1941. Andra kammaren. Nr 41 (Riksdagens protokoll 1941:41)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Andra kammaren. Nr 41.

Predagen den 20 juni.

§ i.

Justerades protokollen för den 14 och den 16 innevarande juni.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 207-—212, bevillningsutskottets
betänkande nr 39 samt andra lagutskottets utlåtanden nr
32—35.

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 35, i anledning av Kungl.

Majt:s proposition med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret
1941/42; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§4.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 351, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1941/42.

§ 5.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 179, i anledning av Kungl. Maj:ts Väriujänstntproposition
angående värntjänstutbildning för skolungdom jämte i ämnet väck- utbildning för
ta motioner. skolungdom. I

I en den 21 mars 1941 dagtecknad proposition, nr 178, hade Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att dels till
Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 180,000
kronor; dels ock till Kurser i värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1941/42 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 20,000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar i princip, att obligatorisk värntjänstutbildning
i mera kvalificerad form efter vissa närmare angivna riktlinjer skulle
införas vid de allmänna läroverken och därmed jämförliga läroanstalter. Denna
utbildning skulle successivt införlivas med skolans normala arbetsprogram
endast för så vitt anginge gossar och flickor i de högre klasserna (i åldern
15 år och däröver). Den mera militärt betonade värntjänstutbildningen skulle
förläggas till en sammanhängande sexdagarsperiod före höstterminens början.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta, den ena inom första kammaren av
herr V. Söderkvist m. fl. (1:204) och den andra inom andra kammaren av

Andra kammarens protokoll 10^1. Nr 4i. 1

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
herr Gustafsson i Bogla m. fl. (II: 273), vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå Kungl. Maj:ts proposition nr 178 om värntjänstutbildning för skolungdom; dels

en inom andra kammaren av herr Skoglund i Umeå m. fl. väckt motion
(II: 292), vari likaledes hemställts, att riksdagen ville besluta avslå
Kungl. Maj:ts nyssnämnda proposition;

dels en inom andra kammaren av herr Persson i Undersvik väckt motion
(II: 278), i vars syfte herr Magnusson i Näsviken instämt och vari hemställts,
att riksdagen, med avslag å Kungl. Maj:ts proposition, nr 178, i vad anginge
förslaget örn sex dagars obligatorisk utbildning i värntjänst för läroverksungdom,
måtte besluta, att de medel, som begärdes, användes till stöd för en
ungdomens utbildning till värntjänst på frivillig grund efter de riktlinjer som
av Kungl. Maj :t angivits;

dels ock en inom andra kammaren av herrar Lindén och Johansson i Kalmar
väckt motion (II: 293), vari hemställts, att riksdagen i anledning av
Kungl. Majlis proposition nr 178 måtte

a) såsom ett starkt önskemål i skrivelse uttala sin förhoppning, att obligatoriska
frilufts- och idrottsdagar i direkt samband med av Kungl. Majit föreslagen
värntjänstutbildning eller ändock snarast möjligt måtte införas vid
landets folk- och småskolor i huvudsaklig överensstämmelse med av vämtjänstutbildningssakkunniga
uppgjord plan eller — därest hinder härför mötte
■— såsom provisorisk anordning i avvaktan på förslag från 1940 års skolutredning,

b) för sin del besluta, att vapenövningar och annan värntjänstutbildning
för manlig ungdom skulle taga sin början först vid 16-årsåldern och i läroverken
förläggas1 endast till gymnasiets elevklasser,

c) i skrivelse till Kungl. Majit begära utredning rörande möjligheterna att
anordna viss begränsad frivillig värntjänstutbildning för den ungdom i åldern
IG—20 år, som efter slutad skolgång i folkskola icke på annat sätt bereddes
möjlighet till sådan utbildning.

Utskottet hemställde på anförda skäl,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition
och med avslag å motionerna I: 204 samt II: 273, II: 278 och II: 292,

a) till Bidrag till vissa kostnader för värntjänstutbildning vid de allmänna
läroverken m. fl. läroanstalter å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1940/41 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 180,000
kronor;

b) till Kurser i värntjänstutbildning vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter
för budgetåret 1941/42 under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
iav 20,000 kronor;

^ c) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt
låta verkställa utredning i av utskottet i motiveringen angivna hänseenden;

II. att motionen II: 293, i den mån den icke kunde anses besvarad med vad
utskottet anfört och hemställt, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet hade i huvudsak tillstyrkt Kungl. Maj:ts förevarande förslag.
Enligt utskottets mening skulle dock de blivande värntjänstövningarna i mån
av utrymme försöksvis — i avvaktan på att frågan örn möjligheten av att

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbtidning för skolungdom. (Forts.)
även annan ungdom än den, som på här ifrågavarande åldersstadium åtnjöte
fortsatt skolundervisning, kunde beredas tillfälle att deltaga i värntjänstövningar,
vunne sin slutliga lösning — kunna hållas öppna även för ungdom i
åldern 15—20 år, som genomgått folkskola och icke på annat sätt bereddes
möjlighet till dylik utbildning och som anmälde sig till frivilligt deltagande i
övningarna.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Per Gustafsson, Heiding, Jonsson i Eskilstuna, Törnkvist,
Eriksson i Stockholm och Svensson i Grönvik, vilka ansett, dels att utskottets
motivering i vissa angivna delar bort hava annan, i reservationen angiven lydelse,
dels ock att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
och med avslag å motionerna I: 204 samt II: 273, II: 278 och II: 292,

b) till Kurser —-- 20,000 kronor;

c) i skrivelse---angivna hänseenden;

II. att motionen II: 293 måtte anses besvarad med vad utskottet anfört
och hemställt;

Dessa reservanter hade i anslutning till det i motionen II: 293 framställda
yrkandet ansett, att utskottet bort uttala, bland annat, att obligatoriska skjutövningar
borde bedrivas allenast i gymnasiets tre översta ringar och motsvarande
klasser i därmed jämförliga skolformer, således ej i högsta realskoleklassen
eller i med denna jämförlig gymnasieklass. I dessa klasser borde sålunda
enligt reservanternas mening en obligatorisk sammanhängande övningsperiod
icke förekomma. Därigenom skulle i huvudsak tillgodoses önskemålet örn att
skjutövningar icke skulle bedrivas med lärjungar under 16 år. Enligt dessa
reservanters mening borde likaledes åldern för den ungdom, som frivilligt
skulle äga deltaga i de vid de allmänna läroverken m. fl. läroanstalter anordnade
värntjänstövningarna, bestämmas till 16—20 år.

2) av herr Hansson i Rubbestad;

3) a,v herrar Oscar Olsson och Ward, vilka ansett, dels att utskottets yttr
rande i angivna delar bort hava den lydelse reservationen utvisade, dels ock,
att utskottet bort hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition
och med avslag å motionerna I: 204 samt II: 273 och II: 292,

b) till Kurser--- 20,000 kronor;

c) i skrivelse--— angivna hänseenden;

II. att motionerna II: 278 och II: 293 måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört och hemställt;

Reservanterna Oscar Olsson och Ward hade ansett, att utskottet bort uttala,
bland annat, att skjutövningar borde bedrivas allenast i gymnasiets tre

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
översta ringar och motsvarande klasser i därmed jämförliga skolformer, således
ej i högsta realskoleklassen eller i med denna jämförlig gymnasieklass;
däremot torde under ifrågavarande tid för dessa klassers vidkommande böra
bedrivas obligatoriska övningar i övriga värntjänstgrenar.

Nu ifrågavarande reservanter hade vidare ansett, att full enighet torde
kunna vinnas, örn föreliggande förslag ändrades på den enda punkten, att
skjutövningarna bleve frivilliga. De hade därför på anförda skäl förutsatt,
att Kungl. Majit vid förslagets genomförande träffade anordningar, som icke
gjorde dessa övningar obligatoriska för eleverna. Därvid borde också övervägas
lämpligheten av latt inordna de rent militära övningarna helt eller delvis
i hemvärnsorganisationen och den frivilliga skytterörelsen. En utredning
borde skyndsamt föranstaltas beträffande värntjänstutbildning för den ungdom
i åldern 16—20 år, som efter folk- och fortsättningsskolan uppsöges av
förvärvslivet. Men lämpligare än att skilja läroverksungdomen från denna
ungdom under värntjänstutbildningen vore att på något sätt sammanföra båda
kategorierna i hemvärnsorganisationen.

Slutligen borde även enligt dessa reservanters mening åldern för den ungdom,
som frivilligt skulle äga deltaga i de vid de allmänna läroverken m. fl.
läroanstalter anordnade värntjänstövningarna, bestämmas till 16—20 år.

4) av herrar Bergman, Sven Larsson, Berntson, Lindberg i Umeå och Viklund,
vilka ansett, dels att utskottets motivering bort i vissa angivna delar
hava den lydelse denna reservation utvisade, dels ock, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj :ts ifrågavarande proposition och
motionerna I: 204, II: 273, II: 278, II: 292 och II: 293, måtte

I. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

a) skyndsam överarbetning av föreliggande förslag till i nuvarande läge
ändamålsenligare utnyttjande och — där så lämpligen ske kunde ■— utsträckande
även till andra skolors jämnåriga ungdom av de frilufts- och idrottsdagar,
som inginge i vissa skolors program,

b) föranstaltande av provisoriska försök redan instundande läsår till friluftsdagarnas
utnyttjande på sätt reservanterna anfört,

_ c). vidtagande av åtgärder för införande av sjukvårds- och förbandsundervisning
för kvinnlig skolungdom, där sådan lämpligen kunde anordnas;

II. till viss särskild utbildning av icke militär art vid de allmänna läroverken
m. fl. läroanstalter för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag
av 50,000 kronor;

De under 4) antecknade reservanterna hade på anförda skäl ansett, att utskottet
bort uttala, bland annat, att egentliga militärövningar knappast vore
att tillråda, när det gällde skolungdom. Utskottet hade därför enligt reservanternas
mening bort i anslutning till motionerna I: 204 och II: 273 samt
II: 292 avstyrka den del av propositionen, som innebure förslag om sex dagars
sammanhängande övningar före den vanliga skolterminens början.

Den del av propositionen, som innefattade förslag örn ändamålsenligt utnyttjande
för civila idrotter och annan lämplig fysisk träning av icke-militär art,
hade dessa reservanter velat tillstyrka. Då emellertid de för dessa friluftsoch
idrottsdagar av de sakkunniga utarbetade planerna fått en vidsträcktare,
även militärt betonad omfattning (med skjutövningar m. m.), hade reservan -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
terna ansett en överarbetning nödvändig med beaktande av vad de i sin motivering
anfört.

5) av herr Joli. Nilsson i Malmö, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Viklund: Herr talman! Då jag tillhör dem, som vid statsutskottets
behandling av förevarande fråga anslutit sig till herr Bergmans reservation,
vill jag med några ord ange de skäl, som varit avgörande för mitt ståndpunktstagande.
Detta kan vara påkallat, då betydande åsiktsnyanser kunna
vara tillfinnandes även bland dem, som komma på samma linje vid en omröstning
i frågan.

Vad först angår de i propositionen föreslagna åtgärderna, som taga sikte
på skolungdomens fysiska fostran, kunna inga delade meningar råda därom.
Med den ämnesträngsel, som råder inom skolornas arbetsordningar, och med
det hetsande jäkt, som överbelastade kursplaner framtvinga, kräver hänsynen
till ungdomens hälsa, att alla uppslag syftande till vidgad fysisk träning beaktas.
Alla samhällsåtgärder, som kunna bidraga till att ge ungdomen kroppslig
spänst, stärka hälsan samt öva dess förmåga att klara praktiska uppgifter,
och detta under former som odla och stärka den kamratliga samlevnaden,
ligga naturligtvis helt i linje med skolans syfte.

Någon invändning kan inte heller enligt min mening resas mot det framförda
förslaget örn att låta de idrottsliga övningarna förenas med för ungdomen
passande civila beredskapsövningar. Sådana övningar kunna, rätt bedrivna,
med säkerhet förebygga att onödiga offer i människoliv och egendom
spillas, örn kriget med sitt förstörelseverk skulle komma över våra samhällen.
Intet bör därför eftersättas, när det gäller att minska de risker, som okunnighet,
villrådighet och panik bland ungdomen kunna innebära i farans stund.

Örn jag sålunda helt och fullt ansluter mig till de delar av regerings- och
utskottsförslaget, som röra åtgärder för främjande av den civila värntjänstutbildningen,
hyser jag däremot stora betänkligheter mot dess rent militära
del. Dessa betänkligheter äro för mig på intet sätt förestavade av moraliska
hänsyn. När landets vapenföra ungdom i dessa farans tider står med vapen
i band, beredd att bringa de största offer, och när hela vårt folk sätter sin
lit till ungdomens färdighet i vapnens bruk, då ter det sig åtminstone för
mig orimligt att anlägga några slags moraliserande synpunkter på här berörda
vapenövningar. Allra minst äro mina betänkligheter dikterade av någon
ljum inställning till vår militära beredskap, någon vacklande försvarsvilja eller
underskattande av de insatser, som i alla läger av såväl män som kvinnor göras
i försvarsbcredskapens tjänst överallt ute i landet.

Vad som för min del vållar tveksamhet inför de här föreslagna skjutövningarna
är svårigheten att komma till en verklig övertygelse örn dessa övningars
försvarsmilitära nytta och ändamålsenlighet. Örn det varit så, att de
för vårt militärväsen närmast ansvariga ansett en sådan anspänning av vår
försvarskraft erforderlig, att landets samtliga ynglingar mellan 15 och 20
år måste underkasta sig obligatorisk vapenövning, då hade åtgärden varit
begriplig. Men sådant behov föreligger tydligen inte, eller åtgärden anses åtminstone
inte lämplig. När det gäller huvudparten av landets manliga ungdom,
hänvisas den till hemvärnets organisationer, skytterörelsen och andra
utbildningsformer för sin värntjänstutbildning. Och härvidlag är anslutningen
frivillig och av den provisoriska karaktär, som betingas av nu rådande
förhållanden — någon annan ordning är viii inte heller möjlig, örn man inte
skall införa något slags värnplikt redan vid 15-årsåldern. Men när det gäller

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värnfjälistuthildning för skolungdom. (Forts.)
elen ringa bråkdel av landets ungdom, som läroverks- och med dem jämställd
ungdom dock utgör, vill man att dess militära värn tjänst skall obligatoriskt
inlemmas i det reguljära skolarbetet och därigenom få permanent karaktär.
Någon nämnvärd betydelse ur försvarsmilitär synpunkt under nu rådande
förhållanden kan man sålunda inte tillmäta denna ungdomens värntjänst.

Hos utskottets majoritet har den nya och som jag finner ödesdigra kategoriklyvning,
som här avses, åstadkommit åtskilliga bekymmer. Obligatorisk kvalificerad
värntjänstutbildning för en ringa minoritet av ungdomen och frivillig
sådan för den stora majoriteten Ilar tett sig oformlig ur den effektiva
beredskapens synpunkt. Därför har utskottsmajoriteten begärt skyndsam utredning
rörande liknande utbildning för den ungdom, som lämnat folkskolan
och gått ut i förvärvsarbete. I avvaktan på denna utredning vill man hänvisa
icke studerande ungdom mellan 15 och 20 år att deltaga i läroverksungdomens
skjutövningar. Hur detta skall kunna praktiskt ordnas, är jag inte
l^stånd att begripa. Den ungdom, som redan fått arbetsanställning, skulle i
så fall vänta med att taga sin semester, till dess skolungdomen har slutat sina
ferier, och då. resa in till läroverksstäderna och fira sin korta semester där
med skjutövningar tillsammans med läroverksungdomen. Mig förefaller en
sådan anordning dömd att misslyckas.

_ Enligt min övertygelse bör den kvalificerade värntjänsten för ungdom, som
ej uppnått värnpliktsåldern, vara frivillig, örn inte läget är sådant att den bör
kallas till militära kaserner. Vidare bör den vara så ordnad att ungdom av
alla kategorier får fullgöra den samtidigt. En kategoriklyvning, som hänvisar
den intellektuella ungdomen till ett läger och övrig ungdom till ett annat,
kan jag inte finna lycklig. Övningarna böra vara gemensamma och ske under
sådana former, att deras försvarsmilitära målsättning hålles klart i sikte. Jag
anser inte att det föreligger något hinder för att hemvärnet, i den mån detta
är möjligt, påtager sig denna uppgift. Jag tror att samhället mår bäst av att
dessa övningar göras gemensamma. Med hänsyn till de påfrestningar, som
vårt samhälle säkert kommer att utsättas för även efter denna krigskatastrof,
och till den fulländning, som propagandaväsendet i våra dagar uppnått, och
det sätt, varpå propagandan söker sig till lätt mottagliga sinnen, finner jag
det inte lyckligt att olika socialgrupper skiljas åt och var på sitt håll utrustas
med depåer av skjutvapen och ammunition. Därigenom kan misstänksamhet,
split och söndring uppstå bland ungdomen, till obotlig skada för det försvarsväsen,
som man avsåg att stödja med anordningen.

Med denna min inställning till förevarande fråga kan jag inte vara med
örn att den kvalificerade värntjänstutbildningen skall ske under de former,
som i Kungl. Maj :ts proposition och i utskottets förslag här ifrågasättas.
Däremot biträder jag fullt och helt propositionen och utskottets förslag, när
det gäller åtgärder till främjande av skolungdomens fysiska fostran och den
civila värntjänstutbildning, som kan förenas därmed. Då herr Bergmans m. fl.
reservation ger uttryck för en inställning i frågan, som närmast sammanfaller
med min, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

I detta anförande instämde herrar Olovson i Västerås, Bergström, Nilsson i
Landskrona, Andersson i Munkaljungby, Falk, Eriksson i Sandby, Pettersson
i Norregård, Hedqvist, Mårtensson, Andersson i Mölndal, Lundgren, Larsson
i Mörlanda, Svensson i Alingsås, Andersson i Hyssna. Persson i Tidaholm,
Sundström i Vikmanshyttan, Berg, Jonsson i Haverö, Mäler, Jonsson i Alsen,
Åkerström och Ekdahl.

Herr Nilsson i Norrlångträsk: Herr talman! Efter den mycket hårda och
sakliga kritik, som det först framlagda sakkunnigebetänkandet i värntjänstfrå -

Fredagen den 20 juni 1941 £. m.

Nr 41.

Värntiänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
gan rönte, från såväl talarstolar som tidningspress, hade jag hoppats — och
jag tror att denna förhoppning delades av ett stort antal föräldrar och lärare i
detta land — att något förslag örn värntjänst icke .skulle komma att föreläggas
riksdagen, åtminstone icke detta år. Dessa förhoppningar blevo emellertid
grusade.

Nu är jag givetvis villig att erkänna, att Kungl. Maj :ts förslag, som ju av
utskottsmajoriteten i huvudsak tillstyrkts, utgör en väsentlig förbättring av
det ursprungliga .sakkunnigebetänkandet. Men därmed äro icke de farhågor
avlägsnade, som jag och mångå med mig hysa härvidlag. Vi ha tyvärr fått
göra den erfarenheten på dylika områden, att när man en gång har sagt a,
så tvingas man snart att säga b, o. s. v., något som jag häromdagen såg en
Stockholmstidning räkna med såsom helt naturligt när det gäller denna sak.
På detta sätt glider man lätt in på en väg, som man från början icke avsåg
eller önskade att gå. Det förslag, som vi nu ha att taga ställning till, är tydligen
endast ett första steg fram mot en utveckling, som jag för min del icke
anser önskvärd.

Jag var sistlidna vinter i tillfälle att åhöra ett föredrag av överste Bertil
Uggla, vilken ju är en av de sakkunnige, som utformat det ursprungliga betänkandet.
Han påpekade inledningsvis, att orsaken till att detta förslag framkommit
var den mentalitet, som nu var förhärskande i stora delar av världen
och som även tagit sig uttryck i överfallet på Finland förra vintern. Såvitt
jag kunde förstå, ansåg talaren denna mentalitet farlig och att den kunde utgöra
ett hot även mot vårt land. Ingen torde väl vara blind för att denna mentalitet
har grundlagts redan på ett tidigt stadium hos den generation, som växt
upp under de senaste åren i Europa, genom att den övats för och inställts på
krigiska uppgifter.

För endast ett par år tillbaka fälldes ju från allo håll i vårt land en enhällig
förkastelsedom över den militarisering av barn och ungdom, som förekom
i våra södra grannstater. Det är ju lätt att förstå, att i ett land, där man tydligen
räknat med kriget som en naturlig konsekvens, alla möjligheter utnyttjats
för att skapa krigsmentalitet inom landet. Säkerligen vinnes detta syfte
bäst, örn denna inställning grundlägges redan i tidiga barnaår. Däremot
är det förvånansvärt, att man i ett land som vårt, där man alltid varit överens
örn att endast vidtaga sådana åtgärder, som kunde trygga freden, nu är färdig
att acceptera de metoder, över vilka man tidigare uttalat sin förkastelsedom.
Det måste vara ägnat att väcka allvarliga farhågor, örn vi nu slå in på
en helt och hållet ny väg i detta avseende, vilket jag utan tvekan anser att det
nu föreliggande värntjänstförslaget representerar.

En hel del myndigheter och styrelser ha såsom svar på en Lill dem ställd
remiss avgivit mer eller mindre positiva yttranden över _ förslaget. Men det
finns en annan grupp medborgare i landet, som icke blivit i tillfälle att avgiva
något yttrande men som enligt mitt förmenande borde lia fått ett avgörande
ord med i laget, när det gäller denna fråga, och det är barnens föräldrar. Deras
inställning till förslaget har säkerligen tolkats på ett riktigt sätt av fru
Wsern-Bugge, då hon vid ett opinionsmöte i värntjänstfrågan för någon tid
sedan yttrade bl. a.: »Föräldrarna lia haft äran föda barnen till världen, men

sedan betraktas tydligen barnen som statsegendom.---— Att barnens lek

skall mynna ut i värntjänst är för oss mödrar något fasansfullt. Barnen tillhöra
inte staten, de tillhöra också föräldrarna och sig själva. Låt dem slippa

känslan av att vara ''statsegendom! -----Vi måste vara på vår vakt, så att

barnen inte smusslas in i våldstankens regioner. Från värntjänst glida de
lätt över till våldstjänst.»

Jag är övertygad örn, herr talman, att detta uttalande tolkar vad tusentals

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
mödrar tänka och känna inför denna sak. Framför allt i en tid som denna, då
en kraftig propaganda för folkökning gör sig gällande, måhända med ali rätt,
synes det mig nödvändigt, att man åtminstone respekterar de allra enklaste
krav från föräldrarnas sida, när de vilja värna sina barn från sådana inflytelser,
som de för sin del icke anse önskvärda.

Jag är medveten örn, herr talman, att den invändningen har gjorts och förmodligen
kommer att göras även här i dag, att man överdriver i sina omdömen
örn det föreliggande värntjänstförslaget på grund av att det tidigare utformade
sakkunnigebetänkandet ju gick mycket längre, etc. Jag har dock en känsla
av att det nu framlagda förslaget, örn det antages, icke utgör någon som helst
garanti för att det hela stannar blott vid detta. Man tar här, såsom jag redan
sagt, det första steget men sannolikt icke det sista. För övrigt är det icke
träningarna i de olika grenar, som förslaget åsyftar, som jag anser vara det
värsta — en pojke kan lära sig skjuta och hantera ett gevär utan att man vill
påstå att detta skadar på något sätt — utan det är den anda och mentalitet,
som framskapas i och genom att man sätter denna sak i system, som åtminstone
jag för min del anser vara det betänkligaste.

Med detta har jag, herr talman, velat deklarera min principiella inställning
till det föreliggande värntjänstförslaget. Den utvidgning, som föreslås beträffande
ungdomens fysiska fostran i såväl folkskolan som de högre skolorna,
när det gäller idrott och annan fysisk träning, har jag ingen anledning att nu
yttra mig örn, då jag anser att denna fråga bör behandlas i ett annat sammanhang
och icke i samband med förslaget om obligatorisk värntjänst.

Jag skulle alltså, herr talman, helst vilja yrka avslag på hela det föreliggande
förslaget. Då det emellertid synes mig angeläget att alla, som icke
önska införande av militärövningar i skolorna, samlas på en linje i denna fråga
och då den av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen i det närmaste ansluter
sig till de synpunkter jag här framhållit, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till denna reservation.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Som herr talmannen har märkt
har i detta ärende på sätt och vis en omröstning redan ägt rum i andra kammaren.
Det skedde strax efter det propositionen var avlämnad. Man fattade
ståndpunkt raskt och bestämt, innan, utskottet hade tillfälle att pröva ärendet,
och det är sålunda en betydande del — bortemot hälften åtminstone av kammarens
ledamöter — som redan är bunden med avseende på sitt ställningstagande.
Då därtill kommer, att i dag på talarlistan många eljest ganska försynta
och tillbakadragna riksdagsledamöter ha anmält sig som opponenter i syfte
att försöka övertyga den återstående delen av kammaren örn det olämpliga i de
principer, som ligga till grund för Kungl. Maj :ts proposition, skulle man kanske
kunna tycka, att det ter sig ganska hopplöst för dem som vilja lia ett positivt
beslut i ärendet och att de överhuvud taget icke skulle yttra sig i denna fråga.
Jag är emellertid inte beredd att ge upp fältet utan strid.

Hå grund av innehållet i den föregående talarens anförande, som i sak gick
stick i stäv mot den första opponentens, tror jag inte det är alldeles ur vägen
att försöka ge ett besked örn den åskådning, som ligger till grund för deras
uppfattning som önska ett positivt beslut i ärendet i år. Jag skall åtminstone
försöka att lämpa en redogörelse för min egen åskådning.

Tyvärr lär det nog vara så, att ingen i denna församling kap stiga upp och
säga, att vi äro alldeles säkra här i landet att undgå krigets olyckor. Det har
gjorts och göres alltjämt allvarliga, hittills framgångsrika försök att hålla oss
utanför kriget, men vi nödgas nog allesamman göra oss förtrogna med den tanken,
att detta kanske inte i längden kan lyckas. Alla äro nog beredda att

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

V är ntfän stutbildning för skolungdom. (Forts.)
erkänna att nian får resonera på det sättet, men om man innerst inne vill taga
konsekvenserna av resonemanget är väl kanske icke så säkert. De bestämda
opponenterna, som helst skulle vilja yrka avslag på liela förslaget, säga att
man skall skydda barnen. Jag bär hört det anföras även i diskussionen, att
man skall skydda de unga. Man frågar: varför skall skolungdomen behöva i
förtid erinras örn ett krigs realiteter? Håll barnen och de unga utanför! ■—-Detta låter ju säga sig, och det låter ju humanitärt i allra högsta grad, men
örn det i verkligheten är det är en annan sak. Det är en tro och ett hopp,
att man skall kunna hålla ungdomen utanför eländet, som den bistra verkligheten
slår sönder och slår sönder i ett ögonblick, då det kanske är för sent att
göra någonting.

Krigets karaktär numera är sådan, att det drabbar alla och ställer krav på
alla, som äga medvetande och reflexions förin aga. Försvarsberedskapen har en
vidare innebörd nu än förr. Det är inte längre bara en fråga örn åstadkommande
i största möjliga utsträckning av rent militära materiella resurser. Det är numera
mer än någonsin en, fråga örn folkets moraliska kraft och örn civilbefolkningens
förmåga att skydda sig under vidriga omständigheter. Jag skulle tro
att vi allesamman hysa den uppfattningen, till och med den föregående ärade
talaren.

Det är på grundval av denna åskådning, som jag för min del har tagit ställning
till det föreliggande regeringsförslaget. Man har nu i diskussionen — i en
för övrigt ganska förvirrad diskussion utanför riksdagen och jag kanske kan
säga även inom riksdagen — gjort detta förslag till en fråga örn skjutövningar
i främsta hand, en fråga om skjutövningar vid läroverken. Detta är emellertid
från oppositionens sida ett sätt att förenkla problemet och göra det bekvämt
för sig. Under ett krig ställes det anspråket på civilbefolkningen, att den
skall kunna reda sig i besvärligheterna utan alltför mycket handledning och
utan alltför mycket hjälp av andra. Detta anspråk gäller icke blott den
vuxna befolkningen utan det gäller även — det veta vi nu av erfarenhet — ungdomen
i och över skolåldern. Under sådana omständigheter tarvas det träning,
icke blott för de äldre, för medborgarna i allmänhet, utan även för den
ungdom, som är i stånd att tillgodogöra sig en dylik träning. Det fordras övning
för att tillägna sig en rad av färdigheter av dels idrottslig och dels annan
art. För närvarande brister det åtskilligt i den svenska ungdomens beredskap
i fråga örn många dylika färdigheter, och det brister sannerligen inte minst
hos den svenska landsbygdsungdomep. Jag kanske återkommer till detta senare
i mitt anförande. De färdigheter, som man allmänt torde vara ense om
att försöka begåva ungdomen med, äro uppräknade mycket noggrant i utskottsbetänkandet,
och jag skall icke uppehålla mig vid dem. Jag skall bara kort
och gott säga, att de alla ha till syfte att göra medborgarna -—- de unga såväl
som så småningom de äldre — beredda att i största möjliga utsträckning först
och främst hjälpa sig själva under ett krigs förödelse och att sedan stödja
andra. Detta är det väsentliga syftet med dylika övningar, och det är detta,
som utskottets majoritet och huvudreservanterna i utskottet velat trycka på —
jag tillåter mig säga i högre grad än vad som sker i den kungl, propositionen.

_ I betänkandet har man också framhävt betydelsen av gemensamma friluftsövningar
för läroverkens och folkskolornas ungdom. Det är måhända vad skjutövningarna
i gymnasiet beträffar en from och naiv förhoppning att tro, att det
skall kunna vara möjligt att få den ungdom, som befinner sig ute i förvärvsarbete,
att deltaga i läroverkens kvalificerade värntjänstövningar. När det
emellertid gäller de förberedande elementära övningarna vid liiroverken, tror jag
inte det vore omöjligt att ordna det så, att man i största möjliga utsträckning

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 £. m.

V är nt jäns tu thil dylin q för skolungdom. (Forts.)
får gemensamma friluftsdagar, där folkskolornas och läroverkens ungdom föras
tillsammans under samma ledare. Jag skulle vilja passa på att säga någonting
i det här sammanhanget, som gör mig misstrodd och hatad även bland
läroverkslärarna — jag är det förut som bekant bland folkskolans lärare —
och det är, att jag gärna skulle vilja se folkskolans lärare i största möjliga utsträckning
tjänstgöra såsom ledare av dessa gemensamma friluftsövningar.
Jag säger inte detta av någon slags artighet mot folkskollärarkåren, som jaginte
har någon anledning att vara särskilt överdrivet artig emot, utan jag säger
det därför att jag anser det vara riktigt. Jag har nämligen på grundval
av den erfarenhet jag har funnit, att folkskolans lärare äro bättre skickade,
i varje fall mycket mera intresserade av att taga de unga örn hand, att hjälpa
och leda dem och försöka förstå dem vid övningar utanför skolan på friluftsdagar
och exkursioner än vad fallet ofta är nied lärarna i läroverken. Det finnes
naturligtvis undantag å ömse håll, men jag tror att mitt omdöme i stort
sett är riktigt. Genom en sådan anordning hade man, sammanfört — jag höll
på att säga på demokratisk grund — en del av övningsundervisningen i våra
skolor.

I detta sammanhang kanske jag bör passa på att säga några ord örn herr
Bergmans m. fl. reservation och herr Viklunds argumentering för densamma.
Den, som har läst motiveringen till herr Bergmans m. fl. reservation och uppmärksamt
åhört herr Viklunds anförande, skall lägga märke till att reservationen
och argumentationen i hans anförande icke riktigt passa ihop. I reservationen
intager man så vitt jag förstår en principiellt mycket avvisande ''hållning
mot alla kvalificerade värntjänstövningar, vilket herr Viklund ingalunda
vill göra, men han ville lia dessa övningar så ordnade, att de icke fingo någon
exklusiv social karaktär, vilket de få enligt Kungl. Maj :ts proposition —- detta
blir emellertid i mindre utsträckning fallet enligt utskottsutlåtandet och ännu
mindre enligt den reservation, som jag har tillåtit mig att underteckna. I
detta fall går alltså argumenteringen här ifrån talarstolen och reservationen
inte riktigt bra ihop.

Det är emellertid en annan sak, som jag i detta sammanhang skulle vilja fästa
uppmärksamheten vid. Det är att när det gäller de elementära övningarna i sådana
färdigheter, som vi inte kunna kalla militära, men som i alla fall äro nödvändiga
för medborgarnas skydd, utesluter den Bergmanska reservationen ungdomen
på landsbygden. Det kanske damerna och herrarna inte ha lagt märke
till. Det uppstår på detta sätt en gruppering mellan städernas och landsbygdens
ungdom. Städernas ungdom bör enligt reservanternas uppfattning få denna
militära övning, men landsbygdens ungdom anses inte behöva den, närmast
därför att reservanterna föreställa sig att man på landet har frisk luft i alla
fall. Man har förenklat problemet och betraktat det hela som ett slags övningar
i friluftsliv, och sådana anser man att landsbygdens ungdom icke behöver.
Men landsbygdens ungdom behöver t. ex. lära sig — kanske i högre grad än
städernas ungdom —• en färdighet, som är av högst elementär beskaffenhet,
nämligen simning.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid herr Bergmans lii. fl. reservation.
Jag har emellertid ansett, att det kunde vara nödvändigt att belysa dess karaktär.
Den går som sagt inte riktigt bra ihop med herr Viklunds argumentering
— det måste jag uppriktigt säga — och den passar naturligtvis inte alls
ihop med hela det resonemang, som herr Nilsson i Norrlångträsk anförde.

Den reservation, för vilken herr Per Gustafsson m. fl. stå antecknade och
som även jag biträtt inom utskottet, bygger vad de kvalificerade värntjänstövningarna
beträffar på den uppfattningen, att vapenövningar icke böra förekomma
för ungdom under 16 år. Denna reservation innebär sålunda en anslut -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

V arn t jåns tulln leinin q för skolungdom. (Forts.)
ning till elen motion, som i kammaren är förebringad av herran Lindén och Johansson
i Kalmar.

Jag anser, att genom att man inskränker vapenövningarna tills vidare till
gymnasiets tre högsta klasser, som det blir i praktiken, är det en ståndpunkt,
som är hållbar av framför allt två olika skäl. Så vitt jag förstår, är det icke
möjligt att införa kvalificerade värntjänstövningar vid alla läroverk eller alla
realskolor. En stor del av våra realskolor, som framför allt äro så kallade samrealskolor,
äro så små eller ha i varje fall så litet antal manliga elever i de
högsta realskoleklasserna, att det blir praktiskt omöjligt att ordna några kvalificerade
övningar i dessa skolor. Det blir sålunda blott i ett visst antal realskolor
— huru stort vet man icke nu ■— som man skulle kunna få tillgodogöra sig
en sådan högre värntjänstutbildning.

Men jag har ett annat skäl, och det är för mig avgörande. Örn, såsom jag
önskade, och som jag tyckte, att herr Viklund också önskade, tillfälle skulle så
småningom kunna beredas annan ungdom än den, som går i läroverken ■— alltså
all ungdom inom vissa åldersgrupper -— att få mera kvalificerad värntjänstutbildning,
örn så önskas, kan man knappast begynna med denna undervisning,
förrän vederbörande fyllt 16 år. I verkligheten torde man — vare sig dessa övningar
komma att bli frivilliga eller det blir en plikt för all duglig ungdom
att vara med — förvisso icke kunna gå längre ned än till den undre gräns, som
nu gäller för inträde i hemvärnet. Riksdagen deklarerade, så vitt jag kunnat
uppfatta det, i fjol ganska tydligt sin vilja att pröva ett förslag örn en sådan
ungdomsutbildning, som det nu är fråga örn. Det är möjligt, att detta beslut,
som då icke väckte någon opposition vare sig i statsutskottet eller i riksdagen,
var fattat i ett stämningsläge, och en hel del, som nu sitta i kammaren, kunna
ju för övrigt svära sig fria från detta beslut, eftersom de icke varit med därom.
De kunna säga, att hade de varit med, hade de icke fallit för denna stämning,
som måhända gjorde sig gällande i riksdagen. För dem åter, som varit med
därom, i varje fall för min egen del känner jag ansvaret så pass stort, att jag
icke har någon anledning att rygga för den åsikt, som väl i alla fall fick anses
ligga, till grund för fjolårets riksdagsbeslut. Jag skulle på det högsta beklaga,
örn riksdagen skulle fatta ett negativt beslut i detta ärende.

Innan jag slutar, skulle jag vilja betona, att örn kammarens ledamöter omsorgsfullt
läst utlåtandet — och det vågar jag förutsätta — torde de ha kunnat
märka, att denna likställighet, denna demokratiska ordning i fråga örn
värntjänstutbildningen, som man talar för och är intresserad för, på det
allra kraftigaste understrukits dels av utskottet och dels av huvudreservanterna.
Jag skulle, som sagt, på det högsta beklaga ett beslut, som kunde anses vara
negativt, och jag betraktar faktiskt ett bifall till herr Bergmans reservation såsom
ganska negativt. Jag är emellertid angelägen örn att säga, att ett sådant
beslut ju icke får uppfattas såsom ett uttryck för en förklening av viljan hos
vårt folk och dess representanter i riksdagen att värna vårt oberoende och vår
neutralitet. Jag förutsätter, att den viljan är lika stark nu som den var i fjol
vid denna tid. Jag fruktar emellertid för att det beslut, som i viss mån skjuter
frågan på framtiden, och som i varje fall avvisar den s. k. kvalificerade värntjänstutbildningen,
skulle komma att utläggas på vissa håll, där nian har intresse
av att göra det, som en moralisk uppluckring av den svenska fronten, och
det vill jag för min del i varje fall icke vara med örn att biträda.

Det tjänar kanske icke så mycket till att be örn ett positivt beslut, men jag
.skulle vilja vädja till kammaren att fatta ett sådant. Jag skulle kunna tro,
att efter allt vad jag hört i fråga örn deklarationer från några, som varit med
på avslagsmotionerna, det icke skulle vara alldeles omöjligt för en och annan
av deni att nu, sedan utlåtandet fått i sin motivering den utformning, som

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Vdryitjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
det har, och sedan huvudreservanterna åstadkommit en rensning ■— örn jag får
uttrycka mig så vanvördigt, men det är icke ett riktigt uttryck — av Kungl.
Maj :ts proposition, skulle det icke vara omöjligt, säger jag, att biträda åtminstone
den reservation, som vid utskottsutlåtandet är antecknad av herr Per Gustafsson
m. fl., och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herr Hallén.

Herr Lindén: Herr talman! Jag hade tillfälle att åhöra en del av debatten
angående värntjänsten i första kammaren och lade då märke till ett yttrande
av statsrådet Bagge, i vilket han betygade, att de sakkunniga utfört ett synnerligen
gott arbete. Det är möjligt, att rent tekniskt de sakkunnigas arbete
måste betraktas såsom ganska förnämligt. Åtskilliga av deras planer till t. ex.
friluftsdagar och idrottsdagar måste betraktas såsom goda, men på en punkt
äro de sakkunniga den yttersta orsaken och den yttersta roten till den verkligt
förvirrade situation, i vilken riksdagen kommit. De sakkunniga ha nämligen
med sitt förslag givit anledning till denna ovanligt intensiva diskussion. För
många av oss, som sitta i denna kammare, är väl ändå saken sådan, att den inställning,
vi måste taga till de sakkunnigas värntjänstförslag, är icke densamma,
som vi ha att intaga, när vi skola överväga Kungl. Maj:ts proposition
eller statsutskottets utlåtande. Värntjänstutbildningssakkunnigas förslag sköts
sönder i den svenska pressen och sköts sönder på opinionsmöten, och det sköts
sönder med rätta. Man har först och främst hängt upp åtskilligt av argumenteringen
på en, låt mig säga, tidspsykos, där orden »värn» och »beredskap» användas
för att driva fram en uppfattning och driva fram åtgärder, vilka man
icke hade någon nytta av. Man plockade fram någonting sådant som handgranatkastning,
man talade örn korthållsskjutning i folkskolan, och man talade
örn obligatoriska sommarläger o. s. v. Mot detta reagerade det svenska folket,
och det svenska folket reagerade kanske ännu mera mot den anda, som präglat
de sakkunnigas utlåtande. På sid. 9 i de sakkunnigas betänkande står bl. a.
följande: »För den äldre generationen måste det framstå såsom en plikt att
giva det uppväxande släktet alla rimliga möjligheter och tillfällen att utbilda
sig för att värna örn det land, där det fötts, och som det tagit i arv av sina
fäder och skall lämna till sina efterkommande.» Örn den saken må vi kanske
vara eniga, men så fortsätter man: »De unga skola läras att förstå, att de äro
lemmar i fosterlandets stora organism, och att individen måste lyda de skrivna
och oskrivna lagar, som syfta till det helas väl, till familjens, till skolans, till
bygdens och fosterlandets väl. Den naturliga auktoritetstron får icke undergrävas,
och lydnadsplikten skall anammas som ett samhällets nödvändiga och
självklara krav.»

Det var mångå, som menade, att detta var kronan på verket. Man beskyllde
emellertid de sakkunniga för att de gjort sig skyldiga till import och voro för
övrigt på det klara med att detta var väsensfrämmande för oss. Vid den tidpunkten
var jag en mycket bestämd motståndare till saken, men jag hävdade
för min del i tal och skrift den uppfattningen, att örn man kunde gallra bort
ur de sakkunnigas förslag sådant som var stötande, onödigt eller kanske till
och med rent av skadligt, kunde man ändå acceptera någonting, som
kallades värntjänst, även om namnet i och för sig är ett ganska orimligt
namn. Kungl. Maj :ts proposition tog bort åtskilliga av överdrifterna. Jag har
därför, såsom herr Jonsson i Eskilstuna för mig, att Kungl. Maj:ts proposition
icke kom att ligga till grund för avslagsmotionärernas yrkande, utan avslagsmotionärerna
levde uppenbarligen kvar i den atmosfär och den anda, som de
sakkunniga skapat.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Nu är förhållandet, att i diskussionen om värntjänsten man olika uppfattat
två begrepp, som man enligt min mening bör strängt skilja på. Jag hörde i
första kammaren försvarsminister Skölds briljanta anförande, vari han bl. a.
uttalade ungefär som så, att den svenska ungdomen skall lära sig att dö för
sitt land. Jag förstår vad som ligger bakom, men jag skulle velat uttrycka det
på annat sätt. Jag skulle velat säga, att den svenska ungdomen skall fostras
att lära sig kunna slåss för det land, som den skall hjälpa att bygga upp, och
vars framtid den skall hävda. För mig är icke det väsentliga att skapa
goda soldater eller överhuvud taget skapa ett. gott soldatmaterial, utan
för mig är det väsentliga att vidtaga sådana åtgärder, som skapa förstklassiga
medborgare, vilka dessutom ha en bestämd och egen önskan
att värna det som deras fäder byggt, och som de själva en gång skola bygga
vidare på. Det är väl ändå icke förmätet att här i kammaren hänvisa till det
förhållandet, att Sveriges socialdemokrater i dag framträda såsom ovanligt
välkvalificerade försvarsvänner. Men vi framträda icke såsom försvarsvänner,
därför att vi ändrat synpunkt, när det gäller låt oss säga pacifismen eller när
det gäller vår beklämning inför krig och dylikt, utan vi ha gått med på ett
starkt försvar, därför att vi icke vilja se något av det, som svensk arbetarrörelse
varit med örn att bygga upp, spolierat.

Jag ser denna fråga, om jag får använda det vedertagna begreppet, örn
värntjänstutbildning på precis samma sätt. För mig är den överväldigande
delen av Kungl. Maj :ts förslag eller i varje fall av det förslag, som statsutskottet
kommit till, ingenting annat än en åtgärd från statsmakternas sida att medverka
till ett höjande av den moraliska, kanske också den intellektuella, men
framför allt den fysiska motståndskraften hos svenska folket i syfte att skapa
goda medborgare. Därför ber jag kammarens ärade ledamöter vara vänliga
att skilja på detta: en fysisk fostran i avsikt att skapa goda medborgare och
den mer eller mindre kvalificerade påbyggnad, som värn tjänsten innebär. Jag
skulle för min del ansett det lyckligt, örn man i den offentliga diskussionen
redan på ett tidigt stadium skilt på denna fysiska fostran för ungdom och
värntjänsten eller — låt oss säga — detta mellanled mellan en inom skolan
organiserad och ledd fysisk fostran och exempelvis den allmänna värnplikten.
Den fysiska spänsten måste vara förutsättningen för att det skall kunna bli
goda medborgare.

Jag skall, herr talman, icke gå in i detalj på huru jag ser denna fråga örn
fysisk fostran i skolan, men det är en sak av ganska avgörande betydelse.
Mångå i kammaren mena i diskussioner man och man emellan, att örn man
ville ta det, som anses vara det väsentliga, nämligen fysisk fostran, kan man
lika väl taga den av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen som statsutskottets
utlåtande. Enligt min mening är detta en fullständigt falsk uppfattning.
Den Bergmanska reservationen sträcker sig icke på långt när så långt
som Kungl. Maj:ts proposition. Jag tror icke, att jag föregriper herr statsrådet
i ämbetet, om jag föreställer mig, att han kommer att meddela, att Kungl. Maj:t
anbefallt skolöverstyrelsen att göra i ordning planer för fysisk fostran även i
folkskolan. Den Bergmanska reservationen sträcker sig icke dit. Denna reservation
säger ifrån att de friluftsdagar, som man har i läroverken, böra
genomföras för städernas och andra tättbebyggda samhällens äldre folkskoleungdom,
men märk viii, att de .skulle icke införas på landsbygden. Det är alldeles,
såsom herr Conrad Jonsson sade, att den kvalificerade delen av det avsnitt,
som gäller fysisk fostran, anses icke vara nödvändig på landsbygden
utan man begränsar sig diir till frisk luft. Därigenom gagnas säkerligen samförståndet
mellan de olika klassernas ungdom, säger man sedan, och man
hinder ihop det med friluftsutflykter och övningar i civila idrotter. Dessutom

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
har man icke tänkt på att den nuvarande organisationsformen för fysisk fostran
på landsbygden är frivillig.

Jag måste för min del ärligt medge, att det är beklämmande att behöva deltaga
i ett positivt beslut, som innebär en kvalificerad värntjänstutbildning.
Jag är sannerligen icke någon vän av militarismen men lika väl som enskild
nian måste anpassa sig efter de förhållanden, under vilka han lever, lika väl
måste en stat och en nation anpassa sig efter tidsförhållandena. Det är möjligt,
att vi icke nu lia någon nytta av en kvalificerad värntjänst, men ingen
inom svenska riksdagen kan ens förhoppningsfullt tro, att utvecklingen sedan
1914 nu ganska snabbt skall förbytas i, låt oss säga, en pacificering av världen.

Man har talat örn nödvändigheten av att ungdomen skall utbildas för att få
vissa personliga färdigheter. Även på den punkten skall jag icke slösa någon
tid. Jag kan emellertid för min del säga, att jag accepterar den kvalificerade
värntjänsten såsom en otrevlig, men alltjämt nödvändig tidsföreteelse, och jag
kan acceptera den, sedan i Kungl. Maj :ts förslag och i statsutskottets utlåtande
de värsta överdrifterna äro bortskurna. Ekvationen har sålunda blivit hyfsad,
och den offentliga kritik, som vi fört under månader, har nyttiggjorts och
uppmärksammats av statsrådet och utskottet. Jag har svårt att föreställa
mig, att vi verkligen skulle kunna begära mer av Kungl. Maj :t än att Kungl.
Maj :t tar bort något mer än vad många av oss egentligen vilja ha borttaget.
Vad som återstår borde man väl rimligen kunna acceptera. Det är enligt min
syn på saken också av ett betydande värde, att värntjänsten kommer in under
skolans ledning och under samhällets kontroll, samt att den kommer ■—
jag tackar herr Conrad Jonsson för berömmet — under ledning av folkskollärare,
som äro kapabla att taga hand örn den svenska ungdomen. Det är svårt
att kontrollera en helt och hållet frivillig utbildning.

Jag hyser ganska stora sympatier i många stycken för motionen, nr 278. Jag
har, å ena sidan, svårt att begripa, varför man icke skulle kunna lägga in fysisk
fostran även med en något kvalificerad påbyggnad såsom skolämne och
därigenom få det hela under samhällets kontroll, men, å andra sidan, är det
påtagligt att denna värntjänstidé, om den skall bli av något värde, måste förankras
hos folket och i folkets förtroende. Den får åtminstone icke bli en
exklusiv historia. Den får icke endast omfatta några få människor, som av olika
förhållanden satts i tillfälle att få en alldeles särskild kvalificerad utbildning.
Den får icke leda till misstro. Här skulle man väl kunna tala örn att
Caesars hustru får icke ens misstänkas.

Det är detta, som gett anledning till den motion som jag har väckt, och
som väl också har legat till grund för statsutskottets förslag att komplettera
den av Kungl. Maj :t föreslagna obligatoriska kvalificerade värntjänsten i skolorna
med en frivillig värntjänst utanför skolorna, avsedd för den ungdom,
som icke i skolan har varit i tillfälle att komma i åtnjutande av värntjänstutbildning.
Det är en demokratisk anordning och den ger alla dem, som misstänksamt
se på den exklusiva anordningen, att en liten grupp bleve särskilt utbildad,
ett tillfälle och en betydande möjlighet att neutralisera de vådor, som
skulle kunna ligga däruti. Den utredning, som statsutskottet har begärt, må
ju kunna påvisa de möjligheter, som finnas att ordna den saken.

Åldern för den kvalificerade värntjänsten har givit anledning till mycken
diskussion. De sakkunniga, och det är en av anledningarna till missnöjet med
deras förslag, ville draga gränsen ända ned till 12 år, införa korthållsskjutning
i folkskolan och handgranatkastning, även om det nu endast skulle vara
attrapper. Ibland har jag frågat mig, hur svenska folket skulle ha reagerat,
örn de sakkunniga hade varit psykologiskt betonade nog att tala örn »slungkastning»
i stället för örn »handgranatkastning» och så låta göra slungor,

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildninp för skolungdom. (Forts.)
som liknade handgranater. Det är emellertid en sak för sig. De ville emellertid
draga ned skjutningsåldern till 12 år eller, som en aktad ledamot av
kammaren^ i annat sammanhang uttryckte saken, sänka värnpliktsåldern till
12 år. Kungl. Maj:t har bland annat på skolöverstyrelsens förslag valt
åldern 15 år. En aktad talare i första kammaren pläderade också för denna
ålder bland annat med ett citat av Runeberg: »Vid femton år gevär han
tog.» Han kunde gärna ha tillagt fortsättningen: »Vid sjutton var han
man.» Sextonårsgränsen blir redan ur den synpunkten ett ganska naturligt
medeltal. Den blir naturlig också därigenom, att arméchefen har ansett
den åldern vara den bästa. Man har den i vår sociallagstiftning som en
minderårighetsgräns, och man har den åldern även när det gäller hemvärnet.
Några reservanter i statsutskottet lia emellertid gått ännu längre och
sagt, att man bör hålla icke blott realskolan utan också den lägsta ringen på
gymnasiet utanför. Den kvalificerade värntjänstutbildningen skulle alltså komma
att omfatta huvudsakligen gymnasiets tre högsta ringar, varigenom, som
det har sagts, utbildningskadern sänkes från 12,000 örn året till ungefär 7,000.
Nu måste jag säga, att med min principiella syn på saken spelar det ingen roll,
örn det endast är 7,000 skolungdomar, som utbildas obligatoriskt örn året i
stället för 12,000, ty värntjänsten får i alla fall icke den stora eller kanske
rättare -sagt ens den lilla betydelse, som vi hoppas på, om icke bakom densamma
står den överväldigande delen av Sveriges folk och framför allt Sveriges
ungdom. Det är också därför, som man så småningom måste komma till den
slutsatsen, att den frivilliga utbildningen för den ungdom, som icke har varit
i tillfälle att deltaga i skolans värntjänstutbildning, måste animeras, ty endast
därigenom kan denna få en tillfredsställande bredd. Nå vi icke genom denna
frivilliga, utbildning, som kompletterar den obligatoriska kvalificerade värntjänsten
i skolan, denna tillfredsställande bredd, ja, då måste talet örn det
svenska folkets liv-svilja vara felaktigt, och då betyder det också, att den obligatoriska
värn tjänsten icke kan ha någon särskild betydelse.

