1941. Andra kammaren. Nr 44 (Riksdagens protokoll 1941:44)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Andra kammaren. Nr 44.

Måndagen den 20 oktober.

Kl. 2 e. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Härmed intygas på heder och samvete, att riksdagsmannen Johan Olov
Gavelin från Malmberget sedan den 13 oktober vårdas å Gällivare lasarett för
blodkärlssjukdom och att han för den skull är ur stånd att deltaga i riksdagsarbetet
minst t. o. m. den 8 november 1941.

Gällivare lasarett den 15 oktober 1941.

Torsten M. Beckman,

lasarettsläkare.

Kammaren beviljade herr Gavelin ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare
från och med denna dag.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll hållet inför statsrådet och t.f. chefen för
justitiedepartementet den 28 juli 1941.

Till justitiedepartementet hade från länsstyrelsen i Västernorrlands län den
28 juli 1941 inkommit en den 25 i samma månad dagtecknad riksdagsmannafullmakt
av innehåll, att, sedan hemmansägaren Sven Edin i Junsele blivit utsedd
till ledamot av riksdagens andra kammare för Västernorrlands läns valkrets
för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari 1941, men denna
plats blivit ledig, vid förrättning enligt 87 § lagen örn val till riksdagen lärarinnan
Judith Olsson i Ullånger blivit utsedd att inträda såsom ledamot av
nämnda kammare för tiden till den 1 januari 1945.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför t.f. chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

Hjalmar Nyman.

Vid detta protokoll var fogad den däri omförmälda fullmakten för lärarinnan
Judith Olsson i Ullånger att vara ledamot av riksdagens andra kammare
för tiden till den 1 januari 1945.

Kammaren, som lade protokollet till handlingarna, förklarade fröken Olsson
behörig till riksdagsmannakallets utövande.

Herr talmannen meddelade härefter, att fröken Olsson intagit sin plats i
kammaren.

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 44.

Nr 44.

Måndagen den 20 oktober 1941.

InterpeUalion.

§ 3.

Avlämnades följande propositioner, nämligen:

av herr statsrådet Wigforss propositionen, nr 305, angående utgifter å tillläggsstat
1 till riksstaten för budgetåret 1941/42; samt

av herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp propositionerna:

nr 304, med förslag till lag om förhöjt dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd
och barnbidrag, m. m.;

nr 306, med förslag till vissa åtgärder för främjande av hantverk och småindustri; nr

307, med förslag till lag med vissa bestämmelser om dödande av handlingar
som förstörts under krig m. m.;

nr 308, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation;

nr 309, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen;

nr 310, angående anvisande av medel till låneunderstöd åt vissa fiskare;

nr 311, angående ytterligare bidrag till uppförande av brandtorn m. m.;

nr 312, angående anvisande av medel till byggande av skogsvägar m. m.;
och

nr 313, angående anordnande av bostäder för personal vid flottans skifferoljeverk
å Kinnekulle.

Samtliga dessa propositioner bordlädes.

§ 4.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! Nu gällande lagstiftning
örn förräderi-, sabotage- och spioneribrott m. m. har i allt väsentligt fått sin
utformning i lagarna den 17 maj 1940. Genom lag nämnda dag (SFS nr 356)
om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § strafflagen och
en samtidigt .utfärdad lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten
(nr 357) meddelas sålunda nya bestämmelser örn förräderi och andra
för rikets säkerhet menliga brott.

Vidare ha genom en samma dag utfärdad lag med vissa bestämmelser till
skydd för försvaret m. m. (nr 358) meddelats föreskrifter örn förbud för obehöriga
att beträda vissa anläggningar och områden m. m. I anslutning till
denna lag har den 24 maj 1940 utfärdats en kungörelse (nr 383) angående
tillämpningen av denna lag (bevakningskungörelse) med närmare bestämmelser
örn vem rätten att meddela sådant förbud skall tillkomma m. m.

I visst hänseende kompletterades denna lagstiftning genom urtima riksdagens
beslut den 4 december 1940 i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr
55 med förslag till lag örn straff för sabotage m. m. (Riksdagens skrivelse
nr 74. Lag av den 13 dec. 1940.)

Lagstiftningen grundar sig på tvenne av Kungl. Maj :t tillkallade särskilda
sakkunniga, professorn Ragnar Bergendal och revisionssekreteraren Olof Thulin,
resp. den 10 april och den 26 juli 1940 avgivna betänkanden.

Den nya lydelsen av 8 kap. strafflagen, som, enligt vad första lagutskottet
anförde i sitt utlåtande nr 32, avser att »åt hithörande bestämmelser giva en
mera tidsenlig utformning», innebär förutom straffbeläggande av vissa handlingar
även en höjning av straffsatserna. Under den relativt korta tid, lagstiftningen
varit i kraft, synas emellertid förhållandena på detta område ha undergått
en avsevärd skärpning. Talrika meddelanden ha offentliggjorts angående

Måndagen den 20 oktober 1941.

Nr 44.

Interpellation. (Forts.)

häktning av väl organiserade och över hela landet spridda samt synbarligen
med penningmedel rikt försedda ligor för spioneri, sabotage och liknande verksamhet.
Denna har dels varit riktad mot Sverige, dels har den avsett planläggande
av åtgärder mot andra länder, därigenom utsättande vårt vänskapliga
förhållande till främmande makter för risker. Allmänhetens oro inför dessa
företeelser är förklarlig och berättigad.

Självfallet räknar ingen med att vårt land i nuvarande tid skall kunna gå
helt fritt från händelser av dylik art. Det som bör eftersträvas är emellertid
att söka, så långt det går, begränsa och neutralisera det onda.

Under sådana förhållanden kan det med skäl diskuteras, örn exempelvis de
i nuvarande 8 kap. strafflagen givna straffsatserna äro tillfyllest för att ej
endast straffa den brottslige utan även utgöra tillräckligt avskräckande hot för
den, som överväger att begå sådana brott.

I de paragrafer, mot vilka brott av allvarligare beskaffenhet hittills skett,
äro straffsatserna följande:

4 § fängelse eller straffarbete i högst två år,

9 § högst straffarbete i två år (minimum alltså böter),

II § straffarbete i högst sex år,

12 § böter eller fängelse,

14 § fängelse eller straffarbete i högst två år,

25 § straffarbete i högst sex år eller i lindrigare fall fängelse,

26 § högst straffarbete i två år (minimum alltså böter).

För den händelse vederbörande skall dömas för flera brott, kan straffmaximum
höjas, dock högst med två år.

Gränserna mellan spioneri- och sabotageverksamheten i fred och krig äro, så
som förhållandena numera gestalta sig, flytande, och den verksamhet, som övas
under fredstid, kan ha lika allvarliga följder som krigs spionage. Örn det dessutom
nu liksom under förra storkriget förhåller sig så att Sverige i sin egenskap
av en av de få neutrala staterna kommit att utgöra en av centralpunkterna
för antydd verksamhet av olika slag, torde det finnas all anledning att
i görligaste mån belägga dylika förseelser med straff, som äro avsevärt mycket
högre än de härovan återgivna.

I detta sammanhang lärer kunna ifrågasättas, huruvida polismakten för närvarande
disponerar tillräckliga tekniska och organisatoriska resurser för att
vara något så när vuxen de uppgifter, som en hård tid ställer på densamma. En
effektivisering och en utbyggnad av viss del av polisorganisationen synes vara
av behovet påkallad.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag anhålla örn andra kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa
följande spörsmål:

Anser herr statsrådet de i gällande lagstiftning örn förräderi-, sabotage- och
spioneribrott upptagna straffsatserna under nu rådande allvarliga förhållanden
i varje hänseende innebära tillfyllestgörande skydd för samhället mot dessa
för rikets säkerhet menliga brott, eller, om så icke skulle vara fallet,

har herr statsrådet för avsikt att snarast möjligt för riksdagen framlägga
förslag om skärpning av dessa straffsatser, eventuellt i form av en provisorisk
lagstiftning?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 5.

Herr Pettersson i Dahl erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman\ Interpellation.
T cirkulär nr 450 har statens livsmedelskommission angivit bestämmelser an -

Nr 44.

Måndagen den 20 oktober 1941.

Interpellation. (Forts.)

gående avstående av fodersäd. Enligt dessa bestämmelser har livsmedelskommissionen
icke räknat med någon allmän avsättning av fodersäd till fjäderfä.
Endast i de fall, där djurägaren har sin huvudsakligaste utkomst av fjäderfäskötsel,
skall fodersädesbehovet beaktas, varvid en reduktion av antalet upp
till 25 höns icke skall äga rum, medan i frågan örn antalet därutöver skall
räknas med en reducering, för antalet upp till 150 st. med 50 % och för antalet
därutöver med 70 %. För fjäderfä räknas med en årskvantitet av 15 kg
per vuxet djur.

Livsmedelskommissionens avsikt synes vara att ställa de djurägare som ha
sin utkomst av fjäderfäskötsel i en gynnsammare situation än övriga, d. v. s.
hjälpa dem så att icke deras levebröd tages helt ifrån dem. Det måste fastslås
att redan en reduktion av en hönsbesättning till 50 % är ett högst allvarligt
ekonomiskt ingrepp med hänsyn till fjäderfäskötselns lönsamhet, men då
kan ju en till närmare 30 % reducerad besättning så mycket mindre bära de på
hela anläggningen vilande allmänna omkostnaderna och dessutom lämna en
djurägare någon lön för utfört arbete.

Läggas så härtill kommissionens bestämmelser örn en tilldelning av 15 kg
fodersäd per höna och år, innebär detta i realiteten en ytterligare reducering
av djurantalet, enär 15 kg fodersäd d. v. s. cirka 12.5 Fe utgöra endast 40 %
av underliållsfodret per år. Beräknas underhållsfoderbehovet för en medelstor
höna till 31 Fe, uppgår sammanlagda behovet av underhålls- och produktionsfoder
vid ekonomisk äggproduktion till 38—40 Fe per höna och år. Den beviljade
mängden fodersäd utgör sålunda cirka 32 % av det totala foderbehovet.
En besättning, som enligt cirkulär 450 reduceras till exempelvis 30 %.
måste alltså i verkligheten reduceras till cirka 12.8 % av den normala storleken,
allt under förutsättning av att ersättningsfodermedel icke från annat
håll kunna anskaffas.

Utgår man vidare ifrån att det varit kommissionens avsikt att återstoden
av foderbehovet skall fyllas med licensfria ersättningsfodermedel, t. ex. kokt
potatis, fiskensilage, köksavfall m. m., så är detta såväl praktiskt som teoretiskt
outförbart vid en spannmålsgiva av 15 kg. Den minsta möjliga mängden
spannmålsprodukter i värphönsens foderstat är 22 kg per höna och år.
Underskrider mängden spannmålsprodukter denna siffra, blir foderstaten obrukbar
för värphöns. Under förutsättning av att man använder ersättningsfodermedel
i största möjliga utsträckning räcker den medgivna tilldelningen för utfodring
av cirka 70 % av det hönsantal för vilket djurägaren fått tilldelning.
En reduktion enligt cirkulär nr 450 till exempelvis 40 % innebär sålunda i praktiken,
att man med bästa vilja kan behålla högst 28 % av besättningen. Det
enda riktiga hade varit, om man bortser från fjäderfäskötselns lönsamhet, att
angiva en större reduceringsprocent och öka tilldelningen av fodersäd till minst
22 kg per höna. Som bestämmelserna nu utformats sakna de varje kontakt med
verkligheten och den praktiska fjäderfäskötseln. Man ställer sig vidare frågande,
varför kommissionen överhuvud taget medgivit en tilldelning till dem
som haft sin huvudsakliga utkomst av fjäderfäskötseln, då kommissionen ansett
sig böra sätta denna tilldelning så lågt att driften omöjligen kan ekonomiseras,
även om äggpriset hade varit normalt.

I cirkulär nr 446 har livsmedelskommissionen utfärdat bestämmelser för ägghandelns
reglering samt fastställt normalpriser för ägg. Som grundval vid
utarbetandet av dessa bestämmelser synes Sveriges fjäderfäavelsförenings förslag
till ägghandelsstadga ha legat, men tyvärr ha en del avvikelser gjorts.

Vad sedan normalpriserna för ägg angår, måste man säga, att det normalpris,
som nu satts att gälla från den 24 september och tills vidare, är så lågt

Måndagen den 20 oktober 1941.

Nr 44.

Interpellation. (Forts.)

att all ekonomisk äggproduktion är omöjliggjord. Normalt utgöra foderkostnaderna
ungefär 70 % av produktionskostnaderna för ägg, arbetskostnaderna
oberäknade. Utgår man från medelpriser gällande år 1939 och endast jämför
foderprisernas stegring med äggprisets, så torde utan vidare vara klart att
äggproduktionen även under i övrigt normala förhållanden, d. v. s. utan reducering
av hönsantalet, måste vara förlustbringande. Allt hönsfoder har stigit
i pris sedan 1939 med cirka 100 %. Tranpriset exempelvis har tillåtits stiga
med inte mindre än 400 %.

Lägger man sedan därtill övriga stegrade produktionskostnader, såsom höjda
arbetspriser, ökade byggnadskostnad^, fördubblad uppfödnings- och rekryteringskostnad,
då förefaller det orimligt, att äggpriset endast tillåtits stiga
med 22 % sedan 1939.

Det bör i detta sammanhang nämnas att, enligt uppgift, priskontrollnämnden
den 11 september gick med på att äggnoteringen höjdes med 25 öre per kg
till 2: 50 kr. En liknande höjning av äggpriset vid denna tid på året är, så
långt man kan minnas, såväl producenter som den äggköpande allmänheten
vana vid. Men nu bestämmer livsmedelskommissionen med regeringens goda
stöd, att äggpriset skall sänkas. Säkert kommer livsmedelskommissionen att
lyckas storartat, örn avsikten varit att skära bort så gott som all äggproduktion
utom den, som kan äga rum hos jordbrukarna själva till husbehov. Resultatet
har redan visat sig däri, att en del hönsslakterier annonserat om att de
för närvarande inte kunna ta emot flera djur. Man torde utan överdrift kunna
säga, att örn inte de här påtalade missförhållandena rättas till så att äggpriset
täcker produktionskostnaderna, kommer det att bli ändå värre längre
fram på hösten. Nu invändes ju emot detta resonemang, att när fodret passerar
genom hönskroppen förloras för mycket i kalorivärde, men samtidigt glömmer
man att ägget innehåller ett skyddsfödoämne, värdefullt särskilt för sjuklingar
och barn. Då detta värde är ytterst svårt att teoretiskt sia fast, är utgården
ändå mer obegriplig. . _ .

Den stora mellanhandsmarginalen förtjänar också att observeras. Skillnaden
mellan kr. 2: 25 och 3: 12 i första prisområdet — = 87 öre — förefaller
oförklarligt stor. Fastän äggen inte få betinga produktionskostnaden till producenterna
bli de ändå dyra för konsumenterna. Konsument får inte köpa direkt
av producent, men kristidsstyrelsen kan utfärda licens till äggförsäljare:
denne måste dock då sälja äggen 25 öre billigare än de sekunda äggen kosta i
minuthandeln. I sin verksamhet ha lantbrukarnas organisationer lagt sig vinn
om, samt också lyckats, att minska avståndet mellan det. pris, som producenten
får, och det, som konsumenten betalar, men detta förhållande tycks inte uppskattas
av regeringen och livsmedelskommissionen. ^

Förutom de här påtalade förhållandena bör också erinras örn det olyckliga
läge, vari tusentals småbrukare, lägenhetsägare och andra äggproducenter kommit
genom att en förvärvskälla ryckts ifrån dom. Som bekant omfattar antalet
brukningsdelar örn högst 10 har åker cirka 77 % a.v totala antalet brukningsdelar.
Särskilt de mindre småbruken äro ofta för sin utkomst i hög grad
beroende av fjäderfäskötseln. Dessa djurägare representera en befolkningsgrupp,
som saknar tillräcklig ekonomisk motståndskraft för att kunna utstå
en dylik påfrestning. .

Äggen äro också belastade med omsättningsskatt, vilket däremot inte mjöloch
mjölkprodukter äro. Dessutom har ju riksdagen, anslagit ganska stora belopp
för att inte dessa sistnämnda livsmedel skola bli för dyra i allmänna handeln.
Liknande subventionssyslom kunde lämpligen tillämpas beträffande äggen,
ifall subventionssystemet skall fortsätta.

Nr 44.

Måndagen den 20 oktober 1941.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

Vi måste nog alla beakta tidens och lägets svårigheter, men i fråga om äggransoneringen
med ty åtföljande prissättning torde man kunna säga, att densamma
är inte handlagd med det omdöme, som man bör kunna fordra.

Med stöd av det anförda tillåter jag mig att rikta följande frågor till statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet:

Har statsrådet observerat de här påtalade missförhållandena angående fodertilldelning
till höns och prissättning på ägg?

Och örn så är fallet: Är statsrådet villig medverka till att dessa missförhållanden
bliva rättade?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 6.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Liedberg, som anförde: Herr talman! Innevarande års riksdag beslöt
att utsträcka krigskonjunkturbeskattningen även till jordbruk och skogsbruk.
Då dessa näringsgrenar i nuvarande läge höra till våra allra viktigaste, är det
av vitalt intresse att klargöra, vilka verkningar ur produktions- och driftsekonomisk
synpunkt skatten haft.

I bevillningsutskottets betänkande nr 30 uttalades bl. a., att skattens nuvarande
anordning ej var lagd på att förhindra utan fastmera medverka till
en fortsatt sund konsolidering av näringslivet. Detta yttrande kan med stor
tvekan möjligen godtagas i fråga örn krigskonjunkturbeskattningen av rörelse,
som fått vissa möjligheter till avskrivningar öppnade. Det gäller däremot ej
i fråga örn jordbruk, där krigskonjunkturskatten snarare ytterligare skärper
de redan förut mycket starkt konsolideringshindrande reglerna i kommunalskattelagen.

Så länge jordbruksnäringen ej har möjlighet att verkställa avskrivningar
på samma sätt som »rörelse», måste krigskonjunkturskatten ytterligare försvåra
nyanskaffnings- och nybyggnadsverksamhet samt anpassning av driften
efter nuvarande förhållanden. Under en period av prisstegring blir detta
ännu mera markant.

Krigskonjunkturskattens utformning hämmar sålunda f. n. sådana önskvärda
produktions- eller standardförbättrande åtgärder, som fordra en kapitalinsats,
emedan sådana utgifter ej äro avdragsgilla vare sig vid inkomsteller
krigskonjunkturskattens beräkning. Örn denna sålunda nödvändiga inkomstökning
redan i och för sig är svår att uppnå, blir detta uppenbarligen
i ännu högre grad förhållandet, då till denna i företaget investerade inkomstökning
måste läggas ett så väsentligt skattebelopp som dels 50 % krigskonjunkturskatt
och dels de ordinarie skatterna. Jordbruket har ett stort behov
av rationaliserings- och standardförbättrande åtgärder, detta gäller såväl
byggnader som inventarier, men frånvaron av varje slags möjlighet att
i likhet med »rörelse» göra avskrivningar verkar oskäligt betungande. I
ännu högre grad framträder behovet att omedelbart få avskriva av det aktuella
prisläget betingade merkostnader och överpriser.

En produktionsökning med åtföljande krigskonjunkturbeskattad inkomststegring
medför ofta sjunkande genomsnittsvinst per försåld enhet, vilket
även bidrager till att bromsa en ej minst ur prispolitisk synpunkt välbehövlig
produktionsökning.

Den felslagna grödan har givetvis för flertalet jordbrukare eliminerat varje
utsikt till merinkomst och därmed gjort krigskon junk turbeskattningens verkan
på det egentliga jordbruket mindre framträdande.

Måndagen den 20 oktober 1941.

Nr 44.

Interpellation. (Forts.)

Krigskon junkturskattens produktionsliämmande verkan torde däremot redan
ha framträtt inom skogsbruket. På grund av obekantskap med skattereglernas
innebörd ha många skogsägare trott, att 50 % av deras totala merinkomst
skulle åtgå till krigskonjunkturskatt, varför de starkt begränsat sina
avverkningar. Andra åter ha strängt hållit sig inom en sådan ram, att deras
merinkomster ej skulle överstiga det skattefria avdraget på 3,000 kronor.
Detta senare förhållande gäller särskilt större skogsägare, från vilka bränslemarknaden
skulle kunnat tillföras betydande kvantiteter, såvida krigskonjunkturskatten
ej verkat hämmande.

Någon ovillighet att åtaga sig skälig skattebörda ligger ej till grund härför.
Det är snarare så, att en skogsägare förutom normalt uttag ej gärna tär
på sitt skogskapital, örn han samtidigt vet, att detta extra uttag ej blott
kommer att beskattas såsom inkomst utan därtill underkastas extrabeskattning.

Den inskränkning av skogsavverkningarna, som krigskonjunkturskattens nuvarande
utformning medför, är i detta försörjningsläge högst betänklig, då
den direkt motverkar de stora ansträngningar som måste göras för att erhålla
tillräckligt med ersättningsbränsle.

Framför allt borde sådana extra ordinära inkomster från skogsbruket kunna
användas för avskrivning av hastigt produktionsbefrämjande arbeten, såsom
anläggande av nya skogsvägar m. m. Redan därigenom skulle bränsleförsörjningens
problem avsevärt lättas.

Under innevarande avverkningssäsong, vilken delvis kommer att ligga till
grund för nästkommande års krigskonjunkturskatt, kan man förmoda, att avverkningarna
av skilda anledningar måste koncentreras mera än förut till
mellersta och södra Sverige. Den avverkade kvantiteten per skogsägare kommer
följaktligen att stiga inom dessa områden, och möjligheten för att. hans
inkomster därigenom falla under krigskonjunkturskattelagen ökas ytterligare.
Under sådana förhållanden är det ytterst troligt, att ökade avverknings ålägganden
komma att väcka en stark reaktion, vilken ytterligare måste skärpas
genom att även gagnvirke måste huggas till brännved, varigenom överskjutande,
frivillig avverkning knappast kan påräknas.

Dessa ekonomiska konsekvenser av krigskonjunkturskatten komma säkerligen
att bliva ytterligare markanta ju mera krisläget försvåras, och de kunna
i sin tur bidraga till en ytterligare försämring av försörjningen. Det borde
snarare vara så, att alla åtgärder, vilka hastigt kunna driva upp produktionen
inom skogs- och jordbruk, borde vidtagas. En av de mest betydelsefulla
vore därvid, att skattelagstiftningen tilläte omedelbar nedskrivning till förkrigsvärdet
av samtliga nyanläggningar under krisperioden. Industrien har
möjlighet härtill, och det torde ej råda någon tvekan om, att de ansträngningar
och ekonomiska uppoffringar, som vår landsbygdsbefolkning gör för
att öka produktionen, i många fall äro lika kortfristigt krisbetonade som
inom industrien. En sådan ned- och avskrivningspolitik skulle även främja
företagsamheten på landsbygden och underlätta en förbättring av dess standard.
Förbättringen skulle dessutom framkomma spontant i stället för att
man nu knappast lyckas framskapa den ens med hjälp av stora statsbidrag.

För att främja en sådan utveckling skulle det vara av synnerligen stor
betydelse, örn finansministern redan nu kunde klargöra, vilka reformer som
äro avsedda att genomföras i 5 och G §§ av krigskonjunkturskatteförordningon.
Det går nämligen ej att bortse ifrån, att den nuvarande förordningens
utformning ej är tillfredsställande och att missnöjet med den övar ett avsevärt
inflytande på jordbrukarnas och skogsägarnas ekonomiska dispositioner ända

Nr 44.

Måndagen den 20 oktober 1941.

Interpellation. (Forts.)

fram till den tidpunkt, då riktlinjerna för 1942 års krigskonjunkturskatt offentliggöra®.

Reformer skulle framför allt vara önskvärda på följande punkter. Jordbruket
bör likställas med »rörelse» i fråga örn avskrivnings rätt, så att nödvändig
ekonomisk konsolidering för denna näringsgren med redan nu hög
skuldbörda ej förhindras. Jordbruket bör erhålla rätt att omedelbart nedskriva
värdet på nyanskaffade produktionsmedel, byggnader otc. till förkrigsvärde
samt att i snabb takt avskriva mera krisbetonade nyanskaffningar. Jordbruket
bör erhålla garanti för att en normal förräntning av det däri arbetande egna
kapitalet ej under några omständigheter skall falla under krigskonjunkturskatten.
Möjlighet bör vidare beredas jordbruket att på grundval av i förväg
givna lagregler avsätta viss del av ett års merinkomst (t. ex. genom provisorisk
skattepåföring) för att därmed kompensera eventuella förluster under
annat år.

Skogsbruket bör genom lindrigare iskatteregler kompenseras för de kapitalförluster
som ske genom överavverkning eller genom att gagnvirke måste uttagas
till brännved. Skogsbrukets krigskonjunkturskatt bör dessutom utformas
så, att den uppmuntrar i stället för motverkar en relativt hög avverkning,
oberoende av avverkningens absoluta storlek. Även skogsbruket bör slutligen
erhålla rätt att omedelbart avskriva kostnaderna för snabbt produktionsbefrämjande
åtgärder.

Vad beträffar tillämpningen av nu gällande förordning om krigskonjunkturskatt,
lär denna, enligt vad jag inhämtat, vara synnerligen varierande i olika
län. Det landskamrerarmöte, som ägde rum omedelbart efter skattens antagande,
hade endast möjlighet att rent teoretiskt diskutera lagens konsekvenser
beträffande jord- och skogsbruk. Sedan nu landskamreramas förslag tillställts
de skattskyldiga, löper en period fram till den 15 december, då det
alltjämt finnes möjlighet att på grundval av nu inhämtade erfarenheter skapa
en enhetlig tillämpning över hela landet. Missuppfattningar och oklarheter
skulle kunna undanröjas, innan prövningsnämnderna den 15 december avsluta
sitt arbete.

Såsom man befarade redan vid den förberedande behandlingen av kungl,
propositionen, synes ett stort antal skattskyldiga ej ha förmåga att bedöma
det berättigade i de utsända förslagen. Erinringar mot dessa fordra tillgång
till såväl juridisk sakkunskap som ett ofta omfattande utredningsmaterial,
vilket allt ställer sig dyrbart och tidsödande. Det skulle framför allt vara
synnerligen olyckligt, örn tillämpningen i olika län vore så skiljaktig, att därigenom
orättvisor skedde, vilka först skulle kunna rättas genom besvär till
högre instans. Arbetsbördan skulle därigenom onödigtvis ökas även för dessa.

För att undvika detta synes det vara lämpligt, att ett landskamrerarmöte
sammankallades snarast möjligt. Vid detta skulle en samordning av praxis
kunna ske för hela riket och tvistiga fall diskuteras och principiellt avgöras.

På grund av vad jag ovan anfört får jag alltså hemställa om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa
följande frågor:

Är herr statsrådet i tillfälle att giva kammaren en översikt över de bestämmelser
angående krigskonjunkturskatt för jord- och skogsbruk som kunna
komma att föreläggas nästa års riksdag, särskilt beträffande avsikterna att
vidtaga ändring av dessa, samt anser herr statsrådet det icke vara av behovet
påkallat att snarast inkalla ett landskamrerarmöte för att samordna tillämpningen
av krigskonjunkturskatteförordningen?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Måndagen den 20 oktober 1941.

Nr 44.

§ 7.

Herr Henriksson, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Kris- Interpellation.
förhållandena framskapa nya former av kriminalitet, och det är ofta svårt att
effektivt ingripa mot dem på grund av att lagstiftningen ej i tid hinner anpassa
sig därefter. Sålunda är regleringen av handeln med vissa, knappa varor
ett område, där de nuvarande straffbestämmelserna ej synas tillfyllest.

När t. ex. ransoneringskuponger få ett självständigt bjdesvärde i den »svarta
marknaden», uppstår en mycket egendomlig situation. Ransoneringskuponger
anses ej lia penningvärde och kunna alltså olovligen tillgripas eller vara objektet
för bedrägeri och förskingring utan att ansvarstalan kan. föras jämlikt bestämmelserna
i 20 eller 22 kap. strafflagen. Det.är tvivelaktigt, örn målsägandetalan
kan föras, då, något egentligt värde ej finnes på sådana kuponger. Å
andra sidan kunna de olovligen åtkomna kupongerna säljas till. illojala medborgare
och därigenom bereda vederbörande en avsevärd ekonomisk vinst.

I straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning örn förmögenhetsbrott
(SOU 1940/20) anföres följande:

»Frågan huru tillgrepp av ransoneringskort bör bedömas erbjuder särskilda
svårigheter. I hittillsvarande rättspraxis har sådant tillgrepp ansetts icke utgöra
stöld, emedan korten sakna marknadsvärde (SvJT 1919 Rf s. 8). Enligt
förslaget utgör denna omständighet ej något hinder. Där rätten att göra inköp
är en för förvärvsverksamhet värdefull rättighet, såsom fallet är t. ex. da kurten
avse inköp av bensin, synes stöldansvar därför kunna inträda enligt förslaget.
Även där korten giva rätt till inköp av vara till.lägre pris än i öppna
marknaden, äro förutsättningarna för stöldansvar säkerligen för handen. Mahända
kan man i andra fall komma till samma slutsats genom att^ beakta, att
den som berövas kort avseende viss vara kan bliva nödsakad att såsom ersättning
köpa andra slags varor vilka betinga högre pris. Det synes emellertid
icke vara nödvändigt att genom ett sådant resonemang låta frågan, huruvida
kravet på förmögenlietsöverföring är uppfyllt, hava avseende endast därpå, om
genom tillgreppet uppstår i penningar uppskattbar vinning och skada. Innebörden
av ransoneringen är, att den vanliga penninghushållningen på visst område
satts ur spelet. Det synes med hänsyn därtill befogat att låta kravet på vinning
och skada avse tillgången till de ransonerade förnödenheterna. Med en
sådan tolkning av stöldbestämmelserna blir tillgrepp av ransoneringskort att
hänföra under dem.»

Även örn denna tolkning av 20 kap. 1 § strafflagen redan nu skulle kunna
genomföras av högsta domstolen, funnes ej möjlighet att till statsverket indraga
den obehöriga vinning vederbörande gjort genom sitt olagliga förehavande.

Den nu gällande föreskriften örn indragande av sådan vinst har följande lydelse
i 2 § av Kungl. Maj :ts kungörelse den 19 juli 1941 (SFS 671/1941):

»Har vara överlåtits i strid mot vad därom är stadgat i något av de i 1 §
angivna författningsrummen och fälles någon för överlåtelsen till ansvar enligt
författningen i fråga, skall domstolen, där ej särskilda förhållanden til!
annat föranleda, tillika förplikta honom att utgiva ersättning för .värdet av
vad som olovligen överlåtits. Domstolen må vidare, efter ty skäligt finnes, förklara
sådana förråd av varan förverkade, som ägas eller innehavas av. den
tilltalade. Vad i detta stycke är stadgat skall äga tillämpning jämväl i det
fall, att den tilltalade för sin ifrågavarande förseelse är förfallen till ansvar
enligt allmänna förfogandelagen.»

Som synes innebär detta endast, att det verkliga värdet av den överlåtna
varan och ej försäljningspriset på den »svarta marknaden» ligger till grund
för den ersättning vederbörande kan förpliktas utgiva till statsverket.

Vid stor knapphet på en ransonerad vara mister emellertid själva varans

Nr 44.

Måndagen den 20 oktober 1941.

Interpellation. (Forts.)

pris alltmera sin betydelse under det att beviset örn rätt att inköpa denna
vara, d. v. s. ransoneringskupongen, får ett allt högre värde. Konsumenterna
kunna med dessa skaffa sig ökad tilldelning, och återförsäljarna kunna med
dem redovisa en högre försäljning än som verkligen skett, så att de kunna få
motsvarande mängder lösgjorda för att säljas illegalt.

otillfredsställande, att straffbestämmelserna i allmänna
strafflagen och specialstraffrätten ej skola vara till fyllest för att ej endast
motverka och bestraffa sådana handlingar utan även borttaga alla vinstmöjligheter
därav, borde en lagändring ske.

Jag vill i detta sammanhang påpeka, att § 36 i den norska strafflagen av
deri 22 maj 1902 har följande bestämmelse: »Det ved en strafbar Handling
vundne Udbytte eller et Belob, svarende til det antagelige Udbytte av samme,
kan ved Dom inddrages hos den skyldige eller hos den, paa hvis vegne han har
handiet, uden at Straffesag behover at vaere reist eller at kunne reises mod
nogen.

