1941 Andra kammaren. Nr 9 (Riksdagens protokoll 1941:9)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941 Andra kammaren. Nr 9.

Lördagen den 15 februari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 8 och den 11 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 43, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

nr 49, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 53, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor
m. m.;

nr 54, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 april 1940
(nr 199) örn skyldighet att avverka ved till avsalu;

nr 55, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940
(nr 645) örn skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.;

nr 56, angående anslag å tilläggsstat II för budgetåret 1940/41 till särskilda
omkostnader för vissa fartyg;

nr 58, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.;
nr 59, angående ytterligare statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag;
nr 60, angående ytterligare statsbidrag för undersökning rörande vissa vattenreglerings
företag; och

nr 61, angående anvisande av medel för utlämnande av krislån.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 42, med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret
1941/42 m. m.;

nr 44, angående anslag ur kyrkofonden för budgetåret 1941/42 för biträde vid
handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband; och

nr 46, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av konkursiagen; samt

till jordbruksutskottet propositionen, nr 47, angående överlåtelse av viss fastighet
till Vilhelmina kommun i Västerbottens län.

Andra hammarens protokoll 1941. Nr 9.

Nr 9.

Lördagen den 15 februari 1941.

Interpellation.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Olofsson i Höganäs, som
anförde: Herr talman! I bestämmelserna angående ledighet för personal å
vilken krigsavlöningsreglementet är tillämpligt stadgas, att vid beviljandet av
krigspermission och av tjänstledighet bör såsom allmän regel iakttagas, att
för nämnda slag av ledighet må för varje tjänstgöringsperiod örn två månader
sammanlagt högst åtnjutas ledighet under sex dygn, resdagar oräknade.

Detta stadgande anger regeln för den maximerade ledigheten. Men det
anger också, att tjänstledighet av sådan storleksordning kan beredas de inkallade.

Emellertid tillämpar man vid många förläggningar de s. k. krigsledighetsbestämmelserna
i en så strikt form, att en stor del av de värnpliktiga, av
ekonomiska skäl, äro urståndsätta att benytta sig av tjänstledigheten.

Beviljandet av tjänstledighet kan ske enligt tre olika alternativ, angivna i
krigsledighetsbestämmelserna 4 §.

Enligt a) i nämnda paragraf kan ledighet meddelas på grund av sjukdom,
för angelägenhet av vikt för det allmänna eller för enskild angelägenhet av
vikt. Vad som avses med enskild angelägenhet av vikt är angivet i samma
paragraf och omfattar ett snävt begränsat område.

Enligt b) kan ledighet beviljas för beredande av vila och rekreation och enligt
c) för andra enskilda angelägenheter än dem som i bestämmelserna angivas
som enskild angelägenhet av vikt.

För ledighet beviljad enligt de två första alternativen bibehålies rätten till
krigslön och familjebidrag, och även reseersättning utgår.

Vid ledighet enligt det sista alternativet erhålles icke reseersättning, och
varken krigslön eller familjebidrag utgår.

Nu tolkas på många ställen bestämmelserna så, att den värnpliktige, som
icke kan åberopa sjukdom och som inte intygsmässigt kan bevisa att han har
någon enskild angelägenhet av det slag, som är uppräknat i författningen,
nämligen barndop, bröllop eller begravning, allvarligt sjukdomsfall bland de
anhöriga eller legal förrättning, icke kan beviljas ledighet enligt a).

De i regel fysiskt starka värnpliktiga anser man sig icke kunna bevilja
ledighet för vila och rekreation. Men då de värnpliktiga ha rätt till vissa
tjänstledighetsdagar, beviljas ledigheten enligt § 4 c). Vi sådan tjänstledighet
erhålles icke vare sig reseersättning, krigslön eller familjebidrag.

En sådan tillämpning av bestämmelserna gör det omöjligt för många av de
inkallade och givetvis framför allt för familjeförsörjarna att utnyttja de möjligheter
till tjänstledighet, som annars finnas.

Då en väl avvägd tjänstledighet, som ger de inkallade möjlighet till personlig
kontakt med hem och anhöriga, kan ha en mycket stor betydelse för den
goda andan inom försvarsmakten och därmed för vår beredskap i dess helhet,
vore det önskvärt om de hinder, som en sådan tillämpning av bestämmelserna
uppställa för beviljande av tjänstledighet, kunde avlägsnas.

Under åberopande av det här anförda ber jag att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet få framställa följande frågor:

Anser statsrådet, att den här relaterade tillämpningen av krigsledighetsbestämmelserna
är i överensstämmelse med andemeningen i författningen? Om
så. icke är fallet: Har statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för undanröjande
av de hinder, som en dylik tillämpning uppställer för de inkallade
att uttaga en tjänstledighet, till vilken de annars skulle anses berättigade?

Denna anhållan bifölls.

Lördagen den 15 februari 1941.

Nr 9.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:
konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden:

nr 1, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av § 63 regeringsformen
och § 39 mom. 1 riksdagsordningen m. m.;

nr 2, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43
regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn antalet
statsdepartement och statsråd utan departement;

nr 4, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1
och § 50 riksdagsordningen m. m.;

nr 5, med förslag till stadga örn ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande;

nr 6, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98
regeringsformen samt § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen; och

nr 7, med uppgift å vilande förslag till ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen
m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Avlöningar
till statsråden utan departement m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag till inköp för telegrafverkets
räkning av tomter i Lidingö;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion örn tilläggspension åt förre stenografen
hos första kammaren J. H. Wallin;

nr 4, i anledning av väckta motioner om pension åt förre portvakten hos
riksdagen E. A. Holmström;

nr 5, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn årligt
understöd åt eldaren i riksdagens hus Johan Anton Olssons änka Anna Kristina
Olsson; och

nr 6, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag i fråga örn
löne- och pensionsförhållandena för riksdagens justitie- och militieombudsmän
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

5, i anledning av verkställd granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning; nr

6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring
i övergångsbestämmelsen till lagen den 24 september 1931 (nr 327) om
ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.; och

Nr 9.

Lördagen den 15 februari 1941.

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser
örn rättegången i tryckfrihetsmål;

andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förslag till förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m.; samt

andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning av
väckt motion om åtgärder för effektivare utnyttjande av arbetstiden för befattningshavare
i statens tjänst.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 24, i anledning av vissa av Kungl. Maj :t i propositionen angående utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 behandlade allmänna
principfrågor; och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

från första lagutskottet:

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30 juni 1933 (nr 472) örn förbud mot
politiska uniformer;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser
angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m.;
och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) angående upplösning av
vissa sammanslutningar m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avstående i vissa
fall av mark från kronoegendomar eller upplåtande av nyttjanderätt eller
servitutsrätt till sådan mark;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående medgivande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall försälja kronoegendom m. m.; och

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att biträda ackordsuppgörelser i fråga örn kronans fordringar
för försålda kronoegendomar.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Stattin under 6 dagar fr. o. m. den 17 fehr.,

* Hagård » 2 > » »16»

* förste vice talmannen Magnusson » 2 » » » 14 »

Lördagen den 15 februari 1941.

Nr 9.

Lindén	under	4 dagar fr.	o. m.	den	17 fehr.
Andersson i Surahammar	2	3	2>	2	2	15	2
Larsson i Karlstad	2	6	$	2	2	17	2
Hermansson	2	2	2	2	2	15	2
Lundgren	2	4	2	2	2	14	2
Andersson i Malmö	2	2	>	2	2	17	2
Hallén	2	2	2	2	2	14	2
Carlström	>	3	2	2	2	15	2
Skoglund i Doverstorp	2	3	2	2	2	15	2
Petterson i Degerfors	>	3	2	2	2	15	2
Johansson i Kalmar	)	4	2	2	2	24	2
Staxäng	2	2	2	2	2	15	2
Persson i Norrby	>	8	>	2	2	18	2
Nordström	>	4	2	2	2	15	2
Hansson i Rubbestad	2	4	>	2	2	15	2
Andersson i Södergård	2	3	2	2	2	15	2
Brandt	>	3	2	2	2	15	2
Larsson i Julita	2	2	2	2	2	16	2
Hansson i Vännäsby	2	2	2	2	>	15	2
Andersson i Löbbo	2»	2	2	2	2	15	2
Lindberg i Stockholm	>	8	2	2	2	17	2
Tjerner	2	2	2	2	2	15	2
Lindholm	2	3	2	2	2	15	2
Törnkvist	>	5	2	2	2	18	2
Nilson i Eskilstuna	2	4	2	2	2	15	2
Lindmark	>	2	2	2	2	16	2

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 9.

Tisdagen den 18 februari 1941.

Tisdagen den 18 februari.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Upplästes för justering det vid kammarens sammanträde den 12 innevarande
februari förda protokollet.

Därvid yttrade

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Under det sammanträde, vars protokoll
nu skall justeras, förekom en debatt angående första lagutskottets utlåtande
nr 3, vari jag ställde en fråga till herr Hagberg i Luleå. Enligt det
stenografiska protokollet yttrade herr Hagberg i sitt anförande följande:

»Herr Nilsson ställde till slut en fråga till oss, och den skall jag besvara.
Han frågade oss, örn vi äro beredda att försvara det demokratiska tillståndet
och att försvara Sveriges frihet och självständighet mot vilken makt som än
månde angripa det. Härpå vill jag svara, att vi äro beredda att försvara varenda
demokratisk frihet. Vi ha icke gjort något angrepp på en enda sådan
frihet och tänka icke göra det. Vi äro beredda att försvara Sveriges frihet
och självständighet mot vilken makt som än skulle hota desamma och mot
vilken makt som än bär vapen mot Sveriges folk.» Punkt och slut. Detta enligt
det stenografiska protokollet.

Vid justeringen av ifrågavarande protokoll har emellertid herr Hagberg till
den sista meningen i sitt anförande skrivit till följande ord: »i avsikt att avskaffa
desamma».

Detta skriftliga tillägg, vilket avslutar herr Hagbergs anförande, synes med
hänsyn till den formella utsmyckningen av anförandet vara överflödigt för att
komplettera föregående mening. Tillägget synes mig i stället högst väsentligt
förändra innehållet i herr Hagbergs försäkran. Ifrågavarande tillägg
föranleder en helt annan uttolkning av herr Hagbergs anförande i denna del,
och därigenom förlorar svaret helt den äkthet och klarhet det skulle fatt, örn
inte omförmälda tillägg gjorts vid justeringen.

Emedan debatten vid ifrågavarande sammanträde väckt stor uppmärksamhet,
inte minst herr Hagbergs inlägg, synes det även vara anledning uppmärksamma
de tankar, som sysselsätta herr Hagberg då han befinner sig i ensamheten
i justeringsrummet.

Jag har endast önskat göra kammaren uppmärksam på förhållandet.

Efter härmed slutad överläggning godkändes det upplästa protokollet.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 48, angående ytterligare anslag till fortsatt utveckling av statens telefon-
och telegrafväsende;

nr 51, med förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 3 morn. 1 och
§ 4 mom. 1 förordningen den 22 april 1932 (nr 75) angående villkoren för
postbefordran av tidningar och andra periodiska skrifter;

Tisdagen den 18 februari 1941.

Nr 9.

nr 52, angående anslag till djupborrning efter salt och olja m. m. vid Höllviken
i Skåne;

nr 64, angående ersättning till A. E. F. Andersson i anledning av sjukdom
ådragen under militärtjänstgöring;

nr 65, angående förvärv för postverkets räkning av tomtmark i Göteborg;
och

nr 67, angående ersättning från kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen, nr 43, med förslag till förordning örn
ändrad lydelse av 3 och 7 §§ förordningen den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

till bankoutskottet propositionen, nr 49, angående understöd åt efterlevande
till vissa i statens tjänst anställda personer m. fl.;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 53, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 30 december
1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av
varor m. m.;

nr 54, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 12 april 1940
(nr 199) örn skyldighet att avverka ved till avsalu; och

nr 55, med förslag till lag örn fortsatt giltighet av lagen den 21 juni 1940
(nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 56, angående anslag å tilläggsstat II
för budgetåret 1940/41 till särskilda omkostnader för vissa fartyg; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 58, angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 59, angående ytterligare statsunderstöd till vissa torrläggningsföretag;

nr 60, angående ytterligare statsbidrag för undersökning rörande vissa vattenregleringsföretag;
och

nr 61, angående anvisande av medel för utlämnande av krislån.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial och utlåtanden
nr 1—7, statsutskottets utlåtanden nr 20, 25, 27—29, bankoutskottets
utlåtanden nr 3—6, första lagutskottets utlåtanden nr 4—7, andra lagutskottets
utlåtande nr 1 samt andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande

nr 1.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 28, till Konungen angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna
under riksstatens tolfte huvudtitel, i vad angår anslaget till allmänna
indragningsstaten.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 9.

Tisdagen den 18 februari 1941.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Ekdahl	under	8 dagar	fr. o. m.	den	18	fehr.,
y	Jansson i Hällefors	>	4	2>	>	1	21
2>	von Seth	»	4	2>	>	>	19	3>
>	Paulsen		3	3>	»		22
	Ljungberg		5	»			21	>
>	Nilsson i Norrlångträsk	>	5		3>	3>	21	>
>	Forsberg	>	3	»		$	20
	Olsson i Mellerud	>	4		2>	>	21	y
>*	Jonsson i Skutskär	2>	den	23 febr. och
	Fast		2 dagar	fr. o. m.	den	20	fehr.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 19 februari.

Kl. 11 f. m.

§ I Upplästes

följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsmannen Karl Hansson i Skediga lider av influensa och att han
på grund därav är förhindrad deltaga i riksdagsarbetet under de närmaste dagarna,
intygas.

Stockholm den 19 februari 1941.

R. Grönquist,
leg. läkare.

§ 2.

I enlighet med därom den 12 innevarande februari fattat beslut företogos
nu val av dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, som enligt § 103 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen äger att döma, huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtliga ledamöter gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, dels ock sex suppleanter för ledamöterna i denna nämnd; och
blevo därvid utsedda till

ledamöter:

herr Andersson i Malmö,

» Arnemark,

» Berg,

» Bergström,

» Bergvall,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,

» Gardell,

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

herr Gezelius,

» Hage,

» Hallagård,

» Janson i Frändesta,

» Hyling,

» Lindberg i Umeå,

» Lindmark,

» Lindqvist,

» Mosesson,

» Nilson i Eskilstuna,
fru Nordgren,
herr Olsson i Mellerud,

» Persson i Falla,

» Persson i Tidaholm,

» Ryberg och
» Westman,

var och en med 150 röster; samt till

suppleanter:

herr Werner,

» Malmborg,

» Lindahl,

» Gustavson i Västerås,

» Stattin och
» Ericsson i Kinna,
var och en med 114 röster.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 3.

I enlighet med därom den 12 innevarande februari fattat beslut företogos val
av dels tolv valmän för att enligt § 70 riksdagsordningen utse kommitterade
för tryckfrihetens vård, dels ock tre suppleanter för dessa valmän; och blevo
därvid utsedda till

valmän:

herr Bergström,

» Hagberg i Malmö,

» Holmdahl,

» Jonsson i Eskilstuna,

» Lindberg i Umeå,

» Lindqvist,

» Persson i Falla,

» Ryberg,

» Törnkvist,

» Westman,

» Vougt och

» andre vice talmannen Österström,
var och en med 118 röster; samt till

suppleanter:

herr Wallentheim,
fru Gustafson och
herr Gezelius,
var och en med 85 röster.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Ordningen mellan suppleanterna bestämdes, sådan den finnes här ovan angiven,
genom lottning.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ovan omförmälda
valen.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Är 1941 den 18 februari sammanträdde kamrarnas valmän för att utse revisorer
och revisorssuppleanter för granskning av riksbankens avdelningskontors i orterna
räkenskaper och förvaltning; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

revisorer:

vid kontoret i Göteborg
herr Carlbring, Einar, disponent, Göteborg,

» Andersson, Emil, lantbrukare, Järnbrott,

» Hedvall, Julius, f. d. riksdagsman, Göteborg,

» Fagerberg, J. A., spårvagnskonduktör, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Persson, Alfred, lantbrukare, Vadensjö,

» Lundgren, Axél, redaktör, Malmö,

» Andersson, Alfred, lantbrukare, Karlshill, Hurva,

» Andersson, Fritz, lantbrukare, V. Nöbbelöv,

vid kontoret i Falun
herr Larsson, Liss Olof, landstingsman, Leksand,

» Eriksson, Ollas E., f. d. riksdagsman, Fors station,

» Eriksson, Emil, f. d. riksdagsman, Hedemora,

» Westberg, Werner, ekonomichef, Falun,

vid kontoret i Gävle
herr Hellström, H., kapten, Gävle,

» Lindblom, Edw., handlande, Gävle,

» Törnfelt, Erik, redaktör, Gävle,

» Bergman, Stefan, landstingsman, Forssa,

vid kontoret i Halmstad

herr Gyllenswärd, Ernst, lantbrukare, Fågelsång, Våxtorp,
» Nilsson, G. L., landstingsman, Olofsbo, Falkenberg,

» Andersson, Janne, byggmästare, Falkenberg,

» Olsson, N. V., lantbrukare, Ahlslöv, Eldsberga,

vid kontoret i Härnösand
herr Vik, Harald, fil. kand., Hampnäs,

» Hallin, Erik, landstingsman, Örnsköldsvik,

» Carlsson, E., ekonomichef, Sollefteå,

» Lundberg, Rickard, handlande, Näsåker,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 »

» 36 » ’

» 36 » •

med 36 röster)

» 36 » >

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

vid kontoret i Jönköping

herr Johansson, Edvard, landstingsman, Häradsköp, Skillingaryd,
» Pettersson, Gustaf, lantbrukare, Värnamo,

» Estberg, Carl A., kamrer, Munksjö, Jönköping,

» Källgren, Fritz G., landstingsman, Gislaved,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Kalmar
herr Olsson, John, skräddare, Kalmar,

» Jonsson, Axel, landstingsman, Kalmar,

» Thorner, R., agronom, Smedby,

» Tornegård, Oskar, f. d. riksdagsman, Torngård,

med 36 röster»

» 36 » >

» 36 » »

» 36 » ;

vid kontoret i Karlskrona

herr Appelkvist, Caspar, handelsföreståndare, Ronneby,
» Wirde, Gottlieb, adjunkt, Karlskrona,

» Thorsell, Carl, kamrerare, Ronneby,

» Klemedtsson, Nils, lantbrukare, Märserum,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Karlstad
herr Svensson, Johan, lantbrukare, Heljetorp, Väse,

» Eliaesson, Efraim, ekonomichef, Karlstad,

» Joiiansson, Henning, landstingsman, Hygn, Värmlands Säby,
» Eriksson, E. G., f. d. riksdagsman, Västbro, Värmlandsbro,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Kristianstad
herr Svensson, M., kontorsbiträde, Kristianstad,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Kärsta gård, Österslöv,

» Jönsson, Sven, f. d. riksdagsman, Fridhill, Lövestad,

» Jeppson, Emil, landstingsman, Haraberga, Knisslinge,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 >'' ;

vid kontoret i Linköping

friherre Hermelin, Gösta, Ulvåsa, med 36 röster

herr Hallendorff, Joh. Th., f. d. landstingsman, Gerstorp, Linköping,
» 36 » ,

» Åstrand, Gustaf Einar, kassör, Linköping, » 36 » ,

» Lindholm, Rud., direktör, Linköping, » 36 » ;

vid kontoret i Luleå

herr Lantz, E. P., f. d. distriktschef, Luleå,

» Bengtsson, Axel, drätseldirektör, Piteå,

» Sandström, J. R., handlande, Gammelstad,

» Hedström, R. A., f. d. ombudsman, Luleå,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Mariestad

herr Wallin, Erik, handelsföreståndare, Lidköping,

» Norell, Adolf, f. d. riksdagsman, Örslösa,

» Björk, Gotthard, redaktör, Mariestad,

» Karlsson, Martin, lantbrukare, Nolebo, Lundsbrunn,

vid kontoret i Norrköping

herr Eriksson, Karl, f. d. riksdagsman, Lundby, Okna,

» Cederstrand, Th., handlande, Norrköping,

» Eriksson, Josef, kommunalkamrer, Finspång,

» Svantesson, Samuel, nämndeman, Torp, Vånga,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

vid kontoret i Nyköping

herr Granath, E. A., lantbrukare, Kälkesta, Jönåker,

» Hedin, Karl, ingenjör, Kärrbo, Nyköping,

» Schill, L. A., f. d. riksdagsman, Eskilstuna,

» Stigberg, Edvin, järnarbetare, Katrineholm,

vid kontoret i Sundsvall
herr Gustafsson, Gid., redaktör, Sundsvall,

» Sellerstedt, Evald, överkonstapel, Sundsvall,

» Ågren, Hugo, förste bokförare, Kubikenborg,

» Berggren, Tord, kamrer, Sundsvall,

vid kontoret i Umeå

herr Lagerkvist, Emil, f. d. riksdagsman, Umeå,

» Conradson, II., apotekare, Nordmaling,

» Lilja, G. II., tågmästare, Vännäs,

» Jonsson, P. L., hemmansägare, Sävar,

vid kontoret i Uppsala
herr Tapper, K., kassör, Uppsala,

» Ekstrand, Åke, e. o. hovrättsnotarie, Uppsala,

» Olsson, N. S., landstingsman, Skärplinge,

» Wahlstedt, Uno, bagare, Uppsala,

vid kontoret i Visby

herr Engström, Herman, landstingsman, Slite,

» Lindstedt, P. S., handlande, Klintehamn,

» Gardell, Arvid, f. d. riksdagsman, Stenstu, Sylfaste,

» Svensson, Ernst, f. d. landstingsman, Diskarve, Roma,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 »

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 i> ,

» 36 » ,

» 36 » ;

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Vänersborg
herr Sjölin, Bengt, överingenjör, Trollhättan,

» Kjerrulf, E. A. godsägare, Vänersborg,

» Lundgren, Anton, poliskonstapel, Vänersborg,

» Johansson, Gustaf, kommunalnämndsordförande, Blaxtorp,
Sjuntorp,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Västerås
herr Bandslätt, R., kamrer, Västerås,

» Andersson, Fr. O., fjärdingsman, Hallstahammar,

» Sjöfält, Karl, sekreterare, Västerås,

» Ekström, L. J., landstingsman, Ekeby, Hallstahammar,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Växjö
herr Ljungkvist, J. M., garvare, Växjö,

» Svensson, Johan E., hemmansägare, Villansfarm, Alvesta,
» Hultin, Gustaf, lokomotivförare, Älmhult,

» Rydström, Eric, f. d. riksdagsman, Vråen, Lidnäs,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

vid kontoret i Örebro

herr Molin, C. A., f. d. riksdagsman, Örebro,

» Fromell, A. R., direktör, Örebro,

» Karlsson, Johan, landstingsman, Björkmo, Granbergsdal,
)> Gillbom, John E., köpman, Örebro,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

vid kontoret i Östersund

herr Henriksson, Henrik, d. y., disponent, Östersund,
» Nilsson, Nils, lantbrukare, Tullus, Nälden,

» Nilsson, Nils, d. y., lantbrukare, Dille, Täng,

» Clarin, Ruben, tapetserare, Östersund,

med 36 röster,

» 36 » ,

» 36 » ;

suppleanter:

vid kontoret i Göteborg
herr Rahmn, Gösta, rektor, Göteborg,

» Rhedin, C. W. F., major, Göteborg,

» Gidén, Edvin, advokat, Hovås,

» Frankenberg, E., f. d. riksdagsman, Göteborg,

vid kontoret i Malmö

herr Jensen, Marlin Christian, f. d. riksdagsman, Lund,

» Borg, Nils, poststationsföreståndare, östra Sallerup,

» Danilo, Einar, folkskollärare, Sjöbo,

»> Lundgren, G. E., f. d. riksdagsman, Soldalen, Vadensjö,

vid kontoret i Falun

herr Berg, K. F., landstingsman, Vansbro,

» Olsson, Anders, f. d. riksdagsman, Mora,

» Kvist, Anders IL, kommunalnämndsordförande, Lenåsen,
Ovanmyra,

» Rosengren, Martin, expeditör, Borlänge,

vid kontoret i Gävle

herr Carlsson, Pontus, målaremästare, Gävle,
i> Karlsson, Thure, föreståndare, Bollnäs,

