1941. Andra kammaren. Nr 51 (Riksdagens protokoll 1941:51)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Andra kammaren. Nr 51.

Lördagen den 13 december.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 240, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till nybyggnader för sjökrigsskolan;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ersättningsbygguad av jagare;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till vissa brandskyddsanordningar
vid försvarsväsendet;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslagsäskanden
för försvarsändamål å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
3.941L/42;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till försöksverksamhet för oljeutvinning
;

nr 245, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande av sjukhusvård i
Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.; och

nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ytterligare aktieteckning i Norrbottens
Järnverk Aktiebolag m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till värnpliktslag dels ock i ämnet
väckta motioner;

sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa
delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete,
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen
den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar, m. m.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Lindberg i Stockholm, som anförde: Herr talman! Under nu pågående
krig har den svenska allmänhetens intresse varit inriktat på vår sjöfart som
aldrig tidigare. Anledningarna härtill kunna vara flera och av skiftande slag.
Sjöfolket har under denna tid åtnjutit ett visst intresse och även beundran

Andra hammarens protokoll 1941. Nr 51. 1

Interpellation.

Nr 51.

Lördagen den 13 december 1941.

Interpellation. (Forts.)

från allmänhetens sida. Detta intresse och denna beundran ha närmast varit
förestavade av det gagneliga arbete, som sjömannen utfört under en för honom
strapatsrik och farofylld tid. De tjänster som sjömannen gjort landet ha allmänt
uppskattats.

Sjömannen har emellertid också av andra anledningar väckt allmänhetens
intresse, och detta på grund av för sjömannen själv mindre tilltalande anledningar.
Gång efter annan har nämligen den svenska tidningspressen haft orsak
att syssla med frågor rörande sjömannens uppträdande såväl ombord som
i främmande hamnar. För någon tid sedan sysslade tidningarna med ett dagboksutdrag
från en av lejdbåtarna, ett dagboksutdrag som talar sitt tydliga
men dystra språk. I detta dagboksutdrag heter det bl. a.:

Av däcksbesättningen båtsmannen och en lättmatros tomat till. Matroserna
voro i land under det att flera voro ombord. Senare gingo även dessa i land.
Under dagen jungman börjat bråka inne i kabyssen. Sedan stewarden avstyrt
vidare bråk inne i kabyssen blev han av två jungmän överfallen då han kom
ut på däck. En jungman i närvaro av befälhavaren, förste styrman, båtsman
m. fl. sagt sig skola taga livet av stewarden. Vid samma tillfälle yttrade
samma jungman att det var endast därför att han ansåg sig själv vara för
ung att bliva inburad, som han avhöll sig från att sända samtliga »över gränsen».
Från samma dagsboksutdrag berättas om en lättmatros som varit så
berusad att han icke kunde taga emot sin vakt och en motorman som hotat slå
armar och ben av förste styrman därför att denne förbjudit motormannen röka
på däck under det att fartyget låg och lastade explosiv olja. En annan dag
fick man hämta jungmannen på en ölkrog. Matroserna, fyra man, uppträtt
berusade och bråkigt ombord. En matros hade tagit sina tillhörigheter med
sig och gått ombord i ett engelskt fartyg, varifrån han måste hämtas då
detta fartyg skulle avgå, och engelsmännen sagt sig icke ha någon användning
för dylikt avskum som mannen i fråga syntes vara. Vid ett annat tillfälle
till sjöss, ombord å samma lejdbåt, hade två matroser samt en jungman
nekat törna till. En jungman hade på förmiddagen blivit avlöst vid rodret
sedan han under en timmas tid okvädat befälhavaren och styrmannen. Denne
man tornade sedan icke till arbete under dagen. Fyra man hade hela dagen
varit berusade.

Sådana saker berättas i det omtalade dagboksutdraget. Tyvärr är icke detta
någon enastående företeelse eller ett enstaka fall. Många liknande dagboksutdrag
skulle kunna plockas fram, och ännu mera hårresande saker skulle kunna
berättas av folk som varit med. En befälhavare yttrade för någon tid sedan att
han aldrig sett maken till leverne bland sjömän tidigare. Sjöfolkets uppträdande
under det förra kriget var mycket bättre än under det nuvarande.

Genom sitt uppförande i utländska hamnar drager sjöfolket till sig ett intresse
som icke kan vara hedrande varken för sjömanskåren eller för landet.
De förorsaka också många lidanden för dem som vilja sköta sig. Många
sjömän ha också sökt sig från sjömansyrket därför att de ansett sig icke kunna
fortsätta under nuvarande förhållanden, därvid man närmast syftat på en
del sjömäns uppförande.

Särskilt under kriget ha många element sökt sig till sjöss som icke eljest
kunnat eller i varje fall haft mycket svårt att få anställning i fartyg under
normala förhållanden. Det är dessa element som låtit tala om sig i rapporterna
och det är dessa som satt sin prägel på livet ombord och i de främmande
hamnarna. Hela den eljest goda sjömanskåren får nu lida för dessa individer.
Icke nog med att de skola riskera sina liv vid färder över farofyllda
vatten eller vid uppehåll i krigförande länders hamnar, de skola också riskera
sina liv därför att en del av besättningen utgöres av folk, som icke tager nå -

Lördagen den 13 december 1941.

Nr 51.

Interpellation. (Forts.)

gon hänsyn till rådande förhållanden. Allt vad som göres från sjöfolksorganisationerna
för att få en bättre ordning till stånd synes vara bortkastad möda.
Alla förmaningar och alla vädjanden från kamrater och från organisationerna
förklinga förgäves.

Det har varit fall där befälhavare ifrågasatt örn de längre skulle kunna
utöva sitt yrke. De ha satt i fråga örn de kunde taga det ansvar som lägges
på dem när de icke kunna lita på sina besättningar. Man förstår väl deras
ställning som bära ansvaret för fartyg, besättning och last. Det kan icke vara
någon avundsvärd lott som drabbar dem som fått en besättning vars arbetsök
omdömesförmåga är totalt spolierad på grund av jusdryckskonsumtion.

Det är icke med någon större entusiasm som dessa frågor här föras på tal.
Något måste emellertid göras för att söka stävja dryckesorgierna ombord i
fartygen och i främmande hamnar. Något måste göras för att i mesta möjliga
mån skydda såväl sjöfolket som svensk egendom.

De, som icke kunna uppföra sig ordentligt och som utgöra en fara både
för sig själva och för andra, böra avstängas från vidare utövande av^sjömansyrket.
Detta är säkerligen den enda skönjbara möjligheten att i nu påtalat avseende
skapa en tryggare ställning för landets sjömanskår.

På grund av ovanstående får jag hemställa örn kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet få rikta följande fråga:.

Har herr statsrådet med anledning av vad som förevarit för avsikt att vidtaga
någon åtgärd för att åstadkomma ändring till det bättre i nu påtalade förhållanden? Kammaren

biföll denna anhållan.

§ B.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 502, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn uppskov med allmän fastighetstaxering m. m.; samt

från jordbruksutskottet:

nr 498. i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utnyttjande av
anslaget till krislån;

nr 499, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa tomter från kronoegendomen Virserum nr 2 i Kalmar län;

nr 500, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsbidrag
till Kävlingeåns vattenavledningsföretag i Malmöhus län; och

nr 501, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av linodlingen m. m.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.10 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 51.

Tisdagen den 16 december 1941.

Interpellation.

Tisdagen den 16 december.

Kl. 4 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde undertecknad, jämlikt herr
talmannens förordnande, vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 9 och den 10 innevarande december.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 240—246, sammansatta
stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6, sammansatta bankooch
andra lagutskottets utlåtande nr 1 samt andra lagutskottets utlåtande nr 39.

§ 3-

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hansson i Skediga, som anförde: Herr talman! Jag anhåller om andra
kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande interpellation.

En stor del av landets arrendatorer få erlägga sina arrenden helt eller delvis
efter årets markegångspriser på råg, vete och korn, och då årets markegångspriser
uppgjorts, har den mycket dåliga skörden till väsentlig del bidragit
till att de åsätta priserna höjts.

Då arrendatorerna enligt träffat arrendeavtal skola erlägga arrendena efter
nu gällande markegångspriser, vilka icke kunde förutses vid avtalens träffande,
få de i anledning härav oskäligt höga arrendeavgifter, och då den skörd
de erhållit icke, som tidigare varit möjligt, får användas för och förädlas genom
djuren, utan dessa arrendatorer liksom övriga jordbrukare måste lämna
det mesta möjliga till vad livsmedelskommissionen bestämt för att fylla de
behov som föreligga inom landet, och då några andra inkomster för en arrendator
i regel icke finnas än vad som kan utvinnas av jorden, torde möjligheterna
för arrendenas erläggande vara mycket begränsade, så mycket mer
som priserna å jordbrukets produkter efter en åren 1938—1939 fastställd prisnivå
lagts som grund för 1941 års nu fastställda priser, efter ett avdrag av vad
som överenskommits som jordbrukets del att bära av krisens svårigheter.

Markegångsprisen i Uppsala län utgjorde i medeltal för åren 1938—1939
för vete kr. 13.49, för råg kr. 12.13 och för korn kr. 9.88, medan markegångspriserna
för år 1941 äro fastställda till för vete kr. 20.33, för råg kr. 19.00
och för korn kr. 17.00. Genom dessa stora höjningar, som av omständigheterna
nödvändiggjorts å markegångsprisen, tillföras jordägarna en mervinst, framkallad
av tidsläget, som måste anses föga skälig, enär några andra omständigheter
icke torde föreligga, som kunna motivera en så väsentligt högre merinkomst.
Ränteläget har ju genom statsmakternas åtgöranden sänkts, och un -

Tisdagen den 16 december 1941.

Nr 51.

Interpellation. (Forts.)

derhållet av byggnader och gård faller i regel på arrendatorn, som genom
laga av- och tillträdessyn har skyldighet att hålla gården i gott stånd.

Av det anförda torde det framstå såsom motiverat, att samma grander horde
gälla för arrendenas erläggande som för prissättningen å jordbruksprodukter
under år 1941.

I anledning av det anförda vill jag till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
rikta följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga åtgärder för rättelse i den berörda
frågan för arrendatorerna?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen: i1

nr 504, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till förstärkning av riksräkenskapsverkets
administration m. m.: och

nr 505, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa åtgärder
för främjande av hantverk och småindustri.

§ 5.

Justerades prokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.14 e. m.

In fidem
N. Liliequist.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Onsdagen den 17 december.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till
interpellation. Qjefen fgr försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! I en med andra kammarens tillstånd framställd interpellation har herr
Lundberg i Hälsingborg till mig riktat följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de synnerligen hårda bestämmelserna
angående militära övningsledares skadeståndsskyldighet samt är herr statsrådet
beredd att snarast låta utreda frågan örn ändring däri?

I anledning härav vill jag anföra följande:

Mot de regler, som gälla i fråga örn militära övningsledares skadeståndsskyldighet
i anledning av olyckor under av dem ledda övningar, ha icke från de
militära myndigheternas sida framställts några erinringar, och ej heller har
mig veterligt från personalhåll gjorts framställning örn ändringar däri. Att generellt
befria militära övningsledare från sådan skadeståndsskyldighet torde
knappast vara lämpligt. Det synes kunna befaras, att vederbörandes ansvarskänsla
i så fall skulle avtrubbas och tillbörlig försiktighet eftersättas. Av samma
skäl finner jag det tveksamt örn — såsom interpellanten föreslagit — statens
regressrätt mot den skadevållande bör generellt begränsas till allenast sådana
fall, då vållandet varit grovt. Skulle omständigheterna i det särskilda fallet
vara sådana, att det måste anses obilligt att från statens sida utkräva skadeståndsskyldigheten,
finnes ju alltid den möjligheten, att Kungl. Maj :t med riksdagens
medgivande helt eller delvis efterskänker statens skadeståndsanspråk.
Givet är dock, att den som vållat en olycka icke på detta sätt kan bliva befriad
från skyldighet att utgiva skadestånd till enskild, som åsamkats skada genom
olyckan.

Den av interpellanten berörda frågan rörande de konsekvenser med avseende
å regressrätten, som uppstå till följd därav att militärersättningsförordningens
och olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser icke anknutits till varandra, torde
inom den närmaste tiden komma under övervägande i samband med vissa
andra frågor rörande militärersättningsförordningen.

Interpellanten har föreslagit, att de ersättningar, som utgå jämlikt olycksfallsförsäkringslagen
och militärersättningsförordningen, skola höjas så att de
bliva anpassade efter den skadelidandes eller hans rättsinnehavares verkliga
behov av ekonomiskt stöd. Emellertid är detta ett spörsmål, som icke torde kunna
lösas utan att frågan örn olycksfallsförsäkringen i sin helhet tages under omprövning.
Detta spörsmål bör icke i första hand bedömas ur försvarsdepartementets
synpunkter.

Av det anförda torde framgå, att jag icke nu är beredd att förorda utredning
angående militära övningsledares skadeståndsskyldighet. Givetvis kommer dock
problemet att uppmärksammas, örn erfarenheten skulle visa, att behov föreligger
av särskilda åtgärder på detta område. Härvid bör emellertid beaktas, att frågan
ej är för försvarsväsendet egenartad utan har sin motsvarighet också på andra
områden.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Svar på interpellation. (Forts.)

På vissa av interpellanten framförda synpunkter angående utformningen av
gällande föreskrifter och anvisningar rörande militära övningar saknar jag anledning
att här närmare ingå men vill framhålla, att dessa synpunkter delgivits
vederbörande militära myndigheter.

Härefter yttrade

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Jag ber att fa framföra mitt
tack för det svar herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet lämnat
på min interpellation.

På min första fråga, huruvida herr statsrådet uppmärksammat detta spörsmål,
svarade herr statsrådet med att påpeka, att några erinringar ej framställts
från de militära myndigheternas eller personalens sida. Anledningen därtill är
förmodligen, att man ansett någon skyldighet ej föreligga att granska det privata
förhållande, som uppstår mellan en skadeståndsskyldig och de skadeståndsberättigade.
Till tystnaden omkring dessa frågor torde även ha bidragit, att de
blivit aktuella under tiden efter den förstärkta försvarsberedskapens inträde
och därför ej hunnit bliva föremål för prövning i högsta instans. I vissa fall ha
därjämte handlingarna i målet varit hemligstämplade och således ej kunnat utlämnas
till pressen. Statsministerns redogörelse för det antal olycksfall, som inträffat
under militärtjänst, visar dock, att frågan i realiteten har en ganska vidsträckt
omfattning.

Ytterligare publicitet örn dessa frågor torde alltså icke vara att vänta, förrän
den skadeståndsskyldige, efter det att målet avgjorts i högsta instans, vänder
sig till Kungl. Maj :t för att erhålla befrielse från honom åliggande ersättningsskyldighet
gentemot Kungl. Maj :t och kronan. o .

Riksförsäkringsanstalten torde emellertid kunna till herr statsrådets disposition
ställa handlingar, utvisande att militära övningsledare ådömts att ersätta
såväl statsverket som enskilda skadelidande skadestånd av betydande storlek.
Sedan interpellationen framställts, har jag från många håll fått upplysningar
om fall, vilka åtminstone enligt min åsikt motivera, att man borde taga upp
frågan örn en justering av skadeståndsreglerna. o

En annan fråga i samband därmed kan vara värd ett papekande. För att
skydda sig mot avsevärda skadeståndsanspråk måste ofta den militäre övningsledaren
i rättegången begagna juridiskt biträde för utredningsarbeten m. m.
Detta kan bliva synnerligen dyrbart, och någon ersättningsmöjlighet lär knappast
förefinnas. .

Herr statsrådet anser det tveksamt, örn det skulle vara lämpligt att betria
militära övningsledare generellt från skadeståndsskyldighet. Jag förstår invändningen
därför att man i allmänhet inom skadeståndsrätten framhållit, att
ett hotande skadestånd alltid ökar försiktigheten. A andra sidan måste man
säga, att denna försiktighet inom det militära området ej far drivas sa långt,
att övningarnas effektivitet eftersättes. . . „ .

På varje annat verksamhetsområde söker man skydda, sig mot skadeståndsanspråk
genom att taga en ansvarighetsförsäkring. Som jag påpekat, har t. ex.
införts obligatorisk försäkring för skada å tredje man vid framförandet av motorfordon.
Jag vet ej, om man vågar påstå, att ansvarskänslan hos bilförarna

minskats därigenom. . ,

Militära övningsledare äro emellertid, som jag framhållit, i den olyckliga belägenheten,
att de ej på något sätt kunna skydda sig mot skadeståndskrav genom
försäkring. . . , ,

Herr statsrådet säger, att detta spörsmål ej är för försvarsvasendet egenartat
utan har sin motsvarighet också på andra områden. I motsats till herr statsrådet
vill jag göra gällande, att förhallandena inom försvarsväsendct äro verkligt egen -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

artade. Det går ej att jämföra övningar med stridsladdade handgranater t. ex.
med^ framförandet av järnvägståg eller spårvagnar.

Så vitt jag vet praktisera spårvägsföretag inom landet den regeln, att de ej
använda sin regressrätt mot en skadevållande anställd, som orsakat att bolaget
fått betala skadestånd. Däremot använder man givetvis sin regressrätt, för den
händelse uppsåt eller grov vårdslöshet förelegat.

Hur statens järnvägar pläga förfara i hithörande frågor, har jag inhämtat:

S. J- ha i åtskilliga fall praktiserat det förfarandet, att de betala de skadeståndsbelopp,
som personalen ålagts erlägga på grund av vållande till olyckshändelse,
varav skada följt. Endast om grov vårdslöshet förelegat, har det
kunnat hända att S. J. krävt tillbaka de erlagda skadeståndsbeloppen.

Järnvägspersonalen begärde för några år sedan, att den skulle försäkras mot
följderna för dem personligen av sådana olyckshändelser. En utredning visade
emellertid, att ^oletta skulle bliva mycket dyrbart. Örn personalen själv skulle
svara för skadeståndsbeloppens erläggande, måste den erhålla särskild kompensation
därför, och även detta skulle ställa sig alltför kostsamt. Med anledning
av denna framställning ingick därför S. J. till Kungl. Maj :t med en skrivelse,
i vilken redogjordes för dittillsvarande praxis, mot vilken ingen invändning
framställts.

Det må kanske också anföras, att S. J. ha svarat för hela det utdömda skadeståndsbeloppet,
och att sålunda personalen aldrig behövt svara för några
supplementära skadestånd.

I vissa rättegångar inträder dessutom järnvägsstyrelsen på den tilltalades
sida för att yttra sig örn skäligheten av yrkade skadestånd och i övrigt bistå
sina tilltalade anställda.

Endast örn det gällt synerligen avsevärda skadeståndsbelopp, anse sig S. J.
skyldiga att ingå till Kungl. Maj:t med begäran örn befrielse för den skadevållande
att erlägga skadeståndsbeloppen personligen.

Trots att den militära verksamheten är mycket mera riskfylld än vanlig civil
verksamhet, äro skadestånds- och regressreglerna beträffande denna verksamhet
avsevärt mycket hårdare än inom det civila livet.

Jag kan endast beklaga, att det ej varit möjligt att närmare ingå på frågan
örn den skadades supplementära skadeståndsanspråk. Det måste anses såsom
oriktigt, att denna supplementära skadeståndsrätt skall vara beroende av den
tilltalades ekonomiska ställning. Ur den skadades synpunkt är detta synnerligen
otillfredsställande.

Den ansvarige är å andra sidan i hög grad beroende av, att han ej kan genom
försäkring trygga sig ens mot dessa supplementära skadeståndsanspråk.

Herr talman, jag är övertygad örn, att denna fråga är värd ett mera ingående
studium från försvarsdepartementets sida.

_ Den välvilliga ton, i vilken herr statsrådets svar är hållet, ger mig anledning
tro, att herr statsrådet hyser större intresse för spörsmålet, än man direkt
kan utläsa av de gjorda uttalandena. Jag anser mig därför kunna uttrycka en
förhoppning, att, när denna fråga bringas på tal av de militära myndigheterna
eller personalorganisationerna, densamma blir föremål för en snar utredning.
JDet är nämligen min övertygelse, att de nuvarande skadeståndsreglerna ej äro
tillfredsställande.

överläggningen var härmed slutad.

§ 2.

Svar på Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman erhöll på bemterpellation.
gäran ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Svar på interpellation. (Forts.)

Lindberg i Stockholm, har med anledning av vissa svenska sjömäns uppträdande
ombord och i främmande hamn till mig riktat frågan, huruvida jag har
för avsikt att vidtaga någon åtgärd för att åstadkomma ändring till det bättre.

De svenska sjömännens uppträdande har senast under den gångna sommaren
varit föremål för en ganska ingående utredning. Därav framgick, att det
stora flertalet uppfört sig synnerligen väl och att sjömännens uppträdande i
hamnarna i förhållande till seglationen varit i stort sett gott. Åtskilliga fall
av dåligt uppförande ha dock förekommit bland annat i tyska hamnar. Med
anledning därav föreslog kommerskollegium på sin tid i en skrivelse i ärendet,
att Sveriges fartygsbefälsförening måtte fästa sina medlemmars uppmärksamhet
på angelägenheten av att befälhavare å svenska fartyg gjorde vad på dem
kunde bero för att förhindra ett upprepande av dylika händelser.

Ombord å fartygen torde ha förekommit betydligt flera uppträden än i
hamn. En del sämre element, som under nu rådande krisförhållanden erhållit
anställning som sjömän, ha ej sällan visat ett uppförande som varit odrägligt
såväl för befälet som för kamraterna ombord. Interpellanten hyser, som
känt är, ett varmt intresse för sjömännens sak och för deras sociala välfärd.
Jag delar den uppfattningen, att spörsmålet bör ses främst med hänsyn till
sjömännens eget bästa. Det ligger i sakens natur att en fråga av denna art är
synnerligen ömtålig och att sådana åtgärder, som inkräkta på de ansvarskännande
sjömännens rättmätiga handlingsfrihet, måste undvikas. Det vore därför
önskvärt örn sjöfolkets egna organisationer kunde genom uppfostrande åtgärder
åstadkomma ändring till det bättre.

Jag hoppas, att sådana beklagliga företeelser som de interpellanten omnämnt
skola visa sig vara av övergående natur. Det är emellertid tydligt, att här föreligger
ett viktigt socialt problem. Åtgärder synas böra övervägas för att tillgripas,
därest rättelse ej kan vinnas på annan väg. Frågan ägnas därför uppmärksamhet
inom justitiedepartementet.

Härpå yttrade

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet få framföra ett tack för det svar
på min interpellation, som han har lämnat, och också för innehållet i detta svar.
Det är emellertid ett par saker, som jag skulle vilja nämna vid sidan av det
skriftliga innehållet både i interpellationen och i svaret.

För det första kanske jag bör säga, att många flera fall ha inträffat än som
äro officiellt kända. Eljest skulle nog interpellationen aldrig ha kommit till
stånd, och någon fråga i detta ämne hade aldrig blivit framställt.

Det är klart, att ombord i fartygen har man svårt för att officiellt inrapportera
alla sådana här händelser som inträffa ute i de främmande hamnarna;
och våra myndigheter där ute kunna ju följaktligen icke känna så väl till dem
heller, att de kunna i officiella handlingar återgiva dem, när, som sagt, ingen
anmälan ingått. Däremot liro klagomålen från både befälet och det ordentliga
sjöfolket legio. Det är ju så, att örn det kommer ombord en eller två sådana
där olämpliga individer i ett fartyg, ha de möjlighet att göra tillvaron sur
för hela besättningen, såväl de ordentliga sjömännen sjiilva som befälet. Underligt
nog få dessa individer spela ganska fritt ombord i fartygen. Man påkallar
eller efterfrågar åtgärder för att få dem därifrån, men resultatet blir
oftast, att det är det ordentliga sjöfolket, som lämnar arenan, medan de andra
få stanna kvar och vara ensamma herrar på täppan.

Det är således icke något klander mot de myndigheter vi ha där ute, därför
att de kunna ju ej taga upp frågor, som de icke få sig på ett eller annat sätt
förelagda officiellt eller annorledes.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

Det har under detta krig och strax före också vidtagits vissa åtgärder delvis
i samverkan mellan sjöfolksförbundet och Sveriges redareförening eller redarna
i allmänhet för att få en bättre ordning till stånd. Före krigsutbrottet
gick det ju ganska bra att ordna dessa saker, men så fort kriget utbrutit inträdde
omedelbart en annan ordning. Det gick ej att få någon bättre ordning
till stånd, vad man än företog sig. För sjöfolksförbundets vidkommande är
det icke så enkelt att råda bot på dessa missförhållanden, därför att det är
ju bara en mindre del, kanske hälften, av handelsflottans folk, som vi kunna
komma i kontakt med, medan vi mera sällan kunna träffa hela den andra
stora skaran. Det är en följd av kriget och krigshändelserna. Många av de
fartyg, som gå här hemma, och deras besättningar komma vi icke i kontakt
med, utan de gå oss förbi. Vi lia ju icke ekonomiska möjligheter att hålla ombud
i varje svensk hamn. Det fordras sålunda hjälp från annat håll också. Då
är det naturligtvis bäst, om man kunde få ett handtag från statens eller myndigheternas
sida.

Det har i vissa fall också ropats på skärpt lagstiftning i de här fallen. Man
skulle giva befälhavaren större befogenhet att bestraffa besättningsmän, som
icke sköta sig. Jag tror nu ej, att en skärpt lagstiftning skulle vara det riktiga
medlet härvidlag. Det har ju visat sig tidigare, när det fanns en »bättre»
lagstiftning —• ur deras synpunkt som bara vilja straffa — att man kunde
icke komma åt de här olaterna ifrån en del besättningsmäns sida. Därför
har jag den bestämda övertygelsen, att en skärpt lagstiftning icke är det rätta
medlet. Det är ju så, att befälhavaren ombord i fartyget skall vara både åklagare
och domare. Då blir bland sjöfolket den uppfattningen ganska allmänt
gällande, att befälhavaren icke är opartisk utan att det är partiskhet med i
spelet. Det gör, att man betraktar de domslut, som befälhavaren kommer till,
som rena kitsligheten, med påföljd att man till och med gör ansträngningar
från de dömdas sida att fara ännu värre fram en annan gång.

Det gjordes vid krigsutbrottet från ansvarigt håll inom sjäfolksorganisationen
också försök att få krigsriskmedlen spärrade. Man hade i tidningarna här
i landet flera gånger påtalat, att besättningsmännen haft för riklig tillgång
till pengar och att detta förhållande vore orsaken till det påtalade levernet där
ute. Jag måste för min del säga, att jag tror ej, att pengarna göra allt, utan
det är nog andra orsaker, som spela in härvidlag. Det är klart, att den rikliga
tillgången på pengar för med sig, att de, som vilja använda dem uteslutande
till spritdrycker, komma att gå berusade flera dagar än de skulle göra,
örn de hade mindre gott om pengar. Men det blir bara i rena undantagsfall
som sådant sker.

I alla fall tillkom denna förordning örn innehållande av krigsriskersättningen
i det syftet, att sjömännen skulle ha något pengar till godo, när de komme
hem till Sverige, och att icke alla pengar skulle slösas bort i utlandet. Förordningen
har ett par, kanske tre gånger uppmjukats. Jag har personligen
också medverkat till det. Jag måste här offentligen förklara att jag har knappast
anledning att ångra någonting så bittert — höll jag på att säga — som
att jag varit med örn denna uppmjukning, därför att dessa uppmjukningar lia
icke varit til] gagn för sjöfolket utan tvärtom. Det är som sagt en sak som
jag får klandra mig själv för också. Jag borde ha vägrat vara med örn detta,
och jag kunde då så att säga haft bättre samvete vid detta laget.

Det är många, som ställa förhoppningar på åtgärder från myndigheternas
sida för att stävja detta. Det är icke så enkelt att finna på någon lämplig åtgärd,
som skulle kunna vidtagas. Jag passar på tillfället att nu hemställa
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet att han undersöker flera
möjligheter och örn det går an att vidtaga mera än en åtgärd. Jag skulle

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Svar på interpellation. (Forts.)

kunna peka på en, som jag — utan att ha kunnat undersöka fragan närmare
— tror skulle hava åsyftad verkan, nämligen att man tillsätter ett^ slags disciplinnämnd,
som får taga hand om alla dessa ärenden och också far makt och
möjlighet att vidtaga vissa bestämda åtgärder. Om man kan göra det och
gör det ganska snart, tror jag nog, att — icke alla, ty en del är i det fallet
hopplösa, men många komma att ändra sig till det bättre. Och jag tror, att
både Sveriges redarekår och vår sjömanskår skola ha nytta av det.

Det finnes i detta sammanhang inom sjömanskåren själv starka krafter, som
motverka alla sådana här åtgärder, varför man får taga med i beräkningen,
att det kommer att bli mycket skrik om de åtgärder, som vidtagas. Men det
får enligt mitt förmenande icke utgöra något som helst hinder för att man
vidtager åtgärder, som kunna leda till ett gott resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Henriksson till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställt följande fråga.

Anser statsrådet, att nuvarande straffbestämmelser och bestämmelser örn
ersättningsskyldighet för s. k. kupongstölder och vid överträdelse av gä.llande
förordningar örn olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor äro tillfredsställande,
eller, örn så ej är fallet, är statsrådet villigt att snarast förelägga
riksdagen förslag till effektivare straffbestämmelser för att stävja dylik illeverksamhet.

Med hänsyn till att den framställda frågan avser ämnen, vilka i huvudsak
ankomma på folkhushållningsdepartementets handläggning, torde jag få lämna
svar å frågan. ..

Enligt gällande ransoneringsförfattningar är straffet för den, som överlåter
ransonerad vara i strid mot meddelade föreskrifter, dagsböter eller fängelse i
högst sex månader. Fälles någon till ansvar för olovlig överlåtelse av ransonerad
vara, skall domstolen, där ej särskilda förhallanden till annat föranleda,
tillika förplikta honom att utgiva ersättning för värdet av vad som olovligen
överlåtits. Domstolen må vidare, efter ty skäligt finnes, förklara sådana förråd
av varan förverkade, som ägas eller innehavas av den tilltalade.

I vissa fall kan emellertid straffet för olovlig överlåtelse av ransonerad
vara bliva strängare än vad nyss sagts. Ligger varan under beslag och innefattar
den olovliga överlåtelsen tillika brott mot allmänna förfogandelagen,
skall straffet nämligen utmätas enligt sistnämnda lag. Straffskalan kommer
för sådant fall att inrymma dagsböter samt fängelse intill fängelsestraffets
normala maximum, två år, ävensom — vid synnerligen försvårande omständigheter
— straffarbete i högst två år.

Vidare stadgas regelmässigt i ransoneringsförfattningama straff för den,
som obehörigen förskaffar sig eller annan inköpslicens eller annan handling,
vilken tjänar till bevis örn rätt till förvärv av den_ ransonerade varan. Straffet
för dylikt brott — varunder även är att hänföra tillgrepp av ransoneringskort
— är dagsböter eller fängelse i högst två år.

Livsmedelskommissionen har i en den 24 november 1941 till folkhushållningsdepartementet
inkommen skrivelse föreslagit skärpning i åtskilliga hänseenden
av påföljderna vid förseelser mot kristidsförfattningarna. Kommissionen har
motiverat sitt förslag med, bland annat, att de erfarenheter, som vunnits rörande

Svar på
interpellation.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.) t

domstolarnas tillämpning av ransoneringsförfaitningarnas straffbestämmelser,
gåve vid handen, att domstolarna i många fall för överträdelser av ransoneringsförfattningarna
utdömt straff, vilka varit så låga, att de knappast varit ägnade
att befrämja det med straffet avsedda ändamålet. Vidare har kommissionen
framhållit, att i det skärpta försörjningsläge, som inträtt till följd av den fortsatta
avspärrningen samt de båda senaste årens felslagna skördar, lockelserna
till överträdelser av ran.soneringsbestämmelserna och möjligheterna att genom
dylika överträdelser ernå obehöriga vinster, vore betydligt större än tidigare.
I anledning härav föreslår livsmedelskommissionen en allmän höjning av straffsatserna
för samtliga slag av överträdelser av ransoneringsbestämmelserna.
Kommissionen föreslår sålunda, att, där den tilltalade genom överträdelsen undandragit
eller undanhållit eller åsyftat att undandraga eller undanhålla varuförråd
av betydande myckenhet eller värde, eller där eljest försvårande omständigheter
föreligga, straffet måtte bestämmas till fängelse eller straffarbete i
högst två år.

Livsmedelskommissionen har i sin skrivelse vidare anfört, att samhällets åtgärder
till tryggande av kristidsförfattningarnas efterlevnad icke syntes böra
begränsas till en höjning av straffsatserna; därutöver erfordrades mera allmänna
föreskrifter om förverkande av olovligen åtkommen eller undanhållen egendom.
Kommissionen föreslår sålunda en bestämmelse av innehåll att, då någon fälles
till ansvar enligt någon av kristidsförfattningarna, domstolen tillika skall, där
ej särskilda förhållanden till annat föranleda, förklara gods eller penningar, som
den tilltalade i samband med överträdelsen mottagit, eller varuförråd, som han
genom överträdelsen undanhållit eller olovligen använt, förverkade; kan egendom,
som sålunda skolat förklaras förverkad, ej tillrättaskaffas, skall enligt
förslaget den tilltalade i stället förpliktas utgiva dess värde. Vidare skall enligt
kommissionens förslag domstolen äga befogenhet att förklara de förråd av ransonerade
varor, som den tilltalade äger eller innehar, förverkade.

Livsmedelskommissionen har i sin skrivelse vidare kommit in på frågan, huruvida
icke överträdelser av regleringsföreskrifterna borde kunna medföra även
andra påföljder än de nu nämnda. Kommissionen har sålunda ifrågasatt utfärdande
av föreskrifter om förverkande av fordon (bilar, cyklar m. m.) som användas
för transport av olovligen överlåtna varor. Kommissionen har även föreslagit,
att de centrala kristidsorganen skulle tillerkännas befogenhet att förbjuda
handlande att idka handel med ransonerad vara, därest denne i väsentlig
mån åsidosatte meddelade föreskrifter eller då eljest särskilda skäl därtill vöre.

För egen del vill jag framhålla, att de straffmöjligheter, som föreligga enligt
de nu gällande bestämmelserna, torde vara tillräckliga såvitt angår det stora
flertalet förseelser på förevarande områden. Emellertid torde den gångna tidens
erfarenheter hava givit vid handen, att det för vissa fall vore önskvärt att kunna
inskrida med strängare straffpåföljder än vad gällande författningar medgiva.
Inom folkhushållningsdepartementet har därför — med utgångspunkt från livsmedelskommissionens
skrivelse — igångsatts en allmän översyn av bestämmelserna
på hithörande områden. Resultaten härav kunna emellertid icke förväntas
bliva färdiga förrän om någon tid. I den mån det vid översynen skulle befinnas
önskvärt med förändringar i straffsystemet av sådan natur, att riksdagens medverkan
erfordras för deras genomförande, kommer förslag härutinnan att utan
dröjsmål framläggas för riksdagen.

Vidare yttrade

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för hans vänlighet
att lämna dessa upplysningar med anledning av den interpellation, jag den 20

Onsdagen den 17 december 1941 f. m. Nr 51. 13

Svar på interpellation. (Forts.)

oktober riktade till justitieministern. Om emellertid herrar statsråd ansett, att
min interpellation var riktad till fel forum, så ger å andra sidan statsrådet
Gjöres’ anförande intryck av att mera vara ett svar på livsmedelskommissionens
skrivelse av den 24 november än på min interpellation av den 20 oktober.
Denna svarets inriktning understrykes även i avslutningen, där det heter:
»Inom folkhushållningsdepartementet har därför — med utgångspunkt från
livsmedelskommissionens skrivelse — igångsatts en allmän översyn av bestämmelserna
på hithörande områden.»

Det är naturligtvis tacknämligt, att en sådan översyn kommer till stånd.
Jag förstår också, att, då folkhushållningsministern är vänlig att taga upp
dessa spörsmål i anknytning till min interpellation, han begränsar sig till de
åtgärder, som kunna vidtagas på specialstraffrättens område. Jag vill emellertid
ifrågasätta, om detta är tillräckligt.

Om det tillåtes mig att återföra diskussionen till min i all blygsamhet framställda
interpellation, så var det inte alldeles utan motiv, som den riktades
till justitieministern. Jag har nämligen bland annat tillåtit mig påpeka, att
en person, som genom stöld tillägnat sig ransoneringskuponger, endast straffas
enligt specialstraffrättsliga bestämmelser. Däremot gör han sig icke skyldig
till olovligt tillgrepp enligt 20 kapitlet 1 § strafflagen, vilket lagrum jag
förmodade det närmast kom an på justitiedepartementet att svara för. Härigenom
undgår han att bliva ådömd återfallsstraff och kommer sålunda att
dömas efter lägre straffskalor än annars skulle bliva fallet. Kan man finna
en möjlighet att hänföra dessa slag av brott under strafflagen, då kan man
också omedelbart ingripa mot nya uppfinningar på kristids sko jets område.
Varom icke, kommer specialstraffrätten alltid att släpa efter.

Det är för alla utan vidare klart, att jobberi med stulna ransoneringskuponger
och ransonerade varor är brottsligt mot samhället och innebär ett bestjälanda
av andra människors rätt till andel i knappa varutillgångar. Man bör
emellertid också observera följderna för de affärsmän, som Miva bestulna. De
förlora en del av det för rörelsens fortsättande så betydelsefulla ingångslagret.
Deras möjligheter att genom lagerökningslicens få en utfyllnad torde vara
mycket problematiska. Det starkt ökade antalet butiksinbrott innebär en allvarlig
utveckling, som på ett eller annat sätt måste stävjas. Jag skulle i detta
sammanhang till benäget övervägande vilja framföra tanken, att olovligt tillgrepp
av ransonerade varor skulle i straffrättsligt hänseende betraktas såsom
försvårande omständighet.

I min interpellation berörde jag även frågan örn villkorlig dom och ifrågasatte,
huruvida det kunde anses lämpligt, att villkorlig dom ådömdes för brott
av den art, som här åsyftats. Statsrådets svar ger ingen antydan om vilken
uppfattning han har örn detta spörsmål.

Jag vill till slut uttrycka den förhoppningen, att då man nu inom folkhushållningsdepartementet
verkställer en översyn över krisförordningarnas straffbestämmelser
med utgångspunkt från livsmedelskommissionens skrivelse, man
samtidigt har vänligheten att tänka över en anknytning till 20 kap. strafflagen
med utgångspunkt från min interpellation.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Gjöres, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Svensson i
Ljungskile till mig framställt följande frågor, nämligen

Svar p&
interpellation.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

1) Är herr statsrådet beredd att giva det arbete, som Landsförbundet för
Arbetslöshetens Bekämpande satt i gång, ett sådant moraliskt och ekonomiskt
stöd, att detsamma utan dröjsmål kan fullföljas i hela den utsträckning
som arbetskraft på olika orter står till förfogande?

2) Örn så är, kan man förvänta att de mindre fläsk- och äggproducenternas
intressen komma att särskilt beaktas vid distributionen av det insamlade
fodret?

Med anledning härav får jag anföra följande.

I nuvarande bekymmersamma läge är det uppenbarligen med hänsyn till
landets livsmedelsförsörjning av vikt, att matavfall i största möjliga utsträckning
tillvaratages. Även örn de härigenom insamlade kvantiteterna äro obetydliga
i förhållande till de myckenheter, som varit behövliga, tala dock flera
skäl för att det allmänna därvid medverkar. Åtgärder i sådant syfte böra
givetvis taga sikte på hela landet, men det ligger i sakens natur, att det främst
blir de större samhällena, som komma i fråga. Där finnas de kvantiteter, som
verkligen betyda något, och där torde merendels avfallet, åtminstone till helt
nyligen, i stor utsträckning fått gå till spillo.

Från statsmakternas sida har ock frågan, sedan försörjningsläget på senare
tiden väsentligen skärpts, ägnats särskild uppmärksamhet. Såsom ett exempel
härpå må nämnas den i somras genomförda åtgärden att föreskriva installerande
av fettavskiljare vid större allmänna inrättningar och förläggningar
m. m. Vidare förtjänar framhållas livsmedelskommissionens i samarbete med
försvarsväsendet och vissa andra myndigheter vidtagna strävanden att genom
upplysning och annorledes verka för att livsmedlen i minsta möjliga omfattning
gå till spillo respektive att matavfallet nyttiggöres till kreatursfoder.

Vid sidan av dessa statliga åtgärder ha från kommunalt eller enskilt håll
med hjälp av arbetslösa arbete med uppsamling av avfall bedrivits under någon
tid. Arbetet har på vissa platser skett under medverkan av lokala föreningar
för arbetslöshetens bekämpande. Således bedrives verksamhet av här
angiven art bland annat i Örebro, Nyköping, Norrköping och Stockholm. I
örebro, där arbetet bedrivits i kommunal regi, har resultatet blivit gott; enahanda
har förhållandet blivit i Nyköping. I Stockholm har verksamheten omhänderhafts
av Föreningen för arbetslöshetens bekämpande FAB. Verksamheten
här har emellertid icke gått ihop ekonomiskt; staten har varit tvungen
träda emellan med statsbidrag, vilket under livsmedelskommissionens överinseende
använts eller kommer att användas för anskaffning av utrustningsmaterial
m. m.

Livsmedelskommissionen har framhållit, att kommissionen dels samarbetar
med det nyligen bildade Landsförbundet för arbetslöshetens bekämpande dels
ock i samråd med arbetsmarknads- och industrikommissionerna ifrågasatt
visst administrationsbidrag av statsmedel till detta förbund. Frågan örn statsbidrag
till förbundet har genom en till socialdepartementet den 0 december
1941 inkommen skrivelse bragts under Kungl. Maj :ts prövning. Något ställningstagande
till detta spörsmål har ännu icke skett. T anslutning härtill vill
jag nämna, att arbetsmarknadskommissionen förklarat sig beredd att godkänna
av kommun beviljat bidrag till arbetslöner vid sådan uppsamlingsverksamhet,
varom här är fråga, såsom statsbidragsberättigad arbetslöshetskostnad,
under förutsättning att samtliga de vid arbetet med uppsamlingen
sysselsatta anställas efter hänvisning av arbetslöshetskommitté. Genom en
sådan anordning öppnas möjlighet för arbetslöshetsföreningar att erhålla
direkt och fortlöpande stöd av såväl stats- som kommunala medel.

Det är emellertid ej tillräckligt, att åtgärder vidtagas för uppsamling av
matavfallet, utan det måste ock tillses, att det finner den mest ändamåls -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Svar på interpellation. (Forts.)

enliga användningen. Åtskilliga svårigheter framträda därvid. Sålunda kan
i Stockholm för närvarande matavfall i färskt tillstånd näppeligen avsättas
till avsevärt större myckenhet än som för närvarande insamlas inom allenast
viss del av staden. Man måste därför ordna med ökad avsättning antingen
på sådant sätt, att exempelvis svingårdar upprättas, eller så att matavfallet
omhändertages och torkas. Företagna undersökningar visa, att torkat matavfall
utgör ett gott foder med jämförelsevis högt fodervärde och halt av
äggvita, men detta foder torde icke, om matavfallsuppsamlingen skall betala
sig själv, kunna försäljas billigare än till 45 å 50 öre per kilogram, ett
pris, som givetvis är väl högt i förhållande till foderpriserna i övrigt. Särskilt
gäller detta mindre fläsk- och äggproducenter, som torde avses i interpellantens
andra fråga. Spörsmålet örn en rationell ordning för avsättningen
av hopsamlat matavfall är emellertid föremål för närmare utredning inom
livsmedelskommissionen.

Härefter yttrade

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra ett tack för svaret
på de framställda frågorna. Jag ber också att få tacka för den positiva inställning
till saken, som kommer till uttryck i detta interpellationssvar.

Det är emellertid ett par tre synpunkter, som jag skulle vilja understryka i
anslutning till vad herr statsrådet nyss har sagt. Det gives intet bestämt svar
på hur det blir med anslaget till landsförbundet för arbetslöshetens bekämpande
med anledning av dess skrivelse. Men jag uppfattar saken så, att denna fråga
ligger väl till. Är det på det sättet, att nödiga medel kunna ställas till förfogande
i det fallet, så finnes det ju möjligheter att kunna få fram initiativ på olika
platser i landet.

Vad sedan gäller arbetet med insamling av matavfall på de olika platserna
meddelade herr statsrådet, att arbetsmarknadskommissionen har förklarat sig
beredd att godkänna kommunala arbetslöshetsbidrag, som lämnas till personer,
vilka anställas genom arbetslöshetskommittés försorg för detta ändamål. I den
mån man på det sättet kan få de lokala arbetslöshetskommittéerna att intressera
sig för saken bör alltså den frågan kunna ordnas i och med att de alltså ha stöd
från arbetsmarknadskommissionen. Det är emellertid en sak, som i detta sammanhang
bör observeras, och det var därför, som jag i min interpellation också
efterlyste moraliskt stöd. Det har nämligen — bland annat här i Stockholm —
visat sig, att en arbetslöshetskommitté väl har lovat anslag i viss begränsad omfattning
men samtidigt har ställt sådana villkor för detta anslag, att saken
praktiskt taget har strypts. Exempelvis har man ställt såsom villkor, att föreningen
för arbetslöshetens bekämpande icke skulle få uppsamla papper, ett
villkor som betyder, att man förlorar i inkomst dubbelt så mycket som man
erhåller i bidrag, vilket ju gör bidraget fullständigt illusoriskt. Jag vet icke,
örn detta villkor för närvarande vidhålles. Jag hoppas, att så icke är fallet. Vidare
föreskrev arbetslöshetskommittén, att verksamheten icke skulle få utvidgas,
ehuru syftet med det hela ju måste vara att utvidga uppsamlingen till
det praktiskt möjligas gräns. Vidare lovade man icke anslag längre än till den
31 januari 1942.

Jag hoppas, att inställningen från de lokala arbetslöshetsmyndigheternas sida
blir sådan, att arbetsmarknadskommissionens stöd verkligen kan utnyttjas, och
jag hoppas, att herr statsrådet och arbetsmarknadskommissionen på det sätt,
som är möjligt, skola medverka till att ordna saken och övervinna dylika svårigheter.
Örn så sker, böra ju förutsättningar finnas för insamling av betydande
mängder foder.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Svar på
interpellation.

Svar på interpellation. (Forts.)

Men detta är, såsom herr statsrådet nämnde, bara den ena sidan av saken.
Det är ju också fråga örn att använda detta foder på ett lämpligt sätt. Man har
därvid att välja mellan att taga vara på det insamlade matavfallet i färskt tillstånd,
då det måste utnyttjas på nära håll intill uppsamlingscentra, eller att
torka fodret för att kunna frakta och distribuera det på längre avstånd. Örn
avfallet användes i färskt tillstånd måste man hopa stora mängder foder på ett
mindre antal större svinuppfödare. Det kan mycket väl hända, att fodret på det
sättet blir sämre utnyttjat. Samtidigt är det ju så, att en stor mängd jordbrukare,
icke minst de mindre fläskproducenterna, få slakta ned sina djur, därför att de
icke ha tillräckligt med foder. Det är därför både med hänsyn till de sociala intressena
och med hänsyn till fodrets bästa möjliga utnyttjande ett intresse, att
fodret kan fördelas på så stort antal producenter som rimligtvis är möjligt. Detta
förutsätter, att fodret torkas och bringas i sådant skick, att det lätt kan fraktas
och distribueras.

Herr statsrådet nämnde, att en sådan behandling av fodret skulle bringa upp
detsamma i ett pris av 45 å 50 öre per foderenhet, och det är ju alldeles riktigt.
Man bör emellertid därvid observera, att foderpriserna i övrigt delvis äro starkt
subventionerade, varför det verkliga anskaffningspriset för en del fodermedel
är mycket högre än det pris, till vilket lantbrukarna få köpa. Jag har ingen
bestämd siffra för vad som verkligen betalas för kraftfoder. Jag vet icke, örn
en sådan siffra skall vara känd, men att priset har legat mycket högt under
senare tid är alldeles klart. Cellulosafodret är ju subventionerat i två etapper,
dels därigenom att man lagt en proportionellt större del av tillverkningskostnaden
på spriten, dels genom direkt subvention. Det skulle alltså icke bli något för
det nu ifrågavarande fodret enastående, ifall man begagnade subventionsmetoden
för att bringa ned priset till rimlig höjd i förhållande till priserna på andra
fodermedel. Man kan tvärtom säga, att när man subventionerar priset på oljekakor
och cellulosa, vilka fodermedel framför allt avses för nötkreatur och hästar,
är det rättvist och rimligt, att man också i detta fall så långt det nu går
försöker ge ett stöd även åt de mindre ägg- och fläskproducenterna genom att
subventionera priset å foder av matavfall. Därtill kommer, att man kanske i
någon mån bör kunna minska omkostnaderna för fodrets insamling, ifall det
hela drives rationellt och i största möjliga skala.

Jag hoppas därför, att denna sak i fortsättningen bedrives så, att man når det
dubbla syftet att taga vara på detta foder till förmån för vår folkförsörjning
och samtidigt ger en liten hjälp åt de producenter, som nu drabbats hårt av
foderbristen.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 5.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp
erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har dess ledamot herr Skoglund i Umeå till mig riktat följande fråga:

Kan proposition örn en statligt ordnad fiskredskapsförsäkring vara att vänta
till 1942 års riksdag?

Jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallade jag den 8 januari 1938
aktuarie!! B. Wingborg för att såsom utredningsman inom jordbruksdepartementet
biträda med utredning rörande frågan örn försäkring av fiskredskap.
Till fullgörande av uppdraget avgav Wingborg den 21 december 1938 redogörelse
över den verkställda utredningen och förslag till kungörelse örn allmänna
grunder angående fiskredskapsförsäkring med statsbidrag. I detta förslag
förordades en på frivillig anslutning grundad fiskredskapsförsäkring

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Svar på interpellation. (Forts.)

med statsbidrag. På grund av de därmed förenade vanskligheterna borde
dock införandet av en sådan försäkring blott betraktas som en försöksvis
vidtagen anordning. Försäkringen skulle meddelas av ömsesidiga försäkringsföreningar,
var och en med ett verksamhetsområde i regel omfattande ett län.
Vid uppgörandet av förslaget örn statsbidragens storlek hade den principen
lagts till grund, att fiskarena själva borde i stort sett helt bestrida kostnaderna
för redskapsförlusterna i den mån dessa ej överstiga normal
storlek. Då emellertid införandet av försäkringen skulle medföra, att fiskarena
icke blott belastades med direkta kostnader för redskapsförlusterna utan även
med omkostnader för försäkringen, föreslogs även ett visst tillskott av statsmedel
till premierna, avsett som bidrag till administrationskostnaderna. Dessutom
föreslogs statsbidrag till föreningarna, då dessa börja sin verksamhet, i
avsikt att underlätta starten för försäkringsföretagen. Kostnaderna för staten
beräknades till omkring 200,000 kronor per år.

En av de viktigaste invändningar, som riktats mot bedrivandet av fiskredskapsförsäkring,
har varit den, att det vore ytterst svårt att utöva effektiv
kontroll över försäkringen och förhindra missbruk av densamma. I syfte att
förebygga olägenheter härav har i förslaget bl. a. förutsatts, att försäkringen
i regel skulle omfatta endast 2/s av redskapens verkliga värde, att viss besiktning
av den försäkrade redskapen skulle, i den mån så erfordrades, äga runi
och att försäkringstagarnas bidrag skulle växa med stigande skadeprocent.

Med anledning av de anmärkningar, som framställts mot det först uppgjorda
förslaget, har utredningsmannen den 25 oktober 1939 inkommit med ett i vissa
avseenden omarbetat förslag i frågan, över vilket utlåtanden inhämtats från
myndigheter och organisationer.

Det omarbetade förslaget har i princip tillstyrkts av svenska ostkustfiskarnas
centralförbund, förutsatt att vissa av dess läns- och provinsförbund anförda
synpunkter beaktas vid det slutliga utarbetandet av bestämmelserna. Vidare
hade fiskeriintendenten i södra distriktet i stort sett ingenting att erinra
mot förslaget. T. f. fiskeriintendenten i Österhavets distrikt tillstyrkte att
försök göres att genomföra en försäkring enligt de i förslaget anförda grunderna
men framhöll vikten av att premievillkoren vore sådana att icke endast
en relativt ringa anslutning skulle kunna vinnas. Fiskeriintendenten i östra
distriktet förordade omredigering beträffande en viss bestämmelse men hade
i övrigt intet att erinra i anledning av förslaget.

Utlåtande i avstyrkande riktning avgavs av lantbruksstyrelsen, som ansåg
det vara tvivelaktigt, huruvida en försäkringsverksamhet i enlighet med förslaget
kunde komma att få någon större praktisk betydelse. Vidare ansåg styrelsen
att det under de efter 1939 års krigsutbrott rådande förhållandena, då
priserna på fiskredskap visade en stark och oberäknelig tendens att stiga,
torde vara mindre lämpligt att söka åstadkomma en mera allmän försäkringsverksamhet
på fiskets område. Likaså avstyrktes förslaget av fiskeriintendenten
i västerhavets distrikt, vilken förordade en statlig riksorganisation
för försäkringen i stället för länsbolag och vidare fann förslaget alltför teoretiskt
och komplicerat för att fiskare skulle animeras till anslutning. Fiskeriintendenten
i mellersta distriktet anförde i sitt yttrande bland annat att det
enligt hans förmenande ej fanns någon egentlig anledning att söka framdriva
redskapsförsäkring genom anslag av högst betydande statsunderstöd. Innan
försäkring enligt de föreslagna grunderna påbörjades, syntes först böra prövas,
huruvida föreningar för fiskredskapsförsäkring ej kunde komma till stånd,
örn ett visst statsbidrag lämnades vid föreningarnas bildande och under de
första åren av deras verksamhet. Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet
fann det vara tveksamt örn förslaget borde genomföras. Han uttalade, att

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 51. 2

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

den ifrågasatta försäkringen efter allt att döma torde bli synnerligen svårskött
och förenad med stora administrations- och kontrollkostnader. I varje
fall syntes det alldeles självklart att en sådan försäkring icke borde genomföras
under det genom 1939 års krigsutbrott inträdda krisläget eller under efterföljande
ekonomiska depression.

_ Försäkringsinspektionen ifrågasatte huruvida redskapsförsäkringsbolag med
ringa anslutning överhuvud borde tillerkännas statsbidrag. Då ett verkligt behov
av fiskredskapsförsäkring förelåge, enligt vad inspektionen för sin del
höll för troligt, syntes det icke vara obilligt att som förutsättning för erhållande
av statsbidrag kräva anslutning av en icke alltför oväsentlig del av
det försäkringsbara redskapsbeståndet inom ett bolags verksamhetsområde — i
varje fall icke mindre än en femtedel därav.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordade en central riksorganisation
i statlig eller halvstatlig regi. Länsstyrelsen fann det framlagda förslaget
invecklat och anförde att det helt säkert skulle bli synnerligen vanskligt att
tillhandahålla samtliga länsbolag sådan sakkunskap, som måste finnas för att
försäkringsverksamheten skulle kunna bedrivas utan opåkallade störningar.
Länsstyrelsen ansåg det kunde finnas skäl att ånyo överväga ett på sin tid
av lantbruksstyrelsen framfört förslag örn en låg obligatorisk försäkringsavgift
för varje yrkesfiskare som villkor för delaktighet i lane- och understödsverksamheten.
Härvid finge försäkringssumman av naturliga skäl begränsas
till ett visst maximibelopp och den frivilliga redskapsförsäkringen
kunde därefter utformas såsom en påbyggnad av den obligatoriska.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund föreslog förnyad prövning av
lämpligheten att upprätta en riksorganisation för försäkringens omhänderhavande.

Såsom framgår av de refererade yttrandena äro meningarna mycket delade
såväl örn möjligheterna att genomföra försäkringen, särskilt under nu rådande
exceptionella förhållanden, som örn principerna för densamma. För min del
anser jag, att frågan bör ytterligare prövas, och jag har därför anmodat utredningsmannen
att fortsätta utredningen. Måhända skall det lyckas att finna
en form, som under normala förhållanden kan möjliggöra genomförandet av
den i och för sig synnerligen önskvärda försäkringen. Av vad jag här sagt
följer emellertid, att något förslag till statligt ordnad fiskredskapsförsäkring
icke kan väntas till 1942 års riksdag.

Vidare yttrade

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få framföra mitt tack för det svar, som han
lämnat på min interpellation. Av det givna beskedet framgår emellertid med
full tydlighet, att någon proposition med förslag till statligt ordnad fiskredskapsförsäkring
icke är att vänta till 1942 års riksdag. Man hade ju annars
haft anledning förmoda, att en sådan skulle kunnat presenteras riksdagen, när
den samlades 1942, så lång tid som den föreliggande frågan varit föremål för
utredningar och omprövning. Den har faktiskt penetrerats ända sedan år 1934.
Av statsrådet påpekades i interpellationssvaret, att de utredningsförslag, som
framlagts såväl år 1938 som år 1939, möttes av vissa erinringar från olika
håll. Detta påpekande från statsrådets sida saknar icke fog för sig, men det
bör observeras — och det är i detta avseende rätt så väsentligt — att den grupp,
som i första hand är intresserad av att få en positiv lösning av föreliggande förslag
örn statligt ordnad fiskredskapsförsäkring, nämligen fiskarena själva, i
ganska stor utsträckning vore ense om de stora linjerna i det då presenterade

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Svar på interpellation. (Forts.)

förslaget. Vad man då diskuterade inom fiskarorganisationerna rörde närmast
vissa detaljer och i vissa fall till och med mycket små sådana. Jag ber i detta
sammanhang att få hänvisa till vad Svenska ostkustfiskarnas centralförbund
förklarade i sitt yttrande — en organisation, som omspänner en mycket lång
kuststräcka, och vars medlemmar höra hemma ända från Haparanda i norr ned
till Kalmar och Blekinge i söder. Man var där på det klara med att förslaget
såsom sådant kunde läggas till grund för en proposition, även örn viss överarbetning
vore erforderlig. När vi inom styrelsen för denna organisation diskuterade
dessa erinringar samt synpunkterna på en eventuell överarbetning, gjorde
vi detta i känslan av att här skulle på detta förslag kunna byggas en proposition.
Jag vet icke, herr talman, om det är djärvt att våga tro, att den möjligheten
också hade funnits, dock under den förutsättningen givetvis, att den
av Svenska ostkustfiskarnas centralförbund påpekade överarbetningen verkställdes.
Jag skall emellertid icke på den punkten söka sak med herr statsrådet,
men jag finner anledning beklaga, att denna fråga ännu icke anses tillräckligt
mogen för att göras till föremål för en proposition och för en slutgiltig
lösning.

Här går nu denna fråga på nytt till utredningskvarnen. Det är alldeles nödvändigt,
att denna nu mai i något snabbare tempo än hittills, för att man inom
något så när rimlig tid skall kunna få ett positivt förslag i ärendet. Den av
statsrådet i slutet av sitt interpellationssvar avgivna deklarationen, att denna
försäkring vore synnerligen önskvärd, betraktar jag såsom en garanti för att
man från statsrådets sida är medveten om nödvändigheten att bedriva denna
utredning något snabbare än vad hittills varit möjligt.

Till detta ber jag endast att få säga, att jag skulle anse det synnerligen
önskvärt, örn herr statsrådet under väntetiden, tills ett positivt förslag sålunda
ligger på riksdagens bord, skulle kunna taga under övervägande, huruvida icke
de nuvarande bestämmelserna till skadeståndsersättningens utlämnande kunde
något omarbetas. Såsom bekant är det blott fiskare, som råkat i nödställd belägenhet
genom fiskredskapsförlust, vilka få ersättning. Det är emellertid alldeles
nödvändigt, att även fiskare, som icke fullständigt utarmats genom en
sådan förlust, också få del av denna hjälpverksamhet från statsmakternas sida.
Jag anser alltså att man bör liksom vidga området för denna hjälpverksamhet
för att därigenom kunna inrymma ett större klientel än tidigare. En dylik åtgärd
skulle hälsas med den allra största tillfredsställelse av alla landets fiskare,
och den skulle vara en mjuk och lämplig övergång från nuvarande förhållanden
till de som vi väl skola få, när fiskredskapsförsäkringsfrågan en
gång är förd i hamn.

Härmed var överläggningen slutad.

§ c.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:
nr 240, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till nybyggnader för sjökrigsskolan;

nr 241, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ersättningsbyggnad av
jagare;

nr 242, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag å till -läggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till vissa brandskyddsanordningar
vid försvarsväåendet;

Nr 51.

Onsdagen, den 17 december 1941 f. m.

Ytterligare
aktieteckning
i Norrbottens
Järnverk
Aktiebolag
m. m.

nr 243, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa anslagsäskanden
för försvarsändamål å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till försöksverksamhet för
oljeutvinning; och

nr 245, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande av sjukhusvård i
Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 246, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42 till ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 322 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av hilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handqlsärenden för den 17 oktober 1941,
föreslagit riksdagen att dels till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag av 7,000,000 kronor;
dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti
för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag i riksbanken till ett belopp
av 3,000,000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 255,
av herr K. Wistrand m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 351, av
herrar Geselins och Ljungberg, hade yrkats, att förevarande proposition måtte
av riksdagen avslås.

Utskottet hemställde,

att riksdagen, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 255 och II: 351, måtte

a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten, fonden för statens
aktier, anvisa ett reservationsanslag av 7,000,000 kronor;

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett
förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag i riksbanken till ett belopp av

3.000. 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

l:o) av herrar Sundberg och Nisser;

2:o) av herr Lundberg i Hälsingborg, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 255 och II: 351, måtte

a) till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier,
anvisa ett reservationsanslag av 2,000,000 kronor;

b) besluta, att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett
förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag i riksbanken till ett belopp av

2.000. 000 kronor;

3:o) av herr Persson i Falla, utan angivet yrkande. *

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Den bär propositionen örn
.ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag borde enligt mitt
förmenande lia delats upp i tvenne propositioner, eller åtminstone skulle den nu
föreliggande propositionen delas upp i tvenne avdelningar. Den ena skulle avhandla
de ytterligare medel, som erfordras för att färdigställa det redan beslutade
tackjärnverket i Norrbotten. Den andra borde avhandla den utvidgning
i det ursprungliga programmet, som nu är ifrågasatt, nämligen uppförandet
av ett thomasverk och en elektrostålugn.

Örn vi börja med att avhandla den första avdelningen beträffande färdigställandet
av det redan beslutade tackjärnverket, vill jag till en början erinra
örn att Kungl. Maj :t vid urtima riksdagen 1939 framlade ett förslag till uppförande
av ett tackjärnverk i Norrbotten, baserat på blästermasugnar med
koks som bränsle. Förslaget underkastades en mycket ingående granskning
i riksdagen. Därvid framfördes den åsikten, att alternativet blästermasugnar
icke var det lämpligaste ur flera synpunkter. Man borde hellre välja alternativet
framställning av tackjärn i elektrotackjärnsugnar eller framställning av
järnsvamp eller en kombination av bägge dessa alternativ. I denna kammare
framhölls särskilt önskvärdheten av att den styrelse, som bomme att tillsättas
i det nya järnverksbolaget, borde själv få överväga och framkomma med förslag
rörande vilket alternativ man ville välja — detta i all synnerhet som denna
styrelse även skulle bära ansvaret för verkets uppförande och drift i fortsättningen.
Det måste betraktas som ett klokt drag av styrelsen att nu framlägga
ett förslag, baserat på elektrotackjärnsframställning -—■ detta med hänsyn till
den nu rådande bränslebristen och på grand av att bränsleåtgången för tackjärnsframställning
sjunker vid elektrougnar till hälften mot vid blästermasugnar.
Sett ur landets försörjningssynpunkt med järn är det önskvärt, att detta
tackjärnverk snarast kommer till utförande.

I detta sammanhang kan jag ej underlåta ge uttryck åt en viss förvåning
över det långa dröjsmålet. Man har nämligen i dag, mig veterligen, icke hunnit
längre på väg än att man är i färd med att plana av den tomt, varpå verket
skall uppföras. Nu gäller det att skynda på, och det finnes säkerligen ingen
delad mening inom riksdagen örn att icke de ytterligare medel skola ställas till
förfogande, som erfordras för tackjärn verkets iordningställande.

Den andra avdelningen av propositionen omfattar, som jag redan nämnt,
en utvidgning av det ursprungliga programmet. Vid 1939 års urtima riksdag
beviljades medel till aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag, vars
ändamål skulle »i första hand vara tillverkning av tackjärn». Nu kommer
emellertid bolagets styrelse med förslag att utvidga bolagets arbetsprogram
till att omfatta även ett förädlingsverk, ett thomasverk och en elektrostålugn.
Man kan väl förstå, att styrelsen kommit in på denna tanke i syfte att kunna
i sin framställning av järn använda fosforhaltiga malmer av det slag, som nu
exporteras från de norrländska gruvorna. Gentemot detta förslag till utvidgning
av arbetsprogrammet måste jag emellertid ställa mig ytterst betänksam,
ja avvisande. Skälen härför äro i korthet följande.

Det är visserligen ur försörjningssynpunkt för landet under nuvarande tid
mycket önskvärt, att en ökad järnproduktion kommer till stånd. Det är emellertid
fullständigt likgiltigt, om detta tillskott av järn sker i form av tackjärn,
göt eller omsmältningsmateriel. De mellansvenska järnverken lia i sina befintliga
ugnar en så stor smältkapacitet, att denna järnkvantitet i form av tackjärn
utan svårighet kan förädlas lill stål. Man kan sålunda icke ur försörjningssynpunkt
motivera den föreslagna utvidgningen av programmet. Ett ytterligare

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
skäl emot denna utvidgning- är, att kapaciteten hos tackjärnverket blir helt beroende
av de kraftmängder elektrisk energi, som kunna ställas till förfogande.
Då krafttillgången som synes av propositionen är ytterst begränsad, synes det
mig riktigt och klokt att reservera ali tillgänglig energi för tackjärnsframställningen.
Ett thomasverk drar avsevärda kvantiteter motorkraft, men framför
allt en elektrostålugn drar betydande mängder elektrisk energi. Genom att
avstå från byggandet av thomasverk och elektrostålugn skulle man säkerligen
bättre trygga den ifrågasatta tackjärnsproduktionen av 60,000 ton per år,
vilket ju bara vore gynnsamt.

En annan sak, som talar mycket starkt emot en utvidgning av det ursprungliga
arbetsprogrammet, är den ökade åtgång, som erfordras av järn och framför
allt koppar för uppförandet av dessa nya anläggningar. Jag finner det mer
än anmärkningsvärt, att man skall tillgripa koppar för en anläggning, som för
dagen icke är absolut nödvändig, då man erfar, att en del för vårt land i ögonblicket
viktiga elektrifieringsarbeten ha måst skjutas på framtiden på grund
av brist på ledningsmateriel.

En annan fråga, som jag måste med några ord beröra, är manganfrågan. Vid
framställningen av thomastackjärn är det nödvändigt, att tackjärnet har en
viss manganhalt, och då de norrbottniska järnmalmerna som bekant e,j innehålla
någon mangan, måste manganmalm anskaffas från annat håll, vilket i hög grad
fördyrar tillverkningen. Under normala tider är det nödvändigt för ett enbart
tackjärnsproducerande verk att kunna leverera manganhaltigt järn, men i nuvarande
situation kan avsättning nog påräknas för det planerade järnverkets
hela produktion av icke-manganhaltigt järn med måttliga halter av fosfor och
svavel. I utskottets utlåtande omnämnes, att bolaget tänkt sig säkra sitt manganbehov
genom att upptaga brytning av en ny fyndighet, vilken visat sig
användbar för bolagets behov, men som är mindre lämplig för andra företag.
Bortsett från osäkerheten rörande denna manganmalms lämplighet för bolagets
ändamål så betyder det nyanläggningar för gruvdriftens upptagande, vilket
under nuvarande förhållanden måste betraktas såsom en olägenhet.

Det finns sålunda flera skäl, som tala för att man nu skall åtnöja sig med
att färdigställa det redan beslutade tackjärnverket och låta den föreslagna utvidgningen
anstå.

_ Vad är det nu, som angivits av bolagets ledning, som skulle tala för en utvidgning?
Denna framhåller, att syftet med utvidgningen är att kunna säkra
avsättningen för bolagets framställda produkter och nå gynnsammare vinstmöjligheter
än örn enbart tackjärnverk uppfördes. Allmänt sett är det nog riktigt,
att man genom ökad förädling når ett bredare underlag för verksamheten. Genom
att värdefullare produkter framställas, blir det lättare att bära allmänna
kostnader, såsom för bostäder, verkstäder, laboratorier m. m. Bolagets ledningvill
sålunda i sin tillverkning nå fram till valsgöt och samtidigt tillvarataga
vissa värdefulla biprodukter. Tanken att framställa göt som slutprodukt från
ett verk har från många håll kritiserats. Kritiken är säkerligen befogad, alldenstund
avsättningsförhållandena för göt äro mycket ovissa. Det är säkerligen ej
för mycket att säga, att försäljningen av göt är i hög grad konjunkturbetonad.
I goda konjunkturer går det att sälja. I dåliga tider är det bland det första som
ett götkonsumerande verk drar in på just att köpa främmande valsgöt.

Jag för min del kan inte låta bli att spörja, varför bolagets ledning icke stannar
vid tackjärnstillverkning, i all synnerhet som bolagets verkställande direktör
yttrar på tal örn försäljningen av tackjärn, att han »gjort en sammanställning
av bolagets beräknade tillverkningskostnader för olika tackjärnskvaliteter.
framställda i elektrotackjärnsugn, och funnit, att en synnerligen betryggande
vinstmarginal kan för bolaget erhållas». Jag kan sålunda icke finna, att bo -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. ira. (Forts.)
lagets ledning framburit bärande skäl för utvidgningen av arbetsprogrammet,
och viii tillägga, att skulle läget ändra sig och svårigheter uppstå att finna avsättning
för bolagets produktion av tackjärn, får bolagets ledning dä åter taga
upp frågan örn byggande av thomasverk och elektrostalugn eller pa annat sätt
söka lämplig tillverkning, som tryggar bolagets verksamhet. Det är att förmoda,
att då sådan ändring i marknadsläget inträder alla de omständigheter,
som jag ovan nämnt, vilka nu tala för ett uppskov, då ändras i gynnsammare
riktning, vartill kommer slutligen, att byggnadskostnaderna i allmänhet väl då,
få vi hoppas, ställa sig gynnsammare än nu.

Mången här i kammaren tycker nog, att det är egendomligt, att jag som industrimän
motsätter mig en industriell utvidgning, som det här är fråga örn, när
det icke rör sig örn alltför stora anslagskrav, jämfört med vad vi den senaste
tiden lia fått avhandla. Förklaringen är helt enkelt den, att jag anser det nödvändigt,
att vi i vårt beträngda läge hushålla med våra materiella resurser. Inom
flera av våra industrier stå vi inför viktiga uppgifter att skapa nya produkter
och varor, som krävas för vårt folkhushall. Därtill fordras nyanläggningar a\
stora mått. Vi måste därför låta mindre nödvändiga anläggningar stå tillbaka
för de mera nödvändiga. Det är helt enkelt ofrånkomligt, och jag anser, att uppförandet
av thomasverk och en elektrostålugn i dag icke är nödvändigt.

Med den uppfattning, jag har i frågan, herr talman, har det varit mig omöjligt
att ansluta mig till utskottsmajoritetens förslag, än mindre att med mitt
namn underteckna utskottets motivering. Jag vill därför föreslå, att från det
äskade anslaget bortdragas kostnaderna för thomasverk och elektrostålugn med
sammanlagt 5 miljoner kronor. Siffermässigt skulle anslaget kunna sänkas ytterligare
med hänsyn till att den minskade anslagssumman också berör kostnader
för administration och oförutsedda utgifter. Då emellertid kalkylerna tydligen
äro hållna i runda siffror och varje beräkning nu beträffande byggnadskostnader
måste ställa sig osäker, vill jag för att säkerställa, färdigbyggandet av,
tackjärnverket föreslå, att ytterligare 2 miljoner kronor tillföras bolagets aktiekapital.
Jag föreslår vidare, att bolagets förlagslån, som tidigare beräknats
till 3 miljoner kronor vid en produktion av 90,000 ton, nu då produktionen blir

60,000 ton sänkes till 2 miljoner kronor. Detta förslag har jag^ framfört i den
av mig undertecknade reservationen, som är bifogad utskottsutlatandet, och ber
jag, herr talman, härmed få yrka bifall till denna reservation.

Herr Gezelius: Herr talman! Ehuru motionär i frågan finner jag icke anledning
förlänga debatten. Jag är nämligen beredd att i allt väsentligt ansluta
mig till den uppfattning, som kom till uttryck i herr Lundbergs i Hälsingborg
anförande, och jag biträder hans yrkande om bifall till den av honom avgivna
reservationen.

Herr Ågvist: Herr talman! Denna fråga måste ses i samband med 1939 års
urtima riksdags beslut, då riksdagen på framställning i Kungl. Maj :ts proposition
nr 70 anvisade ett reservationsanslag av 10 miljoner kronor för aktieteckning
i Norrbottens järnverk.

Framställningen örn rörelsekapital på 3 miljoner kronor ansåg riksdagen ej
för det dåvarande behöva bifallas. Riksdagen ansåg det icke heller möjligt att
då fastslå de lämpligaste produktionsmetoderna eller företagets storleksordning.
Det var en sak, som i första hand borde prövas av den blivande, ansvariga
ledningen.

Emellertid uttalade riksdagen, att då ett statligt industriföretag under statligt
direkt ansvar skall startas böra — såsom socialstyrelsen och statens arbetslöshetskommission
erinrat örn — dess ekonomiska och sociala återverk -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
fingar på landets övriga järnindustrier beaktas. Den märkliga särställning
inom världsproduktionen, som Sverige alltjämt intager, har, framhöll riksdagen,
uppbyggts ej endast på rika malmtillgångar utan även på en traditionellt
skicklig arbetsledning och arbetarstam, och det fordras alltjämt ett
oavlåtligt arbete för att genom produktionsmetodernas förbättring möta en
med ofantliga tekniska och ekonomiska resurser rustad utländsk konkurrens.

Det hänvisas till, att den blivande företagsledningen bör söka samarbeta
med den svenska järnindustrien till landets gemensamma bästa. Det knöts
emellertid förhoppningar örn, att detta företag skall i sin mån bidraga till att
skaffa fram nya, förbättrade tillverkningsmetoder. Det nya företagets tillkomst
borde därför kunna hälsas med allmän tillfredsställelse.

Beträffande rörelsekapital utgick riksdagen ifrån, att om de alternativt
antydda utvägarna för malmförädling ej visa sig framkomliga, tillräckliga
medel dock skola stå till förfogande för en järnverksanläggning efter propositionens
plan.

I proposition _ till årets riksdag begär Kungl. Maj :t dels till ytterligare
aktieteckning i järnverket 7 miljoner kronor, dels att staten genom riksgäldskontoret
skall ställa garanti för ett förlagslån at bolaget i riksbanken till ett
belopp av 3 miljoner kronor. Prisfördyringar hava inträtt, sedan frågan behandlades
förra gången i riksdagen, och dessa beräknas till P/a miljon kronor
eller omkring 45 procent. Kungl. Maj :t anser också, att bolaget bör bestrida
kostnaderna för transformatorsanläggningar — en utgift som ej var känd vid
framläggande av den förra propositionen. Den verkliga ökningen är således
omkring P/2 miljon kronor. Den nu föreslagna anläggningen skall ge utrymme
at saväl thomasverk som stålverk, och detta innebär bättre förräntningsmöjligheter
än ett enbart tackjärnverk. Det har nämligen visat sig vid en marknadsundersökning
som bolagets direktör gjort i början av året, då han besökte
ett 25-tal svenska ledande järnverk, att det finns ett mycket stort intresse för
såväl göt som omsmältningsmetall. Detta är förklarligt, då det sedan länge är
en känd sak, att brist råder på prima skrot, icke minst på högvärdigt skrot.

o Departementschefen säger i sitt yttrande, att utredningen visar, att det ur
såväl företagsekonomiska som allmänna försörjningssynpunkter är ändamålsenligt,
att tackjärnverket utbygges med thomas- och elstålverk för viss förädling
av det erhållna tackjärnet, på sätt styrelsen föreslagit. Han säger vidare,
att styrelsen har rätt att ta malm i anspråk enligt 1927 och 1938 års
malmavtal. Beträffande elektrisk kraft uttalar han, att från vattenfallsstyrelsen
kan erhållas 10,000 kilowatt årskraft och 10,000 kilowatt säsongkraft
samt 7,000 kilowatt för drift av ett thomasverk och en elektrostålugn. Detta
förslår till omkring 55,000 ton tackjärn per år och avses för två elektriska masugnar.
Den tredje får anstå till en framtid.

Industrikommissionen, som också yttrat sig i frågan, säger, att den har fattat
remissen närmast som en anmodan att yttra sig ur de försörjningssynpunkter
som med ärendet sammanhöra. Kommissionen har sålunda icke ingått på
någon _ granskning av det föreliggande problemet i hela dess vidd utan har
nöjt sig med att söka bedöma förslagets återverkningar i försörjningshänseende.
Vidare uttalar kommissionen bl. a., att de mellansvenska bruken basera
sin järnframställning i hög grad på den s. k. martinprocessen, för vilken såsom
råmaterial bland annat erfordras prima smidesjärnskrot, som under normala
tider importeras i stora kvantiteter. Detta skrot har emellertid sedan länge
successivt försämrats vad beträffar kvaliteten, vilket beror på att det allt
mer och mer uppblandas med avfallsjärn, innehållande olika legeringsämnen
och föroreningar. Det torde därför vara ostridigt, att den mellansvenska järnhanteringen
har behov av sådant direkt ur malm utvunnet material, som

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
Norrbottens järnverk nu avser att framställa i de föreslagna thomas- och
elstålverken, och då bolagets verkställande direktör i statsrådsberedningen den
3 september 1941 uppgivit, att ifrågavarande material även under fredsförhållanden
torde kunna levereras till kommersiella priser, anser industrikommissionen
utbyggnaden av sagda verk kunna komma att utgöra ett ur försörj-’
ningssynpunkt värdefullt komplement till den nuvarande inhemska järnindustrien.
Situationen på järn- och stålmarknaden är för närvarande sådan, att
det nu avsedda tillskottet till försörjningen på området måste hälsas med tillfredsställelse,
och detta desto mera ju tidigare tillskottet kan ställas till förfogande.
Kommissionen finner sålunda, att ur försörjningssynpunkt övervägande
skäl tala för ett bifall till styrelsens förslag såväl vad beträffar byggandet
av ettack järnsugnar som i fråga örn utbyggandet av verket med thomas- och
elstålverk.

Statsutskottets fjärde avdelning har behandlat denna fråga med synnerligen
stor noggrannhet och omsorg. Vid två särskilda tillfällen har föredragning
av bolagets verkställande direktör och representant för industrikommissionen
ägt rum. Enbart åt dessa föredragningar ägnades omkring fem timmar,
och alla aspekter på frågan har man sökt att penetrera.

Bolagets verkställande direktör uttalar, att styrelsen i största möjliga grad
efterkommit statsmakternas uppmaning att basera tillverkningen på inhemskt
bränsle och inhemska reduktionsmedel. Vidare säger han, att malmen erhålles
till självkostnadspris. För det tredje baseras tillverkningen på sinter framställd
av malmmull som uppstår vid hanteringen av malmen. Det är nämligen
så, att ungefär två tredjedelar av Gällivaremalmen består av sådan malmmull.
Priserna på malmen äro fördelaktiga enligt den uppgörelse som är träffad
med malmbolaget. För det femte kan frågan om erhållande av manganmalm,
cirka 8,000 ton per år, ordnas på ett tillfredsställande sätt. För det sjätte beräknas
kalksten erhållas från Gotland. För det sjunde kan träkol levereras
från statens kolanläggning i Piteå. Detta träkol ligger väl till med avseende
å fraktkostnaderna. Vad koksen beträffar räknar man med att den skall fraktas
i retur med malmbåtarna från Tyskland och att frakterna skola ställa sig
avsevärt förmånligare, än vad de göra för andra verk som därvidlag lia att
betala frakt på järnväg. Men någon kreditpost för de lägre frakterna har man
nu icke räknat med.

Beträffande den elektriska kraften har det uppgjorts med vattenfallsstyrelsen
örn 10,000 kilowatt per helår och ytterligare 10,000 kilowatt under 9 månader,
motsvarande elektrisk energi för två tackjärnsugnar, vilket beräknas
förslå för en tillverkning av cirka 55,000 ton tackjärn örn året. Elektrisk kraft
för en tredje ugn har ställts i utsikt vid en senare tidpunkt. Dessutom ha

7,000 kilowatt för ett thomasverk och en elektrostålugn utlovats av vattenfallsstyrelsen.
Mot priset, 0.6 öre per kilowatt för tackjärnsugnarna och 1 öre
för stålverket, är ingenting att erinra.

Tackjärnverket skall kombineras med förädlingsverk och bestå av: ett sinterverk
för sintring av mullen, ett elektriskt tackjärnverk örn 2 eltackjärnsugnar,
ett thomasverk för förädling av tackjärn till thomasgöt och thomasmetall
samt ett elektriskt stålverk för raffinering av thomasmetall till elstålgöt,
respektive sammansmältningsmetall. Härigenom erhåller man, säger verkställande
direktören, en bredare tillverkningsbas med betydligt ökade avsättningsmöjligheter,
och härigenom vinner man ett samarbete med den mellansvenska
järnindustrien. Brist råder på prima skrot, varför ett siort intresse
finnes för såväl göt som omsmältningsmetall.

Vidare utvinner man en del biprodukter, såsom gas, som i runt tal är tre
gånger värdefullare än den gas som fås från vanliga träkols- och koksugnar.

Nr 51.

