1942. Andra kammaren. Nr 13 (Riksdagens protokoll 1942:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1942. Andra kammaren. Nr 13.

Lördagen den 21 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjörcs, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Nolin frågat
mig örn jag vore i tillfälle att giva kammaren en allsidig redogörelse för jordbrukets
aktuella fodermedelssituation.

Vidare har kammarens ledamot herr Hammarlund i en annan interpellation
frågat mig örn fodertilldelning till nordvästra Skåne kan ske så skyndsamt, att
jordbrukarna redan nu kunna taga ställning till huruvida de skola kunna behålla
sina besättningar eller nedslakta desamma.

Då ifrågavarande båda frågor i huvudsak beröra samma ämne skall jag tillåta
mig att nu besvara dem i ett sammanhang.

Att jordbrukets foderförsörjning skulle komma att bliva ett av de besvärligaste
problemen under konsumtionsåret 1941/42 stod redan tidigt klart, då
torkan nedsatte höskörden och gjorde utsikterna för vårsädesskörden allt sämre.
Utfallet av 1941 års stråfoder- och fodersädsskörd blev ock ett av de sämsta
(man på långa tider haft. Sålunda har fodersädsskörden för 1941 uppskattats
till icke fullt 1,400,000 ton mot en medelskörd under åren 1930/39 av nära

2.000. 000 ton. Höskörden 1941 uppgick icke fullt till 2,400,000 ton mot nära

5.000. 000 ton under J930-talet. Enbart vårsäden och höet understiga år 1941
normalskörden med en kvantitet som i fodervärde räknat kan anses motsvara
1.5 miljoner ton korn. Härtill kommer att även halmskörden på grund av förra
årets torka blivit betydligt mindre än vad den genomsnittligt plägat vara.
Beaktas slutligen att jordbruket under konsumtionsåret endast kan tillföras
ungefär en tredjedel av den normala kvantiteten oljekaksfoder samt endast en
obetydlig mängd importerad fodersäd är det uppenbart, att konsumtionsåret
medfört mycket stora bekymmer ur foderförsörjningssynpunkt.

Under de senaste månaderna har också foderknappheten i stora delar av landet
blivit allt mera besvärande. En bidragande orsak härtill har varit, förutom de
ovan anförda omständigheterna, att det i år i allmänhet icke funnits kvar
några reservförråd på gårdarna. Det är helt naturligt, att jordbrukarna önska
att, i den mån det är möjligt, från myndigheterna erhålla upplysningar angående
läget å fodermarknaden samt råd, i vad män nedslaktning av djurbesättningarna
bör företas. Att i sistnämnda avseende lämna några mera generella
anvisningar •— i vidare mån än som redan skett genom kommunikéer i radio
och dagspressen — stöter emellertid på synnerliga svårigheter på grund av de
skiftande förhållanden, som råda såväl inom skilda delar av landet som å de
olika brukningsdelarna. Det måste därför ankomma på jordbrukaren själv att,
under hänsynstagande till de för honom tillgängliga fodertillgångarna, avgöra,
huru stor kreatursbesättning som han kan framföda till sommaren. En viss
vägledning härvidlag kan erhållas ur de bestämmelser örn tilldelning till förbrukare
av fodersäd och stråfoder, som den 10 mars 1942 utfärdats av livs Andra

kammarens protokoll 191+2. Nr 13. 1

Svar på
interpellationer.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Svar på interpellationer. (Forts.)

medelskommissionen. Dessa bestämmelser, som återfinnas i kommissionens cirkulär
nr 672 och 673, avse tiden den 14 mars—den 31 maj 1942. Föreskrifter örn
ransonering av cellulosa ha tidigare meddelats. De senast utfärdade föreskrifterna
härom äro upptagna i kommissionens cirkulär nr 646.

I anslutning till dessa bestämmelser vill jag nu lämna en redogörelse för det
aktuella läget beträffande de särskilda slagen av fodermedel.

Vad först beträffar fodersäd är att marka, att det avstående av dylik spannmål
till det allmänna, som föreskrivits under innevarande konsumtionsår, numera
fortskridit så långt att av den ursprungligen för avstående avsedda kvantiteten
fodersäd, uppgående till cirka 300,000 ton, vid utgången av januari
1942 endast återstod cirka 25,000 ton att leverera. I vad mån brist uppkommer
i den slutliga leveranskvantiteten kan utrönas först örn någon tid. Med hänsyn
till storleken av dels de kvantiteter, som av kristidsmyndigheterna lämnats i
tilldelning intill utgången av januari 1942, eller cirka 35,000 ton, och dels de
myckenheter, som kunna beräknas komma att därutöver lämnas i tilldelning för
tiden från''och med februari till och med den 14 mars 1942, skulle — under förutsättning
att icke ytterligare kvantiteter behöva tillföras havregrynskvarnarna
— för tilldelning för tiden därefter finnas disponibel en kvantitet av
cirka 40,000 ton jämte vad som efter utgången av januari 1942 inlevererats eller
kan komma att inlevereras av nyssnämnda kvantitet örn 25,000 ton. Av den
sålunda tillgängliga kvantiteten beräknas kunna disponeras för hästar för
tiden 14 mars—31 maj 1942 högst 20,000 ton och för tiden därefter intill utgången
av augusti högst 5,000 ton. För svin har räknats med att en kvantitet
av högst 30,000 ton skulle få lämnas i tilldelning för tiden den 15 mars—den
31 augusti 1942. I fråga örn nötkreatur, får och getter kan överhuvud taget
icke lämnas någon tilldelning av fodersäd under återstoden av innevarande
konsumtionsår. Endast en mycket obetydlig kvantitet fodersäd kan slutligen
avsättas för fjäderfä.

I fråga om dispositionerna av de sålunda för hästar och svin avsedda kvantiteterna
fodersäd lämnar livsmedelskommissionens förutberörda cirkulär närmare
besked. För hästar lämnas fodersädstilldelning under perioden 15 mars—
31 maj 1942 efter i stort sett samma normer som dem vilka hittills gällt. För
hästar i jordbruksarbete har dock fodersädstilldelmngen ökats upp till högst
3 kg per dag under tiden för själva vårbruket. Även för åkarhästar har en
mindre ökning skett i den dagsranson, varmed man tidigare räknat. För tiden
den 1 juni—den 31 augusti 1942 torde, såvitt nu kan bedömas, någon tilldelning
för jordbrukshästar knappast vara att emotse. Avsikten är däremot att,
i den mån sig göra låter, lämna tilldelning under sistnämnda tid för hästar i
åkerirörelse och dylikt arbete. I fråga örn svin lämnas tilldelning efter i stort
sett samma grunder som hittills. Avsikten är att örn möjligt för dem lämna en
tilldelning av något så när motsvarande storlek jämväl för sommarmånaderna.
Beträffande tilldelningen av fodersäd och mjölfoderblandning för fjäderfä låter
sig den nuvarande anordningen, varigenom stora grupper av hönsinnehavare
erhållit tilldelning av produktionsfoder, motsvarande ett kilogram för varje
försålt kilogram ägg, icke upprätthållas längre än intill utgången av mars
1942. Huruvida någon mindre tilldelning kan lämnas för ägg, sålda under
april och maj 1942, kommer framdeles att bestämmas. Underhållsfoder för fjäderfä
hörande till egentliga yrkeshönserier lämnas i mycket snäv omfattning.
Särskild fodertilldelning för uppfödning av kycklingar kan icke medgivas under
innevarande utfodringsår.

Med hänsyn till den synnerligen knappa tillgången på stråfoder har
livsmedelskommissionen även nödgats minska storleken av tilldelningen därav
för perioden 15 mars—31 maj 1942. Minskningen är dock icke mera bety -

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Svar på interpellationer. (Forts.)

dande i förhållande till vad som tidigare utgått. I fråga om stråfoder är emellertid
att märka, att inom samtliga kristidsstyrelseområden brist på stråfoder
torde föreligga i högre eller lägre grad. Tillgångarna därav inom olika landsdelar
äro emellertid mycket ojämna. På flera håll ha svårigheter redan mött,
då det gällt att anskaffa säljare till de å de utställda inköpslicenserna upptagna
stråfoderkvantiteterna. Dessa förhållanden äro icke något för nordvästra
Skåne särskilt utmärkande.

^ En viss skärpning i fråga örn stråfoderhandeln har även måst företagas,
så till vida som kristidsnämnd hädanefter får lämna licens för inköp av stråfoder
direkt från jordbrukare endast i sådana fall, där säljarens brukningsdel
är belägen inom djurinnehavarens hemortskommun. I övrigt ankommer
licensgivningen i dylika fall i allmänhet å kristidsstyrelse. Å andra sidan
har ett upphävande skett av den hittills för stora delar av landet gällande
regeln att. endast en begränsad del av stråfodertilldelningen får lämnas i form
av hö. Licenser för inköp av stråfoder, som numera utfärdas, komma alltså
att gälla, i mån av tillgång, för inköp av antingen hö eller halm. Denna uppmjukning
har ansetts kunna företagas med hänsyn till att utfodringssäsongen
nu är relativt långt framskriden. Särskilt för skogstrakterna i mellersta Sverige
torde uppmjukningen medföra en viss lättnad.

Under februari och första hälften av mars 1942 har livsmedelskommissionen
genom., kristidsstyrelserna företagit en inventering av förefintliga överskott
av stråfoder å skilda brukningsdelar inom de olika kristidsstyrelseområdena.
Denna inventering var nödvändig bland annat för att få fram stråfoder för
tillgodoseende av behovet för armén och vissa andra viktiga allmänna ändamål,
som icke kunde eftersättas. Inventeringen har avslutats den 14 mars 1942
i hela landet utom i Skåne. I Skåne har undersökningen, på grund av väderleken
och av andra skäl, först på senare tid kommit i gång. Den kommer
också, att där tills vidare fortgå även efter den 14 mars 1942. I samband
med inventeringen hade livsmedelskommissionen lämnat föreskrift örn vissa
inskränkningar i rätten att förfoga över beslagtaget stråfoder, men dessa inskränkningar
ha ^ från och med den 15 mars 1942 upphört att gälla i hela
landet utom i Skåne, där inskränkningarna tills vidare skola bestå i avvaktan
på inventeringens fortgång. Avsikten med inventeringen har självfallet icke
varit att föra bort strafoder från sådana orter, där ett oeftergivligt behov av
stråfoder för lantbrukarna i orten föreligger. Livsmedelskommissionen försöker
också att i„ görligaste man tillse, att stråfoder icke borttransporteras
fran.orter, där svårare strafoderbrist kan beräknas komma att uppträda. Att
härvidlag särskild uppmärksamhet kommer att ägnas även åt förhållandena i
nordvästra Skåne behöver icke särskilt understrykas. Vid inventeringen har
hittills framkommit cirka 15,000 ton stråfoder, därav ungefär lika stor del hö
som halm. Av nämnda partier torde, kvantitativt sett, cirka två tredjedelar
komma att tillföras jordbrukare och åkeriidkare, som äro i mycket starkt behov
därav.

. Med anledning av herr Hammarlunds uttalande i hans interpellation om att
jordbrukare icke erhåller tillåtelse att inköpa stråfoder förrän hans egna tillgångar
äro förbrukade ma framhallas, att hinder icke föreligger för jordbrukare,
sorn behöver stråfoder under tiden 15 mars—31 maj, att inlämna
och ia beviljad ansökan örn sådant inköp, oavsett befintligheten av egna förråd
av stråfoder. Dessa förråd komma emellertid att avräknas å den tilldelning
som eljest skulle ha utgått.

I fråga örn situationen beträffande fodercellulosa må följande framhållas.

° i1 1911 fu linos kvar cirka G2,000 ton fodercellulosa, som inköpts

a äldre kontrakt men då ännu icke levererats. Den 20 juni 1941 tecknades

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Svar på interpellationer. (Forts.)

avtal om inköp av 200,000 eventuellt 225,000 ton sulfitcellulosa för leverans
t. o. m. den 30 april 1942. Sedan erfarenhet vunnits om användbarheten av
sulfatcellulosan, tecknades sedermera avtal om inköp även av 140,000 ton dylik
cellulosa. Totalt utgöra dessa kvantiteter 427,000 ton. Under den senaste tiden
hava dessutom avtal träffats om inköp av 70,000—90,000 ton sulfitcellulosa
för leverans t. o. m. den 31 juli 1942 samt 25,000 ton sulfatcellulosa för leverans
t. o. m. den 30 april 1942. Undersökningar pågå örn ytterligare leveranser.

Utleveranserna av fodercellulosa till förbrukare under tiden från och med
den 1 juni 1941 till och med den 31 mars 1942 torde komma att uppgå till
cirka 350,000 ton. För den därefter återstående delen av konsumtionsåret torde
man av allt att döma kunna disponera cirka 70,000 ton fodercellulosa eller
liknande kraftmassa per månad.

^Framställningen av fodercellulosa begränsas som bekant såväl av råvarutillgångarna
som av produktionstekniska förhållanden. Distributionsproblemet är
även synnerligen besvärligt. Så gott som all fodercellulosa måste fraktas å
järnväg till bestämmelseorten. För närvarande äro ständigt cirka 3,600 järnvägsvagnar
upptagna enbart med cellulosatransporterna.

Efterfrågan å cellulosa från förbrukarnas sida var i början av konsumtionsåret,
trots de särskilda åtgärder, som företogos för att stimulera till lagerinköp
under sommaren 1941, tämligen ringa. Under juni och juli 1941 försåldes
endast 7,700 respektive 16,100 ton cellulosa. Ännu så sent som i början
av oktober 1941 var efterfrågan relativt liten. Sedermera har som bekant efterfrågan
ökat kraftigt. Sålunda rekvirerades i år för februari 190,000 ton och
för mars 225,000 ton. För tillgodoseende av februarirekvisitionerna ha ungefär
65,000 ton varit disponibla. Den för marstilldelningen tillgängliga kvantiteten,
torde bliva av ungefär samma storlek. Det är alltså endast en förhållandevis
ringa del av den föreliggande efterfrågan, som kan tillgodoses. Till
en del torde emellertid i rekvisitionerna hänsyn ha tagits till att endast viss
del kan erhållas av det rekvirerade.

Tilldelningen av fodercellulosa för mars och tiden därefter kommer att lämnas
särskilt för hästar och särskilt för de övriga djur, som härvidlag ifrågakomma.
Med utgångspunkt från vissa av livsmedelskommissionen för de olika
djurslagen angivna grundkvantiteter fodercellulosa per månad torde för den
närmaste framtiden kunna påräknas en månadstilldelning för hästar av 80
procent. Tilldelningen för hästar är avsedd att bliva lika stor inom hela landet.
För övriga husdjur.blir månadstilldelningen inom olika landsdelar 15—20
procent av grundkvantiteten. Inom Skåne och Norrland med undantag för
Gävleborgs län kan för mars någon allmän tilldelning för andra djur än hästar
överhuvud taget icke lämnas.

Understrykas må, att de nyss angivna procenttalen avse månadstilldelningen.
Då leveranstiderna kommit att undan för undan förlängas, så att leverans för
en månad på sina håll icke erhållits förr än inemot mitten av den därpå följande
månaden, har ur distributionsteknisk synpunkt befunnits lämpligt att
avkorta leveransterminen för marsleveransen. Detta har emellertid å andra
sidan medfört, att de nyssnämnda procenttalen för tilldelningen för mars måst
i motsvarande mån minskas.

I detta sammanhang må slutligen omnämnas, att livsmedelskommissionen
beslutat ställa vissa mindre kvantiteter oriven fodercellulosa till kristidsstyrelsernas
förfogande för att bereda någon lättnad i fodersituationen å sådana
orter, där särskilt svår foderbrist råder.

Vissa klagomål ha framkommit rörande det hittills tillämpade systemet för
rekvisition av fodercellulosa. Sålunda har i några fall förekommit, att djur -

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Svar på interpellationer. (Forts.)

innehavare hänvänt sig till flera handlande och genom en dylik dubbelrekvisition
tillskansat sig mera cellulosa än han varit berättigad erhålla. Hädanefter
skola emellertid kristidsnämnderna efter ansökan utställa tillståndsbevis
för inköp av fodercellulosa; obehöriga förfaranden av nysssnämnda art komma
därigenom att omöjliggöras.

Vad beträffar läget i fråga örn oljekraftfoder och kli kan nämnas följande.

Avsikten var från början att under konsumtionsåret 1941/42 till förbrukarnas
förfogande ställa cirka 100,000 ton oljekaksfoder. Härav tilldelades jordbruket
50,000 ton, närmast till stödjande av mjölkproduktionen, därvid vid fördelningen
hänsyn togs till behovet inom olika delar av landet av oljekaksfoder
såsom. kompletteringsfoder till övrigt foder. Sedan av återstoden vissa mindre
kvantiteter reserverats för att ingå i hönsfoderblandningar m. m., skulle resten
användas såsom tillskottsfoder till fodercellulosa. På grund av de stora
försäljningarna av fodercellulosa måste emellertid större myckenheter oljekaksfoder
användas såsom tillskottsfoder än som ursprungligen avsetts. Totalt
torde under konsumtionsåret 1941/42 komma att förbrukas 120,000—125,000
ton oljekaksfoder. För nästkommande konsumtionsår torde ytterligare inskränkningar
i tilldelningen vara att vänta på grund av de ovissa utsikterna
för import av oljekakor.

Beträffande kli räknade man från början med att kunna disponera cirka
100,000 ton under konsumtionsåret 1941/42. Härav utgjordes cirka 30,000 ton
av importerad vara. På grund av omläggningen av förmalningen torde den
kvantitet kli, som under konsumtionsåret framvinnes inom landet, komma att
understiga den beräknade myckenheten med cirka 10,000—15,000 ton.

I vad mån den under innevarande konsumtionsår utgående klitilldelningen
skall kunna upprätthållas under kommande konsumtionsår blir beroende, förutom
av importmöjligheterna, av de föreskrifter i fråga örn utmalningen vid
kvarnar som med hänsyn till brödförsörjningen befinnas erforderliga.

Vad slutligen beträffar skörden av vintervass får densamma anses hava
varit av icke ringa betydelse för landets foderförsörjning. Av naturliga skäl
har det särskilt varit jordbrukarna inom de trakter, som legat närmast
omkring vassområdena, vilka dragit fördel av detta ersättningsfoder. Icke
obetydliga kvantiteter vass hava emellertid genom handelns förmedling vagnslastvis
förts till avnämare å andra orter. På många håll har redan all tillgänglig
vass skördats; på andra platser, där icke den myckna snön lägger
hinder i vägen för vasstäkten, fortgår denna med stor intensitet.

Härefter yttrade:

Herr Nolin: Herr talman! Till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
vill jag framföra mitt vördsamma tack för den utförliga
och omfattande redogörelse, som statsrådet här lämnat med anledning av min
interpellation.

Jag förstår mycket väl, att fodermedelsförsörjningen varit och är ett mycket
besvärligt problem för kristidsmyndiglieterna under innevarande konsumtionsår.
Jag tvivlar inte heller på att myndigheterna försökt att i möjligaste
mån vidtaga de åtgärder, som kunna vara tänkbara för en möjlig lösning av
denna situation. Den närmast till hands liggande åtgärden var tydligen, sådan
situationen var, att söka åstadkomma så mycket fodercellulosa som möjligt.
Åtgärder i sådant syfte ha ju också vidtagits, enligt vad statsrådet bär
angiver. Fodercellulosa har visat sig vara det verksammaste ersättningsfoder
för stråfoder, som överhuvud taget kan åstadkommas under nuvarande förhållanden.
Då det emellertid var, som framgår av redogörelsen, hårt begränsade

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Svar på interpellationer. (Forts.)

möjligheter även på detta område dels på grund av begränsade råvarutillgångar,
dels på grund av produktionstekniska svårigheter, synes det mig som örn
det varit klokt att redan från början söka fördela tillgängliga kvantiteter så
rättvist som möjligt. Jag menar härmed, att försäljningen borde reglerats redan
vid konsumtionsårets början. Den omständigheten att lantbrukarna i början
voro återhållsamma med rekvisition av cellulosafoder är ganska förklarlig,
ty lantbrukarna saknade i allmänhet möjligheter till överblick av den verkliga
situationen och kunde inte heller bedöma alla de svårigheter, som voro
förknippade med produktionsförhållandena och råvarutillgångarna. Dessutom
ha bönderna i allmänhet mycket begränsade utrymmen för lagring av så
skrymmande varor som cellulosa, i synnerhet före tröskningen. När myndigheterna
på sommaren 1941 uppmanade lantbrukarna att i god tid förse sig med
sina behov av fodercellulosa, hörsammades denna uppmaning av en del sådana
jordbrukare, som hade goda lagringsmöjligheter för ändamålet, vilket torde
varit fallet i synnerhet vid de större lantbruken. Mångå av dessa ha nog också
försett sig med ganska goda lager, med den följden att det stora flertalet
av de mindre jordbrukarna i många fall blivit så gott som utan.

Nu kan det kanske sägas, att detta resonemang är en produkt av efterklokhet,
och jag får väl finna mig i en sådan anmärkning. Men jag kan inte se
annat än att det i verkligheten har förhållit sig på detta sätt.

Nu får man höra från olika orter, att en del jordbrukare redan ha totalt
slut på sina möjligheter beträffande foder och att ingenting står att uppbringa,
inte ens fodercellulosa, vilket bönderna i allmänhet nog trott skulle kunna
tillverkas i obegränsade kvantiteter i detta skogrika land. Man kan under sådana
förhållanden förstå den misstämning, som på många håll är rådande ute
i bygderna. Den ihållande stränga vintern gör ju att situationen blir allt värre.
Örn marken bara vore bar kunde ju en del kreatur nu släppas ut i markerna
och hade då ganska stora möjligheter att livnära sig, i synnerhet på de trakter
där det finns tillgång till ljung. Detsamma gäller där det finns lingonris eller
tillgång på ris efter utfälld vedskog. För sådant lägger nu snötäcket och kylan
hinder i vägen.

Det har ifrån olika håll berättats för mig, att ledningen för en sulfitfabrik i
södra delarna av landet skulle ha gjort någon framställning om att få utöka
sin produktion av fodercellulosa genom att inmontera ytterligare en rivare,
men detta hade förvägrats av myndigheterna. Hur det förhåller sig med den
saken känner jag inte alls till; jag har ryktesvis hört det. Jag har inte sett
något örn det i tidningarna, men det påstås, att sådant där skulle varit synligt.
Det vore nog ganska välgörande, örn det här ifrån auktoritativt håll kunde
lämnas en upplysning örn, hur det förhåller sig just med den saken. Det
är ju klart att rykten äro i rörelse i bygderna. Jag har hört det från flera
håll, och jag tror att kritiken också är ganska frän i detta avseende. Det skulle
därför vara synnerligen välgörande för att lugna stämningen just på de
platser, där detta missnöje gör sig gällande, örn en upplysning från auktoritativt
håll härom kunde lämnas.

Herr Hammarlund: Herr talman! Även jag vill till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet framföra mitt tack för svaret på
min interpellation och för att det kom nu innan påskferierna börja. Svaret andas
ju förståelse för våra bekymmer, och jag hoppas att med några praktiska
ingrepp ifrån herr statsrådets sida det hela skall ordna upp sig.

Då herr statsrådet säger, att det ankommer på jordbrukarna själva att avgöra,
hur stora besättningar de kunna framföda, så är ju detta riktigt, men
detta skulle ha varit uttalat ifrån myndigheternas sida redan för ett halvt år

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Svar på interpellationer. (Forts.}

sedan. Då hade jordbrukarna handlat därefter. Men av livsmedelskommissionens
första cirkulär i halmfrågan fingo jordbrukarna den uppfattningen, att
tilldelningen av halm skulle ske till de sämst ställda, och då jordbrukarna
visste, att vissa gårdar hade överskott, så trodde de, att örn man av kristidsnämnden
fick licens, man även skulle kunna få inköpa halm. Således, det är
inte minskningen i stråfodertilldelningen enligt cirkulär nr 672 och 673 som
jag har vänt mig emot utan det förhållandet, att halmen i strid mot livsmedelskommissionens
uttalande transporterats bort ifrån orten. Orsaken till att
så skedde är närigheten hos vissa stråfoderhandlare, vilka låtit vederbörande
jordbrukare förstå, att de genast borde sälja sitt överskott av halm för att
undgå förfoganderättslagen. Myndigheterna få ha sina ögon riktade mot dylika
smarta herrar i fortsättningen.

Det är riktigt som statsrådet säger, att numera ligger det inte några hinder
i vägen enligt nu gällande cirkulär att få licens av kristidsnämnden, men så
var inte förhållandet enligt det cirkulär, som gällde tidigare. Jag känner ganska
väl till detta förhållande. Jag önskade nämligen själv före nyåret köpa
3,000 kg halm, som jag behövde för att kunna bevara den lilla avelsdjursbesättning
som jag har. Men då jag kom till kristidsnämnden nekade kristidsnämnden
att utfärda licens på detta lilla parti, och jag fick gå till livsmedelskommissionen
i Stockholm för att få denna sak ordnad. Jag kunde visserligen
göra detta, men det kan inte en jordbrukare ute i bygden göra, ty då skulle det
bli formlig uppsjö på folk som skulle söka upp myndigheterna här i Stockholm.

Jag tackar för herr statsrådets uttalande, att särskild uppmärksamhet skall
ägnas åt förhållandena i nordvästra Skåne, samt för meddelandet att oriven
cellulosa skall ställas till förfogande för de orter, där särskilt svår foderbrist
råder. Nu är det kanske förmätet av mig att ge statsrådet några råd, men jag
kan ej underlåta att säga, att om man lättare kan tillverka och fortare få ut
oriven cellulosa, så duger den, i varje fall till nödställda jordbrukare, som behöva
foder till nötkreatur. Det ser ut som örn djuren med större begärlighet
äta oriven cellulosa och trivas lika bra och mjölka lika mycket därav. Då nu
halmen borttransporterats ifrån mitt härad, finns det naturligtvis inga utsikter
att få dit halm igen, men låt innehavare av halmlicens först komma i åtanke
att få tilldelning av den orivna cellulosa, som herr statsrådet säger skall
bli ställd till kristidsstyrelsernas förfogande.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag vill bara säga ett par ord om en sak, som
bland jordbrukare i min hembygd väckt mycken förargelse. Det är ju så, att
tilldelningen av fodersäd till arbetshästar under våren är satt till 3 kg per häst
och dag. Detta är ju ingenting att förarga sig över. Man förstår litet var, att
man i tider, då det är ont om både foder och annat, får rätta munnen efter matsäcken.
Men det som förargar är den omständigheten, att, som det påstås •—
jag vågar icke säga att jag känner till saken själv — lyxhästar, kapplöpningshästar,
få 7 kg per dag året runt. Är det så, har man all anledning att känna
sig förargad. Att dessa hästar, som bara äro •ill för att vissa människor skola
få nöjet att titta på kapplöpningar, skola få mer än dubbelt så mycket i fodertilldelning
som arbetshästarna, det är icke riktigt.

Jag Ilar tagit upp saken nu, eftersom jag vill fråga folkhushållningsministern,
örn det verkligen förhåller sig så. Och är det på det sättet, tänker man
hålla på med det systemet?

Herr Norup: Herr talman! Det var en sak i statsrådets mycket intressanta
redogörelse som jag fäste mig vid. Det var detta, att en jordbrukare har rätt att

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Svar på interpellationer. (Forts.)

köpa foder av en annan, trots att han har en del foder på förlag. Det är mycket
tacknämligt, att den möjligheten finns, men hur går det till i praktiken?

I min hembygd, Kristianstadstrakten, har det skett en inventering av stråfoder.
Inventeringsresultatet har mycket hastigt kommit i händerna på dessa
stråfoderhandlare, vilka, såsom herr Hammarlund mycket riktigt påpekade, äro
nitiska i sina bemödanden att komma åt stråfoderpartierna. Följaktligen blir
det en mycket hastig uttömning av det stråfoderförråd, som finns att avstå, och
innan jordbrukarna ha hunnit beräkna sin halmtillgång och kommit i förbindelse
med de jordbrukare, som ha något att avstå, lia stråfoderhandlarna varit
framme. Dessa herrar tillämpa ett system, som icke är vidare uppbyggligt. Om
icke vederbörande jordbrukare genast är pigg på att lämna ett stråfoderparti,
säga de: lämnar ni icke partiet genast, komma vi att tillämpa förfoganderättslagen.
Jag undrar ändå, om det icke vill litet mera till, innan förfoganderättslagen
kan tänkas tillämpas. Nu vet jag ju mycket väl, att i praktiken kan det
aldrig komma i fråga, att en stråfoderhandlare tillämpar denna lag, men en
del jordbrukare, som äro okunniga örn detta, bli uppskrämda och avstå sitt parti.
På det sättet kan ett stråfoderparti komma att gå ifrån kommunen.

Den avans, som stråfoderhandlaren har, är 75 öre per 100 kg. Dessutom skall
spannmålsbolaget ha 50 öre per 100 kg. Att stråfoderhandlaren efter kanske
ett telefonsamtal och utskrivande av en faktura skall åtnjuta en så stor avans
på försäljning av en vara, som kostar 5 ä 6 kronor per 100 kg, är orimligt.
Likaså är spannmålsbolagets avgift, också den, väl hög. Om nu en del jordbrukare
i en kommun ha behövt köpa stråfoder och ha fått taga det genom stråfoderhandlarna,
vilka betingat sig sin avans, efter en månad åter behöva inköpa
stråfoder, skall denna avans ånyo komma till. Jag undrar, om man icke här
har anledning att till myndigheterna rikta en vädjan, att de följa dessa förhållanden
noggrant och se till, att man, när det gäller avstående av stråfoder, icke
använder mera våld än nöden kräver. Jordbrukarna äro säkerligen villiga att
i den mån det är möjligt för dem avstå vad de kunna, men de vilja icke behandlas
på ett sådant sätt, att de komma i en tråkig situation därför att dessa stråfoderhandlare
skola få en chans, som icke är tillbörlig under nuvarande förhållanden.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Det framgick av de siffror, som
statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet lämnade — och som
man även vetat förut — att det föreligger en brist på foder, som, örn man
tager hänsyn enbart till fodersäd och hö, i fodervärde räknat motsvarar 1.5
miljoner ton korn. Därtill kommer, att 2U av den mängd oljekraftfoder, som
under normala förhållanden förbrukas, saknas, att importerad fodersäd praktiskt
taget icke förekommer och att tillgången på halm är mycket liten.

Ifall man lägger samman dessa siffror och jämför den rådande foderbristen,
som man hade en ungefärlig uppfattning örn ganska tidigt i höstas, med
den då beräknade tillgången på cellulosa, 300,000 å 400,000 ton, finner man,
att den beräknade tillgången på cellulosa motsvarade på sin höjd 20 % av den
brist, som skulle utfyllas. Det ^orde, tycker man, ha varit uppenbart, att tillgången
på cellulosa var knapp. Men trots detta satte man ett mycket lågt
pris på den. Man sänkte priset från 17 till 12 kronor per 100 kg, utfärdade
ganska förmånliga bestämmelser i fråga örn kraftfodertilldelningen i samband
med fodercellulosa och förde en propaganda, som ovillkorligen måste
ingiva lantbrukarna den uppfattningen, att de skulle kunna få cellulosa i en
mängd, som ungefär motsvarade deras behov. Däremot utfärdades ifrån början
inga ransoneringsbestämmelser. Det är alldeles uppenbart, att man härigenom
ledde hela utvecklingen på detta område in på fel spår. Det är ju

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Svar på interpellationer. (Forts.)

först nu i mars månad man genomfört ett ransoneringssystem, som hindrar
dubbelrekvisitioner och fusk. Det måste sägas, att myndigheternas tillvägagångssätt
i detta fall är allt annat än tillfredsställande. Den tilldelning av
cellulosa, som sedan gavs, motsvarade 30 ä 35 procent av behovet, men sedan
kommo leveranserna omkring sex veckor för sent, så att man t. ex. fick den
kvantitet, som var avsedd för februari månads utfodring, i mitten av mars.
Hur det än sparades, så blev det luckor gång på gång i tillgången av cellulosa
med resultat, att hela utfodringen blev ryckig och irrationell.

Den ene av interpellanterna nämnde här, att det har meddelats, att fabriker,
som skulle tillverka cellulosa, inte fått tillåtelse att göra detta i full utsträckning.
Liknande uppgifter hörde jag redan i fjol vinter i mellersta Sverige,
och jag har hört detsamma före jul beträffande östra och sydöstra Sverige.
Jag vet inte, örn detta är riktigt, men skulle det vara riktigt, så är det
ju ett ytterligare svårt missgrepp, till de mångå andra, som ha begåtts i detta
fall.

I fråga örn mobiliseringen av fodersäd tillämpade man på hösten 1940 det
systemet, att man centralt försökte beräkna de leveranskvantiteter, som jordbrukarna
skulle avstå. I höstas och innevarande vinter har man tillämpat ett
rakt motsatt förfarande. Man har på grundval av skördeuppskattningar och
skördeberäkningar överlämnat åt kristidsstyrelser och kristidsnämnder att
fördela leveransplikten på de enskilda jordbrukarna. Det kan tryggt påstås,
att man i flera fall har i rätt hög grad misslyckats att nå en rättvis leverans.
Jag fick för några dagar sedan en uppgift örn att en lantbrukare, som hade
bärgat 850 kg fodersäd och som hade tre nötkreatur och ett par grisar och
en del andra djur och dessutom skulle ha utsäde av egen skörd, blev ålagd
leverera 350 kg fodersäd. När han överklagade hos kristidsstyrelsen, satte
man där ned leveransplikten med 50 kg, ett förfarande, som man inte på
något sätt kan få att stämma med det cirkulär, i vilket man har meddelat de
kvantiteter, som en jordbrukare skulle kunna få köpa, kvantiteter, som sedan
visserligen ha satts ned, men som dock borde vara normgivande, när det blir
fråga örn vad en lantbrukare bör få behålla. Jag tror nu inte, att det är mycket
att göra innevarande produktionsår. Tillgångarna äro starkt begränsade,
och det lilla som finns räcker inte till. Men vad man vill hoppas, örn kriget
och avspärrningen varar, är, att hela detta område, när det gäller den animala
produktionen och allt som hör samman därmed, blir genomarbetat på ett bättre
sätt till ett annat år, så att det blir ett något mera tillfredsställande förhållande
än vi hitintills lia haft.

Jag skall bara som ett exempel peka på en enda sak, som framfördes av
några lantbrukare, som jag träffade förra söndagen nere i Skåne. En del
lantbrukare där nere odla praktiskt taget inte någon annan säd än råg. De
äro enligt nuvarande bestämmelser skyldiga att avstå all råg, som de inte
behöva, till utsäde och till bröd, men därigenom äro de totalt utan fodersäd.
Det är inte möjligt, när det börjar bli riktigt svårt, att behandla leveransplikten
av olika sädesslag var för sig, utan det blir nödvändigt att taga hänsyn
till den totala leveransplikt, som ålägges ett jordbruk, när man bedömer
dess fodertillgångar och förutsättningarna för dess animala produktion.

Vi fingo här i svaret en utförlig redogörelse för de olika fodertillgångar,
som finnas, och vad som har gjorts; även vassen omnämndes nu som alltid.
Däremot finns det ingenting sagt örn hur långt man Ilar kommit, när det gäller
att mobilisera köksavfallet i våra städer och samhällen för att taga vara
på detta foder för den animala produktionen. Jag vet inte, hur långt man
har kommit därmed, men det allmänna intryck man har fått är, att det på
detta område går förunderligt trögt framåt.

♦

10 Nr 13. Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Svar på interpellationer. (Forts.)

Herr Lundberg i Hälsingborg'': Herr talman! Den föregående ärade talaren
gjorde ett uttalande, som man möjligen kunde tolka som ett klander mot statsmakterna,
att de inte vidtagit alla åtgärder för att få fram största möjliga
produktion av fodercellulosa. Jag Ilar haft anledning att syssla med denna
fråga en hel del därigenom, att jag inom departementet deltagit i förhandlingarna
just med cellulosaindustrien, och kan sålunda mycket bestämt vederlägga
herr Svenssons i Ljungskile påstående, att det skulle finnas fabriker,
som hade velat tillverka fodercellulosa men inte fått tillfälle därtill.
För tillverkning av sulfitfodercellulosa gäller nämligen den förutsättningen
att vederbörande fabrik är utrustad för sulfitsprittillverkning. Örn inte produktionen
av fodercellulosa är kombinerad med framställning av sulfitsprit, bli
nämligen kostnaderna faktiskt orimliga för en sådan produktion. Örn det sålunda
till äventyrs skulle gälla ett sådant fall och herr Svensson i Ljungskile
syftade på någon fabrik, som inte tillverkade sulfitsprit, så är det naturligt,
att tillfälle inte givits densamma att deltaga i produktionen av fodercellulosa.
Jag skulle, tvärtemot vad herr Svensson sade, vilja göra gällande, att hitintills
har hela landets kapacitet i fråga örn produktion av fodercellulosa tagits
i anspråk. Jag tror inte det är olämpligt att jag säger, att produktionen vid
sulfitfodercellulosafabrikerna uppgår för närvarande till 7,000 ä 8,000 ton
per vecka, och den produktionen torde kunna fortgå tills vidare, så länge
ingen brist på råvara uppträder. Svårigheterna för cellulosafabrikerna att
få fram tillräckliga kvantiteter fodercellulosa bero inte på annat än bristen
på råvaran, massaved. Jag tror, att jag med dessa ord har klarlagt den frågan.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Hot vad den föregående talaren
nämnde vill jag bara erinra örn att jag har inte gjort något påstående i detta
fall. Jag har i likhet med en av interpellanterna framfört vissa frågor med
anledning av vad man hört i bygden för att få svar på denna fråga, och jag
tackar för svaret. Utnyttjas den produktionskapacitet som finns, är det ju
ingen anledning att klandra vederbörande på den punkten.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres: Herr
talman! Under denna debatt ha åtskilliga ting påpekats, varför det kanske
är nödvändigt, att jag, innan överläggningen i ämnet avslutas, får säga några
ord på de punkter som här berörts.

Det har sagts, att myndigheterna skulle redan i höstas lia kunnat ge besked
örn det försörjningsläge, som var för handen beträffande stråfoder, varigenom
jordbrukarna skulle haft bättre möjligheter att bedöma, hur stora djurbesättningar
de skulle kunna framföda under vintern. Med anledning därav
vill jag erinra örn att livsmedelskommissionen redan i höstas i början av september
i ett då utsänt cirkulär signalerade, att de bestämmelser, som då fastställdes
beträffande tilldelning av stråfoder, måste med hänsyn till svårigheten
att överblicka tillgången på saluöverskottet betraktas som preliminära,
och man sade klart ut, att det var »synnerligen ovisst, huruvida den då bestämda
tilldelningen skulle kunna hållas under hela konsumtionsåret. Det
är väl också ganska klart, att även om man eftersträvar att, såsom livsmedelskommissionen
har gjort, så tidigt som möjligt ange, hur läget är, det dock är
förenat med mycket betydande svårigheter att strax efter det att årets gröda
har inbärgats ge några alldeles exakta uppgifter örn hur läget kommer att i
varje avseende gestalta sig under den kommande perioden.

Under debatten här har från något håll påtalats, att den ersättning, som har
tillmätts stråfoderhandlarna för deras transaktioner, skulle ha varit för rikligt
tillmätt. Det är naturligtvis ganska svårt att säga, hur därmed kan förhålla

Lördagen den 21 maas 1942 f. m.

Nr 13.

Svar på interpellationer. (Forts.)

sig. När man skall söka bilda sig en uppfattning härom, bör man emellertid
göra klart för sig, att ersättningen till stråfoderhandlarna utgår generellt,
och man får vid bedömandet av ersättningens storlek taga hänsyn till
inte bara de direkta affärer, som stråfoderhandlare kunna förmedla från jordbrukare
till jordbrukare, utan även affärer av annan karaktär, där svinn och
annat sådant måste komma att uppstå, då de tillgängliga partierna skola uppdelas
i mindre kvantiteter. Emellertid har man ifrån spannmålsbolagets sida
mycket noga följt denna sak, och man har också ansett det vara möjligt att
genomföra en nedsättning av ersättningen till stråfoderhandeln från 1 krona
25 öre till 75 öre per deciton.

Då frågan örn tilldelningen av fodersäd till kapplöpningshästarna här har
berörts, bör det kanske vara av intresse att höra, att tilldelningen av fodersäd
till trav- och galopphästar utgör 750 ton per år, alltså en kvantitet som
inte på något avgörande sätt påverkar vårt försörjningsläge i övrigt.

Frågan huruvida ett vidsträcktare tillvaratagande av matavfall skall kunna
äga rum är för närvarande föremål för övervägande inom livsmedelskommissionen.
Jag är för dagen inte i stånd att ange, vilka åtgärder som från
kommissionens sida därvidlag komma att rekommenderas, men jag har inhämtat,
att man där överväger olika alternativ, som böra kunna resultera i att
ett bättre utnyttjande av matavfallet i större samhällen och liknande orter skall
kunna komma till stånd.

I fråga om fodercellulosan vill jag också förklara, att de rykten som tydligen
varit och äro i omlopp om att man från myndigheternas sida skulle ha
avböjt erbjudande från fabriker, som för det ändamålet kunna komma i fråga,
äro fullständigt grundlösa. Den fjäder, varur ryktets höna möjligen är framgången,
är en framställning ifrån en fabrik i södra Sverige, en fabrik, vars
rivningskapacitet var något större än dess egen tillverkningskapacitet. Framställningen
gick ut därpå, att man skulle, även sedan rivningskapaciteten inom
konsumtionsområdena i denna del av landet hade på ett fullt betryggande sätt
utbyggts, transportera dit cellulosafoder från andra fabriker för att vid den
ifrågavarande fabriken få den riven. Då emellertid detta arrangemang befanns
opraktiskt, avböjde man det. Någon framställning om utökning av själva tillverkningen
av fodercellulosa vid fabriken i fråga har inte gjorts.

När man bedömer frågan om cellulosaförsörjningen, har man att taga hänsyn
till flera olika omständigheter. Det är inte bara så, som herr Lundberg
i Hälsingborg med rätta framhöll, att det finns en gräns, en produktionsteknisk
gräns för vad som kan åstadkommas. Det är också så, att
vi ha ett råvaruproblem inom cellulosaindustrien, som är synnerligen svårt att
bemästra, och slutligen förhåller det sig så, att vi inte kunna sätta in hur
stora kvantiteter fodercellulosa som helst i foderstaterna. Vi måste kunna
komplettera fodercellulosan med äggviterikt foder, och då man därvidlag väsentligen
har att lita till de oljekakstillgångar vi ha, är det i nuvarande svåra
importläge ganska uppenbart, att man tiven där möter en gräns. Det torde
ha framgått av den redogörelse, som jag här i dag har lämnat, att vi under
det nu löpande konsumtionsåret ha på grund av det allvarliga försörjningsläget
ansett oss kunna stå till svars med att taga djupare grepp i oljekakstillgångarna
än vi vid höstens början ansågo oss kunna räkna med. Det är
verkligen tvivelaktigt, huruvida det skulle ha varit möjligt för oss, även
örn tillgången på fodercellulosa varit avsevärt större, att sätta in några väsentligt
större mängder fodercellulosa i förbrukningen under innevarande
år, detta på grund av att vår tillgång på kompletteringsfoder är så begränsad.
Vi eftersträva emellertid att för det kommande produktions- och
konsumtionsåret få fram minst samma kvantitet fodercellulosa som under det

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Svar på interpellationer. (Forts.)

gångna året, och jag tror, att jag redan i dag kan säga, att utsikter för en
sådan produktion äro för handen. Yi eftersträva också att nied utnyttjande
av de knappa importmöjligheter, som vi ha, få in i landet det kompletteringsfoder,
som blir alldeles nödvändigt, örn vi skola kunna utnyttja fodercellulosan,
och detta alldeles speciellt örn även årets höskörd skulle komma att ge
svagt resultat.

Herr Paulsen: Herr talman! Jag fick ju ett besked av folkhushållningsministern
örn hur mycket fodersäd, som gick åt till kapplöpningshästarna.
Men det var inte det jag ville veta. Det har ingen betydelse, ty man vet, att
det är ett relativt litet antal hästar, 200 ä 300 stycken, utan jag ville veta, örn
det var riktigt, att dessa fingo 7 kilogram om dagen, medan arbetshästarna
fingo 3 kilogram örn dagen. Jag förmodar, att det var riktigt, när jag inte
fick svar på den frågan. Då kvarstår alltjämt orättfärdigheten och anledningen
till förargelse för landets lantbrukare, i det att deras hästar skola ha så
liten tilldelning i jämförelse med lyxhästarna, som ju inte äro till någon
nytta utan endast för att vissa människor skola lia glädje av att stå och titta
på vilken häst, som är värst att springa. Det är absolut inte riktigt. Jag hade
hoppats, att folkhushållningsministem, när det blev påtalat, skulle ha svarat,
att kapplöpningshästarna visserligen få mer än dubbelt så mycket som arbetshästarna,
men det skall rättas till, så att förargelsen inte skall kvarstå, ty det
är orimligt att ställa till med förargelse, som inte behövs.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag har icke tillåtit mig att begära ordet för
att försöka upphäva mig till någon sorts domare över vad som i dessa frågor
har gjorts mindre väl och vad som till äventyrs kunde ha gjorts bättre. Jag har
snarare känt mig uppkallad för att icke låta denna debatt gå förbi utan att det
också ges en honnör till statsmakterna för vad som verkligen åstadkommits.
Debatten ger annars lätt det intrycket, att här varit oändligt mycket att klandra
och att intet skulle vara värt att berömma. Jag kan i sanningens och rättvisans
intresse icke komma ifrån, att ett sådant intryck bör icke debatten
efterlämna.

Jag hade litet svårt, det måste jag säga, att följa herr Svenssons i Ljungskile
anförande på en punkt, där han påtalar, att man från statsmakternas sida
vid en viss tidpunkt satte in en kraftig propaganda för att jordbrukarna skulle
använda fodercellulosa och sänkte priset, varmed man ledde in utvecklingen i
felaktig bana. Örn detta är fel, så skulle ju det riktiga ha varit, att man icke
skulle propagera för någon användning av cellulosa, och man skulle Ira höjt priset.
Jag har mycket svårt att förstå, att de människor, för vilka både herr
Svensson i Ljungskile och jag i viss mån äro talesmän, skulle ha uppskattat
ett sådant förfarande. Det var ändå i själva verket så, att en del jordbrukare
redan föregående år befunno sig i den fodersituationen, att de blevo nödsakade
tillgripa fodercellulosa. Jag och många nied mig kommo underfund med
att det var ett utmärkt bra foder, men tyvärr voro vi för få, som gjort den erfarenheten.
Det hände icke bara, örn jag minns rätt, i juli och augusti månader
utan även fram i september och oktober, att när man ringde till sin handlande
eller centralföreningen, eller vem det var, och frågade örn fodercellulosan
gick åt, fick svaret, att den var ytterligt svår att sälja. Nu tror man på
sina håll, att en del människor försett sig med oerhörda kvantiteter fodercellulosa,
och att detta skulle vara orsaken till knappheten på denna vara. Jag kan
icke underlåta att vittna örn min erfarenhet därvidlag. Jag gjorde upp kontrakt
örn leverans av icke så små kvantiteten Jag började ta ut en del, men tänkte
spara resten till senare. Hur gick det nu med kontraktet? Jo, det bröts bara,

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Svar på interpellationer. (Forts.)

när statsmakterna kommo underfund med, att en reglering var nödvändig. Jag
tror icke att man kan säga, att statsmakternas strävan vid den tidpunkten att
lära oss jordbrukare att använda ett i och för sig nödvändigt fodermedel var
felaktig. Tvärtom tror jag, att det var en mycket nyttig åtgärd, som vid det
tillfället vidtogs.

Jag skall, herr talman, även tillåta mig att beröra den fråga, som herr Paulsen
nyss talade örn, nämligen tilldelningen av fodersäd till kapplöpningshästarna,
alltså trav- och galopphästarna. Herr Paulsen har karakteriserat detta
som lyxkonsumtion. Ja, det är ju möjligt att man i en tid av oerhört pressade
förhållanden, då man får slopa överhuvud taget allt, som icke är omistligt, kan
göra denna karakteristik, men för närvarande att beteckna den såsom helt och
hållet lyxkonsumtion tror jag är fel. Tävlingarna tjäna dock i viss mån aveln,
och även örn man icke håller före att fullblodsavelns fortvaro är absolut beroende
av tävlingarnas fortgång just nu, så tror jag dock, att man måste göra
klart för sig, att åtminstone den kallblodiga nordsvenska aveln i ytterst hög
grad är beroende av dessa tävlingar. Var och en som överhuvud taget är något
insatt i dessa förhållanden vet, att den nordsvenska aveln är i behov av
allt det understöd den kan få. Vi kunna aldrig få nog med nordsvenska hästar,
och det är så, mina damer och herrar, att tävlingarna i mycket stor utsträckning
bidragit till att den nordsvenska hästen blivit den goda häst den är.

Härtill kommer ytterligare en sak, nämligen att så som det hela nu är organiserat
statsmakterna ha en mycket betydande inkomst av tävlingarna. Bortfaller
den inkomsten, skola pengarna tagas på annat håll. Vi lia ju besvär nog
ändå både den ena och den andra gången att få in pengar. Till syvende og
sidst lever emellertid ett betydande antal människor på denna tävlingsverksamhet
— jag kan icke på rak arm säga hur många, men nog rör det sig örn något
tusen -— och det är människor, som jag icke tror utan betydande svårigheter
kunna omskolas till annan verksamhet.

Jag bär, herr talman, givetvis icke känt mig manad att med det sagda uppträda
såsom någon sorts försvarsadvokat för regeringens åtgärder. Regeringen
har ju svarat för sig själv, och såvitt jag kan förstå, behövas nog inga stora
tillägg. Jag har, som jag kanske redan, nämnt, velat begagna tillfället att yttra
mig här för att debatten icke skall få ett alltför ensidigt, med det riktiga
förhållandet icke överensstämmande utseende.

Till sist vill jag gärna understryka de uttalanden, som här gjorts, att de
värst utsatta och mest nödställda områdena givetvis äro i behov av all den
omtanke, som folkhushållningsministern överhuvud taget kan ägna dem, och
alla de resurser, som kunna ställas till deras förfogande. Jag behöver i detta
sammanhang bara nämna vissa delar av Södermanland, Närke, Östergötland
och kanhända nordvästra Skåne, för att var och en som känner till saken skall
förstå vilken oerhörd pressad situation dessa områden befinna sig i.

Herr Paulsen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Med vanlig bravur talade herr Liedberg för sin sak. Jag följde med
intresse hans anförande, ty han talade nu som alltid bra.

Men när han började tala örn, att kapplöpningshästarna äro nödiga och nyttiga
för den varmblodiga hästaveln, kunde jag sannerligen icke följa honom.
Jag kan icke tro på den saken, även örn herr Liedberg talar aldrig så övertygande.
Herr Liedberg talade vidare örn dessa stackars människor, som rida
kapplöpningshästarna. Ja, vi känna ju till att det är småväxta människor, som
icke ha stora kroppskrafter. Men sitta på en häst kunna de. Men bevare mig väl.
nog kunna de väl göra något annat. Det finns ju lättare yrken, där man också
får sitta i arbetet. Varför skulle då icke dessa människor kunna ägna sig åt ett

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Svar på interpellationer. (Forts.)

sådant yrke. Varför skola de just sitta på en kapplöpningshäst? Jag kan sålunda
icke förstå kerr Liedbergs synpunkter, även om de äro aldrig så väl
framförda.

Herr Svensson i Ljungskile, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Herr Liedberg sade, att örn denna debatt icke
rättades till, skulle folk få den uppfattningen, att ingenting är bra gjort. Det
är emellertid så att var plåga har sitt skri för sig, men hälsan tiger still. Självklart
är väl emellertid, att när man gör några korta erinringar i en debatt som
denna, man kommer att tala om det, som man finner vara mer eller mindre
skevt. Vad angår mitt yttrande om propagandan, priset och kraftfodertilldelningen
i höstas och att det icke skulle vara en riktig framställning vill jag säga,
att örn det hela från början parats med en effektiv ransonering, hade det icke
varit någonting att säga örn saken, men, som det nu blev, leddes utvecklingen
onekligen en smula vilse, och det kanske icke så litet.

Herr statsrådets påstående att man icke skulle kunna föra in mera cellulosa
i foderstaten därför att det brister i fråga om tillgången på äggvita, är ju riktigt,
örn man vill ha en balanserad foderstat, men påståendet är icke riktigt
i ett nödläge, då det är fråga örn att rädda djuren över vintern. Många skulle
förvisso ha haft användning av mera cellulosa, trots att de icke fått ytterligare
äggviterikt foder.

Vad angår kapplöpningshästarna skulle jag gärna vilja erinra örn, att man,
enligt meddelande här i dag och i tidigare utfärdade cirkulär, har tagit bort
den mycket sparsamma tilldelningen av ett kilogram produktionsfoder för ett
kilogram försålda ägg. Man stryker helt enkelt bort denna fodertilldelning för
en obestämd tid framåt, och man säger, att vi få se längre fram, örn vi kunna
ge något. Men lyxhästarna få sitt!

Vidare anförde:

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! När jag nu tar till orda för att
ansluta mig till dem, som här rikta erinringar mot vad som skett på detta område,
vill jag gärna från början poängtera, att jag gör detta trots att jag är
medveten örn, att man på detta område lyckats mycket bra, men att vi som kritisera
gärna skulle ha sett, att man lyckats bättre, där man enligt vår mening
icke lyckats fullt ut.

Vad som här sagts örn kapplöpningshästarna må kanhända vara tillräckligt,
men jag vill gärna understryka, att denna sak för jordbrukarnas vidkommande
— i all synnerhet de mindre småbrukarna kanske ■—- icke bör ses som den lilla
episod, som man här på visst håll velat göra detta till. Det gäller ju dock faktiskt
för en stor mängd jordbrukare att rädda livet på ett av de viktigaste produktionsmedel
man har, att rädda livet på sina djur, att försöka få en mindre
del av dem att leva över denna vinter. Under sådana förhållanden har man
bland dessa jordbrukare rätt svårt att förstå, att en så stor tilldelning, som här
uppenbarligen lämnas, skall vara nödvändig. Jag skulle våga tro, att om kapplöpningarna
inställdes och kapplöpningshästarna jämställdes med våra arbetshästar,
denna befogade kritik, som härvidlag kan riktas, skulle förlora mycket
utav sin udd. o .

Jag kan också på en annan punkt säga, att jag och manga jordbrukare nied
mig skulle vara mycket glada, örn vi av redogörelsen för vad som åtgjorts i fråga
örn säkerställandet av tillgången på fodercellulosajiade använt något mera positiva
formuleringar än som skedde, när herr statsrådet sade, att man icke avböjt
några erbjudanden från fabrikerna att utöka tillverkningen. Om man vidtagit

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Svar på interpellationer. (Forts.)

mera stimulerande åtgärder, hade det varit synnerligen önskligt att detta kommit
fram i denna debatt. I dagens situation kommer det som här sägs att följas
med största uppmärksamhet av producenterna i hela vårt land.

I fråga om den här anförda motiveringen för att man icke skulle kunna utöka
fodercellulosatillverkningen i hur stor utsträckning som helst, på grund av
bristande tillgång på äggvitehaltiga foder, skulle jag vilja säga, särskilt vad
angår den orivna cellulosan, att många jordbrukare nu och fram till vårens inträde
med tacksamhet skulle taga emot detta cellulosafoder, även om de icke
skulle få ett dugg äggvitehaltigt foder. Jag skulle tro att örn en viss del av
den vagnpark, som nu tas i anspråk för cellulosatransporter, kunde avdelas för
större transporter av oriven cellulosa, så skulle detta i någon mån kunna bidraga
till ökad tillgång på ett för närvarande ytterligt viktigt produktionsmedel.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med
anledning av den förra delen av herr Liedbergs anförande, varav tycktes
framgå, att herr Liedberg klandrade jordbrukarna för bristande förutseende.
De sorn förra året upptäckte vilket utmärkt foder fodercellulosan var gjorde
redan tidigt sina rekvisitioner och täckte sitt behov, men de som icke gjort
denna upptäckt —^han sade det icke, men det framgick nästan av sammanhanget
fa nu sta sitt kast. J ag mäste säga, att jag icke kan vara med örn
detta klander mot jordbrukarna för att de icke på förhand tillgodosett sig
med detta fodermedel, ty först gjorde de rätt stora nedslaktningar av sina
besättningar och sedan litade de på statsmakternas ransoneringsplan och
trodde, att de skulle få den kvantitet, som var utlovad. När nu icke ens detta
ges, utan vederbörande i den mest kritiska situationen, såsom jag hörde,
när jag var hemma för en tid sedan, i stället för utlovade 100 kilogram per
Iro, och månad bara får 10 kilogram, måste man verkligen med bekymmer
fråga sig, hur det skall gå för dem som litat på statsmakternas givna löfte,
detta ^särskilt som deras små fodertillgångar på grund av den stränga vintern
gått åt fortare än beräknat.

Jag vill verkligen uttala en allvarlig vädjan till dem som ha hand om detta,
att de ville göra allt för att tilldelningen må bli så stor som möjligt. Ty detta
är en verkligt allvarlig fråga.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag skall först be att få bemöta den siste
ärade talaren, som menade, att mitt uttalande innebar ett klander mot jordbrukarna
för bristande _ förutseende. Herr Svensson i Grönvik var ju nog
gentil att säga, att jag icke direkt sagt detta, men han var — om det tillåtes
mig att säga det — nog ogentil att säga, att jag menade så.

Jag skall upprepa för herr Svensson i Grönvik vad jag sagt och vad jag
menat. Jag har sagt, att även de, som på grund av en mycket dålig foderskörd
redan året förut lärt sig sätta värde på fodercellulosan och därför kontrakterat
vissa kvantiteter, icke fingo någon förmånsställning, emedan kontrakten
brötos. Jag hör till dem, vilkas kontrakt brötos, men jag har icke sagt
ett ord till klander för den saken; det är nämligen en helt naturlig sak. Jag
har också sagt, att vid den tidpunkt, då så gott som ingen ville köpa fodercellulosa,
och följaktligen ingen köpare fanns, statsmakterna måste se det som
en mer eller mindre äventyrlig spekulation att beställa hundratusentals och
ater hundratusentals ton av en vara, om det icke skaffades köpare. T det avseendet
har jag sagt, att jag icke kunde finna annat än att det var välbetänkt
att sätta i gång en kraftig propaganda. Nu sägs det även av herr Svensson
i Ljungskile — och det är jag glad över — att icke ens han hade någon -

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Svar på interpellationer. (Forts.)

ting emot propagandan eller prissättningen, något som hans första uttalande
icke gav vid handen.

Men trots allt säger man, att därtill skulle statsmakterna ha reglerat och
ransonerat försäljningen av denna vara, som ingen ville ha. Ja, man kan
naturligtvis alltid begära, att allting skall förutses på det mest fulländade
sätt, men jag måste fortfarande säga, att jag tycker att på denna punkt finns
det mindre anledning än på kanske någon annan att framställa anmärkningar
och förebråelser. Det finns tvärtom anledning att vara herr statsrådet tacksam
för det initiativ, som togs, och de beslut som träffades redan i juni—juli
månad, vilket utan tvivel varit till jordbrukets fromma. Sedan må så vara,
att en hel del annat fallit mindre lyckligt ut, och det kan ju aldrig skada att
sådana saker få påpekas och debatteras.

Jag hoppas att herr Svensson i Grönvik inte vidhåller sin uppfattning, att
jag har riktat klander mot jordbrukarna för bristande vakenhet. Gör han det,
må det stå för hans egen räkning. Det är i alla händelser en uppenbar förvrängning
av vad jag sagt och vad jag menat.

Till slut vill jag något beröra den relativa bagatell, som heter tilldelning av
fodersäd till tävlingshästar. Herr Paulsen spann på den tråden, att jag skulle
menat att den ädla aveln vore absolut beroende av att det fortfarande kunde
hållas kapplöpningar. Hade herr Paulsen riktigt hört på vad jag sade, hade
han kommit underfund med att jag påpekade, att när det gäller galopphästaveln
kan man nog klara sig utan tävlingar en viss tid framåt, men att det
är värre för den nordsvenska aveln, örn det inte kan hållas några tävlingar,
och den uppfattningen vidhåller jag.

Man kan inte heller med någon saklighet påstå, att det är några mer betydande
kvantiteter fodersäd, som offras för att tävlingar fortfarande skola
kunna hållas. Jag vet inte säkert, men det är möjligt att det under tävlingssäsongen
släpps till 7 kg per häst och dag. Däremot har jag ett bestämt
minne av att under den s. k. döda säsongen erhålles så gott som ingen tilldelning.

Jag är inte heller övertygad örn att jordbrukarna skulle vara gagnade av
att hela detta tävlingsväsende försvunne ur den synpunkten, att då skulle
ju de medel, som flyta in i totalisatorsmedelsfonden och vilka komma hästaveln
och därmed jordbruket till godo, helt plötsligt sina — detta i synnerhet
som vi knappast ha någon utsikt att få dem ersatta genom bidrag från annat
håll!

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition nr 196, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av
lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga
förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret
tillkommande befogenheter, m. m.

§ 3.

Föredrogs och remitterades till statsutskottet den på bordet liggande motionen
nr 274 av herr Mäler m. fl.

Lördagen den 21 ma.rs 1942 f. m.

Nr 13.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om viss inskränkning i rätten att uthyra
bostadslägenheter, dels ock en i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Henriksson: Herr talman! Det är beklagligt, att Kungl. Maj:ts här
föreliggande förslag begränsats till att gälla endast bostadslägenheter. Det
förhåller sig nämligen så, att en rörelseidkare ur vissa synpunkter befinner
sig i ett mer utsatt läge än vad en person gör, som hyr en bostadslägenhet. För
en affärsrörelse har lokalen, där den upparbetats, mycket stor betydelse, och
en duktig affärsman eller hantverkare kan på detta sätt skapa ett icke oväsentligt
goodwillvärde hos en affärslokal. Örn en sådan företagare tvingas att lämna
den lokal, där han bedrivit sin rörelse, får den nye hyresgästen övertaga
detta goodwillvärde.

Han har också i samband med den sista revisionen av hyreslagen varit inne
på just detia spörsmål, och jag vill erinra örn att i 38 § av denna lag preciseras
vissa slag av lokaler, som man, i samma syfte som det här är fråga örn, velat
ge ett speciellt skydd.

Jag har tillsammans med herr Hagberg i Malmö i motion yrkat att även
affärslokaler skulle medtagas vid den här ifrågasatta temporära regleringen
av hyresmarknaden. Efter vad jag hört, har man inom utskottet haft vissa
sympatier för denna tanke, men man har inte velat ge sig in på att söka finna
en formel för att omsätta den i praktiken. Den forcerade behandling, som
ärendet fått inom utskottet, har naturligtvis också försvårat ställningstagandet
till en utvidgning i den riktning, som motionen åsyftar.

Såsom ett slags tröst gör utskottet emellertid följande uttalande: »I detta
sammanhang vill utskottet endast framhålla, att utskottet för sin del utgår
från att, där en hyreshöjning ägt rum före hyresregleringens ikraftträdande,
rättelse för tiden därefter kan ske genom att hyran nedsättes till vad som kan
anses skäligt.» Jag vill då erinra örn att detta inte alls hjälper en rörelseidkare,
som fått lov att lämna sin lokal. Han kan inte genom denna efterjustering
komma i det läge, där han rättvisligen bort befinna sig.

