1941. Första kammaren. Nr 3 (Riksdagens protokoll 1941:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Första kammaren. Nr 3.

Fredagen den 17 januari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj :ts proposition nr 29, angående
åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till instruktioner för riksdagens justitieombudsman och militieombudsman.

Upplästes och lades till handlingarna följande från justitiedepartementet
ankomna

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen för justitiedepartementet
den 16 januari 1941.

Till justitiedepartementet hade från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län den 16 januari 1941 inkommit en den 15 i samma månad dagtecknad riksdagsmannaf
ullmakt av innehåll, att, sedan försäkringsdirektören Martin Sandorf
blivit för Göteborgs stads valkrets utsedd till ledamot av riksdagens
första kammare för tiden till den 1 januari 1943, men denna plats blivit ledig,
vid förrättning enligt 26 § första stycket lagen örn val till riksdagen postdirektören
Thore Wennquist blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda
kammare för tiden till den 1 januari 1943.

. granskning av fullmakten, som företogs inför statsrådet och chefen för
justitiedepartementet samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret, framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till första kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Herr Wennquist infann sig härefter och intog sin plats i kammaren.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av närslutna läkarintyg anhaller undertecknad härmed vördsamt
örn ledighet från riksdagsarbetet till den 26 januari.

Djursholm den 15 januari 1941.

Oscar Olsson.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 8. 1

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Att riksdagsmannen i första kammaren lektor Oscar Olsson, Djursholm, på
grund av lunginflammation är oförmögen att besöka riksdagen under tiden 151
januari till och med 26 januari 1941, intygas härmed.

Djursholm den 15 januari 1941.

Allan Cederberg,

t. f. stadsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Statsverks- Föredrogos ånyo och företogos till behandling i ett sammanhang Kungl.
■propositumen propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under bud ;

'' getåret 1941/42, och nr 3, angående fortsatt giltighet för förskottsstaten för
försvarsväsendet m. m.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den allt överskuggande
frågan är nu, liksom då förra lagtima riksdagen samlades, frågan om vårt
lands frihet och oberoende. Alla känna vi utan tvivel en djup tacksamhet över
att vårt land förskonats från krigets fasor, även om kriget indirekt medfört
stora svårigheter för land och folk. A7! kunna med tillfredsställelse konstatera,
att den förda utrikespolitiken ej undergått någon förändring, utan som
tidigare har till uteslutande syfte att med bibehållande av vårt lands frihet
och oberoende trygga vår fred och bevara en strikt neutral inställning till de
krigförande parterna.

I regeringens ofta svåra och ömtåliga arbete att föra denna politik har den
otvivelaktigt hela vårt folk bakom sig, och härutinnan finnes ingen meningsskiljaktighet
mellan regering och riksdag. Det har från vissa håll klagats över
vad man förmenar vara bristande samarbete mellan regering och riksdag, och
särskilt ha klagomålen gällt att regeringen i fråga örn vårt förhållande till
de krigförande länderna skulle iakttagit allt för stor förtegenhet både gentemot
riksdagen och den stora allmänheten. Det är alldeles uppenbart, att den
allmänna opinionen så långt möjligt är bör hållas underrättad även i utrikespolitiska
frågor, men å andra sidan förstå vi väl, att under de onormala förhållanden,
varunder vi nu leva, den försiktighet härutinnan måste iakttagas,
som av läget i varje situation fordras. Jag förstår också väl, att det inte är
möjligt för den stora allmänhet, som indirekt genom riksdagen och direkt genom
pressen vill informeras örn de utrikespolitiska kriser som berört vårt land,
att bedöma vad som bör eller icke bör offentliggöras. Till förekommande av
en massa rykten synes det välbetänkt örn regeringen, där sådana meddelanden
kunna lämnas, ville på ett så tidigt stadium som möjligt göra detta.

De svårigheter av känt slag, som våra nordiska grannländer för närvarande
kämpa med, ha ställt det nordiska samarbetet inför betydande svårigheter. Då
Sveriges riksdag nu samlas, må det sägas, att från vårt folk viljan till samarbete
alltjämt är levande och stark, även örn kommunikationerna mellan de
nordiska folken i vissa avseenden försvårats. Ytterst beror emellertid den
nordiska tankens fortlevande och omsättning i praktiskt handlande på de enskilda
människornas vilja, och jag tror mig med visshet kunna säga, att bland
oss i Sverige våra grannländers öden följas med största intresse och varmaste
förståelse för deras speciella svårigheter. Det är vår förhoppning att det samarbete,
som grundlädes och inleddes under förkrigstiden, skall bestå och i
möjligaste mån utvecklas, och det synes för mig framstå som en angelägen
uppgift för vårt land och för vår regering, att allt göres som kan bidraga till
stärkande av detta samarbete och av de band, som sedan långa tider förefunnits
mellan de nordiska länderna.

Fredagen den 17 januari 1941 f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

En viss misstämning synes ha gjort sig gällande mot vårt land uti vårt
västra grannland — av allt att döma framkallad på, grund av missförstånd.
Allt vad som står i regeringens förmåga att göra för att undanröja dylika
misstämningar bör göras så snabbt oell effektivt som möjligt.

Det är fullt förklarligt med hänsyn till det i så många avseenden ovissa utrikespolitiska
läget, att försvarsfrågorna även i den nu framlagda statsverkspropositionen
kommit att inta ett dominerande rum. Den nu framlagda budgeten
kräver i sådant avseende av landets medborgare betydande både personliga
och ekonomiska uppoffringar. Då regeringen efter prövning funnit dessa
krav ofrånkomliga, utgör detta i och för sig ett bevis på hur allvarligt läget
alltjämt måste anses vara. I betraktande av all den oro, som råder runt omkring
i världen, vore säkerligen ingenting olyckligare än om vårt folk hängåve
sig åt uppfattningen, att de värsta farorna för vårt vidkommande skulle
vara övervunna även för framtiden. Situationer kunna oväntat uppkomma, då
den högsta grad av beredskap är nödvändig, och det bör nu stå klart för alla,
att det yttersta syftet med denna beredskap är att bevara och trygga rikets
oberoende och folkets frihet. Här får icke finnas rum för något tvivel eller
någon klenmodighet.

Ur denna synpunkt hälsa vi med tillfredsställelse det energiska arbete, som
pågår för att organisera och stärka vårt lands försvar. Utöver omfattande förslag
till materialanskaffning och andra åtgärder på försvarets område konstatera
vi att regeringen nu förelägger riksdagen förslag till värnpliktstidens utökande,
ett krav som de militära myndigheterna länge haft den tidigare otacksamma
uppgiften att hävda. Den meningsriktning jag här företräder har alltid
understrukit vikten av att sakkunskapens fordringar härvidlag beaktas,
och det är särskilt nu uppenbart, att med den tilltagande mekaniseringen av
försvaret och de uppgifter av ofta komplicerad teknisk natur, som våra olika
försvarsgrenar ställas inför, är det dubbelt nödvändigt med en utbildningstid,
som garanterar att våra värnpliktiga vinna nödvändig förtrogenhet med den
dyrbara materiel de ha att sköta.

Vid den av försvarsministern antydda ny- eller omorganisationen av försvaret,
som bland annat synes nödvändiggöra uppsättandet av nya förband,
vill jag begagna tillfället särskilt betona vikten av att dessa förband ges den
samhörighet med den egna provinsen, som karakteriserade våra gamla bygderegementen.
Många av dessa, som indrogos vid omorganisationen år 1925,
synas nu lämpligen kunna återupprättas — givetvis i den gestalt en senare
tids krav ställer på utrustning och organisation. Jag anser att det vore ett
.slöseri med dyrbara värden av historisk art att ej tillvarataga de indragna
regementenas traditioner. Den samhörighet mellan folk och försvar, som man
så ofta hör talas örn, torde ej kunna främjas på bättre sätt än genom att låta
de värnpliktiga i största möjliga utsträckning tjänstgöra vid förband, som ha
uppsatts inom den egna bygden, som ha traditioner från den egna provinsen
och den samhörighet med befolkningen, som endast bygderegementen kunna
ha. Som exempel vill jag nämna förband med namn sådana som Smålands
husarer, med dess anor ända från Gustav Vasas tid, Västmanlands regemente.
Göta livgarde — för att nu endast nämna några.

Utan att närmare känna detaljerna i det organisationsarbete som pågår beträffande
försvaret har jag velat göra detta påpekande.

Ett önskemål icke endast i fråga örn eventuella förslag i detta avseende utan
beträffande regeringens förslag i allmänhet är, att de om möjligt måtte framläggas
på ett så tidigt stadium under riksdagen, att riksdagen verkligen beredes
tillräcklig tid för en noggrann prövning. Då jag nu berört försvaret,
vill jag ej heller underlåta att alltjämt ge uttryck åt ett tacksamt erkännande

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till alla elem, som fått ikläda sig personliga uppoffringar i neutralitetsvaktens
tjänst.

Denna riksdag bildar epok i så avseende att det är första gången ett parti
nu fått majoritet i båda kamrarna. Denna omständighet synes emellertid inte
åstadkomma någon rubbning i det samarbete som inletts mellan de olika partierna.
Den tid vi nu uppleva lämpar sig minst av allt för några inrikespolitiska
experiment. I nuvarande situation ställas i själva verket större krav än
någonsin på den inre sammanhållningen, och dess bättre synes man även inom
majoritetspartiet vara på det klara härmed, att döma av uttalanden, som nyligen
gjorts av ledande män och tidningsorgan inom detta parti och vilka jag
med tillfredsställelse noterar som uttryck för en strävan till inre enighet kring
nationens livsfrågor.

Vad som givetvis tilldrar sig den största uppmärksamheten och även inger
allvarliga farhågor för framtiden är den enorma stegring av utgifterna, som
den nu framlagda statsverkspropositionen bebådar.

Det förefinnes ali anledning att önska klarare riktlinjer evad det gäller
finansieringen av de jättelika utgifter, som nu befunnits vara nödvändiga.
Finansministern har tyvärr ej lyckats skapa klarhet kring frågan hur krisutgifterna
skola finansieras, knappast ens lyckats klargöra hur stora utgifterna
i själva verket beräknas bli under förestående budgetår. Han säger ej ifrån,
om han anser det tillräckligt med de belopp, som värnskatten och kronoskatten
tillsammans beräknas ge enligt nuvarande beräkningsgrunder, utan nöjer sig
med att utveckla vissa allmänna synpunkter. Avgörandet får träffas längre
fram. Detta innebär otvivelaktigt en stor fara, bland annat ur den synpunkten
att riksdagen måhända i elfte timmen får taga ställning till nya finansieringsfrågor,
som då ej hunnit tillräckligt utredas och diskuteras ur olika synpunkter.
Låt vara att systemet med en ordinarie riksstat och två specialstater
— en för försvaret och en social beredskapsstat — har vissa skäl för sig: det
borde dock i intetdera av de senare fallen ha varit omöjligt att nu framlägga i
det närmaste definitiva siffror. Ansåg sig socialministern i ett föredrag häromdagen
kunna lämna en siffra på 225 miljoner som normerande för den sociala
beredskapsstaten, borde det ej varit omöjligt att redan nu förelägga riksdagen
förslag i detta avseende. Den omständigheten, att de bebådade tilläggsstaterna
ännu ej blivit framlagda, försvårar nu i hög grad en närmare granskning
av den framlagda budgeten, som sålunda är ofullständig.

Någon finansplan kan i verkligheten ej sagås vara framlagd. Frågan örn
utgifternas täckande har lämnats öppen i väsentliga stycken, och det framgår
även att utgifterna i den nu framlagda statsverkspropositionen på åtskilliga
punkter i vissa huvudtitlar ha ett visst sammanhang med bebådade anslagsäskanden
i tilläggsstaterna.

Inte heller utfallet av löpande statsreglering har kunnat exakt angivas, utan
ter sig ovisst, då finansministern själv i propositionen omtalar, att medelsanvisningarna
å tidigare tilläggsstat i flertalet fall utgöra täckningsanslag för
förskottsutgifter och icke representera någon fullständig reglering av hittills
föreliggande eller förväntade förskottsutbetalningar. Detta bidrar i sin mån
till att ytterligare skapa oklarhet.

Den avvägning mellan skatter och lån, som kan bli erforderlig, har också
undanskjutits, då finansministern uttalar, att denna avvägning knappast kan
med fördel diskuteras, innan större klarhet vunnits rörande storleken av de
statsinkomster, som kunna krävas utöver de i budgetförslaget upptagna. För
att använda finansministerns egna ord i något föredrag häromdagen är det
alltså fortfarande oklart »hur stor del av den enskildes inkomst, som i fortsättningen
kan få stanna i de enskildas egna fickor». Men det är dock detta,

Fredagen den 17 januari 1941 f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som här skulle diskuteras med ledning av de nu framlagda staterna. Då sålunda
utgifterna ej kunnat fixeras och några exakta anvisningar om huru de
.skola finansieras ej kunnat erhållas, kan den framlagda budgeten icke utgöra
det fasta underlag för en diskussion som hade varit önskvärt.

Den i propositionen intagna sammanfattande rapporten från konjunkturinstitutet
rörande läget hösten 1940 är i åtskilliga avseenden av stort intresse.
Vissa lämnade uppgifter kunna te sig bekymmersamma. Tillfredsställande synes
det vara, att vissa nya handelsavtal till och med synas ge vissa, örn också
i förhållande till exportens normala omfång begränsade möjligheter till ökad
tillverkning för export. Det konstateras vidare, att under samverkan mellan
stat och näringsliv en anspänning av landets produktiva krafter kommit till
stånd, som i viss mån fått även försörjningspolitisk syftning. Jag tolkar detta
bland annat som ett bevis för att näringslivets män på ett högst förtjänstfullt
sätt trots alla svårigheter sökt anpassa produktionen efter de rådande förhållandena.
Det är på sin plats, att ett erkännande därom gives, liksom ett erkännande
också bör riktas till köpmannakåren för dess visade lojalitet och
vilja att medverka under nuvarande ransoneringssvårigheter. En sak synes klar.
Statskassan måste tillföras ökade medel. Det förefaller mig även som om
ytterligare indirekta skatter bli ofrånkomliga. Jag vill härom nu endast säga,
att skatter av indirekt natur böra då skyndsammast genomföras. Det ligger
i sakens natur, att för varje dag som förflyter går staten förlustig de inkomster
som sålunda kunde inbringas.

Då finansplanen diskuteras, torde det vidare ligga största vikt uppå att den
hotande inflationsfaran uppmärksammas. Finansministern framhöll redan vid
fjolårets urtima riksdag, att depressionsrisken för första gången efter krigets
utbrott framträdde som dominerande, utan att likväl inflationsfaran kunde anses
minskad.

Någon anledning att modifiera denna framtidsbedömning anser finansministern
ej föreligga vid nuvarande tidpunkt. Då inflationsrisken sålunda även nu
berörts, har jag anledning att härtill anknyta några synpunkter. Det förefaller
av finansministerns tidigare uttalanden, liksom av hans i pressen synliga antydningar
örn möjligheterna av statliga tvångslån, som örn han i själva verket
ej vore främmande för tanken på en inflation, ehuru han synes hoppas att
kunna begränsa denna. Jag frågar mig örn finansministern verkligen gjort
klart för sig och de folkgrupper, som tro på honom, hur förödande och skadebringande
en inflation blir för stora folklager i vårt land. det är utan

tvivel visst och sant, att inflationen, som är en skadegörare av oerhörda mått
för nationen i dess helhet, i alldeles särskilt hög grad träffar mycket breda
skikt av småfolket. Kommer den inflation, som vi redan skönja tecken till, i
gång, förhärjar den med visshet allt ordnat ekonomiskt liv och får som sekundära
skadegörelser ytterligare våldsamma effekter, som likaledes i sista hand
gå ut över de fattiga och svagast ställda i samhället.

Jag har i denna debatt icke velat underlåta att höja en kraftig varning för
denna inflationsfara, och jag hävdar med bestämdhet, att det är regeringens allra
främsta plikt att söka alla botemedel och taga även stora svårigheter på andra
områden för att så långt görligt undvika denna fara. Det går icke längre att
förfäkta den synpunkten, att stora besparingar icke äro politiskt möjliga och
att nya stora utgifter äro nödvändiga, men låta frågan örn penningvärdet vara
ett sekundärt problem, som får klaras med rent tekniska detaljmedel men utan
att gå till det ondas rot. Riksdagen bär av den regering, som åtnjuter dess
förtroende, rätt att fordra stora och kraftiga tag för utgifternas begränsning
så att inflationen kan undvikas.

Det är därför av största vikt att den besparingsberedning, som sent omsider

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverksprojjositionen m. m. (Forts.)
tillsattes den 30 november 1940, med största skyndsamhet bedriver det sålunda
igångsatta besparingsarbetet. Även i årets statsverksproposition uppgå de automatiska
utgiftsstegringarna till betydande belopp, och det finns fog för påpekandet
att denna form av statsutgifter måtte ägnas en ingående granskning.

Det är i nuvarande läge alldeles nödvändigt att statsmakterna vidtaga alla
möjliga besparingar och utöva all nödig kontroll över medlens rätta användning
örn det skall lyckas att vinna den särdeles önskvärda allmänna anslutningen
för tillskjutande av de medel som erfordras.

I detta sammanhang vill jag även erinra om de budgetära svårigheter, som
kommunerna under nuvarande kristid redan fått att brottas med. Avsevärda
höjningar av kommunalskatterna ha redan ägt rum i ett stort antal kommuner.
Det ligger vikt uppå att de allmänna utgifterna ej i alltför hög grad överflyttas
på kommunerna. Resultatet kan då bli, att gruppen »skattetyngda kommuner»
växer i antal, och att de bidrag från staten, som utgå till skattetyngda
kommuner, därmed också automatiskt tendera att stegras.

Även örn detta ej står i direkt samband med nu föreliggande frågor, vill jag
vända mig mot vissa tendenser, som tyda på ett visst åsidosättande av den
respekt och aktning för rättsvården i landet, som måste vara en fundamental
princip i ett rättssamhälle. Det finnes ett gammalt ord, som förtjänar att bringas
i erinran härvidlag, nämligen det som talar örn nödvändigheten att visa
respekt för gällande lagar, samtidigt som det står medborgarna fritt att kräva
deras ändring på därför fastställt sätt.

Utan att vilja i detalj gå in på problemet örn vår bränsleförsörjning må det
här sägas, att för stora kretsar inom vårt folk förefaller det brista en hel del
i organisationen. Med tanke på erfarenheterna dels från förra världskrigets
svårigheter och den då beryktade bränslekommissionen och dels med tanke på
erfarenheterna från förra vintern, då ju avspärrningssvårigheterna började göra
sig kraftigt kännbara, hade man kunnat vänta att sådana åtgärder borde kunnat
vidtagas, att den nuvarande situationen kunnat örn icke helt undvikas, så
dock bli avsevärt mindre kännbar för den stora allmänheten. Det förefaller
för lekmännen absurt, att vi här i landet på allvar skola behöva brottas med
svårigheter i fråga örn bränsleanskaffning, då val landet vad beträffar ved
torde vara ett av de mera gynnsamt lottade i Europa. Det är gott och väl med
optimism, men det verkar som örn optimismen varit, alltför stor inom ifrågavarande
verksamhetsområden.

Herr talman! Med detta mitt inlägg hemställer jag om remiss av Kungl.
Maj :ts proposition nr 1 till vederbörande utskott.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för
att lämna några upplysningar, som kanske. kunna åstadkomma, att man i
den följande diskussionen inte upprepar några av de omdömen, som här fällts
av herr Johansson. Jag avser närmast frågan örn ofullständigheten i den
framlagda finansplanen. Anmärkningarna gälla två punkter, dels att inte
upplysningar lämnats om den tilläggsstat, som bebådats, och dels att icke
några definitiva uppgifter ha kunnat lämnas beträffande omfattningen av
försvarsutgifterna under nästa budgetår och den därav följande omöjligheten
att avgöra, hur stora skatter som krävas eller hur stora belopp i lån, som behöva
införskaffas.

Beträffande tilläggsstaten skall jag erinra örn, att den dels omfattar en så
kallad beredskapsstat med syfte att hålla näringslivet på olika punkter i gång,
och dels innefattar den sådana tillägg till den löpande budgeten som även
oberoende av denna beredskapsstat hade behövt ifrågakomma. Den tilläggsstat,
som jag hoppas skall kunna framläggas på lördag, slutar på en sam -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
maillard summa av 200 miljoner kronor på driftbudgeten och 65 miljoner pa
kapitalbudgeten. Av detta utgör 128 miljoner beredskapsanslag, varav 91 miljoner
på driftbudgeten och 37 miljoner på kapitalbudgeten. 1^ denna stat ingår
åtminstone 110 miljoner dels på driftbudgeten och dels pa kapitalbudgeten,
som ingenting annat är än en del av de tilläggsanslag för försvarsväsendet,
som under alla förhållanden måste föreläggas riksdagen. Jag vill i det
sammanhanget erinra om att de uppgifter, som socialministern enligt herr Johansson
skulle lia lämnat vid ett offentligt föredrag, såvitt jag vet inte stämma
överens med den uppfattning, som socialministern verkligen har framlagt.
Jag tror att han åtminstone i fråga örn 75 av de nämnda 225 miljonerna
gjorde bestämda förbehåll. Men detta är inte det väsentliga, utan det väsentliga
är, att den omfattning, som denna tilläggsbudget har, inte är större än
att den går in under de avrundningar av siffrorna för utgifter och inkomster,
som ha företagits i finansplanen. När jag sålunda har räknat med ett underskott
på högst 1,700 miljoner för det nu löpande budgetåret, så inbegripas
däri även de utgifter, som kunna falla på denna tillägg,sstat.

En annan sale är frågan örn utgifterna under nästa budgetår, och jag kan
försäkra herr Johansson i Fredrikslund, att ingen skulle lia varit tacksammare
än jag, örn regeringen hade kunnat ta ståndpunkt till frågan, hur stor
materielanskaffningen skall bli under följande budgetår, hur den försvarsorganisation
skall vara, som håller på att utredas, och ännu mer örn regeringen
hade kunnat säga, vilka omedelbara beredskapsåtgärder som under^ tiden 1
juli 1941—1 juli 1942 skola bli nödvändiga för att vidmakthålla vår frihet
i det nuvarande läget. Eftersom regeringen inte har kunnat leverera finansdepartementet
dessa uppgifter, är det praktiskt taget omöjligt att göra upp
en finansplan, som talar örn hur många miljoner som skola ges ut, och därför
naturligtvis också omöjligt att precisera, hur dessa miljoner skola ^anskaffas.

Den enda möjligheten hade varit, och det är den som i någon man antydes
i finansplanen, att man säger: åtminstone så och så stora belopp måste gå åt,
och möjligen komma utgifterna inte att överstiga ytterligare en nämnd siffra.
Jag har sagt i finansplanen, att örn vi hålla igen, är det möjligt att engångsutgifterna
under nästa budgetår inte komma att bli högre än 500 miljoner
kronor plus de löpande utgifterna för mobiliseringen på 800 miljoner. Jag har
också räknat med att kostnaderna för engångsanskaffningen icke skola överstiga
ytterligare 500 miljoner, tillsammans alltså ett belopp av 1,000 miljoner
kronor. Det hade ingalunda varit någon omöjlighet att i finansplanen skriva:
under förutsättning att engångsutgifterna bli 500 miljoner kronor kan jag
tänka mig en fördelning mellan skatter och lån av den och den typen; om de
gå upp till 1,000 miljoner, blir det den och den fördelningen, och däremellan
ligger det hela rader av olika alternativ. Men jag tror inte, att riksdagen
hade blivit mera upplyst om läget därigenom.

Det är alldeles uppenbart, och jag vill understryka det, att man inte kan
göra en avvägning mellan skatter och lån för ett följande budgetår innan man
vet, hur stora underskott man har att räkna med. Jag hoppas det skall kunna
bli möjligt att framlägga sådana planer så tidigt under riksdagen, att man
inte skall behöva tala örn »riksdagens elfte timme», men jag vill ännu en
gång understryka, att detta icke är beroende pa finansdepartementets handläggning,
utan på hela regeringens och hela riksdagens uppfattning om hur
mycket svenska folket skall offra i fortsättningen för sina försvarsåtgärder.

T det sammanhanget skall jag till sist bara siiga ett ord beträffande herr
Johanssons tal örn inflation. Jag är mycket tacksam för det stöd herr Johansson,
och jag förmodar hela riksdagen, vill lämna i kampen mot en inflation.
Jag vet inte varifrån herr Johansson har fått sin uppfattning att jag

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skulle lia någon tanke pa inflation. Det som möjligen kan tydas i den riktmngen
är mina tidigare konstateranden av att jag anser det vara en omöjlig
i föka hindra varje prisstegring. Riksdagen har godkänt regeringens
politik i Daga om den prisstegring, som gäller livsmedel — jag tror inte att
herr Johansson därvidlag har varit pa andra sidan — och riksdagen har godkänt
den politik, som innebär att vi latit de statsanställda få en viss kompensation
för de stigande levnadskostnaderna, allt faktorer, som måste verka
i prisstegrande riktning. ^ Jag har endast konstaterat, att vi icke helt och hålet
kunna förhindra en sadan tendens, men att vi kunna försöka göra processen
sa långsam som möjligt. Örn någon vill dra upp andra riktlinjer för karnpen
mot inflationen, är jag mycket villig att diskutera dem. Tills man har
sett, hur de skulle se ut, tror jag att det är den enda möjliga politiken, som
jag hittills har förordat. Men i den politiken ingår utan tvivel, att medborgarna
mäste avstå större delar av sill inkomst till staten än som hade varit
nödvändigt, örn man velat ta större risker för prisstegring. Om man tar riskerna
för prisstegring i större utsträckning än jag är villig att ta, kan man
säga. lat oss lana. Om inte lanell komma från verkliga inkomster, kan det
inte hjälpas — det får bli en kreditutvidgning. Vill man däremot hålla igen
mot prisstegringen, måste man säga: så mycket som möjligt skall tas ut i
iorm av skatter eller eventuellt tvångslån. Att det icke är möjligt att åstadkomma
någon ändring i dessa utgiftssummor på hundratals miljoner och mil,
järder kronor genom besparingsåtgärder på de civila huvudtitlarna, som under
alla förhållanden måste stanna vid blygsamma belopp, det vågar jag fortfarande
upprepa.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Vid början av den fjärde krigsiiksdagen
star Svenge dess bättre alltjämt utanför kriget, i den meningen nämligen
att våra soldater inte ligga i skyttegravar. Men krigets problem äro alltjämt
våra problem. Det är vårt öde som avgöres liksom andra folks Vi kunna
inte säga, att »Polens affärer icke angå oss», icke heller Tysklands eller Englands.
De angå oss i allra högsta grad.

Det finns som bekant delade meningar örn huru vi skola orientera oss inför
dessa problem. Somliga ga sa lidelsefullt upp i lösningen av dem att de säga:
»Låt oss taga vår anpart av bördan och inte lämna den enbart åt andra» —
även örn de icke^ säga det direkt ut, är detta ända innebörden av deras förkunnelse.
Andra ga tillden motsatt överdrift och säga: »Låt oss antecipera avgörandet
och hålla på den häst som vinner!»

Båda dessa riktningar anvisa en felaktig väg. De äro med andra ord onationella
riktningar, även om de tillskriva sig alldeles motsatta motiv själva. Det
är inte genom att anpassa sig till det ena eller det andra livsrummet, som Sverige
skall bevaka sina intressen eller fylla sin mission, utan genom att orubbligt
fasthålla vid sin självständighet och hävda sin särart mot vem det vara
mande. Det finns för oss bara ett acceptabelt livsrum, och det är den vida
världen. Detta betyder naturligtvis å andra sidan inte, att vi ej skulle lia en
särskild samhörighet med vissa andra folk, som bo i var närhet och som vi av
vara intressen hänvisas till att samverka med på ett alldeles särskilt sätt Det
är inte bara en geografisk nödvändighet. Främst gäller detta naturligtvis Nordens
folk, med vilka vi äro bundna av en ödesgemenskap, som aldrig kan trollas
bort, hur vi än sticka huvudet i busken.

Den nordiska politiken har alltid varit kärnan i svensk utrikespolitik, och
den är det alltjämt, örn än de olika folkens upplevelser under dessa dramatiska
krigsår pa ett lllfundigt sätt kommit att länkas i olika banor. Uppgiften för
denna politik är svårare nu än förut, men den består alltjämt, och den måste

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vara att hålla folken samman. Om banden brytas genom yttre våld, så måste
de åter förenas. Det ena folket bör inte tillåtas att få spelas ut emot det andra.
Därför får det icke heller stanna bara vid vackra ord. Det gäller, med någon
travestering av bibelordet, att »ord utan gärningar äro döda». Därför få vi
vara beredda på att hjälpa och att hjälpa på ett effektivare sätt än vi ha gjort
förut. När det gäller lindrandet av nöden, måste vi säga oss, att vi trots goda
insatser utan tvivel gjort allt för litet. Vi svenskar knota väl ibland över att
regleringarna dugga tätt och att ransonerna bli mindre och mindre, men vi
hålla alltjämt den högsta levnadsstandarden i Europa. Våra finska och norska
bröder lida nöd, medan den helstekta grisen prunkar på julborden i Skåne. Det
är inte bara en kristlig kärleksplikt att skynda till undsättning. Den hjälp vi
lämna i det avseendet är en hjälp åt oss själva, därför att den knyter band
fastare, som aldrig få slitas.

Jag är övertygad örn att det svenska folkets stora massa står samlad omkring
den politik som föres och måste föras. Det har vuxit fram en ny solidaritet,
en beslutsamhet, som inte har bruk för några stora åthävor och mycket
väl får plats inom ramen för den tystnad och vaksamhet, som anbefallts från
högsta ort, men som kanske just därför är så mycket mer järnhård. Det finns
inte mycket i vår historia, som kan jämföras med det stoiska lugn, varmed vårt
folkvett försvarsbördan växa från de 148 miljoner kronor, som angåvos som ett
magiskt maximum år 1936, till de dryga två miljarder, som synas bli resultatet
av försvarsutgifterna under detta budgetår. Värnpliktstidens längd har ju alltid
varit ett känsligt kapitel i svensk politik. När försvarsministern nu annonserar
ett år såsom minimum, anammas naturligtvis budskapet därom inte med någon
hänförelse eller med uppräckta händer. Men det väcker å andra sidan inte
heller någon sensation. Man vet att det är nödvändigt, och man är beredd att
bringa de offer som äro nödvändiga.

Många finnas som säga att det där lugnet beror på likriktning, att det åren
yttre och icke en hjärtats disciplin. Man skulle nämligen inte få göra som
man vill. Även riksdagen skulle vara likriktad och hållas i schack av bossarna,
sorn bara gå regeringens ärenden. Jag måste förklara, att ingenting är
mera missvisande. Jag har ju själv varit en sådan där boss sedan tio år tillbaka,
men jag är inte medveten om att jag någon enda gång har tubbat någon
medlem av denna kammare att rösta emot sin övertygelse och emot sin vilja.
Den kraft, som vårt folk kan sätta sin lit till i farornas år, sitter inte i högtalarna
i spalter eller på katedrar, den ligger förborgad i den lugna beslutsamhet
och den självfallna sammanhållning, som folket självt är bärare av. Och
vad riksdagen beträffar är den i det avseendet ett lika självfallet organ för
folkviljan.

På tal örn förhållandet mellan regering och riksdag kan det sägas att den
nuvarande regeringen är stark, oerhört stark, men den är inte stark på grund
av några tvångsmedel. Den skulle inte kunna regera en enda dag, om den inte
förde en politik, som det svenska folket vill skall föras. Jag är övertygad örn
att herr Per Albin Hansson, herr Bagge, herr Andersson i Rasjön och herr
Pehrsson-Bramstorp skulle aka utför trapporna i detta riksdagshus i samma
timme som de började föra någon sorts egen politik i strid med det svenska
folkets och den svenska riksdagens vilja.

Det utesluter naturligtvis inte att frågan örn den demokratiska diskussionens
frihet och fortbestånd i sådana allvarstider är ett problem, som man inte lättvindigt
får skjuta åt sidan. Själv hyser jag den livliga förhoppningen, att de
grundlagsändringar, som i år förmodligen bekräftas av riksdagen och som
lägga en större makt i regeringens händer, inte skola betyda, att den absoluta
tystnadens döda hand faller över upplysningen och meningsutbytet i detta

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 £. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
land. Jag inte bara hoppas, jag vet, att det inte skall bli på det sättet. Talet
om likriktning är ett dumt tal. Man behöver bara läsa den svenska pressen för
att bli övertygad om detta. Den som inbillar sig att bakom den nuvarande
förtegenhetens mur döljer sig ett samhälle, där det varken ges eller tas några
impulser, skulle ha haft fördel av att vara med på det informationsmöte för
försvarslånet som hölls i förra veckan. Där fingo huvudsakligast yngre journalister
från praktiskt taget alla Sveriges tidningar degknåda finansministern,
försvarsministern och socialministern och inte bara veta allt vad de begärde
upplysning örn, utan också själva framföra sina oförgripliga meningar om
»allt vad till rikets styrelse hörer.

Jag sade nyss att vårt folk är berett att bringa offer. Det kommer icke heller
att backa för den budget av astronomiska mått, som finansministern har
presenterat, ehuruväl den sannolikt är den största, som en stat av Sveriges storlek
någonsin har påtagit sig under s. k. fredliga förhållanden. Det har redan
sagts att denna budget är en löpande räkning. Den förste talaren i dagens debatt,
herr Johansson i Fredrikslund, har också påtalat att summorna inte äro
tillräckligt fixerade. Jag tror att riksdagen inte bleknar ens inför detta förhållande,
d. v. s. att finansministern inte ansett sig kunna göra den definitiva
nedsummeringen utan på ett hotfullt sätt sparat flera poster i räkningen at
den närmare eller längre bort liggande framtiden. Vi få bära även detta därför
att det är nödvändigt, och riksdagen får ju möjlighet att vara med och
pröva och bestämma örn alla de poster, som komma att sättas in i räkningen.

Å andra sidan är det ju uppenbart, att en utgiftsstandard av detta slag inte
kan fortsättas någon längre tid utan att nationens ekonomi desorganiseras.
Det är därför med någon tillfredsställelse man kan konstatera, att staten för
nästa år i jämförelse med den nu löpande ger hopp örn någon ljusning. Detta
kan vara en hägring, men det ser i alla fall så ut, när man läser finansplanen
och inkomstberäkningen. Det skulle dock ändå verka befriande, örn finansministern,
eventuellt försvarsministern, redan under denna debatt kunde ge oss
någon antydan om de möjligheter till stabilisering, som de själva kunna anse
sig kunna spåra. Det vore naturligtvis också intressant, örn socialministern
kunde lämna några upplysningar, men i olikhet med högerledaren, .sorn nyss
hade ordet, är jag mera intresserad av att få någon upplysning örn de nödvändiga
kraftåtgärder för arbetslöshetens bekämpande, som han förbereder, än av
själva kostnadssummornas storlek. Det är framför allt av intresse att få höra
vilka åtgärder för byggnadsverksamhetens framdrivande, som kunna vara möjliga,
däri inbegripet även frågan örn byggnadskostnadernas sänkning, i vilken
ju penningräntan ingår som ett betydelsefullt led. Det är för folket ute
i bygderna oerhört betydelsefulla problem som här avteckna sig. De ha naturligtvis
ett intimt sammanhang med penningpolitiken i dess helhet. Jag skulle
vilja åtminstone inom parentes säga, att de erfarenheter, som de gångna åren
givit oss, peka snarast på nödvändigheten av att frågan örn en mera enhetlig
penningpolitik tages upp av riksdagen till behandling detta år.

Frågan örn hur den oerhörda utgiftsbördan skall täckas är ju inte en fråga
enbart för finansministern. Det är en fråga för varje medborgare i det här
landet. Utan tvivel är det rent objektivt sett ett allmänt önskemål, att så mycket
som möjligt av dessa utgifter redan nu må kunna täckas genom skatter.
Strängt taget är det här inte ett val mellan att betala i dag och att skjuta pa
framtiden. Även örn det lånas en hel del, mäste vi betala i dag pa det ena eller
det andra sättet — såvida man inte vill gå inflationens väg, något som herr
Johansson i Fredrikslund varnade för, och i vilket avseende jag instämmer
med honom. Det är alltså inte ett val mellan att sänka vår levnadsstandard och
att inte göra det. Levnadsstandardens sänkning kommer som ett brev på pos -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ten, vare sig vi vilja det eller ej. Sökte vi undgå den på det ena sättet, så skulle
den sticka upp huvudet i nästa backe. De flesta svenskar äro sorgligt nog
kanske inte medvetna om detta förhållande, men den obehagliga verkligheten
komma vi ändå ej ifrån. För regering och riksdag kommer det väl närmast an
på att sörja för att bördorna fördelas så rättvist, att den ena gruppen inte får
tillfälle att slippa undan, med påföljd att den andra får bära desto större
bördor.

Jag anser i alla fall, att i det avseendet det inte är möjligt att tillgripa
några hästkurer. Jag tror, att man kan begära mycket av det svenska folket
i denna situation, att de allra flesta svenskar äro beredda att underkasta sig
umbäranden, men jag tror, att mycket talar för det lämpliga i att man söker
sig fram på det minsta motståndets väg. Jag anser t. ex., att det hade varit
alldeles utsiktslöst att vid slutandet av de stora löneavtalen genomdriva löner,
som inte inneburo någon kompensation för dyrtiden, hur lämpligt detta än hade
varit för de herrar, som ha penningpolitikens ansvar örn hand. I så fall hade
man ju också fått inrikta sig på att framdriva priser, som ej överstege 1938
års, vilket ju hade varit en utopi. Vid slutandet av ramavtalet, som säkert lojalt
kommer att följas av alla arbetaregrupper, ha lönearbetarna och statstjänarna
manifesterat sin realpolitiska vilja både till samförstånd och till offer,
och man väntar, att andra samhällsgrupper skola i det avseendet följa i deras
spår.

För egen del tror jag också på jordbrukarnas goda vilja. De tecken till motsatsen,
som ju lia förekommit, tror jag kunna uppfattas som uttryck för spekulationer
hos starkt begränsade grupper med avsikt att politiskt utnyttja det
rådande läget, men det går inte att komma fram på den vägen. Vi segla i samma
båt. Vår frihet är ett gemensamt arv, och Sveriges bönder lia starkare inteckningar
i denna vår frihet än någon annan samhällsklass, så det finnes
ingen anledning att antaga, att ättlingarna av de män, som ha värnat Sveriges
frihet under Engelbrekt och Vasarna, skola sticka sig undan i dag.

De höjningar av jordbrukspriserna, som under fjolåret genomfördes, ha ju
för många familjer i små omständigheter blivit en mycket tung börda att bära.
Jag anser i alla fall, att det var nödvändigt att taga den uppgörelse, som statsmakterna
då engagerade sig i. Men det bör i det sammanhanget understrykas,
att denna uppgörelse var starkt tidsbegränsad, och att fjolårets felslagna
skörd ingick som en betydelsefull koefficient i de beräkningar, ur vilka de
fastställda priserna framgingo. Om t. ex. innevarande års skörd ger ett bättre
resultat, böra alltså konsumenterna i det här landet även kunna hoppas på
andra priser. I detta sammanhang kan det måhända påtalas, att allmänheten,
även vi riksdagsmän, fått alltför liten möjlighet att bedöma just de kalkyler,
på vilka denna prissättning vilar. Det har gjorts en stor utredning av dr Benow
i livsmedelskommissionen rörande jordbrukets inkomstförhållanden. Jag
förstår inte, att denna utredning skall hållas hemlig liksom en tidigare, som
uppgjordes av lantbrukssällskapet. Det förefaller mig som ett rimligt krav
att papperen läggas på bordet.

Vad priserna angår, så har det på grund av den utländska marknadens avstängande
och frakternas stegring inte varit möjligt att hindra en viss prisstegring.
Men jag skulle vilja uttala den meningen, att denna stegring utan
tvivel blivit större än som har varit absolut nödvändigt. Under alla förhållanden
är det nu ett allmänt krav, att man i fortsättningen håller en hård hand
över priserna och i görligaste mån hindrar deras ytterligare växt, och jag är
också övertygad örn att genom de stora löneavtal, som ha träffats, och genom
de andra överenskommelser, som ingåtts, förutsättningarna för en sådan mera
restriktiv, mera stark prispolitik äro för handen.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vad särskilt vedpriserna angår, så ha de kommit upp till en höjd, som inte
betingas av det visserligen för dagen bekymmersamma läget på den marknaden.
Det kommer, förefaller det mig, att menligt och på ett ödesdigert sätt
återverka på läget inom byggnadsindustrien, som ju är nyckeln till arbetslöshetsproblemets
lösning. Det är inte något ensidigt konsumentkrav, att prisskruven
hejdas. Det är ett rent samhälleligt krav, därför att lösningen av alla
våra stora problem försvåras, för att inte säga i många avseenden omöjliggöres,
om inte skruven hejdas i sitt lopp.

Herr talman, det nuvarande läget ställer oerhörda krav på hela vår nation,
på varje medborgare och på varje klass. När riksdagen nu går till 1941 års
arbete, ställes även den inför detta ansvar, och varje parti har sin andel däri,
inte bara ett parti eller några. Som herr Johansson i Fredrikslund redan påpekat,
är denna riksdag märklig därigenom, att det parti, som jag här representerar,
efter fjolårets val uppträder med majoritet i båda kamrarna. I fråga
örn de stora nationella uppgifter, som föreligga, betyder detta ingen skillnad
mot förut. Det socialdemokratiska partiet är medvetet om sitt utvidgade ansvar
och är redo att för lösandet av dessa uppgifter lojalt och förtroendefullt
samverka med alla andra partier. Detta förtroende och denna samverkan kommer
enligt min uppfattning säkert också att mäktigt påverka utvecklingen
långt sedan krigets åskor ha förtonat. I förhoppning örn att den svenska demokratien
skall veta att som all livsduglig styrelse samla sig i hemsökelsens och
farans stund, anhåller jag att få ansluta mig till det redan framställda yrkandet
örn remiss av statsverkspropositionen.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Inför den riksdag, som nu tagit
sin början, stå vi kanske litet var frågande örn huru framtiden skall komma att
gestalta sig för oss. Slöjan, som omger den, är ganska tät, och inför vad som
nu äger rum i Europa och i världen i övrigt ha vi ali anledning att spörja
vilken ställning de små nationerna skola få. Vårt land och dess ansvariga
ledning bör göra allt för att bevara vår uråldriga frihet och söka uppehålla
förtroendet och samarbetet med de övriga nordiska staterna i den utsträckning,
som är möjlig. Sveriges folk har visat en enig vilja att hävda sin frihet och
har ådagalagt villighet att vidtaga de åtgärder och bära de bördor, som krävas
för hävdandet av vårt lands neutralitet. Den utrikespolitik, som förts, har
vunnit folkets gillande, och jag tvekar icke att uttala, att den hållning, som
Sverige intagit, bidragit att stärka uppfattningen örn vår avsikt och vilja att
hävda vårt oberoende.

Det är icke stort mer än en halv månad sedan urtima riksdagen avslutade
sitt arbete, men likväl ha vi nog en känsla av att nu stå inför något nytt, inför
nya uppgifter.

Jag syftar härvid icke på den förändring, som höstens andrakammarval
skapat i riksdagen i fråga örn partiställningen. Krisläget är icke sådant, att
något parti nu skulle vilja utnyttja sin maktställning för främjandet av egna
partipolitiska syften. Betecknande härför synes mig ett uttalande vara, som
statsministern enligt tidningsreferat gjorde inför sitt parti, när detta samlades
till årets riksdag, och vari han framhöll, att den politiska maktställningen
ingalunda inom det socialdemokratiska partiet utlöser några känslor, som ha
med maktens härlighet att göra.

Det allvarliga utrikesläget manar oss i stället att i samförstånd på bred basis
söka lösa de frågor, som tränga sig på oss, och gemensamt bära bördorna till
fromma för landet.

Tiden är för övrigt alltför verklighetsbetonad för att inbjuda till skärpandet
av ideologiska partimotsättningar, som skulle verka söndrande för vårt

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
folk, då vi lia ali anledning att besinna farorna därav. Det är andra uppgifter
vi i dessa dagar ställas inför.

Det Ilar i stort sett rått en enhällig mening angående de omfattande åtgärder,
som vidtagits för hävdandet av vår självständighet. Regeringen har också
kunnat inhösta tillfredsställelsen att se ett samlat folk sluta upp kring de företagna
åtgärderna. En samlingsregering bör också i detta avseende ha de
största förutsättningar att ena och sammanföra olika meningar. Det beror icke
minst på regeringens egna åtgöranden huru den även i framtiden kan komma
att lyckas i detta avseende, och örn ett förtroendefullt samarbete mellan regering
och riksdag skall kunna upprätthållas i former, varigenom även riksdagen
i realiteten kommer att utöva det den tillkommande inflytandet i samförstånd
med regeringen. Lojaliteten från riksdagens sida kan inte drivas
därhän, att den underlåter en verklig prövning av föreliggande frågor enligt
sakliga grunder. Under en samlingsregering mäste man enligt sakens natur
undvika att aktualisera alltför mycket partiskiljande frågor. Det är även naturligt,
att en viss frihet uppstår för de olika departementscheferna, såsom för
övrigt^ framgår av statsrådet Domös uttalande i Svensk Tidskrift, vari han
framhåller, att departementscheferna i stor utsträckning avgöra respektive
frågor, var och en inom sitt departement. Men man bör då icke heller göra
ovillkorliga anspråk på att de enskilda riksdagsmännen utan att opponera
skola godkänna ^alla framlagda förslag utan nämnvärda ändringar. Våra livsfrågor
äro nu så viktiga och beröra i så hög grad hela folket, att man även
bör ha detta med i arbetet för lösandet av uppgifterna. Det är så betydelsefulla,
sa manga och för den enskilde så ingripande och reglerande problem,
som nu stå på dagordningen, att härvid fordras riksdagens och i många avseenden
hela. folkets fria medverkan. Därigenom torde det också bli lättare att
förverkliga konungens i trontalet uttalade vilja och förhoppning »att med
stöd av ett enigt och beslutsamt folk alltjämt kunna bevara freden och friheten
för vårt land». Detta är en förhoppning, som bör omfattas av hela svenska
tolke t, och jag vill uttala den förvissningen, att den fasta hållning, som iakttagits
i dessa hänseenden, skall hilva beståndande. De personliga offer och de
skattebördor, som påläggas vårt folk, bli förvisso också lättare att bära, örn
1 loden finnes en känsla av att förslagen blivit omsorgsfullt prövade

och bördorna såvitt möjligt är rättvist fördelade.

Jämsides med den yttre beredskapen står frågan örn folkets försörjning
Nar yi nu genom avspärrningen äro så gott som uteslutande hänvisade till att
lita till oss själva och till vad vi skörda på svenska tegar, och denna skörd
unrer sls , aret lj/1 följd av ogynnsamma väderleksförhållanden i hög grad
nedsatts, skapas därav ett tillstånd, som är i många avseenden ganska bekymmersamt
De ingripande regleringar, ransoneringar, transportförbud, utfodringslörbud,
leveransålägganden och maximipris eller normalpris, jämte mycket
annat som förekommit kunna ju lätt bidraga till att skapa olust, missnöje
och håglöshet hos dem av vårt folk, som i högre grad än andra beröras av dessa
regleringsåtgärder. I synnerhet kan detta bli fallet, örn den uppfattningen
skulle vinna spridning, att de vidtagna åtgärderna ej varit av behovet påkallaue,
eller att de genomförts på ett sådant sätt, som ej ingivit förtroende. Det
ar nödvändigt, att allmänhetens förtroende för vidtagna åtgärder vidmakthålles,

c c''f kullor ej blott att fördela de varor vi ha, utan det är ännu mera viktigt
att stimulera och öka produktionen av vad som är oumbärligt för folkförsörjningen.
Det mäste därvid erkännas, ali. från statens sida omfattande åtgärder
vidtagits, agnade att öka produktionen av livsmedel, liksom även överenskommelser
med jordbrukets ekonomiska organisationer örn förbättring av priserna
tor dess produkter med hänsyn till skördeutfallet och det nu rådande ekono -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
miska läget. Jag Ilar ingen anledning att i detta sammanhang göra några uttalanden
örn denna uppgörelse. Hur länge den kan bliva beståndande torde
bli beroende av huruvida någon mera allmän prisstegring kommer att inträda.