Jag har därför, herr talman, den uppfattningen, att man bör acceptera statsutskottets
förslag framför Kungl. Maj :ts men att man bör acceptera statsutskottets
förslag med den ändring., som föreslås i den av herr Per Gustafsson
m. fl. avgivna reservationen, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Härefter yttrade

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag skulle först vilja säga några ord örn förhistorien till denna proposition,
eftersom den ju har varit ganska mycket debatterad och tydligen också har
legat till grund för ställnings- eller kanske rättare sagt stämningstagandet
i fråga om detta ärende på ett tidigare stadium.

Såsom herr Conrad Jonsson redan har erinrat var det på det sättet, att vid
1940 års riksdag väcktes en motion örn att riksdagen skulle begära en utredning
örn införandet av skjututbildning för gossar samt utbildning i röda korsoch
lottaverksamhet för flickor vid de högre allmänna läroverken och motsvarande
läroanstalter. Det förelåg då icke några delade meningar vare sig i utskottet
eller i kamrarna örn den saken, och riksdagen beslöt avlåta en skrivelse
i ämnet. När riksdagen begär en utredning, har man ju den uppfattningen,
att riksdagen också menar, att det är önskvärt att genomföra själva
saken, örn det efter utredningens avslutande visar sig, att saken ligger så till,
att man kan göra det. Jag utgick för min del också från den uppfattningen,
att riksdagen icke i onödan begär en utredning av detta slag, och jag tillsatte
därför genast de sakkunniga i maj 1940. De direktiv, som gåvos de sakkunniga,
stodo i överensstämmelse med riksdagsskrivelsen och innehöllo därutöver

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
endast några allmänna ordalag om att även andra liknande frågor kunna behöva
beaktas.

För egen del har jag haft min linje klar, kan jag säga, nästan ända från
början, d. v. s. att man borde lägga upp saken ungefär efter de linjer, som
riksdagsskrivelsen angav, vilket i huvudsak också är de linjer, som propositionen
kom att omfatta. Såsom här har erinrats gingo de sakkunniga emellertid
betydligt längre. Under sitt arbete funno de, att de borde taga upp
även en hel del andra saker, ting och problem, och det var det resultat, som de
därvid kommo till, som väckte så starka betänkligheter både i pressen och
i den allmänna opinionen. I de sedermera avgivna yttrandena kom man emellertid
över till den linje, vilken jag som sagt redan från början hade omfattat,
och det var sålunda ganska lätt för mig att ordna med en proposition, som
kunde bygga på de avgivna yttrandena, vilka överensstämde med min egen
uppfattning örn hur saken praktiskt borde ordnas.

En opinion, som redan har uppkommit och tagit fart, tar emellertid, som
vi alla veta, icke alltid hänsyn till de nya fakta, som kunna lia tillkommit.
En opinionsbildning är i själva verket ganska konservativ och lämnar ogärna
sin en gång intagna utgångspunkt. Jag skulle tro, att det också var svallvågorna
från denna förut uppkomna opinion, som gjorde sig gällande även här
i riksdagen, när omedelbart efter propositionens avlämnande en motion med
många underskrifter särskilt från denna kammare avlämnades med yrkande
örn avslag. Jag tror icke jag tar fel, örn jag säger, att en del av motionärerna
knappast haft tillfälle att penetrera propositionen utan att deras ståndpunkt
närmast var en följd av den gamla opinionsbildningen. Detta gör, att
jag möjligen kan ha den förhoppningen, att åtminstone en del av motionärerna
skola finna, att det är fullt rimligt, att de ändra uppfattning. Överhuvud
taget får man väl säga, att om det skall vara någon mening med den
noggranna penetrering av ärendena, som sker här i riksdagen och särskilt i
utskotten, bör också en riksdagsman kunna ändra mening under den tid, som
sådant arbete pågår och nya resultat framkomma.

I själva verket fick man sedan höra, att propositionens förslag hade alltför
liten omfattning. Det uppkom sålunda en opinionsbildning åt motsatta hållet,
när man fick klart för sig vad propositionen egentligen innehöll. I verkligheten
är det icke så, att propositionen endast utgör en liten bit av sakkunnigutredningens
resultat, utan den innehåller i själva verket vad som från början
har åsyftats med en del tillägg framför allt av teknisk art i anledning av den
verkställda utredningen, vilken -—- jag upprepar det, herr Lindén —• i olika
avseenden var mycket förtjänstfull, även örn jag icke delar den uppfattning,
som i utredningen kommit fram i alla olika avseenden. Utan tvivel har utredningen
hjälpt till med förarbetena på ett sätt, som har varit förtjänstfullt.

Jag vill därefter framhålla, att man har sökt tillrättalägga värn tjänstutbildningen
efter moderna principer. Man har byggt in den i skolans verksamhet
och anpassat den efter olika åldrars behov. Detta gör också, att jag
icke riktigt kan acceptera den uppfattning, som säger, att man har inskränkt
verksamheten enbart till läroverken, under det att utredningen ju ville ha med
folkskolorna o. s. v. Vad vi ha gjort är, att vi ha försökt att efter moderna
principer och i överensstämmelse med de avgivna sakkunniga yttrandena
lägga det hela till rätta på ett förståndigt och förnuftigt sätt efter olika ungdomars
behov och efter vad som kan vara lämpligt för olika åldrar.

I detta sammanhang vill jag påpeka, såsom här redan har erinrats, att jag
redan några dagar efter propositionens avlämnande anbefallde skolöverstyrelsen
att göra i ordning timplaner o. s. v. för införande av obligatoriska friluftsdagar
i folkskolan nied en del sådana moment inlagda, som kunde vara

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
lämpliga just för de åldrarna, utöver de gamla friluftsdagarna. Därmed lia vi
således fått den konstruktionen, att vi ha fått en utbildning på detta område,
kalla det värntjänstutbildning eller fysisk fostran eller friluftsdagar eller
vad man vill, vilken utbildning alltså omfattar obligatoriska friluftsdagar i
folkskolan med sådan användning, som är lämpad för de åldrar, som där finnas,
och en annan utbildning för de högre åldrarna. Jag stannade därvid vid
gränsen 15 år, eftersom samtliga sakkunniga i sina yttranden över förslaget
hade uttalat sig för femtonårsåldem såsom den lämpliga särskilt för den
skjut- och vapenutbildning, som ju utgör den väsentliga skillnaden i utbildning
mellan de högre åldrarna och de lägre. Såväl pedagogiska och hygieniska
som militära auktoriteter föreslogo gränsen satt vid 15 år, och därför gick
jag på den.

För min del är jag naturligtvis enbart glad och belåten med att statsutskottet
ytterligare har understrukit lämpligheten av de obligatoriska friluftsdagarna
i folkskolan. Jag vill här endast framhålla, att på grund av de redan
vidtagna åtgärderna kunna dessa obligatoriska friluftsdagar för folkskolan
införas provisoriskt redan i år. Det behövs icke något särskilt riksdagsbeslut
för den saken. Detta var också anledningen till att jag icke tog med dem i
propositionen utan endast i mitt yttrande redogjorde för och tog position till
saken.

En annan punkt, där statsutskottet enligt min mening har förbättrat propositionen,
är yrkandet på utredning örn anknytning till hemvärnet. Enligt min
uppfattning kunna även andra organisationer därvid komma i åtanke, exempelvis
landstormens ungdomsavdelningar. Detta har också antytts i propositionen
och är en sak, som jag tycker är alldeles riktig och lämplig på de
grunder, som här närmare ha framlagts. Jag för min del är således glad över
de resultat, som statsutskottets majoritet har kommit till. Dess förslag har
ju också tagits av första kammaren, och jag hoppas livligt, att även denna
kammare skall finna, att den kan gå på samma linje.

Till statsutskottets utlåtande ha knutits ett par reservationer, som enligt
min mening ha synnerligen olika innebörd. Två av dem äro nämligen direkt
positiva och skulle i och för sig i hög grad föra saken framåt. Jag syftar
på den reservation, som herr Conrad Jonsson nyss har talat för, och på den
reservation, som är avgiven av herr Oscar Olsson och herr Ward, vilka senare
vilja införa ett visst mått av frivillighet i vapenövningarna. Den tredje reservationen
däremot är, som här redan har framhållits, rent negativ. Det är den
bergmanska reservationen. Man skall icke här försöka blanda bort korten,
ty reservationen innehåller i själva verket en rent negativ inställning till hela
den plan, som här föreligger, och örn kammaren går på den linjen, betyder
det praktiskt taget avslag på hela den plan. som här har framlagts örn värntjänstutbildning.
Slutligen lia vi också en reservation av herr Hansson i
Rubbestad, som såvitt jag kan förstå icke vill ha med utskottets uttalande
örn friluftsdagarna i folkskolan.

Om jag nu skulle yttra några ord örn de båda första reservationerna, så
skulle jag vilja framhålla, att. jag i alla fall skulle beklaga, örn kammaren stannade
vid den reservation, sorn herr Conrad Jonsson här gjorde sig till talesman
för. Först och främst tar denna reservation bort ett helt år av utbildningen
på gymnasiet, d. v. s. utbildningen kommer endast att omfatta tre år
i stället för fyra, vilket såvitt jag förstår måste vara en brist. Vidare tar
reservationen också bort realskolan och därmed likartade läroanstalter, i
fråga örn vilka Kungl. Majt. velat taga med det sista året. Jag tycker icke,
att det är lämpligt och rikligt. Vi lia orter med stora realskolor jämsides med
gymnasier, och varför då icke den ungdom, som har uppnått 15 års ålder, skall

Andra kammarens protokoll 1941. Nr hl. 2

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Väml jäns tutbildninti för skolungdom. (Forts.)
få vara med, när de gå i realskolan, utan man skall inskränka sig uteslutande
till gymnasierna, fastän man icke Ilar någon saklig anledning härtill, är mer
än jag kan förstå.

Jag skulle också vilja säga, att jag har litet svårt att förstå, att det just är
de, som klaga över inskränkningen av den senare sortens utbildning till de
högre läroverken, som vilja yttermera förtränga basen och göra den ännu smalare
genom att endast vilja ha med gymnasiernas ungdom men icke de andra.
Det betyder i själva verket ganska mycket rent kvantitativt sett, det måste
jag vidhålla trots vad den senaste talaren anförde i motsatt riktning. Vi ha
för närvarande i realskolans avslutningsklass, i den kommunala mellanskolans
sista klass och i det fyraåriga gymnasiets första ring 5.064 gossar och
i gymnasiets tre högsta ringar 7,402 gossar. Det är således icke mindre än
40 procent, som enligt reservanternas förslag icke skulle tagas med. Det bör
nog vilja till ganska starka skäl för att företa en sådan kraftig beskärning,
och sådana skäl har jag icke kunnat finna angivna i reservationen. Det enda
skälet skulle vara åldersfrågan, men jag upprepar, att samtliga myndigheter
ha utgått ifrån, att femtonårsåldern är den lämpligaste.

Nu sade herr Conrad Jonsson, att femtonårsåldern var kanske icke så lämplig,
örn man vill få sammanknytning med hemvärnet, där man börjar vid 16
års ålder. I själva verket förhåller det sig emellertid på det sättet, att de,
som vilja komma in i hemvärnet skola ha viss skjutskicklighet, och därför
är det alldeles utmärkt bra, örn man kan få börja vid 15 år för dem, som
skola få denna kvalificerade utbildning, varigenom de sedan kunna komma
in i hemvärnet på ett naturligt sätt. Just ur den synpunkten vore det alltså
lämpligast, att utbildningen får börja ett år tidigare.

Herr Jonsson i Eskilstuna menade också, såvitt jag förstod honom rätt,
att det kunde vara olämpligt att taga med realskolan, därför att det finns en
del små realskolor, som lia för litet elevmate^ial och där det kanske icke alltid
finns lämpliga ledare för denna utbildning. Den saken har emellertid behandlats
i den kungl, propositionen, där man har sagt, att saken får ordnas
så, att man gör undantag, när så visar sig behövligt. Jag har försökt göra en
uppskattning av hur många som på det sättet skulle gå bort. Det är svårt att
på förhand göra en dylik uppskattning, men jag skulle dock knappast tro, att
antalet är så stort, att det har någon inverkan på de siffror jag meddelat.
Det blir bortemot 40 % man skär bort genom att följa denna reservation.

Jag kommer så till den andia reservationen. Det är visserligen ännu ingen
som talat för denna reservation, men jag skall ändå med några ord beröra
densamma. Reservationen går ut på, att i fråga örn vapen- och skjutövningar
skall deltagandet vara frivilligt. Det kan ju vara åtskilliga skäl, som tala för
detta. Men jag vill påpeka, att propositionen ger garantier för att något
otillbörligt tvång icke skall komma att utövas. Det säges nämligen uttryckligen
i propositionen, att det skall ges möjlighet till befrielse, när anledning
därtill finnes. Det är alltså, om jag så får uttrycka mig, här fråga örn två olika
sätt att ordna upp samma sak. Propositionen går in för den positiva linjen.
Den säger, att alla skola vara med, som icke särskilt blivit befriade. Reservationen
däremot går den negativa vägen. Den innebär, att ingen skall vara
med som icke anmäler sig. Erfarenheten ger ju vid handen, att det är mycket
lättare att få folk med, örn man säger, att alla skola vara med utom de
som säga ifrån, än om man säger, att den som vill vara med skall anmäla
sig. Det kommer därför att bli mycket större anslutning, örn man går på propositionens
linje. Vi kunna till exempel tänka på den frivilliga skytterörelsen,
som icke har den anslutning, som man skulle kunna vänta sig. Dessutom
blir det krångligt med organisationen, örn man följer reservationen. Det

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
är också bra att kunna i stort sett räkna med en något så när enhetlig utbildning.

Jag skall nu övergå till den tredje ståndpunkten, som praktiskt taget innebär
ett avslagsyrkande. Det är svårt att få fram vad som egentligen ligger
bakom detta ståndpunktstagande, ty, såsom redan påpekats i debatten, har ju
motiveringen varit allt annat än klar. Den innehåller i många avseenden motstridande
synpunkter. Jag skall taga upp ett pär av de skäl, som synas ha
spelat någon större roll. Man har för det första talat örn, att värntjänsten
skulle kunna medföra en »militarisering» av skolan. Örn jag bortser från den
rent pacifistiska inställning, som en talare gav uttryck åt och som innebär
att man överhuvud taget icke bör låta barn syssla med hithörande ting, förmodar
jag, att det är denna fruktan för »militarisering», som varit ett av de
väsentligaste motiven för motståndet mot förslaget. Sådana där gamla slagord
ha ju en förundransvärd livskraft. Ingen vet vad militarisering betyder i
våra dagar. Det kan ju icke vara liktydigt med folkets försättande i försvarsdugligt
tillstånd. Kanske det betyder att man är rädd för en viss mentalitet,
som medför, att personligheten förkväves och att vi icke få självständiga medborgare
här i landet. Man vill icke ha någon slags masslydnad, som icke motsvarar
våra svenska ideal i fråga örn en medborgare. Jag tror, att man gör
sig skyldig till ett stort misstag, örn man befarar, att det föreliggande förslaget
skall få en dylik effekt. Försvarsministern har ju redan i första kammaren
påpekat, att det här framför allt gäller att öva upp de personliga
och individuella färdigheterna. Jag kan tillägga, att då jag granskat undervisningsplanerna,
har jag sett till att det icke blir någon exercis eller drill.
Det skall bli individuella övningar för uppövande av skjutskickligheten, orienteringsövningar
och luftskyddsövningar o. s. v. Det är övningar, som skola utveckla
ungdomens rådighet och förmåga att på egen hand klara upp saker
och ting, när man kommer i en svår och besvärlig situation. Det är sålunda
raka motsatsen till vad som förr i tiden kallades för militarisering.

Jag skall senare återkomma till detta argument mot förslaget, men jag skall
först upptaga en annan synpunkt, som förts fram. Man säger att detta förslag
icke kan få någon effekt, att det icke ökar vår värnkraft och att det därför
icke är någon mening med det. Jag vill gentemot detta framhålla, att de militära
myndigheterna ha en annan uppfattning. De ha ju enstämmigt tillstyrkt
förslaget just därför att de anse värntjänsten utgöra ett värdefullt tillskott
till utbildningen. Det har framhållits, att tiden, 6 dagar, är alldeles
för kort. Men vi kunna ju göra jämförelser från andra håll. Tag till exempel
hemvärnet. En hemvärnsman kan åläggas högst 50 timmars tjänstgöring per
år. Med de nu föreslagna 6 dagarna blir det 30 timmars tjänstgöring. Därtill
komma en del friluftsdagar. På så sätt blir det, skulle jag tro, ungefär lika
lång tjänstgöring som för hemvärnsmannen. Det är en ganska avsevärd tid
man har till förfogande, och man bör kunna vänta sig ganska goda resultat.
De tekniska färdigheter som det här är fråga om böra grundläggas redan i
ungdomen, och utbildningen ger därför just i de tidigare åldrarna det bästa
resultatet. .lag tror därför, att värn tjänsten blir ett värdefullt tillskott till
den utbildning, som sedermera ges under värnpliktstjänstgöringen. Och det
blir enligt min uppfattning mycket värdefullt för ungdomen att ha fått en
sådan utbildning, örn kriget kommer över oss. Då komma säkerligen kraven
att ställas höga även på de mycket unga årsklasserna.

. återkommer till frågan örn militariseringen. .Tåg vill påpeka, att meningen
med värntjänsten är, förutom att ge de tekniska färdigheter, som tidigare
berörts, att vara ett led i den uppfostran skolan ger. Den skall vara
inbyggd i själva skolverksamheten och sträva mot samma mål som denna.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
nämligen ungdomarnas danande till människor med insikt örn det svenska samhällets
värden. Det är nu en gång så, att man kan hålla på och predika om
saker och ting för folk utan att det har någon större effekt. Men får en pojke
eller en flicka en praktisk uppgift, som låter dem förstå vad det verkligen är
fråga om, då kan det bli något resultat av det hela. Jag anser, att ett av
de väsentligaste syftena med detta förslag är att på detta sätt uppfostra ungdomen
till en känsla av gemensamt ansvar för vårt svenska rättssamhälle.
Jag är övertygad örn, att om vi icke taga hand örn ungdomen för att söka få
fram denna mentalitet, är det risk för att andra riktningar passa på för att
fånga ungdomens intresse.

Det är naturligtvis många, som känna sig obehagligt berörda av att ett förslag
som det föreliggande överhuvud taget behövt framläggas. Jag förstår så
väl den där känslan av motvilja mot att draga in ungdomen i det moderna
krigets alla förskräckligheter. Örn man tänker sig in i vad detta moderna
krig egentligen innebär, är det väl ingen som icke ryggar tillbaka inför tanken
att även ungdomen skall komma med i detta fasansfulla elände. Men, mina
damer och herrar, det finns någonting som är förskräckligare än det moderna
krigets förskräcklighet. Vilja vi icke se verkligheten i ansiktet, därför att vi
tycka att den är otrevlig och obehaglig, kunna vi därigenom åstadkomma ett
resultat, som blir ännu förskräckligare än den verklighet vi rygga tillbaka inför.
Därför måste vi se till att även ungdomen blir beredd att möta denna
verklighet. Jag vill även understryka, att även örn vi vilja skydda ungdomen
från att leva sig in i krigets verklighet, kommer ungdomen själv icke att
tillåta detta. Det finns naturligt nog ingenting för närvarande, som intresserar
ungdomen mera än den verklighet som vi nu ha omkring oss. Vi. kunna
icke utestänga ungdomen från verkligheten. Vi kunna icke sätta den i något
slags lufttomt rum. Men vad vi kunna göra för ungdomen är att försöka få
den att leva med på ett sådant sätt. som stärker den gemensamma känslan av
ansvar för vårt fosterland. Göra vi icke detta, kan det hända att ungdomen
kommer på vilsna vägar. Låt oss taga hand om den på ett sådant sätt, att den
känner att den har en uppgift att fylla.

Det har sagts i avslagsmotionen, att förslaget icke kan spela någon roll för
det nu pågående kriget. Tyvärr, mina damer och herrar, tror jag att motionärerna
taga fel. Ingen vet, hur länge detta krig kommer att pågå. Ingen
vet heller hurudan den värld kommer att se ut som vi leva i, sedan kriget
genom någon så kallad fred blivit avslutat. Vi komma säkerligen att ^behöva
uppfostra vår ungdom för bistra tider under manga ar framåt. Och fa vi nu
börja genast, kan det ju snart bli något resultat av. Just nu leva vi under
en tryckande åskstämning. Ingen vet, när och var och hur ovädret skall urladda
sig. Men vad vi säkert veta är, att vi icke. på många månader befunnit
oss i en så kritisk situation som just nu. Jag mäste, säga, att det skulle vara
beklagligt, örn andra kammaren i en så allvarlig situation icke skulle vilja
skänka vår ungdom den utbildning och de möjligheter, som detta förslag avser
att giva.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! I anledning av herr statsrådets anförande skall jag be att få klargöra
en detalj i herr Gustafssons i Benestad m. fl. reservation. Örn det är så, att
man önskar, att denna kvalificerade värntjänstutbildning skall komma ali. ungdom
till del och alltså få på ett.eller annat sätt en demokratisk form, blir resultatet
för läroverkens del, såvitt jag kan förstå, att den kvalificerade yärntjänsten
kommer att försvinna från realskolan. Kanske kommer den också att
försvinna från gymnasierna, därför att gymnasisterna föras in i de allmänna

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
övningsgrupperna. Men ungdom i åldern 15 år och därunder kommer utan tvivel
att föras åt sidan, och ela komma realskolorna utanför. Att man i huvudreservationen
ansett sig tills vidare kunna taga med gymnasisterna har berott
på, att de gymnasister, som äro kvalificerade för militärtjänst, i regel tagas ut
för reservbefäls- och reservofficersutbildning, varför det kan vara bra, att de
redan under skolåldern få veta, hur ett svenskt armégevär ser ut och hur det
hanteras.

Härpå anförde

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag hoppas, att jag inte missförstått herr Jonsson. För min del anser jag det
önskvärt, att denna utbildning i den mån det är möjligt sker inom skolan, dels
emedan -— som jag sökte framhålla i mitt förra anförande -— den utgör en värdefull
del av skolans fostran och dels därför att det är bra att skolan har hand
örn ungdomarna så länge de gå kvar i skolan. Jag tror därför inte, att sammankopplingen
med hemvärn, landstormsungdomsavdelningar och allt vad det nu
kan vara skulle överflödiggöra denna utbildning i skolorna. Örn Kungl. Maj :ts
och utskottsmajoritetens förslag går igenom, kommer ju därmed också realskolans
översta klass att komma med i denna utbildning.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Jag har en helt annan åskådning än herr statsrådet. Den elementära
utbildningen, som vi talat om, den bli alla delaktiga av i skolan, därför att
det är meningen, att den skall föras in i hela folkskolan. Men när det gäller den
kvalificerade värntjänstutbildningen av mer eller mindre militär karaktär, då
anser jag, att det är av största betydelse, att ungdomen föres tillsammans och
icke delas upp i den mera välbeställda ungdomen vid läroverken och den andra
ungdomen som står utanför.

Vidare anförde:

Herr Malmborg: Herr talman! Det förslag till värntjänstutbildning som
nu ligger på riksdagens bord har en helt annan karaktär än det de sakkunniga
på sin tid avlämnade. Det är med tillfredsställelse man konstaterar den grundliga
omstöpning som de sakkunnigas förslag har fått. Icke minst gäller detta,
att den egentliga barndomsskolan helt undantagits från militärt betonade värntjänstövningar.
Det synes mig vittna om att man även i dessa upprörda tider
på ansvarigt håll har bevarat sinnet för rimliga proportioner även i denna fråga.

För egen del intresserar jag mig mest för förslaget i vad det angår folkskolan.
Enligt detsamma skola ju obligatoriska friluftsdagar införas i de flesta
skolformer. Efter vad jag erfarit planeras såsom maximum 12 friluftsdagar i
skolformer med den längsta, årliga lästiden i städer och större samhällen. Det
är onekligen en rundlig tid, och man skall icke fördölja, att det kommer att erbjuda
avsevärda svårigheter att effektivt utnyttja denna tid, men å andra sidan
får man hoppas, att man under hand, som erfarenhet vinnes, skall kunna bemästra
detta problem. Under alla förhållanden står det fast, att härigenom erbjuder
sig stora och goda möjligheter till förbättrad fysisk utbildning och
fostran, vilket icke minst för folkskolans del är väl motiverat. Kring detta avsnitt
av värntjänstutbildningen råder ju en allmän uppslutning, såvitt jag kan

förstå. é , ....

Till den i viss mening speciella värntjänstutbildningen hör ju undervisning
i luftskydd, gasskydd, brandskydd och olycksfallsvård m. m. Även där anser
jag för min del, att det är ofrånkomligt, att man med hänsyn till tidsläget ger

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
ungdomen vissa färdigheter, vissa möjligheter att möta det moderna krigets
konsekvenser, örn katastrofen skulle komma. Ur rent praktiskt pedagogiska synpunkter
synes det också vara klokt, att man förlägger denna utbildning till en
särskild tid, ty regeln örn att varje sak bör vara på sin plats är icke minst tilllämplig
på pedagogikens område.

Vad det högre skolstadiet beträffar kommer ju genom den kvalificerade värntjänstutbildningen
en förlängning av läsåret att ske, och onekligen innebär det
en ökad belastning såväl för elever och lärare som för målsmän, vilka senare
få vidkännas ökade ekonomiska utgifter för inackordering m. m. Det är ju
icke särskilt sympatiskt, att man skall behöva förkorta elevernas ferier i dessa
skolor. I detta sammanhang kan man dock erinra örn att läsårets längd för
dessa grupper icke blir större, än vad redan nu gäller för folkskolor nied 39
veckors årlig lästid.

Delade meningar råda örn på vilket åldersstadium de mera kvalificerade
värntjänstövningarna skola äga rum. Till utskottsutlåtandet finnes fogad en
reservation, avgiven av bland amira herr Conrad Jonsson i Eskilstuna, där man
föreslår, att denna del av utbildningen skall förläggas till de tre högsta gymnasieringarna
och motsvarande klasser i jämförliga skolformer. Icke minst ur
psykologisk synpunkt finner jag det högst önskvärt, att man gör en bestämd
rågång mellan det lägre skolstadiet och stadiet för den mera mogna ungdomen,
där jag finner den gränsdragning, som reservationen upptar, väl motiverad. Jag
ber därför, herr talman, att få ansluta mig till denna reservation både i denna
punkt och i övriga. Jag gör det, trots att jag är medveten örn att därigenom
rätt stora grupper komma att ställas utanför, vilket herr statsrådet Bagge nyss
påpekade och beklagade. För mig är det emellertid av stor betydelse, att en
psykologiskt betingad gränsdragning sker. Jag ber i övrigt att som motivering
för min ståndpunkt helt få ansluta mig till de synpunkter som herr Conrad
Jonsson i berörda fall nyss anfört.

_ Det mest omstridda elementet i värntjänstutbildningen är ju skjututbildningen.
Jag skulle för egen del helst ha sett, att man kunnat tillgodose denna
utbildning på frivillighetens väg och onekligen erbjuda sig numera stora
möjligheter därtill. Men å andra sidan blir det rent principiellt icke stor
skillnad, om man går på den obligatoriska linjen eller öppet uttalar eller i
tysthet när _ den förhoppningen, att den av tidsförhållandena aktualiserade
skjututbildningen skall komma att tillgodoses på frivillighetens väg. Med
hänsyn till dessa synpunkter anser jag mig böra ansluta mig till den obligatoriska
linjen, och jag betonar därvid också, att man kan räkna med den
största möjliga garanti för att denna utbildning kommer att handhas på ett
lämpligt sätt ur alla synpunkter sett, örn det sker i skolans egen regi.

Det har under debatten i denna fråga från flera håll uttalats en kolartro
på den kvalificerade värntjänstens fostrande förmåga, som jag för min del
ingalunda kan dela. Skolans fostrande gärning ligger i allt väsentligt på
helt andra områden, och jag vågar hoppas, att så också skall förbli även i
framtiden. Vi få icke ens i denna påfrestande tid, i denna vargatid, förlora
blicken för att skolan skall stå i den fredliga odlingens tjänst. Denna uppgift
får inte äventyras. För min del ser jag i det nu föreliggande förslaget örn
värntjänstutbildningen en av tidsförhållandena betingad verksamhet, en temporär
företeelse, som vi så småningom skola kunna avveckla, Man har uttalat
farhågor för att,. därest, förslaget örn värntjänstutbildningen antas, man
har att motse en militarisering av skolan. Har man sagt a, säger man, får
man också räkna med att säga b o. s. v. Jag vågar förutsätta, att så inte
skall ske, och jag uttalar den förvissningen, att riksdagen med största uppmärksamhet
skall följa utvecklingen på detta område och i tid avvisa even -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

V ärnt jäns tutö Hein in g för skolungdom. (Forts.)
tuella försök till en militarisering av vår skola, vilket vore högst olyckligt.

Under här angivna förutsättningar är det, herr talman, som jag anser mig
böra intaga en positiv ställning till det nu föreliggande förslaget örn värntjänstutbildningen.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Då jag tillsammans med ett rätt
stort antal av kammarens ledamöter väckt en motion vari yrkas avslag på propositionen
örn ungdomens värntjänstutbildning, ber jag att få säga några ord
om de synpunkter sorn varit vägledande för motionärerna och vilka lett fram
till vårt ståndpunktstagande i denna fråga.

Motionen gav ju upptakten till en rätt stor pressdiskussion, och jag vill med
anledning av densamma säga, att syftet med vår motion icke hade någon
partipolitisk karaktär och att vi icke hade någon a.vsikt att rikta någon personlig
attack mot ecklesiastikministern. Jag tror också, att det förhållandet,
att motionen här i andra kammaren undertecknats även av ett betydande antal
medlemmar från folkpartiet och bondeförbundet, visar, att motionen är
ett uttryck för vad stora medborgargrupper tänka och vilja i denna fråga.

Det var nog en ganska allmän uppfattning både inom riksdagen och ute i
landet, att regeringen efter den stora och omfattande kritik som från de mest
skilda håll riktades mot sakkunnigbetänkandet hade låtit förslaget örn ungdomens
värntjänstutbildning falla under bordet. Det är icke så, som somliga
förmenat i denna diskussion, bland annat ecklesiastikministern och försvarsministern,
att det icke skulle finnas någon vilja till kritik mot propositionen.
Jag har under den tid som förflutit, sedan propositionen avlämnats, blivit tillfrågad,
om jag ville hålla föredrag vid protestmöten mot propositionens förslag.
Men jag har avböjt det, då jag ansett, att den motion som vi avlämnat
var en tillräcklig opinionsyttring i detta fall.

Nu kan det naturligtvis sägas, att av det ursprungliga sakkunnigförslaget
icke mycket finnes kvar i propositionen och att alltså ecklesiastikministern
tagit hänsyn till den framförda kritiken. Vi motionärer ha ändå icke kunnat
acceptera det föreliggande förslaget om ungdomens värntjänstutbildning. I
vår motion ha vi åberopat tre skäl, varför förslaget enligt vår mening bör avslås.
Det är för det första principiella betänkligheter, för det andra praktiska
och för det tredje ekonomiska synpunkter. Alla som undertecknat motionen
ha väl inte gjort det på grund av principiella betänkligheter. Det har fastmer
varit av praktiska skäl som de gjort det. Men jag är övertygad örn att
många av motionärerna och även andra av kammarens ledamöter som icke undertecknat
motionen dock dela min uppfattning, att soldatutbildningen icke hör
hemma i skolans värld. Skolan har försåvitt jag förstår helt andra uppgifter
än de militära.

Det är framför allt tvenne stora huvuduppgifter som äro skolans mål. Det
är för det första att meddela kunskaper till eleverna, så att de ha möjlighet
att bli goda och nyttiga medborgare i samhället och göra den bästa insatsen
för sitt land och folk på olika områden. För det andra är det skolans uppgift
att ge en personlighetsdaning, en karaktärsdaning, och den senare uppgiften
måste ju betyda, att de unga i skolan få en både fysisk och psykisk
fostran, alltså en allsidig utveckling av hela personligheten. Jag tror, att
de flesta svenskar äro livligt besjälade av en önskan att det i dagens läge skall
i våra skolor ges en klarare och mera övertygande undervisning i vår frihets
historia — detta betyder också att en ny lärobok i medborgarkunskap behövde
utarbetas — så att de unga hjälpas fram till ett mera medvetet demokratiskt
medborgarideal. Men jag är övertygad örn att många av vårt lands medborgare
fortfarande protestera mot att ungdomen i skolorna övas i vapnens bruk.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntiänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Jag vill erinra örn att vad jag här sist yttrat delvis är ett referat av vad
en talarinna yttrade på det stora opinionsmötet för medborgarfrihet och demokrati
i konserthuset i Stockholm den 30 januari i år. Den som fällde dessa
ord var fru Eleonor Lilliehöök, och det kanske också kan ha sitt intresse att
erinra om att fru Lilliehöök är maka till en officer.

Det är en annan sak som jag på tal om de principiella betänkligheterna vill
något beröra. Jag skall här citera något ur tidskriften »Kristet samhällsliv»,
som är organ för Förbundet för kristet samhällsliv. En lärare skriver där i
nr 1—2 för innevarande år bl. a. följande: »Naturligtvis borde de militära
övningarna i våra läroverk — om de skola införas — göras helt frivilliga. Man
borde kunna nöja sig med att statligt understödja den frivilliga skytteverksamhet
som redan bedrives bland skolungdomen. Men om statsmakterna gå
längre, som man kan befara, så gäller det att se till, att man inte här lika
litet som i fråga örn värnplikten går fram med våld gentemot enskildas samveten.
Det bör alltså finnas ett alternativ för dem som vägra att gå med. Helt
säkert kan man ge dem en annan utbildning i stället, t. ex. i sjukvård eller
annan verksamhet, som också är betydelsefull för landets beredskap. Man kan
fråga sig, på vilka grunder en sådan vägran skulle få ske, och vem som skulle
stå för den, eleven eller målsmannen. Enligt min mening bör en vägran godtagas
från vilketdera hållet som helst.»

Jag har mycket noggrant läst igenom propositionen och utskottsutlåtandet
men icke kunnat få klart för mig, på vilka skäl befrielse från exempelvis deltagande
i skjutövningar i ''skolan skall kunna medgivas. Jag lyssnade uppmärksamt
till ecklesiastikministerns anförande i första kammaren, där han sade,
att om det förefunnes fullgoda skäl, skulle det givetvis kunna medgivas
befrielse, och jag fick också den uppfattningen, att det skulle kunna lämnas
befrielse från en del av värntjänstutbildningen. Jag beklagar, att ecklesiastikministern
icke är här. Hade han varit det, kanske jag kunnat få ett bestämt
svar på den frågan, huruvida ecklesiastikministern och regeringen anse det
som fullgoda skäl, att föräldrar eller målsmän eller elever vägra att deltaga i
vapenövningar på grund av samvetsbetänkligheter. Blir resultatet det, att man
icke godkänner detta som ett särskilt motiv, då blir -skjutandet i -skolorna den
kvalifikation som avgör, örn skolan skall stå öppen eller icke för eleverna.

Jag skall nu icke längre uppehålla mig vid de principiella betänkligheterna
utan beröra de praktiska skälen för vårt avslagsyrkande. Vi motionärer anse
det olämpligt, att det skulle bildas försvarsorganisationer som ingenting eller i
varje fall ytterst litet betyda för landets värnkraft i dagens och nuets läge,
alltså under nu pågående krig. Det är klart, att om vi stå i begynnelsen till
ett trettioårigt krig, kan man ju räkna med att denna utbildning kan ha något
värde, men det veta vi ju ingenting örn. Däremot låser man fast staten för utgifter
för framtiden, en framtid om vars gestaltning vi för närvarande icke
veta någonting. Jag hade den känslan, när jag lyssnade till dem som ha försvarat
utskottsutlåtandet eller den reservation som är avgiven av herr Gustafsson
i Benestad m. fl., att det här var fråga örn begynnelsen till en värntjänstutbildning,
som skall gå längre ned i folkskolan, så att det skall bli militärövningar
även där. Jag menar, att det kan vara skäl till betänksamhet i detta
avseende.

Tidningen Sydsvenska Dagbladet skrev någon gång under maj månad vill
jag minnas, att motionärerna voro lättsinniga, som åberopade sig på att hela
vår försvarsfråga måste efter krigsslutet bli föremål för en förnyad omprövning.
Det föreföll, som örn ledarskribenten tycktes tro, att motionärerna levde
i någon slags ljusblå optimism, att världsfreden skulle avlösa det nu förhärjande
kriget. Därom ha motionärerna icke yttrat sig. Vi hysa inga illusio -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
ner i det avseendet. Men vi äro övertygade om att, när fredsslutet kommer,
och det måste ju en gång komma, då måste hela vår försvarsfråga grundligt
omprövas icke minst i förhållande till den ekonomiska bärkraften hos vårt folk
och fördelningen av försvarsbördorna. så att dessa bli mera rättvist fördelade,
än vad för närvarande är fallet. Det är i detta läge som vi fråga oss om det är
nödvändigt att så att säga av hara farten bilda nya försvarsorganisationer, om
vilka man, örn nian icke vill förfalla till alltför mycket känslotänkande, måste
säga sig, att de nu i dagens läge ingenting betyda från militär synpunkt.

Vi motionärer ha vidare ansett, att det icke är absolut nödvändigt, att det
skall bildas en speciell organisation för att den manliga läroverksungdomen
med tillgång till särskilda instruktörer och med särskilt anslag till kostnaderna
för denna utbildning skall få tillfälle att hantera, ett gevär, att skjuta exempelvis
50 skott örn året. Det finns ju frivilliga skytteföreningar som stå öppna
för ynglingar i fjortonårsåldern och hemvärnet som står öppet för sextonåringar.
Vi få ju komma ihåg, att när det gäller läroverkets ungdom, så berör
detta förslag icke ett större antal än ungefär 16,000 pojkar. Och vi ha trott,
att när nu riksdagen i år har beviljat nära 1,800,000 kronor till den frivilliga
skytterörelsen, så skulle därmed tillräckliga möjligheter finnas för läroverkspojkarna
att få öva sig i denna konst, som ju anses så nödvändig för landets
frihet och framtid.

Vi mena, att de kunna på frivillig väg få lära sig skjuta, och att man icke
behöver bilda en särskild organisation och anslå särskilda medel för denna
sak. Att ungdomen får fysisk fostran och träning i skolorna ha motionärerna
ingenting att invända mot. Jag skall gärna betyga, att jag för min del tror,
att det är av stort värde, att ungdomen får t. ex. lära sig simma, lära sig åka
skidor och lära sig orientering i skog och mark. Men jag tror å andra sidan,
att man icke bör överdriva värdet av fysisk fostran och kroppsövningar. Om
jag icke missuppfattat talen i första kammaren, hänvisade man där till att i
de totalitära staterna var det en sådan utomordentlig träning av ungdomen
fysiskt, att den vore föredömlig för oss. Jag har i min hand en tidning, där en
författare citerat en artikel ur det nationalsocialistiska partiorganet i Hamburg
»Hamburger Tageblatt». som är allvarligt bekymrat för att den tyska ungdomen
ägnar så mycken tid åt militära övningar och kroppsövningar, att den icke
hinner få tillfälle att sysselsätta sig med vad man kallar för den reaktionära
läxläsningen och att därför den tyska ungdomen i närvarande tid har kommit
på en lägre intellektuell nivå än tidigare, och att man nu mäste vidtaga
särskilda åtgärder för att giva den tyska ungdomen viss befrielse från deltagande
i Hitlerjugend o. s. v., för att den skall få elen intellektuella nivå, som
man anser nödvändig i denna tid.

Därför menar jag, at det ändå icke vore någon olycka, örn frågan om ungdomens
fysiska fostran hade fått begrundas och utredas av 1940 års skolkommission,
så att den hade fått titta även på detta avsnitt av skolans uppgifter
och väga det ena mot det andra för att sedan få fram ett väl genomtänkt förslag.
Jag kan icke tro, att det skulle betyda någon olycka för vårt land,
om andra kammaren genom sitt beslut skulle medverka till, att frågan örn
ungdomens fysiska fostran skulle få bli föremål för skolutredningens utredning.

Vi ha ju även i vår motion åberopat oss på ekonomiska skäl för uppskov
med värntjänstförslaget. Ja, det är ju självklart, att om man mäter de 200,000
kronor, som utskotts förslaget innebär, med miljarderna till försvaret, äro de
200.000 kronorna en hagaled. Men allt beror ju på vad man jämför med. Örn
vi se på de prutningar, som riksdagen på förslag av ecklesiastikministern och
statsutskottet bär gjort gång efter annan under de två senaste åren, när det

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värn t jäns luth tidning för skolungdom. (Forts.)
gällt anslag till den andliga kulturen, till vetenskapliga ändamål, till folkbildningen,
till folknykterhetens främjande eller författaranslagen, då liar det varit
fråga örn prutning med några fattiga hundra kronor, med något tusen kronor
eller med några få tusen kronor. Detta har man gjort i sparsamhetens namn
och ansett det nödvändigt. Med hänsyn härtill skulle jag vilja vädja till ecklesiastikministern
att nästa år vara litet mera generös även i fråga örn den andliga
kulturen, ty den andliga kulturen är väl också av värde för landets beredskap.

Jag tillåter mig fortfarande hysa den uppfattningen, att dessa 200,000 kronor,
som alltså skulle gå åt till värntjänstutbildning, nog kunde få bättre användning
på annat sätt.

Det har personligen riktats den anmärkningen till motionärerna, att de äro
konservativa och följa ej med utvecklingen hastigt nog. Jag anser icke konservatism
under alla förhållanden vara klandervärd. Jag tror till och med, att
det för vårt svenska samhällsliv och vår kultur är nyttigt att i vissa avseenden
skynda långsamt. Icke allt nytt är gott, under det att åtskilligt av vad som är
gammalt är värt att bevara. Jag tror dessutom, att det är bättre att ha en uppfattning
och stå för den, när man är övertygad örn att den är sund och riktig,
än att vara så hållningslös som vissa människor i denna onda tid tyvärr äro. Även
de som höra till dem, som skola bilda opinionen bland vårt folk, när det gäller
värntjänstförslaget, lia under den tid, som gått sedan sakkunnigbetänkandet
kom ut i tryck, hunnit omfatta flera ståndpunkter.

Herr talman! Jag hade ursprungligen tänkt yrka avslag på den kungl, propositionen
i enlighet med den motion, som jag har tagit ansvaret för, men med
hänsyn till frågans läge i dag kommer jag att nöja mig med att yrka bifall
till den av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen.

Fru Skogiund-Lindblom: Herr talman! Herr Jonsson i Eskilstuna nämnde
i sitt anförande här i kammaren, att det var de nya opponenterna som i denna
debatt låtit höra sig. Men trots den risk, som här föreligger för mig, vågar jag
ändå säga några ord i anledning av vad här i dag förehaves.

Jag skulle önska, att de svenska mödrarnas ute i landet röster i dag kunde
nå fram till kammarens hörhåll. Man skulle säkerligen från dem få ett enstämmigt
instämmande i vad från en hel del håll i kammaren redan har sagts, när
det gäller ställningstagandet till ungdomens värntjänstutövning.

Det förslag, som i dag ligger på kammarens bord, är av den art, att det har
väckt uppmärksamhet ute i vårt land. Men det har icke enbart väckt uppmärksamhet
utan det har jämväl väckt oro och bekymmer i de svenska hemmen. De
lia med oro följt den utveckling, som denna fråga har lett till. De ha dessinera
icke heller varit okunniga om de sakkunnigas utredning, som ligger till grund
för den kungl, proposition, vilken i dag föreligger till behandling, där det gäller
värntjänstutbildning för skolungdom. Men de ha ändå i det längsta hoppats,
att även mödrarna i det här fallet skulle få ett ord med. Man hade hoppats på
deras hörande och att även de skulle få göra sig gällande.

Vi hade icke väntat, att vi nu skulle få uppleva detta, då så sent som 1917,
mitt under brinnande krig, riksdagen avskaffade militärövningarna vid de
högre läroverken. Mödrarna i de svenska hemmen lia under lång tid funnit sig
uti, att deras söner ha gått ut till försvarande och värnande av vårt fosterland.
Hustrurna i de svenska hemmen ha funnit och finna sig i att bära den tunga
börda, som är förenad med makens inkallelse. Vi ha känt alla, att de offer ha
icke varit för tunga, som lagts på våra skuldror. Vi lia känt, att fosterlandet
har krävt detta av oss. Och vi ha med tålamod gått in för de uppgifter, som
ha blivit oss förelagda.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

V örn t jäns [utbildning för skolungdom. (Forts.)

Men det finnes en gräns för allt, och vi kunna komma in på områden, där vi
måste säga ifrån. Jag har svårt att tänka mig en moder, som icke vill till det
yttersta försvara sitt barn. Vi äga våra barn men vi ha också ansvaret tungt
vilande över oss för den livsplanta, som vi ha satt ut, för den varelse, som vi
ha knutit våra framtidsförhoppningar vid. Och det grundläggande i livet är
att vi söka skapa fram kärleken till medmänniskorna.

Detta att barnen i skolåldern skola utbildas i militära angelägenheter innebär
en sammankoppling med skolarbetet, som enligt min uppfattning är till förfång
för båda dessa utbildningar. Vi, som med tillfredsställelse lia följt skolundervisningens
utveckling i vårt land under de senaste decennierna, veta väl, hurusom
den har möjliggjort skapandet av kunskaper och en moralisk fostran, som
jag tror icke tillåter några som helst intrång. Vi ha lärt oss, att den undervisning,
som gives, i regel skall anpassas efter elevernas mottaglighet och att undervisningen
skall hava till syfte att skapa fram självständiga personligheter,
som kunna förmå sig att bilda en egen uppfattning om vad som möter dem i
livet. Vi ha nu blivit betänksamma, därför att det nu synes, som örn det icke
längre blir det rättesnöret, som vi i vår fostrande gärning utgått ifrån.

Jag är medveten örn betydelsen av att åt vårt lands ungdom gives en fysisk
fostran. Jag är medveten om betydelsen av att vårt lands kvinnliga ungdom
beredes praktisk och teoretisk underbyggnad i allt som hör till vad i propositionen
här angives. Jag är också medveten om, att detta är en hela nationens
angelägenhet. Men jag kan ändå icke undgå att spörja, huruvida icke alla dessa
undervisningsanstalter av olika slag och alla de statsunderstödda kurser, som
vi redan lia, äro av den beskaffenhet att de fylla sin uppgift.

Jag är också böjd för att tro, att örn detta förslag skulle vinna riksdagens
bifall, så kommer det icke att bli vad man ur försvarssynpunkt har hoppats.
Om det också, såsom förslaget här angiver, kommer att endast omfatta barn
över 16 år, så komma ändå dessa krigiska lekar att irritera och skapa fram en
rad komplex. De erfarenheter, som gjorts i länder, där man redan har gått in
för denna så kallade värntjänst, lia visat, att den inställning som bärare av
denna samtid, som man hoppats och trott kunna uppnå med detta, har icke kunnat
vinnas, när det gällt barnen och framtiden.

Det är detta, herr talman, som har givit mig anledning att begära ordet. Det
är ett försök att gripa örn vad vi ha kärast: våra barn. Det är rädslan för att
man skall förlora dem. Det är rädslan för att i de ungas sinnen så in begrepp,
som motsäga vad vi ha velat giva dem. Det är känslan för rätt och orätt, sympati
för de svaga och avsky för det onda. Vi veta, att det späda människomaterial,
som barnet utgör, har en stor fond av godhet och offervilja. Vi veta också,
att örn man på ett rätt sätt leder dessa barn, så lia de möjligheter att offra
mycket för rätten och rättfärdigheten. Men att brutalt så in detta nya, det vilja
vi icke. Vi vilja ej, att när våra barn lia kommit upp i den ålder, då de skola gå
ut i livet och giva med sig något utav vad de i hemmet, utav vad de i skolan fått
av andlig och fysisk fostran såsom grundläggande element, de då obarmhärtigt;
skola föras in i något för dem verklighetsfrämmande.

För att vi lugnt och utan lidelse skulle kunna bedöma denna fråga i dess helhet,
skulle det ha varit önskvärt, örn den hade fått vila en tid. Jag anser icke,
att i närvarande tid — ehuruväl vi leva mitt uppe i oro och ofärdstider — denna
fråga är av beskaffenhet att nu böra lösas. Med de sargade och sönderslitna
nerver, som vårt svenska folk i närvarande stund har, måste det ha svårt att
hålla samman detta problem och nu gå in för ett avgörande. Men när nu frågan
har kommit så långt, finner jag mig, herr talman, ändå föranlåten att yrka bifall
till herr Bergmans m. fl. reservation.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Herr Wallentheim: Herr talman! Då jag står bakom statsutskottets förslag
i förevarande ärende, skall jag be att få taga kammarens tid i anspråk några
minuter.

Jag kan naturligtvis i likhet med herr Lindén säga, att det är bedrövligt,
att förhållandena ute i världen skola vara sådana, att vi skola tvingas att
överväga åtgärder av sådan art, varom här är fråga. Men det gäller ju icke
bara denna sak, utan det gäller nära nog det mesta av det, som vi nu gå att
företaga oss. Jag kan också utan tvekan våga uttala en förhoppning om, att
tiderna återigen skola bli sådana, att vi i framtiden icke skola behöva uppehålla
någon form av värntjänst för vår ungdom. Men nu gäller det ju icke att
tala örn denna framtid, örn dess mer eller mindre dunkla och olika möjligheter,
utan det gäller att tala om dagens situation och att inrätta oss därefter.

Då jag har lyssnat till debatten och de yrkanden, som motiverat att avståndstagande
från, den kungl, propositionen, gående på den negativa linje,
som herr Bergmans reservation i själva verket utgör, så är det fyra olika linjer,
som avslagsyrkandena ha gått ut på.

