1941. Andra kammaren. Nr 43 (Riksdagens protokoll 1941:43)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Andra kammaren. Nr 43.

Torsdagen den 26 juni.

Kl. 2 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18 innevarande juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarintyg:

Att riksdagsman Olof Evert Sandberg varit vårdad härstädes från den 19
juni för cholelithiasis + choledocholithiasis och ännu kvarligger och under
denna tid varit och fortfarande tills vidare är till arbete oförmögen, intygas.

Karolinska sjukhuset den 25 juni 1941.

Olle Friberg,

leg. läkare.

Kammaren beviljade herr Sandberg ledighet från riksdagsgöromålen tills
vidare från och med den 20 innevarande juni.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till svar på

interpellation.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld, som anförde:

Herr talman! Herr Thäpper har i sin interpellation frågat, huruvida jag kan
ställa i utsikt åtgärder syftande till att förhindra, att de som ådragit sig skada
eller sjukdom under militärtjänstgöring genom onödigt dröjsmål med ersättnings
utbetalande åsamkas umbäranden och lidanden.

Herr Thäpper har framdragit fem fall, som onekligen tyda på att dessa
ersättningsfrågor icke handläggas med tillräcklig skyndsamhet. Skulden härtill
har herr Thäpper ansett böra läggas hos vederbörande militära myndigheter,
men han har förmodat, att även hos riksförsäkringsanstalten större
skyndsamhet skulle kunna presteras.

Skyldighet a,tt anmäla olycks- och sjukdomsfall, som under tjänstgöring
drabbar värnpliktig, åligger i regel kompanichefen eller militärläkaren. Anmälan
skall göras ofördröjligen, och den skall föranleda en undersökning genom
vederbörande personalchefs försorg, varefter ärendet överlämnas till riksförsäkringsanstalten.
Det är ju ett känt förhållande, att den militära administrationen
på det sociala området under den första tiden av beredskapen icke
fungerade tillfredsställande. Icke minst framträdde detta efter de stora inkallelserna
på våren 1940. Man har emellertid genom en hel rad av bestämmelser
sökt åstadkomma bättre förhållanden. Genom en kungörelse den 23
juli 1940 infördes för värnpliktiga, som drabbats av kroppsskada, rätt till familjebidrag
efter tjänstgöringens slut. Enligt denna författning kan familje Andra

kammarens protokoll 1941. Nr 48. 1

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Svar på interpellation. (Forts.)

bidragsnämnd provisoriskt bevilja familjebidrag utan att avvakta riksförsäkringsanstaltens
beslut i ersättningsfrågor. Genom ett cirkulär den 16 september
1940 bär arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse på förekommen anledning
fäst militärläkarnas uppmärksamhet på gällande ersättningsbestämmelser
och särskilt erinrat örn skyldigheten att tillse, att vederbörlig anmälan göres
till riksförsäkringsanstalten. Genom ett cirkulär den 14 januari 1941 har
sjukvårdsstyrelsen uppmanat läkarna att i förekommande fall lämna värnpliktig
upplysning örn sättet för utbekommande av ersättning för den fortsatta
sjukvård, som kan vara erforderlig under den tid, han beviljats tjänstledighet
på grund av sjukdom. Slutligen har medicinalstyrelsen vid ett par tillfällen
utsänt meddelande till de civila läkarna angående deras befattning med insjuknade
värnpliktiga.

Jag har låtit genom riksförsäkringsanstalten verkställa utredning angående
de i interpellationen påtalade fallen. Denna utredning synes bekräfta, att försummelse
ligger de militära myndigheterna till last. Utredningen har emellertid
även visat, att ärendenas handläggning inom riksförsäkringsanstalten tagit
alltför lång tid i anspråk.

Beträffande de militära myndigheterna kan helt naturligt mycket anföras
såsom ursäkt eller förklaring till att en del åligganden av icke omedelbart
militär natur blivit eftersatta. Man bör nog därför vara försiktig i fråga örn
att göra de personer till syndabockar, som under den första beredskap stiden
icke till fullo behärskade sina arbetsuppgifter. Örn numera försummelser begås
på detta område, kunna emellertid icke några generella ursäkter godtagas,
ty bestämmelserna äro tydliga och klara. Jag är dock övertygad om att den
militära administrationen, efter hand som förhållandena stabiliserats, även på
detta område väsentligen förbättrats. Skulle emellertid försummelser även
framdeles komma att yppas, är jag beredd att låta vidtaga särskilda åtgärder
för åstadkommande av rättelse därutinnan.

Av riksförsäkringsanstaltens utredning framgår, att anstalten icke till fullo
kunnat bemästra de svårigheter, som beredskapsinkallelsema och den därmed
följande mångdubblingen av militärbyråns arbetsbörda medfört. Icke minst
med hänsyn till de omfattande uppgifter, som föreslagits skola åvila anstalten
i händelse av krig, hade det varit lyckligt, örn för anstalten funnits en effektiv
beredskapsorganisation. Anstalten har emellertid nu hos Kungl. Majit gjort
framställning örn utökning av personalen på militärbyrån. Det är min förhoppning
att detta initiativ skall kunna leda till förbättrade förhållanden.

Härpå yttrade

Herr Thäpper: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få framföra mitt tack för det positiva svaret.

Det är förklarligt, att dröjsmål ha kunnat förekomma, särskilt med den
omfattning som inkallelserna hade under våren 1940. Från riksförsäkringsanstaltens
sida har ju också medgivits, enligt herr statsrådets svar, att ärendena
tagit alltför lång tid i anspråk, beroende dels på ''deras mångfald, dels
på att personalen varit otillräcklig. Härutinnan ha vi ju att emotse rättelse.

Beträffande de militära myndigheterna är det också förklarligt, att arbetsuppgifterna
äro många för närvarande, men jag har det intrycket, att man i
många fall här låtit ett onödigt dröjsmål komma sig till last. När ett ärende
inkommer till riksförsäkringsanstalten, har det hänt, att anstalten fått vänta
i månader på svar från vederbörande militära förband, trots upprepade påminnelser
både skriftligen och på annat sätt.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Svar på interpellation. (Forts.)

Jag är därför synnerligen tillfreds med att herr statsrådet är beredd att
vidtaga särskilda åtgärder för beivrande av försummelser, där de begås. Jag
känner inte tillfredsställelse därför, att en eller annan syndabock kan komma
att framskapas, utan därför att det är angeläget, att hjälpen till dem, som
ådragit sig skada eller sjukdom under militärtjänstgöringen, kommer snabbt,
då snar hjälp är dubbel hjälp, enligt ett känt uttryck. Dessutom äro ju de
känslor lätt begripliga, som få makt med dem som fullgjort sin plikt mot
landet och sedan få vänta i månader på ersättning för ådragen skada. Min
tillfredsställelse över herr statsrådets svar kommer därför att delas av många
och framför allt av de inkallade själva.

överläggningen var härmed slutad.

§4.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 213, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar för
budgetåret 1941/42.

Punkterna 1—8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9.

Lades till handlingarna.

§ 5.

Föredrogos vart efter annan statsutskottets utlåtanden:

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41;
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1940/41 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 6.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 216, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga örn Kungl. Maj :ts proposition angående värntjänstutbildning
för skolungdom jämte i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

. Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Då jag ansett, att en gemensam votering
borde ske i denna fråga, är det dels därför, att det föreliggande sammanjämknmgsförslaget
icke tagit behörig hänsyn till den ståndpunkt, andra kammaren
intagit, och dels därför att det varit utsiktslöst att försöka få statsutskottet
med på ett sammanjämkningsförslag av annat innehåll.

I utskottets utlåtande föreslås nu en sammanjämkning mellan de tre ståndpunkter,
som i statsutskottet och här i kammaren företräddes av bland andra
herrar Holmdahl,. Conrad Jonsson och Ward. Den fjärde ståndpunkten åter,
som företräddes i den s. k. bergmanska reservationen och som i denna kammare
samlade majoritet gentemot de tre andra ståndpunkterna var för sig

I anledning
av kamrarnas
skiljaktiga beslut
i fråga om
värntjänstutbildning
för
skolungdom.

Nr 43.

Torsdagen den 2>6 juni 1941.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om värntjänstutbildning
för skolungdom. (Forts.)

och tillsammans, existerar inte i sammanjämkningsförslaget. Man vill förmå
kammaren att göra ett uttalande och framföra önskningar, som kammarens
majoritet icke önskat lia något ansvar för. Vid en gemensam votering hade
kammarens majoritet åtminstone haft möjligheter att understryka, att den
står fast vid sin mening.

Jag vill icke ställa något yrkande, vilket ju för övrigt är ganska meningslöst
så här i närheten av riksdagens hemförlovning. Jag skall nöja mig med
att fästa vederbörande statsråds uppmärksamhet på de speciella förhållanden,
under vilka denna sammanjämkning ägt rum, och att förklara, att det som uttalas
i det föreliggande förslaget i verkligheten icke uttrycker den mening,
som andra kammarens majoritet uttalade för några dagar sedan, och följaktligen
icke senare bör åberopas såsom uttryck för ett principiellt ståndpunktstagande
från kammarens sida till de frågor, i vilka riksdagen nu begär utredning.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren, herrar Jonsson i Skutskär,
Nilson i Eskilstuna och Falck, fru Björck, herrar Paulsen, Ekdahl, Söderdahl
och Sundberg, fröken Öberg, herrar Spångberg, Gustavson i Västerås och
Andersson i Surahammar, fru Humla, fru Alvén, herrar Sundström i Vikmanshyttan
och Karlsson i Grängesberg, fröken Nygren, herrar Norén, Mäler,
Andersson i Alfredshem och Jonsson i Haverö, fru Sko g lund-Lindhl örn, herrar
Åkerström, Nilsson i Norrlångträsk och Jacobson, fru Lindqvist-Petersson, fröken
Bosén, herr Lundberg i Uppsala, fru Andersson och herr Skoglund i Umeå.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Herr Lindberg i Umeå borde som
en konsekvens av sitt yttrande ha framställt ett yrkande om avslag på det
föreliggande sammanjämkningsförslaget. Då hade man kunnat få klarhet örn
kammarens ställning till frågan, vilket kanske nu icke är möjligt att få.

Då något yrkande i ärendet icke ställts, kan man kanske tycka, att det är
onödigt att yttra någonting ytterligare vid behandlingen av denna fråga utöver
vad som redan har sagts. Jag vill emellertid framhålla, att det nästan
aldrig är möjligt att vid en sammanjämkning i riksdagen finna en medellinje,
alltså den linje, som ligger precis mitt emellan kamrarnas olika ståndpunkter.
Detta låter sig ofta av praktiska skäl icke göra. Många gånger händer det
ju också, att man måste företaga en sådan underlig sammanjämkning, att man
uppmanar den ena kammaren att biträda den andra kammarens beslut, och
då.har man inte tagit någon hänsyn till den ena kammarens ståndpunkt. Den
principiella ståndpunkt, på vilken herr Lindberg i Umeå ställt sig, kan alltså
icke vid alla tillfällen följas. Jag har den uppfattningen att den icke heller
kan följas i detta fall. Kammaren har visserligen med en rätt avsevärd majoritet
stannat på en ståndpunkt, som företrädes av herr Bergmans m. fl. reservation,
men därmed är icke fullkomligt ådagalagt, att denna reservation
på alla punkter och till alla delar fullständigt gav uttryck åt varje röstandes
bestämda mening. Jag erinrar örn — därom kan kammarens protokoll bära
vittne — att herr Viklund, sorn var förste talare i debatten och yrkade bifall
till herr Bergmans m. fl. reservation, avgav förklaringar och deklarationer, som
ganska avsevärt skilde sig från innehållet i denna reservation.

Jag skall inte orda vidare i denna sak; det är ganska meningslöst att ytterligare
förlänga debatten i denna fråga, en debatt som redan varit lång nog
under den föregående behandlingen av ärendet. Jag kan nöja mig med det
sagda och yrkar bifall till sammanjämkningsförslaget.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om värntjänstutbildning

för skolungdom. (Forts.)

Herr Vougt: Herr talman! Jag begärde ordet under herr Lindbergs i Umea
anförande, kanske mindre på grund av innehållet i detta anförande än därför
att jag ville säga några ord rörande den tolkning, som här och var ute i
landet, icke minst i pressen, har förekommit av det beslut, som andra kammaren
häromdagen fattade, då kammaren med ganska stor majoritet följde den
reservation, som i detta ärende hade avgivits av herr Bergman m. fl. Det har
nämligen sagts, att detta beslut skulle ge uttryck åt något slags beklagligtvis
tillväxande försvarsovilja eller ljumhet i fråga örn försvaret inom denna majoritet
i andra kammaren. Det är mycket angeläget, att denna uppfattning på
det bestämdaste tillbakavisas.

Jag medger för min del gärna, att den reservation, som kammarens majoritet
då följde, i många avseenden icke kunde fullkomligt täcka uppfattningarna
hos de många, som av olika skäl icke ville rösta för utskottets förslag.
Det fanns uppenbarligen ganska starka nyanser i uppfattningen av denna
fråga, men i vilken mån det fanns någonting som sammanhänger med en principiell
pacifism undandrar sig mitt bedömande. Men alldeles uppenbart är att
de av oss, som hysa den uppfattningen, att ungdomen under en viss åldersgräns
icke bör vapenutbildas, därför icke på något sätt kunna betecknas såsom
bristande i försvarsvilja och ännu mycket mindre som något slags pacifister.
Min uppfattning är, att ett mycket stort antal av oss följde den linje,
som så vitt jag förstår mycket klart utvecklades av en talesman för herr
Bergmans reservation, herr Viklund, då han särskilt tryckte på det missförhållandet,
att enligt den ordning som föreslogs av statsutskottet endast en
begränsad del av landets ungdom skulle erhålla vapenutbildning genom den
föreslagna värntjänsten. Vi ansågo att detta innebar en kategoriklyvning, vars
fel närmast var att den gav för litet åt försvarsviljan ibland ungdomen, ingalunda
för mycket. Därtill kommer, att vi fruktade att det försvarsintresse,
som finnes ute i landet, skulle komma att splittras genom att man nu erbjöd
en ny organisationslinje. Det finnes, förutom landstormens ungdomsavdelningar,
frivilliga skytterörelsen och hemvärnet. Varför skulle man då erbjuda eri
ny linje, som faktiskt icke var tillgänglig för den stora majoriteten av Sveriges
ungdom?

För min del vill jag säga, att det huvudsakligen var detta skäl som gjorde,
att jag röstade för reservationen, ehuru jag är väl medveten örn att andra kunde
lia inlagt en annan betydelse i denna votering. Örn man förebrår kammaren
att en majoritet inom kammaren inlade olika betydelse i en nej-ståndpunkt,
fruktar jag att jag måste säga, att statsutskottet får bära ansvaret för detta,
ty statsutskottet hade kommit till kammaren med ett förslag, som icke gav någon
vägledning utan i stället erbjöd en bild >av ganska fullständig splittring.

När man nu har åstadkommit en sammanjämkning, som skett i detta utlåtande,
vore det ytterligt beklagligt, örn andra kammaren inte skulle kunna
godtaga denna jämkningslinje. Jag ber för min del, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets förslag.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag har begärt ordet därför att jag inte kan
underlåta att säga några ord med anledning av herr Lindbergs i Umeå yttrande,
då han helt enkelt förklarade, att majoritetens ståndpunkt i denna
kammare icke existerar i detta sammanjämkningsförslag. Det är ju en mycket
kraftig kritik av ett sammanjämkningsförslag. Ett sådant skall ju tillgodose
båda kamrarnas ståndpunkter, och en objektiv oell rättvis avvägning bör i
möjligaste mån ske mellan dessa för att få fram ett acceptabelt sammanjämkningsförslag.

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om värntjänstutbildning

för skolungdom. (Forts.)

. Hur förhåller det. sig då med herr Lindbergs påstående, att utskottsmajoritetens
ståndpunkt i denna kammare icke är representerad i det föreliggande
sammanjämkningsförslaget? Jag vill då först erinra om att första kammaren
med stor majoritet hade tagit Kungl. Maj :ts förslag och att andra kammaren
hade gatt på herr Johan Bergmans reservation. Mellan dessa båda ståndpunkter
lago två förmedlande reservationer, nämligen en av herr Gustafsson i Benestad
m. fl. och en av herrar Oscar Olsson och Whrd. Let är en mycket vanlig
form för sammanjämkning, att då båda kamrarna ha stannat vid ståndpunkter,
söm ligga långt ifrån varandra, sammanjämkningsförslaget går på den medhngslinje,
som under debattens hetta icke fått gehör hos någon av de båda kamrama.
Detta är just vad som Ilar har skett. Man har konstruerat en sammanjämkning
på grundval av mellanreservationerna, som icke fingo gehör vare sig
i första eller andra kammaren. Jag förstår mycket väl herr Lindbergs anförande,
betraktat som en rent personlig och individuell suck, men å andra
sidan framgick det otvetydigt av debatten — vilket en av de föregående talarna
erinrade örn — att skälen för majoritetens ståndpunkt här i denna kammare
vörö mycket växlande.

. Nu innehåller sammanjämkningsförslaget vissa moment, som representera
just en del av de motiv, som framfördes av dem, som gingo på majoritetens
ståndpunkt här i kammaren. Jag vill erinra örn att en av huvudtalarna för
herr Johan Bergmans reservation icke en utan ett par gånger förklarade, att
. fäste det allra största avseende vid, att skjutövningarna i skolan blevo
frivilliga. Det framgick, såvitt jag kan förstå av de yttranden, denne talesman
för den bergianska reservationen hade, att det var ett av hans huvudin
t res sen att fa skjutövningarna frivilliga —- han riktade ett par gånger frågor
till ecklesiastikministern, just örn detta. I detta sammanjämkningsförslag, mina
damer och herrar, äro skjutövningarna i skolan överhuvud taget frivilliga.
t annat motiv, som framfördes av de talare, som påyrkade bifall till herr
Johan Bergmans reservation, var att. man ogärna såg, att militärt betonade
övningar överhuvud taget förehades i skolorna, men framför allt att de bedrevos
med skolungdom under 16 år. Denna uppfattning har accepterats i
detta sammanjämkningsförslag. Detta kommer till uttryck genom att första
kammarens ståndpunkt så att säga kvantitativt beskäres på det sätt, att frivilliga
skjutövningar endast fa förekomma i de tre högsta ringarna i gymnasiet.

Herr talman! Jag har endast velat anföra detta, icke alls för att få till
stand någon sakdebatt i frågan — detta hoppas jag framgått av vad jag
sagt utan för att starkt understryka, att herr Lindbergs omdöme örn det
här föreliggande^ sammanjämkningsförslaget är obefogat. Det är möjligtvis
befogat det håller jag för troligt — från herr Lindbergs rent personliga
utgångspunkter. Herr Lindberg yttrade sig icke alls i debatten förra gången,
sa vitt lag vet. Men säkert är att en hel del av förespråkarna för herr Johan
Bergmans reservation framförde motiveringar för denna, vilka äro tillgodosedda
i det föreliggande sammanjämkningsförslaget.

Jag har varit angelägen att framföra dessa synpunkter, ty jag måste säga,
herr talman, att jag ogärna vill bidraga till ett sammanjämkningsförslag, örn
vilket någon ^av kamrarnas ledamöter med fog kan säga, att man i detsamma
söker göra^ vald på den ena eller andra kammarens mening. Men det är naturligtvis^
å andra sidan mycket riktigt som herr vice ordföranden i statsutskottet
nämnde, att det kan föreligga tekniska svårigheter att uppnå en fullt
rättvis medellinje. Men att syftet med detta sammanjämkningsförslag från
statsutskottets sida har varit att nå så långt som möjligt i denna riktning, tror

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om värntjänstutbildning

för skolungdom. (Forts.)

jag alla, som deltagit i statsutskottets förhandlingar, måste känna sig övertygade
örn.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Med anledning av vad herr Holmdahl
yttrade vill jag säga, att jag tolkat vad andra kammaren beslutat så, att
kammaren icke begärt kvalificerad värntjänstutbildning för all ungdom mellan
16 och 20 år.

Jag har haft ett alldeles speciellt skäl att inte låta detta sammanjämkningsförslag
passera utan diskussion. Det förhåller sig så, att ledamoten av
riksdagens första kammare major Holmström vid förra riksdagen väckte en
motion, vari han yrkade på en utredning av frågan örn återinförande vid läroverken
av skjutövningar, sådana övningar som förekommit vid läroverken före
1917. Major Holmströms motion berördes i en motivering i statsutskottets utlåtande,
där man uttalade sig för en utredning av denna fråga och därmed
ansåg motionen besvarad, eftersom man dessutom visste att fragan pa annat
sätt kommit inför Kungl. Majit.

Jag är ledamot av statsutskottet men tillhör icke dess andra avdelning och
observerade inte det i motiveringen förekommande uttalandet. Det uppfattades
säkerligen inte heller i andra kammaren som något ställningstagande med förbindande
verkan, vilket icke hindrat herr Holmdahl att i statsutskottet med
stor energi hävda, att andra kammaren förra året helt enkelt begärde, att statsrådet
Bagge skulle framlägga ett förslag örn införande av militärövningar vid
läroverken, och även — såvitt jag uppfattade herr Holmdahl rätt.— att statsrådet
Bagge skulle framlägga förslag på grundval av den utredning, som föranleddes
av bl. a. major Holmströms motion.