Med anledning av vad herr Akerberg yttrade örn jordbrukets utövare vill jag
säga, att de i den dag, som i dag är, i fråga örn den betydelsefulla uppgift,
som är dem ålagd., ha en minst lika stark känsla av ansvar inför folket och
inför landet som deras företrädare under gångna tider baft. Herr Åkerberg
nämnde även — och det är något, som även jag anser mig böra beröra i detta
sammanhang ■—• att priserna å jordbrukets produkter ha stegrats i mycket
hög grad för konsumenterna. Givet är ju, att i tider som dessa det måste uppstå
en viss spänning rörande prissättningen å så viktiga produkter som livsmedel,
i synnerhet örn tillgången ej är så riklig, vilket särskilt ett år som detta
är fallet, då skörden blivit så klen. Se vi emellertid närmare på dessa förhållanden,
så är det väl så, att priserna å de för konsumenterna viktigaste livsmedlen
ej tillåtits att nämnvärt stiga. Vete- och rågmjöl förbilligas ju genom
statens bidrag med kronor 6: 35 per deciton, och priset å detta mjöl bör därför
ej vara mycket högre än före kriget. Beträffande smöret förbilligas ju även
detta genom statens medverkan för de mindre inkomsttagarna ganska långt
upp på skalan. Och i fråga örn potatis, sorn icke minst i dessa tider är ett betydelsefullt
livsmedel, råder ju också jämförelsevis låga pris, åtminstone hos
producenterna. I vilken utsträckning den fördyras genom transport och mellanhänder
är ju omöjligt att kontrollera, men för jordbrukaren, när han säljer,
råda inga höga priser. Visserligen har priset på animaliska produkter, kött
och fläsk, under senaste halvåret stigit något, men icke i någon mera anmärkningvärd
grad. Gör man en jämförelse i fråga örn prisstegringen på dessa
livsmedel, som härstamma från jordbruket, så tror jag inte man kan säga, att
prisstegringen på denna del av den enskildes utgiftsbudget har varit större än
prisstegringen å andra varor. På området tillgängliga siffror synas i stället
visa, att det är tvärtom.

I fråga örn de åtgärder som från statens sida vidtagits för att reglera och öka
produktionen inom jordbruket så har vad som åtgjorts beträffande de av torkan
drabbade delarna av landet varit till gagn, ehuru svårigheter trots statsmakternas
beslut yppat sig att erhålla stråfoder till dessa landsändar.

En annan åtgärd, som tilldragit sig en viss uppmärksamhet och skapat en
viss oro bland jordbrukarnas led, är leveransplikten av fodersäd. Skall leveransplikten
ovillkorligen genomföras efter de uppgjorda beräkningarna, torde
följden bli, att många jordbrukare antingen tvingas att sälja en del av sin
kreatursbesättning eller också icke kunna beså hela den areal, som är avsedd
för vårsådden. Här böra de lokala kristidsorganen få rätt att pröva och medgiva
de lättnader som äro nödvändiga.

Vad vi nu framförallt behöva är emellertid att förutsättningar skapas för
ökning av livsmedelsproduktionen till tryggande av den framtida folkförsörjningen
och att sådana förhållanden undanröjas, som kunna framkalla missmod
och olust hos dem, som kanske mången gång under ganska besvärliga förhållanden
ha ansvaret därför. Det bör vara regeringen angeläget att främja en
sådan utveckling.

För ökning av produktionen gäller det att i första hand avvinna den odlade
jorden den skörd, som är möjlig, men vi lia även jord, som genom åtgärder
från statens sida relativt snabbt kail bringas i det skick, att den giver mera betydande
bidrag än nu till folkförsörjningen. Här finnas i vårt land flera tiotusental
hektar åker, som genom ofullständig torrläggning ej ge tillnärmelsevis
den skörd, som borde kunna uppnås. Utredningar, som verkställts, ge belägg
härför. Annan odlingsbar mark kan också inom kort lämna formerad

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skörd, om stimulerande åtgärder härför vidtagas. Genom täckdikning kan även
avkastningen av vissa jordar avsevärt höjas.

De nu nämnda åtgärderna lia dessutom den fördelen med sig, att så gott som
hela kostnaden för dessa arbeten utgöres av arbetslöner, vilket särskilt i tider
av arbetslöshet förtjänar uppmärksammas.

Likaså bör det mindre jordbruket främjas. Åtgärder till förbättring av de
mindre jordbruken och ökande av deras produktionsbetingelse är icke minst i
dessa tider en samhällelig angelägenhet av stor betydelse. Därigenom ökas icke
blott våra försörjningsmöjligheter, utan sådana åtgärder skulle även verksamt
bidraga till att minska flykten från landet och att bereda utkomstmöjligheter,
som icke ligga alltför mycket under vad städer och andra samhällen
kunna giva. Därjämte bör även det allmänna verksamt kunna bidraga till att
öka bekvämligheten och trevnaden på landsbygden. Det kan ske genom förbättring
av vägar till avlägset liggande byar och gårdar, genom att bereda
möjlighet till erhållande av elektriskt ljus, telefon m. m. på skäliga villkor.
I fråga om allt detta och åtskilligt annat återstår ännu mycket att göra.

För jordbruket, särskilt det mindre, örn det skall kunna hållas uppe, är det
även angeläget, att det erhåller behövligt kapital till räntesatser, som icke
äro alltför betungande. Jordbrukskasserörelsen bör i sådant syfte kraftigare
■stödjas än som nu är fallet. Liksom för näringslivet i allmänhet är det även
för jordbruket av intresse, att icke den allmänna låneräntan står för högt.
Under senaste året har på grund av den höjda obligationsräntan även räntan
på jordbrukets primärlån kommit att bli alltför hög. Det är önskvärt, att en
räntesänkning genomföres så fort som detta kan ske.

En annan fråga, som jag i detta sammanhang icke kan underlåta att beröra
med några ord, är vårt brän.sleförsörjningsproblem. De organ, som haft med
detta att göra, synas ha bedömt det alltför optimistiskt. De ha räknat med att
den utlovade koks- och kolkvantiteten utifrån skulle komma in till landet inom
den överenskomna tiden. Erfarenheterna från förra vintern borde dock ha lärt
oss, att man under tider som dessa icke helt kan lita på träffade överenskommelser
och att hinder kunna uppstå, som försvåra tillförseln. Det hade även
varit förutseende, om vi nu varit bättre rustade och försedda med något större
reservförråd av ved än som är fallet. Detta hade med all säkerhet låtit sig
göra, örn man tidigare stimulerat avverkningen något mera, varjämte man under
sommaren och hösten borde ha framforslat mera ved till förbrukningscentra.

Borde inte även tillverkningen av gengaskol lia varit reglerad? En mängd
ved i närheten av tättbefolkade, centralt belägna platser har nu använts till
kol, medan det med hänsyn till transportkostnaderna hade varit lämpligare
att för dessa ändamål använda ved på mera avlägset liggande orter. Att nu
transportera denna ved långa avstånd blir både besvärligt och kostsamt.

Vid detta tillfälle vill jag även med några ord beröra den föreliggande riksstaten.
Den rör sig nu med för våra förhållanden nästan astronomiska tal. Det
föreliggande förslaget lill budget innehåller så många obekanta, att i själva
verket icke mycket torde vara att säga därom. Jag sätter därför i fråga, om
icke den förste ärade talaren i denna debatt använde fel adress, när han riktade
sig till finansministern med påpekandet, att budgetförslaget borde lia varit
mera preciserat. Dessa många obekanta ligga väl till största delen inte inom
finansministerns område, utan de ligga väl närmast på det utrikespolitiska
planet. Det är ju ovissheten om försvarskostnaderna, som gör det omöjligt
att beräkna, vad som behövs, och den stora marginal, som anges i budgeten
— 500 miljoner uppåt eller nedåt — vittnar ju om svårigheterna för regeringen
att precisera, vad som behövs, liksom det väl även torde vara omöjligt att nu

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med bestämdhet säga, i vilken utsträckning den personliga försvarsberedskapen
behöver tas i anspråk med därav följande ökade eller minskade kostnader.

Finansministern har på ett förtjänstfullt sätt skaffat pengar till ändamål,
som han tidigare icke önskade offra så mycket för, men vartill den bistra tiden
tvingar. Avvägningen av de belopp, som skola täckas genom skatter, och
de, som skola täckas genom lån, synes ha skett på ett sätt, som enat olika
meningar. Vill man undvika att åstadkomma för stora olägenheter, torde det
vara svårt att utöver vad som sker taga ut några mera betydande belopp
skattevägen. Aven principiellt bör det kunna anses motiverat att fördela engångskostnader
eller anskaffningskostnader för försvaret på ett antal år. Att
det inte varit möjligt att med några betydande belopp pruta ned utgifterna
å driftsbudgeten är ganska begripligt i tider, då miljonerna rulla som de nu
göra. För vissa ändamål framställer man nu icke utan berättigade skäl större
anspråk på statskassan än under normala förhållanden. Särskilt böra ju de
grupper stödjas, som ha den största känningen av tiden och dess svårighet.

Beträffande penningväsendet och penningvärdet vill jag ansluta mig till
det principiella uttalande, som gjordes av herr Johansson i Fredrikslund i början
av debatten, att det är en samhällelig angelägenhet att så långt det är
möjligt söka hindra en inflation. Att det inte helt låter sig göra att hindra
prisstegringar är ju alldeles tydligt, men om dessa äro måttliga och inte
förbundna med spekulationer, som kanske slutligen skulle leda till jobberi, så
tror jag inte, att de ovillkorligen skola leda till inflation.

Beträffande utgifterna ha ju begränsningar skett på vissa områden, som
jag för min del i största allmänhet ansluter mig till. På ett par punkter anser
jag dock, att man prutat väl mycket. Detta gäller exempelvis i fråga om
anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar. Här har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
hemställt örn ett anslag av 900,000 kronor, medan kommunikationsministern
nöjt sig med att begära föga mer än hälften. Detta kommer
med all sannolikhet att bli otillräckligt.

I förhållande till utgifterna för stärkande och uppehållande av vår försvarsberedskap
krympa övriga utgifter samman. Även om vi icke ens för detta
ändamål kunna påtaga oss huru stora bördor som helst, är det väl icke minst
den vilja och den anda, som under dessa år burit vårt folk, som hjälpt oss genom
svårigheterna. En sådan anda vilja vi hoppas skall alltfort samla vårt
folk för gemensamma uppgifter.

Herr von Stockenström: Herr talman! Det har redan tidigare vid ett par
tillfällen framhållits, att det möter stora svårigheter att gå in på en närmare
granskning av den föreliggande statsverkspropositionen av den anledningen,
att budgeten ju inte i år har kunnat utgöra något avslutat helt. Vi ha i själva
verket fått lov att arbeta med förskottsstater och tilläggsstater, och därtill
veta vi ju inte, hur stora utgifterna — jag tänker då närmast på försvarsutgifterna
— i själva verket komma att bli under nästa budgetår. Detta har
knappast sagts som någon kritik. Det har varit nödvändigt och oundvikligt,
att så har blivit fallet.

Men att budgeten har svällt ut till efter tidigare begrepp alldeles oerhörda
tal bör ju å andra sidan inte utesluta, att man prövar behövligheten och lämpligheten
av varje särskild utgiftspost. Jag menar, att kravet på aktsamhet
med statens medel och kravet på sparsamhet är lika starkt, när det är fråga
om smärre utgifter, som när det är fråga örn i och för sig nödvändiga, mycket
stora utgiftsposter. Det är också av intresse att studera den ganska ingående
redogörelse, som finansministern lämnar för det pågående besparingsarbetet.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det framgår härav, att det arbetas på skilda håll inom ämbetsverken och även
i en särskild, stor utredning på att finna vägar till besparingar och förenklingar
inom förvaltningen. Ändå kan man knappast värja sig för den frågan,
örn det inte kan komma att krävas ännu hårdare tag, örn det inte kan behövas
ett så att säga mera samlat grepp örn hela detta besparingsarbete, ett samordnande
efter mera enhetliga linjer. Vi skulle behöva vad vi pa 1920-talet,
brukade kalla för en Geddesyxa, vi skulle behöva en Thorssons anda över det
hela. Den erinran, som jag nu har gjort, gäller i viss mån också den framlagda
budgetens olika poster.

Väl ha departementscheferna på punkt efter punkt prutat på anslagen, men
ibland har man rätt svårt att se, efter vilka grunder de gått. Man hade kanske
kunnat vänta sig, att en procentuell nedskärning över lag skulle ha gjorts.
Jag tänker då särskilt på de på alla huvudtitlar förekommande anslagen till
en del föreningar och sammanslutningar för olika slag av, verksamhet. Så har
inte skett, utan man har ibland minskat anslaget med något tusental kronor,
ibland kanske med några tiotusental, och detta har väl hängt ihop med vederbörandes
personliga inställning i fråga örn behövligheten av den och den verksamhet
eller det och det anslaget. På den punkten tror jag nog, att det kan komma
att visa sig, att det föreligger en del olika meningar här i riksdagen. Jag tror
t. ex., att det nog kan föreligga mycket olika meningar örn ifall det är lämpligt
och önskligt att minska anslaget t. ex. till nykterhetens befrämjande eller
anslaget till jordbrukareungdomens förbund, för att bara ta „ett par^ exempel.
Jag menar, att man nog strävat efter att spara och i viss mån också lyckats,
men det har mera varit ett sparande i smått och kanske inte alltid på de allra
lämpligaste ställena än ett efter enhetliga linjer lagt sparande i stort.

I fråga om försvaret är ju att med djupaste tillfredsställelse konstatera den
enighet, med vilken både riksdagen och jag vill säga hela vårt folk samlats
omkring de väldiga ansträngningar, som gjorts och göras för att stärka försvarets
olika grenar och att få till stånd en verklig nydaning och en beredskap,
som inger respekt för vår vilja att försvara oss. Att i detta arbete
alltigenom iakttaga den planmässighet och den kloka beräkning, samt den aktsamhet
med statens medel, som vore önskliga^ har naturligtvis kommit
att möta svårigheter redan av det skälet, att många av de anstalter, som
måst vidtagas, ha skett under så säregna och svåra förhållanden, som
fallet varit, och ibland har också mycket stor skyndsamhet varit av
nöden. Försvarsministern har också vid skilda tillfällen erinrat örn att det
kan lia brustit en hel del. Men samtidigt ha vi skäl att ta fasta på försvarsministerns
uttalande häromdagen, att revisionen numera har betydligt skärpts
och att utrymmet eller, som han uttryckte det, svängrummet^ för missgrepp
avsevärt inskränkts. Vi vilja gärna tro detta och hoppas också för försvarets
egen skull, att de allvarliga strävandena härutinnan skola fortgå och bära
frukt. Det är ju ändå så, att den fasta och starka försvarsviljan hos vårt folk
förtjänar detta, och den uppehälles lättast, örn vetskapen finns, att åtgärderna
så långt möjligt är vidtas med förnuft och beräkning. Det är också på sin
plats, att det här i riksdagen ges uttryck för erkänsla för all den osparda möda
med planläggningen och genomförandet av vara försvarsanstalter, som visats,
och likaså tacksamhet för den oavlåtliga vakthållning och för alla °dc personliga
insatser, som under ofta mycket svåra och krävande förhållanden
ägnats vårt land av befäl oell meniga inom var neutralitetsvakt.

Vid sidan örn försvaret är det frågan örn vår folkhushållning och vår försörjning,
som väl är föremål för våra främsta omsorger. Och, i första hand se
vi då med tillfredsställelse, att arbetslösheten inte alls har blivit så stor i denna

Första kammarens protokoll Idut. Nr 8. 2

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tiel som man tidigare haft anledning att befara. Detta har väl till stor del
berott på den omfattande sysselsättning, som direkt eller indirekt föranledes
av statens egna beställningar och arbeten. Inom vissa yrkesgrupper, såsom
inom byggnadsindustrien och somliga grenar av trävaruindustrien, är i alla
tall arbetslösheten betydande, och särskilda åtgärder ha också bebådats för
att här stimulera sysselsättningen. Inte utan en viss spänning emotser man
också, vilka förslag till åtgärder, som kunna komma att läggas fram för att
nedbringa byggnadskostnaderna. Detta skulle ju kunna betydligt öka livaktigheten
och sysselsättningen pa detta område. Jag vill för övrigt i detta
sammanhang erinra örn de mycket allvarliga betänkligheter inför byggnadskostnadernas
höjd och därav betingade oskäligt höga hyror, som i höstas under
urtima riksdagen vid ett pär tillfällen uttalades av andra särskilda utskottet
vid behandlingen av några propositioner, som avsågo bostadsbyggande
och egnahemsanläggningar för vissa grupper av statliga befattningshavare. På
det hela taget behövs det nog verkliga kraftansträngningar här för att hålla
byggnadskostnaderna både i stad och på land inom rimliga gränser. Det kan
ske genom förenklingar, genom standardiseringar och säkert också på andra
sätt.

I fråga örn vårt försörjningsläge kan det ligga nära till hands att tänka tillbaka
och draga upp en jämförelse med förhållandena under det förra världskriget.
Det är då påfallande, att vi denna gång redan på ett mycket tidigt
stadium drabbats av en hel del extraordinära svårigheter. Jag tänker då särskilt
på avspärrningen västerut över haven, som stoppat vår in- och utförsel,
och jag tänker vidare på den felslagna skörden. Det tycks sannerligen, som
om krig och missväxt följdes åt. Yi ha också redan nu fått ett så gott som
helt utbyggt kommissionsväsen med allt vad därtill hörer, med beslag och ransoneringar
och annat.

Beträffande 1940 års skörd kunna vi bara med beklagande konstatera, att
den torde vara den sämsta, som vi haft sedan år 1917 i fråga örn både brödsäd
och foder av skilda slag. Det är bara potatis- och sockerbetsskördarna, som
utgöra ljuspunkter, vilka vi för övrigt verkligen lia all anledning att glädjas
at. Många av oss hade kanske under de relativt goda skördeåren på 1930-talet trott, att vi numera tack vare bättre brukning av vår jord och tack vare
att vi ha bättre och. rikare utsädessorter skulle kunna skydda oss mot en verklig
missväxt, men vi se ända nu, att det finns makter — jag tänker på vädrets
makter — som vi inte kulina rå på, när de äro särskilt ogunstiga. Ändå få vi
nog säga oss, att de gångna tidernas mödor inte ha varit förgäves. Vi stå i
dag bättre rustade än förr, och ett år som det gångna skulle säkert lia drabbat
oss ännu mycket härdare, örn var jord varit sämre brukad och örn vårt jordbruk
överhuvud taget stått på en lägre nivå. De ha ju funnits, som tidigare
kritiserat en hel del statsåtgärder, sorn vidtagits för att hålla uppe vår brödsädesodling.
De lia också funnits, som menat, att vår produktion av mjölk och
mejeriprodukter tenderat att bli alltför stor och lett till ganska betydande exportöverskott.
Men jag tror knappast, att någon nu på allvar vill ondgöra sig
över att vår produktion är så pass stor som den är eller över att vi tack vare
att vi lågt upp reservlager under tidigare goda skördeår nu i alla fall i ett
o kunna brödföda oss nied egen produktion. Jag menar, att detta

bör lhagkommas även för framtiden. Ett jordbruk med stor och uppehållen produktionskraft
är ändå en styrka och en tillgång för vårt land och för hela vårt
iolkhushall, och det gäller både i goda och i onda tider.

Särskild uppmärksamhet tilldrar sig naturligt nog frågan örn vår fettförsörjnmg,
och detta dels ^därför att vår inhemska produktion av mjölk och smör
tydligen kommer att gå ned en hel del på grund av den sämre skörden och

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 8.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
deri minskade tillgången på foder, dels också därför att vi veta, att vi även
under normala år inte lia varit självförsörjande i fråga örn matfett. Importen
av råvaror för margarintillverkning har i själva verket varit ungefär dubbelt
så stor som hela vår smörexport under senare år. Nu ha vi som väl är en
hel del sådana fettvaror inneliggande, men det var nog ändå välbetänkt, att
en ransonering av förbrukningen företogs på ett tidigt stadium. Blir avspärrningen
långvarig, kan läget bli bekymmersamt, och för övrigt kunna vi ju erinra
oss, att vår samlade förbrukning av matfett, av smör och margarin legat
rätt mycket högre än i de flesta andra länder. Vi kunna alldeles säkert reda
oss med mindre.

En viss svårighet ligger däri, att vår mjölkproduktion är mycket växlande
under olika tider pa aret, och vidare bestar vart land av ganska markerade
överskotts- och underskottsområden. Det kan också bli nödvändigt att även
i fortsättningen ^företa vissa förskjutningar, vissa omläggningar i fråga om förbrukningen
av å ena sidan smör, å andra sidan margarin. Örn dylika omläggningar
komma att ske, böra dessa säkert kunna göras med större smidighet
och utan att bereda så stora olägenheter som fallet var i höstas, då vi gingo
över från så gott som uteslutande smörförbrukning till blandad smör- och
margarinkonsumtion. Jag säger inte detta för att vara, som det heter, efterklok,
utan helt enkelt därför att jag tror, att vi kunna dra en hel del lärdomar
av vad som passerade i höstas.

I detta sammanhang skulle jag vilja passa på att avliva de rykten, som då
och da dykt upp och som jag hört även i höstas, att export av smör skulle äga
liim till det ena eller andra landet pa senare tid. I själva verket har all export
av smör varit helt och hållet stoppad ända sedan förra våren.

^a?.. SiKa , .in^e närmare in pa beslaget och ransoneringen av fodersäd,

sorn förklarligt nog vållat ganska mycken oro ute i landet. Det har tydligen
visat sig omöjligt och felaktigt att enbart på grundval av tidigare gjorda och
ganska summariska^ skördeuppskattningar fastställa leveransplikten. Detta
beror bland annat på att skördeutfallet varit mycket växlande i olika bygder
och även å ganska närliggande gårdar. Det har skett en felbedömning, det
tror jag^mte vi kumm, komma ifrån, som måste rättas till. Leveransskyldigreten
mäste grundas pa den faktiska skörden och på de tillgängliga behållningarna.

kJ''ä w°rjve mecl förllållandena under förra kriget är det att märka, att vi
nu fia betydligt starkare och mera omfattande organisationer på näringslivets
område överhuvud taget. Detta gäller inte minst inom jordbruket, där särskilt
den ekonomiska andelsrörelsen gått framåt med jättesteg under .senare år och
dar vi nu ha en rad stora centralorganisationer. Allt detta har lett till en
bättre ordning och större planmässighet i fråga örn tillförsel, förädling och
handel med jordbruksprodukter, och jordbrukarna själva lia också alltmera
kommit att kanna bade den samhörighet och det ansvar, som en sund och stark
iörenmgsrörelse kräver och innebär. Det kan inte förnekas, att en kristid som
deri nuvarande kan komma att sätta lantmännen själva och deras organisatioper
pa ganska hårda prov och pröva deras lojalitet'' både mot det allmänna och
inbördes. Vi ma hoppas, att dessa prov skola bestås värdigt, så att vi helt
matte slippa sådana osunda företeelser som smyghandel och mycket annat
som kan förekomma under en kristid. Även för de statliga organ, kommissioner
och nämnder, som syssla med dessa frågor, bör det vara av värde att dessa
stora sammanslutningar finnas, som för övrigt i en lie] del fall kunna stå som
t ormen lare och verkställare av rent statliga åtgärder. Vad jag vill hoppas
på, när det gäller hela detta viktiga försörjningsområde, är sålunda: förståelse
fran det allmännas och övriga samhällsgruppers sida för jordbrukarnas

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svårigheter i ett krisläge, som har skärpts , av en osedvanligt svag skörd, liksom
också förståelse för organisationernas strävanden att upprätthålla ordning
och reda på marknaden. Och å andra sidan: lojalitet från lantmännens
och deras föreningars sida gentemot samhället och de statliga organen, i känsla
av ansvar för en mycket väsentlig del av vår folkförsörining och med ett spännande
av alla krafter och ett utnyttjande av alla möjligheter för att stärka
och uppehålla produktionen.

Försvar och försörjning äro just nu de framför alla andra dominerande
frågorna. Men därför böra icke andra frågor eller förslag få vila, som äro mogna
för sin lösning och som utan olägenhet kunna föras fram till avgörande i .vår
tid. Jag vill endast här peka på en enda fråga från ett helt annat område,
nämligen frågan Om den stora rättegångsreformen. Jag erinrar om att det
var i anledning av proposition vid 1931 års riksdag, i vilken grunderna för
en sådan reform framlades, som riksdagen uttalade, att denna reform vore behövlig
och att arbetet därpå borde utan dröjsmål fullföljas. Processlagberedningens
förslag till ny rättegångsbalk framlades för mer än två år sedan, och
lagrådets utlåtande över förslaget förelåg i november förra året. Lagrådet säger
sig i detta uttalande vilja starkt framhålla angelägenheten av att den nya
rättegångsbalken utan uppskov kommer till stånd. Detta uttalande av vårt
lands på detta område mest sakkunniga institution måste påkalla uppmärksamhet,
och det är därför att hoppas, att riksdagen har att motse förslag i
ämnet. Härför talar också, att den nya rättegångsbalken måste kompletteras
med en rad följdförfattningar på olika områden och att det därför är av vikt, att
innehållet i den nya rättegångsbalken blir definitivt fastställt. Ett. antagande
av förslaget behöver för övrigt icke kräva några ökade statsutgifter; först
efter ytterligare ett antal år kan den nya ordningen träda i tillämpning, och
de ekonomiska konsekvenserna härav torde även i framtiden bli obetydliga, örn
ens några alls.

I fråga om den förda regeringskursen och vår samlingsregering är det tydligt,
att tillkomsten av en samlingsregering, omspännande alla de större partierna,
har varit till gagn för vårt land. Även härvidlag tror jag, att en jämförelse
med förhållandena under det förra storkriget utfaller till förmån för
det nuvarande systemet. Regeringen har också, stödd på en allmän folkmening,
hittills kunnat lotsa oss genom svårigheterna, och neutralitetspolitiken
har kunnat fullföljas. Inom den meningsgrupp, som jag tillhör, råder också
en samfälld mening om att samregerandet bör fortsätta.

Det har ju förts en hel del diskussion på senare tid örn förhållandet mellan
regering och riksdag, och problemet är i nuvarande läge kanske icke så alldeles
enkelt. Å ena sidan är det angeläget, att regeringen skall kunna handla
med kraft och effektivitet. Å andra sidan är det önskligt, att riksdagen såsom
en viktig länk i vår folkliga självstyrelse, som vi så mycket hålla på,
skall kunna hävda sin auktoritet, sin mening och sin rätt till kontroll och
kritik. På det hela taget har väl också samarbetet mellan regering och riksdag
varit gott, men jag vill dock härvidlag framhålla ett par synpunkter och
önskemål.

Att regeringen, när den framlägger sina förslag, vill utgå ifrån och räkna
med och ibland kanske också söker i förväg förvissa sig om riksdagens bifall,
är ju inte att undra på. Men å andra sidan synes det mig, att regeringen, då
den ändå vet, att den i stort sett åtnjuter riksdagens ‘ fulla förtroende, icke
bör alltför mycket reagera emot eller avvisa de justeringar eller ändringar, i en
proposition eller de särskilda uttalanden i en motivering, som ett flertal inom
riksdagen kan vilja göra. Vidare vill jag i fråga örn kommunikationen mellan
regering och riksdag peka på önskvärdheten av att riksdagen hålles

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
väl informerad om vårt läge i olika avseenden. Det har under förra året vid
flera olika tilli fällen lämnats utrikespolitiska översikter, och detta har säkert
mycket uppskattats av riksdagen. Men också i andra frågor, sådana som
röra vår försörjning och vårt näringsliv eller regeringens planer i någon annan
stor fråga, borde sådana exposéer allt emellanåt kunna lämnas. _ Det ^invändes
vid något tillfälle under urtima riksdagen i höstas från regeringshåll,
att det finns ju möjlighet att framställa frågor och interpellationer, och den
stora redogörelse för vår livsmedelsförsörjning, som lämnades i andra kammaren
sent i höstas, var också föranledd av en interpellation. Jag tror emellertid,
att förhållandet mellan regering och riksdag endast far väl av att regeringen
tid efter annan på eget initiativ lämnar dylika redogörelser i viktiga
frågor, som då också böra kunna debatteras.

I fråga örn den politiska ställningen i riksdagen vill jag inskränka mig till
att uttala den förhoppningen, att vårt största politiska parti, som numera har
ytterligare förstärkts, måtte visa den moderation och den respekt för andra
meningar, som icke minst i en tid som den nuvarande kan förestavas även av
hänsynen till det allmännas, det gemensammas bästa och som för övrigt ett
stort parti bör kunna bestå sig med. Jag har för övrigt icke minst efter herr
andre vice talmannens anförande all anledning att tro, att så också kommer att
ske. Och sker det, böra också å andra sidan övriga meningsgrupper hålla borta
taktiska och partipolitiska spekulationer, som minst av allt äro på sin plats i en
hård och kritisk tid som den nuvarande.

Kravet på sammanhållning inåt och utåt, kravet på materiell och ^andlig beredskap
ljuder nu starkare och mera bjudande än på långliga tider i vår historia.
Vi ha väl svårigheter att dragas med; vi ha knapphet på en hel del varor,
vi ha ransoneringar och vi få bära en hel del offer. Men vi veta, att allt detta
är ringa i jämförelse med andra folks lidanden och sorger. Vi leva i fred, vi
ha inga främmande inkräktare här, vi ha ej fått våra hem bombarderade, vi
ha sluppit se flyktingar och hemlösa på våra vägar och gator, A''i lida icke
nöd och vi ha tillgångar och resurser, som äro större än många andra länders.
Och vi vilja vara ett enat folk, som hävdar sin vilja att leva sitt eget liv
och som står berett att slå vakt örn sin frihet och sin självständighet.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Friherre I)e Geer: Herr talman! Då jag tillåter mig att yttra mig i årets
remissdebatt, är det inte för att på något sätt söka störa den stora enighet, som
råder både i riksdagen och ute i landet. Jag vill emellertid framföra litet kritik
i vissa frågor, både sådana som äro behandlade i statsverkspropositionen
och sådana som inte beröras i propositionen, men som jag anser egentligen
borde ha tagits upp där. Vad jag framför allt vill efterlysa i statsverkspropositionen
är en antydan, örn också skönjbar blott mellan raderna, från^ regeringens
sida, att den har en verkligt bestämd avsikt att genomföra vissa åtgärder,
bl. a. för att uppnå ökad sparsamhet i statsförvaltningen.

Föregående talare ha påpekat, att man saknar en översikt över det läge,
vari vårt lands finanser kan råka till följd av alla de stora utgifter, som statsverkspropositionen
upptar. Finansministern har redan i ett yttrande här antytt,
att de siffror, som man efterlyst, torde uppgå till så och så många miljoner
kronor. Men vad han inte upplyste om, iir något, som ja,g tycker att vi
alltid, men framför allt under kristider, herde få upplysning örn, nämligen
vad regeringen avser att med ett visst antal miljoner åstadkomma exempelvis
till jordbrukets gagn, för arbetslöshetens lindrande o. s. v. Finansministern

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nämnde, att kritik ibland har riktats Ilar i riksdagen mot att propositionerna
avlämnas, sorn. det heter, i elfte timmen, och det är ju en gammal anmärkning,
som jag för min del anser, att man aldrig kan framföra nog ofta. Ty det är
någonting, oriktigt i denna ordning, att vi inte förrän i slutet av riksdagarna
fa reda på vad t. ex. de olika näringsgrenarna kunna ha att vänta sig i fråga
örn statliga åtgärder. Såsom jordbrukare tänker jag naturligtvis närmast på
jordbruket. Örn jordbruket skall kunna uppfylla de krav, som det bör uppfylla
särskilt under en kristid som den nuvarande, är det alldeles nödvändigt,
att man i god tid får reda på vad man har att rätta sig efter.

. besparingsarbete, som omnämnes inom ramen av de propositioner, som
vi nu ha fått att granska, hoppas jag för min del inte skall inskränka sig endast
till en utredning utan verkligen komma att genomföras. Jag tror för
min del, att örn man skall kunna lotsa vårt land fram genom de nuvarande
svårigheterna, fordras det, att man på många områden tillgriper åtgärder,
som vi inte precis varit vana vid under de gångna åren. Det finns ju tydligen
ansatser till att man verkligen vill förbilliga exempelvis statsförvaltningen,
men manga frukta, att det kommer att stanna vid blott svagare ansatser och
att arbetet inte kommer att nå den omfattning, som många tro skulle vara
möjlig. Den utredning angående åstadkommande av besparingar, som är tillsatt,
har redan här i debatten omnämnts, och det är endast att hoppas, att den
skall komma fram med verkligt goda förslag. Man kan i berättelsen över vad
sig i riket tilldragit under det gångna året bland annat konstatera, att kommittéväsendet
i mycket hög grad har inskränkts. Det ifrågasättes också, att
viss extra personal inom statsförvaltningen skall indragas, men jag för min
del, herr talman, är starkt benägen att tro, att det vore klokare att minska,
en hel del av de nu tillsatta kristidskommissionernas personal i stället för att
indraga tränat folk inom statsförvaltningen. I elfte huvudtiteln upptagas kostnaderna
för krisförvaltningen till en summa, som ju är ganska stor, nämligen
9,962,000 kronor. Det kan möjligen tänkas, att den summan i verkligheten blir
ännu större. Under det förra storkriget tillsattes här i landet ett stort antal
kommissioner, men resultatet av deras verksamhet har man ju varit ganska
tveksam örn. Nu tycks man inte heller se någon annan utväg än att skapa
ytterligare kommissioner, och örn man studerar personallistan för dem alla,
finner man, att det är oerhört mycket folk, som sysselsättes där.

När man granskar resultaten av kommissionernas verksamhet, kan man,
förefaller det mig, inte lata bli att förundra sig över att dessa ifrån näringslivets
olika grenar rekryterade, synnerligen kvalificerade personer ha så svårt
att göra sig verkligt gällande. Det ser ut, som örn de holle på att drunkna i
den allmänna krisförvaltningens virvlar, så att de åtgärder, som de vidtaga,
knappast motsvara de krav, som vi i det praktiska livet lia rätt att ställa på
en med verkligt noggrann, praktisk blick och omtanke planlagd åtgärd. Ibland
säger man,, att detta förhållande beror därpå, att kommissionerna inte ha tillräckligt
fria händer att handla, utan ligga under regeringens alltför stränga
kontroll. , Men det är också många, som påstå, att det tvärtom förhåller sig så,
att regeringen inte tillräckligt noga synar kommissionernas verksamhet i fogarna,
om jag får använda ett sådant uttryck.

Vi jordbrukare lia det önskemålet beträffande alla åtgärder för krisens bemästrande,
som röra jordbruket, att förslagen framläggas i god tid och verkligt
väl utarbetade och genomtänkta i alla detaljer. När det gäller en sådan näring
som jordbruket, fordras nämligen ovillkorligen, att dess utövare få tid att
inrätta sig efter de nödvändiga ingripandena för att verkligen kunna uppfylla
de skyldigheter, som jordbrukarna böra ha i nuvarande svåra tid.

Det kanske är djärvt att framkasta en sådan tanke, men det förefaller både

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mig och jag tror många andra, som örn man skulle kunna minska betydligt på
de stora utgifterna för krisförvaltningen genom att inskränka på personalen och
behålla endast verkligt framstående experter. Fm sådan besparingsåtgärd
anser jag vara lämpligare än att göra indragningar bland de tjänstemän inom
statsförvaltningen, som verkligen ha rutin — denna möjlighet antydes nämligen
på ett ställe i statsverkspropositionen. Deras rutin bör man söka utnyttja och i
stället indraga en hel del extra personal inom kommissionsväsendet.

Jag har tillåtit mig att kanske väl mycket uppehålla mig vid denna fråga,
men jag vet, att man bland svenska folket är ytterligt intresserad för dessa
saker, och det gäller ju ett område, som faller inom ramen för vad som kan vara
tillåtet att beröra i en remissdebatt.

Något som inte minst här i Stockholm kritiserats mycket kraftigt — kanske
litet onödigt kraftigt — är det sätt, varpå man har ordnat bränsleförsörjningen.
Jag skall nu inte gå närmare in på en så vidlyftig fråga, som ju eljest är
utomordentligt aktuell för närvarande. Jag tillåter mig endast att i det sammanhanget
framställa ett spörsmål. Är det inte så, att vi här i landet med vår
grundlighet och noggrannhet inte lia förmåga att under en kristid slå in på
nya banor i den utsträckning, som fordras för att bemästra exempelvis sådana
frågor som bränsleförsörjningen? Jag vill peka på en sak, som jag tycker är
oriktig, nämligen att i propositionen föreslås, att man i dessa penningsvårighetens
tider — låt vara att det naturligtvis sker bl. a. för att lindra arbetslösheten
— skall använda 7 miljoner kronor till anskaffande av gatsten och till
sättning av sådan. Det förefaller mig egendomligt, att man inte i stället använder
en hel del av denna arbetskraft till att utföra mera vedhuggning och
vedhuggning i tid.

En talare har här redan berört ett annat spörsmål, som står i mycket intimt
sammanhang med frågan om varför vi inte lia tillräckligt med ved för närvarande.
Jag syftar på det förhållandet, att vi lia för litet av lämpliga skogsvägar
här i landet. Under arbetslöshetskrisen för några år sedan var jag
bland dem, som motionerade örn att man skulle anlägga enklare skogsvägar
för att på det sättet få fram skogsprodukterna lättare. Nu finner man här
bland jordbruksministerns förslag, att på tilläggsbudget skall anslås 1 miljon
kronor till byggande av enklare skogsvägar. Jag betonar särskilt ordet enklare,
ty det är sådana skogsvägar vi behöva. Då man tidigare satte i gång nied
stora arbeten på detta område, förvånade sig många över att resultatet inte
blev så omfattande, som man hade hoppats. Skälet därtill var enligt min mening,
att man gjorde och alltjämt gör skogsvägarna alldeles för dyrbara. Man
borde nöja sig med mycket enklare vägar, för vilka t. ex. inga stora ritningar
med avvägningar av deras sträckning behöva uppgöras. Framför allt vill jag
betona, att anslaget för detta ändamål inte bör beviljas så småningom på tillläggsbudget,
utan det borde lia upptagits redan i den nu framlagda budgeten,
så att man genast kunde sätta i gång med att bygga skogsvägar. Dessa skulle
egentligen helst redan ha varit färdiga, så att man nu kunde få fram den vara,
— veden — som för närvarande är så oerhört eftertraktad inte minst i storstäderna.

En annan fråga, som helt naturligt redan något litet har berörts i debatten,
är frågan örn hur jordbruket skall kunna tillgodose sitt behov av dragkraft
under nuvarande förhållanden. Man hade hoppats, att både regering och kommissioner
skulle litet effektivare och snabbare ha löst frågan om hur jordbrukarna
skola utnyttja gengastraktorerna. Jag ser, att folkhushållningsministern
ser litet undrande ut. Jag kan då tala örn, att man ute på landsbygden
tycker, att när det finns en så omfattande krisförvaltning och den omhänderhas
av tillkallade fackmän, iir det egendomligt, att det skall förekomma

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
så kolossala luckor i planerna, att man inte i förväg tänker på att vissa detaljer
i en motor måste finnas, för att den skall kunna gå väl med gengas. När
det gällde traktorerna, hade man förbisett en viss kolv, och så blev det beklagligtvis
omöjligt att förverkliga den goda föresatsen att ordna den här saken.
Det var många jordbrukare, som inte förrän vid jultiden fingo sina traktorer
färdiga eller reparerade, och då var det inte längre möjligt att plöja. Det är
bara ett litet stickprov på vad som kan förekomma, men underlåtenheten i
detta fall var ganska betydelsefull för dem den angick.

En fråga, som jag inte kan låta bli att beröra, gäller det militära området,
och den kan på sätt och vis också sägas vara en krisfråga.

Jag tror, att försvarsministern hade mycket rätt, då han fann, att tillverkningen
av viss materiel gick alldeles för långsamt. Då tillgrep han en åtgärd,
som i varje fall jag för min del inte vill i princip kritisera. Han tillsatte nämligen
civila personer att tillsammans med militärerna ordna upp ifrågavarande
problem. Men efter vad man kan förstå, har resultatet inte blivit så gott, som
man hade anledning att hoppas. I detta fall har man gjort på samma sätt,
som man alltid gör i vårt land, när man skall sätta i gång något extraordinärt:
man trycker en oerhörd mängd formulär, som skickas ut till militära
och civila vederbörande o. s. v. Sedan dröjer det synnerligen länge, innan
hela apparaten slutligen kommer i gång. Hade försvarsministern varit här
närvarande, skulle jag ha bett honom, en sådan kraftkarl som han är, att
rensa upp på detta område och se till, att de civila och militära nämnderna
arbetade litet snabbare, vilket säkerligen skulle vara av synnerligen stor betydelse.

När det gäller frågan örn sparsamhet i förvaltningen, som jag tillät mig
nämna i början av mitt anförande, tror jag, att man skulle kunna åstadkomma
mycket goda resultat på det området. Örn jag förstod finansministern rätt,
ansåg han, att det inom den civila förvaltningen och på det icke militära området
överhuvud taget inte kunde åstadkommas så stora besparingar. För min
del har jag den uppfattningen, att det i vår tid vore synnerligen angeläget
och i allra högsta grad skulle uppskattas av alla folkklasser, om man kunde
åstadkomma en synbar och mycket snabbt genomförd besparing från den
högsta toppen inom vår förvaltning och hela vägen nedåt. Jag tror också, att
man skulle utan att försämra resultatet och med bibehållande av noggrannhet
och grundlighet kunna inskränka i allra högsta grad både inom den civila
och den militära förvaltningen exempelvis på det nu så utförliga skrivsättet.
Den så mycket omtalade s. k. militära pappersexercisen försiggår, herr talman
— det veta alla, som haft någon beröring därmed — i utomordentligt
stor utsträckning. Jag hör till dem, som anse, att de pengar, som vi ge ut
på försvaret, verkligen böra användas, där de bäst behövas, och jag tycker
det är beklagligt, att man inte skall kunna använda de penningsummor, som
nu gå åt till den onödiga pappersexercisen, på bättre sätt. Jag hoppas emellertid,
att den saken så småningom skall ordnas mera tillfredsställande än för
närvarande.

Det kan måhända synas egendomligt, att jag, som inte är ämbetsman eller
statstjänsteman, vågar framkasta något sådant, men jag tror, att man inom
departementen och inom alla de olika organ, som lyda under dem, skulle kunna
vinna betydande tid utan att riskera någonting av resultatens värde, örn man
minskade vidlyftigheten av olika handlingar, och jag tror man kan säga detsamma
även beträffande de kungl, propositionerna. Man klagar ju över, att
dessa ofta framläggas för sent. Såsom enkel lekman kail jag förstå, att det
måste taga en mycket betydande tid att utarbeta dem, så omständliga som
de i allmänhet äro. Jag vågar emellertid framkasta den tanken, som kanske

Fredagen den 17 januari 1941 f. lii.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kan kallas kättersk, att man skulle kunna spara åtskilligt av tryckningskostnader
och använda arbetskraften på ett effektivare sätt, som, omräknat i
pengar, inte skulle betyda så små summor. Även inom de kungl, kommittéerna
vågar jag med bestämdhet påstå, att mycket skulle kunna inbesparas genom
ett förenklat skrivsätt. Jag vågar, mina herrar, framkasta den frågan, bur
många av riksdagens ledamöter och andra det är, som verkligen hinna med
att studera alla de stora betänkandena på 2, 3, 4 hundra sidor. Jag tror för
min del, att man utan att minska på den nödvändiga grundligheten här skulle
kunna åstadkomma betydande besparingar. Jag vågar i det sammanhanget
till och med göra en vördnadsfull fråga till riksdagens ledamöter: skulle man
inte även inom riksdagens egna utskott pa denna punkt kunna åstadkomma en
hel del arbetsbesparing? Jag är övertygad örn att vi både här i riksdagen och
inom förvaltningen i övrigt skulle bli ganska uppskattade av svenska folket,
örn vi i handling visade vår vilja att genomföra sådana besparingar, som jag
här tillåtit mig att anföra exempel på. Man skulle kunna peka på många sådana
områden, där besparingar kunna göras. Det är ju, såsom vi veta, beklagligtvis
så modernt i vissa kretsar att säga, att svenska riksdagen och det
svenska statsskicket överhuvud taget äro sådana, att de borde i allra högsta
grad moderniseras, och det finns ytterlighetsmän, som rent av anse, att både
riksdagen och vårt statsskick borde kastas på skräphögen. Jag för min del
hör till dem, som äro övertygade örn att örn vi gå till arbetet med en bestämd
vilja att åstadkomma resultat, skola vi kunna modernisera vårt statsskick och
alla våra statliga organ, så att de kunna gagna vårt folk ännu under långa
tider.

Jag tillät mig i början av mitt anförande säga, att man i statsverkspropositionen
saknar en del, som man sa att saga skulle ha velat läsa mellan raderna.
Från folkhushållningsministerns sida skulle jag till exempel lia önskat
inte enbart få se så mycket restriktioner, ransoneringskort och annat dylikt,
utan litet mera positiva handlingar. Till positiva handlingar räknar jag då
till exempel försök att förbilliga varorna. Det klagas ofta över att sedan vi
jordbrukare nu fått de prisförhöjningar på våra varor, som äro oundgängligen
nödvändiga för att vår näring skall gå ihop, bli varorna så dyra, när de komma
konsumenterna till handa. Beträffande de egentliga jordbruksvarorna är
denna klagan kanske litet överdriven, men det finnas sa manga andra artiklar,
i fråga om vilka man måste medge, att denna klagan är berättigad. För
att taga ett exempel från trädgårdsodlingen, så är det vanligt, att man bär i
Stockholm får betala fyra, fem gånger mer, än vad producenten själv får för
sin vara. Denna prisfördyring av varan på dess väg från producenten till konsumenten
är faktiskt ett av de allra största och svåraste problem, som vi för
närvarande ha, men därför att problemet är svart, bör man väl söka taga itu
med det så mycket kraftigare. Det är helt enkelt nödvändigt, att man på något
sätt försöker minska skillnaden mellan det pris, som konsumenten får
betala, och det pris, som producenten erhåller för sin vara.

Jag har mycket svårt att underlåta att vid detta tillfälle även säga några
ord örn en fråga, som redan tidigare har berörts här i dag, nämligen hur man
skall kunna få byggnadsverksamheten förbilligad. Byggnadsverksamheten
är en viktig nyckeiindustri, och det är av oerhörd betydelse, att den kommer i
gång igen, alldeles bortsett från i vad mån detta är nödvändigt för att hindra
arbetslöshet. För jordbrukets del är det av yttersta, vikt, att man kan fortsätta
uppförandet av till exempel lämpliga bostäder för jordbrukets arbetare. Själv
har jag haft nöjet att få vara med i en utredning angående jordbrukets arbetarbostäder.
Jag ser nu liksom så många andra med stort beklagande, att resultaten
av denna utredning inte kunnat bli så stora, därför att det är för dyrt

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för jordbrukarna att nu uppföra sådana byggnader. Detta är ett sådant område,
där jag undrar, om man mellan raderna i den kungl, propositionen kan
se, huruvida regeringen och kanske framför allt socialministern, men i detta
fall även jordbruksministern, verkligen ämnar ta ett krafttag för denna frågas
lösande, så att byggnadsverksamheten åter kan komma i gång i behövlig omfattning
och framför allt till lägre priser.

Jag skulle, örn jag inte lunk föresatt mig att inte trötta kammaren för länge,
kunna draga fram exempel pa priser inom jordbrukets byggnadsverksamhet,
sorn äro ytterligt uppseendeväckande. Jag vill emellertid inskränka mig till
att säga, att jag har svart på vitt på att det förekommit ackordslöner med timlöner
från 3 upp till 11 kronor. Jag medger naturligtvis, att detta är ytterlighetspnser,
och jag vill inte pa något sätt påstå, att detta är de vanliga priserna
för byggnadsarbete på landsbygden. Det är emellertid alldeles tydligt
~ 0°b l''a£ tror, att den saken är uppenbar även för arbetarna själva — att
här- måste en ändring ske.° Jag har mig mycket väl bekant, att regeringen
igångsatt en utredning ^angående byggnadskostnadema inom lantbruket och att
denna just nu håller på att bli färdig. Jag vill därför inskränka mig till att
endast uttrycka den förhoppningen, att denna utredning verkligen måtte komma
att leda till att byggnadsverksamheten på landsbygden förbilligas. Jag
är för övrigt övertygad örn att jag har praktiskt taget hela svenska folket med
mig, när jag vågar säga, att det är nödvändigt, att även byggnadsverksamhets*1
i förbilligas, ty det kan inte vara riktigt, att vårt lands hyresgäster

skola få betala så höga hyror, därför att nian har skyggat för att reglera denna
omkostnadsfraga. Jag medger givetvis, att de höga byggnadskostnadema
inte enbart förorsakas av de höga arbetslönerna, utan vad jag här sagt om angelägenheten
av att förbilliga bygg-padskostnaderna gäller också i mycket hög
grad materielprisen.

