av ofullständiga jordbruk har ökat, är det väl också så vitt jag
förstår så, att olägenheterna för andra jordbrukare ha kommit att stiga just

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

på grund av vad jag nyss anförde, nämligen att jordbrukens rationalisering
numera kräver större investeringar än förut, investeringar som jordbrukarna
givetvis till varje pris vilja utnyttja. Jag tycker, att även detta vore ett skäl
till betänksamhet.

Jag skall icke uppehålla mig vid åtskilliga andra av de synpunkter, som här
kunna anföras. Jag skulle blott vilja anföra ytterligare ett argument, som
kanske har en viss betydelse i denna krissituation, och det är att, så länge expropriationshotet
som ett damoklessvärd kommer att hänga över en massa jordbrukare
eller åtminstone över utkanterna av större gårdar, kominer det, så vitt
jag förstår, att leda till minskat intresse hos dessa jordbrukare att vidtaga
jordförbättringar. Jag har redan hört sägas, att åtskilliga avstått från att
söka göra förbättringar på sina utkanter, därför att de icke veta, örn de få
någon glädje av det, därest denna tvångslagstiftning genomföres. Det är väl
ändå så, att örn expropriationsinstitutet för detta syftemål kommer att införas,
kan en jordbrukare aldrig gå säker. Han kan vara god vän med en granne för
tillfället och har ingenting att frukta från honom, men sedan kan ju grannen
sälja sin gård, och så kommer en ny person, som kanske icke visar honom
samma hänsynsfullhet, med påföljd att det kan bli expropriation och att hans
jordförbättringar alltså kunna komma den nye grannen till godo.

Det skulle väl ändå, tycker jag, vara ganska underligt, örn icke några varningens
röster skulle höjas i denna kammare, när nu riksdagen, d. v. s. dess
majoritet av tre stora partier, icke begär en utredning örn expropriation utan
inlämnar en rekvisition om en lagstiftning i detta ämne, en lagstiftning som
man tydligen vill lia snarast möjligt genomförd. Tidigare har ju all expropriation,
som vidtagits, varit en expropriation från den enskilde till förmån för
allmänt väl. Den enskildes intressen lia då fått vika för det allmännas intresse.
Nu skall en enskilds rätt få vika för en annan enskilds. Härigenom
närmar sig något av det väsentligaste av det, som burit upp vår historia under
århundraden, nämligen äganderätten. Vår jordbrukspolitik under sekler
har i huvudsak varit baserad på två slags former av jordäganderätt: man har
haft den vanliga, privata äganderätten, och man har haft samfälligheter. Nu
inkräktar man just på denna äganderätt. Det är väl ändå icke något tillfälligt,
att man under så många århundraden grundat så att säga hela vår kultur
just på äganderättsprincipen.

Nu förstår jag givetvis, att allt är under omvärdering, och så är det också
med äganderätten. Men en omvärdering, som för mig är naturlig i detta fall,
är, att äganderätten visserligen bör bestå såsom hittills, men att den i högre
grad än vad som varit fallet under tidigare århundraden bör göras till en
funktion åt hela samhället, att alltså jordbrukare, andra kapitalägare, fabrikörer
o. s. v. få känna sitt ansvar för den sociala uppgift, som kapitalet har
att utföra. Men detta är något annat än att göra intrång på äganderätten, intrång
som kanske för dagen icke behöver betyda så mycket, men om vars resultat
i framtiden man icke vet någonting. Hur man försöker kontrollera jordbruket
och även ställa detta under det allmännas överinseende framgår ju av
exempelvis dagens föredragningslista. Vi började i morse med skärpning av
allmänna förfogandelagen, enligt vilken nian ju kan övertaga förfoganderätten
över jordbruk under tio år. Under dagens lopp har utdelats proposition
angående vanhävdslag, örn vilken det visserligen har sagts, att den endast
avser en uppsikt under den nuvarande kristiden men som måhända kommer att
få längre varaktighet.

Man måste fråga sig, var det hela kommer att sluta. Örn man tittar bara
på det betänkande, som här föreligger, har man visserligen inskränkt sig till

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

två saker, nämligen expropriation för fullständigande av ofullständiga jordbruk
och förköpsrätt. Men om man ser på herr Anderssons i Tungelsta särskilda
yttrande i egnahemsstyrelsen, finner man, att han där redan framställt
önskemålet örn expropriation av jord för nybildning av jordbruk. Det
är väl icke så otroligt, örn man känner riksdagens arbetsmetoder, att det
lilla fjädermoln, som här kommer fram i egnahemsstyrelsen, en gång blir ett
stackmoln över riksdagen.

Jag vill med dessa ord ha motiverat den stora tveksamhet, som man måste
känna i delina fråga. När jag nu, herr talman, yrkar bifall till reservationen,
gör jag det självfallet icke därför att jag på något sätt underskattar behovet
av att åtgärder vidtagas för fullständigande av de smärre jordbruken. Tvärtom
har detta ju uttryckligen framhållits i reservationen som en mycket angelägen
uppgift och som den kanske viktigaste uppgiften för ögonblicket inom
jordbrukspolitiken. När jag gör detta yrkande, sker det icke heller därför att
jag icke skulle kunna tänka mig att under vissa förhållanden ett expropriationsinstitut
skulle kunna införas för här ifrågavarande syftemål. Men det
sker därför att jag anser, att i förevarande läge garantier icke finnas för att
expropriationsinstitutet just kommer att begränsas till något absolut oundgängligt.

I detta anförande, varunder herr talmannen övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, instämde herrar Lindmark och Andersson i Gisselås.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Örn, som jag tror, kammarens ledamöter
eller i varje fall en del av kammarens ledamöter ha blivit uppskakade av
herr Håstads skräckmålning, så tror jag mig kunna försäkra, att det icke alls
är så farligt, som det lät. Vi, som här i andra kammaren varit med örn den behandling
av frågor rörande expropriation, varom herr Håstad inledningsvis
berättade, ha ju sedan länge varit vana vid att så där ungefär skall det låta, när
man skall försöka skapa fram en stämning emot en förnuftig åtgärd. Jag förmodar
därför, att de som ha suttit i kammaren under hela denna tid taga det
ganska kallt. Enligt herr Håstad skulle ett bifall till motionärernas yrkande
och till utskottets hemställan här väl betyda, att husen skulle spolieras, maskinparken
bli värdelös, dyrbara värden gå förlorade, och till och med grannsämjan
skulle försvinna. Jag tror icke, att det föreligger fara på någon punkt, örn nämligen
frågan kommer att lösas på det sätt, som säkerligen motionärerna och utskottet
åsyfta.

Att skapa möjlighet för utökning av de ofullständiga jordbruken är enligt
min mening en jordpolitisk uppgift av första ordningen. Det är viktigare än att
skapa nya arrendeegnahem, väsentligt mycket viktigare. Det är viktigare än att
skapa nya arbetarsmåbruk, det är viktigare än alla dessa många anslag till olika
ändamål, såsom stenröjning, vallförbättringar och allt vad de heta. Det är lika
viktigt att skapa fram förutsättningar för att utöka de ofullständiga jordbruken
som det är nödvändigt att få till stånd en effektiv vanhävdslag, och det vill
icke säga litet.

Jag tror för min del icke alls, att en expropriationslag skulle komma att lösa
de oerhört stora och svåra problem, som vi här ha framför oss och som blivit
alltför litet uppmärksammade, ty det förhåller sig så, att där denna utökning
av ofullständiga jordbruk bäst behövs, där finns i många fall ingenting annat
att expropriera än ett eller två av dessa ofullständiga jordbruk och slå dem
samman med ett tredje för att få ett fullständigt, och då skulle man ju få två
eller tre byggnader på en liten gård. Det är ett hinder. Ett annat hinder

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

är ju det, som här har berörts av herr Håstad, nämligen att man icke bör
stycka en stor gård med för gårdens behov nödiga stora byggnader i gott stånd,
då därigenom dessa stora byggnader skulle komma att stå värdelösa. Så har
skett i icke ringa utsträckning hittills, när man trott sig göra väl. Det bör vara
på tiden, att man slutar med det. Jag tror sålunda icke på att man skall kunna
åstadkomma några underverk, men åtskilligt skall man kunna vinna. Det kan
jag vittna örn av egen erfarenhet. 1936 års egnahemsutredning fann det vara
styrkt, att behov av tvångsinlösen förelåg. Behovet är enligt min mening långt
mera markerat i dag än vad det var då.

Jag kommer praktiskt taget raka vägen från ett odlingsområde, där behovet
av en expropriationslag är utomordentligt starkt framträdande. Det var under
gårdagen som en inspektion företogs av ofullständiga jordbruksegnahem och
vanvårdade gårdar, större och mindre, och där fann man en stor gård på 220
tunnland åker utomordentligt fin jord. 220 tunnland åker är ju i Mälardalen
en ganska stor gård, och på den gården finnas för närvarande två kor. Två kor
på 220 tunnland! Och gården skötes eller arbetskraften där består av tre pojkar.
Runt omkring denna gård ligga sju jordbruksegnahem, som tyvärr ha kommit
till med egnahemslån. Jag vill understryka »tyvärr». Det ligger dessutom några
jordbruk där, som egnahemsnämnden icke har att göra med. Dessa sju jordbruksegnahem
omfatta från 6,5 till 18 tunnland. Ingen av dessa jordbrukare
kan leva på sitt jordbruk. Arbetstillfällen finnas egentligen icke i närheten, i
varje fall icke för den som har mer än vad han kan sköta örn kvällarna. Det är
ett av de många fall, där egnahemslånen varit till skada.

Några av dessa egnahemsjordbrukare, dessa innehavare av ofullständiga jordbruk,
ha begärt att från den gård, varifrån de en gång i tiden avstyckades, få
köpa tillskottsjord. Svaret blev nej. Detta nej kanske icke baserades uteslutande
på oginhet. Var och en förstår, att när en gård är intecknad över skorstenarna,
blir det ju ett omständligt och dyrbart relaxeringsförfarande, som man knappast
kan ge sig in på. Detta kommer man emellertid förbi mycket lättare, örn
det blir fråga örn expropriation. Men håll nu i minnet, att det är 220 tunnland
åker och 2 kor på gården! En av dessa egnahemsägare och jordbrukare, han som
har 6,5 tunnland, begärde att få beta sina kor på den stora gårdens nu obegagnade
betesmarker. Efter lång tvekan fick han löfte att beta sina kor, som han icke
hade något foder till, mot en avgift per ko och sommar, som efter ortens pris
var orimligt. Örn det någon gång har kunnat göras gällande, att utökande av
ofullständiga jordbruk kan vara berättigat och av behovet påkallat, så bör det
vara här. Örn det är någon som tror, att detta är en personlig undersökning av
mig, som jag här framställer en smula färgad, så kan jag hänvisa de kammarens
ledamöter, som så önska, att göra hänvändelse till egnahemsnämnden i Västmanlands
län, ty den var samlad på stället i går.