Jag vill också peka på att denna fråga har en annan aspekt. Örn man tänker
sig, att hyresvärdarna skulle söka skaffa sig en viss kompensation genom
att höja hyrorna för affärslokaler över den nivå, som skulle kunna anses normal,
måste detta inverka i stegrande riktning på distributions- och framställningskostnaderna
för olika varor. Men statsmakterna ha ju visat sig angelägna
att försöka reglera prisutvecklingen både inom produktion och distribution,
och då bör man väl inte heller förbise denna sak. Och örn det en gång skett en
hyreshöjning inom denna del av hyresmarknaden, är det otvivelaktigt svårare
att få ned hyrorna till den nivå, där de med hänsyn till omständigheterna borde
ligga.

Det råder nu utan tvivel en viss oro bland näringsidkarna. Den tilltänkta
hyresregleringen — redan innan förslaget kom till riksdagen var det ju allmänt
bekant att det skulle bli en reglering — har liksom givit frågan örn hyreshöjningar
för affärs- och hantverkslokaler m. m. en puff framåt, och åtskilliga
företagare lia blivit förelagda nya avtalsvillkor med tillsägelse att ett avgörande
måste ske snabbt.

Jag har den bestämda uppfattningen att denna fråga är av så stor vikt,
att Kungl. Maj :t med det snaraste bör överväga, huruvida inte spörsmålet örn
en utvidgning av lagstiftningen kan göras till föremål för ett särskilt förslag,
så att även rörelseidkarna få det skydd de behöva.

Andra kammarens protokoll 101/2. Nr 13.

Förslag lill
lag om viss
inskränkning
i rätten att
uthyra
bostadslägenheter.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Förslag till lag orri viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter.

(Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Det som här föreslås är ju endast en förberedande
åtgärd för att hålla tillbaka den hyres stegring, som nian befarar skulle kunna
uppstå på grund av de rådande förhållandena. Senare under riksdagsperioden
kommer ju att framläggas förslag till en hyresregleringslag, och ett preliminärt
sådant förslag har redan utformats och företetts inom utskottet.

Men det är klart, att även när det gäller denna förberedande åtgärd finns
det anledning att mycket grundligt överväga, hur den skall utformas, och
det lia vi också gjort inom utskottet. Vi ha använt en ganska betydande tid
för att diskutera de olika spörsmål, som sammanhänga med denna åtgärd,
och vi ha då också kommit in på frågan, huruvida den inte borde omfatta
även affärslokaler. För min del kastade jag fram den tanken, att man åtminstone
skulle kunna utsträcka det som föreslås i propositionen även till att
gälla affärsbutiker. Men det sades då från sakkunnigt håll, att detta inte
skulle åstadkomma någon verklig rättvisa, utan skulle man gå ut över den
ram, som uppdroges i det framlagda förslaget, borde man utsträcka regleringen
till affärslokaler överhuvud taget. Det tedde sig emellertid motbjudande
för utskottet att under en så forcerad behandling, som det här var
fråga om, fatta ett principiellt avgörande, som sträckte sig så långt utöver
vad Kungl. Maj :t föreslagit. Hade man gjort en sådan utvidgning, skulle t. ex.
banklokaler, läkarmottagningar, badanstalter, lagerutrymmen och en hel del
andra lokaler, som man inte direkt avsett att skydda med den här föreliggande
propositionen, också inbegripas i lagen. Det framhölls också, att det
— med hänsyn till att de kontrakt, som gällde för en hel del affärslokaler,
vore utformade på ett särskilt sätt -—- var svårt att överblicka, vad man gav
sig in på vid en utvidgning av det här föreliggande förslaget.

Det var inför dessa perspektiv, som vi stannade för att tillstyrka Kungl.
Maj:ts förslag.

Jag vill emellertid, liksom den föregående talaren gjorde, peka på att utskottet
dock gjort ett uttalande, som visar att utskottet observerat vikten av
att det finns möjlighet öppen för en justering även för affärsföretagarnas del.
Jag kan vidare nämna, att i det utarbetade lagutkastets 6 § — vi ha som
förut nämnts inom utskottet fått taga del av detsamma — finns ett förslag
till sådant skydd, som den föregående talaren efterlyste.

Nu säger herr Henriksson, att detta inte hjälper dem, som under tiden blivit
uppsagda och fått lämna sina lokaler. Vi ha emellertid trott, att det inte
skulle vara så lockande för husägarna att säga upp affärsinnehavarna i syfte
att få högre hyror, örn man visste att det skulle komma en lagstiftning örn
reglering av hyrorna, och att man således i alla fall inte skulle kunna taga
ut dessa högre hyror. Resultatet av husägarnas aktion skulle ju då endast
bliva, att man bleve av med Andersson och finge Pettersson i stället såsom
hyresgäst, utan att vinna någonting på utbytet, vad hyran beträffar, då den
nya hyresgästen sedan skulle få sin hyra reglerad genom den nya lagen.

Man kan alltså lia anledning att tro, att det förslag, som man har att förvänta,
åtminstone i viss utsträckning kommer att hjälpa dem, som skulle
skyddas genom herr Henrikssons motion.

Jag skulle kunna inskränka mig till detta, men eftersom jag nu i alla fall
har ordet, skulle jag vilja säga något örn utformningen av den lagstiftning,
som skall komma.

Det finns givetvis olika meningar om, hur denna lag skall se ut. Det har
sagts, att denna lagstiftning kan komma att få den innebörden, att husägarna
komma att få full täckning för den kostnadsökning beträffande förvaltningen
av husen, reparationer och sådant, som följt med dyrtiden. Skulle man utfor -

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Förslag till lag örn viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter.

(Forts.)

ma lagstiftningen på det sättet, måste jag säga, att då går man ifrån de principer,
som man tillämpat med avseende på andra medborgargrupper här i
landet. När jordbrukarna framställt krav på att få full täckning för sina
ökade produktionskostnader, har man sagt till dem, att de själva finge taga
på sig en del av denna ökning. Och vad arbetare och statstjänare beträffar,
ha deras löner reglerats genom ramavtal och andra bestämmelser, som innebära,
att det icke lämnas full kompensation för dyrtiden. Skulle nu husägarna
däremot få full täckning för sina ökade kostnader, kan detta knappast anses
vara tillfredsställande ur andra gruppers synpunkt och ur hyresgästsynpunkt.

Jag har velat framhålla detta, därför att det ju kan tänkas, att man vid
utarbetandet av denna lagstiftning kommer att fästa ett visst avseende vid
vad som sagts i riksdagen vid detta tillfälle.

Till detta skulle jag vilja lägga ytterligare en sak. Det pågår nu utarbetande
av en s. k. bränsleklausul. Jag skall inskränka mig till att uttala den
förhoppningen, att denna bränsleklausul icke utformas på sådant sätt, att
man, när det gäller hus med värmeledning, genom denna klausul på en omväg
tar tillbaka de fördelar, som man möjligen skulle kunna vinna genom
hyresregleringen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! Jag förstår mycket väl den oro,
som herr Henriksson här givit uttryck för och som säkerligen behärskar åtskilliga
näringsidkare, särskilt innehavare av smärre affärslägenheter.

Anledningen till att Kungl. Majit i sitt förslag till interimistisk hyresreglering
medtagit endast bostadslägenheter är först och främst den, att i det förslag
till definitiv hyresreglering, som utformats inom justitiedepartementet, har man
tänkt sig att meddela särskilda bestämmelser beträffande bostadslägenheter
och särskilda, mindre långt gående bestämmelser rörande andra lägenheter,
d. v. s. affärslokaler o. dyl. Detta förslag, som givetvis inte innebär något definitivt
ställningstagande från Kungl. Maj:ts sida till dessa frågor, går nu ut
på remiss till myndigheterna, och efter deras hörande får man se, hur lagstiftningen
slutligen skall utformas. Men det är naturligt att den interimistiska lagstiftningen
i viss män måste anknyta till den utformning, som hyresregleringslagen
fått i justitiedepartementets förslag. Man har ansett, att när i detta förslag
återfinnas mycket snäva bestämmelser i fråga om bostadslägenheter men
inte fullt så snäva bestämmelser i fråga om affärslägenheterna, borde den interimistiska
regleringen begränsas till sådana fall, där man nu är fullt på det
klara med att det måste införas stränga bestämmelser. Man har också låtit sig
påverkas av, att de sociala synpunkterna kanske framträda starkare då det
gäller bostäder än när det är fråga örn affärslägenheter.

Ett annat skäl till att man här inte tagit med affärslägenheterna är, att även
örn de bestämmelser, som utarbetats, mycket viii skulle kunna passa för de
mindre affärslägenheterna, är det ingalunda siikert att de skulle passa för alla
slag av affärslägenheter. Vid uthyrningen av affärslägenheter måste ju ofta
vidtagas en hel del reparationer, inredningsarbeten o. dyl., och det kan därför
vara nödvändigt för hyresgästen och hyresvärden att rätt lång tid före inflyttningen
träffa uppgörelse om förhyrningen. Det är alltså rent praktiska svårigheter,
som här ha inverkat på Kungl. Maj :ts ställningstagande.

Men den omständigheten att Kungl. Maj :ts förslag, som tillstyrkts av utskottet,
endast berör bostadslägenheter innebär ingalunda, att Kungl. Majit
lämnat affärslägenheterna åt sitt öde. Det är tvärtom vår avsikt att med största

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motion om
underlättande
för svenskfödda
personer,
som förlorat
sitt svenska
medborgarskap,
att
återvinna detsamma.

Förslag till lag om viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter.

(Forts.)

uppmärksamhet följa förhållandena på denna del av hyresmarknaden, och
skulle det visa sig att hyresvärdarna missbruka den frihet, som de äga i detta
hänseende, och betinga sig oskäliga förmåner eller eljest uppställa oskäliga
villkor för vederbörande affärsinnehavares rätt till kvarboende, få vi taga under
övervägande, örn inte särskilda åtgärder måste vidtagas.

Kungl. Majit har alltså sin uppmärksamhet fäst även på denna fråga och
kommer att vidtaga de åtgärder, som kunna visa sig nödvändiga.

Vidare yttrades ej. Herr talmannen tillspor de kammaren, örn densamma vöre
beredd att nu företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende till
avgörande; och fann herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Härefter biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 5.

Anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 80, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
viss inskränkning i rätten att uthyra bostadslägenheter.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 15 bifölles även av första kammaren.

§ 6.

Föredrogs den av herr Persson i Tidaholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående förekomsten
av dolda blockader vid tillsättandet av vissa inom sjukvården ledigförklarade
läkartjänster.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 2, i anledning av väckt motion
örn underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som förlorat
sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! Jag syftar på intet sätt till att nu riva
upp någon större debatt i denna fråga. Samma motion, som i år föreligger, väcktes
även förra året och avslogs då av riksdagen.

Anledningen till att motionärerna i år lia kommit tillbaka är, att vi icke
riktigt kunnat acceptera och tro på riktigheten av utskottets uttalande att,
som det ordagrant heter, »en lagändring i motionens syfte utan större olägenhet
bör kunna anstå». Utskottet hänvisade förra året till den utredning, som
pågick inom socialstyrelsen, och socialstyrelsen har nu fullföljt denna utredning
och förordar i densamma mycket varmt en lagändring i motionens syfte.
Denna utredning befinner sig för närvarande ute på remiss och man vet fortfarande
ingenting örn vart densamma til syvende og sidst kommer att leda.
Under tiden blir, som vi alla veta, läget ute i världen allt värre och värre, och
därav följer helt naturligt att denna fråga ytterligare aktualiseras. Nu betonar
visserligen utskottet, i likhet med vad fallet var förra året, att det är icke
så förfärligt farligt med denna sak och att lagen icke tillämpas i så värst

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motion örn underlättande för svenskfödda personer, som förlorat sitt svenska

medborgarskap, att återvinna detsamma. (Forts.)
mångå fall. Jag måste häremot invända, att utskottet dock ingalunda vet någonting
örn dessa personer, som kanske underlåta att begära svenskt medborgarskap
på nytt på grund av att de veta med sig, att de icke kunna uppfylla de i
lagen uppställda villkoren. De äro sålunda medvetna örn att de icke som i
medborgarskap slagens femte paragraf stadgas ha »möjlighet att försörja sig
och sin familj», som det heter. Även om det inte är så värst många fall, som
komma att träffas av lagen sådan den nu är, vill jag säga, att jag för min
personliga del tycker, att det ligger någonting högst stötande i detta, att man
mäter rätt och rättfärdighet med kvantitativa mått. Det har väl dock aldrig
tidigare varit sed att göra detta i detta land.

Jag tycker att det obehagliga i hela frågan, som den nu ligger till, blir så
mycket mera framträdande, när man ser och vet, hur relativt lätt det ändå är
för utlänningar att komma in i vårt land. Visserligen få de någon som garanterar,
att vederbörandes försörjningsmöjligheter skola säkras, men det har
gång på gång visat sig — det veta vi av erfarenhet — att dessa garanter sedan
icke kunna fullgöra sina åtagna skyldigheter. Det finns ingen möjlighet
för det allmänna att tillhålla garanterna att fullgöra sina skyldigheter, och
så får staten ta hand om utlänningen, som på detta sätt har kommit in i Sverige.

När det speciellt gäller svenska kvinnor, som genom giftermål med utländsk
man ha förlorat sitt svenska medborgarskap, blir den barriär, som hindrar
dessa kvinnor att återfå sitt svenska medborgarskap, så mycket otrevligare, när
nian betänker, hur lätt det är för utländska kvinnor att genom ett giftermål
med svensk man omedelbart förvärva svenskt medborgarskap. Det har lyckats
för en hel rad utländska kvinnor — det veta vi bland annat genom här i Stockholm
gjorda utredningar — att få svenskt medborgarskap genom att helt enkelt
ingå ett skenäktenskap med en svensk man. Mot denna bakgrund blir det
så mycket mera upprörande — jag tvekar inte att använda detta ord — att
man här gång på gång skall vägra att ändra denna lag.

Nu är det ofta så i det här landet, att när man kommer fram med ett förslag,
så upptäcker man att det sitter en utredning i vägen och hindrar genomförandet
av även sådana förslag, som av flertalet vettiga människor anses
vara mycket beaktansvärda. Jag vill nu här bara betona-vikten av dels att utredningen
i hela sin vidd snart slutföres och dels och framför allt att den medför
ett positivt resultat. I detta sammanhang skulle jag vilja fråga utskottets
representanter, huruvida utskottet har några starkare sannolikhetsskäl för att
utredningen snart blir klar och att den också leder till ett positivt resultat.

Jag har, herr talman, för närvarande intet yrkande.

I detta anförande, varunder herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, instämde fröken Hesselgren och fru Nordgren.

Herr Hallén: Herr talman! I anledning av vad den sista ärade talaren
anfört vill jag säga, att vi inom utskottet gjort oss förvissade örn att så fort
de inväntade remissvaren äro tillgängliga och ärendet hinner överarbetas, torde
vi kunna vänta en framställning till riksdagen i frågan. Vi veta ju inte alls,
hur hinge riksdagen kommer att vara, men om vi. såsom är ganska sannolikt,
liven komma hit efter sommarens slut, så är det viii möjligt att vi kunna motse
en proposition i denna fråga vid 1942 års riksdag, och det får man väl säga
är alldeles i sin vanliga ordning. Det brukar aldrig förekomma — örn det inte
är något alldeles extra överhängande — att man utan att invänta den vanliga
beredningen gör en framställning i en fråga, vilket är fallet även nu.

Jag vill tillägga, att såvitt vi inom konstitutionsutskottet ha kunnat utreda,

Nr 18.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner örn
ändrade bestämmelser
rörande
dagtraktamente
och
resekostnadsersättning
åt
landstingsman
m. m.

Motion om underlättande för svenskfödda personer, som förlorat sitt svenska
medborgarskap, att återvinna detsamma. (Forts.)
är det antal personer, som det i detta fall gäller, synnerligen litet. Nu säger
visserligen fröken Andersson, och det med ett visst fog, att man borde icke
lägga kvantitativa synpunkter på en sådan här fråga. Det är alldeles riktigt,
men om det å andra sidan gäller ett så försvinnande litet antal människor får
man Väl även ta någon hänsyn till detta. Jag tror att de för detta svenska
medborgare, som kommit tillbaka till vårt land och veta, att det finns två villkor
för deras återförvärv av medborgarskapet, från vilka konungen icke kan dispensera,
och därför resignera, som fröken Andersson antytt, äro ytterst få. Såvitt
vi inom departementet ha kunnat erhålla uppgifter känner man där knappast
något sådant fall för närvarande, vilket inte utesluter, att det kan finnas en
och annan sådan person. Under sådana förhållanden anser jag, att dennes
rätt alldeles säkert blir tillgodosedd.

Jag vill också påpeka, att utskottet i sak helt ställt sig på motionärernas
sida och framhållit, att hela denna reform är högst önskvärd och att det är av
rent formella skäl som man så att säga drar på saken några månader.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion
angående ändring av 45 § lagen örn val till riksdagen.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckta motioner
örn ändrade bestämmelser rörande dagtraktamente och resekostnadsersättning
åt landstingsmän m. m.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 4 i
första kammaren av herr Anderberg m. fl. och nr 10 i andra kammaren av herr
Hage m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att 23 § landstingslagen
skulle erhålla av motionärerna föreslagen lydelse.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motioner för
sin del ville antaga i utskottets hemställan intagna förslag till lag angående
ändrad lydelse av 23 § lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Gardell: Herr talman! Konstitutionsutskottet har enhälligt föreslagit
höjning av landstingsmännens arvode utan att landstingen varit i tillfälle att
yttra sig därom utan endast deras förvaltningsutskott.

Som mångårig landstingsman har jag erfarenhet av att förvaltningsutskottet
och landstinget ej alltid ha samma åsikter. De arvoden, som utgå till landstingsmannen,
utgöra i allmänhet norm för ersättning för andra förtroendeuppdrag
inom landstingsområdet. Utskottets förslag innebär alltså större utgifter till
förtroendemännen inom landstingsområdet och en större utgift för länen i
allmänhet än vad vi nu kunna överblicka. Redan förut har riksdagen visat
tendens att låta förvaltningsutskotten träda i landstingens ställe. En sådan
fortsatt utveckling är inte något som man i onödan bör befrämja, åtminstone
inte från riksdagens sida. Det tillkommer riksdagen att se till att landstingens
beslutanderätt ej för mycket beskäres. Det kunde dock ha gått mycket bra för

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande dagtraktamente och resekostnads ersättning

åt landstingsmän m. m. (Forts.)
sig att hänskjuta frågan till landstingen och sedan låta den genom Kungl.
Maj:t komma på riksdagens bord. Man bör akta sig för att göra landstingen
överflödiga och låta förvaltningsutskotten ensamma bli beslutande myndighet,
åtminstone inte onödigtvis.

För min del är jag inte motståndare till en reglering av dessa traktamenten,
men både motionerna och utskottsutlåtandet förete så knapphändiga utredningar,
att riksdagen i dag ej kan överblicka följderna av dessa utgifter för
landstingsområdena i deras helhet, för den händelse alla arvoden skola vara
lika stora.

Jag ber således, herr talman, att få yrka avslag på konstitutionsutskottets
utlåtande, samt i stället få föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
ville begära en förutsättningslös omprövning av det i motionerna berörda
ärendet under inhämtande av landstingens uppfattning ävensom att därav föranledda
förslag måtte föreläggas riksdagen.

Herr Hallén: Herr talman! Jag blev litet överraskad av herr Gardells yttrande.
Herr Gardell tycktes mena, att därför att icke landstingen som sådana
lia yttrat sig skulle man inte kunna vara säker på vilken uppfattning de ha i
denna fråga. Nu är det väl så, att förvaltningsutskotten så procentuellt och
riktigt som möjligt representera landstingens uppfattning, och deras mening i
denna sak är ju uppenbar och känd. Då anser jag, att ingen meningsmotsättning
föreligger och att man därför inte skulle vinna det allra ringaste med att
låta landstingen som sådana yttra sig i denna fråga. Skulle de få tillfälle
härtill, finns det väl inte den minsta tvekan örn att de skulle ansluta sig till
utskottets förslag. Jag anser därför, att ett sådant förslag som att denna fråga
skulle gå tillbaka ut till landstingen för yttrande är synnerligen omotiverad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hällgren: Herr talman! Herr Gardell befarade att ett bifall till förslaget
skulle medföra för stora utgifter för landstingen på grund av att landstingen
ha en hel del förtroendemän, som väljas av landstingen, och vilka i regel
bruka erhålla samma traktamente som landstingsmännen själva.

Det är emellertid just ur den synpunkten som konstitutionsutskottet inte har
velat gå med på förslag örn högre traktamenten för landstingsledamöter vid
landstingsmötena än som föreslås i motionerna och det föreliggande utskottsutlåtandet.
Aderton förvaltningsutskott ha örn jag inte minns fel räknat ut,
att landstingsmän, som inte bo i den ort, där landstinget hålles, skola lia 18
kronor i dagtraktamente och att de som bo på sammanträdesorten skola ha 12
kronor. Det finns skäl som tala för att landstingsmän som icke bo på sammanträdesorten
borde lia högre traktamente, men just med hänsyn till att landstingen
som regel bruka bestämma samma arvode åt sina förtroendemän, vilka
kunna resa till sammanträdena och tillbaka till hemorten på samma dag, ha
inte de inom konstitutionsutskottet, som ansågo ett högre traktamente berättigat,
velat tillstyrka högre belopp än vad som föreslås i motionerna, och vad
som så gott som samtliga landstings förvaltningsutskott uttalat sig för.

Vad rättsställningen mellan landstingen och förvaltningsutskotten beträffar
äro ju förvaltningsutskotten att betrakta som en regering för landstingsområdena
under den tiden landstinget icke sammanträder. Det föreligger emellertid
intet hinder för att landstingen på sina sammanträden bestämma traktamenten
till landstingens förtroendemän till lägre belopp än det som gäller för
landstingsmän vid landstingsmötena. Jag vill inte rekommendera den utvägen,
men denna möjlighet föreligger likväl, därest man på något håll anser att tråk -

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Egentliga
■statsutgifter
under riksstattens
sjätte huvudtitel.

Kommunikationsdepartementet:
Avlöningar.

Motioner om ändrade bestämmelser rörande dagtraktamente och resekostnads -ersättning åt landstingsman m. m. (Forts.)
tamentet för landstingens förtroendemän skulle bliva för högt, vilket jag åtminstone
för min del icke anser. Jag tycker snarare att det blir i lägsta laget.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Gardell: Herr förste vice talman! Vi ha icke blott förtroendemän inom
själva landstingen utan även inom hushållningssällskapen och olika styrelser.
Normen blir ju alltid, att vad en landstingsman bär i ersättning det skola också
de andra ha. Därför kommer ett beslut i enlighet med utskottets hemställan
att medföra vittgående konsekvenser. Jag har inte uttalat mig om huruvida
det föreslagna traktamentet är för högt eller för lågt. Jag tror inte att alla
äro belåtna med 18 kronor. Beloppet kommer kanske snart att höjas, och då
är det väl ingenting som hindrar att förslag härom kommer ifrån Kungl. Majit.
På grund av den inställning, som Kungl. Majit har till behovet av sparsamhet,
kanske ett sådant förslag som det föreliggande inte ens hade blivit framlagt
för riksdagen nu, utan landstingen hade vid de stundande landstingsmötena i
höst kunnat yttra sig i frågan. Jag förstår inte, varför inte även detta lagförslag
kunnat gå vägen över Kungl. Maj :t, vilket alla andra lagförslag bruka
göra.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till det av
herr Gardell under överläggningen framställda yrkandet; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av Kungl. Majits i
statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1942/43 under riksstatens sjätte huvudtitel, avseende anslagen
inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren, att förevarande
utlåtande skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkten 1, angående kommunikationsdepartementet, Avlöningar.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Lindmark: Herr talman! Under denna punkt föreslår Kungl. Majit
inrättandet av en byrå i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen för handläggningav
stadsplaneärenden.

Saktfärdigheten vid behandlingen av stadsplaneärenden är en gammal känd
historia. Detta är mycket hindersamt för samhällenas utveckling. Stadsplaneärenden
förekomma icke endast när det gäller städerna utan även beträffande
köpingar och municipalsamhällen och andra tätt bebyggd a samhällen å landsbygden.
Det är sålunda en god åtgärd som här föreslås, och förslaget är med
tacksamhet att notera. Det är icke blott när det gäller samhällenas egna intressen,
som en reform är tacknämlig. Aven när det gäller anläggning av vägar
uppkomma gång på gång svårigheter på grund av att stadsplanerna icke
äro fastställda. I samband härmed kan man även iaktta den tröga behandling
hithörande frågor röna hos länsarkitekterna. Det är ju mycket vanligt — jag
tror att det till och med är någonting oundvikligt — att länsarkitekterna skola

Lördagen den 21 mars 1942 f. ni.

Nr 13.

Kommunikationsdepartementet: Avlöningar. (Forts.)
yttra sig över stadsplaneärendena. Det kan då inträffa, att länsarkitekterna
dröja 2, 3 kanske ända till 5 och 6 år, innan de ha behandlat ett ärende. Gäller
det då att anlägga allmän väg genom ett sådant samhälle, så fördröjes vägbyggandet
i motsvarande grad.

Under punkterna l:o) och 34 :o) har statsutskottet nu gjort uttalanden, i vilka
man rekommenderar vidtagandet av åtgärder för en snabbare behandling
av dessa ärenden. Med detta mitt anförande har jag velat stryka under dessa
utskottets uttalanden. Det bör icke bara vara statsutskottet, som understryker
vikten och nödvändigheten av en snabbare behandling, utan det bör också, understrykas
här i kamrarna.

Jag ber att hos herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få anhålla, att det företages en undersökning på hithörande område för att
utröna vad anledningen kan vara framför allt till att länsarkitekterna behandla
dessa ärenden så långsamt, att som jag nyss nämnde flera år förgå, innan ett
ärende kommer ur deras händer. Örn en sådan undersökning visar, att det är
nödvändigt, böra åtgärder vidtagas till förbättring av förhållandet. Jag vädjar
allvarligt till herr statsrådet att undersöka denna sak.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20, angående bidrag till underhåll av enskilda vägar m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Under förevarande punkt i betänkandet
har jag jämte flera medmotionärer motionerat om ett högre bidrag
till underhåll av enskilda vägar. Motionen ansluter sig till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
begäran om att högre bidragsprocent skulle utgå till redan
fastställda underhållsarbeten å enskilda vägar på landet. I sin motivering härför
anför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen:

»Uppskattningen av underhållskostnaderna verkställdes i samband med besiktning
av vägarna under hösten 1939 och försommaren 1940, varvid då gällande
dagsverks- och materialpriser lades till grund för kostnadernas beräkning.
Kontrakt har tecknats mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och vederbörande
intressenter angående underhållets utförande. Sedan nämnda tid hava
emellertid väsentliga stegringar av kostnaderna inträtt, främst på grund av
de ökade utgifter för framtransport av grus, vilka föranledas av höjda arbetspriser
och svårigheter att erhålla gengasdrivna lastbilar samt dessas mindre
lastförmåga.»

Styrelsen begärde därför, att bidraget måtte få höjas med 25 procent.

Jag anser, att denna begäran örn möjligt borde lia tillmötesgåtts, och det var
anledningen till den motion, som jag och flera medmotionärer ha avlämnat.

Det är ju så, att på praktiskt taget alla områden har man gått in för att
kompensera den fördyring, som har inträtt. Även på detta område kan man gott
påstå, att kostnaderna ha höjts ganska avsevärt, jag skulle tro beträffande bilkostnaderna
med inemot 100 procent. Det hade därför varit tacknämligt, örn
departementschefen hade kunnat bifalla den begäran, som framställdes av
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Så har emellertid icke skett.

Jag förstår ju, att det icke lönar sig att här komma med något yrkande, men
jag skulle vilja vädja till departementschefen att följa denna fråga och till eli
annat år taga under förnyat övervägande, örn icke en kompensation kunde lärn -

Bidrag till
underhåll av
enskilda vägar
m. ra.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Bidrag till underhåll av enskild-a vägar m. m. (Forts.)
nas, som åtminstone i någon mån kompenserade de stegrade omkostnaderna på
detta område.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Enligt kungörelsen om statsbidrag till underhållet av enskilda vägar
skall uppskattning av underhållskostnaderna ske, vilken uppskattning skall
gälla för en period av fem år framåt. Denna periodicitet har tillskapats av rent
praktiska skäl. Det kan ju icke vara rimligt att företa en årlig uppskattning
av kostnaderna, eftersom detta skulle bli alltför dyrbart och besvärligt, och
därför har man på detta område liksom på så många andra valt en periodiskt
återkommande förrättning.

För min del skulle jag bestämt vilja varna intressenterna för att söka bryta
denna periodicitet, ty ett sådant avbrytande skulle givetvis ha till följd, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid fallande konjunkturer skulle komma att
resa krav på omräkning i anledning av det då förhandenvarande ekonomiska
läget. Genom att bibehålla periodiciteten har man de allra bästa utsikter till att
vågdalar och toppar jämnas av och att medelkostnaden blir den, som är skälig.

När perioden icke är längre än fem år, kan man icke heller behöva förutsätta,
att det sker så många ombyten av ägare på de fastigheter varom är fråga, att
det icke i stort sett blir samma ägare av fastigheterna under en lång följd av
år. Därför sker icke heller någon orättvisa mot dem, örn man behåller femårsperioden
obruten.

Vid de förarbeten, som ägde rum, innan propositionen örn statsbidrag till underhåll
av enskilda vägar lades fram, var denna sak icke på tal i det sammanhang,
som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen nu har aktualiserat densamma.
Vid de forskningar, som jag gjort, särskilt genom samtal med personer, som
tillhört den kommitté, som konstruerade förslaget ifråga, har ingenting framkommit,
som ger vid handen, att meningen med stadgandet om möjlighet att
företaga ny uppskattning under femårsperioden, var att man skulle göra sådan
ny uppskattning med hänsyn till konjunkturväxlingar. Meningen var istället,
att denna möjlighet skulle stå öppen, därest det inträtt väsentliga förändringar
i fråga örn trafiken eller örn exempelvis någon del av vägen tagits in till allmänt
underhåll eller vägen flyttats eller rubbats till följd av att anslutande
vägar blivit ändrade. Det var sådana saker, som man avsåg från de sakkunnigas
sida och icke en omräkning med hänsyn till förändrade konjunkturer.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag förstår ju mycket väl herr
statsrådets synpunkt på denna fråga, men jag kan dock icke underlåta att påpeka,
att denna kontinuitet, som herr statsrådet talade om, brytes i ganska avsevärd
grad genom de ändrade prisförhållandena. De vägar, som fingo sitt underhållsbidrag
fastställt våren 1940, fingo bidraget fastställt vid en prisnivå, som
icke mycket hade rönt inflytande av den prisstegring, som har skett. Om man
istället hade uppskattat vägunderhållskostnaderna efter år 1941 rådande prisförhållanden
särskilt på biltrafikens område, skulle man ha kommit upp i praktiskt
taget dubbla underhållskostnaden. Det blir ju då ingen paritet för dem,
som fingo sitt vägunderhåll fastställt bara ett år tidigare.

Det är denna synpunkt, som jag har lagt på frågan, och jag vet, att man i de
praktiska fallen ute i bygderna för samma resonemang. Jag förstår som sagt
herr statsrådets motiv, och jag skulle aldrig någonsin ha tänkt på att föreslå
ett större tillägg, örn icke förhållandena blivit så exceptionellt förändrade, som
de ha blivit under loppet av bara ett enda år.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan i
denna punkt.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m. Nr 13. 27

Punkterna 21—25.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26, angående bidrag till byggande och underhåll av statsunderstödda
fiskehamnar.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade

Herr Hällgren: Herr talman! Jag vill först uttrycka min tacksamhet till
statsutskottet för att det vid punkt 24 :o) åtminstone till 50 procent gått med
på min, motion örn anvisande av ett förhöjt anslag till utvidgning och förbättring
av statens fiskehamnar och farleder. Det i statsverkspropositionen upptagna
anslaget till sådana fiskehamnar, 15,000 kronor, var ju otillräckligt,
eftersom man icke kan låta dessa hamnar ligga utan tillräcklig omvårdnad.
De förfela i så fall sitt syfte, och risk föreligger för att när man en gång
skall taga i håll med dessa arbeten, blir det många gånger dyrare att utföra
dem.

I fråga örn punkten 26 :o) har jag tillsammans med herr Skoglund i Umeå
väckt en motion örn förhöjt anslag för bidrag till byggande och underhåll av
statsunderstödda fiskehamnar. Kungl. Majit har för sin del föreslagit ett anslag
på 100,000 kronor, men jag måste framhålla, att detta belopp icke kan
vara tillräckligt, särskilt som arbeten finnas planerade för över 6 miljoner
kronor. I motiveringen för att Kungl. Majit icke har tillmötesgått åtminstone
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens framställning örn höjning av anslaget till
200,000 kronor anföres dels den stats finansiella situationen, dels att en reservation
kan antagas föreligga av anslaget för innevarande budgetår. De medel,
som eventuellt ännu icke skulle vara förbrukade av detta anslag, komma emellertid
säkerligen att bli förbrukade, innan budgetåret har gått till ända. Under
sådana förhållanden finns det icke mer än dessa nu upptagna 100,000
kronor för ändamålet för nästa budgetår.

Tidigare har man för dessa hamnbyggnader haft mera medel till sitt förfogande.
När det fanns bensinskattemedel, kunde man därav utnyttja ett belopp
av 500,000 kronor per år för mindre hamnar och farleder. När det rådde
stor arbetslöshet i landet, kunde också arbetslöshetsmedel utnyttjas för detta
ändamål. Statsrådet har för sin del hänvisat till att tilläggsstat II upptager
medel, som kunna användas för ändamålet. Å tilläggsstat II för budgetåret
1940/41 finnes nämligen upptaget ett reservationsanslag på 2,000,000 kronor.
Direktiven för användandet av dessa medel äro emellertid sådana, att man
icke helt och hållet når det syfte, som man avser med anslaget till fiskehamnsbyggnader.

Till användandet av medlen, är nämligen först och främst knutet det villkoret,
att arbetet skall motiveras av arbetslöshetspolitiska skäl, men det är ju
endast på vissa orter i landet, som arbetslösheten har sådan omfattning, att
den kan motivera igångsättandet av sådana arbeten.

I andra hand har man till användningen av anslaget knutit den försörjningspolitiska
och produktionsbcfrämjande synpunkten. Det är emellertid icke
alltid säkert, att där man behöver en förbättrad eller ny fiskehamn på en viss
plats för att med trygghet kunna utöva fiskerinäringen det också finns en arbetslöshet,
som kan motivera att ett sådant arbete sättes i gång.

dag ämnar icke begära votering i denna fråga, men jag skulle vilja vädja till
Kungl. Maj :t att taga under allvarligt övervägande sådan uppmjukning av
direktiven för användandet av det ifrågavarande reservationsanslaget å tillläggsstaten,
att man, där det vore ovillkorligen nödvändigt, skulle kunna taga
mera hiinsyn till de försörjningspolitiska än till de arbetslöshetspolitiska syn -

B idrag till
byggande och
underhåll av
statsunderstödda
fiskehamnar.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende
förordningen
om
allmän omsättningsskatt.

Bidrag till byggande och underhåll av statsunderstödda fiskehamnar.

(Forts.)

punkterna och kunna ge väg- och vattenbyggnadsstyrelsen möjlighet att sätta i
gång sådana arbeten.

Det är mycket, som i nuvarande finansiella situation har fått stå tillbaka
till förmån för försvaret. Till försvaret hör emellertid också, att folket har
icke blott kanoner utan även mat. Allt vad som kan göras för att förbättra försörjningsmöjligheterna
för folket är också att anse såsom försvarsbefrämjande
arbeten.

Jag har här velat rikta denna hemställan till Kungl. Majit. Det skulle vara
ogrannlaga och kanhända också utsiktslöst, sedan första kammaren redan har
fattat beslut, att vinna något genom att begära votering i denna fråga. Man
måste ju också taga hänsyn till det tillmötesgående, som statsutskottet enligt
vad jag inledningsvis nämnde har visat. Jag kan dock lova komma igen i denna
fråga, därest jag icke på annat sätt kan vinna gehör för de synpunkter,
som jag här har framhållit.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 28.

Lades till handlingarna.

Punkterna 29—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40.

Lades till handlingarna.

Punkterna 41—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Lades till handlingarna.

Punkterna 46—57.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 58.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 6, i anledning av väckta motioner
avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, avseende förordningen
örn allmän omsättningsskatt, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 98 i första kammaren av herr Linderot
samt nr 14 i andra kammaren av herr Persson i Stockholm m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen måtte besluta, att alla hitintills ransonerade livsmedel
och ransonerade textilvaror till beklädnads- och hushållsbruk samt dessutom

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
fisk, sill, strömming, rotfrukter, grönsaker, frukt, bär, skodon, böcker till undervisningsändamål
och medicin måtte undantagas från allmän omsättningsskatt»
;

2) de likalydande motionerna nr 99 i första kammaren av herr Frans Hansson
m. fl. samt nr 148 i andra kammaren av herr Johansson i Öckerö m. fl.;
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta att allmän omsättningsskatt
icke skall utgå vid försäljning av varor, som äro avsedda för tillverkning eller
komplettering av fiskredskap, inklusive manillatåg då inköp sker mot uppvisande
av intyg, som utfärdats av vederbörande kristidsstyrelse»;

3) de likalydande motionerna nr 171 i första kammaren av herrar Löfvander
och John Gustavson samt nr 228 i andra kammaren av herr Mattsson
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville göra
framställning örn omsättningsskattens snara avveckling; samt att likväl erforderliga
skattemedel hellre måtte uttagas genom progressiv inkomstbeskattning
och tillförande av nytt skatteunderlag i samband med avskaffande av de
dyrortsgraderade skatteavdragen och införande av bevillningsfria familjeavdrag
utan dyrortsgruppering»;

4) motionen nr 26 i andra kammaren av herr Sundström i Skövde m. fl.
vari hemställts, »att riksdagen måtte besluta sådan ändring av § 2 i förordningen
örn allmän omsättningsskatt att till uppräkningen under a) på varor,
som äro befriade från omsättningsskatt, lägges följande: apoteksvaror, som
försäljas mot läkarrecept, insulin, lever- och ventrikelpreparat»;

5) motionen nr 27 i andra kammaren av herrar von Friesen och Henriksson,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta ändring av 2 § 3 mom. förordningen
örn allmän omsättningsskatt i anslutning till första särskilda utskottets
vid 1940 års urtima riksdag gjorda uttalande angående detta stadgande,
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta erforderlig författningstext; 6)

motionen nr 40 i andra kammaren av fru Nordgren, vari hemställts,
»att bland de varor, som under 2 § 1 mom. a) i kungl, förordningen 13 december
1940 om allmän omsättningsskatt undantagas från omsättningsskatt,
måtte införas barnskor, såväl försäljning av sådana som underhållsarbete å
desamma» ;

7) motionen nr 41 i andra kammaren av fru Nordgren, vari hemställts,
»att bland de varor, som under 2 § 1 mom. b) i kungl, förordningen 13 december
1940 örn allmän omsättningsskatt äro undantagna från omsättningsskatt,
måtte införas salt sill och salt strömming samt färsk sill och färsk
strömming»; samt

8) motionen nr 107 i andra kammaren av herr Hansson i Skediga, vari
hemställts, »att riksdagen måtte besluta att omsättningsskatt endast uttages
för den del av inköpet för jordbruksmaskiner som erlägges kontant».

Utskottet hemställde,

1) att de likalydande motionerna I: 171 och II: 228, om avveckling av allmänna
omsättningsskatten m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2)

att de likalydande motionerna I: 99 och II: 148, örn undantagande i vissa
fall från allmän omsättningsskatt av varor, som vore avsedda för tillverkning
eller komplettering av fiskredskap, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

3) att motionen 11:26 samt de likalydande motionerna 1:98 och 11:14, de
sistnämnda i vad de avsåge undantagande från allmän omsättningsskatt av
medicin, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)

4) att motionen II: 27, om ändring av 2 § 3 mom. förordningen om allmän
omsättningsskatt, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

5) att motionen 11:40, örn undantagande av barnskor från allmän omsättningsskatt,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

6) att motionen II: 41, om undantagande av sill och strömming från allmän
omsättningsskatt, samt de likalydande motionerna 1: 98 och II: 14, de sistnämnda
i vad de avsåge undantagande från allmän omsättningsskatt av sill
och strömming, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

7) att de likalydande motionerna 1:98 och 11:14, örn undantagande från
allmän omsättningsskatt av vissa ransonerade varor, i den mån nämnda motioner
icke vore besvarade genom vad utskottet hemställt under punkterna 3)
och 6), icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

8) att motionen II: 107, örn viss begränsning av den för jordbruksmaskiner
utgående allmänna omsättningsskatten, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) vid punkten 3)

av herr Sundström i Skövde, utan angivet yrkande;

2) vid punkten 4)

av herr Henriksson, som ansett, att utskottet beträffande punkten 4) bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av motionen 11:27, örn ändring av 2 § 3
mom. förordningen örn allmän omsättningsskatt, besluta, att nämnda stadgande
skulle erhålla följande lydelse:

»Kungl. Majit äger, då riksdagen icke är samlad, förordna angående ytterligare
undantag från skatteplikt beträffande varor, örn på grund av varans
sammansättning och användningssätt eller dess egenskap av ersättning för
skattefri vara synnerliga skäl tala för att varan likställes med i 2 § 1 mom.
a) och b) omförmäld vara.»

3) av herrar Aronsson och Jonsson i Skedsbygd, utan angivet yrkande;

4) beträffande motiveringen

av herrar Sundström i Skövde, Nilsson i Kristinehamn och Svensson i
Ljungskile, som ansett, att i utskottets motivering bort införas ett tillägg av i
reservationen angiven lydelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Det utlåtande, som nu föreligger
från bevillningsutskottets sida, visar tydligen, att stormen kring omsättningsskatten
ännu icke hunnit bedarra. Det visar också tydligen, att omsättningsskatten
fortfarande är behäftad med svagheter och inkonsekvenser, som föranlett
motioner av skilda slag. Det har till och med gått så långt, att motioner
framställts, som icke blott praktiskt taget utan även faktiskt innebära
ett fullkomligt avvecklande av hela skatten. Det är fallet beträffande motionen
i denna kammare nr 228, och det är också praktiskt taget följden av ett
bifall till motionen nr 14 i denna kammare. Jag tror emellertid, att man får
finna sig i att en mycket lång tid framåt ha denna skatt. Visserligen måste
man uttala det bestämda önskemålet, att när en gång krisanordningarna skola
avvecklas bör denna skatteform vara den som först kommer i åtanke. Det alternativ,
som framförts som ersättare för de 250 miljoner kronor, som denna
skatt avser att inbringa, är av sådan art, att man knappast kan reflektera
därpå. I motionen nr 228 förordar man att i stället för omsättningsskatten sänka

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
de skattefria ortsavdragen, och man håller före, att det skulle medföra en
skattelindring för de mindre bemedlade, örn man på den vägen kunde taga ut
pengarna. Jag tror emellertid, att man får vara ytterst försiktig med att slå
in på den vägen, ty en mycket måttlig sänkning av de skattefria avdragen
skulle säkerligen för de mindre inkomsttagarna verka i skatteskärpande i stället
för i skattelindrande riktning.

Jag har roat mig med att göra några överslag och därvid gjort en hel del
upptäckter, som jag tidigare icke trott vara möjliga. En person, som har
hustru och ett barn samt 2,000 kronor i taxerad inkomst, skulle vid en sänkning
av de skattefria avdragen med 25 procent få sin statsskatt så höjd, att han
för denna skattehöjning kan köpa för 600 kronor skattelagda varor och betala
omsättningsskatten på dem. En skattedragare, som har denna inkomst, kan
troligen inte ens köpa så Hacket skattepliktiga varor, när han betalat hyra,
vedbrand och de mesta livsförnödenheter, som nu icke äro belagda med skatt.
Skulle man gå upp till en inkomsttagare i 3,000-kronorsklassen, skulle en sänkning
av de skattefria avdragen, örn han har hustru och t. ex. tre barn, avgjort
verka i skatteskärpande riktning. Har han familj men icke avdragsberättigade
barn, kommer han i en mycket ogynnsammare ställning. Jag kan således icke
tro, att man på den vägen når fram till en avveckling av omsättningsskatten.

Att hänvisa till en skärpning av de progressiva skatterna är knappast
möjligt, därför att de skatteskärpningar, man kan få ut på dem, torde komma
att efterfrågas ändå och man behöver, i den mån det blir möjligt, uttaga mer
på den vägen. Slutsatsen blir således, enligt mitt sätt att se, att vi få dragas
med denna skatt under en lång följd år framåt. Det torde vara välbetänkt att
räkna med denna skatt såsom ofrånkomlig. Under sådana omständigheter synes
det mig vara nödvändigt att vidtaga vissa korrigeringar och vissa rättelser i
fall, som framkommit under hand, och som visat sig vara de mest stötande och
stundom också lett till nästan rena orimligheten. Det är på två sådana punkter,
som jag skulle vilja säga några ord.

Det gäller då först de motioner, som framförts angående skattefrihet för
vissa fiskredskap, nämligen motionen nr 148 i denna kammare och nr 99 i första
kammaren. Det förhåller sig så, att om jag köper ett färdigt fiskredskap, är
detta, örn det gäller en yrkesfiskare, skattefritt, men om jag råkar ut för ett
missöde, så att fiskredskapet gått sönder, ramponerats av storm eller råkat på
ett vrak el. dyl. och jag vill köpa det tågvirke eller garn, som behövs för att
reparera redskapet, blir materialet till denna reparation skattelagt. Det måste
ovillkorligen framsta för de yrkesfiskare, det här är fråga om, som en ren orimlighet
att ha en sadan skattebestämmelse. Dessutom måste det framstå såsom
en orättvisa mot den mångfald fiskare, som praktiskt taget själva tillverka
sin redskap, att de^ råvaror, tågvirke och garn, som de inköpa, bli skattelagda.
"V idare måste ett sadant tillvägagångsätt motverka sparsamhet med redskapen,
därför att det blir mer lockande att vraka ramponerad redskap och köpa ny
ån att köpa skattelagt material till reparationer. I denna bristens tid skulle
det vara ett mycket oklokt sått att hushålla med våra sparsamma tillgångar,
då det gäller dessa varor.^ Allt synes sålunda tala för att en rättelse på den
punkten bör komma till stand. Motionärerna lia också anvisat en metod för att
komma fram till en rättelse. Motionärerna föreslå nämligen, att kristidsstyrclserna
i respektive län skola kunna ge licens för inköp av garn och tågvirke
för fiskarnas behov, och nied denna licens i sin hand skulle fiskarna kunna bli
befriade från omsättningsskatt. Den utvägen kan synas ganska praktisk, men
den är i alla fall icke framkomlig. Jag tror nämligen, att det rent principiellt
är mycket vanskligt att sia, in på den vägen, därför att riksdagen brukar vara
ytterst känslig, när det gäller att bestämma örn beskattningen — och detta med

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
all rätt — och därför möter det ganska stort motstånd varje gång, det är fråga
örn att på minsta sätt medge Kungl. Maj :t något intrång i den riksdagen uteslutande
tillkommande beskattningsmakten. Att överlämna denna skatteprövning
till så tillfälliga organ som kristid sstyrelserna måste således av rent principiella
skäl inge allvarliga betänkligheter, och den vägen torde sålunda icke
vara framkomlig. Hur gärna man än skulle vilja tillmötesgå denna begäran.
lia därför motionerna icke kunnat tillstyrkas av bevillningsutskottet. Yi ha
emellertid, jag jämte två andra reservanter, velat hålla frågan vid liv och
velat anmoda Kungl. Majit att närmare undersöka denna sak och söka finna
en annan väg för att nå en rättelse. I det syftet lia vi föreslagit på sid. 11 i
betänkandet ett tillägg till utskottets motivering av följande lydelse: »I frågans
nuvarande läge kan utskottet givetvis icke uttala sig angående möjligheten
att finna någon annan lösning än den i motionerna föreslagna. Utskottet förutsätter
emellertid att Kungl. Majit ägnar frågan ytterligare prövning för att
örn möjligt nå fram till en lösning, som står i överensstämmelse med motionens
syfte.» Jag ber, herr talman, därför att på denna punkt få yrka, att de av
oss anförda meningarna läggas till utskottets motivering.

Under punkt 3) har jag också antecknat en reservation, där det gäller en
motion angående skattefrihet för viss medicin. Den frågan har sin speciella förhistoria.
I den ursprungliga propositionen angående omsättningsskatt hade
Kungl. Majit undantagit medicin och läkemedel från den allmänna omsättningsskatten.
Av någon oförklarlig anledning strök särskilda utskottet detta undantag
och medicin blev sålunda i den första förordningen skattelagd. År 1941
väcktes både i första kammaren och här motioner med yrkande, att man skulle
undantaga från omsättningsskatt medicin, som utlämnades mot läkarrecept.
Bevillningsutskottet ville emellertid vid detta tillfälle icke taga ställning till
frågan utan hänsköt densamma till Kungl. Majlis ytterligare prövning, och
den prövningen redovisade Kungl. Majit i propositionen nr 324. Då hade
Kungl. Maj :t hört centrala omsättningsskattenämnden samt en del andra myndigheter,
och Kungl. Majit anslöt sig i det väsentliga till centrala omsättningsskattenämndens
motivering, som utmynnade i att motionerna icke kunde tillstyrkas
och att det skulle bli vid den ordning, som var införd. De skäl som då
anfördes har jag för min del icke kunnat känna mig övertygad av, och därför
har en motion i detta ämne på nytt upprepats i år. Jag skall nämna några
skäl, som centrala omsättningsskattenämnden anfört, och som utgöra grundvalen
för avslagsyrkandet. Det första skälet är, att man på grund av humanitära
skäl icke bör bevilja befrielse från omsättningsskatt. Det är ett ganska underligt
skäl, ty örn vi slå upp 2 § i omsättningsskatteförordningen skola vi finna, att
nästan samtliga undantag, som där äro gjorda, äro i allmänhet motiverade av
sociala, skäl. Detta är således icke någonting som är på minsta sätt nytt, och
örn sociala skäl överhuvud taget skola kunna åberopas för någon åtgärd liksom
de åberopades vid förra tillfället, synes det mig vara just när det gäller medicin,
som folk mäste köpa för att återvinna sin hälsa. Sociala och humanitära
skäl äro mycket tungt vägande och borde vara av avgörande betydelse.

.Ett annat skäl är, att en sådan bestämmelse spelar ingen roll, ty för de
mindre bemedlade betalar i alla fall fattigvården medicinen, och de minst
bemedlade lida alltså ingen skada. Det är ett mycket underligt skäl, därför
att det ^innebär ingenting mindre än att staten lägger skatt på kommunernas
fattig-vardskostnader, och det matte väl vara en skatteform, som knappast kan
anses tilltalande. En mera praktisk invändning anfördes av centrala omsättningsskattenämnden,
när man förklarade, att vissa patentmediciner, insulin.
lever- och ventrikelpreparat icke skulle kunna bli skattefria enligt den formulering,
som vi givit, därför att insulin och andra leverpreparat i allmänhet icke

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen orri allmän omsättnings skatt. (Forts.)
utlämnas mot läkarrecept. Det var naturligtvis en svaghet i den föregående motionen.
Nu har emellertid den saken blivit rättad till på det enkla sättet, att
dessa båda preparat liksom medicin, utlämnad mot läkarrecept, föreslås undantagna
i själva förordningen. På den punkten bör sålunda icke möta några
svårigheter.

En annan invändning skulle vara, att eftersom en del medicin ligger utanför
läkarrecept, skulle med den ordning, vi föreslå, det kunna hända, att läkare,
tandläkare och veterinärer skulle använda sig av sin receptskrivningsrätt för
att köpa för sitt eget och sin familjs behov medicin, som icke är skattelagd.
Man måste säga, att det hart när är ett kuriöst och mycket långsökt motiv,
som man dragit ihop för att få en motivering för avslag. Det är väl ändå
ganska orimligt att förutsätta, att dessa kategorier medborgare skulle på detta
sätt vilja missbruka sin receptskrivningsrätt genom att undandraga sig en
skatteläggning på medicin, som ligger utanför läkarrecept. Jag tror, att farhågorna
på den punkten äro fullkomligt ogrundade och omotiverade.

Apotekarna skulle också påläggas en alltför tung arbetsbörda genom denna
åtgärd. Denna princip är enligt piri uppfattning mycket farlig att knäsätta,
därför att staten faktiskt måste i detta sammanhang lägga på handlande, näringsidkare
och hantverkare besvär, som äro utomordentligt betungande för
samtliga, örn staten skall få in sin skatt. I jämförelse med de svårigheter, som
dessa ha att kämpa mot, och de besvär, som de få utsätta sig för, tror jag, att
apotekarna mycket väl kunna uthärda att också göra staten den tjänst, som är
nödvändig för att få denna skatt indriven.

Slutligen ^har man också framhållit, att det skulle verka så, att det knappa
medicinförråd som finns skulle komma att konsumeras hastigare genom att
göra medicinen skattefri. Detta skäl tillhör också de svepskäl, varav hela
detta betänkande är fullt. Man får väl ändå förutsätta, att en läkare icke
skriver ut recept och icke tar till den myckenhet medicin, som han skriver
ut, med tanke på skatten, utan han skriver naturligtvis ut den dosis, som
han anser erforderlig, för att patienten skall återvinna sin hälsa. Under sådana
förhållanden kan knappast konsumtionen av läkemedel på något vis röna inflytande
av huruvida dessa äro skattebelagda eller icke. Det skulle vara en
lätt sak för mig att anföra upprörande fall, där vissa personer, som äro i behov
av att köpa medicin, ständigt få vidkännas en ganska betungande skatt för
att kunna uppehålla — jag höll pa att säga — livet eller för att möjligen återvinna
sin hälsa. Dylika beskrivningar tror jag emellertid äro överflödiga i
detta sammanhang. Var och en som tänkt sig in i denna sak måste medge, att
det finns många synnerligen ömmande fall och att mycket starka skäl tala
för att denna skattelindring genomföres.

. Jag skall därför, herr talman, nu inskränka mig till att yrka bifall till motionen
nr 26 i andra kammaren.

I detta anförande instämde herrar Persson i Tidaholm, Mårtensson och Gustafsson
i Tenhult.

Herr Mattsson: Herr talman! Omsättningsskatten drabbar i stor omfattning
nödvändighetsvarorna samt berör därför hårt fattigt folk och barnrika
familjer, som ändå lia svårt att reda sig i dessa tider.

^Skattens inkomstresultat beskäres även av de sociala hjälpåtgärderna, som
manga gånger bland annat motiveras just med nödväpdigheten att motverka
omsättningsskattens sociala skadeverkningar.

Denna omsättningsskatt är även, en börda särskilt för de mindre hantverkarna
och småföretagarna. Deras antal i vårt land uppgår kanske till bortåt

Andra hammarens protokoll 1012. Nr 18. 3

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
200,000, varav de flesta tidigare inte ens varit bokföringsskyldiga. Nu Ilar man
ålagt dessa företag att bokföra och redovisa den beskattningsbara delen av vad
de sälja.

Man kan säga att omsättningsskatten är en skatt på utgifter, som drabbar
den fattigaste, som borde skyddas av familjeavdragen. Folkpensionärerna på
landsbygden få betala samma omsättningsskatt utan att ännu ha fått likställighet
i fråga om folkpensionerna och dyrtidstilläggen på dessa, något som jag
och flera med mig många gånger krävt.

Det synes mig som örn staten borde kunna föregå med gott exempel, då det
i dessa tider gäller att rationalisera och förbilliga administrationen och minska
omkostnaderna. Att som nu sker i stor utsträckning ge med den ena handen
och ta igen med den andra förorsakar, herr talman, enligt mitt förmenande
ganska betydande onödiga administrationskostnader.

Det är bättre att uttaga den erforderliga skatten på den verkliga inkomsten;
örn man tar bort dyrortsgrupperingen, de högre skatte- och familjeavdragen i
de s. k. dyrorterna, så blir det härigenom betydligt minskade utgifter för staten
och samtidigt högre vanliga skatteinkomster.

Herr Sundström i Skövde omtalade att han hade gjort någon uträkning i anslutning
till vår motion nr 228 och sade att dylika åtgärder inte kunna uppväga
vad som inflyter i omsättningsskatt. Jag känner inte närmare till hur
han har utfört dessa uträkningar, men jag förutsätter att han har verkställt
dem med hänsyn till de s. k. högre dyrorterna.

Det är stora delar av nationalinkomsten som undantagas ifrån beskattning.
1940 utgjorde denna inkomst 11,000 miljoner kronor. Sedan de allmänna avdragen
gjorts var den återstående inkomsten 7,006 miljoner kronor. Familjeavdragen
minskade denna summa med ytterligare 3,879 miljoner kronor och till
beskattning återstod endast 3,127 miljoner kronor. Det är inte rimligt att en
så stor del av nationalinkomsten skall helt undandragas från direkt beskattning.
Det är bättre att minska de skattefria avdragen och sålunda få ytterligare
något tusental miljoner kronor att beskatta än att lägga en så opraktisk och
orättvis skatt på utgifter. Vad de små inkomsttagarna förlora på en sänkning
av avdragen i dyrorterna finge de tillbaka genom avskaffandet av omsättningsskatten.

Med stöd av vad jag nu anfort ber jag, herr talman, att få yrka bifall till
min motion.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation och vill därför med några ord klargöra skälen
härtill.

Jag tillåter mig först erinra örn att jag, när frågan om omsättningsskatt först
kom upp, tillät mig att i kammaren avlämna en motion, i vilken jag yrkade
avslag på denna skatt och i stället pläderade för att motsvarande skatteintäkter
skulle tagas ut genom en sänkning av de skattefria avdragen vid taxeringarna.
Otvivelaktigt hade man genom ett sådant tillvägagångssätt uppnått större rättvisa
än vad som blir fallet under nuvarande förhållanden.

Det står ju klart för alla som kunna överblicka detta problem, att omsättningsskatten
hårdast drabbar de fattiga och de bamrika familjerna, som få använda
hela sin inkomst för att köpa för livsuppehället nödvändiga varor. Hade
man i stället gått den andra vägen och vidtagit en ganska kraftig reduktion
av de skattefria avdragen, hade man enligt mitt förmenande uppnått betydligt
större rättvisa. Nu har man i stället nödgats att tillgripa den utvägen att genom
rabatter söka tillfredsställa dem, som hårdast drabbas av skatten. På så

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 18.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
sätt tar staten med den ena handen och ger med dea andra, och för detta senare
ändamål har det måst skapas en apparat av ganska stor omfattning.

Därtill kommer att man mot detta rabattsystem kan rikta ganska grava anmärkningar.
Jag avser inte därmed att nian skall vända sig mot att samhället
hjälper dem som ha det sämst ställt. Jag menar att det faktiskt vid tillämpningen
av detta rabattsystem blivit så, att många som skulle kunna klara sig
mycket bra utan denna hjälp likväl har rabattkort. Jag känner personligen
till fall, där personer i mycket god ställning och som mycket väl skulle kunna
reda sig utan rabattkort likväl utnyttjat möjligheten att erhålla sådana.

Nu har ju riksdagen gått in för denna skatteform, och man börjar nu märka
att den ene efter den andre vill avskaffa omsättningsskatten beträffande än
den ena och än den andra detaljen. Man kan ju säga, att det ur de synpunkter
jag anfört borde vara fullt berättigat att en befrielse kunde äga rum beträffande
till exempel omsättningsskatten på medicin. Det verkar ju nästan upprörande
att en sjuk människa, som redan drabbats av olyckan att bli sjuk, skall
behöva betala omsättningsskatt på den medicin, hon behöver inköpa för att söka
återvinna hälsan. Lika orättfärdigt är det att en barnrik familjefader, som
köper kläder åt sina barn, även skall nödgas betala omsättningsskatt på dessa
varor.

Ja, herr talman, det är ju knappast i nuvarande läge något annat att göra än
att behålla denna skatteform, tills man. eventuellt kan avkoppla densamma
eller finna några möjligheter att på andra vägar anskaffa det erforderliga beloppet.
Jag tänker mig då som sagt att det skulle vara möjligt att genom en
sänkning av de skattefria avdragen få in en hel del medel och därigenom åtminstone
kunna avlägsna denna skatts mest osympatiska verkningar. Jag vill
bara, herr talman, med dessa ord klargöra min, inställning till frågan, och jag
kommer för min del att vid den blivande omröstningen rösta för borttagande av
omsättningsskatten på en del punkter, där detta föreslagits.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Man torde knappast kunna utspekulera
någon mer effektiv beskattningsform än omsättningsskatten, men
inte heller någon mer hjärtlös form för indrivning av skatt. Vid direkt beskattning
och vid sådan skatts indrivning tages i varje fall någon hänsyn till
de beskattades, betalningsförmåga. Inkomsten skall uppgå til] visst belopp,
innan beskattning sker, och de avdragsfria beloppen fastställas med hänsyn
till levnadskostnaderna på orten och även med hänsyn till det antal människor.
sorn.för sitt uppehälle äro beroende av den inkomst, som skall beskattas. Vid
indrivningen av den direkta skatten tages också viss hänsyn till att skattebetalaren
måste behålla något för att kunna leva. Men vid debiterandet och uttagandet
av omsättningsskatten besväras inte staten av några vare sig på humanitära
skäl eller på omtanke om medborgarna grundade hämningar.

Fattigvårdstagare, folkpensionärer, de till försvarsberedskap inkallade, arbetslösa,
barnen, åldringarna — alla måste de, oavsett sitt ekonomiska läge.,
betala omsättningsskatt, såvitt de vilja leva. En talare har anmärkt på att
staten t. o. m. beskattar städernas och kommunernas inköp av medicin till sina
fattiga. Men inte nog med det. En stads eller kommuns inköp till sina försörjningshem
eller sjukvårdsinrättningar beskattas också, lika väl som staten
själv tar tillbaka 5 procent av vad den ger ut som kontantunderstöd till en arbetslös.
Örn en arbetslös måste låna ISO kronor för att köpa cn kostym kläder,
måste han dessutom låna 7:50 till skatt åt staten, eljest får han ingen
kostym. Örn en människa blir sjuk och ordinerad medicin, som kostar 10 kronor,
måste elen sjuke därutöver erlägga 50 öre i skatt till staten för att få medicinen.
Till och med själva sjukdomen beskattas, som redan påpekats. Man

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
kan säga, att staten med få undantag beskattar allt, från spädbarnets utstyrsel
och skolbarnets ABC-bok till den dödssjukes medicin, likkistan och blommorna
på graven. Längre kan staten icke gärna gå.

Omsättningsskatten drabbar hårdast där försörjningsbördan är tyngst och
lättast där försörjningsbördan är minst. Örn en monark under enväldets dagar
skulle ha spekulerat ut ett sådant beskattningssystem mot sina undersåtar,
skulle säkerligen hans namn ha gått till historien som alla tiders störste skatteplågare.
Nu är det emellertid ingen diktator, vars minne kommer att bli förknippat
med införandet av detta system, enär det är uttrycket för att det råder
demokrati i landet, nämligen riksdagen själv, som bär ansvaret för detsamma.
Detta sakförhållande gör emellertid inte ansvaret mindre för dem som
medverka till införandet och upprätthållandet av slika skattemetoder — tvärtom,
ansvaret måste bli större.

