1941. Andra kammaren. Nr 45 (Riksdagens protokoll 1941:45)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Andra kammaren. Nr 45.

Måndagen den 27 oktober.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 20 innevarande oktober.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts skrivelse ock proposition: nr

314, angående muntligt meddelande till riksdagen; och

nr 315, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap.
11 § rättegångsbalken, m. m.

Kungl. Maj:ts skrivelse nr 314 upplästes och lades till handlingarna.

Herr talmannen anförde nu: I anslutning till den nu föredragna skrivelsen
får jag meddela, att plenum för mottagande av nyss angivna meddelande utsattes
till tisdagen den 28 oktober kl. 11 förmiddagen.

Den avlämnade propositionen nr 315 remitterades härefter genast till behandling
av lagutskott.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.B e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra kammarens protokoll 19bl. Nr 45.

Nr 45.

Tisdagen den 28 oktober 1941.

Tisdagen den 28 oktober.

Kl. 10.45 f. m.

§ I Föredrogs

och lades till handlingarna ett till kammaren inkommet, av pastorsämbetet
i Katarina församling i Stockholm utfärdat intyg, utvisande att
ledamoten av kammaren Sigrid Hildur Elvira Eriksson den 21 juni 1941 ingått
äktenskap med Carl Arthur Ekendahl.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes första lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 16 kap.
10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken, m. m.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

§ 4.

Herr Jacobson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 339,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 312, angående anvisande av medel
till byggande av skogsvägar m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.48 f. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 28 oktober.

Kl. 11 f. m.

§ K

Kammaren sammanträdde inom lyckta dörrar för att mottaga det muntliga
meddelande, som avses i Kungl. Maj :ts skrivelse till riksdagen den 24 innevarande
oktober, nr 314; och lämnades därvid ordet åt hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena Gunther, som till kammaren framförde det i skrivelsen
avsedda meddelandet.

överläggning följde härpå, varefter kammarens ledamöter åtskildes kl. 1.42
e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober.

Kl. 12 på dagen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande oktober.

§ 2.

I enlighet med kammarens därom den 23 innevarande oktober fattade beslut
företogos nu val av dels tjugufyra valmän för utseende av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare dels ock sex suppleanter för dessa
valmän; och anställdes först val av tjugufyra valmän.

Därvid avgåvos 167 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:
herr Berg,

» Björling,

» Carlström,

» Dickson,

» Eriksson i Frägsta,

» Eriksson i Stockholm,

» Fast,
fru Gustafson,
herr Hallagård,

» Hammarlund,

» Hansson i Rubbestad,

» Hansson i Yännäsby,

» Hermansson,

» Holm,

» Landgren,

» Lindberg i Stockholm,

» Lindberg i Umeå,

» Lindqvist,

» förste vice talmannen Magnusson,

» Mosesson,

» Nilsson i Göingegården,

» Olsson i Mellerud,

» Ryberg och
» Sjögren.

Dessa personer hade alltså utsetts till valmän.

§ 3.

Anställdes val av sex suppleanter för de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse riksdagens militieombudsman och hans ställföreträdare.

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Därvid avlämnades 109 godkända valsedlar, samtliga med partibeteckningen
»Gemensam lista» och upptagande namnen på nedan nämnda personer i följande
ordning:

herr Gardell,

» Lindahl,

» Lindén,

» Nilson i Eskilstuna,

» Petersson i Gäddvik och

fröken Öberg.

Dessa personer hade alltså utsetts till suppleanter.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ovan omförmälda

valen.

§ 5.

Äng. detHerr talmannen lämnade på begäran ordet till

•utrikespoli- .

Haka läget. Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena, Gunther, som anförde:

Herr talman! Vid ett slutet sammanträde med riksdagen har jag haft tillfälle
att lämna upplysning örn vad som förekommit på det utrikespolitiska området,
sedan riksdagen senast var samlad. Jag skall därför här inskränka mig till
att uttala mig örn våra utrikespolitiska grundlinjer, sådana de te sig i nuvarande
läge.

Det kan då till en början fastställas, att de förklaringar örn vår hållning
och våra avsikter, som tid efter annan avgivits, alltjämt äga sin fulla giltighet.
Sålunda kan jag erinra örn vad Konungen uttalade i trontalet vid öppnandet
av 1940 års urtima riksdag. Han sade därvid följande: »Min utrikespolitik är
oförändrad. Min fasta vilja är att upprätthålla vänskapliga förbindelser åt alla
håll. Oförtröttat strävar Jag att hålla Mitt land utanför kriget med bevarad
frihet och självständighet. Mitt folks enighet och beslutsamhet inger Mig den
bästa förtröstan örn framgång i denna strävan.» Dessa ord skulle kunna upprepas
nu.

Sveriges önskan och beslut att stå helt utanför kriget mellan stormakterna
klarlades för övrigt redan vid krigets början, och någon ändring i denna hållning
har som sagt icke ägt rum. Den har inför oss själva fått skiftande betydelse,
allteftersom kriget gripit omkring sig, men dock icke rubbats. Genom
Sovjetunionens inträde i kriget hava onekligen för oss uppkommit särskilda
komplikationer. Icke heller denna förändring i krigsläget har emellertid föranlett
oss att frångå vår ställning som stående utanför kriget mellan stormakterna.
Den noggrannaste prövning av vårt läge, våra intressen och våra
möjligheter har lett regeringen till den uppfattningen, att vi alltjämt böra
fasthålla vid denna linje, vars övergivande kan medföra de mest vittutseende
konsekvenser. Häri ligger då också, att vi även framdeles komma att vägra
att låta oss indragas i stormaktskriget, hur och till vilka fronter det än må
komma att utveckla sig. Följaktligen måste vi också avböja att företaga något,
som utgör ett deltagande i någon militär, ekonomisk eller annan aktion, som
den ena krigförande stormakten riktar mot den andra. Likaså bör det för
envar stå klart, att varje försök utifrån att tvinga oss till en avvikelse från
denna linje kommer att mötas med motstånd, om så erfordras med väpnat motstånd.

Örn denna ståndpunkt råder i stort sett enighet. Det finnes dock i vårt land
små men högröstade kretsar, där man beskyller regeringen för bristande är -

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
lighet i fredsviljan eller också, från en motsatt utgångspunkt, ivrar för Sveriges
uppslutning på den ena krigförande partens sida. Sådana försök att påverka
opinionen måste antingen grunda sig på en fullständig felbedömning av folkviljan
och regeringens politik eller på en långt driven ansvarslöshet gentemot
det egna landet. Det kan utan vidare sägas, att dessa enstaka, röster sakna
varje resonans hos svenska folket i dess helhet. De kunna på sin höjd tillerkännas
rollen av undantaget, som bekräftar regeln.

Vår önskan att hålla vårt land utanför kriget skall emellertid icke förleda
oss till misstaget att tro, att vi kunna undandraga oss dess verkningar. Vi
förstå, att stora förändringar för hela världen måste framgå ur en kamp, som
gäller alla de europeiska stormakternas livsintressen. Sverige kan icke utöva
något avsevärt inflytande på hur dessa förändringar komma att te sig, men
det kan icke råda något tvivel örn att även vårt land kommer att djupt beröras
av dem. Det är redan nu den största uppgiften för svensk.politik att bygga vårt
land på grundvalen av svensk tradition och svensk livssyn utan att sluta
ögonen för verkligheten omkring oss och de krav denna verklighet ställer.
Dessa krav måste beaktas, och de komma även i fortsättningen att beaktas.
Vår politiska väg utanför krigsfronterna får icke leda till vårt lands isolering
utan måste läggas så, att vi bevara sammanhanget med å ena sidan de övriga
nordiska folken, å andra sidan Europa i dess helhet.

Redan därför att vi beslutat oss för att målmedvetet fasthålla vid att icke
deltaga i den världsomspännande kamp, som nu rasar mellan stormakterna och
dragit de flesta andra europeiska småstater in i sina virvlar, måste vi likväl
bereda oss på att vårt lands ställning kommer att i viss mån framstå såsom
isolerad och att dess hållning blir föremål för kritik från de i kriget inblandade
makternas sida. Oavsett det missnöje, som kan uppkomma i detaljfrågor av
skilda slag, är en sådan kritik måhända ofrånkomlig av allmänna psykologiska
orsaker. Den kan riktas mot oss av den ena eller den. andra av stormakterna,
som i Sveriges hållning tror sig finna bristande förståelse för betydelsen
av dess insats av alla sina krafter i syfte att uppnå., resultat, som skola bliva
bestämmande för världsordningen — ett företag alltså, som obestridligen måste
på det närmaste beröra även vårt land och dess framtid. Kritiken kan också
komma till synes hos något oss närstående grannfolk, som i sina svårigheter
önskat mera aktiva insatser från vår sida.

Det vore oriktigt att lämna denna kritik obeaktad. Intet europeiskt folk kan
i dag förbehålla sig rätten att endast förklara sig ointresserat av den omvälvning,
som försiggår inom vår världsdel. Svenska folket betraktar icke. heller
sin ställning från en sådan utgångspunkt. Det är fullt medvetet om att tillhöra
en världsdel stadd i våldsam evolution, och när vi — trots detta, om man så
-vill — konsekvent följa våra egna politiska riktlinjer, så sker det i den ärliga
övertygelsen, att vi därmed bäst uppfylla vår skyldighet i en ödesmättad tid..
Det är självklart, att denna skyldighet för oss, liksom för alla fria folk, i
första hand riktar sig inåt, mot oss själva och vårt eget land. Men vi förmena
uppriktigt, att såväl våra nordiska grannar, ur sina särskilda synpunkter, som
varje annan makt, vilken har Europas framtida välfärd för ögonen, böra kunna
giva oss det erkännandet, att vi också efter måttet av var förmåga uppfylla
våra skyldigheter som nordisk och europeisk nation. .

För (lern inom och utom landet, som anmäla missnöje med vår hållning eller
som säga sig icke förstå Sveriges politik, kan det också vara skål att framhålla,
att Sveriges läge närmare besett icke framstar såsom isolerat. Det kan snarare
betecknas såsom mycket komplicerat, just därför att vi direkt beröras av den
pågående världskonflikten. I denna konflikts nuvarande skede är det särskilt
två omständigheter, som framkalla dessa komplikationer, vilka i sin tur be -

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
stämma vår utrikespolitiska kurs. Den ena, som sammanhänger med Sovjetunionens
inträde i kriget, har jag redan berört. Den andra består däri, att
Sverige, det centrala nordiska landet, befinner sig mitt emellan nordiska
brödrafolk, vilkas öden äro förknippade med vårt men sorn nu stå inför egna
livsproblem, som måste lösas i vitt skilda riktningar.

Vi hava med sorg bevittnat, huru Norge och Danmark, väsentligen på grund
av sitt geografiska läge, indragits i och blivit offer för kriget mellan stormakterna.
För Norges del hava olyckorna ökats genom en svårartad inre strid,
vars lösning i enlighet med norska folkets egen vilja vi måste betrakta som ett
hela Nordens intresse. Vi kunna överhuvud taget icke tänka oss en framtid
för Norden, utan att det i sin helhet återfår sin frihet. Ty för varje nordiskt
folk är friheten en livssak, som av intet annat kan uppvägas.

Medvetandet härom besjälar även vårt förhållande till Finland. Vi hava
kunnat i handling visa, hur nära Finlands frihet som nordisk stat ligger oss
om hjärtat. Det kan visserligen icke förvåna, att man från många håll, både i
Finland och Sverige, önskat se en ännu starkare aktiv insats från Sveriges
sida. Vad vinterkriget beträffar bör det dock vara tillräckligt att erinra om
att finska regeringen givit uttryck åt sitt fulla samförstånd med den politik,
som Sverige, då följde. För vår del räkna vi med att samma förståelse skall
komma att tillerkännas även den hållning, som vi i det nuvarande kriget ansett
oss böra intaga och som innebär, att vi söka bringa Finland allt det stöd vi
kunna, sedan nödvändig hänsyn tagits till våra resurser och våra egna oavvisliga
intressen. Svenska folket delar de känslor, som fylla det finska folkets
hjärtan, då det nu ser framför sig möjligheten till en stabilare fred och en ökad
trygghet för sitt land. Vi äro också medvetna örn betydelsen härav även för
vårt land. Vi räkna med fortsatt obruten sammanhållning mellan Sveriges och
Finlands folk.

Jag har här talat örn kritik mot vår hållning, även från utländsk sida.
Detta bör. emellertid icke leda till den uppfattningen, att vi skulle stå på
ovänskaplig fot med någon främmande makt. Så är icke förhållandet. Den
från många trontal kända formuleringen, att rikets förhållande till främmande
makter är gott, ger ett riktigt uttryck även för vårt nuvarande läge. De erinringar,
, som nu gjorts om vår politik och vår ställning åt skilda håll, hava
sålunda icke framställts i polemiskt syfte. De hava gjorts, herr talman, för
att ännu en gång klarlägga grundlinjerna i vår politik och för att framhålla,
att denna politik måste bedömas med hänsyn till de olikartade faktorer, varav
vårt läge bestämmes.

Härefter yttrade:

Herr Vougt: Herr talman! Vid debatten här i riksdagen förra torsdagen
yttrades av någon talare, att det är svårt att veta vad som är utrikespolitik
och vad som är inrikespolitik, därför att allt nu domineras av vår ställning
utåt. Denna anmärkning är i högsta grad träffande. Den uppdelning av debatten,
som gjorts vid denna höstsession av lagtima riksdagen, blir därför också
skäligen schematisk, och den skulle självfallet icke ha tillgripits därest det
kunnat ordnas sa, att de informationer, som hans excellens utrikesministern
i går lämnade kamrarna, kunnat komma redan innan remissen av de framlagda
propositionerna måste göras. Givetvis kan det ej heller undvikas, att vissa upprepningar
ske. Beträffande själva formen för den behandling av de utrikespolitiska
frågorna, som riksdagen nu under två dagar ägnat sig åt, har jag svårt
att se annat än att den är den bästa möjliga. Det är uppenbart, att riksdagen
har behov av mer ingående informationer än dem som kunna meddelas offentligt.
Å andra sidan är ett öppet dryftande i kamrarna av vårt läge nödvändigt, örn

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
det skall kunna med fog sagås, att riksdagen hävdar sin centrala plats i vårt

demokratiska statsliv. . .