Man vet ju inte hur det ser ut nästa år, men örn vi då ha att syssla med
denna fråga, har jag nu velat förebygga, att herr Holmdahl och andra då skola
kunna säga örn det som statsrådet Bagge eller eventuellt någon annan föreslår,
att detta har andra kammaren utan debatt rekvirerat.

Herr Holmdahl erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag förvånar mig över herr Lindbergs i Umeå senaste inlägg, ty denna lilla
del av förhistorien till den kungl, proposition som låg till grund för utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande behandlades ju utförligt vid andrakammardebatten
för några dagar sedan. Det är ju en ytterst formell synpunkt herr
Lindberg anlägger på saken, ty -— som jag även erinrade örn i kammardebatten
i sakfrågan — riksdagen skrev i fjol till Kungl. Majit och yttrade,
att »riksdagen ansåge för sin del skäl föreligga för ett skyndsamt övervägande
av frågan örn anordnande för den mognare skolungdomen av en utbildningsverksamhet,
inriktad på i huvudsak de verksamhetsgrenar, som i motionen
åsyftades».

Dessa ord har riksdagen skrivit och enhälligt biträtt, och då kan kammaren
själv bedöma, vilket värde man bör tillmäta dessa formella distinktioner herr
Lindberg här gjort.

.Vidare anförde:

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag skall be att med anledning
av herr Lindbergs i Umeå första anförande och herr Vougts yttrande få säga ett
par ord.

Herr Lindberg beklagade, att i detta förslag till sammanjämkning tillräcklig
hänsyn icke tagits till den mening, som under debatten härom företräddes av

Nr 43.

Torsdagen den 2-6 juni 1941.

1 anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om värntjänstutbildning

för skolungdom. (Forts.)

andra kammarens majoritet. Den känslan kanske är befogad eller i varje fall
förklarlig. Jag lyssnade emellertid några ögonblick även på debatten i första
kammaren, och där var man missbelåten med att man icke tillmötesgått
den mening som =där förfäktades och resulterade i beslut. Här är man alitsa.
missnöjd pa bada sidor sa att säga. och da är väl ändå sammanjämknings
för slaget rätt lyckligt funnet: man har gatt på en linje, varigenom inte
någon av de två huvudmeningar som förfäktades har fått fullt rätt. Jag tror
alltså att det förslag till sammanjämkning, som här föreligger — såvitt man
kan bedöma efter verkligt saklig omdömesgill prövning, så långt en sådan
kan äga rum — är sådant, att det är lyckligt örn kamrarna också bifalla det.

Herr Yougts uttolkning av meningarna bland dem som deltogo i den votering,
som blev avgörande för andra kammarens beslut, gladde mig alldeles
särskilt. . Han ville tolka saken sa att det icke alls var någon försvarsolnst
sorn motiverade detta beslut och som i varje fall icke han för sin del givit
uttryck åt vid voteringen. Jag är särskilt tacksam för den uttolkningen, men
herr Vougt blev ju strax korrigerad, höll jag på att säga, av herr Lindberg
i Umea, som icke ville gå med på den tolkningen. Det må vara hur som helst,
det ar tydligen olika meningar i det hänseendet. Herr Vougt yttrade vidare, att
motivet för bifall till ifrågavarande beslut var att inte alla fingo delta i
värntjänstutbildningen. Jag tror att om man litet närmare hade studerat det
utskotts förslag som förelåg", hade man också däri funnit ett yrkande örn skrivelseförslag,
som skulle möjliggöra en utvidgning för deltagandet i denna värntjänstutbildning.
Det är samma skrivelseförslag, som nu föreligger under
punkt c) i den upplästa klämmen. På den punkten har det således icke gjorts
någon ändring av det förslag som förelåg, när kammaren förra gången behandlade
denna fråga.

Det är bara dessa enkla reflexioner, herr talman, som jag ansett mig böra
göra med anledning av de nyss hållna anförandena. Jag ber att få hemställa
örn bifall till förslaget om sammanjämkning.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det kan inte vara rimligt att återigen
rulta upp den debatt, som förts i denna fråga. Vad det bär gäller är att förena
de båda kamrarnas skiljaktiga beslut. Därvidlag har man som grundregel att
försöka uppnå en sammanjämkning, och det är också vad utskottet här gjort.
Jag anser att man sökt finna denna sammanjämkningslinje så nära »medellinjen»
som det överhuvud taget är möjligt att komma, Att finna någon rent
matematisk mittlinje går ju inte i en sådan här fråga, men så nära medellinjen
som möjligt tror jag det förevarande samnianjämkningsförslaget ligger.

. Lästa beviset härför tycker jag är hur annorlunda statsutskottet grupperat
sig i majoritet och reservanter nu mot förra gången. Bakom utskottsförslaget
förra gången ^stodo 9 av utskottets 24 ledamöter, under det att de övriga voro
reservanter på olika linjer. I dag stå bakom samnianjämkningsförslaget 21 av
statsutskottets 24 ledamöter, under det att endast 3 ha reserverat sig. Det är
tre ståndaktiga tennsoldater, som omöjligen kunna vika en enda tum. Jag
klandrar inte denna ståndaktighet, tvärtom kan jag göra honnör för en sådan
heroisk attityd. Men den representerar ingen praktisk politik. Praktisk politik
är att söka na praktiska resultat. Det är det som utskottet här försökt
genom att framlägga detta förslag, som jag tycker vi borde kunna ta utan
langa och vidlyftiga överläggningar.

När herr Lindberg i Umeå klagar över att det är inte andra kammarens
beslut och mening,. detta som sammanjämkningsförslaget går ut på, kan man
svara, att det ju inte heller innefattar första kammarens mening. Om man

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

I anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om värntjänstutbildning

för skolungdom. (Forts.)

skall göra en sammanjämkning efter grundlagens anda och bud, skall denna
inte företräda den ena kammarens beslut och mening, utan det skall bli något
som ligger emellan de båda kamrarnas ståndpunkter. Ett sådant förslag föreligger,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till detsamma.

Herr Lindberg i Umeå, som erhöll ordet för kort genmäle, yttrade: Herr
talman! Jag nödgas säga herr Persson i Falla, att jag icke kan uppfatta det
som heroism att begära gemensam votering i stället för sammanjämkning i
denna fråga.

Härefter anförde

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag ger mig ju, som kanske
innehållet i mitt föregående anförande ger vid handen, högst ogärna in på en
återupprepning av de argument, som anfördes i den egentliga debatten. Jag
anser att den saken är slutdiskuterad i kamrarna, och vi få undersöka örn
sammanjämkningsförslaget överhuvud taget är godtagbart eller icke.

Men fastän jag sålunda är ganska obenägen att diskutera sakinnehållet, så
skulle jag ändå vilja fästa uppmärksamheten på och understryka sammanjämkningsförslagets
rekommendation av en anknytning till hemvärnsrörelsen av denna
frivilliga utbildning av ungdom i kvalificerad värntjänst, som ifrågasättes.
Vidare skall jag inte yttra örn den saken.

Då herr Lindberg ånyo säger, att majoriteten av kammaren är, som han
uttrycker sig, absolut emot kvalificerad värntjänstutbildning för ungdom över
15 år, och örn kammarens majoritet vidhåller denna ståndpunkt, så är det riktigt
och logiskt att nu avslå sammanjämkningsförslaget, ty då får man en
gemensam votering, visserligen kanske först i nästa vecka, men i varje fall en
gemensam votering. Men skulle detta utlåtande med dess rekommendation av
frivillig kvalificerad värntjänstutbildning för ungdom över 15 år helt och hållet
ha strukits ur sammanjämkningsförslaget, hade första kammaren inte fått
det ringaste med, och då hade den med ännu större skäl än herr Lindberg
nu för andra kammarens vidkommande kunnat opponera sig emot att man i
sammanjämkningsförslaget icke tagit någon hänsyn till första kammarens
bestämda mening.

Efter härmed slutad överläggning biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 217, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande anslag till luftskyddsinspektionen: avlöningar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 8.

Herr talmannen meddelade, att enligt överenskommelse, som träffats mellan
kamrarnas talmän, den gemensamma omröstning, för vilken voteringsproposition
nyss blivit av kammaren godkänd, komme att äga rum vid plenum fredagen
den 27 i denna månad.

§ 9.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 36, angående ersättning åt hovrättsrådet
Sven Björkholm och byrådirektören Tor Jerneman, vilka inom
andra lagutskottet biträtt vid behandlingen av visst ärende.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 48.

Torsdagen den 26 juni 1941.

§ 10.

Föredrogs budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare;
och biföll kammaren deputerades däri gjorda hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 11.

Höjning av Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 72, i anledning av väckt motion
begravning om höjning av det belopp, varmed begravningshjälp må utgå vid dödsfall i
dödsfall iVan- anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring.

ledning av Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade
kroppsskada,

ådragen under ct s. i ,

militärtjänst- -Herr spangberg: Herr talman! Det kan ju anses litet vagat att begära
göring. ordet i en fråga, där motion icke har väckts i denna kammare och där utskottet
enhälligt yrkar avslag, men jag gör det därför att jag anser att den fråga,
som beröres i motionen, har så stor aktualitet i detta läge att förhållandet bör
påtalas.

I motionen begäres, som ledamöterna finna, att riksdagen ville besluta sådan
ändring, att begravningshjälpen vid alla dödsfall i militär tjänstgöring i fredstid
utbetalas med 600 kronor. Enligt nu gällande bestämmelser utgår begravningshjälp
med en tiondel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, och vidare
uppskattas de värnpliktigas arbetsförtjänst till för äldre värnpliktiga 2,160
kronor och för övriga värnpliktiga 1,764 kronor. Härav följer, att då en
värnpliktig förolyckas utgår i regel begravningshjälp med 176 kronor 40 öre.
Dessa bestämmelser ha gällt sedan 1927. Men örn hjälpen 1927 kunde anses
tilltagen i underkant, så är ju detta så mycket mera förhållandet innevarande
år, ty dels ha de händelser, som inträffat i världen, gjort att vi lia omfattande
inkallelser, dels förekomma ju, som vi känna till, då och då kroppsskador,
varigenom värnpliktiga avlida och det uppstår stora ekonomiska svårigheter
för de efterlevande. Detta omnämnes inte i tidningarna — det får egentligen
inte skrivas i tidningarna örn sådant —- men än blir det ett olycksfall vid flottan,
än blir det en olycka med en kanonvagn, varigenom en värnpliktig krossas
och efter någon tid avlider, och den ena olyckan inträffar efter den andra. Det
är givetvis under sådana förhållanden av mycket stor vikt, att den hjälp, som
utgår till begravning av dessa förolyckade människor, är tilltagen så pass
högt att den, i varje fall i det närmaste, räcker till för att täcka kostnaderna.
Men det gör sannerligen inte dessa 176 kronor, som nu utgå.

Nu erkänner ju också utskottet, att detta belopp är alldeles otillräckligt,
men utskottet har ändå inte funnit någon väg att bifalla motionen. Man säger,
att det måste bli en revision av 1927 års militärersättningsförordning för att
det skall kunna bli någon ökning, men denna revision lär inte kunna komma
till stånd annat än i samband med en överarbetning av gällande olycksfallsförsäkringslag,
och när den kommer att omarbetas, därom vet man ju ingenting.
Men vad vi här röra oss med är aktuella ting. Vi ha icke tid att vänta på
några överarbetningar av gällande lagar på hithörande och delvis andra områden.

Utskottet resonerar sig också fram till den uppfattningen, att beloppet av
nu utgående begravningshjälp borde provisoriskt höjas, och detta måste mati
omfatta med den allra största sympati. Vilken summa skall man då stanna
inför såsom lämplig? Sociala försvarsberedskapskommittén har framkommit
med ett förslag om att 250 kronor borde utgå till dylik hjälp, och motionären
har föreslagit 600 kronor. Jag skall inte uttala mig örn vad som är lämpligt.
Jag finner att det nuvarande beloppet är otillräckligt, 250 kronor är alldeles

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Höjning av begravningshjälpen vid dödsfall i anledning av kroppsskada,

ådragen under militärtjänstgöring. (Forts.)
för litet och 600 kronor är kanske något som skulle kunna anses vara lämpligt.

Jag har här i min hand en specifikation över utbetalningar, som gjorts av
anhöriga i samband med en dylik begravning. Sammanlagda kostnaderna för
denna begravning uppgingo till 1,026 kronor 50 öre. Häri ingår givetvis ett
klädkonto och även kostnaderna för en mindre gravvård. Man kan diskutera,
örn staten skall betala detta, men man stannar nog inför att det vore synnerligen
behjärtansvärt att det skedde, då en människa under dessa förhållanden
fått offra livet, och att vi andra, d. v. s. staten, gemensamt gäldade kostnaderna
för en dylik begravning. Man fäster sig exempelvis vid att till och med den
flagga, som lägges över kistan, skall betalas av de anhöriga.

När nu utskottet har kommit till den uppfattningen, att begravningshjälpen
provisoriskt borde höjas, tycker man ju att utskottet hade kunnat ta steget
fullt ut och begärt en sådan förhöjning. När så inte skett är det meningslöst
att i detta fall yrka bifall till motionen, och jag skall heller inte ställa det
yrkandet. Men jag skall be att få vädja till socialministern, som väl närmast
har att utreda och framlägga förslag i frågan, att detta sker snarast möjligt.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 73, i anledning av väckta motioner
örn höjning av livräntan till personer, som i militärtjänst ådragit sig varaktig
invaliditet eller sjukdom.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Nilson i Spånstad: Herr talman! När utskottet med stöd av utlåtandet
nr 71 örn provisoriska åtgärder angående ersättning till värnpliktiga, som
skadats under neutralitetsvakten, avstyrkt den föreliggande, motionen, synes
utskottet mera beaktat svårigheterna för neutralitetsvaktens folk än svårigheterna
för dem, som under tidigare år skadats under sin värnpliktstjänstgöring.
Utskottet går till och med så långt att utskottet yttrar: »Därest för--slaget vinner riksdagens bifall, torde något aktuellt behov av förhöjda ersättningar
i enlighet med motionärernas förslag, vilket åsyftar en revision av bestämmelserna
i 1927 års militärersättningsförordning, knappast föreligga.»

Gentemot detta tillåter jag mig till belysande av att ett verkligt aktuellt
behov av en förbättring föreligger anföra: Visserligen erhåller den som under
militärtjänst efter den 1 januari 1928 förlorat sin arbetsförmåga lägst 1,200
kronor i livränta, men läget blir väsentligt sämre för deni som under tidigare
år kommit till skada under värnpliktens fullgörande. För dessa är statens stöd
alltjämt alltför ringa att skapa möjlighet till en dräglig utkomst för den skadade.
Den, som exempelvis under tjänstgöring under förra världskrigets neutralitetsvakt
skadades så att arbetsförmågan förlorades, erhåller i ersättning endast
900 kronor per år. När staten på detta sätt ersätter den som offrat sin hälsa
för allas vårt väl, kan jag inte undgå att hysa en annan uppfattning örn det
aktuella behovet av förhöjning av ersättningarna än den utskottet givit till
känna. Jag anser, att det är en synnerligen aktuell angelägenhet att de påtalade
förhållandena snarast rättas till på ett sätt, som mera svarar mot, jag vågar
tro allas vår uppfattning örn samhällets skyldigheter mot dem, som oförskyllt
drabbats av olyckan.

Höjning av
livräntan till
•personer, som
i militärtjänst
ådragit sig
varaktig invaliditet
eller
sjukdom.

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Höjning av livräntan till personer, som i militärtjänst ådragit sig varaktig
invaliditet eller sjukdom. (Forts.)

Jag skall i denna sak inte framställa något yrkande, men jag vill till sist
uttala den förhoppningen att de åtgärder, som antytts i utskottets utlåtande,
så snart som möjligt bringas i verkställighet under beaktande av att här verkligen
föreligger ett aktuellt behov av hjälp.

Härmed var överläggningen slutad. Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Indragning av Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 75, i anledning av fullmäktiges i
vissa riks- riksbanken framställning örn dels indragning av vissa riksbankens avdelningsbaningskontor
kontor, dels ock avskaffande av den revision av avdelningskontoren, som verkm.
'' ställes av särskilda av riksdagen utsedda revisorer, m. m.

I skrivelse till bankoutskottet den 16 januari 1941 hade fullmäktige i riksbanken
gjort framställning angående dels indragning av riksbankens avdelningskontor
i Mariestad och Nyköping, dels ock avskaffande av den revision
av riksbankens avdelningskontor, som verkställes av särskilda av riksdagen
utsedda revisorer.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte besluta

l:o) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa en förutsättningslös utredning rörande dels riksbankens uppgifter
och organisation, dels tryggandet av ur sambällssynpunkt tillfredsställande
förhållanden på kreditväsendets område, dels ock formerna för uppnående av
enhetlighet i den offentliga finanspolitiken samt därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda;

2io) att § 20 bankoreglementet skulle med omedelbar tillämpning hava den
ändrade lydelse, som framginge av en vid utskottets utlåtande fogad bilaga;
samt

3:o) att den för riksdagens revisorer vid riksbankens avdelningskontor i orterna
utfärdade instruktionen skulle upphöra att gälla.

Reservation hade avgivits av herrar von Horn, Nordborg, Ericsson i Åtvidaberg
och Wiberg, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte
besluta

1 lokatt i enlighet med bankofullmäktiges framställning indraga riksbankens
avdelningskontor i Mariestad och Nyköping samt godkänna härav föranledd
ändring i § 3 bankoreglementet;

2:o) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa. en förutsättningslös utredning rörande dels riksbankens uppgifter
och organisation inom ramen av dess nuvarande verksamhetsområde, dels formerna
för uppnående av enhetlighet i den offentliga finanspolitiken, dels ock
utvidgning av bank- och fondinspektionens kompetensområde och befogenheter
samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
föranleda;

3:o) att § 20 bankoreglementet skulle med omedelbar tillämpning hava den
ändrade lydelse, som föreslagits av bankofullmäktige; samt

4:o) att den för riksdagens revisorer vid riksbankens avdelningskontor
i orterna utfärdade instruktionen skulle upphöra att gälla.

[Vid utlåtandet hade därjämte fogats ett särskilt yttrande av herr Ohlin.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Wiberg: Herr talman! Regeringen har vid flera tillfällen understrukit
vikten av att de statliga utgifterna i största möjliga utsträckning minskas.
Med hänvisning härtill ha bankofullmäktige föreslagit avskaffande av den
revision av riksbankens avdelningskontor, som verkställes av särskilda av
riksdagen utsedda revisorer. Beträffande denna fråga har ej heller inom utskottet
rått någon meningsskiljaktighet.

Vidare ha bankofullmäktige enhälligt föreslagit indragning av tvenne riksbankens
avdelningskontor och motiverat detta bland annat med dels att ganska
betydande besparingar skulle uppstå och dels att tidpunkten vöre lämplig. Även
de två medlemmar av bankofullmäktige, som avgivit särskilt yttrande, ha
icke velat motsätta sig indragningen. Inom utskottet ha meningarna däremot
gått starkt isär. Minoriteten har på grundval av de skäl bankofullmäktige
andragit förordat indragning, men majoriteten har varit av motsatt uppfattning.
Frågan är i dess nuvarande läge av sekundärt intresse, då något förslag
om indragning ej föreligger från utskottet som sådant och av formella
skäl spörsmålet följaktligen icke kan göras till föremål för proposition.

Utskottet har i några avseenden begagnat sin initiativrätt genom att föreslå
en förutsättningslös utredning:

För det första rörande de lämpliga formerna för en samverkan mellan finansdepartementet,
riksgäldskontoret och riksbanken samt arbetsfördelningen
dem emellan. Önskvärdheten av en sådan utredning har tidigare i denna kammare
betonats från högerhåll. Inom utskottet har också full samstämmighet
varit för handen.

För det andra rörande riksbankens uppgifter och organisation. Reservanterna
ha visserligen ansett det tveksamt örn någon utredning utöver den översyn
av bankens inre organisation, som pågår inom riksbanken, verkligen behövdes,
men ha dock ej velat motsätta sig en utredning under förutsättning att
den begränsades »inom ramen av riksbankens nuvarande verksamhetsområde».

För det tredje rörande skapandet av en omfattande statlig affärsbank. Gentemot
utskottets beslut i detta avseende ha fyra ledamöter anmält reservation.

Man frågar sig, vad anledningen kan ha varit till att detta tvisteämne nu tagits
upp. Utskottets ärade ordförande uppgav under diskussionen i första kammaren,
att frågan varit påtänkt flera år. Måhända är det en tillfällighet att
just i dessa dagar den stora socialiseringsutredning, som beslöts 1920, begravts
i sådan stillhet att herr Sandler av Kungl. Majit till och med befriats
från uppdraget att rista dess runa. Man kan likväl icke undgå ställa frågan,
örn det är meningen att nu i stället på en omväg söka förverkliga socialiseringstanken.
Den formella anledningen torde emellertid vara det särskilda
yttrande, som herrar Björnsson och Jonsson avgivit till bankofullmäktiges
protokoll.

Eftersom utskottet tagit upp dessa yttranden, är det skäl att något beröra
dem.