Vid föregående års riksdag motionerade kommunisterna örn att omsättningsskatten
skulle avskaffas. Motionen avslogs — naturligtvis, höll jag på att
säga. Jag är fortfarande av den meningen att denna skatt snarast möjligt
måste avskaffas, men vi äro medvetna örn att vi inte komma att vinna riksdagens
majoritet för ett sådant krav. Vi äro medvetna örn, att man här ännu
vill bibehålla ett skattesystem, med vars hjälp man som omsättningsskatt tar
ut 250,000,000 till största delen från de små inkomsttagarna, men med sådana
bestämmelser på andra beskattningsområden, exempelvis beträffande krigskonjunkturskatten,
att denna inte ger mer än på sin höjd 35 miljoner från alla de
storföretag, som ständigt öka sina utdelningar och gratisaktier, som krama
guld ur krisen och varuknappheten.

I år ha vi nöjt oss med att söka lindra omsättningsskattens verkningar för
de fattiga genom att föreslå, att alla ransonerade livsmedel och textilvaror till
beklädnadsbruk samt dessutom sill, strömming och annan fisk, rotfrukter,
grönsaker, frukt, bär, skodon, böcker för undervisningsändamål och medicin
måtte undantagas från omsättningsskatt.

I yttrandet till motionen gör bevillningsutskottet ett anmärkningsvärt och
tacknämligt erkännande, i det utskottet anför: »Erfarenheterna från den tid,
varunder förordningen örn allmän omsättningsskatt varit gällande, torde ha bekräftat
de farhågor man vid skattens införande hyste för att densamma komme
att särskilt hårt drabba vissa befolkningsgrupper.» Efter detta erkännande
avstyrker emellertid bevillningsutskottet, med idel ohållbara motiveringar,
alla förslag syftande till lättnader för de befolkningsgrupper, som drabbats
särskilt hårt av omsättningsskatten.

Jag skall litet närmare granska utskottets motiveringar punkt för punkt.
Utskottet motsätter sig att medicin skall undantagas från omsättningsskatt,
en sak som redan tidigare i dag påtalats. Detta »med hänsyn till de invändningar,
som från skilda håll riktats mot det vid 1941 års riksdag framkomna
förslaget i samma syfte». Vad var det då för invändningar? Jo, då anfördes
bland annat, att det skulle betyda en inkomstminskning för staten på omkring
700,000 kronor örn omsättningsskatten på medicin slopades. Men vore
inte denna inkomstminskning lättare att bära för staten än motsvarande utgift
för landets samtliga sjuka?

Centrala omsättningsskattenämnden anförde en annan motivering, nämligen
att skattebefrielse ej bör ske av »humanitära eller dylika skäl». Sådana yttranden
ha åtminstone den förtjänsten att de ge rent besked. Men man har
också rätt att säga, att Sveriges folk är att beklaga, örn människor med sådan
mentalitet, som detta yttrande avslöjar, få bli de som bestämma riksdagens
ställningstagande till beskattningsfrågor.

Beträffande övriga varor, som vi önska få undantagna från omsättningsskatt,

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen orri allmän omsättningsskatt. (Forts.)
anför utskottet att »inga starkare skäl åberopats till stöd för den i motionerna
ifrågasatta skattebefrielsen än som skulle kunna göras gällande jämväl
beträffande ett flertal nu skattepliktiga varor». Påståendet är icke riktigt.
Vi ha nämligen anfört skäl som måste vara starka. Vi lia anfört, att utvecklingen
av försörjningsläget medfört, att allt fler livsmedel och övriga förnödenheter
blivit ransonerade, men att ransoneringarna icke hindrat stora prisstegringar
å även ransonerade varor. Konsumenterna få därför redan nu allt
för dyrt betala de otillräckliga kvantiteterna av oundgängliga livsförnödenheter,
som äro ransonerade. Och vi ha till dessa fakta lagt, att staten bidrager
till detta missförhållande genom att pålägga även största delen av de ransonerade
varorna omsättningsskatt. Den ökade efterfrågan på icke ransonerade
varor har vidare medfört, att dessa ökat mer i pris än de ransonerade. Även
beträffande flertalet av dessa varor bidrager staten till prisstegringen genom
uttagandet av omsättningsskatt.

Vi ha därtill påpekat, att en av motiveringarna för införandet av allmän
omsättningsskatt var, att behov förelåg att åstadkomma konsumtionsminskning.
Detta syfte har nu ernåtts, tack vare varuknappheten, och detta i så
stor utsträckning, att stora delar av vårt folk löpa fara att bli utsatta för
undernäring. Vi ha vidare sagt att under sådana förhållanden är det oförsvarligt
av statsmakterna att bidraga till att öka denna fara genom att fördyra
de livsmedel, som finnas, varigenom de göras ännu mer oåtkomliga för de
fattiga. Det förhåller sig väl nu ändå på det sättet, att efterfrågan på ransonerade
varor bestämmes icke av behoven, utan av ransoneringskorten. Följaktligen
_ kan omsättningsskatten beträffande dessa varor inte behövas som
konsumtionsreglerande faktor, såvitt man icke syftar till att söka förhindra
de små inkomsttagarna från att erhålla de ransoner, de tilldelats enligt ransoneringsreglerna.
Det anförda är starka skäl för våra förslag.

Men, säger utskottet, ett bifall till det yrkande som jag och mina medmotionärer
framställt skulle väsentligen öka de svårigheter som redan nu föranledas
av de medgivna undantagen från skatteplikt. Varför det? Kunna icke
kött och fisk undantagas från omsättningsskatten, när det kan gå för sig i
fråga örn ägg. Kunna icke barnskor helt befrias från omsättningsskatt, när
man för vissa slag av skodon kan ta ut ett högre belopp än det vanliga? Kunna
icke kläder i manufakturaffärerna och skor i skoaffärerna samt skoreparationer
hos skomakarna undantagas från omsättningsskatt, likaväl som värdepapper
och aktier kunna undantagas hos mäklare och bankirer? Man åberopar
numera alltid tekniska svårigheter som motargument, när man har svårt att
komma med några andra. Jag måste säga, att sådana slag av argument äro
nödargument och ingenting annat.

När vi begära, att matvaror av nämnda slag skola undantagas från
omsättningsskatt, så veta vi också, att våra önskningar motsvara vad det
stora, flertalet av folket önskar. Herr Sundström i Skövde säger, att stormen
omkring omsättningsskatten ännu icke har bedarrat. Ja, herr Sundström, det
är nog först nu som denna storm håller på att blåsa upp på allvar. I slutet
av förra året uppvaktades regeringen och riksdagsgrupperna av representanter
för nära 9,000 husmödrar här i Stockholm, vilka tecknat sina namn under
en begäran örn vissa matvarors undantagande från omsättningsskatt. Kooperativa
förbundet har uttalat sig för samma sak vad gäller inhemska livsmedel.
I Stockholm har nu murarfackföreningen, grovarbetarfackförcningen, timmermännens
fackförening, byggnadssnickarnas, målarnas, elektrikernas och
hissmontörernas, stenhuggarnas, plåtslagarnas, stuckatörernas och parkcttläggarnas
fackföreningar, alltså alla fackföreningar inom byggnadsindustrien,
utsett en gemensam kommitté, sorn fått i uppdrag att lins regeringen och livs -

"38

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
medelskommissionen framföra vissa önskemål rörande krisfrågorna. Bland
de uppdrag denna fackföreningsfolkets kommitté fått är också den att begära,
att alla hittills ransonerade livsmedel samt dessutom strömming, sill, inhemska
rotfrukter, grönsaker o. s. v. måtte undantagas från omsättningsskatt. Därmed
har icke mindre än 25,000 fackligt organiserade arbetare i Stockholm
förenat sig med de 9,000 husmödrarna i ett krav på att staten icke skall bidraga
till nöden i arbetarhemmen genom att skattlägga oundgängliga livsmedel.

Jag solidariserar mig, herr talman, helt med deras krav och yrkar bifall
till motionen i andra kammaren nr 14.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag har också väckt en motion i vad
gäller omsättningsskattens tillämpning. Min motion går ut på att vid byte av
maskiner, örn t. ex., en jordbrukare köper en ny maskin men lämnar en äldre
i utbyte, omsättningsskatt inte skall uttagas mer än på den del av köpeskillingen
för den nya maskinen som erlägges kontant. Motiveringen härför är den,
att den firma som sålt den nya maskinen och bytt till sig den gamla i sin tur
säljer denna till en annan jordbrukare.

Som belägg för detta kan jag nämna, att det för två år sedan var en firma
där hemma som sålde icke mindre än 60 begagnade såningsmaskiner, som gingo
till ett annat län, där man förut icke haft sådana mindre såningsmaskiner. Ett
så stort ombyte av maskiner berodde på att jordbrukarna hade så ringa tillgång
på arbetskraft, att de skaffade sig större maskiner för att kunna driva
jordbruket på bästa möjliga sätt. Detta är orsaken till att det är ett så stort
ombyte av maskiner, slåttermaskiner, räfsor, såningsmaskiner och alla andra
jordbruksmaskiner. Likadant var det beträffande traktorer. Där har det varit
ett ständigt ombyte. Att då taga ut skatt även på den del som senare kommer
att skattläggas, tycker man är en stor orättvisa.

Utskottet tycker emellertid icke det, ty det säger i sin motivering: »Att omsättningsskatt
sedermera — vid försäljning av sistnämnda vara -— ånyo kan
komma att utgå, överensstämmer med grundprinciperna för ifrågavarande beskattning.
» Det var någonting nytt. Jag har åtminstone förut icke trott, att
grundprincipen för denna beskattning skall vara en dubbelbeskattning. Man
hade inte väntat, att sådana tankar legat under vid denna beskattnings genomförande.

Jag skall gå litet längre. Låt oss tänka på varor som äro befriade från omsättningsskatt.
Örn ett ungt par t. ex. skall sätta bo och köpa litet möbler, ja,
då få de betala omsättningsskatt för dem. Men örn en bank eller ett affärsföretag
köper möbler till sin verksamhet, äro dessa skattefria. Likadant är det, örn
en familj köper en symaskin. Den får betala omsättningsskatt för den, men örn
ett industriföretag köper symaskiner, utgår det ingen skatt på dem. Så är det
hela vägen. De varor som industrien köper äro fria från omsättningsskatt.

Man kan verkligen ställa sig den frågan: Skulle icke statsmakterna, då statsfinansiella
skäl äro grunden till omsättningsskatten, kunna ta ut sådan skatt
även på de varor som industrien köper? Jag tror, att oviljan mot denna omsättningsskatt
bottnar i att den icke tas ut på ett sätt som överensstämmer med skälighet.
Då invänder man, att omsättningsskatten skall avse butikshandelsvaror
och till sådana kan man icke räkna industriens stora maskiner. Men örn man ser
efter, vilka varor som äro befriade från omsättningsskatt, så är det t. ex. en
checkblankettbok som man får i en bank. Den utlämnas av en bank och således
är denna lilla bok skattefri. Den tycker emellertid åtminstone jag borde räknas
till butikshandelsvaror. Man skulle kunna gå vidare utefter hela raden av varor.
Jag har här en bok från centrala omsättningsskattenämndens verksamhet, där

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt. (Forts.)
nian ser. att det är massor av varor som äro skattebelagda och andra som äro
skattefria. Man finner där sådana konsekvenser i tillämpningen av denna omsättningsskatteförordning,
som jag här anfört exempel på.

Utskottet säger, att ett bifall till min motion »skulle dessutom med hänsyn
till de likartade förhållanden som föreligga på andra områden få konsekvenser
som för närvarande icke kunna överblickas». Jag får för min del säga, att
konsekvenserna av lagens ikraftträdande och konsekvenserna av dess tillämpning
kunna icke bli mer felaktiga, än vad de nu äro. Jag anser därför, att denna
dubbelbeskattning på jordbruksmaskiner vid byte och köp icke skall förekomma.
Jordbruksnäringen har sin stora uppgift att skaffa livsmedel åt vårt land, och
industrien har också sin stora uppgift. Man ställer sig verkligen den frågan
här, varför industrien, bankerna och affärsvärlden skola befrias från omsättningsskatt
när det gäller möbler och sådant och varför industrien skall befrias
från skatt i fråga om maskiner för driften. Jag är säker på att om staten
sänkte skatten till t. ex. 3 procent och i stället tog ut den på alla varor utom
livsmedel och kläder, skulle staten få in mycket mera pengar, än vad den nu
får in, på grund av att skatten är så lagd, att somliga varor äro fria. Hur felaktigt
denna skatt lagts, visas allra bäst genom den väldiga motionsflod som
kommit just i detta ärende. Den kommer säkert att ökas till ett annat år.

Jag skulle vilja säga till bevillningsutskottet, att man icke skall vara så rädd
för konsekvenserna, örn man vill rätta till felaktigheter. Jag tror, att örn bevillningsutskottet
kommer att hålla fast vid den uppfattning som det har i detta
ärende, kommer oviljan mot omsättningsskatten och dess tillämpning att bli allt
större och större.

Jag förstår, att det är hoppplöst att göra något yrkande örn bifall till motionen,
men jag hade i alla fall tänkt att göra det. Jag ber alltså, herr talman, att
få yrka bifall till min motion nr 107 i andra kammaren.

Herr Henriksson: Herr talman! Beträffande denna skatts vara eller icke
vara, som man här diskuterat, torde det väl ligga till på det sättet, att vi i
dagens läge icke ha någon möjlighet att på annat sätt taga ut de betydande
belopp som statskassan behöver för de stora utgifter som äro beslutade. Vi ha
att konstatera detta och att ta konsekvenserna därav.

När nu här i dag föreligger en hel lång rad av motioner, som beröra omsättningsskattefrågan,
befinner också jag mig bland motionärerna, men jag intar
en motsatt position mot större delen av de motionärer, som nu ha uppträtt
här. När man i denna lagstiftning en gång har knäsatt principen om att undantag
skall få ges från lagen, då kommer nog också riksdagen att varje år
presenteras en sådan här lång rad av motioner, där man från den ena eller
andra utgångspunkten begär nya undantag. Det ligger ju i skattens natur, att
den drabbar på ett sådant sätt, att man kan anföra skäl både för det ena och
det andra. För min del har jag från början intagit den positionen, att man
icke skall medgiva några undantag från skatten, och den principen hävdade jag
när förslaget först förelädes riksdagen år 1940. Jag skall emellertid, herr
talman, icke uppehålla mig vid dessa frågor utan begränsa mig till den punkt
i fråga örn vilken jag avgivit min motion. Den ligger för övrigt i linje med
min allmänna principiella inställning.

När förslaget först ladén fram, som nämnts 1940, yrkade jag i en motion
nr 32 i denna kammare avslag på stadgandet i det lagrum som medgav Kungl.
Maj:! rätt att förordna örn ytterligare undantag från omsättningsskatt. Jag
tillät mig motivera detta mitt yrkande på följande sätt: »Skulle ett dylikt
stadgande bifallas, skulle riksdagen därmed utan närmare riktlinjer eller inskränkningar
frånhända sig beslutanderätten i en betydelsefull skattefråga.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Detta kan varken vara lämpligt eller behövligt.» Riksdagen har i alla möjliga
sammanhang lämnat ifrån sig beslutanderätt till Kungl. Maj :t och givit
Kungl. Maj :t mycket vittgående fullmakter. Det finns dock en punkt där jag
anser att riksdagen bör vara rädd örn sin beslutanderätt, och det är jusi i fråga
örn skatterna. Det heter ju, att svenska folkets urgamla rätt att sig självt beskatta
skall utövas av svenska folkets valda representanter. Vad beträffar
Kungl. Maj :ts rätt att bevilja nya undantag från omsättningsskatt finns denna
nu angiven i förordningens 2 § mom. 3. Då frågan örn omsättningsskatten
behandlades av första särskilda utskottet 1940, funnos där mycket stora sympatier
för en linje som följde motionen, alltså att man skulle avslå stadgandet i
detta lagrum. Det var en mycket lång överläggning om den frågan. Eftersom
det var en ny stor skatt som skulle införas och nian på sina håll var litet osäker
örn hur den skulle verka i själva portföret, ansåg man, att man i alla fall
skulle låta detta lagrum stå kvar, men i motiveringen göra ett skarpt uttalande,
som preciserade, hur långt riksdagen där ville gå. Man kompromissade alltså
mellan olika uppfattningar. Detta kom till uttryck i första särskilda utskottets
utlåtande nr 10 på följande sätt: »Enligt 2 § 2 mom. i förslaget skall
Kungl. Maj :t äga förordna örn ytterligare undantag från skatteplikt beträffande
särskilda varor eller varugrupper. I motionen II: 32 har hemställts, att
detta stadgande måtte utgå. Till motivering av stadgandet har departementschefen
anfört, att han ansett detsamma icke gärna kunna undvaras i en lagstiftning
sådan som denna, vars verkningar äro lika vittgående som svåröverskådliga.
Av detta uttalande drar utskottet den slutsatsen, att ifrågavarande
bemyndigande är avsett att begagnas endast för sådana nu oförutsedda fall,
då alldeles särskilt starka skäl tala därför och då omständigheterna icke medgiva
frågans hänskjutande till riksdagen. Under förutsättning att bemyndigandet
erhåller denna snäva uttolkning, anser utskottet stadgandet kunna och böra
kvarstå.»

Sedan visade det sig emellertid, att Kungl. Maj :t inte bahagade finna lämpligt
att följa utskottets direktiv. Vi erinra oss, att vid förra årets riksdag hade
konstitutionsutskottet funnit anledning att i sitt dechargememorial rikta anmärkning
mot statsrådet och chefen för finansdepartementet, därför att han
hade övrskridit riksdagens direktiv på denna punkt. I den debatt som då försiggick
lät man förstå, att man ansåg, att Kungl. Maj:t icke skulle behöva
känna sig lika bunden av något som stod i en motivering som av något som
stod utsagt i lagtexten. Jag kan också delvis förstå, att det i praktiken kan
vara svårt för Kungl. Maj :t att vid varje tillfälle se efter, huruvida riksdagen
i motiveringen sagt någonting som icke är lika med vad riksdagen sagt i en
kläm eller en lagtext. I detta sammanhang föranleddes också konstitutionsutskottet
att rikta en skrivelse till de andra utskotten och framhålla betydelsen
av att låta särskilda önskemål framkomma i klämmen och lagtexten samt
icke nöja sig med att låta dem stå i motiveringen.

Det är med den utgångspunkten, som av mig och herr von Friesen väckts
motionen i andra kammaren nr 27, däri vi hemställt, att riksdagen skulle precisera
sin ståndpunkt, så att man icke behövde komma i någon konflikt rörande
tolkningen, såsom hände föregående år. Utskottet har för sin del återigen
stannat för att göra ett uttalande i motiveringen. Man säger, att utskottet
vill understryka de uttalanden som tidigare gjorts i detta hänseende från riksdagens
sida. Vi befinna oss alltså enligt utskottets förslag i samma läge som
förut, att riksdagens mening icke finns klart uttryckt i lagtexten. Frågan örn
undantag från skatt och tolkningen av författningen var ju uppe när omsättningsskattefrågorna
behandlades vid förra årets riksdag. Det hänvisades
i då föreliggande proposition till en skrivelse, som centrala omsättningsskatte -

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen örn allmän omsättningsskatt. (Forts.)
na rn nilon ingivit till finansdepartementet, i vilken man berört dessa frågor.
Jag anser, att man skulle kunna ta andemeningen i denna skrivelse såsom utgångspunkt
vid ett preciserande av riksdagens uppfattning, och detta har jag
också tillåtit mig att göra i yrkandet i den reservation, som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande.

Jag föreslår alltså, att riksdagen beslutar en sådan ändring av^2 § 3 mom.
i denna förordning att man där klart säger ut, vad man vill. Då skulle momentet
få följande lydelse: »Kungl. Maj :t äger, då riksdagen icke är samlad,
förordna angående ytterligare undantag från skatteplikt beträffande varor,
örn på grund av varans sammansättning och användningssätt eller dess egenskap
av ersättning för skattefri vara synnerliga skäl tala för att varan likställes
med i 2 § 1 mom. a) och b) omförmäld vara.» Skulle riksdagen antaga
detta förslag till formulering, så sägs också ut i lagtexten, vad det är man
vill, nämligen att ge Kungl. Maj :t möjlighet att vidtaga sådana rent praktiska
justeringar, som hänga nära samman med tidigare beviljade undantag. Men
icke heller utskottet har ju, om man nu skall hålla sig till motiveringen, velat
vara med örn att Kungl. Majit skall kunna få taga upp nya varor och varugrupper
och göra dem skattefria utan att fråga riksdagen.

Med åberopande av vad jag tillåtit mig anföra ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till den av mig vid utskottets betänkande fogade reservationen.

Fru Nordgren: Herr talman! Jag har tillåtit mig väcka två motioner med
yrkande på undantag från omsättningsskatten av vissa varor. De föreslagna
undantagen avse dels salt sill och salt strömming samt färsk sill och färsk
strömming, dels barnskor och reparationer å sådana. Jag har yrkat på undantag
för dessa varor, därför att jag vet, a teutgifterna för desamma utan tvekan
äro mycket tyngande för fattiga och barnrika familjer.

På förekommen anledning vill jag erinra örn, att detta icke är någon ny
fråga utan att jag redan vid omsättningsskattens tillkomst väckte motion med
krav på att dessa varor skulle undantagas.

Utskottet har avstyrkt mina motioner med en mycket knapphändig motivering.
Det heter på sidan 8 i utskottets utlåtande, att ett bifall till de i dessa
motioner framställda yrkandena skulle väsentligt öka de svårigheter, som redan
nu föranledas av de medgivna undantagen från skatteplikt. Detta skall jag
icke bestrida. Men då det av statsfinansiella skäl, enligt min mening, icke är
möjligt att helt taga bort denna skatt, örn vilken vi redan vid densammas tillkomst
voro eniga, att det är en av de mest otrevliga skatter riksdagen nödgats
besluta, så innebär icke detta, att man ej skall göra vad som göras kan för
åstadkommande av sådana lindringar, som äro mest av behovet påkallade.

När det gäller en av här ifrågavarande varor, nämligen sillen, är det så, att
enligt konjunkturinstitutets rapport över vårt försörjningsläge hösten. 1941,
prisstegringen just på denna vara har varit oerhörd. Sillen betingar i pris icke
mindre än sex gånger vad den kostade 1939.

En annan orsak till att man gärna vill ha bort omsättningsskatten å sill är
den allt mera tilltagande knappheten på livsmedel, särskilt för de mindre bemedlade,
som icke ha råd att köpa de så kallade fria varorna, vilka betinga
mycket höga priser. Därför tvingas dessa familjer i mycket stor utsträckning
att lita till sillen, särskilt den salta sillen, som — höll jag på att säga — är
den klippa, som fattiga hushåll närmast måste bygga på, i den mån den av
prisskäl är överkomlig för dem.

Jag har i motionen också tillåtit mig göra en jämförelse i och med påpekandet
att omsättningsskatten kunnat tagas bort på en sådan vara som ägg. Det
är väl ändå ingen, som vill bestrida, att ägg spela en betydligt mindre roll i

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
hushållet än sillen för de fattigaste familjerna. När nian kunnat vara med örn
att undantaga äggen från omsättningsskatt, tycker jag att det vore rimligt
att taga bort skatten på en sådan nödvändighetsvara som sillen.

Den andra varan, där jag yrkat på ett undantag från omsättningsskatten,
är barnskor och reparationer å sådana. Jag tror ej, att någon här vill förneka,
att en av de mest tyngande posterna i en barnrik familj gäller just skorna och
reparationer av dessa. Örn jag icke är fel underrättad har man i ett land som
Finland, som nu för sitt andra krig, ändå haft blicken öppen för att just barnens
försörjning med skor är en av de mest tyngande utgifterna. Där har man
undantagit barnskor och reparationer å dylika från omsättningsskatt.

Utskottets andra motivering är, att inga starkare skäl åberopats till stöd för
de ifrågasatta skattebefrielserna. Ja, herr talman, man kan ju tvista om vad
som är starka skäl. Jag tycker, att skälen äro tillräckligt starka, när man kan
påvisa, att dyrtiden skärpts högst väsentligt sedan skatten antogs, och att
knappheten på förnödenheter, med ökade priser å särskilt här nämnda varor,
har tilltagit sedan dess. Jag anser detta vara skäl nog för att taga bort skatten
å dessa varor och beklagar att utskottet icke velat vara med örn detta. Det är
en allmän önskan ute i landet bland mödrarna i de fattiga hemmen, att de åtminstone
skola slippa en onödig fördyring på just de varor det här gäller.

Herr talman! Jag ber att få sodra bifall till motionerna II: 40 och II: 41.

Häruti instämde fröken Hesselgren, fru Eriksson, fru Alvén och fru Skoglund-Lindblom.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Under överläggningen har anförts en
rad mycket goda skäl mot den skattelagstiftning vi diskutera — dock är jag,
herr talman, icke mäktig den självövervinnelsen, som skulle fordras, örn jag
till dessa goda skäl även skulle räkna de argument, som framfördes av herr
Persson i Stockholm. De skäl, som här luftats, äro precis desamma, som kommit
till synes vid de tidigare tillfällen då vi överlagt om omsättningsskatten.
De ha i dag precis samma värde, stort eller litet, som de hade vid de tidigare
tillfällena.

Det är ju alldeles givet, att ingen är särskilt glad åt denna skatteform. Bevillningsutskottet
självt gav ju tillkänna en sådan mening, när vi första gången
hade att taga ståndpunkt till densamma. Vi ha även vid detta tillfälle icke
underlåtit att meddela denna vår uppfattning. Men man har i varje fall inom
utskottet också alldeles klart för sig, att så som det statsfinansieila läget för
närvarande och för en överskådlig framtid gestaltar sig, lia vi tyvärr ingen
annan väg att gå än att dragas med denna naturligen med många svagheter
behäftade skatteform.

o Efter att ha gjort detta inledande påpekande skall jag be att få yttra några
få ord i anslutning till de speciella invändningar, som riktats mot vissa bestämmelser
rörande denna omsättningsskatt. Den första invändningen gäller
det förhållandet, att apoteksvaror äro inräknade under omsättningsskatten.
Jag ger herr Sundström i Skövde rätt däri, att det måste anses på något sätt
stötande, att staten skattlägger medicin, denna medicin, som människorna använda
för att uppehålla eller för att återställa sin hälsa. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att precis samma reflexion, som man har anledning att göra
inför skatten på apoteksvaror, har man också skäl att göra inför en mycket
lång rad av de nu skattlagda varorna. Man kan argumentera som en ärad talarinna
gjorde för en stund sedan med fullt fog; när det gäller ett så viktigt födoämne
som sillen, när det gäller strömmingen, när det gäller barnskor, när det
gäller hundratals olika andra varor kan man anföra dylika invändningar med

Lördagen den 21 mars 1942 i. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
precis samma rätt hela vägren. Men vilken skulle konsekvensen bli, om man
skulle handla i enlighet med en sådan uppfattning? Konsekvensen skulle bli,
att man fritoge och på frilistan uppförde en oändlig massa varor, på vilka ett
sådant betraktelsesätt kan tillämpas. Detta i sin tur skulle självfallet leda till
ett fullständigt sönderbrytande av hela denna skattelagstiftning.

Vad speciellt apoteksvaror beträffar har riksdagen beslutit, att de icke skola
vara fria. Emellertid lia ju framställningar i annan riktning kommit till synes.
Vi hade sådana vid förra årets riksdag. Bevillningsutskottet var en smula
tveksamt, hur nian skulle förfara. Man fann de skäl, som voro anförda till förmån
för skattebefrielsen •— som jag antydde för ett ögonblick sedan — ganska
vägande. Man lade ärendet i Kungl. Majlis hand. Man fäste Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet på det för att höra, hur finansministern såg på saken. Finansministern
lät i anslutning till detta bevillningsutskottets utlåtande göra en
mycket omfattande, förnyad utredning i denna detalj. Jag skall icke närmare
redogöra för densamma utan bara föredraga den konklusion, till vilken finansministern
koni, när man tagit under omprövning alla skäl för och emot, som
kunde anföras. Finansministern skrev: »I likhet med den starkt övervägande
majoriteten bland de hörda myndigheterna och organisationerna finner jag de
av omsättningsskattenämnden anförda skälen mot den ifrågasatta skattebefrielsen
för läkemedel böra tillmätas avgörande betydelse.»

Sedan har enligt bevillningsutskottets uppfattning inga nya omständigheter
tillkommit, som kunna reducera värdet av detta finansministerns uttalande. Vid
sådant förhållande har utskottet icke kunnat annat än avstyrka herr Sundströms
i Skövde motion. Jag vill fästa uppmärksamheten på, att bevillningsutskottet
är alldeles enigt i detta sitt ståndpunktstagande med undantag av
motionären, vilken reserverat sig blankt.

Jag övergår så till de motioner för vilka herr Mattsson här gjorde sig till
tolk. Han är ju själv motionär här i kammaren. Dessa motioner gå ut på framställning
till Kungl. Majit om omsättningsskattens snara avveckling. Det är ett
utomordentligt omfattande spörsmål. Man hade väntat, att, när motionärerna
framförde ett så vittutseende krav, de också skulle lämna mer precis anvisning
på, varifrån de pengar skulle tagas, som, örn man tillmötesgår detta krav,
givetvis gå bort och måste tagas ut i annan ordning. Det är dock mycket stora
belopp det är fråga örn. Vi veta väl alla, att omsättningsskatten i budgetförslaget
är upptagen till 250 miljoner kronor och den så kallade lyxskatten
till 40 miljoner kroner. Det är alltså nära 300 miljoner kronor, som vi
måste taga annorstädes, därest vi avskaffa omsättningsskatten. Någon egentlig
anvisning därom ha emellertid motionärerna ingalunda kommit med utan de
endast ifrågasätta, att erforderliga skattemedel skulle kunna uttagas genom
progressiv inkomstbeskattning och tillförande av nytt skatteunderlag i samband
med avskaffande av de dyrortsgraderade skatteavdragen och införande
av bevillningsfria familjeavdrag utan dyrortsgruppering.

Motionärerna mena alltså, att bevillningsutskottet och riksdagen på basis av
deras motion skola taga ståndpunkt till ett så utomordentligt invecklat och
omfattande skatteproblem, som avskaffande av de dyrortsgraderade skatteavdragen
och införande av bevillningsfria familjeavdrag utan dyrortsgruppering
innebära. Bevillningsutskottet har ej kunnat taga på sitt ansvar att träffa avgörande
i en så omfattande fråga på basis av enskilda motioner. Jag föreställer
mig, ali kammaren har samma uppfattning i denna detaljfråga.

Här föreligger vidare en motion av herr Hansson i Skediga, i vilken liemställes,
att riksdagen måtte besluta att omsättningsskatt endast uttages för den
del av köpeskillingen för jordbruksmaskiner som erlägges kontant. Såvitt jag
förstår, bär den ärade motionären icke full kännedom om de principer, som

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
bära upp denna omsättningsskattelagstiftning. Det är ju så, att det heter omsättningsskatt.
Därav följer ju, att skatten måste läggas på varje omsättning,
som äger rum. För övrigt vill jag påpeka, att skulle man tillmötesgå motionären,
skulle detta hava till följd icke bara, att man fritoge sådana jordbruksmaskiner,
som lämnades såsom dellikvid vid en affär, utan man måste gå till
väga på samma sätt i fråga örn alla övriga affärstransaktioner, där en begägnad
vara lämnas som dellikvid, när man inköper en ny. Det gäller t. ex. hela
symaskinsbranschen. Det är ytterst vanligt, att en människa, som köper en
ny symaskin, lämnar den gamla som dellikvid. Likadant är det i fråga örn
grammofoner och radioapparater, och framför allt i fråga örn bilar är detta det
reguljära tillvägagångssättet. När man köper en ny bil, lämnar man den begagnade
bilen i utbyte och får en ny vagn. Skulle hela den del av vederlaget,
som utgår i form av den äldre varan, vara fri från skatt, skulle man beröva finansministern
en mycket väsentlig del av omsättningsskatten.

Då jag uttalar en förmodan, att herr Hansson i Skediga icke har tillräcklig
kännedom örn denna skattelagstiftnings allmänna grunder, finner jag denna
förmodan styrkt av ett uttalande, som han gjorde för ett ögonblick sedan i sitt
anförande, där han, örn jag ej missuppfattade honom, förmodade, att en industri,
som köper kontorsmöbler, skulle slippa omsättningsskatt vid en sådan
transaktion. Det förhåller sig ingalunda så. Det är självklart, att denna transaktion
faller under omsättningsskatten.

Jag övergår så till de motioner, som här blivit föremål för ett kort omnämnande
av fru Nordgren. Det gäller dels sill och strömming, dels barnskor. Som
jag sade för en stund sedan, kan man för dem argumentera med samma framgång
som i fråga örn apoteksvarorna. Samma invändning måste dock resas, att
undantager man dem, måste man undantaga det och det o. s. v. Då river man
upp hela denna beskattning. Vad speciellt barnskor beträffar, anmäler sig en
rent teknisk omständighet, som man icke alldeles kan bortse från. Man måste
definiera begreppet barnskor, ty det är en skatteslagstiftning som det är fråga
örn. Man har inom utskottet verkligen varit inne på detta, och man har konsulterat
centrala omsättningsskattenämnden. Man har därvid enat sig örn, att man
med barnskor avser skor med passnummer 33 och därunder. Nu är det ju emellertid
så, att ett ganska stort antal damer ha så små fotter, att de kunna köpa
skor med passnummer 33 och ännu lägre passnummer. Dessa damer skulle
sålunda, örn barnskor undantoges från omsättningsskatt, erhålla en icke avsedd
skattelättnad. Trots att bevillningsutskottet har en utomordentlig egard för damerna,
i synnerhet da dessa uppträda i en sådan gestalt som den ärade talarinnan,
har bevillningsutskottet icke velat vara med örn att tillstyrka en motion,
som, örn den bifölles, komme att leda till konsekvenser av det slag, jag här
antytt.

Till slut skall jag bedja att få säga ett par ord i anslutning till herr Henrikssons
anförande. Herr Henriksson uppehöll sig vid ett principiellt mycket
viktigt avsnitt av denna lagstiftning, nämligen den del därav, som avser bemyndigande
för Kungl. Majit att medgiva undantag. Inom utskottet och även inom
riksdagen vardman ju på sin tid mycket tveksam, huruvida Kungl. Majit
borde erhålla en sådan fullmakt, ty i och med att riksdagen gåve Kungl. Maj :t
fullmakt att medgiva undantag, så avstode riksdagen återigen en liten del av
sitt allra förnämsta prerogativ, nämligen beskattningsrätten. Man ansåg sig
emellertid på grund av betydelsefulla praktiska skäl kunna gå med på saken,
men när bevillningsutskottet godkände detta, så skedde det med synnerligen
starka reservationer. Jag vill erinra om, vad utskottet anförde, när utskottet
tillstyrkte förslaget: »Ifrågavarande bemyndigande vore avsett att begagnas
endast för sådana oförutsedda fall, då alldeles särskilt starka skäl talade

Lördagen den 21 mars 1942 f..m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
därför och då omständigheterna icke medgåve frågans hänskjutande till riksdagen.
Under förutsättning att bemyndigandet erhölle denna snäva uttolkning,
ansåge utskottet stadgandet kunna och böra kvarstå.» Detta uttalande, som
godkändes av båda kamrarna, innehåller enligt min mening en bestämd anvisning
till Kungl. Majit att icke försöka att tänja på denna fullmakt och att
endast använda den i yttersta nödfall. Herr Henriksson har velat, att fullmaktsklausulen
skulle avfattas med större precision. Inom bevillningsutskottets
majoritet har det nog funnits vissa sympatier åt det hållet, men man har
ansett det vara tillräckligt med det uttalande, som utskottet här gjort. För
säkerhets skull har utskottet alltså ännu en gång understrukit sin ståndpunkt,
och jag utgår ifrån, att utskottet förväntar, att Kungl. Maj :t också skall skänka
all nödig uppmärksamhet åt detta uttalande och icke använda fullmakten
på ett sätt, som riksdagen icke avsett.

Här har, som jag redan antytt, vid denna riksdag väckts ett helt komplex
av motioner i denna fråga. Jag är ganska övertygad örn att man måste räkna
med en sådan motionsflod i fråga örn omsättningsskatten vid praktiskt taget
varje riksdag, ty skatten är till hela sin karaktär sådan, att den måste giva
anledning till anmärkningar i allehanda hänseenden. Det finns emellertid eller
kanske snarare, herr talman, det har funnits, ett sätt att undvika denna irritation,
ett sätt att undvika dessa ofta förekommande erinringar emot omsättningsskatten:
man skulle överhuvud taget icke medgivit några undantag. När
vi i bevillningsutskottet första gången hade att taga ståndpunkt till skatten,
så förefanns i utskottet ett ganska starkt intresse för att icke medgiva några
undantag. Man menade, att man därigenom skulle slippa undan ständiga motioner
från enskilda riksdagsmäns sida. Alla skattskyldiga skulle erhålla samma
rättvisa eller örn man så vill samma orättvisa behandling. För egen del
beklagar jag, att riksdagen icke fattade beslut i denna riktning. Jag har nämligen
den uppfattningen, att man, om man läte omsättningsskatten så att säga
svälla ut över hela fältet och toge bort frilistan, samtidigt skulle kunna ganska
väsentligt sänka skatteprocenten och ändå få in lika mycket skatt till statskassan.
Detta spörsmål är ju emellertid, herr talman, icke aktuellt i dag. I dag
ha vi att syssla med motioner örn revision på vissa punkter. Jag har försökt
att påvisa, varför bevillningsutskottet icke ansett sig kunna tillmötesgå motionärerna,
och jag hoppas, att andra kammaren vid sitt ståndpunktstagande
till motionerna kommer att fatta samma beslut som första kammaren, vilken
ju härom dagen utan någon vidare debatt i ämnet godkände bevillningsutskottets
förslag.

Herr talman, jag yrkar bifall till bevillningsutskottets hemställan i dess
helhet.

Herr Henriksson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Med anledning av herr Hagbergs anförande skall jag bedja att
få göra ett litet påpekande. Herr Hagberg citerade liksom jag första särskilda
utskottets utlåtande vid 1940 års riksdag. Han strök under, vad utskottet där
yttrat angående det Kungl. Maj :t. meddelade bemyndigandet. Herr Hagberg
menade, att utskottets uttalande alltjämt hade sin giltighet, och framhöll, att
utskottet nu ytterligare understrukit, vad utskottet anförde 1940. Kan man
verkligen, om man vill hålla på att riksdagens önskningar böra respekteras, nöja
sig med att hänvisa till, att utskottet gjort ett uttalande i frågan, och sedan
sätta sig ned och sluta ögonen för vad som sker? Jag vill ännu en gång erinra
örn vad som skedde förra året och som då tilldrog sig konstitutionsutskottets
uppmärksamhet. Kungl. Maj :t fäste icke något avseende vid vad särskilda utskottet
yttrat utan förordnade under pågående riksdag örn undantag för varor

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
beträffande vilka särskilda utskottet efter votering uttalat, att de icke borde
vara undantagna från omsättningsskatt. Riksdagen bör se till, att dess vilja
respekteras. Om Kungl. Majit icke respekterar, vad som står i vederbörande utskottsutlåtande,
så bör riksdagen besluta örn en ändring av lagtexten.

Härefter anförde:

Fru Nordgren: Herr talman! Herr Hagberg i Malmö var så artig mot damerna,
att han uttalade den förmodan, att åtskilliga damer hade så små fotter,
att de skulle kunna använda barnskor. Jag tror, att det i vår frilufts- och sportälskande
tid är mycket få kvinnor, som ha så små fötter, att de kunna använda
skor med nummer 33 eller ännu lägre nummer. Det förefaller mig tvärtom, som
örn damerna nuförtiden i allmänhet levde på ganska stor fot, och skulle det
tilläventyrs finnas några unga damer, som skulle vilja och kunna använda
breda barnskor med låga klackar, så tror jag det skulle bliva till så stor nytta
för deras hälsa och för deras blivande mödraskap, att staten skulle tjäna på att
låta dem slippa omsättningsskatt.

Jag begärde egentligen ordet för att framhålla en sak, som jag glömde i
mitt förra anförande. Det är icke så, att omsättningsskatt utgår vid alla tillfällen,
då sill säljes. Omsättningsskatt utgår, då sill säljes på torget eller i en
fiskaffär, men icke då den säljes direkt från fiskebåt, av fiskarens egen fångst.
De, som bo i närheten av fiskehamnar och sålunda kunna begagna sig av möjligheten
att köpa sin sill och sin strömming direkt av fiskare, slippa omsättningsskatten.
Enligt vad jag låtit mig berättas, utnyttjas denna möjlighet i stor
utsträckning. Lagstiftningen är ganska inkonsekvent. För en del mer eller
mindre nödvändiga varor slipper man betala skatt, medan för andra, i mitt
tycke högst nödvändiga varor, omsättningsskatt utgår. Det är angeläget att försöka
få omsättningsskatteförordningen sådan att de värsta olägenheterna elimineras.
Såvida det icke införes ett direkt förbud för riksdagsmän att motionera
örn undantag från omsättningsskatt, tror jag, att man i fortsättningen, lika litet
som hittills, kan undgå motioner med krav på ändringar i omsättningsskatteförordningen.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Hagberg
i Malmö sade, att jag inte kände till de grunder varpå omsättningsskatten vilar
i sådana fall, då säljaren tager emot en begagnad maskin i avräkning på
köpeskillingen för en ny maskin. Det känner jag nog till, herr Hagberg, och
har även som jordbrukare nogsamt fått erfara det. När man byter bort en
maskin, får man betala skatt inte bara för den kontanta delen av köpeskillingen
utan också för värdet av den maskin, som lämnas i utbyte mot den, man koper.
Den säljande firman är nog så klok, att den värderar den gamla maskinen så
pass lågt, att firman, när firman i sin tur säljer den gamla maskinen, får ut
dess fulla värde. Som jag nyss nämnde, sålde en firma i min hemtrakt icke
mindre än 60 förut tillbytta enbetssåningsmaskiner till ett län. Nog känner
man till förordningen.

Vidare sade herr Hagberg, att jag inte heller kände till vad som gäller vid
försäljning av möbler. Här står ju tydligt i omsättningsskattenämndens meddelande
nr 29, att till butikshandelsvaror icke skola hänföras specialinredningar
för kontor, butiker, lager och förrådslokaler, verkstäder, apotek och laboratorier,
skolor, offentliga bibliotek, museer och biografer. Den, som köper möbler
till sitt hem, får däremot betala omsättningsskatt. Det må vara, att i det
av mig nyss citerade meddelandet talas om specialinredningar och icke örn
möbler, men under specialinredningar förstås givetvis allehanda träarbeten, på

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
vilka nedlagts en hel del arbete, för att inredningarna skola kunna fylla sin uppgift.
Det där känner jag till, och jag har förordningen här i min hand. Det är
emellertid icke den detaljen, som var det väsentliga, utan det väsentliga och
det som min motion åsyftar, det är att dubbelbeskattning bör undvikas. Vi
jordbrukare tycka, att det är oriktigt, att vi skola behöva betala skatt för en
gammal maskin, som vi lämna som dellikvid för en ny och som sedan av maskinfirman
säljes på nytt, därvid omsättningsskatt ånyo skall erläggas för varans
värde. När vi beklaga oss över detta, få vi till svar, att sådan är förordningen
-— men varför skall man gynna industrier och banker, som för närvarande
tjäna så oerhört mycket pengar? Blir det dåliga tider, så avskeda industriföretagen
sin personal och låta samhället taga hand om dem, som bliva
arbetslösa, men när det är goda tider, då skola industrien och bankerna gynnas.
Staten handlar icke konsekvent, och jordbrukarna ha anledning att känna
sig orättvist^ behandlade. En traktor kostar för närvarande 8 ä 10,000 kronor.
5 % av en sådan köpeskilling är ett ganska betydande belopp. För den, som
vid köp av en ny traktor, i utbyte lämnar en gammal traktor, värd exempelvis
2,000 kronor, är det ganska betungande att nödgas betala omsättningsskatt icke
bara på den kontanta delen av köpeskillingen, 8,000 kronor, utan även nå värdet
av den begagnade traktorn, 2,000 kronor. Det skulle vara en ganska stor
lättnad, örn det bestämdes, att skatt skall utgå endast på den kontanta delen
av köpeskillingen. Om en jordbrukare köper en traktor, får han betala omsättningsskatt
för hela köpeskillingen, men örn ett industriföretag eller ett vägdistrikt
köper en traktor, så utgår ingen omsättningsskatt.

Herr Hagberg i Malmö, som på begäran erhöll ordet för kort genmäle, yttrade:
Herr talman! Jag kan icke dela herr Hanssons i Skediga uppfattning,
att industrien skulle vara gynnad och att det skulle ligga en orättvisa i att
skatt skall utgå både när en maskinfirma mottager en gammal maskin som
dellikvid för en ny maskin och när firman i sin tur säljer den gamla maskinen.
I själva termen omsättningsskatt ligger ju, att skatt skall uttagas vid varje
omsättning. Jag tycker detta står så klart utsatt i 4 § 1 mom. omsättnings skatteförordningen:

»Skattepliktig omsättning -—• —- —• utgör---vid

försäljning---vederlaget.» Såvitt jag förstår, kan man icke läsa detta

på mer än ett enda sätt. Herr Hansson i Skediga ville vidare göra gällande,
att industriföretagen skulle vara gynnade. Det förstår jag inte. Alla skattskyldiga
behandlas på samma sätt. Köper ett industriföretag en butikshandelsvara,
så får industriföretaget betala omsättningsskatt på samma sätt som alla
andra, som köpa butikshandelsvaror.

Till slut ett ord till fru Nordgren. Det är riktigt, som fru Nordgren sade,
att den, som köper sill av en fiskare vid kajen, icke behöver betala omsättningsskatt.
Jag har icke varit glad åt att bestämmelserna utformats på detta sätt.
Det har ytterligare krånglat till hela denna beskattning. Riksdagen har godtagit
de nu gällande bestämmelserna, men vill fru Nordgren försöka få en
ändring till stånd i nyss antydda avseende, så skall ingen vara ivrigare än jag
att hjälpa henne.

Härpå anförde

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Gentemot herr Hagbergs i Malmö
påstående att industrien behandlas på samma sätt som andra vill jag framhålla,
att medan en hel råd maskiner, som användas av industriföretag, hänförts
till icke butikshandelsvaror, äro som butikshandelsvaror upptagna till exempel
slåttermaskiner och hästräfsor, så nog kan man säga, att industrien

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
gynnas litet för mycket. Det vore vänligt, om herr Hagberg ett annat år ville
försöka arbeta för en rättvisare avvägning mellan jordbrukets och industriens
intressen. Gör han det, komma vi att befinna oss på samma linje.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav först beträffande punkten 1) propositioner dels på bifall till utskottets i
punkten gjorda hemställan dels ock på avslag å utskottets berörda hemställan
samt bifall i stället till de i punkten angivna motionerna; och blev utskottets
hemställan i denna punkt av kammaren bifallen.

På av herr förste vice talmannen därå given proposition biföll kammaren
utskottets i punkten 2) gjorda hemställan.

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande punkten 3)
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock
på avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till motionen
11:26 samt de likalydande motionerna I: 98 och II: 14, de sistnämnda i vad de
avsåge undantagande från allmän omsättningsskatt av medicin; och förklarade
herr förste vice talmannen sig anse den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Sundström i Skövde begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i
punkten 3) av utskottets förevarande betänkande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit motionen 11:26 samt de likalydande motionerna 1:98 och 11:14, de
sistnämnda i nu förevarande delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet
hava röstat för nej-propositionen. Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 77 ja och 96 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså fattat beslut i enlighet med nej-propositionens innehåll.

Herr förste vice talmannen gav härpå beträffande punkten 4) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag å
utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till den vid punkten avgivna
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr förste vice talmannen beträffande punkten 5)
propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels
ock på avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till den
i punkten angivna motionen; och fann herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja besvarad. Fru Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättnings shatt. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i
punkten 5) av utskottets förevarande betänkande nr 6, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

_ Vinner Nej, har kammaren, nied avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i punkten angivna motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets i punkten gjorda hemställan.

Herr förste vice talmannen gav härpå beträffande punkten 6) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag å
utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till motionen II: 41 samt de
likalydande motionerna 1:98 och 11:14, de sistnämnda i vadade avsåge undantagande
från allmän omsättningsskatt av sill och strömming; och fann
herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Nordgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i
punkten 6) av utskottets förevarande betänkande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

_ Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit motionen II: 41 samt de likalydande motionerna 1:98 och II: 14, de
sistnämnda i nu förevarande delar.

Vidare framställde herr förste vice talmannen beträffande punkten 7) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på
avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till motionerna
I: 98 och II: 14 i de delar, som i punkten angivits; och biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

_ Härefter gav herr förste vice talmannen beträffande punkten 8) propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag
å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till den i punkten
angivna motionen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse den
förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Hansson i Skediga
begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i punkten
8) av utskottets förevarande betänkande nr 6 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den i punkten angivna motionen.

Andra hammarens protoholl 19J/S. Nr IS. 4

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Motioner angående
åvägabringande
av
ett särskilt
skattesystem
för sjöfolk
■m. ro.

Motioner avseende förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning: och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Slutligen gav herr förste vice talmannen beträffande motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering, i vad den avsåge de
likalydande motionerna 1:99 och 11:148, dels ock på godkännande av utskottets
motivering i nämnda del med det tillägg, som föreslagits i den av
herr Sundström i Skövde m. fl. avgivna vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Sundström i Skövde begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets motivering i
utskottets förevarande betänkande nr 6, i vad den avser de likalydande motionerna
1: 99 och II: 148, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering i nämnda del
med det tillägg, som föreslagits i den av herr Sundström i Skövde m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 7, i anledning av väckta
motioner angående åvägabringande av ett särskilt skattesystem för sjöfolk
m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! År 1934 väckte jag en motion
örn införande av ett särskilt skattesystem för sjömännen. Denna motion blev
bifallen på det sättet, att det begärdes en utredning av problemet, men sedan
dess har ingenting hörts utav i frågan. Det har således tagit ganska rundlig
tid innan man åtminstone kommit till det resultatet, att ingenting egentligen
kan göras, och jag förstår ju skälet. Det har väl närmast varit, att man inte
kunnat finna något sätt, på vilket man kunde beskatta den del av sjöfolkets
inkomster, som icke intjänats ombord på fartyg.

För att göra det möjligt att ändå lösa denna fråga väcktes i år en motion
örn ett mera förenklat system, ett system där man bara tog sikte på de inkomster,
som sjömännen hade ombord. Jag hyste för min personliga del den
förhoppningen, att utskottet skulle kunna klara ut den saken självt utan att
låta det gå till den utredning, som i motionen begärdes. Jag tänkte mig, att
frågan kunde utredas på mycket kort tid, eftersom det ju redan finns ett slags
intressekontorssystem för sjömännen i postsparbankerna. Detta har nu inte
kunnat ske, utan utskottet har uttryckt en förhoppning att intressekontorssak -

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Motioner angående åvägabringande av ett särskilt skattesystem för sjöfolk

m. m. (Forts.)

kunniga skulle ta denna fråga till omprövning i samband med det stora skatteproblem,
som de lia sig förelagt.

Jag hoppas, att denna utredning kommer att verkställas så snabbt, att det
verkligen kan bli någon förbättring för sjöfolket när det gäller erläggandet av
skatter. Kommer det emellertid att dröja flera år, så är vinsten med ett sådant
här skattesystem ingen. Vinsten är borta både för staten och för sjömännen
själva. Det är också därför jag har begärt ordet för att rikta en hemställan till
dem det vederbör att påskynda denna utredning för sjöfolkets vidkommande.

Det går mycket väl för sig att bryta ut denna detalj från den utredning, som
pågår rörande intressekontorssystemet, och man skulle t. o. m., örn den påskyndas
ordentligt, kunna få frågan förelagd för detta års riksdag, varvid den
skulle kunna avgöras. Är detta inte möjligt, hoppas jag i alla fall, att frågan
i god tid framlägges för nästa års riksdag, så att det hela hinner börja fungera
under nästkommande år.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

.Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga om bestridande av en
fru Nelly Håkansson tillkommande årlig livränta;

nr 8 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i lärarinnornas
pensionsanstalt för vissa lärarinnor vid dels kommunala flickskolor,
dels ock Ateneums skolköksseminarium; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för f. d. folkskolinspektören,
filosofie doktorn K. B. Kjellmark m. fl. till tjänstårsberäkning
i pensionshänseende.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

§ 14.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av dels Kungl. Fortsalt giltigMajt:s
proposition med förslag till förordning om fortsatt giltighet av för- het av förordningen
den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa or*»*»?®»
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m., dels ock i ämnet väckta ™gt befordran
motioner. av vissa pe Genom

en den 13 februari 1942 dagtecknad, till lagutskott hänvisad propo-”^med^tatsition,
nr 55, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t un- liga irafikmeder
åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över del m- mjustitiedepartementsärenden
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars
1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med
statliga trafikmedel m. m.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft följande i anledning
av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 196 av herr Linderot;

Xr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
''periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

inom andra kammaren:

nr 258 av herr Persson i Stockholm m. fl. samt

nr 262 av herr von Friesen m. fl.

I motionerna 1:196 och 11:258 hade hemställts örn avslag å propositionen.
I motionen II: 262 hade hemställts, att riksdagen mätte avslå propositionen
eller — därest detta yrkande icke kunde bifallas -—• besluta »sådan ändring
i förordningen, att förlängning av transportförbuds giltighet icke kan ske med
mindre helt ny anledning härtill framkommit».

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till propositionen och
med avslag å de i ärendet väckta motionerna, antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den
1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska
skrifter med statliga trafikmedel m. m.

Reservation hade avgivits av herrar Theodor Magnusson, Brandt och Hedlund
i Östersund, vilka yrkat avslag å propositionen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! I en den 28 februari dagtecknad skrivelse
har den s. k. pressnämnden gjort en hemställan till chefen för justitiedepartementet
att iaktta den allra största varsamhet när det gäller att i administrativ
ordning inverka på missbruk av tryckfriheten. I denna skrivelse framhålles
bl. a.: »Hela den svenska pressen känner också ett stort ansvar för att den
tryckfrihet, som enligt gällande grundlags anda och mening finnes i vårt land
och som enligt pressens och, att döma av många uttalanden, även regeringens
mening är en grundpelare för vårt fria statsskick och vår folkstyrda samhällsordning,
i möjligaste mån bevaras okränkt. Dit hör som en bärande tanke, att
brott mot tryckfriheten bör behandlas inför domstol och ej beivras på administrativ
väg.» Och nämnden slutar: »Känslan för rätt och rättvisa är utan
tvivel djup och äkta hos varje svensk medborgare, och det måste anses olyckligt,
örn denna känsla särskilt under nu rådande kritiska förhållanden skulle
försvagas. Det är ej utan att nämnden fruktar för att så kan komma att ske
genom det vidsträckta tillämpandet av administrativa bestraffningsåtgärder
mot tidningarna som nu äger rum.»

De åtgärder som pressnämnden här syftar på äro ingreppen enligt § 3, mom. 9
i tryckfrihetsförordningen, örn kvarstad utan rättegång. Det förefaller mig
emellertid, herr talman, som örn denna i och för sig synnerligen välmotiverade,
synes det mig, hemställan också skulle kunna ha kompletterats med en framställning
rörande den förordning, som vi här just nu ha att debattera, den s. k.
transportförbudsförordningen. Yi ha nämligen häri ett exempel på ett administrativt
förfarande i tryckfrihetsfrågor, låt vara att detta på ett alldeles
särskilt och en smula egenartat sätt har sammankopplats med en föregående
rättslig procedur.

Innan jag skall försöka våga mig på en kritik av den transportförbudsförordning,
som justitieministern nu föreslår prolongerad, vill jag göra en liten
anmärkning. Det är ju på det sättet, att endast ett visst partis tidningar ännu
så länge ha fallit under transportförbudsförordningens bestämmelser; det är
det kommunistiska. I den vulgära agitationen vill man gärna, måhända efter
vissa utländska förebilder, framställa alla dem som rikta sig mot den aktuella
statsmakten som kommunister. Man gör också gällande — jag citerar
ett uttalande i den nystartade tidningen Dagsposten — att min och mina två

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

N» 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
medmotionärers framställning är ett uttryck för, som tidningen kallar det,
»folkpartistisk ömhet om kommunisterna».

Det är självfallet, att denna församling, till vilken jag här närmast vänder
mig, inte tar något intryck av dylika demagogiska förvrängningar. Motivet
till motionärernas framställning på denna punkt är så långt ifrån någon avsikt
att främja det kommunistiska tänkesättet att det i stället varit oss angeläget
att, genom att på detta sätt rikta en kritik mot förslaget till förordning, söka
främja vad vi anse vara den demokratiska rättsordningen — något som är
ganska fjärran beläget ifrån de kommunistiska maktlärorna.

Beträffande de invändningar av konstitutionell innebörd, som kunna riktas
mot en förordning som denna, skall jag fatta mig ganska kort. Jag tror nämligen
inte, att betänkligheterna av konstitutionell natur kunna vara så stora
hos kammarens ledamöter, då kammaren redan förut vid två olika tillfällen
tagit ställning till denna fråga, och emellan dessa båda ställningstaganden ha
ju val till riksdagens andra kammare ägt rum.

För min del kan jag emellertid ingalunda ens nu undertrycka den oro av rent
konstitutionell innebörd, som jag känner inför en lagstiftning som denna, där
vi röra oss — som herr justitieministern tidigare påpekat ■— i grundlagens
gränsmarker. Det är enligt mitt förmenande alldeles uppenbart, att vi här ha
att göra med ett ingrepp i tryckfriheten. Det har nämligen tidigare gjorts
gällande, att här föreligger i själva verket intet ingrepp i tryckfriheten, det
är snarare en ordningsfråga. Jag hänvisar också till det bekanta uttalandet, att
det kanske närmast är en tillfällighet, att det är justitiedepartementet som haft
att förbereda detta ärende och inte kommunikationsdepartementet. Jag vill
också erinra örn påpekandet •—• jag tror det var herr justitieministern själv som
gjorde den invändningen, när man uttalade oro för att grundlagens bestämmelser
skulle kunna trädas för nära — att vid den tid, då 1809 och 1810 års
grundlagstiftare verkade, voro förhållandena helt annorlunda än de äro nu beträffande
distributionen av tidningar. Den som då ville ge ut en tidning hade
att träffa ett särskilt avtal med en postfunktionär, och det berodde helt och,
hållet på denne, om lian ville gå med på förslaget från tidningsutgivarens sida
eller inte. I vår tid kan ingen tidningsutgivare förfara på detta sätt. Tvärtom
är postverkets rättighet och skyldighet att befordra olika slag av tryckalster,
brev, skrifter, o. s. v., mycket noga reglerad. Det finns vissa förbud mot transport
av explosiva ämnen, och en postfunktionär har också både rätt och skyldighet
att ingripa, örn en person på ett brevkort eller på annat sätt öppet
uttalar sig kränkande mot adressaten. Man har inte heller rätt att skicka sedlighetssårande
vykort eller dylikt: i så fall riskerar man ett ingripande. Men
utöver dessa mycket noggrant fixerade bestämmelser föreligger inte någon
rättighet för postfunktionärerna att ingripa. Och jag ber att få påpeka, att
här liksom eljest, då vi ha rört oss med ingrepp i tryckfrihetsärenden, göra vi
ju inte så som Talis Qualis säger i sin ofta citerade dikt: vi binda inte händerna
på dem som trycka, utan de åtgärder som vidtagas avse att förhindra
spridandet av tryckalstren i fråga. Någon förhandsgranskning har ännu inte
kunnat tillämpas i vårt land.

Med detta har jag försökt klargöra, att jag anser det ställt utom varje
tvivel, att vi här lia att göra med åtgärder, som avse att stävja missbruk av
tryckfriheten, och att alltså denna lagstiftning utgör ett led i den serie av
ingripanden, som regeringen numera har till förfogande.

Efter dessa rent principiella betänkligheter skulle jag, herr talman, vilja
säga ett par ord örn de praktiska invändningar, som man numera kanske mer
än förut har rätt att resa gentemot denna förordning, i varje fall sådan dien

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
hittills tillämpats. Som var oell en vet är det uteslutande kommunistiska tidningar,
som drabbats av transportförbudsförordningens bestämmelser. Det lär
dock förhålla sig på det sättet, att ifrågavarande åtgärder så långt ifrån att
försvåra eller omöjliggöra spridandet av dessa olika publikationer i vissa fall
snarare kunna anses gynna deras utgivare. Förhållandena äro härvidlag en
smula olika. Beträffande Norrland har det vitsordats av en kommunistisk talare
—- och jag förstår inte, att han skulle lia någon anledning att lämna vilseledande
uppgifter här — att den tidning där uppe som har det största spridningsområdet,
nämligen Norrskensflamman, efter transport förbudet skulle lia i väsentlig grad
ökat antalet av sina abonnenter. Men detta har inte kunnat ske utan vissa
svårigheter för utgivaren, och dessa svårigheter ha varit av ekonomisk natur.
Utgivaren av tidningen har fått vidkännas vissa ökade utgifter, som ju måste
betalas av tidningens prenumeranter och övriga läsare.

Det har påpekats, att här föreligger någonting som pressen just nu, särskilt
veckopressen, har anledning att frukta i mycket hög grad, nämligen en omsättningsskatt
på tidningar. Den anmärkningen, som fälldes av en kommunistisk
talare, är sannolikt mera spirituell än riktig, ty det legitima syftet
med »omsättningsskatten» nås inte i något avseende genom de ökade utgifter
som tidningens läsare måste bära; statsverket får ju inte någon del av inkomsterna.
I de större städerna, Stockholm och Göteborg, ligger saken till på
ett något annorlunda sätt beträffande dessa kommunistiska tidningar. Där
torde det vara ostridigt, att det nya distributionsförfarande som kommunisterna
på platsen tillämpa — detta har i varje fall sagts till mig av en kommunistisk
representant — medför en besparing för tidningen genom att man nu
måste använda billigare transportsätt. Tidningens upplaga har inte heller
här undergått någon minskning, utan i stället tvärtom. Det är detta, herr talman,
som jag syftar till, när jag menar, att lagstiftningen uppenbart, som
den nu tillämpas, är ägnad att gynna den kommunistiska verksamheten.

Jag kommer emellertid nu till en fråga, som just rör tillämpningen av lagen
och som Ilar väckt en mycket stor förvåning, för att använda ett milt uttryck,
bland stora delar av allmänheten. Det är — som herr statsrådet säkerligen väl
känner till — den ensidiga tillämpningen av transportförbudsförordningens
bestämmelser. Hittills har nian som bekant endast tillgripit förordningen gentemot
de kommunistiska tidningarna, medan de nazistiska tidningarna lämnats
helt utanför. I debatten i första kammaren förra året vädjade justitieministern,
örn jag fattade honom rätt. till sin opponent i kammaren att giva honom anvisning
på någon metod, varigenom man skulle kunna komma åt även de nazistiska
tidningarna. Justitieministern var självfallet den gången i sin rätt att
säga, att det förelåg inga förutsättningar för att tillgripa denna förordning på
de nazistiska tidningarna, emedan ingen av dessa tidningar vid det tillfälle,
då debatten hölls i första kammaren i mitten av mars förra året, ådragit sig
någon fällande dom. Förhållandet är denna gång, när vi debattera elen här saken,
ett annat.

