1942. Andra kammaren. Nr 16 (Riksdagens protokoll 1942:16)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 16.

Tisdagen den 28 april.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 21, den 22 och den 25 innevarande april.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den å kammarens bord vilande
propositionen, nr 211, angående fortsatt statsgaranti för exportkredit.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj:ts på bordet liggande proposition,
nr 232, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 6 § 2 mom.
samt 7 och 31 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m.
hänvisades propositionen, i vad angick de av Kungl. Majt framlagda författningsförslagen,
till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos följande Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och remitterades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 234, med förslag till förordning
örn rätt att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för avsättning till investeringsfond;

till statsutskottet propositionerna:

nr 238, angående anslag till förlagskapital för clearingkassan för smörjmedel;
och

nr 240, angående räntan å egnahemslån vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 241, angående bemyndigande att försälja
viss kronan tillhörig fast egendom, m. m.

§ 3.

Föredrogos var för sig och hänvisades till statsutskottet följande på bordet
liggande motioner; nämligen

nr 307, av herrar Ericsson i Kinna och Andersson i Tungelsta; samt

nr 308, av herr Pettersson i Dahl m. fl.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, statsutskottets
utlåtanden nr 70—80 och 82—85; bevillningsutskottets betänkanden
nr 17—19; bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 30—35; första lagutskottets
utlåtanden och memorial nr 21—31; andra lagutskottets utlåtande
nr 22;_ jordbruksutskottets utlåtanden nr 25—27; andra särskilda utskottets
memorial nr 1 samt tredje särskilda utskottets memorial nr 1.

Andra hammarens protokoll 191^2. Nr 16.

Nr 16.

Tisdagen den 28 april 1942.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Hedqvist m. fl., nr 309, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
229, med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare m. m.;

herr Nilsson i Landskrona, nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 210, angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets
försvarskrafter;

herr Svedman m. fl., nr 311, likaledes i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 210;

herr Carlström m. fl., nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 221, angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.;
samt

herr Persson i Stockholm m. fl., nr 313—315, likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition, nr 221.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.5 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Onsdagen den 20 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen Einar Johansson, Kalmar, på grund av halssjukdom är
hindrad att inställa sig till riks dags arbete under tiden från och med den 29
april till och med den 5 maj 1942, intygar.

Kalmar den 28 april 1942.

Yngve Wigh,

„ lee. läk.

Stockholm den 28 april 1942.

Riksdagsmannen Fredrik Sundström, f. 1886, är på grund av akut luftrörskatarr
och hjärtsjukdom, oförmögen till tjänstgöring under minst 3 veckor
intygas.

Stockholm som ovan.

Gustaf Myhrman.

Kammaren beviljade herr Johansson i Kalmar ledighet från riksdagsgöromålen
under 7 dagar från och med den 29 april och herr Sundström i Vikmanshyttan
tills vidare från och med den 30 april.

§ 2.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 239, angående anordnande av reservstation m. m. för telegrafverket; och

nr 242, angående anvisande av ytterligare medel för utlämnande av krislån.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

I enlighet med kammarens därom den 22 innevarande april fattade beslut
företogos nu val av dels sex revisorer för deltagande i den granskning av
statsverkets, riksbankens och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning,
som skall äga rum under innevarande år, dels ock sex suppleanter för
dessa revisorer; och befunnos efter valförrättningens slut följande ledamöter
av riksdagens andra kammare hava blivit utsedda till revisorer och suppleanter
nämligen

herr Andersson i Prästbol till revisor med herr Olsson i

» Björklund
» Carlström

> Gardell
» Lövgren

> Persson i Falla

var och en med 127 röster.

Mellerud
Ward
andre vice .talmannen
Osterström

Westman
Paulsen
Svedman

som suppleant,

och

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

§ 4.

I enlighet med kammarens därom den 22 innevarande april fattade beslut
företogos val av ej mindre tjugufyra valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda bank och kontor än även sex suppleanter för dessa valmän;
och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

valmän:

herr Andersson i Falkenberg,

» Andersson i Löbbo,

» Bergström,

» Carlström,

» Danielsson,

» Fast,

» Hagberg i Malmö,

» Hall,

» Hilding,

» Hällgren,

» Isacsson,

» Janson i Frändesta,

» Hyling,

» Liedberg,

» Lindmark,

» Mattsson,
fru Nordgren,
herr Olsson i Mellerud,

» Paulsen,

» Persson i Tidaholm,

» Skoglund i Doverstorp,

» Svensson i Grönvik,

» Vougt och
» Westman,

var och en med 103 röster; samt

suppleanter:

fru Gustafson,
herr Mårtensson,

» Ericsson i Åtvidaberg,

» Wiberg,

» Sundqvist och
» Nilson i Spånstad,
var och en med 81 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 3 och 4 här ovan omförmälda
valen.

§ 6.

Svar på
interpellation.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Med kammarens tillstånd har herr Thorell till mig framställt följande
fråga:

Onsdagen den*''29 april 1942.

Nr 16.

Svar på interpellation. (Forts.)

Avser herr statsrådet att vidtaga sådana åtgärder, att de av landets jordbrukare,
som äro i behov av draghästar, kunna i så stor omfattning som möjligt
erhålla sådana från armén för nu kommande vårbruk eller för längre tid?

I anledning härav ber jag att få anföra följande:

Det är givetvis av största vikt för vår folkförsörjning, att jordbrukets behov
av draghästar för vårbruket i görligaste mån tillgodoses. Interpellanten har
erinrat om att under den gångna beredskapstiden hästar, som tagits i anspråk
för arméns räkning, tidvis utackorderats till sina gamla ägare eller till andra
fodervärdar, huvudsakligen jordbrukare, som fått använda dem mot vård och
utfodring. Det har här i regel varit fråga örn hästar, som funnits vid depåerna
och alltså icke behövt tagas i anspråk för beredskapsförbanden. Ehuru
redan förut bestämmelser meddelats härutinnan, har chefen för armén nyligen
utfärdat en särskild order örn att hästar tillhörande depåerna skola utackorderas
i så stor utsträckning, som utbildningens och tjänstens i övrigt krav tillåta.
I ordern har inskärpts, att utackordering skall ske även under kortare tidsperioder,
då behovet av hästar vid depåerna tillfälligtvis är mindre. Utackorderingen
skall i förekommande fall ske efter samråd med vederbörliga kristidsstyrelser
eller kristidsnämnder, och vederbörande depåchefer ha beordrats att
omedelbart meddela kristidsmyndigheterna uppgift om de möjligheter till utackordering,
som föreligga.

De bestämmelser, som jag nu berört, avse de hästar, som ej tillhöra de i tjänst
varande fältförbanden. Emellertid torde jämväl dessa förbands hästar i vissa
fall kunna avstås för användning i jordbruket. Med hänsyn härtill har Kungl.
Maj :t bemyndigat militärmyndigheterna att, i den mån så är möjligt utan eftersättande
av den militära verksamheten, enligt överbefälhavarens bestämmande
tillsvidare på vissa villkor ställa hästar med fordon, seltyg och kuskar ur
fältförbanden till jordbrukares förfogande för medverkan vid vårbruk, höskörd
och stråsädesskörd. Även i här avsedda fall lia förbandscheferna ålagts
att samarbeta med vederbörande kristidsmyndigheter.

Givet är, att under nu rådande förhållanden det militära behovet av hästar
måste tillfredsställas i första hand. Emellertid torde genom här berörda bestämmelser
jämväl jordbrukets behov av hästar kunna tillgodoses så långt detta
överhuvud taget är möjligt utan eftersättande av den militära beredskapen.
Jag kan emellertid avslutningsvis framhålla, att antalet hästar, som för närvarande
tages i anspråk för militära ändamål, i förhållande till landets totala
hästtillgång är relativt litet.

Härefter yttrade

Herr Thorell: Herr talman! dag ber att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framföra mitt tack för att jag fått svar på min
interpellation men ännu mera för innehållet i svaret. Av detta framgår, att
chefen för armén gett order om att hästar tillhörande depåerna skola utackorderas
i den omfattning, som tjänsten tillåter, och att sådan utackordering under
vissa betingelser även kan ske för kortare tid. Vidare har bestämts, att
hästar nied seltyg, fordon och kuskar skola under vissa villkor av fältförbanden
ställas till jordbrukarnas förfogande.

De vidtagna åtgärderna, som vittna örn statsrådets och övriga myndigheters
förståelse för jordbrukarnas svårigheter i berörda avseende, ha hälsats med
stor tillfredsställelse av många fodervärdar, som redan fått avhämta hästar
vid truppförbanden, eller fått meddelande örn att de under närmaste framtiden
kunna påräkna att utfå sådana. Tråkigt nog är behovet betydligt större än
tillgången. Att även selar få medfölja de hästar som utlämnas från fältför -

Motioner om
ändrad ordning
för
utseende av
suppleant för
landstingsman.

6 Nr 16. Onsdagen den z9 april 1942.

Svar på interpellation. (Forts.)

banden är synnerligen förståndigt och för båda parterna fördelaktigt. Då
hästarna få dra i arméns selar som avpassats för deras storlek, undvikes
bl. a. seltryck, som många gånger skulle uppkomma, då ej passande sele tillhörande
fodervärden måste användas. Att även kuskar ställas till jordbrukarnas
förfogande för medverkan vid vårbruk och skörd är en åtgärd av största
betydelse, men då frågan örn manlig arbetskraft till jordbruket tidigare och i
annat sammanhang diskuterats i riksdagen skall jag inte nu närmare gå in på
densamma.

De av statsrådet omnämnda åtgärderna beträffande hästarna ha inte bara
sin stora betydelse genom deras inverkan på folkhushållningen och som ett
direkt handtag åt många jordbrukare i trångmål. Sådana åtgärder ha även
en stor betydelse för vårt för svar sväs en. Enligt det nya härordningsförslaget
skall antalet ordinarie ackordshästar mer än fördubblas. Hela ackordssystemet
står och faller med möjligheten att få goda fodervärdar för hästarna under
den tid de icke äro i tjänst vid truppförbanden. Hållas hästarna i för stor utsträckning
i tjänst för kronans räkning under de tider av året, då jordbrukarna
bäst behöva dem, råkar systemet i misskredit och en hel del fodervärdar
kommer att skaffa egna hästar. I de flesta fall blir det de som bäst sköta och
utfodra djuren, de icke önskvärda fodervärdarna däremot komma alltid åter.

Jag hyser största respekt för statsrådets uppfattning att försvarets behov av
hästar under nuvarande förhållanden i första hand måste tillgodoses. Men då
jag även ansåg en i rätt tid utförd sådd och skörd vara en betydelsefull försvarsfråga
framförde jag min interpellation. De åtgärder, som nu vidtagits i
frågan, anser jag vara väl avvägda och komma säkert till stor nytta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7.

Föredrogos var för sig följande på kammarens bord liggande motioner; och
remitterades därvid

till bankoutskottet motionen nr 309 av herr Hedqvist m. fl.;
till tredje särskilda utskottet motionerna:
nr 310 av herr Nilsson i Landskrona; och
nr 311 av herr Svedman m. fl.; samt

till statsutskottet motionerna:

nr 312 av herr Carlström m. fl.; och

nr 313—315 av herr Persson i Stockholm m. fl.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtanden, nr 7, i anledning av väckta motioner
örn ändrad ordning för utseende av suppleant för landstingsman.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr lil
i första kammaren av herrar Åkerberg och von Horn och nr 160 i andra
kammaren av herrar Pettersson i Rosta och Brandt hade hemställts, »att riksdagen
ville för sin del besluta sådan ändring av kommunala vallagen och
landstingslagen, att suppleant för landstingsman skall utses på samma sätt
som suppleant för kommunalfullmäktig, municipalfullmäktig, stadsfullmäktig
och kyrkofullmäktig».

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner orri ändrad ordning för utseende av suppleant för landstingsman.

(Forts.)

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Sandegård, Herlits, Björck, Nolin och
Spångberg, som ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna I: lil och II: 160 ville för sin del antaga av reservanterna
framlagt förslag till lag örn ändrad lydelse av 47 § kommunala vallagen den
6 juni 1930 (nr 253).

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nolin: Herr talman! I de motioner, som föranlett detta utlåtande från
konstitutionsutskottet, hemställes örn ändring av kommunala vallagen och
landstingslagen i så måtto, att ordningen för utseende av suppleant för landstingsman
blir densamma som för val av suppleant för kommunalfullmäktig,
municipalfullmäktig, stadsfullmäktig och kyrkofullmäktig, d. v. s. att särskild
suppleant icke skall utses, utan ny sammanräkning skall företagas, då avgång
sker eller då hinder av något slag möter för ordinarie landstingsman att utföra
sitt uppdrag.

En sådan ordning skulle givetvis bli betydligt sämre än den ordning, som
för närvarande gäller. Landstinget sammanträder ju nämligen i regel endast
en gång under året, och skulle nu en ordinarie landstingsman få förhinder omedelbart
före en session, skulle ju ny sammanräkning icke hinna komma till
utförande, utan platsen komma att stå obesatt och vederbörande partigrupp
följaktligen förlora en del av sin representation i landstinget. Motionärerna ha
pekat på ett fall från örebro län, då det var ganska nära att ett parti blivit
orepresenterat i landstinget bara därför att landstinget icke godkände det förhinder,
som vederbörande anmält för sitt deltagande. Denne blev därför nödsakad
att infinna sig till landstingets möte någon dag i slutet av sessionen.

Klart är ju, att under den period av fyra år, som nu gäller för våra landstingsman
och med den nuvarande ordningen med två suppleanter för varje
landstingsman, saker och ting kunna inträffa -— exempelvis sjukdom, dödsfall
eller avflyttning — som göra att ett parti, som har bara ett mandat, kan
komma i det prekära läget att bli orepresenterat vid landstingsmötet. Detta
vore ju så mycket mera betänkligt, om saken inträffade ett år, då val skulle
förrättas till riksdagens första kammare.

Utskottet har avstyrkt motionerna, men i en reservation lia några av utskottets
ledamöter, bland dem jag, föreslagit en enda liten ändring i den gällande
kommunala vallagen, vilken ändring går ut på att för varje landstingsman
inom den A-grupp, för vilken han valts, skola företagas så många sammanräkningar
för utseende av suppleanter, dock minst tre, som A-gruppen erhållit
platser. Ändringen innebär sålunda endast att uttrycket »minst två» utbytes
mot uttrycket »minst tre». Med denna iilla ändring av 47 § kommunala
vallagen skulle man kunna förebygga en situation som den motionärerna här
pekat på.

Då det nu icke finns möjlighet att med ett så enkelt medel som den av reservanterna
föreslagna anordningen, vilken dock endast har avseende å den sammanräknande
myndigheten d. v. s. länsstyrelserna, råda bot på ett missförhållande,
som är allmänt känt. kan jag för min del icke finna annat än att det
är klokt att vidtaga denna lilla ändring i förevarande paragraf. Med hänsyn
lill det olämpliga i att nu yrka bifall till reservationen, vars förslag icke varit
uppe till ordentlig diskussion i konstitutionsutskottet, ber jag, herr talman, att
få hemställa örn återromiss till utskottet av här föreliggande utlåtande.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Motioner orri ändrad ordning för utseende av suppleant för landstingsman.

(Forts.)

Herr Fast: Herr talman! Den motion, som utskottet i detta utlåtande besvarar,
är ju tillkommen till följd av en olyckshändelse, som höll på att inträffa,
men som icke inträffade. Det är det enda fall, såvitt jag känner till,
under hela den tid landstingslagen funnits till, då något behov av en sådan
bestämmelse, som motionären föreslår, förelegat. Men icke ens i detta fall
skulle sådant behov förefunnits, därest man ifrån valledningens sida hade beaktat
de möjligheter, som det nuvarande valsystemet skänker, nämligen att
använda sig av den spaltade valsedeln, sålunda med två namn till höger för
varje rad på vänstersidan. Kan det vara någon anledning för riksdagen att
ändra en vallag på så lösa boliner och när icke starkare skäl ha kunnat förebringas?
Det är visserligen sant, som utskottet här säger, att vår vallag kan
behöva en översyn, och då bör man taga upp detta spörsmål i ett sådant större
sammanhang, men icke förfara på det sättet, att man först gör en liten ändring,
som icke är särskilt övertänkt och som överhuvud taget utskottsmajoriteten
icke vill vara med örn, för att sedan efteråt göra en revision av våra
vallagar, både den kommunala och den politiska vallagen. På det sättet brukar
icke riksdagen förfara, och jag skulle icke heller tro, att den kommer att
göra det i detta fall.

Örn man nu bifaller det av reservanterna här framförda förslaget, som tydligen
icke kan ställas under proposition därför att det ju innebär en helt ny
princip gentemot den som motionärerna ha förfäktat, så löses därigenom ingalunda
frågan. Reservanterna säga, att den föreslagna ändringen icke har någon
inverkan på antalet namn på vänstersidan, men det är just vad den har, och
det är också på den punkten, som en översyn av vallagen kan behöva äga rum.
.1 ag erinrar om, att det får finnas endast ett visst antal namn på valsedeln utöver
det antal som skall väljas, vilket givetvis påverkar antalet namn på vänstersidan.
•{

Såvitt jag förstår ha de oroliga förhållandena till följd av kriget och krigsfaran
aktualiserat den fråga, som motionen avser. Man kan inte lösa den frågan
genom att bara göra en sådan ändring i lagen, som här ifrågasatts. Så enkelt
är det inte utan man måste se det hela i sitt sammanhang.