Herr Björnsson påstår till en början, att »bankerna tillämpat en räntemarginal,
vilken i jämförelse med t. ex. sparbankernas måste betecknas såsom oskäligt
stor». I detta sammanhang torde det vara tillräckligt att framhålla, att
jämförelsen måste betecknas som haltande. Herr Björnsson vill icke göra undantag
för de tvenne av staten kontrollerade bankerna, nämligen Jordbrukarbanken,
vari staten äger praktiskt taget samtliga aktier, och Göteborgs Handelsbank,
vari staten äger ungefär hälften. Men i Jordbrukarbankens styrelse
sitter herr Andersson i Igelboda, och, örn jag icke är fel underrättad, är herr
Gustafson i Dädesjö revisor i banken. Det skulle förvåna mig, om inte

Nr 43.

Torsdagen den 2G juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
både herr Andersson och herr Gustafson liksom finansministern, som ju i
sista hand har överinseendet över förvaltningen av statens finansintressen,
skulle kunna betyga, att banken icke fört en illojal politik med oskälig räntemarginal.

Herrar Björnsson och Jonsson anse synbarligen möjligt att, genom den ökade
konkurrens en stor statlig affärsbank skulle medföra, uppnå dels kontroll
över kreditmarknaden och dels förbilligande av krediterna.

Utskottets motivering är enligt min åsikt dunkel. Man tycks närmast vilja
göra herr Björnssons uttalande till utskottets. Man har dock mildrat uttrycken.
Man täger upp argumenteringen, att »affärsbankerna tillämpa en räntemarginal,
vilken vida överstiger den vid sparbankernas kreditgivning förekommande».
Men påståendet örn oskälighet har utgått. Utskottet refererar
därefter, hur utskottet tillkallat två sakkunniga, bankinspektören Lindeberg
och chefen för Jordbrukarbanken, bankdirektör Lindahl, d. v. s. tvenne statens
förtroendemän i framskjuten och ansvarsfull ställning. Dessa sakkunniga
lia med stöd av sin auktoritet och med hänvisning till ett omfattande
siffermaterial förklarat, att den erforderliga räntemarginalen vore 2.5 %. Utskottet
för sin del underkänner anmärkningsvärt nog de sakkunnigas utlåtande
med deklarationen: »Marginalen förefaller dock stor.» Och detta trots
att utskottet omedelbart förut t. o. m. sagt ifrån, att »utskottet icke haft
möjlighet närmare undersöka grunderna för dessa beräkningar». På sådana
premisser kommer utskottet fram till de tre alternativ, som tyckas ha föresvävat
utskottet. De skulle vara 1) utbyggande av riksbanken till en affärsbank;
2) sammanslagning och utbyggnad av de tvenne av staten kontrollerade
bankerna, d. v. s. Jordbrukarbanken och Göteborgs Handelsbank; 3) skapande
av en ny omfattande statlig affärsbank.

Minoriteten har ansett en utredning i sådant syfte fullständigt meningslös.
Nederst å sidan 10 och överst å sidan 11 i utskottets utlåtande har det väsentligaste
skälet för minoritetens ställningstagande angivits. Jag skall icke
här läsa upp vad som står i trycket. Naturligtvis finns det också en mångfald
andra sakskäl. Det är också anledning att betona, att det gäller en stor
och principiellt betydelsefull fråga. Kan det verkligen vara en lämplig tidpunkt
att nu föra^ fram en tvistefråga, örn vilken meningarna äro så starkt
delade och som måste verka söndrande? För vår del kunna vi icke hysa den
minsta tilltro till att en statlig affärsbank ur samhällssynpunkt skulle bli
till nytta, utan vi äro i stället övertygade örn motsatsen. Från motsidan har
ej heller förnekats, att en statlig affärsbanksrörelse skulle komma att medföra
åtskilliga risker. Allt talar enligt vår mening också för att en sådan
bank ingalunda skulle komma att förbilliga utan i stället fördyra krediterna.
Ginge banken med förlust, bleve sannolikt följden, att denna finge täckas
med subventioner. Krav örn subventionering via banken av icke livsdugliga
och sunda företag kunde mycket väl tänkas. Örn det må tillåtas mig att upptaga
ett uttalande från debatten i första kammaren, skulle jag vilja säga, att
inrättande av politiska bankdirektörsbefattningar sannerligen icke är något
eftersträvansvärt. Kreditväsendet är en invecklad och svårskött apparat, som
ställer stora anspråk på gott omdöme, erfarenhet och teknisk kunnighet från
ledningens sida. Det är lätt att riva ned, men det är icke så lätt att bygga
upp. Och vill man ha ökade möjligheter till kontroll av bankväsendet, är i
varje fall enligt reservanternas uppfattning den riktiga vägen att på sätt reservanterna
föreslagit giva statens kontrollorgan, bankinspektionen, vidgad
befogenhet och därmed kodifiera den praxis, som förefinnes. Eftersom utskottet
icke upptagit denna tanke, kan ett yrkande i sådan riktning av formella
skäl icke ens omfattas av någon talmannens proposition.

Torsdagen, den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)

Till sist må framhållas, att när man ser den inställning till frågan, som
kommit till uttryck i utskottets utlåtande, har man svårt att hysa tillbörlig
aktning för uttrycket »förutsättningslös».

Jag ber slutligen att få tillägga, att enligt min mening den som i dessa
tider begär en tidsödande och i och för sig dyrbar utredning, som indirekt
kan komma att kosta staten hundratusentals kronor genom att den under tiden
hindrar riksbanken att genomföra sitt sparsamhetsprogram, rimligen för att
erhålla bifall till sitt utredningskrav borde kunna visa, att utredningen är
obetingat behövlig, trots alla de skäl, som kunna tala mot densamma. Jag
tillåter mig att efterlysa en sådan bevisning.

Herr talman! Jag hemställer, att riksdagen måtte besluta 1) att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta verkställa _ en
förutsättningslös utredning rörande dels riksbankens uppgifter och organisation
inom ramen av dess nuvarande verksamhetsområde och dels formerna för
uppnående av enhetlighet i den offentliga finanspolitiken samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen må föranleda; 2) att
§ 20 i bankoreglementet skall med omedelbar tillämpning hava den ändrade
lydelse, som föreslagits av bankofullmäktige; samt 3) att den för riksdagens
revisorer vid riksbankens avdelningskontor i orterna utfärdade instruktionen
skall upphöra att gälla.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Bankofullmäktige ha, som den
föregående ärade talaren nämnde, väckt denna fråga, och utskottet har ansett
den kräva ett svar. Detta har icke blivit det som fullmäktige måhända närmast
hade önskat och väntat. Å andra sidan tror jag icke, att fullmäktige ha
anledning att vara otacksamma för den utbyggnad av deras eget resonemang,
som utskottet gjort, varigenom möjlighet beretts kamrarna att få se frågan i
ett större sammanhang än vad fullmäktiges yrkande i och för sig skulle ha
kunnat ge anledning till.

Det är två detaljer, som beröras i bankofullmäktiges skrivelse. Det är för
det första indragningen av de två avdelningskontoren. En sådan har utskottet
icke velat vara med örn, och den saken kan sålunda icke för närvarande bli
föremål för beslut i kammaren. För det andra är det indragningen av den
revision genom särskilda revisorer, som har funnits vid vart och ett av de 25
avdelningskontoren. Sedan riksbankens egen revision har effektiviserats, har
utskottet ansett sig böra gå med på denna förenkling och sparsamhetsåtgärd
och tillstyrker alltså, att indragningen får göras.

Nu är ju emellertid den första frågan den väsentliga. Riksbanken har sedan
många år ett nät av avdelningskontor i orterna. De driva bankrörelse
dels såsom en vanlig bank, dels som en centralbank. Centralbanksuppgiften
är utan tvivel den väsentliga, medan den övriga delen av verksamheten icke
längre är av så stor betydelse. En tid stod riksbanken i intimare kontakt med
allmänheten och affärslivet. Inom ledningen har dock med åren den meningen
segrat, att riksbanken bör vara endast centralbank, d. v. s. dels den
sedelutgivande banken, dels en bankernas bank, med vilken allmänheten har
så litet direkta förbindelser som möjligt. Det är klart, att denna uppfattning
hos riksbankens centrala ledning färgat av ''sig på hela den politik, som bedrives
av avdelningskontoren i orterna. Icke nog med att man icke längre gör
något för att uppehålla förbindelserna med allmänheten. Man torde i allmänhet
t. o. m. vara benägen att avvisa sådana förbindelser. Därmed har faktiskt
inträtt det läget, att den betydelse för kreditväsendet, som statens bank förut
hade, sakta men säkert håller på att avvecklas och hela kreditväsendet att
överlåtas på de enskilda bankerna. Man får nu se förslaget om indragning av

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, »i. m. (Forts.)
de två avdelningskontoren som ett led i liela detta resonemang. Det är självklart,
att indragningen av dessa två kontor i oell för sig icke betyder något
nämnvärt vare sig ur sparsamhetssynpunkt eller organisationssynpunkt. Men
indragningen är bara första steget till indragning av samtliga avdelningskontor
med undantag för^ två eller tre eller möjligen fyra, vilka skulle kunna behövas
för att uppehålla bankens funktioner som centralbank. Man skulle
tänka sig ett kontor i Göteborg, ett i Malmö och ett eller ett par i Norrland.
Det är allt, som skulle erfordras, därest man skulle säga upp alla förbindelser
med allmänheten direkt. Det är alltså denna mycket större fråga, som utskottet i
och med detta förslag, som ju egentligen ser ganska oskyldigt ut, haft att
taga ställning till, och det hade nog varit ganska orätt av utskottet att undanhålla
kamrarna den betydelse, som förslaget i verkligheten har. Ty skall man
icke gå vidare på vägen och med indragning av avdelningskontoren avveckla
bankens alla förbindelser med allmänheten, tjänar ju denna manöver rätt
litet till.

Enligt utskottsmajoritetens sätt att se på frågan kan det knappast vara fråga
örn att i dessa tider avväpna staten finansiellt mer än som redan skett.
Den, som haft tillfälle att under en följd av år läsa icke bara bankofullmäktiges
utan framför allt kanske riksgäldsfullmäktiges protokoll, har fått ett starkt
intryck av, huru »lytt» staten i alla fall är vid sina låneoperationer. Staten
har ingen egeii bank, som samlar in pengar från allmänheten. Skall den göra
en låneoperation, går det till så, att det kommer några höga herrar och tala
örn, hur de yilja lia det och tillägga: få vi det icke så, blir det nog ingen
lycka med lånet. Det är icke roligt att vara stat alltid heller, i synnerhet
icke om man blir behandlad så. Men vi lia läst detta så många år, att vi
kunna det, och vi veta, att det ligger ett djupt och i finansiellt avseende mycket
betydelsefullt allvar bakom dessa varningar att släppa ut lån till för låg
ränta. Staten stöde väl kanske icke fullrustad gentemot alla sådana försök,
örn den °hade_ ett eget bankinstitut, men att den vore avsevärt bättre ställd,
därom råder ingen tvekan.

Men hur ser då saken ut från allmänhetens sida? Man kan nog säga, att
den förbindelse, som riksbankskontoren lia med allmänheten nu, består i att
de lämna ut ett eller annat avbetalningslån •— den fonden är rätt stor — mot
hygglig ränta och hyggliga amorteringsvillkor — det krävs visserligen god
säkerhet, men det är ju en sak för sig -— eller diskontera en och annan växel.
Enbart den omständigheten, att det finns ett avdelningskontor av riksbanken
på orten, så att man kan erhålla ett avbetalningslån eller i värsta fall få en
växel diskonterad på ett ^ställe, där man icke är bunden av privatbankernas
synpunkter, giver den låntagande allmänheten möjlighet att få sin kredit
mera objektivt prövad än om den vöre uteslutande hänvisad till vad privatbankerna
behaga anse. Man skall icke lättsinnigt kasta bort denna möjlighet
genom indragning av alla avdelningskontor utan att sätta något annat i stället.
Det är icke storbankerna i detta land, som äro värnlösa gentemot allmänheten,
men det händer, att allmänheten ibland är rätt värnlös gentemot storbankerna.
Utan tvivel är det ett samhällsintresse att se till, att denna värnlöshet
icke blir fullständigare.

När nian kommit så långt i resonemanget, tror jag nog, att man har en fullgod
motivering för den riksdagsskrivelse, som bankoutskottet har föreslagit.

Det kan vara rätt överflödigt att mera vidlyftigt orda örn detaljerna.

. föregående ärade talaren har emellertid kastat fram några frågor, som
jag i all korthet skall besvara. Det gäller först räntemarginalen, som utskottet
har betecknat som »stor» med strykande av ett ord, som fanns före i herr Björnssons
särskilda yttrande, där det heter »oskäligt stor». Varpå grundar man ett

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, ira. m. (Forts.)
sådant påstående, frågas det nu. Jo, om man lånar in pengar för 2V2 % och lånar
ut dem för 5 %, är skillnaden mellan in- och utlåningsränta 100 %. Jag vill icke
påstå, att man kan jämföra detta med att köpa och sälja varor, men nog förefaller
det mig som om skillnaden redan bedömd ur den synpunkten skulle vara
avsevärt stor. Det finns emellertid faktiskt jämförelseobjekt i våra sparbanker.
Sparbankerna ha nu en inlåningsränta på ''drl2 % och låna ut pengar mot
god säkerhet för 4 %. Där är alltså marginalen V2 %. Nu kan man ju alltid säga,
att sparbankerna äro en alldeles särskild institution i det svenska samhället,
vilkas effektivitet och lättsamma arbetsmetoder och sådant göra dem alldeles
särskilt skickade att förvalta pengar på ett förståndigt sätt. Det håller jag
gärna med om. De svenska sparbankerna äro välskötta, och man kan kanske icke
begära, att en affärsbank skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett lika tillfredsställande
sätt ur samhällssynpunkt, men nog förefaller det mig som örn de
skulle kunna skötas med en mindre räntemarginal än en som är fem gånger större
än den som sparbankerna behöva. Emellertid är det ett faktum, att man har
inför utskottet bevisat, att med affärsbankernas nuvarande organisation går det
icke för sig att hålla en lägre räntemarginal än 21l2 %. Vill man, att affärsbamkerna
i vårt land skola kunna taga krediter som äro känsliga för räntans höjd,
är det vidare alldeles klart, att det högre ränteläge, som måste bli en följd av
denna till synes nödtvungna räntemarginal, kommer att effektivt förhindra
många former av nyttig företagsamhet. Kan man genom en undersökning på
detta område få fram billigare kreditmöjligheter, så är det sannerligen någonting,
som är värt att eftersträva och värt så många miljoner eller tiotals miljoner
för svenska folket, att de pengar, som en utredning kostar, absolut icke spela
någon roll.

Reservanternas talesman har också tagit upp ett par andra saker, som jag
förmodar mera äro till för utstyrseln i avslagsmotiveringen, nämligen talet örn
politiska bankdirektörer och subventioneringen av företag. Nu är det ju ändå så,
att örn staten finner det skäligt att subventionera ett företag, gör den det oberoende
av örn den har någon bank som kan taga hand om finanstransaktionen
eller den måste göra det på annat sätt. Hittills har staten alltid bedömt sådana
saker ur andra synpunkter, exempelvis sociala synpunkter. När staten trätt in
till stöd och subvention av banker, vilket också har hänt, har det skett för att
förhindra finansiella katastrofer, som man befarat skulle medföra ännu större
skadeverkningar.

Talet örn de politiska bankdirektörerna är väl mest en rolighet. Riksdagen
väljer som bekant riksbankschef. Jag har aldrig hört talas om, att han har varit
en särskilt föraktlig politisk bankdirektör. Tvärtom har det alltid hos alla riksdagsmän,
oberoende av politisk ställning, funnits ett mycket starkt intresse
för att för denna post få en lämplig man, oberoende av vilket politiskt parti
han tillhör. Det råder ingen tvekan örn, att ansvarskänslan i vårt parlament är
så stark, att man icke behöver befara några partibelöningar, när det gäller så
viktiga poster.

Det är bara en sak till, herr talman, som jag vill beröra, nämligen denna
frågas egenskap av stridsfråga och det lämpliga eller olämpliga i att under så
oroliga tider, som vi nu ha, taga upp sådana här saker till behandling. Örn vi
nu taga den sistnämnda punkten först, så vill jag säga, att det är en benägenhet
hos en hel del människor i vårt samhälle att se de här tiderna ur finansiella
synpunkter såsom någonting som tämligen snabbt går över. Smäller bara det
sista skottet i kriget och vi få några månader att vila på, skall det här snart
vara klart igen, och vi skola få tillbaka någonting, som åtminstone rätt mycket
liknar förkrigstidens ekonomi, menar man. Då kunna vi bedöma sådana här ting
lugnare och säkrare. Jag tror, att hela detta resonemang iir en villfarelse. Den

Andra kammarens protokoll 1941. Nr JtS. 2

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
ekonomiska ödeläggelse, som vårt land och i ännu högre grad de övriga europeiska
länderna genomgå, är så fruktansvärd, att vi aldrig i vår tid komma
att få se någonting som liknar förkrigsekonomi. Vi komma ständigt att ha gigantiska
svårigheter att brottas med i finansiellt avseende. Icke minst komma
de statliga finanstransaktionerna för en mansålder framåt att bli av mycket
större storleksordning än vi någon gång före kriget varit vana vid. Ur denna
synpunkt är det icke bara nödvändigt utan utomordentligt lämpligt att stärka
statens inflytande på alla dessa områden. Det är någonting som tillhör en beredskap
icke bara för kriget utan för den fred, som kanske blir värre än kriget.

Denna frågas egenskap av stridsfråga är väl kanske mest ett gammalt känslotänkande,
som går igen då man hissar upp denna sak som en stridsfråga. Principiellt
är det ingenting nytt, att staten har en bank, som lånar ut pengar till
allmänheten. Riksbanken gör det i viss utsträckning. De båda banker, som behärskas
av staten, Jordbrukarbanken och Göteborgs handelsbank, göra det också
i viss utsträckning, fastän dessa banker äro små, så att de icke spela någon
större roll i den stora tranedansen. Någon principstrid kan det följaktligen härvidlag
icke vara tal örn.

Herr Wiberg har ställt frågan: Är det meningen att på en omväg söka genomföra
socialiseringen, sedan socialiseringsnämnden har gått i sin grav? Så
allvarligt är detlog icke, herr Wiberg. Det får väl icke anses självklart, att
nian behöver socialisera allt bankväsen, därför att staten icke avsäger sig allt
inflytande över bankväsendet och kreditväsendet. Staten, som i alla fall har
så stor betydelse icke bara för oss som enskilda medborgare utan också som
hägnet för hela det enskilda näringslivet och icke minst för bankerna, bör väl
också ha rätt att leva. Den bör väl icke behöva avsäga sig varje inflytande över
hur den skall på bästa sätt ordna sitt eget finansväsen, och den bör heller icke
avstå ifrån inflytandet över hur dess enskilda medlemmar kunna få sitt kreditbehov
tillfredsställt på ett sådant sätt, att räntorna icke bli oskäligt höga.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Paulsen: Herr talman! Bankofullmäktige ha ju föreslagit indragning
av två avdelningskontor. Bankoutskottet har emellertid icke ansett sig kunna
lösa deja frågan, ^så länge det icke vet vilka uppgifter riksbanken framdeles
kan komma att få i vårt ekonomiska liv. Frågan gäller ju nu: skola vi ha en
ren centralbank, en bankernas bank, som endast vårdar valutan, eller skola vi
ha en statens bank, som också konkurrerar med affärsbankerna, eller skola vi
ha en av vartdera slaget? Den nuvarande riksbanken är ju ett mellanting
mellan bägge delarna med stark lutning åt en bankernas bank. En bankernas
bank behöver emellertid inga avdelningskontor. Den har ingen som helst användning
för sådana. Örn man skall ha någon som helst kontroll över penningväsendet
i landet, behövs en statens affärsbank. Det har visat sig, att det är
behövligt, att riksbanken har kontroll över ränteläget. Likaså har det visat
sig, att det behövs bättre samarbete mellan riksbanken, riksgäldskontoret och
staten.. Det invändes nu, att en utredning är fullständigt överflödig. Det
finns inga risker, inga olägenheter i det nuvarande systemet. Jag skulle
vilja fråga: Jaså, finns det icke det? Minnas damerna och herrarna, hur
länge det är sedan bankoutskottet och omedelbart därefter riksdagen uttalade
sig för en räntesänkning, oell att räntesänkningen skall komma den första juli?
Tyckte vi icke, att det var oskäligt långt dit, att man drog i det längsta, innan
den korn? Hade riksbanken_ haft mera att säga till om, hade det nog
gått betydligt fortare. Men marginalen då? Är den icke oskäligt stor mellan

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
in- och utlåningsränta? Nej, säger man. Det är den visst icke. Nog ha sparbankerna
mindre marginal, men det beror på helt andra ting. Affärsbankerna
måste ju ha en större marginal, därför att de ha mycket större omkostnader.
Det må nu vara. Men är icke denna marginal månne ändå alldeles för stor?
Varifrån tro kammarens ledamöter, att bankerna få sina stora fonder? Jo,
det få de genom den stora marginalen, som är alldeles onödigt stor. Annars
skulle icke storbankerna kunna avsätta sådana oerhört stora fonder. Visserligen
heter det, att en del av dem gå till välgörande ändamål, men staten har
icke den ringaste kontroll över örn dessa välgörande ändamål äro sådana, som
man ur statens synpunkt skulle kunna önska.

