1941. Första kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1941:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Första kammaren. Nr 9.

Tisdagen den 18 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 48, angående ytterligare anslag till fortsatt utveckling av statens telefon-
och telegrafväsende;

nr 51, med förslag till förordning om ändrad lydelse av § 3 mom. 1 och
§ 4 mom. 1 förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående villkoren för
postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter;

nr 52, angående anslag till djupborming efter salt och olja m. m. vid Höllviken
i Skåne;

nr 64, angående ersättning till A. E. F. Andersson i anledning av sjukdom
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 65, angående förvärv för postverkets räkning av tomtmark i Göteborg;
samt

nr 67, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Justerades protokollen för den 12 och den 15 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla om förlängd
ledighet från riksdagsarbetet t. o. m. den 5 mars 1941.

Norrköping den 16 februari 1941.

C. A. Härdin.

Att herr C. A. Härdin på grund av sjukdom är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 19 februari—5 mars 1941 intygas.

Norrköping den 17 februari 1941.

G. Renck,

leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 28, till Konungen angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 9.

Nr 9.

Tisdagen den 18 februari 1941.

Föredrogs oell hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 43, nied förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 7 §§
förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 49, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.

Föredrogos och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts
propositioner:

nr 53, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av
varor m. m.;

nr 54, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 april 1940
(nr 199) örn skyldighet att awerk^ ved till avsalu; samt
nr 55, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940
(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
56, angående anslag å tilläggsstat II för budgetåret 1940/41 till särskilda
omkostnader för vissa fartyg.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: nr

58, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.;
nr 59, angående ytterligare statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag;
nr 60, angående ytterligare statsbidrag för undersökning rörande vissa
vattenregleringsföretag; samt

nr 61, angående anvisande av medel för utlämnande av krislån.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande nr 1—7, statsutskottets utlåtanden nr 20,
25 och 27—29, bankoutskottets utlåtanden nr 3—6, första lagutskottets utlåtanden
nr 4—7, andra lagutskottets utlåtande nr 1 samt första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 1 och 2.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner
nr 48, 51, 52, 64, 65 och 67 blevo desamma på begäran bordlagda.

Herr Wistrand väckte en motion, nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning örn ändrad lydelse av 6 § förordningen
den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Tisdagen den 18 februari 1941.

Nr 9.

Herr Björck erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Under de Interpellation
senaste månaderna har såväl genom meddelanden i pressen som på annat sätt
påtalats den oroväckande ökningen av ungdomens alkoholmissbruk. Socialsty- g ryningen
relsens byrå för alkoholistvård, som står i ständig kontakt med nykterhets- äng. ungdomsnämnderna
i vårt land, anser det vara ett »tyvärr obestridligt faktum» att ung- brottslighetens
domsfylleriet befinner sig i kraftig ökning. Från ett flertal nykterhetsnämn- bekämpande
der inrapporteras samma iakttagelser, varpå flera exempel kunna anföras.

På samma gång har man anledning att befara, att den stora ökning av
brottsligheten bland ungdomen, som konstaterades i den av fångvårdsstyrelsen
år 1939 avlämnade utredningen i denna fråga, alltjämt fortsätter. Några
siffror från de sista åren föreligga visserligen ej, men då antalet fångar i
våra fängelser senaste året ökat med cirka 300, kan man befara att också
ungdomen lämnat sin tribut till denna beklagliga skara. Varje ansvarskännande
människa i vårt land, som givit akt på vad vi här påtalat, ser med bekymmer
på denna utveckling. Den framträder särskilt oroväckande i en tid,
då nationens alla krafter och medel behövas för att möta de krav, tidsläget
ställer på oss alla. Man frågar sig, örn intet kan göras för att få en annan
tingens ordning till stånd.

Ett glädjande tecken är att flera ideella organisationer i vårt land igångsatt
en omfattande propaganda för att motverka de neddragande företeelserna
och på samma gång söka väcka de felande till eftertanke. Men detta är ej
tillfyllest. Statsmakterna måste också göra vad som är möjligt för att påverka
utvecklingen i rätt riktning.

Vad riksdagen angår, så har den vid flera tillfällen de senaste åren fäst
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet vid vissa missförhållanden av ovan antydd art
och begärt åtgärder mot desamma. I skrivelse den 2 juni 1937 anhöll riksdagen
örn utredning angående ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker samt
utveckling under senare år. 1939 års riksdag anhöll i skrivelse till Kungl.

Maj :t den 9 juni samma år om en allsidig utredning angående missförhållandena
inom det offentliga nöjeslivet och örn botemedlen däremot.

Beträffande ungdomsbrottsligheten uppdrog Kungl. Majit åt fångvårdsstyrelsen
att verkställa den begärda utredningen. Den 10 mars 1939 avlämnade
styrelsen sitt utlåtande i frågan.

Fångvårdsstyrelsens utredning visar, i hur hög grad ungdomsbrottsligheten
ökat under de senaste 15 åren. Antalet personer i åldern 15—18 år, som dömts
i första instans för brott mot strafflagen — fylleribrott och förargelseväckande
beteende undantagna — har sålunda stigit från 361 år 1922 till icke mindre
än 1,263 år 1937. Det föreligger ingen anledning att antaga att denna beklagliga
utveckling avstannat de senaste åren. Tvärtom finnes anledning befara,
att ökningen alltjämt fortsätter.

Med anledning av de båda nämnda riksdagsskrivelserna samt fångvårdsstyrelsens
utredning begärde och erhöll justitieministern den 9 juni 1939 Kungl.

Majits bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att verkställa utredning om
åtgärder för bekämpande av ungdomsbrottsligheten samt till utredning jämväl
upptaga frågan örn missförhållandena inom det offentliga nöjeslivet och
botemedlen däremot.

De tillkallade sakkunniga hade under 1939 två sammanträden.

_ Då det statsfinansiella läget på grund av krigsutbrottet hösten 1939 nödvändiggjorde
besparingar på alla områden, blevo ett flertal utredningar av Kungl.

Majit förklarade för vilande tills vidare. Även ovannämnda utredning var
bland dessa enligt departementschefens beslut den 23 december 1939.

De förhållanden, jag här påpekat, och då särskilt det ökade alkoholmissbruket
bland ungdomen, tala emellertid starkt för att denna utredning åter -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m

Interpellation om återupptagande av utredningen ang. ungdomsbrottslighetens
bekämpande m. m. (Forts.)

upptages och slutföres. Det torde under alla förhållanden taga avsevärd tid
innan åtgärder kunna vidtagas i antytt syfte.

På grund av vad jag här anfört anhåller jag vördsamt om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet få framställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat den starka ökningen av alkoholmissbruket
bland ungdomen, som kunnat konstateras under senaste året, en ökning som
man har anledning befara leder till ökad brottslighet?

Kan det förväntas, att statsrådet snarast låter återupptaga den utredning
angående ungdomsbrottslighetens bekämpande och missförhållandena inom
det offentliga nöjeslivet, som riksdagen anhållit örn i skrivelser åren 1937 och
1939?

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.15 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 19 februari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr talmannen yttrade: Ett högst oväntat meddelande har inkommit, som
förmäler, att ledamoten av denna kammare, representanten för Stockholms
stad, förbundsordföranden Karl Karlsson avlidit. Den bortgångne kamraten
har anförtrotts betydande uppgifter, som han fullgjort på ett sätt som tillförsäkrat
honom både allmänt förtroende och stora personliga sympatier. Han
bevistade i år sin sjunde riksdag, och under den tid han varit här i
har han även tillvunnit sig allas aktning.

Vi tacka honom och lysa frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Upplästes och lades till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

År 1941 den 18 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m. Nr 9.

revisorer:

vid kontoret i Göteborg
herr Carlbring, Einar, disponent, Göteborg,

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,

» Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,

» Fagerberg, J. A., spårvagnskonduktör, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axel, redaktör, Malmö,

» Andersson, Alfred, lantbrukare, Karlshill, Hurva,
» Andersson, Fritz, lantbrukare, V. Nöbbelöv,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Falun
herr Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand,

» Eriksson, Ollas A., f. d. riksdagsman, Fors station,

» Eriksson, Emil, f. d. riksdagsman, Hedemora,

» Westberg, Werner, ekonomichef, Falun,

vid kontoret i Gävle
herr Hellström, H., kapten, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Törnfelt, Erik, redaktör, Gävle,

» Bergman, Stefan, landstingsman, Forssa.

vid kontoret i Halmstad

herr Gyllenswärd, Ernst, lantbrukare, Fågelsång, Våxtorp,
» Nilsson, C. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Olsson, N. V., lantbrukare, Ahlslöv, Eldsberga,

vid kontoret i Härnösand
herr Vik, Harald, fil. kand., Hampnäs,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

» Lundberg, Rickard, handlande, Näsåker,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd,
» Pettersson, Gustaf, lantbrukare, Värnamo,

» Estberg, Carl A., kamrer, Munksjö, Jönköping,

» Källgren, Fritz G., landstingsman, Gislaved,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Kalmar
herr Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Jonsson, Axel, landstingsman, Kalmar,

» Thorner, R., agronom, Smedby,

» T arnegård, Oskar, f. d. riksdagsman, Torngård,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby,
» Wirde, Gottlieb, adjunkt, Karlskrona,

» Thorsell, Carl, kamrerare, Ronneby,

» Klemedtsson, Nils, lantbrukare, Märserum,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

vid kontoret i Karlstad

herr Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse, med 36 röster,

» Eliaesson, Efraim, ekonomichef, Karlstad, » 36 » ,

» Johansson, Henning, landstingsman, Hygn, Värmlands Säby, » 36 » ,

» Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Västbro, Värmlandsbro, » 36 » ;

vid kontoret i Kristianstad

herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad, med 36 röster,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Kärsta gård, Österslöv, » 36 » ,

» Jönsson, Sven, f. d. riksdagsman, Fridhill, Lövestad, » 36 » ,

» Jeppson, Emil, landstingsman, Haraberga, Knisslinge, » 36 » ;

vid kontoret i Linköping
friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa,

herr Hallendorff, Joh. Th., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping »

Astrand, Gustaf Einar, kassör, Linköping,

» Lindholm, Rud., direktör, Linköping,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Luleå

herr lantz, E. P., f. d. distriktschef, Luleå,

» Bengtsson, Axel, drätseldirektör, Piteå,

» Sandström, J. R., handlande, Gammelstad,

» Hedström, R. A., f. d. ombudsman, Luleå,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Norell, Adolf, f. d. riksdagsman, Örslösa,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

» Karlsson, Martin, lantbrukare, Nolebo, Lundsbrunn,

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Eriksson, Josef, kommunalkamrer, Finspång,

» Svantesson, Samuel, nämndeman, Torp, Vånga,

vid kontoret i Nyköping

herr Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

» Schill, L. A., f. d. riksdagsman, Eskilstuna,

» Stigberg, Edvin, järnarbetare, Katrineholm,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster»

» 36 » »

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Sundsvall
herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

» Sköllerstedt, Evald, överkonstapel, Sundsvall,

» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Conradson, R., apotekare, Nordmaling,

» Lilja, G. H., tågmästare, Vännäs,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

vid kontoret i Uppsala

herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Olsson, N. S., landstingsman, Skärplinge,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Lindstedt, P. S., handlande, Klintehamn,

» Gardell, Arvid, f. d. riksdagsman, Stenstu, Sylfaste,

» Svensson, Ernst, f. d. landstingsman, Diskarve, Roma,

vid kontoret i Vänersborg

herr Sjölin, Bengt, överingenjör, Trollhättan,

» Kjerrulf, E. A. godsägare, Vänersborg,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Johansson, Gustaf, kommunalnämndsordförande, Blaxtorp,
Sjuntorp,

vid kontoret i Västerås

herr Jjandstätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,

» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

» Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar,

vid kontoret i Växjö

herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Svensson, Johan E., hemmansägare, Villansfarm, Alvesta,
» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult,

» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 »

» 36 » :

med 36 rösten
» 36 »

» 36 » >

» 36 » ;

med 36 röster,
» 36 » ,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Örebro,

» Fromell, A. R., direktör, Örebro,

» Karlsson, Johan, landstingsman, Björkmo, Granbergsdal,
» Gillbom, John E., köpman, Örebro,

vid kontoret i Östersund

herr Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Östersund,

» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden,

» Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng,

» Clarin, Ruben, tapetserare, Östersund,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg

herr Rahmn, Gösta, rektor, Göteborg,

» Rhedin, C. W. F., major, Göteborg,

» Gidén, Edvin, advokat, Hovås,

» Frankenberg, E., f. d. riksdagsman, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Jensen, Martin Christian, f. d. riksdagsman, Lund,

» Borg, Nils, poststationsföreståndare, Östra Sallerup,

» Danilo, Einar, folkskollärare, Sjöbo,

» Lundgren, G. E., f. d. riksdagsman, Soldalen, Vadensjö,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

vid kontoret i Falun

herr Berg, K. F., landstingsman, Vansbro,

» Olsson, Anders, f. d. riksdagsman, Mora,

» Kvist, Anders II., kommunalnämndsordförande, Lenåsen,
Ovanmyra,

» Rosengren, Martin, expeditör, Borlänge,

vid kontoret i Gävle

herr Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,

» Karlsson, Thure, föreståndare, Bollnäs,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Kälkebo, Forssa,

» Fogelberg, Bernh., köpman, Gävle,

vid kontoret i Halmstad
herr Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Larsson, Oskar, järnarbetare, Halmstad,

» Rosén, Edvin, skomakaremästare, Slöinge,

vid kontoret i Härnösand
herr Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

)> Fahlén, Verner, lantbrukare, Nordanåker, Nyland,

» Sundström, O. W., sågverksarbetare, Kramfors,

» Björck, Nils, landstingsman, Kramfors,

vid kontoret i Jönköping

herr Svensson, Bernhard, kommunalnämndsordförande, Skoga,
Hyltebruk, 6

» Larsson, Einar, lantbrukare, Klevarp, Bogla,

» Hagerén, Algot, Överlärare, Nässjö,

» Carlsson, Oscar, lantbrukare, Ö. Höreda, Forserum,

vid kontoret i Kalmar

herr Johansson, Gotthard, landstingsman, Emmaboda,

» Olsson, Waldemar, landstingsman, Oskarshamn,

» Källén, Albert, lantbrukare, Källingemöre, Tingsdal,

» Johansson, Nils, agronom, Ekeby, Lofta,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 )> ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Karlskrona
herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Dahl, Äng., häradsdomare, Svängsta,

» Knutsson, Albin, folkskollärare, Eringsboda,

» Andersson, O. W., rektor, Karlskrona,

vid kontoret i Karlstad

herr Pettersson, Valter, ombudsman, Karlstad,

» Andersson, C. W., lantbrukare, Löved, Forshaga,

» Wennberg, G. W., kassör, Skoghall,

» Lövåsen, Frans, landstingsman, Väse,

vid kontoret i Kristianstad
herr Widén, Edvin, Överlärare, Vinslöv,

» Vestesson, Victor, nämndeman, Ivetofta, Bromölla,

» Olsson, Nils, lantbrukare, Åsums Killegård, Åsumtorp,
» Nilsson, Sture A., kamrer, Fjälkinge,

med 32 röster,

» 31 »> ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

vid kontoret i Linköping

herr Johnsson, Robert, överkontrollant, Linköping,

» Jansson, Hugo, direktör, Linköping,

» Wesström, Erik, stiftsjägmästare, Linköping,

» Andersson, Mandor, landstingsman, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Johansson, Anders, landstingsman, Ersnäs,

» Jansson, Gustav, landstingsman, Karlsborg, Vånafjärden,
» Edbom, O. //., grosshandlare, Luleå,

» Carlsson, Otto, Överbanmästare, Luleå,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Mariestad
herr Oster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

» Jakobsson, Mårten, kontorist, Falköping,

» Ljungström, Erik, möbelhandlare, Mariestad,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Norrköping

herr Johansson, John, lantbrukare, Ånestad, Norrköping,

» Ljungberg, A. Jförste lärare, Norrköping,

» Malmberg, David, pappersbruksarbetare, Vilberga, Norrköping,

» Fransson, Emil, folkskollärare, Doverstorp,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Smedberg, Harald, agronom, Brunsta, Torshälla,
» Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

» Karlsson, Oscar, landstingsman, Strängnäs,

» Steiner, Albin, byggnadssnickare, Bie,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Modin, Helmer, kapten, Sundsvall,

» Kahlin, E., löjtnant, Sundsvall,

» Wiklander, Tyko, kommunalkamrer, Alnö,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Umeå

herr Jonsson, Rudolf, lantbrukare, Stöcksjö,

» Jacobsson, Thorvald, landstingsman, Robertsfors,

» Blomkvist, Jonas, hemmansägare, Pengsjöby,

» Oscarsson, Harald, lantbrukare, Tavelsjö,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ;

» 29 » ,

vid kontoret i Uppsala
herr Johansson, Tuve, kamrer, Tierp,

» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala,

» Pettersson, Valfrid, lantbrukare, Björkby, Gamla Uppsala,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Visby
herr Nilsson, C. O., redaktör, Visby,

» Olofson, A. G., agronom, Visby,

» Nilsson, Hj., drätselkassör, Visby,

» Enekvist, Gustav, folkskollärare, Visby,

med 32 röster,

» 31 » ,

)> 30 » ,

» 29 » ;

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

vid kontoret i Vänersborg
herr Andréen, Anders, handlande, Brålanda,

» Nilsson, G. S., fabrikör, Herrljunga,

» Nicklasson, Otto, i. d. riksdagsman, Råda, Sjuntorp,

» Nilsson, Oskar, byggnadssnickare, Trollhättan,

vid kontoret i Västerås
herr Lundgren, Joh., ingenjör, Västerås,

» Ericsson, S. P., kontorist, Västanfors,

» Berglind, Karl T., lantbrukare, Väsby, Tärna,

» Andersson, Äng., lantbrukare, Vånsta, Kolbäck,

vid kontoret i Växjö

herr Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Pettersson, Erik, folkskollärare, Alvesta,

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd,

» Bäckman, Valfrid, landstingsman, Björnamo, Gårdsby,

vid kontoret i Orebro

herr Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Eldvalla, Glanshammar,
» Hällvik, Oskar, redaktör, Örebro,

» Nilsson, Erik, godsägare, Göksvalla, Hidingebro,

» Berggren, C. A., advokat, Örebro,

vid kontoret i Ostersund

herr Persson, Nils, lantbrukare, Trången, Aspås,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla,

» Olsson, Olof, komm.-nämndsordf., Undrom, Rödön,

» Hargeson, K. B., direktör, Östersund,

P. J. Näslund.

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » .

Ernst Hage.

Gustaf Velander.

K. A. Westman.

Tillika beslöts, på framställning av herr talmannen, att protokollsutdrag
härom skulle avgå till bankoutskottet med anmodan till utskottet att örn valen
låta underrätta ej mindre de valda än även fullmäktige i riksbanken samt
vederbörande avdelningskontors styrelser.

Företogs val av tjugufyra ledamöter i den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta
att i deras viktiga kall bibehållas; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit utsedda till ledamöter i nämnden:

herr Andersson, Elon,	med	96	röster,
»	Andrén	»	96	» ,
»	Branting	»	96	» »
friherre De Geer	»	96	» ,
herr	Ericsson, Herman,	»	96	» ,
»	Eskhult	»	96	» ,
»	Ewerlöf	»	96	» ,
»	F riggeråker	»	96	» »
»	Granath	»	96	» ,
»	Johansson, Johan Bernhard,	»	96	» »
»	Karlsson, Oscar Gottfrid,	»	96	» ,
»	Linder	»	96	» ,

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

herr Nilsson, Bernhard,	med	96	röster,
»	Norman	»	96	» ,
»	Olsson, Oscar,	»	96	» ,
»	Pauli	»	96	» .
»	Roos	»	96	» ,
»	Sandén	»	96	» ,
»	Svensson, Martin,	»	96	» ,
»	Tamm	»	96	» ,
»	Tjällgren	»	96	» ,
»	Wahlmark	»	96	» ,
»	Wistrand	»	96	» ,
»	Åkerberg	»	96	»

Anställdes val av sex suppleanter för de av kammaren utsedda ledamöterna
i den, nämnd, som äger att döma, huruvida högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas;
och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit utsedda till suppleanter: -

herr Persson
» Ahlkvist

» Johanson, Karl Emil,

» Anderson, Gustaf Iwar,
» Bäckström
» Sandström

med 57 röster

»	57	»
»	57	»
»	57	»
»	57	»
»	57	»

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Företogs val av tolv valmän för utseende av riksdagens kommitterade för
tryckfrihetens vård; och befunnos efter valförrättningens slut hava blivit utsedda
till valmän:

herr Anderson, Axel Ivar,
» Björck
» Björnsson
» Gustafsson, Per,

» Herlitz
» Larsson, Sam,

» Nilsson, Bror,

» Nordborg
» Pauli
» Wagnsson
» Velander
» Åkerberg

med 74 röster,

»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»

Anställdes val av tre suppleanter för kammarens valmän för utseende av
kommitterade för tryckfrihetens vård; och befunnos efter valförrättningens
slut hava blivit utsedda till suppleanter:

herr Lindström med 47 röster,

» Gabrielsson » 47 » ,

» Andersson, Verner, » 47 » ,

sedan ordningen dem emellan blivit genom lottning bestämd.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Herr statsrådet Rosander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 45, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.;
nr 66, angående fortsatt tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; nr

68, angående omorganisation av domänverkets skogsbidustriella rörelse;
samt

nr 69, med förslag till förordning örn rätt att använda obligationer med
4 procent ränta tillhörande svenska statens andra försvarslån såsom betalningsmedel
vid erläggande av arvsskatt.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Majrts proposition nr
48, angående ytterligare anslag till fortsatt utveckling av statens telefon- och
telegrafväsende.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 51, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 3 mom. 1 och
§ 4 mom. 1 förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående villkoren för
postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
52, angående anslag till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken
i Skåne.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
64, angående ersättning till A. E. F. Andersson i anledning av sjukdom ådragen
under militärtjänstgöring.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
65, angående förvärv för postverkets räkning av tomtmark i Göteborg.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 67, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal
vid domänverket.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Wistrands motion, nr 183,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn ändrad
lydelse av 6 § förordningen den 11 juli 1924 (nr 378) angående postgirorörelse.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets memorial:

nr 1, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av § 63 regeringsformen
och § 39 mom. 1 riksdagsordningen m. m.; samt
nr 2, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och
43 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen.

F)e vilande grundlagsändringsförslagen antogos.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj.ds proposition till riksdagen med förslag till lag om
antalet statsdepartemnet och statsråd utan departement, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande konstitutionsutskottets
memorial nr 4, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av § 23, §
38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen m. m.

Bet under 1) upptagna förslaget till ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1
och § 50 riksdagsordningen.

Antogs.

Bet under 2) upptagna förslaget till ändrad lydelse av §§ 23 och 50 riksdagsordningen.

Herr talmannen hemställde, att sedan det under nästföregående punkt upptagna
förslaget till ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen
blivit av kammaren antaget och det ändringsförslag, som innefattades
i nu förevarande punkt, följaktligen icke torde kunna vinna riksdagens
bifall, detta senare förslag måtte förklaras hava förfallit.

Vad herr talmannen sålunda hemställt bifölls.

Bet under 3) upptagna förslaget till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen
samt § 37 mom. 2 och § 50 riksdagsordningen.

Antogs.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 5, med förslag till stadga
örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I detta memorial hade utskottet, med begagnande av sin initiativrätt jämlikt
§ 38 mom. 1 riksdagsordningen, hemställt, att riksdagen, under förutsättning
att det från 1940 års lagtima riksdag vilande förslaget till ändrad lydelse
av § 23,, § 38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen bleve slutligen godkänt,
för sin del ville antaga i memorialet infört förslag till stadga örn ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

I berörda förslag voro 1 och 3 §§ så lydande:

1 §•

Riksdagsman åtnjuter arvode under tid, räknat från och med dagen för
riksdagens början, då frågor som Konungen förelagt riksdagen äro beroende
på dennas prövning. Vid lagtima riksdag skall arvode dock utgå för minst
fyra månader, såframt ej riksdagen dessförinnan upplöses.

Arvode utgår med ett belopp motsvarande sjuhundrafemtio kronor för månad,
örn riksdagsmannen är bosatt å ort där riksdag hålles, samt eljest med
ett belopp motsvarande ettusen kronor för månad.

3 §.

Vid resa till och från riksdagen är riksdagsman, som är bosatt å annan ort
än där riksdagen hålles, berättigad till ersättning för därav föranledd resekostnad.

Besöker riksdagsman under tid, då arvode till honom utgår, efter beviljad

Äng. ersättningen
för
riksdag smannauppdragets
fullgörande.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (Forts.)
ledighet hemorten, äger han jämväl åtnjuta ersättning för därav föranledd
resekostnad, dock högst för det antal resor fram och åter som motsvarar en
var femtonde dag.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Holmström, Herlitz och Lindmark, vilka av angivna orsaker
ifrågasatt bestämmelser örn arvode vid lagtima riksdag av i huvudsak det innehåll,
att för sådan riksdag skulle utgå dels ett fast arvode av 3,750 resp.
5,000 kr., dels ett ytterligare arvode med belopp motsvarande per månad räknat
750 resp. 1,000 kr. för sådana tider under vilka, sedan vid riksdagen
väckta förslag blivit slutligt avgjorda, riksdagen ånyo sammanträdde för
prövning av frågor, som Konungen framlade;

2) av herrar Källman och John Björck, vilka ansett att riksdagsmans rätt
till ersättning för sådan resekostnad å järnväg, som i stadgeförslaget avsåges,
bort begränsas till att gälla högst andra klass.

Herr Herlitz: Herr talman! Det är en av mig jämte några andra ledamöter
av utskottet vid detta memorial avgiven reservation, som föranlett mig att begära
ordet. Men först är jag angelägen att få uttala, att jag i väsentliga punkter
är överens med utskottet i det förslag som detta framlägger. Särskilt skall
jag be att få stryka under två punkter, i vilka enighet råder.

Först och främst har jag för min del med verklig glädje medverkat till den
föreslagna ökningen av det antal fria resor, sorn skall tillkomma riksdagens
ledamöter. Den ändringen anser jag för min del inte bara skälig, sedd ur
riksdagsmännens egen synpunkt, utan också nyttig och behövlig ur riksdagens
och rikets. Den svenska riksdagens styrka har alltid till stor del bestått i att
den till mycket väsentlig del har utgjorts av män, som haft en fast förankring
i det borgerliga livets skilda sysslor och i det kommunala livet i olika
orter. Genom detta samband har riksdagen tillförts en oskattbar fond av skiftande
erfarenheter från olika livets områden. Det är enligt min tanke synnerligen
angeläget, att denna ordning bevaras, så att inte utvecklingen här i
riket går i samma riktning som i många andra länder, där folkrepresentationen
väsentligen blivit ett hemvist för personer, som ägna hela sin tid och
alla sina krafter åt politiken. Men det går inte att bibehålla den gamla ordningen,
örn vi göra det för svårt att tjäna de två herrarna. Möjligheten att
i skälig omfattning resa hem för att sköta sina skilda sysslor är sålunda av
ganska stor betydelse. Dem som grinigt invända, att riksdagsmännen icke skola
resa hem utan stanna kvar här i Stockholm, kan man bestämt möta med
det svaret, att det viktiga inte är att riksdagsmännen gå här i Stockholm var
dag, även då ingenting är att göra, men att det är oerhört viktigt, att de på
sätt jag nyss antydde få tillfälle att hålla kontakt med sitt borgerliga liv.

Förutsättningen för genomförande av den ordning som nu föreslås är naturligtvis,
att det är de faktiska resekostnaderna som ersättas och ingenting annat.
Detta kommer också till uttryck i den nu föreslagna texten, liksom den
regeln gäller enligt de nuvarande bestämmelserna. För att säkerställa detta
har det inom utskottet ifrågasatts, att man skulle genomföra en viss ändring
i själva förfarandet därhän, att riksdagsmännen icke skulle ha att prestera
räkningar för de utgifter de ha haft för järnvägsresor utan man i stället skulle
ordna det exempelvis så, att det utställdes biljetter, rekvisitioner eller någonting
dylikt. En sådan ordning erbjuder ju påtagliga fördelar icke minst ur
den synpunkten, att den skulle på ett definitivt och avgörande sätt tysta det
stundom hörda, ehuru enligt min övertygelse oriktiga talet, att det förekommer,
att riksdagens ledamöter taga ut reseersättning efter en viss klass, men fak -

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Ang. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (Forts.)
tiskt begagna en annan. Utskottet bar icke velat taga ståndpunkt till det förfaringssättet,
utan velat lämna det öppet, men jag har varit angelägen att stryka
under, att riksgäldskontoret har full frihet att genomföra en sådan ordning,
örn den efter närmare utredning befinnes lämplig. Jag är angelägen
att stryka under detta därför att texten i förslaget till stadga möjligen i det
hänseendet kan missförstås, såsom ville man ange den nu tillämpade ordningen
som den enda möjliga. Men detta har som sagt icke varit utskottets mening.

För det andra råder det enighet om att det bör beredas särskild ersättning
för det fall att en lagtima riksdag anses böra, som det heter, förpuppas för
att sedan eventuellt åter inkallas till effektivt arbete under kortare eller längre
perioder. Visserligen ha vi ju just nyss fattat vissa beslut, som skola underlätta
användandet under kritiska förhållanden av urtima riksdagar, och en
förpuppning av lagtima riksdagar kunde så tillvida möjligen tyckas överflödig,
men det är ju påtagligt — och det äro vi väl alla överens örn — att förpuppningen
ändå erbjuder påtagliga fördelar, ehuru naturligtvis inte som en
normal anordning. Jag finner det angeläget, att det säges ifrån från början, att
örn man nu möjliggör ett sådant förfarande, är detta ingalunda med tanke på att
vi nu skulle glida in på en normal ordning med något islags höstsessioner eller
dylikt. Skulle man finna, att någonting sådant är erforderligt, vilket jag inte
vill uttala någon som helst bestämd mening örn, så skall i varje fall en sådan
fråga icke väckas arvodesvägen, om jag så får uttrycka mig, utan den skall
tagas upp i hela sitt konstitutionella sammanhang. Jag stryker sålunda under,
att det för mig har varit en bestämd förutsättning, att sådana här nya
sammanträden endast skola få komma till stånd då de verkligen äro strängt
nödvändiga.

Jag är också ense med utskottet angående sättet för beräkning av arvoden
under sådan sammanträdestid. Först och främst då beträffande den principen,
att man därvid räknar arvodet för just den tid, under vilken frågor äro
anhängiga hos riksdagen, och för det andra beträffande det föreslagna beloppet.
Men må det tillåtas mig att i detta sammanhang uttala den förhoppningen,
att då vi nu fått denna anordning, det skall kunna bli ett något annat förfaringssätt
än exempelvis under hösten 1940. Då hade man inte möjlighet att
utmäta arvodet efter det faktiska arbete som riksdagen utförde, och därför
var det då kanske naturligt, att det blev en betydande långsläpning i arbetet.
Nu bör det bli den naturliga ordningen, att man söker så mycket som möjligt
samla det arbete, som kan behöva tågås upp under mellantiderna mellan de
vanliga lagtima riksdagarna, till en jämförelsevis begränsad period. Det är
angeläget att den möjligheten i största utsträckning tillvaratages.

Då jag sålunda förutsätter försiktig användning av den nya ordningen och
att sådana här sammanträden bli så kortvariga som möjligt, är detta framför
allt ur den nyss antydda synpunkten med avseende å förhållandet mellan riksdagsmännen
och riksdagen. Kommer riksdagsarbetet att ta en allt för lång
tid i anspråk, .så försvåras därmed den rekrytering av det praktiska livets
män, som för riksdagen är så oerhört väsentlig.

Herr talman! Jag kommer nu till punkter, där jag inte har kunnat vara
överens med utskottet.

Kanske det tillätes mig att först beröra en sak, som det inte står något örn
i utskottsbetänkande! — en, örn man så vill, liten sak, som emellertid för mig
personligen är av stor betydelse. Jag kan inte komma ifrån att det är en orättfärdig
ordning, att vi, som under riksdagstiden ha tillfälle att, fastän inte
stockholmare, bo i våra egna hem, skola ha arvodet uträknat efter de för
landsortsbor gällande normerna, och jag har inom utskottet påyrkat sådan
ordning att vi i det hänseendet skulle i huvudsak likställas med stockholmare.

Nr 9.

Onsdagen, den 19 februari 1941 f. m.

Äng. ersättningen för riksdagsmannanppdragets fullgörande. (Forts.)

Jag behöver inte närmare utveckla, hur jag i övrigt hade tänkt mig saken. Den
tanken har emellertid inte vunnit någon anklang inom utskottet, och jag har
därför inte funnit någon anledning att framföra den i reservation, men har
känt ett behov att uttala den här inför kammaren.

Därefter kommer jag så till den verkligt viktiga frågan, beträffande vilken
det föreligger en allvarlig meningsskiljaktighet mellan majoriteten och den
av tre ledamöter bestående minoriteten inom utskottet. Den gäller beräkningen
av arvodet vid lagtima riksdag respektive, i de fall då en lagtima riksdag »förpuppas»,
den tid som förflyter av denna riksdag före förpuppningen.

Inom utskottet har det som bekant väckts förslag örn att arvodet för dessa
fall skall höjas. Detta har varit en utomordentligt ömtålig och vansklig fråga.
Jag har inte kunnat neka till att det finns vissa skäl, som tala för en förhöjning
av arvodet. Å andra sidan har betänkligheten mot att under nuvarande
förhållanden vidtaga en sådan åtgärd för mig framstått såsom mycket stark.
I syfte att örn möjligt åvägabringa enighet har jag emellertid för min del inom
utskottet föreslagit, att den nuvarande ordningen för detta arvodes beräkning
skulle bibehållas men beloppet höjas med 25 procent, alltså till 5,000 respektive
3,750 kronor. Meningen var sålunda, att detta arvode skulle utgöra ersättning
dels för en vanlig lagtima riksdag, hur lång tid denna än månde pågå, alldeles
precis som nu, och dels för den del av en sedermera förpuppad riksdag,
som förflyter före. förpuppningen. Till förebyggande av missförstånd betonar
jag, att jag naturligtvis förutsätter, som jag säde nyss, att det för senare sammanträdestider
skall komma att utgå ett särskilt arvode.

Enighet stod emellertid inte att vinna på denna linje, ty utskottsmajoriteten
föredrog att i stället förorda en fullständig omläggning av principerna för
riksdagsmannaarvodes beräknande, och på den punkten har jag inte kunnat
följa utskottet.

Hittills Ilar det ju varit en obrottsligt upprätthållen regel, att riksdagsmannaarvode!
har varit antingen maximerat eller fixerat, alltså antingen bestämt
till ett visst belopp för varje tidrymd men med ett visst maximum, eller också
fixerat till en bestämd siffra per riksdag, och såvitt jag känner till har det
helt enkelt förut aldrig, mina herrar, ifrågasatts, att man skulle gå ifrån denna
ordning. Så sent som 1937 — i det förslag till ändring av dessa grundlagsparagrafer,
som konstitutionsutskottet då framlade och som vi just behandlat
för en. stund sedan — gick utskottet enhälligt in för att grundlagsfästa
denna princip. Det skulle nämligen stå i grundlagen, att till ledamot av
riksdagen skall utgå »fast arvode, beräknat för hela den tid riksdagen är
samlad». Skälen för denna ståndpunkt, som den svenska rätten hittills utan
tvekan och utan meningsskiljaktighet har intagit, ha ju legat i öppen dag;
man har velat förebygga eljest möjlig tidsutdräkt. Denna omsorg örn att inte
riksdagen skall vara samlad för länge har ju varit ytterligare ett uttryck för en
strävan, som jag vid två tillfällen förut haft anledning att peka på, nämligen
en strävan att ordna det sa, att man kan vara riksdagsman på samma gång
som man har sin förankring kvar i det borgerliga livet. Ur den synpunkten
har man varit rädd för alltför långa riksdagar.