Er en strafbar Virksomhed drevet saedvansmaessig, kan det Belob, som
inddrages, bestemmes efter det antagelige Udbytte af den hele Virksomhed.»

Det kan knappast råda någon tvekan örn, att en generell bestämmelse av
denna art skulle avsevärt öka möjligheterna att bekämpa den illojala handeln
med ransonerade varor eller med ransoneringskuponger.

Då återförsäljare i vissa fall synbarligen förfara illojalt — vilket man
måste sluta sig till eftersom lösa kuponger ha en marknad — skulle straffet
mot dem kunna utbyggas på det sätt som skett i norska strafflagen § 29 punkt
5, där det föreskrives, att man kan ådöma såsom straff »Tab for en bestemt Tid
af indtil 5 Aar eller for bestendig av Ret til at drive visse Nmringsveie, som i
Dommen bliver serlig att naevne. Den, der er fradömt Retten til at drive en
Naeringsvei, kan heller ikke forestaa saadan for en anden».

Det är utomordentligt viktigt, att lagstiftningen ger myndigheterna alla
möjligheter att effektivt ingripa mot illojal handel. Den nuvarande bestämmelsen
i 2 § kungl. kung. 19 juli 1941 (SFS 670/1941), att straffet endast är
dagsböter eller fängelse, gör det exempelvis omöjligt att häkta vederbörande,
varför han, sedan tiden för anhållandet utgått, måste försättas på fri fot. Detta
försvårar i hög grad utredningsarbetets gång. Det måste dessutom anses
föga önskvärt, att villkorlig dom ådömes för dylika brott.

De utomordentligt stränga straff som i andra länder stadgats för brott mot
ransonerings föreskrifterna visa vilken betydelse man tillmäter, att dessa upprätthållas
och följas i full utsträckning. Under en hård ransonering kunna
illegala affärsvägar lätt göras allt bredare och mer beträdda, vilket medför en
allmän uppluckring av den allmänna rättskänslan, som till slut omöjliggör en
effektiv reglering av handeln. Det är därför synnerligen viktigt att straffbestämmelserna
redan från början äro så hårda, att man ej gradvis vänjer allmänheten
vid att bortse från vikten att noggrant följa dessa föreskrifter i allas
intresse.

°På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet, att nuvarande straffbestämmelser och bestämmelser
om ersättningsskyldighet för s. k. kupongstölder och vid överträdelse av gällande
förordningar om olovlig överlåtelse av vissa ransonerade varor äro tillfredsställande,
eller, örn så ej är fallet,

är herr statsrådet villig att snarast förelägga riksdagen förslag till effektivare
straffbestämmelser för att stävja dylik illegal verksamhet?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Måndagen den 20 oktober 1941.

Nr 44.

§ 8.

Herr Gozelius erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! De av Interpellation.
1940 års lagtima riksdag beslutade ändringarna uti 8 kap. strafflagen samt
den samma år tillkomna lagen om straff för sabotage avsågo att anpassa,
skärpa och utvidga lagstiftningen mot samhällsfientliga handlingar med hänsyn
till det totala krigets beskaffenhet och de former, varunder den mot_ statens
inre och yttre säkerhet riktade verksamheten numera bedrives. Bristen
på straffbestämmelser i vissa hänseenden hade, såsom första lagutskottet i sitt
utlåtande över förslaget till ändringar uti 8 kap. strafflagen erinrade, medfört,
att statsfientlig verksamhet hittills kunnat bedrivas tämligen öppet.

Man antog, att samhället genom den nya lagstiftningen erhållit ett effektivt
vapen i kampen mot landsförräderi, spioneri och sabotage, och man utgick i
allmänhet från att straffskärpningarna och kriminaliseringen av vissa förut
icke straffbelagda handlingar, främst avseende förberedelse och försök till sådana
brott, skulle erhålla en allmänt preventiv verkan, avskräckande och

oskadliggörande. ,

Hos allmänheten har det därför varit ägnat att väcka undran och oro, att de
i tidningarna offentliggjorda straffen för brott mot 8 kap. strafflagen varit
anmärkningsvärt låga, i det att de mångå gånger stannat vid några manaders
fängelse. I vissa fall Ilar t. o. m. villkorlig dom förekommit.

Av de uppgifter, som kommit till allmänhetens kännedom, har° dock framkommit,
att det regelmässigt icke varit fråga örn brott, som begåtts av obetänksamhet,
utan örn brott, som begåtts i samråd med andra och sorn i flera
fall haft en direkt politisk syftning, nämligen att sätta rikets inre och yttre
säkerhet i fara. Man har vidare —- säkerligen icke utan skäl — ansett, att
brott förövade under de förhållanden, som varit radande sedan kriget i Europa
utbröt, måste anses begångna under synnerligen försvårande omständigheter,
och man har på många håll fått den uppfattningen, att detta icke i miran
lig grad beaktats.

Givetvis är det svårt att bedöma, huruvida de ådömda straffen varit att
anse såsom alltför milda eller icke, då man saknar tillgång till det processmaderial,
som ligger till grund för utslagen, och även saknar uppgift örn, huruvida
brotten varit att bedöma enligt äldre eller nyare lag, samt då inom ramen
för de olika straffstadgandena brott rymmas av olika svårighetsgrad. En jämförelse
i ett större antal fall mellan utdömda straff och gällande straffsatser
synes emellertid giva vid handen, att straffen i regel utmätts pa straffskalan
närmare minimum än maximum.

Den straffrättsliga reaktionen mot dessa brott, vilka i denna tid för allmänheten
framstå såsom i hög grad samhällsfarliga och vanhedrande, torde icke
motsvara den allmänna rättsuppfattningen.

Vissa juridiska överväganden synas kunna anföras såsom stöd för att denna
allmänhetens uppfattning icke kan betecknas såsom obefogad.

Brottsbeskrivningama och straffbestämmelserna i 8 kap. äro i viss utsträckning
graderade i svårighetsgrad, allteftersom det läget är för handen, att riket
befinner sig i krig eller krig hotar riket, eller detta läge icke föreligger. Med
något enda undantag ha hittills endast tillämpats de stadganden, som gälla för
fredstid. Såväl formellt som reellt befinner sig dock vårt land för närvarande
någonstans mellan krig och fred. Förstärkt försvarsberedskap har^rått sedan
krigsutbrottet i sept. 1939, och en del förband torde vara att anse såsom mobiliserade,
vilket bl. a. medför att vissa strängare bestämmelser i strafflagen
för krigsmakten gälla. . .

Då bestämmelserna i 8 kap. strafflagen icke i själva lagtexten taga hänsyn
till ett läge för landet, som betecknas såsom förstärkt försvarsberedskap, bär

Nr 44.

Måndagen den 20 oktober 1941.

Interpellation. (Forts.)

det av domstolarna ansetts riktigt att tillämpa fredsparagraferna. Med hänsyn
till förut angivna förhållanden finnes det dock icke någon anledning att
straffmätningen nu skall hålla sig inom den nedre delen av straffskalan. Snarare
måste det anses, att brott av denna art, som begås i landets nuvarande
läge, böra anses vara begångna under försvårande omständigheter. Konsekvensen
härav skulle alltså vara, att den övre delen av straffskalan normalt skulle
användas sa länge förstärkt försvarsberedskap råder. Sörjer icke lagtillämpningen
för detta, kan det förtjäna övervägas, örn icke en lagändring vore motiverad.

Ytterligare ett skäl talar härför. I särskilt hög grad har det varit motiverat
att giva stadgandena i 8 kap. strafflagen en sådan utformning, att de
utdömda straffen skulle kunna fullfölja ett generalpreventivt syfte, alltså vara
»androm till varnagel». Knappast någon av de individer, som bedrivit sådan
straffbar verksamhet, som här är i fråga, eller som överväga att göra detta,
kan emellertid tänkas bliva avskräckt genom ett straff på några månaders
fängelse, och än mindre, örn han finner, att villkorlig dom kan ifrågakomma.

Domstolarnas _ frihet att verkställa straffmätningen inom ramen för de av
lagstiftaren angivna straffskalorna bör lämnas oförkränkt. Men om lagstiftaren
finner, att domstolarnas straffmätning icke kan anses stå i överensstämmelse
med den allmänna rättsuppfattningen eller lagstiftarens avsikt och ej
heller är tillfyllest ur kriminalpolitisk synpunkt, har denne dock vissa möjligheter
att åvägabringa rättelse, i sista hand genom lagändringar.

Det förefaller dessutom som det skulle vara tveksamt, örn 8 kapitlets bestämmelser
i nuvarande läge giva tillräckligt skydd åt rikets intressen mot alla
former av samhällsfarlig verksamhet. En fri åsiktsbildning och en lojal kritik
bör enligt min mening vara självskriven. Men en åsiktsbildning eller propaganda,
som ges i sådana former och sådant innehåll, att den närmast får karaktär
av »allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade
att framkalla fara för rikets säkerhet», kan ej givas privilegiet att få
fortgå, utan ingripande. Det är därför icke möjligt för statsmakterna att i en
situation, som icke utan fog skulle kunna betecknas såsom ett läge »då krig hotar
riket», underlåta att inskrida mot en verksamhet, som är ägnad att försvåra
eller omintetgöra verkan av de ansvariga myndigheternas åtgärder för
bevarandet av vårt lands frihet, självständighet och oberoende mot varje angrepp.

Den stats fientliga verksamhet som i år avslöjats är särskilt i de fall, där
trådarna kunnat följas till ett politiskt verksamt parti, av sådan art, att den
påkallar kraftåtgärder från statsmakternas sida.

_ I polismyndigheternas och domstolarnas händer måste sättas vapen effektiva
nog att förhindra, uppdaga, beivra och effektivt bestraffa brottsliga gärningar
av personer, som bedriva en verksamhet farlig för landets inre och yttre
säkerhet.

Har det visat sig, att de möjligheter härutinnan, som nu gällande lagstiftning
erbjuder, icke äro tillfyllest, måste åtgärder skyndsamt vidtagas. Det
ligger fara i dröjsmål med oskadliggörandet av de samhällsfarliga elementens
verksamhet.

De åtgärder, som kunna komma i fråga, avse ordningsmaktens effektivitet,
lagstiftningen och lagtillämpningen, frihetsberövande åtgärder mot samhällsfientliga
element samt förhindrandet av en verksamhet som antingen i sig själv
är ägnad att skada rikets säkerhet eller leder till samhällsfarliga brott.

Med åberopande av vad jag anfört får jag hemställa örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet rikta följande
fråga:

Måndagen den 20 oktober 1941.

Nr 44.

Interpellation. (Forts.)

Anser herr statsrådet att de straff, vilka nu ådömas för brott mot 8 kap.
strafflagen, äro i tillfredsställande grad ägnade att under nu rådande förhållanden
verka återhållande, och fyller lagstiftningen och lagtillämpningen på
detta område med hänsyn till brottens samhällsfarlighet och betydelsen av den
brottsliges bestraffande sin uppgift att trygga rikets inre och yttre säkerhet,
och, örn så icke skulle vara fallet, eller tvekan härom skulle råda, är herr statsrådet
villig att pröva de föreliggande frågorna och vidtaga erforderliga åtgärder
samt därvid bl. a. åvägabringa att lagstiftningen örn och bestraffningen
av dessa brott bringas i närmare överensstämmelse med den allmänna
rättsuppfattningen beträffande brottens svårighetsgrad och samhällsfarlighet?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

§ 9.

Ordet lämnades på begäran till InierpelUuiov.

Herr von Friesen, som yttrade: Herr talman! Förhållandena vid internatet
Långmora ha genom vissa vid anstalten inträffade händelser föranlett en
ganska livlig pressdiskussion. Uppenbart är att anordningar som denna, i och
för sig främmande för svenska tänkesätt och endast betingade av ovanliga
tidsomständigheter, icke kunna fortleva utan störningar. Meningarna ha också
gått starkt isär när de gällt att angiva riktlinjerna för vården av de internerade.
Just nu dominerar i diskussionen den uppfattningen att kontroll och
övervakning varit för slappa och att mer rigorösa föreskrifter mäste tillämpas.

Mot denna uppfattning står en annan, som med utgångspunkt från det faktum,
att de internerade inte äro att betrakta som brottslingar, hävdar, att detta ur
statsintressets synpunkt nödtvungna omhändertagande bör ske efter samma
principer som gälla för socialpolitiska åtgärder av närmast jämförbar art. Det
har uppgivits att ingen differentiering av klientelet förekommer; sålunda sammanföras
personer av skilda politiska åskådningar och nationaliteter ävensom
lösdrivare och andra hel- eller halvabnonna individer såsom psykopater m. fl.

Det offentlighetens ljus som kastas över en verksamhet som denna bör,^ synes
det mig, medgiva att en allmän omprövning av flyktingsproblemet också företages,
varvid det borde vara angeläget att vårt land på. detta område icke
frångår de humanitetens grundsatser som i flertalet människors ögon äro förutsättningen
för vår existens som kulturnation. Jag vet väl, att en viss opinion
tillbakavisar dylika synpunkter som Menlighet och slapphet. Icke desto mindre
synes det mig som örn det närmast ansvariga ämbetsverket, att döma av en
nyss avgiven berättelse, dock bemödat sig örn att låta de anförda principerna
vara rättesnöre för dess handlande, även örn det möjligen i ett eller annat avseende
brustit i tillämpningen.

Det bär visserligen ryktats att statsrevisorerna skulle ägna förhållandena vid
Långmora speciell uppmärksamhet. Detta utesluter dock ingalunda att frågan
i hela dess vidd redan upptages till prövning under ledning av den närmast
ansvarige departementschefen.

Med hänvisning till vad här anförts anhåller jag örn kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet att rådande förhållanden vid internatet Långmora äro
tillfredsställande, eller böra åtgärder vidtagas i syfte att dels bättre isolera
det ur samhällssynpunkt verkligt farliga klientelet samtidigt som en differentiering
av materialet äger rum?

Nr 44.

Torsdagen deri 23 oktober 1941.

Interpellation. (Forts.)

2. Anser statsrådet, en strängare prövning av interneringsbehovet påkallad
och finnas, andra möjligheter, exempelvis ökat antal arbetstillstånd, som medgiva
en minskning av antalet internerade?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.47 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Torsdagen den 23 oktober.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen tillkännagav, att riksgäldsdirektören med skrivelse av den
15 sistlidne juli till honom överlämnat en av den vid årets riksdag valde militieombudsmannen
Sture Centerwall till riksgäldskontoret ingiven, av läkarintyg
åtföljd skrivelse, vilken nu föredrogs och var av följande lydelse:

»Till Riksdagen.

Härmed får jag vördsamt anmäla att jag på grund av sjukdom avsäger mig
förtroendet att vara Riksdagens militieombudsman från och med den 15 juli
1941.

Stockholm den 14 juli 1941.

Sture Centerwall.»

Den föredragna skrivelsen lädes till handlingarna.

Därefter anförde herr talmannen: På grund av denna avsägelse har jämlikt
§ 98 regeringsformen och § 68 riksdagsordningen militieombudsmannens ställföreträdare
häradshövdingen Ivar Lamech Wieslander övertagit militieombudsmansämbetet,
och skall enligt stadgande i samma paragrafer riksdagen
förrätta nytt val av ombudsman. Efter samråd med första kammarens talman
får jag föreslå, att andra kammaren ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 29 innevarande månad företaga val av 24 valmän jämte 6 suppleanter
för utseende av riksdagens militieombudsman och hans ställföreträdare.

Detta förslag bifölls.

Vid remiss av
Kungl. M-ij:ts
•preposition,
nr 305, angående
utgifter å
tilläggsstat I.

§ 2.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj ris proposition, nr 305, angående
utgifter å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42.

Därvid anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Efter drygt tre och en halv
månaders uppehåll har riksdagen åter samlats för att behandla av regeringen
framlagda propositioner. Jag utgår dock ifrån, att utöver önskan att få, dessa
ärenden avgjorda har regeringen känt behov av att i en så prövande tid som
den vi nu genomleva stå i direkt kontakt med folkrepresentationen. Är detta
mitt antagande riktigt, torde vi icke böra inskränka dagens debatt till att gälla
endast de propositioner, som nu remitteras, utan med talmannens tillåtelse låta

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

debatten vidgas till en öppen oell förtroendefull överläggning angående även
andra samhällsviktiga spörsmål. Det kan vara åtskilligt, som riksdagsledamöterna
lia på hjärtat, när de återvända utifrån bygderna.

Vad de framlagda propositionerna beträffar torde dessa icke föranleda några
starkare meningsskiljaktigheter. Folkpensionärerna, samhällets ekonomiskt
svagaste medlemmar, måst» i en tid med stegrade levnadskostnader bli föremål
för särskild omtanke från statsmakternas sida. Det, som beträffande förslaget
örn förhöjt dyrtidstillägg å folkpensionerna, invalidunderstöd, barnbidrag
m. m. kan diskuteras, är örn den föreslagna formen för ett extra bidrag är den
bästa och mest rationella. Jag är för min del medveten om att berättigade invändningar
kunna göras på den punkten, men jag har under ärendenas behandling
i socialvårdskommittén funnit, att det stöter på stora svårigheter att gå
någon annan väg.

Vad propositionen angående utgifter å tilläggsstat I beträffar, så torde denna
endast få betraktas som förridare till de många olika utgiftskrav, som vi
komma att ställas inför och till vilkas täckande riksdagen måste anvisa medel.

Under punkt 1 på fjärde huvudtiteln i propositionen nr 305 begär försvarsministern
800,000 kronor till bidrag för anskaffning av gevär till frivilliga
skytteväsendet. Det är ingen liten summa i en tid, då statsbudgeten är ansträngd,
men ändock måste jag förorda den varmt. Den, som bevittnat ''det
energiska arbete, som för närvarande bedrives inom skytterörelsen, och den,
som sett hur personer i olika åldrar och från skilda samhällsgrupper uppoffra
sig, sätta till sin fritid och göra stora utgifter, får respekt för denna
rörelse. Och vad mer är, där fostras våra pojkar icke bara till goda fosterlandsförsvarare,
utan också till den verkliga folkgemenskapen; där sammanföras
jordbruks- och industriarbetare, herrgårdspojkar och drängpojkar, och där tillmätes
endast den utförda prestationen betydelse. Vad jag här sagt beträffande
skyttet gäller även hemvärnet. Inom båda dessa organisationer har under
den gångna sommaren anskaffningen av gevär varit en ytterst aktuell fråga.
Jag tillåter mig att till herr försvarsministern få rikta den maningen att se
till att hemvärnet får gevär. Det har varit en mycket allvarlig olägenhet, att
hemvärnet icke i tillräcklig utsträckning kunnat få vapen för sina på många
håll intensivt bedrivna övningar.

Ett flertal av övriga anslagsäskanden torde få betraktas som ett led i arbetet
på vår beredskaps stärkande. Att den ekonomiska frontens känsligaste
punkt, bränsleförsörjnineren, blivit föremål för regeringens särskilda uppmärksamhet,
är naturligt. Till en fortsatt mobilisering av inhemska resurser syfta
förslagen att öka och rationalisera torvberedningen — något som jag tycker
är ytterst angeläget -— samt att utbygga skogsvägarna. Större tillgång på
godsvagnar är nödvändig för att möta den anhopning av järn vägsfrakter, som
följt med reduceringen av motortrafiken. Till åtgärder för bättre ekonomisk
beredskap hör också utbyggande av en kraftstation i Midskogforsén, likaså
det främjande av hantverk och småindustri, som är av särskild vikt, när tider
med våldsamma omkastningar beträffande arbetstillgången kunna befaras.
Vad själva don praktiska utformningen beträffar av de olika ärenden, jag här
har berört, torde det bli vederbörande utskotts sak att bedöma denna.

Men, herr talman, den fråga, som dock först och sist är i våra tankar en
dag som denna, när regering och riksdag mötas, och som med aldrig slappnande
uppmärksamhet måste följas av dem, som ha ansvaret för vårt lands
öde, är frågan örn landets säkerhet. Hitintills har Sveriges deklarerade önskan
att stå utanför stormaktskriget respekterats. Men vi befinna oss i ett ömtåligt
läge, inneslutna av krigförande eller ockuperade stator. Då regeringen har

Xr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts ''proposition, nr 305, angående utgifter å tillläggsstat
I. (Forts.)

varskott om en särskild utrikespolitisk överläggning senare, skall jag icke nu
fördjupa mig i detta allvarliga spörsmål. Tillåt mig dock att redan i dag få
försäkra, att den partigrupp jag representerar helt och fullt står bakom den
utrikespolitiska linje, som regeringen och dess utrikesminister följt. Jag är
också övertygad örn att bakom denna politik också står den överväldigande
majoriteten av Sveriges folk samlad i enig beslutsamhet att hävda sin frihet
och självbestämmanderätt.

Till frihetens skjMd är en omfattande militär beredskap alltjämt nödvändig.
Den har av hela svenska folket krävt stora uppoffringar i ekonomiskt hänseende,
men de tyngsta ha burits av de inkallade i form av personlig tjänst under
oftast hårda förhållanden. Örn det civila vardagslivet än blir kargare, få vi
dock aldrig glömma det tack, vi äro skyldiga Sveriges folkarmé, eller upphöra
att uppmärksamma de säregna sociala problem, som den långa beredskapen
skapat. Under fullgörande av ansvarsfylld tjänst i den svenska krigsmakten ha
tyvärr många unga män måst offra sina liv. Katastrofen på Hårsfjärden drabbade
oss hårt. Det var en sorgens dag över hela vårt land. Flygvapnets förluster
kännas också dubbelt svåra i en tid som denna. Till alla dem, som givit sina
liv i fosterlandets tjänst, stannar nationen i outplånlig tacksamhetsskuld.

Den materiella försvagning, som uppstått inom försvaret genom beklagliga
olyckshändelser, få vi söka bota. Jag förmodar, att försvarsministern, så snart
omständigheterna medgiva, lämnar riksdagen tillfälle till prövning av nödvändiga
ersättningsarbeten.

Inkallelser av jordbrukets folk under skördetid, mindre klokt vidtagna militärdispositioner
i det ena eller andra avseendet, allt sådant har förklarligt nog
framkallat kritik på många håll. Jag tänker dock icke i detta sammanhang
uppehålla mig vid sådana — kanske i vissa fall ofrånkomliga -— irritationsmoment.
Jag förutsätter, att både regeringen och försvarets ledning har sin
uppmärksamhet riktad på dessa spörsmål.

Ordspråket »en olycka kommer sällan ensam» ha vi i år sett sorgligt bekräftat.
Till de av kriget framkallade svårigheterna har kommit en dålig skörd. De farhågor
för en klen årsväxt, som hystes, då riksdagen åtskildes vid midsommartid,
ha tyvärr mer än besannats. Man får gå tillbaka till 1918 — eller ännu längre —
för att finna motstycke. Detta är så mycket farligare som det är det andra året
å råd vi måste konstatera missväxt i stora delar av landet; de brödsädes- och
foderreserver, som i fjol funnos, äro därtill i oroväckande grad nu förbrukade.
Vårt lands livsmedelssituation har i grunden förändrats.

Man kan väl förstå det missmod, som gripit mången jordbrukare, som sett alla
sina ansträngningar tillspillogivas och sina förhoppningar grusas. Även örn
detta utlöst en del opinionsyttringar, som inte varit så väl balanserade, får sådant
inte leda till den felaktiga föreställningen, att oron för nuet och framtiden
hos jordens brukare skulle vara omotiverad. Det är tvärtom så, att jordbruket
behöver både förståelse och uppmuntran från samhället och konsumenterna.

Det har sports, att de beräkningar, som av jordbrukets ansvariga organisationer
i samråd med livsmedelskommissionen gjorts rörande de ekonomiska konsekvenserna
av skördeutfallet, snart skulle vara färdiga och att förhandlingar
skulle förestå mellan regeringen och dessa ekonomiska organisationer. Tillåt
mig säga, att det är hög tid att dessa utlovade förhandlingar mellan regeringen
och organisationerna komma till stånd, så att förutsättningar för största möjliga
produktion i fortsättningen skapas. Det kräves förståelse och hänsyn från
båda håll. Jag tvivlar inte heller på att detta inses å ömse sidor vid de stundande
förhandlingarna.

Vi kunna oreserverat erkänna, att de statliga myndigheter, som bära ansvaret

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Majrts ''proposition, nr 305, angående utgifter å till låggsstat

1. (Forts.)

för såväl livsmedelsförsörjningen som varuförsörjningen i övrigt, lia en mycket
svår uppgift. Vi kunna nog också kosta på oss det erkännandet, att de i de flesta
fall lia lyckats lösa sin uppgift på ett mycket tillfredsstälande sätt. Undantagen
kanske mera bekräfta regeln. Det tiar dock funnits tillfällen, då man
måste säga, att uppenbara misstag ha begåtts. Ett exempel härpå skulle jag
vilja anföra. Det var begränsningen av arealtilläggen för brödsäd, som regeringen
fastställde i höstas. Vilja vi lia fram en stor höstsädesodling — och denna
går lättast att utöka på de större jordbruken — måste det vara ett misstag att
vidtaga åtgärder, som verka i direkt motsatt riktning.

Den vinter, som ligger framför oss, blir säkert bekymmersam i flera avseenden,
även örn vi skulle våga hoppas, att den blir mindre kall än de två senaste
och att herr Domö klarar bränslefrågan. Hitintills har samhällsandan i stort
sett varit god, och olika grupper lia framfört sina bekymmer och öuskemål utan
att använda språkets grövsta ord. Vi måste sträva efter att detta förhållande
alltjämt skall bestå. Verksamma medel för att gynna dessa strävanden äro,
tror jag, förtroendefullt framläggande av faktiska förhållanden i försörjningshänseende
och saklig redogörelse för hur olika samhälls- och yrkesgruppers
levnadsförhållanden påverkas av krisen. Vidare är ett noggrant övervakande
och snabbt ingripande mot osolidariska samhällsmedlemmar ett verkligt folkkrav.
Vi få akta oss för att släppa fram jobbartyper av den art, som vi kände
väl under förra världskriget. Jag upprepar vad jag tidigare en gång yttrat från
denna plats: Det är en stor tillgång i nuvarande svåra tid, att vi ha stora ansvarskännande
ekonomiska organisationer på såväl jordbrukets och industriens
som varudistributionens områden, vilka lojalt samarbeta med myndigheterna i
folkhushållets tjänst. Min mycket allvarliga maning i dagens försörjningsläge
är: Konsumenter, fresta icke producenterna att föra ut varorna förbi sina organisationer
och sina normala avsättningsplatser! Ni gör illa därmed och skapar
oreda! Och till mina yrkesbröder, jordbrukarna, vill jag säga: Fall icke för
några frestelser att sälja bredvid edra organisationer, leverera vad ni ha att
sälja till mejerier och slakterier som vanligt, så att varorna på ett rättvist säth
fördelas till konsumenterna! Endast på det sättet förmå vi bemästra folkförsörjningens
problem och kunna med någorlunda lugn se mot framtiden.

Den översyn av samhällsproblemen, som vi samlats till i en mörk höst, formar
sig sålunda till en prövning av samhällssolidaritetens krav på medborgarna i en
sällsynt hård tid. Då resurserna minska, minskar också kraften att bära bördorna,
och villigheten att trots allt göra sin plikt skall därför skattas högre.
Men när vi måste begära mer av medborgarnas samhällsanda, växer också kravet
på statsmakterna att med kraft slå ned öppet samfällsfientliga element. Både
den militära beredskapens och hemmafrontens män och kvinnor ha rätt till
största möjliga trygghet. I en tid, då häktningar av spionligor och sabotörer
höra till tidningsrubrikernas normala innehåll, kan man sannerligen inte förvånas
över att frågan om skärpt ingripande mot samhällsskadliga element kommit
i förgrunden för folkets tankar. Ett uppträdande från statsmakternas sida,
som kan tolkas som huttlande med våra inre fiender, skulle nu medföra en fara
för alt förtroendet för statsledningen undergrävdes. Affären Sven Lasse Linderot
kastade ett löjets skimmer både över riksdagen och kanske i än högre grad
över de svenska polismyndigheterna. Under hela sin offentliga kamp mot det
svenska samhället har säkerligen icke herr Linderot på långt när lyckats åstadkomma
den skada, som lian nu gjort genom att dölja sig i sin kula. Han om någon
kan betraktas som den svenska folkstyrelsens dödgrävare. Det är möjligt,
att myndigheterna saknat resurser till en bättre vakthållning. 1 så fall skall
intet förslag mötas med större tillfredsställelse än krav från socialministern till

Andra kammarens protokoll Mål. Nr åå. 2

Nr 44.

Torsdagen elen 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts ‘proposition, nr 305, angående utgifter ä tilllägg
sstat I. (Forts.)

polisväsendets förstärkning. Flera av de interpellationer, som framfördes vid
kammarens första plenum under höstsejouren, taga också sikte på svaga punkter
i nu gällande lagar mot samhällsfienderna. Vi avvakta också här förslag
till nödvändiga åtgärder. Det finns anledning att kraftigt betona, att kravet
på inre trygghet under de sista månaderna vuxit i sådan grad bland Sveriges
folk, att tidpunkten för radikalare åtgärder nu synes vara inne. Jag är övertygad
örn att också regeringen har detta klart för sig.

Den tid, herr talman, som ligger framför oss, kommer säkert att ställa vårt
folk inför stora påfrestningar. Förkrigstidens lagerhållning av konsumtionsvaror
är till stor del förbrukad, och vi måste söka reda oss med vad vi kunna
framställa inom det egna landet. Trycket kan även i andra hänseenden bli
kännbart. Jag behöver endast erinra om den våldsamt intensiva propaganda,
för vilken vi äro utsatta från krigförande makters sida.

Det gäller för oss att icke underskatta lägets svårigheter men dock att gå till
verket med fast förtröstan på våra möjligheter att besegra dem. Vårt arbete
skall bäras upp av känslan för vår generations ansvar i en historiskt avgörande
tid.

Herr Vougt: Herr talman! Strax innan riksdagen sist åtskildes framtvingade
omständigheterna ett ställningstagande av stor räckvidd. Kammarens
ledamöter lia helt visst den laddade atmosfären vid midsommar i friskt
minne. Det kunde vara anledning att återkomma till det regeringsbeslut, som
då fick riksdagens godkännande, men om jag nu nöjer mig med några korta
ord om denna sak är det därför att jag i likhet med den föregående ärade talaren
anser det lämpligt att vi i dag inte ingå på en debatt örn utrikespolitiken
utan vänta därmed till ett senare tillfälle. Jag förutsätter då, att dettainte
skall låta vänta på sig alltför länge.

Om jag nämner midsommarbeslutet är det uteslutande för att konstatera,
att den ansträngning som då gjordes för att bevara enigheten mellan de partier,
som samverka i regeringen, inte varit förgäves. Många fruktade av detta
beslut konsekvenser vilka glädjande nog uteblivit. Det visade sig, att svenska
folket tog denna sak med samma lugna sans och måtta som det även i andra
skiften lagt i dagen under de mer än två år kriget har pågått. De som fruktade,
att det beslutade medgivandet skulle leda oss bort från självständighetspolitiken,
ha icke blivit sannspådda. Därför har även samlingen kring regeringens
riktlinjer för vår neutralitetspolitik kunnat bevaras.

Jag förbiser då varken missnöjesyttringarna från ytterlighets riktningarna,
som aldrig godkänt den samlande linjen, eller den oro som framkommer
från kretsar, vilkas lojalitet mot den nationella målsättningen man inte har
rätt att tvivla på. Egentligen ligger det nog i sakens natur, att vår självständighetspolitik
icke kan under de utomordentligt svåra förhållanden, som
varje liten neutral stat nu har att kämpa med, föras på ett sådant sätt att all
kritik förstummas. Men om oron på senare tid kanske blivit högljuddare än
förut, är det så mycket större anledning att fastslå, att något alternativ till
den linje vi här i riksdagen samlats omkring inte framförts.