Den ena linjen är den, där man säger, att ungdomen skall icke i tankar och
gärningar dragas in i tidens dystra problem örn krig och krigsberedskap utan
hållas fjärran från hatets och våldets värld. Jag säger med herr Jonsson i
Eskilstuna, att det är vackert tänkt och vackert talat. Men den, som tror på
möjligheten i detta fall att hålla ungdomen utanför detta, är, så långt jag kan
förstå, verklighetsfrämmande. Tidens händelser ha ryckt både barn och ungdom
med sig och satt sina märken på dem. Jag skulle på grund av erfarenheter
från både mina egna och andras barn kunna draga fram episoder, som visa, hur
barnens och ungdomens sinnen blivit påverkade av tidens händelser i en enastående
omfattning. Kriget, händelserna omkring oss i världen, allt vad barnen
höra i radio, vad de läsa i tidningarna, vad de höra får och mor berätta och
vad de höra lärare och andra tala om, det återverkar på deras resonemang.

På väg till kammarens överläggningar i dag träffade jag en lärarinna i
min egen hemkommun. Hon hade just varit ute på en skolresa med sin klass och
kommit tillbaka. Jag frågade henne, hurudan! det varit. Hon svarade mig.
att det hade varit förhållandevis bra men ändå en besvikelse, därför att de
hade icke fått se exempelvis vissa gruvor uppe i Västmanland, som de räknat
med att få se, därför att inga obehöriga finge komma dit. De hade icke haft,
sade hon, något egentligt utbyte av besöket i Uppsala domkyrka, därför att
många av de värdefullaste konstverken varit nedpackade och bortskickade.

Så är det: överallt var vi ha våra barn och ungdomar möter dem i en eller
annan form den brutala verklighet, som omger oss. Varje tro på att man
skulle kunna ställa ungdomen utanför detta är, såvitt jag förstår, verklighetsfrämmande.
Så är det som jag kommer fram till min slutsats, att varje uppfostran,
som vill uträtta något och som vill betyda något, måste acceptera detta
faktum. Skulle man hoppa över att tala örn kriget och dess återverkningar, vore
det detsamma som att fly från den verklighet, som omger oss. Den, som flyr
verkligheten, förlorar sitt grepp örn ungdomen icke bara i dessa saker utan tyvärr
också i andra. I hem, där fadern är eller varit inkallad eller där han är
hemvärnsman eller där modern är beredskapskvinna, skulle det där gå eller
skulle det där vara lämpligt för övrigt att dölja allt detta och säga: Dessa saker
är något, som icke angår de unga? Tvärtom. Jag tror, att det är klokt
att se sanningen i vitögat och söka taga vara på ungdomens intressen och lämna
dessa intressen till att bli ett intresse för vår frihet och vår fred.

Därför är det jag måste säga mig, att värntjänsten kan icke vara av skadlig
beskaffenhet utan att den tvärtom i dagens läge är en väg, som anvisar möjligheter
för oss att sätta ungdomen på en naturlig plats i det hela.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Deri andra motivering, som man här använt sig av för avslagslinjen, har varit,
att man har sagt, att man skall icke militarisera ungdomen. Jag föreställer
mig också, vilka avskräckande exempel man i varje fall i de personliga resonemangen,
men även i någon mån i kammaren berört, vart det kan leda till på
andra håll ute i världen, där en sådan militarisering har skett. Men den, som
påstår, att föreliggande förslag skulle vara liktydigt med en militarisering av
ungdomen, vet i själva verket ej, vad en militarisering i grund och botten innebär.
Vöre det så, att vi här skulle uppfostra vår ungdom att i slavisk lydnad
tjäna ett härskande statsparti, att med järnhård disciplin följa statens ledare
utan att själv fråga efter det bästa och riktigaste, då kunde man tala örn en
militarisering. Och vore det fråga örn att rycka ungdomarna från föräldrarna
och skicka dem till stora militärläger, dra dem bort från hemmen för att fostra
dem till en krigarkast, då kunde man tala örn militarisering. Och vore det
fråga örn att underblåsa en nationalistisk propaganda, aggressiv gent emot
grannstaterna, en anda som prisade kriget som ett för friska och sunda folk
naturligt och ofrånkomligt stadium, då kunde man tala om militarisering. Men
så är ju inte fallet här. Här är det fråga örn att för vissa kategorier anordna
en veckas vapen-och skjutövningar och att för andra grupper söka ge några
dagar för ökad idrottsverksamhet, ägnade simning, orientering och dylikt eller
visst samhällsgagnande arbete i övrigt, som uppövar förmågan att _ delta i
brandsläckningar och sådana saker. Visserligen är det här fråga örn insatser,
som äro betingade av krigsförhållandena i världen men som icke på något sätt
kunna sägas skapa hos de unga en krigisk mentalitet.

Den tredje linje man här går fram efter, då man yrkar avslag, innebär att
förslaget inte omfattar ali ungdom utan endast vissa grupper som äro privilegierade.
Bakom detta tal ligger det en viss misstro mot den ungdom, som går
i våra realskolor och läroverk. Det är klart att läroverksungdomen, som håller
på med sina teoretiska studier och som i stort antal aldrig mött de sociala
problemen ute i livet, inte blivit på samma sätt realistiskt lagd som arbetareller
bondpojkar, som redan trätt in i sitt yrke och fått pröva på livets allvar.
Det är naturligt att det bland läroverksungdomen kan förekomma en större
grad av spekulation och famlande. Örn jag vågar använda det gamla Almquistska
uttrycket, tillämpat på dagens situation, skulle jag vilja påstå, att
även läroverksungdomen är bättre än sitt rykte. Det finns ingen anledning
att möta denna ungdom med en utpräglad misstro. Sådant skadar mer än det
gagnar.

Utskottsförslaget pekar för övrigt hän emot en utveckling av den art, att
man skulle åstadkomma en demokratisering — örn det ordet i det här sammanhanget
kan tillåtas — av den verksamhet det här är fråga om. Jag måste säga
att jag på denna punkt har svårt att förstå den ståndpunkt, som utvecklas i
den reservation, som är avgiven av herr Per Gustafsson m. fl., där man vill
koppla bort dem som äro mellan 15 och IG år. Det svar som herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet avgav därvidlag tycktes mig vara till
fyllest och uttömmande.

Enligt den fjärde angreppslinjen skulle förslaget inte ha något militärt värde.
Jag överskattar självfallet inte värdet av denna värntjänst. Det är klart,
att om man mäter saken med militär måttstock kan den inte ha så stort värde,
men å andra sidan tror jag inte att vi skola bagatellisera vad det här kan bli
fråga örn. Örn vi skulle komma i krig — vilket vi alla hoppas icke göra —
bleve vill ändå situationen den, att vi måste sätta in hela vår kraft på att lösa
de uppgifter, vi då hade att möta. Det gällde då att ta ut den kraft, som
överhuvud taget går att ta ut. Men det läget förutsätter också, såvitt jag kan
förstå, inte bara ett uttagande av all den kraft som kan tagas ut, utan också

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Vä rut läns / u thil d n i n g för skolungdom. (Forts.)
ett användande av det tillgängliga folkmaterialet på bästa möjliga sätt. Jagtror
att det da inte är alldeles betydelselöst, örn man för vissa enklare uppgifter,
vissa enklare bevakningsuppgifter, vissa enklare orienteringsuppgifter
och vissa enklare brandskyddsuppgifter och dylikt hade att tillgå ungdomarna.
Om olyckan skulle komma över vårt land och vi skulle härjas av eld och
svärd, skulle vi sannerligen behöva även denna hjälp, och jag tror att varken
herr Gustafsson i Bogla eller fru Skoglund-Lindblom eller någon annan i denna
situation skulle ta upp en principiell diskussion, huruvida vi skulle begära
ungdomens medverkan eller icke. Jag tror att även de svenska mödrarna i den
situationen med tillfredsställelse skulle se, att här spändes alla krafter för att
reda^upp den situation, som för oss alla vore fruktansvärd. Jag tror därför
också att vi i detta avseende skola kunna säga oss, att det förtroende vi genom
ett bifall till värntjänstförslaget visade ungdomen infe skulle missbrukas. Det
skulle inte^ komma att svikas. Vi befinna oss — det har understrukits från
herr statsrådets sida— i ett sa farofyllt läge, att man utan överdrift kan påstå,
att det pa langliga tider inte varit sa allvarligt. Vi måste göra en kraftansträngning,
^en kraftansträngning som kanske inte gjorts under generationer
~ men vi mäste göra den. Både minnet av de insatser våra fäder förr ha
gjort och det ansvar vi ha för att halla landets frihet och självständighet vid
liv ställa i det fallet krav på oss.

Slutligen tror jag också att man i det här sammanhanget skall söka tänka
något på hur den ungdom, det här är fråga om, själv tänker i dessa ting. Det är
säkert att den till överväldigande del är svensk till inställning och sinnelag. Den
är sa pass mogen, att den lever med i händelserna och diskuterar dem, den
är så pass mogen, att den, örn faran skulle komma över oss, verkligen skulle
vilja göra sin insats. Skjuta vi den ungdomen åt sidan, får den inte göra något,
lita vi inte pa den, betyder det att inom ungdomens leder växer fram
misströstan och missmod — och en sådan inställning kan leda fram till tråkiga
konsekvenser. Det är bättre att ta vara pa den goda vilja som här finns och
att söka under kontroll ifrån samhällets sida ge denna goda vilja en klar och
bestämd inriktning.

Jag tvekar inte, herr talman, att yrka bifall till Kungl. Maj :ts av utskottet
tillstyrkta förslag, och jag hoppas att kammarens beslut i denna fråga skall
bli positivt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Holmdahl: Herr talman! Det vore kanske inte så mycket att tillägga
efter de mycket innehållsrika och sakligt orienterade anföranden som hållits
da det gällt att försvara statsutskottes ståndpunkt, som intagit en alltigenom
positiv inställning till propositionens förslag, och likaledes då det gällt att
göra upp mellanhavandena mellan statsutskottets majoritet och representanterna.
för huvudreservationen. Den föregående ärade talarens anförande gör
att jag kan inskränka mig till några randanmärkningar. Men då en hel rad
av avslagsmotionärerna här uppträtt, tycker jag inte’ det kan vara olämpligt,
att också från statsutskottets majoritets sida ännu någon tar till orda.

Liksom flera föregående talare kan jag inte låta bli att erinra örn det ganska
egendomliga utgångsläget här. Riksdagen har förra året skrivit och begärt
ett förslag av Kungl. Maj :t — efter mycket klart angivna riktlinjer.
Kungl. Majit harjagt fram ett sådant förslag. Kungl. Majit har följt riktlinjerna,
och så gar man nu till attack emot detta förslag från så många håll

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildninq för skolungdom. (Forts.)
i delina kammare. Jag kan inte underlåta att tili kammarens protokoll idag
åberopa de ord, som en enhällig riksdag skrev i fjol i denna sak. De lyda så:

»Riksdagen ansåge för sin del skäl föreligga för ett skyndsamt övervägande
av frågan örn anordnande för den mognare skolungdomen av en utbildningsverksamhet,
inriktad på i huvudsak de verksamhetsgrenar, sorn i motionen
åtsyftades.» Och motionen hade yrkat på »en skyndsam utredning om
införande av skjututbildning för gossar samt utbildning i röda kors- och lottaverksamhet
för flickor vid de högre allmänna läroverken och motsvarande
läroanstalter».

Alltså: riksdagen skriver här klart och tydligt och beställer ett förslag,
men när förslaget kommer på bordet är det en så stor del av kammaren, som
inte alls vill veta av förslaget.

De omständigheter som förklara detta ovanliga förhållande ha redan berörts.
Senast har herr Gustafsson i Bogla velat försvara avslagsmotionen.
Han har gjort det bl. a. genom att vilja hävda, att motionen var ett uttryck
för en allmän uppfattning hos medborgarna i detta land. Ett ganska anmärkningsvärt
uttalande, ty när motionen väcktes kunde inte medborgarna i detta
land ha hunnit bilda sig någon som helst uppfattning om det förslag som förelåg
i den kungl, propositionen. Hela resonemanget tyder på att ecklesiastikministern
säkerligen hade alldeles rätt i sitt uttalande, att det naturligtvis
är den opinionsbildning, som på ganska giltiga grunder förekommit kring
sakkunnigförslaget, som varit den drivande kraften också vid motionens
framläggande och icke ett mera ingående studium av propositionens innehåll.

Jag måste, herr talman, säga, att man med de linjer, efter vilka oppositionen
nu går fram — framför allt då man hävdar en principiellt motsatt ståndpunkt
till den som propositionen och statsutskottets övervägande flertal intagit
— invecklar sig i underliga, för att inte säga vidunderliga, motsägelser.
Det är överhuvud taget ett utomordentligt oklart principiellt utgångsläge för
dem som här anfört pricipiella skäl mot propositionen och utskottsförslaget.
Jag vill endast erinra örn att här lia riksdagens båda kamrar, så vitt jag vet
andra kammaren enhälligt, beviljat stora anslag till den nya hemvärnsorganisasationen,
för vilken det är bestämt, att ungdom redan från 16-årsåldern
mottages för att övas i vapnens bruk. Det har inte hörts någon opposition
från denna kammare i hemvärnsfrågan. Så kommer det en kungl, proposition
och begär att även i skolan motsvarande åldersklasser skola få någon skjututbildning.
Då vakna samvetena, då finner man det principiellt äventyrligt
och farligt. Jag måste säga, mina damer och herrar, att det är en dubbel bokföring,
om man anför principiella skäl mot det föreliggande kungl, förslaget
men ändå i en rad av beslut har genomfört hemvärnsorganisationen, med bestämmelse
örn att 16-årig ungdom där får övas. Deras uppträdande, som här
varit med örn dessa beslut och nu tillåta sig anföra »starka principiella betänkligheter»
mot att motsvarande åldersgrupper i våra skolor få i någon
mån en motsvarande utbildning under en kort tid, måste bero på ett rent
stämningsläge. Någon klar tanke bakom ett sådant principiellt ståndpunktstagande
kan åtminstone jag för min del inte upptäcka.

Jag kan inte låta bli att ytterligare något beröra herr Gustafssons i Bogla
principiella betänkligheter. Han säger, att detta som föreslagits i denna proposition
är främmande uppgifter för skolan. Att skolans ungdom skall (ivas
i vapnens bruk, som lians ord folio, är något mycket främmande för skolan.
Ja, det är alldeles riktigt. Jag instämmer med dem som anse att skolan i första
hand skall få ägna sig åt sina, egentliga undervisande och uppfostrande
uppgifter. Jag har ingenting att invända emot att man säger, att skolan i
främsta rummet skall arbeta för sitt eget ändamål. Jag ställer mig ofta tvek -

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
sam då det kommer krav från olika håll, att skolan skall tillgodose än de
ena och än de andra intressena. Men, mina damer och herrar, vad gäller det
här? Här gäller det inte ena eller andra intresset, här gäller det en fråga där
hela landets självständighet och oberoende är insatsen. Här gäller det den nationella
samlingen kring vårt oberoende och vår frihet. Skall den stämning,
som förenar alla de vuxna i detta land, göra halt vid skolans dörrar? Det är
naturligtvis en ohållbar ståndpunkt. Via hemmen komma barnen i alla fall —
som någon av de föregående talarna har erinrat örn — in i den hårda verkligheten
och i det hårda klimat som nu omger oss och i vilket vi leva.

När man säger att man ålägger skolan främmande uppgifter, så fäster
jag uppmärksamheten vid, ärade ledamöter av kammaren, att hela folkskolan
är undantagen i det egentliga värn tjänstförslaget. Det är ingen här som
har rest några som helst betänkligheter mot den låt mig säga utvidgning av
friluftsdagarnas uppgift som här föreslås i propositionen och statsutskottets
utlåtande; några övningar av militär natur förekomma inte enligt förslaget
i folkskolan. Folkskolan är fullkomligt undantagen och jag anser att detta
är alldeles riktigt. Där har bara lagts in i friluftsdagarna vissa civila beredskapsuppgifter
för pojkar och flickor, som fullständigt gå ihop med vårt
gamla program för friluftsdagarna. Något annat har inte skett, och därför
ha heller inte mot huvudparten av det förslag som föreligger i den kungl,
propositionen kunnat anföras några betänkligheter. Men ändå ställer man sig
avvisande, emedan »skolans ungdom inte skall övas i vapnens bruk».

Hur förhåller det sig nu med detta? Förslaget innebär praktiskt taget, att
ungdom i 16-årsåldern och därutöver under en vecka före läsårets början får
tillfälle till skjututbildning. Med andra ord: även när det gäller dessa åldersgrupper
har förslaget tagit mycket noga sikte på att här får skolan icke
rubbas i sin egentliga verksamhet, här får icke något intrång göras ens ifråga
örn de högre skolornas arbetsprogram, och därför har man förlagt denna militärt
betonade utbildning huvudsakligen till sex dagar före läsårets början.

Jag fäster uppmärksamheten vid detta, att man tagit hänsyn till skolan och
dess egentliga uppgifter på alla stadier. Det kungl, förslaget innebär icke
något ingrepp i skolornas normala verksamhet på annat sätt än vad jag redan
sagt, nämligen att friluftsdagarna få ett innehåll, delvis avpassat med tanke
på behovet av vad man kan kalla den civila beredskapen. Man har hållit läsåret
fullständigt fritt från dessa vapenövningar. De skola försiggå under sex dagar,
som placeras före läsårets början, och deltagandet göres obligatoriskt. Därmed
återkommer jag till min nyss nämnda frågeställning: kan någon göra gällande
att man på principiella grunder å ena sidan kan vara med om att skapa ett
hemvärn, där tillfälle gives för 16-åringar att medverka, och å andra sidan
framhålla principiella betänkligheter mot att samma åldersgrupper skola få
en förutbildning i vapnens bruk; det är huvudsakligen skjututbildning det
gäller. Som jag sagt kan jag för min del inte finna, att det föreligger något
egentligt sammanhang i ett sådant ståndpunktstagande. Jag anser, att den på
principiella grunder fotade oppositionen här har en utomordentligt svag motivering.
Den är känslobetonad. Jag förstår mycket väl denna känslobetonade
inställning. Men örn man vill reflektera över sammanhanget och verkligen sätta
sig in i vad förslaget innebär, örn man vill observera att förslaget innebär, att
man håller skolan fri från de militärt betonade övningarna, måste jag säga,
att det är mycket svårt att förstå, att vederbörande vilja vidbliva sina principiella
betänkligheter.

Jag skall till sist, herr talman, endast vända mig med några sakliga anmärkningar
mot »huvudreservationen», som den här ofta benämnts. Jag kan
inskränka mig till att bemöta det i övrigt så utmärkta anförande som stats -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
utskottets ärade vice ordförande herr Conrad Jonsson höll. Det är alltså diskussionen
mellan företrädarna för majoriteten i statsutskottet och företrädarna
för herr Gustafssons motion, som jag ville fortsätta under några minuter.

Herr Conrad Jonsson säde, att det finns två skäl för herr Gustafssons reservation.
Det första skälet var, att det inte är möjligt att införa skjututbildning
i alla realskolor. Det finns många realskolor med litet elevantal, där mer än
hälften av eleverna är flickor, och där blir det för få i de högsta klasserna
för att man skall kunna anordna sådana övningar, och detsamma gäller en del
av våra kommunala mellanskolor. — Jag har inte refererat sakskillnaden
mellan huvudreservationens och utskottsmajoritetens förslag, men som vi veta
föreslås i denna reservation, att man skall skära bort skjututbildningen för
realskolans avgångsklass och gymnasiets första ring. Man skär bort en klass
över hela linjen och vill endast införa skjututbildning för de tre översta gymnasieringarna.
-— Det första skälet härtill var, som sagt, att vi lia en rad små
realskolor, där eleverna på grund av sitt ringa antal inte kunde övas. Ja, detta
har propositionen liksom statsutskottets majoritet tagit hänsyn till. Man har
också sagt att örn det inte går att tillfredsställande ordna saken inställer man
dessa övningar. Man har sagt, att örn vuxna pojkar, som gå en klass under,
vilja delta, så kan nian bilda en sådan där grupp av 3 och 4 klassen i realskolan
som får utbildning. Men jag kan inte förstå, att det finns något som
helst skäl att utan vidare skära bort denna stora grupp av manlig ungdom i
realskolans avslutningsklass därför att det finns ett antal skolor med svagt
besatta klasser. Jag vill erinra örn att till denna skoltyp höra några av vårt
lands största läroverk, såsom exempelvis de mycket stora kommunala mellanskolorna
i Stockholm och Göteborg. Där finnas hundratals gossar, som behöva
och utomordentligt gärna vilja delta i sådan skjututbildning.

Det har enligt min mening från huvudreservanternas sida icke anförts några
verkligt grundade skäl till att man inte vill gå längre ned än till 16-årsåldern,
som gäller för hemvärnet. Hur förhåller det sig då med denna åldersgräns
inom realskolans och de kommunala mellanskolornas avslutningsklasser? Rörande
den saken finns inte inom skolöverstyrelsen någon utarbetad statistik,
men man kan få ett gott stickprov, örn man utgår från det elevantal som avlade
realskolexamen under 1940. Sammanlagt var det 7,861. Av dessa voro 6,247
17 år när de avlade examen. De skulle alltså, under förutsättning att förslaget
varit genomfört, ha börjat sin värntjänst i skolorna det år, varunder de fyllde
16 år — således exakt samma åldersgräns som gäller för hemvärnet. Finns det
under sådana förhållanden anledning skära bort denna stora grupp av ungdomar.
som Ira uppnått samma ålder som är föreskriven för inträde i hemvärnet?
Endast 1,614 av dem, som avlade realexamen samma år, voro då 16 år; de voro
alltså 15 år då de skulle börja övningarna. Man kan därför med fullaste fog
påstå, att även detta andra skäl till att man vill hålla fast vid 16-årsgränsen
visar sig utomordentligt svagt när man undersöker de faktiska förhållandena.
När man härtill lägger de uppgifter som ecklesiastikministern lämnade, nämligen
att man i huvudreservationen skär bort ungefär 40 procent av det antal
manlig ungdom, som annars skulle lia fått del av denna skjututbildning, måste
jag säga att jag står fast vid vad jag yttrade också under statsutskottets
plenum, att jag ännu inte hört ett enda sakligt skäl för att man skall besluta
denna jämkning av den kungl, propositionen.

Det vore mycket av intresse att tillägga, men det är många talare anmälda
och vi lia en oerhört lång föredragningslista. Jag vill bara till sist säga, att
när man här vill mönstra ut de övningar, som skola förekomma i skolorna
enligt detta förslag, och påstår, att dessa inte lia någon uppfostrande karaktär,
kan jag omöjligen gå nied på detta resonemang. Det är viii ingen som icke

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 4l. 3

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
förstår, att i en tid som denna det är av utomordentligt uppfostrande betydelse
att också ungdomen i våra skolor ställes inför samhälleliga uppgifter och får
känna, att samhället väntar något av den. Jag är övertygad örn att den hjälp,
som skolungdomen lämnat t. ex. åt jordbruket och olika yrken överhuvud taget
under den föregående sommaren, varit till gagn i uppfostrande syfte. Jag är
likaledes fullt övertygad om att låter man ungdomen också få bereda sig för
civila eller militära beredskapsuppgifter, med den förnuftiga avgränsning som
här har föreslagits, har detta sin stora uppfostrande betydelse. Ungdomen
kommer därigenom lättare att känna och inse ansvaret för och få känslan av
samhörighet med det hela.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka bifall till statsutskottets här föreliggande
förslag.

I detta anförande instämde herr Nylander, fröken MwJerssoresamtherrar Persson
i Falla, Lindmark, Petersson i Gäddvik, Liedberg, Larsson i Karlstad,
Sefve och Nilsson i Göingegården.

Fru Andersson: Herr talman! Kär jag här tar till orda är det för att göra
mig till tolk för flertalet av kvinnorna ute i bygderna. De vänta och hoppas
nämligen att andra kammaren i dag skall avslå Kungl. Maj :ts proposition i
vad den gäller utbildning i skjutning.

Jag tror jag vågar säga, att örn riksdagen avslår propositionen, så har man
inte bara tillmötesgått en mycket allmän önskan ifrån kvinnornas och mödrarnas
sida, utan nian har också därmed sagt ifrån att man inte under några förhållanden
vill vara med om att fatta beslut i en fråga, som är direkt framsprungen
ur den mentalitet, som kriget skapat fram, och detta är för mig det
avgörande. Örn vi skulle fatta beslut i propositionens riktning, skulle detta •—
så har det ju sagts ifrån många olika håll här — icke komma att få någon
praktisk betydelse för den närmaste framtiden, men däremot — det är också min
övertygelse — vara ägnat att skapa både olust och misstämning. Jag tror icke
någon av kammarens manliga ledamöter blev på minsta sätt överraskad över
den spontana reaktionen bland kvinnorna, när de s. k. sakkunnigas förslag blev
mera allmänt känt och vi fingo klart för oss, vad detta i realiteten innebar. Jag
tror snarare det var vad man hade väntat. Det är visserligen sant, att propositionen
och utskottets förslag icke ha mycket gemensamt med de sakkunniges
betänkande, men där finns ändå tillräckligt mycket för att det skall kunna motivera
ett avslag.

Jag vill nu endast med några ord deklarera min och många andra kvinnors
synpunkter på värntjänstfrågan. Det har sagts, att man tycker att vi kvinnor,
när vi ta till orda, anlägga så högst kvinnliga synpunkter i våra anföranden. Då
måste jag ändå som motvikt framhålla att det också sagts, att det är kvinnorna
som skola fostra barnen och att det är på kvinnorna det beror, örn det lilla intellektuellt
försvarslösa barnet, som vi fått i vår vård, skall få växa upp till
en god och samhällsnyttig medborgare med sinnet öppet för det goda och vackra
och med vilja att främja fredliga värv. Vi skola med andra ord försöka få barnen
att se på världen med ögon, som inte i förväg äro fördunklade av krigshat.
Jag ställer nu denna undran, åtminstone till mig själv: skola vi framdeles kunna
göra detta, örn vi i dag, därför att ett krig hotar att föröda världen, besluta örn
en värntjänst som tar sikte på militära övningar, mer eller mindre kvalificerade?
Fatta vi ett sådant beslut, ha vi sagt ifrån, att krig är ett nödvändigt ont
och att vi acceptera detta förhållande genom att sätta vapen i händerna på
ungdom, som inte kan göras ansvarig för något som de själva inte vare sig haft
eller ha någon möjlighet att öva inflytande på. Jag föreställer mig, att ungdo -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
men ändå är tillräckligt förståndig att inse, att Ilar gäller det inte en idrottslig
prestation, utan här gäller det att lära sig skjuta, att hantera ett skjutvapen
för att döda, och det är detta kvinnorna inte vilja vara med örn.

Det har aldrig varit någon lätt uppgift att fostra barn, och det är det ändå
mindre i tider som dessa. Men jag tror, att kvinnorna som uppfostrarinnor skulle
mista en stor del av sin auktoritet, om vi ett enda ögonblick gåve avkall på vår
förvissning, att det kan gå att även i en ond tid fostra barn till tro på det goda
och sanna och vackra i världen, även om förutsättningarna därför inte äro så
särdeles gynnsamma just nu.

För inte så länge sedan diskuterade vi här i kammaren befolkningsfrågan
och de åtgärder som borde vidtagas för att eventuellt kunna råda bot på den
sjunkande nativiteten. Då framhölls av en kvinnlig kammarledamot, att kvinnorna
måste känna trygghet i tillvaron, örn de överhuvud taget skulle ha lust
att sätta barn i världen. Vi komma inte att känna denna trygghet, örn vi redan
innan ett barn är fött veta att detta barn, innan det ens hunnit trampa ut barnskorna,
skall övas i skjutvapnens bruk i avsikt att lära sig att försvara sig
och sitt land, som det så vackert heter här, vilket emellertid i realiteten är detsamma
som att man skall lära sig skjuta för att kunna döda.

Som kvinnor måste hela vårt inre opponera sig mot en sådan uppfostran liksom
vi också vägra att inordna i vår tankevärld tron, att vad som nu sker inte
skall kunna undvikas framdeles. Örn riksdagen verkligen måste besluta örn
värntjänst för skolungdomen och örn värntjänsten endast skulle behöva bestå i
— vilket vi kvinnor inte lia det minsta emot — att ge ungdomen mera övning
i fri idrott, skridsko- och skidåkning, orientering m. m. sådant, kan jag inte förstå
varför riksdagen skulle behöva besluta örn värntjänsten. Kalla det gärna
för en värntjänstutbildning, men sådana möjligheter måtte vi väl ha i fråga örn
den uppväxande ungdomen utan att här behöva besluta örn »värntjänst». Jag
har den uppfattningen, att ingen skulle ha det minsta att anmärka, örn vi kunde
få fram den sidan av saken på ett annat sätt, bara vi sluppe besluta örn
värntjänst och sluppe kalla detta så. Örn vi eliminerade de rent militära övningarna
och det endast gällde den fysiska fostran, tror jag inte att någon skulle
ha något att invända däremot vare sig av ekonomiska skäl eller av samvetsbetänkligheter.

Det sades av en talare, att de som nu yrka avslag på utskottets förslag
måste vara ganska verklighetsfrämmande. Varken jag eller alla de kvinnor,
vilkas talan jag för, äro på något sätt verklighetsfrämmande. Vi förstå mycket
väl, att denna utökade fysiska utbildning av ungdomen kan behövas, och
mot den ha vi ingenting att invända. Jag tycker i varje fall, att man inte skall
kunna säga örn oss kvinnor, att vi i en tid, då vårt land är i en farofylld belägenhet,
äro på något sätt verklighetsfrämmande. Jag skulle kunna erinra örn
vad vi ha uträttat som kvinnor i detta avseende, och därmed syftar jag på den
kvinnliga beredskapstjänsten. Vi lia ställt våra krafter i samhällets tjänst, och
då tycker jag inte att man skall få lov att påstå, att vi kunna betecknas som
verklighetsfrämmande.

Det sades också från någon talare här att man inte skall skjuta ungdomen åt
sidan utan ta hänsyn till ungdomens önskemål. Jag är inte så övertygad örn att
ungdomarna i gemen ha någon större längtan efter att få lära sig skjuta. Det
kan väl hända att en stor del har det, men i så fall finns det ändå möjligheter
för dem att öva sig. Jag för min del skulle icke vilja vara med örn att skjuta
ungdomen åt sidan när det gäller de rent idrottsliga grenarna av värntjänsten.
Finns det någon möjlighet här att fatta eli beslut, som tar sikte på ungdomens
fysiska fostran, lia varken jag eller några andra kvinnor något emot detta.

Jag har varit med om af l underteckna den motion, vari yrkas avslag på värn -

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
tjänstförslaget, men nu har det framställts ett annat förslag, som jag anser
mig kunna ge min anslutning till. Därför skall jag, herr talman, be att få yrka
''bifall till herr Bergmans reservation.

Herr Holmdahl erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag måste säga att den föregående talarinnan verkligen var en övertygande och
sympatisk representant för den principiella oklarhet, som ligger bakom yrkandet
örn bifall till herr Johan Bergmans reservation.

Jag vill till den ärade talarinnan bara ställa två frågor med anledning av
hennes eget resonemang. Hon säger: vi vilja icke gå med på detta värntjänstförslag,
emedan vi inte vilja befordra krigsmentaliteten. Min första fråga är:
Tror fru Ebon Andersson, att krigsmentaliteten i detta land har befordrats genom
våra inkallelser eller genom upprättandet av vårt hemvärn? Är det inte så
att vi kunna påstå, att här finns ingen krigsmentalitet och kommer inte heller
att finnas i vårt land. Yi bereda oss för en eventuellt oundviklig olycka, som vi
hoppas icke skall inträffa. För att rädda vår frihet och vårt oberoende göra vi
detta.

Den andra frågan som jag vill rikta till fru Ebon Andersson hänger samman
med följande resonemang från hennes sida. Hon vill icke gå med på detta förslag
örn värntjänst, ty örn vi bifalla det ha vi erkänt att kriget är något nödvändigt
ont. Snälla fru Ebon Andersson, vi hålla på för närvarande att sätta
hela vår ekonomiska välfärd på spel genom uppoffringar för försvaret. Vad
beror detta på? Beror det inte på att vi funnit, att kriget i den nuvarande verkligheten
uppenbarligen är ett nödvändigt ont — tills vidare — varemot vi måste
rusta oss?

Det är dessa frågor jag vill ställa, och jag anser att fru Anderssons uttalanden
bekräfta vad jag sagt, att det finns inte något riktigt logiskt sammanhang
i de ståndpunkter man från det hållet söker hävda.

Herr Lindén, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Jag fäste
mig, herr talman, vid ett uttryck av fru Ebon Andersson. Fru Andersson sade
sig föra alla de kvinnors talan, som stå bakom oppositionen. Med detta uttryck
kunde kammaren lätt få den föreställningen, att hennes uppfattning är identisk
med det socialdemokratiska kvinnoförbundets uppfattning. Jag vet nu icke i
vad mån fru Andersson har fullmakt att föra det socialdemokratiska kvinnoförbundets
talan, men detta förbund har inför den spontana reaktion, som fru
Andersson talade örn, antagit en resolution, däri man bland annat säger: »Högre
än de egenskaper, som de sakkunniga i sin målsättning ange vara nödvändiga,
ja oumbärliga att hos ungdomen framfostra — naturlig auktoritetstro och lydnadsplikt
—- sätta vi en utveckling, påbörjad på tidigast möjliga åldersstadium
och avsedd att av ungdomen göra demokratiska medborgare med självständig
tanke- och omdömesförmåga samt ansvarskänsla och självdisciplin.» Hur når
man då fram till detta? Jo, det anser sig förbundets verkställande utskott kunna
sammanfatta på följande sätt: »Yi anse oss kunna ge vår anslutning till förslaget
i den del, som avser att införa obligatoriska friluftsdagar vid folkskolorna
samt utöka och, beträffande allmän idrott och friluftsliv, effektivisera friluftsdagarna
vid läroverken.» Vidare skriva de: »Vi vilja uttala vårt bestämda avstyrkande
av att militärt betonade övningar införas för elever i folkskolorna
samt för elever på motsvarande åldersstadium i läroverken.» Jag kan på dessa
två punkter inte finna någon skillnad mellan kvinnoförbundets officiella ståndpunktstagande
och Kungl. Maj :ts och statsutskottets ställningstagande. Det säges
också: »I den mån lägerverksamhet kan anses önskvärd, bör den på fullt
frivillig grund omhänderhas av de folkliga och ideella sammanslutningar, som

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbtidning för skolungdom. (Forts.)
redan bedriva sådan verksamhet.» Även på den punkten är det socialdemokratiska
kvinnoförbundet icke främmande för den tanke, som tagit sig uttryck i
statsutskottets hemställan.

Fru Andersson erhöll, likaledes för kort genmäle, ordet och yttrade: Herr
talman! Med anledning av herr Holmdahls fråga örn inkallelserna skapat en
krigsmentalitet, ber jag endast med några korta ord få säga, att det.är väl i
alla fall litet skillnad mellan ungdomar i 16-årsåldern och män, som inkallats
för att fullgöra en förstärkt försvarsberedskap. Jag sade i mitt anförande, att
barnen — till barn räknar jag även barn i ganska hög ålder — äro intellektuellt
försvarslösa. Vad vi sätta dem till att göra, måste de göra, även örn det inte alltid
stämmer överens med deras egen uppfattning. Många gånger ha de icke hunnit
bilda sig någon uppfattning alls i de olika frågorna. Det är därför, som jag
anser, att man här kan tala örn så stor skillnad mellan dessa kategorier, att
man överhuvud taget icke kan dra upp någon jämförelse mellan vad som kan
bli följden av övningar i vapnens bruk, när det gäller ungdom på 16 år och
när det gäller män, som inkallats till försvarsberedskap.

Vad jag särskilt fäste uppmärksamheten vid i fråga örn de sakkunnigas betänkande
var, att de sakkunniga ville göra dessa vapenövningar obligatoriska.
Man öppnade emellertid icke samma möjligheter för dessa. 16-åringar som för
män i vapenför ålder, när det gäller frikallelse. Det finns ju en kategori värnpliktiga,
som kallas för samvetsömma. Vilja de icke använda vapen, finns det
ju möjligheter för dem att bli befriade därifrån, men ungdom i 16-årsåldern
har man icke givit samma möjligheter i den vägen, fastän de många gånger
inte hunnit bilda sig någon uppfattning alls örn sådana saker, som det här är
fråga örn.

Härefter anförde:

Herr Bergvall: Herr talman! Vi ha debatterat denna fråga i åtskilliga timmar
och jag tror knappast det är möjligt att avvinna frågan några nya synpunkter.
Jag skall därför för min del försöka att endast med några korta ord
motivera, varför jag funnit mig böra ansluta mig till utskottsmajoriteten i förevarande
ärende.

Jag vill förutskicka, att enligt min mening går huvudskiljelinjen i den här
frågan icke mellan utskottsmajoriteten å ena sidan och reservanterna å den
andra sidan, utan den går mellan dem som önska ett positivt resultat å ena
sidan — d. v. s. först och främst utskottsmajoriteten, men även de reservanter
exempelvis, som stå för den reservation, som framburits av herr Gustafsson i
Benestad m. fl. — och de, som gå på avslagslinjen å andra sidan. Jag kan
förstå och respektera de motiv, som göra, att man ställer sig på avslagslinjen.
Men jag har svårare att förstå, hur man skall kunna anpassa dem efter nuets
läge. Jag kanske får den bästa illustrationen till vad jag menar, om jag anknyter
till ett par reflexioner, som gjordes av fru Ebon Andersson, som hade
ordet strax före mig. Denna talarinna berättade, att hon nyligen bevistat en
diskussion i befolkningsfrågan och där hade man, som hon ansåg, fullt riktigt
sagt, att det icke var tänkbart få kvinnorna att sätta barn till världen, örn
de inte hade en känsla av trygghet. Hon anknöt till detta i fortsättningen av
sitt yttrande och sade, att det kan icke vara möjligt att fa kvinnorna att sätta
barn till världen, örn kvinnorna ha en känsla av att barnen knappast hinna
växa upp, innan de skola övas i vapnens bruk. Jag undrar, örn hon inte där
gjorde sig skyldig till ett stort hopp i tankegången. Bristen på trygghet är
väl icke manifesterad genom att vi nödgas öva vår ungdom i vapnens bruk.
Den otrygghet, som fru Andersson talade om, beror väl på den hopplösa värld

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstilihildning för skolungdom. (Forts.)
av krig och elände, i vilken vi för ögonblicket leva. Även om vi icke övade en
enda människa i vapnens bruk, skulle känslan av otrygghet därför bli mindre?
Tvärtom den skulle bli större. Ingen skulle livligare än jag önska, att den tid
kunde komma, då man kan tala örn fred oell frihet utan att till dessa båda
begrepp foga något om försvar. Men vi leva inte i den tiden, och det är
därför vi måste syssla med sådana här tråkiga historier.

Jag är fullt villig att giva dem rätt, som säga, att denna fråga icke hör till
de avgörande försvarsfrågorna. Det vore för övrigt tämligen orimligt påstå
detta. Man behöver bara titta på kostnadssummorna, som återfinnas i slutet
av betänkandet, och jämföra dem med de hundratals miljoner kronor för att
icke säga miljarder kronor, som offrats på försvaret, för att förstå detta. Men
därför att en fråga icke är av dominerande betydelse, är den väl icke oviktig.
Detta förslag innebär dock ett led i vår strävan att rusta oss för det hemska
tillstånd, som mot vår vilja kan bli verklighet. Det är ett led i strävandena att
giva vår ungdom en chans att klara sig i de situationer, som kunna uppstå
och — det är icke det^ minst viktiga — i den situationen göra en insats till
landets försvar. Jag måste salunda säga, att jag icke riktigt förstår, hur man
i nuvarande läge kan fullfölja en argumentering utifrån pacifistiska synpunkter
i detta sammanhang — jag säger det utan att däri lägga in någon
bismak av ironi Sådana synpunkter ha sitt stora moraliska berättigande och
ingen hellre än jag skulle önska, att det vore möjligt vinna gehör för sådana
synpunkter här i världen. Men hur skall det vara möjligt i denna tid? Vi leva
inte i ett lufttomt rum, utan vi måste leva här på jorden, hur tråkig och ledsam
den än är.

Jag tror också, och det är dit jag vill komma, att man högst väsentligt överdriver
farorna för vår ungdom av den här utbildningen. Man har frammanat
bilder från andra länder. Man har talat om, hur man där tränat ungdomen
militärt. En talare läste upp något ur en tysk tidning, där man skriver om
hur man börjar ängslas över, att man tar bort ungdomen ifrån intellektuellt
arbete. Jag undrar, om man ändå icke målar i för orimliga färger, när man
drar fram detta. Jag kan inte neka till, att jag, när jag hör dessa varningar,
får en känsla av skrämmande kontrast vid tanken på den relativa idyll, som
kännetecknade vapenövningarna i läroverken i min ungdom. Jag gick nämligen
i läroverk på den tiden, då det bedrevs sådana övningar. Det är ungefär någonting
liknande, som man nu vill sätta i gång med, naturligtvis kompletterat med
det nya, som tiden fört fram. Här drar man fram exempel på ungdomsorganisationer
i främmande länder för att motivera hur sådana här övningar kunna
te sig. Örn man tänker sig tillbaka till det tillstånd, som rådde i läroverken då
vapenövningar bedrevos där, måste man med sinne för proportioner komma
till, att det finnes icke underlag för dessa jämförelser.

Från deras sida, som gå emot Kungl. Maj:ts förslag och de positivt inställda
reservationerna, har man sagt, att det icke är en stor försvarsfråga, som det
här gäller. Gärna det. Det kan hända, att man från en del anhängares sida
givit alltför stark relief åt denna frågas betydelse ur försvarssynpunkt, även
örn man, icke minst ur psykologiskt synpunkter, kan göra gällande, att frågan
har stor betydelse, men man har väl rätt att vända på repliken. Man kan säga,
att är det något, som överdrivits i denna debatt, så är det riskerna och farorna,
som kunna följa av detta måttliga och tama förslag.

Jag måste säga, att hade vi här i dag voterat örn kommittébetänkandet —
det nu förevarande förslaget är ju i förhållande till kommittéförslaget avsevärt
förändrat — då skulle jag med glädje ställa mig på deras sida, som yrkade
avslag. Där var man inne på felaktiga linjer. Här har man tagit bort vad som
var oriktigt i det förslaget, och man diskuterar nu någonting helt annat.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Jag vill fråga deni, som åberopa sig på opinionen i landet mot den nu
framlagda propositionen -— jag tänker då inte bara på opinionen i denna kammare
— örn de med handen på hjärtat kunna säga, att opinionen verkligen
är bildad på grundval av det förslag, som nu ligger på riksdagens bord. Eller
är det icke i stället så, att den opinionen är bildad på grundval av det kommittéförslag,
som framlagts, och som är något helt annat. Det skulle förvåna
mig utomordentligt, om jag icke har rätt, när jag ifrågasätter, att örn vi icke
hade haft detta betänkande som bakgrund för dagens diskussion, hade diskussionens
vågor i dag icke gått hälften så höga.

Jag skulle beklaga, om de nu föreslagna åtgärderna skulle militansera ungdomen.
Det finns emellertid gudskelov inga förutsättningar härför i detta
land. Mycket ledsamt skulle det vara, örn det förslag till åtgärder, som man
här framlagt för att sätta ungdomen i landet i stånd att reda sig i de hemska
situationer, som kunna uppstå, och göra vissa insatser, i dag skulle avslås.

Jag tillåter mig därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Skoglund i Umeå: Herr talman! Under den tid, som debatten pågått
i denna fråga, ha meningarna klarnat, och de flesta av kammarens ledamöter
veta redan nu, vilken ståndpunkt de skola intaga. Jag tror, att jag har anledning
säga detta, därför att man tidigare förklarat, att åtskilliga av kammarens
ledamöter skulle ha bildat sig en uppfattning i frågan på grund av låt
mig säga, en eftersläpning och ett kvardröjande i gamla åsikter.

Av den debatt, som här har förts, framgår det, att meningarna äro rätt delade
i den fråga, som vi nu diskutera. Herr Bergvall förklarade alldeles nyss,
att han för sin del var böjd att tro, att majoriteten av svenska folket byggt
sin ståndpunkt på ett förslag, örn vars innehåll den ingenting visste. Jag skall
ingenting säga därom, men örn man ser på statsutskottets utlåtande, giver det
anledning till den reflexionen, att man även där är rätt tveksam. Även där
kommer ett visst missnöje och en viss olust till uttryck. Men man kan väl
inte om statsutskottets ärade ledamöter säga detsamma, som herr Bergvall
förklarade om svenska folket, att de icke veta, vad de yttra sig örn. Här kommer
statsutskottet — visserligen med en majoritet bakom sig — med ett förslag,
som i stort sett bygger på den kungl, propositionen. Men den. avdelning,
varifrån utlåtandet ytterst stammar, består av 6 ledamöter, som i fråga örn
ståndpunkter spaltat upp sig på icke mindre än 4 linjer, representerande lika
många åsiktsriktningar i den här frågan, som man nu från det håll, där
man önskar positivt beslut, förklarar vara så ytterst enkel att ta ståndpunkt
i. Här har man verkligen anledning tala om en urarvaförklaring från. utskottets
sida i förhållande till det förslag, som man haft att taga ställning till.
Bara detta borde vara ett tillräckligt memento för kammarens ledamöter, när
de nu gå att fatta beslut i frågan.

Herr Bergvall påbördade oss bland mycket annat, att vi här sträva efter
att åstadkomma ett slags dimbildning, att vi söka dra för en ridå, som skall
göra det omöjligt för ungdomar i svensk skolålder att fatta vad som försiggår
i världen. Det är icke alls vår mening. Vi ha vid vårt ställningstagande icke
diskuterat detta. Vi äro mer än väl medvetna om, att den svenska ungdomen
både bör och skall se, vad som sker i det som sker. Vår opposition, ifall vår
inställning nu skall kallas så, riktar sig emot de rent militära momenten i det
förslag, som här föreligger i olika nyanser till kammarens prövning. Vi ha
ingenting att erinra mot, att man giver de idrottsliga övningarna ökat utrymme.
Vi äro beredda att omedelbart fatta beslut örn ett vidgande av ramen för
ungdomens fysiska fostran i den egentliga folkskolan, och att fylla den med
det civila innehåll, den bör lia. Vi vända oss endast mot de rent militära mo -

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
mentén. Vi äro beredda att utvidga de idrottsliga övningar, som redan förut
bedrivas.

. Här har det, om jag så får säga, andats oförstånd örn vad som redan försiggår
i folkskolan. Jag hörde nyss en talare, som tydligen var okunnig örn
att skolplanen redan nu föreskriver, att undervisning skall ske i sådana
idrottsliga grenar som skridskoåkning, skidlöpning och simning. Detta finns
emellertid och det gäller att bygga vidare på detta, och förslag härom äro vi
motionärer beredda att biträda. Vi betrakta det för övrigt som en viktig angelägenhet.

Att skapa värnkraft och medborgaranda, som utgör en moralisk tillgång
i avgörande ögonblick, är nog icke en teknisk fråga, allra minst en militärteknisk
fråga. Här är, sa vitt jag förstår, mera en fråga örn miljö och uppfostran.
Se pinden ungdom, som i dag står på vakt vid rikets gränser. Senast
i går fingo vi i anledning av herr Nilssons i Stockholm interpellation höra det
erkännandet, att denna ungdom utför en gärning, som står på toppen av vad
som kan åstadkommas.

. yå-r svenska ungdom av i dag visar en värnkraft, en medborgaranda, som
vi äro beredda giva högsta betyg och varmaste erkännande. Därom råder ingen
som helst tvekan, och detta är väl, mina damer och herrar, kriteriet på den
inneboende och verkliga värnkraften. Men den ungdom, som gör denna vakttjänst,
har aldrig deltagit i någon värntjänstutbildning. Den ungdomen har
fostrats av de demokratiska folkrörelserna här i landet och av de politiska ungdomsorganisationerna
som lagt ner icke så litet arbete för att få sina medlemmar,
den svenska ungdomen, att tänka och leva socialt. Här har givetvis också
den utveckling, som landet genomgått ekonomiskt, socialt och politiskt,
skapat en miljö, i vilken ungdomen trives och av vilken den också fått sin
medborgaranda. Man må sedan här diskutera örn vad som är det ena och det
andra, örn det är. miljön eller örn det är uppfostran, som åstadkommit dessa
resultat. Att det icke kan vara värntjänsten i skolorna, som skapat resultatet,
den saken böra vi väl vara ense örn. Värntjänst i skolorna har icke existerat
här i landet under de senaste 23 åren, och ändå ha vi en medborgaranda, som
ingen kan stiga upp och klaga över.

. Av vad anledning vill man då liksom bygga på vad vi hittills haft. Vi äro
ju redan nöjda. Man frågar vidare: vad är det för nytt som skall tillkomma?
Vari består det komplement, som tydligen enligt åtskilligas mening är nödvändigt
för att få ett resultat, som vi redan äro tillfredsställda med. Man
handlar enligt den maximen, att en sak inte är så bra att den inte kan bli
bättre. Den satsen kan ju synas bestickande nog. På frågan örn vad som skall
komma, svarar propositionen och det utskottsutlåtande, som vi just nu diskutera,
att det i läroverken skall införas skjututbildning för eleverna i de tre,
eller fyra högsta klasserna,. och att varje elev årligen skall avlossa 50 skott.
Allt det övriga — orientering, övningar i eldsläckning m. m. ■— är av den
art, att det redan nu kan läggas in under idrotten och införas på de idrottsdagar,
som vi väl skola få även vid den egentliga folkskolan.

Här behöva vi icke diskutera, örn dessa 50 skott skola komma att stärka den
s. k. värnkraften. Vad vi här ha att diskutera är givetvis frågan, huruvida avlossandet
av de 50 skotten ökar det militära kunnandet. På den punkten skall
diskussionen sättas in. Där kunna givetvis meningarna bryta sig. Där kommer
påstående att ställas mot påstående. Personligen har jag den uppfattningen, att
denna mycket blygsamma undervisning i skjutning icke kommer att innebära
någon tillgång, då det gäller att öka det militära kunnandet. Det är kanske
förmätet att citera protokoll från år 1917, men då förklarade man i riksdagen,
att de skjutövningar, som då existerade och upptogo t. o. m. tre gånger så lång

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbtidning för skolungdom. (Forts.)
tid som deri det nu är fråga om, ur militär synpunkt icke betydde någonting,
och jag skulle tro, att man kan säga samma sak örn de nu föreslagna med
kanske ännu större rätt.

Yi lia liär praktiskt taget enhälligt beslutat utöka värnpliktstiden till ett år
jämte ett antal repetitionsövningar. Och varför? Jo för att de värnpliktiga
skola hinna med alla de moment, som måste föras in i de militära övningarna.
Jag tror, att vi kunna ena oss nästan alla örn — även de positiva kretsarna -—
att läroverksskjutningen efter det program, som propositionen och utskottet skisserat,
spelar en ringa örn ens någon roll i ökandet av det militära kunnandet.
Vi skola också observera -—■ det har icke sagts i denna debatt, men det bör
sägas — att utbildningen icke skall skötas av folk, som är fullt kvalificerat.
Den skall överlåtas åt lärare, som själva genomgått en snabbkurs. Man har
''följaktligen anledning att frukta, att det blir någonting av epautbildning över
det hela, något som i sin tur borde än ytterligare försvaga det s. k. resultatet.
Nej, låt i stället skytterörelsen, hemvärnet och landstormens ungdomsrörelse
sköta denna sak nu som tidigare. Där finns det kvalificerat folk, där önskar
man få taga hand örn uppgiften, där kan man också driva saken så, att den ger
det resultat, som man icke kan komma fram till i den egentliga skolan.