Justitieministern fick en uppmaning av en talare i kammaren att försöka sig
på nya åtal mot de nazistiska tidningarna, och herr statsrådet har uppenbarligen
följt denna uppmaning. Ett åtal, som väcktes den 20 april, riktade sig
mot tidningen Den svenske folksocialisten, vilket åtal emellertid ogillades av
rådhusrätten. Justitieministern upprepade sin framstöt senare den 5 juli samma
år mot samma tidning, Den svenske folksocialisten, som jag förmodar är
något slags huvudorgan för de nazistiska strävandena i vårt land. Denna
gång skedde det med större framgång. Rådhusrättens utslag var fällande, och
tidningsutgivaren dömdes till dagsböter, varjämte tidningsexemplaren konfis -

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
''periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
kerades. Här föreligger alltså en förutsättning för en tillämpning av transportförbudsförordningens
bestämmelser, naturligen under den förutsättningen
att också justitieministern finner, att bestämmelserna i 1 § i förordningen av
den 1 mars 1940 äro tillämpliga på ifrågavarande pressorgan. Jag tror knappt,
att det råder någon tvekan örn att dessa förutsättningar — jag citerar bland
annat detta — »att förbereda samhällsordningens omstörtande med hjälp av
främmande makt» kunna anses föreligga på denna sorts publikation.

När jag sagt detta och rekommenderat justitieministern en åtgärd, så innebär
detta på intet sätt, att jag ställer mig solidarisk i princip med denna åtalspolitik
eller med den i administrativ ordning tillämpade principen örn repressiva
åtgärder mot missbruk av tryckfriheten. Men då jag förutsätter, att förordningen
i alla fall skall tillämpas, vore det att minska de vådliga konsekvenserna
av densamma, örn den tillämpades åt olika håll.

Ja, herr talman, av enahanda skäl, som jag nyss nämnt och då det inte synes
gå att bli av med denna enligt min mening ganska olyckliga lagstiftning,
lia jag och mina medmotionärer tillåtit oss föreslå första lagutskottet att vidtaga
en liten ändring av transportförbudsförordningen, så att i varje fall de
principiella betänkligheterna mot densamma i någon mån skulle kunna mildras.
Vi ha nämligen ifrågasatt, huruvida man inte för förordningens tillämpning
skulle kunna förutsätta nya rekvisit, alltså att för förordningens tillämpning
ny anledning varje gång skall framkomma efter den tid, under vilken transportförbudet
gällt; detta gäller ju i allmänhet under 6 månader. Första lagutskottet
har avböjt att inlåta sig på en sådan sak under hänvisning till att det
är självklart, att en prövning enligt nyssnämnda 1 § i förordningen skall äga
rum och att den s. k. tryckfrihetsnämnden, när frågan kommer upp, också skall
säga ett ord i frågan huruvida transportförbudet skall prolongeras.

Jag kan inte riktigt gå med på ett sådant resonemang som det första lagutskottet
för i den här frågan. Utskottet har för övrigt anfört mycket litet
bärande skäl för sin motivering. Det förefaller mig i stället, som örn man genom
en sådan bestämmelse, som vi föreslagit, skulle lia åtminstone någon hållhake,
och det skall väl vara meningen med de här tryckfrihetsingripandena,
att man skall söka hålla de olika tidningarna åtminstone inom några anständighetens
gränser. Det finns ju ingen anledning för dessa tidningar —• i detta
fall de kommunistiska tidningarna — att ålägga sig någon sorts återhållsamhet.
Vederbörande veta ju, att transportförbudet i varje fall prolongeras.

Herr talman! Med stöd av vad jag sålunda bär anfört, tillåter jag mig yrka
bifall till den reservation, som i denna fråga är avgiven av herr Theodor Magnusson
m. fl.

Herr De Geer instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Den ärade talaren har icke på allvar tagit upp frågan örn grundlagsenligheten
av lagen örn transportförbud, och han sade själv, att han ansåg, att det icke
tjänade mycket till att göra det. Riksdagen har ju också två gånger, med val
till andra kammaren däremellan, beslutat lagen och således på ett så definitivt
sätt som möjligt uttalat sin mening örn att lagen är grundlagsenlig. Jag har
förut sagt, att jag för min del kommit till samma resultat. Jag medgav, att
man, när man rör sig på detta område, rör sig på tryckfrihetsförordningens
gränsmarker. Men jag förklarade samtidigt i denna kammare, när jag framlade
lagförslaget, att jag var övertygad örn att gränsen icke hade överskridits.

Jag skall icke gå in på den bevisning, som deri ärade talaren sökt anföra till

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
förmån för den teorien att transportförbudet är till förmån för de kommunistiska
tidningsutgivarna, att det gynnar utgivningen av deras tidningar. Det har
vid flera tillfällen från tidningsutgivarna anförts klagomål över att transportförbudet
medför svårigheter för tidningarna. Detta är emellertid inte den viktigaste
synpunkten, när det gäller denna förordning.

Som jag flera gånger framhållit är den viktigaste synpunkten den, att det
icke är staten värdigt att ställa statens trafikmedel till förfogande för tidningar
av den art, som äro angivna i förordningen. Vad är det för sorts kvalifikationer,
som där äro angivna? Jo, det är att innehållet i en periodisk skrift vid upprepade
tillfällen »visat sig ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller
skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva krigslydnaden
eller ock därmed åsyftats att förbereda samhällsordningens omstörtande med
hjälp av främmande makt eller eljest med våldsamma medel». Det är en bestämmelse
i lagen, som riktar sig åt alla håll.

Den ärade talaren har påpekat, att lagen kommer till användning endast
i fråga örn ett parti, nämligen det kommunistiska partiet. Man kan då först
och främst diskutera, huruvida det varit berättigat, att lagen kommit till tillämpning
gentemot tidningar utgivna av det partiet. Det är den första frågan.
Jag vill då i detta avseende fästa den ärade talarens uppmärksamhet på att
i England äro det kommunistiska partiets tidningar helt förbjudna och detta
fastän England befinner sig i en allians med Sovjetunionen. Det ligger väl ändå
någon karakteristik av den kommunistiska tidningspressens beskaffenhet i detta
beslut a,v den engelska regeringen, vilket säkerligen icke fattats, örn den icke
ansett tillräckliga skäl föreligga. England anses ju vara en demokratiens fasta
borg och det med all rätt. Örn England kan anse det vara förenligt med demokratiens
grundsatser att förbjuda utgivningen av kommunistiska tidningar, förefaller
det mig, som örn vi i Sverige med gott samvete kunna förklara, att det
är i överensstämmelse med demokratiens grundsatser att svenska staten icke
ställer de transportmedel, varöver den förfogar, till tjänst för spridning av
denna press.

Det kommunistiska partiet i vårt land har blivit karakteriserat i den förklaring,
som statsministern för någon tid sedan avgav i riksdagen och som senast
återgivits i första lagutskottets utlåtande nr 5, när första lagutskottet avgav
ett utlåtande över propositionen örn ändring i vissa delar av 8 kap. strafflagen,
d. v. s. rörande den skärpta spioneri- och sabotagelagstiftningen. Vid
dessa tillfällen har från regeringens sida förklarats, att »det har kunnat fastställas,
att under de senaste åren brott riktade mot rikets säkerhet förekommit
eller planlagts i en icke obetydlig omfattning, delvis under ledning av utländska
agenter. Det är anledning att observera, att i dessa brottsliga förehavanden
deltagit åtskilliga personer, som tillhört eller tillhöra det kommunistiska
partiet eller annat ytterlighetsparti. Det har också kunnat konstateras, att dessa
partier genom sin verksamhet vållat svårigheter av utrikespolitisk art.» Det
står i samma förklaring, att »det är ett sedan många år känt faktum, att inom
vårt land finnas individer och sammanslutningar, vilkas verksamhet, särskilt
i tider av oro, utgör ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Genom sin bundenhet
till främmande intressen samt sitt markerade ställningstagande för dessa
kunna ifrågavarande sammanslutningar genom sin verksamhet också vålla utrikespolitiska
komplikationer.»

Det kommunistiska partiet kan i själva verket icke betraktas som ett vanligt
demokratiskt parti, som arbetar enligt de regler, som äro vanliga för de partier,
vilka bygga på självstyrelsens grund inom en demokratisk stat. Det kommunistiska
partiet har, som vi alla veta, icke bara en överbyggnad, en politisk

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Xr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
organisation såsom de andra partierna lia, utan det har också en hemlig underbyggnad.
För dennas existens finns det många bevis, däribland ett som är allmänt
känt, då en medlem av partiet berättade saken här i kammaren för en tid
sedan. Han lämnade den uppplysningen, att när man antog, att partiets, av detta
självt, högt skattade ledare herr Linderot i första kammaren av regeringen
skulle utlämnas till Tyskland — naturligtvis ett groteskt antagande •—- lät man
honom försvinna. Den underjordiska organisationen har förresten fungerat vid
flera andra olika tillfällen, som jag har mig bekant.

Under sådana förhållanden anser jag, att det är åtskilligt naivt att betrakta
det kommunistiska partiet såsom ett parti, som står på den fria demokratiska
grundval, varpå de andra partibildningarna i riksdagen stå. Jag skall icke
ytterligare stärka min argumentation genom att hänvisa till de rättsliga undersökningar
och domstolsförhandlingar, som ligga bakom det uttalande, som å
regeringens vägnar gjorts rörande det kommunistiska partiets beskaffenhet.

Jag tror sålunda, att vi kunna ha mycket gott samvete, örn vi besluta denna
transportförbudslag under beaktande av att den har tillämpats på det kommunistiska
partiet. Hen, säger man, det är oriktigt, att lagen icke tillämpas även
åt den andra sidan. Det är för övrigt att märka, att i regeringsuttalandet framhölls,
att det utom det kommunistiska partiet även finns andra partier av likartad
beskaffenhet.

Den föregående ärade talaren fäste uppmärksamheten vid att i transportförbudslagen
äro uppställda vissa andra förutsättningar för att ett transportförbud
skall kunna utfärdas. Huvudfallet är i korthet sagt, att den tidning,
mot vilken man ämnar ingripa, skall ha av en jury fällts för brott mot vissa
bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, nämligen bestämmelserna i 3 § 7, 9
och 10 mom. Det är endast i de fall, då någon blivit fälld av jury enligt dessa
moment, som en åtgärd kan tillgripas. Det kan ju förefalla egendomligt, att
regeringens händer blivit bundna på detta sätt, men det har skett på mitt förslag
därför att jag velat undvika varje farhåga för att regeringen skall godtyckligt
kunna tillämpa denna lag. Det skall vara en garanti mot att ingrepp
göres utan att verkligen giltiga skäl därtill föreligga.

Nu sade den ärade talaren, att här hade en tidning — Den svenske folksocialisten
-— fällts av jury, och att jag hade haft rättighet att ingripa men icke
gjort det. Däri har den ärade talaren alldeles fel. Jag åtalade denna tidning
den 20 april 1940. Åtalet ogillades. Jag åtalade tidningen den 9 juni 1941.
Åtalet ogillades. Den åtalades den 5 juli 1941. Den gången fälldes den, och
ansvarige utgivaren dömdes att böta 75 dagsböter å, 3 kronor. Och varför fälldes
den? Jo, icke på grund av att den förbrutit sig mot de angivna lagrummen
utan enligt § 3 mom. 8 därför att den hade innehållit smädelser mot statsrådet
Bagge. Det blev sålunda en ganska ringa påföljd för en, som jag anser,
mycket allvarlig smädelse — ty det måste det väl ändå anses vara, när man
betecknar en ledamot av statsrådet såsom icke självständig i sina handlingar i
förhållande till främmande makt. Men det fanns ingen möjlighet för mig att
med anledning härav transportförbjuda Den svenske folksocialisten. Sålunda
ha tre åtal mot tidningen misslyckats.

Jag har nu åtalat Göteborgs stiftstidning. Örn tidningen skulle fällas, kan
naturligtvis icke transportförbudslagen tillämpas på den, ty den är en prästerlig
tidning och kan icke anses äga de egenskaper, som äro angivna i lagen.
Man kan nämligen icke säga, att den verkar i samhällsupplösande eller samhällsomstörtande
riktning. Jag vill bara härmed fästa uppmärksamheten på
att regeringen är bunden i sin handlingsfrihet.

Jag har liven anställt andra åtal mot tidningar av denna sort, men åtalen ha

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 f. lii.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel in. m. (Forts.)
ogillats. Men blir det någon som helst anledning att åtala en dylik tidning,
kommer jag att göra det.

Jag har åtalat »Sverige fritt». Det var av den anledningen, att tidningen
gick in för samma principer i fråga örn svenskt försvar, som en gång hyllades
av de adelsmän, som anstiftade upproret i Anjala, och några Anjalateorier vill
åtminstone jag för min del icke veta av här i Sverige. Det blir nu juryns sak
att taga ståndpunkt till den frågan.

Jag vill slutligen med anledning av att den ärade talaren önskade, att ingen
förlängning av transportförbudet skulle äga rum mot någon tidning utan att
skäl därtill förelåge, meddela, att ingen förlängning av transportförbud äger
rum utan att man först hört tryckfrihetsnämnden, och den är ju sammansatt,
som vi veta, på det sättet, att i den ingå två personer, som äro utsedda av våra
ledande tidningsmannaorganisationer. Det är således en garanti för att pressens
mening örn sina kolleger blir hörd. En ledamot skall vara domare och de
två andra ledamöterna skola representera det allmänna fria medborgerliga omdömet.
Innan denna tryckfrihetsnämnd avger sitt utlåtande, går den noggrant
igenom de nummer, som ha utkommit av vederbörande tidning, sedan nämnden
föregående gång yttrade sig, och det är på grundval av vad som sålunda förekommit
i tidningarna, som nämnden avger sitt utlåtande. Nämnden har alldeles
nyligen avgivit ett utlåtande, vari nämnden förklarat, att det icke finns
någon anledning att taga under övervägande att upphäva transportförbudet
för de tidningar, för vilka det nu gäller.

Den åtgärd, som genom denna lagstiftning vidtagits, är verkligen i förhållande
till tidens allvar av så lindrig art, att jag tror, att det inte finns någon
anledning för riksdagen att taga under övervägande ett beslut att icke förlänga
den lag, varom överläggningen nu står.

Herr Lilldahl: Herr talman! Med anledning av talet örn den väldiga opinion,
som nu säges reagera mot transportförbudet, kanske det må sägas några ord,
som åtminstone i någon mån reducera väldigheten i fråga.

Sannolikt är det väl så — jag skulle i varje fall tro det — att man från det
kommunistiska partiet har beställt protestuttalanden hos alla landets fackföreningar.
Till landsorganisationen äro genom till den anslutna förbund i dag
nära 8,000 fackföreningar anslutna. Av dessa är det bara något hundratal, som
har effektuerat den kommunistiska beställningen örn protestuttalande. Man
måste ju då konstatera, att väldigheten i opinionen har ganska små proportioner.
Jag är för min del inte ens övertygad örn att flertalet av protestanterna
sörjer över att inte postverket förmedlar det kommunistiska bladet hem till
dem. Nej. det missnöje emot transportförbudet, som kan föreligga, har en helt
annan bakgrund, och det är den föreställning, som finns i vida kretsar, att
förordningen tillämpas ensidigt. Man anser, att lagen bör slå åt båda de håll.
där ytterlighetsriktningarna här i landet lia sin varelse. Örn allmänheten i stort
sett är på det klara med att kommunistisk politik har sin förankring i för vårt
land främmande intressen, så har man precis samma uppfattning örn den nazistiska
propagandan, och folket i en demokratisk stat reagerar och bör reagera
snabbt på bara misstanken att rättvisan uppträder enögd.

Det kan naturligtvis sägas, att den nazistiska pressen är svår att få grepp
på. Den byter ju skinn ideligen. Ena dagen är Dagens Eko det nazistiska propagandaorganet
framför andra. En vacker dag är tidningen försvunnen, och
den kanske efterträdes av Tidens Röst, som till redaktör har den för kammaren
inte obekante Nils Flyg, vilken kanske härmed står som rätt arvtagare
till bärandet av den nazistiska propagandan i Sverige. Man torde dock utan

Lördagen den 21 mars 1942 f. m.

Xr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud ''mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
tvekan våga hävda —: och det finns en allmän mening örn det •— att i vissa
nazistorgan blomstrar landsförräderiet, och det borde, anser man, ibland denna
rika flora av tidningar finnas en hel del, som äro kvalificerade för transportförbud.
Men allt detta har strängt taget inte med frågan om transportförbudets
fortsatta existens att skaffa i annan mån än att det visar, att förordningen
bör bibehållas. Sedan må det bli myndigheternas sak att se till att lagen blir
effektivt tillämpad.

Riksdagen har ju vid tvenne tillfällen beslutat angående transportförbudet,
först örn dess tillkomst och sedan om dess förlängning. Man har ansett, att
tiderna vore sådan, att regeringen behövde detta vapen. Och ingen vill väl
påstå, att förhållandena nu blivit så idylliska, att vapnet kan slängas i skräpvrån.
Tvärt örn är det ju på det sättet, att vårt lands kringrända läge och storkrigets
allt våldsammare konvulsioner fordrar försiktighet och lojalitet av alla,
och då vi nu inget annat ändamålsenligt vapen ha, när det gäller att förhindra
illojal och skadlig propaganda, så bör också riksdagen, anser utskottet, anamma
transportförbudet i fortsättningen. Ty att vissa element skulle få uppträda
som de vilja och därmed skapa risker för vår frihet och fred kunna ju
inte ens de anse, som ha en smula benägenhet att vilja se problemen ur konjunkturpolitisk
synpunkt.

Man söker också göra gällande, att för varje gång transportförbudslagen
förlänges så skamfilas grundlagens tryckfrihetsbestämmelser. Nu är det ju
lyckligtvis så, att riksdagen själv är suverän att bedöma den saken, och veropen
böra, anser jag, inte tas allt för hårt, i synnerhet när anklagelserna örn
grundlagsbrott komma från politiska riktningar, vilkas första åtgärd, sedan
de erövrat den politiska makten, bleve att trampa grundlagen sönder och samman.
Ingen i kammaren gör sig väl några illusioner örn den demokratiska pressens
framtid den dag, då herr Hagberg i Luleå eventuellt blir kommissarie för
folkupplysningen i gamla Sverige eller då folkkamraten Flyg eventuellt får
ämbetet som presschef. Med de perspektiv, som öppna sig bara vid tanken på
detta, kommer man sannerligen underfund med att det transportförbud, som
riksdagen nu väl står färdig att antaga till förnyad förlängning, är rena sommarfläktarna
mot vad som då kommer att inträffa mot tryckfriheten och andra
demokratiska rättigheter.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Mäler.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmälda, beslöt kammaren
på förslag av herr förste vice talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen
av förevarande ärende ävensom av övriga ärenden å föredragningslistan
till kl. 7.30 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag
komme att fortsättas.

§ 15.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Björklund, nr 275, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 176,
angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;

herr Hage m. fl., nr 276 och 277, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 175, angående anslag för budgetåret 1942/43 till folk- och småskole
seminarier m. m.;

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet
av förordningen
rörande
förbud
mot befordran
av vissa periodiska
skrifter
med statliga
trafikmedel
m. m.

(Forts.)

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud ''mot befordran av vissa
:periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
herr Ericsson i Kinna m. fl., nr 278, i anledning av Kungl. Majlis proposition,
nr 85, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.; och
herr Pettersson i Dahl m. fl., nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 152, angående ytterligare statsunderstöd till G-etåns vattenavledningsföretag
i Hallands län.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.38 e. m.

In fidem
Stine Norrman.

Lördagen den 21 mars.

Kl. 7.30 e. ni.

Fortsattes det på förmiddagen påbörjade sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Majlis proposition,
nr 198, angående reglering av sockernäringen i riket.

Denna proposition bordlädes.

§ 2.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt behandling första lagutskottets
utlåtande, nr 9, i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med
förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940
(nr 117) rörande förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga
trafikmedel m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; och lämnades därvid
enligt förut skedd anteckning ordet till

Herr Hagberg i Luleå, som anförde: Herr talman! När transportförbudet
första gången 1940 genomfördes, fanns det en utbredd opinion, som ansåg det
vara en suspekt åtgärd, en åtgärd som illa rimmade med våra grundlagar
och den tryckfrihet dessa avse att trygga. Vi ha i en särskild motion påvisat,
att denna opinion var företrädd i olika partier även inom riksdagen. Lagutskottets
ordförande, herr Schlyter, och fem andra ledamöter av lagutskottet,
nämligen herrar Hedlund i Östersund samt förstakammarledamöterna Branting,
Knut Petersson, Brandt och Magnusson ha nu i olika sammanhang betecknat
transportförbudet som grundlagsvidrigt. Tre ledamöter av konstitutionsutskottet
från andra kammaren, von Friesen, Nilsson i Göteborg och
Spångberg, lia med anförande av konstitutionella betänkligheter yrkat avslag
på propositionen. Därjämte har som bekant justitieministern själv förklarat,
att han vid lagens utarbetande hade en stark känsla av att röra sig »på gräns -

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
''periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
markerna till det område, som i vårt land skyddas genom tryckfrihetsförordningens
föreskrifter».

Justitieministern medgav samtidigt, att han under normala förhållanden
aldrig skulle lia reflekterat på ett sådant förslag och menade, att det skulle
bli »så kortlivat som möjligt».

Transportförbudslagen fick från första stund karaktären av ett repressaliemedel
mot den enda då aktuella oppositionen. Själv karakteriserade jag
transportförbudslagen vid dess behandling i februari 1940 som en »Lex Ny
Dag» och hävdade att den inte var avsedd att brukas mot några andra än
kommunistiska tidningar. Trots att kravet på allsidighet underströks från
s. k. regeringstrogna och trots justitieministerns varningar mot »godtycklig
tillämpning», som han också i dag repeterat, märkvärdigt nog, är det i dag
bevisat, hur riktigt mitt antagande var. Tidningen Trots Allt fick visserligen
några månaders transportförbud — den var illa sedd av den ena krigförande
parten — men eljest ha endast kommunistiska tidningar drabbats av
lagen. Det är mera motiverat nu än någon gång förut att karakterisera detta
transportförbud som en »Lex Ny Dag» eller »Lex kommunistiska pressen».

Nu är emellertid läget i många avseenden förändrat. Folkopinionen reagerar
mot antidemokratiska åtgärder. Riksdagens lagutskott har under den senaste
tiden bombarderats med uttalanden från fackföreningar och arbetarmöten.
Det är, trots vad herr Lindahl tidigare sagt, mycket och stora auktoritativa
församlingar som på detta sätt krävt, att transportförbudet avskaffas,
då man förmenat, att det är antidemokratiskt och grundlagsstridig! Det säger
som sagt något, att, förutom tre reservanter i lagutskottet, herrar Schlyter,
Branting och Knut Petersson icke undertecknat utlåtandet — säkerligen
en slags demonstration av missnöje med lagen. Under dessa förhållanden borde
riksdagen kunna ägna en stund åt granskningen av problemet utifrån
grundlagens synpunkt.

I en kommentar till pressnämndens framställning till regeringen, som gick
ut på att konfiskationssystemet gentemot tidningarna skulle ersättas med lagligt
domstolsförfarande i enlighet med grundlagens anda och bokstav, skriver
Nya Dagligt Allehanda: »Tryckfrihetsförordningen känner icke till någon
uppdelning — den är principiell, såsom den bör vara, den är icke opportunistisk,
som Stockholms-Tidningen är. Svensk lag gör icke åtskillnad på person,
och det är en_ styrka hos lagen. Rättskipningen får inte heller politiseras. Då
Stockholms-Tidningen spörjer oss Varför det administrativa förfarandet mot
kommunistpressen blir så förkastligt, örn man som Nya Dagligt Allehanda
anser, att kommunismen helst borde fullständigt förbjudas’, svara vi, att den
administrativa bestraffningen i princip är oriktig och att ett åtalsförfarande
skulle bli mycket effektivare mot detta slag av tidningar.»

Hela detta Nya Dagligt Allehandas resonemang kan med särskilt eftertryck
anläggas på transportförbudet såsom en metod att på en omväg sätta tryckfrihetslagen
ur funktion. Tryckfrihetsförordningen är principiell, den graderar
inte efter person, den har icke en särskild rätt för Per, som är otillåten
för Pål, den är en grundlag och därigenom »tryggad» för att politiseras. En
av dess förutsättningar vid tillkomsten var att den skulle förhindra administrativt
godtycke, liksom den fick sin formulering såsom protest mot tidigare
administrativt godtycke. I minnesverket Sveriges Riksdag, som vi ju alla fått,
skildras just missnöjet med pressens ofrihet som en av huvudanledningarna
till revolutionen 1809, som ju gav oss vår ännu bestående tryckfrihetslag.
Tryckfrihetsförordningen avsåg att trygga den fria meningsbildningen och
naturligtvis särskilt oppositionens rätt att propagera för sina åsikter, även

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
där dessa, kolliderade med de regerandes. Tryckfrihetsförordningen är framförallt
avfattad med tanke på oppositionen för att bevara dess rörelsefrihet
och möjlighet till kritik och för att förhindra övergrepp och missbruk från de
maktägande. För de regerande behövas naturligtvis icke särskilda stadganden;
de ha alltid möjligheter att få sina åsikter spridda bland folket. Just därför
är också tryckfrihetsförordningen en demokratisk lag, och därför är varje
försök från regeringens sida att beskära tryckfriheten eller att kringgå tryckfrihetsförordningens
klara bestämmelser stridande mot hela andan i vår grundlag.
Men transportförbudet står icke blott i klar motsättning till tryckfrihetsförordningens
anda, det är även ett oformligt nedtrampande av dess bokstav.
Och vad tillämpningen beträffar är hittillsvarande praxis tillräcklig för att
visa, att vad som är tillåtet för Per är förbjudet för Pål. Att medborgarrätten
hunnit undergå en sådan betänklig gradering har återigen aktualiserat Heidenstams
medborgarsång, som en gång Hjalmar Branting läste från denna
talarstol: »Det är skam, det är fläck på Sveriges haner, att medborgarrätt
heter pengar.» Ty vilka är det som fått sin medborgarrätt beskuren med denna
transportförbudslag. Jo. det är de fattigaste. Det är kommunistiska pressens
hundratusentals läsare, vilka tillhöra dem, som hårdast få slita för sitt
dagliga bröd; denna press har inte ens, som den socialdemokratiska arbetarpressen,
fackföreningsrörelsens väldiga tillgångar att stödja sig på. Därför
verkar också transportförbudet som en typisk klasslagstiftning.

Att det handlar örn en undantagslagstiftning är redan påvisat här i dag, icke
minst av justitieministern. Regeringen har brukat sin fullmakt på ett sätt,
som måste skapa uppfattningen, att den velat brännmärka vissa åsikter. Att
regeringen ogillar kommunismen är känt. Det finns en regering, som igångsatt
ett väldigt krig av den anledningen. Ingen förmenar regeringen rätten att
gilla eller ogilla olika politiska åskådningar, men ingen kan heller förmena
åskådaren av regeringens handhavande av tryekfrihetsfrågorna att dra den
slutsatsen, att denna, demokratiska regering icke blott är tolerant utan även
förstående gentemot den nazistiska pressen. Yi ha skrivit ut ett litet sammandrag
av uttalanden i den nazistiska pressen för att riksdagsmännen skulle
få titta på vad regeringen tolererar. Vi ville låta det gå in som bilaga till
en motion, men talmannen vägrade som bekant detta. Yi äro icke alls purkna
på talmannen därför att han förvägrat plats för dessa nazistiska svinerier,
örn jag så får säga, i riksdagstrycket. Men sådant som inte får införas i riksdagstrycket
får fraktas med postverket, sådant transportförbjudes icke av
regeringen. Inser då icke regeringen, att dess handhavande av transportförbudet
under dylika förhållanden måste uppfattas som ett urskuldande av denna
snuskpress.

Men alldeles oavsett örn regeringen särskilt ogillar den kommunistiska pressen
har den icke rätt att grunda sin administrativa praxis på dylika antipatier.
Den har att följa- grundlagen, icke att sätta den ur kraft, icke heller att
kringgå den. Vill den ändra grundlagen så äger den rätt att föreslå riksdagen
detta, men den måste då iaktta formaliteterna därför. Det är mycket
lätt att påvisa, att transportförbudslagen och handläggningen av densamma
hela tiden rör sig på och utanför grundlagens gränsmarker.

Redan vid behandlingen 1940 påvisades bland annat från Svenska Dagbladets
sida den advokatyr, som presterats för att, trots de klara bestämmelserna
i tryckfrihetsförordningens § 1 och dåvarande mom. 12, förhindra att transportförbjudna
tidningar skulle kunna komma ut i handeln. Det hette i nämnda
mom. 12: »Intet hinder vare för bokhandelns idkande, icke heller för utgivning
till föryttrande av någon skrift, vare sig inländsk eller utländsk. Varje för -

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
fattare eller förläggare stånde fritt att en honom, i följd av sådan egenskap,
tillhörig skrift antingen själv eller genom andra föryttra; och vare för en
skrifts föryttrande inga andra hinder än de, som i 4 § av denna lag föreskrivas.
» Det är för alla uppenbart, att transportförbudet är ett icke förutsett och
icke angivet hinder för försäljning av transport förb juden tidning och därför
måste strida mot det klara stadgandet i det citerade momentet. Justitieministern
tolkade ju också stadgandet så, att det »har till uppgift att göra själva tryckfriheten
effektiv såsom ett medel att kungöra sina tankar och lägga skrifter
under allmänhetens ögon». Det handlar emellertid, tillägger han, »endast om
handeln med sådana skrifter». Men eftersom stadgandet avser att göra handeln
med tryckta skrifter effektiv, och transportförbudet avser att omöjliggöra
nämnda handel, är motsättningen olöslig.

Justitieministern ger här regeringen en rörelsefrihet, som åtminstone på mig
verkar vidunderlig. Han säger om bestämmelsen att den offentliga makten icke
får »i förväg hindra skrifts utgivning», att därmed »endast avses ordningsmakten
och rättsväsendet samt regeringen i dess funktion såsom högsta myndighet
inom detta område. Hit höra sålunda ej åtgärder, som vidtagas exempelvis
av kommunikationsverken.» Som bekant är regeringen chef för kommunikationsverken.
Enligt justitieministern skulle alltså regeringen lia att vaka
över att inga hinder resas mot skrifts utgivning. Men regeringen tar sig samtidigt
rätt att hindra denna utgivning genom att förbjuda kommunikationsverken
att transportera samma skrift, vars utgivning regeringen icke får lägga
några hinder för. Dylikt måste vara oredlighet. Såsom advokatyr är det hela
enastående oskickligt, ja dumt.

Man bör observera, att justitieministern i det citerade uttalandet indirekt
fastställer, att transportförbudet avser att hindra skrifts utgivning. Men utgivningen
av tryckta skrifter är grundlagsenligt tryggad. I regeringsformen
§ 86 heter det härom: »Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att,
utan några av den offentliga makten i förväg lagda, av tryckfrihetsförordningen
ej förutsedda hinder, utgiva skrifter, att sedermera endast inför laglig domstol
kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i annat fall kunna därför
straffas, än örn detta innehåll strider mot tydlig lag, given att bevara allmänt
lugn, utan att återhålla allmän upplysning.»

Det är, herr talman, obestridligt att transportförbudet är ett av den offentliga
makten i förväg lagt hinder att utgiva skrifter. Detta framgår också
fullt klart av justitieministerns ovan citerade förklaring. Det blir ändå klarare,
örn man sammanställer det med den nu gällande tryckfrihetsförordningens
definition av vad som förstås med utgiven skrift. Det heter härom i tryckfrihetsförordningens
1 § 2:o andra stycket: »Skrift skall anses utgiven, då den
blivit såld eller annorledes spridd eller utlämnad till salu eller till spridande på
annat sätt.»

Faktum är att transportförb,juden skrift inte utan särskilda åtgärder för att
kringgå lagen kan utlämnas till salu. icke kan säljas eller spridas annat än i
huvudsak på utgivningsorten. Ny Dag är »tack vare» transportförbudet utestängd
från tusentals platser i detta land, där den tidigare såldes. Tiotusentals
läsare av Ny Dag, som prenumerade eller köpte lösnummer av tidningen,
kunna i dag icke få tag i densamma »tack vare» transportförbudet. På dessa
Tusentals platser har den offentliga makten förhindrat Ny Dags spridning,
trots grundlagens klara stadganden.

Regeringen sökte i sin proposition 1940 göra gällande, att förhållandena
voro helt andra vid tryckfrihetsförordningens tillkomst och att följaktligen
lagstiftarna icke kunde lia avsett den offentliga makten i egenskap av trafik -

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
medlens ägare utan endast såsom lagövervakare. Men tryckfrihetsförordningen
säger uttryckligt ifrån, att inga andra hinder för skrifts utgivning än de som
förutsetts i tryckfrihetsförordningen få resas. Faktum är, att transportförbudet
i förväg lägger sådana hinder i vägen för skrifts utgivning, som icke förutsetts,
och dessa hinder strida alltså mot grundlagen.

Vid en samvetsgrann tolkning av regeringsformen § 86, där rätten för svensk
medborgare att utge tryckta skrifter garanteras, torde man komma till det resultatet,
att regeringen icke blott själv är förhindrad att lägga hinder i vägen
för skrifts utgivning utan även borde vara förpliktigad att ingripa mot enskilda,
som försöka hindra skrifts utgivning. Sådana försök från enskilda borde
legeringen, örn icke annat så i kraft av regeringsformens § 16, som ålägger Konungen
att »vrångvisa och orätt förhindra och förbjuda», vara tvingad att
ingripa mot. Under dessa förhållanden måste det te sig dubbelt orimligt att
regeringen själv skall vidta åtgärder för att beröva medborgare rättigheter,
som den enligt grundlagen icke får rubba.

Den svenska konstitutionen uppdelar den offentliga makten i styrande-regeringen,
lagstiftande-riksdagen och dömande-domstolarna. Regeringen har icke
domsrätt. Men regeringen sätter sig själv som domare över den press, för vilken
den utdömer transportförbud. Detta måste vara grundlagsvidrigt. Tryckfrihetsförordningen
förklarar uttryckligen, att utgivare av tryckt skrift »endast
inför laglig domstol kunna tilltalas» och att »icke i annat fall kunna därför
straffas» •—- alltså för lagstridigt innehåll. De utgivare, som drabbats av
transportförbud, ha icke ställts inför domstol, såsom tryckfrihetsförordningen
föreskriver. De ha ådömts ett straff, som tryckfrihetsförordningen förbjuder, eftersom
denna endast godkänner ett bestämt fixerat rättegångsförfarande och
ett visst slag av straff. De ha till yttermera visso dömts för åtgärder, som
enligt tryckfrihetsförordningen icke äro olagliga eller förbjudna. De lia dömts
för att de, för att citera justitieministern, utnyttjat »den frihet till opinionsbildning
som ett demokratiskt statsskick har att skydda».

Justitieministern erkände i sin proposition, att transportförbud kail, »särskilt
ekonomiskt, ha vittgående verkningar». Detta är riktigt. Åtgärderna göra det
omöjligt att med vanliga inkomster — prenumeration, lösnummer och annonser
— finansiera en tidning. Sedan transportförbudet genomförts har, trots väldiga
inskränkningar i format, utstyrsel, trots inskränkning i utgivningstiden för
tre av de transportförbjudna tidningarna, trots höjning av lösnummer- och prenumerationsavgifterna,
icke mindre än 300,000 kronor måst insamlas. Denna
brandskattning av läsekretsen är ett slags straffskatt för de svenskar, som
lia en annan uppfattning än regeringen i politiska ting. Regeringen har uppnått
att en trettiofemårig daglig tidning endast kan utkomma en gång i veckan
och att en tjugoårig tidning, som aldrig haft ett åtal eller fått ett beslag,
måst nedläggas. Örn Norrskensflamman skulle utkomma dagligen trots transportförbudet,
skulle dess fraktavgifter belöpa sig till samma belopp, som hela
tidningen under normala förhållanden kostar att framställa. Såsom politiskt
repressaliemedel mot misshagliga åsikter är därför transportförbudet infernaliskt.
Men stämma dylika förföljelser mot det fria ordet med den stränga
vakthållning kring det fria ordets princip och med de utomordentliga stadganden
för att tryckfriheten icke blott formellt erkännes utan reellt tryggas,
som vår tryckfrihetsförordning beseglat? Svaret måste bli nej. Regeringen
kan inte förneka, att transportförbudet är att hänföra till — jag citerar tryckfrihetsförordningen
— »av den offentliga makten i förväg lagda» hinder, som
direkt förbjudas i tryckfrihetsförordningen.

Regeringen har därjämte utfärdat en förordning med förbud mot att upp -

Lördagen den 21 mara 1942 e. m.

Nr IB.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
sätta löpsedlar för transportförbjuden tidning. Detta har riksdagen icke beslutat.
Enligt denna förordning får löpsedel eller tidning icke uppsättas vare
sig på offentlig plats eller i butiksfönster. Därtill kommer att en massa försäljare
i kraft av denna förordning ha fällts till ansvar. Det sista exemplet
härpå var Svea Hovrätts dom mot en försäljare, som ådömdes ett visst antal
dagsböter därför att han vid försäljning hållit en fyra gånger vikt tidning i
ena handen. Tidningen hade hållits upp och ned, och av densamma hade ungefär
en tredjedels eller en halv spalt kunnat synas. Rådhusrätten fann anmälan
omotiverad och friade, men hovrätten fällde. Bland alla hittills dömda
brotten mot detta olycksaliga transportförbud torde de flesta ha dömts just i
kraft av regeringens särskilda förordning, som aldrig behandlats av riksdagen.
Man må säga vad man vill, men ett sådant handhavande av vår tryckfrihetsförordning
var säkert 1809 års män fullständigt främmande. Det är karikatyr
av tryckfrihet, karikatyr av Sveriges grundlag.

Regeringen har i samband med sin — vad skall jag säga — tryckofrihetspolitik
grundlagt en ny för svensk rättsåskådning främmande praxis. Våra
vanliga domstolar klargöra vad som är olagligt och meddela den dömde varför
han får sin dom. Ett sådant förfaringssätt underlättar naturligtvis möjligheterna
att förstå vad som är olagligt och gör det för framtiden lättare att
undgå konflikt med rättvisan. Regeringen har dömt den kommunistiska pressen
— och även annan press — utan att låta den få reda på den verkliga orsaken.
En rad beslag, på vilka man grundat fortsatt transportförbud, lia ägt
rum utan att den drabbade har en aning om anledningen. Sedan några undantag
i. hemlighetsmakeriet gjorts efter pressnämndens framställning har det visat
sig, att beslagen skett av helt andra anledningar än vad vederbörande redaktion
gissat sig till. Den kommunistiska pressen har begärt informationer
av regeringen örn vad som anses förgripligt och lovat att respektera eventuella
råd, men förgäves. Regeringen föredrager att låta offren bildlikt talat gå i
fördärvet och utmäter sedan domarna men utan att meddela den dömde ens i
efterhand varför han dömts.

Talaren avbröts här med klubbslag av herr förste vice talmannen, som yttrade:
Jag ber att få erinra talaren örn att detta inte hör till det föreliggande ämnet.

Herr Hagberg i Luleå fortsatte: Jo, det handlar örn transportförbudet, det visar,
hur transportförbudsförordningen användes, ty regeringen har inte meddelat
den kommunistiska pressen, varför den dömes, varför regeringen har utmätt det
straff, som transportförbudet utgör, men jag erkänner, herr talman, att jämförelsen
också är tillämplig på själva det indragningsförfarande som regeringen
har använt och som tydligen talmannen tänker på. Det är tillämpligt på
det, men framför allt på transportförbudslagens användning.

Regeringen har meddelat riksdagen, att transportförbudet endast gäller fyra
tidningar. Men regeringen har utfärdat transportförbud för fem tidningar
och har icke upphävt detsamma för någon av dessa. Beträffande en av dessa
fem tidningar, Kalmar Läns Kuriren, som nu nedlagts på grund av transportförbudet,
gäller, att den aldrig under sina minst tjugo utgivningsår varit åtalad,
belagd med kvarstad eller konfiskerad.

Mina herrar! Ni hörde justitieministerns anförande före middagsrasten, när
han anförde som motiv för att man inte kunnat tillämpa transportförbud mot
den nazistiska pressen, att densamma inte fällts av domstol iner än i ett fall.
Jag har påvisat här i ett fall, att en tidning varken varit åtalad eller blivit
belagd med kvarstad eller någon gång varit i konflikt med tryckfrihetsförordningen,
men att regeringen ändå utfärdat transportförbud. Det ställer justi Andra

kammarens protokoll Nr 13. 5

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
tieministerns förklaring i dag i en ganska märklig dager. På grund av vad
justitieministern här sade i dag örn det omöjliga i att transportförbjuda en tidning,
som inte fällts av domstol, och på grund av att lagutskottets talesman i
första kammaren, herr Gärde, hävdade, att endast sådana tidningar, som dömts
av domstol, kunna bli föremål för transportförbud, måste jag citera själva
förordningen. Där heter det dock: »Förbud må ej meddelas i annat fall än där
skriften i anledning av åtal för dess innehåll i sådant avseende som ovan angives
av jury förklarats brottslig, enär innehållet ansetts stridande mot 3 §
7, 9 eller 10 mom. tryckfrihetsförordningen, eller där jämlikt 4 § 12 eller 13
mom. samma lag meddelats förordnande om indragning av skriften samt tryckfrihetskommittén
funnit förordnandet skola äga bestånd.»

Jag kan naturligtvis inte säga, att justitieministern inte kommer ihåg vad
han har skrivit i själva lagen — det minns han säkert —• men i dag var han i
vart fall mycket glömsk inför denna bestämmelse. Av densamma framgår dock
tydligt, att transportförbudet mot Kalmar Läns Kuriren beslutats utan att
densamma uppfyllt kvalifikationerna, såsom dessa av regeringen själv formulerats
och av riksdagen godkänts.

Vad beträffar Sydsvenska Kuriren så har den fått transportförbud därför
att en fänrik på en vedettbåt en gång funnit den olämplig. Man måste verkligen
fråga: Är det verkligen en riktig tolkning av den svenska tryckfrihetsförordningen,
att en fänrik på en vedettbåt kan en gång göra ett beslag på en tidning,
varefter regeringen tager detta till utgångspunkt för att införa en sådan
bestraffning, som transportförbudet innebär? I det fallet har regeringen inte
följt den i motiveringen för lagen uppställda förutsättningen — märk det herr
justitieministern! —• örn upprepade beslag eller fällande domar. Det är svårt
att begränsa sig till ett parlamentariskt språkbruk inför ett slikt förfaringssätt.

Till själva kvalifikationsgrunderna må här bara göras några korta kommentarer.
Där talas örn periodisk skrift som »vid upprepade tillfällen» framkallat
»fara för rikets säkerhet». Det är påtagligt, att den kommunistiska pressen
inte har en sådan makt, att den, även örn den velat detta, kunnat framkalla
fara för rikets säkerhet. Ytterligare nämnes: »eller skada rikets förhållande
till främmande makt». Legeringen har icke visat, att den någon gång haft
allvarliga svårigheter gentemot främmade makt på grund av den kommunistiska
pressen. Vidare heter det: »eller, undergräva krigslydnaden». Därom vill
jag säga, att den kommunistiska pressen icke har något intresse av att undergräva
krigslydnaden, då den tvärtom förklarat, att ett starkt försvar är önskvärt
för att kunna trygga landets självständighet och neutralitetspolitik. Man
lär förgäves söka ett exempel på att en enskild kommunist försvårat upprätthållande
av disciplinen vid våra militära förband. Slutligen säges: »eller . ..
förbereda samhällsordningens omstörtande med hjälp av främmande makt eller
eljest med våldsamma medel». Den kommunistiska pressen har förklarat, att
dagens viktigaste uppgift är att försvara landets självständighet och den demokratiska
samhällsordningen. Vill man däremot ingripa mot folk, som med
främmande makts hjälp står samhällsordningen efter livet, bör regeringen vända
sig åt det håll, vars trosfränder göra sig breda i massor av härtagna europeiska
länder. I dessa verkliga femtekolonnorgan talar man utan att riskera
transportförbud örn »den demokratiska ruttenheten», som orsakat den »erotiska
lössläpptheten» och gör stölderna från kronan vid leveranserna till demokratiens
fel; där stämplar man, såsom justitieministern har erinrat örn i dag,
svenska regeringsmedlemmar som engelska agenter, där fastställer man som
demokratiens resultat — jag tager några av invektiven — »feghet, hållnings -

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
löshet, åsiktsslaveri, andlig dekadans och arvin gpj attin orsil», där förklarar man
också, att våra ledares, d. v. s. regeringsmedlemmarnas, materialistiska välstånd
»fördunklat all fosterlandskärlek och all heder och ära» och hävdar, att
regeringen är oduglig i en tid, när politik »betyder mera än röstköp». Allt
detta har jag citerat ur den nazistiska pressen, som gärna får fraktas på de
svenska järnvägarna. Så länge regeringen tillåter dylika och värre utfall mot
demokratien utan att ens väcka åtal, bör den ju inte tala så högt örn att skydda
samhällsordningen mot omstörtningspropaganda.

Transportförbudet mot den kommunistiska pressen har artat sig till att bli
ett allvarligt inre irritationsmedel. Missnöjet går både på djupet och på bredden.
Det får en alldeles särskild tyngd genom att transportförbudet betraktas
som en väsentlig del i regeringens åtgärder för att fjättra det fria ordet. Det
ger intryck av administrativt godtycke, liksom de många beslagen. Aven örn
man accepterar resonemanget, att pressen inte skall brukas på ett sådant sätt,
att den skapar svårigheter för landet gentemot andra länder, så är steget därifrån
mycket långt till den ståndpunkt, som exempelvis utrikesministern deklarerat,
när han sade, att regeringen bör vara ansvarig för pressen inför utlandet.
Regeringen bör icke ha detta ansvar. Det strider mot våra grundlagar, mot
tidigare praxis och det överstiger faktiskt —- förlåt herr justitieministern —
regeringens förmåga. Att ge regeringen en sådan fullmakt är egentligen den
största otjänst nian kan göra densamma. Den visar dock i sitt handhavande
av de fullmakter den redan erhållit, hur stora svårigheter den har att smidigt
lösa uppgifterna. Den har misslyckats på denna punkt. Ett allmänt missnöje
bland pressens män i olika läger är ett resultat. Transportförbudet och regeringens
beslagspolitik har blivit — örn jag får använda en bild — som sand
i en lagerbox; det gnisslar, det börjar gå varmt, en olycka blir förr eller senare
oundviklig. Aro dessa fullmakter verkligen värda riskerna av en nationens
söndring, äro de värda denna folkvrede, som stiger upp till regeringen i form
av protestuttalanden? Och hur är det i utlandet? I början av veckan meddelades
triumferande i den engelska radion, att beskedet örn beslaget på sjutton svenska
tidningar, som infört för tyskarna obehagliga uppgifter örn misshandel av
fångar i Norge, nu är ute i hela världen och väckt den största sensation. De
för Sverige förbjudna redogörelserna matas ut för radiolyssnarna kväll efter
kväll, och dessa fråga sig, varför regeringen i Sverige förbjuder dylikt i stället
för att höja sin harmsna stämma till protest mot behandlingen av de norska
bröderna. Vi hade på sin tid en mäkta impopulär justitieminister, som av folkhumorn
benämndes »Justitiepelle». Tror verkligen dagens justitieminister, att
historien ger honom ett nådigare eftermäle?

Här avbröts talaren ånyo med klubbslag av herr förste vice talmannen, som
yttrade: Jag ber talaren att inte göra sådana jämförelser, särskilt när det gäller
en avliden person.

Herr Hagberg i Luleå fortsatte: Jag har icke jämfört den ene justitieministern
med den andre. Jag bara undrade.

Herr talman! Tryckfriheten är en gåva från de svenska män, som med en
revolution störtade en despot och en hel dynasti. De gåvo oss en ny regeringsform,
de gåvo oss därvid tanke- och yttrandefrihet. De visste, genom en självrådig
för all kritik fredad styrelses fruktansvärda missgrepp, vad det fria ordet
var värt och upphöjde tryckfriheten till en av samhällsordningens grundpelare.
Den får inte undergrävas, skrevo de. Den får inte kringgås, inskärpte
de. Den nuvarande regeringen har beträtt en väg, som på kort tid kan riva
ned allt det. som det behövdes en hel revolution för att bygga upp.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
''periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

En sammanfattning av denna granskning av transportförbudslagen ur konstitutionell
och laglighetssynpunkt möjliggör åtminstone ett dussin slutsatser,
som måste vara komprometterande både för transportförbudslagen och för regeringens
tillämpning, exempelvis följande:

1) Tranportförbudslagen är ett av tryckfrihetsförordningen ej förutsett och
alltså otillåtet hinder för tryckta skrifters utgivning.

2) Transportförbjuden tidning är icke utgiven i grundlagens mening, då
den ju inte utan särskilda åtgärder för att kringgå regeringens åtgärder kan
säljas, spridas, utlämnas till salu eller spridande på annat sätt annat än på
själva tryckorten.

3) Transportförbjuden skrift kommer följaktligen inte, såsom tryckfrihetsförordningen
garanterar, under allmänhetens ögon med dessa angivna undantag.

4) Det är den offentliga makten som, trots tryckfrihetsförordningens bestämda
föreskrift, att den offentliga makten inte får lägga hinder för tryckt
skrift, hindrar transportförbjuden skrifts utgivning.

5) Grundlagen erkänner ingenstädes rätten för regeringen att upphäva eller
kringgå grundlag, som den som offentlig makt har att särskilt skydda. Därför
är regeringens försvar för transportförbudet orimligt, då regeringen inte
samtidigt kan övervaka lagen och kringgå densamma.

6) Regeringen har utan att ens inhämta riksdagens medgivande genomfört
ett förbud att reklamera för och lägga tryckta skrifter inför allmänhetens
ögon, vilket ju står i strid mot grundlagens föreskrifter.

7) Transport förbudets egenskap att ekonomiskt skada, ja, ruinera tidningar
måste betecknas såsom »av den offentliga makten i förväg lagda hinder» och
följaktligen strida mot grundlagen.

8) Kalmar Läns Kuriren hade, som jag redan sagt, aldrig varit åtalad, beslagtagen
eller konfiskerad, och transportförbudet mot densamma strider följaktligen
även mot själva förordningens kvalifikationsgrunder.

9) Vid transportförbudet mot Sydsvenska Kuriren hade densamma endast
en gång varit indragen — på ett fartyg — och åtgärden strider alltså mot förordningens
definition »vid upprepade tillfällen» etc.

10) Tryckfrihetslagen stadgar, att utgivare »endast inför laglig domstol
kunna åtalas» och blott dömas i enlighet med tryckfrihetsförordningen. Transportförbudet
är att betrakta som ett domslut med svåra verkningar, som icke
avkunnats i den ordning eller på de grunder, som tryckfrihetsförordningen
föreskriver.

11) Regeringen har genom transportförbudet erhållit en domsrätt, som är
främmande för den svenska grundlagen.

12) Regeringen har brukat denna domsrätt för att döma vissa tidningar för
förseelser, vilkas motsvarighet hos andra tidningar icke föranlett åtgärder mot
dessa, och praktiserar följaktligen en rätt för den ene som inte gäller för
den andre.

Det har vid den inledande behandlingen här sagts några ord, som jag inte
kan underlåta att beröra, innan jag sätter punkt. Jag skall inte uppehålla mig
vid herr Lindahls, min f. d. partikamrat, uttalanden. Släkten är ju, som det
heter, alltid värst, och jag anser att hans funderingar få gälla för vad de äro.
Det må ju vara, att inte alla 8,000 fackföreningarna, inte ens hälften, gjort
uttalanden mot transportförbudet. Men det är betecknande att där så skett, har
i allmänhet uttalandet enhälligt beslutats. Jag kan som ett exempel ta Kiruna.
Där ha samtliga fackföreningar gjort uttalande mot transportförbudet, och i
samtliga dessa fackföreningar har höjts sammanlagt en röst för herr Westmans

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
ståndpnkt. Eller tag Kockums verkstäder i Malmö, ett säkert socialdemokratiskt
fäste, där det väl aldrig någonsin funnits en kommunistisk arbetare. Denna
verkstadsklubb har fullständigt enhälligt beslutat protestera mot transportförbudslagen.
Eller tag telefonarbetarnas fackförening i Nynäshamn, också en
typisk socialdemokratiskt ledd organisation, där kommunisterna aldrig stuckit
upp huvudet. Där har man också enhälligt protesterat mot transportförbudet.
Eller tag en socialdemokratisk tidning sådan som Värmlands Folkblad,
där väl i alla fall de kommunistiska »cellbildarna» inte lia kunnat haft några
särskilda framgångar. Denna tidning har också protesterat mot transportförbudsförordningen.
Eller tag de flesta tidningar, som gjort uttalanden. Inte
kan man där tala örn något kommunistiskt inflytande. Nej, herr Lindahl, det
är faktiskt här fråga örn en opinion, som har gått på djupet, och inte örn någonting,
som tillkommit bara på kommunisternas initiativ — fastän vi naturligtvis
också hjälpt till, så gott vi kunnat.

När jag hörde justitieministerns anförande, kunde jag inte låta bli att tänka
på, hur han i debatten motiverade transportförbudet 1940. Ett av justitieministerns
argument då för att visa, hur vådlig den kommunistiska pressens
frihet egentligen var för ett land, var att ryssarna hade blivit alldeles galet
informerade av den kommunistiska pressen i Finland angående förhållandena
där, och detta skulle ha varit orsaken till deras krig mot Finland. Herr justitieministern
hade väl förbisett att det inte funnits någon kommunistisk press i
Finland på åtminstone de senaste femton åren. Jag anförde redan då, och
jag tror att man kan anföra det med all rätt också i dag, att örn regeringen har
den uppfattningen, att statsmännen i det ena eller andra landet, låt mig säga
de ryska statsmännen, skulle känna sig informerade genom vad en kommunistisk
tidning kan skriva i en fråga och inte försöka på olika vägar skaffa
sig kunskap örn förhållandena, då fruktar jag, att regeringen fullständigt missuppfattat
hur främmande statsmän bedöma opinionen och uttalandena i olika
länder.

Ungefär på samma nivå låg mycket av vad herr justitieministern anförde
i dag. Han säger exempelvis, att det väsentliga här egentligen är, att det är
svenska staten ovärdigt att ställa trafikmedel till förfogande för att transportera
den kommunistiska pressen. Ovärdigt! Jag tror inte att man skall tala
så mycket örn det, ty på de svenska järnvägarna gå många andra transporter,
som inte höja Sveriges anseende i utlandet. Vad tro ni exempelvis, att det norska
folket tänker örn de svenska transporterna av dem, som upprätthålla ordningen
i eller nyordna Norge? På dessa svenska järnvägar, där vi frakta både
trupper och krigsmateriel till främmande makt. ..

Talaren avbröts här ännu en gång med klubbslag av herr förste vice talmannen,
som yttrade: Jag nödgas ånyo tillhålla talaren att hålla sig till det föreliggande
ämnet. Örn inte så sker, kan jag inte låta talaren behålla ordet vidare.

Herr Hagberg i Luleå forsatte: Ja, jag vill inte alls göra det svårt för talmannen,
men jag hade för mig att detta hörde till ämnet. Jag har bara, när
justitieministern utan vidare kan säga att det är ovärdigt svenska staten att
frakta kommunistiska tidningar på våra järnvägar, gjort en jämförelse med
vad som i övrigt transporteras på Sveriges järnvägar.

Justitieministern sade vidare, att i England äro alla kommunistiska tidningar
förbjudna, trots att England har en allians med Sovjetunionen och trots
att man nyligen hedrat Lenins minne genom att erinra om en bostad i London,
som han bebott under vistelsen där. Den saken har nog justitieministern missuppfattat
i alla fall. Det finns en kommunistisk tidning i England, som inte

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
får utkomma, meri övriga kommunistiska tidningar där utkomma fortfarande,
och detta förbud har aldrig gällt för mer än en tidning.

Men justitieministern kunde ju ha sagt, att också i andra länder få inte kommunistiska
tidningar utkomma. I Tyskland t. ex. äro de kommunistiska tidningarna
mycket strängt förbjudna, och det finns en massa andra länder, de av
Tyskland kontrollerade, där de också äro förbjudna. Jag menar, att om justitieministern
behöver gå till engelsk praxis för att finna motiveringar för dessa
undantagsåtgärder, kan han ju lika gärna åberopa sig på många andra länder
såsom ett föredöme härvidlag. Men detta borde inte vara något föredöme för ett
demokratiskt land och i all synnerhet ett land som har tryckfriheten inskriven
i grundlagen.

Justitieministern framhöll också, att det kommunistiska partiet skiljer sig
från andra partier, inte bara därigenom att det har en överbyggnad — jag förstår
han menar en international, något som ju också socialdemokratien har —
utan också därigenom att det har en hemlig underbyggnad. Såsom bevis härför
anförde han, att riksdagsman Linderot inte infann sig genast den svenska polisen
efterlyste honom i radio föregående sommar. Jag tycker, att det argumentet
dömer sig självt. Har inte justitieministern några andra skäl för att motivera
påståendet örn att det finns en hemlig dubbelorganisation än att den svenska
polisen inte duger till att få tag i en person, som händelsevis är ute på semester,
.då är det en ganska misslyckad bevisföring. Jag tycker också, herr justitieminister,
att det vore lämpligt att en gång taga upp denna fråga i första kammaren,
där riksdagsman Linderot själv har möjlighet att svara på den.

Jag har, genom att påvisa hurusom åtminstone två av de transportförbjudna
tidningarna pålagts transportförbud utan att ha dömts av någon domstol, redan
klarlagt att justitieministerns argumentering i dag för att man inte skulle kunna
genomföra transportförbud även mot den nazistiska pressen är alldeles ohållbar.

Herr justitieministern tyckte, att i jämförelse med tidens metoder och det
allmänna läge, vari vi för närvarande befinna oss, vore denna undantagsåtgärd
beträffande den kommunistiska pressen och detta lilla praktiserande av en
rätt för Per, som inte gäller för Pål, ett ganska blygsamt ingrepp, som inte behövde
rubba den svenska demokratien. Ja, det kan man ju hålla med örn. Gör
man här i Sveriges riksdag en jämförelse mellan det sätt, varpå kommunisterna
behandlas i andra länder, och transportförbudet, är det klart att det måste sägas,
att vi inte ha så mycket att beklaga oss över. Men jag har för min del försökt
att inte, därför att jag tycker att det är oriktigt, se denna fråga ur synpunkten
av, hur man här behandlar kommunisterna och hur man degraderar dem till
medborgare av andra eller tredje klass, utan jag har försökt se frågan ur den
svenska demokratiens synpunkt.

Det är ett mycket älskat argument, att demokratien äger rätt att försvara sig
mot sina fiender. Det är klart att demokratien skall försvara sig mot sina fiender,
och riksdagen har, utan att vi protesterat däremot, antagit åtskilliga lagar
för att kunna klämma efter dem, som försöka omöjliggöra strävandena att hålla
landet utanför kriget och bevara dess fria konstitution och dess nationella självständighet.
Men hur skall då demokratien försvara sig? Demokratien är en styrelseform,
vars grundförutsättning är att folkets vilja skall bestämma vad
som skall göras, och detta har i sin tur såsom förutsättning att folkviljan skall
kunna utformas genom en fri meningsbildning i landet. Örn demokratien försvarar
sig genom att avskaffa det, som är det väsentliga för demokratien, nämligen
möjligheten att trygga den fria meningsbildningen, att trygga tanke- och yttrandefriheten,
då försvarar sig demokratien på ett sätt, som mycket hastigt
måste föra den till graven.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Och därmed vill jag bara till slut erinra om att justitieministern själv har
betecknat transportförbudet såsom varande på tryckfrihetens gränsmarker. Den
socialdemokratiske gruppledaren herr Åkerberg har i första kammaren betecknat
det »som en tendens till kulturskymning». Hans kollega herr Vougt i andra
kammaren har använt uttrycket »en föga lyckad eftergift för en tillfällig stämning».
Lagutskottets ordförande har anfört »principiella betänkligheter». Andre
vice talmannen i denna kammare herr Österström har definierat lagen som ett
försök »att begagna rent tekniska möjligheter för att komma förbi grundlagens
bud». Lagutskottsledamoten Branting har uttryckt sin misstro mot en förordning
»som låter allvarliga rättspåföljder inträda utan dom och rannsakning»
och har funnit att »i tryckfriheten ingår rätten att på normalt sätt sprida den
tryckta skriften». En annan lagutskottsledamot, herr Petersson, har funnit att
tryckfriheten »att trycka skriften för att sedan stoppa den i byrålådan är meningslös»,
etc.

Det är bara några karakteristika, som av regeringens anhängare givits detta
transportförbud. Vi medge gärna, att regeringens ställning inte är behaglig och
att särskilt utländska makters anspråk på att få bestämma över vad som skrives
i svensk press vålla regeringen stora bekymmer. Vi tro att regeringen skulle
ha en bättre ställning, örn den inte hade denna fullmakt. Dess position skulle
vara fördelaktigare, örn den kunde hänvisa främmande sändebud till att Sverige
har tryckfrihet och att riksdagen är så rädd örn denna fädernas gåva till
det svenska folket, att den inte velat avstå från densamma ens av hänsyn till
det ena eller andra sändebudet. Genom att riksdagen på detta sätt återtoge ansvaret,
skulle justitieministern slippa att redan i förväg oroa sig för vad som
skrives i tidningarna.

Regeringen borde själv ha tagit första steget härtill genom att inte föreslå
en förlängning av denna förordning. Justitieministern bör ändå inte glömma
bort vad han sade första gången den behandlades: ».. .jag delar till fullo de
förhoppningar, som det givits uttryck åt i denna debatt, nämligen att detta lagförslag
måtte bli så kortlivat som möjligt.» Sedan dess har regeringen förelagt
1940 års riksdag sina önskemål, vilka i stort sett tillmötesgåtts, och 1941 års
riksdag har givit dessa beslut grundlags vikt. Det skäl, som då åberopades för
transportförbudet, nämligen att det saknades tillräckliga medel för ingrepp
mot odisciplinära tidningar, har förfallit. Låt det då, herr talman och herr justitieminister,
vara slut med detta traskande i grundlagens gränsmarker.

Med dessa ord, herr talman, vill jag för min del yrka bifall till den reservation,
som här har avgivits, och jag hoppas att andra kammaren kominer att fatta
ett sådant beslut, att man inte örn Sverige skall kunna säga, att det har en lagstiftning
för Per, som inte gäller för Pål.

Vidare yttrade

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Det har verkligen varit intressant för mig att på så jämförelsevis kort tid,
som den ärade talaren vistades i talarstolen, höra en sådan samling faktiskt
oriktiga uppgifter lämnas.

Jag vill inte yttra mig örn den del av hans anförande, vari han skildrade
de ekonomiska uppoffringar, som transportförbudet medförde för hans partis
press. Den delen av talet överlämnar jag åt herr von Friesen att begrunda och
bemöta, eftersom herr von Friesen i dag före middagen uttalade den uppfattningen,
att transportförbudet gynnade den kommunistiska pressen. Den saken
få herrarna göra upp sinsemellan, ty den lägger jag mig inte i — det behöver
jag inte göra.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
''periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Jag skall däremot nu draga fram en del ostridigt oriktiga uppgifter, som
lämnats här. Jag nöjer mig med några stycken, ty jag kan inte åtaga mig
att vederlägga alla. Då skulle detta plenum draga ut alltför långt på tiden.
Jag tar således några stickprov och vill då stanna inför de uppgifter, som
talaren fäste särskilt värde vid, nämligen de som skulle visa, att lagen icke
tillämpas rättvist och opartiskt här i Sverige.

Den ärade talaren framhöll först och främst, att Kalmar Läns Kuriren blivit
utsatt för en alldeles oriktig lagtillämpning, i det att denna tidning
varken hade blivit förklarad brottslig av jury eller att i fråga örn den hade
tillämpats förordningen örn indragning vid militärförläggning. De förutsättningar,
som anges i propositionen för att transportförbud skall få utfärdas
föreligga icke, sade den ärade talaren, i fråga örn Kalmar Läns Kuriren, och
regeringens beslut att utfärda transportförhud för denna tidning var sålunda
klart olagligt.