Jag vet °inte, huruvida, da utskottet nu har övergivit denna princip, detta
i någon man hänger ihop med den här anordningen med särskilt arvode för
senare sammanträdestider. Det står inte något direkt i utskottets utlåtande örn
detta, men möjligen har man resonerat som så, att då det ändå inte finns något
hinder för Kungl. Majit att sammankalla en senare »liten riksdag», örn jag så
i ar säga, kan det ju inte vara några betänkligheter mot att Kungl. Majit i
stället förlänger den så att säga ordinarie riksdagen en smula och att samma
arvode, som man vill medge för den »lilla riksdagen», också utgår för den

Onsdagen den 19 februari 1941 f. ni.

Nr 9.

Äng. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (Forts.)
längre tiden av den ordinarie riksdagsperioden. Mot detta vill jag emellertid
säga, att vi väl inte få gestalta grundlagsreglerna med hänsyn till ett fall,
som vi antaga skall vara ett rent extra ordinärt fall — att riksdagen skall
behöva förpuppas och senare sammanträden inkallas — utan man bör på den
punkten enligt min mening hålla mycket starkt fast vid att, såsom nyss sagts,
sådana, sammanträden skola vara rent extra ordinära anordningar för utomordentliga
tillfällen.

Emellertid^tycks utskottets huvudskäl vara ett annat. Det anföres i utskottsbetänkandet
å sid. 20: »Det har nämligen i praktiken visat sig, att en lagtima
riksdags faktiska arbetstid helt är beroende på vid vilken tidpunkt dess viktigaste
arbetsmaterial, propositionerna, förelägges riksdagen. Särskilt under
kritiska tider kan Kungl. Majit ofta nog tvingas att framlägga förslag under
ett relativt sent skede av riksdagen, varigenom dennas arbete utan riksdagsmännens
förvållande förlänges.»

Herr talman! Är det några nya skäl, som utskottet här har kunnat förebringa?
Är det någonting nytt som har hänt, någonting som vi inte visste av
förut och som skulle föranleda, att vi slå in på nya banor? Nej, det är det ju
inte alls. Det är ett förhållande, som vi ha haft kännedom örn under alla tider,
som vi alltid ha haft erfarenhet av. Med full insikt därom har man likväl hållit
fast vid den förut gällande ordningen. Det väsentliga i resonemanget skulle
vara, att riksdagen inte råder över sitt arbete själv utan är beroende av Kungl.
Majit. Jag tycker att utskottet har förfallit till ett litet antikverat betraktelsesätt
i avseende pa förhållandet mellan Kungl. Maj :t och riksdagen, liksom örn
Kungl. Majit skulle vara någon elak motpart, som ställer till trassel och vållar
besvärligheter för riksdagen och inte tar någon hänsyn till dess berättigade
intressen. Vår erfarenhet säger oss väl dock, att Kungl. Majit i detta
hänseende inte har varit obillig, och med det förhållande, som råder mellan
regeringen och riksdagen, har man väl inte att räkna med något sådant i fortsättningen
heller.

Vad jag för mili del befarar, örn nian upphäver den gällande regeln, det är
— det vill jag betona inte så mycket det som man populärt uttrycker så,
att riksdagsmännen skulle i sin hunger efter arvoden vara benägna att stanna
kjar längre vidjiksdagen. Jag ser inte saken på det viset. Om riksdagsarbetets
förlängning i någon mån beror av riksdagens ledamöter, så vill jag se detta som
ett uttryck för en naturlig strävan från riksdagsledamöternas sida att tränga
nmawm 1 s • nerna °ch g® dem en grun(31igare provning. Men vad jag framför
af“ befarar, 1 man släpper loss den gamla principen och ger möjlighet till
ett oförändrat månatligt arvode hur länge som helst, det är, att man i regeringen
och Kungl. Maj i.ts kansli skall komma att se på sakerna på ett annat sätt än
iorut. -Dä, man tidigare har statt i tvifvelsmål huruvida en proposition, som har
varit rätt angelägen men.möjligen kunnat anstå, skall framläggas eller inte, Ilar
helt visst Kungl. Maj :t i regel låtit sig bestämma av den synpunkten, att det
ar oskäligt, da riksdagsmännen inte kunna få något ytterligare arvode, att
förlänga riksdagstiden. Men örn detta hinder faller bort, utgår jag ifrån att
man inom regeringen vid otaliga tillfällen skall finna, att nian av ren omsorg
örn rikets intressen är föranlåten att inte dröja med en sak. Man kommer att
saga sig: Det är ett önskemål att det sker så fort som möjligt, och vi vålla
inte någon skada med att saken lägges fram.

• ra(Jcl för att den tankegången kommer mer och mer att glida

m Och jag vet inte vad som skulle hindra, att liksom vi nu lia fått vänja oss
vid att propositioner ofta komma i slutet av maj och början av juni, de örn
något ar komma lika tätt i mitten av juni. Efter ytterligare några år har
man kanske kommit annu längre fram i tiden. Jag vet inte riktigt, vilka spär Första

kammarens protokoll 1041. Nr 0. 2

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. ersättningen för rilcsdagsmannauppdragcts fullgörande. (Forts.)
rar man skall ha, som skola förhindra en för riksdagens allmänna ställning
högst äventyrlig utvidgning av riksdagstiden. Man säger, att man kan lita
på att riksdagsmännen skola göra sitt bästa för att det skall bli ett slut i skälig
tid. Då är mot detta att erinra, att det där råder vi ju inte gemensamt över.
Vi bli bundna, örn det finnes ett mindre antal, som har ett behov att ägna sakerna
en grundlig prövning och därigenom drar ut på riksdagsarbetet. Och
vi få komma ihåg, att man inte kan räkna på att alla riksdagsledamöter skola
höra till den kategorien, som har fullt upp att göra i hemorten och som av den
anledningen är angelägen att riksdagen skall ta slut.

Ja, herr talman, från dessa utgångspunkter har jag inte kunnat ansluta mig
till utskottets förslag. Jag skulle alltså med avseende på lagtima riksdagar
och de delar av en sedermera förpuppad lagtima riksdag, som ligga före förpuppningen,
vilja ha ett bestämt arvode, som sålunda utginge med oförändrat
belopp, antingen riksdagen slutar den 10, 20 eller 30 juni eller eventuellt ännu
senare. Jag har i reservationen inte framställt något formligt förslag till en
sådan stadga. Det har berott på att jag utgått ifrån att man i ett sådant ärende
som detta, där initiativet är utskottets, inte kunde komma med något positivt
yrkande i kammaren. Jag skall nu inte heller framställa något sådant
yrkande, men i hopp örn att de synpunkter jag utvecklat skola kunna vinna
beaktande, tillåter jag mig i stället, herr talman, yrka, att konstitutionsutskottets
förevarande betänkande måtte återremitteras till utskottet.

Herr Karlsson, Osear Gottfrid: Herr talman! Den fråga, som här föreligger
till kammarens avgörande, är, som den föregående talaren yttrade, av för
riksdagens ledamöter ömtålig natur. Det kan ju inte bestridas, att det är på
det sättet. Nu har emellertid herr Herlitz talat örn att han vill ha en annan
anordning än den. som här är föreslagen av utskoltet. Han vill lia arvodet
till riksdagens ledamöter maximerat, ty han förmenar, att med en sådan bestämmelse
skulle man ha större utsikt till att den lagtima riksdagen skulle
sluta vid en tidigare tidpunkt än vad som annars kan komma att bli fallet.
Vidare undrade herr Herlitz, varför utskottet nu har gått in för en helt ny
ordning, en ordning, som vi tidigare inte ha haft vid något tillfälle; hittills
har ju arvodet varit antingen fixerat eller maximerat, som herr Herlitz mycket
riktigt uttryckte sig. Och så läste herr Herlitz upp några rader i utskottets
motivering för den ordning, som vi här ha föreslagit, och frågade, om detta
nu är något nytt, som kan motivera, att man går ifrån den anordning, som
tidigare har varit gällande, och övergår till den av utskottet föreslagna.

Utskottet har i sin motivering sagt, att man från riksdagens sida ju inte
kan utöva något avgörande inflytande beträffande den tidpunkt, när riksdagen
avslutar sitt arbete. När förhållandena äro sådana, ha vi ansett det vara
orimligt, att man fortsätter med samma ordning, som hittills tillämpats och
som har inneburit, att det har uppstått mycket stora svårigheter för åskilliga
av riksdagens ledamöter att utan någon som helst ersättning stanna kvar
i Stockholm för att fullgöra sitt uppdrag som riksdagsmän.

Herr Herlitz sade i ett annat avsnitt av sitt anförande, att man inte skall
ha sådana bestämmelser, som försvåra för uti det praktiska livet erfarna män
att deltaga i riksdagsarbetet. Ja, det är för att inte lägga hinder i vägen för
ett sådant förhållande, som utskottet har föreslagit denna nya anordning, ty,
herr talman, vi få inte bortse ifrån att åtskilliga av ledamöterna i riksdagen
för sitt livsuppehälle äro helt beroende av deri ersättning, som de erhålla för
fullgörandet av sitt riksdagsmannauppdrag. För flertalet av riksdagens ledamöter
är det ju inte på det sättet, att de vid sidan av sitt riksdagsmannaskap
Ira inkomster från annat håll, som underlätta för dem att uppehålla sig och

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Ang. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (Forts.)
sina familjer linder den tid riksdagen eventuellt fortsätter utan att något
arvode för detta arbete utgår.

Jag vill alltså, med understrykande av de synpunkter, som herr Herlitz
framhöll i ett tidigare skede av sitt anförande, poängtera nödvändigheten av
att skapa sådana arvodesbestämmelser, att det inte möter svårighet för en del
av riksdagens ledamöter att vara kvar i Stockholm för att fullgöra sina åligganden
som riksdagsmän. Det är omöjligt att bortse från de verkliga förhållandena
på detta område, och det är också med hänsyn till dessa förhållanden,
som vi nu ha ansett oss böra gå ifrån den ordning, som tidigare har varit rådande,
liksom även att skapa sådana förhållanden, att inte regeringen med
hänsyn till dessa omständigheter, som jag nyss har berört, måhända skulle
se sig nödsakad att avsluta den lagtima riksdagen och sedermera inkalla en
urtima för behandling av frågor, som den anser nödvändigt att förelägga riksdagen.
Hela det system, som vi från utskottets sida ha föreslagit, är uppbyggt
med hänsyn till att man skall kunna- vidtaga en sådan åtgärd, som här
har talats örn —- att förpuppa riksdagen och sedan sammankalla den till arbete,
örn och när förhållandena nödvändiggöra detta. Helt naturligt utgår
ingen ersättning till riksdagens ledamöter under den tid, som riksdagen är på
detta sätt förpuppad. Det är, som sagt, för att möjliggöra en sådan anordning,
som utskottet har framlagt det nu föreliggande förslaget.

Herr Herlitz slutade med en hemställan om återremiss till konstitutionsutskottet
av det föreliggande förslaget. Jag vill gentemot detta herr Herlitz’
yrkande endast anföra, att denna fråga inom konstitutionsutskottet föranlett
månadslånga överläggningar. Vi började redan under urtima riksdagen i höstas
att diskutera detta spörsmål. Vi tillsatte en delegation, som hade att på
basis av den debatt, som hade förts i utskottet, söka utforma ett förslag till
stadga att sedan föreläggas utskottet. Därefter diskuterades förslaget, och
när den lagtima riksdagen i år sammanträdde, upptogs frågan återigen och
diskuterades i utskottet, inom delegationen och inom de olika partigrupperna.
Efter denna, jag vågar säga, utförliga och grundliga behandling av ärendet,
och sedan vissa justeringar skett på olika stadier av handläggningen, har utskottet
kommit fram till det förslag, som ^här föreligger. Jag vill bestämt
göra gällande, att det knappast kan vara någon mening med att nu hemställa
till utskottet att taga upp denna fråga till förnyad handläggning, ty den har,
som sagt, undergått en så utomordentligt grundlig behandling som man gärna
kan tänka sig.

Jag hemställer därför, herr talman, örn avslag på det av herr Herlitz framställda
yrkandet örn återremiss och örn bifall till det av utskottet framlagda
förslaget,

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna memorialet hemställt samt vidare därpå att memorialet
skulle visas åter till utskottet; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Herlitz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet hemställt i sitt memorial nr 5,
röstar

Ja;

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. vissa
ändringar i
tryckfrihetsförordningen

m. m.

Äng. ersättningen för riksdagsmannauppdragets fullgörande. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas memorialet åter till utskottet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 6, med uppgift å vilande
förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt
§ 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen.

Det vilande grundlagsändringsförslaget antogs.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets memorial nr 7, med uppgift å vilande
förslag till ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m.

Till grundlagsenlig behandling hade utskottet i förevarande memorial för
riksdagen anmält åtskilliga under sistförflutna fyraårsperiod jämlikt § 64
riksdagsordningen såsom vilande antagna förslag till ändringar i rikets grundlagar,
vilka förslag i memorialet upptagits under tre särskilda, med 1—3
betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen beslöts att memorialet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Under denna punkt hade upptagits vid 1940 års lagtima riksdag såsom vilande
antagna förslag till

a) ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen;

b) ändrad lydelse av § 108 regeringsformen.

Herr Undén: Herr talman! Detta memorial behandlar frågan örn ansvarighet
för tryckta skrifter, och det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande. Jag
är väl medveten örn att det inte kan göras något yrkande eller ernås någon
realbehandling av någon punkt i denna del av betänkandet, men jag vill i alla
fall beröra ett spörsmål, som enligt min mening har fått en otillfredsställande
lösning, fastän det inte har varit föremål för någon som helst tidigare diskussion.

Det gäller frågan örn ansvarighet för översättare av utländsk skrift. Enligt
nu gällande tryckfrihetsförordning är den, som utgiver översättning av utländsk
skrift, ansvarig enligt samma regler som författaren, men enligt det
föreliggande förslaget, är det översättaren, som är likställd med författaren.
Man har alltså övergivit begreppet utgivare av översättning enligt den nu
gällande tryckfrihetsförordningen och övergått till att göra översättaren, alltså
den person, som verkställt översättningen, ansvarig. Denna ändring av grundlagens
bestämmelser har inte på något sätt motiverats, vare sig i det sakkunnigbetänkande,
som ligger till grund för förslaget, eller i konstitutionsutskottets
betänkande vid förra årets riksdag. Det är uppenbart, att konstitutionsutskottet
inte har ägnat några månadslånga överläggningar åt detta problem -

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Äng. vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)
komplex. Den fråga jag här avser har inte en gång med ett enda ord berörts
ens i utskottets referat förra året av det föreslagna ansvarssystemet.

Man kan då fråga, örn det överhuvud taget föreligger någon ändring av gällande
rätt. Men jag tror för min del, att det kan man inte komma ifrån. Jag
vet väl, att begreppet utgivare är synnerligen vagt och oklart, när det gäller
utgivare av icke periodisk skrift. Den senaste kommentaren till våra grundlagar
säger i samband med den fråga, som jag Ilar närmast berör, att nied utgivare
förstås den, för vars räkning faktiskt tryckning sker och skriften lägges
under allmänhetens ögon. Jag är inte beredd för min del att vare sig
acceptera eller kritisera denna definition eller tolkning, men jag tror i alla
fall, att man inte kan komma ifrån att utgivaren av en översättning inte med
nödvändighet är identisk med den som verkställer översättningen. Senast ha
vi i ett bekant rättsfall från förra året fått ett bidrag till begreppet »utgivare»,
som stärker mig i denna uppfattning.

Jag ställer då frågan, örn det är en ändamålsenlig och praktisk ändring, att
man övergår att lägga ansvaret på den som verkställer översättningen. Örn
man tänker på hur översättningar av utländska arbeten nu för tiden komma
till, tror jag man måste ge mig rätt i, att det inte kan anses vara lämpligt att
lägga ansvaret ovillkorligen på översättaren. Det går ju ofta till så, att en
förläggare vill lansera en utländsk skrift och förvärvar förlagsrätt till den,
och så beställer han en översättning av en person, som är beredd att göra detta
som ett rent tekniskt arbete åt förläggaren. Det skulle väl då te sig ganska
egendomligt att lägga ansvarigheten för en sådan skrift på översättaren. Man
får där ett slags nytt bulvan system, samtidigt med att man avskaffar bulvansystemet,
när det gäller utgivare av periodisk skrift.

Jag skall taga ett konkret exempel. Jag tänker mig ett förlag här i landet,
som vill lansera en kategori extrema politiska skrifter av sådan art, att den
högsta politiska åtalsmyndigheten här i landet finner, att de äro förgripliga
och att det bör ske ingripande mot dem. Jag förutsätter vidare, att justitieministern
inte vill använda metoden med konfiskation utan rättegång, vare sig
därför att skriften inte är av sådant innehåll, att den metoden överhuvud taget
kan komma i fråga — att skriften alltså icke är av utrikespolitiskt innehåll
i något avseende — eller därför att justitieministern finner, att denna praxis
inte i längden är hållbar, alltnog förordnar att det skall ske åtal i vanlig ordning
för skriftens innehåll. Då skall alltså åtalet riktas mot envar av dem,
som verkställt översättning av dessa olika skrifter. Det kan ju inte gärna
vara någon särskilt rationell ordning, som man nu går att lagfästa.

Jag skulle vilja påpeka en liten oklarhet till. T samma bestämmelse, som
talar örn att den, som översätter utländsk mans skrift, är likställd med författaren,
står det också, att i fråga örn skrift, vars författare är avliden, är
utgivaren ansvarig. Man kan ju då fråga sig, örn det i fråga örn utländsk
skrift skall bero på huruvida författaren är avliden eller icke, om översättaren
således skall tagas för huvudet, ifall det gäller en ännu levande författare,
eller örn det blir utgivaren, ifall författaren till äventyrs nyligen har avlidit.

Jag är, som sagt, väl medveten örn att här icke kan ställas något yrkande,
men jag skulle finna det tacknämligt, örn de, som behandlat detta förslag och
fullgjort den förberedande behandlingen av detsamma, vare sig herr justitieministern
eller medlemmarna av konstitutionsutskottet, ville lämna en upplysning,
huruvida först och främst en ändring är avsedd och, örn så är fallet, vilken
tankegång som legat bakom denna ändring.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren har
fäst uppmärksamheten på den bestämmelse i det vilande grundlagsförslaget,

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)
varigenom en översättare i fråga om ansvar likställes med författaren, och han
har framdragit ett fall, då enligt hans mening cn sådan regel icke skulle
verka tillfredsställande.

Jag ber att få påpeka, att det naturligtvis finnes andra sätt för en översättare
att komma i verksamhet som sådan än det som den ärade talaren angav.
Han tog ett ganska industrialiserat exempel: en förläggare vill ha en viss eller
flera vissa skrifter översatta, och han engagerar då en person, som på hans uppdrag
verkställer denna översättning. Men det finnes också ett motsatt fall,
nämligen att en person genom eget studium av utländsk litteratur har kommit
till den uppfattningen, att ett visst verk förtjänar att återgivas på svenska
och att han uppsöker en förläggare. För det fallet träffar naturligtvis — det
torde den ärade talaren medge — den bestämmelse rätt, som är given i här vilande
grundlagsförslag till tryckfrihetsförordning.

Man har i detta förslag inte velat inveckla bestämmelserna alltför mycket
genom att göra distinktioner i fråga örn alla möjliga tänkbara fall och i lagtexten
gradera upp ansvaret.

Även i det fall, som den ärade talaren angav, ådrager sig för övrigt översättaren
ur saklig synpunkt ett visst ansvar, likartat med författarens. Det
kan nämligen bero på det uttryckssätt, som han använder, när han återger det
främmande originalet, huruvida översättningen skall anses strida mot trjmkfrihetsförordningens
bestämmelser rörande tryckfrihetens gränser eller icke.

Det har förefallit mig som örn det överhuvud taget inte skulle vara förenligt
med aktningen för den intellektuella verksamhet, som en översättare utövar
— och det är just på aktningen för den intellektuella verksamheten, som
tryckfrihetsförordningen bygger — örn man skulle stifta en lag, som ginge ut
ifrån att översättaren endast vore ett slaviskt verktyg åt förläggaren.

Herr Linderot: Herr talman! Det var tacknämligt att herr Undén fogade
dessa synpunkter till kammarens protokoll till ledning för dem som i framtiden
skola tillämpa denna tryckfrihetsförordning i fråga örn begreppet utgivare.
Jag begärde ordet för att fästa uppmärksamheten på en annan sida av
detta begrepp, nämligen frågan örn utgivare av periodisk skrift. I förslaget
stadgas att utgivaren skall lia överinseendet över skriftens utgivning och äga
sådan bestämmanderätt över dess innehåll, att intet i skriften får införas mot
hans vilja. Jag är villig att erkänna att den tidigare bestämmelsen med en
fullständigt oreglerad utgivningsrätt av periodisk skrift kunde bli föremål
för befogade anmärkningar. Därigenom kunde ju en eller flera personer ge
ut skrifter som enligt lagen vore brottsliga, man kunde ideligen leja bort ansvarigskapet,
fängelsevistelsen, bötesavsittningen och så vidare. Det är klart
att detta för många måste te sig som en oformlighet. Jag har emellertid tidigare
i denna kammare i annat sammanhang tillåtit mig påpeka, att såväl denna
bestämmelse som namnsedelsförfarandet i fråga örn icke periodisk skrift
faktiskt är tillkommen i avsikt att skydda medborgarnas frihet att, oavsett
åsikterna hos den sittande regeringen eller den sittande justitieministern, i
skrift ge uttryck åt sina meningar. Jag vill därför också nu till protokollet ha
antecknat — något ändringsförslag kan ju icke i denna situation framläggas
—- att tolkningen och tillämpningen av denna lag icke böra omöjliggöra för
mot den för tillfället rådande regimen oppositionella personer att utge periodiska
skrifter. Den som vilande antagna formuleringen innebär nämligen faktiskt
en risk att så kan ske. Örn man hårdrager bestämmelsen att intet i skriften
får införas mot utgivarens vilja, kan man komma därhän att chefredaktören
eller den person som har chefredaktörs ställning i en tidning ovillkorligen
måste vara tidningens utgivare. Detta kan ju sägas vara riktigt, men var och

Onsdagen deli 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Äng. vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)
en förstår att det öppnar en utväg att efter en mycket kort tid omöjliggöra för
en periodisk skrift — en daglig tidning exempelvis — att skaffa sig chefredaktörer
med tillräckliga kvalifikationer. Detta är inte alls någon abstrakt konstruktion
från min sida, utan det är ett påpekande av en faktisk föreliggande
fara för inskränkning av tryckfriheten genom en hårdragen tillämpning av
denna bestämmelse.

Det är vad jag velat säga i denna sak.

Herr Undén: Herr statsrådet angav vissa skäl för att i en viss grupp av fall
översättaren rimligen bör lia samma ställning som författaren. Däremot har jag
icke framställt någon invändning. Men enligt min mening kan man inte generellt
likställa översättaren med författaren utan att möta olämpliga konsekvenser.
Jag tyckte mig genom herr statsrådets anförande få bekräftelse på att här
sker en ändring av gällande tryckfrihetsförordning som icke på något sätt har
motiverats eller behandlats. Man har alltså övergivit det nuvarande uttrycket
utgivare av översättning och övergått till uttrycket översättare för att ange vem
som är ansvarig. Jag beklagar för min del att inte åtminstone konstitutionsutskottet
i sitt betänkande förra året fäste kammarledamöternas uppmärksamhet
på att även i denna punkt förelåg en ändring av gällande tryckfrihetsförordning.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, antogos de föreliggande
grundlagsändringsförslagen.

Punkten 2.

I denna punkt fanns infört ett vilande förslag, till ändrad.lydelse av § 110
regeringsformen samt § 3 mom. 9 och 10 tryckfrihetsförordningen.

I förevarande förslag hade § 3 mom. 9 och 10 tryckfrihetsförordningen erhållit
följande lydelse:

9:o. Smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande
omdömen och yttranden örn samtida nationer eller stater, med vilka riket
är i fredligt förhållande, örn deras varande överhet, regering och regeringssätt,
högre ämbetsmän och sändebud, inre eller yttre förhållanden, företag
eller underhandlingar; förbrytelsen skall anses enligt 8 kap. 4 § strafflagen,
och skriften konfiskeras. Är skriften ej smädlig eller förgriplig men genom
densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat, må den, utan rättegång,
genom beslut av Konungen i statsrådet konfiskeras. I avbidan på sådant beslut
md chefen för justitiedepartementet förordna örn skriftens beläggande med
kvarstad. Sådan kvarstad skall gälla högst åtta dagar.

Falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för
rikets säkerhet; brottet straffes efter allmän lag, och skriften konfiskeras.

10 :o. Kungörande i tryck av vad som hörer till statens å förde varande
underhandlingar med främmande makter, eller eljest av Konungens, i sammanhang
med dem, tillärnade beslut och avsikter, samt Dess ministrars, råds
och sändebuds värv, så ock av underrättelser rörande krigsmakten, som kunna
skada rikets försvar, där vad sålunda kungjorts bort, utgivaren veterligt, hållas
hemligt för främmande makt samt kungörandet ej skett med regeringens
tillstånd eller med officiell tillåtelse; förbrytelsen straffes enligt allmän lag,
och skriften konfiskeras.

Kungörande i tryck under krigstid eller vid krigsfara av underrättelser,
vilkas spridande är ägnat att skada rikets säkerhet och vilkas offentliggörande
Konungen i statsrådet genom kungörelse förbjudit; den häremot bryter
straffes efter allmän lag, om gärningen är i den med straff belagd, men eljest
med fängelse eller dagsböter, och skriften konfiskeras.

Äng. inskränkningar

i tryckfriheten
under krig
m. m.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig in. in. (Forts.)

Herr Petersson, Knut: Het är mig icke känt, herr talman, vad som föranlett
konstitutionsutskottet att redan nu anmäla detta förslag hos kamrarna. Het
mäste ha varit tungt vägande skäl, skäl som ansetts väga tyngre än önskvärdheten
att få de föreslagna ändringarna i tryckfrihetsförordningen framlagda
i ett sammanhang. Nu har detta speciella förslag till ändring i § 3 mom. 9 och
10 brutits loss ur sitt naturliga sammanhang med den planerade censur- och
indragningslagstiftningen. Jag beklagar detta med hänsyn till att ett motsatt
förfarande givetvis skulle lia berett ledamöterna tillfälle till bättre överblick
över hela frågan och möjlighet att bättre komma till insikt om dess inre sani;
manhang.

Här är alltså nu fråga örn vissa ändringar i § 3 mom. 9 och 10 i tryckfrihetsförordningen.
Redan örn den ifrågasatta ändringen i mom. 9 kunde åtskilligt
vara att säga.. Hen innebär att befogenheter, som tidigare tillkommit endast
Kungl. Maj .t i statsrådet, i viss man överflyttas pa statsrådet och chefen för
justitiedepartementet. Härmed följer, såvitt jag förstår, att den kontroll och
den garanti som legat i att förevarande frågor kommit under behandling i samlat
statsråd bortfaller och att chefen för justitiedepartementet blir i tillfälle
att ställa sina kolleger inför ett fait accompli.

Jag skall emellertid inte närmare uppehålla mig vid denna speciella del av
förslaget. Bet är en annan del som intresserar mig mera, och det är ändringen
i mom. 10. Jag har från begynnelsen i denna ändring sett den allvarligaste av
de nu planerade ingreppen i den svenska tryckfrihetsrätten. Lagrummet i fråga
har hört till de mera undanskjutna i vår tryckfrihetsförordning och är också
att räkna till dem, som stå i uppenbar strid mot själva grundtanken i denna,
nämligen att dithörande frågor skola avgöras och avdömas på rättslig väg och
att alltså de administrativa befogenheterna så långt görligt böra elimineras.

Vad syftet med bestämmelsen angår är det tydligt att man bär avser att
skapa ett skydd mot en otillbörlig publicitet i sådana ting som man anser vara
ett statsintresse att halla hemliga. Ha vill jag emellertid redan från början påpeka
att i detta skyddssystem intar § 3 mom. 10 tryckfrihetsförordningen en
mycket undanskjuten plats. Bet har där endast sekundär betydelse. När det
gäller att skapa garantier mot ett otillbörligt intrång på statens hemligheter,
har man i första hand anlitat metoden att i lagen inskriva vissa inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Häri ligger den grundläggande
garantien, och denna garanti har under de senaste åren utbyggts i mycket avsevärd
omfattning. Vi lia nu en sekretesslag.som på ett helt annat sätt än tillförne
skyddar oss mot ali otillbörlig publicitet. Gäller det de mera centrala
statsintressena, ha vi ett annat skydd som är örn möjligt ännu verksammare,
nämligen det skydd som sammanhänger med sanktionerna i 8 kap. strafflagen,
ett kapitel som likaledes under senare år har varit föremål för en genomgripande
omarbetning och som i närvarande stund innehåller skyddsbestämmelser
av, jag skulle vilja säga, ganska drakonisk karaktär. Jag ber bara att få erinra
kammaren örn bestämmelserna i §§ 4, 9—14 samt 21 och 22 i 8 kap. strafflagen.

Om jag återgår till § 3 mom. 10 tryckfrihetsförordningen som det här är
råga örn, mäste jag beteckna den som en extra garanti. Het är en garanti som
klistras utanpå sekretesslagen och utanpå strafflagens sanktioner; det är också
en garanti som riktar sin udd enkom mot tidningarna och tidningsmännen.
Hela det övriga systemet är byggt på grundsatsen att den egentliga garantien
mot yppande av och intrång pa statens hemligheter skall sökas i den förtegenhetsplikt,
som givetvis i främsta rummet och i särskild grad åligger de personer
som ha hand om dessa hemligheter och äro betrodda med hithörande handlingar,
alitsa ämbetsmännen, men dessutom medborgarna i gemen. Hetta svstem

Onsdagen deli 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Ang. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
är såvitt jag förstår fullt rationellt och ändamålsenligt. Det tillgodoser i lika
mån likheten inför lagen och den medborgerliga samhörigheten inom samhället.
Den metod och det skydd som man tillskapat i § 3 mom. 10 har, som jag säger,
en helt annan karaktär.

Innan jag går vidare, kanske jag bör säga några ord om hur lagrummet är
konstruerat, örn innebörden i de gamla bestämmelserna. Som kammarens ledamöter
säkerligen lia lagt märke till, är det i den gamla lagen fråga örn två
olika slags publiceringsförbud, dels ett beständigt och absolut förbud mot att
kungöra vissa underrättelser, ett förbud som gäller såväl i krig som i fred
och icke är beroende av några speciella åtgöranden från Kungl. Maj:ts isida.
Detta förbud har, örn man läser lagen efter ordalydelsen, avseende på allt som
angår vår diplomati och vår utrikespolitik. Man har alltid ansett att avfattningen
av dessa speciella bestämmelser varit rätt olycklig. De äro så omfattande
att de mörklägga praktiskt taget hela det område det här är fråga
örn. Men dessutom finns i andra stycket av momentet ett annat slags förbud.
Det är icke beständigt och icke absolut; det är tillfälligt, det kan tagas i anspråk
endast vid krig eller krigsfara, och det är beroende på ett av Kungl.
Maj :t i statsrådet fattat beslut. De underrättelser det här är fråga örn äro sådana
som gälla krigsmakten. Detta är i största allmänhet momentets innehåll.

Om man nu går vidare och ser efter hur Kungl. Maj :t har förfarit med detta
lagrum, finna vi för det första att det beständiga förbudet, det absoluta förbudet
har erhållit en väsentligt vidgad omfattning. Under detta har inbegripits
icke blott allt som tidigare inbegripits — man lägger alltså märke
till att Kungl. Maj :t vid denna revision av tryckfrihetsförordningen har underlåtit
att på något sätt rationalisera de gamla, mycket omfattande, mycket
svävande och mycket obestämda formuleringarna — utan dessutom har tillagts
en ny grupp av förbjudna underrättelser, nämligen sådana underrättelser rörande
krigsmakten, som kunna skada rikets försvar, »där vad sålunda kungjorts
bort, utgivaren veterlig!, hållas hemligt för främmande makt». Detta
år en utvidgning som man kanske inte lägger märke till i första taget.

_ Genom att på detta sätt utvidga ramen för det beständiga förbudet har i
själva verket hela andra stycket kommit att bli utan innehåll. Den lucka som
på detta sätt uppstår har fyllts genom att man skrivit ett nytt andra stycke
av innehåll att såsom missbruk av tryckfriheten skall anses kungörande i
tryck under krigstid eller vid krigsfara av underrättelser, vilkas spridande är
agnat att skada rikets säkerhet och vilkas offentliggörande Konungen i ''statsrådet
genom kungörelse förbjudit. Jag ber de närvarande lägga märke till denna
ordalydelse och sedan säga mig: Var går egentligen gränsen för den befogenhet,
som på detta sätt överlämnas åt Kungl. Maj :t? Hur är det egentligen
möjligt att här finna någon klar gräns för de publiceringsförbud Kungl. Majit
med stöd av detta lagrum blir i stånd att utfärda? Jag måste för min del säga
att jag icke kan se någon sådan gräns. I den gamla lagen fanns det två hållpunkter.
Begränsningen var såtillvida otvetydig ''sorn publiceringsförbudet icke
kunde gälla andra ting än diplomatien och utrikespolitiken å ena sidan, militära
angelägenheter å, den andra. I den nu föreslagna formuleringen faller
denna begränsning bort. Kungl. Majit blir i tillfälle att utfärda förbud mot
alla underrättelser, vilkas spridande är ägnat att skada rikets säkerhet.

Nu kan man ju säga att just denna formulering, »iignat. att skada rikets säkerhet»,
skulle innebära en garanti mot missbruk. Men kom ihåg, mina herrar:
Vem är det sorn avgör vad som är iignat att skada rikets säkerhet? Jo,
det är Kungl. Majit själv. Örn nio tiondelar av riksdagens ledamöter och nittionio
procent av det svenska folket lia en annan uppfattning örn dessa ting än
Kungl. Majit, inverkar det inte det bi Horsta på saken. Det är Kungl. Majlis

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Ang. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. rn. (Forts.)
eget omdöme som i detta fall är avgörande; riksdagen kan inte utöva något
som helst inflytande. Med andra ord: tillämpningen av detta lagrum är icke
underkastad någon som helst parlamentarisk eller konstitutionell kontroll utöver
den senfärdiga som konstitutionsutskottet tilläventyrs kan utöva.

Örn man studerar handlingarna i målet, lägger man märke till att både de
sakkunniga och Kungl. Majit haft en känsla av att befinna sig på gungande
mark. Det framhålles såväl i de sakkunnigas betänkande som i den kungl,
propositionen, att detta är ett ömtåligt område, och det kan man ju gå med
på. Det förefaller nästan som örn båda dessa instanser hade varit lika angelägna
om att för läsarna förringa betydelsen av den föreslagna ändringen. Det
påpekas att publiceringsförbud givetvis icke bör meddelas annat än när faran
för riket är stor och man ej vågar lita på pressens lojalitet, och man fortsätter
med att påpeka att man i första hand bör lita till andra möjligheter att påverka
pressen och nyhetsförmedlingen, exempelvis genom att, som det numera
efter tyskt mönster sker, inkalla pressens män till vad man kallar informationskonferenser,
men vad som kanske lika väl kunde kallas instruktionskurser.
Det hela betecknas alltså som en beredskapsåtgärd. Men jag tillåter mig
påpeka, att i samma andetag som detta sker, framhåller departementschefen att
ett ingripande efter detta moment blir ett ingripande av mindre långtgående
natur än den i andra ändringsförslag ifrågasatta censuren och indragningsmakten.
Nu kan, som vi alla veta, censur komma i fråga, icke bara när landet
befinner sig i krig, utan även vid krigsfara. Läget behöver tydligen icke vara
så värst kritiskt för att ett publiceringsförbud skall tillgripas.