Här skall nu — det betonades starkt av skolöverstyrelsens chef, herr Holmdahl
—• utbildningen icke på något sätt inkräkta på skolans program och arbetsordning.
Man skall förlägga den till en vecka före läsårets början. Ja, ur
undervisningssynpunkt är det klart, att det är en mycket bra lösning. Men vad
säga målsmännen? De äro kanske bosatta på andra orter än i läroverksstäderna
och måste följaktligen skicka dit sina elever en vecka tidigare för att dessa skola
få avlossa 50 skott — allt det övriga kan man ju, som sagt, lägga in på de
redan nu vid läroverken existerande friluftsdagarna. Jag skulle tro, att man
kommer att reagera inför dylikt, ty det måste betyda ett fördyrande av utbildningskostnaderna.
Det är en tendens, som vi förresten ha anledning att se upp
med. Vår strävan är ju annars ■— och borde vara det i denna tid i högre grad
än eljest — att försöka förbilliga utbildningskostnaderna för ungdomen.
Man bär icke, så vitt jag förstår, tillräckligt uppmärksammat den ekonomiska
sidan av saken, som jag tror, att den svenska allmänheten är rätt ömtålig
för.

Därtill kommer en annan sak. Man skall avbryta ferierna. Även det torde
vara vådligt. Icke därför att vilan är så nödvändig för alla ■— även örn det nog
finns vissa elever, som behöva ferierna för att återhämta sig efter den press, som
de numera utsättas för i den moderna skolan. Men åtskilliga av dessa pojkar, de
som komma från jordbrukarhemmen, deltaga i arbetet hemma, och ett avbrott betyder
kanske i denna tid, då man ju klagar över brist på arbetsfolk vid jordbruket,
en hel del. Jag undrar, örn våra jordbrukare skulle vara glada över att
deras arbetsföra pojkar ryckas från hemmet och arbetet för att genomgå denna
kurs i skjutning under en vecka före terminen. Och den, som icke är jordbrukarepojke,
är kanske arbetarepojke och nödsakad att under ferierna arbeta med
något för att få en liten inkomst. Man kan visserligen säga, att inkomsten under
en vecka betyder så litet. Men för den som litet har, betyder även sådant
rätt mycket. Jag tror, att när man talar örn att man skall vara lyhörd inför den
misstämning som skulle kunna uppstå, därest förslaget skulle ramla, bör man
också beakta, att man måste vara lyhörd även för de stämningar, som finns
bland befolkningen ute i landet och som beröra den ekonomiska sidan av saken.
Den drabbar målsmännen — oell drabbar dem rätt hårt.

Till sist måste jag på förekommen anledning, som det heter, säga, att vår
inställning till förslaget ingenting har med vår inställning till försvarsfrågan i
allmänhet att skaffa. Man har drivit debatten dithän. Man har hungrat efter

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
argument, och man har sökt att skissera upp en motivering bakom våra synpunkter,
som för de allra flesta av motionärerna är mycket fjärran. Här rymmas
inom den krets, som står bakom motionerna, de mest olika schatteringar
i fråga örn uppfattning i försvarsfrågan, alltifrån de mest ivriga och till dem
som äro reserverade, ja kanske t. o. m. kyliga. Varför har man kunnat samla
sig örn saken? Jo, därför att alla ha varit på det klara med att förslaget icke
har någonting med försvarsfrågan att göra. Och då man söker lägga in i det
som sagts något av pacifistiska tongångar, är det spekulationer för att komma
oppositionen till livs. Jag tror, att alla, som vilja förstå denna sak, också inse,
att med vår inställning till försvarsfrågan har vår inställning till den s. k.
läroverksskjutningen ingenting att skaffa.

Låt mig så företaga en liten addition av de synpunkter, som jag sökt framföra.
Vi ha riktat oss mot de militära momenten, framför allt mot den s. k.
läroverksskjutningen, som vi mena vara betydelselös i fråga örn strävandet att
öka det militära kunnandet. Vi äro beredda att fatta beslut örn en utvidgning
av ramen för de idrottsliga övningarna, och där kan man, det kunna damerna
och herrarna vara förvissade örn, lägga in det mesta, ja kanske allt utom läroverksskjutningen.
På den punkten, herr talman, föreligger en kongruens — för
att återigen tala matematiskt — mellan den motion, som jag framburit tillsamman
med några andra, och den reservation, som avgivits av herr Bergman, till
vilken reservation jag alltså ber att få yrka bifall.

I detta anförande instämde herr Pettersson i Degerfors, iro Lindqvist-Petersson,
herr Lindberg i Umeå, fru Alvén, fru Humla, fröken Öberg samt herrar
Andersson i Alfredshem, Jacobson, Jansson i Hällefors, Lundberg i Uppsala
och Larsson i Julita.

Herr Holmdahl, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Den föregående ärade talaren konstaterade med stort eftertryck — jag tycker,
att det var ganska värdefullt — att de militärt betonade momenten av värntjänsten
så gott som uteslutande skulle komma att förläggas till sex dagar före
läsårets början. Alla de, som tala om att denna värntjänst skulle vara ett
hämmande moment i skolans fostran och dylikt, borde ha fått sig en tankeställare
av herr Skoglunds i Umeå anförande.

Sedan ville herr Skoglund göra gällande, att utbildningen vore betydelselös.
Han talade örn de 50 skotten och de 6 dagarna etc. Men, herr Skoglund,
då äro väl alla argument örn att det är viss risk för att man militaristiskt påverkar
skolorna skäligen värdelösa?

Jag vill emellertid lämna den faktiska upplysningen, att det icke är så som
herr Skoglund trodde, att ledningen skall överlämnas åt icke sakkunniga personer.
Det är tvärtom utsagt i utredningen liksom i propositionen att man måste
se till, att man får verkligt fackkunnigt folk till att leda dessa 6 dagars skjututbildning,
och jag vill framhålla för kammarens ledamöter, att de sakkunniga
myndigheterna alla uttalat, att en till 6 dagar koncentrerad skjututbildning
är av betydligt värde för den kommande militära utbildningen.

Sedan vill jag, herr talman — örn jag hinner — endast tillägga en sak. Herr
Skoglund i Umeå undrar, vad målsmännen skola säga. Men när det gäller ett
sådant nationellt ändamål i ett land, där skolorna ha så långa ferier, är det väl
ändå icke för mycket begärt, att dessa skola avkortas med 6 dagar för att hos
de äldre pojkarna skall kunna grundläggas en nödvändig kunskap i gevärets
skötande och handhavande.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Härpå anförde:

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman! Jag
tillåter mig att göra några reflexioner i den föreliggande frågan. Jag tror, att
man förstår mig, örn jag börjar med den rent militära betydelsen av den sak
det här gäller.

När jag har åhört debatten här liksom i första kammaren häromdagen, har
jag funnit, att de allra flesta icke gjort klart för sig, vilken revolutionerande
förändring det har inträtt i fråga örn soldatutbildningen. Man har så gärna
velat taga sina argument från en tid, som ligger 20—25 eller 30 år tillbaka i tiden.
Men man glömmer, att då innebar krigskonsten att föra fram stora massor
i samverkan, och den enskilde mannens skicklighet betydde icke så mycket.
Man ansåg det icke nödvändigt, att varje man var en god skytt, ty när
han sköt tillsammans med 200 man, blev det som ett stort hagelskott, och det
träffade väl alltid någonstans. Den tiden har förrunnit, när man förde fram
stora, samlade truppmassor. Automatvapnen, dessa hemska förstörelseredskap,
ha också medfört, att truppen upplöser sig i individer. Varje man måste taga
sig fram på stridsfältet för sig. Det gäller att uttnyttja alla skylande och
skyddande egenskaper i terrängen, det gäller för den enskilde mannen att så behärska
sina vapen, att han är en mästare däri. Därpå beror det, örn han överhuvud
taget skall kunna överleva striden. Följaktligen måste varje enskild soldat
ha en mycket individuell träning. Han måste behärska sin kropp genom att
vara fysiskt spänstig. Han måste kunna begagna karta och kompass. Han
måste vara skicklig i att använda sitt vapen. Nu säger väl någon: Ja, men vi
äro ju med på att våra värnpliktiga få en längre övningstid. Jag säger: Ni
skulle icke vilja vara med örn en så lång övningstid, som skulle behövas för att
göra varje svensk soldat fullständigt utbildad. Vi måste räkna med någonting
utöver övningstiden. Vi måste räkna med ett intresse och en möjlighet
för varje enskild svensk man att vid sidan om sin värnplikt och sin övningstid
förskaffa sig dessa färdigheter. Jag måste för min del säga, att örn vi vilja ha
ett så starkt försvar som möjligt, skola vi med glädje hälsa varje försök till
utbildning, av svenska män — och jag kan säga kvinnor också för deras uppgifter
— utanför de anordningar, som försvarsväsendet erbjuder.

Det är klart, att man kan säga, att vi ju ha de frivilliga organisationerna. Jag
har blivit ytterligt förvånad, när man bär med sådan styrka fört fram de frivilliga
organisationerna såsom behagligare och trevligare anordningar än denna
värntjänst. Vi tillåta 16-åringar att komma med i hemvärnet, men kom
ihåg, att sedan 16-åringen skrivit sitt kontrakt i hemvärnet, är han icke längre
frivillig utan en fast anställd soldat i den svenska krigsmakten. Han lyder under
krigslagarna och är skyldig att underkasta sig vissa övningar, övningar
som äro långt mera militaristiskt betonade än värntjänsten. Man kan ju säga,
att vi ha landstormens ungdomsavdelningar. De äro nog mycket bra, men
jag är övertygad örn att många av dem i denna kammare, som tänka rösta för
den bergmanska — förlåt att jag säger det — avslagsreservationen, icke ha
så stor tilltro till landstormens ungdomsrörelse heller. Skola vi icke säga det
ärligt som det är? Om ni vilja tänka efter, komma ni .säkert till att värntjänsten
i skolorna under ledning av de ordinarie lärarna ter sig mera betryggande
i edra ögon än landstormens ungdomsrörelse. Det är den enkla, nakna
sanningen. Men därtill kommer, att det är ett faktum, att vi ha en del av vår
manliga ungdom i åldern 15—19 år — låt vara en liten del — samlad i läroanstalter,
i gymnasier och realskolor. De finnas där, de äro tillgängliga, och
man kan lätt få tåg i dem . Det är relativt enkelt att organisera dem för denna
utbildning. Jag säger: är det icke klokt och förnuftigt, att man då begagnar

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
tillfälle? Är det icke praktiskt, att när man Ilar denna möjlighet, man också
begagnar den?

För närvarande är det ju så, att en stor del av denna ungdom redan är verksam
i ett sådant förberedelsearbete. Vi ha nämligen för närvarande luftskyddstillstånd
i vissa avseenden, vilket gör, att i alla våra städer och på åtskilliga
andra orter många gymnasister och elever i realskolorna obligatoriskt måste
ägna en stor del av sin fritid åt utbildning i luftskyddstjänst. Här talar man
om att värntjänsten skulle störa skolarbetet. Men vad säga ni då örn den luftskyddsutbildning,
som vi för närvarande tvingas att låta de unga undergå. Jag
känner till saken av praktisk erfarenhet. Jag vet, vad det vill säga för en gymnasist
att hinna med båda sina läxor och denna utbildning. Örn det nu kommer,
vilket vi väl hoppas, någon tid av avspänning — jag tror icke på någon kommande,
strålande fredsperiod, det skall jag strax komma till — då vi här i landet
skulle kunna avstå från luftskyddstillstånd, skulle det på en gång betyda,
att hela denna utbildning i luftskydd finge fullständigt överlämnas åt frivilligheten.
Skulle det icke vara en god och bra ersättning, att vi genom värntjänsten
då bleve i stånd att låta den utbildningen fortsätta på ett mindre betungande,
men samtidigt tillräckligt effektivt organiserat sätt?

Jag skall icke fördjupa mig ytterligare i denna värntjänsts fördelar, men jag
tycker dock, att det är så uppenbart, att här vinner man fördelar ur försvarssynpunkt,
som ingen kan bestrida. Jag överdriver dem icke. Jag menar inte, att
härmed sker någonting jättelikt i förstärkning av vårt försvar. Det menar jag
inte. Den här saken skall vara det den är. Det är en relativt begränsad sak det
är fråga örn, och vi skola inte göra den större än den är. Men att den leder till
nytta, det kan ingen bestrida. Det är hopplöst omöjligt att komma och påstå, att,
icke detta skulle vara en god ordning för att tillvarataga de utbildningsmöjligheter
för en del av den yngre manliga ungdomen och även den kvinnliga, som
här föreligga.

När det nu är på detta sätt, skall det inte då vara starka skäl för att man
skall yrka avslag på förslaget? Jag tycker att det bör vara det. Men jag får ju
säga, att när jag hör dessa argument, som framföras emot, så kan jag inte finna
att det är några argument alls. Som när herr Gustafsson i Bogla talar örn att
här skulle vi kasta bort 200,000 kronor! Då vill jag bara säga, att det är väl
ändå så att sådan utbildning, som det här är fråga örn, liksom den frivilliga utbildningen,
där man alltså tar i anspråk krafter så att säga vid sidan örn deras
ordinarie sysselsättning, en sådan utbildning blir alltid mycket billigare i förhållande
till sin effektivitet än den, som staten skall uti varje tum organisera
såsom en självständig verksamhet. Det är därför inte rimligt att säga, att 200,000
kronor här äro pengar, som användas på ett onödigt eller mindre effektivt sätt.
Tvärtom tror jag vi kunna säga, att vi få en ganska god valuta för denna utgift.

Jag skall inte gå in så mycket på att tala örn skolarbetets störande och detta.
Det är ju så uppenbara överdrifter som här göras, och jag skall inte, som sagt,
ingå på detta i annan mån än jag skall observera herr Skoglunds i Umeå anförande
här nyligen. Det var ju med en väldig kläm och en viss skicklighet han
här spände målsmännen för sin vagn. Tänk det, att dessa elever skulle förlora en
vecka av sina ferier! Somliga behövde lia denna vecka kvar för att de hade bli,
yit så utpumpade av det föregående läsåret, att nära tre månaders semester inte
räcker till för att ge dem deras hälsa tillbaka. Somliga voro hemma på landet
och skulle behöva resa en vecka tidigare till staden, och det medförde alltså, låt
mig säga kanske en ökning av kostnaderna med 1/36, och jag vill visst inte underskatta
detta. Och sedan var det jordbrukare, som hade sådana barn — de
skulle då förlora en veckas arbetskraft — och allt detta.

Jag tänkte, när jag hörde detta: ja, se lärare, de äro duktiga att motivera än

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
på ett sätt och än på ett annat! Jag har suttit här i riksdagen i många år. Jag
har t. ex. varit med om att diskutera frågan örn det sjunde skolåret, och jag har
hört utomordentligt skickliga utläggningar från lärarhåll för att bevisa, att alla
farhågor från målsmännens sida för att man genom att öka utbildningstiden
med ett år skulle förstöra föräldrarnas ekonomi, draga från jordbruket arbetskraft
och allting sådant, allt sådant tal var värt ingenting. Men örn jag kan
på det sättet bevisa, att ett års skolutbildning är så värdefullt, att man inte får
ge de enskilda människornas intressen en alltför stor tyngd, då frågar jag: är
det då rimligt att säga, att en vecka här betyder så mycket, att vi ha absolut
icke råd att ägna denna vecka åt en förstärkning av ungdomens försvarskunskap?
Jag säger, det kan inte vara rimligt. Det är ingen proportion, det är att
överdriva utan varje gräns, det är att skapa skäl där det inte finns anledning
att försöka torna upp så stora invändningar.

Jag vill också säga, att när herr Gustafsson i Bogla skildrade, hur den intellektuella
nivån gick ned i andra länder på grund av att man lät ungdomen
för mycket syssla med försvarsuppgifter, då skjuter han också över målet. Varför
skall man jämföra med något, som inte alls liknar det som det här är fråga
örn? Detsamma är förhållandet med detta tal örn att det här gäller en militarisering
av ungdomen. Det är väl ändå ingen som tror, att ungdomen far mer militaristiskt
tänkesätt därför att den orienterar, lär sig luftskydd eller sjukvård
eller skjuter på en skjutbana eller på en fältskjutning! Örn ungdomen får militaristiskt
tänkesätt så beror det på hela andan i samhället, på hela den miljö,
vari vi leva, och alls icke på dessa ting. Ty, såsom ecklesiastikministern underströk
i förmiddags, det gäller inte att driva tillsammans folk till masstänkande
och massuggestion utan enbart att ge varje enskild människa en ökad personlig
färdighet. Örn det är så att harmoni till kroppen är lika nödvändig som harmoni
till själen, och örn både kropp och själ behövas för att skapa en personlighet, så
måste jag säga, att den utbildning, som det här är fråga örn, bör mera verka
till uppbyggnad av personligheten än till motsatsen. När vi nu försöka möta
denna tids speciella krav på vårt eget sätt med bevarande av vår andliga frihet
och med bevarande av hela den svenska kulturmiljön, då är det inte rätt att
jämföra denna strävan med företeelser i andra länder, som ha en rakt motsatt
verkan.

Som nämnt, jag överskattar på intet sätt betydelsen av denna värntjänst,
men jag understryker, att jag finner nyttan vara långt större än nackdelarna,
och skälen emot finner jag icke på något sätt övertygande. Men det finns en
annan sak i denna frågas behandling och i dagens debatt, som jag tyvärr tillmäter
en långt större, negativ betydelse, och det är själva dep anda, som jag
tycker mig spåra bakom avslagsyrkandena. Det protesterades nyss från herr
Skoglunds i Umeå sida mot att man stämplar avslagsyrkandena såsom försvarsovilja,
och jag skall visst inte göra detta. Men jag bär icke kunnat undgå
att finna, att det finns så mycket argument på avslagssidan som äro av den
beskaffenheten, att deras förekomst innebär ett försvagande av försvarsviljan.
Det kan vara omedvetet hos vederbörande själva, men det finns där ändå. När
jag t. ex. i första kammaren hörde sådana uttryck som att ungdomen får tids
nog lära sig att använda vapen, ungdomen kommer tids nog att få tänka på
dessa ting, eller när jag hörde beskrivas den olust, som denna läroverksskjutning
har skapat i stora folklager, eller när jag i dag hörde detta tal om att
mödrarna vilja icke förlora sina barn och man måste göra allt för att rädda
sina barn, då måste jag fråga: är inlc en stor del av motståndet emot denna sak
beroende på olusten att behöva ändra ståndpunkt? Beror det inte på olust
inför den grymma verkligheten? Vi drömde under 1920-talet om att det skulle
bli fred i världen, en internationell rättsordning, och våra tankar gingo mot

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntiänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
den bättre värld, där människorna inte skulle behöva lösa sina tvister med
våld. Så brast den drömmen och vi befinna oss plötsligt inne i en helt annan,
våldets epok,^där vi icke kunna se en ljus framtid, utan på sin höjd en oviss.
Jag förstår så väl, att det skall vara mångå av oss, för vilket detta är bittert
— och det är det för mig — att det är bittert att tänka sig att den utveckling,
som vi hoppats på och drömde örn, skall ligga slagen i spillror. Vi vilja så
gärna halla fast den drömmen, vi vilja bevara den och vi vägra att se den
grymma verkligheten i ögonen. Det är en fara detta att icke våga se verkligheten
i ögonen, att tvunget behöva tro på att det i vår tid skall komma en sådan
period igen av goda fredsutsikter. Jag hoppas — och det göra vi alla — att
det skall komma en sådan period. Vi veta icke örn det gör det. Vi veta, att det
är lika troligt och ännu troligare att åtminstone den närmaste framtiden kommer
att bil raka motsatsen, att vi måste vara beredda att möta en värld av våld
och orätt. Och jag säger: vilja vi möta den världen, den framtiden med utsikt
och möjligheter att gå igenom den raka, då skola vi se den kalla verkligheten
och de värsta perspektiven i ögonen och våga inrätta oss för att möta
den och inte leva kvar i en drömvärld.

. Oet är självfallet^beklämmande att tänka sig den tid vi nu leva i, där människorna
fösas ut på slagfälten, dödas och lemlästas, och hela den mänskliga
kulturen trampas i spillror. Det är beklämmande för alla oss föräldrar att
tänka den tanken, att vara barn skola behöva ga den vägen. Men ha vi inte
måst tänka den tanken redan? Ha vi inte varit tvungna att ta ståndpunkt till
den tanken redan? . Åtminstone har jag varit nödsakad att genomkämpa denna
mm inre strid, åtminstone har jag varit nödsakad att gå in i mm kammare och
fråga: skall jag vara med örn att bjuda våldet motstånd med utsikt att mina
söner skola gå ut på slagfältet och förlora sina unga liv, eller skall jag låta
bli att stå det onda emot för att rädda mina barn från döden? Och jag har
varit nödsakad att fatta ståndpunkten så, att jag har måst säga: jag har ingen
rätt att tänka på. mig själv och min egen lycka, det går inte, det finns bara ett
val och det är: vi få försöka försvara oss så gott vi kunna, vi få göra oss förtrogna
med att vara barn fa gå ut som soldater. Jag tror det skulle vara
klokt örn vi första, att da är det riktigt också att våra barn veta vad det gäller.
Jag finner det vara oförsvarligt att driva en försvarspolitik och en utrikespolitik,
där vi försöka hålla vår fana högt, och samtidigt icke lia modet
att låta våra barn veta, att de skola behöva bruka sina krafter till det yttersta
för att försvara landet, att de skola behöva lära sig att begagna vapen och
att de skola, örn ödet är ogunstigt, också vara nödsakade att dö för sitt land.
Det kan inte hjälpas, den anjan, måste vi lia. Ha vi inte den andan, blir det
något halvt över det. Då ha vi inte den motståndskraft vi behöva, och det är
detta som gör att jag känner mig beklämd när jag ser, hur ändå — låt vara i
det omedvetnas värld — det lever kvar detta fastklamrande vid drömmen örn
en snart återkommande fredsperiod.

V11 säga, att jag finner det icke ha något med barbari att

skaffa, jag finner det icke vara att på något sätt räcka ett finger åt orätten
och våldet, örn vi låta ungdomen få den möjliga träningen både fysiskt och
psykiskt för de påfrestningar tiden kan bjuda. J*ag har tvärt om den uppfattningen,
att när vi här i vart land samla var försvarsvilja och vår försvarskraft,
sa är det inte i någon kamp för orätt eller våld, utan det är egentligen
ingier ^re<^en oc^ rätten, sorn vi rusta oss. Vad vi önska är att världen
skall bil ett rättssamhälle, där tvisterna slitas på laglig grund, d. v. s. såsom
vart eget svenska samhälle är,, ett rättssamhälle, där medborgarnas tvister
kunna avgöras utan. att man griper till vapen. Men en världsordning på rättens
grund kan aldrig skapas på annat sätt än genom en förening av alla sta -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
ter med rättssamhällets form. Varje rättssamhälle, som kan bevaras genom
dagens ragnarök fram emot en bättre tid, är en av hörnstenarna i en kommande
bättre värld. När vi sträva efter att bevara vårt lands frihet och
oberoende, när vi försöka att bevara det svenska rättssamhället, så arbeta
vi i själva verket för att bevara en hörnsten för världsfreden. All vår
strävan är därför i rättens, i humanitetens och i fredens tjänst. Det bryter
inte ned vår ungdom och inte oss heller, örn vi gå till vårt värv med
de tankarna. De tankarna äro lika goda och rena som vilka andra fredstankar
som helst. Därför menar jag, att det finns ingen anledning att dröja kvar vid
en gången tids strävanden såsom det enda möjliga. Även en bitter och hård tid
som denna ger möjlighet till strid för det rätta, och gör den detta, då skola
vi inte dra oss för att skaffa oss de möjligheter vi kunna för att föra den striden.

Jag har alltså tyckt mig i denna diskussion och i hela meningsutbytet kring
värntjänstfrågan finna reminiscenser från en annan tid med en annan verklighet,
att fasthållande vid drömmar, som inte hålla i dag, och detta medför
enligt mitt sätt att se en halvhet i vår motståndskraft, och den mentaliteten
är jag rädd för och därför vill jag bekämpa den. Jag skulle finna det mycket
beklämmande, om andra kammaren i dag skulle visa sig vara offer för denna
mentalitet, för detta vidhållande av drömmar, som vi inte kunna leva på i dag.
Inte därför att jag tror att det svenska folkets livsvilja och motståndskraft
kommer att påverkas av vad andra kammaren, här i dag beslutar eller ej, ty
det skola vi komma ihåg, att ett folks livsvilja är starkare än den tillfälliga
ståndpunkten hos någon statsmakt. Men örn man är vän av demokrati och
folkstyrelse och en folkrepresentation, då blir man bekymrad örn man finner,
att statsmakterna icke äro i stånd att se vad tiden kräver utan dröjer kvar vid
ståndpunkter, som inte längre gå att upprätthålla. Då är ju risken den, att
utvecklingen, går fram över huvudet på värden, som vi icke vilja ha förstörda
och som vi icke vilja rasera. Det är därför som jag för min del skulle vara
ytterligt glad, om andra kammaren här i dag ville avvisa både yrkandet örn
avslag, örn sådant blivit framställt, och den bergmanska reservationen, som
jag betraktar som ingenting annat än ett förtäckt avslag.

Herr Jonsson i Skutskär: Herr talman! Det kanske icke anses opportunt
av mig att efter den fruktansvärda salva, som försvarsministern har avfyrat
emot oss, taga till orda för att försöka i min ringa mån slå vakt örn en uppfattning,
som går helt på andra linjer än den försvarsministern har uttalat
sig för.

1940 års riksdag uttalade i sin skrivelse örn värntjänstutbildning för skolungdom,
att denna skulle komma till stånd, endast örn den kunde anses ha en
verklig uppgift att fylla i vår allmänna försvarsberedskap. Jag kan icke för
min del anse, att utskottets förslag örn värntjänstutbildning för skolungdom
verkligen fyller den stora uppgift, som riksdagen har uttalat sig för. Här
föreligger, icke annat än jag kan fatta, en tämligen obehövlig överorganisation,
när det gäller 15—20-åringars utbildning i militärbetonade ämnen, exempelvis
skjutning med mausergevär, vartill kommer, att den föreslagna utbildningen
är avsedd att omfatta en mycket ringa del av vår ungdom i dessa
åldrar.

Det har sagts här ifrån en hel del talares sida, att örn man icke tog denna
värntjänstutbildning, skulle det betyda, att vår ungdom komme att sakna alla
möjligheter att få den utbildning, som vår tid kräver, när det gäller skjutning
o. d. Jag vill då i likhet med en del tidigare talare ha sagt, att vi ha
ju dock den statsunderstödda skytterörelsen, och vi ha framför allt hemvärnet.
Minimiåldern är i skytterörelsen 14 år och i hemvärnet 16 år. Jag frå -

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
gar därför, herr talman, om icke liela projektet om skolungdomens värntjänstutbildning
är att betrakta som ett maximalt utnyttjande av folkets vilja, nijr
det gäller försvaret av vårt lands värden, som mycket lätt kan leda till bakslag,
ty det kan ju också hända, att folk tröttnar på det hela, när man i alltför
hög grad kommer med överdrivna anspråk på utbildning i fråga om försvaret.
Nej, låt läroverksungdomen tillsammans med all annan ungdom i dessa
åldrar enrolleras i skytteföreningarna och i hemvärnet, och ge hemvärnet det
ekonomiska stöd, som behövs och som det icke alla gånger hitintills har fått,
och låt dessa ^ungdomar genom nödig kontakt med varandra bli en verklig
tillgång för vår försvarsberedskap.

Jag ^protesterar mot dem, som göra gällande, att därför att man icke går
med på skolungdomens värntjänst i skolåldern man därmed skulle taga ställning
mot folkets vilja att försvara sig med vapen. Jag anser i stället, att det
är även militärt klokt att icke gå för långt, när det gäller att utnyttja försvarsviljan,
på ett sätt som gör, att folk icke hinner med i galoppen, ty faktum
är, att allmänheten, åtminstone inom arbetarkretsar, är emot den värntjänst,
som det här är fråga örn.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till herr Bergmans m. fl. reservation.

Herr Hyling: Herr talman! Detta värntjänstförslag, som framkommit som
en produkt av. de sakkunnigas arbete, rönte, som vi veta, en kraftig kritik
redan från början. Sedan det skickats ut på remiss, har det emellertid sönderskjutits
i ganska viktiga delar, och genom olika opinionsmöten i landet kan
man säga, att det har utsatts för en viss niassakrering. Det förslag, som efter
det att de olika remissvaren ingått har presenterats i den kungl, propositionen,
är dock enligt mitt sätt att se en lösning, som borde kunna vinna riksdagens
bifall. Icke förty presenterades i ärendet en massmotion, som det har talats
örn och talats för här i kammaren. Jag måste säga, att enligt min uppfattning
ha dessa motionärer bildligt talat kastat ut barnet med badvattnet.

Det finns givetvis, hos motionärerna ganska stora nyanser. Såvitt jag kunnat
finna är herr Nilsson i Norrlångträsk den, som gått längst i negativism.
Han tycks fortfarande tro, att vi leva i en strålande idyll, som kommer att
fa fortsätta förfall framtid. Saväl herr Nilsson i Norrlångträsk som herr
Skoglund i Umea ha kraftigt poängterat, att målsmännen komma att reagera
skarpt emot detta förslag. Man har huvudsakligen lagt den ekonomiska synpunkten
pa det. »Vad säga malsmännen örn merkostnaden?» var en fråga, som
framställdes av bägge herrarna. Jag tror, att man har rätt att i det sammanhanget
ställa en annan fråga till just dessa talare: »Vad skulle målsmännen
säga, örn kriget skulle komma över oss och vi icke skulle ha gjort allt vad
i vår makt står för att möta de då kommande påfrestningarna, då det gäller
att försvara oss och de svenska hemmen?» Nog måste det då vara värdefullt,
örn ynglingar och flickor äro rustade att göra en insats för försvaret av dé
svenska värdena.. Det.råder en levande försvarsvilja hos Sveriges folk, och
denna försvarsvilja är icke minst rotad hos det unga Sverige. Med alla medel,
som kunna stå till buds, böra också statsmakterna vara med örn att upprätthålla
den försvarsvilja, söm m är till finnandes i landet. Jag ser denna värntjänsts
utformning som en inkörsport till olika grenar av försvarsberedskap.

Au säger man ifrån negativisternas sida eller ifrån dem som tala
för den bergmanska reservationen, att man gör den svenska ungdomen till
militanster Jag är av den uppfattningen, att det finns ingenting, som
ar sa farligt som att sätta skygglappar på den svenska ungdomen. Ju
ler skygglappar och ju bredare dessa bli, ju mer mottaglig kommer den
svenska ungdomen att bli för propaganda, som kommer ifrån alla möjliga

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
håll. Sveriges folk är ett fredsälskande folk, och jag tror icke, att det föreligger
någon risk att genom detta förslag göra svenskarna till ett krigiskt
folk för krigets egen skull. Ungdomen ser för övrigt icke, då den går till en
skjutövning, detta som en övning för att i framtiden döda en människa. Den
ser det i stället som en ren idrottslig övning. Inom parentes kan jag säga, att
som idrottsövning ingår exempelvis spjutkastning. Spjutet har en gång varit
ett vapen. För vildarna är det fortfarande ett mordvapen, men ingen reagerar.
Ungdomen ser skjutövningen som en idrottslig övning. Låt icke statsmakterna
göra gällande för ungdomen, att detta sätt att se det såsom en skjutövning
är oriktigt.

Örn vi se exempelvis på den finska ungdomen, så måste vi säga, att den
har gjort en strålande insats icke bara i det senaste kriget utan vid olika tillfällen,
då det har gällt att försvara den finska fäderneärvda friheten. Jag
åhörde debatten inne i första kammaren, och där var det en talare, som citerade
Runeberg och ansåg, att följande citat från Runeberg skulle kunna
vara en norm även för Sveriges folk, då det gällde värntjänsten: »Vid femton
år gevär han tog, vid sjutton var han man.» Jag undrar, örn vi icke allesammans
skulle kunna vara med örn att se detta spörsmål på samma sätt som
finnarna och därigenom kunna göra något betydelsefullt av de friluftsdagar,
som skulle komma till stånd enligt förslaget, vilka, om de bli rätt använda,
komma att ge en god fysisk träning.

Att man tidigare har syftat till att de unga studerandena i läroanstalterna
skulle få odla såväl kropp som själ tyder den inskription på, som finns över
ett flertal läroanstalter i detta land: Mens sana in corpore sånö. Det vi här
debattera ger oss, örn det blir antaget, en ytterligare möjlighet att gå från
ord till handling i detta avseende. Jag tror icke, att detta förslag omsatt i
praktiken kommer att betyda så oerhört mycket, då det gäller själva grundutbildningen,
men det kommer att få en psykologisk betydelse av oerhört stor
räckvidd. Ungdomen torde knappast komma att förstå, varför den skall bli
ställd utanför det svenska folkförsvaret. En ungdom, som vill någonting
värdefullt, ha vi icke råd och göra vi icke rätt i att hämma i utvecklingen.

Jag skall givetvis icke här gå in på de olika detaljerna i förslaget, enär de
redan äro utförligt behandlade. Det är endast principen jag stannat inför. Visserligen
kan man säga, att ungdomen hittills frivilligt givit sig i kast med
olika uppgifter i folkförsvaret. Men örn riksdagen i dag ställer sig som motståndare
till förslaget, kan detta av ungdomen komma att tolkas så, som örn
statsmakterna uttalade sig för det olämpliga i ungdomens deltagande i försvaret.

Jag hoppas, herr talman, att riksdagens andra kammare i likhet med medkammaren
skall i dag ge den svenska ungdomen det erkännande på detta område,
som den är värd att få. Skulle det komma att gälla blodigt allvar, kan
landet icke undvara denna del av försvarare. Det försvar vi hålla på att
bygga vilja vi alla få till ett folkförsvar. Vilka örn icke ungdomarna skulle
ha sin givna plats i detta? Det är dock ungdomen, som skall bygga vidare på
vårt land. Må vi se till, att alla goda krafter komma att samverka i värnandet
av den svenska friheten. Ungdomens rådighet kunna vi icke undvara.
Det måste vara en allmän önskan att få vår ungdom utrustad med en sådan
andlig och fysisk spänst, att den är beredd att kunna svara »alltid redo», då
det gäller försvaret av våra svenska värden.

Herr talman, jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Skoglund i Doverstorp, Janson i Frändesta
och Nolin.

Andra kammarens protokoll 1041. Nr kl.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! När jag begärde ordet i denna
fråga hade jag icke väntat mig, att den skulle blåsas upp till sådana dimensioner,
som den i dag i själva verket har fått. Man har ifrån olika håll beskyllt
varandra för att göra hela frågan större än vad den i själva verket är. Men
jag undrar, örn icke detta även gäller försvarsministern själv. Man bara väntade
under hans anförande, att han också skulle göra denna fråga till en
utomordentlig kabinetts fråga.

Vi, som haft en från den kungl, propositionen avvikande uppfattning, ha
blivit både i debatten här i dag och i tidningspressen, den borgerliga förnämligast,
tidigare beskyllda för att leva kvar i vår gamla uppfattning ifrån den
tiden, då vi socialdemokrater icke ville offra alltför mycket på försvarets
altare. Vi ha blivit meddelade i mer eller mindre vänliga ordalag, att vi skulle
se till att komma ifrån den där gamla uppfattningen och lära oss inse, vad
tiden numera kräver av en svensk medborgare. Man kan således på en del håll
icke förstå, att vi, som äro i opposition, örn man nu vill kalla det så,
mot det kungl, förslaget, trots detta ha samma höga tanke örn vårt fosterland
som alla de andra, vilka hysa en annan uppfattning i denna fråga. Jag
tror till och med, att vi, åtminstone en del av oss, i vissa fall bli beskyllda
för att vara mera fosterlandsvänner än fosterlandsvännerna själva, och följaktligen
rör det där argumentet oss icke så särdeles hårt.

När man vidare här försöker göra gällande, att riksdagen, därför att den
tidigare har begärt en utredning i denna fråga, också skulle vara tvungen att
antaga det förslag som föreligger, så strider ju detta påstående emot vad
man tidigare sagt örn beslut, i utrednings frågor. Man har nämligen då ifrån
just samma håll, och även från andra håll, förfäktat den meningen, att en begäran
örn utredning i en särskild fråga icke betyder, att man har gett det förslag
som skall komma sin förhandsvälsignelse, -så att man skulle vara tvungen
att godtaga detsamma, hur det än komme att se ut.

Jag tycker också, att man bör kunna föra ned denna fråga till den nivå,
där den egentligen hör hemma. Icke är det väl ändå så, att Sveriges vara
eller icke vara hänger på frågan om skolungdomens värntjänstutbildning. Skulle
det vara på det sättet, ja, då måste vi ju underkänna hela den andra militärutbildning,
som bedrives här i landet, såsom varande av sämre slag.

Nu är det ju fråga om — det har ju sagts ifrån flera talare — att det skall
vara sex dagars militärutbildning, och att dessa sex dagars militärutbildning
icke skall göra något intrång på själva utbildningen i övrigt vid våra läroverk,
och det kanhända är sant. Men vad som också är lika sant är, att örn man genomför
det här förslaget med dessa sex dagars militärutbildning, så har man
påbörjat en militärutbildning vid våra läroverk, som sedan kommer att påbyggas
och det ganska snabbt, ty det torde icke dröja så värst många dagar efter
det beslutet, förrän man kommer under fund med att denna utbildning ur militär
synpunkt är praktiskt taget värdelös. Detta må i korthet vara sagt örn den
saken.

Anledningen till att jag har skrivit på den s. k. massmotionen och varit med
örn att yrka avslag på detta förslag är icke, att jag lider av någon som helst
försvarsovilja, utan orsaken är den, att jag anser denna nya organisation vara
överflödig. Jag har stärkts i denna min uppfattning av många deklarationer
örn att all utbildning av personal i militärt hänseende helst bör ske på det
sättet, att samma personal sedan skall användas i de grupper och förband, där
den fått sin utbildning, emedan man icke har så stor användning för dessa personer,
om man måste sätta in dem i nya förband och således i nya sammanhang.
Vi ha ju också en ganska rik flora av frivilliga försvarsorganisationer
i landet tidigare, och jag tycker, att det bör finnas plats i dessa frivilliga orga -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
nisationer även för läroverksungdomen. Det är väl heller icke meningen, att
man nu i denna fråga skall börja draga upp olika klasslinjer, så att en del
klasser medborgare skola övas och organiseras i specialförband, medan andra
klasser skola övas och organiseras i andra. Då kommer man ju icke att lyfta
denna viktiga försvarsfråga över partierna, utan man kommer att också i fortsättningen
föra den tillbaka till samma nivå, där den tidigare har varit.

Det skulle väl icke vara omöjligt att ordna denna värntjänst inom ramen
av de organisationer, som redan finnas. För övrigt är ju en hel del av ungdomen
vid läroverken redan enrollerad i hemvärnet, och den bör kunna få stanna kvar
där. Jag tror icke, att dessa ungdomar vantrivas i sällskap med arbetarpojkarna
inom dessa förband, och jag tror icke heller, att den övning, som bestås inom
hemvärnet, är sämre än den övning, som skulle komma till stånd inom läroverken.
För övrigt är det ju också så, att när man har denna hemvärnsorganisation
bildad, örn icke helt så i alla fall så gott som helt iordningställd för de
uppgifter som den skall ha, så behövs det ett tillskott av folk. Det behövs tillskott
av ungdomar undan för undan, och det måste finnas någon möjlighet att
rekrytera hemvärnet också i fortsättningen, därför att de som rekryterades,
när bestämmelserna örn hemvärnet utfärdades, kunna ju icke beräknas få bli
kvar inom detsamma i huru lång tid framöver som helst. Det måste bli en ganska
stark avgång ifrån hemvärnet, eftersom man där också har enrollerat sextioåringar.
Hemvärnet behöver ungdomen, och därför anser jag det vara bäst
och lämpligast, om man skapar en organisationsform, som också läroverkens
ungdom kan tillhöra, och att det bör propageras inom läroverken för ungdomens
anslutning till hemvärnet.

Även ett par andra saker kunna kanhända i det här sammanhanget förtjäna
omnämnas, ehuruväl det kanske icke är så bra, att de komma med i denna
diskussion, men då man här ändå har snuddat vid dem kanhända det bör sägas
några ord örn saken. Jag tänker på frågan örn utbildning av instruktörer, vilka
skola ta hand om verksamheten inom skolorna. Det står visserligen i utskottets
utlåtande något örn att de hemvärnsinstruktörer, som gå till skolorna, skola
ha samma ersättning som de militära instruktörerna. Men det hade varit bättre,
örn det klart sagts ifrån, att de militära instruktörer, som komma till hemvärnet,
skola ha samma ersättning som de militära instruktörer, som komma
till skolorna. Nu är det svårt för hemvärnsförbanden än här och än där att få
militära instruktörer, därför att vederbörande får för litet betalt för sitt arbete.

Det är också en annan sak, som i det här sammanhanget bör påtalas, en sak
som icke omnämnts någonstans, vare sig i motioner, reservationer eller utsigt
tsutlåtandet. I dagarna har nämligen från en kommunal hemvärnsnämnd
utgått förbud mot att ta med i övningarna sådana hemvärnsmän, som icke ha
tecknat kontrakt. Här uppstår nu ett motsatsförhållande. Skolungdomen är,
så vitt jag förstår, icke tvingad att teckna kontrakt för sin utbildning. Den
skulle sålunda få militärutbildning utan att lia, undertecknat kontrakt, medan
cn person, som begärt inträde i hemvärnet, kan få vänta i ett par månader eller
så, innan han kan börja utbildningen, och innan han sålunda har laglig rätt
att deltaga i en sådan här utbildning. Detta är någonting, som jag tycker bör
observeras. Det bör vara samstämmighet mellan de militära och de mer eller
mindre frivilliga organisationsformerna, så att icke den ena formen får luften,
höll jag på att säga, ur den andra.

Jag tror sålunda, att det, är nödvändigt, att denna fråga blir föremål för en
helt ny utredning, i vilken man bör ta hänsyn till alla de omständigheter, som
kunna ifrågakomma och som påtalats i dagens debatt. Jag tror, att detta skulle
vara till gagn för själva saken, och jag tror i motsats till många andra, som

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 £. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
yttrat sig här i dag, att det skulle vara till gagn för försvarstanken hos folket,
om man påvisade, att här finns ett flertal frivilliga organisationer, som allesamman
arbeta efter precis samma mall och efter precis samma mönster.

Det kan icke vara så förfärligt riskfyllt, örn förslaget avslås i dag. Det
finns möjligheter ändå för denna skolungdom att få militärövning. Jag tror
icke, att denna ungdom, örn den överhuvud taget har den starka känsla för
fosterlandet och försvaret, som deklarerats här i dag, skulle löpa någon risk
för att vilja gå andra vägar än sådana som utstakas av svenska intressen. Jag
tror tvärtom, att örn man säger till denna ungdom, att den får gå in i de organisationer,
som redan finnas, för att där få sin utbildning, så skall den göra
detta utan att känna sig förfördelad.

Det har också sagts här, att en utbildningstid örn 6 dagar för denna ungdom
är ganska kort och icke har så stor betydelse ur militär synpunkt. Ja, det
är ju klart, att denna utbildning icke kan ha någon större betydelse. Det hela
siktar kanske mera till en annan slags uppfostran än den rent militära men
dock till en uppfostran, som man har nytta av i den kommande militärutbildningen.
Så har jag förstått saken, och på den punkten har jag ingen avvikande
mening från dem som ha sagt, att utbildningen härvidlag kan vara tillräcklig,
åtminstone för de yngsta årsklasserna.

Men när det här talas örn övningstiden i hemvärnet, och man gör jämförelser
med denna 6-dagarsutbildning och säger, att hemvärnet icke övar mer än 50
timmar per år, vill jag säga, att detta för all. del är en sanning men en sanning
med mycket stor modifikation. Ty hemvärnet skall ju dock ombesörja en del
övningar vid sidan av de femtio timmarna. Jag vet sålunda, att hemvärnet här
i Stockholm liksom på andra orter i landet på bara 4 å 5 månader avverkat dessa
femtio ordinarie timmar och under resten av året gjort 70, ja 80 timmar eller
därutöver, som fått räknas som hemvärnsövningar. Men till dessa timmar böra
också läggas den övning i skjutning och andra grenar, som man har kostat
på sig.

Herr talman! Jag skall icke ytterligare förlänga debatten, men jag vill sluta
med att säga, att jag icke alls anser det vara någon fara för landet, örn den här
frågan avslås i dag och sålunda blir föremål för en ny utredning. Jag tror i
stället, att det är angeläget, att frågan får vila ännu ett eller ett halvt år —
vad det nu kan bli ■—■ och att man under den tiden försöker samordna de frivilliga
organisationerna för försvarsändamål på ett sådant sätt, att de icke
åstadkomma en splittring av nationen. Därför, herr talman, skall jag be att
få yrka bifall till den av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Lindahl: Herr talman! I slutet på en sådan här lång debatt är ju fältet
ganska väl avbetat, i all synnerhet som i frågan hållits ett så stort och skickligt
upplagt anförande som det herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
nyss höll. Därför skall också mitt anförande i frågan bli synnerligen
kort, och jag skall icke plåga kammarens ledamöter någon lång stund.

Så vitt jag förstår har utskottet här på ett ganska lyckligt sätt funnit den
linje i värntjänstfrågan, som andra kammarens majoritet borde kunna acceptera.
Jag har i vart fall en livlig känsla av att vad som nu föreslås från utskottets
sida är ungefär vad svenska folket tål i fråga örn åldersgränser för ungdomens
militära fostran just nu. Ty vad var det, som kom den breda massan av
svenska folket att på ett mycket kraftigt sätt reagera mot sakkunnigförslaget
i värntjänstfrågan? Jo, det var framför allt detta, att man av småpojkar ville
göra knektar, att man ville organisera dem i militära förband med militäröv -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
ningar eller vapenlekar, eller vad man nu vill kalla det. Jag tror för min del,
att man kan vara glad åt den reaktion, som den svenska allmänheten visade vid
detta tillfälle. Det är ju i alla fall ett tecken på att den krigsförvildade värld,
i vilken vi leva, icke berövat målsmännen deras uppfattning, att så långt det är
möjligt böra barnen hållas obesmittade av det, som kan tänkas bli en krigsmentalitet.

För min personliga del är jag av den bestämda uppfattningen, att farhågorna
äro överdrivna, när man gör gällande, att värn tjänst eller överhuvud taget övningar
med skjutvapen kunna verka förråande på ungdomen. Vi ha ju ändå litet
var så ofantligt många bevis från vår egen bekantskapskrets, att de som hålla
på med skjutövningar eller som överhuvud taget deltagit i dylika övningar från
ungdomen icke utvecklats till några särskilt blodtörstiga individer. Jag tror
emellertid, att det var mycket klokt av departementschefen och av utskottet att
med ledning av den opinion, som utan tvekan funnits och väl fortfarande finns
i landet, modifiera sakkunnigbetänkadet och ta bort dess mest utmanande poäng,
nämligen åldern för deltagande i värntjänsten, men att ändå på samma gång
få fram ett positivt förslag i frågan. Ty ser man på utvecklingen i världen kommer
man osökt till den meningen, att någonting bör uträttas på detta område.
Det är riktigt, när man från reservanternas sida och i diskussionen anför, att
resultatet av vämtjänsten kanske icke kommer att framträda under den kamp,
som nu pågår ute i världen. Jag tror emellertid, att det är synnerligen farligt
att hemfalla åt den illusionen, att den jättekamp, som nu rasar, är den sista stora
striden, och att, när denna är slut, vi skola stå vid portarna till det eviga fredsriket.
Av allt att döma blir läget sådant, att folk som vilja leva i frihet måste
spänna alla sina krafter till en effektiv beredskap. Åtminstone föreställer jag
mig, att denna värntjänst så småningom kommer att bli ett komplement till
denna beredskap.

Såsom också utskottet erkänner finns det emellertid påtagliga svagheter i
det föreliggande förslaget därigenom att endast den studerande ungdomen kommer
med. Nu komma ju hundratusen kroppsarbetande och andra ungdomar att
stå helt utanför detta. Det är kanske överdrivet att i det här sammanhanget
tala örn klassbeväpning, men man inges dock vissa betänkligheter och en viss
känsla av olust, när man tar i betraktande de för vårt demokratiska land främmande
politiska strömningar, som ha gjort sig gällande i de högre skolorna.
Man får i denna värntjänströrelse icke amma upp någon blod- och äramentalitet.
Ungdomen må i stället redan från början få klart för sig, att denna fsmiska
och militära fostran, som staten vill kosta på vederbörande, bara har ett enda
mål, nämligen stärkandet av det demokratiska fosterlandets försvar. Utskottets
uttalande angående möjligheterna för andra ungdomar utanför skolorna att få
komma med är visserligen välvilligt och kan tänkas i teorien men knappast i
praktiken. Det är därför jag för min del med tillfredsställelse vill hälsa den
vändning i utskottets utlåtande, där man talar örn anknytningen av värntjänströrelsen
till hemvärnet. Jag tycker för min del, att denna ungdom i värntjänströrelsen
skulle kunna bli en utomordentlig propaganda- och rekryteringsorganisation
för hemvärnet.

Herr talman! Med framhållande av att även jag har vissa betänkligheter
mot det här föreliggande utskottsförslaget, anser jag dock, att förslaget har så
många förmånliga sidor, att det finns anledning för kammaren att anta detsamma,
och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Paulsen: Herr talman! Det har i all känd tid varit mannens uppgift
ali sköta försvaret. Mannen skulle, örn så erfordrades, försvara familjen, försvara
hus och hem, försvara hembygden och försvara landet. Det är en tanke -

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
gång, som vi svenskar vant oss viel såsom riktig. Men nu har det smugit sig
in en främmande tankegång hos oss — jag vet icke, hur den kommit in, men
jag förmodar, att den kommit utifrån och dykt in i ecklesiastikministerns själ
och sedan inympats hos regeringsledamöterna i övrigt — nämligen att det är
barnen, som skola försvara landet.

Jag tror för min del icke, att det är riktigt, att barnen skola få befatta sig
med militärövningar. Jag tror för min del, att det är bäst att man låter barnen
vara barn^och fa sysselsätta sig med sina lekar, så länge de äro i de åren. Örn
man går på regeringens väg, tror jag att man manar fram det sämsta hos barnen.
Och det vilja^ vi val ändå icke göra. Även om dessa militärövningar skulle
komma till stånd, vilket jag hoppas att de icke skola göra, tror jag icke, att
barnen få någon nytta av dem, när de komma i värnpliktsåldern. Åtminstone
det mesta är säkert glömt då. Däremot tror jag, att den militära andan stannar
kvar. Den anda som säger, att det är rätt och riktigt att slå sig fram, att ta
med vald det man icke kan fa med god vilja, det är en farlig anda, örn den får
sitta kvar i de vuxnas liv. Vi kunna tids nog få krigsgalnmgar här i landet
utan^att behöva ge barnen en sådan inställning genom att sätta vapen i händerna
på dem, innan de bli vuxna. Det kan också hända, att det hela leder till att
dessa barn, när de^bli vuxna, bil sådana, att de följa en ledare blint, hur galen
denne ledare än ma vara. Är detta en mentalitet, som vi vilja se hos kommande
släkten? Se dig örn i världen, örn det icke redan finns en sådan ungdom, och
var glad at, att vart folk icke är likadant. Skulle det bli sådant här i landet,
skulle jag vilja säga, att jag tackar Gud för att nativiteten sjunker i detta
land, och att regeringens åtgärder för att höja den äro fruktlösa. Ty människor
med en sådan mentalitet äro sannerligen icke värda att leva i vårt sköna
land.