Av de meddelanden som lämnats denna kammare i enlighet med § 5b i riksdagsordningen
kan utan vidare en slutsats dragas • de bekräfta den uppfattning,
varom vi säkert alla varit ense, nämligen att ingenting inträffat som
kunde föranleda en minskning av den militära beredskap, som vi nu på tredje
året upprätthålla. I debatten förra veckan uttalades fran denna plattform den
förståelse vi alla känna för de uppoffringar den militära beredskapen mnebärr
för de inkallade och deras familjer liksom den erkänsla de äro varda. Jag skall
nu icke fördjupa mig i upprepningar. Men det bör sägas, att ingenting vöre
felaktigare än tron att denna beredskap upprätthalles utan mening, Mart lund
måste oavlåtligt vara berett att möta krigets skiftningar eller tänkbara häftiga
kastningar av det slag som hittills karakteriserat händelseförloppet. Försvagad
vaksamhet skulle var oförlåtlig. Själva beredskapen, som vidmakthalles
till en sådan styrka att ett militärt angrepp mot Sverige alltid måste framsta
som något riskfyllt och kostbart, är grundvalen i vår självständighetspolitik.
Därförutan kan den överhuvud taget icke genomföras. Medvetandet härom gor
säkerligen uppoffringarna lättare att bära. . . .

Att riskerna för Sverige ökades genom utbrottet av det tysk-ryska kriget
i somras stod då klart för alla. Därigenom uppkom på nytt en krigsskådeplats
öster örn oss, vilket kunde framkalla nya strategiska bedömanden fran stormakternas
sida av sådan natur, att de även kunde komma att beröra vart iand.
Så till vida har emellertid utvecklingen gått mycket snabbt som krigshändelserna
i Balticum och i Finland medfört, att Östersjön inte blivit platsen for några
större strider med farliga konsekvenser för Sverige.

I detta sammanhang faller det sig naturligt att något beröra vart förhållande
till Finland. Det bör icke fördöljas att inställningen till Finland här i
Sverige — enkannerligen vad folkets breda lager beträffar åtminstone till
en början präglades av en viss kyla, som kunnat ur Finlands synpunkt te sig
svår att förstå, särskilt örn denna inställning jämförts med de känslor, . som
kommo så starkt till uttryck under vinterkriget. Den gången lag dock kngioringens
defensiva karaktär klar för alla på ett helt annat sätt .än i .ar. 1 taland
bör man också inse, att en målsättning för den militära krigföringen, som
ginge utöver det som har omedelbart sammanhang med tryggandet av den nationella
oavhängigheten, för oss kan framstå såsom ägnad att innebära risker
därigenom att det kan göra Finland beroende i framtiden av något annat än

sin egen kraft. , „

örn jag säger detta, herr talman, är det självfallet^ inte for att rikta någon
kritik mot Finlands regering, utan därför att det ändå inte kan anses vara ur
vägen, att här redovisas alla de synpunkter sorn spelat invid bestämmandet av
den svenska opinionens inställning till ett folk, som i alla avseenden star oss
så nära. För mången har det också verkat förbryllande, när läget komplicerats
ända därhän, att Finland står på samma sida som den stat, vilken ockuperat

Norge och Danmark. .. . . .....

A andra sidan kan ingenting te sig naturligare än att linland gripit mojlig:
heten att återvinna de områden, som gingo förlorade vid den tunga freden i
Moskva i mars förra året. Denna önskan ligger sa vitt jag kan se he.t morn ra
men för den nordiska politik, som går ut på att bevara den nordiska oavhäng
igheten inom trygga nationella gränser för var och en av Nordens stater. Fri
säker gräns för Finland i öster kan inte vara annat än, som också utrikesministern
nyss underströk i sin deklaration, bade ett svenskt och ett nordiskt intresse,
det må sedan vara att de andra nordiska problemen kvarsta i hela sm
komplicerade karaktär.

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)

En sak, som både inom och utom landet väckt diskussion, är frågan om militär
hjälp till Finland. Ett visst men ganska begränsat antal svenskar har som
frivilliga anslutit sig till den finska armén. I diskussionen särskilt utomlands
har man, förefaller det mig, nu liksom under vinterkriget inte riktigt gjort
klart för sig, att en frivilligrörelse måste bevara karaktären av verklig frivillighet,
örn den inte skall engagera landet på ett sätt, som inte är förenligt
med självständighetspolitiken. Detsamma gäller örn alla engagemang av mer
eller mindre symbolisk karaktär. Da det gäller frivilligrörelsen ha dessutom
gränser måst uppdragas med hänsyn till de krav vår egen militära beredskap
uppställer. Att tillströmningen till frivilligrörelsen för övrigt hållit sig inom
en tämligen snäv ram sammanhänger helt visst med den naturliga känslan av
att det ringa antal svenskar, som det överhuvud taget kunde bil fråga örn, har
en mycket liten betydelse i den kamp mellan stormaktsarméerna^ utan motstycke
i världshistorien, som nu pågår i öster.

Denna gigantiska strid, herr talman, upprullar inför våra ögon ett drama
av sa väldiga matt att väl aldrig något släktled bevittnat något liknande —- i
varje fall med den åskådlighet, som blir möjlig tack vare den moderna teknikens
alla resurser. Tack vare den tränger sig det skakande skådespelet direkt
inpå oss. Detta för till en paradoxal tillspetsning, ty medan vi å ena sidan
av teknik och propaganda tvingas att leva med, är å den andra sidan känsligheten
större än någonsin för de yttringar av ett ståndspunktstagande, som de
enskilda eller opinionens språkrör låta komma till synes.

. JägT kommer därmed osökt in på en brännande fråga som hans excellens utrikesministern
denna gång icke berört, en fråga som kanske svävar på gränsen
mellan in- och utrikespolitik, men som det tycks mig omöjligt att här helt förbigå,
nämligen frågan örn de förpliktelser neutralitetspolitiken medför för enskilda
och särskilt för pressen i avseende på deras rätt att ge uttryck åt sina sympatier
och antipatier.

I ett avseende torde alltjämt — alla skiftande meningar till trots — enigheten
kunna vara fullständig, nämligen så till vida att vår neutralitet icke kan
fa tas till intäkt för anspråk, som ga ut på att vi skola förtiga eller rent av
förneka mänskliga vården^ och grundsatser, som äro vitala för vårt eget nationella
liv, vart fria statsskick och vår kultur, som har humaniteten till sin ledstjärna.
Något dylikt skulle innebära, att neutraliteten kom i motsättning till
var självständighetssträvan, vilken i stället mäste vara bärande för den. Denna
synpunkt kan aldrig förloras ur sikte. Bedömandet i denna sak blir emellertid
icke lättare därför att detta krig berör också det fria liv för de små nationerna,
som vi svenskar icke kunna förneka utan att skära av vår egen livsn?rv\.
var^ ege^ ^an<^ beträffar blir svårigheten att här förena den ena
nödvändigheten med den andra ännu större på grund av det faktum att de folk,
i Danmark och Norge, som äro av samma blod som vi och som på allt sätt stå
oss så nära, med främmande trupper på sitt territorium föra en hård och modig
kamp för sin frihet.

Fad jag har att säga i denna punkt skulle jag, herr talman, för övrigt formulera
helt annorlunda, örn jag hade den förnimmelsen att tidens händelser på
något som helst sätt inom vårt folk uppluckrat känslan för de oförytterliga
värden, som jag nyss talade om. Jag skulle vilja säga, att det förhåller sig
rakt tvärtom. Det är icke bara svenskheten, som stärkts och med den den inre
sammanhållningen mellan individer och klasser, utan också känslan för de humanitetens
ideal, som genom en lång historia växt fram för att bli vägledande
i vår kulturbildning i modern lid. Någon upplösning av moralföreställningarna
pagar inte inom den svenska nationen. Den hotas icke med någon förlust av
sitt sinne för rätt och orätt. Vi befinna oss icke i det läget, att vi behöva uppta

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
en yttersta försvarsstrid för vårt andliga oberoende. Det är detta som gör, att
hela denna fråga nu kan diskuteras från betydligt mindre patetiska utgångspunkter
och som ett spörsmål om vad vår officiella neutrala hållning kan kräva
av de enskilda medborgarna.

I första hand kan det kanske då sägas, att det inte är fullt värdigt och inte
kan öka respekten för Sverige som nation, örn vår officiella neutralitetspolitik
förknippas med ett markerat ställningstagande inom opinionen i det stormaktskrig
som pågår. Detta kunde ju lätt medföra föreställningen, att det är uteslutande
rädslan för kriget som dikterat var hällning. Det undanskjuter med andra
ord de positiva motiv som gjort, att vi även under detta krig fullfölja var traditionella
neutralitetspolitik.

Därtill kommer att allt, som är hemåt att ingiva utländska iakttagare tvivel
på uppriktigheten i vår neutralitetspolitik, måste medföra risker. Det är icke
osannolikt, att denna fara blir större ju mera kriget närmar sig slutskedet. Örn
den föreställningen uppstår, att i Sverige framträder en växande stämning,
underblåst av en större eller mindre del av pressen, till förmån för ett inträde
i kriget vid lägligt tillfälle, då kail faran bli akut. Detta förefaller mig vara
det främsta skälet till att neutralitetspolitiken maale med olika medel värjas
emot sådant, som är ägnat att kasta ett sken av misstankar över den.

Detta är ju, så vitt jag kan förstå, endast ett krav på hänsynstagande till landets
egna intressen från medborgarnas sida. På ett något annat plan ligger den
återhållsamhet, som påkallas i omdömena örn utländska makter, deras ledare
och deras politik. Det vore oriktigt att förneka, att dessa krav ha ett visst fog
för sig i en tid, då uttalanden i svensk press äro föremål för ett enormt intresse
runt örn i världen. Tyvärr måste det sägas, att denna återhållsamhet inte alltid
uppmuntras genom de omdömen örn Sverige, som esomoftast framkomma i utländska
tidningsorgan. Åtskilliga orättvisa omdömen ha fällts under den gångna
tiden — på båda sidor om den stora fronten. Efter vad jag förstår, ha från
svenskt håll dessa omdömen bemötts, då de vilat på uppenbart oriktiga framställningar.
Särskilt har ett antal sådana fall inberättats fran Förenta staterna.
Under senaste tiden har emellertid i den tyska pressen förmärkts en rad ganska
skarpa utfall mot vårt land — vid vissa tillfällen också emot medlemmar av
den svenska regeringen -—- och jag vill härmed uttala den förhoppningen, att
dessa beivras, liksom förlöpningar i svensk press pläga föranleda klagomål från
tysk sida här i landet. En uteslutande enkelriktad trafik i nordlig riktning i
detta sammanhang kan knappast anses tilltalande.

Hans excellens utrikesministern har i sitt uttalande nyss berört en av de anklagelsepunkter,
som oftast resas mot oss, nämligen antagandet att vi här i Sverige
skulle tro oss vara i stånd att undandraga oss verkningarna av den omvälvning,
som försiggår inom vår världsdel. I hans uttalande i denna punkt vill
jag tillåta mig, herr talman, att helt instämma. Det får emellertid anses höra
till neutralitetens väsen, alt man icke kan taga ställning pa förhand till de
möjligheter, som skymta vid slutet av ett pågående krig. Vissa krafter här i
landet, som redan nu kräva en »anpassning» — jag sätter citationstecken kring
ordet —• vilja i själva verket framtvinga ett val, som också skulle innebära, att
vi uppgåve vår självständighetslinje. Såsom problemet kommit att diskuteras,
är det naturligt, att reaktionen här i Sverige blivit negativ. Vi kunna icke dryfta
några lösningar, som äventyra, vår oavhängighet. En nyordning i Europa
mäste, som jag tidigare en gång tillåtit mig att uttrycka soken, örn den skall
kunna vinna Sveriges positiva medverkan, vihl pä ilen respekt, flir ilen nationella
självständigheten i verklig mening, varförutan varken vi eller andra folk kunna
medverka med fri vilja och åstadkomma fruktbärande resultat.

.Tåg ber också få. uttala mili anslutning till utrikesministerns ord, da han gav

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
uttryck åt de känslor, vilka vi här i landet hysa inför Norges och Danmarks
läge. Var på sitt sätt lägga dessa båda folk nu i dagen de egenskaper, som vi
lärt oss betrakta som bärande för de nordiska folkens kulturutveckling och
frihetssträvan genom tiderna. Örn jag i detta sammanhang skulle tillägga något,
är det, att det inte tycks mig finnas någon grund för de samvetskval, för
att inte säga det självplågeri, som i vissa svenska kretsar framträder särskilt
i samband med vårt förhållande till Norge. Det är ju dock inte på det viset, att
vi i något fall handlat sa, att vi svikit givna löften eller på annat sätt uppträtt
trolöst mot något av dessa våra broderfolk. Det förra sommaren fattade beslutet
att medgiva genomfart på svenska järnvägar av begränsade, permitterade tyska
styrkor under vissa former, som för övrigt äro väl kända, kan inte sägas ha
inverkat på förhållandet mellan det ockuperade landet och ockupationsmakten,
vilken senare ju för sina viktigaste transporter förfogar över sjövägen. Det beslut,
vi här fattade vid midsommartiden i ar, berörde jag redan i remissdebatten.
Detta undantagsbeslut tillkom som följd av en önskan att icke avslå en
begäran, som Finlands regering i det då så ovissa läget kraftigt understödde.
Att det var detta positiva motiv, som då blev bestämmande, har helt säkert medverkat
till förståelsen för beslutet även i de länder, där det annars låg nära
till hands att uppfatta medgivandet som ett avsteg från vår neutralitet.

Örn jag därefter skulle ingå på något av de spörsmål, som på sistone stått
i förgrunden för diskussionen här i landet, skulle det närmast vara frågan örn
kränkningarna av den svenska neutraliteten genom överflygningar. Örn denna
sak fått ^en större betydelse än den måhända reellt förtjänar, beror det säkert
i viss man pa att allmänheten har en alltför vag föreställning örn vilka våra
rättigheter och skyldigheter egentligen äro. Jag skulle bara vilja fästa utrikesministerns
uppmärksamhet på att, så märkvärdigt det än kan synas, det finns
ett dokument, som borde vara bekant för alla svenskar, men som i själva verket
lever en mycket obemärkt tillvaro, nämligen neutralitetsreglerna av den 27 maj
1938, vilka genom ett beslut den 1 september 1939 sattes i kraft och som utgöra
ett rättesnöre av helt annan styrka än omtvistade folkrättsliga överenskommelser.
Örn utrikesdepartementet kunde avvara någon energi för att göra dessa
våra egna neutralitetsregler mera kända, skulle det vara tacknämligt, likaså
örn försvarsdepartementet kunde hjälpa till genom att tillgodose samma behov,
särskilt da det gäller de inkallade. En sådan sak som den grad av våld, man
bör uppbjuda för att upprätthålla respekten för vårt territorium så att säga
i vardagslag, hör för övrigt till bedömningsfrågorna. För min del kan jag icke
förutsätta något annat än att de riktlinjer, som härvidlag följts, stått i god
överensstämmelse med vad vår självständighetspolitik kräver.