Vidare har ju frågan örn suppleanter överhuvud taget vid våra kommunala
val vid åtskilliga tillfällen varit uppe i riksdagen. Emellertid har riksdagen
hittills ställt sig avvisande, då denna fråga icke kommit upp i samband med
en fullständig revision av hela vallagen. Givetvis hör ett förnyat övervägande
äga rum i det sammanhanget även på denna punkt. När man sålunda nu icke,
så vitt jag förstår, vare sig av praktiska eller konstitutionella skäl kan få ett
bifall till den reservation, som här föreligger, vad skall det då tjäna till att
återremittera ärendet till konstitutionsutskottet? Sannolikt komma samma människor
att där behandla frågan ånyo. Intet nytt har inträffat, ty det förslag,
som reservanterna här framfört, var under diskussion i utskottet. Men man
ville där inte vara med örn den anordningen, och man ansåg inte heller, att
förslaget täckte det s. k. behov, som ansågs föreligga. Under sådana förhållanden
kan jag inte se någon mening i en sådan återremiss, utan låt oss komma
överens örn att, därest en översyn av våra kommunallagar skall företagas, alla
de problem därvid upptagas, som äga samband med det nu föreliggande ärendet.
Jämväl en del andra ting, som under årens lopp anmält sig, böra undergå
revision och omarbetning.

Med dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Nolin: Herr talman! Herr Fast hade den stora förmånen att tala på
en utskottsmajoritets vägnar, men det har inte jag, tyvärr. Emellertid säger

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner om ändrad ordning för utseende av suppleant för landstingsman.

; ■ (Forts.)

herr Fast att ändringen av namnen på den vänstra sidan av valsedeln skulle
bli en ofrånkomlig nödvändighet av den ifrågasatta ändringen i den kommunala
vallagen. Jag kan inte finna att detta alls skulle behöva vara nödvändigt.
Det behövs säkerligen ingen ändring av namnen där, ty där får förekomma
ett visst antal namn. Vi kunna som exempel anta, att endast det första
namnet på vänstra sidan av valsedeln går in som ordinarie ledamot och att
genom två olika sammanräkningar utses två suppleanter på den högra sidan.
När det då skall företagas ytterligare en sammanräkning, d. v. s. en tredje,
kan jag inte se annat än att det är god tillgång på namn därför på vänstersidan.
På den grund skulle naturligtvis ingen ändring av namnen behöva ifrågakomma.

Vidare säger herr Fast att reservanternas förslag var uppe till diskussion
i utskottet. Jag kan emellertid inte erinra mig, att detta åtminstone nämnvärt
diskuterades i utskottet. I så fall var det endast helt flyktigt.

Förslaget är enligt mitt förmenande inte ingående prövat i utskottet. Jag
ber därför, herr talman, att få vidhålla yrkandet örn återremiss.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav först
propositioner beträffande det under överläggningen framställda yrkandet, att
förevarande utlåtande skulle återförvisas till utskottet för ny behandling,
nämligen dels på bifall till berörda förslag dels ock på avslag därå; och fann
herr talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nolin begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår förslaget, att konstitutionsutskottets utlåtande
nr 7 återförvisas till utskottet för ny behandling, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit yrkandet örn utlåtandets återförvisning till utskottet för
ny behandling.

På av herr talmannen därå given proposition biföll kammaren härefter utskottets
hemställan.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till utbyte av transformator vid
Ulriksdals kungsgård m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för E. E.
Andersson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 till sjömätningsändamål.

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överskridande av
den i avlöningsstaten för lots- och fyrstaten för budgetåret 1941/42 upptagna
anslagsposten till avlöningar till icke-ordinarie personal;

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

nr 74, i anledning av Kungl. Marits proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till undervisning i meteorologi vid Stockholms högskola; och

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till avlöningar vid musikaliska akademien.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Bidrag lill Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 7G, i anledning av Kungl. Maj:ts
anordnande av proposition angående anslag för budgetåret 1942/43 till bidrag till anordnande

skolbarns- av skolbarnsbespisning.

bespisning. ^ °

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Mölndal: Herr talman! I det svåra försörjningsläge, vari
vi nu befinna oss, får skol barnsbespisningen en större aktualitet än den tidigare
haft, och behovet av en ökad verksamhet på det området kommer säkerligen
att göra sig än mer gällande, allteftersom svårigheterna i vårt försörjningsläge
undan för undan skärpas. Känt är också att det är synnerligen svårt
på flera håll inom landet. Det finns familjer med flera barn, som nu sakna
ekonomiska möjligheter att tillgodogöra sig de ransoner, som var och en har
rätt att få. Dessa familjer sakna ekonomiska förutsättningar att över huvud
taget skaffa nödvändiga livsmedel. Ett sådant förhållande måste givetvis medföra,
att man måste hysa de allra högsta betänkligheter för utvecklingen i
framtiden för de barn, som nu utsättas för umbäranden med åtföljande risker
för framtida ohälsa. Man kan därför i detta läge hälsa departementschefens
förslag örn ökning av detta bidrag till en miljon kronor med den största
tillfredsställelse, och man kan likaså hälsa statsutskottets utlåtande på denna
punkt med den största tillfredsställelse. Man måste dock i detta sammanhang
beklaga, att departementschefen på grund av statsfinansiella skäl inte funnit
anledning att gå med på att utöka denna verksamhet till att även omfatta
stadskommunerna. Det är nämligen på det sättet att detta bidrag lämnas endast
till skoldistrikt på landsbygden, men för en del städer gälla fullt ut de
förutsättningar, som äro uppställda i kungörelsen för erhållande av statsbidrag
till skolbarnsbespisningen. Man kan ifrågasätta, huruvida det kan anses
vara fullt rättvist, att inte även i stadskommun beläget skoldistrikt, som uppfyller
de i kungörelsen angivna förutsättningarna, kommer i åtnjutande av
sådant statsbidrag.

I det landstingsområde jag representerar finns det ett par städer, vilkas
ekonomiska förhållanden äro av den karaktären, att de inte ha möjlighet att
själva lämna de bidrag, som skulle vara erforderliga för att skapa en skolbarnsbespisning,
vilken kunde anses nödvändig i dessa stadskommuner. Statsutskottet
har också för sin del ifrågasatt, huruvida man inte nu borde gå in
för att lämna rätt även till stadskommunerna att komma i åtnjutande av
detta statsbidrag, men utskottet har samtidigt, på samma skäl som departementschefen
anfört, nämligen statsfinansiella, inte kunnat biträda den framställning.
som gjorts från en länsstyrelse i ett yttrande över denna fråga, örn
att stadskommunerna skulle få denna rätt till statsbidrag.

Då det inte är möjligt att framställa något annat yrkande än det statsutskottet
här gjort, nämligen örn bifall till Kungl. Maj:ts framställning i
fråga örn anslag och grunderna för dess utbetalande, vill jag endast uttala
den förhoppningen, att departementschefen ånyo prövar frågan huruvida inte
stadskommunerna borde bli berättigade att komma i åtnjutande av statsbidrag
i likhet med landskommunerna.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. (Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag vill endast säga, att det är ganska naturligt att förslaget utgått från den
omfattning, som de gamla bestämmelserna haft och bara ifrågasätter en fortsättning
av dem. Det är också självklart, att det är framför allt i landskommunerna,
som sådana förhållanden äro rådande, vilka beskrivas som villkor
för statsbidrag. Skulle det emellertid visa sig, att det finns en eller annan
stadskommun, där det kan råda sådana förhållanden som villkoren avse, får
man väl till nästa budgetår fundera på även sådana stadskommuner.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Jag har begärt ordet för att meddela,
att jag i statsutskottet stått mycket tveksam gentemot förslaget örn ändring av
bestämmelserna rörande skolbarnsbespisningen. Denna tveksamhet har jag
haft, trots att två folkskoleinspektörer i Västerbotten uttalat sig för en ändring.
Jag tycker att det är en mycket god princip, att skolbarnsbespisningen omfattar
alla barn, och att skolmåltiderna också äro kostnadsfria. Jag anser därför
att man inte utan absolut tvingande skäl bör frångå denna princip.

Jag vill erinra om att förra årets riksdag vägrade att gå med på en ändring
av de nu gällande grunderna för skolbarnsbespisningen. Men nu har frågan
kommit igen, och nu begär ecklesiastikministern och statsutskottet, att vi skola
lia ändrat mening från i fjol till i år. Jag för min del har inte gjort detta.
Jag menar, att det nog kommer att visa sig vara förenat med mycket
stora olägenheter att verkställa den klassificering av barnen, varom
här är fråga. Antingen kan ett skoldistrikt utesluta en del av barnen
från skolbarnsbespisningen, därför att föräldrarna ha råd att själva ge
barnen måltider, eller också kunna skoldistrikten ta ut en avgift för måltiderna.
Jag befarar att det blir en ganska ömtålig sak inom skoldistrikten
att verkställa en dylik sortering. Men även örn det skulle lyckas, så kan
man riskera att skolbarnsbespisningen kommer att få karaktären av en fattigbarnsbespisning.
En allvarlig konsekvens härav kan bli — och det är framför
allt detta som föranleder min tveksamhet •— att föräldrar med svag ekonomi
a,v missriktad ambition antingen inte låta barnen äta sin frukost i skolan eller
också betala denna måltid, därför att de inte vilja vara sämre än sina grannar,
ehuru de strängt taget inte skulle ha råd att betala för måltiden.

I det läge, vari frågan nu befinner sig, tror jag emellertid inte på en allvarlig
framgång för ett yrkande örn bibehållande av de gamla bestämmelserna,
och jag kommer därför inte heller att ställa något yrkande i den riktningen.
Men jag vill såsom en önskan uttala, att man har ögonen på hur förhållandena
komma att utveckla sig, och att man, därest konsekvenserna skulle visa sig
vara ogynnsamma, inte tövar att återgå till det system, vars principiella riktighet
alla tyckas vara ense om.

I detta anförande instämde herrar Norén och Jansson i Kalix samt fru
Västberg.

Fröken Rosén: Herr talman! I nuvarande för hemmen svåra försörjningsläge
är skolbarnsbespisningen en oumbärlig institution. Men det räcker inte
med bespisningen för skolbarn. Även barn i förskolåldern behöva få ett mål
lagad mat örn dagen. Departementschefen har intet haft att erinra mot att i
undantagsfall statsbidrag får utgå även till bespisning av dessa barn i trakter
med särskilt svåra förhållanden på livsmedelsförsörjningens område. Jag vill
endast här med styrka trycka på att uttrycket »särskilt svåra förhållanden»
inte får en så snäv tolkning, att bespisningen endast i undantagsfall kommer
att utsträckas till förskolålderns barn. Enligt mitt förmenande bör praktiskt

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 4942.

Återbäring av
arvsskatt för
vissa donationer
m. m.

Bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. (Forts.)
taget varje barnbespisning ta sikte på att tillgodose näringsbehovet hos barn
i den ytterst ömtåliga åldern, innan de börja skolgången. Under förhoppning
sålunda att denna anordning handhas med vidsynt och riktigt beaktande av de
synpunkter, som jag nu anfört, kan jag, herr talman, ansluta mig till utskottets
förslag.

Häruti instämde fru Nordgren.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag begärde ordet endast för att framhålla
att såväl departementschefen som statsutskottet ha bedömt denna fråga från
rent praktiska lämplighetssynpunkter. Man har inte alls på något sätt velat
gå in på de principfrågor som herr Lindberg här drog upp. Detta har statsutskottet
klart och tydligt sagt ifrån, och jag förstår därför inte varför herr
Lindberg behöver komma med ett sådant inlägg på grundval av statsutskottets
utlåtande.

Örn det är något som framgått av den utredning, som blivit verkställd i
denna fråga ■—- herr Lindberg erinrade själv därom ■— är det just, att det
under årens lopp visat sig, att vissa av bestämmelserna i den nuvarande förordningen
rörande barnbespisningen ha utgjort ett hinder för denna bespisning
att få den utbredning, som hade varit önskvärd. Detta framgår icke minst av
de yttranden som avgivits av tvenne folkskolinspektörer i Västerbotten. Den
ene inspektören säger följande: »Att barnbespisningen fått en ringa omfattning
hör nämligen samman med, att distrikten finna det mindre tilltalande att anordna
bespisning vid några skolor för alla barn oberoende av föräldrarnas
ekonomiska förhållanden, medan ingen bespisning kan anordnas vid andra
skolor av ekonomiska skäl.» Och i den andre inspektörens yttrande heter det:
»På grund av författningens bestämmelser att alla barn skola ingå i bespisningsanordningen
ha skoldistrikten i allmänhet icke ordnat med bespisning.»
Jag måste säga, att när utredningen har givit detta vid handen, föreligga
verkligen så starka praktiska lämplighetsskäl för det förslag som vi nu behandla,
att man utan någon som helst principdebatt och utan någon som helst
tvekan av principiella skäl bör kunna gå med på detsamma.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till statsutskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ IL

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 77, i anledning av väckta motioner angående ytterligare utredning rörande
löneplaceringen för de vetenskapligt utbildade tjänstemännen vid statens
arkiv, bibliotek och museer; och

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till försäkringsrådet m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 106 hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden, för den 27 februari 1942, föreslagit
riksdagen att dels till Återbäring av erlagd arvsskatt i vissa fall för

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Återbäring av arvsskatt för vissa donationer in. m. (Forts.)
budgetåret 1942/43 under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag av 139,600 kronor,
dels ock medgiva, att stiftelsen Seth M. Kempes minne måtte befrias från
erläggande av den på Seth M. Kempes fond I belöpande arvsskatten.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i propositionen nr 202, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 20 mars 1942
•—• med ändring i avseende å anslagsbeloppet av det i propositionen nr 106
framlagda förslaget — föreslagit riksdagen att till Återbäring av erlagd arvsskatt
i vissa fall för budgetåret 1942/43 under sjunde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 184,600 kronor.

I samband med Kungl. Maj:ts förslag hade utskottet behandlat fyra inom
riksdagens kamrar väckta motioner.

Professorskan Charlotta Henrietta (Lotty) Bruzelius, född Kempe, från
Stockholm, som avled den 11 januari 1941, hade genom ett den 11 december
1936 upprättat testamente förordnat, att till en stiftelse, benämnd Stiftelsen
Seth M. Kempes minne, skulle vid hennes frånfälle med äganderätt överlämnas
i hennes dödsbo befintliga aktier i Mo och Domsjö aktiebolag. Enligt i
testamentet intagna stadgar skulle stiftelsen inom Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län fullfölja religiösa, välgörande, sociala, vetenskapliga,
konstnärliga eller eljest kulturella syften samt främja jordbruket inom dessa
län. De medel, som tillfördes stiftelsen, skulle vara fördelade på två fonder,
nämligen Seth M. Kempes fond I, vars avkastning vore avsedd att — sedan
minst en tiondel, högst en femtedel därav årligen lagts till fondens kapital -—-användas för understödjande av sådana inrättningar och ändamål, som omförmäldes
i klass II av den i 19 § förordningen den 19 november 1914 örn arvsskatt
och skatt för gåva intagna tariffen, samt Seth M. Kempes fond II, vars
avkastning — efter förutgången avsättning av minst en tiondel, högst en femtedel
därav till kapitalet — skulle användas till främjande av sådana syften,
som avsåges i klass III av omförmälda tariff.

I den inom första kammaren av herr A. Engberg väckta motionen J: 136
hade hemställts, att riksdagen måtte medgiva stiftelsen Seth M. Kempes minne
frihet från arvsskatt beträffande såväl stiftelsens fond I som dess fond II.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majlis förslag och motionerna
I: 37, 1:117 och I: 136 samt II: 4,

a) till Återbäring av erlagda stämpelmedel i vissa fall för budgetåret 1942/
43 å driftbudgeten under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag av 186,400 kronor; b)

medgiva att stiftelsen Seth M. Kempes minne befriades från erläggande
av den på Seth M. Kempes fond I belöpande arvsskatten;

II. att motionen I: 117 i vad densamma avsåge räntegottgörelse och motionen
I: 136 i vad densamma avsåge Seth M. Kempes fond II icke måtte vinna
riksdagens bifall.

Reservation hade avgivits av herrar Häckström, Danielsson, Lindberg i Umeå
och Eriksson i Frägsta, vilka ansett, att utskottet bort hemställa

T. att riksdagen---I: 136 samt II: 4,

a) till Återbäring---— av 186,400 kronor;

b) medgiva att stiftelsen Seth M. Kempes minne befriades från erläggande
av den på Seth M. Kempes fond I och II belöpande arvsskatten;

II. att motionen 1:117 i vad densamma avsåge räntegottgörelse icke måtte
vinna riksdagens bifall.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. m. (Forts.)

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Som kammarens ledamöter finna har
herr Engberg i en motion i första kammaren hemställt örn befrielse från arvsskatt
för stiftelsen Seth M. Kempes minne beträffande stiftelsens fond II,
som framlidna professorskan Lotty Bruzelius i sitt testamente ställt till förfogande
för utveckling av jordbruket i de tre nordligaste länen.