Självfallet måste det finnas ett helt annat spelrum för skiftande meningar,
då det gäller våra inre affärer. Det är både nödvändigt och önskvärt, att diskussionen
hålles i gång. För någon likriktning sakna vi gudskelov alla förutsättningar.
Det är heller inte annat än i sin ordning då enskilda grupper,
som känna sig trängda, låta höra av sig. Det blir sedan statsmakternas uppgift
att sammanjämka skilda intressen. Stora och allvarliga brytningar ha vi
hittills undgått,

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

Om jag i detta sammanhang nämner jordbruket, är jag inte blind för det
faktum att den stora olycka, som vårt land drabbades av genom att även innevarande
års skörd blev så klen, kunde skapa ett visst missmod, för att inte
säga desperation, bland jordens brukare. Skördens misslyckande är emellertid
en katastrof —• jag tror icke att det ordet är för starkt — vars verkningar
måste leda till uppoffringar för oss alla, och det var medvetandet örn detta
som kom uttalandena på en rad jordbrukarmöten i höstas att få en i viss mån
utmanande klang i deras öron, som veta med sig att de få bära en större del
av krisens bördor. Jag vill erinra om att vi i fjol umgingos med förhoppningen
att det i år skulle bli en tillräckligt riklig skörd för att en revision av priserna
skulle bli möjlig. Den förhoppningen försvann redan då årets julirapport blev
klar. När sedan en rad jordbrukarmöten uppställde ganska långt gående krav,
trots de prisförbättringar som statsmakterna vidtogo, får man inte förvåna sig
över att detta framkallade en viss reaktion. Man tyckte sig nämligen konstatera,
att dessa jordbrukarmöten inte beflitade sig örn att dra en gräns mellan
en rimlig kompensation för förlusterna i samband med den felslagna skörden
och en allmän prishöjning, som skulle ge jordbruket en betydande merinkomst
därutöver, och detta just i en tid. då knappheten på jordbruksprodukter kom
att framträda såsom särskilt oläglig.

Allmänhetens känslighet för livsmedelspriserna måste vara särskilt stor i
en kristid som denna, och det får därför inte förvåna, att vissa jordbrukarkrav
väckte förbittring. Från södra Sverige skötos brödsädspriserna i förgrunden
på ett sätt som erinrade om den strid vi här i våras hade örn sockerbetorna.
Det väckte berättigat uppseende, att ett jordbrukarmöte — det hölls för
övrigt i Malmö — inte bara yrkade att grundpriset för spannmål skulle ytterligare
böjas utan därjämte att den begränsning av arealen, som stipulerats i
samband med det nya tillägget för höstsädesodling, skulle bortfalla helt. Åtskilliga
andra möten nöjde sig med endast det sistnämnda yrkandet, vilket
nyss också fick stöd i borr Skoglunds i Doverstorp yttrande. Detta yrkande
var så tillvida ett märkligt utslag av bondesolidaritet, som gränsens borttagande
uppenbarligen gagnar endast ett litet antal ägare av större jordegendomar.
Detta synes mig visa, att den agitation, som drevs i höstas, inte i allo
var så synnerligen väl genomtänkt. Då det gällde mjölkpriserna ställdes sedermera
även vissa anspråk, som inte kunna anses hållbara.

Det ligger nära till hands för den stora allmänheten att bedöma frågan örn
jordbrukets priser främst ur synpunkten av den kompensation för dyrtiden,
som varje yrkesgrupp kan anse sig ba anspråk på. Vad man bär syftar till
är största möjliga rättvisa. Någon benägenhet att därvidlag underkänna jordbruksbefolkningens
rimliga önskemål finnes verkligen inte. Men det finns ju
också en annan synpunkt, som inte kan få eftersättas, och detta är omtanken
örn penningvärdet. Det var därför också ett välkommet ord — fastän kanske
inte belt och hållet i råttan tid, ty det kom nog några veckor för sent — då
ordföranden i riksförbundet landsbygdens folk vild jade till sina yrkesbröder
att försöka förstå de risker både för landet och för dem själva, som skulle
följa med en sådan prispolitik för jordbruket sorn driver fram en verklig
inflation.

Jag vågar säga, herr talman, att vi skulle nog litet till mans också i fortsättningen
känna oss tacksamma för flera tecken av samma slag på jordbruksorganisationernas
fulla ansvarskänsla och vilja att även gentemot sina egna
ta stöten för den politik som vi enats örn att föra igenom.

På vår folkförsörjning i allmänhet skall jag nu inte gå in, herr talman,
eftersom jag förutsätter, att det under den kommande riksdagen herodes kain -

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ls proposition, nr 305, angående utgifter å tilllägasstat
I. (Forts.)

maren tillfälle att samtala med folkhusliållningsmihistern om de planer han i
olika avseenden umgås med.

Jag skall i stället gå över till ett annat spörsmål, där jag får tillfälle att
anknyta till ett yttrande av min företrädare här i talarstolen. Tyvärr måste
det konstateras, att det europeiska kriget för vårt lands vidkommande dragit
med sig vissa följdföreteelser som tvinga myndigheterna till en skärpt vaksamhet.
Vågen av sagotagedåd, spionerier och landsförrädiska förehavanden
av annat slag befinner sig dess värre i stigande. Oron inför dessa fenomen
är mycket förklarlig. Vid denna riksdagssession ha redan framkommit yrkanden
örn straffskärpningar i den mån vår hittillsvarande lagstiftning icke är
tillräcklig. För övrigt kan det självfallet inte råda någon oenighet om myndigheternas
plikt att hålla uppsikt åt alla håll och ingripa med all tillbörlig
stränghet. I den offentliga diskussionen har emellertid sedan långt tillbaka
en fråga tvingat sig fram som också herr Skoglund i Doverstorp nu berört:
bör 1940 års upplösningslag tillgripas?

Då jag går att försöka besvara den frågan, skulle jag först vilja framhålla,
att såvitt jag förstår denna upplösningslag inte är tänkt som en form av kollektiv
bestraffning mot en riktning, som blivit komprometterad genom sina
medlemmar -—- de må sedan ha befunnit sig i ledande ställning eller i mindre
ansvarig. Snarare är väl denna lag tillkommen för att förhindra, att ett parti
genom att utöva sin verksamhet inför offentligheten därmed kan lättare fortsätta
sina kriminella förehavanden. Vi ha nu att bedöma riktningar, som visat
sig i stånd att förleda enskilda människor till kriminella handlingar genom
den propaganda de driva. Men man måste ju ovillkorligen spörja sig, örn
det syfte man vill nå gagnas av ett upplösningsbeslut. Därvidlag finns det
nog ingen möjlighet att ge ett absolut uttömmande svar. Det parti jag tillhör
intager i denna fråga en hållning, som jag utan risk att bli dementerad åtminstone
kan beskriva så, att den är mer tveksam än den hållning herr Skoglunds
i Doverstorp parti intager. Våra invändningar äro så till vida principiella.
att vi skivfallet anse det vara bättre, om ett demokratiskt samhälle
kan komma till rätta med statsfientliga partier på övertygelsens väg. Det
principiella motståndet är däremot — åtminstone hos de flesta av oss — säkerligen
inte av den innebörden, att vi anse notoriskt statsfientliga element
sakrosankta. Våra invändningar äro däremot främst av praktisk art. Det är
en gammal erfarenhet att man genom att upplösa och förbjuda en riktning
ingalunda fördriver de meningar, kring vilka den bildats. Om dessa meningar
ha någon anklang bland folket, komma de att leva kvar trots upplösning och
förbud. Sakna de däremot någon verklig anslutning, innebär partiförbudet ett
större våld än nöden kräver.

Denna invändning kommer emellertid i en något annorlunda beskaffad belysning,
om man är ense örn att vad vi nu åsyfta är att förhindra vissa riktningars
offentliga politiska verksamhet just därför att de visat sig åstadkomma
kriminella handlingar. Ser man saken på det sättet, kan det nog även medges,
att ett par andra invändningar förlora något av sin udd, nämligen dels
att en förbjuden rörelses anhängare lätt bli martyrer och dels möjligen också
argumentet att en agitation, som drives ned i underjorden, därmed blir svårare
att kontrollera och följaktligen farligare.

Jag hoppas för övrigt, att man inser, att ett partiförbud icke medför, att de
förbjudna r:ktningarnas tidningspropaganda automatiskt hejdas. Tryckfriheten
är nämTgen alltjämt reglerad i grundlagen, och någon ordentlig utmönstring
av den misshagliga propagandan förefaller inte möjlig med mindre cen -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

surlagen sättes i kraft — en åtgärd, som jag hoppas att riksdagen inte reflekterar
på.

Från dessa utgångspunkter, herr talman, måste man förstå, att det parti
jag tillhör ingalunda övervunnit sin betänksamhet mot ett ianspråktagande
av 1940 års upplösningslag. Något universalmedel är det inte — det har i
själva verket en ganska begränsad räckvidd, och det vore ett misstag, örn
man väntade sig några underverk av ett sådant ingripande. Å andra sidan
vilja vi inte motsätta oss att ta saken under omprövning, därest man kan
övertyga oss örn att en sådan åtgärd kan rensa den onekligen ganska spända
atmosfär som ytterlighetsriktningarna lyckats åstadkomma här i landet.
Det sker i så fall uteslutande med hänsyn till våra egna inre förhållanden.

Det är också för oss självfallet att, om upplösningslagen skall tillgripas,
detta måste ske gentemot alla de riktningar, som fylla de ganska vidsträckta
förutsättningar som uppställts i lagen. Det framgick av herr Skoglunds i Doverstorp
anförande, att hans parti i riksdagen är fjärran från den tanke, som
framskymtat i en viss del av agitationen och som utmynnade i krav på ett
ingripande endast åt ena hållet. Något dylikt ter sig för oss fullständigt otänkbart.
Och det säger sig självt, att aktionen måste företas med samma kraft
åt båda hållen. Örn vi nu äro villiga att resonera örn saken, är det under denna
oeftergivliga förutsättning.

Med vad jag här sagt, herr talman, har jag velat ge tillkänna, att den socialdemokratiska
andrakammargruppen nu liksom tidigare är beredd att gå andra
grupper till mötes så långt detta är möjligt utan att uppge värden som äro
dyrbarare än sammanhållningen. Jag vill säga till sist, att denna beredvillighet
är självfallet någonting som man får akta sig för att missbruka.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Jag kan i manga
stycken instämma i de uttalanden, som de två föregående ärade talarna gjort
angående de aktuella problemen liksom beträffande förhoppningarna och bekymren
sådana dessa te sig, kännas och bedömas i den allmänna opinionen. I
anslutning till en sats i herr Vougts anförande skulle jag vilja tillägga, att
denna opinion är naturligtvis icke alldeles entydig, icke enkelspårig i varje
detalj. Dess bättre finns ett visst utrymme för åsiktsbildning med nyanser i
vårt land, även örn det är oförnekligt, att åtskilliga tecken tyda på att det
blir mindre gott om plats för de politiska särlingarna, särskilt när dessas
verksamhet berör vårt lands förhållande til! den kämpande världen där ute.
Kriget och dess följdföreteelser sliter på nerverna hos oss alla. Ingen är alldeles
oberörd av vad som nu sker. Storkrigets tendens att ständigt växa och
draga allt flera stater med sig ökar, såvitt man kan förstå, de omedelbara
riskerna även för oss. I varje fall ökas bekymren. Då måste med nödvändighet
toleransen komma att slita trångt. Sådant är oundvikligt. Åtgärderna
mot det politiska gangsterväldet är en sak för sig, som jag strax skall återkomma
till.

Kungsådran i svensk politik skall enligt folkets vilja — så uppfattar i
varje fall folkpartiet saken — vara att trygga freden med ära. Detta har
lyckats hittills. Både freden och äran hava räddats. Den, som säger annat,
talar icke sanning. Kungsådran är respekterad. Det gläder mina vänner och
mig att vi kunna helt ansluta oss till det förtroendeuttalande för regeringen,
som högern och socialdemokraterna genom sina talesmän här i dag så oförbehållsamt
och oreserverat gjort. Med hänvisning till meddelandet örn att särskilt
tillfälle blivit reserverat för en överläggning om utrikespolitiska spörs -

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maurts proposition, nr 305, angående utgifter å tillläaqsstat
I. (Forts.)

mål kail det även för mig räcka med att i dag säga detta. Jag hoppas att
trots denna formella knapphet i deklarationen ingen tvekan skall vara tillfinnandes
om att huvudmassan av dem, som bekänna sig till svensk borgerlig
vänsters^ principer, ger regeringen sitt oreserverade stöd i dess strävanden
att bevara freden med ära och ansluter sig till de medel, som härutinnan använts
för att säkra ett gott resultat av ansträngningarna.

Jag vill gärna i detta sammanhang spinna en smula vidare på vad herr
Vougt var inne på, nämligen örn samregerandet och den borgfred, som präglar
vårt politiska liv sedan snart två år tillbaka. Folkpartiet har ingen anledning
att dölja, att det från dess sida skulle djupt beklagas, om av någon anledning
detta resultatrika samarbete mellan partierna i denna kritiska tid bleve
avbrutet och en återgång skedde till gamla stridsställningar. Jag förstår visst
— och det göra nog åtskilliga med mig i andra partier — att många kamphästar
i otålighet tugga hesslet och stampa oroligt, när härliga möjligheter
att demagogisera ila förbi utan att kunna tagas i partipolitikens tjänst.
Denna otålighet kan nog finnas representerad både här och var. Men naturligtvis
är jag samtidigt angelägen örn att säga, att gnisslar det någon gång i
samarbetsmaskineriet, behöver detta icke nödvändigtvis bero på åtrån att
demagogisera. I och för sig mycket respektabla skäl kunna föranleda slitningar.
Samlingsregeringen och samlingsregeringens partier ha ingen lätt uppgift.
De skola å ena sidan skjuta den typiska partipolitiken åt sidan men samtigt
hålla partimaskinerna vid liv och mata dem, så att de icke rosta sönder
såsom valapparater. I längden är detta ett konststycke, som kräver en nästan
onaturlig skicklighet hos ledarna och en moralisk manstukt i leden, som i
vissa bestämda situationer naturligtvis pressar oerhört hårt, det skola vi
medge.

Vad jag nu pekat på representerar ju ett både stort och ofantligt intressant
problem, som har mycken utblick mot framtiden. Jag nöjer mig med att
från de anförda utgångspunkterna draga den slutsatsen, att det är en uppenbar
skyldighet för oss var i sin stad att uppbjuda alla ansträngningar för
att möjliggöra samarbetets fortsättande i anda och sanning. Jag och mina
vänner underskatta icke svårigheterna. Men ansvaret är tungt för dem, som
eventuellt lyckas tillfoga samlingstanken ett banesår. Otvivelaktigt förutsätter
detta samarbete en betydande politisk mognad och disciplin, förmåga att
offra åtskilligt som är kärt men dock relativt oväsentligt för att i stället
trygga de största värdena i nationens liv, när farorna trycka på. Finns icke
denna politiska mognad i tillräcklig grad, då spårar naturligtvis samverkan
ur. Men jag tycker ju att man bara behöver fråga sig själv efter alternativet
till samlingsregeringen för att det skall stå klart för en och var, hur angeläget
det är att värna partiernas samarbete. Det finnes en obestridlig sanning
i det gamla ordet, att i stort sett och med hänsyn till slutresultatet får
var och en av livet ut ungefärligen vad som rättvisligen tillkommer vederbörande.
Gäller detta för den enskilde, så gäller det alldeles säkert också för
staternas och folkens vidkommande. Klokhet, kallblodighet, rättsinne och
framför allt förmåga att låta delen underordna sig det hela — när dessa
egenskaper samverka, blir resultatet gott. Vi äro dock icke bara viljelösa,
slavar åt ett blint och obevekligt öde. Släpper man den tanken att vi själva
kunna öva verkligt inflytande på utveckligen, då, men också först då, är det
hopplöst. Den lyckosamma seglatsen hittills i samarbetets tecken synes mig
bevisa riktigheten av detta resonemang.

Samarbetet mellan partierna har främst till uppgift att trygga rikets ställning
med hänsyn till storkrigets faror. Däruti lia både högerns och social -

Torsdagen dea 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kunni. Maj:Is proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

demokraternas representanter rätt. Men även inrepolitiskt anmäla sig stora
möjligheter att på denna väg nå synnerligen betydande resultat, både på
längre och kortare sikt. Ett sådant resultat är att samordna det nationella
och det sociala, smälta samman den nationella försvarspolitiken med det sociala
uppbyggandets principer. Denna tanke är icke n5^, den har under tidernas
lopp tänkts av mångå, även i riksdagen. Men det har säkerligen aldrig
i det förgångna funnits så stora utsikter att åstadkomma denna sammansmältning
som i dessa dagar. En del av oss ha under årens lopp lagt huvudvikten i
våra politiska och medborgerliga insatser på riksförsvaret och haft benägenhet
att undervärdera socialförsvarets betydelse. En annan grupp av oss har
tillmätt det sociala reformverket en mera dominerande betydelse än det nationella
försvaret. Det är icke, och det får icke principiellt längre vara fråga
om antingen—eller, antingen sociala reformer eller försvar, utan örn både
—och.

Med detta sätt att se är det klart, att jag rekommenderar de sociala förbättringar,
som ställas i utsikt att bli föremål för riksdagens prövning. För
övrigt är det ju i allt väsentligt endast justeringar med anledning av dyrtiden
som ifrågakomma, exempelvis åt folkpensionärerna och med dem^ likställda
grupper av hjälpbehövande. För egen del har jag dessutom så många
gånger från denna plats varmt talat för en effektiv och kvalitetsstärkande socialpolitik
att det torde vara överloppsgärning att utförligt orda^härorn nu.
Jag endast understryker, hur viktigt det är, att i denna kristid, då så många
onda möjligheter finnas att de fattigaste och de svagaste grupperna i samhället
komma utanför den godtagbara materiella standardens linje, statsmakterna
med det mest skärpta intresse ägna frågan örn dessa gruppers skyddande
verklig uppmärksamhet. Barnen äro här ett särskilt kapitel, som
icke får glömmas. Det kan på goda grunder ifrågasättas, örn icke statsmakterna
borde ägna en särskild tanke åt problemet barnen och Fristiden
utöver de i och för sig .synnerligen prisvärda och tacknämliga åtgärder
i stödjande syfte, som blivit vidtagna på olika sätt. Vissa organisatoriska
resurser och åtgärder borde måhända i god tid mobiliseras för att kontrollera
utvecklingen hos barnen, ^å att inga obehagliga och farliga överraskningar
plötsligt uppenbara sig. Ännu är det visserligen, såvitt man kan bedöma,
icke allmänt någon större fara å förde, men på vissa punkter lia oroande
tecken icke varit helt borta.

Om de storpolitiskt bistra tiderna påminnas vi även nu genom åtskilliga
förslag från regeringen, som beröra den militära försvarsorganisationen. Dessa
förslag komma från vår sida att prövas i en anda av redebogenhet att bringa
varje rimligt och förnuftigt offer i avsikt att göra rikets värn mot yttre hot
så starkt som möjligt, samtidigt som vi i mån av krafter och möjligheter hålla
rättens fana högt. Men rätten är ett ord som fångas av vinden och drunknar
i stridslarmet. AB äro fullt medvetna örn att skall ett litet folk i denna svåra tid
få gehör för sin rättsståndpunkt, kräves, att tillsammans med rättsargumenten
lägges ett skarpt och tungt svärd. Detta är hårda villkor, men de måste
accepteras av den som vill leva.

Sammansmältningen av nationellt och socialt är en av samarbetets största
uppgifter på både kort och lång sikt. En annan sak som anmäler sig för att bli
föremål för samarbetets omvårdnad iir, såsom de föregående ärade talarna
så riktigt framhållit, en rimlig uppgörelse mellan producent- och konsumentintressena.
Jag skall icke inlåta mig på det hopplösa försöket att giva något
bidrag till diskussionen örn den riktiga prissättningen på exempelvis jordbruksprodukterna,
allra helst som riksdagen i annat sammanhang får tillfälle

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å t.ill läggsstat

I. (Forts.)

att pröva åtskilliga förslag i detta avseende. Jag vill endast framhålla ett par
synpunkter på frågan som äro av mera principiell innebörd. Alla dela vi givetvis
bekymren förödet dåliga skördeutfallet, som i denna debatt redan två gånger
förts på tal. Vi förstå också, att jordbruket i mycket hög grad blivit ekonomiskt
illa klämt genom dessa vidriga omständigheter. Att landet för livsmedelsförsörjningen
är absolut beroende av att jordbrukarna till det allra yttersta
utnyttja de tyvärr försvagade möjligheterna att få fram föda åt folket, måste
stå klart framför allt för statsmakterna, som i så hög grad bära ansvaret för
jordbrukets trivsel, även örn ingenting kan göras åt skördeutfallen. Bär bestämma
andra makter än regering och riksdag. Den politiska samlingens effektivitet
bör kunna visa sig också på så sätt, att en förbittrad, sönderslitande
och olustfrämjande strid örn prisbildningen undvikes, åtminstone mellan alla
sakligt inställda krafter. Även härvidlag måste en medelväg finnas, som ger
mesta möjliga rättvisa åt olika håll. Samlingsregeringen och samarbetet mellan
partierna är en garanti för att en vild och primitiv strid mellan intressena
icke i detta sammanhang blossar upp.

Jordbruket har rätt att kräva visst hänsynstagande till de föreliggande
ogynnsamma förhållandena, vilka kunna motivera prisjusteringar. Men det
finns också skäl att akta på konsumenternas synpunkter och på det gemensamma
intresset att icke släppa kontrollen över prisbildningen. De medborgare,
och de äro många, vilka måste leva på ytterst små inkomster, få icke bringas
till förtvivlan. Det vore en nationell olycka örn befolkningsgrupperna ginge i
kamp mot varandra. Våra gemensamma bekymmer äro ju icke slut i och med
kriget. Vi behöva varandra också sedan. Kanske behöva vi varandra väl så
mycket då som nu. Det är klokt att betänka detta och söka sammanjämka
de olika intressena, hur svårt detta än kan vara. Säkert är, att öppnas de inre
stormarnas ask och få de primitiva lidelserna uttryck i en allas kamp mot
alla på det ekonomiska området, då är ofärden över oss. På ett erkännansvärt
och märkligt sätt har man flerstädes hos de små inkomsttagarna utan högljutt
knot accepterat dyrtidens hårda villkor. Denna solidaritet bör tacksamt erkännas
från statsmakternas sida. Det måste vara möjligt att med god vilja i fortsättningen
trygga en rimlig utveckling på detta område utan att därför jordbrukets
legitima rätt behöver bli kränkt.

^ En tredje fråga, som berörts av de båda föregående talarna och som har
både inrepolitisk och i viss mån utrikespolitisk betydelse, är spörsmålet örn de
osvenska politiska gruppernas inringande och oskadliggörande. Jag kan på
folkpartiets vägnar deklarera, att vi äro beredda att pröva eventuella regeringsförslag,
som ta sikte på att såsom illegala stämpla dylika statsfientliga sammanslutningar.
Jag delar den socialdemokratiske talarens uppfattning, att en
dylik förbudslagstiftning är diskutabel ur många synpunkter. Vägande invändningar
av praktisk art kunna göras. Jag skall icke trötta med att utförligt
redogöra för dessa. Men det är möjligt, att vi nu ha kommit dithän,
att en uppstramning på denna front kan vara nödvändig. En samhällelig kraftåtgärd
tarvas måhända för att markera vår fasta hållning mot en fortskridande
politisk förvildning och uppluckring. Samtidigt måste man med skärpa
framhålla, att rättsskyddet i vårt samhälle är en tillgång sorn icke lättsinnigt
får offras i dagens opinioner. Om statsmakterna bli eniga örn att på antytt
sätt gripa in mot politiska gangstergrupper, är detta ett bevis för dels
att rikets ställning tvingar till nödvärn och dels att beslutsamheten hos samhällsmakten
hårdnar i samma mån som riskerna ökas för den demokratiska
statens liv och trygga utveckling.

De propositioner vilka nu skola remitteras äro, trots att de icke förefalla över -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is ■proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

väldigande stora, dock ägnade att giva en ganska god bild av de tappra ansträngningar
som statsmakterna med regeringen i spetsen göra för att livet
skall gå vidare på alla områden i vårt land trots vidrigheterna omkring oss.
På olika sätt vill regeringen tydligen sörja för att vi skola undvika stagnation
och stockning i rörelsen. En sådan strävan uppskattas naturligtvis av folkrepresentationen,
som ju också har skyldighet att stödja denna inställning på
det mest effektiva sättet. Näringslivet i vårt land har under påfrestningens
tid givit Utomordentliga prov på styrka, smidighet och anpassningsförmåga,
som mildrat eller helt eliminerat skadorna genom vårt ogynnsamma läge med
avseende å möjligheterna att. köpa och sälja på världsmarknaden. Samarbetet
mellan statsmakterna och näringslivet förefaller utifrån bedömt att vara ^tillfredsställande.
Borgfred råder, som lyckligt är, beträffande principiella ståndpunkter
örn hur långt statsingreppen i näringslivet böra gå. Tids nog blir även
den tvisten aktuell. Nu gäller det att samordna alla krafter för att klara livhanken.

Våra naturrikedomar, icke minst skogen, ha fått ännu större betydelse än
någonsin. Vi äro även härutinnan mest gynnad nation av ödet, Det gör, att
den stora skuldsättningen och underbalansen i statens affärsställning kan bedömas
utan panikstämning, även örn utvecklingen är allvarlig. Jag kan tänka
mig, att det vore önskvärt ur riksdagens synpunkt, att tillfälle så småningom
bereddes att ägna en särskild överläggning åt speciellt denna sak. En konfrontation
med det verkliga läget böra vi icke skjuta ifrån oss. Hur fylld av ovisshet
framtiden än är även på det ekonomiska området och hur tung belastningen
än håller på att bli. få vi icke glömma bort, att i jämförelse med andra
folk ha vi svenskar alltjämt en avundsvärd position. Ben nationella enigheten,
det politiska samarbetet, prestationsförmågan hos näringslivet, samhällssolidariteten
i alla befolkningsgrupper, denna vilja till liv som finner ståtliga uttryck
i allt—- detta visar, att den svenska tågan håller. Den tågan är tydligen
spunnen av ett förnämligt material, herr talman, och den har blivit ett nationens
styrkebälte.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Den pågående maktkampen ute i
världen för med sig även för vårt land stora svårigheter och bereder oss allvarliga
bekymmer. Vårt land åtnjuter visserligen alltjämt den oskattbara förmånen
att iigga som en fredsö mitt i den stora världsbranden, men även ^vi
känna trycket av de lössläppta krafternas spel. Men glädjande nog. har vart
folk kunnat enas kring den utrikespolitiska linje, som samlingsregeringen, har
följt och allt fortfarande följer, och jag kan efter de uttalanden, som gjorts
här tidigare i dag från denna plats, säga, att man kan konstatera att denna
enighet alltjämt är orubbad.

Angående en fråga, som har berörts av samtliga de föregående talarna, den
s. k. samhällsfientliga verksamheten, så framgår det av vad de tidigare talarna
sagt, att det är olika nyanser i fråga örn inställning till frågan. Men det
synes framgå av inte minst herr Vougts anförande, att det föreligger anledning
och förutsättningar för regeringen att framkomma med positiva förslag
till lösning av denna fråga, som sannerligen för vårt svenska folk har så stor
betydelse, att man enligt mitt förmenande icke kan komma förbi den utan att
1a den under mycket allvarligt övervägande. Jag hoppas också, att man därvid
skall komma till ett ur alla synpunkter gott resultat,

Även beträffande de viktigaste inrikespolitiska frågorna bär enighet kunnat
skapas kring de väsentligaste riktlinjerna för fragornas lösning. Det. är emellertid
klart, att ju längre kriget drar ut på tiden och ju högre svårigheterna

Nr 44.

Torsdagen dea 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Majda proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

torna upp sig, desto större bli påfrestningarna på enigheten. Skiljaktigheter
i uppfattning framträda, men detta får inte fattas så, att inte de olika samhällsgrupperna
eller åsiktsriktningarna skulle se till hela landets bästa. Skilj
aktigheterna bero på hur de olika grupperna uppfatta sitt eget läge i förhållande
till det hela.

,Pen viktigaste inrikespolitiska frågan är utan ali tvekan folkförsörjnings -frågan, inte bara livsmedelsförsörjningen utan även vår försörjning med alla
andra varor, som äro nödvändiga för att samhällsmaskineriet skall kunna fungera.
Meningarna kunna gå isär örn på vilket sätt försörjningsfrågorna bäst
skola ordnas, och dessa meningsskiljaktigheter bero på örn vederbörande är
producent eller konsument. Ingen är visserlicen enbart producent, men detta
utesluter ingalunda det faktum, att det är oerhört betydelsefullt, hur priserna
pa olika slag av produkter sättas.

Statsmakterna lia beslutat sig för att fullfölja en finanspolitik av den innebörden,
att prisstegringen skall hållas under kontroll, så att kronans köpkraft
skak kunna hållas någorlunda uppe. En viss försämring kan man ju under
alla förhållanden inte komma ifrån på grund av flera oundvikliga prisfördyrande
faktorer, exempelvis handelsspärren, de oerhört stegrade frakterna för
sådana varor som vi ännu kunna få in samt de dyra ersättningsvarorna. Emellertid
anse många, att denna finanspolitik icke fullföljts med den stränga konsekvens,
de mena varit nödvändig. Jordbrukarna exempelvis anse, att de förnödenheter
de mäste köpa stigit alltför kraftigt i förhållande till de priser,
som betalas för jordbrukets saluförda produkter. Produktionskostnaderna ha
stegrats, men produktpriserna ha inte följt med i tillräcklig utsträckning utan
ligga i underkant. Här vill jag endast säga i anledning av vad herr Vougt
yttrade, när han konstaterade att pa vissa jordbrukarmöten enligt hans uppfattning
oblyga krav framställts, eller hur hans ord folio, och att detta väckt
förbittring: Ja, det kan ju hända, att det är svårt att förstå de olika meningarna.
men jag undrar, örn det inte även från den del, som då närmast
skulle tillhöra de förbittrade, har kommit fram uttryck av sådan art, att de
icke kunna mötas med några förstaelsefulla känslor från jordbrukarnas sida.

Vi lia _ för skötseln av kris förvaltningen erhållit ett rikt förgrenat nät av
kommissioner. Deras uppgift är att främst sköta fördelningen av de knappa
lagren av bade .livsmedel, och andra varor. Men fördelningen av varorna är
inte det enda viktiga. Minst lika viktigt är att ordna så, att det finns något
att fördeva. Produktionen är en än viktigare sak än distributionen. Det gäder
för alla viktiga varugrupper, och det gäller särskilt beträffande livsmedlen.

Pa grund av ogynnsamma väderleksförhållanden ha vi även i år fått en
mycket ringa skörd. Med ett högre pris på produkterna skapar man visserligen
inga större resurser, men i det prekära försörjningsläge, vi nu befinna
oss i, få vi inte bara tänka på stunden utan även på framtiden. Kriget ser
tyvärr ut att bli långvarigt, och våra försörjningssvårigheter komma att bestå
och kanske väsentligt förvärras. Vi måste därför skapa ett sådant prisläge
på jordbruksprodukterna, att med tillgängliga resurser största möjliga produktion
kan erhållas, d. v. s. produktpriserna måste så avvägas, att produktionskostnaderna
bli fullt täckta. Det är en livsviktig fråga att säkerställa
livsmedelsförsörjningen för framtiden. Alla ansträngningar måste just nu inriktas
på att förbereda kommande års skörd. Örn jordbrukaren skall gå till
detta arbete, icke med missnöje och tveksamhet i sinnet utan med tillfredsställelse
för att han får uppfylla en vital funktion i samhällets tjänst, måste
han också veta med sig, att han får en skälig lön för sin möda.

Beträffande prissättningen på spannmål av årets skörd har det rått delade

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 4-1.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter a till lägg

sstat I. (Forts.)

meningar. Anordningen med s. k. arealtillägg är värt erkännande, ty det innebär
en strävan efter att skapa rättvisa mellan dera, som erhållit en mycket
dålig skörd, och dem, som erhållit en något bättre -—- en god skörd har som
bekant ingen fått. Men det måste ur folkförsörjningssynpunkt beklagas, att
detta arealtillägg begränsats. Därigenom förfelas det avsedda syftet att genom
detta tillägg stimulera produktionen.