Det är fullkomligt misstag. Regeringen har aldrig fattat beslut örn att utfärda
transportförbud för Kalmar Läns Kuriren, som förresten numera, enligt
vad den ärade talaren sade, är avliden. Denna tidning har av underordnade
myndigheter blivit transportförbjuden jämlikt 3 § i lagen, där det står:
»Förbud, som meddelats jämlikt 1 §, skall även gälla skrift, vilken uppenbarligen
utgives för att ersätta skrift, som förbudet avser.» Med denna lagtillämpning
har regeringen intet att göra. Därvidlag har den ärade talaren
farit fullständigt vilse och lämnat oriktiga uppgifter.

Likaså var det alldeles oriktiga uppgifter, som talaren lämnade örn behandlingen
av Sydsvenska Kuriren. Talaren klagade över, att denna tidning
hade råkat ut för transportförbud, ehuru den icke vid upprepade tillfällen
hade blivit förklarad brottslig av jury eller utsatt för konfiskation, fastän
det, som den ärade talaren sade, står så i lagen. Nej, det står inte alls så,
tvärtom är det uttryckligen stadgat och sagt, när lagen kom till, att det endast
fordras att vederbörande tidning en enda gång förklarats för brottslig av
jury. Om detta skett en gång, då kan den transportförbjudas, därest vid upprepade
tillfällen innehållet i skriften visat sig vara ägnat att framkalla fara
för rikets säkerhet eller skada rikets förhållande till främmande makt. Har
således en skrift en gång blivit förklarad brottslig av jury har regeringen
rätt att bedöma huruvida skriften vid upprepade tillfällen visat sig av skadlig
eller samhällsfientlig beskaffenhet, och örn regeringen finner detta, har regeringen
enligt lag rätt att utfärda transportförbud. Det är detta som skett,
fullständigt inom lagens ram och efter hörande av den tryckfrihetsnämnd,
som är omförmäld i lagen och som har givit sin sanktion åt den uppfattningen
att denna av jury brottsligförklarade tidning var utav den beskaffenhet, som
här är nämnd. Således en fullständigt riktig lagtillämpning — den beskrivning
som talaren gav var vilseledande. Var och en som hört den framställning
som av honom gavs och jämför den med min, märker vilken skillnad
som föreligger mellan de båda framställningarna.

Sedan framställde talaren en hel del teser av mycket egendomlig beskaffenhet.
En av dessa teser var, att örn en skrift blir transportförbjuden, kan den
inte anses vara utgiven, den kan inte anses vara lagd för allmänhetens ögon.
Men ibland bruka ju de kommunistiska ledarna här skryta med att visserligen
kostar det ganska mycket pengar för dem att ombesörja transporten av sina
tidningar, men läsekretsen vidgas, säga de, fastän antalet läsare skulle ökas
ännu mycket mera, örn inte transportförbudet fanns. Hur skall man då kunna
säga, att skriften inte är utgiven och inte lagd för allmänhetens ögon, när man
samtidigt förklarar —• vilket för övrigt alla veta —- att de kommunistiska tid -

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
ningarna läsas av ganska stora kretsar. Sådana där argument, sådana där framställningar,
kunna möjligen göra sig, i fall de framföras med den auktoritet,
som en svensk riksdagsman har, inför en troskyldig publik, som utgår ifrån, att
när en riksdagsman säger något, skall det ändå finnas någon sanning i det, låt
vara att man drar bort 50 eller kanske 75 procent på grund av bans misstänkta
partifärg. Men jag tror att man får dra bort ännu mycket mera.

Vad som sker genom denna lag är endast det, att svenska staten för spridnigen
av de transportförbjudna tidningarna icke ställer till tjänst de trafikmedel,
över vilka staten förfogar. Det är allt vad som sker. Men staten har intet
monopol på spridning av tidningar, utan sådan spridning har vem som helst
rättighet till enligt de författningar som äro utfärdade. Antag t. ex. att postverket
skulle på grund av ekonomiska skäl plötsligt säga, att det icke längre
tar emot prenumeration på tidningar. Skulle det vara grundlagsstridigt? Kunde
man då säga, att då bar postverket upphävt tryckfrihetsförordningen? Det är
naturligtvis fullkomligt barockt att argumentera på det där sättet.

Den föregående ärade talaren hänsyftade på förhållandena 1809—10. Men
det är för det första allmänt bekant att det inte fanns några järnvägar då,
och för det andra var det så, att postverket då inte tog emot någon prenumeration
på tidningar för statens räkning. Helt säkert kunna icke dåtidens grundlagsfäder
ha haft den fantasien att de, när de skrevo grundlagen, kunde ha
tänkt sig in i hur de skulle förhålla sig till de problem i fråga örn transporterna,
som på senare tid ha kommit upp. Att då citera sådana där uttryck som
herr Knut Peterssons: »transportförbudet innebär ett brott mot tryckfrihetsförordningen,
vad tjänar det till att man trycker en skrift, när den stoppas i
byrålådan», är ju att citera en orimlighet, en paradox. Detta yttrande kan väl
inte någon människa, som tänkt på saken, finna vara något annat än en lustighet,
en lustighet, som man kan kosta på sig, men som naturligtvis endast är
en dekoration utan något som helst anspråk på sanningsvärde.

Jag skall inte gå vidare i bedömandet av den ärade talarens katalog av oriktiga
uppgifter och glidningar i tankegången. Jag slutar bara med att konstatera,
att den befogenhet regeringen nu utövar på grund av tryckfrihetsförordningens
§ 3, 9 morn., andra och tredje punkterna, att verkställa beslag utan
rättegång ur vissa utrikespolitiska synpunkter, inte kan ha varit någonting som
varit främmande för de män, som räddade Sverige ur den gustavianska tidens
faror och upprättade den nya författningen, ty denna regeringsbefogenhet har
från början funnits med i den nu gällande tryckfrihetsförordningen. Den fanns
där, och dessa män voro till och nied sådana realpolitici, att de införde indragningsmakten
för att rädda Sverige ur den tidens stora europeiska krig. Så långt
ha vi nu icke kommit, att den regering, som nu sitter under detta krig — vilket
är minst lika farligt som de stora napoleonskrigen — har infört någon indragningsmakt
eller censur. Det ha vi icke gjort, utan vi ha försökt med milda medel
få till stånd en sådan hållning hos den svenska pressen, att vårt folk skall
kunna komma igenom denna svåra kristid med bevarad neutralitet och med
bibehållen nationell frihet och styrka. Kunna vi lyckas att göra detta, kunna
vi verkligen göra det, då kommer det, när fredens stund är inne, att yppa sig
stora möjligheter för det svenska folket att göra en insats till sitt eget och till
hela Nordens bästa. Men spela vi bort våra möjligheter genom oklokhet, då
begå vi en handling, för vilken vi icke kunna svara inför framtiden.

Herr voll Friesen erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Herr justitieministern tillät sig att till mig framställa en uppmaning
att med herr Hagberg i Luleå göra upp örn vissa av oss lämnade upp -

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
gifter. Jag beklagar att jag inte ämnar tillmötesgå herr statsrådets hemställan
på denna punkt, bland annat av den anledningen att jag, såsom jag tidigare
framhållit, i hela min argumentering och uppläggning av denna fråga
mycket bestämt vill göra gällande, att jag står alldeles skild ifrån kommunisterna
och kommunisternas strävanden i den här saken.

Men däremot skulle jag till herr statsrådet vilja säga, att det hittills icke föreligger
någon som helst bristande överensstämmelse mellan de uppgifter, jag
tillät mig lämna i mitt anförande, och de uppgifter, som herr Hagberg i Luleå
lämnat. Jag sade, att transportförbudet i Norrland genom de pålagor som det
lagt på abonnenterna har verkat som ett slags omsättningsskatt •—• jag citerade
uttrycket efter en kommunistisk talare i första kammaren. Men jag talade
dessutom örn en sak som herr Hagberg i Luleå inte alls berörde, och det var
förhållandena i de stora städerna, Stockholm och Göteborg, särskilt i Göteborg,
där jag ganska väl känner till förhållandena. Där har transportförbudet medfört
sådana verkningar, att kommunisterna använda sig av en distributionsapparat,
som förbilligar distributionen, och man har på kommunistiskt håll just
påpekat att man på det sättet kan spara åtskilliga tusen kronor. Jag överlåter
åt herr statsrådet att säga vari motsättningen mellan dessa påståenden ligger.
Jag tror fortfarande att jag har full anledning att stå fast vid vad jag tidigare
har yttrat i denna fråga.

Härefter yttrade

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag vände mig inte mot några uttalanden av den form, som den ärade talaren
nu angivit, utan jag vände mig mot det uttryck han använde — jag antecknade
det — när han sade, att när man övergår från teoretiska invändningar till praktiska,
ville han framhålla att transportförbudet långt ifrån att försvåra gynnar
utgivningen av de kommunistiska tidningarna.

Herr Hagberg i Luleå, som nu på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Till den siste ärade talaren vill jag säga att det föreligger
säkert ingen motsättning mellan herr von Friesens uppgifter och mina
egna angående de ekonomiska konsekvenserna av transportförbudet, ty man
har, såsom han förklarade, i de stora städerna kunnat förbilliga distributionen
av tidningarna. Men detta beror på att vi där vidtagit alldeles särskilda åtgärder.
Det är annars klart att detta transportförbud måste medföra en alldeles
oerhörd ekonomisk belastning för den kommunistiska pressen.

Den nämnde talarens uttalande står inte heller i motsättning till påståendet
att den kommunistiska pressen i dag läses av flera människor än tidigare. Det
gör den naturligtvis. Det är så i detta land, att åtskilliga tiotusentals människor,
alldeles oavsett vad statsmakterna besluta, vilja ha en kommunistisk
tidning, och när de bringa stora ekonomiska offer för att uppnå detta, få de
på ett eller annat sätt en tidning, och detta gör att tidningen kommer ut. Men
den kan inte komma dem tillhanda på det sätt som för närvarande är praxis
och som gäller för vanliga tidningar. De svenska medborgare, som vilja ha den
kommunistiska pressen kunna inte gå till ett postkontor och prenumerera i
vanlig ordning; de äro ställda i undantagsställning.

Justitieministern förklarade, att jag hade fört kammaren bakom ljuset i
flera punkter, och när jag sedan fick höra i vilka punkter det var, så finner
jag att det skulle vara felaktigt att Kalmar Läns Kuriren är belagd med transportförbud.
Den är belagd med transportförbud, det medgav också justitieministern,
men det är ordnat så finurligt, att regeringen icke har fattat det

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
formella beslutet utan det har man låtit ett underordnat organ göra. Där ser
man hur det hela kan tillämpas. Regeringen anmäler för riksdagen och lagutskottet
anmäler för riksdagen, att för närvarande tillämpas detta transportförbud
mot fyra tidningar, men, herr talman, det tillämpas mot fem. Jag skall
be att få återkomma.

Härpå yttrade:

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag befinner mig i den säregna belägenheten,
att jag kommer att ställa samma yrkande som herr Hagberg i Luleå,
vars hela motivering jag emellertid måste underkänna. Det är naturligtvis
inte av någon omtanke örn den kommunistiska pressen eller örn kommunisternas
verksamhet jag yrkar avslag på förordningen om transportförbud.

I detta sammanhang har jag anledning att göra en vänlig erinran till talesmannen
för utskottet i anledning av det anförande han höll i kammaren strax
före middagen, nämligen att han och jag åtminstone inte behöva diskutera
uppriktigheten i våra bevekelsegrunder därför att vi ha kommit till olika
ståndpunkt i denna fråga. Det kan ju ändå finnas någon människa kvar, som
kan fatta en ståndpunkt utan att behöva fråga efter vart vinden blåser.

Den kommunistiska såväl som den nazistiska åskådningen, vilka båda ha
diktaturen som gemensamt mål, är för mig en styggelse, inför vilken min frihetslidelse
reagerar. För dessa åskådningar är staten intet annat än ett maktförhållande,
där de styrande utöva sin obegränsade makt över medborgarna.
Demokratien däremot betraktar staten som ett rättsförhållande, där rätten
grundar sig på regler, som normera sammanlevnaden i samhället och som reglera
förhållandena mellan de styrande och medborgarna.

När det då gäller dessa rättsnormer måste man obönhörligt vidhålla, att de
gälla lika för alla, att de skola tillämpas på medborgarna alldeles oavsett deras
samhällsställning och alldeles oavsett deras åskådning, så länge som dessa röra
sig på ett legitimt område.

Jag skall inte ingå på frågan örn transportförbudets samstämmighet med
grundlagen. Detta spörsmål har redan upptagits av herr von Friesen, och det
kan därför vara onödigt att ingå på ytterligare diskussion av denna fråga. På
frågan, huruvida transportförbudet står i samklang med tryckfrihetsförordningens
föreskrifter, svarar man numera från utskottets sida, att den frågan
har riksdagen avgjort i och med att den tog ståndpunkt till densamma 1940.
I propositionen örn transportförbud 1940 redogjorde ju justitieministern för de
åtgärder, han ämnade vidtaga på lagstiftningens väg för att bereda ökat skydd
för statens yttre och inre säkerhet. Tryckfrihetsförordningen låg då under omarbetning,
för att den på ett mera kraftigt och effektivt sätt skulle kunna utnyttjas
mot de tryckalster, vilka icke kunde tänkas iaktta den sans och måtta
som ett allvarligt läge kräver. Under tiden pågick kriget mellan Ryssland och
Finland, som gjorde, att vårt land kom i ett ytterst farofyllt läge. Situationen
blev så mycket mera allvarlig som det kommunistiska partiet öppet och klart i
tal och skrift uppträdde som agent för den ryska krigföringen med en propaganda,
som var av högst allvarlig karaktär. Med detta farofyllda läge för
vårt land kan man förklara, att riksdagen icke vid detta tillfälle gick till lagboken
utan bildligt talat tog det vapen, som riksdagen ansåg ligga närmast
till hands för att försvara sig, och häri har man en förklaring till att man
kanske icke vid detta tillfälle så noga undersökte samstämmigheten mellan förbudet
och grundlagarna.

Men det var inte enbart den kommunistiska verksamheten som transportör -

Nr 18.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud, mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
hudet avsåg att stävja. På den motsatta sidan lia vi den nazistiska propagandan,
vars verkningar synas mig vara fullt ut lika samhällsvådliga som den
förra och som i samma grad äro fientligt inställda mot vårt demokratiska
samhällsskick. Man väntade att statsmakterna genom transportförbudet skulle
ingripa i samma mån mot nazisternas provokatoriska verksamhet som åt annat
håll i enlighet med vad som förutsattes i propositionen, där det dock tydligt
och klart sades ut, att man siktade mot skilda politiska åskådningar, som
utgjorde en fara för vår yttre och inre säkerhet. Denna påtagliga ensidighet
i transportförbudets tillämpning verkar i hög grad stötande på breda lager
av vårt folk, som ännu envist fasthålla vid allas likhet inför lagen. Då myndigheterna
förklara, att den nazistiska pressen inte är åtkomlig inom de nuvarande
författningarnas ram, vinner inte denna förklaring någon tilltro, och
något fel måste det ändå vara någonstans, när man på ett så påtagligt sätt
ser, hur olika förbudet verkar gentemot dessa båda skilda riktningar.

Transportförbudet motiverades med att det skulle bli ett vapen i regeringens
hand emot dessa samhällsfientliga åskådningar, och örn transportförbudet
skulle falla, skulle riksdagen frånhända regeringen detta vapen. Häremot vill
jag invända, att transportförbudet är intet vapen alls och i bästa fall är det
av samma värde som örn man i våra dagar ginge ut på slagfältet med högafflar,
liar eller dylikt för att slåss. Om jag till exempel går till min hemort,
som för övrigt tidigare i dag diskuterats, vill jag fråga: vilken verkan har
transportförbudet inom själva staden Göteborg? Inte den ringaste. Det förhöll
sig på det sättet, att den kommunistiska tidningen i Göteborg upphörde
för att den skulle tryckas hos samma officin som Ny Dag — örn jag inte misstager
mig var flyttningen hit till Stockholm redan verkställd. Så kommer
transportförbudet och vad inträffar? Jo, den kommunistiska tidningens tryckeri
i Göteborg sätter i gång igen, tidningen kommer ut och säljes på gatorna
precis på samma sätt som förut, kanske blott med den förändringen, att förbudet
bara synes ha eggat till ännu större aktivitet. Litet var av oss som deltagit
i den politiska agitationsverksamheten vet, att varje småaktighet, som vi
möta hos våra motståndare, endast stimulerar oss till att sätta in ytterligare
kraft i arbetet att försälja tidningar. Det måste vidare väcka löje, när vi här
diskutera ett transportförbud, som herr Senander i Göteborg går på Järntorget
och ler åt, under det att hans partivänner försälja tidningar precis som förr.

Beträffande transporterna ut till förorterna nämnde en framstående tjänsteman
inom statsförvaltningen, som sysslar med dessa angelägenheter, att kommunisterna
i konkurrens med Rasjön startat ett eget kommunikationsväsen.
Det arbetar på det sättet, att tidningar, som skola till exempel till Roslagen,
transporteras till Rimbo per bil, och där möta andra bilar och överta lasten för
att sedan sprida ut dem över de olika orterna i Roslagen. Det intresserar mig
mindre, om omkostnaderna bli dyrare eller billigare, utan för mig är det det
väsentliga att utröna huruvida förbudet är effektivt eller inte. Då kommer
jag till slutsatsen, att transportförbudet är ineffektivt. Det är ett slött och
odugligt vapen mot kommunisternas verksamhet. Än mer allvarlig är emellertid
den ensidiga tillämpningen. Jag skall icke försöka mig på att förklara,
varför förordningen verkar på det sättet utan skall endast klart konstatera
vad vi märka av detta transportförbud. Nazistpressen transporteras utan något
hinder av transportförbudet, och det är naturligtvis ett tvisteämne, om icke
dess innehåll är av lika samhällsfientlig art som det innehåll, som finns i den
kommunistiska pressen. Nu säger man, att nazisttidningarnas innehåll icke
kvalificera denna press för att falla under transportförbudet. Frågan gäller
hur man skall förfara för att komma till likhet i det avseendet. Ur lekmannens

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
synpunkt anse vi, att de kunna vara lika goda båda två, ty kommunisterna och
nazisterna äro ju så till vida överens i sina läror, att de båda äro fientliga mot
vår demokratiska samhällsförfattning och med våld vilja omskapa det nuvarande
samhällssystemet. Om man konstaterar denna likhet vid bedömandet av
samhällsfientligheten i bådas press, måste man säga, att nazisterna förföljas
av en gemen tur att klara skinnet. I dagarna har dock en ökänd nazisttidning
på Västkusten åkt fast, och det är med intresse, som jag följer dess vidare öden.

Herr Lindahl i Laxå bör icke undervärdera uppfattningen bland vida befolkningsgrupper
ute i bygderna, som ha en egen mening. Man behöver ju icke
nödvändigtvis vara en lakej eller ett rö för vinden, därför att man såsom folkrepresentant
här uppe meddelar de uppfattningar, som finnas hos befolkningsgrupperna
i de bygder, som man representerar. Herr Lindahl i Laxå får emellertid
taga det för vad han vill när jag säger, att man är allvarligt oroad över
just denna ensidighet i tillämpningen eller i verkningarna av transportförbudet.
Folk får nämligen den föreställningen, att statsmakterna underskatta den
nazistiska propagandan, och sådana föreställningar äro farliga för vår sammanhållning.

Göteborg hade vid 1932 års val 8,000 nazister. I hela landet var det samtidigt
16,000. Fram till år 1938 hade vi två nazister i stadsfullmäktige. De
försvunno sedan därifrån. Hur mycket som är kvar av denna nazistiska verksamhet
veta vi icke, men var övertygad örn att den finns kvar, fastän den icke
arbetar under så högljudda former som kommunisterna göra. Spionligan Renhammar
i Göteborg gav oss en påminnelse örn hur det förhåller sig därmed.
Redaktören för den tidning, som nu blivit åtalad, är statskyrkopräst, sålunda
en ämbetsman i statens tjänst, vilken under en lång tid fått fortsätta med sin
frihetsfientliga propaganda mot det samhälle, i vars tjänst han är. Det var
också på Västkusten, som en del prelater vägrade att läsa upp det bekanta
biskopsbrevet i sina respektive kyrkor. Man kan nog icke så där nonchalant
utan vidare liksom talesmannen för utskottet vifta bort sådana tendenser.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet angav i dag en ny motivering
för transportförbudet. Han ansåg, som han ungefärligen yttrade sig,
att det icke är staten värdigt att transportera kommunistpressen. Han lägger
sålunda bevisföringen på moraliska synpunkter. För mig är detta något alldeles
nytt. Jag skall icke gå närmare in på den saken utan vill endast fråga,
huruvida det kan vara staten värdigt att transportera de sämre delarna av den
omdiskuterade kolorerade veckopressen. Jag frågar också, hur det kan vara
staten värdigt att transportera nazistpressen, om man nu skall lägga moraliska
synpunkter såsom motiv för lagförslaget.

Herr talman! Jag skall icke fresta tålamodet längre. Jag har här angivit
de skäl, som varit avgörande för min ståndpunkt i denna fråga. Jag har givetvis
inga utsikter att vinna gehör för det yrkande, som jag här kommer att
ställa, i synnerhet om det verkligen förhåller sig på det sätt, som förut har
antytts i debatten, att man bortser från de sakliga skäl, som man bör taga hänsyn
till, när man tar ståndpunkt till en fråga. Jag har således, herr talman,
med detta mitt ståndpunktstagande till frågan och därigenom att jag har skrivit
under motionen nr 262 i denna kammare råkat komma in bland anhängarna
av Kungl. Maj :ts opposition, och följaktligen yrkar jag avslag på utskottets
förslag.

Herr Senander: Herr talman! Jag skulle till den siste talaren vilja säga,
att det är ganska onödigt, att han ideligen så fort han råkar komma på en
riktig linje alltid skall deklarera, att han icke har någonting med kommunister -

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
na att skaffa. Det är alldeles överflödigt, därför att det knappast är någon
här i kammaren eller utanför densamma, som misstänker, att herr Olof Nilsson
i Göteborg skulle ha några kommunistiska sympatier.

Till herr Lindahl skulle jag också vilja säga ett par ord utöver det, som
framfördes av min partivän herr Hagberg i Luleå. Han ansträngde sig över
hövan för att förringa betydelsen av opinionsrörelsen bland fackföreningsfolket
mot transportförbudet. Han förklarade, att det endast var något hundratal
fackföreningar som, såsom han uttryckte det, effektuerat de av kommunisterna
beställda protestuttalandena. Jag vill bara fråga herr Lindahl: Huru
många fackföreningar skulle ni, socialdemokrater och anhängare av transportförbudslagen,
kunna förmå till ett uttalande för transportförbudet? Inte en
enda, är jag övertygad örn. Det bleve säkerligen en lustiger dans för herr Lindahl,
örn han sökte engagera fackföreningsrörelsen i en sådan riktning.

Det är inte utan en viss förvåning man ser, med vilken envishet regeringen
strävar efter att upprätthålla det av alla förnuftiga människor utdömda transportförbudet.
Då förordningen första gången antogs, fanns det åtminstone en
förklaringsgrund till den rättsvidriga åtgärden. Vid den tidpunkten hade nämligen
en våldsam hetspropaganda skapat en psykos, som förvillade folks omdöme
och bildade en lämplig jordmån för praktiskt taget vilka reaktionära tilltag
som helst, utan att därför någon starkare opposition gjorde sig märkbar.
Men att nu fasthålla vid transportförbudet är minst sagt anmärkningsvärt.
Den psykos, som möjliggjorde, att detta grova attentat mot tryckfriheten kunde
utföras, utan att en mera allmän opinion anmälde sig, existerar inte längre..
Psykosen har ersatts av en ganska allmän insikt hos svenska folket örn det
hot, som demokratien utsatts för genom de farliga eftergifter, som gjorts
från en pockande in- och utländsk reaktion. »Folkvreden», som herr Vougt på.
sin tid trodde sig förmärka gentemot kommunisterna, visar sig i dag bestå i en
allt större vaksamhet mot de krafter, som söka utnyttja landets nödläge för
att främja sina reaktionära intressen. Den massrörelse som uppstod, när högern
med stöd av utländska påtryckningar aktualiserade frågan örn förbud
mot kommunistiska partiet, visade, att svenska folket inte låter lura sig av att
reaktionen klär sig i demokratiska klutar. Den inte mindre starka proteströrelsen
mot en förlängning av transportförbudsföroraningen är också ett vältaligt
bevis för stämningen hos det svenska folket och dess beredskap till vakthållning
kring sina gamla demokratiska fri- och rättigheter.

De politiska argument, som åberopades vid lagens tillkomst, äro inte heller
längre gångbara mynt. De ha grundligt vederlagts. A ena sidan är den stat,
för vilken transportförbudet mot den kommunistiska pressen bl. a. skulle vara
en sympatiyttring, i dag allierad med världs demokratiens fiende nummer ett i
ett krig, som hotar hela demokratien med förintelse. Å andra sidan befinner
sig den stat, mot vilken man då vid alla upptänkliga tillfällen demonstrerade
sin ovilja, nämligen Sovjetunionen, i en kamp på liv och död för friheten och
för den nationella självbestämmanderätten.

Jag har erinrat örn dessa politiska fakta, därför att lagens tillskyndare aldrig
haft annat än politiska motiv för sitt handlande i detta fall. Avsikten med
transportförbudslagen var att ge dem ett vapen i händerna mot kommunistiska
partiet. Lagens hittillsvarande tillämpning är bevis nog för riktigheten i detta
påstående. Under sådana förhållanden är det naturligt, att alla juridiska betänkligheter
skjutits åt sidan, Örn man läser justitieministerns motivering för
lagen, så får man intryck av att han likt en ål söker slingra sig mellan vad han
anser vara en politisk nödvändighet och sin plikt som rikets högste vårdare av
de rättsliga angelägenheterna. Särskilt anmärkningsvärd är hans möda att

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
bringa den, oformliga transportförbudsförordningen i överensstämmelse med
grundlagen. Att konststycket måste sluta med misslyckande är givet.

Ett typiskt provstycke på omöjligheten i justitieministerns argumentering är
bans försök att advocera bort grundlagens klara föreskrift örn »varje svensk
mans rättighet att, utan några av den offentliga makten i förväg lagda, av
tryckfrihetsförordningen ej föreskrivna hinder, utgiva skrifter». Han förklarar
i motiveringen till lagförslaget: »Detta stadgande avser enligt ordalagen
endast handeln med sådana skrifter. Med hänsyn till omständigheterna vid
tryckfrihetsförordningens tillkomst torde vidare med bestämmelsen örn förbud
för den offentliga makten att i förväg hindra skrifts utgivning endast avses
ordningsmakten och rättsväsendet samt regeringen i dess funktion såsom högsta
myndighet inom detta område. Hit höra sålunda ej åtgärder, som vidtagas av
exempelvis kommunikationsverken.» Man vore frestad att ingå på en skämtsam
kritik av detta justitieministerns uttalande, men saken inbjuder inte till skämt.
Emellertid vill jag fråga justitieministern: Vilka ordalag är det som tyda på
att grundlagens bud i detta fall endast avser handeln med tryckta skrifter?
Det finns ingenting i grundlagarna, som ger stöd åt en sådan tolkning. Om det
i rikets främsta grundlag, regeringsformen, förklaras, att »med tryckfrihet
förstås varje svensk mans rättighet o. s. v.», då frågar jag: Hur kan då justitieministern
inför detta kategoriska hävdande av tryckfriheten förutsätta, att
handeln med tryckta skrifter är fri, men att den offentliga makten har rätt att
hindra, att skrifterna överhuvud taget komma ut i handeln?

Än värre är försöket att draga en gränsskillnad i fråga örn grundlagens
tillämplighet mellan den offentliga makten och de myndigheter, som sortera
under denna makt, exempelvis kommunikationsverken. Enligt justitieministerns
resonemang . i denna punkt skulle grundlagen gälla för överordnade
myndigheter men icke för de underordnade! Regering, polismakt och domstolar
äro skyldiga att respektera tryckfrihetsförordningens föreskrift, men inte
järnvägs-, post- och telegrafstyrelserna. Detta skulle alltså vara 1809 års
grundlagsstiftares mening med tryckfriheten. Det må ursäktas, örn jag säger,
att det är en utmaning mot minnet av de män, som gett oss våra grundlagar,
att sa vantolka deras verk. Men även nied denna orimliga tolkning som utgångspunkt
kan inte lagens tillskyndan fria sig från beskyllningen att ha
åsidosatt grundlagen. Det är nämligen inte järnvägs- och poststyrelserna, som
beslutat örn transportförbudet, utan regering och riksdag, d. v. s. de som enligt
justitieministerns mening utgöra den offentliga makten. Därigenom ha de
institutioner, som utgöra de högsta vårdarna av rikets grundlagar, ålagt underordnade
myndigheter att tillämpa en grundlagsstridig förordning. Jag känner
inte järnvägsgeneralen och vet därför intet örn hans uppfattning i denna
fråga. Däremot veta vi alla, att postgeneralen är deciderad motståndare till
transportförbudsförordningen.^ Jag frågar då: är det månne så, att herr Örne
vägrat ta ansvaret för ett på administrativ väg genomfört transportförbud,
och att regeringen därför själv måst ta tjuren vid hornen? Härmed må vara
hur som helst. Både det ena och det andra förfaringssättet strida mot grundlagen.

örn möjligt ännu mera uppenbart stridande mot grundlagen är löpsedelsförbudet.
Här ha vi att göra med ett ingripande direkt i handeln med skrifter.
Det innebär inte bara förbud mot uppsättande av löpsedlar. Så långt går förbudet,
att tidningens huvud inte får bäras synligt under försäljningen, ja
nitiska polismyndigheter ha till och med utan att regeringen ingripit vägrat
försäljarna att ropa ut tidningens namn. Ändock söker justitieministern göra
gällande, att grundlagens bud beträffande handeln med skrifter är okränkt.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Ytterligare en sak i detta sammanhang! Det gäller försäljningsförbudet för
den kommunistiska pressen. Här ha vi att göra med ett grundlagsstridigt ingripande
icke av staten utan av enskilda. Jag anser mig böra till riksdagens
protokoll i detta sammanhang få foga ett uttalande, som gjorts av redaktören
H. K. Rönnblom vid ett föredrag inför författareföreningen år 1940. Han
säger: »De — statsmakterna — tolerera också ingrepp i distributionsapparaten,
som beslutas och iscensättas av enskilda. I den kungl, propositionen nr
57 i år omtalas, att ett distributionsföretag av monopolitisk karaktär. självt
beslutat örn och verkställt avstängning av två tidningar —- det var två kommunisttidningar
det gällde den gången -—- efter att ha förklarat dem vara
''sårande för allmän anständighet’. En nämnd, bestående av bl. a. representanter
för den kolorerade veckopressen, uppträdde sålunda som anständighetens
övervakare på ett område, där grundlagen gjort sitt allra yttersta för att
hindra obehöriga intressen att spela in. Och en kungl, proposition, kontrasignerad
av justitieministern, som har till särskild uppgift att övervaka grundlagens
efterlevnad på denna punkt, håller till godo med denna självkorade
jurys verksamhet utan att med ett ord låta förstå att den strider mot grundlagens
bokstav och anda.»

Det lär vara svårt att bestrida riktigheten i vad redaktör Rönnblom anfört.
Det är uppenbart, att örn grundlagarna föreskriva den offentliga makten dess
befogenheter beträffande tryckfriheten, så betyder detta, att inte heller enskilda
personer eller sammanslutningar få handla annorlunda än vad som utskrivits
i grundlagen. Jag tycker, att den saken är så självklar, att man borde
slippa diskutera den med justitieministern. Tyvärr synes emellertid justitieministern
inte fästa sig vid att herrarna i pressbyrån fallit honom i ämbetet
och brutit mot grundlagens bud.

Justitieministern söker göra gällande, att transportförbudsförordningen står
i samklang med tryckfrihetsförordningen. Det finns emellertid intet stöd för
en sådan tolkning vare sig i grundlagens bokstav eller dess anda. Det är vanligt,
att då tolkningstvister uppstå så söker man utröna de ursprungliga
lagstiftarnas mening. Av justitieministerns uttryck »enligt omständigheterna
vid tryckfrihetsförordningens tillkomst» så skulle han ha gjort en sådan efterforskning.
Jag har också sökt plöja igenom gamla handlingar i saken men
har inte funnit någon enda mening, något enda ord, som tyder på att 1809
års grundlagsstiftare förutsatt en sådan fördomsfri tillämpning av tryckfrihetsförordningen,
som transportförbudet utgör. Och örn man ser till den anda,
som lagstiftarna uttryckt i sin motivering till tryckfrihetsförordningen, så är
saken helt klar. Då blir man medveten örn att justitieministerns eget erkännande
av att han »rört sig i gränsmarkerna till tryckfriheten» är ett alldeles
för milt omdöme.

I 1809 års konstitutionsutskotts memorialer beträffande förslaget till tryckfrihetsförordning
hittar man bl. a. följande: »Regenter hava ej varit sällsynta,
vilkas under medelmåttan inskränkta och ej sällan förvända grundsatser örn
styrelsens sanna föremål ej förmått uthärda den upplyste och välsignade granskarens
överlägsna blick.» Och vidare: »Väldet över samveten, urartande och
missbrukat till välde över stater, personer och världsliga handlingar, skulle i
tankens frihet se förstöraren av så kära föremål för människans medfödda, begär
att råda. Det har kostat seklers tid och strömmar av blod att med sanningens
fackla fördriva okunnighetens och vidskepelsens mörker, att på fanatismens
fall uppresa fördragsamhetens och samvetsfridens altare. Man må då ej
förundra sig däröver, att tankens yttrande i frihet i skrift och tryck mött så
många och stora hinder. Man beklage dock att dessa hinder kostat folkslagen tid

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
och sällhet, och man hämtar lång erfarenhet och en lärorik övertygelse om tankefrihetens
märkliga inflytelse på folkens välfärd, dess kraft att bevara medborgarens
rättigheter från förtryck, samt att den, lämnad till en fri och obehindrad
verkning, vinner egenskap av en livgivande värme, men hämmad, förr
eller senare utbryter i en förödande eld.»

I en sådan anda föddes grundlagarna och främst vår tryckfrihetsförordning.
Det behövs en god portion okänslighet för fakta, för att man skall våga sig
på försöket att förena transportförbudslagen med grundlagens bokstav och anda.
Transportförbudförordningen är i och för sig anledning till allmän förargelse,
vilket dagligen kommer till uttryck. Men örn möjligt större förargelse åstadkommes
genom transportförbudsanhängarnas och justitieministerns ansträngda
försök att framställa transportförbudslagen såsom en grundlagsenlig företeelse.
Vill man inte nu slopa denna lag, så kan man åtminstone kosta på sig att sluta
upp med hyckleriet kring densamma. Redan detta vore ett framsteg.

Regeringen kan inte åberopa sig på någon folkopinion till stöd för lagen. ^Den
är i överväldigande grad på motståndarnas sida. Det föreligger inte heller några
hållbara politiska motiv för lagen. Man frågar sig då, varför regeringen så envist
fasthåller vid lagen. Ligger möjligen förklaringen däri, att man fruktar
utländska makter? Är det möjligen från regeringen som det nya argumentet
utgått, nämligen att ett avslag på förslaget örn lagens förlängning kanske
skulle tas illa upp i Berlin? Jag vägrar tro, att regeringens majoritet skulle utgå
från annat än svenska synpunkter, även örn det gäller en strafflag, som riktar
sig mot den kommunistiska pressen.

Herr talman! Sedan krigsutbrottet har en hel serie av förslag, som länge
stått på reaktionens önskelista, blivit verklighet. Det ligger i sakens natur, att
förslagens reaktionära karaktär dolts så mycket som möjligt för svenska folket.
Framför allt har man åberopat sig på nödvändigheten av att hålla högsta beredskap
på alla områden, en beredskap, som naturligtvis framhålles såsom avsedd
att gagna demokratien. Metoden att dölja reaktionära förslag under frihetliga
talesätt är icke ny. Redan vid 1889 års riksdag, då man genomförde socialistlagen,
förklarade en riksdagsman: »Men fria yttranderätten har ett så oskattbart
värde för varje tänkande människa, att ingen öppet vågar anfalla densamma.
Angreppet kommer alltid maskerat, alltid under vackra lovtal över densamma;
man vill visst inte hindra dess bruk, endast stävja dess missbruk.» Varje ord passar
in på situationen av i dag. Transportförbudslagens tillämpning är vittnesbörd
nog. Hur kan man påstå sig tjäna landets försvarsberedskap genom en lag, som
ställer hundratusentals av landets pålitligaste försvarare i en undantagsställning
gentemot landets övriga innebyggare? Innebär det en ökning av landets
försvarskraft, att man lägger hinder i vägen för spridningen av en press, som
obrottsligt företräder den svenska linjen att hålla landet utanför kriget och
bevara dess nationella oavhängighet? Är det till fördel för försvarsberedskapen,
att man samtidigt härmed tillåter en vidrig nazistisk press att obehindrat läggas
under allmänhetens ögon? Eller att de farligaste organen för femte kolonnen,
såsom Aftonbladet, Dagsposten o. a., fritt få operera som företrädare för
utländska intressen under svensk mantel? Här örn någonsin handla statsmakterna
på ett sätt, som är ägnat att allvarligt försvåra möjligheterna att i farans
stund utnyttja hela folkets försvarskraft. Ja, herr talman, det är på tiden, att
riksdagen befriar regeringen från den obehagliga belastning, som transportförbudslagen
utgör. Och den kan göra det så mycket mera som riksdagen i det
fallet kan stödja sig på en mycket stark folkopinion.

Med vad jag har sagt förenar jag mig, herr talman, i det yrkande, som framställts
av herr Hagberg i Luleå.

Andra kammarens protokoll 10^2. Nr 13.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud.'' mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag tycker nog, att det är litet vågat av
herr Senander att åberopa sig på demokratien. Det är ju tämligen klart, ätt
örn icke kommunisterna hade gjort så många offentliga diktaturdeklarationer,
så hade vi aldrig haft denna lag. Vi äro nog alla medvetna örn att vad som
egentligen har legat till grund för regeringens förslag till transportförbud är,
att kommunisterna i händelse av påfrestningar skulle ställa sig till främmande
makts förfogande. Örn man går tillbaka till de debatter, som fördes i båda
kamrarna år 1940, finner man belägg för att det förhåller sig på det sättet.
Eljest rådde det nog en allmän uppfattning, att denna lag tangerade eller överskred
vad grundlagen tillåter.

Då jag tillsammans med herr von Friesen och herr Nilsson i Göteborg har
väckt en motion i ämnet, så har det icke skett av någon omtanke örn kommunisterna,
vilka jag vid så många tillfällen har bekämpat med helt andra medel,
utan det har skett av omtanke örn Sveriges grundlagar.

År 1940 tillkännagav också justitieministern inledningsvis i debatten en viss
tveksamhet. Han gav uttryck häråt i riksdagens båda kamrar. Nu heter det,
att ett exceptionellt läge kräver exceptionella åtgärder, och majoriteten i kamrarna
ansåg väl liksom regeringen, att det förelåg ett sådant exceptionellt läge
år 1940. Nu tillåter jag mig hålla före, att i ett läge av yttre oro, då vår nation
samtidigt är så enig som för närvarande är fallet, då man ser händelser
inträffa sådana som vi sett i våra närmaste grannländer och då vi sålunda leva
i ett tillstånd av osäkerhet och icke veta vad som kan inträffa, då skall man
undvika att rubba på de principer, som finnas i grundlagen, principer vilka
icke blott kunna tjäna till ledning inom en nation så länge den håller samman
utan även ha visat sig vara ett program, örn vilket man kan samlas vad som
än inträffar. För andra länder har detta varit en styrka även när de kommit
under den ena eller andra främmande maktens välde. Jag tror, att man icke
skall underskatta grundlagens betydelse i en sådan situation som den nuvarande
just ur dessa synpunkter. Tvärtom tror jag, att vi där lia värden, som
äro oskattbara,

Vi äro alla eniga örn att läget var fruktansvärt, da denna förordning antogs
år 1940. Man slog -—- som någon talare sade — i blindo och trodde, att
man träffade rätt, trodde att man gjorde det som var riktigt. Man stod under
omedelbart intryck av Kuusinenhistorien i Finland. Även örn det i Finland
knappast fanns några kommunister, så riktade Kuusinens namn tankarna på
kommunisterna även i detta land och den roll de kunde komma att spela, ifall
Sverige skulle råka i en liknande situation.

När vi emellertid i dag för andra gången gå att pröva, örn denna förordning
skall förnyas, ha vi en tidrymd av två år bakom oss och vi ha de erfarenheter,
som ha givits under denna tid. Vi ha även att pröva, huruvida läget nu är detsamma
som då eller örn det är ett annat. Då måste jag säga mig, att läget i dag
är ett annat. Jag skall icke närmare söka utveckla den saken. Jag behöver bara
peka på att läget i dag är ett annat än det var 1940. De som ansågo, att kommunisterna
under förhållanden, som då rådde, skulle kunna komma att utgöra
en fara, mäste göra klart för sig, att det förändrade läget också har förändrat
förutsättningarna. Jag finner det för min del icke vara någon mening att förstora
kommunistfaran, som nyligen skett vid fackföreningsvalen. I några fall
har man fått röster på partilösa och sökt utmåla detta såsom stora kommunistiska
framsteg. Egentligen har det icke varit kommunister utan partilöst

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
folk, som dock känner svenskt och som skulle komma att ställa sig till förfogande,
örn läget vore sådant, att det behövdes för svenska intressen. Jag
tror, att det förhåller sig på det sättet.

I princip är transportförbudet en stor fråga; i praktiken är frågan ofantligt
liten. Det är emellertid principen, som i detta fall är det allra viktigaste. Vi ha
fått redogörelse många gånger för meningen med denna lag. Den fara, som
man menar att kommunisterna utgöra, står dock icke i någon rimlig proportion
till de medel, med vilka man tänker bekämpa faran. Kommunisterna existera
ju alltjämt. Kommunisterna tillåtas att trycka sin press. Det är en fri
press, och det är just denna egenskap av en fri press, som faktiskt gör, att det
måste vara grundlagsstridigt att utfärda en förordning örn transportförbud.

Justitieministern har i dag liksom tidigare tryckt på att det skulle vara
statens kommunikationer ovärdigt att transportera de kommunistiska tidningarna.
Jag måste ju säga, att örn det är ovärdigt, måste detsamma även gälla
exempelvis kommunistiska agitatorer. När kommunister eller nazister skola
resa ut och hålla föredrag och agitera för sitt parti och när man vet det i förväg,
är det väl lika ovärdigt att låta dem resa på tåg. Jag tror, att man bara
behöver säga detta för att alla skola förstå, i hur orimligt läge vi i vårt demokratiska
samhälle skulle komma, örn vi droge ut detta resonemang till sina yttersta
konsekvenser. Det är klart, att skrifter, som äro belagda med kvarstad
eller för vilka utdömts visst straff, icke skola få skickas på post eller järnväg.
Därom torde alla kunna vara överens. De få ju icke heller skickas på sådant
sätt. Örn emellertid en tidning blivit beslagtagen låt oss säga i februari 1939
och vi utfärda en författning i mars 1940, och örn denna skrift sedan utkommer
dag för dag, vecka före vecka, månad för månad kanske i ett eller två år
utan att åter ha varit föremål för någon åtgärd, en skrift sålunda, som får
tryckas och som man icke kan belägga med kvarstad eller för vilken man på
något sätt icke kunnat utdöma straff, då är ju detta icke. någon brottslig skrift.
Örn jurister och vilken jury som helst skulle förklara, att man icke kan fälla
den, måste vi väl alla vara överens om att skriften icke är brottslig. I så fall
är det orimligt, att denna skrift icke skall få transporteras med järnväg eller
post.

Vad som krånglar till saken och gör, att jag fruktar, att många se på den
med färgade glasögon, är att det bara är kommunistiska tidningar, som ha
drabbats av transportförbudet. För någon dag sedan belädes en hel rad tidningar
med kvarstad enligt samma stadgande som skall ligga till grund för
detta transportförbud. Det har varit en stor debatt härom i dag i första kammaren.
Jag förmodar, att om det nu sutte en justitieminister som ville begagna
detta tillfälle att utfärda transportförbud för samtliga dessa beslagtagna
tidningar, så kunde han göra det. Men då skulle vi inte längre se på detta
förhållande med^några färgade glasögon, utan då skulle vi bedöma det objektivt,
som man måste göra, när man handskas med författningar och med rättsprinciper
och när man tar ställning till grundlagen.

Nu säger utskottets talesman, herr Lindahl, att detta få kommunisterna
tåla, Om de komme till makten, skulle de sopa bort oss utan vidare.. Ja, det senarepåståendet
har antagligen herr Lindahl alldeles rätt i. Det skulle nog kommunisterna
utan tvekan komma att göra. Det ha de ju förklarat så mångå gånger,
att man får antaga, att de skulle komma att göra det. Men detta hör icke
hit, det är en sak som vi få taga ställning till i annat .sammanhang. Transportförbudet
för kommunisternas tidningar har väl ingen hindrande inverkan
på deras farlighet, inte det allra ringaste. Do säga själva, att de i vissa fall
tjäna på det. Herr Hagberg säger, att det kostar dem förfärligt- mycket

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
''periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
pengar. Det Ilar kostat dem 300,000 kronor på en mycket kort tid. Men de
klara upp denna situation, de begagna andra möjligheter än statens transportmedel
för att sprida sin press. Man får sannerligen inte, om man står inför
en så stor fara, bara säga sig, att då använda vi, för att begagna, herr Lindahls
uttryck, den sommarfläkt som denna författning utgör. Nej, det kommer
man ingen vart med, och man leker icke med grundlagen på detta sätt.
Det är alltför stora värden som här stå på spel.

Det är en annan liten detalj som vi ha påtalat i vår motion. Det är frågan
örn den strafftid som bör kunna utmätas som högsta straff. Man kan naturligtvis
advocera det därhän, att det här icke är fråga örn något egentligt straff,
utan att det är något annat. Man må kalla det vad man vill, det är i alla fall
ett visst slags straff, det är icke tu tal örn den saken. Vi ha då ansett, att
när man utmätt ett högsta straff, då skall man frige den man straffat, när
han avtjänt sitt straff. Örn i detta fall en tidning belagts med kvarstad, fått
sin jurydom och transportförbud för den högsta tid som författningen medger,
alltså sex månader, och tidningen under denna tid icke varit föremål för någon
åtgärd från myndigheternas sida, då är det orimligt, att ändå utöka eller
förnya transportförbudet för ytterligare sex månader. När dessa sex månader
gått och ingenting inträffat som föranlett åtgärd mot tidningen sammanträder
man på nytt och förlänger transportförbudet på sex månader. Då vore det ju
riktigare att i författningen stryka bestämmelsen örn högst sex månader och
utfärda transportförbud för en obegränsad tid, intill dess konungen kan finna,
att det är lämpligt att upphäva ifrågavarande transportförbud. Då sluppe
vi den här otrevliga situationen, som man ställes inför gång efter annan och
där man ute i landet frågar sig, hur det är möjligt att regeringen kan förfara
på detta sätt.

Justitieministern har förklarat, att vi ha garantier härvidlag. Ja, jag har
icke varit säker på det. Jag har försökt forska i denna sak, men jag har
icke funnit några belägg för att man har några säkra garantier. Jag mäste
därför i detta sammanhang framhålla den farhåga jag hyser därvidlag. Vi
ha visserligen § 1, där det talas örn att innehållet i skriften skall vid »upprepade
tillfällen» visat sig ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller
skada rikets förhållande till främmande makt eller undergräva krigslydnaden
eller innebära förberedelse till samhällsordningens omstörtande med hjälp av
främmande makt eller eljest med våldsamma medel. Det är mot dessa bestämmelser,
som skriften skall ha förbrutit sig — några andra gälla icke — och
det skall ha skett vid upprepade tillfällen. Detta uttryck »upprepade tillfällen»
måste väl ändå icke innebära, att tidningen bara skall ha en viss partifärg,
utan det måste väl vara så, att tidningen i några nummer faktiskt begått
ett brott av här angivna slag. Eljest skulle man väl icke angiva, vari
brottet skall bestå, eller tala örn, att det skall lia ägt rum vid upprepade tillfällen.
Har tryckfrihetsnämnden alltid gjort sig underkunnig örn att det förhåller
sig på detta sätt? Och är det icke så, då är det ju synnerligen allvarliga
ting vi stå inför. Ty man får väl icke handskas med rättsprinciper på detta
sätt om man samtidigt vill hävda, att vi måste ha respekt för dem. Lagar och
förordningar måste ju följas, och de måste framfor allt följas av våra myndigheter
och vara av det slag, att folket kan lia förtroende för dem.

Vi ha i vår motion som ett alternativ föreslagit, att man skulle antaga en
bestämmelse örn att, när dessa sex månader, eller högsta straff som kan utmätas,
ha gått och intet brott förekommit under denna tid, då skulle de tidningar,
på vilka denna lag kan tänkas komma att tillämpas, få transporteras på nytt.
Jag tror liksom herr von Friesen, att detta skulle verka fostrande på de tid -

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
ningar som ha benägenhet att överskrida lagens bestämmelser, därför att örn
det skulle kosta dem pengar och det bleve otrevligheter i fråga örn transporterna
samt uppstode avbrott för prenumeranterna gång efter annan, då skulle jag
tro, att tidningarna skulle dra sig för att ställa sig i ett sådant läge.

När nu icke någon i utskottet gått med på denna linje meli det föreligger
en reservation, som vi för övrigt ansluta oss till och som står i överensstämmelse
med vårt första yrkande, en reservation avgiven av herr Theodor Magnusson
m. fl., vari yrkas avslag på propositionen, så ber jag, herr talman, att
också få ansluta mig till denna reservation.

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! När vi första gången diskuterade
denna lag, var det nog ganska många som ansågo, att lagens bestämmelser
vore alldeles för lindriga. Man ansåg, att den skulle omfatta flera trafikmedel,
än vad som var angivet i det kungl, förslaget den gången. Utskottet vidtog
ju också ändringar i kungl, propositionen eller rättare sagt skärpte den något.
Men det var ändå en hel del som tyckte, att man icke gick tillräckligt långt.
Man skulle ha tagit steget fullt ut, menade de, och helt förbjudit den kommunistiska
pressen.

I dag diskuteras från olika håll frågan örn att häva transportförbudet. Jag
vet icke, örn detta är i överenstämmelse med den uppfattning som tidigare
gjort sig gällande eller örn det är något alldeles nytt som har kommit till och
som gör att man anser, att transportförbudet nu skall slopas. Vid den tidpunkt,
då vi första gången diskuterade transportförbudet, eller kanske till
och med något tidigare diskuterades också en annan fråga inte bara här i
riksdagen utan även ute i landet, nämligen frågan örn att helt och hållet förbjuda
det kommunistiska partiet. Många av de organisationsmedlemmar, som
man i dag kan åberopa såsom oppositionella mot transportförbudet, yrkade säkerligen
den gången på att det kommunistiska partiet helt enkelt skulle förbjudas.
Nu är det ju också så beträffande den opposition som säges förekomma
inom fackföreningarna, att en hel del av dem som lia tecknat sina namn på
de utställda listorna är av den uppfattningen, att transportförbudet är ensidigt,
och av det skälet anser att lagen skall hävas, när statsmakterna inte
förmå att förbjuda transporten även av andra tidningsalster än de kommunistiska.
Det är ganska egendomligt med dessa petitionslistor, där man vädjar
till regeringen att icke framlägga någon proposition örn fortsatt giltighet för
denna lag, att de ännu i dag fortsätta att inströmma till regeringen. Man har
alltså icke klart för sig, att propositionen för länge sedan är avlämnad och att
den också är utskottsbehandlad. Det kan ju hända, att det inte är så särdeles
lyckat att använda detta argument, därför att listorna ju kunna vara utsända
i god tid men icke blivit fulltecknade med namn förrän på sista tiden och man
tycker, att de ändå kunna komma in i efterskott för att så att säga stärka
oppositionen något litet.

När vi 1940 behandlade denna lag, talade herr Senander örn för denna
kammare, att transportförbudet — som han den gången misstänkte skulle riktas
enbart mot den kommunistiska pressen, i vilken misstanke han väl för övrigt
haft rätt — icke skulle skada den kommunistiska pressen så särskilt mycket.
Däremot skulle den socialdemokratiska och den borgerliga pressen komma
att saligen avsomna. Den kommunistiska pressen skulle således överleva
de andra partiernas tidningsorgan. Jag vet icke, örn denna spådom kommer att
gå i uppfyllelse. Det kan hända, att varken herr Senander eller jag får uppleva
något sådant. 1 dag kanske man kan åberopa uttalandet från 1940 men
då bara till 50 procent, d. v. s. att 50 procent därav har blivit sanning.

Nr IB.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Här har i dag herr Hagberg talat om demokratien. Han gjorde det emellertid
icke på samma sätt nu, som han gjort någon gång tidigare, när hail analyserat,
vad demokratien var för någonting. Han har vid ett tillfälle sagt:
»Vad är demokratin?» Han svarar själv: »Demokratin, det är ju allmän rösträtt,
parlament o. s. v., det är ju rätten för kommunisten Hagberg att få tala
här i kammaren. Men till demokrati hör också poliser, militärer, fängelser.
Demokratin, det är förstöring av livsmedel, medan folket svälter,''det är ökade
yrkessjukdomar och lungsot.» Detta är således demokratien, såsom herr
Hagberg själv den gången analyserade den. Jag vet icke, om han således kunde
ha någon anledning att i demokratiens namn i dag ropa på frihet för den
kommunistiska pressen att transporteras på våra järnvägar.

Herr von Friesen har i dag varit den förste talaren för avslag på den kungl,
propositionen. När jag hörde honom, funderade jag över vad anledningen egentligen
kun,de vara till att det var han som stod som huvudmotionär och att det
var han som var den förste talaren, när det gällde avslagsyrkandet. Det kunde
väl möjligen icke vara det hot som herr Hagberg en gång uttalat här i kammaren
och som lyder som följer: »Jag kan säga Svenska Morgonbladet och det
frisinnade partiets representant, herr Jeppson, att med Er menar vi åtminstone
inte väl. Herr Jeppson, som talar om att ''marxismens styrka snart är en saga
blott’, skall snart få erfara, hur grundligt han misstagit sig.» Är det möjligen
så, att det är detta uttalande som har uppfordrat herr von Friesen att motionera
i denna fråga och nu i dag yrka på att det förslag som framlagts i utskottsutlåtandet
skall avslås.

Det har också talats örn, att det ur flera synpunkter är inkonsekvent att fortsätta
med detta transportförbud, därför att kommunisterna egentligen icke
skulle kunna åstadkomma mera skada, örn deras press vore helt fri, än vad de
för närvarande göra. Jag undrar, om icke de som uttala sig på detta sätt i dag
ha glömt bort, vad den kommunistiska pressen tidigare har uträttat och vad
den också skulle komma att uträtta i fortsättningen, därest den bleve helt fri.
Nu kan man ju säga, att örn den kommunistiska pressen missbrukade sin frihet,
skulle den kunna mista den på grund av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Men innan dess kunde nog ganska stor skada åstadkommas. Det
är väl heller icke meningen, att den kommunistiska pressen nu under detta krig,
som väl är lika hotande som tidigare för Sveriges del, skall släppas fri och
skall få ställa till svårigheter för den svenska regeringen eller den svenska
nationen.

Herr Hagberg har i dag också talat om, att den kommunistiska pressen
icke har bedrivit någon propaganda bland militären som skulle kunna undergräva
krigslydnaden. Ja, det kan han kanske säga, därför att man ju uppmanat
medlemmarna av det kommunistiska partiet att fullgöra sin skyldighet
inom det militära. Men de ha också vissa skyldigheter gentemot partiet. Man
har också i annat sammanhang sagt ifrån att kommunisterna äro skyldiga att
bedriva sin propaganda på det sätt som komintem påbjuder. Men man måste
förneka, att man är medlem av det kommunistiska partiet. Det finns ett aktstycke
här, i vilket angivas de riktlinjer för det kommunistiska partiets verksamhet
som antogos vid en konferens 1940. Det citat jag nu skall anföra därur
är hämtat från statens offentliga utredningar och borde väl således vara riktigt,
såvitt jag kan förstå. Detta citat lyder: »De kamrater, vilka skola syssla
med införskaffande av upplysningar, få under inga omständigheter deltaga i
den allmänna propagandan eller röja att de äro kommunister. Däremot skola de
med energi och uthållighet gå in för att, genom påtagligt intresse för tjänsten,
söka tillvinna sig befälets förtroende och ernå sådana kommenderingar och upp -

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
drag, varest det mesta möjliga är att inhämta av allt som rör tjänsten. Särskilt
viktigt är att utforska nyheter i beväpning (ev. konstruktionsritningar),
förvaringsplatser för vapen och ammunition samt utrustning av alla slag, förutsättningar
för stridsövningar och dessas förlopp samt taktiska förfaringssätt
m. m. De övriga skola vid alla tillfällen söka utveckla alla ansatser till
missnöje och strävan efter att frambringa verkliga utslag av massopposition
i antidisciplinär anda.» Det är således uttalanden som gjorts av kommunisterna.
Det var visserligen år 1930, och man kanske i dag kan säga, att dessa
riktlinjer ha vi nu gått ifrån. Yi ha nu anmodat alla våra medlemmar att
vara fosterlandsvänner och att göra allt för att försvara och bevara demokratien.
Men det är icke så många dagar sedan som ungefär samma tendens gjorde sig
gällande på ett fackföreningsmöte här i Stockholm. Där var det kommunister
—• de hade visserligen utåt förklarat sig vara partilösa — som reste sig emot
den militära ordningen och som också reste sig mot att det skulle värvas medlemmar
från den arbetargrupp det var fråga örn till något så fördömligt som
hemvärnet. Det är således icke så alldeles helt med det där talet örn att man
inte uppmanar till något som kan undergräva krigslydnaden. Det är kanske
sant, att man inte gör det direkt i tidningspressen, men det finns andra möjligheter
därtill, som man säkerligen benyttar sig av allt fortfarande.

Jag tycker, att man bör betänka sig mer än en gång, innan man går in
för ett slopande av transportförbudslagen. Däremot anser jag, att man bör
arbeta för att också den nazistiska pressen blir inbegripen i transportförbudet.
Det är sant, att denna tidningspress också pläderar för ett undergrävande
av krigslydnaden. Den arbetar också för att försvaret skall bli sådant, att
intet motstånd reses mot dess ideologiska fädernesland. Man har där således
en ensidig skyldighet, nämligen att försvara sig endast åt det ena hållet. Men
örn nu denna press, den nazistiska, inte kunnat bli inbegripen i transportförbudet,
så är detta intet skäl för att upphäva detta transportförbud utan i stället
ett skäl för att försöka få det utvidgat till att omfatta även den nazistiska
tidningspressen.

Jag ber, herr talman, att med vad jag sagt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Frågan om denna lags förenlighet med tryckfrihetsförordningens
allmänna bestämmelser kan nog diskuteras, ty man kan
säga att i begreppet tryckfrihet inkluderas inte bara rätten att trycka en
skrift utan också möjligheten att bereda människorna tillfälle att taga del av
den. Det ligger sålunda något i vad de, som angripa lagen, säga, nämligen att
tryckfrihetsförordningen inte förutsett en sådan utveckling som vi nu kommit
till. Jag anser emellertid, att då riksdagen redan tagit sin ståndpunkt och inte
i fjol ansett några konstitutionella hinder för lagens antagande föreligga, är
det inte någon större mening i att åter upptaga en konstitutionell debatt.

Men denna lag, som jag för min del också hoppas skall vara ett provisorium,
vilket en gång skall kunna försvinna ur vår lagstiftning, får i alla fall, herr
talman, en starkare förankring både hos riksdagen och den allmänna opinionen
varje gång som herr Hagberg i Luleå eller hans meningsfränder här taga
till orda i denna sak. Man frågar sig nämligen då, hurudan kommunisternas
principiella inställning till tryckfriheten egentligen är, och jag skulle vilja
något friska upp herr Hagbergs och hans medkumpaners minne på den punkten
genom att påminna dem örn en del som hänt under de förflutna åren.

Såsom man kanske minns, etablerades för åtskilliga år sedan i Bayern en
kommunistisk republik av ganska kort varaktighet och med Kurt Eisner såsom

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
ledare. Då förbjödos plötsligt och försvunno alla icke kommunistiska tidningar.
En del icke kommunistiska tidningsmän mördades, andra fängslades
och andra åter fingo lämna landet. När Bela Khun lyckades få till stånd ett
kommunistiskt välde i Ungern — också det av relativt kort varaktighet —-förfor man på precis samma sätt med den tidningspress, som icke var kommunistisk.
Örn vi gå till det land, som för herr Hagberg och de med honom
likatänkande är idealet, nämligen Sovjetryssland, kan jag bara bringa i åtanke
vad den kommunistiska fackföreningsinternationalens ledare för några år sedan,
Tomskij, yttrade, när man kritiserade det åsiktsförtryck, som rådde i .Ryssland.
På frågan, huruvida inte andra partier skulle kunna tillåtas, svarade
han, med en cynism, som väl gjorde anspråk på att vara något slags humor,
att visst kunde andra partier få finnas till, men det skulle vara i fängelset.

Vi veta att vad Tomskij sålunda på ett mycket drastiskt sätt uttalade var
och allt fortfarande är en ledande princip i den kommunistiska tankegången —
liksom också i den nazistiska — nämligen att likriktningen måste drivas dithän,
att oliktänkande icke få komma till tals och på inga villkor få begagna
sig av tryckfriheten. T. o. m. på Trotskijs tid, när det gjordes försök att
kritisera det ekonomiska systemet, fick man använda sig av underjordiska
vägar för att trycka och sprida skrifter, ty allt som avvek mot den härskande
regimens uppfattning stämplades med en överlägsen gest såsom kontrarevolutionär
propaganda.

Och man behöver bara göra det tankeexperimentet, att det första finska vinterkriget
inte fått den utgång det fick och att herr Hagbergs »kusin» herr
Kuusinen blivit regeringschef i Finland, för att utan större fantasi kunna
tänka sig, hur det skulle ha gått med hela pressen i Finland. Transportförbudet
är en mild västanfläkt mot vad som där skulle ha ägt rum.

Nu kanske herr Hagberg säger: »Vi kommunister äro inte ansvariga för de
brutala metoder, som i diktaturländerna använts i fråga om tryckfriheten.»
Ja, men lia någonsin kommunisterna i vårt land reagerat mot detta? Nej, det
ha de inte gjort, och skulle de göra det visavi Sovjetryssland, skulle de riskera
att uteslutas ur tredje internationalen, ett öde som de väl inte ännu eftersträva.

Men ändå har herr Hagberg panna att här i riksdagen beklaga, att man genom
transportförbudet försvårar, såsom han säger, den fria opinionsbildningen
i en demokratisk stat, d. v. s. herr Hagberg uttalar sina farhågor för uppkomsten
av ett tillstånd, som han i själ och hjärta måste betrakta såsom det
ideala framtidstillståndet. Längre kan man i cyniskt gyckel med vår riksdag
näppeligen gå.