Utöver vad jag nu sagt har jag. herr talman, inte mycket att tillägga. Till
utrikespolitiken höra visserligen också våra handelsförbindelser och avtal, som
av utrikesministern inte berörts i hans redogörelse i dag, men som måhända
komma att föras på tal senare. Det är med stor tillfredsställelse det kan konstateras,
att trots Sveriges isolering inte alla vägar tilltäppts, och att vår handelsomsättning
trots krigsförhållandena kunnat uppehållas på en jämförelsevis hög
nivå. Jag våger säkert säga, ali våra förhandlingar förts med stor skicklighet
och omsikt. Till sist ber jag, herr talman, att för den grupp jag företräder få
uttala var anslutning till huvudlinjen i regeringens''politik, sådan den kommit
till uttryck i utrikesministerns deklaration här i dag. Kring denna samlas ett
överväldigande flertal av Sveriges folk, som säkerligen också har den känslan,
att. vår utrikespolitik under oerhört svåra förhållanden handhafts med både
smidighet och fasthet. Regeringen kan vara förvissad örn vårt stöd, så länge
den håller kursen klar och följer den strävan, som alltid håller freden i sikte,

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
men samtidigt ställer vår nationella frihet och självständighet framför även
den, ja framför och över allting annat.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Vid gårdag''ens slutna sammanträde
lämnade utrikesministern riksdagen en lång och ingående redogörelse för
vårt land nära berörande utrikespolitiska spörsmål, som ha varit eller äro
aktuella. Av denna redogörelse framgick med önskvärd tydlighet, att regeringen
följt den politik, som riksdagen tidigare skänkt sin anslutning.

De uttalanden örn våra utrikespolitiska grundlinjer, som utrikesministern
i dag gjort inför kammaren, kan jag liksom den föregående talaren a mitt
partis vägnar i stort sett helt ansluta mig till. De sammanfalla, såvitt jag
förstår, helt med den huvudlinje, som de svenska statsmakterna alltsedan
krigsutbrottet ha följt. Ingenting har inträffat, som fran riksdagens sida kan
framkalla krav på en ändring i denna politik.

Sveriges väg genom den stora världsstormen kalla vi med ett hävdvunnet
namn neutralitet. Vi bruka lägga till självständighet för att betona, att vår
politik sannerligen inte syftar blott till fromsint förbidan under ödets lag. I
sin skenbara orörlighet kännetecknas denna politik fastmer av ständig kamp
för de mål, som i krig och fred alltid skola förbli desamma för Sveriges folk.

I de senaste årens växlande världslägen har »vårt fredliga hörn» ofta varit
en skärningspunkt för väldiga maktintressen. Att vi hittills ridit ut stormarna
ger oss rätt till en viss försiktig stolthet, ty det har skett först och sist
genom den styrka, vi trots allt besitta som folk. Vi skola icke. ett ögonblick
underskatta farorna eller sjunka tillbaka i fredsårens livsfarliga illusioner.
Men skola vi försöka se ärligt på oss själva, .lia vi rätt att konstatera, att
Sveriges neutralitet under det andra världskriget, som stötts av. en omfattande
militär beredskap, är ett politiskt kraftprov. Att förbli en självständig
maktfaktor, som icke går in i någon stormaktsgrupps summa, har varit
vår strävan. De bedömare utifrån som, upptagna av sin egen kamp, glömma
detta grundmotiv för den svenska politiken, få en skev synvinkel på våra
handlingar. . _ .

Jag skulle alltså med detta kunna inskränka mig till att uttala mm anslutning
till utrikesministerns deklaration, men jag vill på några punkter
ytterligare understryka hans synpunkter och uttalanden. Detta gäller bl. a.
vårt förhållande till Finland.

Det svenska folkets övervägande flertal bedömer alldeles säkert Finlands
utsatta läge och Finlands politik på i stort sett samma sätt ira, sorn det gjorde
under vinterkriget. Visserligen kan man säga, att läget i vissa avseenden
nu är ett annat, i militärt hänseende kanske bättre, i andra hänseenden kanske
minst lika svårt som då. Men i ett avseende är situationen oförändrad.^ Finland
kämpar nu liksom då för att befria sig fran det hot, sorn under åratal
vilat tungt över Finlands land och folk. Något som för .övrigt klart Damgar
av det värdiga tal, som en framstående medlem av Finlands regering höll
i går, vari han betonade, att Finlands försvarsstrid har varit uteslutande en
strid för Finlands eget bästa. Vi svenskar dela, som utrikesministern framhöll.
de känslor, som fylla det finska folkets hjärtan, då det ser framför, sig
möjligheten till en stabilare fred och en ökad trygghet för sitt land. Vi ha
så mycket lättare att göra detta, som vi äro starkt medvetna om betydelsen
även för vårt land av alf Finlands gräns mot öster tryggas. Frågan om^Sveriges
medverkan i Finlands återuppbyggnadsarbete år icke för dagen sa aktuell
att jag bär behöver göra, något annat uttalande arn det, att Sverige waste
visa redebogenhet att efter mättet av sina krafter stödja Finland i delta arbete.

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)

Bet parti, som jag företräder, instämmer också helt och fullt i vad utrikesministern
yttrade om våra känslor för Norge och Danmark, och kan jag liksom
herr Vougt konstatera, att Norges och Danmarks folk äro av samma hlod
sorn vi svenskar. Utan frihet för vart och ett av de nordiska folken kunna vi
icke hoppas och tro på en sådan framtid, som vi önska skall bliva Nordens.

. I övrigt vill jag understryka, vad utrikesministern yttrade om att Sverige
icke kan förklara sig ointresserat av den omvälvning, som försiggår inom vår
världsdel. Den omständigheten, att vi här icke högljutt diskutera dessa saker,
kan icke tolkas som likgiltighet för vad som nu sker. Här i landet tänker
man förvisso en hel del örn det stora händelseförloppet och reflekterar ganska
mycket över vad det kan komma att medföra för vårt lands del. Men vi tro
icke, att i dagens läge en offentlig diskussion härom kan vara till så värst
stor nytta. Vi spänna nu våra krafter på att stärka vårt eget lands ställning
i olika hänseenden, och vårt folk har villigt påtagit sig de bördor, som detta
kraver Vi önska också uppriktigt att göra vår insats i arbetet för Europas
framtid. Och vi inlägga däri förhoppningen om ett samarbete över hela vår
världsdel mellan folken för bevarandet av freden, för höjandet av välståndet
och tor utvecklingen av kulturen. Vår medverkan i detta stora arbete innebär
en uppgift, som vi svenskar aldrig släppa ur sikte. Men den självklara förutsättningen
för att vi i detta arbete skola bliva i tillfälle att utveckla hela vår
kraft -är, att vi äga tillgång till den världsmarknad, på vilken vi tidigare kunnat
göra oss gällande.

Det bästa skyddet för vår självständighet liksom också den bästa freds®^rai)^en
är och förblir, jämte en stark militärberedskap, en obruten sammanhållning
örn vår utrikespolitik. Såsom tidigare i dag framhållits, i såväl första
som andra kammaren, måste vi därför bestämt undanbedja oss varje försök av
enskilda personer eller grupper att föra en utrikespolitik vid sidan örn den,
vilken de svenska statsmakterna enat sig örn. Vi ha i dagens läge föga användning
för känslotänkande, och vi böra kraftigt visa tillbaka alla, som
genom ryktessmideri eller på annat sätt misstänkliggöra och söka försvaga
och uppluckra den inre fronten, oavsett örn de göra det av obetänksamhet
eljer med en bestämd avsikt. Jad som nu fordras, herr talman, är okänslighet
för främmande propaganda, järnhård sammanhållning och en fast förtröstan
på Sveriges möjlighet att kämpa sig igenom svårigheterna.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Jag såg i går ett
uttalande av en utländsk politiker, närmare bestämt en nordisk politiker i
landsflykt, en man som jag personligen sätter mycket högt värde på. I detta
uttalande berörde vederbörande också Sveriges läge och möjligheter i världskrisen.
Jag förmodar, att två omständigheter i hög grad lia färgat hans omdöme,
dels, och väsentligen, hans fosterlands tragiska ställning, dels också
kanske i någon män den politiska londondimman. Han jdtrade nämligen enligt
referatet följande: »Ni svenskar har bara att välja. Vill ni gå Finlands. Rumäniens
och Bulgariens väg eller vill ni gå Norges väg? På ert val blir Sveriges
öde beroende.»

. Heila sista, herr talman, att vårt öde beror på vårt eget val av väg, är givetvis
i allra högsta grad riktigt, i viss mån axiomatiskt och obestridligt. Det är
sa obestridligt, att det finnes anledning att stryka under denna sats och framhäva
den vid ett tillfälle sadant som detta. Men i övrigt är resonemanget hos
den citerade politikern ett mönstergillt bevis för Imr även de skarpaste hjärnor,
under trycket av tragiska och förtvivlade omständigheter, frestas att till den
grad förenkla bedömningen av ett läge, att deras hopsummering blir en fullständigt
falsk bild av verkligheten. Nu vill jag gärna tro, att uttalandet var så

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
koncentrerat, att det icke fullständigt täcker vad vederbörande innerst inne
menat. Livet är nämligen dess bättre åtskilligt mera nyanserat och differentierat,
det bjuder även i denna politiskt vilda och brutala tid på flera möjligheter
och chanser för staterna och folken än de här två angivna alternativen. Till en
början är ju sammanställningen av Sverige å ena sidan och Finland, Rumänien
och Bulgarien å den andra sidan i grund oriktig. Den bygger på en ren konstruktion
utan motsvarighet i de faktiska förhållandena. Detta sagt utan att
jag därför gör någon som helst värdebedömning beträffande dessa staters politiska
ödesval och bestämningar.

Yad först de nämnda balkanstaterna angår, så äro deras traditioner, deras
nationella historia, deras drömmar och deras aspirationer helt andra än våra och
måste väl vara helt andra än våra. Vad Finland angår, så veta vi svenskar alltför
väl i vilket tragiskt tvångsläge detta land befunnit sig, ett helt annat
tvångsläge än det, som antydes i det av mig citerade uttalandet.

Norges öde lär oss svenskar icke minst, att vi med yttersta omsorg skola vakta
därpå, att örn den största prövningens stund kommer till oss vi då icke möta
den såsom en splittrad och oförberedd nation utan såsom ett enigt och vaksamt
folk, vilket dessförinnan gjort allt vad i vår förmåga stått att skapa respekt
för vårt handlande och våra rättsståndpunkter.

Vårt öde beror på vårt eget val av väg — detta är sant. Det gäller alltså att
välja rätt väg och styra riktig kurs så länge valet är någorlunda fritt. Men örn
man vill binda vårt val till den enda möjligheten att bara bestämma, vilkendera
av stormaktskrigets parter vi skola följa för att offra blod tillsammans
med på gemensamma kampplatser, då måste vi bestämt vägra att lyda vägvisarnas
anvisningar och råd.

Den av utrikesministern nyss föredragna regeringsdeklarationen, ställd tillsammans
med den redogörelse, som lämnades riksdagen i går, visar, att det, i
varje fall fram till denna stund, funnits åtminstone ytterligare en chans utöver
de två nämnda alternativen att gestalta en framgångsrik svensk politik i världskrisen.
Alla våra erfarenheter under dessa 26 krigsmånader bestyrka, att det,
trots alla onda spådomar, trots alla vidrigheter — och de ha varit både mångå
och stora — funnits även en tredje väg, som varit farbar och framkomlig. Det
är visserligen sant, att denna väg icke är en alldeles rak och ständigt bred väg,
där man är lyckligt befriad från farliga möten med andra färdande storheter.
Tvärtom, denna tredje väg är fylld med risker nästan på varje meter. Men vi
ha i alla fall färdats den vägen hela tiden — och vi ha klarat oss. Sant är likaledes,
att det varken står skrivet i stjärnorna eller blivit oss lovat av någon,
som kan giva ett dylikt bindande löfte, att resan i fortsättningen skall gå lika
bra som hittills. Men så länge detta svenska folk är klokt nog och kallblodigt
nog att vägra att falla offer för just denna farliga ödestro, att vårt val inskränker
sig till att välja sida i storkriget, så länge nationen i enighet sluter
upp omkring statsledningens ansträngningar att leta sig fram på den tredje
vägen och följa neutralitetens linje, finnas även i fortsättningen vissa utsikter
att kryssa mellan vanskligheterna.

Man kan naturligtvis ha delade meningar i detaljer om hur denna kryssning
skall skötas. Men enighet måste råda omkring principerna och om målet
för strävandena. Dessutom måste man, när man vill nå målet, också vilja medlen.
Ingen begär absolut likriktning av den allmänna meningen om varje detaljbeslut.
Regeringen och icke mindre riksdagen, som står bakom regeringen och
bär ansvaret för regeringens sammansättning, har dock rättighet att absolut
kräva, att om några medborgare äro missnöjda med vad som skor i neutralitetsprincipernas
tillämpande och utformande i praktisk politik, detta missnöje
skall framföras på ett lojalt och ansvarsmedvetet sätt. Statsmakterna mäste

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
bestämt och ofrånkomligt fordra, att ett inrepolitiskt gerillakrig med utrikespolitiska
återverkningar icke blir tolererat under nuvarande förhållanden. Ansatser
till en sådan otillåten politisk krigföring inom landet ha icke alldeles
saknats. Jag räknar såsom yttringar av inrepolitiskt gerillakrig såväl ovederhäftigt
ryktessmideri, systematiskt misstänkliggörande av regeringen med beskyllningar
mot densamma att ständigt och otillbörligt vara undfallande och
vikande för utländska makters krav, särskilt en makts krav, liksom också det
hänsynslösa åsidosättandet av regeringens rimliga begäran, att man i det offentliga
bedömandet av vad som sker i samband med världskrisen skall fästa
åtminstone någon vikt också vid vad rikets samfällda intressen kunna kräva.