Jag tycker för min del, att när det nu behövs en utredning — och vi kunna
icke komma ifrån, att det länge har behövts en sådan utredning — och utredningen
är fullständigt förutsättningslös, borde det icke vara mycket att göra
invändning^ mot förslaget därom. Men, säger man från högerhåll, från herr
Wibergs håll, näringslivet är mycket belåtet. Näringslivet anser, att det är
bra som det är. I den punkten äro vi icke överens. Det finns många näringsidkare,
som tycka, att bankerna taga för höga räntor, och som gärna skulle se,
att staten genom riksbanken kunde hålla sin skyddande hand över räntesatserna.
Jag skall icke i vidare utsträckning ge mig in på att bemöta herr Wibergs
uttalande än hans ord örn politiska bankdirektörer. Det där ordet har
kastats ut i första kammaren, och herr Wiberg bär nappat på det. Annars
finns väl realiteten bakom det ordet bara i de herrars fantasi, som sköta oppositionen
i denna sak, ty i verkligheten lär den väl icke finnas. Herr Wiberg
talade vidare örn att man skall låta riksbanken fortsätta sitt sparsamhetsprogram
med dea utredning som igångsatts inom riksbanken. Ja. den där utredningen
i riksbanken har jag hört talas örn i många herrans år, men örn
man försöker utforska, vad den utredningen betyder, så är det ingen utredning.
Det är bara ett talesätt. Man bara säger, att man utreder, att man
förbättrar, men någon verklighet ligger det icke i det.

Herr talman, jag tycker för min del. att bankoutskottet har fullständigt
rätt, när det har gått in för denna utredning. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Nylander: Herr talman! Då jag av talarlistan ser, att ännu en av
reservanterna, i bankoutskottet begärt ordet, antar jag, att han med utgångspunkt
från diskussionerna i utskottet kommer att bemöta vad som framförts
här av de två föregående talarna som representanter för utskottsmajoriteten,
varför jag skall inskränka mig till att göra några egna reflexioner. Innan
jag övergår härtill vill jag emellertid icke underlåta att i anledning av herr
Paulsens anförande, däri han anklagade affärsbankerna för att de fördröjt
den senaste räntesänkningen, erinra herr Paulsen om, att detta skedde i avvaktan
på sparbankernas beslut, och att det under sådana förhållanden är
emot dem som anmärkningen skall riktas.

När man tar del av utskottsmajoritetens betänkande, finner man, att en av
huvudpunkterna för dess tillstyrkande av en utredning örn en statens affärsbank
är att räntemarginalen — såsom det står i betänkandet — »förefaller
stor». Detta bär ju här också påpekats av herr Paulsen. Jag har själv försökt
sätta mig in i detta problem och därvid kommit till det resultatet, att
man bör vara mycket försiktig med uttrycket »för stor räntemarginal». Jag
''skall ta ett litet exempel, som i någon mån åskådliggör min uppfattning på
den punkten. En räntemarginal kan konstrueras på många olika sätt, men
gemensamt för alla beräkningssätt är väl att man avser en bruttoinkomst i
m- och utlånir.gsrörelsen. Det är emellertid viktigt att man, när man tänker

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
sig in i frågan och försöker göra en kalkyl, också beaktar de omkostnader, som
äro säregna för affärsbankerna. Örn man nu tar det exemplet att räntemarginalen
är 2.5 % och med ledning härav söker beräkna, bankernas vinst på
att diskontera en tre månaders växel på 100 kronor, erhålles, örn jag räknat
rätt, följande resultat. Inkomsten är en fjärdedel av årsräntan 2 kronor 50
öre eller 62.5 öre. Utgifterna för en sådan växel hänföra sig till ränteberäkning,
maskinbokföring, a visering, notering i s. k. engagementsregister för
minst två personer biler firmor, sortering i växelportföljen, framtagning ur
växelportföljen samt inkasserinn — eventuellt å annan ort —- och till slut
kostnaderna för de blanketter och andra papper, som förbrukas. Kostnaderna
förefalla kanske icke så märkvärdigt stora, men jag är övertygad om att det
icke rör sig örn så alldeles små utgifter, men dessutom tillkomma kostnaderna
— exklusive ränta — för det kapital, som tillhandahålles. För att man vid ett
växeldiskonto örn 3 procent skall kunna få en räntemarginal av 2.5 procent
fordras tydligen, att det inlåningskapital man använder skall förräntas efter
en halv procent, d. v. s. utgöras av pengar, som mottagits på checkräkning.
Förutom ränta måste för detta kapital betalas sådana omkostnader, som falla
på denna räkning, nämligen checkblanketter, clearing av inkomna checkar,
bokföring saint utebliven ränta å kassamedel, som måste hållas i beredskap för
fullgörandet av återbetalning av inlåningsmedlen. Men än ytterligare tillkommer,
att bruttoinkomsten av in- och utlåningsrörelsen även helt eller delvis
skall bestrida kostnaderna för en hel del service för kundernas räkning som
vi känna till, upplysningstjänst, postväxlar, resekreditiv, penningväxling samt
sannolikt i någon män notariat, kassafack m. m. Till slut återstår på affären
belöpande andel av skatt samt utdelning å det egna kapitalet. Denna min uppräkning
av omkostnadsposterna utvisar ju ett litet begrepp örn arbetet och
att enbart laborerandet med sådana begrepp som »räntemarginalen» ger en
myckt otillfredsställande bild.

Nu har här påpoKat.s — först i det björnssonska yttrandet och även under
denna debatt —- att affärsbankernas räntemarginal i jämförelse med sparbankernas
förefaller väl så stor. Detta berördes nu senast av herr Paulsen.
•Tåg vill emellertid gent emot detta invända, att man helt och hållet glömmer
bort skillnaden i konstruktionen av affärsbankerna och sparbankerna. Affärsbankerna
ha nämligen en så utomordentligt omfattande rörelse med olika
verksamhetsgrenar, under det att sparbankernas verksamhet är inriktad på en
enhetlig, långsiktig och därför förhållandevis enkel medelsplacering med låga
omkostnader.

När det gäller affärsbankernas inverkan på kreditväsendet i allmänhet —
detta är ju en annan punkt emot vilken man här anfört anmärkningar ■— har
jag för min del fått det bestämda intrycket att man överdriver. Man gör konstruktioner
och åstadkommer dimbildning utan att prestera några verkliga fakta.
. Jag har även reflekterat på dessa påståenden och därför tagit mig före att
något studera den medelsförvaltning som omhänderhas av olika kreditinstitut
och organisationer i vårt land. Jag kommer då till ganska intressanta resultat.
Jag finner nämligen, att affärsbankerna icke alls äro så dominerande på detta
område som man på många håll här i riksdagen och även annorstädes har för
sig. Jag skall be att få nämna några siffror i anslutning härtill. Det är
kanske litet förmätet att i riksdagens sista timme uppehålla tiden med detta,
men då jag icke en enda gång under den snart t.illändalupna riksdagen tagit
till orda må detta vara mig tillåtet. Jag vill sålunda meddela, att sparbankernas
och postsparbankens sammanlagda inlåning sedan 1918 stigit från 1,699
miljoner kronor till 4.303 miljoner kronor, d. v. s. från 28 till 37.4 procent, och
att försäkringsinstitutens stigit från 1,093 miljoner kronor år 1918 till 4,096

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
miljoner kronor eller från 18 procent till 35.6 procent. Affärsbankernas långfristiga
inlåningar lia däremot gått ned från 3,273 miljoner kronor till 3,108
miljoner kronor, d. v. s. från 39.6 procent till 27 procent. Medräknar jag jordbrukskassorna,
Kooperativa förbundet och understödsföreningarna, så utgör
affärsbankernas andel i det sammanlagda förvaltade kapitalet 53.5 procent år
1918 och 25.6 procent år 1938. Detta är ju siffror, som tala för sig själva.

På tal örn affärsbankernas starka makt gör man vidare gällande, att konkurrensen
dem emellan är neutraliserad genom kartellöverenskommelse. I anledning
härav vill jag understryka, att en sådan kartell endast existerar vad
inlåningsräntorna beträffar men ej vad utlåningsräntorna angår. Detta är ju
emellertid i det resonemang, som här förts, den, springande punkten. Väl få vi
höra många klagomål av herr Paulsen och andra mot bankerna, men det är
som sagt svårt att få några faktiska belägg för det berättigade i dessa anmärkningar.
Det hela rör sig så mycket om allmänna talesätt. Herr Paulsen påstår
exempelvis, att man på många håll inom näringslivet är missbelåten. Jag
tror att jag står näringslivet litet närmare än herr Paulsen, men jag vill säga.
att sådana klagomål äro relativt sällsynta. Det finns visserligen företag, som
äro sådana att de få betala en relativt hög ränta, vilket de naturligtvis icke
äro tillfredsställda med. liksom det också finns enskilda låntagare, vilkas kreditvärdighet
är minimal, nied påföljd att banken måste räkna med att kredittagaren
får betala motsvarande högre ränta. Det är mänskligt att låntagaren
då ej känner sig belåten och klagar. Men banken måste givetvis avväga
riskerna. Det går ej att driva en sådan bankpolitik, som herr Paulsen för
några år sedan ville föreslå, nämligen att man icke skulle behöva någon säkerhet
alls.

Det är emellertid givet att misstag och felgrepp begås på detta liksom på
andra områden. Vad jag vänder mig emot är att man generaliserar. Jag tror
att man i stället skall tänka på vad affärsbankerna betytt och alltjämt betyda
för vårt näringsliv och för de i detta sysselsatta. Men det är en grupp
medborgare, som man när man talar örn fördelaktigare lånevillkor ej^ alls
tycks tänka på, och det är spararna, insättarna. När jag kommer in på det
kapitlet vill jag framföra en viktig synpunkt, nämligen att bankerna enligt
vissa kritiker skulle driva en otillräcklig social utlaningspolitik. Jag vill för
min del i det avseendet framhålla, att denna utlåningspolitik näppeligen kan
av staten omdirigeras utan att den statliga politiken visavi affärsbankerna
kommer i olöslig konflikt med sig själv. Ty statens redan existerande kontroll
över affärsbankernas verksamhet via bankinspektionen avser ju framför allt
att skydda insättarnas och spararnas samt i viss mån även aktieägarnas. intressen
genom att förhindra alltför spekulativa och riskabla engagement, vilka
kunna tillskynda dessa intressen förlust. Jag vill verkligen fråga: Skall denna
sedan 1860-talet förda politik, som alldeles avgjort befrämjandet svenska
bankväsendets soliditet och förmåga att möta kriser och andra påfrestningar,
nu omkastas till förmån för en politik, som på tvivelaktiga grunder skjuter
låntagarnas intressen ensamma i förgrunden? Inrättandet av en statens af färsdrivande
bank skulle uppenbarligen, örn det överhuvud taget skulle fylla några
speciella uppgifter, driva även de privata affärsbankerna emot en djdik
pseudo-socialpolitik.

Men, vad är det egentligen man vill med en statens affärsbank? Ja, såvitt
jag förstår måste en sådan bank bli en verklig affärsbank och drivas efter
affärsbankernas principer, och i så fall är den onödig. Eller också mäste den
av andra, exempelvis sociala skäl, bevilja särskilda villkor, och da åro vi inne
pä — detta kan knappast någon förneka — ett utomordentligt riskabelt område.
Med en sådan bankpolitik, som jag antar att herr Paulsen härvidlag

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
avser mäste följa stora risker för det allmänna. En talare i första kammaren
iramhöll faran av att vi även skulle få politiska bankdirektörer. Yttrandet
Ilar bemötts av herr Gustavson i Västerås, men jag tror i alla fall, att örn en
sadan statlig allärsbank med kontor överallt upprättas, så kommer det att föreligga
stor risk för påtryckningar från missbelåtna lånesökare, både företag
och enskilda personer, på riksdagens ledamöter och andra det allmännas förtroendemän.
Utgår man vid långivningen från sådana principer, som jag antar
föresvävat herr Paulsen, tror jag att vi i stället för en statens affärsdrivande
bank fa en Ebberöds bank. Jag vill i detta sammanhang erinra örn, att
var riksbank en gång i tiden var vår största affärsbank, men att den särskilt
under 1890 ars kris ledde till sådana förluster att dåvarande riksbankschefen
uttalade, att riksbanken icke längre vågade idka affärsbanksmässig utlåning
utan mäste övergå till utlåning i säkra former.

Nu säger man emellertid, att den här föreslagna utredningen skall bli förutsättningslös.
Ja, det där låter ju mycket vackert, men så mycket kan jag
försäkra, att trots detta vackra ord den föreslagna utredningen på en del håll
väckt oro, då nämligen den misstanken föreligger att man vill komma längre
med utredningen än som framgår av utskottsutlåtandet. Frågan har redan berörts
av herr Wiberg. Själv vill jag för min egen del endast tillägga att kanhända
man bär vill öppna en liten dörr till det för en del personer hägrande
statssocialismens drömslott.

Då jag nu emellertid förstår, att jag talar för tämligen döva öron och att utredningen
ändå kommer till stånd, vill jag från denna plats med all kraft understryka.
, att man måste fordra att den blivande kommittén får en sådan sammansättning
att den möts av näringslivets förtroende. Jag kan i likhet med
herr Wiberg icke finna annat än att tidpunkten för den föreslagna utredningen
är synnerligen olyckligt vald just nu, då det brinner utanför knutarna. Jag
anser att vi i dessa tider borde ha mycket annat att syssla med än med sådana
bär utredningar.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! Reservanternas allmänna synpunkt
på den fråga, som bankoutskottet behandlat i sitt utlåtande nr 75, ha.r
noga belysts av herr Wiberg, och jag ber att få instämma i vad denne min
medreservant. anfört. Ett och annat avsnitt skulle jag emellertid vilja ägna
några ögonblick, dels därför att de framstått såsom viktiga under de förberedande
förhandlingarna, och dels därför att ett par kammarledamöter, som
talat för utskottsmajoriteten, uppehållit sig vid dem.

När utskottsmajoritetens tankar kretsa runt det tänkta idealet av en stor
statlig affärsbank, så knytes väl härtill förhoppningen, att konkurrensen med
privatbankerna skall medföra billigare krediter. Detta torde väl innerst inne
vara den springande punkten hos utskottsmajoriteten. I utskottets betänkande
anföres, att marginalen mellan in- och utlåningsräntorna av ungefär 21/2 %
förefaller alltför stor. Herr Gustavson i Västerås har också, på den punkten,
af1I? • ^ an^1ärkning. Han har klätt den i så pass spökfulla ord som att säga, att
utlånings räntan är precis dubbelt så stor som inlåningsräntan. Detta är riktigt,
när marginalen spänner mellan 21/, och 5 %. Beträffande denna marginal vill''
jag dock först erinra om att såväl chefen för bankinspektionen som chefen för
en affärsbank, i vilken staten äger väsentliga intressen, inför utskottet anmält,
att den angivna storleken vöre erforderlig. Därefter tillåter jag mig fästa kammarens
uppmärksamhet pa att marginalen emellan in- och utlåningsräntorna
i vart land är avsevärt lägre än i de flesta andra länder. Under diskussionen
hör man emellertid ofta, att marginalen skulle kunna vara lägre, örn privatbankerna
nöjde sig med rimligare driftsöverskott. Härtill vill jag då först in -

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
vända, att en bank, liksom varje annat välskött företag, måste justera, värdesättningen
av vissa tillgångsposter vid bokslutstillfällena för att uppvisa deli
soliditet, som insättarna kräva, och den motståndskraft inför konjunkturväxlingarna,
som även det allmänna är i behov av. Att handla med penningar inkluderar
risker i samma omfattning, som fallet är med ali affärsverksamhet,
även örn aldrig så kvalificerad sakkunskap står till buds. »Olyckor» kunna icke
helt förebyggas någonstädes inom affärslivet, och riskerna härför måste inkluderas
i driftsbudgeten, alltså härvidlag påverka räntemarginalen. Att. privatbankerna
skulle kunna arbeta med mindre marginal, örn utdelningen på det
egna kapitalet reducerades, är naturligtvis, såsom isolerat påstående, odisputabelt,
men jag tillåter mig då, under hänvisning till förefintlig statistik, få
fråga, örn en genomsnittlig utdelning av mellan 4—41/2 %, räknad över ett stort
antal år, är oskälig. Betänk blott, att denna ränta utgår exempelvis för goda
obligationer vilande på förstklassiga säkerheter, under det att en aktie ur säkerhetssynpunkt
kommer sist. Att göra jämförelse mellan räntemarginalen, hos å
ena sidan affärsbankerna och å andra sidan sparbankerna är även orimligt.
Föregående talare ha varit inne på denna jämförelse. Sparbankerna begränsa
i regel utlåningsverksamheten till ett mindre antal expeditioner, relativt långsiktiga.
Att kostnaden för en sådan rörelse blir lägre än för en fullständig
bankverksamhet, säger sig ju självt. Någon har för resten påstått, att kostnaden
per expedition i en medelstor sparbank, jämfört med en dito affärsbank, skulle
vara något högre hos sparbanken. Jag har icke haft tillfälle kontrollera detta,,
men skulle icke hålla för otroligt att så måhända måste bli fallet, på grund
av de olika gruppernas skilda verksamhetsgrenar.

Örn alltså den tänkta statliga affärsbanken skulle komma att arbeta enligt
affärsmässiga linjer, så synes mig förhoppningen örn att konkurrensvägen
uppnå billigare krediter vila på losan grund. Totalt sett måste i stället landets
totala kostnader för handeln med penningar bliva ännu högre, örn utskottsmajoritetens
tanke skulle realiseras. Örn en statlig affärsbank skulle få någon
konkurrensbetydelse, så fordras ett mycket stort antal kontor. Detta i sin tur
betyder väl något 7-siffrigt tal i utgifter. Redan förut har i olika .sammanhang
påtalats, att nätet av bankkontor måhända redan nu är för rikligt. Även
bankoutskottet torde hava haft uppmärksamheten riktad härpå.. Vöre det så,
att privatbankerna drivit sin rörelse på ett sätt som vore betänkligt ur det allmännas
synpunkt, så hade emellertid tanken på en statens affärsbank mahända
existensberättigande i trots av kostnadsökningen. Men detta har icke påtalats,
långt mindre bevisats. Det har endast kastats en del tomma ord ut i luften.
dag skulle gentemot detta vilja säga, att enstaka missförhållanden i kreditgivningsväg
eller i räntefrågor äro omöjliga att helt förebygga, men man får
akta sig för att låta dylika särfall påverka totalintrycket. Skulle det emellertid
vara så, att utskottsmajoriteten reser erinran emot de nuvarande kreditinstitutens
affärsmässiga dispositioner och sikta på en »humanare», örn jagnar använda
ett sådant ord, kreditgivning, så kan man måhända bättre förstå syftet,
men samtidigt bliva skräckslagen. För en sund affärsman ligger det något
skrämmande i blotta tanken på att vi skulle få ett bankinstitut som skulle
kunna tilldelas uppgifter av icke rent affärsmässig art. Jag tänker här på eventualiteten
att ett dylikt institut skulle användas för mer eller mindre politiskt
betonade krediter. Jag ser vidare perspektivet av att det genom dylikt statligt
kreditstöd skulle uppammas företag, som utan något egentligt eget existensberättigande
vore ägnade afl förstöra verksamhetsmöjligheterna för redan existerande
företag. Nåväl, jag hoppas innerligt, att detta är ett spöke på ljusan
dag, men efterlyser i så fall alltjämt det bärande motivet för experimentet med
en statens affärsbank.

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)

Det har i olika sammanhang- anmärkts på bankernas alltför stora inflytande
över industrien. Så var måhända förhållandet efter den skakande krisen i början
på 1920-talet. Men detta var icke resultatet av något bankernas egna önskemal.
Såsom tidigare kreditgivare hade bankerna ofta blivit företagare ungefär
med Braskens ord: »Härtill är jag nödd och tvungen.» Dessa förhållanden
torde emellertid^ så här dags vara radikalt förändrade. Industriens ställning
är nu genom målmedveten sanering så pass stark, att man allmänt sett icke
längre kan tala örn »bankindustri». Detta är naturligtvis i första hand resultatet
av industriens eget arbete, men samtidigt av bankernas oskattbara medverkan,
när det gällt att under övergångstiden ställa kapital till disposition för den
rationalisering, m. m., som möjliggjort ändringen.

Att. industrien skulle lida under nuvarande räntesatser är en orättvis beskyllning.
.När en all right varuväxel kan diskonteras mot 3 procents ränta,
så finnes icke plats för klagan. Jag är själv icke utan erfarenhet av samarbetet
mellan bankerna och industrien under olika förutsättningar. Under
mångå år har jag skött ett relativt stort bankägt industriföretag för att sedermera
sköta samma företag såsom allt annat än bankägt.