Onsdagen deri 17 december 1941 f. m.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
Elhyttegasens värde vid ett stenkolspris av 30 kronor per ton beräknas till
6 kronor per ton tackjärn. Vid en produktion av 60,000 ton per år skulle man
alltså ur gåsen utvinna 360,000 kronor per år och vid en tillverkning av

90.000 ton per år 540,000 kronor. Någon kreditpost har man icke räknat med
här. Vid en produktion av 60,000 ton tackjärn per år erhålles 8,700 ton smörjoljor,
bensin, gasolin, och vid en tackjärnsproduktion av 90,000 ton får man

13.000 ton. Vanadin med en vanadinhalt av 0.15—0.20 procent utvinnes, men
har ej räknats med i kalkylerna. Vid en götproduktion av 54,000 ton göt per
år, motsvarande en tackjärnsproduktion av 60,000 ton per år, skulle utvinnas
cirka 10,000 ton thomasfosfat, som kommer jordbruket till godo och har ett
värde av 600,000 kronor vid verket, på kreditsidan upptaget till 5 kronor per
ton göt.

Landets behov av järn är mycket betydande. Detta behov beräknas till
1 miljon ton per år, och därav importeras icke mindre än tre fjärdedelar, alltså
omkring 750,000 ton. Då man vet, att det blivande verket skulle kunna producera
55,000 eller 60,000 ton, kvarstår ändå ett mycket stort importbehov,
som enligt verkställande direktörens uppgifter skulle belöpa sig till icke mindre
än mellan 600,000 och 700,000 ton.

Industrikommissionen har meddelat, att den ställer järn, cement och koppar
i erforderliga kvantiteter till förfogande för verkets uppförande.

Då man nu anlägger ett industriföretag av denna betydelse för landet och
i synnerhet då det är ett statens företag, vill man väl tillägna sig alla förbättringar
och de moderna metoder som utprovats under senare år. Jag kan icke se
annat, än att klokhet och omtanke ha varit bestämmande, när järnverkets styrelse
gått in för denna utvidgning. Redan från starten får man möjligheter för
tillverkning av det kvalitetsjärn som läget på marknaden kräver. Jag kan kanske
få citera, vad en representant för industrikommissionen, som redogjorde
för frågan i statsutskottets fjärde avdelning då yttrat. Det är otvivelaktigt, att
en del verk gärna köpa göt och omsmältningsmetall, örn det föreligger ett verkligt
behov av prima göt. Skrotförsämringen är så stark, att de gärna köpa prima
göt.

Utskottet har givetvis behandlat den motion som framförts av åtta ledamöter
av första kammaren och två ledamöter av denna kammare och har ägnat densamma
en mycket noggrann prövning. Motionen har gått ut på att man skulle
avslå Kungl. Maj:ts förslag, men jag vill, då avslagsyrkandet icke vidhållits
av motionärerna i denna kammare, icke ingå på något närmare bemötande av
densamma. Den är emellertid av bolagets verkställande direktör mycket utförligt
bemött i nio olika huvudpunkter. Han har personligen bemött alla de synpunkter
som framförts i avseende å denna motion.

Beträffande nu den reservation av herr Lundberg som kan komma till omprövning
här i denna kammare, så visar den en mot verket mera välvillig inställning,
än vad den förut nämnda motionen gjort. Men herr Lundberg vill hålla
på den ursprungliga planen och vill icke vara med på någon utvidgning enligt
de förbättrade metoder som bolagets styrelse har gått in för. Jag har redan förut
sagt, att jag anser det vara klokt av företagsledningen att gå in för de modernaste
och bästa metoderna, som man givetvis har kommit underfund med,
sedan riksdagen förra gången uttalade sig i frågan. Därmed har styrelsen också
följt riksdagens uttalade direktiv. Man har dock icke på något sätt bundit sig
för någon ytterligare utvidgning i framtiden. Uttalanden ha gjorts i den riktningen
vid olika tillfällen, men en sådan framställning föreligger icke i propositionen
eller av verkets ledning. Det är givet, att man får pröva varje framställning
för sig. Jag tror, att det är klokt, om man nu går med på det produktionssätt
som styrelsen föreslagit och antar Kungl. Majlis förslag.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr lie Geer: Herr talman! Här förslaget till ett järnverk i Norrbotten
förelädes urtima riksdagen 1939, gällde det enligt den kungliga propositionen
ett kokstackjärnverk med en årsproduktion av 100,000 ton. Denna fråga behandlades
vid nämnda riksdag av första särskilda utskottet, där jag hade nöjet att
sitta vid detta tillfälle. Vi debatterade frågan mycket ingående i utskottet, och
det framfördes, särskilt från de sakkunniga inom utskottet, tanken på att, skulle
man anlägga ett tackjärnverk, borde det baseras icke på koks utan på inhemska
produkter, elektrisk kraft och träkol. Utskottet tog också så till vida hänsyn till
dessa synpunkter, att i utskottsutlåtandet icke rekommenderades någon särskild
sorts tackjärnverk utan det överläts åt bolagets styrelse att avgöra^denna fråga.
Själv avgav jag vid detta tillfälle en reservation, vari jag yrkade på en elektrisk
masugn. Styrelsen har tydligen i första etappen gått på denna linje.

Jag har ingenting emot, att för dagen en elektrisk masugn anlägges i Norrbotten.
Flera synpunkter tala tvärtom härför. Sverige har behov av en betydande
årlig import av tackjärn. Även under dåliga tider ha vi en viss tackjärnsimport.
Härtill kunna beredskapssynpunkter anläggas, vilka ju äro särskilt aktuella
i dag. Liksom vi anlägga skifferoljeverk, kunna vi anlägga ett verk för
tillverkning av tackjärn för att göra oss mera oberoende av import. Sedan gäller
det arbetstillfällena i Norrbotten. Ett kokstackjärnverk skulle kunna^bereda
100 man en anställning. En elektrisk masugn skaffar sysselsättning åt åtminstone
tusentalet.

Det är emellertid med beklagande jag konstaterar den otroliga långsamhet
som statsmakterna lagt i dagen vid behandlingen av denna fråga, vilket i och
för sig inte ger något gott betyg åt staten som företagare. Det är nu mer än två år
sedan riksdagen fattade sitt principbeslut i saken, och i dag har man endast
börjat med grunden till den elektriska masugnen. Att statsdrift i och för sig
inte alltid går med sådan långsamhet har ådagalagts när man jämför, hur helt
olika ett annat företag behandlats, som beslöts vid samma urtima riksdag, nämligen
skifferoljeverket i Närke. Där är man snart färdig med anläggningen och
kommer i gång redan nästa år, under det att man inte kail räkna med att få på
elektrisk väg framställt tackjärn ifrån Norrbotten förrän under loppet av 1943.

Innan jag går in på en kritik av utskottsutlåtandet, vill jag beröra en detalj
och en mycket intressant detalj, som också herr Lundberg var inne på. En av
betänkligheterna mot ett tackjärn verk i Norrbotten har ju varit, att man haft
svårigheter att få manganhaltig malm. Nu meddelas att detta företag har hittat
på en fyndighet och att man skall sätta i gång med brytning av denna fyndighet.
Men att sätta i gång gruvdrift är en mycket dyrbar och kostsam affär, som
kräver högst betydande kapital. Något äskande härför föreligger icke. Jag vet
inte örn det kanske är fråga örn manganmalm, som förekommer som ett kvartsbrott
eller kalkstensbrott, där brytningen kan startas utan stora kapitalinvesteringar.
Jag tror inte det och hoppas att så inte är fallet.

Sedan förekommer det ett ganska egendomligt yttrande, att denna malm, som
man i vårt land är lycklig nog att hitta på, är mindre lämplig för andra företag.
Det råder ju en intensiv hunger på manganmalm i detta land. Det går så
långt att man river ner gamla byggnader i Bergslagen, som äro murade av slaggtegel
med hög manganhalt. För denna malm ha vi således stort intresse, och det
voro värdefullt, örn vi från regeringsbänken eller från någon utskotts representant
kunde få någon upplysning örn denna nya och högst värdefulla tillgång
för det svenska folkhushållet i dessa tider.

Jag skall härefter gå in på det nya förslaget. Jag frågar då: varför stannar

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
man inte vid en elektrisk masugn, utan bygger på anläggningen med thomasverk
och ett elektrostrålverk? Vi lia dyrtid, vi ha svår brist på koppar och järn.
Dessa senare produkter kräver en elektrisk masugn i hög grad. Det som nu
framfötts i bolagets styrelse och utskottet är ett ofullgånget foster, jag vågar
säga ett missfoster. Mig veterligen finns det inte ett enda järnverk i hela världen,
som tillverkar endast göt. Göt är ingen handelsvara i detta ords verkliga
bemärkelse. Örn jag frågar kammarens ledamöter här, vad göt är, är jag över-''
tygad örn att det endast är en ä två procent av kammarens ledamöter, som ha
en aning örn den saken. Tackjärn veta nog alla vad det är. Valsade produkter,
stål och plåt vet man vad det är, men vad är göt? Detta bekräftar mitt påpekande,
att det här inte är fråga örn en handelsprodukt. Det importeras inga göt.
Visserligen finns det flera svenska järnverk, som köpa göt, men de köpa dem
från de inhemska tillverkare, som finnas under normala förhållanden •—- för
närvarande råder ju brist på allt.

Här har talats örn bolagets marknadsundersökningar. Ja, här har den nye
chefen för företaget frågat en del svenska företag, som köpa göt, örn de ha intresse
av att köpa från Norrbotten. Var och en tänker naturligtvis på sin egen
industri. De ha vädrat en ny konkurrent, och kunna de få billigare göt ifrån
Norrbotten, köpa de ifrån Norrbotten. Men de andra verk, som tidigare levererat
göt, bli utan motsvarande order, och detta skapar brist på arbete och arbetslöshet.
Så är icke förhållandet, örn man stannar vid tackjärn, ty där föreligger
ett klart behov säväl i goda som dåliga tider. Men jag spårar något annat
bakom detta, och jag kommer nu till pudelns kärna.

Här ha Norrlandsintressena med all rätt — jag klandrar inte dem, var och
en har rätt att hävda sina intressen •— beställt en kostym av riksdagen med
tanke på att få hela kostymen, men de få tillsvidare nöja sig med rock och väst
och låta byxorna vara. Det är klart att man så småningom skall ha hela plagget,
och det räkna norrlänningarna med. I den kungl, propositionen an ty des också,
att här kommer eventuellt fortsättning att följa. Det har emellertid utskottet
icke vågat säga. Utskottet talar inte alls örn den fortsättning, som måste komma.
Fortsättningen är det fullständiga järnverket för tillverkning av balkar, plåt,
tråd o. s. v., men, mina damer och herrar, då är det inte fråga örn 10 miljoner
utan örn 100# miljoner kronor, kanske mera, och dessa äskanden komma tillbaka
vid riksdag efter riksdag och komma säkerligen att ta ganska hårt på riksdagens
nerver. Jag vill reservera mig. Blir det ett långt krig med långvarig avspärrning,
kan kanske järnverket betala sig innan kriget är slut, men på så lösa boliner
byggs inte detta förslag. Det har också utskottet uttryckligen framhållit.

Herr talman, ärade kammarledamöter! Det har sagts att järnet antingen är en
konung eller en tiggare. Detta är sant. De flesta år uppträder järnet som tiggare.
Tag exempelvis åren 1920—1935! Alla dessa år var järnet tiggare bortsett från
ett par år, 1928 och 1929. Detta förslag drivs igenom, då järnet regerar med
konungens spira, men när frågan åter kommer upp i riksdagen, kommer denna
spira att utbytas mot en tiggarstav, och då blir det inte så roligt att bevilja ytterligare
anslag till detta företag.

Med denna motivering, herr talman, ber jag att få yrka bifall till herr Lundbergs
reservation.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har ju haft tillfälle att följa utvecklingen
ifrån den gången på hösten 1939, när riksdagen beslöt att anslå 10 miljoner
kronor till ett järnverk i Norrbotten, och fram till i dag. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter, att örn det någonsin har på riksdagens bord förelegat
ett produktionsprogram, som har varit grundligt genomdiskuterat innan det
utformades, så är det det förslag, som här föreligger.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)

Det är rätt egendomligt att detta förslag blir utsatt för en så intensiv kritik.
Om man ser på sammansättningen av bolagets styrelse, borde man .ju
komma till det resultatet att minst av allt har utredningen präglats av bristande
försiktighet. Jag fäster kammarledamöternas uppmärksamhet på den
omständigheten, att som ledamöter i styrelsen ha vi disponent Danielsen, bankdirektör
Bengtson, direktör Schwartz och direktör Holmbäck, fyra industrimän
eller med storindustrien nära lierade personer. Tre av dem äro bosatta i
mellersta och södra Sverige och ha alldeles speciell kännedom örn förhållandena
i vårt land. Den fjärde är industrimän men bosatt uppe i Luleå, även
han med en utomordentlig kännedom örn hela landets industriella behov. Den
femte styrelseledamoten är landshövding Hansén, och det kan jag begripa att
herrarna vilja underkänna honom såsom varande norrbottning och lokalpatriot.
Men ingen kan underkänna kapaciteten eller försiktigheten hos den .styrelse,
som Kungl. Majit har tillsatt. Jag har som sagt haft tillfälle att följa debatten
under produktionsprogrammets utformning, och när jag säger, att detta
produktionsprogram har tillkommit efter den mest ingående kritik, som man
gärna kan tänka sig, och ändå resulterat i att styrelsens ledamöter lia satt sina
namn under detta produktionsprogram och begärt av Kungl. Maj :t de medel,
som behövas för att förverkliga det, så kan det överhuvud taget här i landet
inte letas upp ett bättre argument för ett bifall till förslaget än det som ligger
i detta sakförhållande.

Herr Lundberg anser, att thomas verk och elstålverk äro onödiga. Företaget
bör begränsa sig till en produktion av allenast tackjärn. Jag försäkrar, att det
inte är på grund av någon önskan att rulla nied miljonerna bolagets styrelse
har kommit fram till förslaget örn att framställa thomasgöt och elstålgöt. I
själva verket ligger det så till, att man genom att utvidga produktionsprogrammet
på detta sätt får ifrån verkets sida större möjligheter att allt efter marknadsförhållandena
leverera det som marknaden vill ha. Jag betraktar det inte
som någon nackdel, att nian vid tillverkningen av thomasgöt får en biprodukt,
thomasfosfat, som är alldeles speciellt lämplig som gödningsämne för det
norrländska jordbruket, framför allt då myrmarkerna.

Herr De Geer sade, att vi lia stor brist på koppar, och jag tror att han också
nämnde järn. Till det skulle jag vilja lägga, att vi ha hittills klarat oss med
gödningsämnen, men något överflöd av gödningsämnen finns det inte. Jag
skulle tro att den thomasfosfat, som faller såsom en biprodukt vid framställning
av thomasgöt, kommer att vara minst lika värdefull för vårt land som
de ganska begränsade mängder koppar verket vid anläggningen kommer att
behöva.

Herr De Geer sade vidare, att den redogörelse, som han fått örn att verket
har tillförsäkrat sig det nödvändiga manganbehovet, på honom verkade på
något sätt stötande, och han ville, såvitt jag förstod honom, gärna ha reda
på, hur det kunde ligga till med den saken. Jag vet hur det ligger till. Men
herr De Geer kan vara övertygad om att jag tänker inte tala örn det här i kammaren.
Jag är nämligen inte blind för att det finns konkurrenter, som med
stor förtjusning skulle kasta sig över den där fyndigheten och ta den ifrån
oss. Jag kan försäkra honom, att det är inte frågan om någon miljonrullning
i detta sammanhang, ej heller om någon halvmiljonrullning eller hundratusenkronorsrullning.
Verkets manganbehov kan säkerställas för en relativt blygsam
summa årligen. Så ligger det till med den saken.

Jag skall inte bli långrandig, eftersom statsutskottet efter en mycket, mycket
ingående behandling har följt Kungl. Maj :ts proposition med 20 röster mot 4.
Jag föreställer mig, att kammaren är beredd att efter den grundliga prövning,
som har föregått den här saken, votera för densamma.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)

Sist skulle jag emellertid vilja framhålla, att det ändå inte kan vara rimligt,
att ett land med sådana tillgångar som vårt, år efter år, årtionde efter årtionde
litar till utlandet för tillgodoseende av sitt järnbehov på det sätt som här sker.
I det här arbetet, utgivet av järnverksföreningen, finns det en tabell, där man
låter oss veta vad järnimporten har varit: 649,000 ton 1936, 844,000 ton 1937,

372,000 ton 1938, överhuvud taget under hela 1930-talet i genomsnitt 400,000
å 500,000 ton. Är det verkligen vettigt att i ett land med så rika tillgångar,
så rika möjligheter att tillfredsställa det egna behovet av järnvaror, lägga sig
emot och bromsa en sådan utveckling som det här är fråga örn, nämligen att
i någon mån utnyttja även inom landet de rika malmtillgångarna där uppe?
Jag kan begripa dem som voro motståndare till det föreslagna kokstack järnverket
1939, men jag kan inte begripa dem som äro motståndare till det förslag,
som här föreligger, ty det förslaget har tagit hänsyn till de invändningar
som gjordes under riksdagsbehandlingen 1939. Man reducerar användningen
av utländska reduktionsmedel till mindre än hälften av vad de skulle ha varit,
örn vi hade gått in för koksjärnverket 1939. Och när vi veta, att utvecklingen
under senare år vid mellansvenska bruk har gått i den riktningen, att man
låter tillverkningen flyta ifrån tackjärnsavdelningen till andra avdelningar utan
latt låta tackjärnet stelna till tackor, så förefaller det mig ganska rimligt, att
man tar hänsyn även till den omständigheten och bifaller detta produktionsprogram,
som går ut på att ge Norrbottens järnverk möjlighet att variera sin
produktion allt efter omständigheterna.

Yi ha i det program, som här föreligger, möjlighet att praktiskt taget helt
leva på naturtillgångar, som finnas inom Norrbottens län. Malmen finns där,
kalksten och dolomit finnas där, möjlighet att tillverka träkol i obegränsad
utsträckning finnes, och kraft finns eller borde finnas i riklig utsträckning.
Nu har vattenfallsstyrelsen efter en hel del underhandlingar säkerställt kraftbehovet
för de två tackjärnsugnar det är fråga örn. Det som då behöver importeras
är en viss kvantitet koks och möjligen en del manganmalm såsom tillsatsämne.
Alltså föreställer jag mig, att det icke finns så många järnverk här
i landet, som ha alla de ingredienser, som behövas för tillverkningen, på så
nära håll som vad detta järnverk kommer att få.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Lindmark, Jansson i Kalix, Andersson
i Hedensbyn, Nilsson i Norrlångträsk, Hansson i Vännäsby, Hage och Sandberg.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Den föregående ärade talaren vände sig
med stort patos emot dem, som motsätta sig järnframställning i Norrbotten,
varigenom man skulle kunna minska den järnimport, örn vilken han lämnade
en del siffror. Det förhåller sig emellertid icke på det sättet, frågeställningen
är icke denna. Vad det här gäller är, örn järnverket i Luleå skall byggas ut till
ett förädlingsverk för framställning av göt- och elektrostål. Det är detta som
det är fråga örn, det är icke fråga örn huruvida man skall stanna vid en större
eller mindre mängd tackjärn.

Jag kan mycket väl förstå dem, som av olika skäl anse sig nödgade att biträda
propositionen örn förhöjt anslag till Norrbottens järnverk i enlighet med
det föreliggande utskottsutlåtandet. Men jag har svårt att förstå, att tjugo ledamöter
av statsutskottet ha kunnat utan reservation sätta sina namn under detta
utlåtande med dess klang- och jubelmotivering. Det är nämligen alldeles uppenbart,
att denna betydande kapitalinvestering på 10 miljoner kronor utöver de
för två år sedan beviljade 10 miljonerna, alltså sammanlagt 20 miljoner kronor,

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
till järnverket i Luleå, betyda en till sina resultat mycket oviss investering. Ett
industriverk uppbyggt och drivet på det sätt, som i propositionen är skisserat,
blir ett mycket vanskligt och osäkert företag. Jag skall icke ingå på någon
analys av de många faktorer, som man här har att räkna med. Jag anser mig
icke heller ha den sakkunskap, som skulle erfordras därför, även örn bristande
eller begränsad sakkunskap i allmänhet knappast anses lägga hinder i vägen
för tvärsäkra uttalanden. Kanske får man också däri se en förklaring till utskottets
ganska sällsamma motivering med dess kategoriska påståenden örn huru
vist och förutseende allt är planerat för detta verk och huru fullständigt
obefogade och onödiga alla bekymmer för det planerade verkets ekonomiska
stabilitet äro. När jag läst denna motivering har jag däri tyckt mig finna en
illustration till det svenska folkets påstådda benägenhet för lättsinniga borgensförbindelser.
Även örn jag skulle kunnat biträda utskottets förslag i dess kläm
hade jag dock icke kunnat ställa mig bakom dess motivering.

Emellertid har det, så långt jag varit med under utskottsbehandlingen — som
jag dock endast i mycket begränsad omfattning kunnat deltaga uti •— framkommit
så mycket av lösa och ohållbara påståenden till förmån för detta järnverk,
att jag därav blivit mycket misstrogen emot denna argumentering och de grunder,
varpå den stöder sig. Jag skall som sagt icke närmare ingå därpå, utan jag
skall endast peka på en sak: den otillfredsställande försörjningen av elektrisk
energi. Delvis kan detta kraftbehov tillgodoses endast med säsongkraft från
statens kraftverk eller från Krångede, som också kan komma i fråga. Det är
väl uppenbart, att en avstängning av viss erforderlig kraftmängd under tre ä
fyra månader av året måste vara ekonomiskt ofördelaktig för industriell verksamhet
av detta slag. För framtiden kan naturligtvis elektrisk kraft åstadkommas
genom utbyggande av olika kraftkällor i Norrland, men det framgår
av vattenfallsstyrelsens yttrande, att för sålunda erhållen kraft måste man
räkna med ett kraftpris, som ligger 25 procent högre än det nu offererade. Hur
ett sådant kraftpris kommer att inverka på de ekonomiska kalkylerna för det
planerade thomas- och elektrostålverket, därom finns ingenting i föreliggande
handlingar, och säkert har det icke på något sätt ingått i kalkylerna. Jag kan
icke finna annat än att kraftförsörjningen för det planerade verket icke är tillfredsställande
ordnad.

Såsom frågan nu ligger till måste jag anse det vara försiktigast och säkrast
att stanna vid den av herr Lundberg i Hälsingborg avgivna reservationen, som
innebär en nyinvestering av 4 miljoner kronor utöver de 10 miljoner kronor,
som beviljades för två år sedan, och som begränsar sig till den tackjärnstillverkning,
varom det då var fråga.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Herr Persson i Falla uttalade sin
stora förvåning över att 20 ledamöter av statsutskottet hade kunnat skriva under
den motivering, som presterats i här föreliggande utskottsutlåtande. Han
kunde lia tillagt, att hans förvåning var så mycket större som de 4 reservanterna
gjort allt möjligt för att övertyga de 20 ledamöterna av statsutskottet örn
det ohållbara i denna motivering. De fyra reservanterna misslyckades emellertid
i sina ansträngningar, sannolikt beroende därpå, att detta ärende i den avdelning
av statsutskottet, som handlagt detsamma, och i det samlade utskottet
blivit föremål för en så ingående behandling, alt knappast något ärende, som
förelagts denna riksdag, varit föremål för en så grundlig utskottsbehandling.
Denna grundlighet har motiverats därav, att det riktats en mycket stark kri -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
tik emot det föreliggande förslaget. Det är många invändningar man haft att
göra. Endast en del av dessa invändningar äro berörda här i debatten, förmodligen
av den anledningen, att de vid närmare prövning icke visat sig bärkraftiga.

Det föreligger icke någon anledning för mig att efter den debatt, som här
förts, ingå på några detaljer. Jag vill emellertid med anledning av herr De
Geers fråga, var den manganmalm finns, som icke kan användas vid andra järnverk,
nöja mig med att säga, att anledningen till att här ifrågavarande malm
icke användes vid övriga järnverk är den, att den har för hög fosforhalt. Men
eftersom man vid järnverket i Norrbotten kommer att använda fosforhaltig
järnmalm, kommer man också att kunna använda den fosforhaltiga manganmalmen.

Jag vill slutligen till herr Persson i Falla säga, att jag tror, att man ej behöver
hysa några bekymmer beträffande möjligheten att tillgodose behovet
av elektrisk kraft vid Norrbottens järnverk. Jag tror för min del också, att
kraftbehovet kominer att tillgodoses utan några förhöjningar av de kraftpriser,
som nu äro stipulerade för kontraherad leverans till järnverket. Jag fäster
uppmärksamheten på att i nedre delen av Norrland för närvarande pågå mycket
stora kraftverksbyggnader. Så är förhållandet vid Kattstrupeforsen, där
man redan har ett turbinaggregat i gång och snart ytterligare ett samt har
möjligheter att utvidga verket med ett tredje. Jag nämner, att kraftverket i
Torpshammar, som kommer fullt utbyggt att ge nära 50,000 kilowatt vinterkraft,
kommer i drift, hoppas man, inom loppet av två år. Jag erinrar örn att
vattenfallsstyrelsen alldeles nyligen satt i gång utbyggandet av Midskogsforsén
i Jämtland. Jag påpekar, att Krångedebolaget avsevärt utbygger sitt
kraftverk och anlägger ett nytt i den s. k. Gammelängsforsen, som ligger några
kilometer längre ned efter Indalsälven. Jag påpekar, att Skellefteå stad just
satt i gång med byggande av ett nytt kraftverk. Det kommer inom loppet av
några år att bli så gott örn kraft, att jag är alldeles övertygad om att en del
av den kraft, som nu går från Porjus och söderut, då kan kvarhållas i Norrbotten.
Den situationen kan uppstå, att vattenfallsstyrelsen kan få vara tacksam
för att få sälja överskottskraft till Norrbottens järnverk för de priser,
som gälla för nu kontraherad kraft.

Herr Lundberg i Hälsingborg: Herr talman! Herr Lövgren berörde frågan
on) styrelsens kapacitet. Det är ingen som gjort detta tidigare. Styrelsen består
ju av aktade och kunniga män, vilkas skicklighet ingen dragit i tvivelsmål.
Att man dock kan ha olika uppfattning om detta utvidgade arbetsprogram
kan ju bero därpå, att när arbetsprogrammet uppgjordes vårt försörjmngsläge
kanske icke var fullt så prekärt som i dag. Sedan dess har detta nya
läge, krigsläget, inträtt i världen.

_Men herr Lövgren i likhet med herr Åqvist berörde ett spörsmål, som ger
mig anledning säga några ord om thomasfosfat. Till tjänst för de ledamöter
av kammaren, som äro intresserade av jordbruk och kanske ha fått den föreställningen,
att dessa biprodukter, som skulle utvinnas vid thomasverken i
form av slagg, skiille ha stor betydelse för vårt lands jordbruk, skulle jag
vilja ange några siffror, som visa hur det i verkligheten ligger till. Normal
tillverkning av thomasfosfat inom landet sker nu i en myckenhet av cirka

17.000 ton vid Domnarvet. Denna kvantitet utvinnes vid en produktion av ungefär
200,000 ton järn örn året. Örn det vore samma proportion vid det tilltänkta
thomasverket i Norrbotten, skulle det betyda, att man där kunde utvinna
ungefär en^ fjärdedel eller något mer av dessa 17,000 ton eller omkring

5.000 ton per år. Nu räknar emellertid bolagsledningen med att man skall

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
uppnå en produktion av 10,000 ton thomasfosfat på grund av den högre fosforhalten
i den malmbeskickning, som man kan använda sig av. Nu är emellertid
förhållandet det, att de malmer, som äro föremål för export av normal
beskaffenhet, icke ge så hög fosforhalt från beskickningen, latt man utan vidare
kan räkna med den högre produktion, som bolagsledningen tycks beräkna.
Det är anledningen till att man räknar med att taga i anspråk ännu fosforrikare
malm än den, som brytes i dag.

Nu kanske någon frågar: Dessa tiotusen ton, som bolagsledningen räknar
med, ha väl en mycket stor betydelse för vårt jordbruk? Ja, varje tillskott
av fosfatgödning äro vi i dag tacksamma få mottaga. Men jag vill erinra örn
att denna thomasfosfat är icke det huvudsakliga fosfatgödningsmedlet i landet,
utan det är superfosfaten. Och det kanske kan vara av intresse i detta
sammanhang att nämna, att tidigare har tillverkningen av superfosfat i landet
baserats på en import av råfosfat från främmande länder. Under tiden sedan
kriget utbröt, sedan september 1939, har en utvinning av apatitslig just vid
Norrbottens gruvor kommit till stånd, så att man räknar med att normalt kunna
åstadkomma en produktion av 200,000 ton superfosfat örn året. Örn jag
jämför dessa siffror med det beräknade tillskottet av thomasfosfat, får jag
icke den proportion, som man kanske här velat göra gällande.

Herr Lövgren var vidare inne på det allmänna talesättet om vår stora import
av järn och önskvärdheten av att kunna göra oss självförsörjande med
hänsyn till vår tillgång på järnmalm och bränsle o. s. v. inom landet. Men, herr
Lövgren, det är sant, att vi importera ungefär 100,000 ton tackjärn och cirka

300,000 ä 400,000 ton handelsjärn örn året. Men vi ha också en export av kvalitetsjärn
och maskiner, så att i och för sig är det ingenting anmärkningsvärt,
att vi importera en enklare vara och förädla den inom landet för att sedan exportera
den förädlade varan. Men det finns en annan sida av saken. Vi kunna
nog aldrig frigöra oss från import av handelsjärn av det skälet, att örn vi
skulle göra oss självförsörjande beträffande valsat material inom landet, skulle
vi få så stora anläggningar, i likhet med vad som finns på kontinenten, att
varje dimension, som utvalsas, skulle praktiskt taget icke bara täcka vårt eget
behov utan ge betydande kvantiteter i överskott. Tanken på att göra vårt land
självförsörjande med avseende på valsat material betyder samtidigt uppbyggandet
av en mycket stor export av sådant material.

Jag tror mig, herr talman, med dessa ord hava ytterligare styrkt den reservation
jag avgivit till utskottets föreliggande utlåtande.

Herr De Geer: Herr talman! Herr Lövgren har i denna sak tydligen representerat
Norrland, och hans landsmän ha all anledning att vara honom tacksamma
därför. Förtjänsten av detta järnverks tillkomst kan väl i första hand tillskrivas
herr Lövgren och landshövding Hansén. Men det är icke min sak att
uttrycka tacksamhet därför. Jag vill emellertid uttrycka tacksamhet mot herr
Lövgren av en annan anledning, nämligen för hans ärlighet i hans första anförande.

Jag efterlyste i mitt anförande de felande byxorna, dessa som funnos i den
kungl, propositionen, men som icke funnos i utskottets betänkande. Men herr
Lövgren gick tämligen rakt på sak. och han motiverade detta på två sätt. Han
hoppas och tror, att vi snart skola få ett fullständigt järnverk i Luleå. Det framgick
ganska klart av hans yttrande. Vidare sade han, att den moderna tekniken
gick emot flytande framställning, där järnet icke får svalna. Det är riktigt.
Från masugnen till thomas- och martinugnarna svalnar icke järnet, utan
värmen utnyttjas. Men, herr Lövgren, liven i den fortsatta processen från göt

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 3

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
till valsning i moderna verk tillätes icke götet att svalna utan valsas direkt.
Hans motivering där var fullt riktig. Men på samma sätt är det på vägen från
tackjärn till göt som från göt till färdigvalsat järn. Det andra argumentet var
mera rakt på sak. Herr Lövgren frågade kammaren: är det vettigt, att vi här i
Sverige under de sista tio åren importerat i genomsnitt 400,000 ton valsat material
om året? Ja, herr Lövgren, det är vettigt, och icke blott vettigt, utan det
har också varit en mycket god affär för Sverige att importera detta billiga material,
som vi kunnat köpa utifrån. Jag skall ge kammaren en liten lektion i
elementa när det gäller de geografiska betingelserna för framställning av vanligt,
billigt handelsjärn. Det är inte så att järnet skall produceras vid malmen,
utan det är tvärtom malmen som överallt söker sig till kolet. Se på Amerika!
Där finna vi malmen belägen ungefär som här, i närheten av polcirkeln, kring
övre sjön, men där finns endast en mycket obetydlig järnhantering. Den ligger
invid Chicago, i Pittsburgsdistriktet, medan malmen går ifrån norr och söderut.
Hur är det i England och i Europa i övrigt, i Oberschlesien och Kuhrdistriktet?
Där man har de stora koltillgångarna för tillverkning av lämplig masugnskoks,
dit går malmen. Orsaken är klar. I genomsnitt åtgår det 3 till 4 ton kol
för att framställa 1 ton låt oss säga järnvägsskenor men blott 1 1/2 ä 2 ton malm.
Dessutom sker avsättningen från den plats, där kolet finns. I allmänhet är det
också det naturligaste ur transportsynpunkt, att malmen söker sig till kolet
och icke tvärtom. Det är sålunda en världserfarenhet som gjorts under hundratals
år, som legat till grund för denna fördelning, och denna världserfarenhet
ligger delvis bakom de argument, som här anförts mot företaget i fråga.

Det är förvisso icke en klar och god affär vi här gå att besluta i dag. Tvärtom,
det är ett synnerligen riskfyllt företag. Det är andra gången riksdagen får
stifta bekantskap med detta företag såsom anslagsäskande, men — sanna mina
ord — det kommer att bli flera gånger.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag måste ställa en fråga till herr De Geer:
Var ha Domnarvet och övriga mellansvenska järnbruk sina koltillgångar? Ligger
inte ett järnverk uppe i Norrbotten prceis lika bra till ur denna synpunkt
som de mellansvenska bruken?

Herr De Geer använder föråldrade siffror och uppgifter när han säger, att
det under hundratals år har visat sig, att malmen går till kolet. Nu har emellertid
den elektriska kraftep på detta område i mycket hög grad ersatt kolet.
Vidare är det väl inte obekant, att vi i Norrbotten lia tämligen obegränsade
möjligheter att framställa träkol som reduktionsmedel. Vidare är det väl bekant,
att vi på grund av att så många fartyg hämta malm uppe i Luleå lia
lätt att få billig frakt på den koks, som vi eventuellt behöva. Mot bakgrunden
av dessa fakta tycker jag inte att herr De Geer har lyckats slå benen undan
miga argument. Vidare refererade han mig på ett sätt, som inte var riktigt
korrekt, när han sade, att jag i mitt första anförande uttalat mig för ett fullständigt
järnverk i Norrbotten. Det har jag visst inte gjort. Jag har inte alls
gått utöver ramen för det produktionsprogram, som vi diskutera här i dag.
Det har inte varit fråga örn någon utbyggnad till ett fullständigt järnverk där
uppe. Men när den, frågan kommer upp — örn den ställes en gång i framtiden
—• få vi väl bedöma den på sakliga och objektiva grunder, såsom vi ha bedömt
denna fråga. Jag betraktar det inte sorn någon olycka, örn en undersökning
skulle visa, att man med fördel kan gå vidare på förädlingens väg uppe i
Norrbotten. Men för dagen har varken jag eller någon ledamot av järnverksbolagets
styrelse för avsikt att sträcka oss längre än skinnfällen räcker.

Herr Lundberg i Hälsingborg försökte förringa värdet av den thomasfosfat
man skulle kunna erhålla som biprodukt. Jag vågar säga, att jag inte alls kän -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
de mig övertygad av lians invändningar. Han är själv chef för ett företag, som
tillverkar superfosfat, och känner till delina marknad utomordentligt val. Han
uttalar själv, att varje tillskott på detta område just nu är välkommet. Jag
inkasserar det erkännandet och hoppas att kammarens ledamöter taga hänsyn
till det.

När herr Persson i Falla talar örn den, knapphet på kraft som föreligger och
som skulle kunna leda till att verket finge stå stilla några månader om året,
vill jag hänvisa till att vattenfallsstyrelsen har ställt 10,000 kilowatt årskraft
till förfogande. Det är tillräckligt för kontinuerlig drift i en elekrisk tackjärnsugn.
Man har vidare ställt i utsikt 10,000 kilowatt säsongkraft under en tid av
nio månader örn året. Det blir en lucka på tre månader för den ena ugnen,
men jag förmodar att man skall komma över den. Den kraft som är avsedd för
thomasverket är en extrem säsongkraft, som man tar ut vid de tillfällen då den
är tillgänglig, den konkurrerar alltså inte med den sorn går till tackjärnsugnarna.

Så ligger det till, och som herr Lindberg i Umeå säger sker ju härvidlag
undan, för undan en utbyggnad i mellersta Norrland och även längre norrut.
Jag föreställer mig att på lång sikt är kraftproblemet det minst bekymmersamma
i denna fråga.

Herr De Heer erhöll på begäran ordet för kort genmäle och yttrade: Jag
skall be att få svara på den fråga herr Lövgren ställde. Min redogörelse gällde
framställning av handelsjärn, och 90—95 procent av det järn som tillverkas i
Sverige är handelsjärn. Herr Lövgrens hänsyftning på den mellansvenska industrien
är inte riktig ur den synpunkten, att denna i stor utsträckning, bortsett
från Domnarvet, är inriktad på kvalitet. Därmed jävas emellerid inte min,
uppfattning. Den mellansvenska industrien är så gynnsamt belägen, att där
finns både malm och kol, och samma gynnsamma förhållande uppstår örn
Norrlands järnverket begränsar sig till tackjärn, som bygger på träkol och inhemsk
kraft överhuvud taget. Örn föhållandena bli ogynnsamma för tillverkning
av dyrare elektrotackjärn, finnes en möjlighet att kunna utnyttja returfrakterna,
som herr Lövgren antjTdde.

I och med att vi krypa utanför skinnfällen bli förhållandena sämre. Jag
noterar med tacksamhet, att herr Lövgren alltjämt är av den uppfattningen att
han kommer att hålla sig innanför skinnfällen — så långt som till och med
göt — och inte sträcka sig längre.

Herr Lövgren, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort genmäle, anförde:
Den marknadsundersökning som bland andra faktorer ligger till grund
för detta förslag har visat, att järnbruken här i landet äro mycket intresserade
utav ej mindre tackjärn än även thomasgöt och stålgöt. Alltså förefaller det
mig som örn det inte skulle vara till någon olycka för den mellansvenska industrien,
örn den kunde förse sig med dessa halvfabrikat från ett järnverk i
Norrbotten.

Vad beträffar importen av billigt handelsjärn är jag väl medveten örn att vi
alltid haft en järnexport, som balanserat importen. Men den omständigheten
kan väl inte vara ett argument för att vi i evighet i samma utsträckning som
hittills skola fortsätta med import av tackjärn, när vi ändå lia möjligheter att
framställa det inom landet. Den nationalekonomi jag har lärt säger, att det är
fördelaktigt om vi inte ha så mycket på importsidan. Men om det finns en
exportsida som överväger importsidan, lia vi möjlighet att köpa även något annat
än tackjärn och handelsjärn, andra förnödenheter som vi kunna behöva,
men inte ha möjligheter att tillverka själva.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det är klart att jag inte vill ifrågasätta
vare sig herr Lundbergs eller herr De Geers auktoritet eller förutsättningar
att kunna tekniskt bedöma dessa frågor, men det hindrar inte att
man som lekman ändå kan ha vissa betänkligheter mot en del av vad vederbörande
anfört. Och det hindrar inte heller, att man har det intrycket, att
vederbörande själva äro medvetna örn att deras framställning haltar på viktiga
punkter.

För min del fattar jag naturligtvis denna fråga något annorlunda än som
ett rent tekniskt resonemang örn vad som för ögonblicket kan göras. Men
jag vill också till det tekniska resonemang, som ändå utvecklats här, säga
ett par ord. Vad herr De Geer säger om det, som hittills varit praxis, lider
bara av det felet, att han försöker på den aktuella situationen överflytta erfarenheter,
som i och för sig voro hållbara under tidigare förhållanden, men
som i dag icke äro hållbara. Herr De Geer säger, att det är en internationell
erfarenhet, att järnet söker sig till kolet, och den ekonomiska lag som bestämmer
detta är helt enkelt den, att man behöver tre ton kol för att förädla ett
ton järn. Ja, så har det varit, herr De Geer, men så är det inte längre. Det
är faktiskt så, att den förbättring av förädlingsmetoderna som ägt rum har,
örn inte generellt kastat örn proportionerna så dock gjort den ekonomiska lag,
som tidigare var anledningen till att järnet sökte sig till kolet, illusorisk. Man
har förbättrat smältningsmetoderna, och man behöver inte i dag tre ton kol
för att smälta ett ton järn. I själva verket har man redan kommit så långt,
att man smälter ett ton järn med ett ton kol. Jag erinrar örn att när ryssarna
byggt ut sina stora anläggningar vid Kusnetskstroj och Magnitogorsk
tillämpa de denna princip att kolet fraktas till järnmalmen. Medan kolet
fraktas från Kusnetskstroj till Magnitogorsk, föres malmen från sistnämnda
plats tillbaka till kolfältet — på båda ställen förädlar man. Den tekniska
förutsättningen är, att man kan förädla ett ton järn med användande av
ett ton kol.

Sedan dess har det gått tio år och metoden har förbättrats ytterligare. Jag
har hört att man i Mellansverige hunnit så långt — fast det är möjligt att
så inte är förhållandet vid herr De Geers anläggningar — att man t. o. m.
har ändrat proportionerna så, att kolmängden är mindre än järnmängden. Med
hänsyn till den faktiska revolution som ägt rum inom järnhanteringen, som
ju inte kan vara herr De Geer främmande, måste man väl konstatera, att här
försöker en talesman för denna näringsgren att mobilisera sin auktoritet på
ett sätt, som icke är honnett gentemot riksdagen.

Herr De Geer sade gentemot herr Lövgren, att man på norrbottniskt håll
tydligen har den uppfattningen, att man skall få till stånd ett fullständigt
järnverk. Det är klart att vi ha den uppfattningen. Även örn herr Lövgren
inte direkt går med på herr De Geers tolkning, tror jag man kan påstå, att
det råder en allmän mening där uppe, att det bör åstadkommas en fullständig
järnförädling i Norrbotten. Det har också varit riksdagens uppfattning
länge, att den norrbottniska järnmalmen icke skulle, såsom hittills skett, i sådana
väldiga kvantiteter fraktas ut ur landet för att förädlas. Hedan 1907
fattade ju riksdagen ett beslut i denna fråga. Det första malmavtalet med
Grängesbergsbolaget gick ut på att man skulle undersöka möjligheterna för
en järnförädling av en del av de rika järnmalmstillgångar som finnas där
uppe. Den saken har man dragits med i många år, tanken har aldrig helt
fallit i glömska. Under uppgångstiderna har den alltid begravts, och endast

Onsdagen den 17 december 1941 i. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
när det blivit sådana situationer som för närvarande, med brist på förädlat
järn eller kriser, har frågan bringats till aktualitet.

Jag konstaterar att i den uppläggning, som gjorts Ilar av reservanterna och
deras sympatisörer, har man inte längre ställt sig på den gamla ståndpunkten,
att man överhuvud taget inte mera skall förädla någon järnmalm. Man
är nu med på att i Norrbotten vissa kvantiteter järn kunna få förädlas eller
åtminstone halvförädlas. Redan denna reträtt från motståndarnas sida är naturligtvis
en framgång, men just den hårda kamp som man här utvecklar -—
med tanke på att verkligen kunna fullfölja trettiofem år gamla planer — gör
att man måste säga sig, att vederbörandes omvändelse bara är föranledd av
att de kommit in i ett läge, där de inte våga slåss öppet som tidigare, utan
nu nöja sig med att försvara en bakre bastion. Jag tycker man skall uppge
den också, ty jag är alldeles övertygad örn att erfarenheterna komma att
visa, att det finns goda förutsättningar att i Norrbotten skapa en järnförädlingsindustri,
inte bara en halvförädling till tackjärn utan också en vidareförädling
av järnet. Jag tror även att de farhågor, som herrarna i vissa avseenden
ge uttryck för, komma att visa sig fullständigt omotiverade.

Beträffande de ekonomiska invändningar som resas, frågar jag — jag vill
naturligtvis därvidlag inte på något sätt förolämpa någon av reservanterna:
Äro inte dessa invändningar bland annat föranledda därav att herrarna själva
äro intressenter i en järnförädlingsproduktion? Är det inte så att man fruktar
— jag tyckte detta framgick särskilt av herr De Geers anförande — att
det i Norrbotten skall uppstå en konkurrentindustri, som kommer att ha så
goda förutsättningar, att den kanske undergräver förutsättningarna för den
mellansvenska industrien? I och för sig måste man naturligtvis ha en viss
respekt för dessa bekymmer, men jag tror de äro kortsynta. Örn man tar så
stora hänsyn till att man investerat pengar i dyrbara anläggningar här nere
i mellersta Sverige, av fruktan för att dessa pengar delvis skulle kunna förloras,
då ser man den fråga det här gäller på mycket kort sikt. Man har fört
en hård kamp ända från början mot tanken på att man skulle förädla den
norrbottniska järnmalmen. För de flesta är det tämligen klart, vilka egentliga
skäl som legat bakom denna kamp.

Ett exempel: jag tror icke, att Svenska handelsbanken, vars styrelse herr
Lundberg tillhör, eller Fagersta Bruks Aktiebolag, vars styrelse herr Lundberg
också tillhör, eller Aktiebolaget Fosfatintressenter, där han är verkställande
direktör, på lång sikt har något att förlora på att de värdefulla naturrikedomar,
som finnas i Norrbotten, bliva föremål för förädling även om
han tror det. Man för ett alldeles felaktigt resonemang, när man bara pekar
på de nuvarande export- och importsiffrorna och säger: Så här är det. och
det kan icke bli annorlunda. Varför kan det icke bli annorlunda? Varför kan
icke Sverige skaffa sig en större utlandsmarknad för sitt järn? Vad är det som
talar för att den nivå, som nåtts, betecknar maximum för vad som kan uppnås?
Det är ingenting, som talar för detta, men det är däremot mycket goda skäl.
som tala för att en vidsynt planering och djärva initiativ, när det gäller att
utnyttja de rika råvarutillgångar, som finnas i Norrbotten, komma att nationalekonomiskt
giva de allra bästa resultat. Det skulle vara en stor framgång, om
de storfinansiella krafterna verkligen insåge detta och gjorde slut på alla
dessa försök att lägga krokben för dem, som sträva efter att åstadkomma en
förädling av de norrbottniska naturrikedomarna. Del är icke bara sådana här
mera honnetta drabbningar som lia utkämpats örn förädlingen av de norrbottniska
naturrikedomarna. Jag påminner örn hur man slagit sönder träförädlingen.
Kanske mest typiskt är det sätt, på vilket man slagit sönder den järnförädling,
som man lyckades knäcka efter det förra världskriget. Man köpte

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
upp aktiemajoriteten i företaget oell drev detsamma i konkurs. Luleå stad tillsatte
en särskild kommitté nied uppdrag att verka för ett återupptagande av
järnförädlingen vid Karlsvik, som f. ö. enligt min mening icke startade under
de ekonomiskt bästa förutsättningar. Man gjorde ett försök att förhindra, att
anläggningarna skrotades ned helt och hållet. Man vände sig till handelsbanken,
som hade sin hand med i dessa transaktioner, och begärde att få på
hand rätten att köpa in det område, där järnverket ligger, för att på så sätt
säkra ett återupptagande av driften. Handelsbanken förklarade, att det icke
gånge för sig, enär annan spekulant hade fått inköpsrätten på hand. Det visade
sig vara — jag tror icke, det kan anses vara inhonnett att omtala offentligt
kända fakta — en av cheferna för järnindustrien i mellan-Sverige, direktör
Ax lson-Johnson. Visserligen demolerade han anläggningarnarna, så att driften
icke skulle kunna sättas i gång igen — området lär vara mycket lämpligt
för anläggande av ett järnverk — men han blev så förälskad i området, att,
örn jag inte är fel underrättad, icke ens staten kunde få köpa det. Sådana metoder
har man använt tidigare. Nu får man hoppas, att dessa metoder skola
övergivas, men det vore önskvärt, att man här i riksdagen också upphörde med
att mobilisera mer eller mindre omöjliga argument för att sabotera en förnuftig
utveckling.

Jag nämnde, att herr Lundberg är chef för Aktiebolaget Fosfatintressenter.
Vad han sade örn förutsättningarna för att ur den norrbottniska järnmalmen
framställa fosfat kan korrigeras. I själva verket finns en metod utexperimenterad
att framställa ett gödningsämne ur Kirunamalmen, som — jag är säker
på att det icke är någon hemlighet för regeringen — örn den kommer till användning,
och jag kan icke tänka mig annat, kommer att förse det svenska jordbruket
med praktiskt taget hela den kvantitet av gödningsämnen, som det behöver.
I själva verket finnas förutsättningar för en väldig utbyggnad av konstgödningsämnesproduktionen
i Norrbotten på grundval av Norrbottensmalmen.
och jag hoppas, att dessa förutsättningar komma att utnyttjas. Det är naturligt,
örn den, som har sitt intresse knutet vid en liknande anläggning på annat
håll, och som kanske har lagt ned en stor del av sin mannakraft på att förkovra
sistnämnda anläggning, ser sådana perspektiv med en viss oro, men det kan
icke hjälpas: man får icke här av hänsyn till stundens intressen och för att slå
vakt örn vissa kapitalinvesteringar, som naturligtvis i och för sig äro mycket
betydelsefulla, sabotera en förnuftig utveckling.

Allt talar för att nian i Norrbotten kan skapa en järnförädlingsindustri,
som skulle komma att bli till välsignelse för hela landet och som på längre
sikt sett icke bör betraktas som en farlig konkurrent till den mellensvenska
järnhanteringen utan som en kompletterande tillgång för nationalhushållet, en
tillgång, som även den mellansvenska järnindustrien kommer att få nytta utav.

Herr Persson i Falla framhöll, att den ifrågasatta investeringen gällde ett
så pass stort belopp som 10 miljoner kronor och att utsikterna att ernå ett gott
resultat vore ovissa. Industrikommissionen har emellertid avgivit ett tillstyrkande
utlåtande och framhållit, att investeringen inom en ganska kort tid kan
väntas visa sig vara till fördel för hela folkhushållet, icke minst med hänsyn
till vårt nuvarande försörjningsläge. Det är icke fråga örn några spekulationer.
Det gäller en placering, som avser att möjliggöra utbyggande av en järnförädlingsindustri
i Norrbotten, där naturliga betingelser föreligga för en sådan
industri. Jag vill erinra örn, att vi nyss för ett jagarbygge anslagit 16
miljoner kronor, utan att någon opponerat sig däremot, trots att denna penningplacering
ju är åtskilligt osäkrare och ger betydligt mindre i utbyte än
den penningplacering, det här gäller. I betraktande av det sätt, varpå riksdagen
lärt sig att handskas med miljonerna, kan man icke taga herr Perssons

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Ytterligare aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m. (Forts.)
i Falla bekymmer så allvarligt. I jämförelse med de stora andra utgifter, som
staten för närvarande har, äro de 10 miljoner kronor, som det här är fråga om,
en mycket blygsam summa. Därtill kommer, att det gäller en kapitalplacering,
som med tiden kommer att giva tiofalt och hundrafalt igen.

Med dessa ord, herr talman, vill jag för min del yrka bifall till utskottets
förslag, och jag uttalar ännu en gång den förhoppningen — jag vågar t. o. m.
säga den övertygelsen — att riksdagen kommer att finna det beslut, som nu
äntligen skall fattas örn att bygga ut en norrbottnisk jämförädlingsindustri,
i högsta grad välsignelsebringande för vårt land.

Herr Mosesson: Herr talman! Då jag kommer att rösta för bifall till utskottets
förslag, ber jag att i anledning av vad den siste talaren anfört få
fästa uppmärksamheten på att det är ett uttalande, som återfinnes på sid. 8 i
utskottets utlåtande, som för mig varit bestämmande. Utskottet finner det vara
av vikt, att frågan örn järnverket nu utan vidare dröjsmål bringas fram till
ett slutligt avgörande. Det är varje riksdagsmans plikt att veta, vad han går
in för. Här har antytts, att det skulle gälla ett led i en utvidgningsverksamhet,
omfattande järnverk, valsverk etc. Med anledning härav ber jag, herr
talman, att få fästa uppmärksamheten på, att det för mig bestämmande har
varit att utskottet sagt, att det här är fråga örn ett slutligt avgörande. Skulle
fråga uppstå örn ytterligare anläggningar, så måste detta betecknas som en
ny fråga. Det gäller då icke en nödvändig konsekvens av vad vi här beslutat.
Jag har tidigare framhållit, att jag förstår, att norrbottningarna tycka, att det
icke är riktigt, att Norrbotten skall vara blott en råvarubas. Men det är vår
plikt att. räkna med, vad som är möjligt. Jag tror, att det förslag, som här
föreligger, är genomförbart.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall
till den av herr Lundberg i Hälsingborg avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr förste vice talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Lundberg i Hälsingborg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 246, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Lundberg i Hälsingborg
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föredrogs sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till värnpliktslag dels
ock i ämnet väckta motioner.

Förslag till
värnplikt stoij.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Genom en den 24 oktober 1941 dagtecknad proposition, nr 318, hade Kungl.
Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till värnpliktslag.

I anledning av propositionen hade inom riksdagen väckts tolv motioner, nämligen
motionerna

inom första kammaren

nr 250 av herr Gränebo m. fl.,

» 251 » » Gränebo m. fl.,

» 252 » » Lindblom m. fl.,

» 253 » » Holmström m. fl. och

» 254 » » Nordenson m. fl. samt

inom andra kammaren

nr 343 av herr Hagberg i Malmö m. fl.,

» 344 » » Hyling,

» 345 » » Hyling m. fl.,

» 346 » » Svensson i Ljungskile,

» 347 och 348 av herr Jonsson i Skedsbygd m. fl. samt
» 349 av herr Sandberg m. fl.

Enligt de i 27 § i Kungl. Majits förslag till värnpliktslag intagna bestämmelserna
i fråga örn de värnpliktigas utbildningstid skulle värnpliktig i regel
vara skyldig att, på sätt Konungen närmare förordnade, för sin utbildning
tjänstgöra under sammanlagt fyrahundrafemtio dagar, däri inberäknat tid för
i vederbörlig ordning anbefallda övningsuppehåll.

Motionerna I: 252 och II: 349, vilka voro likalydande, utmynnade i en hemställan,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte avslå 27 § i
förslaget till värnpliktslag och att nuvarande bestämmelser i denna del alltså
skulle gälla.

I motionerna 1: 254 och II: 345, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen måtte med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam
utredning i syfte att med hänsyn till det totala krigets krav skapa väsentligt
ökade möjligheter för medborgarnas deltagande i försvarsarbetet.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 252, lii 344 och lii 349 samt
med förklarande att riksdagen funnit viss jämkning böra vidtagas i Kungl.
Majits förslag till värnpliktslag, måtte för sin del antaga av utskottet framlagt
förslag till värnpliktslag;

B. att riksdagen, i anledning av motionerna I: 254 och lii 345, måtte i
skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa skyndsam
utredning av frågan, örn och i vad mån åläggande för svenska medborgare
borde givas att, därest skyldighet för dem att fullgöra värnplikt icke förelåge
samt försvarets behov i jämförelse med andra riksintressen det påkallade,
undergå utbildning för och deltaga i försvarsarbetet, ävensom för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda:

C. att motionerna I: 250, I: 251, lii 346, lii 347 och lii 348, i den mån
de icke blivit besvarade genom vad utskottet i sin motivering anfört, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd; samt

D. att motionerna I: 253 och lii 343 måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Lindberg i Umeå, som yrkat bifall till de likalydande motionerna
I: 252 och II: 349;

2) av herrar Heiding och Strindlund, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen, med avslag å motionerna I: 252, II: 344 och II: 349,
måtte för sin del antaga det av Kungl. Maj :t framlagda förslaget till värnpliktslag
med av utskottet därvid föreslagen jämkning, att gälla från den 1
januari 1942 till dess riksdagen i samband med beslut rörande försvarsväsendets
ordnande antagit ny värnpliktslag;

3) av herr Olovson i Västerås, som anslutit sig till ett inom utskottet framställt
yrkande, att värnpliktslagen skulle givas provisorisk karaktär;

4) av herrar Oscar Olsson, Boman och Linder;

5) av herrar Lindberg i Umeå, Mårtensson, Lindholm, Hage, Olovson i Västerås
och Hermansson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A. ■— --(lika med utskottet);

B. att motionerna 1: 254 och II: 345 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

C. ---— (lika med utskottet); samt

D. •---(lika med utskottet);

6) av herrar Mårtensson och Lindholm beträffande viss del av utskottets
motivering; samt

7) av herr Strindlund beträffande utskottets hemställan under punkten B.

Sedan herr förste vice talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet av

Herr Skoglund i Doverstorp, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av sammansatta stats- och andra lagutskottets utlåtande nr 6 hemställes,
att kammaren måtte besluta, att utlåtandet må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det sätt, att till en början föredrages det av utskottet
tillstyrkta lagförslaget paragrafvis med underrubriker efter de därtill
hörande paragraferna samt med slutbestämmelser och huvudrubrik sist, varefter
utskottets hemställan i punkten föredrages, att vid behandlingen av den
paragraf, varom först uppstår överläggning, denna må omfatta utlåtandet i
dess helhet, samt att lagtexten icke behöver uppläsas i vidare mån än sådant
av någon kammarens ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten A.

Det av utskottet framlagda förslaget till värnpliktslag.

1 §■

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Sandberg: Herr talman! Här föreligger nu förslag till antagande av
en ny värnpliktslag. Det torde vara ett åtminstone för senare tid enastående
fall i vår försvarspolitik, att ett förslag örn långtgående utökning av de värnpliktigas
tjänstgöringsskyldighet framlägges för riksdagen utan samband med
förslag örn försvarsväsendets organisation i övrigt. Man har alltid tidigare velat
bedöma dessa ting i ett sammanhang, bl. a. för att kunna få en rätt uppfattning
örn storleken av de samlade försvarskostnadema.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Det är visserligen sant, att nu råda alldeles särskilda och kritiska förhållanden,
men fråga är, örn det ändå är välbetänkt att nu antaga en ny värnpliktslag
utan att kunna i viktiga avseenden överblicka konsekvenserna av detta
beslut. Det är ju ändå så, att man räknar med att riksdagen i en nära framtid
får taga ställning till frågan örn hela försvarsväsendets utformning för den
närmaste tiden.

Den viktigaste frågan i värnpliktslagen gäller ju de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet.
Om behövligheten av en nyorganisation av de värnpliktigas
inskrivning och registrering har ingen meningsskiljaktighet rått. Vi ha därför
i motionerna I: 252 och II: 349 yrkat, att riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 318 måtte besluta avslå 27 § i förslaget till värnpliktslag
och att nuvarande bestämmelser i denna del alltså skola gälla.

Vi ha sålunda menat, att man icke nu bör binda sig definitivt för en mycket
viktig och grundläggande del av försvarsordningen, nämligen övningstiden
innan man fått se, hur försvarsordningen i sin helhet är avsedd att taga
sig ut.

Även departementschefen framhåller, att med hänsyn till det nära sambandet
mellan frågan om den tilltänkta försvarsorganisationen och de centrala
värnpliktsfrågorna det hade varit önskvärt, att värnplikts frågorna kunnat, infogade
i sitt sammanhang, föreläggas riksdagen. Utskottet understryker denna
synpunkt och skärper den genom att framhålla, att då de i värnpliktslagen
reglerade frågorna tagas under övervägande fristående utan samband med försvarsordningen
i övrigt, underlag kommer att saknas för bedömandet av vissa
spörsmål; utskottet syftar härutinnan närmast på avsaknaden av närmare
kännedom örn de ekonomiska följderna för statsverkets vidkommande av förslagets
genomförande. Ja, det är just denna mycket betänkliga brist att man
bland annat icke äger kännedom örn de ekonomiska följderna, som varit ledande
för oss motionärer, vilken brist också starkt betonas i den av herrar Heiding
och Strindlund avgivna reservationen.

Trots detta har emellertid utskottet funnit, att de av departementschefen anförda
skälen för att hithörande frågor redan nu bringas till sin lösning böra i
nuvarande läge tilläggas avgörande vikt.

Man har en känsla av att utskottet inte känt sig så överväldigat. För min del
har jag inte funnit anledning ändra mening efter att ha läst utskottets motivering,
snarare tvärtom. De av departementschefen anförda skälen äro i huvudsak
dels önskvärdheten av att se värnpliktslagens i varandra ingripande stadganden
i ett sammanhang och dels önskemålet att få befälsutökningen snabbare
genomförd genom den tvångsuttagning till befäl, vartill lagen öppnar möjlighet.

Vad sambandet mellan bestämmelserna om de värnpliktigas inskrivning och
registrering oell bestämmelserna om övningstiden beträffar, så synes inte detta
samband vara alldeles oupplösligt. Rullföringsnämnden synes i alla händelser
icke hava varit främmande för tanken att bestämmelserna örn tjänstgöringsskyldigheten
kunde antagas vid en senare tidpunkt, och det är också vad vi
mena, då vi i vår motion yrka bifall till det föreliggande förslaget, såvitt gäller
bestämmelserna angående inskrivningen och redovisningen av de värnpliktiga,
men förorda uppskov med frågan örn tjänstetiden.

Beträffande frågan om uttagningen till officers- och underofficersutbildningen,
så skulle visserligen, örn det nu föreliggande lagförslaget icke antoges,
ett dröjsmål uppstå i fråga örn möjlighet till tvångsuttagning, men fråga
är, örn detta får anses vara tillräckligt skäl för att bortse från andra allvarliga
olägenheter av att nu låsa fast bestämmelsernan örn tjänstgöringstiden. Åtskil -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

ligt torde också kunna ytterligare vinnas i fråga om befälsutbildningen på frivillighetens
väg.

Det har synts oss nödvändigt, särskilt med hänsyn till den dominerande storleken
av de samlade kostnaderna för försvarsväsendet, att alla huvudfrågor,
som ha med denna sak att göra, få bedömas i ett sammanhang. Och tjänstgöringstiden
är en sådan huvudfråga, som icke bör avgöras fristående. Aven för
den fortsatta utredningen får det, som jag ser saken, en mindre gynnsam verkan,
om frågan angående tjänstgöringstiden redan nu avgöres.

Det föreliggande förslaget säger ingenting örn kostnaderna för dess genomförande.
Säkerligen komma de ekonomiska konsekvenserna att bliva mycket
allvarliga. Oro för dessa förspörjes mångenstädes.

Våra militära anstalter måste väl ändå anpassas till de möjligheter, vi kunna
anses ha att bära de personliga och ekonomiska bördorna. Ur denna synpunkt
har även jag tidigare efterlyst en plan, som gör det möjligt att överblicka
de samlade kostnaderna. Hittills har ^riksdagen flera gånger fattat beslut
örn utökningar av försvarsanstalterna pa olika sätt utan att veta, var det
hela möjligen komme att sluta. Inom en ganska näraliggande framtid får riksdagen
emellertid tillfälle att pröva en plan för försvarsanstalternas utbyggande
och ordnande under de närmaste åren. Men då riksdagen ställes inför denna
plan, då är riksdagen, om den i dag fattar beslut örn värnpliktslagen, på sätt
här föreslås, i väsentliga avseenden redan bunden, dag menar, att detta icke
kan vara riktigt och att det icke heller kan vara nödvändigt att gå till väga på
sådant sätt.

Till detta kommer, att flera viktiga frågor, som hava samband med frågan
örn tjänstgöringstiden, ännu äro, såsom också påpekats i den reservation jag
tidigare nämnt om, olösta. Då så stora personliga offer, sorn det här är fråga
örn, krävas av de värnpliktiga, särskilt dem som uttagas till befälsutbildning,
så böra de problem, som uppstå genom de djupa ingreppen i vederbörandes utbildning
och levnadsförhållanden, vara i möjligaste mån klarlagda innan man
fattar beslut.

Mycket goda skäl synas därför tala för att riksdagen icke nu avgör frågan
örn de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet, överhuvud taget bör hela frågan
örn försvarsorganisationen behandlas så, att nödig elasticitet och. möjlighet till
anpassning bibehålies så långt som möjligt. Det kan väl ända icke förnekas,
att våra militära anstalter äro i hög grad t.idspräglade. Yi hoppas alla —. för
att tala med en stor tidnings ord nyligen — på bättre tider med större .möjligheter
för både unga och medelålders män att ägna sig åt civil utbildning och
civilt arbete. Man torde för övrigt med skäl kunna sätta i fråga, huruvida en
mera permanent försvarsordning under nuvarande förhållanden bör bestämmas.
I alla händelser bör man icke nu förfara så som flera gånger hittills skett, att
riksdagen ställes inför betydelsefulla delar av försvarsfrågan och fattar beslut
i dessa utan möjlighet att överblicka det hela och storleken av de kostnader,
vartill man till sist sammanlagt kommer.

Herr talman! På grund av det anförda ber jag att få yrka, bifall till herr
Lindbergs reservation, vilket betyder bifall till yrkandet i motionen 1:252 och
11:349. Jag vill emellertid, herr talman, tillfoga, att för den händelse detta
yrkande icke skulle vinna riksdagens bifall, så anser jag mig oförhindrad att
ansluta mig exempelvis till den reservation, som avgivits av herrar Heiding, och
Strindlund. Det är ju så, att under utskottsbehandlingen kommit fram en linje,
som väsentligen tillgodoser de önskemål, som vi i våra motioner lia velat komma
till. Enligt vad det sagts mig kan det bli nödvändigt vidtaga vissa formella
ändringar i den nyss nämnda reservationen, men jag tar här sikte på vad som

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

för mig är det väsentliga, nämligen att även denna reservation leder till, att vi
icke nn genom beslut definitivt binda oss beträffande de värnpliktigas tjänstgöringsskyldighet.

Herr Nilsson i Norrlångträsk instämde häruti.

Herr Hage: Herr talman! Jag har suttit vid behandlingen av delina fråga
om värnpliktstidens utökning dels i andra lagutskottet, när frågan förra gången
behandlades, alltså i början på denna riksdag, dels även i det sammansatta
utskott, som nu har behandlat den. Jag ber med hänsyn därtill att få säga
några ord.

Jag vill då först inledningsvis deklarera, att jag i det sammansatta utskottet
har försökt verka för att denna fråga — med hänsyn till den nuvarande tiden
och de farligheter, som varje land är utsatt för — skulle avgöras under så
stor enighet som möjligt. Det har ju skett, när det gällt andra försvarsfrågor,
exempelvis de stora, anslagen. Då har det varit en rörande enighet. Det har
varit pa grund av tidsförhållandena. Jag får för min del säga, som jag sade
i utskottet, att jag tror, att det skulle haft en viss betydelse utåt, örn även
denna fråga kunnat avgöras under en sådan enighet.

Från den utgångspunkten har jag nu, då det i alla fall avgivits reservationer,
inskränkt mig till att ansluta mig till en enda reservation. Det är den, som är
avgiven av herrar Lindberg och Mårtensson m. fl. och som berör yrkandet under
B. på sidan 71 i utskottets utlåtande. Detta yrkande är grundat på en motion
från högerhåll. Där begär man en utredning, som skulle syfta till att sådana,
som icke .komma till användning i det militära arbetet — alltså män, som
icke äro kvalificerade för detta, och kvinnor — skulle sättas in på något sätt
i försvarsarbetet. För min del vill jag säga, liksom jag sagt i utskottet, att jag
tycker, att detta är en fråga av sådant slag, att när landet har en samlingsregering
med representanter för de stora partierna, man kan ha det förtroendet för
denna regering, att örn den finner lämpligt att utreda lämpligheten och behövligheten
av en sådan organisation som denpa, så bör den också få göra detta. Jag
tror icke, att det är nödvändigt för riksdagen att på denna punkt komma med
pekpinnen. Speciellt fränden utgångspunkten har jag därvidlag anslutit mig
till yrkandet örn avslag på de föreliggande motionerna. Jag har velat säga detta
därför, att det är mycket troligt, att just denna fråga kommer att tilldraga
sig en ganska stor uppmärksamhet och åstadkomma debatt under denna diskussiop.

Sedan, när det gäller att redogöra för kontentan av föreliggande förslag,
har jag fattat saken så -—• det vill jag säga till herr Sandberg — att det vi nu
komma att besluta här, ha vi i stort sett redan förut beslutat vid denna riksdag.
Vi fattade nämligen beslut i början av denna riksdag örn utökning av den första
.övning.stiden till 360 dagar. Vid det tillfället förekom ingen opposition.
Frågan gick igenom i första kammaren utan debatt. I denna kammare var det
någon kommunist, som yttrade sig rörande vissa detaljer, men ingen yrkade
avslag på detta. Jag har den uppfattningen, att det, som då beslutades, är
huvuddelen av det vi nu komma att gå in för. Sedan tillkomma naturligtvis
vissa saker. Här tillkomma exempelvis dessa repetitionsövningar och dessa efterövningar.
Men kärnan i det förslag, som här föreligger — även örn det alltså
går^ut på 450 dagars övpingstid inklusive de efterföljande övningarna — är
ändå det förut fattade beslutet, som innebar, att man utökade den första värnpliktstiden
till ett år. Då menar jag, att har man sagt A i början av denna riksdag,
måste man säga B nu.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Nu har ju herr Sandberg varit inne på det kapitel, där det talas om, att det
vore rimligt att denna fråga finge avgöras i samband med den stora försvarsorganisationsfrågan,
som kommer före vid 1942 års riksdag. Ja, det är klart,
att det ligger någonting i detta. Under normala tidsförhållanden skulle detta
argument väga mycket tungt. Men för min del får jag säga, att jag ser saken
så realistiskt, att jag förstår, att vare sig vi avgöra denna fråga nu eller vi
avgöra den vid 1942 års riksdag, blir det precis samma beslut. Då tycker jag
för min del, att det är bara en rent formell sak detta. Från den utgångspunkten
och även örn jag ger ett visst värde åt dessa synpunkter, att man nu icke
får riktigt reda på kostnader, som sammanhänga med den stora reformen, av
vilken detta är en del, har jag dock funnit det icke vara så nödvändigt att reservera
mig på en sådan punkt.

Däremot har jag på en annan punkt varit mera betänksam: nämligen huruvida
denna lagstiftning borde göras definitiv eller provisorisk. Hade man
gjort denna lagstiftning provisorisk, skulle det, som jag ser saken, haft en viss
symptomatisk innebörd: man hade givit svenska folket en antydan om, att
riksdagen tror och Kungl. Maj :t tror, att vi inom rimlig tid komma fram till en
tidpunkt, då vi kunna justera det beslut vi nu gå in för. På den punkten hoppas
och tro vi, att det kommer en tid, då det växer upp en annan rättsordning ute
i världen, som gör, att det ej blir nödvändigt att vidbliva sådana utvidgningar
av försvarsanordningarna, som det här är fråga örn. Om vi tro detta, är det
kanske ej av så stor betydelse örn det beslut vi här fatta skall gälla en provisorisk
anordning eller en definitiv. Ty komma vi fram till en sådan tidpunkt ute
i världen, att rättstanken får starkare luft under vingarna, då, skulle jag tro,
kommer det att växa upp i detta land, liksom i alla andra länder, en folkopinion,
som så starkt kräver ett raserande av vad vi nu besluta, att det finnes
ingen möjlighet även för dep starkaste försvarsminister och den starkaste
regering att gå emot och opponera sig mot detta. Det är det jag hoppas på.
Alltså får jag säga, att jag har anledning att icke så starkt hålla på provisoriet,
därför att jag hoppas, att det blir ett provisorium i alla fall.

En av orsakerna till att jag tror på detta — att det vid en sådan tidpunkt
kommer upp en så stark opinion mot vad som nu genomföres på olika områden
inom försvarsgebitet — är, att med dessa beslut, som nu fattas, växer ju
skattebördan på ett alldeles oerhört sätt. Vi ha haft föredragningar i utskottet,
där vi framställt frågor rörande detta. Det har för resten varit föredragningar
örn mycket olika ting i utskottet. Där kom man också in på frågan, hur man
skulle ordna allt detta skattetekniskt och vad det skulle kosta. Något bestämt
besked kunde man ej få — det har redan antytts av herr Sandberg. Men så
mycket kunde jag uppfatta, att genomföra vi den organisation, som vi antagligen
komma att genomföra nästa år, kommer detta beslut att innebära för en
del år framåt, att dels vi få behålla alla de skatter vi nu dragas med, inklusive
värnskatten, och dels måste antagligen ovanpå dessa läggas ytterligare en skatt
på svenska folket. Åtminstone fick jag dep uppfattningen av den föredragning,
som hölls i utskottet.

Nu skulle det givetvis lia varit synnerligen önskligt, örn man i det sammanhanget
fått reda på, hur man tänker taga ut denna skatt. Skola vi taga ut den
på den indirekta vägen, kanske t. o. m. på viktiga livsförnödanheter för den
stora massan av folket, eller på den direkta vägen? Det har också mycket stor
betydelse för bedömandet av denna sak. Men det har ej varit möjligt att få
några närmare upplysningar på detta område. Däremot vill jag som en tröst
för mig inregistrera, att vid ett tillfälle fick jag åtminstone den upplysningen, att
när det gäller de sociala anslagen, har man dock tänkt sig att, även örn försvarsbördorna
skulle med nödvändighet ökas. det måste reserveras vissa bety -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

(lande summor för detta sociala reformarbete. Det ingår i den kalkyl, man börjat
göra upp.

Jag får säga, att detta svar, som lämnats från vederhäftigt håll, gör mig i
någon mån mera villig att gå med på det förslag, som här föreligger.

Jag skulle utöver detta be att få säga några ord om ytterligare några ting,
som beröras dels i propositionen och dels i utskottets utlåtande. På ett ställe i
utskottsutlåtandet har man velat betona, att när nu övningstiden utökas definitivt
på det sätt, som här sker, kräver man från utskottets sida, att denna
övningstid användes och utnyttjas på ett effektivt sätt. Jag skulle för min
del vilja ha den saken utskriven på ett mera kraftigt sätt än vad utskottet har
gjort, och jag har anledning till detta.

Jag framställde en gång en fråga till en mycket kunnig och framstående officer,
örn det verkligen efter hans uppfattning var på det sättet, att övningstiden
nu utnyttjades på ett effektivt sätt. Han gav följande svar: »Vi sträva
efter att åstadkomma detta, men jag vill icke giva garanti för att det verkligen
sker överallt.»

Jag måste ju för min del säga, att jag kan förstå ett sådant svar. Men efter
ett sådant svar har riksdagen anledning att verkligen kräva, att det ses till,
att den utökning av övningstiden, som nu beslutas, ävenledes sker på det sättet,
att det blir ett verkligt effektivt utnyttjande av tiden.

Jag är ju icke sakkunnig, men jag kan väl åtminstone finna anledning att
tro, att man har skäl att titta efter, huruvida en del honnörsgöring, paradmarsch,
vaktlunkande framför civila hus på en del ställen kan hava verklig betydelse
för att utbilda folk, som skall försvara landet.

Sedan är det en annan punkt, som jag också skulle vilja beröra. Den har diskuterats
mycket, både i pressen och i utskottet. Det gäller uttagandet av
underbefäl. Nu uttagas studenter därtill, men framdeles skola unga män, som
överhuvud taget anses lämpliga därtill, tagas ut till underbefäl och jämväl
befäl.

Här har man från bondeförbundshåll i en motion framfört — som också är
riktigt — att detta uttagande till underbefäl och befäl medför, att vederbörande
få vara inne minst ett halvt år eventuellt ett år längre än övriga värnpliktiga.
Därför måste denna uttagning — framhåller man från bondeförbundet -—
ske på frivillig väg. Nu säger man på militärt håll, att då får man icke det
tillräckliga antalet. Av den anledningen har jag icke ansett mig kunna — även
örn jag haft starka sympatier för denna linje — vidhålla densamma. Däremot
har jag inom utskottet försökt få till stånd en uppmjukning av bestämmelserna
i fråga örn tvångsuttagning till underbefäls- och befälsämnen. Det
finns på ett annat ställe i lagtexten en mjukare formulering, och jag menade,
att om man använde denna även i detta fall, skulle kanske ett något större
antal kunna slippa undan, i fall de kunde anföra goda skäl för att så borde
ske. Detta avslogs emellertid. Jag retirerade då till en annan linje, som bestod
däri, att jag i motiveringen försökte få in ett uttalande, i vilket man uppmanade
dem, som skola syssla med denna sak, att handha dessa ganska stränga
bestämmelser på ett rimligt och förnuftigt sätt. Även detta avslogs. Trots detta
hoppas jag emellertid, att uttagningen tvångsvis till underbefäls- och befälsämnen
skall komma att ske på ett rimligt och förnuftigt sätt och med vederbörligt hänsynstagande
till vederbörandes intresse av att icke komma efter på sitt civila
arbetsområde eller i sina studier. Utskottet har därvidlag på sid. 51 gjort ett
uttalande, som jag hoppas skall åstadkomma viss effekt. Det är kanske lämpligt,
att detta uttalande får inflyta även i kammarens protokoll. Utskottet säger
där:

»I detta sammanhang vill emellertid utskottet understryka försvarsutred -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

ningens uttalande, att till fortsatt utbildning böra främst beordras värnpliktiga,
som äro villiga underkasta sig sådan och som samtidigt uppfylla de höga
krav, som måste uppställas på blivande värnpliktiga officerare och underofficerare,
samt att först därest behovet av lämpliga värnpliktiga icke kunde
fyllas på frivillighetens väg tvångsuttagning måste ske. Denna princip framstår
som desto mer befogad, som det är anledning antaga, att den som frivilligt
undergår dylik utbildning skall visa större intresse för uppgiften än den,
som tvångsvis beordrats att underkasta sig densamma.»

Detta uttalande är —• omklätt i vackrare ord — en demonstrering av den
gamla satsen örn att »den hund, som drives till skogen, jagar ingen hare». Jag
tror, att det finns anledning för dem, som skola tillämpa dessa bestämmelser,
att noga observera detta uttalande från utskottets sida.

Innan jag slutar, vill jag också säga några ord örn den kompensation, som
nu ifrågasattes för dem, som kanske rent av få sin framtid fördärvad därigenom,
att de kvarhållas längre tid i tjänstgöring, därför att de blivit uttagna
till underbefäls- eller befälsämnen. Om denna kompensation säger utskottet, att
den bör bestå dels i ekonomisk kompensation, dels i kompensation även på annat
sätt. Jag vill därvidlag påpeka, att det har inträffat och givetvis kommer
att inträffa, att en del unga män, som på detta sätt kvarhållas i tjänstgöring
längre än andra, komma i en synnerligen ofördelaktig ställning. Det kan inträffa,
att en person, som på detta sätt kvarhålles för att utbildas till befäl eller
underbefäl, kan vid tjänsteårs- och löneberäkning komma ända upp till tre år
efter en annan person, som kanske varit alldeles frikallad från militär tjänstgöring
eller som endast varit skyldig att vara inkallad ett år. Det är mycket
möjligt, att mäniskor, som bli behandlade på det sättet, kunna bli antimilitarister,
vilket sannerligen icke ligger i statens intresse. Därför måste också hela
denna fråga örn kompensation, enligt mitt sätt att se, ordnas på ett förnuftigt
sätt.

Man kan i fråga örn tjänsteårsberäkning härvidlag tänka sig två vägar. Örn
en person fått stanna kvar en längre tid i värnpliktstjänstgöring, medan en
annan person icke behövt stanna kvar lika länge eller kanske varit helt befriad
från värnplikt, kan man naturligtvis inom statsförvaltningen tänka sig en sådan
ordning, att den, som tvingats att stanna kvar i militärtjänst, får räkna
sig till godo den tid, som han varit i militär tjänstgöring, så att han på det
sättet kommer i samma ställning som den andre. Man kan emellertid också
tänka sig den utvägen, att ingen av dem får räkna sig till godo den tid, som
motsvarar den längre tjänstgöringstiden. Den, som varit befriad eller haft en
kortare militär tjänstgörig och som fördenskull fått längre tjänstetid på det
civila förvaltningsområdet, skulle alltså då icke få räkna tjänsteår för den tid,
som den andre — den till längre tjänstgöring inkallade — icke heller får åtnjuta.

Man kan naturligtvis därvidlag tänka sig olika vägar. Men på ett eller
annat sätt måste denna fråga efter mitt sätt att se lösas. Ty helt naturligt
måste ett sådant missförhållande som det att en person, som blir befriad från
militärtjänst och kommer in i statsförvaltningen, kan komma tre år före en
annan, som tvingas stå kvar i militärtjänst i flera år, att väcka uppmärksamhet
och opposition, och det med rätta.

I detta sammanhang skulle jag vilja peka på en detalj beträffande denna
kompensationsfråga. Det är för närvarande på det sättet, att även studenter,
som icke skola fortsätta vid universitet, komma att få svårighet i anledning
av att de kunna tvingas kvarstå i tjänst för att utbildas till befäl eller underbefäl.
Inom ett pär kommunikationsverk, nämligen postverket och statens järnvägar,
anordnas kurser för dem, som skola få ordinarie anställning, och man

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

har därvid fixerat en viss maximiålder, som vederbörande icke får lia uppnått,
om han skall få komma med på resp. kurser. Nu kan det faktiskt inträffa —
vilket jag haft möjlighet undersöka — att kvarhållandet i militärtjänst kan
leda till, att vederbörande blir för gammal för att kunna komma med på en
sådan postkurs eller järnvägskurs. Även örn de annars skulle vara utmärkta
och kunna få den fasta anställning, som statstjänsten medför, skulle deras
möjligheter härtill alltså bli fördärvade. Jag förmodar, att detta är en fråga,
som faller under kommunikationsministerns gebit. Örn han hade varit närvarande,
skulle jag ha velat rikta den maningen till honom att undersöka denna
sak, så att denna konsekvens av militärtjänsten blir observerad.