I stället för att göra regeringen svagare genom dylika misstänkliggörandens
kampanjer borde det vara oss angeläget att stärka ställningen. Ansträngningarna
att skapa oro och osäkerhet med avseende å regeringens fasthet och beslutsamhet
i värnet av våra oförytterliga nationella värden måste mötas med bestämt
motstånd. När nu läget för riket kräver lugn, besinning och endräkt såsom
aldrig tillförene, finnes — som de båda talarna här erinrat örn och vilket även
framgick av utrikesministerns anförande — det likväl små politiska friskaror,
som operera utan hämningar och hänsyn. De äro små dessa friskaror. De ha
ingen stark ställning i folkdjupet. Menige man är för nykter i sina värderingar
av tiden och situationen för att denna friskareagitation skulle vara verkligt
farlig. Men det är ändock nödvändigt att från denna plats säga ifrån, att dessa
attacker mot regeringen aldrig kunna gagna landet och dess intressen utan bara
skada och vålla ohägn. Eiksdagen, som nära samarbetar med regeringen och har
förtroende till regeringens strävanden i dessa delar, vädjar till landets medborgare
att de var i sm stad värna statsmakternas gemensamma målmedvetna
ansträngningar för neutralitetens upprätthållande och fredens bevarande.
Så långt det^är möjligt böra vi försöka att i fortsättningen färdas på den tredje
vägen och hålla vårt land utanför stormakternas kamp. När utrikesministern i
dagens deklaration uttrycker detta ungefärligen så, att den noggrannaste prövning
av vårt läge har lett regeringen till den uppfattningen, att vi alltjämt
böra fasthålla vid denna linje, vars övergivande kan medföra de mest vittutseende
konsekvenser, så kan, tror jag, i tillämplig mån folkrepresentationen göra
dessa ord till sina. Därav följer också, att alla beskyllningar mot oss för bristande
ärlighet i fredsviljan falla på sin absoluta orimlighet. Garanten för denna
svenska linje i världskrisen är en mäktig och betydelsefull treklang: Konung,
regering och folkrepresentation. Vad begära de missnöjda därutöver? Vilken
mera auktoritativ garant önska de för en i bästa mening nationell politik?
Vilket annat alternativ ha de att ställa upp mot denna treklang?

För att ett lands politik skall förmå tjäna folket, särskilt i en tid sådan
som denna, bör politiken icke blott kunna se verkligheten — fast naturligtvis
också det — utan måste desslikes kunna arbeta med de förutsättningar, som
denna verklighet ger vid varje särskilt tillfälle. Politik är ju motsatsen till
detta att hemfalla åt fatalism och ödestro. Politik är att anstränga sig att förutse
händelserna, att så förbereda sig på mötet med ett skiftande skeende, att
man kan öva inflytande på utvecklingens riktning och förlopp. Neutraliteten
är därför, föreställer jag mig, en ständig kamp och kräver ständiga ansträngningar.
Intet misstag kan vara farligare än, den föreställningen, att neutralitet
är en lättskött, lättförsvarad och populär position. Vad populariteten beträffar
göres i regeringsförklaringen i dag ett pär antydningar örn världens hållning,
som gentemot den neutrala staten är präglad av en mycket kritisk inställning.
Vi äro tydligen infamt papassade. Det säger sig också självt, att så måste vara.
Misstänksamheten blir större i samma man som förvirringen går in i den storpolitiska
väven och bryter cirklarna samt i den mån allianser och kombinatio -

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
ner i maktspelet visa tendenser att bli ologiska och svårbedömliga. Så mycket
angelägnare är det under sådana förhållanden att vi fasthålla vid den svenska
linjen.

Med den uppfattning örn politikens skyldighet att arbeta med verklighetens
förutsättningar, som jag gjort mig till tolk för, är det ganska klart, att ^ jag
kan godkänna regeringens uttalande i en annan punkt, nämligen att också vi
måste beröras av de stora förändringar, som världen kommer att undergå genom
den nu pågående kampen, samt att vi må beakta detta i sa god tid, att de
åtgärder bli vidtagna, som krävas för att i denna utveckling kunna bevara
Sverige, bevara Norden och likväl giva oss en plats i det Europa, som stiger
upp ur förstörelsen och våndan.

Med den socialdemokratiska talaren •— jag tror även att det gäller högern -—
delar jag den också av mig många gånger i olika sammanhang från denna
plats deklarerade ståndpunkten, och meningen, att vi måste förbehålla oss rätten
att nalkas och inlemma oss i detta nya Europa enligt våra historiska förutsättningar
och enligt de grundsatser, som hela nationen lidelsefullt omfattar.

Regeringens uttalande i detta stycke representerar ett väldigt arbetsprogram,
ett gripande och inspirerande program skulle jag vilja säga, ett verkligt samlingens
program, örn dess innebörd kunde levandegöras för det svenska folket.
Här dragés den svenska linjen upp eller, rättare sagt, här skisseras i princip
en svensk nutids- och framtidslinje av största intresse. Vårt mål får icke bara
vara detta att till varje pris rädda freden. Visserligen ha vi både rätt och skyldighet
att i den nuvarande situationen vara hänsynslöst egoistiska för vårt eget
folks räkning. Men den sega kampen för freden kan också länkas in i ett större
sammanhang. Detta sammanhang är vad vi kalla den svenska linjen. Enligt
detta sätt att se har Sverige en uppgift, att värna och förvalta såsom fredsbärande
nation, en viktig uppgift i den gigantiska gestaltningsprocess, som nu
pressat vår världsdel i smältgrytan. Vi döma icke dem, som offra liv och allt
i kampen därute. Men de kunna icke fylla den uppgift, som Sverige har eller
som vi vilja tro att Sverige har. Den uppgiften kan endast ett folk utanför
kriget fylla, ett folk som representerar kontinuiteten i tillvaron, som representerar
det någorlunda organiskt växande, trots alla oerhörda svårigheter. Jag
har för kort tid sedan hört denna Sveriges uppgift tolkas av en representant
för ett av de nordiska länderna, som till en krets svenska vänner uttryckte sig
ungefärligen så här:

»Det är långt mera ett allmänmänskligt intresse än ett egoistiskt svenskt
intresse, att Sverige kan hålla sin fredliga position. Till en början är detta ett
nordiskt intresse av allra största storleksordning. Den, svenska porten mot ljus
och frihet får icke bli stängd och tillbommad genom att Sverige indrages i
kriget. Det är sant att vi andra nordiska folk ibland kanske äro en. smula
avundsjuka på er svenskar för or fred och ert relativa välstånd.. Men innerst
inne känna vi i alla fall» — så var hans yttrande — »ångest vid tanken på
att också Sverige skulle dragas med i det stora sammanbrottet. Sa länge ni
lyckas skapa respekt för ett litet folks fria ställning i den vilda kampens tid,
så länge veta vi andra, som kämpa i ögonblicket under ogynnsammare villkor,
att fred och rätt dock äro realiteter, så länge lia vi visshet om att väldet
icke är allenarådande, fastän det ser så ut, så länge kunna vi hoppas att. vad
vi nu genomlida en gång tar ett slut. Men skulle också det svenska ljuset
slockna, då ha även vi tillfogats ytterligare ett hårt slag, som kan knäcka allt
vårt hopp och döda all vår tro på en bättre framtid. Må Sverige leva, därför
att vi absolut behöva Sverige!» . _ o

Detta låter kanske i mitt referat en aning svulstigt. Men återgivandet är

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
i nästan varje ord absolut korrekt. Det harmonierar, synes det mig, också
ganska väl med regeringsförklaringens satser att uppgiften för svensk politik
är att bevara Sverige, bevara Norden och likväl finna vår plats i det Europa,
som kommer. Örn vi ärligt anstränga oss att i praktisk gärning gestalta detta
program, då ha vi lyft vår egen kamp för freden högt över en egoistisk politisk
tanke och anda och länkat in den svenska linjen i det stora sammanhanget.
Då blir det friare och högre rymd kring våra ansträngningar. Då ha vi rätt
att säga, att vi med särskild rörelse i dag lyssnat till regeringsdeklarationens
ord örn Danmark, Norge och Finland. Våra egna bekymmer äro stora — och
de hota förvisso att bli större — men vi kunna högt och ärligt vittna därom,
att aldrig glömde vi och aldrig glömma vi våra brödrafolk, som alla, vart på
sitt sätt, äro gastkramade av tragiken och prövningarna. Vi släppa icke heller
hoppet att få se det fria Norden, ännu en gång i verklighet, ett i smärta prövat
och luttrat Norden, ett med dyrköpta erfarenheter rustat Norden, som dock måhända
därför skall kunna giva så mycket mera av bidrag i det kommande till
det nyas gestaltning.

Men för att giva vårt bidrag till detta torde ingenting vara viktigare än att
vi svenskar så mycket som möjligt hålla oss fria från hatet och den kampmentalitet,
som nu hotar att fånga hela mänskligheten i sitt järnhårda grepp. Vi ha
under tidernas lopp tagit emot så ofantligt mycket av kulturimpulser från alla
de kämpande stormakterna, att vi verkligen böra kunna tacka dem med annat
än vårt hat. Och skall Sverige kunna representera i anda och sanning en svensk
linje i världskrisen, då må vi hålla oss fria från det fanatiska partitagandet i
storkriget. Därigenom öka vi också våra möjligheter att skaffa respekt för vad
vi gång efter annan nödgas fasthålla vid såsom vår oförytterliga rätt, detta
som ligger utanför gränserna för varje kompromiss och varje medgivande.

Här skulle möjligen plats finnas för åtskilliga önskemål i detaljer rörande
regeringens förhandlingar med andra makter. Jag utgår emellertid därifrån
att regeringen har fullständigt klart för sig, att det är riksdagens och folkets
vilja att ingenting underlåtes, som är ägnat att så långt rimligt kan vara hävda
de svenska ståndpunkterna i varje särskilt fall. Det gäller i allt, att utrikesledningen
har riksdagens stöd för en verklighetsbetonad och fast politik, en politik
visserligen utan övermod men med mod, vare sig det nu blir tal om clearingproblem,
överflygningar eller vilket annat i skiftande situationer uppkommet
spörsmål som helst. Men det är lika angeläget att i detta sammanhang med bestämdhet
framhålla, att absolut ingenting ger anledning till misstanken att regeringen
skulle befinna sig på en annan linje än folkrepresentationen och folket
härutinnan.

_ Regeringen vet också, att folkrepresentationen säkerligen är redobogen att
giva regeringen allt det stöd, den härutinnan kan giva, både i bestämda lägen
och med avseende på de maktmedel av skilda slag, vilka kunna vara erforderliga
för att giva eftertryck åt vår vilja och våra o ryggliga ståndpunkter. Jag
säger ännu en gång, att i den oändliga mängd detaljavgöranden, som krisläget
tvingar till, kan man omöjligen ha en och samma mening örn varenda sak. Det
finns inom folkpartiet nyanser härvidlag. Så också i alla andra partier och instanser
skulle jag på goda grunder kunna tro. Vem som därvidlag har rätt eller
orätt, kan det tvistas örn i oändlighet, utan att man kommer till ett definitivt
avgörande. När denna meningsbrytning föres fram på saklig bas och med rimliga
åthävor, varken skadar den vårt lands vitala intressen eller attackerar den
vår utrikespolitiks bärande principer. Ty i sådant fall äro vi ju alla ense örn att
det är ^totalresultatet av den förda politiken, som skall döma verket i dess helhet.
Såvitt jag förstår, herr talman, är detta resultat ofantligt gynnsamt, om
hänsyn tages till förhållandena och omständigheterna, ja även absolut taget.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
Jag har ingen anledning dölja, att vi tacka regeringen för god vakt om rikets
intressen.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! I remissdebatten för några dagar
sedan tillät jag mig framhålla, att den pågående maktkampen ute i världen
förde med sig stora svårigheter även för vårt land och beredde oss bekymmer.
Efter det anförande, som hans excellens utrikesministern nu hållit, tror jag, att
detta framstår än tydligare för oss. Kriget har under den senaste tiden brett
ut sig till områden, som ligga oss geografiskt nära, och detta har skapat nya
och svårbemästrade problem för vår utrikesledning. De förskjutningar, som inträtt
i det världspolitiska läget, lia dock ej fört med sig någon som helst förändring
av den bärande grundprincipen för vårt lands utrikespolitik under den
nuvarande krisen, nämligen att bevara neutraliteten och ej taga parti för någon
av de kämpande maktgrupperingarna. Det framgår av hans excellens’ anförande,
att vår vilja att stå utanför den blodiga maktuppgörelsen alltjämt är lika
stark som den var, då denna kamp för mer än två år sedan tog sin början. På
den punkten råder ingen tvekan. Jag kan — i likhet med vad föregående talare
från denna plats förklarat -— å bondeförbundets vägnar avgiva den försäkran
att bondeförbundet förbehållslöst följer regeringen på den väg den slagit in på
i utrikespolitiskt avseende. Efter de anföranden, som hållits, kan man konstatera,
att enighet råder kring regeringens strävan att bevara neutraliteten för
vårt land.

Jag bortser inte ifrån att det finns vissa små men desto mer högröstade grupper,
som bedriva en agitation för att vårt land skall överge den hittills följda
utrikespolitiska linjen och ansluta sig till endera sidan i världskampen. Dessa
grupper sakna dock dess bättre någon betydelse för opinionsbildningen. De ha
medvetet ställt sig utanför .samlingen kring vårt lands utrikespolitik, och skulle
det visa sig, att de genom sin verksamhet försvåra utrikesledningens arbete,
böra de genom ingripande från statsmakternas sida hindras därifrån. Jag vidrörde
-under remissdebatten denna fråga från inrikespolitiska synpunkter och
framhöll, att statsmakterna borde vidtaga positiva åtgärder för att komma tillrätta
med dem. Detsamma kan jag säga även vid detta tillfälle. Vi kunna ej tilllåta,
att svenska intressen saboteras vare sig detta sker på det inrikespolitiska
eller det utrikespolitiska området.