Under den förberedande diskussionen Ilar påtalats, att svårigheter ibland
resa sig för erhållande av önskvärda sekundär- och tertiärkrediter för speciellt
egnahemsändamål. Bottenkrediterna härutinnan, såväl beträffande jordbruks-
som egnahemsfastigheter och liknande, tillgodoses väl i regel av andra
kreditinstitut än affärsbankerna, nämligen hypoteksbanken, hypotekskassör
och sparbanker.. Bottenkrediterna kunna alltså bortsorteras. Beträffande den
sekundära kreditgivningen i stadssamhällen deltager ju exempelvis den statliga
bostadskreditkassan. Vad industriplatserna ute i landet beträffar torde nog
i allmänhet de större industrierna tillgodose, och vara i stånd att tillgodose, sina
arbetares och tjänstemäns kreditbehov härvidlag. Bortsorterar man alltså även
detta, så torde den kvarstående gruppen icke vara särdeles stor, men det medgives
gärna, att den finnes. Örn gruppen i fråga kan man emellertid generellt
fälla det omdömet, att den är förbunden med icke oväsentliga kreditrisker.
I den mån gruppen i fråga dock representerar legitima behov i tillräckligt
stor omfattning uppträder visserligen behovet av en kreditinrättning,
men för detta behov synes mig knappast en stor och utbredd affärsbank böra
organiseras.. En dylik bank torde förresten, örn den skall arbeta affärsmässigt
och. enligt bankinspektionens föreskrifter, ej heller den kunna reflektera
på kreditgivning evienna art. En annan och efter storleken av dessa behov
avpassad lösning måste nog letas fram.

. Tidigare har jag påtalat, att utskottsmajoriteten icke gärna kan åberopa
hittillsvarande missförhållanden inom kreditväsendet såsom fog för sin tanke
på en stor statlig affärsbank. Alltså synes det vara rädslan för framtiden
som dominerar. Ätt spa är alltid vanskligt, men risken synes mig över hövan
liten. I vårt land befinner sig väl samhällsandan i högsätet på ett både lugnande
och värmande sätt.. Örn emellertid utskottsmajoriteten, detta till trots,
anser att en viss försäkringsform är nödvändig, torde väl den av reservanterna.
angivna utbyggnaden av ett redan befintligt statligt organ, nämligen
bankinspektionen, vara det enda naturliga. Genom ett sådant tillvägagångssätt
kan dessutom utskottsmajoriteten vinna mera än enbart räntekontroll.
I mammututredningen., av år 1935, i vilken jag hade säte, diskuterades bankproblemet
ingående. Även den .gången ansåg man, att en vidgad översyn av
kreditväsendet borde nås via vidgade befogenheter för bankinspektionen och
icke annorledes. Örn detta befanns vara en riktig och rationell väg den gången,
så borde vägen lia utökat fog för sig så här dags. Örn denna väg, som
jag hoppas, gives företräde framför det kostsamma experimentet med en stat -

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
lig affärsbank, vill jag emellertid redan nu ha sagt, att bankinspektionens
vidgade befogenheter i så fall icke få verka därhän, att ledaransvaret inom
kreditväsendet minskas. Bankinspektionens sammansättning för utövande av
sitt vidgade ämbete är jämväl den av yttersta vikt.

Mitt anförande här bottnar icke i minsta nervositet för resultatet av en utredning
angående en statlig affärsbank. Jag känner mig ganska övertygad örn att
tanken: skall befinnas irrationell och utredningen snarare peka på en avveckling
av statens nuvarande intressen i affärsbankerna i stället för en utbyggnad. Förmodligen
skulle alltså utredningen göra slut på det täta klankandet på privatbankerna,
men jag är ändock motståndare till utredningen i sin föreslagna bredd
därför, att den icke synes mig vila på rationella motiv, och jämväl därför, att
jag anser tidpunkten allt annat än lämplig för att sätta i gång ett dyrbart
och tidsödande arbete. Man får icke i tider som dessa lassa nya arbetsbördor
på näringsmaskineriet, i detta fall i form av ett väldigt uppgiftsmaterial, och
man bör väl just nu akta sig för initiativ, som äga splittrande karaktär, när
allas hjälp åt alla under så störningsfria former som möjligt är lösenordet.
Alla de nya arbetsuppgifter, som sammanhänga med krigsläget och som kräva
kraftfulla insatser, få icke naggas i kanten av sådana initiativ, som varken
lyda under brådskans eller det landsviktigas rubriker.

Jag ber följaktligen, herr talman, att få yrka bifall till det förslag örn en
begränsning av utskottets hemställan, som herr Wiberg har gjort sig till talesman
för och framfört.

I detta anförande, varunder herr talmannen hade återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Hilding.

Herr Molander i Stockholm: Herr talman! Jag har litet svårt att fatta
den räddhåga, som talar ur reservanternas yttrande i anledning av detta utskottsförslag.

När man skall sätta i gång en förutsättningslös utredning, är väl icke syftet
med densamma att fastslå bankväsendets fel och brister i annan ordning än
som betingas av utvecklingsmässiga och rationella faktorer. Vi måste säkerligen
alla var och en på sitt håll medge, att det svenska bankväsendet under
tidernas lopp ända fram till nu utfört ett mycket värdefullt och landsgagnande
arbete under de förutsättningar, som lia förelegat. När vi emellertid på
vissa håll finna anledning att förmena, att det skulle kunna vara ännu bättre,
beror detta naturligtvis på att bankerna i vissa fall ha handlat så, att man kan
göra invändningar mot deras verksamhet, detta på grund av att det har saknats
nödiga regulativ, med andra ord, statsmakterna lia på denna punkt icke
haft det inflytande, som hade varit nödvändigt.

Vi skola också erinra oss att bankernas uppgift i dag och under 1890-talet
och i början av 1900-talet voro helt skilda från varandra. Det sades i en motion
rörande bankväsendet redan 1905, att då bankverksamheten såsom utgörande
själva nerven i landets hela affärsrörelse borde stå under en så effektiv och
tillfredsställande kontroll som möjligt och då vidare genom denna kontroll staten
ådroge sig ett slags moralisk proprieborgen för bankverksamhet, vore det
av största vikt att överinseendet över denna verksamhet vore så anordnat, att
den förmådde hålla jämna steg med bankverksamhetens egen utveckling. Detta
sade man här i riksdagen 1905, och då säger jag mig, att samma uttalande
är alldeles särskilt på sin plats i dag just med hänsyn lill den utomordentliga
omfattning, som bankverksamheten har fått i dagens Sverige. Vi anse inom
utskottsmajoriteten, att kravet på en utredning uppkommit icke blott för att
utröna örn den nuvarande räntemarginalen är för stor och det sålunda skulle

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
kunna finnas möjlighet att hålla lägre ränta, utan att nian även genom en
sådan utredning syftar till att söka ernå ett bättre samordnande av oell ett bättre
samarbete inom hela nationens kreditliv, så att vi på det finansiella området
skola kunna få en bättre översikt än vi lia för närvarande. Det förefaller mig
naturligt, att den blivande utredningen just tager sikte på dessa sakförhållanden.
Det kan nämligen inte vara riktigt att staten, de valutavårdande statliga
institutionerna, skola bära huvudansvaret, under det att det privata bankväsendet
ändå ytterst bestämmer var skåpet skall stå. Vi skola också komma ihåg.
att utom dessa valutavardande områden hela var kapitalförsörjning och även
den stora utkanaliseringen^ av nationens sparkapital ombesörjes genom bankväsendet.
Dessa frågor måste enligt min mening komma att beröras och tillmätas
ett ganska stort utrymme inom den blivande utredningen.

När nu utskottet skriver, att Jordbrukarbanken oell Göteborgs handelsbank
inte ha kunnat lösa problemet örn statens inflytande på kapitalmarknaden, skola
vi observera, att örn vi slå tillsammans dessa båda banker, blir det en bank
av samma storleksordning som Göteborgs bank, d. v. s. en av de fyra storbankerna.
Dessa två nämnda banker ha ju inte kunnat utöva någon självständig
verksamhet, därför att de tillhöra svenska bankföreningen, och sålunda äro
underordnade dess disciplin. När utskottet även talar om att tillfredsställande
förhållanden på kreditväsendets område icke äro för handen, så menar utskottet
även — örn jag har uppfattat saken riktigt — att de övriga kreditinstitutioner,
som staten har i sin hand, i detta sammanhang böra undersökas. I
varje fall förefaller, det mig ganska naturligt, att vi undersöka, örn det inte
vore klokt att söka åstadkomma en mera central överbyggnad över vad som vi
nied ett ord kunna kalla för statens allmänna kreditinstitutioner. Ty som förhållandena
gestaltat sig, vet inte den vänstra handen vad den högra gör. Det
skulle salunda vara ett led uti en allmän rationalisering. Örn vi företaga en sådan
undersökning, tycker jag att man även kan säga, att nian inom dagens
svenska bankväsende icke behöver vara ledsen för att det undersökes, örn icke
vissa möjligheter till rationalisering även där stå till buds. För min personliga
del bär jag en bestämd känsla av att vi på den vägen skulle kunna ha åtskilligt
att vinna.

Jag vill emellertid begagna tillfället att instämma i vad en föregående ärad
talare berörde, nämligen att man naturligtvis även i detta sammanhang borde
undersöka möjligheterna för tillsynsmyndighetens utbyggnad. Det är självklart
att man på den vägen också kan göra åtskilligt, och jag understryker i
detta sammanhang vad som står i första punkten av utskottets kläm, där det
säges att den förutsättningslösa utredning, varom riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla, skulle omfatta även »tryggandet av ur samhällssynpunkt
tillfredsställande förhållanden på kreditväsendets område». Sådana
tillfredsställande förhallanden kan man å ena sidan skapa genom institutioner,
men sedan måste det å andra sidan vara en tillsyn över dessa institutioner. Yi
lia redan i bankinspektionen en sådan tillsynsmyndighet. Men denna är i dag
icke mycket större än vad den var år 1905, och jag vill framhålla, att den nu
gällande förordningen grundar sig på en vid 1905 års riksdag väckt motion,
som sedan ledde till ett beslut vid 1907 års riksdag. Den nuvarande svenska
bankipspektionen är sålunda uppbyggd på grundval av den uppfattning och
den inställning, som var rådande här i landet för 35 år tillbaka. Det enda som
har skett sedan dess är — mig veterligt — att man har inrättat två nya inspektörstjänster.

Det är sålunda, herr talman, min mening, att en sådan förutsättningslös utredning
inte skulle komma att skärpa motsättningarna inom nationen, knappast
inom riksdagen. Jag tror tvärtom, att en sådan utredning skulle bli just det

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
instrument, som sakligt påvisar de brister, som finnas, och jag tror att vi alla
komma att vara med örn att avhjälpa dessa brister.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Det var med mycket stort intresse
jag lyssnade till det — jag vet inte riktigt hur jag skall säga — mycket trevliga
anförande, med vilket herr Gustavson i Västerås försökte att försvara
den ståndpunkt, till vilken utskottsmajoriteten har kommit.

I detta sitt anförande påpekade den ärade talaren, att det centrala i det
här föreliggande utskottsutlåtandet givetvis inte är frågan om dessa två riksba.
nkskontor, vilka man ifrågasätter att indraga, utan att det centrala är frågan
örn en statens affärsbank, det stora utredningsspörsmål, som här ligger
framför oss. Det hade varit orätt, förklarade herr Gustavson i Västerås, att
undanhålla kammaren den stora betydelse, som detta spörsmål har. Jag antecknade
dessa ord, och jag tror, att anteckningen är riktig. Jag instämmer
i detta herr Gustavsons i Västerås uttalande. Detta spörsmål är av en ganska
ovanlig storleksordning på grund av de konsekvenser, som måhända därutav
kunna följa, icke blott för vårt bankväsende -— detta kanske i viss mån är
en sekundär omständighet — utan för vårt näringsliv och våra ekonomiska
förhållanden överhuvud taget. Det är ett mycket viktigt spörsmål, som bankoutskottet
har presenterat.

Under sådana förhållanden, herr talman, tycker jag att kammarens ledamöter
hade kunnat fordra ett mera fylligt, mera dokumenterat och mera detaljrikt
utskottsutlåtande än det, som här ligger på kammarens bord. Ty man
måste väl medge — vilken uppfattning man i sakfrågan i övrigt än måtte
ha —- att det material, som i utlåtandet är presenterat för oss, är anmärkningsvärt
torftigt, när det gäller att på basis av detsamma bilda sig en uppfattning
örn denna mycket komplicerade och svårbedömda angelägenhet. Jag
kan inte erinra mig, att vi på ganska länge lia fått ett utskottsutlåtande i
en fråga av denna storleksordning, som är så knapphändigt och så i avsaknad
av allmän belysning av spörsmålet som just det här föreliggande. Jag föreställer
mig, att det är flera ledamöter än jag, som gjort den reflexionen, att
i detta utskottsutlåtande saknas fullständigt varje erinran örn denna angelägenhets
rätt långa förhistoria. Frågan örn en statens affärsbank här i landet
är icke alls någon ny fråga; den har många gånger tidigare varit före. Nog
hade det varit av värde för kammarens ledamöter att få sitt minne något litet
uppfriskat i detta avseende, när vi nu skola säga ja eller nej till detta vittsyftande
utredningsförslag. Så har emellertid egendomligt nog icke skett. I
utlåtandet finnes som sagt icke en rad om hela den förhistoria, som denna fråga
haft.

Herr Nylander lämnade i sitt anförande några antydningar i detta hänseende,
och jag skall be att närmast beträffande ärendets förhistoria få komplettera
dessa på ett par punkter. Herr Nylander bringade i erinran det
förhållandet, att riksbanken ända fram till 1890-t.alet var vår största affärsbank.
Ett sådant konstaterande tycker jag borde lia gjorts i utskottsutlåtandet.
På denna rörelse led emellertid riksbanken — det antager jag att åtskilliga
här lia kännedom örn — tidvis relativt betydande förluster, särskilt
under den kris på 1890-talet, örn vilken herr Nylander erinrade — förluster,
som föranledde den dåvarande riksbankschefen till ett uttalande, att riksbanken
icke längre vågade idka affärsbankmässig utlåning utan måste övergå
till utlåning i säkra former.

Jag tycker vidare, att bankoutskottet borde kunnat något litet tala örn den
stora utredning, som skedde för inte så länge sedan, nämligen den utredning,
som företogs av 1917 års bankkommitté, men inte heller därom finnes någon

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
uppgift i utlåtandet. Jag anser, att detta kunde lia varit på sin plats, därför
att 1917 års bankkommitté mycket noga undersökte hithörande spörsmål. Såväl
detta förhållande som de slutsatser, till vilka denna kommitté kom, äro ju
av stort värde, när vi nu resonera om denna angelägenhet. Kommittén uttalade
i sitt betänkande bland annat den uppfattningen, att det inom kapitalförmedlingen
icke fanns någon uppgift för en statens affärsbank: en sådan kunde
icke tillgodose kreditanspråk som icke voro bankmässiga. Tvärtom skulle en
statens affärsbank sannolikt ställa högre anspråk på säkerhet än vad de privata
bankerna i allmänhet gjorde o. s. v. Jag har inte kunnat underlåta att
påpeka denna enligt min mening ganska väsentliga brist i det här föreliggande
utlåtandet. Hade det gällt en fråga vilken som helst, hade man kunnat överse
med någonting dylikt, men när det gäller ett ärende av denna storleksordning,
tycker jag inte att det är riktigt rimligt, att bankoutskottet har framlagt sitt
utlåtande under så knapphändiga former, som man här kan konstatera ha
skett.

Den bild, som herr Gustavson i Västerås tecknade av det svenska bankväsendet,
tycker jag inte var alldeles riktig. Den stämde inom parentes inte
alls med den bild, som den ärade talare, som hade ordet närmast före mig.
gav av vårt bankväsende. Han använde sig ju av helt andra uttryck när det
gällde våra kreditinstitutioners verksamhet, och hans anförande präglades av
en moderat och förståelsefull ton, vilket jag gärna vill understryka.

Herr Gustavson i Västerås klandrade sålunda i olika avseenden vårt privata
bankväsende. Bl. a. påtalade han den, örn jag så får säga, strama ton,
som bankerna använda vid sina mellanhavanden med staten, när det gäller
uppläggandet av lån o. dyl., och sade, att det vore nog inte roligt att vara
stat, när man behandlades på det sättet. Detta är väl i alla fall, herr Gustavson
i Västerås, att betydligt överdriva. Jag tycker att det innebär ett
ganska stort underkännande av vår finansministers allmänna kvalifikationer.
Jag har ju det intrycket, att statsrådet Wigforss inte låter behandla sig hur
som helst, vare sig det gäller uppläggandet av statslån eller andra angelägenheter.
Men denna överdrift gjorde väl herr Gustavson för att ge sin framställning
mer intresse.

Vidare sysslade herr Gustavson liksom så många andra, som yttrat sig här,
med räntefrågan och med bankernas sätt att behandla sina kunder. Han satte
därvid riksbanken i en särställning, ty där blev man behandlad på ett hyggligt
sätt och fick bättre ränta. Men, tilläde han, »riksbanken kräver naturligtvis
bra säkerheter, vilket dock är en sak för sig». Nej, det är ingen
sak för sig. Man får väl inte se ensidigt på detta spörsmål, utan tänka på
att det här gäller dels en räntefråga och dels en fråga om säkerheter. Jag
vet att det finns en ledamot av denna kammare, som har en annan uppfattning,
nämligen min ärade vän herr Paulsen, vilken ju för ett pär år sedan
charmerade kammaren med sitt berömda anförande, där han kom till den slutsatsen,
att egentligen borde bankerna inte fordra några säkerheter alls utan
låna ut pengar till hyggliga och skötsamma människor, oavsett örn de kunde
prestera några säkerheter — ett uttalande som väl knappast kan bli föremål
för något mera allvarligt bedömande.

Men om nu affärsbankerna uppträda på det sätt, som herr Gustavson i Västerås
antydde, varför gå då inte låntagarna i större utsträckning till exempelvis
sparbankerna? Jo, naturligtvis därför att sparbankerna äro än strängare och
begära större säkerheter än affärsbankerna göra. Man skulle kunna gå vidare
på den tankelinjen och fråga: varför gå inte låntagarna till de två statsägda
affärsbanker, som vi ha? Det skulle ju kunna tänkas att dessa behandlade sina
kunder på ett annat sätt än de icke statsägda bankerna. Detta är emellertid

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
inte förhållandet, utan de statsägda bankerna gå tillväga på ungefär samma
sätt som andra banker. Varför? Jo, därför att örn verksamheten skall skötas på
ett riktigt sätt, måste man underkasta varje ärende en rent bankmässig prövning,
och då kan inte handläggningen bli annorlunda i en statsägd bank än i
en icke statsägd. Förfar man på annat sätt, kan den situation uppstå, som
här tidigare tecknats och som skulle kunna leda till statssubvention eller understöd
från skattebetalarnas sida.

Man har här på ett par håll tagit upp en term, som myntats i första kammaren,
nämligen politiska bankdirektörer. Jag skall inte närmare ingå på den
saken, men jag tror inte att sådana perspektiv äro^ alldeles otänkbara. Herr
Gustavson i Västerås frågade, örn någon ville påstå att riksbankschefen tillsattes
på politiska grunder. Nej, det gör han inte — det är alldeles riktigt.
Men det finns någonting, som heter riksbanksfullmäktige och riksgälds fullmäktige,
och vi måste väl allesammans •— örn vi vilja vara uppriktiga mot
varandra •— medge att dessa viktiga institutioner i vårt finansiella^ liv
på det hela taget rekryteras efter politiska grunder. Och det har gått så långt
i detta avseende, att t. o. m. en sådan institution som riksbanksrevisionen ■—
revisorerna för riksbankens kontor i orterna, som det heter — utses av särskilda
valmän här i riksdagen, efter de mest matematiskt uträknade proportionella politiska
grunder. Gud nåde den, som där försöker håva till sitt parti en revisorssuppleantplats,
som partiet enligt dessa grunder inte har rätt att disponera över!
De risker man här talat om äro nog inte, herr Gustavson i Västerås, alldeles
obefintliga. Det har kanske, när allt kommer omkring, inte varit så oberättigat
att prägla termen politiska bankdirektörer.

Vidare lade herr Gustavson i Västerås — jag ber örn ursäkt för att jag så
mycket uppehåller mig vid honom, men han är ju den främste talesmannen för
utskottet, och det är givet, att man då närmast tar upp hans anförande till
granskning — med mycken möda på att bevisa att de nuvarande statsägda
bankerna äro för små för att kunna spela någon roll. Då frågar jag: varför
har man inte gjort dem större? Det finns ju ingenting som hindrar detta, ty
dessa banker arbeta under samma förhållanden som andra banker. Vad är det,
som har gjort att de inte blivit större och omfattats med mera förtroende från
allmänhetens sida? Jag bara ställer frågan; jag har ingen anledning att svara
på den, men det kanske herr Gustavson i Västerås har tillfälle att göra.

Herr Paulsen, som var den andre talesmannen för bankoutskottet, förklarade
mycket uppriktigt, att det hade länge funnits behov av en utredning. Det fanns
många näringsidkare, som tyckte att bankerna togo alltför höga räntor och
gärna skulle se en annan ordning, förklarade denne ärade talare. Ja, det finns
säkerligen tusentals näringsidkare, som ha den uppfattningen, men är herr
Paulsen förvissad örn att dessa näringsidkare skulle bli bättre betjänade i en
statens affärsbank? Jag är ganska övertygad örn att de snart skulle vara lika
förargade på en statens affärsbank som de nu äro på de enskilda bankerna,
därför att en statens affärsbank kommer säkerligen att behandla deras kreditanhållanden
på precis samma sätt som de privata bankerna. På den punkten
kommer nog ingen ändring att äga rum.