Fonden uppgick vid bouppteckningen i april 1940 till ett belopp av 1.143,750
kronor. Av detta belopp skall i arvsskatt utgå 338,600 kronor, varigenom fondens
behållning nedgår till endast något över 800,000 kronor. Enligt arvsskatteförordningen
skall en fond av detta slag beskattas, och detta har statsutskottet
ansett vara skäl nog för att herr Engbergs motion inte bör bifallas.
Men det är ju just på grund av att arvsskatteförordningen är av denna beskaffenhet,
som herr Engberg väckt sin motion. Han har nu begärt, att riksdagen,
som har avgörandet i sin hand, skall ta hänsyn till de alldeles speciella
omständigheter, som i detta fall föreligga och som synas honom tala för en
skattebefrielse.

Fru Lotty Bruzelius, född Kempe, har under en lång följd av år genom
gåvor av »Okänd» utövat en omfattande välgörenhet. Hon har bekostat uppförandet
av ej mindre än sex arbetsstugor för skolbarn från ödebygden, därav
en i Dikanäs i Västerbottens län och fem i Norrbottens län nämligen Vojakkala,
Karungi, Hedenäset, Svanstein och Pålkem. Därigenom ha stora kostnader
för sex skolhemsanläggningar besparats staten. Morjärvs kyrka i Norrbottens
län har uppförts på bekostnad av fru Bruzelius.

Hon har vidare anslagit sammanlagt 30,000 kronor till främjande av trädgårdsodlingen
i Västerbottens län och därmed givit impulsen till bildande av
den inom vårt land enastående trädgårdsorganisation som nu omspänner hela
Västerbottens län, även Lappmarken.

Dessa gåvor av den under livstiden okända givaren, fru Bruzelius, representera
ett värde av mer än en halv miljon kronor.

Sedan fru Bruzelius för cirka 40 år sedan blev änka, har hon av sin vissa år
mycket betydande inkomst utgivit för olika ändamål i välgörande syfte nästan
allt vad hon ej behövde för egen del, ett behov som under de senare åren ej
varit stort.

Så har fru Bruzelius på sin tid bekostat uppförandet av ett bostadshus i
Stockholm för mindre bemedlade självförsörjande kvinnor, som här skulle beredas
goda bostäder för gott pris. Avkastningen av detta hus skulle tagas i
anspråk för uppförandet av ytterligare ett hus för liknande ändamål. Tre
eller fyra sådana hus ha på detta sätt kommit till stånd i Stockholm.

''Även i många andra fall anses fru Bruzelius ha varit givare, när en »okänd»
skänkt ett belopp för något mera betydande ändamål.

Till staten skänkte fru Bruzelius i förening med två anhöriga den av dem
gemensamt ägda egendomen Söråker i Västernorrlands län att användas till
trädgårdsskola för Norrland. Med denna gåva ha även följt åtskilliga anslag
från samma håll.

Professorskan Bruzelius donerade 1936 15,000 aktier i Mo och Domsjö aktiebolag
till en stiftelse, benämnd J. C. Kempes Minne, vars uppgift skulle vara
att tillgodose allmännyttiga syften. När hon avled den 11 januari 1941 förelåg
ett testamente, enligt vilket hon donerade 15,250 aktier i samma bolag till ännu
en stiftelse, Seth M. Kempes Minne, att fördelas på två fonder, en avsedd för
främjande av kulturella ändamål och den andra för främjande av jordbruket
i de tre nordligaste länen. Fru Bruzelius har föredragit att ej se sitt namn förknippat
med någon enda av hennes storartade gåvor. De representera ett värde

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. m. (Forts.)
av flera miljoner kronor. Varken fru Bruzelius själv eller testamentsförfattaren
torde ha kunnat tänka sig, att den ena av fonderna, endast därför att den
avsåg att främja jordbruket, skulle komma att berövas nära en tredjedel av
sitt belopp i form av arvsskatt. Nu skall staten ta ut i skatt inemot 340,000
kronor. Till betalning härav måste tagas i anspråk avkastningen av fond II
under nära fem år. Detta innebär att staten under denna tid tar de medel som
denna för de tre nordligaste länens väl ömmande kvinna avsett skulle komma
dessa län till godo. Det är knappast troligt att tillkomsten av donationer för
allmännyttiga och välgörande ändamål kommer att främjas genom ett sådant
förfarande, allra minst när det gäller en del av vårt land, som innerligt väl
behöver de medel som skänkts till dess bästa.

Som kammaren finner ha fyra ledamöter av statsutskottet reserverat sig för
bifall till herr Engbergs motion. Under den diskussion som fördes i utskottet
gåvo ytterligare tre ledamöter i anföranden tillkänna, att de ansågo det orimligt
att en donation av det här slaget skulle beskattas. Jag vågar tro, att detta
nog var den uppfattning, som flertalet av ledamöterna i statsutskottet hade,
men de kände sig tydligen osäkra i fråga örn vilka konsekvenser ett bifall till
motionen kunde komma att medföra. För egen del anser jag emellertid, att här
föreligga så speciella omständigheter, att det knappast kan bli fråga örn några
konsekvenser av för statens ekonomi nämnvärd betydelse. Ty örn det i framtiden
finnes män och kvinnor i detta land med samma sociala patos som fru
Bruzelius, som donerade sin förmögenhet till sådana ändamål som nu ifrågavarande
donation avser att främja, skulle jag föreställa mig, att man väl även
då kan finna billighetsskäl tala för att staten icke reducerar sådana donationer
genom att belägga dem med arvsskatt.

Jag ber, herr talman, att med vad jag nu här anfört få yrka bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar andre vice talmannen Österström, Lundstedt
och Hansson i Skediga, fru Gustafson, herrar Norén och Mäler, fru
Skoglwnd-Lindblom, fröken Olsson, herrar Andersson i Alfredshem och Hedlund
i Östersund, fru Rönnebäck samt herrar Jonsson i Alsen, Lindmark, Sandberg,
''Åkerström, Skoglund i Umeå, Lövgren, Jansson i Kalix, Blombäck och
Westerdahl.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Kammarens ledamöter ha ju
redan på grund av de instämmanden, som nyss gjorts, kunnat konstatera, att den
föreliggande frågan rör ett speciellt norrlandsintresse.

Jag måste emellertid för min del framhålla, att när vi haft att ta ställning
till denna fråga i statsutskottets tredje avdelning och sedermera även i det samlade
statsutskottet, lia vi måst se denna angelägenhet ur mera objektiv och mera
landsomfattande synpunkt, och därvid ha de argument, som framfördes av reservanten
nyss i hans varmhjärtade anförande, mot vilket jag icke på något
sätt ämnar polemisera, i alla fall icke stått sig inför den rent sakliga bedömning,
som man bör ägna en fråga som denna.

Vi skola komma ihåg. att riksdagen för tämligen kort tid sedan har fastslagit
de grunder, som skola gälla rörande beskattning av donationer av här ifrågavarande
slag. Författningen, som utfärdades 1941, trädde i kraft den 1 januari
i år. Kungl. Maj:ts förslag på en rad punkter, som i det föredragna ulskottsutlåtandet
behandlats, innebär ju, att den mildare beskattning av donationsmedel,
som denna nya förordning medför, skall tillämpas även på sådana
donationer, som äro gjorda före ikraftträdande av denna förordning. T den nu
ifrågavarande punkten bar föredragande statsrådet framhållit, alf beträffande

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. m. (Forts.)
de donationer, sani fått namnet Seth M. Kempes minne, skall den ena, fonden I,
hänföras till denna mildare beskattningsform, medan den andra fonden icke
ens efter de nya grunderna kan hänföras till sådana donationer, som skola få
skattebefrielse. De medlemmar av statsutskottet, som stå för utskottsutlåtandet,
ha ansett, att den av statsrådet intagna ståndpunkten är riktig, och vi veta
icke vart det skulle föra hän, örn vi just i ett fall som detta skulle göra ett undantag
ifrån denna regel. Vi våga inte tro på den försäkran reservanten har
avgivit, att ett sådant ståndpunktstagande inte skulle medföra några som helst
konsekvenser. Vi frukta att man nog i stället kommer att dra åtskilliga konsekvenser
av det. I varje fall är jag för min del inte beredd att tillstyrka förslaget;
så mycket känner jag inte hela denna beskattningsform, att jag kan göra
några bestämda uttalanden i det avseendet.

Vi skola, innan vi ta ståndpunkt till detta ärende, komma ihåg, att det i
detta utlåtande rör sig örn andra donationer på betydande belopp. Kungl. Majit
har med iakttagande av den grundregel, som jag nyss antydde, medgivit befrielse
från arvsskatt i vissa fall men icke i andra fall. Jag anser, att det möjligen
skulle kunna innebära en orättvisa med hänsyn till på andra punkter i utlåtandet
upptagna donationer, örn man i detta fall nu skulle ur speciella norrlandssynpunkter
bifalla den reservation, som är fogad till utskottsutlåtandet.

Däremot kan jag dock mycket väl låta resonera med mig, örn det här skulle
gälla att införa den principen, att donationer av detta slag, som alltså gå till
allmännyttiga ändamål, avsedda att främja utvecklingen i en viss landsända
eller ett visst område, befrias från arvsskatt. Men i det läge, i vilket vi befinna
oss i dag, förefaller det mig som örn man inte kunde uppta denna fråga till
något som helst övervägande. Jag anser sålunda, att det här ifrågavarande
fallet bör bedömas med hänsyn till gällande lagstiftning i likhet med andra
förekommande fall.

När jag sålunda ser på frågan ur nu anförda synpunkter, kan jag inte komma
till någon annan ståndpunkt än att Kungl. Maj :ts framlagda förslag i detta
avseende bör bifallas.

Jag ber sålunda, herr talman, att med vad jag nu har anfört få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i det föredragna utlåtandet.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Herr Eriksson i Stockholm påpekade,
att den nya arvsskatteförordningen, enligt vilken denna donation skulle beskattas,
antogs så sent som förra året och trädde i kraft den 1 januari 1942.
Av utskottets motivering för avslag framgår ju också, att, som det heter, »skattebefrielse
icke skulle ha åtnjutits enligt den nya arvsskattelagstiftningen».
Jag vill nu ställa den frågan till herr Eriksson i Stockholm, huruvida inte den
omständigheten, att fru Bruzelius avled i januari 1941, alltså elva månader
innan den nya arvsskattelagen trädde i kraft, skulle kunna anses vara ett ytterligare
skäl till att man i detta fall bör befria donationen från arvsskatt?

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Jag tror, att alla de
kammarkamrater, som rinder årens lopp ha lyssnat till herr Erikssons i Stockholm
utomordentligt sakliga framställningar i de ärenden, som han haft att
företräda i kammaren för statsutskottets räkning, denna gång tyckte sig förnimma,
att han själv kände det en aning plågsamt att behöva komma med det
yrkande, som han slutligen framförde å dragande kall och ämbetets vägnar.
Jag kan mycket väl förstå en sådan känsla hos honom. Hans motivering var
ju också uteslutande formell. Därmed har han emellertid fyllt sin plikt och
kan tillerkänna kammaren, utan att det på något sätt stöter honom, rätten att

Onsdagen deu 29 april 1942.

Nr 16.

Återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. m. (Forts.)
taga ställning till denna fråga på reella grunder och skäl. Därvidlag tycker
jag, att herr Lindbergs i Umeå framställning var absolut bindande. Det är
statsutskottet och herr Eriksson i Stockholm, som denna gång ha den formella
rätten på sin sida, men det är herr Lindberg i Umeå och vi, som lia den reella
rätten.

Jag ber, herr talman, att ännu en gång få instämma i yrkandet om bifall till
reservationen.

Herr statsrådet Ewerlöf: Jag har tyvärr icke varit i tillfälle att höra den
debatt, som tidigare förts i detta ärende, men jag tillåter mig begära ordet med
anledning av herr Lindbergs i Umeå senaste anförande. Det tycktes därav framgå,
att han utgick ifrån, att därest man skulle bedöma detta fall enligt den
tidigare lagstiftningen, således enligt den förordning, som gälide före den 1
januari 1942, skulle det lia kunnat bedömas på ett gynnsammare sätt än vad
som har ansetts möjligt enligt den nya lagen. Men det är just den gamla lagen,
som är tillämplig på förevarande fall. Enligt denna lag bedömde man skattskyldigheten
för donationer av denna beskaffenhet strängare än vad man gör
efter den 1 januari 1942. Det framgår klart redan av testamentets innehåll, att
man har utgått ifrån, att detta skulle bli en beskattningsbar donation. Det sägs
nämligen där, att fonden nr I skall gå till ändamål, som finnas angivna i klass
II av arvsskatteförordningen, vilken klass innehöll en viss, lindrigare skala
för beskattningen av donationer till vissa ändamål, under det att fonden nr II
skulle gå till sådana ändamål, som i denna tidigare förordning inrymdes under
klass III i förordningen, d. v. s. ändamål, som blevo något hårdare beskattade
än de ändamål, som hörde till klass II, men något lindrigare än de ändamål,
som tillhörde klass IV. Testator har sålunda varit på det klara med att donationen
skulle gå till ändamål, vilka enligt den vid den tiden gällande lagen
skulle ha blivit på visst sätt skattebelagda.

I sammanhang med förarbetena till den nya lagen den 1 januari 1942 ansåg
man sig emellertid böra gå något längre i eftergifter gentemot för välgörande
ändamål gjorda donationer, och detta har lett till att enligt den nya lagen vad
som tidigare beskattades enligt klass II i den gamla förordningen nu i huvudsak
är befriat från skatt, under det att vad som enligt den gamla förordningen
beskattades enligt klass III skall beskattas enligt nästan ordagrant samma
bestämmelser enligt klass III i den nya lagen.

När det gällt att taga ställning till framställningen örn befrielse från arvsskatt
för nu ifrågavarande donationer, har i första hand statskontoret och med
ledning av dess yttrande jämväl Kungl. Majit ansett, att man i sammanhang
med den nya lagens tillkomst haft tillfälle att ingående överväga vilka avgränsningar
man velat göra mellan å ena sidan sådana donationer, som borde
beskattas, och å andra sidan sådana, som icke borde beskattas. Man kom därvid
till en lösning, som efter vad jag nyss angav innebär, att Kempes fond I
skulle, om den nya lagen varit tillämplig på denna donation, icke ha blivit
beskattad. Vad gäller Kempes fond II har man alltjämt i den nya lagen intagit
den ståndpunkten, att dessa ändamål böra beskattas efter en viss tariff,
klass III, i den nya förordningen.

Med hänsyn härtill har Kungl. Majit anseli, att när man så nyligen efter
ingående överväganden har uppställt vissa regler, enligt vilka en sådan donation
som Kempes fond I icke skulle bliva beskattad, så vore det rimligt, att
denna donation retroaktivt finge komma i åtnjutande av skattebefrielse. Vad
däremot gäller Kempes fond II är den lagliga regleringen både enligt den
gamla och den nya lagen i alla väsentliga delar densamma. Eftersom man helt

Andra kammarens protokoll 19J)2. Nr 16. 2

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. m. (Forts.)
nyligen både från Kungl. Maj :ts och riksdagens sida prövat, huru man ville
förfara med donationer i framtiden har Kungl. Maj :t icke funnit anledning
att behandla denna donation gynnsammare än vad som varit möjligt enligt såväl
den gamla lagen som den nya.

Det är alldeles klart, att det här gäller utomordentligt behjärtansvärda ändamål,
men det kan man alltid säga örn donationer, som avse sådana ändamål,
som finnas uppräknade i klass III av den nya lagen. Det oaktat har man ansett,
att skatt enligt en viss tariff skall utgå.

Det säger sig ju självt, att sedan vi nu ha fått en ny lag och därmed en ny
avgränsning av beskattningen av donationer, så skulle det bli ganska besvärligt
i fortsättningen, för den händelse man redan omedelbart efter lagens tillkomst
tillskapar ett prejudikat, som innebär, att man från skatt befriar en
donation, som klart faller under de bestämmelser, som gälla i den nya lagen.
Varje gång det kommer en framställning från dem, som företräda en sådan
donations intressen, skulle man i så fall stå villrådig, huruvida det är anledning
gå utanför vad lagen i det hänseendet stadgar.

Kungl. Majit har med hänsyn till de skäl, som jag nu i korthet sökt redogöra
för, ansett, att det är riktigast att vid bedömandet av föreliggande fall
hålla sig inom den nya lagens råmärken.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Herr Lindberg i Umeå ställde
den frågan till mig, huruvida icke den omständigheten, att testator hade avlidit
en viss ganska kort tid före den nya förordningens ikraftträdande, vore
ett skäl, som man borde taga hänsyn till i föreliggande fall. På detta vill
jag endast svara, att eftersom den genomförda ändringen i arvsskatteförordningen
i detta fall icke betydde en skärpning utan snarare en lindring av de
äldre bestämmelserna, kan ju icke tidpunkten för testators dödsfall ha något
som helst inflytande på det sakliga bedömandet av den föreliggande frågan.
Herr andre vice talmannen sökte avväpna mig genom att framhålla, att jag
hade den formella rätten på min sida, under det att denna min formella ståndpunkt
föreföll åtminstone honom vara för mig besvärande, när jag å dragande
kall och ämbetets vägnar, som han uttryckte sig, yrkade bifall till statsutskottets
förslag. Jag vet icke riktigt vad som kan föranleda detta herr andre
vice talmannens omdöme. Jag framhöll i mitt föregående anförande, att vi
inom statsutskottet ha ansett, att den grund, på vilken Kungl. Maj :t har
ställt sig i den föreliggande frågan, är så fast, att vi icke ansett oss böra
avvika från Kungl. Maj :ts ståndpunkt. Jag kan då icke heller för min del
tycka, att det på något sätt kan anses vara besvärande, när jag yrkar bifall
till den ståndpunkt, som jag i föreliggande fall anser vara den rätta.