Det är med stor tillfredsställelse man kan konstatera, att utrikesministern
i dag kan tillämpa Konungens ord i trontalet vid öppnandet av riksdagen vid
flera tillfällen, att vårt förhållande till främmande makter är gott. Dessa ord
förplikta oss emellertid till att även för framtiden handla på ett sådant sätt,
att vi så långt det i vår förmåga står inte själva skola bli orsak till att vårt
land råkar i krigisk konflikt med någon främmande makt. Vårt utrikespolitiska
läge är alltjämt ömtåligt, och våra risker ha ingalunda minskat. Snarare
får man väl säga, att de genom den senaste tidens utveckling ökats. Vår utrikesledning
kommer därför även att för framtiden ställas på svåra prov. Därför
ligger det vikt uppå att vi noga ge akt på vårt eget läge, så att vi inte genom
ovarsamhet utsätta oss själva för onödiga risker. Den sorn offentligt uttalar sig
i tal eller skrift bör tänka på sitt ansvar för rike och folk. Det vore för mycket
begärt, att man alldeles skulle undertrycka sina känslor, men man måste komma
ihåg, att vårt förhållande till främmande makter måste bedömas med förnuft
och eftertanke. Det vore illa förenligt med en opartisk hållning i den pågående
stormaktskonflikten att såra andra folks känslor bara för lusten att
såra. Vi skulle själva säkert känna oss mycket upprörda, örn andra sårade oss
på samma sätt. Omtanken om vad som gagnar våra intressen och våra möjlig Andra

kammarens protokoll 1941. Nr 4,5. 2

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
heter att stå utanför kriget, så att vi, när det en gång är slut, kunna göra vår
insats i fredens återuppbyggnadsarbete, måste bli riktpunkten för våra tankar
och ord.

Det kan inte hjälpas, att vi. genom den utrikespolitik vi fört, kommit att stå
ensamma och i någon mån isolerade. Detta är en konsekvens av den förda politiken,
som vi måste taga alldeles oberoende av vår egen vilja i det fallet. Men
detta innebär ingalunda, att vi skulle vara ointresserade av vad som sker ute
i Europa. Även Sverige är ett europeiskt land, och vi kunna inte träda ut ur
Europa, örn jag får lov att använda det uttrycket. Hur Europa efter freden
kommer att se ut är en fråga av den allra största betydelse för oss. Därom vore
det emellertid fåfängt att i dag spekulera. Vårt förhållande till våra nordiska
grannländer äro vi synnerligen intresserade av, och därför ligger deras framtida
välgång oss varmt örn hjärtat. Utrikesministern har funnit välformade uttryck
för vad vi i dag känna och tänka beträffande våra nordiska brödrafolk.
Mycket behöver därför ej tilläggas. Jag vill endast begagna tillfället att ge
uttryck för vår medkänsla med dem och uttala den förhoppningen att en ljus
framtid måtte randas för dem, när krigets prövningar en gång tagit slut.

Vi vilja leva i fred, och det är min övertygelse, att vi vad på oss ankommer
skola göra allt för att så skall bli möjligt. Men vi vilja icke endast leva i fred,
vi vilja också leva i frihet och oberoende och forma vårt liv efter de historiskt
nedärvda kulturtraditioner, som i dag ge innehåll åt vårt liv. Vi vilja även för
framtiden stå på egen nationell grund. Intet offer får vara för tungt för att
värna dessa omistliga värden, frihet, självständighet och rätt att forma vår
egen tillvaro så, som vi själva önska den.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Svårigheterna för ett litet land som
vårt att på ett tillräckligt effektivt sätt sprida en korrekt och även kontinuerlig
kunskap om sig bland de breda lagren ute hos de stora folken äro
självfallet betydande. Dessa svårigheter äro tyvärr icke av i dag, även om
de under nuvarande förhållanden ganska naturligt blivit avsevärt mera framträdande.
Många gånger har exempelvis från pressens sida påpekats vår otillräckliga
beredskap på detta område. Att icke mera blivit gjort i tid än vad
verkligen är fallet kan enligt min mening icke läggas utrikesrepresentationen
till last. Bristen på förståelse för en vederhäftig upplysningsverksamhet om
Sverige i utlandet har nästan in på krigstiden varit rätt framträdande hos
statsmakterna i gemen. De resurser som ställts till förfogande — ekonomiska
lika så väl som organisatoriska — ha varit skäligen begränsade. Icke minst
beklaglig måste man finna den trafik till Sveriges skada, som av vissa individer
bedrives i Förenta staterna — en trafik som här tidigare något berörts
av en annan talare. Gång efter annan inlöpa underrättelser som visa, hurusom
grovt vilseledande uppgifter örn svenska förhållanden och svensk opinions
inställning i aktuella spörsmål vinna spridning och tilltro i vida kretsar i
Förenta staterna. I flera fall kunna dessa uppgifter spåras tillbaka till icke
svenska medborgare, vilka såsom flyktingar uppehållit sig i vårt land och
här åtnjutit en vidsträckt gästfrihet. Nu visa dessa herrar sin tacksamhet
genom att svärta ner den svenska nationen inför en annan, vars vänskap med
oss är traditionell, och vilken vänskap vi skatta högt, Jag avstår från att
i övrigt karakterisera arten av denna trafik, men kan icke alldeles underlåta
att åtminstone i förbigående konstatera, att företeelser som de här skildrade
tyvärr kommit att ge dem rätt, vilka varnade för en utlännings- och invandringspolitik
i tecknet av en överdriven tolerans och missriktad humanitet, vilken
på sin tid fördes här i landet.

Men även inom våra nordiska grannländer kan man Pog på sina hålla filina

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
tecken på benägenhet att misstolka vår inställning och våra motiv. Att vi själva
understundom begå samma fel mot våra brödrafolk vill jag inte helt bestrida.
Men även här måste man efter måttet av de möjligheter, som i denna avspärrningens
tid erbjuda sig, söka sörja för en god ömsesidig information. Att jag
i detta sammanhang'' tänker, bland annat, på Finland må anses förklarligt.
Det är nog inte alltid man kan säga, att vi här i Sverige denna höst riktigt
försökt att sätta oss in i vårt östra grannlands svåra och komplicerade problem,
liksom man på andra sidan Bottenhavet ibland synes ha varit väl snar
till ståndpunktstaganden eller uttalanden, som icke varit för oss helt förmånliga.
På sistone har lyckligt att säga en omsvängning till det bättre börjat
göra sig gällande. Vår plikt att bistå Finland i denna svåra tid — i
tramsta rummet ekonomiskt — är väl numera uppenbar för det stora flertalet
av vårt lands folk, sorn med tillfredsställelse tagit emot meddelandena
örn vad som åstadkommits oell åstadkommes i kraft av ingångna handelsoch
kreditavtal. Vi böra också komma ihåg, att även om vårt eget försörjningsläge
ter sig nog så bekymmersamt och även örn de varor, det här gäller,
ofta utgöras av svenska produkter, som vårt folkhushåll har allt svårare att
avvara, så gestalta sig de finska framtidsutsikterna härvidlag än allvarligare.

För främjande- av den ömsesidiga svensk-finska förståelsen ha på sistone åtskilliga
värdefulla initiativ tagits. Det synes icke vara alldeles ur vägen att
i detta sammanhang erinra örn den studiefärd, som framstående representanter
för den svenska Landsorganisationen nyligen företogo till Finland —
en färd på vilken både känslan och förståndet synbarligen voro med. Det
är förmodligen att antaga, att de personliga upptäckter och erfarenheter som
därunder blivit gjorda skola vara ägnade att på ömse håll skingra ej så få
missförstånd och korrigera eventuellt förutfattade meningar. Med gillande
måste också enligt min mening hälsas det initiativ, som just tagits här i Sverige
för att stimulera, samordna och dirigera de pågående humanitära hjälpaktionerna
för i främsta rummet. Finland — ett initiativ vilket omsluter organisationer
och ideella föreningar med omkring två miljoner olika medlemmar.
Inom den närmaste framtiden väntas hit ytterligare 2,000 finska barn, och
dessutom planeras att till Sverige överföra studenter som blivit invalider. Då
man från ansvarigt finskt håll i dessa dagar med styrka framhåller, hurusom
de nordiska folken behöva varandras stöd och förståelse lika mycket under
deri skickelsedigra tiden nu som i framtiden, så är det ett tal sorn, synes det
mig, bör kunna vinna full anklang även i vårt land.

Och så, herr talman, några ord örn de handelspolitiska förhållandena. Utrikesministern
berörde i sitt anförande icke denna angelägenhet, men då en
ludgare talare var inne på ämnet, kan det kanske ha sitt intresse att därtill
knyta några reflexioner. Jag är övertygad örn att ingen i denna kammare
svävar i ovisshet örn de svårigheter som här i olika hänseenden möta.
Det är nu visserligen sant, att exporten i år hitintills haft ett praktiskt taget
lika stort kronvärde som för motsvarande tid i fjol eller 981 miljoner kronor
mot 990 miljoner kronor. Då exportprisindex fortsatt att stiga från cirka 150
till cirka 160, innebär detta dock en viss ytterligare kvantitativ nedgång mot
året innan. Samma iakttagelse gäller importen. Europa går in i den tredje
krigsvintern med starkt minskade råvarutillgångar och starkt ökade varubehov.
Detta europeiska problem är även vårt lands, och jag föreställer mig, att
en av regeringens allra angelägnaste uppgifter är alt söka bemästra dessa
svårigheter.. Det arbete som hittills nedlagts härpå måste — det kan ej vara ur
vägen att vid detta tillfälle göra, ett påpekande1 därom — skattas synnerligen
högt. De resultat, som hittills av statsmakterna och näringslivet i samverkan
uppnåtts både i fråga om hemmaförsörjningen och beträffande utlandshan -

Xr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
deln, vittna, synes det mig, gott om svensk uppslagsrikedom och vilja att i
brydsamma lägen finna nya vägar. För att nämna ett enda exempel, även
om det kanske ligger något vid sidan: vår förmåga att i gengasens tecken
relativt snabbt och friktionsfritt lägga om väsentliga delar av vår transportapparat
har enligt vederhäftiga vittnesbörd väckt en berättigad uppmärksamhet
ute i världen.

Vårt handelsutbyte har alltmera av omständigheterna länkats in på kreditgivningens
väg. Än så länge anmäla sig väl inte några direkta farhågor. Men
sett .på längre sikt erbjuder nog problemet bekymmer. En ökning av våra
.nyttiga köp i utlandet måste till, därest icke allvarliga störningar inom vårt
penningväsen så småningom skola anmäla sig.

Särskild .betydelse, herr talman, lär givetvis få tillmätas de nu förestående
underhandlingarna med Tyskland. För egen del skulle jag gärna i detta sammanhang
vilja understryka betydelsen av att undvika prishöjningar på de viktigaste
importvarorna från Tyskland. De prisavtal, som gällt under åren 1940
och 1941, ha enligt mitt förmenande utgjort ett betydelsefullt stöd för statsmakternas
strävanden att hålla tillbaka prishöjningstendenserna på hemmamarknaden.
Det må tillåtas mig att här uttrycka den allvarliga förhoppningen,
att regeringen och våra underhandlare måtte vid de kommande överläggningarna
söka uppnå ett bibehållande av de begränsningar, som införts
beträffande priserna på särskilt kol och koks, handelsjärn och kemikalier.

Herr talman! Ett land med vår allmänna struktur måste alltid sträva efter
en internationell handel. Vi ha hittills vunnit vår standard på den vägen. Vi
ha gått ut i världen och sökt våra marknader, där de erbjudit sig. Denna strävan
måste även under nu rådande svåra förhållanden, så vitt möjligt, upprätthållas
och i full omfattning återupptagas, så snart tillfälle därtill erbjuder
sig. En dylik utveckling synes dock icke vara till gagn enbart för oss
själva. Jag föreställer mig, att den måste vara av betydelse även för de länder.
hos vilka vi traditionellt äro goda kunder. Av intresse är att i detta sammanhang
observera, hurusom ute i Europa numera tänkesätt så småningom
synas hålla på att. arbeta sig fram, vilka något avvika från tidigare rätt hårt
hävdade uppfattningar av. autarkisk inriktning. Världshandelns idé har sålunda
åter tagits upp. Otvivelaktigt måste det också vara ett intresse för alla
folk att göra den internationella handeln till ett sunt instrument för gemensam
ekonomisk blomstring. I detta arbete har även vårt land sin givna plats
att fylla. Vår beredvillighet, herr talman, att efter våra förutsättningar medverka
i det stora återuppbyggnadsarbetet efter kriget torde icke behöva ytterligare
understrykas.

Herr Lundstedt: Herr talman! Jag vill med några ord försöka bidraga till
undanröjande av en begreppsförvirring, som stundom ligger bakom den folkliga
^diskussionen örn vår neutralitetspolitik. Oklarhet härutinnan kan lända till
förfång för vår enighet.

Trots .enigheten och styrkan i vårt folks försvarsvilja finnas nämligen likväl
meningsskiljaktigheter, som man borde söka övervinna. Verklig enighet
råder därom, att vår försvarsmakt, vår beredskap, bör vara så stark som möjligt
med hänsyn till våra resurser i folk och material. Där slutar emellertid
den verkliga enigheten. I fråga örn förutsättningarna för att använda försvarsmakten
eller, riktigare, i fråga örn förutsättningarna för att fatta beslut
i förlitande på försvarsmakten kan man icke längre tala örn någon säker
enighet inom landet. Jag erinrar till bevis för detta påstående om kritiken
från skilda håll i anledning av regeringens beviljande av tillstånd till den
tyska divisionens genomfart i somras. Det, är visserligen klart, att folket i

Onsdagen deri 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
en sadan fråga- icke självt fattar något beslut, icke ens genom sin representation.
Men det är lika klart, att regeringen inför sitt beslut är starkt beroende
av folkmeningen, sådan denna föreligger eller kan förväntas komma att föreligga.
En förbistring i folkmeningen på denna punkt kan aldrig vara annat
än till skada, i det att regeringens handlingskraft åt ena eller andra hållet
därigenom försvagas; splittringen kan under särskilda omständigheter leda till
katastrof.

Kan någonting göras åt detta? Jag tror så. Opinionsbildningen i ett land
beror i ganska avsevärd mån på de. utgångspunkter för densamma, som cirkulera
bland folket. Den meningsskiljaktighet, varom här är fråga och vilken
kan bli så ödesdiger för oss, har till icke oväsentlig del sin grund i att dessa
utgångspunkter blivit förvirrade genom diverse slagord, bland vilka i synnerhet
märkes sådant som »neutralitet» och därmed i samband stående talesätt
örn vår beredskap såsom syftande till — utom att söka avvärja direkta angrepp
— att hävda vår neutralitet. Detta begrepp är både på gott och ont.