Prissättningen på foderspannmål har utsatts för kritik och detta enligt min
mening med all rätt. Det mäste väcka missnöje bland producenterna av foderspannmål
att de, trots ökade kostnader och lägre skörd, ha erhållit ett lägre
pris än det förra året fastställda. Kanske priset i och för sig hade spelat en
mindre roll, örn det hade varit fri handel med fodersäd, men genom de i likhet
med i fjol beslutade tvångsleveranserna är läget ett annat. Man, kan inte betrakta
tvångsleveranserna som en isolerad företeelse, utan de mäste sättas .in
i sitt sammanhang med den animaliska produktionen, särskilt mjölkproduktionen.
Denna produktion arbetar nu under besvärligare förhållanden än någonsin.
Årets höskörd har på mycket stora områden slagit fel och är den lägsta
i mannaminne. En god skörd av rotfrukter och ett tillvaratagande av den
värdefulla foderblasten — örn nu detta blir möjligt — samt tillgång till fodercellulosa
till billigt pris kan dock icke ersätta bristen på äggvitehaltigt foder.
Om man lägger upp foderstater av fodercellulosa, halm och rotfrukter, blir. det.
ändå brist på äggvita, och med en sådan foderstat kan mjölkproduktionen icke
hållas uppe. Man kan ej ersätta den starkt minskade höskörden. Det är mot
bakgrunden av detta man får se det bekymmer och de farhågor prissättning
på fodersäd väckt till liv.

Det är därför enligt min mening av synnerligen stor vikt, att den blivande
prissättningen på mjölk sker så, att jordbrukarna få sina ökade, omkostnader
täckta. Även i detta fall kan man givetvis säga, att ökade priser ej skapa
större tillgångar, men ett relativt gott prisläge kan dock bidraga till att hålla
den i och för sig ofrånkomliga nedslaktningen, i synnerhet av mjölkkor, nere
på en rimlig nivå. Det kan — det vill jag i detta sammanhang säga —■ icke
förnekas, att därest det visar sig, att mjölkproduktionen enligt beräkningar
är mindre lönande och svårigheterna att fa foder äro stora, da blir den frestelsen
åtminstone nära liggande att med nödfoder föda upp ungdjur som kosta
mindre i underhåll och kunna ge ett bättre ekonomiskt ull ty t e. Detta sammanhang
får inte förbises. Bli emellertid de ökade produktionskostnaderna kompenserade
genom en lämpligt avvägd prisbildning lia mjölk är det sannolikt,
att jordbrukarna behålla ett större antal mjölkkor, än som eljest kan bliva
fallet. Det måste givetvis också ligga i konsumenternas intresse, att mjölkproduktionen
kan hållas uppe i hela den omfattning som tillgängliga förråd av
fodermedel tillåta. . .

Beträffande den för någon tid sedan beslutade ransoneringen av ägg har tidigare
här i riksdagen framställts en interpellation, och den frågan kommer
väl alltså att diskuteras senare. Jag vill nu hara uttala, att det enligt min ineliing
var ett olyckligt beslut som fattades i fråga örn denna ransonering. Miss"
nöjet gäller ingalunda själva ransoneringen, vilken får bedömas vara nödvändig,
utan prissättningen nå äggen och det tillkrånglade distributionssystemet.
Jag undrar, vad alla dessa gamla gummor som ha några höns skola säga. Jag
tror, att det för dem är alldeles omöjligt att första beslutet i detta avseende.
Nöden har visserligen ingen lag, men jag ifrågasätter, huruvida man icke kunnat
gå fram på några andra vägar och nå alldeles samma resultat. Jag tror,
att det blir nödvändigt att göra en ändring på denna punkt. o

Vi äro beträffande livsmedelsförsörjningen i stort sett hänvisade till vara

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305. angående utgifter ä till låggsstat

I. (Forts.)

egna resurser. Samma är förhållandet i fråga örn de flesta andra grenar av
folkförsörjningen, bland annat i fråga örn så viktiga saker som bränsle och
drivmedel för våra motorer. Vi måste även bär utnyttja våra egna inom landet
befintliga tillgångar, och vi få inte endast utnyttja dem utan utnyttja dem
val. Även i fråga örn bränslet gäller samma regel som jag tidigare antytt: det
är inte bara av vikt att se till. att fördelningen blir den bästa möjliga, lika
viktigt är att handla sa att produktionen blir effektiv. Man bör även på detta
område ta hänsyn till de
prisläge, att producenten får sina ökade kostnader täckta.

. Staten lägger nu ned mycket pengar och mycket arbete på att driva upp den
inhemska produktionen av bränsle av olika slag. Torvmossarna ha trängt fram i
förgrunden för intresset, och skogarna anlitas i ständigt stegrad omfattning för
att skaffa ^fram vedbränsle. Man måste emellertid fordra, att de åtgärder som
vidtagas på bränsleförsörjningens område bli så lämpligt avvägda och effektivt
ordnade som det överhuvud taget är möjligt. Enligt min mening brister det dock
rätt mycket i detta avseende. Nyligen har kungjorts beslut örn höjda normalpriser
på ved. Se vi på exempelvis sortimentet pannved, har priset därpå höjts med
cirka 50 öre per kubikmeter. Det varierar. På vissa områden har priset höjts
mera och på andra ingenting, alls. Men örn avverkningskostnaderna ökas med
en krona, så innebär en höjning av priset med 50 öre i realiteten, att rotvärdet
för detta sortiment sänkes med 50 öre per kubikmeter.

. tillåter mig vidare att fästa uppmärksamheten vid en fråga, som för
jordbruket är mycket betydelsefull. Tidigare under denna riksdag har framförts
det önskemålet, att den planerade omorganisationen av jordbrukskasserörelsen
snarast måtte genomföras. Jag skulle vilja understryka, att det för denna rörelses
fortsatta utveckling vore av stor betydelse, örn proposition i ärendet
kunde framläggas för innevarande riksdag. Rörelsens snabba utveckling under
de senaste arén motiverar mer än väl, att de föreliggande förslagen genomföras.
Jag tror, att jag kan uttala den samlade jordbrukskasserörelsen*
mycket enträgna önskan på denna punkt, och jag hoppas, att regeringen skall
tillmötesgå denna önskan.

En annan för landsbygden mycket viktig fråga är elektrifieringen. Då brista»
P& brännoljor och lysoljor är mycket stor, skulle det vara till betydande
fördel för de områden av landsbygden som ännu icke elektrifierats, örn detta
kunde ske med det snaraste. Vi lia ju fått anslag beviljade av årets riksdag,
men om jag är rätt underrättad, är det vissa svårigheter att få exempelvis koppartilldelning
för detta ändamål. Man har sagt, att kommissionen tillämpar
den principen, att tilldelning av koppar endast sker, örn elektrifieringen inte
avser enbart ljus .utan även kraft. I de avlägsna bygder, där man har mest behov
av en elektrifiering, är det i varje fall just ljuset som är det väsentliga
föremålet för befolkningens önskningar. Svårigheterna att tillfredsställa befolkningen
pa denna punkt äro ju stora. Det har uttalats tidigare, men jag vili
*™nu en gång understryka detta. I detta sammanhang anser jag mig icke böra
gå förbi frågan örn kostnaderna för ledning och installation samt priset på elektrisk
energi. Jag undrar, örn det inte kunde tågås under övervägande att på
detta, område liksom på andra få fram normalpris på elektrisk enemi. Det är
nämligen av stor betydelse just för jordbruksdriften, vilket pris det blir på
elektrisk energi. Denna sak är värd ett grundligt övervägande. Jag hälsar med
tillfredsställelse, att i den nu framlagda tilläggsstaten begärts anslag för utbyggnad
av kraftverk, men jag vill i detta sammanhang uttala det önskemålet,
att de avlägset .liggande bygdernas elektrifieringsbehov måtte tillgodoses
i den utsträckning tillgången på material gör detta möjligt.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Yid remiss av Kungl. May.ts proposition, nr 305, angående utgifter a till läggsstal

I. (Forts.)

Herr talman! Vårt försörjningsläge tor sig icke ljust, men det är dock icke
värre än att vi med förenade krafter till sist skola kunna lotsa oss fram genom
svårigheterna. En förutsättning härlör är emellertid, att producenter oell konsumenter
försöka förstå varandra, så att inte den ena gruppen av obetänksamhet
eller okunnighet vältrar stenar i vägen för den andra. Tiden inbjuder
icke till inbördes split. Svårigheterna äro stora och kunna bli än värre. Vi
måste med förenade krafter hjälpas åt att undanröja svårigheterna, i den mån
det beror på vår egen vilja och förmåga. Kunna vi icke gemensamt avlyfta
bördorna, så kunna vi åtminstone gemensamt bära dem.

Herr von Seth: Herr talman! Det genomgående temat i partiledarnas anföranden
var vår samhörighet och känslan av att det är nödvändigt nied sammanhållning.
Det är icke bara vi här i riksdagen, som betrakta samlingsregeringens
tillvaro såsom ett absolut nödvändigt instrument för bevarandet av
vår frihet och vår fred. Den uppfattningen delas med några få undantag även
av hela det svenska folket. När emellertid den frågan diskuteras i riksdagen
bör denna sammanhållning vara så stark, att man här öppet kan ventilera
en del spörsmål, som sysselsätta menige mans tankar, spörsmål,^ som i
vissa fall rent av kunna skapa irritationsmoment ute i landet. Det bär åtminstone
varit min uppfattning att ett underlåtande att diskutera vissa saker i
riksdagen ingalunda bidrager till att dämpa denna irritation. Det är säkerligen
tvärtom nyttigt om en diskussion föres och under värdiga . former.

Det är ju en hård tid under vilken vi leva, och denna hårda tid har framtvingat
långt gående åtgärder. Riksdagen har också till regeringens förfogande
ställt förfoganderättslagen, lagen örn arbetsplikt och maximiprislagen,
och vi diskuterade i april månad detta år förslag till lag om skyldighet att i
vissa fall odla sockerbetor m. m. — Riksdagen antog också den 3 april en
sådan lag. Jag drar fram detta senare, herr talman, för att visa, att riksdagen
är tvungen att i vissa lägen skapa lagar och förordningar och att regeringen
också är tvungen att utfärda förordningar, som djupt ingripa i människornas
fria rättigheter. _ o

Innan riksdagen emellertid antog lagen örn tvangsodlmg av sockerbetor,
förekom det en mycket stark debatt i riksdagen. Men den förste talaren i
denna fråga, herr Liedberg, gjorde en direkt fråga till statsministern, huruvida
regeringen, när den i det fallet tog till medel, som kanske vörö i hårdaste
laget, även i andra fall var beredd att fortsätta på den salunda inslagna
vägen. Enligt riksdagsprotokollet för den 3 april 1941 svarade statsministern
omedelbart efter herr Ledbergs anförande på frågan, om regeringen vore beredd
att i lägen liknande detta också hävda samhällsauktonteten gentemot enskildas
och gruppers anspråk, att lägen kunna uppkomma, där samhäll sauktoriteten
får använda tvång för att hävda sig. Han yttrade vidare, att när
regeringen begärt vissa fullmakter det också varit regeringens mening att använda
dem, om det skulle bliva nödvändigt, och använda dem utan hänsyn till
vilken samhällsgrupp, som ställer sig upp mot det allmänna intresset. Statsministern
avslutade denna del av sitt anförande med att säga: »Där kan icke

råda någon skillnad». ...... ....

På en del håll ha vissa, jag skulle vilja säga, högröstade individer kritiserat
regeringens åtgärder beträffande vissa områden av jordbruksproduktionen.
och dessa individer lia i vissa fall rent av förordat produktionsstrejk och
dylikt. För mig är det särskilt angeläget konstatera, att dessa högröstade
herrars appeller i intet fall hava följts av jordbrukarna. De ha i stället, som
herr Skoglund konstaterade, lojalt producerat och levererat sina produkter till

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition,. nr 305. angående utgifter d till lägg

sst al 1. (Forts.)

mejerier och slakterier oell till andra institutioner. Även om vissa enstaka
röster sökt framkalla irritationer, har man tigit och lidit och fullgjort sin
plikt.

När lagen om^tvångsodling av sockerbetor behandlades i riksdagen, var det
säkerligen för många av oss jordbrukare ganska tveksamt, om vi på det stadiet
skulle giva var anslutning till regeringens förslag. Men sedan statsministern
avgivit den av mig upplästa deklarationen, stod det klart för oss, att i nödlägen
har samhället intet val, då måste tvångsåtgärder vidtagas. Vi hade
också fått det bestämda löftet, att regeringen icke skulle tveka att på andra
områden liksom på detta område sätta in hela sin auktoritet och att någon
som helst skillnad icke i något avseende skulle göras. När dessa ord fälldes,
var det säkerligen icke bara jordbrukarna utan även andra, som inom sig
gjorde den reflexionen, att örn vi rösta på denna lag, då kunna vi också vara
säkra på regeringens ord att jordbrukarna, därest det skulle komma till konflikt
på andra områden, som i hög grad beröra jordbruket, skulle kunna förvänta
regeringens hjälp. Åtminstone jordbrukarna tänkte väl då direkt på avtalet
för byggnadsväsende!, som då var under diskussion, en avtalsfråga örn
vilken man visste, att den skulle komma till avgörande inom den närmaste
tiden. Jag skulle vilja erinra örn att denna statsministerns utfästelse gjordes
den 3 april.

I)et är i dag snart sju månader som byggnadskonflikten varit aktuell. Sedan
i juli manad ha förhandlingar pågått för att bringa denna svåra fråga örn
byggnadsavtal för landsbygden till en lösning. Både regering och riksdag ha
ju enats om att jordbruket behöver särskilt byggnadsavtal med särskilda ackordsprislistor,
rätt till timlönsarbete och frihet från organisationstvång m. m.
Här har på detta område från byggnadsarbetarnas sida förts en obstruktionspolitik.
Den har inte varit högröstad, men den har lett till att man icke kommit
till någon lösning av frågan. När nu riksdagen åter samlats, anser jag
det nödvändigt att efterlysa socialministerns intresse för denna sak. Man har
på känn, att statsrådet Möllers intresse för jordbruket varit av tämligen platonisk
art. Jag skall villigt erkänna, att jag är fullt medveten örn att man
nu sent omsider tillsatt en särskild förlikningskommission för att få denna
fråga i hamn, men det är säkerligen enligt alla jordbrukares åsikter ett åtgörande
i elfte timmen. Man bibringas därigenom den uppfattningen, den bestämda
uppfattningen, att man från socialministerns sida mera hyser omtanke
örn byggnadsarbetarnas fackföreningsintressen än intresse för jordbrukarna och
samhällets nytta.

Herr talman! Herr statsministerns deklaration, när det gällde frågan om
betodlingen, måste tydas så, att den bör äga tillämpning på alla de svåra frågor,
som dyka upp nu i vårt samhälle i dessa kristider. Man måste också tyda
denna deklaration så, att regeringen icke skall eftersätta någonting för att
lösa dem.

Innan riksdagen samlades den 20 oktober efter den sommarsemester, som vi
åtnjutit, lia ju vissa problem intensivt och hetsigt debatterats ute i landet. De
allra flesta medborgarna ha säkerligen med största intresse emotsett riksdagens
sammanträde för att konstatera, huruvida regeringen bland annat skulle
komma med förslag till åtgärder mot de landsskadliga elementen i vårt samhälle.
Herr Skoglund framhöll i sitt anförande, att man förväntar att regeringen
mycket snart skall framkomma med åtgärder härutinnan. Av herr Vougts
anförande framgick också, att han ansåg att det var tämligen tydligt att någonting
måste ske. Herr Vougt betonade, att detta från den socialdemokratiska
gruppens sida sett innebar, att man gjorde en eftergift, och han hoppades, att

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstal

I. (Forts.)

man då icke bara skulle pröva kommunistpartiets upplösning utan även skulle
vända sig mot alla landsskadliga partier. För min del tvekar jag icke ett
ögonblick att säga, att lika väl som vi på högerhåll kräva kommunistpartiets
upplösning, äro vi också på det klara med att kravet på landsskadliga partiers
upplösning gäller alla organisationer och alla partier, beträffande vilka man
fått fram graverande bevis för att de bedriva rent statsfientlig och laiidsskadlig
agitation, vare sig denna redan utmynnat i åtgärder eller endast inneburit
förberedelser till åtgärder.

Vad jag emellertid icke fullt kan godtaga i herr Vougts resonemang, det är
hans uppfattning att man, om man förbjuder kommunisternas verksamhet, därigenom
skulle giva dem mycket större möjligheter till att bedriva en mera aktiv
underjordisk verksamhet. Man måste konstatera, att det kommunistiska partiet
redan bedrivit och fortfarande bedriver en synnerligen aktiv underjordisk verksamhet,
men vi ha under de senaste månaderna fått bevis för att denna underjordiska
verksamhet stödes av partiets tjänstemän och av framskjutna personer
inom partiet. Jag behöver säkerligen endast nämna namnet Rydstedt från Göteborg
och vad som framkommit vid förhör med exempelvis f. d. ledamoten av
riksdagens andra kammare, lokomotivföraren Samuelson. Jag behöver kanske
heller icke nämna vad som framkommit vid rannsakningarna angående sabotage
på det ena eller andra området. Det kommunistiska partiet kommer givetvis att
söka intensifiera sin underjordiska verksamhet, örn partiet förbjudes. Jag vill
dock framföra den synpunkten, att i den mån deras representanter lia, säte i
riksdagen och få innehava förtroendeposter i landsting, stadsfullmäktige och
kommunalfullmäktige, äga dessa närvara vid förhandlingar på än det ena och
än det andra området, varigenom de bli i tillfälle att erhålla informationer och
få större möjligheter att intensifiera sitt partis verksamhet. För min del bortser
jag icke ett ögonblick från faran, att den underjordiska verksamheten intensifieras,
men samhället måste i sådant fall möta detta med en förstärkning
av polismakten och genom skapandet av möjligheter för denna att hålla efter
dessa element. Jag är absolut av den övertygelsen, att det kommer att skapas
en oerhörd irritation inom landet, om inte någonting åtgöres mycket snart på
detta område. Då jag, framför allt av herr Vougts anförande, fått den uppfattningen
att regeringen förbereder åtgärder härutinnan, har jag icke anledning
att längre uppehålla mig vid denna sak.

Innan jag slutar, vill jag emellertid beröra även det svenska folkets inställning
till att representanter för en bevisat landsskadlig organisations verksamhet
äga närvara inte bara i riksdagen utan även i våra kommunala institutioner
överhuvud taget. Jag är säker på att det av herr Skoglund om herr Linderot
fällda uttrycket »demokratiens dödgrävare» kommer att annoteras med
tacksamhet av stora lager inom vårt svenska folk. Svenska folket känner, att
man i nödtid icke kan hålla alltför mycket på formerna. Svenska folket känner
säkerligen, att örn man håller för mycket på formerna, man kan komma i en
sådan situation att någonting brister. Vi ha ett gammalt uttryck, som säger:
medan gräset gror dör kon. T detta fall, när det galler de landsskadliga elementen,
har säkerligen den allmänna opinionens temperatur kommit sa nära kokpunkten,
att det kan innebära en mycket stor fara, att man dröjer för länge
med vissa åtgärder. Vi förstå alla här i riksdagen, att frågan icke är enkel att
lösa. Den är svår, ja, den är förtvivlat svår. Vi förstå också, att man bland
gemene man kan hysa tankar, som icke stå i samklang med våra lagar och förordningar
och vårt demokratiska styrelseskick. Vi kunna givetvis icke utan
vidare slunga ut dessa representanter ur riksdagen, men samhället har dock
en mycket stor skyldighet att skydda sig. I vissa fall mäste samhället taga till

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

siri nödvärnsrätt, som man givetvis varken kan eller får tillgripa, utan att del
verkligen är fara å färde.

Jag hyser den uppfattningen, att detta icke bara är en inrikespolitisk fråga
utan säkerligen också en utrikespolitisk fråga av mycket stor räckvidd. Jag''
behöver endast nämna namnet Finland och den storartade hjälpverksamhet, som
igångsatts här i alla läger och grupper i vårt land för att hjälpa Finland; så
har ju skett icke bara under nu pågående krig utan lika mycket under vinterkriget
1939—1940. Man måste med grämelse konstatera, att när svenska arbetare
uppoffrade sin fritid och utförde arbeten under trettondagshelgen för att
bringa hjälp till I inland, det samtidigt sändes dynamit och sprängämnen genom
kommunistiska organisationer försorg till Finland för verkställande av
sabotage. Det är säkerligen en utrikespolitisk fråga, som är av större räckvidd
än den nyss nämnda, där det gällde Finland, att vi snabbt genomföra åtgärder.

Sedan jag nu berört dessa förhållanden, herr talman, vill jag sluta med att
säga, att när vi alla ha den stora glädjen att lia en stark yttre front, en stark
försvarsfront, en front, som bildas av vår ungdom, som är besjälad av att göra
allt för fäderneslandet, en ungdom, som är beredd att offra liv och blod för fäderneslandet,
örn det skulle fordras, är det vår plikt framför allt i riksdagen
att se till att denna front icke bräckes inifrån. Den yttre fronten kan hålla
endast örn den inre fronten är lika stark. Vi få aldrig i detta land göra oss
skyldiga till efterlåtenheter, som kunna medföra att den inre fronten spräckes
och bidraga till att bräckor därigenom uppstå i vår yttre försvarsfront.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Det ligger i
sakens natur, att en remissdebatt under nuvarande parlamentariska förhållanden
kommer att bli en ganska stillsam företeelse. Jag har närmast endast
att tacksamt inregistrera de förklaringar av fortsatt intresse för samlingsregeringen,
som avgivits av representanter för samtliga partier. Jag hade till
och med ett intryck av en fördjupad ton, när man yttrade sig om dessa ting,
ett intryck av att. icke blott vi, som sitta i det nära samarbetet och se vanskligheterna,
som vi ha att brottas med, närmast inpå oss, utan även representanterna
i riksdagen -— jag tror också att den känslan finnes inom hela vårt
folk - allt djupare första den stora betydelsen av en fast inre sammanhållning
under de svåra tider, som vi genomleva. Däri ligger förvisso vår främsta
styrka. Jag tycker, att man med hänsyn därtill kan se utan alltför stor oro
på vissa företeelser som verka irriterande. Det är emellertid klart, att vi ha
skyldighet att. tillse att den front, som nyss av en talare kallades den inre
fronten, som vi byggt upp genom den samling, som manifesteras i samlingsregeringen,
icke, som en talare nyss sade, utsättes för faror, att man icke
tillåter operationer, som kunna vara skadliga för rikets säkerhet, för ordningen
i landet och för sammanhållningen inom folket. Jag har ingen anledning
att inlåta mig i någon diskussion örn de åtgärder, som i det fallet
kunna befinnas nödvändiga. Det ligger i sakens natur, att regeringen har under
övervägande vad som kan vara nödvändigt, och att den är angelägen örn att
efter noggrann prövning inför riksdagen tillkännage sin mening i dessa
ting.

Det finns egentligen endast en detalj i vad som här sagts, som jag för övrigt
bär anledning beröra. Den siste talaren kom in på frågan om byggnadsförhållandena
på landsbygden och uttalade den förmodan, att socialministern
skulle vara mera intresserad av att tillmötesgå byggnadsarbetarnas intressen
än att befordra en livligare verksamhet i detta avseende på landsbygden. Jag
har följt socialministerns arbete även i den detaljen och kan försäkra, att herr

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

1. (Forts.)

von Seth har en fullkomligt oriktig uppfattning om socialministerns inställning.
Frågan är emellertid, hur långt man skall driva påtryckningen vid olika
tillfällen. Jag förstår så väl, att den ärade talaren ville göra en parallell till
förfaringssättet vid det tillfälle, då vi hade svårigheter beträffande betodlingen.
Jag kan i dag upprepa vad jag sade vid det tillfället: för mig finns
ingen tvekan därom, att örn en samhällsgrupp i egoistiskt intresse reser sig
emot det allmännas intresse och hotar detta, skall sådant icke tolereras. A
andra sidan är jag medveten om att man får vara mycket försiktig, när man
försöker med tvångsåtgärder ordna förhållandena på olika områden inom samhället.
Jag tror icke, att någon önskar, att vid vilken konflikt som helst mellan
olika intressen inom samhället samhällsmakten skall träda i funktion
och med tvångsåtgärder försöka bringa tvisten ur världen. Sådana ingripanden
skola ske endast i de allvarligaste lägen. Det kan hända, att ett sådant
läge kan uppkomma, där något liknande åtgärden beträffande betodlingen
kan bliva nödvändigt. Det är emellertid rimligt att, såsom regeringen i detta
fall har förfarit, man försöker att genom medling komma till ett resultat på
det område, som här berörts.

Det var också ett annat ord av den siste ärade talaren, som kanske kan ge
anledning till ett visst preciserande. Han talade om att man kan komma med
en åtgärd för sent, och att man icke får hålla för mycket på formerna. Jag
tror, att lika viktigt som det är, att demokratien hävdar sig emot sina fiender,
lika viktigt är det att demokratien respekterar sina egna lagar. Vi ha icke
bara i vår sammanhållning utan också i vår konstitution ett värde, som icke
kan överskattas, och vi skola vara försiktiga, så att vi icke i vår iver riva
sönder den grundlag, som icke bara är Sveriges grundlag utan också den svenska
demokratiens.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Efter de förklaringar, som lia avgivits
här i dag, och icke minst efter statsministerns förklaring torde det väl vara
klart, att man nu har bringat ett nytt offer på samlingsregeringens altare.
Om innebörden av detta offer är det kanske för tidigt att uttala sig i dag.
Men jag överdriver knappast, om jag säger, att det kan komma att innebära,
att den svenska högern äntligen efter tio års kampanj och med hjälp av de
påtryckningar, som göras utifrån, nu skall kunna nå det resultat den eftersträvar:
ett slag emot den svenska demokratien. Statsministern säger visserligen,
att demokratien må respektera sina egna lagar. Ja, herr talman, hur kan
den svenska demokratien utan att kränka den svenska grundlagen genomföra
den förbudslagstiftning, som man här har antytt i olika sammanhang?

Greve von Seth förklarade i sitt anförande, att han — och han menar förmodligen
också högern — nu kommit till den ståndpunkten, att när det skall
bli förbud, skall detta riktas emot alla landsskadliga sammanslutningar, mot
vilka det föreligger graverande bevis. Ja, herr greve, det föreligger graverande
bevis emot ilen svenska högern, emot den ungdomssammanslutning, som ni
själv företräder. Beviset är den kampanj, som vederbörande bedrev under
Finlandskriget fiir att föra ut vårt folk i kriget. Örn någon verksamhet kan
betecknas såsom landsskadlig, måste det vara en sådan verksamhet. Och det
är lättare i dag i historiens belysning att göra en objektiv värdesättning örn
vilken katastrof det skulle betytt för vårt folk, därest dessa hetsporrar den
gången skulle fått sin vilja fram. Kommunistiska partiet bedriver icke någon
underjordisk verksamhet. Det är ett obevisat förtal. Kommunistiska partiet har
liksom alla andra partier blivit utsatt för att enskilda medlemmar, av skäl

Andra kammarens protokoll 19VI. Nr åå. 3

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å tillläggsstat
I. (Forts.)

som jag här icke skall gå in på, ställt sig till förfogande för en verksamhet,
som också vi anse landsskadlig. Men jag kommer senare till detta. Jag vill
upprepa, att ett parti kan göras ansvarigt för sina enskilda medlemmars handlingssätt
endast i den mån som partiets propaganda och partiets allmänna deklarationer
och principiella ståndpunkter överensstämma med denna verksamhet.

Herr von Seth talade örn att stämningen här i landet började närma sig
kokpunkten i denna sak. En massa resolutioner ha antagits under den senaste
tiden eller ända sedan Tyskland överföll Sovjetunionen, däri svenska arbetarorganisationer
lia vänt sig mot exempelvis Aftonbladet och vänt sig emot
krigsaktivistiska krafter. Men märk väl, mina herrar, icke ett enda av dessa
uttalanden har riktat sig emot det kommunistiska partiet.

Den stora skiljelinjen i svensk politik går mellan frihetens krafter å ena
sidan och reaktionens å den andra. Det kommunistiska partiet vill bevara friheterna
och vidareutveckla desamma, och miljoner svenska medborgare, främst
den svenska arbetarklassen, vill detsamma. Men reaktionens krafter äro bland
andra det herrskap, som talar örn anpassning till det nya läget, som liksom
en viss professor och tidningen Aftonbladet talar om att vi ha valet mellan
att åka första klass i det nya Europa, såsom Tysklands allierade, eller åka
i godsfinka, det är de som bygga sin politik på Tysklands seger, de som vilja
börja korståget med att avskaffa resterna av demokrati här i landet, det är
SS-värvarna, det illustra Försvarsfrämjandet, de som försöka lasta över på
småfolket alla krigskrisens bördor. I denna brokiga front lia vi åtskilliga medlemmar
av samlingens högerparti, där lia vi herrar börsspekulanter, som drivit
upp aktienoteringarna med 15 procent sedan Tyskland överföll Sovjetunionen,
och vilkas reaktioner på börsen ge en pålitligare bild av krigslyckans
växlingar än den officiella nyhetsförmedlingen. Där lia vi också de storjordbrukargrupper,
som söka utnyttja kristidens bekymmer för att berika sig på
folkets livsmedelsbrist. Det finns för all del schatteringar i denna heliga allians
— många äro icke quislingar och SS-värvare, alla resa icke med ministerlistor
till Berlin eller syssla med mordattentat såsom i Luleå eller förberedelser
därför såsom i Skövde. Men de äro förenade i hatet mot den svenska
arbetarklassen och friheten, de äro mer eller mindre öppna beundrare till den
nyordning, som i det svenska folkets medvetande mest framträder såsom en
segerberusad soldatesks herravälde, ackompanjerat av giljotinernas rassel,
exekutionsplutonernas dödssalvor och galgbackarnas blodiga skördar.

Det finns ytterlighetsriktningar på båda sidor, det är sant. Det finns å
ena sidan de öppna quislingpartierna, som ropa ut sin stolthet över sin femtekolonngärning,
krigsaktivisterna och äventyrarna — det finns å andra sidan
sådana, som inte vilja ge ett finger åt tummandet på friheterna eller den kompromisslinje,
som koalitionsregeringen hittills följt, som anse, att Sverige kan
och måste upprätthålla en strikt neutralitet och inte genom sin politik bli ett
stöd för den makt, vars seger skulle vara liktydig med att Sverige förlorade
sin självständighet och det svenska folket sin frihet. Här gå alltså skiljelinjerna.
Det är icke alls så, som statsministern i ett tal inför journalisterna
nyligen förklarat, att alla här i landet med undantag för ytterlighetsriktningarna
på båda sidorna voro ense örn att eftersträva en politik, som innebar, att
vårt land med bevarad självständighet skulle värna sin fred. För vår del ha
vi hela tiden krävt, att landets politik skulle inriktas med ögonmärket: fredens
och självständighetens tryggande. Just på egrund av statsministerns vilseledande
framställning citerar jag mig själv från urtima riksdagen hösten 1939:
»Vi vilja för vår del säga, att vi äro beredda att stödja varje förslag från

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Majlis proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

1. (Forts.)

regeringens sida, som enligt vår mening underlättar för statsmakterna att genomföra
en politik, som bevarar landets fred och oavhängighet.»

Detta är fortfarande vår mening, och företräda vi därvid en ytterlighetsståndpunkt,
så vittnar detta blott om att andra partier, som säga sig vilja detsamma,
icke odelat fullfölja den.

Men vårt krav örn svensk neutralitet innebär icke, att krigets utgång skulle
vara oss likgiltig, lika litet som det är uttryck för något slags småstatsegoism
eller önskan att profitera på folkens lidanden. Tvärtom är det för oss
alldeles klart, att å ena sidan kämpa folkförtryckets och reaktionens krafter,
å den andra demokratiens och frihetens. Segrar fascismen betyder det också
slutet på Sveriges självständighet och folkets frihet, det kan för generationer
framåt innebära en period av reaktion och förnedring, det skulle bland annat
för vårt land enligt arbetsgivarföreningens Industria innebära en nedskrotning
av våra maskiner, att vårt land degraderades till en leverantör av råvaror och
jordbruksprodukter, det betyder enligt utrikesrådet Hägglöf faror för att svensk
handel skulle återföras till vad den var före sekelskiftet, det innebure kulturreaktion,
ras- och åsiktsförföljelse, kort sagt allt vad det »nyordnade» Europa
nu blottar inför våra ögon. Nej, fascismens nederlag, det är ett verkligt svenskt
intresse. De krafter, som stå fascismen emot, kämpa vår egen kamp, och vi
måste önska deras seger.