_ I övrigt bör naturligtvis den ifrågavarande kompensationen tillmätas på ett
rimligt sätt. Man bör därvid taga hänsyn till, att — även örn så sker — kommer
det ofta att inträffa, att kompensationen icke kommer att bli så stor, att
den uppväger de nackdelar, som en ung man under hela sin civila bana sedermera
kommer att få därför att han varit inkallad under den längre tiden.

Detta har varit några små anmärkningar som jag i detta sammanhang har
velat göra. Jag vill slutligen — trots att en hel del av dessa ting naturligtvis
icke äro smakliga ur mina utgångspunkter — dock, med hänsyn till att
det, såvitt man kan se, nu är nödvändigt att gå in för det föreliggande förslaget,
be att få yrka bifall till detsamma, d. v. s. närmast till 1 §. Däremot kommer
jag att yrka avslag på det förslag till riksdagsskrivelse, som jag förut
har berört.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Min företrädare här på talarstolen
yttrade något, som ju är fullt riktigt, nämligen att det icke kan vara
någon överraskning för kammaren, att den nu har fått sig förelagt ett förslag
till ny värnpliktslag. ^Riksdagen har ju under första delen av detta år
anvisat betydande anslag till maskinella anordningar för möjliggörande av
ett modernare och effektivare förfarande vid inskrivning och redovisning av de
värnpliktiga. Enbart detta. varslade ju örn att det måste komma nya bestämmelser
angående de värnpliktigas inskrivning och redovisning. Vidare beslöt
riksdagen, såsom en föregående talare har erinrat örn, utan debatt att godtaga
regeringens förslag till provisoriska bestämmelser angående utbildningstiden
för vissa värnpliktiga, genom vilka bestämmelser värnpliktstiden för de största
grupperna utsträcktes till 360 dagar, repetitionsövningar icke inräknade. Även
örn detta var ett provisorium, tror jag icke det var många i denna kammare,
som icke räknade med att detta provisorium så fort som möjligt skulle komma
att avlösas av en ny värnpliktslag, något som jag vill minnas att försvarsministern
för övrigt omnämnde i förslaget till provisoriska bestämmelser. Med
stor skyndsamhet, jag skulle vilja säga snabbhet har försvarsministern också
åstadkommit ett förslag till ny värnpliktslag. Örn man så vill, tror jag man
utan överdrift, när det gäller denna fråga, kan tala örn en handlingskraftig
demokrati.

Det nu framlagda förslaget får väl, på samma gång som det är ett viktigt
led i en ny försvarsordning, betraktas såsom det första arbetsresultatet av
1941 års försvarsutredning. Från en del håll har framhållits önskvärdheten
utav att riksdagen fått behandla försvarsutredningens förslag såsom en helhet
och att man icke borde ha brutit ut detta förslag till värnpliktslag för att
i förväg ° föreläggas riksdagen. Naturligtvis är det åtskilligt, som kan tala
för ett sådant resonemang. Jag tror dock, att försvarsministern har angivit

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

så starka skäl för att redan nu framlägga värnpliktslagen och få den antagen,
att vi måste godtaga desamma. Utskottsmajoriteten har också anslutit sig till
denna försvarsministerns argumentering. Försvarets män behöva en fast grund
att arbeta på. De behöva veta, vad de ha för möjligheter framöver. Därutöver;
låt oss lugnt konstatera, att sedan lagen nu blivit utarbetad och förelagd riksdagen,
säkerligen icke många av oss skulle vilja vara med om att avslå densamma
och falla tillbaka på provisoriska bestämmelser. Ett dylikt tillvägagångssätt
skulle helt visst i hög grad missförstås och uppfattas, som örn vi
trots den utveckling, som har ägt rum runt omkring oss ute i världen, ännu
icke här hemma vore tillräckligt verklighetsbetonade.

Utskottet har genom ett flertal föredragningar av olika militära sakkunniga
och efter att ha haft ett sammanträffande med ordföranden i försvarsutredningen,
som välvilligt ställt sig till förfogande, fått den uppfattningen stärkt,
att en god värnpliktsutbildning är grundpelaren i vårt militära försvar. Vi
få förutsätta, att örn den lag, vi nu gå att antaga, blir rätt utnyttjad, skall
den ge möjlighet till uppbyggande av en både uthållig och stridsduglig på den
allmänna värnplikten grundad försvarsmakt. Den moderna krigföringen ställer
stora fordringar på soldaten. Det räcker icke blott med mod och vilja att
försvara sitt land. Krigsmaktens snabba mekanisering och övergång till specialvapen
och tunga vapen kräver en långt bättre och grundligare utbildning
och en större träning. Detta har ju i så många olika samjnanhang framhållits
och understrukits, att jag icke skall uppehålla mig vid detta just nu.

Olika uppfattningar kunna naturligtvis göra sig gällande i fråga örn övningstidens
längd. Det framgår också av propositionen, att de militära myndigheterna
nog icke ha varit alldeles överens i detta fall. Den har dock godtagits
av överbefälhavaren, och inom utskottet ha inga delade meningar förefunnits
på den punkten.

Den föregående talaren, herr Hage, var inne på frågan örn utnyttjandet av
övningstiden. I likhet med vad han gjorde vill jag understryka, att man inom
utskottet har varit särskilt angelägen om att framhålla nödvändigheten av att
man på ett klokt och effektivt sätt utnyttjar övningstiden. Säkerligen ha alla
de, befäl som underbefäl, vilka ha hand om de värnpliktigas utbildning, i de
allra flesta fall gjort vad som har varit möjligt, men undantag ha dock lorefunnits,
och dessa undantag kunna tyvärr skapa en olust, som kan åstadkomma
stor skada för försvaret. Det måste bli en angelägen uppgift för försvarsministern
i och med att det blir bättre tillgång på officerare och, som man
vill hoppas, också väl utbildade officerare, att se till att man når största möjliga
effektivitet och det allra bästa resultat på detta område.

Enligt det förslag, som vi här behandla, kommer ett betydande antal värnpliktiga
att uttagas till officers- och underofficersutbildning. Detta medför
för de unga män, som bli uttagna, en avsevärd förlängning av utbildningstiden.
Det blir onekligen en icke liten uppoffring, som här kräves av vad jag skulle
vilja kalla elen bästa delen av Sveriges manliga ungdom. Det är ju meningen
att man skall taga ut de bästa, de mest energiska och initiativkraftiga pojkarna
och de, som man kan hoppas verkligen kunna åstadkomma något. Det är
säkerligen ofrånkomligt ur försvarssynpunkt, att så sker. Den fråga, som man
i detta sammanhang skulle kunna ställa, är den, som den föregående talaren
också var inne på, nämligen örn det är möjligt att ordna denna uttagning helt
och hållet på frivillighetens väg eller örn man måste godtaga försvarsministerns
resonemang att här måste till en tvångsvis genomförd uttagning. Efter att lia
hört de militära redogörelserna och efter att ha tagit del av hur stort antal
unga män, som det här blir fråga örn, har jag för min del blivit övertygad om

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 51. 4

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

att det nog icke ligger inom möjligheternas ram att på frivillighetens väg få
hela det stora antal, som behövs, utan att man måste räkna med vissa bestämmelser
för att tvångsvis kunna verkställa denna uttagning. Detta hindrar dock
icke, att man i första hand skall undersöka, om det låter sig göra att på frivillighetens
väg få ett så stort antal som möjligt, naturligtvis under förutsättning
att man icke går ned beträffande fordringarna utan erhåller sådana pojkar,
som äro lämpliga och som ha förutsättningar för att verkligen kunna utbildas
till officerare eller underofficerare.

Såsom här redan har framhållits är det nödvändigt, att dessa pojkar, som
få denna längre utbildning och som det krävs så mycket mera utav än av det
stora antalet värnpliktiga, också få en ekonomisk ersättning för den uppoffring,
som de göra. Utskottet har förutsatt, att detta också skall bli klargjort så
fort som möjligt.

I övrigt uppstår ju genom en förlängd värnpliktstjänstgöring en rad långt
ifrån lättlösta problem. Jag hänvisar till vad som därvidlag har anförts i herr
Hagbergs i Malmö m. fl. motion, där man ju i en ganska utförlig motivering
har framhållit de besvärligheter, som icke minst de i allmän tjänst anställda
kunna utsättas för i konkurrensen med kvinnliga eller icke krigstjänstdugliga
kollegor. Utskottet har förutsatt, att dessa spörsmål bli föremål för Kungl.
Maj :ts uppmärksamhet.

Också studenterna lia sina speciella bekymmer, som lia framkommit vid uppvaktningar
i utskottet, i uttalanden i pressen och på flera andra sätt. Besvärligheterna
när det gäller studentexamen hänga ju samman med vissa skolorganisatoriska
problem. Jag skall icke uppehålla mig vid dem. Jag förlitar mig
på att försvarsministern och ecklasiastikministern, som gemensamt synas ha
utlovat, att de skola försöka knäcka dessa problem, verkligen finna en framkomlig
väg, som gör det möjligt även för den studerande ungdomen att finna
sig till rätta.

Under utskottsbehandlingen har i åtskilliga sammanhang förts på tal vikten
av en god reparations- och underhållstjänst i fråga örn försvarets materiella
utrustning. Åtskilligt tyder på att det icke är väl beställt på detta viktiga avsnitt.
Det torde vid de undersökningar, som ha gjorts inom försvaret, ha visat
sig, att här är ett område, som kräver all möjlig uppmärksamhet. Utskottet
har också under sina överläggningar tagit starkt intryck av vad som har framförts,
icke minst från industrikommissionen, och har all anledning att framhålla,
att det här gäller att på ett klokt sätt organisera och tillgodogöra sig
den fackkunskap, som nog åtskilliga av de värnpliktiga besitta. Vi ha glädjande
nog här i landet en högtstående och kunnig verkstadsutbildad arbetarstam,
som rätt utnyttjad kan tillföra försvaret en betydande tillgång av fackmän.

Det totala kriget kräver insatser från hela folket. Herr Hyling har i sin motion
framhållit nödvändigheten av att här skapas möjligheter för alla medborgare
i detta land, som verkligen kunna utföra något av nytta för försvaret,
att deltaga i försvarsarbetet. Utskottsmajoriteten har framhållit såsom sin
mening, att det bör tagas under övervägande, huruvida icke i en eller annan
form icke-krigstjänstskyldiga män och även kvinnor böra kunna åläggas att
ställa sig till förfogande för tjänstgöring inom riksförsvaret. Det har i motionen
anförts, och det kan nog från olika utgångspunkter exemplifieras, att icke
minst kvinnorna kunna få uppgifter inom försvaret, där de avlösa männen,
vilka i så fall kunna ställas till förfogande i den direkta försvarslinjen. Det
är naturligtvis ett problem, som icke är lättlöst men som vid en närmare utredning
dock bör kunna visa sig överkomligt. Utskottet har funnit, att denna fråga
är av sådan vikt, att utskottsmajoriteten har fogat en särskild skrivelse till
Kungl. Majit vid utskottets utlåtande.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Jag är, herr talman, övertygad örn att riksdagen i dag med stor majoritet
kommer att godtaga Kungl. Maj:ts förslag. Jag vill emellertid understryka,
att det icke är några små ekonomiska uppoffringar, som följa med den försvarsordning,
av vilken detta säkerligen är den första del, som vi antaga. I ett
tidsläge sådant som detta och när det gäller värden av sådan storleksordning
som landets frihet och självständighet, då måste vi finna oss uti att godtaga
och vara med örn stora uppoffringar. Det är också betydande krav, som i och
med denna värnpliktslag ställas på Sveriges ungdom, men jag är övertygad örn
att vår ungdom, som säkert har klart för sig vilka värden det här gäller att
skydda och örn så krävs försvara, också är beredd att göra sin insats i riksförsvarets
tjänst. Erfarenheterna såväl här hemma -— jag tänker på när vi vid
krigsutbrottet började kalla in våra mannar — som från andra länder i Europa
lära oss vådan av att vara alltför optimistiska, att lita till att försynen skall
vara oss så nådig, att vi efter krigsutbrottet skola ha möjlighet att utbilda en
armé. Jag skulle vilja ställa den varningen till Sveriges riksdag: Lyssna icke
alltför mycket till herr Sandberg, när han och kanske flera med honom tala örn
att vi skola hålla alla möjligheter öppna att inrätta oss allteftersom läget kan
ändra sig! Låt oss i stället vara överens örn att se framåt och försöka skapa en
god grund för det svenska riksförsvaret! Genom att antaga den värnpliktslag,
som i dag är förelagd riksdagen, mura vi enligt min mening in en god och
fast hörnsten i denna grund. Det är därför min uppfattning, herr talman, att
riksdagen bör utan alltför stora invändningar och helst i fullständig enighet
godtaga denna lag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Holmdahl, Thorell, Nolin, Karlsson i Granebo,
Wiberg, Liedberg, Nilsson i Göingegården, Larsson i Hede, Holmgren,
von Seth, Janson i Frändesta, Gezelius, Lindmark, Hansson i Vännäsby,
Stattin och Sefve.

Herr Mårtensson: Herr talman! Det bör klart sägas ifrån att ett antagande
av det föreliggande förslaget till värnpliktslag kommer att medföra, att ytterligare
stora bördor komma att påläggas det svenska folket och stora offer krävas
av den manliga ungdomen. Läget är emellertid sådant, att dessa bördor
måste bäras och dessa offer måste bringas. Jag vill dock understryka vad som
redan tidigare framhållits av ett par talare, att när denna lag träder i kraft
måste det sägas ifrån att den ökade övningstiden skall utnyttjas på ett lämpligt
och effektivt sätt. Det kan vidare råda delade meningar om huruvida denna
värnpliktslag bör göras provisorisk eller ges en mera definitiv karaktär,
men jag tror icke att tidsläget är lämpligt att taga upp någon längre debatt
om dessa spörsmål. Örn det någon gång i framtiden åter blir normala förhållanden
i världen, då komma enligt mitt förmenande de ekonomiska förhållandena
att tvinga oss även här i landet till att taga upp dessa frågor till förnyad
omprövning antingen vi i dag besluta örn ett provisorium eller fatta beslut om
att lagen bör ha definitiv karaktär. Med hänsyn till dessa synpunkter, herr talman,
kommer jag att yrka bifall till punkt A. i utskottets föreliggande förslag.

I punkten B. av utskottets förslag har förordats en skrivelse till Kungl.
Maj :t angående utredning örn införande av kvinnlig värnplikt. Inom utskottet
ha sex ledamöter anfört en reservation på denna punkt. Utskottsmajoriteten
har visserligen icke helt anslutit sig till motionärernas önskemål utan givit sitt
förslag till utredning en något mera begränsad form än vad motionärerna förordat.
Reservanterna anse emellertid trots detta, att en utredning av dessa
spörsmål för närvarande icke är påkallad. Genom tjänstepliktslagen har Kungl.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnplihtslag. (Forts.)

Majit rätt att dirigera alla, såväl män som kvinnor i åldern 16 till 70 år, till
att utföra arbete, som hans eller hennes kroppskrafter och hälsotillstånd medgiva.
Genom denna tjänstepliktslag har sålunda Kungl. Majit de mest långt
gående fullmakter, som gärna kunna vara behövliga för att placera och dirigera
människorna till de områden, där de äro bäst lämpliga och behövliga. Man
måste då ställa sig den frågan: vad kan ytterligare åstadkommas genom en
utredning? Det kan visserligen invändas mot detta resonemang, att tjänstepliktslagen
är en fullmaktslag, en lag som kommer att upphävas en gång, när
kriget är slut och normala förhållanden börja återinträda. Det är, herr talman,
ingen som vet, huru förhållandena komma att gestalta sig en gång, när
freden slutes. Det är ingen som vet, huruvida vi då i vårt land behöva vare sig
en tjänstepliktslag eller någon lag örn kvinnlig värnplikt. Jag tror därför, att
det är lämpligast att låta anstå med förutsägelserna och bekymren örn dessa
frågor till en senare tidpunkt. Jag kommer därför att yrka avslag på utskottets
förslag under punkten B.

Vidare har herr Lindholm och undertecknad avgivit en blank reservation
mot viss del av utskottets motivering. Jag skall blott med ett par ord beröra
vad denna reservation syftar till. I motioner av herr Holmström m. fl. i första
kammaren samt herr Hagberg i Malmö m. fl. i andra kammaren har förordats
viss kompensation i form av tjänsteårsberäkning och dylikt framför allt för
statstjänstemän på grund av den ökade värnpliktstjänstgöringen. I anledning
av dessa motioner framhåller utskottet bl. a. i sitt utlåtande längst upp på sid.
54 följande: »Enligt utskottets mening är det, såsom i motionerna framhållits,
önskvärt, att åtgärder vidtagas i syfte att fullgjord värnpliktstjänstgöring
överhuvud taget, även under normala förhållanden i skälig utsträckning räknas
den värnpliktige tillgodo i skilda avseenden.» AG ha inom utskottet yrkat,
att denna mening skulle utgå ur motiveringen. Reservanterna ha givetvis icke
någon som helst invändning mot att värnpliktiga kunna beredas särskilda förmåner
på grund av den förlängda värnpliktstjänsten, men vi tro, att i så fall
måste denna fråga lösas efter betydligt bredare linjer än vad motionärerna här
föreslagit. Det kan väl ändå icke vara någon rättvisa i att det lilla fåtal värnpliktigat
som inneha eller kan beredas statstjänst, skall kompenseras för förlängd
värnpliktstjänst, men det stora flertalet värnpliktiga, som varken ha
statstjänst eller ha möjlighet att få sådan tjänst, icke skulle erhålla någon som
helst kompensation. På så sätt uppnås icke någon rättvis avvägning av bördorna
mellan olika värnpliktiga, och detta bör väl ändå vara någonting, som vi
böra försöka eftersträva. Därför är det enligt min mening lämpligast, att denna
fråga örn kompensation för förlängd värnpliktstjänstgöring tas upp i annat
sammanhang och lägges upp efter andra former än man tänkt sig i de framförda
motionerna.

Med hänsyn till vad jag nu framfört ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag under punkten A. och avslag på utskottets förslag
under punkten B. samt att den del av motiveringen på sid. 54, som börjar med
ordet »Resultatet» och slutar med ordet »sida», skall få följande lydelse: »Resultatet
av denna utredning är för närvarande föremål för prövning inom detta
departement. Då Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga,
finner utskottet ej anledning föreligga att i detta sammanhang förorda särskild
framställning i ämnet från riksdagens sida.»

Fru Västberg: Herr talman! Det är icke med någon större glädje snarare
olust, som jag begärt ordet i denna fråga. Jag är nämligen starkt medveten
örn att jag icke har några förutsättningar att kunna bedöma vad som är rätt
och riktigt i fråga örn vårt militära försvar — en fråga, som ju också betrak -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

tas som ett männens särskilda privilegium att få styra och ställa med utan intrång
från oss kvinnor. Det är endast för att motivera ett yrkande örn bifall
till utskottets förslag örn en förutsättningslös utredning angående kvinnornas
försvarsplikt i fråga örn det civila försvaret, som jag anser mig böra yttra
några ord. Vad jag skulle vilja ha sagt är blott detta.

Jag anser det självklart oell ställt utom någon debatt, att vi såsom frihetskrävande
svenska medborgare skola med alla medel försvara vårt lands oberoende
och vårt folks frihet mot varje fiende, som hotar oss. Det finns säkerligen
ingen riktig svensk man eller kvinna, som vill bli träl under ett annat
folk. Men ingen vet, örn eller huru vår hemsökelses stund kommer och vi måste
försvara oss. Ett veta vi, nämligen att vi leva i det totala krigets skugga och
under ett hot, som riktas både mot män, kvinnor och barn, och i ett krig, som
medför samma risker för oss alla. Vi veta också, att vi äro medborgare i ett
stort men folkfattigt land, där vi i ett avgörande ögonblick måste uppbjuda
nationens samlade kraft för att motstå överfall, och där det kanske betyder
allt, att just alla veta och kunna sin uppgift.

När det nu gäller frågan örn kvinnornas plikt att deltaga i vårt civila försvar,
ha både motionärerna, utskottet och reservanterna accepterat själva principen
örn kvinnornas skyldighet även på detta område. För egen del har jag
heller ingen invändning att göra på den punkten. Eftersom jag under hela
mitt liv hävdat kvinnans likställighet med mannen i fråga örn rösträtt och
valbarhet, arbete och lön, ämbete och befordran, förefaller det ganska naturligt
för mig att erkänna samma likställighetsprincip även då samhället kräver
vår insats i försvarets tjänst. Jag anser det icke blott taktiskt riktigt utan
också psykologiskt klokt att vi kvinnor öppet förklara oss beredda att taga
på oss de offer, som fosterlandet vill utkräva av oss. De flesta kvinnor torde
också i likhet med mig betrakta det mera som en börda än som en nåd att
kvinnorna i dessa hårda beredskapstider skola ha chanser att i konkurrensen
om arbete, platser och befordran dra nytta av att deras manliga kamrater äro
inkallade, ty vi förstå, att detta om något måste skapa ett stort missnöje och
en stämning som kan vålla obotlig skada. Men det bör då också i dessa tider
kanske vara lättare för männen att förstå, hur det känns, då precis samma
orättvisa skett och sker mot många kvinnor, vilka på grund av moderskap inte
blott i allmänhet bli handikappade i konkurrensen utan dessutom direkt bestraffas
därför med en långsammare befordran på grund av nödtvungen bortovaro
en tid före och efter barnets födelse.

Är man nu enig om själva principen, så föreligger dock här i utskottets utlåtande
olika meningar om hur kvinnorna böra tagas i anspråk för försvarets
behov. Utskottet förordar nämligen en utredning om och i vad mån så bör ske,
medan reservanterna förmena, att tjänstepliktslagen kan utnyttjas, örn det behövs.
Motionärerna äro redan på det klara med att det inte blott finns en del
områden inom försvaret där även kvinnor skulle kunna tjänstgöra och därmed
frigöra militärt utbildade män för deras egentliga uppgifter utan också att ett
dylikt engagemang skulle innebära en besparing. Om denna sak vågar jag
icke ha någon utpräglad mening, ehuru det hela låter mycket troligt. Men jag
anser, att det skulle vara bra ur alla synpunkter, om vi finge veta, örn, var och
hur kvinnorna skulle kunna rycka in i syfte att stärka vårt försvar. Jag
måste säga, att vi nu känna oss ganska desorienterade, och vi ha ibland en
olustkänsla att vi måste tränga oss på för att få uträtta något.

Naturligtvis måste en utredning ta sikte på icke bara försvarsväsendets behov
utan också hela samhällets intresse, även då det gäller kvinnornas insats.
Även i detta avseende gäller viii, att vi leva i det totala krigets tecken och att
allt måste samordnas på ilitsia och effektivaste sätt, otti det skall vara någon

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

mening med det hela. En annan sak är ju, att örn det visar sig, att vi skulle
kunna lia en uppgift att fylla inom försvarets ram på civila poster, då måste
vi naturligtvis också i tid få utbildning för en sådan uppgift. Även detta problem
skulle det vara bra att få klarhet i genom en objektiv utredning. Jag
vill även erinra örn att kvinnorna inte på något sätt varit i tillfälle att genom
sina organisationer ta ställning i denna fråga. Men jag förutsätter, att örn
det blir en allsidig utredning, så komma olika i frågan intresserade representativa
kvinnoorganisationer att få ge sin mening till känna, ty vi måste väl
tro, att även kvinnorna ha några synpunkter av värde att komma med i en
fråga som i så hög grad berör oss själva, om vi slå in på nya förut aldrig prövade
vägar. Det är av dessa olika skäl som jag för min personliga del anser
bäst, att frågan kommer under utredning, och det är därför, som jag kommer
att rösta för bifall till utskottets förslag i denna punkt.

Till sist vill jag bara deklarera, ehuru jag nog strängt taget tycker, att det
borde vara överflödigt, att vår inställning till försvarsväsendet i dag ingalunda
betyder, att kvinnorna givit upp sina gamla ideal och låtit fånga sig av militarismens
föreställningsvärld. Vi betrakta det som en förnedring för människan,
att vi skola behöva leva i en värld, där krig och våld råder och där
frihet och humanitet trampas ned, där uppbyggnadsarbetet vilar och alla, män
som kvinnor, skola tvingas in på vägar som de avsky. Vi ha kvar hela vår
intensiva längtan efter fred och folkförbrödring, så att stater och folk i förtroendefullt
samarbete skola kunna bygga upp en bättre värld. Vi tro alltjämt
på att människorna gemensamt skola vilja och kunna skapa en internationell
ordning som ger oss alla rättvisa, frihet och trygghet, och vi tro framför
allt, att vi aldrig kunna grunda en sådan fredens ordning i världen på
varje nations okontrollerade väpnade makt. Det är inte så, att vi kvinnor tänka
militaristiskt, därför att vi inför det överhängande hotet utifrån slutit upp
kring vårt försvar, utan vi bära alltjämt fredens ideal i våra hjärtan. Ja, jag
vågar säga, att dessa ideal framträda endast starkare och vackrare, ju längre
kriget pågår och våldet härskar. Vi veta också, att freden en gång måste komma
och att vi måste vara beredda att ta emot denna fred så, att den icke lagger
grunden till nya krig och nytt hot. Vi hoppas också, man vid planläggande
och uppbyggande av en ny världsordning inte glömmer att ta kvinnan med.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag förmodar, att åtskilliga av
denna kammares ledamöter blevo litet förvånade, när de erforo, att en ny
värnpliktslag skulle framläggas redan vid innevarande riksdags höstsession.
Man hade knappast fått den uppfattningen av vad som tidigare förekommit i
ärendet. När man söker att forska i detta lagförslags tillkomsthistoria, så blir
man, tycker jag, icke mindre förvånad, när man finner, att det egentligen är
den i våras eller under förra vintern tillsatta rullföringsnämnden som tycks
i första hand ha aktualiserat frågan vid denna tidpunkt.

Denna rullföringsnämnd fick i mars månad en instruktion, och i denna instruktion
förutsattes, att den nya organisationen för de värnpliktigas inskrivning
och redovisning skulle bli färdig vid innevarande årsskifte. Men man kan
ju knappast komma till den uppfattningen, att det vid den tiden var försvarsministerns
mening, att detta uppdrag nödvändigt skulle dra med sig ett förslag
till ny värnpliktsiag redan i höst. När försvarsministern den ,20 juni tillsätter
den, nu arbetande försvarsberedningen, säger han i sin diktamen till statsrådsprotokollet,
att beredningen syftar till en grundlig och enhetlig utredning av
hela det frågekomplex som hör samman med vår försvarsfråga. Längre fram
i detta yttrande meddelas också, att utredningen bör i sinom tid sammanfattas
i en promemoria med förslag i ämnet jämte erforderliga kostnadsberäkningar.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Av dessa uttalanden den 20 juni kan man, såvitt jag förstår, inte få någon annan
uppfattning, än att försvarsministern, själv vid denna tid förutsatte, att
denna värnpliktslag skulle komma fram i samband med försvarsorganisationen i
övrigt.

Emellertid ingick till departementet en skrivelse, vilken var daterad dagen
före detta yttrande till statsrådsprotokollet, aliså den 19 juni, och i denna skrivelse
meddelade rullföringsnämnden, att det behövdes en i väsentliga delar ny
värnpliktslag, för att nämnden skulle kunna fullfölja det uppdrag som den
fått, och så meddelades det, att rullföringsnämnden börjat utarbeta bestämmelser
till den nya vämpliktslagen med stöd av under hand lämnade direktiv.
Rullföringsnämnden gav sig emellertid för egen del icke in på frågan om de
värnpliktigas tjänstgöringstid, och man fick av historiken det intrycket, att
rullföringsnämnden, för egen del inte förutsatte en lagstiftning redan i höst beträffande
denna sak.

Försvarsministern har däremot tydligen kommit till den uppfattningen, att
skulle det nu framläggas förslag örn en ny värnpliktslag, så borde den vara
komplett. Försvarsberedningen fick därför i uppdrag att fylla ut vad som fattades
i rullföringsnämndens utredningsarbete, och så kom detta förslag till
riksdagen innevarande höstsession lösbrutet från frågan örn försvarsorganisationen
i övrigt. Det kan ju också i detta sammanhang i förbigående erinras örn
att den beredning som arbetar har en rent militär sammansättning, medan
svensk demokrati annars, åtminstone sedan, 1911, har ansett, att frågor av denna
art böra vara föremål för en parlamentarisk beredning. Herr Skoglund säger,
att förslagets framkomst vittpar örn en handlingskraftig demokrati. För
min del tycker jag, att det vittnar mera örn handlingskraft än om demokrati, åtminstone
i den form som vi i Sverige varit vana vid.

Vad är det då för motivering för att förslaget kommit fram vid denna tidpunkt
och i detta sammanhang? Rullföringsnämnden förklarar, att den önskar,
att en lag antages och att den gives till innehåll och form definitiv natur.
Motiveringen är, att det endast i detta fall bleve möjligt att åt en ny inskrivnings
förordning och andra tillämpningsförfattningar giva den, säkerhet och
stadga som erfordrades, för att den blivande organisationen av inskrivningsväsendet
och värnpliktsregistreringen skulle fungera ostört. Det är klart, att
sådant kan man säga. Men när man nu knyter denna nya värnpliktslag samman
med inskrivnings- och registreringsfrågan med sådan styrka, att man anser,
att denna inskrivnings- och registreringsorganisation bör vid denna tidpunkt
dra med sig en ny värnpliktslag, när man alltså med sådan styrka hävdar
sammanhangen i denna riktning, då bör väl i alla fall dessa sammanhang
vägas mot de sammanhang i annan riktning som också kunna behöva upprätthållas.
Men försvarsministern har tydligen givit just det argument som här
framförts av rullföringsnämnden företräde. Det sägs ju också direkt ut i statsrådets
eget yttrande, att han anser denna synpunkt vara riktig och åtminstone
till stor del utslagsgivande.

Det är klart, att det är önskvärt med stabilitet och arbetsro. Men nog tycker
jag, att det verkar mera idylliskt än övertygande, när de militära myndigheterna
i nuvarande situation av statsmakterna begära en lagstiftning som
skulle skänka dem ostört arbete, i en tid då vi äro kringrända av krigförande
makter, då 90 procent av världens befolkning är i krig och allting kan kastas
över ända vilken dag som helst. Man får väl i stället på detta område mer än
på något annat räkna med nödvändigheten alt improvisera och vara beredd på
allt.

Den andra synpunkten, som skjutits fram rätt starkt, iir befälsfrågan, och
jag tror för min del, att det ligger åtskilligt i vad som där framhålles. Men

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

försvarsministern yttrade själv i ett föredrag i Kristianstad för någon vecka
sedan, att den lag vi nu antaga kan ge något litet tillskott till vår befälskader
först om 2 å 3 år. De första frukterna inhöstas således på en av de centrala
punkterna örn 2 å 3 år, alltså 1944 eller 1945. Då kan jag för min del icke undgå
att ställa den frågan, om det icke är möjligt att även, på en sådan punkt fortsätta
att improvisera med sikte på att stärka den aktuella värnkraften så mycket
som möjligt. Mot dessa argument för att nu anta denna lag finnas ju också
andra som tala för ett uppskov.

Jag vill då först säga, att den argumentering som gör gällande, att det i
själva verket inte är fråga om annat än ett provisorium, den löper alldeles fri
vid sidan om skrifterna, ty rullföringsnämnden har begärt en till form och innehåll
definitiv lag, en lag av definitiv natur, och statsrådet har föreslagit en
lag utan tidsbegränsning. Det finns alltså varken i lagtexten eller i motiveringen
någonting varpå man kan stödja den argumentationen, att det i realiteten
skulle vara fråga örn ett provisorium. När man säger det. då menar man, att
tiden i själva verket är sådan, att det icke kan bli något definitivt i verkligheten.
Men örn tiden är sådan, skall man då säga, att vi skola stanna för en
definitiv lag och att sedan verkligheten och utvecklingen får bryta sönder den?
Är det då inte riktigare att vända om resonemanget och säga, att situationen
motiverar ett provisorium, och visar sig detta provisorium hållbart, då kan det
göras definitivt utan stora ändringar. Skulle det däremot icke visa sig hållbart,
då är man mindre bunden, när det hela skall revideras. Det måste väl
säg:as från riksdagens synpunkt vara en skillnad på ett provisorium och en definitiv
lag, ty ett provisoriskt beslut inrymmer i sig en stark uppmaning till de
militära myndigheterna och regeringen att icke engagera sig för framtiden på
någon punkt, där detta icke är nödvändigt med hänsyn till den aktuella värnkraften,
medan en definitiv lag i och för sig rekommenderar en planläggning
av definitiva anordningar på olika områden.

Det beslut som nu skall fattas är alltså ett beslut om en lag som kommer att
möta, får man hoppas, även efterkrigstiden och dess förhållanden. Vi veta
ingenting om det militärpolitiska läge som då föreligger. Vi veta ingenting om
den slutgiltiga tekniska utveckling på det militära område som vi då har kommit
till. Vi veta ingenting om den internationella ordning eller oordning som vi då
skola inrätta oss för. Vi veta mycket litet örn den ekonomiska bärkraft som
vårt land vid denna tidpunkt kan ha.

År 1936, då försvarsfrågan behandlades, knöto socialdemokraterna med stor
styrka samman de sociala och de militära synpunkterna och menade, att här
måste en avvägning ske. Här skall man det ena göra och det andra icke låta.
Jag är fullständigt medveten om att man i nuvarande situation icke kan hävda
de sociala synpunkterna så starkt gentemot de militära. I den aktuella situationen
är detta omöjligt och oriktigt. Men jag är på samma gång rädd för att
vi, när den militära maktkampen kulminerat, när vi komma i krigets bakvatten,
få att räkna med ekonomiska, sociala och moraliska problem av oerhörd räckvidd,
och då kommer den synpunkt som var riktig 1936 att med hundrafaldig
styrka anmäla sig som riktig igen. Inför det problem som då uppenbarar sig
äro de militära anordningarna i och för sig intet försvar för svensk demokrati,
utan då får försvaret läggas på andra linjer, och det ligger, såvitt jag förstår,
vikt uppå att man även har en viss beredskap för en sådan framtida eventualitet,
även om man för tillfället anser, att man inte kan göra så mycket åt den.
Beträffande de ekonomiska synpunkterna just nu säger försvarsministern i sin
förklaring till statsrådsprotokollet den 20 juni, att vi skola ha ett försvar så
starkt, så bra, så effektivt, som det kan bli inom ramen för vår bärkraft, och
detta är, såvitt jag förstår, riktigt. Men just detta, att den ekonomiska bärkraf -

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

ten är begränsad, gör att man på detta område får räkna med en del avvägningsspörsmål
av både ömtålig oell vansklig natur. Men sa tillägger herr statsrådet:
»Med det utrymme i ekonomiskt hänseende, varmed man har att räkna,
synes emellertid avvägningsspörsmålet böra kunna bemästras utan alltför
stora svårigheter.» För egen del kan jag inte vara sa optimistisk, när det gäller
den dag som är, och ännu mindre do dagar som komma. Jag tror inte att vi
ha ett sådant utrymme i fråga örn ekonomisk bärkraft, att det militära avvägy
ningsspörsmålet i förhållande till andra ekonomiska problem inte skulle, bli
alltför stort. Så vitt jag förstår finns det också en mycket utbredd och djupt
rotad oro bland svenska folket just för problemet vårt försvar och våra finanser,
och det är en sak, som kan vara skäl i att en smula beakta, när man bedömer
samtliga de faktorer, varav vårt lands värnkraft är sammansatt.

När nu utskottet skulle ta hand om den på detta sätt tillkomna och motiverade
propositionen, förefaller det som örn utskottet beträffande själva det centrala
i principmotiveringen resonerade som så, att ju mindre vi säga om den
här saken, ju starkare blir den. Alltså säger man bara, efter det man refererat
statsrådet, att man anser de av departementschefen anförda skälen för att hithörande
frågor redan nu bringas till sin lösning böra i nuvarande läge tillmätas
avgörande vikt. Någon redovisning av samtliga de skäl, som kunna tala för
eller emot detta förslag, förekommer inte, än mindre något försök till ingående
värdering av dessa olika skäl. Och därmed vinkar man bort de motioner, som
ha inrymt yrkande örn uppskov helt eller delvis.

När sedan utskottet kommer över på detaljmotiveringen, tar. den först upp
frågan örn värnpliktstidens längd och förklarar, att Kungl. Maj:ts förslag synes
med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter vara väl
avvägt. Strax förut har emellertid utskottet nödgats erkänna, att man saknar
närmare kännedom om de ekonomiska följderna för statsverkets vidkommande
av förslagets genomförande. Jag tycker det är rätt underligt, när en anslagsbeviljande
myndighet å ena sidan säger, att den saknar all kännedom örn de
ekonomiska konsekvenserna, och å andra sidan förklarar, att man finner förslaget
med hänsyn till samtliga på frågan inverkande omständigheter val avvägt,
för att nu bara ta ett exempel. För övrigt inrymmer ju denna motivering
en hel rad av frågor, som hänvisas till fortsatt utredning.

I en motion nr 346 har jag pekat på den möjligheten, att man skulle här kunnat
antaga kap. 2 och 4 i förevarande lagförslag, d. v. s. antaga provisoriskt
vad som rör inskrivnings- och redovisningsväsendet, men att man i övrigt skulle
begära att få ett provisoriskt förslag både i fråga om värnpliktstiden och. i fråga
örn försvarsfrågorna i övrigt. Så vitt jag kan se har utskottet inte spillt ett
enda ord på den sakens möjlighet eller omöjlighet, vilket val åtminstone får
anses innebära, att man inte har något direkt skäl till hands, vilket bevisar dess
omöjlighet. Jag tror emellertid, att riksdagen och svenska folket hade varit
mera betjänta av att de här frågorna lagts upp pa det sättet, att man försökt
stärka den aktuella värnkraften så mycket som möjligt men samtidigt försöker
hålla vägen framåt så fri som möjligt.

Herr Hage yttrade i sitt anförande, att har man sagt A får man säga B,
och det är alldeles riktigt. Men det är ju på det sättet det argumenteras hela
tiden: på grund av vad som redan är gjort och beslutat, måste vi nu besluta
även detta! Det innebär onekligen åtskilligt av risk både för den parlamentariska
behandlingen av ärendena i allmänhet och för själva sakfrågans utveckling.
.

Jag vill i detta sammanhang innan jag slutar säga rent personligt, att jag
talar icke utifrån en militärfientlig inställning. Jag är lika övertygad som ^någon
här, tror jag, örn allvaret i den situation, i vilken vi stå. Jag tror vi måste

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

räkna med den möjligheten, att vi icke komma ur den nuvarande världskrisen
utan att de militära maktmedlen fått prövas. Jag hoppas att så inte skall ske,
men man måste räkna med det såsom en möjlighet och fatta ståndpunkt med
hänsyn till att en sådan möjlighet är ganska nära liggande. Jag har inte någonting
emot att vara med och rösta för alla rimliga och möjliga åtgärder för stärkande
av den aktuella värnkraften, men jag tror å andra sidan av många olika
skäl, att det finns anledning att här fortsätta med provisorisk förstärkning
av vår värnkraft tills man ser, varåt det hela lutar.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till min motion. T andra hand
kommer jag att rösta för den reservation, som avgivits av herrar Heiding och
Strindlund.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag skall inte här gå in på huvudfrågan.
Jag skulle bara vilja säga att jag tillhör dem, som med bekymmer sago, att utbildningstiden
för de värnpliktiga har föregripits så att den inte tagits i sammanhang
med själva försvarsordningen. Men då det är mig alldeles omöjligt att
bedöma, om denna fråga örn värnpliktstidens längd är så nära anknuten till
den omläggning av registreringen, som vi alla önska, så att den inverkar på
denna eller om den har sammanhang med behovet av ökat befäl, anser jag mig
inte kunna gå emot detta förslag, hur stora bekymmer jag än känner inför framtiden,
då vi skola börja behandla själva försvarsordningen. Men då jag i likhet
med den föregående talaren och flera andra har en stark känsla av, att det vi
nu besluta måste i hög grad påverkas av de förhållanden, som bli rådande, när
en gång freden kommer, så menar jag att det skulle vara lyckligt örn man kunde
antaga detta förslag såsom ett provisorium. Det är möjligt att det inte går, men
jag, vill åtminstone rädda min själ med att yrka bifall till herr Olovsons i Västerås
reservation som går ut på ett provisorium.

Vad jag emellertid egentligen skulle tala om — och det ligger naturligtvis
nära till hands, att jag skulle göra det — är frågan om kravet på en utredning
i punkt B. Jag ger reservanterna Lindberg och Mårtensson fullkomligt rätt i
att den tjänstepliktslag, som vi ha, är tillräcklig för att få fram den arbetskraft,
som skulle komma att behövas i händelse av krig. Det mesta av det arbete,
som då skulle utföras, är inte sådant som behöver övas under fredstid. Det
är arbete inom ammunitionsfabrikerna, inom andra fabriker med maskiner, som
man kan lära sig hantera på några veckor. Man behöver således icke ta upp
det såsom en övning under fredstid eller när det är krigsfara. Det är heller
inte därför, som jag önskar en utredning — det ligger på ett helt annat plan.
Det är nämligen så, att en opinion håller på att sprida sig, att kvinnorna tack
vare, den långa värnpliktstiden skulle få ett obehörigt försprång i utbildning
och i möjligheterna att få platser. För min personliga del tror jag inte att detta
är så vidare farligt. I verkligheten ha kvinnorna, när det gäller att söka platser,
där de kunna konkurrera med männen, så pass mjmket mothåll, att det gott
kan uppväga den förmån det skulle gälla. Jag vill också säga, såsom fru Västberg
påpekade, att kvinnorna vid barnavård och barnsbörd få avstå så mycket
av sitt förvärvsarbete, att det i viss mån kan kompensera vad de här skulle få.
Men man kan med skäl säga, att alla kvinnor äro inte mödrar. Således kan
detta faktum inte helt upphäva det påtalade försprånget. Vidare tror jag nog
att man får se klart i ansiktet, att den kvinnliga ungdomen i våra dagar har
en känsla av att den i likhet med männen vill offra något för sitt land, något
som skulle kunna motsvara det speciella offer, som de manliga göra genom sin
värnplikt.

Det är därför jag tror att en utredning skulle kunna bidraga till att klara
upp begreppen. Det skulle, såvitt jag förstår, vara en mycket stor olycka för

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

vårt land, om den kvinnliga ungdomen skulle komma att militariseras, örn vi
skulle förstöra det värn för freden, som ligger i kvinnornas motstånd mot krig.
Hur svagt det än vid denna tidpunkt förefaller, så ligger det ett värde i att kvinnorna
se på kriget på ett annat sätt än vad männen i allmänhet göra.

Jag hoppas därför att en utredning skall bringa ur världen den tanken, att
alla kvinnor även under fredstid skola kallas ut till någon form av militärtjänst.
Den lilla grupp som behövs på expeditioner, i luftvärnet eller i lottatjänst,
kan man säkert få på frivillighetens väg. I fall staten ger dem samma
villkor som männen, d. v. s. består dem föda, husrum, kläder, fickpengar o. s. v.,
tror jag man skall få dessa poster besatta utan att behöva ta till tvångsåtgärder.
Men detta gäller endast en liten del och väl ej den viktigaste av det värnet,
som åvilar kvinnorna och som jag anser vara deras skyldighet att hålla ^ihop
hemmen och skydda barnen. Det är möjligt att för att kunna göra det på det
rätta och mest effektiva sättet även under krigstid, så kanske vi behöva en
ökad utbildning på dessa områden.

Jag tror att en utredning även här behöver göras. Det är så många som
säga, att där skall man gå den obligatoriska vägen, att alla kvinnor skola utbildas
för hemvård. Jag tror man måste utreda den frågan och se klart i ansiktet
vad sådana saker skulle kosta staten, hur välbehövliga de än äro. Jag
tror att detta inte kan ordnas genom att, som så många tro, man skaffar arbetskraft
till jordbruk och enskilda hem och därmed ger kvinnorna elen utbildning,
som de behöva. Det är rena skrivbordsromantiken. Det är visserligen några
små grupper, som varit ute och visat, att de kunnat hjälpa till pa olika gårdar,
men det är ju människor som gått ut frivilligt och varit intresserade och som
velat ha detta som praktikantarbete. Det är således inte på den vägen som man
skall lösa detta.

Det är med tanke på alla de problem, som här föreligga, som .jag, tor
min del inte motsätter mig en utredning, och jag skulle tro att det i många
kvinnokretsar för närvarande krävs en utredning för att klara ut begreppen,
vad man menar med etet ena och det andra. Det ligger så mycket romantik och
så mycket icke genomtänkta saker bakom en hel del av vad som nu säges, och
jag tror att det enda sättet att få reda i det hela är att komma med en utredning.
Men denna utredning skall i så fall läggas på mycket bred basis, och den skall
utföras inte bara av män, utan det bör även vara verkligt sakkunniga kvinnor
med i ett dylikt arbete, och i den förhoppningen^ herr talman, kommer jag att
rösta för att en sådan utredning kommer till stånd.

Herr Hyling: Herr talman! Som motionär i det här ämnet har jag i dag
glädjen att kunna framföra mitt tack till utskottet för den välvilliga behandling
och positiva lösning, som blivit resultatet av utskottets arbete pa. försvarspliktens
område. Om man skall döma av den rent numerära fördelningen
mellan utskottsmajoritet och reservanter — det är 17 röster för och 7 emot
utskottets förslag — skulle denna utökade försvarsplikt bli föremål för en
skyndsam utredning. Jag noterar också med den allra största tillfredsställelse
de anföranden, som hållits av de kvinnliga representanterna fru Västberg oell
fröken Hesselgren.

Eftersom reservanterna återfinnas uteslutande i denna kammare ber jag
att med några ord få påminna örn syftet med utökandet av försvarsplikten.
Beredskapen har visat, att det uppstått ett otal nya sysslor inom försvarsorganisationen.
Så länge donna endast kunde lia tillgång till värnpliktiga mäste
dessa placeras på alla befattningar inom försvarsorganisationen, även om det
gällde sysslor av direkt civil karaktär. Så småningom lyckades man erhålla

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

frivillig arbetskraft eller civilanställd sådan såsom maskinskriverskor, telefonlottor
och dylikt. Mycket arbete Ilar alltså utförts på frivillighetens väg och
resultatet har blivit att en hel del värnpliktiga kunnat föras över till linjetjänst.
Dessa lia även behövts vid de militära förbanden, därför att vi i ett
land med C miljoner invånare och sjunkande befolkningstal, ej ha övernog
av folk.

Vad motionen syftade till var att få fram ett ökat antal soldater. Detta
överensstämmer fullkomligt med den maning, som statsrådet Sköld riktade
till ett auditorium av stockholmsstudenter för en tid sedan. Försvarsministern,
som mer än någon annan haft tillfälle att bilda sig en uppfattning örn försvarets
behov av stridande män yttrade den gängen på Stockholms högskola
följande ord: »Kom ihåg det, mina herrar, vi kunna aldrig få nog av soldater».

Det är bland annat detta, som vi motionärer åsyfta: för att få fram tillräckligt
med soldater, måste vi sätta icke krigstjänstdugliga män och även
kvinnor på poster bakom fronten, där det icke behövs dessa specialkvalifikationer.
Emellertid kräves det, att dessa försvarspliktiga, som vi kallat dem,
också äro färdigutbildade, då de skola sättas in på sin plats. Vi kunna icke
sätta otränade civila på de militära expeditionerna i reparationsarbeten och på
alla de områden, där det ej kräves rent militära förutsättningar för att utföra
ett arbete. Men det behöves, att dessa försvarspliktiga tränas på förhand
för att kunna överföras till det militära området så snart som möjligt, då
mobilisering kungöres. Så mycket ha vi i alla fall lärt oss att ingen nådatid
gives, då ett krig bryter ut. Blixtkriget är fortfarande en realitet och vi få
icke förbise detta.

Reservanterna ha för sin del antagit att tjänsteplikten skulle kunna göra
tjänst i stället för försvarsplikten. Jag tror icke att detta är riktigt. Först och
främst har tjänstepliktslagen mötts av stor ovilja och resultaten av dess ikraftträdande
ha ansetts så problematiska, att man ännu icke velat begagna sig av
dess möjligheter. Man har bland annat beträffande tjänstepliktslagen sagt,
att den sålunda tvångskommenderade icke skulle utföra det honom eller henne
ålagda arbetet med sådant intresse, att det överhuvud taget vöre lönt att använda
lagen. Men den anda, som rått och råder ute vid förläggningarna hos
våra svenska pojkar, som legat i beredskapstjänst har, trots tvånget, sannerligen
icke visat på någon utpräglad ovilja att underkasta sig utbildning eller
utföra arbete under synnerligen pressande förhållanden. Värnplikt har blivit
en nationell solidaritetsförklaring och denna solidaritetskänsla kommer helt
säkert även att sprida sig till de försvarspliktiga.

Argumentet, att försvarsplikten skulle kunna äventyra näringslivets behov
av arbetskraft, kan, enligt min mening, inte tillmätas någon så stor betydelse.
Detta är bättre för våra företagsledare att veta, vilken arbetskraft de
kunna disponera i händelse av en mobilisering än att helt plötsligt utsättas för
oväntade krav på att ställa ytterligare anställda till försvarets förfogande. Det
är väl ingen ändå, som har den föreställningen, att ett krigsfall kommer att
lämna näringslivet och produktionen oberörda. Lika väl som i de krigförande
länderna komma vi att få överföra folk från en industri till en annan och
från näringslivet till försvarsarbetet. Vad beträffar produktionens omställning,
kunna vi möjligen få någon tid på oss eftersom vi ha vissa lager av
krigsmateriel. Men försvarsorganisationen måste fungera efffektivt från första
stund och ha sin hela styrka inkallad, med varje man eller kvinna på rätt
plats. Man kan nämligen icke magasinera tjänster på samma sätt som ammunition.

Genom försvarspliktens införande skulle det totalt icke uppstå behov av
mera arbetskraft än förut för försvarsorganisationens räkning. I stället måste

Onsdagen den 17 december 1941 1. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

man tänka sig att vissa för det privata näringslivet viktiga personer skulle
kunna frikopplas från försvarsorganisationen för att ägna sig åt samhällsviktigt
arbete inom den civila sektorn. Jag vill påminna örn att under vintern
1940 hade vi här i kammaren en fråga, som besvarades från regeringsbänken.
Örn jag inte minns fel inträffade det nämligen under vintern 1940 på ett
ställe i vårt land, att en högt kvalificerad betongingenjör fick sitta som maskinskrivare
på en militär expedition. Han skulle gjort mera nytta vid våra
befästningsarbeten, och en maskinskriverska skulle gjort mera nytta på expeditionen.
Men detta gick icke att ordna. Liknande fall finnas i stort antal.

Ännu en omständighet måste man räkna med i detta sammanhang. Rättvisesynpunkten
kräver sålunda en ändring av de nu gällande reglerna. Det
måste givetvis kännas ganska bittert för många inkallade att veta, att de frikallade
kunna fortsätta sitt civila liv under behagliga former och med bibehållande
av sin civila avlöning, därför att de av någon teknisk anledning fallit utanför
värnpliktslagens bestämmelser. Det finns många kvinnor såväl som s. k. kronvrak
här i landet, som skulle kunna uträtta mycket nyttigt i försvarsorganisationens
tjänst, likaväl som de kunna göra det i sitt civila arbete. De känslor,
som de inkallade hysa, tolkas ganska vältaligt av fil. doktor Tage Lindbom,
föreståndare för arbetarrörelsens arkiv, i en av honom nyligen utgiven bok,
som jag här har i min hand. Titeln lyder: »En beredskapsman ser på försvaret».
Jag skall, herr talman, be att få citera ett av de stycken, som talar ganska
vältaligt örn hur beredskapsmannen ser just på det här problemet. Doktor
Lindbom skriver där: »Till alla dessa bekymmer, som tryckte beredskapsmännen,
kom, att de s. k. kronvraken gingo hemma och fyllde deras platser,
sluppo arbetslöshet och ekonomiska bekymmer, skaffade sig meriter och en
del andra fördelar. Utan tvivel har det inte alltid varit så roligt att gå hemma
som kronvrak under dessa år. Det har känts underligt att komma i åtnjutande
av en rad förmåner, som utan förskyllan och värdighet fallit över de ickevapenföra
på grund av de abnorma arbetsmarknadsförhållanden, som uppstått,
då en väsentlig del av den manliga befolkningen i de produktiva åldrarna kallats
in under fanorna. Undra inte på att beredskapsmännen kände en viss bitterhet
inför detta, en bitterhet, som kunde stegras till helig ilska, då de någon
gång kunde träffa på ett kronvrak, som bokstavligen gick och gnuggade händerna
av belåtenhet inför dessa gynnsamma konjunkturer, för att inte tala örn
när man påträffade annonser i dagspressen, där lediga platser utbjödos till
''exercisfria’.»

Det där är ett yttrande av arbetarrörelsens föreståndare, arkivarien fil. doktor
Tage Lindbom, som jag i det här sammanhanget velat föredraga. Våra
värnpliktiga komma aldrig att kunna förstå, att man icke skall ge försvarsorganisationen
så stor effektivitet som möjligt. De ha fått klart för sig behovet
av viss arbetskraft inom försvaret. De vapenföra tycka icke örn att uträtta
handräcknings- eller expeditionstjänst. De vilja offra sin tid för att
lära sig vapnens bruk. De förstå också, våra inkallade, att ett införande av
en försvarsplikt för både män och kvinnor skulle kunna åstadkomma utökade
avlösningsmöjligheter och därigenom lättnad i den tunga beredskapsbördan.

Jag skulle sedan, herr talman, vilja stanna något litet inför ett par yttranden,
som fällts här i kammaren. Det första yttrandet var av herr Mårtensson,
som yttrade ungefär följande. Ingen vet vad som kommer att ske, när detta
krig en gång är slut. Ja, det ilr så sant, herr Mårtensson, som det är sagt.
Av den anledningen, säger herr Mårtensson, är det bäst att nu icke göra några
förberedelser. .Tåg frågar: När skola vi här i vårt land göra klart för oss
tidens allvar? Hur många länder ha icke förlorat sin frihet genom ett liknande
resonemang? Se vi icke för varje dag, att det ännu finnes länder, som

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

icke helt förstått, vad god beredskap betyder. Låt oss här i landet i stället i
tid se om vårt bus och se verkligheten i ansiktet och därefter rusta oss.

Herr Svensson i Ljungskile talade om vårt lands läge, då det kommer in
i krigets bakvatten. Låt oss i stället ta händelserna i kronologisk ordning. Yad
ha vi för dagen att göra för att rusta oss emot alla påfrestningar, om vårt
land skulle komma in i krigets virvel i stället för det lugna bakvattnet? Det
är det, som vi i dag skola taga ställning till. Ingenting annat.

Då vårt land ännu står utanför kriget, finnes det all anledning att under
denna nådatid göra allt vad i vår makt står för att få vår försvarsorganisation
fullt krigsduglig. Här föreligger ett förslag, som tar sikte på att få större
delen av vårt folk berett att på bästa och effektivaste sätt fylla en uppgift
i samhället under krig och att göra beredskapen härför i toppklass.

Det vore därför synnerligen olyckligt, om denna fråga örn skyndsam utredning
i dag icke skulle kunna bifallas av kammaren. Det gäller ju dock
endast en utredning. Riksdagen kommer alltså på nytt att få ta slutgiltig
ställning till hela detta spörsmål.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Strindlund: Herr talman! I föreliggande förslag till värnpliktslag
upptages till lösning, såsom förut här i debatten framhållits, dels frågan örn
en ny organisation av inskrivningsväsendet och värnpliktsregistreringen, dels
ock frågan om de värnpliktigas utbildning. Genom förstberörda fråga avses
att vinna en modernisering och rationalisering av inskrivningsväsendet och de
värnpliktigas redovisning. Förslaget innebär bland annat indragning av nuvarande
rullföringsexpeditioner, en förstoring av inskrivningsområdena och deras
expeditioners förläggande till infanteriregementena. En inskrivningsnämnd
föreslås inrättad inom varje inskrivningsområde. Dessutom organiseras en central
klagoinstans för hela landet. Arbetet med redovisningen av de värnpliktiga
anses kunna underlättas genom utnyttjande av de maskiner, vartill riksdagen
redan förut beviljat medel. Örn detta förslag torde icke annat vara att
säga, än att det skulle kunna sättas i fråga, huruvida ej beslutet om tjänsteplikt
måste åtföljas av en så grundlig redovisning av hela vår arbetsföra
befolkning, att redovisningen av våra värnpliktiga blir endast en del, om ock
en ganska väsentlig del, i vår folkbokföring, och att för undvikande av dubbelarbete
båda dessa spörsmål bort övervägas och lösas gemensamt.

Vad beträffar frågan örn de värnpliktigas utbildning synes förslaget syfta
både till erforderlig utbildning av vårt soldatmateriel och ernående av en viss
trygghet i fråga om vår beredskap. I det avseendet föreslås ju en förlängning
av värnpliktstiden till 450 dagar med en första tjänstgöring på 360 dagar
jämte två repetitionsmöten örn vardera 30 dagar, vartill kommer en efterutbildning
om likaledes 30 dagar. För erhållande av tillräckligt antal befäl föreslås,
att vissa värnpliktiga skola kunna, örn så erfordras tvångsvis, uttagas till
förlängd tjänstgöring örn 360 å 180 dagar för utbildning till grupp- och plutonchefer
jämte deras ersättare. I fråga örn detta förslag ha vissa erinringar
gjorts. Klart är, att tveksamhet kan råda beträffande detta sätt att fylla befälskadrerna.
Det kan ej vara riktigt, att den som genom intresse och ansträngningar
utmärkt sig skall kunna nära nog straffas med förlängd tjänstetid,
under det att den som missköter sig skall kunna komma att så att säga
premieras genom att erhålla en kortare tjänstgöring än sina kamrater. Då jag
i alla fall ej velat motsätta mig förslaget är det under den bestämda förhoppningen,
att kadrerna skola komma att fyllas genom frivilliga i sådan utsträckning,
att tvångsförfarandet skall behöva tillgripas endast i tvingande

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

läge. Avgörande härför är givetvis icke minst den ersättning, som kommer
att tillmätas denna kategori värnpliktiga, önskligt hade därför varit, att förslag
därtill samtidigt hade förelegat. Så är dock icke fallet, utan först under
nästa riksdag beräknas departementschefen kunna komma med förslag därom
— ett ganska anmärkningsvärt förhållande.

I nyssberört syfte föreslås jämväl en höjning av värnpliktsåldern från nuvarande
46 till 47 år samt slopande av gränsen mellan beväring och landstorm.
Genom sistnämnda förslag avses att kunna oavsett åldern utnyttja civil sakkunskap
inom det militära området, ett förslag som åtminstone vid första påseendet
förefaller godtagbart. Helt förbigås dock frågan örn det kan vara riktigt
ur synpunkten hushållning med vårt folkmateriel att skicka äldre personer
— familjeförsörjare, företagare och dylika — i främsta linjen. Rent materialistiskt
bedömt förefaller det, som om ett land lättare kunde offra unga, ensamstående
personer än äldre sådana, vilkas arbetsinkomst kanske i många
fall flera andra äro beroende av.

Jämte den kungl, propositionen har utskottet haft att taga ställning till, förutom
i ämnet väckta motioner, dels en skrivelse från statens industrikommissions
krigsindustriavdelning, dels yttranden från vissa studentorganisationer.
Den förstnämnda av dessa skrivelser synes närmast syfta till att vissa tekniker
bland de värnpliktiga skulle utnyttjas för reparation och vård av försvarets
maskinella utrustning, varpå vissa anmärkningar gjorts. För egen del vill jag
i denna fråga uttala, att det icke synes mig klarlagt genom industrikommissionens
förslag, huru reparations- och underhållsverksamheten skall uppehållas
under krig. Vi få nämligen komma ihåg, att utbildningen av dessa reparatörer
och mekaniker sker inom den civila verksamheten och till sin omfattning avväges
efter dennas behov. Vi veta också, att aldrig torde den mekaniska industrien
ha så stort behov av sina yrkesmän som just vid ett krigstillfälle,
varför den då säkerligen icke kan avstå en enda man. Örn det därför inom
det militära finns behov av sådan yrkeskunnighet, bör det tillses, att tillgången
härpå tryggas jämväl vid krigstillfällen. Jag är icke säker på att detta blir
fallet, om icke kåren av dessa tekniker ökas utöver det civila behovet. Detta
synes mig vara en fråga, som bör uppmärksammas av den pågående utredningen.

Då jag haft att taga ställning till föreliggande proposition, måste jag medge
att den tilldrar sig intresse icke bara genom vad som står i den utan än mera
genom vad som icke står där. Vi få för det första komma ihåg, att det förslag
till värnpliktslag, som här föreligger, ingalunda är tidsbegränsat till nuvarande
kris utan är avsett att vara gällande även under fredsförhållanden.
Det kan ifrågasättas, örn det överhuvud är möjligt att under så onormala
förhållanden som de, under vilka vi nu leva med så många skrämmande, olösta
frågetecken, är möjligt att bedöma vår förmåga att ge utrymme åt försvarsbördor
av denna omfattning, när fredsförhållanden åter inträda. Tryggast för
vårt försvar på lång sikt anser jag vara, om bedömandet av vår fredsorganisation
i lugn och ro kunde få ske, då normala förhållanden bli åtminstone
skönjbara. Genom beslut under uppjagad stämning riskeras nämligen, att vi
lägga en grund för vårt försvar, som icke kommer att visa sig i allo hållbar,
och att, då ett nytt ställningstagande så småningom framtvingas, därigenom
åstadkommes en rasering långt utöver vad som skulle hava behövt bli fallet,
därest övervägandet skett under lugnare tider.

Vi skola också komma ihåg, att föreliggande förslag blott är en del av
försvarsprogrammet, samt att det helas effektivitet beror på, huru de olika
delarna äro avvägda i förhållande till varandra. Vi kunna därför anta, att
detta beslut kommer att bli bestämmande för, huru övriga delar i försvars -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 f. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

planen skola av den militära sakkunskapen utformas. Beslutet blir med andra
ord icke blott prejudicerande, utan riksdagen måste också anse sig skyldig
antaga de av beslutet följande konsekvenserna. I propositionen anges icke,
vilken kostnadsram, som beräknas för den planerade försvarsorganisationen.
Riksdagen har emellertid alltid krävt att i frågor av denna art få förslagen
i sin helhet. Utskottet har också i likhet med departementschefen framhållit
det önskvärda i att samtliga hithörande frågor kunnat lösas i sitt sammanhang.
För mig framstår detta icke blott såsom önskvärt utan såsom ett starkt
krav. Jag finner det därför angeläget, att riksdagen icke genom ett definitivt
ställningstagande till föreliggande förslag till vämpliktslag försvårar,
för att icke säga omöjliggör, sin fria omprövning, då förslag till försvarsorganisation
i sin helhet inom kort kommer att föreläggas riksdagen till omprövning.
Det hade då enligt mitt förmenande varit till fördel, örn propositionen
givits provisorisk karaktär.

Mitt förslag inom utskottet syftar därför till att det beslut, som nu fattas,
icke skall vara bindande längre än till dess riksdagen blir i tillfälle att pröva
de centrala vämpliktsfrågorna i sitt sammanhang. När därtill kommer, såsom
i reservationen framhålles, att även utskottet gjort flera uttalanden, som kunna
inverka på värnpliktslagens utformning, så framträder önskvärdheten härav
än tydligare.

Herr talman! Med hänvisning till motiveringen i den av herr Heiding och
mig avgivna reservationen samt vad jag nu har anfört kommer jag att yrka,
att första stycket i övergångsbestämmelserna, som återfinnas på sidan 70 i
utskottets utlåtande, får följande lydelse:

»Denna lag träder i kraft den 1 januari 1942, där ej annat framgår av det
följande eller Konungen förordnar, att lagen helt eller delvis skall träda i
kraft vid senare tidpunkt, samt gäller till dess beslut rörande försvarsväsendets
ordnande fattats och i samband därmed ny vämpliktslag antagits och
trätt i kraft.»

Vid punkten B i utskottets hemställan har jag antecknat blank reservation.
Inom utskottet gjorde jag nämligen gällande, att det bort vara tillräckligt
med att i ett uttalande i utskottsmotiveringen påkalla Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet beträffande ifrågavarande spörsmål utan att särskild skrivelse
i ärendet behövde avlåtas. Vid den punkten kommer jag därför att rösta
för avslagsyrkandet.

Häruti instämde herr Andersson i Vigelsbo.

Som tiden nu var långt framskriden och flera talare anmält sig, beslöt kammaren
på förslag av herr talmannen att uppskjuta den vidare behandlingen
av förevarande ärende ävensom av övriga ärenden å föredragningslistan till
kl. 7.30 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdat anslag komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.45 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december.

Kl. 7.30 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt behandling sammansatta Förslag lill
stats- och andra lagutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av dels Kungl. Maj:ts vämpliUdag.
proposition med förslag till värnpliktslag dels ock i ämnet väckta motioner; och (Forts.)
lämnades därvid, beträffande 1 § i det av utskottet framlagda förslaget till
värnpliktslag, ordet enligt förut skedd anteckning till

Fröken Andersson, som anförde: Herr talman! Jag måste hörja med att uttala
min förvåning över ett uttalande från herr Hages sida rörande motionen angående
försvarsplikt. Herr Hage ansåg, att motionen verkade såsom en mindre
lämplig fingervisning åt regeringen. Han menade, att regeringen alldeles av
sig själv skulle komma att göra vad som behövdes på olika punkter. Nu betvivlar
jag icke heller ett ögonblick regeringens goda vilja, men jag vägrar
alldeles bestämt att tillägna mig den förlamande vördnad för regeringens fullkomlighet,
som herr Hages inlägg på denna punkt var uttryck för.

Emellertid skall jag taga upp några synpunkter, som reservanterna anlagt
på denna fråga. De ha genomgående hänvisat till tjänstepliktslagen och menat,
att denna lag skulle vara fullt tillräcklig för att tillgodose det behov, som
här skulle kunna uppstå. Jag menar, att ett sådant hänvisande till tjänstepliktslagen
är bara ett sätt att rycka undan själva grunden för den motion, som
jag här tänkte tala litet för. Det är så mycket mera nödvändigt att gå på
motionärernas linje i stället för på reservanternas, som från alla sakkunniga
håll med kraft vid flera tillfällen har betonats vikten av en utbildning på förhand,
en utbildning i fredstid, en planering på alla punkter, så att man vet,
var dessa krafter skola sättas in, när behovet uppstår. Skulle man nu nöja
sig med tjänstepliktslagen, så är jag rädd, att, när behovet akutiserades, skulle
vad man då finge bevittna komma att bra mycket påminna örn leken »hela
havet stormar». Alla skulle rusa omkring, och ingen skulle på förhand veta
sin plats. Man skulle riskera, att det hela endast komme att utmynna i kaos.

Vidare är — det betonade bland andra herr Mårtensson -—• tjänstepliktslagen
en beredskapslag. Herr Mårtensson framhöll, att det vore olämpligt att nu låta
kvinnorna och de icke krigstjänstdugliga männen rycka in, därför att man
visste icke, om det efter kriget skulle föreligga något behov av försvarsplikt
för dessa kategorier. Detta påminner rätt mycket örn de obotfärdigas förhinder.
Jag tror, att herr Mårtenssons tanke är fullkomligt felaktig. Så länge
man behöver ett försvar, kunna också kvinnorna och de icke krigstjänstdugliga
männen sättas in på en hel del håll. Där ha vi problemets kärna. Det kommer
icke an på, huruvida vi behöva kvinnlig värnplikt efter krigets slut. Den
tankegång, som ligger till grund för min uppfattning, är den, att försvaret,
allt efter som tiden framskridit, har förändrats i så hög grad, att det väl kan

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 51. 5

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

antagas, att under överskådlig tid framåt kvinnorna och de icke krigstjänstdugliga
männen komma att lia många och stora uppgifter att fylla. Jag tror
och därmed vill jag helt och fullt ansluta mig till fröken Hesselgrens synpunkter
— att det är nödvändigt, att det kommer till stånd en utredning i
denna fråga. För dem, som ha känning med opinionen ute i landet, är det
tydligt, att den uppfattningen vunnit allt större och större utbredning, att någonting
bör göras. Man måste åtminstone reda ut frågan, ställa problemen
under debatt och göra klart för sig, vad som behövs och vad som icke behövs.
Det finns stora grupper av medborgare, som anse, att kvinnorna böra göra
värnplikt precis pa samma sätt som männen och således direkt sättas in i krigsapparaten.
De, som förfäkta denna åsikt, anse att, när det nu på alla områden
rådm jämlikhet mellan män och kvinnor, bör det råda jämlikhet även på det
militära området. Jag tror, att det vore högst olyckligt att driva saken till sin
spets pa det sättet. Andra ha en obestämd känsla av, att någonting, ovisst vad,
bär göras, ty eljest riskera kvinnorna att förlora de rättigheter, de på senare
tider vunnit. Hela denna frågeställning är tämligen steril. Huvudsaken måste
vara denna: Finns det inom försvarsväsendet behov av kvinnor och icke krigstjänstdugliga
män? Detta måste vara utgångspunkten för vårt resonemang i
detta ärende. Reservanterna ha givit uttryck åt åtskilliga betänkligheter. Jag
vill, innan jag går att försöka lugna deras farhågor, betona, att utskottets hemställan
icke går_ ut på någonting annat än en utredning örn och i vad mån
åläggande bör givas för dessa kategorier att tjänstgöra inom försvaret på det
ena eller andra området. Jag skall helt naturligt icke gå in på själva sakfrågan.
Det är onödigt, eftersom det här är fråga örn en förutsättningslös
utredning, men jag vill bara i förbigående påminna örn, att de erfarenheter,
som man i de olika krigförande länderna gjort, till full evidens bevisat vikten
av att denna fråga redan i fredstid redes ut.

Reservanterna ha uttalat farhågor i ett annat avseende, som jag här ett
ögonblick vill beröra. De förmena, att ett uttagande av kvinnor och andra
till värnpliktstjänst skulle kunna leda till, att man äventyrade tillgodoseendet
av näringslivets behov av tillräcklig och lämplig arbetskraft. Detta är ett sådant
där argument, som jag skulle vilja rubricera som nödargument. Utskottet
har redan tagit hänsyn till denna risk. Utskottet har nämligen yrkat på en
utredning rörande tillgodoseendet av försvarets behov under hänsynstagande
till andra riksintressen. Reservanternas påpekande påminner bra mycket örn
metoden att slå in öppna dörrar. Motionärerna ha anledning tacka reservanterna
för det stöd, de fatt. Genom att antyda, att det föreligger stor risk för
att man, örn kvinnlig värnplikt infördes, icke i tillräcklig grad skulle kunna
tillgodose näringslivets behov, lia reservanterna de facto uttalat, att kvinnorna
och de icke krigstjänstdugliga männen skulle kunna användas på en hel massa
håll. Så långt skulle icke ens jag, fastän jag skrivit under motionen, vilja gå.

Sverige är ett litet land. Vi lägga ned väldiga kostnader på vårt försvars
utbyggande. Är det icke då av utomordentlig vikt, att nian ser till, att våra
resurser utnyttjas pa effektivast möjliga sätt? Den militära sakkunskapen har
också klart sagt ifrån, att varje åtgärd, som frigör krigstjänstduglig personal,
helt naturligt också stärker vart försvar. Skulle olyckan komma över oss, så
ha vi — det har understrukits jämt och ständigt — icke råd att undvara en
enda krigstjänstduglig man. Jag skulle vilja sluta med att ställa den frågan
till deni, som äro emot denna motion: Ha ni, som icke vilja vara med om en
utredning, gjort klart för er, att avslag på motionen ytterst skulle resultera i
att de värnpliktiga nödgades bära tyngre bördor än som vore nödvändigt? Det
är nämligen alldeles självklart att försvarsbördorna måste bliva relativt tyngre,
ju färre det är, som bära dem.

Onsdagen den 17 december 1041 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Ridare yttrade:

Herr Bergvall: Herr talman! Från några talares sida Ilar under den gångna
delen av debatten yrkats, att avgörandet av värnpliktsfrågan skulle uppskjutas.
Andra lia förordat, att den värnpliktslag, som vi gå att i dag antaga,
skulle givas provisorisk karaktär. Man har i första hand motiverat dessa yrkanden
med angelägenheten av att ståndspunktstagandet till frågan örn värnpliktstidens
längd sker samtidigt med ett ståndpunktstagande i fråga om försvarsordningen.
Man bär med skärpa gjort gällande, att örn icke de båda frågorna
avgöras samtidigt, så kunna vi icke överblicka konsekvenserna. Den
utformning, vi giva värnpliktslagen, måste komma att inverka på utformningen
av försvarsordningen i övrigt. Man har vidare konstaterat, att en hel del
frågor kvarstå outredda och man har härvid erinrat örn vissa i utskottets utlåtande
berörda frågor, som sammanhänga med frågan örn befälsutbildningen
och med frågan örn specialutbildning av sådan personal, som har särskilda betingelser
för den för en modern maskinarmé så viktiga reparations- och underhållst
jänsten.

I viss mån kan man naturligtvis förstå dessa anmärkningar. Det är säkert
fullständigt riktigt, som en talare sade, att under normala förhållanden skulle
man föranstaltat örn en grundlig utredning, innan man kommit med ett så
genomgripande förslag till värnpliktslag. Man skulle med ali sannolikhet ha
tillsatt en parlamentarisk kommitté, och sedan denna kommitté hållit på och
arbetat under åtskilliga år, så skulle ett förslag framlagts på riksdagens bord.
Riksdagen skulle därvidlag haft tillgång till ett fullständigt utredningsmaterial.
Vi hade i så fall haft lättare att överblicka konsekvenserna i alla deras
detaljer. Men jag måste ändå fråga de personer, som förorda en sådan utredning
i normaltakt, örn de icke inse nödvändigheten av att riksdagen i en tid
sådan som nu nuvarande i någon män bortser ifrån vad som under normala
förhållanden måste anses nödvändigt. Kan det icke under de i sällsynt grad
onormala tider, vari vi leva, anses motiverat att göra ett litet avsteg från den
vanliga tågordningen? Så förfärligt svåröverblickad är dock icke den fråga,
som i dag föreligger till avgörande, att man icke kan i stort sett överblicka
dess konsekvenser, låt vara, att det kan vara svårt att beräkna de erforderliga
utgifterna på en eller annan miljon när, och att det, när försvarsordningen tages
upp till behandling, kan visa sig nödvändigt att ändra en eller annan detalj
i den värnpliktslag, utskottet nu tillstyrkt.

Det var en talare, som påstod, att det här framlagda förslaget mera vittnade
örn handlingskraft än örn demokratiskt sinnelag. Jag kan icke giva denne talare
rätt. För mig är den omständigheten, att vi ha kommit till ett avgörande,
snarare ett tecken på att även demokratien kan vara handlingskraftig. Det är
från mina utgångspunkter enbart glädjande. Man har framställt krav på en utredning,
efter vars företagande det vore möjligt att överblicka frågan i alla
dess konsekvenser. Örn liknande krav skulle framställts, då det gällt sådana
förslag örn stora försvarsanslag, som nu tid efter annan ha behandlats här i
riksdagen och som ofta varit åtföljda av en i mitt tycke alltför knapphändig
mitivering, var skulle vi då stått i dag? Sannolikt hade icke en bråkdel av vad
som nu blivit uträttat kunnat åstadkommas, och vad det i ogynnsamma situationer
kunde betyda för vårt land, behöver jag icke nu närmare utveckla.

Jag tror för min del icke det vöre lämpligt med uppskov. Det har framhållits,
att de första frukterna av värnpliktslagens genomförande kunna vi icke
få se förrän örn två eller tre år. Uppskjuter man lagens genomförande ett eller
annat år, sä får man icke se de första frukterna förrän efter fyra ä fem år
etc., etc. Örn det tager så lång tid som två å tre år, innan man kan se de första

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

frukterna, så är det väl så mycket angelägnare att skynda på med lagens antagande,
så att det icke blir för sent.

Uppskovstanken tilltalar mig icke, men jag måste säga, att provisorietanken
tilltalar mig ändå mindre. Skall nian bygga upp en systematisk och rationell
försvarsordning, bör man akta sig för ett provisorium. Går man in för ett provisorium,
som icke är enbart en form, får man icke den fasta grund, som behövs.
Svenska folket får icke tillräcklig valuta för de stora uppoffringar, som
lagens antagande otvivelaktigt måste medföra. Det vore icke klok ekonomisk
politik.

Jag ber emellertid kammarens ledamöter att betänka, vad provisorietanken
i praktiken måste innebära. Antag, att vi votera en provisorisk värnpliktslag
i dag! Tro kammarens ärade ledamöter, att vi, örn situationen ute i världen
nästa år, då försvarsordningen skall antagas, är ungefär densamma som i dag.
skola ställa oss avvisande till en värnpliktslag av samma innebörd som det
nu föreliggande förslaget. Nej, provisoriet kommer nog att visa sig vara en ren
formsak men en formsak som icke är utan sina besvärliga återverkningar.
Främst måste jag emellertid ställa mig avvisande till provisorier, därför att
bakom detta förslag kan ligga en önskan att dröja för att se, örn man icke kan
slippa från det hela.

Jag skall till sist be att få beröra några speciella frågor. En av talarna i
debottens början berörde frågan: frivillig eller obligatorisk befälsutbildning.
(Samma fråga berördes också av senare talare.) Han tyckte, att den frivilliga
befälsutbildningen var att föredraga. Det är självklart, att det är bättre, örn
man kan få folk att frivilligt taga på sig den stora börda, som den frivilliga
befälsutbildningen innebär för den enskilda individen, men när man betänker,
vilken stor ny befälskader, som behöves, förefaller det icke sannolikt, att man
kan komma fram på frivillighetens väg. Kunna vi icke komma fram på frivillighetens
väg — den vägen bör ju ha företräde — då finns det ingen annan
utväg än att tillgripa tvångsuttagning. Vägrar man taga konsekvenserna därvidlag,
tror jag icke, att man riktigt har gjort klart för sig, vilken stor och
betydelsefull fråga, det gäller.

Jag måste emellertid samtidigt säga, att det, när nian utsträcker värnpliktstiden
på föreslaget sätt, är utomordentligt angeläget att göra allt vad som rimligtvis
kan göras för att taga hänsyn till alla berättigade — jag stryker under
ordet berättigade — anmärkningar, som framställts mot det sätt, på vilket
övningstiden utnyttjats. Under de gångna åren, då vi haft en mångfald inkallelser
lill beredskapstjänst, lia klagomålen över att tiden bortslösats varit talrika.
Det är möjligt, att man i många fall icke kunnat förfara på lämpligare
sätt än som skett, men i en hel del fall ha klagomålen säkert haft fog för sig.
Ett är säkert, och det är, att, när man nu genomför en för många mycket betungande
utsträckning av övningstiden, är det nödvändigt, att verkligen lägga
manken till för att få övningstiden rationellt och systematiskt utnyttjad för förvärvande
av sådana färdigheter, som behövas i ett modernt krig.

Jag vill från denna sak omedelbart gå över till att tala om en annan sak,
som jag anser vara av en utomordentligt stor vikt, och det är, att man tager
konsekvenserna av den omständigheten, att vår armé liksom andra moderna
arméer blivit försedd med ny teknisk och maskinell utrustning. Utskottet har
i sitt betänkande kraftigt understrukit vikten av att man snarast möjligt beaktar
den betydelsefulla frågan örn en god reparations- och underhållstjänst i
fråga om försvarsväsendets materiella utrustning. Jag tror, att det icke alltid
varit så väl beställt i detta avseende. Det gäller bland annat att utnyttja alla
möjligheter att tillgodogöra sig de värnpliktigas kunskaper och färdigheter i
sådant syfte. Detta har underlättats genom det förbättrade system för registre -

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

ring av de värnpliktiga och deras inkallelser, som utskottet i detta sammanhang
talar örn, och som jag nu icke närmare skall gå in på.

Jag vill sluta detta korta anförande, som måste utmynna i ett yrkande örn
bifall till utskottets förslag, med att anknyta till några ord, som en talare yttrade
under förmiddagsdebattens senare del: han framhöll, att vi icke skola gå
och fatta beslut i en uppjagad sinnesstämning, så tror jag orden folio. Det är
alldeles riktigt. Man bör icke fatta beslut, om man befinner sig i en så uppjagad
sinnesstämning, att man förlorat kontrollen över sina tankar och känslor och
icke längre har förmåga till kritisk eftertanke, men jag har icke sett några
spår av en sådan stämning här. Det beslut, som vi i dag gå att fatta, har inte
tillkommit i någon uppjagad sinnesstämning, men väl däremot i ett klart medvetande
örn den tid och den värld, i vilken vi leva, och av de risker, vi kunna
stå inför under de närmaste åren. Jag tillhör dem, som livligt hoppas, att situationen
ute i världen skall förbättras, och att det en gång skall bli möjligt att
slippa offra så mycket för försvaret, som nu sker, och att lätta bördorna både för
staten och den enskilde, men det är omöjligt att i dag förutse, när sådana ljusare
tider kunna komma att inträda. Intill dess sådana tider kommit, böra vi
och måste vi utan tvekan taga på oss de bördor, som vårt lands säkerhet kräver.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! När jag inom det sammansatta utskottet
haft att taga ställning tili det nu föreliggande förslaget till ny värnpliktslag
och därvid ställt ett uppskovsyrkande är det icke därför, att jag tror,
att med en kortare utbildningstid än den i propositionen föreslagna skulle i
nuvarande tid med dess mekaniska stridsmedel kunna utbildas en för handhavande
av dessa stridsmedel duglig trupp. Jag har emellertid ej kunnat förbise,
att det här i verkligheten ju icke gäller endast frågan örn utbildningstiden
för de värnpliktiga, utan att denna värnpliktslag blir grundstommen till
en helt ny försvarsordning, örn vilken nian icke vet mycket men alldeles tillräckligt
för att bliva tveksam om, huruvida man är inne på de riktiga vägarna.
Det förefaller mig, som ju under rätt lång tid haft möjligheter att
bedöma åtskilliga militära spörsmål så att säga mera internt, att man ännu
i vårt land icke tillgodogjort sig det så kallade moderna krigets erfarenheter
i mycket väsentliga avseenden. Man eftersträvar nu här en försvarsorganisation,
där man vinner kvantitet på kvalitetens bekostnad. Man vill kläda så
mycket folk som överhuvud taget kan uppbringas i uniform utan att så mycket
fråga efter, örn man har vapen att sätta i händerna på alla eller kommer att
få dessa vapen, eller örn allt detta folk kan riktigt handhava de vapen som
finnas. Tillgången på materiel är ju icke obegränsad. Jag tror, att det kan
vara på tiden att ägna uppmärksamhet åt frågan, om vi lia sådana materielförråd
och sådana råvarutillgångar för ny materielproduktion att vi utan att
försvaga krigsorganisationens effektivitet kunna öda bort betydande delar av
denna materiel. Jag vill icke närmare fördjupa mig i detta ämne. Jag hoppas,
att försvarsministern förstår denna halvkvädna visa. Jag har med det sagda
endast velat antyda tillvaron av ett mycket allvarligt problem, som, såvitt jag
förstår, hittills alltför mycket förbisetts.