Också örn det nu funnes ett klart neutralitetsbegrepp, som på alla håll hade
vunnit erkännande och sålunda utmärktes av någon slags auktoritet, så kunde
detta begrepp likväl icke vara så fullständigt och allsidigt utdanat, att sättet
för dess tillämpning städse kunde vara en given och obestridlig sak i mängden
av växlande situationer, inför vilka ett fredligt land ser sig försatt i andras
krig, klämt mellan sköldarna som det kan bli. Neutralitetens hävdande kan
därför stundom vara ett ganska tvetydigt mål för vår försvarsberedskap.

Men låt oss se bort från denna anmärkning. Den kan i allt fall icke mäta
sig med en annan, nämligen att neutralitetens uppställande som mål för beredskapen
understundom är en rent oförnuftig paroll, som i denna sin oförnuftighet
kunde bliva ödesdiger, om den följdes. Tankefelet är här, att man
sätter upp neutraliteten som självändamål. Vid närmare eftersinnande skall
man kunna förstå, att något annat ändamål icke finns att uppställa för ett
folk än dettas egna livsintressen, däri inbegripna sådana värden, som folket
självt otvivelaktigt finner vara oeftergivliga för tillgodoseendet av sina livsbehov.
Vilken betydelse neutraliteten därvid kan ha borde icke vara svårt
att begripa: neutraliteten är ett ofta tjänligt medel för ett folk att undvika
krig, och därmed också att tillvarataga sina livsintressen, enär kriget i allmänhet
står i strid med dessa. Men det kan också mycket väl inträffa, att just
neutralitelens hävdande skulle kunna medföra en utpräglad fara för ett folkets
livsintressen hotande krig.

Vad man sålunda synes förbise det är, att neutraliteten endast och allenast
kan vara ett medel, icke ett självändamål. Där detta medel visar sig tjänligt
för ändamålet, alltså för främjande eller vidmakthållande av våra livsintressen,
där skall det naturligtvis användas: men där neutraliteten visar sig sättadessa
intressen i verklig fara. där bör den lika självfallet icke upprätthållas.

Låt mig belysa vad jag sagt med det nyss berörda exemplet från i somras,
då den tyska divisionen fick genomfartstillstånd av vår regering, och låt oss
utgå frän. att detta å vår sida innebar ett uppgivande av en odisputabel
neutralitetsregel. Denna utgångspunkt duger lika bra för mitt resonemang,
vare sig den är fingerad eller ej. Vi lia nu icke rätt att bedöma situationen
annorlunda iin så. att vår vägran att tillåta denna genomfart kunde ha lett
till ett ultimatum och därmed till krig. Rannolikhetsgraden här åt ena eller andra
hållet lia vi inga fasta hållpunkter för. Men ett är säkert: med vår vägran
skulle, en verklig risk — om oek icke höggradig — för ett tyskt angrepp mot
oss ha uppstått. Men var då icke detta ett tillräckligt starkt motiv för regeringens
hållning, för dess beviljande av genomfarten? Tåg vågar påstå, att,
Siven örn en genomfartsvägran blott skulle lin medfört en krigsrisk av till

\r 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
exempel 10 procent, så hade etet varit omdömeslöst att vägra genomfarten och
därmed taga denna risk — till praktiskt taget ingen nytta för vårt folk, men
till en viss fara för dess fullständiga förgörelse. Det var dock blott vårt lilla
land, som den gången hade nödgats stå emot en stormakt av gigantiska proportioner,
låt vara att denna stormakt redan var engagerad på annat håll. Blir
situationen en gång den, att mot en risk av nu berörda art, kanske till och
nied av högsta procenthalt, våra livsintressen kastas in i den motsatta vågskålen,
då skola vi förvisso — regeringen med ett praktiskt taget enigt folk
bakom sig — taga risken. Men vi göra det icke för vinnande av fördelar, som
realiter sett äro inga eller bagatellartade. Hur detta begrepp »livsintressen»,
som jag använt, är närmare att fatta, kan jag nu icke gå in på. Jag nöjer
mig med att säga. att det ultimatum, som vi vilja taga risken av, måste avse
antingen ett handlingssätt, som inkräktade på vår försvarskraft, eller ock ett
ingrepp i friheten att styra landet efter vår författning och våra lagar. Detta
senare torde dock blott kunna betraktas som den ram. inom vilken avgörandet
sedan blir beroende på omsorgsfull prövning av alla kända till situationen
hörande omständigheter.

En god husfader fattar inga beslut, som kunna äventyra familjens lycka och
välgång, utan att han känner sig absolut nödgad därtill. Vår regering svarade
här för hela vårt folks, för sex miljoner människors välfärd. Borde denna ha
satts på spel för — vad? Jo, för att vi, därest den tagna risken icke utlöste sig
i katastrofen, skulle kunna stoltsera över att vi hävdat vår neutralitet, som här
icke kunde betyda något annat än att vi under trycket av en begreppsförväxling
— neutraliteten såsom självändamål i stället för medel -r- handlat åtminstone
i någon mån våghalsigt och ansvarslöst mot land och folk.

Man har gjort gällande, att vår vägran skulle ha ökat vårt anseende i de
stora demokratiska länderna, ett anseende som skulle komma oss till godo vid
den slutliga uppgörelsen. Härtill är mycket att säga, men jag vill inskränka
mig till följande. Våra utrikespolitiska handlingar måste under alla omständigheter
vara bestämda av det faktiska läge för oss, under vilka de utföras.
Och vi måste gentemot utlandet göra anspråk på, varmed jag endast
menar, att vi måste gentemot utlandet handla under förutsättningen, att vår
politik icke slutgiltigt värdesättes annorlunda än mot bakgrunden av de förhållanden,
som varit bestämmande för densamma. Det torde icke heller finnas
anledning till annat antagande, än att varje upplyst politiker i det demokratiska
utlandet numera måste ha full förståelse för vårt tillvägagångssätt i
somras. Det finns i vart fall intet demokratiskt land, som skulle kunna ha haft
något verkligt intresse av att vi då tagit risken av att bliva ett kuvat och
diktatorstyrt folk.

Det finns för övrigt nog icke många hos oss själva, som icke numera i själ
och hjärta medgiva, att det var klok politik, som då fördes. Detta- påstående
är fritt från varje avsikt att smickra regeringen. Det råder intet tvivel örn,
enligt min mening, att vilken regering vi då än hade haft, skulle av sin ansvarskänsla
ha drivits att handla på samma sätt som den sittande. Men hur har
icke regeringen klandrats för denna saks skull? Icke blott i vissa delar av
pressen, utan även man och man emellan. Detta kan icke ha varit nyttigt för
vårt lands styrka och vårt folks sammanhållning.

Jag har så ingående uppehållit mig vid detta exempel, därför att det synes
mig på ett ypperligt sätt demonstrera min tes örn det skadliga i att låta folkopinionerna,
särskilt i utrikespolitiska ting och under allvarstider, byggas upp
på begreppsförvirrade utgångspunkter. De olyckliga meningsbrytningar, som
jag nyss berört, skulle icke, eller i allt fall icke i samma, omfattning, lia kommit
till stånd, örn man icke haft detta till utgångspunkt, att neutraliteten till

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Ang. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
varje pris måste upprätthållas. Genom hävdandet av detta såsom ett moraliskt
eller rättsligt krav förleddes man att uppfatta regeringens handlingssätt såsom
en moralisk eller rättslig kränkning av neutraliteten och sålunda som en i hög
grad klandervärd och för landet nedsättande handling. Det har berättats mig,
med vilken harm, stundom nära nog förbittring, som våra fosterlandsälskande
och stolta beredskapsmän nödgats bevittna den tyska genomfarten, nödgats bevittna
huru vi därigenom i vår svaghet låtit vår suveränitet fläckas på ett
förödmjukande sätt. Där lia vi återigen ett sadant där slagord: suveräniteten.
Det är alldeles nödvändigt att fatta detta begrepp med en viss moderation''
åtminstone för ett litet land, vars intressesfärer äro så belägna, _att det icke
står i dess egen makt att städse hålla deni på önskligt sätt fria från friktioner
med de krigförande stormakternas. Det duger sannerligen icke för oss — detta
måste vi söka sätta oss in i — att låta vår suveränitet spela rollen av prinsessan
på ärten. Hade våra beredskapsmän fått lära sig detta; hade de insett,
att neutraliteten enligt sakens egen natur icke kan vara något absolut, icke
kan få gälla som ett ändamål i sig själv; hade de haft fullt klart för sig, att
neutralitetens hävdande i ett fall som det förevarande skulle ha inneburit °ett
ansvarslöst spel med vår existens som insats; hade de med andra ord förstått,
att denna på sina håll så starkt kritiserade politik var den enda ur landets och
folkets synpunkt kloka politik, som under de rådande omständigheterna kunde
ifrågakomma — då skulle den luttra kritiken lia uteblivit, åtminstone hos de
besinningsfulla elementen.

Med hänsyn till att situationen i slutet av juni kan tänkas komma att upprepa
sig, tror jag, herr talman — och detta är anledningen till mitt anförande —
att det är av en viss vikt, att en verklig folkupplysning sättes in på denna
punkt. Sker så, då bringas menige man, både beredskapsmännen ^och andra,
till insikt örn att en sådan politik som den förda icke innefattar något, annat,
än att vi måste med allra största omsorg välja de syften för vilka vi vilja sätta
in våra yttersta krafter. Vi vilja icke äventyra vår existens för hävdande av
rättsliga och moraliska subtiliteter. Den får icke sättas på spel annorlunda,
än när vi äro absolut nödgade därtill, följaktligen blott till skydd för folkets
reella intressen, dess livsintressen i enlighet med vad jag antytt. Kommer en
allmän upplysning av denna art till stånd, då skall man också allmänt i landet
förstå, att våra s. k. eftergifter icke äro nedsättande för oss. Våra s. k. eftergifter
skola då icke verka demoraliserande men kanske i viss^ mån eggande
genom insikten örn att de göras på det att våra blodsoffer en gång, örn de bli
nödvändiga, icke skola ske förgäves utan såsom en insats av. verklig betydelse
till försvar av vårt land, av dess demokrati och urgamla frihet.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Jonsson i .Eskilstuna: Herr talman! i sä matto har var utrikespolitik
tidigare offentligt redovisats, att allmänheten väl tämligen noga känner till
de medgivanden av väsentlig betydelse som gjorts till främmande makter och
som faktiskt inneburit sidosteg från vad man allmänt betraktar som en strikt
neutralitet. Man har kunnat förmärka, att inom landet av denna, orsak tyvärr
en skev uppfattning uppstått i fråga örn hur vår utrikespolitiska linje har
följts. Det har uppstått mycken misstro och många missuppfattningar. Att
andra dispositioner framkallat ett återställande av balansen och att kursen nu
är precis densamma som från krigets början bestämts och som vunnit svenska
folkets tidigare erkännande, det är man tyvärr icke i stand att offentligt i nödig
utsträckning ge belägg för. Detta mäste beklagas, men at den ''saken är dess
värre ingenting att göra. Man kan ju inte påkalla fullständig öppenhet, efter -

Nr 45.

Onsdagen den 20 oktober 1941.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
som en sådan - det inse vi väl alla nu -■— skulle leda till kanske nj-a och besvärande
komplikationer.

Den deklaration som hans excellens utrikesministern har lämnat kammaren
i dag, de anföranden som ha hållits av partiledarna på respektive gruppers
vägnar och de kommentarer, vilka på grundval av de utförliga upplysningar
som lämnades i går hittills gjorts i kammaren och mot vilka man icke har kunnat
märka några nämnvärda reservationer — kanske, när man ser närmare på
saken, inga reservationer alls — de lia varit av den natur, att så småningom
mycken misstänksamhet skall komma att skingras bland den stora allmänheten.
Jag kan icke heller uppfatta herr Lundstedts anförande, såvitt jag hörde
rätt, såsom innebärande någon avvikelse från den huvudlinje som vi ha deklarerat.

Örn en folkrepresentant sålunda nu vågar försäkra utåt, till den kraft och
verkan det eventuellt kan ha, att svensk utrikespolitik beträffande dess hållning
till militära och liknande anspråk icke avvikit mera från den bestämda
linjen, än att den mycket val kan försvaras även av sådana riksdagsmän som
äro rätt kritiskt inställda, så kan man, i varje fall jag för min del, icke alldeles
underlåta att ge uttryck åt vissa farhågor på ett annat område, nämligen på
det handelspolitiska fältet. Där finns det svenska intressen att mycket noga
bevaka och försvara. Tendensen hittills kail åtminstone ge anledning till en
eller annan bekymrad fråga.

Vi ha erfarenheter fran var ekonomiska politik under det förra världskriget
och exempel som borde vara både lärorika och avskräckande. Man kan åtminstone
satta under diskussion, huruvida vi inte redan kommit ett betänkligt
stycke in på kreditgivnmgens farliga väg. Vi betala redan i förskott nied betydande
belopp leveranser, om vilka man visserligen kan ha skäl att hoppas, men
om vilka inan icke med säkerhet kan påstå, att de kunna fullgöras. Skulle man
dessutom få ytterligare framgång i eventuella anspråk — jag säger med avsikt
eventuella anspråk — på exportkredit i stor omfattning, så betyder det,
att vi för lång tid framåt få arbeta gratis eller åtminstone praktiskt taget
gratis at vissa delar av utlandet. Till någon liten del är det kanske nödvändigt
med svenska investeringar hos främmande folk, eftersom det kan ligga i uppenbart
och ofrånkomligt svenskt intresse att vidtaga sådana investeringar.
Men en sträng återhållsamhet måste icke endast rekommenderas från dem som
ha möjlighet eller kanske skyldighet att ge anvisningar, utan jag vill gå längre
och säga, att den måste rent av krävas.