Jag har lyssnat mycket uppmärksamt till denna debatt, men jag skall inte
ge mig in på vad de olika talarna sagt med undantag för att jag skulle vilja
säga några ord till de båda statsråd, som här yttrat sig.

Statsrådet Bagge sade, att en 15-åring lämpligen kunde deltaga i skjut- och
vapenövningarna. Jag skulle vilja fråga statsrådet Bagge, örn han verkligen
anser, att barnen då äro så mogna, att de inte taga någon skada av att insupa
den militära andan. Jag tror för min del, att barnen i de åren inte ha större
omdöme än att de kunna insupa den militära andan på ett sådant sätt, att det
blir till skada för framtiden, både för dem själva och för samhället.

Vidare säger statsrådet Bagge, att det vore värdefullt, att ungdomen fått
denna utbildning, örn kriget skulle komma över oss. Ja, man återfinner där
samma tankegång: det är pojkarna som skola försvara landet och inte männen.
Det är snygga utsikter. Det är verkligen osvenska synpunkter!

. Men örn vi inte taga hand örn ungdomen på detta sätt, kan det vara andra
riktningar, som göra det, säger statsrådet Bagge. Jag vill då fråga: kunna
barnen bli omhändertagna på ett sämre sätt? Det kunna de kanske, men de
kunna också bli omhändertagna på bättre sätt.

Sedan framhåller statsrådet Bagge — jag har inte tänkt bemöta tillnärmelsevis
allt vad han sagt, utan det är bara ett litet urplock jag gör — att tiden
är sådan, att vi måste vara beredda att försvara oss. Han upprepar detta argument
gang på gång och talar örn kriget, som om det vore alldeles oundvikligt.
Jag frågar igen: är det därför nödvändigt att draga in barnen i detta? Det är
väl inte de, som skola försvara landet. Och ha vi inte visat oss beredda att
göra allt vad göras kan för att stärka vår försvarsberedskap?

Nu skall jag lämna statsrådet Bagge i fred. Jag ser inte statsrådet Sköld här,
och det gör mig ont, ty jag hade några ord att säga honom också.

Statsrådet Sköld talade så vackert och varmt för försvaret, och det var som

Fredagen den 20 juni 1941 £. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
alltid mycket trevligt att lyssna till honom, ty han är ju en boren talare —
det är inget fel med statsrådet Bagges talekonst heller för den delen •— men
det var vissa saker i hans anförande, som jag för min del inte vill underskriva.
Han sade, att det var väl ingen som trodde, att det var under värntjänsten,
som ungdomen bibringades ett militärt tänkesätt; det skaffade den sig nog
på annat håll. Ånej, statsrådet Sköld, det är allt under värntjänsten, som ungdomen
får den inställningen. Den får sannerligen inte en militaristisk inställning
i hemmen eller under sin dagliga verksamhet, utan den får det, när det
gäller att syssla med militära ting såsom skjutning, handgranatkastning o. s. v.
och man framhåller det förträffliga i allt detta. Det är då, som ungdomen
får den inställningen, att det som man inte kan få på annat sätt skall man
skaffa sig med våld.

Vidare säger statsrådet Sköld, att vi, som resa motstånd mot detta förslag,
göra det därför att vi inte vilja se verkligheten i ögonen. Det förhåller sig
inte alls så. Visst vilja vi se verkligheten i ögonen, men vi vilja inte. vara med
om detta förslag, därför att vi inte vilja, att de bördor, som böra påvila männen,
skola läggas på barnen. Vi skola vänta med att lägga sådana bördor på
barnen tills de blivit män med mäns tankar, omdömesförmåga och förstånd.

Statsrådet Sköld underströk också, att örn vi inte ha den andan att vi äro
beredda att dö för vårt land, kunna vi aldrig klara oss, örn det skulle gälla.
Det är klart, att den andan måste i en farlig tid finnas hos de vuxna männen,
men det är inte nödvändigt att den skall finnas hos pojkarna. Tids nog kan
också för deras del komma den dag, då de kunna få vara beredda att dö för
att försvara sitt land.

Jag skall inte trötta kammarens ledamöter med att ytterligare utveckla
mina synpunkter, utan jag vill bara när det gäller att ställa ett yrkande framhålla,
att jag ju varit med örn att motionera örn avslag på detta förslag och
således helst skulle ha gått på ett avslagsyrkande. Men då huvudsynpunkten
för mig är att vi slå ihjäl detta förslag på ett sådant sätt, att det aldrig mer
låter tala örn sig, skall jag här nöja mig med att yrka bifall till den Bergmanska
reservationen.

Herr Ward: Herr talman! Jag skall försöka att återföra debatten till de
realiteter, örn vilka den egentligen bör röra sig.

Ehuru ensam företrädare i denna kammare av en av de reservationer, som
fogats vid utskottets utlåtande eller kanske just därför, har jag varit mycket
tveksam, huruvida jag borde begära ordet eller icke. Att tala för en fattig
tvåmansreservation, när andra möta upp i täta led, förefaller mig ganska
utsiktslöst. Till sist har jag emellertid bestämt mig för att i all korthet taga
till orda, i synnerhet som det på en del håll, både offentligt och under hand,
uttalats vissa sympatier för den ifrågavarande reservationen, vilken återfinnes
på sid. 42 och 43 i statsutskottets förevarande utlåtande.

Denna reservation är, såsom kammarens ledamöter torde ha funnit, ingalunda
negativt inställd. Förutom att den helt ansluter sig till den av utskottet
godkända planen för s. k. civil värntjänst, accepterar den också skjututbildningen
för skolungdom i åldern 16 till 20 år, ehuru det anses, att denna
utbildning skall vara frivillig.

Innan jag går att motivera denna frivillighetslinje i fråga om skolungdomens
skjututbildning, vill jag, i anslutning till vad jag nyss. yttrade örn den
allmänna karaktären av herr Oscar Olssons och min reservation, rent av tilllåta
mig påstå, att vårt förslag på visst sätt kan sägas vara mer positivt än
utskottets och huvudreservanternas. Påståendet kan förefalla djärvt och utmanande,
men jag vidhåller, att det inte är oberättigat. Jag avser då närmast

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
det förhållandet, att vår reservation sätter som slutligt och önskvärt mål att
i en enda värntjänstorganisation, samordnad på lämpligt sätt med hemvärnet,
sammanföra all ungdom över 16 år — oavsett örn den går i skolan eller
har kommit ut i förvärvsarbete — som kan intresseras för värntjänstutbildning.
Jag är övertygad om att en sådan anordning, utom att den är principiellt
riktigare i ett demokratiskt värntjänstsystem än regeringens, utskottets
och huvudreservanternas linje, i längden kommer att visa sig effektivare
än en lösning av frågan enligt något av de nyssnämnda alternativen.
Hemvärnet är en populär organisation, som står under ypperlig central
ledning och som väl också på de flesta håll fått god lokal ledning. På
fristunder kan ungdom, som utbildas i värntjänst under anslutning till hemvärnet,
otvivelaktigt få bättre och samtidigt mer fältmässig övning än som
kan vinnas vid den planerade årliga utbildningen på en vecka i enbart skytte.

_ Även utskottet och huvudreservanterna ha emellertid observerat de utbildningsmöjligheter,
som hemvärnet direkt eller genom en supplerande speciell
ungdomsavdelning representerar, och ha för den skull rekommenderat en utredning
i syfte att hänvisa värntjänstintresserad ungdom utanför skolan till
hemvärnet. Detta har man tydligen gjort i den riktiga uppfattningen, att
skall ungdomens vapenutbildning bli till verkligt värde för folkförsvaret, då
får man inte begränsa sig till skolungdomen, som endast utgör en ringa del
av landets ungdom i de åldrar, som skulle ifrågakomma. Vad chefen för armén
i detta stycke framhållit, väger naturligtvis mycket tungt. Han säger,
att det ur militär synpunkt viktigaste i detta sammanhang måste vara
att komma i kontakt med ungdomens breda lager, med dem som vid unga
år måste gå ut i förvärvsarbete och som utgöra den ojämförligt största
gruppen.

Men när så är fallet, bör man enligt min mening taga steget fullt ut och
med anslutning till hemvärnet organisera en för både skolungdom och icke
skolungdom gemensam utbildning. En sådan anordning skulle ovedersägligen
stå i bättre överensstämmelse med vårt folkliga försvarsväsendes anda och
hela organisation än övriga nu framkomna förslag kunna göra. Eller som
det heter i den av mig undertecknade reservationen: det kan inte vara lämpligt
att skilja läroverksungdomen från annan ungdom under värntjänstutbildningen.
Man bör inte nu efter nya regler införa ett nytt slags kategoriklyvning
enligt sociala linjer. I det stycket ger jag debattens förste talare,
herr Viklund, fullkomligt rätt.

När det gäller tiden fram till den av oss rekommenderade anordningens införande
äro också herr Oscar Olsson och jag villiga att förorda experimentet
med hänvisning av icke skolungdom till de vid läroverken anordnade skjutövningarna,
men detta bör enligt hela utformningen av vår linje bli endast
ett övergångsled till den allmänna anknytningen till hemvärnet. Personligen
måste jag emellertid vittna örn att jag inte mycket tror på arbetarungdomens
anslutning till vid läroverken organiserade skjutövningar. Pojkar, som kommit
ut i förvärvsarbetet och som tidigt i livets hårda skola fått lära att sköta
och försörja sig själva och som därtill aldrig haft någon förbindelse med
de högre skolorna, lockas förvisso inte av utsikten att bli något slags bihang
till läroverksungdomen. Dåligt känner man arbetarpojkarnas mentalitet, örn
man verkligen tror, att motsatsen vore fallet. Men som en övergångsform
kan man ju försöka sig på saken. Tro bara inte, att några lysande resultat
komma att vinnas på den vägen!

Enligt sakens natur måste all anslutning till hemvärnet vara frivillig, och
redan härav följer logiskt, att min reservation bygger på frivillig anslutning
även från skolungdomens sida till den kvalificerade värntjänsten. När man

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
beträffande den ur folkförsvarets synpunkt viktigaste ungdomskategorien
måste på de åldersstadier, varom här är fråg''a, tillämpa frivillighetsregeln,
bör man väl också kunna göra det beträffande läroverksungdomen, d. v. s.
den mindre kategorien. Det bör rimligen inte vara svårare att på frivillighetens
väg intressera läroverksungdomen för denna utbildning än den ungdom,
som inte åtnjuter förmånen av lång skolutbildning.

Det finns också andra skäl, som tala för frivilligheten härvidlag. Som bekant
är det många föräldrar, som inte gärna vilja vara med örn att sätta
gevär i händerna på barnen, och även örn man har svårt att förstå denna inställning,
måste man respektera den och acceptera den som ett faktum. Jag
försäkrar, att jag personligen inte hyser några som helst betänkligheter mot
att vapenöva ungdom i de åldrar det nu gäller, och jag är övertygad om, nied
den kännedom man har örn ungdomens intresse för skytte och annan poängbetonad
tävlan, att en frivillig anslutning skulle bli synnerligen omfattande
ur alla läger, bara man lyckas finna en lämplig och smidig organisation.

Men när man nu vet det, varför skall man då envisas med att göra skolungdomens
skjututbildning obligatorisk? Detta vållar endast onödig irritation.
Det förhåller sig säkert just på det sätt, som vi framhållit i vår reservation,
att det starka motstånd mot regeringsförslaget, som kommit till synes,
ytterst bottnar i aversion mot de obligatoriska skjutövningarna. Hade
tvångsledet aldrig införts i den kungl, propositionen, skulle stämningen helt
visst nu varit en annan än vad fallet är.

Nu vet jag visserligen mycket väl, att både regeringen och utskottet räkna
med att befrielse från skjututbildning skall beviljas, örn inte precis rundhänt
— det torde för resten inte behövas, ty flertalet ungdomar skulle nog
deltaga i dessa övningar, även om de bleve frivilliga — så dock utan att
det reses några större svårigheter mot frikallelse. Och det kan ju vara bra
på sitt sätt, men kvar står ändå regeln örn kommendering, och den stöter
många. Ville riksdagen övergå till frivillighetslinjen skulle utan tvivel denna
sak kunna föras ut i livet mer oskadd än om man fasthåller vid att utbildningen
skall vara obligatorisk, låt vara med ganska stora möjligheter till
befrielse.

Detta är i huvudsak de motiv, som förmått mig att förorda den anordning,
som skisseras i den reservation, vars förste undertecknare är herr Oscar Olsson,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Trots att vi i vårt land lia levat i
krigets skugga i snart två år, får man, när man åhör denna debatt, likväl den
känslan, att man inte ens i riksdagen till fullo fattat den situation, i vilken vi
nu befinna oss. Jag måste säga, att det är beklagligt, örn vi skulle tvingas in i
krigets verklighet, innan vi uppfattat den situation, i vilken vi för närvarande
äro.

De som gå på avslagslinjen —- jag är överens med statsrådet Sköld örn att
herr Bergmans m. fl. reservation inte är någonting annat än en formulering för
avslag — och särskilt de kvinnliga talarna, som ha velat företräda mödrarna,
säga, att de vilja försöka värna örn barnen, så att de icke komma in i den miljö,
som det här gäller. Jag skulle vilja säga, att jag närmast betraktar deras inställning
på det sättet, att de syfta till att skydda barnen, den uppväxande ungdomen,
för den kalla luften —- jag skulle nästan vilja säga sluta in dem i drivhus
för att förhindra den kalla luften att komma in till dem. Jag undrar, örn
detta är så klokt. Följden av detta blir, att därest de icke komma i kontakt med
denna kalla luft, bli de mindre motståndskraftiga, när dc tvingas att komma i
beröring med den. Detta kan när allting kommer omkring icke vara någon för -

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjånstutbildning för skolungdom. (Forts.)
ståndig taktik och kanske inte det bästa medlet att skydda det man vill slå
vakt örn.

Jag ifrågasätter, örn ett genomförande av det föreliggande förslaget skulle
få så stor militär betydelse. Såsom herr statsrådet Sköld mycket riktigt erinrade
örn ha i debatten fällts många överord i det hänseendet. Jag tror, att vi
borde ha synat detta förslag en liten smula mera i sömmarna endast ifrån rent
civil medborgerlig synpunkt. Man kan då fråga sig, örn de svenska medborgarna,
örn de inlemmas i en organisation som den bär föreslagna och där erhålla
fysisk fostran och få vänja sig vid att utstå strapatser efter måttet av
sina krafter, bli låt mig gärna säga trimmade, skulle bli sämre när det gäller
att fylla sin uppgift i samhället. Jag tror det inte.

Låt oss säga, att man på detta område även får cn rent civil beredskap. Man
kan då ifrågasätta, örn det inte är nyttigt att ha denna beredskap exempelvis
när skogsbrand utbryter. Är det inte vid ett sådant tillfälle en fördel att ha de
unga organiserade på ett sådant sätt, att de veta vart de skola bege sig och vad
de skola göra, så att de inte flockas och äro till hinder för det arbete, som skall
utföras, utan i stället på grund av sin rörlighet och sitt livliga intellekt kunna
vara till väsentligt gagn? Jag tror, att vi alldeles sett bort ifrån den verkliga
betydelse den föreslagna anordningen kan få ur rent civil synpunkt. Det kan
för motståndarna till detta förslag vara skäl att beakta detta och icke blott inrikta
sig på att söka bevara oss för de rent militära önskemålen.

Jag tyckte, när jag hörde herr Paulsens anförande, att han nästan tog priset
i överdrift, när han gång på gång upprepade, att det är männen, som skola
försvara landet och icke barnen. Det förhåller sig ingalunda så, att barnen genom
detta förslag ställas i första linjen — det är endast i sista hand de skola
kunna tänkas medverka. Jag måste säga, att detta är ett sätt att argumentera,
som jag minst av allt förstår. Jag förstår, att man ifrån mödrarnas synpunkt
av ren instinkt försöker att värja sig för den tanken, att man skall uppoffra
just de sina i en viss kritisk situation och icke vill tänka sig den möjligheten.
Beträffande detta vill jag endast understryka vad statsrådet Sköld yttrade i
detta sammanhang. Han sade, att det här gäller att taga ställning till i vilken
situation vi befinna oss, om vi ha rättighet att på det sättet draga oss tillbaka.
Vi ha ingen rättighet till detta. Fatta vi situationen som den är, måste vi mer
eller mindre mot vår vilja skydda det vi i främsta rummet vilja värna genom
att utbilda de unga på ett sådant sätt, att de icke blott kunna skyddas i en
kritisk situation utan även hjälpa till på ett sätt, som kan utöva inverkan på
den slutliga utgången. Detta är kanske till syvende och sidst det bästa.

Jag måste alltså för min del, då jag ser på saken ur denna synpunkt, säga, att
motståndarna till detta förslag ha överdrivit den rent militära betydelsen av
denna sak. Man har vidare kunnat g-öra den iakttagelsen, att de som yrka på
avslag å ena sidan ha underkänt värdet ur militär synpunkt av dessa värntjänstövningar
och förklara, att de av denna anledning icke vilja gå med på desamma,
och samtidigt å andra sidan skrämma för militarism. Detta är en inkonsekvens,
som jag icke kan förstå.

Jag vill även göra ett par erinringar beträffande den ekonomiska uppoffring,
som herr Skoglund i Umeå ville göra ett så stort nummer av. När jag åhörde
honom hade jag precis samma tanke, som herr statsrådet Sköld sedan gav uttryck
åt: man tycks forma sin argumentation allt eftersom det lämpar sig.
Statsrådet Sköld var i sitt anförande inne på övningstiden för de värnpliktiga
och sade, att vi inte kunna utbilda en fullt trimmad soldat på mindre än ett år.
,Vi veta, att åtskilliga länder ha betydligt längre utbildningstid än ett år. Det
gäller i detta fall en uppoffring på en vecka. Kunde det inte, om man ser saken
ur denna synpunkt, vara enklare och billigare att offra denna vecka, då de

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänslutbildning för skolungdom. (Forts.)
miga äro i 16-årsåldern, för att möjligen slippa ifrån att offra kanske sex månader,
då de äro i 21-årsåldern? Jag tycker, att det är en dålig besparing både
med avseende på tid och pengar, om man är rädd för att offra en vecka i skolåldern
för de föreslagna övningarna. Jag tror inte man har anledning att reagera
så mycket mot ett sådant offer, örn man verkligen begrundar saken och
rätt uppfattar frågans betydelse.

Motståndarna till förslaget ha vidare velat göra gällande, att man borde bevara
skolan för dess egentliga uppgift, och därvid reagerat mot att skolan skulle
dragas in på det plan, som dessa militära övningar representera, och hävdat, att
dessa övningar icke ha med skolans verkliga uppgift att göra. Jag skulle vilja
ställa frågan: vad har skolan för uppgift? Enligt mitt enkla omdöme är den
icke bara till för att lärjungarna skola få ökade kunskaper rent teoretiskt sett,
utan skolans uppgift är att fostra ungdomen till verkligt ansvarsmedvetna och
goda medborgare. Jag undrar, om motståndarna till detta förslag på allvar
vilja göra gällande, att en sådan fostran skulle förhindras, örn riksdagen godkänner
det här föreliggande förslaget. Jag skulle tro, att motsatsen är fallet, och
att det skulle få mycket gagneliga verkningar. Jag tror, att ett införande av
dessa övningar skulle stärka motståndskraften och härda karaktären och på
intet sätt komma att förtaga möjligheterna att inhämta kunskaper. Jag tror,
att dessa möjligheter snarare komma att ökas just genom att de unga bibringas
en större livlighet, ökad kraft och ökad energi på grund av att deras fysik
stärkes genom dessa övningar.

Herr talman! Jag vet, att vi diskuterat denna fråga under mycket lång tid,
och jag skall därför begränsa mig till det jag nu anfört. Vad till slut mitt eget
ståndpunktstagande i frågan beträffar framgår detta av att jag undertecknat
den reservation, som är avgiven av herr Gustafsson i Benestad m. fl. Jag skall
icke upptaga tiden med att motivera densamma. Den har motiverats av herrar
Jonsson i Eskilstuna och Malmborg, och detta räcker för mitt vidkommande.
Herr talman, jag ber att med dessa korta ord få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Per Gustafsson m. fl.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag var tyvärr inte inne i kammaren,
när herr Holmdahl höll sitt anförande, men det har sagts mig, att herr
Holmdahl ironiserade över en del av vad jag sagt och närmast över att jag
givit uttryck åt den uppfattningen, att vi inte behövde bilda någon specialorganisation
för den manliga läroverksungdomen, och hänvisat till skytteföreningarna
och hemvärnen. Herr Holmdahl lär ha uttryckt förvåning över att samvetena
inte vaknade, när hemvärnen infördes. Jag vill till detta endast säga,
att det dock är den skillnaden, herr Holmdahl, att skytteföreningarna och hemvärnen
bygga på frivilligt medlemskap under det att värntjänsten är obligatorisk.

Jag frågade i mitt anförande herr statsrådet Bagge, hur man borde tolka uttalandet
i propositionen på sid. 24, där det heter: »Givet är, att individuell
befrielse, helt eller delvis, från deltagande i övningarna bör kunna lämnas, när
så prövas erforderligt.» Jag har inte fått något svar ännu — statsrådet Bagge
var inte inne i kammaren, när jag höll mitt anförande. Jag frågade, örn man
får tolka detta uttalande så, att örn föräldrar och målsmän hysa allvarliga samvetsbetänkligheter
mot att deras barn deltaga i skytteövningarna, detta då
kommer att betraktas såsom fullgott skäl för befrielse från dessa övningar.
När möjligheter till samvetsfrihet finnas för de värnpliktiga, anser jag, att det
vore orimligt, örn icke liknande möjligheter skulle stå till buds när det gäller
läroverksungdomen.

Jag Ilar för min del icke propagerat för värnpliktsvägran. Jag kan ju säga

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
till dem, som nu äro så oroliga för mitt pacifistiska sinnelag, att min äldste
son gick ut som frivillig till Finland, och att av mina två pojkar den ene är
värnpliktig furir och den andre korpral. Jag talade örn samvetsfrihet, därför
att jag anser, att så länge som vi leva i ett demokratiskt samhälle, skola vi slå
vakt örn samvetsfriheten som princip och idé. Det är därför som jag har velat
framställa denna fråga.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag skall gärna säga vad jag sade till herr Gustafsson i Bogla privat helt
nyss, då han talade med mig om denna sak, nämligen att örn allvarliga samvetsbetänkligheter
kunna visas föreligga hos föräldrar gent emot att deras barn
deltaga i skjutövningar, måste hänsyn tagas härtill. Detta anser jag vara otvivelaktigt
och fullt klart.

Å andra sidan har jag inte vare sig i propositionen eller på annat sätt velat,
att några detaljerade regler i detta avseende skola uppställas. En sådan här sak
får ju lov att skötas på ett förnuftigt och klokt sätt. Jag tycker det är fullkomligt
klart, att vi beträffande skolungdomen inte skola behandla denna
fråga på ett i princip annat sätt än vi göra i fråga örn de värnpliktiga.

Fru Johansson: Herr talman! Jag vill framhålla, att när jag om en stund
kommer att rösta för bifall till den av herr Bergman m. fl. avgivna reservationen,
gör jag icke alls detta på grund av några sentimentala synpunkter.

Försvarsministern sade för en stund sedan här i kammaren, att han tyckte
sig skönja vissa uppfattningar, som tydde på försvarsovilja, och talade örn, att
han hade måst gå in i sin kammare för att begrunda, om han hade mod att
offra sina söner för landets försvar. Jag kan försäkra försvarsministern, att
detta senare är han inte ensam örn. Detta ha många av oss, som ha stora pojkar,
för länge sedan fått göra klart för oss, hur smärtsamt det kanske än har
varit för många.

Jag är också tillräckligt realistisk för att förstå, att vi under nuvarande
situation inför tidens mörka ansikte måste göra allt för att förbereda oss i
största möjliga utsträckning. Jag tror, att jag känner våra pojkars psyke så
pass, att jag förstår, att en 16-års pojke inte kryper bakom kjolen på mamma,
när fara hotar, utan att han känner sig som den naturlige försvararen både av
mor och sig själv. Jag förstår också, att våra pojkar kunna behöva den utbildning
som de kunna få för att lära sig hantera vapnen.

Den främsta anledningen till att jag vänder mig mot det föreliggande försåket
är, att jag tycker, att det känns så olustigt att sammanblanda skolarbete
med vapenövningar. Vi ha ju ändå stora möjligheter att få våra pojkar utbildade
både i den frivilliga skytterörelsen och i synnerhet inom vår hemvärnsorganisation.

Herr talman! Det är på grund av de nu anförda synpunkterna som jag vill
yrka bifall till herr Bergmans m. fl. reservation.

Häruti instämde fröken Nygren, fru Nordgren, fru Björck, fröken Rosén
och fru Svedberg.

Herr Persson i Undersvik: Herr talman! Trots att jag har väckt en motion
i ärendet, hade jag inte tänkt blanda mig i diskussionen här, och jag skall inte
göra det nu heller. Jag anser mig bara skyldig att innan vi fatta beslut avge
en deklaration örn min ståndpunkt.

_ Det var efter massmotionen för avslag, som jag, då jag hade den uppfattningen,
att en negativ inställning skulle vara synnerligen olycklig ur flera syn -

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Nr 41.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)
punkter, väckte min motion i syfte att -— det kan jag ju erkänna — finna en
linje, omkring vilken det skulle vara möjligt att skapa samling. Motionen innebär
formellt avslag på Kungl. Maj:ts förslag vad det gäller värntjänstutbildningen
vid läroverken, men reellt ett bifall till propositionen. Det föreslås nämligen
i motionen, att de medel, som här begäras, skola ställas till Kungl. Maj :ts
förfogande under uttalande, att de böra användas för en försöksutbildning på
frivillighetens väg i enlighet med vad Kungl. Maj :t kan finna lämpligt. Egentligen
är detta förslag, såsom herr Ward nyss framhöll, mer positivt än Kungl.
Maj:ts även i det avseendet, att det vill lägga värntjänstutbildningen på en
bredare grundval. I så måtto är alltså motionen ingalunda negativ, utan t. o. m.
mer positiv.

Jag har inte heller någon anledning att närmare ingå på dessa spörsmål, då
flera av de synpunkter i detaljfrågor, som framförts i motiveringen till motionen
och som varit menade mera som diskussionsinlägg än direkta förslag, uppmärksammats
av utskottet och av olika reservanter. Även huvudreservationerna
ha i viss utsträckning upptagit de synpunkter jag anfört, men då herrar Oscar
Olssons och Wards reservation ligger motionen närmast, ber jag, herr talman,
att i första hand få ansluta mig till deras yrkande.

Herr Barnekow: Herr talman! Jag kommer här att rösta för den av herr
Bergman m. fl. avgivna reservationen, men jag vill säga, att en del yttranden,
som fällts av dem, som gå på samma linje, sannerligen inte göra det lätt för
mig att rösta för denna reservation. Jag anser nämligen för min del inte, att
denna värntjänstutbildning på något sätt skulle kunna skada våra barn eller
ge deras mentalitet en oriktig inriktning. Jag tror inte heller, att den värntjänst,
som här är föreslagen, skulle innebära, att vårt land på något som helst
vis sällade sig till dem, som vilja störa friden på jorden.

Varför jag röstar för herr Bergmans reservation, är därför att jag tror, att
vår ungdom kan få bättre eller åtminstone lika god värntjänstutbildning på
annat sätt än vad som här föreslås av Kungl. Majit. Jag tror sålunda icke, att
den här av utskottet tillstyrkta anordningen kan bli till någon mera avsevärd
nytta.

Överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Per Gustafsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; 3:o) bifall
till den av herrar Oscar Oisson och Ward avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
samt 4:o) bifall till den av herr Bergman m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda propositionen. Herr
Gustafsson i Bogla hegärde emellertid votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen ånyo upptog de återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen nu fann den under 4:o) angivna hava
flertalets mening för sig.

Beträffande kontrapropositionen äskades likväl votering av herr Jonsson i
Eskilstuna, i följd varav och sedan till kontraproposition, i voteringen örn kontraproposition
i huvudvoteringen antagits den under 2:o) angivna propositionen,
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
statsutskottets utlåtande nr 179 antager bifall till den av herr Bergman
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 f. m.

Värntjänstutbildning för skolungdom. (Forts.)

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herr Per Gustafsson m. fl. avgivna, likaledes vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropösitionen
blivit ännu en gang uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan kammaren
till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall till den av herr
Bergman m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
nu uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren, bifaller statsutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 179, röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Bergman m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Jonsson i Eskilstuna, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 84 ja
och 112 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

o Kammaren hade alltså bifallit den av herr Bergman m. fl. avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta handläggningen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ I Föredrogs

statsutskottets utlåtande, nr 180, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till skolöverstyrelsen för budgetåret 1940/41; och
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 2.

Föredrogs sammansatta stats- och bevillningsutskottets utlåtande, nr 3, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder för utjämning av
marknadspriserna för vissa förnödenheter m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Därvid anförde

Herr Wiberg: Herr talman! Utskottet har framhållit, att de åtgärder, som
av departementschefen föreslagits, innebära ett väsentligt ingrepp i näringslivets
frihet och verksamhet. Likaledes har utskottet betonat, att ett sådant
clearingförfarande som det i propositionen angivna kan bli förenat med vissa
olägenheter. Detta uttryck är, jämfört med vad i ärendet hörda myndigheter
yttrat, onekligen att betrakta såsom minst sagt milt. Att utskottet hyst åtskilliga
betänkligheter framgår emellertid bl. a. därav att utskottet ansett sig
böra understryka vikten av att tvång tillgripes endast där så befinnes vara
nödvändigt. I så måtto har utskottet också bifallit föreliggande i denna kammare
väckta motion, att utskottet föreslagit tidsbegränsning, detta i motsats
till Kungl. Maj :ts förslag. Emellertid har utskottet med hänvisning till praktiska
synpunkter inte ansett sig böra föreslå avskärmning eller begränsning
av fullmaktsområdet genom författningstext eller annorledes.

Att möjligheten bör finnas att i vissa fall kunna ingripa med ett clearingförfarande
är alldeles tydligt. Detta har heller icke förnekats av motionärerna.
Däremot lia vi motionärer inte velat gå med på att lämna Kungl. Maj :t en
blancofullmakt. Naturligtvis kan det invändas, att vi leva under ovanliga
förhållanden. Men det är en bekväm och ofta anlitad metod att
motivera en utvidgad fullmaktslagstiftning med det självklara påpekandet,
att extraordinära situationer kräva extraordinära åtgärder. Innan vi acceptera
ett sådant resonemang, måste vi också göra klart för oss, att
vad en utvidgad fullmaktslagstiftning åsyftar är en förskjutning i det
grundlagsmässigt fastslagna maktförhållandet mellan Kungl. Maj :t, å ena,
och riksdagen, å den andra sidan. Den svenska riksdagen är emellertid
ingalunda en skapelse främst av lugna och fredliga tidsskeden i vår historia.
Den kallades från början att samråda med konungen just i stora och ödesmättade
stunder i vår nations liv. På samma sätt förhåller det sig med den

Åtgärder för
utjämning av
marknadspriserna
för vissa
förnödenheter
m. m.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Motion i
anledning av
propositionen
med förslag
till förordning
örn avdrag å
skatt på grund
av militär
tjänstgöring
under år 1940.

Åtgärder för utjämning av marknadspriserna för vissa förnödenheter m. m.

(Forts.)

författningsmässiga fixeringen av konungens makt, å ena, och riksdagens kompetens,
å andra sidan. Denna maktavgränsning har skett i regeringsformer, som
nästan undantagslöst tillkommit under eller i nära samband med krig eller med
yttre och inre konflikter. Så är fallet med 1809 års regeringsform. Den maktavgränsning,
som där fastslogs, har skett med en svår yttre och inre kris färskt
i minnet. Vi kunna också lugnt antaga, att den gränsdragning mellan regering
och riksdag, som där verkställdes och som vi fortfarande ha att rätta oss efter,
är tänkt att hålla inte bara i den fredliga idyllens dagar utan just i sådana
prövningens tider, som vi nu leva i. Detta synes mig vara värt att hålla i minnet,
när riksdagen nu och i fortsättningen går att pröva förslag från Kungl. Maj :ts
sida, vilka avse att till Konungen, det vill säga till regeringen och statsförvaltningen,
överflytta en större eller mindre del av riksdagens lagstiftningsrätt
och av beskattningsmakten, som enligt principerna för den svenska statsförfattningen
tillkommer riksdagen allena.

Jag är, herr talman, fullt medveten örn det lönlösa i att söka riva upp utskottets
förslag liksom också örn den tidsutdräkt, som skulle bli följden, om
ett sådant försök lyckades. Det återstår därför endast att uttrycka en stilla
förhoppning, att herr statsrådet och chefen för folkhushållnings departementet
måtte tillse, att fullmakten handhaves med den allra största försiktighet.

Häruti instämde herr Henriksson.

.Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 32, i anledning av väckt
motion i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn avdrag å skatt på grund av militär tjänstgöring under år 1940; och anförde
därvid:

Herr Lundell: Herr talman! Jag har till detta betänkande fogat en reservation.
Jag hade tillfälle att utveckla min uppfattning i denna fråga, när propositionen
nr 263 behandlades här i kammaren. — Detta skedde, som någon
torde minnas, samma dag som den grundlagsenliga motionstiden utgick. Man
ville alltså inte avvakta motionstidens utgång före avgörandet av ärendet. -—
Jag vill i dag begränsa mig till att hänvisa till vad jag då yttrade och till vad
jag sagt i den nu avgivna reservationen. Jag vill endast tillägga, att enligt
mitt förmenande innebär statsmakternas beslut i det förevarande ärendet en
oförsvarlig miljonrullning. Det är 10 å 15 miljoner kronor, som betalas ut efter
mycket otillfredsställande grunder.

Med hänsyn till det läge, vari saken nu kommit, har jag, herr talman, intet
yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! I anledning av vad herr Lundell yttrat
vill jag endast understryka, att båda kamrarna redan fattat beslut i överensstämmelse
med utskottets förslag. Därmed ha kamrarna också underkänt den
formella anmärkning, som herr Lundell riktade mot utskottet. Jag vill också
erinra örn det yttrande som utskottets ordförande i går fällde i första kammaren.
Han framhöll, att örn man vill åstadkomma något resultat, får man inte
använda de arbetsmetoder som herr Lundell använt i det föreliggande ärendet.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

§ 4.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 33, i anledning av väckta
motioner örn vissa åtgärder för vidmakthållande av industriens produktionsförmåga
och för främjande av nyinvesteringar för industriella ändamål; och
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 34, i anledning av väckta
motioner örn ändring i kommunalskattelagens bestämmelser beträffande jordbrukares
taxering.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 31 i första
kammaren av herr Bondeson m. fl. och nr 199 i andra kammaren av herr
Olsson i Kullenbergstorp m. fl. hade hemställts, att »riksdagen ville för sin
del antaga sådan ändring av kommunalskattelagen, att rätten för jordbrukare
att taxeras efter bokföringsmässiga grunder kommer till direkt uttryck i lagen
eller i anvisningarna».

Ändring i
kommunalskattelagens

bestämmelser
beträffande
jordbrukires
taxering.

Utskottet hemställde, att de likalydande motionerna 1:31 av herr Bondeson
m. fl. och II: 199 av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., om ändring i kommunalskattelagens
bestämmelser beträffande jordbrukets taxering, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Lundell, som ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn skyndsamt utarbetande av förslag
till sådana ändringar och tillägg till kommunalskattelagen, att inkomst
av jordbruksfastighet måtte kunna deklareras och taxeras även efter bokföringsmässiga
grunder motsvarande dem som gällde för inkomst av rörelse;

2) av herr Jonsson i Skedsbygd, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! I dessa motioner föreslås, att
rätten för jordbrukare att taxeras efter bokföringsmässiga grunder skall komma
till direkt uttryck i kommunalskattelagen eller anvisningarna därtill, så att
både taxeringsnämnder och vederbörande deklaranter få kännedom örn att
denna möjlighet förefinnes och jordbruket i detta hänseende blir jämställt med
rörelseidkare. Av föregående utredningar synes framgå, att det inte finnes
något principiellt att erinra mot att jordbrukare liksom andra rörelseidkare få
denna rätt. Men man har tvekat att låta rätten komma till klar utformning,
och denna tvekan har även delats av riksdagen.

Utskottet är inte heller denna gång berett att förorda någon positiv åtgärd,
som skulle kunna leda till ett resultat. Utskottet säger endast, att utskottet
finner det vara av vikt, »att landskamrerarna i sina anvisningar till ledning
vid taxeringen fästa taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet på förefintligheten
av sagda rätt». Motionärerna anse emellertid, att utskottet med detta
uttalande i någon mån tillmötesgått dem. Vad utskottet föreslår är dock inte
tillräckligt. Deklaranterna känna i allmänhet inte till att de ha en sådan rätt,
och ej heller taga de i allmänhet del av de ifrågavarande anvisningarna.

Man torde kunna påstå, att ett ökat intresse för en vederhäftig bokföring
är av värde inte blott för den enskilde utan även för hela samhället. Bokföringsintresset
synes böra stimuleras av staten, inte minst för att man skall
Andra hammarens protokoll 1941. Nr 4l. 5

Nr 41.

Freda.gen den 20 juni 1941 e. m.

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser beträffande jordbrukares
taxering. (Forts.)

kunna få fram ett värdefullare jordbruksstatistiskt material. Och intresset för
bokföring kommer säkerligen att stimuleras, örn jordbrukarna i taxeringshänseende
få nytta av bokföringen.

Av det nu sagda framgår, att jag icke är fullt tillfredsställd med utskottets
förslag. Jag ber därför att få yrka bifall till herr Lundells reservation, vari
föreslås skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn förslag i ämnet.

Herr Lundell: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord utöver vad
motionären i ämnet, herr Olsson i Kullenbergstorp, yttrade.

o Het föreligger ju här från lantbrukarhåll i båda kamrarna en begäran örn
sådan ändring i kommunalskattelagen, att rätten för jordbrukarna att taxeras
efter bokföringsmässiga grunder kommer till direkt uttryck i lagtexten.
Vadhar nu utskottet sagt i anledning av detta önskemål? Ja, man kan säga,
att i huvudsak konstaterar utskottet, att jordbruket redan har den rätten.
Det var ju inte precis så motionärerna hade tänkt sig svaret. De ansågo redan
själva, med stöd av vissa prejudikat i regeringsrätten, att jordbrukarna
hade den rätten. Men de ville ha den uttryckligen intagen i lagtexten. Sedan
utskottet konstaterat, att rätten finnes, fortsätter utskottet: »Vid sådant förhållande
finner utskottet behov icke föreligga av någon särskild bestämmelse
härom i komunalskattelagen, och utskottet får därför avstyrka bifall till
motionärernas förslag.» Utskottets ståndpunkt är alltså den, att eftersom
rätten redan finns, så behöver den inte inskrivas i lagen.

Jag måste säga, att jag tycker detta är en egendomlig tankegång. I vanliga
fall brukar man väl räkna med att en rätt kommer till just genom att
den uttalas i en lagföreskrift. Det som man inte kan och inte vill uttala i
ett lagstadgande anses vara mera tvivelaktigt. Utskottet fortsätter emellertid:
»Då det emellertid visat sig, att taxeringsnämnderna icke alltid synas
äga kännedom om att jordbrukare, som hava ordnad bokföring, äga rätt att
deklarera sin inkomst med stöd av räkenskaperna, finner utskottet det vara
av vikt att landskamrerarna i sina anvisningar till ledning vid taxeringen
fästa taxeringsmyndigheternas uppmärksamhet på förefintligheten av sagda
rätt.»

Är inte det ett egendomligt förfarande att använda muntliga meddelanden
till taxeringsmyndigheterna för att underrätta dem örn vad deklaranterna
ha för rättigheter? Vore det inte mycket rejälare och naturligare, att man i
kommunalskattelagen satte in en direkt föreskrift örn att skattedragaren har
rätt att deklarera efter sin bokföring. Jag undrar för övrigt hur det skulle
gå, örn man, exempelvis vid ett landskamrerarmöte, ville upplysa taxeringsmyndigheterna
om den här saken. Är det säkert, att landskamrerarna skulle
godtaga en sådan upplysning? Riskerar man inte att de komma och fråga:
Var står det att lantbrukarna ha denna rätt att deklarera efter bokföringsmässiga
grunder? — När man ställes inför en sådan fråga, har man ingenting
annat att gå efter än kommunalskattelagen och anvisningarna till denna.
Man finner da, att i 22 § 2 mom. finnes det bland annat en föreskrift örn
att avdrag icke får göras för värdeminskning å inventarier.

Vad motionärerna vilja, när de begära att en direkt föreskrift om rätt för
jordbrukarna att deklarera efter bokföringsmässiga grunder skall inryckas i
lagen, är säkerligen_ elef, att det skall förklaras, att jordbrukarna få deklarera
efter samma principer som rörelseidkare. Den viktigaste skillnaden härvidlag
är just, att när det gäller inkomst av rörelse, har man rätt att göra
avskrivningar både på byggnader och inventarier, medan man i fråga örn
inkomst av jordbruk icke har rätt att göra avskrivningar å inventarier. Detta

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser beträffande jordbrukares

taxering. (Forts.)

är till stor nackdel för jordbrukarna. Man Ilar då heller inte någon möjlighet
att rätta avskrivningarna i någon mån efter förhållandena under olika beskattningsår.
Vad som här sagts örn inventarier gäller även örn byggnader.
Man har ingen möjlighet att rätta avskrivningarnas storlek efter resultatet
under året. Det har hänt mig, att en lantbrukare kommit till mig och sagt,
att han i många år deklarerat efter bokföringsmässiga grunder, men när jag
då frågat örn han gjort avskrivningar i bokföringen på inventarier har han
svarat, att avskrivningar ju icke få göras när det är fråga örn jordbruk. •—•
Vad har man för glädje av att deklarera efter bokföringsmässiga grunder,
örn bokföringen skall rättas efter de snävare föreskrifter, som i kommunalskattelagen
finnas i fråga örn jordbruk? Man får göra klart för sig, att huvudsaken
är dessa avskrivningar och deras lämpliga fördelning på olika år.
Och härvidlag behövs enligt mitt förmenande en tydlig och klar föreskrift i
kommunalskattelagen med innehåll, som motsvarar de i fråga örn rörelse
gällande bestämmelserna.

Jag vill därmed icke säga, att man för den skull skulle tvinga alla jordbrukare
att ha en affärsmässig bokföring, utan jag tänker mig närmast, att
båda alternativen skulle stå öppna, alltså att en jordbrukare skulle få deklarera
på det sätt som han nu gör med ifyllande av en jordbruksbilaga, örn
han föredrog det och örn han var besvärad av att åstadkomma en affärsmässig
bokföring, men att han å andra sidan skulle, örn han föredrog det, också
ha sig tillförsäkrad rätten att följa den affärsmässiga bokföringen vid uppgörande
av sin deklaration. Då skulle det väl bli nödvändigt, att finansdepartementet
för att möjliggöra detta senare alternativ utarbetade en lämplig
rörelsebilaga för deklaration av inkomster från jordbruk. Det är för att
kräva detta, som denna reservation är fogad till bevillningsutskottets betänkande,
^ och jag tror, att vad som sagts i denna reservation är tillräckligt tydligt,
så att det icke fordras någon vidare kommentar från min sida.

Jag vill alltså, herr talman, sluta med att yrka bifall till den reservation
som jag har avgivit.

Häruti instämde herr Anderson i Mejstad.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det föreliggande betänkandet bör gärna
sos i samband med det beslut som kammaren nyss fattade och i vilket kamrarna
— första kammaren har nämligen redan fattat samma beslut — hos
Kungl. Majit begära en utredning örn ändring i gällande bestämmelser om
avdrag för värdeminskning å maskiner och inventarier samt å sådana byggnader
som användas i rörelse och jordbruk. Härom är bevillningsutskottet
fullständigt enigt, och i nu föreliggande betänkande hänvisas till detta. Vi
ha ansett, att det skulle vara lämpligt att avvakta resultatet av denna utredning
och få de bestämmelser utarbetade angående jordbrukets bokföring som
kunna anses erforderliga. Emellertid har utskottet ansett sig, med 19 röster
mot en, böra konstatera, att den rätt som motionärerna ha krävt redan nu
föreligger.

Jag börjar tvivla på att man skall vara tillmötesgående, när herr Lundell
i detta sammanhang gör anmärkning på att utskottet icke blott ansett sig böra
göra detta bestämda uttalande utan därtill sagt, likaledes fullständigt enhälligt,
att taxeringsnämnderna icke synas ha kommit till klarhet på denna
punkt och att det därför enligt bevillningsutskottets uppfattning blir nödvändigt,
att landskamrerarna se till, att detta bringas till taxeringsnämndernas
kännedom. Vi trodde, att detta var ett tillmötesgående. Herr Lundell
tycks ha tagit det på ett annat sätt.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Ändring i kommunalskatt ela g ens bestämmelser beträffande jordbrukares
taxering. (Forts.)

Jag tror, att det är riktigt att följa utskottet på denna punkt och avvakta
resultatet av den utredning angående avskrivningsförhållandena, vilken vi
nyss ha begärt av Kungl. Maj :t, samt att, örn och när den föreligger, då taga
ställning till problemet i dess helhet.

Jag ber, herr talman, att med anförande av dessa synpunkter få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag tror, att man skall vara tacksam för den
positiva inställning till detta problem som utskottet tycks ha och som nu tagit
sig uttryck i herr Olssons i Gävle anförande.

Jag kan ändå icke neka till att jag tycker, att det hade varit naturligt, örn
utskottet i stället för att hemställa till riksdagen, att motionen icke måtte
föranleda till någon åtgärd, hade hänvisat till betänkandet nr 33. Jag menar
i klämmen, herr Olsson! Det förefaller mig å andra sidan på sätt och
vis, som örn utskottet och motionärerna tala örn olika saker, örn det nu beror
på motionens avfattning —■ det kan jag icke nu avgöra. Utskottet säger
emellertid, att enligt utskottets mening den rätt för jordbruket redan
föreligger, som utskottet menar att motionärerna begärt, nämligen att jordbruket
skall bli taxerat enligt bokföringsmässiga grunder. Jag tror visst, att
så är förhållandet, och jag kan också tänka mig, att ett påpekande till landskamrerama
kan ha tillräcklig effekt.

Men tyngdpunkten i frågan ligger i själva verket icke där, utan den ligger
faktiskt därpå, att jordbruk som fylla alla bokföringsmässiga prestanda i
likhet med rörelse icke ha motsvarande rätt till avskrivningar! Jordbruket
saknar därmed i högsta grad de konsolideringsmöjligheter som varje näring
i övrigt anses vara berättigad till. Jag förstår, att man i detta fall måste
skapa vissa garantier — det är alldeles givet — alltså, garantier motsvarande
dem som man kräver av andra. Men om dessa prestanda uppfyllas, kan jag
icke förstå annat än att det är ett fullt berättigat krav från jordbrukets sida
att i skattetekniskt hänseende jämställas med rörelse.

Jag för min del har bara velat understryka, att det är ett oavvisligt behov
för jordbruket att komma i denria ställning, och eftersom detta —• jag kan
icke neka till det — trots vad som sägs i betänkandet nr 33 kommit till ett
något oklart uttryck från utskottets sida i betänkandet nr 34, måste jag för
min del ansluta mig till herr Lundells reservation.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag har till detta betänkande
tecknat en blank reservation, och jag kunde ju kanske nöja mig med att i väsentliga
delar instämma i vad herr Lundell anfört.

Det är ju så, att vid sidan av lagens bestämmelser har under senare år en
praxis utvecklat sig, åtminstone i vissa taxerings distrikt att den som haft ordnad
bokföring haft möjlighet att deklarera och även, örn deklarationen i övrigt
uppfyllt alla fordringar som ställas på den, fått densamma antagen vid fastställande
av beskattningen. Då så är förhållandet och uttryckliga bestämmelser
saknas i lagen, har jag naturligtvis också ansett, att det varit skäl, att man
sagt ifrån, att den som har bokföringen ordnad så, att den uppfyller de krav
man kan ha rätt att ställa på den, han bör också ha rätt att bli taxerad i enlighet
med denna bokförings resultat.

Det var emellertid en annan sida av saken som jag påpekade i utskottet. Jag
kan i detta fall inte göra något yrkande, men jag har ansett det vara lämpligt
att i kammarens protokoll påtala detta. Den övervägande delen av våra svenska
jordbruk är ju av den storleksordningen och av den beskaffenheten i övrigt, att

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser beträffande jordbrukares

taxering. (Forts.)

de skötas av jordbrukarna själva. Åtminstone för den äldre generationen jordbrukare
är det mycket stora svårigheter att kunna åstadkomma en ordnad bokföring.
Landskamrerarna bruka ha sammanträden och fastställa vissa grunder
efter vilka avskrivning å byggnader får ske. I praktiken har det vid tillämpningen
av dessa grunder brukat röra sig örn en procents avskrivning, inte av
byggnadsvärdet utan av fastighetens jordvärde. Emellertid är det så, att på
en del mindre fastigheter byggnadens brandförsäkringsvärde betydligt överstiger
fastighetens jordvärde. Det förekommer fall, där byggnadens värde uppgår
till minst det dubbla av jordvärdet. I jordvärdet inräknas nämligen icke
den skog som är befintlig på fastigheterna. Med en avskrivning av en procent
av byggnadsvärdet, där t. ex. jordvärdet endast uppgår till hälften av byggnadernas
värde, får man en avskrivningsplan på 200 år. Ingen som känner till
förhållandena kan väl ett ögonblick tänka, att våra jordbruksbyggnader i regel
ha en varaktighet av 200 år. Därtill kommer, att vid alla förbättringar som man
är tvungen att vidtaga, t. ex. genom att anlägga vatten- och avloppsledningar,
genom att åstadkomma större bekvämlighet enligt nutida fordringar eller genom
att lägga på tegeltak, där det förut varit ett annat sämre tak, får man ytterligare
höja byggnadernas värde, men man får inte göra avdrag på det. De
grunder för avskrivningar som av landskamrerarna redan äro fastställda täcka
icke den verkliga nedskrivning som behövde ske på dessa fastigheter. Jag har
velat till kammarens protokoll anföra detta.

Herr Lundell: Herr talman! Jag vill säga ett par ord till herr Olsson i Gävle
med anledning av de invändningar han gjort mot mitt anförande.