Frågan är onekligen ömtålig. Örn man frågar sig vad det är som har föranlett
denna väsentliga utvidgning av Kungl. Majlis administrativa befogenhet
på tryckfrihetsrättens område, blir man ganska fundersam. Hela lagrummet
har fört en tynande tillvaro. Det är inte heller så värst gammalt. Det hör
icke ihop med tryckfrihetsförordningen i dess ursprungliga skick. Andra stycket
i § 3 mom. 10 tillkom genom en grundlagsändring, som blev slutgiltigt genomförd
1897. Frågan sakbehandlades i riksdagen föregående år, alltså 1896.
Örn man går till handlingarna, finner man att initiativet togs av de militära
myndigheterna. Det kan ha sitt intresse att erinra om de speciella omständigheter
under vilka denna riksdagsfråga handlades. Man bör komma ihåg att det
på denna tid inte fanns någon sekretesslag, men däremot en offentlighetsregel
som tillämpades med obönhörlig konsekvens. Inte heller funnos de nuvarande
sanktionerna i 8 kap. strafflagen. Man kan säga att de rättsmedel som regeringen
och myndigheterna hade till sitt förfogande för att säkerställa en nödig
förtegenhet i militära angelägenheter voro utomordentligt begränsade. Det påpekades
i detta sammanhang, att de militära myndigheterna inte hade någon
laglig myndighet att förvägra utlämnandet av uppgjorda och stadfästa planer
för härens strategiska uppmarsch efter en mobilisering, och det befanns till
och med tvivelaktigt om man överhuvud taget kunde hemlighålla själva mobiliseringsplanerna.
Man kan knappast förtänka de militära myndigheterna, att
de hos Kungl. Maj :t anmälde sina bekymmer och hemställde om en lagändring
som gav dem rätt att hemligstämpla åtminstone sådana handlingar och sådana
underrättelser som jag nyss talade örn.

Men vi skola inte tro att riksdagen utan vidare godtog de förslag som förelädes
den. Det gjordes åtskilliga invändningar. Konstitutionsutskottet var
icke tillfreds med Kungl. Maj :ts proposition. Den uppmjukades både i det ena
och det andra avseendet, och i andra kammaren förekommo många gensagor
mot »det obegränsade godtycke» som skulle grundlagsfästas, därest Kungl.
Maj :ts förslag gånge igenom.

Emellertid kom en grundlagsändring till stånd, och efter 1897 hade alltså

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Ang. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
Kungl. Majit möjlighet att vid krig eller krigsfara utfärda ett publiceringsförbud
för underrättelser rörande krigsmakten. Hur har nu denna fullmakt
använts? Såvitt jag känner till, koni den före år 1940 till användning allenast
vid ett tillfälle, och om jag inte tar fel var den nuvarande justitieministern
med vid handläggningen av ärendet även den gången. Den 4 augusti 1914 utkom
en mycket kortfattad förordning med stöd av detta lagrum. Den hade till
egentligt syfte att skydda de militära hemligheterna under den då pågående
mobiliseringen av krigsmakten. Örn den sedan, kom att förbli gällande under
kriget synes ovisst. Och så mycket kail jag intyga, och jag tror att alla de tidningsmän
som voro verksamma under världskriget kunna intyga detsamma,
att man över huvud icke hade någon kännedom örn dess tillvaro. Nyhetsförmedlingen
fortgick som vanligt under hela världskriget.

När vi sedan fingo ett nytt krig på hösten 1939, utfärdades över huvud taget
ingen förordning med stöd av § 3 mom. 10. Det ansågs tydligen inte behövligt.
Det märkliga är att vi genomlevde hela det finska kriget utan att fullmakten
togs i anspråk och, märk viii, denna tid torde dock lia representerat
en av de mest ömtåliga som vi genomlevat under nyare tid. Skulle fullmakten
över huvud taget vara av behovet påkallad, tycker man att den borde ha använts
just då. Det gjordes åtskilliga omgrupperingar av våra trupper, som
det sannerligen inte var anledning att skriva främmande iakttagare på näsan,
och även i övrigt hade vi väl ett och annat för oss, som det kunde vara allt
skäl att behålla för oss själva. Men såvitt jag vet, förekommo just inga klagomål
över någon olämplig publicitet under denna tid. Det sades att den ryska
radion då och då kom med upplysningar rörande vissa trupptransporter, som
uppenbarligen måste härstamma från svenska källor, men såvitt jag kan minnas,
voro dessa upplysningar ingalunda hämtade från pressen. De måste ha
kommit den ryska radion till handa på annat och mera direkt sätt än med pressens
hjälp.

Efter det finska kriget kommo så de märkliga händelserna i april, och då
kom det en förordning örn hithörande ting, nämligen den 12 april. Jag vill
inte säga någonting örn behövligheten av en dylik förordning. Det kanske
fanns vägande skäl för den. Däremot skulle jag vilja påstå, att tillämpningen
av densamma varit ganska besvärande för nyhetsförmedlingen. Den har också
haft en annan påtaglig verkan — den bär på ett verksamt sätt undanhållit
för allmänheten de ytterst allvarliga brister, som vid denna tid förelågo i den
svenska försvarsberedskapen. Huruvida detta undanhållande av allvarliga
ting varit till nytta för landet vet jag inte. Man får hoppas att ovetenheten
var lika stor utanför gränserna som innanför!

Nu tycks det på regeringshåll finnas en uppfattning örn att förtegenhet och
censur stå i ett oupplösligt sammanhang med vår militära beredskap. Det ser
t. o. m. ut som om justitieministern ville driva den tesén,. att ju farligare läget
är, desto hårdare böra vi binda den fria nyhetsförmedlingen och desto verksammare
böra vi göra de restriktiva åtgärderna. Det är en tes, som jag för
min del har mycket svårt att instämma i. Jag kan inte förlika mig med den
uppfattningen, att det totala kriget skall motsvaras av den totala, mörkläggy
ningen och den totala ofriheten. Jag tror att en nation, som befinner sig i
högsta nöd, icke utan de allvarligaste risker kan undvara den eggelse, som följer
med en offentlig kritik och en fri granskningsrätt gent emot myndigheternas
åtgöranden. Utan denna kritik mister folkstyrelsen sin verkningskraft.
Ju större faran är, desto angelägnare är det, herr talman, att oförmågan och
olusten, var den än är att söka, blir i rätt tid och vederbörligen avslöjad.

Det är en vanföreställning att tro, att man kan göra demokratien effektivare
genom att på densamma inympa främmande clement. Den kan ge sitt bästa

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
endast örn den får verka i enlighet med sina egna förutsättningar. En stympad
och förvriden demokrati blir en mycket dålig styrelseform.

Därför, herr talman, skall jag sluta med att säga: låt oss ställa friheten
före tvånget, samhörigheten före splitet och den fria övertygelsen framför de
statliga maktbuden. Låt oss alltså tro på människorna och tala öppet örn egna
angelägenheter!

Det är utifrån denna syn på saken, herr talman, som jag tillåter mig att i
år upprepa det avslagsyrkande som jag ställde beträffande det föreliggande
förslaget redan när frågan, första gången var föremål för riksdagens behandling.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den föregående ärade talaren berörde
jag börjar därmed — en princip, som han ansåg vara inskriven i
grundlagen. Han sade nämligen att grundlagen ställer sig på den principiella
ståndpunkten att avgörandet, då någon tangerat tryckfrihetsförordningens
gränser för tryckfrihetens utövande, skall träffas i domstolsväg och att administrativa
ingripanden enligt tryckfrihetsförordningens verkliga anda skulle
vara uteslutna.

Jag ber att för den ärade talaren få påpeka, att detta ur ett misstag. Redan
1809 ars konstitutionsutskott bestämde sig i medveten motsats mot vad den
kommitté hade föreslagit, som tillsatts 1809, för att i denna paragraf, § 3
morn. 9 i tryckfrihetsförordningen, införa ett administrativt ingripande. Lagstället
fick också i 1810 ars tryckfrihetsförordning en lydelse i överensstämmelse
härmed. När 1810 års konstitutionsutskott i den nyantagna tryckfrihetsförordningen
föreslog vissa ändringar, som införde ytterligare administrativa
befogenheter, uttalade utskottet i samband därmed den principen, att i
fråga örn kritik av utrikespolitik och yttranden örn främmande stater skulle
gälla andra och strängare regler än i fråga örn uttalanden i tryckt skrift rörande
inhemska förhållanden. Utskottet motiverade detta med att i det senare
fallet »drabbar vådan af missbruk icke individuen, utan hela Staten». Utskottet
fortsätter: »På denna grund har Constitutions-Utskottet ej kunnat antaga
såsom någon medborgerlig rättighet, att utan all inskränkning få yttra sina
tankar örn Främmande Regeringar. Det tror, att någon sådan tillåtelse icke
ens hör till den frihet i afseende på hvilkens försäkrande Tryckfrihets-Lagen
blifvit intagen bland antalet af våra Grundlagar.»

Som vi veta föranledde den frihet, som infördes genom 1810 års tryckfrihetsförordning,
ett uppblomstrande av allehanda periodiska och icke periodiska
skrifter, vilka utövade en mycket häftig kritik icke endast på utrikespolitikens
område, utan även på inrikespolitikens. Detta föranledde, såsom vi också
veta, att 1812 ars riksdag införde indragningsmakten. Denna makt överskred
den gräns, som konstitutionsutskottet år 1810 hade tänkt sig, ty indragningsmakten
kunde utövas och utövades också icke bara ur utrikespolitiska, utan
även ur inrikespolitiska synpunkter. Den kom till under en politisk orostid,
en stor omvälvningstid i Europa, motsvarande den vi nu genomleva. Under
lugnare tider avskaffade man som bekant indragningsmakten. Men när det
skedde, uttalade konstitutionsutskottet vid 1840 års riksdag: »Hvad serskildt
angår landets yttre politiska förhållanden eger Konungen i allt fall, enligt
3 _§ 9 mom. Tryckfrihets-Förordningen, att utan rättegång låta confisquera
a^R _slags skrift, hvarigenom missförstånd med utländsk magt sig yppat.»

Således^ var det så långt ifrån, att konstitutionsutskottet betraktade § 3
morn. 9 såsom en paragraf, sorn för framtiden skulle vara död, att utskottet
tvärtom hänvisade Kungl. Maj:t till att använda denna paragraf i stället för
indragningsmakten, som avskaffades.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Ang. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)

Det är sant, att under de årtionden som följde använde sig Kungl. Maj:!
icke av denna befogenhet. Men det berodde naturligtvis på att man levde under
lugna förhållanden och att de missförstånd, som då kunde yppas i förhållande
till främmande makter, icke voro av den farlighet, att de kunde påkalla
ett användande av paragrafen i fråga.

Dea användes icke heller under förra världskriget. Den ärade talaren jämförde
i sitt anförande förhållandena under förra världskriget med förhållandena
under detta krig. Jag vill därom endast säga, att frånsett de första dagarna
av 1914 års världskrig svävade landet då aldrig i någon sådan omedelbar
och påtaglig fara, som det har gjört vid flera tillfällen under detta krig
och som det eventuellt kan komma att sväva i under den tid som kommer.

Örn man riktar anmärkningar mot Kungl. Maj :t för att Kungl. Maj :t använt
denna paragraf, bör det således icke ske med den principiella motivering, som
den ärade talaren antydde i sitt anförande. Framställer man en anklagelse
mot denna paragraf i tryckfrihetsförordningen för att den icke överensstämmer
med grundlagens anda, då måste man inkalla inför domstolen i första
rummet det grundlagsvårdande utskott, som har faderskapet för tryckfrihetsförordningen
att uppbära, och vidare det frisinnade konstitutionsutskott, som
var med örn indragningsmaktens upphävande.

Vad man kan diskutera är naturligtvis, huruvida det sätt, varpå regeringen
under den krigstid, som nu råder, i de olika fallen har tillämpat denna paragraf,
varit befogat eller icke.

Den ärade talaren övergick därefter till att tala örn de bestämmelser i det
nu föredragna grundlagsändringsförslaget, som avse att reglera rätten att i
tryck meddela upplysningar. Den ärade talaren ställde sig på den principiella
ståndpunkten, att man icke skulle rätta dessa regler efter det utrikespolitiska
läge, vari en stat befinner sig. Han förklarade att han var motståndare till
principen, att ju farligare och ömtåligare en stats läge vore, desto större försiktighet
skulle iakttagas vid meddelandet av upplysningar, som kunde varn
av intresse för utlandet. Han spetsade till denna synpunkt genom att säga,
att han icke ansåg att det totala kriget borde motsvaras av den totala mörkläggningen.
Den sista satsen är naturligtvis alldeles riktig. När ett totalt
krig är å färde, är det givet att folket måste erhålla kännedom örn de förhållanden,
som nödvändigtvis måste läggas till grund för dess beslut att till det
yttersta sätta in sina krafter för att avvärja fiendens hot. Någon total mörkläggning
bör under inga omständigheter ifrågakomma. Men i alla stater, som
haft att uthärda påfrestningar under denna farliga tid, har man varit tvungen
att i mycket hög grad inskränka nyhetsmeddelandena i pressen. Jag skall inte
redogöra för alla de åtgärder, som vidtagits i de neutrala staterna, inte ens
för dem som gälla i de stater, som alltjämt stå upprätta som neutrala. Jag
vill endast erinra örn de åtgärder som genomförts i England och som gått mycket
långt, i det man där infört både en, låt vara indirekt, censur och utgivningsförbud.
Det iir val också alldeles uppenbart att en regering, då ett folk
befinner sig i nödläge, icke kan överlämna åt vilken man som helst, som till
sitt förfogande har ett tidningsorgan, att meddela alla de upplysningar örn
rikets militära och ekonomiska försvarskraft, som han kan finna vara behövliga
och önskvärda att meddela. De skarpaste restriktioner gälla ju i fråga örn
medborgare, som icke lia det tryckta ordet till sitt förfogande. Stränga regler
gälla i fråga örn personer, som på ett annat sätt än genom tryckt skrift meddela
upplysningar, som böra hemlighållas för främmande makter. I fråga örn
dem stadgas i vårt land mycket stränga straff i kap. 8 strafflagen för överträdelse
av detta bud. Både neutrala och krigförande stater lia ett ytterst
skickligt organiserat underrättelseväsen, och det finnes uppenbarligen ett starkt

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
intresse från deras sida att komma i besittning av kunskaper om förhållandena
i ett främmande land. Man bör naturligtvis inte underlätta dessa, strävanden
genom att ba en lagstiftning, som är så bristfällig, att alltför mycket utan
fara för den enskilde kan sippra ut.

Emellertid är det tydligt att man icke bör gå längre i fråga om restriktiva
åtgärder än vad som är strängt nödvändigt. Den grundsatsen har tillämpats
vid utformandet av de regler i tryckfrihetsförordningen, varom nu är fråga.
Vad beträffar § 3 mom. 10, som den ärade talaren berörde, innehåller det två
stycken.

I fråga örn det första stycket är att observera, att det gäller för såväl fredstid
som krigstid. Den ändring, som har skett i detta stycke, innebär endast,
att man där infört den bestämmelsen, att det icke är tillåtet att meddela »underrättelser
rörande krigsmakten, som kunna skada rikets försvar, där vad sålunda
kungjorts bort, utgivaren veterligt, hållas hemligt för främmande
makt».

Det är således en ganska stark restriktion, som här är gjord. Det säges att
man bryter mot tryckfrihetsförordningen endast för så vitt att tidningsmannen-utgivaren
veterligen borde ha underlåtit att meddela den upplysning, varom
det är fråga. Örn den ärade talaren jämför denna bestämmelse med bestämmelsen
i strafflagens kap. 8, skall han lätt finna, att bestämmelsen i
tryckfrihetsförordningen är mildare utformad än den bestämmelse som gäller
för person, som annorledes än genom tryckt skrift meddelar upplysningar,
som bort hemlighållas för främmande makt.

Jag kan för min del icke finna att man kan göra någon befogad invändning
mot att man på detta sätt i tryckfrihetsförordningen gjort underrättelser
rörande krigsmakten hemliga även under fredstid. Det är i verkligheten
så, att det förekommer en hel del ting inom krigsmakten, som man under
alla förhållanden bör hålla hemliga. Bland annat utarbetas det uppfinningar,
göres det upp planer i olika avseenden. Sådana ting voro överhuvud taget
icke skyddade enligt den gamla lydelsen. Detta är naturligtvis en nästan
otrolig brist, som måste avhjälpas. Kritiken på denna punkt förefaller mig
därför, med hänsyn till de erfarenheter man har örn det kunskapsbegär, som
riktas på dessa ting från främmande håll, knappast vara övertygande.

Den ärade talaren gick därefter över till att tala örn det andra stycket i
mom. 10. Det handlar om kungörande i tryck under krigstid eller vid krigsfara,
och där förbjudes meddelandet av underrättelser, vilkas spridande är
ägnat att skada rikets säkerhet. Den ärade talaren framhöll, att detta uttryck
»rikets säkerhet» är synnerligen vidsträckt. Det finns emellertid som
bekant redan förut i tryckfrihetsförordningen. Det finns i § 2 mom. 2, som
handlar örn vilka handlingar, som äro undantagna från offentliggörande, och
det förekommer också i § 3 mom. 9 sista stycket, där det talas örn »falska
rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet».
Dessa uttryck ha kommit in i tryckfrihetsförordningen genom ett
beslut, som först fattades vid 1936 års riksdag och som sedan bekräftades
1937, och det är således utformat på en tid, då jag icke hade något med denna
sak att göra. Dessa uttryck kommo till i samband med den reform, som
då ägde rum i fråga örn kap. 8 strafflagen. Redan i kapitlets titel användes
uttrycket »för rikets säkerhet menliga brott», och uttrycket »rikets säkerhet»
förekommer även i åtskilliga av kapitlets paragrafer. Således måste
domstolarna skaffa sig ett omdöme örn vad som menas med detta uttryck.
Det är givet att Kungl. Majit också måste göra det, när Kungl. Majit skall
tillämpa nu föreliggande § 3 mom. 10 andra stycket.

Det är uppenbart att detta uttryck icke innehåller några säkra och fasta

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
gränser, utan att det i hög grad blir beroende på den tillämplighet, som vederbörande
tillmäter uttrycket vid ett visst tillfälle. Det är väl även alldeles
tydligt att en handling, som under en viss tid kan anses vara alldeles ofarlig,
under en annan tid måste bedömas såsom synnerligen farlig för rikets
säkerhet. Jag behöver blott som exempel erinra örn, hurusom det under djupaste
fredstid kan vara fullt legitimt och berättigat, att man redogör för
transportmedlens anordning, för transporter både av trupper och annat som
äger rum i landet, men att sådana underrättelser, om de meddelas under en
tid, då riket svävar i yttersta fara, måste betraktas såsom farliga för rikets
säkerhet. Man måste naturligtvis vid tolkningen av en bestämmelse som
denna utgå från, att lagen är en anvisning, som reglerar handlingssättet under
olika föreliggande förhållanden. Lagen är inte skriven för att tillämpas
i ett i alla tider lika och oförändrat rum. Vore det fallet skulle man
komma tillbaka till den gamla idén om oföränderliga lagar. Lagens regler
måste tvärtom alltid handhavas i samband med den föreliggande verkligheten.

I fråga örn användningen av den makt, som meddelas i § 3 mom. 10 andra
stycket, varom jag nu talar, finns som bekant en säkerhetsventil, nämligen
att Kungl. Majit, genom kungörelse, som utfärdats i statsråd, skall meddela
allmänheten vilka slags upplysningar som anses vara skadliga för rikets säkerhet.
Man har således den konstitutionella garanti som ligger däri, att
statsrådets ledamöter måste anses stå i kontakt med riksdagens flertals mening.
Som den ärade talaren framhöll, granskas också åtgärderna av riksdagens
konstitutionsutskott, och som den ärade talaren vet kan utskottet
omedelbart gå till aktion, om anledning därtill föreligger, genom att infordra
protokoll i ett visst av regeringen behandlat ärende.

En kungörelse med stöd av det lagrum, varom vi nu tala, utfärdades som
bekant den 12 april 1940. Att den varit nödvändig, är för alla uppenbart,
och det bestrides inte heller av den föregående ärade talaren. Visserligen klagade
han över att den hade varit besvärande för pressens önskan att kunna
meddela allmänheten upplysningar, men denna kungörelse har kanske också
varit besvärande för främmande makters önskan att erhålla upplysningar.
Ty låt oss komma ihåg, att pressen inte bara talar till det egna landet, utan
till ett lyssnande Europa. Om den ärade talaren hyser en farhåga för att
ett antagande av den grundlagsbestämmelse, varom nu är fråga, skulle ha till
följd, att regeringen i nuvarande läge omedelbart skulle skrida till en skärpning
av de regler, som äro meddelade i denna kungörelse, så kan jag meddela
honom, att en sådan avsikt flir mig är alldeles okänd och att jag för
min del anser, att några skäl att nu omedelbart utfärda någon ändring i
denna författning inte föreligga. Men under en ändrad situation är det påtagligt,
att fråga uppkommer örn en ändring av denna författning, naturligtvis
då uteslutande ur utrikespolitiska synpunkter.

För min del har jag alltid varit av den uppfattningen, ali man skulle iakttaga
så liten hemlighetsfullhet som möjligt i fråga om de offentliga myndigheternas
åtgärder. Jag har uttalat detta vid ett tillfälle, då jag lät handling
följa på ordet. Jag fastslog nämligen denna grundsats i direktiven fölen
kommitté, som tillsattes för att undersöka, huruvida 1937 års sekretesslag
i 1 illämpningen hade visat sig vara onödigt inskränkande för pressen vid
dess upplysningsverksamhet. I den kommittén är ju den ärade talaren medlem,
och jag motser med stort intresse de synpunkter, som kommittén kan
komma att anföra på detta ämne, och det förslag till ändring i denna sekretesslag,
som kommittén kan komma att framlägga. Jag kan försäkra den
ärade talaren, att örn det visar sig, att denna lag i tillämpningen har med -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
fört onödiga restriktioner, så skall jag vara den förste som är med om att
ändra den.

Det är självklart att när man, som vi alla, står på den ståndpunkten, att
i en fri demokratisk stat allmänhetens upplysning är ett grundväsentligt villkor
för att statsskicket skall fungera tillfredsställande, så är det med känslor
av olust som jag för min del sysselsätter mig med en lagstiftning, som
avser att lägga band på individens verksamhet, när han vill, såsom den ärade
talaren sade, efter sin fria övertygelse meddela allmänheten den upplysning,
som han anser att allmänheten behöver. Jag kan dock inte ställa mig
på den ståndpunkten, som den ärade talaren intog i sina slutord, när han
sade att det var denna individens fria övertygelse, som skulle gälla framför
statens maktbud. I en demokratisk stat gäller ju som en princip individens
frihet, men det gäller också att individen inte får känna sig såsom ansvarig
endast inför sig själv, utan han måste känna sig ansvarig inför samhället, inför
staten, inför det hela. Endast genom en dylik samverkan av individuell
frihet och laga ordning kan ett demokratiskt statsskick erhålla den hållfasthet
det behöver för att kunna uthärda påfrestningar under farliga tider. Det
är ur den synpunkten detta lagförslag är framlagt. Dess syfte är att utbygga
vårt lagliga värn på ett sådant sätt, att vår stat erhåller möjlighet
att på lagens grund genomleva de farliga tiderna.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! De i fjol som vilande antagna grundlagsförslagen
finner jag — och det uttalade jag redan då vid många tillfällen
— synnerligen oHckliga såväl i fråga örn förslaget att införa censur som beträffande
utgivningsförbudet och det i dag föreliggande förslaget till ändrad
lydelse av § 3 mom. 9 i tryckfrihetsförordningen, rörande utvidgningen och
skärpningen av bestämmelserna örn kvarstad, samt av § 3 mom. 10 andra stycket,
som har fått en alltför kautschukartad formulering. Jag har emellertid
inte ansett mig böra reservera mig i konstitutionsutskottet, eftersom jag där vid
första tillfället, då man behandlade detta ärende, yrkade på att samtliga ärenden,
som rörde tryckfriheten, borde vila till slutet av riksdagen och då möjligen
också, örn det sker i samförstånd mellan riksdag och regering, kunna uppskjutas
till en kommande riksdag inom perioden. Nu har konstitutionsutskottet
delat upp ärendena så, att man har skjutit på censurlagen och utgivningsförbudet
men tagit upp § 3 morn. 9 och 10. Jag tror det hade varit önskvärt, örn
man skjutit även på behandlingen av denna här först av herr Petersson och sedan
av herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet berörda paragraf.

Innan jag går in på dessa frågor, vill jag säga, att det är ett hoppingivande
tecken, att konstitutionsutskottet har delat upp ärendena och bordlagt frågorna
om censuren och utgivningsförbudet. Jag vill däri finna ett tecken på att man
börjat något besinna sig efter den yra, som behärskade riksdagen föregående
ar och sannolikt även regeringen, som framlade förslagen. Ett lugnare skede
har inträtt, och ett större mått av frihet att närmare granska föreliggande förslag
har därför också blivit möjligt. Till de organ, som nu komma att pröva
de vilande förslagen i fråga örn censur och utgivningsförbud samt därtill knutna
särskilda lagar, skulle jag vilja rikta den hemställan, att de i fråga örn censuren
måtte studera ett fall, som redan föreligger såsom ett åskådningsmaterial.
Nar en tidningsman har blivit dömd för tryckfrihetsbrott och satt i fängelse,
äger hail som bekant rätt att skriva i sin tidning’, men hans alster under fängelsetiden
censureras. På detta område finns redan en censur. I Stockholm är det

Onsdagen den 19 februari 1941 f. ra.

Nr 9.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
Överståthållarämbetet som utövar denna censur, alltså, skulle man kunna säga,
den mest kompetenta lokala statsmyndighet vi äga. Nu har Ture Nerman varit
dömd för tryckfrihetsbrott — hans devis i tidningen är ju »människa och
svensk» — och setat tre månader på Långholmen för att sona någon eller ett
par artiklar, som varit införda i hans tidning. Under tiden har han skrivit
ledare för denna tidning, som lia passerat Överståthållarämbetet för granskning.
Några av dessa ledare ha återsänts till redaktör Nerman såsom farliga för landet,
och de lia således inte kunnat införas. Nu skulle jag vilja be konstitutionsutskottet
och lagutskottet att se efter, vad en av vårt lands mest kompetenta
myndigheter anser böra underkastas censur, innan vi kommit i krig. Dessa
artiklar äro mycket undervisande härvidlag. När vi längre fram under riksdagen
komma till den frågan, skall jag ta mig friheten att uppläsa någon eller
ett par av dessa förbjudna och censurerade artiklar, så att riksdagens samtliga
ledamöter skola få ta del av vad en censur kan innebära. Därmed riktar jag
icke något som helst klander mot Överståthållarämbetet eller mot den inom
Överståthållarämbetet, som har fungerat som censor, sannolikt en mycket högt
kvalificerad man, kanske den allra högste — vad vet jag? Men jag vet, att
detta är ett bevis på hur det kan gå även med de allra högsta och bästa censorer,
när vi ha infört censur. Och hur skall det gå, när vi skola anlita en hel
rad av censorer, kanske så många, att man får lov att sysselsätta en stor del
av våra ämbetsmän med att censurera tidningarna i landet? Här finnes i varje
fall ett åskådningsmaterial, som är ställt till förfogande för riksdagen, innan
den besluter att skrida in på en så farofylld och olycklig väg som censur vid
krigsfara. Örn det gäller krig, äro vi ju alla överens om att censur måste införas.
Men här gäller det krigsfara, och detta är ett mycket kautschukartat begrepp.
Tolkar man våra åtgärder för beredskap rigoröst, leva vi ständigt
under krigsfara, och censuren kan då införas när som helst. — I fråga örn utgivningsförbudet
eller indragningsmakten skall jag inte nu yttra mig. Också
den saken skall ju senare åter komma före.

Men även i föreliggande betänkande finns det åtskilliga angrepp på vår
tryckfrihet sådan vi av ålder ha uppfattat den och sådan den varit i funktion
även under förra världskriget. Det är just i fråga örn tryckfrihetsförordningens
§ 3 mom. 9 och 10, som av den förste talaren berördes. Jag skall här peka
på en sak, som är rätt märklig. I den nuvarande lydelsen av § 3 mom. 9, som
galler smädliga, förgripliga eller till osämja med främmande makter syftande
omdömen och yttranden örn samtida nationer eller stater o. s. v., står nu: »Är
skriften ej smädlig eller förgriplig, men genom densamma missförstånd med utländsk
makt sig yppat, må den, utan rättegång, kunna konfiskeras.» I den
föreslagna lydelsen är ordet »kunna» struket, och där står: ». . . må den, utan
rättegång, genom beslut av Konungen i statsrådet konfiskeras». Jag måste
finna en skärpning här och kan inte tänka mig, att det bara är rent formella
skäl till ändringen. Men har den kommit till av rent formella skäl, så är i varje
fall det nya tillägg, som sedan följer, av en icke oväsentlig betydelse. Där
heter det: »1 avbidan på sådant beslut må chefen för justitiedepartementet förordna
örn skriftens beläggande med kvarstad. Sällan kvarstad skall gälla högst
åtta dagar.» Jag aniar att bestämmelsen är införd för att en sådan konfiskering
utan rättegång skall kunna verkställas så snabbt som möjligt. Men om
statsrådet i sin helhet, alltså konseljen, skulle lia en annan uppfattning än eileen
för justitiedepartementet och denne redan har beslutat örn kvarstad, så
mäste ju, såvitt jag förstår, en ganska otrevlig situation uppkomma, som inte
kan vara till nytta. Jag tror för min del det vore riktigast, örn man här infe
skrede till dessa skärpningar.

I fråga örn § 3 moni. 10 har jag ungefär samina synpunkter sorn herr Peters FÖrsta

kammarens protokoll 1941. Nr .9. <>

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
sort framfört och kan nöja mig med att instämma i hans anförande. Jag har
emellertid velat begagna tillfället för att med ett exempel peka på faran av sådana
skärpningar som just § 3 mom. 10 avser när det gäller tryckfriheten. Det
finns nämligen även ett annat organ för nyhetsmeddelanden än tidningspressen,
och det är radion. Radion står ju delvis under statlig kontroll, även örn den
hetes vara fristående. Nu förhåller det sig som bekant på det sättet, att vi i
våra tidningar kunna få ganska många nyheter från Norge och från Danmark,
sorn skildra^ tillståndet i dessa länder. Men den svenska radion har inga meddelanden
från dessa länder att ge det svenska folket, även örn dessa meddelanden
ha ett utomordentligt nyhetsvärde och därtill äga ett utomordentligt värde
för svenska folkets stålsättande i den svåra tid, vari vi leva. Men över den
svenska radion vilar ett kompakt och fullständigt mörker, så snart det gäller
Norge och Danmark. Jag vill ju inte alls tänka mig, att denna tystnad och
mörkläggning skulle bero på att någon främmande makt skulle ha gjort någon
påstötning eller uttryckt några s. k. önskemål med hänsyn till vår radio. Jag
antar att denna tystnad i stället sammanhänger med att man på bestämmande
håll anser dessa för oss andra så utomordentligt viktiga och betydelsefulla upplysningar
örn tillståndet i Norge och Danmark vara av mycket ringa betydelse
för landet och folket. Örn man nu skulle fa en sadan makt över den svenska
pressen som man redan har över den svenska radion, så att man även i pressen
skulle kunna förbjuda nyheter och meddelanden från Danmark och Norge av
den största vikt för det svenska folket, vad skulle inte då bli följden? Då
skulle ju faktiskt det svenska folket leva i fullkomlig okunnighet örn vad som
tilldrar sig i de nordiska brödraländerna, vilka lidanden deras folk bli utsatta
för och vilka konsekvenser detta måste ha för vårt eget land och folk. Jagtror
därför det är av vikt, att man icke inskriver bestämmelser i tryckfrihetslagen,
som skulle kunna leda till något sadant tillstånd i fråga otti pressen som
nu redan råder i fråga örn radion.

Det var med stor^glädje man hörde statsrådet och chefen för justitiedepartementet
säga, att så litet hemlighetsfullhet bör råda som möjligt. Det skulle
vara synnerligen önskvärt, om man tillämpade den princinen i fråga örn radion,
och jag skulle vilja hemställa, att herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ville meddela sin mycket värdefulla sentens till statsrådet och
dieten tor kommunikationsdepartementet, som väl närmast svarar för radion

Vad sedan angar hemlighetsfullheten, så måste naturligtvis vi tidningsmän
lia en viss erfarenhet av hur besvärande den är på många områden. Jag" skall
bara ta ett enda exempel. En av våra isbrytare gick på grund för en tid sedan
Detta visste hela Sverige örn redan någon dag efteråt, och alla som föro förbi
dar isbrytaren stod sago det. Det kunde inte vara en hemlighet för någon sorn
verkligen ville ha reda pa det. Men det var förbjudet för svenska pressen att
yttra någonting örn denna isbrytare som hade gått på grund. Först nu när

Snl f ag f-°Ch roeparefa1ts’ far svenska pressen yttra sig örn saken. Jag
skuile kunna anföra manga liknande exempel på meningslösheten i den hemlighets
fullhet myndigheterna utöva, till skada för folkupplysningen men till
utomordenhg fördel för alla möjliga ryktessmidare, för alla som till varje pris
vilja förvärra och förstora kanske mycket alldagliga företeelser utan nåp-nn
som helst riksväg karaktär. Varför skall man slå in på vägar sorn leda tiH
säl ana olyckliga förhållanden? I England får pressen mitt under brinnande krig

«SllTr-lavdet n VtSatt för, mvasionsfara yttra sig nästan hur den vill Jagskulle
önska att den svenska riksdagens ledamöter studerade den engelska
pressen för att fa kännedom om hur fri pressen är i ett demokratiskt land där
man forstar värdet av en fri meningsyttring och värdet av förmågan hos den
fria pressen att starka folkets kraft och tilltro till frihet och oberoende

Onsdagen den 19 februari 1941 f. ni.

Nr 9.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)

Det är inte så, att en kringskuren tryckfrihet är av värde för folkets känsla
av frihet och oberoende i en hård tid, utan det förhåller sig tvärtom. En sådan
hemlighetsfullhet åstadkommer motsatsen till ett stärkande av nationalkaraktären.
Det synes mig vara av vikt, att man säger detta nu, och att man
ber regeringen att även se saken på ett sådant sätt, som man säkerligen seiden
på många håll ute bland folket. Ljus är verkligen bättre än mörker, och
vi äro inne på farliga vägar, olyckliga vägar, örn vi fortsätta med denna
mörkläggning, och det kan komma att stå vårt folk ganska dyrt.