Det är, uppenbart för alla, att ett omfattande svenskt arbete som lämnas på
kredit mäste betalas nied vara egna tillgångar. Här anmäler sig genast vårt
naturliga penningpolitiska intresse, åtminstone i den tid vari vi just nu leva.
Hn dylik kreditgivning försvårar i oerhörd omfattning vår strävan — om vilken
alla äro principiellt ense — att försvara vår kronas köpkraft. Prisstegringen,
som vi allesammans känna av pa ett obehagligt sätt och som redan nu
“ar Vlsat sig ytterligt svår att hejda, kan komma att fortgå i ett hastigt stigande
tempo. Dammarna liksom brista, de hinder som vi mödosamt rest upp
gå sönder, och inflationen i ordets egentliga mening kommer över oss med allt
det elände både nu och kanske framför allt för framtiden som en sådan förändring
av kronans köpkraft innebär. Jag skulle inte vara ärlig, örn jag inte
skulle öppet säga, att man på vissa håll inom arbetarklassen skall ha klart
tor sig, att en sådan nödvändig, restriktiv politik till försvar för vår kronas
värde kan komma att medföra, åtminstone tillfälligt, en arbetslöshet inom vissa10Jj.
lra<^en'' masi,e sagås ut. Men jag förmodar, att med den stämning som
väl finnes hos större delen av den svenska arbetarklassen skall man förstå den
saken och ta det lugnt.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)

Man vågar alltså förvänta —- åtminstone tillåter jag mig anspråkslöst uttrycka
en dylik förväntan ■— att svenskt arbete icke skall skänkas bort och ej
heller lånas bort mot ofullständiga säkerheter annat än i allra yttersta nödfall
och i mycket begränsad utsträckning. En sådan politik och en sådan hållning
på det handelspolitiska området överensstämmer med våra egna fullkomligt
naturliga och berättigade anspråk och intressen, och den Ilar intet som
helst att göra med frågan örn vår neutralitet.

I detta anförande instämde herr Gustavson i Västerås.

Herr voll Friesen: Herr talman! De uttalanden som här lia gjorts av de
stora partiernas representanter ha ju format sig till förtroendevota för regeringen
i fråga örn dess utrikespolitik. En enkel man i ledet vill gärna förena
sig med dem i ett dylikt totalomdöme, även örn hans omdöme i övrigt kanhända
blir en aning mera nyanserat än de föregående talarnas. Örn därvidlag
västkustklimatet haft någon inverkan, låter jag vara osagt.

Att det har begåtts misstag även på detta område, är dock uppenbart. Något
annat vore otänkbart. Men misstagen äro otvivelaktigt icke av den storleksordningen,
att de rubba på det allmänna omdömet örn den förda utrikespolitiken.
Den politik som här har förts vill jag i motsats till några föregående
talare avsiktligt icke beteckna som en neutralitetspolitik, icke bara därför att
ordet är ett främmande ord utan också därför att det kan ge anledning till
missförstånd. Vi ha faktiskt, det måste vi erkänna, vid åtminstone ett tillfälle
med öppna ögon i landets intresse frångått vad som måste betraktas
som en strikt neutralitetspolitik. Det som är regeringens förtjänst, det är, att
man bevarat freden åt vårt folk, den fred som vi alla sätta ett så stort värde
på, även örn vi äro beredda på att, örn vi angripas, freden bytes i ofred.

Ett svenskt statsråd gjorde sig nyligen på ett offentligt möte till tolk för
en övervägande opinion i detta land, när hail sade, att han betraktade det stora
kriget i Europa och i andra delar av världen som ett fruktansvärt nedrivningsoch
förstörelsearbete. Bakom sig i denna, synes det oss, självklara uppfattning
har han utan tvivel den allmänna opinionen bland vårt folk. Det är uppenbart,
att en fredspolitik i det läge, som är vårt, icke har kunnat föras, utan att
vissa offer blivit gjorda — eftergifter kan man också kalla dem. Den första
stora eftergift, som blivit allmänt känd inför offentligheten, gjordes ju för något
över ett år sedan i samband med att man tillät de s. k. permittentresorna till
och från Norge. Mot denna åtgärd kanske inte i huvudsak någon annan väsentlig
anmärkning kan riktas än den. att åtgärden tillkännagavs för allmänheten
på ett sätt, som måste betraktas som mindre tillfredsställande.

Den andra av de mera kända eftergifterna — den som beslöts vid midsommartiden
detta år — kan man i första hand inte klandra regeringen för, därför
att regeringen i det fallet — högst föredömligt, synes det mig — först
inhämtade riksdagens uppfattning örn vilken politik man skulle föra. Först
därefter fattade regeringen sitt avgörande. Skall någon kritik riktas, måste
alltså kritiken i det fallet riktas mot riksdagen själv.

För egen del. herr talman, hör jag till dem som förmena, att en och annan
av dessa eftergifter måhända varit onödiga för vinnande av det mål, som är
gemensamt för oss alla, nämligen fredens bevarande. Det är naturligtvis omöjligt
att härvidlag den ene kan övertyga den andre. Men jag hör till dem, herr
(alman, som hävda, att en mindre eftergiven politik är på sin plats. Man har
från utrikesledningens sida framhållit, att det svenska folket bör vinnlägga
sig örn en stramare andlig livsföring. T motsatt riktning skulle måhända del
önskemålet kunna uttryckas, ali man gärna, inom vida lager av vårt folk

Nr 45.

Onsdagen deli 29 oktober 1941.

Äng. det utrikes politiska läget. (Forts.)
skulle se att en stramare politik fördes, en bestämdare front mot eftergifterna.
Detta gäller också en sak, som har berörts av ett par föregående talare,
nämligen de överflygningar, örn vilka herr Vougt talade, över svenskt
territorium, som på sista tiden ha förefallit allmänheten ganska besvärande.
De ha vållat oro i vida kretsar. Jag vill uttala den förhoppningen, att
regeringen ägnar denna fråga den allra största uppmärksamhet. Även örn
man medger eller gärna vill tro, att praktiskt taget alla dessa överflygningar
varit orsakade av felnavigering beroende på misstag, bör det väl äpdå inte
vara omöjligt för regeringen att även ha åtgärder i beredskap mot misstagen.
Likaså den fråga, som berördes av den föregående ärade talaren, nämligen den
kreditgivning, som nyss ägt rum till Tyskland, har inom vissa kretsar vållat
en viss oro. Jag vill i den frågan inte göra annat än i huvudsak instämma
med honom och uttala den förhoppningen, att vi inte här måtte ge oss in på
ett sluttande plan, att vi inte här måtte gå för långt utan försöka att i görligaste
mån begränsa de på så sätt företagna åtgärderna.

Något av det mest glädjande i det anförande, som i dag har hållits av utrikesministern,
var det fasta och klara hävdandet av Nordens betydelse, av betydelsen
av Nordens öde även för vårt vidkommande. Mångas tankar gå i denna
prövande tid till Nordens frihet och Nordens framtid, och det är alldeles självklart
— som också utrikesministern uttryckte det — att någon frihet och
någon lycka för de nordiska folken är otänkbar, så länge det står främmande
trupper på nordiskt territorium.

De ord, som utrikesministern yttrade örn vårt grannland Norge, böra välkomnas
i alldeles särskilt hög grad. Det är något bedrövligt att en sådan mur
skall ha rests upp mellan oss och vårt västra broderfolk, att kommunikationerna
oss emellan äro så bristfälliga som de för närvarande äro. Jag vill
här begagna tillfället att uttrycka — som så många gånger har skett förut —
vår djupa sympati och medkänsla för det norska broderfolket, och jag vill säga
att de varmhjärtade ord, som för någon tid sedan fälldes av landsorganisationens
ordförande, inte bara ha anhängare inom den svenska arbetarrörelsen
utan i långt vidare kretsar.

Det må också tillåtas mig att säga några ord örn Finland. Jag vill understryka
vad en ärad talare nyss anförde — det var herr Hagberg i Malmö —
då han säde, att vi nog inte alltid göra riktigt klart för oss vilka svårigheter
Finland har att kämpa med för närvarande. Jag tror att det är ganska
oklokt att vi sätta oss här i vårt relativa lugn och försöka liiästra Finland
och försöka komma med några pekpinnar rörande dess framtida politik eller
strategi. Jag säger detta därför att det uppenbarligen finns en hel del människor
här i landet som avsiktligt eller oavsiktligt försöka fjärma Finland
från den nordiska brödrakretsen. Jag är emellertid övertygad om att de broar,
som ha byggts mellan Finland och Sverige under de sista 10—20 åren, äro
av den hållfasta beskaffenhet, att de inte låta sig nedrivas. Jag uttalar också
den förhoppningen, att ali den hjälp i fråga om materiella ting, i fråga örn
kredit, som överhuvud taget blir möjlig för att hjälpa Finland, också bör ges
detta land hellre än något annat.

_ Till sist, herr talman, endast ett par ord. Det är synnerligen glädjande att
vi här fått ett tillfälle att öppet debattera de frågor, som i alla fall måste
betraktas som vårt lands livsfrågor. Det är också tillfredsställande att vi
på ett slutet sammanträde ha fått en så uttömmande redogörelse av utrikesministern
som har skett. Jag uttalar den förhoppningen, att detta måtte få
betraktas som inledningen till en ökad upplysningsverksamhet från regeringens
sida gentemot både riksdagen och den allmänna opinionen här i landet. Vi
ha kanske — en hel del av oss i varje fall — tyckt att vi tidigare varit ganska

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Äng. det utrikespolitiska läget. (Forts.)
vanlottade i detta avseende. Man Ilar givit oss en del nödfoder i form av
lakoniska meddelanden på kommunikésvenska, byråkratsvenska, och det Ilar
ibland verkat som om man ansåg, att den förda utrikespolitiken inte table
offentlighetens ljus. Enligt min uppfattning är den svenska utrikespolitiken
ingenting att skämmas för. Jag tror också att den väl tål vid att belysas
mera offentligt än vad som bär skett tidigare. Jag ber alltså att få uttala
en förhoppning om en god fortsättning på en kommunikation som denna.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 6.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, erhöll på begäran Svar på fråga.
ordet och anförde: Herr talman! Till svar på den av herr von Seth till mig
framställda frågan vill jag meddela följande.

Långt före krigsutbrottet hösten 1939 hade man uppmärksamheten riktad
på faran av att ur säkerhetssynpunkt mindre pålitliga element kunde bliva anställda
inom krigsindustrien. Efter krigsutbrottet och under den därpå följande
beredskapen har man vidtagit åtgärder för att genomföra erforderligt skydd
i detta hänseende. Vilka åtgärder som genomförts och huru man gått till väga
för att nå det avsedda syftet kan jag av naturliga skäl här icke ange. Jag
vill endast framhålla, att de vidtagna anstalterna ingalunda saknat skärpa.

Det inträffade har naturligtvis givit anledning till en ytterligare skärpning
av vaksamheten på detta område. Jag har också förvissat mig örn att de myndigheter,
som handlägga hithörande frågor, äro sysselsatta med att få till stånd
en utsträckt kontroll av personalen.

Det ligger i sakens natur, att vilka åtgärder som än vidtagas det är ogörligt
att uppnå full säkerhet på detta område. Givetvis kan i undantagsfall ett förbiseende
äga rum. Att här göra en utfästelse örn att händelser av ifrågavarande
slag i framtiden icke kunna eller skola upprepas är mig alltså icke gärna möjligt.
Härav får man likväl ej draga den slutsatsen, att kontrollen i det hela
skulle vara otillräcklig.

Härpå yttrade:

Herr von Seth: Herr talman! Jag anhåller att till chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för besvarandet av min fråga.

Detta fall Erica Möller har säkerligen väckt en del uppmärksamhet ute i landet.
Jag skall emellertid endast i korthet konstatera, att när det gäller att få
tillträde till vissa civila anläggningar, som äro viktiga för vår krigsindustri,
har man där ordnat en bevakning, som i många fall är mycket stark, och det
är svårt för obehöriga att komma in där. Däremot tycks ju inte övervakningen,
när det gäller anställande av personal, varit lika stark. Trots att herr statsrådet
redan på ett tidigt stadium vidtagit åtgärder för att skärpa övervakningen vid
anställning, måste man dock göra den reflexionen, att arbetsledningen vid ammunitionsfabriken
i Karlsborg redan från början borde dragit sina misstankar,
när den anställde en person, som är född utomlands och vars utomordentliga
språkkunskaper och stora bildning ingalunda motiverar, att hon söker en anställning,
som på den plats, där hon var, betalas med 71 öre i timmen. Här har
givetvis begåtts fel, som man får hoppas inte skall upprepas.

Vi äro givetvis alla tacksamma för att statsrådet Sköld följer detta, och vi
få också alla uttrycka den förhoppningen, att dylika saker skola bli mycket
svåra att upprepa och att svenska folket kan känna sig förvissat örn att just
den skärpning, som här bar påtalats, är nödvändig och att den kommer att
äga rum.

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Interpellation.

Svar på fråga. (Forts.)

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Med anledning av herr von Seths sista anförande skulle jag endast vilja råda
till att man avvaktar den utredning i saken, som militieombudsmannen är sysselsatt
med, innan man fäller alltför långt gående domar över arbetsledningen vid
ammunitionsfabriken. Jag vill inte på något sätt här säga, att det icke kan
ha begåtts fel i detta fall, men jag vill å andra sidan som mitt intryck av saken
säga, att de uppgifter, som ha synts i pressen i detta avseende, nog förefalla
mig i åtskillig grad överdrivna.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den på kammarens bord
liggande motionen nr 339 av herr Jacobson m. fl.

§ 8.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30
kap. 11 § rättegångsbalken, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs. Herr förste vice talmannen tillsporde kammaren,
örn densamma vore beredd att nu företaga ifrågavarande, endast en
gång bordlagda ärende till avgörande; och fann herr förste vice talmannen
denna fråga vara med ja besvarad.

Efter given proposition biföll kammaren vad utskottet hemställt.

§ 9.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 464, till Konungen i anledning av Kungl. Majrts proposition med
förslag till lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 30 kap. 11 § rättegångsbalken,
m. m.

§ 10.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Wiberg, som yttrade: Herr talman! Kungl. Maj:ts kungörelse av den
17 januari 1941 »angående kristillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst
lii. fl. under år 1941» utesluter från denna förmån vissa rättsbildade biträden
vid domsagor, nämligen förste och andre notarie samt den som i egenskap av
vikarie för häradshövding uppbär arvode efter 3,000 kronor örn året.

Avlöningsförhållandena för dessa grupper ha sedan länge tilldragit sig
allmän uppmärksamhet och konstaterats vara otillfredsställande. I det betänkande
som 1937 års domsagoutredning avgivit fälles följande omdöme: »Den
avlöning .sorn för närvarande utgår till notarierna måste betraktas som ganska
ringa i förhållande till de arbetsuppgifter som åvila dem. Arvodet även till
förste notarie understiger vad som brukar tillkomma extra tjänstemän med
motsvarande utbildning i de centrala verken under deras första anställningsår.
Då det endast finnes en förste notariebefattning i varje domsaga, måste emellertid
notarierna i regel under större delen av sin tjänstetid åtnöja sig med
det lägre andre notariearvodet eller gå helt utan avlöning. Detta är knappast
skäligt.»