Men örn vi i dag kämpa för en svensk neutralitet, så motsvarar detta helt
det svenska folkets och landets intresse. Vi befinna oss icke i det .läget, att
vi kunna välja sida. Vi kunna på sin höjd välja mellan att värna vår neutralitet,
att inte hjälpa någon, eller att hjälpa Tyskland, och fascismen — något
tredje gives icke. Vi vilja ge vårt svenska bidrag till frihetskampen genom
att förhindra, att våra transportmedel brukas för att frakta trupper och krigsmateriel
åt den europeiska reaktionens mörka krafter.

Vi tänka därvidlag även på våra broderländer Norge och Danmark. Känslan
av solidaritet med dessa folk och särskilt det norska .folkets frihetskamp
gör de så kallade engångseftergifterna än mera förhatliga. Vi kunna icke
glömma, att de trupper och den utrustning, som nyordna Norge mot det norska
folkets förbittrade motstånd, fraktats dit på svenska järnvägar och under
svenskt beskydd. Det norska folkets förbittring häröver, är för oss en ytterligare
uppfordran att öka ansträngningarna för att återvinna neutraliteten, så
långt som man i detta krig kan tala örn neutralitet.

När de s. k. engångseftergifterna under midsommarhelgen beslötos, åberopades
såsom ett särskilt skäl därför, att Finlands regering begärt, att Sverige
skulle frakta tyska trupper dit. Sedan dess har Mannerheims. dagorder öppnat
ögonen på många svenskar för innehållet i finsk utrikespolitik. Mannerheim
har erinrat örn att han redan 1919 svor att icke sticka svärdet i skidan förrän
Fjärrkarelen — som aldrig varit finskt — blivit införlivat med Finland. Må
det tillåtas mig erinra örn afl i delta storfinska program örn Fjärrkarelen ingick
även, att det svenska Norrbotten och det norska Finnmarken skulle införlivas
med Finland. Vi kunna icke komma ifrån att de storfinska krafterna
aldrig varit anhängare av samarbetet med Sverige, alltid bekämpat svenskarna
i Finland och i händelse av en tysk seger skulle komma att sätta sm prägel
på finsk politik, liksom det icke är klokt att ignorera den tyska pressens mot
Sverige hotfulla deklarationer örn hur ett nyordnat Norden skulle te sig.

Man liksom får en föraning örn vad som väntar under sådana, betingelser,
när finsk press såsom exempelvis Hufvudstadsbladet, för att nu icke tala. örn
Lappoorganen, börjar instruera vårt land örn huru det skall ordna sina inre
angelägenheter. Den svenska pressens beskedliga jamande inför dessa magist -

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å tilllägg
sstat I. (Forts.)

rala tongångar är en lika märkvärdig företeelse. Det är ändå ett faktum, att
den enda press, som bett både finsk och tysk press att inte blanda sig i Sverikes
inre angelägenheter, skulle vara den kommunistiska pressen.

Den socialdemokratiska ungdomen i Stockholm och många med den ha förklarat,
att Finlands sak är i dag icke vår. De ha därmed icke tagit avstånd
från Finlands olyckliga folk — det finnes ingen anledning att göra det —
men väl från det herrskap, vars politik har uttryckts i fältmarskalkens dagorder
och som anser kriget med den mäktige östra grannen vara något ödesbestämt
för Finland.

Dessas sak kan icke vara Sveriges. Sverige får icke ge en enda patron, icke
det ringaste handtag åt detta herrskaps erövringskrig. Örn regeringen prompt
vill lägga sig ut för Finland, bör den inrikta sina krafter på att förmå de ansvarige
att göra slut på det nuvarande kriget och avstå från alla imperialistiska
erövringsmål. Ty Finlands folk har ingenting gemensamt med den tyska
nazismens intressen. Det vill ha fred och behöver fred.

Det var för de flesta svenskar en tröst i bedrövelsen, när statsministern förklarade,
att de kritiserade eftergifterna för Tyskland rörde sig om engångseftergifter,
ingenting annat. När statsministern sedermera avvisade frivilligrörelsen
för Finland med en hänvisning till att Sverige behöver sina vapenföra
män, så tycktes detta bekräfta uttalandet om engångseftergifter. Men sedan
dess har en omfattande frivilligvärvning förekommit för Finland, i vars hägn
också en frivilligvärvning för Tysklands SS-trupper ägt rum i vårt land.
Man kan icke undgå att betrakta frivilligvärvningen som en ny allvarlig
reträtt.

Ett annat exempel är den svenska handelspolitiken. Bara i pengar räknat
leverera vi detta år för 50 miljoner kronor mer varor till Tyskland än vad vi
själva erhålla. För nästa år har regeringen bundit sig för att leverera minimum
100 miljoner kronor mer svenska varor till Tyskland än vad vi själva erhålla
därifrån. Örn man därjämte håller i minnet den ogynnsamma prisutvecklingen,
uttryckt däri, att medan de svenska exportprodukterna betalas
med 45 procent högre priser i Tyskland, får vårt land betala de tyska varorna
med 110 procent mer än tidigare, vilket innebär att vi för exempelvis 100,000
tyska arbetares produktion få betala 150,000 svenska arbetares motsvarande
produktion, så Ilar man en illustration till läget.

Tidskriften Affärsvärlden har stillsamt påpekat, att ett dylikt handelsavtal
möjligen kan tjäna Sverige i händelse att Tyskland segrar men under motsatt
betingelse måste blixen svår belastning för vårt land. Det är väl det minsta
som man kan säga. Ändå tydligare uttrycker tidningen Social-Demokraten saken
när den i kommentarerna till avtalet gör gällande, att Sverige nu intar
samma ekonomiska ställning till Tyskland som Förenta Staterna till England.
Med andra ord: Sverige ger Tyskland krigskrediter! Med svenska arbetares
insatser och med svenskt kapital finansieras det fascistiska korståget mot demokratien.
Det är på tiden, att det blir ett slut på dessa »engångseftergifter»
och att vårt land tillkämpar sig rätten att stå neutralt i detta krig.

Våra möjligheter att genomföra en neutral politik äro inte så små. Säkert inser
också regeringen detta. Men varför viker den då undan? Varför kan den
inte, som exempelvis den turkiska regeringen, kräva motsvarande prestationer
av Tyskland? Varför inte exempelvis ta tyskt jaktflyg i utbyte i stället för
mer eller mindre värdelösa skuldförbindelser?

Det har sagts ute i propagandan, att man icke kan bli enig på någon annan
väg inom regeringen. Herr Vougt har i sin tidning berättat, hur riksdagens
majoritet, d. v. s. det stora partiet, först beslutat avslå ett utländskt krav, men

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

inför hotet att en del av den borgerliga minoriteten i riksdagen, nämligen högern,
i så fall skulle spränga regeringen, föll man undan.

Han har i annat sammanhang anfört transportförbudet mot den kommunistiska
pressen som ett exempel på — jag citerar — »en föga lycklig eftergift»
för vissa reaktionära krav. Det finns alltså krafter i vårt land, som icke draga
sig för att utnyttja dess ömtåliga belägenhet genom den utländska påtryckningen
för att tillgodose sina egna inrepolitiska intressen. Kan man väl tänka
sig ett mera landsförrädiskt handlingssätt än att utnyttja utländsk påtryckning
för att tillgodose sina egna intressen?

I vårt land har arbetarklassen tillkämpat sig en position, som den icke uppnått
i något annat kapitalistiskt land. Majoriteten i riksdagens båda kamrar
säger sig representera den svenska arbetarklassen. Den har en fackföreningsrörelse,
som är den relativt sett starkaste i hela den kapitalistiska världen.
Ja, jag hävdar, att ingen regering, som vill respektera grundlagen, kan i vårt
land föra en politik mot den svenska arbetarklassens vilja, under förutsättning
att arbetarklassen utnyttjar sina positioner och sin maktställning. Tyvärr
gör arbetarklassen inte detta. Den viker undan. Den låter storfinansen
sitta i orubbat bo. Den finner sig i att den ekonomiska klyftan mellan klasserna
fördjupas, att massfattigdomen utbreder sig, medan den dagliga pressen
vittnar örn överklassens tilltagande slöseri och rikedom. Så länge har också
överklassen försökt hålla sig inom laglighetens gränser. Men det är klart,
att den fruktar för att en dag skola Sveriges arbetare säga ifrån: Nu är det
nog. Den fruktar, att Sveriges arbetare skola kräva sin rätt, en sådan omgestaltning
av samhället som bygger ut demokratien till en ekonomisk och social
demokrati. Det är tydligen därför som denna överklass försöker utnyttja
det nuvarande läget, inte minst den utländska påtryckningen, för att sätta
sig fastare i sadeln och utmanövrera arbetarklassen.

Betraktar man saken på detta sätt kan man inte medge, att den s. k. nationella
samlingen mellan de mer eller mindre demokratiska partierna och högern
utgör en styrka för vårt land i nuvarande situation. Det som inträffat
visar, att den är en stor svaghet. Den söndrar och åstadkommer vacklan och
förvirring.

Har då denna av svensk arbetarklass ständigt med största misstro betraktade
höger verkligen lärt örn? Den har visserligen försökt presentera sig i demokratiska
änglavingar, och den har kvar sin gamla skicklighet att dölja sina
reaktionära syften bakom den hedervärda svenska flaggan. Men det är precis
samma höger som i dag kräver förbud mot kommunismen och som vid sekelskiftet
och därförut drev sin kampanj för att förbjuda socialdemokratien. Den
har icke ens orkat ändra argumentationen för sina undantagslagstiftningskrav.
Det är samma höger, som in i det sista försvarade den graderade röstskalan
och som först 1918 i skräck flir arbetarrevolutionerna gick med på en författningsändring,
som banade virgen för en politisk demokrati. Det är samma
rikemansparti nu som förut. Dess nationella sinnelag avspeglas av sådana högerorgan
som do tyskorienterade Norrbottens-Kuriren, Östgöta Correspondenten,
Göteborgs Morgonpost, Helsingborgs Dagblad, Ungsvensk lösen och andra
av den nazistiska pressen som pålitliga Betecknade fascisttidningar. Detta är
bara omaskerade tyskorienterade organ, som dagligen predika svensk underkastelse
för Tyskland och svenskt deltagande i det s. k. korståget.
Högern har icke tagit avstånd från dessa tidningar och är alltså ansvarig
för dom.

Högern är i verkligheten de nazistiska grupperingarnas modercell. Dess ledande
organ i Stockholm har till redaktör en herre, sorn för några år sedan

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition, nr 305. angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

gjorde sig bekant som författare till ett fascistiskt program. Samme herre sitter
även i riksdagen som betrodd ledare i högerpartiet. Samme herre har nyss
trätt upp till försvar för de förbrytare, som natten till den 3 mars 1940 begingo.
attentatet mot Norrskensflamman och därvid blevo ansvariga för fem
människors död. Mina damer och herrar! Låt oss bara ett ögonblick tänka efter,
hur det skulle ha låtit i detta land, därest några kommunister efter att ha
avprovat sprängladdningar på Ny Dags tryckeri begivit sig till Svenska Dagbladet,
sprängt dess maskiner, nedbränt huset och därvid också chefredaktören
samt fyra ytterligare medlemmar av hans familj omkommit! Men ett
motsvarande dåd, utfört under motsvarande betingelser mot kommunisterna,
finner högerns ledande organ icke vara någonting att tala örn, i vart fall icke
vara något komprometterande.

En massa av de s. k. patrioter, som under senare tid skyltat i pressen, hör
naturligtvis hemma i högerpartiet. Vore det inte så, kunde väl knappast skandaler
som SS-värvningen, för att bara ta ett exempel, så lätt viftas bort.

När hela det brokiga reaktionära följet i dag upprepar Deutschlandssenders
monotona förbudskrav mot kommunistiska partiet och när högern t. o. m. antyder,
att det kan bli kabinettsfråga, så är det inte svårt att se, varthän man
siktar. Herrskapet vet mycket väl, att kommunistiska partiet, hur numerärt
svagt det ännu är, icke kan förbjudas utan att samtidigt den svenska grundlagen
trampas under fotterna. Två av våra grundlagar dels trygga rätten för
varje svensk medborgare att i tryckta skrifter ge uttryck för sin uppfattning
i politiska ting, dels garantera varje svensk medborgare att kandidera till riksdag
och offentliga församlingar samt, framför allt, att ge sin röst åt den kandidat
han eller hon önskar. Det är uppenbart, att dessa grundlagar sättas ur
kraft i samma ögonblick man genomför en undantagslagstiftning.

Vi ha förklarat, att vi anse dagens viktigaste uppgift vara försvaret av de
svenska ^ friheterna och freden. Själva partiets existens som ett legalt parti
utgör på anförda grunder en väsentlig betingelse för tryggandet av freden
och friheterna. I andra länder har reaktionen i genomförandet av inre reaktion
och krig först förbjudit kommunisterna och sedan, när gärdena upprivits, låtit
socialdemokratien, fackföreningsrörelsen och den borgerliga vänstern gå samma
väg. De demokratiska element i andra partier, som medverka i aktionen
mot kommunismen, gräva därmed sin egen grav.

Det är alltså av dessa skäl som man nu på tysk order ropar ut sitt förbud
mot kommunismen. I hela världen och särskilt i England och Förenta Staterna
kommer man att uttolka en förbudslagstiftning som ett bevis för Sveriges
beroende under Berlin. Man kommer med all rätt att uppfatta ett sådant beslut
som ett viktigt steg på vägen till Sveriges »nyordning» och dess deltagande
i kriget som ytterligare en av Tysklands många vasaller. Men detta bekymrar
naturligtvis inte högern. Dess stöttepelare — det visa börsrapporterna,
som jag nyss erinrade örn — ha redan inrättat sig som passagerare på nazismens
europeiska förstaklassvagn.

Högern har alltid varit motståndare till demokratien. Det är ingen njdiet.
Men, säger man — jag tänker framför allt på herr Bagge i hans Auditoriumtal
— kommunisterna ha nu avslöjats i samband med sabotageutredningen. Jag
vill fråga herr Bagge, jag vill fråga herr Skoglund och jag vill fråga greve
von Seth efter alla deras uttalanden i dag: Nämn ett enda exempel, ett konkret
exempel på att kommunisterna ha komprometterats i samband med denna sabotageutredning!
Lägg märke till att icke en medlem av kommunistiska partiet
står åtalad för något brott i samband därmed! Däremot är det bevisat, att
polisen haft en medlem eller agent, vilket man vill, som under minst 28 måna -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

der försökt kompromettera ledande kommunister såsom medlemmar i denna s.k.
sabotageorganisation och som troligen stått direkt under inflytande av den numera
avlidne ledaren av attentatet och mordbranden mot Norrskensflamman,
stadsfiskal Hallberg. När man därtill inför stängda dörrar förhör den man,
Wollweber, som stämplats som organisationens ledare, den ende kanhända som
har möjlighet att ge ett verkligt svar på frågorna örn organisationens syften,
omfattning och ekonomisering, så blottas ju därmed, att det måste vara något
sjukt med hela denna sak.

Man har gjort denna Gestapo-historia till ett slagträ mot kommunistiska partiet.
Under hela sommaren har pressen ältat denna sak, och med polisens benägna
understöd har man försökt skandalisera partiets ordförande, riksdagsman
Sven Linderot. Större respekt för riksdagsmans immunitet har man inte
haft än att man genom radioefterlysning, polisunderrättelser och husrannsakan
samt genom jätteuppbåd av poliser försökt framställa honom som en suspekt
kriminalförbrytare. Bara detta handlingssätt visar ju, att någon överdriven
respekt för riksdagsmans grundlagsenliga rättsskydd var inte att vänta.

Till detta kom, att en avgörande förändring i vårt lands läge inträtt efter den
22 juni. Tyskland hade överfallit Sovjetunionen. I själva motiveringen för detta
överfall hade den från ståndrätterna icke obekante riksminister Heidrich anj
klagat Sven Linderot som en av Tysklands allra farligaste fiender.

Vi leva, mina herrar, i en tid, när det ena landet efter det andra förlorar sin
frihet, när rätten blir fågelfri, när människoliv är billigare än allt annat, när
tiotusenden inspärras utan rannsakan och dom och när människor skjutas som
gisslan i femtiotal bara därför att någon av ockupationsmaktens män utsatts
för övervåld. Vi visste, att det i vårt land fanns starka krafter, som arbetade
på en nazistisk nyordning, att myndigheterna fruktade vissa statskuppsplaner,
att det arbetades i kulisserna, att folk reste till Berlin med ministerlistor och
att hårda och förnedrande krav ställdes på vårt land. När rätten sitter i spjutstångs
ände, tar man också hänsyn därtill. Linderot hade naturligtvis ingenting
att göra med de delvis romantiska förehavanden, som blottats i polisrapporten.
Det är redan klarlagt.

Nu har man försökt göra gällande, att även om ingen partimedlem deltagit
i sabotageorganisationen så är partiet ändå moraliskt ansvarigt därför att tidigare
medlemmar sysslat därmed. Partiet kan naturligtvis inte göras ansvarigt
för vare sig medlemmars eller tidigare medlemmars förehavanden i den mån
dessa strida mot partiets uppfattningar och riktlinjer. Man kan lika gärna göra
folkpartiet ansvarigt flir sabotageorganisationen — en av dess medlemmar sedan
tio år tillbaka har förvarat och förmedlat sprängämnen enligt polisrapporten.
Man kan lika gärna göra högerpartiet ansvarigt för Richmannligan. Man
kan lika gärna göra socialdemokratien ansvarig för alla de fackliga och kommunala
storförskingrare, som avslöjats under senare år och varit medlemmar
av partiet. Med hänsyn till Sveriges belägenhet är det ofrånkomligt, att de
krigförande länderna försöka skaffa sig upplysningar örn motståndaren. Medlemmar
i alla partier ha låtit av olika motiv tubba sig att stå till tjänst, och
även vi ha drabbats därav. Men sådan verksamhet befattar sig partiet inte
med. Det betraktar därför sådana element som partiskadliga och gör sig kvitt
dem.

För att nu särskilt knyta an till sabotageutredningen så vill jag erinra om
att så sent som 1933 antog kommunistiska internal ionalon en resolution, där
den särskilt varnade kommunisterna för sabotagetaktiken. Det heter i detta beslut:
»Samtidigt varnar kongressen kommunisterna och de revolutionära arbetarna
för de anarkosyndikalistiska kampmetoderna mot kriget i form av vägran

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

att göra krigstjänst, i form av s. k. mobiliseringsbojkott, sabotage i vapenfabrikerna
o. s. v.»

En rik fond av erfarenhet har givit såväl kommunisterna som också den
socialdemokratiska rörelsen den uppfattningen, att sabotage är en olämplig
kampmetod. Det har visat sig, såsom vi betrakta saken, att det mål vi uppställa
kunna endast de breda massorna genomföra. Sabotageaktioner och alla andra
individuella terroraktioner motverka direkt strävandena att organisera och utlösa
massornas egen kampaktivitet. Därtill har det visat sig, att dylika kampmetoder
bara leda till, att överklassen brutaliserar förhållandena i respektive
länder. Därför avstå såväl kommunisterna som andra från att utnyttja sådana
kampmetoder. Kommunisterna förkasta alltså sabotage som kampmedel.

Men, mina herrar, hur är det med socialdemokratien, i vart fall med de redaktörer,
som varit så angelägna att stena kommunistiska partiet för en icke
kommunistisk verksamhet? För några månader sedan beslöt den av socialdemokrater
ledda transportarbetarinternationalen, I. T. F., i ett enhälligt antaget manifest
att uppmana sina medlemmar och all världens transportarbetare och hamnarbetare
att genom sabotage och skadegörelse pa fartyg bidraga till fascismens
nederlag. Här sitta sådana medlemmar av denna international som herr Eriksson
i Stockholm, herr Lindahl i Örebro, herr Lundgren i sjöfolksförbundet. Ingen
av dem har, såvitt jag vet, tagit avstånd från sin internationals beslut, och jag
klandrar dem inte, om de gilla allt som kan bidraga till fascismens likvidering.
Eller regeringsorganet Social-Demokraten, som välvilligt refererat omnämnda
beslut. Det har inte drabbats av något transportförbud. Inse inte herrarna
själva, att vad än denna vidlyftiga sabotageutredning, som för Sveriges vidkommande
handlar örn stölden av 150 kilogram dynamit, kan användas till,
något lämpligt tillhygge mot kommunistiska partiet är den i vart fall inte.

Som jag redan sagt, är historien ursprungligen Gestapos, örn svensk polismakt
behöver gå denna tillhanda för att släpa fram förbrytare, som velat hjälpa
den spanska republiken, sa ma detta vara dess egen sak. Men ingen moralisk
indignation är berättigad i detta fall — det herrskap, som med eld och svärd
ödelägger Europa, skall inte beskärma sig över om dess motståndare händelsevis
svara dem med samma mynt. Det hade varit mera hedrande för Sverige,
om denna Gestapos lilla kriminalhistoria fått förbli vad den var i stället för att
förvandlas till ett politiskt tillhygge, som djupast sett Ilar riktats mot Sveriges
fred och självständighet.

Jag kan icke underlåta att säga ett par ord örn vår ekonomiska front. Produktionen
har minskat med 25 %, men den faktiska bellovsproduktionen ändå
mer. Vår skörd uppges vara den svagaste på femtio år. Bostadsproduktionen
kom inte i gång sedan man lyckats sänka byggnadsarbetarlönerna. Samtidigt
ha levnadskostnaderna stigit med styvt 30 % och arbetarnas reallöner sänkts med
nära 20 % enligt officiell statistik, i verkligheten mycket mer. Storjordbrukarna
larina högljutt och söka utnyttja försörjningssvårigheterna för att pressa
upp prisnivån ytterligare. När nu reservförråden snabbt länsas och Sverige för
en handelspolitik, som tvingar oss att avstå åtminstone 50 % mera varor än vi
få in i landet tillbaka, sa måste resultatet bliva kritiskt. Läget är redan allvarligt.
Arbetarna kunna inte finna sig i att krisen utnyttjas för att beröva
dem allt vad de tillkämpat sig under decenniers kamp. Det bör sägas ifrån här
i riksdagen, att det inte är tillräckligt med att reallönesänkningen upphör, man
måste också inrikta sig på att förbättra arbetarklassens ekonomiska läge. Sverige
befinner sig inte i den belägenheten och är inte heller betjänat av att arbetarklassen
pressas tillbaka till någon trashanksnivå. Storjordbrukarnas krav
böra också avvisas. Däremot kan staten på olika vägar understödja småjord -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

brukarna, vilkas läge inte är avundsamt. Den utlovade hjälpen åt invalider och
åldringar är bra, men den motsvarar inte försämringen av deras läge. Den generositeten
att nu giva dem två månadsbidrag borde riksdagen kunna kosta på
sig inför denna trista jul.

Jag har redan erinrat örn var den verkliga skiljelinjen i politiken för närvarande
går. Å ena sidan den ännu mäktiga fascismen fjättrande det ena folket
efter det andra och spridande död och fasa i sina spår samt dennas vasaller och
mer eller mindre öppna bundsförvanter. Å den andra sidan stå i dag Sovjetunionen,
England, Förenta Staterna och folken i de ockuperade länderna. Där
äro också frihetens kämpar i alla länder. Det lär väl numera vara klart, att
det andra imperialistiska världskriget trädde in i sitt avgörande skede den 22
juni detta år. Allt vad som tidigare hänt har bara varit förpostfäktningar i
jämförelse med den kamp, som nu rasar och som kommer att draga långt ut på
tiden. Men man kan inte heller misstaga sig på att den front, som nu upprättas
mot fascismen, växer med lavinartad fart, att Europa inte blott får sin prägel
av brinnande städer och slagfältens helveteseld utan att något nytt blandas in.
I land efter land stiger folkvreden mot fascismen. Detta bär ett vittnesbörd till
dagens segerherrar, att det ges en ny dag, då räkningen skall betalas.

Ännu vägrar man kanske i vårt land att erkänna detta faktum, att även vart
öde avgöres på slagfälten. Det finns en stark benägenhet att vaka och bedja,
man fördjupar sig i det förgångnas minnen och söker därur hämta kraft och
styrka, man längtar tillbaka till den gamla idyllen. Men det ges ingen väg
tillbaka. Även Sveriges folk måste se sanningen i ögat och rikta blicken mot
framtiden. Frågan är hur vi bäst skola ställa om vårt hus, hur Sverige skall
kunna göra sin insats för att åstadkomma drägligare förhållanden i samlivet
mellan folk och stater.

I dag vilja vi kommunister, kort sagt, en bestämd neutralitetspolitik, vakthållning
kring yttre och inre frihet, vi vilja en höjning av arbetarnas och de
lägre löntagarnas löner, förbättrade pensioner åt åldringar och invalider, _ vi
vilja stöd i lämpliga former åt småjordbrukarna, vi vilja en sådan ekonomisk
politik, som förhindrar fortsatta prisstegringar och inriktar folkets ansträngningar
på framskapandet av de nyttigheter, som äro nödvändiga, för att vi skola
kunna genomkämpa denna järntid utan alltför stora vador för människorna.

Man kanske frågar: men vad vilja ni i morgon, när detta krig är slut? Är
1912 inför det förra världskrigets väntade utbrott samlades i Basel representanter
för hela deli internationella arbetarrörelsen. En resolution antogs där, vari
det bland annat heter:

»Örn kriget ändock skulle utbryta, är det en plikt att kämpa för att det snabbt
upphör och med alla krafter sträva därhän, att den ekonomiska och politiska
kris, som kriget framkallat, utnyttjas till att väcka folken och därigenom till
att påskynda det kapitalistiska klassväldets avlägsnande.»

Med andra ord: det mål, som själva kriget kommer att ställa på dagordningen,
som redan upptager våra tankar och åt vilket vi komma att ägna vara krafter,
är målet att skapa en sådan form för mänsklig samlevnad och nationernas samarbete
och förbrödring, att kriget som medel för att likvidera mellanfolkliga
tvister försvinner. Det är vår övertygelse, att endast socialismen kan giva lösningen
på denna fråga. Kriget och nuvarande kaos ha klart ådagalagt borgarklassens
oförmåga att lösa mänsklighetens vitalaste frågor. Därför måste borgarklassen
lämna plats för den nya klass, som historien själv utsett till folkens
ledare, arbetarklassen. Denna arbetarklass kan utföra sin historiska mission,
när den förenar sina krafter och riktar dem mot krigets och det nuvarande eländets
verkliga tillskyn dare. Vi veta, att arbetarklassen inte kan undvara kom -

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl, Mårts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

munisterna i detta verk, liksom vi veta. att de, som äro anhängare av Sveriges
självständighet och fred, inte ha råd att söndra sina krafter genom en undantagslagstiftning
eller göra de hundratusenden goda patrioter, som i dag följa
kommunisterna, och de tiotusenden likasinnade, som runt våra kuster och gränser
trygga landets neutralitet, politiskt rättslösa och fagelfria. Vi behöva inte
försvara oss mot de orimliga och kränkande beskyllningarna för sabotage och
spioneri. Vi hänvisa till vår politik — förklara den kriminell, och ni komma
att förklara det offerberedda och hängivna försvaret av det svenska folkets intressen,
dess fred och självständighet kriminell! Men glöm då inte heller, mina

damer och herrar, att man i dagens Neuropa också förbjudit kommunismen _

och misslyckats. Glöm inte, att varje dag meddelar den nazistiska nyhetsförmedlingen
att tiotal och hundratal kommunister avrättats för sin kamp mot sina
hemlands förtryckare. Glöm inte heller, att man då tager ett avgörande steg mot
det Neuropa, som^ stimuleras av giljotinernas rassel och exekutionsplutonernas
salvor. Det förhåller sig så som den engelska radion för några veckor sedan
underströk, att så snart Berlin talar örn att man avrättat kommunister, så vet
man, att det handlar örn verkliga fosterlandsvänner. Det är sant, att det inte
alls är blott kommunister som dö martyrdöden för sina folk, tvärtom, men ingen
kam heller förneka, att det är kommunisternas förbjudna partier, som utgöra
frihetskampens organisatoriska centrum och att den nya folkfront, som skapas,
utgör en samling av nationernas bästa krafter av skilda politiska åskådningar
och att i denna nya samling kommunisterna spela en organiserande och entusiasmerande
roll.

Herr talman! Jag tycker, att i denna remissdebatt borde något sägas örn
vad som i verkligheten rör sig i tiden. Vi frukta icke någon polislagstiftning.
Vi frukta icke heller de åtgärder, som ni eventuellt komma att enas örn under
den närmaste framtiden. Vi tro, att det blir de, som särskilt äro ansvariga för
sådana åtgärder, som komma att inom en ganska snar framtid beklaga, att de
någonsin läte den svenska högern förleda sig till ett sådant attentat mot den
svenska friheten, ty med oss står och faller i verkligheten den svenska friheten.
Det är icke fråga örn en process, som försiggår från den ena dagen till den andra.
Det gäller en process, som i alla länder utvecklats på ungefär likartat sätt.
Resultatet ligger klart för varje människa.

Med detta vill jag, herr talman, sluta mitt anförande. Jag avvaktar det tillfälle,
då resultatet av herrarnas tankemödor kommer att föreläggas riksdagen.

Herr förste vice talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Dc fyra första partiledare, som
här hade ordet, ha allesammans i allmänna ordalag varit inne på jordbrukets
och folkförsörjningens läge. Å andra sidan har man icke på något håll gått
härmare in på ämnet. Det är klart, att efter den misslyckade skörd, som vi
lia fatt,, så är det, vid sidan av problemet örn hur vi skola få livsmedlen att
räcka till, prisfrågorna, som tilldraga sig det största intresset. Emellertid är
det ju så med prisfrågorna, att vad som gjorts beträffande brödsäden kan betraktas
som tillhörande ett passerat skede. Jag har för min del icke heller
nå,gon anmärkning att rikta emot vad som i det sammanhanget har förekommit.
Jag tror, att kritiken sköt oerhört över målet och just icke uppnådde något
annat än att kompromettera de kritiserande själva. Den andra stora prisfrågan,
som gäller mjölken, är ju ännu icke aktuell. Vi ha ännu icke fått det
material på bordet, som gör det möjligt att föra en saklig debatt. Det finns
emellertid enligt mitt förmenande ett par frågor, som äro så pass dagsaktuella,

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

att det kan finnas anledning att begagna möjligheten att i denna debatt stryka
under några synpunkter. Den första av dessa frågor gäller leveranserna av
fodersäd. Det har i år liksom förra året blivit nödvändigt att ålägga lantbrukarna
viss skyldighet att leverera foderspannmål. I fjol bestämdes den mängd,
sorn varje enskild jordbrukare skulle avstå, preliminärt av livsmedelskommissionen.
Leveransbeskeden blevo i manga fall felaktiga och fingo efter hand
justeras. I år har man valt en rakt motsatt väg. Livsmedelskommissionen har
bestämt, vad varje kristidsstyrelseområde skall lämna. Kristidsstyrelserna. ha
fördelat leveransplikten på de enskilda kommunerna, och sedan har det blivit
kristidsnämndernas sak att fördela kommunernas leveransplikt på de enskilda
jordbrukarna. Enligt givna instruktioner skall den fodersäd,^ som skall tagas
ut, i första hand tagas från jordbruk med över 10 hektar åker. Vidare har
livsmedelskommissionen i sitt cirkulär nr 450 angivit de mängder säd, som
lantbrukare böra få behålla för utfodring av egna djurbesättningar. Hur det
har lyckats för livsmedelskommissionen att fördela leveransplikten på de
olika kristidsstyrelseområdena, undandrager sig mitt bedömande. Däremot
förefaller det redan nu klart, att leveransplikten pa de olika kommunerna har
fördelats ganska ojämnt, ifall man tager hänsyn till deras bärkraft. Det beror
givetvis i första hand därpå, att de faktiska skörderesultaten kommit att i
flera hänseenden högst väsentligt avvika från den ursprungliga skördeuppskattningen.
Det finns socknar, där man nödgats ålägga småbrukare _ med
brukningsdelar ned till 5 hektar leveransplikt av fodersäd och samtidigt i hög
grad inkräktat på den kvantitet, som de enligt normerna i cirkuläret nr 450
bort hava rätt att få behålla. Det finns å andra sidan exempel på kommuner,
där tre eller fyra större gårdar kunnat fullgöra hela leveransplikten med resultat,
att en hel del gårdar fått behålla större mängd fodersäd än som förutsattes
i gällande direktiv. Det är icke min avsikt att med dessa ord rikta
något klander emot dem, som haft att handlägga denna sak. Jag vill bara
konstatera, att man i år lika litet som i fjol lyckats att skipa rättvisa med
hjälp av uppgjorda förhandskalkyler, trots att man i år använt rakt motsatt metod
emot i fjol. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär finns det ingen prutmån
beträffande de kvantiteter, som respektive områden blivit ålagda att leverera.
Även de enskilda lantbrukarna ha den 16 oktober erhållit definitiva levemnsbesked.
Efter bokstaven innebär detta, att även orättvisorna äro definitiva,
men det kan väl icke vara meningen. Läget är därför utan tvivel, sådant, att
man även i år måste söka rätta till vad som i första taget blivit felaktigt.
De, som fått avstå avsevärt mera säd än de enligt gällande normer varit skyldiga
till, böra få möjlighet att söka ändring häri. De, som fått behålla mera
än som förutsatts enligt gällande normer, böra vara skyldiga att inleverera
överskottet. Givetvis är det senare problemet värre så tillvida, att det icke
anmäler sig självt på samma sätt. Det är möjligt, att man på den vägen skulle
kunna få fram ytterligare vissa mängder fodersäd i marknaden. Aven örn
detta icke kan ske utan att inspektion och opartisk kontroll vid förefallande
behov tilip ripas, så tror jag det är att föredraga i nuvarande situation framför
att uppenbara orättvisor lämnas obeaktade.