Jag vill också säga, att riksdagen bör i dessa tider uppträda självständigt
och inte, trots att vi ha en samlingsregering, känna sig som örn den vore ett
bihang till regeringen, utan riksdagen har en så enorm betydelse såsom en fristående
självständig kraft vid sidan av regeringen, att den bör göra allt för
att hävda denna sin fria ställning. Riksdagen bör framförallt hävda de medborgerliga
fri- och rättigheterna, och dem hävdar man bäst genom att så långt
det är möjligt bibehålla de i grundlagen nedlagda bestämmelserna okränkta.
De lia stått i över 100 år. De lia räddat oss ur många svårigheter, och de ha
stärkt det svenska folkets själ i allra högsta grad. Yi skola inte tumma på dessa
bestämmelser i onödan, utan låt oss bevara deni även till kommande generationer
utan att lia kränkt dem.

Herr talman, jag har intet yrkande, men jag hemställer, att när vi komma
till de. bordlagda delarna av de vilande grundlagsförslagen, man då måtte bereda
riksdagen tillfälle att på ett verkligt ingående sätt pröva dessa viktiga
frågor.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Jag skall inte upptaga kammarens
tid med att ingå på någon debatt i själva sakfrågan. Den siste ärade
talarens anförande kan ej giva anledning därtill, då han ju i högst väsentlig
grad sysslade med de vilande grundlagsändringar, som ännu ej äro av konstitutionsutskottet
anmälda och som vi bli i tillfälle att tala örn, då vi komma
till den saken.

Herr Petersson i Göteborg ställde emellertid en fråga till konstitutionsutskottet
om vad anledningen kunde vara till att utskottet hade haft så bråttom
med att lägga fram detta förslag nu och inte låtit det vila litet längre i likhet
med ett annat vilande grundlagsändringsförslag. Till detta vill jag endast svara,
att det brukar vara praxis, att konstitutionsutskottet så snart som möjligt
inför riksdagen framlägger memorial med de vilande grundlagsändringarna.
Så har också skett vid detta tillfälle, men att vi nu ha uteslutit en del av dem
beror på, att den del, som vi på detta sätt ha brutit ut, har ett direkt sammanhang
med en motion, som vid årets riksdag är väckt om ändring i den särskilda
verkställighetslagen, som hänger samman med den ifrågavarande delen av de
vilande grundlagsändringsförslagen. Detta omedelbara sammanhang med denna
av några ärade ledamöter framburna motion är alltså skälet till att vi inte
nu ha framlagt även detta grundlagsförslag, såsom vi ha gjort med de övriga.

Det är det, svar, som jag från utskottets sida kan giva herr Petersson. Oell
jag skall, som jag nyss sade, herr talman, inte taga upp någon diskussion i
själva sakfrågan, då ju herr statsrådet har gått in på den frågan för bemötande
av vad som har blivit anfört från herr Peterssons sida. Jag tillåter mig
alltså, herr talman, endast hemställa örn bifall till det föreliggande förslaget.

Herr Pauli: Herr talman! Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
förklarade nyss i sitt anförande, att han var djupt övertygad örn att allmänhetens
upplysning iir ett grundväsentligt villkor för att en demokratisk stat
skall kunna fungera pa det rätta sättet — ett uttalande, som vi säkert alla äro

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. lii.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
beredda att instämma i. Han förklarade i samband med detta, att han just
på grund av denna sin övertygelse kände en stark olust över att behöva medverka
till en inskränkning av allmänhetens möjlighet att få upplysningar och
till inskränkningar överhuvud taget i tryckfriheten. Man känner tillfredsställelse
över att höra, att en sådan olust föreligger hos herr statsrådet och att det
är med stor självövervinnelse, som han har bidragit till dessa oell andra förslag.
Man bara undrar, örn han inte skulle lia kunnat låta denna olust göra sig
märkbar på ett mera framträdande sätt.

Jag tänker då särskilt på det förhållandet, att de vilande grundlagsändringar
i fråga örn tryckfrihetsförordningen, som vi längre fram under riksdagen
komma att behandla, bli av den art, att de komma att utgöra ett Hacket effektivt
verktyg i regeringens hand, när det gäller att under krig eller krigsfara
reglera möjligheten att genom pressen och andra tryckta skrifter uttala sig. •
Under sådana förhållanden är det rätt anmärkningsvärt, att man har funnit
nödigt att i tryckfrihetsförordningens § 3 mom. 9 utbygga det konfiskationsförfarande,
som där nu anges. Man känner så mycket större tveksamhet inför
detta, som ju § 3 mom. 9 avser vad man kallar normala tider och alltså inte
har denna kristids- eller krigstidskaraktär, som de senare under riksdagen
kommande grundlagsändringsförslagen ha.

Det föreföll mig, som örn herr statsrådet kände ett visst obehag även i detta
sammanhang, när han så bestämt ville framföra den meningen, att den punkt,
som innebär konfiskationsrätt, icke står i strid med grundlagens anda, något
som bl. a. har påståtts i en mycket bekant grundlagskommentar, nämligen den
Malmgrenska. Man kan dock ej förneka det faktum, att denna bestämmelse
har sovit en nära 90-årig Törnrosasömn och alltså under hela denna tid ej
ansetts behöva väckas. När den nu sedan ett år har väckts till liv, så har det
som bekant visat sig, att den varit synnerligen användbar. De praktiska illustrationer
till dess användbarhet, som vi ha sett, lia varit sådana, att de ännu
tydligare belyst sanningen av satsen örn en konflikt mellan innehållet i detta
stadgande och tryckfrihetsförordningens allmänna principer. Jag måste säga,
att när statsrådet åberopar konstitutionsutskottets uttalanden någon gång på
1840-talet, så har jag svårt att uppfatta detta såsom en auktoriserad tolkningav
grundlagens anda. Vill man ha en sådan auktoriserad tolkning, så ligger
det väl närmast till hands att vända sig till den paragraf i regeringsformen,
som citeras i själva ingressen till tryckfrihetsförordningen och där det talas
örn att »med tryckfrihet förstås varje svensk mans rättighet att, utan några
av den offentliga makten i förväg lagda hinder, utgiva skrifter, att sedermera
endast inför laglig domstol kunna tilltalas för deras innehåll, och att icke i
annat fall kunna därför straffas, än örn detta innehåll strider emot tydlig lag,
given att bevara allmänt lugn, utan att återhålla allmän upplysning».

Detta, att det skall vara väsentligt för tryckfriheten, att man endast skall
kunna inför laglig domstol tilltalas, strider mot ett rent administrativt förfarande,
som det ju här är fråga örn. Och statsrådet Westman, som är en framstående
rättshistoriker, har givetvis också klart för sig, att det var just mot
administrativa ingripanden under 1700-talet, som denna _ formulering vände
sig. Vad vidare det beträffar, att man ej skall straffas i andra fall än örn
skriftens innehåll strider mot tydlig lag, så måste sägas, att denna konfiskation
av böcker i stora upplagor, som har skett — varvid, såvitt jag vet, vederbörande
bokförläggare ej kunnat gottgöras för den ekonomiska förlust han lidit
— för lekmannen framstår såsom ett ganska kännbart straff, och detta
straff tillkommer på helt andra vägar än vad tryckfrihetsförordningen i övrigt
förutsätter.

Jag tillåter mig därför vidhålla den uppfattningen, att denna punkt är ett

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
avsteg från de grundläggande principer, som tryckfrihetsförordningen vilar
på. Under sådana förhållanden känner man sig, även om denna punkt nu skaij
bibehållas —- i fjol förelåg som bekant en motion om dess avskaffande —- så
mycket mera betänksam inför utbyggandet av punkten, i fråga. Utöver den
förutvarande möjligheten för Konungen i statsrådet det nämndes i den
gamla lydelsen visserligen inte någonting direkt örn det, men. man har tagit
för givet, att konfiskationsrätten endast skulle kunna utövas av Konungen i
statsrådet — utsträckes nu förfarandet till att justitieministern skall kunna
direkt förordna om beläggande med kvarstad i förväg, innan själva beslutet
i statsrådet är fattat. Denna sak har redan förut under debatten blivit påtalad,
men jag kom ytterligare att tänka pa detta, när jag hörde herr statsrådet
framhålla, att i bestämmelsen i andra stycket av mom. 10 § 3 förefinnes en
säkerhetsventil därigenom, att naturen av de nyheter, som inte borde offentliggöras,
skulle klarläggas av Konungen i statsrådet genom en kungörelse.
Just en sådan säkerhetsventil saknas i det minst lika betydelsefulla stadgandet
i mom. 9. Som en talare n57ss framhöll kommer det att uppstå ett synnerligen
ömtåligt läge, örn justitieministern först har skridit till beläggande med
kvarstad och saken sedan skall bli föremal för diskussion i statsrådet, där man
inte gärna kan desavuera denna åtgärd och där, såsom jag tror herr Petersson
uttryckte det, statsrådet alltså finner sig ställt inför ett falt accompli. Detta
gör att man även vid detta tillfälle har mycket svart att undertrycka, sina myc
ket starka betänkligheter inför såväl bibehållandet av denna punkt i § 3 moni.
9 som ännu mera inför dess utbyggande på det sätt, som här bär skeft.

Den är dessutom av synnerligen kautschukartad beskaffenhet, och tillämp
ningen har icke minskat detta intryck av elasticitet. Det heter ju. »när missförstånd
med främmande makt sig yppat». I detta ord »missförstånd» kan inläggas
litet av varje. Och man har haft ett intryck - det hoppas jag neri
statsrådet tillgiver mig, att jag säger — av att vid ^tillämpningen inte alltid
iakttagits just det tempus, som bestämmelsen innehaller. Det förefaller, som
örn man vid tillämpningen även tänkt sig tempus futurum eller tempus conditionalis,
alltså vad man med säkerhet tänker sig skall komma att inträffa eller
vad man hypotetiskt tänker sig skulle kunna inträffa. Med andra ord, här har
av erfarenheten visats, att detta stadgande redan i sin hittillsvarande form har
i regeringens hand lagt en utomordentlig maktbefogenhet gentemot press och
litteratur, och i sådana tider, vari vi nu befinna oss, måste man hysa starka
farhågor för hur det skall gå i fortsättningen, när stadgandet nu tillskärpes
på detta sätt.

Detta har jag inte velat säga för att uttala något misstroendevotum emot
den nuvarande regeringen eller justitieministerämbetets innehavare, men näi,
sorn jag nyss framhöll, detta moment avser normala tider, sa far man ,]u.tänka
på att det kan komma helt andra maktinnehavare här i landet, som häri kunna
få ett användbart och i godtyckets hand farligt verktyg.

När det vidare gäller nyhetsförmedlingen, som beröres i morn. 10, har den saken
så utförligt berörts i den föregående debatten, att jag inte skall yttra mig
närmare därom. Men jag har nyligen läst några skildringar av det Iranska
sammanbrottet och dess bakgrund, och vad de mycket vederhäftiga författarna
till dessa skildringar särskilt lia framhållit, är den synnerligen olycksdigra
inverkan, som den otillförlitliga, och likriktade nyhetsförmedlingen beträffande
det egna landets läge, andra länders militära förhållanden och sedan i fråga
örn själva krigshändelsernas förlopp hade på folkstämningen. Man hade genom
denna så att säga artificiella nyhetsförmedling, som dolde åtskilligt av de verkliga
förhållandena, hållit uppe en överdrivet optimistisk uppfattning hos folket,
och när sedan verkligheten inte kunde döljas och allmänheten fann sig

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
ställd inför kontrasten mellan det, som förut officiellt sagts vara sanning, och
det, som i verkligheten var sanning, så fick detta en förödande verkan på
folkmoralen. Härmed vill jag på intet sätt draga en parallell med förhållandena
i vårt land, där vi inte för närvarande befinna oss i ett sådant tillstånd beträffande
nyhetsförmedling och censur, som av dessa franska författare skildrats.
Men när en så elastisk ordalydelse införes som »underrättelser, vilkas
spridande är ägnat att skada rikets säkerhet» och man tänker sig vad detta
möjligen kan leda till, då blir man litet grand mörkrädd vid tanken på lärdomarna
fran andra länder. Det är möjligt, att man i så fall är mörkrädd i
onödan, men mörkrädsla brukar ju sammanhänga med mörker, och en mörkläggning
av nyhetsförmedlingen gör, att sådana farhågor synas ligga nära till
hands.

Jag hoppas innerligt, herr talman, att de farhågor jag har tillåtit mig uttala
inte skola i framtiden visa sig besannade, att med andra ord tillämpningen
av de grundlagsbestämmelser, som nu med all sannolikhet komma att antagas,
inte kommer att vara till men för vare sig t^ckfriheten i väsentliga ting
eller för vårt lands välfärd. Men jag har det intrycket —■ vilket har förstärkts
även av inlägg från andra hall — att de grundlagsändringar, som nu äro framlagda
till konfirmering, på en och annan punkt skulle ha kunnat vara grundligare
utarbetade och noggrannare övertänkta.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Hen föregående ärade talaren
upptog ånyo frågan om tryckfrihetsförordningens principer, och han citerade
§ 86 regeringsformen såsom innebärande, att man måste anse, att tryckfrihetsförordningen
skall vara byggd på den principen, att ett administrativt ingripande
icke bör äga rum, utan att domstolsvägen uteslutande bör ifrågakomma.
Jag ber då att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet därpå, att i ingressen
till 1812 ars tryckfrihetsförordning visserligen citeras § 86 regeringsformen,
men ej ordagrant, utan med det förbehållet, att den rätt, som stadgas i
§ 86, skall gälla endast under förutsättning, att det ej finnes några av den
offentliga makten i förväg lagda av tryckfrihetslagen ej föreskrivna hinder.
Detta egendomliga sätt att gå till väga — att citera en regeringsformsparagraf
i annan lydelse än den äger -— innebär naturligtvis en förklaring, att man har
att söka tryckfrihetsförordningens principer uteslutande i tryckfrihetsförordningen
själv och icke i regeringsformens § 86. När man skall bedöma tryckfrihetsförordningens
anda, så får man observera detta faktum. Sedan blir det
on annan fråga, huruvida tryckfrihetsförordningens anda överensstämmer med
regeringsformens § 86, men den tvistepunkten behöva vi ju ej upptaga. Den
löstes 1812 genom ingressen till tryckfrihetsförordningen.

Den ärade talaren uttalade sin oro inför den utbyggnad, som skett i § 3
mom. 9, sista delen av första stycket. Därigenom Ilar justitieministern fått
lätt att provisoriskt lägga kvarstad pa skrift. Det är inte någon nyhet i tryckfrihetsförordningen,
att justitieministern kan fungera på det sättet. Det fanns
redan^ förut stadgat i annat fall. Och när den siste ärade talaren liksom även en
föregående ärad talare har uttalat sin oro för att justitieministern skulle handla
pa egen hand pa ett sätt, som skulle ställa hans kolleger i bryderi, när
han anmälde sin åtgärd i konseljen, vill jag erinra örn ett oreglerat men dock
betydelsefull^ organ i den svenska regeringens organisation, nämligen den allmänna
statsrådsberedningen — det kanske inte kan anses vara grundlagsstridigt
att omnämna dess existens vid ett tillfälle sådant som detta. Dess
omnämnande bör ju i varje fall ha en lugnande inverkan på de ärade talarna.

Den utbyggnad av nyssnämnda lagställe, som har skett, har varit nödvändiggjord
därav, att så som denna makt för Konungen att konfiskera nu är

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Ang. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
konstruerad, kan den bara fungera, ian man säga, en dag i veckan nämligen:
den dag, då konselj hålles. Ett tidningsnummer, som kommer ut på lördagen,
ian således ej bli föremål för någon åtgärd förrän nästkommande fredag, såvida
man ej anser saken vara av den vikt, att man håller en extra konselj. Det
är naturligtvis olämpligt att, örn man har en sådan makt lagd i Kungl. Maj lis
hand, ha den konstruerad på ett dylikt opraktiskt sätt— något som ju också i
praktiken har observerats och föranlett, att vissa utgivare av tryckta skrifter
ha spekulerat i Kungl. Majlis konstitutionella senfärdighet.

Den ärade talaren erinrade också örn att man i fråga örn det franska sammanbrottet
från åtskilliga håll har gjort gällande, att det skulle ha berott på
att allmänheten inte erhöll underrättelse örn det verkliga läget. En av dem, som
alldeles särskilt har framhållit detta, är Manchester Guardian’s korrespondent.
Men jag ber då endast att få erinra därom, att England inte har dragit den
slutsatsen av hans rapporter om läget i Frankrike och orsakerna till det franska
sammanbrottet, att England avstått från att utöva kontroll över det fria
ordet.

Det är självklart, att missbruk av en censur kan leda till ytterst beklagliga
följder ■— därom äro jag och den ärade talaren naturligtvis fullständigt ense
— men därav kan man inte draga den slutsatsen, att i ett nödläge det inte kan
vara nödvändigt att tillgripa även ett sådant yttersta medel som censur för att
hindra, att den allmänna opinionen splittras och att fienden erhåller underrättelser,
som kunna gynna hans planer.

Herr Herlitz: Herr talman! Eftersom jag på andra punkter bekämpat regeringens
tryckfrihetspolitik, känner jag ett behov att vid detta tillfälle deklarera,
att jag i konstitutionsutskottet inte påyrkat något uppskov med detta
ärendes behandling och att jag i dag vill rösta för bifall till det vilande förslaget.

Eftersom detta förslag bildar en enhet, som måste i sin helhet antas eller
förkastas, behöver man för att ge skäl för ett bifall därtill bara styrka, att
det är behövligt att genomföra någon del av de i förslaget intagna reglerna,
dag skall förenkla mitt resonemang i enlighet därmed.

Det står för mig uppenbart, att vi i varje fall i händelse av krig inte kunna
undvara den möjlighet, som här ges att hindra utspridandet av meddelanden,
som äro ägnade att skada rikets säkerhet. Den är ett fullkomligt naturligt
och nödvändigt komplement till den spionerilagstiftning, som genomfördes i
fjol och som kriminaliserar spridandet av meddelanden på andra vägar. Det
är fullkomligt meningslöst att genomföra en sådan lagstiftning, men lämna
vägen över tryckt skrift alldeles öppen.

Det kan inte heller med rätta påstås, såsom herr Knut Petersson ville göra
i sitt anförande, att denna åtgärd är överflödig. Han åberopade en hel del
skäl, av vilka emellertid intet verkade övertygande på mig.

Denna lagstiftning göres inte överflödig genom de nyss nämnda stadgandena
i strafflagen om spioneri m. m., ty i den mån ett brott begås genom tryckt
skrift, är det som bekant oåtkomligt för den allmänna strafflagen. Liksom
vi på många andra områden ha måst komplettera strafflagsbestämmelser med
tryckfrihetslagstiftning, måste vi också göra det här.

Lagstiftningen göres inte heller överflödig genom de av herr Knut Petersson
åberopade bestämmelserna i tryckfrihetsförordningens § 2 om hemlighållande
av allmänna handlingar, ty här är det ju fråga örn någonting helt annat och
mera än att ge spridning åt sådana papper, som till äventyrs förvaras bland
myndigheternas handlingar och sålunda falla under denna paragraf i tryck -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
irihet.sförordningen. Här är det fråga om att förhindra spridande av meddelanden
av vad art de än ma vara och fran vilken källa de än må härstamma.

Inte heller kan man säga, att denna lagstiftning göres överflödig av censurlagstiftningen,
örn och när en sådan kommer till stånd, ty det ligger i sakens
natur, att censuren, liur den än må ordnas, aldrig kan komma att systematiskt
drabba alla tryckalster, som komma ut här i landet. Det står inte i mänsklig
makt — det är i varje fall praktiskt ogenomförbart — att ordna det så, att
varje tryckt skrift, som kommer ut här i landet, blir underkastad granskning’
på förhand. ^ Med hänsyn härtill har detta stadgande sin betydelse.

Då man så starkt understrukit, hur kännbart detta ingrepp är, vill jag inlägga
några reservationer. Det står dock fast, att det är fråga örn ett mindre
väsentligt ingrepp än det, som sker genom censur och indragning. Ty vad
är det, som här sker? Jo, intet annat än att skriften blir föremål för åtal
och eventuellt straff i vanlig ordning, medan censur och indragning drabba
på ett helt annat sätt.

I detta sammanhang vill jag särskilt understryka ett, såvitt jag har iakttagit,
förut inte berört förhållande. Hur § 3 mom. 10 i tryckfrihetsförordningen
kommer att tillämpas, beror till väsentlig del på omdömet hos den jury,
som kommer att pröva de föreliggande frågorna. Ty avgörandet örn vad som
bär är förbjudet är inte helt och hållet lagt i Kungl. Maj:ts hand. Jag föreställer
mig, att det är med full avsikt lagtexten utformats så, att för att en gärning
skall vara straffbar, fordras två ting: för det första, att det är fråga örn
underrättelser, vilkas spridande är ägnat att skada rikets säkerhet, och för
<let andra, att Kungl. Majit i statsråd förbjudit dessa handlingars offentliggörande.
Detta innebär efter all rimlig lagtolkning, att juryn har att siälvständigt
bedöma, huruvida det. förstnämnda brottskriteriet är för handen,
d. v. s. inlåta sig på ett bedömande i det konkreta fallet, huruvida det förekomna
publicerandet är ägnat att skada rikets säkerhet.

Detta är i all korthet skälen till att jag inte nu kan gå på avslag. Skälen
uppskov med sakens behandling ha redan utvecklats av herr Oscar
Gottfrid Karlsson. Jag vill yttermera stryka under en synpunkt, som herr
statsrådet framförde — jag tror det var i sitt sista anförande — och som för
mig har vägt tungt, nämligen nödvändigheten av att snabbt genomföra en effektivisering
av innehållet i § 3 mom. 9.

Herr talman! Jag tillåter mig alltså hemställa, att kammaren måtte anta
det vilande grundlagsförslaget.

Herr Engberg: Herr talman! Jag föreställer mig, att det finns åtskilliga i
denna kammare, som i likhet med mig ha en känsla av att vi här röra oss på
brännande och i varje fall ömtålig mark. Jag skall icke ge mig in på någon
polemik vare sig med herr statsrådet eller med övriga, som förfäktat hans
uppfattning. Personligen har jag i själva sakfrågan samma mening som den
bräde talaren pa Göteborgsbänken. Jag skulle därför ha kunnat utan vidare
instämma i hans anförande, men det yrkande, som han knöt till sin riktiga
motivering, syntes mig inte alldeles motsvara vad situationen kräver. Med
förvåning har man lagt märke till att denna del av ett sammanhängande helt
lösryckts ur sitt sammanhang och av konstitutionsutskottet redan nu presenterats
för riksdagen. Man bör inte skilja ouvertyren i en opera från själva
operan. Här ha vi ouvertyren •— operan, mina herrar, spelas upp när censurlagen
kommer. Det brukar ligga i ouvertyrens musikaliska väsen, att den anteciperar
och resumerar de musikaliska motiv, som äro ränningen i verket. Debatten
har nogsamt givit vid handen, att så är fallet även här.

Jag tycker därför, att det riktigaste, det sakligt bästa är, att kammaren

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
får tillfälle att ta ställning till denna fråga i dess naturliga samband med den
större fråga, vars förspel den är, frågan om censurlagen. Jag finner emellertid
icke något annat sätt att främja ett slikt önskemål än att här framställa
yrkande på återremiss till utskottet, för att detta må få möjlighet att leverera
in ärendet till kamrarna i sällskap med censurlagen.

Herr talman! Jag ställer därför det yrkandet.

Häri instämde herr Sandler och herr Andersson, Elon.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det föreföll mig, som om någonting
fattades i herr statsrådets och chefens för justitiedepartementet första anförande.
Jag saknade den förklaring, som brukar åtfölja hans uttalanden i tryckfrihetsdebatterna,
att han är en varm vän av den svenska tryckfriheten. I stället
kom en förklaring, att det var med stor olust han ägnat sig åt dessa restriktiva
ingripanden i vår tryckfrihetsrätt. Jag kan försäkra herr statsrådet, att det är
med den allra största medkänsla vi följa honom på denna fortsatta och som
det synes oändliga via dolorosa.

Härtill får jag lägga ett beklagande, att hans anförande inte, som jag hoppats,
fick karaktären av en sammanhängande motivering. Det blev mera strödda
anmärkningar till ett föregående anförande, en kritik av kritiker, men mindre
ett försvar för regeringens proposition.

Jag lade också märke till att herr statsrådet sysslade med gångna tider. Därvidlag
får jag säga, att han lyckats övertyga oss mera örn sina utomordentliga
insikter i 1812 års förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen än örn nödvändigheten
av de nu föreliggande förslagen. Likaså föreföll det mig, som örn
han ägnade onödigt stort utrymme åt försvaret för ändringen i första stycket
av § B mom. 10. Mot detta stycke har jag icke riktat några invändningar. Sådana
kunna otvivelaktigt göras, men jag har i varje fall lämnat dem åsido i känslan
av att det samtidigt kan sägas mycket för en omredigering ungefär i enlighet
med regeringens och konstitutionsutskottets förslag. Därmed följer ju
en anslutning till de nya strafflagsparagraferna, vilket har sina fördelar. Visserligen
ansåg man tidigare en dylik överensstämmelse mellan strafflag och
tryckfrihetslag icke alldeles nödvändig eller påkallad, men där har tydligen
uppfattningen ändrat sig. Det har t. o. m. på sistone hänt, att man yrkat, att
tryckfrihetsförordningen skulle omformuleras till bättre överensstämmelse även
med rent tillfälliga och provisoriska lagar.

Emellertid skall jag inte ingå på innebörden av just denna lagändring. Jag
godtar den, örn inte som alldeles felfri, så dock som tämligen väl motiverad.
Mina invändningar riktade sig mot andra stycket av momentet, och där har
herr statsrådet icke lyckats övertyga mig. Han sade vid ett tillfälle i sitt anförande,
att det väl är alldeles uppenbart, att man inte kan lämna åt tidningsredaktörerna
att avgöra, vad som får bringas till offentligheten eller inte. Jag
skulle vilja hålla med om att det bör man inte göra, och det gör man heller
inte här i landet. Vad som bringas till tidningsredaktörernas kännedom är,
skulle jag föreställa mig, numera en mycket ringa del av vad som händer inom
styrelsearbetet. Jag erinrade tidigare örn att själva grundvalen för det skydd,
som det här är fråga örn att skapa, i främsta hand är ämbetsmännens förtegenhetsplikt.
Det förefaller mig vara alldeles uppenbart, att detta också är den
riktiga grundvalen. Det säger sig självt, att det är ämbétsmannaansvaret, som
skall ge statsintresset dess helgd. Dessutom föreligga både i sekretesslagen och
i strafflagen mycket omfattande försiktighetsåtgärder, som hindra tidningsredaktörerna
från att offentliggöra vad de finna flir gott.

Förhoppningen, att förordningen av den 12 april skulle ha varit något slags
spärr för främmande staters underrättelsetjänst och underrättelseväsen, kan jag

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
inte dela. Såvitt jag förstår föreligga här i landet inte så förfärligt stora svårigheter
för främmande sändebud att förskaffa sig de upplysningar, som de
önska.

Herr statsrådet yttrade också, att lagen, i detta fall givetvis tryckfrihetsförordningen,
bl. a. har till uppgift att ge anvisning om hur vissa förhållanden
på press- och tidningsväsendets område skola regleras, och det håller jag med
om. Det är ju en mycket viktig del av tryckfrihetsförordningens uppgifter.
Men jag skulle vilja säga, att vad angår det nu förevarande lagrummet är felet
just, att det icke ger någon anvisning om hur förhållandena skola regleras. Det
lämnar tvärtom åt Kungl. Majit en rörelsefrihet, som jag finner icke blott
olämplig, utan stridande mot själva andan i vår tryckfrihet. Jag vill inte förneka,
att det kan föreligga ett behov att utsträcka publiceringsförbudet utöver
utrikespolitiska och militära ämnen. Detta är möjligt, men örn man skall vidta
en sådan utvidgning av bestämmelserna och släppa deras förankring vid vissa
angivna ämnen, bör man också se till, att man i stället sätter något så när klara
och tydliga anvisningar örn Kungl. Maj :ts befogenheter. Det har varken regeringen
eller konstitutionsutskottet gjort.

Jag skulle vilja erinra örn vad 1896 års konstitutionsutskott, som också hade
att behandla en ändring i förevarande paragraf, anförde i det sammanhanget.
I dess utlåtande nr 7 heter det bl. a.: »Utskottet har däremot ansett det önskvärt,
om den föreslagna begränsningen av tryckfriheten kunde ske genom ett
stadgande, så bestämt och tydligt avfattat, att den som har att ställa sig detsamma
till efterrättelse däruti erhåller tillräcklig ledning för sin uppfattning
örn vidden av det förbud, som med stadgandet avses, på samma gång som erforderlig
trygghet vinnes för att alla sådana handlingar, vilkas hemlighållande
är av vikt för rikets säkerhet, komma i åtnjutande av ifrågavarande skydd.»
Det hade varit önskvärt, att även 1941 års konstitutionsutskott beaktat önskvärdheten
av en dylik precisering av hithörande befogenheter.

Nu har herr statsrådet uttalat, att han för sin del inte har några planer på
att omedelbart ta den nya fullmakten i bruk, och det är naturligtvis i ali bedrövelsen
en glädjande underrättelse. Men han kan inte tala annat än å sina
egna vägnar, och alla äro dödliga, t. o. m. regeringar. Såvitt jag förstår, är det
kammarens plikt att bedöma denna sak inte från den förutsättningen, att den
nuvarande regeringen kommer att bestå och för all framtid vara huvudman
för den nya fullmakten, utan under hänsynstagande även till den möjligheten
och sannolikheten, att en helt annan regering kommer att handha hithörande
befogenheter. Ett löfte från den nuvarande chefen för justitiedepartementet
av nyss nämnd innebörd bär, såvitt jag förstår, en mycket begränsad räckvidd.

Det var en annan sak i statsrådets yttrande, som jag inte heller kail gå förbi.
Han talade örn att individerna böra känna ansvaret och måste handla så, att
de kunna bära, detta ansvar även inför samhället. Såvitt jag förstår tänkte
statsrådet på tidningsmännen, och under hans uttalande låg väl en antydan örn
att de hade brustit i detta hänseende. Det föreföll också, som örn han i denna
tes^såg en motivering för just den omformulering av § 3 mom. 10, som han
ifrågasatt. Ja, men örn denna § 3 mom. 10 tas i bruk, avkopplar den faktiskt
det personliga ansvar, som tidningsmännen utan tvivel alla känna gentemot
samhället och statsintresset. Så snart ett publiceringsförbud är utfärdat, är ju
tidningsmännens egen omdömesförmåga utmönstrad ur sammanhanget. Då blir
det avgörande, inte vad vi, som skriva i tidningarna, tycka och tänka i förevarande
fall, utan vad informationsstyrelsen bestämmer. Konsekvensen av lagändringen
blir, att man flyttar över ansvaret från tidningsredaktionerna till
den censurerande myndigheten. Den praktiska konsekvensen av en tillämpning
av ifrågavarande lagställe blir censurens införande på administrativ väg. Det

Onsdagen den 10 februari 1941 f. in.

Nr 9.

Äng. inskränkningar i tryck frihet en under krig m. m. (Forts.)
är icke någon förutsägelse, utan det är en redan inhöstad praktisk erfarenhet.
Förordningen av den 12 april 1940 har givit oss en censur, som för närvarande
berör praktiskt taget alla militära underrättelser, och som censurmyndighet
fungerar informationsstyrelsen. När herr Herlitz säger, att detta ingripande
dock måste sägas vara vida mindre strängt än t. ex. censurlagens tillämpning,
kan jag alltså inte riktigt följa honom. Det ligger visserligen i Kungl. Maj:ts
skön att sätta denna censur i funktion eller inte, men när den väl en gång har
kommit i funktion, kommer den, såvitt jag förstår, att göra precis samma
tjänst som en censur, införd enligt den föreslagna § 6 i tryckfrihetsförordningen.
Skillnaden är bara den, att den kommit till på administrativ väg.

Nu finns det kanske människor, som tycka, att censur ingenting är att förfasa
sig över; det är sådant, som man får fördraga. Det förefaller mig riktigt,
att det då samtidigt påpekas, att censuren dock till hela sin innebörd är en
stympning av författningslivet. Den innebär, att demokratien icke längre fungerar
som demokrati. Under censurens tryck blir tidningspressen icke längre ett
skydd för de medborgerliga rättigheterna och friheterna, den blir ett hot mot
dessa rättigheter. Jag skulle i det sammanhanget vilja citera några ord av en
herre, som verkligen hade erfarenhet örn dessa ting. Det är Benjamin Constant,
som på ett ställe i sina skrifter talar örn censuren. Han beskriver det tillstånd,
som råder under en sådan inrättning, på följande sätt: »Det är, som örn man
monopoliserade förtalet och satte det i händerna på underdånigheten med uppgift
att gå makten till handa: de välsinnade prisas med eller utan grund, medan
personer, som misstänkas för andra åsikter än dem, som äro regeringen behagliga,
utsättas för lömska beskyllningar.»

Yi skola inte ta lätt på denna sak. Det är en allvarlig sak, och för min del
har jag inte svårt att föreställa mig de olyckor, som kunna komma i släptåget
på den planerade grundlagsförändringen.

Såsom en av de bärande anmärkningarna mot förslaget har jag för min del
anfört frånvaron av varje som helst parlamentarisk kontroll över fullmaktens
tillämpning. Innan jag slutar, skulle jag vilja rikta en direkt fråga till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Den frågan lyder så här: för
den händelse en ny författning, motsvarande kungörelsen av den 12 april 1940,
kommer att utfärdas med stöd av den nya editionen av § 3 mom. 10, är herr
statsrådet då redo att förelägga riksdagen en sådan författning för yttrande?

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Jag besvärar kammaren med att
ånyo ta till orda. Jag gör det, därför att jag inte tar lätt på denna sak utan
tvärtom anser det vara viktigt, att all den upplysning, som kan meddelas från
olika håll, lägges fram för kammaren, innan den fattar sitt beslut.

Jag beklagar Hacket, att den föregående ärade talaren inte var belåten
med den uppställning, som jag givit mitt anförande, den disposition -— för att
använda ett uttryck från de högre allmänna läroverken i fråga örn krior -—
som jag hade använt. Den ärade talaren klagade över att det alltför mycket
hade fått karaktären av en kritik mot kritiker och inte innehållit några positiva
skäl för den ståndpunkt, som intagits i de framlagda grundlagsförslagen.
•lag tror dock, att den ärade talaren härvid har fallit offer för den subjektivitet,
som är gemensam för oss alla och som består diiri, att vi fästa stort
avseende vid vad som direkt kan syfta på oss, medan saker, som inte ha en
sådan direkt syftning, gå oss mera likgiltigt förbi. Den ärade talaren erkände
i alla fall — örn jag nu vågar kritisera min magister — att mitt anförande
icke hade varit uteslutande inriktat på kritik, när han uttryckte sin missbelåtenhet
med att jag så pass utförligt framlagt en motivering för § 3 mom. 10
första stycket, ehuru han, såsom han påpekade, icke hade riktat något an -

Nr 9.

Onsdagen den 1!) februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
grepp mot den punkten. Men jag får taga med ro, att jag icke har motsvarat
den ärade talarens förväntningar på den stilistik, som bör utmärka ett statsrådsanförande.

Jag skall emellertid nu försöka att komplettera mitt föregående anförande
med ett par påpekanden, som den ärade talaren givit mig anledning till. Han
yttrade bland annat, att det icke borde föreligga någon fullständig överensstämmelse
mellan strafflagens bestämmelser örn den, som i annan form än
skriftlig meddelar upplysningar, vilka med hänsyn till rikets säkerhet bort
hållas hemliga för främmande makt, och tryckfrihetsförordningens bestämmelser
om den, som gör detsamma i tryckt form. Jag vill påpeka för den ärade
talaren, att även om den ifrågavarande grundlagsändringen antages, kommer
icke någon sådan överensstämmelse mellan de båda lagurkunderna att föreligga,
därför att tryckfrihetsförordningens bestämmelser komma att träffa
tidningsmannen mildare än strafflagens bestämmelser träffa den, som icke
är tidningsman men som meddelar upplysningar av alldeles samma beskaffenhet.
Bland annat kan den, som straffas enligt strafflagen för sådant obehörigt
meddelande av upplysningar, bli straffad för oaktsamhet, men det kan
inte tidningsmannen bli. Det är en aktning för yrkesfarorna, som har föranlett
mig att intaga denna mildare hållning i fråga om tidningsmännen, som ju onekligen
på grund av sitt myckna handläggande av nyhetsmaterial kunna vara
mera utsatta för att handla av oaktsamhet än en person, som mera tillfälligt
ingriper i nyhetsspridningen i landet på muntlig väg.

När den ärade talaren håller så hårt på att vi i § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen
— det ställe, som innehåller ett stadgande, vilket ger rätt för var
och en att lia fri tillgång till allmänna handlingar, såvitt icke en inskränkning
är nödvändig med hänsyn till rikets säkerhet — ha en författning, som är
grundläggande och tillräcklig, vill jag framhålla, att den icke är det. Ty detta
ställe förbjuder offentliggörande av allmän handling i det fall, som där anges,
men vi ha icke i vår rätt haft någon motsvarande regel, som har straffat
den, som i tryck har kungjort innehållet i en dylik handling, frånsett ett obetydligt
fall, som finnes upptaget i § 3 mom. 10 sista stycket i tryckfrihetsförordningen.
Man måste säga, att det på den punkten har funnits en lucka i vår
lagstiftning. Det är naturligtvis alldeles orimligt, att en tidningsman skall
vara strafflös, om han på ett eller annat sätt skaffar sig tillgång till en hemlig
handling och icke trycker av den, utan ur handlingen refererar det innehåll,
som gör, att den bör vara hemlig. Det är denna lucka, som tilltäppes genom
det ^grundlags ändrings förslag, som nu föreligger. Jag framhåller detta
för att påpeka, att man icke kan tillmäta § 2 mom. 2 tryckfrihetsförordningen^
den avgörande betydelse, som den ärade talaren gör. Den ärade talaren
måste vara ense med mig örn att denna lucka bör tilltäppas och att alltså den.
som offentliggör en hemlighet på det sättet, att han gör det referatvis i tryck,
naturligtvis skall kunna straffas lika väl som den, som gör det muntligen och
vars handlingssätt faller under strafflagens åttonde kapitel.

Jag är således, såsom den ärade talaren hör, mycket villig att medge vissa
privilegier för tidningsmännen, men jag kan icke vara med örn att medge dem
hur stora privilegier som helst framför andra medborgare i fråga örn rätten
att utsprida nyheter, som böra hållas hemliga för främmande makt.

Den ärade talaren yttrade, att ett antagande av de föreliggande grundlagsbestämmelserna
skulle medföra, att vi finge en censur här i landet. Men i så
fall är den censuren redan införd, ty vi ha förordningen av den 12 april 1940.
som uppdrar vissa gränser, inom vilka tidningsmännen få hålla sig vid sitt
nyhetsmeddelande för att icke komma i den situationen, att de skada rikets
försvar och säkerhet överhuvud taget. Jag har förut sagt, att det icke före -

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten tönder krig m. m. (Forts.)
ligger någon anledning för mig att nu överväga en ändring av denna kungörelse.
Den »censur», som vi i ett läge sådant som det nuvarande ha, är redan
känd för tidningsmännen oell för svenska folket. För en farligare situation
har ,iu Kungl. Majit utbett sig den fullmakt, som skall behandlas av denna
riksdag vid ett senare tillfälle.

Man skall icke måla förhållandena svartare än de verkligen äro. Den ärade
talaren tillhör liksom jag en kategori människor, som sysslat med vetenskap
och fått en vetenskaplig skolning i kritik, och^ därav följer naturligtvis en
viss böjelse för oss att icke lia förtroende för någon annan än för oss själva.
Men när man kommer utanför vetenskapens värld och ut i det praktiska livet
och skall leva med i ett samhälle, måste man dock hysa förtroende för andra
människor. Det ligger i själva det demokratiska statsskickets representationsidé,
att man skall hysa ett sådant förtroende. Denna representationsidé kulminerar
i förtroendet att överlåta till en krets av statsråd att handlägga de
ärenden, som äro av den allra största vikten för samhället i dess helhet. Om
nian icke hyser något förtroende för vårt statsskicks förmåga att åstadkomma
ett statsråd, som kan förtjäna ett dylikt förtroende, då faller nian principiellt
sett utanför den demokratiska ramen. Och jag antar, att den ärade talaren
skulle med en viss förskräckelse iakttaga, örn han ramlade utanför ett andligt
skydd, som han sätter så högt värde på. Jag säger detta såsom ett svar på
den ärade talarens anmärkning, att man bör antaga en grundlag, som kan
överlämnas även åt kommande statsråd att tillämpas. Det är mitt svar på den
pessimistiska syn på saken, som låg bakom denna hans formulering. Tror man
icke, att vårt folk i den farliga tid, vari vi nu leva, kan komma att åtnjuta
en både folklig och fast ledning, då måste man se mycket mörkt på våra utsikter
att komma igenom denna farliga tid.

Den ärade talaren yttrade, att de föreliggande grundlagsbestämmelserna
innebära ett hot mot de medborgerliga rättigheterna. Jag ber då endast att få
erinra den ärade talaren örn hurusom man t. ex. i det mönsterland, som den
ärade talaren beundrar, nämligen England, har infört vida längre gående inskränkningar
i dessa medborgerliga rättigheter än man gjort här, utan att
någon misströstar örn demokratiens framtid i England. Varför inför man sådana
inskränkningar i en farlig tid? Det gör man naturligtvis av samma skäl
som en läkare behandlar en sjuk på annat sätt än han behandlar en frisk. Världen
befinner sig i ett sjukdomstillstånd, när den svävar i krigsfara eller är i
krig och de handlingsregler, som då måste tillämpas i staterna, äro med nödvändighet
annorlunda än de, som kunna komma till användning i de framlida
fredliga och lyckliga tider, som vi kunna hoppas att gå till mötes, örn vi
nu iakttaga ali den klokhet, som behöves, och om rikets väl skötes med den
fasthet, som tiden kräver.

Jag slutar med att svara på den fråga, som den ärade talaren riktade till
mig, beträffande en eventuell ändring av den kungl, kungörelsen av den 12
april 1940, som uppdrar do gränser, inom vilka tystlåtenhet skall iakttagas.
Den ärade talaren frågade, örn jag var beredd att för min del förorda, att vid
en ändring av denna kungörelse riksdagen skulle få tillfälle att yttra sig. Jag
vill därom endast säga, att jag alltid har varit mån om att Kungi. Majit skulle
handla i samråd och samförstånd med riksdagen i all den utsträckning, som
år möjlig. Örn det är fråga örn en liten ändring utan större betydelse i en sådan
författning, skulle det naturligtvis vara onödigt att besvära riksdagen med
att förelägga den ärendet, men örn det skulle bli fråga örn en utvidgning, som
vöre djupt ingripande i nyhetsmeddelandet i vårt land, samt om situationen i
övrigt är sådan, att det finns tid att gå till riksdagen, och inga utrikespoliiiska
hänsyn i övrigt stå i vägen, synes det mig vara mycket lämpligt att

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)
riksdagen beredes tillfälle att yttra sig om ett förslag till en ny förordning
av sådant innehåll.

Herr Sjödahl: Herr talman! Det är vissa uttalanden av justitieministern,
som lia uppkallat mig.

oHade justitieministern motiverat bibehållandet av förändringen i § 3 mom. 9
på så sätt, att denna var väsentligen frampressad av tidens besvärligheter och
de utrikespolitiska förhållandena o. dyl., skulle jag i varje fall ha kunnat
första statsrådets inställning på den punkten. Men justitieministern framställde
saken så, att förändringen kunde anses vara väl överensstämmande
icke blott med tryckfrihetsförordningens bokstav, vilket jag långt ifrån vill
bestrida, utan även med tryckfrihetsförordningens anda sådan den är utformad
i § 86 regeringsformen. Jag vill ändå hemställa till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet, örn verkligen det att indraga en skrift, som
icke är smädlig och som icke är förgriplig, utan att bringa saken inför domstol,
eftersom skriften såsom icke smädlig eller förgriplig icke kan föranleda
någon dom, kan betraktas såsom överensstämmande med vare sig tryckfrihetsförordningens
anda, sådan den är utformad i § 86 regeringsformen,
eller med grundsatsen, att svensk man icke kan utan laga dom berövas sin
egendom, vilken är uttryckt bl. a. i § 16 regeringsformen. Jag tror, att statsrådet
och chefen för justitiedepartementet är ganska ensam örn denna sin
uppfattning.

Statsrådet uppkallade vidare till sin hjälp konstitutionsutskottet vid 1840
—41 års riksdag och sade, att det i sina uttalanden hade gjort gällande, att
även örn indragningsmakten försvinner, bibehålies ju ändå Kungl. Majrts
rätt att använda § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen. Det är ju alldeles
riktigt. Jag har vid en hastig genomläsning sett detta, vilket jag givetvis
icke heller betvivlat. Men jag vill erinra därom, att vad det år 1840 gällde
var, att indragningsmakten skulle försvinna. Då påpekade konstitutionsutskottet,
att även örn indragningsmakten försvinner, finnas dessa bestämmelser
kvar, beträffande vilka intet förslag örn ändring mig veterligen hade framställts
inom riksdagen. Att i sådant fall därav draga den slutsatsen, att
konstitutionsutskottet år 1840 hade rekommenderat användningen av dessa
bestämmelser, tror jag icke är möjligt.

I samma utlåtande av konstitutionsutskottet år 1840 sades några ord, som
jag tillåter mig att citera. Utskottet yttrade: »Den med Sveriges samhällsskick
obekante utlänningen torde på bemälde statsrådsledamot välva det moraliska
ansvaret för varje underlåtenhet att indraga en skrift, som den förre
tror sig finna brottslig; och i sådant fall är det även att befara att anspråken
på detta moraliska ansvar skola sträcka sig ännu längre.» Den varning,
sorn. 1840 års konstitutionsutskott gav på denna punkt, tror jag var fullt tillbörlig.
Varje användning av § 3 mom. 9 tryckfrihetsförordningen leder till
att det ständigt kommer att ropas på mer. Jag tror, att det skulle vara synnerligen
lyckligt, örn den praxis, som regeringen på sistone synes ha slagit
in jpå, nämligen att när det gäller dessa ting använda domstolsförfarandet,
följdes även i fortsättningen och att man icke gick den visserligen enklare
men säkerligen med vårt rättsmedvetande föga överensstämmande väg, som
man kan kalla konfiskationsvägen. Jag tror, att det förtroende, som justitieministern
ansåg att det var nödvändigt, att man hyste i ett demokratiskt
samhälle för regeringsmaktens utövare — och jag vill icke bestrida riktigheten
därav — i större mån skall komma justitieministern till del, örn han
går denna i överensstämmelse med vår allmänna rättsuppfattning utpekade
väg, som även anvisas i tryckfrihetsförordningen.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig rn. m. (Forts.)

Herr Pauli: Herr talman! Jag ber att få säga några ord i anledning av
herr statsrådets anförande, vari lian även vände sig mot mig.

Statsrådet invände mot mitt citerande av § 86 regeringsformen, att denna
paragraf förekommer i en annan läsart i ingressen till tryckfrihetsförordningen.
Denna läsart är emellertid, för att använda ett filologiskt uttryck,
en korrumperad text, vilket han ju också antydde. Korruptionen består huvudsakligen
i inskjutandet av de av honom citerade orden »av tryckfrihetslagen
ej föreskrivna». Det är bekant, att dessa ord på ett mycket inkorrekt
sätt inpassades av vederbörande och att detta gjorde det möjligt att år 1812
i tryckfrihetsförordningen införa indragningsmakten. Denna avskaffades sedermera,
men citatet återställdes inte i sitt korrekta skick. Nu förmodar jag
emellertid, att statsrådet är ense med mig om att § 86 regeringsformen fortfarande
utgör gällande grundlag. Den har det väsentliga försteget framför
formuleringen i tryckfrihetsförordningen, att den icke är en på något sätt
tillrättalagd grundlagstext, utan den ursprungliga. Jag ber därför att få
hålla mig till den läsarten, när jag i detta fall söker tolka grundlagens anda
och principer. Dessutom kan man inte underlåta att ta hänsyn till att den
interpolation, som vi här talat örn, skedde i samband med indragningsmaktens
införande, vilket som bekant gjordes i grundlagsstridiga former. Detta
ger hela denna del av tryckfrihetsförordningen en alldeles säregen belysning.

Det var en liten textkritisk detalj, som jag tyckte borde beröras.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att framhålla, att jag inte, såsom
herr statsrådet hade uppfattat det, har sagt, att sammanbrottet i Frankrike
helt berodde på bristfällig upplysning bland allmänheten angående det allmänna
läget. Det vore en väl stark förenkling av det historiska sammanhanget
att påstå något sådant. Vi lia alla klart för oss, att sammanbrottet
berodde på en hel rad orsaker av mycket skiftande slag, men framför allt
naturligtvis på brister i den militära och rustningsindustriella beredskapen.
Men att allmänhetens bristande upplysning om läget och den plötsliga förändringen
från en allmän optimism till en allmän förtvivlan spelade en utomordentligt
stor roll för det rent moraliska sammanbrottet, det kan man. säkert
inte komma ifrån. Det är riktigt, att, såsom statsrådet nämnde, icke
minst en engelsk iakttagare har konstaterat detta jämte fransmännen själva.
Men, säger statsrådet, engelsmännen ha inte dragit den konsekvensen härav,
att de avstått från kontroll. Nej, naturligtvis inte. Men vi se dock, hur det
är i England i detta avseende. Vi lia alla under det senaste året läst om
hurusom det en tid fanns en tilltagande tendens från informationsministern
Duff Coopers sida att lägga en alltför hård hand på nyhetsmeddelandet åt
allmänheten och överhuvud taget på tryckfriheten. Vi veta, hur man reagerade
däremot och att mr Duff Cooper fick slå till reträtt. Var och en, som
läser den engelska pressen i de utdrag, som vi kunna taga del av även här
i Sverige, kan konstatera, att det trots brinnande krig och trots att Storbritannien
nu befinner sig i det allvarligaste läge, som det någonsin i historien
befunnit sig i, råder där i alla fall en ganska betydande frihet, när det
gäller framförande av såväl nyhetsmeddelanden som meningsyttringar. Att
det finns en kontroll och att denna kontroll har en ram, som är ganska vid,
är riktigt, men det viktiga är, att man i alla fall inte går utanför den nationella
frihetsandans och det praktiska förnuftets gränser.

Det är, såsom statsrådet framhöll, praktiken som i sista hand är avgörande
för huruvida censurmöjligheterna missbrukas eller ej. Men det är alldeles
klart, att ju mer man (ikar censurmöjligheterna, desto mer ökar man också
risken för deras missbruk.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Äng. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)

Herr Sandström: Herr talman! Min ärade vän på Stockholmsbänken, herr
Fredrik Ström, har nyss åberopat Överståthållarämbetet såsom ett avskräckande
exempel på hur en censurmyndighet verkar. Jag är icke riktigt övertygad
om att exemplet är så särdeles lyckligt valt, eftersom Överståthållarämbetet
icke har tillämpat tryckfrihetsförordningen utan bestämmelserna i lagen
den 24 mars 1916 angående verkställighet av straffarbete och fängelsestraff.
En fånge måste ju av naturliga skäl underkasta sig vittgående inskränkningar
i sin personliga frihet. Detta gäller även friheten att i tryckt
skrift offentliggöra uttalanden. Däri ligger icke något övergrepp mot fången
i fråga. Detta förhållande kan icke heller tagas till utgångspunkt för något
bedömande av tryckfrihetsförordningens för helt andra fall avsedda bestämmelser.

Herr Thulin: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av att en
ärad talare på Västernorrlandslänsbänken framställde ett yrkande örn återremiss.
Det föranleder mig att framhålla, att, sedan andra kammaren med
avslag på ett där framställt återremissyrkande bifallit det föreliggande grundlagsförslaget,
ett bifall till återremissyrkandet här icke skulle på något sätt
tillgodose det syfte, som den ärade talaren hade med sitt yrkande. Om jag
icke missförstod honom, åsyftade han, att genom en återremiss skulle möjliggöras
för riksdagen och konstitutionsutskottet att uppskjuta avgörandet av det
nu diskuterade grundlagsförslaget, till dess man också kunde taga upp frågan
örn censur och indragning, vilken vilar på konstitutionsutskottets bord, av anledningar
som en föregående talare har lämnat upplysning örn. Skulle emellertid
denna kammare bifalla återremissyrkandet, blir resultatet endast det.
att konstitutionsutskottet ^ omgående kommer att expediera ett memorial till
denna kammare med anhållan, att kammaren måtte i ärendet fatta beslut.
På grund av det läge, i vilket frågan kommit genom andra kammarens beslut,
blir en återremiss från denna kammare utan betydelse, och vi ha alltså att
välja mellan de framställda yrkandena om bifall till förslaget och örn avslag
på detsamma.

Herr Engberg: Herr talman! Jag skall be att få fråga den siste ärade talaren,
varpå han stöder sig, då han säger, att denna expedition från konstitutionsutskottet
skall ske omgående. Det ligger som bekant grundlagsenligt i
utskottets fria prövnigsrätt att bestämma tidpunkten.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Jag vet mycket väl, att tryckfrihetsfångar,
. som underkastas censur, icke ha denna censur över sig grundad på
tryckfrihetsförordningen utan på den lag, som herr Sandström anförde. Men
det var icke heller detta, som var det väsentliga i mitt anförande, att censur
hade förekommit gentemot en tryckfrihetsfånge, utan det väsentliga var, att
censuren hade varit så oerhört egendomlig, att den förbjudit publicerande av
en artikel, som inget mänskligt öga skulle kunna finna vara på något som
helst sätt antastlig. Då man emellertid skulle kunna tänka sig, att denna
censur möjligen skulle ha kunnat vara motiverad av att det i artikeln kunde
inläggas kritik av något utländskt förhållande, vill jag draga den slutsatsen,
att man överhuvud taget måste akta sig för censur, när det icke är krig, därför
att man så lätt kan glida in i ett sådant bedömande, att man i en artikel
förutsätter kritik liksom mellan raderna och dömer efter vad som står mellan
raderna och icke efter vad som står i raderna.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Ang. inskränkningar i tryckfriheten under krig m. m. (Forts.)

Herr Thulin: Herr talman! Med anledning av den förfrågan, som gjordes
av den ärade talaren på Västernorrlandslänsbänken, ber jag att få meddela,
att jag bar gjort en undersökning av samtliga enkla återremisser sedan år 1867
och icke i något fall funnit annat, än att dessa så kallade enkla återremisser,
det vill säga återremiss bara från en kammare, ha behandlats på det sättet,
att vederbörande utskott utan tidsutdräkt genom ett memorial riktat en anmodan
till den kammare, som verkställt återremissen, att fatta beslut, sedan
medkammaren redan fattat beslut i saken. En helt annan betydelse, ha de
dubbla återremisserna, det vill säga när båda kamrarna besluta återremiss. Då
kan det verkligen bli något alldeles nytt i frågan. Det fallet föreligger icke
här. Andra kammaren har fattat sitt beslut och har genom sitt beslut lösbrutit
den här föreliggande grundlagsfrågan ifrån grundlagsfrågan om censur och
indragning. Första kammaren är nu nödgad att följa andra kammarens exempel,
även örn jag mycket väl kan förstå, att det kunde ha varit önskvärt, att
man fått dessa två frågor, den nu föreliggande grundlagsfrågan och frågan
örn censur och indragningsmakt, till behandling samtidigt.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten yrkats 1 :o) att det i
punkten införda grundlagsändringsförslaget skulle antagas; 2m) att berörda
förslag skulle förkastas; samt 3:o) att punkten skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes till en början propositioner, först på bifall till yrkandet
örn återremiss samt vidare på avslag å nämnda yrkande; och förklarades den
senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Därefter gjordes propositioner, först på antagande av det i punkten införda
grundlagsändringsförslaget samt vidare på dess förkastande; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 3.

Det vilande grundlagsändringsförslaget antogs.

Herr statsrådet Hosander avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 57, angående anslag till fullföljande av universitetsbibliotekets i Uppsala
örn- och tillbyggnad m. m.;

nr 62, angående avsättande till nationalpark av det s. k. Muddusområdet i
Norrbottens län;

nr 63, angående anslag till vissa skyddsarbeten å Uppsala domkyrka; samt
nr 70, angående statsförvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning av statsutskottets utlåtande nr 20,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Första kammarens protokoll 19Jtl. Nr 0.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag till Punkten 17. Kungl. Majit hade föreslagit riksdagen att till örn- och nytéTriddöv
by&gnadsarbetei1 vid dövstumskolorna å tilläggsstat II till riksstaten för budsiumsiolorna
Setåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag (B) av 725,000 kronor.

Enligt Kungl. Majits förslag skulle det äskade anslaget disponeras med

500,000 kronor till nybyggnad för dövstumskolan i Härnösand och med 225,000
kronor till ombyggnadsarbeten vid dövstumskolan i Vänersborg.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande punkten anfört:

»Utskottet har icke funnit något att erinra mot Kungl. Majits fösrlag om
anvisande å tilläggsstat för innevarande budgetår av 225,000 kronor för ändrings-
och reparationsarbeten vid dövstumskolan i Vänersborg.

Vad angår dövstumskolan i Härnösand beräknades — såsom av den lämnade
redogörelsen framgår — kostnaderna för den av 1939 års lagtima riksdag
beslutade nybyggnaden till 1,950,000 kronor. Dessa kostnadsberäkningar hava
sedermera blivit underkastade granskning och överarbetning av 1940 års
civila byggnadsutredning. Utredningen har för sin del förordat vidtagande
av vissa förenklingar i byggnadens planläggning och utförande, varigenom
kostnaderna kunde nedbringas med 780,000 kronor och totalkostnaden hålla
sig inom en beräknad ram av 1.170,000 kronor, vari jämväl inräknats kostnaderna
för uppförande av rektorsbostad.

. Utskottet har tagit del av de av Kungl. Maj :t i enlighet med byggnadsutredningens
förslag fastställda ritningarna till ifrågavarande byggnadsföretag och
härvid ^ funnit de i besparingssyfte vidtagna förenklingarna i allt väsentligt
ändamålsenliga och lämpliga. Utskottet har emellertid uppmärksammat, att
elevrummens storlek, som av byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen föreslagits
till 24 kvadratmeter, reducerats till knappt 18 kvadratmeter. Dessa rum
äro avsedda att inrymma vart och ett fyra elever. Den sålunda vidtagna reduktionen
synes utskottet ägnad att ingiva betänkligheter ur såväl social som
hygienisk synpunkt. Att märka är nämligen, att ifrågavarande dövstumskola
ariett internat, där eleverna vistas övervägande delen av året, och elevrummen
måste därför betraktas som elevernas egentliga bostad. Det synes naturligt att
man av pedagogiska och humanitära skäl bör sträva efter att bereda de missgynnade
ungdomar, som i en skola av här ifrågavarande slag skola erhålla sin
uppfostran, betingelser för att i möjligaste mån erhålla trevnad i sina bostäder,
något som svårligen torde kunna uppnås därest utrymmet i elevrummen starkt
inknappas.

Med hänsyn till att skolans styrelse — såsom av handlingarna i ärendet inhämtats
— godtagit den av byggnadsutredningen reviderade byggnadsplanen
har utskottet icke velat motsätta sig, att byggnaden uppföres i enlighet med
nämnda plan. Utskottet anser det emellertid i likhet med departementschefen
icke obefogat att, innan byggnadsföretaget igångsättes, till ytterligare omprövning
upptages frågan örn elevrummens storlek. Skulle härvid av olika
skäl finnas erforderligt att någon utökning av dessa rums storlek kommer till

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
stånd, har utskottet icke något att erinra mot att den angivna kostnadsramen
av 1,170,000 kronor överskrides för realiserande av sagda önskemål. En utökning
av elevrummen till 24 kvadratmeter skulle enligt vad av handlingarna
i ärendet framgår betinga en merkostnad av 130,000 kronor. En mindre utökning
till något över 21 kvadratmeter skulle enligt vad byggnadsstyrelsen under
hand upplyst draga en kostnad av 65,000 kronor. Utskottet utgår ifrån,
att örn det billigare alternativet befinnes innebära en i huvudsak godtagbar lösning,
detta alternativ i första hand bör läggas till grund för en ändring av den
nu föreliggande byggnadsplanen. Då hela det beräknade anslaget icke nu behöver
ställas till förfogande, torde en dylik mindre ändring av byggnadsplanen
icke påverka det å tilläggsstat för innevarande budgetår begärda anslagets
storlek, vilket i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag synes böra upptagas med

500,000 kronor.

Det av utskottet till om- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna sålunda
tillstyrkta anslaget uppgår alltså till (225,000 + 500,000 =) 725,000
kronor.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer utskottet, att riksdagen
må tillbom- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna å tilläggsstat II för
budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag (B) av 725,000 kronor.»

. Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Svensson i Grönvik
och Hansson i Rubbestad ansett, att utskottets yttrande bort hava följande
lydelse:

»Utskottet har--— i Vänersborg.

Vad angår---av rektorsbostad.

Utskottet har och lämpliga. Utskottet har visserligen uppmärk sammat,

att vid ärendets beredning vissa betänkligheter yppats mot storleken
av elevernas sovrum. Utskottet kan emellertid icke dela dessa betänkligheter,
då såväl dagrummen som lärosalarna kunna disponeras av eleverna under fritiden
och den föreslagna rumsstorleken synes fylla skäliga hygieniska krav.
Utskottet har härvid icke heller kunnat förbise, att de beräknade kostnaderna
även för den av byggnadsutredningen föreslagna byggnadsplanen belöpa sig
till omkring 9,000 kronor per elev, vilket belopp, därest utrymmet i elevrummen
skulle ökas till 24 kvadratmeter, komme att uppgå till cirka 40,000 kronor
eller stiga med omkring 10 procent. Det lärer också kunna befaras, att ett
frångående av Kungl. Maj:ts förslag i berörda avseende skulle vara ägnat att
medföra icke önskvärda konsekvenser av ekonomisk innebörd på andra områden
inom statsförvaltningen.

Utskottet anser sig sålunda böra tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts förevarande
förslag.

Det av----(225,000 + 500,000 =) 725,000 kronor.»

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Det nu föreliggande ärendet kan synas
icke vara så märkvärdigt, i all synnerhet när man ser på det belopp, som
aet här är fråga om. Emellertid är det en del omständigheter, som göra, att
jag ett ögonblick skulle vilja påkalla kammarens uppmärksamhet.

Vad själva sakfrågan beträffar, gäller den följande.

Enligt det ursprungliga förslaget till nybyggnad för dövstumskolan i Härnösand
hade elevbostäderna, sjukavdelningen och matsalsavdelningen förlagts till
olika enskilda byggnader och storleken på elevrummen uppgick till 4 X 6 meter.
Så överlämnades förslaget till 1940 års civila byggnadsutredning för att
man skulle se, örn man icke kunde få ned kostnaderna för nybyggnaden. Det
visade sig då, att genom att slå ihop de olika avdelningarna i en och samma
byggnadskropp och göra vissa begränsningar inom denna var det möjligt att

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumslcolorna. (Forts.)
få ned byggnadskostnaderna på ett rent av uppseendeväckande sätt. Jag förmodar,
att herrarna alla ha läst om detta bland annat i tidningarna. När man
då försökte att arrangera de olika lokalerna inom den gemensamma byggnadskroppen
och gjorde alla de begränsningar, som man kunde göra, kom man också
till elevrummen och fann, att deras storlek kunde minskas till 3.75 X 4.75 meter.
Byggnadsstyrelsen framhöll att även örn det ur rent hygieniska synpunkter
läte sig försvaras att minska, elevrummen, ansåg man dock, att det var olämpligt
att placera fyra elever i ett rum med en sammanlagd golvyta av knappt
18 kvadratmeter, därför att det skulle bli för litet för att fylla berättigade anspråk
på ro, trevnad o. s. v. för eleverna. Skolöverstyrelsen hade ungefär samma
inställning. Dövstumskolans egen styrelse uttalade emellertid sin tillfredsställelse
över det ändamålsenliga sätt, varpå elevernas bostadsavdelning hade
anordnats och inretts, och i andra kammaren har skolstyrelsens ordförande,
andre vice talmannen i andra kammaren, förklarat, att man inom skolstyrelsen
är fullt belåten med det föreslagna utrymmet för elevrummen. Däremot var
det en hel del andra punkter i besparingsprogrammet, i fråga örn vilka skolstyrelsens
ledamöter kände sig betydligt mycket mer bekymrade över det förslag,
som civila byggnadsutredningen framlagt. Nu har utskottsmajoriteten
velat förorda en ökning av elevrummen, vilket skulle medföra en ökning av
kostnaderna med belopp, som är beroende på hur det hela kommer att läggas.
Kungl. Maj :t fastställde de av byggnadsutredningen företedda ritningarna utom
i fråga om rektorsbostaden, och byggnadsstyrelsen medgavs rätt att, örn
den ansåg, att det var nödvändigt, göra sådana jämkningar beträffande elevrummens
storlek, som kunde vara erforderliga,_ men under förutsättning att
man icke ginge över den kostnadsram, som civila byggnadsutredningen hade
kommit till, i fråga örn andra delar av byggnaden än dem, som gällde rektorsbostaden.
.

Då man skall göra sådana här besparingsåtgärder, kan man givetvis aldrig
få det lika bra som när man följer ett mera kostsamt förslag. Naturligtvis
kunde det vara angenämt att öka utrymmena i elevrummen, men jag kanske
förstå, att saken är av den betydelse, att man här icke skulle kunna gå på
civila byggnadsutredningens förslag. Jag måste ju säga, att i och för sig
innebär det framlagda förslaget ett ofantligt stort framsteg. För närvarande
har skolan två stora sovsalar med plats för 50 elever i varje och två mindre
med plats för 10 i varje. Skolan har nu 97 elever. Av dessa ligga 37 i var
och en av cle stora salarna och de återstående i de mindre. Genom det förslag,
som civila byggnadsutredningen kommit med och som Kungl. Maj :t har framlagt
men som statsutskottets majoritet gått emot, skulle man nu komma fram
till att man får fyra elever i varje rum. Det är uppenbart, vilken ofantligförbättring
som detta innebär. Då skolstyrelsen också själv har den uppfattningen
att man kan vara belåten med detta, har jag mycket svart att första,
varför ''man i detta fall icke skulle kunna gå på civila byggnadsutredningens
och Kungl. Maj :ts förslag.

Jag har desto svårare att förstå detta, som det ju nu är forsta gången som
det föreligger till behandling ett besparingsförslag från civila byggnadsutredningen.
Detta förslag är ett led i en stor besparingsaktion, där man försöker
att komma fram till en nedskärning av den nuvarande standarden för de
offentliga byggnaderna i den man som detta nu kan lata sig göra pa. ett rimligt
sätt. Örn då kammaren skulle gå emot detta första, förslag, som civila byggnadsutredningen
har kommit med, har detta sina sidor. Givetvis skulle det
icke falla mig in att på,''något sätt vilja lata påskina, att icke statsutskottet
och första kammaren i alla avseenden borde pröva civila byggnadsutredningens
och Kungl. Maj :ts förslag och därvidlag ha sin fulla prövningsrätt. Vad jag

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m. Nr 9. 53

Anslag till byggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)
menar är bara, att jag tycker, att det vill till ganska mycket för att man skall
gå ifrån det förslag, som nu är framlagt, därför att det, som sagt, är ett led
i ett planmässigt arbete ifrån civila byggnadsutredningens sida att fa fram
större sparsamhet i fråga om vårt offentliga byggnadsväsen.

Det är ju, som jag nyss erinrade örn, pa det viset, att när man vill spara, blir
det alltid sämre på något håll och det blir alltid människor, som tycka, att
just det är tråkigt, och så framföra de yrkanden örn att på den punkten skall
man inte bry sig om att spara, ty det betyder iclm så mycket o.^ s. v. okall
man gå på den linjen, tror jag icke, att vi komma någon vart i fråga örn sparsamhetsarbetet.
Jag skulle därför för mili del vilja rekommendera första karn-»
maren att i likhet med andra kammaren uppmärksamma denna sak och se,
huruvida det icke vore lämpligt att följa Kungl. Maj:ts på civila byggnadsutredningens
betänkande grundade förslag i ärendet.

Herr Gustavson, Jolin: Herr talman! Det finns ett gammalt ordspråk, som
aldrig förlorar sin giltighet och som fått ny aktualitet genom utskottsmajontetens
här föreliggande förslag. Detta ordspråk lyder: Otack är världens lön!
När vi alla litet var i åratal lia ropat på. sparsamhet med allmänna medel, inskränkningar
i alla avseenden, stramare livsföring, avstående fran allt vad lyx
heter och även från en hel del bekvämligheter, äro vi naturligtvis tämligen
eniga om nödvändigheten av detta, vare sig vi tillhöra den ena eller andra kategorien.
Men vi ha en viss erfarenhet av att när man kommer och gör ett försök
till besparing, är det alltid någon som säger: ja, jag är naturligtvis mycket
för att spara och draga in, men det gar inte just här vi måste göra det
på något annat ställe.

När det nu gäller detta skolhusbygge i Härnösand, har civila byggnadsutredningen
lyckats att göra en så avsevärd besparing gom 780,000 kronor på ett
förut till 1,950,000 kronor kostnadsberäknat förslag. Det är ju ett ganska
avsevärt belopp; besparingen närmar sig nästan hälften av den förut beräknade
kostnaden. Det kan ju hända, att någon fran statsutskottets majoritet kommer
och säger, att även med det förslag, som majoriteten har tillstyrkt^ göra
vi en ganska avsevärd besparing. En ökning av elevrummens storlek från 18
till 21 kvadratmeter skulle kosta ungefär 65,000 kronor, och det blir således i
alla fall en ganska vacker slant, som är sparad. Ja, det kan man visserligen
säga, men varför skall man utan tvingande skäl gå ifrån Kungl. Maj :ts och
civila byggnadsutredningens förslag?

Jag skall inte taga upp någon debatt, huruvida det erfordras 21 eller 18
kvadratmeters golvyta för dessa elever, men jag skulle gärna av utskottsmajoriteten
vilja veta, vad man menar, när man på sid. 13 i utlåtandet säger: »Att
märka är nämligen, att ifrågavarande dövstumskola är ett internat, där eleverna
vistas övervägande delen av året, och elevrummen mäste därför betraktas
som elevernas egentliga bostad. Det synes naturligt att man på pedagogiska
och humanitära skäl bör sträva efter att bereda de missgynnade ungdomar, som
i en skola av här ifrågavarande slag» etc. Jag skulle inte tro, att utskottsmajoriteten
på allvar vill göra gällande, att just detta slag av lyte, nämligen
dövstumhet, som i och för sig, det skall villigt erkännas, placerar dessa barn i
en beklagansvärd och olycklig ställning, skulle motivera, att. de behöva ha
större utrymme än med andra sjukdomar behäftade barn. Det tillåter jag mig
verkligen att betvivla. Jag anser därför, att det icke år något argument, som
bör väga så särskilt tungt, när man från utskottsmajoritetens sida säger »i en
skola av här ifrågavarande slag», precis som om det i en annan skola,. ett annat
internat eller elevhem, inte skulle spela så stor roll, örn golvytan inte var
större än 18 kvadratmeter.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstuniskolarna. (Forts.)