Som jag redan tillåtit mig framhålla, är det material, som bankoutskottet
här presterat, ytterligt knapphändigt; framför allt anser jag bristen på varje
som helst historik vara anmärkningsvärd. De båda uttalanden, som äro refererade
i utlåtandet och som väl varit initiativbildande inom utskottet, utmynna
visserligen i samma förhoppning men äro sinsemellan rätt motstridande och
ganska dunkla. I det första av dessa uttalanden — det som finnes refererat på
sid. 3 med fortsättning på sid. 4 — skisserar den ärade förslagsställaren sin
mening sålunda: »Det är därför enligt min mening önskvärt, att man snarast

Nr 43.

Torsdagen den 2.6 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
möjligt får undersökt, huruvida det icke skulle vara möjligt att komma fram
till en förenklad banktyp med utlåning som huvuduppgift, vilken, om den
rationellt utnyttjade våra dagars förbättrade kommunikationer och särskilt
toge postverkets bankmässiga tjänster i anspråk, skulle kunna förmedla lån
till väsentligt lägre pris, än det som kräves av nuvarande affärsbanker.» Förslagsställaren
menar sig alltså kunna etablera den på visst håll önskade hårda
konkurrensen med affärsbankerna medelst en förenklad banktyp — jag vet
inte, örn det är opassande att använda ordet »epabank» i detta sammanhang.
Men skall man kunna konkurrera med de nuvarande stora, man får säga vad
man vill, men dock utomordentligt skickligt ledda bankföretagen, så inte blir
det genom skapandet av en sådan banktyp. Man får nog i stället tänka sig ett
företag, som tekniskt och ur alla andra synpunkter står på samma höga nivå
som de enskilda bankerna. Jag är därför rätt överraskad över detta uttalandedet
vill jag inte neka till. ’

Herr Molander, som hade ordet före mig, var, såsom jag tillät mig antyda
J0* ^ sedan> synnerligen moderat i sina omdömen. Han gav ganska för behållslöst,

tyckte jag, sitt erkännande åt vårt nuvarande bankväsende och
dess sätt att fungera. Jag tror, att han har rätt därvidlag. Jag vill inte bestrida,
att inom det svenska bankväsendet tidigare funnits företeelser och
tendenser, som vant mindre tilltalande, men man måste i rättvisans namn
saga, att under de senare decennierna en omfattande sanering ägt rum en sanenng
som tagit till främsta riktpunkt ett bankväsende som fyller alla rimliga
samhällelig;!, krav. Jag tror inte, att man kan bestrida riktigheten av denna min
karakteristik av det nuvarande ansvarsmedvetet ledda svenska bankväsendet
f" Pär stallen i utskottsutlåtandet liksom i några av de här hållna anförandena
bär man givit tillkänna, att från näringslivets sida skulle finnas anledmn£
miffn°Je med bankväsendet. Jag ifrågasätter, huruvida man har
ratt att lalla ett sa generellt omdöme. Jag har inte kunnat undgå att konstan’
j ? V]1 i debatten i första kammaren för någon tid sedan och dels
under debatten har l^dag, att framstående representanter för det svenska näringslivet
med framgång ha hävdat en annan uppfattning. Jag bestrider ingalunda,
att inte också herr Paulsen i Arlöv kan ha en intim anknytning till vår
svenska industri och företagsamhet, men jag måste å andra sidan säga mig att
t. ex herr Plof Ericsson i Åtvidaberg, som ju är en framstående industriidkare
ävenledes besitter betydande möjligheter att bedöma dessa ting

Med dessa allmänna reflexioner kring det föreliggande utskottsutlåtandet

Sa Äåtiif JrLiTwi&r a insl“ma 1 ** -»

Herr Paulsen: Herr talman! Jag måste säga ett pär ord till några av de
herrar, som har talat för reservanternas ståndpunkt, även om det börjar att bli
levall och kammarens ledamöter helst vilja slippa härifrån

Herr Nykander säger, att man skall vara mycket försiktig, när man talar örn
att räntemarginalen ar for hog. Men hur kommer det sig då, herr Nylander
att bankerna kunna avsätta så oerhört stora fonder? Beror inte detta på att
skillnaden ar for stor mellan inlånings- och utlåningsräntor’ P

Herr Nylander gjorde en lång uppräkning av alla de kostnader, som banr™a
Pa f°r att visa hur väl denna marginal behövdes. Men det är ju inte
det förhållandet att det finns en marginal, som vi motsätta oss, utan vad vi påtala
ar, att marginalen är för stor. F

Vidare framhöll herr Nylander att affärsbankernas långfristiga lån ha gått
ned, under det att sparbankernas och hypoteksbankernas långfristiga utlåning

prtkptf a * J.a) d<3n rkfn ^ “te mY?ket att indera på, ty detta beror helt
enkelt pa att dessa banker famna ut lan till lägre ränta.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)

Sedan erinrade herr Nylander om någonting, som han tyckte var mycket belysande
för hur medlemmar av utskottsmajoriteten sago på dessa saker. Han
påtalade att jag 1939 väckt en motion,, där jag föreslog att sparbankerna skulle
lämna ut lån utan annan säkerhet än den, som läge i att människorna voro
hederliga och duktiga och att man därför kunde räkna med att de skulle komma
att göra rätt för sig. Jag tror inte, att herr Nylander riktigt minus, hur
det förhöll sig med den saken, ty då hade han nog inte yttrat sig på det sätt
han gjorde. Det gällde ju inte i det fallet några stora lånebelopp, och mycket
framstående sparbanksdirektörer här i landet gåvo sin fulla anslutning till
min motion. Någon Ebberöds bank, som herr Nylander med en så stor gest
talade örn att jag ville ha, kunde det inte alls bli fråga örn, ty lån av detta
slag skulle inte få utlämnas till mer än högst a/10 av bankernas fonder. Och
det skulle väl inte ha gjort så mycket, örn det blivit en och annan förlust på
denna utlåning, då ju bankerna årligen av sina mycket stora fonder utdela 3—
4 hundra miljoner kronor till välgörande ändamål, som det heter, pengar som
man inte kan garantera att de komma dem tillgodo, som bäst behöva dem. Jag
skall i sanningens intresse medge, att denna verksamhet säkerligen gör nytta,
men detta hindrar inte att dessa pengar aldrig borde ha tagits ut av medborgarna.
Bankerna skulle inte ha lov att göra räntemarginalen för stor och
samla pengar i högar.

För övrigt lämnar ju staten nu själv ut lån utan borgen. Jag tänker på dessa
bosättningslån på 1,000 kronor, beträffande vilka man nöjer sig med att tro
på att människorna äro hederliga.

Herr Nylander tyckte vidare, att vi borde ha annat att syssla nied i dessa
tider än en sådan utredning, som här ifrågasatts. Ja, det är den vanliga visan,
så snart det är fråga örn någonting som inte passar; då heter det att man borde
ha annat att syssla med. Men varför är man så förskräckligt ängslig för
denna utredning? Vad är det som gör att man inte vill ha en sådan? Jag kan
inte tänka mig annat än att det här finns en sjuk punkt, som man gärna vill
dölja.

Herr Ericsson i Åtvidaberg säger, att räntemarginalen är lägre här än
i andra länder. Det kan nog hända, men då pressa ju bankerna i andra länder
människorna ännu mer och lägga kanske upp ännu större fonder. Detta är
väl just ingenting att rekommendera.

Men det kan hända olyckor och förluster, säger herr Ericsson, och sådant
måste man taga hänsyn till när man bestämmer räntemarginalen. Betyder detta,
herr Ericsson, att affärsbankerna lämna ut lån lättvindigare än sparbankerna?
Göra de inte det, behöva de väl inte taga högre ränta än sparbankerna.

Herr Ericsson ansåg också att det inte kunnat konstateras, att privatbankernas
räntemarginal är för stor. Jag upprepar den, fråga, som jag ställde till
herr Nylander: varifrån få då bankerna de stora fonderna, som de sedan använda
även för välgörande ändamål?

Till herr Hagberg i Malmö har jag också något att säga. Han påtalade att
jag framhållit, att det finns näringsidkare här i landet, som äro missnöjda
med bankerna, men medgav dock att det finns sådana, varefter han undrade,
örn jag var säker på att dessa näringsidkare skulle bli mer nöjda med en statens
affärsbank. Ja, herr Hagberg, det tror jag. örn det kommer att bli så, som
jag föreställer mig, nämligen att denna statens affärsbank håller de andra bankerna
i tukt och förmaning, så att de inte taga för höga räntor, komma dessa
näringsidkare att bli mycket nöjda med de åtgärder, som vidtagas av statens
affärsbank.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)

Herr Nylander erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag skall inte ingå på herr Faulsens sista anförande i annan mån än att jag
vill bringa i erinran några siffror rörande räntabiliteten hos bankerna.

Enligt bankinspektionens statistik utdelade bankerna under tioårsperioden
1931—1940 4.11 % av fonderna, men även under de goda åren 1937—1939 höll
sig denna utdelning mellan 4.69 och 4.85 %, vilket torde visa att räntabiliteten
är mindre inom bankväsendet än inom flertalet andra näringsgrenar.

Härefter anförde:

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! För att taga den sista repliken
först ville jag säga herr Nylander, att denna statistik visar jämnt ingenting.
Den visar absolut icke vilken ränta en person har på pengar, som anbringas
i bankaktier. Den visar blott, hur stor utdelningen är, beräknad på samtliga
fonder, d. v. s. på aktiekapitalet plus de fonderade vinster på samma
aktiekapital, som fortfarande hållas kvar i banken. Det betyder följaktligen
för somliga banker, att dessa knappa 5 procent kunna stiga ända upp till
20 å 25 procent, och det ställer saken i något annorlunda dager. Den sortens
statistik tror jag icke vi komma att röra oss med i fortsättningen, när vi skola
diskutera örn bankerna.

I en sådan debatt som denna komma alltid upp en del siffror, som man
icke känner igen, därför att de äro mystiska. Till dem höra onekligen de
3 procent, som den här trevliga banken diskonterar bra växlar till. Vi ha
från bankinspektionen fått en mycket utförlig redogörelse för hur bankerna
ha sin räntepolitik ordnad i ett sammandrag av alla svenska affärsbankers
räntesatser. Jag skall icke skrämma kammaren med att läsa upp dessa siffror.
Jag vill blott konstatera, att genomsnittsräntan för utlåning mot bästa
säkerhet ■— d. v. s. fastighetsinteckningsräntan alltså -—■ är i genomsnitt
för alla banker 4.91 procent, att för inrikesväxlar räntesatsen är 4.96 procent —
siffrorna äro bankinspektionens. Beträffande fastighetskrediter på över 10,000
kronor ligger räntan vid 4.65, 4.20 eller 5.15 procent. För fastighetskrediter,
där kreditbeloppet understiger 10,000 kronor, ligger räntan vid 5.15 procent.
Detta ger en väsentligt annan bild av bankernas räntepolitik vid utlåning än
den trevliga bank med 3 procent, som herr Ericsson i Åtvidaberg talade örn.

Jag tvivlar icke på att det kan förekomma, men såsom bevis för hur pass
sällsynt det måste vara skall jag taga en annan liten sifferserie. Vi ha tagit
ut e_n bank för litet närmare översyn. Det är en bank, som vi haft all anledning
att betrakta såsom en av de hyggligare bankerna vad utlåningsräntan
beträffar. Vi ha icke letat efter någon buse att få tag på att spika upp på
väggen. Här fanns ickejäå. mycket som 0.10 procent av krediten, som kunde
redovisas i 3 procents utlåning. Däremot var det 8 procent av kreditgivningen,
som kunde redovisas med 31/2 procents ränta, men även i denna bank, som vi
ha anledning att tro vara mildare, när det gäller tillämpningen av räntesatser,
var det icke mindre än 52 procent av bankens alla pengar, som utlånats
mot en ränta av 5 procent och därutöver.

Jag har blott såsom en avslutning på denna debatt velat ge denna lilla bild
av hur hög utlåningsräntan är. Bilden är, därom är jag övertygad, fullkomligt
riktig. Jag skall icke göra mig något besvär med att utlägga, huruvida dessa
räntor äro höga eller oskäligt höga eller örn man skall använda ett annat
ord. Jag konstaterar blott hur det är.

Herr Hagberg i Malmö, som hade ett — ur mina synpunkter åtminstone —
rätt upplysande anförande, har framställt en generell anmärkning mot utskottets
utlåtande, varom jag blott vill säga ett pär ord. Han säger, att utlåtandet

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)
är torftigt. Jag vet icke, om den betygsättningen är riktig. Jag kan medge,
att detta utlåtande är mera summariskt än det behövt vara. Det skulle kunnat
förses med den av herr Hagberg i Malmö efterlysta historieskrivningen och
då blivit mera utförligt. Motiveringen hade självfallet kunnat skrivas avsevärt
mera vidlyftig, just därför att man rör sig på vida fältet. Nu är det
emellertid på det sättet, att när man skall skriva, skall man alltid iakttaga
den goda regeln: ju mindre man skriver, desto färre tillfällen har man att
komma i konflikt med vad man själv skrivit. Alla som försöka skriva ha nog
gjort den erfarenheten, att det är en klok regel att från början icke sväva ut
alltför mycket. Vill man, såsom utskottet, begära en förutsättningslös utredning,
bade det^ kanske varit lika bra, att utskottet i sina motiv för en
sådan utredning på ett starkare sätt än det gjort genom en omfattande framställning
begränsat de områden, på vilka utredningen skulle röra sig.

Jag vill också till slut fästa uppmärksamheten på att utskottet ingalunda
har sagt, att läget är sa klart, att en utredning med all säkerhet kommer latt
ge till resultat, att vi skola ha en statens affärsbank. Till den frågan har
utskottet överhuvud taget icke tagit ställning. Det är möjligt, att staten kan
övervaka kreditväsendet på annat sätt. För egen del har jag visst ingenting
att erinra mot att den effektivisering av bankinspektionen, som herr Ericsson
i Åtvidaberg förordar, blir ett av medlen i det avseendet. Vad som är säkert
är emellertid, att i finansiellt oroliga och politiskt bekymmersamma tider kan
staten aldrig släppa kontrollen över kreditväsendet. I den mån den saknar
en sådan kontroll måste den med det första försöka skaffa sig den. Det kan
icke vara rimligt, när staten kontrollerar den enskilde medborgarens göranden
och låtanden på alla sätt, tar den enskildes arbetskraft i anspråk, bestämmer
priserna^ åt honom och bestämmer överhuvud taget allt vad han skall göra,
att en sa omfattande och för alla sa betydelsefull del av samhällsmaskineriet
som heter kreditväsendet är överlämnad till enskilda att sköta. Det skötes —
låt vara i regel ansvarsfullt — men dock på ett sådant sätt, att det allmänna
aldrig har ett ord med i laget.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! Gentemot herr Paulsen och hans
tal örn fonderna skulle jag vilja säga, att örn bankerna icke hade skapat dessa
tönder, skulle deras motståndskraft icke vara sådan, som även ur samhällets
synpunkt är nödvändig för att bankerna skola kunna motstå påfrestningar
under näringslivets lågkonjunkturer. Kalkylerna, herr Paulsen, måste alltså
uppgöras sa, att de inrymma möjlighet till konsolidering. Härtill kommer,
såsom herr Paulsen val känner till, att 15 procent av årsvinsten måste avsättas
till fonder, intill dess dessa uppgå till 50 procent av vederbörande
banks grundfond.

Herr Paulsens. fråga, huruvida icke affärsbankerna voro lättvindigare i
Haga örn kreditgivningen än sparbankerna och varför man icke anlitade sparbankerna
mera, behöver man kanske icke offra många ord på. Herr Paulsen
torde lika bra som jag veta, att sparbankerna inom ramen för sin verksamhet
icke kunna betjäna exempelvis industrien med rörelsekredit.

Till herr Gustavson i Västerås skulle jag vilja säga, att när jag talade om

0 procents ränta, avsag jag industriens växelkrediter. 3 procent är den ränta,
som nu gäller för rörelsekredit, alltså för diskontering av »all right» affärsväxlar.
Att denna räntesats icke förekommer på den av herr Gustavson åberopade
handlingen förklaras nog därav, att räntan då var en halv procent
högre. Vad som i herr Gustavsons tablå figurerar med 3.5 procent är vad som

1 dag är 3 procent.

Andra kammarens protokoll 10bl. Nr bS. q

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Indragning av vissa riksbankens avdelningskontor, m. m. (Forts.)

Herr Gustavson^ lista gällde för övrigt knappast räntesatserna för rörelsekredit,
utan för andra lån. Vi känna bada tva väl till, att man mäste lata
räntan något påverkas av säkerhetens kvalitet. Det ligger ju inom begreppet
affärsmässig skötsel. Därtill kommer, att det finns vissa krediter, som
icke äro önskvärda ur någon synpunkt och vilkas avveckling man kanske
velat påskynda därigenom, att man tillämpat en något sa när stram ränta.

Vad slutligen slutklämmen i herr Gustavsons i Västerås anförande angår,
så är det ju ingen, som har tillbakavisat det skäliga uti att det allmänna
övervakar en så pass viktig del av näringslivet som kreditväsendet. Vi ha endast
diskuterat olika vägar. Den väg, som utskotts majoriteten^ rekommenderat,
synes mig blott vara alltför irrationell och kostsam, detta sa mycket mer
som ett statligt organ står till förfogande, väl ägnat att tilldelas uppgiften.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Endast ett avslutande ord till herr

Gustavson i Västerås. o .

Jag är självfallet ganska tillfredsställd med att den ärade talaren åtminstone
delvis gav mig rätt beträffande min karakteristik av det bär föreliggande
utskottsutlåtandet. Herr Gustavson i Västerås medgav ju själv, att det kanske
var en smula summariskt. Jag använde för min del ett något starkare uttryck,
men jag kan godtaga detta uttryck summariskt. Det^är det verkligen,
och det är så mycket mer anmärkningsvärt, som det här, såsom tidigare har
påpekats, gäller ställningstagande till en fråga av en här i riksdagen ganska
ovanlig storleksordning. Jag vill icke taga upp^ en jämförelse mellan hur en
proposition är upplagd och hur ett utskottsutlåtande brukar se ut. Jämföreisen
är ju icke alldeles riktig. I en proposition strävar man emellertid efter
att redovisa alla de olika synpunkter, sorn kunna anläggas på det förevarande
ärendet. Man redovisar dem mycket objektivt, varefter departementschefen
kommer fram till sitt ståndpunktstagande. Man brukar ju följda den regeln
också i utskottsutlåtandena. Här har man emellertid frångått denna metod
och endast kommit fram till denna knapphändiga motivering och den därpå
följande klämmen. Jag tycker ju, att det skulle ha vant mycket värdefullt
för kammarens ledamöter, örn de fått en mera fyllig orientering i detta stora
spörsmål, när kammaren skall fatta ett beslut, som dock är så pass viktigt
som detta beslut är.

Herr Paulsen: Herr talman! Herr Ericsson i Åtvidaberg säger, att om icke
bankerna ha fonder, skulle bankerna icke kunna motstå de påfrestningar, som
kunna komma. Det är alldeles riktigt. Det äro vi fullständigt överens örn.
Men det är icke den saken, som jag talade örn, utan jag talade örn att Dankernas
fonder bli så stora på grund av den allför stora marginal, som bankerna
hålla mellan in- och utlåningsräntor. Det är den väsentliga skillnaden.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Men när det fortfarande finns, herr Paulsen,
så många banker, som icke uppnått föreskrivet minimum, kan ju icke marginalen
för dessa bankers vidkommande ha varit skräckinjagande stor, ty da skulle
de redan ha uppnått fondtäckningen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till det av herr Wiberg under överläggningen framstallda yrkandet;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Torsdagen den 26 juni 1941.

Nr 43.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 44, i anledning av Kungl. Maj :ts proportion
med förslag till lag om uppkörande av landsfiskals rätt till andel i böter
m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 32, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m. jämte en i ämnet
väckt motion, dels ock Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av nämnda lag den 11 juni 1937; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till utrymningslag,
m. m.; samt

bevillningsutskottets betänkande, nr 39, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1941/42 m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

§ 15.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets memorial:

nr 218, angående tilläggsstat II för budgetåret 1940/41; och
nr 219, angående statsregleringen för budgetåret 1941/42;

andra lagutskottets memorial, nr 37, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 31 i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn kontroll av vattenledningsvatten,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets memorial:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1940/41 m. m., i vad rör jordbruksärenden; och
nr 79, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående grunderna för uttagande
av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1941, i vad rör jordbruksärenden.

§ 16.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 360, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41;

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förordning
om provisorisk höjning av familjebidrag enligt fredsfamiljebidragsförordningei}.
..n . maJ 1940 (nr 422) samt angående anslag till familjebidrag åt värn pliktiga

jämte i ämnet väckta motioner;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag till
kapitalinvesteringar i försvarsväsendets fastighetsfond och i fonden för förlag
till statsverket;

nr 387, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
tvangsarbets- och alkoholistanstalter;

Nr 43.