Han menade, att man borde se beslutet i anledning av det nu föreliggande
betänkandet i sammanhang med beslutet i anledning av betänkandet nr 33, och
pekade på att där också står nämnt örn jordbrukets byggnader. Ja, det gör det.
Men jag har ju den uppfattningen, att när utredningen utförts och det möjligtvis
kommer ett positivt förslag, så skall man finna, att man i fråga örn rörelse
har tillgodosett kraven men att man i fråga örn jordbruket har erinrat örn särskilda
förhållanden och särskilda föreskrifter, vilka göra att man får lov att
skjuta denna sak på framtiden. Så har det skett många gånger förut, och det
är just därför inkomst av jordbruk i denna dag står sämre i skatteavseende än
inkomst av rörelse.

Herr Olsson stryker ytterligare under vad som står i betänkandet nr 34 och
säger, att när rätten redan finnes, varför skall man då ytterligare begära, någonting.
Ja, men det är väl icke för mycket begärt, att den rätt som finns
också skrives in i lagen, så att både den som skall deklarera och den som skall
taxera kan se den. Det finns den möjligheten, som jag framhöll i mitt första anförande,
herr Olsson, att när man kommer till dessa landskamrerare och säger,
att vi ha denna rätt att deklarera efter bokföring, så frågande: men var står
det, att vi ha rätt att göra avskrivning på inventarier? Det står tvärtom mycket
tydligt, att vi inte ha denna rätt. Jag undrar, om herr Olsson gentemot en
gensträvig taxeringsman, som pekar på lagens tydliga föreskrift, skulle vilja
säga, att det motsatta är det riktiga. Jag tror icke, att detta lyckas.

I anledning av vad herr Jonsson i Skedsbygd framhöll vill jag tillägga,, att
jag delar fullkomligt hans uppfattning, och det är just det som blivit följden
av dessa otillfredsställande avskrivningsföreskrifter, att vi ha fått alldeles för
små avskrivningar medgivna i fråga örn lantbrukets byggnader. Den synpunkten
är också i viss män framhållen i reservationen. Där står det: »Föreskrifterna
örn avdrag för värdeminskning av byggnader äro icke i sig själva särskilt
otillfredsställande, men de tillämpas av beskattningsmyndigheterna mera

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser beträffande jordbrukares
taxering. (Forts.)

restriktivt än i fråga om rörelse». Det är nämligen så, att om man jämför de
föreskrifter i fråga om avskrivning å byggnader som finnas för inkomst av
jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet och inkomst av rörelse, finner
man, att det icke är någon principiell skillnad i själva lagens föreskrifter, men
det har vid sidan därav innästlat sig en mycket stor skillnad i tillämpningen,
och följden blir den, som herr Jonsson i Skedsbygd framhöll, att byggnaderna
bli bokföringsmässigt tilldelade en brukningstid som de i själva verket aldrig
tåla vid. De äro utmönstrade långt innan de bli avskrivna. Jag vill i fråga
örn detta kapitel framhålla, att det rörande detta väcktes ett par motioner år
1939 dels i första kammaren av herr Sederholm och dels i andra kammaren av
herr Liedberg och undertecknad. Det var just med anledning av dessa motioner
som 1939 bevillningsutskottets betänkande nr 30 kom till, vilket betänkande
finnes omnämnt i nu förevarande betänkande.

I dessa motioner omnämndes bland annat, hur det förfares vid medgivande
av avdrag för värdeminskning å byggnader. Antag, att en byggnad, som uppförts
för omkring 30 år sedan, har kostat 10,000 kronor. Antag vidare, att för
örn- och tillbyggnader, d. v. s. för kostnader, som icke få avdragas, under 30-arsperioden utgivits sammanlagt ytterligare 10,000 kronor. Få byggnaden har
alltså nedlagts tillhopa 20,000 kronor. Hur mycket av detta belopp har fått
avdragas under 30 år? I början av 30-årsperioden har fått avdragas 1 % av
10,000 kronor, alltså 100 kronor örn året, och i slutet av perioden har fått avdragas
1 av närmare 20,000 kronor eller således närmare 200 kronor örn året.
I genomsnitt har man alltså fått avdraga 150 kronor örn året under 30 år eller
tillhopa 4,500 kronor. Därefter återstår såsom i beskattningsavseende oamorterade
15,500 kronor.

. Antåg nu att byggnaden, efter att ha använts i 30 år, visar sig otjänlig för
sitt ändamål och måste ersättas med en ny. I så fall har man icke rätt att avdraga
vad som i beskattningsavseende återstår oamorterat. Detta innebär, att
i princip avdragsgilla utgifter för jordbruket till ett belopp av 15.500 kronor
icke någonsin få avdragas. Någonting i den stilen inträffar i ett stort antal fall.
Rörelseidkare behöva däremot icke finna sig i sådana beskattningsregler, i all
synnerhet icke efter de lättnader, som för ett par år sedan genomfördes, då
bl. a. rätt till fri avskrivning medgavs vissa rörelseidkare.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag tror icke, att jag gör mig skyldig
till någon felbedömning, örn jag säger, att det viktigaste i herrar Ledbergs,
Jonssons i Skedsbygd och Lundells anföranden var vad som yttrades angående
problemet örn avskrivningar. Det är ett problem, som behandlades i ett föregående
betänkande, i vilket vi fullkomligt enhälligt begärt att få en utredning.
Herr Lundell är missnöjd därför, att han tror, att det, när utredningen en gång
slutförts, kommer att befinnas, att jordbrukets krav icke tillgodosetts. Den
tron hyser icke jag ett enda ögonblick. Jag antager, att herr Lundell, örn han
är kvar här vid den tidpunkt, då utredningens resultat kommer att framläggas
— och det skola vi väl hoppas, att han är — kommer att befinna sig i Hvilg
aktion för tillvaratagande av jordbrukets intressen. Det finns ingen anledning
att, redan innan riksdagsskrivelsen med begäran örn en utredning avgått,
uttala tvivel angående utredningens resultat.

Herr talman, jag vidhåller yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag ber herr Olsson i Gävle att icke tolka
mitt och övriga talares anföranden sa som örn vi skulle vara otacksamma mot

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Ändring i kommunalskattelagens bestämmelser beträffande jordbrukares

taxering. (Forts.)

utskottet. Att vi icke äro otacksamma tror jag mig f. ö. ha poängterat tidigare.
Jag begärde ordet närmast därför att jag ville framhålla, att vi, trots
att utskottet år efter år uti ifrågavarande avseende gjort mycket välvilliga
uttalanden, icke i längden kunna nöja oss med endast obegränsat välvilliga
uttalanden. Vi önska, hoppas och tro, att det så småningom skall uppnås
ett praktiskt resultat!

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr förste vice talmannen
gav propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag
därå samt bifall i stället till den av herr Lundell avgivna, vid betänkandet
fogade reservationen; och förklarade herr förste vice talmannen sig anse svaren
hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Lundell
hegärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den av herr Lundell avgivna, vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 6.

Föredrogs, punktvis, bankoutskottets utlåtande, nr 65, angående regleringen
för budgetåret 1941/42 av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk m. m.

Punkterna 9, 10 och 18.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till avlönings- och pensionsstat för riksbanken;

nr 67, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring i
vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret; och

nr 68, i anledning av framställningar från fullmäktige i riksbanken och
fullmäktige i riksgäldskontoret angående förlängt bemyndigande att genomföra
krisadministration vid riksdagens verk; samt

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Förslag till
förordning on
kontroll av
vattenledningsvatten,

m. m.

andra lagutskottets utlåtande, nr 30, i anledning av Kungl. Majits proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 21 § lagen den 17 juni
1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 8.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 31, i anledning av dels Kungl.
1 Maj :ts proposition med förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

, Genom en den 14 februari 1941 dagtecknad proposition, nr 50, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, anhållit örn riksdagens yttrande över ett vid propositionen fogat
förslag till förordning örn kontroll av vattenledningsvatten.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionen nr 192 i första
kammaren av herr Frans Ericson m. fl. och motionen i andra kammaren nr
257 av herr Ljungberg m. fl.

I ^motionerna, vilka voro likalydande, hade hemställts, att riksdagen ville
avsla propositionen samt föreslå förnyad utredning för framläggande till nästa
års riksdag av ett modifierat förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten
under hänsynstagande till i motionerna anförda synpunkter.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

1) anmäla, att riksdagen ej funnit skäl att i anslutning till de vid ifrågavarande
proposition fogade förordningsförslagen göra andra uttalanden än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit;

2) anhålla, att Kungl. Majit snarast ville låta verkställa utredning angående
möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverkens konstruktion
och skötsel med mera ävensom för riksdagen framlägga de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda; samt

B) att motionerna Ii 192 och lii 257, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under A) hemställt, icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

A) av herrar Nils Elowsson, Hage, Olovson i Västerås, fru Johansson och
herr Larsson i Östersund, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

_a) att riksdagen, måtte i skrivelse till Kungl. Majit anmäla, att riksdagen
ej funnit skäl att i anslutning till de vid ifrågavarande proposition fogade
förordningsförslagen göra andra uttalanden än reservanterna i sin motivering
upptagit; samt

b) att motionerna 1:192 och 11:257 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd;

B) av herrar Tamm, Linnér och Karlsson i Granebo, vilka hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarande motioner måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t

1) förklara, att det föreliggande förslaget till förordning om kontroll av
vattenledningsvatten icke kunde av riksdagen tillstyrkas, samt

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. rn. (Forts.)

2) anhålla, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta nytt förslag med iakttagande
av i reservationen gjorda erinringar samt snarast möjligt framlägga
ett sådant förslag för riksdagen till yttrande;

C) av herr Hermansson, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Karlsson i Granebo: Herr talman! Vid detta utskottsutlåtande har
fogats en reservation, undertecknad av herrar Tamm, Linnér och mig. Med anledning
av denna reservation ber jag att få säga några ord. Jag förutsätter, att
de ärade kammarledamöterna läst igenom utskottets utlåtande. Kammarens
ledamöter lia säkerligen vid genomläsningen funnit, att det föreliggande förslaget
är behäftat med flera olägenheter, som komma att inverka menligt, när
lagen skall tillämpas. Huvudvikten har lagts på kontrollen av vattenprov, som
skola insändas till en central institution för utrönande av huruvida vattnet är
hälsovådligt eller icke. Förslaget har föregåtts av en utredning. Denna utredning
har givit vid handen, att detta förfaringssätt icke skulle vara tillfyllest.
I avlämnade motioner har framhållits önskvärdheten av att vid vattenverken
vidtoges anordningar av teknisk art, så att prov skulle kunna tagas på platsen.
Personalen skulle erhålla den utbildning, som erfordrades för verkställande
av denna kontroll. Den centraliserade kontrollverksamheten skulle därigenom
i någon mån kunna inskränkas. Detta är i korta drag innehållet i motionärernas
förslag. Utskottsmajoriteten kan icke finna några skäl mot ett godkännande
av detta förslag, men uttalar samtidigt en önskan örn fortsatt utredning i ärendet,
så att jämväl de tekniska kraven skola kunna tillgodoses. Reservanterna
mena, att då den föreslagna lagen är så pass bristfällig, som utskottet självt
konstaterat, så borde utskottet förordat bifall till motionerna. I stort sett är
det icke så mycket, som skiljer utskottsmajoritetens förslag från reservanternas,
men den skillnad som finns har dock en viss betydelse. Örn kamrarna bifalla
utskottets förslag, kommer den tekniska utredningen i efterhand. Enligt
reservanternas förslag är den utredning, som skall ligga till grund för en fortsatt
utbyggnad av lagstiftningen, en huvudsak.

Jag får med det anförda yrka bifall till den vid utskottets utlåtande av
herr Tamm m. fl. fogade reservationen.

Herr Ljungberg: Herr talman! I egenskap av motionär skall jag be att få
säga några ord i denna sak.

Det råder inga meningsskiljaktigheter angående behovet i och för sig av kontroll
över beskaffenheten av dricks- och hushållsvatten, som distribueras genom
vattenledningar för mera allmän förbrukning. Den hygieniska betydelsen
härav är uppenbar. De vattenledningar av detta slag, som finnas i landet,
torde f. n. tillgodose behovet hos bortåt 2.5 miljoner människor. Man bör i stället
beklaga, att en kontroll av praktiska skäl inte kan utsträckas att omfatta
också det vatten, som den återstående och till antalet övervägande delen av befolkningen
måste använda som dryck och för hushållsändamål. Man kan nämligen
utgå från att detta vatten i stort sett är av åtskilligt sämre beskaffenhet
än det vatten, som levereras av vattenledningsverken i våra samhällen.

I själva verket kan man konstatera, att det i senare tid endast i relativt få
fall förekommit, att man kunnat härleda uppkomsten av epidemier och andra
hygieniska missförhållanden från vatten, som distribuerats av vattenledningsverk.
Och detta trots att någorlunda preciserade föreskrifter angående beskaffenheten
hos lämpligt vattenledningsvatten saknats. De undantag härifrån,
som kunnat påvisas, äro så få, att man med fog kan göra gällande, att de

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Förslår/ till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
endast bekräfta regeln. Anledningen till detta goda förhållande är naturligtvis,
att man vid vattenledningsverken lagt sig vinn om att framställa ett oklanderligt
vatten. I första hand gäller detta om verken i de större och medelstora
städerna med deras större ekonomiska resurser, som tillåtit håde att verken blivit
tekniskt riktigt anordnade och drivna samt att en fortlöpande tillförlitlig
driftkontroll kunnat upprätthållas. Vore det endast fråga om verk, som inrättat
sig på detta sätt, skulle man med all rätt kunna säga, att någon ny lagstiftning
inte alls skulle vara erforderlig. Även vid övriga verk har man nog
efter råd och lägenhet i stort sett gjort vad man ansett vara möjligt i dessa avseenden.
Men det är förklarligt, att de begränsade resurserna medfört, att icke
överallt förhållandena äro så bra, som de borde vara. Det är således framför
allt vid de mindre verken som behovet av förbättringar både beträffande anläggningarna
och deras skötsel samt kontrollen gör sig gällande.

Det är under sådana förhållanden anmärkningsvärt, att den kungl, propositionen
i första hand tar sikte på kontrollen vid de större verken. Endast verk,
som tillhandahålla vatten åt minst 4,000 personer, skola nämligen enligt propositionen
vara underkastade en någorlunda tät kontroll. Anledningen till denna
gränsdragning är av ekonomisk art. Man har insett, att kostnaderna för
kontrollen, sådan den i propositionen utformats, äro så betydande, att de skulle
bli alltför betungande för de mindre verken. Följden härav har alltså blivit,
att kontrollen enligt propositionen sätter in med större styrka, där den minst
behöves.

Detta är enligt min mening att vända saken upp och ned. Vad som framför
allt behöver åstadkommas är att nå så stor trygghet som möjligt för att
även de mindre verken leverera ett hygieniskt fullgott vatten, och detta utan
att deras ekonomi äventyras. Till det målet leder tydligen icke den kungl,
propositionen.

Den kontroll, som däri föreslås, är en centraliserad kontroll i efterhand, för
de mindre verken dessutom med så ringa frekvens, att en tillfällig infektion av
vattnet mycket väl kan ha ägt rum, utan att man genom kontrollen kunnat upptäcka
den ens i efterhand. Detta slags kontroll är tydligen ganska värdelös
för dem, som eventuellt under tiden insjuknat på grund av föroreningar i vattnet.
Kontrollen enligt den kungl, propositionen blir stel och verklighetsfrämmande,
dyrbar och ineffektiv.

I motionerna har framhållits, att man i stället för en sådan kontroll i efterhand
bör eftersträva förebyggande åtgärder. Bland dessa bör för vattenledningsverk
i egentlig mening ingå en daglig driftkontroll. Det är klart, att
denna kontroll inte kan ske genom insändning av prov till något avlägset centrallaboratorium
utan måste verkställas av verkets egen personal på platsen.
I själva verket är det inga större märkvärdigheter att utföra en sådan kontroll.
I Amerika, som i detta avseende är ett föregångsland, verkställes den av vattenverksföreståndaren
eller den ansvarige maskinisten, som för ändamålet först
fått genomgå en kortvarig kurs på några veckor för att lära sig konsten. Med
den speciella läggning för sådana ting, som utmärker svensken, behöver man
inte hysa tvivel örn att en liknande metod med fördel skulle kunna tillämpas
även i vårt land. Genom en på detta sätt ordnad kontroll skulle hygieniska
brister hos vattnet omedelbart upptäckas och lika omedelbart kunna avhjälpas
genom drifttekniska åtgärder. Detta bleve en effektiv kontroll och dessutom
en väsentligt mycket billigare kontroll än den i propositionen föreslagna. Men
man vunne därigenom också, att personalen genom egna rön bleve på ett helt
annat sätt än eljest intresserad av att hålla sitt verk i gott skick. En centraliserad
efterhandskontroll är inte heller i detta avseende effektiv. Den sporrar
icke till några frivilliga ansträngningar.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Förslag till förordning örn kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)

Utskottet har erhållit väg- och vattenbyggnadsstyrelsens yttrande över propositionen
och motionerna. Det framgår av detta yttrande, att styrelsen i allt
väsentligt och även i andra avseenden än dem, jag nu närmast uppehållit mig
vid, delar motionärernas synpunkter. Då väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
torde vara den offentliga institution, som här i landet besitter den största erfarenheten
angående vattenledningsverk, bör dess mening naturligtvis tillmätas
den allra största betydelse. I senare yttranden av medicinalstyrelsen och
institutet för folkhälsan har man velat draga en gränslinje mellan kontroll i
hygieniskt och tekniskt avseende. Detta har slutligen också blivit utskottets
linje. Utskottet föreslår sålunda, dels att den kungl, propositionen skall antagas
och dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t skall anhålla om utredning
och förslag angående möjligheterna att åstadkomma en teknisk kontroll av
vattenverkens konstruktion oell skötsel m. m.

Utskottets hemställan innebär alltså, att den i den kungl, propositionen föreslagna
och för de mindre verken redan alltför dyrbara centraliserade hygieniska
kontrollen framdeles skulle påbyggas med en kontroll av rent teknisk art. Det
är utan vidare klart, att denna påbyggnad ytterligare skulle öka kostnaderna
och därmed förvärra saken med hänsyn till de mindre verkens ekonomi. Utskottets
hemställan står alltså i direkt motsats till motionernas syfte, nämligen
att göra kontrollen icke bara effektivare utan också billigare än enligt propositionen.

Gränslinjen mellan hygienisk och teknisk kontroll av vattenledningsvatten
och vattenledningsverk är för övrigt konstlad. Vattenledningsverkets uppgift
är ju att leverera ett hygieniskt tillfredsställande valten. Det sker med tillhjälp
av tekniska reningsanordningar, vilkas rätta funktion endast kan fastställas
genom fortlöpande driftkontroll av den färdiga produkten, vattenledningsvattnet.
Teknik och hygien måste här gå hand i hand för att resultatet skall bli
gott och ej som enligt utskottets förslag skiljas åt och gå var sin väg.

Bifall till propositionen, alltså till punkt A) 1) i utskottets hemställan,
innebär, att en centraliserad kontroll kommer till stånd, vilket, som jag försökt
att visa, vore ett felgrepp och dessutom enligt min mening ett felgrepp, som
man framdeles knappast kan bota. All erfarenhet visar nämligen, att etet är
nästan omöjligt att finna vägen tillbaka till en decentraliserad organisation,
när man en gång slagit in på den motsatta vägen. När därför utskottet i sitt
utlåtande understrukit, att åtskilliga fördelar skulle vara förenade med en decentraliserad
kontroll och andra i motionerna föreslagna åtgärder, motsäger
utskottet sig självt, genom att det i sin hemställan tillstyrker propositionen.
Blir denna proposition antagen av riksdagen, kommer man siikerligen aldrig
tillbaka till den decentraliserade kontroll, som också utskottet funnit önskvärd.

Det kan icke på hållbara grunder göras gällande, att behovet av en ny lagstiftning
på detta område är så trängande, att man ej skulle kunna avvakta ett
nytt förslag, grundat på en allsidig utredning i enlighet med vad som angivits
i motionerna. Detta är det enda sättet att komma till en förnuftig lösning av
frågan. Det bör vara möjligt att åstadkomma en sådan utredning i så god tid,
att förslag kan föreläggas nästa års riksdag.

Vid utskottets utlåtande äro fogade ett par reservationer. I den ena, som
avgivits av herr Elowsson m. fl., går man på rent avslag på motionerna och
på lika rent bifall till den kungl, propositionen. 1 motiveringen till denna reservation
uttalar man också sympatier för en decentraliserad kontroll och
framhåller angelägenheten av att kompetensfordringarna avpassas så, att vattenledningsverkens
egen personal i erforderlig utsträckning kan erhålla behörighet
att verkställa undersökningarna. Lika litet som utskottsmajoriteten

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
ha emellertid dessa reservanter beaktat, att själva förordningsförslaget helt och
hållet är inriktat på en centraliserad kontroll i efterhand. Även om vattenverkens
personal skulle tillerkännas erforderlig kompetens — vilket så som förslaget
i propositionen upplagts starkt kan betvivlas —■ förändrar detta icke
den i propositionen föreslagna kontrollens karaktär av efterhandskontroll. Det
kan naturligtvis invändas, att ingenting hindrar att personalen gör tätare prov
än vad förordningen föreskriver, varigenom kontrollen bleve förvandlad till en
driftkontroll. Men örn det verkligen är detta som reservanterna eftersträva,
borde de väl ändock erkänna, att förordningen icke täcker detta syfte. Andra
bestämmelser än de, som föreslagits i propositionen, äro nödvändiga för detta
ändamål.

I den andra reservationen, som avgivits av herrar Tamm, Linnér och Karlsson
i Granebo, framhålles med all rätt, att utredningen i saken logiskt leder fram
till yrkandet örn avslag på propositionen och begäran örn nytt förslag, utformat
i huvudsak enligt de i motionerna angivna grunderna. Dessa reservanternas
synpunkter sammanfalla helt med motionärernas. På grund härav tilllåter
jag mig, herr talman, att yrka bifall till sistnämnda reservation.

I detta anförande instämde herrar Hansson i Vännäsby och Andersson i Eskilstuna.

Herr Hage: Herr talman! Den proposition, som föreligger till behandling,
har varit föremål för mycket grundlig beredning i utskottet. Frågan har bordlagts
och återigen upptagits till behandling. Utlåtanden ha införskaffats från
sakkunniga myndigheter. Slutligen ha representanter för dessa myndigheter och
i övrigt sakkunniga personer yttrat sig i utskottet. På grundvalen av dessa
olika uttalanden från skilda håll har det här föreliggande utskottsutlåtandet
framlagts.

Nu äro till detta utskottsutlåtande fogade en del reservationer. För min del
vill jag säga i första hand, att den reservation, som avgivits av herrar Tamm,
Linnér och Karlsson i Granebo, kan jag icke under några förhållanden tillstyrka,
i motsats mot den föregående talaren. Ty bifalles denna, så blir ju
följden, att hela denna fråga skjutes på framtiden. Nu leva vi dock i en situation
med krig och kristid, och i allmänhet har man den uppfattningen, att under
sådana tider är det stora risker för epidemier och dylikt, som man vill avvärja
genom en lag på detta område.

I det fallet vill jag alltså deklarera, att, även örn det skulle vara så, att
denna proposition icke är på alla punkter tillfredsställande, är det dock bättre,
att vi nu antaga en positiv lag på detta område, än att vi kasta allt ut igen i
smältdegeln och åstadkomma en ny utredning, som man naturligtvis icke har
så klart för sig, när den skall bli färdig.

Sedan vill jag å andra sidan erkänna, att åtminstone en stor del av utskottets
medlemmar ha den uppfattningen, att den proposition, som framlagts, icke
på alla punkter är tillfredsställande. Här finnas ju två olika system, som man
kan tillämpa, när det gäller att kontrollera vattnet. Det ena systemet består
i denna centraliserade undersökning, som är förordad i propositionen och som
går ut på att man till en central myndighet insänder vattenprov. Då blir följden
den, som också den föregående talaren berörde, att på grund av att detta
kostar pengar m. m. bli i många fall dessa vattenprov insända med ganska
stora tidsmellanrum, i synnerhet när det gäller vissa slag av vatten, t. ex. det
s. k. grundvattnet, och när det gäller små vattentäkter.

Vi reservanter, som äro med örn den reservation, som är avgiven av herr
Elowsson m. fl., ha kommit till den uppfattningen, att den vattenkontroll, som

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
kan åstadkommas genom lokala undersökningar och alltså oftare, också är
bättre och mera effektiv. Den kan med detsamma klargöra, hurudant vattnet
är, under det att den centraliserade undersökningen — som består i att man
skickar vattenprov till den centrala myndigheten — icke kan vara lika effektiv,
bl. a. därför att det då dröjer tills man får fullt klart för sig, hurudant
vattnet verkligen är.

Från den utgångspunkten ha vi i den reservation jag för min del gått in för
— den uppfattningen vet jag att utskottsmajoriteten också har ■— velat säga så
här: Låt oss taga den kungl, propositionen sådan den föreligger, men låt oss
verka för, att det ställes till med kurser så många som möjligt för tjänstemän
på olika platser, så att dessa tjänstemän så fort som möjligt bli kapabla att
verkställa dessa lokala undersökningar!

Jag skulle vilja säga mot den föregående talaren, att den proposition, som
nu eventuellt bifalles, hindrar icke, att man på en plats går över till ett mera
effektivt system med sådana lokala undersökningar.

Alltså, vår ståndpunkt är den: Låt oss särskilt med hänsyn till de risker för
epidemier, som ligga lurande i en tid som den nuvarande, dock göra någonting
i stället för vad herrar Tamms, Linnérs och Karlssons i Granebo reservation
vill, nämligen avslå hela propositionen! Låt oss taga den proposition som
föreligger, men låt oss gå över till lokala undersökningar så fort detta möjliggöres! Jag

vågar påstå, att — även om man tar den kungl, propositionen — kan
man med den motivering vi åstadkommit på denna punkt gå över så småningom
till en lokal vattenundersökning, så fort dessa funktionärer, som anställts
vid vattenverken, genomgått sådana kurser, att de äro kvalificerade för att
åstadkomma dessa undersökningar. Jag tror, att man på den väg vi gått in för
vinner på bästa sätt vad som nu är möjligt att vinna.

Nu har emellertid i detta sammanhang av motionärerna framförts ett yrkande
örn att denna vattenkontroll icke skall inskränkas till en undersökning
av vattnet utan även omfatta undersökning av de tekniska anordningarna vid
anläggandet av vattenreningsstationer samt kontroll av hur det står till med
dem, som redan existera. Trots en mycket lång diskussion, om detta skall vara
nödvändigt, ha de reservanter som jag anslutit mig till, herr Elowsson m. fl.,
kommit till den uppfattningen, att denna kontroll — som för övrigt icke upptagits
i den kungl, propositionen •—- icke är nödvändig. Vi ha emellertid sagt,
att örn Kungl. Maj :t finner absolut nödvändigt att göra någonting även på
denna punkt, kunna vi vara med örn detta. Men vi ha icke såsom utskottet ansett
nödvändigt att särskilt skriva och begära denna kontroll.

Jag skall inskränka mig till detta. Vi ha en lång föredragningslista till i
morgon middag. Jag skall med hänsyn därtill be att på de skäl jag anfört få
yrka bifall till den reservation, som avgivits av herr Elowsson m. fl.

Herr Ljungberg, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Med anledning av herr Hages anförande vill jag först och främst säga, att det
förvånade mig, att som argumentering togos upp förhållandena under de tider
vi leva i just nu. Jag tror icke, att den kontroll, som föreslås i den kungl, proposition
och som sålunda är en efterhandskontroll — det få vi komma ihåg —
skulle vara särskilt behövlig under dessa förhållanden. Ännu mera angeläget
vore att få en verklig driftkontroll just under dessa speciella förhållanden.

Vad sedan beträffar möjligheterna att inom förslagets ram tillåta övergång
till driftkontroll i stället för efterhandskontroll, vill jag fästa uppmärksamheten
på, att det av hela utredningen framgår, att avsikten är att personer
med helt andra kvalifikationer än jag syftat till skola handhava denna kon -

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
troll. Detta medför att det blir praktiskt taget omöjligt för de mindre verken
att få sin personal kompetentförklarad enligt förslaget.

_ I förslaget talas om att den som skall utföra de fysisk-kemiska undersökningarna
skall lia avlagt filosofie kandidatexamen eller lia motsvarande kompetens.
I fråga örn de bakteriologiska undersökningarna talas det om att en läkare,
som ^sysslat med bakteriologiska undersökningar tidigare, kan klara sig
med en månads kurs, men för andra behöves det längre kurser. Med »andra»
torde även här avses högskolebildat folk. Jag syftar till att den egentliga
driftpersonalen skulle kunna utföra de bakteriologiska proven.

Herr Hage, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Jag vill bara säga, att såvitt jag kan läsa och tyda lagtexten, finnes det ingenting
däri, som hindrar — örn nu en sådan här lagstiftning antages — att vattenverkens
egna befattningshavare efter genomgående av kurser kunna få kompetens
att utföra dessa lokala undersökningar.

Härefter yttrade:

Fröken Hesselgren: Herr talman! Efter att ha lyssnat till de olika anförandena
från de motsatta sidorna har jag livligt övertygats örn att utskottet gått
den gyllene medelvägen. Utskottet har tagit en alldels utomordentlig hänsyn,
så vitt jag kan förstå, till vad motionärerna här ha hemställt örn. Utskottet
har erkänt, att m teknisk kontroll kan bli behövlig, och föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran att en undersökning skall göras snarast möjligt
på detta område. Men utskottet har därför icke förkastat Kungl. Maj:ts
proposition. Det. är medicinalstyrelsen, som i mycket hög grad styrkt utskottet
i detta. Medicinalstyrelsen, som fått tillfälle att yttra sig över väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens uttalande, framhåller nämligen med bestämdhet, att
man bör bifalla Kungl. Maj:ts proposition för att sedermera göra en undersökning
angående de tekniska frågorna. Medicinalstyrelsen, som ju är den
högsta hygieniska myndigheten och som således har att svara för de hygieniska
förhållandena i vårt land, framhåller, att en sådan registrering, som
skulle föregå beslutet örn förordning angående de tekniska anordningarna,
skulle ta sa pass lang tid, att man icke bör dröja med genomförandet av föreliggande
förslag. Man bör, anser medicinalstyrelsen, börja med den här
föreslagna kontrollen.

Jag vill också framhålla, att utskottet ytterligare gått motionärerna till
mötes, i det att utskottet framhåller, att man bör sikta till att kontrollen icke
enbart skall ske centralt. Kontrollen bör kunna decentraliseras genom utbildningskurser.
för tjänstemännen vid de olika vattenverken. Kungl. Majit har
i sin proposition icke berört den saken, på annat sätt, än att Kungl. Majit säger,
att frågan om kompetensen ännu icke är utklarerad, varför Kungl. Maj :t
icke velat ta upp frågan örn decentraliseringen omedelbart. Men så vitt jag vet,
är det ingenting, som hindrar, att man går den väg, som här av utskottet förordas.
Man tar Kungl. Maj:ts proposition och börjar med undersökningarna
av de centrala vattenverken, man möjliggör utbildning av folk, så att de bli
kompetenta, och man hemställer örn en undersökning av de tekniska förhållandena.
Därigenom uppnår man, så vitt jag kan förstå, en lycklig förening av
de olika meningsriktningarna.

Nu ha reservanterna framhållit, att det är onödigt att skriva till Kungl.
Maj :t om en sådan undersökning. Det kan ligga någonting däri, men i ett utskott
gäller det ju att maka ihop de olika åsikterna, och utskottet har ansett,
att detta skulle kunna lyckas, örn man, föreslog en skrivelse till Kungl. Majit

Tredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
med begäran om en sådan undersökning. Det visar sig nu att varken den ena
eller den andra parten blivit nöjd. Det har varit ett omfattande arbete som pågått
i utskottet utan att man, kommmit saken mycket närmare. Jag skulle tro,
att de, som se praktiskt på saken och icke ha en definitiv inställning åt det ena
eller andra hållet och som inse, att det här rör en så pass viktig sak, när det
gäller den allmänna hygienen, att någonting måste göras och göras snart,
komma att förstå, att den väg, som här föreslagits av utskottet, till syvende
och sidst är den riktigaste.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Det vore naturligtvis ganska oartigt
av mig, om jag här skulle kasta mig över en ensam kvinna, som har att försvara
utskottets utlåtande. Jag skall heller icke göra det, Jag skall bara peka på några
saker till förklaring, varför jag och många andra av utskottets ledamöter
ansett sig nödsakade avgiva en reservation, som ganska obetydligt skiljer sig
från utskottets utlåtande.

Kungl. Majit har i propositionen framlagt förslag om fysikalisk-kemisk
och bakteriologisk kontroll av vattenledningsvatten. Det har i propositionen
med stöd från medicinska myndigheter givits starka skäl för behovet av en
sådan kontroll. Motionärerna ha yrkat avslag på vattenkontrollen, om jag så
får uttrycka mig, och vilja i stället införa en, teknisk kontroll av vattenverkens
konstruktion och skötsel.

När man läser motionärernas resonemang, bör man också läsa vad byråingenjör
Adam Goldschmidt i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen haft att säga.
Helst borde man också ha varit i tillfälle höra vad ganska påträngande representanter
för den privata ingenjörsfirman Vattenbyggnadsbyrån haft att säga.
Ty det anmärkningsvärda är, att motionärernas, nyssnämnda byråingenjörs
och representanternas för den privata firman Vattenbyggnadsbyrån synpunkter
sammanfalla helt och fullt. Alla vilja stjälpa Kungl. Maj:ts förslag
örn en vattenkontroll. Alla vilja lia en teknisk kontroll av vattenverken och
deras skötsel. Läser man ordentligt i papperen, finner man, att man också
vill ha auktoriserade rådgivare och ökade statsanslag. Det är det där, som reservanterna
ha observerat. Följaktligen ha reservanterna tillstyrkt Kungl.
Maj :ts förslag örn vattenkontroll med samma motivering som utskottet. Sålunda
har en decentralisering av kontrollen förordats för att göra den, billigare.
Där slutar emellertid likheten mellan utskottet och reservanterna. Vi,
som reserverat oss, ha i stället för att förorda en utredning, som skall tillfredsställa
motionärerna, hemställt örn att motionerna icke måtte leda till någon
åtgärd. Det är, enligt min mening, en hederssak att dessa motioner icke föranleda
någon åtgärd.

I sak skulle jag dessutom vilja tillägga följande. Motionärerna och även en
av talarna ha förklarat, att vad Kungl. Majit här föreslår, är en kontroll i
efterhand. Örn jag kontrollerar vattnet ur en vattenkran, är det i efterhand
med avseende å det vatten, jag drack i går, men i förhand, när det gäller det
vatten, som jag skall dricka i morgon. Den naturliga vägen är ju, att man
kontrollerar örn den produkt, som framställes, blir riktig. Är den icke det,
får jag undersöka, vari felet består. Örn jag skall lia en kontroll på till exempel
vad jag tillverkar i ett valsverk, kontrollerar jag givetvis mycket noggrant,
örn det färdigställda valsjämet är riktigt eller örn det är något fel därpå.
Det synas ordentligt. Örn det är något fel, går jag till valsverket och ser efter,
vari felet består. Det är något liknande som Kungl. Majit menar att vi
skola göra också beträffande vattnet.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Förslag till förordning orri kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)

Jag skall icke upptaga kammarens tiel längre. Jag vill endast påpeka att
första kammaren visserligen bifallit utskottets hemställan. Härav skulle någon
kanske vilja draga den slutsatsen, att då måste också andra kammaren bifalla
utskottets hemställan, på grund av att det icke är angenämt att kamrarna
under förhandenvarande förhållanden stanna i olika beslut. Jag vill då
fästa uppmärksamheten vid. att örn andra kammaren bifaller den av herr Nils
Elowsson, jämte många andra vid utskottets utlåtande fogade reservationen,
betyder det, att båda kamrarna bifallit Kungl. Maj:ts proposition med samma
motivering, och att första kammaren bifallit utskottets hemställan örn skrivelse
i motionernas syfte, men att andra kammaren avslagit detta, vilket i sin tur
innebär att motionerna icke komma att föranleda någon riksdagens åtgärd.
Följaktligen, herr talman, hemställer även jag örn bifall till den av herr Nils
Elowsson jämte många andra vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr Mosesson: Herr talman! Jag har inte någon annan rätt att yttra mig
i en sådan här fråga än den man möjligen kan förvärva efter att under åtskilliga
år varit ledamot av styrelsen för ett vattenverk.

Jag begärde ordet för att säga, att jag allvarligt fruktar för att örn denna
kontroll en gång blivit centraliserad, det nog blir svårt att komma därhän, att
man får den decentraliserad. De erfarenheter vi ha i detta avseende varsla
inte örn att herrar vetenskapligt och tekniskt bildade, som en gång fått hand
örn sådana här saker, så lätt släppa sitt grepp. För den skull kommer jag,
herr talman, att rösta för herr Nils Elowssons m. fl. reservation.

Häruti instämde herr Olsson i Mellerud.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Med anledning av herr Olovsons i Västerås
anförande vill jag påpeka, att utskottet begärt en »utredning angående möjligheterna
att åstadkomma en teknisk kontroll av vattenverkens konstruktion
och skötsel med mera». Det gäller således även den dagliga skötseln och inte
bara — som jag fattade herr Olovsons uttalande — själva det tekniska maskineriet,
något som ingår i »skötseln». Att utskottsmajoriteten slutligen enade
sig om att begära denna utredning berodde därpå att medicinalstyrelsen ganska
starkt underströk betydelsen av att man skulle få allmänna föreskrifter även
angående vattenledningsverkens skötsel o. s. v., men att detta inte på något
sätt minskade behovet av de förordningar Kungl. Maj :t framlagt förslag örn.
Medicinalstyrelsen slutar också sitt yttrande med att föreslå, att riksdagen
skall anta de av Kungl. Maj:t föreslagna undersökningsformerna.

Herr Ljungberg: Herr talman! Med anledning av herr Olovsons yttrande
vill jag bara säga, att jag alltjämt tillåter mig kalla den i propositionen föreslagna
kontrollen för efterhandskontroll. När den sker — vid verk som har
mindre än 4,000 personer att leverera vatten till — beträffande ytvattentäkt
en gång i månaden och beträffande grundvattentåkt en gång var tredje
månad, är det en efterhandskontroll, och den ger ingen upplysning örn det vatten
som herr Olovson får dricka i morgon och ännu mindre örn det vatten han
får dricka örn tre veckor. Skall man få kontroll på detta måste det bli en
daglig, löpande kontroll, vilket nödvändiggöres av den tekniska arten hos
dessa verk. Råvattensförändringar kunna inträffa mycket plötsligt, och det
kan ske förändringar i fråga om de tekniska anordningarna i verken, som
göra en sådan oupphörlig kontroll nödvändig.

Jag vill tillägga att jag beklagar det yttrande herr Olovson fällde beträffande
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens sakkunnige och beträffande Vatten -

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Förslag till förordning om hontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
byggnadsbyrån. Jag tror icke att diskussionen har berikats genom detta. Jag
tillåter mig bara säga beträffande vattenbyggnadsbyrån, som skulle representera
de privata intressena i herr Olovsons framställning, att den — mig veterligt
■—- icke bär med driften av något enda vattenledningsverk att göra.

Herr Olovson i Västerås erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! Den siste talaren vidhåller sin uppfattning, att den kontroll Kungl.
Maj:t föreslagit utövas i efterhand. Jag har ju inte sagt annat än att så är
fallet, men den göres på förhand lika mycket — det beror på med vilket avstånd
man mäter åt båda hållen.

Men de som yrkat avslag på propositionen och inte vilja ha denna kontroll,
vad man skall säga örn dem? Om de finge sin vilja fram, bleve det ju ingen
kontroll alls av det här slaget. Om jag får en teknisk kontroll av ett vattenverk
när det uppföres eller en fortlöpande kontroll över hur det skötes, har
jag väl i varje fall inte någon garanti för att inte vattnet även under sådana
förhållanden kan vara hälsovådligt. Kontroll av vattnet är enligt min mening
under alla förhållanden det primära, och, som reservanterna framhålla, örn
denna kontroll av vatten ådagalägger brister, är det naturligt att teknisk sakkunskap
anlitas för att få dessa brister avhjälpta.

Herr Ljungberg, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Den kontroll, som jag här rubricerat som driftskontroll, skiljer sig
beträffande metodiken inte från de bakteriologiska undersökningar, som skola
utföras enligt den kungl, propositionen. Den skiljer sig endast i fråga örn var
de skola utföras och vem som skall utföra dem. Kontrollen kan mycket väl
göras på platsen ■— men då förvandlas den till en driftskontroll. Och då behövs
inte denna lagstiftning! Det är vad jag sagt örn detta.

Vidare yttrade:

Herr Larsson i Östersund: Herr talman! Till vad som nu yttrats i denna
debatt skulle jäg vilja föra fram ytterligare en synpunkt. Herr Ljungberg
upprepade särskilt ofta, att denna kontrollanordning skulle ställa sig mycket
dyrbar, och jag tror att han lyckades bibringa kammarens ledamöter den
uppfattningen, att anordningarna skulle bli synnerligen kostsamma för vattenverken.
Örn vi då se efter, vad kostnaderna äro beräknade till enligt propositionen,
finna vi att de största vattenledningsverken skulle ha att vidkännas
en utgift på 900 kronor örn året i avgifter för kontrollen, och för detta belopp
skulle de erhålla 56 bakteriologiska och 2 fysikalisk-kemiska undersökningar;
detta gäller alltså sådana verk som ha ytvattentäkt. För de mindre
vattenledningsverken med ytvattentäkt skulle kostnaden belöpa sig till 300
kronor per år, och vid vattenverk med grundvattentäkt, där undersökningarna
inte skulle göras så ofta, skulle kostnaden komma att uppgå till 255 kronor
för de större och till 135 kronor för de mindre. För min del tycker jag att det
är relativt blygsamma summor, och att påstå a.tt den centrala kontrollen blir
så dyrbar finner jag i varje fall icke vara motiverat.

Jag vill också påpeka, att den decentralisering av kontrollanordningarna,
som motionärerna velat ha, även kan åstadkommas enligt reservanternas förslag.
Det säges ju tydligt, något som också herr Ljungberg tidigare redogjort för,
att det finns möjlighet att få personalen förklarad kompetent, varför det således
går att erhålla en fortlöpande driftskontroll.

För egen del har jag framför allt gått på reservanternas linje, emedan jag
hyser samma mening som herr Mosesson i några korta ord gav uttryck åt. Jag

Andra kammarens protokoll 1941. Nr hl. 6

g2 Nr 41. Tredagen den 20 juni 1941 e. m.

Förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)
anser inte att det blir billigare, tvärtom, om vi släppa den här saken i teknikernas
händer. Där det finns sådan jordmån, som i sig själv kan betraktas
som ett hinder, tror jag att man, örn teknikerna skulle föreskriva anordningarna,
kanske rent av ginge in för ett slöseri, d. v. s. örn man beslutade sådana
anordningar, som med hänsyn till de naturliga förutsättningarna icke äro
befogade. Av det skälet anser jag att förslaget innebär ett mycket gott steg
framåt, och utskottet liksom Kungl. Majit förutsätter, attona erfarenheterna
visa att det behövs en teknisk kontroll, skall en sådan också anlitas.

Ytterligare blott en enda sak, herr talman! I väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande till utskottet heter det att alla de vattenverk, som numera
rätt ofta anläggas med statsbidrag, för verkens anordnande ha att underkasta
sig de bestämmelser, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utfärdat. Cirkuläret
i fråga är inte från i år, men det visar, att vi alltså redan nu ha en teknisk
kontroll av särskilt de mindre vattenledningsverken •— som oftast äro anlagda
med statsbidrag — och även de större tror jag numera i stort sett ha
en betryggande kontroll. De vattenverk som finnas ha också skapats av tekniker,
och de äro väl inte alldeles undermåliga när det gäller att fylla de ändamål
som de anlagts för.

Jag ber för min del, herr talman, att få förena mig med dem som yrkat
bifall till den av herr Elowsson m, fl. avgivna reservationen.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Skillnaden mellan reservanternas och
utskottets förslag är ju mycket liten. Det är bara det, att utskottet lågt till
att det anser lämpligt att en registrering eller utredning göres. Det är klart att
det måste ha betydelse, att man har överblick över hur vattenverken äro anordnade
över hela landet. Det är den synpunkten som utskottet velat understryka,
när det föreslagit denna undersökning.

Kungl. Maj :t har också varit inne på denna tankegång med anledning av en
skrivelse från teknologföreningen men beslöt att inte nu ta ställning till saken.
Utskottet har emellertid härvidlag även styrkts av medicinalstyrelsen, som ansett
det lämpligt att man verkligen gjorde en undersökning, men medicinalstyrelsen
har bestämt tagit avstånd från tanken, att man skulle avslå de _ av
Kungl. Majit föreslagna anordningarna. Utskottet har sagt: Tåg Kungl. Majits
förslag, men gör den registrering över vattenverken som medicinalstyrelsen har
önskat och skaffa på det sättet kunskap örn dessa förhållanden över hela landet,
vilken måste vara av betydelse även örn man har den andra kontrollen.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2 :o) bifall till den av herr Nils Elowsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o).bifall till
den av herr Tamm m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den förstnämnda propositionen. Herr Olovson i Västerås begärde emellertid
votering, i anledning varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen äskades likväl votering av herr Ljungberg,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr 31 antager bifall till den av herr Nils
Elowsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Förslag till förordning om kontroll av vattenledningsvatten m. m. (Forts.)

Jo j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herr Tamm m. fl. avgivna, likaledes vid utlåtandet fogade
reservationen.

I överensstämmelse härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition
nu uppläst och godkänd:

Den, sorn vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

binner Nej, har kammaren bifallit den av herr Nils Elowsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för nejpropositionen,
vadan kammaren bifallit den av herr Nils Elowsson m. fl. avgivna,
vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat:

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn viss tillämpning i fråga om älgkött av lagen den 11 maj 1934 (nr 140)
angående köttbesiktning och slakthus;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa ändringar
i gällande bestämmelser rörande älgavgifter;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till jordbrukets
kreditkassor för budgetåret 1941/42;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för budgetåret
1941/42 till egnahemsorganen för handhavande av bostadsförbättringsverksamhet,
m. m.;

nr 71, i anledning av Kungl Maj:ts proposition angående disposition för
visst ändamål av det för budgetåret 1941/42 anvisade förslagsanslaget till avlöningar
vid statens veterinärbakteriologiska anstalt; och

nr 72, i anledning av väckta motioner örn vissa åtgärder för jordbruksproduktionens
upprätthållande i vad rör beredande av arbetstillfällen åt innehavare
av ofullständiga jordbruk; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker; och

Nr 41.

Fredagen, den 20 juni 1941 e. m.

Ytterligare
kostnader för
vissa befåstningsanläggningar.

nr 37, i anledning av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning
örn ändring i vissa delar av förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående
tillverkning och. beskattning av brännvin jämte en i ämnet väckt motion.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden oell betänkanden hemställt.

§ 10.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 181, i anledning av riksdagens
år 1940 församlade revisorers berättelse angående verkställd granskning
av statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
för tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 m. m.

Punkterna 1—3, 11—14 samt 16 och 17.

Kades till handlingarna.

Övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 182, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående anvisande av
medel för uppförande av vissa verkstäder vid Karlskrona örlogsvarv m. m.;

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel för uppförande av en verkstadsbyggnad vid Västernorrlands regemente;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående egnahemsbebyggelse
för personal vid centrala torpedverkstaden; och

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga om vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 m. m., i vad avser
tredje huvudtiteln.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 12.

Föredrogs, punktvis, statsutskottets utlåtande, nr 186, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställningar i fråga örn vissa anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1940/41, i vad avser fjärde huvudtiteln.

Punkten 1, angående ytterligare kostnader för vissa befästningsanläggningar.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Utskottet har i detta ärende
gjort ett uttalande, som jag tror kammaren inte skall låta sig gå
helt och hållet förbi. Utskottet säger: »Utskottet anser det vara i hög grad anmärkningsvärt,
att överskridandena av de för ifrågavarande befästningsarbeten
anvisade medlen erhållit en så avsevärd omfattning, som här varit fallet. TJppenbart
är att de för arbetenas utförande ursprungligen uppgjorda ekonomiska
kalkylerna varit felaktiga, att direktiven för befästningsanläggningarnas utförande
varit oklara och ofullständiga och att kontrollen över arbetenas utförande
organiserats på ett ineffektivt sätt.» Utskottet uttalar sedan en förmodan
örn en bättre tingens ordning.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Ytterligare kostnader för vissa befästning sanläggningar. (Forts.)

Efter att både ha läst vad statsrådet, jag måste säga ganska öppenhjärtigt,
har sagt i sin proposition och tagit del av andra handlingar, som varit tillgängliga,
så är det min personliga uppfattning att utskottet uttryckt sig på ett
ganska milt sätt. Det är uppenbart, att även örn man tar hänsyn till vad statsrådet
säger i sitt uttalande till propositionen, att ett flertal samverkande omständigheter
gjort att det här har blivit ett så betydande överskridande, så kommer
man nog fram till att de militära myndigheter, som handhaft detta, icke
förmått organisera arbetet på ett tillfredsställande sätt och ej heller kanske
haft den tekniska sakkunskap till sitt förfogande, som varit önskvärd.

Jag skall inte här ställa något yrkande. Jag endast vill understryka nödvändigheten
av att försvarsministern, som dock ytterst blir den som bär ansvaret
för detta, ville se till att när det är uppenbart att de militära myndigheterna
inte ha en sådan organisation eller förfoga över en sådan teknisk sakkunskap
som är nödvändig, man använder den sakkunskap som jag förmodar går att
driva upp på andra områden, inom det civila livet, och ställer denna sakkunskap
till försvarsmaktens förfogande. Jag skulle också tro att det vore nyttigt, örn
det låter sig göra — och det antar jag försvarsministern skall finna möjlighet
till — att våra fortifikationsofficerare få en sådan utbildning, att de bli bättre
skickade att lösa uppgifter av den art och storleksordning som det här varit
fråga örn. Det låter sig säkerligen göra att skaffa dem en bättre utbildning och
erfarenhet genom att de få i högre grad än vad hittills sker följa med och ta
del av hur man arbetar på det tekniska området ute i den enskilda företagsamheten
eller överhuvud taget i det praktiska livet utanför det militära området.
Hur det skall organiseras vågar jag inte direkt göra något uttalande örn,
men med den energi, som försvarsministern kan utveckla, när han är särskilt
intresserad av en sak, så hoppas jag att han kan lösa den saken.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Jag tänker inte på något sätt här uppträda såsom försvarare av vad som här
har förekommit. Jag skall inte heller göra något försök att förklara själva saken.
Det finns nämligen i vederbörande riksdagshandlingar alldeles tillräckligt
material för att förklara, hur överskridandena ha uppkommit. Det hela är både
anmärkningsvärt och beklagligt. Jag vill på intet sätt fördölja detta, och jag
vill för min del heller inte undandraga mig min del av ansvaret.