Många kunna lia behov av att dryfta denna allvarliga fråga. Men kommunisterna
borde vara de sista att yttra sig däri.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Ehuru reservant inom lagutskottet
hade jag inte tänkt att det skulle vara anledning för mig att yttra mig i denna
fråga. Nu har emellertid debatten pågått i så många timmar och i så många
variationer, att jag anser det berättigat att med några ord motivera, varför
jag yrkat avslag på lagen.

Jag är givetvis inte mäktig att avgöra, huruvida denna lag står i konflikt
med våra grundlagar. Jag är lekman, som lyssnat till vad experter säga och
till vad andra lekmän säga. Jag har tagit hänsyn till allt och alla, och för
mig är det argument starkare, som säger att denna lag tangerar gränsen för
grundlagskränkning, än det argument, som säger motsatsen. Jag är också tillräckligt
fördomsfri för att tillmäta herr Hagbergs resonemang bevisvärde.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Han kan inte avspisas med att han är kommunist och talar i egen sak. Hans
argumentation brast inte i logik, och sakskälen voro starka efter min uppfattning.

Det är för mig en underordnad fråga, huruvida det är värdigt ett demokratiskt
samhälle använda sig av transportförbud emot misshagliga partiers tidningar,
men örn demokratien behöver skydd mot den samhällsfarliga pressen,
så förefaller mig det instrument vi valt vara det minst lämpliga.

Som stöd för att transportförbudslagen inte kränker demokratiens principer
anför justitieministern, att i England har man resolut förbjudit den kommunistiska
pressen. Herr Hagberg i Luleå bestrider riktigheten av denna uppgift,
men jag godtar justitieministerns meddelande att det demokratiska England
förbjudit den kommunistiska pressen. Om nu den kommunistiska pressen
vore till så stor fara för det svenska samhället, att det hotades av undergång
genom att denna press tillåtes existera, då tycker jag, herr justitieminister, att
man skulle följa det demokratiska Englands exempel och förbjuda den kommunistiska
pressen. Men det vill man inte.

Jag deltog i behandlingen av den första propositionen i detta ärende och
anslöt mig till den uppfattningen, att under då rådande kritiska skede för vårt
land — det var under finsk-ryska kriget — borde man transportförbjuda vissa
tidningar. Det var inte enbart för att vi ville stå på god fot med främmande
makt som vi togo lagen, utan också därför att man ville hindra den kommunistiska
propaganda, som pågick bland de trupper, vilka lågo samlade uppe vid
vår nordligaste gräns, och som enligt uppgift påverkade dem till militär olydnad.
Jag biträdde sålunda förslaget, men när jag året därpå såg, att detta
medel var det minst verkningsfulla i kampen mot propagandan för militär
olydnad, förordade jag i ett anförande, att man skulle tillgripa kraftigare medel
mot denna propaganda.

Örn jag emellertid skulle anlägga principiella synpunkter på denna fråga,
måstel jag säga mig, att då vi i vårt land erkänna ytterlighetspartiernas
existens, så har herr Hagberg i Luleå fullständigt rätt, när han hävdar, att
dessa ytterlighetspartier också skola åtnjuta de förmåner, som övriga politiska
partier i riket ha. Det är logiskt och riktigt. Jag kan inte med vår allmänna
demokratiska uppfattning förena den principen, att ett politiskt parti, som
dock får existera, som har hundratusentals väljare och representanter i riksdagen,
skall i fråga om sin propaganda vara satt i en undantagsställning, som
inte syftar till annat än att hindra detta partis tillväxt. Varken herr justitieministern
eller än mindre herr Lindberg i Stockholm har kunnat leda i bevis,
att den kommunistiska propagandan är så farlig för vårt samhälle, att vi behöva
tillgripa någon lagstiftning mot den. Och är propagandan farlig, herr
Lindberg, varför tillgriper man då inte det mest radikala medlet och förbjuder
partiets existens? Men det vill inte herr Lindberg, trots vad han här sagt, medverka
till, och detta är enbart glädjande.

Den lag det här gäller har inte tjänat det ändamål, som don avsåg att tjäna.
Den var ett ineffektivt medel för att förhindra kommunistisk propaganda vid
våra militärförläggningar. Den är vidare orättvis mot det kommunistiska
partiet, som vi ju tillåta existera här i landet, och den blir in1e ett uns bättre,
örn vi skriva örn den så, att den kan tillämpas även mot de nazistiska partierna,
ty dessa ha ju också tillåtelse att existera i det demokratiska Sverige. Här
skola vi år efter år tvista med varandra örn denna lag, men om vi skulle bekänna
vad vi i våra hjärtan tycka örn den, måste vi medge, att det är ett
mindre lyckligt valt instrument i kampen mot en politisk organisation, som vi
ogilla. Det är naivt och verkningslöst.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Mina skäl för avslagsyrkande äro inte, herr talman, -att regeringen skulle
ha underlåtit att tillämpa lagen riktigt och rättvist. Regeringen har tillämpat
lagen precis så, som riksdagen vid dess antagande förutsatte att den skulle
tillämpas. Och örn regeringen skulle försöka sig på att tillämpa lagen mot
de nazistiska partierna, då bryter regeringen mot lagen. Men när alla talare
synas trakta efter att få en lagstiftning, som drabbar alla politiska partier
lika, varför yrkar då inte t. ex herr Lindberg i Stockholm, som vill behålla
den föreliggande lagen, i lagutskottet på att den skall göras sådan, att alla
politiska partier falla under den? Något förslag i den riktningen har emellertid
aldrig rests.

Herr talman! Mitt votum beror inte på att jag på minsta sätt har anledning
att känna mig missnöjd med regeringens tillämpning av denna lag. Jag voterar
bort lagen, därför att den är olämplig och inte tjänar något förnuftigt ändamål
och därför att den är en vanprydnad för lagstiftningen i ett demokratiskt
samhälle.

Herr Lindberg i Stockholm erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Jag skulle vilja säga till herr Hedlund, att han en gång
talat för lagen och gjort det på ett ganska drastiskt sätt, men inte heller han
ifrågasatte den gången, att det kommunistiska partiet skulle förbjudas, och
inte heller han försökte då närmare bevisa, vari partiets skuld bestod. Han
sade emellertid: »Jag har förfärligt svårt att förstå, hur det demokratiska
svenska samhället kan tolerera, att under tryckfrihetslagens hägn få existera
tidningar, som uppenbart söka skada landets intressen utåt, tidningar som arbeta
på att underminera lydnaden för våra egna lagar, och tidningar, som bevisligen
taga order från främmande makt för att störta det svenska samhället.
Jag kan, säger jag, icke förstå, hur ett demokratiskt samhälle kan tillåta, att
dessa tidningar få utkomma».

Jag trodde den gången att vad herr Hedlund sade var någonting att lita på
och det har jag också trott ända till i dag. Jag var därför, när jag ställde mitt
yrkande här, av den uppfattningen att jag förfäktade en riktig mening.

Herr Hedlund i Östersund, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Var och en har ju sina synder och sitt föregående,
och det var ju en dödssynd, som jag gjorde mig skyldig till genom mitt
anförande den gången. Men varför skall man oupphörligt åberopa detta anförande
— det är nu tredje gången som det blivit uppläst här i kammaren —
när jag själv säger, att jag begick en dumhet, då jag höll det? Tänk örn herr
Lindberg i Stockholm också ville gå in i sin kammare och rannsaka sig själv
och taga lärdom av alla felsteg, som han begått! Då skulle vi vara på samma
linje.

Vidare anförde

Herr Vougt: Herr talman! Jag vill säga till herr Hedlund i Östersund, att
vad herr Lindberg i Stockholm och vi andra kunna frukta är, att herr Hedlund
eventuellt skulle kunna begå en dumhet i dag också och att man därför
kanske skall akta sig för att följa honom i hans ståndpunktstagande.

Vidare vill jag fråga min partivän herr Hedlund, örn han verkligen menar,
att riksdagen nu 1942 skulle kunna säga att transportförbudet har tillkommit
i strid med grundlagen och därmed fälla en dom över de beslut, som riksdagen
fattat under tidigare år. Detta argument har ju tidigare förekommit i debatten,
men det har då underkänts av riksdagens båda kamrar.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Vi ha nyss hört av konstitutionsutskottets ordförande, att nian måhända kan
vara tveksam på den punkten. Jag kan förstå det, men det är i varje fall omöjligt
att säga att denna lag står i strid med grundlagens ordalydelse, liksom
riksdagen inte heller kan med den motiveringen rygga den ståndpunkt, som
riksdagen redan tagit. Med en annan motivering kunna vi naturligtvis ändra
vår hållning i själva saken.

Vidare ber jag att få erinra herr Hedlund örn den behandling, som tryckfrihetsfrågan
undergick på våren 1940. Då kom detta transportförbud till såsom
ett medel, som man provisoriskt skulle kunna använda, tills genom ändring
av tryckfrihetsförordningen möjligheter beretts att ingripa mot tidningar,
som man av ena eller andra skälet ville undanhålla allmänheten eller eventuellt
förbjuda att utkomma. Tryckfrihetsförordningen blev emellertid icke
ändrad i sådan riktning, beroende därpå att det blev en ganska stark reaktion
inom folket emot varje tanke på en sådan ändring av tryckfrihetsförordningen,
att man skulle kunna råka ut för något slags godtycklighet. För närvarande är
sålunda transportförbudet det enda instrument, som står till buds för statsmakterna,
när det gäller att taga avstånd från och dämpa inflytandet av en press,
som man anser vara skadlig eller icke böra uppmuntras. Jag förstår icke det resonemang,
som herr Hedlund nyss förde i fråga om partiernas allmänna rättigheter.
Det förhåller sig ju så, att i denna lags första paragraf angives, under vilka
förhållanden man kan tillgripa transportförbud: det skall gälla periodisk skrift,
vars innehåll visat sig ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet eller skada
rikets förhållande till främmande makt etc. Örn jag icke missuppfattat saken,
så betyder detta, att vilket parti som helst, som anses ha gjort sig saker till
något av vad som uppräknas i paragrafen, kan på samma sätt som det kommunistiska
partiet uteslutas ifrån rättigheten att med statens trafikmedel distribuera
sina tidningar. Så enkelt ligger det till. Man behöver icke komplicera
läget med allehanda funderingar örn att statsmakterna skulle behandla det
ena partiet på ett annat sätt än det andra. Herr Hedlund menade också, att vi
vintern 1939/40 handlade i ett läge, som var mera kritiskt än det nuvarande.
,Vad vet herr Hedlund örn det läge, som kan komma att uppstå? Jag tror icke,
att det är någon utav oss, som vågar göra gällande, att vi icke skulle kunna
komma i en situation, då det kan bli lika nödvändigt för statsmakterna att
utöva sitt inflytande i här berörda avseende på detta sätt, som det var 1939/40.

Herr Hagberg i Luleå sade örn tryckfrihetsförordningen, att den är principiell.
Ja, men herr Hagberg, detsamma är ju förhållandet med denna lag.
Det här är icke någon lag in casu, tillämpad på det kommunistiska partiet,
utan det är en lag, som kan tillämpas mot alla partier. Tillåt mig vidare att
erinra om en omständighet, som man nog tog i betraktande, när det var fråga
örn att först tillgripa den här lagen. Man sade sig då, att örn transportförbud
skulle komma att tillgripas gentemot tidningar, som levde så att säga på
kommersiell basis, d. v. s. som existerade helt och hållet på de inkomster, som
de åtnjöto från prenumeranter, lösnummerköpare och abonnenter, så kunde
man vara ganska säker på, att dessa tidningar icke skulle kunna överleva ett
transportförbud. Nu lia vi hört omtalas i dag, att den kommunistiska pressen
trots detta lever kvar. Och jag kunde icke undgå att tänka på detta, när herr
Hagberg i Luleå utan att rodna — jag kunde i varje fall icke se den klädsamma
rodnaden ifrån min plats i kammaren — citerade den kända strofen i
Heidenstams medborgarsång: »Det är skam, det är en fläck på Sveriges baner,
att medborgarrätt heter pengar». Jag spörjer mig nämligen, huruvida icke
skälet till att den kommunistiska pressen ännu lever kvar mindre är, att läsarna
ha velat betala vad man kallat en omsättningsskatt än att den kom -

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
•periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
munistiska pressen rör sig med penningmedel, som den icke kan redovisa inför
offentligheten. Jag vill också säga, att det icke gör något starkare intryck
på mig, när herr Hagberg i Luleå här uppträder som representant för det fria
ordet. Det talas i många tonarter örn det fria ordet i dessa dagar, men det är
väl ändå sällan man råkar ut för en person, som har mindre rätt att föra detta
vackra uttryck på sina läppar.

Jag har bara några få ord att tillägga, herr talman. Den fullmakt, som regeringen
nu har, kan riksdagen icke gärna beröva regeringen, sedan regeringen
begärt den. Det är ju så, att kommunisterna fylla förutsättningarna
för att drabbas utav lagen, och justitieministern har här angivit vissa svårigheter,
som uppstått för honom, när det gällt att få andra ytterlighetsriktningar,
närmast den nazistiska, in under lagens bestämmelser. Jag kan i alla
fall under inga förhållanden vara med örn, att regeringen skulle avhändas
detta medel att ingripa mot det ena eller andra lägret av ytterlighetsmän.

Statsrådet och chefen för justitiedepartementet har vidare upplyst, att han
avser att tillämpa lagen med samma kraft åt olika håll. Det skulle naturligtvis
inte falla mig in att vilja insinuera, att regeringen avsiktligt visat någon
mannamån, partiskhet eller brist på objektivitet i detta avseende. Jag tror sålunda
fullt och fast, att det är de angivna svårigheterna,, som nödgat regeringen
att uppträda på ett sådant sätt, att det framkallat intrycket av en viss
ensidighet. Örn så är fallet, är detta å andra sidan någonting, som bör kunna
övervinnas. Det är med utgångspunkt från den deklaration, som avgivits från
regeringsbänken, som jag, herr talman, ber att få yrka bifall till vad första
lagutskottet här hemställt.

I detta anförande instämde herrar Törnkvist, Fast och Andersson i Malmö.

Herr Hedlund i Östersund, som nu på begäran ånyo erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag har aldrig sagt, att riksdagen kränkt
grundlagen genom att antaga denna lagstiftning. Jag sade tvärtom, att jag
icke hade förmåga att bedöma den saken, men jag tilläde, att de som förklarat,
att lagens antagande står på gränsen av en kränkning av grundlagen,
presterat argument, vilka jag funnit vara starkare än motsidans. Vi antogo
denna lag under exceptionella förhållanden, medger herr Vougt, och tillägger:
»är herr Hedlund så övertygad örn, att exceptionella förhållanden icke kunna
inträffa längre fram?» Nej, det är jag icke, men inträffa exceptionella förhållanden,
då få vi tillgripa exceptionella medel för att värna oss. Vi genomlevde
en svår tid, när denna lag antogs, men det finns väl ingen anledning
att nu bibehålla lagen vid gällande kraft, därför att det kan komma svåra
tider en gång till. Att enbart av denna anledning bibehålla lagen vore, tycker
jag, som örn herr Vougt, sedan han vid något tillfälle fått influensa med stark
feber, skulle ligga och äta aspirin år efter år i väntan på att det skulle komma
en kris. Det vore väl ändå inte riktigt förnuftigt.

Härefter anförde

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Debatten har här rört sig örn åtskilligt,
men den har faktiskt inte rört sig så mycket som transportförbudet.
Man har förfasat sig över vad kommunisterna förmenas ha sagt och i vissa fall
även över vad de verkligen sagt. Man har nästan dränkt oss i citat och i mer
eller mindre långtgående anklagelser.

Efter denna parentetiska anmärkning vill jag först säga ett pär ord till justitieministern.
Som bekant hävdar han, att jag i min uppräkning av bland

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
annat ett dussintal olika fall, där transportförbudet tangerat grundlagen, gjort
mig skyldig till en massa lögnaktiga framställningar. Det första fallet gällde
tidningen Kalmar Läns-Kuriren. Han meddelade, att transportförbud beträffande
denna tidning icke utfärdats av regeringen. Jag medger, att min framställning
så till vida var oriktig, som jag gjorde regeringen ansvarig för transportförbudets
meddelande. Det förhåller sig så, som justitieministern sade,
att det är ett underordnat organ, som utfärdat transportförbudet. Att tidningen
är transportförbjuden är ett faktum. Det har meddelats genom T. T., och tidningen
själv har erhållit meddelande örn förbudet. På grund av detta transportförbud
har tidningen så småningom nödgats nedlägga sin verksamhet. Tidningen
har alltså de facto förbjudits. *

Nu visar det sig, när man närmare, undersöker saken, att det förfaringssätt,
som enligt justitieministern tillämpats och som bestått däri, att icke regeringen
utan ett underordnat organ utfärdat förbudet, faktiskt strider mot den instruktion,
som regeringen själv lät medfölja sin proposition år 1940. Det står
nämligen, herr justitieminister, på sidan 8 i första lagutskottets utlåtande nr 8
till 1940 års riksdag: »Av största vikt är naturligen frågan örn vilken myndighet,
som skall äga att meddela förbud. Denna befogenhet synes böra läggas
i Kungl. Maj :ts hand.» Detta är alltså ett mycket klart besked örn att det är
regeringen, som har att utfärda transportförbud, men justitieministern har här
förklarat, att det transportförbud, som utfärdats mot Kalmar Läns-Kuriren,
utfärdats av underordnad myndighet. Till dussinet av mig uppräknade lagöverträdelser
kan man alltså lägga en trettonde lagöverträdelse. Faktum är,
att justitieministerns eget påpekande klargör, att man i ytterligare ett fall
vrängt lagen.

Som det andra beviset för att jag vilselett kammaren anförde han, att jag
skulle ha gjort gällande, att åtgärder måste ha varit vidtagna upprepade
gånger mot tidningarna för att transportförbud skulle kunna meddelas, och att
i fallet Syd-Svenska Kuriren endast ett beslag — det var, när fänriken på
vedettbåten gjorde beslag — hade ägt rum. Jag stödde mig i min framställning
på 1 § i förordningen, där det står så här: »örn vid upprepade tillfällen innehållet
i periodisk skrift visat sig ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet
eller skada rikets förhållande till främmande makt. . .» o. s. v. Det står tydligt
»upprepade tillfällen». Menar nu justitieministern: beslag har skett bara en
gång, men det behövs inte mer än ett beslag, ty det ligger i regeringens hand
att uttolka, vad som menas med att innehållet i en periodisk skrift vid upprepade
tillfällen visat sig ägnat att skada rikets förhållande till främmande
makt? Men då ställer sig ju regeringen på en ståndpunkt, som möjliggör det
mest långtgående godtycke. Regeringen kan ju själv presumera, att innehållet
i en periodisk skrift vid upprepade tillfällen visat sig ägnat att skada rikets
förhållande till främmande makt, utan att regeringen dock ingripit. Jag menar
alltså, att min framställning är riktig.

För det tredje ansåg justitieministern, att man icke, såsom jag gjort, kunde
hävda, att regeringen i grundlagens mening, »hindrat utgivningen» av trafikförbjudna
skrifter. Jag hävdade i mitt anförande, att dessa tidningar uppenbarligen
icke äro utgivna i grundlagens mening på tusentals platser, där de
på grund av transportförbudet förhindrats att utkomma. Grundlagen säger
mycket klart ifrån, att med utgivning menas, att tidningen skall vara såld
eller på annat sätt spridd. Justitieministern förklarar, att staten icke har något
monopol på spridning av tidningar, men att resonera på det sättet är viii ändå
bara att försöka trösta sig själv. I realiteten lia järnvägarna monopol på tidningarnas
befraktning. Det är för övrigt bara en tidsfråga, när samtliga svenska

Nr 13.

Lördagon den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
järnvägar komma att vara helt förstatligade. Genom detta transportmonopol
omöjliggör man ju faktiskt, utan att formellt utgivningsförbud meddelats, för
respektive tidningar att utkomma på en massa platser i detta land. <

Sedan säger justitieministern, att år 1809 fanns det ju inga järnvägar, och
följaktligen hade icke grundlagsstiftarna kunnat förutse detta. Nej, men grundlagsstiftarna
uttalade mycket klart, att det icke skulle få resas några andra
hinder för skrifts spridning än de, som uttryckligen utsatts i lagen. Jag citerar
86 § i regeringsformen: »Med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet
att utan några av den offentliga makten i förväg lagda hinder utgiva skrifter.»
Det är alltså fullständigt klart, hur lagtexten därvidlag lyder.

Av en rad talare i denna debatt ha anförts rent politiska skäl för att man
borde försätta den kommunistiska pressen i en undantagsställning. Man har
därvid särskilt uppehållit sig vid den kommunistiska pressens hållning under
finnkriget. Jag uppenbarar ingen hemlighet, örn jag säger, att det i verkligheten
var de meningsskiljaktigheter, som då rådde mellan å ena sidan oss och
å andra sidan den stora majoriteten inom landet, inklusive regeringen, beträffande
den finsk-ryska konflikten, som föranledde dessa åtgärder. Det var för
all del också dessa meningsskiljaktigheter, som framkallade denna mycket
skickligt framarbetade »folkvrede», som man åberopat sig på i tid och otid.
Denna fråga har ju i verkligheten gått till historien, men, eftersom den återigen
indragits i debatten, vill jag erinra örn ett uttalande, som gjorts
så nyligen som förra fredagen i Helsingfors. I anledning av tvåårsdagen
av Moskva-freden gjorde den finländske regeringsledamoten Paasikivi då
följande uttalande: »Sovjet-Unionens strävande att stärka sin militära
ställning i Östersjöns östra del, dess åtgärder mot de små östersjöstaterna
liksom också mot Finland under åren 1939 och 1940 voro naturligtvis
riktade mot Tyskland. Vilket annat rike hade väl Sovjet-Unionen att
frukta på detta håll. Man kan knappast tänka sig, att någon annan stormakt
skulle kunna företaga krigsoperationer mot Sovjet-Unionen över Östersjön.
Visserligen talade man också örn den fara, som hotade från England i Östersjön
och Finska viken, men detta tog likväl ingen på allvar.» Med andra ord: denne
finländske regeringsledamot hävdade, att den konflikt, som då upprörde det
svenska folket, i verkligheten var en konflikt, emellan å ena sidan Tyskland
och å andra sidan Sovjet-Unionen. Vi för vår del beklagade mycket vinterkriget,
och vägrade godkänna, att Sverige hade anledning att engagera sig i detsamma.
Vi ställde icke något annat yrkande än att Sverige skulle hålla sig
neutralt. Det var på grund av de motsättningar, som då förekommo, man genomförde
detta transportförbud och som man fortfarande vidmakthåller detsamma.

Jag tror, att man, örn man vill tänka efter riktigt och vill vara rättvis, i dag
när vi kunna se denna fråga i historisk belysning bör kunna erkänna, att man
icke på grund av de meningsskiljaktigheter, som tidigare förelegat örn hur den
svenska politiken lämpligast borde utformas, bör fortsätta med dessa repressalieåtgärder.

Sedan har herr Lindberg i Stockholm läst upp några uttalanden, bland annat
ett raljeri av mig från ett inlägg i en debatt örn vad som förstås med demokrati.
Jag skall icke ingå på det; det har ganska litet med detta ämne att göra.
Men när han citerar ett dokument från 1930 om det kommunistiska partiet,
som vi redan tidigare avslöjat som ett falsarium, kan jag icke neka mig nöjet
att citera hans egen partikamrat Z. Höglund. Denne yttrade i riksdagsdebatten
den 16 juni 1936, då det gällde ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap.
strafflagen: »Jag tror inte ett enda ögonblick på riktigheten av de dokument,

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
som herr Hagberg- i Luleå här har hävdat vara förfalskade. De äro förfalskade,
det är min absoluta övertygelse.» Jag tror, att var och en, som hörde herr Lindbergs
citat, måste säga sig, att det hela verkade fullständigt förryckt. Jag vill
erinra kammaren om, att herr Z. Höglund från denna talarstol riktade en uppmaning
till överståthållareämbetet att undersöka, på vad sätt polisen kommit
i besittning av dessa dokument och överlämnat dem till vad man litet raljant
kallade »statsfientliga kommittén», som hade avtryckt dem i sin utredning.
Därmed är jag färdig med herr Lindberg.

Vad sedan konstitutionsutskottets ordförande herr Hallén beträffar fäste jag
mig vid att han faktiskt säger, att detta är troligen grundlagsstridig!, men
eftersom riksdagen vid två tidigare tillfällen låtit saken gå finnes det ju ingen
anledning att icke nu fortsätta med det. Ja, men örn man gör en dumhet och
upprepar denna dumhet en gång — i all synnerhet örn den är av den karaktär
som konstitutionsutskottets ordförande antydde — skall då riksdagen därför
ytterligare upprepa den dumheten?

Han har även utnyttjat tiden för att citera en f. d. medlem av det ryska kommunistiska
partiet Trotsky, som skulle ha sagt, att »i Ryssland kunna vi icke
tänka oss att några andra partier skola existera annat än i fängelset». Det är
icke Trotsky som skulle lia sagt detta utan Bucharin; det spelar kanske mindre
roll, men jag vill upplysa herr Hallén örn detta, ty det kan vara bra, örn han
kommer igen med det en annan gång. Emellertid är detta uttalande ingen riktig
framställning av den kommunistiska ståndpunkten. Jag vill bara erinra örn,
att Lenin mycket noga tog upp frågan örn andra partiers ställning och framhöll,
att det är en särfråga för Ryssland och en särfråga på grund därav, att
efter revolutionen konspirerade de andra partierna med främmande länder i intervention
mot Sovjetunionen. Detta föranledde de inskränkningar, som man i
tid och otid tar till utgångspunkt för motiverande av inskränkningar i demokratien
i andra länder.

Herr Hedlund i Östersund hävdade, att regeringen tillämpat lagen riktigt,
ty den hade ej haft möjlighet att ingripa mot nazisterna. Jag är icke enig häri
med herr Hedlund; ty örn regeringen, såsom skett med Sydsvenska Kuriren,
på grundval av ett beslag kan genomföra transportförbud och om man således
här i landet på grund av ett beslag och utan att åtal skett kan genomföra
transportförbud,_ vöre det ganska konstigt, örn man ej skulle kunna genomföra
det mot andra tidningar. Man behöver icke anstränga sig för att finna anledning
att ingripa ändå hårdare mot den nazistiska pressen än man ingripit mot
den kommunistiska — och även mot andra tidningar, för ali del. Men man har
icke tillgripit detta medel; det är vad vår erfarenhet visar.

Slutligen också några ord om herr Vougt. Hans anförande gick egentligen
ut därpå, att då vi tidigare »enat» oss om att genomföra undantagsåtgärder,
kunna vi i dag icke giva regeringen bakläxa på denna fråga; ty läget är icke
sådant, att vi icke kunna få svårigheter med främmande makt på grund av
pressens uppträdande. Redan i erkännandet av att man har enat sig örn att
vidtaga en åtgärd mot den kommunistiska pressen ligger också ett erkännande
av att denna åtgärd egentligen är undantagsbetonad. Emellertid, jag skulle
vilja fråga justitieministern: vilka lättnader har regeringen i förbindelserna
med främmande makter genom detta transportförbud? Är det ej så, att de kommunistiska
tidningarna liksom de andra tidningarna läsas av de utländska
sändebuden i Stockholm? Är det ej på det sättet, att på grund av dessas ingripande
ingriper regeringen mot kommunistiska tidningar, som misshagat vederbörande
och som man förmenar skapat missförstånd mot främmande makter.
Alltså, transportförbudet ändrar ingenting, absolut ingenting därvidlag. Det

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förbud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)
gör ej regeringens ställning på något sätt lättare och förbättrar icke regeringens
position mot främmande makter.

Herr Vougt förklarade örn den kommunistiska pressens inkomster, att dessa
äro av det slaget, att de ej kunna redovisas offentligt, Jo, herr Vougt, de ha
redovisats offentligt. De 300,000 kronor, som genom uttaxeringar och insamlingar
hopbringats av de kommunistiska arbetarna i detta land efter krigets
utbrott, lia redovisats i den kommunistiska pressen. De ha redovisats från olika
platser, ofta från varje enskild person. Jag kan nämna en episod. När polisrazzian
mot det kommunistiska partiet genomfördes den 10 februari 1940, frågade
polismännen, som sutto på expeditionen och genomgingo kvitton och dylikt:
huru kunna kommunisterna betala så mycket? Då hade det kommunistiska
partiets riksdagsgrupps representanter i en redovisning betalat omkring 6,000
kronor av sina riksdagsarvoden. Vederbörande kassörska förklarade, att det är
bara en naturlig sak, att kommunisterna bringa offer. Det finnes många fattiga
arbetare i detta land, som faktiskt icke vetat, hur deras avlöning skulle räcka
ens för de två första veckorna, när de haft månadsavlöning, men som alldeles
oavsett detta hava bringat sin tribut, en tia i månaden eller vad det vant fråga
örn. I motsats till en hel del andra kunna vi redovisa de inkomster vi fått, därför
att dessa inkomster äro frivilliga tributer, lämnade av den svenska arbetarklassen
eller, rättare sagt, av dess kommunistiskt orienterade del.

Till slut vill jag örn herr Vougts uttalande säga, att han i själ och hjärta naturligtvis
vet, att exempelvis de kommunistiska riksdagsmännen här icke alls
befatta sig med eller skulle tillstädja, att något förrädiskt gjordes mot vårt land.
Han är icke så enfaldig, att han ej begriper, att vi mäste 1m allt intresse av att
slå vakt örn den svenska självständigheten. Han är icke så enfaldig, att han
inbillar sig, att vi kunna hava något intresse av att rubba en enda av de friheter,
som den svenska grundlagen och författningen skapat, ty vi själva äro
ju beroende därav. Hela vårt arbete som legalt arbetarparti, som försöker att
med övertygelsens medel vinna anslutning för sina åsikter, är beroende av denna

frihet. . .

Herr Vougt, man skall inte driva sin anpassning sa långt, att det lar karaktären
av rena opportunitetspolitiken. Det hände nyligen, att en tysk soldat, som
sökte sig till Sverige för att finna en tillflyktsort, sändes tillbaka över gränsen
och avrättades.

Herr andre vice talmannen avbröt här talaren med klubbslag och yttrade:
Jag skall be talaren hålla sig till ämnet.

Herr Ilagberg i Luleå fortsatte: Jag är färdig, herr talman. Jag vill bara
erinra örn, att det betonats i herr Vougts tidning, att detta var det billigaste
sättet. Örn man anlägger sådana opportunitetssynpunkter som att man bör välja
det billigaste och lättaste sättet att komma ur en obehaglig sak, kan man alltså
företräda en ståndpunkt sådan som herr Vougts, som innebär, att man skapar
en rätt för en människa, som icke gäller för en annan människa, och att man
upphäver den medborgarrätt, som ända politiskt likställer de svenska medborgarna.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice kilmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock pa avslag a
såväl utskottets berörda hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och
fann herr andre vice talmannen den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Spångberg begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

Fortsatt giltighet av förordningen rörande förhud mot befordran av vissa
periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. (Forts.)

Deri, sorn vill, att kammaren bifaller första lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej; .

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava
röstat för ja-propositionen. Rösträkning begärdes likväl av herr Hagberg i
Luleå, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
125 ja och 11 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 3-

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av utsökningslagen, m. m.; och

pr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden,
för budgetåret 1942/43 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

Herr förste vice talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester, dels ock ep i ämnet väckt motion.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jonsson i Skutskär: Herr förste vice talman! Jag skall icke taga
kammarens tid lång stund i anspråk, men som medmotionär i fråga om den
motion, beträffande vilken utskottet efter en mycket välvillig motivering
hemställer, att den icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd i annan
mån än vad under punkten A i utskottets kläm hemställts, vill jag säga några
ord.

Orsaken till att vi väckte denna motion var den, att vi ville ha en ändring
i semesterlagen, så att de i beredskap inkallade skulle beredas samma skydd
för sin semesterrätt som de värnpliktiga, som inkallas enligt 27 § värnpliktslagen.
I fråga örn dessa kan arbetsgivaren icke annat än med arbetstagarens
medgivan förlägga semestern till tid, då denne fullgör viss militär tjänstgöring.

Andra kammarens protokoll 19b2. Nr IS. 7

Förslag till
lag angående
ändrad lydelse
av 4 § lagen
om semester.

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Förslag till lag angående,iändrad lydelse av 4 § lagen om semester. (Forts.)

Att skydd för semesterrätten, behöves ha vi också anfört i vår motion, där
vi återgivit ett fall, där en arbetsgivare omedelbart efter det senaste årsskiftet
i en skrivelse till sina inkallade arbetare säger, att de 14 dagar efter det de
mottagit skrivelsen lia semester. Det är klart, att ett sådant självsvåld med
stöd av den nuvarande lagen från denne arbetsgivares sida måste väcka bitterhet
bland de inkallade, vilka samtidigt som de lia latt bära beredskapens
tunga börda även få mottaga underrättelse örn att de berövats semesterrätten
för sig och de sina för hela återstoden av innevarande år, därtill en semesterrätt,
som de kvalificerat sig för under föregående år. Nu kan visserligen den
som vill försvara ett sådant arbetsgivarens handlingssätt med att säga, att
det kan vara bristen på arbetskraft, som nödvändiggör sådana drastiska åtgärder.
Jag vill till detta blott ha sagt, att därest arbetarna vid en arbetsplats
bli underkunniga örn, att deras krafter behövas för vår militära upprustning
och vår livsmedelsförsörjning i så hög grad, att de böra offra sin
semesterrätt, så göra de även detta i känslan av allvaret i tidsläget. Men låt
dem slippa arbetsgivarens påbud örn att de ha semester samtidigt som de
fullgöra militärtjänst!

Utskottet har på ett för oss tacknämligt sätt beaktat denna kärnpunkt i
vår motion, då det skrivit, att det icke i regel är lämpligt, att semestern förlägges
till tid, då arbetstagaren till rikets skydd är inkallad till något slag
av militärtjänstgöring, och att utskottet förutsätter, att så icke kommer att
ske utan bärande skäl. Detta utskottets skrivsätt visar, att det i sak är enigt
med oss örn att arbetstagarens semester ej utan tvingande skäl skall förläggas
till tid, då denne fullgör militärtjänst.

Ett huvudskäl, varför utskottet icke helt kunnat bifalla vår motion, har
tydligen varit olämpligheten av att förena den av oss föreslagna lagändringen
med den så att säga normala semesterlagen. Med tanke härpå hade det varit
frestande för oss att återkomma med vår motions hemställan i samband med
exempelvis beredskapsmännens semesterersättning, vilken fråga snart nog
kommer att ligga på riksdagens bord. Men vi skola icke göra detta, utan vi
skola i stället vänta och se, vad utskottets principiella uttalande i fråga örn
beredskapsmännens semesterrätt kommer att ha för återverkningar vid våra
industriella företag.

Herr talman! Jag vill sluta detta mitt anförande med att uttala den förhoppningen,
att utskottets skrivsätt i denna sak kommer latt beaktas i tillbörlig
grad av såväl arbetare som arbetsgivaresammanslutningar.

Herr talman! Jag ställer intet yrkande.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Då intet yrkande framställts och då den
föregående talaren syntes stryka under vad som varit utskottets mening: att
uttala sig sympatiskt mot vad motionärerna ha kommit med, skall jag nöja.
mig med att yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat:

andra lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen
den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring
mot skada till följd av olycksfall; samt

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 18.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om viss tillämpning i fråga om kött av älg med flera djur av lagen den 11
maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus, m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond; och

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till värmeisolationsförsök
i växthus.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i
anledning av väckt motion angående utredning örn skyldighet för ogifta personer
att från viss ålder avsätta viss andel av sin inkomst att lyftas i händelse
av giftermål.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Thorell: Herr talman! Andra kammarens första tillfälliga utskott
har här avstyrkt en motion, som jag jämte flera av kammarens ledamöter har
väckt med förslag örn obligatoriskt sparande från viss ålder för ogifta personer,
vilka sedan skulle få utbekomma det samlade beloppet då de ingå giftermål.
. Jag hade nästan väntat, att det skulle bli ett avstyrkande, inte därför
att jag anser, att det var en förflugen eller oriktig tanke, utan därför att jag
vet, att riksdagen är ganska konservativ då det gäller nya uppslag. Man avslår
gärna en eller annan gång, men så kommer frågan upp på nytt, kanske
i något litet förändrad form, och så småningom går den igenom.

Utskottet säger, att det är »starka betänkligheter», som göra, att man avstyrkt
förslaget, men utskottet har inte talat örn vari de ciär betänkligheterna
bestå, utan hänvisar endast till vissa yttranden, bl. a. ifrån pensionsstyrelsen,
som dock inte har gått närmare in på saken. Pensionsstyrelsen anser visserligen,
att det kommer att kosta pengar, örn styrelsen skulle, vilket är föreslaget
i motionen, ha hand örn de fonderade medlen, men vill inte närmare ingå
på frågan, huruvida själva förslaget skall genomföras eller ej.

1941 års befolkningsutredning påpekar, att man haft ögonen på denna fråga.
Utredningen vill emellertid inte yttra sig positivt, men inte heller riktigt
negativt,, utan anser det bara »tveksamt», huruvida förslaget av vissa skäl
är lämpligt att genomföra.

Mera bestämt uttalar sig däremot Svenska sparbanksföreningens styrelse.
Härtill vill jag dock anmärka, att detta yttrande knappast kommer från neutralt
håll. Enligt motionen var det ju meningen, som jag nyss sade, att pensionsstyrelsen
skulle förvalta medlen, och i så fall är det alldeles klart, att
en del sparmedel skulle dragas ifrån sparbankerna, och sedan kanske pensionsstyrelsen
skulle komma att placera dessa medel i exempelvis statsobligationer
och dylikt.

Både utskottet och sparbanksföreningen anse vidare, att det föreslagna sparandet
skulle innebära ett statligt förmynderskap. Sparbanksföreningen säger
dessutom, att man måste taga hänsyn till skälen — vilka kunna vara nog så
allvarliga och respektabla — till att en del människor förbli ogifta. Hetta ha
vi inte heller bortsett från i motionen. Vi ha därför föreslagit, att från viss
ålder, exempelvis 40—50 år ^— kanske någon annan ålder kan vara lämpligare
—• skulle de som inte då hade ingått äktenskap få sina medel fonderade;

Motion om
skyldighet för
ogifta personer
att avsätta
viss
andel av sin
inkomst ali
lyftas »j händelse
av
giftermål.

100

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Motion om skyldighet för ogifta personer att avsätta viss andel av sin inkomst
att lyftas i händelse av giftermål. (Forts.)
dessa skulle läggas till en fond, som efter försäkringstekniska grunder skulle
bilda underlaget för deras pensionering. Under alla förhållanden skulle de
som samlat pengarna sålunda själva få nytta av deni på ena eller andra
sättet.

Beträffande det statliga förmynderskapet, som man pekat på och som ingivit
de principiella betänkligheterna, är jag förvånad över att detta argument
dragits fram av såväl utskottet som sparbanksföreningen; det har även förekommit
i en del tidningsuttalanden. Det statliga förmynderskapet ha vi väl
i så pass många former i dessa dagar, att vi knappast ha någon särskild anledning
att väja för det. Och jag vill framhålla för utskottets ärade ordförande,
som väl kommer att besvara detta anförande, att ett sådant statligt
förmynderskap lia vi genomfört och efter tilläggsbeslut i riksdagen ändrat
på flera gånger — jag syftar på folkpensioneringen. Det finns väl inte någon
här i kammaren eller i landet, som skulle vilja lia den ogjord. Det är precis
samma system vi här tänkt oss. Till folkpensioneringen avsättes ju från viss
ålder ett visst grundbelopp. Beroende på inkomsten får man betala upp till
20 kr. per år, vilka alltså uttagas med tvång. Medlen avsättas till en fond,
och man får sedan ut dem från viss ålder i form av pension. Den enda skillnaden
mellan detta system och det förslag vi här framfört är, att vederbörande
skulle få ut medlen tidigare enligt motionen, d. v. s. när de ingå giftermål. I
övrigt gäller exakt samma princip, och följaktligen håller jag före, att det
inte kan finnas anledning att av principiella skäl avstyrka förslaget.

I en intervju, som en mycket spridd tidskrift hade med mig för en tid sedan,
insmög det sig ett missförstånd, som jag skall be att få rätta här, så att
det kommer till kammarens protokoll. Man skrev, att jag visserligen inte i
motionen hade föreslagit men att jag ändå uttalat mig för att folk med viss
maximiinkomst borde befrias från avsättande av dessa medel. Detta var naturligtvis
inte meningen. Alla, vilken inkomst de än ha, skulle naturligtvis göra
samma avsättning upp till en viss gräns. Sedan kan man naturligtvis ifrågasätta,
örn saken genomfördes på bästa sätt så som vi tänkt oss det eller huruvida
det skulle vara tillräckligt, om de som ha en mycket hög inkomst gjorde
avsättningar intill ett visst, bestämt belopp.

Här har under detta år och även andra år väckts en hel del motioner i ungdomsfrågan.
Man har påpekat att inte allt är bra som det är, man har t. o. m.
gett exempel på mycket svåra missförhållanden, och man har kommit med en
hel hop uttalanden och förslag. Runt örn i landet har det hållits kongresser
och stora möten, exempelvis av Tvååkersprästen, och det har på detta sätt
kommit fram, att allt inte är bra som det är. Jag har den uppfattningen, att
man inte skall stanna bara vid att ge mer eller mindre goda råd åt ungdomen.
Man skall inte bara förebrå ungdomen att den handlar på det och det sättet,
man skall framför allt inte bara prata utan också försöka att vidtaga positiva
åtgärder, och detta förslag trodde jag för min del skulle vara en sådan åtgärd.
Det är inte säkert, att det vore bäst precis så som vi skisserat saken,
en utredning skulle kanske lia velat ordna upp frågan på annat sätt. Men
under alla förhållanden håller jag före, att ungdomen inte bara skall ha klander.
Den skall inte bara höra förmaningar, utan den skall även ha ett handtag.

Den föreslagna verksamheten har här kallats tvångssparande. Jag har för
min del inte velat använda det ordet utan har resonerat som så, att denna
metod skulle bli till en hjälp för sparande. De flesta veta nog, att ungdomen
inte är sämre i dag än tidigare, trots att den ibland blir beskylld för det. Ung -

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

101

Motion om skyldighet för ogifta personer att avsätta viss andel av sin inkomst
att lyftas i händelse av giftermål. (Forts.)
domen är säkert bättre. Men den är utsatt för mycket större frestelser än
vad ungdomen var på den tiden, då de som äro jämnåriga med mig voro unga.
Då kunde man gå ut till en lövklädd loge och till fiolen och handklaveret
dansa till morgonen. Man gav tio eller vid högtidliga tillfällen tjugufem öre
i spelpengar, och för det kunde man ha minst lika roligt som nu, då man
kostar på sig lika många kronor på restauranger landet runt vid s. k. dansaftnar,
där man i varje fall inte ser ut att ha något större nöje. Förhållandena
förr gjorde, att en person, som var anställd i jordbrukets tjänst, på hösten
kunde ha en tredjedel kvar av sin lön — som då inte uppgick till mycket mera
för hela året än den gör för varje månad nu. Men nu är det ofta i stället på
det sättet, att man inte ens på måndagsmorgonen har någonting kvar av vad
man fått ut på lördagskvällen. Likadant är förhållandet i andra befolkningsgrupper.

Jag tror, att den ungdom sop nu är i den ålder, att den enligt detta förslag
skulle börja betala dessa avgifter, i framtiden kommer att få leva under så
pass hårda förhållanden, att det behövs litet kraftigare tag till deras hjälp
än ungdomen tidigare haft. Nu är det ju många gånger så på grund av omständigheterna
— frestelserna, som jag nyss sade —- att pengarna förstöras
under den tid, då ungdomarna ha jämförelsevis goda inkomster och endast ha
sig själva att tänka på och då också skaffa sig vanor i enlighet med dessa
inkomster. När de sedan gifta sig ha de dessa vanor kvar, och de gifta sig
många gånger på skulder. Då vidtar kiv och split och ofta blir resultatet
skilsmässa, och så kanske samhället får ta hand örn barnen. Jag tror, att det
är nödvändigt att något göres.

Jag har som sagt inga pretentioner på att detta förslag skulle vara den enda
vägen, men då jag tror, att denna sak kommer upp på nytt, om än kanske
i annan skepnad, har jag vid detta tillfälle velat redogöra för bakgrunden till
motionen. Jag förstår emellertid, att det inte är lönt att mot ett enhälligt
utskott nu framställa något yrkande, och skall därför, herr talman, icke göra
detta.

Herr Malmborg: Herr talman! Då herr Thorell inte framställt något yrkande,
finns det ingen anledning för mig att nu försöka närmare motivera utskottets
ställningstagande, och jag ber därför att kort och gott få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Fördrogos vart efter annat:

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n,r 2, i anledning av
motion angående viss ändring av Kungl. Maj:ts reglemente för ecklesiastik
medelsförvaltning; och

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
väckt motion angående hävande av gällande transportförbud rörande vissa tidningar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

102

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

fSiJfT Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i

under riks- statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
statens sjunde för budgetåret 1942/43 under riksstatens sjunde huvudtitel, avseende anslagen
huvudtitel, inom finansdepartementets verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—6.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Kades till handlingarna.

Punkterna 8—20.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 21 och 22.

Kades till handlingarna.

Punkterna 23—28.

iVad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29.

Kades till handlingarna.

Punkterna 30—35.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motioner Punkten 36, rörande motioner angående skatteutjämningsbidrag till landsaugående
ting.

ninfpbidmg I två likalydande motioner, väckta, den, ena inom första kammaren (I: 38)
till landsting, av herr E. Näsström m. fl. och den andra inom andra kammaren (11:48) av
herr Andersson i Alfredshem m. fl., hade hemställts,

att riksdagen måtte besluta att till landsting med högre utdebitering än
3 kronor skulle skatteutjämningsbidrag utgå fr. o. m. 1942 efter följande
skala:

till den del av landstingsskatten som överstege 3 kronor men ej 3 kronor
50 öre 30 V°,

till den del av landstingsskatten som överstege 3 kronor 50 öre men ej 4 kronor
50 %,

samt till den del av landstingsskatten som överstege 4 kronor 70 %,

och att för detta ändamål för budgetåret 1942/43 måtte anvisas ett förslagsanslag
å 4,300,000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 38 och II: 48 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

103

Motioner angående skatteutjämningsbidrag till landsting. (Forts.)

Vid denna punkt hade reservationer avgivits av herrar Lindberg i Umeå
och Åkerström, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka motionerna I: 38
och II: 48.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Åkerström: Herr talman! Till denna punkt är fogad en reservation
av herr Lindberg i Umeå och undertecknad, vari vi givit uttryck åt den uppfattningen,
att den föreliggande motionen borde ha tillstyrkts.

Det är klart för alla, att det är av behovet, att man snarast kommer fram
till åtgärder avseende att utjämna landstingsskattebördorna. Utskottet anför
här, att kommunalskatteberedningen sysslar med dessa frågor, och av den anledningen
har utskottet inte ansett sig nu kunna ta ställning till det förslag,
som framförts i motionen. Vi reservanter äro medvetna örn att kommunalskatteberedningen
sysslar med spörsmålet, och vi äro också medvetna örn, att
det väl inte heller dröjer alltför länge, innan beredningen framlägger något
betänkande på området. Men vi misstänka, att det kommer att dröja åtskilligt,
innan man kan påräkna några åtgärder på grund av ett dylikt betänkande.

Jag hörde sägas i utskottet, att man inte gärna kan tänka sig en lösning
efter den schablon, som man följt i motionen. Denna schablon är emellertid
ingenting nytt, den är endast en kopia av vad som tillämpas när det gäller
vägskatten. Det anfördes också i statsutskottet, att ett bifall till motionen,
skulle innebära, att ett landsting kunde bekompia statsbidrag från tvenne håll,
dubbelt statsbidrag alltså. En sådan uppfattning måste vara felaktig, och den
kan i varje fall inte vara ett argument, som kan användas till stöd för ett avslagsyrkande.

Reservanterna äro dock på det klara med att man inte gärna vill bifalla
ett förslag, som framlagts av motionärer, grundat på en utredning, som icke
är auktoriserad av riksdagen. Vi ha emellertid antecknat denna reservation
främst för att kunna få tillfälle att föra denna fråga på tal och samtidigt utröna
i vilken utsträckning sympatier förefinnas för motionen och man därav
kunde sluta sig till att frågan visserligen föll, men föll framåt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Andersson i Alfredshem: Herr talman! Efter herr Åkerströms anförande
i denna fråga ber jag att till alla delar få instämma i de synpunkter,
som av honom blivit framförda. Jag har begärt ordet närmast i anledning av
att jag tillsammans med några andra av kammarens ledamöter väckt en motion
i detta ärende. Vi äro medvetna örn, att ärendet är av särskild betydelsefull
art och därför kräver noggrann eftertanke. Man måste också vara på det
klara med att problemet i hela dess vidd är av betydlig storleksordning.

Vår motions syfte är närmast att avhjälpa de olägenheter i form av högre
beskattning, som de personer få vidkännas, vilka äro hänvisade till att bo inom
ett landstingsområde, som jämfört med andra landstingsområden har lägre
skatteunderlag. Av motionen framgår tydligt vad en skatteutjämning skulle
innebära, därest kammaren skulle besluta i enlighet med vad som i densamma
föreslås, nämligen att till landsting med högre utdebitering än 3:—- kronor
skulle skatteutjämningsbidrag utgå efter följande skala: till den del av landstingsskatten,
som överstiger 3: — kronor men ej kronor 3: 50, 30 procent, till
den del, som överstiger 3: 50 kronor men ej 4:—, 50 procent, samt till den del
av landstingsskatten, som överstiger 4:— kronor, 70 procent.

Denna regel är icke ny. Den är, som redan sagts, hämtad från fiirut prövade
skattelinjer och är, fast kanske i något förändrad form, en kopia av den
regel, som gäller för vägskatteutjämningsbidragen.

104

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Motioner angående skatteutjämningsbidrag till landsting. (Forts.)

Hur ett skatteutjämningsbidrag enligt dessa beräkningsgrunder skulle utfallit
för år 1941 framgår av i niotionshäftet befintlig tabell. Det må nämnas i
detta sammanhang, att inte mindre än 13 landsting av befintliga 25 skulle
komma i åtnjutande av denna skatteutjämning.

Skatteunderlaget för de olika landstingen företer väsentliga skiljaktigheter.
Som exempel kan nämnas, att Stockholms län ified en folkmängd av 287,846
personer på en yta av 142 kvadratkilometer har ett skatteunderlag av 3,746,494
skattekronor, vilket blir 13.01 skattekronor per invånare med en skattesats
av 2.65 per skattekrona, under det att till exempel Västernorrlands län med
275,846 invånare på en yta av 25,703 kvadratkilometer har ett skatteunderlag
av 1,771,615 skattekronor, vilket gör 6.42 skattekronor per invånare med en
skattesats av 4.30 per skattekrona.

Kanske någon undrar, varför jag nämner dessa stora ytor. Men det förhåller
sig ju så, att ett större område också kräver större utgifter, beroende på
mångå samverkande orsaker, vilka jag för tillfället icke närmare kan gå in
på, men vilka kammarens ledamöter själva torde lia sig bekant.

Lägsta landstingsskatten återfinnes i Uppsala, Hallands och Älvsborgs län
med kronor 2.50 och den högsta i Västernorrlands och Norrbottens län, som ha
kronor 4.30.

Under årens lopp har riksdagen beslutat och ålagt våra landsting allt större
och mer krävande uppgifter, och därom är intet att säga. Det är en utveckling
till det bättre på hälso- och sjukvårdens område, som därigenom skett,
och detta måste ju för alla vara enbart glädjande. Men samtidigt får man den
uppfattningen, att det från statsmakternas sida icke varit lika angeläget att
ordna så, att landstingen erhållit det ekonomiska stöd, som varit nödvändigt
för att i praktiken kunna förverkliga ålagda uppgifter. Följden har också
blivit den, att mycket av vad som vore bra, ja, nödvändigt att ordna icke kunnat
ordnas av landstingen på grund av att de saknat ekonomiska förutsättningar
därtill, och länens invånare kunna ej heller beläggas med högre skatter
än vad som nu utgår. I varje fall är det så inom det län, som jag representerar,
liksom i flera andra län. Men behovet av förbättringar saknas icke.
Ty det är nog så, att där skattekronornas antal är lägre, blir inte behovet
av sjukvård och tandvård mindre, lönerna till läkare och sjuksköterskor icke
lägre, underhållskostnader för lasaretten och sanatorierna mindre. Nej, sorgligt
nog måste man konstatera, att åtskilliga kostnader bli högre i de norrländska
länen på grund av olika orsaker och förhållanden, till exempel tuberkulossjukligheten,
de stora avstånden o. s. v.

En bidragande orsak till att landstingsskatten i vårt län hålles så hög är,
att vi icke kunnat nöja oss med ett lasarett. Det finnes emellertid landsting
i detta land, som kunna centralisera sin sjukvård och klara sig med ett lasarett.
I Västernorrlands län ha vi icke mindre än 5 lasarett och därtill 3 sanatorier,
vilket allt kräver stora kostnader.

Herr talman! Motionen örn skatteutjämning för landstingen har behandlats
av statsutskottet men har där icke rönt den förståelse och välvilja, som vi motionärer
väntat. Utskottet säger i sitt utlåtande, att det vill erinra om att
hänsyn tages även nu till landstingsskatten vid fördelning av det under nästföregående
punkt behandlade anslaget örn bidrag till skattetyngda kommuner.
Vidare säger utskottet, att såväl frågan örn åtgärder till lindring av landstingens
skattebörda som grunderna för statligt skatteutjämningsbidrag äro
under prövning av kommunalskatteberedningen. Utskottet anser sig därför
förhindrat att nu taga ståndpunkt till vårt förslag att göra landstingsskatten
till föremål för särskild prövning, och därmed avstyrker utskottet motionen.

Herr talman! Vad utskottet säger om att hänsyn tages till landstingsskatten
vid fördelning av bidrag till skatteutjämning till skattetyngda kommuner, är

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

105

Motioner angående skatteutjämningsbidrag till landsting. (Forts.)
ju sant. Men det utgör väl knappast skälig motivering för att avvisa det berättigade
i vår framställning, när man känner grunderna för denna fördelning
till kommunerna. För att skatteutjämning skall kunna erhållas fordras, att
den kommunalskatt, landstingsskatt och vägskatt, som vederbörande kommun
beslutat till uttaxering, skall tillsammans överstiga tio kronor per skattekrona.
De under det löpande och de två nästföregående åren beslutade uttaxeringarna
skola i medeltal för dessa år överstiga tio kronor per skattekrona. Vidare heter
det, att de utgifter för kommunområdets kyrko-, folkskole-, fattigvårds- och
barnavårdsväsen, för vilkas kostnader uttaxering beslutats under det löpande
året, skola motsvara ett skattetryck av kronor 5: 50 per skattekrona. Därest
icke det senare beloppet uppnås inom ramen av nämnda utgifter, äger kommunen
ingen rätt till kommunalskatteutjämning. Jag vet kommuner, som lia en
sammanlagd skattesats upp till 15—17 kronor men ändå icke kunna komma
ifråga till skatteutjämning på grund av dessa bestämmelser. Jag anser således,
att utskottets motivering icke är hållbar för avslag å motionen utan snarare
talar för ett tillstyrkande av densamma.

_ I anledning av vad som sägs av utskottet örn den pågående utredningen,
vill jag erinra örn vad motionärerna anföra i motionen. Det heter där, att »då
pågående utredningar i detta och närbesläktade ämnen knappast torde ge praktiska
resultat inom överskådlig framtid, synes det påkallat, att redan nu
en rättvis reglering bör ske». Vi ha haft vetskap örn, att utredningen pågått
men räknat nied att så bärande skäl tala för att en skatteutjämning kommer till
stånd, att vi hoppats på att utskottet och riksdagen skulle kunna gå med på
att man bryter ut landstingsskatten från utredningen och låter den bli föremål
för behandling och beslut redan vid innevarande riksdag.

Vi förstå svårigheterna därvid, men vårt förslag kunde ju tagas som ett
provisorium. När skatteberedningen sedan kommer med sitt slutliga betänkande,
kanske den har något bättre att rekommendera. Men om det överhuvud
taget kan finnas några andra vägar att slå in på saknar jag givetvis möjlighet
att bedöma. Örn nu denna skatteutjämning skulle vinna riksdagens bifall, vore
det glädjande, ty därigenom skulle de landsting, som ännu ej på något sätt
kunnat ordna sin tandvård, kunna få möjligheter därtill. Som redan är sagt
kunna icke innevånarna i vissa län bära högre landstingsskatter än som nu
utgår. Det gäller i dessa dagar att omsätta i handling varom så vitt och brett
talas, att »bördorna skola fördelas och bäras lika». Detta gäller väl hela
svenska folket.

Herr talman! Örn kammarens ledamöter finna för gott att biträda utskottets
förslag, som innebär avslag på ifrågavarande motion, hoppas vi, att den ändå
inte varit alldeles utan värde. Kommunalskatteberedningen har väl härigenom
blivit -—- kanske omotiverat -— påmind örn sin existens. När utredningen en
gång avlämnar sitt betänkande hoppas vi, att däri även skola finnas riktlinjer
för en lösning av landstingens skatteproblem. Örn så inte blir fallet, få
väl de som då befinna sig i riksdagen se till, att en motion som denna ser dagens
ljus, till den åtgärd den då kan föranleda.

Jag hemställer, att kammaren måtte bifalla reservanternas förslag, vilket
innebär bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Mäler, Norén, Jonsson i Haverö och
Jacobson.

Herr Sandberg: Herr talman! Statsutskottet anför som motiv för sitt avslagsyrkande
å föreliggande motioner bland annat, att kommunalskatteberedningcn
har frågan örn såväl den allmänna skatteutjämningen som frågan örn
en utjämning av landstingsskatten under omprövning. Då jag haft tillfälle del -

106

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Motioner angående skatteutjämningsbidrag till landsting. (Forts.)
taga i kommunalskatteberedningens arbete, känner jag mig manad att säga
ett par ord i detta sammanhang.

Det är ju en mycket betydelsefull fråga, som motionärerna beröra, och det
är icke tu tal örn, att det icke är i högsta grad önskvärt att åstadkomma en
skatteutjämning även vad landstingsskatten beträffar. Det är ej heller första
gången, som man i riksdagen mött denna sak sedan kommunalskatteberedningen
började sitt arbete. Jag måste emellertid säga, att jag icke kan tänka
mig, att det vore möjligt för riksdagen att nu utan vidare acceptera det förslag
till skatteutjämning, som motionärerna framlägga, detta må i och för sig
vara mycket förtjänstfullt och utarbetat så gott sig göra låter med hänsyn
till de möjligheter, som stått vederbörande till buds. Men det är väl tämligen
klart, att man icke gärna kan taga en mer eller mindre direkt överflyttad
schablon för skatteutjämning från ett kommunalt område och överflytta den
på ett annat.

De regler, som nu föreslås, synas närmast likna dem, som gälla för skatteutjämningen
i vägdistrikten. När man här föreslagit samma maximum för
bidragsprocenten, som gäller i vägdistrikten, nämligen 70 procent, vill jag
erinra om att för det första är icke skatteutjämningen där tillfredsställande.
Den leder nämligen till ett alltför högt sammanlagt statsbidrag i vissa fall.
Dock har staten, när det gäller vägdistrikten, ett betydligt större inflytande
över medlens användning än fallet kan sägas vara beträffande landstingen.
Det här föreslagna maximum för bidragen, 70 procent, måste således ur denna
synpunkt giva anledning till betänkligheter. Örn emellertid riksdagen sålunda
icke kan tänkas taga det av motionärerna nu framlagda förslaget, så är ju
det bästa som kan ernås det, att man föreslår en skrivelse med begäran örn
utredning. Men häremot kan då invändas, att frågan redan är föremål för övervägande
inom kommunalskatteberedningen.

Jag vill till detta, herr talman, endast foga några allmänna reflexioner, förestavade
av erfarenheter från vårt arbete inom kommunalskatteberedningen.
Frågan örn skatteutjämning är en av de allra svåraste frågor nian kan möta,
örn man nämligen å ena sidan vill åstadkomma en utjämning, som blir någorlunda
effektiv i de fall skattetrycket är högt, och å andra sidan vill behålla
i största möjliga mån det kommunala intresset för sparsamhet i hushållningen.
Jag har emellertid under arbetet i kommunalskatteberedningen kommit till den
uppfattningen, att det icke är lämpligt att skapa flera system för skatteutjämningen,
att alltså göra ett skatteutjämningssystem för den egentliga kommunalskatten,
ett annat för vägskatten och ett tredje utjämningssystem för landstingsskatten.
Det är ingen rationell ordning att på detta sätt stapla flera
skatteutjämningssystem ovanpå varandra, och man kommer att sakna möjlighet
att kontrollera, vartill det hela egentligen leder.

Jag tror mig kunna meddela, utan att därmed förråda några hemligheter,
att beredningen därför överväger att söka ernå en utjämning av det samlade
kommunala skattetrycket, varvid hänsyn även. i olikhet med vad fallet är för
närvarande, skall tagas till skatteunderlaget. Emellertid överväger beredningen
även avlyftande av en del av de uppgifter, som nu vila på landstingen och
dess skatteunderlag. Därigenom ernås en viss skatteutjämningseffekt och underlättas
en allmän skatteutjämning. Vidare har beredningen som bekant på
sin tid gjort framställning till Kungl. Maj :t i fråga örn vägväsendets förstatligande.
För närvarande ligger en proposition i detta ärende på riksdagens
bord. Genom vägväsendets förstatligande, örn det nu sker, underlättas i betydande
grad den kommunala skatteutjämningen.

Man torde sålunda, menar jag, böra gå till väga på det sättet i fråga om
skatteutjämning, att först söker man från det kommunala skatteunderlaget av -

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

107

Motioner angående skatteutjämningsbidrag till landsting. (Forts.)
lyfta vad som lämpligen låter sig göra och lägger detta på staten, och sedan
bör man söka finna en anordning, varigenom det samlade återstående skattetrycket
så långt möjligt är utjämnas. Frågan örn en utjämning av landstingsskatten
bör således knappast lösas fristående på det sätt, som nu motionärerna
föreslå, utan bör tagas i betraktande i samband med hela frågan örn utjämning
av de kommunala skatterna. Det torde inte behöva dröja alltför lång tid,
innan kommunalskatteberedningen är färdig att framlägga sitt förslag även
i skatteutjämningsfrågan, och i alla händelser kan det inte komma att dröja
längre än örn man skulle här på det enda sätt som jag anser möjligt, nämligen
genom en ytterligare utredning, upptaga motionärernas förslag till prövning.

Med allt beaktande således åt motionärernas intresse för den stora och viktiga
fråga, som det här gäller, och i förhoppning örn att vi så småningom skola
komma fram till en i någon mån bättre ordning beträffande det kommunala
skattetrycket än vad för närvarande är fallet, måste jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Hubbestad: Herr talman! Sedan jag begärde ordet har herr
Sandberg i huvudsak yttrat vad jag hade tänkt säga, och med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall jag därför endast be att få yrka bifall till ut- ,
skottets förslag.

i» .

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels ock på avslag
å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 37.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 38.

Lades till handlingarna.

Punkterna 39—44.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 45.

Dödes till handlingarna.

§9.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till lån till diakonissanstalten Samariterhemmet i Uppsala
för vissa byggnadsarbeten m. m. vid skyddshemmet Morängen; och

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till vissa byggnadsarbeten vid tullverkets gränsbevakning;
samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion örn beredande av pensionsrätt i statens
pens ion.san.stal t åt läkare vid fristående centraldispensär; och

108

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Utgifterna
under riksstatens
tolfte
huvudtitel.