Behovet av ökade mängder fodersäd framgår med ali önskvärd tydlighet av
det sätt, varpå livsmedelskommissionen har behandlat äggproducenterna. Enligt
cirkulär nr 445 skall foder till fjäderfä endast lämnas i det fall, att djurägaren
har sin huvudsakliga utkomst av fjåderfäskötsel. Livsmedelskommissionen
tillägger i en förklarande anmärkning, att någon tilldelning till sa
kallade »hushållshöns» sålunda icke får ske. Trots denna förklaring står emellertid
oklarheten kvar, ty mellan å ena sidan dem, som ha några heins för det

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till laggsstat

I. (Forts.)

egna. hushållet, och å andra sidan dem, som huvudsakligen ha sin utkomst av
hönsskötsel, finns ett mycket stort antal småbrukare och andra som ha hönsskötsel
som en mycket _ viktig och oumbärlig biinkomst. Det är orimligt att
nett strypa lodertilldelnmgen till denna grupp av äggproducenter.

Nu skall det villigt ^erkännas, att situationen är svår i sig själv, och den
£ar tyvärr blivit än svårare därigenom, att livsmedelskommissionen utelämnat
iionsiodret ur den foderkalkyl, som uppgjorts. Jag tror, att den metoden var
alltför enkel. De småbrukare, som det här gäller, lia fått sin dryga del av
loderbnstens vedermödor i vad gäller de andra djurslagen. När så är fallet
borde man väl ha försökt att i någon mån lindra de svårigheter, som drabba
dem i egenskap av äggproducenter. Jag hoppas därför, att statsrådet Domö,
sorn val närmast har ledningen av denna fråga, tar upp saken till förnvad
omprövning.

Jag har i det föregående pekat pa en möjlighet som kan prövas, när det gäller
att fa fram mera fodersäd. _ En annan foderreserv, som ännu icke i större
utsträckning utnyttjats, ha vi i köksavfallet i våra större städer. Enligt vad
som uppgivits kan det insamlas och torkas, så att vi kunna få ett foder, som
naller ungefär 100 gram äggvita och en foderenhet per kg. Möjligen kan man
aven pa andra områden göra ytterligare något för att mildra svårigheterna för
aggproducenterna. Vad som skall göras måste emellertid göras snart. Det ligger
i sakens natur, att ju längre man dröjer desto svårare är det att uträtta
någonting med framgång.

^Jag skall herr talman, innan jag slutar, blott säga några få ord örn priset
pa agg., Under åberopande av bland annat sociala skäl har man sänkt äggpnset
sa, att detta, i varje fall vad producentpriset angår, nu ligger relativt lägre
än beträffande andra lantbruksprodukter. Jag vill icke på något sätt förnnga
de sociala synpunkterna. Många husmödrar nödgas nu varje dag brottas
med bekymmer för hur slantarna skola kunna räcka till, men de sociala hänsynen
mäste ju galla gentemot bägge parterna. En prisstegring på ägg med
t. ex. 50 öre per kg innebär för konsumenterna med nuvarande ransonering 25
ore per person och månad eller 1 kr. för fyra personers hushåll. Det är en reativt
miga örn också icke obetydlig utgift. De många husmödrarna ute på
landsbygden återigen, som ha äggpengarna för att köpa specerier för. träffas
mångdubbelt kraftigare av en produktionsminskning och ett prisfall i förening.
Jag tror därför, att de sociala synpunkterna i detta fall starkare tala till förman
för äggproducenterna än till förmån för äggkonsumenterna. På denna
punkt kan också en justering lättare genomföras än när det gäller fodertilldelningen,
och jag hoppas därför, att så skall bli fallet utan dröjsmål. Därvid
gransk prlsmargma^en me^an producent- och konsumentprisen i första hand

Vad agguppköparnas femöring angår tror jag. att detta belopp icke är för
s.™f • Ef *''^haller Slg Väl snarare så, att det vid en begränsad produktion är
ratt svart att klara uppsamlingen av ägg för 5 öre per kg. Det finns emeller++
Vnstmarginaler, som i detta sammanhang böra granskas, och jag tror,

att det finns möjlighet att rätta till dem något. Även omsättningsskatten kunue
ju tagas bort, orri det anses svårt att förena konsument- och produeentintressena.
Vad härutöver kräves för att få fram ett skäligt producentpris får väl
trots allt laggas till konsumentpriset.

Småbrukarnas riksförbund bär i likhet med åtskilliga andra i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärt, att fodertillgången till fjäderfä skall ökas. att producentpriset
matte höjas, att mellanhandsmarginalen bör kunna sänkas och omsättningsskatten
tagas bort. Utan att på något sätt bortse från de svårigheter.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

som den nuvarande situationen rymmer även på detta område, tror jag, herr
talman, att man kan starkt understryka det berättigade i dylika krav.

Fru Västberg: Herr talman! När jag vågar ta ordet i denna extra remissdebatt,
så är det för att ge uttryck åt de köpsvaga barnfamiljernas oro över läget,
en oro som jag anser vara motiverad. Vi äro alla medvetna örn hur svårt
det är att bemästra läget med varubrist och egoism, då ju ändock så mycket
beror på den enskildes vilja och förmåga till lojalitet. Vi äro också tacksamma
över att regering, myndigheter och organisationer visat icke blott god vilja
utan även stor förmåga att göra det bästa möjliga av ett svårt läge. Men däremot
äro vi starkt bekymrade över vissa tendenser till bristande solidaritet och
pockande anspråk som vi märkt på senare tid.

Här vill jag göra en allmän reflexion. Alla partier ha ju ingått en överenskommelse
i syfte att hindra en okontrollerad försämring av vårt penningvärde.
Detta är för oss alla av den allra största betydelse och bör mana alla olika
grupper att visa hänsyn. En överenskommelse av denna natur kan ju inte
godtyckligt och ensidigt ryggas av ett intresse, ty då är ju syftet med överenskommelsen
av ringa värde för det hela. De anställda och deras organisationer
ha lojalt och rejält gett överenskommelsen allt sitt stöd och godvilligt accepterat
den försämring av reallönen, som kan svara mot läget. Jag kan även erkänna,
att jordbrukets ekonomiska organisationer gjort en respekterad insats
för att icke livsmedelsproducenterna skola rubba på balansen. Ty det är ju
löner och jordbrukspriser som betyda mest.

Det är emellertid vissa otåliga och desperata röster i jordbrukarlägret, som
inte båda gott och som måste skorra i öronen. På detta håll resas krav och
talas ett språk som gärna inte kan syfta till annat än att riva sönder överenskommelsen
och släppa inflationen lös. Man tycks föreställa sig, att produktionen
av livsmedel står i en klass för sig och att man alltså äger moralisk
rätt att kräva större hänsyn än övriga medborgare. Denna syn på läget är
både felaktig och synnerligen farlig. Vi erkänna utan omsvep, att det är ett
livsvillkor för oss alla, att det kan produceras tillräckligt med föda åt alla.
Men är det inte lika nödvändigt med arbetet i industrierna, att hugga ved, att
frakta varor, att sköta hushåll, att vårda barn och att hålla vakt? Är jordbruksministern
mera oumbärlig än finansministern eller ecklesiastikministern?
Vi böra nog komma ihåg, inte blott att vi sitta i samma båt utan också att
alla som göra ett nyttigt arbete behövas i samhället och därför kunna göra anspråk
på att inte behöva svälta. Det är dålig politik redan i normala tider
att hota i stället för att tala reson och ta skäl, men i dessa onormala tider
med hög sjö och yttre faror böra vi alla följa herr Bagges kloka ord Sitt i
båt! Skola vi komma något så när helskinnade ur krig och kris, så mäste vi
både försöka hålla ihop men också ta största möiliga hänsyn till allas bästa.
Varför skulle vi annars ha samlingsregering och borgfred i landet?

Emellertid har jag inte begärt ordet för att säga detta utan för att ge röst
åt den oro, som trycker våra barnfamiljer med liten inkomst och ökad varubrist.
De äro säkerligen glada åt de nödvändiga varor, som äro ransonerade
och prissatta, och de äro naturligtvis särskilt glada över de prisrabatter, som
utgå. Vi förstå ju alla, att detta måste vara en god hjälp åt familjen och en
stor trygghet för barnen. Men de barnrika familjerna äro minst sagt förtvivlade
över de höga priserna i den fria varusektorn. Naturligtvis finns det familjer
som själva odlat på en liten täppa bär, frukt och grönsaker och andra
som plockat bär i skogen eller som ta fisk ur sjön o. s. v. Men vi få icke
glömma, att det ju finns tiotusentals fattiga barnfamiljer, som måste köpa allt

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Majsts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

som de behöva. Hur är nu läget för dem? Vi kunna ju komma överens om att
de ransonerade och prissatta livsmedlen inte räcka till för en familj i synnerhet
örn där finns matfriska barn. Det måste något mera till, örn de skola kunna
klara sig.

Inom folkets breda lager har man även i normala tider i hög grad litat till
potatis, sill och strömming, fisk, lingon etc. och på senare tid har man även
lärt sig^ sätta värde pa grönsaker. Aktiv hushållning har ju också propagerat
för riktig mat i svenska hem och därvid rekommenderat, att man skall utnyttja
grönsaker, bär,. fisk och potatis både med hänsyn till deras vitaminrikedom1
och deras prisbillighet. Vitaminerna är det nog alltjämt inte något fel på men
så mycket mera på priserna på vitaminrika produkter. På två år har potatisen
stigit i pris med cirka 50 procent, en del fisk har stigit till dubbla priset och
mera. Jag frågade i en butik bär i Stockholm i dag vad man tog för salt sill,
och fick det svaret, att priset var 2 kr. 50 öre ä 3 kr. per kg. Prisen på bär
och grönsaker lia — det vågar jag säga — varit skandalöst höga. Naturligtvis
rår den köpstarka allmänheten i alla samhällslager för en del av denna våldsamma
prisstegring pa icke prissatta nödvändighetsvaror, men vi få nog skylla
en del även på den lilla gulaschsjäl, som alltid ligger på lur hos en del människor
och som nu vädrat morgonluft.

Är det emellertid verkligen alldeles omöjligt för myndigheterna att få ett
grepp på frågan och hindra jobberi med dessa produkter? Jag vågar inte ha
en mening om huruvida myndigheterna äga en sådan möjlighet, då problemet
onekligen är ganska invecklat och svårigheterna mycket stora. Men de husmödrar,
som äro lojala och som ha barnen att ordna för, känna naturligtvis en
berättigad oro. Vad jag däremot är på det klara med är att samhället i varje
fall måste skydda barnen genom att sörja för att de få mat och kläder. Och
här kommer jag återigen fram med min gamla käpphäst örn skollunch åt alla
behövande barn i skolåldern. Stat och kommun, myndigheter och föräldrar
måste försöka ordna denna fråga på ett snabbt och rationellt sätt. Det finns,
ett skriande behov ute i bygderna, och barnfamiljerna äro synnerligen starkt
medvetna örn detta. Jag har här ett klipp ur en tidning, där det heter, att »matbristen
hindrar skolgången», och vidare har Karlskoga kristidsnämnd meddelat
att vissa föräldrar icke skicka sina barn till skolan, därför att de icke ha
någon mat, och att det i skogsbyarna finns familjer som leva huvudsakligast på
potatis, gryn- och mjölmat och där barnen ha så lång väg till skolan, att de
måste ha matsäck med sig. Den mat som finns måste i första hand användas till
matsäck åt mannen som skall ut i skogsarbetet. Man har heller icke råd att
taga ut sina kött- och fläskransoner. Med detta understrykes ytterligare behovet
av ordentliga skolluncher för skolbarnen, så att de få ett väl lagat hälsomål örn
dagen.

_ I den enquéte, som det socialdemokratiska kvinnoförbundet nyligen gjort,
fingo vi svar från cirka 280 klubbar, vilka samtliga pekat på skollunchen såsom
en hjälp i krisen. Vi måste göra mera än vi hittills gjort i denna fråga.
Den kan icke lämnas åt sidan, ty här gäller ju ändock att söka bevara till liv
och hälsa de barn som redan äro födda här i landet.

Av egen erfarenhet från den förra krisen vet jag, att risken för barnen är
skrämmande stor, örn vi inte göra allt för att bereda alla våra barn en sund
och riklig näring. Dessutom ha ju de barnrika familjerna ett stort bekymmer
även med kläd- och skofrågan, därför att dessa varor ha stigit oerhört kraftigt
i pris under de senaste åren. Jag undrar, örn icke 1935 års befolkningskommis-1
sions förslag i klädfrågan skulle vara moget för sin lösning nu. Då det ansågs
vara behövligt att diskutera frågan i normal tid, måste det väl vara absolut

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

1. (Forts.)

nödvändigt i den kristid, som vi nu genomleva. Detta framskymtade också i svaren
på den enquéte, som vi gjort inom vårt förbund.

De barnrika familjernas ofta påtalade svårighet att få en hygglig bostad
är också en sak som jag vill peka på. Det är överhuvud taget svårt för dem
att kunna få en ordentlig bostad, då bostadsknapphet inträder. Därför måste
kommunerna också öka sina åtgärder och försöka bygga i främsta rummet bostäder
för de barnrika familjerna. Men det gäller icke blott att bygga bostäder,
utan man måste också därvid taga hänsyn till dessa familjers ekonomiska möjligheter
att kunna betala hyran för en ordentlig familjebostad. Dessutom måste
ju alla medverka till att skapa en opinion, som gör det till en omöjlighet att en
hyresvärd skall kunna behandla en familj, som har flera barn, som om den
tillhörde en pariaklass. Skola vi kunna få barnrika familjer här i vårt land,
måste de privata husvärdarna lära sig att behandla människorna på annat sätt.

Vi äro säkert alla eniga örn att det är den svenska nationen ovärdigt att lägga
sig ned och dö genom att massor av dess medborgare vägra att föda så många
barn som landet behöver. Vi vilja icke i en nära framtid ohjälpligt rusa utför.
Men vi borde vara ännu mera eniga örn att det inte är nog med att det föds
barn, utan att det också behövs, att alla födda barn .kunna bil friska människor
och goda medborgare. Vill samhället och vi alla visa, att vi mena allvar med
allt vackert tal i befolkningsfrågan, så böra vi nog i första hand se till att
skapa goda livsbetingelser för de barn vi redan ha och för de barn som skola
födas. I dessa dagar, i det bristsamhälle, som vi leva i, är det i högsta grad nödvändigt,
att vi icke glömma bort de mest behövande i samhället, nämligen de
köpsvaga barnfamiljerna.

Herr Thorell: Herr talman! Jag begärde egentligen ordet för att vidröra
några synpunkter, som framfördes i ett avsnitt av herr Vougts anförande. Efter
det att livsmedelskommissionen i våras vid upprepade tillfällen genom
pressen och på annat sätt uppmanat jordbrukarna att beså så stor areal sorn
möjligt, att göra det på bästa sätt och att överhuvud taget försöka frambringa
så mycket livsmedel som möjligt, så dröjde det icke längre än fram i juni, då
skörden började växa upp, förrän det höjdes röster från Kooperativa förbundet,
från personalorganisationer och i pressen för att man borde tänka på att
om det bleve en god skörd så skulle priset på jordbruksprodukterna sänkas.
Denna framstöt, herr talman, gjordes i ett synnerligen olyckligt ögonblick. Det
var ett psykologiskt missgrepp att tala om sänkta priser, då en brännande sol
sken ned på en uttorkad, brunbränd jord, och då vi voro fullt på det klara
med att vi över hela landet hade att räkna med att det skulle bli en undermålig
skörd, örn icke rent av, som det sedan blev på vissa håll, missväxt. Det var
därför icke underligt, herr Vougt, om det då blev en desperat stämning bland
jordbrukarna, som gingo och tittade upp mot en molnfri himmel varje vecka
och väntade regn, som icke kom. De hade inget bete att släppa sina djur pa,
de hade släppts ut för tidigt på grund av foderbristen. Betena voro uppätna
utan att något som helst kom igen. Det var icke underligt, att den desperata
stämningen, herr Vougt, kom till litet uttryck vid de stora jordbrukarmöten,
som senare tillkommo på många håll i landet oell där kanske, där! kan jag ge
herr Vougt rätt, ibland kommo fram toner, sorn icke voro så lyckliga men
som under förevarande omständigheter dock voro ganska förklarliga.

Jag skall icke vidare uppehålla mig vid den saken utan skall gå in på en
annan fråga, som vidrörts här tidigare av herr von Seth och. på vilken statsministern
har svarat. Herr von Seth påpekade, under hänvisning till lagen, om
betodlingen i våras, att frågan örn byggnadskostnaderna på landsbygden icke

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till låggsstat

I. (Forts.)

hade fatt någon lösning. Vi lia icke fatt något avtal med byggnadsarbetarna
på landsbygden, och vi veta överhuvud taget icke, hur det kommer att bli.
Statsministern svarade, att det är en allvarlig sak att vidtaga tvångsåtgärder.
Härtill vill jag endast knyta den reflexionen, att det är tråkigt nog så ute
på den svenska landsbygden, att jordbrukarna i anledning av behandlingen
av dessa båda frågor nog lia fått den uppfattningen, att statsmakterna törs
pa jordbrukarna, när det gäller att stifta en lag, en tvångslag, som de kalla
den, mot dem, men att statsmakterna däremot äro valhänta och icke törs göra
något mot en annan klass, när det gäller att lösa en annan viktig fråga. Den
stämningen anser jag icke vara vidare lycklig.

• herr talman, icke tänkt yttra mera vid detta tillfälle, men sedan

jag begärde ordet har fru Västberg talat närmast före mig, och jag kan knappast
låta hennes anförande stå oemotsagt. De toner, som hon där anslog mot
jordbrukarna, finner jag icke vara särskilt lämpliga, och jag tycker det är
tråkigt, att de skola komma fram vid ett tillfälle som detta. Jag skall icke på
något sätt taga till hårda ord utan skall endast be att i sak få besvara några
av de frågor, som hon ställde, och särskilt en av dem. Hon frågade: Står produktionen
av livsmedel i en klass för sig? Ja, fru Västberg, det gör den för
närvarande. Att hugga ved och arbeta inom industrien kan möjligtvis uppskjutas
för en tid, därför att vi kunna klara oss med det vi ha och slita på
det, men vi kunna däremot icke vara utan mat. Matförrådet måste oavbrutet
förnyas, eftersom vi icke kunna leva utan att få livsmedelstillförsel till vårt
tolk.

F™ Västberg talade örn den oro, som de ökade livsmedel.skostnaderna ha
vallat särskilt de barnrika familjerna, och jag förstår dem så innerligt väl
JJet är bara det tråkiga, att det är icke jordbrukarnas fel detta, att vi fått
dyrare livsmedel, utan det beror på något, som fru Västberg gick förbi, trots
att det berörts flera gånger förut i dag, nämligen den ytterst undermåliga
skörd, som vi ha fått. Vad lia, fru Västberg, de jordbrukare, som fått så liten
skörd, och särskilt de mindre jordbrukarna, som knappast ha något att
avyttra, för glädje av de prisförhöjningar, som lia skett? Knappast någon
alls. De kanske rent av få köpa en hel del själva.

När fru Västberg talar om att potatisen bär stigit med 50 procent, så är
det icke säkert, att jordbrukarna, därför få 50 procent mera. Det har tidigare
i dag fran denna plats framhållits, att andra kostnader ha stigit oerhört —■
trakter och alla kostnader överhuvud taget — så att de 50 procenten lia säkerhgen
minskats betydligt, innan de komma jordbrukarna till del.

Emellertid tror jag, fru Västberg, att det angelägnaste nu icke är att tala örn
de priser, som för närvarande gälla och som äro absolut nödvändiga, utan det
viktigaste är nog att tänka på att vi överhuvud taget för år, som komma,
kunna vidtaga sådana åtgärder i fråga om anskaffning av gödningsämnen och
i iraga örn allt möjligt annat, som kunna bidraga till att få en god skörd. Jag
tror, att det är viktigare icke blott för producenterna av livsmedel utan även
minst lika viktigt för konsumenterna.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman'' T det anförande, som hölls av herr
^hoglund i Doverstorp, erinrade han örn de olyckor, som lia träffat försvarsberedskapen
under den gångna tiden. Vi veta ju, hurusom olyckan på Kärsgården
bland hela vårt folk väckte både sorg och förstämning. Många av oss
kans kegin go s p ör små] et närmare in på Tvet och frågade, bur statsmakterna ha
sörjt tor de familjer, som genom olyckan lia mistat sin försörjning. En mera
reell erinran örn dylika bekymmer har jag kommit i kontakt med i samband

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

med de olyckor, som samtidigt ha förekommit inom flygvapnet. Allmänheten
har ju ställt sig mycket frågande till att dessa olyckor ha återkommit så ofta.
Man kan naturligtivs förklara dem genom den forcering av övningarna, som
under försvarsberedskapen har måst ske vid flygvapnet. Genom ett reellt
fall kom jag emellertid i nära beröring med hur det ställer sig för de efterlevande
till den personal, som råkat ut för en olycka.

Den 3 juli hände en flygolycka här i landet, varvid bland andra tvenne av
manskapet omkommo. Enligt författning sörja ju statsmakterna för att de efterlevande
få ersättning för begravningskostnaderna. I detta fall uppgick denna
ersättning till en summa av 176 kronor, vilket belopp de efterlevande fingo
utkvittera. I det fall de efterlevande äro beroende för sin försörjning av den
omkomne, kan också en viss livränta utgå. Dessa 176 kronor, som utbetalades
av riksförsäkringsanstalten, skulle sålunda gå till begravningskostnaderna, som
hade förskotterats av flygvapnet. En av de förolyckades föräldrar fick sedan
en räkning från flygvapnet på begravningskostnaderna, lydande på 220 kronor.
Det avsåg kostnader för träkista, zinkkista, svepning o. dyl. Det betydde
alltså, att fadern blev skyldig staten 44 kronor. Kårchefen hade emellertid
ett varmt hjärta, vilket gjorde, att han icke ville kräva på beloppet i fråga utan
efterskänkte detsamma.

I det andra fallet blev det icke någon efterräkning, därför att den förolyckade
hade så pass stor lön innestående, att staten tog av den intjänade lönen
för att täcka sina utgifter.

Föräldrarna voro hemmahörande i Göteborg. Även örn begravningskostnaderna
där äro högre än annorstädes, är det klart, att den utbetalade ersättningen
icke räcker till utan att kostnaderna måste bli avsevärt högre. I detta
sammanhang kanske jag också kan tala örn, att det kom räkning på transportkostnaderna
inberäknat den flagga, vari den avlidnes stoft var insvept. Även
i det fallet avstodo emellertid myndigheterna, givetvis mot reglementet, från
att utkräva kostnaden för flaggan. Vilka känslor ett dylikt förhållande väcker
till liv skall jag icke här skildra. Det bör ju var och en förstå, som kommit
i nära beröring med efterlevande efter de olyckshändelser, som här ha timat.

Jag har velat erinra örn denna sak, eftersom jag anser, att riksdagen på
ett eller annat sätt bör se till att de, som på det sätt, som jag här har skildrat,
avkrävas stora och tunga offer i tjänsten för vakthållningen för landets trygghet
och säkerhet, vid sin bortgång kunna få en värdig begravning utan att de
efterlevande skola bära kostnader, som åtminstone rent känslomässigt sett
böra bäras av det allmänna.

När jag nu ser försvarsministern här närvarande, ber jag att få framföra
vad jag här har sagt till honom. Jag vill samtidigt meddela det intryck, som
jag har fått vid samtal med det myckna folk, som jag har träffat under den
tid vi nu ha varit ute i vårt förvärvsarbete och som ha varit utkallade till
militär tjänstgöring, att de så gott som samstämmigt varit nöjda och belåtna
med förhållandena ute i förläggningarna. Ett och annat ord av klander har
man givetvis hört — det kan ju inte undgås — men i stort sett är, så långt
en utomstående kan förstå, andan god och villigheten stor hos de utkallade
att göra de offer, som behövas. Vad jag här har skildrat är sålunda ett undantag.
Eftersom jag vet, att försvarsministern även när det gäller små detaljer
förmått fästa myndigheternas uppmärksamhet på sådana saker och bidraga
till att få en ändring till stånd, så väntar jag, att försvarsministern
med sin kunnighet oell sin dristighet att våga gripa in också skall göra det i
lietta fall.

Andra hammarens protolcoll 1941. Nr 44.

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å tillläggsstat
I. (Forts.)

När jag nu ändå har ordet skulle jag dessutom vilja göra en liten erinran
i anledning av en sats i herr von Seths anförande, som — jag vet inte hur
jag skall uttrycka mig — upprörde mig. Hail sade, att svenska folket känner,
att man icke bör hålla alltför hårt på formerna. Uttrycket fälldes i samband
med den diskussion, som här har förts örn förbud mot samhällsfientliga sammanslutningar.
Till herr von Seth skulle jag vilja säga, att det är ett farligt
tal och det är ett dumt tal. Vad är demokrati annat än vissa former för samhällsorganisationen
och för samhällsskicket, former för utövandet av våra
medborgerliga fri- och rättigheter?

Nu vet jag mycket väl, att herr von Seth har varit en energisk apostel ute i
landet, givetvis på uppdrag av högerpartiet, för förbud mot samhällsfientliga
sammanslutningar. Det är sålunda icke något nytt påkommet. Vi veta ju,
hurusom meningarna här i riksdagen äro delade örn denna fråga. För min
egen del har jag i den mån, jag har haft anledning att taga ställning till frågan,
lika konsekvent hävdat den meningen, att vi icke vinna något på ett dylikt
förbud. Vi kunna naturligtvis förbjuda kommunistpartiet, men det är mitt
bestämda intryck, att vi därmed faktiskt icke uppnå annat än tvinga ned
kommunisterna i underjorden och till en illojal verksamhet. Deras tidningar
komma fortfarande att få tryckas och spridas, och de kommunistiska riksdagsmännen
kunna enligt nuvarande lagstiftning icke förbjudas utan få sitta
kvar. I den mån svenska folket har sinne för formerna, frågar det väl också
vad det är för mening med ett beslut, som enbart förbjuder partiet, men ger
det möjlighet till verksamhet i övrigt. Så pass realistiskt betonat är väl det
svenska folket, att det förstår, att själva förbudet i och för sig icke betyder
att man förhindrar kommunismen. Jag är ingen vän av kommunisterna och
deras verksamhet, långt därifrån, men jag kan icke tänka mig, att man vinner
det praktiska resultat som man vill nå genom ett förbud. Nu tvingar högern
fram ett tvångsläge med hänsyn till den enighet och sammanhållning
som vi så väl behöva i denna tid. Det är ett svårt avgörande som måste träffas
åtminstone av dem som liksom jag intagit en bestämd ståndpunkt mot
själva det föreslagna praktiska förfaringssättet för att förhindra kommunisternas
verksamhet. Visst är det nödvändigt med enighet och sammanhållning,
men det finns ockå vissa gränser utanför vilka man icke kan gå, även örn
man till och med måste släppa den strävan man har i detta avseende. Lugnet
och friden, säger man, vill man behålla här i landet under dessa upprörda
tider. Ja, det är nog riktigt, men konsekvenserna av ett sådant beslut för
framtiden måste vi också ta i betraktande. Lugn och frid råder också på
kyrkogårdarna, och man kan i detta sammanhang vidtaga vissa åtgärder som
kunna föranleda, att man gör en sådan reflexion.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Med
anledning av vad herr Nilsson i Göteborg yttrade örn begravningshjälpen vid
dödsfall av värnpliktiga i militär tjänst vill jag endast meddela, att den
saken har observerats av regeringen och att förslag till reglering av ifrågavarande
begravningsersättning nu kommer att föreläggas riksdagen. Det har
vidare vidtagits åtgärder för att införa bestämmelser som begränsa de kostnader,
vilka av myndigheterna få avdragas från den fastställda begravningsersättningen.

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Det kommer kanske att betraktas
som ofint av mig att taga ordet i vad som blivit denna remissdebatts huvudfråga,
alldenstund en representant för det parti som ni äro beslutna att i en

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

öl

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat 1. (Forts.)

snar framtid söka slå ihjäl redan har haft ordet. Det är emellertid en del
synpunkter som jag vill lia inskrivna i kammarens protokoll från denna remissdebatt.

De stora pressdrakarna ha före detta riksdagssammanträde utfört ett målmedvetet
förarbete för att avleda folkets uppmärksamhet från vad man fruktar
att massorna skola börja att alltför mycket intressera sig för. Det vore
nämligen farligt för de politiska och ekonomiska makthavarna i detta land.
örn folkets breda massor började kräva svar på exempelvis följande frågor:
Vad är det man kallar för »svensk neutralitetspolitik» i dag? Hur utnyttjar
arbetarmajoriteten i riksdagen sin ställning gentemot dem, som söka använda
krisen som tillhygge för att beröva arbetarklassen dess sociala och ekonomiska
landvinningar? Befinna sig våra försörjningsfrågor i händerna på sådana
människor, som vid prisregleringar, ransoneringar och beslag och vid produktionens
planläggning icke låta sig påverkas av att de som äga naturrikedomarna
och produktionsmedlen önska ernå ökad profit? Hur blev det med förverkligandet
av parollen, att krisens bördor skola bäras av var och en efter
hans förmåga? Vilken försvarsberedskap har demokratien genomfört mot
fascismen, mot denna åsiktsriktnings företrädare i armé, flotta, flyg, i ämbetsverken,
i livsviktiga industrier?

Sådana frågor är livsfrågor för Sveriges arbetande folk. Men den politiska
teaterns regissörer, de samregerande partiernas press ha sökt inrikta allmänhetens
intresse på annat. Denna press har, som redan har nämnts här, under
många veckor sysslat med »fallet Linderot» på ett sådant sätt, att den osökt
fört tanken på en naiv friare som stått och plockat på en prästkrage allt under
entonigt mummel: kommer, kommer inte, kommer, kommer inte. Det entoniga
mumlet har endast avbrutits av ett och annat hysteriskt utrop: »En kommunistisk
riksdagsman har vägrat att gå till polisen.» — »Det bevisar att han
sysslat med brottslig verksamhet!» — »Förbjud kommunistiska partiet.»

Med detta har man, som sagt, syftat till att avleda folkets intressen från
deras livsfrågor. Men äro ni så säkra på, mina damer och herrar, att ni lyckats
med detta? De hysteriska skriken ha nämligen väckt många till insikt örn vad
kommunistiska partiet betyder för svensk arbetarklass. De ha kommit många
att inse, var den egentliga skiljelinjen går mellan anhängarna av fortsatt undfallenhet
för in- och utländsk reaktion och skärpt uthungring av de arbetande
å ena sidan, å andra sidan frihetens förkämpar såväl vad det gäller nationen
som vad det gäller de inrepolitiska sociala och ekonomiska förhållandena.