Jag kan inte förstå annat än att utskottsmajoriteten med sitt ställningstagande
frånkänner Kungl. Maj :t ett varmt socialt intresse för den omvårdnad,
som dessa elever böra ånjuta. Jag tycker dock, att de sista årens utveckling
inte minst på det sociala området borde kunna vara en säker borgen för att det
är orättvist att beskylla regeringen för bristande intresse för social omvårdnad
av olika slag av människor. Jag är för min del övertygad örn att civila
byggnadsutredningens förslag bar prövats mycket ingående, innan regeringen
lagt fram sin proposition.

Jag erinrade i början av mitt anförande örn det ordspråk, som säger, att
otack är världens lön. Hur tro herrarna, att civila byggnadsutredningen eller
andra kommittéer, som kanske fa i uppdrag att pröva kommande projekt och
undersöka, örn det går att göra några besparingar, skola kunna gå till verket
med någon särskild entusiasm och glädje eller Kungl. Maj:t framdeles ens
hänvisa förslag till prövning av en dylik kommitté, när man, såsom herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet här nämnde, nu kommit till riksdagen
med detta första ganska omfattande besparingsförslag och riksdagen
då säger: nej tack,^det bär vilja vi icke ha — det är att spara för mycket.
Jag tror, att vi i så fall i framtiden komma att få det ganska besvärligt att
forma någon att verkligen nied kraft gå in för att åstadkomma de besparingar,
som vi dock alla äro eniga örn att vi böra sträva efter.

o Pa fa^sa fullt litar på regeringen, när det gäller dess omvårdnad örn
bade den ena och andra kategorien barn och andra samhällsmedlemmar, och
är övertygad örn att regeringen inte alls kastar några humanitära eller sociala
synpunkter överbord utan att man har prövat denna fråga ytterst noggrant,
innan man tillstyrkt byggnadsutredningens förslag, skall jag, herr talman, be
u-r ii •Tir^a till Kungl. Maj:ts förslag, vilket innebär detsamma som

biiall till den av herr Svensson i Grönvik och herr Hansson i Rubbestad avgivna
reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! När man lyssnade till de anföranden, som nu
hållits av herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet och herr
Jolin Gustavson, fick man ett bestämt intryck av att här gäller det inte så myckle
en bespanngsfråga ^eller ett hänsynstagande till sociala synpunkter, som
fastmer att obeskuret få igenom det förslag, som kommit från civila byggnadsutredningen.
Jag förstår inte, att det skulle kunna medföra sådana katastrofala
följder, som herr John Gustavson ville göra gällande, örn denna lilla prutning
pa den föreslagna besparingen genomfördes.

Herr John Gustavson talade känslosamt örn att »otack är världens lön» och
Dagade, hur man i framtiden skulle kunna få sparsamhetskommitterade att
arbeta med entusiasm och glädje, örn riksdagen nu skulle säga örn deras första
förslag, nej tack, det där vilja vi inte ha! Kammarens ledamöter ha naturfigtvis
studerat det föreliggande utlåtandet från utskottet och veta, att herr
J ohn Gustavson gör sig skyldig till en stark vanställning av sakförhållandena,
när han paskar, att ett bifall till statsutskottets hemställan skulle innebära ett
»nej tack» till den föreslagna besparingen. Vad innebär i själva verket statsutskottets
förslag? Den av civila byggnadsutredningen föreslagna besparingen
omfattar 780,000 kronor på en sammanlagd byggnadssumma av 1,950,000
kronor. Även örn statsutskottets förslag accepteras med sin nuvarande motivering,
kommer det att kvarsta en besparing av 715,000 kronor, vilket är en
mycket avsevärd summa. Örn man uppmanar Kungl. Majit att taga sådan
rsnnn i ''^ eleverna, att byggnadskostnaderna skulle kunna bli

_bö,000 kronor större än enligt civila byggnadsutredningens förslag, är ju detta
ingalunda att säga nej tack till besparingen. Riksdagen skulle tvärtom kom -

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
ma att säga: ja tack, vi taga emot så gott som hela delina besparing, men göra
bara det lilla undantaget, att vi be Kungl. Maj :t taga hänsyn till de sociala
och humanitära skäl, som ha framförts av såväl byggnadsstyrelsen som skolöverstyrelsen
och som skulle innebära, att elevrummen inte skäras ned så våldsamt
i -storlek som från 24 till 18 kvadratmeter. Utskottet har inte ens ifrågasatt,
att man skulle följa byggnadsstyrelsens och skolöverstyrelsens förslag i
dess helhet, som innebär 24 kvadratmeters golvyta på rummen. Vi lia gått
kompromissens väg och föreslagit Kungl. Majit att överväga en golvyta av 21
kvadratmeter, som alltså innebär blygsamma 3 kvadratmeter mer än de 18, men
som i alla fall skulle göra det litet rimligare att låta fyra elever bo tillsammans
i dessa rum nio månader av året under åtta år, frånsett den tid då de
vistas i klassrummen. Dagrum finns det ju visserligen också i den föreslagna
anstaltsbyggnaden, men de räcka ingalunda till för alla eleverna på en gång.

Jag har mycket svårt att förstå, att det här utvecklas en sådan energi, särskilt
från regeringsbänken, för att hindra det annars synnerligen sparsamma
statsutskottet att få igenom en sådan sak som denna. Jag kan heller inte förstå,
att man på något allvarligt sätt skulle skada eller sabotera besparingsarbetet,
örn man vid detta första tillfälle, då ett förslag från civila byggnadsutredningen
föreligger, säger ifrån, att vi önska draga en viss gräns för nedprutningen
av byggnadskostnaderna, en gräns med hänsyn till de människors trivsel
och de institutioners rationella skötsel, för vilka dessa byggnader äro avsedda.
Man kommer här, som statsrådet Bagge, och upptar till jämförelse de
nuvarande sovrummen med omkring femtio elever och säger: se på civila byggnadsutredningen,
den föreslår sovrum med endast fyra elever i varje! Men det
är inte alls detta, som civila byggnadsutredningen har gjort. Den har utgått från
det redan förut föreliggande förslaget örn elevrum för fyra elever och har sedan
skurit ned utrymmet för dessa fyra elever från 24 till 18 kvadratmeter.
Det är det som man skall framhålla, herr statsråd, om man vill klargöra civila
byggnadsutredningens insats, och inte, att den är så ädel och human, att den
vill bara ha fyra elever i samma rum.

Statsrådet förklarade, att han inte menade, att statsutskottet och första
kammaren skulle nödvändigt behöva svälja allt detta obesett, utan de skulle
ha sin sakliga prövningsrätt. Ja, det finns ett retoriskt tillvägagångssätt, där
man säger att »detta är inte alls min mening» men där det ändå i själva verket
är meningen. Det framgick ju alldeles tydligt av statsrådets anförande,
att vad han villo var att statsutskottet skulle släppa sina särskilda synpunkter
på denna sak, sin lilla blygsamma inskränkning i besparingen, och antaga det
föreliggande förslaget helt och obeskuret. Statsrådet tilläde, att örn vi skola
gå in på den väg, som statsutskottet anvisar, så komma vi ingen vart med
sparandet. Jag vill verkligen fråga herr statsrådet, om han kan stå för ett
sådant uttalande. Kommer man ingen vart med sparandet, örn man sparar

715.000 kronor på ett bygge på inte fullt 2 miljoner, men låter bli att spara

65.000 kronor för att få hyggliga elevrum? Så kan man ju inte resonera, örn
man vill hålla sig till sak.

Jag ber örn ursäkt, örn kammaren tycker att jag får i en smula här. Men
det är inte därför att jag vill försvara statsutskottets prestige, utan därför att
jag tänker på vådan, av att riksdagen här skulle fastslå, att man icke under
några villkor får tumma på framlagda besparingsförslag, varken av det ena
skälet eller det andra. Vi få inte anföra sociala skäl, inte heller andra skäl,
utan vi skola bara taga precis vad som föreslås. Jag hoppas att denna kammare
inO> har en sådan uppfattning, ulan att den säger med allt lugn och i
all anspråkslöshet: AU tacka så mycket för den stora besparing som här gjorts;
vi anse också, alldeles som regeringen och byggnadsutredningen, att den luxu -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolarna. (Forts.)
ösa standarden skall nedskäras, och vi lia varit med om att skära ned alla de
utrymmen av denna karaktär som finnas vid denna anstalt. Men vi kunna
inte betrakta 21 kvadratmeter per rum för dövstumma elever som en lyx. Det
är därför vi inte velat vara med om just den besparingen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Engberg: Jag skall be att få understödja den siste ärade talarens yrkande.
Jag har haft anledning att intressera mig för dövstumundervisningen
och dessa dövstumskolor under många år, och jag har också under det sista
året haft anledning att komma i personlig beröring med lärare och elever vid
dövstumskolan i Härnösand. Jag har den uppfattningen, att de blinda och
dövstumma''tillhöra de mest beklagansvärda i samhället och att man bör göra
allt vad som göras kan för att bereda dem lättnad och trevnad. Den som har
avskurits ifrån ljudet och ifrån tonernas värld har rätt till en kompensation,
här det gäller ögats värld, till ljus och utrymme. Jag kan för min del icke
finna, att det ligger någon som helst orimlighet i att säga, att minst 21 kvadratmeter
kan behövas åt dessa fyra elever tillsammans. Det är dock inte likgiltigt,
hur dessa småttingar bo de många år, som de tillbringa där under sin
skoltid. Visserligen kan det sägas, att de kunna vara i dagligrummen o. s. v.,
men hur det än är, tror jag man måste medge, att det är socialt oförsvarligt
att icke kompensera dem i fråga örn ljus och utrymme för vad de sakna på
övriga områden.

Det är för övrigt enligt min tanke oriktigt att låta en tillfällig situation
bestämma för generationer framåt, när det gäller dessa olyckliga människor.
Visserligen kan någon säga, att vi skola driva tillbaka sådana faktorer som
alstra dövstumhet, exempelvis scharlakansfeber. Ja, med all respekt för läkarevetenskapen
och för dess arbete, måste jag ändå sätta ett frågetecken. Vad
finns det för borgen för att scharlakansfebern och liknande sjukdomar, som
kunna ligga till grund för dövstumheten, skola kunna drivas tillbaka? Förhoppningar
äro ej detsamma som garantier. Och därest detta icke lyckas, få
vi alltjämt räkna med ett betydande klientel. Att då låta en tillfällig situation
bestämma för generationer framåt, det tycker jag inte är riktigt välbetänkt.
Och herr Pauli har så hjärtans rätt i att detta dock är en ganska obetydlig
rubbning i Kungl. Maj :ts förslag, men en rubbning som i själva verket
betyder, att riksdagen kan med gott samvete säga sig, att den för en lång tid
framåt har berett trevnad åt dessa av olyckan drabbade.

Jag hemställer örn bifall till statsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Söderkvist och Näsström.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Det är ju egentligen ledsamt, att
en så liten besparingsfråga som denna ger anledning lill en principiell debatt,
men det som här har sagts är redan tillräckligt för att jag skall be att få
mycket starkt understryka, att det här inte kan bli tal örn att från regeringens
sida något som helst krav skulle ställas på att ett förslag från en besparingsutredning
utan vidare skall godtagas. Det är ingen, som har tänkt sig
annat, än att kamrarna ha den fullständigaste frihet att granska besparingsförslag,
likaväl som regeringen förbehållit sig fullständig frihet att granska
besparingsförslag och att besluta, örn de skola framläggas i oförändrat skick
eller icke. Jag tror således att man kan skjuta åt sidan hela frågan om huruvida
man vill ha igenom förslaget oförändrat eller ej.

Jag vill inte vädja till annat än kammarens eget omdöme örn den sakliga
frågan, och sakfrågan kan ju inte framställas så som herr Pauli gjorde, då han

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumslcolorna. (Foi;ts.)
sade: »Här föreligger ett förslag, som skulle kosta närmare ett par miljoner
kronor; besparingsutredningen har skurit ned det med väldiga belopp, och vad
betyder det då, om man höjer detta besparingsutredningens förslag med 65,000
kronor eller något mera!» Nej, vad som här bör jämföras är det hittillsvarande
förhållandet inom dövstumvården och det förslag, som regeringen har framlagt.
Vad ecklesiastikministern har anfört är ingenting annat, än att detta
förslag, sådant det föreligger från regeringens sida, innebär en bestämd standardhöjning
i förhållande till den nuvarande standarden på detta område. Att
det innebär en sänkning i förhållande till ett förslag, vars orimlighet ju måste
framgå av att statsutskottet enhälligt har godtagit denna oerhörda nedprutning,
det är, menar jag, endast ett exempel på att vi säkerligen tidigare ha
slukat förslag utan att tillräckligt noggrant ha undersökt dem.

När det förhåller sig på det sättet, förefaller det som örn det skulle behövas
rätt starka skäl för att jämka på en punkt, vilken ändå alla erkänna kan vara
föremål för delade meningar. Jag är den förste att erkänna, att ingen kan
med bestämdhet säga att det är riktigare att ha ett rum för fyra personer
med 18 kvadratmeters yta än med 21 kvadratmeters yta. Jag har bara personligen
det bestämda intrycket, att en stor del av vår befolkning, kanske den
allra största delen därav, får under uppväxtåren växa upp under sådana förhållanden
att de inte ha den standard som man här förutser för dem, som ha
tagits örn hand av det allmänna. Jag vill inte på något sätt påstå, att staten,
när den övertar vården örn särskilt en sådan del av befolkningen, som har
det mycket illa ställt, vilket landshövding Engberg här erinrade örn, vad dessa
beträffar skall hålla sig till den lägsta standard, som förekommer i samhället,
men jag tror att man vid bedömandet av standarden får lov att göra
jämförelse med den stora massan av svenska folket. På den här punkten kan
det verkligen ha sin betydelse, örn man ansluter sig till principen, ^att det är
bättre att gå litet högre än litet lägre. Det finns nog exempel på liknande
förhållanden på andra områden. Vi ha en mängd förslag liggande från 1940
års civila byggnadsutredning, i vilka det kräves mycket kraftiga nedskärningar
i de utrymmen, som våra ämbets- och tjänstemän ha vant sig vid inom
ämbetsverken, och de kunna i vart fall anföra, att nedskärningarna skulle medföra
en abnorm sänkning av den standard, som vederbörande vant sig vid. Om
man inte vill våga försöket att verkligen sänka på standarden beträffande utrymmena,
kommer man inte till de stora besparingarna.

Jag kan i detta sammanhang erinra örn att riksdagen redan vid flera tillfällen
tidigare under de sista åren har fattat beslut om att utrymmet för eleverna
i skyddshem och yrkeshem skall vara ungefär detsamma som det ^regeringen
här har föreslagit beträffande dövstumskolorna. Jag fick just på förmiddagen
en upplysning, att statsutskottet bara för några dagar sedan har
fattat ståndpunkt i fråga om ett skyddshem, jag tror det var ett sådant i
Lindhult, där det är fråga örn något över 18 kvadratmeters yta för elevrum.
Man säger visserligen, att det skall ligga 3 ä 4 elever i vart rum det är
inte nödvändigt att det skall vara fyra, men det, bär kunna vara fallet.

Under sådana förhållanden måste man sätta in det nu föreliggande förslaget
i hela det stora sammanhanget med besparingarna, och jag skall då
säga ett par ord därom, eftersom jag inte gärna vill bli missförstådd.

Jag tror inte att det är riktigt — och detta säger jag med anledning av
vad landshövding Engberg yttrat — att i ögonblickets svara läge besluta sig
för sådana standard sii nkningar, som man är beredd att gå ifrån i samma ögonblick
som tiderna ha blivit bättre. Även under nuvarande svåra förhållanden
skola vi komma ihåg, att Sverige fortfarande inte är något utarmat land, att
vi kunna utföra dotia slags arbeten med våra egna resurser samt att vi så -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolarna. (Forts.)
lunda inte ha någon anledning att i en panikstämning besluta oss för att
sätta ned en standard under den, som vi i fortsättningen skulle anse vara rimlig.
Men ali standard mäste jämföras med folkets i gemen, och den standard,
som man här föreslår att dessa dövstumma skola få i sina skolor, ha både
jag och regeringens övriga ledamöter ansett vara väl försvarbar i jämförelse
med den standard, på vilken den stora mängden av svenska barn får växa
upp.

Jag kan således inte komma till annat resultat än att, om man på denna
punkt från statsutskottets sida anser det nödvändigt att rätta till regeringens
förslag därför att det är något för sparsamt, kommer det att kunna uttydas
på det sättet att det ändå inte är så nödvändigt att vara lika sparsam som
regeringen föreslår. För det fortsatta arbetets skull är det därför önskvärt
och rimligt, att man haller sig till det som är det billigaste, när man kan
göra detta utan &tt sänka standarden under vad man anser vara försvarbart.
Det beror här på åt vilket håll man vill lägga bevisbördan. Hade det varit
åt andra hållet -— örn statsutskottet kommit fram till den ståndpunkten att
21 kvadratmeter vore den riktiga storleken och detta hade varit, låt mig säga,
civila byggnadsutrcdnimmens förslag — är det klart, att man inte utan vidare
hade följt några reservanter, som föreslagit en sämre standard. Bevisbördan
vilar på den, som vill ändra på förslaget från civila byggnadsutredningen, och
jag kan inte se, att statsutskottet verkligen anfört tillräckligt starka skäl för
att den standard, som regeringen föreslår, skulle vara för låg. Vi få komma
ihåg att, som ecklesiastikministern redan har nämnt, tidigare dessa barn, upp
till 60 i antal, fingo ligga i samma stora sal. De fingo lämna den omedelbart
på morgonen och fingo inte komma in i den förrän på kvällen. De få sålunda
vistas i dagrum och i skolsalar hela dygnet. Nu skola de få ett eget rum, där
de visserligen skola vara fyra stycken, men dit de sålunda kunna draga sig
tillbaka, när det behövs — det är inte alls nödvändigt att alla göra det på
samma gång. Detta innebär en så pass stor förbättring av läget, att man
under nuvarande förhållanden kan finna den vara tillräclrlig.

Det förefaller mig som om kammaren, när den går att fälla sitt omdöme,
skulle låta det väga ganska tungt, att det här är ett, jag vill inte säga principiellt
avgörande, men det är dock första gången som regeringen lägger fram
ett dylikt förslag och säger, att den har kommit till den ståndpunkten, att man
kan spara så och så mycket. I riksdagen ha talesmän från olika håll många
gånger begärt, att regeringen skall gå fram med sparsamhet; och det bör
krävas ganska starka skäl för att riksdagen skall säga: »Ni ha gått för långt
i fråga om sparsamhet i det här fallet!»

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 30, angående ändrad lydelse av § 63 regeringsformen och § 39 mom. 1
riksdagsordningen;

nr 31, angående ändrad lydelse av § 30 riksdagsordningen;

nr 32, angående ändrad lydelse av § 51 regeringsformen och § 34 riksdagsordningen
;

nr_ 33, angående ändrad lydelse av §§ 58 och 59 samt § 60 mom. 1 riksdagsordningen; -

Onsdagen den 19 februari 1941 f. m.

Nr 9.

nr 34, angående ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt
§ 38 mom. 2 riksdagsordningen;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement;

nr 36, angående ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen; nr

37, angående ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt § 37 mom. 2
och § 50 riksdagsordningen;

nr 38, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till stadga
örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

nr 39, angående ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt
§ 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen;

nr 40, angående ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m.;
nr 41, angående ändrad lydelse av § 110 regeringsformen samt § 3 mom. 9
och 10 tryckfrihetsförordningen; samt

nr 42, angående ändrad lydelse av § 3 13.-o tryckfrihetsförordningen.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade
propositioner nr 45, 57, 62, 63, 66 och 68—70.

Ordet lämnades på begäran till herr Lindblom, som anförde: Herr talman! interpellation
Io andra kammaren har herr Mosesson framställt en interpellation till stats- äng. konrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet angående konfimationsundervis- f^ahonsunningen
(andra kammarens protokoll för den 4 februari detta år, § 9). meningen.

Då det ur flera synpunkter vore önskvärt att få frågan belyst även i första
kammaren, anhåller jag örn kammarens tillstånd att få till statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet framställa interpellation av samma innebörd,
som den herr Mosesson framfört i andra kammaren i ovan angivna fråga!

På gjord proposition medgav kammaren, att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4,20 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Anslag till
byggnadsarbeten
vid dövstumslcoloma.

(Forts.)

Onsdagen den 19 februari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående statsutskottets utlåtande nr 25 punkten
17.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det var med förvåning
jag åhörde de båda statsrådens — ecklesiastikministerns och finansministerns
-—• uppläggning av denna fråga, då de framställde den på ett sätt, som örn
den skulle vara av stor principiell innebörd och ha betydelse för det fortsatta
besparingsarbetet. Det är inte på det sättet. Det gäller blott här en detalj.
För övrigt vill jag erinra örn att riksdagen för någon tid sedan behandlade ett
utlåtande från statsutskottet rörande allmänna principer för vissa för huvudtitlarna
gemensamma frågor, där utskottet under rubriken »Anläggningsarbeten»
yttrade, att statsutskottet, med godkännande av de upplagda principerna,
komme att från fall till fall pröva de olika objekt, som ingå i propositionen.
Det är denna prövning, som statsutskottet här har gjort och som utskottet jämväl
i fortsättningen kommer att göra.

Vad som i denna fråga har inträffat är, att statsutskottet i en detalj gjort
ett visst uttalande i den riktning, som här har påpekats, under det att utskottet
i en rad av punkter, som kammaren får att behandla nästkommande onsdag,
just framhåller önskvärdheten av att vissa byggnadsfrågor i besparingssyfte
remitteras till och underkastas granskning av civila byggnadsutredningen. Det
kan ju inte begäras, att denna civila byggnadsutredning i alla detaljer av ett
stort byggnadsföretag skall kunna träffa det absolut rätta, ty när det praktiska
livets män med sin erfarenhet gå att granska ett byggnadsförslag, kunna
de i åtskilliga detaljer upptäcka, att örn man gör på ett annat sätt, så kan
det bli bättre.

Statsrådet Bagge sade, att detta var det första fallet från byggnadsutredningen
och att det därför kunde bli prejudicerande. Så är ju emellertid icke förhållandet.
Jag kan i det sammanhanget erinra örn att å tilläggsstat II till riksstaten,
i ett ärende som rör stationsbyggnaden på Bulltofta flygfält och som
vi få behandla vid ett kommande plenum, har vederbörande departementschef
redan vid beredningen inom departementet uttalat sig på ett sätt som tyder på
en viss tveksamhet i fråga om det förslag, som byggnadsutredningen framlagt,
och uppenbarligen förordat en annan linje. Åsikterna kunna således gå isär i
fråga örn detaljer. Det vore underligt, örn det inte skulle förhålla sig på det
sättet.

Vad är det frågan här gäller? Kostnaderna för denna nybyggnad ha beräknats
till 1,950,000 kronor. Civila byggnadsutredningen har under sin granskning
och omarbetning av ritningar och förslag kommit ned till en kostnad av

1,170,000 kronor, vilket således innebär en besparing av 780,000 kronor. Statsutskottet
har under sin behandling av ärendet givit civila byggnadsutredningen
sitt erkännande för det resultat, till vilket utredningen har kommit. Utskottet
är i en detalj av något skiljaktig mening, men det gäller icke något större be -

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumslcolorna. (Forts.)
lopp. Det rör sig om 65,000 kronor. Efter förslagets omarbetning kvarstår i alla
fall en besparing av över 700,000 kronor.

Vad är det då för ett byggnadsföretag, som det här gäller i Jo, det är en
byggnad för dövstumma barn, där dessa skola vistas under längre tid. Det blir,
sorn statsutskottet uttrycker sig, ett internat, där eleverna uppehålla sig under
större delen av året. Avsikten är, att 4 elever skola bo i varje rum, och det har
uttalats tveksamhet, huruvida det under sådana omständigheter kan vara lämpligt
med en golvyta av 18 kvm per rum, såsom civila byggnadsutredningen föreslagit.
Statsutskottet har emellertid inte velat gå med på en golvyta av 24 kvm,
som från början var tänkt, utan har stannat vid att förorda en golvyta av

21 kvm.

Det har sagts, att styrelsen för skolan har kunnat acceptera detta. Ja, det
förstår jag, ty örn det ur hygieniska eller andra synpunkter skulle visa sig
mindre lämpligt att lia 4 elever i varje rum, kan antalet mycket väl begränsas
till 3, varefter detta kanhända åberopas som skäl för att inom ett fåtal år
komma till riksdagen och begära en tillbyggnad. Det är inte säkert, att denna
åtgärd -— att göra rummen 21 kvm i stället för 18 kvm — som man nu kallar
besparingsåtgärd, verkligen innebär någon besparing. Det kan för tillfället
vara en besparingsåtgärd, men det kan hända, att en sådan besparingsåtgärd
inom få år framkallar krav på ändringar och tillbyggnader, vilka alltid bli
dyrare att utföra efteråt än örn de hade beaktats vid uppförandet av nybyggnaden.

Nu har man tagit denna sak väldigt hårt. Men vad är det utskottet skriver?
Utskottet skriver följande, och det ber jag kammarens ledamöter uppmärksamma:
»Utskottet anser det emellertid i likhet med departementschefen
icke obefogat att, innan byggnadsföretaget igångsättes, till ytterligare omprövning
upptages frågan örn elevrummens storlek. Skulle härvid av olika skäl
finnas erforderligt att någon utökning av dessa rums storlek kommer till stånd,
har utskottet icke något att erinra mot att den angivna kostnadsramen ° av

1.170.000 kronor överskrides för realiserande av sagda önskemål.» Det är således
en omprövning av ärendet, som utskottet medger departementschefen att
verkställa, och skulle en sådan omprövning från= departementschefens sida ge
vid handen, att han vill vidtaga någon ökning, så säger utskottet, att det billigare
alternativet enligt utskottets mening innebär en i huvudsak godtagbar
lösning. Det billigare alternativet — en ökning till 21 kvm — skulle kosta

65.000 kronor, under det att det dyrare alternativet skulle kosta 130,000 kronor.

Utskottet förordar det billigare alternativet. Utskottets hemställan innebär

att departementschefen får frihet att företaga en omprövning av ärendet, och
skulle denna omprövning ge vid handen, att det kan befinnas godtagbart att
något öka utrymmet, så har utskottet icke någonting att däremot erinra. Det
är hela frågans innebörd, och jag har ytterligt svårt att förstå, hur man har
kunnat blåsa upp denna sak till något slags hinder i besparingsarbetet eller
till någon principfråga av sådana mått. som här lia framhållits.

Jag nämnde visst, att kammaren nästa onsdag kommer att få ta ställning
till några frågor, där departementschefen i ett annat fall själv har varit tveksam.
Vad det här gäller är en praktisk fråga. Säkerligen ha åtminstone de
flesta av denna kammares ärade ledamöter i sina kommuner eller landsting
själva deltagit vid beredningen och genomförandet av byggnadsföretag, och jag
biar för egen del gjort den erfarenheten — det har omvittnats även av andra
ledamöter av statsutskottet — att de nedskärningar och besparingar, som man
i vällovligt syfte har gjort, ibland ha kunnat vara sådana, att när de blivit
genomförda i verkligheten har det befunnits, att man inom få år måst göra en
ändring eller tillbyggnad, som dragit större kostnader än örn man hade plan -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumslcolorna. (Forts.)
lagt det riktigt fran början. Det gäller här ingenting annat än en praktisk
syn på ordnandet av en detalj i denna stora byggnadsfråga, och jag kan inte
finna annat än att departementschefen här har fått en fullmakt att på sätt
utskottet avser verkställa en ny omprövning av ärendet.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till utskottets förslag.

I herr Johan Bernhard Johanssons yttrande instämde herr Anderson, Gustaf
hvar, och herr Carlström.

Herr Pauli: Herr talman! Statsrådet Wigforss efterlyste i sitt anförande
de bevis, som statsutskottet kunde prestera för att det i propositionen ifrågasatta
utrymmet av 18 kvm för elevrummen vid dövstumskolan i Härnösand
inte skulle representera en tillräckligt hög standard. På denna herr statsrådets
fråga kan man för det första svara med en hänvisining till två kungliga
ämbetsverk, som inte kunna frankännas sakförstånd i denna fråga, nämligen
byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen. Att Kungl. Majit har respekt för
byggnadsstyrelsens åsikt i sådana frågor som denna har den föregående talaren
nyss erinrat om,^ då han bebådade, att kammaren inom kort får på sitt
bord ett utlåtande från statsutskottet, där statsutskottet instämmer med
Kungl. Majit och med byggnadsstyrelsen mot civila byggnadsutredningen,
som i den frågan har korrigerats av byggnadsstyrelsen. Den gången finner alltså
Kungl. Majit inte något oriktigt ligga i att föredraga byggnadsstyrelsens
ståndpunkt framför civila byggnadsutredningens, även om den senare är billigare,
pa det skälet, att byggnadsstyrelsens ståndpunkt är mera sakligt berättigad.

Men örn finansministern likväl inte är nöjd med dessa auktoriteter — byggnadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen — så skall jag åberopa en ännu högre
auktoritet, som statsutskottet härvidlag har följt i själva sakfrågan, nämligen
Kungl. Majit! Jag förmodar, att det skulle vara litet svårt för finansministern
att java den auktoriteten, som i detta fall representeras av hans kollega ecklesiastikministern.
Det är nämligen så, som herrarna själva kunna finna av det
referat, som finnes här i ^utlåtandet, att Kungl. Majit har medgivit byggnadsstyrelsen
rätt att, där så prövas nödigt, vidtaga sådana jämkningar beträffande
elevrummen och i övrigt, som kunna visa sig erforderliga. Alltså har
m e under ärendets tidigare behandling av Kungl. Majit visats någon sådan
absolut avböjande^ hällning gentemot byggnadsstyrelsens sakståndpunkt, som
har tyckts framgå av de två statsrådens anföranden här i eftermiddag.

Vad har nu _ statsutskottet gjort? Statsutskottet har tagit fasta på denna
ecklesiastikministerns önskan att byggnadsstyrelsen skulle vidtaga de jämkningar
betratlande elevrummen, som kunde befinnas erforderliga. Skillnaden melian
statsutskottets ståndpunkt och ecklesiastikministerns rör alltså icke den
saken, huruvida det här föreslagna utrymmet på 18 kvm är det rätta eller örn
det bör vara ett större utrymme. Där har ecklesiastikministern lämnat frågan
oppen, och han bör alltså inte kunna ha något att invända mot önskemålet, att
elevrummen av humanitära skäl göras något större. Skillnaden mellan statsutskottet
och Kungl. Majit är bara den, att Kungl. Majit har önskat, att dessa
synpunkter i fråga örn. elevrummens ökade golvyta skulle tillgodoses inom
ramen tor det i propositionen angivna beloppet, medan däremot statsutskottet
lar skrivit, att därest Kungl. Majit, i enlighet med vad Kungl. Majit redan
ar sagt, tinner det önskvärt att utvidga elevrummen, så har riksdagen ingenting
emot att Kungl. Maj :t något överskrider den angivna summan, närmast
da med det belopp av 65,000 kronor, som motsvarar en tänkt golvyta av 21
kvm per elevrum.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)

Såsom statsutskottets ordförande, herr Johan Bernhard Johansson, redan
har påpekat, har statsutskottet här icke gjort något annat än givit Kungl.
Maj :t en på vanligt sätt avfattad fullmakt att kosta på litet mera för den
önskade utvidgningen av elevrummen, för den händelse det skulle befinnas
erforderligt. Statsutskottet har, när det i detta fall modifierat den kungl, propositionen,
gått fram med den allra största artighet och hänsynsfullhet och
nöjt sig med att ge Kungl. Majit ett erbjudande. Detta gör att man med förvåning
måste se det häftiga sätt, på vilket man från statsrådsbänken reagerar
mot statsutskottets erbjudande. Jag delar verkligen den häpnad, som statsutskottets
ordförande har uttryckt över detta kraftiga avvisande. Det har
osökt kommit mig att tänka på en gammal fransk anekdot örn en from katolik,
som samvetsgrant brukade iakttaga bestämmelserna örn fasta under helgdagarna,
. En dag kände han sig emellertid starkt frestad att intaga en något
kraftigare föda än den rena fastekosten, och så lagade han sig en omelett.
Men just när han skulle till att äta den, bröt det ut ett förfärligt åskväder,
vilket han tog som en opinionsyttring från ovan mot hans brott mot fastebestämmelserna,
och då utbrast han en smula förvånad och även något förtrytsamt:
»Tant de bruit your une omelette!» — Tänk, så mycket oväsen för en
omelett!

Jag tycker allt, att man i dag har fått uppleva bra mycket åska och oväsen
från statsrådsbänken, inte för en omelett, men för det synnerligen moderat avfattade
utlåtande, som statsutskottet avgivit. Som vi hört, lia de skäl, som åberopats
av båda regeringsledamöterna, inte varit sakskälen, och det av den
mycket randiga orsaken, att Kungl. Majit på förhand givit vika på den punkten,
utan man har uteslutande hållit sig till besparingssynpunkten. Jag vill
dock minnas att finansministern själv erkände, att vad man här strider örn
är som besparingsfråga av mycket små dimensioner. Detta är också riktigt, ty
det är väl i alla fall svårt för vare sig herr Gustavson eller någon annan att
komma och säga, att en minskning med 780,000 kronor är en verklig besparing,
men att en minskning med 715,000 kronor — vilket utskottet ifrågasätter
det är alls ingen besparing att tala örn. Ett sådant resonemang är ju
ohållbart.

Man har åberopat, att det är första gången ett förslag från civila byggnadsutredningen
framlägges inför kamrarna. Finansministern sade visserligen, att
han inte ville tillägga denna omständighet någon principiellt avgörande betydelse,
men han framhöll i alla fall, att eftersom det är första gången så finge
inte kamrarna komma och säga till Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t här gått
för långt i att spara. För min del kan jag, med all respekt för finansministerns
kända, logik, inte finna någon logik i detta. Han har tydligen trots allt velat
uppställa denna fråga såsom i viss mån principiellt avgörande. Jag skulle
kunna svara, att även kamrarna kunna ha ett visst intresse av ett principiellt
avgörande i samband med en första kontakt med dessa besparingssynpunkter.
Och .lag avser då just vad statsrådet Wigforss sade örn att man kan gå för
långt i sparande. Ingen människa har väl tänkt sig, att sparandet skall vara
en enbart ekonomisk sak utan något som helst hänsynstagande till sociala, humamtära,
kulturella och andra eljest tänkvärda synpunkter.

Men det är i själva verket ingalunda nödvändigt för kamrarna att just i
detta spörsmål se den principiella tröskel vi ha att överskrida i fråga örn bosparingspohtiK
Såsom herr Johan Bernhard Johansson nyss erinrade om, är
det nämligen så, att riksdagens båda kamrar för inte länge sedan antagit ett
principuttalande i dessa frågor av statsutskottet, nämligen i dess utlåtande
nr . Ilar slogs det uttryckligen fast, dels att spörsmål av social natur under
besparmgsarbetet böra ägnas särskild uppmärksamhet, dels också att utskottet

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Anslag lill byggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)
vid behandlingen av de olika anslagspunkterna i fråga om anläggningsarbeten
kommer att närmare pröva de framlagda förslagen och jämväl beakta de speciella
synpunkter, som kunna göra sig gällande, samt förorda de eventuella
jämkningar, som av omständigheterna kunna befinnas påkallade.