Nå, säger man, det är ju ändå bara ett fall. Ja, örn man räknar den stora
vanskötta gården, då är det ett fall. men annars är det sju ofullständiga jordbruk
omkring en stor vanskött gård i en socken. Det är sju fall i en socken. Det
finns otaliga, örn vi börja se noga på dem, och enligt min mening är det skäl i.
att vi snarast möjligt var och en i sin ort titta närmare efter hur det står till
med avseende på de ofullständiga jordbruken. Här behövs om någonsin en utredning,
icke en utredning, som man lockar fram genom poetiskt tal örn den
röda stugan och de vita knutarna och den egna torvan och alla de där fantasierna,
som man förr i världen stod i kö för, utan som tager sikte på hur man
på bästa sätt skall kunna skapa sådana jordbruk, som ge fullt arbete åt familjen
och ge bröd åt familjen, som man kan vinna med fullt arbete. Mer kan det ju
icke ge.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Samtidigt bör man nog allvarligt se till, att det icke skapas ofullständiga
jordbrukslägenheter i fortsättningen. Det har under behandlingen av en fråga
tidigare här i dag talats örn att folk står i kö för att bli innehavare av arrendeegnahem.
Ja, det vet jag också, men folk står också i kö för att giva uttryck
åt sina klagomål. Jag är fullkomligt övertygad örn att örn vi nu bjöde ut
ofullständiga jordbruk i tusental och sade som sanningen är, att vederbörande
kunna få lån till 90 % från egnahemsnämnderna, skulle de stå i kö för att få
övertaga dessa ställen. Statsmakterna ha all skyldighet i världen att rätta till
vad som är galet härvidlag, därför att statsmakterna ha medverkat till att
skapa eländet. En betydande del av de ofullständiga jordbruken ha kommit till
med stöd av egnahemslån, emedan egendomsstyekare och jordjobbare Ira fått
ha sin hand med i egnahemsspelet. Man skall emellertid icke locka folk att
stå i kö för att komma åt ofullständiga jordbruk utan inrikta sig på att göra
vad göras kan för att fullständiga just dessa jordbruk. Och härvidlag kan ett
expropriationsförfarande bli nödvändigt. I annat fall blir ingenting gjort på
många håll. Jag påminner örn att kammaren i dag har godkänt de ändringar
i allmänna förfogandelagen, som giva staten möjlighet att under denna krigstid
för tio år lägga beslag på vanhävdade gårdar. Då kan det vara lika viktigt
att med tvångsmedel överföra illa skött jord till sådana, som kunna och
vilja sköta den.

Nu räknade herr Håstad med att det skulle under debatten här komma att
företagas en ingående analys av egnahemsstyrelsens yttrande. Jag försäkrar,
att något sådant skall icke förekomma från min sida, ty jag är, låt mig säga
det, högfärdig nog att förklara, att jag begriper allt detta lika bra som egnahemsstyrelsen.
Jag bryr mig icke ett spår om vad man säger på det hållet.
Vad motionärerna begärt och vad utskottet hemställer örn är så rimligt, att.
jag icke kan föreställa mig, att kammaren ett ögonblick kan reflektera på annat
än bifall till det. Därför, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Jag skulle icke lia lagt mig i debatten i den fråga det här gäller,
men jag måste, i anledning av den bild den siste ärade talaren målade fram.
säga, att det förefaller mig, som om egnahemsnämnden i det län, där de
ifrågavarande fastigheterna äro belägna, icke skött sin uppgift som den skulle
lia gjort. Egnahemsstyrelsen har, så vitt är mig bekant, skickat ut cirkulär
till samtliga egnahemsnämnder och begärt, att dessa skola göra upp förslag
till de kompletteringsmöjligheter, som finnas. Icke skall den enskilde, som
har 6 å 7 tunnland, gå till en annan jordägare och fråga, om han kan få
köpa jord för att fullständiga sitt jordbruk. Det skall naturligtvis egnahemsdirektören
och egnahemsnämnden taga initiativ till, sedan de preliminärt gjort
upp stycknings- och sammanläggningsplaner för att se. hur det hela kan
passa ihop. Det är de, som skola sköta örn sådana saker. Detta har jag väntat
på under de år den nya egnahemsorganisationen varit i kraft. Jag har den
uppfattningen, att man skall stifta de lagar, som behövas, men det är ingeli
nytta med lagarna, örn icke de som skola tillämpa dem ute i bygderna göra
sitt. Redan nu skulle naturligtvis egnahemsnämnden i detta fall ha sagt: där
finns en egendom, som icke skötes som den skall skötas, och där finnas så
och så många både egnahem och andra småbruk, som behöva kompletteras.
Egnahemsnämnden skall vända sig till egnahemsstyrelsen därest inte affären
kan ordnas frivillig!. Därefter kan bedömas huruvida andra medel behöva
tillgripas.

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Man får icke bara begära den ena lagen efter den andra för att sedan de
som skola tillämpa lagarna underlåta att göra vad de kunna.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Örn nian i detta fall bara kommer
till tals med varandra blir man säkerligen överens. Jag är utomordentligt nöjd
med vad statsrådet yttrade, och han blir antagligen fullkomligt nöjd med vad
egnahemsnämnden gör också. Fallet upptäcktes igår, och beslut fattades då,
att man skulle göra en framställning till egnahemsstyrelsen i dag om åtgärder
för att överföra egendomen i statens händer.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Vid förra årets riksdag väcktes
motioner med samma innehåll som de nu föreliggande, och andra lagutskottet
enade sig då örn en ståndpunkt, som innebar, att man i princip icke hade någonting
emot åtgärder av detta slag men icke ansåg nödvändigt, att riksdagen
tog något initiativ med hänsyn till att Kungl. Maj :t ändå hade sin uppmärksamhet
riktad på frågan. Utskottet förutsatte emellertid, att, så snart förhållandena
det kunde medgiva, spörsmålet skulle upptagas till ytterligare övervägande,
samt att de förslag, som kunde föranledas därav, skulle föreläggas
riksdagen.

Av ett svar av jordbruksministern på en fråga i första kammaren strax före
jul kunde man utläsa, att statsrådet knappast ansåg frågan riktigt aktuell. Nu
har den kommit upp igen, och utskottets majoritet har tagit konsekvenserna av
den principiella inställning, som andra lagutskottet intog i fjol, och har tillstyrkt
motionerna. Första kammaren har utan votering biträtt utskottets förslag.
När det ligger till på det sättet, har jag icke någon anledning att här
tynga debatten med några längre gående reflexioner i anslutning till utskottets
hemställan. Jag är för min del glad över den ståndpunkt utskottet har intagit.
Däremot skulle jag vilja säga ett par ord beträffande reservanternas ståndpunkt.

_ I reservationen framföres det gamla argumentet, att expropriationslagstiftningen
icke kan lösa problemet örn de ofullständiga jordbruken. Det ha reservanterna
alldeles rätt i. Jag tror icke heller, att denna lagstiftning löser
problemet örn de ofullständiga jordbruken. Det har jag sagt förr, och jag kan
få säga det nu också, överhuvud taget tror jag icke, att det finns något generalgrepp,
med vilket nian löser detta problem. Det är så stort, och man måste
arbeta på så lång sikt, att det är fullständigt meningslöst att komma och säga
vare sig att en partiell reform löser detta eller att den icke löser problemet.
Vad det kan vara fråga örn är ju ingenting annat än huruvida åtgärden är
ett steg i rätt riktning mot problemets lösning, och jag anser, att en expropriationslagstiftning
av det slag, varom här är fråga, är ett sådant steg i rätt
riktning.

Reservanterna mena, att man icke borde taga detta steg just nu. Man borde
i stället göra en utredning rörande alla de frågor, som kunna rullas upp i detta
sammanhang, och försöka få upp allting på en gång. Men då kan man ju tycka,
att reservanterna borde ha föreslagit en sådan utredning. Det göra de emellertid
icke, utan de förklara i stället, att så länge kristiden och kriget vara, bör
man överhuvud taget icke syssla med saken. Det skulle väl, så vitt jag förstår,
innebära, att vi först skulle vänta 4 ä 5 år, innan vi överhuvud taget skulle
börja utreda frågan. Med den omfattning, som reservanterna mena att utredningen
skulle lia, borde utredningen kanske sedan pågå 4 å 5 år, och örn c:a
10 år kunde man, enligt reservanternas uppfattning, möjligen tänka sig, att
någonting skulle göras. Herr Håstad frågar, varför det är så stor brådska.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Jag får ju säga, att herr Håstad för egen del icke avslöjar någon större brådska
i detta sammanhang. Men det är förklarligt, om uppfattningen rörande frågans
brådskande natur är en annan hos dem som sitta i kläm än hos dem som icke
lia några olägenheter av den nuvarande ordningen. Det brukar vara så, att
synpunkterna bli litet olika.

Nu är det emellertid på det sättet, att vi hålla på att så gott vi kunna på
olika linjer arbeta med detta problems lösning. Denna är ju icke den första
åtgärd som vidtages. Man har förbättrat jorddelningslagstiftningen. Man bär
sökt att lägga egnahemslagstiftningen till rätta. Man har alltså gjort en del,
och man har därutöver talat ganska mycket örn frågans lösning. En lag sådan
som den föreslagna skulle vara ytterligare ett litet steg i rätt riktning, och
åtskilliga andra måste tydligen följa efter. Att i det läget, när man steg för
steg arbetar nied problemet, försöka klippa av och säga, att man icke skall
syssla med saken utan spara alltihop för att i framtiden göra ett generalgrepp,
tror jag icke är vare sig önskvärt eller möjligt.

Jag har alltså den uppfattningen, att den av reservanterna rekommenderade
praktiska linjen är ganska opraktisk. När man lyssnade till talesmannen för
reservationen, blev man inför vissa uttalanden litet fundersam över hurudan
den principiella inställningen egentligen är. Mot lagen har anförts bl. a., att
jordbrukarna skulle förlora en del av sitt intresse för att förbättra sin jord,
så länge expropriationshotet hänger över dem. Men enligt herr Håstads bekännelse
kan ju högern också tänka sig en expropriationslagstiftning i vissa lägen.
Man tager alltså icke principiellt avstånd från detta expropriationshot, utan
det skulle få hänga över jordbrukarna i 10 år eller så, innan det toge något
slags form, örn man går på den linjen. Jag skulle vara rätt intresserad av att
få ett klart uttalande från herr Håstads sida, vilken den principiella inställningen
egentligen är. Vill man vara med om en expropriationslag såsom en
rustningsåtgärd för att lösa problemet, eller vill man det icke? I fjol enades
utskottet, såsom jag inledningsvis erinrade, om ett uttalande, som innebar en
principiell anslutning, men några dagar senare skickades det från högerns högkvarter
ut en cirkulärskrivelse i hela pressen, där frågan behandlades på ett
sådant sätt, som om högern tog avstånd från även principen. Nu vöre det
önskvärt, att om man principiellt icke avvisar tanken, detta bleve utsagt så
klart, att även högerns cirkulärskribenter uppfattade saken.