Det är i första hand för att möjliggöra den lämpliga avvägningen mellan
folkuppbåd och materieltillgång under de närmaste åren som jag önskat, att
man skulle ytterligare några månader nöja sig med de nuvarande provisoriska
bestämmelserna riirande utbildningstiden, som ju beträffande den första och
grundläggande utbildningen för huvuddelen av de värnpliktiga är exakt densamma
som i det nu föreliggande förslaget. Jag förstår mycket väl, att man
på militärt håll kan önska komma till en mera fast. organisation särskilt med

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. ni.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

avseende å befälsrekryteringen, men jag vill å andra sidan framhålla, att
regeringen är i besittning av sådana fullmakter, att den kan giva de militära
myndigheterna möjligheter att redan nu utbilda erforderligt befäl, vilket väl
också redan sker. Man har även möjligheter, örn man anlägger den aktuella
beredskapssynpunkten, att inkalla så många värnpliktiga som helst och att
hålla dem inne nästan hur lång tid som helst.

Det kan visserligen här invändas, att det är önskvärt att komma ifrån inkallelser
av de äldre årsklasserna eller i varje fall avsevärt minska dessa inkallelser.
Tyvärr befarar jag, att de bliva besvikna, som hoppats på att föreliggande
lagförslag och den organisation, som skall vila på detsamma, komme
att nämnvärt lätta de äldre årsklassernas beredskapsbörda. Jag tror icke att
man kommer att använda trupper under deras första utbildning för de bevakningsuppgifter
av skiftande slag, som nu utföras av värnpliktiga tillhörande
beväringen och landstormen. Jag tror icke heller, att det skall visa sig praktiskt
möjligt att kvarhålla den sangsta årsklassen att efter utbildningens slut
fullgöra s. k. neutralitetsvakt.

De synpunkter i övrigt, som jag har att lägga på frågan, lia funnit ett gott
uttryck i herrar Heidings och Strindlunds reservation. Dessa synpunkter ha
icke vunnit beaktande inom utskottet, och det är tyvärr att befara, att det
går lika illa här i kammaren. Man har nu en gång fått för sig, att det är
farligt på något sätt att opponera mot Kungl. Maj:t i frågor, som röra vårt
försvarsväsen. Man blir så lätt missförstådd och blir också illa behandlad, i
varje fall i pressen. Jag klagar icke alls för min egen del. Jag är alldeles
för förhärdad för att känna mig illa berörd av obefogad kritik. Jag syftar i
stället på den behandling de båda bondeförbundsreservanterna erhållit i pressen,
där de på vissa håll framställts som försvarsolustens representanter. Det
är beklagligt, tycker jag, att sådant skall förekomma, varigenom en ingående
saklig granskning av förslag i försvarsfrågan praktiskt taget blir omöjlig. Det
blir att marschera utan att resonera. Det kan då icke undgås, att en del
misstag begås.

Jag tar mig friheten att erinra om ett mycket typiskt exempel, hur det kan
gå, när sakliga synpunkter icke få komma till sin fulla rätt. I fjol vid denna
tid band sig riksdagen för en utgift på 100 miljoner kronor till kryssarbyggen.
Dt framhölls i anslutning till förslaget, att båda kryssarna skulle bliva färdiga
1943; försäkran härom hade avgivits av de militära myndigheterna. Jag vågade
betvivla denna uppgifts riktighet, och den var icke heller riktig; det veta
vi i dag.

Det värsta av allt var, att man då absolut vägrade att draga lärdom av de
alldeles färska krigserfarenheterna. För min ringa del påpekade jag, att det
icke kunde vara riktigt i flygets tidevarv att bygga så för flygangrepp sårbara
fartyg som dessa kryssare. Jag vet, att betänkligheterna voro starka här
i riksdagen, men man voterade det begärda anslaget. Jag tror, att den meningen
nu börjar vara ganska allmän, att detta var ett misstag, men jag tvivlar
på att man kommer att rätta misstaget.

När jag säger detta är det icke för att jag en gång råkat få rätt. Det var
andras synpunkter jag i fjol förde till torgs. Det var åtskilliga militärers synpunkter.
Det är alltså dessa militärer, som otvivelaktigt fått rätt.

Men, mina damer och herrar! Det finnes synpunkter, företrädda av militärer,
som kollidera också med en del av de förslag, som inrymmas i den proposition
vi här behandla. Det har t. ex. med skärpa framhållits, att tvåjigsuttagningen
till befälsutbildningen kommer att motverka utbildningens syfte,
som skulle vara att skapa ett gott befäl. En sådan tvångsuttagning borde ha
varit det yttersta medlet, som man tillgripit, sedan alla andra visat sig icke

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

framkomliga. Jag är icke övertygad örn att alla andra vägar äro stängda. I
varje fall är denna fråga icke nöjaktigt klarlagd.

Jag pekar på en sådan sak som att tjugusjuåringarna skola inkallas till repetitionsövning
och trettiosjuåringarna till efterutbildningsövning, tydligen
redan nästa höst. Jag undrar örn icke dessa värnpliktiga efter sin bereds kapstjänstgöring,
som i många fall varit årslång, borde vara tillräckligt övade. Är
detta icke fallet, föreligger något allvarligt fel i systemet.

Jag har nu inom utskottet yrkat, att hänsyn skall tagas till beredskapstjänstgöringen,
och utskottet har också tillmötesgått mig i motiveringen, när
det gäller tjugusjuåringarna. Men trettiosjuåringarna skola ut på en månad!
Jag vädjar till försvarsministern, som ju i denna sak har ganska fria händer,
att noga överväga, örn det kan vara lämpligt att nu taga ut denna månad av
här nämnda kategorier. För egen del är jag ganska övertygad om, att man militärt
icke kommer att vinna något på detta under de allra närmaste åren.

Det förslag, som här framlagts till reform av inskrivningsväsendet, har i
huvudsak godtagits av utskottet. Även jag anser en reform vara synnerligen
behövlig. Under beredskapstiden har man fått bevittna så många besynnerligheter
i fråga örn folks placering, att något måste göras för att få en förnuftig
ordning. Detta kan uppenbarligen endast ske genom att lägga om hela inskrivningsväsendet
och redovisningen.

En enda anmärkning har jag att framställa mot detta förslag. Jag beklagar,
att man avskaffat inskrivningsrevisionen, som dock representerat en god sakkunskap,
förtrogen med de lokala förhållandena. Nu skall man i stället inrätta
ett inskrivningsråd, d. v. s. tre herrar här i huvudstaden komma att träda
i alla inskrivningsrevisioners ställe. Jag befarar, att handläggningen av ärendena
kommer att bli ganska summarisk, vilket måste vara att beklaga, då inskrivningsrådet
också blir besvärsinstans i ärenden rörande befälsuttagningen,
vilka besvärsärenden genom tvångsuttagningen till befäl torde bli både många
och komplicerade. Den anordning utskottet föreslagit, att vissa speciellt sakkunniga
skola stå till inskrivningsrådets förfogande som rådgivande, finner
jag icke tillfredsställande.

Det är alltså, herr talman, på fullt sakliga grunder som min tveksamhet mot
propositionen vilar. Jag önskar, att deli försvarsorganisation, som vi upprätthålla,
skall vara den effektivast möjliga, ty det är vad vårt folk begär som
lön för sina tunga uppoffringar. Men jag är som sagt icke övertygad örn, att
den lösning, i vilken nu föreliggande förslag utgör en väsentlig del, är den
ändamålsenligaste.

Jag har inom utskottet, herr talman, yrkat bifall till de motioner, i vilka
man hemställt om uppskov med beslutet rörande de värnpliktigas utbildning.
Det yrkande örn avslag på samma motioner, som står knutet till mitt namn i
en reservation avseende motionerna om värnpliktens komplettering med försvarsplikt,
får stå för utskottssekretariatets räkning och icke för min. I fråga
örn dessa motioner rörande försvarsplikten, som skulle omfatta icke blott män
utan även kvinnor, vill jag med anledning av det anförande, som hölls av fröken
Ebon Andersson, säga, att då jag läst motionerna och försökt sätta mig
in i motionärernas tankegång, har jag icke riktigt förstått, vart motionärerna
syftat. Som alla veta, äro redan många kvinnor knutna till försvarsväsendet
på olika områden. Jag nämner sålunda, att det för närvarande finns kvinnlig
arbetskraft vid staberna och på expeditionerna vid våra truppförband. Vi ha
kvinnor i telefonväxlarna. Vi lia kvinnor — och många kvinnor — som vid
regementena ombesörja mathållningen. Jag har nu frågat mig •—• och jag hoppas,
att fröken Andersson eller någon annan är villig att giva ett svar: Är det
meningen, att man skall ersät!a dessa kvinnliga befattningshavare i olika

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

funktioner inom försvarsväsendet med kvinnor, inkallade till värnplikt? Är
det meningen att dessa kvinnor, skulle avlönas som värnpliktiga med en krona
örn dagen? Skall det det vara någon mening — det är nu min uppfattning —
med den kvinnliga värnplikten, förstår jag icke, hur den skall praktiskt kunna
tillämpas, örn icke dessa kvinnliga värnpliktiga erhålla övning vid truppförbanden
och staberna. Men man kan väl icke lia både dessa kvinnliga värnpliktiga
och de nuvarande avlönade befattningshavarna. Såvitt jag har förstått
måste motionärernas förslag komma att gå ut över många kvinnor, som för närvarande
ha sin utkomst inom försvarsväsendet.

Jag vill till sist säga, att då jag har ringa tro på att uppskovsyrkandet här
kommer att vinna någon nämnvärd anslutning, kommer jag i andra hand att
giva min röst för herrar Heidings och Strindlunds reservation.

Fröken Andersson erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Man brukar säga, att den som gärna vill sjunga, finner alltid
någon visa. Jag tycker, att herr Lindberg nyss bevisade riktigheten av denna
sats. Herr Lindberg ställde upp vissa speciella frågor: Hur skall man behandla
dem och dem? Det är ju just därför, att det är så svårt a priori att få klart
för sig detta som motionen begär denna utredning. Yi ha icke från början tagit
ställning, till detaljspörsmålen utan endast begärt en utredning, örn och i
vad mån kvinnor och andra kunna ryckas in i försvaret och frigöra krigstjänstdugliga
krafter.

Härefter yttrade

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! När
jag nu skall försöka att anlägga några synpunkter på föreliggande fråga tror
jag, att kammaren håller mig räkning för att jag icke här ingår på någon
diskussion av kryssarfrågan. Herr Lindberg har ju här, som han själv uttryckte
sig, i många år sysslat med försvarsfrågor. Han har ofta burit fram
vittnesbörd från anonyma militärer med mycket oförgripliga meningar örn saker
och ting. Och att det finnes bland militärer som bland andra oförgripliga
meningar är jag den förste att erkänna. Men jag tror icke, att det finnes
någon, icke ens de som stå bakom herr Lindberg, som ha en patentlösning att
komma med. Det är riktigt, att tidtabellen beträffande kryssarbygget icke
gått i las. Den frågan kommer också att föreläggas riksdagen i fjärde huvudtiteln
till nästa års statsverksproposition. Det dröjer icke så många månader,
förrän den är på kammarens bord. Jag anhåller, att vi vänta att diskutera
den till dess. Men samtidigt hemställer jag, att man icke tar denna sak nu
som ett oeftergivligt exempel på att alla de förslag jag kommer med icke hålla.
oell att det bara är herr Lindbergs uppfattning örn saker och ting, som visar
sig bergfast.

När jag nu övergår till att tala om värnpliktslagen vill jag dock till en böljan
yttra några ord örn den plan till försvarsväsendets förstärkning för närmaste
femårsperiod, som det är regeringens avsikt att förelägga nästa års lagtima
riksdag. Jag vill yttra några ord härom, därför att jag i den föregående
debatten bär hört den uppfattningen framställas, att denna plan skulle syfta
till att få den svenska riksdagen att binda sig vid några den ledes anslag för
framtiden, att den svenska riksdagen skulle under intrycket av tidens svårigheter
lockas att binda sig för försvarsbördor, som senare skulle visa sig ohållbara,
att riksdagen med ett ord sagt skulle lockas in på vägar, som man sedermera
skulle komma att ångra. Ärade kammarledamöter! Avsikten hos mig, när jag
drivit fram denna plan, har varit den rakt motsatta. Avsikten hos mig är att för -

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

söka återge riksdagen någon verklig reell kontroll över besluten i försvarsfrågan.
Avsikten är att riksdagen skall kunna säga: »Detta skola vi besluta av den
och den anledningen, det passar in i planen, det hör till ett systematiskt utbyggande
av försvaret.» Om det kommer ett förslag, så vill jag, att riksdagen skall
kunna säga: »Detta förslag ligger utanför. Varför kommer det? Ge skäl för
det! Ge starka motiv!» Vi böra icke längre vara i den situationen, som vi väl
ändå lia varit nu ett par år, att regeringen lägger fram förslag och regeringen
säger, stödd på den militära ledningen, att detta är nödvändigt, medan riksdagen
säger, att är detta nödvändigt, ja, då få vi säga ja till det.

Det är väl ingen som tror, att man kan åstadkomma en förstärkning av försvaret
från fall till fall utan att ha någon plan att följa. Här säger herr Svensson
i Ljungskile, och jag har hört många säga det utanför denna kammares
väggar, att låt oss nu förstärka försvaret allt vad vi kunna, men låt oss icke
binda oss för framtiden. Tror någon, att vi här kunna fatta några beslut i försvarsfrågan
utan att vi binda oss på något vis för framtiden? Så länge det endast
gällde att bota uppenbara brister i 1936 års härordning, då kunde man
säga detta, men så snart vi togo steget utanför den en gång beslutade försvarsordningen
lia vi skapat nya konsekvenser. Om vi bygga nya kaserner, örn vi beställa
flygplan, örn vi anställa officerare och tjänstemän, vad nyttar det att vi
göra detta såsom tillfälliga företag? Konsekvenserna komma ändå att belasta
statsverket för framtiden lika säkert som örn dessa åtgärder hade ingått i en
redan fastslagen plan. Det kan man aldrig komma ifrån, och därför är det en
chimär att inbilla sig, att örn man handlar utan att veta något, så binder man
sig icke, men att om man vet varför man handlar, så binder man sig.

Ingen kan väl som sagt tro, att det icke finns planer bakom alla de anslag,
som här lia förelagts riksdagen, planer hos den militära ledningen och även hos
regeringen. Det finnes en avsikt bakom de förslag, som komma till riksdagen.
Vi hade först 1939 års krigsorganisation för armén, för att nu taga ett exempel.
Så skapade vi 1940 års krigsorganisation. I år ha vi den 1 augusti genomfört
1941 års krigsorganisation för armén. Den är också genomförd planenligt. Nu
syfta vi till att låta förstärkningen för arméns del resultera i 1943 års krigsorganisation,
och beträffande den tycker jag det är på tiden, att också riksdagen
är med och vet vad det är som sker. Det kan väl icke vara rimligt att den militära
ledningen och regeringen skola ha en plan att ordna det hela efter och skola
kasta fram ett förslag i ny och ett förslag i nedan till riksdagen utan att riksdagen
vet vad det har för sammanhang med det hela.

Jag vill alltså understryka, att denna femårsplan framför allt har tillkommit
för att ge riksdagen denna möjlighet att se vad det är som åsyftas, hur de
särskilda förslagen passa ihop med det hela, för att riksdagen alltså skall veta
vad den överhuvud taget gör. Jag måste därför för min del vidhålla, att denna
plan icke har tillkommit för att binda riksdagen för framtiden utan för att ge
riksdagen någon ledning vid dess beslutande rörande de förstärkningar av försvaret,
som måste ske just nu under denna kris.

Nu ligger det i sakens egen natur, att till en sådan plan måste också höra
en värnpliktslag, en lag, som bestämmer övningstiden för de värnpliktiga. Det
finns väl ingen, som tror, att det är möjligt att skapa en tillfällig lagstiftning,
som siiger: Detta skall ske nied 1940 års klass och därefter skall särskilt beslut
fattas örn 1941 års klass. Det kunna vi icke göra. Vi måste tänka på att i de
krigsorganisationer, som göras upp, skall finnas befäl. Detta befäl skall tagas
någonstans ifrån,, huvudmassan <av dem mäste vara värnpliktiga, och det måste
ske en utbildning av detta befäl. Det finns, som alla se, i den föreliggande lagen
vissa förslag rörande fackmännens utbildning, vilken med naturnödvändighet
måste sträcka sig många år framåt i tiden. Det finns ingen möjlighet att göra

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

något systematiskt utan att det får konsekvenser, oell det är väl ingen, som vill,
att vad vi göra på försvarsordningen icke skall ske systematiskt.

Jag vill alltså för nain del säga, att denna försvarsordning med vad därtill
hörer bygger icke på något bedömande av den framtid, varom vi intet veta. Den
tar icke pa något som helst sätt sikte på den framtid, då det nuvarande stormaktskriget
är över. Det skulle väl vara bra fåvitskt att i dag ha någon mening
örn vad vi här i Sverige då komma att göra. Denna plan har icke något annat
syfte — jag understryker det än en gång — än att göra det möjligt för alla ansvariga
parter att kunna taga verkligt ansvar för de åtgärder till försvarets
stärkande under krisen, som vi i verkligheten alla äro eniga örn måste ske.

Det är därför helt naturligt, att min avsikt var att kunna förelägga denna
försvarsplan i ett sammanhang för riksdagen, alltså icke blott organisationsplanen
och materielplanen utan även värnpliktslagen. Att jag nu har frångått min
naturliga och ursprungliga avsikt beror uteslutande på praktiska skäl. Det har
ingenting att göra med några spekulationer rörande framtiden, och icke heller
har derhos mig funnits minsta avsikt att plocka fram planen bitvis för att riksdagen,
icke skulle få veta vad den gjorde. Det är den praktiska nödvändighetens
piska, som jag med sorg i hjärtat har fått lyda. Jag har icke kunnat lösa
vissa praktiska ting på annat sätt än genom att framlägga denna värnpliktslag,
och därför har jag med ledsnad tvingats att göra avsteg från det, som jag
själv betraktar såsom det riktiga, nämligen att framlägga det hela för riksdagen
i ett sammanhang.

Vad äro nu dessa praktiska skäl? Jo, alla känna till och det har ju också alluderats
härpå i den föregående debatten, att under vår beredskapstid lia blottats
mycket stora svagheter i vår militära organisation. Hela folket ock icke minst
riksdagen har sagt ifrån, att dessa svagheter måste botas och botas så snart som
möjligt. Jag har själv varit besjälad av den uppfattningen, att vad man kan
rätta till måste också rättas till.

En sådan svaghet har exempelvis varit vårt system för de värnpliktigas inskrivning
och redovisning. Jag skall bara ge ett exempel. Det uppkom ett stort
antal berättigade klagomål över att det endast var en mindre del av de värnpliktiga,
som ständigt kallades ut till beredskapstjänst, under det att stora
mängder aldrig blevo utkallade. Man frågade hur det stod till med denna sak,
och den frågan ställde även jag. Det tog emellertid åtminstone tre månaders
oerhört omfattande utredning för att få fram svar på den frågan, så pass ålderdomligt
och efterblivet var vårt redovisningssystem. Det hade redan tidigare
konstaterats, att man icke kunde komma fram till en radikal förbättring annat
än genom en teknisk rationalisering, d. v. s. genom att införa en maskinell inskrivning
och redovisning, och arbetet på att skapa ett nytt inskrivnings- och
redovisningsväsen hade igångsatts. Det måste ju ligga i allas intresse, att
detta nya verk kunde träda i kraft fortast möjligt. Det visade sig, att vi hade
tur. Liksom vi hade otur med kryssarna hade vi tur med redovisningssystemet.
Vi fingo in bokföringsmaskiner från Amerika med den sista båt, som anlöpte
Petsamo. Det var i grevens tid. Allt har där varit lyckosamt, kan man
säga, och det har visat sig, att vi skulle kunna gå över till det nya redovisningssystemet
den 1 januari 1942. Man bör gå över vid ett årsskifte på grund
av det förutvarande redovisningssystemets uppläggning. Kunna vi göra övergången
nu omkring den 1 januari, vinna vi måhända ett helt år. Det gällde därför
att slå till.

Då uppkom frågan vilken legal möjlighet regeringen hade att genomföra
detta, och det visade sig, att regeringen trots alla sina fullmakter icke hade
någon rätt att genomföra detta, därför att vår gamla värnpliktslag lade hinder
i vägen. Det måste därför bli en ändring av värnpliktslagen. Min första tanke

Onsdagen den 17 december 1941 e. ni. Nl'' 51. 75

Förslag lill värnpliktslag. (Forts.)

var då den, att vi skulle försöka åstadkomma en provisorisk lagstiftning, som
på väsentliga punkter satte den gamla värnpliktslagen, ur kraft beträffande inskrivning
och redovisning. Låt oss göra en tillfällig lag, sade jag, som täcker
över detta. När vi kommo in i den snårskog av bestämmelser, som den gamla
värnpliktslagen och den gamla inskrivningsförordningen utgöra, visade det sig
emellertid, att detta var förenat med sådana svårigheter, att det enda möjliga
var att göra en ny värnpliktslag. Det gjordes då en sådan ny värnpliktslag,
som var ny beträffande allting utom vad gäller de bestämmelser, som reglera
de värnpliktigas övningstid.

Det var ett tag min mening, att vi skulle förfara på det sätt, som herr Lindberg
i Umeå här var inne på, att vi skulle lägga fram en ny värnpliktslag utan
övningstidsbestämmelser och försöka klara oss provisoriskt beträffande övningstiden,
men då vi började fundera över den saken, funno vi att vi tämligen
genast måste ha beslut om vad vi skulle göra med 1941 års klass, när den kom
in till sin första tjänstgöring. Vi måste också ha klarhet i huruvida vi skulle
taga ut repetitionsövning av 1940 års klass, som nu är under utbildning på
grund av provisoriska bestämmelser. Vi kunna nämligen icke låta. allting gå
hur som helst. Det kan ju tänkas, att kriget tar slut — icke för att jag tror det
— men vi ha icke lov att utgå ifrån, att icke så kan ske, och då bley frågan,
örn 1940 års klass skulle göra repetitionsövning på hösten eller ej‘, något som
måste regleras. Fråga uppstod också, hur vi skulle lösa befälsfrågan, hur vi
skulle göra med det värnpliktiga befälets utbildning. Skulle vi våga fortsätta
med befälsutbildning av 1940 års klass i april månad 1942.''* Det måste komma
bestämmelser härom. Fråga uppkom också hur man skulle göra med B-klassarna.
En del skulle bli befäl, en del skulle bli läkare, veterinärer^ tandläkare och
ingenjörer. Hur skulle deras tjänstgöring regleras? Vi funno då, att vi för att
få någon ordning och reda i det arbete, som är under utförande, skulle bli nödsakade
att lägga fram tämligen fullständiga bestämmelser rörande övningstiden.
I den situationen sade jag mig, att det iru icke fanns något annat att göra
än att skrida till en sådan reglering av värnpliktslagen, att vi läto den bli en
praktiskt taget ny värnpliktslag. Jag kom till den uppfattningen, att det var
det bästa och det riktigaste att föreslå riksdagen en ^sammanhängande lag rörande
värnpliktstiden och att i propositionen härom åtminstone lägga fram så
stora avsnitt av huvudriktlinjerna för den kommande försvarsplanen, att man
här i riksdagen kunde bedöma, hur denna värnpliktslag^ komme att inpassas
i den nya försvarsplanen. Jag har icke heller hört, att någon på den punkten
svävat i tvivelsmål.

Vad man har anmärkt är, att man icke vet vad det kostar, och det kan ju
vara sant, fastän jag tror, att man icke behöver vara så okunnig örn denna sak,
när man ändå har haft en huvudtitel, i vilken den ettåriga värnpliktstidens
kostnader ha varit inräknade för en årsklass. Därav kan man ju dra ylen slutsatsen,
att den ettåriga värnpliktstiden kommer icke att medföra så mycket
högre kostnader, att de på något sätt skulle vara uppseendeväckande eller ligga
utanför ramen för vad den allmänna uppfattningen räknat med i detta avseende.

I detta sammanhang skulle jag också vilja rikta en liten replik till herr
Strindlund. Herr Strindlund anmärkte, att denna lag skulle få den verkan, att
man lät de äldre värnpliktiga gå fram i första linjen. Förslaget syltar emellertid
till raka motsatsen, örn jag nämligen med första linjen
där under ett krig strider utkämpas. Med vår nuvarande organisationer .det,
som alla veta, så att den så kallade landstormen användes till det territoriella
försvaret, till gränsförsvar och till strandförsvar. Det är dessa förband, som
skola taga emot den första stöten. Detta hänger samman med gällande bestäm -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

melsor om att landstonnsrn unnen icke utan särskilda skäl få föras utanför hembygden
och att de ej heller få föras utanför landets gränser. I stället lia vi
haft det nu så, att vi fyllt fältarméns bakre förband med relativt unga värnpliktiga.
Detta gäller våra underhållsförband, våra bilkompanier, våra sjukvårds
formationer och allt sådant i fältarméns andra linje, där vi haft folk, som
tillhör beväringen, alltså värnpliktiga, som äro yngre än landstormsmännen.

Det förslag, som återspeglas i den nya värnpliktslagen på denna punkt,
kommer att medföra, vilket delvis redan genomförts, att det blir fler unga värnpliktiga,
som komma att deltaga i gräns- och strandförsvaret än vad som hittills
har gällt, medan i stället fältarméns bakre förband i mycket hög grad
komma att rekryteras av dem, som vi hittills lia kallat landstormsmän. Jusi
detta, att vi upphäva skillnaden mellan beväring och landstorm, medför att vi
på ett mer rationellt sätt än förut kunna låta de yngre värnpliktiga gå fram
till vad som i verkligheten är den första linjen och ''låta de äldre värnpliktiga
stanna kvar i andrahandsbefattningar bakom fronten.

r... korn alltså till den uppfattningen, att det icke fanns något skäl för att
försöka med ytterligare uppskov med ståndpunktstagandet till värnpliktslagen
och den däri föreslagna övningstiden, men det är klart, att jag noga övervägt,
om man icke borde göra det hela till ett provisorium, alltså göra denna lag
till en provisorisk lag, som endast skulle gälla viss tid i avvaktan på riksdagens
beslut örn en försvarsplan i övrigt. Det Ilar jag, som sagt, mycket noga
övervägt och kommit till den uppfattningen, att det är praktiskt taget en onödig
sak och — jag skulle vilja säga — en omöjlig sak, helt enkelt därför att, såsom
jag tidigare anfört, det mäste finnas bestämmelser örn repetitionsövningar
och bestämmelser örn befälets utbildning, och örn fackmännens tjänstgöring,
vilket allt gör, att man icke kail fixera en bestämd dag, vid vilken en provisorisk
värnpliktslag av detta slag skall upphöra att gälla. Den saken, ärade
kammarledamöter, behöver jag icke bevisa. Den har bevisats av herrar Heiding
och Strindlund, vilka — det skall jag be att få erinra örn — förelagt riksdagen
ett förslag, som aldrig förut varit förelagt en svensk riksdag. Icke i
min tid under de tjugufem år, jag tillhört riksdagen, och — därpå är jag
ganska säker — aldrig någonsin har riksdagen beslutat en lag, som enligt
promulgationsbestämmel serna skall gälla provisoriskt för en fullkomligt obestämd
tid. Alltså antingen bestämmer riksdagen en lag, som blir lag en viss
dag och därefter gäller, till dess Konung och riksdag stifta ny lag, eller också
promulgeras den lagen att gälla efter denna dag till en viss dag i framtiden.
Det ha emellertid reservanterna icke kunnat göra utan föreslagit, att här skall
stiftas en lag, som träder i kraft den 1 januari eller den senare dag, som Konungen
under vissa omständigheter bestämmer, och som gäller till en dag i
framtiden, då dels en ny. försvarsorganisation är beslutad och dels. i samband
med denna försvarsorganisation en ny värnpliktslag trätt i kraft. Ett sådant
beslut från riksdagens sida har icke mer juridisk betydelse än om utskottet i
sin motivering uttalat, att utskottet förväntar att trots det vi tagit denna lag.
skall regeringen ändå nästa riksdag komma med förslag till ny värnpliktslag,
som riksdagen då får pröva. Promulgationsbestämmelsernas efterlevnad
kommer alltså ait bli beroende på två parters frivilliga medverkan, nämligen
Kungl. Maj:ts, å ena, samt riksdagens, å andra sidan. Nu finns det icke det
minsta skäl, varför icke regeringen skulle kunna, örn nu riksdagen skulle fatta
ett så lustigt beslut som detta, gå riksdagen till mötes, men kunna vi då icke
komma överenskom att hellre än att fatta ett beslut, som vi alla ändå äro litel
fundersamma på vad det innebär, taga lagen här såsom en vanlig lag. Det var
därför, att det icke fanns någon möjlighet för mig att räkna ut, vilken dag
jag skulle föreslå riksdagen att den provisoriska värnpliktslagen skulle upp

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

höra, som jag icke funnit det möjligt att komma med en provisorisk lag, vilket
i alla fall icke betyder någonting väsentligt, därför att det finns väl ingen lag
stiftad, som man icke kan ändra, om det behövs.

Jag föreställer mig, att framtiden kommer att bestämma kursen för Sveriges
regering och Sveriges riksdag, oavsett vad vi komma att besluta i dag.
Jag tycker därför, att det är ganska meningslöst, att vi försöka blanda bort
korten genom ett sådant beslut om en provisorisk lagstiftning, vars enda praktiska
mening kommer att bli, att försvarsdepartementet, som sannerligen har
tillräckligt att göra ändå, skall behöva nu sätta sig ned med detsamma och
arbeta på en ny värnpliktslag till nästa års riksdag samt dessutom ha tryckningskostnader
för den. Vore det icke det bästa att taga denna lag och låta
framtiden bestämma, vad som då skall göras?

Att jag för min del vågade förelägga riksdagen detta förslag till permanent
värnpliktslag, hängde samman därmed, att jag har den uppfattningen, vilket
för övrigt herr Lindberg i Umeå bestyrkte, att man nog icke här i riksdagen
väntat sig en kortare övningstid än vad här föreslås. Jag tror icke, att det
var någon, som räknade med att det skulle kunna komma fram till nästa år
förslag om kortare övningstid för den stora massan värnpliktiga än ett års
första tjänstgöringstid och vissa repetitionövningar därtill. Man kan kanske
säga, att befälsfrågans lösning är ny, och det är möjligt, att man finner, att
så är. Jag har emellertid icke hört någon ge något recept på huru vi skola
kunna göra på annat sätt. Jag tror, att alla äro överens örn att vi icke
kunna ha fast anställda till det antal befäl, som vi behöva för vår krigsorganisation.
Vi måste här lita till värnpliktigt befäl, och jag tror, att erfarenheten
från beredskapstiden säger oss, att vi våga icke bjuda våra värnpliktiga
ett befäl, som vi icke givit en god utbildning. Är det icke ett rop. som ständigt
hörts under dessa två år: »Se till att skaffa oss bättre befäl!» Vi måste göra
detta, och det finns ingen annan väg att gå.

Naturligtvis skulle jag för min del finna det bäst, att denna fråga löstes
på frivillighetens väg, örn det funnes någon garanti för detta, men örn man
vill genomföra ett system, måste man ha säkerhet för att det kan genomföras,
och detta kan man endast göra, om man säger rent ut: Vi komma att taga ut
det antal befäl, som vi behöva. Jag vet, att man tror, att det kommer att leda
till att många komma att, såsom man säger, maska och icke göra sitt bästa.
Jag har emellertid en helt annan uppfattning. Denna uppfattning bestyrker
jag med att jag fått mig berättat, att vid den danska armén har man detta
system med tvångsvis uttagning av värnpliktiga till befäl. Man fruktade, att
det skulle ge ett dåligt resultat, men farhågorna kommo på skam. Detta är
väl icke så märkvärdigt, ty vi människor äro i verkligheten så beskaffade, att
det vi sättas att göra kommer vår ambition att tvinga oss göra på ett tillfredsställande
sätt. Därför tror jag, att man icke behöver ha några större farhågor
härutinnan, men det är klart, att vi skola försöka ge dessa värnpliktiga, som
få en längre utbildning, en kompensation. Jag är fullt beredd på att det bästa
möjliga här måste göras. Jag för min del säger utan vidare, att det skulle
vara för mig behagligt, örn dessa befälsbeställningar bomme att betraktas såsom
en fördel och icke såsom en nackdel. Kunna vi komma fram till ett sådant
tillstånd, skulle det vara bra. Det bör vara överkomligt, och vi skola sträva
efter det. Men vi skola icke lägga en organisation på frivilligheten, förrän vi
veta att vi kunna få tillräckligt med frivilliga. Vi måste ha organisationen att
gå ihop, och därför måste vi lia klara garantier för att ett tillräckligt antal
befäl kan skapas.

När herr Lindberg i Umeå säger, att vi äro inne på fel väg, och att vi
ersätta kvaliteten med kvantiteten, är detta ett av herr Lindbergs vanliga myc -

Xr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

ket säkra omdömen örn den militära utvecklingen, men jag tror, att han icke
Ilar något särskildt belägg för vad han säger. Jag hörde nyss en talare i första
kammaren framföra herr Lindbergs teser men i andra ordalag. Den talaren
sade, att det är en omodern uppfattning att i krig låta folket gå man ur huse.
När han yttrade detta, lät jag mina tankar gå ut i världen till de folk, som befinna
sig i krig, och frågade mig: Hos vilket krigförande folk tillämpas icke
i dag den principen att gå man ur huse? Det kan icke pekas på något enda
exempel, där man icke nått fram till denna princip eller eftersträvar att komma
dithän. Jag förstår därför icke, varifrån man fått den uppfattningen, att
det skulle vara modernt nu att låta bli att taga ut en del av landets levande
värnkraft. Jag tror, att det icke finns någon möjlighet vare sig reellt eller psykologiskt,
som tillåter oss att gå ifrån den principen, att varje vapenför man
måste ha vapenutbildning och en så god utbildning, som vi äro i stånd att ge.

Sedan skall jag icke diskutera resten, ty det är ingenting annat som är
grundläggande i dag, än att här skall varje vapenför man ha en utbildning
och därtill en fullgod utbildning. Svarar man ja till detta, falla alla andra argument
rörande denna värnpliktslags förbindelser med frågan örn kvantitet
och kvalitet. Det är klart, att utbildningen skall vara den bästa möjliga, och
jag förstår dem, som säga, att vi måste ha garantier för att utbildningen blir
effektiv. Till dessa vill jag endast säga, att vi nu för första gången gjort försök
att låta en kommitté av militära fackmän och civila pedagoger studera
utbildningens planläggning och genomförande inom försvarsväsendet. Inom de
närmaste dagarna kommer på allmänhetens bord den första tjocka utredningen
rörande detta spörsmål. Detta visar, att man åtminstone från försvarsväsendets
sida tagit upp denna fråga på allvar och har för avsikt att försöka vinna vad
som står att vinna.

Jag vill sluta med att säga, att den värnpliktslag, som här förelagts riksdagen
till beslut, bygger icke på något bedömande om svenskt försvarsväsen i den
framtid, som kommer efter stormaktskriget. Var tid får bära sin börda, och
den tidens Sverige får lösa sin försvarsfråga. Den värnpliktslag, som här förelägges
riksdagen, är ingenting annat än ett bidrag till de försök, som nu göras
för att systematisera alla ansträngningar, som vi göra just i denna kris för att
nå fram till bästa möjliga resultat, det starkaste försvar, den största garanti,
vi kunna vinna med militära maktmedel mot vårt indragande i stormaktskriget.
Jag skulle därför våga säga, att den svenska riksdagen icke binder sig för
framtiden på ett sådant sätt, att den skulle få någon anledning att ångra sig,
utan den bidrager endast till att föra våra förstärkningsarbeten närmare en
systematisk ordning, och när denna lag tillsammans med den kommande försvarsplanen
godtages, kommer detta att innebära större möjligheter än under
de gångna två åren för den svenska riksdagen att veta vad den gör, när den
voterar anslag till försvarsväsendet. Jag hemställer, att kammaren ville bifalla
utskottets förslag till ny värnpliktslag.

Under detta anförande hade herr andre vice talmannen övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar.

Herr Strindlund erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Då herr statsrådet yttrade, att riksdagen av reservanterna här fått
sig förelagt ett förslag, som han aldrig sett maken till, tillåter jag mig fråga,
om herr statsrådet sett maken till en proposition som den nu föreliggande med
så vittomfattande förslag utan att de ekonomiska konsekvenserna äro klarlagda.

Onsdagen den 17 december 1941 e. lii.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Vidare yttrade:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr
Strindlund gör denna sak vidlyftigare un den är. Jag har blott sagt, att jag
aldrig varit med örn och jag trotsar, att någon kan visa, att svenska riksdagen
någon gång beslutat promulgationsbestämmelser av det innehåll som de, som
herr Strindlund nu föreslår riksdagen att antaga.

Herr Hallagård: Herr talman! Efter herr statsrådets och chefens för försvarsdepartementet
anförande har jag icke någon anledning att gå in på bemötande
av herr Lindbergs i Umeå anförande. Jag har heller ingen anledning
att bemöta de andra reservanterna. Jag förstår, att detta förslag måste framkalla
vissa betänkligheter, och det är förklarligt med hänsyn till konsekvenserna
som det medför. Jag har emellertid varit med i utskottet, då denna proposition
behandlades, och vill därför med några ord deklarera, varför jag icke
velat motsätta mig förslaget.

Det har under de senaste åren varit så, att Kungl. Maj :ts förslag i försvarsfrågor
tillstyrkts av ett enhälligt utskott och bifallits av kamrarna, utan att
nämnvärda meningsskiljaktigheter kommit till synes. Så är icke fallet med den
fråga, som nu föreligger till behandling. Sammansatta stats- och andra lagutskottets
utlåtande över Kungl. Maj :ts förslag till ny värnpliktslag är åtföljt
av flera reservationer. Det skulle dock vara oriktigt att därav dra den slutsatsen,
att den enighet kring försvaret, som skapats, skulle vara stadd i upplösning.
Reservanterna inom utskottet besjälas säkerligen av lika stark försvarsvilja
som de medlemmar, vilka dikterat utskottets utlåtande. De hysa endast
avvikande meningar örn hur detaljfrågor i det föreliggande förslaget bäst
skola lösas.

Den nya värnpliktslagen utgör ett led i den nya försvarsordning, som är i
vardande. Det hade säkerligen ur olika synpunkter varit önskvärt, om denna
nya försvarsordning hade kunnat prövas i ett sammanhang, och därför är det
kanske inte oberättigat att säga, att man är en smula förvånad över att
värnpliktslagen brutits ut ur sitt sammanhang med försvarsordningen i övrigt
och förelagts detta år riksdag. Departementschefen har själv tydligen varit en
smula tveksam, ty han yttrar, vilket också utskottet understrukit, att »det med
hänsyn till det nära sambandet mellan de i propositionen framlagda spörsmålen
och den blivande försvarsorganisationen hade varit önskvärt, att samtliga hithörande
frågor kunnat lösas i ett sammanhang». Trots detta har dock såväl
departementschefen som utskottet funnit, att det förelegat avgörande skäl
för att nu lösa frågan örn värnpliktslagen. Riktigast hade kanske varit, örn
regeringen hade uppskjutit framläggandet av denna proposition och tagit frågan
om den nya försvarsordningen i ett sammanhang. Det förslag till ny värnpliktslag,
som nu framlagts, har icke kunnat bli så fullständigt som hade varit
önskvärt, därför att arbetet på den nya försvarsordningen inte slutförts. Bland
annat kunna inte de ekonomiska konsekvenserna av ett bifall till förslaget överblickas.
Dessutom framlades propositionen på ett så sent stadium av riksdagens
arbete, att ärendet måst forceras mer än som är önskvärt och lämpligt beträffande
en så viktig fråga.

Då nu emellertid proposition är framlagd i ärendet, kan jag dock icke
finna det motiverat att yrka på provisorisk giltighet för den nya vämpliktslagen.
Ett provisorium skulle leda till konsekvenser, som ur praktisk synpunkt
skulle vålla en del trassel. Jag tänker då, bland annat, på uttagningcn av värnpliktiga
lill befälsutbildning och på borttagandet av skillnaden mellan linjetrupper
och landstormsförban.d. Skulle en ny försvarsordning antagas vid näst -

Xr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

kommande års riksdag, bli dessa konsekvenser av mindre betydelse, men i så
lall vinner man ingenting i sak med ett provisorium.

I förhållande till 1936 års försvarsorganisation innebär det nu framlagda
förslaget örn utbildning av värnpliktiga en avsevärd ökning. Att en ökning av
denna tid under rådande förhållanden är ofrånkomlig, torde väl icke råda delade
meningar om. Nu måste allt göras vad göras kan för att stärka landets
lorsvarskraft. Mycket beror givetvis på hur utbildningstiden utnyttjas. Det har
kanske icke alltid skett på ett tillfredsställande sätt, beroende på att tillgången
på befäl och framför allt kvalificerat befäl icke varit tillräcklig. Om en ny
värnpliktslag antages, lägges här grunden till en bättre organisation av befälspersonalen
och till ett bättre urval av för befälsföring lämpad personal.

Som i bondeförbundets motioner i anslutning till den kungl, propositionen
uttalats är det möjligt att ett tillfredsställande resultat av utbildningen skulle
kunna uppnås även vid en kortare utbildningstid, därest denna rationellt utnyttjades.
Denna uppfattning torde delas av många, inte blott bland lekmännen
utan även bland militären. En gång måste det nu pågående kriget
ta slut och vid den återgång till fredliga förhållanden, som då kommer att
äga rum, är det troligt att det kommer att resas krav på en begränsning av
värnpliktsbördan. Därför kan man vara tveksam om lämpligheten av att genomföra
en så pass stark ökning av utbildningstidens längd som till 450 dagar.
Mina betänkligheter härvidag måste dock försvinna inför nödvändigheten av
att ira med alla medel göra vårt försvar så starkt som möjligt. Det logiskt
riktiga hade kanske varit att uppskjuta inte endast frågan örn ny värnplikslag
utan även örn ny försvarsordning till dess att fredliga förhållanden inträtt i
världen, men detta låter sig ju inte göra av praktiska skäl. Arbetet på nydaningen
av vårt försvar måste samordnas planenligt, och därför är det
nödvändigt att en försvarsordning sättes i kraft oberoende av örn det blir fred
i världen inom de närmaste åren eller ej.

I propositionen föreslås tvångsuttagning av värnpliktiga för utbildning till
officerare och underofficerare. Detta är en princip, vilken bondeförbundet ej
kunnat godtaga och i våra motioner ha vi därför yrkat, att denna uttagning
måtte ske på frivillighetens väg. Vi ha redan tidigare i vårt land prövat metoden
med tvångsuttagning för befälsutbildning och detta har givit tämligen
nedslående resultat. Uttagningen skedde dels i den formen, att den verkställdes
redan vid inskrivningsförrättningen, dels i den formen, att den företogs först
efter det någon tids militärtjänstgöring fullgjorts och vederbörandes militära
duglighet prövats.

_ Denna sistnämnda form visade sig innebära allvarliga irritationsmoment. Utsikten
att bli kvarhållen i militärtjänst uppammade en »maskning», som ingalunda
var till fördel för utbildningens effektiva bedrivande. Som en följd
därav kom också den skötsamme och tjänstvillige att uttagas för befälsutbildning
och fick alltså enligt dåtida uppfattning »straff» för denna sin villighet,
medan i flera fall lämpligare befälsämnen genom visad ovillighet i tjänsten
undkommo en förlängd utbildningstid. Då detta uttagningssystem nu föreslås
återinfört ligger däri enligt min mening ett allvarligt riskmoment. Inte heller
kan det anses rättvist, att vissa värnpliktiga åläggas betydligt förlängd tjänstgöringstid
i förhållande till sina övriga kamrater. Utskottet erkänner också
detta, ty det uttalar i anslutning till bondeförbundets motioner att det icke
ur rättvisesynpunkt kan anses tilltalande att ålägga vissa värnpliktiga att undergå
avsevärt längre utbildning än flertalet av deras kamrater. Utskottet
avstyrker dock i övrigt motionerna med den motiveringen att det icke är möjligt
att på frivillig väg fylla behovet av befälspersonal. De värnpliktigas intresse
måste därför vika för riksförsvarets.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Utskottet understryker emellertid försvarsutredningens uttalande, att till
fortsatt utbildning främst böra beordras sådana värnpliktiga, som äro villiga
att underkasta sig sådan saint uppfylla de höga krav, som måste upnställas,
och att först, om behovet icke kan fyllas på frivillighetens väg, tvångsuttagning
måste ske. Även örn jag måste beklaga, att det icke lyckats vinna fullt
gehör för de synpunkter som anförts i bondeförbundets motioner, vill jag dock
uttala min tillfredsställelse över att utskottet framhållit vikten av att befälsuttagningen
främst bör ske på frivillighetens väg och att tvångsuttagning endast
får tillgripas ifall befälsbehovet inte kan fyllas på den förstnämnda vägen.
Jag har emellertid i utskottet ansett att man bort ännu mera uppmjuka
bestämmelsen i 6 § angående tvångsuttagning av befäl, men har icke reserverat
mig därför, utan ber endast att få uttala den förhoppningen att man tar all
möjlig hänsyn till de värnpliktiga, som på grund av särskilda omständigheter
icke böra uttagas till den långa utbildningstiden.

Slutligen skall jag be att få säga några ord gentemot herr Lindberg i Umeå.
Att herr Lindberg icke kunnat förmå sig godkänna utskottsförslaget var ju
väntat. Han har alltid hållit sig i allra lägsta underkant när det gällt försvarsfrågorna;
möjligen kan det bero på ett slags samvetsömhet eller vad det
kan vara. Han har dock liksom vi andra fått göra en hel del eftergifter i
många betydelsefulla frågor, och man skulle nog ha rätt ifrågasätta att när
det nu gäller vår vitalaste fråga, han icke bort undandraga sig ansvaret härför
med att stödja den nationella samlingen i en för oss ytterst brydsam tid. Vad
framtiden kommer att säga om dem som inte förmå sig stödja densamma vid
behandlingen av vårt lands vitalaste frågor, veta vi inte. Men man kan ifrågasätta
örn det kan vara riktigt att undandraga sig en medverkan till åtgärder,
som vi böra gå in för att godkänna. Det är ju synnerligen värdefullt, med
hänsyn till det utrikespolitiska läget, att vi äro så gott som eniga i huvudsak
om det förslag som här föreligger till antagande.

Detta innebär en så betydande tillgång för vårt försvarsväsende, att jag skulle
våga säga det vore oklokt att bidraga till ett försvagande av detsamma. Således
även om man blir betänksam inför de stora kostnader och konsekvenser
förslaget medför för det allmänna, vårt näringsliv, icke minst för jordbruket
med dess nödvändiga uppgift att söka kunna trygga folkförsörjningen, synes
det mig vara nödvändigt med hänsyn till läget att godkänna utskottsförslaget,
även örn jag i vissa detaljer av detsamma ansett att man bort visa mera tillmötesgående
mot de från vårt håll väckta motionerna.

Herr Lundstedt: Herr talman! Beträffande själva sakläget önskar jag endast
uttala, att jag hyst en viss tvekan i fråga om utskottets utlåtande i punkt B.
Men sedan jag åhört fröken Hesselgrens synpunkter i ämnet, finner jag det
riktigast att här följa utskottet; väsentligen av de grunder, som hon anfört,
vilka jag därför också skulle vilja göra till mina egna.

I övrigt, herr talman, kommer mitt inlägg icke att i vanlig mening kunna
betraktas som ett inlägg i själva debatten. Jag hade också tänkt att om möjligt
uppskjuta mitt anförande till dess att de verkliga debattörerna hade hunnit
sluta, men jag var då rädd för att förlora chansen att överhuvud taget
kunna få tala i detta ärende.

Om Sverige får förbliva ett fritt och oberoende land när — såsom man väl
får hoppas — åter en gång fredliga förhållanden råda i världen, då kommer
landet förvisso i åtskilliga avseenden att förete en bild, avvikande från den
som vi förut varit vana vid att se. Bland dessa avvikelser torde den icke vara
den minst väsentliga som åstadkommes genom den lag, som vi nu gå att
stifta. Den långa värnpliktstid, som med denna lag införes, måste vi

Andra kammarens protokoll lotti. Nr 51. 6

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

i dag — jag säger icke i morgon utan i dag — räkna med såsom
bestående under en oöverskådlig framtid. Att efter detta krig nedrustningsplaner
skola kunna lia någon framgång lia vi i dag ingalunda någon rätt
att antaga. Vi finna följaktligen denna lag i dag nödvändig för landets framtida
försvar. Men vi veta också, att denna värnplikt i sig själv måste betraktas
såsom ett ont och en tung börda för både samhället och de individer, som mera
omedelbart av densamma beröras. Det är av ytterlig vikt att de skadliga konsekvenserna
av den långa värnpliktstjänsten i görligaste mån begränsas till det
minimum, som är absolut nödvändigt. Att någon direkt militaristisk anda
skulle komma att uppammas såsom en följd av förändringen tror jag visserligen
icke att man behöver befara. Den nutida officersrekryteringen torde i sådant
avseende utgöra en borgen. Men det redan av statsmakterna beaktade kravet
på försvarets demokratisering måste skärpas till det yttersta. Jag vågar
tro, ja, jag är övertygad örn, att jag talar i folkmajoritetens namn, när jag hävdar,
att demokratiseringen av vårt försvar jämväl med hänsyn till själva värnlund
stensten måste genomföras just precis så radikalt, som en sådan demokratisering
på sakliga grunder kan genomföras, alltså just så radikalt som den
kan ske, utan att effektiviteten i försvarskraften varder minskad. Också smärre
detaljer måste därvid beaktas, ty de kunna tillsammantagna ha en stor
verkan.

Det är emellertid, herr talman, en sak, som jag särskilt önskar framhäva,
och utan intresset för den saken skulle jag inte lia tillåtit mig begära ordet i
kväll. I värnpliktsåldern äro sinnena ännu alltjämt starkt mottagliga för intryck.
Sveriges manliga ungdom kommer nu genom värnplikten att under en
mycket avsevärd tid stå icke blott under det militära befälets kommando utan
också i betydande utsträckning under dess etiska fostran. Detta förpliktar
vårt land! Den risken får icke förefinnas, att ungdomen under värnpliktstiden
eller kanske riktigare genom värnplikten kommer att insupa åsikter av
ena eller andra slaget, som göra den likgiltig för eller kanske rent av fientligt
inställd mot vårt statsskick. Fosterlandskärleken måste helt naturligt vara ett
ämne, som dominerar i den värnpliktiges moraliska utbildning. Den värnpliktige
måste därvid lära sig förstå, att Sverige som vårt fosterland icke är marken,
där vi gå och stå, eller människorna blott såsom där vegeterande varelser,
utan Sverige som vårt fosterland är det liv, som vi här leva tillsammans, och
människorna, sådana de blivit danade och fostrade just genom denna sammanlevnad.
Men allt detta har kunnat komma till endast och allenast genom
vår demokratiska författning och genom våra demokratiska institutioner. Den
värnpliktige måste med andra ord lära sig förstå, att vårt fosterland är vår
frihet, icke blott såsom nation utan såsom individer i nationen, en frihet utan
vilken livet icke borde kunna lia något värde för ett svenskt folk.

Men en sådan fostran av den värnpliktige, som jag nu berört, förutsätter att
hans lärare själva, officerare och underofficerare, verkligen ha denna förståelse
för fosterlandets innebörd, som jag nu sökt antyda. Vad jag därför, herr
talman, slutligen och framför allt vill säga, det är att det kravet numera reser
sig på ett annat sätt än förr, att militärbefälets utbildning måste innefatta
kunskaper i politik, inte ytliga och slentrianmässiga kunskaper utan grundliga
och gedigna politiska kunskaper, så att de skilda politiska systemen icke
blott framträda såsom tomma ord, blotta klichéer, utan så, att man lär sig förstå
vad demokrati och parlamentarism i levande livet betyda i jämförelse med
andra samhälls- och styrelseformer; så att man lär sig förstå att uppskatta
de omätliga fördelarna för vårt folk av att vår urgamla demokratiska frihet
varder försvarad och bevarad.

Jag har, herr talman, som jag redan antytt, naturligtvis inte avsett att fram -

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

kalla någon debatt. Jag har blott varit angelägen om att få dessa ord uttalade
före värnpliktslagens antagande. Att jag sålunda har talat väsentligen för
protokollet är ju väl motiverat av de tomma bänkar, som gapat emot talaren.

Herr Lindholm: Herr talman! Den som studerar den svenska försvarsorganisationen
skall tämligen snart komma underfund med att denna alltid
har modererats i förhållande till tidsläget. Den har, såsom någon har uttryckt
det, angivit Europas feberkurva under de senaste hundra åren. Det beslut som
riksdagen i dag står i begrepp att fatta är ingenting annat än ett uttryck för
den vilja, som alltid har besjälat det svenska folket i farotid att försöka att
efter måttet av sin förmåga se till, att man skapar den försvarskraft, som landet
kan prestera.

Frågan angående ett provisorium eller ett definitivt beslut har ju intagit en
väsentlig plats i diskussionen. Jag tror inte, att man på den punkten skall
låta sig alltför mycket oroas. Det finns ingenting som är definitivt, då det gäller
militärorganisation. Det har visat sig vid olika tillfällen att man, när en
viss försvarsordning ägt bestånd en tid, tvingats att i densamma vidtaga vissa
förändringar, som tidsläget självt pressat fram. Jag är personligen övertygad
örn att den värnpliktslag, som vi nu komma att antaga, är ställd under utvecklingens
lag på samma sätt som tidigare värnpliktslagar ha varit. Tiden kommer
själv att anvisa, när behov av förändringar göra sig gällande. Det är emellertid
en vinst med att man nu fattar ett definitivt, beslut örn lagen och inte
går in för ett provisorium, och den vinsten är, att de värnpliktiga, som skola
in och fullgöra sin värnplikt, få ett klart besked örn vad som väntar dem, i vilken
utsträckning de skola tjänstgöra. Skulle man däremot stanna för ett provisorium,
betyder detta, att de värnpliktiga icke äga någon kännedom om i vilken
omfattning de skola utnyttjas. Jag tror att även denna omständighet bör
tillmätas en viss betydelse.

Det har i diskussionen från flera håll uttalats betänkligheter gentemot de
ekonomiska konsekvenserna av den nya lagen. Vi ha dock inom utskottet fått
upplysning om vad den nya härordningen ungefärligen kommer att kosta, även
örn beloppet icke preciserats på miljonen. Dessa kostnader ligga också i linje
med de kostnader, som man kan utläsa gälla för den nuvarande provisoriska
värnpliktslagen. Jag tror inte heller, att vi i dag ha anledning att på den
punkten fördjupa oss för mycket. Vi få ju redan nästa riksdag tillfälle att utforma
den nya härordningen, då det nya härordningsförslaget kommer. Jag
tror att det är bättre att vi betrakta det nu föreliggande förslaget som ett
uttryck för svenska folkets vilja att försvara sin frihet och sitt oberoende. Det
råder ingen tvekan örn att svenska folket är tämligen enigt örn att vi med hänsyn
till det nuvarande läget skola offra allt för att bevara vårt lands frihet,
så att vi en gång, då Europa har lugnat sig, då vi återgå till normala förhållanden,
ånyo kunna begynna det uppbyggnadsarbete, som kriget avbrutit.

När man närmare granskar det förslag till värnpliktslag, som nu föreligger,
är det alldeles uppenbart, att det innehåller såväl förtjänster som nackdelar. En
av nackdelarna har påtalats under debatten, och det är den långa värnpliktstiden.
Men örn man jämför den värnpliktstid, vi nu ha i landet med den som
varit fastställd i de flesta europeiska länder, kan man icke framföra några
större klagomål. Det blir tvärtom .så att vi även efter genomförandet av den
föreslagna lagen alltjämt ha en värnpliktstid, som ligger väsentligt under den
sorn redan tillämpats i ett flertal länder. Det är i samband med den långa värnpliktstiden
sorn nian från utskottets sida Ilar gjort ett uttalande, sorn jag vill
understryka, nämligen att tjänstgöringstiden skall utnyttjas på ett effektivt
sätt, så att de som inkallas till värnpliktstjänstgöring få en känsla av att det

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

är någon mening med de offer som de göra, och icke få en känsla av att de äro
inkallade därför att det skall så vara, utan därför att de skola utbildas till
verkliga soldater. Jag tror att man på den punkten med stöd av den nya officersutbildningen
skall kunna åstadkomma en förbättring av läget.

I samband med den nya lagen uppstår även ett annat problem, som man har
mött redan nu. Det gäller de värnpliktigas civila arbetsanställning, då de återvända
från värnpliktstjänstgöringen. Visserligen bär riksdagen tidigare stiftat
en lag, enligt vilken det är förbjudet att avskeda dem som fullgjort värnpliktstjänstgöring
eller beredskapstjänst. Men tyvärr förhåller det sig på det sättet,
att en hel del av de inkallade sakna kännedom om denna lag, och det finns även
en hel del mindre arbetsgivare, som icke akta för rov att utnyttja denna okunnighet.
Arbetsdomstolen har vid flera tillfällen dömt sådana personer att återanställa
folk, som de avskedat efter fullgjord militärtjänstgöring. Jag har själv
ute i landet stött på en del fall, då de som återvänt ifrån beredskapstjänst ha beklagat
sig över detta förhållande. Det är därför som jag vid detta tillfälle vill
rikta en vädjan till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet, att
han på den punkten vidtager åtgärder, som skapa en strängare tillämpning av
denna lag, ty man kan inte annat än beteckna sådana arbetsgivare som asociala
element, vilka på detta sätt försöka att skaffa sig själva en personlig vinning.
Ty den förnämsta anledningen till de avskedanden som verkställts har alltid
varit att man velat ersätta den tidigare arbetskraften med billigare sådan. Därför
anser jag att man från statsmakternas sida bör vidtaga sådana åtgärder, att
lagen blir ordentligt tillämpad och att den värnpliktige har full kännedom örn
de rättigheter han äger i detta avseende. Detta skulle kunna ordnas genom något
slags sociala ombudsmän för de till militärtjänst inkallade — den sociala försvarsberedskapen
har ju i någon mån sysslat med detta spörsmål. Jag vill nu
uttala den förhoppningen, att man tar upp frågan i hela dess vidd, och därest en
skärpning av lagen skulle vara nödvändig även genomför en sådan. Jag tror
att många anledningar till missnöje skulle kunna undanröjas, därest denna fråga
kunde ordnas på ett för de inkallade betryggande sätt.

Örn man å andra sidan ser en smula på de vinster, som det framlagda förslaget
ger, fäster man sig framför allt vid en fråga, som varit föremål för riksdagens
prövning vid åtskilliga tillfällen. Det är den s. k. demokratiseringen av
officerskåren. På den punkten ha rätt många motioner avgivits. Riksdagen har
tidigare i detta avseende begärt utredningar, vilka också delvis företagits. Jag
tror att det förslag till officersutbildning, som här framlagts, är den grund, på
vilken nian skall kunna bygga en demokratisering av vår officerskår. En av
förutsättningarna för att en sådan skall kunna fullföljas är givetvis, att man
underlättar möjligheterna till ytterligare utbildning för de reservofficerare, som
uttagas bland manskapet. Det är också ganska tydligt, att den del av de inkallade,
som uttagas till underbefäl eller officerare, få göra en större uppoffring
än övriga inkallade. Inom utskottet ha olika sätt att lösa denna fråga diskuterats.
För min personliga del anser jag, att man bör vara ganska generös, då
det gäller ersättningen för den extra tid, som de till sådan utbildning uttagna
få fullgöra. De komma att indelas i två kategorier, dels en som får göra 6 månaders
extra tjänstgöring och dels en med 12 månaders sådan tjänstgöring. Visar
man på den punkten större generositet, vinner man två syften: dels avlägsnar
man olusten inför förlängningen av tjänstgöringen och dels tror jag att man
kan göra dessa poster eftersträvansvärda, så att man verkligen skulle få fram
den frivillighet i detta avseende, som det talas om. Det är alldeles uppenbart,
att vi alla äro anhängare av att man i första hand skall tillämpa frivillighetens
princip. Örn man genomför den ersättning, som jag har tänkt mig, skulle jag
tro, att man på detta sätt skulle kunna få fram det antal frivilliga, som är

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

nödvändigt. Men å andra sidan får det inte endast tas hänsyn till att det gäller
att få frivilligt folk, utan man måste också se till, att det blir kvalificerat folk,
som kan fullgöra sin uppgift på ett gott sätt. Ty skulle det endast bli frivilliga,
är jag rädd för att man inte uppnår den kraft, som man i detta avseende bar
eftersträvat. Det bör under alla förhållanden vara de för uppgiften lämpligaste,
som uttagas. I sammanhang med detta spörsmål bar utskottet uttalat, att Kungl.
Maj :t bör fullfölja utredningen angående ytterligare kompensation för dessa
uttagna. På den punkten lia herr Mårtensson och jag avgivit en reservation.
Varken herr Mårtensson eller jag skulle ha reserverat oss, örn man hade kunnat
genomföra en kompensation för alla som uttagas till reservbefäls- eller officersutbildning.
Hade man kunnat genomföra en kompensation, som hade gällt
alla på det civila området, skulle jag utan tvekan ha biträtt den formulering,
som utskottet har, men i detta fall skulle den grupp, som under alla förhållanden
bar den tryggaste tjänsteställningen, få ett plus. Det blir de i statstjänst
och förmodligen även i kommunal tjänst anställda, som skulle få tillgodoräkna
sig sin tjänstetid i militärtjänstgöring. Men alla som ha anställning i civila företag
skulle bli ställda åt sidan. Därför anser jag det orättvist, att en mindre
del av dem som skola uttagas till officersutbildning, skola erhålla en favör framför
de andra. Då är det lämpligt, att man avväger ersättningen åt samtliga
på ett sådant sätt, att alla få en fullgod kompensation.

En annan punkt, som också innebär en betydande vinst, är ju den omläggning
av rullföringen som genomföres. Därigenom erhåller man ju en betydligt
bättre kontroll över de olika yrkesgrupperna. Man kan lättare få fatt i just den
kategori, som man för tillfället har största behov av. Enligt det gamla rullföringssystemet
fick man ju lov att inkalla hela årsklasser, när man egentligen
inte hade behov av mer än några få yrkesmän. Den formen försvinner ju och
ersättes med en smidigare, som ger den militära ledningen en bättre överblick
över de till värnpliktstjänst inskrivna.

I anknytning till denna punkt har industrikommissionen till utskottet framfört
en skrivelse, i vilken den förordar, att de mekaniskt utbildade, de optiskt
utbildade och en del andra yrkesmän skulle överföras till specialkompanier,
som skulle ha hand örn reparationstjänsten. Man har ju med hänsyn till den
maskinutrustning, som armén har fått, funnit ett synnerligen stort behov därav.
På den punkten delar jag industrikommissionens synpunkt, att man bör i
den nya härordningen tillvarata de yrkesutbildade på ett bättre sätt än man
tidigare har gjort. Men å andra sidan kan jag inte följa industrikommissionen
helt, vilket ej heller utskottet har gjort, då industrikommissionen förordar, att
de skola utgöra en första tjänstgöring om 6 månader för att sedan något år
senare inkallas för fullgörande av de återstående 6 månaderna. Jag har den
uppfattningen, att de som äro utbildade på mekaniska verkstäder och dylikt,
mycket väl kunna göra den andra tjänstgöringen redan första året. Däremot bör
nog tillfälle beredas dem. som lia gått vid tekniska läroverk, gymnasier m. m.,
som skola överföras till denna reparationstjänst, till praktik i det civila några
år innan de fullgöra den andra tjänstgöringen. Jag tror det är angeläget, att
man på den punkten verkställer utredningen så att den kail vara klar i samband
med den nya härordningens ikraftträdande.

Herr talman! En annan punkt Ilar ju i dag varit föremål för det största intresset,
nämligen angående försvarsplikt för kvinnor och kronvrak. T den frågan
har motion avgivits. På den punkten har förekommit en lid del dimbildning i diskussionen.
Jag skall icke uppehålla mig vid alla de argument, som anförts, men
i de flesta fall har det varit en betänklig brist i argumenteringen. Man har inte
känt till den sak man har talat, örn. Man har alltjämt sökt göra giillande, att
den kategoriklyvning, som nu är upphävd men som fanns i 1925 års härord -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

ning, skulle vara i kraft fortfarande. Detta tal om att det, såsom herr Ryling
uttryckte det, känns bittert att kronvraken få gå hemma och ha det bra, medan
de andra skola vara inkallade, äger inte sin riktighet i dag, ty för närvarande
pågår en ommönstring av de gamla kronvraken, där man i synnerligen
stor utsträckning inkallar dem till tjänstgöring. Att en person t. ex. är enögd
spelar numera ej större roll. Han kan dock inkallas till viss tjänst i det militära.
Det förekommer också att de som äro lytta eller på annat sätt defekta
inkallas. Man tränger tämligen djupt ned vid denna omprövning av de tidigare
1''rikallade, och det blir egentligen, endast till all militärtjänst odugligt folk
kvar. Jag kan inte förstå, varför man skall skriva till Kungl. Maj:t och begära
en utredning om att dessa också skola inkallas, då läkarna vid 5Jterligare
undersökning konstaterat, att de äro fullständigt odugliga till ali militärtjänst.

Det har såsom ett av de förnämsta skälen för detta krav av fröken Ebon Andersson
anförts, att det är därför att man inte har klart för sig hur det är, som
man begär en utredning. Jag kan mycket livligt instämma med henne, då hon
talar om att motionärerna och de som kräva utredning på denna punkt ingalunda
lia klart för sig och ingalunda försökt att tränga in i denna fråga. Hade
man gjort det, skulle man kommit underfund med att det väsentliga av det som
begäres redan är genomfört; och i den mån som det inte är genomfört, kan det
mycket väl ordnas genom tjänstepliktslagen, förutsatt att man inte vill genomföra
såsom permanent ordning att kronvraken skola inkallas. Jag vill dock på den
punkten erinra örn, att de militära myndigheterna kalkylerat med en viss truppstyrka
och att man har byggt arméorganisationen i förhållande till denna truppstyrka.
Jag vill dessutom erinra därom, att på hemmafronten behövs det rätt
mycket folk för att vi skola kunna föra ett krig. Under förra världskriget
konstaterade man i sluet av detsamma, att det behövdes fyra man hemma för
att förse varje soldat ute vid fronten med de ting han behövde för krigföringen.
I det moderna kriget är proportionen sannolikt mycket större med hänsyn till
den mekanisering, som har ägt rum. Följaktligen tror jag inte att man begår
någon större orätt, örn man låter dessa för krigstjänst fullständigt odugliga få
fullgöra sin plikt på hemmafronten. Dessutom är det ju så, att vi redan beträffande
hemskydd, luftskydd och en hel del andra sådana saker ha genomfört en
organisation, som i väsentlig utsträckning har tagit dessa krafter i anspråk.
Jag tror att detta ytterst inte är något annat än ett uttryck för den beskäftighet,
som har visats på många håll, där man i ganska yrvaket tillstånd har upptäckt,
att det pågår ett krig ute i världen, och att vi nu måste rusa åstad och
göra allt möjligt. Jag tror det är bättre att det eller de organ, som pläga
handlägga dylika ting, också i fortsättningen få upporganisera denna sak i
stället för att man här är konungsligare än konungen själv. Ty de som ha
behandlat denna sak ha konstaterat, att allt som önskas finns redan; och i den
mån det kan behövas en komplettering av densamma, kan den genomföras med
stöd av den tjänstepliktslag, som riksdagen redan stiftat. På dessa skäl, herr
talman, kan jag ansluta mig till det av herr Mårtensson under debatten, ställda
yrkandet.

Herr Hage erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag har begärt ordet endast för att rikta en kort replik till herr
Lindholm, och den repliken riktar jag också till herr Mårtensson, som yttrade
sig på samma sätt som herr Lindholm nu gjort i debatten.

Bägge dessa herrar ha ju anmärkt mot en utformning av motiveringen överst
på sid. 54. Där talar utskottet örn, att det kunde vara rimligt, att fullgjord värnpliktstjänstgöring
i skälig utsträckning räknas den värnpliktige till godo i

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

skilda avseenden, och utskottet har då tänkt sig bland annat, att statsanställda
skulle kunna få räkna vissa tjänsteår. Nu antyddes det av dessa herrar, att detta
är en fördel, som man endast skulle ge de statsanställda. Jag kan inte betrakta
saken på det sättet, utan detta uttalande syftar till att åstadkomma en rättvisa
mellan olika kategorier av statsanställda. Därvidlag vill jag peka på det
förhållandet, att en hel del av statstjänarna, de som förr eller senare bli mera
fast anställda, kunna komma i den ställningen, att de inte behöva rycka ut till
någon längre krigstjänstgöring eller beväringstjänst. Då kunde dessa komma
att erhålla ända till kanske tre tjänsteår mera än de statsanställda, som tvingas
att gå ut en längre tid för befälsutbildning. Dessa senares uppoffring är ju
till fördel för staten. Jag för min del sade — när jag talade örn detta — att
man kunde ordna rättvisan mellan dessa kategorier på det sättet-, att ingen av
dem får något tjänsteårstillägg för den tid, då den längst utkallade varit i militärtjänst.
Jag skulle tro att om saken ordnades på det sättet, herr lundholm
väl ingening har att invända däremot. Men hur den saken skall ordnas ha vi i
utskottet inte gått in på. Vi ha påpekat det men överlämnat åt Kungl. Majit
att utreda saken utan att själva ta någon ståndpunkt.

Med denna inställning vill jag säga, herr talman, att jag har ingen anledning
att frångå den motivering, som utskottet har kommit fram till på denna punkt,
och jag ber i motsats till herr Mårtensson och herr Lindholm att få yrka bifall
till den motivering, som finns överst på sid. 54.

Herr Lindholm, som likaledes på begäran erhöll ordet för kort genmäle,
yttrade: Herr talman! Varken herr Mårtensson eller jag skulle lia någon erinran,
att göra på den punkten, därest man kunde göra detta allmänt för alla
värnpliktiga. Men då man särskiljer en liten grupp, som skall få denna favör,
en liten grupp, som redan förut har en förmånligare ställning än praktiskt taget
samtliga andra anställda i landet, då anser jag att det är oriktigt. Örn däremot
man kunde åstadkomma jämlikhet för alla på denna punkt, skall jag inte
ha något att erinra däremot.

Härefter anförde:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Då jag i denna kammare framburit
en motion i anledning av den kungl, propositionen med förslag till ny
värnpliktslag, vilken motion undertecknats av ytterligare ett antal ledamöter
av denna kammare och i vilken motion vi yrkat på vissa ändringar i den kungl,
propositionen, anser jag mig skyldig att inför kammaren med några ord redogöra
för anledningen till att denna motion kommit till och de skäl, som föranlett
densamma.

Jag vill då först som sist deklarera, att huvudmotivet till denna motion endast
och allenast varit omtanken örn vårt lands försvar, att vi skulle kunna
skaffa oss ett så starkt försvar som möjligt under sådana former, som vore
mest tilltalande för det svenska folket och som på grund därav har utsikt att
i längden vinna detta folks gillande. Den deklarationen hade kanske varit
överflödig, men efter vad som förekommit i vissa tidningar, där man gått till
attacker mot dem, som eventuellt vågat hysa en annan mening än den som
kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts proposition, kan det kanske vara nödvändigt
avgiva en sådan deklaration.

En av förutsättningarna för att vi skola få ett starkt försvar är att försvarsfrågan
löses på ett sådant sätt, att försvarsviljan icke undergräves. Detta kan
ske på många sätt. Det kan ske genom att folket ser, att de anslagna medlen
icke komma till bästa möjliga användning, men också genom att bördorna för

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

vårt försvar fördelas avsevärt olika. Det kan också ske genom att bygga upp
en organisation, som saknar de nödvändiga materiella resurserna.

_ Tyvärr mäste det sägas, att den kungl, propositionens stadgande om uttagning
tvångsvis av värnpliktiga för befälsutbildning kommer att utgöra en stor
orättvisa mot dem, som på detta sätt få sin värnpliktstjänstgöring avsevärt utökad.
Vad som i detta sammanhang saknas är dessutom klara bestämmelser
beträffande den extra ersättning, som bör komma dem till del, som ha att
fullgöra en så avsevärt längre tjänstgöring.

Vi befara på goda grunder, att utsikterna för den unge rekryten att, om
han sköter sig väl, få avsevärd förlängning av sin tjänstgöring i många
fall kommer att motverka den goda viljan att göra sitt bästa, vilket även kan
komma att skapa antipati mot värnplikten såsom sådan. På denna grund anse
vi, att till befälsutbildning skall uttagas de, som på frivillighetens väg anmäla
sig för sådan utbildning, samt att sådana förmåner beredas dessa, att
rekryteringen underlättas. Att detta är möjligt anse vi framgå bland annat
av de ansökningar, som framkommit till ledigförklarade platser i det svenska
försvaret. Enligt uppgifter i tidningarna hade man den 1 oktober, då det gällde
att besätta 581 lediga platser vid flyget, inte mindre än 3,564 sökande, av
vilka 2,731 ansågos fullt kvalificerade att kunna mottagas. Vid trängen anmälde
sig till 101 lediga platser 449 sökande. Vid marinen, där det gällde att
besätta 754 platser, anmälde sig inte mindre än 1,625 sökande, medan vid
armén, där 2,776 volontärer skulle antagas, anmälde sig inte mindre än 5,135
sökande. Givetvis borde bland dessa finnas ett stort antal, som vore villiga, örn
de nödvändiga ekonomiska förutsättningarna skapades, att fortsätta med
underofficers- och officersutbildning. Utskottet har även uppmärksammat denna
sak, då utskottet skrivit, att ur rättvisesynpunkt är det icke tilltalande att
ålägga vissa värnpliktiga att undergå avsevärt längre utbildning än flertalet
av deras kamrater. Utskottet understryker försvarsutredningens uttalande på
denna punkt att till fortsatt utbildning i första hand böra uttagas de, som frivilligt
anmäla sig. Men utskottet har givetvis inte i avsaknad av förslag från
Kungl. Maj :t kunnat upptaga frågan örn ekonomisk kompensation, som skulle
befordra den frivilliga rekryteringen. Här är, enligt min uppfattning, en brist
i den kungl, propositionen, som måste snabbt avhjälpas.

Motionärerna ha också pekat på den numera allmänt erkända, värdefulla
tillgång för försvaret, som de frivilliga försvarsövningarna utgöra. Så till
exempel deltaga hundratusentals unga män numera i den frivilliga skytterörelsen,
ofta med stora personliga uppoffringar av fritid och penningar.

o Motionärerna anse, att ett anknytande av detta frivilliga försvarsarbete till
vårt försvar i övrigt, genom att exempelvis bereda de i detta arbete deltagande
vissa förmåner, skulle utgöra en värdefull tillgång för vårt försvar och betyda
ett avsevärt tillskott till vår värnkraft.

Ja, herr talman, detta är några av de synpunkter, som föresvävat motionärerna.
Jag skall icke uppehålla tiden med ytterligare motivering för dessa
synpunkter.

Givetvis kräver tidsläget, att hela vår nationella värnkraft tages i anspråk.
Erfarenheterna från det pågående kriget tyda även på, att försvaret måste
vara totalt och på alla punkter fullt effektivt. Men i ett litet land som vårt,
är man strängt hänvisad till att inrymma försvarskostnaderna inom ramen
för vad som är ekonomiskt möjligt. Svenska folkets förmåga att bära de bördor,
som krävas, blir dock till sist avgörande. Går man över denna gräns, insår
man i de fattade besluten fröet till dessa besluts upprivande. Den kungl,
propositionen saknar fullständigt uppgift om vad kostnaderna för genomförande
av den nu föreslagna värnpliktslagen komma att belöpa sig till. Och dess -

Onadagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

utom: vilka nya kostnader för kasernering, mundering o. s. v. komma icke att
bli följden av det beslut riksdagen nu är redo att fatta.

Den av Kungl. Maj :t tillsatta försvarsutredningen, som har till uppgift att
utreda och skyndsamt framkomma med förslag till ny försvarsordning, har
ännu icke kunnat avlämna något sådant. Man väntar således en fullständig
plan för armé, flotta, flyg, luftvärn m. m.

Man frågar sig vad allt detta kommer att kosta i penningar. Rymmes detta,
plus den nu föreslagna värnpliktslagen med dess givna konsekvenser av ekonomisk
art inom den kostnadsram, som regeringen anser att vårt land kan
bära? Nödgas man inte genom att nu besluta i en så avsevärd del, som värnpliktstjänstgöringen
utgör ur kostnadssynpunkt, inskränka på andra lika nödvändiga
utgifter på andra områden? Blir det möjligt att anskaffa den materiel,
som numera utgör förutsättningen för ett framgångsrikt försvar, eller nödgas
man minska på dessa punkter?

Dessa och liknande frågor måste man givetvis göra sig, även om man är
lekman och icke har större erfarenheter från området i fråga än vad värnpliktstjänstgöring
och krigsberedskapstjänstgöring givit. Även om man såsom
jag har den åsikten, att vårt land bör göra allt för att stärka försvaret och
att vårt folk i dessa tider måste bära avsevärda bördor för detta ändamål, kan
man inte frigöra sig från en viss tvekan, då det gäller att fatta ett beslut, om
vars konsekvenser i antytt avseende man icke har en aning. Vårt försvar har
i gångna tider utgjort en stridsfråga emellan olika åsiktsriktningar ute i
landet och emellan olika politiska partier i riksdagen. Den tiden är lyckligtvis
förbi. Försvaret har blivit en hela folkets gemensamma angelägenhet. Det är
då skäl att se till att svenska folkets fortsatta försvarsvilja icke försvagas.
Men ett försvar kräver i våra dagar mera än förr stora materiella resurser.
Saknas dessa bli våra soldater, även örn de äro aldrig så väl övade, icke i stånd
att fullgöra sitt viktiga värv.

Det är därför, herr talman, jag anser, att man så att säga börjar i fel ända,
då man i dag går att besluta om förlängd värnpliktstjänstgöring, under det att
man saknar möjligheter att överblicka hela det föreliggande problemet.

Det är också därför, herr talman, som jag, då nu inom utskottet föreligger
reservation, avseende att provisoriskt antaga den nu föreslagna värnpliktslagen,
tills försvarsutredningens förslag i dess helhet kommer på kammarens
bord, kommer att ansluta mig till detta förslag. Visserligen förklarade statsrådet,
att under hans långa riksdagstid har aldrig ett sådant yrkande framställts.
Jag känner icke till huruvida så är fallet -— min riksdagstid är icke
lång — men jag tror, att jag bedömer situationen rätt, om jag säger, att yrkandet
baserar sig just på, att man i den kungl, propositionen saknar möjlighet
att överblicka konsekvenserna av den stora försvarsordningen, om man nu
tar detta förslag. Reservanterna vilja skjuta på avgörandet tills man kan överblicka
hela situationen.

Vi ha redan nu en provisoriskt förlängd värnpliktstjänstgöring. Man borde
enligt mitt förmenande kunna fortsätta på denna väg, tills hela försvarsfrågan
på en gång kan lösas. Man har då större möjligheter att skapa cn organisation,
där varje detalj på en gång kan överblickas och där man därför har
större möjligheter att åstadkomma det bästa möjliga inom ramen för den
kostnad vårt land kan bära.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till det av herr Strindlund framställda
yrkandet under punkt A. Beträffande punkt B yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herrar Wallen och Carlsson i Bakeröd instämde häruti.

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Herr Senander: Herr talman! Jag tror att det är onödigt, att man presterar
så mycket bombasm och fraser, som skett i denna fråga under debatten. Det
svenska folket har nog vid det här laget hunnit skala bort alla fraser och ser i
stället till sakens kärna.

Här har man naturligtvis att som utgångspunkt för ett bedömande av frågan
taga det verkliga läge, i vilket vårt land för närvarande befinner sig. Vi
kommunister ha också vid en prövning av det föreliggande förslaget, med utgångspunkt
just från landets läge, beslutat oss för att intaga en positiv ställning
till förslaget. Vi ha därvid utgått ifrån, att det moderna kriget ställer
allt större anspråk på soldaterna. Utan en grundlig utbildning är det icke möjligt
att på ett tillfredsställande sätt sköta de komplicerade krigsmaskiner, som
nu komma till användning. Utbildningstiden har därför en ganska avgörande
betydelse för effektiviteten i ett lands försvar. Det är dessutom klart för alla,
som följt med utvecklingen under storkriget, att en tillfredsställande värnpliktsutbildning
betyder mindre förluster av manskap och materiel vid ett
krig. Då nu även vårt land tvingas offra väldiga summor för att åstadkomma
ett starkt försvar, tvingas vi också att öka värnpliktstiden. Detta är ofrånkomligt
försåvitt man överhuvud taget skall kunna utnyttja de ökade materielresurserna.

Försvarsminister Sköld förklarade, att parollen »man ur huse» nu gäller i
det krig som pågår. Man, kan instämma med honom i det avseendet. Det gäller
följaktligen att skapa de nödiga förutsättningarna för att kunna förverkliga
denna paroll. Att den har effekt visar bland annat det glänsande försvaret
av sådana städer som Moskva och Leningrad, där man beväpnat arbetarna och
i stor utsträckning även kvinnorna, där de s. k. arbetargardena, som militärt
utbildats, deltagit direkt i striderna vid fronten och spelat en ganska betydande
roll, när det gällt avvärjande av angrepp.

Med vad jag här har sagt är det givet, att vi kommunister komma att rösta
för. utskottets förslag. De reservationer, som avgivits till förmån för en provisorisk
lösning, anse vi oss icke kunna stödja av den anledningen att det mesta
som åtgjorts på försvarets område har en provisorisk karaktär, beroende på de
speciella förhållanden som storkriget skapat. Då andra förhållanden inträda,
blir det med tämligen stor säkerhet nödvändigt med en omprövning av hela
försvarsfrågan.

I detta sammanhang vill jag emellertid beröra en annan fråga. Med den
väsentligt ökade utbildningstiden följer att allt större krav ställas på de värnpliktiga,
deras ansvar växer och påfrestningarna på deras och deras familjers
ekonomi bli avsevärt hårdare än tidigare. En naturlig konsekvens av förslaget
örn en längre utbildningstid måste därför bli en förbättring av de värnpliktigas
avlöning. Att döma av propositionen avser man emellertid endast att förbättra
ställningen för enbart vissa kategorier. Men förhållandena äro faktiskt högst
otillfredsställande över hela linjen. Den förbättring, som senast genomfördes,
gav icke bara fördelar. För dem som hållas i tjänst över 220 dagar sänktes avlöningen
från 1: 50 till 1 krona om dagen. Då flertalet värnpliktiga numera
tillhöra denna kategori, blev förbättringen ganska minimal. Vi komma för vår
del att begagna första lämpliga tillfälle för att söka få till stånd en rimlig
och rättvis lösning av de värnpliktigas avlöningsfråga. Inte minst med hänsyn
till bevarandet och stärkandet av försvarsviljan, är det av allra största betydelse,
att åt de värnpliktiga, synnerligast när de påläggas allt större offer,
beredas goda villkor.

Herr talman! Med vad jag här anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Under detta anförande hade herr talmannen övertagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Carlström: Herr talman! Det har sagts ifrån åtskilliga håll i debatten,
att man blivit förvånad över, att detta förslag örn värnpliktstidens längd
framkommit redan i år och att man icke väntat därmed tills förslaget örn den
bebådade femårsplanen blir framlagt till nästa riksdag, och det är klart, att
vi litet var kunna ha anledning vara förvånade över detta. Emellertid har ju
försvarsministern här sökt på ett ganska övertygande sätt bevisa, att det var
nödvändigt att komma med detta förslag redan i höst, för att det skulle kunna
bli mera metod i inkallelserna och för att man skall kunna veta, hur man skall
handla under nästa år.

Försvarsministern sade också, att han icke trodde att någon hade väntat
sig, att det skulle framläggas något förslag rörande övningstiden, som icke
omspände den ettåriga värnplikten med de repetitionsövningar, som äro föreslagna.
Jag måste säga, att icke heller jag hade väntat något sådant, då man
väl får utgå ifrån som något ganska viktigt, att man ser till, att de värnpliktigas
utbildning blir så god som möjligt.

Man har från visst håll yrkat, att förslaget skall betraktas som ett provisorium.
Detta har särskilt understrukits i den reservation, som avgivits av herrar
Heiding och Strindlund. Denna reservations kläm går ju ut på, att man visserligen
skulle ta detta förslag, men endast som ett provisorium fram till nästa
år, då femårsplanen skall framläggas. Härtill måste jag i likhet med herr Bergvall
säga, att därmed vinner man ingenting alls, ty ingen tror väl att situationen
i världen ändrar sig så pass, att vi, om vi i dag taga förslaget som ett provisorium,
äro färdig att refusera det om 4 eller 5 månader. Ingen människa
tror det. Äro vi alltså beredda att gå in för förslaget sådant det nu är, mäste
vi säga oss, att ett provisorium, som endast räcker några månader framåt, icke
har någon som helst betydelse. Sålunda är jag litet fundersam över, vad som
kan ligga i yrkandet om ett provisorium, örn man inte yrkar uppskov med det
hela till nästa år.

Efter vad jag kan förstå av åtskilliga uttalanden här i dag, betraktar man
hela denna sak som ett »provisorium». Det gör försvarsministern tydligen också.
Jag vet inte riktigt, hur man ser saken på den kanten, ty man tänker sig val
ändå nu en försvarsorganisation så uppbyggd, att den kan hålla någon tid
framåt, så att vi inte eventuellt vid nästa krig, om 20 eller 25 år, stå i samma
läge, som vi gjorde vid detta krigs utbrott. Jag kan inte riktigt bli klar på,
hur man på regeringshåll ser på saken.

Då försvarsministern säger, att man skall systematisera på det här området
för den tid under vilken stormaktskriget pågår, vad sker då sedan? Det har
sipprat fram i debatten, vad som sedan skall ske, men jag för min del ser
hellre, att man inte nu spänner bågen högre än att man tämligen kontinuerligt
kan hålla ut, och bygga upp ett försvar, som man kan räkna med även efter
stormaktskrigets slut.

Jag vill inte vara med örn samma historia, som vi tidigare ha haft, att man
i ett visst utrikespolitiskt läge måste sätta till alla krafter, när det gäller vårt
försvar, medan man så snart situationen ljusnar är färdig att riva ned försvaret.
Jag tror, att herr Lundstedt hade rätt, när han sade, att vi skola göra klart
för oss, att taga vi förslaget nu, blir det något, som kommer att räcka för tämligen
lång tid framöver.

Men jag skulle gärna vilja ha reda på, hur detta förslag passar in i kostnaderna
för den femårsplan, som skall framläggas nästa år. Försvarsmina -

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

tern sade, att kostnaderna därför kanske icke bli så anmärkningsvärda, att man
av den anledningen behöver hesitera för det förslag, som nu föreligger och herr
Lindholm yttrade, att vederbörande i utskottet fått reda på kostnaderna för
den nya försvarsplanen, som skall räcka under fem år. Ja, är det nu så säkert
att man vet vad den kommer att kosta? Jag skulle i dag gärna vilja framföra
den meningen, att det vore bättre att se till att dessa kostnader inte bli så stora,
att de tröttköra det svenska folket, så att det strax efter fredsslutet är färdigt
att riva ned vad som nu byggs upp. Det är bättre att vara litet försiktig nu
och känna sig för vad man orkar på längre sikt än att gå in för ett system, som
bara blir ett »provisorium» och som sedan skall avvecklas. Jag kan inte gärna
för min del tro, även örn jag innerligt önskar det, att världen blir så god örn
fem år, att man då är färdig att gå in för någon så väsentlig förändring i
fråga om den plan, som snart kommer att framläggas. Jag tror icke heller att
försvarsministern tror därpå.

Vi skola icke genom någon sorts dimbildning inbilla oss, att detta är kostnader,
som vi bara ha att räkna med tills kriget tar slut och vi sedan kunna
avlyfta. Jag vill upprepa, att ju hårdare man i denna situation belastar det
svenska folket, desto kortare riskerar man att det »provisorium» blir som man
bär går in för.

Jag kommer, herr talman, att rösta för utskottets förslag under punkten A.
Jag tror icke, att det är möjligt att i denna situation komma från förslaget, även
örn jag liksom åtskilliga talare här förstår, att den där tvångsuttagningen till
befäl kommer att bli ganska besvärlig, men den saken anser jag att man får
räkna såsom varande av mera provisorisk art än det övriga i förslaget.

Då det gäller förslaget under punkt B. har jag den uppfattningen att vi inte
skola, som någon talare sade, vara mera konungsliga än konungen själv. Fröken
Ebon Andersson påstod, att det var ett mycket starkt krav från de svenska kvinnornas
sida att nu få vara med, att i varje fall få en utredning och få veta, hur
de skulle kunna lemmas in på något sätt i försvaret, för att också de skulle
kunna fullgöra sin plikt mot fosterlandet. Jag tror nog att de svenska kvinnorna
äro mycket försvarsvilliga, men jag är inte alldeles övertygad örn att de
äro med på en systematisering på detta område även under fredstid, d. v. s. en
förutbildning till kvinnlig värnplikt. De svenska kvinnorna komma nog att behövas
i de svenska hemmen, örn vi råka ut för krig. De kvinnor, som inte frivilligt
enrollerats i försvaret, ha fått bära dagens tunga och hetta i Finland och i andra
länder under den tid männen varit ute vid fronten. För min del har jag den
uppfattningen, att dylika projekt höra till det som i sådana här tider så ofta
kastas fram: man vet inte hur man skall kunna hitta på något nytt, något utöver
vad vi lia. Jag kan inte anse att detta förslag är lyckligt, även örn de kvinnor
i kammaren, som varit uppe i debatten, uttalat sig för saken. På den punkten
tror jag vi böra vila på hanen en smula.

Örn försvarsministern vore i sin bänk skulle jag för min ringa del — för att
ännu en gång återgå till huvudfrågan — vilja råda honom att inte komma fram
med ett förslag i fråga örn den nya härordningen, som vi tröttna på så fort
fred inträder i världen, utan hellre framlägga ett förslag som blir sådant, att
vi kunna tänka oss hålla ut. Ty det är ingen mening med att koppla av medan
det är fred i världen och sedan, då det blir ofred igen, säga: nu ha vi försummat
så mycket, så nu måste vi till varje pris försöka reparera vad som
brustit. Det vore bra, tror jag, örn man gjorde klart för sig, då man nu går in
för det provisorium, som denna femårsplan anses vara på visst håll, att man
inte går in för sådana utgifter, som komme svenska folket att snart nog kräva
en nedprutning, som i sin tur medför att vi, inför vad som kan ske framöver i
kommande tid, tvingas att yrvaket ta i med nya krafter som vi nu måst göra.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Med dessa ord, herr talman, har jag velat deklarera min syn på det föreliggande
förslaget.

Fröken Nygren: Herr talman! De senaste årens ohyggliga verklighet har
kommit större delen av vårt folk — män såväl som kvinnor — att ändra sin inställning
till åtskilliga problem i detta sammanhang. Men jag är dock bergfast
övertygad örn att vi alla, som hoppats på och arbetat för ett avståndstagande
från metoden att lösa mellanfolkliga tvister genom krig, ännu mera styrkts
i vår uppfattning. Krig är och förblir vanvett, ovärdigt civiliserade och kristna
människor. Kvinnorna kunna åtminstone inte godtaga kriget som en lämplig
lösning av tvisterna. Men hur varmt man än hoppas på att utvecklingen skall
gå mot ett avskaffande av krig, måste man se verkligheten i ögonen och inse,
att ett litet folk som vårt måste, så långt det är oss möjligt, sörja för att vi ha
ett starkt försvar så länge stormakterna behaga föra krig. Till utskottets hemställan
under punkt A. kan jag alltså utan vidare yrka bifall.

Vad punkt B. beträffar äro meningarna mera delade, och här inställa sig
också för mig vissa betänkligheter. Man har under krigsåren fått många bevis
på irritation över den orättvisa, som drabbar de krigstjänstdugliga männen i förhållande
till de icke krigstjänstdugliga och kvinnorna. Kraven på att de, som
få offra sin tid och sina krafter för att säkra vårt lands frihet och oberoende,
icke skola straffas härför genom att bli förbigångna i sina tjänster äro fullt befogade.
Allt som kan göras för att avlägsna dylika orättvisor vill jag alltså
skänka mitt fulla stöd.

Beträffande de yrkanden som ställas i motionerna I: 254 och II: 345 måste
jag säga, att de låta bestickande. Då jag i princip är emot att man gör skillnad
mellan män och kvinnor såväl när det gäller skyldigheter som rättigheter, skulle
det vara enklast och bekvämast att gå på motionärernas linje. Men ser man djupare
på problemet, framgår det väl med all önskvärd tydlighet, att kvinnorna
redan nu — i många fall — bära minst lika tunga bördor som männen. Jag tänker
i detta sammanhang på alla de hustrur, som under svåra ekonomiska förhållanden
få hålla ihop hemmen medan männen ligga ute.

För övrigt kan man inte se bort ifrån vad som är praktiskt genomförbart. Då
kan man inte komma ifrån att en väsentlig skillnad föreligger mellan de icke
krigstjänstdugliga männen och kvinnorna. Man får väl ändå räkna med att de
allra flesta kvinnor skola bilda familj och komma att vara bundna vid vårdnaden
av minderåriga barn under de år, de skulle kunna tagas i anspråk för försvarsarbete.
Det är ju givet, att de därför komme att frikallas, men är det då rimligt
att staten skulle bekosta utbildning för så stora skaror av människor — det
skulle röra sig örn mellan 40,000 och 50,000 per år — vilkas tjänster man sedan
inte i nämnvärd grad skulle kunna räkna med? Jag är övertygad örn att det
är oförenligt med sund ekonomi att handla så, i all synnerhet som alla de arbetsuppgifter,
vilka enligt motionärerna skulle kunna föreläggas kvinnorna inom
försvaret, lika viii kunde fyllas av redan yrkesutbildade kvinnor.

I likhet med fru Västberg och fröken Hesselgren tror jag, att en utredning
skulle kunna klarlägga en hel del missförstånd, och jag skulle därför av psykologiska
skäl kunna vara frestad att rösta för denna utredning. Men jag skulle
då göra det med den absoluta övertygelsen, att utredningen skulle mynna ut i
ett konstaterande av det olämpliga i att inkoppla kvinnorna på värnpliktstjänstgöring.
När jag därför skulle ta ställning till en sådan utredning från
en utgångspunkt, rakt motsatt motionärernas, ville jag inte yrka bifall till
det förslaget. Hade man nöjt sig med att förorda utredning beträffande icke
krigstjänstdugliga män, vilka man verkligen kan räkna med att kunna taga ut
till tjänst på det område, för vilket de utbildats, men i fråga örn kvinnorna

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

däremot gått på tillämpning av tjänstepliktslagen, skulle jag lia yrkat bifall
till förslaget. Nu känner jag mig föranlåten att i likhet med herr Mårtensson
yrka avslag beträffande förslaget under punkt B.

I detta anförande instämde fru Johansson, fru Björck, fru Gustafson, fru
Humla, fru Eriksson, fru Skoglund-Lindblom och fröken Öberg.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det är främst ett par uttalanden
under debatten som jag inte anser att jag kan låta stå helt oemotsagda från utskottets
sida. Herr Strindlund fällde i sitt första anförande det omdömet, att vi
besluta denna lag i en uppjagad stämning. Jag tror inte, herr talman, att detta
är med rätta förhållandet överensstämmande. Vi ha gjort erfarenheter under
den tid som förflutit efter storkrigets utbrott, och vi ha sedan åtskilliga månader
en provisorisk lag som har ökat värnplikten till 360 dagar. Efter ytterligare
utredning och ytterligare överväganden gå vi nu att besluta om en definitiv
värnpliktslag. Det sker inte, herr Strindlund, efter vad jag kan förstå och
enligt de intryck jag har från debatten i utskottet, i någon uppjagad stämning,
utan det sker efter moget övervägande.

Herr Jonsson i Skedsbygd uttalade för en stund sedan, att vi här gå att besluta
örn försvarskostnader, örn vilka man icke har en aning. Jag erkänner att
vi inte ha lyckats bilda oss en så säker uppfattning örn försvarsutgifterna som
skulle lia varit önskvärt, men vi ha i alla händelser gjort ansträngningar för att
på något sätt kunna bedöma, vilka kostnader det rör sig om. Det är väl ingalunda
okänt för de flesta av kammarens ledamöter, att innan 1941 års försvarsutredning
sattes i gång försvarsministern lämnade en redogörelse inför de olika
partigrupperna, och åtminstone i den grupp jag tillhör hade vi en mycket lång
diskussion med statsrådet, som fick svara på åtskilliga ganska ingående frågor
om hur man kunde beräkna kostnaderna för de olika alternativen. Utöver detta
har ju statsrådet här i dag hänvisat till de uppgifter, man kan få ur fjärde
huvudtiteln. Ytterligare har utskottet haft en föredragning av ordföranden i
1941 års försvarsutredning, statssekreterare Wärn. Närvarande vid detta tillfälle
var även statssekreteraren i finansdepartementet, som utfrågades örn vissa
möjligheter beträffande finansieringen.

Vi få inte se bort ifrån att, när vi skola försöka bilda oss en uppfattning om
vad denna lag kostar i kronor, vi också behöva någon garanti för att vi kunde
röra oss med ett fast penningvärde. Även på den punkten förefaller det som
örn det kunde råda en viss osäkerhet, och detta gör, herr talman, att vi för dagen
inte torde komma så förfärligt mycket närmare de exakta kostnaderna än vi
ha lyckats göra under diskussionen i utskottet. Jag tror knappast vi kunna få
några för framtiden säkra siffror ens när 1941 års försvarsutredning framlägger
sitt betänkande.

Herr Jonsson i Skedsbygd berörde också frågan örn uttagande av värnpliktiga
till befälsutbildning på frivillighetens väg. Utskottet har förutsatt, att
man i första hand skall utbilda värnpliktiga som anmäla sig frivilligt och äro
lämpliga. Örn ett tillräckligt antal frivilliga anmäler sig, har ju lagen inga
verkningar. Då medför det ingen nackdel, att man har en bestämmelse, som i
nödfall möjliggör ett tvångsuttagande. Vi skola dock komma ihåg, att det är
8 procent som skall uttagas till befäl av de 30,000 värnpliktiga man räknar med
som årskontingent, d. v. s. omkring 2,400 man per år. Visa så många så stort
intresse för saken, att de frivilligt anmäla sig, är det bra, men jag frågar herr
Jonsson: Hur skulle vi förfara, om icke på långa vägar ett sådant antal anmäler
sig? Var skulle vi då skaffa den grupp, som åtgår till befäl?

Till sist, herr talman, skulle jag, innan denna, fråga är slutbehandlad, vilja

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

säga min mening om den debatt, som förts här i dag. Jag tror inte att vi vare
sig gagna försvarsviljan här i landet eller öka Sveriges respekt utåt, örn vi omgärda
det beslut, vi nu gå att fatta, med alla möjliga reservationer och ideligen
ge uttryck åt våra betänkligheter. Första kammaren har ju med överväldigande
majoritet godtagit Kungl. Maj :ts förslag — jag är övertygad att också andra
kammaren kommer att göra det. Låt oss då, så vitt möjligt, fatta detta beslut
i enighetens tecken!

Herr Kilbom: Herr talman! Jag kan utan vidare medge, så långt jag har
kunnat tränga in i förslaget, att det kommer att betyda en rationalisering av
försvarsväsendet, en ökning av möjligheterna att utnyttja den levande värnkraften
och en ökning av möjligheterna till en demokratisering av officerskåren.
Jag tror det är anledning att utan betänkande stryka under detta och
säga, att det är ett stort framsteg, som därmed ur olika synpunkter göres.

Om jag ändå, herr talman, är betänksam inför det beslut, som här kommer
att fattas, tror jag inte att jag på något sätt minskar det svenska folkets vare
sig vilja eller förmåga till försvar av nationellt oberoende, vunnen demokrati
och sociala fördelar genom att här ge uttryck däråt. Man skapar inte den bästa
försvarsviljan genom att tiga med betänkligheterna och inbilla sig, att folk
bara marscherar. Den uppfattningen ber jag mycket bestämt att få ge uttryck
för.

Jag är betänksam först och främst därför, att det synes mig vara icke enbart
en formell oegentlighet utan reellt mycket allvarligt att på detta sätt skilja på
tvenne så viktiga frågor, som ny värnpliktslag och försvarsplan väl dock måste
vara. Nu har man sagt — och det är intet tvivel örn det riktiga häri — att försvarsministern
från sina utgångspunkter givit starka skäl för detta tillvägagångssätt.
Det är praktiska skäl, sade lian, som motivera att man nu, för att
snarast möjligt kunna förverkliga planerna, beslutar den nya värnpliktslagen.
Under hand betonar man, att vi vinna ett år; uppgifterna gå dock på den punkten
mycket isär. Jag kan icke yttra mig örn, vad som är riktigt, om vi vinna
ett, två eller tre år, örn det beslut, som fattas i dag, kan visa sina fördelaktiga
verkningar redan den 1 januari 1943, den 1 januari 1944 eller den 1 januari
1945. Jag vill dock framställa den frågan: ha vi icke under 2 1/2 år mycket
effektivt i ekonomiskt och organisatoriskt avseende stärkt vårt försvarsväsende,
och ha vi icke under dessa 2 1/2 år uppnått så goda resultat, att vi utan
nämnvärd risk skulle kunna vänta med att fatta beslut örn en ny värnpliktslag,
tills försvarsplanen hunnit framläggas? Jag har, herr talman och ärade kammarledamöter,
icke kunnat bli övertygad örn motsatsen, lika litet nu som tidigare.
En annan anledning och den för mig förnämsta, till att jag känt mig betänksam,
är, att det icke föreligger något kostnadsförslag. Visst är det riktigt, herr
Skoglund, att inför respektive partigrupper lämnats redogörelse för olika möjligheter
att lösa de ekonomiska frågorna, men kan någon förneka, att ett bifall
nu till föreliggande förslag till ny värnpliktslag kommer att medföra betydligt
större kostnader än som tidigare sagts? Det är ju icke nog med att utsträcka
värnpliktstiden eller omlägga befälsutbildningen. Örn det skall vara någon
mening med det hela, skola väl soldater och officerare också övas, inte bara i
marsch o. d. utan även i att på ett — jag höll på att säga — naturtroget sätt
handhava de nya vapen, de måste bruka i ett krig. Man måste viii vara på det
klara med, att detta kommer att draga betydligt slörrc kostnader än, eflcr vad
tidigare angivits, det vore meningen att planen skulle betinga. Jag vill ingalunda
utsätta mig för beskyllning för ljumhet, när det gäller våra förpliktelser
mot vår fred och frihet, men jag skulle dock vilja till protokollet anföra, att då
vi sannolikt, innan detta budgetår är tillända, äro uppe i en statsskuld på 6

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

miljarder kronor, så kan jag icke, herr Skoglund, lika emfatiskt som han
vifta hort de betänkligheter som hänföra sig till kostnadsfrågan. Jag behöver
knappast påpeka i denna kammare — i varje fall icke i närvaro av försvarsministern,
som säkert vet det bättre än vi andra — att det icke är nog med att
utsträcka övningstiden. Enligt vissa officerares mening skulle denna för övrigt
icke ens enligt det föreliggande förslaget bliva tillräckligt lång. Det är
icke nog med att taga ut största möjliga antal människor till militärtjänst. Den
försvarskraft, som de till militärtjänst inkallade representera, beror bland annat
på i vad mån de inkallade anse de försvarsbördor, som ålagts dem, möjliga
att bära. Vårt nuvarande statsfinansiella läge är så pass allvarligt, att det
varit bättre, örn man väntat med att utsträcka värnpliktstiden. tills man bestämt
den kostnadsram, inom vilken vi hava att röra oss, så att folket ute i
bygderna kunnat veta åtminstone ungefär, vad det gäller. Nu kan det icke
hjälpas, att man kanske på en del håll får det intrycket, att vi gå fram i två
etapper, för att på så sätt lättare kunna lirka igenom våra förslag. Läget är för
allvarligt för att man på det sättet skall giva lastarenom rum.

Innan jag sätter punkt, vill jag tillägga ytterligare några ord. Jag anser,
att vi skola uppbjuda det yttersta av våra krafter för att försvara vårt oberoende,
vår demokrati och vår sociala och ekonomiska standard, men detta får
icke leda till att vi bortse från att vi ha förpliktelser till mell an folklig t samarbete.
För mig står detta, på grund av vad som skett under de gångna 2h
åren, klarare än någonsin.

Jag medger att försvarsministern anfört starka skäl mot det provisorieförslag,
som de tvenne reservanterna framfört. Det är klart, att det måste vara
mycket starka skäl för att man skall giva en lag en till tiden begränsad giltighet.
Å andra sidan måste jag säga: inte ha väl ändå reservanterna, herr Carlström,
menat, att det skulle bli ett provisorium på fyra ä fem år? Under alla
förhållanden, herr talman, kommer jag att rösta för detta reservanternas förslag
trots de formella bristfälligheter, som vidlåda detsamma. Jag vill därvid
understryka, att vad riksdagen än i dag beslutar, så blir beslutet — det
är min fasta förvissning och förhoppning — ett provisorium. Jag vågar visserligen
icke hoppas, att kampen örn nationalstaternas bestånd och världens
imperialistiska nyuppdelning i intressesfärer kommer att avslutas under ett
år. Jag dristar mig dock att tro, att mänskligheten, förrän fem år gått till ända,
kommer att återvinna sitt förnuft, och, då så skett, kommer ingen makt i världen
att kunna förhindra svenska folket att genomföra en revision av det beslut,
vi i dag gå att fatta.

Herr Hyling: Herr talman! Herr Lindholm yttrade här i debatten för en
stund sedan, att motionärerna på något vis varit bekajade av en viss yrvaken
beskäftighet, då de kommit fram med denna motion. Jag skulle till herr Lindholm
vilja säga, att det icke här är fråga örn någon yrvaken beskäftighet, ty,
som herr Lindholm kanske minnes, lia vi tidigare på vårt håll varit inne på
samma linje, ehuru man då icke velat lyssna på oss. På tal om yrvaken beskäftighet
vill jag säga, att jag tycker, att det är bättre att vara yrvaken än att
fortfarande, som herr Lindholm tycks göra, befinna sig i ett sovande tillstånd.
En dag kan det hända, att herr Lindholm vaknar upp och kanske rent
av står yrvaken inför vad som händer, men då kan det vara för sent.

Herr Lindholm förmenade, att man genom den ommönstring, som har ägt
rum under det sista året, skulle kommit till rätta med vissa missförhållanden.
Örn en hel del förutvarande kronvrak blivit inmönstrade såsom krigstjänstdugliga,
så finns det i alla fall en hel del grupper, som ännu stå utanför. Det är
inte sagt, att en person, som är halt, inte duger att sköta en telefontjänst eller

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

stå i ett kök och räkna limpor. Det kan man göra, även örn man har litet skavanker.

Herr Carlström gjorde gällande, att den dag ett krig kommer, kvinnorna behövas
så innerligt väl i de svenska hemmen. Jag är övertygad örn att detta är
en riktig anmärkning, men jag har samtidigt svårt att tro, att alla kvinnor
skulle behöva vara kvar i hemmen. Det har tidigare ifrån flera håll understrukits,
att vi lida brist på soldater, och jag vill bara ännu en gång erinra
örn ett yttrande, som försvarsministern fällde i ett föredrag på högskolan för
en tid sedan. Försvarsministern yttrade: »Mina herrar, vi få aldrig nog med
soldater i vårt land.» När vi icke kunna få nog med soldater, borde det vara
av ett visst värde, örn vi kunde låta kvinnorna rycka in på arbetsplatserna i
männens ställe, så att männen kunde begiva sig till fronten. Även jag känner
liksom herr Carlström varmt för de svenska hemmen, men min utgångspunkt
är en annan än herr Carlströms. Det båtar föga att försöka försvara
de svenska hemmen, örn vi icke få tillräckligt med folk och tillräckligt med
material för att kunna skydda våra gränser. Har det gått så långt, att fienden
har kommit in i vårt land, torde det icke vara mycken nytta med, att vi
lia kvinnorna i hemmen, ty då komme hemmen ganska snart att raseras.

Även till fröken Nygren skulle jag vilja säga några ord. Fröken Nygren
har här i dag ömmat ofantligt mycket för de s. k. manliga kronvraken. Hon
har vidare varmt betonat det orimliga i att mödrarna skulle lösryckas från
sina hem den dag då kriget kommer. Det är väl ingen vettig människa, som
har tänkt sig, att en utredning skulle taga sikte på att bland de försvarspliktiga
inrangera även mödrarna, som behövas för att vårda barnen. Det är naturligtvis
endast fråga örn kvinnor, som icke hava sådana uppgifter att fylla
i ett hem, och jag måste ställa mig ganska frågande, då fröken Nygren, som
är känd för att vara en ganska typisk kvinnosakskvinna, här i dag står och
talar varmt för männens försvarsplikt, men fullkomligt glömmer bort de kvinnor,
som ha ett yrke. Vadan denna kategoriklyvning? Jag har tidigare vid
några tillfällen klandrats för att jag motsatt mig krav på kvinnornas likaberättigande.
När jag nu för en gångs skull kommer med en motion, som går
ut på likställighet mellan män och kvinnor, blir jag strax betraktad som
en mycket farlig individ. Jag börjar bli ganska ledsen över att höra, att kvinnorna
i vårt land — jag syftar då på kvinnosakskvinnorna — vilja vara med
och inkassera fördelarna av sin likställighet med männen men backa, då det gäller
nackdelarna. Det är den saken jag för min del, herr talman, icke kan finna
tilltalande. Fröken Nygren ville gärna vara med örn en utredning, men en utredning
ifrån helt andra utgångspunkter än motionärerna tänkt sig. Det förvånade
mig därför storligen, att fröken Nygren slutade sitt anförande med
att yrka avslag på motionen och på utskottsförslaget. Utskottets förslag går
ju ut på en förutsättningslös utredning. Då är det väl fullkomligt likgiltigt,
från vilken utgångspunkt man vill ha denna utredning planlagd.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt tidigare framställda yrkande.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag hade, trots att jag är reservant
icke tänkt säga ett ord i saken i kammaren, men då det har blivit bekant för
mig, att min reservation föranlett en viss undran över, i vilken relation den
stöde till den av herrar Heiding och Strindlund avgivna reservationen, känner
jag mig skyldig att avgiva en förklaring.

Saken förhåller sig på följande sätt. Jag anser mig oförhindrad att nämna
att herr Strindlund inom utskottet framställde yrkande örn att åt lagen skulle
givas provisorisk giltighet för en tid av två år. alltså till utgången av år 1943.

Avdra kammarens protokoll 1941. Nr 9 /. 7

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Till detta yrkande anslöt jag mig därför att jag ansåg, oell jag anser fortfarande,
att ett provisorium på två år i den situation, vari vi befinna oss, skulle
vara det riktiga. Herr Strindlund avlämnade sin reservation efter det jag
redan lämnat min. I reservationen hade herr Strindlund ändrat sitt yrkande
på sätt framgår av reservationens kläm. Som kammarens ledamöter ha sig bekant,
har herr Strindlund under debatten framställt ett tredje yrkande angående
provisoriet. Jag kan som gammal ledamot av ett lagutskott icke gärna gå
med på ett yrkande av det slag, som det vilket herr Strindlund senast framställt,
ty, som försvarsministern påpekade, örn en lag skall antagas att gälla
provisoriskt, bör man bestämma den tidpunkt, då lagen skall upphöra att vara
gällande och ersättas av en ny. Jag kan sålunda icke ansluta mig till herr
Strindlunds förslag, och då det icke är någon rimlig mening i att framställa
ännu ett yrkande i liknande riktning, måste jag för min del rösta för bifall till
utskottets förslag.

Enligt min mening finns det emellertid skäl för ett provisorium, skäl, som
hittills icke blivit framförda i kammaren. Utskottet har starkt strukit under,
att övningstiden bör användas för en mera effektiv utbildning. Det är möjligt,
att utskottet icke använt just ordet effektiv men meningen är den. Därmed
måste under nuvarande förhållande avses, att de värnpliktiga skola få lära
sig att använda de många nya, dyrbara, komplicerade och ammunitionsslukande
vapnen i mångdubbelt större utsträckning än vad nu sker. Örn det skall
vara någon mening med den långa övningstiden, bör infanteristen, som åtminstone
till för några årtionden sedan endast hade ett vapen, geväret med bajonetten,
få lära sig att hjälpligt hantera åtminstone åtta ä tio olika vapen. Örn
en man faller vid kulsprutegeväret, vid kulsprutepistolen, vid den ena eller
andra sortens granatkastare, vid pansarvärnskanonen eller vid den kombinerade
pansarvärns- och luftvärnskanonen, skall den närmaste gevärsskytten vara
till hands att rycka in. Det fordras övning, och den fordrar ammunition, och
detta kommer att kosta ofantliga summor, men stor sak i pengarna, jag tror, att
vi kunna bära det. Däremot är jag icke säker på — såsom troligen någon talare
förut antytt — att vi överhuvud taget kunna få fram den materiel, som behöves
för att på ett riktigt sätt utnyttja tiden. Då säger jag mig, att det borde vara
rimligt att taga ett provisorium på två år. Under den tiden kunna vi genomföra
den nya försvarsordningen. Vi kunna se, hur mycket materiel och pengar som
går åt för att effektivt utnyttja tiden. Då kunna vi vid ett antagande av den
nya försvarsordningen se, örn vi ha behov av hela den långa övningstiden
eller icke.

Men ingen fara är skedd, örn kammaren följer utskottet. Det står alltid riksdagen
fritt att ändra lagen, redan nästa år, om det skulle vara påkallat. Den
möjligheten står alltid öppen.

Det var denna förklaring med avseende å reservationen som jag ville lämna.
Men när jag ändå fått ordet kan jag icke underlåta att giva uttryck åt vad jag
känner och tänker med avseende å den andra reservationen, som jag är med
örn, den som gäller kvinnornas värntjänst. Jag är rädd för, att man håller på
att tappa balansen, när det gäller försvarsarbetet. Enligt min mening finnes
det ingen anledning att hålla försvarstal i 6-novemberstil, som en del har för
vana att göra. Icke heller finnes det någon anledning för oss att komma med
jeremiader över de bördor, som läggas på oss. Och det finnes heller icke någon
anledning att hemfalla åt vad jag vill kalla försvarsteater. Vi få taga situationen
sådan som den är. Världen är ond och hård. Vi ha icke skapat det tillstånd,
som råder, men vi få bära följderna. Vi få bära bördor, och de bördor,
som vi taga på oss nu, kunna vi bära. Därmed är enligt min mening saken
klar. Men jag frågar mig, örn det stärker vår försvarskraft att försöka koppla

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

Förslag till värn plikt slag. (Forts.)

iil krymplingar oell kvinnor i försvarsarbetet. Det står ju inskrivningsnämnderna
fritt att gå ned till den halte skomakaren, som herr Ryling var ängsligöver
att han icke skulle tagas i bruk. Det står dem fritt att gå ned hur långt
bland krymplingar som helst och taga ut dem till den tjänst de kunna utföra.
Det behöva vi ingen särskild lagstiftning för. För övrigt ha vi tjänstepliktslagen,
som kan tillgripas när som helst, var som helst och mot vem som helst,
även mot kvinnorna.

Man säger, att vi kunna aldrig få nog med soldater. Ja, men vi kunna få
för litet folk på hemmafronten. Lägg märke till, att i Finland får man taga
soldaterna från den främsta linjen, när de äro hemma på permission, och sätta
dem i rustningsarbetet. Där har man gått längre än vad som varit normalt,
men det har varit nödvändigt. Det visar, att försvarsarbetet på hemmafronten,
d. v. s. upprätthållandet av livet överhuvud taget, måste tryggas.

.Tåg förstår naturligtvis, att självförsörjande kvinnor här i staden och väl
också på andra håll skola tycka, att det skulle bli litet spännande att få kläda
sig i uniform modell 1939 och komma ut på litet äventyr. Men fråga den fattiga
hustrun på torpet, som skall klara sig ensam och sköta barnen, när mannen
ligger hela året på beredskap, örn hon också vill ut på äventyr! Man bör
enligt min mening veta vad man gör, veta att det icke är fråga örn teater.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Herr Kilbom föranledde mig att
än en gång begära ordet. Jag försäkrar herr Kilbom, att jag har ingalunda vare
sig förbisett eller förringat de kostnads summor, som det beslut vi komma att
fatta kan medföra. Varje gång vi i kammaren fattat beslut, som medfört ökade
utgifter, har jag haft vårt statsfinansiella läge i tankarna. Jag hoppas, att herr
Kilbom förfar sammaledes. Konsekvensen, den logiska konsekvensen av herr
Ivilboms betänksamma anförande skulle ha varit, att herr Kilbom nu yrkat avslag.
Så skedde dock ej. Herr Kilbom känner nämligen alltför väl, att klimatet
är så hårt för närvarande och läget sådant, att icke ens herr Kilbom vill komma
med ett avslagsyrkande.

Det är under en sådan situation som jag här i kammaren — jag upprepar det
ännu en gång — frågar: är det icke bättre både för att hålla den svenska försvarsviljan
levande och för att upprätthålla vår respekt utåt, att vi fatta detta
beslut utan alltför stor jämmer och utan alltför många reservationer? Herr
Kilbom med sin beläsenhet vet, hur biskop Brask förfor. Herr Kilboms anförande
nyss var den mest typiska Brask-lapp, som kan ifrågakomma. Ty herr
Kilbom vill tydligen hålla alla vägar öppna och är, efter vad man förstår redan
nu, beredd att vid första bästa tillfälle komma fram med något helt annat och
återuppliva en uppfattning, som jag hoppats hade förflyktigats i det Sverige,
som vi nu genomleva. Jag drar mig icke för att säga detta: jag beklagar honom.

Herr Lindholm: Herr talman! Herr Ryling kände sig en smula träffad av
mitt yttrande, att det förekommit en hel del yrvaken beskäftighet i de militära
diskussionerna. Hans inlägg i debatten föranleder icke mig att på något sätt
taga tillbaka detta mitt yttrande. Visserligen framhöll herr Ryling, att jag
skulle befinna mig i ett sovande tillstånd. Det är möjligt. Men örn herr Ryling
skulle begåvas med den art av sömn, som jag fått, kanske han också skulle
observera, att praktiskt taget allt som han står här och kräver finns redan, och
i den mån det icke finnes, kan det mycket väl genom Lirås med stöd av tjänstepliktslagen.
Jag tror, att nian i denna diskussion kommit så pass långt, att
generalstaben har ali anledning säga: »Våra fiender klara vi nog, men Gud
skydde oss för våra vänner!»

100

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Herr Carlström: Herr talman! Herr Hyling sade, att vi kunna aldrig få
»tillräckligt» med soldater. Men, herr Hyling, detta är ett relativt begrepp för
ett sådant land som vårt. I sitt förra anförande sökte herr Hyling exemplifiera,
hur galet det är som det för närvarande går till. Han sade, att det var någon
mycket framstående ingenjör, som efter inkallelse placerats vid en skrivmaskin.
Jag måste ju säga: Fanns det ingen möjlighet att ordna det på annat sätt och
nyttiggöra honom än genom att sätta honom vid skrivmaskinen, då är jag betänksam
över ledningen, nili- det gäller att placera folk. Jag har hört många i
detta land, som varit utkallade i beredskapstjänst, tala om, att de under inkallelsen
sysslat med uppgifter, som icke betydde något. Detta hade skapat en
viss leda hos dem och i viss mån undergrävt deras försvarslust. Sådant är farligt.
Jag menar sålunda, att även under den tid, som gått, Ilar det funnits tillfällen,
där man engagerat människor på platser, där det icke behövts så kvalificerat
folk, och där man i stället hade kunnat ordna på ett helt annat sätt.

Skulle nian gå så långt, att man satte in kvinnor också i ett system, där man
även under fredstid skulle inkalla dessa, är det fara, att det blir flera sådana
där platser, där trängseln blir sådan, att man icke har något nyttigt att utföra.
Jag menar, att saken kan ordnas utan att man på detta sätt behöver även under
fredstid anlita ett system, där man så att säga för in kvinnor i rullorna.

Fröken Nygren: Herr talman! Herr Kylings yttrande att jag som representant
för kvinnosakskvinnorna, särskilt yrkeskvinnorna, ville vara med om att
bevara alla deras fördelar men backa för alla skyldigheter, kan jag icke låta
stå opåtalat. Jag har tvärtom framhållit, att man måste undanröja de orättvisor,
som begås mot en hel del män genom att de t. ex. på grund av att de
ligga inkallade bli förbigångna, när det gäller befordran, och att man på alla
områden, där just yrkeskvinnor stå i förmånligare ställning gentemot männen,
skall noga se till, hur man skall kunna undanröja orättvisorna. Amilie jag gå på
den bekvämaste linjen som kvinna och yrkeskvinna, skulle jag också yrka på
utredningen, därför att jag då icke på något sätt skulle giva mig sken av att
gå emot männen. Men man måste se på de faktiska förhållandena. Är det rimligt
att, för att skipa rättvisa mellan den i alla fall mindre grupp, som yrkeskvinnorna
äro gentemot deras manliga kamrater, man skall draga in hela svepet
kvinnor i värnpliktsutbildningen, när man vet, att den allra största delen
av dem icke kan tagas i anspråk för den tjänst som man utbildar dem för? Det
är olämpligt att låta dem deltaga i denna utbildning, så mycket mera som man
har yrkesutbildat folk för alla dessa arbetsuppgifter.

Dessutom har man ju — det har herr Lindholm talat om — tjänstepliktslagen.
Genom den kan man draga in kvinnorna i försvarsarbetet. Göres det,
komma kvinnorna att kunna tågås i anspråk på alla områden där de överhuvud
taget kunna komma i tjänstgöring — det är jag övertygad örn. Det är naturligtvis
det enda rätta med tanke på landets försvar. Men att betunga staten
nied utgifter för en utbildning, som är onödig, det vill jag icke vara med örn.

Eftersom motiveringen för motionen är den, att kvinnorna skulle utbildas
på värnpliktsvägen lika väl som männen, måste jag gå emot denna utredning.
Det är absolut icke därför att jag menar, att kvinnorna skulle draga sig undan
— det har redan tiden utvisat att de icke göra. Det har påvisats, att hemmens
kvinnor få draga sin tunga börda. Vi få icke se bara på den lilla gruppen yrkeskvinnor;
det säger jag fastän jag är yrkeskvinna själv.

Herr Hyling: Herr talman! Herr Carlström nämnde, att det visat sig i så
många fall, att det kommer orätt man på orätt plats. Jag hade i mitt första
anförande ett exempel på det. Det var en framstående betongingenjör, som

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

101

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

satts vid en skrivmaskin i stället för att få vara med vid fronten och göra
befästningsarbeten. Det bestyrker bara vad jag förut sagt. Örn vi på hans plats
få en kvinna eller en icke-vapenför man, kan den personen sättas där och ingenjören
frigöras från detta arbete och skickas till fronten. Det är alltså bara ett
bestyrkande av vad jag sagt.

Herr Olovson var betydligt styggare mot kvinnorna än jag. Jag är icke illasinnad
alls. Herr Olovson tycktes nästan sätta kvinnor och krymplingar i samma
klass — vilket jag icke är med om. När jag räknar med kvinnor som försvarspliktiga,
räknar jag med kvalificerat folk, icke sådana som böra jämföras
med krymplingar.

Både herr Olovson och herr Lindholm ha talat så varmt om tjänstepliktslagen.
Men är det icke så, att örn vi sätta tjänstepliktslagen i funktion den dag, som
mobiliseringen blir, ingen vet vilken plats han skall sköta vid mobiliseringen
ute på mobiliseringsorten? Det är det, som jag menar, att envar måste veta i
tid. Vi måste alltså i tid se till, att varje man och varje kvinna, som kan utbildas,
skall också veta, vilken plats han eller hon skall ha den dag mobiliseringen
kommer.

Herr Olovson talade om, att det kan bli försvarsteater. Jag är rädd för, att
örn vi sätta denna lag i funktion den dag mobiliseringen blir, så kanske det blir
teater, men jag är rädd, att det icke blir någon fars utan att det blir drama
av det hela.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

2—26 §§ jämte underrubrikerna till I och II kap.

Godkändes.

27 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Sandberg: Herr talman! Jag ber i anslutning till mitt tidigare yttrande
att vid denna paragraf få yrka bifall till motionerna I: 252 och II: 349, vilket
innebär att 27 § i det nu föreliggande förslaget ersättes med 27 § i värnpliktslagen
den 30 juni 1936, alltså den nu gällande.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde propositioner
dels på godkännande av 27 § i utskottets förevarande förslag till värnpliktslag
dels ock på godkännande av den lydelse av paragrafen, varom yrkande
under överläggningen framställts av herr Sandberg; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i den förra propositionen.

28—49 §§ jämte underrubrikerna lill III—VI kap.

Godkändes.

Slutbestämmelserna föredrogos. Därefter yttrade:

Herr Strindlund: Herr talman! Under hänvisning till vad jag sagt i debatten
ber jag få yrka, att slutbestämmelserna måtte godkännas med den ändringen,
att första stycket i desamma får följande lydelse: »Denna lag träder i
kraft den 1 januari 1942, där ej annat framgår av det följande eller Konungen
förordnar, att lagen helt eller delvis skall träda i kraft vid senare tidpunkt,

102

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1911 e. m.

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

samt gäller till dess beslut rörande försvarsväsendets ordnande fattats och i
samband därmed ny värnpliktslag antagits och trätt i kraft.»

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av slutbestämmelserna i utskottets förevarande lagförslag
dels ock på godkännande av den lydelse av slutbestämmelserna, varom
yrkande under överläggningarna framställts av herr Strindlund; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den
förra propositionen. Herr Strindlund begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren godkänner slutbestämmelserna i sammansatta
stats- och andra lagutskottets förevarande förslag till värnpliktslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den lydelse av slutbestämmelserna, varom
yrkande under överläggningen framställts av herr Strindlund.

Kammaren hade alltså godkänt slutbestämmelserna i den av utskottet föreslagna
lydelsen.

Huvudrubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn lagförslaget fattade
beslut.

Punkten B.

Efter föredragning av punkten yttrade:

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag ber att få yrka avslag på utskottets
hemställan under punkten B. och bifall till den av herr Lindberg i Umeå m. fl.
avgivna reservationen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan under denna punkt.

Härmed förklarades överläggningen avslutad, Herr talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan i punkten B. dels ock på
avslag å utskottets berörda hemställan samt bifall i stället till den av herr
Lindberg i Umeå m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, i vad anginge
punkten B.; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid av herr Mårtensson, i
anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

103

Förslag till värnpliktslag. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och andra lagutskottets
hemställan i punkten B. av utskottets förevarande utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den. det ej vill. röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Lindberg i Umeå m. fl. avgivna, vid utlåta,lidet fogade reservationen,
i vad angår punkten B.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 91 ja och 110 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit utskottets hemställan i punkten B. och i
stället bifallit den av herr Lindberg i Umeå m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen, i vad anginge denna punkt.

Punkten C.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten D.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Mårtensson: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att första stycket
på sid. 54 i utskottets utlåtande skall erhålla följande lydelse: »Resultatet av
denna utredning är för närvarande föremål för prövning inom detta departement.
Då Kungl. Maj:t redan har sin uppmärksamhet riktad på denna fråga,
finner utskottet ej anledning föreligga att i detta sammanhang förorda särskild
framställning i ämnet från riksdagens sida.»

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr talmannen gav först propositioner beträffande utskottets motivering, i
vad anginge punkten D., nämligen dels på godkännande av utskottets motivering
i denna del dels ock på godkännande av den motivering i förevarande avseende,
varom yrkande under överläggningen framställts av herr Mårtensson;
och blev utskottets motivering i denna del av kammaren godkänd.

På därå av herr talmannen given proposition biföll kammaren härefter utskottets
hemställan i punkten D.

§ 2.

Föredrogs sammansatta banko- och andra lagutskottets utlåtande, nr 1, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall
i arbete, m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en, den 30 oktober 1941 dagtecknad proposition, nr 316, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet håll -

Ändring i
vissa delar av
lagen om försäkring
för
olycksfall i
arbete, ra. ra.

104

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Ändring i vissa delar av lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

(Forts.)

na protokoll, framlagt förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

I anledning av propositionen, hade inom riksdagen väckts fyra motioner,
nämligen motionerna i första kammaren nr 248 av herr Wistrand m. fl. och
nr 249 av herr Holmström samt motionerna i andra kammaren nr 342 av herr
Lövgren och nr 350 av herrar Kilbom och Andersson i Södergård.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med bifall till propositionen saint med avslag å motionerna
I: 248 och II: 342, måtte

dels antaga de genom propositionen framlagda förslagen till

1. lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn
försäkring för olycksfall i arbete,

2. förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 18 juni 1927
(nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,

3. förordning angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen
örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m. samt

4. förordning angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen
den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring,

dels ock medgiva,

att Kungl. Maj.-t åt värnpliktiga, som under tiden från och med den 1 september
1939 till 1940 års utgång drabbats av olycksfall eller sjukdom och som
till följd därav vore berättigade till sjukpenning eller livränta enligt förordningen
örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
finge för tiden från och med den 1 januari 1942 till och med den 31 december
1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att sammanlagt 30 procents
dyrtidstillägg å nämnda förmåner utginge,

att Kungl. Majit åt personer, som efter 1941 års ingång drabbats av olycksfall
eller sjukdom och som till följd därav vore berättigade till sjukpenning eller
livränta enligt förordningen örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt
tvångsarbetare m. fl. eller förordningen örn olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning
åt fångar m. fl., finge för tiden från och med den 1 januari 1942 till
och med den 31 december 1943 bevilja sådan dyrtidskompensation, att beloppen
av nämnda förmåner uppginge till vad som skulle hava utgått, därest den i
förordningarna fastställda maximigränsen för arbetsinkomst höjts med 30 procent,

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg jämlikt
förordningen angående dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare enligt lagen örn
försäkring för olycksfall i arbete, m. m. finge, i fall då livräntan utginge av
statsmedel, belasta de för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslag, från
vilka respektive livräntor utginge, samt eljest det under tolfte huvudtiteln uppförda,
för samma budgetår beviljade förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete,

att å första halvåret 1942 belöpande kostnader för dyrtidstillägg jämlikt
förordningen angående dyrtidstillägg å vissa förmåner enligt förordningen den
18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, ävensom för dyrtidskompensation, som Kungl. Maj :t
enligt vad i det föregående hemställts kunde komma att bevilja värnpliktiga,
finge belasta det under tolfte huvudtiteln uppförda, för budgetåret 1941/42

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

105

Ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

(Forts.)

beviljade förslagsanslaget till Bidrag till ersättning i anledning av kroppsskada,
ådragen under militärtjänstgöring,

samt att å första halvåret 1942 belöpande dyrtidskompensation, som Kungl.
Majit enligt vad i det föregående hemställts kunde komma att bevilja tvångsarbetare
m. fl. samt fångar m. fl., finge belasta det under tolfte huvudtiteln
uppförda, för budgetåret 1941/42 beviljade förslagsanslaget till Statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i
arbete;

B. att motionerna I: 249 och II: 350, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet i sin motivering anfört, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Holmgren, Nordborg och Wistrand, vilka
föreslagit riksdagen att besluta,

att Kungl. Maj :ts förslag till ändring av 6 § lagen angående ändring i vissa
delar av lagen elen 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och 6 §
förordningen den 18 juni 1927 örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under militärtjänstgöring, i vad den avsåge höjning av sjukpenningen för
de fem lägsta inkomstgrupperna, måtte avslås; samt

att icke bifalla förslaget till förordning angående dyrtidstillägg åt vissa
livräntetagare enligt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Det förslag som utskottet här framlagt har
jag icke kunnat biträda. Den höjning av sjukpenningen som här föreslås innebär
ett frångående av den princip, som ligger till grund för hela vår olycksfallsförsäkringslag,
nämligen att ersättningen skall uppgå till i runt tal två tredjedelar
av den förlorade arbetsförtjänsten. Frågan örn dyrtidstillägg åt vissa livräntetagare
innebär, att statsverket skall fylla den värdeminskning i vissa utbetalade
försäkringsersättningar, som inträtt på grund av penningvärdets
fall. Det finns emellertid många andra människor i vårt land, försäkrade i
andra anstalter, vilka kunna uppvisa ömmande skäl och med samma rätt och
styrka kunna kräva det allmännas mellankomst. Det är, såsom det i tidningarna
påpekats i denna fråga, en farlig väg som vi beträda, örn staten skall
träda till såsom mellankommande part i civila rättsavtal och täcka den förlust,
som den ena parten gör på grund av det försämrade penningvärdet. Konsekvenserna
av denna nya princip kunna vi icke överblicka. Den högsta årliga
arbetsinkomst, på vilken livränta nu kan beräknas, skall höjas från 3,000
till 3,900 kronor. Kostnaderna för höjning av beräkningsgrunderna bestridas
av arbetsgivaren och dyrtidstillägget av staten. I vår nuvarande miljardbudget
betyder den föreslagna kostnadsökningen icke något vidare mycket, och
jag skulle för min del mycket gärna unna de stackars människor, om vilka det
här är fråga, att få sin livsföring litet grand bättre än de ha för närvarande,
men det är emot själva principen jag reagerar.

I detta sammanhang vill jag också röra vid en fråga, som är ganska närliggande.
Vi äro nog alla här i kammaren ense örn att de civila statsutgifterna
under nuvarande utrikespolitiska och finansiella förhållanden måste beskäras,
och likvisst sväller, som bekant, don sociala, den femte huvudtiteln oavbrutet.
Det är ju klart, att vi för de sämst lottade i vårt land måste och gärna vilja
göra vad som göras kan, men härvidlag är det en omständighet, som vi icke
ha rätt att förbise, fastän det förefaller, som vi icke alla hade det riktigt klart
för oss. Genom de senaste årens våldsamt stigande statsutgifter och på grund

106

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

(Forts.)

av att genom beredskapstjänstgöringen en betydande mängd arbetsdugliga
undandragas produktionen äro vi på väg att bli ett fattigt land från att ha
varit ett land, som kanske haft de bästa finanserna. När man är fattig, måste
man emellertid inskränka sig. Vi lia tyvärr icke råd till en del utgifter, utan
vi måste över liela linjen sänka vår levnadsstandard. Det vill då förefalla mig.
som örn det vöre klokt att nu hålla igen litet grand, till dess vi få se vad vi
ha råd till, sedan det utrikespolitiska eländet en gång i framtiden likviderats.
Vi måste vara försiktiga med all slags kompensation för penningvärdets fall.
Varje kompensation genom en höjning av förmånerna är i varje fall — det kunna
vi icke komma ifrån — ett finger till inflationen. Denna olycka är det ett
statens intresse att för närvarande kunna hejda. Det är en olycka, som i första
hand och hårdast går ut över de små pensions- och räntetagarna och över alla
de många små spararna, som under ett strävsamt liv staplat upp slant på slant
för att skydda sin och de sinas ålderdom utan att behöva ligga det allmänna
till last.

Ur dessa synpunkter, herr talman, har jag anslutit mig till den vid utlåtandet
fogade reservationen och ber att få yrka bifall till densamma.

Herr Hagård: Herr talman! Jag förstår den föregående talarens principiella
inställning till den föreliggande frågan men ber att beträffande den slutliga
ståndpunkt, vartill han kom, för min del få anmäla avvikande mening med
följande korta motivering.

Nuvarande krisläge för med sig påfrestningar för alla. Icke minst svårt har
det kommit att bli för dem, som äro föremål för samhällets hjälpverksamhet. De
stegrade levnadskostnaderna bli för dessa särskilt kännbara. Även om stödet
från anhöriga och andra närstående i många fall kan ökas, så föreligger
under nuvarande förhållanden i allmänhet behov av ett starkare ingripande
från samhällets sida. Genom tidigare beslut har innevarande års riksdag förstärkt
de belopp, som inom vissa gränser av socialförsäkringen utgå. Så har
skett i fråga om folkpensioneringen liksom också beträffande arbetslöshetsförsäkringen.
Besluten härom ha varit enhälliga.

Som ett eftersträvat mål framstår, att man så långt möjligt är behåller socialförsäkringen
vid sin ursprungliga effektivitet även under krisen. I tider
av ökade svårigheter och sjunkande levnadsstandard är detta tyvärr icke alltid
möjligt. Det har därför blivit nödvändigt att gå fram efter olika stödlinjer
inom olika grenar av socialförsäkringen. Sålunda har inom folkpensioneringens
område med hänsyn till tilläggspensionärernas ömtåliga ställning och deras
svaga motståndskraft mot krisens verkningar de sammanlagda dyrtidstillläggen
hållits ganska nära full kompensation. Beträffande arbetslöshetsförsäkringen
tillgreps en annan metod, därvid nian i anslutning till den allmänna
förbättringen genom statligt ingripande införde sådana anordningar, som animerade
enskilda kassamedlemmar att själva medverka till ett effektivare skydd
och stöd, då svårigheter uppkommo. Det torde icke vara förmätet att erinra
därom, att dessa anordningar på ett verksamt sätt stöddes icke minst av den
meningsriktning, som jag tillhör.

I föreliggande fall, när det gäller olycksfallsförsäkringens klientel, ha de
kompletterande stödanordningarna valts efter annan linje. Man kan säga, att
de. som äro föremål för hjälpverksamhet i detta fall. i allmänhet icke äro på
samma påtagliga sätt som exempelvis tilläggspensionärerna beroende av en
fullständig kompensation. Därför har Kungl. Maj :t kunnat beträffande särskilt
dem som redan äro föremål för stöd och hjälp inom denna försäkringsgren,
livräntetagarna, föreslå en begränsad kompensation för dyrtidens tryck,

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Nr 51.

107

Ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

(Forts.)

15 procent mot 30 procent för tilläggspensionärerna. Tiden för detta dyrtidstilläggs
utgående Ilar dessutom föreslagits begränsad till två år. Eliminerandet
av livräntor med mindre än 30 procents invaliditet minskar eventuella risker
för ingripande i mindre trängande fall. Höjningen av sjukpenningen i de fem
lägsta inkomstklasserna liksom även den övre inkomstgränsen äro visserligen
anordningar, inriktade på längre sikt, men de äro betingade av förhållandena
och kunna givetvis tänkas justerade tillbaka i framtiden, i den händelse en
mera betydande ökning av penningvärdet kommer att äga rum.

Man kan säga, att hittills vidtagna dyrtidslindrande åtgärder inom socialförsäkringen
i stort sett anpassats efter de speciella förhållandena inom olika
grenar av försäkringen. Denna så att säga individuella uppläggning gör det
också möjligt att för någon del vidtaga ändringar och förbättringar, i den händelse
dyrtidens tryck skulle ökas, utan att därför med nödvändighet åtgärder
behöva vidtagas över hela linjen.

En annan synpunkt, som i detta sammanhang måste skänkas beaktande, är,
att såväl i fråga örn olycksfallsförsäkringen som övriga grenar av socialförsäkringen.
vilka hittills varit föremål för dyrtidslindrande åtgärder, alla anordningar
ligga inom den ursprungliga ordinarie organisationens ram. Detta
måste anses som en styrka. Det har emellertid, som bekant, icke saknats ansatser
i detta sammanhang att slå sönder de ursprungligen uppdragna linjerna
och skapa förvirring genom att bereda supplerande hjälp medelst andra organ
än de vanliga. Riksdagen har emellertid ställt sig avvisande till dylika försök.
T nu föreliggande förslag beträffande olycksfallsförsäkringen kunna förbättringarna
hållas inom den ursprungliga organisationens ram. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att när vi inom socialvårdskommittén på ett mycket ingående
sätt behandlade och utredde detta spörsmål, kunde bland annat herr
Skoglund i Doverstorp och jag i princip ansluta oss till det förslag, som här
föreligger.

Det har från olika håll framförts den kritiska anmärkningen, att man i
fråga örn olycksfallsförsäkringen bort kunna lägga hjälpen så, att den kunnat
utgå efter behovsprövning. En sådan anordning bade givetvis varit tilltalande,
men den har den svagheten, att den icke är tekniskt utförbar. Det stora antalet
fall och avsaknaden av effektiva lokala prövningsorgan gör, att en sådan
tanke icke kan realiseras.

Jag anser det anförda vara tillräcklig motivering för att få tillfälle att yrka
bifall till Kungl. Maj :ts förslag, som också har biträtts av utskottet.

I detta anförande instämde herrar Håstad, Henriksson, Janson i Frändesta,
von Seth, Nolin, Ljungberg, Eriksson i Frägsta, Andersson i Gisselås, Lindmark,
Thorell och Nilsson i Göingegården.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag har väckt en motion, i vilken jag har
yrkat, att detta dyrtidstillägg skulle utgå till alla, som uppbära livränta på
grund av olycksfall, eller i varje fall till alla, som lia en livränta, som överstiger
90 kronor. Enligt mitt sätt att se begår man en orättvisa, och denna
orättvisa blir så mycket större, som det stora flertalet livräntetagare, som
lia en invaliditetsgrad på 20—25 procent, kanske äro de mest beklagansvärda.
De lia en så låg livränta, att de icke kunna leva på den, och de äro samtidigt
ofta, för att icke säga oftast, utestängda från möjligheten att finna något arbete,
som kan ge deni en utfyllnad. Egentligen är det en ganska barbarisk metod, som
vi tillämpa, när det gäller våra invalider på grund av olycksfall. Vi slänga åt
deni en penningsumma på grundval av en gradering av deras invaliditet, och

108

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

Ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

(Forts.)

sedan få de klara sig bäst de kunna. Det vore helt säkert både ur deras egen
och samhällets synpunkt vida rimligare, om mari tog hand örn dem på ett annai
sätt, skolade örn dem till nya verksamhetsgrenar, när de icke längre kunna
fungera i sina gamla, och på det sättet gav dem en verklig försörjning i stället
för den nådepenning, som den nuvarande livräntan innebär.

Jag har för min del bekanta, som ha råkat ut för olycksfall och lia en invaliditetsgrad
av 25 procent och som på den grund uppbära ett par, tre hundra
kronor om året men som i själva verket äro fullkomligt utestängda från att få
någon ställning inom näringslivet. Detta är ingenting mindre än barbari. Det
är icke värdigt ett civiliserat samhälle att ha det ordnat på det sättet med de
invalider, som olycksfallen inom näringslivet framkalla.

Det är klart, att man icke i detta sammanhang kan få någon rätsida på detta,
men jag har i alla fall velat erinra örn att vi lia anledning att taga upp hela
detta invaliditetsproblem till granskning efter andra och mera humana linjer
än de, som nu tillämpas. Såsom saken nu ligger till och då jag vet, att jag icke
kan få bifall till min motion, skall jag avstå från något yrkande, men jag lovar
att komma tillbaka med en motion till nästa års riksdag, där jag yrkar på att
man tar upp denna fråga ur andra och rimligare synpunkter än dem, som man
nu lägger på hela denna olycksfallslagstiftning.

Herr Hage: Herr talman! Jag skall inskränka mig till en mycket kort
motivering för ett bifall till det här föreliggande utskottsutlåtandet. Jag vill
då först erinra örn, att 1937 års riksdag begärde en ändring av olycksfallsersättningsbestämmelserna,
vilket skedde efter hemställan från ett enhälligt
andra lagutskott. För detta enhälliga yrkande, som bland annat gick ut på att
man bl. a. skulle åstadkomma någon förhöjning för de allra minsta inkomstgrupperna,
i vad gäller olycksfallsförsäkringen, stodo alltså samtliga högermän
i utskottet, herrar P. Sandström i Luleå, Wistrand, som nu är reservant,
Skoglund i Doverstorp och Sandström i Sollefteå. När alltså bakom detta yrkande
låg en så enhällig framställning även med högerns röster, måste jag för
min del uttrycka min stora förvåning över, att man nu från det hållet framkommer
med ett avslagsyrkande.

Jag vill vidare framhålla, att det icke är riktigt, som påstås av herr Holmgren,
att man här för första gången går ifrån principen örn att ersättning och
livränta endast skall utgöra två tredjedelar av arbetsförtjänsten. I lagstiftningen
finnas redan bestämmelser, som innebära, att för vissa slag av livräntor och
ersättningar för olycksfall kan man gå över dessa två tredjedelar. Det är alltså
visst icke någon ny princip, som man genom det föreliggande förslaget bär
slagit in på.

Till min vän Lövgren vill jag säga, att jag har inom utskottet försökt verka
för, att man skulle kunna göra något med avseende å hans motion. Det fanns
emellertid ingen möjlighet att få något gehör för detta, såsom saken nu låg till.
och jag fullföljde därför icke mitt yrkande fram till en reservation. Den förnämsta
orsaken härtill var, att det för närvarande pågår en allmän utredning
örn hela olycksfallsförsäkringslagen, varvid man bör taga upp både det motionsyrkande,
som herr Lövgren nu har gjort, och även andra yrkanden, som blivit
behandlade här på grund av motioner. Jag hoppas, att denna vidare utredning,
som syftar till längre gående ändringar i lagstiftningen, även skall taga fasta
på de ting, som bland annat lia anförts av herr Lövgren.

I detta sammanhang vill jag säga, att jag har den bestämda erfarenheten,
att en stor del av dessa, som ha fått en mycket låg livränta på grund av låg
invaliditetsgrad, icke ha någon möjlighet att skaffa sig det tillskott till den

Onsdagen den 17 december 1941 e. ni.

Nr 51.

109

Ändring i vissa delar av lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m.

(Forts.)

låga livräntan, som man har tänkt sig, genom att få arbete. Ty örn två personer,
av vilka den ene är fullt, frisk på alla sätt, medan den andre har låt mig
.säga 25 procents invaliditet, samtidigt anmäla sig för att få arbete hos en arbetsgivare,
är det ju ganska naturligt, att den, som icke alls har någon invaliditet,
blir antagen, medan den andre med 25 procents invaliditet blir refuserad.
Så går det till i livet. Alltså just detta, som man har utgått ifrån — nämligen
att en person med lägre invaliditetsgrad icke behöver få så stort tillskott, därför
att han har möjlighet att skaffa sig arbete — är icke riktigt. Det är naturligtvis
riktigt i vissa fall men långt ifrån i alla.

Herr talman! Jag inskränker mig till det nu sagda och ber från denna utgångspunkt
att få yrka bifall till utskottets förslag.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri, som föreslagits i den av herr Holmgren m. fl.
avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ B.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom.
lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska
anläggningar, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den
17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning
av utskylder hos vissa skattskyldiga, m. m.;

statsutskottets utlåtanden:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa med genomförandet
av ny organisation för värnpliktigas inskrivning och redovisning
sammanhängande frågor;

nr 248, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till särskilda taxeringsundersökningar
m. m.;

nr 249, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kristillägg under
första kvartalet 1942 jämte i ämnet väckt motion; och

nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag om anslag å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1941/42 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000)
örn allmän omsättningsskatt, m. m.;

Ilo

Nr 51.

Onsdagen den 17 december 1941 e. m.

nr 45, i anledning av Kungl. Marits proposition nied förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 346, i vad densamma avser
förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 17 november
1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder
hos vissa skattskyldiga;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) örn ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring;

nr 80, i anledning av kanslideputerades framställning angående arvode för
utarbetande av register till riksdagens protokoll med bihang m. m. för höstsessionen
1941; och

nr 81, angående ersättning åt biträde, anlitat av bankoutskottet vid handläggning
av visst ärende; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter; och

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad rör jordbruksärenden.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från andra lagutskottet:

nr 506, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom. lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1),
innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anläggningar, m. m.; samt

från sammansatta banko- och andra lagutskottet:

nr 508, i anledning av dels Kungl. Maj :t,s proposition med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.50 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

lil

Fredagen den 19 december.

Kl. 3 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen;
varjämte undertecknad, på grund av förfall för sekreteraren, jämlikt herr
förste vice talmannens förordnande, till en början tjänstgjorde vid protokollet.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och den 16 innevarande december.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 509, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till nybyggnader för sjökrigsskolan
;

nr 510, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ersättningsbyggnad av jagare;

nr 511, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till vissa brandskyddsanordningar
vid försvarsväsendet;

nr 512, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslagsäskanden
för försvarsändamål å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42;

nr 513, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till försöksverksamhet för oljeutvinning;
och

nr 514, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till beredande av sjukhusvård i
Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.; samt

från sammansatta stats- och andra lagutskottet:

nr 507, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till värnpliktslag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

§ 3.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde: Herr
talman! Herr Persson i Stockholm har till mig riktat fyra frågor berörande !
uppsättandet vid försvarsväsendet av vissa arbetskompanier. Vid besvarandet
av dessa frågor vill jag till en början erinra örn det svar, som av mig den 13
juni 1940 lämnades i denna kammare på en interpellation i samma ämne av

Svar pä
nterpellation.

112

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

herr Brädefors. I detta svar meddelade jag, att med regeringens vetskap inkallelse
till visst arbetskompani skett av sådana personer, »vilka med skäl kunnat
misstänkas för att bland trupperna driva en agitation till försvagande av
försvarsviljan eller som gjort sig skyldiga till spridande av oriktiga eller oroande
rykten».

Överförande av vissa personer till särskilda arbetskompanier enligt dessa
principer har ägt rum under hela den tid, förstärkt försvarsberedskap varit rådande.
Antalet på detta sätt överförda värnpliktiga har växlat under olika
tider. Emellertid ha icke alla dylika personer behandlats på detta sätt. Understundom
ha värnpliktiga blivit hemförlovade på grund av disciplinupplösande
verksamhet eller icke inkallats, ehuru så borde ha skett, på grund av befarad
dylik verksamhet efter inryckningen till beredskapstjänstgöring. Sistnämnda
förfarande har givetvis varit högst olämpligt, enär dylika personer därigenom
försatts i ett för dem gynnsammare läge än andra värnpliktiga. Från och med
juli månad i år har därför ifrågavarande problem blivit behandlat på ett mera
systematiskt sätt, vilket väl torde vara anledningen till att det ånyo kommit
att tilldraga sig ökad uppmärksamhet.

Den princip för särskild inkallelse till arbetskompani, som jag nyss berört,
har numera preciserats till att gälla för andan eller sammanhållningen inom
truppförbanden menlig agitation och ryktessmideri, som kan antagas vara ett
led i en organiserad verksamhet, konstaterad genom den värnpliktiges medlemskap
i organisation, i vars syfte det uppenbarligen ingår att bedriva dylik verksamhet.
Mera individuell kverulans tages alltså icke i betraktande. Denna
koncentrering av intresset till medlemskapet i vissa sammanslutningar har helt
naturligt sammanhang med de omständigheter, som framkommit i åtskilliga
sabotage- och spionerirättegångar och som tyda på att hos medlemmar i vissa
politiska organisationer föreligger benägenhet att söka vinna framgång för egna
politiska syften medelst olagliga medel.

Enligt gällande direktiv skall numera så förfaras, att sådana värnpliktiga,
som på grund av sin ledande ställning inom ytterlighetspartierna kunna anses
predisponerade till att bedriva en disciplinupplösande verksamhet eller av liknande
anledning icke kunna vara önskvärda vid truppförband eller i viktigare
staber samt andra värnpliktiga, vilka visa sig olämpliga vid truppförband och
vilkas uppträdande har samband med deras politiska inställning, efter inkallelse
i tur med övriga värnpliktiga överflyttas till tjänstgöring av mera
periferisk natur. Det kan icke vara lämpligt att sammanföra folk med extrema
och skarpt motsatta politiska uppfattningar till samma plats. Endast från det
kommunistiska hållet komma emellertid så många värnpliktiga av här avsett
slag, att de räcka till uppsättande av förband av fastställd organisation. Därför
äro för närvarande de särskilda arbetskompanierna uteslutande rekryterade med
kommunister. Från annat håll härstammande få tills vidare omhändertagas i
mera individuell ordning. Skulle behov uppstå komma arbetskompanier även
för sistnämnda kategorier att uppsättas.

Under höstens lopp har jag mottagit åtskilliga klagomål från enskilda värnpliktiga
rörande deras placering vid arbetskompani. Detta har givit mig anledning
att låta verkställa granskning av dessa kompaniers rekrytering. Därvid
har kommit i dagen att i åtskilliga fall placering skett på för svaga grunder.
Rättelser ske undan för undan och jag har anledning antaga att berättigade
klagomål härefter skola förekomma ganska sparsamt.

Med vad jag nu anfört anser jag mig ha besvarat interpellantens båda
första frågor.

I den tredje frågan med tillhörande motivering påstår interpellanten, att
värnpliktiga tillhörande beväringen skulle i förtid ha överförts till landstormen.

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

113

Svar på interpellation. (Forts.)

Detta tiar givetvis ej skett. Interpellantens missförstånd torde bero därpå, att
arbetskompanierna rekryteras av värnpliktiga tillhörande såväl beväring som
landstorm. Många andra i vår krigsorganisation förekommande förband äro
emellertid rekryterade på samma sätt, vilket är en lämplighetsfråga. På grund
av att särskilda bestämmelser i hittillsvarande värnpliktslag gälla för värnpliktiga
tillhörande landstormen, betecknas förband, i vilka landstormsmän
ingå, såsom landstormsförband. Men detta är utan inverkan på de i förbandet
ingående enskilda värnpliktigas ställning såsom tillhörande beväringen, resp.
landstormen.

Vad slutligen interpellantens fjärde fråga angår vill jag endast meddela, att
det antal värnpliktiga som krigsplacerats vid arbetskompani, är så ringa, att
någon inverkan på landets försvarsberedskap icke uppkommer. Ett avskiljande
från truppen av opålitliga element torde tvärtom vara en åtgärd till försvarsberedskapens
höjande.

Vidare yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag tackar statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet för att jag fått ett svar på min interpellation. Svaret
är välgörande uppriktigt och därmed värdefullt som bedömningsgrund för hur
långt vi i vårt land rutschat utför på det sluttande plan, som leder bort från
demokratien. Som sådant kan ju svaret bli en välbehövlig varningssignal.

Man sökte till en tid förneka existensen av arbetsläger, dit inkallade värnpliktiga
»koncentrerades» enbart för sina politiska åsikters skull. Nu erkänner
emellertid försvarsministern utan omsvep förekomsten av sådana läger och preciserar
därtill den princip, enligt vilken man tar ut folk till dessa läger. Det
sker, säger han, genom att man konstaterar den värnpliktiges medlemskap i organisation,
i vars syfte det uppenbarligen ingår att bedriva verksamhet, som
är menlig för andan och sammanhållningen inom truppförbanden. Och han tilllägger,
att »endast från det kommunistiska hållet komma emellertid så många
värnpliktiga av här avsett slag, att de räcka till uppsättande av förband av
fastställd organisation».

Dessa arbetsläger bära alla ett koncentrationslägers kännemärken. Folk placeras
där utan rannsakan och dom, placeras där för sina åsikters skull. De upprätthållas
som ett slags självändamål. De inkallade sysselsättas med arbeten,
som i varje fall äro meningslösa ur militär synpunkt, och därtill komma ju de
»disciplinövningar», som bestå i att de få lära sig hälsa i det oändliga. De ditplacerade
iklädas uniformer, visserligen av äldre modell men ändå krigsmäns
uniformer, men endast befälet, som spelar vakternas roll, får vara beväpnat.
Lägren förläggas i obygden så många mil som möjligt från bebyggda orter. De
som placeras i lägren åka dit efter lömskt angiveri. Placeringen i lägren har
karaktär av straff, bestående i att många få vara inkallade längre än kamraterna
vid de förband, från vilka de tagits för att placeras i lägren. De som tidigare
fått befordran men nu överföras till lägren degraderas utan att ha ställts inför
domstol eller överhuvud taget anklagats.

Jag har här en lista över sammansättningen av ett arbetskompani i slutet av
oktober månad. Denna lista upptar 63 personer. Av dessa 63 äro 22 % ynglingar
under 23 år, i övrigt medelålders män ända upp till årsklass 1918. Av dessa 63
äro endast 32 kommunistiskt organiserade. Endast två av dessa 63 ha någon gång
ådömts militära disciplinstraff. Två äro ådömda sådana .straff vid tidigare tillfällen
men endast obetydliga disciplinstraff för små förseelser. Det vore befogat
att läsa upp hela denna lista med dess uppgifter för var och en av dc deporterade.
Jag skall emellertid inte göra det. Jag skall endast nämna några

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 51. 8

114

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

exempel. Men jag hemställer enträget till försvarsministern att sedan vara god
och överta den här listan från mig och ägna den all den uppmärksamhet, som
den verkligen förtjänar.

Jag kan som exempel nämna värnpliktige Olof Engstedt, Köping, årsklass
1924. Fast anställd vid Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente under tiden
1 november 1925—30 november 1927. Militär grad och utbildning: furir, artillerist,
ställföreträdande batterichef. Han har sedan fullgjort beredskapstjänstgöring
under 527 dagar åren 1940—1941. Därefter överfördes han till arbetskompani.
Vid det tillfället var han anställd över stat men blev överförd till
arbetskompaniet innan den kontraktsenliga uppsägningstiden, 1 månad, gått
till ända. Hans uppförandebetyg äro 10, tjänstgöringsbetyget 8. Det är högsta
möjliga. Aldrig militärt bestraffad, ingen anmärkning i tjänsten. Fackligt organiserad
i metallarbetareförbundet, men inte bara fackligt organiserad utan
också politiskt organiserad i Sverges kommunistiska parti, och det är förklaringen
till hans förflyttning.

Jag har ett annat exempel. Landstormsman Nils Ihrén —

Herr förste vice talmannen avbröt här talaren med klubbslag och yttrade:
Jag får erinra talaren örn att disciplinära förhållanden och dylikt icke lämpligen
böra diskuteras i riksdagen.

Herr Persson i Stockholm fortsatte: Det svar försvarsministern har lämnat
mig berör uteslutande disciplinära förhållanden inom krigsmakten, och då är
det synnerligen svårt för mig att kunna undgå att också beröra dessa förhållanden.
När jag emellertid alltså har blivit tillrättavisad därför att jag har
velat ge en del exempel beträffande vilket folk man placerar i dessa läger, så
skall jag i fortsättningen icke nämna namnen. Jag har eljest en hel del exempel
som visa, hur man har placerat misstänkta värnpliktiga, icke endast sådana som
äro kommunister utan även andra, på arbetskompanier. Jag har ett exempel som
visar, att en värnpliktig, som deltog i byggandet av den så mycket omtalade
och i pressen visade och genom film riksbekanta järnvägskrigsbron och hade
fått löfte örn hemförlovning efter arbetets färdigställande, där han synnerligen
hade utmärkt sig, i stället deporterades. Jag har i min förteckning namn på
socialdemokratiska ungdomsklubbister, som icke heller ha någon som helst
anmärkning mot sig i militärt hänseende men som ändock placerats i dessa
läger. Jag citerar ur ett brev, som jag erhållit, utan att ange några namn. Det
gäller en person från ett annat koncentrationsläger än det som jag här har förteckning
över. Den mannen skriver:

»Jag har nu gjort beredskap i en följd i snart 2 år och fick som ytterligare
påbackning 60 dagar, degraderades från sergeant och går här och lär mig
hälsa och göra anmälan. Ändå har jag de bästa och finaste vitsord från mina
chefer örn högsta duglighet i truppföring, tjänstgjort som tjänstförrättande
kompanichef i fem månader, plutonchef och troppchef. Instruktör i 6 månader.
Men några i hemorten är väl skuld till min placering. Att vara antifascist i
armén tolereras ej.»

Nu säger försvarsministern, att placeringen i en del fall har skett på för
svaga grunder. Jag frågar: Ha då icke alla placeringarna ändå skett på alltför
svaga grunder? Jag har mig bekant att socialdemokratiska riksdagsmän deltagit
i socialdemokratiska ungdomsklubbars möten, där frågan örn koncentrationslägren
behandlats, och sökt lugna stämningen genom att bedyra, att »alla
oskyldiga» — de ha därvid menat socialdemokratiskt organiserade, som placerats
i lägren — skulle få upprättelse. Finns det någon som vill påstå, att
övriga där placerade icke kunna vara oskyldiga? Det är berättigat att ställa

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

115

Svar pä interpellation. (Forts.)

den frågan, herr försvarsminister: När blev det svenskmannased att uttala
ordet skyldig gentemot människor, som inte rannsakats oell inte givits tillfälle
att få försvara sig och bli dömda enligt lagen? Det är en skam att behöva
konstatera, att detta tydligen blev sed efter det att det socialdemokratiska partiet
fick majoritet i riksdagens båda kamrar.

Hustrun till en inkallad skrev i september månad till statsministern och
begärde hans ingripande till förmån för sin man, som placerats i läger. Jag
har statsministerns svarsbrev här, och han skriver: »Det är självklart, att regeringen
inte tolererar några övergrepp.» Men om orden »övergrepp» och
»åsiktsförföljelse» någonsin varit berättigade att komma till användning, så
måste det enligt min mening vara i fråga om det förfaringssätt, som tillämpas
när det gäller dessa deporteringar. Så länge regeringen tillåter militära myndigheter
att efter hemliga angivelser från präster, landsfiskaler och andra ute
i bygderna behandla värnpliktiga på detta sätt, så länge tolererar regeringen
enligt min mening övergrepp.

Herr förste vice talmannen lät här ånyo klubban falla och yttrade: Jag ber
att få erinra talaren örn att icke komma med obevisade och hårda beskyllningar.
Om så sker i fortsättningen, kommer talaren icke att vidare erhålla ordet
vid detta plenum.

Herr Persson i Stockholm fortsatte: Jag förstår, att talmannen har beslutat
sig för att icke låta mig tala örn denna sak på sätt som enligt min mening
borde ske. Jag skall försöka vara så försiktig som möjligt i fortsättningen.

Jag har gjort den iakttagelsen, att när det gäller små platser, där alla känna
varandra, då är exempelvis prenumeration på en radikal arbetartidning tillräcklig
orsak för placering i läger. Därför är ett relativt stort antal lägerplacerade
från mindre orter. På grund av detta förhållande ha myndigheternas
handlingssätt uppmärksammats mera ute i landet och behandlats av pressen
där, än vad fallet är exempelvis i Stockholm. Som exempel på landsortspressens
skriverier i frågan citerar jag ur den socialdemokratiska Länstidningen i
Östersund:

»Det skadade nog inte, att dessa militära arbetsläger fördes på tal i riksdagen,
då det ganska allmänt talas om dem ute i landet. Vad man skulle veta
i detta sammanhang är, hur rekryteringen sker. Göres den politiska kartläggningen
av underordnat militärbefäl eller av polisen? Man vet ju, hur dimmiga
de politiska begreppen många gånger äro hos folk, som man borde kunna
vänta bättre av. Ofta är uppgiften att den eller den är ’röd’ tillräcklig för
att placera en person inom den politiska farlighetszonen. Att vara ’röd’ kan
i verkligheten bara ha inneburit, att personen i fråga tillhör en socialdemokratisk
ungdomsklubb eller aktivt deltagit eller deltar i det fackliga arbetet. Just
det där lilla ordet röd’ är för många en politisk kliché av en suggererande
verkan. Och det har så lätt att slinka ur munnen på individer, som ha ett
horn i sidan till arbetarrörelsen och som ingenting skulle ha emot att ge den
nådestöten. Nazisterna anse de däremot felfria, då de innerst inne äro intoleranta
mot arbetarrörelsen och därför ha förståelse för dem.»

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten på följande ordvändning i försvarsministerns
^svar efter att han talat örn att kommunisterna placeras i särskilda
läger: »Fran annat håll härstammande få tills vidare omhändertagas i mera
individuel! ordning. Skulle behov uppstå, komma arbetskompanier även för
sistnämnda kategorier att uppsättas.»

När det gäller kommunisterna, då för försvarsministern ett mycket klart
språk. Men vad menar försvarsministern med »från annat håll härstammande»?
Menar försvarsministern nazisterna? I så fall, varför inte säga ut den

116

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

saken lika klart, i lika klart språk? Eljest ställer nian sig ju frågan: Av hänsyn
till vilka är det som försvarsministern i så dunkla ordalag talar om dem
från den andra sidan, trots att de i nuvarande läge utgöra en verklig fara för
vårt lands fred och frihet? Försvarsministern talar alltså om, att man inte
omhändertar dem som komma från andra sidan på annat sätt.. Men det är
ju också bekant, att chefen för det mest utpräglade nazistpartiet i det här
landet, som man skrivit så mycket örn i pressen, till och med med förbigående
av andra fått befordran och skryter i sin tidning med att han dag och natt
har hand om militära hemligheter av högsta vikt. Har försvarsministern tänkt
sig in i den situation, som skulle uppstå för dem, som placerats i dessa läger
och som fått nya identitetsnummer som ange, att de vid mobilisering skola
placeras dit på nytt, vid krigsfall? Hur skola då dessa »misstänkta» användas?
De ha enligt min mening all anledning att frukta för följderna av att de då
skulle bli hjälplöst utlämnade till krafter, som önska deras undergång.

Kommunister och andra radikala arbetare betrakta utbildningen i vapnens
bruk inte endast som en skyldighet utan även som en rättighet. Vår inställning
till landets försvar ha vi nu deklarerat så många gånger, också här i
kammaren, att jag inte anser mig behöva upprepa den saken. Men vi avse med
dessa deklarationer även att söka påverka partiets anhängare, så att de inte
låta orättvisorna^ övergreppen och åsiktsförföljelserna leda till att deras intresse
för bevarandet av vårt lands nationella oavhängighet svalnar. I landets
intresse borde försvarsministern icke försvåra dessa våra strävanden, ty de lia,
vad man än vill säga, sin betydelse.

Kom ihåg, att 100,000 fullmyndiga män och kvinnor redan för ett år sedan
vid valet slöt upp bakom kommunistiska partiet. Hur dessa ställa sig till
frågan örn vårt lands försvar kan icke vara betydelselöst.

Jag vill sluta med att säga, att om några förbryta sig mot vårt lands frihet
och mot vårt lands försvar, ställ dem då inför rätta och döm demi.Men
sluta upp med att tillämpa här påtalade metoder mot folk, som är pålitligare
för försvaret än vad de äro, som ange och förfölja dem!

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
ber att få yttra några ord med anledning av den siste ärade talarens anförande.

Jag kanske skall börja med det sista, som talaren yttrade, nämligen den
uppfattning han förde till tals, att det icke kan vara betydelselöst, hur medlemmarna
av det parti han tillhör ställa sig till landets försvar. Nej, tyvärr.
Det är icke betydelselöst, och det är just det som ger hela detta läge dess skrämmande
tragik. Det kan väl ändå inte vara möjligt, att inte den stora massan
av Sveriges folk delar den mening, som jag nu ger uttryck åt då jag säger, att
tyvärr få vi betrakta kommunisterna som villkorliga fosterlandsförsvarare. Jag
betvivlar icke, att i vissa situationer de göra sin plikt fullt ut, men jag fruktar
på grund av mycket som har kommit i dagen, att de i en annan situation icke
skulle göra Sveriges försvar till sin egen sak, och denna olyckliga inställning
dela de med folk, som stå på en extremt motsatt sida. Den föregående ärade
talaren kallade deni för nazister, och jag har ingenting emot att understryka,
att jag menar de grupper, som populärt av folk kallas så.

Det är litet skorrande att höra den föregående talaren beskärma sig över,
hur långt utför vårt land rutschat ifrån demokratien, och det skall man höra
från talesmannen för ett parti, som väl ändå inte har någonting till övers för
den samhällssyn och det samhällsskick, som de flesta människor här i landet
kalla för demokrati.

Kommunisterna äro själva skulden till att de betraktas med misstroende

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

117

Svar pä interpellation. (Forts.)

ifrån andra människors sida. Det är ingen anlednig för dem ^att beskärma sig,
och jag tror jn uppriktigt sagt, att beskärmelserna inte äro så allvarligt menade.
Det finns mycket som tyder på, att denna kampanj emot arbetskompanierna
i mycket hög grad är ett vanligt partipolitiskt schackdrag. Jag, som har
haft tillfälle att följa detta spel ganska ingående, har härav inte kunnat undgå
att dra vissa slutsatser. Det har sig så, att till ett av dessa arbetskompanier
blev inkallad en framstående funktionär i det kommunistiska partiet eller dess
ungdomsförbund. Hela den mötes- och resolutionskampanj, de brev som kommit
till mig och till statsministern, de petitioner som ha inlämats, lia alla härstammat
ifrån praktiskt taget samma penna. Det har varit organiserat,_ och sedan
har allt material, t. o. m. statsministerns privatbrev, organiserats tillbaka till
den kommunistiska centralen för att man nu till sist här i dag skulle kunna
sätta kronan på verket på denna agitationskampanj.

Jag beklagar för min del, att läget i världen och i Sverige är sadant, att vi
skola ha varit nödsakade att ge kommunisterna detta lilla vatten på deras
kvarn, men jag tror nog alla förstå, att det icke är mycket att göra^åt detta.
Vi ha för mycket praktiska svårigheter. Vi ha haft folk inkallade på fartyg,
som ha fullständigt förstört hela moralen. Det har lett till att man tvingats att
.skicka hem sådana orosspridare. Man kan inte låta besättningens moral gå till
spillo. Det är inte på det sättet, att dessa kommunistiska agitatorer ha förvandlat
besättningen till kommunister, utan det är klart, att extrema politiska
meningsyttringar frammana en politisk strid inom en besättning, inom ett
truppförband, och vi kunna inte ha sådana politiska strider pågående inom vårt
försvar. Därför få vi flytta ut anledningarna ur truppförbanden, och eftersom
anledningarna komma ifrån så relativt fåtaliga grupper lia vi kimnat göra detta
utan att det har haft någon större betydelse. De ha inte varit så mångå, att de
på något sätt lia påverkat läget. Men jag försäkrar, att när vi vidtagit dessa
åtgärder för att trygga ordning och reda inom krigsmakten, så har det icke
varit för att vi skulle straffa folk för deras åsikter. Det ingår överhuvud
taget inte i våra metoder att straffa folk för åsikter. Och jag vill säga: anledning
till att placering på ett arbetskompani betraktas såsom ett straff finns
icke i verkligheten utan endast i de personers samveten eller politiska ambitioner,
som ha blivit placerade vid dessa arbetskompanier.

Jag har i mitt svar sagt, att det har skett misstag, och jag vill understryka,
att det naturligtvis också i vissa fall kan ha förekommit saker och ting, som
icke borde ha förekommit och som icke varit tillåtna, men allt sådant skall
rättas till. Avsikten har aldrig varit, att de som uttagas till arbetskompanier
skola få längre tjänstgöring eller strängare tjänstgöring eller på något sätt gå
miste om fördelar, som andra värnpliktiga få. Det kan naturligtvis ha hänt i
något enstaka fall, att någon av misstag fått längre tjänstgöring än han bort
ha. I själva verket är det nog så, att ännu ha de personer, som blivit placerade;
på arbetskompanier, icke fått fullt samma tjänstgöring som vad de flesta
andra värnpliktiga fått underkasta sig. De skola inte ha sämre mat än andra
värnpliktiga, inte sämre beklädnad, inte kortare fritid, inte sämre avlöning.
Det skall inte på något sätt ske dem någonting, som inte sker andra värnpliktiga.
Det är icke något straff, det är en tjänstgöring, som ur den värnpliktiges
synpunkt icke är svårare än vilken annan tjänstgöring som helst.

Så säger man: de förläggas till ödemarker dessa kompanier. De kompanier,
som det här är fråga örn, äro ordinarie, i vår krigsorganisation ingående kompanier.
De ha dragits samman för precis sådana uppgifter, som ingå i vår
krigsplan, nämligen anordnande av vissa för taktiskt och strategiskt bruk erforderliga
vägar. Jag tar inte ståndpunkt till, huruvida detta har varit ett
effektivt vägarbete. Det bar del säkerligen icke varit. Militära vägarbeten äro

118

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

icke effektiva, även örn det är andra soldater som arbeta på dem än kommunister.
Men hur många förläggningar i detta land ha icke under de senaste
två åren varit betydligt mera ödsligt belägna och mera avskilda från kommunikationer
med yttervärlden och nied hemorten? Jag försäkrar, att dessa arbetskompanier
på intet sätt befunnit sig i en belägenhet, som i detta avseende kail
påstås vara svårare än vad många andra svenska förband lia fått underkasta
sig.

Det sägs, att personer degraderats. Ja, i den politiska agitationen kan allting
sägas, men här kan icke ske någon degradering. Degradering kan icke ske
annat än efter rättegång, och har det inte varit någon rättegång, har det heller
inte varit någon degradering. Men jag förstår så väl: interpellationen tar fram
ett förhållande, som ligger alldeles vid sidan örn, och gör detta till degradering.
Saken är ju den, att vid uppsättande av krigsförband, sker det konstituering
till befäl. Denna konstituering räcker aldrig längre än den kommendering,
till vilken vederbörande är satt. Det är icke någon befordran. Att man förlorar
graden har ingenting med straff att göra, det är ingen degradering. Det
är helt enkelt bara det, att när man frånträtt en befattning, som man haft och
i vilken man varit konstituerad i befäls grad, förlorar man automatiskt denna
grad. Det har ingenting med bestraffning att göra utan är helt och hållet en
placeringsfråga.

Interpellanten ville till mig överlämna en lista på personal för att jag skulle
kunna granska de omständigheter, som föranlett dennas placering på arbetskompanier.
Jag försäkrar, att denna lista har, örn icke i alla delar av mig
granskats, så dock genom min försorg blivit ordentligt, genomgående granskad,
och jag försäkrar, att de rättelser, som befinnas nödiga, komma också att
vidtagas. Kommer det under utredningen att visa sig, att någon person har
blivit skild från sin överstatsanställning före uppsägningstidens utgång, skall
han ha den ersättning härför, som han har juridisk rätt till. Det är inte alls
meningen, att det skall få ske några övergrepp här. Åtgärden i fråga är icke
någon bestraffningsåtgärd. Det är icke fråga örn några koncentrationsläger.
Det är en försiktighetsåtgärd, som man i denna oroliga tid inte anser sig kunna
undvara, och jag tror, att det svenska folket kan låta denna företeelse få vara
i fred. Det skall inte komma att ske något otillbörligt, och jag tror, att varken
det svenska samhällets demokrati eller den svenska statens bestånd kommer att
menligt påverkas av att vi ha gjort på det sätt som jag här har skildrat och
som vi ha funnit det nödvändigt att göra.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan inte underlåta att i anledning
av det besked, som försvarsministern här givit, göra några kommentarer.

Jag tycker, att det står i motsättning till vartannat, när försvarsministern
i ena ögonblicket förklarar, att det inte alls är fråga örn några bestraffningsåtgärder
eller om någon koncentration av människor på grund av deras politiska
åsikter, och i andra ögonblicket talar om att det är gjort därför att kommunisterna
äro villkorliga fosterlandsförsvarare, därför att de inte äro demokrater,
och att de själva äro skulden till att de behandlas på det här sättet. Jag
tycker, att man skulle kunna ställa det anspråket på försvarsministern, att han
hävdar antingen den ena eller andra motiveringen. Antingen är det politiska
åtgärder med ett bestämt syfte, riktande sig mot vissa bestämda människor på
grund av deras politiska uppfattningar, såsom han ju har uttryckt i annat
sammanhang, eller också är det ingenting alls egentligen, bara en naturlig del
av arméns organisation. Det påstås vara ett urval av mer eller mindre fackmän,
som skulle anses särskilt lämpade för att vara där. Nej, det är nog inte

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

119

Svar pä interpellation. (Forts.)

möjligt att undkomma den slutsatsen av försvarsministerns förklaring, att här
handlar det örn åtgärder, vidtagna i syfte att isolera vissa politiska element.
Det har ju försvarsministern också sagt. Han säger exempelvis beträffande
kommunisterna på fartygen, att det är inte fråga örn deras åsikter i och för
sig eller att de i och för sig skulle vara farliga för disciplinen, men det är med
anledning av att de ha en bestämd politisk åskådning, som vållar oro bland besättningen
utan att göra någon till kommunist, som man mäste ha dem därifrån.
Detta faktum, att man här vidtar vissa åtgärder för att isolera människor
med en viss politisk åskådning anser jag vara det väsentliga i denna sak. Herr
statsrådet kan mycket väl säga, att vi äro villkorliga fosterlandsförsvarare, att
vi inte äro demokrater, och att vi själva äro skulden till dessa åtgärder, men
jag kan hänvisa till att han i så fall bara upprepar en argumentation, som i
många länder har brukats mot hans egna partivänner. Det är verkligen inte
något originellt att säga, att de som ha den och den politiska åskådningen
äro opålitliga ur landets försvarssynpunkter. Jag har här en kliché av en
bild, som varit publicerad i den tyska tidningen »Das Schwarze Korps» och
som återger en samling förutvarande holländska arbetarledare, där de sitta
i koncentrationsläger i Holland. De lia icke rannsakats eller dömts för något,
men de äro socialdemokrater, och eftersom detta anses predestinera dem till
att vara opålitliga i dagens Holland, berövas de sin frihet utan dom och rannsakan.

Redan denna möjlighet att kunna internera folk, icke därför att de begått
något lagstridigt, utan emedan de äro kända för att ha en viss politisk åskådning,
har säkert varit något fullständigt främmande för svensk rättsuppfattning.
Det må väl vara tillåtet att erinra örn vilken indignation det utlöste i
vårt land, när år 1933 man i vårt södra grannland började upprätta politiska
koncentrationsläger. Man ville inte förstå här, att i ett land som ända hade ett
folk med en mycket utpräglad rättsåskådning, det skulle vara möjligt att utan
vidare beröva människorna deras frihet och isolera dem blott pa den grund,
att de inte tänkte på samma sätt som de för tillfället regerande. Mandina säga
vad man vill, men det är principiellt precis detsamma sorn försiggår i vårt
land, låt vara att förfaringssättet är begränsat till en kategori, de som ha värnt.
jänstplikt, och låt vara att det ännu inte omfattar kvinnor och män över en
viss åldersklass. Men de som i vårt land äro i värntjänståldern löpa nu risken
att interneras på detta sätt bara flir att de tillhöra det kommunistiska partiet.

Det framgick ju av min partikamrat Perssons inlägg här, att man i dessa
koncentrationsläger har internerat jämväl medlemmar av samma parti som
försvarsministern själv tillhör. Man har internerat partilösa människor och
syndikalitser för att de gjort sig kända, inte för att vara kommunister utan
för att vara antifascister och ingenting annat. Nå, tröstar nu försvarsministern
en del av denna kammare med, misstag ha begåtts men de rättas till under
hand, och i den mån som det visar sig, att man fortfarande begär misstag, komma
de också att rättas till. Med andra ord — örn det iir tillåtet att översätta
herr försvarsministerns uttalande så som jag antar, att det är menat: visserligen
har en dol socialdemokrater också drabbats av detta öde att isoleras på
dessa arbetskompanier, men det skall rättas till så snart vi kommit till klarhet
örn saken; ni som tillhöra det socialdemokratiska partiet behöva inte vara ängsliga,
det är bara misstag, ifall ni drabbats av samma åtgärder som kommunisterna,
det skola vi snart rätta till. Jag frågar mig: iir inte detta utslag
av en ganska underlig rättsuppfattning? Står detta verkligen i överensstämmelse
med regeringsformens berömda § IG, där det bland annat står, att man
inte får någon »från ort till annan förvisa, ingens samvete tvinga eller tvinga
låta», o. s. v.? Är tiel inte motiverat att som min partikamrat Persson örn denna

120

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

underliga rättsuppfattning säga, att den tyder på att vi kommit ganska långt
i utfÖrsbäcken?

Herr försvarsministern sade i sitt svar, att man vid sammansättningen av
dessa koncentrationsläger, eller arbetskompanier, också utgått ifrån, att vederbörande
tillhöra en organisation, som mer eller mindre skyltat i samband med
sabotage- och spioneriprocesser. Ja, det är möjligt, att försvarsministern är
mycket tankspridd och har mycket att göra, vilket kan ursäkta påståendet.
Men annars skulle han ju viii veta, att när lägret uppe vid Storsien sammansattes,
hade det inte förekommit några sabotageprocesser i vårt land. Jag tror
inte det varit någon spioneriprocess ens, ty det var på hösten 1939, som man organiserade
dessa läger. Här har faktiskt försvarsministern bevisat litet för mycket.
Det kan ju tänkas, att det här är ingen bra sak att argumentera för, och
troligen är försvarsministern i själ och hjärta rasande över hela historien, och
då kan det ju hända, att man tar vad man har och hugger till för att klara
en svår situation.

När jag nu ändå är inne på frågan hur Storsien organiserades, skulle jag
vilja belysa en företeelse, som kanske kan förklara, att dessa »missgrepp» — enligt
försvarsministerns egen uppfattning —• ägt rum. De som togo ut folket
till detta koncentrationsläger — förlåt arbetskompani — skyltade sedan själva
i en riksbekant process. Det var bland annat ledaren för attentatet mot Norrskensflamman,
landsfiskalen i Luleå, det var en kapten vid I 19 i Boden, troligen
medlem av nationalsocialistiska partiet, och så var det en redaktör i högertidningen
Norrbottenskuriren, som tillhör Nationella förbundet. Dessa tre herrar
och jag tror ett par till hade hand örn uppgiften, att plocka ut folk till
detta arbetskompani, och som regel visade de åtminstone så till vida förståelse
för uppgiften, att de sökte ta ut alla kommunister de hittade. Det var inte alls
så, som försvarsministern säger, att det bara var ledande kommunister det gällde,
utan det var alla som voro kända som kommunister. När de inte voro mobiliserade,
arbetade vederbörande, enligt deras egna berättelser inför rådhusrätten
i Luleå, allt vad de kunde för att via den militära apparaten, d. v. s.
genom inkallelser, oskadliggöra dessa människor på arbetskompaniet.

Jag tror, att försvarsministern genom den historien blev litet uppmärksam
på att det egentligen var ganska farliga fullmakter, som man lade i händerna
på människor, vilka man inte hade en fullt betryggande möjlighet att kontrollera.
Och jag skulle tro, att när de senaste koncentrationslägren eller arbetskompanierna
organiserades, bland annat i Sveg, hade inte försvarsministern
så mycket att göra med saken. Det var väl ingen tillfällighet, att ordern örn
att organisera dessa arbetskompanier utskrevs den 26 juni, d. v. s. omedelbart
efter det tyska anfallet mot Sovjetunionen. Jag föreställer mig, att även örn
försvarsministern hävdar, att kommunisterna äro »villkorliga fosterlandsvänner»,
och även om han tror detta, så inbillar han sig likväl inte, att Sveriges
kommunister skulle på något sätt ha utgjort en svår belastning för den svenska
försvarsmakten i den situation, i vilken vi då befunno oss, och inför det sannolika
perspektiv av ett krig, som man då kunde uppställa. Jag har därför svårt
att tro, att försvarsministern något närmare hade fixerat grunderna för de
nya arbetskompaniernas sammansättning, när deras organisation beslöts den
26 juni. Det kanske är för välvilligt av mig att tro detta om försvarsministern,
men jag föredrar att tro det, ty att tro något annat skulle trots allt vad han här
har sagt ändå inte vara riktigt politiskt omdömesgillt, tycker jag.

Försvarsministern säger vidare, att när det nu har blivit en så stark opinion
i landet mot dessa arbetskompanier, så är det beroende därpå att en kommunistisk
ledare är så durkdriven -— han hade själv drabbats av denna »ickebestraffning»
— i att organisera opinionsrörelsen. Ja, i så fall, herr försvars -

Fredagen den 19 december 1941. Nr 51. 121

Svar på interpellation. (Forts.)

minister, finns det väldigt mycket omdömeslöst folk på försvarsministern själv
mycket närstående håll. Tag landsorganisationens ledning! Alla veta ju, att
det inte finns en enda en där, som skulle vilja offra en nagel ens för att rädda
kommunistiska partiet. Men det är likafullt ett faktum, att LO :s ledning verkligen
har visat stort intresse för att likvidera denna skamfläck. Eller tag den
socialdemokratiska tidning, vars ledare min partikamrat Set Persson nyss citerade.
Det vore alldeles felaktigt, örn man utginge från att den berättigade indignation,
som denna ledande artikel uttrycker, skulle vara inspirerad av den
kommunist, som placerades i koncentrationslägret i Sveg. Anej, så enkelt ligger
inte saken till. Detta är icke ett uttryck för att kommunisterna skulle vara
så durkdrivna att organisera opinionen, men det är ett uttryck för en rättskänsla,
som trängt ganska djupt, gudskelov, även i kretsar som eljest gärna
försvara regeringen, en rättskänsla som finner det stötande, att man på det
sätt som här har skett skall kunna internera människor utan dom och rannsakan
därför att de misstänkas vara kommunister.

Herr talman! Vad är det egentligen som är väsentligt i denna fråga? Jag
skulle vilja uttrycka det så: Väsentligt är för närvarande, att det i dag rasar
en kamp — ännu utanför våra gränser men som vi när som helst kunna bli
indragna uti utan vår egen förskyllan och värdighet — en kamp, som gäller
ingenting mindre än nationernas vara som självständiga nationer och frihetens
bevarande eller frihetens återupprättande. Det finns inte flera än två
fronter här, antingen är man för den ena sidan, för den fascistiska nyordningen,
eller också är man för den andra sidan, för demokratien. Så ligger det
till. Det har bland annat genom rikskommissarien för Holland Seyss-Inquarths
uttalande för en tid sedan, ehuru det sannerligen icke uppmärksammats så
mycket som det förtjänar i vårt land, framgått, att en seger för den ena sidan
i kriget betyder slut med den nationella friheten för alla europeiska stater;
de skulle i gengäld, såsom han säger, tillerkännas likaberättigande med herrefolket.
Därom står frågan i dag. Och åtgärder sådana som här lia påtalats kan
man inte underlåta att sätta in i detta större sammanhang.

Herr försvarsministern får gärna hävda, att kommunisterna äro villkorliga
fosterlandsvänner. Jag kan inte hindra honom att göra det, ehuru jag påstår,
att det inte är sant. Men: han kan inte hävda, att kommunisterna i dag ha ett
annat intresse i denna stora huvudfråga än vad det stora flertalet av Sveriges
folk har, även den svenska regeringen. Det är bara att leka med ord, när man
försöker göra gällande, att kommunisterna i denna stora kamp som nu pågår
skulle ha ett intresse utanför intresset att försvara den nationella självständigheten
och den svenska demokratien. Så klyftig är försvarsministern, att han
vet, att det förhåller sig på det sättet. Han vet, att kommunisterna liksom hela
arbetarrörelsen överhuvud taget icke kan ha intressen, som skilja sig från
den demokratiska principen och från den nationella självständighetsprincipen.
Yi kunna inte — detsamma säger också socialdemokratien — vara fiender till
den politiska demokratien och den nationella självständigheten utan att också
vara fiender till det stora slutmål, vi själva ha proklamerat.

Med detta har jag velat göra några anmärkningar till det interpellationssvar,
som lämnats här, ett svar som klart givit vid handen, att man i vårt land
internerar folk och isolerar dem på dessa arbetskompanier därför att de äro
kommunister och därför att de inte i alla ting tänka på samma sätt som regeringen.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! När jag nu tar till orda önskar
jag inte, att det missförståndet skall uppstå, att jag i något avseende skulle
vilja sluta upp på den sida, som här representeras av dc två talare, som tidigare

122

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

deltagit i debatten med försvarsministern. Jag är själv fast övertygad örn att
deras indignation ingalunda kan bottna i det världspatos, som de här vilja ge
sig sken av att förnimma, då deras politiska uppfattning ju är sådan, att de
här varken skola tala i landets eller demokratiens namn.

Jag vill göra herrarna uppmärksamma på att jag för något år sedan hade
tillfälle närvara vid ett diskussionsmöte, i vilket ett ganska stort antal kommunister
deltogo. När jag till dem riktade en fråga, huruvida de skulle betrakta
en annan makts armé som befriare, därest den kom till vårt land, fick
jag till svar ett bestämt ja. Jag vet, att herrarna försöka göra gällande, att
frågan skulle ha inneburit en provokation ifrån min och mina meningsfränders
sida. Jag vill emellertid understryka, att den sortens metoder nog äro
mera allmänna bland kommunisterna än bland andra åsiktsriktningar. Vad
demokratien beträffar har man inte heller anledning att utifrån principiella
utgångspunkter och med stöd av någon rättsuppfattning gå till attack emot
denna ordning, örn man bekänner sig till den åskådning som herrarna här
göra. Jag måste nog säga, att man inte kan spela schack med sådana, som
icke själva erkänna spelets regler.

Vad frågan örn arbetskompanier beträffar vill jag inte yttra mig därom,
jag tror, att de icke ha haft den stora betydelse, som man kanske har tillmätt
dem på militärt håll. Personligen har jag den uppfattningen, att dessa unga
män i 20-årsåldern, som stå som enkla soldater i ledet, i själva verket inte ha
några större möjligheter att öva ett sådant inledande på sina kamrater, att
det i högre grad kan verka nedsättande på den militära motståndskraften. Jag
tror tvärtom, att de genom dessa placeringar kunna ytterligare försättas i motsättning
till det land, med vilket de kanske i själva verket känna en ganska
stor samhörighet.

När jag emellertid tagit till orda här är det för att framhålla en annan
synpunkt, som jag tror kan vara värd ett visst belysande. Vad jag fäst mig
vid i detta sammanhang är, att man härvidlag måhända icke gått fram med
den liksidighet, som skulle ha varit mest önskvärd. Jag har fäst mig vid ett
par uppgifter, som lämnats av den svenska pressen, bland annat av högertidningen
Halland, där man påtalat ett speciellt fall. Karl Steen, landstormskapten
och medlem av Mellersta Hallands landstormsförbunds styrelse, har
varit krigsplacerad. Det är klart, att denne man, vilken efter vad jag kan
förstå bedrivit en verksamhet, som haft till syfte att undergräva förtroendet
för vårt statsskick och vårt land, enbart på grund av sin befälsställning
kanske borde vara föremål för samma grad av uppmärksamhet som en 20-åring,
vilken — måhända på grund av oförstånd — anslutit sig till annan politisk
ytterlighetsriktning. Jag vill göra kammarens ledamöter uppmärksamma på
att denne Karl Steen var en av dem, som undertecknade det öppna brev, som
för någon tid sedan riktades till landets statsminister.

Nu skulle jag i detta samband vilja framställa en fråga. Jag önskar, att
man skulle kunna få klarhet, huruvida försvarsministern har sin upnmärksamhet
riktad även på dylika fall. Jag har också fäst mig vid en uppgift, som
lämnats i veckotidskriften »Nu», berörande ledaren för Svensk socialistisk samling,
nämligen herr Sven Olov Lindholm. Man omtalar bland annat, att han
är född 1903, blev sergeant 1933 och utnämndes — med förbigående av 10
kamrater —- till styckjunkare i Svea artilleriregementes reserv den 1 januari
1941. De beskyllningar, som i detta sammanhang riktas emot chefen för regementet,
skall jag icke ta upp nu, jag tror inte de ha någon väsentlig betydelse.
Men vad jag i viss mån ansett utgöra en fara i detta sammanhang
är att folk skulle få en känsla av att man här ingriper ensidigt, att man är
enögd i något avseende. Nu hoppas jag, att de uppgifter, som lämnats i tidskrif -

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

123

Svar på interpellation. (Forts.)

Ion »Nu» icke äro med verkligheten överensstämmande. Men örn så skulle vara
fallet, vore det önskvärt, att försvarsministern kunde ge ett besked, så att
man skulle kunna avliva ett påstående, som jag hoppas icke står i överensstämmelse
med verkligheten. Ty om man skall tillämpa ett dylikt förfarande
gentemot ytterlighetsriktningar — jag fäste mig vid att försvarsministern
sade, att han principiellt hade den uppfattningen, att man skulle förfara
likadant vare sig dessa befinna sig ute på den ena eller den andra flygeln —
då bör ju icke en sådan sak få ske, att en av ledarna inom en dylik rörelse
befordras med förbigående av tio hans kamrater. Man kan väl förutsätta, att
hans militära skicklighet inte på sådant sätt överflyglat de övrigas, att han
borde få denna favorisering.

Ja, det är egentligen endast dessa frågor, som jag önskar svar på. Samtidigt
uttrycker jag emellertid min tillfredsställelse med att därest ingrepp av
dylik art, som förekommit i en rad av fall, skola ske, de då ske liksidig!, och
det principuttalande, som försvarsministern i detta sammanhang har gjort,
hälsar jag endast med den största tillfredsställelse.

Häruti instämde herr Larsson i Östersund.

Herr Hagberg i Luleå erhöll på begäran ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Till vad herr Nilsson började sitt anförande med, nämligen att
erinra örn ett möte, vid vilket han till publiken ställt frågan, örn den skulle
önska att bli befriad av röda armén -— jag antar det var det han menade —
och fått några jarop till svar, skulle jag bara vilja säga, att det egentligen
är ganska meningslöst att ta några enstaka yttranden på ett diskussionsmöte
som utgångspunkt för bestämda slutsatser. Ty här gällde det endast ett diskussionsmöte
mellan socialdemokrater och kommunister, och så vitt jag vet
gingo vågorna vid mötet ganska höga. Herr Nilsson hade ställt en fråga av nyssnämnda
innebörd och från någon i salongen erhållit ett ja till svar. Han kan
inte säga, att det var från en kommunist. Det kan han inte, ty han kan inte
ange vilken människa av den stora där samlade publiken, som svarade ja. Jag
kan med precis lika stort berättigande säga, att det var socialdemokrater, som
svarade ja. I verkligheten ligger det ju så till, att örn i en sådan diskussion en
fråga kastas fram, så kunna människor svara ja, både därför att de äro
positivt ense med frågeställaren men också därför att de gärna vilja vara med
örn en liten provokation. Vi karakteriserade genast i den kommunistiska pressen
denna fråga och detta jasvar som en provokation.

Med andra ord, jag anhåller om att det kommunistiska partiet inte skall
bedömas efter vad en eller annan har svarat på ett diskussionsmöte, där han
inte ens begärt ordet, och personen i fråga är okänd.

Herr Nilsson i Stockholm, som jämväl på begäran erhöll ordet för kort
genmäle, yttrade: Herr talman! Jag vill bara understryka, att jag fattade
dessa jarop som uttryck för den mentalitet, som framskapas av det kommunistiska
partiets ledare, örn herr Hagberg skäms för denna mentalitet, som han
själv är med örn att framalstra, kan det endast utgöra ett bevis för att han
kanske i någon mån har bättrat sig under senare tid.

Härefter anförde:

Herr Persson i Undersvik: Herr talman! Jag skall med anledning av herr
Nilssons yttrande endast be att få intyga, att jag och ytterligare en ledamot
av kammaren voro närvarande vid ifrågavarande diskussionsmöte, och vi kunna
omvittna, att omkring hälften av mötesdeltagarna svarade ja — inte bara
enstaka ja utan rungande ja på herr Nilssons fråga. Vi kunna vidare vittna

124

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

om, att åtminstone elen bänk, bakom vilken vi sutto, var besatt av kommunister
—• detta gjorde vi oss underrättade örn genom enstaka samtal som fördes
— och åtminstone samtliga av dessa svarade ja liksom större delen av publiken,
som utgjordes av kommunister.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill till vad jag svarade herr
Nilsson tillägga — jag gör det icke på grund av herr Perssons i Undersvik
undsättningsaktion utan därför att jag anser, att det bör ingå som en logisk
del av mitt svar — att vid svaret på en sådan fråga ta en del människor en
viss hänsyn till i vilket läge de befinna sig. Jag betvivlar inte, att en rad
av herr Nilssons egna partivänner i de länder, där de på grund av sina idéer
förvisas till fängelser eller tvångsläger, komma att hälsa den armé, som befriar
dem, med glädje. Ja, det föreföll, som örn även en del svenska socialdemokrater
för inte så många veckor sedan hälsade Sovjetunionens röda armé i
anslutning till ett jubileum, och denna hälsning kan endast uttolkas som en
solidaritetsförklaring med den kamp, som denna armé för närvarande utkämpar.

Jag upprepar emellertid: kommunisterna ha icke på något auktoritativt sätt
givit det svar, som herr Nilsson här har refererat som typiskt för kommunisternas
uppfattning.

Sedan vill jag efter herr Nilssons anförande endast konstatera, att det framgår,
att en del element, som anses misstänkta på grund av sin politiska, åskådning,
isoleras i arbetskompanier, medan andra element, vilka försvarsministern
nyss i replik till herr Persson förklarade sig anse misstänkta, befordras från
sergeant till styckjunkare.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
vill först svara på de frågor, som framförts till mig av herr Nilsson i Stockholm.
Jag vill bara understryka vad jag har sagt i mitt interpellationssvar,
att de direktiv, som gälla för de företeelser vi här i dag diskutera, äro lika
riktade åt båda sidor. Det finns icke någon principiell. skillnad beträffande
hur personer från olika håll, som motsvara den karakteristik jag här angivit,
skola behandlas. Jag skulle för min del tro, att den landstormskapten, som
herr Nilsson omnämnde, känner sig på ett besvärande sätt uppmärksammad,
vilket icke minst framgår därav, att han enligt uppgifter i pressen offentligt
lär ha sagt, att han besökt mig för att beklaga sig och att jag då för min del
skulle ha ställt mig mycket förstående och lovat att hjälpa honom till en rehabilitering
och krigsplacering. Jag vill endast för min del bestämt understryka,
att jag icke givit honom något löfte, och jag har icke heller vidtagit några
åtgärder för att förskaffa honom någon krigsplacering.

Vad numera styckjunkare Lindholm beträffar skall jag börja med att säga,
att något våldförande på lag och rätt icke får ske. Det har jag redan understrukit.
Det får icke ske beträffande kommunister, och det får icke ske beträffande
andra heller. Det ligger i sakens natur, att var och en, som är fast .anställd
vid krigsmakten och som icke genom laga dom och rannsakning ha,r blivit
skild från sin befattning, får den befordran, för vilken han uppfyllt villkoren
och i den ordning som sådan befordran sker. På grund därav har denne, styckjunkare
Lindholm, när han fullgjort de repetitionsövningar, som enligt lag
åligga honom att fullgöra, fått befordran i sin tur, men icke med förbigående
av någon enda människa, utan han har befordrats fullständigt i sin tur. Men
jag vill för min del understryka, att den omständigheten, att man i överensstämmelse
med gällande bestämmelser ger en person befordran, icke inverkar
på den krigsplacering, som vederbörande får, och följaktligen kommer en sådan
befordran icke att på något sätt lägga hinder i vägen för statsmakterna
att lia den uppfattning, som i detta fall kan vara skälig.

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

125

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag vill i detta sammanhang endast understryka, att man får ta med en
nypa salt på alla sådana där tidningsuttalanden. Denna uppgift i »Nu» är sålunda
fullständigt oriktig. Lika oriktig är den uppgift, som jag tror mig ha
sett i referat från ett Auditoriummöte, enligt vilken Lindholm med anledning
av det rabalder, som förts kring ryktena om en kupp den 11 april 1940, skulle
ha sagt, att han visste, att det var riktigt att man väntade en kupp vid denna
tid, emedan han själv låg som befälhavare för en viss beredskap mot kuppen.
Man har sagt, att detta var att sätta bocken till trädgårdsmästare. Jag vill
bara säga, att den 11 april 1940 var styckjunkare Lindholm icke i tjänstgöring
vid den svenska försvarsmakten.

Eftersom jag ändå har ordet, skall jag be att få ge en liten replik till herr
Hagberg i Luleå. Herr Hagberg talade örn att det finns en opinion i landet
beträffande dessa arbetskompanier, som håres upp av rättskänsla och icke av
kommunistisk agitation. Jag tror, att var och en som hörde herr Hagbergs
anförande lätt kan finna ut sammanhanget. Det är klart, att man kan få folk
upprörda, örn man utbasunerar, att här i detta land interneras människor i koncentrationsläger
på grund av politiska uppfattningar. Och när då tiden är sådan,
att man inte kan hålla på att tillrättalägga sådana ting, är det klart, att
detta ideliga felaktiga tal kan få verkan på många människor. Ärade kammarledamöter,
vi uppmärksammade ju alla, att herr Hagberg hade ett ord i sin
mun varje sekund, och det var ordet internera. Han knöt samman detta med
grundlagens bud att ingen får från ort till annan förvisas. Det är just detta
som kommunisterna hamra på: här interneras folk i koncentrationsläger, här
förvisar man folk från deras ordinarie bostadsorter. Men vad är det som sker?
Här sker ingenting annat än att värnpliktiga kallas in till beredskapstjänstgöring,
och icke till en orättvis beredskapstjänstgöring i jämförelse med andra
värnpliktiga. Örn det skulle ligga någon sanning i talesättet »internera» eller
»från ort till annan förvisa», ja, då betyder detta, att varje svensk beredskapsman
under sin beredskapstid blir internerad eller från ort till annan förvisad.
Det är denna begreppsförvirring, som man här försöker att slå fast för att
vinna sitt syfte, vilket icke är någonting annat än rent politiskt.

Jag vill också säga, att det kanske inte kan finnas någon anledning att
tala örn Storsien. Denna sak debatterade vi den 13 juni 1940. Örn herr Hagberg
läser mitt svar på den interpellation som då framställdes, skall han finna,
att där icke existerar någon motsättning utan att det finns en klar kronologisk
ordning angiven, som ger vid handen, att Storsien icke behöver dras upp
här i detta sammanhang.

Jag tror icke, att jag här behöver gå in på frågan, huruvida det fanns någon
anledning att vidtaga särskilda åtgärder i samband med det tysk-ryska
krigsutbrottet. Jag tror, att den som vill tänka efter skall finna, att den då
uppkomna situationen tvingade-oss här i landet till dubbel uppmärksamhet. Jag
vill inte brodera på detta tema. Jag tror, att var och en kan tänka själv och
tänka rätt. Och läget för oss här i Sverige är det, att vi som hålla på Sveriges
frihet och oberoende kunna icke ställa upp den tes, som herr Hagberg här
uppställde, att antingen äro vi för den ena eller för den andra krigförande parten.
Vi måste i stället ställa upp denna tes: antingen äro vi för Sverige eller
för en av de stridande parterna. Jag tror att just i detta kommer den skillnad
fram, sorn förklarar mycket av det vi i dag talat örn.

Protokollsföringen övertogs nu av kammarens sekreterare, kammarrättsrådet

S. Norrman.

In fidem
N. Lindquist.

126

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det förefaller mig, som örn det
skulle vara skäligen hopplöst för försvarsministern att söka inge svenska folket
den föreställningen, att det egentligen inte är något särskilt som här sker,
och att ingen egentligen vederfares någon orättvisa genom placering i speciella
läger på det sätt, som här påtalats. Låt oss då icke tala örn internering, utan
uttrycka saken i andra ordalag och säga så här: placering i särskilda arbetskompanier
sker på grund av viss politisk uppfattning hos en del värnpliktiga. Man
misstänker dem på grund av denna deras politiska uppfattning för att icke vara
pålitliga. De placeras alltså i dessa läger enbart på grund av misstanke. Försvarsministern
sade i ett tidigare anförande, att man måste skicka hem en del
agitatorer. Men det är ju ändå så, att politisk agitation vid förläggning är förbjuden
och kan bestraffas. Då sådan likväl äger rum, är det då för mycket begärt,
att man förfar enligt lagar och förordningar även mot kommunisterna?

Likaså säger försvarsministern, att någon form av degradering icke förekommit
i något fall. Ja, men örn en människa har fått en viss utbildning och till
följd av denna sin utbildning avancerat till sergeants grad som inkallad men sedan
på grund av sina politiska åsikter placeras vid något av dessa arbetskompanier
och därvid mister sin grad enbart på grund av sina åsikter, då borde väl
detta vara liktydigt med degradering •— kalla det vad som helst, men innebörden
av detta är dock detsamma som degradering. Försvarsministern säger
också, att lägren inte ligga precis i ödemarken. Det läger, som fanns uppe i
Härjedalen, har ändå varit förlagt fem mil från närmaste bebodda ort. Det vägarbete,
som där bedrevs, kades ned, och de där placerade ha fått vistas i detta
läger, som upprätthölls endast som självändamål.

Försvarsministern säger vidare, att den som får dylik kommendering, skall
inte på något sätt ha det sämre än andra; ingen orätt begås emot honom. Men
denna prickning, detta uttalade misstroendevotum mot människor, som icke äro
dömda, som icke äro rannsakade, måste väl vara tillräckliga skäl att beteckna
en sådan kommendering som en straffåtgärd.

Slutligen uttalar försvarsministern den förhoppningen, att svenska folket
skulle låta dessa förhållanden »vara i fred», som han uttryckte sig. Jag hoppas
motsatsen, därför att innebörden i vad som här sker är av så pass allvarlig art,
att det är befogat med en massreagens emot företeelsen ifråga. Jag vet, att
kommunisterna inte komma att behöva ensamma svara för att en sådan reaktion
skall komma till stånd.

Till sist ett par ord till herr Torsten Nilsson. Han var mycket angelägen att
poängtera, att han för all del inte vill, att någon skall tro, att han drar en lans
för kommunisterna. Hur skulle det finnas någon anledning för någon att tro
något sådant? Men jag vill bara säga till herr Torsten Nilsson: låt inte hatet mot
oss kommunister föranleda er socialdemokrater att tolerera sådana saker, som
til syvende og sidst komma att drabba icke blott kommunisterna utan även
övriga riktningar inom arbetarrörelsen! Jag framhöll med allt fog, att den vägen
leder ut på det sluttande planet och bort från demokratien.

Allra sist, herr talman, skulle jag gärna ha velat anföra ytterligare några
exempel. Jag skall emellertid nöja mig med att konstatera, att jag, när jag
ville nämna några av dem, som blivit förfördelade, blev nedklubbad, ehuru det
tillåtits andra talare i debatten att under namngivande av inblandade personer
diskutera vad herr förste vice talmannen betecknade som disciplinära åtgärder
inom armén. Jag vill bara fästa uppmärksamheten på denna partiskhet.

Herr Pettersson i Degerfors: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av herr Perssons »slutkläm». Jag vill icke, att man skall tro, att jag på
något sätt skulle vilja uppträda till försvar för eventuella missförhållanden vid

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

127

Svar på interpellation. (Forts.)

arbetslägren. Jag hälsar tvärtom med tillfredsställelse försvarsministerns löfte
om rättelse av eventuella fel.

Herrarna ha predikat lojalitet mot den svenska regeringen och det svenska
samhället. På kommunistiskt håll har man slagit alltför många politiska kullerbyttor
för att någon vettig människa skall kunna taga kommunisterna på allvar.
Våra kommunister lia gjort ett stort nummer av att representanter för
fackföreningsrörelsen protesterat emot att även icke-kommunister, partilösa och
socialdemokrater, placerats i arbetsläger. Det finns en förklaring till att sådana
misstag kunnat begås. Kommunisterna ha lämnat oss vapen i händerna. Det
är icke så säkert, att folk, som står utanför det kommunistiska partiet, alltid äro
så oskyldiga, som man velat göra gällande. Jag har här i min hand en liten
broschyr, som är en riktig guldgruva för den, som söker efter fakta beträffande
den kommunistiska rörelsen. Här står bland annat, att Manuilski på den sista
kongressen i Moskwa lämnade en redogörelse för de kommunistiska partiernas
styrkeförhållanden i olika länder och därvid framhöll, att medlemssiffrorna
icke återspeglade de kommunistiska partiernas verkliga styrka, enär det funnes
massor utav kommunister, som icke voro registerförda, nämligen sådana kommunister,
som under stora personliga uppoffringar utförde dem åliggande arbete i
partiets tjänst utan att officiellt tillhöra partiet. Han tilläde, att de s. k. arbetaraktiverna
hade skyldighet att arbeta efter kommunisternas direktiv.

Dylika upplysningar äro ägnade att hos många framkalla tvivel på kommunisternas
ärlighet, när kommunisterna protestera emot att även partilösa och
socialdemokrater satts in i arbetsläger.

Herr Nilsson i Stockholm: Herr talman! Först vill jag till herr Persson i
Stockholm säga, att jag känner mig smickrad, när han påstår, att jag icke kan
misstänkas för att vilja draga en lans för kommunisterna. Jag vill även framföra
mitt tack till försvarsministern för det svar, jag fick beträffande de påståenden,
som ha stått att läsa bland annat i veckotidningen »Nu». Jag bär nämligen
den uppfattningen, att dylika påståenden, de må vara sanna eller osanna,
äro ägnade att i viss mån undergräva förtroendet för den militära och politiska
ledningen. Därest dylika påståenden icke överensstämma med verkligheten,
är det därför enligt min mening synnerligen önskvärt, att deras sanningslöshet
påvisas, och jag tror det varit av en viss betydelse, att, ett sådant klarläggande
skett just i detta sammanhang.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Med anledning av vad herr Nilsson
senast yttrade, vill jag bara säga, att jag icke alls begärt, att mina gamla partivänner
skola försvara kommunisterna. Det skulle falla sig ganska svårt för
dem. Det är icke fråga härom; det är fråga om att försvara den demokrati och
den frihet, som det svenska folket tillförsäkrats i grundlagen. Mot den replik,
som nyss fälldes av en talare i närheten av min plats, vill jag framhålla, att
det knappast kan anses utgöra ett bevis på kommunistisk oärlighet, att det
finns arbetare, som stå utanför den kommunistiska rörelsen men ändock tänka
såsom kommunister.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss erhöll på begäran Svar på
ordet och anförde: Herr talman! I en med kammarens tillstånd framställd in- interpellation.
terpellation har herr Nilson i Eskilstuna till mig framställt följande frågor:

128

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

1) Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder för att bringa tillämpningen av
rusdrycksförsäljningsförordningens lagrum angående rusdrycksutskänkning i
samband med offentlig dans mera i överensstämmelse med 1937 års riksdags
beslut än vad som hittills i allmänhet varit fallet?

2) Anser herr statsrådet några åtgärder vara erforderliga och möjliga för
en sanering av nöjeslivet i allmänhet, bl. a. i syfte att begränsa området för
företag enbart eller främst inriktade på enskild ekonomisk vinst?

Enligt 5 kap. 3 § rusdrycksförsäljningsförordningen må utskänkning vid
offentlig danstillställning ej ske, såvida icke länsstyrelsen efter magistratens
respektive kommunalnämndens hörande för särskilda fall lämnat medgivande
därtill.

Interpellanten gör gällande, att detta stadgande tillämpats på ett sätt, som
strider mot ett utav riksdagen godkänt uttalande i ämnet av bevillningsutskottet
vid 1937 års riksdag. I syfte att erhålla material för denna frågas bedömande
har jag låtit igångsätta en utredning, därvid bland annat en inom finansdepartementet
upprättad promemoria i ämnet för yttrande remitterats till samtliga
länsstyrelser.

Vad angår den andra av interpellanten väckta frågan kan jag meddela, att
ett flertal framställningar i samma ämne inkommit till socialdepartementet
samt att yttranden över dessa framställningar infordrats från bl. a, samtliga
länsstyrelser.

Först när nämnda yttranden föreligga kunna de av interpellanten berörda
frågorna upptagas till övervägande.

Härpå yttrade

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ber att få uttala mitt tack till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet för att han så välvilligt
upptagit de i min interpellation framförda spörsmålen och föranstaltat om en
ingående utredning i ärendet. Det var givetvis beklagligt, att interpellationen
kom att framföras så sent, att den påbörjade utredningen ej kunde slutföras
och ett på denna byggt utförligare svar givas vid årets riksdag. Men då herr
statsrådet under hand låtit förstå, att han är villig att här i kammaren framdeles
taga upp frågan igen, hoppas jag bli i tillfälle att med kammarens tilllåtelse
återkomma vid kommande års lagtima riksdag med mina frågor.

Då den andra frågan i min interpellation uppenbarligen hör hemma på
socialdepartementets vidsträckta domäner, skall jag i sinom tid adressera den
dit. Då enligt det svar, som i dag lämnats, en utredning redan igångsatts även
i fråga om det område, denna min fråga berör, torde man ha anledning förvänta
ett klarläggande av hithörande spörsmål.

Att de framförda spörsmålen äro aktuella och värda att närmare ventileras
ge dagliga händelser bevis för. Förra veckans polisrazzia på en av huvudstadens
mest frekventerade dansrestauranger gav förvisso en för många oväntad
och skrämmande illustration till påståendet, att dansaftnar i samband med utskänkning
av berusande drycker kunna innebära allvarliga faror för obetänksam
och oprövad ungdom och bliva ett kräftsår, farligt för individens och samhällets
välbefinnande. Företeelsen är otvivelaktigt sådan, att samhället och
statsmakterna ej stå till svars med en fortsatt tolerans. Beklagligt nog lär, enligt
vad initierade förmäla, nivån ha på senare tid sjunkit högst anmärkningsvärt
även på andra dansrestauranger i huvudstaden. Ansvarskännande personer,
som i själva alkoholfrågan ha en principiellt motsatt uppfattning till
den undertecknad har, och som då och då besöka dessa restauranger under deras
dansaftnar, ha givit uttryck för sin förfäran över vad de fått bevittna av

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

1‘2''J

Svar på interpellation. (Forts.)

alkoliolpåverkan på relativt unga människor och därunder underlättad, för att
inte säga därav framkallad människohandel.

När det gäller en av förhållandena högeligen påkallad sanering av nöjeslivet
i allmänhet, kan man inte annat än med tacksamhet konstatera, att myndigheterna
på något håll i landet i de sista av dessa dagar börjat gripa in
mot vissa synnerligen framträdande avarter. Hittills ha de enskilda medborgare,
som känt det som en bjudande plikt att söka röja undan påtagliga faror
i de ungas väg, ofta känt sig sakna vederbörande myndigheters stöd och förståelse
i sin strävan. Man må därför hoppas, att det på några håll spårade intresset
för att mera energiskt än tidigare tillämpa gällande lagar och författningar
må sprida sig över hela landet.

Huvudfrågan är nog inte att få nya och till ytterlighet skärpta bestämmelser,
utan att i stället de möjligheter, som vi redan ha att komma tillrätta
med åtskilligt oroande och farofullt, tillfullo utnyttjas. Det ligger givetvis utom
möjligheternas område att samhälleligt gardera sig mot alla faror och avarter
på här berörda område. Men lika visst måste det vara samhällets och statsmakternas
oavvisliga plikt att göra allt, vad som göras kan, för att förhindra
skadegörelse av vår största nationella tillgång, vårt människomaterial.

Under förhoppning örn att vi sättas i tillfälle att framdeles mera ingående
i denna kammare dryfta dessa spörsmål, ber jag att ännu en gång till herr
statsrådet få uttala mitt tack för det örn en välvillig inställning vittnande
svaret.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp> ''var pä
som anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot interpellation.
herr Ericsson i Sörsjön till chefen för folkhushållningsdepartementet framställt
följande interpellation:

Är herr statsrådet villig att vidtaga åtgärder avseende beredande av ökade
möjligheter till främjande av elektrifieringen på landsbygden på så sätt, att
vid besluts fattande rörande inkomna ansökningar örn statsbidrag till elektriska
anläggningar icke uppställes såsom villkor för bidrags utgående att koppar
för elektriska ledningar måste användas?

Enligt överenskommelse med chefen för folkhushållningsdepartementet kommer
jag att besvara interpellationen.

De ledningar, varom här är fråga, utgöras dels av högspänningsledningar,
genom vilka kraften — vanligen från långt håll — överföres till i bygden utplacerade
transformatorstationer, i vilka en omvandling från hög- till lågspänning
äger rum, dels lågspänningsledningar medelst vilka kraften distribueras
från transformatorstationerna till de olika gårdarna. Högspänningsledningarna
kunna merendels utan större olägenhet utföras av järn. Lågspänningsledningarna
kunna däremot endast utföras av detta materiel då fråga är örn mycket
korta överföringsavstånd och små effektbelopp. Vid järnledningar kan därför
motordrift endast undantagsvis ifrågakomma, under det att belysningsbehov
i blygsam omfattning kan tillgodoses, då överföringsavstånden äro korta. Denna
begränsning betingas dels av nyttosynpunkter, d. v. s. att kraften respektive
lyset på grund av för stor strömförlust i ledningarna fungerar illa eller icke
alls, dels av säkerhetssynpunkter. Sistnämnda förhållande beror på att vid järnledningar
de säkerhetsapparater (de s. k. »propparna»), som skola skydda mot

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 51. 9

130 Nr 51 Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

kortslutningar m. m. under vissa förhållanden mer eller mindre sättas ur funktion,
ett förhållande, som medför ökad brandfara i de anslutna byggnaderna
och i vissa fall även livsfara. Det maximala överföringsavståndet kan således
vid järnledningar betingas antingen av nyttosynpunkter eller av säkerhetssynpunkter.
I många fall kommer man till ungefär samma överföringsavstånd vare
-ig man utgår från nytto- eller säkerhetssynpunkter.

1 kommerskollegii säkerhetsföreskrifter för elektriska anläggningar av år 1939
töreskrives, att lågspänningsledningar skola bestå av koppar. Med hänsyn till
knappheten på denna metall upphävde emellertid kollegium denna föreskrift
genom kungörelse den 26 mars 1941. Alltjämt gäller dock ett i och för sig
ganska självklart villkor, nämligen att befintliga säkerhetsapparater skola fungera
vid kortslutning var som helst i ledningsnätet. Det är detta villkor, som
ur säkerhetssynpunkt begränsar järnledningamas användningsmöjligheter.

I och med att brist på för elektriska anläggningars utförande erforderlig materiel
gör sig kännbar eller är att befara, ankommer det på kommerskollegium
att taga under övervägande i vad mån eftergifter från de utfärdade säkerhetsföreskrifterna
böra meddelas i syfte att möjliggöra användningen av ersättningsmateriel
och sålunda minska förbrukningen av sådan materiel, varav tillgången
är eller beräknas bliva knapp. Kommerskollegium bär också vid olika
tillfällen meddelat dylika eftergifter. Av ett den 24 november 1941 utfärdat
tryckt meddelande framgår, att kollegium medgivit eftergifter icke blott beträffande
den materiel, som användes för de yttre ledningsnäten, utan även
i fråga örn beskaffenheten av sådana ledningar, som komma till användning å
inomhusinstallationerna. Kollegium Ilar med hänsyn till sociala synpunkter ansett
sig tvunget vidtaga dessa åtgärder, trots att de otvivelaktigt leda till en i
förhållande till normalförhållanden sänkt standard för de elektriska anläggningarna.
Huru långt man skall gå i eftergifter är en svår och ömtålig fråga.
Det gäller här att icke blott taga hänsyn till befolkningens i de oelektrifierade
bygderna i och för sig synnerligen behjärtansvärda önskemål, utan även att tillse
att icke de missgrepp upprepas, som begingos under den förra kristidselektrifieringen
och som ledde icke blott till en skrämmande ökning av brandskador
och olycksfall utan även till synnerligen kostsamma ombyggnader av de
elektriska anläggningarna.

Av interpellantens framställning synes framgå, att han har den uppfattningen
att för närvarande för åtnjutande av statsbidrag uppställes det villkoret,
att koppar för ledningarna alltid skall användas. Ett missförstånd föreligger
här möjligen från interpellantens sida. Det för statsbidragets åtnjutande uppställda
villkor, som här åsyftas, brukar ha den lydelsen, att sökanden skall
.-tyrka sig förfoga över den för anläggningens utförande erforderliga kopparmängden.
Numera utföras elektrifieringsanläggningarna på landsbygden merendels
så att för högspänningsledningarna samt kortare och mindre belastade
avgreningsledningar på lågspänningsnäten användes järn under det att för
lägspänningsnäten i övrigt användes koppar. Inom elektrifieringsberedningen
skei'' i samband med prövningen av bidragsansökningarna en viss kontroll över
kopparbehovet och ställningstagandet till ansökningarna blir beroende av i vad
män sökanden har möjlighet att anskaffa den minimikvantitet koppar, som befinnes
erforderlig. I vissa fall framgår vid granskningen att projekten kunna
utföras utan användning av kopparledningar. I sådana fall erfordras givetvis
icke någon kopparlicens för statsbidragets lyftande. Jag kan som exempel nämna,
att det i interpellantens hemort befintliga distributionsföretaget, Sörsjöns
elektriska aktiebolag, beviljats statsbidrag för ett ledningsnät, avsett att ut
byggas helt med järn.

Av vad i det föregående anförts torde framgå, att interpellantens önskemål

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

ldl

Svar pä interpellation. (Forts.)

redan äro tillgodosedda, åtminstone så till vida att som villkor för statsbidrags
åtnjutande icke föreskrives något, som hindrar användningen av järnledningar
i den omfattning, som ur nyttosynpunkt kan anses skäligt och ur säkerhets
synpunkt tillåtlig^. Interpellantens vädjan örn ökad användning av järnledning
ar är i och för sig förståelig, men man torde i detta avseende inte kunna gä
utöver en viss gräns. Att bristen på koppar liksom på annan för elektrifieringen
nödvändig materiel kommer att verka hämmande på den återstående, elektrifieringen
är dessvärre ofrånkomligt.

iVidare yttrade

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Jag ber att få tacka herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet för att han varit vänlig att besvara den
av mig framställda interpellationen. Jag kan också utsträcka detta mitt tack
till att gälla svarets innehåll, som utifrån mina utgångspunkter måste anses
vara i stort sett tillfredsställande.

Sedan jag sagt detta .skulle jag kunnat sluta mitt anförande här, om det icke
runnits någonting i herr statsrådets nyss hållna anförande, som måhända tarvar
ett klarläggande från min sida. Herr statsrådet uttalade, att det möjligen
kan föreligga, ett missförstånd från min sida, enär det av min framställning
syntes framgå, att jag hade den uppfattningen, att för åtnjutande av statsbidrag
alltid uppställts det villkoret, att koppar måste användas för lågspänningsledningarna.
Detta ger mig anledning att redogöra något för hur det omnämnda
s. k. missförståndet uppstått.

Styrelsen för Sörsjöns elektriska aktiebolag, vari jag är ledamot och även
ordförande, hade under innevarande år ämnat utföra elektrisk anläggning till
en liten skogsby i fjällbygden intill norska gränsen, bestående av fem gårdar.
Företaget skulle emellertid draga rätt så stora kostnader i förhållande till de
inkomster, som kunde påräknas, och kunde därför icke genomföras under annan
förutsättning än att statsbidrag erhölles. På grund härav inlämnades ansökan
örn statsbidrag tillsammans med uppgjort kostnadsförslag till länsstyrelsen
för vidare befordran till Konungen. Tiden gick emellertid, den ena
veckan lades till den andra, och det blev månader utan att något avhördes rörande
huruvida ärendet hade blivit föremål för behandling eller ej. Det bör
kanske här framhållas, att vi voro mycket angelägna om att besked erhölls i
så god tid, att i den händelse statsbidrag skulle utgå vi hade haft möjlighet
att utföra anläggningen före vinterns inträde, enär i annat fall sådan möjlighet
ej förefanns. Såsom varande ordförande i bolagets styrelse var jag helt
naturligt personligen intresserad av frågans lösning och tog mig därför anledning
besöka ett av Kungl. Maj:ts departement här i Stockholm — jag skall
ej. nämna vilket det var — för att efterhöra, hur det låg till beträffande den
gjorda ansökningen. Vederbörande ämbetsman meddelade då, att ärendet än
nu icke överlämnats till Kungl. Maj :t för avgörande utan kvarlåge hos elektritieringsberedningen,
som för honom förklarat, att både ifrågavarande och
många andra ärenden av liknande beskaffenhet skulle förbliva vilande i avvaktan
på en rikligare tillgång på koppar än vad då var fallet. Jag skulle
emellertid erhålla noggrannare besked per brev, sedan ytterligare undersökning
företagits. Så skedde också. Jag hoppas, att innehållet i de erhållna
meddelandena, som jag här ämnar återgiva, skall åskådliggöra, huruvida något
missförstånd förelegat från interpellantens sida, eller om möjligen miss
förståndet funnits på annat håll.

För det första sades uttryckligt ifrån, att »användande av järn till lågspän
ningsledningar vore stridande mot gällande bestämmelser, och att dispens härifrån
ej kunde förordas av kommerskollegium», och för det andra meddelades,

132

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

»att många andra ansökningar av samma art förelåge, och att det icke vöre
möjligt tänka sig att i ett enstaka fall göra undantag».

Sedan dess har emellertid meddelande ingått, att, i vad det gäller det elektrifieringsföretag,
som jag här särskilt framdragit såsom ett exempel och som
herr statsrådet ju själv vidrörde i sitt anförande, skall statsbidrag utgå. Herr
statsrådet omnämnde ju också detta i sitt interpellationssvar. Huruvida någon
särskilt gynnsam behandling i detta särskilda fall förekommit eller icke undandrager
sig mitt bedömande. Personligen är jag mest benägen tro, att statsrådet
för sin del gör det bästa möjliga i varje särskilt fall.

Jag har emellertid för min del ansett, att det skulle vara av värde att erhålla
ett klarläggande uttalande av vederbörande statsråd rörande dessa saker,
örn vilka olika uppfattningar synbarligen förekommit även bland dem, som ha
att handlägga dessa ärenden. Herr statsrådet har givit detta enligt min mening
nödvändiga klarläggande, och jag noterar med tillfredsställelse, att det
icke föreligger hinder att i sådana fall, då så utan större olägenhet kan ske,
statsbidrag utgår även till lågspänningsledningar, utan att koppar behöver
användas.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 6.

Svar pä Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp
interpellation, erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Med andra kammarens tillstånd
har dess ledamot herr Hansson i Skediga i en interpellation framhållit,
att en stor del av landets arrendatorkår får erlägga sina arrenden helt eller
delvis efter årets markegångspriser på råg, vete och korn. Då den dåliga skörden
medfört, att de åsätta priserna höjts, har interpellanten frågat, örn jag
har för avsikt att vidtaga åtgärder för rättelse i den berörda frågan för arrendator
erna.

Till svar härå vill jag erinra om att jag jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande
den 28 juni detta år tillkallade en sakkunnig för att verkställa utredning
rörande lagstiftning till reglering av vissa arrendeavtal. Sedermera tillkallades
även ett antal sakkunniga för att med utredningsmannen deltaga i
överläggningar i ämnet.

Utredningen avsåg lagstiftning rörande reglering av

1) sådana arrendeavtal angående jordbruksfastigheter, i vilka arrendeavgiften
bestämts att utgå i form av mjölkleveranser eller liknande naturaprestationer,

2) de arrendeavtal angående kronan tillhöriga eller till ecklesiastikt ändamål
anslagna fastigheter, i vilka arrendet utsatts i en eller flera av de persedlar,
som upptagas i länets markegångstaxa, att lösas med penningar efter
senast fastställda pris enligt litt. A. i markegångstaxan, och

3) de arrendeavtal rörande fastigheter, som icke tillhöra kronan eller äro
anslagna till ecklesiastikt ändamål, där arrendeavgiften utsatts i jordbruksalster
att lösas med penningar enligt de i markegångstaxan fastställda prisen
eller enligt annan jämförlig värdering.

Utredningsmannen, som tidigare avgivit särskild promemoria angående reglering
av arrendeavgifterna för de ecklesiastika fastigheterna, har den 12 innevarande
december avlämnat förslag till lag om jämkning av arrendeavtal i
vissa fall samt förslag till Kungl. Majrts förordning angående grunder för
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksegendomar.

Förslagen ha omedelbart remitterats till ett stort antal myndigheter och korporationer
för yttrande. Meningen är att — sedan frågornas beredning slut -

Fredagen den 19 december 1941.

Nr 51.

133

Svar på interpellation. (Forts.)

förts — proposition i ämnet så snart som möjligt skall föreläggas nästa års
riksdag.

Härefter yttrade:

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! För det svar kerr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet lämnat på min interpellation ber jag få
framföra mitt tack. Enligt vad i svaret framkommit har herr statsrådet tillkallat
sakkunniga, som ha utrett detta ärende. Enligt samma svar ha de sakkunnigas
utlåtande gått på remiss till ett stort antal myndigheter och korporationer.
Samtidigt framgick av svaret, att så snart handlingarna återkomma skall
proposition lämnas till nästa års riksdag.

Utöver vad jag anfört i min interpellation vill jag framhålla, att då statsmakterna
gått in för att på alla möjliga sätt hindra en prisstegring, är det
väl ingen som ej godkänner detta. Den fråga, som jag i min interpellation berört,
är av mycket stor betydelse för den stora arrendatorkår, som den avser
och som redan 1940 fått höjda arrenden och för 1941 ytterligare höjning. För
att bevisa detta skall jag bara taga ett enda fall som exempel. För en jämförelse
vill jag utgå från året 1938—1939 eller det år som använts som utgångsläge
vid bedömningen av priserna på jordbrukets produkter. För en gård örn
50 hektar betalades 1938—1939 2,600 kronor i arrende. För samma gård får
arrendatorn i år betala 4,198 kronor 50 öre, således en stegring av nära 1,600
kronor, och detta samtidigt som det blivit en mycket dålig skörd.

En sådan arrendestegring verkar fullkomligt orimlig för dessa arrendatorer,
och något skäl för att jordägarna få uttaga denna mervinst kan väl knappast
föreligga.

Då statsmakterna i många fall kraftigt gått in för att hindra prisstegring,
anser jag, att dröjsmål med ingripande på denna punkt icke bör förekomma,
enär i så fall underlaget för produktionen av livsmedel utsättes för en hård ekonomisk
påfrestning.

Jag vill draga en parallell till den föreliggande frågan. Det var en interpellation
av herr Hage till statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
som lämnade svar på densamma i november. Det gällde hyresfrågan. Statsrådet
anförde då, att fastighetsägarna intagit en ansvarsmedveten hållning i
denna fråga och undvikit hyresstegring. Jag hoppades också att ägarna av
jordbruksfastigheter skulle visa samma omdöme, men så tyckes ej vara fallet.
Statsrådet säde vidare, att örn icke de nu vidtagna åtgärderna äro tillräckliga
att förhindra en ogynnsam utveckling på bostadsområdet, kommer regeringen
att vidtaga ytterligare anstalter för att bemästra läget.

T anledning av vad jag anfört tillåter jag mig förvänta, att statsrådet oell
chefen för jordbruksdepartementet utan dröjsmål vidtager åtgärder för de arrendatorer,
som ha att erlägga sina arrenden efter markegångstaxa. Jag vill
ännu en gång tacka för svaret och för de åtgärder, som redan äro vidtagna,
men samtidigt vill jag särskilt betona, att åtgärder böra vidtagas så fort som
möjligt för att vinna rättelse, särskilt i betraktande av den dåliga skörd, varmed
de lia att betala den höga arrendestegring som nu skett.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skulle bättre lia förstått den interpellation,
som statsrådet nu har besvarat, ifall den varit något annorlunda formulerad.
Det är nämligen på det sättet att en utredning pågår i denna fråga, och hade
interpellanten efterhört, hur långt denna utredning, vilken också jordbruksministern
nämnde om, forskridit, hade han kunnat få upplysning därom.

Det är väl bekant för denna kammare, att den fråga, som det nu interpellerats
örn, har behandlats av riksdagen så sent som under senare delen av maj
månad i ari anledning av dels en motion av herr Pettersson i Dahl örn möjlig -

134

Nr 51.

Fredagen den 19 december 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

^eterna till modifikationer av kronoarrendena på grand av missväxten och dels
en motion av min partikamrat herr Birke och undertecknad, i vilken vi hemställde
örn utredning för att ernå en efter nuvarande starka förändringar av
priset på jordbruksprodukter mera lämplig bestämning av de arrenden, som
skola erläggas av arrendatorema av vissa kronoegendomar. I denna motion
påpekade vi just svårigheten, när arrendet skall utgå efter markegångstaxa.
Vår motion avslogs av riksdagen, men tydligen hade regeringen en annan uppfattning
av frågan. Så tidigt som i juni började ju dessa utredningar och de
pågå, som vi hörde av jordbruksministerns svar, fortfarande.

Jag ifrågasätter därför, huruvida ej den här interpellationen är av det slaget,
som hans excellens statsministern åsyftade, då han i onsdags besvarade en
interpellation i första kammaren örn de principer, som i huvudsak skulle läggas
till grund, då regeringens medlemmar hade att avgöra, örn de skulle besvara
framställda interpellationer eller icke, och då han uppgav, att en av
de uppgivna orsakerna till att dessa icke besvarades vore, att interpellanten icke
haft något egentligt skäl för interpellationens framförande.

Däremot, vill jag, för att det icke skall bli något missförstånd, meddela —
helt naturligt för övrigt, då jag motionerat i samma sak — att i själva sakfragan
är jag fullständigt ense med interpellanten.

överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 23,
statsutskottets utlåtanden nr 247—251, bevillningsutskottets betänkanden nr
44 46, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 78—81 samt jordbruks utskottets

utlåtanden nr 89 och 90.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 252, angående till -läggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42.

§ 9.

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr förste
vice talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att å
morgondagens föredragningslista dels två gånger bordlagda ärenden skola
uppföras i följande ordning, nämligen bankoutskottets utlåtande nr 78, statsutskottets
utlåtanden nr 247—251, bevillningsutskottets betänkanden nr 44—
46, konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, bankoutskottets utlåtanden nr 79
—81 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 89 och 90 dels ock det en gång
bordlagda ärendet skall uppföras efter de två gånger bordlagda ärendena.

Denna hemställan bifölls.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.8 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

135

Lördagen den 20 december.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen öppnade sammanträdet med följande ord: För kort stund
sedan inkom meddelande om att ledamoten av denna kammare Emil Petersson
i Gäddvik i dag på morgonen avlidit. Petersson bevistade sin första riksdag.
Han var ledamot av kammarens tillfälliga utskott nr 2. Dödsbudet kom oväntat.
Det är med beklagande kammaren fått del av hans bortgång. I sin hembygd
deltog Petersson med stort intresse i det kommunala arbetet.

Han hade givetvis under den korta tid han tillhörde riksdagen ej hunnit göra
sig särskilt bemärkt, men vi minnas alla hans ljusa äktsvenska gestalt och öppna
sinnelag.

Vi lysa frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

§ 2.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 14 november 1941 dagtecknad proposition nr 339, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid propositionen fogade förslag till

1) reglemente angående tjänstepension för befattningshavare i statens tjänst
(allmänna tjänstepensionsreglementet) samt

2) reglemente angående familjepension för efterlevande till befattningshavare
i statens tjänst (allmänna familjepensionsreglementet);

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i propositionen anförts utfärda bestämmelser

örn tillämpning av allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
i vissa fall å tjänstemän avgångna med pension enligt civila
eller militära tjänstepensionsreglementet,

örn pensionstillägg åt vissa tjänstemän avgångna med pension enligt civila
eller militära tjänstepensionsreglementet,

örn förhöjda pensioner för vissa rikstelefonister, å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet
erhölle tillämpning, samt

örn reglering av pensionsrätten för lärare, å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet
erhölle tillämpning och som före reglementets ikraftträdande inne
haft rektorsförordnande;

dels bemyndiga Kungl. Majit

att förordna örn utbyte av rätt till uppskjuten livränta enligt civila eller
militära tjänstepensionsreglementet mot förtidslivränta,

Förstat) till
allmänna
t jänste- och
jamiljepensionsreglemcnten
m- m

136

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)

att, där tjänstepension eller familjepension enligt annan pensionsförfattning
än allmänna tjänstepensionsreglementet eller allmänna familjepensionsreglementet
sammanträffade med förmån enligt något av dessa reglementen, medgiva
undantag från de bestämmelser angående sammanträffande av förmåner,
som kunde finnas meddelade i den andra pensionsförfattningen, samt

att utfärda de övergångsbestämmelser, vilka kunde visa sig erforderliga utöver
de övergångsstadganden, som innefattades i allmänna tjänstepensionsreglementet
och allmänna familjepensionsreglementet;

dels ock medgiva, att beträffande sådan förste postexpeditör och postexpeditör
samt förste telegrafexpeditör och telegrafexpeditör, vilken enligt riksdagens
beslut personligen i lönehänseende placerats i lönegrad närmast högre än
den, till vilken vederbörande befattning hörde, finge vid tillämpning av allmänna
tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
lända till efterrättelse det tjänstepensionsunderlag respektive familjepensionsunderlag
och det tjänstepensionsavdrag respektive familjepensionsavdrag, som
jämlikt reglementena gällde för den lönegrad, enligt vilken vederbörandes avlöning
utginge.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle 22 och 36 §§ allmänna tjänstepensionsreglementet
hava följande lydelse:

22 §.

1 morn. Å tjänstepensionens grundbelopp eller, där mer än en pension enligt
reglementet åtnjutes, å de sammanlagda grundbeloppen utgår rörligt tilllägg
under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som enligt vederbörliga
avlöningsreglementen gälla angående dylikt tillägg å lön till ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän vid den civila och militära statsförvaltningen.

2 mom. Rörligt tillägg beräknas å grundbeloppet för månad.

Härvid skall dock iakttagas, att tillägg ej beräknas å belopp, varmed grundbeloppet
överstiger 600 kronor, och ej heller å däri ingående öretal, som överskjuter
fullt krontal.

3 mom. Till hjälp vid uträkning av rörligt tillägg utfärdar Kungl. Majit
de tabeller och anvisningar, sorn må finnas erforderliga.

36 §.

''Affärsdrivande verk.

Statens järnvägar.

För befattningar såsom lokförare och lokeldare skola tillämpas de tjänstepensionsavdrag
och tjänstpensionsunderlag, som enligt 7 § 2 mom. och 16 §
2 mom. gälla för nedan angivna lönegrader, nämligen

för lokeldare................................... A 8

» lokförare I tillhörande lönegrad A 10.......... All

1 » » A 12 .......... A 13.

För 24 § allmänna familjepensionsreglementet hade Kungl. Majit föreslagit
följande lydelse:

24 §.

Affär sdrivande verk.

Statens järnvägar.

För befattningar såsom lokförare och lokeldare skola tillämpas de familjepensionsavdrag
och familjepensionsunderlag, som enligt 6 § 2 mom. och 11 §
2 mom. gälla för nedan angivna lönegrader, nämligen

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

137

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)

för lokeldare.................................. A 8

» lokförare ltillhörande lönegraden A 10 ........ Ali

» » A 12 ........ A lo.

Kungl. Majit hade vidare föreslagit, bl. a., att pensionsåldern för vagnförman
och stallförman vid statens järnvägar skulle inträda vid en levnadsålder
av 63 år.

I samband med ifrågavarande proposition hade utskottet till behandling förehaft
följande i anledning av densamma väckta motioner, nämligen
inom första kammaren:
nr 256, av herr Wistrand m. fl.;
nr 257, av herrar Wagnsson och Wennqvist;
nr 258, av herr Ericsson, Herman, m. fl.; samt
nr 259, av herr Ericsson, Herman;
inom andra kammaren:

nr 352, av herr Hansson i Rubbestad m. fl.;
nr 353, av herr Lindahl m. fl.;
nr 354, av herr Spångberg m. fl.;
nr 355, av herrar Nolin och Tersson i Falla; samt
nr 356, av herr Lindén.

I likalydande motionerna I: 256 av herr Wistrand jämte tolv av första kammarens
övriga ledamöter samt II: 355 av herrar Nolin och Tersson i Falla hade
hemställts, »att riksdagen, med beaktande av ej endast den befolkningsutveckling
som med växande tyngd kräver ökade arbetsinsatser utan även det rådande
statsfinansiella läget, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn
utredning angående en höjning av nuvarande pensionsåldrar för statstjänstemän».

I likalydande motionerna I: 258 av herr Ericsson, Herman, jämte två av
första kammarens övriga ledamöter samt II: 353 av herr Lindahl jämte två
av andra kammarens övriga ledamöter hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta, att maskinbiträde i loktjänst får som tjänstepensionsavdrag och tjänstepensionsunderlag
räkna 7 lönegraden».

I likalydande motionerna I: 259 av herr Ericsson, Herman, samt II: 354 av
herr Spångberg jämte tre andra kammarens övriga ledamöter hade hemställts,
»att riksdagen vid behandling av förslag till allmänna tjänstepensionsreglementet
måtte besluta, att pensionsåldern för vagnförmän och stallförmän vid
statens järnvägar skall inträda vid en levnadsålder av 60 år».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
måtte

1) för sin del godkänna vid utlåtandet (Bilaga A) fogat, såsom utskottets
förslag betecknat förslag till allmänt tjänstepensionsreglemente;

2) för sin del godkänna vid utlåtandet (Bilaga B) fogat, såsom utskottets
förslag betecknat förslag till allmänt familjepensionsreglemente;

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
i propositionen an,förts utfärda bestämmelser

örn tillämpning av allmänna tjänstepensionsreglcmentet och allmänna familjepensionsreglementet
i vissa fall å tjänstemän avgångna med pension, enligt
civila eller militära tjänstepensionsreglcmentet,

örn pensionstillägg åt vissa tjänstemän avgångna med pension enligt civila
eller militära tjänstepensionsreglementet.

138

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
om förhöjda pensioner för vissa rikstelefonister, å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet
erhölle tillämpning, samt

örn reglering av pensionsrätten för lärare, å vilka allmänna tjänstepensions -reglementet erhölle tillämpning och som före reglementets ikraftträdande innehaft
rektorsförordnande;

4) bemyndiga Kungl. Majit

att förordna örn utbyte av rätt till uppskjuten livränta, enligt civila eller militära
tjänstepensionsreglementet mot förtidslivränta,

5) medgiva, att beträffande sådan förste postexpeditör och postexpeditör
samt förste telegrafexpeditör och telegrafexpeditör, vilken enligt riksdagens
beslut personligen i lönehänseende placerats i lönegrad närmast högre än den,
till vilken vederbörande befattning hörde, finge vid tillämpning av allmänna
tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet lända till
efterrättelse det tjänstepensionsunderlag respektive familjepensionsunderlag och
det tjänstepensionsavdrag respektive familjepensionsavdrag, som jämlikt reglementena
gälla för den lönegrad, enligt vilken vederbörandes avlöning utginge;

B) att motionerna 1:256, 257, 258 och 259 samt 11:353, 354. 355 och 356
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

C) att motionen II: 352, i den mån den icke besvarats genom vad utskottet
under punkten A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet, som för 36 § allmänna tjänstepensionsreglementet och 24 § allmänna
familjepensionsreglementet föreslagit samma lydelse som Kungl. Maj:!
samt jämväl tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn pensionsåldern för
vagnförmän och stallförmän vid statens järnvägar, hade ansett, att 22 § allmänna
tjänstepensionsreglementet skulle hava följande lydelse:

22 §.

1 mom. Å tjänstepensionens — — — lika med Kungl. Majit —- — —
militära statsförvaltningen.

2 mom. Rörligt tillägg beräknas å grundbeloppet för månad.

Härvid skall dock iakttagas, att tillägg ej beräknas å belopp, varmed grundbeloppet
överstiger 500 kronor, och ej heller å däri ingående öretal, som över
skjuter fullt krontal.

3 mom. Till hjälp--— lika med Kungl. Majit —---finnas er forderliga.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Holmgren, Nordborg och von Honi, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa

a) att riksdagen måtte avslå såväl Kungl. Maj:ts proposition nr 339 som motionerna
I: 257, 258 och 259 samt 11:352, 353, 354 och 356; samt

h) att riksdagen måtte, med bifall till de likalydande motionerna I: 256 och
II: 355, i skrivelse till Kungl. Majit hemställa örn utredning angående en höjning
av nuvarande pensionsåldrar för statstjänstemän.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

139

Förslag till allmänna t jämte- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)

2) av herrar Albertsson och Hilding;

3) av herr Sundberg, som under hänvisning till innehållet i motionerna I: 258
och II: 353 yrkat,

dels att 36 § allmänna t jäns tepension sreglementet måtte erhålla följande
lydelse:

»36 §.

För befattningar såsom lokförare, lokeldare, och maskinbiträde i loktjänst
skola tillämpas de tjänstepensionsavdrag och tjänstepensionsunderlag---—

för »maskinbiträde i loktjänst ................................ A 7.»;

dels ock att 24 § allmänna f amil jepensionsregl em entet måtte erhålla följande
lydelse:

»24 §.

För befattningar såsom lokförare, lokeldare och maskinbiträde i loktjänst
skola tillämpas de familjepensionsavdrag och familjepensionsunderlag----—

för »maskinbiträde i loktjänst .......................... A 7.»; samt

4) av herrar Bodin och Westman, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Paulsen: Herr talman! Jag har begärt ordet för att redogöra för det
förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen, som nu förelagts
riksdagen till godkännande.

Vad då först beträffar förslaget till allmänt tjänstepensionsreglemente är
detta avsett att ersätta 1934 års civila tjänstepensionsreglemente och 1935 års
militära tjänstepensionsreglemente. Det är även avsett att tillämpas å de för
närvarande från civila tjänstepensionsreglementets tillämpning undantagna distriktsveterinärer,
som övergått i statens tjänst i samband med statens övertagande
från och med den 1 januari 1934 av distriktsveterinärväsendet, och som
hittills kvarstått i statens pensionsanstalt.

Under första avdelningen, allmänna bestämmelser, omhandlar 1 § reglementets
tillämpningsområde, som sammanfaller i huvudsak med tillämpningsområdet
för de civila och militära tjänstepension sreglementena. Under det nya reglementet
faller dock i regel endast tjänsteman, som erhållit nyreglerad lön (enligt
1930—1940 års avlöningsförfattningar). Örn en tjänsteman vägrat övergå
till civila eller militära avlöningsreglementet, blir han i pensionshänsecnde
fortfarande underkastad bestämmelserna i civila resp. militära tjänstepensionsreglementet.
1938 års pensionssakkunniga lia emellertid ifrågasatt, huruvida
icke tjänstemannen i samband med det fria pensionsreglementets tillkomst
skulle få tillfälle att övergå på den nya avlöningsförfattningen och därmed
även bli underkastad det nya pensionsreglementet. Denna fråga har ej berörts
i propositionen men torde komma att tagas upp till behandling i en löneproposition
till 1942 års riksdag. Det nya reglementet skall — liksom civila tjänstepensionsreglementet
— äga tillämpning å följande befattningshavare, som fortfarande
ha oreglerad lön i den bemärkelsen, att ej ens 1921 års avlöningssystem
blivit gällande för dem: justitieråd och regeringsråd, som alltid ansetts
böra jämställas med landshövding, samt professor m. fl. tjänstemän vid universitet
eller karolinska institutet, som väntas bli lönereglerade vid 1942 och
1943 års riksdagar och nu inplacerats endast provisoriskt med relativt låga
pensionsunderlag. Här förekommer följande ändring i förhållande till civila

140

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och fämiljepensionsreglementen m. m. (Forts.)
pensionsreglementet: tjänsteman i bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen,
som finnes uppförd i av Kungl. Maj:t fastställd personalförteckning,
har nu pensionsrätt enligt civila tjänstepensionsreglementet jämlikt särskilt
förordnande men erhåller automatiskt pensionsrätt enligt allmänna t.jänstepensionsreglementet.
Skälet härför är att dessa tjänstemän äro formellt ickeordinarie,
då de oavsett i vissa fall rätt hög lönegradsplacering ej inrättats
av riksdagen, men reellt äro de närmast jämförliga med ordinarie. Anledningen
till att tjänsterna ej inrättats av riksdagen är den, att riksdagen genom bestämmelser
i bank- och sparbankslagarna givit Kungl. Maj :t generellt bemyndigande
att organisera bank- och fond- samt sparbanksinspektionerna. Detta
är ett fullständigt unikt fall i hela statsförvaltningen och kan icke få några
icke önskvärda konsekvenser.

De i 2 § upptagna undantagen från reglementets tillämpning äro i huvudsak
lika med gällande bestämmelser samt kompletteras av första punkten i
övergångsbestämmelserna. 3 § rör utvidgad tillämpning av reglementet i följande
fall. Justitie- eller regeringsråd, som avgått från sitt ämbete, skall i
vissa fall i pensionshänseende behandlas som om han alltjämt kvarstode i detsamma.
Anledningen härtill är, att sådan ämbetsman ej som andra kan få
tjänstledighet för offentliga uppdrag, då vikarie för honom ej kan förordnas.
Diplomatisk eller konsulär tjänsteman, som försättes i disponibilitet, behandlas
i vissa fall intill pensionsåldern så, som örn han alltjämt kvarstode i tjänsten.
En nyhet i hithörande avseende är att samma regel skall gälla, örn annan
tjänsteman försättes i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode.
Denna bestämmelse kommer ej omedelbart att få tillämpning, men anordningen
med disponibilitet torde komma att införas i försvarsväsendet. 1
4 § omförmälda begreppsbestämningar m. m. sakna motsvarighet i gällande
bestämmelser. Prövningen av pensionsfrågor skall enligt 5 § ske i huvudsak i
överensstämmelse med nu gällande bestämmelser, dock med den skillnaden att
Kungl. Majit enligt förslaget aldrig skall fastställa beloppet av pension utan
endast i vissa fall pröva, huruvida tjänstemannen skall erhålla pension eller ej.

Om jag så övergår till andra avdelningen i reglementet, örn tjänstepensionsavdrag,
innehåller 6 § grundläggande bestämmelser om pensionsavdrag. Enligt
nu gällande bestämmelser skall lönen under högst trettio år minskas med
tjänstepensionsavdrag för civila befattningshavare, för militära befattningshavare
intill pensionsåldern; enligt föreliggande förslag äger pensionsavdrag
rum intill avgången ur tjänst. Skälet härför är, att örn tjänstemännens pensioner
skola förbättras, är det nödvändigt att höja summan av deras pensions
avdrag. Detta kan — bland annat med hänsyn till det sätt, varpå löneregleringarna
skett — endast i viss utsträckning ske genom att de årliga pensionsavdragen
höjas. För övrigt får det ske genom att pensionsavdrag få vidkännas
hela tjänstetiden. Borttagande av 30-årsbegränsningen är önskvärt även
ur andra synpunkter. Enligt nuvarande lönesystem sker löneklassuppflyttning
med 3-årsintervaller. Intervallernas antal är beräknat så, att tjänstemännen i
allmänhet skola ha uppnått högsta löneklassen, då försörjningsbehovet är
störst, d. v. s. rätt lång tid före pensioneringen. Uppnåendet av 30-årsgränsen
medför nu ungefär samma verkan som en ytterligare löneklassuppflyttning.
som inträder på ett synnerligen irrationellt sätt, i vissa fall ungefär samtidigt
med uppflyttning till högsta löneklassen. i andra fall omedelbart före pensionsålderns
uppnående, varigenom övergången mellan lön och pension försvåras,
och i åter andra fall kommer tjänstemannen överhuvud taget ej i åtnjutande av
avdragsbefrielse. Här kan man jämföra förhållandena vid försvarsväsendet.
om 30-årsbegränsning skulle där införas, i det att fänrikar, löjtnanter och kaptener
skulle få betala pension för generaler m. fl. Avdragsbefrielse skall ej

Lönlagen den 20 december 1941.

Nr 51.

141

Förslag till allmänna tjärns le- och familjepensionsreglementen m. m. (Foris.)
heller inträda vid pensionsålderns uppnående, ty då .skulle vederbörande tjänsteman
ha ett positivt intresse av att få kvarstå i tjänst för att få ökning i nettolönen.
Om kvarstående skall ske, bör det emellertid vara betingat av statens
intresse. De i 7 § omförmälda pensionsavdragens belopp hava höjts med i genomsnitt
25 procent för alla lönegrader. Man kan då fråga sig: Varför icke
mera, exempelvis 50 procent? Svaret är, att man skulle då i många fall på
detta sätt taga tillbaka hela löneökningen vid löneregleringen. Vidare kan man
ej bortse från att tjänstemännen under en följd av år sedan 1920 fått vidkännas
avdrag med nuvarande belopp för att få nuvarande pensioner. De'' nya avdragen
äro beräknade så, att ökningen i pensionsavdrag skall förslå att till en
tredjedel täcka statens merkostnader i anledning av pensionsregleringen. Någon
höjning skall däremot ej ske i den mån höjning av pensionerna ej sker.

I tredje avdelningen, som rör ordinarie tjänstemans skyldighet att avgå m. m.,
innehåller 8 § grundläggande stadganden om avgångsskyldigheten. I paragrafens
1 mom. beträffande domare, vilka såsom hittills äro skyldiga att avgå vid
67 års ålder, ha vissa ändringar införts i fråga örn skyldigheten att avgå på
grund av sjukdom i syfte att få det hela mera rationellt. Enligt 2 mom. rörande
övriga ordinarie tjänstemäns avgångsskyldighet föreligger för tjänsteman,
örn han uppnått pensionsåldern eller till följd av olycksfall i tjänsten eller
sjukdom i andra fall blivit för framtiden oförmögen att sköta sin tjänst, avgångsskyldighet
på samma sätt som nu. För närvarande är tjänstemannen ej
skyldig att avgå, örn han kan tjänstgöra i annan befattning, till vilken han är
förflyttningsskyldig. Detta villkor föreslås borttaget för framtiden. Däremot
inskrives i pensionsreglementet skyldighet för vederbörande myndighet att tillse,
huruvida förflyttning kan ske, och örn tjänstemannen finnes böra förflyttas
men vägrar, får han ej åtnjuta invalid- resp. sjukpension. Beträffande anstånd
med avsked kan enligt 3 mom. liksom nu, men i motsats till sakkunnigförslaget,
domare ej medgivas sådant anstånd med avsked. Anstånd kan för närvarande
av den avskedsbeviljande myndigheten medgivas intill två år, örn tjänstemannen
kan på tillfredställande sätt gagna det allmänna. Häri föreslås nu
följande ändringar, nämligen att dels myndigheten kan endast medgiva anstånd
intill ett år, så länge tjänstemannan är fullt tjänsteduglig, men Kungl. Maj :t
kan utsträcka anståndet intill tre år, räknat från pensionsåldern. Bestämmelserna
i 4 mom. första stycket rörande vanlig folkpensionering innefatta ingen
ändring i förhållande till gällande bestämmelser. Enligt det nu tillagda andra
styket kan tjänsteman, som blivit straffriförklarad men begått brott, som
kunnat förskylla avsättning, av Kungl. Maj :t förklaras skyldig att avgå och
entledigas. Detta tillägg är föranlett av ett aktuellt fall, då en tjänsteman förskingrade,
frikändes på grund av sin sinnesbeskaffenhet vid brottets begående,
lilltvingade sig tillträde till tjänsten och åter började förskingra. Frågan örn
ytterligare tillägg i förevarande moment är föremål för utredning. Beträffande
icke-ordinarie befattningshavares entledigande i vissa fall enligt 5 mom.
gälla i huvudsak samma bestämmelser, men bestämmelserna ha gjorts mera systematiska.
Frågan om ändring av pensionsåldrarna, vilken omhandlas i 9 §, har
icke upptagits till prövning i förslaget. I ämnet väckta motioner ha avstyrkts
av utskottet. Dock torde, enligt vad jag har mig bekant, vissa speciella frågor
örn pensionsåldern komma att anmälas för 1942 års riksdag. Bestämmelser rörande
bestämning av begreppet olycksfall i tjänst m. m. .saknas för närvarande
i pensionsreglementena, men i 10 § ha upptagits avlöningsförfattningarnas bestämmelser
med vissa obetydliga avvikelser. I 11 § finnas vissa proeedurföreskrifter.
För närvarande råder en viss tvekan, huruvida en myndighet i sådana
fall, då tjänstemannen underlåter att söka avsked, äger hos den pensionsbevil -

142

Nr 51.

Lördagen deli 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepenshmsreglcmenten rn. m. (Forts. *
jande myndigheten påkalla prövning av tjänstemannens pensionsrätt. I forslaget
utsäges uttryckligen, att detta kan ske.

Fjärde avdelningen handlar örn tjänstepension, varav kap. 1, omfattande §§12
—22, örn tjänstemän i allmänhet och kap. 2, omfattande §§ 23—25, örn tjänstemän
som tillsättas genom förordnande. I 12 § anges bestämmelsernas till -lämpningsområde. Förutsättningar för rätt till pension, som äro upptagna i
13 §, äro i huvudsak lika med nuvarande bestämmelser härutinnan. Såsom förutsättning
för rätt till förtidspension, som avhandlas i 2 morn., gäller för närvarande,
att civil tjänsteman kan tillgodoräkna minst 30 tjänstår. Beträffande
vissa tjänster har man emellertid förutsett, att innehavaren ej kail
uppnå mer än 25 tjänstår och därför stadgat, att 25 tjänstår räcka för
helpension. Beträffaned sådana tjänster har kravet på 30 tjänstår såsom
förutsättning för förtidspensionering lett till att förtidspensionering ej kari
ske. Nu har föreslagits att förtidspensionering skall kunna meddelas, om
tjänstemannen innehar minst det antal tjänstår, som erfordras för erhållande
av hel pension. Beträffande verkan av avsättning m. m., 3 morn.,
torde jag få hänvisa till motiveringen i propositionen sid. 180. Beträffande
pensionens beståndsdelar och utgående, 14 §, gäller för närvarande, att det pensionsbelopp,
som får utgå efter pensionstagarens död, är maximerat till 500 kronor,
å vilket belopp får utgå dyrtidstillägg. Förslaget innebär, att maximibeloppet
inklusive rörligt tillägg utgör 600 kronor. För närvarande gäller, att en
tjänsteman, som lyckats dölja begånget brott intill pensioneringen, får behålla
pensionen även efter det brottet upptäckts, dock med ett reducerat belopp. Enligt
förslaget bortfaller i detta fall pensionen och ersättes med rätt till uppskjuten
livränta. I fråga örn de faktorer, som bestämma pensionens grundbelopp
m. m., 15 §, gäller enligt 3 morn., att en förordnandetjänsteman, som innehaft
sin tjänst i 12 år, äger enligt gällande bestämmelser genast erhålla pension,
örn han avgår ur statens tjänst. Örn han i stället erhåller en fullmaktstjänst,
skall han emellertid i pensionshänseende bliva underkastad de bestämmelser,
som gälla för fullmaktstjänsten. Han kan emellertid, örn han så vill.
göra anmälan, att han fortfarande vill kvarstå på förordnandetjänstens pensionsunderlag,
och i så fall får han även vidkännas förordnandetjänstens pensionsavdrag.
Enligt förslaget gäller en annan anordning vid övergång till fullmaktstjänst.
Tjänstemannen skall vidkännas det pensionsavdrag, som gäller för fullmaktstjänsten.
Någon anmälan behövs ej, utan då tjänstemannen avgår från
fullmaktstjänsten skall man se till att han ej får lägre pension än örn han begagnat
sig av sin rätt att vid förordnandets upphörande avgå ur .statens tjänst
och få pension.

Rörande pensionsunderlag, varom bestämmelser äro upptagna i 16 §, gäller
för närvarande att en medeltalsberäkning av pensionsunderlag göres ej endast,
då fråga är örn ålders- eller förtidspension, utan även då fråga är örn sjukpension.
Enligt förslaget i 1 morn., som närmare preciserar frågan om det sätt.
varpå medeltalsberäkningen skall utföras, skall någon medeltalsberäkning ej
ske i fråga örn sjukpension. Nuvarande pensionsunderlagen äro beräknade sä
som 2In av slutlönen på billigaste ort (A-ort). Å pensionerna utgå dyrtidstillägg.
Vid levnadskostnadsindex 156 (d. v. s. 1935 års genomsnittliga levnadskostnader)
utgår dyrtidstillägget med 12 procent, för närvarande är det 28 procent
i dyrtidstillägg. De nya pensionsunderlagen utgå jämlikt 2 och 3 mom. utan
något rörligt tillägg vid index 156 och inbegripa alltså 12 procent dyrtidstilllägg,
som inräknats i de fasta beloppen. Återstoden av dyrtidstillägget har
ersatts med ett rörligt tillägg, som för närvarande skulle utgå med 15 procent.
Härutöver innebära de nya pensionsunderlagen en reell förbättring av pensionerna:
1) de äro beräknade i relation till de nya lönerna, vilka medförde eln

Lördagen den 20 december 1941. Nr 51. 14H

Förslag till allmänna Ijänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
reell förbättring av 300 kronor i alla lönelägen; 2) de äro ej beräknade på
grundval av A-ortslönen utan C-ortslönen. Det skola riksdagens ledamöter
komma ihåg, ty det kan hända, att inte alla observerat det. I sistnämnda del
utgör höjningen en ersättning för att dyrortsgradering av pensionerna ej kommer
till stånd; man förbättrar pensionerna åtminstone något för pensionstagare
på de dyraste orterna, men av denna förbättring bli även pensionstagare på do
billigare orterna delaktiga. De i 17 § föreslagna bestämmelserna om tjänstårsberäkning
innebära en betydande omläggning, som dock är mest av tekniskpraktisk
natur, men sorn även är av reell betydelse, vilket framgår av följande
exempel: En arbetare får enligt arbetarpensionsreglementet tillgodoräkna */
av den tid, varunder han haft arbetaranställning i statens tjänst utan att äga
pensionsrätt. Örn han sedan blir tjänsteman och pensioneras i denna egenskap,
förlorar han för närvarande nämnda tjänstår, och detta kan leda till att pensionen
blir sämre, även örn det innebär en befordran att övergå till att bli
tjänsteman. Förslaget innebär, att redan förvärvade tjänstår icke under några
omständigheter förloras. Beträffande ålderspensionens grundbelopp, 18 §, föreslås
ingen ändring, medan invalidpensionens grundbelopp enligt 19 § liksom
jämlikt gällande bestämmelser kan bli större än den ålderspension, vederbörande
skulle ha erhållit. Nu införes den jämkningen, att invalidpension, som börjar
utgå efter pensionsålderns inträde, bestämmes enligt ålderspensionsgrunderna.
I 20 § örn sjukpensionens grundbelopp innebär förslaget endast en jämkning
beträffande halvtidstjänstemän. Förslagets bestämmelser i 21 § angående
förtidspensionens grundbelopp innebära smärre jämkningar, som medfört en
betydligt mindre komplicerad avfattning av bestämmelserna än för närvarande.
Det rörliga tillägget å pension, jämväl benämnt dyrtidstillägg, varom 22 §
innehåller närmare föreskrifter, beräknas enligt nu gällande grunder å högst
100 kronor för månad, vilket med inberäknande av 12 procents dyrtidstillägg
vid index 156 motsvarar ungefär 448 kronor. 1938 års pensionssakkunniga föreslogo,
att rörligt tillägg skulle få utgå å högst 500 kronor per månad. Med utgångspunkt
från att maximibeloppet för rörligt tillägg å lön är 900 kronor för
månad och att pensionen i allmänhet utgör 2/3 av lönen, hade emellertid maximigränsen
i propositionen höjts till 600 kronor för månad. Detta har utskottet
sänkt till 500 kronor för månad.

Beträffande tjänstemän, som tillsättas medelst förordnande, 2 kap., innehåller
23 §, som rör bestämmelsernas tillämpningsområde, den nyheten, att cheferna
för bank- och fondinspektionen samt sparbanksinspektionen ej endast i
löne- utan även i pensionshänseende behandlas såsom förordnandetjänstemän.
Vidkommande bestämmelserna örn pension åt tjänstemän, förordnade på viss tid
eller tills vidare, innebär bestämmelsen i 24 § 1 mom. ett närmare klarläggande
av förutsättningarna för pension än vad hittills skett. Enligt 3 mom. utgå!
avkortad förordnandepension för närvarande pensionsunderlaget, minskat med
1,000 kronor. I förslaget föreslås en smidigare avkortningsregel, där maximum
upptages till 15 procent av pensionsunderlaget. Örn en förordnandetjänsteman
löre tjänstens tillträdande innehaft annan tjänst, skall man enligt nu gällande
bestämmelser tillse, att han vid avgång från förordnandetjänsten ej får lägre
pension än lian skulle lia erhållit å den tidigare innehavda tjänsten. Dare nioi
garanterar man ej tjänstemannen att få mera än vad han skulle lia erhållit å
sin förra tjänst. Enligt förslaget skall man däremot tillse, att tjänstemannen
ej får mindre pension jin örn han kvarstått i sin förra tjänst och pensionsunderlaget
för denna dessutom varit på visst sätt ökat. Pensionsunderlagen för förordnandetjänster
äro för närvarande i stor utsträckning oberoende av differentieringen
i lönehänseende. Förslaget innebär i 4 morn., att man sökt sprida ut
underlagen över hela skalan på ett mera jämnt siitt. Angående innehållet i be

144

Nr 51.

Lördalen deli 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepension sreglementen m. m. (Forts.)
stämmelserna om pension åt tjänstemän, förordnade för begränsad anställningstid,
25 §, vilka skola äga tillämpning för endast tio tjänster, ber jag att få hänvisa
till 1938 års pensionssakkunnigas betänkande sid. 174 ff.

Härefter övergår jag till femte avdelningen, örn tjänstelivränta; vi finna, att
26 § innehåller förutsättningar för rätt till livränta m. m. För närvarande finnes
endast rätt till uppskjuten livränta. Enligt förslaget skall rätten till uppskjuten
livränta i vissa fall kunna ersättas med en rätt till förtidslivränta. Förordnade
tjänstemän äga för närvarande ej livränterätt, men enligt förslaget
skola även dessa tjänstemän äga sådan rätt. Oavsett hur kortvarig tjänstgöringen
är finns i övrigt enligt nuvarande bestämmelser livränterätt. Förslaget
innebär emellertid i detta avseende, att den, som ej under minst tre år före avgången
innehaft anställning, som vid nämnda tillfälle varit förenad med tjänstepensionsrätt,
är avskuren från livränterätt. Enligt gällande bestämmelser beräknas
livräntan vid avgången ur statens tjänst, men om tjänstemannen åter inträder
i statens tjänst, upphör livränterätten. Förslaget innebär däremot, att
livränta beräknas först vid uppnående av 65-årsåldern efter ansökan av tjänstemannen.
För närvarande tillämpas såsom livränteålder för tjänstemän i lönegraderna
A 1—A 12 63 år och eljest 65 år, medan däremot enligt förslaget en
enhetlig livränteålder av 65 år tillämpas. Då pension enligt förslaget skall upphöra
att utgå, i händelse ett av tjänstemannen begånget ämbetsbrott upptäckes
efter det han erhållit pension, träder i pensionens ställe rätt till livränta.
Beträffande livräntans storlek, varom bestämmes i 27 och 28 §§, användes för
närvarande en försäkringsteknisk beräkning. Förslaget i denna del är byggt
på en rätt enkel beräkningsmetod.

Enligt nuvarande bestämmelser örn sammanträffande av förmåner, varom
förmäles i reglementets sjätte avdelning, 29 §, gäller, att om en och samma
person är berättigad till mer än en tjänstepension, den mindre av pensionerna
minskas med 2/3, dock att minskning sker allenast i den mån så erfordras för
att de sammanlagda pensionsbeloppen ej skola överstiga 5,004 kronor för år.
Vidare gäller med avseende å tjänstårsberäkningen, att tjänstår, som tillgodoräknats
vid bestämmande av en pension, ej må därjämte tillgodoräknas såsom
tjänstår för bestämmande av annan pension. Enligt 1938 års pensionssakkunnigas
principuttalanden, vilka lämnats utan erinran av föredragande departementschefen,
måste den nuvarande regleringen av sammanträffande förmåner
anses alltför schablonmässig. För framtiden bör skiljas mellan pension för samtidigt
innehavda tjänster och tjänster, som innehafts successivt. Om en tjänteman
undantagsvis får samtidigt inneha och åtnjuta lön för två tjänster, bör
han också kunna få uppbära två pensioner utan reduktion. Har tjänstemannen
däremot först innehaft och beviljats pension för en tjänst och därefter tillträtt
en annan tjänst, bör den totala förmån, han efter avgång från den senare innehavda
tjänsten erhåller, bestämmas såsom en pension. Av denna anledning bör
den nuvarande regeln, som förhindrar dubbelberäkning av tjänstår, borttagas,
och den nuvarande reduktionsregeln bör i sak ersättas med en regel, att i detta
fall endast får utgå den högre av pensionerna. 1938 års pensionssakkunniga
föreslogo för vinnande av detta resultat ett komplex av tämligen invecklade
och svårtolkade regler. I förhållande till 1938 års pensionssakkunnigas förslag
innebär propositionen på denna punkt en avsevärd förenkling. Tjänstår få alltid
även vid samtidig avgång dubbelräknas; då fråga är om samtidig avgång,
kommer visserligen därigenom den oreducerade summan av pensionerna att bli
för stor, men det lägges i Kungl. Maj :ts hand att reglera de sammanlagda pensionerna
till en, skälig storlek. Det förordade förfarandet har även den fördelen,
att de stora svårigheterna i fråga om sättet för tjänstårsberäkning överflyttas
från den pensionsbeviljande myndigheten till Kungl. Maj :t. Vidare ersättes den

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

145

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
ovillkorliga reduktionen vid successiv avgång med ett friare prövningssätt för
Kungl. Maj:t att avgöra om oell i vad mån pensionerna skola reduceras.

Såsom tillägg till eller undantag från vad i 2—5 avd. stadgas skola för vissa
tjänstemän jämlikt 30 § gälla de särskilda bestämmelser, som meddelas i 31—
36 §§. I fråga om befattningshavare lydande under fjärde huvudtiteln, 31 §,
föreslås i punkt 1 en utökning av anståndsmöjligheten till fem år, då fråga är
örn beställningshavare med en pensionsålder av 50 eller 55 år. I punkt 2 upptagas
i huvudsaklig överensstämmelse med militära tjänstepensionsreglementet
gällande bestämmelser örn utvidgad rätt till tjänstårsberäkning för militära beställningshavare.
I punkt 3 meddelas bestämmelser om skyldighet för militära
beställningshavare att efter ålders- eller förtidspensionering kvarstå i reserven,,
vilken bestämmelse för närvarande gäller. Bestämmelserna om påföljd av att
vederbörande åsidosätter denna skyldighet ha kompletterats. De gälla nu även
det fall, att vederbörande blir avskedad från reservbeställningen. Vidare regleras
den för närvarande ovissa frågan huruvida pension, som i dessa fall upphör
att utgå, ersättes av rätt till livränta. I punkt 4 upptages den nuvarande
bestämmelsen örn att militära beställningshavare ej samtidigt få åtnjuta reservpension
och livränta. I detta fall föreligger valfrihet.

Beträffande tjänstemän, hörande under femte huvudtiteln, varom § 32 handlar,
placeras jämlikt 1—3 mom. vissa tjänstemän i en lönegrad högre i pensionsän
i lönehänseende. Anledningen härtill är att lönegradsplaceringen ej är ett
bestämt mått på deras löneställning, då de utöver lön enligt löneplan äga förmånen
av fri bostad. Mom. 4 avser länsstyrelserna. För närvarande fordras för
hel pension åt landshövding 25 tjänsteår. En av 1938 års pensionssakkunniga
företagen undersökning visar emellertid, att endast ett fåtal landshövdingar
med denna regel kunna få hel pension. Enligt förslaget skall hel pension till
landshövding kunna utgå redan örn vederbörade innehar 20 tjänstår.

I fråga om de under åttonde huvudtiteln hörande befattningshavare regleras
här i 33 §, 1, 3 och 4 punkterna, rektors pensionsrätt. Rektor innehar formellt
sin lärarbefattning och är vid förordnandets upphörande skyldig att återgå till
denna. Detta förhållande betingar vissa avvikelser från de eljest gällande bestämmelserna
för innehavare av förordnandetjänst. Andare innehåller 2 punkten
en särbestämmelse örn tiden för inträde av pensionsåldern, som överensstämmer
med vad nu gäller.

Vidkommande befattningshavare lydande under nionde huvudtiteln, skola
lantbruksingenjörerna, 1 morn., som liro placerade i lönegrad A 21 men därjämte
ha praktikinkomst, med hänsyn härtill enligt förslaget, liksom enligt gällande
bestämmelser i pensionshänseende, tillhöra lönegrad A 26. Härjämte
skola länsveterinärerna jämlikt 2 mom. tillhöra i lönehänseende lönegrad A 22
men, med hänsyn till inkomst enligt taxa, i pensionshänseende lönegrad
A 24. Förslaget innebär härutinnan överensstämmelse med nu gällande bestämmelser.

Vad angår den under tionde huvudtiteln lydande lotspersonalen, som för närvarande
med hänsyn till andel i lotspenningar är placerad i en lönegrad högre i
pensions- än i lönehänseende, föreslås, § 35 mom. 1., efter verkställd undersökning
örn lotslottens storlek höjning ytterligare en lönegrad i pensionshänseende.
Vidare föreslås i 2 mom. samma bestämmelser för rektorer vid navigationsskolor
som för rektorer vid läroverk m. fl. I 1938 års pensionssakkunnigas förslag
förklarades, att även bestämmelsen örn tid för pensionsålderns inträde skulle
gälla vid navigationsskolorna, men denna bestämmelse har vid omredigeringen
inom finansdepartementet kommit att falla bort i Kungl. Maj:ts förslag, varför
utskottet tagit upp detta.

Jag undrar egentligen, örn det fåtal ledamöter, som äro bitr inne, ha så bra

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 01. 10

146

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
reda på dessa bestämmelser, att ni inte behöva höra på. Tvivelsutan tycker ni,
att det är trevligare att sitta och samtala med varandra. Jag tror sannerligen
att ni, som här icke hört på — jag tror för resten, att ni inte läst handlingarna
heller — skola stå er mycket slätt, när ni komma hem och bli utfrågade örn
hur det hänger ihop med dessa frågor.

I fråga örn personal, hörande under de affärs drivande verken, föreslås enligt
36 § lokförare och lokeldare att flyttas upp i pensionshänseende en lönegrad
med hänsyn till loktjänstpenningarna, vilka enligt gjord utredning äro att helt
jämställa med fast lön. Loktjänstpenningarna för maskinbefälet äro däremot
ej av denna natur och tillkomma för övrigt ej alla maskinbiträden. Av denna
anledning föreslås ej någon motsvarande anordning i pensionshänseende för
maskinbiträden. Här föreligger en motion, där man vill göra gällande, att även
maskinbiträden skola lia samma ställning som lokförare. Det upplystes emellertid
i utskottet, att man delat upp dessa maskinbiträden i två grupper, så att
den ena skulle vara mera berättigad till att jämställas med lokpersonalen än
den andra. Det fanns emellertid ingen fullständig utredning därom, varför utskottet
icke kunnat gå med på den saken.

I fråga örn reglementets tillämplighet m. m., varom 8 avd. handlar, bestämmer
37 §, att tjänsteman, som övergår å det nya reglementet — vartill icke ordinarie
tjänsteman är skyldig — blir därmed även skyldig att underkasta sig
ändrade pensionsbestämmelser, dock med vissa undantag i fråga om ordinarie
tjänsteman. Det må särskilt anmärkas, att tjänsteman är skyldig att underkasta
sig ändrade bestämmelser i fråga örn pensionsålder.

Detta reglemente är avsett att träda i kraft den 1 juli 1942, utom för lärare
i övningsämne. Sådan lärare skall tills vidare vara utesluten från reglementets
tillämpning, vilket sammanhänger med pågående utredning örn ändrade anställnings-
och avlöningsförhållanden för övningslärarna.

De föreslagna övergångsbestämmelserna föranleda till följande anmärkningar.
Den i punkt 1 upptagna bestämmelsen motsvarar en reglementsbestämmelse
i civila tjänstepensionsreglementet. Då bestämmelsens betydelse endast är övergående,
har det ansetts lämpligt att upptaga densamma bland övergångsbestämmelserna.
Behovet av den i punkt 2 upptagna bestämmelsen föranledes av överflyttande
från statens pensionsanstalt till statskontorets pensionering av distriktsveterinär,
som övergått i statens tjänst till följd av distriktsveterinärväsendets
övertagande. Reglementet skall jämlikt punkt 3 under vissa förutsättningar
även äga tillämpning å förutvarande justitie- eller regeringsråd ävensom
å tjänsteman, som försatts i disponibilitet före reglementets ikraftträdande. Den
i punkt 4 upptagna övergångsbestämmelsen betingas av borttagandet av den
för civila tjänstemän gällande begränsningen till 30 år av tiden för pensionsavdrags
vidkännande. Vid den åren 1934 och 1935 genomförda sänkningen av
pensionsåldrarna meddelades vissa övergångsbestämmelser, vilka icke hunnit
verka slut den 1 juli 1942. Av denna anledning skola dessa övergångsbestämmelser,
jämlikt punkt 5, även gälla såsom undantagsbestämmelser i förhållande
till allmänna tjänstepensionsreglementet.

Före civila tjänstepensionsreglementets tillkomst fanns ingen rätt till uppskjuten
livränta, men örn en tjänsteman vid kommunikationsverken avgick ur
statens tjänst utan att vara pensionsberättigad, överfördes kapitalvärdet av
hans inbetalade pensionsavgifter till pensionsstyrelsens frivilliga försäkring.
Om tjänstemannen därefter kom i tjänst, förblev detta kapital innestående hos
pensionsstyrelsen och togs i stället viss hänsyn till detta förhållande vid fastställande
av den pension, vartill tjänstemannen blev berättigad för den senare
innehavda tjänsten. Här stadgas i punkt 6, att även pension eller livränta enligt
allmänna tjänstepensionsreglementet skall minskas med pensionen från

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

147

Förslag till allmänna tjärn te- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
pensionsstyrelsen. Vissa klargörande bestämmelser ha meddelats angående det
sätt, på vilket minskningen skall ske.

De pensioner, som skola utgå enligt allmänna tjänstepensionsreglementet,
äro avvägda att utgå utan rörligt tillägg vid index 156, men vid detta indextal
utgå pensioner enligt nu gällande författningar ökade med 12 procents dyrtidstillägg,
i vissa fall jämte fasta tillägg (pensionstillägg, pensionsförhöjning).
1 anledning härav har en omräkningsregel meddelats i punkt 7. övergångsbestämmelsen
i punkt 8 ansluter sig till en nu vid civila tjänstepensionsreglementet
fogad övergångsbestämmelse. Den i punkt 9 meddelade övergångsbestämmelsen
erfordras för att icke medeltalsberäkning av pensionsunderlag enligt civila
tjänstepensionsreglementet och allmänna tjänstepensionsreglementet skall
ske. Punkt 10 innehåller en övergångsbestämmelse angående tjänstårsberäkningen.
Den reella innebörden härav är att förmånen, att man ej skall lida förlust
i tjänstårshänseende vid övergång från ett reglemente till ett annat reglemente,
i viss omfattning skall tillämpas retroaktivt. Den i punkt 11 upptagna
övergångsbestämmelsen har sin motsvarighet i en övergångsbestämmelse till
civila tjänstepensionsreglementet. Punkt 12 avser förordnandetjänstemän i de
högsta lönegraderna. För dem kan den föreslagna avkortningen med högst 15
procent verka strängare än nuvarande avkortning med jämnt 1,000 kronor,
övergångsbestämmelsen har föreslagits, för att icke de nuvarande innehavarna
av tjänsterna skola lida någon förlust i anledning av ändringen. Bestämmelsen
i punkten 13 avser det fall, att en tjänsteman innehaft rektorstjänst
minst 12 år och därefter före reglementets ikraftträdande återgått till sin innehavande
lärarbefattning och på grund av gjord anmälan kvarstår vid rektors
pensionsrätt. En sådan tjänsteman skall även vid tillämpning av allmänna
tjänstepensionsreglementet anses som rektor. Den bestämmelse som återfinnes
i punkt 14 har varit erforderlig, för att icke den, som före den 1 januari 1938
innehade övningslärartjänst men nu innehar annan tjänst, skall få lägre pension
än den övningslärarpension, han enligt de före den 1 januari 1938 gällande
bestämmelserna ägt rätt till. Till sist ha vi punkt 15. För att ej ställa innehavare
av icke-ordinarie lärartjänster i sämre ställning än andra icke-ordinarie tjänstemän
— vilket skett vid pensionsregleringen från och med den 1 januari 1938
för undervisningsväsendet — föreslås här en särskild tjänstårsberäkningsregel.

Härefter följa bilagorna A och B, av vilka bilaga A ej innebär någon ändring
i förhållande till nuvarande bestämmelser. Vad däremot bilaga B beträffar,
har kravet på tjänstår för hel pension för flygingenjörer och flygdirektörer
föreslagits nedsatt till 25. Förslaget grundar sig på verkställd undersökning
angående utbildningstid m. m.

Jag kommer nu över till förslaget till allmänna familjepensionsreglementet.
Reglementet är avsett att ersätta 1936 års allmänna familjepensionsreglemente,
under förutsättning, såvitt angar befattningshavare med pensionsrätt enligt allmänna
tjänstepensionsreglementet, att vederbörande varit underkastad sistnämnda
reglemente och sålunda ej gjort bruk av sin frihet att kvarstå på äldre
pensionsbestämmelser. Reglementet är vidare tillämpligt på beställningshavare,
som tillhörde reservstat den 1 juli 1942.

Första avdelningen upptager allmänna bestämmelser. Bestämmelserna i
§§ 1—4 liro i huvudsak lika med nuvarande bestämmelser. Som förutsättning
för rätt till uppskjuten familjepension (enligt förslaget familjelivränta) gäller
för närvarande ett krav på 5 tjänsteår, men detta sättes i förslaget ned
till 3 år.

Örn familjepensionsavdrag meddelas bestämmelser i andra avdelningen, §§ 5
och 6. Ingen^ ändring i fråga örn tiden för verkställande av familjepensionsavdrag
föreslås. Även de nuvarande beloppen föreslås i stort sett oförändra -

148

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepeusionsr eglé mentén m. rn. (Forts.)
de, vilket sammanhänger med att det övervägande flertalet nuvarande tjänstemän
äro berättigade att kvarstå vid de nuvarande bestämmelserna på grund
av avtal i samband med statens övertagande av de tidigare familjepensionskassorna.

Tredje avdelningen handlar örn familjepension. Första kapitlet avser tjänstemän
i allmänhet och omfattar 7—13 §§. Förslaget innebär knappast på någon
punkt avvikelser från nu gällande bestämmelser utan i huvudsak endast en rationalisering.
Familjepensionsunderlagen höjas med omkring 10 %, men i stället
ersättes familjepensionens rörliga del, som för närvarande utgår med 26 %,
med ett rörligt tillägg å 15 %, och höjningen är därför i stort sett utan inverkan
på de sammanlagda familjepensionsförmånerna. Vissa mindre jämkningar i
fråga örn tjänstårsberäkningen föreslås.

Vissa bestämmelser om tjänstemän, som tillsättas medelst förordnande, meddelas
i andra kapitlet. 14 och 15 innebära i huvudsak följaade ändring.
För närvarande krävas 30 tjänstår för att familjepensionen ej skall bliva avkortad.
Då för hel tjänstepension endast fordras 12 års förordnande, har detta
lett till synnerligen låga familjepensioner för generaldirektörer m. fl. i sådana
fall, där de kommit i statens tjänst vid hög ålder. För att ernå bättre överensstämmelse
mellan tjänste- och familjepension föreslås, att man för hel familjepension
endast skall fordra 20 tjänstår.

Beträffande familjelivränta, varom talas i fjärde avdelningen (16 och 17 §§),
må följande framhållas. Om en tjänsteman avgår ur statens tjänst utan att
erhålla pension och sedan avlider, erhålla hans efterlevande enligt nu gällande
bestämmelser en familjepension. Denna beräknas enligt särskilda bestämmelser
och blir ofta mycket liten, men ändock utgår rörlig del även å sådan familjepension.
Nu föreslås en motsvarande anordning som i tjänstepensionshänseende.
Efter förtidsavgången tjänsteman får endast utgå en fast livränta.

Femte avdelningen bär rubriken »örn sammanträffande av förmåner». Vad
bestämmelserna i 18 § 1 mom. beträffar gälla för närvarande vissa mycket
schablonmässiga regler örn minskning av familjepension, som sammanträffar
med annan sådan förmån: vardera pensionen minskas med 120 kronor å den
fasta delen, varjämte rörlig pensionsdel faller bort. Där sammanträffandet beror
på att den avlidne tjänstemannen ägde familjepensionsrätt för mer än en
befattning, föreslås nu samma friare anordning som i tjänstepensionshänseende.
Kungl. Maj :t får träffa avgörandet med hänsyn till omständigheterna i
det föreliggande fallet.

Mom. 2 avser det fall, att sammanträffandet av förmåner ej beror på att
den avlidne innehade familjepensionsrätt för mer än en befattning utan på att
en och samma person ägde familjepensionsrätt efter olika befattningshavare
eller själv åtnjöt lön av statsmedel eller tjänstepension. Där gäller för närvarande
ovannämnda regel om minskning med 120 kronor jämte familjepensionens
fasta del. Denna regel verkar rätt hårt för de lägre inkomstgrupperna
och verkar mycket ojämnt allt efter levnadskostnadernas höjd. Nu föreslås i
stället en reduktion med en fjärdedel, dock med befogenhet för Kungl. Maj:t
att i ömmande fall medgiva undantag helt eller delvis från reduktionen.

Sjätte avdelningen innehåller särskilda bestämmelser. Dessa bestämmelser,
som innefattas i 19—24 §§, korrespondera helt med motsvarande bestämmelser
i allmänna tjänstepensionsreglementet.

Reglementets tillämplighet avhandlas i sjunde avdelningen (25 §). Vid
ikraftträdandet av 1936 års familjepensionsreglemente undantogos från dess
tillämpning vissa kassadelägare, som vunnit befrielse från skyldighet att betala
pensionsavgifter. Dessa personer äro även undantagna från den nya familjepensionsförfattningens
tillämplighet.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

149

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Ikraftträdandet skall ske den 1 juli 1942.

Övergångsbestämmelserna innefatta följande punkter.

I punkt 1 upptages en omräkningsregel, betingad av att de nya familjepensionerna
utgå utan rörlig del vid index 156, under det att nuvarande pensioner
vid nämnda indextal utgå med 10 ^ rörlig del.

Enligt överenskommelse med familjepensionskassorna skola för det andra
vissa kassadelägare, som övergingo till den statliga pensioneringen, äga särskilda
förmåner, och härav ha betingats vissa undantagsföreskrifter från 1936
års allmänna familjepensionsreglemente. Dessa undantagsföreskrifter skola
jämlikt punkt 2 äga motsvarande tillämpning, örn tjänstemannen övergår till
det nya familjepensionsreglementet.

Den i punkt 3 upptagna övergångsbestämmelsen erfordras i anledning av inordnandet
under det statliga familjepensionsreglementet av de distriktsveterinärer,
som för närvarande ha pensionsrätt enligt reglementet för statens pensionsanstalt.

Så ha vi till sist punkt 4. Om ordinarie tjänsteman frivilligt övergick till
lägre befattning, kunde han enligt 1936 års familjepensionsreglemente kvarstå
vid den högre befattningens familjepensionsrätt. Detta har föreslagits borttaget
i det nya reglementet på grund av de administrativa olägenheter i olika
hänseenden, som föranleddes av anordningen, och då det ansetts principiellt riktigare
att låta familjepensionsrätten följa löneställningen och ställningen i
tjänstepensionshänseende. För den som redan övergått före den 1 juli 1942
meddelas emellertid här en personlig övergångsbestämmelse. Under b) har upptagits
en övergångsbestämmelse för att icke försämring av familjepensionsrätten
skall inträda för befattningshavare i de lönegrader, för vilka pensionsunderlagen
differentierats — inom förordnandelönegraderna och för högbåtsman.

Slutligen vill jag säga något örn de bemyndiganden som enligt utskottets
hemställan skulle lämnas Kungl. Majit. Ett sådant bemyndigande avser tilllämpningen
av allmänna tjänstepensionsreglementet och allmänna familjepensionsreglementet
i vissa fall å tjänstemän som avgått med pension enligt civila
eller militära tjänstepensionsreglementet.

Vid förutvarande allmänna löneregleringar har man i allmänhet vidtagit en
pensionsreglering samtidigt med löneregleringen, och då detta ej skett, har man
likväl sökt arrangera den något efter löneregleringen ikraftträdande pensionsregleringen
på sådant sätt, att den får samma verkningar, som om den trätt i
kraft samtidigt med löneregleringen, I sitt betänkande den 3 januari 1939 uttalade
sig 1938 års pensionssakkunniga för att det senare tillvägagångssättet
skulle komma i tillämpning vid den förestående pensionsregleringen, och departementschefen
hade ingen erinran häremot. I överensstämmelse härmed föreslås
nu, att de tjänstemän, som åtnjutit lön enligt do n.ya avlöningsreglementena
men avgått med pension före den 1 juli 1942, skola från och med nämnda
dag erhålla pensioner med de nya. förhöjda beloppen.

Detta förslag utgör en av de väsentligaste anledningarna till att Kungl.
Majit funnit nödvändigt att framlägga förslaget örn pensionsreglering till 1941
års riksdag oavsett den sena tidpunkt, vid vilken detta kunnat ske. Örn de pensionsbeviljande
myndigheterna skola hinna omräkna några tusental redan beviljade
pensioner till den 1 juli 1942, är det nödvändigt, ali de få 5 å 6 månader
på sig. En annan viktig anledning til] förslagets framläggande under
hösten är den mängd av tillämpningsbestämmelser, som måste utarbetas och
utfärdas i god tid före reglementenas ikraftträdande.

Beträffande pensionstillägg åt vissa tjänstemän avgångna med pension enligt
civila eller militära tjänstepensionsreglementet må följande anföras. För att

150

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
sätta de redan pensionerade tjänstemän, som varit underkastade de nya avlöningsbestämmelserna,
i samma läge som örn pensionsregleringen trätt i kraft
samtidigt med de nya avlöningsreglementenas ikraftträdande, erfordras, att
dessa tjänstemän erhålla mellanskillnaden mellan den redan åtnjutna pensionen
och den nya förhöjda pensionen för tiden mellan pensioneringstillfället och den
1 juli 1942. För att förenkla denna omräkningsprocedur föreslås nu ett tillläggsbelopp
av 10 kronor för varje månad, under vilken pension åtnjutits enligt
nu gällande reglemente i stället för enligt det nya reglementet.

Det föreliggande förslaget innebär också förhöjda pensioner för vissa rikstelefonister.
Före den 1 juli 1935 krävdes 30 tjänstår för hel pension åt
rikstelefonist. Då dessa tjänstemän kommo så sent i statstjänst, att de i betraktande
av den låga pensionsåldern — 55 år — ej kunde erhålla 30 tjänstår,
medgavs, att rikstelefonist skulle få hel pension genom att erlägga vissa
tilläggsavgifter. 1934 borttogs denna anordning i samband med att tjänståldern
för hel pension för rikstelefonist nedsattes till 25 år. För att det ej skulle kunna
förekomma, att den som redan börjat erlägga tilläggsavgifter oavsett nedsättningen
i tjänståldern skulle få avkortad pension, meddelade Kungl. Maj :t efter
riksdagens bemyndigande vissa bestämmelser örn hel pension åt rikstelefonist,
spm redan börjat erlägga tilläggsavgifter. Nu hemställer Kungl. Maj :t örn ett
liknande bemyndigande.

I fråga om pensionsrätten för lärare, å vilka allmänna tjänstepensionsreglementet
erhåller tillämpning och som före reglementets ikraftträdande innehaft
rektorsförordnande förutsättes att viss reglering sker. Hittills gällande bestämmelser
om rätt att kvarstå vid rektors pensionsrätt ha för sådan rätt förutsatt,
att en och samma rektorsbefattning innehafts i 12 år; enligt allmänna tjänstepensionsreglementet
är däremot tillräckligt, att flera rektorsbefattningar i följd
innehafts 12 år. Nu föreslås, att den som redan före den 1 juli 1942 i en följd
innehaft flera rektorsbefattningar och likaledes före nämnda dag återgått till
lärarbefattning och för vilken sålunda enligt nu gällande bestämmelser i pensionshänseende
tillämpas lärarbestämmelsema, skall få tillfälle att i pensionshänseende
bliva underkastad rektorsbestämmelserna enligt allmänna tjänstepensionsreglementet.
Vissa jämkningar ha dock härvid förutsatts med hänsyn
till om vederbörande under längre eller kortare tid vidkänts allenast pensionsavdrag
för lärarbefattningen i stället för de för rektorstjänsten gällande pensionsavdragen.

Vad angår utbyte av livränta enligt civila eller militära tjänstepensionsreglementet
mot förtidslivränta komma de tjänstemän, som före den 1 juli 1942
avgått med rätt till uppskjuten livränta, ej över på de nya reglementena. Skäl
anses emellertid kunna finnas att medgiva utbyte av rätten till uppskjuten livränta
mot förtidslivränta, örn vederbörande skulle vara arbetsoförmögen i folkpensionslagens
mening.

Att lämna bemyndigande för Kungl. Maj:t att medgiva undantag från vissa
föreskrifter angående reglering av sammanträffande pensionsförmåner har ansetts
nödvändigt för att man skall kunna komma till det förordade resultatet
i fråga om sammanträffande av pensioner, i det fall där endera av förmånerna
utgå enligt annat reglemente än de nu föreslagna.

Kungl. Majit skall jämväl erhålla bemyndigande att utfärda ytterligare
övergångsstadganden. Den föreslagna pensionsregleringen omfattar i motsats
till den föregående hela den civila och militära statsförvaltningen. Under sådana
förhållanden kan ej bortses från möjligheten, att någon ytterligare övergångsbestämmelse
kan bliva erforderlig utöver vad som av de sakkunniga,
remissmyndigheterna och departementschefen förutsatts.

Vad till slut beträffar bemyndigandet för Kungl. Majit att lämna medgivan -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

151

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
de till placering i närmast högre lönegrad i pensionshänseende av vissa postoch
telegraftjänsteman har förslaget motsvarighet i gällande bestämmelser (bemyndiganden
av 1926 och 1934 års riksdagar).

Herr talman! Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! Herr Paulsen har nu för kammaren hållit en
föreläsning över ämnet bankoutskottets ställning till pensionsreglementena.
Även örn, såsom herr Paulsen antydde, kammaren inte med den allra mest
spända uppmärksamhet följt hans föreläsning, så tror jag i alla fall, att dagens
protokoll kommer att ge fullt tillräckligt stoff för var och en som vill
ge sig in i en diskussion av detta ämne. Jag vill bara med några ord belysa
de motiv som föranlett högerreservationen.

Yi ha oss ju alla väl bekant, att den tiden snart är inne, när på grund av den
minskade nativiteten antalet män och kvinnor inom de åldersklasser, som deltaga
i det produktiva arbetet, kommer att minskas. De komma salunda att fa
en proportionsvis tyngre börda att bära, än vad vi ha, därför att de, som äro
färre, skola försörja alla de gamla som slutat att arbeta. Det är sålunda av stor
vikt, att man i tid förbereder alla åtgärder som bli erforderliga för att lätta
denna börda och att man noga sätter sig in i alla de spörsmål, som tvivelsutan
komma att dyka upp i det sammanhanget.

Riksdagen har hittills ställt sig avvaktande av skäl, som anges här i utskottsbetänkandet,
men vi reservanter ha ansett det i hög grad önskvärt, att
vi snart gripa oss an med denna fråga, som kanhända blir av mycket större
omfattning, än vad vi för närvarande tänka oss. Det är ju inte hela^ världen,
örn en sådan undersökning visar, att vi kunna dröja ännu i mångå år, innan
vi sätta i verket de åtgärder som äro erforderliga. Resultatet blir då endast,
att saken får vila. Men under tiden uppträda nya frågor. Det är alltid bättre
att ha ärendena förberedda än att komma i sista minuten och försöka ordna
förhållandena. . .

I övrigt ha vi reservanter önskat avvisa den kungl, propositionen. Den kom
utskottet alldeles för sent tillhanda, för att vi där skulle kunna ägna ärendet
den grundliga omprövning som dess omfattning och betydelse otvivelaktigt
kräver. Jag riktar ingen anmärkning mot något håll, jag endast konstaterar
faktum. När utskottet efter två dagars föredragning med hull och hår sväljer
ett aktstycke av denna storleksordning, då har man avhänt sig sin prövningsrätt
och lagt hela frågan i Kungl. Maj :ts hand. Ty detta är vad som praktiskt
taget ägt rum. Jag har svårt att tro, att någon i utskottet så behärskar denna
fråga, att han helt och fullt vet, vad han i detta ögonblick råder riksdagen att
besluta.

Vi reservanter ha därför ansett, att riksdagen borde avslå propositionen, i
förhoppning att Kungl. Majit snarast under nästa år skulle återkomma med
sin proposition helst kompletterad nied en del av de utredningar och förslag,
vilka statsrådet i sitt anförande till statsrådsprotokollet säger sig hava för avsikt
att framdeles förelägga riksdagen.

Dessa äro de motiv som föranlett vår reservation, till vilken jag yrkar bifall.

Herr Hilding: Herr talman! Jämte herr Albertsson i första kammaren har
jag avgivit en reservation i denna fråga. Med instämmande för övrigt i vad
utskottet yttrat anse vi, att en utredning angående^ pensionsåldrarna kan vara
behövlig. Tydligt är, att befolkningsutvecklingen går i den riktningen, att den
sänkning av pensionsåldrarna, som på goda grunder vidtogs 1934, bör ånyo
tagas under omprövning. Ungdomsarbetslösheten, som da var synnerligen oroande.
är numera ganska obetydlig, och allt eftersom de arbetsföra åldrarna mins -

152

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. rn. (Forts.)
ka. inträder behovet av ökad arbetskraft.

Utan att de yngres legitima anspråk på arbetsmöjligheter och befordran eftersättas,
synes nu en sådan situation komma att inträda, då de äldres obestridliga
erfarenhet även kan få utrymme och bli till gagn i samhällsarbetet. All tillgänglig
arbetskraft inom landet bör nyttiggöras på ett socialt rimligt sätt.
Säkerligen skola de nu föreliggande pensionsreglementena efter några år befinnas
mogna för en översyn. Det skulle då vara till gagn om en utredning i sådant
syfte som vi förordat vore tillgänglig.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att hemställa om bifall till den av herr
Holmgren m. fl. avgivna reservationen i punkt b), som avser skrivelse till
Kungl. Maj :t med hemställan örn utredning angående en höjning av nuvarande
pensionsåldrar.

Herr Hallsson i Rubbestad: Herr talman! dag delar herr Holmgrens uppfattning,
att det skulle ha varit till lycka för denna frågas behandling, örn
man skjutit på den en tid. Jag har liksom han den uppfattningen, att denna
fråga är av den storleksordning, att utskottets ledamöter inte ha kunnat sätta
sig in i densamma, vilket också högerreservationen ger uttryck för. Örn det
förhölle sig med samtliga utskottsledamöter på samma sätt som med herr Paulsen
_— örn han nu har författat sin promemoria själv — då skulle detta naturligtvis
jäva mitt uttalande. Men jag har tenterat flera av utskottsledamöterna
och funnit, att de inte äro hemma i detta ärende, som utskottet förordat
att riksdagen nu skall besluta örn.

Det är under sådana omständigheter enligt min mening bäst, att man icke
fattar beslut i frågan utan låter den ligga till den kommande riksdagen och
då grundligt sätter sig in i vad förslaget innebär. Ty denna fråga är en ganska
stor fråga ekonomiskt sett för statsverket. Detta kommer man underfund med,
örn man ser, hur stora kostnader detta förslag kommer att medföra. Det föreligger
visserligen ingen utredning örn hur mycket det kommer att kosta, när
de föreslagna reglementena tillämpats någon längre tid. Men det har visat sig,
att redan nästa år blir det en höjning av bruttokostnaderna på 2.68 miljoner
kronor. 1945 blir det en merkostnad på 5.6 miljoner kronor utöver de nuvarande
kostnaderna, och 1950 blir det 10.6 miljoner kronor utöver vad den gamla
pensionsregleringen innebär — och detta när reglementet varit i kraft endast
atta ar. Får det gälla i 25 ar, da flertalet av dem som kommit in under det
nya pensionsreglementet avgått med pension, kan man räkna med en automatisk
ökning av kostnaderna på ungefär 25 miljoner kronor. Det är verkligen
något att fundera över, om man i dessa tider har råd att gå med på något
sådant.

Jag skulle naturligtvis inte lia något emot saken, om det vore så, att de
grupper i samhället som det här gäller vore mycket dåligt ställda i pensionshänseende,
men så är inte fallet. Statens tjänstemän lia en förmånsställning
framför alla andra grupper, när det gäller pensioner, och denna förmån framträder
ännu starkare, när man betänker den lilla bidragskvot som de själva
fa lämna till sin pensionering. När man 1920 genomförde en pensionsreglering
Singö statsmakterna ut ifrån att tjänstemännen skulle själva svara för ungefär
en tredjedel av kostnaderna för pensioneringen. Nu har genom den ändrade
pensionsåldern, genom att penningräntan har sjunkit från 4 till 3 procent och även
genom vissa andra förhållanden, ändrad lönegradsplacering och dylikt, täcknmgskvoten
sjunkit till 16.0 procent. Nu föreslår visserligen Kungl. Majit en
liten höjning av dessa tjänstemäns pensionsavdrag, men höjningen begränsas
till endast 2 procent. Man vill genom det förslag som här föreligger höja den
del av kostnaderna för pensioneringen som tjänstemännen själva skola täcka

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

153

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
till 19 procent. I jämförelse med de principer som gällde 1920 blir det alltså
en nedskrivning med 14 procent.

Från medlemmar av bondeförbundet har väckts en motion, som visserligen
inte syftar till att återföra bidragskvoten till den storleksordning som den
hade 1920 men till något mitt emellan av vad Kungl. Maj:t föreslår och den
ursprungligen gällande täckningen av kostnaderna med 33 procent. Vi föreslå,
att de nu gällande pensionsavdragen skola höjas mod 50 procent, och detta
är icke alls något betungande. Jag vill också meddela, att de sakkunniga och
Kungl. Maj :t gått in för att höja pensionsavdragen med i genomsnitt 25 procent.
Men dessa 25 procent skall man få in på det sättet, att man för de. lägsta
grupperna, alltså för lönegraderna 1—4, vidtager en höjning av pensionsavdragen
med 50 procent, under det att man för de högsta lönegraderna höjer
pensionsavdragen med knappt 12 procent. Enligt min mening borde det vara
raka motsatsen. De som ha de små inkomsterna borde ju rimligen slippa denna
stora förhöjning av procenttalet, under det att det vore mera rättvist att lägga
höjningen på de högre tjänstemännen, som ha bättre råd att vidkännas detta
ökade pensionsavdrag. Vi ha alltså yrkat på 50 procents förhöjning, och när
man från Kungl. Maj :ts sida gått in för detta beträffande de lägsta tjänstemännen,
tycker man, att rättvisan kräver, att även de högre tjänstemännen
borde få vidkännas denna andel i pensionskostnaderna. Detta skulle naturligtvis
medföra en betydlig lättnad i de kostnader för staten, som denna pensionsreglering
medför. Örn man tänker på de små avgifter, som statens befattninsghavare
få avsätta för sin pensionering, och jämför dem t. ex. med de
avgifter de små inkomsttagarna få avsätta för att komma i åtnjutande av den
relativt lilla folkpensionen, vars fasta belopp vid 68 års ålder uppgår till
70 kronor, då innebär det en oerhörd förmån för dessa tjänstemän, om de
slippa undan med ett avdrag, som höjes med 50 procent utöver det nuvarande.
Då man i utskottsutlåtandet har sagt, att man »i nu förevarande sammanhang»
inte bör vidtaga någon ytterligare höjning, vill jag fråga utskottets
ledamöter: I vilket sammanhang skall man vidtaga en förhöjning, örn det inte
skall ske då man fastställer ett nytt pensionsreglemente?

Att tjänstemännen äro mycket belåtna med detta ringa avdrag framgår tydligt
av propositionen. Departementschefen klargör i sin proposition, att det
belopp för pensionsavdragen, som de sakkunniga förordat, allmänt har lämnats
utan erinran såväl av personalrepresentanter som av myndigheter. Ja, är detta
att undra på? Nej, tvärtom skulle jag undra över om det hade väckts erinringar
mot detsamma, ty mera gentila avdrag med tanke på att statstjänstemännen
fått denna kraftiga löneökning, som de senast lia fått, det kan man
inte tänka sig. Hade de riktat kritik mot dessa avdrag, som äro föreslagna,
då måste de lia varit mycket oförnöjsamma. Att både personalrepresentanter
och myndigheter ha samma uppfattning är inte att undra på, då myndigheterna
i detta fall även till övervägande delen äro tjänstemän och parter i målet
och naturligtvis glada över att avdragen äro så låga som möjligt. Jag anser
det alltså vara berättigat att statstjänstemännen med hänsyn till den lönereglering,
som för kort tid sedan skett och de förmåner, som då bereddes dem, när
de nu skola komma i åtnjutande av bättre pensionsförmåner, åtminstone skulle
kunna vara med örn ett något större avdragsbelopp än vad som här är föreslaget.
Därför är det enligt min mening viktigt, att riksdagen inte i dag fattar
något beslut utan liänskjuter frågan till bättre övervägande och låter den
komma fram i ett annat sammanhang.

Vi ha även i vår motion framlagt ett förslag, som berör familjepensionsreglementet.
Även detta reglemente har ändrats i fråga örn grundbeloppen,
i det att dessa ha höjts med 10 procent utöver nu gällande belopp. Men i detta

154

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna t jänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
fall Ilar man inte alls föreslagit något högre avdrag, utan det skall vara precis
de gamla avdragen, fastän beloppet är höjt med 10 procent. Nu förklarar utskottet,
att dessa nya grundbelopp äro precis desamma, som nu gälla plus det
dyrtidstillägg eller det rörliga tillägg, som utgår. Ja, det är klart, att det är
ungefär så, men det kan väl ändå inte vara rim och reson i att om man lägger in
detta rörliga tillägg i grundpensionen och sedan vidtager en pensionsreglering,
man då inte också vidtager en ökning av de avgifter, som skola uttagas. Skulle
man fortsätta på det sättet undan för undan, skulle man kanske i det långa loppet
komma upp till den tredubbla summan, utan att tjänstemännen finge kännas
vid något som helst avdrag. Principerna för avdragen när det gäller familjepension
äro ju sådana, att staten bidrager med 120 kronor per befattningshavare
och dessutom med kostnaderna för det rörliga tillägget. Allt annat är
det meningen att tjänstemännen själva skola bekosta, och denna princip tycker
jag att man också nu skall bibehålla. Detta fordrar emellertid att man samtidigt
som man höjer grundbeloppet med 10 procent även höjer avdragen med
samma procentsats.

_ Det finns även en annan sak i propositionen, som utskottet har tillstyrkt
vilken enligt min mening strider mot vad man förut har tillämpat vid dylika
regleringar. Det gäller förslaget om att alla dessa tjänstemän, på vilka det
nya°lönereglemente, som trädde i kraft 1939 och 1940, är tillämpligt och som
avgått med pension före det nya tjänstepensionsreglementets ikraftträdande
skulle kunna komma i åtnjutande av ett retroaktivt tillägg av 10 kronor i
månaden. Detta beräknas medföra en utgift för staten på 850,000 kronor. Som
framgår av propositionen har statskontoret reagerat mot detta system och förmenat,
att det strider mot de principer, som hittills lia varit gällande, och
därför gått emot förslaget. Yi ha i vår motion också givit uttryck åt den
meningen, att en sådan uppfattning är befogad. Dessa pensionstagare ha ju
inte erlagt någon som ^helst ökad avgift, och då finner jag det också orimligt,
att de skola ha någon ökad förmån, eftersom de ändå fått den pension,
som gällde då de trädde ur tjänst. Det är enligt min mening orätt att på
detta sätt kasta ut pengar retroaktivt för två till tre år.

I vår motion ha vi dessutom påpekat, att man borde höja pensionsåldern, särskilt
då man vet, att det förhållande, som rådde när man 1934 gick in för
sänkning av pensionsåldern, nämligen den dåvarande stora arbetslösheten, nu
inte längre föreligger. Då man vidare vet, vilka stora kostnader en sänkning
av pensionsåldern medför — en höjd pensionsålder innebär däremot avsevärda
besparingar för staten — är det klart, att denna fråga är ganska viktig. Vi
märkte nog också, att det inte förekom så stora olägenheter beträffande tjänsternas
skötsel även före denna sänkning, och därför är min uppfattning den,
att de allra flesta av statstjänarna skola kunna fylla sin tjänst ytterligare
något år. Det är visserligen i propositionen föreslaget, att de genom myndigheternas
och Kungl. Maj:ts tillstädjande skola kunna få fortsätta upp till tre
år längre än den gängse pensionsåldern berättigar dem till. Jag har emellertid,
den uppfattningen, att myndigheter och Kungl. Majit vid denna prövning
i många fall inte komma att vara så sympatiskt stämda gentemot vissa
tjänstemän, och därför skulle det naturligtvis vara mycket lyckligt, örn man
kunde få en generell ökning i pensionsåldern över hela linjen. Jag tror även
att som jag antydde de flesta av tjänstemännen skulle kunna hålla ut ett par
tre år längre än nu. Ingen som hörde herr Paulsen, som i år är 65 år, nyss
läsa upp sitt anförande — om han skrivit det själv må jag säga att det är
ännu duktigare — kunde märka att han var svag vare sig i tanke eller gärning.
Jag tror därför att han är ett typiskt exempel på att det går med en
högre pensionsålder än som för närvarande tillämpas.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

155

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Jag tror alltså att all anledning förefinnes, att man inte bifaller denna proposition
sådan den nu föreligger utan avslår densamma, på det att den må
bli föremål för bättre och grundligare penetrering, så att alla kunna sätta sig
in i densamma och även tillse, att staten inte i onödan betungas med några
extra utgifter.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka bifall till det avslagsyrkande, som
herr Holmgren har ställt.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Jag tror att en del av de ^talare,
som deltagit i överläggningen hittills, ha bjudit till att göra denna fråga
litet krångligare än vad den i verkligheten är. De ledamöter av kammaren, som
vilja ha en kortfattad översikt över vad förslaget innebär, kunna slå upp sidorna
124 och 125 i utskottsutlåtandet. De som inte äro specialister och skola räkna
ut löner och pensioner behöva i övrigt inte sa förfärligt noga studera vad som
står i utlåtandet. Ty de huvudsakliga förändringar, som äro föreslagna, finnas
angivna i tabellerna å dessa sidor. Pensionerna skola räknas efter. C-ort i stället
för som nu sker efter A-ort och detta medför en allmän uppflyttning i pensionshänseende
för alla befattningshavare. De frågor som i övrigt beröras i propositionen
och i utskottsutlåtandet kunna naturligtvis också ha sitt intresse, men
dessa frågor stå ju alltjämt öppna för överläggningar. I andra frågor kan kammaren
och riksdagen när som helst fatta beslut, men pa den punkten är det
självfallet ett verkligt och principiellt avgörande som sker. Detta avgörande,
som innebär att man uppflyttar alla till C-ort, innebär givetvis,^ att den mycket
omdebatterade dyrortsgrupperingen för pensioner avföres från diskussionen
för åtminstone den tid vi kunna överblicka.

Det har av herr Holmgren riktats en anmärkning emot utskottets behandling
av frågan, som skulle ha skett alltför hastigt, så att ledamöterna inte haft tid
att sätta sig in i detaljerna. Anmärkningen är såtillvida riktig, att en grundlig
behandling av varje detalj i ett så vidlyftigt ärende självfallet skulle förutsätta^
att man ägnade en längre tid åt saken. Men frågan är: äro dessa detaljer av
den beskaffenhet, att de överhuvud taget lämpa sig för en detaljbehandling
i riksdagen? Jag skulle tro att riksdagen i ett sådant här fall får nöja sig med
att fastställa de grundläggande principerna och, även om detaljerna ingå i pensionsreglementet,
dock förlita sig på, att den mycket handfasta byråkrati som
handhar ärendet i fortsättningen ser till att det blir reda och konsekvens i tilllämpningen.
Jag skulle tro att örn vi skulle fylla de anspråk pa behandlingen
av ett sådant här ärende, som framställdes i herr Holmgrens anförande, behövde
vi en hel riksdag för att behandla bara pensionsreglementet.

Den huvudsakliga tvisten rör sig nu örn ett ärende, där Kungl. Maj:t icke
föreslagit riksdagen någon ändring, nämligen i fråga örn pensionsåldrarna. Men
innan jag säger några ord om dem vill jag ta upp några av de övriga här berörda
anmärkningarna till bemötande. Herr Hansson i Hubbestad har bl. a.
vänt sig emot ett tillägg på 10 kronor per månad, som de befattningshavare,
vilka övergått på de nya lönereglementena, skulle erhålla retroaktivt. Han anser
att det är oriktigt att på detta sätt bevilja retroaktiva pensionsförmåner.
Utskottet har icke kunnat acceptera den meningen. Med varje lönereglering
brukar också följa en pensionsreglering. Det beror icke på bristande vilja att
så icke skett även i detta fall, det beror på att tiden icke tillåtit, att frågan
örn pensionsreglering kommit upp till behandling förrän nu. Det har därför
ansetts rimligt att de befattningshavare, som hänförts till det nya reglementet
under mellantiden, alltså för cirka två år sedan, nu skulle erhålla denna lilla
kompensation av 10 kronor per månad. Kompensationen gäller inte — och detta

156

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
är att märka — äldre pensionärer, som avgått ur tjänst före det nya lönereglementets
ikraftträdande.

o Beträffande den kostndasfråga herr Hansson i Rubbestad berörde vill jag
påpeka, att när det gäller pensioner är det ändå rimligt att man inte för beräkningarna
så förfärligt långt fram i tiden, ty även pensionstagare lia ju den
egenskapen att de dö någon gång. Antagandet, att det ideligen skulle bli fortsatta
kostnadsökningar, som herr Hansson gjorde, innebär en våldsam överdrift.
Om man räknat ut kostnadsökningarna under ett årtionde framåt, får man
räkna med att sedan kunna icke kostnadsökningar inträffa på grund av andra
skäl, än att riksdagen höjer pensionerna eller att befattningshavarnas antal i de
högre åldersgrupperna skulle bli så mycket större, en förändring vilken som
bekant inte kan inträffa så särdeles snabbt. På den punkten finns det således
inga händelser i framtiden, som inte redan nu kunna överblickas.

. I fråga örn pensionsavgifterna har framför allt herr Hansson i Rubbestad fäst
sig vid att man inte nu företar en större höjning. Kungl. Maj.''t har föreslagit
en ökning, som motsvarar täckning av en tredjedel av den pensionsförbättring
befattningshavarna få. En vidare förhöjning av pensionsavgifterna, vilken ju
alltid kan diskuteras, skulle ga utöver den förbättring, som nu medgives. Detta
skulle alltså innebära ett rubbande av befattningshavarnas löneförmåner på
ett sätt, som man inte rimligen kan ta ställning till förrän i samband med en
lönereglering. Tidpunkten att genomföra mycket starka förhöjningar av pensionsavgifterna
är också enligt utskottets mening så illa vald som möjligt. På
grand av att staten i likhet med enskilda arbetsgivare endast kompenserar en
viss del av de ökade levnadskostnaderna, sjunker ju det reella lönevärdet för
varje månad som går för alla statens befattningshavare. Att då samtidigt öka
pensionsavdragen framstår i varje fall som en onödig hårdhet och en hårdhet,
som näppeligen kan anses vara motiverad. Därtill kommer att nästan alla statens
befattningshavare, som omfattas av det civila avlöningsreglementet, tidigare
inte behövde betala avgifter till den allmänna folkpensioneringen. Efter
1935 ha de belastats även med den avgiften. Den sammanlagda ökning av pensionsavgifterna
som gjorts under en tämligen kort följd av år har sålunda blivit
ganska betydande. Dessa skäl ha föranlett oss att anse Kungl. Maj :ts förslag
på den punkten vara det mest rimliga, och utskottet har följaktligen godtagit
detta förslag.

För att även säga några ord örn pensionsåldrarna är det härvidlag en sak
som man framför allt fäst sig vid, och det är den beskrivning av vad som inträffade
1934 och som nu regelmässigt går igen. Jag vill fästa uppmärksamheten
pa att 1934 års beslut föregåtts av en lång och mycket grundlig utredning,
i vilken man framför allt syftade till att få pensionsåldrarna reglerade
på ett för alla befattningshavare någorlunda likartat sätt, självfallet med hänsyn
till vad de olika befattningarna kunde kräva i fråga örn fysisk och andlig
vitalitet hos innehavarna. Det fanns pensionsåldrar hela vägen från 50 och upp
till 70 år, och mellan 60 och 65 år fanns det pensionsåldrar vid 61, 62, 63 och
64 år. Man kunde självfallet inte påstå, att en så stor splittring av pensionsåldrarna
var på något sätt motiverad. Det som skedde 1934 var ju i första hand
en förenkling, man knöt fast. pensionsåldrarna vid ett mindre antal intervaller
än tidigare och försökte samtidigt passa in de olika befattningshavargrupperna
på den ålder, där man ansåg, att de i detta hänseende bäst passade.

Den utveckling av befolkningens fördelning i arbetsföra och mindre arbetsföra,
barn och åldringar, som nu har kommit att spela en så stor roll i debatten,
var då känd sedan flera år tillbaka. En kungl, kommitté hade redan 1928 lågt
fram hela det siffermaterial, varpa den efterföljande befolkningsdebatten byggt.
I stort sett har inte en enda ny siffra kunnat levereras sedan dess. Denna befolk -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

157

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
ningsutveckling, som man nu framställer som en nyhet och ett nytt skäl för
en annan metod än här föreslås, var bekant både för Kungl. Maj:t och riksdagen
innan 1934 års pensionsreglemente fastställdes.

Dessutom är det uppenbart orimligt att betrakta 1934 års pensionsreglemente
som en isolerad företeelse. Hela den stora folkskollärarkåren stod då utanför
och fick först 1939 sin lönereglering och pensionsreglering. Då höjdes pensionsåldrarna
för alla de befattningshavare, som ingå i detta pensionsreglemente.
Vad som skett under 1930-talet är således inte, som man här framställer, det,
en ensidig sänkning av pensionsåldern, utan det är en reglering av pensionsåldern,
varvid stora grupper ha fått sin pensionsålder sänkt men där också
mycket stora grupper lia fått den höjd. Det är för att skapa reda och ordning i
pensionsväsendet, som det under 1930-talet utförts ett mycket berömvärt arbete,
som nian inte utan vidare river sönder, örn man varit med och sett alla de
mödor detta arbete har kostat.

Men även örn nian utgår ifrån att en förändring av befolkningsfördelningen,
som verkar på det sättet att de arbetsföra åldrarna bli färre till antalet i förhållande
till hela befolkningen, skulle motverkas genom högre pensionsåldrar,
är det ändå rimligt att man vidtar denna höjning av pensionsåldern vid en tidpunkt
då denna förändring inträder. Den tidpunkten är ännu inte på länge inne.
Det är ett misstag av motionärerna och reservanterna att framställa det nuvarande
läget som ett läge, där det arbetsföra antalet människor i landet minskar.
Ännu så länge ökar det arbetsföra antalet personer i landet med måno;a tusen
för varje år, och denna ökning kommer att fortsätta in på 1960-talet. Skulle en
sådan höjning av pensionsåldern nu eller om bara tre, fyra år vidtagas, skulle
fortfarande under mer än ett decennium motiveringen för denna höjning helt
enkelt icke existera. Om femton, tjugo år kan det hända, att man på allvar får
ta upp denna fråga till behandling. Men vem vet örn vi då kunna se på denna
sak med samma ögon som i dag? Innan dess ha vi sannolikt haft ungdomsarbetslöshet
att tas med flera gånger, och vi ha kanske också vid enstaka tillfällen
haft brist på arbetskraft. Pensionsåldern är överhuvud taget inte ett instrument,
med vilket man reglerar arbetsmarknaden.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten vid att örn utskottets förslag bifalles,
har Kungl. Maj :t rätt att medge befattningshavare att kvarstå i tjänst ända
upp till tre år över pensionsåldern. En starkare höjning av pensionsåldern torde
ingen kunna föreslå. Allt vad som kan vinnas i sak med att bifalla reservationen,
det kan också vinnas, örn man så önskar, genom att bifalla utskottets
förslag.

Går man till de olika befattningshavargrupper, som innefattas i det civila
pensionsreglementet, för att se, vilka pensionsåldrar som skulle kunna höjas,
får man ett egendomligt intryck av tanklöshet — även örn det ordet förefaller
litet starkt — hos dem som påyrka dessa högre pensionsåldrar. Hela den tjänstemannakår,
som har typiska innetjänster i de centrala ämbetsverken och kommunikationsverken,
lia en pensionsålder av 65 år. Förmän och med dem jämställda
ha en pensionsålder av 63 år, medan den egentliga arbetarpersonalen, banvakter,
brevbärare, tullvakter och andra, av vilka man kräver .större fysisk
spänstighet, ha 60 år sorn pensionsålder. Domarkåren utgör ifrån denna regel
ett undantag och avgår vid 67 års ålder. Militärer ha i viss mån lägre pensionsålder.
Officerare gå vid 50 och 55 år utom beträffande de högsta graderna. Det
är i fråga örn officerare och underofficerare man skulle kunna göra något åt
pensionsåldern. Men jag vill fästa uppmärksamheten vid att därvidlag är det
inte vederbörandes tjänstduglighet, som ligger till grund för beräkningen av
pensionsåldern, utan där är det krigsmaktens behov av att lia en tillräckligt
stor reserv, som medfört att man pensionerar folk redan i 50—55-årsåldern. Den

158

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänsle- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
våldsamma pensionskostnad som statsverket dras med för militära ändamål är
således till större delen en rent militär lönekostnad, ehuru man inte ansett att
den bort placeras på fjärde huvudtiteln, varför man i stället satt den på pensionshuvudtiteln
och kallat den pensioner. När man vill belasta fjärde huvudtiteln
med denna lönekostnad, försvinner också hela den våldsamma ökning på
pensionshuvudtiteln, som nu framstår som så skrämmande.

De övriga befattningshavargrupperna tåla näppeligen någon höjning av pensionsåldern.
Det är alldeles särskilt en av dessa grupper, som varit mycket energisk
när det gällt att motverka den tidigare införda sänkningen av pensionsåldern,
och det är domarkåren, alltså häradshövdingarna, ledamöterna av högsta
domstolen och regeringsrätten. För dem har det synts som en orättvisa att statsmakterna
en gång sänkte pensionsåldern från 70 till 67 år. Det kan förvisso
råda delade meningar örn den saken, det ha vi under alla dessa år haft livliga
erfarenheter av i utskottet. För egen del vill jag deklarera, att jag aldrig kommer
att ansluta mig till ett krav på en högre pensionsålder för domarna. Jag
betraktar det som en olycka och en orättvisa örn den verksamma generationen
skall dömas av människor, som befinna sig på ett mycket långt avstånd ifrån
denna generation.

Herr talman! Med detta har jag i huvudsak motiverat det utskottsförslag,
som här föreligger. Den omständigheten, att varje riksdagsledamot inte kan ha
möjlighet att ägna ett ingående studium åt alla de mycket krångliga paragrafer
som förekomma i detta reglemente, kan inte rimligen vara ett skäl för att
nu uppskjuta frågans avgörande. Förslaget betyder dock en pensionsförhöjning
för ett stort antal människor, som vänta på denna höjning, som ha fått löfte
örn den och som åtminstone när det gäller de lägre lönegraderna ha ett stort behov
av förhöjning. Icke av något annat än formella skäl kan jag se, att det kan
yara,...rättigat att gå in för ett uppskov. I fråga örn det skrivelseförslag, som
u u 6r’ framhålla reservanterna, att riksdagen inte bör ta ställning oförgereda.
Men hur blir det om riksdagen bifaller begäran om skrivelseförslaget?
o? V1^ uppmärksamheten på att både dess motivering och dess kläm är

sadan, att de faktiskt innebära ett ställningstagande från riksdagens sida till
forman för högre pensionsåldrar. Kan riksdagen vara beredd att ta en sådan
ståndpunkt med den ringa prövning, som ju i alla fall riksdagsledamöterna i
gemen hatt möjlighet prestera på den punkten?

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ordet för kort genmäle och
yttrade: ritterson! herr Gustavson i Västerås sökte göra gällande, att en ökning
av pensionsavdragen inte bör företagas annat än i samband med en ny
lönereglering, vill ja,g säga att det förhåller sig tvärtom. Det är den senast genomförda
löneregleringen, som ger en rätt att kräva högre avdrag. Ty när denna
lönereglering företogs utgick man ifrån att lönen för alla genomsnittligt
skulle höjas med 300 kronor per ar. Det avdrag man här föreslår växlar från
18 kronor för de lägsta klasserna av civila tjänstemän upp till 54 kronor för
de hogsta klasserna. Dessa 300 kronor som beslötos ha genom det rörliga tilllagget
och kristillagget fördubblats flera gånger örn, varför det enligt min me viduaV„ana\Sfav°avdra^°U''

“ h''*1”*” “y“

!-er?pa1r att dyrtidskompensationen skulle vara för liten för
att vara ett motiv för de högre avdragen, vill jag erinra om vad ordföranden i

nenSTr d r°l rm Lyttrat’ nämliKen att den del av lönen, som inte kompenseras,
ar den del som berores av omsättningsskatten. Och denna bör aldrig

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

159

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
inräknas i indextalet, framhåller just Rausing, ty gör man det, är det tillräcklig
kompensation.

Herr Gustavson i Västerås, som på begäran jämväl erhöll ordet för kort genmäle,
anförde: Herr talman! Jag vill fästa uppmärksamheten vid att herr Hansson
i Rubbestad motiverar mycket skickligt, men endast formellt. Örn man får
dyrtidstillägg innebär ju inte detta, att man får löneförhöjning. Det innebär
endast att staten har försökt bibehålla lönen vid dess förutvarande nivå.

När statstjänarna 1938 fingo 10 procent av dyrtidstillägget inräknat i den
fasta lönen och den övriga delen förvandlades till ett rörligt tillägg, innebar
intetdera någon förbättring av själva lönen. Herr Hanssons förslag innebär i
själva verket en försämring av lönernas reella värde, eftersom det rörliga tillägget
skulle kompensera endast en del av ökningen av levnadskostnaderna. När herr
Hansson alltså rör sig med uttryck som »förbättrade löner» eller »tillägg till
lönen», är det formellt oklanderligt men reellt oriktigt. Därför måste det också
vara oriktigt att med denna motivering framställa krav på högre pensionsavgifter.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll på begäran ånyo ordet för kort genmäle
och yttrade: Herr talman! Jag vill bara påpeka, att man ju kan kasta om
saken och säga, att det ökade dyrtidstillägget är en följd av sjunkande penningvärde.
Örn detta är fallet, förhåller det sig ju så, att om avdragen bli högre
så bli de kompenserade genom de högre tilläggen, och därför bör detta ta ut
vartannat. Jag kan därför inte anse annat än att det nu är den lämpligaste
tidpunkten att gå in för de högre avdragen, örn man skall företaga en pensionsreglering.

Härefter anförde:

Herr Sundberg: Herr talman! Genom den för något över en månad sedan
avlämnade propositionen nr 339 har ett länge närt önskemål kommit närmare
sitt förverkligande. Tillfredsställelsen över att denna proposition har kommit
till årets riksdag är nog ganska allmän, liksom jag må säga, att harmen över
alla försök att nu stäcka planerna beträffande ett färdigställande av pensionsreglementet
nog också är tämligen allmän.

Det har under utredningen av denna fråga rått mycket delade meningar beträffande
huvudprinciperna. De skiljaktiga meningarna ledde ju också till att
1938 års pensionssakkunniga framlade två alternativa förslag, ett om enhetliga
pensioner och ett örn dyrortsgraderade pensioner. Naturligtvis voro de sakkunniga
tvungna att taga ställning för endera förslaget, och man tog, som alla
känna till, ställning på det sättet, att man förordade förslaget med enhetliga
pensioner. Kungl. Majit har ju också följt den av de sakkunniga utstakade
linjen på denna punkt.

När utskottet har haft att överväga de båda förslagens fördelar eller nackdelar,
har man, som i utlåtandet säges, funnit det förra alternativet, enhetliga
pensioner sålunda, »äga ett visst företräde framför dyrortsalternativet». Men
det är att märka, att utskottet i detta sammanhang omedelbart tillägger: »även
örn det senare (dyrortsalternativet alltså) i princip är ägnat att giva större
rättvisa åt pcnsionstagama inbördes». Systemet med enhetliga pensioner har
emellertid ansetts vara det lättast genomförbara, och det är icke förknippat
med så många svårigheter som det dyrortsgraderade alternativet. Det kan
även anses förhålla sig på det sättet, att dyrortsalternativet måste föra med sig
en mängd besvärligheter t. ex. administrativa sådana, och det rullar upp en

160

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna t jämte- och f amilie pens ionsr egla mentén m. m. (Forts.)
massa detaljproblem, som så småningom komma att kräva sin lösning. Med
dyrortsgrupperade pensioner bleve det naturligtvis också erforderligt att förändra
avgiftssystemet, varigenom även avgifterna bleve graderade på något
sätt.

Herr talman! Även örn man sålunda fortfarande kan hysa delade meningar
örn själva huvudprincipen i fråga örn pensionsregleringen, förhåller det sig
dock på det sättet, att det är synnerligen angeläget att denna fråga nu bringas
till sin lösning. Jag skall inte ge mig in på detaljfrågor; dels finns det så
många som på detta område ha större sakkunskap än jag, och dels är det just
inte så lämpligt att denna plenidag diskutera hela detta omfattande förslags
många detaljer. Huvudsaken är emellertid, som jag nämnde, att man kommer
till ett beslut. Ur många synpunkter är också ett positivt beslut nödvändigt.
Jag skall endast peka på en omständighet, som för mig framstår som synnerligen
viktig, och det är att om frågan om det allmänna pensionsreglementet
nu avgöres, kan det bli möjligt för regeringen att därefter vidtaga en översyn
beträffande pensionsfrågorna för de äldre pensionärerna. Det är att hoppas, att
detta länge väntade spörsmål också skall komma upp.

Herr talman! Jag har till utskottsutlåtandet fogat en reservation, som
rör § 36 i tjänstepensionsreglementet, respektive § 24 i familjepensionsreglementet.
Såväl motionsledes som i reservationen har påyrkats, att man i dessa
paragrafer skulle införa begreppet maskinbiträde i loktjänst. Befattningshavare
av det slaget skulle placeras i en viss högre pensionsgrad. Lokförare och
lokeldare lia ett visst lönetillägg i form av s. k. loktjänstpengar, vilket har angivits
som en löneförmån och ett pensionsunderlag och medfört, att dessa befattningshavare
i reglementet kommit upp i närmast högre pensionstagargrad.
Beträffande maskinbiträden har man däremot inte föreslagit någon sådan förhöjd
pension, beroende på att denna grupp inte är uppdelad. Det ligger ju till
på det sättet, att maskinbiträden i loktjänst liksom lokförare och lokeldare ha
loktjänstpengar. Dessa få de emellertid icke medräkna i pensionsunderlaget.
Man motiverar detta med att i tjänsteförteckningen till avlöningsreglementet
är denna befattningshavaregrupp icke uppdelad, och därför har
man inte ansett sig kunna ge den ena delen av gruppen högre pensionsunderlag
än den andra. I realiteten förhåller det sig emellertid på det sättet,
att maskinbiträdesgruppen är uppdelad i tvenne kategorier. Det finns en
grupp, som kallas för maskinbiträden i loktjänst, som har ständig loktjänst och
sålunda också har loktjänstpengar. Enligt motionärernas mening borde de därför
också få medräkna denna förmån i pensionshänseende. En annan grupp
maskinbiträden har stationär tjänst och är fullständigt avskild från den förstnämnda.

Herr talman! Med hänvisning till vad som i reservationen och motionerna
har anförts skall jag sluta med att yrka bifall till utskottets förslag i vad gäller
övriga punkter men bifall till min reservation, när vi komma till 36 § resp.
24 § i reglementena.

Herr Sefve: Herr talman! När det nu gällande pensionsreglementet behandlades
av kammaren 1934 anförde man, att den arbetslöshet som då rådde nödvändiggjorde
en sänkning av pensionsåldrarna. För min del tillät jag mig
emellertid att framhålla, att sänkningen till följd av alla övergångsföreskrifterna
inte skulle få någon större betydelse i detta avseende. Jag gjorde också
gällande, att den då redan tydliga tendensen i fråga örn befolkningens åldersfördelning
måste medföra en minskning av de yngre och en relativ ökning av
de äldre åldersklasserna. Följden härav måste i sin tur bli, att en i hög grad

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

161

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
ökad försörjningsbörda skulle läggas på de arbetsföra åldrarna. Därföransåg jag
för min del, att det måste vara olämpligt att genom en sänkning av pensionsåldern
ytterligare öka denna börda.

Den utveckling som har ägt rum efter 1934 har nu ytterligare accentuerat
denna förskjutning mellan åldersklasserna, och det kan därför ifrågasättas, örn
inte tiden nu är inne för en ny prövning av pensionsåldern. Genom en höjning
av denna ålder skulle försörjningsbördan avsevärt kunna lättas för de åldrar,
som just nu äro arbetsföra och uträtta ett produktivt arbete. Detta skulle bland
annat ta sig uttryck på det sättet, att staten årligen skulle kunna spara en del
miljoner.

I det förslag, som nu ligger på riksdagens bord, har så till vida en höjning
i pensionsåldern företagits, att den s. k. anståndstiden ökats ifrån 2 till 3 år,
men det kan ifrågasättas, dels örn denna höjning är tillräcklig och dels örn
metoden i realiteten kommer att verka på det sätt som man tror. Anståndet
är nämligen beroende dels på vederbörande tjänstemans egen vilja och dels
under första året på omdömet hos den myndighet, som har att bevilja anstånd.
Denna myndighet har nämligen alltid intresse av att vederbörande skall vara
så effektiv som möjligt i sitt arbete, men intresserar sig däremot inte alltid
för de ekonomiska konsekvenserna av en pensionering. En höjning av pensionsåldern
avlägsnar dessa svårigheter samtidigt som man naturligtvis också måste
medge, att en sådan verkar mindre elastiskt än de nu föreslagna bestämmelserna.
Vid en höjning av pensionsåldern är det emellertid nödvändigt att man
går fram med den största försiktighet. Man måste ha så pass lång övergångstid,
särskilt i fråga örn sådana tjänster som kräva lång utbildning, att man
inte ställer de. unga på bar backe, som redan förberett sig på att träda i statens
tjänst. Det ligger också vikt vid att man i ljuset av den nuvarande befolkningssituationen
ordentligt undersöker de olika tjänsterna med hänsyn till de
krav man måste ställa på innehavarnas vitalitet och arbetsduglighet. I annat
fall kan det lätt inträffa, att man genom en höjning av pensionsåldern för
vissa tjänster inte minskar utan i stället ökar utgifterna för tjänsterna i fråga.

Med denna syn på dessa frågor förefaller det kanske som örn jag nu borde
yrka bifall till den reservation, som undertecknats av herr Holmgren m. fl.
i dess helhet. Det anser jag mig emellertid inte kunna göra. Det är nämligen
också angeläget, att ett nytt pensionsreglemente kommer till stånd. Det vore
av stor betydelse såväl för de tjänstemän, som snart inträda i pensionsåldern,
som för statsverket, som kunde inkassera det högre pensionsavdraget. Jag kan
alltså inte utan vidare yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget. Ett
invändningsfritt godtagande av detta skulle nämligen enligt min mening kunna
föra med sig en fördröjning av den nödvändiga prövningen av frågan om pensionsåldrarna.
Frestelsen skulle bli stor att fördröja utredningen härom, medan
man samlar erfarenheter örn den nya anståndstidens verkningar.

Jag ber därför, herr talman, att i detta avseende få yrka bifall till herr
Holmgrens m. fl. reservation i punkt B.

Jag skall be att få beröra ytterligare en liten sak. I propositionen har föreslagits,
att rörligt tillägg skall utbetalas på pensionerna intill ett belopp av
högst G00 kronor i månaden. Utskottet har emellertid satt denna gräns till
f)00 kronor. För min del finner jag intet skäl härför, t,v det förhåller sig dock
på det sättet., att det rörliga tillägget blott är en ofullständig kompensation
för den värdeförsämring som har ägt rum och alltjämt äger rum.

Jag ber, herr talman, att på denna punkt få yrka bifall till propositionen.

Herr Nolin instämde häruti.

Andra hammarens protokoll 1941. Nr 51. 11

162

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna t fanste- och familfapensionsreglementen m. m. (Forts.)

Herr Lindahl: Herr talman! Jag ber till en början att få anföra några
ord i egenskap av motionär i anslutning till den proposition som nu föreligger
till behandling. Det skall dock inte bli så många av den orsaken, ty reservanten
i utskottet, herr Sundberg, har i sitt anförande berört just vad motionen
avsåg. Den motion, som jag jämte ett par kammarkamrater väckt, har tillkommit
emedan vi ansågo det vara ett rättfärdighetskrav att söka överbygga
den klyfta, som onekligen finns mellan ett par tjänstemannagrupper, som ofta
utföra samma arbete.

Riksdagen har vid tidigare tillfällen knäsatt principen örn lika lön för lika
arbete. Så långt lia vi emellertid i detta fall icke syftat med vår motion, även
örn tjänstgöringen för båda grupperna, maskinbiträden i loktjänst och eldare,
i huvudsak är enahanda. Skillnaden i fråga örn kvalifikationer är bara den,
att man kräver av en eldare, att han skall kunna tjänstgöra både på ånglok
och på elektriskt lok, medan man av ett maskinbiträde i loktjänst endast kräver
det ena. Redan i lönehänseende föreligger emellertid en viss skillnad mellan
dessa båda grupper. Det råder en lönegrads skillnad mellan dem. Skulle man
följa utskottets betänkande, blir det i pensionshänseende två lönegrader, som
skilja dem åt. Motionärerna hysa ingen missunnsamhet mot förare och eldare.
Dessa ha ett hårt och ansvarsfullt arbete. Men avståndet mellan de båda tjänande
bröderna, maskinbiträdet i loktjänst och lokeldaren. anse vi vara litet
för stort. Ur rättvisesynpunkt borde därför inte skillnaden i lönehänseende
ytterligare accentueras vid pensioneringen.

Det har sagts, att namnfrågan lägger hinder i vägen för att den utjämning
som vi i motionen åsyfta skall komma till stånd, alldenstund endast maskinbiträde
förekommer i tjänsteförteckningen. Och alla dessa maskinbiträden ha
inte loktjänst utan en del ha också stationär tjänst. Detta skulle alltså skapa
en skiljelinje. I praktiken är det emellertid på det sättet, att benämningarna
äro fullständigt klara. Alla järnvägsmän veta, vad beteckningen MBL betyder.
Det är maskinbiträde i loktjänst, medan maskinbiträde i stationär tjänst endast
betecknas med MB.

Medan jag ändå har ordet ber jag även, herr talman, att få säga några ord
i anslutning till den diskussion som pågår angående nödvändigheten av att
höja pensionsåldern. Det kan kanske verka bestickande att höra talesmännen
för höjd pensionsålder förklara, att resultatet skulle bli, att statsverket sparade
en ståtlig rad miljoner, om riksdagen ville följa dem på deras stråt. Aven örn
intresset att vilja spara är tacknämligt, framför allt i denna tid, då statens
ekonomi nödvändigtvis måste vara ansträngd, finns det, så vitt jag kan förstå,
ingen anledning att låta vilseleda sig av dessa argument i föreliggande
speciella fall. Ty även om man genom en höjd pensionsålder sparar pensionsbeloppj
så är det inte säkert, utan att denna besparing kommer att ätas upp
av ökade löneomkostnader. Den som känner förhållandena vid de affärsdrivande
verken vet, att arbetstempot där är synnerligen uppdrivet. Det måste
vara folk med god vigor, örn de skola kunna klara uppgiften. Växlingsarbetet är
under nu rådande högtrafik ytterligt uppjagat, och det måste verkligen forceras,
om tågen skola kunna avgå i något så när rätt tid. Men även på andra
befattningar, exempelvis tågklareraretjänster på små stationer, där tågmöten
och spåromläggningar vid vissa tider kunna förekomma hela nätterna igenom,
kräves sannerligen mannar, som äro fria från både åderförkalkning och för
högt blodtryck. Där vilar, som var och en av kammarens ledamöter nog förstår.
ett oerhört ansvar på många befattningshavare i olika tjänsteställning.
De ha ansvaret för många människor och mängder av dyrbar materiel. Jag
tror det kan vara en samhällsangelägenhet av största betydelse, att folk. som
bli anförtrodda dylika befattningar, åtminstone befinna sig vad åldern be -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

163

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
träffar i det stadium, att de kunna sägas vara i god form. Det är ju sant, att
det finns andra lindrigare platser att sätta de äldre på. Det kan gå an att
placera om deni på större stationer, men på det stora flertalet utav SJ :s stationer,
vilket verk jag onekligen bäst känner till, är det i alla fall så, att
tjänstemännen gå på rundturer. De måste klara inte bara pollettering av resgods,
magasinstjänst. m. m., utan de måste också gå i växling. Och när en
man uppnått 60 år, är han sannerligen icke lämplig för tjänstgöring i växlingen.

Av erfarenhet vet jag, att vid den tid, då pensionsreglementet för befattningshavare
i de lägre graderna stadgade tjänstgöring till 63 år, det vid en hel
del stationer förekom, att där tjänstgörande passerat sextioårsåldern och att
man måste skicka dit annan person för att klara de mest krävande uppgifterna.
Det betydde, att man alltså fick sätta två man på en plats, som skulle
kunnat klaras med en, ty den gamle var under alla förhållanden kvar på stationen.

Det är också ett bekant faktum, att i och med att människan blir äldre så
inträder också större sjuklighet. Skulle det bli så, att pensionsåldern höjdes,
skulle det utan tvivel betyda, att utgiftsposten i fråga örn antalet sjukdagar
i betänklig grad kom att ökas. Det finnes såvitt jag kan förstå anledning att
draga den slutsatsen, att de på en högre åldersgräns inbesparade miljonerna,
i verkligheten kanske bara bleve en inbesparing på papperet. En tillämpning
i det verkliga livet av denna höjning av åldersgränsen skulle troligen ge vid
handen en mycket kraftig reduktion av den tänkta besparingen.

När så till sist från talare här i kammaren förklaras, att den sänkning av
pensionsåldern, som genomfördes vid 1934 års riksdag, hade sin enda grund
dari, att vi då här i landet hade en stor ungdomsarbetslöshet, så är det en sanning
med ganska stor modifikation. Ty örn jag ej alltför mycket misstager
mig, så var också den uppfattningen ganska allmän, att staten som mönsterarbetsgivare
borde giva sin personal tillfälle att åtminstone några år i lugn
och ro få leva på sin pension. Det är föga fröjd med en pension, även örn den
nu har dessa stora och utomordentliga former, som herr Hansson i Hubbestad
här beskrivit, därest pensionären icke har krafter nog att glädja sig åt frukterna
av ett fyrtioårigt arbete i statens tjänst.

Så resonerade man åtminstone delvis, när 1934 års riksdag beslutade örn
åldersgränsen i pensionshänseende. Det skulle väl knappast vara troligt, att
herr Hansson i Rubbestad här skulle kunna mobilisera avundsjukan mot statens
tjänare så, att 1941 års riksdag skulle tänka annorlunda.

Det är klart, att det kan uppstå brist på arbetskraft. Sådan har tillfälligtvis
förelegat redan under innevarande år. Men pensionärerna ha i så stor utsträckning
som hälsa och krafter medgivit lojalt medverkat till, att driften vid deras
gamla verk har kunnat upprätthållas. Jag menar med detta, att skulle statens
verk komma i den situationen — vilket de ju gjort under innevarande år
pa grund av högtrafik, inkallelser och annat — att man verkligen behöver ett
handtag från pensionärerna, så komma dessa också att inställa sig till tjänstgöring
den dag verket kallar på dem.

Jag tror för min del att man har ali anledning att vid det här tillfället följa
utskottet. Det behöver väl icke precis vara någon dålig rekommendation, att
statstjänarna förklarat sig relativt nöjda med detta pensionsreglemente. Det
vore väl ändå sämre, örn man här hade att räkna med en stark och utbredd
opposition, ett starkt och utbrett missnöje hos statstjänarekåren mot det reglemente,
som här föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan med lin -

164

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
dantag för den del, i vilken herr Sundberg reserverat sig, i vilken del jag instämmer
i hans yrkande.

Herr Spångberg: Herr talman! Jag begärde ordet för att få säga några
ord i anledning av en motion, som jag väckt örn sänkning av pensionsåldern för
vagnförman och stallförman. Men då debatten här rört sig så mycket om pensionsåldrarnas
höjning, kan jag icke underlåta att säga några ord i anledning
av de blixtanfall, som herrar Holmgren och Hansson i Rubbestad gjorde i sina
anföranden. Det är nämligen icke utan, att statstjänare känna sig en smula
förvånade över detta sätt att efter långa utredningar och nyligen fattade beslut
i dessa frågor en höjning av pensionsåldrarna nu på nytt skall behöva
lanseras.

Det är ju sant vad som bär har anförts, att då vi införde det nya tjänstepensionsreglementet,
som antogs 1934, rådde en stor arbetslöshet och att det
har blivit ändring i detta fall. Men jag kan ju ej hålla med herr Hansson i
Rubbestad och andra, när de säga, att vi nog skola diskutera ganska länge, innan
vi komma underfund med själva orsaken till i ena fallet arbetslösheten och
i andra fallet att det nu blivit en ändring. I varje fall lär den nuvarande bättre
tillgången på arbete icke bero bara på nedgången i nativiteten.

Det är väl så, att den tekniska utvecklingen är orsaken till, att arbetskraften
har frigjorts och att man därför icke behöver använda den manuella arbetskraften
i samma utsträckning som tidigare. Jag skall icke uppehålla mig vid
den saken. Yi skulle väl kunna vara ganska eniga örn att det i stort sett förhåller
sig på det sättet. Det är därför man kan frigöra äldre arbetskraft tidigare
än vad man har kunnat göra förr.

Nu vill man här vända tillbaka till det gamla tillståndet. Man har åberopat
sparsamhetsskäl men huvudsakligen befolkningsfrågan. Man skall spara och
utnyttja arbetskraften. Ja, vi kunna ju vara eniga därom i många stycken,
att vi skola spara och utnyttja tillgänglig arbetskraft. Men det är å andra sidan,
som en talare nyss sade, så att det bör ändå sättas en gräns, och man kanske
i stort sett kan säga, att vi kommit till en rimlig gräns i det tjänstepensionsreglemente,
som här gäller. Att sedan folkpensioneringen har en långt högre
åldersgräns finner jag vara mycket orimligt och skulle gärna önska, att det
där sattes en lägre gräns. Men det är ju en fråga, som icke kan behandlas och
i varje fall icke behandlas i detta sammanhang.

Det var ju en gammal metod förut, att man använde arbetskraften ungefär
som zigenarna använda hästar: man körde med dem så länge de höllö. Var
det slut, så var det slut, och då var det hela färdigt! Men vi ha kommit in i en
tid, när en mänskligare syn lägges på dessa frågor.

När man från herr Hanssons i Rubbestad sida vill ha en utredning och vill
för en detalj stjälpa hela detta förslag och för denna lilla detalj yrkar på avslag
på föreliggande proposition, så veta ju alla kammarens ledamöter, att denna
fråga har utretts offentligt många gånger och ganska ingående, senast av
1930 års pensionssakkunniga. Och en regering, som i stora stycken är densamma
som den nu sittande, framlade 1934 en proposition i frågan, som riksdagen
i stort sett antog. Det föreligger således inga skäl för att nu i denna
viktiga fråga komma med anspråk på nya utredningar och att tro, att de skulle
leda till något annat resultat.

I stort sett har man ju stannat för att sextioårsåldern skall sättas som gräns,
när det gäller tungt och hårt arbete. Men det förhåller sig ju även, som herrarna
finna här i utskottsutlåtandet och som tidigare påpekats, så att det är en mängd
befattningar, där pension icke fås förrän vid 63 eller ända upp till 65 års lev -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

165

Förslag till allmänna t jämte- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
nadsålder. Man kan ha skilda meningar om huruvida riktiga åldersgränser
satts. För min del anser jag, att det finnes befattningar, för vilka har uppsatts
en för hög åldersgräns; och i fråga om dessa har jag i min motion önskat
en ändring.

När herr Hansson i Rubbestad började med sina räkneexempel, så visste man
icke var han skulle sluta, om han t. o. m. räknade med att befattningshavarna
aldrig skulle dö. Men om man räknade bara med en genomsnittsålder av upp
till tio år i pension, alltså till 70—75-årsåldern, så skulle man, menade herr
Hansson, med den högre pensionsåldern tjäna tio miljoner kronor örn året. Det
är klart, att detta resultat kan man komma till på papperet, när man sitter
och experimenterar och räknar med siffror. Men ingenting är väl osäkrare än
en dylik beräkningsgrund. Det är ju i alla fall så, att med vår tids teknik fordras
det stark vitalitet, och gäller det hårt arbete är den unge smidigare och
arbetar bättre än den gamle gubben gör. Därtill är ju, då det gäller statstjänarna,
arbetskraften billigare i de yngre åldersgrupperna. Det kan kanske
anses vara oriktigt, men förhållandena äro ju sådana, att lönen beror på befordran.
En ung befattningshavare har en låg lön, men lönen stiger ju praktiskt
taget ju äldre han blir. I varje fall kommer han ej in i något åldersskede,
där lönen sänkes. Örn arbetskraften blir sekunda på grund av befattningshavarens
höga ålder, står ändå lönen kvar. Alltså, den unga arbetskraften, som
ofta är bättre, är ändå billigare. Det är möjligt, att man i överordnade tjänster
kan taga in gamla tjänstemän. Det är samtidigt otvivelaktigt, att yngre
folk är driftigare och därigenom också billigare.

Jag tror, att då herr Hansson i Rubbestad säger, att tjänstemännen stått ut
innan pensionsåldern sänktes, så är detta givetvis alldeles sant. Det gjorde
statstjänstemännen. Men åtminstone personalen vid statens järvägar håller före,
att den ökning, som nu under de sista åren har skett i trafiken vid statens järnvägar,
icke skulle ha varit möjlig, örn ej pensionsåldern hade sänkts 1934. Det
är nog en mycket allmän uppfattning, att det förhåller sig på detta sätt. När
man kan visa upp sådana här uppfattningar och sådana här exempel, så får
man nog fråga sig, vart beräkningen örn en besparing av tio miljoner kronor
tagit vägen.

Ja, herr talman, jag skall icke gå in på detta tal örn att bördan av den äldre
generationens försörjning hotar att bli de arbetsföra åldrarna övermäktig; detta
återfinnes i motionen. Men det är ett utfall mot de gamla, som faktiskt icke är
berättigat och som heller icke är riktigt. Vi stå icke i ett sådant läge — det
böra vi ha klart för oss — att pensionärerna för närvarande utgöra en sådan
börda, att de bli oss övermäktiga. Det är icke sant, att det förhåller sig på det
sättet. Vi Ira fått lättnad i arbetslösheten; det är riktigt. Men vi ha icke fått
någon större börda av arbete på de arbetsföra åldrarna av den art, att de icke
skulle kunna bära det på grund av arbetets tyngd. Det förhåller sig ju faktiskt
så, att vi i stället alltjämt kunna uppvisa ett visst antal av arbetslösa här i
landet. Vi skola ej förbise, att det förhåller sig på så sätt, att det ligger massor
av ungdom, som kan räknas i sexsiffrigt tal. ute på beredskapstjänst. Vi tro
väl alla, att det en dag blir så, att dessa få vända tillbaka till nyttigt och produktivt
arbete. Jag är rädd, att då stå vi inför ett nytt arbetslöshetsproblem här
i landet.

Herr talman! Jag har som sagt väckt en motion örn sänkning av pensionsåldern
för vagnförman och stallförmän. Utskottet säger om denna också någonting,
som kanske kan kallas välvilligt: »Enligt utskottets mening innefattar
detta yrkande en fråga, som det i första hand ankommer på Kungl. Majit att
pröva. Enligt vad utskottet inhämtat torde förslag till jämkningar i pensionsåldrarna
för vissa befattningshavaregrupper komma att framläggas för näst -

166

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna t fanste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
kommande riksdag.» I samband härmed skulle, därest så befunnes lämpligt,
denna fråga kunna tagas upp på nytt.

Jag beklagar, att detta utlåtande har blivit så krystat. —• »I samband därmed
skulle, därest så befinnes lämpligt» — det är ju ingen vidare klarhet i
det löftet. Det kan ju hända, att denna sak icke kommer att framläggas. Det
skulle vara intressant att veta det. Jag vågar knappast ställa frågan. Men örn
det således skulle framläggas ett förslag till jämkning, är det ju ändå ej så
alldeles säkert, att det kan befinnas lämpligt att upptaga det här spörsmålet.

Under sådana förhållanden måste jag säga, att jag ej kan underlåta att yrka
bifall till den motion, som jag har väckt, ehuru jag naturligtvis vill tolka utskottets
utlåtande så välvilligt som möjligt gentemot här nämnda befattningshavare.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag skall icke upptaga tiden mer än med några korta anmärkningar örn de synpunkter,
som förts fram mot utskottets förslag och därigenom också mot
Kungl. Maj:ts förslag.

Man har sagt, att förslaget kommit för sent. Jag beklagar, att icke arbetskrafterna
ha räckt till för att det skulle ha kunnat komma tidigare under hösten.
Men vid övervägandet, örn det ändå skulle läggas fram, har jag fäst vikt
vid, att när vi ha en höstriksdag borde det vara naturligt att låta denna höstriksdag
avverka en del av det arbete, som annars skulle komma att belasta den
lagtima riksdagen, vilken, som var och en vet, är ytterligt arbetsbelastad icke
minst fram emot slutet av riksdagen. Om de, som föreslå uppskov, fått sin vilja
fram, att de punkter, som de velat samtidigt ha upp till övervägande, arbetarpensioneringen
o. s. v., skulle ha kommit med i detta sammanhang, är det alldeles
säkert, att en proposition till nästa riksdag skulle ha kunnat komma fram
först mycket sent på riksdagen och sålunda säkerligen icke ha kunnat bli behandlad
på ett grundligare sätt än den framlagda propositionen blivit vid denna
riksdag, då ju utskottet haft mycket litet att göra.

Man får ändå komma ihåg, att propositionen bygger på ett sakkunnigbetänkande,
som länge varit tillgängligt, och att det alltså icke varit omöjligt för de
bankoutskottets ledamöter, som nu anse sig ha haft för kort tid på sig, akt
skaffa sig de grundläggande insikter i pensionsfrågan, vilka hade möjliggjort
en snabbare behandling.

Örn vi sålunda skulle ha väntat, hade det sannolikt blivit svårt, kanske till
och med omöjligt att genomföra pensionsregleringen från den 1 juli nästa år.
När vi veta, hur länge det dröjt ändå med denna pensionsreglering, tror jag ej,
att man är en överdriven vän av statstjänarnas anspråk, örn man säger, att det
hade varit högst beklagligt, örn ej denna pensionsreglering kunnat träda i kraft
den 1 juli 1942. Hade man fått skjuta ytterligare ett år på saken, hade en
fråga, som här visserligen icke spelat någon mera framskjuten roll men som
icke är oväsentlig, kommit i ännu svårare läge, nämligen frågan örn retroaktiviteten.
Det är, som en talare sagt, naturligt från tjänstemännens sida att
vänta sig att, när det genomföres en lönereglering, också motsvarande pensionsreglering
sker och att man icke genom att vänta med pensionsregleringen på
detta sätt berövar dem en, som de tycka, naturlig rätt att få en pension, som
svarar mot lönen.

Örn jag sålunda kan gå förbi detta, som sagts, skall jag säga ett par ord örn
att förslaget skulle vara så gynnsamt för statstjänarna, att icke några erinringar
kommit från personalens sida. Kammaren får komma ihåg, att detta förslag
ifrån kommittén har kommit fram efter vad man väl närmast skulle kun -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

107

Förslag till allmänna t jämte- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
na kalla för förhandlingar med representanter för de anställda. Man har kommit
fram till ett resultat, som antagligen icke någondera parten kanske anser
som idealiskt, men som ändå är acceptabelt. Det är sålunda i denna situation
mycket naturligt, jag höll på att säga mycket glädjande, att se, att när sådana
förhandlingar ägt rum, man icke från personalens sida kommer med förslag
örn ytterligare förbättringar, som endast skulle kunna uppfattas som avståndstagande
från en uppgörelse.

Sedan har ett par punkter blivit föremål för diskussion. Det är frågan örn
pensionsavdragen och frågan örn pensionsåldrarna, särskilt frågan örn utredning
av pensionsåldrarna.

Det är klart, att man icke kan avgöra frågan örn pensionsavdragen utan hänsyn
till löneregleringen. När man genomförde löneregleringen, var nog tanken
den, att det skulle bli någon jämkning av pensionsavgifterna, men jag tror icke,
att det från något håll förutsattes, att denna jämkning skulle bli sådan, att
den väsentligen förminskade värdet av den genomförda löneförbättringen. När
herr Hansson i Rubbestad och kanske ytterligare någon talare erinrade örn, att
tjänstemännen icke med de nuvarande avdragen täckte en tredjedel av de beräknade
kostnaderna för sin egen pensionering, såsom man tidigare ofta förutsatt
skola ske, så få vi komma ihåg, att det genom omständigheternas makt,
utan att det nu här kan bliva föremål för diskussion, skett en sådan förskjutning
av de faktiska gamla pensionsavgifterna, att dessa icke kommit att täcka
mer än en mindre del av kostnaderna. Under sådana förhållanden förefaller
det, som örn det knappast vore naturligt att resonera så som örn pensionsavgifterna
nu borde höjas, utan att pensionerna samtidigt höjdes. Detta skulle ju
faktiskt medföra en försämring av den gamla lönen. Därför ha också de sakkunniga
gått ut ifrån, att man icke, såvitt gäller redan utgående pensioner,
bör höja pensionsavdragen, men att av kostnaden för den förbättring, som nu
genomföres, löntagarna själva skola bära en tredjedel. Så har också förslaget
utformats, och det förefaller mig, som örn man därvid hade ställt sig på en saklig
grund. Herr Hansson i Rubbestad har säkerligen uppmärksammat, att pensionsförbättringen
icke skall bliva proportionell mot lönerna eller pensionerna.
I utjämningssyfte har pensionsförbättringen bestämts så, att lägre befattningshavare
få en, relativt sett, avsevärt mycket större pensionsförbättring än högre.
För en stationskarl blir det en höjning av pensionen med 324 kronor och för
en byråchef med 444 kronor. Skillnaden blir icke mer än 120 kronor. Uppenbarligen
står denna höjning, på sätt jag redan nämnt, icke i någon som helst
proportion till de nu utgående pensionerna. Att pensionstagarna själva skola
vidkännas en tredjedel av kostnaden för denna höjning, medför givetvis, att den
lägre pensionstagaren får vidkännas en procentuellt sett högre kostnad i förhållande
till sitt förutvarande pensionsavdrag än den högre pensionstagaren.
Mot en avdragsökning i en viss lägre grad av 18 kronor svarar sålunda i en
viss högre lönegrad en avdragsökning av 54 kronor. Avdragsökningen är således
tre gånger större för befattningshavaren i den högre lönegraden än för
befattningshavaren i den lägre, men den högre befattningshavarens 54 kronor
utgöra endast 12 % av hans förutvarande pensionsavdrag, under det att den
lägre befattningshavarens 18 kronor utgöra 50 % av dennes förutvarande pensionsavdrag.
Det är emellertid ägnat att vilseleda, om man säger, att här har
skett en så oskälig fördelning av avdragen, att de lägsta pensionstagarna ha
fått 50 % höjning av sina avdrag, under det att de högre pensionstagarna icke
fått mer lin 12 % höjning.

Sedan skall jag säga ett par ord örn pensionsåldrarna. Herr Gustavson i
Västerås framhöll fullkomligt riktigt, att man, när pensionsåldrarna fastställ -

168

Xr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och farnirepeusionsreglementen m. m. (Forts.)
des år 1934, i första rummet försökte komma fram till en saklig avvägning
utav pensionsåldrarna under hänsynstagande till arbetets natur. I vissa fall
kan man säga, att dessa synpunkter voro ensamt avgörande. Jag hyser alltjämt
den föreställningen, att det icke vore förenligt med statens intressen och
att det icke skulle leda till en ökning av effektiviteten och således icke heller
till en verklig besparing för statsverket, örn man skulle höja till exempel pensionsåldern
65 år till låt mig säga 67 år eller ännu mera. Det är klart, att man
på andra punkter kan lia delade meningar. Man skulle till exempel kunna göra
gällande, att pensionsåldern för folkskollärare borde höjas till 65 år, som är
pensionsåldern för lärare vid de högre skolorna. Därom kan man naturligtvis
diskutera, och jag förmodar, att goda skäl kunna anföras för en höjning av
folkskollärarnas pensionsålder, men att, såsom motionärerna föreslå, innan utredningsresultatet
föreligger, gå in för en generell höjning av pensionsåldrarna,
det tror jag icke är överensstämmande med de sakliga synpunkter, som man
bör lägga på denna fråga. Jag har icke förbisett, att man, när man genomförde
1934 års beslut, siktade till att minska arbetslösheten. Jag har icke förbisett
de argument, som kunna anföras för den uppfattningen, att vi på grund av
nativitetens sjunkande så småningom komma att befinna oss i det läge, att den
arbetsföra delen av befolkningen blir relativt sett så liten, att det blir nödvändigt
att utnyttja individernas arbetskraft så länge som möjligt. Jag skulle
t. o. m. vilja säga, att .jag personligen har den uppfattningen, att frågan örn
att skapa möjligheter till sysselsättning åt folk, som har kommit upp i de
högre åldersklasserna, bland annat pensionerade, är en mycket betydelsefull
fråga, icke bara från individens synpunkt utan även från samhällets synpunkt.
Jag är icke säker på, att den rätta lösningen vore att låta människorna fort-,
sätta längre än förut i sina gamla yrken. Det är mycket möjligt, att det kan
finnas andra former för att tillvarataga deras arbetskraft. Vad jag vill komma
fram till, det är emellertid, att nativitetsminskningen icke behöver beaktas vid
bedömande av den nu föreliggande frågan. Det har sagts, kanske det var i motionerna
eller i varje fall i den offentliga debatten, att man år 1934 förbisåg
nativitetsminskningens betydelse för bedömande av frågan örn pensionsåldrarna.
Jag kan tala om, att i den nuvarande regeringen sitta två ledamöter, som
voro medlemmar av den gamla arbetslöshetsutredningen, vilken först lade fram
en prognos för befolkningsutvecklingen, och att man inom arbetslöshetsutredningen
var fullständigt på det klara med, hur vår befolkningsutveckling under
de närmaste decennierna skulle komma att se ut. Att allmänhetens uppmärksamhet
först något senare fästes på denna viktiga fråga, hindrar icke, att själva
elementen för frågans bedömande redan förut voro viii kända. Till dessa element
hörde någonting, som kanske icke alla lia uppmärksammat, nämligen att
det visserligen föreligger fara på längre sikt sett för en minskning av de arbetsföras
antal, men att vi under de närmaste tiderna lia att motse en ökning av antalet
arbetsföra. Det förhåller sig på det viset — jag tager de allra sista siffrorna,
som jag fått ifrån den nu sittande befolkningsutredningen — att utav
1,000 personer befunno sig år 1940 619 i åldern 20—65 år. (Det är kanske
bättre att taga 20—65 år som arbetsför ålder än de gamla vanliga 15—65.)
År 1940 fanns det 619, som kunde arbeta för att de övriga 381 skulle kunna
förbereda sig för det arbete, som väntade dem, eller njuta frukterna av det arbete,
som de tidigare hade utfört. Ar 1950 räknar man med att på 1,000 personer
kommer att finnas 627 arbetsföra, alltså flera än år 1940, och ännu år 1960
kommer det att finnas 617, d. v. s, praktiskt taget lika många om 20 år som i
denna dag. Man får lov att betänka detta, då man skall bedöma frågan om pensionsåldrarna
böra höjas för att möjliggöra ett bättre tillvaratagande av de
arbetsföra åldrarnas arbetskraft.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

1C9

Förslag till allmänna t jämte- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)

Jag säger detta, utan att överhuvud taget vilja tillskriva denna fråga ^ om
arbetslösheten någon väsentlig vikt, när det gäller att fastställa pensionsåldrar.
I ett förnuftigt ordnat samhälle borde ju icke något sådant som en ofrivillig
arbetslöshet förekomma. Det kan ju tänkas, att vi på grund av den erfarenhet,
vi n,u göra, så småningom komma till en lösning av arbetslöshetsproblemet,
så att man icke behöver taga upp frågan om arbetslösheten under en
diskussion, örn vilka pensionsåldrar som äro lämpliga.

Till sist vill jag säga följande. Man frågar sig: varför motsätta, sig en utredning?
En förutsättningslös utredning skulle jag icke lia någonting annat att
invända emot än att vi för ögonblicket ha mera trängande uppgifter att syssla
med. Om man icke vill, att det inom de allra närmaste åren skall genomföras en
generell höjning av pensionsåldrarna, så finns det icke någon anledning att nu
föranstalta örn en utredning. Det har redan påpekats, men jag vill ytterligare
understryka det, att vi i den nya pegsionslagen lia en bestämmelse, som gör det
möjligt för respektive verk att medgiva kvarstående i tjänst under ett år efter
uppnådd pensionsålder och för Kungl. Maj :t att lämna enahanda medgivande
för ytterligare ett eller två år. Även de, som äro mest övertygade örn möjligheten
att höja pensionsåldrarna, torde icke räkna med större höjning för dem,
som nu äro skyldiga att avgå vid 65 års ålder, än till 66, 67 eller 68 år och
för dem, som ha ett tyngre arbete och därför skola avgå vid 60 års ålder, än
till 61, 62 eller till 63 år. På sätt, jag nyss antydde, har man möjlighet att på
administrativ väg genomföra en dylik höjning. Därför behövs ingen utredning
av brådskande natur. Ännu i detta ögonblick är läget sådant, att man inom
regeringen, som i detta fall väl bör angiva tonen för verken, får vara ytterst
försiktig med att medgiva tillstånd till kvarstående i tjänst efter uppnådd
pensionsålder för att icke öka svårigheterna för de yngre åldersklasserna. Vi
få komma ihåg, att här har man visserligen under besparingsarbetets gång tid
efter annan yrkat på, att statsmakterna skola höja pensionsåldrarna för att
spara pengar, men varje gång, det blivit fråga örn att i större utsträckning än
förut utnyttja tjänstemännens arbete genom att låta dem stå kvar i tjänsten
efter uppnådd pensionsålder eller genom att utsträcka deras dagliga arbetstid,
ha de, som berett sig för inträde i statstjänst, med allt skäl framhållit, att det
var de unga, som skulle bliva lidande på dylika besparingsåtgärder. Under
sådana förhållanden förefaller det mig, som örn man kunde nöja sig med de
möjligheter, som den nya lagen erbjuder för myndigheterna att låta folk få
kvarstå i tjänst, sedan pensionsåldern uppnåtts. Kammaren kan vara övertygad
om, att skulle det hastigt inträda ett sådant läge, att det inom riksdagen komme
att råda en allmän uppfattning, att man borde släppa efter, när det gällde
att lämna vederbörande tillstånd alt kvarstå i tjänsten, så behöves det bara ett
enda ord av kamrarna till Kungl. Maj :t för att Kungl. Maj :t i ökad utsträckning
skall lämna sådana medgivanden, och därmed finge frågan i praktiken sin
lösning. Därför torde man även på denna punkt med mycket stort lugn kunna
rösta för bifall till utskottets hemställan.

Herr Hage: Herr talman! Innan klubban faller i denna debatt, skall jag be
att få framföra en lika kortfattad som vördsam erinran till finansministern.
Den reglering av pensionerna, som nu kommer att genomföras, kommer som
bekant icke att omfatta de äldre pensionärerna. Förbättringen kommer endast
de pensionärer till godo, som fått sina löner reglerade under åren 1939—1940.
Äldre pensionärer få ingen glädje av denna förbättring. Nu kan man visserligen
siiga, att slaten beträffande de tjänstemän, som enligt förslaget skulle få
sina pensioner höjda, har .skyldighet att se till. att deras pensioner svara mot
de löner, som de fått genom nyssnämnda lönereglering, under det att äldre

170

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
pensionärer hade en lägre lön, och på grund därav vore det icke så mycket att
säga om, att de finge nöja sig med en lägre pension. Ett sådant resonemang är
naturligtvis riktigt, men å andra sidan är det i alla fall ett faktum, att dessa
äldre pensionärer få en mycket ringa pension och lia svårt att klara sig under
nuvarande tidsförhållanden med den allmänna prisförhöjning, som nu har
inträtt.

Därför har jag velat passa på att föra dessa pensionärers talan vid detta tillfälle.
Det finns ju ingen möjlighet att här framställa något yrkande. Jag vill
ej heller direkt av finansministern begära en deklaration i frågan. Men jag
skulle vara tacksam, örn det vore möjligt erhålla en förklaring av innehåll, att
frågan om beredande av en pensionsförbättring även för äldre pensionstagare
är föremål för utredning eller kommer att utredas. Jag vill ytterligare framhålla,
att — örn man giver de pensionärer, det gäller, en liten pensionsförhöjning
— så behöver det inte bli så dyrt för statsförvaltningen. Om man giver
dem ett mindre årligt tillskott, så bli statens utgifter härför mindre och mindre
för varje år som går, ty dessa pensionärers antal minskas ju enligt naturens
ordning ganska raskt genom de dödsfall som inträffa i deras led.

Jag har ansett mig böra påminna örn denna sak i detta sammanhang. Det
finns ett gammalt ord, som kan anföras i detta sammanhang: »Giv åt Stål en
penning även.» Stål representeras i detta fall av gamla människor, som på sin
tid utfört ett gott arbete i statens tjänst. Även örn staten icke direkt har skyldighet
att giva dem någonting ytterligare, finns det likväl anledning att av
sociala skäl bispringa dem på något sätt, och detta helst så snart som möjligt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav till en
början propositioner dels på bifall till utskottets hemställan med undantag av
de delar, i vilka särskilda yrkanden framställts, dels ock på avslag å utskottets
berörda hemställan samt bifall i stället till den av herr Holmgren m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen, i vad anginge punkten a); och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad.
Herr Holmgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 78, med undantag av de delar, i vilka särskilda yrkanden
framställts, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Holmgren m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
i vad angår punkten a).

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
bifallit utskottets hemställan i förevarande delar.

Vidare framställde herr talmannen propositioner dels på godkännande av
utskottets förslag till lydelse av 22 § i allmänna tjänstepensionsreglementet
dels ock på godkännande av Kungl. Maj :ts förslag till lydelse av samma paragraf;
och blev paragrafen godkänd i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Herr talmannen gav härefter propositioner dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av 36 § i allmänna tjänstepensionsreglementet och 24 §
i allmänna familjepensionsreglementet dels ock på godkännande av envar av
nämnda paragrafer i den lydelse, som föreslagits i den av herr Sundberg av -

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

171

Förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. (Forts.)
givna, vid utlåtandet fogade reservationen; och godkände kammaren envar av
dessa paragrafer i den av utskottet föreslagna lydelsen.

Härpå framställde herr talmannen propositioner dels på godkännande av utskottets
förslag till lydelse av allmänna tjänstepensionsregl em entet, i vad anginge
pensionsåldern för vagnförmän och stallförmän vid statens järnvägar,
dels ock på bifall till de i ämnet väckta motionerna I: 259 och II: 354; och blev
utskottets förslag i förevarande delar av kammaren godkänt.

Slutligen gav herr talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i punkten B., i vad anginge motionerna I: 256 och II: 355, dels ock på
avslag därå samt bifall i stället till den av herr Holmgren m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen, i vad anginge punkten b) ; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Holmgren begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i punkten
B. av utskottets förevarande utlåtande nr 78, i vad angår motionerna I: 256
och II: 355, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Holmgren m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
i vad angår punkten b).

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 3.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 247, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa med genomförandet
av ny organisation för värnpliktigas inskrivning och redovisning sammanhängande
frågor; och

nr 248, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till särskilda taxeringsundersökningar
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 249, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa ytterligare utgifter å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1941/42 i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Vissa ytterligare.
utgifter
å tilläggsstat
I till riksstaten
för budgetåret
1941/
42, i vad avser
socialdepartementets

verksamhet sområde.

172

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Punkten 2, ekonomibyggnader vid Sundbo yrkeshem.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Jag vill endast fästa kammarens
uppmärksamhet på den fråga, som vi nu gå att behandla. Det gäller knappast
någon stor sak, men det är dock ett par synpunkter på densamma som böra
anföras.

Jag vill först erinra örn att utskottet för sin del har riktat uppmärksamheten
på de höga kostnaderna för här ifrågavarande ekonomibyggnader. För att
i någon mån belysa den saken vill jag framhålla, att det här gäller att återuppbygga
ekonomilokaler på en gård, som omfattar ungefär 35 hektar jord och
ett par hundra hektar skog, för en sammanlagd kostnad av 90,000 kronor. För
en lekman förefaller det vara fullständigt orimligt, att man skall behöva lägga
ned en så stor summa på byggnader av denna art. Det blir ju cirka 2,500 kronor
per hektar jord, som ett i och för sig tämligen enkelt byggnadsföretag kommer
att draga.

Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten på en annan sak, som jag finner
vara närapå betänkligare ur riksdagens synpunkt, nämligen att i det material,
som stått till riksdagens förfogande för bedömande av skäligheten av kostnadsberäkningarna,
förekomma visserligen ritningar men icke några detaljerade
förslag. Riksdagen kan därför ej heller avgöra, huruvida kostnaderna såsom sådana
äro skäliga, lika litet som man naturligtvis kan avgöra, huruvida det är
arbets- eller materialkostnader, som dragit upp kostnaderna så oerhört.

Det är nu närmast detta förhållande, som har föranlett mig att begära ordet.
Jag anser, att regeringen borde, även då det gäller sådana kanske i och för sig
icke så stora anläggningar, infordra detaljerade uppgifter, så att riksdagen sättes
i tillfälle att kunna i någon mån pröva skäligheten av de kostnadsberäkningar,
som framläggas. Detta har som sagt i detta fall icke förekommit, och
jag ville därför uttala den förhoppningen, att regeringen och byggnadsstyrelsen,
när de få sådana ärenden sig förelagda, ville hos respektive anstaltsstyrelser
begära att få detaljerade uppgifter om utgifterna för de arbeten, som det
gäller att utföra.

Örn så höga byggnadskostnader som i detta fall skulle förekomma även för
annan enskild byggnadsverksamhet i landet, skulle det otvivelaktigt medföra,
att hela vårt nuvarande bestånd av sådana byggnader skulle få ruttna ned, ty
det finns icke någon möjlighet för en enskild jordbrukare att komma ut med
så stora utgifter för att underhålla de fastigheter, som han har örn hand.

Vad jag alltså här har velat betona är dels de höga kostnaderna, dels och
framför allt de alltför knapphändiga uppgifter, som i detta fall ha lämnats.
Riksdagen bör vara mån örn att få in detaljupplysningar i frågor av hithörande
slag, även örn det i det ena eller andra fallet kanske icke gäller så stora
absoluta summor.

Jag har, herr talman, icke något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anslag lill
ekonomibyggnader
vid
Sundbo yrkeshem.

§ 5.

Kristillägg Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 250, i anledning av Kungl. Maj:ts

under forsta proposition angående kristillägg under första kvartalet 1942 jämte i ämnet
kvartalet .. i , < •

1Qd9 vackt motion.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

173

Kristillägg under första kvartalet 1942. (Forts.)

I propositionen nr 349 hade Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden för den 28 november 1941,
föreslagit riksdagen dels besluta, att kristillägg skulle utgå under första kvartalet
1942 enligt av departementschefen angivna grunder, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet.

I en av herr Falk inom andra kammaren väckt motion nr 357 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att 1) bifalla propositionen samt 2) i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn skyndsam utredning och förslag till ändrade
grunder för utbetalande av kristillägg.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj:ts förslag måtte

a) besluta, att kristillägg skulle utgå under första kvartalet 1942 enligt av
departementschefen i statsrådsprotokollet över finansärenden för den 28 november
1941 angivna grunder;

b) bemyndiga Kungl. Majit att utfärda erforderliga bestämmelser i ämnet;

II. att motionen II: 357 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herr Hansson i Rubbestad.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Falk: Herr talman! I anslutning till den proposition, som vi bär ba
att behandla, väckte jag en motion, i vilken jag framhöll de orättvisa och ohållbara
principer, som ligga till grund för utbetalandet av kristillägg och rörligt
tillägg. Vi lia ju i många år arbetat för att få till stånd en ekonomisk utjämning
mellan olika kategorier av löntagare. När vi genomfört löneregleringar,
ha vi icke gjort procentuella löneförhöjningar, utan vi ba sett till att en skälig
avvägning kommit till stånd, så att de lägre inkomsttagarna ba fått betydligt
större löneförhöjning än de högre inkomsttagarna. I fråga örn det rörliga
tillägget och kristillägget har man i stället tillämpat den principen, att den som
mycket haver skall mycket varda givet, alltså raka motsatsen till de principer,
som vi ha hävdat vid de allmänna löneregleringarna.

Jag finner för min del detta i och för sig vara en betänklig princip, och vådan
av dess tillämpning blir allt mer markant, ju längre dyrtiden fortfar och
ju mera de procentuella tilläggen ökas. För närvarande utgå dessa rörliga tilllägg
och kristillägg med 23 procent på en inkomst av upp till 900 kronor i månaden.
Härigenom får exempelvis den, som har en lön på 2,000 kronor örn året,
460 kronor örn året i tillägg, medan den, som har 10,000 kronor, får 2,300 kronor
i tillägg. Jag kan icke finna, att en sådan princip på något sätt tar hänsyn
till behovet eller vederbörandes förmåga att själv svara för den merkostnad,
som levnadskostnadsökningen medför.

Socialstyrelsens levnadskostnadsindex baseras som bekant på beräkningar
för en normalfamilj, bestående av man, hustru och två barn, med 3,500 kronor
i inkomst. Det förefaller mig vara uppenbart, att detta index icke ger ett rättvist
utslag för levnadskostnadsökningen för andra inkomstgrupper än den, för vilken
beräkningen sker. För de grupper, som ligga väsentligt lägre och vilkas
utgifter för själva livsmedlen kanske taga 50 ä 60 procent av lönen, ha levnadskostnaderna
stigit med väsentligt högre procent än för de grupper, på vilka
beräkningen baseras. Det förefaller mig också alldeles uppenbart, att för de
grupper, som ha en väsentligt större inkomst än 3,500 kronor, är levnadskostnadsstegringen
icke på långt när så stor som framgår av indexberäkningen. Det

174

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Kristillägg under första kvartalet 1942. (Forts.)
vill med andra ord säga, att de högre inkomsttagarna i själva verket få en
väsentligt större kompensation än vad som är avsett, medan de, som ha låga
inkomster, erhålla väsentligt mindre.

Jag har av denna anledning i min motion begärt en utredning för att få
fram förslag till ändrade grunder för de ifrågavarande tilläggen. Jag anser
kristilläggets syfte icke vara att reglera lönernas inbördes förhållande utan
att ge vederbörande en viss ersättning för den faktiskt inträdda levnadskostnadsstegringen.
Jag finner det därvid vara rättvist, att tillägget ges med lika
belopp till alla. Hur stort detta belopp skall vara får naturligtvis vår ekonomiska
ställning avgöra. Jag finner det upprörande, att i en tid som denna de
allra fattigaste faktiskt skola få bära den allra tyngsta bördan av krisens svårigheter.
Det är fara värt, att de, som redan förut varit pressade till gränsen
av existensminimum, komma att pressas under denna gräns, medan de, som förut
hade relativt goda löner, icke få någon egentlig känning av krisen.

Utskottet har nu avstyrkt denna blygsamma hemställan med en något underlig
motivering. Utskottet säger, att det »torde vara anledning att antaga», att
även de av motionären framförda synpunkterna skola vinna beaktande vid de
förestående underhandlingarna med tjänstemannaorganisationerna. Detta skrivsätt,
att det »torde vara anledning att antaga», kan jag för min del icke tolka
på annat sätt än att utskottet icke har sagt något alls. Det har varken uttalat
sympati eller antipati i frågan utan helt och hållet överlämnat den till organisationerna
och vederbörande departementschef.

Nu menar utskottet förmodligen, att eftersom det är två parter, som skola
träffa en överenskommelse efter förhandlingar, är det icke lämpligt, att riksdagen
i detta fall kommer med något pekfinger. Jag kan icke godkänna det
resonemanget, ty sedan dessa förhandlingar med tjänstemannaorganisationerna
ha slutförts skall ju frågan föreläggas riksdagen för fastställande, och det
har icke kommit till synes några tecken, som tyda på att man är inne på tanken
att införa andra principer i fråga om kristilläggets utgående. Jag finner
det därför vara på tiden, att riksdagen gör ett uttalande i frågan, innan vederbörande
ha låst fast sig för ett fortsättande på den nu inslagna vägen. Sedan
förhandlingarna slutförts och det kommit till en uppgörelse, har riksdagen de
facto ingenting annat att göra än att godkänna uppgörelsen. Skola vi få en
ändring till stånd, finner jag det därför vara nödvändigt, att det sker på det
stadium, då en ändring ännu är möjlig.

Jag finner det vara så mycket mer angeläget, att vi nu säga ifrån, som jag
icke på något sätt är övertygad örn att vi kunna hejda prisstegringen i fortsättningen.
Skulle vi tänka oss, att den fortsätter och att det procentuella tilllägget
undan för undan stiger, blir ju förhållandet alldeles orimligt. De lägsta
inkomsttagarna pressas då faktiskt ned till och under existensminimum, och
det finns icke någon möjlighet att för dem förklara det rättvisa i ett sådant
system, när de samtidigt finna, att de högre inkomsttagarna undan för undan
lyfta allt större och större kristillägg. Jag tror icke, att det under sådana förhållanden
blir möjligt att ens tillnärmelsevis bibehålla den sammanhållning,
som vi hittills lia haft. Missnöje kommer att skapas, och vi stå ganska snart
inför inre strider och oroligheter. Det finns icke heller någon möjlighet att för
de lägre inkomsttagarna kunna förklara, att denna princip innebär den ringaste

rättvisa. . . .

Jag ber därför att få yrka bifall till mm motion, vilket innebär dels bifall
till Kungl. Majlis proposition, dels hemställan örn skrivelse nied förslag örn utredning
om ändrade grunder för kristilläggets utgående.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

175

Kristillägg under första kvartalet 1942. (Forts.)

Herr Hansson i Rubestad: Herr talman! Jag måste erkänna, att jag bär
ansett, att det låg ett rent rättvisekrav i den motion, som framlagts av herr
Falk, och jag har därför icke heller i utskottet kunnat vara med om att avstyrka
densamma utan har anfört en blank reservation. De skäl, som här ha
anförts av herr Falk beträffande hans motion, sammanfalla i stort sett med
min egen syn på frågan, och jag skall därför icke upprepa vad han nyss har
framhållit.

Jag tror emellertid, att denna fråga är så pass viktig, att det icke i längden
går att skjuta på den, utan att något måste göras för att rätta till den orättvisa,
som onekligen ligger i det nu rådande förhållandet. Hur denna rättvisa
skall komma till stånd är ju icke så lätt att säga, och därför bör en utredning
verkställas. För min del tror jag, att man med det snaraste måste komma till
en beskärning av det högsta månadsbelopp, varå tillägg skall utgå, så att den
kompensation, som dessa högre tjänstemän få, icke ökar i den utsträckning,
som hittills varit fallet. Jag skulle alltså ha önskat, att nian hade velat vara
med örn en skrivelse med begäran örn utredning i denna fråga.

Då jag nu har ordet, skulle jag vilja passa på tillfället att säga ytterligare
ett par ord. Vi lia i propositionen fått reda på att underhandlingarna angående
kristillägget skola fortsättas med statens tjänstemän, och jag vill därför lägga
finansministern på hjärtat att beakta, att den indexberäkning, som socialstyrelsen
verkställer, icke alls är till nackdel för tjänstemännen utan i stället ger
dem betydande förmåner utöver vad kompensation för den verkliga kostnadsstegringen
innebär. Till stöd för detta vill jag endast erinra om vad ordföranden
i statens priskontrollnämnd säger i sista häftet av meddelanden från departement
och nämnder. Han, anför bland annat, dels att socialstyrelsens levnadskostnadsindex
snarare synes överskatta än underskatta de inträdda fördyringarna,
dels att den okompenserade levnadskostnadsstegringen, i allt väsentligt
helt enkelt är omsättningsskattens effekt på indexen och att denna
effekt överhuvud knappast torde böra kompenseras.

Örn jag icke minns orätt diskuterade vi i fjol frågan örn ett rensat index,
där skatteposten skulle uteslutas. Jag skulle vilja hemställa till finansministern
att före de nya förhandlingarnas inledande överväga denna sak och försöka
komma fram till ett bättre system än det vi nu lia. Jag har den uppfattningen,
, att priserna på arbetsmarknaden, alltså arbetslönerna, betyda oändligt mycket
mera för inflationen än en eller annan miljon till förbättring av jordbrukets
produktpriser. Jag menar därför, att denna fråga är synnerligen viktig, örn
finansministern, vill försöka stävja inflationen.

Herr Andersson i Prästbol: Herr talman! Utskottet har icke ansett sig
kunna tillstyrka herr Falks motion på den grund, att förhandlingar pågå örn
överenskommelse i det här förevarande spörsmålet. Det bär ju icke varit brukligt,
att riksdagen har skickat skrivelser till Kungl. Maj :t i ett ärende, i vilket
förhandlingar pågå. Det är just i anledning av dessa förhandlingar som Kungl.
Majit har lagt fram förslaget örn en förlängning av nu gällande ordning under
första kvartalet 1942. Det är tydligt, att utskottet icke under dessa omständigheter
har velat tillstyrka herr Falks motion. Eftersom riksdagen får upp detta
spörsmål redan i början av nästa års lagtima riksdag, finner jag det vara
klart, att man skall låta sig nöja med vad som här föreslås av utskottet.

Jag hemställer om bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Då jag varit med om behandlingen
av denna fråga på statsutskottets fjärde avdelning, vill jag passa på att säga
några ord.

176

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Kristillägg under första kvartalet 1942. (Forts.)

Jag är fullt ense med motionären och reservanten i statsutskottet, att levnadskostnadernas
fördyring betyder oändligt mycket mera för dem, som ha
små löner, än för dem, som ha stora löner, och att fördenskull en differentiering
kan vara motiverad och påkallad. I princip är jag alltså ense med dem om att
denna fråga bör komma upp vid förhandlingarna med tjänstemännen och där
bör leda till resultat.

Det framgick av herr Falks anförande, att han ansåg, att utskottets uttalande
icke betydde vare sig det ena eller det andra, att utskottet, som han uttryckte
sig, varken uttalat sympati för eller antipati mot motionen. Jag kan försäkra, och
det kunna nog alla i utskottet göra, att örn utskottet hade varit motståndare till
motionen, hade utskottets utlåtande fått en helt annan formulering än vad det
nu har fått. I det stora hela innebär utlåtandet bifall till motionen. Jag vill
i varje fall för egen del säga, att enligt detta utlåtande icke endast bör utan
skall detta spörsmål tagas upp vid de förhandlingar, som nu skola förekomma
med staten^ tjänstemän. Därmed är dock icke säkert, att man skall följa den
linje, som herr Falk har föreslagit. Det är möjligt, att man kan gå andra linjer.
Jag håller för min del före, att det därvidlag är bättre att minska det högsta
belopp, på vilket tillägg får räknas. Emellertid får ju den saken bli föremål
för de kommande förhandlingarna.

Slutligen, herr andre vice talman, ville herr Hansson i Rubbestad varna för
inflation, och han ansåg, att lönerna fördenskull icke skulle få stiga. Det kan
ju i och för sig vara riktigt, men han gjorde samtidigt en jämförelse med jordbrukets
inkomster och menade, att de förhöjningar, som ha skett på jordbruksprodukternas
priser, icke skulle spela samma roll som exempelvis löneförhöjningarna.
Därom vill jag nu icke diskutera, men jag vill erinra herr Hansson
i Rubbestad örn att vare sig det gäller statens tjänstemän eller industriarbetarna
har kompensationen genom kristillägget resp. enligt överenskommelsen i
ramavtalet icke varit mer än 50 procent och för övrigt icke ens så mycket, därför
att eftersläpningen i många fall medfört, att man kommit under även denna
kompensationsgrad. Jag tycker, att jag borde erinra om detta, när denna fråga
förts fram i debatten på det sätt, som här skedde.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Falk: Herr talman! Jag är givetvis tacksam för den deklaration, som
från utskottets sida gjordes av herr Andersson i Malmö, men det förefaller
mig, som örn det hade varit enklare, ifall utskottet verkligen har menat, att
denna fråga skall bli föremål för prövning, att då skriva mera positivt. Jag
är emellertid som sagt tacksam för att ha fått klarhet över att utskottet verkligen
har menat detta.

Herr Andersson i Malmö sade, att det enligt hans mening vore en bättre
lösning att sänka det högsta belopp, å vilket tillägg får beräknas, från 900
kronor. Jag kan ju förstå det, örn han tror, att jag skulle ha motionerat av
avundsjuka mot de högre inkomsttagarna för att de ha fått för mycket. Mitt
motiv har emellertid egentligen varit medkänsla för dem, som stå långt ned på
löneskalan och ingenting få. Jag har den bestämda uppfattningen, att det för
dem är omöjligt att klara sig med nuvarande princip. De bli icke hjälpta
genom att man drar av i toppen utan att ge dem något i stället. Det är därför,
som jag menar, att ett enhetligt kristillägg bör utgå, varigenom de sämst
ställda få den procentuellt största och de bäst ställda den procentuellt minsta
hjälpen.

överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

177

Kristillägg under första kvartalet 1942. (Forts.)
ilen i ämnet väckta motionen : och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 251, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag örn anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 44, i anledning av Kungl. Ändring i
Maj :ts proposition med förslag till förordning angående ändring i vissa delar vissa delar av
av förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) örn allmän omsättningsskatt, förordningen

örn allman
omsättningsskatt.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag bar fogat en blank reservation
till detta utskottsutlåtande, vilket har sin förklaring i att jag jämte några
andra av denna kammares ledamöter väckte en motion i början av riksdagen,
där vi framställde yrkande örn att medicin, som köpes mot läkarrecept, skulle
befrias från omsättningsskatt. Denna motion föranledde en skrivelse till Kungl.

Maj :t, där Kungl. Maj :t ombads att närmare överväga denna fråga. Resultatet
av dessa överväganden bär också redovisats i propositionen nr 342 men blev
negativt. De överväganden, som ha legat till grund för Kungl. Maj:ts avvisande
hållning, ha väsentligen framförts av centrala omsättningsskattenämnden.
Dess argumentering är emellertid sådan, att jag för min del icke kan
finna mig nöjd därmed. Det skulle vara mycket frestande att ira ingå i detaljkritik
av densamma, men det skulle näppeligen tjäna något förnuftigt syfte
i detta sammanhang. Jag har emellertid med min reservation och med detta
lilla anförande velat förbehålla mig fria händer att vid en kommande riksdag
eventuellt motionera i samma ämne.

Jag har på grund av dessa omständigheter icke något yrkande att framställa.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det skulle egentligen vara onödigt att
säga något, eftersom herr Sundström i Skövde icke ställde något yrkande, men
jag skulle dock vilja framhålla, att de övriga 19 ledamöter, som suttit omkring
bordet, ha känt sig övertygade av den företagna utredningen på ett annat sätt
än herr Sundström.

Vi böra i detta sammanhang komma ihåg, att när detta ärende var före
första gången vid urtima riksdagen i fjol, hade Kungl. Maj :t gjort undantag
för apoteksvaror, men detta undantag togs då bort av riksdagen. När sedan
den sundströmska motionen i början av detta år kom under behandling, avlät
riksdagen en skrivelse till Kungl. Majit, där det allenast i motiveringen hemställdes,
att Kungl. Majit skulle taga denna sak under övervägande i samband
med andra förslag till ändringar rörande omsättningsskatten. Riksdagen har
således på denna punkt icke givit någon egen mening till känna, örn det skulle
bli befrielse eller icke.

Det är icke heller riktigt att säga, att det bara är den centrala omsättningsskattenämnden
som har yttrat sig i denna fråga, ty dess yttrande är avgivet

Andra kammarens protokoll 1941. Nr fri. 12

178

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

Arvode för
utarbetande av
register till
riksdagens
protokoll med
bihang m. m.
för höstsessionen
1041.

Ändring i vissa delar av förordningen om allmän omsättningsskatt. (Forts.)
efter samråd och överläggningar med medicinalstyrelsen och apotekarsocietetens
råd. Sedan undersökningsmaterialet framlagts hade finansministern, som
själv från början föreslog befrielse från omsättningsskatten för apoteksvaror,
kommit till det resultatet, att han fann de anförda skälen mot den ifrågasatta
skattebefrielsen för läkemedel böra tillmätas avgörande betydelse. Till denna
finansministerns mening ha 19 av utskottets ledamöter anslutit sig.

Härmed var överläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Föredrogos vart efter annat:

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942; och

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 346, i vad densamma
avser förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 17
november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga;

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den
17 november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning
av utskylder hos vissa skattskyldiga, m. m.; samt

bankoutskottets utlåtande, nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den
28 juni 1941 (nr 593) örn ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under
hemvärnstjänstgöring.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkanden och utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 80, i anledning av kanslideputerades
framställning angående arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll
med bihang m. m. för höstsessionen 1941.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Den kanslideputerades framställning
till bankoutskottet, som i detta utlåtande finnes in extenso avtryckt, har jag
inte kunnat biträda, utan jag hade där en avvikande mening. Jag har ansett,
att det arvode — 4,500 kronor — som enligt kanslideputerades tidigare bestämmande
utgått för utarbetande av register för 1941 års lagtima riksdag, har varit
så rikligt utmätt, att det borde anses fullt tillräckligt även med hänsyn till
årets höstsession. Att det utgått särskilt arvode för utarbetande av register för
1939 och 1940 års urtima riksdagar kan inte vara prejudicerande, eftersom en
urtima är helt fristående från en lagtima riksdag. Men även reellt sett bör det
vara lämpligt, att örn föregående år ersättningen för detta arbete varit orimligt
hög, den nu får stanna vid en bättre avvägd nivå, och det skulle bli fallet, om
det vid riksdagens början bestämda arvodet finge stå fast utan pålägg, och däremot
kan det inte riktas någon erinran ur formell synpunkt.

Denna fråga bör dock inte ses som en helt isolerad företeelse, Det är otvivelaktigt
så, att befattningar och tjänster av olika slag honorerats på ett alldeles
särskilt frikostigt sätt inom det område som hör till riksdagens verksamhet.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

179

Arvode för utarbetande av register till riksdagens protokoll med bihang

m. m. för höstsessionen 1941. (Forts.)

.lag vot inte, varför riksdagen härvidlag skall intaga en särställning inom statsverksamheten.
Inom statsförvaltningen pågår sedan något år tillbaka en översyn
och undersökning för att få till stånd en mera rationell och ekonomisk drift,
men riksdagen och dess verk ligger helt utanför denna undersökning. Det synes
mig att riksdagen hellre borde gå i spetsen för sådana bemödanden än komma
helt utanför, särskilt som en sådan översyn torde vara minst lika — eliminera
— trängande i fråga örn riksdagen som beträffande statsförvaltningen i
övrigt.

Jag tillåter mig därför rikta en hemställan till riksgäldsfullmäktige att taga
detta spörsmål under omprövning och, som jag hoppas, snarast göra en undersökning
för att åstadkomma ett positivt resultat i den riktning, jag här antytt.

I detta anförande instämde herrar Janson i Frändesta och Nolin.

Herr Holmgren: Herr talman: När bankoutskottet i detta fall föreslagit ett
arvode av 1,000 kronor, så har bankoutskottet följt kanslideputerades förslag,
som ungefär överensstämmer med de principer som hittills legat till grund, när
det gällt att utmäta arvoden för arbeten åt riksdagen. Givetvis kan det tagas
i övervägande, huruvida dessa principer icke möjligen skulle behöva revideras.
När en hemställan i denna riktning framföres, kommer givetvis bankoutskottet
att ägna den en noggrann omprövning. Men till dess måste vi väl följa de gamla
principerna, och därför yrkar jag bifall till bankoutskottets hemställan.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Beträffande den föredragna punkten
skall jag inte yttra något utöver vad representanten för bankoutskottet nu
har sagt. Utskottsutlåtandet, i vilket ingår en skrivelse från kanslideputerade,
är i detta avseende fullt uttömmande. Det var emellertid med anledning av en
hemställan från herr Persson i Falla jag ansåg mig skyldig att begära ordet.

Herr Persson gjorde nämligen en hemställan till riksgäldsfullmäktige att
taga under omprövning de inom riksdagen utgående arvodena. Jag vill då
säga, att riksgäldsfullmäktige icke anse sig ha något uppdrag att övervaka vad
riksdagen beslutar i avseende på dessa arvodesfrågor. önskar herr Persson i
Falla göra en hemställan till någon att uppmärksamma dessa frågor, så anser
jag, att denna hemställan bör riktas till bankoutskottet, som ju är den institution
som närmast har att handlägga dessa frågor. Allenast och när på grund
av bankoutskottets hemställan riksdagen tidigare givit uppdrag till riksgäldsfullmäktige
att syssla med riksdagens avlöningsfrågor, ha fullmäktige upptagit
dessa frågor till behandling. Man kan emellertid inte förvänta, att riksgäldsfullmäktige
pa eget initiativ skola taga denna fråga i övervägande. Jag
tror alitsa, att i den fråga som herr Persson i Falla berörde bör en vädjan i
första hand riktas till bankoutskottet.

Herr Persson i lalla: Herr talman! -lag beklagar, att jag misstog mig i
fråga om riksgäldsfullmäktiges initiativrätt eller initiativkraft. Jag vet inte.
vilken det liär egentligen är fråga örn, det kanske mest är den senare. Men örn
det nu är så, att riksgäldsfullmäktige icke önska eller anse sig kunna taga något
initiativ i fragan, utan helst vilja överlåta detta åt bankoutskottet, får jag väl
adressera om min hemställan och rikta den direkt till bankoutskottet. Jag hoppas
då, att dess ledamöter skola ställa sig välvilliga och upptaga den tanke,
som jag bär har framställt, samt att bankoutskottet verkligen tar denna fråga
under den allvarliga omprövning som jag tror att den förtjänar.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

180

Nr 51.

Lördagen deli 20 december 1941.

§ 10.

Föredrogos vart efter annat:

bankontskottets memorial, nr 81, angående ersättning åt biträde, anlitat av
bankoutskottet vid hanläggning av visst ärende ; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 89, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter; och

nr 90, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad rör jordbruksärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 252, angående tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1941/42.

Sedan utskottets hemställan föredragits, tillsporde herr andre vice talmannen
kammaren, om densamma vore beredd att nu företaga förevarande, endast
en gång bordlagda ärende till avgörande; och fann herr andre vice talmannen
denna fråga vara med ja besvarad. Härefter blev utskottets hemställan av
kammaren, bifallen.

§ 12.

Föredrogs följande till kammaren inkomna, av professorn Gustaf Söderlund
utfärdade dödsbevis:

Ledamoten av riksdagens andra kammare Emil Petersson i Gäddvik avled
å Serafimerlasarettet lördagen den 20/,2 1941 kl. 10.15 f. m. Han opererades söndagen
den 112 för inklämt bråck, i vilken sjukdom han akut insjuknat omkring
13 timmar före operationen. Dödsorsaken var närmast det inklämda bräcket,
som åstadkommit utbredd brand i tarmen.

Stockholm den 20 december 1941.

Gustaf Söderlund.

På hemställan av herr andre vice talmannen beslöt kammaren att jämlikt
§ 28 riksdagsordningen till Konungen ingå med anmälan örn den efter herr
Petersson i Gäddvik inom kammaren uppkomna ledigheten; och blev ett i sådant
avseende på förhand uppsatt skrivelseförslag, som upplästes, av kammaren
godkänt.

§ 13.

Anmäldes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen, nämligen från

konstitutionsutskottet:

nr 515, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 17 november 1939
(nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av utskylder hos
vissa skattskyldiga, m. m., i vad propositionen hänvisats till konstitutionsutskottet.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i dess utlåtande nr 23 godkändes även av första kammaren.

Lördagen den 20 december 1941.

Nr 51.

181

från jordbruksutskottet:

nr 527, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaden för budgetåret 1941/42, i vad rör jordbruksärenden.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i dess utlåtande nr 90 godkändes även av första kammaren.

från bankoutskottet:

nr 529, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) örn
ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i dess utlåtande nr 79 bifölls även av första kammaren.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 521, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

Slutligen anmäldes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 516, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa med genomförandet
av ny organisation för värnpliktigas inskrivning och redovisning sammanhängande
frågor;

nr 517, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsblad
I till riksstaten för budgetåret 1941/42 till särskilda taxeringsundersökningar
m. m.;

nr 518, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ytterligare
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 519, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kristillägg under
första kvartalet 1942;

nr 520, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat I till
riksstaten för budgetåret 1941/42 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar;
och

nr 522, angående tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning beträffande förslaget nr

516, att utskottets hemställan i dess utlåtande nr 247, beträffande förslaget nr

517, att utskottets hemställan i dess utlåtande nr 248, angående förslaget nr

518, att utskottets hemställan i dess utlåtande nr 249, angående förslaget nr

519, att utskottets hemställan i dess utlåtande nr 250, angående förslaget nr

520, att utskottets hemställan i dess utlåtande nr 251, samt angående förslaget
nr 522, att utskottets hemställan i dess memorial nr 252 godkändes även av
första kammaren ;

från bevillningsutskottet:

nr 523, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 13 december 1940 (nr
1000) örn allmän omsättningsskatt, m. m.;

nr 524, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande taxeringsförfarandet år 1942; och
nr 525, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 346, i vad densamma

182

Nr 51.

Lördagen den 20 december 1941.

avser förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 17
november 1939 (nr 810) med särskilda bestämmelser angående indrivning av
utskylder hos vissa skattskyldiga.

Skrivelseförslagen godkändes under förutsättning angående förslaget nr 523,
att utskottets hemställan i dess betänkande nr 44, beträffande förslaget nr 524,
att utskottets hemställan i dess betänkande nr 45, samt rörande förslaget
nr 525 att utskottets hemställan i dess betänkande nr 46 godkändes även av
första kammaren.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.2 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 30 december.

Kl. 11.30 f. m.

§ I Justerades

protokollen för den 17, den 19 och den 20 innevarande december.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagav, att ledamoten av kammaren ombudsmannen
David Emanuel Gustavson, enligt talmannen tillhandakommet meddelande från
Gustavson och företedd bestyrkt avskrift av intyg av pastorsämbetet i Västerås
domkyrkoförsamling, den 22 i denna månad återtagit släktnamnet Hall..

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bankoutskottet:

nr 528, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen m. m. jämte i ämnet väckta motioner;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 526, i anledning av Kungl. Haj:ts proposition angående åtgärder till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter.

§ 4-

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till Sveriges riksdags
beslut å innevarande lagtima riksmöte.

Tisdagen den 30 december 1941.

Nr 51.

183

Justerades protokollsutdrag.

§ 6.

Hans excellens herr statsministern Hansson avlämnade Kungl. Majlis skrivelse,
nr 353, till riksdagen angående förordnande av statsrådsledamöter att
uppläsa Kungl. Majlis beslut om avslutande av innevarande års lagtima riksdag.

Av nämnda skrivelse, som nu föredrogs, inhämtades, bland annat, att Kungl.
Maj:t förordna! hans excellens herr statsministern Per Albin Hansson att i
riksdagens andra kammare uppläsa Kungl. Maj:ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav lämnade herr talmannen ordet till hans excellens herr
statsministern Hansson, som uppläste Kungl. Maj:ts öppna brev, nr 354, enligt
vilket innevarande års lagtima riksdag skulle avslutas denna dag.

§ 7.

Herr talmannen tog nu avsked av kammarens ledamöter med följande ord:
Mina damer och herrar! 1941 års lagtima riksdag är nu slut. Då vi efter den
ordinarie arbetstidens slut åtskildes den 1 juli, hade vi avverkat alla vid en lagtima
riksdag vanligen förekommande ärenden. Dessutom hade flera viktiga frågor
behandlats, avsedda att trygga rikets säkerhet och bestånd.

Efter en tids uppehåll fann regeringen önskvärt att framlägga ytterligare
kungl, propositioner, däribland förslag till ny värnpliktslag. Det blev således
nödvändigt att återigen sammanträda.

Under den gångna riksdagen ha några av kammarens ledamöter lämnat sina
uppdrag. Vi ha anledning att med tacksamhet minnas deras insats i riksdagsarbetet.

För den välvilja och det överseende, som kommit mig till del, uttalar jag till
kammarens ledamöter ett varmt tack.

Härpå svarade herr Lindqvist: Herr talman! Den hälsning och det tack, som
ni nyss riktat till kammaren, vill jag å kammarens vägnar återgälda genom att
till eder, herr talman, såväl som till herrar vice talmän framföra vårt tack för
eder alltid mot oss visade välvilja och för det utmärkta sätt, på vilket ni lett
våra förhandlingar. Alla tre äro ni gamla och vana på de platser, vi ställt eder,
och när 1942 års lagtima riksdag örn några dagar sammanträder, skall det
bliva oss ett nöje att få visa denna uppskattning genom att på nytt få anförtro
talmansklubban i edra väl förfarna händer.

Många viktiga beslut lia under denna riksdag fattats, beslut, som ni med
talmansklubban befäst och vilka komma att få långtgående konsekvenser inte
endast för nuet utan även för framtiden. Det är dagens läge och de vanskligheter,
vi utan eget förvållande kommit uti, som nödvändiggjort flera av dessa
beslut.

Ett av denna riksdags beslut kommer — inte minst för vår manliga ungdom
— att medföra stora personliga uppoffringar. Vi äro dock förvissade om att
dessa uppoffringar skola göras utan större klagan. Såväl vår ungdom som hela
vårt folk har säkerligen klart för sig, att både beslutet örn den långa värnpliktstiden
och andra på grund av världskriget påkallade beslut varit mycket starkt
motiverade. Det är för Sverige, för vårt fosterlands välgång och bestånd, som
statsmakterna pålagt vårt folk uppoffringar, såväl personliga som ekonomiska.

Vi instämma i de önskningar örn ett gott nytt år, som i dessa dagar uttalas
från alla håll, och vår förhoppning är, att vi även under kommande år skola

184

Nr 51.

Tisdagen den 30 december 1941.

få njuta fredens välsignelse och förskonas från krigets fasansfulla elände.
Ingenting skulle bättre motsvara våra nyårsönskningar än om den dagen under
det nya året snarast skulle komma, när kanonerna och bomberna i det stora
världskriget upphörde med sin förintelse och mänskligheten finge återgå till
det fredliga arbetet och återuppbygga vad kriget raserat.

I förhoppning om att den dagen snart måtte komma, tillönska vi eder, herr
talman, såväl som vice talmännen, ett gott slut på det gamla året och ett gott
nytt år.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.45 f. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen deli 30 december.

Kl. 12 på dagen.

Jämlikt bestämmelse i § 12 reglementariska föreskrifter för riksdagen hade
tillkännagivande blivit vederbörligen utfärdat därom, att justering av de kammarens
protokoll, vilka vid riksdagens avslutande återstode ojusterade, komme
att denna dag kl. 12 på dagen försiggå i kammarens justeringsrum; och tillstädeskommo
på utsatt tid följande kammarens ledamöter:

Herr Sävström;

» Lindqvist;

» Magnusson i Skövde;

» Eriksson i Stockholm;

» Kilbom;

» Mosesson;

» Wallén;

» Lindberg i Stockholm;

» Hall; och

» Lindholm.

Det protokoll, som hållits vid kammarens denna dag hållna sammanträde,
upplästes och blev av kammarens tillstädesvarande ledamöter godkänt.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

414698