Här har riksdagen alltså redan förut sagt ifrån, att den icke utan vidare
kan godtaga alla besparingsförslag, utan att riksdagen förbehåller sig rätt
och skyldighet att granska varje förslag för sig och se det i ljuset av de särskilda
omständigheterna i varje enskilt fall. Det är detta, som statsutskottet
här har gjort, och det är ganska påfallande — örn jag får anmärka det inom
parentes — att samma två reservanter, som i dag stå antecknade till detta utlåtande,
de stodo också antecknade som reservanter i fråga örn statsutskottets
principuttalande i dess utlåtande nr 14. Den gången, när det gällde principen,
följde riksdagen icke dessa reservanter, medan det nu däremot yrkas att den
på föregivet principiella grunder skall följa dem i denna skäligen begränsade
ekonomiska tvistefråga.

Jag skall inte gå närmare in på det resonemang, som finansministern förde
örn standard — huruvida 18 kvm här böra anses representera en rimlig
standard, därför att det finnes människor här i landet, som i sina bostadsförhållanden
ha en ännu sämre standard. Jag måste säga, att detta tycker jag
inte är någon princip att utgå ifrån. Inte heller tycker jag, att finansministerns
åberopande av utrymmena i olika ämbetslokaler, där de svenska ämbetsmännen
ha sin verksamhet, har någonting med denna sak att göra. Vad vi här diskutera
är inte mer eller mindre luxuösa ämbetslokaler, utan det är de dagliga utrymmena
för små dövstumma barn. När man talar örn sociala hänsyn, så menar
man ju i regel det, att man tar hänsyn till sådana individer i samhället, som
lia svårt att genom egen makt och inflytande göra sina önskemål gällande.
Jag vill fråga kammaren, örn det finnes några individer i vårt samhälle, som
av olika skäl ha svårare att säga ifrån och få genomdrivet vad de önska, än
dövstumma barn. Örn man vid något tillfälle bör ha anledning att anlägga i
egentlig mening sociala synpunkter, så är det sannerligen här. Och det har
riksdagen redan förut förklarat att den tänker göra i sådana här fall.

Örn kammaren bifaller statsutskottets hemställan, så gör den därmed ingenting
annat än riktar en vänlig vädjan till ecklesiastikministern och hans kolleger att
göra just de överväganden, som ecklesiastikministern ansett att man bör göra
i samarbete med byggnadsstyrelsen. Den säger då också att, örn man kommer
till det resultatet, att det är rimligt att öka utrymmena i dessa elevrum, regeringen
inte behöver väja för den merkostnad, som kan ligga i 65,000 kronor.
Jag upprepar, att som besparingsfråga är detta, som finansministern redan
har sagt, en mycket liten fråga. Under alla förhållanden tycker jag att den
civila byggnadsutredningen inte bör känna sig stött i kanten av ett kammarbeslut
i enlighet med statsutskottets hemställan, eftersom vi ändå med tacksamhet
och erkänsla ha accepterat den stora besparing på 715,000 kronor, som
blir kvar. Och det tycker jag att både civila byggnadsutredningen och regeringen
och riksdagen böra kunna vara nöjda med.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Jag har tyvärr varit hindrad att
åhöra den högt ärade ordförandens i statsutskottet anförande, så jag känner
inte till vad han kan ha sagt annat än från återskallet i det sista anförandet.
Detta är givetvis inte på något sätt någon artighetsfråga, och jag har tagit till
orda bara för att få förklara vad meningen är med departementschefens uttalande,
så det inte blir något missförstånd örn den saken.

Jag har sagt på följande sätt. Byggnadsstyrelsen skulle få rätt »att, där så
prövades nödigt, vidtaga sådana jämkningar beträffande elevrummen och i

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)
övrigt, som kunde visa sig erforderliga och möjliga att genomföra inom den
på andra delar av byggnadsföretaget än rektorsbostaden belöpande kostnadsramen».
Det är i all enkelhet på det viset, att ingen människa naturligtvis kan
ha något emot större rum åt barnen på denna institution. I ett stort bygge
finnes det också ofta möjlighet att ändra sådana här saker hit och dit, och
funnes det någon möjlighet att tillgodose detta önskemål inom ramen för den
kostnad, som man kommit till, har jag naturligtvis ingenting emot det och
vill gärna bereda tillfälle därtill. Skillnaden mellan ståndpunkterna ligger alltså
däruti, att jag med mitt uttalande har haft den uppfattningen, att örn det går
att göra detta inom den kostnadsram, som man har kommit till, så må det
vara hänt, men örn det inte går, skall man inte göra det, under det att statsutskottets
majoritet haft den uppfattningen att även örn det inte går att hålla
sig inom kostnadsramen, skall det i alla fall göras. Det är på den punkten jag
bär svårt att förstå statsutskottets ställning.

Det är inte alls så, att här är fråga örn någonting så förskräckligt märkvärdigt.
Man kan inte lägga upp det så där storståtligt humanitärt, som det
har gjorts på ett pär håll. Det ligger inte till på det sättet. Vad de hygieniska
synpunkterna beträffar har medicinalstyrelsen vitsordat, att den i det avseendet
ingenting har att invända mot det förslag, som byggnadsutredningen
kommit med.

Vad i övrigt själva saken beträffar har skolstyrelsen för sin del sagt att
den icke har någonting emot förslaget. Den skulle naturligtvis mycket gärna
— det vet jag av personliga samtal -— se, att den finge det ännu bättre, men
den har ingenting emot detta arrangemang. Det är ju alltid på det sättet, att
så snart man vill spara får man det inte fullt så bra som örn man icke sparade.
Men om saken ligger till så, att man kan utnyttja en möjlighet att spara
utan att åstadkomma avsevärt ohägn, frågar man sig vad det betyder, örn
riksdagen avböjer att ta det sparsammare förslaget. Ja, det betyder att man
i viss mån — jag vill inte säga bryter sönder, men i varje fall gör det svårare
för hela den aktion att begränsa den offentliga byggnadsstandarden, som civila
byggnadsutredningen är i full färd med. Det är av denna anledning jag för
min del fäster en viss vikt vid denna sak. Saken gäller helt enkelt: skall man
hålla sig inom denna kostnadsram eller ej? Skall man gå över den kostnadsram
som utredningen kommit till, bara för att göra en liten förbättring som
faktiskt, enligt vad myndigheterna äro på det klara med, icke är av någon
väsentlig betydelse?

Herr Heiding: Herr talman! För min del vill jag icke vara med om att
försvåra arbetet för civila byggnadsutredningen då det gäller att komma fram
med billiga förslag, få bort en del Hxbetonade utrymmen, minska på korridorer
etc., och jag är tacksam för det arbete som utredningen har nedlagt på
dessa uppgifter. Men jag kan icke vara med örn allt som denna utredning
kommer med. Det har jag sagt ifrån redan i utskottet, och jag kan också säga
det här. _ Det kan ju inte vara riktigt att riksdagen skall helt och hållet acceptera
varje förslag sorn kommer från civila byggnadsutredningen. Herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet framhåller att det är första gången
ett förslag från civila byggnadsutredningen kommer inför riksdagen, och herr
statsrådet anser att om detta förslag nu inte godkännes innebär det att utredningen
inte får fram vad den önskar och att dess arbete då varit förgäves.
Jag kan inte förstå att arbetet skall behöva vara bortkastat för att det första
förslaget från denna utredning icke kan accepteras i sin helhet. Det måste
val kunna företagas jämkningar på det ena eller andra hållet.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 9. 5

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)

Det gäller ju nu om rummen skola vara 18 eller 21 kvadratmeter, och jag
måste säga att jag anser att 18 kvadratmeter är i minsta laget. Örn ett rum
är 4 meter på ena hållet och 4.5 på det andra, blir det inte mer än plats för
fyra sängar plus ett litet utrymme i mitten. Jag tycker att det borde kunna
utökas något. Man bygger dock icke för fem eller tio år då det gäller en
byggnad som denna, utan åtminstone för hundra år fram i tiden. Resultatet
blir, som jag framhöll i utskottet, att antalet elever i varje rum om några år
kommer att minskas från fyra till tre eller kanske två. Den uppfattning jag
uttalade i utskottet bestyrktes av vad statsrådet och chefen för finansdepartementet
yttrade i andra kammaren på förmiddagen, att antalet elever vid dövstumskolorna
kunde komma att minskas i framtiden, så att man inte behövde
lia mer än tre i varje rum. Ja, då går man redan nu in för tre stycken. Men är
det så att antalet elever håller sig konstant eller kanske ökas, blir följden att
man får göra tillbyggnader. Det förefaller som örn både regering och riksdag
borde lägga märke till hur inånga tillbs^ggnader som äro föreslagna på
årets tilläggsstat, för länsstyrelser, post och telegraf och många andra inrättningar.
Det kan inte vara klokt att uppföra byggnader som man vet att man
inom den närmaste framtiden måste bygga till. Örn man skall spara, skall
man spara på ett förståndigt sätt, och när man uppför en sådan byggnad skall
man inte bara tänka på dagens behov, utan på framtidens. Detta är anledningen
till att jag inte kunnat acceptera det framlagda förslaget. Jag förstår
emellertid att det är en prestigesak för regeringen att få igenom sitt förslag,
och att regeringen därför inte vill rucka det minsta på förslaget, utan
genomdriva det obeskuret. Jag deltog i utskottets behandling av detta ärende,
men måste gå ifrån och står därför inte upptagen i utlåtandet. Jag tar det
dock icke som en prestigesak, utan som en sak som bör ordnas på bästa möjliga
sätt med tanke på framtiden. Anser man sig inte ha råd att bygga ordentligt
och på ett sådant sätt att behovet fylles för många år framåt, är det
bättre att skjuta på saken några år och inte sätta i gång en byggnad som man
inom kort kommer att bli missnöjd med.

Jag kan lika litet som utskottets ärade ordförande begripa att man gör så
stort nummer av detta uttalande. Utskottet anser att regeringen bör ta under
övervägande örn inte rummens kvadratyta kunde något ökas. Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet yttrade i sitt sista anförande, att örn
bygget kunde hållas inom den föreslagna kostnadsramen, hade han ingenting
emot en sådan ökning. Men jag kan inte förstå varför man absolut skall behöva
hålla fast vid det belopp som här är föreslaget. Jag tycker inte att det
har någon betydelse örn, som utskottet sagt, beloppet skulle något överskridas.
Att skolstyrelsens ordförande ansett sig kunna acceptera förslaget och tycker
att det är bra, bör väl inte föranleda riksdagen att anse detta förslag vara det
bästa tänkbara. Här ha i alla fall byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
framhållit att detta förslag icke är acceptabelt, utan bör göras något bättre på
en viss punkt. Den omständigheten att skolstyrelsens ordförande har uttryckt
sin belåtenhet betyder alltså inte att förslaget är höjt över all kritik.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framhöll att detta var
i alla fall en standardhöjning i förhållande till det gamla förslaget och de nuvarande
byggnaderna. Ja, det är klart att skall man bygga måste man tänka
på att göra förbättringar; annars kan man lika gärna bibehålla de gamla byggnaderna.
De nu befintliga stora salarna för många elever kunna ju inte vara
så trevliga, och går man in för en ombyggnad böra dessa naturligtvis göras
bättre.

Det har talats örn en besparing av 780,000 kronor, men detta är inte fullt
riktigt, ty det är ju meningen att vänta med uppförandet av lekhall och vissa

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumslcolorna. (Forts.)
bostäder som kosta en hel del pengar. Besparingen blir alltså inte 780,000
kronor, men i alla fall en rätt avsevärd summa i jämförelse med vad som föreslogs
från början, oell det är ju mycket tacknämligt att så kunnat ske. Men
då betyder det heller inte så mycket örn man får lägga ut 65,000 kronor för att
få dessa rum tillräckliga för framtiden, så att de inte bli för små. Under
sådana omständigheter tycker jag att man kan ansluta sig till statsutskottets
uttalande, att regeringen bör uppta frågan till förnyad omprövning. Jag är
säker på att regeringen inte behöver känna sig obehagligt berörd av ett sådant
uttalande från riksdagens sida. Både regering och riksdag böra söka göra sitt
bästa, och det tror jag man gör om man går med på utskottsförslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Gustavson, Jolin, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Den
föregående ärade talaren uttryckte en förmodan att den kraftiga insatsen från
regeringens sida berodde på att regeringen uppfattade denna fråga som en
prestigesak. Jag skulle vilja ifrågasätta örn utskottet är alldeles fritt från
samma uppfattning, med tanke på de kraftiga insatser dess talesmän göra.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Om denna fråga uppkommit utan något
som helst samband med de nuvarande tidsförhållandena och utan att lia varit
föremål för behandling av den speciella sparsamhetsutredning som förestås av
generaldirektör Björck, är det väl knappast troligt att den tilldragit sig så
stor uppmärksamhet. Men detta betyder att man inte kan bedöma frågan enbart
med hänsyn till antalet kvadratmeter golvyta eller antalet kubikmeter
luft som vart och ett av barnen får till sitt förfogande. Man måste i stället
anlägga den synpunkten, att ett avgörande här spelar en roll som sträcker sig
vida över den fråga som just nu är på tal. Man kan knappast begära att
människor som utsätta sig för utan tvivel ganska stora obehag •— som jag förmodar
denna byggnadsutredning gör, då den ständigt kommer och vill inskränka
på andra människors fordringar — i längden skall kunna motstå
frestelsen att slappna av i sin strävan att spara in pengar på de statliga och
kommunala byggnadsanläggningarna, örn utredningen motarbetas av statsmakterna.
Jag menar alltså att det inte är riktigt att enbart tala örn hur
många kvadratmeter golvyta som dessa barn behöva, utan man måste ta hänsyn
till den effekt ett beslut kommer att ha på de fortsatta byggnadsarbetena
i statens regi. Isynnerhet sedan två statsråd ha sagt samma sak och framhållit,
att det finns risk för att detta beslut kan få konsekvenser för alla
byggnadsarbeten under nuvarande tidsförhållanden, tycker jag inte att man
kan nonchalera den synpunkten.

Det finns en möjlighet här som jag inte har hört omnämnas, nämligen att,
icke bygga alls. Det vore måhända klokast att säga att det är bättre att
barnen få ha kvar obehaget att leva i dessa stora sovsalar, medan tidsförhållandena
värka över, för att eventuellt senare få det litet inventiösare. Detta
anser jag vara en utväg som man inte utan vidare kan avvisa. Men om man
skall bygga under nuvarande förhållanden, menar jag gtt man knappast kan
underlåta att ta hänsyn till våra framtidsutsikter. Sverige har i många år
varit berömt, för latt inte säga beryktat — detta ord har ju en något annan
nyans — för att slå på stort i sina offentliga byggnader, både när det gäller
kubikutrymme och inredningsdetaljer. Det finns ju ingen här som kan garantera
att Sveriges ekonomiska ställning under de närmaste decennierna kommer
att bli sådan, att vi kunna uppehålla denna standard och behålla den ryktbarhet,
som vi förut skaffat oss. Det, kan ju hända, att vi av omständigheternas
makt komma att tvingas att sänka vår allmänna standard på alla örn -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
råden till en nivå som är mera vanlig i vår världsdel i övrigt. Då menar jag
att det kan vara av vikt att man på ett tillräckligt tidigt stadium •— exempelvis
nu — gör klart för sig den beska sanningen att vi inte kunna uppehålla
vår förutvarande allmänna standard.

Det finns även en annan synpunkt av psykologisk art, och det är, att i
dessa dagar avkrävas vårt lands skattebetalare mycket kännbara offer. Man
kan naturligtvis inte göra gällande att vare sig 65,000 eller 130,000 kronor
inverka på skatteprocenten. Men våra skattebetalande landsmän äro faktiskt
ganska känsliga för besparingssträvandena hos dem som bestämma skatterna.
När en fråga som denna, som ju är ganska liten i sig själv, utvecklats till
en relativt stor principfråga, kan jag inte finna annat än att det skulle ha en
psykologiskt oförmånlig inverkan på möjligheten att i framtiden få villiga
skattebetalare, örn man inte utnyttjade den möjlighet till en visserligen ringa
besparing som både regeringen, skolstyrelsen och besparingssakkunniga ha förordat.
Människorna ute i landet skulle få den känslan, att de betalade sin
skatt delvis förgäves och att skatten lades i händerna på personer som förvaltade
den sämre än de kunde godkänna. Denna synpunkt måste spela en i
viss mån avgörande roll för det beslut vi i kväll komma att fatta.

Örn jag ser på själva saken, kan jag inte finna att de kvadratmeter som skulle
stå till förfogande för barnen äro så upprörande knappa, som jag förstår
att några, av kammarens ledamöter tycka. 18 kvadratmeter i rummet och
12.5 kubikmeter per barn äro inga siffror som ge anledning till betänkligheter
ur hygienisk synpunkt. Då återstår själva trevnadssynpunkten. Ja, det
finns ju ett stort antal institutioner, där man måste leva under enklare förhållanden
än vad som kan anses lämpligt för till exempel en familj, som kanske
hela sitt liv bor i en och samma bostad. Dessa barn ha dock möjlighet att
vistas i dagrum, och örn det blir trångt kan man göra så att de få vistas tidvis
i dagrummen, tidvis i sina rum eller dela upp dem. Örn man därtill vidtar
en åtgärd vilken i tider som dessa inte kan sägas vara hårresande, nämligen
att sätta sängarna ovanpå varandra, så blir utrymmet ännu^ mycket större.
Jag tror att det finns många internatskolor, där föräldrarna få betala mycket
höga inackorderingsavgifter och vilkas förläggningsförhållanden icke äro så
särskilt exklusiva, men jag har aldrig märkt att barnen i dessa skolor mått
sämre av det. Även örn det alltså vore önskvärt med större golvyta, anser
jag inte att utrymmet är så åtsnört att man av den anledningen bör frångå
den förut omnämnda principen.

Det skulle enligt min mening, herr talman, vara en ganska långt gående
olycka för de närmast kommande årens statliga byggnadsverksamhet, örn man
gåve besparingskommittén ett sådant bakslag, som ett bifall till utskottets
hemställan skulle innebära, och med hänsyn därtill anser jag det vara bäst att
biträda regeringens och reservanternas förslag.

Herr statsrådet Andersson: Herr talman! Jag har en särskild anledning att
intressera mig för behandlingen av detta ärende, eftersom den civila byggnadsutredningen
är tillsatt på kommunikationsdepartementets föredragning och direktiven
för dess arbete äro utfärdade av detta departement. Den civila byggnadsutredningen
har ju utfört ett utomordentligt gott arbete, och jag tror man
kan säga att den på mycket kort tid har lyckats föreslå större besparingar
än alla förutvarande besparinggutredningar tillsammantagna. Det är därför
synnerligen glädjande att höra de förtroendeuttalanden som från skilda håll
ha kommit utredningen till del. Jag är övertygad örn att dessa uttalanden
äro allvarligt menade. De kunna utgöra ett gott och kanske välbehövligt stöd
för utredningens fortsatta arbete. Det är nämligen mycket som återstår, ofant -

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
ligt mycket. Det som hittills har avverkats av utredningsprogrammet utgör
en liten del av det som komma skall.

Jag begärde närmast ordet för att påpeka att det är i speciellt tre avseenden,
som besparingsmöjligheter lia yppat sig i fråga örn byggnader för offentliga
behov: för det första omarbetning av själva byggnadsprogrammet, bortskärande
av överflödiga lokaler och kanske rentav hela byggnader som kunna
undvaras, på sätt som skett i det föreliggande fallet, för det andra en begränsning
av volymen på sådana nyttiga utrymmen, som man inte kan undvara,
och för det tredje förenklingar i själva utförandet och konstruktionerna.
De väsentligaste besparingarna stå att vinna på de båda första punkterna,
och det är en felaktig föreställning att man kan vinna något avsevärt genom
en sänkning av den s. k. byggnadsstandarden, det vill säga det rent tekniska
utförandet, byggnadsmaterialet, utrustningsdetaljerna, konstruktionerna etc.
Det som står att spara i det avseendet uppväger inte på långt när den kostnadsstegring,
som ägt rum under sista året. De besparingar, som gjorts i det
nu diskuterade fallet och även andra, hänföra sig till nedskärning i programmet
och i volymen av de nyttiga lokalerna.

Det är detta som gör att jag i likhet med tidigare talare vågar påstå, att
det beslut riksdagen i dag fattar kommer att ha en viss prejudicerande betydelse.
Vill inte riksdagen vara med örn en nedskärning i volymen av olika
slag av lokaler, bostadsrum, arbetsrum, samlingssalar och sådant, ja. då får
man också avsäga sig en stor del av de besparingsmöjligheter som eljest stå
till buds. Denna fråga blir i viss mån en prövosten på vilka resultat som
kunna uppnås av besparingsarbetet. Jag skulle för min del mycket beklaga
om riksdagen intog en sådan ståndpunkt, att den visserligen gick med på att
minska själva byggnadsprogrammen — vilket i vissa fall kanske endast betyder
ett uppskov — och förbilliga det tekniska utförandet, men inte minska
på lokalerna utan låta dessa vara lika spatiösa som förr. Skulle riksdagen
inta en sådan ståndpunkt, kommer resultatet av det fortsatta besparingsarbetet
på detta område att bli mindre än det som hittills vunnits och som jag för min
del anser önskvärt.

Någon har sagt att detta är en fråga om regeringens, respektive statsutskottets
prestige. Ingalunda. Från regeringens sida är det inte alls någon
prestigesak. Jag förmodar att regeringens ställning är så stark, att den
mycket väl tål ett bakslag på denna punkt. Vad det gäller är att söka förmå
riksdagen att gå med på ett system för det fortsatta besparingsarbetet inom
den offentliga byggnadsverksamheten, som ger möjlighet att vinna verkliga
resultat.

Herr Wagnsson: Herr talman! Såsom här förut under debatten framhållits,
ha genom civila byggnadsutredningens förslag väsentliga besparingar
åstadkommits i denna byggnads fråga. Dessa besparingar har man uppnått
icke endast genom att, som statsrådet Bagge på förmiddagen framhöll, sammanföra
olika byggnader inom en byggnadskropp, utan också och kanske i
ännu högre grad genom att göra väsentliga standardförsämringar på olika områden.
En hel rad av för undervisningen önskvärda lärosalar äro slopade,
sjukavdelningen är hopkrympt, badavdelningen har i det närmaste försvunnit,
vissa för personalen avsedda bostadsutrymmen äro borta, samlingssalen
bär tagits bort och ersatts med en mindre sal, och gymnastiksalen har krympt
ihop till ett minimum.

Ålit detta ha de ämbetsverk, som närmast haft att sysselsätta sig med denna
fråga, ansett sig av nödläget tvingade att acceptera, örn det också skett
med svidande hjärta. Jag kan omnämna, för att på denna punkt något kom -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstinnskolorna. (Forts.)
plettera vad ecklesiastikministern Ilar anförde, att rektorn vid dövstumskolan
i Härnösand, då lian fick kännedom om det utarbetade förslaget, satte
sig i förbindelse med mig för att meddela, att lian ansåg de föreslagna försämringarna
så väsentliga, att lian ifrågasatte, örn det överhuvud taget var
lämpligt att bygga nu och örn man inte borde nöja sig med de utdömda lokalerna
ännu någon tid och avvakta bättre tider för att då få mer ändamålsenliga
byggnader till stånd. Jag avrådde honom emellertid bestämt därifrån,
då man med hänsyn till tidsläget inte kunde göra några uttalanden örn när
förhållandena skulle kunna anses lia ljusnat så att man kunde ha möjlighet
att få bygget lyckligt i hamn. Jag ansåg att det var bättre att söka nå ett
positivt resultat nu. Jag leddes i denna åsikt av det förhållandet, att det,
när läget så småningom i ekonomiskt avseende kominer att ljusna, skall finnas
möjlighet att på olika områden komplettera den byggnad, varom nu beslut
skall fattas.

I vissa avseenden binder man sig emellertid för en icke önskvärd standard,
örn man accepterar förslaget i föreliggande skick, oell det är i fråga om bostäderna
för eleverna. Det är klart att statsrådet Wigforss har rätt, då han
säger, att jämfört med vad som nu finns blir det också genom detta förslag
en faktisk standardförbättring. De nuvarande lokalerna äro ju utdömda. De
började byggas 1894 av landstingen, och nog skulle det väl vara underligt
örn svenska staten nu, då den planerar ett bygge av detta slag, skulle krypa
under den standard, som landstingen i början av 1890-talet ansågo sig kunna
bjuda de elever det här gäller.

Jag har alltså, som jag nämnde, på en punkt icke kunnat ansluta mig till
den ståndpunkt, som ecklesiastikministern här intagit, och det är i vad det
gäller elevbostäderna. Och orsaken är, att dessa bostäder icke senare kunna
ändras utan att det medför väsentliga kostnader för statsverket. Bygger man
nu och binder sig för en alltför låg standard, är jag övertygad örn, såvitt
vårt folk får behålla sin frihet och vår levnadsstandard icke kommer att
sjunka ytterligt starkt, att man örn några år med förvåning kommer att se
på denna institution, där man har en bostadsstandard, som jag inte tror att
det finns motsvarighet till i några liknande nybyggda statliga institutioner.
Statsrådet Wigforss förklarade visserligen att man i fråga om något skyddshem
skulle ha bundit sig för elevrum av denna storlek. Men då bör man
erinra om att dessa rum voro normalt avsedda för tre elever, även örn det
ansågs att. de också skulle kunna rymma fyra. Dessutom var det fråga örn
en korrektionsanstalt, där alltså vanartade barn under några år skola ha
sin bostad, medan det i här föreliggande fall är fråga om barn, som genom
sin dövhet äro sorgligt vanlottade och som därigenom ofta lia stora svårigheter
att kunna få kontakt med den omgivande verkligheten.

Eftersom min ärade vän på Kalmarbänken nyss förklarade att han ansåg
det kvadratutrymme, som här var ifrågasatt, om icke lyxbetonat så dock
mycket tillräckligt, vill jag för att något komplettera hans framställning ytterligare
belysa denna sak med några få ord. Jag har här ritningarna över
förslaget, och det visar sig, att örn man i dessa rum inritar den plats, som
behövs för sängutrymmet, får man ett ytterligt minimalt utrymme över.
Rummen äro avsedda för fyra sängar och ett bord med tillhörande fyra stolar,
placerat, vid fönstret. Det återstår sedan ett utrymme på mellan 8 och 10
kvadratmeter att dela för fyra stycken elever.

Under debatten har det gjorts jämförelser med de utrymmen, som de värnpliktiga
ha i sina sovrum. Denna jämförelse finner jag vara ganska missvisande.
De elever det här gäller skola ju ha möjlighet att åtminstone. under
någon tid på dagen också vistas i sovrummet. Gällde det, som förhållandet

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
är för de värnpliktiga, att uppehålla sig i sovsalarna endast under själva natten,
skulle den synpunkt, som både statsrådet Bagge och herr Mannerskantz
framfört örn att kubikutrymmet dock kan anses tillräckligt, kunna vara av
avgörande betydelse. Men som jag nämnde måste vid denna skola sovrummen
i viss utsträckning utnyttjas under dagarna. Det förhåller sig nämligen så,
att de nedskärningar i fråga örn utrymmena, som byggnadsutredningen åstadkommit,
även gälla dagrummen. Dessa äro beräknade till 60 kvadratmeter.
Örn alla eleverna samtidigt vistas i dessa runi, skulle vart och ett rymma 60
elever. Det blir alltså så trångt i dessa dagrum, att det praktiskt taget är
omöjligt att ha dem som gemensamma sällskapsrum för alla eleverna.

Jag vill också understryka, att det på detta område icke endast är skolöverstyrelsen,
som med en viss energi sökt förfäkta den uppfattning, som jag
här givit uttryck åt. Samma synpunkt har i minst lika hög grad framhållits
av byggnadsstyrelsen. Jag hörde nyss någon här i kammaren privat till
mig säga en sak, som jag förmodar i agitationen nian och man emellan utnyttjats,
nämligen att detta i någon mån skulle bero på att arkitekterna hade
stort inflytande i byggnadsstyrelsen och att de hade ett rent ekonomiskt intresse
av att byggnaden gjordes större. Jag vill då, eftersom^ jag själv varit
med örn att handlägga denna fråga, mycket bestämt säga ifrån,^ att jag finner
detta vara ett otillständigt tal. Det förhåller sig inte alls så att oppositionen
mot denna detalj i byggnadsutredningens förslag rörande denna byggnad
utgått från arkitekthåll, utan det är byggnadsstyrelsens chef, den av
alla i denna kammare väl kände och uppskattade generaldirektör Leo. som
personligen intresserat sig för denna sak och som redan innan frågan blivit
föredragen i byggnadsstyrelsen satte sig i förbindelse med den, som föredragit
ärendet i skolöverstyrelsen, och mycket noga informerade sig örn detaljerna
och mycket bestämt reagerade mot vad som föreslagits i fråga örn elevrummen.

Till sist vill jag, gentemot vad finansministern före middagsrasten framhöll,
påpeka att den jämförelse han gjorde mellan förhållandena för dessa
barn och många normala barn, som bo i hem i små omständigheter och som
inte skulle lia större bostadsutrymme till förfogande, visserligen kan låta bestickande
men i och för sig icke är riktig. De barn, som ha ett föräldrahem
att växa upp i och som omhändertas av sina föräldrar och som dessutom äro
normalt utrustade i andligt och lekamligt avseende, äro gynnade i jämförelse
med den kategori barn det här är fråga örn. De förra ha en helt annan möjlighet,
även örn det sker i ekonomiskt sett små förhållanden, att leva en lycklig
ungdomstid än de stackars barn det här gäller. Dessa barn fa från sjueller
åttaårsåldern under åtta år av sitt liv ryckas loss från sina föräldrar
och sättas i dessa skolor. Och därefter få de tre eller fyra år åtnjuta undervisning
i yrkesbestämda fortsättningsskolor, också dessa senare änternät.
Under sådana förhållanden tycker jag verkligen att den svenska riksdagen
trots allt sparsamhetsnit skulle kunna ha råd att kosta på dem det anspråkslösa
utrymme, som utskottet här förutsatt.

Jag hårde till min glädje att herr statsrådet Bagge i sitt sista anförande
bl. a. underströk, att han med största glädje skulle se, att man gjorde dessa
rum något större, och han hänvisade därvid till ett yttrande som han gjort
i ett brev, där dessa byggnadsförhållanden äro. reglerade. Lägger man till
den sats, som han själv tilläde, att denna utvidgning av rummen skall ske
inom den fixerade kostnadsramen, alltså utan att byggnaden får bli dyrare,
förefaller dock det hela att vara ett ganska besvärligt problem. Ty som vi
nyss hört av kommunikationsministern lia byggnadskostnaderna väsentligt
stegrats. Det blir ett svårlöst problem att åstadkomma större bostadsrum och

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstiimskolorna. (Forts.)
ändå hålla sig^ inom den givna kostnadsramen. Jag tar emellertid för givet,
att herr statsrådet menade allvar, då han sade sig med största glädje se, att
man kunde göra dessa rum något större, och jag vill därför hoppas, att han
med stor inre tillfredsställelse skall finna sig i att riksdagen beviljar även
de erforderliga medlen för att tillmötesgå denna hans önskan.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Herr talman! Jag åhörde till en början denna debatt i den
bestämda och för kammarens ledamöter säkerligen sympatiska föresatsen att
inte taga ordet. Men när man lyssnat till vad som sagts, fordrades det en sådan
osedvanlig själsstyrka att inte begära ordet, att det visade sig att jag inte
var i besittning av densamma.

Jag har alltså begärt ordet framför allt för att fråga herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet, örn det verkligen blir en katastrof
för den civila byggnadsutredningen, för den händelse första kammaren i detta
fall beslutar att i stället för att spara 780,000 kronor endast spara 715,000.
Om så är fallet, måste jag fråga: på vilka grunder har man fotat hela denna
civila byggnadsutredning? Har man gjort det så, enligt det föredragande statsrådets
mening, då den kom till, att när den civila byggnadsutredningen förklarar,
att fyra dövstumma barn skola sova i ett rum med 18 kvadratmeters golvyta,
så måste också riksdagen besluta att de skola sova på 18 kvadratmeters
golvyta, och örn riksdagen beslutar, att det skall vara 24 kvadratmeter, så spricker
hela idén med att spara pengar genom den civila byggnadsutredningens
försorg?

Jag har i sak inte mycket att säga, ty vad herr Pauli här anfört var så
ovederlägglig^ att jag inte förstår att man kan behöva göra några ytterligare
utläggningar. Men det är klart, och så mycket kunna vi väl räkna ut i huvudet,
att det är för litet med 18 kvadratmeters golvyta i dessa rum. Hur man än trollar
med kubik och kvadrat, är det också klart, att för att göra denna futtiga
besparing skola, dessa olyckliga dövstumma barn under åratal av sin skoltid
behöva kilas in i, enligt vad alla erkänna, för små elevrum.

Jag reagerar också mänskligt och spontant mot det resonemang, som fördes
från statsrådet Bagges sida, där man faktiskt beflitar sig om att ge riksdagen
den föreställningen, att örn för dessa relativt fåtaliga dövstumma barn en golvyta
i rummen på 24 kvadratmeter ställdes till förfogande i stället för 18, så
bär det inträffat, något slags finansiell katastrof för den svenska folkhushållningen.
Det kan jag inte begripa. Det måste ligga någonting bakom detta, som
inte vanliga ledamöter här i kammaren förstå. Kanske är det just det, som
herr Wagnsson berörde och som jag också hört, att det egentligen här står en
kamp för vissa .arkitektintressen. Jag vet det inte, och det intresserar mig inte
heller vad möjligen en del arkitekter där nere i kungl, byggnadsstyrelsen på
Hantverkargatan lia för sig. Här skall kammaren taga ståndpunkt till en sakfråga,
alldeles oavsett vad arkitekter i kungl, byggnadsstyrelsen eventuellt
kunna ha för uppfattning i ena eller andra hänseendet.

Vill man fortsätta att räkna i huvudet och undra, hur mycket det egentligen
är vi diskutera om, sa finner man att det är 65,000 kronor. En byggnad av
detta slag bygges ju inte bara för år 1941. Jag kan inte tänka mig annat än
att denna byggnad kommer att hålla i åtminstone 65 år. Och slår man ut de
65,000 kronorna på 65 år, så blir det 1,000 kronor örn året. Staten lånar pengar
i dag mot fyra procents ränta, och då blir alltså hela merutgiften 40 kronor örn
året kontant. Det är väl ungefär lika mycket som lyset kostar, medan vi debattera
denna sak! Jag tycker inte, att det borde inträffa några katastrofer,
örn kammaren nu skulle bifalla utskottets förslag.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumslcolorna. (Forts.)

Herr Bergman: Herr talman! Det kan måhända tyckas vara föga anledning
att nu begära ordet, ty i denna långa diskussion torde väl alla synpunkter på
frågan redan tämligen uttömmande vara behandlade. Eftersom det emellertid
i samtliga anföranden från statsrådsbänken särskilt har betonats, att utskottets
förslag skulle vara farligt därigenom, att det innebure en prejudicerande betydelse,
anser jag i alla fall att det bör tilläggas några ord örn den sidan av
saken, innan vi avsluta debatten.