Jag skall, herr talman, som jag nämnde, icke tynga debatten länge. När
det börjar frågas, vad ett ofullständigt jordbruk är och åtskilligt sådant, är det
tämligen hopplöst att hålla föreläsningar i ämnet. Det har ju definierats i den
nya egnahemslagen, så långt det går att definiera, och för övrigt måste det
hela bli en tillämpningsfråga.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Det har i denna fråga anförts så många
synpunkter av herr Håstad, att det kanske i och för sig kunde vara nog. Men
det må tillåtas mig att likväl knyta några reflexioner kring det förslag, som
nu föreligger, och kanske också göra några personliga deklarationer i det sammanhanget.

För mig har det alltid stått som en väsentlig skillnad, när det gällt frågan örn
expropriation, huruvida det rört sig örn en expropriation till allmänt väl, alltså
till statens, kommuners eller annan liknande samfällighets nytta, eller örn det
varit frågan om en expropriation till en enskilds fromma. Jag kan mycket väl
tänka mig, att nian kan leta fram mycket extrema fall som kunna tala för
att man utsträcker expropriationsförfarandet att tillämpas även tvenne en -

SO Xr 18. Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

skilda emellan. Men man får å andra sidan icke glömma bort, att örn de extrema
fallen göra en sådan lagstiftning aktuell — göra att man kan vilja överväga
den — så är man samtidigt inne på att prisgiva vissa värden i vår lagstiftning,
som jag förmenar, att. vi icke utan vidare få prisgiva. Det är den rätt,
som varje enskild svensk hittills och ännu i denna dag har att besitta lagfången
egendom med den inskränkning, som hittills tillämpad expropriationslagstiftning
medför. Det finns ju alltid och kommer antagligen alltid att finnas
folk, som vilja lia mer av sin granne.

Nu skulle jag tro, att det föresvävar en hel del människor, att det här gäller
att ta
ha en massa jord och för vilka det icke är på något sätt märkbart eller kännbart,
örn de bli av med någon del av denna, utan som egentligen enligt vad
man förmenar motsätta sig denna försäljning av idel ovilja och utan några
egentliga skäl Jag tror inte det ligger till på det sättet. Jag tror, att det i
allmänhet är så — det finns naturligtvis undantag — att de större jordbruken
äro relativt val funtade. De äro i allmänhet försedda med de åbyggnader, som
behövas för jorden i fråga, och hela jordbruket är organiserat som en enhet,
som inte utan vidare bör sönderbrytas. Jag tror, att herr Olovson i Västerås
gav uttryck för den mycket riktiga uppfattningen, att man skall inte göra
som man kanske hittills har gjort, ehuru det skett utan tvångsmedel, att man
har köpt och styckat egendomar, som inte borde styckas.

Skall man överflytta jord från en större egendom till en mindre får man
i själva verket i 99 fall av 100 eller kanske i 999 fall av 1,000 ta denna jord
från bondejorden, denna bondejord, som enligt vad man numera fått mer och
mer klart för sig ingalunda är av för stor omfattning. Däri ligger i själva
yerket sakens kärnpunkt. Man hade ju en tid den uppfattningen, att ju flera
jordbruk och ju flera självständiga jordbrukare man skapade desto mera välsignelsebringande
var det. Nu har man, vilket förresten både herr Svensson
i Ljungskile och herr Olovson i Västerås givit uttryck åt, kommit underfund
med att denna uppfattning var felaktig. Men avhjälper man felet genom att
mer eller mindre skada eller förstöra de enheter, som i sitt nuvarande skick
ingalunda äro för stora utan som tvärtom var och en på sitt håll må anses
vara ungefär vad som behövs och vad som i alla händelser utgör en förnuftig
ekonomisk enhet?

Vilket resultatet av den tillämnade lagstiftningen kommer att bli, blir givetvis.
beroende, på tillämpningen. Man kail val säga, att det finns ingen lagstiftning,
som inte — även örn den är principiellt betänklig — med mycket
förnuftig och mycket moderat tillämpning kail te sig både ofarlig och kanske
i allra bästa fall till och med nyttig. Men var har man här å eila sidan de
ganska problematiska vinsterna av denna lagstiftning, och var har man å
andra sidan garantierna för att tillämpningen blir så moderat och så förnuftig,
som man gärna skulle vilja se att den blir?

Jordbruksproblemet här i landet ligger i själva verket till på det sättet, att
det finns en oändlig massa jordbruksenheter, som efter allt att döma ha mycket
svårt att i längden bestå i konkurrensen, d. v. s. den konkurrens, som ligger
i att innehavarna av dessa jordbruk söka uppnå samma levnadsstandard
som kan uppnås på andra områden inom det svenska näringslivet. Vi kunna
jämföra en småbrukare med en välbeställd lantarbetare eller en välbeställd industriarbetare
i en industriort i trakten. Kan inte småbruket ge sin innehavare
ungefär samma utkomst, så är det klart, att det inte heller i längden
går att driva det.

Det förhåller sig vidare på det sättet, att i det stora flertalet av de svenska

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

småbrukardistrikten finnes varken bondejordbruk eller storjordbruk i närheten
att ta av vid en eventuell expropriation, utan det är bara småjordbruk som
kunna komma i fråga. Se på Dalarna, se på Norrland och se på andra trakter,
där jorden är starkt parcellerad. Det torde väl vara så, att örn jordbruket
skall kunna i en framtid vara bärkraftigt, kommer det i många fall att nödvändigtvis
behöva förstoras för att kunna utnyttja teknikens hjälpmedel i form
av praktiska hus, i form av de maskiner, som stå till buds etc. Men då få vi gå
den både besvärliga och ofta smärtsamma och tidsödande vägen, att man sammanslår
de jordbruk, som ligga bra till för att sammanslås, eller att två grannar
ibland dela den tredjes egendom, där husen till exempel kunna vara i det
skick, att de behöva byggas örn, och det uppenbarligen icke lönar sig för den
tredje att göra det. Jag tror, att denna utvecklingsväg måste vi vandra. Den
blir ganska tidsödande och besvärlig, men det kommer kanske trots allt att gå
litet fortare än vad man nu föreställer sig.

Detta innebär naturligtvis inte i och för sig, att det svenska jordbruket behöver
gå mot en vågdal. Vi kunna nämligen göra ett tankeexperiment och säga
oss: är det absolut bättre att låt oss säga 100 jordbruk ha det dåligt ställt,
just därför att man vill lia de hundra jordbruken kvar som egna företagare,
än att till exempel 75 jordbruk dela samma jord och klara sig bra? För mig
står det ingalunda klart, att det är bäst att bibehålla de hundra jordbruken,
därför att det skall vara just så och så mångå — mig förefaller det snarare,
att utvecklingen kommer att driva det därhän, att bruksdelarna böra vara av
sådan beskaffenhet, att den familj som brukar deni kan klara sig.

Jag har redan berört i hur liten grad det finns möjligheter att ta något ifrån
de s. k. större jordbruken. Ty det är val inte meningen att ta från de större
jordbruk, som äro väl arronderade och som äro lämpliga driftsenheter. Det kan
väl knappast vara något förnuft i att förstöra och förminska lämpliga jordbruk.

Jag återkommer emellertid till frågan örn tillämpningen. Är man nu säker
på att när man överhuvud taget har tillgripit dessa lagstiftningsåtgärder, som
man ger rättens stämpel men som givetvis innebära ett våldförande på hittills
gängse rättsuppfattningar, man kommer så mycket längre med det? Herr
Svensson i Ljungskile var ju övertygad om att det var ett steg i rätt riktning.
Han menade, att man, när man påpekar att en expropriation icke kan lösa
problemet, kör i de gamla fårorna och kommer med de gamla argumenten,
som han uttryckte sig, och att man ingenting vill och ingenting kan. Ja, det
är just detta det är fråga örn, herr Svensson i Ljungskile, huruvida det är absolut
säkert, att det är ett steg i rätt riktning. Herr Svensson i Ljungskile
var precis som herr Olovson i Västerås på det klara med att det kommer inte
att gå att på detta sätt lösa problemet i stort. Han menar emellertid, att man
får använda så många olika medel, man får använda sig av expropriation, av
sammanslagning och jag vet inte vad för att komma tillrätta med problemet.

Herr Olovson i Västerås var också på det klara med denna sak, men redan
herr Olovsons i Västerås argumentering gav i mitt tycke en skrämmande bild
av lösligheten i uppfattningen örn hur tillämpningen av lagen skulle bli. Herr
Olovson sade mycket, som jag till fullo kan instämma i. Jag tyckte, att han
hade en mycket realistisk syn på jordfördelningsproblemet i vissa avseenden.
Men så drog han exemplet med gården på 200 tunnland, runt omkring vilken
det fanns ett antal jordbruk — jag kommer inte ihåg hur många det var —
på arealer mellan (i och 18 tunnland, vilka ingen kunde leva på. Det är för
mig ett mycket förvånande påstående, att ingen kan leva på ett jordbruk på
18 tunnland. Arrendeegnahemmen äro baserade på cirka 20 tunnland jord;

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av ''jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

det skulle alltså vara en fullständigt absurd areal, på vilken man baserat de
318 arrendeegnahem, som äro färdigställda och som vi tidigare i dag ha diskuterat,
och dem som ytterligare kunna tillkomma. Nu har man visserligen på
sistone tänkt sig att något förstora dem. Men örn man i dag säger, att man
inte kan leva på jordbruk på mellan 6 och 18 tunnland, kan nian nästa dag
säga, att man inte heller kan leva på jordbruk mellan 15 och 30 tunnland.

Man kan då fråga: var går gränsen? Denna gräns kan, herr Olovson i Västerås,
ingalunda dragas enbart med hänsyn till arealen. Den måste till exempel
dragas med hänsyn till örn jordens beskaffenhet och klimatet tillåta en mera
intensiv brukning. Det finns småbruk på 5 tunnland, som, örn de till exempel äro
utlagda på trädgårdsodling och dylikt eller grönsaksodling på fält, kanske
ha större produktion än låt oss säga småbruk på 20 till 30 tunnland. Produktionskapaciteten
beror naturligtvis även i oerhört stor grad på vederbörandes
förmåga att utnyttja sin jord. Jag tror, att varje praktisk jordbrukare som
finnes i denna kammare vet, att det finns många jordbrukare, som stå sig oerhört
dåligt, om de ha 25 till 30 tunnland, och de som stå sig alldeles briljant
på bara 10 till 15 tunnland. Man kan således med fog fråga: var vill man överhuvud
taget lägga gränsen?

Det är således alldeles uppenbart, att det kommer an på tillämpningen, och
beträffande tillämpningsfrågan hade herr Olovson i Västerås tydligen den
meningen, att bara man kan våga det påståendet, att man inte kan leva på ett
jordbruk — det må vara på mellan 6 och 18 tunnland — kan man utan vidare
tänka sig, att den nu tilltänkta lagstiftningen även skulle effektueras. Det
förefaller mig, som örn det exempel herr Olovson anförde var ganska tvivelaktigt
valt. Ty det är väl inte så, att en gård på 200 tunnland med kringliggande
mindre jordbruk skall styckas, därför att ägaren därav sitter med två kor och
har två pojkar att sköta gården med, även örn egendomen i och för sig utgör
en lämplig driftsenhet med lämpliga och tillräckligt stora hus o. s. v. Är en
sådan gård skött på det viset, är det ju fråga om vanhävd i stället, Man bör
alltså i ett sådant fall ställa frågan om egendomen är vanhävdad eller icke.
Man kan ingalunda säga, att därför att egendomen nu inte skötes på ett sätt,
som man anser vara riktigt, den utan vidare skall slås itu. Nåja, jag tror inte
att herr Olovson i Västerås heller menade att alla sådana jordbruk överhuvud
taget skulle styckas. Han gav i sitt anförande uttryck för en annan uppfattning,
men detta exempel hade tydligen fångat hans uppmärksamhet till den
grad, att han tyckte, att eftersom denna jord inte för ögonblicket sköttes rationellt,
skulle den absolut delas ut på andra. Huruvida det var de. som hade
6 eller 18 tunnland, som skulle få det mesta, angav han inte.

överhuvud taget ger hela detta resonemang en bild av hur en lagstiftning
som denna hlir beronde på tillämpningen. Herr Svensson i Ljungskile var så
övertygad om att detta var ett steg i rätt riktning. Ja, det är just det som är
frågan. Örn den ene begär och får av den andre och dagens makthavare skola
bestämma tillämpningen, sedan det nuvarande begreppet om äganderätt till
jord genom lagstiftningen blivit hävt, är det då alldeles säkert, att det är ett
steg i rätt riktning, att man för de relativt små vinster, som man så vitt jag
kan förstå under alla förhållanden kan nå med denna lagstiftning, kastar ett
fundament över bord, vilket åtminstone jag för min del tror att den svenska
jordbrukarklassen skulle komma att sakna?

Herr Svensson i Ljungskile efterlyste även den principiella inställningen
från herr Håstads sida. Herr Håstad må ju svara för sig själv, men jag kan ju
passa på tillfället att svara för min egen del. Jag har mycket starka principiella
betänkligheter mot denna lagstiftning — det skall jag säga herr Svens -

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

son i Ljungskile rent ut — och jag påstår mig lika väl vara en god vän, inte
bara till det svenska jordbruket utan även till den svenska småbrukarklassen.
Jag anser för min del, att det kräves en mycket stark exemplifiering — detta
har även egnahemsstyrelsen uttalat i sitt yttrande — för att behovet av en sådan
lagstiftning överhuvud taget skall stå klart.

Herr talman! Jag ber med dessa ord få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Skoglund i Doverstorp, Dickson, Olson i Göteborg,
Nilson i Göingegården, Karlsson i Granebo, Nolin, förste vice talmannen Magnusson,
Lundell, Westerdahl och Janson i Frändesta.

Herr Olovson i Västerås erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag vill endast upplysa herr Liedberg örn, att han far
med oriktiga uppgifter när han säger, att arrendeegnahemmen äro baserade
på 20 tunnland. I Västmanland ha vi i varje fall baserat dem på mellan 30
och 35 tunnland åtminstone. De äro alltså av ungefär samma storleksordning,
som man räknar med för familjejordbruken inom egnahemsverksamheten. Det
kanske råder andra förhållanden i Skåne — jag tror, att det förhåller sig så.

Nu menar herr Liedberg, att man skall kunna leva väl på 6 V2 upp till 18
tunnland. Det kanske går i Skåne — det kan jag inte yttra mig om —- men
jag vill försäkra herr Liedberg, att örn herr Liedberg finge 18 tunnland av
den västmanländska leran att leva på, skulle det inte finnas mer än galoscherna
kvar av honom efter ett år.

Herr Liedberg, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Herr talman! Jag tror inte, att jag lämnade så felaktiga uppgifter
som herr Olovson i Västerås ville göra gällande. Jag vet mycket väl, att det
finnes en viss differentiering ifråga örn arealen inom de olika landsdelarna.
Jag vet också, att man under de låt mig säga 7 år som egnahemsverksamheten
pågått efter hand har utökat arealerna.

Vidare yttrade:

Herr Hage: Herr talman! Då jag som medlem av utskottet avlyssnat herr
Håstads anförande om, hur utskottet tänkt fara fram mot jordäganderätten,
här i landet, kan jag inte låta bli att erinra mig ett historiskt yttrande, som
en gång lär ha fällts av konung Fredrik II av Preussen, då det påstods, att
han gjort någonting märkvärdigt. Han sade: »Haben wir dies alles getan?»
Ha vi verkligen gjort allt detta?

Jag får verkligen säga, att när jag hörde vad herr Håstad i sitt anförande
sade örn utskottet, skulle jag vilja ställa den frågan: har verkligen utskottsmajoriteten
intagit en sådan ståndpunkt, som herr Håstad söker få fram i sitt
anförande? För min del vill jag emellertid framhålla, att utskottets förslag
i denna fråga är av mycket mindre dimensioner principiellt sett än vad som
möjligen skulle kunna framgå av herr Håstads anförande. Utskottet är fullt
på det klara med, att den expropriation, som det här är fråga örn att åstadkomma,
inte är en normal form för överförande av jord från don ene till den
andre jordägaren. Det är tvärtom en undantagsform, som endast i alldeles
särskilda undantagsfall skall tillämpas. Men det förhåller sig dock på det
sättet, att det i svensk lagstiftning i princip fastslagits, att staten, då det
gäller att skydda stora allmänna intressen, har rätt att gå fram på expropriationsvägen.
Vi ha för övrigt i dag tillämpat denna allmänna princip genom

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

att vi åstadkommit en reform och t. o. m. en tillspetsning av den expropriationsrätt,
som har existerat för åstadkommande av församlingslokaler. Och vi
ha därutöver åstadkommit ett nytt expropriationsmoment genom att tillåta
expropriation för fornlämningar och naturminnesmärken. Detta har skett utan
något motstånd från något håll i kammaren.

Jag måste för min del säga, att det allmänna intresse, som skall skyddas
i detta fall, är minst lika stort som det intresse man velat skydda genom
den lagstiftning, som vi förut i dag lia beslutat. I det fallet skulle jag vilja
framhålla, att jag tror att man kan påstå, att tillvaron av ofullständiga jordbruk
i vår tid medför större olägenheter för den som äger ett sådant jordbruk
nu än under gångna tider. Det har dock faktiskt varit på det sättet, att jordägare,
som under gångna tider ägt ofullständiga jordbruk, ha haft större
möjligheter att skaffa sig extrainkomster vid sidan av inkomsterna från det
lilla jordbruket. De ha kunnat åtaga sig skjutsar, vägarbeten och arbeten vid
industrien. Det påstås nu allmänt — och det torde vara riktigt — att möjligheterna
att på detta sätt skaffa sig biförtjänster till den inkomst, som kommer
från det ofullständiga jordbruket, i vår tid äro mindre än vad de varit
under gångna tider. Då måste också tillvaron av ett ofullständigt jordbruk
för närvarande vara ett större ont än det har varit under gångna tider. Man
kan således gott säga, att tillvaron av dessa ofullständiga jordbruk gör det
i högre grad motiverat att införa detta föreslagna expropriationsinstrument nu
än under gångna tider.

Jag fäste mig i detta sammanhang särskilt vid, att herr Håstad frågade,
varför det var en sådan brådska med denna sak. Jag måste gentemot detta
säga, att denna sak är ju dock så gammal, att den riktigt börjar att mögla,
som jag ungefärligen uttryckte det i utskottet. Jag tror för min del, att
denna sak för närvarande är så utredd efter alla dessa diskussioner och efter
allt vad som förekommit på detta område, att det är högst förvånansvärt, att
man nu alltjämt reser motstånd mot förslaget. Dock blir det en annan sak,
örn man av princip är motståndare till all slags expropriation. Örn man däremot
överhuvud taget har den uppfattningen, att expropriation enligt svensk
lagstiftning bör kunna få tillgripas, då det är fråga örn att skydda ett stort
allmänt intresse, då tycker jag, att denna fråga nu så länge har diskuterats,
att den är mogen för sin lösning.

Från den utgångspunkten, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Lindmark: Herr talman! För ett antal år sedan väckte vi på Norrlandsbänken
motioner i Norrlandsfrågan. Vi menade, att förhållandena i de
fyra nordligaste länen voro sådana, att särskilda åtgärder behövde vidtagas
för att skapa drägliga förhållanden där uppe. Detta gällde icke minst för
jordbrukarna. Det råkar nämligen vara så, att vi i övre Norrland i allra största
grad ha ofullständiga jordbruk. Medelarealen för åker per jordenhet rör sig
i Västerbotten omkring 4 hektar, i Västernorrlands län omkring 3V2 hektar
och i Norrbotten omkring 41/? hektar. Även Jämtland har en utomordentligt liten
medelareal för åker per jordenhet. Det är klart, att när detta konstaterande
kommer att omfatta stora delar av riket med så små och ofullständiga
jordbruk, förhållandena äro otillfredsställande. Vi föreslogo i dessa motioner
vissa åtgärder, som skulle vara lämpliga att vidtaga, och vi pekade därvid
främst på möjligheten att nyodla den odlingsbara mark, som fanns på dessa
lägenheter. För att åstadkomma en stimulans yrkade vi därvid på statsbidrag
till dessa nyodlingsföretag. Alltsedan 1920-talet ha ock betydande statsbidrag

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner ant/(/ende expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

utgått* och detta har utgjort ett utomordentligt betydelsefullt moment för att
stimulera till nyodling. Det har blivit en utökning av arealen på det sättet och,
enligt min mening, på det naturliga och därmed mest effektiva sättet, har man
övergått från ofullständiga jordbruk till fullständiga och bäriga jordbruk. En
annan metod ansågo vi vara att stadsjord, d. v. s. kronojord, skulle, där förhållandena
voro sådana, kunna tilldelas de mindre jordbrukarna. Men nu är det
givetvis endast pa ett fåtal ställen, där kronojord finnes insprängd i markerna
och där det kan lämpa sig att tilldela kronojord till de små hemmanen.
Framför allt menade vi motionärer, att det skulle kunna bli ett fullständigande
av jordbruken, ett förstorande av dem, genom att inköpa jordområden på
frivillighetens väg. Man skulle avtala med dem, som hade för mycket jord, att
avstå sådan, och eventuellt skulle man köpa hela hemman för att dela upp
dem och överlämna jord åt de mindre jordbruk, som lågo nära intill. Men aldrig
hade vi motionärer tänkt oss att gå den väg, som nu föreslås i föreliggande
utskottsutlåtande, nämligen att expropriera markerna. Detta anser jag för
min del — och det ansågo även motionärerna på den tiden —- vara en väg, som
är mycket vådlig att ge sig in på. Det är ett experiment, som så småningom
skulle leda dithän, att, som man kan uttrycka det, aptiten växer medan man
äter, d. v. s. man skulle tillåta sig att allt mer och mer ingripa på den fria
äganderätten. Detta kunde bli farligt för framtiden.

Herr Olovson i Västerås var mycket sträng, när han anförde exemplet örn
egendomen på 200 tunnland, där det endast fanns två kor. Men därför behöver
man väl icke vidga expropriationsrätten på sätt som nu föreslås. Jag anser,
att det här tydligen föreligger vanhävd, och redan med nuvarande lagstiftning
kan man komma ganska långt med den saken. På kammarens bord ligger nu
också Kungl. Maj:ts proposition nr 275, som ökar möjligheterna att komma åt
sådana försumliga jordbrukare, som låta jordbruken på det sättet förfalla. Det
behövs inte att man exproprierar för att komma åt sådana jordägare. Det gäller
endast att tillämpa förefintliga och snart blivande lagar för att häva
vanhävd.

Jag skulle vilja göra en begränsning av begreppet »ofullständiga jordbruk»
såsom någonting skadligt genom att påpeka, att det i vissa fall är mycket bra
med dessa ofullständiga jordbruk. I närheten av de norrländska industrisamhällena
finns det ofta ett visst antal industriarbetare, som ha mindre arealer
åker att bruka. Det kan vara två, tre eller kanske endast en hektar, men det
utgör ett utomordentligt tillskott i möjligheterna att kunna livnära sig att ha
ett sådant ofullständigt litet jordbruk bredvid. Andra fall förekomma, där det
är en hantverkare, som har en sådan liten jordareal till förfogande, och detta
möjliggör för honom att jämte sitt hantverk livnära sig härpå på ett sådant
sätt, att han icke kan önska mera. Skall man göra samtliga de småbruk i landet,
som eventuellt Ira ofullständiga jordbruk, till självständiga jordbruk med
tillräckligt stor areal för att brukare enbart på denna skall kunna reda sig,
riskerar man att bli av med dessa nödvändiga hantverkare. Nu har det oftast
blivit på det sättet, att hantverkarna flytta in till städerna eller till de större
samhällena, men de finnas icke till förfogande på landsbygden, där bebyggelsen
är förhållandevis gles. Ha de däremot tillgång till ofullständigt jordbruk, som
möjliggör för dem att jämte hantverket reda sig därpå, stanna de kvar även i
de glest bebyggda trakterna, vilket är en utomordentligt stor fördel för bygden.

Herr Liedberg framkastade den förmodan, att kammarens ledamöter eventuellt
ansågo, att man genom att skapa denna lagstiftning örn rätt att expropriera
skulle kunna angripa bolagsjordarna och de större godsen. Jag vill i

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

detta sammanhang, när det nu gäller bolagsjordarna, erinra om att det för ett
antal år sedan av bolagen själva gjordes en inventering angående de marker,
som voro möjliga att nyodla, oell de redan odlade marker, som skulle kunna
försäljas. Det blev en inventering, som kom att uppvisa betydande arealer på
olika håll här i landet, och som bjödos ut i den allmänna marknaden för att köpas
av dem som ville. Det visade sig då, att köplusten var ganska ringa.
Kanhända äro förhållandena i dag något annorlunda med tanke på den hotande
livsmedelsbristen. Så var också fallet under förra världskriget. Då fanns
det lust och vilja hos människorna att köpa jord, redan odlad eller möjlig att
odla, men så snart världskriget var slut, hade den viljan och det intresset försvunnit.
Sannolikt kan man befara något liknande även nu. Det är det svåra
och stora kriget, vars verkningar i fråga örn livsmedelstillgången sannerligen
komma att bli fruktansvärda, som påverkar intresset för jorden, men när kriget
en gång är över, skall det visa sig, att intresset i verkligheten icke längre är
så stort.

Jag skulle i detta sammanhang vilja begagna ganska starka ord för att varna
för ett inslående på den vägen att expropriera jord för de ändamål, som nu
avses. Att vi ha rätt att expropriera mark för väganläggningar, för att uppsätta
elektriska ledningar och även för att köpa tomtmarker för samlingshus, och
dylikt, därom är ingenting att. säga. Det torde även finnas andra områden,
vartill expropriationsrätten kan utvidgas, när det gäller statens och kommunernas,
d. v. s. det allmännas, intresse. Men att expropriera marker från de enskilda
för att tilldela andra enskilda är a.tt ge sig in på ett område, som är
svårbedömligt och besvärligt att kunna tillämpa utan att på ett mycket betänkligt
sätt skada dessa fundamentala grundsatser örn respekt för den enskilda
äganderätten. För sådana förslag måste jag varna på det starkaste.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jacobson: Jag för min del är inte det allra minsta förvånad över att
betänksamma röster ha höjts av representanter från södra och mellersta Sverige,
ty det ligger givetvis någonting mindre sympatiskt i att man skall
expropriera jord från den ene bonden och överföra den till den andre. Men
när det gäller förhållandena i Norrland och speciellt då den grupp av småjordbrukare
där, som gå under namnet ägostyckningsinnehavare, vill jag säga,
att det finns icke någon möjlighet — man må vara docent eller professor eller
vad som helst — att kunna ordna upp saken utan att det måste tillgripas
expropriationsförf arande.

Jag vill bara med några ord nämna hur dessa tusentals ägostyckningar ha
uppkommit. När bolagen hade köpt bondehemmanen med dessas dyrbara skogar,
läto de avstycka inägojorden och behöllo skogen. I mångå fall fick den
gamla ägaren köpa igen inägojorden. Detta var vid sekelskiftet — i slutet
av 1890-talet och i början av 1900-talet, De flesta såldes med tillgång till
skogsfång och mulbete på 50 år. Nu börja vi, mina damer och herrar, att
närma oss den kritiska tid, då dessa 50-årskontrakt löpa ut. Jag är övertygad
örn att hade herr Liedberg eller herr Håstad sistlidna påskdag varit
närvarande i Vilhelmina, då det enbart från Vilhelmina socken samlades nära
200 ägostyckningsinnehavare, då hade både herr Håstad och herr Liedberg
stigit upp här i kammaren i denna sena timme och talat varmt för förslaget
i vad det gäller övre Norrland.

Jag hade inte hoppats på någon omvändelse från herr Lindmarks sida. Han
är ju visserligen norrlänning själv, men jag känner honom för väl, och jag vet,
att han är oförbätterlig och icke mottaglig för några skäl. Detta är en sak

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

för sig, och det är väl hans gamla intresse för bolagen i Norrland, som kanske
i någon mån är avgörande i detta fall.

Jag har, herr talman, den bestämda uppfattningen att vi här måste gå fram
på den väg som utskottet i anledning av motionen föreslagit. Herr Lindmark
säger att det är en mycket farlig väg att beträda. Ja visst, det kan väl hända,
att det blir litet farligt för ett eller annat bolag uppe i Norrland, men äro då
bolagen förmer än de levande människorna? Ha vi inte rätt att i vår tid fordra,
att det även göres någonting för dem?

Herr talman! Jag ber att på det allra livligaste få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Håstad: Herr talman! Jag skall endast säga några få ord. Herr Hage
påpekade här nyss, att utskottsutlåtandet var mycket hovsamt och försiktigt
formulerat, och däri kan jag ge honom rätt. Men jag röjer nog ingen hemlighet,
om jag säger, att det är inte herr Hages förtjänst just detta, att utlåtandet
är så hovsamt. Det är väl knappast någon i denna kammare, som
känner herr Hages patos, som tror att han skulle vara den, som i framtiden
komme att hålla igen, om man skulle vilja utvidga detta expropriationsinstitut.

Vad som eljest slagit mig i debatten är en viss oklarhet, huruvida detta
institut skulle komma att få stor eller liten betydelse. Några säga det ena
och några det andra. Det förefaller nästan, som örn man här i kammaren
vill göra gällande, kanske främst gentemot jordbrukarna i mellanpartierna,
att institutet inte kommer att få någon större betydelse, ty det blir så få fall;
samtidigt talar man dock örn att det finns ett så stort behov av att vidtaga
åtgärder för att förstärka ofullständiga jordbruk, och man vill därvid liksom
göra gällande, att man skulle kunna lösa detta problem just genom expropriation.
Denna oklarhet var mycket lätt att märka även i utskottet och den har gått
igen under hela den diskussion, som utspunnit sig i frågan under årens lopp.
Detta gör det befogat, tycker jag, att här uttala sin betänksamhet.

Herr Svensson i Ljungskile gjorde, enligt min uppfattning, sin replik till
luig onödigt polemisk, eftersom jag inte berört något politiskt parti i mitt anförande.
Han framhöll, att högerns ståndpunktstagande skulle bero på att
vi inte skulle lia någon förståelse för att småbrukarna befinna sig »i klämma».
Jag får härtill säga, att med samma rätt kan herr Svensson i Ljungskile rikta
denna förebråelse både mot jordbruksministern och statens egnahemsstyrelse,
på vilkas uttalanden vi ha stött oss.

Herr Svensson i Ljungskile var något förvånad över att jag hade ställt
frågan: vad är ett ofullständigt jordbruk? Jag vet mycket val, att det i den
nuvarande egnahemskungörelsen finns vissa bestämmelser örn vad som menas
härmed. Jag tror mig dock även våga påstå, dels att detta uttalande är ganska
vagt, och dels att det är ganska omtvistat. I varje fall är det två frågor, som
uppställa sig: vilka skola ha rätt att expropriera till förmån för sig, och
hur mycket jord skall man ha rätt att expropriera av en annan, om man fårtillstånd
till expropriation? Detta är viktiga frågor, som man bör klargöra
för sig redan från början, så att man inte utan vidare utgår från att de äro
lösta redan genom t. ex. den utformning av egnahemslagstiftningen, som redan
finns.

Herr Svensson i Ljungskile frågade mig efter min och högerns principiella
ståndpunkt i denna, fråga. Jag säger som herr Liedberg nyss sade, att jag kan
endast svara för mig själv. Jag anser, att man för ögonblicket inte bär någon
anledning att forcera denna fråga, innan det klart påvisas från de ansvariga

Andra kammarens protokoll 19Jt2. Nr 18. 7

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

myndigheterna att det verkligen föreligger trängande behov och att dessa
trängande behov blott kunna lösas genom expropriation.

Det har under debatten kommit fram till mig några ledamöter, som sagt,
att så och så stora bekymmer ha dessa småbrukare, och de ha tillagt, att just
därför måste vi ha expropriation på detta område. Jag har frågat, om det just
är expropriation som behövs och örn det icke ofta finns möjlighet att köpa
eller på annat sätt anskaffa jord. Jag tror, att det är en fråga, som först bör
besvaras. I varje fall måste det väl vara en ganska rimlig ståndpunkt, när man
vill vidtaga så vittgående ingrepp, som det här trots allt, herr Hage, är fråga
om, att vi ha fullt klart för oss, att alla andra åtgärder, som kunna vidtagas
i detta syfte, redan äro vidtagna, varigenom man kan begränsa en eventuellt
behövlig expropriationslagstiftning, måhända differentierad på olika sätt efter
olika förhållanden i olika delar av landet, och låta den bli vad som sagts här
i dag ibland, en ultima ratio, något som knappast egentligen behöver brukas. En
dylik försiktighet borde, tycker jag, stå i god överensstämmelse med gammal
bondepolitik.

Jag får till sist säga till de ärade representanterna för mellanpartierna,
som nu ansluta sig till denna reservationslösa rekvisition av en tvångslag, att
bönderna ha dock under århundraden alltid kämpat för trygghet till jorden.
Man kan exempelvis läsa Mobergs aktuella bok. Det var då mot andra klasser,
som denna deras kamp fördes, men vi veta icke, örn staten i längden — kanske
icke för dagen men om några årtionden •— kan bli lättare att lia att göra med.
I varje fall får man icke glömma bort, att det viktigaste, som legat till grund
för svensk jordbrukspolitik under århundraden, dock varit tryggheten för
jordinnehavaren, en trygghet, som har stimulerat honom att göra nyodlingar,
vidtaga jordförbättringar o. dyl. Det är på den punkten man först viii ha starkare
garantier, innan en sådan lagstiftning som denna skall utformas.

Herr Lindmark erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Blott några ord till min vän Jacobson. Jag talade örn bolagens intresse
.av att ställa jord till förfogande och om den arealinventering, som tidigare
har ägt rum. Detta gällde icke minst just Norrland. Yi ha ju gott om
bolag där uppe. De äro innehavare av stora marker, och det var de odlade och
de odlingsbara markerna, som de ställde till förfogande. Det är ju helt naturligt,
att det ligger i bolagens intresse att behålla skogbärande mark. De leva
ju för att utnyttja skogen. Däremot lia de icke alls samma intresse, när det
gäller odlingsbar jord. Sådan jord kunna de sälja, och de lia också tidigare utbjudit
den till mycket skapliga priser. Jag har för min del icke något annat
intresse för bolagen än att jag vill, att de skola bedömas rättvist. Man skall
icke beljuga eller förråda dem. Man skall låta även bolagen leva, ty tänk så
kolossalt många människor, som leva på bolagen. Mitt intresse är att "såsom
god svensk medborgare bidraga till att utvecklingen i landet blir sund och
god.

Herr Olovson i Västerås, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! ^När jag hörde herr Håstad vädja till jordbrukarna
i mellanpartierna att slå vakt örn äganderätten och påminna om att bönderna
under århundraden ha kämpat för trygghet vid jorden eller något i den
stilen, då kunde jag icke annat än känna en fläkt från sekelskiftet, när man
predikade för vem som ville höra på, att socialdemokraterna voro ute för att
taga jorden från bönderna. Herr Håstad, det är för sent att predika detta nu,

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

absolut för sent, ty etet finns i alla fall ingen, som kommer att tro det. Det argumentet
kunna vi nog avföra från denna debatt.

Herr Håstad försökte också skrämma genom att peka på den oklarhet, som
råder rörande betydelsen av det förestående beslutet. Den ene menar, att det
skall bli många expropriationer, och den andre menar, att det skall bli endast
ett fåtal. Ungefär så resonerade han. Jag förmodar, att herr Håstad har samma
skyldighet att ge besked som vi. Jag är för, herr Håstad är emot. Vi ha
samma behov att få veta hur stor omfattning detta kommer att få. Blir det
många expropriationer, visar det behovet av lagstiftningen; blir det få, är det
ju ingenting att vara rädd för.

Härefter lämnades ordet likaledes för kort genmäle på begäran till

Herr Jacobson, som anförde: Herr talman! När herr Lindmark anvisade
vägar för att komma till en lösning av denna fråga, nämnde han bland annat
kronojorden, men nämnde icke ett ord —- jag följde mycket uppmärksamt hans
anförande — örn den stora möjlighet, som finns i fråga om bolagsjorden.

Herr Håstad, som på begäran nu erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Herr Olovson i Västerås påstod, att jag ville skrämma mellanpartierna
ungefär på samma sätt som man i agitationen skrämde bönderna för
socialismen i början av 1900-talet. Jag har icke talat om socialism och socialisering
av jord. Jag har endast sagt en sak, nämligen att expropriationsinstitutet
kan komma att medföra en rubbning av den trygghet, som äganderätten
i århundraden har utgjort. Det har icke alls något med sekelskiftets socialistiska
jordpolitik att skaffa. Det påstående jag har gjort står jag fortfarande
för.

Herr Lindmark erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr Jacobson påstod, att jag i mitt första anförande icke nämnde
ett ord om bolagen. I så fall måste jag fråga, hur herr Jacobson kunde beskylla
mig för att hysa ett så utomordentligt intresse för bolagen, att jag
gjorde allt för att skydda dem. Ge svar på den frågan!

Härpå yttrade:

Herr Jonsson i Fjäle: Herr talman! Det förefaller som örn man från olika
håll vore rätt intresserad av att den fråga, som rör ett fullständigande av de
ofullständiga jordbruken, verkligen får en lösning. I fråga om vägarna att
komma fram till detta mål synes man däremot vara något oense. Det förefaller
mig emellertid, som örn man skjuter över målet, när man här betecknar vad som
begäres, nämligen ett förslag om expropriationsrätt för att i vissa fall kunna
fullständiga dessa ofullständiga jordbruk, såsom ett hot mot äganderätten.
Nog måste man också säga, att herr Lindmark tog litet väl allvarligt på problemet,
när han varnade kammaren för att gå för hårt fram mot de norrländska
bolagen, vilket enligt hans uppfattning skulle ske. örn man antoge en expropriationslag
för att skapa möjligheter att i vissa fall fullständiga ofullständiga
jordbruk.

Var och en, som har sett utvecklingen, när det gällt att skapa och bibehålla
bondeklassen i vårt land, vet att en av de betydelsefullaste faktorerna givetvis
har varit respekten för jordens värde. Alla, som syssla med detta problem,
måste också värdesätta den saken. I så fall får man emellertid icke bara såsom
herr Liedberg tro, att det är de, som lia mycket jord och jord till övers, som

100

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

önska lia den, utan man måste även tänka på att de, som lia litet jord, kunna
behöva få mera sådan.

Här Ilar påpekats från flera håll, att det icke kunde finnas så stort behov
av denna lagstiftning, eftersom egnahemsnämnderna icke lia kommit nied framställningar
och propåer i detta avseende. Den omständigheten, att egnahemsnämnderna
emellertid veta, att det icke finns någon makt att ställa bakom sådana
krav och framställningar, kan ju ha medfört, att sådana framställningar
icke ha framkommit. Var och en, som ger sig tid att läsa igenom egnahemsutredningens
betänkande, vet genom den enquéte, som gjordes hos de kommunala
myndigheterna och andra, att det på många platser föreligger verkligt behov
av att kunna företaga ett expropriationsförfarande. Det sägs också i denna
utredning, vilket jag anser vara riktigt, att det icke är säkert, att man behöver
tillgripa expropriation, enär den omständigheten, att man har ett expropriationsinstitut,
i många fall kan medföra, att det går lättare att träffa frivillig
överenskommelse.

Jag vill lämna en liten kort redogörelse för hur utvecklingen har varit exempelvis
i Norrland. Vi veta, att på 1700- och 1800-talen, när avvittringen oell
storskiftet genomfördes där, utgick man från den enligt mitt förmenande mycket
riktiga uppfattningen, att jordbruket skulle förankras i skogen. Vi veta
emellertid också, att sedan vi på senare tid fingo avstyckningsförfarandet, använde
man detta i stor utsträckning för att stycka bort skogen. Många av de
norrländska jordbrukens innehavare lia för närvarande mycket stora svårigheter
att klara sig, därför att det varit tillåtet att skära bort den skogstillgång,
som en gång vid avvittringen och storskiftet tilldelades deni. Jag vill också
framhålla, att när man skall bedöma ett jordbruks bärighet för Norrlands vidkommande
och även när det gäller skogsbygder på annat håll, får man icke
blott taga hänsyn till den odlade jordarealen utan måste givetvis också taga
hänsyn till skogen. När nian skall komplettera dessa ofullständiga jordbruk,
bör man därför enligt min uppfattning icke blott taga hänsyn till odlad jord
och odlingsbar mark, utan också tänka på att de böra kompletteras genom att
tillföras skogsmark. Örn jag icke minns fel säger också egnahemsutredningen,
att örn man skall skapa ett sådant expropriationsinstitut, måste det komma till
användning för alla de ägoslag, som bilda underlaget för ett jordbruk, sålunda
både odlad jord och odlingsbar mark och skogsmark.

Gentemot de talare, som nu anse, att expropriationsinstitutet skulle innebära
ett hot mot den självägande bondeklassen och särskilt mot dem, som lia litet
större jordbruk, skulle jag vilja framhålla, att örn man vidtager åtgärder för
att få expropriationsinstitutet försiktigt utformat, så hyser jag för min del den
tilltron till de myndigheter, som skola handha denna sak, nämligen lantmätarna,
och även i viss mån till dem, som skola göra framställningar, nämligen egnahemsnämnderna,
att de icke komma att effektuera framställda krav, därest det
visar sig, att de innebära ett sådant intrång på någon annans egendom eller
jordbruksutövning, att det liksom beskär dess utvecklingsmöjligheter eller undergräver
densamma. Särskilt örn man tänker på de norrländska och mellansvenska
skogstrakterna Ira vi ändå stora områden, som utan minsta avsaknad
eller utan att därigenom på minsta sätt rubba försörjningsgrunden för den,
som innehar dem. kunna läggas till dessa mindre jordbruk för att man på det
sättet skall få till stånd en komplettering av dessa senare.

Jag har därför den bestämda uppfattningen, att genomförandet av ett expropriationsförfarande
på detta område kommer att bidraga till ett stärkande
av de mindre jordbruken. Jag skulle vilja fråga herr Liedberg, örn icke detta
är ett lika stort jordbruksintresse, och örn man icke kan säga, att man tillgodo -

Onsdagen den ! ''i maj 1942 e. m.

Nr 18.

101

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

ser jordbruksintresset i lika hög grad genom att företa ett sådant expropriationsförfarande
för att hjälpa de mindre jordbruken, därest man tar jord från
dem, som icke ha någon nämnvärd användning av den.

Jag blev något förvånad, när herr Lindmark på tal om det nuvarande intresset
för denna sak sade, att det kanske icke blir lika stort intresse för jordbruket
efter kriget. I så fall, herr Lindmark, blir det ju icke heller fråga örn
att göra framställning örn expropriation, ty detta förfarande skall väl endast
komma till stånd, när man har intresse av att utvidga sitt jordbruk.

Med anförande av detta ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! När jag lyssnade till herr Liedbergs
anförande, måste jag konstatera, att det icke var mycket av vad
herr Liedberg sade som man icke kan instämma i, ifall man får sätta in det i
sitt rätta sammanhang. Det var en del allmänna reflexioner, och detta avlånga
land rymmer ju så många och så skiftande förhållanden, att man naturligtvis
kan få enskilda belägg för det mesta av vad herr Liedberg sade, men man
kan också säga en hel del annat i rakt motsatt riktning och finna belägg för
det. Herr Liedberg undrade, hur det skulle bli i tillämpningen, och han ansåg
det egentligen vara den springande punkten.

Det förslag som här närmast diskuteras innebär, att initiativ skall tagas
av egnahemsnämnderna och att avgörandet i varje särskilt fall skall i sista
hand träffas av Kungl. Majit. Jag vet icke, om man kan skapa så värst
mycket större trygghet, när det gäller tillämpningen, och i varje fall böra. väl betänkligheterna
på denna punkt icke hindra en utredning, ty det är dessa
frågor som skola närmare övervägas, och det går att granska den saken, när
man kommer så långt, att ett verkligt förslag föreligger. På en punkt var,
örn jag fattade herr Liedberg rätt, hans beskrivning av de tilltänkta förhållandena
alldeles oriktig. Han sade örn de ofullständiga jordbruken, att bara
man icke kan leva på ett jordbruk skall lagstiftningen effektueras. Jag antecknade
vad han sade på det sättet, och jag tror att hans ord folio ungefär
så. Ingen har sagt och icke heller tror jag, att någon menar något dylikt. Förutsättningen
är givetvis, att man skall väga den nytta mottagaren av jord kan
lia mot den eventuella skada den andre som lämnar jorden kan lida. Det måste
i varje särskilt fall vara en förbättring av fastighetsbildningen med hänsyn till
jordbruk i allmänhet. I annat fall lär man väl icke kunna sätta i fråga någon
expropriation.

Herr Liedberg underströk 1941 års utskottsuttalande, där det bl. a. heter:
»Enligt utskottets uppfattning bör följaktligen även tagas under övervägande,
huruvida icke möjlighet bör beredas att i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord
för sådana jordbruk icke kan anskaffas på frivillighetens väg, tillgodose
behovet av jordtillökning genom anlitande av tvångsåtgärder.» Längre ned
i samma utlåtande heter det: »På sätt framgår av vad utskottet förut anfört
iir frågan örn införande av en expropriationslagstiftning av den beskaffenhet,
som avses i motionerna, föremål för Kungl. Majlis uppmärksamhet. Utskottet
förväntar, att så snart förhållandena det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare
övervägande samt att de förslag, som kunna föranledas därav, föreläggas
riksdagen.» Det är alltså, såvitt jag förstår, en mycket klar principiell
anslutning till expropriationskravet. som högerns ledamöter i andra lagutskottet
gav i fjol och som de för sin del i stora delar underströk även i år med sina
citat ur fjolårets utskottsutlåtande.

På min fråga hur det nu egentligen ligger till med ilen principiella inställ -

102

Nr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

ningen, svarar herr Liedberg, att han för sin del hyser mycket stora betänkligheter
mot denna lagstiftning. I det yttrandet instämde högerns ledare i
andra kammaren och en rad andra av partiets män. Sedan kommer herr Lindmark
och förklarar, att han i mycket starka ordalag vill varna mot expropriation
av jord för sådant ändamål, som det här är fråga örn. Slutligen svarar
herr Håstad, som jag närmast ställde frågan till, ingenting i sak på min fråga.
Det förefaller således vara en tämligen klar reträtt från den vid fjolårets riksdag
intagna ståndpunkten, och med den principiella inställningen är det ju
icke så underligt, örn man icke anser det vara någon brådska med någon utredning
och ett eventuellt förslag.

Här har man frågat efter exempel och gång efter annan hänvisat till att
egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnderna i detta fall icke haft mycket att
komma med. Anledningen härtill är, såvitt jag förstår, att innehavare av ofullständiga
jordbruk ute i landet icke komma till egnahemsnämnderna och be
att få köpa jord som de veta icke vara till salu. överhuvud taget blir den latenta
efterfrågan, som kan finnas, icke aktualiserad, när alla parter veta, att
det icke finns förutsättningar för att få företaget igenom. Hör man sig emellertid
ute bland de människor, som äro intresserade av den här saken, får man
allt veta ett och annat. Några dagar efter debatten här i kammaren förra året
kom en småbrukare upp till mig och berättade, att han hade en liten gård.
ett ofullständigt jordbruk på några tunnland åker men utan någon väsentlig
skogs- och betesmark. Den där gården var tillsammans med åtskilliga andra
avsöndrad för sextio ä sjuttio år sedan. Vid avsöndringen av dessa gårdar satte
man dem icke i mantal, därför att i bygden fanns en häradsallmänning på

4,000 hektar skog, och man ville icke, att dessa avsöndrade gårdar skulle ha
någon del i allmänningen. De hade betesrätt på skogen, och det förutsattes såsom
självklart, att de för framtiden skulle få ha sina djur på skogen. När
den nya beteslagen trädde i kraft i dessa bygder, var denna möjlighet utesluten.
Då begärde man att få köpa några tunnland skogsmark för att där anlägga
kulturbeten. Man ville alltså köpa några tunnland från denna allmänning
örn 4,000 hektar, som de alla enligt ali rimlig ordning borde haft del i,
örn icke jorddelningen på sin tid varit så bristfällig, örn den saken har man
nu grälat i tre år och gör det fortfarande. Jag skulle kunna vara frestad att
använda starka ord örn ett samhälle, som icke kan reda upp en sådan sak. Jag
tycker, att det vore rimligt, att detta och liknande fall samt åtskilligt annat
kunde redas upp. Jag tror icke, att tryggheten och trivsamheten inom det
svenska bondesamhället skall minska, i fall man rättar till en del missgrepp
som under gångna tider blivit gjorda. Jag skulle till och med tro, att det även
ur äganderättssynpunkt är en klok linje att i tid rätta till en del missförhållanden.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag hade icke tänkt att vid denna
sena timme taga kammarens tid i anspråk, men ett par yttranden av herr
Håstad uppkallade mig.

Herr Håstad undrade, hur mellanpartierna ställde sig till denna fråga.
Bönderna ha i århundraden, sade han, slagit vakt örn äganderätten till jorden.
Det är alldeles riktigt, herr Håstad, att de gjort det, men andra mäktigare
intressen ha i viss utsträckning berövat dem denna äganderätt. För att
råda bot på dessa missförhållanden har den nuvarande egnahemslagstiftningen
kommit till. Man skulle återföra till jordbrukarna så mycket som var möjligt.
Kan detta icke ske på frivillighetens väg. ser jag ingen annan möjlighet
än att i vissa fall även tillgripa expropriation. Jag anser, att dessa fall

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

103

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

icke behöva bli så många, då redan förefintligheten av en sådan lagstiftning
säkerligen kommer att verka i den riktningen, att det blir möjligt att köpa
jord i mycket större utsträckning än nu. Om man liksom jag anser det såsom
ett samhällsintresse av första rang att upprätthålla en fri självständig och
självägande bondeklass i vårt land, då skall man också vara beredd, herr
Håstad, att gå den vägen, därest man icke kommer fram någon annan väg.

I detta sammanhang skulle jag vilja peka på en annan sak. Det är beklagligt,
att det intill sista dagarna fortfarande skapas ofullständiga jordbruk i
vårt land. Det sker avstyckningar och avsöndringar av så ringa storleksordning
och så belägna, att man icke kan begära, att en självständig lantbrukare
skall kunna erhålla sin försörjning på sådana. Domänverket har i
många fall som jag känner till föregått med mycket dåligt exempel genom
att avstycka små svaga jordbruk och icke undantaga tillräcklig stödskog för
dessa. Det är skäl i att i detta sammanhang också observera den tendensen.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag har ju all anledning att med belåtenhet
annotera det instämmande på flera punkter av mitt tidigare anförande, som
herr Svensson i Ljungskile var så vänlig att göra. Ett uttalande från hans
sida, har likväl föranlett mig att än en gång begära ordet.

Han citerade mig och sade, att jag skulle lia uttryckt saken på det sättet,
att så fort en jordbrukare icke kan leva på sitt jordbruk skall lagstiftningen
effektueras. Jag vill då säga till herr Svensson i Ljungskile först och främst,
att med all aktning för hans anförande och de intressanta synpunkter, han
lade på frågan, var det flera än honom, som jag lyssnade tili, och jag kan
möjligen lia tagit intryck av flera talare än honom. När jag talade om lagstiftningens
effektuering, syftade jag på ett uttalande som herr Olovson i
Västerås hade, vilket jag förmodar, att herr Svensson i Ljungskile icke förmenar
mig göra. Jag är naturligtvis å ena sidan icke nog naiv att tro, att
lagen skall sättas i kraft så fort en människa icke förmenar sig lia nog med
jord, men å andra sidan är det väl så, att det är när en människa förmenar
sig icke lia nog jord som lagen, åtminstone i vissa fall, skall effektueras. Så
mycket kunna vi väl vara överens örn, och vi äro kanske överens örn det mesta
rätt som det är.

Herr Olovson i Västerås förutspådde mig på det älskvärda och eleganta
sätt som han är mästare i, hur det skulle se ut, örn jag skulle bli ägare till
ett jordbruk på 18 tunnland jord i Västmanland. Jag tycker egentligen, att
det är en något ovänlig uppskattning av min förmåga, men sådant får man
finna sig i både här och på andra ställen i världen. Jag ville emellertid icke
nyss svara på det, då jag ansåg mig böra ha några sakuppgifter, och dessa
har jag nu skaffat mig. Av dessa framgår att det finns ungefär 9,000 brukningsdelar
i Västmanland och att cirka hälften därav eller 4,500 jordbruk
ha mindre än 20 tunnland. Örn dessa 4,500 stå sig — ty alla äro väl ändå
inte så illa lottade som jag skulle bli — tycker jag, att det var en ytterligt
stor underskattning av en skånings förmåga att driva jordbruk. Örn ett mycket
stort antal av dessa 4,500 jordbrukare stå sig med eller utan galoscher men
ännu sitta kvar på sin jord, så får jag säga, att det är tråkigt, att så fort
en sörlänning kommer dit får han en så förfärlig förutsägelse på halsen. Ja,
detta har kanske icke så mycket att göra med själva sakfrågan, men jag har
icke kunnat undgå att framföra detta siffermaterial, och detta har också föranlett
mig antaga, att herr Olovsons i Västerås svartmålning måste nog i
någon mån vara en skrivbordsprodukt. Örn herr Olovson i Västerås stöde i
närmare kontakt med de människor, vars talan han så varmt för, tror jag,

104

Xr 18.

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Motioner angående expropriation och förköpsrätt av jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

han skulle finna, att en mycket stor del av dessa 4,500 jordbrukare i Västmanland
med jord örn mindre än 20 tunnland ändå nog stå sig bättre än Län
tror, gudskelov.

Till sist skulle jag vilja säga till herr Olovson i Västerås, att om han vill
dessa människors verkliga och sanna väl, är det icke säkert, att detta främjas
uteslutande genom att expropriera ett par tunnland jord från grannen.
Jag tror, att han främjar deras sak mera örn han behjärtar detta nästa gång
vi skola fastställa priserna på mjölk, spannmål och dylikt!

Herr Westerdahl: Herr talman! Innan vi skiljas från denna långa debatt
är det en sak, som jag skulle vilja ge kammaren besked om. Den gård, som herr
Olovson i Västerås här senast talade om, har ju sedermera betraktats såsom
vanhävdsgård. Herr Olovson i Västerås har icke sagt, att den var vanhävdad,
men att den var illa skött. Jag har själv besiktigat gården i fråga för ungefär
ett halvt år sedan, och den är dåligt skött. Mannen, som nu brukar den,
har ägt den ungefär ett halvt år. Han satt förut några år som arrendator och
för illa. Jag tror, att mannen med sina tre söner, sin stora dotter och sin
hustru skall kunna sköta gården så, att när herr Olovson i Västerås nästa
gång kommer dit den skall befinna sig i ett tillfredsställande skick.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Skoglund i Doverstorp
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för
ja-propositionen. Rösträkning begärdes emellertid av herr Lundell, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 99 ja och 22
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 10.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 1 anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet den 27 juni 1929
(nr 210);

Onsdagen den 13 maj 1942 e. m.

Nr 18.

105

från jordbruksutskottet:

nr 218, i anledning av Kungl. Marits proposition angående försäljning av
vissa lektorsprebendefastigheter i Växjö;

nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring av 3 § förordningen den 21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk och grädde m. m.;

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
lånefond för bevattningsanläggningar m. m.;

nr 221, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
ytterligare medel för utlämnande av krislån; och

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar;
samt

från riksdagens kansli:

nr 224, angående utredning av möjligheten att bereda kommunala organ och
enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och
familjebidrags- m. fl. ärenden.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag.

§ 12.

Herr Birke avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 359, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 255, angående nedläggande av högre
lärarinneseminariet m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.14 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

106

Nr 18.

Lördagen den 1(3 maj 1942

Lördagen den 16 maj.

Kl. 4 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt herr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

§ 1.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 258, med förslag till stat för försvarsväsendets
fastighetsfond för budgetåret 1942/43;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 259, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940
(nr 503) angående upplösning av vissa sammanslutningar m. m.;

nr 263, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o), liro) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och

nr 268, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 6 § och 6 kap. 5 §
rättegångsbalken m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 269, angående anslag till Krigsrätterna: Avlöningar m. m.; och

nr 272, angående försäljning av ett kronan tillhörigt område i Boden;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 275, med förslag till lag om
åtgärder mot vanhävd av jordbruk;

till statsutskottet propositionen, nr 278, med förslag till folkskolans avlöningsreglemente
m. m.; samt

till tredje särskilda utskottet propositionerna:

nr 279, angående anvisande av medel för vissa byggnadsföretag å Järvafältet;
och

nr 280, angående förläggningsort för nytt kårartilleriregemente.

§ 2.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 359 av herr Birke m. fl.

§ 3.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 276, angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m.;

nr 281, angående förvärv av fastighet för överståthållarämbetets räkning;
nr 282, angående anslag till tekniskt-vetenskaplig forskning m. m.;
nr 283, angående anslag till byggnadsforskning m. m.;

Lördagen den 10 maj 1942.

Nr 18.

107

nr 284, angående anslag till uppförande av byggnad för skogsproduktforskning
m. m.; och

nr 285, angående vissa markförvärv för lantförsvaret.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Interpellation.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Tidigare bär det funnits möjlighet
att skicka charkuterivaror samt styckat färskt kött och fläsk med persontåg
upp till Västerdalarna å den staten tillhöriga järnvägen Vansbro—Särna.

Sedan någon tid tillbaka kan emellertid icke dylik godsbefordran förekomma,
enär kungl, järnvägsstyrelsen meddelat förbud att sända färskvaror med persontåg
till Västerdalarna m. fl. orter. Genom denna åtgärd från järnvägsstyrelsens
sida lia stora svårigheter uppkommit för såväl säljare som konsumenter.
Sedan förbudet utfärdades, har nämligen transporttiden för varor från
Borlänge — varifrån den största leveransen av färskvaror till orterna norr •
örn Vansbro torde ske — tagit två dagar i anspråk. Det säger sig självt, att
dylika varor icke må väl av att ligga inpackade i lådor under så lång tid.

Särskilt under sommartiden torde det väl bli så gott som omöjligt att sända
dessa lättfördärvliga varor, med tanke på den långa tid transporten av desamma
tar i anspråk och då heller inga kylvagnar finnas för ändamålet.

I detta sammanhang tillåter jag mig påpeka, att det icke är enbart försäljarna
av färskvarorna eller den å de olika platserna inom området boende
ortsbefolkningen, som på ett oangenämt sätt beröres av den i det föregående
omnämnda av järnvägsstyrelsen vidtagna åtgärden, utan jämväl de därstädes
befintliga militärförläggningarna.

Framställning gjordes till järnvägsstyrelsen den 31 januari innevarande år
örn rätt att få sända färskvaror med uppgående persontåg kl. 15.05 från Vansbro
till Särna, men denna framställning föranledde ingen åtgärd från styrelsens
sida. Sedermera ha förnyade framställningar gjorts, dock utan att vinna
beaktande. Liknande anhållan har också gjorts hos järnvägen i Krylbo i syfte
att med persontåg som avgår därifrån kl. 10.56 få sända charkuterivaror samt
styckat färskt kött och fläsk kommande från Borlänge till stationerna Fors
och Horndal. Som svar å denna sistnämnda anhållan har anvisats en utväg ur
svårigheterna, som emellertid vid prövning på grund av vissa omständigheter
visat sig äga enbart teoretiskt värde.

Angeläget synes vara, och detta alldeles särskilt evad det gäller den varma
sommartiden, att statens järnvägar icke upprätthålla bestämmelser av sadan
innebörd, att de antingen omöjliggöra försändelse av färskvaror till områden
vilka äro i behov av desamma eller också, därest försändelse sker, varorna under
transporten på grund av den långa transporttiden undergå avsevärd försämring
eller till och med förstöring. En ändring i enlighet med de gjorda framställningarna
torde icke behöva medföra, att färskvarutransporter skola behöva
förekomma med varje persontåg utan vissa dagar per vecka.

Under åberopande av vad jag här anfört anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande interpellation:

Är herr statsrådet villig att företaga skyndsam undersökning av här berörda
förhållanden och även medverka till åtgärder varigenom färskvarutransporter
till här berörda orter underlättas?

Kammaren biföll denna anhållan.

108

Nr 18.

Lördagen den 16 maj 1942.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 10, angående granskning av de i statsrådet
förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden,

nr 108, i anledning av Kungl. Ma,j:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till utövande av statskontroll å krigsmaterieltillverkningen;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till utbyggnad
av staten tillhöriga gruvanläggningar i Malå socken m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ianspråktagande
av vissa anslag till sprängningsarbeten m. m. för oljelagring, m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överföring av en
• fastighet från statens järnvägars familjepensionsfond till statens allmänna
fastighetsfond;

nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, angående anslag till omoch
tillbyggnad av länsresidenset i Vänersborg;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till besiktning av motorfordon jämte i ämnet väckta motioner; nr

115, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående stat för luftfartsfonden
för budgetåret 1942/43;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till det civila luftskyddet;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
lasaretts- och tuberkulossjukvårdens utbyggande å Gotland;

nr 118, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande av
viss anslagspost i den för Överståthållarämbetet fastställda avlöningsstaten;

nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation; och

nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
femte huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;

bevillningsutskottets betänkande, nr 25, i anledning av väckta motioner om
rätt för skattskyldig att vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för gåva till sjövärnet;

första lagutskottets utlåtanden,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 55 s. 1) örn ekonomiska
föreningar;

nr 42, i anledning av väckta motioner om lagstiftning för bekämpande av sådan
propaganda mot medborgargrupper, som utgår från deras trosbekännelse
eller ras;

nr 43, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller
folkförsörjningen m. m. i vad propositionen hänvisats till behandling av lagutskott,
dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 29 maj 1931 (nr 152) med vissa bestämmelser mot illojal,
konkurrens;

Lördagen den 16 maj 1942.

Nr 18.

109

andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nied förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ lagen den 20 juni
1918 (nr 460) angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar;

andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av
väckta motioner angående förbättrad ungdomsvård samt återupprättande av
kommunernas medinflytande i fråga om nöjeslivets art och omfattning i kommunerna
lii. m.; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av
motion angående omprövning av gällande ransoneringsbestämmelser.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet, nr 233, i anledning av väckta motioner om rätt
för kommun att anslå medel till hemvärnets verksamhet;

från statsutskottet, nr 234, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande kapitalinvesteringar för budgetåret
1942/43 i statens allmänna fastighetsfond, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; samt

från andra lagutskottet:

nr 195, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag
örn fornminnen m. m. dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 196, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr 189) örn expropriation,
dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fornminnen
m. m., såvitt angår genom denna proposition framlagt förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 108 §§ expropriationslagen;

nr 198, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1 § förordningen den 19 december 1941 (nr 942) angående
dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete, m. m.;

nr 231, i anledning av väckta motioner om viss ändring i sjöarbetstidslagen;
och

nr 232, i anledning av väckta motioner angående expropriation och förköpsrätt
av jord för komplettering av ofullständiga jordbruk.

Vidare anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 235, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
preskription av rätt till medel som innestå hos offentlig myndighet;

nr 236, i anledning av väckt motion om revision av lagstiftningen angående
förfarandet hos förvaltningsdomstolar och hos övriga förvaltningsmyndigheter
vid behandlingen av frågor, som röra enskild rätt; och

nr 237, i anledning av väckta motioner angående revision av gällande bestämmelser
rörande beivran av upprepade förseelser mot alkohollagstiftningen.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.0S e. m.

In fidem
Gunnar Britth.