Innan jag slutar mitt anförande, kan jag inte låta bli att nämna ett par ord
örn transportfrågorna, som under rådande kristid naturligtvis äro ännu viktigare
än under normala tider. Jag har med mycket stor tillfredsställelse på
sjätte huvudtiteln sett, att kommunikationsministern, trots att bilskattemedlen
nästan helt och hållet försvunnit, ändock inte vill tillåta, att vägunderhållet
föreslår, att man skall uppskatta kostnaderna för vägunderhållet
till 56 miljoner kronor och att vägstyrelserna skola få 85 procent i statsbidrag.
_ Statsrådet säger i detta sammanhang att han vidhåller sin ståndpunkt
fran i fjol, att det riktiga för att åstadkomma sparsamhet med vägmiljonerna
är, att man lämnar bidraget på den. uppskattade underhållskostnaden. För
min del tillåter jag mig att säga, att jag i min ringa mån också vidhåller min
ståndpunkt från i fjol. Jag är nämligen alltjämt övertygad om att det skulle
vara mycket olyckligt, örn man skulle gå in för att betala bidraget efter den
uppskattade kostnaden. Det enda riktiga måste vara att lämna bidrag i förhållande
till den verkliga kostnaden. Annars kan man komma in i stora svångheter.
Inom ett vägdistrikt, där man vet, att man får en, viss bestämd summa,
kan^ till exempel väderleken vara någorlunda hygglig, så att vägarna inte
kräva så mycket underhåll, och vägstyrelsen i fråga är kanske mycket sparsam,
rent av onödigt sparsam. Resultatet blir då, att detta distrikt gör en
synnerligen goel affär på statens bekostnad. Situationen kan naturligtvis bli
den motsatta i ett annat vägdistrikt, som har andra förhållanden. Jag är därför
lör min del övertygad örn att i stort sett måste större rättvisa och från statens
s?da bästa möjliga resultat ernå,s genom att man lämnar bidrag i förhållande
till den verkliga kostnaden.

Jag skall inte trötta kammaren med att närmare ingå på sjätte huvudtiteln.
Där har emellertid tagits upp 3,510,000 kronor till vägskatteutjämning. Fast -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
än finansministern inte är närvarande i kammaren just nu, skall jag i alla
fall tillåta mig att framställa den frågan: vore det måhända inte klokt att så
småningom något öka detta belopp för att därigenom kanske komma ifrån en
reform, som jag åtminstone, om jag vore finansminister, i mycket hög grad
skulle frukta, nämligen frågan örn förstatligande av vägväsendet? Jag tycker,
att det för finansministern som har att brottas med problemet, hur han skall
kunna få ihop miljarder kronor, skulle vara nästan som ett obehagligt spöke
vid den politiska horisonten att behöva tänka sig, att här genom vägväsendets
förstatligande kan det stiga upp krav på ytterligare ett mycket stort antal
miljoner kronor, som kanske kunna inbesparas genom en försiktigare reform.

__ Som avslutning på mitt anförande skall jag be att beträffande jordbruket
få rekommendera till särskilt begrundande en fråga, som jag tror är den ka_nske
allra viktigaste och mest aktuella på jordbrukets område för närvarande,
nämligen att ordna så, att de s. k. ofullständiga jordbruken bli utvidgade. Jag
kan inte av de planer, som jordbruksministern hittills framlagt, riktigt förstå,
vad som är regeringens avsikt härvidlag, men jag tillåter mig att rekommendera,
att man på denna punkt går mycket radikalt fram och verkligen försöker
få denna fråga löst. Jag är övertygad örn att den metod att lösa småbrukens
problem, som ibland föreslagits, nämligen att man skulle låta småbrukare och
andra jordbrukare köpa kraftfoder till olika priser allt efter storleken på deras
jordbruk, bara är ett tillfälligt och dåligt surrogat. Det enda riktiga sättet
att lösa frågan är, att man lagar så, att jordbruksenheterna bli tillräckligt
stora.

Jag slutar, herr talman, mitt anförande med att säga, att jag hör till dem,
som äro övertygade om att vi tack vare den oerhörda enighet, som svenska folket
har visat, skola kunna gå igenom den kris, vari vi nu befinna oss, men att
jag också tror, att man då inte får skygga för att gå in för sådana reformex
av olika slag beträffande sparsamhet och annat, som jag här tillåtit mig att
anföra exempel på.

Herr Schlyter: Herr talman! Trontalets tystnad beträffande en länge förberedd
och till genomförande mogen reform av vital betydelse för rättsväsendet
i landet har inom vida kretsar framkallat oro för att densamma på grund
av tidsomständigheterna icke skulle komma att framläggas för riksdagen och
därigenom löpa fara att uppskjutas på obestämd tid. Herr von Stockenström
har nyss berört samma fråga.

Vid tjugotre riksdagar under de sista trettio åren har anslag beviljats till
utredning angående en rättegångsreform. Redan härigenom borde behovet av
en reform på området vara fulltygat. Men riksdagen har tagit ännu starkare
ställning i saken än som framgår blott av de nämnda anslagen å tillhopa
1,328,000 kronor. Efter femton års förberedande utredning med lika många
årsanslag från 1911 till 1926, resulterande i processkommissionens betänkande
sistnämnda år, och efter lagrådets hörande över betänkandet förelädes grundprinciperna
för rättegångsreformen, såsom herr von Stockenström nyss erinrade,
1931 års riksdag i en stor proposition, som prövades av ett särskilt utskott
med representanter både från lag- och statsutskotten. Sedan riksdagen i
denna ovanliga form — i alla verkligt viktiga punkter praktiskt taget enhälligt
— engagerat sig för reformens fullföljande, har den under åtta år från
och med 1933 beviljat anslag till processlagberedningen för reformens utarbetande.
Resultatet föreligger nu i århundradets största svenska lagförslag,
granskat och väl vitsordat av lagrådet.

Det mäste uppenbarligen föreligga utomordentligt starka skäl, örn regeringen
verkligen skulle reflektera på att undandraga riksdagen att taga slut -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lig ställning till ett reformförslag, tillkommet under angivna omständigheter.
Då ett förslag av dessa dimensioner uppenbarligen icke kan få stjälpas på
grund av meningsskiljaktigheter i detaljfrågor — sådana komma förvisso
att framträda i riksdagen och få där lösas genom majoritetsbeslut — kan skälet
till tvekan om propositionens framläggande — om nu en sådan tvekan föreligger
-— endast vara att söka i hänsyn till de med reformen sammanhängande
kostnaderna. Allt annat, som kostar något och som icke tjänar försvarsberedskapen,
får ju anstå. Varför skulle undantag göras för processreformen? Jagvill
härtill göra tre korta påpekanden.

För det första: huruvida processreformen kommer att medföra någon kostnadsstegring
i förhållande till den före dess ikraftträdande gällande processordningen,
är en ytterst svårbedömd fråga, som icke nu kan slutligen prövas.

Emellertid hör det framhållas, att den största delen av de. föreslagna nya
lagbestämmelserna — vilkas huvudsyfte kan sägas vara att i formens ställe
sätta sanningen i rättens högsäte — innebär rationaliseringsåtgärder i själva
förfarandet, som icke kosta något. Det har nu visat sig, hur politiskt klokt
det var av herr Gärde såsom justitieminister 1931 att lämna domstolsorganisationen
väsentligen utanför reformförslaget den här gången. Både härads- och
rådhusrätter förbliva i det väsentliga oförändrade. Likaså hovrätterna och
högsta domstolen. Utgiftsökningar och besparingar taga delvis ut varandra.

På sätt och vis är det alltjämt blott fråga om ett principbeslut, på vilket
sedan måste byggas utarbetande av en mängd följdförfattningar, ett i lagtext
utarbetat principbeslut, som för sitt ikraftträdande kräver ett nytt beslut
av Konung och riksdag ett antal år framåt i tiden och som då måste antagas
komma att justeras i olika detaljer, icke minst med hänsyn till de kostnader
statsmakterna vid denna tidpunkt vilja ikläda sig; ett principbeslut som just
ur ekonomisk synpunkt måste anses påkallat, innan riksdagen ytterligare en
följd av år framåt meddelar nya anslag för reformarbetets fullföljande.

Det är alltså icke fråga om att nu med bindande verkan för framtiden ^besluta
några utgifter för processreformens genomförande. Riksdagen måste
härutinnan förbehålla sig absolut fria händer att uppskjuta nya utgifter, så
länge tidsförhållandena det kräva, eller att före lagens ikraftträdande göra
de ändringar däri, som då påkallas av det statsfinansi ella läget.

För det andra: varför kan då inte med antagandet av den nya rättegångsbalken
anstå, tills det blir klart, vad staten ekonomiskt rår med?

Såsom redan anförts, spelar det ekonomiska en ytterst underordnad roll i
det stora lagkomplexet. Ett uppskov med lagförslagets prövning av riksdagen
nu, då det föreligger färdigt, skulle åter innebära högst betydande olägenheter
i flera avseenden. Ett uppskov kan icke stanna vid ett eller annat år. Det
ekonomiska läget förändras icke så fort. Sedan ett lagarbete av denna art avbrutits,
visar all erfarenhet, att det har mycket svårt att åter komma i gång.
Åtta ä tio år rinna fort undan. De som i dag ännu leva kvar av dem, som
sysslat med detta utredningsarbete, äro antagligen då borta. Redan har en
lång rad skördats av döden: Herman Falk, Henrik Almstrand, Hjalmar Westring,
Knut Ekbom, Allan Cederborg, Ludvig Widell, Eliel Löfgren, Anders
Råstock. Andra ha gått i pension eller lämnat riksdagen: Johannes Hellner,
Carl Arhusiander, Georg Bissmark, Henning Leo. När de ännu kvarvarande
också äro borta, måste allt arbete åter börjas på nytt. Nya stora kostnader få
nedläggas på de nya männens instuderande av ämnet. Historien från 1880-talets arbete på rättegångsreformen kommer att återupprepas. De miljoner,
som under detta århundrade hittills nedlagts på utredningsarbetet, äro till stor
del bortkastade.

Om lagreformen åter får gå sin naturliga gång och lagförslaget underkastas

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
slutlig prövning av riksdagen nu, då det på riksdagens uppdrag utarbetade
förslaget föreligger färdigt, kommer frågan om den vilande lagens ikraftträdande
självmant att tränga sig fram, när hindren äro borta, och de erforderliga
ändringarna kunna vida lättare göras, när man har en av riksdagen i detalj
prövad och antagen lag att utgå ifrån.

Det står därför för mig alldeles klart, att det just ur statsekonomisk synpunkt
skulle vara i hög grad förkastligt att tillspillogiva frukterna av de kostnader,
som nedlagts på utredningen angående rättegångsreformen, genom att
uppskjuta förslagets framläggande till riksdagens granskning, medan den nya
rätegångsbalkens antagande såsom vilande icke medför några som helst för
statsmakterna bindande ekonomiska konsekvenser.

För det tredje och sista vill jag besvara frågan: Är det då icke^ olägligt
att ha lagar antagna och vilande under ett flertal år utan att de få träda i
kraft?

Icke när det gäller en ny rättegångsbalk. Här är det tvärtom en fördel, att
domstolarna få tillräcklig tid på sig att tränga in i den nya lagstiftningen. De
äldsta inom domarkåren hinna pensioneras utan att behöva börja brottas^ med
de nya problemen. Lagen innehåller åtskilliga nyheter, som successivt på frivillighetens
väg tränga igenom i praxis. Sålunda förberedes och underlättas
den nya lagstiftningens slutliga genomförande. Och brister, som under arbetets
fortgång måste upptäckas i ett så omfattande lagkomplex, kunna botås, innan
Konung och riksdag slutligen besluta den nya processordningens ikraftträdande.

På grund av nu anförda synpunkter vågar jag ge uttryck åt förhoppningen,
att det varit en ogrundad farhåga, när man av trontalets tystnad örn rättegångsreformen
dragit den slutsatsen, att fara vore för handen, att denna med
så stor möda och så oerhörda kostnader förberedda reform, örn vars trängande
behov alla ansvariga instanser varit ense, skall ställas på framtiden.

I herr Schlyters yttrande instämde herrar Ewerlöf, Herlitz, Karl Johan Olsson,
Undén, Theodor Nilsson, Sandström och Velander.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Det är ju vanligt, att vid remissdebatten
behandlas frågor av mycket omväxlande natur. Här i dag har nu
mitt ibland frågor av kometartad beskaffenhet, som hastigt blossa upp och
hastigt brinna ut, såsom till exempel bränslefrågan, kommit upp en fråga av
sekular natur. Två talare lia nämligen berört den stora reform, som avser att
ersätta rättegångsbalken i vår nu gällande lagbok, som i stort sett härstammar
från 1734, med en ny rättegångsbalk. Detta är en sekular fråga inte bara med
hänsyn till sin historia utan också med hänsyn till sina framtida verkningar
för vårt folk.

Det kanske överraskar en och annan av kammarens ledamöter att höra, att
detta reformarbete har fortgått i över hundra år och att en stor katastrof för
detsamma inträffade redan för ungefär jämnt hundra år sedan, vid 1840—1841
års riksdag, då arbetet på att ersätta den gamla rättegångsbalken med en ny
drogs med i det svåra skeppsbrott, som det året drabbade det lagstiftningsarbete,
som hade lagts upp så storstilat, i syfte att åstadkomma en ny lagbok.
Katastrofen förorsakades av den då sittande regeringens bristande handlingskraft.
De båda talare, som här förut berört den stora procesuella lagstiftningsfrågan,
herr von Stockenström och herr Schlyter, ha redan antytt det långvariga
och mödosamma arbete, som efter det skeppsbrottet har nedlagts på
att föra fram ett nytt förslag till en slutlig lösning, och jag skall för min del
inte följa frågans mödosamma vandring i skiftande klädnader och under be -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tydande kostnader genom olika beredningsstadier. Jag skall endast nämna
några ord om den behandling, som inom justitiedepartementet har ägnats processlagberedningens
betänkande, vilket avgavs i november 1938.

. För att hindra att obeslutsamhetens dammlager skulle få tillfälle att lägga
sig över det stora förslaget undvek jag att skicka ut det på skriftlig remiss
till alla intresserade myndigheter och anordnade i stället ett muntligt remissförfarande
i form av överläggningar inför justitieministern, dit intresserade
och fackmän både inom och utom riksdagen inbjödos och där de hade älskvärdheten
att infinna sig. Så fort lagrådet i juni 1939 efter att ha behandlat de
frågor, som skulle fram till den då sittande riksdagen, blev ledigt, remitterades,
förslaget omedelbart dit. Lagrådet avgav sitt utlåtande efter en jämförelsevis
mycket rask behandling i november 1940. I departementet togs arbetet
med att färdigställa en proposition omedelbart upp, och jag kan meddela kammaren,
att i departementet föreligger nu en proposition så förberedd, att den
kan beräknas vara färdig före denna månads utgång. Från departementets
sida ha vi alltså nått syftet att behandla saken med sådan snabbhet, att det
är möjligt för Kungl. Maj :t att i god tid framlägga proposition i ämnet för den
nu sittande riksdagen.

Såsom framhållits av de bada nämnda talarna och som understrukits av de
herrar ledamöter av kammaren, som instämde med dem, råder det inom alla
de kretsar, som arbeta inom svensk rättsordning, en enhällig mening därom,
att frågan, örn en rättegångsreform nu bör lösas. Det är givet, att jag såsom
justitieminister känner min plikt emot det svenska rättslivet att påyrka, att
man nu inte släpper den tunga sten, som med så stor möda har vältrats upp för
den långa branten, så att den får ramla ned i dalens djup igen. De betänkligheter,
som kunna resas emot att nu lägga fram förslaget för riksdagen, äro,
som föregående talare antytt, hänsyn till det osäkra ekonomiska läge, vari vi
befinna, oss. Såsom redan Ilar framhållits, kan emellertid den nya rättegångsbalken
inte sättas i kraft förrän ungefär örn fyra år, och kostnaderna inträda
således inte omedelbart. För övrigt tror jag, att alla, som studerat kostnadsfrågan,
kommit underfund med att, sedd ifrån den ekonomiska sidan är frågan
örn den stora rättegångs reformen en mycket blygsam fråga med nästan mikroskopiska
matt, medan den däremot sedd fran juridiska och sociala synpunkter,
bedömd med hänsyn till dess innebörd för rättsordningen, är en fråga av allmän
betydelse för vårt folk, som, om den nu löses, kommer att sträcka sina
gynnsamma verkningar genom flera årtionden in i framtiden.

Regeringen har ännu inte träffat sitt avgörande, huruvida frågan nu skall
framläggas för riksdagen^eller icke. Jag kan således inte uttala ett bestämt löfte
örn att sa skall ske, men a andra sidan delar jag inte de farhågor, som uttalats
därom, att tystnaden i trontalet skulle innebära, att frågan icke skulle komma
att framläggas. Det är min livliga förhoppning, att riksdagen skall få tillfälle
att genomföra det storverk, som det skulle vara att nu lösa frågan. Det skulle
för mig vara mycket glädjande, om man kunde för samtid och eftervärld ådagalägga,
att regering och riksdag under dessa svara tider likväl hade handlingskraft
nog att fullgöra denna verkligt betydelsefulla uppgift.

Herr Herlitz: Herr talman! Remissdebatten ägnas som vanligt till stor
del åt betraktelser örn vad som skett under fjolåret, och då bör i dag inte saknas
^erinran örn det faktum, att våra samhällsformer — vår författning, örn
man så vill under denna tid genomgått en djupgående omvandlingsprocess,
som tor övrigt ännu inte på långt när är avslutad. Vi stå mitt uppe i händelseförloppet,
och de flesta göra väl inte klart för sig, vad det är som sker. Regeringen
har också händerna fulla med riksstyrelsens Marthasbekymmer, och

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 0.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kanske är det på samma sätt med den: att den just inte kar tillfälle till något
annat ock mera än att ta dagen som den kommer. Äfen kanske misstager jag
mig i det känsendet. Jag kar just tagit till orda för att möjligen få Märket
örn kur därmed förkåller sig.

Vad jag syftar på är själva omdaningen av samkällsformerna under tidskändelsernas
tryck. Samlingsregeringen är själv ett märkligt exempel. För
övrigt ser man å ena sidan, kur gamla institutioner tyckas på väg att bli ärevördiga
former utan riktigt levande innehåll. Under riksdagsarbetet lia vi
oavlåtligen haft anledning till sådana iakttagelser. Vi läsa riksdagshandlingar,
så mycket vi kunna, och diskutera, så mycket vi kinna, och folket tror, att
vi fatta kloka beslut efter mycket moget övervägande. Men själva veta vi ju,
att det mesta är tomma former och att det är i ganska ringa omfattning, som
vi ha tillfälle att bilda oss en genomtänkt mening örn det vi besluta örn. Å
andra sidan söker sig samhällsarbetet nya former. Jag tänker inte bara på
vad vi erfara inom dessa murar, t. ex. på de förhandlingar inom de fyra stora
partierna vart för sig och dem emellan, som spelade så stor roll förra året -—
den gamla fyrståndsriksdagen med sin isolering mellan fyra skilda grupper
stod liksom upp från de döda. Främst tänker jag emellertid på allt det nya, som
växer fram utanför var krets: statliga kommissioner och nämnder vid sidan av
ämbetsverken, statliga och halvstatliga eller statsunderstödda bolag, som driva
en stor mängd av allmännyttiga företag, organisationer av producenter, köpmän
och andra näringsidkare, som arbeta under statlig ledning och kontroll,
frivilliga sammanslutningar av olika slag, som syssla med angelägenheter av
allmänt intresse.

Det^är ju bara naturligt, att samhällsarbetets former skifta under en tid,
som sa radikalt förändrar vara livsvillkor. Fet skall varken kritiseras eller
beundras på sin höjd kan man känna en viss glädje över vårt folks förmåga
att anpassa sig efter ett läge, som för de flesta var oförutsett. Ganska naturligt
är det också, att det nya till en viss grad växer fram utan plan, nästan
omedvetet, alltefter vad praktiska behov föranleda, och att det levande livet
pulserar mest i sådana anordningar, som ännu ha tillfällighetens prägel och
inte så att säga ha hårdnat till institutioner. Så går det alltid till i omdanmgstider.

Men det är å andra sidan angeläget, att vi gå, så mycket som möjligt, med
öppna ögon genom den stora omvandlingen av vårt samhälle. Fet finns ändå
olika vägar att välja mellan, och man måste något så när göra klart för sig
vart det bär hän och vart vi vilja. Först och främst måste man frigöra sig
tran den bedrägliga föreställningen, att vi nu tillfälligtvis leva i en besynnerlig
tid för att sedan återvända till gamla former, som vi ha lärt oss att anse
normala, och att vi därför under denna så kallade kris kunna ordna det för
oss ungefär hur som helst, bara det hjälper oss i dag på våra ben. Vi måste ha
klart för oss, att vi äro på väg in i en ny tid. Låt oss i det sammanhanget
komma ihåg, att det ovanliga vi nu uppleva inte bara beror av kriget, utan
till stor del sammanhänger med förändringar på längre sikt, som säkert till
väsentlig del bli beståndande. Hur den nya tid vi hålla på att glida in i blir
beskaffad, vet ingen. Allra minst kunna vi tro på de tvärsäkra profetiorna
örn en allmän europeisk nyordning, till vilken vi ännu inte ens fått se någon
grundritning. Säkert är blott, att vi icke komma att återvända till det gamla
idylliska samhällsliv, som 1920- och 1930-talen drömde om och endels förverkhgade.
Fet kommer aldrig att återuppstå. Vi få bereda oss för bistrare livsförhållanden
och vår upngift är att anpassa vårt gamla rättssamhälle efter
dem. Jag behöver väl ej bli missförstådd, då jag tar det missbrukade ordet anpassning
i mm mun, och misstänkas för att förorda en anpassning efter sam -

Nr 8.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hälleliga ideal, sorn äro mig och oss främmande. Vad vi ha att anpassa oss efter
är den verklighet, inför vilken vi stå. Här kommer det an på öppna ögon och
målmedveten aktivitet. Farligast av allt är den passiva anpassning, som, utan
att medvetet sikta till en samhällelig nyordning på för oss främmande grundvalar,
faktiskt leder oss i samma riktning, i det att man handlar, som det heter.
praktiskt, utan att alltför mycket bekymra sig örn teorier, planer och principer.
Vi måste inrikta oss på en aktiv anpassning, en anpassning i överensstämmelse
med de lagar, som ligga i vårt väsen som folk. Vi mäste hålla levande
för oss svensk självstyrelse, svensk rättskultur, svensk frihet och vara
betänkta på att på denna grundval — som för oss är den enda möjliga —
forma vår författning med hänsyn till de nya krav, som vårt förändrade läge
i världen i förening med nya ekonomiska och sociala problem ställer på oss.

Må man nu inte invända, att slika funderingar passa i lugna tider, men inte
nu. Det är just nu, som det händer något, det är nu som den skapande tanken,
aen konstruktiva kraften måste vara med. Det har just varit i orostider, som
det svenska folket bäst har visat sin samhällsbyggande kraft. Man får inte
glömma, att den svenska riksdagen har kommit till som en kristidsinstitution,
som ett instrument för att i utomordentliga tider av krig och oro samla de
krafter, som av ålder funnos i den svenska självstyrelsen. På samma sätt Indes
grunden till hela vårt förvaltningssystem — centrala ämbetsverk, länsstyrelser,
hovrätter, domkapitel — under 1600-talets krigstider, under en tid, då
hävdvunnen samhällsordning skakades lika grundligt som nu. Av de fem olika
regeringsformer, som gällt i detta land, ha fyra kommit till under brinnande
krig. _ . '' .

Då jag vänder mig med dessa erinringar till regeringsbänken, är det inte
alls för att be om ett förslag till en ny regeringsform. Men jag ville få fråga,
örn man inom regeringen ser den sanningen i ögonen, att något nj''tt håller på
att växa fram, och örn regeringen i denna utvecklingsprocess har någon ledande
tanke, några fasta riktlinjer. Eller är det så, att man tycker att var dag
får ha sin plåga, och att det må vara skrivbordsmänniskor förbehållet att spekulera
över samhällets former?

Det är en fråga jag ställer, och det passar sig inte för mig att vid detta tillfälle
försöka ge något svar; det skulle ju också föra alldeles för långt. Men
jag anser mig skyldig att åtminstone ge några exempel -— jag skulle kunna
säga några exempel utöver dem, som friherre De Geer var inne på — på de
problem jag har i tankarna. . . o

Örn regeringsmakten är kanske inte sa mycket att säga just nu. . i ragan
örn den nya formens, samlingsregeringens, vara eller inte vara, är ju inte just
nu aktuell. Men redan under nuvarande förhållanden är det inte utan betydelse,
om man betraktar samlingsregeringen som ett tillfälligt, nödtvunget avbrott
i våra gamla parlamentariska vanor eller som en löftesrik nybildning,
värd att befästas och förkovras. För min del är jag glad åt att vi kommit
ifrån ett system för regeringsbildningen, som inte fungerade lyckligt under
förut rådande partiförhållanden och ännu mindre kan göra det under de nuvarande.
Jag hoppas livligt, att vi skola kunna fasthålla den ordningen att
regeringsmakten blir ett uttryck för hela folkets vilja, inte bara den ena eliel
andra meningsgruppens. Men skall den nya plantan i var författnings örtagård
kunna trivas, måste den vårdas. Det är några faktorer jag i det sammanhanget
ville peka på.

Jag ser i samlingsregeringen ett uttryck för majoritetens vilja till samiorstånd
med minoriteten. För min del tror jag att demokratiens bestånd är beroende
av att en sådan vilja är för handen; det är viljan till hänsyn och samarbete
och inte majoritetsherraväldet som är demokratiens livsprincip. Ju mera

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
beträngd demokratien är, desto mera har man anledning att betona detta. Och
det vore beklagligt, örn det förhållandet, att en meningsgrupp har fått de flesta
rösterna vid andrakammarvalen, skulle alltför mycket trycka sin prägel på
regeringsarbetet.

Å andra sidan tror jag icke att samförståndets grundsats bör drivas till ett
krav på att regeringen i allting skall vara solidarisk — som partiregeringarna
brukade vara. Vem som helst kan ju begripa, att den inte är ense om allting;
det vore ju högst besynnerligt, om den det vore. Men då behöver inte en verklig
eller fingerad enighet manifesteras i vått och torrt. Den allmänna opinionen
och riksdagen skulle inte alls skakas, örn vi finge veta, att meningarna
bryta sig även i kanslihuset eller att det händer saker och ting, som bara ett
eller några få statsråd ha tagit ståndpunkt till. Örn man såge litet mera okonventionellt
på dessa ting, komme regeringen i ett naturligare förhållande till
riksdagen. Som det nu är, blir varje fråga, som lägges för oss, gärna en fråga
örn förtroende för regeringen i dess helhet. Desultatet känna vi. Men örn regeringen
såsom sådan inte engagerar sig för hårt, får riksdagen större möjlighet
att fylla sin naturliga funktion: pröva och väga, säga ja, när den gillar, och
nej, när den ogillar. Och örn detta leder till att en eller annan ledamot av regeringen,
som inte lyckas tillvinna sig riksdagens förtroende, lämnar platsen
för någon annan, så är ju därmed ingen olycka skedd. Det stärker bara regeringens
ställning, att den icke behöver låna sin auktoritet åt en enskild medlem,
vars ställning i själva verket är undergrävd. Det vore beklagligt, om samlingsregeringens
ställning skulle äventyras genom en obrottslig solidaritet.
Det ligger i en livskraftig nationell regerings natur, att den inte står kvar
orubbad, till dess den måste vika i sin helhet för nya män, utan tvärtom undergår
en ständig förnyelse.

Så är det frågan örn riksdagen. Den är i närvarande stund icke vad den
borde vara. Jag riktar icke klander åt något håll, men jag konstaterar ett obestridligt
och obestritt faktum. Meningen med den institution vi tillhöra, är
ju, att folkets representanter skola överväga allmänna frågor oell under ett
fruktbärande samråd komma fram till en lösning av dem. Det är detta folket
väntar av oss, och vår auktoritet beror på att vi verkligen göra det. Men vi
veta själva bäst — jag har redan antytt det, och friherre De Geer strök för
resten under det i sitt anförande — att vi inte göra det. Felet ligger —- örn
vi skola vara ärliga — till stor del däri, att vi inte mäkta bilda oss en självständig
mening örn mer än en ringa del av de frågor, som läggas för oss. Dels
räcker inte tiden till; dels känna vi alla med oss, att vi inte på långt när
kunna bedöma allting — så invecklat som samhällsmaskineriet har blivit. För
att nu ingen skall missförstå mig vill jag till exempel utan tvekan förklara,
att, fastän jag har skrivit en ganska diger bok om riksdagens finansmakt, jag
har mycket svårt att följa med i de invecklade formerna för statsregleringparbetet,
och vidare att jag i de flesta jordbruksfrågor icke förmår bilda mig
någon egen mening. Och jag frågar mig, hur många det finnes utom jordbrukarnas
led, som förstå att överblicka jordbruksregleringens sammanhang. Nu
förstår jag ju mer än väl, att det alltid har varit på detta sätt — i större eller
mindre mån: man har alltid till en viss grad fått lita på andra. Men här kommer
det an på proportionerna. Och nu är det så, att riksdagen är densamma
som förr, medan våra uppgifter ha blivit oändligt mycket mera komplicerade.
Under sådana förhålla,liden stå vi inför ett problem, vars allvar vi inte få fördölja
för oss. Det är en allvarlig sak, örn en institution icke i anda och sanning
fyller de funktioner den är avsedd att fylla, om en statsapparat mal tömning,
örn man får fiktioner i stället för realiteter. Vi äro stolta över vårt folk Första

kammarens protokoll 1941. Nr S. 3

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
styre, men vi skola inte göra oss några illusioner om våra möjligheter att bibehålla
förtroendet för det, örn det inte längre är effektivt.

Nu finnes elef ju uppslag örn hur man skall råda bot för dessa svårigheter.
Man talar örn utvägar att få sakkunskapen bättre företrädd i vår krets; särskilt
är det många, som tala om någon sorts intresserepresentation — en korporativ
författning kallar man det. Låt mig genast säga, att jag icke väntar
mig något av sådana reformer. Sättas här in några specialister på låt mig
säga bankfrågor eller industriella frågor eller kulturfrågor, eller vad man
eljest vill lia representerat, lära de näppeligen ha större möjligheter att påverka
riksdagens beslut än den sakkunskap, som vi i många andra olika former
lia tillgång till. Och jag fruktar dessutom att specialisterna skulle bli till
mycket ringa nytta på andra områden än sina egna. För intresserepresentationen
är jag mycket rädd. Vad vi redan ha därav i riksdagen, är, milt uttryckt,
alldeles tillfyllest. Vår uppgift här är ju att var i sin stad höja-sig över särintressena
till en verkligt samfundsmässig syn. Om riks dags ar betet rent principiellt
skall bestämmas av intressena, förlorar det allt, som ger det respekt
och auktoritet. Själva tilltron till att vi här förutsättningslöst arbeta för det
helas väl kan icke bibehållas, örn riksdagen blir ett forum för olika intressegruppers
uppgörelser. Det vore bedrövligt, örn just Sverige, som genom sin
fyrståndsrepresentation fått en värdefull erfarenhet örn intresserepresentationens
vanskligheter, skulle tänka sig att åter försöka en sådan lösning.

Detta är sålunda inte vägen. Men det rätta är inte heller att låta det hela
gå som det kan. Det gäller att fasthålla folkstyrets grundsatser, men utveckla
dess former så, att folkets representanter på det område, över vilket de böra
råda, kunna göra en verklig insats. Här fordras ett nyskapande på författningslivets
område, byggt på insikten att en ny tid icke kan vara helt betjänt
med gamla former.

För min del tror jag att det för det första är angeläget att ta under allvarligt
övervägande, på vilka områden riksdagen har en naturlig uppgift att
fylla. Det har icke varit lyckligt, att den uppfattningen småningom vunnit
insteg, att riksdagen i princip har att taga befattning med allting, med vilket
ämne som helst. Fältet har blivit för vidsträckt och svåröverskådligt; det är
därför, som det har blivit omöjligt att verkligen bemästra det. Själva denna
omöjlighet gör det också naturligt för oss att snart sagt på vilket område som
helst avstå vår makt åt regeringen. Det vore till stor nytta, om maktfördelningens
sunda tanke åter komme till heders. Det är med andra ord angeläget
att överväga, örn inte riksdagen i närvarande stund belastas med angelägenheter,
som lika väl kunde skötas av andra och som hindra den att koncentrera
sin uppmärksamhet på det verkligt betydelsefulla. Endast örn så sker, blir
det å andra sidan möjligt för riksdagen att på de områden, där den behåller
befogenheter och ansvar, utföra en självständig insats. Då kan man hålla
fast vid att riksdagen verkligen på dessa områden skall fylla sin uppgift och
inte lämna över makt och ansvar åt regeringen.

Har regeringen sin uppmärksamhet riktad på detta problem? Man blev
orolig, då man i december förra året fick höra från regeringsbänken, att det
helt enkelt inte låter sig göra för riksdagen att ta någon bestämmande del i
.jordbruksregleringen. Accepterar man nu det som en ofrånkomlig följd av
utvecklingen, att riksdagen får hålla sig borta från ett så viktigt område av
statsregleringen och beskattningen, då är man på väg att tanklöst och viljelöst
offra väsentliga delar av vårt frihetsarv. Det blir en ganska skrämmande bekräftelse
på den från diktaturernas förespråkare ofta hörda satsen, att en djupt
ingripande reglering av näringslivet icke låter sig förena med demokratien.

Men det är också andra frågor än örn maktfördelningen mellan regering och

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
riksdag, som upprullas. Man frågar sig också, om vi ha en sådan organisation,
att folkrepresentanternas insatser kunna komma fullt till sin rätt. Här sitta
vi 380 personer i riksdagen och skola allesamman ta ståndpunkt till alla olika
slags frågor. Yi känna, hur svårt det är att bemästra dem; vi känna också
med oss att, örn vi verkligen ha en egen mening, det är en mycket svår sak
att övertyga de 379 andra. Känslan av ansvar förslappas under sådana förhållanden.

Här reser sig obönhörligen frågan örn en förnuftig arbetsfördelning inom
folkrepresentanternas krets. Att något måste göras i den riktningen förefaller
mig uppenbart. Vi kunna icke komma ifrån det krav på specialisering, som
är tidens lösen på alla andra områden. Men vad skall göras? Ja jag skall inte
missbruka detta tillfälle till att försöka linjera upp något program, jag skall
bara antyda några möjligheter. Hur vore det att försöka skapa ett slags delegationer
av riksdagen eller något dylikt: till antalet jämförelsevis begränsade
korporationer med särskilda uppgifter? Sådana delegationer kunde få till uppgift
att i allmänhet företräda riksdagen, när den ej är samlad, och sålunda
kanske göra alltför långa och många riksdagar överflödiga. Men framför allt
kunde de få särskilda grupper av allmänna angelägenheter sig anförtrodda.
Man kan lita på att smärre kretsar, som sålunda finge ett mera preciserat område,
skulle komma att prestera ett mera effektivt arbete — det vill med andra
ord säga, att göra folkviljan till en mera levande faktor än den är nu. De organ,
jag har i tankarna, behövde kanske inte nödvändigtvis vara delegationer ur
riksdagen. För att bara ta ett exempel, skulle jag inte vara rädd för att man
åt jordbrukets egna representanter överläte noga begränsade befogenheter på
jordbrukspolitikens område.

Det sist sagda för mig över till ett nytt område, det som kanske är det allra
viktigaste ur de synpunkter, som jag här har anlagt. Det viktigaste som ur
samhällsorganisatorisk synpunkt har skett i detta land under senaste tid är,
att det samhälleliga arbetet, den offentliga verksamheten har kommit att ligga
i händerna inte bara på statens och kommunernas organ, utan också på en
mångfald andra, som i den ena eller andra formen träda i samhällets tjänst.
Jag erinrar t. ex. om sjukkassor och arbetslöshetskassor. Yad jordbrukares, fiskares
och skogsägares sammanslutningar betyda är väl bekant. Vid krigstidsregleringarna
medverka i många olika former organisationer av producenter och
köpmän. Privata näringsföretag träda som leverantörer till staten eller som
producenter av viktiga förnödenheter i övrigt i ett slags allmän tjänst. Vi lia
en yppig flora av statliga och halvstatliga bolag och så vidare.

Denna utveckling har man att taga som ett faktum. För min del vill jag
taga fasta på de löftesrika dragen däri. Denna utveckling innebär en brytning
med den samhällsfientliga uppfattning, enligt vilken egennyttan och de privata
intressena fritt och ohämmat må göra sig gällande på det så kallade enskilda
livets område. Den innebär, att långt vidsträcktare områden av samhällslivet
komma att ställas under samhällstjänstens tecken utan att snöras in
i statsbyråkratiens tunga former, och den ger rikare möjligheter till medborgerlig
samhällstjänst än dem, som förut bjudits i det kommunala arbetet och
det politiska livet.

Men för att utvecklingen skall gå i den riktningen fordras på detta område''
i särskilt hög grad »en ledande tanke och en ordnande hand», örn jag får använda
ett uttryck, som vi numer inte komma att så ofta få höra i denna kammare.
Vi måste göra klart för oss, att vi stå inför en maktpåliggande men på
samma gång mycket lockande organisatorisk uppgift. Likasom den gamla självstyrelsen
i socknar och städer för 80 år sedan fick sin fasta form genom kommunallagstiftningen,
gäller det nu att ge form och tukt åt andra livaktiga

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skott på den svenska självstyrelsens träd. Uppgifterna äro ungefär desamma.
Man mäste göra klart för sig, i vad mån organisationerna skola stå under statlig
ledning och kontroll, och i vilken grad man kan lämna åt dem att sköta sig
själva. Oklarhet i detta hänseende lämnar utrymme å ena sidan för en statlig
maktfullkomlighet, som kan bli betänklig, å andra sidan för självsvåld och
egennytta. En särskilt maktpåliggande uppgift är att överväga, i vad mån
det kan gå för sig att överlämna åt andra än statliga och kommunala organ
att utöva statlig makt och myndighet. Mycket ömtålig är frågan örn förhållandet
mellan sådana organisationer, som utöva offentliga funktioner, och deras
medlemmar: här uppkommer bl. a. frågan örn det som på 1930-talet kallades
för organisationstvånget — rätten att komma in i en organisation och att stå
utanför den. Och likaväl som vi ha statliga myndigheter, som upptaga besvär
över kommunala beslut, måste man se det som en mycket viktig uppgift att
i den ena eller andra formen skydda medborgarna mot övergrepp av mäktiga,
i det offentliga arbetet sysselsatta organisationer.

Alldeles särskilda problem upprullas av statens vidlyftiga bolagsengagemang.
Här är det dock andra synpunkter, som göra sig gällande. Här frågar man
sig närmast, örn staten har tillbörlig kontroll över all denna rörelse, som tyckes
komma att bli en mycket betydelsefull gren av statens verksamhet. Här
svika ju de vanliga, till statsförvaltningen hörande formerna för ledning och
kontroll. Bli då i stället det allmännas intressen tillgodosedda på annat sätt?
Vid behandlingen i riksdagen av den celebra frågan örn Aktiebolaget Träkolsbriketter
trängde sig ovillkorligen den tanken fram, att det kunde behövas ett
särskilt organ — kanske ett departement — för ledning och tillsyn över den
del av statens ekonomiska verksamhet, som utövas i bolagsform, och för sakkunnig
behandling av statens växande affärsmässiga engagemang överhuvud
taget.

Herr talman! Jag har dristat mig att ta upp tiden med att helt flyktigt
kasta fram en del uppslag rörande den svenska folkstyrelsens organisation.
Jag har ju inte alls velat komma med något program — det passar sig inte
här — och efter min tanke bör incitamentet till den utveckling av det svenska
samhällets organisation, som kan behövas, helst komma från dem, som själva
stå mitt uppe i arbetet och noga känna dess olika sidor. De funderingar jag
lagt fram äro också uteslutande tänkta som en vädjan till regeringen. Jag skulle
vilja få veta, örn den har klart för sig, att den står inför mycket djupgående
konstitutionella problem. Skulle svaret bli nekande, måste jag säga, att då ha
vi inte den ledning, som vi just i denna tid behöva. Märk väl: vad jag påfordrar
är inte närmast förslag om lagar och författningar, utan överblick, framtidsvyer,
riktlinjer för vårt politiska liv. Sådant har man alltid rätt att begära
av dem, som stå på kommandobryggan, men i all synnerhet, då det är storm.

Jag tror att vårt folk önskar en sådan ledning just nu. Så som aldrig tillförne
har under de gångna åren värdet av vår nedärvda självstyrelse blivit levande
hos vårt folk. Men man skall inte tro, att detta förtroende, förtroendet
till självstyrelsens — demokratiens -— idé, kan hållas vid makt, örn inte självstyrelsen
visar sig utvecklingsduglig. Det är inte lätt att mobilisera förtroende
och hängivenhet för ärevördiga former och nötta slagord. Vad folket kräver
nu, det är att få vårt ärvda kapital av samhälleliga traditioner investerat i
livskraftiga företag, att få se våra resurser -— i fråga örn rättskultur och självstyrelsetraditioner
— mobiliserade och utnyttjade just vid lösningen av de
uppgifter, som nu tränga sig på oss.

Och jag vill till sist gå ett steg längre. Det är inte bara vårt folk, som väntar
på en frisk, nyskapande insats. I den kamp. som nu pågår, är det icke
utan betydelse, örn ett folk förmår ådagalägga, att demokratiens grundsatser

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
äro livsdugliga och bärkraftiga även i denna tid. Vad vi i den vägen förmå
utföra, kan bli en ledstjärna vid det uppbyggnadsarbete, som vi vänta efter all
förödelsen.

Herr von Heland: Herr talman! Svenska folket står säkerligen i dag enigt
bakom regeringens fredspolitik, och enigheten är även stark i kravet på ändamålsenlig
försvarsberedskap. Att debattera dessa våra nu allra viktigaste frågor
synes mig därför överflödigt. I lika hög grad viktiga äro dock våra folkförsörjningsproblem,
och i dessa frågor synes alltjämt råda vitt skilda meningar,
varför det torde vara synnerligen viktigt, att det svenska folket får
klart för sig vad de olika meningsriktningarna i riksdagen hävda för åsikt örn
dessa frågors lösning.

Jag instämmer med herr Herlitz i hans yttrande, att vi måste anpassa oss
efter den verklighet, i vilken vi stå, och att något nytt håller på att växa fram.
Även under normala tider finns det givetvis alltid folkförsörjningsproblem att
bemästra och särskilt under ekonomiska kriser. Bondeförbundet fick offra
mycket av sina önskemål, när partiet 1932 medverkade för att då lösa en svår
krissituation, men långt flera och större äro de problem, som ett krig drar
med sig, vilket vi nu ha stark känning av.

När kriget bröt ut år 1939, var Sverige dåligt förberett både ur militär
synpunkt och ur försörjningssynpunkt. Visserligen hade under ett par års
tid stora lager av viktiga råvaror från utlandet lagrats för statens räkning.
Men någon förberedelse för en övergång till egen produktion av allehanda nödvändiga
varor under en längre tid av avspärrning hade man icke vidtagit, och
man hade ej ens vårdat sig tillräckligt örn jordbruksproduktionen för att säkerställa
livsmedelsförsörjningen. Jag har rätt att kritisera statsmakterna för
dessa underlåtenhetssynder, ty jag kan påvisa, att jag i tid ingående och med
skärpa hävdat den ofantliga betydelsen av att Sverige vårdade sin jordbruksnäring
för att upprätthålla och förbättra den inhemska livsmedelsproduktionen.
Jag vill särskilt hänvisa till två synnerligen uttömmande motioner, nämligen
motionerna i första kammaren nr 56/1938 och 328/1938. Statsmakterna
ha trots det oroliga internationella läget ej heller tagit tillräcklig hänsyn till
de varningar och förslag, som framförts från jordbrukarnas ekonomiska och
fackliga organisationer.

Det står utom allt tvivel att vid mitten av 1800-talet den starka befolkningsökningen,
vilken liksom nu till alldeles övervägande del kom på gruppen jordbruk,
pressade ned levnadsstandarden på landsbygden. Jag nämner detta för
att betona, att jag ej ensidigt ser på jordbrukets välsignelser, utan önskar en
lämplig avvägning. De bättre försörjningsmöjligheterna vid de under 1800-talet framåtgående näringarna industri och handel drogo ständigt till sig arbetskraft
från landsbygden, och år 1880 betecknar en vändpunkt så till vida, att
därefter minskar jordbruksbefolkningen till antalet, då tidigare endast födelseöverskottet
utflyttat. Behovet av arbetskraft i lantbruket har dock intill 1930-talet kunnat begränsas, främst genom tekniska framsteg. Lantbruksbefolkningens
beundransvärda anpassningsfiirmåga framgår av att under det att år
1881 3.1 miljoner sysselsatta i jordbruket producerade 5,373 miljoner skördeenheter,
så kunde år 1936 2.36 miljoner sysselsatta i jordbruket producera 8,799
miljoner skördeenheter.

Då högkonjunkturen satte in år 1936, tog emellertid landsbygdens avfolkning
en oroande vändning. I stora delar av landet hade man synnerligen stora
svårigheter att skaffa den för jordbrukets bedrivande behövliga arbetskraften,
och särskilt bristen på kvinnlig arbetskraft koni att inge stora bekymmer.
Detta var givetvis beroende på att man tillerkändes betydligt bättre levnads -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
standard oell existensmöjligheter på andra arbetsområden. Till och. med de
arbetslösa erhöllo bättre förmåner än de, sorn arbetade i jordbruket och dess
binäringar. Tjänstemännen fingo löneförbättringar. Under högkonjunkturspurten
från mitten av år 1936 och fram till april 1937 undergick kommerskollegn
partiprisindex på nio månader en höjning med 17 procent eller omräknat
på helt år med 20 procent per år, alltså en rent inflationsartad prisstegringstakt,
utan att man då hade någon prisregleringsnämnd och höll tillbaka
den stigande prisskalan för dessa näringar. Samtidigt skulle jordbruket
av nåd varje år tillerkännas den lägsta möjliga prisförbättringen.
Tydligt är sålunda, att jordbruket ej erhållit rättvisa och likställighet
i. det svenska folkhemmet, vilket självfallet medfört, att jordbrukets
produktionsförmåga ej utnyttjats utan att jordbrukarna så ändrat sitt arbete
i jordbruket, att den arbetskraft, som kvarstannat, utnyttjats på det för jordbrukarna
mest ekonomiska sättet. Ur livsmedels- och bränsleförsörjningssynpunkt
är läget sålunda sämre än det kunde varit.

. Givetvis måste jordbruksfrågan lösas i samband med samtliga folkförsörjningsproblem,
och det må tillåtas mig att framhålla några allmänna synpunkter
härpå.

Att Sveriges export spelat en ofantlig roll vid vår folkförsörjning, torde
vara självklart, och man behöver endast erinra sig, att vårt land under senare
år utfört varor till andra länder för cirka 2,000 miljoner kronor årligen. Att
våra handelsförbindelser över haven västerut praktiskt taget spärrats, betyder
därför ofantligt, särskilt med hänsyn till den stora roll, dessa handelsvägar
spelat icke enbart för vår stora export utan även för vår import av fasta och
flytande bränslen samt råvaror för vår textil- och livsmedelsindustri m. m.
De handelsmöjligheter, som stå oss öppna söderut och österut, utnyttjas nu
med all energi, och härigenom har den avskurna handeln västerut till en
mindre del kunnat ersättas. Krisen har även kunnat mildras därigenom, att
vi tack vare föregående lagring av importvaror varit väl försedda med de viktigaste
råvarorna för produktion av färdigprodukter.