Hade det varit så, att denna sak haft prejudicerande betydelse, d. v. s. örn
meningen varit att desavouera regeringens lovvärda besparingsverksamliet när
det gäller offentliga byggnader, så hade det varit fullkomligt omöjligt — det
tror jag mig med säkerhet kunna påstå — att få 22 av statsutskottets 24 medlemmar
med på saken. Denna stora majoritet skär igenom alla partigränser ■—
vi ba nyss hört även en framstående medlem av bondeförbundet, som ju åtnjuter
ett stadgat anseende för starkt sparsamhetsintresse, uttala sig för utskottsmajoritetens
förslag. När alltså denna ovanligt stora majoritet har kunnat
ena sig örn utskottsförslaget, så förstår man att det icke kan ba varit möjligt
att man velat lägga in något prejudikat i detta fall. Här föreligger i stället
ett alldeles speciellt och säreget undantagsfall. Det gäller dessa olyckliga
abnorma barn, vilka under åtta år av sin ungdomstid skola bo i de rum, vilkas
alltför trånga utrymme påtalats. Det är av sociala hänsyn gent emot dem, som
utskottet fattat sitt beslut i denna detaljpunkt, och inte alls för att på något
sätt inskrida mot kloka och välbetänkta besparingsåtgärder. Verkligt massiva
besparingar ha ju, såsom här många gånger påpekats, enhälligt accepterats
i mycket stor utsträckning just i avseende på denna byggnadskostnad. Endast
i en enda ekonomiskt föga betydande punkt, nämligen i den som diskussionen
gäller, och vilken har uteslutande social motivering, har någon meningsskiljaktighet
yppat sig, dock så att den vida övervägande majoriteten står bakom
utskottsförslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag måste bekänna att jag i likhet med
herr Linderot icke haft själsstyrka nog att avstå från att yttra mig, innan
denna debatt avslutas. Då jag var med om denna frågas behandling i statsutskottet,
hade jag väl aldrig kunnat drömma örn att frågan örn 18 eller 21
kvadratmeters golvyta skulle kunna väcka en sådan storm i bägge kamrarna.
Och jag har icke av den förda debatten på något sätt kunnat finna bevisat,
att det icke kan anses ganska väl motiverat med det utrymme på 21 kvadratmeter,
som utskottet stannat för.

Det var emellertid inte för att säga detta, som jag har begärt ordet, herr
talman. Jag vill framhålla, att det är en ganska häpnadsväckande slutsats, som
man kommer till i oppositionen mot utskottets förslag. Man skulle genom att
gå med på de 21 kvadratmeterna och de 65,000 kronor, som eventuellt skulle
uppstå i merkostnader, på något sätt åstadkomma ett prejudikat, som skulle
bli så avskräckande för den nämnd, som så mycket talats örn i dag, att denna
skulle alldeles »tappa sugen» i sitt fortsatta besparingsarbete. Det är för
mig alldeles omöjligt att tro, att denna besparingsnämnd eller regeringen eller
någon annan bland statsakterna skulle fästa ett så oerhört stort avseende vid
en sådan detalj som denna, att man därigenom skulle gå ifrån den föresats, som
väl alla nu äro besjälade av, att igångsätta ett verkligt kraftigt besparingsarbete.
Ingen har visat isig annat än synnerligen tacksam över att nämnden
i detta fall kunnat föreslå nedprutningar med 780,000 kronor, och jag är övertygad
om att riksdagen också i fortsättningen, sådant som tidsläget är, kommer
att gå med på förslag, som medföra verkliga besparingar.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Anslag till byggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)

Jag menar alltså, herr talman, att jag inte kan förstå talet örn att det skulle
ha någon större betydelse i avskräckande riktning för besparingssträvanden,
örn man ginge med på statsutskottets förslag, till vilket jag ber att få yrka
bifall.

Herr Forslund: Herr talman! Jag tillhör också dem, som vilja uttala förvåning
över att detta ärende, med de små proportioner, som det ändå synes lia,
kunnat åstadkomma en så ofantligt vidlyftig debatt. Jag förstår inte heller
att herrar statsråd lägga ned ett så kolossalt arbete på att övertyga kammaren
örn att den ovillkorligen måste taga vad regeringen här föreslagit. Man talar
ju i detta statsutskottets utlåtande så vänligt till förmån för Kungl. Maj :ts
uppfattning, att jag tycker att det kunde ha varit ganska onödigt att föra en
så lång strid örn denna sak, och jag måste kalla det för en strid, emedan
man så starkt poängterar, att det är nödvändigt att skydda just det förslag,
som framförts av den speciella utredningskommittén. Jag vill dock påminna
om att samma statsråd glömma bort den permanenta sakkunskap i byggnadsfrågor,
som vi ha här i landet, nämligen byggnadsstyrelsen. Det kanske kommer
en^dag, när några årtionden ha gått och man tittar på detta skolhus, då
man måste fråga sig vem det egentligen var, som kunde driva sin mening så
hårt, att man kunde förmås att bygga på sätt som skedde. Då får man svara,
att en tillfällig utredningskommitté, som var till finnandes, tillmättes en sådan
kolossalt avgörande betydelse, att byggnadsstyrelsens ord intet hade att
betyda. Statsutskottets ord hade heller ingening att betyda.

Jag tycker att detta är att driva en sak på tok för långt. Jag vill så mycket
hellre ge uttryck för denna mening, då det gäller en byggnad, som iskall göra
tjänst som en skolbyggnad i många årtionden framåt. Det är ändå skäl i att
överväga, huruvida man här, trots allt behov av sparsamhet, kan gå ned till
ett minimum av vad man vill rekommendera, när det gäller utrymmena i de
enskilda hemmen. Det är väl ändå inte många som skulle vilja föra det
språk, som nyss hördes från herr Mannerskantz’ bänk där uppe vid väggen.
Han drog upp en jämförelse med hur det är i de enskilda hemmen och började
till och med tala om att man skulle kunna ha dubbelsängar för dessa barn.
att man skulle kunna, som det heter, »lägga dem på hyllor». Jag tänkte på
den tid, då jag själv växte upp i ett fattigt hem. Vi voro många i det hemmet,
och vi hade små, små utrymmen. Jag vill nästan gråta i dag, när jag
ser ett fotografi från en sådan stuga. Jag skulle vilja säga till herr Mannerskantz
: riksdagen är inte i färd med att fatta beslut om att bygga en fastighet
av sådan typ som en statarstuga från gammal tid, utan det är frågan örn
att bygga en skola för nutid och framtid.

Jag tycker alltså, mina herrar, att man kan biträda vad statsutskottet här
föreslagit, nämligen en hemställan till Kungl. Maj :t att vara vänlig och pröva
den här saken en gång till. Finner Kungl. Majit skäl föreligga att tillmötesgå
önskemålet att göra elevrummen litet större, så kan man få göra det, även örn
man därvid inte kan hålla sig inom den begränsade kostnadsram, som det nu
varit fråga örn. En sådan vädjan från statsutskottets sida anser jag kan få
gå fram till Kungl. Maj :t, åtminstone kommer jag för min del att gärna söka
befordra den.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i. den nu föredragna punkten hemställt med godkännande av utskottets motivering
samt vidare på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den motivering, som förordats i den vid punkten anförda reservationen;

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Anslag till byggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan med godkännande av utskottets motivering, sig anse
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustavson, John, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 25 punkten
17 med godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 52;

Nej — 44.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
folkhushållningsdepartementets verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Avlöningar
till statsråden utan departement m. m.; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till inköp för telegrafverkets
räkning av tomter i Lidingö.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion örn tilläggspension åt förre stenografen
hos första kammaren J. H. Wallin;

nr 4, i anledning av väckta motioner örn pension åt förre portvakten hos
riksdagen E. A. Holmström; och

nr 5, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om årligt
understöd åt eldaren i riksdagens hus Johan Anton Olssons änka Anna
Kristina Olsson.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Äng. justitie- Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 6, i anledning av delegerades
budZälnens^ riksdagens verk förslag i fråga örn löne- och pensionsförhållandena för
löneförhåll- riksdagens justitie- och militieombudsmän m. m.

anden m.rn. Med föranledande av ett av delegerade för riksdagens verk i skrivelse till
bankoutskottet den 16 december 1940 framlagt förslag hade utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, att riksdagen måtte med tillämpning från och
med den 1 juli 1941,

1) godkänna vid utlåtandet såsom bilaga 1 fogat förslag till ändrad lydelse
av 1 § 1 morn. samt till ny 50 a § i avlöningsreglementet för ordinarie
tjänstemän vid riksdagens verk (avlöningsreglementet för riksdagens verk)
ävensom till ändringar i den vid avlöningsreglementet fogade tjänsteförteckningen; 2)

godkänna vid utlåtandet såsom bilaga 2 fogat förslag till ändrad lydelse
av 1 och 25 §§ i tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk.

Herr Branting: Herr talman! Jag vill tillåta mig säga några ord angående
50 a § i det. föreliggande avlöningsreglementet. Där skall nu inskrivas
beträffande justitieombudsmannen och militieombudsmannen, att »ombudsman
ej må under sin ämbetstid utöva tjänst, uppdrag eller befattning, som enligt
vad därom är föreskrivet icke må förenas med justitieråds- eller regeringsrådsämbete».
En i sak motsvarande bestämmelse finnes redan nu i gällande
instruktioner för J. O. och M. O. Dessa instruktioner ligga för närvarande under
behandling av första lagutskottet med anledning av framkommet förslag örn
ny instruktion för J. O. och M. O. I dessa nya instruktioner har den nu ifrågavarande
bestämmelsen strukits och, som herrarna se, härmed överförts till avlöningsreglementet.

Angående denna åtgärd att överföra ifrågavarande bestämmelse från instruktionen
till avlöningsreglementet kan det måhända yppas delade meningar.
Det rör sig ju här inte bara örn en avlöningsfråga utan örn en principiell fråga
av stor räckvidd, nämligen huruvida justitie- och militieombudsmännen må
hava annan befattning och eventuellt andra inkomster än dem, som härflyta
från deras ämbeten. Jag har begärt ordet, herr talman, enär jag tror mig
kunna påstå, att man i första lagutskottet fäster stort avseende vid denna
fråga. Yi torde vara överens örn att vilja tolka bestämmelsen i det nya avlöningsreglementet
så, att J. O. och M. O. överhuvud taget icke under sin ämbetstid
må utöva eller inneha någon enskild tjänst med därifrån härflytande
inkomster. Man mäste självklart förutsätta beträffande riksdagens bägge ombudsmän,
att de stå så fullständigt fria och oberoende, att inte ens skuggan av
någon misstanke skulle kunna falla på dem för obehörig påverkan från något
hall.

Med denna kommentar till det nya avlöningsreglementet, herr talman, har
jag intet annat yrkande än örn bifall till bankoutskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna första lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning av verk- Äng. militie ställd

granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. ombudsman nens

ämoets I

detta utlåtande bade utskottet för riksdagen anmält, att vid den gransk- förvaltning.
ning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning, som utskottet grundlagsenligt
förehaft, någon anledning till anmärkning icke förekommit.

Herr Brandt: Herr talman! Bland dem, som varit i tillfälle att läsa militieombudsmannens
berättelse eller eljest lia tagit del av bans ämbetsförvaltning,
finns det säkert bara en mening därom, att militieombudsmannen på ett
utmärkt sätt har fullgjort sitt ansvarsfulla och grannlaga värv.

Det är emellertid ett par ärenden bland de många, som under 1940 handlagts
av M. O., vilka tilldra sig en särskild uppmärksamhet på grund av vissa
omständigheter, som äro förknippade med desamma. Det förhåller sig nämligen
så, att en betydelsefull principfråga därigenom aktualiseras, nämligen frågan
huruvida riksdagens speciella förtroendemän, J. O. och M. O., äro fullkomligt
självständiga i sin ämbetsförvaltning eller örn de ha att ta hänsyn
till regeringens uppfattning i någon fråga, som kan ha dragits även inför
regeringen.

Nu vet jag mycket väl att det kan, hända, att detta spörsmål i annan ordning
eller i annat sammanhang kan komma inför riksdagen, men jag är inte
fullkomligt övertygad därom. Då jag inte medverkat till att den här föreliggande
anmälan till riksdagen från lagutskottet har framkommit utan, den ringaste
erinran, så har jag velat ta det säkra före det osäkra och fästa riksdagens
uppmärksamhet på ifrågavarande spörsmål.

I ett par fall, kanske i flera men åtminstone i två fall, som jag känner till,
har nämligen M. O. — det låter antagligen, ganska otroligt för många riksdagsmän
här •—- helt enkelt avskrivit mål, som varit anhängiga hos honom,
bara därför att vederbörande departementschef, som också haft anledning att
ta befattning med samma ärenden, för sin del kommit till den uppfattningen,
att de klagomål det var fråga örn inte förtjänade avseende, och därför utan
åtgärd lagt ärendena till handlingarna. På den grund har M. O. avstått från
att fullfölja målen. Ja, det är faktiskt så, mina herrar. Och hade det inte varit
så, hade jag inte tagit det djärva steget, emot vissa avrådanden, att dra
fram saken här i riksdagen. Jag upprepar, att saken måhända kommer före
ännu en gång, och visste jag det med visshet, skulle jag vänta. Örn jag själv
suttit på den avdelning, som granskat militieombudsmannens förvaltning, och
sedan, i första lagutskottet in pleno, skulle jag ha reserverat mig emot beslutet
att utan ett ord örn dessa saker anmäla berättelsen. Och detta, jag upprepar
det, trots att det råder endast en mening därom: att den man, som för
närvarande innehaver detta höga ämbete, på ett utmärkt sätt fullgjort sin ansvarsfulla
uppgift under fjolåret 1940, som var ett mycket svårt år även för
M. O., då hans arbetsbörda var både större och kvalitativt kanske mera tyngande
än eljest. Men icke desto mindre måste jag anse det nödvändigt att denna
fråga — därtill i det rätta sammanhanget, och detta är det rätta sammanhanget
— kommer inför riksdagen. Andra må lia en annan uppfattning. Då
jag inte kan belysa frågan utan att också i någon mån gå in på själva målen,
skall jag nu göra detta.

Det första ärendet gäller en anmälan från, 88 värnpliktiga sjömän vid kustflottan,
som av chefen för kustflottan berövats sin första maj-ledighet 1940.

De anmälde detta för M. O., och samtidigt skickade de in en duplett av anmälningsskriften
till försvarsdepartementet. De säga, dessa 88 mannar, att
chefen, för kustflottan visat uppenbart trots mot regeringens föreskrifter, då
han kommenderat dem att arbeta på första maj, när allt annat folk var ledigt.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Äng. militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)

Ty på morgonen denna första maj upplästes en order för de värnpliktiga, författad
av chefen för kustflottan och så lydande: »Då Sveriges folk i dag demonstrerar
sin enhälliga vilja till landets försvar, så visaT kungl, flottan samma
vilja i handling genom att bedriva övningar.» Det kan förtjäna att här
omnämnas, att de åttioåtta sjömännen ingalunda bedrevo pågra övningar till
landets försvar. De sysselsattes med renhållningsarbete, med mönjemålning
och reparationsarbeten. Var och en, som står utanför militärernas krets, begriper
mycket väl, hur det hela hänger ihop.

Men alltnog: eftersom en duplett av denna anmälan till M. O. också kom
inför försvarsministern, gjorde denne en utredning i''ärendet. Utredningen resulterade
i att försvarsministern lade klagoskriften till handlingarna utan åtgärd.
Men nu är att märka, att M. O. å akten har skrivit följande: »Sedan
jag inhämtat...» — och så kommer detta, att en liknande klagoskrift är ingiven
till försvarsministern och att han efter utredning funnit, att det inte
förelåg anledning till någon åtgärd — ». . . så avskriver jag härmed målet.»
Punkt och slut.

Det andra målet galler en värnpliktig från, handelsflottans befäl, kapten
eller styrman, som varit utkallad alltifrån början av stormaktskriget år 1939.
Han inkom med en anmälan till M. O., och jag vill redan här nämna, att han
inte gjorde samma fel som de 88, som ingåvo en likalydande skrift till försvarsministern,
utan han ingav skriften endast till M. O. Däri fäster han
M. O :s uppmärksamhet på att en kapten vid flottan i ett föredrag inför dessa
värnpliktiga — som kallats att åhöra föredraget på tjänstetid, kommenderats
dit på vanligt sätt, såsom ju alltid sker i det militära •—- gjort en hel del
olämpliga uttalanden. Han pratade en massa saker örn Versaillesfreden såsom
skulden till världskriget m. m., som man kan ha olika meningar örn. Jag fäster
mig inte härvid. Men bland annat sade han också, att statsmakterna under
långliga tider försummat flottan, och »om det nu är så» -— han vände sig till
dessa unga värnpliktiga kaptener och styrmän -—» att ni tycker, att er bekläda
dsutrustning inte är så god, så är skulden därtill helt enkelt att staten
har tagit och lånat de medel, som voro anslagna till er beklädnad, för att klara
upp Kreugerkraschen, och trots upprepade påminnelser ha vi inte fått igen de
pengarna.» Detta är ju både barnsligt och barockt. Ty det är uppenbart, att
saken inte kan ligga så till, och anmälaren tycker med rätta att det är litet
underligt att värnpliktiga kommenderas att lyssna till dylika politiska funderingar.

I infordrat yttrande medger kaptenen, att han fällt det citerade yttrandet,
men att han endast besjälades av en önskan att stärka vederbörandes fosterlandskärlek
och lojalitet till riksledningen. Till detta anmärker anmälaren alldeles
riktigt, att det är mycket underligt att vilja stärka lojaliteten genom att
kritisera riksdag och regering på detta sätt.

Men det allvarliga här — frånsett principfrågan, som jag strax återvänder
till — är att chefen för Ålandshavseskadern, en kommendör, vars yttrande
också inhämtats, helt enkelt säger: »Jag kan inte finna att föredragshållaren
sagt något olämpligt inför ungdomarna». Jag citerar ordagrant, ty jag kan
frasen utantill: »Fakta borde inte förtigas, och att föredragshållaren bland
dessa fakta också angav vissa karakteristiska drag i den svenska demokratiska
statsförfattningen, anser jag endast ha varit en lämplig påminnelse till
självrannsakan». Yttrandet är verkligen ganska chockerande. Det skulle ha
varit bra roligt att få besked om hur det egentligen förhåller sig med denna
sak.

Men nog härom. Ärendet avslutas därmed, att M. O. antecknar å akten,
att han hos marinens kommandoexpedition inhämtat, att försvarsministern ge -

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
noin en tidning fått reda på denna affär och själv låtit anställa undersökning,
samt att han kommit till det resultatet, att klagomålet skulle läggas till handlingarna
utan någon åtgärd. Så tillfogar M. O. följande ord: »Med hänsyn
härtill anser jag mig icke böra vidtaga någon ytterligare åtgärd i ärendet.»
Så avskrives det. Man får således inte veta, vilken ställning M. O. skulle ha
intagit, om han inte blivit förekommen av försvarsministern.

För att nu ingen skall missförstå vare sig motiven till vad jag säger eller
vad jag säger, vill jag erinra därom, att jag inte har den ringaste kritik att
rikta mot försvarsministern. Jag tycker verkligen att försvarsministern, särskilt
när jag tänker på tiden kring första maj i fjol, hade så många och stora
bekymmer omkring sig, att han kunde vara befriad från sådana petitesser som
disciplinmål och dylikt. Vad jag vänder mig mot är att riksdagens — observera:
riksdagens — militieombudsman, med hänsyn till att försvarsministern för sin
del avskrivit målet utan åtgärd, inte anser sig höra vidta ytterligare åtgärder
för att fortsätta utredningen. I den förra frågan förekom ju ingen utredning
alls. Det var bara en anmälan från de 88 jämte en anteckning om att försvarsministern
fattat sin ståndpunkt, och därmed avskrevs målet. I det andra
ärendet hade M. 0:s utredning visserligen gått litet längre, men det slutade i
alla fall på samma sätt.

Regeringsmedlemmarna äro naturligtvis mera politiskt betonade än militieombudsmannen.
Det ha de ju också rätt att vara. Då kan det väl tänkas, att
det kan finnas skäl för försvarsministern — eller, ifall det gäller J. 0:s relationer
till andra departementschefer, för dessa andra •— att för sin del lämna
ett klagomål utan åtgärd. Men M. O. och J. O. kunna inte och böra inte utan
egen prövning ta ståndpunkt. Åtminstone tycker jag så, men jag har kanske
fel? Det kan vara roligt att få höra. Och med all respekt för militieombudsmannens
ämbetsmannagärning under 1940 tycker jag att första lagutskottet
skulle ha upptagit frågan i dess rätta sammanhang. Jag inser nog, att frågan
kan vara ömtålig. Det är många frågor, som äro ömtåliga, men man får inte
dra sig för att vidröra dem ändå, örn det är nödvändigt. Här anser jag verkligen
att det är nödvändigt.

Det är klart, att M. O :s förhållande här har varit känsligt. Man kan ju tänka
ut tanken, att M. O. ansett — och man får nog den uppfattningen, att han i
grund och botten har den meningen — att han borde lia vidtagit någon åtgärd.
Det hade inte nödvändigt behövt bli åtal. Det kan ju tänkas, att han hade
låtit det stanna vid en admonition, att han låtit vid saken bero med påpekande
att vederbörande handlat oriktigt och olämpligt. Man får alltså den uppfattningen,
att M. 0:s inställning varit, att något borde göras, men att han på
grund av att försvarsministern så att säga prejudicerat målen ansett sig inte
böra göra något. Är denna uppfattning riktig, så menar jag att det också
är riktigt, att man i riksdagen erinrar om att M. 0:s handlingssätt varit felaktigt.
Hur vanskligt förhållandet än kan vara, får inte M. O., synes det mig,
ta sådan hänsyn som skett. Han använder själv just uttrycket »med hänsyn
härtill . ..»

Man mäste också beklaga — den tanken faller mig in just nu — att det inte
blev lite grundligare utredning i det ena målet. Jag åsyftar den där kaptenens
påstående, att staten skulle ha tagit pengar från det anslag, som varit avsett
för värnpliktigas beklädnad, för att klara upp Kreugerkraschen. Ett sådant
påstående må vara barnsligt och barockt, men då det har upprepats inför så
många ungdomar och godtagits av chefen för Ålandshavseskadern, borde dess
sanningshalt undersökas. Jag kan inte komma ifrån att det helt enkelt är
falskt och lögnaktigt — för att använda de adekvata orden. Och då skall detta
ordentligt sägas ifrån till de bägge officerarna. Men skulle påståendet mot all

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Äng. militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
förmodan vara riktigt, kan det enligt min mening i alla fall inte vara lämpligt
att militärbefäl för sådant tal inför värnpliktig ungdom.

Denna principfråga är nu anledningen till att jag har djärvts föra fram
dessa saker redan i dag. Jag beklagar att tiden är så långt framskriden. Jag
hade trott, att man skulle komma igenom föredragningslistan så snart, att det
inte behövt bli kvällsplenum,^ och då skulle jag gärna ha avfärdat frågan på
några minuter. Men när nu så många syndat på nåden riktigt kraftigt, tyckte
jag att jag kunde få dra fram frågan i hela dess vidd. Örn så skulle vara, att
frågan i något annat sammanhang ånyo kommer före, kan det ju inte skada att
de ledamöter av riksdagen, som äro här närvarande i kväll, ha blivit något
insatta i den.

Jag vill gärna medge, att de ifrågavarande ärendena i sig själva äro ganska
bagatellartade, och jag upprepar att Kungl. Maj :ts, eller rättare försvarsministerns
åtgärd egentligen synes mig ganska naturlig. Men jag kan inte finna
det riktigt att M. O., med den ställning han intar till riksdagen, tillåtit sig
att intaga den ståndpunkt, som han gjort. Detta vare sagt utan att jag i
minsta mån vill minska den berömmelse M. O. förtjänar och åt vilken jag
har givit uttryck i början av detta anförande.

Herr Schlyter: Herr talman! Den av herr Brandt berörda frågan har varit
föremål för en mycket ingående diskussion i första lagutskottet. På enhällig
hemställan av den avdelning som granskat militieombudsmannens ämbetsförvaltning,
har emellertid utskottet beslutat att icke framställa någon anmärkning
mot militieombudsmannen. Samtidigt hemställde likväl avdelningen, att
frågan principiellt skulle upptagas i samband med instruktionen för militieombudsmannen.
Frågan om instruktionen för M. O. har slutbehandlats inom
utskottet, och det återstår endast att justera utlåtandet. Jag har här i min
hand ett utkast till utskottets utlåtande, och i detta utkast behandlas den
fråga, som herr Brandt här upptagit.

Eftersom herr Brandt icke framställde något yrkande örn anmärkning mot
militieombudsmannen, ber jag, herr talman, att få hemställa, att kammaren
ville uppskjuta diskussionen i detta ämne till dess lagutskottets utlåtande ligger
på kammarens bord.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, lades ifrågavarande
utlåtande till handlingarna.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändring _i övergångsbestämmelsen till lagen den 24 september 1931 (nr 327)
örn ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser
örn rättegången i tryckfrihetsmål.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Vid ånyo skedd föredragning av första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 1, i anledning av väckt motion örn åtgärder för effektivare
utnyttjande av arbetstiden för befattningshavare i statens tjänst, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,
i anledning av väckt motion örn ändrad sammansättning av vissa kristidskommissioner
m. m.

I en inom första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott hänvisad
motion, nr 127, hade herr Linderot föreslagit, att riksdagen skulle besluta
dels att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn en så ändrad sammansättning
av livsmedelskommissionen, industrikommissionen, bränslekommissionen,
handelskommissionen och priskontrollnämnden samt av dess rådgivande
organ, att de till sin sociala sammansättning komme att avspegla den
sociala sammansättningen hos det folk, vars försörjningsfrågor dessa organ
hade att avgöra; dels att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn att de
centrala krisorgan, som sorterade under folkhushållningsdepartementet, måtte
åläggas att i månatliga berättelser redogöra för sin verksamhet och över sina
beslut samt att riksdagen måtte lämnas tillfälle att ta ställning till dessa
berättelser.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon första kammarens åtgärd
föranleda.

Herr Linderot: Herr talman! Jag skall göra pinan mycket kort. Jag tillät
mig i november månad att i en interpellation till herr statsministern fråga, örn det
inte skulle kunna anses lämpligt, att de krisorgan, som av regeringen tillsatts,
finge vissa andra instruktioner och möjligen också en viss annan sammansättning
än de vid det tillfället hade. Såväl sammansättningen som arbetsmetoderna
i dessa krisorgan äro ungefär desamma nu som de voro då. Det meddelades då
från regeringen genom herr statsministern, att man ansåg krisorganens sammansättning
fullt tillfredsställande, och att ej heller några andra arbetsmetoder
inom dessa organ behövde ifrågakomma. Jag måste erinra om detta därför,
att den negativa inställning till mina spörsmål, som från regeringens sida
då ådagalades, den tyckes i fortsättningen vara den gällande överhuvud taget
och även här i riksdagen. Jag har därför tillåtit mig att väcka en motion, där
jag bl. a. har framställt frågan huruvida inte regeringen själv borde draga försorg
örn att få ett mera direkt inflytande på de oerhört viktiga folkhushållningsfrågor,
som handläggas av de olika krisorganen.

Jag lovade, att jag skulle göra pinan kort, och jag skall därför ej relatera
alla dessa, ty praktiskt taget har varje medborgare i Sverige mer eller mindre
livsviktiga ärenden, som dessa krisorgan handlägga, besluta och genomföra
åtgärder i fråga örn. Men det vet ju varje medlem av kammaren vad livsmedelskommissionen,
industrikommissionen, bränslekommissionen, transportkommissionen,
priskontrollnämnden o. s. v. lia att göra och vad deras verksamhet i
verkligheten betyder för det svenska folket för närvarande, och då har jag påvisat,
att i dessa krisorgan egentligen inte representeras de breda folkskikt,
som kanske allra mest äro beroende av deras verksamhet, såsom arbetare, arbetarehustrur,
små jordbrukare, små företagare o. s. v. Alla dessa stora breda
folkgrupper äro praktiskt taget inte på något sätt representerade i krisorganen,
vare sig i de beslutande instanserna eller i de s. k. rådgivande instanserna,
trots att det är flora hundra människor, som där äro sammanförda såsom dels

Första kammarens protokoll 1941. Nr .9. 6

Örn ändrad
sammansättning
av vissa
kristidskommissioner

m. m.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Örn ändrad sammansättning av vissa kristidskommissioner m. m. (Forts.)
beslutande och dels rådgivande i dessa viktiga folknäringsfrågor. Jag hänvisade
redan i interpellationen vid urtima riksdagen till att man fattade en hel
del tydligen alldeles oöverlagda beslut i t. ex. livsmedelskommissionen, vilka
man skulle lia kunnat undvika — jag nämnde då bl. a. margarinfrågan — örn
man haft en annan representantion.

Nu har alltså andra tillfälliga utskottet här tagit upp min motion till välvillig
granskning och har skrivit flera, flera rader om dessa saker. Jag är naturligtvis
mycket tacksam för att utskottet överhuvud taget har skrivit flera
rader och inte bara utan vidare tillåtit sig att avstyrka motionen. Jag måste
därför säga några ord örn de rader, som utskottet här har skrivit.

Ettdera har utskottet missförstått motionen eller också har utskottet inte
ansett sig böra behandla motionen sakligt. Jag vill inte yttra mig om vilket
som är fallet, men jag har faktiskt i min motion icke påstått, att det skulle
saknas sakkunskap inom dessa krisorgan i den begränsade mening, som man
lägger in i begreppet sakkunskap. Jag tror exempelvis, att en hel del av de herrar
och damer, som finnas i dessa krisorgan, besitta en mycket avsevärd sakkunskap,
i varje fall administrativ, och en hel del annan sakkunskap, som behöves
i dessa organ. Jag har alltså endast ifrågasatt, att sakkunskapen borde
utökas med den sakkunskap, som finnes hos dessa väljande breda folkskikt, som
nu inte äro på något sätt representerade i dessa krisorgan. Det är någonting
som utskottet alltså har underkänt med bara den hänvisningen, att utskottet
kunde icke dela motionärens uppfattning örn sakkunskapens representation i
krisorganen.

Emellertid hade även i motionen anförts vad jag anser vara det allra viktigaste,
nämligen att riksdagen borde få möjlighet att mottaga rapporter om
dessa krisorgans verksamhet •— dessa organ som praktiskt taget i dag äro avgörande
förvaltningsorgan i hela det statliga och samhälleliga livet. De ha
faktiskt karaktär av förvaltningsorgan, och då borde det väl vara angeläget,
att riksdagen i en sådan kristid med alla dess vanskligheter får rapporter och
på något sätt kan taga ståndpunkt till vad krisorganen göra eller underlåta att
göra. Jag anser det vara ganska märkvärdigt, att utskottet icke har kunnat
dela en sådan uppfattning. Jag påstår inte, att det måste ske i form av månatliga
rapporter, som jag förutsatte i motionen, men på ett eller annat sätt skulle
utskottet väl lia kunnat utfundera någon metod för att riksdagen från januari
månad och fram till maj eller juni, när någon gång den lagtima riksdagen eventuellt
avslutas, vid något tillfälle kunde få lov att säga någonting om krisförvaltningen
här i detta land. Jag anser, att det hade varit av intresse för riksdagen
att inte bara frånsäga sig den ena gången efter den andra den inte bara
rättighet utan jag påstår skyldighet, som riksdagen har i egenskap av folkets
valda representation, att också bekymra sig om folkets livsfrågor. Det är mer
än märkligt, att utskottet ej kunde finna något som helst motiv för att riksdagen
borde ha en sådan möjlighet. Jo, säger utskottet, riksdagen får ju reda
på det där. Dels kommer det ju bulletiner från informationsstyrelsen, och dels
kan man höra på i radion, när cheferna i krisnämnderna hålla tal för oss och
tala om allt möjligt smått och gott. Ja, det var ju en väldigt hygglig anvisning,
som vi fått från utskottet, att vi få höra på radion och läsa i informationsstyrelsens
olika skrifter! Men det var ju inte det motionen handlade örn.
utan den handlade örn huruvida riksdagen skulle lia någon möjlighet att här
göra sin mening gällande, och om det säger utskottet: det skall riksdagen inte
lia. Jag måste säga, att det är tråkigt, att man inte motiverat det med någonting
annat än en hänvisning till riksdagen att sitta och höra på radio, ty det
är ju att göra en karikatyr av vad folkets valda representation väl skall vara.
Det är absolut att nedsätta riksdagens anseende till den grad, att jag för min

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

Nr 9.

Örn ändrad sammansättning av vissa kristidsko-mmissiovcr m. m. (Forts.)
del, som av vissa skäl inte behöver vara så särskilt ömhjärtad om riksdagens
anseende, ändå måste hoppas, att allmänheten inte kommer att läsa utskottets
utlåtande i denna punkt. Ty då måste den undra vad riksdagsutskottet har för
uppfattning och varför egentligen riksdagen är vald här i landet. Det är alltså
beklagligt, att utskottet kommit till en sådan ståndpunkt.

Jag skulle kunna hänvisa till åtskilligt annat, men det skall få vara. Bara
bränslekommissionens arbete har ju föranlett de högsta kommunala förtroendemännen
i Stockholm att göra framställning om att få bryta sig ut ur rikshushållningen
i fråga om bränslet och försöka bli en egen republik i fråga örn
bränsleförsörjningen, oavhängig av svenska statens bränslekommission. Och jag
behöver väl bara anföra det för att herr statsministerns tillfredsställelse från
december och utskottets från februari skall få en tillräcklig belysning — örn
man nu kan tala om »belysning» när det är fråga om bränslekommissionens
enligt min mening mycket skumma arbete med våra bränslefrågor.

Det är en hel del annat, som hade behövt belysas i en sådan här diskussion,
men det är naturligtvis hopplöst att överhuvud taget söka vinna något gehör,
och man får tala delvis för att rädda sitt eget samvete. När krisorganen arbeta
så, att folkförsörjningsministern enligt dagens tidningar måste infordra besked
från livsmedelskommissionen om hur det går till, när de äro ute på provokationsarbete
bland livsmedelshandlarna i Uppsala och Stockholm, så kan det
väl inte vara så alldeles väl beställt. När krisorganen tillsätta förföriska, mer
eller mindre förföriska kvinnor, som gå och tubba och locka våra fläskhandlare
till att sälja fläskkotletter för 70 och 80 öre, som de sedan lubba hem till
krisnämnden med och få tillbaka sina 70 eller 80 öre, och livsmedelshandlarna
sedan få åtal för saken, så måste ju sådana exempel visa, att det faktiskt finnes
anledning för den svenska riksdagen att litet intressera sig för huru alla
dessa viktiga och avgörande folkförsörjningsfrågor i detta land egentligen
skötas.

Jag avstår från varje vidare exempel och ber för min egen del alltså att få
uttala mitt synnerliga missnöje med att utskottet ettdera icke velat förstå vad
jag föreslagit eller också underlåtit att sakligt behandla de frågor, som jag har
ställt, och som ju faktiskt, måste jag säga, inte äro några partifrågor och
ingenting ha med partiståndpunkter att göra. Vare sig man är högerman eller
kommunist eller socialdemokrat, så är ju detta enkla administrativa frågor
och frågor, som framför allt beröra folket, absolut oavsett politiska åskådningar.
Och det andra tillfälliga utskottet hade säkerligen gjort riksdagen en
större tjänst om det på ett annat sätt hade handlagt denna motion. Då emellertid
ett sådant enkelt avstyrkande har skett, så ber jag, herr talman, med vad
jag anfört att få yrka bifall till min motion nr 127.

Herr Nordborg: Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 20, i anledning av Kungl. Maurts förslag örn anslag till inköp för telegrafverkets
räkning av tomter i Lidingö; och

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941 e. m.

nr 29, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående anslag till Avlöningar
till statsråden utan departement m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 27, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
förslag till förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 9.45 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

410867

»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»

»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»

»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»
»	74	»