Nu blev det emellertid så, att Linderot kom till riksdagen, och nu lägger
man på nya skivor. Nu säger man, som herr von Seth enligt referat i tidningarna
har uttryckt sig på ett diskussionsmöte i förrgår: »Jag anser, att
de kommunistiska riksdagsmännen redan nu böra avlägsnas från riksdagen.»
Har herr von Seth uttyckt sig på det sätt som tidningarna lägga honom till
last, då har han talat ungefär, som örn det vöre han och inte över 100,000
valmän, som givit oss kommunister våra fullmakter. Hur skall det gå till,
herr von Seth —■ jag ställer den frågan till protokollet, då han nu inte finns
här inne — att »redan nu» avlägsna de kommunistiska riksdagsmännen utan
att kränka grundlagen? Jag cilcrar ur denna grundlag: »Skulle någon enskild
man eller någon kår, militär eller civil, eller ock någon menighet, av vad namn
den vara må, antingen av egen drift eller med anledning av befallning, försöka
att våldföra riksdagen, dess kamrar eller utskott eller någon enskild riksdagsman,
eller slöra friheten i deras överläggningar och beslut, vare sådant ansett
som högförräderi; stämpling till sådana gärningar vare ansedd såsom stämpling
till högförräderi. Det ankommer på riksdagen att i laga ordning låta

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Vialis proposition, nr 305. angående utgifter å ättlägg
sstat I. (Forts.)

beivra förbrytelser, varom här är fråga.» Man kan inte ändra grundlagen
»redan nu», det vet herr von Seth. meli »redan nu» vill högermannen von Seth
avlägsna oss kommunister ur riksdagen. Om von Seth yttrat sig så som tidningarna
refererat honom, har han därmed öppet avgivit en självdeklaration
om högförrädiskt sinnelag och vilja. Försöker han omsätta sin önskan i handling
eller förmå andra att göra det, begår han högförräderi enligt svensk
grundlag.

Varifrån härleda sig för övrigt nu kraven örn förbud mot kommunistiska
partiet i Sverige? Herr andre vice talmannen och riksdagsmannen von Seth
ha med rätta anfört, att frågan örn förbud mot det kommunistiska partiet är
en viktig utrikespolitisk fråga. Ja. vi känna till. att detta krav har framställts
i tyska och finska tidningar. Beträffande Sverige ser man i Tyskland
frågan örn förbud mot kommunistiska partiet som den centrala frågan. Jag
citerar i det stycket tidningen Social-Demokratens Berlinkorrespondent: »Näst
efter antydningar om vilken stat som så småningom bör bli ''ledande i Norden’
sysslar den tyska pressen i fråga om Sverige nu huvudsakligast med
det svenska kommunistproblemet. Under den senaste tiden vill det nästan synas.
som om det blivit den centrala frågan. Det finns knappast en större tidning
som inte i mer eller mindre hög grad givit sin läsekrets inblick i de
svenska kommunisternas verksamhet på grundval av telegrambyråmateriel och
korrespondenternas rapporter från Stockholm, men ett stort antal har också
i ledare och på annat sätt gått in på saken.» I slutet av september skrev
Deutsche Allgemeine Zeitungs StockholmskoTrespondent och erinrade örn att
den svenska riksdagen var sammankallad till i slutet av oktober. Han tilläde
i artikeln, som rubricerats »Sverige och kommunismen»: »Det saknas inte antydningar
örn att denna då kommer att fatta ett befriande beslut.» Alltså, det
meddelande som gavs i denna kammare i dag har tydligen givits tidigare
till det land där man framför allt är intresserad av kommunistproblemet i
Sverige. Det befriande beslut som man väntar, för vem är det befriande? Det
är tydligen ett tyskt bekymmer, det gäller. Tillåt mig ställa en fråga här,
mina damer och herrar: Det intresse som finns i Tyskland för att det kommunistiska
partiet skall förbjudas, är det någon som tror, att det kan bero
på omtanke örn den svenska demokratien? Jag överlåter åt vem som gitter
att besvara denna fråga. Men kravet har ju också kommit från Finland.
Där har man i förtreten över att Stockholm inte ännu kan kallas för »lilla
Berlin», börjat kalla vårt lands huvudstad för »lilla Moskva».

De utländska kraven örn förbud mot kommunistiska partiet lia sedan vidarebefordrats
genom svenska högtalare av märket »Husbondens röst». Torsdagen
ilen 18 september talade Rutger Essén för Nationella förbundet å Auditorium.
Kravet löd: »Förbjud kommunistiska partiet». Och publiken vrålade: »Häng
kommunisterna». Jämnt en vecka senare, torsdagen den 25 september, talade
ecklesiastikminister Bagge i samma lokal för högerns räkning och ställde samma
krav, och torsdagen den 2 oktober talade ledaren för S. S. S., sergeant
Lindholm från samma talarstol och ställde även han samma krav som högerledaren
herr Bagge. Känner sig icke månne ecklesiastikminister Bagge något
besvärad av de flygelmän som han nu har haft? Han hade inte ett ord att
nämna mot dem och deras verksamhet. Men örn kommunisterna utlät sig herr
Bagge vid nämnda tillfälle: »Vad som förekommit visar den kommunistiska
verksamhetens samhälls fientliga och kriminella karaktär i vårt land». I denna
.kammare ha andra talare i dag upprepat dessa beskyllningar mot det kommunistiska
partiet, att det skulle syssla med kriminell verksamhet. När det gäl -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å tilling
gsstat 1. (Forts.)

ler ecklesiastikminister Bagge skulle jag vilja säga: har kyrkans högste eliel
några särskilda privilegier på att få utslunga påståenden utan skyldighet att
leda dem i bevis? Om så inte är, bör han svara på frågan: Vilken verksamhet
har kommunistiska partiet bedrivit som är av sådan karaktär, att den kan betecknas
som kriminell? Besvarar hail inte den frågan, då betecknar jag inför
riksdagen och därmed inför hela svenska folket påståenden fran ecklesiastikministern
av detta slag som illvilligt förtal. — - — —

Herr förste vice talmannen avbröt här talaren genom klubbslag och yttrade:
.lag får anmoda talaren att icke rikta förolämpande beskyllningar mot fungerande
statsråd.

Herr Persson i Stockholm fortsatte: Jag har, herr förste vice talman, endast
utnyttjat vad som brukar vara varje människas rättighet, nämligen att deli
som blivit utsatt för anklagelser också har rätt att kräva, att de som anklaga
bevisa, vad de påstå.

Med sådan olåt ha ledande politiker i ansvarig ställning tillsammans med
den svenska pressen ackompanjerat en rapport som varje riksdagman, antar
jag, erhållit i sin brevlåda. Våra brevlådor översvämmas ju av tyskt propagandamaterial.
Jag syftar på den skrift som jag har här. I denna tyska skrift
utpekas Sven Linderot såsom en av de främst ansvariga för att T,yskland
måste gå i krig mot Sovjetunionen. Denna rapport är avfattad av en man som
nu är mycket uppmärksammad ute i världen, därför att det är den mannen
som svarar för ordningen i Norge och Böhmen-Mähren, nämligen Heidrich.

Efter denna anklagelseakt fingo vi kommunister uppleva en rad åtgärder av
i Sverige förut okänt slag från polisens sida. Jag har själv fått erfara, att inte
ens min ställning som riksdagsman kunnat skydda mig mot att polisen trängt
in i mitt arbetsrum och lagt beslag på arbetsmaterial, utan att jag själv fått
vara närvarande. Ungefär samtidigt anhölls en redaktör för en svensk tidning
och fördes av den svenska polisen ut ur Sverige till ett av Tyskland ockuperat
land, det tyska Gestapo till tjänst. I radion och i polisunderrättelser efterlystes
samtidigt en svensk riksdagsman, som örn han skulle ha begått något förskräckligt
brott. I sådana exempel finna lii svaret på den hycklande fråga
som ältats i pressen i veckotal: varför gick inte Sven Linderot till polisen?
Det var orsaken, det är ett faktum, som icke förändras av att demokratiens
bödlar nu som ett led i sin tag-fatt-tjuven-taktik tala på samma sätt som
herr Skoglund och säga: Sven Linderot är den svenska folkstyrelsens dödgrävare.
Att det kommunistiska partiets ledande män under de veckor som
gått som en säkerhetsåtgärd beslutat att råda Sven Linderot att icke gå till
polisen, det berodde på att det utländska inflytandet var så stort, att det rättsskydd
sorn tidigare gällt, i varje fall i viss utsträckning, även för kommunister
i största utsträckning var satt ur spel.

Så började då den omtalade processen i Kiruna mot en rad arbetare, av vilka
ingen av de hittills åtalade är kommunistiskt organiserad, en process som
gällde anklagelser för sabotagehandlingar. Intet medel har lämnats oförsökt,
för att framställa sabotageverksamheten så, som örn den varit ekonomiserad
och organiserad av det kommunistiska partiet. Jag är övertygad örn att det
stora flertalet i denna kammare, örn någon frågade dem, örn den saken var bevisad,
skulle svara ja. Den saken är inte på ringaste sätt bevisad. Det iir inte
myndigheternas skuld att man icke lyckats i försöken att bevisa detta och att
man inte heller kommer att lyckas med det i fortsättningen, såvitt man kom -

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å tilllägg
sstat 1. (Forts.)

mer att följa gällande lagar. Orsaken till att något sådant inte kunnat konstateras
eller bevisas, är helt enkelt den, att det kommunistiska partiet inte sysslar
vare sig direkt eller indirekt med sabotageverksamhet. Men denna process
tages ändå som utgångspunkt för de larmande kraven om förbud mot det kommunistiska
partiet, trots att processen redan avslöjat saker och ting, som varje
rättrådig människa måste finna synnerligen komprometterande, inte för det
kommunistiska partiet men för de myndigheter som lia att upprätthålla rättsordningen
i landet.

Sabotageverksamheten var enligt uppgift riktad mot Francofartyg under
kriget i Spanien. Nog deltogo även Sveriges kommunister i kampen för demokratien
på Spaniens jord under detta krig. Det är känt, att ett åttiotal av vårt
partis bästa medlemmar sover den eviga sömnen i Spaniens jord efter att ha
kämpat i ärofull strid i internationella brigadens led i kampen mot fascismen.
Dessa arbetare och kommunister kämpade som svenskar för att söka avtvå
det svenska namnet den skam som drabbade varje demokratiskt land, där de
makthavande tillätos understödja den s. k. noninterventionspolitiken, denna politik
som släppte lös och stärkte de krafter, som nu släppt helvetet löst i snart
hela världen. Men det passar inte dem som hycklande bära ordet demokrati på
läpparna, det passar inte de makthavande i detta land att anklaga det kommunistiska
partiet för det bevisbara slag av kamp det förde under Spanienkriget.
Man söker i stället kompromettera det kommunistiska partiet med påståenden
örn sabotageverksamhet.

Samtidigt som det sker, samlar man många av de svenskar som kämpade
för demokratien i Spanien tillsammans med andra antifascistiska arbetare i
svenska koncentrationsläger. Det är inte sant, säger någon. Det är sant. Den
som i dag förnekar förekomsten av koncentrationsläger för svenska antifascister
förnekar fakta. 54 värnpliktiga lia i skrivelse av den 18 oktober underrättat
försvarsministern om att det finns sådana läger, försåvitt han inte visste
det förut. Lägren bestå bakom en skylt som upptar benämningen »arbetskompanier».
Värnpliktiga deporteras dit enligt listor, uppgjorda rullföringsområdesvis.
Samarbete sker tydligen mellan lokala polismyndigheter och militärbefäl,
varvid polisen av alla tecken att döma utpekar politiskt misshagliga
värnpliktiga och landstormsmän. Manskapet vid dessa förläggningar —
de. finnas bland annat i Småland och Härjedalen ■— är i många hänseenden
mycket brokigt sammansatt. Där finnas sådana som ännu icke till fullo genomgått
rekrytutbildning tillsammans med landstormsmän. Där finns folk från
både armé, flotta och kustartilleri. Där finnas specialutbildade med goda militära
vitsord. I lägret i Härjedalen finns exempelvis en furir, som legat i beredskapstjänst
under 520 dagar, är artillerist och har varit ställföreträdande
batterichef, med siffran 10 i uppförande och 8 i tjänstbarhet. Han har varit
anställd över stat men blivit uppsagd och sänd till Härjedalen för att bygga
en väg, som med nuvarande arbetstakt beräknas bli färdig efter omkring 17 år.
Där finns vidare en B-klassare som efter 43 dagars beredskap på Skeppsholmen
hemförlovades. Han fick emellertid på en särskild blankett ange sina kvalifikationer,
som bestodo i specialutbildning för expeditionstjänst. Han behärskar
tyska, franska och engelska språken och kommer upp till 700 nedslag under
tre minuter vid skrivmaskinsskrift. Nu bygger han väg i Härjedalens
skogar.

I detta läger finns folk, som legat inkallade under lång tid i beredskapstjänst
och vilkas ordinarie förband hemförlovats, men själva ha de sänts till
lägret. I allt äro dessa människor olika, i fråga örn utbildning, ålder o. s. v.,
men i ett ting äro de lika: de äro antifascister och ivriga anhängare av att

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remius av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter a till lägg

sstat I. (Forts.) _

Sverige skall försvaras mot det hot, som nu föreligger mot vår frihet och självständighet
utifrån.

En fråga: Äro fascister eller antifascister mest önskvärda i Sveriges arme
och flotta för försvar mot de faror, som nu hota vårt land? Den frågan kanske
man också lämpligen borde ta ställning till, innan man tar ställning till
kravet på förbud mot kommunistiska partiet.

Den fråga, som nyss ställdes, vill jag inte rikta exempelvis till chefen för
östra försvarsområdet, von der Lancken, ty lian kanske skulle tro att han fick
frågan i egsnskap av ledande nian i den nazistiska sammanslutningen »Försvarsfrämjandet».
Inte heller vill jag rikta Hagan till en officer sadan som
exempelvis kapten Schmiterlöw. Jag är nämligen inte säker på att han skulle
ha tid att svara, så upptagen som han varit att jämte sin svenska militära
tjänst värva svenskar för Wuff en SS, där de ha att svära trohetsed till en
främmande stats överhuvud. Inte heller vill jag ställa frågan till sergeant
Lindholm, som den 2 oktober kom den nazistiska publiken vid möte i Auditorium
att tjuta av skratt när han påstod, vilket han också upprepat i sin
tidning, att just han hade befälet över en trupp som beordrats vara i beredskap
för att ingripa mot en befarad nazistkupp i april månad i fjol. M_en
jag riktar frågan till alla i denna kammare, som äro ärliga anhängare av
Sveriges frihet, och frågar ytterligare: Tro ni verkligen att arbetare med
kommunistisk eller annan radikal åskådning skulle kunna utgöra någon tara
för verkliga försvarsintressen, särskilt med hänsyn tagen till vantran tara
nu botar? Finns det någon som pa allvar kan tro det?

Man ställer sig ju också den frågan: Hur kan det vara möjligt att regering
och riksdag stillatigande åse, hur antifascister placeras i koncentrationsläger
på föranstaltande av officerare, bland vilka det finns sådana som öppet
givit uttryck för sina sympatier för en annan statsform ån den som regeringen
och riksdagens majoritet sagt sig vilja värna? ....

Hetsen mot kommunisterna utgör den dimridå, bakom vilken hetsarna sjalva
förbereda mot svenska folkets intressen riktade brottsliga gärningar. De som
verkligen vilja fred, frihet och framåtskridande ha verkligen ali anledning
att vara mest vaksamma mot dem, som ivrigast anklaga kommunisterna. Ju
orimligare anklagelserna äro. desto farligare äro de som anklaga, be exempelvis
på det här flygbladet, utgivet av SSS! Vad anklagas vi för i detta dokument?
Vi kommunister anklagas för de industribränder, som varit i det har
landet, vi anklagas för de militära flygolyckorna, vi anklagas för explosionsolyckan
i Karlskoga, vi anklagas för katastrofen i Krylbo och vi anklagas
för jagarolyckan vid Hårsfjärden. Men, säger man, detta är ju ett nazistiskt
flygblad, och nazisterna skola ju, i varje fall enligt socialdemokraternas mening,
också förbjudas! Ja, men till denna press, _ sorn icke är transporti objuden
kommer regeringspartiernas press. Den skiljer sig visserligen till graden
men aldrig till arten i fråga örn utslungade obestyrkta anklagelser mot kommunisterna.
Till detta kommer dessutom att statsmakterna vidtagit en rad åtgärder
för att förhindra kommunisterna från att försvara sig pa sätt andra
medborgare lia rätt till när de anklagas. Vi äro utsätta för transport!örbud
för våra tidningar. Våra tidningars löpsedlar få inte finnas, pa o lien t ilga
platser. Våra tidningar få säljas endast i förseglat skick. Vi få inte halla oifentliga
mölen på en rad av platser. Arbetarmajoriteten i Stockholm har stängt
Stockholms stads lokaler för oss, samtidigt som man upplåter dem at fascisterna.
1 tobaksaffärer få inte våra tidningar säljas. Det förbjuder thini ngsutgivarföreningen
samtidigt som den varnar för bojkott som vapen mot nazistiska
tidningar. I skyddet av sådana där åtgärder mognar stämningen i

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å tilllägg
sstat I. (Forts.)

vissa kretsar för politiska banditdåd, för gansterdåd, som det också bär talats
om. Titta på de här listorna, som av en händelse kommit i mina händer! Det
är nio hela folioark tättskrivna, varje ark försett med en organisationsstämpel,
»Antijudiska Förbundet», och med hakkorsemblem. Dessutom finns här
en symbolisk bild föreställande en jude, som hissas upp i galgen av tyngden
av sin egen penningpåse. Varje lista är försedd med rubriken: »Ohängda judar
i Göteborg.» Så är det noggrant angivet gata för gata alla som äro judar,
halvjudar eller de som äro gifta med någon av judisk härkomst. Adresserna
äro noggrant angivna. En ledamot av denna kammare finns också upptagen
på listan över judar i Göteborg, en representant för ett borgerligt parti, och
för säkerhets skull har man också angivit hans sommarbostad för att han säkert
skall kunna hittas. Förteckningen slutar med orden: »Martin Luther har
sagt: Var du ser en äkta jude kan du med gott samvete och tillförsikt säga.
att där går en livslevande djävul.» Så förbereda de, som ställa samma paroller
som statsrådet Bagge, herr von Seth m. fl. gentemot kommunisterna, sina
pogromer. Det förefaller mig, som örn alla som medverkat i lögnkampanjen
och hetsen mot kommunisterna och till att beröva oss de möjligheter till försvar
mot angrepp, som stå andra medborgare till buds, måste vara moraliskt
medansvariga till sådana händelser som att fem människor funno döden i lågorna
i Luleå den 3 mars i fjol. Ni äro moraliskt ansvariga för sådana händelser
som attentatsförberedelserna i Skövde, där endast en tillfällighet räddade
manga människor undan en bråd död. I fredags i förra veckan överfölls
en invalid på en av Stockholms mest trafikerade gator. Till sina tidigare lyten
tick han ännu ett: han fick näsbenet krossat. Varför blev han misshandlad?
Polisen uttryckte orsaken på följande sätt, när misshandeln anmäldes: »Jaså.
du har sålt Ny Dag och fått en knäpp på näsan.» När sådant händer, då tiger
den icke transportförbjudna pressen. Då tystnar den hycklande jämmern
över »politisk förvisning». Den som tiger han samtycker.

_ Nu har man som sagt framfört kravet örn förbud mot kommunistiska partiet
och fått en deklaration som liknar ett löfte om att det skall bli. En del
söker rädda sig undan ansvaret genom att svara på kraven örn förbud raol
kommunistiska partiet på samma sätt som herr Vougt gjorde här, nämligen
genom att tala örn att i så fall skola vi förbjuda ytterlighetspartierna åt båda
hållen. Det är ett fullständigt ohållbart ställningstagande. Det är demagogi,
bakom vilken man söker dölja arbete som endast kan vara nazismen till tjänst.
Ni socialdemokrater, som skola förbjuda fascisterna, vilka partier ämna ni
förbjuda? De finnas inte bara i Lindholms parti. De finnas också i herr von
Seths och statsrådet Bagges parti. Och vidare. Man för ingen kamp mot nazistiskt
landsförrädiska clement genom att placera deras mest utpräglade
motståndare, kommunisterna, i koncentrationsläger efter att ha berövat deni
rätten till att uppehålla en legal organisation. Man kan inte bibehålla demokratien
örn man förbjuder kommunisterna att verka för att vinna de arbetande
och därmed folkflertalet för att förverkliga den socialistiska tanken, ty det
är detta och.intet annat som vi vilja. Och man stärker inte försvaret av vår
nationella frihet genom att tvinga dem, som ha det allra största intresset av
att värna landet mot de främmande inkräktare, som hota, till att endast under
illegala former kunna deltaga i detta försvar.

Men, säger man, kommunisterna ha ju sysslat med spioneri! Den där invändningen
är redan bemött här. Efter två års krig har man funnit två kommunister,
som svikit sin partiplikt, det erkänna vi. Men innan det skedde, hade
ett hundratal människor ur andra läger blivit dömda. Jag säger det inte till
försvar för dem. som ertappats i vårt läger. Bland de dömda finns även en

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss no Kanyl. Maj.ts proposition, nr 305, (utgående utgifter å till läggsstat

1. (Forts.)

riksdagsstenograf. Nu sugor nian, att nian skall förbjuda det kommunistiska
partiet därför att det finns kommunister som äro spioner. Man kail med samma
skäl, örn man är konsekvent i sitt ställningstagande, säga, att vi böra upplösa
riksdagen oell förbjuda dess verksamhet som straff för att den inte kunnat
hålla ens sina egna lokaler fria från spioner. Filer skola vi upplösa högerpartiet
därför att bland annat Rickmanligans medlemmar vörö högermän? Eller
skola vi upplösa Skytteförbundet därför att en ordförande i en skytteföreningvisat
sig vara spion? Eller skola vi förbjuda högerpartiet därför att högertidningen
Norrbottens Kurirens lokaler användes som verkstad vid tillverkningen
av de bomber, som släckte fem människoliv vid attentatet mot Norrskensflamman?
Kom ihåg, ni som tala örn detta, att det finns bara ett bevisligt attentat,
och där voro högermän, folkpartister och socialdemokrater inblandade. Det är
klart fastställt i rättegångsprotokollen. Eller skola vi slopa hela svenska armén
därför att fyra officerare stulit trotyl ur kronans förråd och med hjälp av denna
tagit livet av fem människor? Eller skola vi förbjuda folkpartiet därför att
dess Stockholms-avdelnings ledare sände 10,000 kronor till den hemliga organisation,
som leddes av stadsfiskal Hallberg? Eller skola vi förbjuda det socialdemokratiska
partiet därför att den socialdemokratiske redaktören Holmberg
överbringade dessa pengar till Hallberg? .

Ni måste svara nej på alla sådana dårfrågor. Men därmed avfärda ni också
edea egna argument för förbud mot kommunistiska partiet som fullständigt
ohållbara. Jag vill citera vad vårt partis ordförande, Sven Linderot, anförde
i denna fråga redan den 28 maj förra året i första kammaren. Jag citerar det
därför att jag vid detta tillfälle vill lia in det även i andra kammarens protokoll.
Ingen vettig människa kan nämligen göra någon invändning mot det riktiga
i vad han sade, när han anförde: _ .....

»Det är ju alldeles klart, att det i ett parti som det kommunistiska, vilket
liksom de övriga partierna här i landet tar emot medlemmar praktiskt taget
allt efter som de anmäla sig och vilja deltaga i partiets verksamhet, kan finnas
manga medlemmar, som kunna företaga sig rosenrasande ting. badana enskilda
medlemmar kunna komma iu i varje parti, och det är till och med inte alls
okänt i den politiska historien, att det kan sälla sig personer till ett parti som
det kommunistiska i avsikt att där företaga sig rosenrasande saker, för vilka
partiet skall slita. Jag vill ha sagt detta för att man inte med hänvisning till
en eller annan enskild sak skall försöka diskreditera en hel rörelse och ett helt
parti. Örn en enskild medlems handlingar drabbade hela partiet, .skulle samtliga
partier här i riksdagen vara kriminaliserade, men partiet bör drabbas axansvaret
för den enskildes handlingar törst når partiet i dess helhet ställt sig
solidariskt med dem.»

Så ännu en sak till frågan örn partiförbudet. Jag finner det märkligt att
man inte lär av vad som sker ute i världen. Arbetarrörelsen i sin helhet är
förbjuden och dess organisationer äro upplösta i följande länder: Belgien, Bulgarien,
Frankrike, Grekland, Holland, Italien, Jugoslavien. Norge, Polen, Rumänien,
Spanien, Tjeckloslovakien, Tyskland, Österrike. I Danmark, Finland
och Ungern få endast sådana »arbetarorganisationer» finnas, som godkänna den
politik som Tyskland beordrar respektive länders regeringar att genomföra.
I alla dessa länder har arbetarrörelsen förintats enligt ett visst bestämt recept.
Först har man förbjudit kommunistiska partiel. Sedan tiar turén kommit lili
fackföreningarna efter att: man har satt stämpeln kommunistisk på allt vad
dessa företagit sig, och så har turen kommit till den socialdemokratiska rörelsen.
Det är något för den svenska arbetarmajoriteten i riksdagen att lära. Den
borde väl också kunna lärn liv att benämningen kommunist numera blivit sa

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

tänjbar i reaktionärernas munnar, när det gäller att försvara och förklara
ogärningar. Ingen kan i dag kämpa mot fascismen och för friheten utan att
av reaktionen bil betecknad som kommunist. När nationella frihetskämpar i
olika länder mejas ner, åtföljas fysiljeringspatrullernas salvor av kommunikéer,
att så och så många »kommunister» avrättats. Alla som förunnas äran
att bli utsatta för fascisternas hat, alla som dö hjältedöden i kampen mot folkförtryck,
alla som kämpa för folkets sak och därvid råka i fascisternas klor.
få dö eller kastas i tukthus och koncentrationsläger under beteckningen »kommunist».
Även i vårt land kommer reaktionens kamp mot arbetarrörelsen att
stegras allt efter som arbetarrörelsen kommer att stegra kampen mot krigsaktivisterna.
Och redan går den reaktionära pressen ett steg längre än att endast
kräva förbud mot kommunistiska partiet. Jag citerar som exempel ur nazitidningen
»Dagens Eko»:

»Vräk inte bara kommunismen utan även Per Albins ungdom över bord.
Denna maning är inte ställd till regeringen utan till svenska folket, som
väl när tiden är inne även gör sig fritt Per Albin själv».

Och högertidningen Hälsingborgs Dagblad skriver:

»I dessa dagar, då man trots att kommunisterna inte drabbats av förbud
har skäl antaga, att polismyndigheterna noga granska bolsjevikernas
förehavanden, vore det förvisso inte ur vägen, örn ett vakande öga hålles
även pa kryptokommunisterna i det socialdemokratiska lägret».

Kravet på förbud mot kommunistiska partiet är inledningen till attack mot
hela arbetarrörelsen och ett attentat mot försvaret av den nationella friheten.
Därför handla de klokt, som bidra till att hindra reaktionen vid tröskeln, där
den nu befinner sig.

Herr Nilsson i Göteborg anförde, att högern använt sig av socialdemokraternas
behov av enighet med högern för att försätta socialdemokraterna i ett
tvångsläge i fråga örn partiförbud. Det är sannerligen ett högt pris socialdemokraterna
äro beredda att betala för att få samregera med högern. Priset
blir, att inkörsporten för den fascistiska diktaturen öppnas. Ty genom förbud
mot kommunistiska partiet slås en bräsch, som arbetarklassen sedan inte utan
de allra största offer kommer att kunna reparera.

En del formulerar parollen så: »Förbjud kommunismen». De som göra detta,
veta. inte vad de säga. Det är nämligen en fullständigt ogenomförbar paroll.
Man kan aldrig förbjuda kommunismen som ide. Den lever och kommer
alltid att leva i det arbetande folkets heta och berättigade önskan att skapa
bättre och lyckligare levnadsbetingelser. Däremot kan man förbjuda kommunistiska
partiet. Men jag vill redan nu säga: Ni komma inte att kunna utplåna
detsamma. Vårt parti har från krigsutbrottet vuxit för varje dag. De
tusentals arbetare, som under dessa hetsens och förföljelsernas månader anslutit
sig till partiet, de komma inte att godkänna en lag, som förbjuder partiet.

Det komma heller aldrig de äldre medlemmarna att göra. Och dessa arbetares
led kommer att utökas med nya anhängare, allt efter som arbetarmassorna
lära av utvecklingen.

Herr von Seth yttrade ett sant och riktigt ord, när han anförde: »Detta är
en förtvivlat svår fråga». Ja, mina damer och herrar, det är det när det gäller
det kommunistiska partiet.

Jag vill till sist säga: Jag är stolt över att vara medlem i kommunistiska
partiet. Jag är stolt över de tusentals partikamrater, som trotsat såväl
statliga förföljelser som arbetsgivarnas attacker mot deras bröd och hotet från
den politiska banditismens företrädare. Dessa män och kvinnor äro och bli

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat 1. (Forts.)

framtidens folk, vad ni än må besluta. Ty de lia visat, att de ha mod att stå
för sin övertygelse och styrka att kämpa för sin livsåskådning, trots att alla
för dagen mäktiga gå till kamp mot dem med de mest lumpna medel.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Hammarlund: Herr talman! Jag begärde ordet, då fru Västberg kom
att uttala sina bekymmer över de stegrade levnadsomkostnaderna. Det är synd
att fru Västberg icke är inne. Även jag vill uttala mina bekymmer, inte över
levnadsomkostnadernas högre eller lägre pris, utan över att vi mindre jordbrukare
synas bli överflödiga i produktionens tjänst.

Genom beslaget av spannmål, genom utebliven import av fodermedel, genom
missväxten, kommer den mindre jordbrukarens animaliska produktion att delvis
avstanna.

För folket i städerna har man sörjt genom dyrtidstillagg och dylikt, men
småfolket på landsbygden får sin inkomst nedskuren med 50 procent — på
grund av de säregna förhållanden, jag n5rss nämnde.

För att åskådliggöra detta vill jag nämna ett litet exempel, och jag får da
upp samma fråga, som i dag här diskuterats av flera talare, nämligen äggfrågan.
På grund av den lilla tilldelningen av spannmål till hönsodlarna får^ givetvis
hönsskötseln skäras ned med hälften. Här förlorar landsbygdens småfolk genast
11 ä 12 miljoner kronor per år, enär man beräknat hela arbetskostnaden
för vår nuvarande hönsskötsel till 23 ä 24 miljoner kronor. Och det är att
märka, fru Västberg, att även i dessa familjer finnas barn. Även på dem borde
fru Västberg tänka, när fru Västberg talar örn de barnrika familjerna som
hon ville göra något för.

Det nya äggpriset skall nu soulagera oss jordbrukare även för denna förlorade
arbetsförtjänst. Då priset på äggen inför vintersäsongen i vanliga fall
brukat stiga med en krona per kilogram, men ira nedsatts med 30 öre vid beslaget,
kommer detta att verka i motsatt riktning. Jag talar givetvis örn producentpriset,
icke örn butikspriset. Handelns män kunna känna sig djupt tacksamma
över dem, som styra våra öden. De hade väl ändå aldrig tänkt, inte
ens i sina mest rosenröda drömmar, att de skulle få 62 ^öre för att de lämna
ut ett kilogram ägg över disken, dessa ägg, som förut på grund av de förluster
de medfört varit handlandenas största fasa. Nu har kommissionen brett
ut sina vingar över dem; till och med en kommission kan bli till välsignelse
och nytta. Ätt skära ned mellanhandsvinster på alla områden, det blir ett
lämpligt arbetsfält för fru Västberg.

Jag kritiserar visst inte äggregleringen, tvärtom, den var nödvändig för att
få fram ägg till Stockholm, Göteborg och Norrland. Men kunde man inte tänkt
litet grand först, innan man rusade iväg och begick detta dunderfiasko. Den
svarta börsen tar nu hand om äggen, och Norrland, Stockholm och Göteborg
bli utan.