Betydande folkförsörjningsproblem måste emellertid lösas. Stärkandet av
den tidigare försummade försvarsberedskapen har haft en enorm omfattning,
vilket förhållande hämmat industriens svårigheter för tillfället. Sålunda ha
enligt uppgift under förra året de militära beställningarna motsvarat en tredjedel
för järnbruk och verkstäder samt hälften för textil- och läderindustrierna
av deras totala tillverkning. Enligt en annan uppskattning lia inom industrien
lågt räknat arbetat 100,000 personer direkt för försvaret. Miljardbeställningarna
för försvaret måste emellertid så småningom sina. Nya arbetsobjekt
skapas dock för industrien. Betydande investeringar göras för att skapa
ersättning för råvaror och industriprodukter, som ej kunna i tillräcklig grad
importeras. Det kan väl icke nu avgöras, i vilken utsträckning produktionsbegränsningar
inom olika områden komma att frigöra arbetskraft i större omfattning
än de nya produktionsuppgifterna kunna absorbera. Att man kommer
att få en stor arbetslöshet, innan omdirigering av arbetskraften till nya arbetsobjekt
kunnat göras, torde vara säkert, såvida man ej för en sådan politik,
att jord- och skogsbruket kan tillgodogöra sig den lediga arbetskraften. Omfattande
inkallelser till beredskapstjänstgöring kunna också absorbera det arbetslösa
klientelet. Viktigast borde dock vara att med alla medel dirigera den
friställda arbetskraften till de områden, som äro mest angelägna, i första hand
till jord- och skogsbruket. Det kan inte vara klokt i nuvarande tid att skapa
mindre angelägna eller onyttiga arbeten för arbetslösa eller rent av kontantunderstödsverksamhet,
när landet behöver all arbetskraft för livsviktiga behov.
Jag vänder mig härvidlag särskilt till socialministern.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag- tiar redan framfört min kritik över det sätt, på vilket statsmakterna tidigare
år handhaft jordbruksfrågorna. Det har fört med sig förminskade möjligheter
att vid avspärrning av landets gränser även med nedskuren konsumtion
klara landets livsmedelsförsörjning. Man har till glädje för den stora konsumentbetonade
valmanskåren hållit nere jordbruksprodukternas prisläge.^ Man
har icke tillräckligt tagit hänsyn till rättviseprincipen eller till det förhållandet,
att genom den förda politiken landsbygdens avfolkning gått synnerligen
hårt fram, medförande minskat utnyttjande av jordbrukets kapacitet. Man kan
förstå, att livsmedelskonsumenterna gärna missletts av den tidigare upplysningsverksamheten
angående skäligheten i jordbruksstödet. Frågan är dock,
örn samma konsumenter inte efter hand som försörjningsmöjligheterna bli sämre,
komma att inse, att man handlagt jordbrukets problem felaktigt och utan
tillbörligt hänsynstagande till jordbrukarnas varningar och önskemål. I vilken
utsträckning import för livsmedelsförsörjningen kan ske, är ovisst och likaledes
i vilken grad fodercellulosan kan upphjälpa foderfrågan. Fred under detta
år kan givetvis åter förändra försörjningsläget, men frågan är, huruvida ej
svenska folket nu kommit till insikt örn att man bör tillförsäkra jordbruket och
dess binäringar en säkrare ställning i samhället än hittills. Från vårt håll ha
vi vid flera tillfällen — jag hänvisar särskilt till angiven motion nr 328/1938
—- påpekat alla de skäl som motivera en god omvårdnad av jordbruksnäringen,
och jag vill därför nu endast göra en del kommentarer med hänsyn till de nu
mest aktuella skälen, nämligen landets livsmedelsförsörjning och arbetslöshetsfrågan.
Jag vill i likhet med herr förste vice talmannen påpeka, att vissaproduktionsförbättrande
åtgärder inom närmaste tid skulle vara möjliga inom
jordbruket. Inom parentes kunna nämnas gödselstäder, urinbrunnar, A. I. V.-silos, uppröjning av dåliga betesvallar, täckdikning, bättre redskap, mera konstgödning,
effektivare tillvaratagande av skörd m. m. Detta framgår för. övrigt
av det förhållandet, att det alltjämt trots jordbrukarnas svaga ekonomi, råder
efterfrågan på arbetskraft inom denna näring. En fördelaktig utveckling av
jordbruksprodukternas pris skulle säkerligen åstadkomma en ökad efterfrågan
på arbetskraft och en ökad investering för förbättringarna av redskap, hus
m. m. Därmed skulle jordbrukspolitiken komma att infogas på sin naturliga
plats även i vår arbetslöshetspolitik. Ur ren klokhetssynpunkt synes det. mig
därför synnerligen befogat, att statsmakterna äntligen förde en sådan prispolitik,
att livsmedelsproduktionen stimulerades ävensom att arbetskraft i ökad
utsträckning kunde tillföras jordbruket och dess binäringar.

I riksdagens riktlinjer för penningpolitiken fastställdes kravet på ett fast
penningvärde. Man tillät endast prishöjningar som betingades av utrikeshandelns
och produktionens försämrade villkor, och både löner och kapitalersättningar
borde ligga någorlunda fasta. Programmet har emellertid icke kunnat
hållas. Enligt de gällande civila och militära avlöningsreglementena skola
nämligen ifrågavarande tjänstemän åtnjuta rörliga lönetillägg, som med tre
fjärdedelar kompensera dem för stegringar i socialstyrelsens levnadskostnadsindex.
Även det bekanta ramavtalet, nu med modifikation förnyat, och de därpå
grundade kollektivavtalen ha blivit reglerade efter liknande grunder. En
automatisk lönehöjningsrörelse finns alltså oavsett vad riksdagen fastställt.
Finansministern, som även i dag i stort sett ställt sig på den ståndpunkten,
att man svårligen kan hindra indexkompenserade lönehöjningar av ifrågavarande
slag, anser emellertid att man borde kunna hindra deras inflatoriska effekt
genom att de uppkomna inkomstökningarna indragas genom skatter eller
sparande. Oberoende av skatter och sparförhållanden måste emellertid lönehöjningarna
driva upp produktionskostnaderna och därmed produktprisen. För
näringar, nära sina råvarubaser, dominera nämligen oftast lönekostnaderna.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Detta gäller t. ex. för jordbruket, där de överstiga hälften av samtliga kostnader.
Att lönerna för manliga jordbruksarbetare stigit med cirka 20 procent
mellan åren 1936 och 1939 har alltså i hög grad inverkat på jordbruksdriftens
ekonomi. Dessa stegrade lantarbetarlöner ha dock icke varit tillräckliga för
att kvarhålla arbetskraften vid jordbruket. Löneökningarna ha varit möjliga
att åstadkomma därigenom, att en viss förbättring vunnits i jordbrukets ställning,
i någon mån beroende på jordbrukspolitiken, men framför allt på synnerligen
goda skörderesultat.

Enligt min uppfattning är det oklokt av statsmakterna och konsumenterna
att alltjämt med indexberäkningar försöka hålla nere jordbrukarnas inkomstmöjligheter.
Jag nämner detta särskilt med hänsyn till herr Åkerbergs
anförande och ber herr Åkerberg överväga de sakliga påpekanden jag nu gör.
Nu örn någonsin borde det vara ett allmänt intresse att på alla sätt stimulera
arbetskraften att återgå till jordbruksnäringen och att öka livsmedelsproduktionen.
Den överenskommelse, som är träffad mellan regeringen samt lantbruksförbundet
och ULF, är ett uttryck för en utveckling i rätt riktning men
är ej tillräcklig, örn man vill nå full effekt. Överenskommelsen kan betecknas
som ett skydd för konsumenterna mot fortsatt livsmedelsfördyring, och snarast
borde övervägas, i vilken utsträckning en ytterligare inkomstökning för
jord- och skogsbrukets folk är motiverad för att under denna period av varuknapphet
gagna konsumenterna och landet. Även med siffror och index kan
det befogade i denna uppfattning klarläggas.

Vid resonemang angående det befogade i jordbrukarnas krav på inkomsthöjning
begagnar man sig nu av lantbruks förbundets senaste utredning. Vid
bedömande av detta material måste man emellertid taga hänsyn till att en del
primäruppgifter äro osäkra och framför allt att basperioden 1938/1939 är för
jordbruket ofördelaktig. Inkomster och utgifter väga nämligen inte jämnt, utan
man utgår ifrån en förlust för jordbruksnäringen på 65 miljoner kronor. Dessutom
beräknar man på utgiftssidan lönerna enligt lantarbetaravtalet med tilllägg
för driftsledare. Denna inkomststandard för jordbrukets folk har genom
flykten från landsbygden visat sig otillfredsställande.

Den rätta bilden arv landsbygdsbefolkningens ställning i det svenska samhället
är jag vidare inte säker på att man får genom att jämföra inkomster och
utgifter, ty det är väsentligt mer som spelar in, än om man kan få inkomsterna
att täcka utgifterna. Post, telefon och övriga kommunikationer äro självfallet
sämre på landsbygden. Sociala välfärdsinrättningar, undervisningsanstalter
m. m. äro sämre ordnade, och bostadsbeståndet kan aldrig få samma
standard på landsbygden som i samhällena. Detta allt och mer till måste kompenseras
på annat sätt, örn man vill skapa balans, rättvisa och likställighet i
det _ svenska folkhemmet.

Även indexberäkningar visa emellertid, att man även i inkomsthänseende under
årens lopp ställt andra näringar i gynnsammare läge än jordbruket och
dess binäringar. Kommerskollegii index utvisar för november månad 1940 en
stegring till 171 enheter för råvaror och fabrikat av järn- och metallindustrien,
176 för pappersmassa, papp och papper, 212 för textila råvaror och fabrikat
och 252 för trävaror för byggnadsändamål.

Enligt socialstyrelsens index ha levnadskostnaderna den 1 oktober 1940 stigit
till 197 men index för livsmedel endast till 172. Dissekerar man vidare
levnadskostnadsindex, framgår tydligare det obefogade i att ständigt skarpt
kritisera de jordbrukare, som tala för en inkomsthöjning för jordbrukets folk.
Generalindex för levnadskostnaderna hade den 1 januari 1941 stigit till 204
enheter, varav livsmedelsindex till 180, men övriga levnadskostnader till 216.8.
Då livsmedelskostnadsindex stegras med en enhet, så ökas generalindex med

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
0.347 enheter. Till totala stegringen från juli 1914 ha följaktligen livsmedelsrespektive
övriga kostnader bidragit på följande sätt den 1 januari 1941: ökning,
beroende på livsmedelskostnadsstegringen, 27.8 enheter, däremot utgör
ökningen på övriga kostnader 76.3. Livsmedlens procentuella andel i stegringen
av levnadskostnadsindex är alltså endast 26.7 enheter och ej högre den
1 januari 1940 än den var i medeltal åren 1925—1929.

Då det kan vara av ett visst intresse att veta, hur stor andel producentprisstegringarna
på jordbruksprodukter ha i stegringen av livsmedelskostnadsindex,
har även en beräkning över detta gjorts för år 1940. Index för livsmedel
den 1 januari 1940 uppgick till 154 enheter och den 1 januari 1941 till 180 enheter,
alltså en stegring med 26 enheter. Enligt den gjorda beräkningen äro
ökade producentpriser på jordbruksprodukter orsak till 13.9 enheters stegring;
övrig kostnadsökning, 12.1 enheter, faller således dels på kostnader för förädling
och distribution av jordbruksprodukter, dels på livsmedel som äro importvaror.
Producentprisernas inverkan på levnadskostnadsindex under samma
tid uppgår till endast 4.8 enheter, under det att total stegring av index är 26
enheter.

Jag hemställer på det enträgnaste, att man beaktar dessa faktiska förhållanden,
då man angriper oss, som försvara jordbrukarnas intressen.

Ur skälighetssynpunkt är sålunda en ytterligare förbättring av jordbrukets
prisförhållanden i hög grad berättigad, och för att en stimulans skall lämnas
jordbruket, erfordras att jordbrukarna få säkerhet för att deras nettoinkomster
av 1941 års skörd, oberoende av skördeutfallet, skola få minst likvärdig relation
till industriens och handelns löneinkomster.

Vad här sagts beträffande jordbruket gäller i lika hög grad dess binäringar.
Särskilt skogsbruket synes nu på grund av svårigheterna med landets bränsleförsörjning
ha myndigheternas intresse. Jag har under föregående års riksdagar
vid upprepade tillfällen påpekat, att vi gjorde klokast i att effektivt stimulera
vedavverkningen i våra skogar för att säkerställa landets bränsleförsörjning
även vid sämsta möjliga förhållanden. Det största felet, som begåtts,
torde vara, att man inte i högre grad än vad som skett sörjt för arbetskraft till
skogarna, d. v. s. att omflyttningen av arbetskraft inte bedrivits med tillräcklig
intensitet. Jag har också påpekat, att denna överflyttning av arbetskraft ej kan
effektivt fullföljas genom tvång, utan att den måste göras genom att arbetskraften
i skogen erhåller minst lika goda inkomstmöjligheter som likvärdig arbetskraft
inom andra näringsområden. Det prissättningssystem för vedbränslet,
som tillämpats, har sålunda ej varit väl avvägt. Irritationsmoment har också
varit, att samtidigt som priserna reglerats snävt för skogsägarna och dem, som
hugga och köra i skogen, lia vedhandlarna och transportörerna tillerkänts mer
tillfredsställande priser för sitt arbete. Prispolitiken och det sätt, på vilket
vissa lokala myndigheter fullföljt sina åligganden, ha sålunda ej varit tillfredsställande.

Så länge kriget varar, kommer sysselsättningsgraden inom industrien och
handeln att minskas genom exportbegränsningen, råvarubrist etc., med påföljd
att den tidigare folkomflyttningsprocessen från land till stad avstannar. På
grund av det genom nödtvång uppflammande intresset för ökad livsmedelsoch
bränsleproduktion kan man till och med våga förutspå, att en återflyttning
till jord- och skogsbruket kommer att äga rum.

För närvarande är det en rörande enighet i landet örn att man i mesta möjliga
grad skall öka produktionen i jordbruket och dess binäringar, men, mina
herrar, kommer man att ha samma intresse för jordbruket, när landets gränser
åter öppnas? Sveriges jordbrukare hålla i minnet, dels att den internationella
högkonjunkturen efter förra kriget och de olika staternas politik medförde en

Nr 3.

Tredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sådan ökning i produktionen, att konsumtionen ej endast blev mättad, utan
övermättad, dels att industrien relativt lätt kunde ändra produktionsvolymen,
även örn detta medförde besvärliga rubbningar i arbetsmarknaden, under det
att jordbruksnäringen med hänsyn till produktionens bundenhet till uppodlade
arealer, framskapade kreatursbesättningar m. m. endast mycket trögt kunde
ändra produktionsvolymen. Vid ett fredsslut kunna vi ej heller påräkna ett
återvinnande av våra tidigare exportmarknader för smör. Vi jordbrukare måste
därför fordra, att om vi nu skola medverka till ökad produktion, vi också skola
lia garanti för att få till fullt tillfredsställande priser behålla hemmamarknaden
för vår viktigaste produktion, när handelsvägarna åter öppnas. Jordproblemen
måste vidare i hastigare takt än hittills lösas, så att överbefolkning
undvikes, men säkerhet vinnes för goda arbetsmöjligheter för en talrik bondebefolkning
på tillräckligt stora gårdar.

För att icke hålla ett alltför långt anförande skall jag icke nu ge mig in på
den enorma miljonrullning, som äger rum. Jag vill endast i samband med vad
jag här anfört örn vår folkförsörjning även påpeka, att skattetrycket nått en
sådan höjd, att det redan fått allvarliga återverkningar på företagsamheten
och näringslivet. Den maktägande riksdagsmajoriteten bör betänka vad detta
betyder ur arbetsanskaffningssynpunkt.

Vid presskonferensen härom dagen anförde socialministern, att staten sysselsätter
direkt och indirekt så mycket människor, att om vi ej haft statens väldiga
arbetsanslag, hade arbetslöshetssituationen verkligen varit hopplös samt
att det i senaste årens huvudtitlar upptagits väldiga belopp för arbetsanskaffning,
för vilka pengar på ett eller annat sätt nu måste anskaffas. Det låter
givetvis bra, men är inte tiden nu mogen att för det svenska folket även påvisa,
vad ett väl vårdat näringsliv betyder för svenska samhället och att jord- och
skogsbruket med dess binäringar borde vara de näringar, vilka statsmakterna
ur effektiv folkförsörjningssynpunkt hade skyldighet att särskilt främja? En
sådan näringspolitik får ej bero på en tillfällig sinnesändring under en svår
kris. Sveriges landsbygdsbefolkning måste genom statsmakternas beslut och
åtgärder få garanti för att även när landets gränser åter öppnas, jord- och
skogsbrukets folk alltjämt skola få likvärdiga existensmöjligheter med andra
samhällsgrupper.

Jag vet att den stora massan av landets jordbrukare med bekymmer icke
bara för sig själva utan för landet följt den jordbrukspolitik, som bedrivits
under sista decenniet, och att man nu genom livsmedelsförsörjningens läge fått
bevis för att farhågorna besannats. Man avvaktar nu med spänning, om Sveriges
folk tagit lärdom och örn man effektivt vill ordna landets viktiga folkförsörjningsfrågor
för framtiden.

Herr talman! Det som här anförts har skett i fullt samförstånd med RLF:s
ordförande, och påpekas kan, att man från RLF upprepade gånger hemställt
örn effektiva åtgärder för säkerställande av landets livsmedelsförsörjning. Det
vore synnerligen värdefullt för landet, örn statsmakterna nu ville taga mer hänsyn
än tidigare till jordbrukarorganisationernas förslag och önskemål. Intim
kontakt med RLF och lantbruks förbundet kan endast gagna samhället under
nuvarande bekymmersamma situation. Sveriges jordbrukare önska förvisso ett
gott och förtroendefullt samarbete med alla andra befolkningsgrupper i landet,
men man önskar också, att jordbrukarnas berättigade synpunkter och önskemål
respekteras.

Herr Holmström: Herr talman! Vid förra årets lagtima riksdag väckte
jag en motion, i vilken jag erinrade om att det tidigare hade förekommit militärövningar
vid de högre allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och de

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 0.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tekniska elementarskolorna och att dessa övningar hade avskaffats genom ett
beslut av 1917 års riksdag. Jag framhöll i motionen, att dessa övningar, som
pågingo en del av dagen under de tre första veckorna vid höstterminens början,
utgjorde en mycket uppskattad och nyttig övergång från sommarferierna till
det mera intensiva skolplugget, och att övningarnas största värde låg däri, att
ynglingarna fingo lära sig att skjuta. Jag påpekade skjutskicklighetens stora
betydelse, som numera syntes stå klar för alla, och jag framkastade i motionen,
att det borde övervägas örn dessa övningars återupptagande i en utvidgad
omfattning. Till slut framhöll jag, att sedan flickor numera fått tillträde
till läroverken, de borde sysselsättas med utbildning i rödakors- och lottaverksamhet
under den tid då skjututbildningen påginge för gossarna, och
jag hemställde, att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Maj :t anhålla örn
en skyndsam utredning i frågan. I motionens syfte inlämnades sedermera
till Kungl. Maj :t skrivelser från diverse sammanslutningar och personer.

Med anledning av motionen förklarade riksdagen sin anslutning till förslaget
och uttalade vissa synpunkter. För utredning av detta ärende tillkallade
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet jämlikt Kungl.
Maj :ts bemyndigande särskilda sakkunniga, och dessa avlämnade sitt utlåtande
på julafton 1940. I motionen framhöll jag, som jag nyss nämnde, att
dessa övningar borde återupptagas i utvidgad omfattning. Jag vill inte säga,
att jag kände mig bönhörd över hövan, när jag tog del av de sakkunnigas förslag,
men nog måste jag erkänna, att jag var överraskad över att förslaget
fått en så stor omfattning, långt större än jag vågat drömma om. övningarna
skulle ju få karaktär av och benämnas värntjänst. Alltsedan detta sakkunnigutlåtande
offentliggjordes har det pågått en mycket livlig diskussion i pressen.
Man har nästan dagligen sett uttalanden i tidningarna, och från lärarhåll
ha ett par inlägg förekommit angående förslaget. Jag anser mig därför
böra begagna detta tillfälle att säga några ord i saken. Det kan väl emellertid
inte vara lämpligt att här närmare ingå på den kritik, som i denna
diskussion riktats mot förslaget. Men det vill jag säga, att kritiken, särskilt
från ett visst håll, högeligen överraskar. Den har varit verklighetsfrämmande.
Den bär skjutit över målet. Ofta tycks den bero därpå, att vederbörande
kritiker helt enkelt inte satt sig in förslaget.

Man har sagt, att förslaget bygger på främmande förebilder. Hur kan man
säga så? Det är ju ganska vanligt, att i ett sakkunnigutlåtande det förekommer
ett kapitel örn hur den fråga, som är föremål för utredningen, har
behandlats i andra länder, hur man där har sett på problemet, vilka åtgärder
man har vidtagit o. s. v. I detta sakkunnigutlåtande förekommer ingenting
örn den saken. Jag har förvissat mig örn att det inom kommittén aldrig varit
diskussion om några utländska förhållanden på detta, område. Vi ha ju en egen
tradition att bygga på. Vi ha ju tidigare vid våra skolor haft militärövningar,
som jag i motionen erinrade örn. Och förslaget bygger på de s. k. friluftsdagarna,
som redan finnas i våra skolor.

Man har i kritiken talat örn en »militarisering av skolorna», örn en »barbarisering
av de unga själarna» o. s. v. Ja, det vore mycket att säga örn detta.
Kan man inte säga, att hela vårt land nu är militariserat? Tror någon på
allvar, att vår skolungdom inte märker barbariet nu ute i världen? Jag har
en stark känsla av att ungdomen med entusiasm vill medverka till att skydda
oss från barbariet.

Jag skall inte låta fresta mig att gå in på detaljer. Jag vet, att en talare
senare kommer att ta upp denna fråga från kritisk synpunkt, och det kan
därför kanske bli tillfälle för mig att återkomma angående detaljerna. För
den, som är intresserad för saken, vill jag rekommendera att läsa Social-Demo -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kraten för den 14 i denna månad, där en av de sakkunniga, överste Uggla,
har skrivit en artikel, som förträffligt klarlägger saken. Flera detaljer i de
sakkunnigas förslag kunna naturligtvis diskuteras. Det är självklart, att meningarna
om vad som bör ingå i den ifrågasatta utbildningen, hur den bör
läggas o. s. v., kunna skifta. Men det förhållandet, att man inte gillar en
eller annan detalj, får inte leda till att man förkastar hela förslaget. »Man
skall inte kasta ut barnet med badvattnet.» Förslaget syftar till en utvidgning
av skolornas fysiska fostran och till att bereda skolungdomen större möjligheter
till rekreation under skolplugget. Det syftar till att göra skolungdomen
skickad att på olika platser tjäna samhället, örn vi bli tvungna att värja det
till det yttersta. Det syftar till att göra vårt folk skickat till det totala försvaret
i det totala kriget.

Därför anhåller jag att till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få uttala den förhoppningen, att en proposition i ämnet — efter en
eventuell överarbetning av sakkunnigförslaget — må föreläggas redan årets
riksdag.

Jag skall sedan, herr talman, anhålla att få övergå till en annan sak, som
vid ett par tillfällen har varit under debatt här i kammaren. Det gäller de
samvetsömma värnpliktiga. Jag har i en debatt i andra kammaren år 1934,
då det gällde ett förslag örn ändring >av lagstiftningen rörande samvetsömma
värnpliktiga, haft ett anförande, som jag nu skall be att få bringa i erinran
inför denna kammare. Jag framhöll i mitt anförande då, att det hos en del
värnpliktiga, som anmäla sig som samvetsömma, givetvis finns en ärlig övertygelse,
som gjort det till en verklig samvetssak för dem att icke fullgöra sin
värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning. Men många anförda samvetsbetänkligheter
äro, sade jag, rena skojet, som gör, att de hellre böra nämnas »samvetslösa»
än »samvetsömma». Det må vara ett hårt omdöme, men jag hade
tillfälle förklara, att jag kunde stå för det. Jag framhöll, att de samvetsömma
icke finnas jämnt fördelade över landet. Man finner dem anhopade på vissa
orter, där man i regel kan utpeka en agitator, som bedriver en hänsynslös försvarsfientlig
propaganda. Dessa förhållanden visa ju, sade jag, att ynglingarna
icke kommit till sina samvetsbetänkligheter på grund av inre samvetsstrid.
De lia utifrån blivit påverkade.

Det finns exempelvis personer, som intygat värnpliktigas samvetsömhet och
skrivit, att de »under lång tid känt» vederbörande, medan de i verkligheten
aldrig sett honom.

För att i andra kammarens protokoll få införda några belysande exempel
bad jag att få läsa upp litet ur officiella, på den tiden tämligen färska papper.
Det gällde förhållanden i min egen hemort. Ordföranden i inskrivningsnämnden
i Gävle rullföringsområde hade i sin rapport från inskrivningsförrättningarna
föregående år bl. a. anfört följande:

»Antalet samvetsömma är statt i stark ökning inom rullföringsområdet.
Man kan tydligen urskilja tvenne härdar, en i Hedesunda socken med» — han
namnger här en person, som jag här kallar herr X. — »som ledare och en i
Norrberg, Ovansjö socken, med» — en annan namngiven person — »som ledare.
När det gäller de samvetsömma av etiska skäl äro i de flesta fall såväl intygsgivarna
som de, vilka skola intyga att intygsgivarna äro trovärdiga, till myndig
ålder komna samt ojäviga, fullkomligt obekanta personer. Varken präst
eller landsfiskal kände intygsgivarna.»

»En yngling» — säges det vidare i rapporten — »som föregående år inskrivits
i Hedesunda såsom samvetsöm, önskade nu erhålla ändring i sina värnpliktsförhållanden,
d. v. s. fullgöra värnplikten i vanlig ordning. På tillfrågan
varför han ändrat åsikt sedan föregående år uppgav han inför hela nämnden

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att han då blivit ''lurad’ av herr X. att insända intyg om samvetsömhet. Under
sådana omständigheter kan man ej få stor tilltro till de etiskt samvetsömmas
bevekelsegrunder», slutar ordföranden.

En annan ordförande i samma nämnd — ett annat år — skrev bl. a. följande: »Vad

de samvetsömma beträffar har deras antal inom Hedesunda socken ytterligare
ökats, men i övrigt minskats inom området. — Herr X:s inflytande
i Hedesunda» -— samme person, som jag nyss talade örn — »synes vara oförminskat
och hans arbete lika intensivt. De som under året inskrivits hava alla
haft honom som lärare, vilket ju kan förklara en hel del. Under hela förrättningen
lär han hava stått i oavbruten telefonförbindelse med sina lärjungar,
och efter förrättningens slut hade han anordnat en kaffefest för dem på ett
konditori för att fira den lyckliga utgången.»

Alltjämt officiella papper, ärade kammarledamöter!

»Som ett exempel på halten av samvetsbetänkligheterna kan anföras, att en
yngling i Hedesunda först tog fram ansökan med intyg för erhållande av befrielse,
och då denna ansökan avslogs av nämnden, yttrade han: ''Ja, då är jag
samvetsöm’, varpå han framtog de härför erforderliga papperen.

Herr X. tycks verkligen veta vad han vill, ty han söker sina offer bland
dem, som skulle blivit de bästa soldaterna. Av Hedesundas 55 inskrivningsskyldiga
anmälde sig 26 som samvetsömma. Av dessa 26 voro 22 st. förstklassiga
F-karlar» — d. v. s. de tillhörde besiktningsgrupp 1 och voro vad
man brukar kalla verkligt »prima liv» —, »2 st. E-karlar och 2 st. D-karlar,
efter vilken åderlåtning endast 13 F-karlar och 1 E-karl återstodo att uttaga.

Vad de religiöst samvetsömma beträffar, handla de säkert enligt sitt samvetes
bud, men vad de s. k. etiskt samvetsömma angår, vet nog flertalet ej, vad
frågan egentligen gäller, och härigenom blir denna sak obegriplig för varje
sann fosterlandsvän.»

Jag läste i fortsättningen upp en del andra exempel. Detta var nu vad herr
X. hade på sitt konto.

Denne herr X. hade själv fullgjort värnplikt i vanlig ordning, alltså som
vapenför, år 1917 och följande, vid regementet. Han hade inte gjort någon framställning
för egen del. Nu inkallades denne herr X. till beredskapstjänst den
10 sistlidna juni, men då vägrade han att taga uniform och vapen. Han dömdes
av regementets fältkrigsrätt till en månads fängelse; det är det lägsta
straff, som kan ifrågakomma. Nu har man att tänka på, att just denne herr X.
varit frestaren för en stor skara, jag kan säga, många gånger enfaldiga pojkar.
Jag har resonerat ganska mycket med sådana samvetsömma under min
tjänstetid. Jag har nämligen intresserat mig för saken och kan säga, att flertalet
av dem äro ganska enfaldiga. Herr X. fick alltså en månads fängelse, som
jag nyss nämnde det lägsta straff, som kan förekomma. Han var i hela bygden
och långt utanför denna känd just såsom en sådan där uppviglare.

I denna kammare förekom vid senaste urtiman — det var den 4 december —
en interpellationsdebatt, varvid herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
yttrade: »De samvetsömma äro icke önskvärda, dc äro enligt min mening
icke till någon fördel för det svenska samhället.» I detta uttalande måste
väl, förmodar jag, praktiskt taget alla kammarens ledamöter instämma. Men
örn dessa samvetsömma själva icke äro önskvärda — vad skall man då säga om
en sådan man, som är deras förförare? Han har »lurat» dem, som en värnpliktig
inför hela inskrivningsnämnden har sagt. Ja, han blev dömd till en månads
fängelse. Domen överklagades. Högsta domstolen fastställde domen den 4 november.
Han begärde då nåd hos Kungl. Maj:t.

Mot högsta domstolen, som enhälligt hade avstyrkt hans nådeansökan, be -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
viljades Iian den 6 december nåd av Kungl. Majit. Jag vet, att han nu träder
fram i sin bygd som en triumfator för sin av samhället icke önskade verksamhet.

Jag skall, herr talman, naturligtvis inte tillåta mig att göra några reflexioner
i anledning av denna benådning. Jag har endast velat ställa den i belysning
av vad jag nyss sagt örn den benådade.

Herr Ekströmer: Herr talman! Här ha under dagens lopp uttalats åtskilligt
bekymmer över budgetens häftiga ansvällning och undran över möjligheterna
att bemästra våra statsfinanser. Het är då ägnat att bereda icke ringa
glädje att läsa herr finansministerns uttalande om den svenska industrien,
vilket grundar sig på en undersökning, som verkställts genom industriförbundets
utredningsinstitut. Här säges t. ex., »att utvecklingen av den industriella
anläggnings verksamheten och sysselsättningen i landet hittills blivit gynnsammare
än väntat och att man under 1941 kan hoppas på industriinvesteringar
av t. o. m. större omfattning än 1939». Vidare säges det, »att de anförda
uppgifterna ge vid handen, ej endast att investeringsverksamheten inom
industrien kan väntas bli val hävdad med åtföljande gynnsamma konsekvenser
ur sysselsättningssynpunkt, utan även att efter industriens omställning en
del nya behov, som framträtt under avspärrningen, kunna väntas bli tillgodosedda
i icke ringa omfattning».

Hetta vittnar örn en kanske icke förvånande, men i alla fall högst glädjande
elasticitet hos det svenska näringslivet, men denna tror jag i sista hand bottnar
i den tillförsikt, som det svenska folket fått för framtiden tack vare vår för
varje dag alltmer hårdnande försvarsmakt. På så sätt kommer det sig, att de
väldiga försvarsutgifterna icke blott fylla sitt primära ändamål, att värja
vårt land från främmande inkräktare, utan även, mera sekundärt, inger svenska
folket tron på framtiden, så att vid bakom vår starka försvarsmur i lugn
och ro och med arbetsglädje kunna fullfölja vår dagliga gärning. Tanken
härpå bör i ej ringa mån underlätta för svenska medborgare att villigt bära de
bördor i form av skatter och andra pålagor, som måste uttagas.

När jag säger detta, vill jag därmed icke ha sagt, att alla skatter äro rätt
avvägda. Jag tror att många, både enskilda och företag, bliva oskäligt hårt
betungade, och särskilt vill jag framhålla krigskon.junkturskatten i dess nuvarande
utformning såsom ganska oförnuftig. Jag tror ej att vi komma
ifrån att, som denna skatt nu är utformad, den kommer att hindra uppkomsten
av nya företag, som visserligen icke äro för folkförsörjningen oundgängligen
nödvändiga, men som ur andra synpunkter, såsom den nödvändiga industriella
utvecklingen och sysselsättningsintresset, äro högeligen önskvärda, för att icke
tala örn att sådana företag kunna hjälpa till att för framtiden öka skatteunderlaget.
Benna krigskonjunkturskatt har väl närmast kommit till i friskt minne
av det ohejdade gulascheri, som frodades under förra kriget. Men tiderna äro
icke sådana nu, och jag tror att en dylik trafik förbjuder sig själv. Härför
tror jag, att denna skatt kostar vårt näringsliv mera än den smakar och att
den på lång sikt blir för landet en dålig affär. Örn den inte nu kan helt avskaffas,
vilket jag kanske skulle tycka vore det riktigaste, så bör den i varje
fall omarbetas till en mera förnuftig utformning.

Till villigheten att betala våra skatter bidrager givetvis även den omständigheten,
huruvida vi kunna vara alldeles säkra på att de många pengarna
användas på fullt riktigt sätt. Här har förut talats örn besparingar i det ena
eller andra avseendet. Jag skall inte ingå på detta, men en sak skulle jag
vilja uttala som ett önskemål, nämligen att den rationalisering av inköpsväsendet
och materialanskaffningen för vårt försvarsväsen, som, enligt vad man

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
erfarit, pågår, i möjligaste mån påskyndas. Jag tror, att därigenom större
säkerhet skulle vinnas för att dessa utgifter på alla håll bleve väl använda.

Här har förut talats om bränslefrågan, och även jag måste säga några ord
örn densamma med anledning av att det i propositionen verkligen står, att vi
lia bränslebrist här i landet. Här står på tal örn den tunga industrien, »att
bristen på bl. a. ved och träkol åtminstone på kort sikt sätter en snäv gräns
för ytterligare utnyttjande av tillgänglig kapacitet». Men inte lia vi någon
bränslebrist här i landet! Vi lia ju våra outtömliga skogar, och att inte bränslet
kommit fram är väl, som här förut anmärkts, närmast ett organisationsproblem
som man ej lyckats bemästra. Det förefaller mig som om ordet ved
har fått en alltför stor makt över tanken, som örn det enda sortiment, som
skulle kunna användas som bränsle, skulle vara vedsortimenten. Men vi ha,
som jag för resten redan vid förra riksdagen påpekade, även andra sortiment.
Vi ha timmer av klenare dimensioner och kanske sämre kvalitet. Detta brinner
lika bra som vad man kallar ved, det är lätt att anskaffa och behöver inte
bli så förfärligt mycket dyrare än vanlig enkel ved. Jag vet inte, örn man
varit rädd för överavverkning i våra skogar, men det vore val inte så farligt,
örn man toge litet mera det ena året och kanske låter det växa i motsvarande
grad under andra år, då förhållandena blivit lugnare.

Men vill man spara på våra skogar, vilket ju är alldeles riktigt, ha vi, som
jag redan vid annat tillfälle här i kammaren påpekat, ett annat bränsle, som
jag anser att statsmakterna ägnat alltför litet intresse. Jag tänker på vår
bränntorv, ett förträffligt bränsle, ja, jag vill minnas, att 1,300 kg bränntorv
motsvara ungefär 1,000 kg koks. Nu menar jag inte sådan där fin frästorv,
som fordrar mycket dyrbara anläggningar och vars framställande kanske inte
ännu är fullt utexperimenterat, utan jag menar vanlig hederlig lufttorkad
bränntorv. Den kan upptagas med relativt enkelt maskineri. Den finnes i
outtömliga kvantiteter. Den kräver inte yrkesvan arbetskraft. Vad som först
behöver göras för att få upp denna torv är givetvis en utdikning av ett tillräckligt
antal lämpliga mossar, spridda över landet. Jag skulle vilja livligt
rekommendera ett sådant arbete som objekt för de beredskapsarbeten, som
ställas i utsikt i händelse av arbetslöshet. Kort sagt, i fråga örn bränsleförsörjningen
bör man lia i minnet dessa båda nu av mig påpekade möjligheter
hellre än att bara resignera och tala örn »bränslebrist» i Sverige.

Slutligen vill jag yttra några få ord örn vår ull. Som alla veta råder här i
landet en högst oroande brist på ull, och ett verkligt statsintresse eller folkintresse
vore att öka den inhemska produktionen av denna nödvändiga vara.
Detta kan ju endast gå på ett sätt, nämligen att vår nu rätt tynande fåravel
stimuleras. I propositionen har jag mellertid icke sett annat än ett negativt
intresse för denna viktiga fråga. Det enda jag lyckats upptäcka är, att man
beskurit anslaget till resor för statskonsulenten i fårskötsel. Nu tror jag mig
veta, att det pågår en utredning beträffande lämpliga åtgärder för fåravelns
främjande, och därför vill jag här endast uttrycka den angelägna förhoppningen,
att allt göres som göras kan för denna för vår folkförsörjning högst
viktiga angelägenhet.

Herr talman, jag yrkar remiss på propositionen.

Herr Heiding: Herr talman! En del föregående talare ha varit inne på
frågan örn vår bränsleförsörjning, men jag kan likväl inte underlåta att nämna
några ord om denna.

Örn skörden under ett år på grund av ogynnsamma väderleksförhållanden
blivit betydligt under medelmåttan eller klenare än vanligt, liksom fallet var
under förra året, kan ingen lastas därför. Vi kunna visserligen med bekym -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
mer se mot framtiden, och det blir nödvändigt, liksom vi nu fått göra, att
vidtaga regleringar och besparingar på det ena eller det andra området. Det
har varit mångå regleringsåtgärder som fått vidtagas på grund av den klena
skörd som vi fingo. På ett annat område ligger det emellertid helt annorlunda
till; jag syftar på skogsbruket och vår bränslefråga. Här inverkar ej ett års
otjänlig väderlek på en kommande skörd i samma utsträckning som då det
gäller spannmåls- eller foderväxtodling. Skogsbruket är ett arbete på lång
sikt, och skörden, om jag så får kalla den, kan uttagas med kortare eller längre
mellanrum. I det läge, vari vi nu befinna oss, får man vad veden beträffar
uttaga mer än som sker under normala år. Yår bränslefråga har kommit i ett
prekärt läge, såtillvida att vi hotas av en viss brist fram på vårsidan. Orsakerna
äro flera. Man uppgiver försvårad import av kol och koks, men även
svårighet med vedtransporterna och slutligen brist på tillräckliga mängder
torr brännved i marknaden. Varmvattensförbud gäller från och med denna månads
ingång, men det är ej tillräckligt med denna begränsning. Bränslekommissionen
anser att det kan vara tillräckligt med 16 grader varmt i ett rum på
dagen och något mindre på natten. Men var och en har väl reda på att denna
rumstemperatur på dagen är alldeles för låg, åtminstone för den som har
stillasittande arbete. I vårt skogrika land borde vår bränslefråga varit ordnad
på ett annat sätt.

Var ligger nu felet till att vi befinna oss i detta läge? Ja, först och främst
är detta en prisfråga. När vi på hösten 1939 skulle sätta i gång med vedavverkningen
fastställdes ett alldeles för lågt pris, vilket gjorde att avverkningen
inte kom i gång i den utsträckning som man beräknat. Detta medförde att man
på våren 1940 fick använda en hel del ved som inte var torr, utan måste uppeldas
färsk. Därigenom gick det åt betydligt större mängder än örn man hade
haft tillräckligt med torr ved upphuggen på hösten 1939. Sedan kom den
otjänliga vintern, som också på många håll i landet medförde att vedavverkningen
inte kunde forceras på sätt som hade varit önskvärt. Om man på hösten
1939 hade satt ett annat pris hade säkerligen mycket stora avverkningar kommit
i gång, och vi hade nu haft tillräckliga lager med torr ved. Nu visar det
sig att man till och med får ta massaved i anspråk som brännved och det är
givetvis en misshushållning, då ved som avsetts för industriändamål måste tågås
i anspråk som bränsle. Huruvida det verkligen har avverkats så stora
mängder ved, som beräknats, under tiden till den 31 december är det väl heller
ingen som har riktigt reda på. De nu inlämnade deklarationerna komma väl
så småningom att skapa klarhet i det fallet. Det är möjligt att en del personer
inte avverkat i den utsträckning som de varit ålagda, under det att andra ha
avverkat mera. Jag är emellertid säker på att det genom en annan prissättning
borde ha gått att få fram större mängder. Priserna på huggning och körning
ha ju stigit betydligt under den senaste tiden. Man får numera räkna
med. att för huggning och utkörning betala sammanlagt 4 ä 5 kronor, och den
förtjänst som skogsägaren får blir alltså inte så stor. Pannveden, som utgör
den största posten, betalas ju med 7:50 ä 8 kronor per kubikmeter. Nu kan
det sägas att veden blir rätt dyr i alla fall, trots att dessa pris inte äro så
höga, men transportkostnaderna och mellanhandsvinsterna göra sitt till för att
prisen i många fall gå upp. Men örn priset från början hade varit något högre,
så hade möjligheten att få fram ved i tillräcklig utsträckning varit betydligt
större.

För mindre bemedlade borde kanske en viss subvention lia kommit i fråga.
Det hade varit mera rättvist eller åtminstone lika rättvist som att lämna förmalningsersättning
och viss prisnedsättning å mjölet. Detta tror jag hade varit
något att tänka på. Om till exempel halva det belopp som togs i anspråk för

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förmalningsersättning i stället kommit de mindre bemedlade till godo för inköp
av ved, hade säkerligen därmed många blivit hjälpta.

En fråga som till viss del, kanske till stor del, verkar hämmande på en forcerad
avverkning är skattefrågan. Kommer utöver andra skatter krigskonjunkturskatten
att påföras för dessa tillfälliga uttag av skogsprodukter? Det
har ju, kan man säga, utfärdats ett påbud att så och så mycket skall avverkas,
och vidare avverkas mycket frivilligt, men är det då meningen att krigskonjunkturskatt
skall uttagas för den avverkade kvantiteten? En skogsägare får
exempelvis under tre eller fyra år framåt uttaga större delen av sin vedskog.
Han får åläggande det ena året efter det andra att så och så mycket skall
uttagas, och kvantiteten höjes undan för undan. Skall han betala krigskonjunkturskatt
på denna avverkning blir det inte så mycket betalt för själva
skogen. Jag har hört flera skogsägare undra hur det skall bli med denna sak,
och jag skulle vilja framställa den frågan till herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet. Hur kommer skattefrågan att ordnas? Det är inte rätt
att plocka ut all ved som finns, under en kort period, för att sedan under
mångå år inte ha någon ved att hugga. För sådana gårdar som ha sin huvudsakliga
inkomst av skogsbruket spelar detta en avsevärd roll. Örn avverkningarna
skola forceras och man på frivillighetens väg skall få ut så mycket ved
som möjligt för att därmed ordna vår bränslefråga måste denna sak klaras
upp, så att man får veta hur det blir, ty detta innebär ju att man tar av skogskapitalet.
Det borde kunna ordnas så att ett visst avdrag beviljades för skogens
ingångsvärde, men var och en vet att det är mycket besvärligt att beräkna
ett sådant avdrag vid deklarationerna av skog, och det är inte många gånger
som sådana medgivanden göras från taxeringsnämndernas sida.

Jag får uttala min. tillfredsställelse över att herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet har upptagit ett belopp av en miljon på tilläggsstat
att användas till skogsvägar. Det är en mycket välbetänkt åtgärd. Riksdagen
har ju flera gånger uttalat att det anslag som utgick för några år sedan inte
hade bort nedsättas så mycket som skedde; under det senaste året har det
ju för övrigt inte utgått något anslag alls. Detta är ett anslag som har mycket
stor betydelse när det gäller att få fram ved från mera avlägsna trakter. Det
är nästan omöjligt att få fram ved från håll där det inte finns vägar. Nu
förekommer det ofta att man använder bilar för att forsla ved direkt från
skogen till avlägsna platser, och det är ju mycket förmånligt om vägväsendet
är sådant att det blir möjligt för bilarna att hämta veden inne i skogen. Även
ur arbetslöshetssynpunkt är detta anslag till nytta, i det att många kunna beredas
sysselsättning vid dessa vägarbeten.

Bränslefrågan bör alltså, som sagt, ägnas den allra största uppmärksamhet.
Ingen vet örn vi kunna bli helt avstängda från import av kol och koks •—
att vi för ögonblicket äro avstängda har ju sina speciella orsaker — i vilket
fall vi få helt förlita oss på det inhemska bränslet. Vi ha ju så mycket skog
i vårt land att bränslefrågan likväl bör kunna ordnas på ett tillfredsställande
sätt. Man bör även i god tid uppmärksamma att det går åt mer och mer bränsle
till gengasbilar och traktorer och dylikt.

En annan fråga som tilldrar sig mycket stor uppmärksamhet i landet är
leveransplikten beträffande foderspannmål. Fördelningen har blivit så pass
ojämn, att det verkar rentav upprörande. En del jordbrukare lia inte ens fått
så stor skörd som den kvantitet de ålagts att leverera, under det andra som
haft större möjligheter ha sluppit undan med mindre leveranser. Det är verkligen
egendomligt att ett sådant förslag kunnat framkomma, så oförnuftigt
som det i själva verket är. Redan i oktober påbjöds ju att jordbrukarna skulle
deklarera sitt innehav av såvill tröskad som otröskad vara, och vederbörande

Första kammarens protokoll 19Jit. Nr 3. 4

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kunde ju ha följt deklarationerna. Visserligen kan det vara svårt att deklarera
otröskad spannmål, men så galet kan det ju inte bli som det tycks vara efter
de normer som man nu har följt. Jag har hört sägas, att leveransplikten har
byggts på de beräkningar över den väntade skörden som man gjorde i somras,
och det är alltså därför som man kommit till sådana resultat som man gjort.
Hur det skall kunna rättas till är svårt att säga, men den spannmål som inte
finns kan man ju inte ta i beslag. Det går inte att skaka fram spannmål av
1940 års skörd som inte har skördats, utan då får man väl vänta till 1941 års
skörd och hoppas att den skall bli bättre.

Kungl. Majit har framlagt en proposition örn dyrtidstillägg på folkpensionerna,
och det är ingenting annat än gott att säga örn ett sådant förslag. Men
det skadar inte att i detta sammanhang se till att beviljandet av pensioner sker
så rättvist som möjligt. Det finns många människor som inte söka pension i
onödan utan vänta i det allra längsta, i hopp att kunna klara sig själva. För
en tid sedan gick genom pressen ett meddelande örn en mindre jordbrukare
som tillsammans med sex barn hade ägt en jordegendom som 1933 var taxerad
till 9,900 kronor. Han sålde gården samma år och fick för sin del 4,000 kronor.
Han skulle emellertid få bo kvar, och han hade alltså en undantagsförmån
i form av bostad. När han sex år senare sökte pension fick han avslag med
den motiveringen att han sålt gården för billigt — den skulle nämligen ha
varit värd 15,000 kronor. Samme person som var ordförande i pensionsnämnden
var även ordförande i taxeringsnämnden och hade taxerat gården till
9,900 kronor, men då han som ordförande i pensionsnämnden skulle besluta
örn pension, ansåg han den vara värd 15,000 kronor, varav alltså 7.500 kronor
skulle komma på mannens del. Jordbrukaren klagade hos pensionsstyrelsen,
men denna fastställde pensionsnämndens beslut. Jag anser att det måste
föreligga en orättvisa, då en och samma person sitter och åsätter så olika värden
som skett i detta fall. Sparsamhet är otvivelaktigt på många håll av nöden,
men när det gäller att lindra nöden för olika befolkningsgrupper böra förefintliga
bestämmelser tillämpas så rättvist som möjligt. Det bör ligga i regeringens
intresse att tillse, att sådana orättvisor inte förekomma. Jag har nämnt
detta exempel därför, att jag tycker att det är så markant att det förtjänar att
dragas fram i remissdebatten.

För övrigt skall jag inte ingå på några ytterligare frågor. Åtskilliga spörsmål
ha berörts i debatten, och en hel del kunde vara att säga örn statsverkspropositionen,
men jag skall låta vara med vad jag nu har sagt.

Herr statsrådet Eriksson: Herr talman! Jag skall be att få yttra några ord
i vår bränsleförsörjningsfråga, eftersom den har berörts av flera talare under
debatten i dag.

Jag vill då först erinra örn vissa principer för den bränsleförsörjningsplan
som vi följa under innevarande bränslesäsong. Denna plan bygger, som de flesta
kanske redan veta, på den principen, att koksen måste av transporthänsyn
i främsta rummet, så långt det är möjligt med hänsyn till försörjningen, förbehållas
de större förbrukningscentra. Samtidigt har det också framstått såsom
mycket angeläget, att även på de mindre orterna fastighetsägarna få möjlighet
att under den kallaste årstiden hålla fyr i sina värmepannor under natten,
och för detta ändamål behövas vissa mängder koks. Vid bestämmandet av
kokstilldelningens storlek på olika orter har man därför indelat landet i tre
olika ortsgrupper. Den första omfattar de större städerna, Skåne och vissa andra
skogfattiga områden. I denna ortsgrupp är kokstilldelningen förutsatt att
bli 80 % av den normala förbrukningen. I de båda övriga grupperna, av vilka

Fredagen (leii 17 januari 1941 f. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den ena omfattar några få större städer och den andra landet i övrigt, är kokstilldelningen
bestämd till 40, respektive 20 % av normalbehovet.

Till belt nyligen har bränsleförsörjningen under detta bränsleår kunnat i
huvudsak följa den plan som gjorts upp. Det har naturligtvis berott på att
de förutsättningar i importhänseende på vilka planen byggt i stort sett ha realiserats.
Man kan säga, att koksbehovet nu är fyllt i inlandet och i rikets nordligaste
delar, där sjöfarten nu är stängd för vintern. 1 slutet av förra året inträffade
emellertid vissa omständigheter, som medförde en ändring i försörjningsutsikterna.
Kol- och koksimporten blev under förra årets sista månader
mindre än nian tidigare hade beräknat, och som följd därav ha för närvarande
inkommit till landet drygt 300,000 ton koks mindre än beräknat. Denna nedgång
i koksimporten har i främsta rummet kommit att drabba de större städerna
och de skogfattiga trakterna i vårt land — detta helt enkelt därför att
dessa trakter enligt planen skulle få den större tilldelningen av 80 % av koksbehovet.
För exempelvis Stockholm beräknas bristen uppgå till drygt 100,000
ton koks av vad som enligt den ursprungliga planen skulle behövas för återstoden
av denna bränslesäsong. Förefintliga kokslager i Stockholm skulle dock
vara tillräckliga för att tillgodose bränslebehovet för tiden fram till mitten av
februari, även örn den ursprungliga planen med uteslutande kokstilldelning,
alltså 80 %, hade fullföljts. Även i fråga om stenkol har nedgången i importen
försämrat förutsättningarna för vår bränsleförsörjning, men där är dock lagerhållningen
betydligt bättre än i fråga örn koks.

Det är mot bakgrunden av denna nya situation, som man har att se den
skärpning av varmvattens förbudet som vidtogs vid årsskiftet. Man har sedan
försökt vidta vissa åtgärder för att lätta den situation som uppkommit. Man
bär flyttat över koks till platser med brist från orter där man haft större lagerhållning.
I syfte att dryga ut koksförråden har man vidare minskat kokstilldelningen
i Stockholm och Göteborg under den nu löpande ransoneringsperioden,
som går ut den 10, i vissa fall den 17 februari. Man har minskat denna kokstilldelning
till hälften av vad som enligt den ursprungliga planen förutsattes,
och i stället hänvisat konsumenterna att tillgodose den återstående delen av
bränslebehovet med ved. Det är klart, att omflyttningen från koks till ved ställer
stora anspråk på transportapparaten, men myndigheterna anse dock att denna
omflyttning kan genomföras utan alltför stora svårigheter. För Stockholms
vidkommande gäller också, att det genom kristidsnämndens försorg redan upplagrats
ett icke obetydligt vedförråd. Vissa reservförråd ha också anskaffats
under samarbete med bränslekommissionen för en del andra städer i landet.
Vad Stockholm angår kanske jag bör nämna, att bränslekommissionen beräknar
att kokstilldelningen i den nuvarande reducerade omfattningen är tryggad
även för nästföljande ransoneringsperiod.

För att täcka det nya behov av ersättningsved, som uppkommit på grund
av det temporära avbrottet i koksimporten, blir det antagligen nödvändigt att
taga i anspråk vissa lager av massaved. Betydande reserver av massaved finnas.
Enligt en inventering av lagren av upphuggen massaved i landet, som
verkställdes per den 1 augusti i fjol, fanns det då cirka 14 miljoner kubikmeter
löst mått massaved i partier, som voro upplagda så, att de voro åtkomliga för
fjärrtransport. Även örn dessa lager numera minskats, föreligger det därför
inte någon fara för att vårt vedbehov ej skall kunna tillgodoses i nödig utsträckning.
Massaveden betingar, som vi alla veta, ett jämförelsevis högt pris.
1 den mån denna massaved nu får komma till användning i orter med 80 procents
kokstilldelning enligt den urpsrungliga planen, så får man, när man
bedömer den fördyring av bränslet, som härigenom uppkommer på dessa orler,
inte glömma bort, att dessa orter hittills varit relativt gynnade i fråga örn

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. lii.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bränslekostnaderna, eftersom koksen trots den stora fördyring, som ägt rum
även för detta bränsle, alltjämt är ett billigare bränsle än veden.

Detta är alltså läget sådant det ter sig nu.

De anmärkningar, som man riktar mot bränslekommissionen, kunna väl sammanfattas
så, att man anser, att kommissionen varit alltför optimistisk i sitt
bedömande av utvecklingen, särskilt i fråga om importen. När man framför den
kritiken, är det måhända skäl att något tänka efter, vad detta klander innebär.
Koksförsörjningen bär i landet har under normala förhållanden alltid varit
en försörjning på kort sikt och med klen lagerhållning. Man har varit väsentligen
beroende av den löpande importen månad för månad. Det kan ju bevisas
bland annat genom att erinra på nytt örn det många gånger anförda exemplet
från vintern 1929, då en tids isblockad med åtföljande stopp i importen åstadkom
villervalla i fråga om koksförsörjningen på flera håll i landet, bland annat
i Stockholm. Den gången fanns det ingen bränslekommission att taga för huvudet,
och därför drog ju den episoden förbi utan alltför mycket buller. Det
möter alldeles uppenbart mycket stora svårigheter att övergå från en sådan
ordning, som vi lia tillämpat i fråga om denna försörjning under fredstid, till
ett system med ökad lagerhållning och därav följande större säkerhet i vår försörjning.
Man får därvid också komma ihåg att bränsleförsörjningen, om den
överhuvud skall planeras, alltid måste planeras på mycket lång sikt. Full säkerhet
för att den kokstilldelning, som upptas i en försörjningsplan för en kommande
bränslesäsong, skall kunna hållas under alla förhållanden, skulle man ju
inte kunna få på något annat sätt än genom att i försörjningsplanen icke räkna
med annan koks än den, som redan fanns i landet, då planen upprättades eller
då den sattes i verket, och det sker ju med nödvändighet sommaren förut. Sådana
extrema krav på att planerna skola uppgöras utan optimism har jag inte
hört framföras från något håll, och jag förmodar att på detta område en sådan
försiktighet i praktiken måste vara alldeles utesluten. Vad man kan göra är
ju endast att räkna med större eller mindre reserver. I den plan, som bränslekommissionen
gjorde upp för den innevarande bränslesäsongen och som vi nu
ha att följa, fanns det också en mycket betydande reserv. Planen byggde nämligen
på den huvudprincipen, att man för försörjningen av importerat bränsle
i landet för tiden ända fram till den 1 juli 1941 icke skulle räkna med annan
import än den, som skulle var fullgjord senast den 31 december 1940 enligt
redan slutna handelsavtal. I jämförelse med koksförsörjningen under fredstid
måste man nog erkänna, att detta kan betraktas som en mycket betydande säkerhetsmarginal.
Härtill kommer också, att enligt kommissionens beräkningar
ett överskott i fråga örn stenkol skulle uppstå på omkring en halv miljon ton
på den import som skulle vara fullgjord före den 1 januari i år och som således
enligt planen skulle tagas i anspråk ända till bränsleårets slut i sommar.
I denna försörjningsplan räknade kommissionen emellertid även med att omkring
150,000 ton koks i runt tal skulle tagas av import, som skulle falla under
ett nytt handelsavtal, vilket man antog skulle komma att slutas örn importen
för år 1941 — ett sådant handelsavtal har ju nu också slutits. Det är
på denna senare punkt som man naturligtvis, i belysning av de erfarenheter
man nu gjort, måhända kan anse, att kommissionen hade bort vara mera försiktig.
Men när man fäller det omdömet, måste man också göra klart för sig
vad en sådan större försiktighet skulle ha inneburit. Det hade med nödvändighet
betytt att åtskilliga orter, som nu hade fått 40 procents kokstilldelning, och
andra orter, som nu fått 80 procents tilldelning, fått nöja sig med en mindre
tilldelning. Örn man, som jag har fått göra under höstens lopp, fått känna det
starka missnöje, som rått bland alla de konsumenter, som fått endast 20 procents
eller 40 procents kokstilldelning och som för återstoden av sin bränsleför -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sörjning redan från början hänvisats till ved, kan man nog kanske ändå förstå
bränslekommissionen, då den ansåg att skäl även talade för att man i denna
sak borde ta en viss risk.

Och undersöker man närmare vilka omständigheter det är, som föranlett att
försörjningen blivit knappare än man räknat med för att planen skulle kunna
realiseras utan något gnissel alls, tror jag nog också att man måste medge, att
det är en osedvanlig kombination av olyckliga händelser, som varit orsaken
till att importplanen icke kunnat upprätthållas i erforderlig utsträckning, och
att det därför måhända inte finns så stor anledning att tala om en överdriven
optimism hos kommissionen, som man kanske skulle kunna tro vid. ett mera
ytligt betraktande. De omständigheter jag här syftar på äro emellertid av den
natur, att de icke lämpa sig för att närmare diskuteras här i kammaren eller
inför offentligheten överhuvud taget. Ett offentligt, dryftande av dessa omständigheter
skulle, tror jag för min del, icke vara till gagn för vår fortsatta
import. En sak är jag emellertid för min del angelägen att framhålla i detta
sammanhang: jag är övertygad örn att inte bara de svenska köparna utan också
de tyska säljarna gjort allt vad de kunnat för att fullgöra sina förpliktelser.

En slutsats får man väl draga av årets erfarenheter: till hösten måste kokstilldelningen
ske efter ännu mer restriktiva grunder än i år. Jag hoppas bara,
att den kritik, som säkerligen då inte uteblir med anledning av de snåla koksransonerna,
åtminstone inte kommer från samma håll, där man nu klandrar
kommissionen för alltför stor optimism.

Men, säger man då, man borde ha skaffat betydligt mer ved under förra avverkningssäsongen
— den skulle ha tjänat som reserv och den. skulle man ha
haft att tillgripa nu i stället för koks. Det är naturligtvis omöjligt att förneka,
att det inte skulle ha gått att åstadkomma en större avverkning under förra
avverkningssäsongen. Men jag vill erinra örn att avverkningen av brännved
till avsalu blev mer än fördubblad i jämförelse med den normala under förra
avverkningssäsongen och att redan denna utökade avverkning krävde mycket
stora ansträngningar. Det var många svårigheter, som uppreste sig för den
ökade avverkningen, framför allt, som man nog kan draga sig till minnes, svårigheten
att anskaffa arbetskraft i tillräcklig omfattning, vilken också skärptes
genom inkallelserna förra vintern. Även om man nu kritiserar de statliga
bränsleorganen i den fråga, som i dag är aktuell, tycker jag ändå att man har
rätt att säga, att de ganska väl löst sin uppgift under förra avverkningssäsongen
att genomföra det avverkningsprogram, som då var uppställt.

Nästa anmärkning, som framföres, är att veden redan i somras i större utsträckning
än som skedde borde lia framskaffats till konsumtionsorterna. Jag
undrar för min del, örn det är riktigt rättvist att så ensidigt, som man nu tycks
vilja göra, lasta bränslekommissionen för detta. Att överförandet av veden till
förbrukarna i viss omfattning mött svårigheter beror dock även på att förbrukarna
underlåtit att i tid försäkra sig om behövliga vedkvantiteter. Redan
i ett cirkulär i juli i fjol framhöll bränslekommissionen angelägenheten av att
vedhandlarna försågo sig med lager för sitt normala behov. Därjämte framhöll
kommissionen emellertid, att det var erforderligt, att ytterligare lager
skaffades för att säkerställa samhällenas behov av ersättningsved. I den mån
sådan anskaffning icke skedde genom konsumenterna själva eller ved- och kolhandlarna,
måste, betonade kommissionen i detta cirkulär, särskilda åtgärder
vidtagas genom det allmännas försorg, och därvid borde respektive orters kristids-
och övriga myndigheter medverka. Dessa synpunkter har kommissionen
sedermera ytterligare understrukit i ett cirkulär i oktober i fjol. I samband
med denna uppmaning att i god tid säkerställa behovet av ved för säsongen
vidtog man på förslag av bränslekommissionen en sänkning av fraktsatsen på

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
järnvägarna — detta innefattar alltså en subvention. Fraktnedsättningarna
medgåvos först för tiden 15 juli—15 september, i syfte att uppmuntra till
transport just under denna tid. Sedan har giltighetstiden för denna fraktnedsättning
förlängts att gälla tills vidare, och den gäller alltjämt.

För att få en överblick över försörjningsläget beträffande ved infordrade
bränslekommissionen under förra hösten uppgifter från kristidsstyrelserna och
kristidsnämnderna om den omfattning, i vilken konsumenterna i olika samhällen
genom inköp eller kontrakterad leverans tillgodosett sitt vedbehov. De inkomna
uppgifterna gåvo vid handen, att cirka en miljon kubikmeter återstodo
att täcka. Av denna kvantitet ansågo de lokala organen bränslekommissionens
medverkan behövlig endast för anskaffande av cirka en halv miljon kubikmeter.
Sådan medverkan har kommissionen också lämnat i åtskilliga fall. Kommissionens
uppmaningar till kristidsnämnderna att skaffa reservlager av ved ha
också i viss utsträckning vunnit efterföljd, som jag redan framhållit. Men jag
tror inte, att det är oriktigt att säga, att detta arbete på sina håll hade kunnat
bedrivas mer energiskt.

En talare i debatten här i dag har framhållit, att man i syfte att spara på
veden tidigare än som skedde borde ha reglerat användningen av hushållsved
för gengaskoltillverkning. Inför den anmärkningen måste man i alla fall betänka,
att även anskaffning av gengaskol innefattade ett mycket viktigt samhällsintresse
och att det ur denna synpunkt var angeläget att icke, åtminstone
icke för tidigt, vidtaga åtgärder som kunde verka motsatsen till stimulerande
på kol till verkningen. I varje fall måste man säga, att tidpunkten för ett reglerande
ingripande innefattade ett awägningsproblem, där det är ganska svårt
att fälla ett så bestämt omdöme.

Även örn man naturligtvis inte bör förneka lägets allvar i fråga om bränsleförsörjningen,
tycker jag dock, att man å andra sidan inte bör överdriva proportionerna
av de svårigheter, som ha inträtt. Man kan inte bortse från att
dessa svårigheter i stor utsträckning äro lokalt begränsade och att de därför
också måste vara lättare att komma till rätta med. Man bör nu enligt min uppfattning
inrikta sig på att i samarbete mellan bränslekommissionen och de
lokala kristidsorganen skaffa fram den ytterligare ved, som behövs för att i
ökad utsträckning ersätta koks.

Man bör ju också alltid dra lärdomar för framtiden av de erfarenheter man
gör. Den lärdom, som man enligt min mening framför allt bör dra av vad som
nu har inträffat, är att man bör ytterligare intensifiera ansträngningarna för
att fullfölja det mycket vidgade avverkningsprogram, som upplagts för innevarande
säsong. Här ha bränslekommissionen och arbetsmarknadskommissionen
— ty detta är dock i stor utsträckning en fråga om anskaffande av arbetskraft
— en uppgift att fylla, som säkerligen är svår men som dock måste fullgöras.

Herr Brandt: Herr talman! Till omväxling med de bokstavliga brännbara
ämnen, som på sistone varit på tal i denna debatt, kanske man kan få
sticka emellan med några ord i en andlig fråga — möjligen lika brännbar som
den materiella.

_ Alltsedan stormaktskrigets utbrott ha statsmakterna mer än en gång ansett
sig nödsakade att i vissa hänseenden tumma på bestämmelserna i vårt »stora
frihetsbrev», regeringsformens § 16. Herr andre vice talmannen, som ju också
är talesman för det socialdemokratiska partiet i denna kammare, tycktes i sitt
anförande icke anse att det här föreligger någon fara. Han har kanske till
äventyrs den uppfattningen, att man inte alls har tummat på detta gamla och

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dyrbara frihetsbrev. Men det finns i vårt land bra många lika omdömesgilla
personer som herr Åkerberg, vilka mena att det förvisso, t. ex. när det gäller
tryckfriheten, föreligger mycket allvarliga faror. Om ett par dagar, nu örn
söndag tror jag, skall det hållas ett stort möte här i Stockholm, till vilket riksdagsmännen
inbjudits — må man hoppas att de infinna sig talriktj — där
tryckfiihetsfrågan skall behandlas. Där tala bl. a. två f. d. statsråd, borgmästaren
Jacob Pettersson och generaldirektören Anders Örne. De äro bägge
två män, kända för hovsamhet och måttfullhet, men de stå icke på samma linje
som herr Åkerberg. Och här i kammaren finns det åtminstone två f. d. statsråd,
kanske fyra, som dela de förstnämnda f. d. statsrådens uppfattning.

Det händer nog att ute i landet, och icke minst inom den stora allmänneliga
kyrka som jag själv tillhör, finnas många som tycka att det kanske rent av
skulle räcka i dessa allvarliga tider med en enda stor statstidning. De lia väl
ändå inte den åskådning, som man ironiskt tillagt nutidens socialdemokrater:
»Vad ska’ vi med tryckfrihet nu. när vi ha makten!» Så cyniska äro de icke.
Men det finns många, som verkligen äro så oskuldsfulla, att de mena att staten
eller samhället inte skulle fara illa av att det just nu fanns bara en enda tidning.
Det är faktiskt så, att man ibland kommer att tänka på det gamla ordet
örn folk, som äro så fromma att de till Guds (statens) ära avstå från bruket
av sitt förnuft — eller i varje fall från sin yttrandefrihet.

Som varje svensk känner till eller i varje fall borde känna till, går det en
obruten Inge från den gamla landslagens konungabalk till just regeringsformens
§ 16, det stora frihetsbrevet. Det är därför ytterst beklagligt örn statsmakterna
under trycket av yttre förhållanden skulle svikta i sin vakthållning
kring medborgerliga rättigheter, vilka i vårt land alltsedan urminnes
tider betraktats som omistliga och självklara. Det har sagts och skrivits, att
under påverkan av främmande ideologier skulle rättsmedvetandet vara på glid
även hos oSs. Och det är dessvärre inte uteslutet att det kan ligga någon sanning
däri. Men desto starkare motstånd måste ju då från ansvarigt håll resas
mot alla slika tendenser. Och allra minst få statsmakterna själva medverka
till att uppluckra rättsnormer som ha tusenårig hävd i det svenska rättssamhället.
På denna punkt måste vi vara obönhörligen konservativa — det är
ingen skam för gamla radikaler.

Enligt våra grundlagar får ingen berövas sin personliga frihet utan att han
lagligen förvunnen och dömd är, ingen avhändas sin egendom utan rannsakning
och dom i laga ordning och ingen tilltalas för innehållet i tryckt skrift
annat än inför laglig domstol eller straffas för innehållet i skrift i annat fall
än detta innehåll strider mot dylik lag. Så talar grundlagen. _ Konfiskering
utan rättegång av tryckt skrift eller transportförbud för periodisk skrift står
således i mycket dålig överensstämmelse med grundlagens anda. Ett sådant
förfarande står inte ens i överensstämmelse med grundlagens bokstav i den
del av grundlagen, som jag här citerat. Och örn de vilande grundlagsändringarna
definitivt antagas av riksdagen — det Gud förbjuda —sa förlorar grundlagsbudet
mycket av sitt ursprungliga innehåll. De ekonomiska förluster, som
tillfogas författare och utgivare av konfiskerade och transportförbjudna skrifter,
utgöra ju ett kännbart straff. Enligt grundlagen skall intet straff förekomma,
som icke utmätes av laglig domstol. Kungl. Maj :t är ingen laglig
domstol, och förty är detta straff grundlagsvidrigt. De förluster, som tillskyndas
dessa personer, bära också vittne om att jämväl den ovannämnda gamla
bestämmelsen åsidosatts, som föreskriver att ingen får avhändas sin egendom
utan laga rannsakning och dom. Do förluster, som författare och utgivare
göra, tillfogas dem således i strid med grundlagen.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Statsmakterna borde icke fortsätta på den inslagna vägen, även om deras
avsikter självfallet äro de allra bästa och åtgärderna dikteras av omtanke örn
rikets säkerhet. Rikets säkerhet tryggas icke på denna väg.

Till skydd för rikets säkerhet ha även i vårt fria land inrättats interneringsläger,
eller hur jag nu skall kalla dem, visserligen icke för svenska medborgare
men^ändå för personer, som kanske i åratal varit bosatta här i riket och här
också haft arbete. Dessa läger ha inrättats med stöd av utlänningslagens bestämmelse,
att Konungen i händelse av krig eller krigsfara äger rätt att utfärda
särskilda bestämmelser örn utlännings rätt att uppehålla sig i riket. Till
dessa läger ha utan dom och rannsakan överförts personer, som visserligen sorn
jag nämnde icke äro svenskar men likväl rimligen borde åtnjuta svensk grundlags
skydd, eftersom de haft uppehålls- och arbetstillstånd i Sverige. Man
kan väl utan vidare våga påstå, att interneringslägren icke stå i god överensstämmelse
med grundlagsbudet att ingen bör berövas sin frihet utan att han
lagligen förvunnen och dömd är. Utlänningslagen bör därför på denna punkt
ändras. Det strider emot svenskt rättsmedvetande, i varje fall ett oförvillat
•svenskt rättsmedvetande, att staten på detta sätt ställer människor utanför
lagen, ty det är faktiskt vad som sker när domstolarna här icke ha någonting
att säga till örn. överheten menar naturligtvis, att nöden icke har någon lag
och att de internerade personerna äro farliga för rikets säkerhet. Men ha nu
verkligen polismyndigheterna allvarligt tagit reda på den saken i varje särskilt
fall, så att vi medborgare kunna känna oss trygga för att det inte föreligger
något polismisstag? Och förfara interneringsmyndigheterna konsekvent,
då de tillåta att internerade personer på permission få vistas borta från lägren
flera dagar? Örn de internerade verkligen anses vara farliga för rikets säkerhet,
skall man väl inte släppa lös dem! Man kan knappast värja sig för den
tanken, att talet om rikets säkerhet här närmast är en förevändning. Man vill
lugna sig själv och andra med att man i alla fall gör någonting. Mot svenska
medborgare kan man inte förfara på detta sätt, och den svenska rättsstaten
borde då inte heller handla så emot olyckliga människor, som sökt skydd i det
demokratiska Sverige undan diktaturstaternas förföljelser.

Vi svenska äro lyckliga nog att ha ordnade rättsförhållanden, och vi avsky
innerligt administrativt godtycke, örn vi våga tro vad en man som biskop
Edvard Rodhe säde i ett föredrag i fjol, så skulle svenskarna ha en utpräglad
känsla för tre ting: rättfärdighet, rättvisa och barmhärtighet. »Det flammar
alltid till i den svenska folksjälen, när den står inför orättvisa och orättfärdighet.
» Här är det verkligen fråga örn en otillbörlig olikhet inför lagen, som
måste karakteriseras som en orättvisa. Må regeringen därför inte försmå den
vädjan, som vördsamt, bönfallande riktas till den, att behjärta frågan om interneringslägren
och vad därmed står i samband samt att skaffa det administrativa
godtycket ur världen.

Vi få inte stirra oss blinda på talet örn statsintresset och rikssäkerhet. För
att inte missförstås vill jag betona, att det är klart att vi skola tänka på statsintresset
och rikssäkerheten, men jag upprepar: vi skola inte stirra oss blinda
därpå. Det har sagts, att örn man för rikets säkerhet offrar rättens säkerhet,
så offrar man just det värde, som alla svenskar skulle mobiliseras för att försvara.
Så är det för visso. Vårt dyrbaraste arv är just rättsordningen, som
våra förfäder under århundraden mödosamt ha byggt upp, och därför måste
vi, om jag vågar upprepa vad jag sade i början, på denna punkt vara obönhörligt
konservativa och avvisa varje förledande tal om en anpassning till en
europeisk nyordning. En sådan anpassning skulle vara en anpassning till döds
för svenskheten.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Mannerskantz: Herr talman! Utöver de svåra problem beträffande
försvar och folkförsörjning, som våra statsmakter i denna tid äro ställda inför,
finns det även ett annat, nämligen att på ett gynnsamt sätt kombinera
en allomfattande enighet med bibehållande av den här i landet urgamla rätten
att fritt få framföra meningar, även när de inte äro i allo sammanfallande med
deras, som makten hava. Det kan å ena sidan knappast vara riktigt att ständigt
klandra allt vad myndigheterna göra, ofta utan att de som klandra lia
tillräckliga kvalifikationer eller informationer för att kunna döma, men det är
heller inte bra, örn de vidtagna åtgärdernas bättre eller sämre tillämpning i
praktiken inte får en tillräcklig belysning genom vittnesbörd från människor,
som i motsats till de flesta av dem, som bestämma om åtgärderna, ha kunnat
skåda verkningarna ute i de olika bygderna. Om jag därför nu upptar några
saker till kritisk granskning, så vill jag betona, herr talman, att det sker i
den lojalaste anda, men i känslan av att det vore ett fel att inte säga, vad man
tror skulle vara lämpligt för att det hela skall fungera allt bättre och bättre.

Vad jag nu anser vara det viktigaste av allt är inte att vi få bränsle och
inte ens att vi få mat och kläder, utan det viktigaste är enligt min mening
att vårt folks anda kännetecknas av en allt dominerande vilja att vi icke skola
ge oss till slavar under andra. En bättre hjälp härtill än vad som nu i jämn
takt rapporteras från Norge kan man visserligen knappast få. Men ostridigt
är också, att här i landet finnas ihärdiga och lömska krafter i verksamhet
för att på för deras tilltänkta offer så omärkliga vägar som möjligt avtrubba
vaksamheten, låta tvivel insmyga sig i sinnena, minska beslutsamheten, låta
rädsla eller opportunism få allt större dominans över andra och bättre
tankar, eller i värsta fall för att bibringa övertygelse om att det lyckligaste
för landet vore att snarast möjligt infoga sig i även det ideologiska livsrummet
inom den sfär, dit vi handelspolitiskt sett nu äro ganska fullständigt hänvisade.

Ganska få positiva handlingar ha vi kunnat bevittna, som gå ut på att försvåra
denna inre förgiftningsverksamhet. Jag tror icke på talet örn att det
bästa är att ingenting göra. Dessa krafter äro redan av så pass underjordisk
art, att risken för att man genom vissa ingripanden skulle göra dem ännu
mera underjordiska är så pass liten, att den enligt min mening bör tagas. Jag
skulle tro, att redan nu befintlig lagstiftning erbjuder inte så små möjligheter
för att man skall kunna statuera något eller några exempel på det farliga
i att syssla med den art av landsförrädisk verksamhet, som består i att
förmå svenskar att anse, att landet ej bör försvaras om det blir anfallet. Ett
ingripande av den arten skulle dessutom ha det goda med sig, att alla de
sannolikt många tusenden, som nu kanske hysa en viss tvekan om våra styrandes
verkliga avsikter, skulle bli stärkta i sitt förtroende till ledningen och
i sin förtröstan på landets framtid. Några uttalanden, som inte vore fullt så
orakelmässiga och stereotypa som understundom förekommit från regeringshåll,
utan så klara att både alla svenskar och även vederbörande utlänningar
inte kunna undgå att genast uppfatta, att vår rikslednings vilja och avsikt
att försvara landet är fri från varje tvekan, skulle innebära ett välgörande
och ingalunda obehövligt komplement till den goda propaganda för samma sak,
som de alltjämt fortgående rustningarna utgöra. Jag för min del skulle därför
vilja rekommendera, att regeringen inte bagatelliserar denna synpunkt. Ute i
landet har denna sak uppmärksammats på ett inte alldeles lyckligt sätt både
av patrioter och landsförrädare och av mer eller mindre omedvetna representanter
för olika mellanliggande stadier.

I dessa dagar igångsättes det andra försvarslånet, enligt somligas mening

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 {. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
något litet för tidigt, men det kanske inte spelar så stor roll. Både när det
gäller dessa lån och när det gäller våra skatter finns det många människor
här i Sverige, inte minst bland deln som få svara för stora belopp, vilka resonera
som så, att de med glädje satsa även sådana pengar som de ha mycket
stora besvärligheter med att skaffa fram, när pengarna gå till att förstärka
vår motståndskraft, men i all synnerhet örn de i sina hjärtan äro övertygade
örn att medlen användas på ett omtänksamt och sparsamt sätt. Det kan inte
fördöljas att i början av kriget mycket slöseri förekom inom såväl civila som
militära områden, kanske inte så mycket beträffande anslagstilldelningen som
vid tillämpningen. Detta få vi nog i stor utsträckning skylla på gamla synder
och inte alltför mycket på dem, som då under stora påfrestningar hade att
snabbt organisera och anskaffa allt, som förut inte hade blivit ordnat. Synnerligen
aktningsvärda förbättringar ha sedan dess åstadkommits. Ur den synpunkten
tror jag därför inte de blivande tecknarna på det andra försvarslånet
ha så stor anledning att bli betänksamma. Men inom en så pass stor
kår som de militära befälskadrerna, särskilt med den komplettering av reserv-,
landstorms- och värnpliktig personal som skett, måste det med naturnödvändighet
finnas en avsevärd mängd personer, som inte äro födda med praktiskt
och ekonomiskt sinne. Därför finns det utan tvivel ännu en hel del missförhållanden
på det ekonomiska området, och där måste man alltjämt hålla kravet
på omtanke, klokhet och sparsamhet levande.

Det effektivaste sättet att åstadkomma någonting sådant anser jag vara att
se till, att ingen personal får sättas till eller kvarbliva i befattningar, där
handhavandet av ekonomiska ting utgör en stor del av sysslan, örn vederbörande
inte ha dokumenterat goda egenskaper på just det området; principen
rätt man på rätt plats tillämpas enligt min erfarenhet i för liten utsträckning
inom försvarsväsendet — liksom jag förmodar även inom andra områden — i
varje fall i förhållande till vad som nu kan begäras, sedan man har fått så
pass lång tid på sig till lämpliga omflyttningar. Vi ha nog numera inte
sämre tillgång på skickliga militära befattningshavare av olika kategorier än
att var och en nu bör lia kunnat komma på den för honom lämpligaste platsen.
Jag tar ett exempel från min egen gård. Om jag hade satt min bokhållare
där hemma till befallningsman och befallningsmannen till att sköta
de ekonomiska angelägenheterna, skulle resultatet bli mycket nedslående, fastän
båda två nu sköta sina sysslor utmärkt. Jag har den erfarenheten, att denna
synpunkt inte alltid blir tillräckligt beaktad inom den allmänna förvaltningen,
särskilt kanske på det militära området.

Även de visserligen ovanliga fall, där tillräckligt intresse saknas för sparsamhet
med andras pengar, måste uppmärksammas genom vederbörande överordnade.
då just dylika fall lätt komma till synes inför allmänheten och därigenom
bli en fiende till den medvind försvarsmakten nu seglar i. Det bör faktiskt
ligga i alla militära befattningshavares intresse att besinna detta.

Vi ha all rätt att kräva noggrann kontroll över hur medlen användas, men
jag anser att den kontrollen numera måste omfatta inte endast att ofördelaktiga
priser och affärsuppgörelser icke tillämpas eller avslutas, utan även •—
och detta synes mig hittills ha förekommit i för ringa grad — olika åtgärders
ändamålsenlighet och behövlighet. För att komma med ett positivt förslag,
vore det måhända lämpligt att ge krisrevisionen bemyndigande att även granska
ändamålsenligheten och behövligheten. Man får då givetvis tänka sig, att den
skulle förstärkas med erforderlig facklig sakkunskap. Både för landets ekonomi
och av psykologiska skäl är det nödvändigt att sparsamhetskänslan och
omtanken aldrig slanpnar hos dem som disponera medlen eller kontrollera deras
användning.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

En annan stor post, som nu tynger våra skattedragare, är den subventionering
av priserna på vissa varor, särskilt livsmedel, som pågår och som för detta
budgetår drager en större kostnad än krigskon,junkturskatten och omsättningsskatten
tillsammans inbringa. Man har visserligen velat göra gällande — jag
tänker särskilt på finansministern — att subventionen av mjöl inte är så stor
som siffran 32 miljoner anger, emedan staten vid försäljningar från sina gamla
lager gör en vinst på priset i förhållande till det pris som staten betalade vid
spannmålens inlösen. Men i förhållande till det pris, som nu gäller, måste man
säga att det snarare innebär en förlust, då hela spannmålskontot tidigare åsamkats
stora underskott, som täckts av skattemedel.

När det gäller att bedöma storleken av den hjälp, som till exempel mjölsubventionen
innebär för konsumenterna, har man numera till följd av ransoneringen
helt enkelt att multiplicera förmalningsersättningen — 6 kronor 35 öre
— med ransonernas storlek. Man kommer då fram till att en normalfamilj på
fyra personer undfår en subvention med 15 kronor per år, vilket ju är en blygsam
summa för en hushållsbudget. Den kan inte vara så tyngande i hushållsbudgeten
som de 32 miljonerna kunna anses vara i statsbudgeten. Fettsubventionen
utgör 19 kronor 50 öre per person eller 78 kronor för en normalfamilj
på fyra personer om alla lia rabattkort. Det gör tillsammans 93 kronor örn
året för dessa båda subventioner. Örn man nu till exempel antager, att omsättningsskatten
användes för att finansiera fettsubventionen och även förmalningsersättningen,
så får en normalfamilj rent matematiskt betala igen dessa
93 kronor örn den köper omsättningsskattskyldiga varor för 1,860 kronor, förutsatt
att inte minutpriserna avrundas uppåt då omsättningsskatten inkluderas.
Det troligaste är, att redan vid köp för 1,200 ä 1,500 kronor har denna
familj fått satsa i omsättningsskatt allt vad den fått i subvention, och då har
man ju faktiskt inte vunnit någonting, men ett oändligt besvär har åstadkommits
för det helas handhavande. Man kan i propositionen nr 1 icke utläsa, örn
regeringen tänkt fortsätta med subventioneringarna även under nästa budgetår.
De 74 miljoner, som i avbidan på proposition upptagits i nionde huvudtiteln
för reglering beträffande jordbruksprodukterna, ge ingen som helst upplysning
om den saken. Jag anser emellertid, att det är stort skäl att överväga,
om man inte borde på ett avsevärt sätt nedbringa eller borttaga statens kostnader
för detta ändamål. I varje fall borde man gå in för en skarpare sovring
vid behovsprövningen, så att inte de mest förmögna människor sitta och ta
emot 6:35 i subvention för varje hundra kilogram mjöl de köpa. Med tanke
på vad som här i dag sagts örn inflationsfaran vill jag framhålla, att denna
fara lätt nog kan bliva lika stor genom statsfinansernas derangering som genom
att man låter priserna i sig uppta subventionerna, ty detta har mera engångskaraktär
än man ibland vill påstå.

I debatten har ju rätt mycket ordats örn det nuvarande läget på bränslemarknaden,
och statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet har
nyss givit en ganska fullständig exposé över situationen. Jag för min del
hade inte tänkt att komma med någon allvarligare kritik emot bränslekommissionen
och ännu mindre mot herr statsrådet. Visserligen kan man bestämt påstå,
att förbudet att använda vedbränsle i storstäderna var ett fel. Redan när
förbudet kom ansåg åtminstone jag att det var ganska diskutabelt, ty skulle
man råka få litet koks över, så vore det en mycket mindre riksolycka än att
lida brist på bränsle mitt i vintern. Jag skulle i stället vilja ta mod till mig
och litet grand skylla på allmänheten också. Det är nämligen så, att en stor
skogsägareförening, som jag tillhör, försökte sälja så mycket ved som möjligt
redan i maj, juni och juli förra året. Men vid denna tiden var det nästan omöjligt
att få sälja. Delvis berodde detta på att inte Stockholms stad fick tillstånd

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att köpa från södra Sverige, enligt uppgift emedan man trodde att veden skulle
behövas där nere. Skogarna på det småländska höglandet tror jag dock äro
så pass stora, att det nog inte hade varit något fel att skicka ved även norrut.
Naturligtvis skulle man i mycket större utsträckning ha använt sommaren
och hösten till att transportera fram ved, men när man då inte visste vem som
skulle köpa den kunde man ju inte transportera den. Jag anser att bränslefrågan
för närvarande nästan uteslutande är en transportfråga, och om någon
tror att veden kan ta slut här i landet, räknar han nog onödigt pessimistiskt.
Om förra säsongens ved skulle ta slut finns det ingenting som hindrar att man
mot slutet av denna vinter börjar elda med den ved, som höggs upp i början av
förra hösten. Det har skett i ofantlig utsträckning i alla tider. På det sättet
kan man skarva i med åtskilliga miljoner kubikmeter, och sedan är det bara
att hugga så mycket mer nästa säsong, vilket nog skall bli möjligt trots vedavverkningslagen.

Det är en liten sak som jag skulle vilja peka på, eftersom jag ser att folkhushållningsdepartementet
är så fullödigt representerat här i kammaren. På
sista tiden har man i diverse landsortstidningar sett en hel del annonser örn
skogsägare, som vilja sälja ved, och det är ganska lätt att få belägg för att
de därvidlag försöka få ut priser, som avsevärt överstiga vad som är rimligt.
Det är givetvis inte något intresse för konsumenterna att sådana försäljningar
till ockerpriser få ske, men inte heller för dem, som numera leverera huvudparten
av veden, d. v. s. skogsägareföreningarna, och som ha avtal med statsmakterna
örn leveranser och priser. Bränslekommissionen skulle ju lätt kunna
svara på de där annonserna, så finge man verkligen reda på vad det är för
saker som äro i görningen.

Beträffande beslagen på spannmål av alla slag skulle jag för min del vilja
säga, att roten till de bekymmer, som nu uppkommit och som i vissa fall äro
ytterst stora, är att man inte började tidigare under säsongen. Med hjälp av
den mera intuitiva bedömningen av skördeutfallet hos praktikens män borde
man tidigt under hösten ha gått in för åtgärderna utan att invänta inventeringssiffrorna.
Olägenheterna med den sena tidpunkten äro större än en eventuell
felaktighet i en till exempel i början av september gissningsvis gjord uppskattning
av skörden. Nu har man ofta hunnit fodra upp så mycket, att när leveransbeskedet
kommer har man ingen möjlighet att avvara fodersäd utan att
man själv kommer i en kanske svårare situation än de som skola hjälpas.
Till nästa säsong bör man mera ta intuitionen till hjälp vid beräkningarna, och
vänder man sig till praktikens män kan man säkert komma rätt på ganska få
procent när redan i augusti. De jordbrukare som gissade på brödsädesskördens
storlek redan i mitten av juni fingo ju nästan fullständigt rätt. I dagens fodersituation
är det enligt min mening alldeles nödvändigt att ge de kommunala
organen så gott som fullständig frihet att rätta till ukaserna, annars kommer
det att uppstå rent olösliga problem. Få vi en normal skörd under 1941, så
tror jag för min del att vi kunna klara nästa konsumtionsår med ungefär nuvarande
ransoner utom för fettvaror, där en viss minskning blir nödvändig,
och detta måhända utan annat ingripande i produktionen än genom en lämplig
prissättning. Detta vore det bästa, ty otaliga äro de komplikationer som statsbeslagen
åstadkomma. Och så bör man låta dem, som producera livsmedlen,
hålla på att arbeta så länge man kan se örn höstkvällarna. Arbetstidslagen är
inte alldeles utan skuld till det låga skörderesultatet. Naturligtvis har vädret
varit den avgörande faktorn, men den nedkortade arbetstiden har utan tvivel
inlett en begynnande standardförsämring, som verkar kraftigast när väderleksförhållandena
äro ogynnsamma.

Slutligen vill jag i detta sammanhang, herr talman, be en stilla bön för hus -

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hållsgrisarna. I synnerhet bland dem som bo i städerna är det kanske inte
många, som ha en aning om vilken oerhört betydelsefull faktor den där lilla
hushållsgrisen kan sägas vara i Sveriges historia sedan långliga tider tillbaka.
Jag fruktar i det här fallet att en för långt driven rättvisa kan åstadkomma
nackdelar av mycket större betydelse än det där sista grandet av rättvisa.
Fläskransonen för en manschettarbetare vilken som helst i Stockholm eller någon
annan stad kan väl anses tillräcklig. Nu tror kanske många att folk på
landsbygden, ofta just de som ha hushållsgrisar, behöva lia dubbelt så mycket.
De behöva ha tio gånger så mycket! Livsmedelskommissionen räknar ju en
hushållsgris till 28 kilo, men låt dessa människor få det ännu förmånligare
både på det sättet att det inte behöver gå åt 140 kuponger för att slakta en
gris och även på det sättet att de få större frihet vid försäljningen av den grishalva,
som de ofta vilja avstå. Då kommer man att få skåda följande syn ute
på landsbygden nu på våren. Folk kommer att ligga och repa grönt och gräva
upp maskrosrötter under större delen av sin lediga tid. Man kommer med
andra ord att skaffa fram sådana fodermedel till sina hushållsgrisar som aldrig
någon människa annars kommer att leta rätt på. Jag tror att en lättnad
beträffande hushållsgrisarna inte bara skulle vara klok ur försörjningssynpunkt
utan dessutom bli mycket uppskattad bland alla dem, som säkerligen
nu redan fattat ett beslut att inte göra sig det myckna extra besvär som anskaffningen
av foder till hushållsgrisarna innebär.

Jag har nu, herr talman, sysslat med några detaljer och därvidlag försökt
att vara så positiv som möjligt. Vare sig nu myndigheterna alltid komma att
utvälja de bästa vägarna eller endast de näst bästa eller knappt det ens, så
är det alldeles säkert, att inga försörjningsproblem kunna bli av den art att
de behöva komma att påverka vår vilja att hävda oss som nation och folk. Den
viljan böra vi låta förbli oberörd av de timliga’ påfrestningarna. Vi böra göra
klart för varje svensk man och varje svensk kvinna, att när det gäller vårt folks
framtid är det en ren dumhet örn vi handla på ett sätt som står i strid med vår
historiska linje. Men detta vore inte bara en dumhet, utan det skulle också vara
ägnat att förläna rättvisans skimmer åt kommande tiders föraktfulla omdöme
att 1940-talets Sverige, i så fall, befolkades av ett alltför vekt och arbetsskyggt
eller fegt släkte. Jag för min del inte bara hoppas utan tror fast på
att vi aldrig komma att göra ett dylikt omdöme befogat.

Beträffande propositionen nr 1 har jag, herr talman, ingen anledning att
ställa yrkande örn remiss, då det yrkandet ju redan är framställt.

Då tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att avbryta den pågående överläggningen
för att fortsätta densamma vid aftonsammanträdet.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade
propositioner nr 10 och 29.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 10, av herr Herlitz m. fl., örn revision av lagen med vissa bestämmelser
om tryckta skrifter vid krig eller krigsfara;

nr 11, av herr Berti, Robert, örn ändrade bestämmelser rörande övertidsersättning
till civila icke-ordinarie befattningshavare inom försvarsväsendet;

nr 12, av herr Andersson, Anders, m. fl., i anledning av Kungl. Ma,j:ts
framställning örn bidrag till driften av anstalter för lungtuberkulos;

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 f. m.

nr 13, av herrar Bondeson och Mannerskantz, om ändring i 39 a § lagen om
ekonomiska föreningar;

n,r 14, av herr Elofsson, Gustaf, örn anslag till modernisering av mangårdsbyggnaden
vid Ugerups försöksgård;

nr 15, av herr Bengtsson m. fl., örn ökat anslag till bidrag till hushållningssällskapen
;

nr 16, av herr Carlström m. fl., örn ökat anslag till jordbrukarungdomens
förbund;

nr 17, av herr Carlström m. fl., örn statsbidrag till kurser för klubbledare inom
jordbrukarungdomens förbund;

nr 18, av herr Bondeson m. fl., örn rätt för vägstyrelse att utse snöplogfogde;
samt

nr 19, av herr Bondeson m. fl., örn ökat anslag till Sveriges utsädesförening.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 13, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter i utrikesutskottet
och utrikesnämnden.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.04 e. m.

In fidem
Eric Carlén.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj :ts propositioner nr 1 och 3. Statsverles propositionen Herr

Bergman: Herr talman, mina lierrar! Jag skall be att få säga några (7orts.)
ord rörande vissa frågor, som jag nyss haft särskild anledning att befatta mig
med.

Först vill jag yttra några ord örn det internationella samarbetet. Detta har
som bekant blivit ganska hårt åtgånget av kriget, och det har även fått sitta
emellan i statsverkspropositionen. Man kan ju mycket väl förstå, om anslag
ej beräknas till institutioner, som äro urståndsätta att fungera, och man kan
ju tycka, att för en sådan institution behov av anslag ej föreligger. Detta kan
vara riktigt, örn institutionen icke alls fungerar längre, men man kan knappast
komma ifrån att vissa av de institutioner det gäller ha ett visst ehuru begränsat
behov av medel, då de alltjämt utöva någon del åtminstone av sin verksamhet.

Man förstår ju mycket väl att till exempel internationella skiljedomstolen i
Haag under nuvarande förhållanden har måst suspendera sin verksamhet. Vi
veta ju också att Nationernas förbund för närvarande befinner sig i ett tillstånd
av förlamning, men det skulle vara av intresse att veta, örn verkligen
förbundets hela verksamhet är inhiberad. Så vitt jag tror mig veta, är en del
av Nationernas förbunds verksamhet alltjämt i gång, om jag ej misstager mig,
dels i Schweiz som förut, dels till någon del i Kanada. Nationernas förbunds
verksamhet är i alla händelser icke fullständigt nedlagd, och det utföres inom
dess verksamhet åtskilligt humanitärt och allmännyttigt arbete, som även Sverige
har intresse av. Framför allt kan man fråga sig, huruvida Sverige, som
ju ändock är ledamot av förbundet, icke är förpliktat att, med den begränsning
som förhållandena påkalla, fortsätta att understödja förbundet, då Sverige
icke har gått ur detsamma. Även örn Sverige skulle gå ut ur förbundet, vilket
ju icke ifrågasatts, hade vårt land för övrigt enligt gällande bestämmelser
under en viss stipulerad tid framåt vissa förpliktelser. Frågan örn Nationernas
förbund och hur med dess verksamhet förhåller sig är i varje fall något, som
skulle behöva klargöras.

En organisation, vars arbete är mig mera i detalj bekant, är interparlamentariska
unionen. Den har sitt säte i Genéve och fortsätter alltjämt sin verksamhet.
Det finns visserligen vissa stater, som på grund av det rådande krigstillståndet
eller därför att de ockuperats av främmande makt icke för närvarande
kunna stå i förbindelse med unionen, men det finns andra stater, som alltjämt
göra det. Då Sverige sedan många år tillbaka tillhör denna institution, synes
det mig vara en skyldighet för vårt land att icke undandraga sig det bidrag,
som Sverige enligt gällande överenskommelser har att ge till interparlamentariska
unionen. Att bidraget från vissa andra länder av orsaker, som jag här
antytt, för närvarande måste utebliva, kan icke vara något skäl för att ej Sverige
alltjämt skall ge sitt bidrag, utan tvärtom. Det bidrag, som vårt land årligen
har givit, har under de senaste åren varit c:a 5,400 kronor örn året. Detta

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är ju icke någon så fruktansvärt stor summa, beloppet är inte alls av samma
storleksordning som till exempel de anslag, som gått till Nationernas förbund.

Förutom att interparlamentariska unionen alltjämt upprätthåller sin byrå
i Genéve med dess publikationer, ehuru något begränsade, vill jag i detta sammanhang
erinra örn att unionens grupp här i Sverige har en organisation, som
naturligtvis även kräver vissa medel. Det är inte fråga om någon vidlyftig förvaltningsapparat,
den är för närvarande mycket begränsad. Den har varit större
tidigare, men den har redan för flera år sedan blivit avsevärt ekonomiserad
och är nu mycket billig. Där finns blott en enda person, som är avlönad, nämligen
sekreteraren. Att, såsom här i statsverkspropositionen föreslås, indraga
hela anslaget till interparlamentariska unionen skulle i sina konsekvenser innebära,
att gruppen framdeles bleve i avsaknad av medel att avlöna sin sekreterare.
För denne har avlöningen från interparlamentariska gruppen naturligtvis
också betydelse för hans existens. Jag anser därför, att det fortfarande
behövs något för att bestrida kostnaderna för åtminstone dessa två grenar av
unionens verksamhet för att inte tala om de utgifter, som kunna ifrågakomma
genom ett fortsatt nordiskt samarbete, vilket ju är önskvärt och vilket säkerligen
kommer att äga rum åtminstone mellan de nordiska länder, som alltjämt
stå i obruten kontakt med varandra. Jag menar därför, att riksdagen borde
kunna anslå en mindre summa till de ändamål, som äro absolut oundgängliga
för interparlamentariska gruppen, och inte utan vidare indraga hela anslaget.
Nu står det ju visserligen mycket välvilligt i propositionen, att om behov
skulle komma att visa sig uppkomma, får framdeles genom äskande göras framställning
om medel på tilläggsstat för ändamålet. Jag tar fasta på detta och
utgår ifrån att det kommer att väckas motion. Jag är emellertid av den uppfattningen,
att åtminstone de utgifter, som jag nu har nämnt, äro av den beskaffenheten,
att de kunna förutses utan vidare, varför de enligt mitt förmenande
också borde ha upptagits i riksstaten från början.

Detta örn dessa internationella förhållanden. Jag skall nu övergå till en annan
fråga.

Ecklesiastikministern har, såsom vi alla veta, nyligen tillsatt en stor kommission
för översyn och utredning av vårt undervisnings- och uppfostringsväsen.
På det stora hela taget måste man med tacksamhet mottaga detta initiativ.
Det parti, som jag tillhör, gjorde för ett par år sedan en framställning
örn en sådan utredning. Denna framställning avslogs emellertid av den dåvarande
riksdagsmajoriteten, och vi glädja oss därför naturligtvis åt att frågan
nu i alla fall kommit upp. För några år sedan väckte herr Wohlin tillsammans
med mig och borgmästare Björkman — vi voro således personer ur tre
olika partier -— en motion om ungefär samma sak, och det är därför givet, att
jag personligen med tillfredsställelse ser att utredning nu kommit till stånd.
Vi veta givetvis inte, vad den kan komma att leda till för resultat. Utredningens
direktiv äro ju mycket allmänna, kanske litet för allmänna, men detta är dock
bättre, än örn utredningsmännen på förhand skulle ha varit bundna vid vissa
riktlinjer, som kanske kunde strida emot deras på sakkunskap och praktisk erfarenhet
grundade övertygelse i de sociala, praktiska och pedagogiska frågor,
som det här gäller att lösa. Det är nu att hoppas, att utredningen skall ske med
beaktande av ungdomens behov att få goda och gedigna, icke lösliga, kunskaper,
ej för mycket av osmält detaljkunskap, men def väsentliga i varje ämne
grundligt inhämtat och förstått. Det är vidare av vikt, att tiden väl användes,
så att skolåren inte behöva onödigtvis förlängas, att landsbygdens och städernas
ömsesidiga behov tillgodoses rättvist utan ensidighet och att förberedelsen för
de praktiska yrkena tillbörligt beaktas. Det var icke minst på denna punkt, som
folkpartiet i sin motion var angeläget att stryka under det starka behovet av

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en reform. I det avseendet borde kommissionen kanske ha varit något allsidigare
sammansatt, men man får väl hoppas, att det under arbetets gång måtte
bli sörjt för att de praktiska yrkena tillgodoses på tillbörligt sätt. Det skulle
kanske inte skada om några personer, som icke vore pedagoger — i de praktiska
yrkena sakkunnigt folk — kunde tillkallas för rådslag i ärendet. Jag
vågar väl också uttala den förhoppningen, att det inte blir någon evighetsutredning,
utan att man så snart som möjligt kommer fram till resultat. Det är
klart, att det är ett mycket omfattande program, som utredningen har sig förelagt,
men med praktiska anordningar borde det inte vara omöjligt att kunna
påskynda arbetet utan att grundligheten därigenom på något sätt eftersättes.

Jag ber vidare att få gå in på en fråga, som jag vid åtskilliga tillfällen
förut här i riksdagen har berört i min egenskap av representant för nykterhetsrörelsen.
I den frågan finns det verkligen ett och annat att säga för närvarande,
och jag måste konstatera, att det inom den väldiga nykterhetsrörelsens
leder ingalunda råder tillfredsställelse över att man från regeringens sida icke
har företagit några mer positiva åtgärder, än vad som har skett. Jag tillät mig
för någon tid sedan i en interpellation påtala, att man alltjämt lät livsmedel och
fodermedel användas för tillverkning av spritdrycker och öl. I det svar, som
gavs av vederbörande statsråd, bekräftades att så var fallet, ehuru visserligen
vissa inskränkningar ägt rum, vilka dock inte voro alltigenom tillfredsställande,
särskilt i avseende på tilldelningen av korn till bryggerierna. Denna
tilldelning hade visserligen minskats, men då bryggerierna själva hade vissa
lager och dessutom under medverkan av regeringen få in en del partier från
utlandet, skulle det inte behöva ske någon egentlig minskning av öltillverkningen.
Efter interpellationens framställande och besvarande har jag emellertid
nu sett, att en åtgärd vidtagits, innebärande en minskning av inbryggningsstyrkan
vid bryggerierna, vilket väl alltså även kommer att medföra en
minskning av ölets alkoholhalt. Det kunde emellertid gärna ha varit så, att
denna minskning blivit kraftigare och åtminstone lika kraftig som den, som
vidtogs under förra världskriget. Man har inte ännu gått lika långt, som man
då med goda verkningar gick.

Överhuvud taget var den beslutsamhet, med vilken man här i landet 1914—
1918 handlade i nykterhets frågan, betydligt större än den, som man nu märker
hos regeringen, och för övrigt inte bara hos regeringen, utan även hos riksdagsmajoriteten
och vissa våra ledande partier som tydligen intaga en helt annan
och likgiltigare ställning till saken än då. Jag skall för att belysa detta
be att få erinra örn ett uttalande, som gjordes år 1914 av den stora kongress,
som det socialdemokratiska partiet då höll. Jag har detta uttalande här framför
mig. Det framfördes av herr Johan Nilsson i Malmö, som alltjämt tillhör riksdagen.
Han framlade vid nykterhets frågans behandling inför partikongressen
i november 1914 följande resolutionsförslag: »Den situation, vari landet råkade
genom den europeiska krisen och det därav följande ekonomiska nödläget,
föranledde kongressen att i augusti göra en hemställan till Kungl. Maj :t
och riksdagen att omedelbart föranstalta örn införandet av allmänt rusdrycksförbud,
att gälla så länge förhållandena det fordra. Vissa restriktioner infördes,
vilka dock snart upphävdes. Förhållandena ha sedan augusti delvis ändrats.
Mobiliseringen pågår nu i mindre omfattning. Det ekonomiska läget
däremot har icke förbättrats, utan tvärtom. I stället ökar krisen de ekonomiska
svårigheterna, och den alltför oerhört kännbara dyrtiden förvärras alltjämt.
Med hänsyn härtill hemställer kongressen att de förut vidtagna men senare
upphävda åtgärderna i görligaste mån åter införas samt förnyar sitt i augusti
gjorda uttalande.»

Första kammarens protokoll 1041. Nr 3.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Detta uttalande från augusti 1914 gick alltså ut på införande av provisoriskt
rusdrycksförbud. Kongressen beslöt enhälligt att göra detta uttalande
till sitt, meddelades det.

Detta var således ett enhälligt uttalande av en socialdemokratisk kongress
1914. Jag hoppas, att man inom det socialdemokratiska partiet kommer ihåg
detta och att man även nu vill vara med örn att upptaga denna fråga till förnyat
övervägande. Jag vädjar till alla partier att understödja denna sak. Jag
nämner emellertid särskilt det socialdemokratiska partiet, därför att det var
just det partiet, som år 1914 framförde detta förslag. Det var, så vitt jag vet,
inte något annat parti mer än det socialdemokratiska, som då hade totalt förbud
på sitt program. Jag vet inte, om man numera upphävt denna punkt på
programmet, men detta uttalande av kongressen 1914 förefaller mig i alla fall
vara ytterst aktuellt för närvarande, ty vad som där åberopas som skäl för
förbudet, kan ju nästan bokstavligen sägas gälla ännu i dag. Här står till
exempel: »Förhållandena ha sedan augusti delvis ändrats. Mobiliseringen pågår
nu i mindre omfattning.» Det kan ju i viss mån fastän kanske inte med
användande av precis samma ordalag sägas vara fallet även nu. »Det ekonomiska
läget däremot har icke förbättrats, utan tvärtom. I stället ökar krisen
de ekonomiska svårigheterna och den alltför oerhört kännbara dyrtiden förvärras
alltjämt.» Kan man inte säga, att detta är bokstavligen sant även nu?
Borde man inte då draga samma slutsats av situationen, som man villo göra
1914?

Framför allt är det för närvarande beklagligt och förargelseväckande att
livsmedel och fodermedel nu skola få användas för tillverkning av rusdrycker.
Både vår nykterhetsgrupp här i riksdagen och landsförbundets styrelse, som
har sitt säte i Stockholm och som representerar hela svenska nykterhetsrörelsen,
har fått en hel mängd framställningar från, så vitt jag vet, alla delar
av landet, vilka utmynna i yrkanden örn att man skall införa tillfälligt rusdrycksförbud.
En del av framställningarna går ut på att man inte skall få använda
livsmedel och fodermedel till framställning av rusdrycker. I en av de
skrivelser, som inkommit, redogör man särskilt för ett fall, då man i en stad
i västra Sverige hade begärt att för en familjetillställning få litet större tilldelning
av vissa livsmedel än som annars var tillåtet. Man vände sig först till
vederbörande myndighet på orten och slutligen gick saken till livsmedelskommissionen.
Det blev avslag. Jag vill inte säga något om detta. Det kan ju icke
utan fog sägas, att man i sådana tider som dessa inte bör ställa till med några
familjefester som på något sätt kräva extra anordningar. Men vederbörande
fick i detta fall samtidigt veta, att örn man ville ha extra tilldelning av sprit,
så var det ingenting som hindrade. De personer, som hade anhållit om denua
extra tilldelning av vissa livsmedel, voro absolutister och ville inte ha någon
sprit, utan de ville i stället, örn de finge, ha viss ökad kvantitet av verkliga
livsmedel. Det måste ovillkorligen för dem förefalla en smula underligt, att
man skall kunna få sprit, och till och nied extra tilldelning av sådan, medan
man samtidigt skall ha ransonering på de nödvändiga livsmedlen och svårigheter
att komma över en hel del av dem.

För övrigt ber jag i avseende på min jämförelse mellan vad som gjordes under
förra världskriget och vad som göres nu få erinra om att ehuru Brattsystemet
inte var genomfört i alla avseenden förrän kriget slutade, var det dock
redan förut infört i avseende på ransonering av systembolagens tilldelning. Den
ranson, som man under förra krigets sista år fick, var två liter spritdrycker
i kvartalet, medan spritransonen för närvarande är fyra liter i månaden, varjämte
man kan få extra tilldelning. Förhållandena på detta område äro alltså

Fredagen den 17 januari 1941 e. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
helt annorlunda nu än då. J a g måste påtala detta såsom mindre lämpligt och
uttala den önskan, att det måtte ske en ändring i detta avseende.

Jag ber också att få erinra om vad de åtgärder, som man på den tiden vidtog,
hade för verkningar. Man begärde ju då tillfälligt rusdrycksförbud. Det
genomfördes visserligen icke helt och hållet, men herr Thorsson, som var finansminister
under krigets sista år, svarade på en interpellation i den frågan, att
vi då befunne oss i ett läge, som ej var så långt ifrån ett förbud. Det rådde
åtminstone förbud mot brännvinstillverkning. Så är det ju icke nu. Vidare
var det så, förklarade lian, att korntilldelningen till bryggerierna var så knapp,
att det öl, som bryggdes, i avseende på sin alkoholhalt var ungefär likvärdigt
med svagdricka. Vad vinet beträffar, var detta på grund av avspärrningen
på haven föga tillgängligt, åtminstone i någon större utsträckning. Det rådde
således ett tillstånd, som icke var så synnerligen långt ifrån förbud, ehuru
det fanns en del förråd sedan gammalt och det kunde köpas två liter i kvartalet
under det nu trots dyrtid och livsmedelsransonering alltjämt fyra liter i
manaden utlämnas, oavsett all extra tilldelning. Verkningarna av dåvarande
stränga^restriktioner kunna avläsas bl. a. i statistiken över fylleriförseelserna.
Under året före krigsutbrottet, 1913, hade i hela riket för fylleri sakfällts
58,909 personer. Under år 1917, det första år, varunder de strängare restriktionerna
voro^ genomförda, var motsvarande antal 18,925, och under år 1918,
krigets sista år, var siffran 17,835. Det är ju en oerhört stor skillnad mellan
de båda sistnämnda siffrorna och det sista förkrigsårets siffra på närmare
60,000.

Hur har utvecklingen sedan varit? Jo, sedan har man genom åtskilliga åtgärder
lyckats i viss mån hålla nere fylleriförseelsernas antal i jämförelse med
förkrigstidens siffror, men det Ilar dock stigit ofantligt mycket över den siffra,
som återfinnes i statistiken från de sista krigsåren, och under de senaste åren
har fylleriförseelsernas antal oavbrutet ökats. Den siffra, som meddelas i den
senast utkomna statistiska årsboken, 1939 års siffra, är 32,041. Det föregående
årets siffra var ungefär 31.000, året därförut var antalet fylleriförseelser
c:a 30,000 och därförut c:a 29,000. Antalet förseelser har ökat oavbrutet under
1930-talets senare år, under det att siffran förut dels stått ungefär stilla
och dels sjunkit något.

Vad kan orsaken vara till att fylleriförseelsernas antal ökats under de sista
åren? Det beror säkerligen därpå, att för några år sedan vissa uppluckringar
i avseende på spritlagarna trädde i kraft, så att man fick större lätthet att
komma åt de alkoholhaltiga dryckerna. Nykterhetsvännerna protesterade däremot,
men riksdagens majoritet beslöt dessa ändringar i lagstiftningen. Nu
ser man verkningarna därav. Nu stiger fylleri förseelsernas antal, och alkoholistanstalternas
klientel —• nu tiodubbelt mot 1918 — ökas även, så att anstalterna
icke längre räcka till. Frågan är nu, örn det verkligen kan vara praktiskt
att handlägga detta problem på ett sådant sätt, att följden blir, att man
får för stora summor bygga nya anstalter för alkoholister. Det vore väl bra
mycket bättre att göra rent hus med detta elände, så att man praktiskt taget
sluppe undan både alkoholister och fylleriförseelser.

Man kan invända, att örn förbud genomfördes, skulle folk försöka skaffa sig
sprit pa annat sätt, genom olaga förfarande. Det gjorde man visserligen under
förra kriget i någon mån. Men såsom vi se av statistiken från den tid, då ett
förbudsliknande tillstånd viss tid rådde, gingo i alla fall alkoholens skadeverkningar
ofantligt mycket tillbaka, vilket visar att den olaga hanteringen ej i
stort lyckades slå igenom. Jag tror, att den för närvarande skulle gå ändå mer
tillbaka än då, ty nu kan ju praktiskt taget ingen smuggling äga rum, och det

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
finns även medel, som äro verksammare än deni man förut hade, när det gäller
att motarbeta hembränning.

Jag ber att därefter få erinra örn en sida av denna fråga, som för närvarande
är kanske den aktuellaste, nämligen om vad en sträng nykterhet betyder
för försvaret. Vårt försvar är ju, vad som för närvarande intresserar oss i
allra högsta grad och som till stor del har dominerat denna remissdebatt.

Det är klart, att försvarskraften förstärkes genom att nykterheten bland
folket ökas. Nu gör man icke så mycket, som kunde göras för detta,_ och i
vissa avseenden rent av motverkas nykterhetsarbetet. I statsverkspropositionen
har t. o. m. prutats ytterligare på det redan förut oerhört starkt beskurna anslaget
för denna försvarsverksamhet, som riktar sig mot den inre fienden och
som samtidigt bidrar till att öka försvarskraften mot den yttre. I fjol föreslogs
en sänkning av anslaget till detta ändamål med ungefär 150,000 kronor.
Man lyckades genom motioner från nykterhetsvännerna i riksdagen genomdriva
åtminstone någon ökning av den föreslagna låga summan. Riksdagen beslöt
en ökning med 15,000 kronor. I år har Kungl. Maj :t föreslagit, att större
delen av denna lilla ökning slopas, så att anslaget skulle sänkas med 10,000
kronor jämfört med det riksdagen beviljade i fjol. En sådan summa betyder
naturligtvis för statsutgifternas totalbelopp så gott som ingenting i den stora
miljardbudget, som här föreligger, men för nykterhetsarbetet kan. även en så
ringa summa ha verklig betydelse och dess indragande en tråkig gest mot
landets till stor del fattiga nykterhetsvänner, vilka med stora egna ^uppoffringar
utföra en försvarsgärning, som icke bör underskattas. Jag tillåter mig
att föreslå, att detta lilla anslag måtte bli justerat, när riksstaten på den
punkten skall bestämmas.

Jag ber att få nämna ett par siffror, som äro talande med hänsyn till förhållandena
inom försvarsmakten. Jag för min del är fullkomligt övertygad
örn att vår värnpliktiga ungdom nu ingalunda är sämre än den tidigare varit.
Den är kanske till och med bättre. Jag tror, att de inkallade äro mycket duktigt
folk och att de göra vårt land stora tjänster. Men just därför, att de äro
en duktig och välsinnad ungdom, skola vi icke ställa till så, att de jämt och
ständigt, bli utsatta för dessa frestelser. Under andra särskilda utskottets behandling
av militärfrågorna vid urtiman var även denna fråga på tal, och
då fick man bl. a. veta, att vid en stor militärförläggning — jag skallycke
säga, var den var belägen, ty jag vill visst icke skandalisera vare sig någon
ort eller några personer — hade under 1940 års fem första månader •— enligt
uppgift av en av våra generaler — 112 militärer blivit straffade för fylleri.
Det påstods, att förhållandena skulle ha blivit bättre sedan, ty det blev därefter
naturligtvis stränga förmaningar o. s. v. Vi begärde emellertid fram
siffrorna för att få veta, hur det varit sedan. Under de fem följande månaderna,
juni t. o. m. oktober, visade sig antalet ha varit 127. Det var ju ingen förbättring,
utan snarare tvärtom. Nu kunde det möjligen vara så att antalet inkallade
var något större under den senare perioden än förut, och självklart
är ju, att antalet straffade personer utgör endast en bråkdel av det hela, ty det
stora flertalet av våra soldater är naturligtvis ordentligt folk. Men redan det,
att så ofantligt många kunde bli disciplinärt behandlade för fylleri på en enda
plats, är dock något mycket skrä kman de. Och den platsen, som det gällde,
torde nog ej ha utgjort något särskilt undantag. Mycket har omvittnats även
annorstädes ifrån.

Jag ber också att få erinra örn att med avseende just på militärförhållandena
är lagstiftningen i här förevarande avseende något föråldrad. I flera
civila lagbestämmelser (när det gäller motorförare t. ex.) har man ändrat de
gamla uttrycken »drucken» och »överlastad» etc. till »påverkad av rusdrycker»

Fredagen den 17 januari 1941 e. ni.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
eller något liknande, varigenom det Ilar blivit lättare att komma åt dessa förseelser.
Men i de militära lagarna står fortfarande den gamla lydelsen kvar,
vilket gör, att man där icke anser sig kunna döma även rätt starkt påverkade
personer, försåvitt de icke verkligen göra sig skyldiga till den ganska långt
gående grad av fylleri, som betecknas med uttrycken »drucken» och »överlastad».
Då inser man så mycket bättre hur skrämmande de siffror, som jag nyss
anförde, verkligen äro. Huru många flera lia ej varit påverkade och därför
mindre dugliga till förekommande uppgifter?

För övrigt vill jag erinra örn att alla dessa siffror på antalet fylleriförseelser,
såväl i hela landet som vid militärförläggningar, överhuvud uppvisa en
ytterligt ringa bråkdel av den skada, som alkoholen gör vårt försvar och vårt
folk, därför att de gälla endast de mest påtagliga och synbara symptomen,
under det att den bristande effektivitet, som åstadkommes även genom förtäring
av mindre kvantiteter, vilka påverka hjärnan och nervsystemet och försvåra
allt precisionsarbete, icke kommer fram i någon statistik. Den sidan av
saken påpekades för några dagar sedan i ett föredrag, som hölls i Stockholm
av medicine professor Ingvar från universitetet i Lund. Han hade förut hållit
ett liknande föredrag i ett läkarsällskap. Han framhöll med skärpa, att det
svenska folket hyser en djupt rotad benägenhet att underskatta, ja, nonchalera
alkoholens i vår tid särskilt farliga skadeverkningar, och denna inställning
kännetecknar, sade han, icke bara folk i gemen, man träffar på den också inom
nykterhetsnämnder och bland läkare. Han sade också, att alkoholsjukdomarna
i själva verket ha en skrämmande utbredning både i städerna och på landsbygden.
Han betonade vidare, att den saken icke går att påvisa i statistiken,
därför att denna i regel är missvisande. Av de dödsorsaker, som där anges,
framgår icke, annat än undantagsvis, att alkoholen är det, som ligger haftorn
och som så ofta förkortat vederbörandes liv. Han har konstaterat dessa förhållanden
bl. a. på ett sjukhus i en medelstor, välmående stad — han säger
icke vilken — där förra året avledo sammanlagt 70 personer, därav 37 män.
29 av dessa män voro över 30 år, och vart femte av dessa sistnämndas dödsfall
var föranlett av vad professorn betecknade som »ren, oförfalskad alkoholism».
Denna medelstora svenska stad är icke något undantag, utan det torde finnas
många sådana, påpekade han även. Allt detta visar, hur ofantligt missvisande
sådana siffror äro, med vilka man bagatelliserar faran av det allmänna alkoholbruket,
och hur litet man egentligen beaktat vad den nyare medicinska forskningen
med synnerligen stor skärpa har påpekat, nämligen att alkohol är ett
oerhört farligt nervgift, som är särskilt ödesdigert i tider som de nuvarande,
då det kräves precision och arbetskapacitet av helt annan art än i forna tider.

Detta är en sak, som jag har ansett mig böra vid detta tillfälle fästa uppmärksamheten
på, och jag upprepar önskemålet, att det måtte bli någonting
kraftigt åtgjort i avseende på avlägsnandet av alkoholen ej blott från militärplatserna
utan i allmänhet från svenska folket. Det radikalaste, bästa och förnuftigaste
vore naturligtvis ett tillfälligt rusdrycksförbud för närvarande,
vilket för några månader sedan begärdes av en praktiskt taget enhällig svensk
nykterhetsrörelse. Framför allt borde rusdrycker icke få förekomma på militärplatserna
eller försändas till där förlagda, och vidare borde det vara uteslutet
att anviinda livsmedel och fodermedel för framställning av rusdrycker.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! I farliga tider gör man rätt uti att särskilt
väl beställa om sitt hus. Den föreliggande statsverkspropositionen utgör
ett vittnesbörd örn vårt folks orubbliga vilja att till det yttersta göra detta.
Intet av de många hemmen i vårt vidsträckta och vackra land är oberört härav.
För dem alla innebära de offer, som nu måste göras, stora ansträngningar och

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
även försakelser. Jag skall nu tillåta mig att taga kammarens uppmärksamhet
i anspråk en kort stund för att med anledning av den framlagda statsverkspropositionen
framföra några synpunkter och önskemål från en grupp av
dessa hem, nämligen Sveriges bondgårdar och småbrukarhem.

Dessa hem äro nu föremål för en alldeles särskild uppmärksamhet från nationens
sida. På deras invånares ansträngningar och omsorger beror nu så
mycket, som rör vår timliga välfärd. Egentligen är det alltid så, men man
tänker icke därpå utom vid tillfällen sådana som det närvarande. Den nu till
medelåldern komna generationen jordbrukare minns emellertid ett föregående
sådant tillfälle, men de minnas också en tid däremellan, då man varnade dem
för en alltför stor produktion och då avsättningen av de genom hårt arbete
vunna produkterna var trög och priserna ruinerande låga. Det var med tanke
härpå hugnesamt att höra Konungens ord till oss vid detta riksmötes öppnande,
att hans strävanden på folkförsörjningens område skulle ha till mål att icke
blott tillgodose behoven för dagen, utan också säkerställa vårt folks försörjning
på längre sikt. Detta uttalande vilja vi taga fasta på, och vi uttala den
förhoppningen, att de tider icke skola komma åter, då den svenska jordens produkter
ratas av landets innebyggare.

Örn någon tycker detta vara ett hårt tal, så kunna exempel anföras. Hur är
det med ullen? Herr Ekströmer var en smula inne på den frågan. Den svenska
ullen är nu mycket efterfrågad och har också stigit i pris. Sverige lämpar
sig utmärkt för fårskötsel, men tidigare har det knappast gått att sälja svensk
ull, och priserna ha varit sådana, att näringsgrenen icke varit lönande att bedriva.
Fårstammen har gått ned till ett så litet tal, att den saknat praktisk
betydelse för tillgodoseende av vårt lands behov av den alltjämt betydelsefulla
ullprodukten. Konkurrens med utlandet har här liksom i så mångå andra fall
för vårt jordbruk varit omöjlig. Att skydda inhemsk ullproduktion genom
tull på ull har icke gått att genomföra. Örn nu motivet härför har varit att icke
fördyra kläderna för den fattige, så kan man fråga sig vad priset på de 6 å 8
kg ull, som åtgå till en kostym, betyder i förhållande till kostymens pris. Det
blir icke mycket. På samma sätt är det med ullgarnet. Nere i Västergötland
finnes det ännu kvinnor, som handspinna ull. För något år sedan kunde man
köpa hemspunnet ullgarn för 6: 50 pr kg, när maskinspunnet garn kostade 18
kr. Man kan fråga sig vad allmänheten vunnit på de sinnrika spinnmaskinerna.
I alla händelser icke billigare garn. Något liknande skulle man finna
vid en undersökning av förhållandet mellan priset på hudar och skodon. Det
synes, som om man från vissa håll ville betrakta dessa råvaror såsom naturförekomster,
vilkas framställning ingenting nämnvärt kostar.

Jag skall icke fortsätta vidare på detta ömtåliga område, utan i stället än
en gång uttala min glädje över det givna kungsordet att lägga vår folkförsörjning
på längre sikt, vilket jag hoppas skall innebära, att jordbrukets produktpriser
hållas möjligast jämna och så avpassas, att produktionen må kunna
fortgå med framgång och glädje till båtnad för hela folkhushållet. Jordbrukaren
bör bibehållas vid sin stora uppgift att förse detta med vad det behöver
av daglig tarv.

Att detta kräver hårt arbete, det veta vi alla. Dubbelt tungt kännes det för
bonden, när han icke kan erhålla den arbetshjälp han behöver, trots att han
vet, att unga kraftiga människor gå arbetslösa. Han kan icke betrakta det
samhälle välordnat, som icke löser hans arbetsproblem. Det må vara, att hans
egna barn fly bort från arbetet i jorden under goda tider, då lättare arbete och
större förtjänster på annat håll locka, men i nödtider för land och folk, då det
gäller att ingenting försumma för att få fram så stor produktion av livsmedel
som möjligt, då måste det framstå såsom absurt att icke kunna få all den arbets -

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hjälp, som kräves. Även när det gäller inkallelserna till militärtjänstgöring,
måste denna synpunkt mer än som skett beaktas. Uttagningen av hästar för
militärt bruk kan också ur denna synpunkt kritiseras. Man borde icke taga
ut en bondes enda häst såsom ibland sker. Såväl i detta som i en del andra
hänseenden, då det gäller att vidtaga och tillämpa av kristiden föranledda åtgärder
gentemot bondehemmet, vore det nyttigt att hava salig Dumboms vishetsregel
för ögonen:

»att örn man mjölka vill sin ko
bör man ock ge den till att äta.»

De produktionsfrämjande åtgärder, vilka föreslås under nionde huvudtiteln,
äro icke föraktliga, men de kunna näppeligen betecknas såsom krafttag, och
fråga är, örn icke vårt försörjningsläge påkallade sådana. Lantbruksstyrelsen
meddelar, att ansökningar under år 1940 ingivits för nyodling, betesförbättring,
stenröjning, jordkörning och avloppsförbättring till ett sammanlagt belopp
av över 5 miljoner kronor. Innevarande års budget ger möjlighet att bevilja
hälften av det sökta beloppet, nämligen 2.ti miljoner kronor, och för nästa
år äskar Kungl. Majit lika mycket. Vad det här gäller för värden ur försörjningssynpunkt
kan man få en föreställning örn, då man räknar ut, vilka arealer
odlingsjord, som genom dessa bidrag vinnas. Enbart till nyodling hava ansökningar
ingivits örn erhållande av 1,853,530 kronor. Då maximibeloppet pr
hektar utgör 400 kronor, måste det här röra sig om nyodling av minst 4,633
hektar. Den för betesförbättring avsedda arealen är enligt samma beräkning
mycket större. Jag, som under loppet av 14 år eller så länge detta bidrag utgått
i min egenskap av jordbrukskonsulent kunnat följa denna verksamhet, kan
omvittna, huru välsignelsebringande den är och huru ofantligt stora arbeten
som här uträttats mot en ringa ersättning av de ofullständiga jordbrukens innehavare.
Här tillgodoser man samtidigt tvenne stora önskemål, nämligen
vidgad grund för vår folkförsörjning och en välbehövlig komplettering av de
ofullständiga jordbruken inom ramen av dessas egna ägogränser. En höjning
av detta anslag utöver vad Kungl. Majit föreslagit vore här väl motiverad.
Även genom avdikning kunde betydande arealer odlad jord genast utvinnas.
Lantbruksstyrelsen meddelar, att balansen av antalet oavgjorda ansökningar
om bidrag från statens avdikningsanslag stigit från 736, avseende ett sammanlagt
belopp av i runt tal 3,460,000 kronor, den 1 juli 1939 till 1,070, representerande
ett belopp av omkring 4,550,000 kronor, den 1 juli 1940. Kungl. Majit
äskar härför endast 2 miljoner kronor. Med tanke på de sorgliga nyheter, som
i dessa dagar ingå från några av Europas huvudstäder, vill jag härtill knyta
den reflexionen: lyckliga svenska folk, som har jord att odla och som har människor,
vilka vilja utföra detta mödosamma arbete!

Våra hushållningssällskap, vilka lia att förmedla statsbidraget till ofullständiga
jordbruks förstärkning jämte en mångfald andra uppgifter av den
största betydelse för vår folkförsörjning, Engö bidraget till sin allmänna verksamhet
sänkt med 100,000 kronor, just då krisen bröt in. Nu föreslår Kungl.
Majit ytterligare en sänkning med samma belopp. Samtidigt föreslås visserligen,
att ett belopp av 200,000 kronor skall lämnas sällskapen »för kostnader
i samband med vissa kristidsåtgärder m. m.», men av propositionen framgår
icke, för vilka eventuellt begränsade ändamål detta anslag får tagas i bruk
eller efter vilka grunder det kommer att fördelas. Mångfaldiga äro hushållningssällskapens
uppgifter, och stor är deras auktoritet bland landets jordbrukande
folk. Att beskära anslaget till dessa institutioner och samtidigt föra
det talet, att man på allt sätt och med alla till buds stående medel önskar
främja vår livsmedelsproduktion, det rimmar rätt illa tillsammans.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

I nära samband med dessa frågor står egnahemsfrågan. Utan tvivel fick
denna fråga vid de båda närmast föregående lagtima riksdagarna en lycklig
lösning. Här givas möjligheter för arbetsamma och duktiga unga människor
att förvärva ett bondehem och även för andra mindre bemedlade att förvärva
sig ett eget hem på landet. Här givas också utvägar att förstärka de många
alltför små och ofullständiga brukningsdelar, som vi ha i detta gamla bondeland.
En av denna reforms huvudtankar, vilken också ingick i riksdagens beslut,
var den, att egnahemsföretagaren vid starten skulle erhålla stöd i form
av premielån för att bli i stånd att försätta fastigheten i ett någorlunda tillfredsställande
skick, främst med avseende på byggnadsbeståndet, men även i
fråga örn grundförbättringar. Egnahemsstyrelsen har i sina äskanden beräknat
ett belopp av 1.5 miljoner kronor till detta behjärtansvärda ändamål, men
Kungl. Maj :t har här företagit en högst anmärkningsvärd prutning, nämligen
till 600,000 kronor, som alltså begäras under nionde huvudtiteln. Detta innebär
i realiteten, att egnahemsreformen i denna viktiga punkt endast blir en pappersreform.
Departementschefen finner visserligen den av egnahemsstyrelsen
föreslagna medelsanvisningen mycket värdefull, men hänvisar till det statsfinansiella
läget samt till den försiktighet, som särskilt vid stigande jordpriser
samt höjda arbetskostnader och minskad tillgång på byggnadsmaterial bör
iakttagas av jordbrukarna i avseende å igångsättande av jordbruksföretag.

Jag skall tillåta mig, herr talman, att något närmare granska denna argumentering.
Det statsfinansiella läget är ju ett skäl, som har tyngd. Alltingär
emellertid relativt. Ser man efter, huru det gått med egnahemsstyrelsens
äskande örn bidrag till bostadsförbättringsverksamheten, vilket redovisas under
femte huvudtiteln, så finner man där, att hela det begärda beloppet, 3,250,000
kronor, tillstyrkes och begäres av Kungl. Majit. Vare det mig fjärran att
säga annat än att även detta utgör ett äskande för behjärtandsvärda ändamål,
men jag påstår, att dessa båda anslag fylla sä närstående behov och syften,
att skillnaden i det tillmötesgående, som här visats egnahemsstyrelsen, knappast
kan förklaras på annat sätt än att vederbörande departement bära olika
namn. En fattig egnahemslåntagare kan icke i samband med egnahemslånet
erhålla bostadsförbättringsbidrag. Finns det icke medel att bevilja honom
premielån, så kan han alltså ingen hjälp få till att upprusta byggnaderna, vilka
helt naturligt ofta nog kunna vara mycket dåliga och gamla. Det av statsrådet
och chefen för socialdepartementet starkt framhållna skälet för tillstyrkandet
av anslaget, nämligen, såsom han kallar det, sysselsättningspolitiken,
gäller i lika hög grad örn anslaget till premielån. Vad så det av herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet anförda skälet emot ett tillstyrkande
av det begärda beloppet till premielån angår, så står det ju i rak motsats till
vad kollegan i socialdepartementet anfört. Den ene önskar få till stånd byggnadsverksamhet
och äskar härtill betydande belopp, den andre anser återhållsamhet
i detta stycke vara rekommendabel och skjuter äskandet ifrån sig.
Här visar Kungl. Majit verkligen två ansikten. För den, som sysslar nied
egnahemsverksamhet, framstår det också klart, huru svårt det är att både råda
till och att få unga människor att förstå värdet av att uppskjuta en planerad
bosättning och etablering av ett eget jordbruksföretag. Kärestan väntar kanske,
och det är icke allom givet att vara så tålmodiga som de tvenne unga voro, vilka
skildras i en känd dikt och som sålunda tröstade sig i en liknande belägenhet:

»Så mötas vi om sex år då

på nytt i Värnamo.»

Därtill kommer den nyheten i vår nuvarande egnahemsförfattning, att lån
och hjälp med premielån skall kunna givas, då ägareskifte äger rum genom att

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
son övertager gård efter fader, t. ex. vid dödsfall — och döden följer knappast
några ekonomiska konjunkturer.

Jag anser sålunda, att starka skäl tala för en avsevärd höjning av anslaget
till premielån åt egnahemslåntagare.

Medan jag är inne på kapitlet örn egnahemsfrågan, vilken i grunden ingenting
annat är än vår stora jordfråga, så önskar jag starkt understryka betydelsen
därav, att denna fråga icke stannar som en reform på papperet, utan
att den med kraft och målmedvetenhet håres ut i det levande livet. Här ha vi
ett instrument till att utföra den stora och, ju längre tiden skrider, allt nödvändigare
åtgärden att förstärka och konsolidera Sveriges bondehem. De små
jordbruken, varpå våra fäder under naturahushållningens tid med stora försakelser
drogo sig fram, föda icke längre sin man med de om än måttligt så
dock stegrade krav, som den moderna människan har på sin livsföring. Man
har vid vår jorddelning icke beaktat kravet på att erhålla lämpliga och bärkraftiga
jordbruksenheter, ock dock måste det vid minsta eftertanke stå klart,''
att den allra viktigaste förutsättningen för att en familj skall kunna livnära
sig av lantbruk är, att en lämplig och tillräckligt stor brukningsdel står till förfogande.
Man kan visserligen fortsätta på den väg, varpå vi redan slagit in,
nämligen att betala mera för produkterna från de mindre jordbruken, giva dem
foder och gödselmedel till nedsatta priser och så vidare. Det är en nödvändig
väg i det läge som föreligger. Men det blir i längden, fruktar jag, en svår och
kanske ohållbar väg. Den verkliga och radikala lösningen ligger uti att åstadkomma
jordbrukslägenheter av lämplig storlek och ägosammansättning. Detta
blir enligt min tro den mest trängande inrepolitiska uppgiften under de närmaste
årtiondena framåt. Inga konjunkturer eller andra hinder få stå i vägen
för oss, när det gäller detta måls förverkligande. Ju förr vi gripa oss an därmed,
desto bättre.

Med stor enighet antog riksdagen egnahemsreformen. Med lika stor enighet
hoppas jag vi skola fullfölja dess syften. Målet är stort. Den svenska bondgården
är nationens urhem, och den borde alltjämt vara dess ögonsten.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få instämma i tidigare bär gjorda
yrkanden örn remiss av den föreliggande kungl, statsverkspropositionen.

Herr Engberg: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att allra först få
taga upp och med några ord beröra en fråga, som ligger de norra delarna av
vårt långa rike varmt om hjärtat. Ett pär talare i dagens debatt ha redan
snuddat vid den. Den går gemenligen under den rubrik, som jordbruksministern
upptagit, om jag inte minns fel, på sidorna 208 och 209 i sin proposition,
nämligen frågan örn skogsvägar. Ifrån det län, vars chef jag har äran
att vara, gjordes för någon tid sedan en framställning med en utförlig motivering
och en uppläggning av detta problem, en framställning, som hade föregåtts
av en givande överläggning mellan olika för dessa spörsmål intresserade
parter.

Sedan gammalt har vägen även i våra skogsbygder varit en förmedlare till
själva gården, eller till ägan, till den brukade jorden. Men i samma mån som
skogens vård och utnyttjande börjat spela en central roll i folkhushållet, i samma
mån har behovet av att få lämpliga vägar till skogen ökats, och kraven på
behovets tillgodoseende ha skärpts. Det är därför naturligt, att i en period
som den nuvarande, då det till följd av den situation, som skapats på bränslemarknaden,
är nödvändigare än någonson att få god tillgång till lämplig ved,
.just det spörsmålet har blivit brännande. I södra Sverige, mellersta Sverige
och norra Sverige är ju situationen i detta avsende ganska olikartad. Medan
i norra Sverige skogens exploatering väsentligen betingats och betingas av ex -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
port, har man i mellersta Sverige haft en blandad typ och i södra Sverige mest
tagit sikte på hemmamarknaden. I den situation, som nu har uppstått, då man
måste komma åt, icke gagnvirket utan det för bränsle tjänliga virket, stå vi
helt plötsligt inför ett problem, som inte bara är ett norrlandsproblem utan ett
riksproblem av första ordningen. Ty, mina herrar, örn vi skola kunna tillfredsställa
behovet av ved under någon tid framåt, så uppstår frågan: kunna vi utan
extraordinära åtgärder undgå att inkräkta på gagnvirkesdimensionerna i södra
och mellersta Sverige? Frågan torde nog komma att besvaras med nej. Jag
undrar, örn inte många därvidlag hesitera inför de utsikter, som här öppna sig,
och säga sig: då är det rimligare och riktigare att vi i god tid och helst omedelbart
skapa tillgång till de brännvedsbestånd, som de norra landsdelarna
erbjuda och som vi lia särskilt i bakskogarna. Jag tänker därvidlag främst
på lövskogen. Vi lia verkställt en beräkning för Västernorrlands län, som visar,
att vi där behöva 85 mil dylika lämpliga skogsvägar för att fylla minimikravet.
Det säger sig därför självt, att det var med tillfredsställelse, som vi
funno, att jordbruksministern nu i statsverkspropositionen ställer i utsikt att
på tilläggsstaten komma med äskande på en miljon kronor för att börja tillmötesgå
de behov, som här lia anmält sig. Man har kanske alltför litet besinnat,
vad detta kan betyda för en landsända som Norrland. Det är gudi klagat,
på det sättet, herr talman, att därifrån ha hämtats rikedomar i detta land,
men vad som lämnats kvar har varit en allmän fattigdom, en befolkning i armod,
medan rikedomen gått åt annat håll; höga kommunalskatter måste uttagas,
torftiga och brydsamma levnadsförhållanden råda, och, vad värre är, råvarubasen,
skogen själv, har börjat krympa i en skrämmande omfattning. Tänker
jag på det virkesbestånd, som närmast är tjänligt och matnyttigt för sågverksindustrien,
är det intet tvivel, att sågverksdöden kommer att fortsätta
och att en stor del av den befolkning, som nu lever, rör sig och har sin varelse
på denna produktionsbasis, måste tippas av och trängas ut. Därmed bli vi alla
ställda inför frågan: hur skola vi sysselsätta dem? Det är ett vittutseende
problem, men vi lia för dagen en möjlighet att här komma till undsättning, varvid
vi på en gång kunna bereda arbete och, å andra sidan, möjliggöra en bättre
skogsvård. I 1933 års kungörelse örn understöd till skogsvägar förutsättes att
man kan få ett statsbidrag av 25 procent, medan bidragsprocenten i övrigt till
skogsvårdande uppgifter och åtgärder brukar uppgå till 50 procent, d. v. s.
till dubbelt så mycket. Vi hålla nu före, att finns det överhuvud taget något,
som är att betrakta som en skogsvårdande åtgärd, så är det att göra skogen
örn möjligt i sin helhet lätt åtkomlig för skogsvårdande åtgärder av olika slag,
för gallring, för dikning, för frösådd och, låt oss inte glömma det, mina herrar,
för att äntligen skapa ett effektivare skydd mot eldfaran, vilket problem nu
har vuxit i aktualitet i samband med bombfaran från luften. Ur dessa synpunkter
är vägen en ofrånkomlig nödvändighet. Jag kan inte komma in till dessa
bakskogar, jag kan inte där utföra en skogsvårdande uppgift, därest det inte
finns lämpliga stigar att komma fram på. Jag kan inte få lämpliga brandgator
-— brandtornen i all ära, de äro utmärkta, men ännu bättre är att man
har framkomliga vägar för manskap och attiralj, därest skogseld utbryter,
o. s. v. Jag behöver icke närmare utveckla betydelsen av att skogens exploatering
får en jämnare fördelning. Det är till största skada ur det allmänna
skogshushållets synpunkt, att skogsbeståndens utnyttjande icke kan ske enligt
sakliga ekonomiska grunder utan blir beroende på dess välbelägenhet till ett
bristfälligt vägnät.

Men härtill kommer en mycket viktig sak för våra norrländska skogsarbetare.
Herrarna veta, att deras arbetssäsong för närvarande är ytterst sammanträngd.
Helt annorlunda skulle det te sig, därest skogsvägarna komme till

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stånd. Då skulle arbetskraften på dessa cykelstigar och enklare vägar kunna
komma fram till de skogsbestånd, som skola exploateras, vare sig det gäller
gagnvirket eller det gäller utvinnandet av ved. Ur den synpunkten är det alltså
en åtgärd, som betyder ett höjande och stegrande av arbetsdagarnas antal
för en stor befolkning och därmed ökade utkomstmöjligheter och ökad köpkraft.
Därtill kommer, att själva anläggningen av vägarpa ju bör temporärt kunna
bereda åtskilliga ''arbetstillfällen. Vad den militära synpunkten beträffar, så
låt mig också, herr talman, trycka på den — den är inte minst viktig i våra
dagar. Den, som följde med finska kriget och vad som därunder passerade,
vet, att Ugnarna bade en utomordentlig fördel av att kunna förlägga striden,
så långt det var möjligt, till skogen. Steppens son fruktade skogen, han greps
av skräck för skogen, förvärrades av och i skogen, under det att finnen, van
vid skogen, förtrogen med den, kunde på ett helt annat sätt både reda sig och
dra fördel av den. Jag tror därför att det för utnyttjandet av terrängen, för
utnyttjandet av landets naturliga försvarsmöjligheter är av betydelse, att vi
ha skogsstigar, på vilka man kan komma fram även med militärmanskap och
utrustning.

Men låt mig också nämna en annan sak i detta sammanhang. Det gäller
skogsbären. Vi lia ibland i Norrland ofantliga skördar, som få ruttna bort, av
de betydelsefulla, vitaminrika skogsbären. Hur nå dem under den korta plockningstiden?
Ja, här anmäler sig återigen frågan om vägen. Vi komma inte ifrån
den, och därför, herr talman, är jag övertygad om att det är rimligt och riktigt
att betrakta dessa skogsvägar såsom naturliga led i en allmän skogsvård och
att följaktligen det 25-procentsbidrag, som är upptaget i kungörelsen av 1933,
höjes till 50 procent.

Vi ha för Västernorrlands län beräknat ett behov av statsbidrag å 125,000
kronor om året under 10 år för att få de 85 mil vägar, varom jag här har talat.

Men, herr talman, jag har nu rört mig på materiens och det materiellas område,
och om steget från jordbruksministerns huvudtitel till herr ecklesiastikministerns
inte är steget precis till det sublima, så betyder det ändock steget in i
en mera förandligad tillvaro. I dagens debatt lia här fällts några ord av en
talare — det var förresten den näst siste ärade talaren — vilka gällde den
utredning angående skolväsendet, som igångsatts. Jag vill anmäla, herr talman,
att jag för min del betraktar det sätt, varpå denna utredning har lagts
upp, själva greppet, såsom sakligt oriktigt, och jag är övertygad om, att det
inte kan leda till några nämnvärda positiva resultat. Sedan gammalt har det
varit vanligt att militärväsendet, rättsväsendet och skolväsendet, där de gjorts
till föremål för ingående och genomgripande utredningar, ha blivit föremål för
undersökning av utredningsmän, hämtade även ur andra kategorier än de s. k.
fackmännens. Vi ha varit angelägna att vid dessa utredningar om nya härordningar,
örn rättegångsreformer eller dylikt i botten på det hela lia lekmän,
därför att vi helt riktigt ha resonerat så här: det är lekmännen, som stifta lagarna,
även om det är juristerna, som tillämpa dem, och därför är det rimligt,
att lekmännen få vara med vid uppläggningen. Detsamma har gällt på skolväsendets
område. Vill man kasta hela detta skolväsende i utredningssleven
och riktigt omstöpa det, få vi komma ihåg. att skolan är till för barnens skull,
herr talman, men inte för lärarnas skull. Barnen kunna själva inte deltaga i en
utredning. De måste då representeras av sina målsmän och föräldrar, och det
är därför, såvitt jag förstår, ett grundläggande krav vid en dylik utredning,
att lekmännen, som representera även andra synpunkter än fackfolket från
skolan, redan från första stund få vara med och genom ett riktigt grepp sörja
för att även andra synpunkter än de fackpedagogiska tagas upp. Så har det
varit vid föregående stora skolreformer, och vill man nu göra en totalitär re -

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
form av den svenska skolan, ela spörjer jag mig, om det kan vara välbetänkt
att ställa lekmännen och deras synpunkter utanför.

Jag är den förste att ge mitt erkännande åt några av de förträffliga utredare,
som satts in i denna kommission. De representera stor fackkunskap, stor
pedagogisk erfarenhet. Men det är så med fackkunskapen på alla områden, att
den måste vid sin sida ha det sunda lekmannaförståndet, som liksom går ombord
på dess skepp och tar hand örn rodret i avgörande ögonblick och ser till
att man inte kör upp på olika blindskär.

Jag fäster uppmärksamheten även på en annan sida av frågan. Det kan bli
så, att det här blir en allmän kyrkogård för skolreformer, där varken frågorna
eller utredningsmännen kunna räkna på en de dödas uppståndelse. Jag tänker
mig nämligen, att nu liksom alltid annars, när man har satt i gång en sådan
allomfattande utredning, sådana specialkrav, som föras fram här från någon
motionär i riksdagen eller på annat sätt, hänvisas till den här kyrkogårdsnämnden,
vilken tar hand örn saken och för fram den »i sinom tid», som det
heter. Jag befarar, mina herrar, att detta blir ett uppskov ad calendas graecas.
Emellertid har det ställts i utsikt, att man här successivt skulle få resultat
från detta utredningsmaskineri. Javäl, det är nog tänkbart, men efter vilken
linje, besjälad av vilka allmänna synpunkter kommer utredningen att bedrivas?
Det finns inga direktiv i statsrådsprotokollet, utan det blir för utredningsmännen
att börja en gudstjänst inför en beslöjad gudom; man kan inte ur direktiven
utläsa, vad det är som regeringen vill. Det är alltså inga direktiv alls
i vedertagen mening. En rad frågor ha rätt och slätt överlämnats till diskussion
utan antydan örn i vilken riktning en lösning må sökas. Vad vill regeringen
i skolfrågan? Vart vill den komma? Vad är det för slags utveckling av
det svenska undervisningsväsendet, som här är tänkt? Det svenska undervisningsväsendet
har ju sin stora sociala sida, och jag för min del har alltid betraktat
det som det väsentligaste och nödvändigaste i den utveckling, vari man
här skall leda detta undervisningsväsende, att steg för steg avveckla sådana
hinder och skrankor, som äro av ekonomisk art. Därför har jag ansett det vara
riktigt att man redan på ett tidigt stadium fört fram — och därtill medverkade
jag för min del — en sådan fråga som t. ex. frågan örn inackorderingsbidrag
åt landsbygdens fattiga, obemedlade barn, vilka äro begåvade och vilja studera
i läroverksstäderna. Varje människa vet, att ur fortsättningsstudiernas,
ur läroverkens synpunkt just här det stora problemet är till finnandes för speciellt
landsbygden. Där är den olikställd. Vill man där skapa en likställighet
med den lyckliga lott, som befolkningen i läroverksstäderna har, bör man gripa
sig an med denna fråga och inte vispa den samman med en hel rad andra, ty
då löper man risken att frågorna liksom lägga krokben för varandra och att
det inte blir något resultat.

Jag skall beröra en annan fråga, nämligen den örn avgiftsfri skolmateriel
och fria läroböcker i våra obligatoriska skolor, i folkskolan alltså. Den frågan
kan lösas alldeles särskild. Frågan örn en utbildning av våra lärare kan också
lösas för sig, och eftersom jag nu för den frågan på tal, vill jag rent av ifrågasätta,
örn det inte vore en rimlig ordning att låta den frågan gå före många,
många andra pedagogiska frågor. Ty så länge lärareutbildningen för läroverken
i detta land är av sådan art som den för närvarande är — vi få vara
glada, att vi lia så många goda pedagoger i läroverken som för närvarande alfallet
— så länge råder ett oefterrättlighetsförhållande, och här behöver man
enligt min mening sätta in med all kraft.

Jag skulle därför vilja anse, att det grepp, som här gjorts, var olyckligt,
och det hade varit mycket bättre att fullfölja den linje, som följts rätt länge,
med partiella reformer, med ögat fäst på vart man vill hän, än att försöka

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skapa ett slags enhetligt system. Ty, herr talman, jag avskyr dessa färdiga
system på undervisningens område överhuvud taget. Jag tror nämligen på att
livet självt är så rikt, så mångfasetterat, att vi helst skola låta bli att foga in
det i färdiga system.

Här tala vi om 1927 års system. Det har bekännare och vedersakare. Det
står en atmosfär av läseri kring de båda lägren. Det skola vi inte dölja för oss.
Både jag och åtskilliga andra ha varit mer eller mindre läsare och mer eller
mindre kättare. Men tiden går, synpunkterna förskjutas, och man borde numera
ha lärt sig, att Sveriges skolfråga löses aldrig i ett enda hugg och med
ett färdigt system. Den måste lösas varje dag, undan för undan, med partiella
reformer på de punkter, där livet självt trevar efter nya former och där det är
trängande att utvecklingen främjas.

Jag vill för min del säga, att jag inte har någon som helst dogmatisk förutfattad
mening i exempelvis en sådan fråga som anknytningsfrågan. Men jag
är den förste, å andra sidan, att erkänna, att det inte är bara pedagogerna som
skola avgöra den saken, ty vid sidan av de synpunkter, som pedagogerna föra
till torgs, måste komma en rad sociala och ekonomiska, beroende på att det är
så olika sociala skikt, som skola ha barnen i skola.

Min ärade vän herr Holmström drog här i fält för den reform, om vilken det
skrivits och talats, nämligen införandet av en skolungdomens värntjänst. Jag
sade honom under hand: »Lika väl som jag behjärtar ditt goda syfte, likaväl
underkänner jag den linje, på vilken du är inne!» Jag undrar, om det inte här
är fråga om en förväxling av två ting. Perikles anställde i sitt tal över de
i peloponnesiska kriget stupade en jämförelse mellan Sparta och Aten. Han
framhöll, att vad som utmärkte Sparta till skillnad från Aten vore, att Sparta
trodde på en tapper lagstiftning, medan atenarna trodde mera på de tappre
männen, de tappra människorna som av natur och fostran äro tappra. Ja, det
är däri det ligger, mina herrar. En tapper lagstiftning kan man nog skriva i
härliga paragrafer, men att dana tappra och modiga människor är en helt annan
uppgift, och den löser man enligt min tanke ingalunda på det sättet, att
man liksom flyttar in soldatutbildningen i skolan. Nej, soldatutbildningen
skall ske på sitt sätt och i sin tid, men skolan skall fullfölja något, som jag
skulle vilja kalla för den utmärktaste förberedelse för soldatutbildningen. Jag
tänker på vikten av vad även ecklesiastikministern i protokollyttrandet örn
den allmänna skolutredningen betonat, nämligen att det hänger mycket på karaktärsdaningen
i skolan. Vad vi behöva ha fram redan på ett tidigt stadium
är något av det, som tyskarna bruka kalla för »zivilcourage». Det är litet svårt
att få en mänsklig svensk form på ordet, men det säger ofantligt mycket. Det
är fostran till frihet, oberoende och självständighet i tanke och hållning; låt
mig säga, att det är ett slags andlig hållningsgymnastik, som åt de unga ger
en viss stil, en viss syn på livet: kärlek till sanning och rättrådighet, aktning
för personligheter, aktning för frihet och oavhängighet. I den mån som en
dylik anda lever och bemäktigar sig det uppväxande släktet, lägges en fastare
grund för att bygga upp soldatutbildningen. Det blir andlig kärna i den, en
inre resning, inför vilken man förstår, att ett folk, som går sörjande bland
spillrorna av sina tempel, sina fabriker och sjukhus, företer en helt annan,
större och stoltare bild än bilden av ett folk, som går sörjande bland vrakspillrorna
av sin heder, örn uttrycket tillätes. Jag vill med andra ord för min del
inte vara med om att flytta in soldatutbildningen, i den mening man här har
tänkt sig, i skolan. Jag vill för min del vara med om att i skolan ge åt de
unga en inriktning, en daning, som lägger grunden för en utbildning med djupare
och betydelsefullare rötter och alltså av största betydelse för den blivande
soldaten.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m

Statsverkspropositionen m. m. (Torts.)

Herr talman! Härmed har jag yttrat några ord örn de punkter, som jag hade
för avsikt att beröra. Jag har liksom föregående talare naturligtvis intet annat
yrkande att framställa än att propositionen remitteras till vederbörande utskott.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Det är med tillfredsställelse jag har
hört den föregående ärade talaren, bland annat därför att han har fullföljt en
gammal tradition här i riksdagen, nämligen att avgångna ecklesiastikministrar
alltid anmäla sig som förste opponenter till sina efterträdare, och som en konservativ
man sätter jag värde på traditionen också i detta avseende. Jag sätter
emellertid stort värde på detta anförande även därför, att det kan ge mig
tillfälle att få säga ett par ord örn de missförstånd och misstag som uppkommit
rörande denna sak och som jag återfunnit också i det föregående anförandet.

Herr Engberg sade, att han menade, att det var sakligt oriktigt och icke
kunde lända till några resultat att göra en sådan här allomfattande utredning.
Han menade tvärtom, att det enda riktiga var att liksom tidigare gå
fram steg för steg på. de partiella reformernas väg. Han avskydde system
överhuvud taget, särskilt på skolans område, och menade, att man icke kunde
lösa några frågor med en sådan vittfamnande utredning, som endast skulle bli
en kyrkogård, på vilken någon uppståndelse från de döda inte vore att vänta.

Ja, det är väl så på skolväsendets område liksom på så många andra, att
det är ganska naturligt, att perioder med olika karaktär avlösa varandra.
En period av nya idéer, hugskott, reformer o. s. v. får ofta lov att avlösas av
en period av konsolidering, då man försöker samla ihop vad som är gjort och
överhuvud taget bygga upp en mera stadig byggnad.

Jag har den uppfattningen, att det är önskvärt att vårt skolväsen icke utsättes
alltför mycket för ingrepp, som kunna göra det besvärligt att i lugn
takt genomföra ^vad man vill komma fram till. Jag tror att det hade varit
önskvärt, om vårt högre skolväsen efter den stora skolreformen 1927—1928
hade fått arbeta i lugn och ro under en längre följd av år, för att de mycket
betydande organisatoriska förändringar, som då gjordes och som också voro
avsedda att omfatta en viss omläggning av det inre arbetet, hade kunnat
genomföras med det arbetslugn, som var nödvändigt, och inte ständigt störas
av nya utredningar och förslag rörande nya ingrepp i skolornas yttre och inre
organisation.

Jag tror knappast att läroverken under den tiden Engö det lugnet. Redan
den nya läroverksstadgan av 1938 kom med nya organisatoriska ingrepp utan
något stöd i den föregående utredningen eller av de sakkunniga instansernas
yttranden, och därefter kommo en mångfald uppslag och frågor, nya utredningar
och nya reformförslag rörande de högre skolornas organisatoriska förhållanden
i olika avseenden.

Under den tiden, då det gällde att koncentrera sig kring arbetet på att
genomföra den nya läroverksreformen och dess syften, fick man en känsla, att
nya organisatoriska, åtgärder när som helst voro att vänta från statsmakternas
sida. Härmed har jag inte velat säga, att inte åtskilliga av de uppslag, soia
gjordes på denna tid. voro både intressanta och värdefulla i olika avseenden.
Men behovet av att få tid och ro att genomföra den stora skolreformen blev
icke beaktat. Att frågor, som icke direkt berörde den nya skolorganisationen, togos
upp var som sagt säkerligen lovvärt i många avseenden. Den praktiska lärarutbildning,
som herr Engberg här talade örn i dag, har ju t. ex. redan förut förts fram
genom att man tagit upp frågan om en reform av provårsorganisationen och den
praktiska.lärarutbildningen, andra saker att förtiga. Men när man tog upp rent
skolorganisatoriska frågor, som direkt berörde grundvalen för de högre skolornas

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
organisation, kom man in på vägar som uppenbarligen kunde äventyra den
då nyligen beslutade läroverksorganisationens bestånd och på nytt aktualisera
dess grundläggande organisationsproblem. Detta är vad som har skett. Det
skedde framför allt genom utredningen örn flickskolans organisation och det
förslag, som kom fram ur den utredningen. Därigenom kom den offentliga skoldebatten
om motsättningarna från deli stora skolkommissionens tid upp igen,
och på sina håll underkände man därvid 1927—1928 års efter många mödor
åstadkomna lösningar.

Jag besvärar med denna lilla relation, därför att det kan vara bra att ha
klar för sig bakgrunden till den nu tillsatta skolutredningen. Detta var läget,
när jag hade att taga ställning till hela den rad av skolreformatoriska förslag
och andra frågor, som jag vid tillträdet till mitt ämbete fann på mitt bord
i mer eller mindre slutfört skick. Att under sådana förhållanden lägga fram
för riksdagen förslag till partiella reformer, som herr Engberg nu vill att jag
skulle göra, föreföll mig vara omöjligt, när själva skolväsendets organisatoriska
grundvalar hade ställts under debatt från inflytelserikt håll. När man
var i färd med att underkänna och undergräva dessa, kunde jag inte finna
det lämpligt att gå till väga på det viset. Man kunde faktiskt inte längre
gå fram på de partiella reformernas väg. Läget föreföll mig därför också ur
den synpunkten kräva, att man fick en allmän översyn av vårt skolväsen
från grunden till överbyggnaden. Jag har också avsett att genom en saklig
och allsidig utredning av grunddragen i vårt skolväsens organisation få en
bedömning även ifrån andra synpunkter än dem, som man grävt ner sig i under
skoldebatterna och skolfejderna, som föregingo 1927 och 1928 års beslut. Det
har förefallit mig, som örn tiden vore lämplig härför, och jag har i själva verket
inte sett, hur man skulle kunna gå till väga på annat sätt.

När jag tog upp den ena efter den andra av de frågor, som lågo före: frågan
örn folkskolans undervisningsplan, frågan om koncentrationen av gymnasiets
undervisning, frågan om studentexamen, frågan örn anknytningarna, som gjordes
aktuell genom flickskoleutredningen, frågan örn realskolans ställning
o. s. v., o. s. v. undan för undan, fann jag ju mycket snart, att allt detta hängde
ihop på det allra intimaste och att det inte var någon möjlighet att lägga fram
ett förslag i ett ärende utan att ha någorlunda klart för sig, hur hela systemet
skulle vara. Jag förstår ju mycket väl att herr Engberg har motvilja mot
system, men jag tror i alla fall, att det behövs ibland, och när det har varit
för litet system under en tid, kommer man nog otvivelaktigt över till nödvändigheten
av att få litet mera system i en verksamhet, även i skolväsendet.
Det är så, som jag tror att situationen är, och det är så, som jag har sett
saken.

På den där kyrkogården, som herr Engberg talade örn, har det varit ganska
livligt åtminstone efter vad jag funnit hittills under den tid jag arbetat inom skolutredningen.
Jag tror till och med, i motsats mot herr Engberg, på uppståndelse
från de döda på den kyrkogården, inte minst av en hel del ärenden
som ha gått in i den eviga vilan eller varit nära att gå in i den och som jag
fann på mitt bord och måste ta itu med, när jag fick taga hand om departementet.

Herr Engberg har också gjort anmärkning på sammansättningen av kommittén
och det sätt på vilket han förmodade att den skulle komma att arbeta.
Vad nu själva sammansättningen beträffar, så kan jag mycket väl förstå, att
man kan ha olika meningar örn den saken, desto hellre som jag själv ganska
mycket funderat på detta och varit i beråd, om man skulle gå den ena eller
den andra vägen. Jag hade emellertid den uppfattningen, att vad som framför
allt behövdes för närvarande, örn man skulle överhuvud taget komma fram

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
till någon saklig behandling och någon enighet i dessa frågor, som inte behövde
störas av gamla mer eller mindre dogmatiska inställningar, var att rensa
UPP på detta område, att få fram de olika skäl, som funnos för olika synpunkter
i fråga örn vårt skolväsen och dess organisation, att se till vad som
kunde vara berättigat i de olika synpunkter, som från olika håll framfördes,
och att försöka få detta undersökt på ett sakligt, ordentligt och objektivt
sätt.

Det föreföll mig vara den första upprensningen, som måste göras, innan man
skulle kunna komma fram till något resultat. Därför ansåg jag det nödvändigt
att lägga detta första stadium av arbetet i fackmännens händer. Jag tror att
sådana frågor som undervisningsplaner etc. klaras bäst, örn man först får
fram förslag från fackmännen. Det är ju uppenbart, att man inte kommer att
stanna vid detta. Jag har i direktiven för denna utredning framhållit, att det
är synnerligen nödvändigt och lämpligt att även få med lekmännen i arbetet,
oell jag har tänkt att gå till väga ungefär på samma sätt som man gjort i fråga
örn processlagberedningen, nämligen att när fackmännen kommit fram till ett
resultat, kallar man in lekmännen och försöker att få deras medverkan och synpunkter
på de olika förslag, som kunna föreligga. Vad slutligen beträffar riksdagsmännens
medverkan och inflytande i detta ärende, tror jag ingen behöver
bekymra sig för att inte den kommer i sinom tid. Således skulle jag tro, att
själva uppläggningen av utredningen inte är så tanklös som man möjligen
kunde låta förleda sig att tro av den föregående ärade talarens ord.

Vad så beträffar möjligheten att komma fram till något resultat, har jag
funnit, att det arbetssätt, som vi använda, redan har visat sig gott. Vi dela upp
arbetet på olika avdelningar och utskott, kalla in experter, när det behövs,
och försöka överhuvud taget att under arbetets gång få de råd och upplysningar,
som äro möjliga. Jag skulle visst tro, att man undan för undan på det sättet
kan lägga fram olika delar av utredningens resultat utan att behöva avvakta
det hela. Så har jag ju också framställt saken i yttrandet till statsrådsprotokollet.

Med anledning av herr Engbergs yttrande, att det vore synd örn sådana
frågor, som kunde läggas fram för sig själva, skulle på något sätt hållas tillbaka
av en utredning med så onekligen svåra uppgifter som denna, vill
jag säga, att det har jag haft fullkomligt klart för mig och att den saken också
är diskuterad i yttrandet till statsrådsprotokollet. Det framhålles sålunda, att
man icke skall lägga in i denna utredning sådant som inte har absolut ofrånkomligt
sammanhang med de stora, grundläggande skolorganisatoriska problemen.
En sådan sak som till exempel lärarutbildningen hoppas jag, vilket
också står angivet i yttrandet till statsrådsprotokollet, kunna taga upp särskilt
och likaså flera andra liknande frågor.

Detta är således planritningen till arbetet. Vad som kan komma ut av
det, får ju framtiden utvisa. Det kanske är en liten smula för tidigt att redan
nu fälla så kategoriska domar som den föregående talaren gjorde. Jag har rätt
goda förhoppningar på grund av vad jag sett av arbetet under den gångna
tiden, och inte minst har det slagit mig, att de använda formerna ha varit
ägnade att befordra ett objektivt och sakligt bedömande av de olika frågor,
där det så ofta har rått många och enligt min mening icke sällan alldeles onödiga
fejder. Jag skulle tro, att örn man kommer fram till ett sådant resultat,
som jag anser möjligt, när- man går till arbetet utan några förutfattade meningar,
kommer man inte bara att ge vårt skolväsen den utveckling, som är
så nödvändig särskilt i våra dagar, då det ju är framför allt på ungdomens
fostran, som framtiden beror, utan man kommer också att ge vårt skolväsen
det lugn, som kan behövas, så att inte skolorna måste arbeta under den stärn

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
eliga känslan av att här kan det rivas upp än på_ det ena hållet, än på det
andra. Detta betyder naturligtvis inte, att utvecklingen på^ något sätt skall
hämmas och att det inte alltjämt kommer upp nya och svåra problem, men
det betyder, att man skall kunna arbeta på en något så när gemensam bas och
på ett sätt som befordrar resultaten, lugnet och arbetsglädjen i våra skolor.

Herr Nisser: Herr talman! Jag ber först att med några ord få beröra den
fråga, som herr Bergman fört på tal, nämligen frågan örn de påtalade fylleriförseelserna
på en viss garnisonsort. Det är ju givet, att när en hel del unga
män samlas på en plats, såsom det sker vid inkallelserna, ligger det nära till
hands, att de, avkopplade från sin vanliga sysselsättning och sina vanliga
distraktioner, känna en något större lockelse till alkoholbruk än vad annars
skulle vara fallet. Emellertid äro de siffror, som här framlagts — att det under
tio månader förekommit 239 bestraffningar för fylleriförseelser — kanske inte
fullt så skrämmande som herr Bergman vill göra gällande. Det är ju dock så,
att det gäller en period på sammanlagt 300 dagar och att det inträffat tillsammans
239 förseelser, alltså mindre än en fylleriförseelse per dag, som
blivit föremål för bestraffning. Jag tror mig veta vilken plats som avsågs,
och på den platsen låg det 5,000, ibland kanske ända upp till 10,000 inkallade,
alltså lika många som hela invånarantalet i en medelstor svensk stad. Jag tror
icke att man kan anse, att det är något så oerhört, örn man i en sådan stad
skulle få icke fullt en fylleriförseelse per dag. Det är ju visserligen mycket
beklagligt att detta skall förekomma, men jag tror att frågan genom detta
påpekande kanske har reducerats till sina rätta proportioner. Detta om detta.

Jag vill nu inte ingå på den av herr Herlitz i hans mycket intressanta anförande
upplagda frågan örn hur det svenska samhället kommer att gestalta
sig under stundande tider och vilket system som kommer att växa fram ur
den nuvarande tidens oro och ovisshet. Inte heller vill jag försöka att följa
herr Mannerskantz’ hushållsgris tillbaka genom seklerna och se, hur den har
påverkat det svenska folket och det svenska samhället. Jag vill tvärtom nu
begränsa mig till ett par till synes kanske obetydliga frågor, vilka dock möjligen
kunna lia en rätt stor symptomatisk betydelse.

I årets statsverksproposition finner man i bilagan rörande utgifter å driftbudgeten
på första sidan och som punkt 1 »Besparingsarbetet». Det är alldeles
i sin ordning och mycket glädjande, att detta arbete numera erhållit en
framskjuten plats vid beredningen av statens finansplan. Mindre glädjande
är, att alla rimliga besparingar, som kunna göras inom skilda förvaltningsgrenar,
mer än kompenseras av de ökade kostnader, som tidsläget påkallar. Men
därom råder väl numera endast en mening, nämligen den, att vi måste sträcka
oss till den yttersta gränsen av vår förmåga för att bevara landets frihet och
folkets självbestämningsrätt genom det hotfulla kaos, som nu råder i världen.
Maningar gå också till alla och envar att spara, där sparas kan, att göra sådana
omläggningar i vår livsföring, att medel kunna frigöras och tillföras staten
som lån, sedan de allt mer tyngande skatterna betalats, och jag är viss om,
att praktiskt taget-alla äro beredda att taga sin del av ansvaret och bära sin
del av den börda, som en vrång och rättslös tid lägger på våra axlar.

Men när så stora krav ställas på den enskilde, måste man också begära, att
de medel, som mången gång med stora personliga uppoffringar ställas till
statsverkets förfogande, också användas på ett sådant sätt, att berättigade erinringar
däremot ej kunna göras. Tyvärr är detta ej alltid fallet, och den tes,
som vill göra gällande, att allt blir väl beställt, om bara staten får taga hand
örn näringslivet, har icke visat sig hållbar vid närmare granskning och omsatt
i det praktiska livet.

Första kammarens protokoll 1941. Nr 3.

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

I förra årets urtima riksdags sista timme behandlades sålunda en fråga om
statens stöd, för framställning av träkolsbriketter. Sällan har väl — dess bättre
— en fråga kommit på riksdagens bord i så illa förberett skick. De institutioner,
som sutto inne med särskild möjlighet att bedöma ett spörsmål som
detta, ingenjörsvetenskapsakademien och föreningen Kolningslaboratoriet, för
att nämna ett par, hade ej fått tillfälle att avgiva något yttrande, och ur
ekonomisk synpunkt hade inga kalkyler veterligen blivit gjorda. Den allvarliga
kritik, som förslaget underkastades i kammaren, och den mycket knappa
majoritet, som det efter en viss omarbetning lyckades samla, visade tydligt,
att riksdagen ej oreserverat vill vara med örn att staten inlåter sig på ekonomiska
experiment, som den enskilda förtagsamheten förkastar såsom allt för
oöverskådliga och riskfyllda.

En i viss mån likartad fråga behandlades även av regeringen vid ungefär
samma tid, dock av den art, att den ej kom under riksdagens prövning. Som
bekant har den starkt ökade förbrukningen av gengaskol och ved i hög grad
ökat behovet av papperssäckar. Dylika framställas sedan gammalt vid ett
flertal svenska bruk, fast den huvudsakliga användningen tidigare avsett andra
ändamål såsom cement, kalk, vissa livsmedel m. m. I november förra året
beviljade regeringen ett pappersbruk ett lån under vissa angivna villkor på
142,000 kronor för att från Tyskland inköpa ett nytt maskineri för framställning
av papperssäckar speciellt för gengaskol och ved. I och för sig vore kanske
ej sa mycket att säga örn en dylik åtgärd, men örn man något närmare
granskar såväl sättet för frågans behandling som behovet av och ändamålet
med den avsedda nyinvesteringen, framkomma vissa förhållanden, som måste
väcka både förvåning och gensagor.

Vad då först behandlingen av ärendet beträffar, har av företaget en framställning
gjorts, vari det heter, att »statsverket måtte förskottera kostnaden
för inköp av en säckmaskin för 142,000 kronor, vilken maskin vore avsedd för
tillverkning av papperssäckar för distribution närmast av gengaskol. Det av
statsverket eventuellt förskotterade beloppet skulle av bolaget återbetalas medelst
en amortering av 0.5 öre per fakturerad, å maskinen tillverkad säck.» Denna
skrivelse har av länsstyrelsen behandlats och framställningen tillstyrkes i
en skrivelse av den 4 november 1940, vari bland annat säges: »Med hänsyn till
den osäkerhet, som torde få anses vidlåda berörda tillverkning, har emellertid
fabriksledningen under rådande prekära ekonomiska läge icke ansett sig kunna
påtaga sig hela den med tillverkningen förenade ekonomiska risken utan ansett,
att statsverket borde åtminstone förskottera kostnaden för den erforderliga
maskinutrustningen för säcktillverkningen, detta för att få en ökad, nödig tillverkning
av papperssäckar till stånd.» Det är ju ganska karakteristiskt, att
när ett enskilt företag såsom i detta fall icke anser att det kan taga på sig risken,
då skall staten gripa in och påtaga sig denna risk, även örn den är mycket
uppenbar.

Vidare säges i skrivelsen att »en ökad tillverkning av papperssäckar---

måste anses vara av en utomordentlig allmän betydelse», samt slutligen att »det
ligger i öppen dag att detta även i arbetslöshetsavseende skulle vara av synnerlig
betydelse». Till synes utan någon som helst vidare undersökning — och detta
är det väsentliga — har regeringen därefter anvisat det begärda beloppet.
Det förefaller dock som ett rimligt krav, att frågan fått en något mera allsidig
och fackmässig belysning, innan avgörandet träffades, i all svnnerhet
som man utan större tidsutdräkt kunnat få ett både opartiskt och sakligt uttalande
från Svenska Pappersbruksföreningen, vilken jag antager ej är för
regeringen okänd.

Vad sedan själva saken beträffar, är det fullständigt felaktigt, att en ökad

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

■ Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tillverkning av papperssäckar kan anses vara av »utomordentlig allmän betydelse».
Det är tvärtom så, att den hos olika bruk redan nu befintliga kapaciteten
mer än väl räcker för att fylla behovet, även örn detta inom den närmaste
tiden skulle två- eller tredubblas. Säckförbrukningen kan nämligen för
närvarande beräknas till c:a 30 miljoner säckar örn året, medan befintligt
säckmaskineri har en kapacitet av minst 120 miljoner säckar per år. Talet örn
ett utomordentligt behov av nytt maskineri saknar sålunda all grund.

Länsstyrelsens uttalande, att det även i arbetslöshetsavseende skulle vara
av synnerlig betydelse, kan däremot ha ett visst fog för sig. Av det föregående
framgår nämligen, att uppsättandet och utnyttjandet av nytt maskineri
skulle medföra inskränkning i driften vid redan befintliga anläggningar och
salunda där föranleda ökad arbetslöshet, vilket ju måste anses vara av synnerlig
betydelse, men knappast i den riktning länsstyrelsen tänkt sig. Vill man
motverka arbetslösheten, skall man absolut icke anskaffa nytt maskineri för
säcktillverkning, utan, som på en del andra håll, klistra säckarna för hand, varvid
åtminstone tio gånger så många personer beredes sysselsättning, utan att
man behöver lägga ut stora belopp för maskinanskaffning.

Slutligen bör måhända tilläggas, att det bruk, som av staten erhållit stöd för
att upptaga säcktillverkning, icke tillverkar för detta ändamål lämpat papper.

De erinringar, jag haft att göra, kan jag sammanfatta sålunda: att det på
intet sätt är behövligt att sätta upp nytt maskineri för att tillfredsställa landets
behov av papperssäckar, att detta icke är den rätta vägen att motverka
arbetslösheten, vilket sker på ett mycket mera effektivt sätt genom handklistring
av säckar, att övriga säcktillverkare givetvis icke ha något att erinra emot
att ett annat bruk på egen risk upptager liknande tillverkning, men att de
bestämt reagera emot att deras och övriga skattebetalares medel användas för
detta ändamål.

Att jag så utförligt berört denna fråga, beror därpå, att den måhända är ett
typiskt exempel, att den ligger inom ett område, som jag själv väl känner till
och kan bedöma, och att den väckt berättigad uppmärksamhet inom de industrikretsar
den berör. När nu två påvisbara fall av statsunderstöd under en
kort tid förekommit utan tillräcklig föregående utredning, kan man också ha
anledning att befara, att liknande missförhållanden förekomma i långt större
utsträckning och att det i många fall behövliga stödet för ny, särskilt riskbetonad
företagsamhet bringas i misskredit genom ett alltför "släpphänt utlämnande
av skattebetalarnas medel utan föregående tillräcklig grundlig och allsidig
prövning. Ma staten gärna stödja ny, samhällsgagnande verksamhet och
låt även behandlingen av dylika frågor gå raskt, men låt den inte gå så raskt,
att den sakliga granskningen blir lidande eller helt utelämnas! Örn detta skulle
bliva regel, kan den med statsunderstödet avsedda nyttan lätt vändas i sin
motsats.

Herr Forslund: Herr talman! Det brukar icke vara min sed att deltaga
i en_ remissdebatt. Det är ej heller något märkligt som nu är anledningen till
att jag idag bryter emot denna — enligt min mening —• goda sed. Det är en
sak som jag varmt intresserar mig för och som under senare tid av Kungl.
Maj:ts gjorts till föremål för en omfattande utredning. Jag kommer då in på
alldeles samma fråga som en föregående talare varit inne på. Jag syftar på
den utredning som på föredragning av statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
igångsatts, omfattande vårt lands skolundervisning. Mitt intresse
har drivit mig till att läsa statsrådets anförande till statsrådsprotokollet,
utgörande direktiv för denna utredning. Första intrycket av detta anförande
är att det kommit att utgöra ett do manga ordens protokoll, som emellertid ger

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den intresserade manga värdefulla upplysningar om vårt skolväsen av idag och
de reformkrav som framförts och ännu inte vunnit sin lösning. Statsrådsanförandet
ger emellertid å andra sidan anledning till några marginalanteckningar.
Anledningen därtill ligger sannolikt i skilda erfarenheter av undervisningsväsendet
av idag. Jag vill omedelbart framhålla, att vad jag här har
att anföra icke bör eller får uppfattas såsom någon kritik mot någon, utan endast
utgör en lekmans funderingar rörande ett mycket invecklat frågekomplex.
Det är barnens och ungdomens skola som det här gäller. Under senare
tid är det så många som offentligt framfört krav rörande barnens fostran, att
det giver mig anledning för undvikande av missförstånd framhålla, att mitt
anförande icke får uppfattas som förslag i sådan riktning. Vad som för mig
är huvudsaken, då det nu är fråga om en omprövning av de gällande undervisningsplanerna
är, huruvida den omfattande undervisning som enligt nuvarande
planer erhålles ger det erforderliga kunskapsmått som samhället självt
sannolikt fordrar av ungdomen och för övrigt ger ett tillräckligt underlag för
barnens fostran och karaktärsdaning.

Innan jag går in för att svara på min egen fråga vill jag framhålla att samhället
av idag, där våra ungdomar nu som tidigare skola erhålla undervisning
och vägledning för sin fostran, icke är samma samhälle som då den stora och
värdefulla skolreformen för över tjugu år sedan genomfördes. Det bör kanske
omnämnas att 1919 års skolreform föregicks av långvariga utredningar som
slutfördes under 1914 och sedermera av folkskoleöverstyrelsen under 1918
framfördes som förslag till ny undervisningsplan för rikets folkskolor. Man
kan således konstatera att förarbetena till 1919 års skolreform påbörjades i
början av 1900-talet. Det är sannolikt riktigt att man från nämnda tid bör
bedöma förändringen av vårt samhälle av idag. Vårt nuvarande samhälle är
nog ett jäktande samhälle, som icke lämnar vare sig hem eller skola oberörda
av detta förhållande. Stora antal av våra hem äro sannolikt icke längre sådana
hem som Nathan Söderblom söker skildra i sina skrifter, där han säger: »Hemmet
är en skola i självtukt och inbördes förlåtelse och hjälp. Där lär man sig
det inbördes tjänandets lycka. Det kristna hemmet vill innesluta unga och
gamla. Det lyser som en fyrbåk för den som vandrar ute i världen. Utan
myndighet, respekt och lydnad mister hemmet sin styrsel.»

När man går in på en så grannlaga uppgift som att tala örn hemmen, får
man icke förbise, utan i stället erkänna att de svenska hemmen av idag allt
fortfarande nog måste anses såsom ledande i barnens fostran. Många äro emellertid
de hem som kunna betecknas såsom maskinhem. där ringa eller ingen tid
blir över för barnen och för att hjälpa skolan. Orsakerna därtill äro många,
och de äro nog i vårt så moderna samhälle kända, utan att de här behöva uppräknas.
Detta faktiska förhållande om de jäktande hemmen bidrager till viss
del till att man i skolan kvalitativt icke uppnår det goda resultat som eftersträvas.
Min erfarenhet är dessutom den, att det vore ur kvalifikationssynpunkt
önskligt, örn man nu vid den påbörjade granskningen av undervisningsplanerna
kunde komma fram till en begränsning av deras omfattning, och detta framförallt
i folkskolan, vilken skola jag bäst känner. Men jag tror att det ej heller
skulle skada, utan tvärtom, örn man även i de högre skolformerna ginge in för
en dylik begränsning, vilket skulle inom de olika undervisningsformerna giva
rum för större grundlighet i vissa ämnen av större betydelse. Någon kanske
vill göra gällande, att man framförallt i de högre skolformerna skall utvidga
planerna i stället för att begränsa desamma, enär man där har större möjligheter
att komma fram till ett tillfredsställande resultat. Emot detta bör emellertid
påpekas, att man från åtskilliga håll har den erfarenheten och även gör
gällande att våra elever från de högre skolorna, därvid inräknat även studen -

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
terna, veta mindre rörande vissa områden än folkskolans barn. Detta skulle
framförallt gälla vårt samhällsliv, eller vad man på skolspråk kallar medborgarkunskap.
Har sistnämnda påstående stöd i verkligheten, är detta en rätt
så allvarlig sak. På grund av olika omständigheter har det kommit att bli så
vid fastställande av kompetensfordringar, att det kräves studentexamen för
anställningen i fråga. I stort sett kanske man äger rätt att göra det påståendet
att dessa kompetensfordringar i sin tur medföra att det är studenterna som bli
de ledande i samhället, och under sådana förhållanden måste det anses såsom
en mycket stor brist att dessa ungdomar icke blivit i tillfälle att mera ingående
lära känna samhällets funktioner under tidigare år, och då särskilt under sin
skoltid. Detta är endast ett exempel som också talar för en justering av gällande
undervisningsplan. En lekman som söker följa vårt undervisningsväsende
får en ganska bestämd känsla av att våra undervisningsplaner i kvantitativt
avseende ligga mycket högt. under det att det kvalitativa undervisningsresultatet
icke är tillfredsställande. Jag hyser den uppfattningen att vår lärarkår,
som säkert nedlägger ett mycket gott arbete, icke blir i tillfälle att i skolans
fostrargärning nedlägga så mycket av det personliga för barnen som det vöre
önskligt, och som för det stora flertalet av barnen skulle vara av stor betydelse.
Man bör i ett resonemang som detta ihågkomma att barnen vid slutad skolgång
böra ha fått för sitt inre stora inteckningar i skolan som för dem böra verka
stödjande och kanske även ledande under uppväxtåren. På tal örn höga kompetensfordringar
på olika områden får det kanske tillåtas mig att till statsrådet
uttala en önskan som berör hans departement. Denna min önskan är att statsrådet
bör iakttaga största möjliga försiktighet i fråga örn att tillmötesgå framfört
förslag örn införande av sådana kompetensfordringar som villkor för utbildning
till lärare vid folkskola, innebärande föreskrifter örn studentexamen
för att få deltaga i sådan utbildning. Folkskolan tror jag är bäst betjänt med
att nuvarande ordning får bibehållas, enär ett bifall till framförda önskemål säkert
skulle komma att utestänga många som mera komma från det praktiska
livet än våra studenter göra. Vår lärarkår bör så långt som möjligt ha sina
rötter i arbetets värld och icke endast utrustas med en teoretisk utbildning utan
förening med det praktiska livet.

Med vad jag nu sagt vill jag således till den påbörjade utredningen framhålla
önskvärdheten av en begränsning i undervisningsplanerna som i sin tur
kan leda fram till bättre resultat än som för närvarande är förhållandet. Det
framgår icke tillräckligt tydligt av statsrådets anförande, änskönt att han
mycket klart uttalar örn skolans mål, att det icke får vara avgörande att
uppnå ett visst kunskapsmått, huruvida man vid utredningsarbetet även har
möjlighet att gå in för en dylik reducering som jag här har talat om. I statsrådsanförandet
framhålles däremot med mycket stor skärpa att denna utredning
bör söka åstadkomma en samordning de olika skolformerna emellan. Skall
detta var huvudfrågan, så kan det mycket väl tänkas att för att nå detta
resultat man måste utöka undervisningsplanerna för folkskolan, och det är
detta som jag är rädd för. Jag har ingenting att erinra mot en samordning
som går så långt som möjligt, men den får naturligtvis icke ske på folkskolans
bekostnad. Jag utgår ifrån att statsrådet inia'' har någonting att erinra mot
min uppfattning att folkskolan, där det stora flertalet barn får sin skolundervisning,
i sin verksamhet uppbygges så att man uppnår bästa möjliga resultat.

Utöver vad jag nu talat örn folkskolan, och att våra undervisningsplaner
måste göras upp med hänsyn till dagens samhällsliv och med särskilt beaktande
av ali skolundervisningen måtte giva mer rum för det personliga i lärarens
kall, vill jag till omprövning framföra frågan: Vad kari folkskolan göra

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
för att hjälpa avgående elever att stabilisera sina under skoltiden vunna kunskaper,
och i stället för glömska öka detta kunskapsmått, genom att skapa
intresse för deltagande i ytterligare skolning och bildningsarbete, under den
period då de unga som regel sakna anknytningar till arbetslivet och kanske
äro för unga för att själva ledas in uti vårt omfattande fria bildningsarbete?
Många av de från skolan avgående eleverna bli kanske i tillfälle att omedelbart
erhålla yrkesundervisning eller eljest frivillig hjälp, men det stora flertalet
av våra ungdomar som lämnat folkskolan är sannolikt i behov av någon
ytterligare hjälp från skolans sida. Jag vill icke framföra någon tanke på
en obligatorisk utbyggnad av vårt folkskoleväsende, innebärande högre antal
skolklasser, utan mili tanke går ut på att man på frivillighetens väg skulle
samla de tidigare eleverna till aftonkurser för undervisning i vissa ämnen,
eller eljest till sammankomster för att genom samtal och överläggningar berörande
allmännyttiga ting under några år efter skolans avslutande uppehålla
förbindelsen mellan skolan och de barn som lämnat densamma. Jag tror att
man i dylikt fall skulle tjäna saken genom att tillåta så fri organisations- och
arbetsform som möjligt, och på så sätt skulle man lättare samla dessa ungdomar
som man vill hjälpa i deras utveckling. Man skulle genom en sådan anordning
söka plädera för att åstadkomma en förbindelselänk mellan skolan och
det frivilliga bildningsarbetet, till vilket ungdomarna så småningom erhålla
sin anknytning. En sådan frivilligt lagd verksamhet skulle säkert vara till
mycket stor nytta för många, och det skulle sannolikt vara dem till mycket
stor hjälp i deras karaktärsdaning. Man får inte förbise att barnen under
tiden fran det de lämna folkskolan och till dess de genom högre ålder kommit
att få intressen, som i många fall samla dem omkring nyttiga och godtagbara
uppgifter, få genomleva en period då de ha mycket svårt att få det fäste
som även en ungdom kan vara i behov av. Höra då barnen i sådana fall till
sådana hem som jag här sökt peka på, där man av skilda omständigheter inte
har nämnvärd tid över för barnen, så blir livet ännu mera tomt för dessa Ungdomar.

När nu vår folkskola har ett överskott av arbetskraft, vill det synas mig
vara en lämplig tidpunkt för omprövning av sådana synpunkter som jag här
framfört. Jag förstår mycket väl att vi ur statsfinansiella synpunkter äro
skyldiga att iakttaga ali sparsamhet. Men då det gäller barnen har det ju
blivit nästan modernt att nu rekommendera vissa uppgifter för samhället, och
då jag utgår ifrån att denna fria verksamhet efter genomgången folkskola bör
vara beroende på de olika skoldistriktens intresse, böra skoldistrikten i viss
utsträckning bestrida de kostnader som äro förenade med verksamheten. När
jag talar om överskott _på arbetskraft i folkskolan och nu rekommenderar att
denna skall utnyttjas i någon omfattning för en sådan verksamhet som här
talas örn, avser jag härmed icke att verksamheten skall uppehållas av just de
personer som icke kunna få bibehålla sina befattningar, utan jag avser att man
ur lärarkåren inom respektive distrikt skall med befrielse från andra uppgifter
avdela lämplig arbetskraft för denna nya arbetsuppgift. Det önskemål, som
jag här genom protokollet vill ha framfört till utredningskommittén och då
framförallt till dess ordförande, avser icke som jag också tidigare anfört, något
förslag som ifalla dess detaljer är granskat, och framförallt inte något
motförslag till många andra yrkanden som under senare tid framförts när
det gäller ungdomens fostran.

Jag har nu i mitt anförande framfört två önskemål, det första beaktande av
behovet av en begränsad undervisningsplan för folkskolan, det andra en undersökning
av möjligheterna för en på frivillighetens grund ordnad verksamhet
bland de barn som lämnat folkskolan, men som likväl skolmyndigheterna skulle

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vara ledare för, varvid kostnaderna skulle bestridas av staten och det skoldistrikt
där dylik verksamhet kan anordnas.

Till sist har jag ett tredje önskemål att framföra. Detta gäller utredningskommitténs
sammansättning. Jag anser att det skulle vara lämpligt örn lekmannaintresset
blivit representerat i denna stora utredning. Visserligen har
herr statsrådet i direktiven för kommitténs arbete framhållit lämpligheten av
att kommitterade skola söka samråda med lekmannaintresset, men jag tror
att en dylik form för lekmannasynpunkternas tillgodoseende i en utredning
icke är tillfredsställande. Jag har ingen anledning att befara, att denna kommitté
icke skall grundligt undersöka vad som lämpligen bör åtgöras, men så
länge vårt skolväsen likväl i stor utsträckning handhaves av lekmän, och dessa
därigenom erhålla en rätt ingående inblick i detta vittomfattande arbete, synes
det mig inte vara lämpligt att sätta denna sakkunskap åsido, då det gäller
ställningstagande inom kommittén.

Jag har, herr talman, för några dagar sedan varit i tillfälle att läsa ett
betänkande där lekmannaintresset fullständigt saknats, och vid genomläsningen
av detta betänkande märker man mycket nogsamt att detta intresse har
saknats. Jag har icke någon gång varit i tillfälle att läsa ett betänkande där
man så lekande lätt har löst alla problem som föreligga som just denna
kommittés betänkande. Det betänkande som jag åsyftar är det som avgivits
rörande värntjänstutbildning för skolungdom. Jag skall inte anmäla mig som
vare sig motståndare eller anhängare till vad som i detta betänkande anföres,
det må bli anledning därtill viel ett senare tillfälle. Jag har endast
velat omnämna detta betänkande, när jag rekommenderar lekmannaintressets
tillgodoseende i en utredning som så direkt berör det allmännas intressen och
inte är någon skolans egen angelägenhet.

Ja, herr talman, här har jag nu talat en stund om något som kanske helt
skiljer sig ifrån vad som brukar förekomma i en remissdebatt, men detta är
dels beroende på att jag inte brukar deltaga, och dels att jag anser att man
trots den svåra tid vi genomleva även ha skyldighet att tänka på barnens
fostran. Alla ha vi varit barn och kanske också, som någon säger, trots ålderdom
ha vi både barnahjärta och barnasinne. Åtskilliga av oss minnas nog
nu vid mognare år med tacksamhet de lärdomar och erfarenheter, som skolan
bibringade oss, och erkänna gärna vilket utomordentligt stort värde skolan
utgör för den enskilde, även om man måste lämna den på folkskolestadiet,
vilket jag själv gjort. Det är väl också med hänsyn till de vunna erfarenheterna
som jag har ansett det som en plikt att särskilt varmt omhulda denna
skolform. Det är nu min önskan att denna skolform kunde få vara ungdomen
behjälplig något längre tid än vad nu är fallet, dock under de friare former
som jag här pläderat för.

Jag skulle vara mycket tacksam örn vederbörande utredningskommitté icke
stannade vid att samordna de olika skolformerna, utan sökte finna vägar
även för en förbindelse för de avgående eleverna från vår folkskola fram till
det fria folkbildningsarbetet. Om så kunde ske, tror jag att detta vore den
bästa gåva folkskolan kunde giva barnen, när nu skolan inom kort går att
högtidlighålla sin hundraåriga tillvaro.

Herr Wistrand: Herr talman! När jag i denna remissdebatt begär ordet,
är det närmast med anledning av Kungl. Maj :ts proposition nr 20 om dyrtidstillägg
å folkpensioner m. m., vilken redan tidigare har remitterats till utskott.
Det ärende som behandlas i denna proposition står emellertid i ett mycket nära
och oupplösligt samband med statsverkspropositionen, därigenom att statsverkspropositionen
upptager anslag lill folkpensioner och barnbidrag m. m. med ett

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
belopp som överstiger de normala behoven för detta ändamål med sammanlagt
något över 11 miljoner kronor.

I förbigående sagt, herr talman, ber jag att få göra anmärkning mot att berörda
Kungl. Maj :ts proposition nr 20 icke som vanligt är förelagd i tryck och
utdelad på sedvanligt sätt jämsides med övriga samma dag avlämnade propositioner.
Den utdelades först tvenne dagar efter det propositionen avlämnats
till kammaren. Det är ju uppenbart att åsidosättande av god sedvänja i detta
avseende alltid medför svårigheter för riksdagsmännen och inverkar på deras
möjlighet att väcka motioner med anledning av propositionen eller eljest i tid
taga ställning till densamma. Några synnerligen brådskande skäl kunna knappast
så här vid riksdagens början åberopas, och jag vågar vördsamt framställa
ett önskemål att dylikt förfarande i framtiden må undvikas.

De anslagsökningar på över 11 miljoner som i detta samband ifrågasättas
återge emellertid endast halva beloppet av den kostnadsökning som kommer i
fråga för nästa budgetår. Propositionen örn lagändring beträffande pensionerna
har nämligen formellt givits formen av en till sin giltighetstid för år 1941
begränsad anordning. Det finnes väl ingen anledning att antaga att de tillägg
som Kungl. Majit begär för 1941 icke avses skola utgå även för senare år.
kanske t, o. m. som minimum, och då kommer minst samma belopp som nu avsetts
för förra hälften av budgetåret att erfordras även för senare hälften. Det
synes mig trots den formella oantastligheten motbjudande att budgetuppställningen
icke i sin helhet får redovisa den å hela budgetåret belöpande kostnad,
som med till visshet gränsande sannolikhet i realiteten måste bliva följden av
ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag. Härtill kommer naturligtvis kostnaden
för det senare halvåret av innevarande budgetår, vilken är avsedd att belasta
budgetårets förslagsanslag för detta ändamål. Kostnadsramen för denna reform
är alltså av en helt annan storleksordning än som kan utläsas vid en flyktig
läsning av förslaget till riksstat. Yad som skall täckas av statsmedel •— i
den mån man nu överhuvud taget kan tala om täckning i dessa tider — är intill
utgången av nästa budgetår tre gånger det belopp varmed riksstaten för detta
ändamål ökats. Härtill komma ytterligare de miljoner som skola utgöras av
kommunerna. I stället för de 11 miljoner som äro upptagna i riksstaten innebär
i själva verket denna lagändring en utgift för det allmänna — för staten och
kommunerna — av föga mindre än 40 miljoner kronor.

Då jag på förhand inser att man — med eller mot bättre vetande — kommer
att göra det jag här anför till föremål för misstydning, vill jag genast
avge en bestämd deklaration, att jag icke i och för sig anser en förhöjning av
folkpensionerna obefogad. I en tid av obestridligt sjunkande penningvärde kan
staten icke underlåta att så långt i dess förmåga står sörja för att de gamla
icke genom penningvärdets fall undandragas sin torftiga bärgning. All social
pliktkänsla talar härför. Men staten bör i sitt görande härvidlag framför allt
tillse att den icke genom sina åtgärder gör ont värre. Vad statsmakterna i dessa
dagar framför allt måste ha sin uppmärksamhet riktad på är frågan huru en
ohejdad inflation skall undvikas. Det har talats mycket örn denna sak under
dagens debatt. Inflationens följder kunna ej mötas genom nya anslag som ytterligare
öka budgetbristen och därigenom påverka och påskynda den inflatoriska
tendensen. Detta är en sanning som är så uppenbar, att den enligt min
mening icke skäligen kan bestridas.

Det synes mig därför hava bort vara socialministern angeläget att trots de
obestridliga svårigheterna söka finna någon form, vilken -— samtidigt som de
pensionsberättigade fått en förbättring som väl behöves med hänsyn till den
inträffade förändringen i penningvärdet — inneburit att en anslagsökning av
betydande mått så långt möjligt undvikits. Detta kan visserligen icke ske utan

Fredagen den 17 januari 1941-e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
en närmare undersökning, vars svårigheter äro uppenbara. Jag kan i varje fall
icke undgå den reflexionen, herr talman, att allvarliga försök knappast blivit
gjorda att så långt ske kan inom pensionsförsäkringens nuvarande eller eventuellt
något beskurna kostnadsram lämna förbättring åt dem, som starkast
varit i behov av sådan förbättring. Detta hade kunnat ske i olika former, och
jag vill mera som ett diskussionsunderlag framkasta några. Man hade till
exempel kunnat överväga att uppskjuta pensionsåldern från 67 till 68 ar eller
— om detta anses möta principiella betänkligheter — uppskjuta beviljandet
av pensionstillägg till 68 års ålder eller intill 70 års ålder låta pensioneringen
helt eller delvis bliva beroende av om vederbörande kunnat styrka att arbetsförmågan
verkligen är nedsatt, eller också välja andra vägar som kunna visa
sig framkomliga. Jag är ej beredd att giva en bestämd vägledning och är väl
medveten örn svårigheterna, men jag är, herr talman, lika medveten om att
man icke i längden kan rädda de små i samhället från inflationens verkningar
på annat sätt än genom att man verksamt söker möta själva inflationen. Och
inflationen är den obalanserade budgetens skugga som man fåfängt söker
.springa ifrån genom att ytterligare öka avståndet till en möjlig budgetbalansering.

Nu ha vi i dag, herr talman, hört finansministern tala örn hur besparingar
på den civila budgeten inte tjäna något till. Vi ha senare också här i kammaren
haft den intressanta upplevelsen att följa herr Engberg till hans ödemarksstigar
och sett hur de mynnade ut på en kyrkogård, där han i skolkommissionen
trodde sig se en kyrkogårdsnämnd. Sammanställer jag dessa båda anföranden,
herr talman, så har det hos mig uppstått en ganska underlig känsla,
huruvida inte jag, när jag insatts i besparingsberedningen, också har blivit
insatt i en kyrkogårdsnämnd, som är tillkommen för att begrava besparingstanken,
också möjligen kanske utan tanke, som herr Engberg angav det, på
de dödas uppståndelse. Jag förstår annars inte riktigt konsekvensen i tankegången,
när man tillsätter en besparingsutredning, men samtidigt vid olika
tillfällen anser det angeläget att predika besparingsåtgärdernas betydelselöshet.
Det ges något av den mentalitet, som tar sig uttryck i ett mycket vanligt
talesätt: »Vad tjänar det till att spara? Det gör ingenting i den stora konkursen!»
— Detta ha vi nu fått höra vid flera tillfällen, men vi skola inte
glömma, att den mentaliteten är en konkursgäldenärs.

Enligt min mening växer alltmer den uppfattningen fram, att vi måste få
fastare linjer för vår socialpolitik än vad som man hittills aktat nödigt. Vi
måste arbeta oss fram till vissa grundläggande förutsättningar för en planmässighet,
som vi nu sakna. Det synes oss som örn just denna tid med dess
oerhört ökade ekonomiska och därav härflytande sociala svårigheter borde i
hög grad uppfordra till ett pådrivande, och icke, som i stället hittills skett,
till ett förlamande av socialvårdskommitténs arbete. Vår socialpolitik måste
bliva vad den i stort sett hittills icke varit — positiv, d. v. s. den måste fullfölja
vissa klart bestämda syften.

Framför allt måste socialpolitiken anknyta till det problem, som är det
centrala livsproblemet hos vårt folk — befolkningsfrågan. Här måste ske en
avvägning av socialpolitiken, som tar sikte framför allt just på detta problem
och söker lösa det med långt större allvar än man hittills försökt och i stort
sett misslyckats med. Socialpolitiken måste gå hand i hand med de bästa yttringarna
av ett folks livskraft. Den måste gå hand i hand med livsviljan och
arbetsviljan. Det är ju så, att befolkningsutvecklingen obönhörligt pekar mot
en omgruppering av åldersklasserna i vårt land, vilken som en ofrånkomlig
konsekvens kräver cn längre arbetsålder än den nuvarande. Men vad ha vi
gjort? Vi ha i stället löpt motsatt väg. Kunna vi verkligen i längden låta

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
pensionsåldern för statstjänstemannen hållas nere vid den lågpunkt, som i
hastigt mod bestämdes för några år sedan? En ändring endast på denna punkt
skulle inom kort minska statens utgifter med 5 miljoner kronor. Och även
beträffande vår folkpensionering kunna vi ej undgå att se rätt in i ögonen,
att en fortsatt folkpensioneringsverksamhet, som bedrives utan hänsyn till
om nedsatt arbetsförmåga föreligger eller ej, kanske inom kort ej ligger inom
de ekonomiska möjligheternas gräns, därför att vi då nått därhän, att det
produktiva åldersskikt, som skall uppbära det hela, är uttunnat medan de
högre åldersklasserna äro talrikare än någonsin, men med anspråk, som
grundats på förutsättningen av en helt annan befolkningsstruktur i samhället.
Kunna vi vara vissa örn att denna fåtaliga produktionsdugliga åldersklass är
villig eller ens har förmåga att bära bördorna för vår generation, så som vi
ha dragit upp socialpolitikens linje? Därför måste socialpolitiken i tid gå till
sin målsättning under beaktande av våra resurser, såväl dagens som framtidens.
Den socialpolitik, som bidrager till att alstra ny social nöd genom en ekonomisk
politik, som låter småfolkets besparingar förtäras genom inflation, är icke
endast fruktlös; den är skadebringande. Det bör vara även socialpolitikens
huvudmål i dessa dagar att i sin mån bidraga till att motverka inflationen.

Samtidigt bör den emellertid stärka framtidens Sverige. Utan att man har
känsla härför faller i själva verket varje socialpolitisk åtgärd till marken,
emedan den inte uppbäres av en levande ande. Men just därför att socialpolitikens
medel äro långt mera begränsade än vi förstått under en socialpolitisk
blomstringstid, som kunnat vara en blomstringstid därför att den försummat
andra folkets livsuppgifter — värnet örn vårt land — måste vi taga hela den
sociala frågan under ny omprövning. Socialvården måste sättas in där behovet
av social omvårdnad är oomtvistligt; för gratisutdelningar åt dem, som ej
äro behövande, finnes det och bör det inte längre finnas något utrymme. Moderskapspenningen
t. ex. synes mig särskilt under en tid, då budgeten icke
kan balanseras, vara en lika omtvistlig institution som mödrahjälpen till sin
princip är riktig och framtidsduglig. Vad som utgives utan sorgfällig prövning
undergräver i lika mån möjligheterna att lämna samhällets hjälp i de
fall, där den kräves för att bevara vårt folkmaterial som uppbärare av fortsatt
svensk odling.

Herr talman! 1° dagens situation synes det mig som om det framför allt
gäller att se framåt. Vi lia inom loppet av föga mera än ett år sett en folkopinion,
som så mycket närts av illusioner och godtroget trott det politiska
livets enda problem vara att tillfredsställa dagsbehoven, förbytas till en fördjupad
känsla av ansvar för folket och för riket. I den uppfattningen bör även
socialpolitiken inlemmas. Då få de socialpolitiska åtgärderna ett innehåll, som
i långt mindre grad än hittills göra dem till ett politiskt tvisteämne.

Det år, som gått, herr talman, har lärt oss mycket. Vi ha lärt oss känna
faktorer, varmed många av oss tidigare ej trott oss behöva räkna; vi få helt
säkert, med visshet, skulle jag vilja säga, göra bekantskap med ännu andra.
Men ju säkrare vi lära oss att draga de riktiga slutsatserna av dem, desto större
blir vår inre och yttre trygghet.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Den som lyssnat till inläggen i dagens
remissdebatt kan inte gärna ha undgått intrycket, att uttalandena genomgående
andats en relativ tillfredsställelse med landets belägenhet och med de
villkor, under vilka nationen arbetar. Man måste också medge, att den svenska
riksdagen i dessa dagar kunnat samlas under en ljusare himmel än den som
välver sig över våra grannländer. Likväl förefaller det riktigt att konstatera,
att det år som nyss gick till ända, även för oss var ett olyckornas och de

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stora skiekelsernas år. Historien hade brått med sitt värv i våldets och omstörtningens
tjänst. De nordiska länderna vörö alla illa beredda för dessa
hemsökelser och förmådde icke värja de gränser, inom vilka deras odling
blomstrat under sällsport lyckosamma förhållanden.

I öster har det ryska riket, ett rike fullt av jäsande inre kraft, av obändiga
instinkter och återuppväckta nationella ambitioner, ånyo flyttat sina råmärken
in på gammal nordisk odlingsmark. Den åldriga rigelställningen mellan Ladoga
och Finska viken blev i ett ofattligt blodigt krig genombruten. Det var
ett hugg mot själva roten av det nordiska statssystemet. Efter freden i Moskva
är den trygghet förlorad, som varit själva förutsättningen för det sociala
och ekonomiska nydaningsarbetet i nutidens Sverige. Vi äro nu som så många
andra av Europas länder hänvisade till att arbeta vidare med svärdet i ena
handen och mursleven i den andra.

Kriget i Norge var ett stormakternas krig med nordisk folkfrihet som insats.
För Sverige betydde det att vi blevo avstängda från våra förbindelser
västerut. Vi blevo införlivade med det blockerade europeiska fastlandet, och
vi fingo samtidigt en ny, långt utdragen landgräns att försvara.

Detta är bokslutet för det år, som gått till ända. Varje blick tillbaka måste
göra oss bittert medvetna om den vanmakt, med vilken vi hade att möta händelserna.

Jag har tidigare vid något tillfälle i denna kammare sagt några ord örn
den svenska finlandspolitiken. Det är inte för att gräva upp gångna meningsskiften,
utan för att fullfölja en tankegång, som jag i dag gärna skulle vilja
tillägga, att ingenting av vad som senare inträffat kommit mig att ändra uppfattning.
Det är tvärtom så, att jag i årets senare händelser har funnit mig
stärkt i denna uppfattning. Jag ser ett logiskt sammanhang mellan den då
ådagalagda söndringen i Norden och de tyska legionernas härfärd mot våra
grannländer. Utan visshet örn den långt framskridna politiska paralyseringen
i Sverige skulle detta, ett av den nyare tidens allra djärvaste krigsföretag, näppeligen
ha bragts å bane.

Nu bärgade vi vår fred, men inte vår trygghet. Vi bärgade en viss, ehuru
begränsad rörelsefrihet. Och vi bärgade med freden många ovana och tunga
plikter.

Det är egentligen om dessa plikter som jag nu skulle vilja säga några korta
och vardagliga ord. Sveriges nationella oberoende kan, såvitt jag förstår, i
framtiden finna ett fäste endast i ett fritt Norden. Det fria nordiska statssystemets
återupprättande och säkerställande är följaktligen ett svenskt livsintresse.
Och jag skulle vilja tillägga: det är inte en nåd att stilla bedja om,
utan det är en uppgift att fullfölja. Det är ett verk, som måste fullbordas
genom en målmedveten politik och genom ett frimodigt hävdande av nordisk
självbestämmanderätt. Ty Norden är icke någon de främmande makternas
intressesfär. Norden är sin egen. Ingen makt i världen kan göra oss likgiltiga
för vad som händer i våra nordiska grannländer, lika litet som för vad som
hände i vintras i Finland. Intet folk kan förneka sina egna vitala intressen.
Därför är det lika meningslöst att dölja den sympati, som vi i dessa dagar
känna för det lidande, men okuvliga norska broderfolket, som att dölja vårt
hjärtas vrede mot förtryckarna och deras framfärd. I denna sak är det vår
plikt att tala med all den oförsagdhet. som blodsband och ödesgemenskap göra
naturlig. Man må säga vad man vill om vad någon har kallat plikten att
förlika våra tankar med tidens politiska vilja, men så snart det gäller svensk
eller nordisk frihet är vår genstörtighet lika omedgörlig som graniten i det
svenska urberget.

Såsom händelserna nu utvecklat sig, har vårt land blivit, jag skulle vilja

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
säga, ett helgonaskrin eller en skattegömma för alla de klenoder, som vi vant
oss att räkna såsom samfällda nordiska arvedelar. Det är Ilar, det är i detta
land som vi måste hålla tron på framtiden levande och med denna tro också
tanken på en samverkan, som kan bli ett tryggt värn för alla de nordiska ländernas
frihet.

Regeringen har vid upprepade tillfällen betygat sitt intresse för utvecklingen
och stärkandet av en dylik samverkan. Det skulle lia varit en strimma av
ljus i det politiska vintermörkret, örn från regeringsbänken i dag kunnat meddelas,
att någonting av positivt värde hade blivit uträttat på detta område.
Men årets trontal erbjöd ingen dylik vederkvickelse. Detta aktstycke innehöll
denna gång överhuvud taget ingenting. Det var ingenting annat än en översättning
till svensk normalprosa av det stycke i första Mosebok, som lyder:
»Allting var öde och tomt, och mörkret svävade över vattnet.»

Vi äro alla medvetna örn att de svårigheter, som möta på det nordiska samarbetets
väg, äro många och svårövervinneliga. Där är först och främst den
begränsning i vår politiska rörelsefrihet, örn vilken jag redan har talat. Örn
den skulle jag endast vilja säga, att det är inte likgiltigt, vilket mått av frihet
vi tillmäta oss själva. Ge vi fogligt och medgörligt hela marginalen åt vederparten,
så är det ju alldeles självklart, att ingenting blir kvar för egen räkning.
I umgänget nationerna emellan föreställer jag mig att det ofta finnes
situationer, när ett fullbordat faktum har en mera övertygande kraft än de
höviska bordssamtalen eller de diplomatiska supplikerna. Och man kan tilllägga,
att ett stadgat anseende för lätthanterlighet inte alltid är någon tillgång
i det internationella umgänget.

Nu vill jag uttala den förhoppningen, att vår regering icke förtröttas i sina
nordiska bemödanden. Jag önskar och hoppas, att den skall finna en grundval
för en nordisk politik och en politik, som kan åt framtiden bärga värden, som
för ögonblicket förefalla att ha gått till spillo. Jag hoppas alltså, att den oförtrutet
arbetar vidare i klar insikt om att det enda bistånd, som vi i framtiden
kunna påräkna, är det som kan givas oss av våra närmaste grannfolk. Från
andra länder lia vi ingenting att vänta. De äro när som helst beredda att sälja
oss för ett billigt pris. Visar det sig härvid, att den ena vägen inte är
framkomlig, så måste man försöka den andra. Här gäller det först och främst,
herr talman, att framhärda och att icke låta sig förskräckas.

Det finnes dessvärre en annan vägspärr, som kanske är minst lika svår att
forcera som denna begränsade rörelsefrihet. För någon månad sedan hände
det, att en kontingent av våra soldater på väg hem från en av sina förläggningar
till julfirandet i hemorten mötte en av de tyska militärtransporterna.
Det var på sätt och vis ett säreget möte. Landets egna söner sammanpackade
i halmströdda godsfinkor, för allt i världen väl uppvärmda, men ändock anspråkslösa
godsfinkor. Främlingarna bekvämt bänkade i statens järnvägars
förträffliga tredje klass passagerarvagnar. Är det så underligt, att detta möte
kom julglädjen att blandas med mycken spörjande bitterhet?

Transiteringsavtalet var en av fjolårets många olyckor och en av dem, vars
innebörd blir klarare, ju längre tiden skrider framåt. Dess ogynnsamma verkningar
möta vi i många länder: i Norge, i England, i Amerika och naturligtvis
först och främst i eget land. Sanningen — såvitt jag kan upptäcka den — är,
att detta transiteringsavtal blivit oss en Nessosmantel. Det bränner som eld,
och icke utan ängslan spörja vi oss, vilka nya förvecklingar, som därav äro
att förvänta.

Jag tvingas alltså erkänna, att den nordiska samarbetspolitiken just nu har
det mycket trångt. Desto angelägnare förefaller det vara att fullt utnyttja
den rörelsefrihet, som ännu står oss till buds. En talare i andra kammaren

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fällde i dag på förmiddagen ett ord, som fastnade i mitt minne. Han menade,
att så dåligt lia vi det ändå inte, att vi inte skulle kunna dela med oss något
av den kaka, som står till vårt förfogande. Vi veta alla, att läget i Finland och
i Norge är ofantligt mycket sämre i försörjningshänseende än det är hos oss.
Något har ju blivit gjort, mestadels på privat initiativ, för att bättra förhållandena.
Men man har haft det intrycket, att våra myndigheter sett sin
uppgift såsom varande huvudsakligen av passiv och upplysande art. Nu undrar
man: skulle det inte vara möjligt, att regeringen eller dess underordnade myndigheter
på ett mera aktivt sätt, än som hittills skett, grepe in i detta hjälparbete?
Det förhåller sig ju dock så, att det för de enskilda är omöjligt att
överblicka läget. Våra myndigheter veta, vilka reserver vi ha och vilka resurser
som stå till vårt förfogande. De veta hur långt det är möjligt att gå
med hänsyn till egen säkerhet och trygghet. Jag hoppas, som sagt, att vår
regering i framtiden ville visa en större aktivitet på detta område. Jag förenar
mig med dem, som uttryckt förhoppningen att något mera skall kunna göras.

En av våra svenska plikter i den nordiska politikens tjänst förefaller mig ha
blivit väl fylld. Det oförtrutna arbetet på försvarsmaktens stärkande är själva
underpanten på vår nationella livsvilja. Den vapenlöse blir gärna ett värnlöst
offer för anfäktelser, inför vilka den väpnade styrkan inte känner någon förskräckelse.
Den ettåriga värnpliktstiden kommer med nya krav på den ungdom,
vars oblida öde det blivit att med tunga personliga uppoffringar sona tidens
vettlöshet. Det är en av de märkligaste iakttagelserna i dagens remissdebatt,
att den enda invändning, som gjorts mot denna reform, kommit från den kommunistiska
meningsriktningen.

Nu vill jag för min del ingalunda överskatta de omedelbara verkningarna
av en sådan reform som denna. Först långt fram på detta år(tionde kunna vi
tillgodogöra oss den fulla vinsten av en utsträckt värnpliktstid. Vi stå dock
här inför en naturlig och såvitt jag förstår ofrånkomlig konsekvens av det
nuvarande tidsläget och av den hittills genomförda allmänna upprustningen.
Med reformen följer väl också mycket snart en, fördjupad skolning för befälet
av största betydelse för krigsmaktens stridsduglighet och kanske den största
omedelbara vinningen.

Den ettåriga värnplikten synes mig emellertid också mana fram en annan
åtgärd på ett annat område, och det är rösträttsålderns sänkning till myndighetsgränsen.
Jag kan för min del inte se, att det finnes något giltigt skäl att
andraga mot en sådan utvidgning av valmanskåren, vars bärande tanke har en
gång för alla formulerats i det Heidenstamska ordet:

»Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika.»

Till sist skall jag, herr talman, bara säga ett ord örn våra nya bruk och
våra välska seder. Informationsstyrelsen har sedan någon tid tillbaka anordnat
s. k. informationsdagar. Man har där lämnat en skön och nyttig undervisning
åt de arbetande tidningsmännen. Man har där talat om vad vi inte få
tala örn, och det hela har alltså tjänat uppgiften att dämma upp den fria nyhetsförmedlingen.
Jag förmodar att detta som så mycket annat är ett uttryck
för tidens politiska vilja. Men skulle det inte vara möjligt att lägga undervisningen
på en något högre nivå än den som gäller för — första förberedande? Skola

dessa kurser fortsätta, och jag förmodar att det är meningen, så skulle
jag vilja uttrycka även ett annat önskemål; det gäller en förenkling av anordningen,
en rationalisering. Man skulle ju kunna tänka sig att dessa konferenser
sammanfördes och att hela upplysningen lämnades på en gång. Jag tror inte

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att nyheterna skulle bli nämnvärt mera ålderdomliga, om vi fingo dem en
gång örn året. Och jag kan inte finna något lämpligare datum för en sådan
anordning än den 28 december. —

För övrigt, herr talman, anser jag att informationsstyrelsen bör avskaffas.

Herr Wohlin: Herr talman! Läget på landsbygden och förhållandena inom
jordbruket lia under den gångna långa debatten berörts av åtskilliga ärade talare.
Det säger sig självt att praktiska jordbrukare besitta de största insikterna
och den största erfarenheten för att uttala sig i dessa ämnen, och att här
ange var skon klämmer. Då jag i detta sena skede begärt ordet är det för att
understryka, att den allmänna situationen på landsbygden och inom lanthushållningen,
sedd ur större samhällspolitiska synpunkter, måhända ger anledning
till ännu allvarligare bekymmer, och för att betona angelägenheten av
att man lär av^det förgångna och försöker finna nya konstruktiva linjer för vår
agrarpolitik på längre sikt. Jag behöver knappast erinra om — ty det har
otaliga gånger sagts men kan icke nog upprepas — att en blomstrande landsbygd
samt en stor och välbärgad bondeklass utgör ett utomordentligt viktigt
element för stabilisering av våra inre förhållanden och för stärkande av vår
inre och yttre motståndskraft under hårda påfrestningar. Och jag behöver
knappast ytterligare framhålla vad likaledes ofta betonats, att landsbygdsbefolkningen
i alla länder utgör den stora reservoaren för folkkraften.

Betraktar man den gångna mansålderns utveckling på landsbygden och särskilt
inom jordbruket, måste man otvivelaktigt erkänna många lysande framsteg
och många sidor, som varit enbart av glädjande natur. Man fäster sig
härvid främst vid teknikens betydande framsteg, vid den starka produktionsutvecklingen
inom jordbruket, vid de ökade fackmannainsikter, som genom ett
utvecklat undervisningsväsen utbredas inom lantbefolkningens led, samt mycket
annat. Men det går icke att fästa sig enbart vid dessa utvecklingens gynnsamma
drag och ljusa sidor. Man måste även taga de mindre lyckliga utvecklingsdragen
och de otvivelaktigt förefintliga skuggorna i betraktande. Det
gäller att undvika svartmålningar, men det gäller också att undvika skönmålningar,
om man vill försöka draga de rätta lärdomarna för framtiden.

För omkring en mansålder sedan utgjorde den svenska landsbygdsbefolkningen
närmare nio tiondelar av landets hela folkmängd. I denna stund har städernas
andel i folkmängden ökat till drygt en tredjedel. Detta säger icke så
mycket, men långt allvarligare och vida betydelsefullare är den systematiska
åderlåtning av folk, som under de gångna årtiondena ägt rum från vår svenska,
landsbygd. Redan den stora utvandringen på sin tid gjorde att bortåt en
miljon av landsbygdens unga män och kvinnor för alltid lämnade landet. Även
örn denna utvandring i väsentliga avseenden var en överbefolkningsföreteelse,
så gick den dock för långt och sopade med sig tiotusentals ungdomar, som under
gynnsammare ekonomiska och sociala förhållanden på landsbygden och inom
jordbruket borde ha kunnat bevaras åt detta. Sedan följde, tidvis jämsides
därmed,_ den starka flykten till städerna och industrien, som även efter det att
utvandringen var ett avslutat kapitel fortsatte i enorm omfattning. Flykten
från landsbygden tog proportioner, som i befolkningsstatistiskt avseende ledde
till verkliga sjukdomstecken hos den svenska landsbygdsbefolkningen. De arbetsföra
produktiva åldrarnas procentuella andel i landsbygdsbefolkningen och
särskilt jordbruksbefolkningen har gått starkt tillbaka, "medan de överårigas
antal procentuellt sett väsentligen ökats. Landsbygden har undergått en »förgubbning»
med åtföljande ekonomiska och sociala olägenheter av för alla känd
natur.° Det är icke endast så att arbetstillgången inom jordbruket under de senaste
årtiondena blivit knapp och mångenstädes otillräcklig; de bördor, som en

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
övertalig äldre befolkning lägger på den produktiva befolkningen, lia i abnorm
grad ökats, giftermålsfrekvegsen är lägre än i städerna och mångenstädes osedvanligt
låg, födelsetalet har sjunkit, dödlighetsfrekvensen, som i äldre tider var
gynnsammare på landsbygden än i städerna, är numera mångenstädes på landsbygden
_ högre. Sammanfattningsvis utgör landsbygds- och särskilt jordbruksbefolkningens
demografiska bild ett ganska tragiskt kapitel.

Vårt lands olika styrelser under den gångna mansåldern lia betraktat denna
utveckling såsom en naturnödvändig utvecklingsprocess, som man endast hade
att observera och statistiskt registrera. Det är nödvändigt att man kommer
till insikt örn att ett nytt tidsskede står för dörren, då man icke med samma
passivitet kan iakttaga sådana utomordentliga förändringar i det svenska samhällslivet,
medförande ett betydande inre försvagande av hela det svenska folket.
Det är nödvändigt att på detta område åstadkomma sådana förhållanden,
att man sent omsider realiserar ett program, som nu i tjugufem år varit uppsatt
för den, politiska bonderörelsen, nämligen att skapa rättvisa åt landsbygden
och jordbruket och åvägabringa sådana arbetsbetingelser inom särskilt
jordbruksnäringen, att jordbruket i fortsättningen kommer att äga förmåga
att kvarhalla de där uppväxande barnkullarna och den där framväxande produktiva
arbetskraften. Detta program har intill denna stund icke blivit realiserat.
Det är en oeftergivlig uppgift för svensk agrarpolitik att se till att så
blir fallet.

Grår man vidare, finner man att det svenska lantbrukets avkastningsförmåga
under de gångna decennierna visat förändringar och fluktuationer, men att den
i stort sett varit jämförelsevis svag. Hela 1920-talets utveckling innefattade
intet väsentligt stärkande av den svenska jordbruksbefolkningens ekonomiska
ställning. Den stora krisen i början av det förra årtiondet åstadkom ganska
svåra skadeverkningar, vilka visserligen så småningom övervunnos, tack vare
statliga regleringsåtgärder samt framför allt goda skördar, men landsbygdsbefolkningens
ekonomi är i stort sett fortfarande icke tillfredsställande. Till
detta förhållande har i väsentlig grad bidragit att den svenska bondejorden,
som utgör den övervägande delen av jordbruksjorden, under senare
tider i allt mer ökad utsträckning kommit att förlora sin under tidigare
mansåldrar utpräglade karaktär av familjeegendom, som kunnat tämligen ograverad
av nya skulder överlåtas till de nya generationerna. Det kan tyckas, att
•lag återupprepar mig själv, men detta är nu ett gammalt tema, som jag sedan
ett tredjedels sekel tillbaka i tal och skrift många gånger vidrört. Jag tror
att jag har rätt att återigen taga upp det, eftersom den bristande insikten och
det felande intresset för dessa stora problem alltjämt är så utbrett. Det var
dock under äldre tider en stor styrka för det gamla svenska samhället att den
svenska allmogen hade en rotfasthet vid sin jord, som var praktiskt taget outslitlig,
att fastigheterna hade låga allmänna värden med därav följande relativt
låga skatter och samtidigt obetydliga skulder, samt att dessa bondefastigheter
giugo i arv eller på annat sätt överfördes från generation till generation
i stort sett oberörda av tidernas stormar och yttre händelser. Under den sista
mansåldern och icke minst under de senaste årtiondena har situationen blivit
en helt annan. Fastighetsvärdena ha, gått betydligt i höjden, och i samband
därmed har också beskattningen stigit. I samband med fastighetsvärdenas
fortskridande stegring har den intecknade gälden och jordbrukets övriga skuldsättning
i utomordentligt hög grad vuxit. Varje ny ung bondegeneration får
övertaga nya, skulder, som den knappast under sin livstid hinner amortera, och
på detta sätt ackumuleras generation efter generation den tärande och förödande
skuldbörda i bondefastighetema, som gör den aktuella prispolitiken på jordbrukets
område sa hopplös, sedd på längre sikt. Upplösningen av de gamla

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nordiska rättssedvänjorna och familjeinstitutionerna under liberalismens tidsskede
innefattade säkerligen försvinnandet av mycket, som var livsodugligt
oell som måste försvinna, men denna utveckling sopade också bort ofantligt
mycket annat, som bade baft livskraft för framtiden och som under den tid,
varunder vi n,u leva, och den framtid, som stundar, behöver få komma tillbaka,
örn också i förändrad form, på ett sådant sätt att förhållandena inom lantbruksnäringen
kunna bli annorlunda än nu. Fastighetshandeln och fastighetsspekulationen,
som under äldre sekler knappast existerade, har under penninghushållningens
epok tagit en enorm omfattning. I Norrland sopades ,ju tiotusentals
bönder bort genom bolagsförvärven av bondejord, i andra trakter ha fastigheterna
gått i handeln i enorm utsträckning, med påföljd att den intecknade
gälden stigit och att fastigheterna mångå gånger kommit i händerna på för
jordbrukets rätta utövande mindre lämpliga och mindre intresserade personer.
Ser man på denna utveckling av jorden såsom en handelsvara, blir man allvarligt
bekymrad. Senast i ett utmärkt radioreportage i går kväll yttrade en,
gammal bonde från Dalsland några ord örn denna utveckling, sedd under hans
långa liv i denna landsända. Han sade just, att jorden har blivit en, handelsvara
i trakten. Det är inte många kvar av den gamla stammen — själv var
han dock en sådan, ty han kände varje sten på den lilla fastigheten och varje
tuva. Han älskade denna fastighet, och han var kvar där. Men tiotusentals
andra lia försvunnit och lämnat plats för andra mången gång mindre lämpliga
innehavare av jordbruksfastigheterna.

Lägger man tillsammans allt detta: bondejordens mobilisering, örn jag så
får uttrycka det, den svaga räntabiliteten, knappheten och många gånger bristen
på arbetskraft inom jordbruket, de relativt höga räntorna, som jordbrukarna
ha att betala på sina skulder, får man sammanfattningsvis en bild, som ingalunda
är tillfredsställande. Den svenska socialpolitikens stora och lysande
framsteg ägde under en följd av årtionden huvudsakligen rum på andra områden
av samhällslivet än det jag nu berör. Industriarbetarklassen fick långsamt
i alltmer ökad utsträckning sin välförtjänta lön genom en serie av socialreformer,
som bragte den i ett något bättre och tryggare läge än tidigare. För
jordbrukets folk fanns ingen motsvarande socialpolitik förrän under det sistförfluten
decenniet, då ett spirande intresse visade sig för dessa problem och
åtskilliga åtgärder blevo vidtagna, dock fullständigt otillräckliga för att bringa
landsbygdens folk såsom yrkesutövare och hushållsmedlemmar ens någorlunda
i jämställdhet med städernas invånare i allmänhet. Brunnarna, som man nu
skall bygga, borde ha byggts för femtio år sedan. De enkla medel, genom
vilka hushållningen på landet skulle kunna underlättas för landsbygdens kvinnor,
borde ha genomförts för årtionden tillbaka, och ofantligt mycket annat,
som nu står ogjort på den svenska landsbygden, borde ha gjorts långt före
detta. Yi ha varit för sent ute här som på så många andra områden i svensk
politik, och resultatet har blivit den åderlåtning av landsbygden på dess bästa
folk, som medfört ett försvagande av denna väldiga del av Sveriges rike nied
åtföljande försvagande av det svenska samhället i sin helhet.

Det fordras positiva linjer för en ny landsbygds- och jordbrukspolitik. Det
fordras — utan att jag vid detta tillfälle närmare går in på medlen — återgång
till ett tillstånd, där jordbruket icke som hittills genom ett slags naturnödvändighet
betraktas såsom den nästan minst räntabla av alla näringar. Det begäres
visserligen icke några företagarevinster i industriell bemärkelse inom modernäringen,
ty sådan kan utvecklingen aldrig komma att gestalta sig. Men
det är nödvändigt, att yrkesutövarna inom jordbruket få skälig lön för sin
möda och att jordbrukets arbetare icke som under den gångna mansåldern skola
vara nära nog de sämst betalda av alla arbetaregrupper inom landet. Icke

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen rn. m. (Forts.)
heller får det vara så, att småbrukarna skola kunna hålla sig uppe över vattnet
endast därigenom att de oerhört underbetala sig själva och sina hushållsmedlemmar
såsom arbetare i jordbruket. Jag har otaliga gånger under de gångna
årtiondena frågat mig själv: är det en ekonomisk naturnödvändighet, att ett
lands stora modernäring, jordbruksnäringen, som producerar de för folkhushållningen
i dess helhet viktigaste av alla produkter, i räntabilitetsavseende
och ifråga örn sina yrkesutövares ekonomiska ställning skall stå bland de lägsta
av alla näringar och yrken, det må gälla vårt eller andra länder? Jag tror
icke, att det är en naturnödvändighet eller en ekonomisk naturlag. Jag tror,
att en radikal samhällsreform och en ny samhällspolitik kunna ändra mycket
i detta hänseende. Det fordras också —- i stället för den nuvarande jordbrukspolitiken,
som arbetar sig fram från år till år — eller nu, sedan urtima riksdagar
kommit till stånd, nästan från det ena halvåret till det andra •— med
provisoriska regleringsåtgärder och stödåtgärder, ofta vidtagna i allra sista
stund och mången gång irrationella — en betydligt större fasthet i den svenska
jordbrukspolitiken även i vad det gäller prissättningen på jordbrukets produkter.
Det behöves för en näring som jordbruket en plan för några år framåt, en
femårsplan eller en fyraårsplan, som skapar stabilitet och tryggade arbetsbetingelser
för en yrkesutövare i denna näring, ty sådan är denna närings natur.
Den kan icke arbeta som en skofabrik, som ena året går med stor vinst
och andra året i likvidation. Det fordras också en helt annan politik med avseende
å prissättningen av produkterna inom detta land, en ytterligare anledning
till jordbrukets kroniska svårigheter, som, huru många miljonerna och
hundratals miljonerna på jordbruksdepartementets huvudtitel än äro, så gott
som aldrig tycks kunna botas. Det fordras att man på ett helt annat sätt än
som under de gångna årtiondena skett ingriper mot den onaturliga inkongruensen
mellan, å ena sidan jordbrukets produktpriser och å andra sidan priserna
på de otaliga förnödenhetsartiklar, som jordbruket måste köpa. Hittills Ilar
det varit så, att denna prissax, som den brukar kallas, har blivit allt större,
jämfört med förhållandena näst före det förra världskriget. Bakom ligga ju
å ena sidan lönerörelserna i industrien och det utvecklade trust- och kartellväsendet
inom det stora näringslivet. Under tjugu års tid och längre var det
en allmän uppfattning här i riksdagen, att man från statsmakternas sida borde
ingripa mot det enskilda näringslivets öppna eller hemliga prissättningar och
kartellbildningar, och för femton år tillbaka tillkom också en lagstiftning, som
hade till syfte att i vissa fall medge ingripande mot dylika förhållanden. För
några veckor sedan kom ett stort välskrivet kommittébetänkande, undertecknat
av en ärad ledamot av denna kammare och flera andra framstående politiska
och andra personligheter här i landet, som enligt min uppfattning innefattar
den största skönmålning av förhållandena på detta område inom det stora näringslivet
som någonsin framkommit i svenskt officiellt kommittétryck. Detta
betänkande vill ge vid handen, att inga missförhållanden här föreligga, att
pris- och kartellöverenskommelserna inom det stora näringslivet äro utomordentligt
val överenskomna och avfattade och att allmänheten här icke har något att
oroa sig.för. Jag har en diametralt motsatt uppfattning. En ärad talare här
på förmiddagen, friherre De Geer, berörde mellanhandssystemet, ett annat
näraliggande problem. Fullkomligt handfallna ha de svenska statsmakterna
här stått i trettio år. Alla känna vi vilken oerhörd fördyring varorna undergå
från producenten till konsumenten. Har man förlorat sina ideal och sin gamla
framåtanda, när det gällde att gå till roten av missförhållandena i samhällslivet
vilket den nuvarande regeringen i viss mån har gjort — då får man
lägga armarna i kors och då kommer man ingen vart beträffande stora samhällsproblem
som de här föreliggande.

Första kammarens protokoll 19Jit. Nr 3. 7

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag vill sluta med att säga, att alla samhällsklasser självfallet äro behövliga
för det hela och att jordbruksbefolkningen endast är en av de stora samhällsklasserna
inom landet, men en av de största och en av de allra viktigaste.
Den svenska jordbrukspolitik, som under de gångna årtiondena förts, har trots
sina ansatser och trots de betydande belopp, som offras i direkta och indirekta
subventioner, likväl icke gått till agrarproblemets kärnpunkt. Jag ser ganska
mörkt på framtiden, örn icke en radikal förändring kommer till stånd. Det
gäller att motarbeta den vid handel och köpenskap naturliga, men inom jordbruksbefolkningens
led och inom ledningen för jordbruksbefolkningen föga
passande grosshandelsmentaliteten och att komma tillbaka till något av de
svenska böndernas forna kynne. Jag är icke säker örn att denna självprövning
och denna förnyelse av den svenska jordbrukspolitiken kan genomföras av den
ledning som vi lia. Det får framtiden utvisa. Jag vill emellertid uttrycka
den livliga förhoppningen, att så måtte ske, och att ledningen av vår jordbrukspolitik,
utan att förtröttas och utan att offra åt gamla dogmer och gamla föreställningsvärldar,
går in för nya krafttag i syfte att bringa den rättvisa åt
landsbygdens och jordbrukets folk, sorn detta folk allt intill denna stund icke
har fått.

Herr Holmström: Herr talman! Innan jag säger några ord med anledning
av vad herr Engberg yttrade örn min inställning till förslaget om värntjänstutbildning
i skolorna, anser jag mig böra anföra något med anledning av herr
Brandts uttalande om vad han kallade »interneringslägren för utlänningar».
Herr Brandt sade, att ifrågavarande utlänningar interneras utan dom och rannsakning,
att det strede mot svenskt rättsmedvetande att icke domstol skulle
handlägga saken, att det på detta område råder ett administrativt godtycke och
så vidare. Då jag på visst sätt har kommit i beröring med förhållandena vid
två av dessa utlänningsförläggningar, skall jag be att få säga några ord, detta
så mycket mer som jag vet att det råder missuppfattning örn dessa förhållanden
på många håll ute i landet.

Hur går det till när en sådan där utlänning interneras? Jo, efter en polisutredning
eller annan utredning gör länsstyrelsen, respektive Överståthållarämbetet,
framställning till socialstyrelsen angående »omhändertagande i förläggning»
av utlänning, som det heter. Sedan man sökt vinna all möjlig ytterligare
upplysning i fallet, avgöres ärendet av socialstyrelsen. Innan dess beslut
fattas, inhämtas emellertid utlänningsnämndens yttrande. Ordinarie ledamöter
i denna äro justitierådet, Gärde, ledamot av denna kammare, hovrättsrådet
Nordenskjöld och rektor Beth Hennings. Suppleanter äro fru Ruth Gustafson,
ledamot av andra kammaren, utrikesrådet Engzell och revisionssekreterare
Strandberg. Örn nu denna utlänningsnämnd tillstyrker omhändertagandet,
så kan socialstyrelsen fatta sitt beslut utan någon besvärsrätt för utlänningen,
men sker beslutet mot utlänningsnämndens eller någon dess ledamots avstyrkan,
så kan utlänningen anföra klagomål hos Kungl. Maj:t. En ytterligare garanti
för utlännings rättssäkerhet är, att socialstyrelsen och utlänningsnämnden minst
en gång om året skola upptaga frågan örn varje omhändertagen utlännings
förhållanden till ny omprövning. Jag vet att dessutom sker en sådan omprövning
fortlöpande under året. En vanlig domstol någonstans i Sverige, bestående
av en häradshövding och nämndemän, kan väl i regel inte överblicka de förhållanden
av utrikes- och inrikespolitisk art, som ligga till grund för ett beslut
örn omhändertagande av en utlänning. Nog måste utlänningsnämnden, med
den mycket högt kvalificerade sammansättning den har, vara bättre skickad
än en domstol att handlägga dessa ärenden. De humanitära synpunkterna bli

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Nr 3.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
säkerligen också bättre tillgodosedda med den nuvarande anordningen än om
ärendena skulle falla under en vanlig domstol.

I dessa tider måste man vara särskilt försiktig, när det gäller utlänningar.
Det är orimligt att som herr Brandt anse, att rättssäkerheten skall utgöra ett
hinder för en utlännings omhändertagande även i sådana fall, där full bevisning
örn riksskadlig verksamhet inte kan presteras. Man måste naturligtvis
vara mera försiktig med utlänningar än med svenskar i dessa tider. Att vissa
utlänningar bedriva en icke önskvärd verksamhet i vårt land ser man ju nästan
dagligen exempel på.

Nu skall jag be, herr talman, att få övergå till min ärade vän herr Engberg,
som ansåg att genom det föreliggande förslaget till värntjänstutbildning »soldatundervisning»
skulle införas i skolorna. Nog måste jag säga, att detta är
en högst avsevärd överdrift. Örn jag går till den artikel i Social-Demokraten,
som jag omnämnde i mitt första anförande, författad av överste Bertil Uggla,
ledamot av kommittén, så anger han där kort vad de sakkunniga ha ansett höra
till värntjänst. Den skall bidraga till att höja vår ungdoms fysiska spänst och
motståndskraft, den skall ge alla insikter och färdigheter, som erfordras för
omedelbar effektiv medverkan i luftskydd och hemskydd, befordra allmän
vakenhet och därmed minska risken för överrumpling samt, vad pojkarna beträffar,
ge grundläggande utbildning i skjutning. Sedan påpekas, att utbildningen
i skjutning avser ynglingarnas deltagande i hemvärnet, där de ju äro
avsedda att medverka. Inte kan man väl gärna säga, att detta är någon soldatutbildning,
någon militarisering av skolorna. Handgranatkastning skulle väl
vara en av de komprometterande sakerna, men handgranat-kastningen är en
idrott, som till och med de civila idrottsföreningarna — som överste Uggla uttryckte
det — ha. tagit hand om. Det är en kastidrott, som t. o. m. är förnämligare
än både diskus och spjut på det sättet att man inte bara skall kunna
kasta långt utan även kunna kasta prick.

Så är det väl skjututbildningen, som också skulle vara farlig. Vad skjututbildningen
och skjutskickligheten verkligen betyder behöva vi väl inte orda
örn. Det räcker med att peka på det sista finska kriget, som tydligt har visat
betydelsen av skjutskicklighet.

Jag vill, herr talman, i denna sena timme fatta mig kort och bara erinra örn
att herr Engberg talade om de gamla grekerna. Han sade att spartanerna hade
en tapper lagstiftning och att atenarna hade ett tappert folk. Ja, jag är inte
så lärd att jag har studerat Perikles’ tal, men jag vet att både atenare och
spartaner liksom alla greker och antiken överhuvud taget som mål för sin uppfostran
hade: en sund själ i en sund kropp. Min mening är, att just denna
värntjänstutbildning i skolorna skall bidraga till att ge uppfostran hos oss
samma mål: en sund själ i en sund kropp. Därför hoppas jag, som jag uttryckte
det i mitt förra anförande, att förslaget, gärna omarbetat och kanske
reducerat, dock kommer fram till riksdagen i år.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag lovar att endast under några minuter
ta kammarens tid i anspråk, d. v. s. den ringa del av kammaren, som vid denna
sena timme ännu är kvar. Jag tar till orda för att anmäla min anslutning
till herr Engberg, då han pläderar för anläggande av skogsvägar. Detta önskemål
är inte av i dag. Det är ett gammalt krav från de svenska skogsmannens
sida, som emellertid i allmänhet fått förklinga inför döva öron. När nu emellertid
det makthavande politiska partiet placerat en av sina »gröva kanoner»
-— för att tala med herr Rickard låndström under vaccinationsdebatten
Ilar örn året — uppe i ett Norlandslän där skogsvägar behövas, så må man
hoppas, att dessa krav skola- bli bättre tillgodosedda i framtiden än hittills.

100

Nr 3.

Fredagen den 17 januari 1941 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

I detta sammanhang vill jag lägga till rätta ett misstag, som i allmänhet
gör sig gällande, när frågan örn anläggandet av skogsvägar bringas på tal, ett
misstag vartill även herr Engberg i viss mån gjorde sig skyldig. Det är när
man betonar, att anläggandet av skogsvägar är ett problem, som sammanhänger
med Norrland och endast med Norrland. Det är sant att Norrland har
behov av skogsvägar, ja, ett mycket stort behov, men detta är förhållandet
också i mellersta Sverige, i Bergslagen och i Värmland, liksom även i södra
Sverige, närmast de småländska skogsbygderna. Fråga är, örn inte inom vissa
av dessa senare områden, där man i allmänhet saknar flottleder, det är ännu
angelägnare att bygga skogsvägar än inom vissa delar av Norrland.

Jag skall emellertid inte anmäla någon konkurrens i fråga örn de anslag
till skogsvägar, som i framtiden eventuellt kunna komma att beviljas. Jag
skall endast understryka, att det ur nationalekonomisk synpunkt enligt mitt
förmenande har mycket stor betydelse, att anslag till skogsvägar komma att
beviljas, och detta inte endast i Norrland, utan även i mellersta och i södra
Sverige.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades föreliggande kungl, propositioner
till statsutskottet, varjämte propositionen nr 1 hänvisades, såvitt den
avsåg pensionsväsendet (tolfte huvudtiteln, dock med undantag av det därunder
upptagna förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten) samt riksdagsoch
revisionskostnader ävensom kostnader för riksdagens hus och riksdagens
verk, till bankoutskottet samt, i vad propositionen angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 4, av herr Berg, Robert, angående vissa extra ordinarie befattningshavares
vid forsvarsväsendet rätt till personliga lönetillägg m. m.;

nr 5, av herrar Ohlin och Sjödahl, örn vissa åtgärder för bekämpande av de
reumatiska sjukdomarna i riket;

nr 6, av herr Bäckström m. fl., örn beredande av möjlighet till befrielse i
vissa fall från deltagande i praktisk undervisning i fortsättningsskola; samt
nr 7, av herr Bäckström m. fl., angående utredning örn åläggande för länsstyrelserna
att genom vissa åtgärder främja anordnandet av skolskjutsar för
skolpliktiga barn.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av friherre Beck-Friis
väckta motionen, nr 8, örn avhjälpande av förefintliga olägenheter vid besiktning
av älgkött.

Föredrogs och hänvisades till ett tillfälligt utskott den av friherre De Geer
m. fl. väckta motionen, nr 9, örn undersökning rörande sådana missförhållanden,
som onödigtvis fördyra varor under deras överförande från producent till
konsument.

Föredrogs och godkändes riksdagens kanslideputerades memorial nr 1, angående
antagande av tjänstemän i riksdagens kansli.

Fredagen den 17 januari'' 1941 e. in.

Nr 3.

101

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:
nr 20, av herr Ekströmer, om ökat anslag till statskonsulenter;
nr 21, av herr von Horn, örn utredning angående den elektriska konsulentverksamheten
å landsbygden;

nr 22, av herrar Wagnsson och Lindström, örn ordnande av deu skolhygieniska
verksamheten och läkarvården vid rikets folkskolor; samt

nr 23, av herrar Löfvander och Persson, örn sänkning av rösträttsåldern.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.15 e. m.

In fidem
Eric Carlén.

102

Nr 3.

Måndagen den 20 januari 1941.

Måndagen den 20 januari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. MaJ:ts proposition nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till instruktioner för riksdagens justitieombudsman
och militieombudsman.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 29, angående åtgärder till stödjande av odlingen av vissa kulturväxter.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herr Herlitz
m. fl. väckta motionen, nr 10, örn revision av lagen med vissa bestämmelser örn
tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 11, av herr Berg, Robert, örn ändrade bestämmelser rörande övertidsersättning
till civila icke-ordinarie befattningshavare inom försvarsväsendet; och
nr 12, av herr Andersson, Anders, m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning örn bidrag till driften av anstalter för lungtuberkulos.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herrar Bondeson
och Mannerskantz väckta motionen, nr 13, örn ändring i 39 a § lagen örn
ekonomiska föreningar.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet nedannämnda motioner:

nr 14, av herr Elofsson, Gustaf, örn anslag till modernisering av mangårdsbyggnaden
vid Ugerups försöksgård;

nr 15, av herr Bengtsson m. fl., örn ökat anslag till bidrag till hushållningssällskapen
;

nr 16, av herr Carlström m. fl., örn ökat anslag till jordbrukarungdomens
förbund;

nr 17, av herr Carlström m. fl., örn statsbidrag till kurser för klubbledare
inom jordbrukarungdomens förbund;

nr 18, av herr Bondeson m. fl., örn rätt för vägstyrelse att utse snöplogfogde; nr

19, av herr Bondeson m. fl., örn ökat anslag till Sveriges utsädesförening;

nr 20, av herr Ekströmer, örn ökat anslag till statskonsulenter; samt

Måndagen den 20 januari 1941.

Nr 3.

103

nr 21, av herr von Horn, om utredning angående den elektriska konsulentverksamheten
å landsbygden.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den av herrar Wagnsson och
Lindström, väckta motionen, nr 22, om ordnande av den skolhygieniska verksamheten
och läkarvården vid rikets folkskolor.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet den av herrar Löfvander
och Persson väckta motionen, nr 23, örn sänkning av rösträttsåldern.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade proposition nr 2
blev densamma på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 24, av herr Wohlin, örn en förutsättningslös utredning rörande det proportionella
valsystemets inverkan på de politiska förhållandena inom vårt
land m. m.;

nr 25, av herr Petersson, Emil, angående kustartilleriets ställning inom den
svenska försvarsorganisationen;

nr 26, av herr Strand, örn förbättrade löne- och anställningsvillkor för personalen
vid blindskolor, vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat lyte
och dövstumskolorna;

nr 27, av herr Nilsson, Theodor, m. fl., örn ökat anslag till bidrag till utrustning
av polikliniker för folktandvård;

nr 28, av herr Källman m. fl., örn höjning av vårdavgiften å vårdhem för
lättskötta sinnessjuka;

nr 29, av herr Wahlmark m. fl., angående inrättande av ett centralbibliotek
för Uppsala län;

nr 30, av herr Bondeson, om utredning rörande ändrade grunder för beskattningsmyndigheternas
sammansättning och verksamhet;

nr 31, av herr Bondeson m. fl., om ändring i kommunalskattelagens bestämmelser
beträffande jordbrukares taxering;

nr 32, av herr Bondeson m. fl.t örn åtgärder till förebyggande av att landets
jordbrukare vid nedslaktning av djurbesättningar till följd av foderbrist m. m.
nödgas utgöra direkt skatt, till det allmänna för den i anledning därav uppburna
valutan;

nr 33, av herr Petersson, Emil, örn pensionstillägg åt vissa f. d. förmän vid
flottans station i Karlskrona;

nr 34, av herr Peterson, Emil, örn förhöjd pension åt förre överläraren i
Ronneby landskommun T. Lagergren;

nr 35, av herr Bondeson, örn införande av obligatorisk brandordning i rikets
kommuner;

104

Nr 8.

Måndagen den 20 januari 1941.

nr 36, av herr Bondeson m. fl., om ökat anslag till bidrag till lokala gödslings-,
sort- och ogräsförsök m. m.; samt

nr 37, av herr Bengtsson m. fl., örn ökat anslag till hästavelns befrämjande.

'' Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.07 f. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

410386