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

Interpellation. (Forts.)

Förste notarie erhåller ett arvode på 200 kronor i månaden, vilket med dyrtidstillägg
har stigit till 288 kronor. Andre notarie har arvode på 150 kronor,
och detta uppgår nu till 210 kronor med dyrtidstillägg.

Det s. k. kristillägget infördes för att utgöra en fortsättning på dyrtidstilläggen
och de rörliga tilläggen, vilka maximerats vid ett levnads kostnadsindex
av 120 enheter med år 1935 som bas. Avsikten med denna maximering
var ej att bryta med den modifierade reallöneprincipen, som all statens indexreglering
av löner inneburit, utan endast att underkasta kompensationsgraden
en reducering på grund av det finanspolitiska läget.

Notarierna lia uteslutits därför att deras avlöning karakteriserats såsom arvode.
Emellertid uttalades i Kungl. Maurts proposition nr 66 till 1940 års
urtima riksdag bl. a. följande: »Däremot torde arvodestagare, även om de
hittills åtnjutit dyrtidstillägg, som regel icke böra tillerkännas kristillägg.
Det bör emellertid framhållas, att gränsen mellan de båda grupperna löntagare
och arvodestagare är flytande och att avgörande vikt inte alltid kan fästas vid
ersättningsbeloppets rubricering såsom lön eller arvode. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att meddela de närmare bestämmelser i förevarande hänseende,
som kunna, befinnas erforderliga.»

Många arvodessysslor innehas av personer, vilka anse inkomsten därifrån
såsom ett extra tillskott till den ordinarie lönen, vilken ensam bereder dem
en nödig utkomst. Notariernas avlöning har karakteriserats såsom arvode huvudsakligen
av den anledningen, att deras anställningstid vid domsagorna
endast är några få år. Emellertid får man icke glömma, att detta arvode i de
allra flesta fall utgör deras enda arbetsinkomst. På denna lön skola de dels försörja
sig dels ock söka stabilisera sin ekonomi, vilken vanligen är belastad av
en avsevärd skuldbörda.

Då Kungl. Maj :t i propositionen begärde rätt att göra undantag från regeln
om arvodessysslornas uteslutande från kristillägg och även erhöll sådan rätt,
förefaller det synnerligen anmärkningsvärt, att domsagonotarierna ej erhöllo
kristillägg i den av Kungl. Majit utfärdade författningen, trots att möjlighet
därtill fanns.

Då ur rättvisesynpunkt rimliga och godtagbara skäl för notariernas undantagande
från kristillägg ej kunnat förebringas, förefaller det mig angeläget,
att denna fråga upptages till förnyad prövning för att. åstadkomma rättelse
såväl för hela år 1941 som för regleringen av deras avlöning under år 1942.°

På grund av vad jag ovan anfört får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet rikta följande fråga:

Finner herr statsrådet det rimligt och rättvist, att domsagonotarierna f. n.
ej erhålla kristillägg och, örn icke,

ämnar herr statsrådet dels söka vidtaga rättelse, jämväl retroaktivt verkande,
för innevarande år, dels oek föreslå ändrade bestämmelser för nästkommande
år beträffande kristilläggen för denna grupp?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11.

Herr Hage erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Under förra Interpellation.
världskriget åstadkoms i vårt land en provisorisk hyreslagstiftning, som ägde
bestånd under åren 1917—1923. Den syftade till och lyckades också i någon
mån hålla tillbaka en hyresstegring, vilken — utan tillvaron av en sådan lag —
säkerligen skulle ha blivit en naturlig följd av den bostadsbrist, som förorsakades
bl. a. av den nästan inställda bostadsproduktionen.

Nämnda lagstiftnings innebörd var främst, att av hyresvärd begärd hyres -

Nr 45.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Interpellation. (Forts.)

förhöjning skulle i kommuner, där lagen tillämpades, granskas och bedömas
av en hyresnämnd med hänsyn till huruvida förhöjningen kunde anses rimlig
eller ej. Vidare innehöll lagen stadganden, vilka inneburo rätt för hyresgäst
att under vissa förutsättningar kvarbo i innehavd lägenhet — en bestämmelse,
som säkerligen i en tid av bostadsbrist måste ha en synnerligen stor betydelse''
särskilt för barnrika familjer, vilka ofta betraktas som mindre eftertraktade
hyresgäster.

Den här nämnda lagstiftningen kom till stånd ungefärligen 2 3/4 år efter
världskrigets utbrott. Vi nalkas nu med stora steg fram mot den tidpunkt, då
stormaktskriget pågått under en lika lång tid. Samma tendenser i utvecklingen
inom bostadsfrågans område, som kunde konstateras i vårt land under förra
världskriget, kunna även nu skönjas. Hyrespriserna lia i viss utsträckning gått
uppåt och komma säkerligen ytterligare att göra detta, Det kan visserligen ej
fullt klarläggas, om denna hyresprishöjning tills dato motsvarar eller överstiger
den som kunde konstateras år 1917, då densamma anfördes som ett av motiven
för den hyresregleringslagstiftning som då på regeringens förslag antogs av
riksdagen. Svårigheten att bedöma detta Ilar hl. a. sammanhang med det förhållandet.
att den hyresindex, med utgångspunkt från år 1914, som redovisas
för den 1/7 och ‘/io 1941, icke är grundad på en omräkning av hyrespriserna per
nämnda data utan grundar sig på ett tidigare datum. Ävenså kan man konstatera,
att den hyresökning (inklusive ersättning för centralvärme), som så småningom
kommit att falla på hyresgästerna under den nuvarande kristiden,
främst torde grunda sig på den prishöjning, som av kända orsaker kommit till
stånd med avseende på bränslet, där som bekant socialstyrelsens prisindex för
denna konsumtionsartikel kommit att i viss utsträckning ligga till grund för
förhöjningen. Men det torde även ha i någon utsträckning genomförts liyresförhöjningar
i hus, där värmeledning ej existerar eller där i övrigt prisförhöjningen
blivit större än vad som ur här nämnda utgångspunkter kunnat vara motiverat.
Sådana hyresförhöjningar påstås särskilt ha genomförts, då det gällt
nyinflyttade hyresgäster.

I nämnda hänseende har för någon tid sedan en uppgift varit synlig i pressen,
vilken uppgift grundar sig på upplysningar som lämnas av byggnadsnämnder
samt fastighetsägare och hyresgästföreningar i landet. I nämnda uppgift
meddelas bl. a. följande:

»Vid förlängning av äldre kontrakt uppges hyresnivån för moderna lägenheter
örn ett rum och kök vara oförändrad i 55 städer och stigande i 50; för
moderna lägenheter av denna storlek är hyresnivån oförändrad i 43 städer och
stigande i 63. Vid nyinflyttning uppges hyresnivån för omoderna lägenheter örn
ett rum och kök vara oförändrad i 29 städer och stigande i 77.»

I övrigt giver Kungl. Maj :t i prop. 305 till årets riksdag örn anslag till partiell
hyresräkning å vissa orter (sid. 67) uttryck för den meningen, att »läget
på hyresmarknaden måste redan för den närmaste framtiden betraktas som
ovisst och innebärande vissa risker».

Men även örn det skulle förhålla sig på det sättet, som i det föregående antytts,
nämligen att den nu inträdda stegringen av det belopp som en hyresgäst
bär att erlägga för innehavet av en bostad med värme i en betydande utsträckning
bär sin grund i de uppåtgående bränslepriserna, så återstår likväl alltid
det faktum, att en tid som den nuvarande med minskat eller nästan upphört
bostadsbyggande förr eller senare måste — örn man ej vidtager effektiva åtgärder
häremot •— medföra en allt större bostadsknapphet och bostadsbrist med
därmed följande hyresprisstegringar, främst för smålägenheter, på vilka alltid
råder en större brist.

Genom undersökningar har också redan slagits fast, att en betydande bo -

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Nr 45.

interpellation. (Forts.)

statsbrist för närvarande existerar i ett mycket stort antal samhällen runt örn
i landet. Det är tämligen säkert, att förhållandena på detta område komma att
förvärras, örn icke effektiva åtgärder häremot vidtagas. Det är också mycket
'' stor risk därför, att den möjlighet som härigenom uppstått till höjande av hyrorna
kommer att i fortsättningen i viss utsträckning utnyttjas — icke blott för
att åstadkomma en sådan hyresförhöjning, som kan försvaras med hänsyn till
husägarens ökade utgifter — utan därutöver även till en rent konjunkturbetonad
hyresförhöjning, grundande sig på den gamla prisbildningsprincipen örn
förhållandet mellan tillgång och efterfrågan.

Då jag från dessa utgångspunkter kommer fram till den uppfattningen, att
något nu måste göras till förhindrandet av en sådan utveckling inom detta område,
vill jag först erkänna, att det finnes en kungsväg för att råda bot på
detta onda. Det är den ökade bostadsproduktionens väg. Det är att hoppas,
att denna väg i största möjliga utsträckning kommer att tillgripas. Men det är
på grund av kända förhållanden risk för att denna väg ej kommer att fullt och
helt leda fram till en så stor nyproduktion av bostäder, att hela problemet på
denna väg kan fullt bemästras. Erfarenheten från den förra^kristiden visar —
och detsamma kommer antagligen att inträffa även denna gång — att samhället,
vid sidan av en mer eller mindre utökad nyproduktion av bostäder, även
behöver en lagstiftning mot en orimlig hyresstegring sommen kompletterande
åtgärd. Jag tillåter mig från denna utgångspunkt framhålla, att det skulle
vara önskligt, att statsmakterna denna gång liksom under föregående krisperiod
ginge in för åstadkommande av en supplerande lagstiftning med ungefärligen
samma innebörd som den vilken fanns under här förut nämnda tid.

I detta sammanhang måste man konstatera, att statsmakterna denna gång
åstadkommit en lagstiftning mot en orimligt hög prisbildning å våra^ förnödenheter,
vilken synes vara något mera effektiv än de åtgärder som pa detta
område kommo till stånd i vårt land under förra världskriget. Men på en punkt
— nämligen då det gäller att förhindra en allt för hög hyrespris-nivå — synes
den nuvarande prisregleringslagstiftningen vara underlägsen den förut nämnda,
efter som prisregleringsverksamheten nu ej har till uppgift att syssla med
hyrespriserna och det ej heller vidtagits några effektiva åtgärder av annat slag
för att bemästra utvecklingen inom detta område.

Men örn avsikten med den prislagstiftning, som kommit till stånd, i vart
land, är att förhindra en orimlig prisstegring, i första hand på de nyttigheter,
som i allmänhet ingå i en svensk medborgares budget, och samtidigt förhindra
en befarad inflation, då bör man kunna ha anledning framhålla, att nämnda
prisreglering även borde omfatta hyrespriserna. Utgifterna för hyrorna inga
nämligen med en mycket stor andel i utgiftsbudgeten för en stor del av landets
befolkning (enl. bestämmelserna rörande grunderna för socialstyrelsens levnadskostnadsmdex
ingår hyran och bränslet med tillsammans 18.1 % i den hushallsbudget,
som ligger till grund för indexens uträknande).

Det som här anförts giver mig anledning att ifrågasätta, örn icke åtminstone
förberedande åtgärder — örn detta icke redan skett — nu borde åstadkommas,
så att ett lagsförslag i denna, fråga kunde framföras till 1942 års
riksdag. Örn man hyser betänkligheter mot att göra denna lagstiftning allt för
långt gående, kumle man därvidlag tänka sig en lagstiftning, som icke omfattade
under den allra senaste dyrtiden uppförda bostadshus, samt att lagen endast
kom att omspänna sådana samhällen, där det kommunalt beslutande organet
begär lagens tillämpande med hänsyn till resp. samhälles storlek, dess karaktär
av stålls- eller stadsliknande samhälle eller bostadshyrornas allmänna
höga nivå o. d.

Under hänvisning lill vad här anförts ani,aller jag härmed örn kamma rens

TSTr 43.

Onsdagen den 29 oktober 1941.

Interpellation. (Forts.)

tillstånd att få till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet rikta
följande frågor:

1) Har herr statsrådet vidtagit några förberedande åtgärder för att genom
åstadkommande av en provisorisk lagstiftning eller på annat sätt söka förhindra
en befarad krisbetonad hyresstegring?

2) Örn denna fråga besvaras nekande, är herr statsrådet beredd att nu eller
under den närmaste tiden vidtaga förberedande eller definitiva åtgärder i form
av lagbestämmelser för åstadkommande av ett ingripande mot en sådan hyresförhöjning,
vilken kan antagas bli en följd av den nuvarande kristiden och
främst av den uppkomna bostadsbristen?

Denna anhållan bifölls.

§ 12.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Mattsson m. fl., nr 340, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
304, med förslag till lag örn förhöjt dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m.; samt

herr Hagberg i Luleå m. fl., nr 341, likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 304.

Dessa motioner remitterades genast var för sig, såvitt angick förslaget till lag
örn förhöjt dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag samt
förslaget till förordning örn förhöjt dyrtidstillägg å blindhetsersättning, till
behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet,

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.4 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 1 november 1941.

Nr 45.

Lördagen den 1 november.

Kl. 4 e. m.

Justerades protokollen för den 27 och den 28 nästlidna oktober.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 316, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17
juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, m. m.;

nr 317, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § och 2 § 1 mom.
lagen den 27 juni 1902 (nr 71 s. 1), innefattande vissa bestämmelser örn elektriska
anläggningar, m. m.;

nr 318, med förslag till värnpliktslag;
nr 319, angående anskaffning av tygmateriel m. m.; och
nr 320, angående vissa åtgärder för bekämpande av tuberkulos hos nötkreatur.

Dessa propositioner remitterades genast, propositionen nr 316, i vad angick
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 17 juni 1916 (nr
235) örn försäkring för olycksfall i arbete, till behandling av lagutskott och
i övrigt till bankoutskottet, propositionerna nr 317 och nr 318 till behandling
av lagutskott, propositionen nr 319 till statsutskottet samt propositionen nr 320
till jordbruksutskottet.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.6 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Andra leammarens protokoll 1941. Nr 45.