Dyrtidstillägg
åt ''pensionerade
båtsmän
och marinsoldater
samt
Vadstena
krigsmanshuskassas

understödstagare.

nr 11, i anledning- av väckt motion om beredande av pensionsrätt i statens
pensionsanstalt åt biträdande sköterskor vid vårdhem för lättskötta sinnessjuka
och dylika anstalter.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 12, angående regleringen för budgetåret
1942/43 av utgifterna under riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande
anslagen till pensionsväsendet, utom i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren att förevarande
utlåtande skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5, angående dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater
samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare.

I propositionen nr 1 hade Kungl. ifaj:t under punkten 26 av tolfte huvudtiteln
föreslagit riksdagen att dels till dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän
och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare för
budgetåret 1942/43 anvisa ett förslagsanslag av 700,000 kronor, dels ock besluta,
att till nämnda anslag skulle under samma budgetår från indelningsverkets
besparingsfond av fondens kapitaltillgångar överföras ett belopp av

34,000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under
nr 137 av herr Bäcklund och den andra inom andra kammaren under nr 192
av herr Björling, hade hemställts, »att riksdagen måtte besluta, att dyrtidstillägget
åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas
understödstagare från och med den 1 juli 1942 må utgå med ett:
från 150 till 180 kronor för år förhöjt belopp».

Utskottet hemställde,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande framställning samt
med avslag å motionerna I: 137 och II: 192, måtte

dels till Dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena
krigsmanshuskassas understödstagare för budgetåret 1942/43 anvisa ett
förslagsanslag av 700,000 kronor;

dels ock besluta, att till nämnda anslag skulle under budgetåret 1942/43
från indelningsverkets besparingsfond av fondens kapitaltillgångar överföras
ett belopp av 34,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Björling: Herr talman! Med anledning av att jag väckt en motion
i detta ärende skall jag be att få säga några ord.

En likalydande motion är också väckt i första kammaren. Motionerna innehålla
yrkande örn att det dyrtidstillägg, som utgår åt understödstagare från
Vadstena krigsmanshuskassa samt båtsmän och marinsoldater, skall höjas från
150 till 180 kronor för år. Man kan ju säga, att detta är en ganska blygsam
begäran, och i vissa ljusa ögonblick tänkte jag nästan, att motionen skulle till -

Lördagen den 21 mars 1942 e. ni.

Nr 13.

109

Dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena

krigsmanshuskassas understödstagare. (Forts.)
styrkas av bankoutskottet. Utskottet bar nu i alla fall enhälligt avstyrkt motionen,
men jag nödgas dock erkänna, att motionen Ilar fått en rätt så hederlig
begravning av bankoutskottet.

Tre av de hörda myndigheterna ha tillstyrkt bifall till motionen. Arméförvaltningens
civila departement anser, att det är motiverat att höja beloppet
från 150 till 180 kronor, och det är nästan rörande att läsa vad marinförvaltningen
skriver. Av underlydande myndigheter har marinförvaltningen erfarit,
att uppgiften i motionerna att ifrågavarande pensionärer och understödstagare
befunne sig i behövande omständigheter är riktig. Som behov av förhöjt dyrtidstillägg
tydligen föreligger, vill marinförvaltningen härigenom ha givit uttryck
åt sin anslutning i princip till den av motionärerna uttalade meningen.

Statskontoret avstyrker ju motionerna, men det har väl sällan eller aldrig
hänt, att statskontoret tillstyrkt en motion eller en pension, som varit förenad
med ökat penningbehov.

Man kail också säga, att utskottets motivering i långa stycken äf rätt så tillmötesgående.
Utskottet gör gällande, att dessa marinsoldater och indelta ha
haft så kort tjänstgöring, att dyrtidstillägget på grund därav skulle vara tillräckligt.
Vidare framhåller utskottet, att dessa tillägg icke utgöra hinder för
pensionstagaren att erhålla folkpension. Alla kunna emellertid inte få folkpension,
åtminstone inte innan de fyllt 67 år, varför denna omständighet icke är
fullt tillämplig. Det är visserligen sant, att de haft kort tjänstgöring, men
mångå^av dem lia dock tjänstgjort i ganska många år, även örn det inte har
varit så mångå dagar örn året som tjänstgöringen pågått.

_ Dessa kristidstillägg utgingo före 1922 med 200 kronor, men de sänktes då
till följd av levnadskostnadernas nedgång. Nu säger utskottet, att riksdagen
vid flera tillfällen har uttalat, att den anser tilläggen vara väl avvägda. Men
de äro väl inte så väl avvägda, att de inte kunna ändras, ifall det skulle bli
ökade levnadsomkostnader!

Till slut gör utskottet gällande, att en sådan fråga inte skall tagas upp motionsvägen,
utan att den skall tagas upp av Kungl. Maj:t, och utskottet förmodar,
att Kungl. Majit, örn levnadskostnaderna öka, skall taga upp frågan
till prövning. Det är ju tacknämligt, att utskottet hyser en sådan förmodan.
Jag vädjar till Kungl. Majit att ägna frågan uppmärksamhet, därest ytterligare
en ökning av levnadskostnaderna skulle inträda.

Nu är det ju alltid så, att även örn beloppen äro små, så blir ändå summan,
örn det är många pensionstagare, ganska stor. Dessa indelta soldater stå emellertid
som bekant numera på avskrivning, så att antalet pensionärer ökas inte.
Man kan också framhålla, att i dessa tider, när miljonerna rulla till försvaret
i olika hänseenden, kanske man kunde lia råd att kosta på sig 30 kronor per
man till dessa gamla försvarets trotjänare.

Ehuru jag förstår, att ett sådant yrkande är fullkomligt hopplöst, yrkar
jag, herr talman, det oaktat bifall till de föreliggande motionerna.

Herr Paulsen: Herr talman! Det är ju inte något stort belopp, som begäres
till var och en av dessa gamla soldater och båtsmän, men sammanlagt går det
nu till över 2 miljoner kronor för detta ändamål. Vi ansågo visserligen i bankoutskottet,
att det nog kunde ha sitt berättigande att låta dem få det belopp
som föreslås, men vi tyckte, att det krävdes en utredning, och den utredningen
var inte förebragt. Vi menade, %tt den kunde bäst förebringas av Kungl. Maj :t,
och därför borde det ankomma på Kungl. Majit att framlägga förslag i ärendet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Ilo

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och marinsoldater samt Vadstena
krigsmanshuskassas understödstagare. (Forts.)

Överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan, dels
ock på avslag därå samt bifall i stället till utskottets hemställan med den ändring
däri, att de i ämnet väckta motionerna bifölles; och biföll kammaren utskottets
hemställan i denna punkt.

Punkterna 6 och 7.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8.

Lades till handlingarna.

§ 11.

Pensioner Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 13,

eller understöd angående pensioner eller understöd åt vissa i
at vissa i

statens tjänst ner m'' H*
anställda personer
m. fl.

Punkterna 1—11.

i anledning av framställningar
statens tjänst anställda perso -

Vad utskottet hemställt bifölls.

Motioner om Punkten 12, angående förhöjd pension åt förre föreståndaren för skånska
förhöjd pen- lantbruksskolan i Dala Nils Larsson.

sion at förre

föreståndaren I två likalydande motioner, väckta den ena linder nr 101 inom första kamför
skånska maren av herrar Bondeson och Persson samt den andra under nr 149 inom
skolan ^Dala andra kammaren av herr Pettersson i Dahl jämte tre av kammarens övriga leNils
Larsson, damöter, hade hemställts, att »pensionen till f. lantbruksföreståndaren i Dala
Nils Larsson skall utgå med 5,000 kronor».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner I: 101 och II: 149 ej måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid denna punkt hade reservation avgivits av herr Paulsen, som hemställt,
att riksdagen, i anledning av motionerna I: 101 och II: 149, måtte medgiva,
att den förre föreståndaren för skånska lantbruksskolan i Dala Nils Larsson
enligt beslut av 1940 års lagtima riksdag beviljade pensionen k 4,008 kronor
finge, räknat från och med den 1 januari 1942, utgå med ett till 5,000 kronor
förhöjt belopp.

Efter föredragning av utskottets hemställan yttrade:

Herr Paulsen: Herr talman! 1940 års riksdag beviljade Nils Larsson i Dala
en pension av 4,008 kronor. I år motioneras örn höjning av denna pension med

1,000 kronor. Bankoutskottet har avstyrkt motionen. Jag har reserverat mig
för bifall till motionen, för det första därför att Nils Larsson har mycket klen
ekonomi och stora svårigheter.

Nu kan man säga, att när han har så stor pension som 4,008 kronor och dyrtidstillägg
på det, som ju är ganska högt, så skulle han inte behöva ha dålig
ekonomi. Den invändningen är fullständigt berättigad, men mannen har varit
sådan, att han inte bekymrat sig örn sin ekonomi. Han har med liv och själ
gått upp i hela sin gärning utan att bekymra sig örn, hur det gick med ekonomien.
Den saken har inte för honom haft den ringaste betydelse. Han har haft

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

lil

Motioner om förhöjd pension åt förre föreståndaren för skånska lantbruksskolan
i Dala Nils Larsson. (Forts.)

en oerhörd förmåga att ingjuta kärlek till jorden hos alla de människor, som
varit elever hos honom. Det har betytt kolossalt mycket för vårt land. Jag
skulle tro, att kammarens ledamöter nog kunna begripa, att när det år efter
år har gått ut massor av pojkar från denna skola, vilka blivit nyttiga jordbrukare
på grund av den lärdom de fått av Nils Larsson i Dala, så har detta
betytt kolossalt mycket för vår försörjning. Det är en sak att taga vara på just
nu. Jag tycker, att en man som gjort så oerhört mycket skall man inte anse
ha bort kunna sköta sin ekonomi och reda sig bättre, ty han har inte haft någon
tanke på detta utan endast på sin gärning; hans ekonomi har inte bekymrat
honom. Jag tycker det är rimligt, att man lagar så. att den mannen på gamla
dar får leva ett lugnt liv utan bekymmer, och det är av den anledningen som
jag reserverat mig för bifall till motionen.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till min reservation.

Häruti instämde herr Larsson i Karlstad.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Då jag är motionär i detta ärende,
skulle jag vilja med några ord beröra frågan örn pension till dir. Nils Larsson
i Dala. Jag vill då, utöver de synpunkter herr Paulsen anfört rörande Nils
Larssons dåliga ekonomi, framhäva de synpunkter, som lantbruksstyrelsen lade
på hans pensionsfråga den gång saken första gången var före i riksdagen,
nämligen 1940. Lantbruksstyrelsen ansåg då, att hans lärargärning var sådan,
att hans pensionsförhållanden borde jämställas med lantbrukslärares, antingen
då lantbrukslärarna i huvudkurs eller lantbrukslärarna i lägre kurs. Denna pension
utgår med ungefär 5,000 kronor per år. Nu är det icke min mening att på
något sätt förringa dessa lantbrukslärares lärargärning, men jag tror, att man
utan överdrift kan säga, att den lärargärning Nils Larsson i Dala utfört kan fullt
jämställas med deras. Hans gärning har pågått i en 30 års tid. Han har under
denna tid haft c:a 1,700 elever — däribland 560 frielever. Dessutom har han
rest ut i landet och haft c:a 700 småbrukarkurser för över 60,000 deltagare.
Den gärning han utfört är sålunda värd ett någorlunda rättvist erkännande från
samhällets sida.

Nu kan man naturligtvis här säga som utskottet, att Nils Larssons skola
varit en privatskola, och att han har fått en pension, som är 1,000 kronor högre
än den av Kungl. Maj :t år 1940 föreslagna, en pension på 4,000 kronor, och
att pensionen med kristillägg och rörligt tillägg uppgår till över 5,000 kronor.
Men det rörliga tillägget få ju också lantbrukslärarna, och de komma avsevärt
högre än Nils Larsson. Jag tycker nog, att utskottet kunde ha gått med på
denna höjning. Utskottet har vidare skärpt sin uppfattning sedan 1940. Då
ansågs det föreslagna beloppet väl lågt. Nu tycker man, att 4,008 kronor är
skäligt. Man kan ju säga som utskottet, att det är en avsevärd höjning, men
man får också betänka de ökade levnadskostnader, som denna dyrtid har medfört.
Därtill får man kanske också lägga, att Nils Larsson nu är äldre och
har sin arbetsförmåga mera nedsatt. Det kan därför vara skäligt, att man
höjer pensionsbeloppet med 1,000 kronor.

Sedan skulle jag vilja ställa den frågan till utskottet, hur man har fått fram
summan 5,662 kronor. Jag föreställer mig, att det utgår samma kristillägg och
rörliga tillägg som för andra statens tjänstemän och pensionstagare. I så fall
skulle man komma till ett tillägg av 15 % för det rörliga tillägget och 12 % för
kristillägget eller till sammanlagt 27 % tillägg. Räknar man 27 % på 4,008
kronor, får man en summa av 5,090 kronor. Jag skulle gärna av utskottets talesman
vilja veta, efter vilken grund man räknat fram summan.

112

Nr 13.

Lördagen deli 21 mara 1942 e. m.

Motioner orri förhöjd pension åt förre föreståndaren för skånska lantbruksskolan
i Dala Nils Larsson. (Forts.)

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få 5^rka bifall till den av herr
Paulsen vid punkten fogade reservationen.

Herr andre vice talmannen övertog nu ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag tror icke, att det är någon
i utskottet, som icke värderar och högaktar det arbete, som Nils Larsson
utfört. Jag själv har hört honom flera gånger, och jag måste säga, att det är
få människor, som ha en sådan förmåga som han att entusiasmera sina åhörare.
Men sådana synpunkter kunna ju ändå icke få ligga till grund, då staten
har att taga ställning till frågor örn beviljande av pensioner. Jag vill erinra
örn att Nils Larsson drivit en egen rörelse. Han har haft anslag av staten,
men han har icke varit en statens tjänsteman. Den pension han får har givits
honom såsom en erkänsla för det arbete han utfört under sin lärartid både
inom och utom skolan. Det förslag, som framkom från regeringen till förra
årets riksdag, stannade, som vi komma ihåg, vid 3,000 kronor. Utskottet höjde
beloppet till 4,008 kronor, och det är detta belopp, som utskottet ansett skäligt.
Det är icke så, som motionären gjorde gällande, att utskottet funnit den beslutade
pensionen väl låg, utan det var det belopp, som föreslogs av Kungl.
Majit, som utskottet ansåg borde höjas.

Nu säges det här, att en ordinarie lantbrukslärare har 5,000 kronor i pension,
medan Nils Larsson får 4,000 kronor jämte dyrtidstillägg. Men vi skola
komma ihåg, att han har aldrig erlagt några pensionsavgifter. Enligt min
uppfattning — och jag tror, att den delas av utskottet — har staten fyllt sin
plikt gentemot denne duglige medborgare, när den givit honom en pension på

4,000 kronor jämte dyrtidstillägg, varigenom han — enligt de uppgifter, som
lämnats av sekretariatet -—- kommer upp till en summa av 5,662 kronor.

Herr Paulsen har pekat på, att Nils Larsson har dålig ekonomi. Jag vill
emellertid bestämt varna för att riksdagens ställning, då det gäller att lämna
pensioner, får vara beroende av sådana synpunkter. Då kommer man att sakna
fast underlag för sitt bedömande.

Herr Pettersson frågade, varifrån utskottet hade fått den angivna summan
av 5,662 kronor. Jag kan icke svara på det, men denna siffra har lämnats av
sekretariatet. Skulle man ha räknat fel, kan icke utskottet stå i ansvar för det,
men jag har icke anledning att tro, att så är förhållandet. Att Nils Larsson,
liksom vi alla, känner av dyrtiden är givet, men det ökade dyrtidstillägget är
väl för honom som för andra till för att kompensera de höjda levnadskostnaderna
på grund av dyrtiden.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Nilsson i Landskrona och Andersson i
Munkaljungby.

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Herr Andersson i Falkenberg anförde,
att det var en privat skola, som Nils Larsson hade, och att med denna pension
samhället har fyllt sin plikt gentemot honom. Det är visserligen riktigt, att
det var en privat skola, men vi få tänka på vilka summor samhället får lägga
ut för de statsunderstödda lantmannaskolorna. Det är icke bara det, att man
får hålla skollokaler och kosta på stora belopp för kurser o. s. v., utan man
får också, såsom det nämndes, betala 4iögre pensioner.

Utskottet framhåller, att Nils Larsson till sin skola från och med år 1909 fått
statsunderstöd med till en början 2,400 kronor för år, och att statsunderstödet

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 13.

113

Motioner om förhöjd pension åt förre föreståndaren för skånska lantbruksskolan
i Dala, Nils Larsson. (Forts.)

därefter successivt stigit och alltifrån budgetåret 1931/1932 utgått med 9,000
kronor för år. Man bör jämföra dessa siffror med statens kostnader för skolor
av liknande typ, som icke äro privatskolor, och då finna vi, att här har staten
kunnat spara mycket pengar.

Vidare skulle jag vilja jämföra hans pensionsförhållanden med Per Hosjös.
Denne fick 5,000 kronor. Jag tycker, att det borde vara ett prejudikat, och att
dessa båda skulle vara jämställda.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i denna punkt dels
ock på avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till den vid
punkten fogade reservationen; och blev utskottets i punkten gjorda hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 13 och 14.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890
(nr 21 s. 11) angående de allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande
och framtida verksamhet skola till efterrättelse lända;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller
krigsfara m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och
samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa fall
mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från
gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till undersökning
av rödklöverns bofruktningsförhållanden;

Andra kammarens protokoll 1942. Nr lä.

114

Nr 13.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Försäljning
av ''mark från
vissa kronoegendomar

m. m.

Överflyttning
av kronolägenheten

Strömsholms
värdshus från
domänstyrelsens
till riksmarskalksämbetets
förvaltning.

nr 11, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till torrläggning av vattensjuk mark inom Breareds m. fl. socknar
av Hallands län; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
kronan tillhörigt område i Östertälje socken av Stockholms län.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar
m. m., dels ock i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11, angående överflyttning av kronolägenheten Strömsholms värdshus
från domänstyrelsens till riksmarskalksämbetets förvaltning.

Efter föredragning av punkten yttrade

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Jordbruksutskottet har icke
kunnat tillstyrka en av mig i detta ärende avgiven motion. Med hänsyn till
de förhållanden, på vilka utskottet grundar sin motivering, förstår jag, att
tanken på ett friköp ingalunda var möjlig.

Ej heller min framställning i fråga örn domänverkets skyldighet att före
överlåtandet på riksantikvarieämbetet lösa arrendatorns å fastigheten uppförda
hus har utskottet kunnat tillmötesgå. Dock har utskottet med anledning av
motionen uttalat, att man förutsätter, att riksantikvarieämbetet förpliktigas
att vid arrendetidens slut lösa arrendatorns hus, eller också att arrendatorn
medgives rätt att på förmånliga villkor förnya arrendet.

Jag har, herr talman, intet yrkande. Samtidigt som jag uttalar ett tack för
visat tillmötesgående från utskottets sida, vill jag till dagens protokoll ha antecknat
de förpliktelser, som utskottet förutsätter såsom naturliga och absoluta
villkor för riksantikvarieämbetets här avsedda förvärv.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
elfte huvudtitel, avseende anslagen inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 49, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn vissa anslag
till privatläroverk;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 av anslag till remontering
m. m.;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående resekostnadsersättning
till viss personal vid försvars väsendet;

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

Nr 18.

115

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
av bestämmelserna rörande rekreationsresor för personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för vissa militära
beställningshavare att tillgodoräkna tid för anställning i utländsk krigstjänst
för placering i löneklass m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående särskild gottgörelse
för utförande av viss minsvepning; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade grunder
för långtidstillägg åt vissa värnpliktiga;

bevillningsutskottets memorial och betänkanden:

nr 9, angående remitterande till annat utskott av till bevillningsutskottet
hänvisad motion örn befrielse för stiftelsen Seth M. Kempes Minne från arvsskatt; nr

10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om avkortning och restitution av skatt på grund av viss militär tjänstgöring
under år 1940;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn visst undantag från bestämmelserna i 25 § första stycket förordningen den
15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;
och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr
436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket;

första lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321), dels ock en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn semesterersättning m. m. till vissa över
stat anställda för militär tjänstgöringstid under år 1940;

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
motion angående _ visst skydd av den sjukvårdssökande allmänhetens ekonomiska
och andra intressen; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckt motion angående utredning av möjligheten att bereda
kommunala organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser
i ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden; och

nr 5, i anledning av väckt motion angående statens järnvägars stängselskyldighet.

§ 15.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rörande förbud
mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedc] m. m.-

116

Nr 18.

Lördagen den 21 mars 1942 e. m.

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående
ändring i vissa delar av utsökningslagen, m. m.; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1942/43 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband; samt

från andra lagutskottet:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud mot bebyggelse till binder för försvaret;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester; och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående
en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Herr Lundell avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 280,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 118, angående bidrag och lån av
statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.53 på natten.

In fidem

Sune Norrman.

Måndagen den 23 mars 1942.

Nr 13.

117

Måndagen den 23 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 198, angående reglering av sockernäringen
i riket.

§ 2.

Föredrogos var efter annan följande på bordet liggande motioner; och remitterades
därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 275 av herr Björklund; samt

nr 276 och 277 av herr Hage m. fl.;

till bevillningsutskottet motionen nr 278 av herr Ericsson i Kinna m. fl.;

till jordbruksutskottet motionen nr 279 av herr Pettersson i Dahl m. fl.;
samt

till statsutskottet motionen nr 280 av herr Lundell m. fl.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden och memorial nr
11 och 49—55, bevillningsutskottets memorial och betänkanden nr 9—14,
första lagutskottets utlåtande nr 17, andra lagutskottets utlåtande nr 14, andra
kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3 samt andra kammarens
tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr 4 och 5.

§ 4.

Herr Hage erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren måtte jämlikt § 55 riksdagsordningen med hänsyn
till infallande helg medgiva utsträckning av tiden för väckande av motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 198 angående sockernäringen
till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från propositionens
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
jordbruksutskottets memorial:

nr 14, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde; och
^nr 15, angående kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga örn statsbidrag till hushållningssällskapen.

118

Nr 13.

Måndagen den 23 mara 1942.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
femte huvudtitel, avseende anslagen inom socialdepartementets verksamhetsområde
;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande kapitalinvesteringsanslag å riksstaten för budgetåret 1942/
43, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till skolöverstyrelsen för budgetåret 1942/43 jämte
vissa i ämnet väckta motioner;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till lån till diakonissanstalten Samariterhemmet i Uppsala
för vissa byggnadsarbeten m. m. vid skyddshemmet Morängen; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till vissa byggnadsarbeten vid tullverkets gränsbevakning; från

bankoutskottet:

nr 12, angående regleringen för budgetåret 1942/43 av utgifterna under
riksstatens tolfte huvudtitel, innefattande anslagen till pensionsväsendet, utom
i vad angår anslaget till allmänna indragningsstaten;

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn bestridande av en
fru Nelly Håkansson tillkommande årlig livränta;

nr 86, i anledning av Kungl. Ma.j:ts proposition angående delaktighet i lärarinnornas
pensionsanstalt för vissa lärarinnor vid dels kommunala flickskolor,
dels ock Ateneums skolköksseminarium;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för f. d. folkskolinspektören,
filosofie doktorn K. B. Kjellmark m. fl. till tjänstårsberäkning
i pensionshänseende;

nr 88, i anledning av framställningar angående pensioner eller understöd åt
vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.; och

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn vissa ändringar i förordningen den 16 maj 1890 (nr 21 s. 11) angående de
allmänna grunder, som vid hypoteksföreningars bildande och framtida verksamhet
skola till efterrättelse lända; samt

från andra lagutskottet:

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 december 1939 (nr 934) örn tjänsteplikt,
m. m.; och

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) örn undantag från
gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Måndagen den 23 mars 1942.

Nr 18.

119

§ 8.

Herr Skoglund i Umeå avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion,
nr 281, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 118, angående bidrag och
lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 171, angående anslag för budgetåret 1942/43 till centrala verkstadsskolor
m. m., nämligen:

nr 282 av herr Andersson i Igelboda;

nr 283 av herr Åqvist m. fl.; och

nr 284 av herr Andersson i Mölndal m. fl.

Slutligen avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Håstad m. fl., nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
180, angående statens bosättningslån;

herr Henriksson, nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 134,
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.;

herrar Larsson i Karlstad och Hansson i Vännäsby, nr 287, likaledes i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 134;

herr Henriksson, nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 172,
med förslag till lag om straff för överträdelser av vissa ransoneringsförfattningar,
m. m.; samt

herr Gavelin m. fl., nr 289, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr
112, med förslag till förordning angående''offentliga insamlingar.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.15 e. m.

In fidem

Sune Norrman.

120

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Tisdagen den 24 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 23 mars 1942.

Till justitiedepartementet hade den 23 mars 1942 från Överståthållarämbetet
inkommit fullmakt för studierektorn Gunnar Sundqvist, vilken vid ny röstsammanräkning
blivit utsedd såsom ledamot av riksdagens andra kammare i
stället för avgången ledamot av samma kammare.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Hjalmar Nyman.

Vid detta protokoll var fogad.fullmakt för studierektorn Gunnar Sundqvist
att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden till den 1 januari
1945.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade herr Sundqvist
behörig till riksdagsmannakallets utövande.

_ Herr talmannen meddelade härefter, att herr Sundqvist denna dag intagit
sin plats i kammaren.

§ 2.

Justerades protokollen för den 18 och den 20 innevarande mars.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionerna:

nr 281 av herr Skoglund i Umeå m. fl.;

nr 282 av herr Andersson i Igelboda;

nr 283 av herr Åqvist m. fl.;

nr 284 av herr Andersson i Mölndal m. fl.; och

nr 285 av herr Håstad m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 286 av herr Henriksson; samt

nr 287 av herrar Larsson i Karlstad och Hansson i Vännäsby; samt

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

121

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 288 av herr Henriksson; och
nr 289 av herr Gavelin m. fl.

§ 4.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 14, angående ersättning åt av
utskottet anlitat biträde.

Sedan utskottets hemställan föredragits, tillsporde herr talmannen kammaren,
örn densamma vore beredd att nu företaga ifrågavarande, endast en gång
bordlagda ärende till avgörande; och fann herr talmannen denna fråga vara
med ja besvarad.

Utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.

§ 5.

Föredrogs jordbruksutskottets memorial, nr 15, angående kamramas skiljaktiga
beslut i fråga örn statsbidrag till hushållningssällskapen.

Sedan den av utskottet i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
föredragits, tillsporde herr talmannen kammaren, om densamma vore beredd
att nu företaga ifrågavarande, endast en gång bordlagda ärende till avgörande;
och fann herr talmannen denna fråga vara med ja besvarad.

Härefter godkände kammaren den föreslagna voteringspropositionen.

§ 6.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 194, angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser postoch
telegrafverken samt statens vattenfallsverk;

nr 195, angående revision av tjänsteförteckningen m. m. i vad avser statens
järnvägar;

nr 197, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 19 december 1941 (nr 942) angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare
enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;
nr 199, angående förvärv av vattenrätt i Kynneälven i Bohuslän;
nr 200, angående utövandet av statens tobaksmonopol; och
nr 201, med förslag till rekvisitionslag samt beredskapsförfogandelag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1942/43 under riksstatens elfte huvudtitel, avseende anslagen
inom folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Sedan utskottets i inledningen gjorda hemställan föredragits, anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Statsutskottet har i föreliggande
utlåtande gjort ett uttalande, som jag med några ord önskar kommentera och
understryka. Utskottet säger nämligen: »Utskottet förutsätter, att den strävan

Egentliga
statsutgifter
under riksstatens
elfte
huvudtitel.

Statsverkets
kostnader för
krisförvaltningen.

122

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Statsverkets kostnader för krisförvaltningen. (Forts.)
till sparsamhet, som gjort sig gällande inom områden, hänförliga till statens
mera normala verksamhet, också i största möjliga grad kommer till uttryck vid
medelsanvisningen till krisorganisationen.» Det är givetvis så, att varuknapphet
och dyrtid kräva alldeles särskilda anordningar, då det gäller vår folkhushållning.
Åtgärder måste vidtagas för planläggande av produktionen, för fördelning
av befintliga varor och för reglering av priserna. Men man måste verkligen
ifrågasätta, huruvida den redan nu så oerhört stora, så oerhört dyra och
ännu ständigt växande krisapparaten fyller dessa uppgifter på ett tillfredsställande
sätt, och man måste fråga, huruvida folkets nytta och landets välfärd
verkligen kräva, att de som tilldelas förtroendeuppdragen att ombesörja krisfrågornas
lösning behöva tilldelas så furstliga arvoden som här sker.

Riksdagen står nu i begrepp att bevilja icke mindre än 10,420,600 kronor enbart
i avlöningar och arvoden till de centrala krisorganens chefer och tjänstemän.
Chefen för industrikommissionen skall lia 36,000 kronor, och hans närmaste
män i kommissionen skola ha 15,000 kronor vardera i ersättning för mistade
direktörs- resp. ingenjörslöner, därtill 6,000 kronor vardera, därför att det är
dyrare att leva i Stockholm än i Surahammar resp. Östrand, därtill ett arvode
på 3,600 kronor vardera och dessutom rätt för dem båda att en gång i veckan
resa första klass på statens bekostnad mellan Stockholm och Surahammar resp.
Stockholm och Östrand och åter. Chefen för bränslekommissionen skall ha 5,400
kronor såsom ersättning för att han mistat sin jägmästarlön, men dessutom skall
han ha 26,700 kronor i årligt arvode. Chefen för livsmedelskommissionen skall
ha först landshövdingelön, som uppgår till över 20,000 kronor, därtill 3,000
kronor såsom ersättning för att han icke kan bo i sin tjänstebostad, därtill 4,800
kronor, därför att det är dyrare att leva i Stockholm än i Nyköping, och därtill
6,000 kronor i arvode. Chefernas och tjänstemännens antal ökas ständigt. Från
den 15 december 1940 till den 15 december 1941 har antalet befattningshavare
i industrikommissionen, bränslekommissionen, livsmedelskommissionen, handelskommissionen,
trafikkommissionen och priskontrollnämnden ökats från 614 till
989, alltså en ökning under ett år på 375 personer.

Effektiviteten i priskontrollen och effektiviteten i krispolitiken överhuvud taget
stå — det vågar jag påstå — icke i proportion till krisapparatens omfång
och till de enskilda kommissionsmedlemmarnas löner och arvoden. Jag är övertygad
om att effektiviteten av kommissionernas verksamhet skulle kunna stegras,
örn man företoge en sådan ändring i deras sammansättning, att ersättningar
för förlorad arbetsförtjänst icke behövde betalas ut enligt den skala, som gäller
för landshövdingar, generaldirektörer och likställda. Jag kan såsom exempel
nämna, att bland industrikommissionens ledamöter återfinnas fjorton, som samtidigt
äro direktörer, engagerade i 167 bolag med ett sammanlagt aktiekapital
av 1,478,500,000 kronor. Bank- och industrikapitalet har en överväldigande
representation i krisorganen. Att så är fallet kail icke överensstämma med
de breda konsumerande massornas intressen. Ur de sistnämndas synpunkt måste
det vara att sätta bocken till trädgårdsmästare. Detta gäller icke blott industrikommissionen.
I de övriga kommissionerna är tendensen, örn också icke så synnerligen
utpräglat, densamma i fråga om deras sammansättning.

De som nu inneha överväldigande majoritet i kommissionerna äro utan tvivel
sakkunniga och skickliga män. I varje fall äro de sakkunniga och skickliga,
när det gäller att räkna ut hur ett företag och ett bolag skall skötas, för att
bolaget och företaget skall möjliggöra hög utdelning och många gratisaktier.
Men jag bestrider, att de äro speciellt sakkunniga och skickliga, när det gäller
att avhjälpa de svårigheter, som drabba arbetarhushållen i varuknapphet och
dyrtid, när penningens köpkraft ständigt minskas utan att avlöningen ökar i
proportion därtill. Jag skulle tro, att en arbetarhustru säkerligen är mera sak -

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

123

Statsverkets kostnader för kris] orrat isingen. (Forts.)
kunnig i direkta hushållsfrågor än direktören. Studera de »Meddelanden från
departement och nämnder», som vi varje riksdag få! Det finns en förteckning
där över de centrala krisorganens sammansättning. Av de i senaste meddelanden
nämnda kommissionsledamöterna lystra icke mindre än 153 till titeln direktör.
Men sök i samma häfte efter en skogsarbetare, en jordbruksarbetare, en
byggnadsarbetare eller en textilarbetare, och ni söker förgäves. I pressen har
nyligen påtalats, att i livsmedelskommissionens slakteriavdelning, som består
av sex personer, äro fem direkt anknutna och en indirekt anknuten till landets
största organisation inom branschen, Svenska slakteriförbundet. Men försök
icke att i den avdelningen finna en representant för de arbetarhem, som nu påtvingas
kommissionens eländiga och dyra köttkonserver, ty då kommer ni att
söka förgäves.

Jag vill såsom sammanfattning av min kritik säga, att krisorganisationen
skulle bli billigare och verksamheten effektivare, örn de olika krisorganen till
sin sammansättning komme att proportionellt avspegla den sociala sammansättningen
av det folk, vars försörjningsproblem krisorganen har till uppgift
att lösa.

Vi motionerade i fjol örn att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit
begära genomförande av en sådan förändring. Motionen avslogs. Detta krav
kommer emellertid åter, och det kommer att öka i styrka. Jag vill uttala den förhoppningen,
att regeringen även ägnar frågan örn krisorganens sammansättning
ökad uppmärksamhet, samtidigt som den ägnar sin uppmärksamhet åt utskottets
uttalade och berättigade önskemål och iakttager den största sparsamhet
vid medelsanvisningen till krisorganisationen.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Det anförande, som här hållits,
erinrar mig, hurusom jag tillsammans med andra ledamöter i denna kammare
i fjol i konstitutionsutskottets dechargebetänkande framställde en reservationsanmärkning,
där vi fäste uppmärksamheten på vissa fall då, trots att uppgifternas
art och deras omfattning in,om olika kommissioner inbördes voro
likvärdiga, arvodena likväl varierade med förhållandevis stora belopp utan
att några särskilda skäl för denna ojämnhet syntes ha kunnat åberopas.
Vidare tyckte vi, att vissa arvoden voro högt tilltagna. Kammaren godkände,
som bekant, icke vår uppfattning härutinnan. I år har jag även intresserat mig
för dessa frågor och jag har då kommit till ett annat resultat än det som den
föregående talaren ville göra gällande. I fjol erkände jag, att de höga arvoden,
som i vissa fall skulle kunna anses vara rätt stora, kunde betingas av
behovet att få det dugligaste folket till kommissionerna, framför allt i kommissionernas
ledning. Tag exempelvis livsmedelskommissionen! Vederbörande
departementschef måste söka sig ut på den privata marknaden för att
skaffa lämpligt folk till denna. Om vi tänka på chefen för livsmedelskommissionen,
en obestridligt duglig kraft, måste ju staten, örn staten ville anställa
honom, betala honom den lön, som han åtnjöt i sin statliga anställning. Man
kan ju icke heller anse det vara orimligt, att vederbörande också erhöll ett
arvode — örn jag icke misstar mig uppgick det till 500 kronor i månaden •—
för den ansvarsfulla arbetsuppgift, som han åtog sig. Sammanlagt blev det
ett belopp på omkring 3G.000 kronor örn året, en inkomst som för folk i allmänhet
naturligtvis verkar ganska hög, men som vi veta, att vi måste betala,
örn vi vilja ha duktigt folk. Samma örn också icke fullt så höga arvodesbelopp
finna vi på en del av de ledande posterna.

Vid den undersökning, som jag nu bär gjort, har jag — det vill jag meddela
den föregående ärade talaren — ingående synat statsrådets förehavanden
i detta fall, och jag måste säga, att med ali den, vilja jag har haft att se efter,

124

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Statsverkets kostnader för krisförvaltningen. (Forts.)
hur det förhåller sig, har jag icke kunnat finna anledning till erinran. För
min personliga del är jag dock ganska noggrann, då det gäller att bedöma arvodens
storlek.

Jag skulle kunna draga exempel, som visa, att regeringen långt ifrån har
godtagit alla de framställningar, som ha gjorts från krisorganen. I de fall, då
det rått delade meningar om beloppets storlek, har departementschefen alltid
gått på det lägre beloppet. Jag har ett exempel från bränslekommissionen,
där ett arvodesbelopp blivit nedsatt från 1,300 till 1,200 kronor i månaden.
I statens reservförrådsnämnd ha föreslagna lönebelopp på 800 kronor nedsatts
till ett lägre belopp. I ett annat fall gällde det en anställning, som uppehölls
just av en tjänsteman från ett privat företag. För att upprätthålla befattningen
inom den nämnda kommissionen erhöll denne ersättning för mistad
arbetsförtjänst i hemorten. Denna befattningshavare har emellertid blivit utbytt
under året, på vilket utbyte man tjänade 800 kronor i månaden.

Man kan sålunda icke med sakskäl angripa departementschefen för att han
i förevarande fall skulle ha fastställt arvodes- och lönebelopp på ett lättvindigt
sätt. Ej heller kan man förebrå honom för att icke ha fäst tillbörligt avseende
vid hur riksdagen resonerade i fjol, när denna fråga var uppe. Gör man
en jämförelse mellan hurudana förhållandena voro då och hur de sedan, ha
gestaltat sig måste man säga, att vederbörande departementschef har på ett
mycket noggrant sätt och i detalj följt förevarande frågor.

Jag har haft tillfälle att gå igenom anställningsvillkoren vid olika kommissioner.
Lönesättningen bär numera ordnats så, att man följer en viss löneplan.
Lönerna inom de lägre löneklassema bestämmas av vederbörande krisorgan,
men löner i femte, sjätte eller sjunde lönegraderna av denna löneplan
skola fastställas av Kungl. Maj :t. Det är icke så få sådana befattningar, för
vilka vederbörande departementschef haft att syna arbetsuppgifterna och
lönesättningen.

Jag måste för min del säga, att sådant läget för närvarande gestaltar sig
finns icke något skäl att göra någon erinran mot vad statsrådet har gjort.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Föregående år var jag överens
med herr Nilsson i Göteborg i denna fråga. I år kan jag icke vara det. Vad
han hade att anföra till försvar för den förda politiken vad beträffar sammansättning
av och löner i krisorganen kan icke omvända mig. Örn man exempelvis
finner det vara nödvändigt att engagera en landshövding till chef för
ett av krisorganen, skulle man enligt herr Nilsson behöva utöver landshövdingelönen
och traktamenten och övriga ersättningar betala honom ett arvode
på 6,000 kronor för att, som herr Nilsson sade, få duktigt folk. Herr Nilssons
_ försvar skulle alltså innebära, att exempelvis chefen för livsmedelskommissionen
ställt detta såsom betingelse för att till folkets tjänst övertaga det
anyarsfulla värv, som han här har åtagit sig. Jag kan omöjligen tro. att frågan
ligger till på det sättet. I så fall vore ju situationen ännu värre än vad
jag har föreställt mig.

Jag vill till detta endast lägga, att jag för min del bestrider, att man skall
behöva betala sådana löner och arvoden, som här sker, för att i detta land få
duktigt folk till olika uppdrag. Det finns duktigt folk, som icke betingar sig
så oskäliga ersättningar.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 14, 23, 24, 27, 29 och 34.

Lades till handlingarna.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13.

125

§ 8.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 49, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn vissa anslag till privatläroverk.

De i detta memorial föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 av anslag till remontering
m. m.; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående resekostnadsersättning
till viss personal vid försvarsväsendet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar av bestämmelserna rörande rekreationsresor
för personal vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden m. m.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Jansson i Kalix: Herr talman! Då jag har begärt ordet i anledning av
det föreliggande utskottsutlåtandet är det icke därför att jag tänker komma
med något annat yrkande än utskottet. Såsom representant för Norrbotten har
jag emellertid önskat till betänkandet knyta några allmänna reflexioner, som
man kan ha anledning göra vid genomläsandet av den kungl, propositionen
och utskottets utlåtande angående utvidgning av rätten till här ifrågavarande
rekreationsresor. Eftersom jag icke tidigare varit med örn riksdagsbehandlingen
av liknande framställningar, tillåter jag mig att hämta det historiska sakmaterialet
ur den kungl, propositionen, vilken jag då och då kommer att referera
till.

Det framgår sålunda av propositionen, att riksdagen år 1928 fattade beslut
örn att officerare och underofficerare och deras vederlikar med beställning å
aktiv stat vid Norrbottens regemente, Bodens artilleriregemente och Norrbottens
artillerikår jämte deras hustrur och barn under 18 år skulle äga rätt att
mot nedsatt avgift företa resor i rekreationssyfte till landets sydligare delar.
Bestämmelserna tillkommo för underlättande av rekryteringen vid åberopade
förband, förlagda till Boden.

År 1929 utsträcktes dessa förmåner att omfatta aktiv personal eller personal
på övergångsstat vid samtliga staber, truppförband och anstalter i Boden och
år 1931 till vissa ständigt tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän vid lantförsvaret
liksom också till viss ständigt tjänstgörande kvinnlig sjukvårds- och
ekonomipersonal.

Frågan örn ytterligare utvidgning av gällande bestämmelser angående nedsättning
av resekostnader vid rekreationsresor har senare varit föremål för
riksdagens behandling, dels på grund av den kungl, propositionen nr 229 vid
1932 års riksdag, dels på grund av motionsvägen framförda förslag vid 1936
års riksdag. Det blev avslag vid båda tillfällena. Efter riksdagens behandling

Vissa ändringar
av bestämmelserna

rörande rekreationsresor

för personal
vid försvarsväsendet
med
tjänstgöringsort
i Boden
m. m.

126

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Vissa ändringar av bestämmelserna rörande rekreationsresor för personal
vid försvarsväsendet med tjänstgöring sort i Boden m. rn. (Forts.)
år 1932 skrev riksdagen följande, som kan förtjäna läsas även i årets protokoll.
Jag citerar: »Riksdagen har icke kunnat undgå att finna, hurusom förmånen
av s. k. rekreationsresor givits en omfattning, som från början knappast varit
avsedd eller med det åsyftade ändamålet helt överensstämmande. Uppmärksammas
må, att varje av riksdagen beslutad utvidgning av sagda förmån städse
medfört nya krav från andra personalkategorier, som ansett sig äga lika stor
rätt att komma i åtnjutande av densamma. Vidare är att märka, att några enhetliga
bestämmelser beträffande förutsättningarna för åtnjutande av sagda
resekostnadsförmån icke finnas, utan riksdagen har måst fatta sina beslut efter
prövning av omständigheterna i varje föreliggande fall. Vid angivna förhållanden
och då det icke bör lämnas ur sikte, att jämväl annan personal såväl vid
som utom försvarsväsendet med lika stort fog kan göra anspråk på ifrågavarande
förmån, torde ett fortgående på den inslagna vägen icke för närvarande
vara tillrådligt. Riksdagen har därför ansett sig icke kunna bifalla Kungl.
Maj :ts proposition. Riksdagen vill emellertid framhålla, att därest en ytterligare
utvidgning av rätten till rekreationsresor anses böra ske, utredning dessförinnan
torde böra verkställas beträffande såväl den omfattning, desamma
böra erhålla, som ock i vad mån biljettprisnedsättningen medför kostnadsökning
för statens järnvägar.»

I vilken mån den föreliggande propositionen effektuerat denna riksdagens
uttryckliga hemställan, är jag, herr talman, som riksdagsman för grön att
yttra mig om. Däremot framgår av propositionen, att Kungl. Maj:t ännu den
19 februari 1937 fann en framställning om rätt till nedsättning av biljetterna
vid rekreationsresor åt pensionerad personal i arvodesbefattning icke föranleda
någon Kungl. Maj :ts åtgärd.

Så litet jag hittills varit med i riksdagsarbetet förstår jag dock, att vad jas
nu talar örn är ett lappri i det stämningsläge vi leva under. Jag förstår också,
att vi icke få förglömma de orsaker, som förestavat propositionen, nämligen
att man velat stimulera rekryteringen av kvalificerat folk inom det militära
på de breddgrader där jag har min mantalsskrivningsort. Men, mina damer och
herrar, då måste jag säga mig, att det hade varit utomordentligt värdefullt,
om vi genom propositionen fått belyst, i vilken utsträckning de hittills gällande
bestämmelserna örn nedsättning för rekreationsresor blivit utnyttjade av behörig
militär personal och deras familjer.

Det har, herr talman, roat mig att ta reda på vad en familj inom den privilegierade
tjänstemannagruppen har att uppbära i statsanslag för en sådan resa.
Jag har tillåtit mig att ta en familj på man, hustru och tre barn, varav två äro
fyllda tolv men intet aderton år, medan det minsta är under fyra. Det är alltså
en sannolikhetskalkyl och intet annat.

Örn denna familj skall tillbringa sin semester någonstans på västkusten, får
den, om resan tages över Stockholm — och det är väl rimligt, att den gör det,
då familjen kommer från Norrbotten — betala för resa i andra klass 2 gånger
kronor 299:45, däri icke inberäknat snälltågsbiljett, sovvagns-, resgods- eller
cykelbiljett, ty för dem har man inte rätt att erhålla nedsättning enligt gällande
bestämmelser, och det är inte förutsatt någon ändring på denna punkt. Reser
familjen i tredje klass, blir priset 2 gånger kronor 185: 10. Med andra ord, den
som söker militärtjänst inom Norrbotten på grund av dessa reselättnader för
semesterresorna, han har utsikter att skaffa sig en årlig inkomstökning — vid
en semesterresa — i bästa fall med cirka 300 kronor och i ett mindre lyckligt
fall med inte mindre än 200 kronor. Finns det någon i denna församling, som
verkligen tror, att dessa lättnader i resekostnaderna för en rekreationsresa skulle
stimulera till rekrytering av välmeriterade militärer eller locka pensionerade

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

127

Vissa ändringar av bestämmelserna rörande rekreationsresor för personal
vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden m. m. (Forts.)
militärer inom nedsättningsberättigade grupper att stanna kvar inom Norrbotten,
där genom de högre skatterna dessa belopp tas igen ett par tre gånger
om?

Trickset med de nedsatta biljettpriserna saknar också betydelse såsom psykologiskt
verkande faktor vid rekryteringen av officerare och underofficerare samt
vid kvarhållandet av den pensionerade personal, det här är fråga om, i och
kring Boden. Är Norrbotten det inferno man på sydligare breddgrader anser
det vara, så lär väl också lustkänslorna över att få stanna på sydligare breddgrader
eller att efter inträffad pension få flytta till en dejligare och billigare
skatteort betydligt överväga den lustbetoning de berörda grupperna känna
inför det statens lockbete, som utgöres av nedsatta järnvägsbiljetter vid rekreationsresa
för vederbörande och hans familj.

Så mycket större olustkänslor måste andra statliga tjänstemannagrupper
känna inför detta markerade gynnande av de militära grupperna. Tror ingen,
att vi i Norrbotten ha lika stort behov av skickliga läroverkslärare, lantmätare,
häradsskrivare, häradshövdingar, veterinärer och läkare, för att nämna några
grupper av tjänstemän, som vi ha av dugliga officerare och deras vederlikar?
Jag vill understryka, att de bortglömda tjänstemannagrupperna oftast arbeta
under betydligt sämre betingelser än militären, förlagda som de äro hela året
om till rena landsbygden, i vissa fall till obygden, medan militären är koncentrerad
till residensstaden och garnisonsstadens omedelbara närhet.

Och till sist, har man alls inte tänkt över att man genom de föreslagna åtgärderna,
men framför allt genom motiveringen för deras vidtagande, deklasserar
hela länet och att man i stället för att söka vinna förståelse för vår landsända
bland statstjänstemannen uppehåller myten örn den norrbottniska naturens
ogästvänlighet och deprimerande inverkan på nervsystemet?

Herr talman! Jag har, såsom jag tidigare anmärkt, intet yrkande att göra,
men jag tillåter mig att till herr statsrådet uttrycka en förhoppning örn att
han till ett annat år skall få tillfälle att ytterligare begrunda problemet och
förelägga riksdagen ett förslag, som inte bara söker göra rättvisa åt statens
tjänstemän utan jämväl åt vår landsända, vilken vi, som äro därifrån, sätta
lika stort värde på, som skåningarna sätta värde på sin. Bägge äro förresten
lika värdefulla och vackra ädelstenar i den svenska kungakronan.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det skulle varit intressant, örn utskottet
haft till sitt förfogande, vad som nu anförts här, när det gällt att bedöma detta
ärende. Det underlättar uppenbarligen en utskottsbehandling av ett ärende,
örn de ledamöter i kammaren som ha intresse av detsamma framföra sina tankar
motionsvägen, så att de kunna komma fram vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts propositioner. Det skulle mycket väl ha kunnat påverka utskottets
ståndpunktstagande speciellt i detta ärende.

Så långt jag minnes, har jag haft den uppfattningen örn detta anslag, att
det privilegium som det innebär närmast är att betrakta som en hjälp åt Norrland.
Vad som har stimulerat oss till att genomföra dylika förslag, när det
gäller Norrland, det har varit, att vi icke gärna velat ställa Norrland i det undantagsläget,
att man där skulle lida brist på lämpligt folk för att sköta de
olika befattningarna. Det har från början varit motiveringen för detta anslag.
Jag vill säga, att någon särskild glädje har det icke varit för utskottet,
ens när det första gången år 1928 tog ståndpunkt i princip till denna fråga i
samband med ett godkännande av dessa rekreationsresor för vissa begränsade
grupper. Jag vill säga här, som jag tror att jag fick tillfälle att säga i statsutskottet,
att örn norrlänningarna här verkligen representera en norrländsk upp -

128

Nr 18.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Vissa ändringar av bestämmelserna rörande rékreationsresor för personal
vid försvarsväsendet med tjänstgöringsort i Boden m. m. (Forts.)
fattning, att dessa rekreationsresor äro onödiga, oell samla sig om en opinionsyttring
i tid, då skall jag icke motsätta mig, att vi göra den honnören åt norrlänningarna,
att vi stryka ifrågavarande privilegium. Det är ingenting som
hindrar, att detta sker. Men det är klart, att man icke kan tjäna det ändamål
man vill tjäna genom att vänta med att framföra sina synpunkter tills ärendet
redan faktiskt är avgjort.

Det finns intet yrkande. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående rätt för vissa
militära beställningshavare att tillgodoräkna tid för anställning i utländsk
krigstjänst för placering i löneklass m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående särskild gottgörelse
för utförande av viss minsvepning; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för långtidstillägg åt vissa värnpliktiga; samt

bevillningsutskottets memorial och betänkande:

nr 9, angående remitterande till annat utskott av till bevillningsutskottet
hänvisad motion örn befrielse för stiftelsen Seth M. Kempes Minne från arvsskatt;
och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden, memorial och betänkande
hemställt.

Förslag till
förordning om
avkortning
och restitution
av skatt
på grund av
viss militär
tjänstgöring
under år 1940.

§ 12.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn avkortning och restitution
av skatt på grund av viss militär tjänstgöring under år 1940.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Lövgren: Herr talman! Jag tror, att föreliggande förslag innebär ett
irrationellt sätt att bereda de inkallade värnpliktiga lättnader. Man kan utan
tvivel för de pengar, som detta kostar staten, åstadkomma väsentligt effektivare
hjälp åt de värnpliktiga och framför allt åt de värnpliktiga som hårdast
drabbas av inkallelserna, örn man använder pengarna på ett annat sätt. Det är
i själva verket ett sätt att ge en premie åt de inkallade värnpliktiga som ha
det ekonomiskt bäst ställt, under det att det ställer dem som ha det ekonomiskt
sämst ställt fullkomligt utanför hjälpåtgärden. Jag hoppas, att vi ett annat
år skola komma fram till en mera rationell metod att förbättra de inkallades
ställning än den här ifrågavarande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Vöre det här fråga örn att fortsätta på
den väg som beträddes i fjol och att således vad som här föreslås skulle utsträckas
att gälla för ett nytt år, då skulle jag, i överensstämmelse med vad

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

129

Förslag till förordning om avkortning och restitution av skatt på grund av

viss militär tjänstgöring under år 1940. (Forts.)
jag uttalade vid fjolårets riksdag, vara lika betänksam som herr Lövgren.
Men denna kungl, proposition avser endast en komplettering av fjolårets beslut.
Det var nämligen ett par grupper, framför allt bestående av dem som
blivit ställda över stat, som uteglömdes och beträffande vilka den förordning
som här avses tolkades på olika sätt vid olika förband. Det är för att få ordning
i detta och för att fjolårets beslut skall gälla lika för alla, Kungl. Maj :t
har framlagt denna proposition. Med hänsyn därtill hemställer jag örn bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt tullfrihet
för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om visst undantag från bestämmelserna i 25 § första stycket förordningen den
15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 14.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 14, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom.
förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.

I en den 13 mars 1942 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 170, hade Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående
statsmonopol å tobakstillverkningen i riket.

Kungl. Maj :ts förslag innebar en höjning av skattesatserna för tobaksskatten
med 5 enheter för tuggtobak, 3 enheter för snus och 2 enheter för övriga
slag av tobaksvaror. Denna skattehöjning förutsatte en prisförhöjning å tobaksvarorna
med 15 procent.

I fråga örn återförsäljarrabatten å tobaksmonopolets varor hade föredragande
departementschefen, bland annat, uttalat, att han i dåvarande läge ansåge det
kunna övervägas, att återförsäljare av tobaksvaror skulle tills vidare åtnjuta
oförändrade rabattsatser vid försäljning av sådana varor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 170.

Utskottet hade beträffande återförsäljarrabatten uttalat, bland annat, att,
därest frågan örn sänkning av rabattsatserna skulle ifrågakomma, det borde
övervägas, huruvida icke specialtobakshandlarna borde tillerkännas viss tilläggsersättning
enligt av utskottet närmare angivna riktlinjer. Då frågan om tobakshandelns
ordnande enligt vad departementschefen upplyst vore föremål
för utredning och förslag till frågans lösning kunde förväntas inom den närmaste
tiden, fann utskottet det angeläget, att de åtgärder, som tobaksmonopolet
kunde finna skäl vidtaga för att bereda hjälp åt de i ekonomiskt avse Andra

kammarens protokoll 1942. Nr 13. 9

Viss ändring
i förordningen
angående
statsmonopol
d taibaksliUverkningen
i
riket.

130

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Fiss ändring i förordningen angående statsmonopol å i o b a k s t i liver k n i n g en
i riket. (Forts.)

ende sämst ställda specialtobakshandlama, erhölle karaktär av ett provisorium
i avvaktan på en slutlig lösning av tobakshandelns organisation.

Reservation hade avgivits

1) av herrar Egnell, Velander, Sylwan, Hammarlund och Henriksson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 170, men att utskottets yttrande i fråga örn återförsäljarrabatten
bort erhålla annan, i reservationen angiven lydelse; samt

2) av herr Ekman.

De under 1) angivna reservanterna hade i sin motivering förklarat sig utgå
ifrån att spörsmålet örn rabattsatsernas storlek komme att upptagas till slutlig
omprövning i samband med det blivande förslaget rörande tobakshandelns
ordnande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Henriksson; Herr talman! Det är en något överraskande situation som
föreligger här i dag. Den huvudfråga som propositionen avser är ju frågan örn
skattehöjning. På denna punkt har det också rått enighet inom utskottet. Man
vill göra ytterligare ett försök att öka inkomsterna för statsverket genom att
ännu en gång höja beskattningen på tobaksvaror. Det förefinnes emellertid
skilda uppfattningar inom utskottet då det gäller utskottets motivering. Rörande
motiveringen finnes en reservation till utskottsbetänkande! av herr
Egnell m. fl., och under denna reservation finns också mitt namn.

När jag i onsdags stod här i talarstolen under den då pågående interpellationsdebatten,
som rörde tobaksfrågan, hade jag, det måste jag bekänna, den
tron, att vi vid propositionens behandling inte skulle behöva ha någon egentlig
debatt. Kungl. Maj:ts proposition föreföll mig acceptabel i avvaktan på det
förslag till reglering av hela tobaksdistributionsproblemet, som departementschefen
i propositionen aviserat. Departementschefen säger ju, att det inom en
nära liggande framtid torde kunna föreligga ett förslag på denna punkt. Jag
trodde, att en debatt desto mera skulle bli överflödig, som ju bevillningsutskottets
majoritet i vanliga fall brukar visa en ganska stor trohet mot Kungl.
Majit. Emellertid förefaller det mig, som örn tobaksmonopolets ledning skulle
haft ännu större möjligheter att göra sin röst hörd i denna fråga än Kungl.
Maj :t.

Jag yttrade under interpellationsdebatten i onsdags, att jag med tillfredsställelse
konstaterade, att finansministern deklarerat den uppfattningen att
rabatten nu borde vara oförändrad, till dess att vi finge se, hur hela detta
problem kunde ordnas. Av den promemoria från tobaksmonopolets styrelse
som finns intagen i propositionen framgår det, att man inom monopolet ville
ha en sänkning av återförsäljarrabatten till 9 procent, i stället för att den nu
utgår med i genomsnitt 10.6 procent. Jag fick onda aningar i bevillningsutskottet,
när vi där fingo en massa siffror på stora papper, ty detta sade mig,
att det nu var meningen, att något annat skulle ske än det som föreslagits i
propositionen.

Bevillningsutskottets motivering för sitt biträdande av den kungl, propositionen
förefaller mig vara ganska märklig. Man uppehåller sig här uteslutande
vid frågan örn återförsäljarnas ställning och villkor. Jag skulle nästan
vilja beteckna utskottets motivering såsom ett föregripande av det förslag
till frågans lösning som Kungl. Majit aviserat. Bevillningsutskottets majoritet
vill införa något slags understödsprincip inom handeln med tobaksvaror.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

131

Vi*s ändring i förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket. (Forts.)

Jag är ganska förvissad om att denna handel icke känner sig så överdrivet
trakterad därav. Handeln vill icke ha några allmosor, utan vill lia en rimlig
och rättmätig ersättning för den distributionsfunktion den utför.

Monopolstyrelsen yttrar i sin promemoria, och det är också refererat i bevillningsutskottets
motivering, att allenast affärsmässiga synpunkter böra vara
vägledande vid avgörandet av rabattsatsernas storlek. Jag var i någon mån
inne på denna fråga förra onsdagen och framhöll då, att det enligt min uppfattning
var i god överensstämmelse med affärsmässiga synpunkter, att man såg
till, att den distributionsapparat man använde var så tillfredsställande ordnad
och så funktionsduglig som möjlig. Den saken är det ju meningen att man
nu skall pröva. Jag var också inne på frågan om rabattens höjd i dagens läge
och påpekade, att örn man tillämpar de principer som priskontrollnämnden tilllämpar
beträffande andra varor, så kommer man till ett annat resultat än monopolstyrelsens
ståndpunkt örn en rabattsats på 9 procent. I detta sammanhang
vill jag erinra, örn att priskontrollnämnden har yttrat sig till tobaksmonopolets
styrelse på denna punkt och i skrivelse framhållit, att den gjort
en uträkning som visar, att ett bibehållande av de nuvarande rabattsatserna
efter prisförhöjningen skulle vara fullt i överensstämmelse med de allmänna
principer som priskontrollnämnden tillämpar. Det skiljer vid uträkningen på
0.6 procent. Priskontrollnämnden yttrar, att den, med hänsyn till att frågan
''^(iaI''toskall avgöras, anser, att det är skäligt att de nuvarande rabattsatserna
få stå kvar. I det resonemang som föres av utskottsmajoriteten framhålles,
att 9 procent skulle utgöra en viss kompensation, örn man jämför med rabattsatsernas
totalstorlek före kriget. Det är den vanliga räkneoperationen, som
n.laa gör inom monopolet. Man tar klumpsiffror för omsättningen och klumpsiffror
för de utgående rabatterna. Sedan drar man därav sina slutsatser utan
hänsyn till de enskilda distributörernas förhållanden.

I monopolstyrelsens promemoria framhålles, att ökningen av rabatternas
totalsumma skulle utgöra 16.7 procent, sålunda sammanfallande med ramavtalets
principer. Bevillningsutskottets majoritet tar upp dessa 16.7 procent men
underlåter visligen att tala örn ramavtalet. Jag var inne även på denna punkt
förra onsdagen och framhöll då, att det i ramavtalet är fråga örn personliga
ersättningar, alltså ersättningar för personliga arbetsprestationer, då däremot
återförsäljarrabatten pa tobaksvaror till väsentlig del innesluter distributionskostnader
och man mäste därvidlag räkna med den allmänna ökning av distributionskostnaderna
som har ägt rum. Det är den allmänna kostnadsökningen
som priskontrollnämnden tager hänsyn till, och det är väl det enda resonemang,
som kan vara hållbart i detta sammanhang. Jag kan inte förstå att ramavtalets
mystiska siffra på något sätt skulle vara tillämplig på tobaksdistributörernas
återförsäljarrabatt.

I monopolstyrelsens promemoria beröres även frågan örn det stora antalet
tobaksförsäljare. Yttrandet återgives också i bevillningsutskottets skrivning,
dår det talas örn »det med hänsyn till ifrågavarande försäljningsverksamhet
oproportionerligt stora antalet återförsäljare, över vilkas tillkomst tobaksmonopolet
icke har någon bestämmanderätt». Ja, det kan säkerligen diskuteras,
huruvida tobaksmonopolet har bestämmanderätt eller inte över dessa återförsäljares
tillkomst. Ingen får dock köpa tobaksvaror som icke har tobakskort
ifrån tobaksmonopolet, och dessa tobakskort delas inte ut hur som helst, utan
(‘ii prövning äger runi. dag kan följaktligen icke förstå annat än att tobaksmonopolet
har en viss bestämmanderätt över tillkomsten av återförsäljare. Denna
bestämmanderätt skulle kunna användas ännu bättre än som sker. Vi ha nu fått
ett oproportionerligt stort antal tobakshandlare nied för låga omsättningar.

132

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Fiss ändring i förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket. (Forts.)

Jag har sedan, en del år tillbaka hävdat, att man måste försöka hyfsa denna
ekvation för att åstadkomma försäljningsenheter, som verkligen äro ekonomiskt
bärkraftiga och funktionsdugliga. Man får hoppas att ett sådant resultat skall
kunna framgå ur den slutliga utredning, som nu försiggår och som departementschefen
aviserat.

Det heter vidare i bevillningsutskottets utlåtande: »Av sociala skäl kan ifrågasättas,
huruvida icke särskilda hjälpåtgärder kunna anses motiverade beträffande
nyssnämnda kategori återförsäljare», d. v. s. specialtobakshandlarna.
Här komma alltså de sociala synpunkter in, som jag tidigare berört. För handelns
del vill man slippa att diskutera nödhjälpssynpunkter, när det finns en
fastare grund att stå på, nämligen priskontrollnämndens princip, att man skall
tillerkänna handeln en distributionsersättning, som svarar mot de höjda kostnaderna.