Man kan naturligtvis säga, att jag borde ha tänkt mig för, innan jag lät
ett uppdrag som detta gå till militära myndigheter. Jag skall inte heller försöka
att försvara det som har skett från min sida — även det kan förklaras med
hänsyn till säregna tidsomständigheter — utan jag begärde egentligen ordet för
att fästa uppmärksamheten på att genomförandet av rationella förbättringar
icke är så lätt som man tror. Faktum är att under vår försvarsberedskap har
även civil teknisk sakkunskap i mycket stor utsträckning tagits i anspråk för
försvarsväsendets arbeten, jag skulle nästan vilja säga i så stor utsträckning
att det har varit förenat med stora svårigheter att få den personal till förfogande
som i varje särskilt fall skulle erfordras. Men det är klart att svårigheter
äro till för ali: övervinnas. Jag tror emellertid att man icke kan komma fram
till roten av det onda annat än genom en omorganisation av hela den del av
försvarsväsendets förvaltning, som har med byggnader och befästningsanläggningar
att skaffa, och riksdagen känner ju till att utredningar pågå för att i
delia avseende nå fram till en bättre ordning än den nuvarande.

Självklart är ju till sist, att den näsbränna, som vi allesammans väl ha fått,
har utgjort en så stark varning att det helt säkert icke skall behöva upprepas,
ehuru det givetvis är förenat med stora svårigheter att på en gång genomföra
det militärt önskvärda och samtidigt få det utfört på ekonomiskt och tekniskt

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Ytterligare kostnader för vissa befästning sanläggningar. (Forts.)
bästa sätt. Att där åstadkomma en tillfredsställande syntes är i själva verbet
ganska svårt, men jag hoppas att alla, som lia med dessa ting att göra, skola
göra sitt bästa, och mera kunna vi i nuvarande situation icke göra.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Detta överskridande, som rör sig om
29 miljoner kronor på en sammanlagd kostnad av 60 miljoner kronor, ger liksom
en liten illustration till de anmärkningar, som av och till ha riktats emot
skötseln av dessa befästningsarbeten. Jag tänker inte alls göra något yrkande
eller strö salt i såren, ty det är naturligtvis tillräckligt bittert ändå. Men jag
skulle önska säga, att till vad utskottet här har anfört torde man gott kunna
lägga att det har varit ett slöseri och en allmän inkompetens och en brist på
kontroll, som också har orsakat att man på detta oerhörda sätt har överskridit
tidigare beräknat anslagsbehov.

Jag tror för min del, att örn de militära myndigheterna skulle ha använt
tiondelen av den energi, som man använt på att uppspåra och jaga bort kommunistiska
arbetare vid befästningsanläggningar, på att verkligen kontrollera dessa
arbeten, skulle inte dessa örn ett oerhört slöseri vittnande siffror ha förekommit.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare statsgaranti
för exportkredit;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredskapsstat
för försvarsväsendet; och

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder till befrämjande
av ökad tillverkning av bränntorv m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ IL

Anslag till
'' bidrag till
verksamheten
vid s. k. hemgårdar.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 190, i anledning av väckt motion angående
anslag till bidrag till verksamheten vid s. k. hemgårdar; och anförde
därvid

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag har begärt ordet endast för att få
uttala min tacksamhet och glädje över att statsutskottet tillstyrkt ett anslag
till hemgårdarnas verksamhet. Det är visserligen endast en liten del av det som
i motionen begärts, men det är betydelsefullt att ett anslag har tillstyrkts av
statsutskottet. Statsutskottet har också samtidigt uttalat ett erkännande för det
arbete, som utföres vid hemgårdarna, och har sagt att det är ett värdefullt arbete.
Jag hoppas därför att det kommer att ha den verkan, som statsutskottet
framhåller, att kommunerna skola i större utsträckning komma att stödja denna
verksamhet än vad de hittills gjort. Jag vill också uttala den förhoppningen,
att när tiderna bli bättre staten skall kunna ha möjlighet att ge ett större stöd
till denna betydelsefulla verksamhet.

Herr talman! Jag har icke något yrkande. Jag har endast velat säga detta.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

§ 15.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 191. i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar angående vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad avser åttonde
huvudtiteln, m. m.; och

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anslag å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till allmänna utgifter för
pris- och handelsreglerande åtgärder.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 16.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

I anslutning till sina i statsverkspropositionen dels å driftbudgeten under
femte huvudtiteln, punkterna 20—22, och dels å kapitalbudgeten under statens
utlåningsfonder och fonden för låneunderstöd, bilaga 2, punkterna 3, 4,
6 och 7, gjorda framställningar hade Kungl. Maj:t i propositionen nr 251 föreslagit
riksdagen att fatta vissa närmare angivna beslut angående åtgärder till
främjande av ökad bostadsproduktion m. m.

I samband med Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag hade utskottet till behandling
förehaft åtskilliga inom riksdagen väckta motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1: 232 och II: 322, i vad avsåge anslag till tertiärlån^ till bostadsbyggande
i städerna, ävensom å motionerna 1: 233 och II: 324 måtte

a) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för tertiärlån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet;

b) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för lån för
ombyggnad av bostadshus i städer och stadsliknande samhällen;

c) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder för låneverksamheten
för främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer;

d) godkänna av departementschefen förordade ändrade grunder beträffande
räntefoten å förbättringslån, nybyggnadslån och lantarbetarbostadslån;

e) medgiva, att den behållning, som kunde komma att förefinnas. vid utgången
av budgetåret 1940/41 å Lånefonden för bostadsbyggande i städer
och stadsliknande samhällen, på sätt departementschefen angivit, finge överföras
till Fonden för låneunderstöd;

f) för budgetåret 1941/42 anvisa

dels under femte huvudtiteln

1) till Främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett förslagsanslag av 3,250,000 kronor;

2) till Bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett reservationsanslag
av 20,000,000 kronor;

3) till Bidrag till inrättande av pensionärshem ett reservationsanslag av
3,000,000 kronor;

Åtgärder för
främjande av
ökad bostadsproduktion

m. m.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

dels såsom kapitalinvestering i Statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika
familjer ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor;

2) till Lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden ett
reservationsanslag av 11,000,000 kronor;

dels ock såsom kapitalinvestering i Fonden för låneunderstöd

1) till Tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamliet ett reservationsanslag
av 60,000,000 kronor;

2) till Lån för uppförande och förbättring av lantarbetarbostäder ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor;

3) till Lån för bostadsförbättringsverksamhet ett reservationsanslag av
11,000,000 kronor;

II. att riksdagen med bifall till motionen II: 321 måtte besluta att hos
Kungl. Majit begära utredning med förslag till främjande av en tillfredsställande
lösning av de ensamma mödrarnas bostadsproblem;

III. att motionerna I: 234—236 samt II: 325—327 icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda; samt

IV. att motionerna I: 80, 229 samt II: 79, 314, 317, 318 och 323 ävensom
motionerna I: 232 och II: 322 i vad desamma icke behandlats under I härovan
måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört, icke till någon riksdagens åtgärd föranleda.

• Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Bäckström och Danielsson, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionerna 1:229 och 11:314;

2) av herrar Lindberg i Umeå och Andersson i Malmö, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Det är en stor och betydelsefull
fråga, som riksdagen nu går att besluta i. Det är att hoppas, att förhållandena
så komma att utvecklas, att vad det här rör sig örn kan komma att bli
till gagn för landet både beträffande bostadsmarknaden, det behövliga bostadsbyggandet
och, även sett ur arbetslöshetssynpunkt, givande arbete åt
mångå tusental nu arbetslösa byggnadsarbetare.

Jag skall emellertid inte ingå på de problemen. Utskottet är ju enigt utom
på någon punkt i fråga örn motiveringen. Det är herr Lindberg i Umeå och
undertecknad, som där reserverat oss, och det är i detta avseende som jag
skall be att ytterligare få säga några ord.

På sidan 47 förekomma de satser i utskottets utlåtande, som vi särskilt lia
vänt oss emot. Först uttalar utskottet en önskan örn att avtalsuppgörelser
mellan parterna måtte träffas, således att i första hand sådana uppgörelser
skulle vara önskvärda beträffande förhållandena på arbetsmarknaden inom
byggnadsindustrien. Därefter fortsätter utskottet och säger så här: »Utskottet
önskar i samband härmed understryka, att förutsättningen för en ur alla
parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten för jordbrukets
behov torde vara, att vederbörande parter kunna enas örn tidion, intill
dess överenskommelser örn för dessa byggnadsarbeten lämpade ackordsprislistor
träffas.»

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Detta uttalande, herr talman, gäller uteslutande frågan om byggnadsarbetet
på landsbygden. Det är i och för sig kanske inte sa mycket att säga örn
detsamma, men det andas kanske någon oförståelse örn förhållandet mellan
tidion och ackordsarbete. Man utgår ifrån det tänkta förhållandet, att ackordsarbete
under alla omständigheter är det dyraste för en byggherre. Så
är emellertid långt ifrån fallet, såsom de som känna till byggnadsförhållandena
veta. Det kan mycket väl tänkas, att ett arbete på tidion kan dra med
sig större kostnader än vad ett ackordsarbete kan komma att göra. Detta är
beroende på mångahanda omständigheter, som jag inte i detta sammanhang
vill eller behöver gå in på. Utskottets nyssnämnda uttalande kunde därför i
och för sig varit överflödigt. Emellertid är det inte så mycket mot^det uttalandet
som vi ha vänt oss, utan det är mot det uttalande, som därpå följer.
Det heter på följande sätt: »Därest emellertid avtalsuppgörelse icke kan komma
till stånd, förutsätter utskottet, att^Kungl. Majit för riksdagen framlägger
de förslag, vartill förhållandena må föranleda.»

I första hand vill jag säga, att vi reservanter finna detta uttalande i nuvarande
läge i hög grad olämpligt. För närvarande pågå förhandlingar och
omröstning om ett avtal, som är avsett att gälla inom byggnadsindustrien för
en tid framåt, och att komma med ett sådant uttalande som detta mitt under
pågående omröstning kan inte vara lämpligt, då det kan influera på vissa
av parternas ställningstagande.

Vidare är uttalandet enligt min mening inte tillräckligt klart. Man har inte
tillräckligt klart utsagt, vad man åsyftar. Enligt den nu föreliggande propositionen
är statsbidrag förknippat med det villkoret, att löneförhållandena i
varje fall skola vara ordnade innan bidrag från staten till visst bostadsbygge
kommer att utgå. Där ligger saken fullt klar: det blir inget statsbidrag,
örn inte förhållandena äro ordnade. Vad menar då statsutskottet med sitt uttalande?
Jag förmodar att man menar, att örn det inte blir uppgörelse inom
byggnadsindustrien, skall regeringen ta sig en funderare på vad som är att göra
ytterligare beträffande villkoren för statsbidrag för byggande av bostäder.

Jag har velat säga detta. Jag tror att herr Lindberg i Umeå på denna
punkt har samma mening som jag, då vi lia avgivit en blank reservation, och
jag har därför velat framhålla dessa synpunkter nu, när denna fråga kommit
upp till behandling på riksdagens bord.

Jag har i övrigt, herr talman, intet yrkande i frågan.

Herr Persson i Stockholm: Det föreligger, herr talman, två avgörande skäl
för att stagnationen på byggnadsmarknaden måste bringas att upphöra. Det
måste först och främst ske därför att denna stagnation medför bostadsbrist
nied åtföljande hyresstegringar och en ökning av trångboddheten, vilket sistnämnda
ju utgör en allvarlig fara för folkhälsan. Det andra avgörande skälet
för att bostadsproduktionen måste igångsättas är, att tusentals arbetslösa
byggnadsarbetare icke önska högre än att få ägna sina armars kraft åt att
bygga nya bostäder, och de ha rätt att få dessa sina önskningar uppfyllda.
Det är utan tvivel samhällets oavvisliga plikt att undanröja alla de hinder,
som resas mot detta av krafter, vilkas ekonomiska intressen stå i motsättning
till vad folkets välfärd kräver.

Vad är det då för krafter, som måste övervinnas? Jag tror att man kan
ge ett riktigt svar på den frågan, örn man först svarar på en annan fråga,
nämligen den: Vad är det som gör, att vad man kallar för näringslivets hjärta,
byggnadsindustrien, förlamats? Örn man finner det riktiga svaret på den
frågan, då drar man också fram de krafter i dagsljuset, som hittills lyckats
förhindra ett igångsättande av bostadsproduktionen.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Foris.)

^Alla förklara sig ju vara ense örn att byggnadsindustrien måste komma i
gång och hållas i gång. Vi ha inte råd att ha någon arbetslöshet! Stanna
icke hjärtat! Kännas de där uppropen och uppmaningarna igen? Dem har man
använt sig av nu i snart två års tid. Men det är väl ändå inte utan att dessa
uppmaningar, som i och för sig äro riktiga, ha blivit till tomma och löjeväckande
fraser, därför att dessa under väldiga åthävor och från skilda håll
utslungade ord hittills icke ha följts av någon handling.

Stanna inte hjärtat, så lödo uppmaningar i annonser införda i borgerliga
och socialdemokratiska tidningar, annonser, som infördes av regeringstrogna
fackföreningsledare och betalades med fackföreningsfolkets pengar. Bakom
annonserna låg ett försök till samarbete mellan byggnadsarbetarna och ari
betsgivarnas organisationer i Stockholm. Det gick bra med detta samarbete
så länge det endast gällde den till intet förpliktande annonseringen. Men så
kom man till ett stadium i samarbetets utveckling, då man skulle tillsätta
en gemensam kommitté för att söka förverkliga annonsernas maning, men
vid den tidpunkten ingrep svenska arbetsgivareföreningen och förbjöd Stockholms
byggmästare att ha några representanter med i den kommitté, som man
var betänkt på att tillsätta för att örn möjligt försöka omsätta maningen i
verklighet. Hjärtat fick stanna. Det överensstämde med mäktiga kapitalintressen.
Annonserna försvunno ur spalterna. Kvar stod endast för arbetarna
att betala dem. Arbetarna blevo litet fattigare i fråga om pengar men
ännu en erfarenhet rikare i fråga om riktigheten av följande påstående: det
är kapitalisterna som i enlighet med sina ekonomiska intressen medvetet öva
en förlamande makt över byggnadsindustrien. Man spekulerar i människornas
absoluta och ofrånkomliga behov av att ha tak över huvudet, skydd mot
kölden, en plats för vila, spekulerar i människornas behov av ett hem. Man
vill ha en knapp tillgång på bostäder, så stegras hyrorna i enlighet med regeln
att- tillgång och efterfrågan bestämma priset. Man har hittills lyckats
förhindra statsmakterna att anlägga sådana sociala synpunkter på bostadsfrågans
lösning, att man från det hållet trots motståndet från kapitalistiskt
håll vidtagit några åtgärder. Man har lyckats så väl från privatkapitalistiskt
håll med sina strävanden, man har lyckats så väl trots att redan nu det är
så, att i det här landet hyrorna äro bland de allra högsta i världen.

Nu tillkommer krisen och krigsfaran. De som lia pengar placera dem med
förkärlek i de lukrativa rustningsföretagen. Byggnadsverksamheten, den har
fått vila. Det har varit och är tydligen allt fort av olika skäl fördelaktigt för
dem, som äga kapital. Det av krisen framkallade nödtillståndet tvingar i allt
större omfattning människorna att gyttra sig samman i allt mindre och i omoderna
lägenheter. Tänk bara på det sakförhållandet, att byggnadsarbetarna,
som inte önska någonting högre än att få skapa nya bostäder, nu tvingas av
arbetslöshet att själva sänka sin levnadsstandard och sin bostadsstandard. Det
blir på det sättet — och det har redan visat sig i varje fall i Stockholm — högkonjunktur
på kyffenas bostadsmarknad. Är det månne regering och riksdag
bekant, att redan ha i Göteborg fastighetsägarna sagt upp inte mindre än 5,000
kontrakt för hyresgäster, som bo i omoderna lägenheter, i syfte att höja grundhyrorna
för dessa lägenheter, och även i Stockholm förekomma uppsägningar
i samma syfte. Ägarna av omoderna lägenheter utan centralvärme lia nämligen
inte haft den där förmånliga möjligheten att kunna berika sig med hjälp
av omotiverade hyreshöjningar bakom något som man kallar för bränsleklausul.
Nu skola grundhyrorna höjas! Tror någon, att det föreliggande regeringsförslaget,
som riksdagen nu går att behandla, är till fyllest för att förhindra
de tendenser, som ha kommit till uttryck exempelvis genom uppsägningarna
i Göteborg? Jag finner det nödvändigt att säga, att jag tyvärr inte

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
kan tro, att regeringens förslag är avsett att verka på sådant sätt, ty skulle
så vara fallet, skulle inte statsmakterna hittills lia deltagit i den maskerade
lockout mot byggnadsarbetarna, som nu pågått under minst 11/2 års tid, en
medverkan, som tagit sig uttryck i att de ansvariga synnerligen mycket pratat
örn byggen men inte åstadkommit några och som har tagit sig uttryck i att regeringen
har använt sin vetorätt gentemot städernas och kommunernas lånebeslut
för att strypa även absolut nödvändiga byggen. Regeringens inställning
hittills till frågan örn igångsättande av byggen kan ju karakteriseras av att
under innevarande år har regeringen nedskurit Stockholms stads lånerätt från
behövliga 87 miljoner kronor till 45 miljoner kronor, varigenom skolhusbyggen
och många andra väl behövliga företag stoppats, och detta har skett samtidigt
som byggnadsindustriens arbetare i allt större utsträckning hänvisas till södra
Sveriges mossar och liknande, trots att behov föreligger av att de finge utnyttja
sina kvalifikationer i sitt yrke. Samtidigt som detta skett har det beprisade
privata initiativets män absolut vägrat att ingripa, i varje fall för att
få några byggen till stånd. Varje vaken byggnadsarbetare förstår i dag meningen
med dessa åtgärder. Byggnadsarbetarna förstå, att det är ett led i åtgärderna
för att göra dem mjuka inför arbetsgivarnas lönerovsoffensiv. De
förstå också, varför den så länge bebådade propositionen örn åtgärder för främjande
av ökad bostadsproduktion kommer först nu i riksdagens elfte timme.
Man skulle säkerligen helst ha sett, att byggnadsarbetarna först accepterat arbetsgivarnas
avtalsförslag, innan riksdagen behandlar nu föreliggande fråga.
Men se byggnadsarbetarna, de äro ett nackstyvt släkte, fostrade och härdade
i det hårda arbetets skola, och de hålla stånd ännu.

Till grund för regeringens förslag i byggnadsfrågan ligger en utredning,
som jag karakteriserar som en skandal. Det är en utredning, utförd av byggmästare
utan att byggnadsarbetarna eller deras organisationer fått medverka.
Av de fem utredningsmännen äro två storbyggmästare. Dessa två, som enligt
vad taxeringskalendern förmäler ha en inkomst av, den ene 109,000 kronor per
år och den andre 142,000 kronor per år, de ha nu utrett och funnit det nödvändigt
att reducera, inte byggmästarvinsterna men väl byggnadsarbetarnas löner
trots dyrtiden och trots att arbetarna nu och i allt större utsträckning förgäves
fatt vänta på arbete i snart två år. Jag använder inte egna ord när jag säger,
att i denna s. k. byggnadskostnadsutredning ha varken de bostadsbehövande
eller byggnadsarbetarna varit representerade. Jag citerar med detta ett uttalande
från en av de ledande männen i Svenska murareförbundet, och han har
rätt, ty varken storbyggmästare, tjänstemän hos fastighets- och byggnadsmaterialtruster
eller den funktionär hos D. Ö., som själv aldrig varit byggnadsarbetare,
kunna räknas som speciella företrädare för vare sig de bostadsbehövande
eller för byggnadsarbetarna. Utredningskommissionens sammansättning
har också givit utredningen en sådan prägel och ett sådant innehåll, att varje
försök att kalla den för en objektiv statlig utredning är dömt att misslyckas.
Och jag ställer frågan till dem det vederbör: Varför bär egentligen byggnadskostnadsutredningen
fått en sådan sammansättning? Jag anser, att riksdagen
vid sitt ställningstagande till byggnadsfrågan bör vägra att ta hänsyn till en
utredning, utförd på ett så partiskt sätt, att byggnadsarbetarnas organisationer
inte ens fått medverka, när det gällt att lämna löneuppgifter. För att få dessa
lia de sakkunniga bakom arbetarnas rygg vänt sig till arbetsgivareorganisationernas
experter. Ja, än mer. Utredningen är så partiskt genomförd, att arbetsgivarnas
avtalsförslag bär fogats till utredningen som material. Det har
aldrig tidigare hänt med något slag av utredning.

Av utredningens 385 sidor ägnar man 100 åt en sak, som har minsta betydelsen
för fastighetskostnaderna, nämligen åt arbetarlönerna, och för att be -

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
döma dessa löner har man som utgångspunkt valt ett alldeles särskilt högkonjunkturår,
nämligen året 1939. Och så har man kommit till det resultatet, att
man rekommenderar en lönesänkning. Vi ha motionerat örn att riksdagen icke
skall i någon form uppställa några sänkningar av arbetarlönerna som förutsättning
för statliga stödåtgärder. Utskottet avvisar denna tanke och solidariserar
sig med departementschefen och de sakkunniga, och man talar därvid
om olägenheter i fråga om ackordspriser. Men byggnadsarbetarna ha redan
fått även timlönerna sänkta, i Stockholm med 17 öre, örn man jämför vad
de skulle haft, örn det gamla avtalet nu gällt. Till och med landsorganisationens
ordförande herr Lindberg, som tvungits att vända sig mot andre ordförandens
ställningstagande, har påvisat att byggnadsarbetarnas reallön redan
nu sänkts med inte mindre än 22 procent sedan krigsutbrottet. I det avtalsförslag,
till vilket arbetarna nu senast tagit ställning, krävs 5 procents reducering
av ackordslönerna överhuvud taget. Jag vågar säga —- med full kännedom
örn stämningen bland byggnadsarbetarna i dag — att det är intet tvivel
örn att arbetarna komma att avslå även nu föreliggande medlingsförslag. Den
saken är viss. Örn så sker, saknas då en av förutsättningarna för att statliga
stödåtgärder skola kunna tillämpas? Svarar man ja på den frågan, då
måste jag säga att skam går på torra land, därför att det skulle ju faktiskt
betyda att riksdagen sätter press på byggnadsarbetarna och förklarar: godkänn
nu det som har begärts och godkänts av arbetsgivarna, annars bygger vi inte!
Då kunna byggmästarna sannolikt sitta med armarna i kors och vänta: riksdagen
sköter lönesänkningsarbetet. Och det skulle riksdagen göra samtidigt som
man gått förbi frågan örn byggmästarvinsterna på sätt som skett.

Byggmästarvinsterna ha stegrats på ett fantastiskt sätt sedan åren 1930—
1932. Jag tar några exempel. Stegringen utgör på Ladugårdsgärde 35 °/°, i hela
Stockholm 29 %, i Norrköping 45 %, i Jönköping 33 %, i Borås 21 %, i Trollhättan
28 /a, i Halmstad 57 % och i Karlskrona 60 %. För Stockholm lia dessa
vinststegringar medfört en stegring av byggnadskostnaderna med 25 %. Angrip
därför byggnadskostnaderna på just den punkten. Sänk byggmästarvinsterna
ner till 1930—1932 års nivå, och man vinner med detta enbart lika mycket som
genom att genomföra vad departementschefen och de sakkunniga ställt i utsikt
att man skall vinna genom subventioner, lönesänkningar och standardsänkning
av bostäderna. Utskottet säger nu, att detta skall ske genom hyrornas rätta
bestämmande i förhållande till fastighetens kostnader. Detta är alltså medlet
mot oskäliga byggmästarvinster. Med denna motivering avstyrker också utskottet
motionens yrkande på en skyndsam utredning och förslag om nedskärning
av oskäliga företagarvinster inom byggnadsindustrien. Men proposition
och utskottsutlåtande lämna endast mycket svävande och vaga upplysningar
om de grunder, på vilka denna hyreskontroll över subventionerade byggen skall
ske. Därtill kommer att örn staten i sina åtgärder verkligen skulle lyckas få
»hjärtat att klappa» på nytt, får man räkna med att även den av staten icke
subventionerade byggnadsverksamheten kommer i gång för såväl industriella
som bostadsändamål. Hur vill då utskottet med åberopade metod utöva kontroll
över de vinster, som oblyga spekulationsbyggmästare tillskansa sig, så att
deras taxerade inkomster kunna utläsas i sexsiffriga tal? Vill man sänka byggnadskostnaderna,
måste man alltså angripa byggmästarvinsterna, de höga räntorna
och de höga materialpriserna.

I vad angår räntenivåns inverkan på den årliga kostnaden för en fastighet
och därmed på hyrorna hänvisar jag till det resultat, som bostadssociala utredningen
på sin tid kom till i frågan, en utredning som man nu helst tycks vilja
glömma. Denna utredning visade, att en räntehöjning betyder en hyreshöjning
med 13.2 %. 11j2 % stegring av räntan har samma ofördelaktiga inverkan på hy -

Fredagen den 30 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
resnivån som örn de egentliga byggnadskostnaderna ökade med 30 A. Har icke
en sådan utrednings resultat någonting att säga dem, sorn utformat nu föreliggande
förslag? Jo •— kanske säger man ■ det är därför vi föreslå subvention
i den formen att staten skall garantera betalningen av räntan i den man
denna överstiger 3.5 % för bottenlån, o. s. v. Vårt förslag motivera vi ju med att
räntekostnaderna icke skola få inverka så ofördelaktigt i fråga örn by ggnadskostnaderna.
Kapitalkostnaderna uppgå för närvarande till 6.4 /.

Vad betyder detta förslag om garanterad räntesubvention i Jo, det kan
komma att betyda statliga gåvor till kapitalägarna. Det är det egentliga innehållet.
För att säkra deras pengar en god avkastning förbinder sig staten att
med medel uttagna på det arbetande folkets skattsedlar, uttagna genom omsättningsskatt
och genom så kallad lyxskatt på nödvändighetsvaror o. s. v.,
överflytta en ytterligare del av det arbetande folkets inkomst pa kreditinstituten
Detta är innehållet i och vinsten med förslaget örn ett subventionssystem,
varigenom kapitalisterna få ett ännu starkare intresse av att nied de resurser
över vilka de förfoga söka hålla marknadsräntorna uppe i en hog niva. Man
kommer därigenom att aktivisera krafter, som komma att verka i motsatt riktning
till den politik, riksdagen nyligen givit uttryck för, när frågan örn penningpolitiken
diskuterades och räntesänkningar ställdes i utsikt. Ktt sadant
riksdagsbeslut kommer att glädja aktieägarna i de. fyra storbanker, som redan
i år redovisat en sammanlagd vinst på över 21 miljoner kronor, lill syvende
och sidst blir det storkapitalisterna som dra nytta av de åtgärder, som man
vidtar, under tal örn, att det sker till de bostadsbehövandes och till byggnadsarbetarnas
bästa. Ett beslut sådant som det föreslagna kan komma att medföra
väldiga vinster för kapitalisterna med motsvarande väldiga förluster för staten.

Vi ställa därför frågan: Varför kan icke staten i stället för räntesubvention
investera kapital i bostadsproduktionen mot en räntesats av 4.5 °A_ på sätt som
vi föreslagit i vår motion? Därigenom skulle vad man kallar fastighetskostnaderna
kunna sänkas med 20 °A. —• Nej, menar utskottet, vi måste ta hänsyn ti
de statliga lånebehoven. Men sådana argument måste väl vara undanflykter..
Att lånemarknaden tas i anspråk av staten eller av enskilda för investering i
bostadsproduktionen måste väl anstränga marknaden på samma sätt. Kan man
då icke låna upp kapital till en ränta av 4 *? Jo, säkerligen Det borde ju
kunna ske av dem, som förfoga över kapital och som vid varje högtidligt tillfälle
bruka deklarera sin redebogenhet att gemensamt med vara fattiga bara
bördorna. De böra väl kunna nöja sig med 4 °A ränta. Det bör ju ga an, alldeles
särskilt som man ibland brukat höra ett mullrande från finansministern örn
att det finns någonting, som heter tvångslån. Och pengar finnas, ty annu aro
alla privatförmögenheter orörda och ingen förmögenhetsbeskattning i detta ords
egentliga betydelse genomförd. Hos bolagen samlas just nu med statens tillstånd
kapital i så kallade konjunkturutjämningsfonder, som bestå i vinster
sorn nu icke beskattas. Det borde ju gå an att förfoga över de pengarna mot
4 %. Just nu behövas dessa pengar för verkligt konjunkturutjämnande åtgärder

på bostadsproduktionens område. ,

Så kommer jag till frågan örn byggnadsmatenolkostnaderna. Alla veta, att
inom få handelsområdcn försiggår så mycken illojal konkurrens och sa manga
svindlerier sorn inom denna bransch. Yarukrediter lumnäs, som hoja materialpriserna
med flera tiotal procent. Kartellbildningen har natt en sadan fulländning
att praktiskt taget vilka priser som helst kunna bestämmas, i en s rivelse
till regeringen har Kooperativa Förbundet i detalj påtala! en serie av
oegentligheter inom byggnadsmaterielbranschen och krävt undersökning. En
undersökning har ju genomförts av byggnadskostnadssakkunniga. Men ack
vilken undersökning! Hur har den gått tilli Jo, man har sant ut ett cirkulär

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
till materielleverantörerna och frågat, om de vore villiga att sänka priserna.
En av de mest inflytelserika sakkunniga, som själv är stor materielleverantör,
hade bara att hege sig hem och svara på cirkuläret. Och han och alla de andra
svarade, att det gick icke att sänka priserna. Så var den saken klar och utredningen
färdig. Vi föreslå, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära snabb utredning av frågan om byggnadsmaterielkostnaderna. Utskottet
avstyrker och framhåller, att priskontrollnämnden skall sköta om den saken.
Läget är i dag det att jämfört med förkrigspriserna har exempelvis priset på
järnbalkar ökat med 79.6 %, asbestcement med 69.7 % och armeringsjärn med
58.7 % o. s. v. Varför har priskontrollnämnden hittills ingenting gjort mot
detta? Vill man kanske påstå, att hela denna kostnadsstegring varit ofrånkomlig?
Vill man kanske påstå, att det i denna bransch icke finns några karteller
och monopolbildningar att ta i tu med? På tal örn priskontrollnämnden
hänvisar jag för övrigt till ett uttalande av statsutskottet i det utlåtande, som
nu ligger på riksdagens bord. Jag läser i detta utlåtande ett citat från riksdagens
revisorer örn priskontrollnämndens verksamhet, däri det bland annat heter, att revisorerna
icke kunnat undgå att få det intrycket, att åtskilliga undersökningar
rörande prisutvecklingen haft i huvudsak statistiskt värde. Och man tillägger
att man kunnat konstatera, att en viss förskjutning uppåt i prisnivån ägt
ruin, men att betydande svårigheter möta, då det gäller att vidta åtgärder i
positiv riktning, och att sådana icke heller varit möjliga att genomföra. Jag
fäster uppmärksamheten på att det är till ett organ, som fått en sådan inkompetensförklaring
från riksdagens revisorer, som man nu vill hänskjuta
frågan örn möjligheten att åstadkomma en prisändring på byggnadsmaterielen.

Så till sist kommer jag till en speciell fråga, som förekommer i denna proposition,
nämligen frågan örn barnrikehusen. Vi anse, att hyrorna i barnrikehusen
icke få stegras. Kunna icke fastigheterna administreras med de hyror,
som nu utgå. måste staten träda till med ytterligare medel. Vi anse, att staten
skall uppfylla de löften, som indirekt givits till de barnrika familjer, som
bytt ut sämre lägenheter mot bättre. I de statliga åtgärderna på detta område
låg nämligen ett indirekt löfte örn, att de som flyttat in i dessa barnrikehus
icke skulle drivas ut genom höjda hyror. De barnrika familjerna drabbas
sannerligen hårt nog ändå av krisen, även örn hyrorna icke höjas ytterligare.
Det vore givetvis många gånger mera befogat att sänka hyrorna i dessa hus
än att höja dem. I en hel del fall, åtminstone i Stockholm, lia hyrorna höjts.
Ja, än mer. De barnrika familjerna utsättas redan för vräkningshot, örn de,
på grund av arbetslöshet och av den orsaken att barnen först och främst måste
ha mat, icke kunna betala hyrorna. I ett fall har Stockholms rådhusrätt redan
meddelat utslag. En arbetslös familjeförsörjare, som på grund av för knappa understöd
blivit efter med 96 kronor på hyran, har dömts till avhysning. Jag ber
att inför kammaren få citera vad ett brev undertecknat av A. B. Stockholmshem
— ett bolag, som bedriver just sådan här statlig understödsverksamhet till
förmån för barnrika familjer — har att säga i samband med en uppsägning av
ett. gammalt kontrakt och höjning av hyran. Man säger bland annat på
följande sätt: »Nytt hyreskontrakt kommer att tillställas Eder. Hyresgäster.
vilka häfta i skuld till bolaget, kunna icke påräkna nya kontrakt.»

I denna formulering lämnas, som envar kan övertyga sig örn, inga undantag.
Inga hänsyn tas. Betala vad du är skyldig, och betala i fortsättningen de höjda
hyrorna, eljest så .. . Chefen för socialdepartementet har nu ställt i utsikt, att
man skall införa särskilda kristillägg i form av bränsletillägg till de barnrika
familjerna. Detta är nog mycket bra, men när blir det? Det är nu som saken
är aktuell och icke någon gång i framtiden. Denna utlovade reform eliminerar

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
på intet sätt det berättigade i vår motion om förbud mot hyreshöjning i barn rikehus.

. . .

Herr andre vice talman! Jag yrkar bifall till motionerna i andra kammaren
nr 324, 325, 326, 327 och 79.

Detta innebär:

1) ett reservationsanslag på 300 miljoner för lån till bostadsbyggnadsverk samheten;

. ...

2) skyndsam utredning för nedskärning av de oskäliga byggmästarvins 3)

’att riksdagen icke skall uppställa några lönesänkningar som villkor för
statliga stödåtgärder till byggnadsproduktionen;

4) begäran örn snabb utredning om byggnadsmaterielkostimderna; och

5) att byggnadslånebyrån förständigas att icke tillåta böjning av hyrorna i
så kallade barnrikehus, som uppförts med statliga understöd.

Herr Danielsson: Herr talman! Det är ju, som den förste talaren i denna
fråga nämnde, ett stort och vittomfattande förslag detta angående bostadsproduktionen
med mera, och det är icke underligt, att det bär kommit åtskilliga
motioner från olika håll. o

Herr Bäckström och undertecknad ha reserverat oss till förman för bifall
till de likalydande motionerna i denna fråga nr 229 i första kammaren oell nr
314 i andra kammaren. I dessa motioner uttalas bland annat vissa önskemål örn
en utredning rörande åtgärder angående rådgivning i jordbrukets byggnadsfrågor.
Detta har utskottet gått med på. Det Ilar förväntat, att en sådan utredning
framlägges åtminstone till nästa års riksdag. Den frågan tycks man
sålunda vara villig att understödja även från utskottsmajoritetens sida.

I denna motion har emellertid också begärts en fortsatt utredning örn byggnadskostnaderna
på landsbygden. En sådan utredning begärdes ju av 1939 års
riksdag. Sedan tillsattes 1940 års byggnadssakkunniga, som huvudsakligen
hade att sysselsätta sig med byggnadsfrågor^ i städerna och i mindre samhällen.
Någon verklig utredning av landsbygdens byggnadsfrågor kunde icke
hinnas med. Nu har ju i alla fall utskottets majoritet även ställt sig mycket
sympatiskt till detta stora och svårlösta problem. Bland annat har utskottet
understrukit departementschefens uttalande örn att jordbrukarnas önskemal
att utan hinder av organisationerna kunna till byggnadsarbetet anlita bygdens
folk synes vara fullt legitimt. Man har alltså ställt sig förstående till dessa
önskemål, men man anser ändå icke från majoritetens sida, att det behövs någon
fortsatt utredning i frågan. Emellertid måste man härvidlag ändå stryka
under att detta stora och svåra problem är fortfarande helt och hållet ölost.

Jag skall icke i denna sena timme fördjupa mig i några detaljer här. De äro
kända av var och en som intresserar sig för saken, och det förnekas av ingen,
att byggnadskostnaderna på landsbygden för närvarande tendera att gå i höjden
på ett sätt, som gör det omöjligt för många att kunna nybygga vare sig
boningshus eller ekonomihus. Det är ett problem sa stort och vittomfattande,
att vi icke kunna komma ifrån det utan en förnyad utredning^ örn vad som är
att göra. Det berör icke bara landsbygdens folk utan liela vårt samhälle, ty
skall landsbygden till följd av svårigheter att fa nödvändiga bostäder avfolkas
i ständigt stegrat tempo, som nu sker, kommer det att inverka mycket menligt
på livsmedelsproduktionen och därigenom pa hela vår folkförsörjning. Det är,
sorn också betonats i motionerna, ett mycket svårlöst problem, och en fortsatt
utredning är nödvändig, örn vi skola, komma till något resultat i den trugan, sa

att den icke glömmes bort. .

Det var bara detta, herr talman, jag i största korthet velat stryka under.

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Därför tror jag, att det är av mycket stor betydelse, att frågan blir föremål
för förnyad utredning och icke bara för mer eller mindre välvilliga uttalanden.
Dessa äro visserligen tacknämliga i och för sig, men det behövs nog mer,
örn vi skola komma fram till en verklig lösning av denna så omdebatterade och
omdiskuterade fråga. Det är ett problem allvarligare än vad mången kanske
tänker på, och det föranleder mig, herr talman, att yrka bifall till den av herr
Bäckström och mig vid betänkandet fogade reservationen.

Fru Johansson: Herr talman! Jag ser denna fråga icke bara som en arbetsmarknadsfråga,
utan jag har tagit fasta på den röda tråd, som går genom departementschefens
hela resonemang, örn nödvändigheten av att staten och kommunerna
samverka för att åstadkomma en nödig bostadsproduktion för att
motarbeta bostadsnöden och även för att förhindra en stigande hyreskostnad.

Bostadsfrågan är väl ett av våra viktigaste samhällsproblem, och lyckligtvis
ha vi också under de senare åren kommit ett gott stycke på väg. Att det återstår
en hel del att göra, behöver jag nog icke tala om här. Jag behöver icke
heller inkoppla befolkningsfrågan för att betyga nödvändigheten av åtgärder
i detta syfte. Så länge vi kunna, såsom i denna dag, visa på, att vi ha familjer
på tretton personer, som bo i ett litet rum och kök, är det bevis nog. Hen det
är icke nog med att det byggs, utan det är, som departementschefen själv säger,
också av stor vikt, att kostnaderna hållas inom rimliga gränser, så att även en
familj med blygsamma inkomster verkligen har råd att hyra en lägenhet.

Det är emellertid en annan sak, som jag, i samband med att vi taga ställning
till dessa problem, skulle vilja peka på. Det hjälper icke helt att vi genom att
hålla byggnadskostnaderna nere kunna förbilliga de nya lägenheterna, örn vi
icke också ha någon möjlighet att bromsa upp de hyresvärdar, som nu visa
en tendens att vilja höja hyrorna oskäligt för de lägenheter, som redan finnas.
När jag talar om oskälig hyresstegring, menar jag, att när hyresvärdarna ha
lagt på en särskild höjning för bränslefördyringen, och de icke vidtaga några
som helst reparationer i lägenheterna, måste en ytterligare hyresstegring anses
oskälig. Inom min egen hemort uppsäga många fastighetsägare gällande hyreskontrakt.
för att de skola kunna höja de gamla hyrorna med 10 procent. Från
tillförlitligt håll har jag också fått höra, att i synnerhet de små lägenheterna
utan värme äro föremål för uppsägning i mycket stor utsträckning, och att
hyrorna för dessa lägenheter stiga procentuellt högre än t. o. m. för moderna
lägenheter. Som ett exempel kan jag tala örn, att i en gammal fastighet utan
några bekvämligheter, där ingen som helst uppsnyggning av lägenheterna skett,
har värden höjt hyrorna med icke mindre än 65 kronor per år. Det är ju sådana
fastigheter, som människor i små ekonomiska omständigheter bebo. Lägger
jag så därtill, att det är omöjligt för en familj med fyra barn att kunna komma
över en lägenhet — jag hörde, när jag var hemma, att det var en familjefar,
som hade fyra barn, som hänvänt sig till ombudsmannen för en hyresgästförening
och frågat honom, hur han skulle bära sig åt för att kunna få hyra en
lägenhet, ty det var ingen hyresvärd som tog emot honom — kan man förstå
att det är ett tillstånd på hyresmarknaden, som måste bli föremål för översyn.
Det säger sig självt, att det i dessa tider, då allt gör det svårare för människor
att klara sin ekonomi, måste väcka stor bitterhet, att de också måste utsättas
för en mycket stor hyresstegring.

Jag vädjar till socialministern att taga under övervägande, örn det icke kan
göras något för att motverka en oskälig hyresstegring.

Herr Gustafsson i Bogla: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
ställa något yrkande i anledning av föreliggande utlåtande, men det var någ -

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
ra reflexioner och kanske också önskemål, som jag skulle vilja framställa i anledning
av vad socialministern framhåller i propositionen. Det är ett uttalande
på sid. 176 som ger mig anledning att säga några ord. Det sägs där
bl. a. beträffande socialministerns förslag att 20 miljoner kronor anvisas till
förbättringsbidrag: »Förbättringsbidragens andel av det samlade beloppet kan
förefalla något stor, men enligt min mening föreligga starka skäl för att man
i den föreslagna omfattningen bör anlita bidragslinjen. Vid nuvarande höga
byggnadskostnader synes det nämligen kunna befaras, att man eljest i stor
utsträckning uppskjuter erforderliga förbättringsarbeten i avbidan på lägre
priser. Härigenom skulle hela programmets genomförande kunna äventyras.»

Jag har icke tänkt erinra något mot vad socialministern har anfört i här
berörda avseende, men saken är den, att jag 1939 motionerade örn högre anslag
till ombyggnad och modernisering av tjänstebostäderna vid statens järnvägar.
Jag tänkte i första hand på banvaktsstugorna. Det är ju nämligen så,
att ett mycket stort antal av framför allt banvakterna ha ännu icke fått mer
än ett rum och kök. En mycket stor procent av dessa bostäder sakna vattenoch
avloppsledningar och tillgång till tvättstuga. Denna motion bifölls, och
ett högre anslag blev beviljat. Men nu har jag efter samtal med herrarna i
järnvägsstyrelsen fått klart för mig, att det förra året icke blev någon ombyggnad
av banvaktsstugorna, men att för närvarande ritningar ligga färdiga
till en ombyggnad till två rum och kök av femton banvaktsstugor. Järnvägsstyrelsen
ansåg det emellertid vara nödvändigt att framgå med försiktighet
och avvakta lägre priser, innan man ville sätta i gång dessa byggen. Det synes
mig icke vara en rimlig ordning, att staten nu begär, som jag också tycker
är riktigt, att man skall anlägga sociala synpunkter, och uppmanar kommuner
och företagare att icke avvakta lägre priser utan sätta i gång med byggnadsverksamhet,
men själv i sin egen byggnadsverksamhet främst vill tilllämpa
ekonomiska synpunkter och avvakta bättre tider. Med anledning härav
skulle jag vilja uttrycka en förhoppning om, att man, när det gäller tjänstebostäder
för statens egen personal, som är skyldig att bebo anvisad tjänstebostad,
i större utsträckning än fallet är, ville tillämpa dessa sociala synpunkter,
så att man kunde räkna med att dessa 15 banvaktsstugor, där ritningarna
äro färdiga, inom den närmaste framtiden finge ombyggas. Det kan icke betyda
så mycket för arbetslöshetens bekämpande, men jag tror, att det skulle
ha en icke ringa moralisk betydelse, att staten i detta fall går före. Det är
vad man rimligen kan begära.

Det var dessa allmänna reflexioner och dessa önskemål, herr talman, jag
ville uttala i anledning av denna proposition.

Herr Andersson i Tungelsta: Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning
av ett yttrande som utskottet har här i sin motivering som återfinns
på sid. 48, där statsutskottet gör ett uttalande med anledning av en motion
av herr Skoglund i Doverstorp. Utskottet anser, att det bör göras vissa jämkningar
i kraven på bostadsstandarden, och att de bestämmelser örn bostadsförbättringsbidrag,
som nu gälla, i vissa fall böra göras mera tänjbara.

Enligt de bestämmelser som hittills gällt erfordras för bidrag till bostadsförbättring,
att densamma skall vara ur hälsovårdssynpunkt påkallad. Det
säges dessutom, att sedan arbetet är utfört skall bostaden hålla de minimikrav,
som hälsovårdsstadgan anger.

Erfarenheten hittills har visat, att på sina håll det icke alltid varit så lätt
att upprätthålla dessa krav. Det iir nämligen så, att man är benägen att be/-gära så stort bidrag som möjligt och många gånger utföra så litet arbete som

Andra kammarens protokoll 1941. Nr lil. 7

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
möjligt för dessa bidrag. Man, vill ofta endast göra en uppsnyggning av en
undermålig bostad och utföra eftersatta underhållsarbeten, utan att därigenom
bostaden får den förbättring ur hälsovårdssynpunkt, som ju framför allt är
meningen med denna statens bidragsverksamhet. Från statsmakternas sida har
det ju framhållits, att bidrag av lån böra användas så, att en verklig förbättring
ur hälsovårdssynpunkt av bostäderna erhålles. Örn en bostad blir utdömd ur hälsovårdssynpunkt
och lån beviljas för att bygga en ny bostad, är det föreskrivet,
att den gamla bostaden icke längre får användas som bostad utan skall rivas
eller användas för något annat ändamål. Det har visat sig, att det är rätt
svårt att upprätthålla denna bestämmelse. Man är många gånger mycket angelägen
att få behålla dessa undermåliga bostäder. När hälsovårdsnämnden
eller egnahemsnämnden efter någon tid kommer tillbaka och gör besiktning
av fastigheten, så kanske det visar sig, att ägaren har hyrt ut denna gamla
undermåliga bostad till någon fattig familj. Egnahemsstyrelsen, som har att
övervaka denna verksamhet, Ilar fått erfara att det varit svårt även med nu
gällande bestämmelser att få hälsovårdsnämnden att alltid inse, att en sådan
bostad icke vidare får användas som familjebostad, sedan den en gång
blivit utdömd och det gällt att genom lån och bidrag bygga en ny bostad.

En annan erfarenhet som gjorts är den, att man vill reparera gamla kåkar.
Det har visat sig, att en mycket betydande del av de bostäder, som man begär
förbättringsbidrag till, åtminstone på vissa trakter äro sådana, att de icke
böra behållas kvar och repareras, utan de böra i stället rivas ned, och man bör
bygga en annan och tillfredsställande bostad i stället. De minimikrav, som
hälsovårdsstadgan anger beträffande vissa saker, såsom rumshöjden, höjden
från marken och dylikt, lia kunnat användas av hälsovårdsnämnderna och egnahemsnämnderna
för att framtvinga en ombyggnad av sådana bostäder.

Nu ha motionären och statsutskottet ansett, att i visst avseende bör man ge
avkall på dessa minimibestämmelser, och detta gäller då främst den bestämmelse,
som avser rumshöjden. I det avseendet stadgas, att därest det gäller
en gammal bostad, som skall repareras, kan man i vissa fall nöja sig med en
rumshöjd av minst 2.10 meter. Hur knappt tilltagen även denna höjd är, förstår
man, om man betänker, att en person av ungefär min, längd knappast kan
gå upprätt i en sådan bostad. Gör man rumshöjden ännu lägre blir det ju i
det avseendet ännu mindre tillfredsställande. Nu förstår jag ju, att man i
vissa fall tillfälligtvis skall kunna godkänna en sådan bostad, och det är ju
särskilt det, som motionärerna, så vitt jag förstår, ha pekat på. Man skall
tillfälligt kunna godkänna, att man får bidrag till reparation av en sådan
bostad, därest det är ett par gamla människor, som bo där, och som icke ha
möjlighet att göra en mera omfattande och grundlig reparation. Jag kan gå
med så långt, men jag vill peka på vilka vanskligheter det innebär, örn man
på det sättet luckrar upp dessa bestämmelser, som dock ha varit det starkaste
medlet, som man har haft från myndigheternas sida, att framtvinga verkliga
och mera grundliga förbättringar av bostäderna. Det kan givetvis innebära,
att sedan dessa gamla, som bodde i bostaden, när bidraget gavs och reparationen
utfördes, lia kommit bort, kommer denna bostad kanske att bli en familjebostad
för en familj med många barn. Jag förutsätter, att det då icke blir lätt
för den hälsovårdsnämnd, som får ett sådant fall under bedömande, att kunna
utdöma den bostaden och förmå familjen att skaffa sig en annan bostad.

Det är dessa bekymmer, herr talman, som jag velat ge uttryck åt, då det
gäller statsutskottets uttalande på denna punkt, och jag hoppas, att därest
nya direktiv skola ges i detta avseende, de bli så avfattade, att det icke blir
en uppluckring av de bestämmelser som hittills ha gällt, angående minimikraven
för bostäder. En sådan uppluckring av bestämmelserna kan, medföra s-vå -

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
righeter för hälsovårds- och egnahemsnämnderna och slutligen egnahemsstyrelsen
att kunna upprätthålla de krav, som jag anser böra upprätthållas vid
denna bidrags- och låneverksamhet, nämligen att bostäderna, sedan arbetena
blivit utförda, skola hålla de minimikrav på en familjebostad, som man har
rätt att ställa.

Herr Eriksson i Stockholm: Herr talman! Det är ju ett omfattande program
på bostadsproduktionens område, som Kungl. Maj:t har förelagt riksdagen i
propositionen nr 251. Det är sålunda dels ganska naturligt, att det med anledning
av denna omfattande proposition väcktes ett antal motioner inom
riksdagen, och dels är det likaledes ganska förklarligt, att en hel rad talare
önska taga till orda i den föreliggande frågan. Då statsutskottets tredje avdelning
först och sedermera utskottet i dess helhet ju i stort sett ha anslutit
sig till Kungl. Maj:ts proposition, så torde det icke vara erforderligt, att jag
på utskottets vägnar försöker att här åstadkomma någon allmän motivering
till detta ståndpunktstagande. Motiveringarna finnas ju dels i propositionen
och dels, även där utskottet har följt departementschefens ståndpunktstagande,
i utskottsutlåtandet. Jag har sålunda i avsikt att förkorta mitt anförande
här allenast tänkt att taga upp till bemötande och förklaring de punkter i
utskottets motivering, som här ha varit föremål för debatt.