Jag vill därefter endast säga ett ord till i själva sakfrågan. Om de ärade
Norrlandsmotionärerna hade väckt en motion, i vilken de med åberopande av
det behjärtansvärda syfte, som denna donation har, hade föreslagit, att staten
skulle anslå 338,600 kronor för att öka fonden, kan man nog vara alldeles
viss örn att det skulle ha blivit ganska liten resonans för ett sådant yrkande
i riksdagens kamrar. Vad är det emellertid för något, som nu påyrkas? Jo,
det är just, att staten skall efterskänka arvsskatt enligt gällande förordning
på just 338,600 kronor, alltså ett indirekt statsbidrag av denna storlek till
fonden. Det är detta, jag har velat göra klart för kammarens ledamöter. Visserligen
är jag för min del villig erkänna, att donationen är värdefull icke
blott ur Norrlands synpunkt utan ur samhällelig synpunkt i allmänhet och
sålunda värd allt det understöd, som man kan ge, men jag kommer tillbaka
till det, som också statsrådet Ewerlöf nyss framhöll, nämligen att när man
så pass nyligen har dryftat dessa frågor ur sakliga synpunkter och fastställt

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. rn. (Forts.)
i en förordning hur arvsskatten skall beräknas, så kan nian icke i ett enstaka
fall, utan att detta måste få konsekvenser framdeles, gå ifrån denna grundregel.
Det är därför, som jag icke blott å dragande kall och ämbetets vägnar,
utan även därför att jag anser det vara en sakligt stark ståndpunkt vidhåller
det yrkande, som jag förut framställde örn bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Mitt sista yttrande föranleddes helt
och hållet av en viss formulering i herr Erikssons i Stockholm yttrande och
vidare av den formulering, som statsutskottet använt, varav man kan sluta
sig till att den tidigare förordningen skulle ha medgivit skattebefrielse. Jag
ber emellertid nu att få meddela, att jag självfallet också tittat i den äldre
förordningen av år 1914 och de där intagna bestämmelserna avseende tariff
lil. Jag fann därvid, att den skatteskala för gåva och arv, som där återgives,
avser gåva till kyrka, kommun, landsting och hushållningssällskap. Jag
trodde nu möjligen, att man kanske hade ansett det ändamål, som kempeska
fonden II avser att främja, icke utan vidare kunna inbegripas under
tariff III, och det var detta, som föranledde sig att ställa min fråga till herr
Eriksson i Stockholm. Jag är angelägen örn att betona, att frågan alltså inte
innebar ett försök att med ett demagogiskt knep vinna anhängare i kammaren.

Herr andre vice talmannen Österström: Jag skall be att få säga detsamma,
som herr Lindberg i Umeå nyss framhöll. Jag vill icke alls med någon artighet
och vänlighet försöka ställa mig in hos herr Eriksson i Stockholm. När
jag sade, att hans motivering vilade på formella grunder, hänvisar jag honom,
ifall han har glömt vad han själv yttrade, till inledningen av hans
första anförande, där han förklarade sig visst icke vilja polemisera mot herr
Lindberg i Umeå och sade sig mycket väl förstå de synpunkter, som herr
Lindberg i Umeå anförde, men sedan gick över till sakens formella sida. Det
kallar jag en formell motivering för ett yrkande.

Vad beträffar herr statsrådets anförande förstår jag mycket väl, att det
kan uppstå vissa svårigheter för framtiden med hänsyn till denna sak. Det är
klart, att vi icke heller kunna vara blinda härför. Här gäller det emellertid
ett alldeles exceptionellt fall. Reservanternas förslag är också motiverat på
ett sådant sätt, att jag tycker, att regeringens representant borde kunna
finna sig i, örn kammaren till äventyrs skulle gå på den mindre formella linjen
härvidlag. Örn jag ställer den frågan till statsrådet Ewerlöf, huruvida
han icke själv tycker, att förevarande fall är alldeles särskilt behjärtansvärt,
så undrar jag, ifall han ändå icke kan vara beredd att erkänna, att detta
faktiskt är något, som ändå skulle kunna kallas för ett gränsfall.

Herr Lundstedt: Herr talman! dag instämde med herr Lindberg i Umeå oell
jag kommer också att rösta för hans reservation. Jag gör det därför, att
jag har den uppfattningen, att det beträffande lagar av förevarande art är
helt naturligt, att riksdagen begagnar tillfället, när särskilda omständigheter
äro för handen, att dispensera ifrån lagen. Ett beslut här i riksdagen, som
godkänner herr Lindbergs reservation, kan ingalunda fattas såsom uttryck
för en ny laggrundsats. Det är alls icke fråga örn, som man uttryckt det,
att skapa något prejudikat, åtminstone icke i någon betänklig mening.

Örn situationen är den, att man på grund av särskilt angivna omständigheter,
som man anser föra sitt synnerligen starka sprak, beslutar att den

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Återbäring av arvsskatt för vissa donationer m. m. (Forts.)
fastställda lagprincipen just i detta fall med hänsyn till de särskilda omständigheterna
— som lagen helt naturligt i sin allmänna avfattning icke
har kunnat göra undantag för — icke skall tillämpas, då kan man icke säga,
att ett sådant beslut skapar prejudikat för andra situationer än sådana, som
just äro överensstämmande med den ifrågavarande och sålunda icke för andra
situationer än sådana, i vilka man städse kan åberopa sig just på lika starkt
talande omständigheter. Jag anser mig därför, herr talman, vara fullt befogad
— trots det att vi ha uttrycklig lag i ämnet —• att i detta särskilda fall
dispensera från den i lagen uttryckta principen på grund av de av herr Lindberg
anförda omständigheterna.

Är det så, att riksdagen verkligen finner dessa omständigheter vara av den
behjärtansvärda natur, att reservationen bör bifallas, bör därmed överensstämmande
beslut naturligtvis också fattas i varje fall, som är fullt analogt
med det nu föreliggande. Någon annan konsekvens av ett beslut till förmån för
reservationen kommer, såvitt jag förstår, icke i fråga.

Herr Mosesson instämde häruti.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr Lindberg i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 79, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till tullverket;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till förvärv av en Jämtlands fältjägarregementes lägerkassa
tillhörig soldathemsbyggnad;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader ;

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till inventarier
för sjökrigsskolan; och

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare anslag
till uppförande av byggnader för flygtekniska försöksanstalten.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 17, i anledning av väckta
motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, avseende ändring
av förordningen örn nöjesskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 21 i första kammaren av herr Gustaf Elofsson
m. fl. och nr 25 i andra kammaren av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att nöjesskatten helt förstatligas»;
samt

2) de likalydande motionerna nr 132 i första kammaren av herr Franzon
m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Kilbom m. fl., däri hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring i förordningen örn nöjesskatt den 14
juni 1940, att entrébiljett till inhägnat friluftsområde skulle beläggas med
nöjesskatt enligt taxa I, då entrébiljetten berättigade till åhörande av scenisk
föreställning av musikartister oavsett att inom området jämväl funnes tillgång
till dansbana, att nöjesskatt icke måtte utgå vid försäljning av tombolalotter,
samt att restaurantinnehavare skulle förpliktas till erläggande av nöjesskatt
för var och en, som vid danstillfällen besökte restaurant eller den del
därav, där dans påginge, för den händelse blott viss del av lokalen vore till
dans avdelad.

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 21 och II: 25, örn helt förstatligande av
nöjesskatten, icke måtte föranleda någon riksdagens utgärd; samt

2) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna I: 132 och
II: 187, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta
om utredning angående förordningen örn nöjesskatt i de avseenden, som
berörts i nämnda motioner, samt för riksdagen snarast framlägga de förslag,
som kunde av utredningen föranledas.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits beträffande punkt 1) i utskottets
hemställan av herrar Gustaf Elofsson, Hammarlund och Svensson i
Ljungskile.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid anförde:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Såsom kammaren mycket väl kommer
ihåg, väcktes vid riksdagens början en hel del motioner från samtliga partier
med begäran om en utredning angående ungdomens nöjesliv och allt vad därmed
sammanhänger. I samband med dessa motioner väckte vi några stycken
från vårt håll en motion med hemställan örn att nöjesskatten skulle helt förstatligas,
därför att enligt vår mening ungdomens nöjesliv och möjligheten att
sanera detta har ett visst samband med bestämmelserna angående nöjesskatten.
Vi påvisade i vår motion, att det många gånger ligger så till, att kommunalmän,
som kunna visa sig litet restriktiva mot dessa nöjesplatser i respektive
kommuner, möta motstånd, i det att man söker inverka på dessa kommunala
myndigheter att gå in för dessa nöjesplatser med den motiveringen, att kommunen
i så fall får en del inkomster därav.

Nu har bevillningsutskottet gått emot motionen och säger, att frågan örn
ungdomens nöjesliv icke har något samband med bestämmelserna örn nöjesskatten,
och att man får lov att gå andra vägar för att sanera ungdomens
nöjesliv. Om man läser bevillningsutskottets betänkande nr 17, kan man dock
icke undgå att få den uppfattningen, att utskottet borde lia kommit till ett annat
beslut än det gjort. Jag kan för min del icke finna annat än att hela detta

Motioner
angående
ändring av
förordningen
om nöjesskatt.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
betänkande tydligt och klart ådagalägger, att här dock föreligger ett uppenbart
syfte hos kommunerna att skaffa sig inkomster.

Bevillningsutskottet har refererat vad svenska stadsförbundet yttrat i anledning
av de i ämnet väckta motionerna. Detta stadsförbundets yttrande har
jag icke kunnat tänka mig vara mera cyniskt i sin argumentation för att nöjesskatten,
såsom nu är fallet, skall tillfalla kommunen med hälften och staten
med hälften. Såsom vi veta, var nöjesskatten alltifrån 1919, då den tillkom, en
rent kommunal skatt. Kommunen fick alltså hela inkomsten. Det heter också
i stadsförbundets yttrande, att med denna skatt, som tillkom i en mycket svår
tid, skulle kommunerna beredas tillfälle att få en ny skattekälla, och att det
finansiella läget då var sådant, att det måste te sig naturligt, att det allmänna
beskattade nöjeslivet. Sedan återger stadsförbundet denna skattefrågas fortsatta
utveckling, hur det vid upprepade tillfällen här i riksdagen gjorts framstötar
för att denna skatt skulle bli en statlig skatt, samt meddelar också, att
början togs 1939, då på finansministerns förslag riksdagen beslöt en uppdelning
av skatten, så att en del därav skulle ingå till staten, alltså bli en delvis
statlig skatt, och att efter år 1940 hälften tillfaller staten och hälften respektive
kommuner.

Nu ha vi i vår motion påtalat, att dessa inkomster, som tillfalla kommunerna,
icke äro blott en skatt, som skall ge respektive kommuner en inkomst, utan
också att denna skatteinkomst i viss mån skall medverka till att stödja olika
kulturella ändamål, såsom idrott och annat. Nu säger stadsförbundet helt cyniskt,
att skatten kom till i finansiellt svåra tider för att öka kommunernas
inkomster men, icke för att skaffa medel för olika kulturella ändamål. Vd ha
talat örn att dessa nöjesskattemedel skulle kunna redovisas i en s. k. kulturfond
för att det från denna kulturfond skulle kunna lämnas bidrag till kommunerna
för olika kulturella ändamål såsom föreläsningsverksamhet, idrott o. dyl. Mot
detta säger stadsförbundet, att i tider som dessa med stigande skatter i kommunerna
skulle det icke vara riktigt att dirigera inflytande nöjesskattemedel
via staten till en fond för kulturella ändamål. Sedan säger stadsförbundet i
slutet av sitt yttrande, att »dock må framhållas det oegentliga i att städerna i
nuvarande läge skulle betala in medel till en fond, öppen för anslag till kulturella
ändamål också i kommuner, som själva helt obetydligt bidragit till fonden».

Såsom vi alla torde veta förhåller det sig så, att även örn vissa nöjesetablissemang
ligga i en stad eller en kommun, befolkas dessa nöjesetablissemang från
den kringliggande bygden. Man kan alltså mycket väl påstå, att de som bidraga
till dessa stora inkomster för respektive kommuner, långt ifrån alltid äro bosatta
inom den kommun, där nöjesetablissemanget ligger, utan kunna komma
från helt andra håll, och att de många gånger också rest långa vägar för att
komma till nöjesplatsen. Man kan alltså mycket väl säga, att det i detta fall
icke är riktigt, såsom stadsförbundet anför, att andra kommuner icke bidraga
till dessa inkomster.

Detta är emellertid egentligen icke pudelns kärna. Anledningen varför
stadsförbundet och — jag skulle tänka mig — även utskottsmajoriteten gå
emot vårt förslag, är att de anse, att det fortfarande är en skattefråga, och
detta kort och gott därför ■— menar man •— att en kommun här får in en
väldig massa inkomster, som den kanske icke kunnat få på annat sätt än genom
en höjd utdebitering.

Örn man ser, huru detta betänkande redovisar inkomsten av nöjesskatten,
säger stadsförbundet, att för år 1941 uppgingo städernas inkomster av den
kommunala delen av nöjesskatten till 8,305,798 kronor 22 öre. Om vi sertan
se efter i finansministerns inkomstberäkningar, finna vi, att för budgetåret

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
1941/42 beräknades den statliga nöjesskatten inbringa 10.75 miljoner kronor.
Draga vi på denna städernas inkomst från detta belopp, 10.75 miljoner kronor,
finna vi, att på landsortskommunerna kommit ett belopp av 2,444,202 kronor.
Det ligger alltså klart och tydligt till så, att de 37 procent av befolkningen,
sorn utgöra städernas befolkning, fått omkring 80 procent av denna inkomst,
medan däremot de 63 procent, som utgöra landsbygdens befolkning, icke fått
mer än 20 procent. Man kan knappast tala örn en större orättvisa än denna fördelning
av nöjesskatten olika kommuner emellan. Här söka statsmakterna vid
olika tillfällen att företaga en rättvis skatteutjämning samt att i sådant avseende
lämna bidrag till de kommuner, som äro de mest skattetyngda, men på
andra vägar bidraga statsmakterna till att göra skatteojämnheten ännu mer
orättvis.

Övergår jag sedan till svenska landskommunernas förbunds yttrande i denna
fråga, måste jag säga, att detta yttrande icke är så cyniskt eller så kategoriskt
som svenska stadsförbundets, utan, här sägs det, att »styrelsen står inte
alldeles främmande för den tanken, att den kommunala nöjesskattens lämplighet
kan diskuteras ur mera allmänna finansiella och skatterättsliga synpunkter».
Ur sådana synpunkter skulle tydligen svenska landskommunernas förbund
kunna vara med örn att diskutera detta problem. Sedan erkänner förbundet
också, att det finns en del kommuner, som av sina nöjesskattemedel lämna bidrag
»till främjande av föreläsnings- och studieverksamhet, idrottsliv och andra
icke minst för ungdomens uppfostran och utveckling betydelsefulla företag».
Jag tror också, att så är fallet. Men det är väl på det sättet, att kommuner,
som ha dessa nöjesskatter inom sin hank och stör, ha större möjlighet
att lämna bidrag till dylika kulturella ändamål, medan däremot kommuner,
som icke äro så lyckligt belägna — om jag får använda det uttrycket — att
de ha en dylik inkomstkälla, givetvis icke ha möjlighet att kunna lämna bidrag
till sådana ändamål. Denna orättvisa är också mycket stor.

Så säger vidare landskommunernas förbund, att kommunalförvaltningen för
närvarande icke har något inflytande på frågan huruvida inom en kommun det
får finnas några som helst nöjesplatser eller någon nöjesindustri. Detta är
riktigt, därför att riksdagen bestämde år 1934, att de kommunala myndigheterna
icke skulle få ha något inflytande härvidlag. I en del av de motioner,
vilka, såsom jag nämnde, väcktes vid riksdagens början, med syfte att sanera
ungdomens nöjesliv, begär man emellertid, att de kommunala myndigheterna
skola få något litet mera att säga till om. Nu kan man icke veta, vilket beslut
riksdagen kommer att fatta, när dessa motioner komma in på riksdagens bord,
•lien jag skulle knappast tro, att icke de kommunala myndigheterna skola i fortsättningen
få litet mera att säga till örn än de för närvarande lia. Detta argument
från landskommunernas förbund kan alltså icke anses som särdeles starkt.

örn man summerar ihop den motivering, som återfinnes dels i bevillningsutskottets
eget yttrande och dels i yttrandena från stadsförbundet och landskommunernas
förbund, får man säga, att det nästan uteslutande talas örn
skatteinkomster men mycket litet örn deras samband med frågan örn ungdomens
nöjesliv. Jag kan emellertid icke finna annat än att bevillningsutskottets betänkande
innebär en mycket stark argumentation för bifall till vår motion.