För övrigt kan begreppet specialtobakshandlare vålla en del besvärligheter.
Jag vill erinra örn att när monopolet och riksdagen tidigare successivt minskat
återförsäljarrabatternas storlek, har man vid varje tillfälle såväl ifrån riksdagens
som tobaksmonopolets sida under denna process sagt till tobakshandlarna:
Ni behöva inte leva på bara tobaksförsäljning, ni kunna även sälja andra
varor i edra affärer. — Detta har också blivit en tvingande nödvändighet för
de människor, som syssla med tobakshandel. De ha ifrån att ha varit specialtobakshandlare
fått lov att bli diversehandlare. Var gränsen går mellan det
ena och det andra torde vara utomordentligt svårt att fastställa i dag, och det
är mycket osannolikt, att de som räknades som specialtobakshandlare, då för en
del år sedan deras särställning i rabattfrågan inlöstes av monopolet, i dag skulle
falla inom detta begrepp, örn man som norm satte samma gräns som då, nämligen
att tobaksförsäljningen skulle utgöra 75 procent av omsättningen. Det
finns visserligen — åtminstone i de större städerna — så pass renodlade fall,
att denna siffra nog torde äga giltighet där, men kom ut på landsbygden, till''
industrisamhällena eller till en landsortsstad och titta hur det ser ut i de affärer,
där det står tobakshandel på dörren. De ha en hylla med tobaksvaror, de
sälja dessutom papper och olika saker som höra pappershandeln till, de sälja
böcker, keramik, leksaker, kragar och strumpor och allt möjligt annat. De
måste göra det, därför att det bär sig inte att enbart sälja tobak.

Jag vill ifrågasätta örn det med hänsyn till dessa förhållanden är riktigt
att resonera på det sättet, att vi nu skola vidtaga en hjälpåtgärd enbart för
specialtobakshandlarnas räkning, och örn man då kommer att kunna åstadkomma
en rättvis och rimlig fördelning av de pengar, som man avser att utdela.
Det bör observeras hur utskottet resonerar sig fram till en viss summa som
skulle användas till nödhjälp. Utskottet säger på följande sätt: De särskilda
stödåtgärder som böra vidtagas skola endast komma de s. k. specialtobakshandlarna
till del — deras antal beräknas av tobaksmonopolet uppgå till 3,000.
Vi sänka rabatten för alla till 9 procent och få då en viss summa som hänför
sig till de 3,000 specialtobakshandlarna. Därefter räknar utskottet ut vilken
summa de sammanlagt skulle erhålla, örn man tillämpar det nuvarande rabattsystemet.
Skillnaden mellan dessa summor dividerar man med antalet handlare
inom gruppen och så får man en summa på 530 kronor på var och. en. Man resonerar
vidare på det sättet, att den som har den minsta omsättningen skulle
vara den mera behövande och den som har en större omsättning skulle vara
mindre behövande. Hur vet bevillningsutskottets majoritet att så är fallet? En
tobakshandlare med en relativt liten omsättning kan ha andra inkomster, som
kan göra att behovet inte är så framträdande. Däremot kan det finnas tobakshandlare
med litet större omsättning, som kunna lia det ganska bekymmer -

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

133

Viss ändring i förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket. (Forts.)

saint, eftersom de skola försöka klara sig enbart på denna handel. Jag kan inte
förstå, att man på något sätt skall kunna uppnå rättvisa på denna väg.

För att återgå till frågan örn kostnadsökningen för tobakshandlarna, är det
väl för var och en uppenbart, att det fasta kostnadselementet t. ex. för en affär,
som omsätter 50,000 kronor och en annan som omsätter 250,000 kronor stigit
procentuellt lika mycket. Man kan icke distribuera varor för 250,000 kronor
utan att ha en större apparat till sitt förfogande, för vilken kostnaderna procentuellt
stigit lika mycket som för den mindre affären. Även i detta avseende
är utskottets resonemang ohållbart.

Man kan lägga ytterligare en synpunkt på denna fråga. Man kan tänka
sig, att det i denna stora grupp av tobakshandlare finns en del personer, som
icke ha kunnat nå så stor omsättning, därför att deras kvalifikationer icke
lia Täckt till. I sådana fall kommer alltså bevillningsutskottets förslag att innebära,
att man premierar den, som har de sämre möjligheterna och dien sämre
förmågan att driva handel och man bestraffar den, som verkligen kan sköta
sin rörelse.

Vi reservanter ha den uppfattningen, att det är oriktigt att nu föregripa
Kungl. Maj:ts kommande förslag i frågan genom att komma med förslag till
märkvärdiga tillfälliga arrangemang och samtidigt införa detta understödsbegrepp
inom handeln. Vi förmena, att örn departementschefen förebådat ett
förslag till lösning av denna fråga inom en nära liggande framtid, så är det
något man kan taga fasta på. Vidare framhåller departementschefen, att man
nu kan överväga att låta rabattsatserna förbli oförändrade tills vi få se, vilken
lösning frågan till slut erhåller. Denna ståndpunkt hävdas som sagt även av
statens priskontrollnämnd. Till slut framhålla reservanterna, att de förutsätta,
att hela rabattfrågan kommer till slutgiltig prövning i samband med Kungl.
Maj :ts kommande förslag rörande tobakshandelns ordnande.

Då frågan alltså ligger till på detta sätt, anser jag, herr talman, att det
enda, som kammaren i detta läge bör göra, är att biträda reservanternas yrkande.
Den av reservanterna föreslagna motiveringen innebär endast ett kort
konstaterande. Riksdagen har sålunda därigenom icke på något bindande sätt
tagit förhandsståndpunkt till det förslag som Kungl. Maj:t har aviserat. Varken
riksdagen eller Kungl. Maj :t blir genom reservationen på något sätt bundna vid
den kommande lösningen av frågan. Acceptera vi däremot den underbara konstruktion,
som bevillningsutskottets majoritet har kommit till, blir det ett föregripande
av den kommande lösningen, som icke kan vara rimligt eller lämpligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Åqvist: Herr talman! Det är säkerligen för alla bekant, att specialtobakshandlarna
ha fått sipå rabatter sänkta vid olika tillfällen, så att den
nu gällande rabatten i genomsnitt enligt föreliggande uppgifter utgör 10.6
procent. Utskottet har antytt, att efter föreslagen höjning av tobaksskatten
rabatten ytterligare skulle kunna sänkas, så att medelrabattsatsen skulle utgöra
9 procent. Detta skulle betyda en inkomstminskning på 1.6 miljoner kronor,
som skulle försätta specialtobakshandlarna, särskilt de mindre och medelstora,
i ett synnerligen svårt läge. En sådan minskning av rabatten kan
inte anses vara skälig och står inte i rätt förhållande till kostnaderna för att
driva en, ordnad affärsrörelse. Nu anser utskottet att specialtobakshandlarna
skulle kunna kompenseras på så sätt, att de få en gåva, som skulle fördelas
ur sociala synpunkter. Jag vill inte uttala mig härom på annat sätt än att
konstatera att det här blir fråga om en gåva och att det knappast kan vara

134

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Fiss ändring i förordningen angående statsmonopol å iobakstillverkningen
i riket. (Forts.)

staten värdigt att på. detta sätt ge en fri och självständig köpmannakår den
ersättning som den är i behov av, hur önsklig en sådan gåva än kan vara.

Rabatten bör sättas så hög, att den täcker specialtobakshandlarnas kostnader
och ger deni en skälig vinst att leva på. Bet synes mig, att finansministern
i propositionen har intagit en riktigare, hänsynsfullare och mera affärsmässig
ståndpunkt, då han där gjort ett uttalande, som jag, herr talman,
skall bedja att få citera: »Ett beslut om tillsvidare oförändrade rabattsatser
för tobakshandeln behöver inte vara oförenligt med den på starka grunder
vilande regeln för priskontrollen, att icke vid inträdande prishöjningar medge
motsvarande höjning av detaljhandel savensen. Då jag sålunda i nuvarande
läge anser det kunna övervägas att bibehålla förut gällande rabattsatser, innebär
detta icke. att de ofta påtalade svårigheterna för specialtobakshandeln
enligt min mening skulle väsentligen vara en fråga örn rabattsatsernas höjd
eller skulle genom deras reglering kunna vinna en lösning. Tvärtom torde de
företagna utredningarna lia givit vid handen, att tobakshandlarefrågan främst
är en fråga örn de enskilda försäljarnas omsättning och därmed örn deras antal.
Denna fråga jämte den om importhandelns villkor äro för närvarande under
bearbetning, varvid ett från tobaksmonopolet infordrat utlåtande lärer böra
avvaktas, innan ärendet tages upp till slutlig omprövning. Då detta torde
kunna ske in,om en relativt näraliggande framtid, synes även på grund härav
anledning kunna föreligga att icke omedelbart företaga en ny sänkning av
rabattsatserna. Det är självklart, att ett eventuellt beslut i denna riktning
inte kan få utgöra hinder för eller anföras som skäl emot en senare reglering
av rabattsatserna till lämplig höjd i samband med en ur försäljarnas synpunkt
önskvärd organisation av detaljhandeln med tobak.»

Då jag anser, att mycket starka skäl tala för den ståndpunkt, som finansministern
här i propositionen angivit och som står i överensstämmelse med
den reservation, som avgivits av herrar Hammarlund och Henriksson i denna
kammare, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Herr Henriksson började denna debatt
med att uttala, att han hade tänkt sig, att efter de uttalanden, han och finansministern
gjort förra onsdagen, så skulle det vara onödigt med någon debatt
i dag. Herr Henriksson bör icke glömma bort. att hail inledde onsdagens debatt
med en mängd kritiska anmärkningar mot en hel del av vad som anförts
i propositionen. Herr Henriksson talade örn »trohet» och »otrohet» mot Kungl.
Majit. Jag tycker icke herr Henriksson har särskild rätt att förhäva sig över
sin trohet emot Kungl. Maj :t. En sådan trohet skulle väl snarare den sida, jag
representerar, kunna berömma sig av, men skulle nu så vara, att vi varit »otrogna»
mot Kungl. Majit, så får väl t. o. m. herr Henriksson giva oss absolution
för denna enda gång.

Nu skall jag emellertid taga upp detta ärende och visa, att det icke föreligger
så stora meningsskiljaktigheter mellan Kungl. Maj:ts förslag och det förslag.
utskottet här har framlagt för kamrarna, att man med något som helst
fog kan tala om otrohet. I detta sammanhang ber jag att bestämt få tillbakavisa
hela det resonemang, som förts här örn att det skulle vara fråga om att
giva tobakshandlarna en gåva och att detta icke skulle vara riksdagen värdigt.
Det är icke fråga örn en understödsprincip. Ett beslut i den riktning, utskottet
förordat, skulle icke kunna få några mindre önskvärda konsekvenser.
Jag skall strax återkomma till detta. Lika litet fog finnes det för herr Henrikssons
uttalande, att ett bifall till utskottets förslag skulle innebära ett föregripande
av Kungl. Maj :ts beslut rörande det framtida ordnandet av tobaks -

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

135

Viss ändring i förordningen angående statsmonopol ä tobakstillverkningen

i riket. (Forts.)

handeln i riket. Jag'' ber att bestämt få taga avstånd ifrån denna tolkning, i
ali synnerhet som ju utskottet säger ifrån på den punkten, att vilken linje
man än väljer måste den betraktas som ett provisorium, avsett att gälla intill
dess spörsmålet om tobakshandelns ordnande slutligen lösts.

Tvisten gäller här i dag endast motiveringen. Skattehöjningen äro vi alla
överens örn. Riktigheten av det siffermaterial, som föreligger i den kungl, propositionen,
har ingen hittills kunnat jäva. Utskottet har i den undersökning,
utskottet företagit efter det propositionen börjat behandlas, kommit till det
resultatet, att detta siffermaterial är riktigt. Jag skall till yttermera visso
bedja att få erinra örn den lilla tabell, som finnes på sid. 6 i det föreliggande
utskottsbetänkandet, och som utvisar storleken av olika slags omkostnader per
kg såld tobak. Den totala kostnaden beräknas för tiden den 1U 1942—31/a 1943
till 38.86 kronor per kg. Tillverknings- och försäljningskostnader utgjorde under
tiden 1[io 1940—3% 1941 5.83 kronor och beräkknades för tiden 1/t 1942—
“V3 1943 till G.03 kronor. Rabatten till återförsäljare utgjorde för tiden 1/10
1938—3% 193 9 2.49 kronor, under tiden Vio 1940—3% 1941 3.21 kronor och
beräknas för tiden 1A 1942—31/a 1943 till 4.11 kronor. Detta sammanhänger ju
med, att skatten under samma tid har gått upp. Under tiden Vio 1938—30/o
1939 utgjorde skatten i runt tal 10 kronor, medan skatten för perioden V4 1942
—31A 1943 beräknas till nära tre gånger så högt belopp. Om man skall bedöma
hela detta problem affärsmässigt, kan man, såvitt jag förstår, icke komma
till annat resultat än det som tobaksmonopolets styrelse kommit till. Herr
Åqvist citerade nied tydlig tillfredsställelse finansministerns uttalande i propositionen.
Herr Åqvist borde börjat några rader tidigare, så skulle han kanske
icke varit så tvärsäker på sin sak. Finansministern yttrar: »Då monopolbolagets
styrelse går att fatta beslut om återförsäljarrabatternas storlek,
är det uppenbart, att de sålunda framlagda siffrorna rörande försäljarnas
bruttointäkter måste tillmätas en betydande vikt och närmast ge anvisning
örn en viss ytterligare sänkning av rabattsatserna.» Såväl finansministern som
utskottet framhålla, att det finns en hake, som gör, att man icke strikt kan
gå den väg, som ur affärssynpunkt, ur tobaksmonopolets synpunkt och ur
statens synpunkt skulle varit den rationellaste. Man kan icke gå den vägen
just därför att man, som det också framgick av herr Åqvists citat, måste räkna
med att försäljningen i medeltal icke är sådan, att man helt och hållet kan
lägga dessa klumpsiffror till grund. Det finns en mängd försäljare, vilkas
omsättningssiffra understiger medeltalet. Det är hänsynen till dessa försäljare,
som konnnit såväl finansministern som utskottet att välja de ståndpunkter,
de mtagit. Vad är det nu för skillnad mellan finansministerns och utskottets
ståndpunkter? Finansministern och utskottet lia samma utgångspunkt:
man måste taga hänsyn till de tobakshandlare, vilkas omsättning understiger
medeltalet. Utskottet har därvid frågat sig: Är det för att hjälpa, låt oss säga i
runt tal 3,000 tobakshandlare, nödvändigt att släpa med 11,000 diversehandlare
och kooperativa föreningar eller 4,800 restauranger, kaféer m. fl.? Utskottet
förmenar, att i fråga örn dessa 15- ä 16,000 bör man handla efter rent
affärsmässiga principer. Det resulterar i, att man kommer till en procentsats
av 9. Utskottet har räknat ut, att därefter 1.600.000 kronor stå till förfogande.
Utskottet har frågat sig: vilka är det, som ha det svårast, vilka är
det, man bör hjälpa? Örn man bibehåller procentsatsen 10.6. blir resultatet att
en liten tobakshandlare med en omsättning av allenast 10,000 kronor får en
rabatt av 160 kronor, en tobakshandlare med en omsättning av 20,000 kronor
får 320 kronor och en tobakshandlare med en omsättning av 100.000
kronor får 1.000 kronor. Det är på (Ion punkten, utskottet icke har kunnat följa

136

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Viss ändring i förordningen angående statsmonopol å tobak stillverkning en
i riket. (Forts.)

med. Utskottet tiar sagt sig, att den som har 100,000 kronors omsättning, icke
behöver så stor rabatt som 1,600 kronor, medan den, som har 10,000 kronors
respektive 20,000 kronors omsättning, behöver större rabatt än 160 kronor,
respektive 320 kronor. Utskottet har undersökt, huruvida det funnes möjlighet
att gå en medelväg, för att kunna lämna dem, som ha det svårast, större
hjälp. Utskottet har slagit ut beloppet 1,600,000 kronor på samtliga affärer
med resultat, att varje affärsinnehavare skulle få i runt tal 530 kronor. Här
föreligger icke en understödsfråga utan ett fördelningsproblem. Om utskottets
förslag bifölles, skulle en tobakshandlare med 10,000 kronors omsättning få
14.2 % rabatt, medan en tobakshandlare med 100,000 kronors omsättning skulle
få 9.5 % rabatt eller föga lägre rabatt än enligt priskontrollnämndens förslag.

Nu har herr Henriksson gjort ett stort nummer av att det skulle vara svårt
att avgöra, vilka handlande som skulle anses som specialtobakshandlare. Jag
tycker inte det borde vara så förfärligt svårt. Man kan åtminstone exempelvis
konstatera, att som specialtobakshandlare icke kan betraktas en diversehandlare
eller en restauratör. Herr Henriksson har suttit med i en kommitté,
som har föreslagit, att mai; skulle införa ett koncessionssystem just för dessa
specialtobakshandlare. För herr Henriksson borde det väl inte då falla sig så
förfärligt svårt att bedöma, vilka handlande, som skulle anses vara specialtobakshandlare.
Utskottet har utgått ifrån, att den är att betrakta såsom specialtobakshandlare,
vars omsättning huvudsakligen består av tobak. Det är
möjligt, att detta skulle innebära en liten uppmjukning av gällande bstämmelser,
men vi ha ansett, att örn omsättningen huvudsakligen utgöres av tobak,
då bör vederbörande betraktas som specialtobakshandlare.

Mina damer och herrar, vare sig vi taga Kungl. Maj:ts förslag obeskuret,
som herr Henriksson vill, eller vi taga utskottets förslag, ligger ju avgörandet
enligt statsavtalet hos tobaksmonopolets styrelse. Jag tycker, att man har
betydligt överdrivit frågans betydelse. Man har skrivit ledare örn den, alldeles
som örn det hade gällt ett oerhört ingrepp. Vad det här gäller, det är enligt
min mening att lämna ett särskilt bidrag till de handlande, vilkas omsättning
huvudsakligen utgöres av tobak. Man behöver inte samtidigt hjälpa
alla dem, för vilka tobaken bara är en enda mycket liten detalj av deras omsättning.
Jag hävdar, att den mening, utskottet företräder, på intet sätt strider
emot propositionens mening. Finansministern säger, att han i det nuvarande
läget anser, att de procentsatser, som finnas, kan man överväga att bibehålla.
Utskottet säger, att det bör övervägas, örn man icke når större rättvisa med
den differentiering, som utskottet här föreslagit. Jag vill, herr talman, starkt
understryka, att hur det än ordnas, så blir det ett provisorium i avvaktan på
det slutliga ordnande av tobakshandeln, som finansministern bebådade skulle
komma till stånd under den närmaste tiden.

Med anförande av dessa synpunkter, ber jag, herr talman, att få hemställa
örn bifall såväl tili utskottets kläm som till dess motivering.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Som kammaren vet, befinner jag mig i det egendomliga läget, att det till
utskottets utlåtande fogats en reservation, däri nian anslutit sig till vad som
sagts i propositionens motivering, un,der det att majoriteten av utskottet tagit
fasta på vissa utgångspunkter i propositionen och utformat dem ett gott stycke
längre än vad jag för tillfället vågat göra. I motiveringen till propositionen
framhålles, att, när man bedömer frågan örn tobakshandlarnas rabatter,
så får man icke bara taga hänsyn, till de siffror, som tobaksmonopolet meddelat,
och av vilka uppenbarligen framgår, att vid den ökning av priserna, som

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

137

Fiss ändring i förordningen angående statsmonopoi å tobakstillverkningcn

i riket. (Forts.)

har ägt rum, så har vad man skulle kunna kalla för summan av de rabatter,
som tobakshandlarna under dessa år fått, stigit avsevärt, trots att rabatten
sänkts och att det sålunda aritmetiskt sett finnes mycket klara skäl för att
fortsätta med en, rabattsänkning. Man måste emellertid taga hänsyn till, att
tobakshandlarnas och särskilt de s. k. special tobakshandlarnas läge sedan
länge ansetts vara mycket prekärt. Vid bedömande av deras läge kan man
således icke gå ut ifrån, att rabatterna från början varit tillräckliga. Det är
detta utskottsmajoriteten har tagit fasta på. Utredningen har visat, att en
abnormt stor del av dessa specialtobakshandlare har en så liten omsättning, att
det är svårt att se, hur de överhuvud taget skulle kunna leva på den. De
äro sålunda icke hjälpta vare sig med de nuvarande rabattsatserna eller med
höjda rabattsatser. Örn man verkligen skulle vilja göra någonting för dem i
det läge, vari de nu bethina sig på grund av att deras omsättning är mycket
obetydlig, så måste man tillgripa extraordinära åtgärder. Detta har utskottet
tagit fasta på och sagt, att det icke är tillräckligt att låta specialtobakshandlarna
behålla de gamla rabatterna, utan man bör giva dem ett tillägg, som
är lika för alla, och som innebär, att de, som ha en liten omsättning, få mycket
mera än de skulle få, örn den nuvarande rabatten bibehölles. Frågan är
bara, örn inte detta är att väl hastigt binda sig för en hjälpmetod, som man
kan göra ganska många invändningar emot. Jag vili icke instämma med dem,
som påstått, att det bär skulle vara fråga örn något slags nödhjälp. En sådan
metod, som utskottet utformat, innebär i grund och botten, att man giver
en, högre rabatt åt dem, som ha en liten omsättning. Det går ju mycket väl för
sig, tekniskt sett, att göra detta, och det behöver inte uppfattas såsom något
nedsättande för dem, som ha en liten omsättning, att taga emot en högre rabatt,
men frågan är, om det är lämpligt att börja med en sådan metod nu för
tiden, då man eljest på allt sätt söker uppmuntra folk att utvidga sin rörelse
och därigenom skaffa sig högre inkomster. Till specialtobakshandlaren skulle
man i stället säga: ju mindre du säljer, desto större rabatt får du! Trots att
utgångspunkten är densamma för utskottsförslaget och propositionen, måste
man därför ställa sig betänksam mot det råd, utskottet vill giva tobaksmonopolet.
Å andra sidan vill jag med anledning av vad som sagts både i första
kammaren och i denna kammare framhålla, att man icke skall överdriva och
tro, att man, kommer långt med talet örn att tobaksmonopolet skall sköta distributionen
affärsmässigt. Det är nämligen icke på det sättet — åtminstone
är det min personliga uppfattning — att det affärsmässiga är att pressa alla
ersättningar så lågt som möjligt, även örn man skulle kunna göra det. Det är
icke affärsmässigt då det gäller produktion och då det gäller löner; och det är
säkert icke heller affärsmässigt handlat, då det gäller distributionen, att säga:
Kunna vi pressa rabatten ännu ett steg, är det ett bevis för, att monopolet
skötes mera affärsmässigt. Man får komma ihåg, att i fråga örn distributionen
kommer man säkerligen icke fram på den väg, som heter: Släpp allting hist!

Jag erkänner — det sades i första kammaren och kanske också här —
att man kan göra erinringar mot detaljhandelns nuvarande organisation och
säga, som en talare i första kammaren, att det finnes alldeles tydligt för
mycket folk i tobakshandeln, och önskvärt vöre, om de kunde pressas ut och
göra annat, för samhället mera gagneligt arbete. Det är riktigt; men lag är
icke alldeles säker, att man klarar det genom att släppa handeln fri. Erfarenheten,
så långt man kan minnas tillbaka, visar, att fastän konkurrensen i en
viss produktion kan pressa fram de mera effektiva att dominera, blir det
icke så i detaljhandeln. Det finnes tillräckligt med folk, som ej kail skaffa
sig sitt levebröd på annat sätt än genom att distribuera varor till vad pris

138

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Viss ändring i förordningen angående statsmonopol å iobakstillverkningen
i riket. (Forts.)

som helst. Om monopolet ville gå på elen linjen, finge det säkerligen tillräckligt
med folk att sätta upp tobakshandel, även örn de finge så låg förtjänst
som 10, 9, 8, 7, 6 procent. Detta visas av att kioskerna, som sälja mycket
tobaksvaror för närvarande, ha antagligen icke mer än 7 procent. De få
icke köpa direkt själva utan måste gå till en tobakshandlare. Denne, som får
11 procents rabatt, tar 4 procent av rabatten, och kiosken får de återstående
7. Det går således mycket bra att sälja tobaksvaror med 7 procents rabatt.
Inom andra delar av handeln anser man sig böra sälja tobaksvaror. En lanthandlande
måste hålla tobaksvaror — ty vem skulle annars sälja dem? —
på samina sätt som han måste sälja mjöl och socker. Han skulle kanske vara
tvungen att sälja utan någon avans alls. Restaurangerna måste tillhandahålla
tobaksvaror; förtjänsten få de på annan väg. Örn, vid sådan försäljning,
monopolet t. ex. kan pressa ned rabatten mycket långt, betyder det antagligen,
att dessa försäljare och restauranger taga igen det på annat håll. Man kommer
icke ifrån problemet. Det gör, att hela tanken att klara det hela genom att
säga, att monopolet skall skötas affärsmässigt, är en illusion. Det har redan
visats av de avlösningar som vi gjort den ena gången efter den andra, då vi
avlöst specialtobakshandlare och sagt: Ni får avlösning för att avstå från rabatten:
sedan har monopolet fullständig frihet att sälja tobak hur och när
det vill. Det har inte dröjt länge, innan återigen handlanden kommit tillbaka
och sagt: Det är icke rimligt; en handlande skall kunna leva på sin
näring: det är icke möjligt att låta hur många tobakshandlare som helst uppstå.
Tobaksmonopolet har — jag skulle vilja säga — i stillhet, fastän kanske
emot lagen, vägrat folk att sälja tobak. Skall det vara fri handel, måste dock
var och en, som vill, få sälja tobak; han måste ha rätt till det. Det gör, att vi
lia ett mellantillstånd, där vi varken ha fullständigt fri konkurrens eller en
verklig ordning, som man skulle kunna hålla på.

De, som tala örn affärsmässighet, tror jag för min del förbise, att monopolet^
befinner sig i en särställning. Örn andra distributörer skulle erbjudas
för lag rabatt av en grossist eller producent, ha de andra att gå till. Det har
funnits och finnes fortfarande en viss konkurrens mellan dem, som tillhandahålla
varor, så^ att den enskilde grossisten eller fabrikanten kan icke pressa
rabatten hur långt som helst. Tobaksmonopolet är ensam härskare. En handlande
kan icke köpa annorstädes än hos tobaksmonopolet, örn jag bortser från
den lilla importen, som är i så prekär ställning, att importörerna själva intet
hellre vilja än att tobaksmonopolet skall övertaga den, så att de skola slippa
denna fria försäljning. Monopolet kan icke göra sig fritt från vissa skyldigheter,
när det gäller läget inom det område, där dess varor försäljas.

När man ser, hur inom den så kallade fria handeln utveckligen klart och
tydligt går i riktningen, att detaljister och grossister gemensamt söka ordina
förhållandena, så att det ej uppstår affärer, som i grund och botten icke borde
finnas, och de sålunda, ordna det så att det icke blir en alltför omöjlig konkurrens,
som pressar en del försäljare till ett proletärstadium, är det icke tänkbart,
att staten med sina företag skulle stå på en annan ståndpunkt och säga:
Vi bry oss icke om den enskilda handeln ; den får själv ordna det hur som helst,
så att detaljhandlaren kan leva någorlunda ordentligt; men tobaksmonopolet
ger de lägsta rabatter, med vilka det kan locka folk att sälja tobak.

Vi komma till avgörandet, huruvida vi skola släppa handeln fullt fri, så
att vem som helst, som vill, också får sälja tobak, även örn en hel del icke kan
sälja för mer än 10,000 kronor örn året. Det är ett faktum, att det är 20 procent
av de nuvarande specialtobakshandlandena, som icke lia en omsättning
över 20,000 kronor örn året, och att det är 80 procent, som icke sälja mer än

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

139

Fiss ändring i förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkningen

i riket. (Forts.)

för 50,000 kronor. Med 10—11 procents rabatt är den bruttoinkomst, de lia
av tobakshandeln, även om de ha andra saker att sälja, ett problem, som man
ej kan gå förbi och som, skulle jag tro, vi i längden icke kunna lösa annorlunda
än genom att — i den mån man anser önskvärt, att det finnes en specialtobakshandlarkår,
vilket är en sak som också måste avgöras — söka på något
sätt finna en sådan begränsning av deras antal, att omsättningen inom näringen
blir tillräckligt stor för ett anständigt levebröd.

När problemet ligger till så, måste man fråga, vad man skall träffa för avgörande
intill dess lösningen är funnen. Jag uppskattar utskottsmajoritetens
omtanke örn de mindre tobakshandlarna, och jag får säga, att själva tankegången
där bakom har mitt fulla gillande. Men att i en hastig vändning giva
detta som direktiv till tobaksmonopolet, såsom det väl skulle uppfattas, örn
riksdagen beslöte i denna riktning, förefaller vara att handla litet väl hastigt.

Örn det vore önskvärt att göra detta, hade det varit än mera önskvärt för
två eller för ett år sedan, därför att detta problem örn hur man skall klara de
mindre och de minsta tobakshandlarna är icke nytt utan har funnits hela
tiden. Mani ka,n snarare säga. att det icke är så trängande nu, när man står
närmare att hela denna fråga tages upp till avgörande, som det var för en
tid sedan. Under sådana förhållanden skulle jag helst se. att man nöjer sig
med det uttalande till monopolets styrelse, som finnes i propositionen och som
uttryckligen säger, att detta är en provisorisk lösning: om man behåller rabatten
för närvarande, skall det ej innebära något hinder för en förnuftig
reglering senare, örn en sådan reglering kan ske på sådant sätt, att en lägre
rabatt är möjlig.

Örn riksdagen beslutar i överensstämmelse med den kungl, propositionen,
innebär ju detta ett råd till tobaksmonopolet. Men jag är ganska säker på, att
det råd. som ligger i utskottsmajoritetens yttrande, kommer icke heller att
helt falla under bordet. Det blir monopolets sak att, som jag förmodar, vid
förhandlingar med tobakshandlandenas organisationer komma till klarhet om
vilken väg man från tobakshandlandenas sida finner mest acceptabel. Under
sådana förhållanden tror jag, att man lämnar monopolet mest fria händer
och att man har bästa möjligheten att komma till ett gott resultat, örn man
ej binder sig vid den speciella lösning, som utskottsmajoriteten förordat,
utan nöjer sig med den allmänna rekommendation att för närvarande icke
sänka rabatten, som finnes i regeringes proposition och också i reservationen.

Herr Henriksson erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det var ett pär yttranden av herr Olsson i Gävle, som berörde mig mera personligt
och som jag skulle vilja bemöta något. Det rent sakliga har ju finansministern
berört; det behöver jag icke än en gång gå in på.

Först vill jag emellertid meddela kammaren, att första kammaren har med
överväldigande majoritet accepterat reservationens linje.

Vad det gäller herr Olsson i Gävle yttrade han. att jag i den utredning, som
försiggått, skulle ha förordat ett koncessionssystem. Jag vill för herr Olsson
i Gävle på det allvarligaste påpeka, att så ingalunda är fallet. Jag är förfärligt
rädd för ett koncessionssystem, vilket jag betonade i onsdags. Vi böra icke
lia problemet örn »droskägareänkorna» även i tobakshandeln; det är nog med
att ha det i trafiken. Finnes det en väg att lösa problemet utan statlig koncession,
böra vi söka komma fram på den vägen.

Dessutom framhöll herr Olsson i början av sitt anförande, att jag riktat mycket
kritiska reflexioner mot Kungl. Maj:ts proposition i onsdags. Då hörde
kanske herr Olsson icke på, vad jag sade, därför att jag rörde mig i min kritik

140

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Fiss ändring i förordningen angående statsmonopol å tobak stillverkning en
i riket. (Forts.)

med monopolstyrelsens promemoria, som fanns återgiven i Kungl. Maj:ts proposition.
Det torde vara något helt annat.

Härefter anförde:

Herr Senander: Herr talman! Med hänvisning till vår principiella uppfattning
beträffande den indirekta beskattningen, vilken vi ju tidigare framfört
här i kammaren vid flera tillfällen, inskräpker jag-mig till att yrka avslag på
såväl utskottets som Kungl. Maj:ts förslag. I andra hand komma vi att rösta
för reservationen.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag begärde närmast ordet för att få
konstatera, att ingen av de erinringar, som finansministern gjorde, träffar utskottsmajoriteten.
Det är med hänsyn tagen till alla dessa sociala skäl, som
finansministern utvecklade, som utskottet utformat sitt förslag. Man skulle
närmast kunna säga, att utskottet har tagit konsekvensen av finansministerns
tankar.

Herr Henriksson gladde oss nyss med att första kammaren har följt honom
nu, då han en gång är trogen mot Kungl. Maj :t i dessa ting. Det är då jag
har svårt att förstå finansministerns yttrande, att monopolet får mest fria
händer att överväga alla dessa ting, både Kungl. Maj:ts förslag, herr Henrikssons
reservation och utskottets resonemang, örn även denna kammare skulle
följa reservationen liksom första kammaren. Det har jag mycket svårt att förstå,
därför att såvitt jag kan fatta måste tobaksmonopolets ledning, örn även andra
kammaren följer första kammarens beslut, ha fått ett klart besked örn, att riksdagen
icke reflekterar på att man överhuvud taget prövar en sådan väg för
att hjälpa de allra sämst ställda tobakshandlandena som den utskottet föreslagit.
Såvitt jag kan förstå måste det innebära, örn andra kammaren följer
första kammarens beslut, att en tobakshandlare, som har 10,000 kronor i omsättning,
får sina 160 kronor, och den, som har 100,000 kronor i omsättning,
får 1,600 kronor. Jag kan icke förstå, att det är det rätta sättet att hjälpa i
nuvarande situation.

Herr Henriksson: Herr talman! Bara ett litet ord till. Jag kan icke förstå,
hur det överhuvud taget är möjligt, att herr Olsson, när han ena gången talar
om en affärsmässig linje och å andra sidan står och resonerar som nu, icke
tänker på, att kostnaderna följa med omsättningen. Efter herr Olssons konstruktion
skulle vi få ett framträdande hjälpbehov även i mellanlägena, så att herr
Olsson finge söka finna en ny konstruktion för att hjälpa dem, som stå där,
därför att deras bruttoinkomst icke räcker till att kompensera kostnadsökningen.

Herr Olsson i Gävle: Det är inte svårt att fatta detta, herr Henriksson. Jag
har visserligen förklarat mig vara anhängare av en affärsmässig riktning i
detta avseende, men jag har gjort en bestämd reservation. Det är, att jag velat
undantaga specialtobakshandlandena och sätta dem i sin särskilda grupp i
detta avseende. Men jag har icke velat släpa med varenda diversehandlare och
varenda restaurang, vartenda kafé och varenda konsumbutik i landet för att
kunna hjälpa tobakshandeln.

Det är sålunda icke alls på något sätt någonting, som klickar i detta resonemang.
Jag kan icke famna alla de 20,000 som herr Henriksson. Jag nöjer mig
med att hjälpa de 3,000. Det räcker för mig i detta sammanhang.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

141

Fiss ändring i förordningen angående statsmonopol å tobakstillverkvingen

i riket. (Forts.)

Herr Henriksson: Herr talman! De 3,000 äro icke bättre hjälpta med herr
Olssons linje än med Kungl. Maj:ts och reservanternas. Större delen av de
3,000 torde icke vara nöjd med herr Olssons linje.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr Egnell
m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; samt 3:o) avslag å
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och fann herr
talmannen den under 2 :o) angivna propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl av herr Olsson i Gävle, i anledning varav och
sedan till kontraproposition antagits den under 1 :o) angivna propositionen efter
given varsel, följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller den av herr Egnell m. fl.'' avgivna, vid
bevillningsutskottets förevarande betänkande nr 14 fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning,
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit den av herr Egnell m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade
reservationen.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag örn ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen
den 19 september 1929 (nr 321), dels ock en i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om semesterersättning m. m. till vissa över stat
anställda för militär tjänstgöringstid under år 1940; samt

andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av
motion angående visst skydd av den sjukvårdssökande allmänhetens ekonomiska
och andra intressen.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i
anledning av väckt motion angående utredning av möjligheten att bereda kommunala
organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i
ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden.

I en inom andra kammaren väckt, till dess tredje tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 35, hade herr Ljungberg m. fl. hemställt, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning angående möjligheten
att bereda kommunala organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser
i ransonerings- och familjebidrags- m. fl. ärenden samt om vidtagande
snarast av de åtgärder, vartill utredningsresultatet kunde giva anledning.

Kostnadsfri
befordran av
vissa postförsändelser
i
ransoneringsoch
familjebidrags-
m. fl.
ärenden.

142

Nr 18.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och familjebidrags-
m. fl. ärenden. (Forts.)

_ Utskottet hemställde, att andra kammaren måtte för sin del besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit skulle anhålla örn skyndsam utredning
angående möjligheten att bereda kommunala organ och enskilda kostnadsfri
befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och familjebidrags- m. fl.
ärenden samt örn vidtagande snarast av de åtgärder, vartill utredningsresultatet
kunde giva anledning.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Andersson i Eskilstuna.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Andersson i Eskilstuna: Herr talman! Redan vid föregående års riksdag
hade kammaren anledning att vid ett par tillfällen ganska ingående syssla
med ett pär frågor, som hade ett intimt sammanhang med den fråga, som
vi nu skola behandla och som då föranledde riksdagen till ett visst ställningstagande.
Det var dels ett par motioner örn tjänstebrevsrätt för kommunala
kristidsorgan, såsom kristidsnämnder och familjebidragsnämnder, och dels en
kungl, proposition om statsbidrag till kristidsnämnderna. Motionerna voro då
remitterade till samma utskott, som nu avgivit utlåtande. Utskottet avstyrkte
bifall till dessa motioner, bland annat med den motiveringen, att utskottet
fann det vara bättre och lämpligare med ett direkt statsbidrag till dessa kostnader
än med tjänstebrevsrätt. Utskottet yttrade örn denna sak i sitt utlåtande
då bland annat följande: »Såsom i flera av de avgivna yttrandena antytts
skulle emellertid kommunerna för deras kristidsuppgifter kunna hållas skadeslösa
genom statligt ingripande. Härigenom skulle i allmänhet ett bättre och
rättvisare avvägande mellan utgifterna och skattebördan kunna uppnås. Framställning
i detta syfte är ock för närvarande föremål för Kungl. Maj :ts prövning.
Som frågan om direkt statsbidrag icke faller inom ramen för de till utskottet
hänvisade motionerna, anser sig utskottet, som emellertid finner en sådan
utväg i och för sig mera lämplig, sakna anledning att taga ställning härtill.
» Kammaren följde utskottet och får väl därmed också anses lia intagit
samma ståndpunkt till denna fråga, som utskottet då gav uttryck åt.

I kungl, propositionen örn statsbidrag till kristidsnämnderna beröres samma
sak av departementschefen och han anför bland annat följande: »Ej heller vid
beräkning av statsbidragets storlek synes lämpligt att skilja mellan olika slag
av kostnader för nämndernas administrativa verksamhet. I dessa kostnader torde
sålunda böra inräknas även utgifter för porto och dylikt. Tillräcklig anledning
att i nu förevarande hänseende behandla dessa utgifter på annat sätt
än andra synes ej föreligga. Av denna ståndpunkt följer, att jag icke anser
mig kunna biträda förslaget om tjänstebrevsrätt för kristidsnämnderna.»
Statsutskottet, som behandlade denna proposition, säger örn samma sak: »Utskottet
är vidare ense med departementschefen örn att man, vid beräkning av
statsbidragets storlek icke lämpligen bör skilja mellan olika slag av administrativa
kostnader och att i dessa sålunda böra inräknas även utgifter för porto
och dylikt.» Såväl Kungl. Maj :t som riksdagen har sålunda så sent som föregående
år intagit en bestämd ståndpunkt till dessa frågor, en, enligt min mening
mycket förnuftig ståndpunkt. Det finnes icke någon anledning att betrakta
pörtona så, att de skola intaga någop slags särställning, när det gäller
förvaltningskostnaderna, utan de böra inräknas i dessa.

Jag har ansett det uteslutet att riksdagen i år, innan man vunnit några som
helst erfarenheter örn dep förordning, som utfärdades under föregående år om
statsbidrag till kristidsnämnderna, skulle vara färdig utdöma det bidrags -

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

143

Kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och familjebidrags-
m. fl. ärenden. (Foris.)

system, som man då gick in för. Visserligen säger utskottet i sitt utlåtande,
att »erfarenheterna från den tid, som därefter gått till ända, synas emellertid
giva vid handen, att långt ifrån alla kommuner härigenom vunnit lättnad i
sina kostnader i sådan omfattning, som vore önskvärd och behövlig».

Jag har litet svårt förstå, att utskottets majoritet kunnat skriva på det sättet
i utlåtandet, därför att det har ju ännu icke varit möjligt att vinna några
som helst erfarenheter om hur många kommuner som komma att få bidrag enligt
denna förordning. Ansökningshandlingarna örn bidrag skola icke vara inne
hos livsmedelskommissionen förrän den 31 mars i år, och innan dess finnes
det således ingen möjlighet att beräkna, hur många kommuner som komma att
erhålla statsbidrag. De, som gissa att icke alla kommuner komma att få statsbidrag,
gissa nog rätt. Det förhåller sig nämligen så, att riksdagen gått in
för att kommunerna till en viss gräns skola betala dessa kostnader själva, och
under sådana förhållanden är det alldeles givet att icke alla kommuner komma
i åtnjutande av bidrag. När riksdagen antog denna proposition räknade
man ej heller med att alla kommuner skulle erhålla dylikt bidrag. Departementschefen,
beräknade att av 1,657 kristidsnämnder skulle 870 få bidrag.
Riksdagen ändrade ju på förslaget i någon mån, vilket väl torde medföra att
något större antal kommuner komma i åtnjutande av statsbidrag, men givetvis
icke alla. Men det är ju ej heller nödvändigt, ty örn kostnaderna äro mycket
små, är det ej befogat att statsbidrag skall utgå.

Nu kan det givetvis invändas, att denna motion icke endast avser bidrag till
kristidsnämnder utan också bidrag till familjebidragsnämnder. Beträffande
dessa kan det givetvis diskuteras, huruvida icke en del av dem borde komma i
åtnjutande av bidrag från staten till sina förvaltningskostnader. Det torde väl
örn dem kunna sägas, att de i än högre grad än kristidsnämnderna fullgöra
statliga uppdrag. Men det skulle vara mycket märkligt, örn riksdagen skulle
för familjebidragsnämnderna antaga ett bidragssystem, som man fullständigt
underkänt för kristidsnämndernas del. Det borde väl vara logiskt att i det
fallet följa samma principer. Beträffande enskilda näringsidkare skulle väl
de enskilda hagdelsidkarna i första hand vara de som skulle komma i åtnjutande
av statsbidrag i dessa fall. Det är ju utan vidare klart, att de nuvarande
ransoneringsåtgärderna medföra mycket stora kostnader för handelns utövare,
därom råder väl ingen tvekan. Det kan kanske ifrågasättas, huruvida
de ökade kostnaderna för dem äro större än för många andra näringsidkare,
som också fått mycket ökade kostnader på grund av kristidens åtgärder. Men
storleken av dessa kostnader är icke i och för sig avgörande. Det avgörande
är väl, huruvida handelsidkarna ha kunnat kompensera sig för de ökade kostnaderna.
Normalt är det väl så, att postportona och övriga förvaltningskostnader
inräknas i de kalkyler, som ligga lill grund för minuthandelspriset.
Skall man här begära utredning örn statsbidrag till detaljhandlarna, bör man
väl först lia klart för sig, huruvida dessa lia kunnat kompensera sig för de
ökade kostnaderna. Har så varit fallet, finns det enligt niia mening ingen anledning
att ytterligare kompensera dem för portokostnaderna. Jag anser därför,
att nian först och främst bör ha klart för sig, huruvida det finnes anledning
kompensera detaljhandlarna utöver den kompensation de kunnat skaffa
sig på sina priser.

Jag vill också erinra örn, alf ett statsbidrag på detta sätt till näringsidkarna
skulle stöta på ofantligt stora tekniska svårighet<>r. Om jag ej misstar mig
uppgår detaljhandlarnas antal i detta land till inemot 60,000. Till dessa skulle
således staten betala ut bidrag, som i många fall kanske skulle röra sig
örn några tiotal kronor per år. Det måste stöta pä ofantligt stora tekniska

144

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och familjebidrags-
m. fl. ärenden. (Forts.)

svårigheter att göra det, och innan man gör en utredning om detta anser jag,
att det bör vara klart, huruvida det är berättigat eller ej med ett sådant statsbidrag.

Motionärerna ha i sin motion dragit upp vissa riktlinjer på vilket sätt kontrollen
skulle kunna ske. Det skulle gå till så, att ali detaljhandlarens post till
grossisterna, i den mån det är fråga örn insändandet av kuponger för försålda
ransonerade varor, skulle gå genom kristidsnämnderna. Det förutsätter ju, att
alla kristidsnämnderna i landet måste införa postbok. Det innebär ytterligare
att kristidsnämndsordförandena skulle vara nödsakade att bokföra alla dessa
skrivelser, vidare skulle det medföra en ytterligare omgång i postgången med
stora kostnadsökningar. Därjämte skulle det ytterligare bli en viss kontroll
från statens sida. Innan man begär en utredning örn detta, bör man ha mera
klart för sig, än man för närvarande har, huruvida det kan vara berättigat
med statsbidrag eller icke. Skulle det vara så, att det vore berättigat, finns
det väl ej heller i detta fall något skäl för att man enbart bara skulle se till
portokostnaderna, utan då måste man se till alla förvaltningskostnaderna. Det
är väl ej troligt, att det är så, att handlandena ha kunnat kompensera sig för
sina ökade förvaltningskostnader i övrigt men icke för portokostnaderna. Jag
anser att en sådan utredning givetvis bör gälla alla förvaltningskostnader, som
ha kunnat öka på grund av ransoneringsåtgärderna.

Jag kan, herr talman,, på grund av vad jag nu anfört icke ansluta mig till
utskottets förslag och ber därför att få yrka avslag å såväl motionen som utskottets
hemställan.

Herr Thäpper: Herr talman! Jag vill vitsorda herr Anderssons i Eskilstuna
uppgift, att när tredje tillfälliga utskottet i fjol hade att taga ställning till
motioner örn utredning rörande tjänstebrevsrätt för kristids- och familjebidragsnämnderna
ävensom örn tjänstebrevsrätt för kristidsnämndernas ordförande,
beslöt utskottet att avstyrka dessa motioner. Det främsta motivet härför var
att vi visste, att det skulle komma en kungl, proposition örn statsbidrag för
samtliga kostnader för dessa nämnder.

Herr Andersson i Eskilstuna yttrade att vi ännu icke ha några som helst
erfarenheter örn huru detta statsbidrag kommer att verka. Jag tror emellertid,
att vi i kristidsnämnderna ha en viss erfarenhet därutinnan. Utredningarna
äro i det allra närmaste färdiga och inlämnade till kristidsstyrelserna, och det
har visat sig, att det blir ett stort antal kommuner, som icke få någon ersättning
alls. Jag vill också säga, att det resultat, som utskottet kommit till i år,
på intet sätt strider mot utskottets tänkesätt förra året, ty läsa vi utskottets
utlåtande i dess helhet och ej bara i de delar, som herr Andersson i Eskilstuna
refererade, visar det sig, att utskottet hade mycken förståelse för ökade bidrag
till kommunerna.

Det har under det gångna året visat sig att portokostnaderna stigit i stor
omfattning, beroende på att alla åtgärder i samband med krisen svällt ut ofantligt.
Det är också ganska klart, att man ute i kommunerna resonerar som så,
att uppgifter, som borde åligga staten, i stor utsträckning i stället lagts på
de kommunala organen, och att det följaktligen icke vore mer än rätt och rimligt
att vederbörande åtminstone fick ersättning för de direkta utläggen för
porton. Det är också av stor betydelse, att de statliga kommissionerna i princip
tillstyrkt ersättning åt kommunerna. Både livsmedelskommissionen, statens
arbetsmarknadskommission och bränslekommissionen tillstyrka ju en utredning
örn ersättning för här berörda utgifter.

Beträffande handlarnas och företagarnas gottgörelse för deras utlägg för

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

145

Kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och familjebidrags-
m. fl. ärenden. (Forts.)

porton, har jag ingen deciderad uppfattning örn det föreliggande behovet därav.
Det torde väl i regel vara så — det håller jag med herr Andersson i Eskilstuna
om — att de erhålla gottgörelse genom att ett högre pris åsättes varorna,
så att de få sina omkostnader täckta. Vad som är orättvist och som man påpekar
i motionen är, att handlarna till exempel, som genom uttagandet av omsättningsskatten
faktiskt äro skatteuppbördsman åt staten, till och med få betala
portot, när skatten inlevereras till staten. På denna punkt har ju icke ens
generalpoststyrelsen kunnat motsätta sig en ändring, fastän styrelsen avstyrkt
förslaget i övrigt.

Det kanske fortfarande finnes vissa betänkligheter mot införandet av tjänstebrevsrätt
för de kommunala myndigheter, varom här är fråga, i första hand på
grund av de stora kostnader, som det skulle föra med sig. Men dessa betänkligheter
böra dock icke enligt utskottets förmenande förhindra att utredning kommer
till stånd, örn det icke går att åstadkomma ett rättvist bidrag för dessa
kostnader efter andra linjer. Jag tror icke att de linjer, som uppskisserats i
motionen och som herr Andersson i Eskilstuna var inne på, äro de lyckligaste,
därför att vissa svårigheter dock äro förenade därmed — det har herr Andersson
i Eskilstuna rätt i. Men det blir ju den kommande utredningens sak att
visa vad som i det avseendet är att göra. Här har man vänt sig mot att kristidsnämnderna
skulle behöva införa särskild postbok, men häremot kan sägas,
att de redan med anledning av det statsbidrag, som utgår till dem, äro ålagda
att bokföra sina utgifter för postporton i en särskild kolumn.

Jag tycker således, att alla skäl tala för en utredning i detta ärende, och
jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Eskilstuna erhöll ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Herr Thäpper påpekade att kommissionerna hade tillstyrkt detta
förslag. Jag vill bara erinra om att det hade kommissionerna gjort även föregående
år. Men riksdagen följde inte deras tillstyrkan utan antog då ett annat
system.

Herr Thäpper sade ytterligare att han var tveksam beträffande det riktiga i
att ge bidrag till handlarna, och det förstår jag så väl. Men varför skall man
då begära en utredning? Man bör göra det, säger han, därför att handlarna få
betala pörtona då de inskicka omsättningsskatten. Hans påpekande är riktigt
och även jag anser det vara orätt att de skola betala dessa porton. Men jag vill
inte vara med om en utredning om möjligheten att ge familjebidragsnämhderna
och handlarna portofrihet för hela deras brevväxling i ransoneringsfrågor
bara därför att man tycker, att handlarna böra ha portofrihet för insändandet
av omsättningsskatt. Den frågan bör kunna lösas på ett enklare sätt än genom
att igångsätta den föreslagna omfattande utredningen.

Vidare anförde:

Herr Jacobson: Herr talman! Det är ett par omständigheter i samband
med denna frågas behandling, som jag inte kan underlåta att beröra. I fjol
motionerade jag örn utredning rörande tjänstebrevsrätt för kristids- och familjebidragsnämnderna.
Denna motion avstyrktes av samma tillfälliga utskott, som
nu behandlat herr Ljungbergs motion. Det fanns visserligen tre reservanter
i fjol, men majoriteten gick på avslag och kammaren följde utskottets förslag.

Nu finner jag emellertid till min synnerliga förvåning, att den som i fjol
förde utskottets talan, nämligen herr Ljungberg, i år står som huvudmotionär
för en motion likalydande med min i fjol. Herr Ljungberg yrkar »kostnadsfri

Andra hammarens protokoll 1948. Nr 13. 10

146

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och familjebidrags-
m. fl. ärenden. (Forts.)

befordran av vissa postförsändelser» i bland annat familjebidragsärenden. Jag
tycker inte det är riktigt, herr Ljungberg, att ena året sitta som ordförande i ett
tillfälligt utskott och nied liv och själ gå in för att slå ihjäl en motion men
påföljande riksdag själv stå som motionär i samma ämne. Detta är klandervärt,
skulle jag vilja säga, och icke efterföljansvärt.

Det är endast detta jag har velat säga, herr talman.

Fru Svedberg: Herr talman! När tredje tillfälliga utskottet justefade sitt
utlåtande, var jag inte närvarande, och jag ber därför endast att här få deklarera,
att jag ansluter mig till reservationen.

Herr Ljungberg: Herr talman! Med anledning av herr Jacobsons anförande
vill jag här klargöra min ställning i denna fråga. När ärendet förra gången
drogs inför kammarens prövning, hade herr Jacobson väckt en motion i ämnet,
där klämmen lyder: ». . . att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn skyndsam utredning rörande tjänstebrevsrätt för kristids- och familjebidragsnämnderna».
»Tjänstebrevsrätt», står det.

När utskottet hade att behandla denna fråga, infordrade vi yttrande av generalpoststyrelsen
och fick i det sammanhanget en utredning angående de förhållanden,
som hörde samman med detta rättsinstitut. Vi kommo då till klar
uppfattning örn att regering och riksdag 1932 efter ett ingående utredningsarbete
hade överenskommit örn de riktlinjer, som för framtiden skulle följas
när det gällde att meddela tjänstebrevsrätt. Man röjde den gången upp i ett
snår av kaotiska förhållanden, som tidigare hade rått på detta område. Utskottet
kunde därför inte ta på sitt ansvar att åter låta det snåret växa igen, vilket
ett bifall till motionen skulle ha inneburit. Utskottet sade emellertid mycket
bestämt ifrån, att utskottet i sak helt och hållet delade de dåvarande motionärernas
synpunkter och alltså ansåg det rimligt och rätt att kommunerna hållos
skadeslösa för de kostnader, som i detta avseende åsamkades dem.

Vad som således då förhindrade en positiv lösning i enlighet med motionen
var den omständigheten, att ett tillfälligt utskott är förhindrat att ta initiativ.
Det måste antingen till- eller avstyrka den föreliggande motionen, och eftersom
den gick ut på utredning rörande tjänstebrevsrätt och utskottet icke kunde
vara med örn att utvidga den rätten även till ifrågavarande områden — i synnerhet
inte efter de mycket bestämda varningar, som hade uttalats av generalpoststyrelsen
och jag vill minnas även andra myndigheter — så återstod ingenting
annat för utskottet än att hemställa örn avslag på motionen.

Detta hindrar inte att jag, som således delade denna utskottets uppfattning,
ändå var helt och fullt ense med motionärerna i deras syfte. I egenskap av ordförande
i utskottet det året har jag snarast känt det som en plikt att nu föra
fram frågan igen men under andra och, sorn jag hoppas, mera framkomliga
former. — Jag vill i detta sammanhang rätta till ett misstag, som formuleringen
i min motion möjligen kan ge anledning till. Där talas örn kostnadsfri befordran
av dylika postförsändelser. Huvudsaken för oss motionärer i år är
naturligtvis inte att det blir en fri försändelse i rent formell bemärkelse. Huvudsaken
är att inga kostnader för dessa försändelser läggas på kommunerna
och de enskilda näringsidkarna.

Herr talman! Jag skall inte förlänga denna debatt ytterligare utan ber endast
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Henriksson: Herr talman! Jag vill endast anföra ett par synpunkter
på denna fråga med anledning av det anförande, som hölls av herr Andersson
i Eskilstuna.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

147

Kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och familjebidrags-
m. fl. ärenden. (Forts.)

Det framhålles Ilar beträffande handlarnas kostnader för porton, när de
skicka ransoneringskuponger, lageruppgifter och dylikt, att detta kunna de ta
igen — i varupriserna, förmodar jag. Nu förhåller det sig ju på det sättet att
statsmakternas hela politik när det gäller prisfrågorna går ut på att i görligaste
mån hindra priserna att stiga mer än som kan vara nödvändigt. Jag måste
alltså ställa mig den frågan: Är det egentligen en linje, som sammanfaller med
denna statsmakternas allmänna inställning, att på handeln lägga en mängd
kostnader, som röra statliga intressen, och låta dessa kostnader inverka på
varupriserna så att vi få en stegrad prisnivå? Är det inte rimligare och riktigare
och mera i linje med den allmänna politiken, att man försöker hålla dessa kostnadselement
ifrån priskalkylen? Eftersom detta gäller ett statligt intresse, skall
väl staten på ena eller andra sättet försöka gottgöra distributörerna för det utlägg
det här är fråga om.

Jag vill alltså, herr talman, ansluta mig till utskottets hemställan, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Herr Andersson i Eskilstuna erhöll ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Med anledning av herr Henrikssons anförande får jag vitsorda
att det är riktigt, att det är ett statligt intresse att hålla priserna på förnödenheterna
nere. Men när det är på det sättet, att statsmakterna för att kunna få in
pengar måste lägga skatt på varorna, skulle jag finna det synnerligen egendomligt
örn man här skulle öka exempelvis omsättningsskatten för att ge handlarna
statsbidrag för att kunna hålla priserna nere. Det tycker jag vore ett
synnerligen märkvärdigt tillvägagångssätt, det måste jag säga.

Härefter anförde

Herr Jacobson: Herr talman! Jag vill säga till herr Ljungberg, att den
enda riktiga vägen hade varit ett bifall till min motion i fjol örn utredning
rörande tjänstebrevsrätt, eftersom ju herr Ljungberg i år går med på det finurliga
förslaget örn kostnadsfri befordran av vissa försändelser. Jag måste bekänna,
att jag fortfarande inte kan förstå skillnaden mellan tjänstebrevsrätt och
kostnadsfri postbefordran.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag å såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Eskilstuna begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller tredje tillfälliga utskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 4, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och votéringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

148

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Interpellation.

Jämlikt § 63 riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag av protokollet
delgivas första kammaren.

§ 17.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i
anledning av väckt motion angående statens järnvägars stängselskyldighet.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 18.

Herr Hage erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Jag tillåter
mig hemställa, att kammaren måtte jämlikt § 55 riksdagsordningen med hänsyn
till infallande helg medgiva utsträckning av tiden för väckande av motioner
i anledning av de i dag avlämnade propositionerna nr 194, 195, 197, 199,
200 och 201 till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från
propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 19.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hyling, som anförde: Herr talman! Statsmakterna ha i allt högre
grad insett betydelsen av att de inkallade i olika avseenden icke missgynnas i
förhållande till andra grupper i samhället. Allt är dock ännu icke så ordnat,
att de som bära beredskapstjänstens bördor vederfarits full rättvisa. På sista
tiden har ett påtagligt missnöje försports ute i förläggningarna på grund av
den tilldelning av tobaksvaror, som därvarande marketenterier erhållit. Det lär,
enligt samstämmiga uppgifter, förhålla sig så, att dessa marketenterier icke
få inköpa mera röktobak, cigarrcigarretter m. m. än som motsvarar femton
procent av nettosumman för inköpta cigarretter. Följden är, att många inkallade
på sådana platser, där de icke ha tillgång till den allmänna handelns
affärer, tvingas att övergå från tobaken till cigarretterna, De inkallade missgynnas
därigenom, av allt att döma, i jämförelse med civilbefolkningen. Fastän
tillgången på tobak på sista tiden även varit ojämn för de civila, kan man ej
bortse från här åberopade förhållanden.

Spörsmålet om de inkallades tobak bör alltså ej underskattas. I andra länder
Ilar man också nogsamt sörjt för att krigsmaktens personal erhåller god tillgång
till tobak, ja, i vissa fall rent av företrädesrätt.

Särskild betydelse har den ekonomiska sidan av saken. En stor del av våra
inkallade ha, med sina blygsamma inkomster, ej råd att inköpa de dyrare cigarretterna.
Sålunda är det både skäligt och välbetänkt, att de ej utestängas
från möjligheten att tillhandla sig den billigare tobaken.

Med hänvisning till ovanstående anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet få framföra följande
spörsmål:

1) Har herr statsrådet observerat nu förefintliga ojämnheter i fråga örn
tobaksransoneringens tillämpning vid försvarsväsendets marketenterianläggningar? 2)

I så fall, är herr statsrådet villig medverka till en bättre och rättvisare
ordning?

Kammaren biföll denna anhållan.

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 13.

149

§ 20.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning örn fortsatt giltighet av förordningen
den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela
särskilda bestämmelser örn stämpelavgift vid köp och hjde av fondpapper,
dels ock väckt motion angående förhöjning av stämpelavgiften vid överlåtelse
av aktier och andra värdepapper;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 18, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn ändring i vissa delar av strafflagen m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;
och

nr 19, i anledning av väckt motion örn ändring av 8 § 2 mom. lagen angående
jordfästning;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring av 1, 3 och 5 §§ förordningen den 27 juni 1930 (nr 247)
örn utrotande av nötbromsen;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för arrendatorn
B. Landin från skjddigheten att betala viss husröteersättning; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rörelsekapital för
domänverket.

§ 21.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

nr 108. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser
angående patent vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser
angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig
eller krigsfara m. m.;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen'' den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser
angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar
och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.; och

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 31 maj 1940 (nr 473) örn förbud i vissa
fall mot beviljande av kvarstad eller skingringsförbud.

Vidare anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 112, i anledning av väckt motion angående ändring av 45 § lagen örn val
lill riksdagen; och

nr 113, i anledning av vackla motioner örn ändrade bestämmelser rörande
dagtraktamente och resekostnadsersättning åt landstingsman m. m.;

150

Nr 13.

Tisdagen den 24 mars 1942.

från statsutskottet:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret 1942/43 under riksstatens
sjunde huvudtitel, avseende anslagen inom finansdepartementets verksamhetsområde; nr

90, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1941/42 av anslag till remontering
m. m.;

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående resekostnadsersättning
till viss personal vid försvarsväsendet;

nr 92, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar
av bestämmelserna rörande rekreationsresor för personal vid försvarsväsendet
med tjänstgöringsort i Boden m. m.;

nr 93, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för vissa
militära beställningshavare att tillgodoräkna tid för anställning i utländsk krigstjänst
för placering i löneklass m. m.;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående särskild gottgörelse
för utförande av viss minsvepning; och

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för långtidstillägg åt vissa värnpliktiga;

från första lagutskottet:

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 47 § 4 mom. sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr
321);

från andra lagutskottet:

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om semesterersättning m. m. till vissa över stat anställda för militär tjänstgöringstid
under år 1940;

från bevillningsutskottet:

nr 114, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om visst undantag från bestämmelserna i 25 § första stycket förordningen
den 15 december 1939 (nr 887) angående tillverkning och beskattning av maltdrycker;
och

nr 115, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förorclningen den 15 december 1914 (nr 436)
angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, med anledning av vissa av Kungl. Maji i statsverkspropositionen under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar jämte i dessa ämnen väckta motioner
;

nr 96, i anledning av Kungl. Majis proposition angående avsättande till nationalpark
av viss del av det s. k. Muddusområdet i Norrbottens län jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 97, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om viss tillämpning i fråga örn kött av älg med flera djur av lagen den 11
maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus m. m.;

nr 98, i anledning av Kungl. Majis proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond;

nr 99, i anledning av Kungl. Majis proposition angående anslag till värmeisolationsförsök
i växthus;

nr 100, i anledning av Kungl. Maj Is proposition angående anslag till undersökning
av rödklöverns befruktningsförhållanden;

Tisdagen den 24 mars 1942.

Nr 18.

151

nr 101, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare statsunderstöd
till torrläggning av vattensjuk mark inom Breareds m. fl. socknar
av Hallands län;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett kronan tillhörigt område i Östertälje socken av Stockholms län; och

nr 103, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.

§ 22.

Justerades protokollsutdrag.

§ 23.

Avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Andersson i Södergård m. fl., nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 118, angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av
allmänna samlingslokaler;

herr Hedlund i Östersund, nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 130, med förslag till kungörelse angående ändring i vissa delar av
allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210);

herrar Mäler och Stattin, nr 292, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 176, angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;
samt

herr Lindmark m. fl., nr 293, i anledning av Kungl. Majlis proposition,
nr 122, angående förstatligande av den allmänna väghållningen på landet.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.05 e. m.

In fidem
Sune Morrman.