Jag skall då först säga några ord i anslutning till det anförande som hölls
av herr Andersson i Malmö. Han talade å två reservanters vägnar och opponerade
sig mot utskottets uttalande i motiveringen på sid. 47. Jag vill då till
en början fästa uppmärksamheten på, att utskottet till största delen gjort
till sitt det uttalande som departementschefen gör i propositionen. Utskottet
säger: »Utskottet vill, i anslutning till vad departementschefen härutinnan
anfört, som sin irppfattning framhålla, att man då det gäller landsbygdens
byggnader — liksom i fråga örn annan byggnadsverksamhet — lärer beträffande
löner och arbetsvillkor i första hand vara hänvisad till avtalsuppgörelser
mellan parterna.» Detta är den grundläggande ståndpunkten, som för
övrigt kommit till uttryck på ett annat ställe i utskottets utlåtande. Utskottet
säger nämligen på ett ställe, att den viktigaste förutsättningen för att
en bostadsproduktion skall komma i gång är, att det finnes ett avtal, som
reglerar arbetsförhållandena på området, varjämte det tillägges, att man förutsätter,
att avtal i detta hänseende efter förhandlingar skall kunna åstadkommas.
Utskottet säger vidare på sid. 47: »Utskottet önskar i samband
härmed understryka, att förutsättningen för en ur alla parters synpunkt
önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten för jordbrukets behov torde
vara, att vederbörande parter kunna enas örn tidion, intill dess överenskommelser
om för dessa byggnadsarbeten lämpade ackordsprislistor träffas.»
Aven det nu citerade yttrandet bär gjorts i omedelbar anslutning till ett uttalande
i propositionen, vilket för övrigt finnes refererat på sid. 33 i utskottets
utlåtande. Genom att på detta sätt instämma med departementschefen
har utskottet icke på något sätt velat underkänna betydelsen av ackordsarbetet
i och för sig. Utskottet har endast velat understryka, att intill dess man
kan enas örn lämpliga ackordsprislistor på detta arbetsfält, bör man kunna
enas örn att använda tidion såsom avlöningsnorm. Det uttalande av utskottet
som herr Andersson i Malmö närmast fäste sig vid är av följande lydelse:
»Därest emellertid avtalsuppgörelse icke kan komma till stånd, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj:!; för riksdagen framlägger de förslag, vartill förhållandena
må föranleda.» Herr Andersson ifrågasatte lämpligheten av detta
uttalande i nuvarande läge, då förhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden
beträffande bostadsproduktionen pågå.

100

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Jag vill försäkra herr Andersson, att när vi inom utskottsavdelningen diskuterat
denna punkt, har det icke ett enda ögonblick varit fråga om att söka
åstadkomma lagstiftning örn något avtal. Det har närmast varit fråga örn
diskussion av de i ämnet väckta motionerna. I motionerna påyrkas vidtagande
av åtskilliga utredningar i olika detaljer, som ha samband med byggnadskostnaderna
på landsbygden. Det nyss citerade uttalandet har därför
närmast tillkommit för att motivera varför utskottet icke ville tillstyrka en
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran örn en utredning i ämnet. Det är
också i anslutning härtill som utskottet längre ned på samma sida säger:
»Under hänvisning till vad sålunda anförts är utskottet icke berett att i nuvarande
läge tillstyrka de i motionerna 1:232 samt 11:318 och 322 gjorda
yrkandena i de hänseenden, varom här är fråga.»

Utskottet har alltså icke velat förutsätta, att Kungl. Maj:t skall förelägga
riksdagen förslag till avtalsreglerande åtgärder på detta område. Utskottet
har endast velat påvisa, att Kungl. Maj:t har i sin hand möjligheten att vidtaga
utredning och att Kungl. Maj :t, örn dylik utredning kommer till stånd,
kan förelägga riksdagen de förslag, vartill förhållandena må kunna föranleda.
Jag vill erkänna, att varje ord kanske icke har vägts på guldvåg, vilket
föranletts av utskottets stora arbetsbörda under dessa sista veckor. Örn
utskottet haft mera tid på sig, är det möjligt, att man skulle ha funnit en
lämpligare och mera neutral formulering.

Även den siste ärade talaren, herr Andersson i Tungelsta, har med några
ord vänt sig mot en viss formulering i utskottets motivering. Utskottet har
sagt, att utskottet för sin del anser, att man, när det gäller vissa förbättringsarbeten
på landsbygden, skulle kunna i någon mån jämka på de krav
beträffande bostadsstandarden, särskilt i fråga om rumshöjd o. dyl., som hittills
upprätthållits. Det är mot detta uttalande som herr Andersson i Tungelsta
vänt sig. Jag tror, att örn herr Andersson omsorgsfullt läser vad utskottet
sagt, skall han finna, att utskottet uttalat sig med ganska stor försiktighet.
I den i ämnet väckta motionen har ju påpekats, att i vissa fall kunde
ett förbättringsbidrag leda till att en bostad bleve tillfredsställande, även om
rumshöjden icke bleve den gängse. Utskottet har nu uttalat sig så försiktigt,
att dess yttrande endast innebär att det skall vara allenast i undantagsfall,
som ett dylikt avsteg från eljest tillämpade principer skall ske. Jag förmodar,
att motionären själv kommer att närmare utveckla sina synpunkter på
saken, och jag skall därför låta med det nu sagda bero.

Då, såsom jag förut framhöll, utskottet ganska troget följt propositionen,
skall jag, herr talman, icke gå in på några ytterligare detaljer, utan jag ber
att med det anförda få yrka bifall till statsutskottets förslag i det nu föredragna
utlåtandet.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! I det här föreliggande förslaget
rörande åtgärder för befrämjande av bostadsproduktion ha två ledande
synpunkter framträtt. Dels har man velat förse marknaden med nya bostäder,
så att icke bostadsbrist uppstår och en oskälig hyresnivå framskapas, och
dels har man velat skaffa arbete åt byggnadsindustriens arbetare.

Jag har ingen anledning att i princip motsätta mig, »att staten ingriper
stödjande och tar initiativ för att hjälpa enskilda och vissa folkgrupper».
Tvärtom är detta enligt min mening mycket lovvärt. Jordbruket har ju i det
hänseendet under de senare åren varit föremål för åtskillig omtanke. Emellertid
har man anledning att inför det föreliggande förslaget göra vissa reflexioner
och framföra några synpunkter.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

101

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Enligt 1940 års byggnadskostnadssakkunniga har bostadsbyggandet varit
rekordartat i städer och samhällen under senare delen av 1930-talet. Det biar
då legat 90 procent över 1930 års och 80 procent över 1920-talets högsta nivå.
Detta måste väl ändå lia medfört, att städernas bostadstillgång för närvarande
är relativt god och att utgångsläget för städernas del är ganska gott.
Likaså har detta forcerande och utökande av bebyggelsen medfört, att såväl
företagare som anställda i byggnadsfacket kunnat förskaffa sig mycket höga
ersättningar för utförda prestationer. Detta har dock icke märkts sa mycket
i städerna, där man tack vare uppåtgående konjunktur och ökade inkomster
för de flesta har haft möjlighet att genom ökade hyror få ett mycket fördyrat
bostadsbygge att bliva räntabelt. Samma har förhållandet varit i våra stadsliknande
samhällen.

Annorlunda ter sig förhållandena på rena landsbygden. Även örn jordbruket
under senare år på grund av goda skördar och visst stöd från statsmakterna
fått det bättre än förr, har det ändå icke kommit upp i den inkomstnivå, att
jordbrukarna med senare års ökade byggnadskostnader kunnat fullgöra starkt
påträngande reparationer och underhållsarbeten eller mången gång välmotiverade
nybyggnader. Orsakerna härtill ha varit flera, och jag skall, herr talman,
be att få återkomma härtill.

Först skall jag emellertid säga några ord örn den mycket omtalade jordvärdestegringen
i fråga örn jordbruk. Från månget hall har framhållits, att
orsaken härtill är jordbrukets goda ställning och avkastningsresultat. Såvitt
jag kan förstå — och detta framgår även av företagna utredningar -— lia icke
jordbrukets ökade inkomster motiverat ett mycket förhöjt jordvärde. Att jordvärdet
trots detta höjts åtskilligt i en del fall är i viss mån en återspegling
av de ökade byggnadskostnaderna och det ökade byggnadsvärdet. Jag skall
beröra ett par exempel från min hembygd, som tydligt visa. vilken inverkan
de nuvarande byggnadskostnaderna ha på jordvärdet. Vi ha i en skånsk kommun
ett ecklesiastikt boställe med en areal av 17.5 har, vilken är taxeringsvärderad
till 18,000 kronor. År 1937 nedbrunno ekonomibyggnaderna. På
grund av att gården låg i ett tättbebyggt municipalsamhälle, måste de nya
ekonomihusen förläggas utanför samhället. De drogo en kostnad av 18,000
kronor. Nu kräver arrendatorn — och detta med full rätt -—. att även boningshuset
skall flyttas utanför samhället eller att nytt boningshus skall
uppföras. Pastoratskyrkorådet har begärt kostnadsförslag och ritningar på
ett nytt boningshus, mindre än det arrendatorn nu har. Enligt uppgjort förslag
skulle detta kosta 20,000 kronor. En gård, taxeringsvärderad till 18,000
kronor, kostar alltså 38,000 kronor att bebygga. Det invändes kanske nu, att
gården är för lågt taxerad eller att byggmästaren räkna.t^för högt. _Emellertid
ligger gårdens taxeringsvärde i ungefärligen samma niva som övriga gardar,
och under senare år har avkastningen icke mycket överstigit 5 procent av taxeringsvärdet.

Å en annan gård, omfattande 150 har, med tredje klassens jord och^med ett
taxeringsvärde av 120,000 kronor nedbrunno ekonomibyggnaderna år 1939. Uppförandet
av nya ekonomibyggnader har dragit en kostnad av 115,000 kronor.
Dessa nybyggnader ha alltså kostat nästan lika mycket som taxeringsvärdet.

Ar det under dessa förhållanden att undra pa att jordbrukarna tänka mer
lin en gång innan de sätta i gång med byggen, som icke liro nödtvungna?

Det anförda må vara nog för att visa vad det är som gör att en välbyggd
egendom i våra dagar är föremål för jordvärdestegring.

Vad är det då som gör att byggnadskostnaderna bli så höga? T viss mån
måste det bero på, att arbetslönerna och priserna på byggnadsmaterial ligga
på en helt annan nivå än jordbruksprodukternas priser. Bostadssakkunnigas

102

Nr 41.

Fredagen, den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
utredning visar ju hur i manga fall svåra missförhållanden uppstå på grund
av det nuvarande mätningssystemet.

Jag vill med det sagda icke göra någon generalisering. Jag har endast velat
påpeka systemets konsekvenser. Systemet medför varken ökade arbetstillfällen
eller uppmuntran att sätta i gång byggen, som mångenstädes så väl
behövas.

Vi motionärer hälsa därför med tillfredsställelse departementschefens av utskottet
biträdda uttalande, att de olägenheter som ackordspriserna åstadkomma
böra bliva undanröjda och vederbörande parter enas örn en tidion, som
medför bättre förhållanden. Likaså vilja vi instämma i departementschefens
uttalande, att icke arbetstillfällena vid jordbrukets byggen böra monopoliseras
mer än att jordbrukarnas önskemal att utan hinder av organisationerna
kunna för byggnadsarbete anlita bygdens folk tillgodoses.

Vad materialpriserna beträffar uttalar såväl departementschefen som utskottet,
att kontrollen av dessa kan utövas av pnskontrollnämnden och byggnadslanebyran.
Jag vill da säga, att ä.r den övervakningen icke strängare än
fril exempel i fråga örn prissättningen på E-cement, så blir det oerhörda kostnadsökningar.
. En lantbrukare företog häromdagen analysering av E-cement.
Innehållet utgjorde till 40 procent lera, till 30 procent sönderkrossat byggnadstegel
eller cementmassa och till 30 procent ren A-cement. Priset var 2 kronor
95 öre per säck för E-cement med en tredjedels styrka mot tidigare 3 kronor
10 öre per säck för A-cement, alltså tredubbel ökning.

har med det anförda velat visa, att landsbygden har mycket svårt att
fullfölja ett påträngande byggnadsbehov, örn det icke tages krafttag från det
allmännas sida. Jag förväntar, att statsmakterna skola utveckla samma
energi för att förhindra ökningen av byggenas arbetslöner och materialkostnader
som de tidigare gjort på andra områden. Det är glädjande att läsa departementschefens
uttalande, att han hoppas att jordbrukarorganisationen
Laptbruksförbundets byggnadsförening skall kunna uträtta en hel del i stabiliserande
syfte såväl i fråga örn planläggning av bebyggelse som beträffande
materialinköp. Jag vill livligt instämma i denna förhoppning.

Vad beträffar de i propositionen papekade hjälpbehoven ha vi motionärer
pekat på fördelningen av stödåtgärderna, och vi ha ansett, att städernas och
samhällenas intressen här kommit i förgrunden, trots att det största hjälpbehovet
föreligger pa landsbygden, icke minst i fråga örn jordbrukets ekonomi*
byggnader. Vi ha med stort intresse sökt efter resultatet av 1939 års utredning
angående ladugårdsbyggnader och närde den förhoppningen, att därav
skulle ha framkommit något, som gave jordbrukets ekonomibyggnader den
erforderliga hjälpen. Men tyvärr saknas förslag i detta hänseende. Emellertid
har utskottet pa denna punkt gjort ett för oss motionärer mycket gynnsamt
uttalande. Jag skall tillåta mig att citera vad utskottet yttrat: »Utskottet förutsätter
dock, att Kungl. Majit har sin uppmärksamhet riktad på de i motionerna
berörda förhallandena och vidtager de åtgärder, som dessa kunna komma
att påkalla.» Det är ju motionärernas livliga önskan, att Kungl. Maj :t skall
pa bästa sätt effektuera det av utskottet sålunda uttalade önskemålet.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till motionerna I: 232
och 11:322.

Herr Carlström: Herr talman! Herr Andersson i Malmö började sitt anförande
med att konstatera, att detta är en stor och betydelsefull fråga. Ja,
den saken kunna vi nog alla vara överens om. Man kan nästan spörja sig,
örn det är möjligt för statsmakterna att lösa problemet. Vi måste på något
sätt ha kommit in i en återvändsgränd i fråga örn byggnadsverksamheten. Jag

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

103

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
är rädd för, att så länge läget är sådant som det för närvarande är, kan
staten med subventioner inte åstadkomma så synnerligen mycket. Vi lia nu
hört av herr Persson i Stockholm, att byggherrarna taga ali förtjänsten,
medan man på annat hall är nog respektlös att pasta, att arbetarna också
taga en del. Skola vi nu komma dithän, att den enskilda byggnadsverksamheten
på alla håll och kanter skall lia subventioner, då vet jag verkligen
inte var staten till slut skall taga alla pengarna, 9 y då mäste det gå at

ganska mycket pengar. , , , ,

Jag begärde ordet närmast för att beröra landsbygdens, närmare bestämt
jordbrukets byggnadsfråga. Redan 1939 väcktes motioner i riksdagen med
begäran örn utredning av landsbygdens och jordbrukets byggnadsproblem,
och riksdagen gick med på att anbefalla en dylik utredning. Den kom nu
inte till stånd med detsamma, och man kan för övrigt säga, att någon speciell
utredning av detta problem egentligen aldrig igångsatts. Den utredning,
som byggnadskostnadssakkunniga presterat, snuddar visserligen vid problemet,
men frågan har inte penetrerats på det sätt som skulle ha varit önskvärt.
Det framgår tydligt av propositionen, där det heter på sid. 142: »Det utredningsarbete,
som de sakkunniga latit särskilda experter utföra betra!iande
städernas ackordsprislistor, har åsyftat att ur dessa rensa ut de mest
betydande oriktigheterna i prissättningen och även om listorna härigenom
kommit att bli något bättre även för landsbygden, ha dock de speciella landsbygdsproblemen
därvidlag icke kunnat beaktas.» På sid. 143 beter det vidare.
»Det har därför icke varit möjligt för de sakkunniga att på den korta tid,
som stått till deras förfogande få utarbetat ens en provisorisk ackordspnslista
för landsbygdens förhållanden.» Det är alltså uppenbart, att lie brav
som framställts i de vid 1939 års riksdag väckta motionerna icke blivit effektuerade.
Det är nied anledning härav, som vi i motionerna i: 229 och 11: 314
begärt fortsatt utredning av frågan. ...... ■ «

Nu har emellertid utskottet icke ansett det vara pakallat att satta i gang
med en sådan utredning och har under hänvisning till departementschefens
uttalande skrivit en del vackra saker pa sid. 47 i utskottsutlåtandet. När man
först läste detta blev man nästan ett tag hågad att säga, att vi kanske kunna
nöja oss med detta, örn det verkligen effektueras. Nu uppträder emellertid herr
Andersson i Malmö och framför en del anmärkningar mot vad som är skrivet
i utskottsbetänkandet på dessa punkter och understryker därmed misstanken
att det inte är mycket att vänta i det avseendet. TT. i ,

Utskottet säger på sid. 47 i sitt utlåtande pa följande satt: »Utskottet
önskar i samband härmed understryka, att förutsättningen för en ur alla
parters synpunkt önskvärd utveckling av byggnadsverksamheten för jordbrukets
behov torde vara, att vederbörande parter kunna enås örn tidion.»
Detta äro alla överens örn. Jag har inte hört att någon vänt sig mot detta —
ja, kanske någon har kritiserat även den saken. Men detta skall, som det
heter i utlåtandet, gälla, »intill dess överenskommelser om för dessa byggnadsarbeten
lämpade ackordsprislistor träffas». Sedan tillägger utskottet ytterligare:
»Därest emellertid avtalsuppgörelse icke kan komma tili stand,
förutsätter utskottet, att Kungl. Majit för riksdagen framlägger de förslag,
vartill förhållandena må föranleda.» Jag har funderat ganska mycket pa
vad denna sats kunde innebära, jag har frågat mig, örn dct var ett generellt
uttalande, som gällde hela propositionen, som nu hade blivit överflyttat under
rubriken »landsbygdens byggnadsfrågor». Jag har funderat örn det verkligen
kunde ligga någonting i detta, att här skulle ske ett ingripande pa något
alldeles särskilt sätt, kanhända i form av en utredning. Under sådana förhållanden
kanske det vore litet förmätet att begära ytterligare utredning i
frågan.

104 Nr 41. Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Nu har emellertid herr Eriksson i Stockholm ytterligare upplyst örn att
vad som står här i utskottets motivering i detta avseende har kommit till litet
hastigt; man har inte haft tid att taga med allt vad man velat eller måhända
utesluta allt man önskat, och av denna anledning har det blivit litet besvärligt
att nu »tyda» vad som sagts i utlåtandet.

Örn man ser på de summor, som här äro föreslagna till stödjande av byggnadsverksamheten,
ge de en tämligen klar bild av hur mycket landsbygden
på grundval av byggnadskostnadssakkunnigas utredning har fått av de föreslagna
anslag sbeloppen, Av en sammanlagd anslagssumma på 131 miljoner
kronor har jordbruket, som näring betraktat — det är ur denna synpunkt
vi ha väckt vår motion — fått 200,000 kronor till rådgivning, och vi äro
naturligtvis mycket tacksamma för detta. Man skulle ju vara frestad att tro,
att det är 45 miljoner kronor, som gå till landsbygden under de skilda rubrikerna
pa sid. 50 i utskottsutlåtandet. Det förhåller sig inte riktigt på det
sättet; det är i själva verket endast en och annan godsägare, som fått litet
anslag till att förbättra sina arbetarbostäder. För övrigt ha dessa 45 miljoner
kronor i huvudsak inte kommit det egentliga jordbruket som näring
till del. Jag erkänner gärna, att »landsbygden» fått en del; folk ute i bygderna,
som haft det besvärligt med sina bostäder, små hantverkare och
pensionärer eller andra ha naturligtvis haft glädje av detta anslag, och jag
vill inte på något sätt förneka, att det är lyckligt, att denna klientel har
fått hjälp.

Vi jordbrukare vilja emellertid inte ha några subventioner för de problem,
vi ha att brottas med på byggnadsområdet. Herr Olsson i Kullenbergstorp
var inne på att vi skulle lia statens stöd även här. Vi ha tidigare gått in för
bidrag till förbättrande av ladugårdsbyggnader i några avlägsna bygder i
fjälltrakterna, där jordbrukarna haft alldeles särskilda svårigheter. Men jordbruket
som sådant vill säkert inte ha några subventioner för detta ändamål.
Det kan heller inte i det långa loppet gå för sig, att man skall subventionera
alla byggnadskostnader över hela landet, utan det är väl ändå på det sättet,
att en näring bör ha sådana inkomstmöjligheter, att den själv kan svara för
sina byggnader. Det kan inte som sagt tänkas, att,vi från det allmännas sida
på alla ^områden skola betala ut subventioner för att byggnaderna skola
kunna hållas i ett rimligt skick.

Vad vi ur landsbygdens synpunkt i detta avseende kräva, är att bytesmöjligheter
och tjänstbarheter och dylikt skola bli sådana, att vi kunna byta
med varandra pa ett hyggligt sätt utan att komma till staten och säga, att vi
ha fått för litet, och begära hjälp speciellt av staten. Detta måste vara den
enda sunda och rimliga utvecklingen när det gäller jordbrukets byggnadsp
roblem.

Att jordbruket har det besvärligt, då det gäller att nu tillgodose sitt behov
av byggnader, torde val litet var ha klart för sig, och departementschefen har
ju också pa sid. 158 i propositionen uttalat följande: »Det framgår av såväl
byggnadskostnadssakkunnigas utredning som av ett stort antal av remisssvaren,
att kostnaderna för jordbrukets byggnader anses stå i dålig proportion
till den avkastning jordbruket kan ge.» Statsrådet fortsätter: »Det synes vara
tre olika faktorer, som i ogynnsam riktning påverka kostnaderna: materialpriserna
äro onormalt höga, den byggnadstekniska sakkunskapen är otillfredsställande
och lönesystemet synes icke avpassat efter på landsbygden rådande
särskilda förhållanden, speciellt då det gäller jordbrukets ekonomibyggnader.
»^ Detta är ett fullkomligt erkännande av hurudant läget på jordbrukets
område är. Jag måste säga som jag sade i en diskussion här i kammaren
för några dagar sedan, då det gällde vanhävdsproblemet, att om man

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

105

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
verkligen kräver att man vid jordbruket skall kunna uppehålla arrendegårdar
och torplägenheter vid en sådan byggnadsstandard. så att människor kunna bo
där, måste det bli helt andra priser på jordbrukets produkter. Ty det finns
som förhållandena nu gestalta sig ingen möjlighet att åstadkomma dessa byggnader.
Herrarna kunna ju dra på munnen och tycka, att det kanske är litet
egendomligt, men det är verkligen rena rama fakta. Man kan få en föreställning
om saken, om man besöker de arrendeegnahem, som på de sista åren ha
byggts här i landet. Det finns inte gärna någon möjlighet att dessa arrendeegnahem
skola kunna förräntas av arrendatorn eller övertagas av honom med
de priser på jordbrukets produkter, som staten nu har bestämt, utan staten
får i sådana fall träda emellan.

I stort sett är läget sådant, att det icke finnes någon möjlighet för jordbruket
att åstadkomma de nödvändiga byggnaderna utan att antingen byggnadskostnaderna
sänkas eller jordbrukets produktpriser höjas. Något tredje gives
icke, såsom vi sagt i vår motion. Då uppstår frågan: vilken väg skall man
gå fram på? Jag tror för min del, att man måste söka sig fram på båda dessa
vägar. Vi motionärer anse emellertid, att det är nödvändigt att få till stånd
en utredning i denna fråga, främst då det rör materialkostnaderna och arbetslönerna.
Det förhåller sig nog så, som ett par talare tidigare ha påpekat,
att inte allt är bra som det är i fråga örn materialkostnaderna. Här torde inte
priskontrollnämnden kunna ingripa på det sätt som är nödvändigt, om något
verkligen skall kunna uträttas. Det är emellertid uppenbart, att det under
denna kristid är svårare att ingripa än eljest, därför att vissa råvaror och material
ha stigit så oerhört i pris på grund av krisen.

Beträffande arbetslönerna så vågar jag här knappast gå in på dessa. Vi
ha hört en representant för Stockholm, herr Persson, förklara, att det inte
kan vara tal om att rubba på dessa, örn man vill »hålla hjärtat i gång», och
att det inte kan ifrågasättas, att det är mer än en part, som varit orsaken till
att det stannat. Det kan ju dock möjligen vara en annan part som varit med
örn att »stanna hjärtat». Jag skall inte ta upp denna historia, här i kväll,
därför att den ju är alltför brännbar, och det kanske skulle bli en alltför hetsig
debatt örn saken i nuvarande ömtåliga läge.

Ute på landsbygden skola vi emellertid icke lägga oss så mycket i städernas
förhållanden. Där har det dock tidigare varit så. att man med anlitande av
byggmästare och byggnadsarbetare i orten kunnat uppföra byggnader eller
utföra reparationer till ett avsevärt lägre pris än örn man hade varit nödsakad
att vända sig till den stads- och samhällsorganiserade arbetskraften, som ju
har vissa bestämmelser i fråga om ackordslistor och mätningsförfarande.

Jag kan ju örn det inte sårar alltför mycket få säga några ord örn det exempel,
''sorn vi ha anfört i vår motion. Det gäller en ladugårdsbyggnad som skall
uppföras på en gård i närheten av stad i Småland. Enligt det lägsta anbud,
som kommit gårdens ägare till handa, skulle den betinga ett pris av 173,000
kronor, under förutsättning att virke från gården användes till ett värde av
20,000 kronor vill jag minnas. Gården har 80 hektar öppen jord och en kreatursbesättning
av omkring 80 kor jämte dragare. Det har upplysts, att den
byggmästare, som skulle uppföra denna ladugårdsbyggnad, sagt, att han, örn
han sluppe att tillämpa ackordssystemet, skulle kunna uppföra denna byggnad
till ett 40,000 kronor billigare pris än eljest. Det är inte så mycket, nion det
iir ändå »en liten slant». Det är i alla fall en kolossalt hög byggnadskostnad
för en ladugårdsbyggnad vid en gård, som inte är större än denna.

Jag skall emellertid inte utlåta mig örn arbetslönerna i vidale mån än att
jag vill understryka, att det skulle vara ett mycket angeläget önskemål, örn
man ute i bygderna kunde få möjlighet att erhålla arbetare till timlön och på

106

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
villkor att inte allt absolut måste pressas in i den ram, som gäller för städer
och samhällen. Örn man inte här i kväll varit så angelägen att ur utskottets
motivering söka plocka bort allt, som sagts på denna punkt, hade vi haft
anledning att hoppas, att något i det avseendet skulle bli gjort.

Nu tror jag emellertid inte, att man kan lyckas uppnå detta endast genom
att lita på att Kungl. Maj:t skall företaga de åtgärder i frågan, som anses
befogade, ifall det nu inte går att åstadkomma en avtalsuppgörelse. Det måste
nog en utredning till, ty problemet är som jag tidigare sagt när det gäller
landsbygdens byggnadskostnader inte penetrerat och utrett på ett sätt, som
vi kunna ha skäl att begära. Jag tror därför att det hade varit ganska lyckligt
örn utskottet hade vågat gå med på en utredning.

Man har eljest här i år inte varit så synnerligen rädd för att gå med på
utredningar. Vänder man bara ett blad i detta häfte och kommer fram till
nästa utlåtande, finner man, att det där också är fråga örn en utredning. Där
har utskottet gått med på en sådan beträffande byggande och restaurering av
samlingslokaler. I denna fråga ansågs det angeläget att företaga en utredning,
och det kan även jag gå med på. Jag tror emellertid inte, att man kan komma
ifrån problemet örn landsbygdens byggnadskostnader eller närmare bestämt
jordbrukets byggnadskostnader utan att försöka att ordentligt utreda denna
fråga.

Vi motionärer äro naturligtvis tacksamma för de vänliga uttalanden, som
ha gjorts ifrån byggnadskostnadssakkunnigas och departementschefens sida,
men vi tro, att det likväl är nödvändigt att i fortsättningen försöka att få
litet mera grepp örn dessa ''spörsmål än vad som blivit möjligt genom utskottets
utlåtande. Vi kunna inte nöja oss med bara rådgivning. Jag är naturligtvis
tacksam för att man vill ge oss råd, men man bygger inte bara med
råd, utan även örn man får goda råd måste det finnas vissa förutsättningar
för att effektuera dessa. Jag är övertygad örn att hur goda råden än kunna
bli, kan man inte komma fram till ett läge, som ens är drägligt, utan att man
försöker att tränga närmare in i detta problem.

Denna fråga är icke blott en jordbruksfråga, den är i allra högsta grad en
fråga, sorn rör hela det svenska folket. Priserna på livsmedel och jordbruksprodukter
få ju alltid figurera i första rummet, då det gäller indexberäkningar
och löner o. s. v. Man säger, att vi på detta område måste vara så försiktiga
vi kunna för att icke åstadkomma några rubbningar utöver helalinjen. Dettahar
även jordbruksutskottet understrukit i sitt betänkande i fråga om jordbruksregleringen,
en fråga som väl torde komma före i morgon. Men om man verkligen
åsyftar att försöka se till, att jordbruksprodukterna inte stiga i pris på
ett sätt, som sedan i sin tur åstadkommer dylika rubbningar, får man förvisso
taga just frågan örn jordbrukets byggnadskostnader under allvarlig observation.
Örn man inom jordbruket inte i någon mån kan följa med den utveckling,
som sker på bostadsproduktionens område och anpassar sig efter de krav,
som överhuvud taget ställas på bostäder av skilda slag, är jag rädd för att det
går på det sättet, att det blir allt fler och fler mindre lägenheter, som få
övergivas, och att det blir allt besvärligare att få folket kvar därute vid jordbruket.
Bostäderna på landet kunna måhända icke bli så bra som i städerna
och icke så moderna, men de kunna byggas med betydligt större utrymme, ty
därute råder ingen trängsel i fråga örn tomtmarken.

Herr talman! Jag vill på grund av vad jag nu här anfört — även örn jag
förstår, att det nu icke är möjligt att få kammaren med mig — be att få
yrka bifall till den reservation, som är avgiven av herrar Bäckström och Danielsson.

Fredagen den 30 juni 1941 e. m.

Nr 41.

107

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Statsutskottet har med anledning
av en motion av mig och herr Ljungberg i detta ärende gjort ett uttalande
i motiveringen, som jag för min del är ganska tillfredsställd med. Detta uttalande
har emellertid föranlett herr Andersson i Tungelsta att anmäla vissa
betänkligheter.

Jag ber först att få försäkra herr Andersson i Tungelsta, att jag lika litet
som han önskar, att vi skola skapa fram bostäder, som ur hälsovårdssynpunkt
inte kunna anses tillfredsställande. Jag tror emellertid, att jag med tämligen
få ord skall kunna förklara vad som avsetts med motionen, och då kanske vi
förstå varandra bättre. Örn jag uppfattade herr Andersson i Tungelsta rätt.
tänkte han närmast på lönebostäder vid jordbruket och att, när man där uppförde
nya bostäder, de gamla blevo kvar och i vissa fall uthyrdes för en ringa
penning. Dessa gamla hus motsvarade inte de anspråk på en bostad, som man
enligt hälsovårdsstadgan har rätt att ställa. Vad jag tänkte på när jag väckte
denna motion tillsammans med herr Ljungberg var ungefär detta: Vi ha ute
på landsbygden ett icke så litet antal stugor, som visserligen icke äro av hög
kvalitet men icke heller särskilt dåliga. När vederbörande göra undersökning
örn på vad sätt de skola kunna reparera en sådan stuga och begära bostadsförbättringsbidrag
för att utföra arbetet, kommer man oftast underfund med
följande:

För att få bostaden sådan, att bidragsvillkoren uppfyllas, måste man åstadkomma
större rumshöjd. Det gör, att man måste riva bort bjälklaget och höja
innertaket, kanske också yttertaket. I sin tur måste då också murningen
slopas, och kvar bli endast ytterväggarna. I stort sett måste man alltså bygga
en helt och hållet ny stuga. Det blir emellertid så dyrt, att det icke lönar sig
att använda den gamla byggnaden. Icke heller kan sökanden själv åstadkomma
så mycket pengar, att detta låter sig göra. Man får bo kvar i stugan
sådan den är.

Min mening var nu den, att under förutsättning att det är bra väggar, att
fukt icke tränger in genom grunden eller att denna dessutom icke är olämplig
samt att byggnaden i övrigt ligger torrt och hyggligt till, bör man i särskilda
fall kunna tänka sig, att vederbörande får den hjälp, som behövs. Han kan då
exempelvis brädfodra eller se örn byggnaden och se till, att det blir goda eldstäder
och att byggnaden i övrigt kommer i sådant skick, att man tryggt kan
bo i den. För att få bidrag skulle man under sådana förhållanden ej behöva
åstadkomma den ökning av rumshöjden, som oftast kanske rör sig örn endast
några få centimeter.

Jag menar alltså, att i nuvarande tidsläge med de höga byggnadskostnaderna
och med rådande brist på bostäder är det knappast rimligt, att man
skall slopa ett sådant hus för att sedan bygga exempelvis ett nytt så kallat
pensionsärshem för ett par gamla makar. Samhället får då lägga ut en summa
på kanske 6.000—8,000 kronor, och trots detta få de gamla makarna icke
mer än ett rum och en ytterst liten kokvrå, i stället för att för kanske 2,000
kronor ställa i ordning deras gamla stuga så, att den blir fullt beboelig. Lägg
då hellre till några tusen kronor till den beräknade kostnaden för en bostad
på pensionsärshemmet, och gör i stället en bra och rymlig bostad åt en ung
familj, som kanske har flera barn och behöver en god och ordentlig bostad.

Detta är i korta drag, herr Andersson i Tungelsta, hur jag tänkt mig saken.
Jag hoppas, att vi förstå varandra. Jag skulle också tro, att egnahemsstyrelsen
efter denna lilla anvisning i utskottsutlåtandet själv kan avgöra vad
som är klokt och lämpligt.

När jag nu har ordet skulle jag också vilja säga något beträffande premielånen,
vilka egnahemsstyrelsen också har hand örn. Det förefaller, som örn

108

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)
finansministern vore mera hård mot en del statsråd än mot andra. Han förefaller
vara en mycket sträng förmyndare, när det gäller jordbruksministern,
under det att socialministern tycks kunna få nästan vad han vill. När regeringen
år 1933 vid sidan av den ordinarie budgeten kom med sitt stora
välfärdsprogram, som närmast gick under »fonden för förlag till statsverket»,
ritade Dagens Nyheter upp herr Wigforss såsom ledande en get, och den
geten var ganska mager. Då sade en gammal aktad ledamot av statsutskottet:
»Dagens Nyheter tar fel. I år har herr Wigforss två getter. Han bär det
gamla bruksdjuret, som får så mycket, att det tar sig fram, och så har han
en ny get, som får ungefär vad den vill. Den skall förmodligen utställas.»
Jag tycker nog närmast, att jordbruksminister Pehrsson-Bramstorp får vara
tillsammans endast med den där gamla budgeten, som är satt på diet. Till
premielån har han i alla händelser fått en mycket måttlig summa. Egnahemsnämnderna
kunna icke lämna ut premielån ens i ganska trängande fall, exempelvis
när det gäller unga duktiga familjer, som ovillkorligen behöva bygga
hus på en tidigare icke bebyggd jordbrukslägenhet. Dessa ha för närvarande
icke möjlighet att bygga för en rimlig penning. De få en skuld, som de nästan
aldrig kunna komma ifrån. Vöre det icke bättre, om man kunde få vara
litet mera rundhänt mot sådana människor och ge dem ett större premielån, än
att taga till bostadsförbättringsbidragen så pass stora, som det här blir fråga
örn, och där man säkerligen, örn jag uppfattade socialministern rätt, avser att
vara betydligt mera rundhänt? Därmed vare icke sagt, att jag icke vill medverka
också till bostadsförbättringsbidragen.

Herr Persson i Stockholm talade om den otäcka privatkapitalismen, som
hade åstadkommit, att vi hade de högsta hyrorna i hela världen. Jag skulle
vilja be herr Persson i Stockholm att studera en del utlåtanden, som kommit
från statsutskottet i år, där det är fråga örn att staten skall åstadkomma
bostäder åt centrala torpedverkstadens folk och för flygpersonal. Vi ha byggt
bostäder åt de senare på Såtenäs, och vi skola också bygga på en del andra
platser. Jag hoppas, att herr Persson i Stockholm icke i detta fall anser att
staten begagnar privatkapitalistiska kalkyler, och ändå kommer man fram till
byggnadskostnader, som medföra, att bostäderna bli så pass dyra, att, örn
staten skulle få skälig förräntning på kapitalet, hyrorna skulle uppgå till
något sådant som 1,600 kronor för två rum och kök. Jag tycker, att det är
ett så pass lärorikt exempel, att vi skulle kunna lämna de där privatkapitalisterna
å sido.

Går jag sedan över till utskottets utlåtande i övrigt, skulle jag vilja säga,
att statsutskottet nog på ett bättre sätt än tidigare har försökt förstå läget
på byggnadsmarknaden och även sökt sätta sig in i hurudana förhållandena
kunna vara ute på landsbygden. Det är klart, att det finns en del uttalanden
från utskottets sida, som man skulle kunnat önska litet annorlunda. Jag
skall dock för min del erkänna, att i stort sett kan jag finna mig i det yttrande,
som utskottet gjort. Jag understryker emellertid, att resultatet av riksdagens
ställningstagande kommer att bero på hur man fullföljer detta i praktiken.
Det beror på om Kungl. Maj :t och de organ, som skola omhänderha
denna bostadssubvention tillämpa utskottets anvisningar på ett fast och
klokt sätt.

Först och främst skulle jag vilja säga, att man noga bör ge akt på hurudan
arbetstillgången eller bostadsbehovet är i olika landsändar, innan man börjar
använda dessa pengar. Det finns dock för närvarande orter, där det saknas
arbetskraft, som kan utföra, byggnadsarbeten. Där skall man icke bjuda ut
dessa pengar, utan i stället se till att man använder dem där de behövas.

Därutöver är det en rad problem i fråga om landsbygdens bostadsförhållan -

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

109

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion ni. m. (Forts.)
den, som man mäste söka komma till rätta med. Det gäller frågor, som både
herr Carlström och herr Olsson i Kullenbergstorp varit inne på, och som jag
därför icke behöver upprepa, särskilt som också jag tidigare vid ett tillfälle
här i kammaren ingående yttrat mig därom. Det gäller särskilt ackordssatserna
för byggarbeten på landsbygden, ackord, som icke alls äro lämpade
för. dess förhållanden utan medföra fullständigt orimliga resultat. För närvarande
pågå förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetare på byggnadsmarknaden.
Jag skall icke söka föregripa vad som där sker. Jag hoppas
emellertid, att de skola komma till en godtagbar uppgörelse. Jag vill dock
understryka, att för den händelse vi få en stagnation på detta område och
icke kunna få nödiga byggnadsarbeten utförda och ej heller på förhandlingsvägen
få rättelse på missförhållandena, hoppas jag, att Kungl. Majit skall
utveckla samma energi och samma kraft som visats på andra områden, där
det gällt att trygga vad man anser vara samhällsintresset. Det skulle vara
en stor överraskning, och jag tror, att det skulle uppväcka förvåning för att
icke säga missnöje, örn Kungl. Maj :t visade sig vara både svag och orkeslös,
när det gäller att komma till rätta med förhållandena på byggnadsmarknaden.

Häruti instämde herr Thorell.

Herr Hallsson i Skediga: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att
ingå närmare på de avtal och ersättningar för utförda arbeten, som diskuterats
här så mycket i kväll, utan för att framhålla, att vi beträffande landsbygdens
byggnader gå mot en försämring. Nybyggnader och underhåll av
för jordbruket nödvändiga byggnader få anstå. Nybyggnader i den omfattning,
som varit tidigare, förekomma icke. Vi leva således på ett tidigare kapital.
Jag skall här taga ett exempel, som är så talande för hur det ställer
sig på landsbygden. Vi ha inom det pastorat, jag tillhör, en prästgård, där
det måste byggas nytt. Vi ha anlitat en byggmästare för att räkna ut kostnaderna
för uppförande av en byggnad jämte uthus på den lilla prästgården,
som är 40 tunnland stor. Dessa byggnader skulle enligt byggmästarens beräkningar
i uppförande kosta 35,000 kronor. Så ha vi också en rätt bra loge
förut, så att med ^beräknande av den skulle man komma upp till ett belopp
av 40,000 kronor i b;yggnadskostnader. När ärendet sedan skulle avgöras av
boställsnämnden i Uppsala, ville den med stor tveksamhet gå med på att
några nybyggnader verkställdes. Då kvarstår emellertid frågan, hur man
skall göra med djuren. Arrendatorn kan icke bo kvar och ha kreaturen i de
hus, som nu finnas. Antingen får man försöka avyttra jorden eller också
försöka avdela jord åt andra, som skola arrendera den.

Det är inför sådana förhållanden, som vi stå där ute på landsbygden. Detta
är en sak, som samhället förr eller senare måste taga ställning till. Några
år kan det gå, så länge som husen stå, men vi veta, att till exempel för en
ladugårdsbyggnad är livslängden i bästa fall 60 år. Det är nämligen en träbyggnad.
Då förstår man, att det icke går att hur länge som helst låta byggnadsverksamheten
på landsbygden stå efter på sätt, som nu skor. Mången
kanske resonerar som så, att det går att betala för arbetet vad som fordras,
men staten har visat tydliga bevis på att det icke är möjligt. Det är icke
så många dagar sedan som riksdagen fick besluta örn försäljning av en gård
nere i Skåne, därvid det upplystes, att husen voro i så dåligt skick, att örn
staten skulle bygga upp denna gård, skulle det icke vara lönande, utan det
var bättre att sälja gården för det pris man fick. Sådant är läget i verkligheten.

Ilo

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Anslag till
länsnykterhetsnärrmderna
för budgetåret
Will 42.

Åtgärder för främjande av ökad bostadsproduktion m. m. (Forts.)

Jag skall icke gå in i vidare detaljer. Detta är icke en böndernas sak utan
en liela landets sak. Jordbrukare av i dag kunna nog nödtorftigt reda sig i
de bus, som finnas, men man kan också med eftertryck säga, att landsbygdens
pojkar icke komma att sitta som bönder på dessa förfallna och nedruttna
gårdar, utan dessa får samhället taga hand örn på något annat sätt. Läget
är i alla fall sådant i fråga örn jordbruksnäringens framtid. Jag får därför
i likhet med herr Skoglund i Doverstorp hoppas, att den fasta hand, som
man tidigare visat för att bevaka samhällsintresset, när det gällt andra frågor,
även skall komma till användning här. Ty det går i alla fall icke i
längden att alltför mycket låta vårt jordbruk betraktas som den där lilla pojken,
som nian kan ge hur mycket stryk som helst.

Herr talman! Jag har icke något yrkande, men jag har velat här framhålla,
att det icke i längden går att pressa landsbygden hur mycket som
helst, ty de ekonomiska lagarna taga i varje fall förr eller senare ut sin rätt.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr andre vice talmannen
gav till en början propositioner beträffande motionerna I: 80 och I: 233—236
samt II: 79 och II: 324—327, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan,
i vad anginge nämnda motioner, dels ock på bifall till samma mo tioner;

och blev utskottets hemställan i sagda delar av kammaren bifallen.

Härefter framställde herr andre vice talmannen propositioner i fråga örn
motionerna I: 232 och II: 322, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan,
i vad anginge dessa motioner, dels ock på bifall till sagda motioner;

och blev utskottets hemställan i angiven del av kammaren bifallen.

Vidare gav herr andre vice talmannen propositioner beträffande motionerna
I: 229 och II: 314, nämligen dels på bifall till utskottets hemställan, i vad
anginge nämnda motioner, dels ock på bifall till samma motioner; och blev
utskottets hemställan i denna del av kammaren bifallen.

På därå framställd proposition blev slutligen utskottets hemställan i övriga
delar av kammaren bifallen.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 194, i anledning av väckta motioner om anslag till hjälp till byggande
och restaurering av samlingslokaler m. m.;

nr 195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande
av en hovrättsbyggnad i Göteborg;

nr 196, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag till
kontrollstyrelsen m. m.; och

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra
huvudtiteln gjorda framställning örn anslag till ungdomsfängelsenämnden för
budgetåret 1941/42.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 18.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under femte huvudtiteln gjorda framställning om
anslag till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1941/42; och anförde därvid Herr

Hallberg: Herr talman! Man får vara statsutskottet tacksam för dess
välvilliga behandling av denna fråga örn anslag till länsnykterhetsnämnder -

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

Ill

Anslag till länsnykterhetsnämnderna för budgetåret 1941142. (Forts;)
na, fastän utskottet ansett sig böra pruta 1,000 kronor på det i år utgående
anslaget. Jag ber emellertid att få säga några ord med anledning av den
offentliga kritik, som riktats mot länsnykterhetsnämndernas verksamhet. Den
kritiken har i viss mån också kommit till uttryck i statsrevisorernas berättelse,
vilken jag emellertid icke har någon anledning att beröra. Man har till
och med gått så långt i dessa kritiska anmärkningar mot länsnykterhetsnämnderna
i ett par tidningar, att man ifrågasatt deras existensberättigande.
Det synes mig emellertid vara en rimlig önskan från deras håll, att de
få något längre tid på sig, innan domen fälles över dem. Det är ganska
naturligt, att en så ny organisation som länsnykterhetsnämnderna måste haft
det litet svårt i själva portföret. Det har också visat sig särskilt under det
sist gångna kalenderåret, att deras verksamhet blivit betydligt effektivare
och mera omfattande. Detta har bestyrkts av de samtal, jag haft med
vederbörande tjänsteman i socialstyrelsen, som närmast haft att handlägga
de ärenden, som länsnykterhetsnämnderna syssla med. Jag skall också här
för kammaren •— jag tror, att det har ett visst intresse — anföra ett litet
stickprov från en länsnykterhetsnämnds verksamhet under det senast gångna
året.

Det har visat sig — jag stödjer mig härvid på en rapport ifrån en länsnykterhetsnämnd
•—• att denna nämnd behandlat 12 alkoholistvårdsfall, som
nämnden tagit hand örn på framställning från den kommunala nykterhetsnämnden.
I ytterligare 13 alkoholvårdsfall har länsnykterhetsnämnden genom
sin ombudsman biträtt den kommunala nykterhetsnämnden med behandlingen
av dessa ärenden. I 15 fall har länsnykterhetsnämnden anmodat den
kommunala nykterhetsnämnden att vidtaga åtgärder. Den har vidare behandlat
9 anmälningar örn missförhållanden, när det gällt försäljning av pilsner,
och två av dessa fall ha föranlett åtal. Jag kan också såsom exempel —
jag skall sedan icke taga flera — nämna att denna nykterhetsnämnds ombudsman
förra året sände ut 605 skrivelser och expedierade 115 interurbana
samtal, berörande länsnykterhetsnämndens verksamhet. Härtill kommer sedan
den expedition, som ordföranden i nämnden utövar.

Det får, som sagt, räcka med det anförda stickprovet från länsnykterhetsnämndens
arbete. Jag är alldeles övertygad örn att det finns nämnder, som
presterat ett ännu större arbetsresultat än det jag här anfört. Jag vet, att
man under hand — det har jag hört berättas •—• i statsutskottet nämnt såsom
ett exempel, huru länsnykterhetsnämnden i ett län, eller rättare sagt två
län, som äro sammanslagna örn en ombudsman, uträttat ganska litet under
det gångna året, men jag tror icke, att man i det fallet kände till det rätta
förhållandet, nämligen att ombudsmannen i fråga under större delen av året
varit inkallad till militärtjänstgöring. Det har alltså varit särskilda omständigheter,
som föranlett, att arbetet i detta fall icke blivit så effektivt, som
det bort vara.

Herr talman! Jag har med dessa korta påpekanden blott velat framhålla,
att det är rimligt, att man låter länsnykterhetsnämnderna arbeta litet till,
och att man i sina kritiska anmärkningar på institutionen syftar till att underlätta
det många gånger svåra och delikata arbete, som länsnykterhetsnämnderna
ha att utföra. Jag är för min del övertygad örn att länsnykterhetsnämnderna
ha framtiden för sig och skola kunna uppvisa allt bättre arbetsresultat.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

112

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

§ 19.

Före drogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under kapitalbudgeten
gjorda framställning örn anslag till förlagskapital åt centraldepån för
blindas arbeten; och

nr 200, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar i fråga örn vissa anslag
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41, i vad angår femte
huvudtiteln.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 20.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1941/42;

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41;
och

nr 215, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1940/41 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.

§ 21.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till herr Eriksson i
Stockholm, som anförde: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att kammaren
ville besluta, att å morgondagens föredragningslista två gånger bordlagda
ärenden skola uppföras i följande ordning, nämligen: statsutskottets utlåtanden
nr 201—206, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 4, bankoutskottets
utlåtanden nr 70, 71, 74, 76 och 77, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 74—76, bevillningsutskottets betänkande nr 38, andra lagutskottets utlåtanden
nr 33 och 35, statsutskottets utlåtanden nr 207—212, bankoutskottets
utlåtanden nr 72, 73 och 75, första lagutskottets utlåtande nr 44, andra lagutskottets
utlåtanden nr 32 och 34 samt bevillningsutskottets betänkande
nr 39.

Jag hemställer tillika, att kammaren ville besluta, att de en gång bordlagda
ärendena skola uppföras efter de två gånger bordlagda ärendena.

Denna hemställan bifölls.

§ 22.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till oljelagringsanläggning
på Gotland;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till Sveriges geologiska undersökning;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kapitalinvestering
i fonden för låneunderstöd för bestridande av kostnaderna för vämpliktslån; nr

366, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående långtidstillägg
för vissa värnpliktiga;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lån till Aktiebolaget
svenska amerika linien;

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

Nr 41.

113

nr 388, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till Statens sjuksköterskeskola:
Utrustning; och

nr 389, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Medicinalstyrelsen:
Beredskapsorganisation för budgetåret 1941/42; samt

från bankoutskottet:

nr 356, angående ändrad lydelse av § 10 instruktionen för riksdagens revisorer
av stats-, banko- och riksgäldsverken;

nr 357, i anledning av väckt motion örn höjning av ersättningen till ledamöter
av allmänt kyrkomöte;

nr 358, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående dyrtidshjälp åt
vissa pensionärer vid av staten övertagna enskilda järnvägar jämte en i ämnet
väckt motion; och

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående framflyttning av
tiden för återställande av vissa svenska jordbrukskreditkassan tillhandahållna
statsobligationer.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 368, angående val av två riksdagens fullmäktige i riksbanken och suppleanter
för riksdagens fullmäktige i nämnda bank;

nr 369, angående val av ordförande och fullmäktige i riksgäldskontoret samt
suppleanter för fullmäktige i samma kontor; och

nr 382, angående val av riksdagens två ledamöter i styrelsen över riksdagsbiblioteket
jämte två suppleanter för dem.

Slutligen anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens
förordnanden:

nr 370, för herr Axel Amnér att vara fullmäktig i riksbanken;
nr 371, för ledamoten av riksdagens första kammare herr J. E. Björnsson att
vara fullmäktig i riksbanken;

nr 372, för bankrådet herr H. T. Magnusson att vara förste suppleant för
riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 373, för ledamoten av riksdagens första kammare herr J. F. Ekman att
vara andre suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 374, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr J. H. Bergvall
att vara tredje suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 375, för generaldirektören herr Anders Emanuel Örne att vara ordförande
i riksgäldskontoret;

nr 376, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Axel Albert Lindqvist
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 377, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Bo Henrik von
Stockenström att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 378, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Torsten Emanuel
Ström att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 379, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson
att vara förste suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 380, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Axel Wilhelm
Strand att vara andre suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;

nr 381, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gustav Hjalmar
Svensson att vara tredje suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret;_

nr 383, för ledamoten av riksdagen första kammare herr Knut Zakarias Petersson
att vara ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 4l.

114

Nr 41.

Fredagen den 20 juni 1941 e. m.

nr 384, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr F. F. Severin att
vara ledamot i styrelsen över riksdagsbiblioteket;

nr 385, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Per Johan Gustafsson
att vara suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse; samt

nr 386, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr O. S. Holmdahl
att vara suppleant för en av riksdagen utsedd ledamot i riksdagsbibliotekets
styrelse.

§ 23.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.41 på natten.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

412392