Till slut skulle jag vilja nämna en annan sak. Bevillningsutskottet meddelar,
att det fått in ett yttrande även från Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt,
som till utskottet ingivit en skrivelse angående ändrade bestämmelser i fråga
örn nöjesskatten, men utskottet refererar icke något av vad detta distrikt haft
att anföra.

Herr talman! Jag ber att med detta få yrka bifall till motionen, nr 25, i andra
kammaren.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Motioner angående ändring av förordningen orri nöjesskatt. (Forts.)

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! De två remissyttranden, som
bevillningsutskottet i första hand stött sig på, ha avgivits av styrelsen för
svenska stadsförbundet samt styrelsen för svenska landskommunernas förbund.
Det är tämligen klart, att örn man tillfrågar dessa organisationer, hur de ställa
sig till en åtgärd^ som skulle innebära, att kommunens egna inkomster i någon
mån minskades, så kan svaret icke gärna bli mer än ett. Man visste egentligen
utan att fråga dessa organisationer, hur ett sådant svar skulle bli. Styrelsen
för svenska landskommunernas förbund har emellertid, såsom den föregående
talaren antydde, givit tillkänna, att man skulle kunna diskutera den här
frågan från något vidare synpunkter, ur mera allmänna finansiella och skatterättsliga
synpunkter. Det skymtar nästan fram, att om man gjort detta, kanske
resultatet blivit något annorlunda. Men så tröstar man sig med att säga, att
»härom är icke fråga i detta sammanhang, varför styrelsen icke finner sig ha
anledning att bedöma problemet ur denna vidare synvinkel». Jag kan emellertid
icke förstå annat än att en riksdagsman, som står inför en sådan fråga
sorn denna, har all anledning att försöka bedöma problemet ur allmänna och
så vida synpunkter som möjligt, och det förefaller mig, som örn det är två
sidor av denna fråga, som man bör syssla en smula med. Den första gäller den
samhällsekonomiska sidan. Ifall man därvidlag försöker se frågan icke från
den ena eller andra kommunens synpunkter utan från mera allmänna ekonomiska
utgångspunkter, förhåller det sig för närvarande på det sättet, att här
pågar^en ständig strävan att på staten överflytta en del kommunerna betungande
iörpliktelser. Man strävar efter en utjämning av de olika kommunernas
ekonomiska betingelser, så långt som det finns en praktisk möjlighet att
göra det.

Nu är denna skatteform en skatt, varigenom en viss kommun beskattar icke
blott sina egna utan även grannkommunernas medlemmar. Den kan alltså icke
inrangeras under den allmänna kommunalskattens princip, att varje kommun
skalig beskatta sina egna medlemmar för att få medel till egna ordnings- och
hushållningsangelägenheter, utan i detta fall beskattar nian i viss utsträckning
även andra kommuners medlemmar. Resultatet härav blir, som den föregående
talaren nämnde, att stadskommunerna och vissa andra centralt belägna kommuner
ute i bygderna dra till sig det mesta av denna skatt. Även om det varierar
en smula i de enskilda fallen, råder det dock intet tvivel örn att alla dessa
kommuner, som även i övrigt äro bäst ställda i ekonomiskt avseende, taga den
överväldigande delen av denna skatteinkomst. Här föreligger alltså på inkomstsidan
en faktor som skapar ojämnhet i kommunernas ekonomiska betingelser
av samma slag som den vi i andra fall finna på kommunernas utgiftssida. Örn
man härtill lägger, att statens behov av pengar för olika ändamål för närvarande
tycks vara fullständigt obegränsat, förefaller det mig inte vara så svårt
att komma fram till den slutsatsen, att en överflyttning av nöjesskatten från
kommunerna till staten skulle från allmänna samhällsekonomiska synpunkter
närmast innebära en hyfsning av problemet.

oDen andra sidan av saken som man har att beakta är denna nöjesskatts förhållande
till nöjeslivet. Därom säger utskottet, att det inte skulle vara möjligt
att rätta till de missförhållanden varom här är fråga genom att överföra nöjesskatten
till staten, .särskilt som det icke tillkommer de kommunala myndigheterna
att avgöra frågor örn anordnande av nöjestillställningar. Nu har jag
för min dellden uppfattningen, att de kommunala myndigheterna i fortsättningen
borde få ett större inflytande över nöjeslivet, och här finns ju vid denna

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
riksdag förslag örn den saken. Om man nu har den uppfattningen, att de kommunala
myndigheterna böra ha större inflytande över anordnandet av nöjestillställningar,
då förefaller det mig vara riktigt, att man ser till, att de kommunala
organ som kunna ha anledning att intaga en restriktiv ståndpunkt i ett
eller annat avseende när det gäller nöjeslivet kunna göra det utan att komma i
konflikt med sin kommuns ekonomiska intresse. Ty är det så, att vissa kommunala
organ, antingen det nu gäller beslut eller remissförfarande, skola bedöma
frågor örn nöjestillställningars anordnande och samtidigt ha att räkna
med att deras ståndpunktstagande har ekonomiska konsekvenser för kommunen,
då uppkomma givetvis här konflikter som icke äro önskvärda.

Nu har det visserligen sagts i debatten örn denna fråga, att det skulle vara
närmast en förnärmelse mot våra kommunala organ att antyda, att de ta
ekonomiska hänsyn, när det gäller en sådan här fråga. Men utskottet anmärker
ju å andra sidan, att örn dessa inkomster försvinna, då kan man icke räkna
så mycket med något kommunalt intresse för vissa kulturella ändamål. När vi
komma in på denna linje i motiveringen, så spela nog i detta sammanhang
även de ekonomiska intressena in.

Jag tror, att det med hänsyn till de tankegångar jag här antytt, både i fråga
örn vad som kan och bör göras för nöjeslivets sanering och i fråga örn samhällets
ekonomiska synpunkt, finnes anledning att överföra dessa skattemedel
från kommunerna till staten, varför jag ber att få instämma i motionärernas
yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Vi Ira diskuterat denna fråga om nöjesskatten
många gånger under årens lopp. Det har då kanske icke så mycket
gällt att göra denna nöjesskatt till en statlig skatt som att avskaffa densamma.
För något tiotal år sedan stod det ju en mycket hård strid i denna fråga
inom kamrarna. Då som nu anförde jag liksom bevillningsutskottet, att för
att komma till en riktig uppfattning i här föreliggande ärende måste man försöka
tänka sig tillbaka till den tidpunkt, då denna skatt infördes. Den gången
var den icke obligatorisk utan fullt frivillig. Man måste söka göra klart för
sig de motiv som voro vägledande för riksdagen, då denna skatteform infördes.

Vi fingo nöjesskatten efter förra världskriget, då kommunernas ekonomi hade
en oerhörd påfrestning. Man ville då genom medgivande av rättighet att
upptaga en frivillig nöjesskatt bereda de kommuner som så önskade möjlighet
att därmed så att säga hjälpa upp sitt ekonomiska läge. Örn man anser, att
den tidpunkt nu är kommen, då kommunerna i vårt land befinna sig i ett så
mycket bättre ekonomiskt läge, än vad de gjorde den gången denna skatt infördes,
då kan man ju diskutera att ta den från kommunerna. Men jag tror,
att även om man tar hänsyn till det statsfinansiella läget, måste man erkänna,
att kommunerna nu äro så pass hårt pressade, att det inte finns någon anledning
att försätta dem i ett ännu svårare ekonomiskt läge. Samma motiv var
ju för övrigt avgörande, då vi vid urtima riksdagen 1939 kompletterade den
kommunala nöjesskatten med en statlig nöjesskatt. Hade statsmakterna icke
haft den uppfattningen, att kommunerna alltjämt behövde denna skatt, så hade
det då varit enklast att överföra nöjesskatten till staten i .stället för att bygga
på den och göra den till en dubbelskatt, av vilken halva beloppet skulle gå
till staten. Jag tror, att man måste fara fram med försiktighet på detta område,
icke minst med hänsyn till den tid i vilken vi leva.

När herr Pettersson i Dahl talar om skatteutjämning, tror jag, att om vi en
gång vilja nå fram till en skatteutjämning, måste vi akta oss för att plåstra på
detta sätt. Vi lia ju skapat en skatteutjämningsfond, och vi skola fortsätta på

Nr 16.

Onsdagen deli 29 april 1942.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
den vägen och icke plottra sönder skatteutjämningen genom att den ena gången
ta den ena och den andra gången den andra skatteformen.

Jag kan också mycket väl ansluta mig till och förstå de synpunkter som herr
Svensson i Ljungskile här lägger på frågan, då han säger, att man strävat
efter att på staten överflytta allt flera och flera av de åligganden som kommunerna
förut haft. När vi lia verkställt detta arbete, då kunna vi ta under
övervägande, örn kommunerna behöva denna nöjesskatt. Men jag tror, att det
är oriktigt att göra på det sättet, att vi först överflytta kommunernas inkomster
till staten och sedan taga under övervägande, om vi skola överflytta ytterligare
någon av de förpliktelser som kommunerna nu lia och som dra relativt
stora kostnader.

Man har denna gång i debatten infört en synpunkt, som förut icke funnits
i debatten om nöjesskatten. De båda föregående talarna lia snuddat vid denna
synpunkt, och i utskottet spelade den också en mycket dominerande roll. Det
gäller de moraliska synpunkterna på detta spörsmål. Man anser, att man genom
att göra nöjesskatten till en statlig skatt skulle få mera andrum för de
moraliska synpunkterna i fråga örn vårt nöjesliv. Ja, mina damer och herrar,
jag har i över 20 år varit med och behandlat skattefrågor i riksdagen, men det
skulle icke ett ögonblick falla mig in att våga påstå, att staten är mera moralisk
i sin skattepolitik, än vad kommunerna varit. Skulle jag allvarligt ställas
mot väggen i denna fråga, tror jag, att jag skulle säga, att staten kanske
icke är fullt så moralisk, som kommunerna äro tvungna att vara. Jag vill erinra
om att vi t. o. m. på ett visst område upphäft den kommunala självbestämningsrätten
därför att denna självbestämningsrätt stod i vägen.

Jag är lika intresserad, och jag tror, att utskottsmajoriteten också är det,
för att vi skola kunna göra något för saneringen av nöjeslivet, men jag anser,
att man icke skall gå tillväga på det sätt som här föreslagits. Jag tror icke.
att skattespörsmålet spelar någon roll i detta sammanhang. Om det, herr talman,
tillåtes mig att uttrycka min personliga litet kätterska uppfattning, så
tror jag, att när man talar om nöjeslivets sanering och örn ungdomens fostran,
man liksom börjat i galen ända. Jag har den uppfattningen, att det är mindre
ungdomen som behöver fostras än ungdomens moderna föräldrar. Jag tror
inte, att man vinner någonting särskilt genom att göra nöjesskatten till en
statlig skatt utöver vad man vinner genom att bibehålla den vid det hälftenbruk
som för närvarande äger rum.

Jag är villig att diskutera frågan örn att göra nöjesskatten till en statlig
skatt eller att avskaffa densamma, antingen när staten fyller sina förpliktelser
mot kommunerna på det sätt som herr Svensson i Ljungskile syftar till
och därigenom denna nöjesskatt har blivit överflödiggjord eller också vid en
tidpunkt, då vi befinna oss i det utopiska läget, att vi kunna säga, att vi kunna
avskaffa skatter, därför att de äro överflödiga. Men när vi icke ha kommit
dithän, tror jag, herr talman, att klokheten bjuder kammaren att göra detsamma
som första kammaren och följa bevillningsutskottets nu föreliggande hemställan,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Olgärd: Herr talman! Jag kan visserligen i alla delar instämma med
den föregående talaren, men det är i alla fall några kompletterande synpunkter
jag ville anföra, och det är därför jag har begärt ordet.

Det är ju två motiv som bära upp motionen. Det ena ingår som ett led i strävandena
att genom vissa åtgärder höja nöjeslivet. Det andra är att åstadkomma
en skatteutjämning. Jag ber att få säga, att jag förstår och behjärtar båda
dessa motiv och att jag skulle medverka till att få förslaget igenom, örn jag
kunde tro, att något kunde vinnas i det syfte som angivits.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)

När det gäller skatteutjämningen skulle jag ur lokala synpunkter vara den
förste att hålla på motionen, då jag tillhör en kommun som har en mycket
ringa inkomst av nöjesskatten. Skatteintäkterna från ungdomen i mili kommun
gå till omkringliggande kommuner, Arbrå, Järvsö, Bollnäs, Ljusdal m. fl.
Men nu ställer jag mig den frågan: örn nöjesskatten indrages till staten och
kommunerna berövas dessa nöjesskattemedel, kunna vi då tänka oss, att dessa
skattemedel på ett bättre sätt fördelas och användas till kulturella ändamål,
än som nu sker? Det är frågan. Det är ju vanligt, att man, när det gäller att
överföra skattemedel i statens hand, räknar med att det kommer att bli mera
byråkratiska former. Jag skulle också tro, att föga skulle vara att vinna, när
det gäller höjandet av nöjeslivet och det kulturella livet, genom att kommunerna
berövas nöjesskatten och den överföres i statens hand, änskönt nöjesskatten
ina fördelas ganska ojämnt.

Nu vill jag emellertid också anföra en annan synpunkt, och det är denna,
att dessa städer och andra samhällen, dit nöjeslivet koncentreras, och icke bara
nöjeslivet utan också det ekonomiska och det kulturella livet, ha betydelse även
positivt för den omkringliggande landsbygden, då de i stor utsträckning använda
nöjesskattemedlen, såsom utskottet framhåller, till att befrämja kulturella
ändamål, vilket har sin betydelse icke bara för ifrågavarande städer och
samhällen utan även för den omkringliggande landsbygden och det i samma
mån som kommunikationerna och dylikt förbättras, så att landsbygdens befolkning
kan tillgodogöra sig vad som bjuds. Man bör även fästa avseende vid
denna sida av saken, synes det mig.

Det var emellertid egentligen icke detta jag ville anföra, när jag begärde
ordet. Det har, tror jag, redan anförts tillräckligt starka skäl för att vi skola
stanna vid att staten tar hälften av nöjesskatten och låter kommunerna behålla
den andra delen, icke minst med hänsyn till att det i nuvarande läge skulle
utgöra en fara för det kulturella livet, örn kommunerna berövades dessa nöjesskattemedel,
då helt säkert anslag till dylika ändamål skulle komma att indragas.
Jag begärde ordet framför allt för att fästa uppmärksamheten på att
reservanterna inom bevillningsutskottet nu liksom så manga gånger tidigare
lia avgivit en blank reservation och inte kommit med något preciserat yrkande.
Det föreligger ett yrkande örn bifall till motionen, men detta förutsätter väl,
såsom det påpekats i första kammaren, ett utarbetat förslag till författningsändringar.
Det förefaller således knappast vara möjligt att ställa proposition
på ett dylikt yrkande. Det är detta jag velat fästa uppmärksamheten på, när
vi således ännu en gång stå inför en blank reservation till ett bevillningsutskottsbetänkande
i en betydelsefull fråga utan någon närmare motivering och
utan något utarbetat förslag.

Jag ber, herr talman, att med dessa erinringar få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Olsson i Gävle anförde precis
samma skäl som utskottet tidigare gjort, att man skall tänka sig tillbaka till
den tid när nöjesskatten infördes och tänka på, vilka motiv som då lågo till
grund för dess införande.

Han säger vidare, att det vore farligt att plottra bort den kommunala skatteutjämningen
på detta sätt. Herr Orgård har varit inne på ungefär samma tankegång.
När vi nu veta, att enligt den statistisk som föreligger det kommunala
skattetrycket år 1938 var över 10 kronor per bevillningskrona i icke mindre än
1.927 kommuner, och när vi i bevillningsutskottets betänkande få se, vart dessa
skattemedel gå, nämligen till de mest skattekraftiga kommuner vi ha i riket,
då kan jag inte förstå, hur herrarna kunna försvara en sådan ordning.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)

Sedan säger herr Olsson i Gävle, att man, om man diskuterar den moraliska
sidan, kan ifrågasätta, vilken som nu är mest moralisk, staten eller kommunerna.
Jag vill icke alls gå in på detta spörsmål. Det må vara möjligt, att herr
Olsson! Gävle i detta fall har rätt. Vad som ligger bakom vår motion, är emellertid
just den tanken, att det är omöjligt att komma till rätta med nöjesindustrien
och sanera nöjeslivet, örn man icke tar bort denna källa till ökade skatteinkomster
från de kommuner som ha denna nöjesindustri inom sin hank och
stör.

Nu säger herr Orgård, att här föreligger ett annat motiv för att kommunerna
skulle få bibehålla denna skatt, nämligen att när städerna i vissa fall anvisa
pengar till kulturella ändamål, kan den kringliggande landsbygden också få
gott härav. Det vore intressant, örn herr Orgård ville mera utförligt tala om på
vad. sätt den kringliggande bygden kan få gott av de anslag som en kommun
anvisar till olika kulturella ändamål inom densamma. Såvitt jag känner till.
äro alla städers kommunalmän mycket goda kommunalmän, och de se nogsamt
till, att de anslag de anvisa komma den egna kommunen till godo och icke de
kringliggande kommunerna.