Som ordförande i en av landets största äggcentraler och ledamot i styrelsen
för Ägghandelsförbundet skulle jag här kunna draga fram exempel efter exempel
på att regleringen verkar så att äggen gå rakt motsatta vägar mot vad
man hade tänkt sig.

Lika sorgligt blir det på fläskets område. Småbrukarna i mina^bygder och
f. ö. i alla svenska bygder ha förlorat en stor del av inkomsten på denna näring
på grund av att sädén måste användas till direkt människoföda, vilket
under dessa svåra förhållanden är nödvändigt.

<>0

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

Man Ilar här i dag från flera hall talat oni fördyringen av livsmedlen. Ja,
detta kan vara riktigt, men det är inte vi producenter, som fördyra priserna,
utan det är helt andra personer och institutioner.

Jag Ilar här i min hand en insändare i en tidning, vars författare öppet
klagar sin nöd. Han har sålt sin råg, visst inte tappat pengarna, men han har
bara fått kr. 23: 72 per 100 kilogram, trots ett lagstadgat pris på brödsäd av
kronor 27. Fall efter fall kan dragas upp, som visar, att till och med vårvetei
sålts för detta pris.

Nu säger sakkunskapen här, att det är bondens fel. ty lian skall få välja
emellan att få betalt för sin säd otorkad eller torkad, då han själv betalar de
med torkningen förenade kostnaderna.

Vore det inte skäl. att regeringen och dess verkställare, livsmedelskommissionen,
gåve spannmålsaktiebolaget klara direktiv, så att dessa kunde meddelas
uppköparna ute i landsorten till efterrättelse.

När jag läste denna insändare, tänkte jag, att det är synd örn den stackars
bonden, som skall sälja sin rag, sin nu så värdefulla spannmål för kronor
23.72 per 100 kilogram, ty av spannmål för 20 kronor får man i städer och
samhällen ut bröd till ett värde av 50 kronor. Det är inte något fel på avansen,
sedan spannmålen lämnat bondens magasin.

Alla, som naggat i kanten på 50-kronan, krypa bakom ryggen på varandra
och säga, att det är inte jag, som tar för mig. Bonden står kvar ensam som
ockraren, som sålde rågen till kronor 23:72 per 100 kilogram. Vi lia ju här i
dag flera gånger hört med vilken misstro man talar örn dessa bönder, som rest
ut på dessa s. k. jordbrukarmöten och ivrat för att få litet mera betalt för sin
skörd. Jag tycker dock inte att vart svenska folk bör klaga på premierna för
fll1..livförsäkring, om än rågen vore ändå dyrare. Det är ändå en ofantligt
billig premie. Och landsbygdens folk borde inte behöv-a hjälpa till med premierna
av det lilla de lia.

Det har blivit oss riksdagsmän tillskickat en liten skrift ifrån Degela gård

det är visst en Smålandsgård — och skriften heter »Kostnadskalkyl för
produktion av brödspannmål». Det är en mycket intressant kalkyl, som jag
särskilt vill rekommendera herr Vougt att studera, De siffror den innehåller
aro höga, det vill jag villigt erkänna, då det rör sig örn en 100 hektars gård.
Men.tittar jag på mina egna kalkyler över mina omkostnader för brödsäden,
sa visar det sig, att jag kommer betydligt högre. Det blir högre jordvärde,
högre byggnadsvärde, högre skatter, ja nästan allting dyrare på min gård.
1 denna skrift far man veta, att vid en skörd av 30 säckar per hektar blir
brödsädskostnaden 21 kronor per hundra kilogram, men vid 10 säckar per
hektar 65 kronor. Jag fäste mig vid dessa 10 säckar per hektar, ty det är
just den skörd, som jag själv fått i år. 20 säckar inlevererades till statsverket,
Självkostnadspriset blir i varje fall icke billigare än på Degela gård, 65 kronor
per 100 kilogram. Finge jag ut 25 kronor, vore lag nöjd. Premien för
svenska folkets försäkring emot svält blir sålunda på den å min gård producerade
brödsäden 800 kronor (20 säckar ä 40 kronor). Det är sålunda
kanske lämpligast, att man talar tyst örn livsmedelsfördyringen, så att det
icke skorrar i öronen på folk, som sysslar med dessa saker och förstår desamma.

Ja, men det är ju missväxten, som kommit denna förskjutning åstad, säger
man, och missväxten skall jordbrukaren själv bära. Men då böra vi väl räkna
pa samma sätt även pa andra områden. Då skall icke industriidkaren få säga,
att därför att kolen är dyr, skola hästskon och taggtråden få stiga i pris.
Det finns icke en enda produkt, som vi jordbrukare behöva för vår produk -

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kunni. Majus proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

l ion, där icke dessa kalkylerade självkostnader läggas på varan. Lägga vi dylika
synpunkter på våra priser, så ler man bara i sitt skägg med den starkes
rätt.

Let skulle vara intressant att höra, vilket svaret skulle bil, om man bara en
enda gång skulle säga till industriens män: »Nu när det är brist på allting,
när ni bara ha en liten bråkdel av vad ni tidigare levererade att sälja, då
skola ni sälja detta billigare, ty det få bönderna göra, när det är missväxt.»
Men det är skillnad på person. Maskinindustrien har sin förnämste gynnare
i priskontrollnämnden. I annat fall kunna icke de hutlösa priser försvaras,
som nu tagas ut på jordbrukets maskindelar, under det att jordbruket är infamt
påpassat till och med i rena struntsaker, såsom häromdagen beträffande prissättningen
på kummin. Eller säg till arbetaren: »Det är så litet arbete nu, att
ni få arbeta endast tre dagar i veckan emot en lägre timlön än då ni arbetade
sex dagar i veckan.» Resonemanget beträffande oss jordbrukare,^ att självkostnadspriset
icke skall ligga till grund vid missväxt, är lika ohållbart som
de exempel jag nu anfört.

Efter detta lilla exempel på produktionskostnaden för spannmål kan mahanda
även en icke fackman bedöma, huru mycket det ligger i herr Vougts
uttalande, »att jordbrukaremötena framställt ganska långt gående krav, da de
begärt en ökning av brödsädespriset till 30 kronor, eller med andra ord sagt
en överkompensation». Ja, man får sannerligen nypa sig själv i armell^ för
att märka, att man icke drömmer, efter de anföranden, °som hållits av några
talare. Det är märkligt, att sådant kan hända i nådens.år 1941. Fastän a andra
sidan ha vi ju diskuterat befängdare saker här i kammaren. En gång
tyckte man, att det var billigare och nyttigare att bygga vägportar. än att
betala mellanskillnaden mellan importpriset på spannmål och det pris jordbrukaren
behövde för att kunna leva på sin gård. Vi valde den rätta vägen,
örn det än var den smala, och professor Heckscher och hans svansviftare blevo
avvisade. Jag har ofta undrat, örn dessa herrar och damer nu hjälpa till att
decimera brödsädeslagren genom att använda sig av brödkort. Göra de detta, äi
det icke någon konsekvens i lära och leverne. Hade vi följt dessa locktoner,
så hade vi icke i dag diskuterat dyrtiden utan i stället bristen på allt ätbart.
Då hade vårt svenska folk fått gå igenom ett nytt ar 1697. da 80,000 a 100.000
personer svulto ihjäl i Sverige och Finland. _ ..... ..

Jag skall icke nämna mera örn denna sak, ty jag vill icke riva upp allt
gammalt damm, men jag skulle vilja säga till de nya riksdagsniännen, oell
kvinnorna med för resten, att det finns mycket intressant lektyr i detta ämne
i riksdagsbiblioteket, vilken är bildande och lärorik, ty troligtvis fa vi krig
och missväxt även sedan detta krig är över, eftersom historien återupprepar

sig allt som oftast. o . . .

Det är så på alla områden, att producenten får det minsta. Jag^har har i
min hand en avräkning från Kooperativa förbundet i Hälsingborg pa rödbetor.
Dessa taxeras till kronor 9.50 per 100 kilogram fritt Hälsingborg i mina prima
säckar, men priset på rödbetor är i dag i Stockholm från 18 öre upp till 4o
öre per kilogram, beroende på sortering. Noteringen står för närvarande i
28 öre per kilogram. Stockholms husmödrar rata nämligen de stora rödbetorna
och köpa de mindre, hårdare och fastare till högre pris. En klok busmor på
landet använder tvärtom till och med den lösare sockerbetan eller fodersockerbetan,
som är mjukare och smakligare. Det är sålunda icke jag, bonden, som
är fördyraren, utan detta är personer i andra samhällsskikt.

Jag kunde draga upp exempel efter exempel på hundratals andra
varor, där förhållandet är detsamma, men det sagda må var nog bevis. Deli

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till läggsstat

I. (Forts.)

jag protesterar på det bestämdaste, då man talar om att det skulle vara jordbrukarna
som fördyra varan. Vi arbeta tvärtom, som jag nyss nämnde, under
de allra sämsta förhallanden. Vi fa till låga priser lämna ifrån oss den spannmål,
som vi själva behövde förädla för att få värme, mat och kläder till våra
familjer, och vi ha'' samma bekymmer som ni i städerna, ja, till och med brödbekymmer,
örn vi skola vara riktigt ärliga, vilket vi sätta en ära uti. Herrarnas
och damernas bevisföring är sålunda för svag för att imponera på oss
producenter.

Jag vill till sist instämma i herr Skoglunds maning till sina yrkesbröder
om solidaritet vid leverans av varor till de ekonomiska föreningarna. Men för
att detta skall kunna ske måste lagstiftningen uppmuntra ärlig produktion
och icke tvärtom, såsom man har gjort beträffande äggregleringen.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Det som föranledde mig att ännu
en gång begära ordet var ett yttrande av herr Nilsson i Göteborg. Han sade, att
högern tvingar riksdagen att vidtaga åtgärder mot kommunisterna. Det är ett
underbetyg, som han själv ger sitt eget parti, örn han utgår ifrån att ett parti,
sorn har över 130 mandat i kammaren, skall låta tvinga sig. Högern har endast
påyrkat att statens rätt till nödvärn skall tagas i bruk mot partier, som direkt
söka underminera och spränga det svenska samhället, och det kravet kunna vi,
herr ^talman, icke giva efter pa. Jag måste säga, att jag blev överraskad och
förvanad övermatt herr Nilsson i Göteborg visade sig så motvillig i detta fall.
Jag kan första att man kan ha principiella betänkligheter, men i dagens situation
ifrågasätter jag, örn det finnes fog för att demonstrera dem så utförligt,
som han gjorde.

Herr Persson i Stockholm uppträdde också här, men jag måste säga, att med
den som utför sådana cirkuskonster, som han gjorde, skall jag icke på något
sätt ingå i polemik. Jämför bara hans uppfattning år 1940 under finsk-ryska
kriget med hans uppfattning i dag, så förstå ni mig tillräckligt. Men, herr talman,
när kammaren i dag lyssnade till herr Perssons anförande, undrar jag, örn
inte åtskilliga av kammarens ledamöter skulle velat vara med örn och välsignat
genomförandet av den ändring i grundlagen, som högern påyrkade år 1940.
Jag tror att litet var skulle betrakta det som en lättnad, örn herr Persson i Stockholm
och hans likasinnade på lämpligt sätt förpassades utanför det här huset.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Både jag och min partikamrat, herr
Persson i Stockholm, ha ställt konkreta frågor till herr Skoglund. Yi ha bett
herr Skoglund bevisa, att det kommunistiska partiet utfört något straffbart
eller komprometterande i samband med dessa sabotageaffärer. Jag konstaterar,
att sedan herr Skoglund^ återigen haft ordet, har han återigen, jag skulle vilja
säga^ som vanligt, uraktlåtit att giva några som helst skäl för sina ärekränkande
påståenden, men att pladdra i tomma luften och ta munnen full med fula ord,
det kan han göra.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Jag begärde ordet egentligen i anledning
av fru Västbergs anförande. Hon var ju uppe och beklagade sig över
de höga priserna, och man kunde liksom höra den undertonen, att klandret var
riktat mot jordbrukarna, som alltså skulle förorsaka de höga priserna.

_ Jordbrukarna arbeta ju för närvarande under mycket svåra förhållanden. Det
sista är ju detta, att vi nödgas avstå så mycket fodersäd till det allmänna. Men
jag vill förklara för kammaren att jordbrukarna naturligtvis komma att lojalt
efterfölja detta påbud. Jag är ordförande i kristidsnämnden därhemma, och jag

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Mårts proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

måste säga, att det är med vemod, som man nödgas taga ut denna mängd av
spannmål från gårdarna. Men å andra sidan kan jag icke säga annat, än att
jordbrukarna ha förstått att landet har behov av fodersäd och samtidigt känt
att de måste taga denna tunga, att avstå fodersäden. Man kan dock förstå deras
bekymmer med tanke på den ofantliga nedslaktningen av djur, som blivit
nödvändig, för att man skall kunna dra sig fram med den lilla fodertillgång
som finnes. Med hänsyn till dessa förhållanden och även till den prissättning,
som skett, har det nog yppat sig mycket missnöje med att man sänkte priset på
havre med en krona. Man kan första det med de stora spannmalsuttag, som
göras. Det är beklagligt, att man först minskar priset på havre och sen tar
man ut stora mängder av densamma. Det är oriktigt, när produktionskostnaderna
ligga så högt. Nu har man för all del lättat på orättvisan och föreskrivit, att
örn tröskning och leverans ske före den 15 november lämnar man ytterligare en
krona per hundra kilo å havre, blandsäd och korn.

Till dem, som ha makten vill jag säga, att det har varit mycket svårt att få
åkrarna plöjda i höst, då marken varit hård på grund av torkan. Många jordbrukare
komma därför aldrig att kunna få ut den där kronan. De finna det nämligen
viktigare för vår försörjning att plöjningen blir gjord sa snart som möjligt.
Med tröskningen får därför tillsvidare anstå. Jag vill hemställa till chefen
för folkhushållningsdepartementet, att han förlänger tiden för utfåendet
av denna krona till den 1 januari nästa år, så att jordbrukarna kunna få den
där kompensationen. .

Då ju livsmedelskommissionen har en representant här i kammaren vill jag
nämna några ord örn jordbrukarna och deras lojalitet mot organisationerna. En
del jordbrukare äro som bekant inte med i organisationerna, och dessa jordbrukare
sälja sina djur till fristående slaktare, som icke alltid äro lojala. På grund
härav mista de också ibland sitt slakteritillstånd. Yi hade en slaktare därnere,
som fått sitt slakttillstånd indraget, men så fanns där också en annan slaktare,
som hade slakttillstånd. Då gick den slaktaren, som hade sitt slakttillstånd till
den andra slaktaren och hyrde hans slakteri, och så kunde affären fortfarande
gå på samma sätt, som han hade gjort förut. Vi ha gjort kontrollbyrån uppmärksam
på detta förhållande. Vi lia dock en slakteriförening på orten, som
är fullt lojal och som kan ta all slakt fullt ut, men ändå har livsmedelskommissionen
icke gjort något åt saken. Jag har sagt till kontrollbyrån, att örn vi skola
fortsätta på det här sättet, så är det bättre att taga bort ransoneringen. De
tillgångar, som finnas, måste delas, och vi äro villiga att respektera allt detta,
men slakteritillstånd lämnas ju hit och dit, och det är att beklaga att det finnes
illojala slakterier som hållas örn ryggen på sätt som skett.

Vad sedan beträffar svårigheten för husmödrarna skulle jag vilja säga till
fru Västberg, att hon bör hämta sina erfarenheter även från andra håll än enbart
städerna. Ty det finns tillräckligt med bekymmer och svårigheter också
på landsbygden och även beträffande den brödransonering, som nu räder. Många
lia vänt sig till oss i nämnden och frågat: kunna vi få malkort, vi lia intet bröd
och inga kuponger kvar. Sådant är läget ofta på landsbygden särskilt där man
har många barn i skolåldern. _ .

Vad de höga priserna beträffar vill jag nämna, att vi pa landsbygden ta
kännas vid höga kostnader. Såsom exempel kan jag nämna, att jag hade tänkt
skaffa mig en ny traktor, men när jag efterhörde priset, erfor jag, att det
hade stigit till det dubbla mot vad det var före kriget. Det kunna vi icke betala.
Priskontroll n anin den har helt enkelt glömt bort, att det finns något annat
än livsmedel att reglera priserna på. Priskontrollnämndon borde taga sin uppgift
så, att den kontrollerade litet varstans, ty för vår del vilja vi icke jämt och

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Maj:Is proposition, nr 305, angående utgifter å tillläggsstat
I. (Forts.)

ständigt höra detta, att jordbrukarna fördyra livsmedlen. Jag har .skaffat mig
några exempel, vartill jag senare under riksdagen skall återkomma, för att visa,
huru brödsäden fördyras, innan den blir bröd, samt vad rågbröd kostar i den
ena staden jämfört med den andra. Det kan vara en skillnad på 10—12 öre,
och detta är åtminstone icke jordbrukarnas fel. Det är icke så mycket klander
sorn vi behöva, utan vad vi behöva är förståelse. Landsbygden skall icke bara
missförstas, utan man skall också tänka pa att den fyller en stor samhällelig
uppgift,

dag vill ännu en gång betona, att vi äro villiga att taga vår börda, men vi
vilja icke jämt och ständigt bli bemötta såsom den klass, som fördyrar livsmedlen.
Herr Hammarlund nämnde endast några detaljer; det kan finnas en
massa andra saker att anföra. Men det är icke bara jordbrukets fel. Städernas''
bekymmer delas även i stor utsträckning på landsbygden.

Sedan talade fru Västberg även örn bostadsbristen. Ja, det har sagts här en
gång förut, att vi snart icke kunna bygga någonting på landsbygden på grund
av för höga byggnadskostnader. Kritiken mot detta onda i städerna kommer
förr eller senare att göra sig gällande även beträffande landsbygden. Såsom
gammal jordbrukare har jag icke annat att göra än att försöka laga de byggnader
jag har. Ty vi jordbrukare kunna icke bära mera utgifter än vi redan ha,

Herr statsrådet Domö: Det är ganska förklarligt, att de olika befolkningsgrupper,
som bli utsatta för särskilda svårigheter, exempelvis genom missväxt
och dylikt, känna det hårt, att de icke kunna få rätta till förhållandena med
en prispolitik, som kan ge dem möjlighet att taga igen de förluster, som
nämnda extra-ordinära svårigheter berett dem. Om det i och för sig är förståeligt,
att vissa grupper — där man kanske icke riktigt har klart för sig
sammanhanget med den prispolitik, som statsmakterna över lag söka föra •—
känna missräkning över detta, så är det däremot icke förklarligt oell än mindre
försvarligt, om man gör gällande, att de statliga myndigheterna icke skulle
vara opartiska i sitt handlande, därför att de i sitt yrke äro knutna till vissa
näringsgrenar. Priskontrollnämnden har ett mycket svårt och besvärligt arbete,
och den söker, såvitt jag förstår, att på alla områden utöva kontroll och åstadkomma.
den återhållsamhet i fråga om prisbildningen som hör samman med
statsmakternas restriktiva prispolitik. Man bör icke lägga sten på krismyndigheternas
tunga, börda genom att insinuera, att de icke opartiskt skulle söka
tillgodose de olika samhällsgruppernas berättigade intressen.

Det, °är åtskilligt sagt här i dag örn krisregleringarna, och det har också
talats åtskilligt örn äggregleringen. Det är givet, att denna reglering är en anordning,
som är .ytterst svår, och den kommer väl liksom andra regleringar att
bli föremål för justering allt eftersom förhållandena påkalla det. Men syftet
med denna reglering är, såvitt jag förstår, bl. a. det, att man vill lia den reaktionen
bland producenterna, att de måste göra sig av med en del djur. Läget
är helt enkelt det, att det icke finns foder tillräckligt att föda den nuvarande
hönsstammen. Fodersädsskörden har blivit mycket ringa, och man har att välja
mellan att använda den till det ena eller det andra ändamålet. Enligt min mening
måste den i första hand användas såsom tillskott till människofödan i den
män den kan göra det. Det ger den bästa effekten och fyller det mest nödvändiga
behovet. Därnäst måste man se till, att nötkreatur framfödas i så stor
myckenhet som möjligt, därför att. via dem få vi den mest produktiva effekten
av fodret. Förlusten av nötkreatur tar det också den längsta tiden att reparera.
Hönsen komma nästan i sista hand, när det gäller att framställa största

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts ''proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

möjliga kvantitet födoämnen per foderenliet. Därför gäller det att få till stånd
den minskning av hönsstammen, som det rådande läget kräver.

Jag är den förste att erkänna, att detta mycket hårt drabbar en del smärre
jordbrukare, lägenhetsägare och andra, som äro mycket beroende av sin hönsskötsel.
Men nöden har ingen lag, och man måste på olika områden gripa in
mycket hårt. Därmed är icke sagt, att man icke bör försöka att i den mån det
är möjligt rätta till misstag, som kunna ha gjorts.

Min avsikt med detta inlägg var egentligen, herr talman, att alldeles bestämt
tillbakavisa påståendet, att en onödigt hård priskontroll skulle göra sig gällande
på en viss näringsproduktion men en mindre hård på andra. Så är det
icke. Man söker gå objektivt och lika hårt fram överallt. Och jag skulle önska,
att de ärade representanter, som tyckas ha den uppfattningen, att priskontrollnämnden
är ensidig, finge vara med örn handläggning av ett prissättningsärende
inom nämnden eller vid en regerings beredning. De skulle då bli tvungna att
justera sin uppfattning och finna att det icke endast är priset på jordbruksprodukter
som nagelfares utan att priskontrollnämnden också går lika hårdhänt
fram på andra områden.

Till slut vill jag framhålla, att det är nödvändigt att bortse från en del misstag,
som kunna göras — de äro nog ofrånkomliga inom krisregleringar. I stället
bör man uppskatta såväl den villighet att ställa sig till förfogande för ett
svårt och uppoffrande arbete, som krisadministrationens ledamöter visat, som
den goda vilja, som verkligen finns hos krismyndigheterna att söka åstadkomma
det bästa möjliga i ett svårt försörjningsläge.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag begärde ordet under statsrådet Domös
anförande, emedan jag ville fästa hans uppmärksamhet på en detalj i priskontrollnämndens
arbete. Det är nämligen så, att slakteriförbundet såvitt jag
förstår med priskontrollnämndens samtycke har höjt priset på talg — detta
låg före kriget under 40 öre per kilogram — upp till den extrema höjden av
kronor 1: 95 per kilogram. Det betyder 400 procent i fördyring av denna vara.
Den är naturligtvis icke en stor vara, men den spelar ändå en mycket betydande
roll, därför att den bildar underlag för framställning av tvättmedel.
Detta leder alltså till att tvål, som ju är en vara, som varje människa här i landet
måste använda, blir alldeles orimligt uppskruvad i pris. Det kan icke vara
någon förtjänst, föreställer jag mig, för slakteriförbundets medlemmar, därför
att vad slakteri förbundet får in i merinkomst genom prishöjningen det få deras
husmödrar betala ut i ökade priser på tvättmedel. Men det leder till en uppskörtning
på detta speciella område, som såvitt jag förstår är orimlig och
oriktig.

Jag har av en person, som arbetar i tvättmedelsbranschen, fått den uppgiften,
att man ännu i dag under gynnsamma omständigheter kan få in talg från
Sydamerika, som med de abnorma förhållanden, som nu gälla beträffande frakter,
krigsriskförsäkring o. s. v., ändå icke kommer upp till mer än 80 ä 90 öre,
när den ligger i .svensk hamn. Då är det ganska orimligt, synes det mig, att
priskontrollnämnden tolererar en prissättning, sådan som den jag här exemplifierat.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Med anledning av herr Lövgrens anförande
vill jag lämna den upplysningen, att anordningen att koncentrera talghandeln
till slakteriförbundet vidtagits för att man skulle få en kontroll över
Andra kammarens protokoll 1941. Nr kh. 5

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

Vid remiss av Kungl. Mårts proposition, nr 305, angående utgifter å tillläggsstat
I. (Forts.)

handeln oell för att allting skulle bliva på bästa sätt tillvarataget. Prissättningen
bestämmes icke av slakteriförbundet utan av livsmedelskommissionen
i samråd nied priskontrollnämnden. För övrigt så äro ju också tvättmedlen och
allt dylikt underkastade priskontroll. Det höga talgpriset har icke haft den inverkan
pa tvättmedelspriset, sorn den siste ärade talaren ville göra gällande.
\ idare vill jag framhålla, att en höjning av talgpriset icke behöver innebära,
att slakteriprodukternas allmänna prisnivå höjes. Man har för vissa regleringars
skull försökt att åstadkomma någorlunda jämna priser på kött och talg.
Sattes talgpriset för lågt. skulle nian nödgas höja köttpriset för att få ut
samma enhetspris för slaktdjuren. Konsumenternas intressen ha ingalunda försummats
genom de nu vidtagna åtgärderna.

Herr Haminarlund: Herr talman! Jag tror, att kritiken mot priskontrollen
icke förorsakats av att skörden slagit fel. Jag har deltagit i många av de
jordbrukarmöten, som det nu så mycket talats örn, men jag har icke på dessa
möten hört någon säga, att nian borde skaffa sig kompensation för missväxten
genom att höja priserna i det oändliga. Man har icke begärt annat äii
skäliga priser. Man har därvid ansett, att de priser, som satts på brödsäd,
icke varit skäliga. Man har önskat en liten prisförhöjning. Det har, som alla
veta, varit fråga om prisförhöjningar på endast några få kronor. Jag vill bestämt
tillbakavisa påståendet, att vi, som råkat ut för missväxt, skulle velat
ordna upp det hela genom en ogrundad prisförhöjning.

Pierr Domö nämnde, att reaktionen kommit därför att vi nödgats göra oss
av med en del av hönsen. Jag tror icke heller detta är riktigt. Det är samma
förhållande beträffande fläsket. Som vi allesammans veta, får man icke större
tilldelning än som motsvarar högst cirka 50 % av det svinbestånd, som man
hade förut. Trots detta ha jordbrukarna, såsom framgår av svinräkningen,
ställt sig lojala och försökt att minska svinstocken så mycket som möjligt.
Det är icke den minskade tilldelningen, utan det är de missgrepp som begåtts
på vissa håll, som folket på landsbygden reagerat emot. Ett av de förnämsta
missgreppen har bestått däri, att, som jag nyss i mitt förra anförande nämnde,
priset på ägg sattes ned nied 30 öre just nu inför vinterns inbrott, trots
att priset i vanliga fall vid denna tid brukat stiga med 1 krona. Det är en
orsak till missnöjet. En annan orsak är fodertilldelningen. Det är icke, att vi
få för litet foder, ty vi måste naturligtvis nöja oss med det foder vi’ kunna
få och som landet kan frambringa. Men det är oriktigt fördelat. Alla, som
lämna ägg, få kvittens på äggen, men det är icke alla, som få ut något foder
på denna kvittens. Vi anse detta oriktigt, ty härigenom kommer en hel del
ligg att gå på den svarta börsen. Men hade alla fått någon liten fodertilldelning
för dessa kvittenser, så hade naturligtvis var och en försökt att komma
på den lojala marknaden med sina ägg för att få ut denna kvittens och sedan
gå till kristidsstyrelsen och få ut litet foder, med vilket man kunnat frambringa
ägg i fortsättningen.

Vi ha även reagerat mot att man har varit så bestämd nied priset i butikerna
till konsumenterna, men man har icke varit lika bestämd att få ensartade
pris hos producenterna. Hade man på lagstadgad väg satt samma producentpris
för alla producenter, hade man även undvikit något, som vissa illojala
firmor redan börjat med. De resa ut i bygderna och köpa upp ägg till högre
priser. Därigenom kan man icke sedermera kontrollera, vilka vägar dessa
ägg gå i fortsättningen. Det är mycket möjligt, att dessa ägg sedan gå smygvägar
i stället för att komma på den öppna marknaden, till vilken jag från

Torsdageu den 23 oktober 1941.

Nr 44.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition, nr 305, angående utgifter å till lägg

sstat I. (Forts.)

mitt håll anser att alla livsmedel i dessa dagar böra komma för att bliva
fördelade så jämnt som möjligt på hela det svenska folkhushållet.

Herr Lövgren: Herr talman! Statsrådet Domös replik var icke tillfredsställande.
Det kan ej vara rimligt att trissa upp priset på en viss vara med
400 procent för att kompensera andra delar inom slakteribranschen, därför
att genom att göra på det sättet rubbar man ju underlaget och kalkylerna för
dem, som tillverka tvål här i landet eller som annars använda talg. Det är
väl rimligt, att priskon trollnämnden i sitt arbete försöker att följa den linjen,
att där en prisstegring är ofrånkomlig ändå hålla den någorlunda i proportion
till vad priset var tidigare, innan vi kommo in i denna kris.

Härmed var överläggningen slutad. Propositionen hänvisades till statsutskottet,
varjämte densamma remitterades, i vad den angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren avgivna yttrandena.

Vid härpå skedd föredragning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 304, med
förslag till lag om förhöjt dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och
barnbidrag, m. m. hänvisades propositionen, såvitt angick förslaget till lag
om förhöjt dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag
samt förslaget till förordning örn förhöjt dyrtidstillägg å blindhetsersättning,
till behandling av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogos Kungl. Maj:ts övriga å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 306, med förslag till vissa åtgärder för
främjande av hantverk och småindustri;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 307, med förslag till lag med vissa bestämmelser om dödande av handlingar
som förstörts under krig m. m.;

nr 308, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12
maj 1917 (nr 189) om expropriation; och

nr 309, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 25 kap. 5 § strafflagen;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 310, angående anvisande av medel till låneunderstöd åt vissa fiskare;

nr 311, angående ytterligare bidrag till uppförande av brandtorn m. m.; och

nr 312, angående anvisande av medel till byggande av skogsvägar m. m.:
samt

till statsutskottet propositionen, nr 313, angående anordnande av bostäder
för personal vid flottans skifferoljeverk å Kinnekulle.

§ 3.

Föredrogs den av herr 7lagberg i Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående even -

Nr 44.

Torsdagen den 23 oktober 1941.

tueli skärpning av de i gällande lagstiftning om förräderi-, sabotage- oell spioneribrott
upptagna straffsatserna.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 4.

Föredrogs den av herr Pettersson i Dahl vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet, angående
fodertilldelningen till höns och prissättningen på ägg.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 5.

i öredrogs den av herr Liedberg vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, angående framläggande av en
översikt över de bestämmelser om krigskonjunkturskatt för jord- och skogsbruk,
som kunna komma att föreläggas nästa års riksdag, m. m.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs den av herr Henriksson vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående effektiviteten av
nuvarande straffbestämmelser och bestämmelser om ersättningsskyldighet för
s. k. kupongstölder och vid överträdelse av gällande förordningar örn olovlig
överlåtelse av vissa ransonerade varor.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs den av herr Gezelius vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet, angående lagstiftningen och
lagtillämpningen i fråga örn förräderi och andra för rikets säkerhet menliga
brott.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 8.

Föredrogs den av herr von Friesen vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet, angående förhållandena vid
internatet Långmora m. m.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

Torsdagen deli 23 oktober 1941. Nr 44. 69

§ 9.

Upplästes och lädes till handlingarna följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet vid sammanträde nied herr talmannen
i riksdagens andra kammare och de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte herr talmanmen
tillsätta kammarens känslig er sonat och vaktbetjäning,
den 21 oktober 1941.

Med bifall till därom gjorda ansökningar beviljades ledighet för vaktmästarna
H. E. E. Eklund och G. A. Zeffer för tjänstgöring hos riksdagens revisorer
under den tid revisionen varade samt för vaktmästaren E. F. Blomberg
för tjänstgöring hos kyrkomötet under tiden från och med den 27 i denna manad
till och med dagen för kyrkomötets avslutande; och skulle deras^ befattningar
under angivna tider enligt herr talmannens förordnande uppehållas av
annan hos riksdagen anställd personal, som kunde för ändamålet disponeras.

Därjämte beviljades vaktmästaren J. A. H. Sundell ledighet tills vidare
för fullgörande av honom ålagd beredskapstjänstgöring; och skulle vikarie
för honom icke förordnas.

In fidem
Sune Norrman.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.27 e. m.

In fidem
Sune Norrman.