Torsdagen den 26 juni 1941.

nr 405 i anledning av riksdagens år 1940 församlade revisorers berättelse
angående verkställd granskning av statsverkets jämte därtill hörande fonders
tillstånd, styrelse och förvaltning för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 m.m.;
nr 419, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag tili skol "Äoh''proposition

angående beredskap*^

''“raöirfanledning av Kungl, »aids proposition angående åtgärder till befrämjande
av ökad tillverkning av bränntorv m m.;

nr 422, i anledning av väckt motion angående anslag till bidrag till verksamheten
vid s. k. hemgårdar; 0 , .

nr 423, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående vissa anslag
å tilläggs stat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad avser åttonde

huvudtiteln, m. m.; och „ -. +-ii

nr 430, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till

kontrollstyrelsen m. m.;

från sammansatta stats- och bankoutskottet.

nr 442, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående lönereglering
för landsfiskaler m. m. jämte i ämnet väckta motioner,

från bevillningsutskottet:

nr 415, angående beräkning av bevillningarna för budgetåret 1941/42 m. m.;
samt

från andra lagutskottet:

nr 443, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 21 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring

för olycksfall i arbete; ... . ...

nr 445, i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni Uöi fnr
264) örn erkända arbetslöshetskassor, m. m., dels ock i amnet vackta motionär
447 i anledning av dels Kungl. Majis proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester,
m. m., såvitt angår genom propositionen framlagda lagforslag, dels ock i amnet
väckta motioner.

§ 17.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.25 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 27 juni 1941.

Nr 48.

Fredagen den 27 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 19 innevarande juni.

§ 2.

Anställdes gemensam omröstning över följande av statsutskottet i dess
memorial nr 217 föreslagna, av riksdagens båda kamrar godkända voteringsproposition
:

Den, som i likhet med första kammaren vill, att riksdagen må

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen 1:240
godkänna följande personalförteckning för luftskyddsinspektionen:

Personalförteckning.

Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning. Lönegrad.

1 överdirektör .......... .. ................................... C 8

2 luftskyddsinspektörer ....................................... A 26;

b) godkänna följande avlöningsstat för luftskyddsinspektionen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1941/42:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis........ kronor 36,000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis .............................. » 130,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal .......... » 155,000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ........................ »_10,000

Summa förslagsanslag kronor 331,000;

röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med andra kammaren beslutat, att

a) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å motionen 1:240
godkänna följande personalförteckning för luftskyddsinspektionen:

Personalförteckning.

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än den 2 0 :e.

Befattning. Lönegrad.

1 överingenjör ............................................... Eo 28

2 luftskyddsinspektörer ...................................... Eo 27

1 sekreterare ............................................... Eo 26;

Nr 43.

Fredagen den 27 juni 1941.

b) godkänna följande avlöningsstat för luftskyddsinspektionen, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret 1941/42:

Avlöningsstat.

1. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj:t, förslagsvis ................................. kronor 126,000

2. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal............ » 195,000

3. Rörligt tillägg, förslagsvis.......................... » 10,000

Summa förslagsanslag kronor 331,000.

Sedan efter given varsel kammarens ledamöter intagit sina platser samt
voteringspropositionen blivit uppläst, verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma med 72 Ja och 116 Nej.

Den omröstning över ovan intagna voteringsproposition, som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av första kammaren samtidigt anställd,

hade utfallit med ..............i.................. 90 Ja och 24 Nej,

vadan, då därtill lades andra kammarens röster eller .. 72 Ja och 116 Nej,

sammanräkningen visade ..........................162 Ja och 140 Nej;

och hade alltså beslut i denna fråga blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med Ja-propositionens innehåll.

§ 3.

Herr talmannen tillsporde kammaren, örn densamma vore beredd att nu företaga
samtliga de å dagens föredragningslista upptagna, endast en gång bordlagda
ärendena till avgörande; och fann herr talmannen denna fråga vara med
ja besvarad.

§ 4.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 218, angående tilläggsstat II för
budgetåret 1940/41.

Utskottets hemställan bifölls.

Staisregleringen
för
budgetåret
1941/42.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 219, angående statsregleringen för
budgetåret 1941/42.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande memorial
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkten l:o) angående skatter.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det är naturligt, att man vid detta
tillfälle känner sig manad att uttala sina bekymmer över våra statsfinansers
utveckling. Såsom av föreliggande memorial framgår uppgår underskottet på
den nu löpande budgeten, till 1,676 miljoner kronor, vilket i och för sig är skrämmande.
Blir underskottet på kommande års budget av ungefär samma storleksordning,
vilket man har anledning att tro, så blir det omkring 3,400 miljoner
kronor underbalans på dessa två år. Med underskottet från det första krigsåret

Fredagen den 27 juni 1941.

Nr 43.

Statsregleringen för budgetåret 1941142. (Forts.)
1939/40 kommer man fram till ett deficit på mellan 4 och 5 miljarder sammanlagt
på de två senaste åren och det framförliggande, som man nu kan ha någon
uppfattning om. Även om detta väldiga belopp till någon del täckes av i anspråk
tagna reservationer och vidare till icke obetydlig del av de stora försvarslånen,
så måste dock oerhörda utgiftssummor bli så att säga svävande utan täckning,
och även med god framgång för det folklån, som är att vänta, synes det uteslutet
att på den vägen kunna erhålla så stora summor, att utgifterna kunna
balanseras. Hur detta skall kunna ske är åtminstone för de i dessa mysterier
oinvigda inte möjligt att ha någon bestämd föreställning om, och kanske klarheten
därom inte är mycket större hos de invigda. Detta måste för var och en
som inser betydelsen av hur statens finanshushållning är ordnad vara en anledning
till bekymmer och oro.

Detta bekymmer skulle vara mindre, örn man kunde finna, att statsmakterna,
och här närmast regeringen, verkligen hade blicken öppen för de vådor, som
den nuvarande stats finansiella utvecklingen måste föra med sig. Tyvärr kan man
inte finna att så är fallet. Det förefaller som örn de gigantiska utgifter, som nu
äro ofrånkomliga främst för vårt försvarsväsen, hade den chockverkan på finansledningen,
att den tycker, att det inte tjänar någonting till att hålla igen
på andra områden. För all del, det sparas på en del ordinarie anslag något tusental
kronor här och kanske till och med något tiotusental eller hundratusental
där, och det får man ju vara erkännsam för. Men samtidigt komma undan för
undan nya mångmiljonanslag till delvis mycket problematiska, för att inte säga
tvivelaktiga ändamål. Jag nämner endast de 20 miljonerna till semesterersättningar
och de generella eller mycket vidsträckta livsmedelssubventionerna på
hundratals och åter hundratals miljoner. Att det kan vara nödvändigt att underlätta
försörjningen för de i särskilt små omständigheter levande konsumenterna
har ingen förnekat, men att alla, även de ekonomiskt välställda, skola
åtnjuta sådant statsunderstöd eller att i andra fall gränsen dragés så vid, att
även grupper i mycket goda inkomstlägen skola subventioneras på detta sätt,
måste väcka både undran och motsägelse. Av stora och insiktsfulla medborgargrupper
ute i landet betraktas också detta subventionssystem som en politik på
avvägar.

Örn man nu svarar att denna subventionspolitik, så som den här satts i verket,
skall vara en damm mot en hotande inflation, så måste man fråga sig, örn inte
inflationen kan hota lika farligt och måhända ännu farligare genom ohejdade
statsutgifter, som man till slut kanske inte har annan möjlighet att täcka än
genom nytryckta sedlar. Och för andra stora nya anslag kan ingen antiinflationistisk
motivering åberopas.

I själva verket är det väl så, att regeringen inte klart insett, att Europa kommit
in i ett klimat av en hårdhet, som för några år sedan inte föreföll tänkbar, och
att vårt land även under de mest gynnsamma förhållanden dock måste leva och
försöka att ta sig fram under i stort sett samma hårda_ villkor som Europas
andra folk. Det förefaller som om man både inom regeringen och inom andra
utanförstående kretsar ännu levde kvar i föreställningarna örn 1920-talets folkhemsidyll
och 1930-talets generösa välfärdspolitik såsom en för oss alltjämt
giltig och möjlig samhällspolitisk livsform. Det är alltid farligt att leva på
illusioner, och det kan vara dödligt farligt att leva på illusioner i en så ytterligt
hård och farlig tid som denna. Det fordras inte bara ordning och effektivitet
i våra yttre försvarsanordningar, det fordras också stramhet och stabilitet
i vår ekonomi och vår statshushållning. När denna saknas, blir ställningen oviss
och bekymmersam. Ett varningens ord bör därför sägas nu, även om det inte
skulle beaktas.

Nr 43.

Fredagen den 27 juni 1941.

Statsregleringen för budgetåret 1941/42. (Forts.)

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Jag vet inte örn herr Persson i Falla tänkt, att vi på detta stadium skulle taga
upp en stor diskussion örn våra statsfinanser.

Det är ju som alla veta så, att den överväldigande delen av de statsutgifter,
som man betecknar som slöseri, går till det som man själv kallar för nödvändiga
utgifter, nämligen till försvaret. Den del av dessa utgifter, mot vilka man riktar
sig, är den del, som vi bruka kalla för sociala utgifter. Efter vad jag har
förstått har riksdagen vid fattande av de särskilda besluten med synnerligen
stor majoritet uttalat sitt gillande av denna finanspolitik, som herr Persson i
Falla här angriper. Jag kan sålunda inte se vad det skall tjäna till att rikta en
generell kritik just emot regeringen, när faktiskt alla partier stå eniga bakom
denna politik.

Den enda punkt herr Persson i Falla kan peka på, som är i någon mån tvistig,
gäller de s. k. generella subventionerna. Jag erkänner, att man på denna
punkt har anledning att anföra bestämda skäl, när man förordar dessa. Men var
och en vet, att när man genomfört en generell subvention, t. ex. i fråga örn
brödet, har det varit av det praktiska skälet att man har ansett, att det skulle
vara förenat med ytterligt stora svårigheter att på denna punkt söka skilja mellan
dem, som nödvändigt behövde subvention och dem, som inte behövde det.
Vi ha en parallell till detta i subventionen i fråga örn mjölkpriset, vilken utgår
till alla mjölkproducenter alldeles oberoende av deras behov av en sådan subvention.
I detta fall ha också praktiska skäl varit avgörande.

Den enda slutsats man kan draga av herr Perssons i Falla yttrande är, att han
vill uttrycka sitt tvivel på att vi, när vi gå att avväga det sätt, på vilket inkomsterna
skola skaffas, skola kunna täcka dessa statens utgifter med skatter
och med lån av folkets verkliga inkomster. Hittills har det inte varit så, att
några överväldigande belopp ha uttagits på andra vägar än genom skatter
och lån. Så länge vi se oss möjlighet att komma fram på lånevägen såsom hittills
har jag funnit, att det inte finns tillräckligt starka skäl att gå den enda väg,
som återstår, örn man icke vill gå lånevägen, nämligen att ytterligare höja de
skatter, som redan utgå. Men örn herr Persson i Falla är mycket ivrig på att ersätta
den del av inkomsterna, som nu inflyter genom lån, med höjda skatter,
kommer han nog att få sin önskan uppfylld, då det nog är så, att vi få allvarligt
överväga örn inte den vägen i fortsättningen måste beträdas.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det må vara riktigt som herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet säger, att några överväldigande utgiftssummor
icke hittills blivit otäckta, utan täckts genom lån och skatter. Under
de båda senaste åren ha emellertid för statsregleringen tagits i anspråk mycket
stora reservationer, som ha funnits tillgängliga men som nu äro förbrukade,
och till vilka det inte kommer att finnas motsvarighet i fortsättningen. Klok försiktighet
bjuder oss dock att räkna med att de svårigheter, som ha varit för
handen under de båda senaste åren och som bli för handen under det kommande
året, inte därmed äro slut, utan att de med all säkerhet komma att fortfara en
tid framåt, kanske en mycket avsevärd tid. Jag vill varna för den uppfattningen,
att dessa svårigheter komma att snart upphöra. Man hade därför gjort
klokt i att förbereda sig även på detta. När reservationerna som sagt äro förbrukade,
står man inför en helt annan uppgift när det gäller att balansera
budgeten.

Sedan yttrade herr statsrådet vidare -—- jag väntade mig den repliken, t.y
jag har fått den tidigare, då jag anfört liknande erinringar mot vår statshushållning
— att riksdagen med överväldigande majoritet godtagit regeringens
förslag. Det är sant, att detta har skett, men det har inte skett alldeles utan

Fredagen den 27 juni 1941.

Nr 43.

Statsreglering en för budgetåret 1941142. (Forts.)
knorr. Erinringar lia gjorts från den meningsriktning jag tillhör även om de
inte utformats till bestämda reservationer eller koncentrerats till kritik och yrkanden
i kamrarna, beroende på de särskilda förhållanden som nu råda. Jag
tror inte det är riktigt att utan vidare söka skjuta över ansvaret på riksdagen.
Det är faktiskt så — och det skulle jag tro att finansministern vill ge mig rätt
i — att riksdagen inte är funtad på det sättet, att den kommer att bromsa
denna regerings eller överhuvud taget någon regerings alltför lösa hushållning.
Örn regeringen inte kan samla sig till en stram och fast hushållning, utan
låter statens affärer gå på alltför lösa boliner, kommer riksdagen att följa
den, örn så skulle vara, ända fram till statsbankrutten. På det sättet ligger det
till. Skola vi få den strama hushållning, som vi behöva, måste regeringen gå i
spetsen. Då kommer riksdagen helt säkert att följa regeringen på den vägen.
Men den kommer aldrig att bromsa upp en för lös finanshushållning; riksdagen
är som sagt inte funtad på det sättet och kommer säkerligen såvitt man
kan se inte heller att bli det.

Det är alltså regeringen, som bär ansvaret för vad som i detta fall sker,
och det är därför som jag främst har riktat mig mot regeringen, även om
riksdagen är medskyldig i den hushållning, som ägt rum. Först och sist ligger
ansvaret hos regeringen: det är där som huvudansvaret måste ligga och det
är där, som det måste utkrävas. Inför den hårda framtid, som vi gå emot,
hoppas jag att regeringen skall komma att känna sitt ansvar; i varje fall
måste ansvaret för framtiden utkrävas av regeringen i första hand.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!
Det lönar sig inte att fortsätta en debatt, där man rör sig med sådana allmänna
talesätt som lös hushållning. Var och en vet, att vad det här kan gälla är i
grund och botten ingenting annat än vad jag nyss nämnde. Vi ha två stora
väldiga utgiftsområden; vi ha de militära utgifterna, som gälla vårt yttre
försvar, och vi ha de sociala utgifterna av olika slag, som gå ut på att lätta
läget för de sämst ställda av befolkningen.

Örn herr Persson i Falla anser, att vi föra en lös hushållning i fråga om de
militära utgifterna, har herr Persson i Falla som ledamot av krisrevisionen ett
av de bästa tillfällen att på dessa punkter framföra de anmärkningar, som
kunna göras.

När det gäller de utgifter, som avse att lätta bördan för dem, som verkligen
lia det svårast i samhället, är det enligt min mening icke någon lös hushållning
att se till, att de någorlunda kunna draga sig igenom krisen med såväl kropp
som själ i vigor. Det lönar sig inte att komma och tala örn lös hushållning och
samtidigt peka på att denna lösa hushållning består i att vi förbilliga brödet,
smöret och mjölken, att vi alltså lämna hjälp till dem som behöva det, varvid
rlet även gällt att hjälpa jordbrukarna till något bättre inkomst. Det går icke
att komma med talet örn lös hushållning, därför att man vill befria de inkallade
från en del av de skatter, som de annars skulle få betala, eller låta de inkallade,
som förlora sin semester, få en ersättning för denna. Jag vägrar sålunda att
erkänna talet örn att detta är lös hushållning. Det är någonting, som jag för
min del tar ansvaret för och som jag tror att regeringen och hela riksdagen ha
tagit ansvaret för.

Herr Persson i Falla erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det är naturligtvis alldeles riktigt som herr statsrådet säger, att jag som
ledamot av krisrevisionen har en viss möjlighet att kontrollera vissa utgifter
beträffande försvaret. Men jag vill säga, att krisrevisionen kommer i efterhand
och helt naturligt måste ha sin begränsning till att tillse att olika försvarsanslag
användas på ett rätt och ändamålsenligt sätt.

Nr 43.

Fredagen den 27 juni 1941.

Statsregleringen för budgetåret 1941142. (Forts.)

I detta sammanhang skulle jag vilja påminna örn det förslag till förvaltningsreform
på det militära området, som förberedes. Jag hoppas, att förslag därom
skall föras fram till ett avgörande fortast möjligt och att reformen även skall
bli så radikal i sin gestaltning, att därmed på försvarsväsendets olika områden
erhålles en organisation som innefattar sådan teknisk och merkantil sakkunskap
som ute i näringslivet kunnat åstadkomma ekonomisering och effektivt
utnyttjande av förefintliga resurser. En sådan reform torde ge möjligheter
till avsevärda besparingar och även till större effektivitet i försvarsväsendet
än som nu är för handen.

Beträffande de åtgärder, som avse lindring av skattebördan för de inkallade
vill jag säga, att jag inte har riktat någon erinran mot dessa. Beträffande anslagen
till semesterersättning ligger saken annorlunda till.

I fråga örn subventionerna har jag ingenting att erinra mot sådana i de fall,
där de föregås av en verklig behovsprövning, under det att de generella subventionerna
åt både behövande och icke behövande ej kunna vara förenliga med en
god statshushållning. De av finansministern mera allmänt nämnda sociala utgifterna
böra enligt min mening under en god statshushållning prövas till behov
och ändamålsenlighet med samma omsorg som andra statsutgifter.

Vidare anförde:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag blev liksom kammaren i
övrigt ganska överraskad över den démarche, som herr Persson i Falla fann
lämplig att företaga just nu.

Om jag inte missminner mig var herr Persson i Falla med, då vi i år för
ovanlighetens skull voro flertaligt församlade vid statsutskottets bord, då
statsregleringen gjordes upp. Han borde då i varje fall haft tillfälle att redan
inom statsutskottet framföra sin mening och yrka på att statsutskottet i samband
med statsregleringen skulle göra något uttalande. Jag hörde emellertid
inte av någon sådan propos.

Jag vet inte, hur man skall bedöma det yttrande, som herr Persson i Falla
haft; örn man skall betrakta det som ett allmänt nervöst utbrott över den utveckling,
som vi allesammans beklaga, eller örn det ligger någon avsikt bakom
i vidare betydelse. Eljest föreföll det mig, som örn hans anförande innehöll
rätt allmänna talesätt av det slag, som vi alltid få till livs i den allmänna debatten
ute i landet, när regering och riksdag därutifrån få råd örn hur de skola
bete sig för att utöva en sträng sparsamhet.

Det är ju inte lämpligt att lämna några redogörelser för hur arbetet inom
besparingsberedningen fortskridit, och man vet ju ännu inte till vilket resultat
den till slut kan komma. Men nog tror jag att arbetet hittills — tillåt mig
säga det — har lärt en hel del personer, att denna sparsamhet med några hundra
miljoner kronor, verkställd på ett bräde så att säga, på en enda gång, inte
är så enkel att utföra som det är att tala om den.

Jag kan inte erinra mig att man vid behandlingen av de särskilda frågorna
har gjort så kraftiga uttalanden i kamrarna, som herr Persson i Falla nu kommit
med. Och örn sådana förekommit i något enstaka fall, kan jag inte påmin.
na mig att de vunnit någon allmän anslutning i riksdagen. Vi äro säkerligen
alla på det klara med nödvändigheten av att man mycket omsorgsfullt
prövar varje förslag till utgifter, besjälade av en vilja att iakttaga den allra
strängaste sparsamhet med statens medel. Uppmaningar i det syftet äro, skulle
jag vilja säga, skäligen överflödiga.

Jag kommer så till det, som jag gärna ville ha klarhet örn, nämligen huruvida
herr Perssons i Falla omsorgsfullt förberedda anförande utgjorde ett uttryck

Fredagen den 27 juni 1941.

Nr 43.

Statsregleringen för budgetåret 1941142. (Forts.)
för en enskild riksdagsmans oro över utvecklingen. Är så fallet, förstår jag,
med den kännedom jag Ilar örn herr Perssons i Falla temperament, det liela
bättre, och det är då kanske inte så mycket att säga örn saken. Men hade anförandet
en vidare syftning, var det avsett att på något sätt utgöra inledningen
till en torpedering av den enighet, som vi allesammans anse vara så mycket
värd just nu, var det en ytterst billig opposition, och tillfället var ytterst illa
valt.

Herr Carlström: Herr talman! Jag blev också förvånad, när herr Persson i
Falla, med den slagkraft han ju besitter, här började tala om att man skulle
ha iakttagit större sparsamhet. Det var ett mycket bra skrivet anförande, som
herr Persson läste upp, när han först hade ordet, och jag hade verkligen väntat
att han skulle ha kommit fram till några konkreta förslag, i varje fall örn
hur man för framtiden skulle kunna yxa till det hela bättre, men också när det
gäller att hejda den nuvarande ansvällningen av budgeten.