» Larsson, Nils, lantbrukare, Kälkebo, Forssa,

» Fogelberg, Bernh., köpman, Gävle,

vid kontoret i Halmstad
herr Lindblad, H. F., folkskollärare, Sibbarp,

» Bohlers, K., lantbrukare, Bol, Vessigebro,

» Larsson, Oskar, järnarbetare, Halmstad,

» Rosén, Edvin, skomakaremästare, Slöinge,

vid kontoret i Härnösand
herr Lindeborg, J., kamrer, Härnösand,

» Fahlén, Verner, lantbrukare, Nordanåker, Nyland,

» Sundström, O. W., sågverksarbetare, Kramfors,

» Björck, Nils, landstingsman, Kramfors,

vid kontoret i Jönköping

herr Svensson, Bernhard, kommunalnämndsordförande, Skoga,
Hyltebruk,

» Larsson, Einar, lantbrukare, Klevarp, Bogla,

» Hagerén, Algot, Överlärare, Nässjö,

» Carlsson, Oscar, lantbrukare, Ö. Höreda, Forserum,

vid kontoret i Kalmar

herr Johansson, Gotthard, landstingsman, Emmaboda,

» Olsson, Waldemar, landstingsman, Oskarshamn,

» Källén, Albert, lantbrukare, Källingemöre, Tingsdal,

» Johansson, Nils, agronom, Ekeby, Lofta,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

vid kontoret i Karlskrona
herr Andersson, Anton, vaktmästare, Karlskrona,

» Dahl, Äng., häradsdomare, Svängsta,

» Knutsson, Albin, folkskollärare, Eringsboda,

» Andersson, 0. W., rektor, Karlskrona,

vid kontoret i Karlstad

herr Pettersson, Valter, ombudsman, Karlstad,

» Andersson, C. W., lantbrukare, Löved, Forshaga,

» Wennberg, G. W., kassör, Skoghall,

» Lövåsen, Frans, landstingsman, Väse,

vid kontoret i Kristianstad
herr Widén, Edvin, Överlärare, Vinslöv,

» Vestesson, Victor, nämndeman, Ivetofta, Bromölla,

» Olsson, Nils, lantbrukare, Åsums Killegård, Åsumtorp,

» Nilsson, Sture A., kamrer, Fjälkinge,

vid kontoret i Linköping

herr Johnsson, Robert, överkontrollant, Linköping,

» Jansson, Hugo, direktör, Linköping,

» Wesström, Erik, stifts jägmästare, Linköping,

» Andersson, Mandor, landstingsman, Linköping,

vid kontoret i Luleå

herr Johansson, Anders, landstingsman, Ersnäs,

» Jansson, Gustav, landstingsman, Karlsborg, Vånafjärden,
» Edbom, O. H., grosshandlare, Luleå,

» Carlsson, Otto, Överbanmästare, Luleå,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Mariestad
herr Öster, Ernst, lantbrukare, Fagersanna,

» Sundén, Carl, lantbrukare, Hova,

» Jakobsson, Mårten, kontorist, Falköping,

» Ljungström, Erik, möbelhandlare, Mariestad,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 d ;

vid kontoret i Norrköping

herr Johansson, John, lantbrukare, Ånestad, Norrköping,

» Ljungberg, A. J., förste lärare, Norrköping,

» Malmberg, David, pappersbruksarbetare, Vilberga, Norrköping,

» Fransson, Emil, folkskollärare, Doverstorp,

med 32 röster,
»31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Nyköping

herr Smedberg, Harald, agronom, Brunsta, Torshälla,
» Berger, C. O., folkskollärare, Stigtomta,

» Karlsson, Oscar, landstingsman, Strängnäs,

» Steiner, Albin, byggnadssnickare, Bie,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

vid kontoret i Sundsvall

herr Nilsson, B., lantbrukare, Skedvik, Attmar,

» Modin, Hélmer, kapten, Sundsvall,

» Kahlin, E., löjtnant. Sundsvall,

» Wiklander, Tyko, kommunalkamrer, Alnö,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

vid kontoret i Umeå

herr Jonsson, Rudolf, lantbrukare, Stöcksjö,

» Jacobsson, Thorvald, landstingsman, Robertsfors,

» Blomkvist, Jonas, hemmansägare, Pengsjöby,

» Oscarsson, Harald, lantbrukare, Tavelsjö,

md kontoret i Uppsala
herr Johansson, Tuve, kamrer, Tierp,

» Andersson, T. P. E., bokbindare, Uppsala,

» Samzelius, J. A. T., andre bibliotekarie, Uppsala,

» Pettersson, Valfrid, lantbrukare, Björkby, Gamla Uppsala,

vid kontoret i Visby
herr Nilsson, C. 0., redaktör, Visby,

» Olofson, A. G., agronom, Visby,

» Nilsson, Hj., drätselkassör, Visby,

» Enekvist, Gustav, folkskollärare, Visby,

vid kontoret i Vänersborg
herr Andréen, Anders, handlande, Brålanda,

» Nilsson, G. S., fabrikör. Herrljunga,

» Nicklasson, Otto, f. d. riksdagsman, Råda, Sjuntorp,

» Nilsson, Oskar, byggnadssnickare, Trollhättan,

vid kontoret i Västerås
herr Lundgren, Joh., ingenjör, Västerås,

» Ericsson, S. P., kontorist, Västanfors,

» Berglind, Karl T., lantbrukare, Väsby, Tärna,

» Andersson, Aug., lantbrukare, Vånsta, Kolbäck,

vid kontoret i Växjö

herr Gustafsson, Amandus, järnarbetare, Växjö,

» Pettersson, Erik, folkskollärare, Alvesta..

» Sandstedt, Ernst, nämndeman, Björkebråten, Ryd,

» Bäckman, Valfrid, landstingsman, Björnamo, Gårdsby,

vid kontoret i Örebro

herr Larsson, Hjalmar, lantbrukare, Eldvalla, Glanshammar,

» Hällvik, Oskar, redaktör, Örebro
» Nilsson, Erik, godsägare, Göksvalla, Hidingebro,

» Berggren, G. A., advokat, Örebro,

vid kontoret i Östersund

herr Persson, Nils, lantbrukare, Trången, Aspås,

» Lögdberg, J., hemmansägare, Genvalla,

» Olsson, Ölöf, komm.-nämndsordf., Undrom, Rödön,

» Hargeson, K. B., direktör, Östersund,

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,

» 31 » ,

» 30 » ,

» 29 » ;

med 32 röster,
» 31 » ,

» 30 » ,

»29 » .

P. J. Näslund.
Gustaf Velander.

Ernst Hage.
K. A. Westman.

Protokollet lades till handlingarna; och beslöt kammaren, att underrättelse
örn de försiggångna valen skulle genom utdrag av kammarens protokoll meddelas
bankoutskottet med anmodan till utskottet att lämna såväl fullmäktige i
riksbanken som vederbörande avdelningskontors styrelser och de valda meddelande
örn valens utgång.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Svar på
interpellation.

§ 6.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 45, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av vattenlagen m. m.;
och

nr 68, angående omorganisation av domänverkets skogsindustriella rörelse.
Dessa propositioner bordlädes.

§ 7.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Herr Olofsson i Höganäs har — med hänvisning till att vid vissa förläggningar
krigsledighetsbestämmelserna av den 6 december 1940 tillämpats
så snävt, att många värnpliktiga av ekonomiska skäl icke kunde utnyttja ledigheten
— till mig framställt det spörsmålet, huruvida jag ansåge att detta stöde i
överensstämmelse med bestämmelsernas andemening och, örn så icke vore fallet,
huruvida jag hade för avsikt att vidtaga åtgärder för åstadkommande av en
för de värnpliktiga fördelaktigare tillämpning av bestämmelserna.

I anledning härav får jag anföra följande:

I krigsledighetsbestämmelsernas 4 § regleras begreppet tjänstledighet på så
sätt att under 4 § a) hänföres ledighet, som meddelas på grund av sjukdom,
angelägenhet av betydelse för det allmänna eller enskild angelägenhet av vikt;
under b) hänföres ledighet för beredande av vila och rekreation i fall, då ledigheten
ej är att hänföra till krigspermission (kollektiv permission); under
c) hänföres annan ledighet för enskilda angelägenheter, som ej är att hänföra
till krigspermission eller hempermittering.

Vid tjänstledighet som avses under a) och b) bibehålies rätt till krigslön
och familjebidrag, varjämte resekostnadsersättning utgår. Vid tjänstledighet,
som avses under c), utgår icke krigslön eller ersättning för resekostnad, under
vissa förutsättningar icke heller familjebidrag.

I 7 § stadgas, att vid beviljandet av krigspermission och av tjänstledighet
för enskild angelägenhet av vikt eller för ändamål, som avses i 4 § b), bör såsom
allmän regel iakttagas, att av nämnda slags ledighet må vid varje tjänstgöringsperiod
örn två månader sammanlagt högst åtnjutas ledighet under sex
dygn, resdagarna oräknade.

Den tolkning av nämnda bestämmelser som interpellanten påtalar innebär,
att tjänstledighet för värnpliktiga, som icke kunna åberopa enskild angelägenhet
av vikt, hänföres till punkten c), i följd varav de icke få krigslön under
ledigheten och ej heller resekostnadsersättning.

_ När man i krigsledighetsbestämmelserna, 4 § b), intagit föreskrifter örn
tjänstledighet för vila och rekreation, har man därmed avsett att införa en
form av semesterledighet för all krigsmaktens personal. Det är sålunda fråga
örn vila och rekreation från militärtjänsten, vilket naturligtvis inte utesluter,
att den ensildes syfte med ledigheten kan vara att ombesörja några mer eller
mindre viktiga enskilda angelägenheter. Härav framgår, att den tolkning av
bestämmelserna, som interpellanten påtalat, står i strid mot bestämmelsernas
andemening. Då det för kort tid sedan kom till min kännedom, att bestämmelserna
på vissa håll misstolkades, underrättade jag härom överbefälhavaren, vilken
har att meddela tillämpningsföreskrifter till krigsledighetsbestämmelserna.
Överbefälhavaren har nu i utfärdad högkvartersorder påpekat, att även ledighet
som avser tillvaratagande av personliga angelägenheter, vilka icke kunna
hänföras till enskilda angelägenheter av vikt, bör — i den mån tjänstledighet

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke redaa åtnjutits i den utsträckning Born i 7 § avses — hänföras till 4 § b).
Därmed torde den av interpellanten påtalade tolkningen vara utesluten.

Härefter yttrade

Herr Olofsson i Höganäs: Herr talman! Efter försvarsministerns meddelande
har jag endast att framföra mitt tack för det välvilliga svaret, och
framför allt vill jag tacka för de åtgärder, som herr statsrådet har vidtagit för
att åstadkomma förmånligare tillämpning av krigsledighetsbestämmelserna för
de värnpliktiga.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 8.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 48, angående ytterligare anslag till fortsatt
utveckling av statens telefon- och telegrafväsende;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 51, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av § 3 mom. 1 och § 4 mom. 1 förordningen den 22 april 1932
(nr 75) angående villkoren för postbefordran av tidningar och andra periodiska
skrifter;

till statsutskottet propositionen, nr 52, angående anslag till djupborrning
efter salt och olja m. m. vid Höllviken i Skåne;

till bankoutskottet propositionen, nr 64, angående ersättning till A. E. F.
Andersson i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;

till statsutskottet propositionen, nr 65, angående förvärv för postverkets räkning
av tomtmark i Göteborg; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 67, angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat konstitutionsutskottets memorial:

nr 1, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av § 63 regeringsformen
och § 39 mom. 1 riksdagsordningen m. m.; och

nr 2, med uppgift å vilande förslag till ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43
regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen.

De vilande förslagen till ändringar i grundlagarna antogos.

§ 10.

Herr statsrådet Bagge avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 57, angående anslag till fullföljande av universitetsbibliotekets i Uppsala
om- och tillbyggnad m. m.;

nr 62, angående avsättande till nationalpark av det s. k. Muddusområdet i
Norrbottens län; och

nr 63, angående anslag till vissa skyddsarbeten å Uppsala domkyrka.

Dessa propositioner bordlädes.

Andra hammarens protokoll 1941. Nr 9.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

§ 11.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om antalet statsdepartement ock statsråd
utan departement; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

§ 12.

Riksdagsort!- Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 4, med uppgift å vilande
ningens förslag till ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen

bestämmelser

• i j m. m.

om riksdags manna-

Till grundlagsenlig behandling hade utskottet för riksdagen anmält tre under

arvodet m. sistförfluten fyraårsperiod jämlikt § 64 riksdagsordningen såsom vilande antagna
förslag till ändringar i rikets grundlagar.

1) Förslag till ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen.

Förslaget blev av kammaren antaget.

2) Förslag till ändrad lydelse av §§ 23 och 50 riksdagsordningen.

Till detta förslag hade utskottet fogat en så lydande anmärkning:

»Antager riksdagen det under punkten 1) upptagna förslaget till ändrad
lydelse av § 23, § 38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen, lärer det under förevarande
punkt 2) upptagna förslaget till ändrad lydelse av §§ 23 och 50 riksdagsordningen
icke kunna vinna riksdagens bifall utan höra förklaras hava
förfallit.»

Efter föredragning av förslaget anförde

Herr Hallén: Herr talman! Med hänvisning till kammarens nyss fattade
beslut hemställer jag att kammaren måtte besluta, att den under förevarande
punkt 2 angivna lydelsen av §§ 23 och 50 riksdagsordningen skall förkastas.

Efter härmed slutad överläggning blev på därå framställd proposition detta
grundlagsändringsförslag av kammaren förkastat.

3) Förslag till ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt § 37 mom. 2
och § 50 riksdagsordningen.

Förslaget blev av kammaren antaget.

§ 13.

Förslag till Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 5, med förslag till stadga örn
stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

ersättning för o

riksdags- Med utgångspunkt från det i § 12 punkt 1) härovan omförmälda, från 1940
mannaupp- års lagtima riksdag vilande förslaget till ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1
dragets full- g 50 riksdagsordningen hade konstitutionsutskottet funnit sig böra, med
90ra '' begagnande av sin initiativrätt jämlikt § 38 mom. 1 riksdagsordningen, utarbeta
samt för riksdagen framlägga förslag till ny stadga örn ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Utskottet hemställde, att riksdagen,, under förutsättning att nyssnämnda
grundlagsändringsförslag bleve slutligen godkänt, för sin del ville antaga det
av utskottet framlagda förslaget till stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Förslag till stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Holmström, Herlitz och Lindmark; samt

2) av herrar Källman och John Björck.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Nolin: Herr talman! Jag har visserligen icke deltagit i utskottets slutbehandling
av den här föreliggande stadgan, men då jag tidigare har deltagit
i förarbetet till densamma och då haft några egna små funderingar om dess
utformning, ber jag att få yttra några ord.

Vad först beträffar stadgan som sådan och det arvode till riksdagens ledamöter,
som i densamma bestämmes, har jag icke någon direkt erinran att göra.
Med hänsyn till de levnadskostnader som vi för närvarande ha torde väl nämligen
ingen kunna säga, att arvodet skulle vara på något sätt för högt tilltaget.
Själv hade jag dock från början en annan mening örn den saken och
framförde ett förslag, som gick ut på att arvodet skulle återföras till den
storlek, som det hade före ändringen 1933, nämligen ett för lagtima riksdag
maximerat arvode av 4,500 kronor för ledamöter boende utom riksdagsorten
och ett något mindre belopp för dem som bo inom orten. Då emellertid vid
slutbehandlingen av detta ärende konstitutionsutskottets samtliga ledamöter
enades örn de nu föreslagna beloppen, 3,750 kronor respektive 5,000 kronor,
har jag icke någon erinran att göra i det avseendet.

Däremot har jag en avvikande mening beträffande själva sättet för arvodets
utgående. Som bekant har det tidigare under lång tid ansetts, att arvodet borde
vara fast och maximerat för varje riksdag till ett bestämt belopp, detta i
viss mån med hänsyn till att riksdagens ledamöter skulle söka påskynda riksdagsarbetet,
så att det icke komme att utsträckas allt för länge. Jag anser
nu, att det är en fullkomligt riktig princip att riksdagens ledamöter i vad på
dem ankommer söka påskynda riksdagsarbetet, så att det icke sväller ut under
onödigt lång tid. Visserligen kan det sägas häremot att regeringen har
den saken så gott som fullkomligt i sin hand genom att på ett mycket sent
stadium framlägga propositioner, som riksdagen sedan har att slutbehandla.
Men riksdagen har ju dock möjlighet att vägra att ta emot sådana propositioner,
som komma utomordentligt sent och långt efter det att den ordinarie propositionstiden
utgått. Under sådana förhållanden torde man väl kunna säga,
att riksdagen har en viss möjlighet att kunna påverka arbetet så att det icke
sväller ut alltför mycket. Det är ju klart att under sådana förhållanden varunder
vi just nu leva det väl torde vara svårt för riksdagen att vägra att ta
emot en proposition, som kommer under riksdagens sista timmar men föranledd
av dessa utomordentliga förhållanden.

När man har att utforma sådana bestämmelser som dessa anser jag, att man
bör utforma dem med hänsyn till normala förhållanden och icke med hänsyn
till de onormiala förhållanden under vilka vi nu lia att arbeta. Med hänsyn härtill
har jag den uppfattningen att riksdagen alltjämt hade bort behålla bestämmelsen
örn ett fast arvode för riksdag. Men då fordras ju givetvis också
en särskild övergångsbestämmelse för att komma ifrån den otymplighet, som
rått under^ de senaste två åren, nämligen att vi omedelbart efter en lagtima
riksdag måste ta.till en urtima. Detta hade ju givetvis låtit sig göra därigenom
att man maximerat ett fast arvode för lagtima riksdag, som väl under normala
förhållanden torde kunna räknas till 150 dagar, men tillagt en särskild
bestämmelse örn att^därest riksdagen efter en viss förpuppningsperiod behövde
inkallas senare på året, skulle arvodesbestämmelserna återigen träda i kraft

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Förslag till stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

med arvodet fördelat per månad räknat. Detta har ju också kommit till uttryck
i den reservation, som vid detta utlåtande fogats av herr Holmström m. fl.
Jag för min del måste säga, att mina sympatier äro för denna reservation.

En annan sak, som jag också haft en egen mening örn och som jag fört fram
inom konstitutionsutskottet under ärendets tidigare behandling där, gäller ersättningen
för riksdagsmännens resor. Emot stadgans bestämmelser örn det antal
resor, som riksdagens ledamöter skola erhålla ersättning för, har jag ingenting
att erinra. Jag har den uppfattningen, att detta ökade antal så kallade fria
resor, som skulle komma riksdagens ledamöter till del, bara kommer att i sin
mån förbättra arbetsförhållandena här i riksdagen, därigenom nämligen att
med den tillgång till ökade fria resor, som nu beredes riksdagens ledamöter,
komma dessa säkerligen icke att vid ledighet stanna hemma så länge och vara
ifrån riksdagsarbetet så länge, som man har kunnat iakttaga varit fallet under
föregående år. Jag tror nämligen, att riksdagsmännen underkasta sig besväret
med resor litet oftare och mera passa på arbetet här, därest de få ersättning
för resekostnaderna. Jag har emellertid i utskottet tillåtit mig framföra
en önskan örn att det utsädes i denna stadga, att riksdagens ledamöter
skola äga rätt till ersättning för dessa resor högst efter andra klass på järnväg,
detta därför att örn riksdagens ledamöter mera allmänt komma att begagna
sig av möjligheten att resa första klass, kommer detta att ådraga statsverket
rätt avsevärda utgifter. Härtill kommer att örn resor företagas samtidigt
och i något större omfattning kan det vålla stort besvär för järnvägarna
att tillhandahålla förstaklasskupéer både i sitt- och sovvagnar. Jag anser därför
att det hade varit lämpligt att det i denna stadga sagts ut, att reseersättning
utgår högst efter priset på andra klass järnvägsbiljett. Nu ha ju ett par
av utskottets ledamöter haft samma uppfattning som jag och vid detta utlåtande
fogat en reservation i sådant avseende. Då det väl emellertid icke torde
vara lämpligt att ställa något yrkande om bifall till dessa reservationer, tar
jag mig friheten, herr talman, att yrka återremiss till utskottet av det föreliggande
utlåtandet.

Herr Hallén: Herr talman! De farhågor, som herr Nolin nu framfört, tyckas
gå ut på att frånvaron av en maximering av riksdagsmannaarvodena skulle
kunna leda till en icke önskvärd förlängning av riksdagsarbetet. Jag är övertygad
örn att dessa hans farhågor ingen grund ha i verkligheten. Den uttänjning
av tiden för riksdagsarbetet, som ju faktiskt — det måste vi erkänna —
har ägt rum under senare år, har icke sin grund i någon senfärdighet från riksdagens
sida. Örn nu denna arvodesstadga antages, torde riksdagsarbetets förlängning
i framtiden icke på något sätt kunna sägas ha haft att göra med
denna stadga eller arvodesbestämmelserna och än mindre med någon riksdagsmännens
obetvingliga lust att stanna kvar i huvudstaden. Drar riksdagsarbetet
ut på tiden beror detta uteslutande på den ständigt stegrade strömmen av
propositioner. Just här visar sig den allvarliga brist, som vidlåder det förslag,
som framkommit från reservanternas sida. Det utgår nämligen från att det
alltid kommer att finnas en intervall eller ett uppehåll mellan den tidpunkt, då
det fixerade riksdagsarvodet utgått och den nya kallelsen till fortsatt arbete
under en förpuppningstid, som kan äga rum. Men där finns som sagt den allvarliga
haken, som väl kan tänkas, nämligen att under mycket allvarliga tider
en sådan intervall aldrig lunnes med utan att under mycket skärpta lägen —
låt mig säga krigsfara eller rent av krig —- riksdagen fortsätter sitt arbete oavbrutet
från arvodestidens slut eller, som reservanterna räknat med, den 10 juni.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Förslåg till stadga orri ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

Man kan då tänka sig det fallet, att riksdagen får vara samlad i fortsättningen
här i Stockholm i månadtal utan ett öres ersättning.

Nn kan man ju invända att ett sådant tänkt fall är mycket svårt att räkna
med i framtiden. Därom vet man emellertid ingenting, och det är i vart fall
vår skyldighet att förebygga att med en sådan här stadga eller författning en
dylik eventualitet kan uppstå. Det är med hänsyn till dessa förhållanden som
vi i utskottet absolut icke kunnat reflektera på reservanternas förslag, som
man vill att utskottet genom en återremiss skall ta ställning till.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Svedman: Herr talman! Den som utan inverkan eller påverkan från
andra själv kan bestämma ersättningen för sitt arbete och sina insatser och
som så att säga själv kan avgöra sina löneförmåner, befinner sig givetvis i en
ganska delikat belägenhet. I regel finns det ju köpare och säljare, leverantörer
och mottagare, som genom förhandlingar bestämma priset eller ersättningens
storlek. Riksdagen intar den ställningen att den utan inverkan eller påverkan
från annat håll kan bestämma riksdagsmännens arvoden. Jag skulle tro, att
ingen människa tänker på att remittera konstitutionsutskottets betänkande till
priskontrollnämnden! Jag påstår icke, att konstitutionsutskottet icke visat
omsikt örn statens ekonomi, men jag måste säga ett ord i anledning av det tidsläge,
under vilket detta förslag kommit fram, och med hänsyn till vad riksdagen
för icke fullt ett år sedan beslutade i anslutning till tidens ekonomiska
förhållanden. Under normala tider torde detta förslag ha kunnat passera tämligen
oanmärkt, men för att visa att herr Nolin icke står ensam örn sin uppfattning
har jag, herr talman, bett att få säga några. ord.

Tiden manar till försiktighet framför allt i ekonomiskt avseende, och icke
minst manar den den demokratiska parlamentarismen till försiktighet. Riksdagsmannaarvodet
måste vara så satt, att en lämplig och intresserad person,
som vill motta uppdraget, ställes i det ekonomiska läget, att han kan uppehålla
sig här och försörja sin familj i hemorten. Men det får icke i och för sig innebära
någon ekonomisk lockelse, och det får icke sättas så att det kan tänkas
utgöra ett hinder för riks dags arbetets rationalisering och intensifiering. Det
får icke sättas så att det slentrianmässigt drar ut på riksdagsarbetets tid och
därigenom förstör värden och fördyrar arbetet. Vi måste besinna att vi lagstifta
icke för den ambitiösa sammansättning, som riksdagen nu har, utan vi
måste tänka på att lagen måste gälla för framtiden, då kanske den ambition,
som nu präglar riksdagens ledamöter, icke är tillfinnandes åtminstone inte i
samma grad som nu.

Vi måste också betänka en sak till, och det är att Sverige för närvarande
snart är det enda demokratiskt styrda landet i Europa möjligen vid sidan av
Schweiz. Konstitutionsutskottet har i en tablå gjort vissa jämförelser med
avseende å riksdagsarvodena i andra länder för att visa, att konstitutionsutskottet
icke framträder oblygt. Dessa uppgifter ha emellertid bara historiskt
värde. Ty i vilka länder går det nu ut några riksdagsarvoden på sätt som
här anges? Och vem kan våga påstå något örn värdet av sådana siffror och ett
sådant jämförelsematerial för framtiden?

Vad jag närmast tänkt på i detta sammanhang är att riksdagens kamrar i
fjol antogo ett förslag mot inflationsfaran. Det ifrågavarande betänkandet byggde
på en kungl, proposition och på en skrivelse från riksbanksfullmäktige. Det
framlades av bankoutskottet, och i detsamma hette det, att »så vitt möjligt bör
undvikas, att allmänna köpkraften i landet ökas genom direkt stegring av

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Försitta till stadga om ersättning för riksdag smannauppdrag ets fullgörande.

(Forts.)

löner eller ansvällning av andra inkomster.» Och vidare hette det: »Låka viktigt
som att de enskilda begränsa sin konsumtion är, att staten och andra offentliga
organ inskränka sina ordinarie utgifter. Alla möjligheter till besparingar
härutinnan höra därför tillvaratagas, och gäller detta även redan beslutade
utgifter.»

Detta är givetvis en paroll i kampen mot inflationsfaran. Ja, säger man,
men det som här är i fråga åstadkommer ingen inflation. Nej, naturligtvis
icke. Och jag förstår så väl, att man i dessa tider icke kan undgå en viss
lönereglering. Men å andra sidan vill jag framhålla faran av att man i varje
enskilt fall resonerar så: »det här gör ingenting, och det här gör väl ingenting»,
ty summan av alla dessa fall innebär den verkliga faran. Även snigeln
når målet, förutsatt att han konstant rör sig i riktning mot detsamma. Jag
kan icke förbise, att det här just är en omständighet, beträffande vilken riksdagen,
som från vissa håll är ganska infamt påpassad, borde vara en smula
försiktig, särskilt beträffande den synpunkt, som herr Nolin här tidigare berört.

Visserligen kan en verklig inflation ännu icke konstateras, men vi äro dock
tydligt och klart på väg däremot, även örn någon bestämd, överhängande fara
för närvarande icke synes vara för handen. Men vad som i våra dagar sker,
det sker snabbt och överraskande. Därför gäller det att vid varje möjlig
hållplats bromsa så mycket man kan, ty en verklig inflation är en riksolycka,
som endast kan jämföras med aktivt deltagande i krig. En verklig inflation
hotar en massa människor med ruin och kan förstöra vårt ekonomiska liv för
årtionden framåt, och den bryter ned statens ekonomiska styrka, utan vilken
ingen annan statlig kraft kan utvecklas.

Jag har måst påpeka detta därför att jag var livligt intresserad i tillkomsten
av det betänkande, varur jag här tillåtit mig citera ett stycke, och jag har
velat erinra örn dess tillvaro, emedan jag anser att riksdagen i första hand bör
vara den, som respekterar sina egna beslut. Ty örn riksdagen icke respekterar
de paroller och direktiv, den utfärdar, kan den väl knappast heller begära, att
andra skola göra det.

Man kan i ett sammanhang som detta förmoda, att det finns sådana — motståndare
till demokratiskt styrelse- och tänkesätt — som önska sig kunna påvisa,
att inom det demokratiskt-parlamentariska styrelsesättet riksdagsmännen
visa mera omsorg örn sig själva än örn många andra. Det är därför, herr
talman, som jag för min del skulle ha önskat, att man fortfarande som hittills
kunnat fastslå ett maximerat arvode för riksdagens ledamöter. Konstitutionsutskottets
ärade ordförande har gjort vissa invändningar däremot, men
det föreföll, som örn han själv icke hade alltför stor respekt för sina invändningar,
ty han förband dem uttryckligen med mera tänkta och teoretiska än
praktiska fall. Men vi skola väl hoppas, att när en gång normala tider inträda,
de farhågor, som han här anfört till stöd för konstitutionsutskottets
förslag, icke skola vara till finnandes.

Det är ungefär dessa små randanteckningar, som jag, herr talman, för min
del velat göra till det beslut, som riksdagen nu går att i denna fråga fatta, och
jag har med det sagda sökt att i korthet motivera min uppfattning.

Herr Fast: Herr talman! Jag undrar, örn icke det sista anförandet kom
i felaktigt sammanhang, då talaren varnade för faran av inflation i samband
med det föreliggande ärendet. Det var väl att taga till litet för kraftiga proportioner,
i synnerhet som det kan erinras om att det riksdagsarvode, som ut -

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Förslåg till stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragels fullgörande.

(Forts.)

gick på 1920-talet, var jämförbart med det belopp, som nu föreslagits. Jag
undrar, örn man i övrigt kan sammanknyta denna fråga med sådana förhållanden,
som kunna ge anledning att tala örn faran för inflation. Dessutom
måste jag ju konstatera, att man i det resonemang, som nu förts här i kammaren
liksom i utskottet, är överens örn själva beloppet. Under sådana förhållanden
förstår jag icke vad dessa deklarationer skola tjäna till.

Låt oss hålla oss till det som egentligen skiljer oss åt och som knappast motiverat
det sista anförandet, nämligen principen: skall beloppet maximeras,
och skall det maximeras med hänsyn även till tiden? Då fäster jag uppmärksamheten
vid att vad som här föreslås är ju en maximering av beloppet men
icke en maximering av tiden. Det förslag som föreligger sysslar uteslutande
med den lagtima riksdagen. Det är icke lätt att göra en beskrivning på det första
skedet av en lagtima riksdag och ett eventuellt senare skede. Jag tror icke
heller, att detta rent tekniskt är möjligt med den funktion, som detta system
är avsett att fylla, nämligen att i vissa fall ersätta urtima riksdagar. Om det
skulle vara tekniskt möjligt, bleve det i praktiken synnerligen olämpligt. Låt
oss säga, att riksdagen skulle vara färdig att avsluta sitt arbete ungefär den
15 juni, men att Kungl. Majit under dessa brydsamma tider skulle finna något
ärende vara av den brådskande beskaffenhet, att en proposition bör framläggas
den 16 juni. Skall Kungl. Majit då taga en sådan hänsyn till riksdagsmännens
bästa, att Kungl. Maj :t avstår från att framlägga propositionen vid
denna tidpunkt och låter riksdagsmännen vara hemma någon tid för att därefter
åter sammankalla dem och komma med denna proposition? När man
talar örn landets intresse, tror jag, att man får se till att skapa en organisation,
som är lämplig för sina arbetsuppgifter. Det är det väsentliga och stora
i detta sammanhang, när man vill komma ifrån det tunga förfarandet med urtima
riksdagar, som säkerligen även för statsverket varit dyrare än vad som
behövt bli fallet, därest nu föreslagna bestämmelser varit gällande.

Vidare vill man skapa ett system, som under dessa brydsamma tider gör det
möjligt för Kungl. Maj :t både att samråda med riksdagen under kortare perioder
och att lämna utrikespolitiska meddelanden även under den tid, då riksdagen
icke är samlad. Tar man sikte på detta, tror jag, att det föreliggande
förslaget är så pass väl avvägt, att det fyller dessa funktioner så tillfredsställande
som gärna kan tänkas.

Visserligen är det sant, att riksdagsmännen här måste reglera sina egna
löner, men den omständigheten torde å andra sidan vara anledningen till att
det förslag, som ligger på bordet, har det utseende det har. Det har sannerligen
icke saknats återhållande krafter. Att sedan en och annan kan vara missnöjd
i den ena eller den andra punkten är en sak för sig. Örn vi skulle börja
ge uttryck åt dessa känslor, då bleve det allmänna deklarationer från både ledamöter
och suppleanter i utskottet och särskilt från dem, som haft det mindre
angenäma uppdraget att sitta i den delegation, som skulle utarbeta förslaget.
Jag tror, att det skulle tjäna bra litet till och ha bra litet med det föreliggande
förslagets antagande att göra.

Det förslag om återremiss, som här ställts, kan ju icke vara framställt med
tanke på att vinna positiva resultat, ty med den majoritet i utskottet, som
finnes, och då de frågor som just nu debatteras varit så grundligt övervägda,
som fallet varit, är det väl icke att vänta, att man vid ett förnyat övervägande
inom utskottet skulle komma fram till en annan ståndpunkt. Och då det
endast är utskottet självt som har initiativrätt härvidlag, förstår man, att ett
sådant yrkande icke har någon utsikt att vinna gehör. Jag tror vidare, att de

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Förslag till stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

(Forts.)

som sysslat med denna fråga äro mycket tacksamma att slippa fortsätta med
detta arbete, ty något förnuftigare och roligare kan man ju i detta sammanhang
taga sig för. Det är icke på utskottet det beror, att detta förslag föreligger
här, utan det är en konsekvens av att frågan örn riksdagsledamöternas
arvoden lyfts ut ur grundlagen. Med det beslut, som riksdagen för några minuter
sedan fattade, är det nödvändigt, att det finns en dylik stadga. Örn man
då anpassar stadgan efter de uppgifter, som riksdagsledamöterna ha sig ålagda-,
tycker jag, att utskottet icke skall kritiseras för detta, utan att man skall
vara glad över att detta kunnat ske på ett sätt, som ur flera synpunkter kan
betecknas såsom tillfredsställande.

Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill i anledning av herr Svedmans resonemang
säga det, att kammaren har väl en känsla av att det mest var i sin egenskap
av ledamot i bankoutskottet som herr Svedman här talade, då han erinrade
örn att det föreligger en inflationsrisk. Jag undrar, örn icke det uttrycket
är på sin plats, att man ser spöken på ljusa dagen, då man för fram talet om
inflation i detta sammanhang. Jag tror icke, att detta har det ringaste sammanhang
med det beslut, som vi nu skola fatta, ty örn en grupp på 380 personer
skulle återställa sin egen ersättning till vad den under vissa andra tider
brukat vara, skulle jag vilja veta, vilka stora kårer eller organisationer i riket,
som skulle kunna anföra detta som argument för sin egen lönerörelse. Det är
nog ingenting annat än en konstruktion.

Jag vill sluta med att säga, att när herr Svedman med anledning av den
utredning som gjorts angående arvoden i andra riksdagar och parlament påpekade,
att dessa till stor del alls icke existera, så är det mycket riktigt. Men
vi få väl icke vara så pessimistiska som talaren själv, utan vi kunna väl tänka
oss, att en del av dessa parlament återkomma till livet. Vi ha t. ex. erinrat
örn att det i det norska stortinget har utgått ett arvode på 7,000 kronor. Vi
äro icke så pessimistiska, utan vi räkna med att det kan komma att bli ett
storting även i framtiden, och då har man rätt att peka på, med vilka belopp
stortingsmännens arvoden utgå.

När för övrigt den ärade talaren påpekade, att det här i Europa icke skulle
finnas något demokratiskt, parlamentariskt styrt rike jämte Sverige mer än
Schweiz, så vet jag icke, varför han skulle vara så sträv i sitt omdöme, att han
alldeles tappade bort vårt grannland i öster, nämligen Finland.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande det under överläggningen framställda yrkandet, att ärendet
skulle återförvisas till utskottet för ny behandling, nämligen dels på bifall
till nämnda yrkande, dels ock på avslag därå; och blev ifrågavarande yrkande
av kammaren avslaget.

På därå framställd proposition blev härefter utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 14.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 6, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt § 42 mom. 2
och § 68 riksdagsordningen.

Det vilande förslaget till ändringar i grundlagarna antogs.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

§ 15.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 7, med uppgift å vilande Ändring i

förslag till ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m. vissa delar av

tryckfrihets Till

grundlagsenlig behandling hade utskottet för riksdagen anmält tre förordningen
under sistförflutna fyraårsperiod jämlikt § 64 riksdagsordningen såsom vilande m. m.
antagna förslag till ändringar i rikets grundlagar.

1) Förslag till

a) ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen, och

b) ändrad lydelse av § 108 regeringsformen.

Förslaget blev av kammaren antaget.

2) Förslag till ändrad lydelse av § 110 regeringsformen samt § 3 mom. 9
och 10 tryckfrihetsförordningen.

Efter föredragning av förslaget anförde:

Herr Edberg: Herr talman! Anledningen till att jag på denna punkt ber
att få ta kammarens uppmärksamhet i anspråk ett par minuter är enbart den,
att jag önskar göra ett par korta randanmärkningar till det stora grundlagsändringsförslaget.

Det torde inte ha undgått någons uppmärksamhet, att den nya tryckfrihetsförordningen
i fråga om ordalagen högst väsentligt kommer att skilja sig från
den gamla. Detta är emellertid en bisak. Det väsentliga är att andan i 1812
års tryckfrihetsförordning också talar ur formuleringarna i den nya redigeringen.
Den nya dräkt, i vilken tryckfrihetsförordningen nu framträder, har
tvivelsutan många förtjänster. Den har bidragit till att på flera punkter reda
upp begreppen, den har konkretiserat åtskilliga formuleringar och den har tagit
hänsyn till en ny tids förhållanden och krav. Få ett par punkter kan man
emellertid icke underlåta att anmäla sin reservation. Jag tänker därvid främst
på spridningsförbud utan åtföljande rättegång.

Då en skrift belägges med kvarstad, gäller spridningsförbudet som bekant
endast den del eller de stycken av skriften, som föranlett kvarstaden. Dessutom
måste åtal inför domstol följa inom åtta dagar efter det kvarstaden lagts.

Sker ej detta, upphör kvarstaden att gälla. Dessa för den enskilde medborgaren
betydelsefulla garantier finnas emellertid icke, då det gäller diplomatisk
konfiskation. Då en skrift av diplomatiska skäl konfiskeras, har justitieministern
ingen skyldighet att lämna upplysning örn vad som föranlett konfiskationen
och gör det, såvitt jag kunnat förstå, inte heller. Dessutom skall
konfiskationen icke åtföljas av rättegång. På denna punkt har 1940/41 års
lagtext sorgfälligt bibehållit den föråldrade passus, som insköts i 1812 års
lagtext, men som icke fanns i 1809 års edition. Detta står uppenbarligen i
strid mot hela grundlagens anda, sådan den konkretiserats i § 16 regeringsformen,
som ju plägar kallas den svenska frihetens Magna Charta. Det rimmar
illa med de vackra orden örn att Konungen bör »ingen avhända eller avhända
låta något gods, löst eller fast, utan rannsakning och dom, i den ordning Sveriges
lag och laga stadgar föreskriva». Då det dessutom i momentet om den
diplomatiska konfiskationen heter: »Är skriften ej smädlig eller förgriplig men
genom densamma missförstånd med utländsk makt sig yppat» är ju därmed
klart utsagt, att skriften ej är straffbar enligt svensk lag. Man kan ju förstå,
att skriften under sådana förhållanden icke åtalas. Men det rimligaste syntes
vara, att brottskatalogen gjordes så fyllig och att man i den garderade sig för
alla tänkbara fall, så att diplomatisk konfiskation, alltså konfiskation utan
rättegång, gjordes överflödig.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Andrine) i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)

Det må i detta sammanhang- påpekas, att det åsyftade lagrummet, alltså,
§ 3 mom. 9, länge ansetts vara en död bokstav. Då det förra året väcktes till
liv från de döda, hade det sovit en törnrosaslummer sedan mitten av förra seklet.
1912 års konstitutionsutskott, som föreslog dess borttagande, pekade också
på att detta stadgande var föga förenligt med andan i vår tryckfrihetsförordning,
och att det inte torde äga något motstycke i främmande lagstiftning, samt
tilläde: »Det vill synas som om dess betydelse för framtiden ej skulle kunna
bliva någon annan än att möjligen sätta den svenska regeringen i en obehaglig
mellanhand.» Måhända var det detta sam skedde 1940.

Man kan, herr talman, inte underlåta att sätta detta stadgande i relation
till det förslag örn censur och utgivningsförbud, som inom kort kommer på
riksdagens bord och som kammaren säkerligen med en viss bävan avvaktar.
Redan nu har regeringen avsevärda möjligheter att utöva kontroll över pressen.
Den kan för det första låta anställa åtal inför domstol i vanlig ordning. Den
kan för det andra låta indraga antimilitaristiska skrifter vid truppförband. Vidare
och för det tredje kan skrift, som föranlett missnöje hos andra makter,
på initiativ av främmande makts regering eller dess beskickning här i landet
sekvestreras. Härtill kommer för det fjärde den diplomatiska konfiskationen,
för det femte transportförbudet och för det sjätte den övervakning av pressen,
som utövas genom informationsstyrelsen och som enbart den torde vara nog
så effektiv. Den sjunde möjligheten, som inträder vid krigsfara, är den skärpta
sekretessen. Det gäller sålunda § 3 mom. 10 i det memorial, som just i dag
behandlas och där det i ganska allmänna ordalag talas örn publiceringsförbud
för »underrättelser, vilkas spridande är ägnat att skada rikets säkerhet». Vi
komma inom kort att få behandla de åttonde, nionde och tionde möjligheterna,
nämligen censur på vissa angivna grunder, införselförbud och utgivningsförbud.

Det är naturligtvis, herr talman, icke mängden av olika kontrollmöjligheter,
som innebär en fara för det fria ordet. För varje lojal medborgare står det
klart, att en viss kontroll från de styrandes sida måste utövas över det odefinierbara
något, som kallas opinion — detta särskilt naturligtvis i upprörda
tider. Jag kan icke förstå dem, som beteckna varje åtstramning såsom reaktionär.
Gentemot de stats fientliga riktningarna kan ingen tolerans visas, och
den nödvändiga militära sekretessen måste givetvis upprätthållas. Frågan är
emellertid, örn inte alla de övervakningsmöjligheter över pressen, som Kungl.
Maj:t får — alltså de som redan finnas och de som nyskapas •— innebära ett
större våld än nöden kräver.

Det har i diskussionen örn tryckfrihetsförordningen sagts, att ingen misstänker
den nuvarande regeringen för att missbruka de fullmakter, som läggas
i dess hand. Detta vill jag på det livligaste understryka, även örn jag måste
bekänna, att jag nog stått frågande inför konfiskeringen av vissa skrifter.
Men vi ha inga garantier för att vi om — låt mig säga -—• tjugu år ha samma
förträffliga regering som i dag. Och då man ju måste utgå ifrån att en grundlag
icke stiftas för en sittande regering utan med tanke på framtiden, kan man
icke undgå att hysa vissa farhågor redan inför en del av de formuleringar,
vi i dag gå att stadfästa. Det allra allvarligaste synes mig vara, att man håller
på att riva ner den klart utstakade gräns, som regeringsformen drar upp
mellan, å ena sidan, den lagstiftande och administrativa myndigheten och,
å andra sidan, den dömande myndigheten. Våra lagstiftare ha sökt kringgärda
de enskilda medborgarna med allehanda garantier och begränsa de politiska
statsorganens makt över människorna. »Konungen läte en var bliva
dömd av den domstol varunder han rätteligen hörer och lyder», heter det ju
i regeringsformen. I dag — med den regering som nu sitter och som vi väl

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)
alla hoppas ännu mångå år skall få sköta den svenska statsskutans roder -—
spelar det ingen större roll, men vi veta föga, vilka konsekvenser dessa avsteg
från grundlagens anda kunna få i framtiden. Kanske skall det visa sig,
som så ofta sker, att de extrema farhågorna icke besannas, och lyckligt vore
det. Kanske skall det också visa sig, att de extrema förhoppningar, man
måhända också fäster vid denna lag, icke heller infrias. Frågans principiella
räckvidd är emellertid så stor, att den icke kan och icke får förbigås.

Jag kan, herr talman, självfallet icke ha något yrkande, då en återgång
till den gamla lagtexten icke skulle ha någon reell betydelse för de förhållanden,
jag berört, och då den nya lagtexten dessutom rymmer så många och
påtagbara förtjänster. Jag har emellertid ej kunnat underlåta att ge uttryck
åt de farhågor, som vissa avsnitt i tryckfrihetsförordningen äro ägnade att
framkalla.

Herr von Friesen: Herr talman! Åtgärden att utbryta den del av det vilande
grundlagsförslaget i tryckfrihetsförordningen, som vållat de flesta invändningarna,
måste ju betraktas med tillfredsställelse från deras sida ■— och
jag räknar mig utan varje tvekan dit — som i princip vilja förfäkta en mera
liberal tryckfrihetspolitik. Icke desto mindre förefaller det mig i likhet med
den föregående talaren, som örn ett par av de avsnitt, som nu presenteras
riksdagen, med fördel kunde ha bordlagts för ytterligare övervägande. Jag
syftar på § 3 mom. 9 och 10 tryckfrihetsförordningen. Beträffande § 3 mom. 9
sägs: »Är skriften ej smädlig eller förgriplig men genom densamma missförstånd
med utländsk makt sig yppat, må den. utan rättegång, genom beslut av
Konungen i statsrådet konfiskeras.» Ovanstående punkt är ju ingalunda obekant.
Under sistförflutna året har den dragits fram ur en mer än välförtjänt
glömska och tillämpats på ett sätt, som måste framkalla allvarliga betänkligheter.
Inte ens en samlingsregering är ofelbar, och till dess enligt min uppfattning
klart klandervärda åtgärder hör tillämpningen av vissa stycken i
denna paragraf. Ty hur konstateras »missförstånd med främmande makt»?
Det är ju så, att blotta förhandenvaron av skrifter, som i propagandasyfte
riktas mot den ena eller andra parten av de krigförande, icke är nog för missförstånds
framkallande. Bokmarknaden visar en anmärkningsvärd uppsjö på
tryckalster, mot vilka inga ingripanden skett, och som synnerligen skarpt
riktat sig mot den ena av de krigförande makterna — i detta fallet England.
Att åtgärder mot dessa icke företagits kan endast förklaras på det sättet, att
vederbörande lands regering icke begärt ingripande. Motsatta parten synes
i stället lia gjort rikliga uppvaktningar — åtminstone i en del avseenden förefaller
det mig med resultat. Om en del av dessa indragningar vill jag säga,
att de äro icke endast sakligt obefogade utan direkt skadliga. Det omdömet
skulle jag vilja ge indragningen av en känd amerikansk författarinnas skrift.
Betydelsen av goda förbindelser med Förenta staterna har många gånger framhållits
även från regeringens sida och det kan icke tillräckligt framhållas
i detta sammanhang. Det ligger också, herr talman, för mig något förödmjukande
i detta, att främmande regeringar med totalitära anspråk på detta sätt
skola få möjlighet att censurera svensk press ävensom förhindra utgivandet av
andra tryckalster på svenska. Deras anspråk äro omöjliga att tillfredsställa.
Den ena eftergiften bereder plats för en följande. Ingenting har visat sig
mera förödande för ett lands frihet och självbestämningsrätt än eftergifter
åt stater med, såsom man säger, totalitära anspråk. Det var alldeles onödigt
av regeringen att aktualisera denna paragraf. Onödigt synes det mig
också varit av föregående riksdag att på detta sätt skänka den upphöjelse och
värdighet.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

''Ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordning en m. m. (Forts.)

Ej heller mom. 10 i § 3 synes mig böra iav riksdagen godkännas i föreliggande
skick. Där stadgas bland annat: »Underrättelser rörande krigsmakten,
som kunna skada rikets försvar, där vad sålunda kungjorts bort, utgivaren
veterligt, hållas hemligt för främmande makt samt kungörandet ej skett
med regeringens tillstånd eller med officiell tillåtelse» o. s. v. Detta är, synes
det mig, herr talman, en verklig kautschukparagraf, som möjliggör en den
vidaste censur beträffande nyhetsförmedlingen. Den militära ledningen har
föga till övers för tryckfriheten och finner densamma enbart besvärande. Det
lär inte bli svårt för den att vinna gehör för mycket vittgående anspråk på
sekretess. De rent restriktiva bestämmelserna synas mig fullständigt onödiga.
Hittills gällande bestämmelser ge nämligen en full garanti mot otillbörlig
publicitet, så mycket hellre som den svenska pressens hållning torde få betraktas
som mönstergill i detta avseende. Man bör icke i onödan stifta sådana
här lagar, då man aldrig vet, huru långt de kunna komma att tillämpas.

Det är ingalunda betydelselöst, hur den nyvalda svenska riksdagen behandlar
dessa förslag. Vi ha att fråga oss, hur eftervärlden skall bedöma dem
som av räddhåga gingo för långt och man kommer att räkna dem som gjorde
eftergifter under trycket av det faktiska nervkrig, som förts mot oss. Jag tror
bestämt, att vi vinna mest i längden på att visa stramare återhållsamhet i
dessa frågor.

Med stöd av vad jag sålunda anfört ber jag, herr talman, att i första hand
få yrka, att ifrågavarande förslag måtte återremitteras till konstitutionsutskottet,
detta i avsikt att vi kunna få behandla detsamma på nytt i ett större
sammanhang. Därest detta yrkande icke av kammaren bifalles, bemställer jag,
herr talman, örn avslag på förevarande punkt 2 av utskottets hemställan.

Herr Hallén: Herr talman! Det förvånade mig, att den siste talaren gick så
långt, att han ifrågasatte, att kammaren skulle avslå de ifrågavarande bestämmelserna,
alltså närmast § 3 mom. 9 och 10 i tryckfrihetsförordningen.
Jag vet icke vad som skulle kunnat inträffa sedan i fjol, då riksdagen med
så stor enighet, kan man säga, första gången antog dessa bestämmelser. Det
skulle i så fall vara det, att i landet uppstått en större opinion, som anser,
att man gått för långt. Jag tror emellertid icke, att det är fallet. Jag vill icke
riva upp den debatt, som vi hade i fjol, utan blott i allra största korthet säga,
att den ändring, som här företagits, alldeles säkert icke skett i syfte att undertrycka
den allmänna tryckfriheten eller yttrandefriheten här i vårt land,
samt att ändringen ännu mindre framkommit på grund av någon som helst
tanke från statsmakternas sida på att söka få fram den likriktning, som på
en del håll anses vara förebildlig. Detta är absolut icke fallet, utan vi måste
se dessa skärpta tillägg eller ändringar av närmast mom. 9 och sedan av
mom. 10 såsom ett led i vår allmänna beredskap.

Det är visserligen att beklaga, att tryckfrihetsförordningen icke på något
smidigare sätt kan tillämpas, så att man såsom beträffande ordval och annat
kan begränsa dess giltighet, men i detta fall är det ingenting annat som
åsyftas än att utrusta statsmakterna med hjälpmedel i en särskilt allvarlig
och kritisk tid, då dessa bestämmelser skola tillgripas. Det ligger nog faktiskt
till på det sättet, att de, vilka man anser sig ha fullt befogad anledning att
misstro, icke så mycket äro svenska medborgare utan sådana personer, som
använda svenska medborgare såsom bulvaner, och att det är främmande intressen,
som det här gäller att hålla tillbaka. Det avser folk från den s. k.
femte kolonnen och andra, som det gäller att på ett tjänligt sätt förhindra
att bedriva sådan verksamhet, att de svårigheter skulle uppstå, som tryckfri -

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)
hetsförordningen här talar om. När det sägs i mom. 9, att skrifter, som, icke
smädliga eller förgripliga, i alla fall kunna åstadkomma, att missförstånd
med utländsk makt yppas, så veta vi, att krafter äro i rörelse för att föra fram
sådana skrifter. Nu ha vi förut haft en sådan bestämmelse. Skärpningen här
innebär endast, att justitieministern i väntan på ett konseljbeslut belägger en
sådan skrift med kvarstad att gälla högst åtta dagar.

Vad sedan beträffar kritiken mot mom. 10, som man anser vara en alltför
tänjbar och kautschukartad bestämmelse, kunna faktiskt stora olägenheter
uppstå, örn man icke har möjlighet till restriktioner. I denna del yttrade en
talare i debatten i fjol: »En oförsiktig publicitet av uppgifter rörande utrikespolitiken
eller försvarsmakten eller några som helst andra vitala intressen
kunna försvaga landets militära och ekonomiska motståndskraft. Även enstaka
missbruk av tryckfriheten kunna då bli ödesdigra.» Jag menar, att detta är en
försvarsåtgärd, som man i en så svår tid som denna anser sig icke kunna undvara.
Så resonerade också fjolårets riksdag, och jag är övertygad örn att
denna kammare bibehåller dessa synpunkter även vid detta tillfälle.

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till de här ifrågavarande
momenten.

Herr statsrådet Bergquist: Herr talman! De två talare, som riktat sig mot
de föreliggande grundlagsförslagen, lia framställt anmärkningar mot innehållet
i såväl 9 :e som 10 :e momenten av 3 § i tryckfrihetsförordningen. I vad
anmärkningarna rikta sig mot det första lagrummet, gäller ju kritiken icke
så mycket det vilande grundlagsförslaget utan mera innehållet i den nuvarande
grundlagen. Bestämmelsen i 3 § 9 morn., som innehåller regler örn
s. k. diplomatisk konfiskation, har, såsom den förste ärade talaren nämnde,
funnits ända sedan år 1812. Det är alltså icke någon nyhet, som införes, utan
bestämmelsen bibehålies i huvudsak vid det gamla. Man har emellertid anmärkt,
vilket skett icke blott i dag utan flera gånger tidigare, att man. här
återupplivar en bestämmelse, som praktiskt taget varit död. Jag tror icke.
att den uppfattningen är riktig. Det är ju så, att våra grundlagsvårdare en
gång funno, att det var nödvändigt att i vår tryckfrihetsförordning vid sidan
av de bestämmelser, som innebära regler om domstolsförfarande, straffbarhet
o. dyl., också ha en bestämmelse, som möjliggjorde för Kungl. Maj:t att ur
andra synpunkter än de vanliga kunna ingripa mot missbruk av tryckfriheten.
Att denna bestämmelse tidigare endast sällan har tillämpats beror naturligtvis
helt och hållet därpå, att de yttre omständigheterna under den tid, som
har gått sedan denna bestämmelse tillkom, varit helt annorlunda än nu. Detta
har emellertid icke inneburit, att denna bestämmelse upphört att gälla. Det råder
så väsentligt olika förhållanden i utrikespolitiskt hänseende just nu mot
vad någon gång tidigare har rått, och det har tyvärr blivit nödvändigt för regeringen
att utnyttja de möjligheter, som grundlagarna skänka regeringsmakten.

Det sades här av herr von Friesen, att detta innebär, att det är främmande
regeringar, som kunna censurera svenska tryckalster och ge order örn vad
som får spridas och vad som icke får spridas. Det ligger nog en betydande
överdrift i det påståendet. Jag vill här starkt understryka, att det ar den
svenska regeringen, som ensam prövar, huruvida innehållet i en skrift har
skapat missförstånd med främmande makt eller icke. Den svenska regeringen
är ingalunda bunden av en protest eller en framställning, som kan komma
från annat håll, utan den prövar fullt självständigt och den prövar endast
med hänsyn till vårt eget lands intresse.

Den andra bestämmelsen — 3 § 10 mom. — innebär en utvidgning av den
nuvarande lagstiftningen. Den innebär visserligen icke någon utvidgning be -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)
träffande rena fredsförhållanden men ger Kungl. Maj :t ökade möjligheter
att förbjuda publicering av vissa för riket farliga uppgifter under krigsfara
eller under krig. Vad man här har riktat kritik emot är alltså de ökade befogenheter,
som Kungl. Majit får vid krigsfara eller krig och som innebära,
att Kungl. Maj :t kan förbjuda yppandet av underrättelser, vilkas spridande
är ägnat att skada rikets säkerhet. Det är givet, att det är ett mycket ömtåligt
område, som man här rör sig på. Man kan knappast undgå att föra in
vissa vaga bestämmelser, om man vill, att Kungl. Maj :t för en farlig tid skall
få de möjligheter, som jag tror det är nödvändigt, att Kungl. Majit då har.
Det är mycket svårt att dra upp några klara gränser. Örn det blir en kritisk
situation, måste den ansvariga statsledningen kunna bestämma inom något så
när vida gränser vad som ur landets synpunkt icke bör få publiceras och vad
som bör få publiceras. Det är, som herr Hallén nyss nämnde, här fråga endast
örn en beredskapslagstiftning, som är avsedd att komma till användning
enbart vid krigsfara eller krig. Jag vill meddela, att regeringen för närvarande
icke har några planer på att utnyttja den vidgade fullmakt, som Kungl.
Majit kommer att få, örn detta grundlagsförslag antages. v

Jag kan för min del icke finna annat än att de invändningar och erinringar,
som gjorts mot de föreliggande förslagen, i viss mån äro överdrivna, även örn
jag mycket väl förstår, att man kan hysa oro inför metoden att i grundlagen
införa ganska vida gränser för det administrativa förfarandet. Herr Edberg
nämnde nyss, att det utmärkande för dessa grundlagsändringar på tryckfrihetens
område är, att man liksom förskjuter gränsen mellan det administrativa
förfarandet och det judiciella förfarande, som domstolarna ha hand om.
Jag tror icke, att man kan beskriva tendensen i fråga örn ändringarna i tryckfrihetsförordningen
på det sättet. Vi ha redan nu en gräns, enligt vilken vissa
frågor skola gå till domstol och vissa skola få avgöras av administrativ
myndighet. Den gränsen bibehålies fortfarande, även örn man i någon mån
har vidgat den administrativa myndighetens rätt.

Örn man betraktar dessa förslag såsom en beredskapslagstiftning och om
man, som jag tror man med trygghet kan göra, kan räkna med att de icke
komma att utnyttjas på annat sätt än som visar sig vara oundgängligen nödvändigt
med hänsyn till vårt eget lands intresse, så tror jag icke, att man
behöver hysa några farhågor för att antaga de föreliggande förslagen.

Herr Edberg: Herr talman! Jag tror, att det varit mycket hälsosamt, att
statsrådet Bergquist fått avgiva den deklaration i kammaren, som han nyss
har gjort. När jag här talade örn hur gärdet revs upp mellan å ena sidan den
administrativa befogenheten och å andra sidan den dömande, så skedde det
just med tanke på att genom den diplomatiska konfiskationen utdömes de
facto ett straff åt en medborgare utan att han ställes inför domstol, ett straff
som sålunda utmätes av en administrativ myndighet.

Jag poängterade förut och jag tar tillfället i akt att göra det ännu en gång,
att det är ingen, sorn- misstänker, att den nu sittande regeringen skall missbruka
sina befogenheter, även örn man står frågande inför vissa konfiskationer.
Men man vet som sagt så litet örn framtiden. Man har tidigare i svensk
historia sett, hurusom vissa paragrafer i tryckfrihetsförordningen kunnat utnyttjas
i en anda, som icke har varit den allra lyckligaste för medborgarna.
Vi ha haft ett »systemet Hartmansdorff» och i viss mån även ett »systemet
Pettersson», vilka tala sitt tydliga och enligt min uppfattning också varnande
språk.

I den sista grundlagseditionen uttalade utgivaren, professor Malmgren, rörande
den diplomatiska konfiskeringen, att »stadgandet, som står illa tillsam -

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordning en m. rn. (Forts.)
mans med tryckfrihetens allmänna princip, kan betraktas som antikverat; det
har i varje fall icke tillämpats sedan mitten av förra århundradet». Sedan
mitten av förra århundradet och ända fram tills nu har stadgandet alltså faktiskt
betraktats såsom en mumie. Det är därför jag menar, att det skulle lia
hedrat grundlagsstiftarna av i dag, om de verkligen hade förpassat denna
paragraf till de sälla jaktmarkerna. Förbudet mot smädelse av främmande makt
äger all nödig tydlighet, och tryckfrihetsförordningen lägger inga som helst
hinder i vägen för en eftertrycklig aktion i det avseendet.

Min uppfattning är således den, att tryckfrihetsförordningen mycket väl
kan vara ytterst sträng, och att man icke skall se mellan fingrarna, när det
gäller landsskadlig propaganda och sådant, som kan skada rikets säkerhet i
olika avseenden, men att de olika punkterna böra finnas klart uttalade i brottskatalogen
och att vederbörande bör i så stor utsträckning som möjligt ställas
inför laga domstol. När stora maktfullkomligheter läggas i den administrativa
maktens händer, är man nämligen icke garderud för att man icke en gång i
framtiden kommer att utsättas för visst godtycke.

Jag hade icke något yrkande förut och jag tänker icke heller nu ställa
något yrkande, därför att jag anser det vara hopplöst och därför att en återgång
till den gamla lagtexten icke skulle förändra något i vad jag här har
kritiserat, eftersom samma lag, ehuru länge gravlagd, varit gällande alltsedan
år 1812. Vad jag menar är endast detta, att det hade varit på tiden att nu
operera bort detta rudiment, varigenom man skulle ha bidragit till att stadfästa
den vackra anda, som hela vår grundlag i övrigt andas.

Herr von Friesen: Herr talman! Jag skall endast tillåta mig ett par repliker.
Den första gäller konstitutionsutskottets ärade ordförande, som frågade,
vad som har inträffat på endast några få månader, som skulle motivera, att
man gick så långt som till ett avslagsyrkande. Härpå vill jag endast svara,
att den, som icke var närvarande och icke på något sätt kan göras medskyldig
i det föregående beslutet, har självfallet en absolut rätt att i detta
sammanhang förfäkta en självständig mening. Därtill kommer också, synes
det mig, att den opinionsrörelse mot dessa restriktiva bestämmelser, som existerade
redan under föregående höst, sedan dess utan tvekan ingalunda har
avtagit utan snarare tillväxt. Jag kan för min del framför allt bedöma, hur
man ser dessa frågor från den landsända, som jag har äran representera här i
kammaren, och där man oförminskat och snarare starkare än förut riktar sig
mot de åtstramningar, som här ha föreslagits, och mot ett antagande överhuvud
taget av de vilande grundlagsförslagen. Jag erinrar bland annat örn den petition,
som har tillställts riksdagens ledamöter och som är undertecknad av, vill jag
minnas, mellan G00 och 700 personer här i landet, vilka genom denna petition
vilja ge uttryck för den oro, som man otvivelaktigt hyser i dessa frågor.

Jag vill vidare säga till statsrådet Bergquist, att jag gärna tror honom, när
han säger, att bedömandet, när det gäller konfiskeringar enligt 3 § 9 morn.,
har skett fullt självständigt och utan otillbörliga påtryckningar, men nog torde
man väl kunna påstå, att det antal skrifter, som regeringen har konfiskerat
utan att ha blivit påstött om saken på diplomatisk väg, har varit försvinnande
litet. Det normala förfaringssättet är viii i stället, att det sker vissa uppvaktningar
i utrikesdepartementet och att det är på grundval av dessa uppvaktningar,
som regeringen träffar sitt avgörande. Jag vill också mycket
gärna tro och jag hoppas, att i ett mycket stort antal fall — det är klart, att
herr statsrådet icke kan lämna någon sorts statistik häröver -— dylika demarcher
mötts kallsinnigt från regeringens sida.

Jag skall sluta, herr talman, med att taga fasta på de ord, som herr stats -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)
rådet yttrade — han har säkerligen stora möjligheter att göra sig gällande
i denna fråga — att regeringen i fortsättningen endast med allra största återhållsamhet
kommer att begagna sig av bestämmelserna i den nu ifrågavarande
paragrafen.

Herr Hallén: Herr talman! Jag vill endast säga till herr von Friesen, att,
av hans sista anförande att döma, han här blandar in synpunkter, som egentligen
borde komma fram vid ett senare tillfälle, nämligen då vi skola behandla
6 § i tryckfrihetsförordningen och den därmed sammanhängande censurlagen.
Den frågan får ju riksdagen tillfälle att behandla i ett senare sammanhang.

Herr von Friesen nämnde också något örn vad som förevarit, sedan vi sist
behandlade detta ärende, och förmenade, att det finns en mycket utbredd opinion,
som andas mycken allvarlig oro inför dessa föreslagna skärpningar. Han
talade i detta sammanhang också om den landsända, som han representerar.
Jag förmodar, att kammaren då kom att tänka på en särskild tidning, örn vars
sätt att begagna sig av tryckfrihetens möjligheter jag vid detta tillfälle åtminstone
icke vill yttra mig.

Av petitionslistan får man det intrycket, när man ser många av de namn,
som stå på densamma, att vederbörande nog icke så ingående ha studerat
paragraferna i deras nya formuleringar. Denna petition är i hög grad ensidig,
ty den nämner icke på något sätt den otvetydiga vilja, som både regering och
riksdag visat att förhindra tillfälle till maktmissbruk. Örn de stränga och
skärpta förutsättningarna för att dessa censuringripanden överhuvud taget
skola kunna träda i funktion, nämner man icke ett enda ord i petitionen. Den
är därför i hög grad ensidigt färgad och den kan icke vara av den valören,
anser jag, att den på något sätt bör påverka riksdagens omdöme.

Herr Edberg nämnde något örn att professor Malmgren i den senaste editionen
av grundlagarna hade talat örn att 3 § i den nu berörda delen numera
var antikverad och liksom hade sovit under bortåt ett halvt århundrade.
Det är alldeles riktigt, att den i hög grad varit antikverad, men den är i dag i
allra högsta grad aktuell. Låt oss hoppas, att det skall komma en ny period,
då den ånyo blir antikverad, men just nu är den det icke. Jag säger som statsrådet
Bergquist, att detta är till sin natur visserligen en grundlagsändring men
samtidigt också en beredskapsåtgärd, som icke riktar sig mot svenska medborgares
fria rätt att med tryckfrihetens hjälp påverka opinionen, utan som i
huvudsak tar sikte på de icke svenska intressen, som vilja laborera i vårt land.
Jag vill säga örn dem vad justitieministern slutade ett anförande med i fjol i
denna fråga. Han sade på följande sätt: »Det demokratiska statsskicket är ett
generöst statsskick. Det ligger i dess väsen, att det är generöst mot sina medborgare.
Men i en farlig tid kan man inte driva denna generositet så långt att
man blir generös även mot landets motståndare.»

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande det under överläggningen framställda yrkandet, att det under
punkten 2) anmälda förslaget till grundlagsändringar måtte återförvisas till
utskottet för ny behandling, nämligen dels på bifall till nämnda yrkande dels
ock på avslag därå; och blev ifrågavarande yrkande av kammaren avslaget.

Härefter framställde herr talmannen propositioner beträffande det under
samma punkt anmälda förslaget till grundlagsändringar, nämligen dels på antagande
av berörda förslag dels ock på förkastande därav; och blev förslaget
av kammaren antaget.

Oasdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m. (Forts.)

3) Förslag till ändrad lydelse av § 3 13:o tryckfrihetsförordningen.
Förslaget blev av kammaren antaget.

§ 16.

Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 30, angående ändrad lydelse av § 63 regeringsformen och § 39 mom. 1
riksdagsordningen;

nr 31, angående ändrad lydelse av § 30 riksdagsordningen;
nr 32, angående ändrad lydelse av § 51 regeringsformen och § 34 riksdagsordningen
;

nr 33, angående ändrad lydelse av §§ 58 och 59 samt § 60 mom. 1 riksdagsordningen
;

nr 34, angående ändrad lydelse av §§ 5, 6, 25 och 43 regeringsformen samt
§ 38 mom. 2 riksdagsordningen;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn antalet statsdepartement och statsråd utan departement;

nr 36, angående ändrad lydelse av § 23, § 38 mom. 1 och § 50 riksdagsordningen; nr

37, angående ändrad lydelse av § 54 regeringsformen samt § 37 mom. 2
och § 50 riksdagsordningen;

nr 38, i anledning av konstitutionsutskottets memorial med förslag till
stadga örn ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;

nr 39, angående ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt
§ 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen;

nr 40, angående ändring i vissa delar av tryckfrihetsförordningen m. m.;
nr 41, angående ändrad lydelse av § 110 regeringsformen samt § 3 mom. 9
och 10 tryckfrihetsförordningen; och

nr 42, angående ändrad lydelse av § 3 13.o tryckfrihetsförordningen.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslagen
nr 30—33, att de i utskottets memorial nr 1 framlagda grundlagsändringsförslagen
antogos även av första kammaren, beträffande förslaget nr 34, att
det i utskottets memorial nr 2 framlagda grundlagsändringsförslaget antoges
även av första kammaren, beträffande förslaget nr 35, att utskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 3 bifölles även av första kammaren, beträffande
förslagen nr 36 och 37, att de i utskottets memorial nr 4 under punkterna 1)
och 3) framlagda grundlagsändringsförslagen antogos även av första kammaren,
beträffande förslaget nr 38, att utskottets hemställan i utskottets memorial
nr 5 bifölles även av första kammaren, beträffande förslaget nr 39,
att det i utskottets memorial nr 6 framlagda grundlagsändringsförslaget antoges
även av första kammaren, samt beträffande förslagen nr 40—42, att de
i utskottets memorial nr 7 framlagda grundlagsändringsförslagen antogos
även av första kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 17.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budAndra
kammarens protokoll 1941. Nr 9. 3

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Utgifter å
tilläggsstat II
till riksstaten
för budgetåret
1940/41, i vad
avser ecklesiastikdepartementets

verksamhetsområde.

Uppförande
av domkapitelshus
i
Växjö.

getåret 1940/41, i vad propositionen avser justitiedepartementets verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

§ 18.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2, angående domkapitlen och stiftsnämnderna: uppförande av domkapitelshus
i Växjö.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Persson i Växjö: Herr talman! Statsutskottet har i sitt utlåtande
vid denna punkt understrukit vikten av att planerna för ifrågavarande byggnadsföretag
granskas av 1940 års civila byggnadsutredning i syfte att genom
förenklingar i byggnadsprogrammet och andra besparingsåtgärder i första
hand söka undvika en merkostnad till följd av inträffade prisstegringar. Vid
detta tillfälle kan det vara angeläget betona, hur nödvändigt det är, att arbetet
med uppförande av domkapitelshus i Växjö kommer i gång snarast möjligt,
dels på grund av domkapitlets och stiftsnämndens trängande behov av arbetsoch
expeditionslokaler och dels därför att lämpliga förvaringsrum för domkapitlets
arkivaliehandlingar måste ordnas. År 1938 betecknade dåvarande ecklesiastikministern
de nämnda arbetslokalerna såsom mycket otillfredsställande
—- vilket han själv konstaterat vid besök i Växjö — och han framhöll, att han
betraktade det i hög grad önskvärt, att en ändring härutinnan komme till stånd.

Redan den 14 juni 1928 påpekade riksarkivet vid inspektion av det i domkyrkotornet
inrymda arkivet dessa lokalers olämplighet för detta ändamål.
Riksdagens revisorer konstaterade vid ett besök år 1934 bl. a., »att tornkamrarna
och särskilt det södra tornrummet, där huvudsakligen de äldsta arkivalierna
förvarades, vore mycket olämpliga som förvaringsrum för arkivalier.
Som följd av det otillfredsställande förvaringssättet vore särskilt de äldre
handlingarna delvis förstörda av fukt och mögel samt angripna av insekter.
Risken för arkivaliernas förstöring genom eld i händelse av brand i kyrkan
förefölle synnerligen stor». Revisorerna framhöllo också, att ifrågavarande
handlingar till stor del vore oersättliga och av stor betydelse för forskningen.

Såsom härav framgår, voro nämnda lokaler vid denna tidpunkt icke så särskilt
lämpliga som arkivrum, och jag kan försäkra, att det numera är ännu
bedrövligare i detta avseende. Det torde kunna betecknas som en skandal, att
så värdefulla arkivalier äro delvis »skyddade» för påverkan av väder och vind
endast av rostigt ståltrådsnät.

Nu vet jag ju, att anslagsfrågan är klar, men jag har begärt ordet därför
att jag fruktar, att ärendet kommer att försenas genom remissen till den civila
byggnadsutredningen och att arbetet med byggnadsföretaget som följd härav
icke kommer i gång instundande sommar.

Med anledning av vad jag här framfört vill jag uttala en förmodan, att denna
remiss icke onödigtvis skall försena igångsättandet av detta byggnadsföretag.
Jag vågar hysa den övertygelsen, att ärendet, när det kommer under arbetsmarknadskommissionens
handläggning, skall bli snabbt expedierat.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Uppförande av domkapitelshus i Växjö.

Herr talman! Jag har intet yrkande på denna punkt, utan jag har endast
velat framföra dessa synpunkter.

Ridare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—16.

;Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17, angående om- och nybyggnadsarbeten vid döv stumskolorna. Om- och ny Kungl.

Maj:t hade i propositionen, nr 2, angående utgifter å tilläggsstat II arbetenka
till riksstaten för budgetåret 1940/41 under åttonde huvudtiteln (bilaga 8, dövstumpunkt
10 sid. 298—303) föreslagit riksdagen att till örn- och nybyggnads- boloma.
arbeten vid dövstumskolorna å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag (B) av 725,000 kronor.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle det äskade anslaget disponeras med

500,000 kronor till nybyggnad för dövstumskolan i Härnösand och med 225,000
kronor till ombyggnadsarbeten vid dövstumskolan i Vänersborg.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Örn- och nybyggnadsarbeten
vid dövstumskolorna å tilläggsstat II för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
(B) av 725,000 kronor.

I fråga örn dövstumskolan i Härnösand hade utskottet i sin motivering anfört,
att utskottet funnit vissa i besparingssyfte vidtagna förenklingar i allt
väsentligt ändamålsenliga och lämpliga, men att utskottet funnit vidtagen
reduktion av elevrummens storlek ägnad att ingiva betänkligheter ur såväl
social som hygienisk synpunkt, varjämte utskottet förklarat, att därest det av
olika skäl skulle finnas erforderligt, att någon utökning av dessa rums storlek
komme till stånd, utskottet icke hade något att erinra mot att den angivna
kostnadsramen av 1,170,000 kronor överskredes för realiserande av sagda
önskemål.

Vid punkten hade fogats reservation av herrar Svensson i Grönvik och
Hansson i Rubbestad, vilka beträffande utskottets motivering i fråga örn storleken
av elevrummen i nybyggnaden för dövstumskolan i Härnösand förklarat
sig icke dela utskottets därutinnan uttalade betänkligheter.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!

Det kan tyckas, som om detta ärende icke vore av så stor vikt, åtminstone
när man ser på storleken av det anslag det här är fråga om och i all synnerhet
örn man därvid tänker på de belopp som kammaren blivit van vid att
syssla med under den sista tiden. Det är emellertid två saker som göra, att
jag för min del fäster en viss vikt vid detta ärende. Den ena är, att detta är
det första förslag som kommit från 1940 års civila byggnadsutredning, och
det är, örn man så vill, kanske en liten probersten på hur villig riksdagen

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Om- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
är att verkligen söka vinna några besparingar i fråga om de allmänna byggnadsarbetena.
Det är den ena sidan av saken. Den andra är den, att jag misstänker,
att beslutet i denna fråga kan få sina följder även på andra områden.

Enligt det ursprungliga förslaget hade elevbostäderna, sjukavdelningen och
matsalsavdelningen förlagts till tre skilda byggnader, och storleken av elevrummen
hade beräknats till 4X6 meter. Nu föreslog 1940 års civila byggnadsordning,
att dessa tre olika avdelningar skulle sammanföras inom en
byggnadskropp, och vid utformningen av denna byggnad vidtogos alla de begränsningar,
som syntes skäliga och möjliga, och elevrummens storlek minskades
därvid till 3.75 X 4.75 meter. Nu veta kanske alla bl. a. genom tidningarna,
att byggnadsutredningen lyckats på ett ganska remarkabelt sätt få ned
kostnaderna för denna byggnad. Det är emellertid icke örn den stora nedprutningen
som det finns meningsskiljaktigheter, utan det är örn en mindre
sak, nämligen örn elevrummens storlek. Därom har byggnadsstyrelsen sagt,
att även om byggnadsutredningens förslag ur rent hygieniska synpunkter låter
försvara sig, så anser den, att utrymmet är alltför litet för att uppfylla
berättigade anspråk på ro och trevnad för eleverna. Fyra elever skola placeras
i varje rum. Skolöverstyrelsen har liknande betänkligheter mot det reviderade
förslaget i fråga om elevrummens storlek. Dövstumskolans styrelse har
emellertid uttalat sin tillfredsställelse över det ändamålsenliga sätt, varpå elevernas
bostadsavdelning anordnats och inretts. Vid närmare förfrågan hos
vederbörande har jag också fått klart för mig, att de anse, att det blir bra
ordnat på det sätt som föreslagits, även örn de givetvis skulle vara tacksamma,
örn de kunde få det ännu bättre.

Den summa det här närmast gäller är 130.000 kronor. Vid tillmötesgående
av byggnadsstyrelsens förslag skulle den totala byggnadskostnaden höjas med
detta belopp. På mitt förslag har Kungl. Maj :t medgivit byggnadsstyrelsen
rätt att, där så prövades nödigt, vidtaga sådana jämkningar beträffande elevrummen
och i övrigt, som kunde visa sig erforderliga och möjliga att genomföra
inom den på andra delar av byggnadsföretaget än rektorsbostaden — som
är en sak för sig — belöpande kostnadsramen. Jag bär ju icke ställt mig på
något sätt avvisande mot saken i och för sig, utan det är helt enkelt så, att jag
velat hålla detta byggnadsföretag inom den kostnadsram som den civila byggnadsutredningen
räknat med. Det förefaller mig också, som om man mycket
väl skulle kunna tillgodose de humanitära syften som här föreligga, örn man
ginge på den kungl, propositionen, vilken ansluter sig till 1940 års civila byggnadsutrednings
förslag.

Det förhåller sig naturligtvis på det sättet, att när man skall spara, kan
man aldrig få det lika bra som örn man låter bli. Detta är ju självfallet, och
det finns alltid några människor som fråga, varför de icke just på den punkten
kunna få det så bra som möjligt. Det finns alltid goda skäl för att göra
utgifter på den ena eller andra punkten. Örn man då icke vill följa de sparsammas
förslag utan följer de människor som tycka, att det vore roligt, örn
det bleve litet bättre på den ena eller andra punkten, då misstänker jag, att
vi icke komma fram till någon sparsamhet. Jag anser, att vi böra iakttaga
sparsamhet, även när det gäller små belopp.

Vad det nu föreliggande förslaget beträffar, innebär det i alla fall en mycket
stor förbättring i de nu synnerligen otillfredsställande förhållandena. Vi lia
för närvarande i skolan två stora sovsalar med plats för 50 elever i varje och
två mindre sovsalar med plats för 10 i varje. Sovsalarna äro icke möblerade
med annat än sängar. Skolan har nu 97 elever, av vilka 37 stycken ligga i var
och en av de stora salarna och återstoden i de mindre. Nu skulle vid ett bifall

Onsdagen den 19 februari 1941.

.Nr 9.

Örn- och nybyggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)
till Kungl. Maurts proposition i sovrummen inrymmas fyra elever. Där skulle
finnas fyra sängar, ett bord med fyra stolar, en byrå och en bokhylla. Dessutom
får man ett ordentligt dagrum, där eleverna kunna hålla till om dagarna.
De äro alltså icke hänvisade endast till elevrummen. Under sådana
förhållanden behagade kammaren kanske finna, att regeringens förslag innebär
ett mycket stort steg framåt, en mycket stor förbättring.

Jag undrar då, örn man nu icke kunde nöja sig med denna stora förbättring
och icke gå utöver det förslag som den civila byggnadsutredningen framlagt,
vilket förefaller mig tillfredsställande. Även från vederbörande skolstyrelses
sida har framhållits, att förslaget i och för sig är tillfredsställande, även örn
man naturligtvis på det hållet gärna skulle se, att man kunde få ett ännu
bättre utrymme.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Då nu statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet på regeringens vägnar har avvisat den lilla förändring
som statsutskottets majoritet på denna punkt i propositionen haft djärvhet
nog att våga sig på att föreslå, så lär väl kanske utskottets förslag falla,
så mycket mer som jag misstänker, att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
också kommer att lägga sitt tungt vägande ord i vågskålen
till förmån för den lägre kostnaden. Jag skall emellertid försöka att för kammaren
angiva de skäl som varit bestämmande för utskottet, när det försökt
att i någon mån korrigera det förslag till byggnad för dövstumskolan i Härnösand
som är framlagt av Kungl. Maj :t.

_ Statsutskottets ståndpunkt innebär på intet sätt någon som helst missaktning
för den civila byggnadsutredningen överhuvud taget eller ens för det
mycket berömvärda arbete, som denna byggnadsutredning utfört i det nu föreliggande
fallet. Utskottet har tvärtom all möjlig högaktning för denna berednings
arbete. Man fick en liten erinran därom redan vid behandlingen av
en föregående punkt i detta betänkande, där utskottet strukit under vikten av
att den civila bj^ggnadsutredningen finge tillfälle att se på det förslag till
byggnad som föreligger i fråga om domkapitelhuset i Växjö. Flera sådana
erinringar komma, och jag tror nog, att jag vågar säga utan att gå för långt,
att statsutskottet kommer att på åtskilliga punkter erinra även Kungl. Maj.-t
om att den civila byggnadsutredningen är en faktor som man också i fortsättningen
bör uppmärksamma. Det är sålunda inga som helst försök att
undervärdera, vad den civila byggnadsutredningen gjort eller kommer att göra,
som ligger i statsutskottets utlåtande på denna punkt.

Nu anfördes det av herr statsrådet, att detta var det första förslag från den
civila byggnadsutredningen som riksdagen hade att behandla och att det då
var ett tillfälle att pröva, hur riksdagen ville handla, om den hade den nödiga
och erforderliga respekten för det resultat, vartill den civila byggnadsutredningen
med Kungl. Ma,j:ts stöd har kommit. Jag tror, att riksdagen nog i
alla fall får vördsamt be att få förbehålla sig prövningsrätten även i fråga
örn förslag som komma ifrån den civila byggnadsutredningen. Man kan knappast
göra anspråk på att de skola tagas av riksdagen alldeles som de föreligga
utan att bliva på något sätt granskade. Vad beträffar utskottets uttalande
på denna punkt innebär det bara en liten hogsäm och anspråkslös
erinran från statsutskottets sida, att även den civila byggnadsutredningen. som
vi högakta så mycket, kanske icke är alldeles ofelbar och att man även i någon
mån kan diskutera förslag som komma från denna beredning. Statsutskottet
har sålunda endast vågat sig på att uppträda som en liten försiktig och anspråkslös
slav på triumfvagnen. Det är icke fråga örn något annat.

Det har anförts, att styrelsen för dövstumskolan med erkänsla och tack -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Om- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
samhet tagit mot detta förslag och ingenting haft att invända ens mot minskningen
av elevrummens storlek. Ja, det skulle ju vara av värde att få veta,
örn icke skolans styrelse har fått någon liten anvisning om att, därest den icke
ville godkänna detta förslag, det kanske icke bleve någonting av med hela
byggnadsföretaget. Det har sagts från något håll, att man fått en sådan erinran,
men det är kanske osant. Det ljugs så mycket numera i vårt land, och
detta kanske också är en av de många lögnerna. Det vore emellertid av värde
att få veta, hur därmed förhåller sig.

Det väsentliga av byggnadsutredningens besparingar står ju kvar även med
utskottets förslag. De många hundra tusen kronorna sparas i alla fall, och
det är en besparing som vi från statsutskottets sida måste skänka all möjlig
högaktning. Det är icke mindre än ett storverk den civila byggnadsut redningen
i detta fall utfört. Även örn de kanske icke äro av samma storleksgrad som
detta, är det dock utomordentliga verk i andra avseenden som denna utredning
utfört och som riksdagen så småningom kommer att få se. Vad man från
statsutskottets sida här velat, det har varit att försöka så långt det går försvara
något av den sociala standard som man anser, att vi, trots alla bekymmer
man har för att med inkomster täcka statens utgifter, ändock böra söka upprätthålla.
Vi ha alltså velat göra ett litet försök att se till, örn det icke kan göras
någon förbättring i fråga om ett byggnadsföretag av social beskaffenhet. Det
kan ju tänkas, att en sparsamhet, som på papperet ser ut att vara högst aktningsvärd,
i längden kan visa sig vara raka motsatsen. Den kan visa sig
innebära en dålig hushållning, då den kan gå ut över det allra dyrbaraste som vi
lia här i landet, nämligen vårt folkmaterial. Det är denna synpunkt som varit
vägledande för statsutskottet, då det i alla fall försökt att göra en liten förbättring.
Utskottet står principiellt på samma ståndpunkt som ecklesiastikministern,
som också tycktes anse, att trots att ifrågavarande skolstyrelse var
nöjd med elevrummens storlek, dessa kanske ändå voro för små och att, örn
det vore möjligt, de skulle bli litet större, så att eleverna, som vistades där
nio månader av året, skulle få det litet trevligare.

Jag har ständigt under min verksamhet i statsutskottet försökt •— det
kunna kamraterna i utskottet vittna örn, därest de vilja — att balansera en ny
utgift mot en motsvarande indragning av utgifter på ett annat område. I de
fall, då man från riksdagens sida genom framställningar i motioner har
önskat en korrigering uppåt av vad Kungl. Majit i en proposition föreslagit,
har jag för min del alltid sagt, att vi skola se efter, örn vi icke på något annat
område kunna spara en motsvarande summa eller helst mer. I detta fall har
jag emellertid icke kunnat vara med örn att ge någon sådan anvisning, och
sådan saknas i förevarande punkt av betänkandet. Jag tror nog, att om man
hade den nödiga överblicken över statsutsgifterna, skulle man kunna spara
in inte bara de 65,000 kronor som det här är fråga örn.utan mycket mer. Men
på grund av förhållanden, som alla känna till, ha vi för närvarande inte någon
sådan överblick över det hela, att vi kunna avväga och balansera på det mest
ändamålsenliga sättet. Eljest skulle vi säkert kunna nedskära våra försvarsutgifter
med mycket mer än 65,000 kronor utan att vårt försvar skulle i allra
minsta mån bli försvagat. Örn vi kunde giva sådana direktiv för hushållningen
inom den militära förvaltningen, att denna hushållning på alla punkter bleve
precis sådan som den skulle vara, skulle nog de 65,000 kronorna kunna inbesparas
tio gånger örn och kanske ännu mer. Då nu detta inte är möjligt på
grund av olika omständigheter, har statsutskottet för ögonblicket inte kunnat
giva anvisning på var man skulle kunna inbespara den summa, med vilken utskottet
vågat sig på att höja det föreslagna anslaget.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Om- och nybyggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)

Jag är ju fullkomligt på det klara med vilket öde statsutskottets förslag
på denna punkt kommer att få. Men trots detta vågar jag yrka bifall till utskottets
förslag. Jag vill till slut endast framföra en liten bön örn att jag
för min ringa del — jag törs inte tala på statsutskottets vägnar, ty jag vet
inte hur det ser på saken — skall få litet hjälp från Kungl. Maj:ts sida, när
jag så småningom kommer att föreslå vissa inskränkningar beträffande anslagsförslagen
i Kungl. Maj:ts propositioner, framför allt i fråga örn åttonde
huvudtiteln.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Jag skulle inte ha
haft någon särskild anledning att lägga mig i den här lilla tvisten mellan regeringen
och statsutskottets majoritet, örn det inte hade varit så, att både statsrådet
Bagge och statsutskottets vice ordförande, som talade sist, i all vänlighet
apostroferat mig personligen en liten smula. Förhållandet är det, att jag
råkar vara ordförande i styrelsen för dövstumskolan i Härnösand, och jag
har följaktligen haft anledning att på ett förberedande stadium syssla åtskilligt
med den nu föreliggande frågan.

Innan jag går vidare, måste jag skjuta in den lilla anmärkningen, att ja,g
tycker det är hårt att jag i detta fall måste stödja regeringen. Jag har ju
annars vid ett par tillfällen pläderat för riksdagens självständighet gentemot
Kungl. Maj :ts regering. Jag hade bara hoppats och önskat, att statsutskottet
i något annat och betydelsefullare sammanhang skulle ha hävdat elen
självständigheten. Men det må nu vara en annan sak.

Örn själva den ståtliga besparingsaktionen beträffande nybyggnaden av
lokalerna för dövstumskolan i Härnösand gäller, att rent allmänt sett är
försämringen från det ursprungliga förslaget till vad som nu skall beslutas
så stor, att jag för min del varit tveksam, huruvida det inte vore bättre att
låta anstå med denna nybyggnad i avvaktan på bättre tider hellre än att genomföra
vad som nu blir följden av statsmakternas beslut. Men den saken ligger
ju inte före nu, och jag bara talar om precis som det är, att jag är i hög
grad missnöjd med det sätt på vilket det hela kommer att ordnas. Men jag
måste desslikes vitsorda ecklesiastikministerns uppgift, att skolans styrelse,
som naturligtvis är glad och tacksam för att få det hela sa inventiöst och bra
som överhuvud taget är möjligt, när det gäller elevrummen, omöjligen kan
säga att vad Kungl. Majit på grundval av civila byggnadsutredningens förslag
föreslår är av den beskaffenheten att det inte kan accepteras. Vi ha så
gott sig göra låter försökt att utreda den saken, och jag nödgas som sagt vitsorda,
att vi anse oss kunna acceptera detta förslag, även örn vi naturligtvis
ingenting ha emot att få det inventiösare. Det har visat sig, att det^ som
för oss vid genomgången av besparingsaktionens resultat med avseende på nybyggnaden
vållat den minsta tveksamheten är det som statsutskottet, underligt
nog, mest kommit att fästa sig vid och slagit alarm om. Och det förhåller
sig, åtminstone mig veterligt, inte så — jag säger det med anledning av den
direkta frågan från herr Jonssons i Eskilstuna sida — att regeringen eller
dess ombud satt någon revolver för skolstyrelsens bröst, i den meningen, att
man sagt att det inte blir någon nybyggnad av, örn vi inte acceptera det reviderade
förslaget. Man har kanske sagt, att här måste det sparas, örn det
skall bli någon nybyggnad av. Men jag har inte hört, att skillnaden mellan
vad byggnadsstyrelsen och skolöverstyrelsen önskat och vad civila byggnadsutredningen
föreslagit i fråga örn elevrummens storlek skulle ha haft någon
avgörande betydelse härvidlag. Yi ha alltså inte i fråga örn denna detalj haft
något hot över oss.

Nr 9.

Onsdagen deli 19 februari 1941.

Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumsholorna. (Forts.)

Summan av liela mitt resonemang blir alltså, att jag- inte tror att kammarens
ledamöter behöva känna några samvetskval, örn de stödja Kungl. Maj :t
gentemot statsutskottets majoritet.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Efter de anföranden som hållits av
herr statsrådet och herr andre vice talmannen har jag inte så mycket att tilllägga.
Men jag skall ändå be att få yttra några ord i anledning av vad herr
Jonsson i Eskilstuna yttrade. Han nämnde något örn att riksdagen icke skall
avhända sig sin prövningsrätt. Ja, på den punkten råder ju ingen tvekan,
och jag är den siste att vilja frånhända riksdagen denna rätt. Men jag tror
att det är nödvändigt, att riksdagen inte bara förbehåller sig sin prövningsrätt,
utan även menar vad den säger, när den gång efter annan uttalar sig
för besparingar. Det är riksdagens skyldighet att se till, att dessa uttalanden
inte bara bli fraser, utan visa att det finns en ärligt menad vilja bakom. Fördenskull
behöver riksdagens prövningsrätt inte vara i fara.

Herr Jonsson säger vidare, att man inom statsutskottet hyser stor aktning
för civila byggnadsutredningens arbete. Jag undrar om man inte kan göra
en liten reservation på den punkten. Jag är övertygad om att herr Jonsson
personligen högaktar byggnadsutredningen. Men hos dem som deltagit i utskottets
behandling av detta ärende är nog inte denna högaktning så genomgående.
Det kan ju hända att jag inte uppfattat läget riktigt, men jag fick
den uppfattningen, att vi, som inte ville göra några utvidgningar i förhållande
till vad byggnadsutredningen föreslagit, närmast ansågs som några
småsnåla individer. Såsom framgår av debatten har ju i detta fall förutom
Kungl. Majit även skolstyrelsen accepterat byggnadsutredningens förslag.

Jag måste erkänna, att jag inte riktigt förstår utskottsmajoritetens skrivsätt.
Den säger, att »den sålunda vidtagna reduktion^ synes utskottet ägnad
att ingiva betänkligheter ur såväl social som hygienisk synpunkt». Detta
uttalande kan jag inte riktigt förstå. När man ser på ritningarna till dessa
elevrum, finner man, att det finns gott örn plats för sängarna och dessutom
utrymme till bord med sittplatser runtomkring för alla i rummet boende elever.
Jag vill dessutom erinra örn, att det är inte meningen att eleverna alltid
skola uppehålla sig i dessa rum. Elevrummen äro endast avsedda att vara
sovrum, och på dagarna kunna eleverna vistas i särskilda dagrum. Jag ifrågasätter,
huruvida man, med den luftkub som här kommer att finnas, kan
göra gällande, att det skulle kunna bli några vådor vare sig ur social eller
hygienisk synpunkt. Jag vill understryka herr statsrådets yttrande, att genom
Kungl. Maj:ts förslag är ju ändå ett starkt behov tillgodosett, och att det
blir en mycket väsentlig förbättring i jämförelse med de förhållanden som
nu råda.

Jag vill även framhålla en annan synpunkt. Den omprövning utskottsmajoriteten
föreslår kan eventuellt uppskjuta tidpunkten för igångsättandet av
detta byggnadsarbete. Och i så fall bär man väl knappast gjort eleverna
någon tjänst.

Vi ha i vår reservation även påpekat, att ett frångående av Kungl. Maj:ts
förslag skulle vara ägnat att medföra icke önskvärda konsekvenser av ekonomisk
innebörd på andra områden inom statsförvaltningen. Det är alldeles
uppenbart, att sådana konsekvenser äro att befara. Men konsekvenserna kunna
även sträcka sig till den kommunala förvaltningen. När de kommunala
myndigheterna söka statsbidrag till sina byggnadsföretag, granskas ju deras
byggnadsförslag ur den besparingssynpunkt som vi nu alla söka anlägga och
varom för övrigt utfärdats ett cirkulär från finansdepartementet. Örn nu riksdagen
skulle skriva så som utskottsmajoriteten föreslår, skulle detta få kon -

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Om- och nyhygynadsarheten vid d öv s l u mskolorna. (Forts.)
sekvenser långt utöver elen statliga byggnadsverksamheten. Riksdagen skulle
då sätta en spak i hjulet för besparingsarbetet och neutralisera verkningarna
av det besparingscirkulär som utfärdats. Och den civila byggnadsutredningen
skulle naturligtvis också i någon mån tappa lusten att verkligen ta i med
hårdhandskarna — jag vill gärna använda det uttrycket — när det gäller
att spara i vår byggnadsverksamhet. Det är kanske just på det området som
vi kunna göra de största besparingarna utan att någon skada uppstår vare
sig ur social eller hygienisk synpunkt. Jag tror att vi på byggnadsområdet
äro uppe på en nivå som är onödigt hög.

Jag skall begränsa mig till vad jag nu sagt. Jag vädjar till kammarens
ledamöter att vid avgörandet av denna fråga icke se på beloppets storlek —
vare sig man nu vill höja med 65,000 eller 130,000 kronor — utan tänka på
de konsekvenser i den ena eller andra riktningen som kammarens beslut kan
få. Jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets förslag till motivering
och bifall till reservationen, vilket är detsamma som ett klart bifall
till propositionen.

Herr Holmdahl: Herr talman! En passus i den siste ärade talarens yttrande
föranleder mig att börja mitt anförande med att säga, att det finns väl ingen
i riksdagen som inte anser, att 1940 års civila byggnadsutredning har en nödvändig
uppgift att fylla och att utredningens verksamhet, sådan vi hittills sett
den, varit för staten utomordentligt nyttig och betydelsefull. Det är ju alldeles
uppenbart, att även då det gäller den statliga byggnadsverksamheten
måste man draga konsekvenserna av det radikalt förändrade ekonomiska läget
i vårt land och följaktligen vidtaga inskränkningar och förenklingar för att
åstadkomma besparingar. Såvitt jag vet, har man denna uppfattning i alla
ansvariga kretsar. Även byggnadsutredningens förslag på nu ifrågavarande
punkt har ju av de styrelser som behandlat det och även av statsutskottet i
allt väsentligt accepterats.

Byggnadsutredningen har kommit med förslag till besparingar på 780,000
kronor, och statsutskottet har gått med på åtgärder, som skulle medföra besparingar
på 715,000 kronor. Statsutskottet har således accepterat större delen
av vad byggnadsutredningen föreslagit. Jag vill börja med att fastslå, att
byggnadsutredningens arbete på att åstadkomma besparingar alltså rönt den
allra största uppskattning, vilket också visat sig vid detta ärendes behandling.
Jag vill sedan endast göra en liten distinktion. Så fort det gäller vad man
skulle kunna kalla en sänkning av lyx- eller överflödsstandarden, så äro alla
ense, även örn det i vissa fall måste kännas hårt, men när det gäller en sänkning
av vad jag skulle vilja kalla den väsentliga standarden, den standard,
vars upprätthållande är nödvändigt för att byggnadernas ändamål skall uppnås,
göra sig olika meningar gällande. Härvidlag får man gå fram med större
försiktighet, än när det gäller överflödsstandarden, ty, örn man sänker standarden
för mycket, kan byggnadernas ändamål äventyras. Så till exempel
kan man vid uppförande av en skolbyggnad, örn man allt för mycket inskränker
lärosalarnas storlek, äventyra ändamålet med byggnaden. Det kan vara oekonomiskt
att lia för små lärosalar, och det kan medföra vådor för barnen i hygieniskt
avseende. Även i sådana tider som dessa måste man framgå med
största försiktighet, då det gäller en byggnads väsentliga standard.

Beträffande dövstumskolans i Härnösand nybyggnad vågar jag påstå, att
det icke bara är lärosalarnas storlek utan även elevrummens storlek, som äro
av väsentlig betydelse. Vi skola komma ihåg, att de dövstumma barnen, som
vistas i denna skola från 6 å 7 års ålder till 14 å 15 års ålder, tillbringa största
delen av året, omkring 9 månader, i skolan. Det är därför ingen oväsentlig

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Om- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
sak, om elevrummen göras trängre eller rymligare. Jag erkänner gärna, att
man kan diskutera saken, men jag vill fastslå, att vi, när det gäller den väsentliga
standarden, icke behöva acceptera varje förslag till besparing, utan
ha rätt att pröva föreliggande besparingsförslag. Det rör sig här örn en internatbyggnad,
d. v. s. en byggnad, där eleverna skola tillbringa en lång följd
av år under en viktig del av sitt liv. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
sade, och herr Svensson i Grönvik upprepade, att man, vid bedömande
av frågan örn vilken storlek rummen borde ha, måste komma ihåg,
att barnen hade tillgång till s. k. dagrum, där de kunde vistas, när de icke
hade lektioner. Herr Svensson i Grönvik yttrade även, att internatbyggnadens
rum utgjordes huvudsakligen av sovrum. Man måste emellertid, då det gäller
denna internatbyggnad, räkna med, att barnen böra lia möjlighet att vistas
på sina rum även örn dagarna. I dagrummen äro utrymmena så begränsade
— det finns två dagrum, rymmande 60 barn vartdera — att, om alla barnen
uppehålla sig i dagrummen, så måste de, för att få plats, sitta »stol vid stol».
Därför måste man se till, att sovrummen, som herr Svensson i Grönvik kallade
elevernas rum, vilka äro avsedda för fyra elever vartdera, bliva så pass rymliga,
att barnen kunna vistas där även örn dagarna.

Herr talman! Jag har bara velat erinra om de skäl, på grund av vilka statsutskottets
majoritet ansett, att man bör se till, att rummen erhålla något större
golvyta än de 17.8 kvm, som byggnadsutredningen föreslagit. Vi ha ansett
detta vara en ganska väsentlig sak. Vi intaga icke alls en kritisk principiell
inställning till det allmänna besparingsprogrammet. När riksdagen har att
granska sådana förslag som detta, så måste väl riksdagen ha rätt att vidtaga
jämkningar. De ifrågasatta jämkningarna ha betydelse för byggnadens egentliga
ändamål, för dess väsentliga standard. Det är därför icke så märkvärdigt,
att olika meningar gjort sig gällande på denna punkt. Utskottet har
önskat, att åt barnen borde beredas större utrymme än byggnadsutredningen
föreslagit.

Jag tillåter mig, herr talman, att med dessa ord hemställa örn bifall till statsutskottets
förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Statsutskottets talesman har ju på eget bevåg annonserat, att jag skulle yttra
mig i denna debatt. Jag förstår, att han kommit till den slutsatsen därför,
att man icke gärna kan undgå att uppfatta denna diskussion som ett led i
den mycket livliga debatten örn sparsamhet med statens utgifter. Jag har
haft många tillfällen att här i kammaren yttra mig, när det gällt sparsamhet
i allmänhet med statens medel. Jag har i regel nödgats vända mig emot
dem, som ha krävt sparsamhet på områden, där jag ansett, att en minskning
av statens utgifter icke skulle medföra någon verklig besparing. Jag skall
därför säga några ord örn den plats, som en sådan här liten detaljfråga har
i det stora besparingsarbetet. Statsutskottets talesman sitter liksom den ene
av reservanterna i besparingsutredningen. Det råder icke några delade meningar
örn att man bör vidtaga alla de besparingsåtgärder, som kunna leda
till en minskning av statens utgifter utan skada för folkhushållet, för folkmaterialet
och utan äventyrande av den standard, som vi anse oss kunna
upprätthålla. Det vore mycket ledsamt, örn man skulle försöka göra gällande,
att den civila byggnadsutredningens förslag eller regeringens förslag eller
statsutskottets majoritets förslag alltid måste oförändrade gå igenom. Dehär
ju icke det, som det är fråga örn. Å andra sidan kan man ju icke säga
annat än att regeringen lika väl som alla kammarens ledamöter ha rätt att

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
uttala sin mening om vad som är skäligt. Man får sedan se vilket förslag,
som samlar majoritet.

När jag här understött ecklesiastikministern, då lian framlagt nu förevarande
förslag, har jag ansett, att den civila byggnadsutredningen på denna
punkt icke gått längre än som är skäligt. Frågan örn utrymmena spelar en
mycket stor roll på alla områden. Man kommer icke att kunna åstadkomma
de stora besparingar, som man hoppats kunna göra, örn man icke vill jämka
på sina krav på utrymmen, när det gäller skolor, ämbetsverk och andra statens
inrättningar. Den ene tycker, att man går för långt i sparsamhet, den andre
hävdar, att man i nuvarande läge framför allt bör vara sparsam. Jag vill här
säga några ord till varning. Jag tror, att det vore mycket olyckligt, örn man
i ett tillfälligt svårt ekonomiskt läge i panikens tecken försökte genomföra
en sparsamhetsaktion. Jag är för min del övertygad örn, att man slår in på
fel väg, örn man försöker göra besparingar, som icke »stå sig» under en
längre tidsperiod. Jag vill understryka, att vårt land icke är så utarmat, att
vi icke ha möjlighet att för våra statliga inrättningar upprätthålla en sådan
standard, som svarar mot den, under vilken befolkningen i dess helhet lever.
Vi äro icke så utarmade, att försvarsutgifternas svindlande stegring tvingar
oss att, när det gäller statens institutioner, gå ned till en lägre standard än
som svarar mot den allmänna levnadsstandarden. Jag tror det vore olyckligt,
örn man därvidlag ginge till sådan överdrift, att de, som ha mindra sinne för
besparingar, skulle känna sig lia fast mark under fotterna, då de krävde, att
man skulle sätta stopp för besparingsåtgärderna. Frågan är alltså, örn den
civila byggnadsutredningen på denna punkt gått för långt i kravet på en
standardsänkning. Jag har fått vissa uppgifter, enligt vilka riksdagen redan
under det förflutna året fattat beslut örn att utrymmena i vissa skyddshem,
skolhem etc. skola bestämmas på liknande sätt, som nu föreslås beträffande
dövstumskolan i Härnösand. Jag har till och med fått en uppgift, att statsutskottet
helt nyligen, kanske bara för några dagar sedan, beträffande ett
skyddshem — jag tror det var i Linhult i Örebro iän — föreslagit, att rummen
skulle erhålla en golvyta av 4.65 X 4 meter, d. v. s. inte nämnvärt mer
än de omkring 18 kvm, som det här är så mycket tal örn. Jag undrar, om
man icke skulle kunna låta bli att försöka framställa detta förslag från regeringens
sida som ett försök att sänka den sociala standarden till en orimligt
låg nivå. Det är det faktiskt icke. Enligt en uppgift, som jag erhållit, skulle
vid en hel del nya militärförläggningar — där folk får ligga inne under en
lång, sammanhängande tid — rummen, som äro avsedda för fyra vuxna personer,
ha en golvyta av 4 X 5 meter, d. v. s. 20 kvm. Vi få, som ecklesiastikministern
framhöll, komma ihåg, att förslaget innebär en väsentlig standardförbättring
för de dövstumma. Dessa ha förut fått ligga 60 stycken i en
sovsal, som de icke fått komma in i förrän på kvällen och som de fått lov
att lämna på morgonen. Hela den övriga delen av dygnet ha de fått uppehålla
sig i dagrum och skolsalar. Hur länge sådana förhållanden rått, vet jag
icke. Nu komma de dövstumma att även under dagen kunna vistats i rum,
som tillsvidare äro avsedda för fyra personer. Inget vet, om antalet dövstumma
i framtiden kommer att förbli lika stort som nu. Så snart antalet
dövstumma nedgår tillräckligt mycket, så kommer man att kunna låta dem
ligga 3 i stället för 4 i varje rum, och då blir ju strax luftkuben för var och
en betydligt större. Jag har vid övervägande av detta förslag kommit till den
övertygelsen, att den föreslagna standarden icke är oskäligt låg.

Jag skall tillfoga ett par ord. Det var egentligen för att säga, vad jag nu
kommer att säga, som jag begärde ordet. Det är klart, att man gärna vill

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Örn- och nybyggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)
vara på elen säkra sidan och hellre hålla standarden litet högre än litet lägre.
Jag har icke haft någonting emot detta, så länge vårt läge varit sådant,
att man icke behövt pressa den stora massan av befolkningen så hårt, som
man nu gör. För ögonblicket befinna vi oss i det läge, att vi måste pressa ut
medel även ifrån dem, som ha mycket ont om pengar. Man får komma ihåg,
att varje höjning av standarden för de barn och de vuxna, som staten tager
hand om, får bekostas även av personer, tillhörande befolkningslager, som i
sitt dagliga liv få nöja sig med en sämre standard än de, som staten tager
hand örn. För mig väger det tungt, att jag vet, att det gäller att med hårda
skatter, som även folk med små inkomster få lov att vara med örn att betala,
taga ut vad som behövs, för att hjälpa deni, som, låt vara i hög grad, behöva
samhällets hjälp. Man kan icke längre resonera så, att det bara gäller att
låta dem, som ha det bättre, betala för dem, som ha det sämre. Även sådana
folkgrupper få hjälpa till att betala, som äro så trångbodda, att de icke kunna
räkna med att få bo i rum med en golvyta av 18 kvm för 4 personer. Det
gäller här att göra en jämförelse mellan den standard, som staten upprätthåller
för dem, som staten tager hand örn, och den standard, folket i övrigt
lever på. Jag är icke övertygad örn, att den standard, svenska folket i allmänhet
lever på, är så pass hög, att man kan säga, att den bostadsstandard,
som här föreslås, för personer, som staten tager hand örn, är för låg. I nuvarande
läge förefaller det mig, som örn man hade skäl att antaga det förslag,
som bäst tillgodoser sparsamhetens krav. Jag vill upprepa, att det vore
mycket olyckligt, örn Kungl. Maj :t eller statsutskottet skulle anse det som en
prestigesak att få igenom sina förslag. I nu förevarande ärende gäller det
säkerligen icke för ecklesiastikministern, och det gäller absolut icke för mig,
någon prestigesak. Vi vilja endast till var och en rikta en hemställan att
bruka sitt omdöme, då det gäller att bedöma frågan örn den standard, Kungl.
Majda förslag möjliggör, är tillräckligt hög. Jag hoppas, att riksdagen genom
sitt beslut skall understryka det berättigade i regeringens sparsamhetskrav.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Sedan jag begärde ordet har jag
nu i allt väsentligt blivit förekommen av finansministern. Då jag deltog i utskottsbehandlingen
av denna fråga, framhöll jag, att jag ansåg, att den standard,
som utskottet här gått in för, ligger betydligt över den standard, som
flertalet av Sveriges folk får leva på. Jag uttalade då också den åsikten, att
det är olyckligt, att man i Sverige, då det gäller sociala inrättningar, låter understödstagare
leva på högre standard än befolkningen i övrigt. Jag vet av
erfarenhet, att det går mycket bra för 4 personer att ligga i ett rum med 18
kvm golvyta. I många t. o. m. ganska välbärgade familjer får man finna sig
i att icke ha större utrymme. Finansministern har påpekat, att man vid
skyddshem och andra inrättningar gått in för att ha bostäder med mindre utrymme
än här föreslås. Med hänsyn härtill anser jag det olämpligt att frångå
1940 års civila byggnadsutrednings förslag. Det belopp, som sparas, därest riksdagen
antager Kungl. Maj:ts förslag, till vilket herr Svensson i Grönvik och
jag anslutit oss, är ju bara 65,000 kronor. Det kanske icke är så mycket i och
för isig, men det gäller här en principsak. Man bör stödja Kungl. Majit, då
Kungl. Maj :t försöker att till främjande av sparsamhetsintresset slå in på en
förnuftigare linje än som förut följts. Jag anser, att man i nuvarande ekonomiskt
svåra tider bör, genom att bifalla reservationen, stödja de sparsamhetssträvanden,
som 1940 års civila byggnadsutredning givit uttryck åt. Ty örn
riksdagen nu på detta ställe säger, att den icke vill vara med på den besparing,
som både byggnadsutredningen och Kungl. Majit funnit lämplig, då är

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Om- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
det klart, att det för dessa modige män i denna besparingskommitté blir synnerligen
svårt att få fram förslag, eftersom motståndet mot dem naturligtvis
är rätt starkt.

Jag tycker dessutom, att då styrelsen för denna dövstumskola förklarat sig
acceptera de föreslagna utrymmena, borde det icke vara något intresse för
riksdagen att öka på dem, ty kostnaderna komma otvivelaktigt tätt stiga till
mera än dessa 65,000 kronor. Lägg märke till, att utskottet har icke direkt
gått in för att rumsstorleken skall vara 21 kvadratmeter, d. v. s. mellantypen,
utan det säger, att detta bör prövas i första hand, men örn det vid byggnadens
uppförande finnes vara nödvändigt med större utrymmen, har utskottet intet
att invända mot att taga till det rymligare och att kostnaderna följaktligen
få stiga ytterligare.

Då herr Holmdahl ville göra gällande, att här hade en kraftig besparing
föreslagits med 780,000 kronor, och att istatsutskottet accepterat en besparing
på 715,000 kronor, vill jag erinra, att denna besparing på 780,000 kronor innefattar
åtskilliga utrymmen, som det icke är meningen att nu utföra utan
som äro ställda på framtiden, t. ex. leksalen, diverse bostadsutrymmen m. m.
Dessa räknas in i de 780,000 kronorna. Det är ingen besparing i denna bemärkelse,
utan detta är endast ställt på framtiden.

Herr talman! Jag anser det vara viktigt, att riksdagen i detta fall stöder
1940 års byggnadsutrednings och Kungl. Maj:ts förslag, då de slå in på denna
besparingslinje. Jag ber därför att få yrka bifall till den reservation, som föreligger
vid detta utskottsutlåtande.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag kunde inskränka mig till att instämma
i vad herr Hansson i Hubbestad här anfört, ty jag delar helt och fullt
den mening, åt vilken han givit uttryck. Men då jag i alla fall har erhållit ordet,
skall jag be att få begagna tillfället att till statsutskottets ärade vice
ordförande framföra en kort erinran.

I det anförande, med vilket herr Jonsson i Eskilstuna inledde debatten, uttalade
han, att de ord, som i utskottets utlåtande läsas, icke få tydas som uttryck för
missaktning för civila byggnadsutredningen. De få icke tydas som ett försök att
undervärdera vad utredningen gjort eller kommer att göra. Jag finner det tacknämligt,
att en sådan deklaration blivit gjord. Men jag skulle ha isatt väsentligt
större värde på den, om den ärade talaren där satt punkt. Ty strax efteråt
1og han tillbaka en ganska stor del av vad han tidigare sagt och framförde en
del reservationer. Han förmenade, att utredningen dock knappast kan göra
anspråk på att allt vad den kommer med skall tagas utan att granskas. Han
menade, att utredningen icke är ofelbar, et cetera.

Detta är ganska självklart. Det är lika självklart, att riksdagen beträffande
förslag från denna institution liksom alla andra förslag, som komma från
Kungl. Maj :t, icke skall taga något utan att granska det. Den saken är enligt
min mening ställd utanför all diskussion. Men jag menar, att, i varje fall
hittills, har civila byggnadsutredningen företett arbetsresultat av sådan ari,
att de icke skäligen böra kunna göras till föremål för några invändningar.
Fastmera tror jag, att man kan våga säga, att de resultat av utredningens
verksamhet, sorn hittills föreligga, äro sådana, att man har anledning att med
stora förhoppningar blicka hän mot utredningens fortsatta verksamhet.

Jag har själv i dessa dagar i min hemstad haft att taga ståndpunkt till ett
ganska betydelsefullt ärende, som denna utredning haft anledning att syssla
med, ett ärende, som vad pengarna beträffar är något mer än fyra gånger så
stort som den angelägenhet det här gäller. Där var fråga örn belopp på

4,500,000 kronor. I detta projekt har civila byggnadsutreclningen föreslagit

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
ganska långt gående besparingar, som sedermera blivit godtagna av vederbörande
myndighet i Malmö, besparingar, som man funnit vara förnuftiga och
vilka kunde göras utan att något bleve eftersatt i fråga örn det ändamål, som
detta komplex i Malmö är avsett att tjäna. Jag tror, att man har anledning att
i framtiden vänta andra liknande erfarenheter av denna utrednings verksamhet.

I sitt anförande för en stund sedan gjorde finansministern ett påpekande,
som jag tycker det kan vara anledning att något understryka. Statsrådet framhöll,
att detta ärende får icke ses isolerat. Det är ingen besparingsaktion, som
får ses så att säga för sig själv; man måste betrakta detta ärende i dess större
sammanhang, i det stora besparingssammanhanget. Detta är givetvis riktigt.
Man måste följaktligen enligt min mening också betrakta civila byggnadsutredningens
insats i detta ärende i det större sammanhanget, i det stora
besparingssammanhanget alltså. Det är därför det är så viktigt, att man här
skänker utredningen det stöd, av vilket den enligt min mening gjort sig förtjänt.

Jag tror, att det förhåller sig så, att civila byggnadsutredningen på sitt fält
har en mycket viktig uppgift att fylla som exekutor av den besparingspolitik,
som riksdagen väl dock är intresserad av. Man kan, föreställer jag mig, göra
gällande, att byggnadsutredningen driver sin verksamhet efter den linjen, att
man strävar efter en utdrygning av våra kapitalresurser, att man strävar efter
en utdrygning av våra materialresurser, d. v. s. att man syftar till en verklig
ransonering av våra möjligheter och tillgångar i den brydsamma tid, i vilken
vi befinna oss. Det är väl, i korthet, just den politik, som riksdagen själv önskar
skola följas i anläggningsverksamheten.

Det är alltså ett besparingsarbete på lång sikt, som denna utredning har
satts att bedriva och på vilket den kommer att sätta sin prägel, i den mån den
känner sig ha riksdagens stöd. Men det är å andra sidan ganska klart, att om
denna utredning skulle få den uppfattningen, att den ej har riksdagen bakom
sig, känner den kanske icke samma intresse för sin verksamhet som hittills.

Jag förmenar alltså med vad jag här tillåtit mig anföra, att utredningen —-hittills i varje fall — gjort sig väl förtjänt av riksdagens tacksamhet och dess
stöd. Och denna erkänsla kan riksdagen enligt min mening bäst uttrycka genom
att här godkänna Kungl. Maj:ts förslag, d. v. s. rösta för reservationen,
till vilken jag, herr talman, hemställer örn bifall.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Då jag själv i utskottet deltagit
i detta ärendes behandling och mitt namn står under majoritetsförslaget,
vill jag med några få ord motivera mitt ställningstagande.

Vad som föranlett mig att intaga den ställning jag gjort är kort och gott,
att departementschefen själv uttalat, att det bör noga övervägas, innan byggnadsföretaget
igångsättes, huruvida icke en ytterligare omprövning skulle göras
rörande elevrummens storlek. Jag själv anser mig ej kunna bedöma denna
fråga med avseende å rummens storlek och finner därför, att denna omprövning,
om departementschefen anser den behövlig, bör kunna ske även inom
ramen av majoritetens förslag. Det står för övrigt, att skulle vid denna omprövning
av olika skäl finnas erforderligt, att någon utökning av dessa rums
storlek kommer till stånd, så anser utskottet, att detta skulle kunna få ske.
Men skulle denna omprövning giva till resultat, att någon ytterligare utökning
icke bör äga rum, har strängt taget icke någon skada skett. Jag anser
nämligen, att man icke bör se så stelbent på ett stort byggnadsföretag
som detta, vilket varit föremål för en mycket omfattande revidering. Det
är mycket möjligt, att vid den omprövning, som i alla fall skall äga rum, man

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Om- och nyhyggnadsarheten vid dövstumskolorna. (Forts.)
finner smärre jämkningar nödvändiga. Då har icke statsutskottet velat motsätta
sig detta utan att direkt angiva, att så skall ske.

Jag medger, att statsutskottets majoritet uttalat önskvärdheten, att rummen
utökas, men den har icke på något sätt angivit, med hur mycket denna utökning
skall äga rum.

Herr talman! Jag vidhåller min uppfattning, att majoritetens, d. v. s. utskottets
förslag, är väl formulerat och ger möjlighet att finna en lösning, som
Kungl. Maj:t kan anse i detta avseende riktig och lämplig. Jag ber alltså att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Till den siste ärade talaren vill jag bara erinra örn vad jag sagt i mitt första
anförande, att byggnadsstyrelsen fått rätt att, där så prövades nödigt, vidtaga
sådana jämkningar lieträf lande elevrummens storlek, som kunde visa
sig erforderliga och möjliga att genomföra inom den på andra delar av byggnadsföretaget
än rektorsbostaden belöpande kostnadsramen. Det är någonting
helt annat än den ståndpunkt statsutskottets majoritet kommit till.

Herr Holmdahl: Herr förste vice talman! Det var med stort intresse kammaren
säkerligen i likhet med mig åhörde finansministerns anförande. Jag vill
särskilt med tacksamhet understryka ett principuttalande, som finansministern
gjorde, då det gällde denna och kommande besparingsaktioner. Han sade, såvitt
jag uppfattade honom rätt, att man bör icke låta besparingsaktionen gå
över gränsen av det, som måste betecknas som en nödvändig standard. Det är
just den mening, som jag försökte hävda i mitt första anförande. Och eftersom
det gäller en skolhusbyggnad och jag vet, att inför byggnadsutredningen
och inför Kungl. Maj:t komma snart stora skolbyggnadsföretag med förslag
till beskärningar, så ger mig finansministerns uttalande anledning att framhålla,
att det, som måste sägas höra till nödvändig och väsentlig standard i
skolbyggnaderna, är först och främst klassrummens, lärosalarnas storlek. Jag
vet, att det nu föreligger förslag att väsentligt begränsa standarden för vissa
svenska skolor. Jag vill då fästa uppmärksamheten vid, att när det gäller
dessa salar, där barnen skola vistas så många timmar varje dag under läsåret,
är det icke någon sorts godtycklig eller någon sorts överflödig standard, ifall
man vill ha vissa utrymmen, viss höjd på rummen, viss golvyta et cetera.

De mått, som vi inom svenskt skolväsen kommit till, äro icke tillfälligt uppfunna
siffror, som man i en tillfällig krissituation kan jämka hur som helst,
utan siffror, som vunnits under lång erfarenhet och som i själva verket vila
på ingående kunskap örn lämpligheten av dessa proportioner. Jag vill härmed
endast erinra örn, att när t. ex. en sådan sak beröres i besparingsprogrammet,
är det viktigt att komma ihåg, att man står inför vad man kan kalla frågan örn
en nödvändig standard, om en väsentlig standard. Man måste då med mycket
stor omsorg sc till, att man icke i besparing går så långt, att man skadar själva
den väsentliga funktionen hos rummen eller byggnaden.

Jag vill gärna giva både ecklesiastikministern och finansministern rätt i,
att man, när det gäller dessa internatrum, icke kan åberopa en sådan erfarenhet
eller lia så säkra utgångspunkter för bedömandet som när det gäller t. ex.
klassrum och lärosalar. Det ger jag dessa herrar statsråd fullkomligt rätt i.
Men när finansministern här erinrade om, att riksdagen beslutat internatbyggnader
med ungefär samma mått som rummen här i detta dövstumskoleinternat,
så nämnde han vissa skyddshem och andra byggnader -— jag hörde icke vilka.
Då vill jag endast göra den reflexionen — utan att hava närmare klart för mig
vilka konkreta fall finansministern menade — att en väsentlig sak för bedo -

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskoJorna. (Forts.)
mande av detta problem är, huruvida dessa rum verkligen uteslutande skola
betraktas som sovrum eller om de också skola betraktas som dagrum. Det är
på den punkten som jag, såsom jag framhöll i mitt första anförande, har haft
den bestämda uppfattningen, att i en dövstumskola med 120 barn, där man vid
sidan av dessa sovrum har tvenne dagrum, som äro fyllda till bristningsgränsen,
örn de fyllas med 60 barn, måste man räkna med, att också sovrummen
i internatbyggnden måste användas örn dagen för dessa barn på deras fritider
för de sysselsättningar, som dessa barn liksom vanliga barn måste lia och för
vilka de behöva vissa utrymmen. Det är av det skälet, som jag tror det vore
lyckligt, örn man kunde göra dessa sovrum något större.

Jag erkänner visst, att man kan ha olika meningar örn denna sak, men jag
tycker, att det är egendomligt, att detta skall göras till en så att säga principiell
fråga i förhållande till besparingsprogrammet. Det är den icke.

Statsutskottets majoritet följer enligt min mening just den princip, som finansministern
här proklamerar, att vi skola se till, att vi ej gå så långt i besparing
och begränsning, att vi komma under vad som kan anses lämpligt och
nödvändigt.

Herr talman! Jag har med dessa ord blott velat ytterligare understryka, att
det enligt min mening finnes mycket starka skäl, som tala för att rummen
göras litet rymligare än enligt förslaget och att man alltså bifaller statsutskottets
hemställan.

Jag vill till sist, herr talman, när herr Hagberg i Malmö slutade sitt anförande
med att säga, att vi böra hysa tacksamhet mot byggnadsutredningen
och att vi bäst visa denna tacksamhet genom att bifalla dess förslag, påpeka,
att jag redan i mitt första anförande uttalat min uppfattning örn byggnadsutredningens
utomordentligt nödvändiga och för staten nyttiga verksamhet. Men
örn man skall resonera som herr Hagberg, måste det innebära, att beträffande
hela den rad av förslag, som läggas inför riksdagen, man alltid kunde säga.
att vi skola visa vår stora tacksamhet mot byggnadsutredningen genom att
utan någon förändring godtaga förslagen. Jag anser emellertid icke en sådan
ståndpunkt vara godtagbar. Riksdagen skall pröva förslagen efter bästa förstånd
och samvete och, örn denna prövning på någon punkt går emot de framlagda
förslagen, vidtaga rättelse.

Jag ber, herr förste vice talman, att åter få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag vill bara säga till herr Hagberg
i Malmö, att det är mycket möjligt, att han kan få tillfälle att ännu kraftigare
och mera övertygande demonstrera sin utomordentliga respekt för civila
byggnadsutredningen, när vi örn några dagar möjligen komma fram till frågan
örn en byggnad vid Bulltofta i Malmö, där det kan hända, att statsutskottet
icke följer civila byggnadsutredningen utan får lov att lägga fram ett annat
förslag. Då hoppas jag, att herr Hagberg i Malmö demonstrerar för det billigare
förslaget rörande Bulltofta.

Jag ber för övrigt örn ursäkt för att jag återkommer. Jag är ledsen, att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet icke är inne, ty jag nödgas
korrigera en uppgift, som han lämnade kammaren, nämligen att riksdagen för
någon liten tid sedan hade beslutat örn en byggnad vid skyddshemmet i Linhult,
där utrymmet icke vore nämnvärt större för eleverna än vad det är fråga örn
här. Han nämnde kvadratytan där. Då är det att uppmärksamma, att för statsutskottet
och riksdagen har icke förebringats någon som helst ritning beträffande
detta skyddshem. Riksdagen har givetvis ända till dess att statsrådet
lämnat sin uppgift svävat i fullkomlig okunnighet örn, hur stora dessa rum skulle

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Om- och nybyggnadsarbeten vid döv stumskolorna. (Forts.)
bli. Det finnes ingen deklaration om detta i statsverkspropositionen. Därför
har riksdagen icke med öppna ögon fattat detta beslut. Beslutet innebär bara,
att det skall ställas en summa till vederbörandes förfogande för uppförande av
detta skyddshem. Hur stora rummen skola vara, därom har riksdagen inte beslutat
något.

Jag förmodar att kammaren är fullkomligt på det klara med att vad det nu
gäller är en prestigefråga för Civila byggnadsutredningen. Nog kan statsutskottet
bära ett nederlag liksom de båda statsråden kunna göra det — det må
vara hänt, men det är Civila byggnadsutredningen det gäller. Och då är frågan,
örn man också i fortsättningen, när det nu är en principomröstning som skall
ske, vågar sig på Civila byggnadsutredningen på någon annan punkt, där man
kanhända skulle ha önskat ge litet mera pengar än Civila byggnadsutredningen
tänkt sig.

Det bygge, som det nu är fråga om, beräknades en gång till 1,950,000 kronor,
och naturligtvis hade dövstumskolans styrelse i Härnösand tänkt, att ungefär
så skulle det bli. Jag har inte hört, att den hade några erinringar att göra
mot den ifrågasatta kostnadssumman. Men det var ju tydligt, att man hade så
mycket pengar att röra sig med, att det kunde ifrågasättas örn det inte blev en
lyxstandard, och därför satte Civila byggnadsutredningen in och lyckades
pruta ned summan, 1,950,000 kronor, med icke mindre än 780,000 kronor. Det
var en högst betydande reducering, någonting fullkomligt häpnadsväckande
och rent av chockerande. Men, örn det skulle ha hänt att Civila byggnadsutredningen
kunnat pruta ned bara 715,000 kronor, vad skulle riksdagen lia sagt
då? Skulle den ha reagerat och sagt: här kan man pruta ned ytterligare? Skulle
riksdagen inte då ha respekterat Civila byggnadsutredningen och sagt: det är
alldeles utmärkt, precis så där skall det vara: 715,000 kronor kan man pruta
ned, men inte mera?

Nu är det bara den omständigheten, att man lyckats klämma ihop elevrummen,
som gjort, att man kommit till denna nedprutning på 780,000 kronor. Styrelsen
för Härnösandsskolan är nöjd och belåten. Den har ingen erinran att göra
mot elevrummens storlek, den anser att på den punkten, varom man nu tvistar,
finns ingenting att erinra. Där blir det bra som det är föreslaget. Men det egendomliga
är, att herr statsrådet inte är lika nöjd, utan han när fortfarande någon
förhoppning om att man kanske i alla fall skulle kunna göra elevrummen litet
större. Han tycks ändå till skillnad från skolans styrelse föreställa sig, att det
kanske borde vara litet bättre, det borde vara något högre standard, och han
hoppas att man inom den ram som nu är given skall kunna åstadkomma något
större elevrum. Jag hoppas, att skolans styrelse i Härnösand inte skall göra
några invändningar och sätta sig emot några försök från statsrådets sida att
göra elevrummen litet större, även med risk att man kanske skulle kunna få
pruta ned sina anspråk på något annat ställe inom de byggnader, det är fråga
örn här.

Men det kan ju hända att statsrådet inte ens får tillfälle att göra några
sådana försök, ty om reservationen bifalles har riksdagen, såvitt jag kan
förstå, sagt ifrån, att elevrummen skola vara precis så stora som Civila byggnadsutredningen
tänkt sig, och inte en millimeter större.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! En föregående talare yttrade, att
dagrummen voro så knappt beräknade att eleverna skulle nödgas sitta stol vid
stol, och att därför under dagarna även sovrummen — elevrummen —• måste
anlitas. Men örn man således delar upp eleverna på dagrum och elevrum, förmodar
jag att det inte finns anledning tvivla på att utrymmet då skulle räcka

Andra kammarens protokoll WJtl. Nr 0. 4

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Örn- och ny byggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
till, och under sådana förhållanden tycker jag inte att anmärkningen i det
hänseendet var så synnerligen starkt fotad.

När den siste talaren, herr Jonsson, gjorde denna fråga till en prestigefråga
för Civila byggnadsutredningen, nämnde han, visserligen en passant, att nog
tål statsutskottet att förlora i den här frågan. Det där var ju ett erkännande
av att prestigen inte bara gäller byggnadsutredningen utan också statsutskottet,
och då tycker jag det är litet ömtåligt tala örn att prestigehänsynen skulle vara
så pass avgörande; då skulle den väl också, såvitt jag kan förstå, vara det på
det andra hållet. Han sade också att elevrummen skulle vara på millimetern så
stora som byggnadsutredningen föreslagit. Så gjorde han ett tankeexperiment,
att örn Civila byggnadsutredningen föreslagit så och så, skulle man naturligtvis
ha accepterat det. Jag tycker ändå att ett sådant resonemang skulle leda
därhän att myndigheterna, Kungl. Maj:t och den lokala skolstyrelsen, icke för
egen del hade granskat denna fråga utan blint litat på byggnadsutredningen.
Jag anser, att ett sådant uttalande är minst sagt något nonchalant gent emot
de myndigheter som granskat förslaget. Även örn jag för min del är övertygad
om att byggnadsutredningens förslag inte är gripet ur luften, utan är grundat
på mycket noggranna matematiska beräkningar, som hålla i praktiken, så lia
väl även de andra myndigheterna prövat saken, funnit förslaget rimligt och
under sådana förhållanden funnit sig kunna godtaga detsamma.

Örn man nu betraktar spörsmålet inte bara som en principfråga utan som en
rent praktisk fråga och alltså inte bara tänker på de belopp det här gäller,

65,000 eller 130,000 kr., eller den yta det här gäller, 18 eller 19 kvadratmeter,
tror jag man bör ställa sig en fråga, som kan läggas till grund för en mera allmän
eftertanke, nämligen huruvida man inte borde finna tiden nu vara inne
att verkligen göra en undersökning, om vi i fortsättningen böra bibehålla den
standard hos våra offentliga byggnader som vi nu ha. Jag tror det är den
sidan av saken som är den viktigaste i detta sammanhang och som man inte
utan vidare kan vinka bort vare sig med princip- eller prestigefrågor och som
man ur besparingssyfte måste ta hänsyn till inte bara vid statens — som jag
sade i mitt förra anförande — utan även vid annan byggnadsverksamhet.

De frågor, som finansministern berörde i detta sammanhang, örn jag blivit
rätt underrättad, gällde i ena fallet dessa elevrum på 19 kvadratmeter, och
i andra fallet gällde det militärförläggningar med en golvyta på omkring 20
kvadratmeter, för stora, fullvuxna personer således. Men det kan tänkas att
i dessa senare lokaler komma att läggas in inte bara fyra utan i vissa fall flera
personer. Örn vi äro så rädda för att utrymmet inte blir tillräckligt i denna
skola, hur skola vi då kunna godkänna, att fullvuxet folk i militärförläggningar
får så litet utrymme?

Vi kunna hålla på att resonera om detta, men komma ändå inte. ifrån dessa
konsekvenser. Jag tror att man utan tvekan kan bifalla propositionen. Därmed
uppstå inga vare sig sociala eller principiella vådor i något avseende.
Allra minst, skulle jag vilja säga, kommer riksdagens eller statsutskottets
prestige att bli lidande därpå. Ur besparingssynpunkt är förslaget att rekommendera,
och jag tror för övrigt att riksdagen även kommer att vinna i prestige,
då vi på så sätt stå vid ett ord och våga ta en konsekvens.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. På därå framställd proposition
blev till en början utskottets i punkten gjorda hemställan av kammaren
bifallen.

Herr förste vice talmannen framställde härefter propositioner beträffande
motiveringen, nämligen dels på godkännande av utskottets motivering dels ock

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Örn- och nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna. (Forts.)
på godkännande av den motivering, som föreslagits i den vid punkten fogade
reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den senare propositionen.

Herr Jonsson i Eskilstuna begärde emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren beträffande punkten 17 :o) i statsutskottets
förevarande utlåtande nr 25 godkänner den motivering, som föreslagits i den
vid punkten fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt utskottets motivering.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr förste vice talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda
örn omröstningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 91 ja och 89 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den motivering, som föreslagits i den vid
punkten fogade reservationen.

§ 19.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 66, angående fortsatt tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;
och

nr 69, med .förslag till förordning om rätt att använda obligationer med 4
procent ränta tillhörande svenska statens andra försvarslån såsom betalningsmedel
vid erläggande av arvsskatt.

Dessa propositioner bordlädes.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Avlöningar
till statsråden utan departement m. m.; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag till inköp för telegrafverkets
räkning av tomter i Lidingö; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion om tilläggspension åt förre stenografen
hos första kammaren J. H. Wallin;

nr 4, i anledning av väckta motioner örn pension åt förre portvakten hos
riksdagen E. A. Holmström;

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Granskning
av militieonibudsmannens
ämbetsförvaltning.

nr 5, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om årligt
understöd åt eldaren i riksdagens lius Johan Anton Olssons änka Anna Kristina
Olsson; och

nr 6, i_anledning av delegerades för riksdagens verk förslag i fråga örn löneoch
pensionsförhållandena för riksdagens justitie- och militieombudsmän m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt,

§ 21.

Föredrogs och lades till handlingarna första lagutskottets utlåtande, nr 4,
i anledning av verkställd granskning av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 22.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Därvid anförde:

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Den föreliggande militieombudsmannaberättelsen
har givit anledning till en del funderingar på sina håll, dels beroende
på den Hacket betydande omfattningen av densamma och dels kanske
också på innehållet i denna berättelse. Man har på sina håll ansett sig kunna
dra den slutsatsen, att det rättsliga tillståndet vid militärförbanden varit statt
i försämring, en uppfattning som jag inte vill låta stå oemotsagd. Jag skulle
snarare tro att det finns fullgoda förklaringar både till berättelsens omfång
och till de i flera fall beklämmande rättsfall, som finnas relaterade där.

Vi skola komma ihåg att under det år som berättelsen åsyftar har en betydande
del av den svenska ungdomen varit kallad under fanorna. Det är inte
enbart massor av meniga som varit inkallade, man har också nödgats ta i anspråk
en mycket betydande del befäl, som kanske varit väl litet kvalificerade
för sina uppdrag. Jag vill vidare hänvisa till att antalet ärenden vid militieombudsmannaexpeditionen
sedan före det nu pågående kriget är mer än fördubblat
och att antalet skrivelser som utgått därifrån är mer än sjudubblat
sedan dess.

Jag har emellertid närmast begärt ordet för att göra ett par reflexioner med
anledning av den granskning som vi företagit. Det är då i första hand en iakttagelse
som jag trott mig göra och som borde ge anledning till vissa justeringar
på området i fråga. De nuvarande fältkrigsrätterna, som konstitueras då förbanden
dra ut i fält, äro, synes det mig, åtskilligt svaga. Under det att vid en
vanlig krigsrätt den juridiska ledningen av processen ligger i en mer eller
mindre erfaren jurists händer —• det är en krigsdomare som är ordförande i
krigsdomstolen och det sitter en juridiskt bildad auditör vid protokollet -—
finns det i fältkrigsrätten endast en juridiskt förfaren person, och denne har
då inte ledningen av processen, vilken ligger i en lekmans, en militärs, hand,
utan han fungerar som en enkel bisittare. Man behöver knappast granska mera
än vad som föreligger i den tryckta berättelsen för att få belägg för den
omnämnda svagheten hos dessa fältkrigsrätter, och jag tror det skulle vara
anledning för Kungl. Maj :t att undersöka, örn man inte kunde ge dessa fältkrigsrätter
en starkare konstruktion än den de nu ha. Svårigheterna torde inte
vara oöverkomliga, såvitt jag kan förstå.

En annan angelägenhet, som också är värd uppmärksamhet, är de förberedande
förhören i militära mål. De visa sig ofta ganska underhaltiga och
lämna således mycket övrigt att önska. Det finnes vid förbandschefens sida
en juridiskt bildad auditör, som skall giva råd i fråga om dessa bestraff -

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Granskning av militieombudsmannens ämb el s för vältning. (Forts.)
ningar, men jag har en bestämd känsla av att dessa auditör supp drag alltför
ofta skötas med bristande noggrannhet och ibland med så hög grad av bristande
noggrannhet, att man kan tala om slarv. Det är ju Kungl. Majit, som utnämner
auditörerna. Jag skall emellertid icke ingå på den saken, då det icke
för riksdagen finnes anledning härtill. Jag förmodar emellertid att Kungl.
Majit, när tillfället är inne, kommer att undersöka, örn inte den bristande noggrannheten
i åtskilliga fall varit så påfallande, att den bör giva anledning till
lämpliga åtgärder.

Att de förberedande förhören vid de militära förbanden lida av vissa svagheter
är ingen nyhet. Hedan 1933 skrev dåvarande militieombudsmannen till
Kungl. Majit och påpekade detta förhållande och anhöll örn förändringar
på detta område. Riksdagen sade ingenting örn berättelsen, varför man har
anledning tro, att riksdagen ställde sig bakom framställningen i fråga. Ännu
i dag har det emellertid icke synts till något som helst resultat av denna
MO :s framställning. Jag skall villigt erkänna, att det under de närmast följande
åren efter det framställningen gjordes fanns viss anledning att vila
på hanen. Riksdagen prövade nämligen under denna tid förslag, som gick ut på
att krigsdomstolarna skulle helt avskaffas och att de militära målen skulle
avdömas vid de vanliga domstolarna. Vi komma ihåg, hurusom andra kammaren
anslöt sig till detta förslag örn avskaffandet av krigsdomstolarna, medan
första kammaren höll på deras bibehållande. Det hela ledde sålunda icke till
något resultat. Med den väsentliga utbyggnad, som militärapparaten nu undergått,
är jag icke säker på — det är svårt att för dagen bedöma den
saken — örn man kan vidhålla det gamla kravet på krigsdomstolarnas avskaffande.
Vad jag däremot är säker på är, att det behövs en betydande förstärkning
av rättssäkerheten för menige man, när det gäller dessa förberedande
förhör, vilka ofta bli grundläggande för de domslut, som sedermera avkunnas.

Det har påpekats vid åtskilliga tillfällen att förhållandet mellan befäl och
meniga nu är bättre, än det varit tidigare, och att så är förhållandet vill jag
vitsorda. Men lika säkert är, att detta tillstånd ännu icke på långa vägar är
tillfredsställande. Samma mening gjorde sig för övrigt en regementsofficer
till tolk för i någon av gårdagens tidningar. Jag tror, att åtskilliga av dem,
som haft tillfälle att syssla med dessa angelägenheter, anse, att det skulle
vara möjligt att bringa ner antalet av dessa, låt mig säga, illa bedömda rättsfall
vid de militära förbanden. Jag uttalar mitt erkännande åt de goda krafter
både på militärt och civilt håll, som äro i färd med att skapa ett bättre förhållande,
icke enbart mellan befäl och manskap utan också mellan de olika
befälsgraderna, vilket senare är lika viktigt. Men jag har icke den uppfattningen,
att man har anledning stanna vid vad som har vunnits. Jag tror, att
det skall vara möjligt att nå ett mycket väsentligt förbättrat resultat. Jag
tror dessutom att tidpunkten just nu är synnerligen lämplig för en dylik
framstöt. Försvarsandan hos det svenska folket har vunnit en bredd som
aldrig någonsin tidigare. Sinnena på olika håll äro mottagliga för disciplinens
nödvändighet, men man måste också kräva att rättssäkerheten blir skyddad,
så att risken för övergrepp blir så liten, som det överhuvud taget är möjligt.
Jag har för min privata del närt den uppfatl ningen, att det skulle vara
möjligt att med en aktion, utgående från låt mig säga auktoritativt håll inom
de militära förbanden, åstadkomma ett bättre resultat på hithörande område.
Jag siktar då närmast på de olika militära förbandens chefer som, om de
vilja på detta gebit skapa sig ett namn i svensk historia, här ha ett lysande
tillfälle.

Jag har tidigare uttalat mitt erkännande av de förbättringar som skett, men

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning. (Forts.)
jag har även sagt att det är möjligt att åstadkomma ännu mycket större sådana.
Jag tror, att en hel del av de förlöpningar och överdrifter, som förekommit
många gånger, skett av oförstånd och av bristande sinne för nödvändigheten
av att skapa och bevara ett gott förhållande mellan befäl och manskap.
Jag tror vidare, att ett ord från det högre befälet mången gång skulle
ha större auktoritet än den ena eller andra bestraffningsåtgärden.

Jag är av den meningen att disciplinen måste upprätthållas. Det är ingen
tvekan örn den saken. Men den skall så långt möjligt vila på förtroendet nedifrån
och uppåt, men också på förtroendet uppifrån och nedåt, och det är detta,
som vi kanske behöva lära en del av dem, som ingenting lärt och ingenting
glömt.

Min erfarenhet i övrigt efter granskningen av militieombudsmannens verksamhet
under det tilländalupna året är, att ämbetet ryktats med skicklighet
och gott omdöme och att det under sådana förhållanden förtjänar riksdagens
erkännande.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr Gezelius: Herr talman! Jag har icke kunnat finna att herr Olsson i
Mellerud i allo har fog för den, som det syntes mig, väl kraftiga kritik, som
han här framförde. Emellertid vill jag icke inlåta mig i någon närmare diskussion
i saken. En sådan måste i detta fall bygga på en kritisk granskning av
några konkreta fall. Jag vill endast säga ett par ord örn det krav, som han
reste på en »betydande förstärkning» av fältkrigsrätterna.

Herr Olsson i Mellerud utgick från den uppfattningen att den civile ledamoten
i fältkrigsrätten icke har mycket att bestyra, därför att ordet föres av
den äldste militäre ledamoten. Av fältkrigsrätternas arbete, så som det nu
gestaltar sig, har jag icke erfarenhet från mer än ett fåtal fältkrigsrätter.
Jag har emellertid funnit och fått det bekräftat av andra, att det är den
civile ledamoten, som i de juridiska avgörandena varit den bestämmande i
alla för mig kända fall i krigsrätterna. Detta är också naturligt nog, då denne
ledamot sitter inne med den juridiska sakkunskapen. Att förstärka dessa fältkrigsrätter
med ytterligare juridisk sakkunskap finner jag icke någon anledning
till. Vi lia ju nu på många håll enmansdomstolar. I häradsrätten sitter
ju en jurist och domer, och inom fältkrigsrätten motsvaras notarien i många
fall av inkallade med viss förberedande juridisk utbildning. Den kritik, som
skulle kunna riktas mot fältkrigsrätten, skulle då närmast vara den, att man
vid val av civil ledamot icke iakttagit tillräcklig omsorg, men det blir också en
fråga i det konkreta fallet.

Jag har, herr talman, begärt ordet endast därför att jag anser, att herr
Olssons i Mellerud kritik var alltför generell, enligt min uppfattning icke i
allo befogad och i varje fall i vissa punkter något för stark.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag tillåter mig endast konstatera,
att den föregående talaren icke på någon punkt sökt gendriva de påpekanden,
som jag gjort.

Vidare anfördes ej. Utlåtandet lades till handlingarna.

§ 23.

Herr statsrådet Åndersson avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 70, angående
statsförvärv av Karlskrona—Växjö m. fl. järnvägar.

Denna proposition bordlädes.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

§ 24.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring
i övergångsbestämmelsen till lagen den 24 september 1931 (nr 327) örn
ändring i vissa delar av strafflagen, m. m.; och

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 1 § lagen den 9 april 1937 (nr 118) med vissa bestämmelser örn
rättegången i tryckfrihetsmål.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 25.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts Förslag till
proposition angående förslag till förordning med provisoriska bestämmelser förordning
rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m. rilbJTeTtäm Genom

en den 3 januari 1941 dagtecknad proposition, nr 23, vilken lian- melzer rörande
visats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet, före- l^^iktiga
slagit riksdagen att _ m.m.

dels antaga ett vid propositionen fogat förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga m. m.,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att, i enlighet med vad i propositionen
anförts, överföra före år 1940 inskrivna, till ersättningsreserven uttagna värnpliktiga
till linjetjänst.

Det framlagda förslaget till förordning var av följande lydelse:

Förslag

till

Förordning

med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga
m. m.

I avvaktan på de slutliga bestämmelser i ämnet, som framdeles kunna bliva
utfärdade, förordnas härigenom som följer:

Värnpliktiga tillhörande årsklass 1940 eller årsgrupp 1941, vilka uttagits
till linjetjänst eller till handräckningstjänst, äro —- oavsett bestämmelserna
i § 27 mom. 1 och 2 värnpliktslagen — skyldiga att under fredstid för sin
utbildning tjänstgöra sammanlagt trehundrasextio dagar, repetitionsövningar
häri ej inräknade.

Föreskrifter arn tjänstgöringens fullgörande meddelas av Konungen.

Under tjänstgöring som ovan avses utgår icke sjötjänstbidrag, som omförmäles
i § 9 mom. 1 tredje stycket kungörelsen den 5 mars 1926 (nr 60)
angående avlöning för rullförings-(sjörullförings-)befäl och värnpliktiga under
fredstid m. m. _

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition nr 23,
som andra lagutskottet förordat till antagande, föreslås bland annat, att det

Xr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Förslag till förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m. (Forts.)
sjötjänstbidrag av 1 krona per dag, som fr. o. m. 1939 utgått till flottans värnpliktiga,
icke längre skall utgå till värnpliktiga av årsklass 1940 eller 1941
års grupp._ Det förslaget innebär en försämring av de värnpliktigas förmåner
och detta i en tid, när krav på förbättringar, och det med rätta, höjes såväl
från de värnpliktiga själva som också från en rad motionärer i riksdagen.
Statsrådet och chefen för försvarsdepartementet motiverar sitt förslag på följande
sätt: »Det särskilda bidrag å en krona om dagen, som sålunda tillfaller
de å sjömanshus inskrivna värnpliktiga, utgör en kompensation för den förlängda
utbildningstid, som ålagts dessa värnpliktiga. Därest samtliga värnpliktiga
tillhörande 1940 års klass och 1941 års grupp i enlighet med mitt
förslag erhålla lika lång utbildningstid, bortfaller tydligen grunden för bidragets
utbetalande såvitt angår sjömanshusinskriven värnpliktig i nämnda
klass och grupp. I enlighet härmed torde bestämmelse böra utfärdas av innehåll,
att sjötjänstbidrag icke utgår under den nu föreslagna utbildningstiden.»

_ Mot detta resonemang från statsrådets och chefens för försvarsdepartementet
sida vill jag anföra följande. Ifrågavarande penningbidrag infördes visserligen
ursprungligen som en kompensation till flottans värnpliktiga för längre utbildningstid.
Men detta bidrag har sedan i Kungl. Maj :ts kungörelse, som
återfinnes i Svensk författningssamling nr 752 för år 1939, förändrats till att
utgöra ett särskilt sjötjänstbidrag, vilket endast utgår till sådana värnpliktiga,
som äro kommenderade till sjötjänstgöring eller till tjänstgöring i sjöreserven.
Därmed har ju faktiskt detta penningbidrag blivit en kompensation för de
större strapatser och för det hårdare liv, som sjötjänstgöringen kräver. Sjötjänstgöringsbidraget
utgår med samma motivering som sjötillägg utgår till
fast anställd personal vid flottan.

Jag hemställer till andra lagutskottets ordförande att svara exempelvis på
följande frågor: Örn nu dessa särskilda penningbidrag endast utgöra kompensation
för längre utbildningstid för flottans värnpliktiga, varför kallas då
bidragen för sjötjänstbidrag? Och vidare, om sjötjänstbidraget endast utgör
kompensation för längre utbildning, varför utgår då tillägget endast till de
till sjötjänstgöring eller sjöreserv kommenderade och inte till de flottans värnpliktiga,
som ha sin tjänstgöring i land?

_ Av vad jag anfört.anser jag det framgå, att försvarsministerns argumentering
för att dessa bidrags utbetalande skall upphöra är ohållbar. Sjötjänstbidraget
bör enligt min mening i princip bibehållas, oavsett hur de värnpliktigas
avlöningsfråga i fortsättningen av denna riksdag i övrigt kommer att
lösas.

Med hänvisning till vad jag haft att anföra föreslår jag därför, herr talman,
att riksdagen beslutar att sista stycket i Kungl. Maj:ts förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa värnpliktiga
m. m. måtte utgå, alltså det stycke, som lyder: »Under tjänstgöring som ovan
avses utgår icke sjötjänstbidrag, som omförmäles i § 9 mom. 1 tredje stycket
kungörelsen den 5 mars 1926 (nr 60) angående avlöning för rullförings-(sjörullförings-)befäl
och värnpliktiga under fredstid m. m.»

Herr Hage: Herr talman? Det har ju konstaterats genom den föregående talarens
anförande, att man inte på det hållet har något att invända mot huvudyrkandet
i denna kungl, proposition, som innebär, att övningstiden för de värnpliktiga
skall utsträckas. Det är givet, att detta beror på att tidens hårda
nödvändighet medfört en sådan inställning. Förslaget kommer således i denna
del att bifallas utan någon opposition här i riksdagen.

Däremot har den föregående talaren yttrat sig örn en viss detalj i detta för -

Onadagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Förslår/ till förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m. (Flörts.)
slag, och han gör ett visst yrkande, när det gäller dem, som äro inskrivna
till sjötjänst. Jag kan dock inte underlåta att framhålla, att det mäste väl
ändå lia varit så, att denna bättre betalning till dessa flottans värnpliktiga,. som
det här är fråga örn, huvudsakligen har motiverats av den längre tjänstgöringstid,
som de haft. Emellertid kommer det beslut, som nu fattas, att innebära,
att det blir en gemensam övningstid av 360 dagar för alla, och det väsentligaste
motivet till att man förut gav dessa i sjötjänst inskrivna en bättre betalning
var väl, att de hade en längre tjänstgöring än andra.

Nu påstår den föregående talaren, att de, som ha sjötjänst, underkastas större
strapatser, och det kanske ligger något i, detta. Men å andra sidan vill jag
nämna, att — så långt jag känner —■ är det ändå på det sättet, att även vid
t. ex. tjänstgöring i övre Norrland vid infanteriet och andra vapenslag under
svåra tider och låg temperatur utsättas de inkallade nog för ganska betydande
strapatser. Jag vet särskilt, att det finns något som heter en tung pluton, som
övas på ett alldeles särskilt sätt. Jag har haft erfarenhet av detta genom
att jag har en mig närstående, som tjänstgjort i en sådan pluton. De övas på
ett mycket intensivt sätt, och de få slita oerhört. Jag tror alltså, att man inte
kan våga påstå, att dessa till sjötjänst inkallade äro de enda som få, pär de
äro ute och exercera, underkasta sig strapatser. Det finns säkerligen både vid
infanteriet och andra truppslag värnpliktiga, som få underkasta sig betydande
strapatser.

Jag skall inskränka mig till detta och yrka bifall till utskottets förslag, men
jag gör det samtidigt under uttalande av den förhoppningen, att det en gång
skall komma en tid, då lagstiftningen skall kunna ta en annan inriktning
än denna, som vi nu gå in för.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Att här i riksdagen icke reses någon
opposition mot en förlängning av utbildningstiden för de värnpliktiga kan väl
förklaras med att vi allesammans äro medvetna örn att nu gällande bestämmelser
beträffande utbildningstiden icke tillämpas, därför att de värnpliktiga,
som inkallas till militärtjänst, i praktiken få tjänstgöra väsentligt längre.

Det är väl även på det sättet, att man till genomförandet av detta förslag
knyter den förhoppningen, att, då de yngsta årsklasserna pa detta sätt komma
att vara inne hela året, man skall slippa att i den utsträckning som nu förekommer
inkalla de äldre årsklasserna, vilka givetvis äro synnerligen behövliga
i det produktiva livet. Förslaget har ju också, såvitt jag uppfattat detsamma,
en provisorisk karaktär, och det blir givetvis tillfälle för riksdagen, när hjgsiare
förhållanden komma — örn lugnare förhållanden köpma inom överskådlig
tid — att taga definitiv ställning till frågan om övningstiden.

I detta anförande instämde herr Gustafsson i Bogla.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Till mina tidigare påpekanden om
att den officiella motivering, som angives, är ohållbar, vill jag ytterligare hänvisa
till vad som finns att läsa i handlingarna, där det är anfört: »Jämkningen»
— alltså från tidigare tillämpade förfaringssätt, när det gäller detta penningbidrag
—• »innebär i huvudsak, att den förut vidtagna förhöjningen av
penningbidraget med en krona örn dagen omändrats till att utgöra ett särskilt
sjötjänstbidrag å likaledes en krona örn dagen. Sistnämnda bidrag, vilket endast
utgår under sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv, utbetalas
liksom fallet var med det förhöjda penningbidraget -— efter minst 210 dagars
tjänstgöring.»

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Förslag till förordning nied provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m. (Forts.)

I detta måtte väl ändå ligga ett klargörande av att det tidigare s. k. penningbidraget
ändrat karaktär och blivit sjötjänstbidrag i det ordets egentliga innebörd.

När man sedan kommer med en sådan motivering, att den nu förlängda
tjänstgöringstiden för alla skulle motivera borttagandet av sjötjänstbidraget,
som ju uppenbarligen är tillkommet såsom kompensation för de hårdare förhållanden,
mom vilka tjänstgöringen till sjöss äger rum, måste jag reagera.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Med
anledning av det sista yttrandet vill jag bara påpeka, att när härom året värnpliktstiden
utsträcktes för de s. k. allmäntjänstarna vid flottan — alltså sådana
värnpliktiga, som äro inskrivna vid sjömanshus — så ansågs det lämpligt, eftersom
dessa värnpliktiga fingo längre tjänstgöringtid än alla andra värnpliktiga,
att de fingo en något högre ersättning. Genom det nu föreliggande
förslaget få alla värnpliktiga samma första tjänstgöringstid. Det
finns inte längre någon anledning att göra skillnad mellan den ena kategorien
och den andra. Det var alltså icke så, att, när detta högre penningbidrag beslöts,
det var motiverat med den svårare tjänstgöringen. Motiveringen var helt
enkelt att dessa värnpliktiga stodo i en särklass i fråga örn tjänstgöringstidens
längd. Därför är det riktigt, att härefter de värnpliktiga få samma avlöning.
Sedan blir det en fråga, hur hög denna avlöning skall bli. Det bör inte lämpligen
avgöras i detta sammanhang, utan det skall givetvis av riksdagen behandlas,
när frågan om avlöningen för de värnpliktiga överhuvud taget kommer
under riksdagens behandling, vilket ju skall ske senare under denna riksdag.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag tror inte att herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet skulle ha gjort ett inlägg av det innehåll,
som nu skett, försåvitt han hade avlyssnat mitt första anförande.

Det är ju alldeles riktigt, att man ursprungligen motiverade det på det sätt,
som statsrådet säger, men sedan har detta tillägg ändrat karaktär i och med
Kungl. Maj :ts kungörelse år 1939. Jag ställde under mitt föregående anförande
två frågor, som jag fortfarande vore glad att få besvarade i detta sammanhang.
För det första:

Örn detta särskilda penningbidrag endast utgör kompensation för längre
utbildningstid för flottas värpliktiga, varför har man då ändrat namnet på
detta bidrag, så att det nu kallas sjötjänstbidrag?

För det andra: Om sjötjänstbidraget endast utgör kompensation för längre
utbildning, varför utgår då tillägg endast till de flottans värnpliktiga, som äro
kommenderade till sjötjänst eller sjötjänstreserv och inte till dem, som ha
tjänstgöring i land?

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Anledningen
till att bidraget ändrat karaktär hängde samman med övergången
till krigsavlöningsreglementet och är alltså av helt och hållet formell natur.
Eftersom detta bidrag ursprungligen inte kunde utgå till andra än dem, som
varit sjökommenderade — och det bli ju praktiskt taget alla allmäntjänstare
— så är den andra frågan också besvarad därmed.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, varom yrkande under överläggningen framställts av

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Förslag till förordning med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga m. m. (Forts.)
herr Persson i Stockholm; och fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ 26.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion örn åtgärder för effektivare utnyttjande av arbetstiden
för befattningshavare i statens tjänst; och blev utskottets däri gjorda
hemställan av kammaren bifallen.

§ 27.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till inköp för telegrafverkets
räkning av tomter i Lidingö; och

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Avlöningar
till statsråden utan departement m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning, beträffande förslaget nr
26, att utskottets hemställan i utlåtande nr 29, beträffande förslaget nr 29, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 28 samt, beträffande förslaget nr 27, att
utskottets hemställan i utlåtande nr 1 bifölles även av första kammaren.

§ 28.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Hagberg i Luleå, som
anförde: Herr talman! Det förekom i går en episod i riksdagens andra kammare.
Vid justeringen av protokollet begärde herr Nilsson i Göteborg ordet,1
och jag skall genom att citera tidningen Social-Demokraten redogöra för innehållet
i herr Nilssons anmärkning.

Under rubriken: »Trohetslöftet blev justerat av hr Hagberg. Eftertankens
bleknad tog överhand vid protokollet» heter det: »Vid andra kammarens sammanträde
på tisdagen begärde herr Nilsson i Göteborg (s) ordet i samband med
godkännandet av protokollen från förra onsdagen och påpekade att herr Hagberg
i Luleå gjort ett tillägg i protokollet till sitt anförande. Herr Hagberg yttrade
då i kammardebatten som svar på herr Nilssons fråga örn kommunisterna vilja
bekänna sin samhörighet med det demokratiska samhällsskicket och vara med
om att värna Sveriges frihet och självständighet mot varje främmande inkräktare:
''Härpå vill jag svara att vi äro beredda att försvara varenda demokratisk
frihet. Vi lia icke gjort något angrepp på en enda sådan frihet och tänka icke
göra det. Vi äro beredda att försvara Sveriges frihet och Sveriges självständighet
mot vilken makt som än skulle hota desamma och mot vilken makt som
än bär vapen mot Sveriges folk.’ Detta enligt det stenografiska protokollet.
Vid justeringen av detta protokoll har emellertid, sade herr Nilsson,
herr Hagberg till den sista meningen i sitt anförande skrivit till: ''i
avsikt att avskaffa desamma’. Detta skriftliga tillägg som avslutning på

Äng.

justeringen
:v protokollet
för den
12 februari.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Äng. justeringen av protokollet för den 12 februari. (Forts.)
herr Hagbergs anförande syntes herr Nilsson högst väsentligt ändra innehållet
i herr Hagbergs försäkran. Tillägget föranleder en helt annan uttolkning av herr
Hagbergs anförande i denna del, och därigenom förlorar svaret helt den äkthet
och klarhet som det skulle fått om inte detta tillägg gjorts vid justeringen.
Emedan debatten vid ifrågavarande sammanträde väckt stor uppmärksamhet
och inte minst herr Hagbergs inlägg, synes det även vara anledning uppmärksamma
de tankar som sysselsätta herr Hagberg då han befinner sig i ensamheten
i justeringsrummet, sade herr Nilsson.»

Denna framställning har, efter vad jag erfarit, redan vandrat ut till en del
andra, tidningar. Det är därför inte någon tillfällig sak. En av kvällstidningarna
i dag har t. o. m. skrivit en ledare, som börjar på följande sätt: »Den
kommunistiske riksdagsmannen Hagbergs smussel med riksdagsprotokollet» etc.
Herr talman! Det föreligger här ett försök att förändra intrycket av den mycket
otvetydiga förklaring, som jag gav vid föregående onsdagssammanträde. Då
frågan tydligen tillmätts en mycket stor vikt, skall jag be att få göra några
erinringar.

För det första vill jag påpeka, att tidningen Ny Dag i sitt referat från onsdagen
skriver följande örn den deklaration jag avgav: »I ett svar till Nilsson
i Göteborg, som riktat en fråga till kommunisterna, sade Hagberg att kommunisterna
städse är beredda att försvara varje demokratisk frihet och värna
den nationella friheten mot varje angrepp från vad håll det än kommer.» I en
ledande artikel i samma tidning dagen därpå gavs bl. a. följande referat av
mitt anförande: »Vi kommunister är beredda att försvara det svenska folkets
alla demokratiska friheter och framsteg liksom landets frihet och självständighet
mot alla angrepp från vilket håll och vilket land det än kommer.» Saken
framstam fullt otvetydig, och det framgår också, att det inte endast var min
personliga uppfattning, som framfördes vid sammanträdet i fråga.

Nu har herr Nilsson, såsom framgår av vad jag nyss citerade ur tidningen
Social-Demokraten, gjort ett stort nummer av att i det stenografiska referatet
förekommer en bisats, som skrivits dit med bläck. Jag har tack vare sekreterarens
välvilliga förmedling varit i tillfälle att skapa full klarhet örn det hela.
Jag vill för det första erinra därom, att de formella justeringar jag gjort i stenogrammet
äro skrivna med blyerts. För det andra vill jag påpeka, att den av
herr Nilsson påtalade förändringen — som ju inte är någon förändring — är
skriven med bläck, och det är fullt tydligt, att den är skriven med en helt
annan., handstil än min. Genom sekreterarens undersökning har det klarlagts,
att två av stenograferna- inte fullständigt uppfattat dessa slutord och därför
inte heller skrivit in dem i stenogrammet, medan däremot förste stenografen
skrivit in desamma. Det är alltså förste stenografen, som skall hängas — om
nu någon skall hängas. Men det är uppenbart, att förste stenografen har uppfattat
mitt anförande riktigt — även örn det finns kamrater i min närhet, som
pasta, att jag inte sagt på det sättet, och även örn herr Nilsson hävdar detsamma.
De båda övriga stenograferna ha nämligen uppfattat ett av dessa ord i den
citerade bisatsen, och endast därför att de inte uppfattade hela bisatsen och
ansågo, att denna var av den karaktär, att den egentligen kompletterade det
som tidigare sagts — eller rättare sagt innebar en upprepning av det som tidigare
sagts. hade de inte skrivit in den. Det förklarar också, varför i det exemplar,
som ligger inne på kansliet, denna bisats inte finns, medan den däremot är inskriven
i det exemplar, som låg i justeringsrummet.

Herr talman! Jag måste med beklagande fastställa, att herr Nilsson inte var
i god tro, när han gjorde sin mycket felaktiga framställning. Ty, som jag
redan, nämnt, förelag det för honom mycket stora möjligheter att kontrollera,
huruvida jag skrivit denna bisats. Dels var den ju skriven med bläck, medan

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

Äng. justeringen av protokollet för den 12 februari. (Forts.)
jag hade gjort mina formella justeringar med blyerts, dels förelåg det en mycket
tydlig skillnad i handstil. Jag har velat få detta till protokollet i anledning
av att herr Nilsson i går gjorde denna anmärkning, vars politiska syftemål
är fullt tydligt — något som inte minst framgått av det sätt, varpå saken utnyttjats
i pressen.

Vidare yttrade:

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Herr Hagberg har redan i första delen
av sitt anförande klarlagt, hur det förhöll sig med den justering, som vi
här diskutera. Oklarheten i herr Hagbergs förklaring i dag ger mig nu intrycket
av att det kan vara ganska begripligt, örn yttrandet, även när det fälldes,
uppfattades olika av de tjänstemän, som ha att noggrant följa de anföranden,
som hållas här i kammaren.

Sakförhållandet är ju det, att jag i utskriften av herr Hagbergs anförande
hade uppmärksammat, att till det maskinskrivna stenografiska protokollet i
slutet hade tillagts en sats, skriven med handstil, något som jag måste uppfatta
så, att den hade tillkommit i ett annat sammanhang eller senare än utskriften
av det stenografiska protokollet. Det enda rättesnöre vi vid justeringen
ha att lita till är ju detta, att protokollet är fullständigt i de delar det är
maskinskrivet, och att i den mån något har skrivits till med handstil, detta
har gjorts i ett annat sammanhang och naturligtvis även av den talare, som
hållit ifrågavarande anförande. Herr Hagberg kan naturligtvis inte begära,
att jag skall känna igen hans handstil eller någon annans, och jag var sålunda
i god tro, när jag vid justeringen av protokollet fäste uppmärksamheten vid
denna sak — desto mera som detta tillägg har en så avgjord betydelse för
tolkningen av hela den sats, som herr Hagberg hade uttalat dessförinnan, och
satt i samband med vad herr Hagberg förut sagt skulle kunna utnyttjas som
en bakväg för att komma ifrån vad som uttalats i föregående sats.

Nu vill jag fråga herr Hagberg: varför ströks inte denna del vid justeringen,
om nu herr Hagberg ansåg, att den inte skulle vara där? Och jag ställer frågan:
har herr Hagberg yttrat detta eller inte? Av det långa anförande, som
här hölls av herr Hagberg, fick åtminstone inte jag klarhet örn huruvida han
yttrat det eller ej. Herr Hagberg strök ju under, att stenograferna också hade
delade meningar örn vad som sagts eller inte sagts.

Ännu en sak vill jag nämna för att belysa, hur man kan få den uppfattning
jag fått om tillägget i fråga. I det stenografiska protokollet, som ligger inne
på, kansliet, är tillägget inte gjort, medan det fanns i det protokoll, som låg
i justeringsrummet.

För min del har jag bara i enlighet med vanlig kutym vid en justering velat
påpeka denna sak, och jag har inte haft något annat intresse än att få klarhet
i vad som förekommit. Jag måste säga, att oklarheten hos herr Hagberg
även i dag, då han skall lämna en förklaring, är lika påtaglig som vid det tillfälle,
då anförandet hölls.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det vore renhårigare av herr Nilsson
att erkänna, att han trampat i klaveret, och att be om ursäkt i stället för att
komma med nya insinuationer och nya frågor.

_På den fråga, som han här ställde, vill jag svara: vad har jag för anledning
att i protokollet göra strykningar, som jag inte anser berättigade? Jag
hade visserligen inte mitt anförande skrivet, ty jag svarade ju på rak arm.
men jag utgick ifrån att när stenograferna hade skrivit detta tillägg, hade jag
också sagt det, och gjorde naturligtvis ingen förändring, eftersom jag ansåg
det sakligt stämma överens med innehållet i mitt anförande.

Nr 9.

Onsdagen den 19 februari 1941.

Äng. justeringen av protokollet för den 12 februari. (Forts.)

För övrigt vill jag säga, att när herr Nilsson här vittnar om sin obekantskap
med praxis, är detta inte något som kan föranleda en åtgärd eller en förklaring
från min sida. Alla veta nämligen, att det inte är ovanligt, att sedan ett
stenogram utskrivits, det görs förändringar eller kompletteringar med bläck.
Och dessa förändringar eller kompletteringar göras, innan riksdagsmännen ha
tillfälle att taga del av stenogrammet. Det är i regel förste stenografen, sorn,
sedan han granskat det av de båda övriga stenograferna utskrivna stenogrammet,
gör sina ändringar, och det är inte ovanligt ■—- det upprepar jag ännu
en gång — att dessa skrivas med bläck. Det kan ju inte alls berättiga herr
Nilsson att göra på det sätt han gjorde i går.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Jag kan inte finna, att jag har anledning
att be herr Hagberg arn ursäkt. Har herr Hagberg yttrat ifrågavarande
sats, ja då har herr Hagberg ju ingenting att erinra. Har han däremot
inte gjort det, bör han väl vara tacksam mot mig, att jag uppmärksamgjort
honom på detta genom att jag i går tog upp frågan vid justeringen av protokollet.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det var väl underligt! Har jag ingenting
att erinra, när herr Nilsson uttalar till protokollet och vidare distribuerar
genom pressen en insinuation örn att jag skulle ha gjort en ändring i riksdagens
protokoll, som sakligt förändrar innehållet i detsamma?

Herr Vougt: Herr talman! Jag tycker inte, att det är lämpligt att förlänga
debatten örn denna sak. Vi ha ingen anledning att taga ställning till hur den
tillkommit. Men jag måste säga, att den bisats, som nu avslutar herr Hagbergs
anförande i den ifrågavarande debatten, enligt min mening mjukat upp något
av den lojalitets förklaring rörande försvaret av Sveriges frihet, som jag trodde
att han gav.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill bara till detta säga, att denna
bisats inte innebär någon uppmjukning eller något försök att förändra det
otvetydiga innehållet i den framställning, som jag gav.

överläggningen var härmed slutad.

§ 29.

Justerades protokollsutdrag.

§ 30.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr	Pettersson i Norregård	under	3 dagar fr. o. m.	den	21	fehr.,
1	Isacsson	>	4		>	20	»
>	Mattsson	>	2	y >	>	21	y
>	Johansson i Öckerö	>	3	y y	>	22	y
y	Olofsson i Höganäs	>	3	y y	y	22	y
2>	Larsson i Mörlanda		5	y »	y	21	y
»	Holmgren	>	2	> >	y	21	y
>	Andersson i Malmö	>	2	» y	y	23	y
	Hansson i Skediga (sjuk)	>	3	y y	y	19	y
»	Olsson i Kullenbergstorp	1	2	> y	y	21	y
	Johnsson i Kastanjegården	>	3	» y	y	23	y

Onsdagen den 19 februari 1941.

Nr 9.

herr Ericsson i Kinna	under	3 dagar fr.	o. m.	den	21 fehr.,
» Wallentheim	3>	3	2>	»		24	>
» Edberg	»	2		>	»	24
» Andersson i Vigelsbo		3				21
» Vougt	>	5	>		)	20	>
fru Skoglund-Lindblom	»	3	>			22	>
herr Ryling		5	2>			24	»
» Eriksson i Sandby	>	6	>	»		20	>
» Andersson i Hyssna	>	3	»	5>		20	>
> Boman		3	2>	2>		22	»
fröken Nygren	>	2	>	»	»	24
herr Norén		3		2>		21
» Lindqvist		3	>	>	2>	22	>
> Pettersson i Hällbacken	2>	3		»	>	20	>
fröken Rosén	>	2	)	1		25	*
herr Bladh	»	5	>	>	»	21	>
» Persson i Tidaholm	2>	3			2>	22
» Pettersson i Rosta		2	>	>	>	21	>
> Spångberg	»	3			2>	22	>
» Holm	»	2	>	>	>	21	>
> Bergström	>	3	>			21	2>
> Persson i Falla		7	3>	3»		21
> Viklund	>	5	>	»	>	24
> Hällgren	»	4		>		21	>
» Lindberg i Umeå		3		2»		21	>
» Sundström i Skövde	>	3	>	>	>	21	>
» Ryberg		3	>	>	>	20	>
» Hallagård	>	o	>	2>	>	21	*
» Malmborg	>	3	>			22	>
» De Beer	>	6	2>		>	21	>
» Dickson	2-	2			>	21
> Wiberg	>	3	>	>	>	21	>
» Mårtensson	>	2	>	>	2»	21	>
» Gustavson i Västerås		2	>	1		22
» Sefve	>	2			>	21	»
> Hallberg	>	3	»	>	»	22	» och
» Nilsson i Göingegården		4		>	>	21

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.6 e. m.

In fidem
Sune Norrman.