Herr Olsson i Gävle säger, att när skatteläget är ett annat, kan han också
vara med örn att gå in för en ändring på detta område. Jag vet icke, örn det är
möjligt att på annat sätt påvisa, hur orättvis denna skatt är och hur orättvist
dessa inkomster komma de olika kommunerna till del, än att framhålla, såsom
utskottet gjort, att de mest skattekraftiga kommunerna få de största inkomsterna.
Då kan det skäl som herr Olsson i Gävle här anfört icke vara bärande.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Bergström: Herr talman! Det har bland de skäl som motionärerna
anfört för nöjesskattens fullständiga förstatligande även nämnts det skälet,
att en hel del kommunala utgifter överförts på staten under senare år. Detta
är i och för sig riktigt, men det synes mig, som örn man i detta sammanhang
också borde ha erinrat kammaren om att man under samma tid har berövat
just den grupp av kommuner som man här i första hand vill komma åt betydande
inkomster. Jag skall bara peka på hur det förhåller sig beträffande den
stad jag representerar.

Kommunalandelen av progressivskatten håller på att avskaffas, och den har
när som helst helt fallit bort. Den utgjorde för vår stads vidkommande omkring
500,000 kronor. Man plockade för tre, fyra eller kanske fem år sedan
bort bouppteckningsprovisionen för ett tjugutal städer, och det gjorde en fjärdedels
miljon kronor för Hälsingborgs stad. Man har minskat dessa städers
andel av bilskattemedel, och man har från just det håll som motionärerna här
representera gjort ganska tappra försök att beröva en del av dessa städer den
inkomst som de ha i form av tolagsmedel. Jag tror icke, att jag överdriver,
örn jag säger, att Hälsingborgs stad genom sådana åtgärder under de senare
åren förlorat en inkomst på cirka en miljon kronor. Man kan icke förbise detta
förhållande, när man som skäl för nöjesskattens förstatligande anför, att
staten har övertagit en del kostnader som tidigare bestritts av kommunerna.
Jag skulle tro, att man har berövat denna grupp av stadskommuner som det
här närmast är fråga örn en summa som är större än den summa som staten
får utgiva på grund av att den övertagit en del skyldigheter, som dessa kommuner
tidigare haft.

Nöjesskatten infördes ju under förra kriget och under den svåra kristid, som
då satte in, just för att kompensera kommunerna för de utgifter, som pålagts
dem i samband med olika krisregleringsuppgifter. Nog skulle det väl vara
underligt, om riksdagen nu skulle vidtaga åtgärder för att beröva kommu -

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
nema en skatteinkomst, som Ilar beretts dem för att sätta dem i stånd att
ombesörja sådana kristidsuppgifter, som vi för närvarande stå mitt uppe i.

Jag vill till sist erinra örn — och detta har ju även framhållits i olika
yttranden till utskottet — att de kommuner som lia större inkomster av nöjesskattemedel
i regel använda dessa medel för speciella ändamål. Det torde höra
till undantagen att de gå direkt in i kommunernas budget och blandas med
kommunernas skatteinkomster i allmänhet. Jag håller mig fortfarande vid den
stad jag representerar för att ge ett belysande exempel. Våra nöjesskatteinkomster
torde hålla sig omkring 140,000 kronor. För detta få vi teater, musik,
stora och små bibliotek och ge anslag till idrott och åtskilligt annat, som man
kan placera under rubriken Kulturella ändamål. Det är uppenbart, att örn vi
skulle mista nöjesskattemedlen, skulle vår stad endast bli i stånd att anslå en
mycket obetydlig del av denna summa för just detta ändamål, med resultat att
den del av den allmänna kulturella verksamheten i samhället, som bestrides
från enskilt håll, skulle få det bekymmersamt och tyna av.

Jag vill, herr talman, med dessa påpekanden yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Nilsson i Göteborg och Bladh instämde häruti.

Herr Orgård erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
falman! Herr Pettersson i Dahl ställde en direkt fråga till mig, som jag ber
att få besvara. Han frågade, på vilket sätt de större orterna kunde ha betydelse
i kulturellt hänseende för den omkringliggande landsbygden. Jo, lika
väl som ungdomen nu åker in till större samhällen på danser och dylika tillställningar
kan den fara in för att höra teater, musik, o. s. v.

Jag ber att få tillägga att det kanske bör uttalas härifrån, särskilt nu när
man står inför ekonomiska svårigheter, att dessa större samhällen böra känna
en moralisk förpliktelse att verkligen använda de medel som komma in i
form av nöjesskatt till att på allt sätt stödja kulturella ändamål — utan att
man därför säger, att anslaget bör förknippas nied nöjeskatten. Detta, menar
jag, har betydelse även för landsbygden omkring städer och samhällen.

Vidare anförde

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kan inte underlåta att framföra
en visserligen stillsam men i alla fall bestämd erinran mot den karakteristik
av de yttranden, vilka äro refererade i betänkandet, som herr Pettersson i Dahl
här lämnat. Beträffande en av de hörda organisationerna, svenska stadsförbundet,
var den ärade talaren ytterst onådig. Icke mindre än två gånger framhöll
han, att yttrandet från svenska stadsförbundet var cyniskt. Han var emellertid
icke mindre onådig mot svenska landskommunernas förbund, ehuruväl
lian inskränkte sig till att karakterisera dettas utlåtande såsom något mindre
cyniskt; det var tredje gången detta uttryck användes i hans anförande. Jag
tvivlar verkligen på, huruvida någon av kammarens ledamöter, som vill läsa
igenom utlåtandena från dessa stora organisationer, är beredd att biträda den
mening, som i detta hänseende är företrädd av herr Pettersson i Dahl.

Jag skulle emellertid också vilja ifrågasätta, huruvida den ärade talarens
karakteristik av den kommunala mentaliteten på landsbygden är alldeles riktig.
Jag vill ingalunda göra gällande, att jag är särskilt insatt i dessa ting,
men jag undrar örn det kan förhålla sig på det sätt, som motionären skriver i
sin motion, där han på ett ställe anför följande: »Otvivelaktigt torde det s. k.
dansbaneeländet och den s. k. nöjesindustrien ostört få fortsätta utan ingripan -

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
de från de kommunala myndigheternas sida, därför att resp. kommuner erhålla
ganska goda inkomster av nöjestillställningar inom kommunens område.»

Detta innebär, såvitt jag kan förstå, ingenting annat än en ganska grav anklagelse
emot kommunalmännen ute på landsbygden, människor som väl, förefaller
det mig, i rätt stor utsträckning politiskt stå herr Pettersson i Dahl
tämligen nära, för att de i sitt ställningstagande skulle ledas av mindre tilltalande
motiv. De skulle, förklaras det ju här, ställa sig välvilliga mot nöjestillställningar
av moraliskt mindervärdig art, enbart av omtanke om nöjesskatten.
Jag vill inte tro, att den kommunala ansvarskänslan ute i våra landskommuner
skulle vara sådan, som herr Pettersson i Dahl här givit intryck av
att den skulle vara. Jag tror den ligger på en något högre nivå. Det förhåller
sig ju också så, att dessa anklagelser icke blivit styrkta., vilket för övrigt fastslås
i remissutlåtandena, och jag undrar, huruvida de kunna styrkas överhuvud
i aget.

Vidare har den ärade talaren gjort en anmärkning emot att i bevillningsutskottets
betänkande intet referat lämnats av den inlaga till utskottet, som ingivits
av Skånes socialdemokratiska kvinnodistrikt i detta ärende. Det är
kanske en brist, att ett sådant referat inte förekommer här, men jag kan upplysa
herr Pettersson i Dahl örn att han, därest ett referat förekommit, nog inte
blivit särskilt glad, ty inlagan var ingalunda gynnsam för den ståndpunkt
herr Pettersson företräder. För övrigt uppehöll man sig i detta aktstycke väsentligen
vid de spörsmål, som äro avhandlade i de motioner, som äro väckta
av herr Franzon m. fl. i första kammaren och av herr Kilbom m. fl. i andra
kammaren.

Till slut vill jag emellertid liksom en föregående ärad talare ifrågasätta,
huruvida det är möjligt att ställa proposition på det yrkande, herr Pettersson
i Dahl framfört. Herr Pettersson har yrkat bifall till motionen, som utmynnar
i en hemställan att riksdagen måtte besluta »att nöjesskatten helt förstatligas».
Ett sådant yrkande förutsätter ju, att man samtidigt presenterar ett förslag till
författningsändringar. Skall nöjesskatten helt förstatligas, betyder detta ett
helt komplex av författningsändringar. Men ett sådant författningsförslag Ilar
i varje fall inte hittills under debatten företetts, det förekommer inte i motionen
och inte heller förekommer det i utskottsbetänkandet. Och den reservation,
som föreligger, är blank.

Till slut ber jag, herr talman, få meddela, att när detta förhållande påpekades
för den ledamot av första kammaren, som där hade att företräda herr Petterssons
i Dahl ståndpunkt, fann han sig föranlåten att taga tillbaka sitt yrkande
om bifall till motionen. Jag föreställer mig, att herr Pettersson också
måste se sig föranlåten att vidtaga samma åtgärd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets hemställan.

Herr Olsson i Gävle, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag vill bara ställa en fråga till herr Pettersson i Dahl, då han
företräder den meningen, att denna fråga skulle ha något att göra med nöjeslivets
sanering, och vill då be honom att tänka sig tillbaka till förhållandena
inom alla de landskommuner och även de städer, som icke hade någon nöjesskatt
innan den obligatoriska nöjesskatten infördes, den 1 januari 1940. Var
då nöjeslivet bättre där än det var på de övriga orterna?

Jag tycker inte man behöver mei en tänka sig in i den frågan — det
gällde ju ändå mer än hälften av landskommunerna och ett rätt stort antal
städer — för att man skall komma till det resultatet, att nöjesskatten
egentligen har mycket litet att göra med nöjeslivets sanering. Man mäste,
som jag sade nyss, gripa sig an med detta problem på annat sätt, och jag

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
stryker ännu en gång under: Jag tror man börjar i fel ända, då man domderar
så mycket över ungdomen. Det skulle säkert vara hälsosammare, örn
man ägnade litet uppmärksamhet åt ungdomens föräldrar.

Härpå anförde

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Det har ifrågasatts från ett par
ledamöter av bevillningsutskottet, huruvida det vore möjligt att framställa
en proposition på yrkande örn bifall till motionen. Jag har resonerat med talmannen
örn saken och talmannen är också osäker i detta fall. Jag ber därför
att få ändra mitt yrkande till en begäran örn återremiss till bevillningsutskottet
av hela denna fråga.

Sedan vill jag säga till bevillningsutskottet att man tycker det är egendomligt,
att utskottets ledamöter först i kammaren påpeka, att det yrkandet
örn bifall till motionen kan man inte framställa någon proposition på. Jag
tycker att utskottet i betänkandet skulle ha sagt, att detta inte var möjligt.

Herr Hagberg i Malmö ansåg att motionen inte var riktig såtillvida som
de där uttalandena emot kommunalmän skulle drabba personer, som stå mig
politiskt nära, och att omdömet skulle vara för hårt. Jag erkänner att det
är ett omdöme om dessa kommunalmän, som kanske inte är enbart smickrande.
Men å andra sidan skall jag be att herr Hagberg fortsätter och läser
längre fram i motionen, där vi säga, att man ofta får höra sådana yttryck,
som, att om vi inom vår kommun skulle förbjuda den eller den dansbanan,
skulle kommunen gå miste örn nöjesskatten. Man får väl därför inte heller
tycka det är alltför egendomligt, örn kommunalmännen under sådana förhållanden
inte äro så restriktiva som de annars skulle vara.

Herr Bergström talade örn hur mycket Hälsingborgs stad fått in i nöjesskatt
— örn jag inte hörde fel var det 140,000 kronor — och av dessa medel
har staden kunnat anvisa pengar till teater, musik och många andra kulturella
ändamål. Det tror jag alldeles säkert, men hur skola de kommuner kunna
anvisa pengar som inte ha dessa inkomster? Det är klart, att de bli utestängda
så att. säga, de lia inte samma möjligheter som de kommuner, vilka få dessa
stora inkomster.

Herr Olsson i Gävle säger att vi börja i galen ända, när vi tala örn att ungdomens
nöjesliv skall saneras och att vi i så fall inte skola börja med ungdomen
utan med ungdomens föräldrar. Det är mycket riktigt, och därför
börja vi här i riksdagen. Riksdagen bör i så fall ändra sin uppfattning härvidlag.
Men det verkar ju som örn det inte vore möjligt att få ungdomens
föräldrar här heller att ändra uppfattning!

Herr Hagberg i Malmö erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Pettersson i Dahl riktade den förebråelsen mot bevillningsutskottet,
att man från dess sida först nu i debatten i kammaren påpekat
sannolikheten för att någon proposition inte kunde ställas på herr
Petterssons i Dahl yrkande. Ja, jag vet ju inte, örn det ingår i bevillningsutskottets
allmänna uppgifter att fungera som någon upplysningsanstalt för
mer eller mindre energiska motionärer rörande deras tillvägagångssätt i riksdagen.
Det är väl angelägenheter, om vilka dessa få försöka skaffa sig kunskap
i annan ordning. Men man kunde naturligtvis å andra sidan ha lämnat
en dylik anvisning, därest man hade räknat med att ett sådant yrkande skulle
göras som det som herr Pettersson i Dahl här framställt.

Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att reservationen till bevillningsutskottets
betänkande är blank, och under sådana omständigheter
förelåg ju ingen anledning till dylika anvisningar från utskottets sida.

Nr 16.

Onsdagen deli 29 april 1942.

Motioner angående ändring av förordningen örn nöjesskatt. (Forts.)

Härefter anförde

Herr Kilbom: Herr talman! Jag har intet emot att ett utskott är hyggligt
mot reservanter eller mot dem som representera minoriteten. Jag har under
många år som minoritetsman hyst sådana önskningar i denna kammare. Men
jag tycker förstås att motionärernas — eller reservanternas — senaste förslag
är en liten smula underligt. Vad skall det nu tjäna till med återremiss härvidlag?
Vad skall den medföra? Den måste väl lia till förutsättning, att utskottets
stora majoritet skulle komma med ett förslag i rakt motsatt riktning
till det som den nu framlagt. Men det finns ju inga sådana förutsättningar,
det tror jag nog herr Pettersson i Dahl är på det klara med.

Jag tycker dock att man har en smula skyldighet också som motionär och reservant,
och den skyldigheten borde väl i detta avseende lia tagit sig uttryck
däri, att herrarna inte hade avgivit en blank reservation utan exempelvis haft
en kläm med förslag örn utredning. Men inte ens det ha ni åstadkommit. Då
finns det val, det tror jag herr Pettersson i Dahl är ense med mig om, föga
utsikter att få kammaren med sig på ett förslag örn återremiss.

Jag är i övrigt i denna del av utskottets betänkande förekommen av dem
som tillhöra utskottsmajoriteten. Jag skulle emellertid vilja alldeles särskilt
understryka vad herr Olsson i Gävle sade. Allt detta tal om den förvildade
ungdomen och att man måste hyfsa nöjeslivet är i mycket stor utsträckning
ingenting annat än uttryck för intolerans, uttryck för andra meningar än dem
man ser i ena eller andra avseendet framträda. Det ärendet återkommer emellertid
och det blir väl då tillfälle att visa, när vederbörande representanter för
den riktningen verkligen släppas lösa, vad de innerst inne företräda, och det
skall bli mycket lätt att påvisa, att det är den svartaste reaktion bakom mångas
ståndpunkter därvidlag -— visst inte bakom allas.

För min del har jag alltid haft den principiella uppfattningen — och jag
har ingen anledning frångå den -—• att man skall avskaffa nöjesskatten helt
och hållet. Men det föreligger ju inga som helst förutsättningar för den saken
i dag, och under slika förhållanden ber också jag givetvis att få ansluta mig
till dem, som yrkat bifall till utskottets förslag.

Till sist vill jag säga, herr talman, att jag begärde ordet närmast för att
säga ett par ord om den andra delen av utskottets betänkande. Jag är givetvis
glad och tacksam för utskottets ståndpunktstagande och för de uttalanden, som
gjorts i yttranden, vilka avgivits av landskommunernas förbund och svenska
stadsförbundet. Med anledning av utskottets utlåtande i vad det rör restaurangdansen
ber jag dock att få göra ett tillägg. Man bär sagt, att det skulle
vara svårt att åstadkomma en beskattning av restaurangdansen. Jag tror, att
med god vilja skulle det inte vara svårt. I Österrike exempelvis hade man genomfört
beskattning av restaurangdansen på ett mycket enkelt sätt, ett sätt,
söm var så effektivt som möjligt. Kyparna erhöllo skattekvitton, som de i sin
tur samtidigt med notan lämnade dem, som hade dansat. Jag kan nöja mig
med detta exempel. Saken kan säkert mycket väl ordnas på ett eller annat säth
om man bara vill.

Att det är motiverat med beskattning skall jag visa med ett litet exempel.
Jag kom för några veckor sedan på en föredragsresa i mellersta Sverige till
en stad klockan 9 på kvällen och skulle ha litet mat, innan jag gick och lade
mig för att fortsätta tidigt följande morgon. Det var dans på tre av stadens
restauranger. Trots att jag helst ville undvika dessa dansrestauranger hamnade
jag till slut på en av dem. Vad begärde man för en supé med tre sandvviches,
en fiskrätt och en liten bakelse? Sex kronor! För en supé med smörgåsbord,
sådant livsmedelskommissionen nu tillåter det, begärdes 7 kronor. Jag

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
frågade hovmästaren: »Ya-d ta ni för dessa supéer i vanliga fall?» — »Ja»,
säde lian, »för den här billigare supén ta vi 4 kronor och för den dyrare 5 kronor.
» Jag kunde ju därav icke draga annan slutsats än den att man på grund
av dansen höjt priset för var och en av dessa supéer med 2 kronor. Jag undrar,
om det är någon, som icke anser det rimligt, att man under slika förhållanden
beskattar också den dansen, då man icke drager sig för att beskatta
en dans, som kostar 10 öre uti en folkpark eller på en dansbana, som en ungdomsklubb
eller en S. L. U.-avdelning arrangerat.

Jag vill slutligen uttala den förhoppningen, att denna utredning måtte komma
till stånd snarast, så att det nuvarande, uppenbart oefterrättliga tillståndet
bringas att upphöra.

Herr Pettersson i Dahl, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Det har ju sagts här i debatten, att det skulle vara lönlöst
att yrka återremiss. Men om riksdagen skulle gå med på som jag hoppas
förslaget örn återremiss, så finge ju reservanterna tillfälle att skriftligen precisera
sitt yrkande. I så fall skulle icke det skälet kunna anföras, att ett yrkande
framställts, som talmannen icke kunde framställa proposition på.

Jag tror icke det finns anledning att närmare gå in på herr Kilboms utläggningar
och utsvävningar. Han ansåg, att vi gjort oss till tolk för en uppfattning,
som vittnade örn det svartaste reaktionära tänkesätt. Jag bara frågar:
vad har herr Kilbom för rättighet att komma med dylika beskyllningar? Vi
skulle likaväl på vårt håll kunna säga örn herr Kilbom och dem, som följa honom,
att deras uppträdande vittnar örn den svartaste reaktionära uppfattning.

Herr Olsson i Gävle erhöll jämväl på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Vad herr Pettersson i Dahl i sitt sista anförande sade
angående återremiss hade varit riktigt, om icke första kammaren prövat ärendet
i sak. Nu har första kammaren fattat beslut i sak, och örn andra kammaren
föijer herr Pettersson, kan resultatet av en återremiss endast bliva det, att bevillningsutskottet
nödgas hemställa till andra kammaren att fatta beslut i sak.
Den utväg herr Pettersson tänkt sig har alltså stängts genom första kammarens
beslut.

Härpå yttrade:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall icke mycket förlänga
debatten. Då jag har anledning taga till orda med anledning av mitt föregående
-yttrande, vill jag passa på att säga ett par ord till herr Olsson i Gävle. Herr
Olsson sade i sitt anförande, att man icke kunde taga ståndpunkt till denna
fråga utan att gå tillbaka till 1919 års riksdagsbeslut och göra sig reda för de
motiv, som vörö bestämmande för riksdagen, när riksdagen införde nöjesskatten.
Jag vill icke förneka, att det kan vara nyttigt och nödvändigt att forska i
skrifterna för att se vad som tidigare har förekommit, men man skulle verkligen
vara alltför konservativ, i fall man betraktade vad som hände 1919 såsom
absolut slutgiltigt. Jag tror, att det hänt så mycket sedan år 1919, att
även denna sak kan omprövas. Det har ju inträffat, att herr Olsson i Gävle
och hans meningsfränder i andra frågor lia nyanserat sin ståndpunkt på 25 år.
Det finns väl inget hinder för att pröva även nu förevarande fråga under hänsynstagande
till dagsläget.

Herr Olsson yttrade vidare, att det vore en oriktig metod att först överflytta
kommunernas inkomster på staten och sedan börja på att utjämna utgifterna.
Man kan ju bevisa alltför mycket. Vi diskutera icke nu samtliga

Andra kammarens protokoll 19Jf2. Nr 16. "

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)
kommunala inkomster. Den inkomst, det här gäller, spelar icke någon så dominerande
roll, att den icke kan bliva föremål för ett separat beslut. Att fatta
ett sådant beslut vore att taga ett litet steg i rätt riktning.

Herr Olsson sade ytterligare, att det vore bättre att diskutera föräldrarna
än att diskutera den förkättrade ungdomen. Från vår sida Ilar icke någon
större debatt örn ungdomen tagits upp i detta sammanhang, varken i utskottet
eller här. Frågan örn nöjesskatten rör ju ungdomens föräldrar, och vi ha alltså
börjat i rätt ända.

Det har sagts i debatten, att staten vid utövandet av sin beskattningsrätt
icke vore mera moralisk än kommunerna utan snarare tvärtom. Jag skall icke
diskutera den saken. Örn de kommunala myndigheterna i en kommun intaga en
restriktiv hållning emot nöjeslivet, blir ofta nog den enda följden därav, att
vederbörande nöjesarrangörer förlägga sina tillställningar på andra sidan kommunens
gräns. Under sådana förhållanden kan det vara frestande för kommunerna
att låta de moraliska synpunkterna vika för de ekonomiska. Det vore
bättre, om staten på detta område ensam finge hand örn beskattningsrätten.
Statens beskattningsrätt utövas av riksdagen, d. v. s. av oss, och är vår moral
för dålig, så finns det ju möjligheter för oss att bättra på den.

Jag instämde för en stund sedan i herr Petterssons i Dahl yrkande. Herr
Pettersson har sedermera ändrat sitt yrkande, och jag ber nu, herr talman, att
få instämma i hans senare yrkande.

Herr Bergström: Herr talman! Jag fick en replik av herr Pettersson i Dahl,
som logiskt förutsatte den uppfattningen hos honom, att de allmänna kulturella
institutioner, som i min hemstad upprätthållas med nöjesskattemedel,
uteslutande skulle medföra fördelar för stadens befolkning. Detta är oriktigt.
Institutionerna i fråga hava i lika hög grad varit till gagn för den kringliggande
landsbygdens befolkning som för stadsbefolkningen. Man får icke
i detta fall draga upp en snäv gränslinje mellan stad och landsbygd. Till belysande
härav kan jag nämna, att staden beviljat vår orkesterförening ett anslag
på 35,000 kronor att utgå av nöjesskattemedel, att orkesterföreningen
håller mycket låga biljettpriser och att dess konserter frekventeras i stor utsträckning
av nordvästra Skånes befolkning. Jag har bara velat göra detta
påpekande till herr Pettersson i Dahl.

Herr Ekdahl: Herr talman! Bara ett par ord med anledning av den del
av debatten, som rört sig örn nöjeslivet på landsbygden. Jag kan icke finna
annat än att talesmännen för bevillningsutskottet göra saken för lätt för sig,
när de angripa herr Pettersson i Dahl och hans meningsfränder med den argumenteringen,
att det vore obevisat, att de kommunala myndigheterna på landsbygden
skulle hava försummat övervakningen av nöjesindustrien med tanke
på den kommunala nöjesskatten. Det är alldeles klart, att det är tämligen
omöjligt att prestera bevis. Man kan ju icke begära, att motionärer skola framlägga
dokument, där det säges, att den och den kommunalnämnden har
varit för flat etc. Det förhåller sig ju så, att det är mest representanter
för städer och till och med för de största städerna som talat mot
föreliggande reservation. Jag vågar förutsätta, att dessa mycket aktade
och ärade riksdagsledamöter helt enkelt icke riktigt förstå, hur det är
ställt på landsbygden. Den som lever på landsbygden i vardagslag och i
helg och med öppna ögon ser vad som försiggår, vet, att de kommunala myndigheterna
— utan att man kan, som någon här sagt, anklaga dem för att
vara »omoraliska» —• bli för den kommunala nöjesskattens skull frestade till
viss flathet mot nöjesindustrien. Det är ett faktum, som ej kan bortresoneras.

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner angående ändring av förordningen om nöjesskatt. (Forts.)

I nuvarande läge vill jag icke biträda något yrkande i denna fråga. Men jag
tillåter mig säga, att jag anser herr Pettersson i Dahl vara på rätt linje för
en sanering av landsbygdens nöjesliv. Det vore en mycket god sak, örn kommunernas
direkta intresse i fråga örn nöjesskatten bortfölle.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag nödgas säga till herr Svensson i
Ljungskile, att så enkelt går det väl ändå icke att klara av denna sak som herr
Svensson gjorde, då han ville göra mig till konservativ, därför att jag tillät
mig gå 25 år tillbaka i tiden till 1919. Det är möjligt, att jag icke kan tävla
med herr Svensson i Ljungskile i radikalism i denna fråga. Men jag tillät mig
säga, att för att vara rättvis måste man gå tillbaka och se, vilka motiv som
varit vägledande för riksdagen 1919. Det har varit att hjälpa kommunerna
i ett svårt läge, när de voro fattiga. Gäller det motivet ännu i dag? Jag anser,
att det gör det. Då har det en viss betydelse vad motiveringen var för 1919 års
riksdags beslut.

Sedan vill jag också säga till herr Svensson i Ljungskile, som vill vifta bort,
att det är från deras håll de moraliska synpunkterna förts till torgs, att så
är visserligen icke fallet med herr Svensson i Ljungskile — det erkänner jag —
men örn jag icke fattat fel har herr Petterssons i Dahl resonemang livligt rört
sig örn dessa ting.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav först propositioner beträffande det under överläggningen framställda
yrkandet, att betänkandet skulle återförvisas till utskottet för ny behandling,
nämligen dels på bifall till nämnda förslag dels ock på avslag därå; och fann
herr andre vice talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Pettersson i Dahl begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår förslaget att bevillningsutskottets betänkande
nr 17 återförvisas till utskottet för ny behandling, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

_ Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid, att flertalet röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit yrkandet örn återförvisning av betänkandet till utskottet för
ny behandling.

På av herr andre vice talmannen därå given proposition blev utskottets hemställan
härefter av kammaren bifallen.

§ 15.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 246, angående vissa anslag för budgetåret 1942/43 till läroanstalterna för
blinda och dövstumma m. m.; och

nr 247, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1, 4 och 40 §§ lagen
den 6 juni 1930 (nr 259) om församlingsstyrelse.

Dessa propositioner bordlädes.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat:
bevillningsutskottets betänkanden:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående temporär utsträckning
av rätten för fiskefartyg att intaga gods från provianteringsfrilager
i vissa städer; och

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utövandet av
statens tobaksmonopol;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 30, i anledning av väckt motion örn visst pensionstillskott åt änkor och
barn efter befattningshavare vid förutvarande Mora—Vänerns järnväg;

nr 31, i anledning av väckta motioner örn understöd åt efterlevande till
vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 32, i anledning av väckt motion örn pension åt pastor J. A. Rehnberg;
nr 33, i anledning av väckt motion om årligt understöd åt förre extra kronojägaren
K. Lindvall;

nr 34, i anledning av väckt motion örn begravningshjälp åt vaktmästaren
hos riksdagens andra kammare E. A. Anderssons dödsbo; och

nr 35, angående ersättning till två hos 1942 års riksdag anställda vaktmästare
vid inkallelse till militärtjänstgöring;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion örn utredning i syfte att bättre trygga
utomäktenskapliga barns rätt till underhållsbidrag; och

nr 22, i anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande bestämmelser
örn fastställande av kommuns andel i kostnaderna för polisväsendet
i gemensamt polisdistrikt.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden, utlåtanden och memorial
hemställt.

§ 17.

Motioner om Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av väckta morät!j?r-hustr]1
tioner örn rätt för hustru att bära sitt eget eller mannens släktnamn eller båda

ali bara sitt • .

eget eller 1 förening.

släktnamn Första lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,
eller båda i till lagutskott hänvisade motioner, nr 142, i första kammaren av herr Ohlin
förening, m. fl. och nr 152 i andra kammaren av fröken Hesselgren m. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts, »att kap. 5 § 15 giftermålsbalken
ändras på det sätt, att hustrun erhåller rätt att bestämma-, huruvida hon
efter vigseln skall bära sitt eget eller mannens släktnamn eller båda i förening».

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning av frågan örn rätt för hustru att bära sitt eget i stället för
mannens släktnamn samt för riksdagen framlägga det förslag, som därav
kunde föranledas.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Den fråga, som nu föreligger, har nyss avgjorts
av första kammaren, som avslagit utskottets hemställan. Då jag delar

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner om rätt för hustru att bära sitt eget eller mannens släktnamn eller

båda i förening. (Forts.)

den uppfattning, som ligger till grund för den ståndpunkt, som första karn*
maren därmed intagit, tillåter jag mig, utan att giva mig in på någon saklig:
diskussion i denna fråga, att här i andra kammaren ställa yrkande örn avslag
på utskottets hemställan.

Herr Lindmark instämde häruti.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag skall använda samma metod som
herr Holmgren och lika kort yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
berörda hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Holmgren begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda om
omröstningsresultatet, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 64 ja och 82 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit såväl utskottets hemställan som de i ämnet
väckta motionerna.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till grunder
för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret 1942/43;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
till särskild prästerlig verksamhet utom riket;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall från krav örn återbäring av utanordnat tillskott ur kyrkofonden till gäldande
av prästlönekostnader;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) örn vissa tvångsmedel
vid krig eller krigsfara m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser
rörande införsel och utförsel av varor m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Motioner om
viss ändring
i lagen om
handel med
fodermedel.

§ 19.

Föredrogs och lades till handlingarna första lagutskottets memorial, nr 30,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 18 i anledning av dels Kungl. Maurts proposition med
förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

§ 20.

Föredrogs första lagutskottets memorial, nr 31, angående ersättning åt den,
som inom första lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 22, i anledning av väckta motioner
örn viss ändring i lagen om handel med fodermedel.

Därvid yttrade

Herr Larsson i Karlstad: Herr talman! Oaktat jag till fullo inser det lönlösa
i att ställa ett yrkande mot ett enhälligt utskotts hemställan kan jag likväl
icke underlåta att framföra några synpunkter i anledning av motionerna örn
viss ändring i lagen örn handeln med fodermedel och andra lagutskottets däröver
avgivna utlåtande. Jag skall därvid i huvudsak anknyta mina reflexioner
till de av utskottet redovisade yttranden, som både nu och tidigare avgivits
av ämbetsverk med flera.

Av de nu avgivna yttrandena synes framgå, att motionärernas syfte blivit
åtminstone delvis missförstått. I icke mindre än 13 av desamma, varav en del
går i tillstyrkande och en del i avstyrkande riktning, omnämnes nämligen
kontrollen över foderhandeln såsom det mer eller mindre avgörande motivet
för vederbörandes ställningstagande. Skärpt kontroll anses av somliga önskvärd,
av andra onödig under nuvarande förhållanden.

Jag är angelägen att framhålla, att motionärerna icke ifrågasätta skärpta
kontrollföreskrifter. Deras enda syfte är att bereda köpare av kraftfoder laglig
rätt att om den inköpta varans sammansättning och fodervärde erhålla
sådana uppgifter, att dessa lämna möjlighet till varans utnyttjande på det för
produktionen effektivaste sättet. Huruvida köpare sedan genom analysering
av erhållen vara vill kontrollera dess sammansättning torde kunna helt överlåtas
åt hans eget bedömande att avgöra.

Huvudparten av det kraftfoder, som förbrukas i vårt land, användes till
nötkreaturen för mjölkproduktion, och de viktigaste kraftfodermedlen för detta
ändamål utgöra de äggviterika oljekakorna. Orsaken till den relativt stora förbrukningen
härav även under år med normal foderskörd (cirka 300,000 ton
per år i medeltal 1934—1938) är den för rationell mjölkproduktion otillräckliga
äggvitehalten i ett flertal av våra inhemska fodermedel (fodersäd, rotfrukter
och halm). Såväl strängt vetenskapliga som en mångfald praktiska försök
ha bevisat, att fodret förutom fett och kolhydrater, vilka i motsats till äggvita
kunna i foderstaten ersätta varandra inom mycket vida gränser, måste
ha en viss äggvitehalt, som är nödvändig dels för djurens egen skull, dels
också för att fodret skall bli fullständigt utnyttjat. De beräknade talen för
detta äggvitebehov liksom för totala näringsbehovet, uttryckt i foderenheter,
finnas angivna i fodermedelstabeller, och inom landets kontrollföreningar äro
kontrollassistenterna skyldiga att varje kontrolldag uträkna såväl djurens till -

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 10.

Motioner om viss ändring i lagen om handel med fodermedel. (Forts.)
fälliga behov av foderenheter och smältbar äggvita som också dagsfodrets innehåll
därav. Huru skall detta kunna ske, örn man saknar uppgifter rörande
kraftfodrets innehåll av foderenheter och smältbar äggvita? Motionerna avse
att bereda köpare tillgång till dessa uppgifter.

Under «förkrigstiden var varje foderförsäljare av konkurrenshänsyn mycket
angelägen örn att upplysa kunderna rörande sin varas näringsinnehåll genom
företeende av analysbevis. Avsåg sådant ett enskilt fodermedel, t. ex. jordnöts-
eller bomullsfrökakor, vilka, även örn de förekommo i skilda kvalitetsklasser,
betingade av tillverkningsmetoder m. m., hade var för sig ganska konstant
sammansättning, var det i regel tillräckligt för köparen att erhålla en
s. k. råanalys av varan. Genom att jämföra en sådan med fodermedelstabellernas
normaltal för vederbörande fodermedel och med hjälp av de smältbarhetskoefficienter,
som finnas i fodermedelstabellerna, kunde varje intresserad djurägare
och kontrollassistent med erforderlig noggrannhet beräkna ett fodermedels
allmänna näringsvärde och halt av smältbar äggvita.

När man under senare tid av vissa praktiska skäl började saluföra s. k.
kraftfoderblandningar, bestående av ett större eller mindre antal olika fodermedel,
blev djurägarens möjlighet att med ledning av råanalys beräkna blandningarnas
fodervärde starkt begränsad. Lojala säljare voro dock alltjämt angelägna
örn att lämna upplysningar örn sin vara. Kontrollen över de lämnade
uppgifternas riktighet blev dock försvårad.

Troligen var det denna svårighet att öva kontroll som föranledde motion i
ärendet år 1931 och sedermera efter vederbörlig utredning riksdagens antagande
år 1938 av lag örn handel med fodermedel. Enligt det förslag till tilllämpningsföreskrifter
rörande den i lagförslaget föreskrivna uppgiftsplikten,
som kommerskollegium och lantbruksstyrelsen på Kungl. Maj:ts uppdrag gemensamt
utarbetade och avgåvo den 26 juli 1935 (sid. 3 i utskottsutlåtandet)
skulle uppgiftsplikten rörande här avsedd varas bruksvärde avse densammas
halt av dels vatten, råprotein, råfett, kvävefria extraktivämnen, växttråd, aska
samt smältbar äggvita, allt angivet i procent av varans vikt, och dels, i fråga
örn s. k. foderblandning, antalet beräknade foderenheter i 100 kilogram av
varan.

över detta förslag infordrades yttranden från representanter för handel, försöksverksamhet
och kemiska stationer. I flertalet avgivna yttranden synes man
dock ha hyst betänkligheter mot en så vidlyftig deklarationsplikt som den av
ämbetsverken föreslagna. För behovet av uppgifter beträffande speciellt de
äggviterika foderblandningarnas innehåll av smältbar äggvita och foderenheter
per 100 kilogram uttalade sig dock kooperativa förbundet, centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet, utredningsmännen för frågan rörande
omorganisation av de kemiska stationerna och föreningen Sveriges spannmålsintressenter.

Det förefaller därför något egendomligt, att vederbörande ämbetsverk i sitt
senare förslag den 18 september 1937, vilket sedermera i detta avseende lades
till grund för den nu gällande lagstiftningen, icke blott frångingo den tidigare
intagna ståndpunkten utan jämväl lämnade de nyss nämnda yttrandena utan
avseende i fråga örn vad däri anförts rörande behovet av uppgiftsplikt för de
båda detaljerna: antalet foderenheter per 100 kilogram och halten av smältbar
äggvita. I stället nöjde man sig med att föreslå, att uppgiftsplikten för
berörda fodermedel skulle avse allenast halten av vatten, råprotein och råfett.
I enlighet härmed blev också lagen formulerad. Den kom sålunda redan från
början att sakna förutsättningarna att bli jordbrukarna till den nytta, som de
nuvarande motionärerna anse, att den borde vara. Något förordnande om lagens
ikraftträdande har heller icke meddelats. Däremot verkar det nästan som örn

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Motioner orri viss ändring i lagen om handel med fodermedel. (Forts.)
lagens formulering -— säkerligen alldeles oavsiktligt — kommit att bidraga
till ökad användning av de mycket otillfredsställande beteckningarna 40-procentig,
50-procentig etc. kraftfoderblandning. Lagen föreskriver deklarationsplikt
för bl. a. råprotein oell råfett, otvivelaktigt i avsikt att dessa båda analysuppgifter
skulle angivas var för sig. I stället bär det emelleitid blivit allt vanligare,
att säljare räknar samman de båda procenttalen för dessa i lagen angivna
ämnen till ett tal. På grund av denna enda uppgift kan dock ingen, hur
skicklig han än är, räkna ut en foderblandnings fodervärde och äggvitehalt.
Bristen på inköpsmöjligheter tvingar emellertid jordbrukarna att godtaga denna
mycket svävande uppgift.

Karakteristiskt nog använder även Svenska lantmännens riksförbund i sitt
yttrande över motionerna just detta uttryck (på sidan 7 i utlåtandet) i sin argumentering
för det nuvarande systemets fullt betryggande garanti mot underhaltiga
fodermedels saluförande. Där anföres nämligen, att gjorda undersökningar
— analysering utföres alltså — »icke i något fall visat underanalys,
men väl många gånger så hög protein- och fetthalt, att vederbörande tillverkare
måst tillföras kakor av lägre kvalitet för att sänka blandningens halt till
föreskrivna 45 %>.

Varför skall man på detta sätt summera två olika ämnen? Inte godtages
det, om en lantbrukare vid deklaration till kristidsnämnd eller avgivande av
offert till en uppköpare, statlig eller enskild, endast meddelar, att han har
t. ex. 45 ton havre och hö. Lantbrukaren måste allt uppgiva varje slags foder
särskilt. Varför skall han då inte ha rätt att erhålla motsvarande uppgifter
rörande sina inköp? — Men frånsett detta så berör riksförbundets citerade argument
inte alls motionernas syfte. Motionärerna ha i fullt medvetande örn
svårigheten att anskaffa kraftfodermedel icke på något sätt kritiserat de genom
vederbörande krisorgans försorg tillhandahållna fodermedlens sammansättning.
De begära endast, att denna skall i produktionens intresse deklareras på
sådant sätt, att sammansättningen blir begriplig. Jag skulle vara mycket tacksam
— och säkerligen också många jordbrukare och kontrollassistenter med
mig — att erhålla uppgift örn den formel, med vars tillhjälp man kan beräkna
foder enhet svärde och halt av smältbar äggvita ur enbart den upplysningen örn
en foderblandning, att densamma är 45-procentig.

Beträffande de i ett flertal yttranden framhållna svårigheterna att lämna
vederbörlig deklaration äro dessa säkerligen överdrivna. Troligen förekommer
varken import eller tillverkning av kraftfoder inom landet utan att varan analyseras.
En för ändamålet nöjaktig analys av ett fodermedel kostar enligt uppgift
från kemiska stationen i Örebro för lantbrukare och närstående näringsidkare
endast 13 kr. Har man en dylik analys för varje fodermedel, som ingår
i en blandning, och man dessutom känner till det procenttal, med vilket
varje blandningsdel ingår, kunna de önskade uppgifterna örn blandningens fodervärde
med tillräcklig noggrannhet erhållas genom en relativt mycket enkel
räkneoperation. Inte heller bör det möta några större svårigheter eller förorsaka
några avskräckande kostnader att för varje blandning som utföres låta
trycka ett nödigt antal deklarationer, avsedda att följa varan till konsumenten
och upptagande de få för bedömande av varans bruksvärde avgörande uppgifterna.

Utskottet har varit nog välvilligt att finna syftet med motionärernas förslag
värt beaktande och förutsätter, att Kungl. Maj :t, innan förordnande örn lagens
ikraftträdande meddelas, tager under övervägande, huruvida med hänsyn till
då rådande förhållanden inom fodermedelshandeln ändring betingas i stadgandena
om säljares deklarationsplikt. Därmed skjutes visserligen avgörandet på
framtiden, men då ett yrkande mot utskottets hemställan, såsom jag inlednings -

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Motioner om viss ändring i lagen örn handel med fodermedel. (Forts.)
vis framhöll, inte har några utsikter att nu vinna riksdagens bifall, får jag,
herr talman, nöja mig med uttalande av den förhoppningen, att det av utskottet
likväl såsom beaktansvärt ansedda syftet med motionärernas förslag måtte
snarast möjligt föranleda den avsedda lagändringens genomförande.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 22.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion angående bekämpandet av smittsam
kastning hos nötkreatur;

nr 26, i anledning av väckta motioner angående det statsunderstödda bekämpandet
av tuberkulos hos nötkreatur i vad rör utredning rörande differentiering
av statsbidraget till hushållningssällskap, som bedriva tuberkuloskamp
enligt den kliniska metoden; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till undersökningar
rörande vissa möjligheter att framställa äggvitehaltiga fodermedel; andra

särskilda utskottets memorial, nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos andra särskilda utskottet; samt

tredje särskilda utskottets memorial, nr 1, angående ersättning till kanslipersonalen
hos tredje särskilda utskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 23.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till interpellation.

Herr Lundh, som anförde: Herr talman! Frågan örn Uppsala domkyrkas
restaurerande har i flera år varit aktuell och två gånger förelagts riksdagen,
som därvid anvisat sammanlagt 397,600 kronor för oundgängligen nödvändiga
skyddsarbeten. Dessa lia i huvudsak bestått i strävbågarnas successiva ersättande
med nya, byggda efter det av professor Ragnar Östberg uppgjorda förslaget
till restaurering av domkyrkan. Samtidigt som dessa arbeten fortskridit
har den viktigare frågan örn domkyrkans framtida gestaltning varit föremål
för debatt i samband med att det östbergska förslaget skickats på remiss
till vederbörande myndigheter. Av remissvaren framgår, att riksantikvarieämbetet
tillstyrkt förslaget i vad det angår just strävbågssystemets utformning,
varemot dock föredraganden i ämbetet kraftigt reserverat sig. Byggnadsstyrelsen
åter har bestämt tagit avstånd från det östbergska förslaget såsom
också fallet varit med Uppsala domkyrkoförsamling, som i gengäld föreslagit,
att restaureringsfrågan skulle göras till föremål för en allmän arkitekttävlan
och de pågående restaureringsarbetena i avvaktan härpå inställas eller
inskränkas. Uppsala domkapitel har anslutit sig till tanken på en arkitekttävlan
men har föreslagit, att denna skulle inskränkas, så att det östbergska
strävbågssystemet komme att bevaras. Samtidigt bär domkapitlet anhållit örn
tillstånd att få handha sagda tävling, för vilket ändamål medel begärts hos
Kungl. Maj:t.

Över detta domkapitlets förslag har byggnadsstyrelsen den 26 mars 1942
avgivit utlåtande. Byggnadsstyrelsen avstyrker bestämt den av domkapitlet
föreslagna begränsningen av tävlingen och önskar själv övertaga ledningen av

Andra hammarens protokoll 19^2. Nr 16. 4

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

Interpellation. (Forts.)

en allmän arkitekttävlan. I samband härmed påyrkar byggnadsstyrelsen, att
nu pågående restaureringsarbeten avbrytas och ersättas av erforderliga skyddsarbeten,
detta för att icke frågan örn domkyrkans framtida gestaltning skall
alltför mycket föregripas genom dessa arbeten.

Medan flertalet i ärendet hörda myndigheter sålunda enat sig örn att tillstyrka
anordnandet av en tävlan, om ock i olika omfattning, råder bland de
sakkunniga olika meningar örn nödvändigheten av att i avvaktan härpå fortsätta
de ombyggnadsarbeten, vartill riksdagen anvisat medel. Den av domkapitlet
använda expertisen har uppenbarligen funnit arbetena synnerligen
brådskande. Byggnadsstyrelsen åter har efter förnyad undersökning ansett sig
kunna formligen föreslå Kungl. Maj:t, att »med det fortsatta ombyggandet
av strävbågarna och angränsande murkrön skall anstå, till dess frågan örn den
slutliga restaureringen blivit avgjord», varvid dock förutsättes, att domkapitlet
skyndsamt framlägger utredning angående under tiden erforderliga skyddsarbeten.

Med hänsyn till att det här gäller disponerandet av utav riksdagen anvisade
medel synes det skäligt, att riksdagen erhåller kännedom om de åtgärder, vartill
byggnadsstyrelsens senaste yttrande i ärendet kan föranleda. Skulle resultatet
av en arkitekttävlan bli, att de östbergska strävbågarna ånyo skola ombyggas,
kommer detta otvivelaktigt att fördyra den slutliga restaureringen.
Kunna däremot nu pågående ombyggnadsarbeten enligt byggnadsstyrelsens förslag
ersättas med vissa skyddsarbeten, torde en sådan fördyring kunna undvikas.
Då byggnadsstyrelsens förslag avgavs för en månad sedan, voro endast
tre strävbågar ombyggda av de åtta, vartill 1941 års riksdag anvisat medel.
Sedermera ha arbetena åter upptagits och f. n. är ytterligare en strävbåge
under rivning.^ Ett beslut i ärendet synes sålunda vara brådskande, örn det
skall kunna påverka nu pågående arbeten. Saken synes så mycket mera värd
allmänt beaktande, som det kan väntas, att förslag till reparationsarbeten på
domkyrkans norra fasad framlägges, så snart de nu pågående arbetena på den
södra avslutats.

Under hänvisning till vad här ovan framhållits anhåller jag örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra följande frågor:

1) Har herr statsrådet tagit ställning till det framlagda förslaget örn utlysande
av en allmän arkitekttävlan rörande Uppsala domkyrkas restaurerande? 2)

Har herr statsrådet för avsikt att enligt byggnadsstyrelsens förslag låta
avbryta de nu pågående restaureringsarbetena och i besparingssyfte ersätta
dem med sådana mindre omfattande skyddsarbeten, som av sakkunniga kunna
anses tillräckliga till dess restaureringsfrågan slutgiltigt lösts?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 24.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde med herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmannen tillsätta
kammarens kanslipersonal och vaktbetjäning, den
28 april 1942.

Anmäldes att vaktmästaren hos kammaren E. W. Älvenstrand den 21 i denna
månad inkallats till militärtjänstgöring samt att herr talmannen förordnat

Onsdagen den 29 april 1942.

Nr 16.

Sture Larsson att från och med nämnda dag tills vidare under Ålvenstrands
tjänstledighet uppehålla hans befattning; och blev den sålunda vidtagna åtgärden
godkänd.

Anmäldes vidare att kanslisten hos kammaren, jur. kand. Bengt Ericsson,
vilken inkallats till militärtjänstgöring, på grund därav anhållit örn tjänstledighet
tills vidare från och med denna dag. Denna ansökan bifölls; och förordnades
amanuensen, jur. kand. Allan Löfgren att tills vidare under tiden
för Ericssons tjänstledighet uppehålla dennes kanslistbefattning.

In fidem
Sune Norrman.

§ 25.

Till bordläggning anmäldes första lagutskottets memorial, nr 32, i anledning
av remiss från kamrarna av väckta motioner om inrättande av en hovrätt
för nedre Norrland.

§ 26.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens bosättningslån
;

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till statens polisskola; och

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för budgetåret
1942/43 till ny posthusbyggnad i Borås m. m.; samt

från bankoutskottet, nr 167, angående användande av riksbankens vinst för
år 1941 m. m.

Justerades protokollsutdrag.

§ 27.

§ 28.

Avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 210,
angående den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
nämligen:

av herr Wiberg;
av herr Wiberg m. fl.;

av herrar Håstad och Lundberg i Hälsingborg;
av herr Håstad m. fl.;

~r Lövgren;
av herr Bladh m. fl.;
av herr Norup m. fl.;

herr Svedman m. fl.;
av herr Ryling m. fl.;
av herr Ryling och fröken Andersson;
av herr Lundberg i Hälsingborg;
av herr Hansson i Rubbestad m. fl.;
av herr Sandberg m. fl.;
av herr Ljungberg m. fl.;

nr	316	av
nr	317	av
nr	318	av
nr	319	av
nr	320	av
nr	321	av
nr	322	av
nr	323	av
nr	324	av
nr	325	av
nr	326	av
nr	327	av
nr	328	av
nr	329	av

Nr 16.

Onsdagen den 29 april 1942.

nr 330 av herr Åqvist;

nr 331 och 332 av herrar Björling och Sundström i Skövde;

nr 333 av herr Lindberg i Stockholm m. fl.;

nr 334—337 av herrar Lindberg i Stockholm och Cruse;

nr 338 och 339 av herr Lindberg i Stockholm m. fl.;

nr 340 och 341 av herr von Friesen;

nr 342 av herrar von Friesen och Lindberg i Stockholm;

nr 343 av herr von Friesen m. fl.;

nr 344 av herr Gustafsson i Tenhult m. fl.;

nr 345 av herr Nilsson i Steneberg m. fl.; samt

nr 346 av herr Ekdahl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.5 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

421707

nr	316	av
nr	317	av
nr	318	av
nr	319	av
nr	320	av
nr	321	av
nr	322	av
nr	323	av
nr	324	av
nr	325	av
nr	326	av
nr	327	av
nr	328	av
nr	329	av

nr	316	av
nr	317	av
nr	318	av
nr	319	av
nr	320	av
nr	321	av
nr	322	av
nr	323	av
nr	324	av
nr	325	av
nr	326	av
nr	327	av
nr	328	av
nr	329	av

nr	316	av
nr	317	av
nr	318	av
nr	319	av
nr	320	av
nr	321	av
nr	322	av
nr	323	av
nr	324	av
nr	325	av
nr	326	av
nr	327	av
nr	328	av
nr	329	av