Jag vill säga, att jag hyser lika stora farhågor som herr Persson för, hur
det i fortsättningen skall gå med statens finanser. På den punkten äro vi överens.
Men jag tycker att det är en helt annan sak att i riksdagens elfte timma
inför hela landet proklamera, att här skett någonting som inte är riktigt och
som kunnat undvikas. Jag förmodar, att när folk genom tidningarna får veta,
att herr Persson i Falla varit den, som in i sista minuten fört sparsamhetens
talan på ett kraftigt sätt, kommer man att känna stor beundran för honom.
Men det är kanske litet svårare för oss, som varit med örn arbetet här under
riksdagens lopp, att göra det. Det förhåller sig ju så som finansministern redan
framhållit, att vi allesammans varit med örn att bevilja medel till dessa utgifter.
Jag vågar inte för min del, örn jag skall hålla några anföranden under
sommaren, komma och säga, att vi från vårt håll inte varit riktigt med på
det hela. Även örn jag i likhet med herr Persson tycker, att man på vissa
punkter har gått för långt, måste jag i rättvisans namn medge, att det parti,
som jag tillhör, inte har kunnat göra någonting för att få budgeten att se annorlunda
ut.

Jag menar således, att det är litet anspråksfullt att på detta sätt tala örn
vad som har skett, då man själv egentligen inte på någon punkt kan säga att
»så och så hade jag — eller vi — velat ha det annorlunda».

Jag skulle lia förstått herr Persson bättre, örn lian, i stil med vad jag gjorde
i remissdebatten, sagt att om vi skola spara, måste vi också tänka på försvarsutgiftema.
Men det vågade tydligen eller ville inte herr Persson säga, ty detta
är ju ett område som är tabu. Vi, som sitta i besparingsutredningen och försöka
plocka ihop några tiotusentals eller hundratusentals kronor här och där
i besparingar, få inte ge oss in på försvarsområdet på det sätt som herr Persson
skulle kunna göra, då han ju är medlem av krisrevisionen. Herr Persson
deklarerade emellertid, att det kommer en förvaltningsreform på det militära
området, och det äro vi allesammans mycket tacksamma för, ty vi tro nog och
veta, att allt inte är bra beställt därvidlag. Örn herr Persson hade inskränkt
sig till att ge den upplysningen, skulle vi alltså bara ha varit tacksamma för
vad han här sagt.

Jag har hela tiden sedan jag kom med i besparingsberedningen haft den
känslan, att vi inte kunna uträtta så mycket där. De myggor, som vi försöka
sila upp, förslå inte stort gentemot de kameler, som vi få svälja här i riksdagen,
särskilt ifråga örn försvarsutgiftcr. Det är detta, som är så beklämmande
och som nästan förtar oss lusten att samla ihop dessa småsmulor. Å andra
sidan vore jag tacksam, örn riksdagen ville gå med på de små prutningar av
anslagen, som vi till nästa år eventuellt komma att föreslå för att vinna bespa -

Nr 43.

Fredagen den 27 juni 1941.

Statsregleringen för budgetåret 1941142. (Forts.)
ringar. Såsom jag tidigare sagt, borde emellertid besparingsberedningen egentligen
vara med, då förslagen till utgifter utarbetas. Att försöka spara efteråt,
är inte så lätt. Vi äro här i kamrarna — det kan jag vara ense med
herr Persson om — icke så funtade att vi göra några allvarligare ingrepp i
besparingssyfte, när förslagen en gång äro framlagda. Och när det gäller de
stora utgifter, som varit den mest bidragande orsaken till att budgeten kommit
upp i sådana summor som nu, äro vi nog också litet var på det klara med
att därvidlag kunna vi ingenting göra. Det skulle emellertid vara mycket intressant
att höra, var herr Persson i Falla vill sätta in de stora besparingsak -tionerna.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Att man upptar en debatt om
de ekonomiska problemen vid detta tillfälle, tycker jag inte bör förvåna någon,
utan det är väl fullt riktigt.

När bankoutskottets utlåtande nr 56 behandlades här i kammaren för en
kort tid sedan, hade jag tänkt begära ordet, men det var så sent på natten
att man ogärna förlängde debatten. I detta utlåtande sade emellertid bankoutskottet
en mycket god sanning, som det, i den mån riksdagen inte protesterade
däremot och det gjorde den inte, torde råda enighet örn. Bankoutskottet
säger sålunda: »Likaså skulle en reduktion av statsutgifter och budgetunderskott
få ur penningpolitikens synpunkt gynnsamma verkningar, och utskottet
vill betona vikten av att statsmakterna vid avvägningen av nya offentliga
utgifter, som ej uppvägas av motsvarande inkomster, beakta att därigenom
de prisuppdrivande krafterna förstärkas.»

Jag befarar, liksom bankoutskottet varit inne på, att med ett budgetunderskott
av den storleksordning, som vi nu tydligen få röra oss med under ett
pär tre år, måste det uppkomma en icke obetydlig fara för att just vad finansministern
med andra åtgärder vill undvika, kommer att påskyndas, och inte
minst ur den synpunkten tror jag att vi allesammans, utan att behöva göra
några utfall och tala om speciella aktioner mot den nationella sammanhållningen,
kunna vara överens örn att detta är ett ytterst allvarligt problem.

Finansministern undrade, var man skulle gripa in, när det gällde att göra
besparingar, om det skulle ske beträffande försvarsutgifterna eller de sociala
utgifterna o. s. v. Jag har viel ett tidigare tillfälle — jag vill minnas att det
var i remissdebatten — nog erkänt till finansministern, att det är lättare sagt
än gjort att försöka i verkligheten tillämpa dessa sparsamhetsregler. Men det
är alldeles klart, att när det gäller försvarsutgifterna måste man se till att
de medel, som anslås, användas på ett effektivt sätt och att det inte får vara
något slöseri där, liksom inte heller beträffande de sociala utgifterna, där det
också vanligen rör sig örn stora belopp. Att man inte i tider som dessa
skall draga in sociala förmåner, som komma de sämst lottade medlemmarna
i samhället tillgodo, tror jag att vi alla äro överens örn. Men jag är inte säker
på att man så oreserverat, som finansministern tydligen önskar, bör godtaga
allt och avböja all diskussion härvidlag. En del av de subventioner, som det
här kan vara fråga örn, äro kanske försvarbara ur penningpolitisk synpunkt;
man är rädd för att levnadskostnadsindex skall stiga och därigenom det ramavtal,
som ligger till grund för arbetslönerna, komma ur funktion. Men annars
är inte allt som skett på detta område godtagbart, ty subventioneringen har
utsträckts på ett sådant sätt att den kommit även mycket stora grupper tillgodo,
som för närvarande ha möjlighet att klara sig själva. Det är möjligt,
att vi mycket snart, jag skulle tro under finansministerns ledning, komma att
få upptaga till prövning frågan om, huru långt man verkligen har möjlighet
att gå i detta avseende.

Fredagen den 27 juni 1941.

Nr 43.

Statsregleringen för budgetåret 1941142. (Forts.)

Sedan skulle jag vilja säga — ock då kommer jag åter tillbaka till vad jag
sade i remissdebatten — att örn man skall kunna göra en sådan nedskärning
av statsbudgeten, att det blir besparingar, som förslå någonting, få vi tänka
oss att göra en översyn av hela den statliga verksamheten och administrationen.
Därvidlag kommer man in på spörsmålet örn hur långt statens verksamhet
på olika områden skall sträcka sig o. s. v., och det hela är i mycket
liög grad en politisk fråga. Förmodligen komma både regering och riksdag
i det längsta att göra som katten kring het gröt: man kommer att gå omkring
problemet utan att vilja röra vid det. Men fortsätter utvecklingen så som nu,
tror jag inte att vi kunna undgå att upptaga även hela detta spörsmål till
mycket allvarlig prövning. Så långt vill jag helt och hållet understryka vad
herr Persson i Falla sagt, att man inte gärna kan vänta att det blir riksdagen,
som kommer att taga initiativet till en sådan prövning, utan det måste
bli regeringen, och ingen regering är väl bättre lämpad än en samlingsregering,
där det återfinnes representanter för samtliga de större politiska partierna,
att verkligen gripa sig an uppgiften. Skall den överhuvud taget kunna
genomföras, måste det nog ske under en samlingsregerings ledning.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det föreföll, som örn herr Jonsson i
Eskilstuna ville rikta en förebråelse mot mig för att jag inte inom statsutskottet
tagit upp denna fråga, då det nu föreliggande betänkandet behandlades
där. Men jag har ju inte här ställt något mot utskottets förslag stridande
yrkande eller riktat något klander mot vad som yttras i betänkandet, utan
endast gjort vissa allmänna erinringar örn den nuvarande statshushållningen,
som jag ansett lämpliga att knyta till detta utlåtande. Att jag vid ett plenum
inom statsutskottet — jag tillhör ju inte den avdelning, som haft att
handlägga denna fråga — utan vidare skulle ha föreslagit utskottet att göra
ett generellt uttalande av samma innebörd som mitt anförande här, förstår
nog var och en inte är tänkbart. Så vitt jag förstår Ilar jag i detta nu full
rätt och frihet att, ehuru jag inte i statsutskottet tagit till orda, göra dessa
allmänna erinringar.

Herr Jonsson i Eskilstuna säger att hans erfarenhet från besparingsarbetet
är, att det sannerligen inte är så enkelt. Nej, det vet jag också, och det förstå
vi alla, att det inte är enkelt. Men i det läge som råder nu får man göra
sitt yttersta, även örn det alls inte är enkelt, utan tvärtom mycket svårt. Jag
vill inte heller sätta i fråga något annat, än att herr Jonsson och andra inom
besparingsberedningen söka göra sitt bästa, men det förefaller verkligen som
om herr Jonsson i Eskilstuna skulle betrakta sig och besparingsberedningen
såsom havande monopol på att överhuvud taget göra något, ta några initiativ
eller säga något på detta område. Och samma monopolinställning föreföll att
finnas hos herr Carlström, som också är med i besparingsberedningen. Herr
Jonsson sade, att mitt anförande var mycket omsorgsfullt utarbetat, och trodde
sig däri möjligen finna försåtliga politiska anslag. Jag kan tala örn för herr
Jonsson att jag i största hast kastade ned dessa rader omedelbart före detta
sammanträde. Så inte är det så omsorgsfullt utarbetat som herr Jonsson
trodde -— örn nu denna upplysning kan lugna hans oro i detta avseende —
men jag hoppas det skall stå sig i alla fall.

Jag blev emellertid rätt förvånad över herr Carlströms anförande. Han uttrycker
i allt väsentligt samma uppfattning som jag beträffande statshushållningen.
Han har ingen avvikande mening i sak, men förfärligt sur och
grinig var han i alla fall mot mig. Hur kan det komma sig? Han borde val
ha varit tämligen nöjd och belåten, eftersom jag i stort sett för fram samma
uppfattning som han själv har, såvitt jag kan förstå. Men det är ju tydligen

Nr 48.

Fredagen den 27 juni 1941.

Statsregleringen för budgetåret 1941/42. (Forts.)
så också för herr Carlström, att i fråga om statsfinansernas läge och utveckling
skall varje erinran och varje talan inom riksdagen vara förbehållen herrarna
inom besparingsberedningen. Jag har ingenting emot att herrarna göra
sig breda på^ detta område, men jag förbehåller mig, herr Carlström, rätten
att när jag så önskar också få göra en erinran beträffande våra statsfinanser
och vår statshushållning.

»Jag måste vara lojal», säger herr Carlström. Ja, jag är också lojal och
tänker förbli lojal. Men jag kan icke tillägna mig den uppfattningen, att det
skulle vara illojalt att här säga sin mening örn ett så ytterligt betydelsefullt
och allvarligt spörsmål som det jag nu berört. Att man kan ha olika meningar
härom är naturligt, men att det skulle vara illojalt mot land och folk att uttrycka
sina bekymmer och sin uppfattning örn den statsfinansiella utvecklingen
vågar jag bestämt bestrida.

o Nu yttrade herr Carlström, att lian hade funnit, att det icke egentligen är
så mycket att göra i besparingsberedningen. Han trodde icke mycket på möjligheten
att åstadkomma någonting för närvarande. Därom kan jag icke yttra
mig; därom är naturligtvis herr Carlström mest vittnesgill. Men om det är
så, blir herr Carlströms uppträdande ännu mera egendomligt. Man tycker sig
därav finna att sedan herr Carlström gått bet på besparingsuppgiften, har
han ändå funnit en uppgift för sin handlingskraft — den att söka tysta ned
dem som vilja väcka till uppmärksamhet och varna för den statsfinansernas
utveckling vi kommit till.

Herr Jonsson i Eskilstuna frågade, örn det var min önskan att torpedera
— såvitt, jag kunde förstå var det nuvarande regeringssamverkan, som herr
Jonsson ifrågasatte att jag skulle vilja torpedera. Det har inte alls varit
min mening att torpedera. Min avsikt har så långt ifrån varit att förstöra
som. det tvärtom är min avsikt att ge stöd åt de strävanden, som jag trots
åtskilligt sorn. yttrats i denna debatt hoppas skola finnas på olika håll, att
komma fram till en sanering av våra statsfinanser och en stramare och strängare
statshushållning.

Herr Carlström: Herr talman! Varken finansministern eller herr Jonsson
i Eskilstuna eller jag Ilar bestritt, att herr Persson i Falla skulle ha full rätt
och frihet att uttala sina bekymmer här. Den saken är ju alldeles klar. Men
det är klart, att även om man har denna rätt och frihet och använder den,
så kanske det kail te sig en smula egendomligt just i den här situationen,
då man under riksdagens lopp har varit med örn att bevilja det ena miljonanslaget
efter det andra — herr Persson också ■— utan att egentligen mucka,
att man känner en viss bondånger sista dagen och säger: Det här är någonting
förfärligt. Det är på den punkten jag tycker, att om än anmärkningen
är aldrig så riktig ur synpunkten av att man är bekymrad, kan man icke på
något sätt eliminera bort bekymren och säga: Så och så borde vi handlat, så
och så skola vi handla för att komma bort ifrån bekymren. Då blir det bara
ett talesätt.

Herr Persson är förundrad över att vi, som sitta i besparingsberedningen,
icke kunna instämma med honom, när vi här konstaterat, att det är rätt besvärligt
att åstadkomma besparingar. Men hur skulle det ta sig ut, örn herr
Jonsson och jag här stigit upp och gjort samma deklaration som herr Persson
och talat örn, att det här går alldeles galet men ingenting kan göras?
Det hade ju ej gjort sig något vidare. Under sådana förhållanden var det
kanske för vår del bättre att tiga.

Men. å andra sidan är det alldeles klart, att när det sitter en besparingsberedning,
som söker att göra åtminstone något och som här i kammaren får

Fredagen den 27 juni 1941.

Nr 43.

Statsreglering en för budgetåret 1941142. (Forts.)
höra, att här måste göras oerhört mycket mera, här måste göras något utomordentligt
för att komma till rätta med finanserna, då måste vi känna oss
färdiga att avgå och låta herr Persson taga hand örn den saken. Det tycker
jag är den enda riktiga konklusion, som jag kan komma till. Jag skall villigt
lämna min plats i besparingsberedningen åt herr Persson; då kanske det blir
andra noter. Det skulle bara glädja mig också.

Jag tror därför, att det är anledning att vänta med att uttala sina bekymmer
tills man har något »dyrbarare» motiv än de »billiga», som herr Persson
här förde till torgs.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, biföll kammaren utskottets
i punkten gjorda hemställan.

Punkterna 2:o)—13:o).

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14:o).

Lades till handlingarna.

Punkten 15:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16 :o).

Lades till handlingarna.

Punkten 17 :o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogs andra lagutskottets memorial, nr 37, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande andra lagutskottets utlåtande nr 31 i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn
kontroll av vattenledningsvatten, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart för sig och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial: nr

78, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående slutlig reglering
av riksstaten för budgetåret 1940/41 m. m., i vad rör jordbruksärenden; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående grunderna för uttagande
av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för år 1941, i vad rör jordbruksärenden.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 417, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bostadshus
för postverkets räkning i Boden;

nr 418, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till oförutsedda utgifter; -

Nr 43.

Fredagen den 27 juni 1941.

nr 424, i anledning: av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till allmänna utgifter för
pris- och handelsieglerande åtgärder;

nr 425, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad avser fjärde
huvudtiteln;

nr 426, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsgaranti
för exportkredit;

nr 427, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
anslag till statens utrymningskommission;

nr 428, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till anläggningskapital för nya
sulfitspritfabriker;

nr 429, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

nr 432, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under femte
huvudtiteln gjorda framställning om anslag till länsnykterhetsnämnderna för
budgetåret 1941/42;

nr 433, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställning örn anslag till förlagskap itai åt centraldepån
för blindas arbeten;

nr 435, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar i fråga örn vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad angår finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 437, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till särskild
ersättning för debitering av värnskatt för budgetåret 1941/42;

nr 438, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag under
femte huvudtiteln för budgetåret 1941/42 till dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst och till kristillägg;

nr 448, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för
främjande av ökad bostadsproduktion m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 449, i anledning av väckta motioner örn anslag till hjälp till byggande
och restaurering av samlingslokaler m. m.;

nr 455, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1941/42;

nr 456, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41;
och

nr 459, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående värntjänstutbildning
för skolungdom jämte i ämnet väckta motioner; samt

från bankoutskottet:

nr 450, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.;

nr 451, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada,
m. m.;

nr 452, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning örn dels indragning
av vissa riksbankens avdelningskontor, dels ock avskaffande av den
revision av avdelningskontoren, som verkställes av särskilda av riksdagen utsedda
revisorer, m. m.; och

nr 453, angående reglemente för riksgäldskontoret.

Lördagen den 28 juni 1941.

Nr 43.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 454, till fullmäktige i riksgäldskontoret med överlämnande av reglemente
för riksgäldskontoret.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöte?: åtskildes härefter kl. 12.2 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 28 juni.

Kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 20 innevarande juni.

§ 2.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 431, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till ungdomsfängelsenämnden för
budgetåret 1941/42;

nr 434, i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar i fråga örn vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad angår femte
huvudtiteln;

nr 436, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till åtgärder
för arbetsmarknadens reglering m. m.;

nr 439, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag till semesterlön
m. m. för viss militär tjänstgöringstid;

nr 440, i anledning av Kungl. Majlis framställning örn anslag till bidrag
till erkända arbetslöshetskassor för budgetåret 1941/42;

nr 457, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1940/41 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsf
örluster;

nr 460, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
vissa anslag till det civila luftskyddet jämte i ämnet väckta motioner;
nr 461, angående tilläggsstat II för budgetåret 1940/41;
nr 462, angående statsregleringen för budgetåret 1941/42; och
nr 463, med överlämnande av riksstat för budgetåret 1941/42;

Andra hammarens protokoll 1941. Nr 43.

Nr 43.

Lördagen den 28 juni 1941.

från första lagutskottet:

nr 441, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
upphörande av landsfiskals rätt till andel i böter m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 446, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till utrymningslag,
m. m.; och

nr 458, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 11 juni 1937 (nr 348) örn krigsförsäkring
för ombord å fartyg tjänstgörande personer, m. m. jämte en i ämnet
väckt motion, dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av nämnda lag den 11 juni 1937.

8 3.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.5 f. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 1 juli 1941.

Nr 43.

Tisdagen den 1 juli.

Kl. 2 e. m.

§ K

Justerades protokollen för den 21, den 25, den 26, den 27 och den 28 nästlidna
juni.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför statsrådet och t. f. chefen för
justitiedepartementet den 1 juli 19Al.

Till justitiedepartementet hade från länsstyrelsen i Västernorrlands län den.
27 juni 1941 inkommit en den 26 i samma månad dagtecknad riksdagsmannafullmakt
av innehåll, att, sedan ombudsmannen Helmer Molander i Härnösand
blivit utsedd till ledamot av riksdagens andra kammare för Västernorrlands
läns valkrets för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari
1941, men denna plats blivit ledig, vid förrättning enligt 87 § lagen örn val
till riksdagen hemmansägaren Sven Edin i Junsele blivit utsedd att inträda
såsom ledamot av nämnda kammare för tiden till den 1 januari 1945.

Vid granskning av fullmakten, som företogs inför t. f. chefen för justitiedepartementet
samt vidare av vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
framställdes mot fullmakten icke någon anmärkning.

Protokoll över vad sålunda förekommit skulle jämte den granskade fullmakten
överlämnas till andra kammaren.

I ämbetet:

C. G. Bruno.

Vid detta protokoll var fogad fullmakt för hemmansägaren Sven Edin, Junsele,
att vara ledamot av riksdagens andra kammare för tiden till den 1 januari
1945.

Härefter föredrogs en av herr Edin ingiven skrivelse, så lydande:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad har vid förrättning å länsstyrelsen i Västernorrlands län den
26 juni 1941 enligt 87 § av lagen om val till riksdagen blivit utsedd att inträda
såsom ledamot av riksdagens andra kammare för tiden till den 1 januari 1945.

Då undertecknad, som är ledamot av första kammaren, önskar förbliva detta,
får jag därom hos riksdagens andra kammare göra anmälan.

Stockholm i riksdagshuset den 1 juli 1941.

Sven Edin.

Kammaren beslöt att örn den sålunda inom kammaren förefintliga ledigheten
jämlikt § 28 riksdagsordningen hos Konungen göra anmälan; och blev
ett i sådant avseende på förhand uppsatt skrivelseförslag, som nu upplästes,
av kammaren godkänt.

Nr 43.

Tisdagen den 1 juli 1941.

§ 3.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 444, till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn kontroll av vattenledningsvatten, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag.

§ 4.

§ 5.

Justerades protokollet för denna dag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.7 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner,