1941. Andra kammaren. Nr 37 (Riksdagens protokoll 1941:37)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Andra kammaren. Nr 37.

Onsdagen den 11 juni.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrivelse:

Till riksdagens andra kammare.

Undertecknad, som utsetts till landstingsdirektör i Västernorrlands läns
landsting, anhåller vördsamt få avsäga mig uppdraget att vara ledamot av
riksdagens andra kammare.

Stockholm den 11 juni 1941.

Helmer Molander.

Kammaren beslöt, med godkännande av den gjorda avsägelsen, att örn den
härigenom inom kammaren uppkomna ledigheten jämlikt § 28 riksdagsordningen
hos Konungen göra anmälan; och blev ett i sådant avseende på förhand
uppsatt skrivelseförslag, som nu upplästes, av kammaren godkänt.

§ 2.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på

interpellation.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, som anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna kammare, herr Persson i Undersvik, har
med kammarens tillstånd till mig riktat det spörsmålet, huruvida jag anser
vad som anförts i en skrivelse från styrelsen för Järvsö sockens stora skifteslag
i Gävleborgs län angående försäljning av samfälld mark värt beaktande
och örn jag anser det önskvärt och möjligt att genom lagändring, eller på
annat sätt, åstadkomma ett enklare och snabbare förfarande vid försäljning av
mark från samfällighet, däri kronan är delägare, samt huruvida i så fall kan
förväntas initiativ i det syftet.

Enligt 7 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter m. m.
gäller, att örn boställe eller annat allmänt hemman har del i samfälld äga,
vars avhändande beslutes i den ordning som eljest är stadgad i lagen, beslutet
ej må träda i verkställighet utan att tillstånd därtill för berörda hemman
lämnats i vederbörlig ordning. I skrivelse den 30 maj 1929, nr 242, har
riksdagen i fråga om sådan under domänstyrelsens förvaltning ställd fast
egendom, som icke vore anslagen för visst ändamål och ej heller av särskild
anledning borde bibehållas, medgivit, att efter Kungl. Maj:ts beprövande tills
vidare finge försäljas bl. a. andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet,
såframt andelen vid verkställd uppskattning funnes kunna betinga
en köpeskilling av högst 5,000 kronor, ävensom att, intill den 1 januari 1931,
efter Kungl. Maj:ts beprövande finge försäljas egendom eller del därav, så Andra

Tcammarens protokoll 1941. Nr 87. \

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

framt deri vore avsedd att användas till bildande av en eller flera egnahemslägenheter
eller till fullständigande av jordbruk enligt vissa av riksdagen antagna
grunder. Sistnämnda bemyndigande har sedermera efter hand och senast
genom riksdagens skrivelse den 15 februari innevarande år, nr 19, förlängts
för tiden till den 1 januari 1943. Riksdagen har vidare enligt skrivelse
den 15 februari innevarande år, nr 18, i anslutning till tidigare bemyndiganden
för tiden till den 1 juli 1942 medgivit, att då enligt 7 § i bysamfällighetslagen
beslut fattats örn avhändande utan ersättning av samfälld mark
eller rättighet, däri kronan äger del, Kungl. Majit må, utan riksdagens särskilda
hörande, för kronans räkning godkänna beslutet, såframt värdet av kronans
andel i samfälligheten prövas uppgå till högst ettusen kronor.

I förenämnda skrivelse från styrelsen för Järvsö sockens stora skifteslag, i
vilken styrelsen för Undersviks sockens stora skifteslag instämt, framhålles,
att nämnda bestämmelse i bysamfällighetslagen vållat praktiska olägenheter
särskilt när försäljning av ett större antal lägenheter skolat äga rum efter
hand. Olägenheterna ha bestyrkts genom vissa vid skrivelsen fogade bilagor.
Förslag framställdes därför i skrivelsen örn att begränsa tillämpligheten av
bestämmelsen till sådana fall, då kronans sammanlagda andel i den samfällighet,
som vore i fråga, uppginge till någon större del.

Då de i skrivelsen anförda synpunkterna syntes förtjänta av beaktande, har
den för yttrande remitterats till kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen
och egnahemsstyrelsen. När svar inkommit, skall frågan örn ändring
i lagen eller örn vidtagande av annan åtgärd, som kan befinnas önskvärd,
utan dröjsmål upptagas till övervägande.

Härefter yttrade

Herr Persson i Undersvik: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
få uttala ett vördsamt tack för svaret.

Orsaken till att jag interpellerat är, att jag från vederbörande, som insänt
denna skrivelse, fick en framställning örn att motionera i ärendet. Då emellertid
detta skedde först efter motionstidens utgång, föreslog jag vederbörande
att gå denna väg. I händelse jag väckt motion hade jag tänkt yrka på utredning,
och då nu svaret visar, att herr statsrådet ämnar ta under omprövning
de synpunkter, som framlagts, och redan igångsatt en dylik utredning,
är jag fullt tillfredsställd.

Jag vill tillägga bara en sak och det är, att efter interpellationen har från
flera kammarledamöter framhållits den anmärkningen, att frågan borde ha
upptagits i ett större sammanhang. Det har påpekats, att bolags deläganderätt
i allmänning i många fall medför stora svårigheter av samma art som
här har nämnts. Jag har bara velat erinra örn detta, för den händelse herr
statsrådet ville ta även den synpunkten under övervägande.

Jag ber att få tacka.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 3.

Vid nu skedd föredragning av den på bordet liggande motionen nr 337 av
herr Ericsson i Kinna m. fl. hänvisades motionen, i vad angick anslaget till
semesterlön m. m. för viss militär tjänstgöringstid, till statsutskottet och i
övrigt till behandling av lagutskott.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial, nr 15, med föranledande av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets utlåtande nr 14 i anledning
av väckta motioner örn upphävande av de vid 1936 års riksdag beslutade
skärpningarna av utskyldsstrecket såsom valbarhets- och behörighetsvillkor
till vissa kommunala förtroendeuppdrag.

I utlåtandet nr 14 i anledning av väckta motioner örn upphävande av de
vid 1936 års riksdag beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket såsom valbarhets-
och behörighetsvillkor till vissa kommunala förtroendeuppdrag hade
konstitutionsutskottet hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
ville anhålla örn skyndsam utredning av frågan örn sådan mildring av de
åren 1935 och 1936 beslutade skärpta valbarhets- och behörighetsvillkoren
för vissa kommunala förtroendeuppdrag, att den, som oförvållat, i följd av
arbetslöshet eller sjukdom eller av annan jämförlig orsak, kommit att häfta
för kommunalutskylder för något av de senaste tre åren, icke därigenom
diskvalificeras för sådana uppdrag, samt örn framläggande för riksdagen
av det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna vid behandlingen
av nämnda, utlåtande stannat uti olika beslut. Under det att
första kammaren bifallit utskottets berörda hemställan hade andra kammaren
med avslag å densamma bifallit den av herr Oscar Gottfrid Karlsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. I denna reservation hade
hemställts, att riksdagen för sin del ville antaga de där intagna förslagen
till lagar angående ändrad lydelse av 15 § lagen om kommunalstyrelse på
landet, 13 § lagen örn kommunalstyrelse i stad, 11 § lagen örn kommunalstyrelse
i Stockholm, 12 § lagen örn församlingsstyrelse, 8 § lagen örn församlingsstyrelse
i Stockholm, 8 § lagen örn skolstyrelse i vissa kommuner
samt 6 § lagen örn landsting, varigenom åsyftats ett upphävande av de åren
1935 och 1936 beslutade skärpningarna av utskyldsstrecket såsom valbarhets-
och behörighetsvillkor till vissa kommunala förtroendeuppdrag.

I anledning av vad sålunda förekommit hade utskottet till behandling förehaft
frågan örn sammanjämkning av den skiljaktighet, som alltså förelåge
mellan kamrarnas beslut.

Utskottet hemställde, att kamrarna, med frånträdande av sina förut fattade
beslut, ville besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om utredning
av frågan om mildring eller upphävande av de åren 1935 och 1936 beslutade
skärpningarna av utskyldsstrecket som valbarhets- och behörighetsvillkor för
vissa kommunala förtroendeuppdrag samt örn framläggande örn möjligt för
1942 års lagtima riksdag av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation utan angivet yrkande hade avgivits av herrar Holmström, Herlitz,
John Gustavson, Nolin och Hyling.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Nolin: Herr talman! Jag har jämte några andra av utskottets medlemmar
här avgivit en blank reservation.

Vi ha den uppfattningen, att, när kamrarna vid föregående behandling av
detta ärende stannat i olika beslut, ärendet bort förfalla och någon sammanjämkning
icke ^bort företagas av utskottet. Med anledning härav ber jag att få
yrka avslag på utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Hyling.

Kamrarnas
skiljaktiga
beslut beträffande
utskyldsstrecket

såsom valbarhets-
och
behörighetsvillkor
till
vissa kommunala
förtroendeuppdrag.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Fiss» frågor
rörande den
kommunala
indelningen.

Kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskyldsstrecket såsom valbarhetsoch
behörighetsvillkor till vissa kommunala förtroendeuppdrag. (Forts.)

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Det åligger ju varje utskott
att försöka sammanjämka, när kamrarna stannat i olika beslut i en fråga, och
utskottet har här gjort jag vill säga ett naturligt försök att åstadkomma en
dylik sammanjämkning.

När nu å ena sidan första kammaren bifallit utskottets hemställan och å
andra sidan andra kammaren för sin del beslutat ett upphävande av den förut
genomförda skärpningen av utskyldsstrecket, fann utskottet att det här kunde
vara en naturlig utväg att begära utredning örn antingen mildring av dessa
villkor eller också upphävande av desamma.

Jag anser mig ej behöva motivera det i någon vidare mån, herr talman, utan
yrkar kort och gott bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckta
motioner angående vissa frågor rörande den kommunala indelningen.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom riksdagen väckta till utskottet hänvisade motioner, nämligen dels
de likalydande motionerna nr 126 i första kammaren av herrar Verner Andersson
och Albert Andersson och nr 143 i andra kammaren av herr Pettersson
i Dahl to. fl., dels de ävenledes likalydande motionerna nr 165 i första
kammaren av herr Karl August Johanson och nr 210 i andra kammaren av
herr Lindberg i Umeå.

I motionerna I: 126 och II: 143 hade hemställts, »att riksdagen hos Kungl.
Maj :t anhåller om utredning och förslag, avseende att motverka och förhindra
en ur det helas synpunkt skadlig stympning av landsbygdens gamla kommunala
enheter genom frånskiljande av tätbebyggda delar för förening med närbelägna
städer eller samhällen».

Utskottet hemställde,

1) att motionerna 1:126 och II: 143 samt

2) att motionerna 1:165 och 11:210

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag kan inte komma till annan uppfattning
än att jag tycker, att konstitutionsutskottet i den här frågan har
behandlat den av mig och några andra kammarledamöter väckta motionen litet
snävt.

Vi hade ungefär samma frågor till behandling vid riksdagen 1939, fastän
de då voro litet mindre omfattande än nu. Det begärdes då att få ändrad kommunal
indelning i syfte att kunna åstadkomma större kommunala enheter.
Dessa motioner remitterades den gången till bland annat landskommunernas
förbund, och landskommunernas förbund tog upp det problem, som vi här i
år motionerat örn, nämligen tendensen att sönderslå kommunala enheter för
att inkorporera delar av dem med större enheter. När förhållandevis skattekraftiga
delar av en landskommun inkorporeras med en stad eller ett samhälle,
medverkar detta till att kommunen blir mindre bärkraftig. Det är detta som
vår motion tagit sikte på.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Vissa frågor rörande den kommunala indelningen. (Forts.)

Nu säger utskottet, att riksdagen förra gången begärde en utredning, och
utskottet hoppas, att denna utredning kommer till stånd inom en snar framtid
och att den tar upp även detta problem. Det är just denna framstöt, som
vi genom denna motion velat göra! Vi ha den uppfattningen, att ifall utskottet
har ungefär samma uppfattning som utskottet hade 1939 och som jag
inte kunnat finna att utskottet för sin del gått ifrån, så borde utskottet litet
mera positivt kunnat medverka till en undersökning av dessa förhållanden.
Jag anser, att utskottet för sin del kunnat tillstyrka bifall till motionen.

Jag ber, herr talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till vår motion.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Då jag väckte min motion hade jag
observerat, att två motioner i liknande ämne behandlats vid 1939 års riksdag
och att konstitutionsutskottet då tillstyrkt en utredning. Den ena av dessa
motioner syftade till framskapande av större och bärkraftigare kommunala
enheter och den andra till en lättnad för municipalsamhällenas skattebetalare
genom att deras vanliga kommunalskatt skulle lindras.

I min motion har jag framfört ett delvis annat spörsmål. Jag har nämligen
väckt frågan om kommunal bidragsskyldighet för reglering av tättbebyggda
områden inom landskommuner utan att dessa områden göras till municipalsamhällen
eller avskiljas och tilläggas städer. Jag finner emellertid nu, att
konstitutionsutskottet vid 1939 års riksdag i motiveringen för sitt utredningskrav
var inne på samma tankegång, något som jag däremot inte hade observerat,
då jag skrev min motion. Jag har inte annat än att uttala min tillfredsställelse
över att utskottet och riksdagen menat, att även detta spörsmål
bör utredas. Jag fruktar dock, att det kommer att ta en ganska lång tid innan
man får se några resultat, eftersom utskottet 1939 begärde en utredning
av mycket omfattande beskaffenhet, berörande bland annat hela den nuvarande
kommunala indelningens ändamålsenlighet. Det är en mycket stor fråga, som
man naturligtvis inte löser i en handvändning, och utredningen kommer säkert,
när den sätts i gång, att ta många år i anspråk. Under tiden kommer
den nuvarande utvecklingen att fortsätta, och den .är allt annat än lycklig.
Man stympar landskommunerna genom att beröva dem det ena området efter
det andra, och man pålägger städerna nya bördor. Man skapar municipalsamhällen
med ringa ekonomisk bärkraft och övervältrar betungande nya skattebördor
på deras invånare.

När jag skrev min motion var det ett sådant aktuellt fall i mitt eget län
jag närmast hade i tankarna. Umeå stad befann sig då i det läget att mot
sitt eget och mot landskommunens bestridande få med sig inkorporerade en
del områden, som landskommunen borde kunna tillfredsställande reglera med
måttliga ekonomiska insatser och nog också skulle ha gjort, örn den varit
skyldig att göra det. Faran för denna inkorporering är för tillfället avvärjd.
Man får nu ett municipalsamhälle i gräns med Umeå stad, och det blir de som
där bygga och bo som få bära den ganska betydande kostnaden alldeles ensamma.

Vi ha i Västerbotten ett municipalsamhälle, där man nu strävar efter att bli
köping. Kommunalskatten i kommunen är kr. 21:45 per skattekrona med
statsbidrag till skattelindring på kr. 4:10. Municipalsamhället har helt enkelt
inte råd att genomföra de i samhället nödvändiga regleringarna, och
därför vill man göra det till köping. Blir detta municipalsamhälle köping,
kommer kommunalskatten i den övriga kommunen att stiga med flera kronor.
Hade nu i detta fall kommunen i sin helhet haft skyldighet att hjälpa till

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Vissa frågor rörande den kommunala indelningen. (Forts.)
med att reglera sin egen kyrkoplats — naturligtvis med fullt beaktande av
att de som bo i municipalsamhället skola bära huvudparten av kostnaderna
— så skulle man sluppit stympa denna kommun.

Jag har, herr talman, inte något yrkande att framställa, då konstitutionsutskottet
ju i sak är enigt med mig, men jag vill uttala en önskan örn att när
den utredning utskottet 1939 begärde kommer till stånd, man då inom utredningen
inriktar sig på partiella lösningar och då i första hand på att få fram
sådana nya bestämmelser, att regleringar inom tättbebyggda områden inom
landskommuner kan ske utan inkorporering eller kommunala nybildningar och
utan att alltför mycket betunga de tättbebyggda områdenas invånare —
d. v. s. det som jag åsyftat med min motion.

Herr Hallén: Herr talman! Det är alldeles uppenbart, att den kommunala
indelning, som vi för närvarande ha i riket, i allra högst grad tarvar en grundlig
revision.

Vi veta ju allesammans, hur våra kommuner från början uppstått ■— ur den
samhällsbildning, som skapats kring sockenkyrkan, och där de stora färdevägarna,
skogarna och vattendragen och annat ha reglerat gränserna för kommunerna.
I våra dagar är det lika uppenbart, att både kommunikationsväsendets
omvandling och hela näringslivets utveckling i ett stort antal fall skapat
situationer, där de nuvarande kommunala gränserna äro svårbegripliga -och te
sig orimliga. Att en gränsreglering på dessa platser är av behovet påkallad,
tror jag alla äro ense örn.

Jag vill också framhålla, att vad de två ärade talarna här sagt är ju behjärtansvärda
synpunkter, som utskottet till fullo vill göra sig solidariskt med.
Men man kan ju inte rimligtvis begära, att vi skola ta upp vissa detaljer. Här
har herr Pettersson i Dahl med all rätt framhållit det beklagliga i att man
stympat kommuner,- och härpå har han kunnat anföra exempel från sin egen
landsända. Det är alldeles riktigt vad han har att säga, men det är otänkbart
att man bryter loss denna del av problemet från sitt större sammanhang. Det
måste behandlas i ett större, enhetligare sammanhang.

Det är också mycket riktigt, som det ofta klagas över, att vi ha vissa länsstyrelser
här i landet, som ha en outrotlig kärlek till municipalsamhällen och
som ibland kunna uppmana kommuner, även då de ställa sig ganska olustiga
till saken, att försöka bilda municipalsamhällen. Jag tror det är en lika olycklig
som numera onödig utveckling. I Stockholms län har man numera alldeles
slutat med det förfarandet, och det vore önskvärt örn särskilt vissa av våra
länsstyrelser inte voro så heta på gröten, när det gäller att stimulera framskapandet
av sådana nybildningar av municipalsamhällen.

Vi lia inom utskottet för närvarande inte kunnat göra annat än hänvisa till
riksdagens skrivelse av 1939, och jag slutar, herr talman, med att uttala den
varma förhoppningen att regeringen, trots allt annat som den har att ombestyra,
måtte så snart som möjligt sätta i gång denna utredning, som tar sikte
lika mycket på att skapa större kommunala enheter,, där det behövs, som att
överhuvud taget åstadkomma en rationellare uppdelning av de kommunala enheterna
i riket.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är naturligtvis av utomordentlig
vikt att man ordnar det så, att inte en sönderstyckning av bärkraftiga
eller relativt bärkraftiga kommuner sker på det sätt som är exemplifierat av
herr Lindberg i Umeå. Men det är minst lika viktigt att man observerar det

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Vissa frågor rörande den kommunala indelningen. (Forts.)
andra alternativet beträffande kommunal indelning, nämligen att man ordnar
det så, att de små, icke bärkraftiga kommunerna försvinna och läggas till andra
kommuner, så att det uppstår bärkraftiga kommuner.

Jag tänker inte minst på vårt folkskoleväsende. Det går inte att i längden
behålla och förbättra det, örn man inte får en annan kommunal indelning än
den man nu har.

Jag vill tillägga att jag hoppas, liksom utskottets värderade ordförande, att
Kungl. Maj:t tar på allvar den anvisning som utskottet lämnar i fråga örn
önskemålet att utredningen sättes i gång snarast.

I detta anförande instämde herr Wallentheim.

Herr Skoglund i Doverstorp: Herr talman! Jag skulle kunna instämma i
vad den siste ärade talaren sade örn nödvändigheten av att de små kommunerna
om möjligt föras samman till större kommunala enheter. Men detta är
nog lättare sagt än gjort. Man möter därvidlag ett motstånd, som icke är lätt
att övervinna. Vi kunna nog icke räkna med alltför snabba åtgärder till lösning
av den frågan. Jag finner det under sådana förhållanden så mycket mera
angeläget att, såsom motionärerna framhållit, man icke under tiden medverkar
till att bärkraftiga kommunala enheter splittras sönder till mindre. Ett viktigt
led däri är, att man icke i onödan påskyndar bildandet av municipalsamhällen,
något som oftast förr eller senare leder till sönderbrytning av kommunerna.

Jag begärde emellertid icke ordet, herr talman, endast för att instämma i de
synpunkter, som tidigare här framförts, utan för att rikta uppmärksamheten
på att det finns en väg att nå bättre förhållanden på detta område, som icke
är direkt beroende av en utredning och en rad nya bestämmelser. Den vägen
är, att Kungl. Majit och de myndigheter, som handha hithörande ärenden, beakta
de synpunkter som framförts i riksdagen, när de avgöra frågorna. Mitt
bestämda intryck är, att såväl kammarkollegium som andra myndigheter -—
och jag skulle tro även Kungl. Majit — under de sista åren börjat se dessa
problem på ett annat sätt än tidigare och godtagit lösningar, som äro ganska
förenliga med de synpunkter, som framlagts här i dag. Jag skulle alltså vilja
vädja till statsmakterna att de söka utnyttja de lagar, som redan finnas, pä
ett så förnuftigt och klokt sätt som möjligt, och beakta att nian icke utan alldeles
särskilda skäl skall bryta sönder bärkraftiga kommunala enheter.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav först propositioner
beträffande utskottets hemställan i punkten 1), nämligen dels på bifall till utskottets
berörda hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället till
motionerna 1:126 och 11:143; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

På därå framställd proposition blev härefter utskottets hemställan i punkten
2) av kammaren bifallen.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckt
motion om en förutsättningslös utredning rörande det proportionella valsystemets
inverkan på de politiska förhållandena inom vårt land m. m.; och blev
utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Vissa ändringar
i valordningen

beträffande
val till riksdagens
andra
kammare
m. m.

§ 7.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckta
motioner om vissa ändringar i valordningen beträffande val till riksdagens
andra kammare m. m.

Uti de likalydande, till konstitutionsutskottet hänvisade motionerna nr 128
i första kammaren av herr von Stochenström m. fl. och nr 165 i andra kammaren
av herr Mosesson m. fl. hade hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Majit anhålla örn utredning beträffande sådana ändringar i valordningen
för val till riksdagens andra kammare och till landstingen, att
en proportionellt riktigare och mer rättvis mandatfördelning mellan de olika
partigrupperna kommer till stånd, ävensom om framläggande för riksdagen
snarast möjligt av de förslag, vartill utredningen kan föranleda».

I förevarande utlåtande hade utskottet upptagit motionerna till behandling
endast i vad de avsåge valen till riksdagens andra kammare.

Utskottet hemställde, att motionerna, i vad de i förevarande utlåtande upptagits
till behandling, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr Källman i fråga örn motiveringen.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Mosesson: Herr talman! Jag råkade på grund av sjukdom vara förhindrad
att deltaga i behandlingen av föreliggande ärende i utskottet, och det
är fördenskull jag begär kammarens tillåtelse att få säga ett par ord. Med
talmannens tillstånd ber jag att också få andraga några exempel, som röra
nästa utlåtande, detta för att icke behöva upptaga kammarens tid med att senare
uppehålla mig vid saken.

Det är ju bekant för oss alla, att det spörsmål, som jag och några andra ledamöter
berört i de förevarande motionerna, så många gånger — och i olika sammanhang
— har varit uppe under debatt, att det egentligen icke är möjligt att
komma med något nytt. Men, herr talman, det förvånar mig i alla fall, att icke
de skäl, som anförts till förmån för en rättvisare uppdelning av de olika mandaten,
kunnat tränga djupare in hos de partier, som ha makten, än som skett.
Jag är dock tacksam för att några av riksdagens mest framskjutna ledamöter,
på samma gång redaktörer för socialdemokratiska partiets organ, lia givit uttryck
åt sin sympati. Den numera avlidne förste vice talmannen i första kammaren
yttrade också något förra gången ärendet behandlades, som jag och
mina medmotionärer skola bevara i tacksam hågkomst.

Vad är det nu saken gäller? Är det fråga örn att det är en del personer, som
äntligen vilja ha ett eller annat mandat för sitt parti, och som, då detta icke
beskäres dem, kverulera och bråka? Vad spelar det för roll, örn det är en eller
två eller tre mer av det eller det partiet i riksdagen, menar man. Herr talman!
Jag vet icke, huru de människor ute i länen känna det, som år efter år i tillsammans
något tusental komma och avgiva sina röster för ett visst program
och för vissa personer, när de på detta sätt fåfängt avlämna sina röster. Jag
förmodar, att var och en, som är underkastad detta bann, tycker, att det är
något deprimerande, och jag menar, att det väl också måste verka till skada
för den demokratiska åskådning, som dessa människor lia och vilja främja genom
sina röster. Vore det icke en gärd av rättvisa och billighet, att de icke fåfängt
år efter år behövde gå fram till valurnorna, utan finge sina röster sammanlagrade
med meningsfränders från andra orter? Vi veta ju icke, örn eller
huru länge vi få ha ett fritt fädernesland och få komma tillsammans och rådslå,
och då det ju finns en verklig lojalitet hos dessa människor, tycker jag,

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Vissa ändringar i valordningen beträffande val till riksdagens andra kammare
m. m. (Forts.)

att man borde växla in deras vilja, deras samhällssyn, med andras i syfte att
därmed främja allmänt väl.

Nu har man sagt — och det är riktigt: representationen kan ju icke vara
något självändamål, utan avsikten är ju, att man genom val till riksdagen
o. s. v. skall kunna få styrelser, som bli handlingskraftiga nog. Man Ilar fördenskull
menat enligt min mening med rätta, att det icke kan vara något samhällsintresse,
att det blir en addition av alla möjliga — örn jag får använda
uttrycket —- små juntor eller klickar här oell där i landet, så att de skulle
kunna få någon representant i riksdagen. Däremot är det angeläget, att ur de
valdas kår, ur riksdagen, en handlingskraftig regering eller en upplyst och
konsekvent opposition kan utgå. Vi ha därför i motionen sagt, att vi äro villiga
att låta en utredning avgöra, huru stor en korporation av på vanligt sätt
valda skall vara för att någon form av tilläggsmandat skall kunna komma
till stånd, eller hur man annars skall ordna det. Vi ha sålunda icke krävt, att
det hela skall gå till på det eller det sättet, utan vi vilja medverka till att man
på vilket förnuftigt sätt som helst söker genomföra en ändring.

Med talmannens tillåtelse ber jag att få utvidga vad jag nu sagt rörande
riksdagen till att gälla våra landsting. I en valkrets var det ju för några år
sedan så, att ett parti med 12,900 röster fick nio landstingsmän, medan ett
parti på mellan 7,000'' och 8,000 röster icke fick någon enda landstingsman.
Jag tycker, att när det förhåller sig på det sättet, är det icke riktigt att bara
vifta bort saken och säga, att det är bra som det är. Jag hörde i min ungdom
en historia om en prästskjuts, som stjälpte på vägen till kyrkan. Hela sällskapet
hamnade i diket. Prosten råkade komma att ligga ovanpå de andra, och
när de klagade, sade han: »Det är icke så farligt; ligg bara stilla, så är ingeri
fara å färde!» Ja, nu hör jag och mina medmotionärer till dem, som tycka att
det icke är bra som det är, och fördenskull ha vi ännu en gång velat ge uttryck
för vad vi anse vara rätt och billigt.

Som jag nämnde i början av mitt anförande, var jag sjuk vid behandlingen
av ärendet i utskottet och kunde därför icke deltaga då. Jag skall icke heller
nu ställa något yrkande, ty det bleve blott en demonstration, herr talman, men
jag har velat framföra mina synpunkter i hopp om att saken dock på något
håll kan falla i god jord.

Herr Nilsson i Norrlångträsk: Herr talman! Då jag i utskottet deltagit i
behandlingen av ärendet och där även röstat för bifall till motionen, ber jag
att få meddela kammaren, att jag av en beklaglig anledning icke hann få
med en reservation, innan utlåtandet redan förelåg i tryck. Jag beklagar detta
förhållande och ville bara nu lämna den upplysningen, att det var meningen,
att en reservation skulle ha fogats till utskottets utlåtande.

Jag skall icke närmare gå in i sak utan nöjer mig med att instämma i vad
herr Mosesson redan sagt angående det berättigade i ett tillstyrkande av motionen.
Jag hade tänkt yrka bifall till densamma, men eftersom herr Mosesson
icke gjort det, låter jag bero vid den upplysning, som jag här velat lämna.

Herr Hallén: Herr talman! Herr Mosessons historia om prästskjutsen har
dragits många gånger förut här i riksdagen. Den kommer gärna i sammanhang
med tilläggsmandaten. Herr Mosesson säger, att det måste kännas deprimerande
för dem som rösta i en valkrets gång efter annan, när deras röster
bli bortkastade och när de icke få något mandat. De tycka icke, att det vore
för mycket, att de kunde få rösterna, sorn herr Mosesson uttrycker det, »sam -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Vissa ändringar i valordningen beträffande val till riksdagens andra kammare
m. m. (Forts.)

manlagrade» — jag antecknade uttrycket ■—- med meningsfränders röster från
andra valkretsar.

Vi lia diskuterat frågan så många år i riksdagen, att det väl icke finns några
nya argument att komma med. Jag vill bara säga, att det behöver icke
nödvändigtvis höra till demokratiens väsen, att man skall lia en folkrepresentation
så beskaffad, att den i minsta lilla detalj är en fotografisk avspegling
av varje tänkbar åskådning i samhället. Här har man på frisinnat håll ibland
menat, att om det från hela riket såsom en valkrets kunde räknas ihop tillräckligt
antal för att en meningsriktning skulle få åtminstone ett mandat, vore det
försvarligt. Senare har man släppt denna ståndpunkt och vissa år menat, att
en sådan hopräkning av sammanlagrade röster icke skulle tillåtas, örn icke
åskådningen i fråga hade ett eller två mandat förut. Men även örn man går
på den linjen, kan det uppstå underliga situationer. Låt oss tänka oss, att en
viss åskådning i en valkrets får ett mandat. Sedan får den intet mandat på
något annat håll i hela landet, men den kan uppvisa små grupper på låt oss
säga 25 å 30 personer i varje kommun. Slår man ihop deras röster, kommer
man upp till kanske 75,000 ä 100,000 röster, och det räcker till några mandat.
Man kan då fråga sig: är det meningen, att sådana små grupper, som i sina
bygder icke kunna påverka opinionen eller den sociala utvecklingen, därför att
de äro så numerärt betydelselösa, till allt pris i världen skola plocka ihop sina
siffror över hela riket och på detta sätt bli representerade i riksdagen? Att
detta skulle vara ett exempel på större rättvisa och effektivitet, när det gäller
den demokratiska representationen, kan åtminstone diskuteras, och riksdagen
har ju ständigt avvisat den synpunkten. Jag vill påpeka, att också de frisinnade
representanterna själva i utskottet nu icke lia funnit skäl reservera sig,
utan det föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mosesson: Herr talman! De ledamöter, som skulle ha reserverat sig,
ha ju genom herr Nilsson förklarat, hur det kommer sig, att någon reservation
icke blev avgiven. Jag tycker därför, att utskottets ordförande icke borde
taga upp den saken och göra gällande, att motionärerna icke ens ha stöd
av sina egna.

Yi äro eniga därom, att vi hålla på demokratien, men jag har aldrig trott,
att med demokrati skulle förstås något kvantitativt. Men det synes vara på
det sättet, och jag förstår icke, att herr Hallén nu vill göra gällande, att vi
försökt först på den ena linjen och sedan på den andra. Vad iskall man göra,
herr Hallén för att få igenom vad man finner vara rätt och billigt i detta
avseende? Man tager upp de argument, som den härskande majoriteten kommer
med, man erkänner dem i den mån man kan och försöker så en annan väg
för att nå, örn icke lika mycket av rättvisa som man skulle få, örn man följt
den linje, som man först beträtt, men ändå något. Vad man än kommer med,
mötes man med påståendet, att den vägen icke är framkomlig. Det finns någonting,
som heter »de obotfärdigas förhinder», och jag är ledsen att få sätta
den rubriken på de argument, som vi här mötts av.

Herr Nilsson i Norrlångträsk: Herr talman! Jag tror knappast det finns
någon i denna kammare som icke erkänner, att valsystemet, sådant det nu
praktiseras, icke är rättvist, men man kanske gör gällande att tidsläget nu
icke är lämpligt att vidtaga någon förändring. Mig förefaller det egendomligt,
att tidsläget kan vara sådant, att man icke kan genomföra en rättvis och rättfärdig
reform av valsättet. Ett tidsläge kan väl aldrig vara sådant, att icke

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Vissa ändringar i valordningen beträffande val till riksdagens andra kammare
m. m. (Forts.)

det som är rätt skall hävdas. Det var den uppfattningen, som jag även sökte
göra gällande i utskottet. Jag skulle lia önskat, att vi hade haft en reservation
för att bättre kunna utnyttja möjligheten att närmare gå in på sakfrågan.
Men nu vill jag icke göra det. Jag vill bara tillägga detta till vad jag förut
bär sagt.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Det är obestridligt att vårt
proportionella valsystem är behäftat med brister, och att det icke är i allo fullt
tillfredsställande. Rent principiellt skulle man ju kunna önska sig ett mera
rättvist efter röststyrkorna anpassat utslag av valuppslutningen än. vad. nu
ofta blir fallet. Men vi få ju lov att konstatera, att en blott matematisk rättvisa
i detta fall kan även vara förenad med ganska stora olägenheter och nackdelar,
som man ingalunda kan bortse ifrån. Av utskottets ärade ordförande
nämndes partisplittringen såsom en av dessa ofrånkomliga följder, örn det blir
fråga örn att skapa en nyordning för att få den fulla matematiska rättvisa,
som man här önskar. Vi lia ju sett avskräckande exempel pa denna partisplittring
i andra länder, som jag knappast tror, att det kan vara eftersträvansvärt
för vårt land att apa efter. Man har nu i utskottet lanserat tanken att endast
partier, som visat så pass mycken livskraft, att de ha med nuvarande ordning
förvärvat sig ett visst antal mandat -— man har till och med sträckt sig så
långt som till talet tio i detta hänseende — skulle få, del av denna nyordning.
Men örn man skulle införa ett system efter dessa linjer, blir det ju ändå ej
den fulla rättvisa, som man syftar till. Man står fortfarande på samma punkt
som nu och även om man möjligtvis har åstadkommit en viss förbättring blir
det i alla händelser ingen full rättvisa ändå.

Det är förenat med mycket stora svårigheter att kunna komma till någon
ordning som kan tillfredsställa alla önskemål. Även örn det kunde vara värt
en undersökning och en utredning, vilket jag för min del ingalunda vill bestrida,
vill jag ändå ifrågasätta, örn det under nuvarande tidsläge_ kan vara så
alldeles av behovet påkallat, att någonting dylikt sker. Vi leva i alla händelser
under så säregna tidsförhållanden, även rent parlamentariskt sett, mot vad
fallet varit förut, att jag icke tycker, att en utredning kan vara så av behovet
påkallad, som den tilläventyrs kan ha varit tillförne. Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Igelboda: Herr talman! Jag hade knappast tänkt, att det
skulle bli någon debatt i denna fråga vid årets riksdag. Utskottet har nämligen
avstått från att framföra några argument mot motionärernas ståndpunkt
och nöjt sig med att endast hänvisa till det nuvarande tidsläget, som knappast
kan inbjuda till ett allvarligt övervägande av några mera vittgående förändringar
av vårt nuvarande representationssystem. Detta har ju också framhållits
av utskottets ärade vice ordförande. Då emellertid i debatten återigen
framförts detta krav på en rättvisare fördelning av mandaten såväl^i andra
kammaren som också i landstingen, vill jag också för min del säga några ord
rörande denna rättvisa.

Jag kan nämligen icke erkänna, att en fullt proportionell fördelning av
mandaten mellan de olika partierna är den enda rättvisa, som man bör eftersträva
i ett valsystem. Vår riksdag är ju en representation för de olika bygderna,
beträffande andra kammaren särskilt markerat genom länen såsom valkretsar,
varigenom ju kammaren utgör en representation för de olika länen.
Motsvarande gäller ju också landstingen, där de olika bygderna äro representerade
av sina ombud. Om man skulle gå in för ett system med tilläggsman -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Vissa ändringar i valordningen beträffande val till riksdagens andra kammare
m. m. (Forts.)

dat, kunde det mycket väl tänkas, att en viss bygd icke blir representerad av
något ombud från sin egen bygd utan från någon helt annan. Se vi på frågornas
behandling, såväl här inom riksdagen som kanske i ännu högre grad inom
landstingen, måste vi ju konstatera, att de allra flesta frågor som här behandlas,
liksom de frågor som behandlas i landstingen, avgöras icke efter partilinjer
utan efter helt andra intressen och ofta efter ortsintressen. Det kan
därför vara fullt motiverat att, lika väl som man talar om en rättvis fördelning
av mandaten mellan partierna, man också talar örn en rättvis fördelning
av mandaten mellan de olika bygderna. Jag tror, att det finns nog så goda
skäl för att hävda den meningen, att de olika landsdelarna böra vara representerade
av ombud från sina egna bygder.

Beträffande landstingen, så kan jag för att slippa att återkomma till den
frågan framhålla, att det finns ju den möjligheten för landstingen, örn de
önska att få en bättre proportionell fördelning av mandaten mellan partierna, att
utvidga de nuvarande valkretsarna. Där behövs ingen lagändring. Det finns
en ganska vid marginal, som icke är utnyttjad av landstingen, för förstorande
av valkretsarna. Först sedan det visat sig föreligga några starkare önskemål
från de olika länen, att dessa valkretsar förstoras utöver vad som nu är tillåtet,
anser jag, att man bör taga upp den frågan till prövning.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr^ andre vice talmannen Österström: Herr talman! Det är ett pär ord
som från olika håll fällts i debatten från dem vilka företräda utskottsmajoritetens
ståndpunkt, som jag skall be att få säga något örn. Den siste ärade
talaren anför, att det i nuvarande tidsläge skulle vara i hög grad olämpligt
att ge sin anslutning till det yrkande som motionen innehåller, vilket även
gjorts gällande av herr vice ordföranden i konstitutionsutskottet. Det är ju
klart, att man kan ha olika inställning till vad som är lämpligt eller icke.
men för egen del skulle jag närmast vara benägen att säga, att ur min synpunkt
just den nuvarande tidpunkten förefaller vara alldeles särskilt lämpad
för att lidelsefritt och lugnt penetrera de här framförda yrkandena. Örn det
någonsin skulle vara lämpligt att man går ett sådant problem in på livet, är
det väl vid en sådan tidpunkt, då partierna samverka, då den nationella enigheten
är mera markerad än någonsin, och då denna enighet också kommer till
uttryck i ett arbete med glänsande positiva resultat. Jag har litet svårt att
föreställa mig, att det skulle kunna vara någon tidpunkt, som, i lika hög grad
som den som nu ligger inom räckhåll och den som vi nu röra oss inom, är lämplig
för att taga upp ett sådant utredningsarbete.

Jag skulle också vilja fästa uppmärksamheten på att livet är starkare än
alla herrarnas teorier. Enbart den omständigheten att vi i detta land vid valen,
trots att vi lia den proportionella metoden, arbeta med ett rikt utvecklat och
förgrenat kartellsystem, som -—- det behöver jag icke säga — har många olägenheter
och som ju på alla håll skapar en betydande irritation, visar emellertid,
att här pressa sig de faktiska förhållandena fram oemotståndligt för att
med otympliga medel skipa den rättvisa, som medborgarna finna naturlig,
men som valsystemet icke kan giva. Vore det icke skäl i att en liten smula
ägna mera uppmärksamhet åt den saken, än vad som har fallit motståndarna
till motionen in att göra. År efter år ha vi haft dessa kartellföreteelser. Det
har ständigt varit debatt örn dem och det med all rätt, därför att de representera
otvivelaktigt mycket som kan diskuteras. Själva faktum att de förekomma
och att man icke kan komma ifrån dem under nuvarande förhållanden pekar
emellertid på en ofullkomlighet i vårt proportionella valsystem, som med -

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Vissa ändringar• i valordningen beträffande val till riksdagens andra kammare
m. m. (Forts.)

borgarna själva få ersätta med organisatoriska åtgärder, vilka äro allt annat
än idealiska.

De exempel på vådorna av att gå motionärerna till mötes, som utskottets
ärade ordförande kraftigare än någon annan har anfört, när lian drog konsekvenserna
av den tankegång som är motionens och pekade på vad det i värsta
fall skulle kunna leda till, att vandra denna väg i fall man tänkte tanken ut,
äro naturligtvis skrämmande, och det är icke fråga örn annat än att det är
ett skäl som man måste ägna den allvarligaste uppmärksamhet, när frågan
slutligen tages upp. Men saken ställer sig väl onekligen en smula annorlunda
och mindre farlig och mindre avskräckande, i fall man nöjer sig med att söka
på ett lämpligt sätt få bort de uppenbara orättvisorna i stort som för var och
en klart framträda vid varje val. Det är väl icke alldeles nödvändigt att
tänka tanken ut på det sätt som den ärade utskottsordföranden gjorde, även
örn jag medger, att det ligger mycket nära till hands att göra det, om man vill
till varje pris göra invändningar mot motionen.

Det är ju här endast fråga örn en utredning. Vad man begär från vårt håll
är ett klarläggande av hela problemet med ledning av de erfarenheter som man
har om valmetodens verkningar, sedan denna fråga i form av en proposition
på sin tid var föremål för riksdagens prövning. Jag är den förste att säga,
att man kan hålla på vilket valsystem som helst, majoritetsval i enmansvalkretsar
eller proportionella val -— man kan tänka sig en kombination av båda
valsätten, som jag tror man har försökt sig på i något land — det enda som
är absolut orimligt är att hålla på ett system, som icke ens följer sin egen
princip, och det är vad man kan säga för närvarande karakteriserar den proportionella
valmetoden, såsom vi ha utformat den och tillämpa den. Det är
icke möjligt att komma till någon annan ståndpunkt än den, att den proportionella
valmetod vi ha icke ens är en valordning i anslutning till den princip
som ligger till grund för metodens utformande. Det är verkligen på tiden, att
man ser till att få detta problem genomdiskuterat. Det är möjligt, att saken
är olöslig — det vet jag icke, och därom vågar jag icke hysa någon bestämd
uppfattning — men jag kan icke hjälpa, att jag tycker, att herr Mosesson har
rätt, då han talar om de obotfärdigas förhinder, när man icke ens vill gå med
på en utredning, ett klarläggande, en allmän diskussion, en penetrering, som
gör att vi kunna komma ifrån frågan på ena eller andra sättet.

Herr talman! Ingen har yrkat bifall till motionen. Jag anser emellertid
saken vara av den principiella vikt att jag nödgas göra det.

I detta anförande instämde herr Carlström, fröken Hesselgren samt herrar
Nilson i Eskilstuna, Boman, Barnekow, Johnsson i Kastanjegård, Ericsson i
Åtvidaberg, Svensson i Ljungskile, Hilding och Malmborg.

Herr Vougt: Herr talman! Jag föranleddes begära ordet av ett yttrande,
som nyss fälldes av herr Mosesson, nämligen när han antydde, att det inom det
parti jag tillhör skulle finnas meningsfränder till den uppfattning han för fram
i sin motion. Eftersom herr Mosesson och jag talade örn denna sak redan innan
motionen väcktes, kan det kanske vara befogat att jag anger på vilket
ståndpunktstagande från min sida som herr Mosesson bygger.

Det förhåller sig så att jag i den tidning, där jag skriver, tagit ställning till
den här saken men icke på det sättet att jag anser det överhuvud taget nyttigt
och överhuvud taget lönande att jaga efter någon proportionell rättvisa. Den
ståndpunkt jag intar är fastmera den att, örn det visar sig inom en demokrati
att de olika partierna arbeta väl tillsammans och det finns en stark uppfattning

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Vissa ändringar i valordningen beträffande val till riksdagens andra kammare
m. m. (Forts.)

att ett parti icke kommer till sin rätt på grund av valsystemet, då bör detta
prövas. Men det bör framförallt prövas därest man samtidigt skulle kunna röja
undan en annan utväxt på vår demokrati, som jag anser ha varit till ganska
stor skada för vår demokratiska utveckling, nämligen kartellbildningen mellan
partierna. Jag har inte närmast tänkt mig som möjlig att genomföra en sådan
tankegång, som angavs av herr Hallén, nämligen att om ett parti har ett
mandat i en krets, skulle dess överskottsröster ute i landet kunna slås ihop till ett
eller flera nya mandat. Jag har närmast tänkt mig, att örn ett parti erövrar exempelvis
20 mandat, skulle partiet få utnyttja sina tilläggsröster ute i landet. Denna
ganska högt satta spärr tycks den riktning, som herr Mosesson företräder,
icke ha velat acceptera. Detta har varit min ståndpunkt, och jag anser fortfarande,
att detta är en fråga, som naturligtvis måste diskuteras i samband med
alla de problem, som hänga samman med vår demokrati och dess sätt att verka.

Nu har konstitutionsutskottet funnit att tidpunkten icke är lämpad att ta
upp frågan. Konstitutionsutskottet har emellertid, såvitt jag kan förstå, skrivit
mycket välvilligt i själva saken. Jag kan därför icke förstå varför herr andre
vice talmannen anser det lämpligt att gå längre än motionärerna och tillspetsa
saken genom att yrka bifall till motionen. För min del, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hällgren: Herr talman! Konstitutionsutskottets yrkande örn avslagpå
motionerna är faktiskt dikterat av samma uppfattning, som kommit till synes
när riksdagen tidigare behandlat liknande motioner icke bara från folkpartihåll
utan även från andra mindre partier, som ansett, att deras representation
i riksdagen borde utökas.

Det nya i dessa motioner är att man vill försöka monopolisera de genom nyordningen
tillkomna tilläggsmandaten för vissa partier. Jag är ganska tveksam,
örn detta kan innebära någon sorts mera proportionell rättvisa. Den valordning
vi nu tillämpa har dock verkat därhän att antalet partier i riksdagen
minskat med två stycken. Det är väl ingen som känner ånger över att utvecklingen
gått på det sättet.

Att motiveringen i dessa bägge utlåtanden blivit olika tror jag, såvitt nu utlåtandet
nr 18 angår, beror därpå att det finns så många stjärnor vid utskottsledamöternas
namn, och att utskottsminoriteten således tydligen fått fram en
del av sina önskemål i motiveringen. Det är här vi ha att söka anledningen
till vad herr andre vice talmannen yttrade om utskottets åsikt, att frågan i
nuvarande »tidsläge» icke bör tagas upp till utredning. När utskottsmajoriteten
vid voteringen om avslag till eller bifall på motionerna gick in för den förra
ståndpunkten, baserades detta ställningstagande på samma synpunkter, som
riksdagen flerfaldiga gånger tidigare uttalat, när riksdagen behandlat liknande
motioner.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Jag fäste mig vid
den siste ärade talarens yttrande, att den proportionella valmetoden dock redan
minskat antalet riksdagspartier med två stycken och att det — örn jag fattade
honom rätt — väl knappast kunde finnas någon som förmenade annat än att det
vore ganska lyckligt, örn utvecklingen finge fortgå på samma sätt.

Ja, en, sådan synpunkt kan ju vara naturlig för herr Hällgren och hans vänner,
men det kan ju tänkas att det finns andra här i riksdagen, som stå en
aning skrämda inför denna utveckling hän mot enpartisystemet.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Vissa ändringar i valordningen beträffande val till riksdagens andra kammare
m. m. (Forts.)

till de i ämnet väckta motionerna i nu förevarande del; ock blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ B.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckta motioner örn
vissa ändringar i valordningen beträffande val till landstingen m. m.; samt

statsutskottets utlåtande, nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till försvarsväsendets rullföringsnämnd.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 152, i anledning av Kungl. Majros
proposition angående anslag för viss hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänst
inkallades familjer; och anförde därvid:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman! Jag har begärt ordet för att i
samband med behandlingen av frågan örn viss hjälpverksamhet för de till
militärtjänst inkallades familjer påvisa det beklagliga i, att en statsunderstödd
välgörenhetsverksamhet överhuvud taget skall behöva ifrågakomma.

När vapenföra män av olika åldrar ryckas från sina hem och sitt arbete till
försvarsberedskap, böra de naturligtvis åtnjuta en sådan krigsmannalön, att
deras anhöriga kunna hålla sin levnadsstandard vid en för arbetarhem vanlig
nivå, utan att välgörenhet skall behöva ifrågakomma. Nu är det i stället
så, att ersättningen utgår huvudsakligast som understöd efter »behovsprövning».
De inkallades anförvanter bli faktiskt understödstagare, skilda
från fattigvårdsklientelet endast därigenom att deras hjälpbehov prövas av
familjebidragsnämnderna i stället för av fattigvårdsstyrelserna.

I fattigvårdslagen finns föreskrivet, att de som i följd av ålderdom, sjukdom,
lyte eller bristande kropps- eller själskrafter äro i behov av hjälp, skola
ha det understöd och den vård, som är erforderlig. Detta har tolkats så, att
med erforderlig vård och hjälp avses inte endast sådant understöd, att de
hjälpbehövande endast nätt och jämnt hållas över svältgränsen utan det skall
i stället tolkas så, att de erhålla »vad som i allmänhet å den ort, där understödet
gives, anses erforderligt för livsuppehället». Till sådant underhåll hör
då kläder, särskilt närande föda vid sjukdom o. s. v.

De inkallade äro i fråga örn sin lagliga rätt till understöd genom familjebidragsnämndema
faktiskt i en sämre ställning än fattigvårdstagarna, ty
trots vad man kallar »behovsprövning» är läget för dessa ändock sådant,
att rikskommittén anför: »Familjebidragsnämnderna kunna icke reglera och
avhjälpa uppkommande klädesbekymmer hos de inkallades familjer — ett
behov, som blir allt mer och mer trängande ju längre beredskapen fortfar.
Ej heller förmå nämnderna meddela extra bidrag vid behov av särskilt närande
föda på grund av sjukdom inom familjekretsen m. m.» Detta uttalande
utgör ju egentligen en förkrossande dom över den politik som föres gentemot
de män, av vilka man väntar, att de skola vara beredda offra liv och blod
för landets frihet.

Kikskornmlitén har haft till uppgift att lämna hjälp till landsflyktiga, till
Finlands folk, som lider under följderna av ett olyckligt krig, och åt Norges
folk, som underkuvats av en imperialistisk stormakt. Men så har riks -

Anslag för
visa hjälpverksamhet

till förmån
för de till
militärtjänst
inkallades
familjer.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag för viss hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänst inkallades
familjer. (Forts.)

kommittén en fjärde kategori hjälpbehövande att tänka på vid utövandet av
sin välgörenhet, en kategori som man vill jämställa med de förut nämnda,
nämligen de svenska soldaternas och matrosernas hustrur och barn. Deras
hjälpbehov konkurrerar alltså med flyktingars och av krigets och interventionens
olyckor drabbade människors.

Ett sådant tillstånd skulle vara försvarligt om vårt land sedan lång tid
tillbaka befunnit sig i krig, i kamp för sin frihet. Men nu inträffar det i ett
land, där det råder fred och en sannskyldig högkonjunktur för företagarna
och för deni, som åtnjuta arbetsfri inkomst. I stället för att medge laglig rätt
till skälig lön åt de inkallade anordnar man, på sätt som påminner örn rena
marknadsgyckel, välgörenhetsinsamlingar för de inkallade och deras familjer.
Mynten ha skramlat i mjölkflaskor på gator och torg. Rikskomrnittén samlar
in avlagda kläder, som välbärgat folk icke längre ha användning för.
Man läser i tidningarna om att en välgörare inköpt en gammal uttjänt tjur,
som^skall slaktas och köttet fördelas bland de inkallades anhöriga.

Så få de inkallades hemmavarande ställa sig i kön, som allmosetagare, bedja
örn att få en slant eller ett stycke av det, som rika människor skänkt av sitt
överflöd, för att få kläder på barnen och mat åt sjuka anhöriga. De makthavare,
som införa en sådan ordning, ha icke rätt att brösta sig över någon
försvarsvilja. De handla enligt min mening oansvarigt mot vad vårt folks
verkliga intressen kräva.

Nu ha tydligen de rika tröttnat på att utöva välgörenhet mot de inkallades
familjer i samma utsträckning som tidigare, och nu skall staten träda till
icke för att göra välgörenhet obehövlig bland de inkallade utan för att själv
utöva sådan. 3 miljoner kronor skola anslås för arbetsmarknadskommissionens
verksamhet efter rikskommitténs gamla, godtyckliga former. En fattigvårdstagare
kan klaga ända till kammarrätten, örn han vägras erforderlig hjälp,
men över den hjälpverksamhet bland inkallades familjer, som nu skall bedrivas
med statens pengar, får ingen klaga, enligt departementschefens direktiv,
som lyder: »Beslut i bidragsärende som nu avses bör icke kunna dragas under
vare sig arbetsmarknadskommissionens eller annan myndighets prövning.»

Jag kan, herr talman, inte ställa något yrkande, ty det yrkande jag skulle
önska ^framföra kan inte ställas under proposition. Men vi kommunister
skola återkomma var gång frågan örn de inkallades avlöning eller familjebidragens
storlek kommer att behandlas för att kräva en krigsmannalön, så
avvägd, att soldaterna och matroserna kunna fullgöra sin tjänst utan att
ständigt behöva irriteras av tanken på dem därhemma, som nu ibland visserligen
hyllas i tal och sång på känt sätt, men som dess emellan förödmjukas
genom att utsättas för s. k. »behovsprövning» och genom att hänvisas till
nådegåvor, nådegåvor som icke ändra karaktär därför att det nu är statens
pengar som skola utdelas.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag har vid detta utskottsutlåtande
fogat en blank reservation. Jag vill med anledning härav först deklarera,
att jag icke alls är motståndare till att man försöker hjälpa de sämst ställda av
dessa inkallades familjer. Jag är tvärtom av den uppfattningen, att samhället
bör göra så mycket som möjligt för att hjälpa dem.

Det är emellertid i fråga om formerna för denna verksamhet som jag icke
kan vara ense med utskottet. Den form man tänkt sig för denna statliga verksamhet
är den, att de tre miljoner kronor, som utskottet här föreslår riksdagen
att anslå, skola handhavas av landshövdingarna i länen och i Stockholm av
överståthållaren att efter fri prövning utdelas till sådana som äro behövande.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag för viss hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänst inkallades
familjer. (Forts.)

Man följer här det system, som förut tillämpats av den s. k. rikskommittén,
vilken haft om hand frivilligt insamlade medel till hjälp åt värnpliktigas familjer.
Så länge de medel, som rikskommittén hade örn hand, voro frivilligt insamlade,
hade staten naturligtvis ingenting att säga till örn deras fördelning.
Men när nu staten skall träda in som anslagsgivare med denna summa, undrar
jag örn det icke vore lämpligt, att det uppdroges vissa linjer efter vilka medlen
skola utanordnas. Enligt det förslag som här föreligger skola de som sagt utdelas
av dessa män, landshövdingarna och överståthållaren, efter fri prövning.
Och ingen klagan får ske. Det blir med andra ord vissa handpengar, som dessa
myndighetspersoner få att röra sig med. Enligt det föreliggande förslaget är
det också meningen, att Kungl. Majit skall få en fickpeng på 150,000 kronor,
att utdelas efter gottfinnande. Jag anser nu för min del, att detta system utan
regler vid sidan av de anordningar, som staten i övrigt ansett nödiga för hjälp
åt inkallade, är i viss grad betänkligt. Vi ha ju redan tidigare antagit förordningar
örn familjebidrag till de utkallade. Vi ha också antagit en förordning
örn vissa s. k. värnpliktslån för att de mest behövande skola kunna få hjälp.
Jag tycker, att örn man nu anser, att dessa inkallade behöva mera hjälp, så bör
man också dra upp vissa riktlinjer för denna ytterligare hjälpverksamhet. Jag
är nämligen rädd för att det kommer att bli mycket svårt att förutse de konsekvenser,
som en verksamhet, upplagd efter detta system, kan föra med sig i det
långa loppet.

Med hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna skulle jag därför helst vilja
yrka avslag på det hela. Då jag emellertid anser, att det är meningslöst att
framställa ett sådant yrkande, ber jag i stället att till herr statsrådet Sköld få
hemställa, att han ville påverka arbetsmarknadskommissionen, som ju har denna
verksamhet under sin uppsikt, att med det snaraste söka utforma vissa riktlinjer,
som dessa personer skola ha att följa vid sitt anslagsbeviljande så att det
hela icke kommer att gå på samma lösa boliner som hittills varit fallet. Det är
klart att det är ganska bra, örn man kan ge hjälp åt dessa, som äro i stort behov
därav, men erfarenheten har visat, att den verksamhet som hittills bedrivits
icke alltid har bisträckt sådana, som varit i stort behov av hjälp. Tvärtom har
man nog i vissa fall förnummit, att personer, som varit i mindre behov av hjälp,
fått sådana här bidrag, under det att andra, som varit i mera trängande behov
av hjälp, icke kunna få någon sådan. Detta talar enligt min mening för att det
bör finnas vissa regler efter vilka dessa bidrag skola utanordnas. Jag ber som
sagt, att herr statsrådet Sköld ville beakta dessa av mig nu framförda önskemål.

Herr Törnkvist: Herr talman! Det är ju här fråga örn att det allmänna
skulle överta en verksamhet, som håller på att ramla sönder i enskildas händer.
Om anledningen till den bedrövliga utgången av denna verksamhet rent
organisatoriskt sett går det ju också många historier.

Jag förstår nu för min del mycket val, att statsrådet funnit att stora olägenheter
skulle kunna uppstå, därest staten icke har möjlighet att kunna
hjälpa ekonomiskt särskilt hårt pressade familjer med andra medel än dom,
som nu stå till buds. Till den siste ärade talaren skulle jag vilja säga, att
det dock icke är nödvändigt att man byråkratiserar allting. Det är alldeles
uppenbart att här finnas vissa regler. Örn herr Hansson i Rubbestad läser utskottets
uttalande och sammanställer det med vad akten i övrigt innehåller,
skall han finna, att det ges regler, som i huvudsak gå ut på att famil,jebidragsnämnderna
skola göra själva framställningarna, men att besluten — ty sådana
måste ju fattas av någon — skola fattas av landshövdingarna i länen och av

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 37. 2

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag för viss hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänst inkallades
familjer. (Forts.)

överståthållaren i Stockholm. Det är uppenbarligen till fördel att det finns
någon apparat, så att man ej sätter stopp för eller dämpar utbetalningarna.
Som vi ju alla veta är avsikten den, att överflyttningen av detta anslag för
detta speciella önskemål skall gälla allenast ett år. Örn under detta år några
olägenheter skulle yppa sig, är det ju lätt för nästkommande riksdag att rätta
till det hela. Vi skola ju bygga på erfarenhet, och för närvarande har det
icke synts utskottet föreligga några speciella farhågor med avseende å ändamålet
och användningen av detta anslag. Vi lia ju icke den erfarenheten, att
folk, som är i svårigheter och trångmål, brukar få mera än som av vederbörande
myndighet bedömes som ett minimibehov. Någon oro har sålunda icke
kunnat framkallas inom utskottet. Vi ha funnit, att själva överflyttningen
är motiverad av att det annars, när nu rikskommittén upphör med denna del av
sin verksamhet, skulle kunna uppstå en tillfällig brist på medel, som befunnits
vara lämpliga att ha tillgång till för att kunna möta de anspråk på hjälpverksamhet,
som betingas av speciella ekonomiska förhållanden.

Jag tillåter mig, herr talman, trots att intet yrkande örn avslag såvitt jag
kunnat höra föreligger, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!
Det skulle aldrig falla mig in att vilja förklara, att vårt system för ersättning
åt de inkallades familjer för den bortfallna inkomsten är bra. Det är
det inte.

Jag vill endast fästa uppmärksamheten på vilka oerhörda svårigheter man möter
på detta område. Här inkallas folk ifrån skilda samhällsklasser och ifrån
hela landet, de ryckas bort från sin förutvarande naturliga sysselsättning och
förlora sina inkomster. Att få till stånd ett system för ersättning för dessa bortfallna
inkomster, som medför, att varje familj ekonomiskt kan ha det som
förut eller att det icke kan förekomma fall, då de erhållna bidragen äro för
låga, ligger icke i mänsklig förmåga. Ett sådant system kommer man nog
icke att någonstans i världen kunna skapa. För min del har jag redan förut i
riksdagen förklarat, att jag är beredd att taga upp denna fråga till en ny
granskning i hela dess vidd, och jag har en förhoppning, att vi väl så småningom
skola kunna komma fram till någonting, som är bättre än det nuvarande
systemet.

Jag vill emellertid till försvar för detta system säga, att vi i detta fall rört
oss på ett för oss alldeles nytt område. Det har här icke funnits några förarbeten
eller erfarenheter att bygga på. Man får förstå, att det icke utan
vidare går att klara detta invecklade spörsmål, som är invecklat både med
hänsyn till hur man skall kunna fylla det verkliga behovet och med
hänsyn till den synnerligen stora apparat, som måste till för att systemet
skall kunna fungera något så när tillfredsställande. Jag vill därför understryka,
att hur man än gör kommer det att finnas fall, där den enkla billigheten
kräver att staten träder till. Dessa fall äro emellertid så säregna, så
skilda från allt som är vanligt, att det är hopplöst att tänka sig att tillämpa
riktlinjer eller grunder för verksamheten. Vill man verkligen på detta område
göra någonting som blir till nytta, då skall man ha modet att våga överlämna
åt landshövdingarna att utan bindande riktlinjer ingripa i förekommande fall,
och det är just det, som i denna proposition föreslås. Därför vill jag endast
för min del säga, att jag icke kommer att tillmötesgå herr Hansson i Rubbestad
med att ge några förhållningsregler åt arbetsmarknadskommissionen för
verksamhetens bedrivande. Jag anser, att den enda motiveringen för detta anslag
är att det skall kunna användas utan riktlinjer. Skall det vara förenat

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag för viss hjälpverksamhet till förmån för de till militärtjänst inkallades
familjer. (Forts.)

med riktlinjer, är denna sak icke till någon nytta. Då vore det lika bra att
den inte genomfördes.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag måste beklaga, att kerr
statsrådet så bestämt tar avstånd från att försöka få vissa riktlinjer till
stånd för denna verksamhets bedrivande. Jag vill i detta sammanhang endast
erinra örn hur det förhöll sig med moderskapshjälnen, då denna från början
utanordnades. Även i det fallet gick man in för att den skulle utgå under
fria former, och man räknade med att kunna klara den med två miljoner kronor
per år. Detta belopp har nu ökats flerdubbelt, och man blev tvungen
att i socialstyrelsen upprätta vissa normer för att hämma anslagsutgivningen.
Jag tror därför, att herr statsrådet gjorde klokt i att redan från början försöka
slå in på en linje, som medger uppdragande av vissa normer.

Herr Törnkvist: Herr talman! Jag vill allenast rikta uppmärksamheten
på att detta anslag är ett reservationsanslag, som icke får överskridas.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Med anledning av
vad herr Hansson i Rubbestad sade om moderskapshjälpen, ber jag att få
fästa hans och övriga kammarledamöters uppmärksamhet på att den ursprungliga
kalkylen på vad moderskapshjälpen skulle kosta var baserad på helt
andra grunder än det beslut, som riksdagen och statsmakterna sedan fattade.

.Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 10.

Föredrog-os vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av viss
haverikostnad ;

nr 154, i anledning av vissa av Kungl. Majit gjorda framställningar angående
anslag till statlig lagerhållning m. m.; och

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till lån till främjande av användningen av inhemskt
motorbränsle m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Därvid anförde:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Statsutskottets här föreliggande
utlåtande behandlar Kungl. Maj:ts proposition rörande vårt lands förseende
med vedbränsle under nästkommande säsong. Kungl. Majit har i stort sett
följt det förslag, som bränslekommissionen framlagt och som syftar till att
åstadkomma en vedavverkning på upp till 35—40 miljoner kubikmeter.

Man har på grund av över ett års erfarenhet möjlighet att kunna överblicka
och bedöma den situation, isom nu föreligger. Man kan då säga, att vedanskaffningen
hittilldags har lyckats över förväntan. Det har gällt att fylla icke blott

Anslag till
statliga åtgärder
för
tryggande av
vedproduktionen
m. m.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduhtionen m. m.

(Forts.)

det behov, som ursprungligen var beräknat, utan därutöver det behov av bränsle.
som uppstått på grund av att kolimporten inte kunnat hållas uppe i beräknad
omfattning. I detta avseende har utvecklingen även medfört, att till
drivande av motorfordon åtgått avsevärda massor av vedbränsle.

Trots detta ha landets skogsägare i stort sett lyckats fullgöra den dem åliggande
leveransplikten, många gånger under ganska svåra betingelser. Jag tänker
närmast på dem, vilkas skogar äro belägna på avsevärt avstånd ifrån de
stora konsumtionsorterna. Det prisläge, som varit rådande, har nämligen under
vissa förhållanden och på mera avlägsna orter inte varit tillfredsställande
och icke medgivit skogsägarna att kunna erhålla någorlunda rimlig ersättning
för det förefintliga rotvärdet, under det att man i andra trakter av vårt land,
belägna i närheten av konsumtionsorten, för att fylla behovet nödgats tillgripa
sådana virkeskvantiteter, som ha större värde och som egentligen inte voro
avsedda eller lämpliga för vedbränsle.

I en med anledning av denna proposition väckt motion har undertecknad
jämte några medmotionärer tillåtit sig att peka på detta förhållande och fästa
uppmärksamheten på att den gällande prissättningen på den avverkade veden
inte varit i allo tillfredsställande. Vi ha pekat på att det vore möjligt
att genom vidtagande av vissa åtgärder för att underlätta transporterna kunna
få fram bränsle från längre bort belägna trakter och således kunna spara
skogar, som inte voro avsedda eller lämpade för avverkning till vedbränsle.
Utskottet har ju ställt sig ganska välvilligt till denna framställning. Utskottet
säger nämligen i ''sitt utlåtande, att »utskottet förutsätter, att bränslekommissionen
redan har sin uppmärksamhet riktad på de i motionerna berörda
spörsmålen. Utskottet vill här allenast framhålla, att det synes utskottet självfallet,
att områden med högvärdigt skogsbestånd icke bliva föremål för avverkning
för bränsleändamål, därest det visar sig möjligt att tillgodose bränslebehovet
genom veduttag från sådana delar av landet, där gallringsbar skog
förefinnes.» Det faktiska förhållandet i dag torde vara, att veduttagen i vissa
trakter närmast konsumtionsorten redan ha framskridit så långt, att man fått
gå över till de bättre sortimenten. Det är därför nödvändigt, att man vid planläggningen
av avverkningen för nästa bränslesä>song vidtager lämpliga åtgärder
för att framforsla vedbränsle från orter, där det knappast är ekonomiskt
lönande under normala förhållanden att skaffa fram sådant bränsle. Vi ha
ännu oerhörda reserver gallringsvirke på dessa områden, och även örn sådana
åtgärder skulle medföra, att man behövde biträda med fraktbidrag eller på
annat sätt söka stimulera avverkningen på dessa längre bort belägna orter,
tror jag, att man skulle göra vårt land en ganska stor tjänst genom att vidtaga
sådana åtgärder.

De statliga organen ha under de gångna bränslesäsongerna haft betydlig
hjälp av skogsägareföreningarna — jag vågar säga, att staten inte hade lyckats
att genomföra denna avsevärda avverkning och distribution utan hjälp
av dessa föreningar. Vissa åtgärder ha ju också företagits för att underlätta
skogsägareföreningarnas verksamhet. En följd av dessa föreningars verksamhet
har emellertid blivit, att föreningarna —• åtminstone i de områden, där
överskott av vedbränsle funnits — många gånger fått dragas med ganska stora
svårigheter. Redan de lånemöjligheter, som staten ställt till vedavverkarnas
förfogande, pålägga föreningarna vissa arbetskrävande och påkostande
uppgifter, bland annat för distribueringen av dessa lån. En förenkling av
villkoren för dessa lån, som herr statsrådet även ställt i utsikt, skulle
betyda ganska mycket. Men då därtill kommer, att våra skogsägareföreningar
i regel fått ta hand örn avverkningsöverskottet — detta överskott

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedyroduktionen m. m.

(Forts.)

som skall distribueras till längre bort belägna orter — ha skogsägareföreningarna
kommit i ett sämre läge än den privata vedliandeln, som
passat på att fylla behovet inom de närmast belägna konsumtionsorterna. Följden
av detta har blivit, att skogsägareföreningarna i många fall nödgats lämna
sina medlemmar betydligt lägre likvider än vad den privata vedhandeln har
kunnat lämna. Jag skulle vilja fästa herr statsrådets uppmärksamhet på detta
förhållande och hemställer till herr statsrådet att såväl söka förenkla det låneförfarande,
som''nu tillämpas -— örn möjligheter därtill finnas, och jag tror att
så är fallet •— som se till, att våra skogsägareföreningar, därest de i de längre
bort från konsumtionsorterna belägna trakterna nödgas ta hand örn och framföra
överskottet till konsumtionsorterna, måtte erhålla kompensation för dessa
åtgärder.

Jag sade nyss, att vårt lands förseende med bränsle har lyckats ganska bra.
På grundval av den kännedom jag har om hur detta har tillgått och med tanke
på de praktiska förhållanden som varit rådande, ber jag att få ge uttryck
åt den uppfattningen, att våra skogsägare och skogsägareföreningar på ett
alldeles ypperligt sätt fyllt dem åliggande skyldigheter. För att så skall
kunna ske även i fortsättningen fordras emellertid, att statsmakterna ha förståelse
för det verkliga läget. Yi ha nu tagit ut så pass stora kvantiteter ur
våra skogar, att vi endast med största svårighet kunna åstadkomma bränsle
utan att gå längre bort från konsumtionsorterna. Man bör emellertid ta vederbörlig
hänsyn härtill, när det gäller att fastställa priserna. Det är ju så, att
avverkningskostnaderna på vissa platser, exempelvis i Norrland, ligga betydligt
högre än i vissa andra delar av landet, men det fastställda garantipriset,
och även normalpriset, ligger betydligt lägre än vad det gör närmare konsumtionscentra.
Följden har blivit, att det i dessa trakter knappast finnes något
rotvärde kvar. Yi ha därför i vår motion fäst uppmärksamheten på att vi anse
det viktigt, att ett lika högt garantipris fastställes för hela landet. Garantipriset
är ju avsett att täcka skogsägarnas omkostnader. Genom att fastställa
ett för hela landet lika garantipris skulle dessa kostnader bli mera rättvist
fördelade.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande i denna fråga än om bifall till
utskottets förslag. Jag skulle emellertid vilja göra den hemställan till herr
statsrådet, att vid utformandet av villkoren för nästa års bränsleförsörjning
hänsyn måtte tagas till de synpunkter, jag här framfört.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Vigelsbo och Hansson i Skediga.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Den föregående ärade talaren vidrörde
en del av de svårigheter, som äro för handen vid bränsleregleringen, och
förordade vissa åtgärder, som skulle medverka till att avlägsna dessa svårigheter.
Jag är i likhet med honom på det klara med att man när det gäller virkesuttagen
får vara försiktig och försöka tillse, att dessa bli förlagda till sådana
områden, där de göra den största nyttan ur skogsvårdssynpunkt, och att
man inte alltför hårt beskattar de bättre bestånden. Det är emellertid självfallet,
att örn man måste få fram mycket stora mängder bränsle, får man så att
säga skrapa ihop det på det håll där det står att få. Därtill kommer, att det ur
transportsynpunkt och liven av andra orsaker är mycket angeläget att få fram
ved till platser, från vilka transporterna inte äro alltför långa. Detta har ju
även varit en orsak till att garantipriserna ha varit så olika. Emellertid ha —
sedan motionen skrevs, förmodar jag — vissa justeringar vidtagits just när -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

det gällt garantipriset, oell dessa gå i den riktning, som den ärade talaren
önskade.

I fråga om skogsägareföreningarna vill jag passa på tillfället att uttala min
tillfredsställelse med och min tacksamhet för att skogsägareföreningarna på ett
så intresserat sätt som varit fallet ha medverkat vid ordnandet av vår bränsleförsörjning.
Det är alldeles riktigt, att de ha lagt ned ett gott och osjälviskt
arbete, vilket jag hoppas att de skola göra även i fortsättningen. Av ett meningsutbyte
i första kammaren tycktes det framgå, att man från skogsägarehåll
skulle anse, att skogsägareföreningarna inte vore tillräckligt väl behandlade.
Jag vet egentligen inte, vad man i det fallet skulle syfta på. Jag vill för
min del säga, att vi från statens sida äro ytterst angelägna örn att söka behandla
dem väl och att få deras medverkan. Jag har mycket goda förhoppningar
örn att-de underhandlingar, som nu pågå mellan bränslekommissionen och
skogsägareföreningarna, skola leda till ett resultat, som är tillfredsställande
för båda parterna.

Det har uttalats klagomål över att normalpriserna icke hållits i praktiken, att
överpris betalats o. s. v., och även att jobberi med ved förekommit. Jag beklagar,
att det hela inte i allo har fungerat som man hade tänkt sig. Huvudsakligaste
orsaken härtill torde väl vara, att behovet av ved varit större än vad man
räknat med. Det uppstod ju stopp i importen under ganska lång tid, vidare
var vintern strängare än vanligt, och produktionen inom industrien har haft
större omfattning än vad man räknade med, när bränsleplanen för det innevarande
bränsleåret gjordes upp. Detta har medfört, att en viss knapphet på
bränsle förelegat och att priserna haft benägenhet att stiga över den nivå, som
man kalkylerat med. När man klagar på att åtal icke väckts för överträdelse''
av normalprisförordningen, skall man icke glömma bort, att bestämmelserna
i denna äro utformade så, att själva begreppet normalpris är ett riktpris och icke
något fixerat pris, som det är belagt med straff i vanlig mening att överskrida,
d. v. s. förenat med böter och dylikt. Örn någon tar ett oberättigat pris, som
anses överskrida normalpriset, är det strängaste straff han kan åläggas atf
återbetala vad han tagit för mycket. Det är klart, att det icke är så lätt att
åstadkomma någon effektiv övervakning av bestämmelsernas efterlevnad, då
konstruktionen av påföljden vid ett överträdande av normalpriserna är av sådan
art. När nu emellertid den nya prisregleringslagen kommer att sättas i
kraft, vilket sker inom de närmaste dagarna, har man fått ett effektivare medel
att få ett bättre grepp örn det hela och större utsikter att kunna motverka
överträdelse av prisbestämmelserna.

Jag vill uttrycka den förhoppningen, att det genom en samfälld strävan från''
alla de parter, det här gäller, skogsägarna, bränslekommissionen och bränsleförbrukarna,
att följa de linjer, som syfta till att skapa tillräcklig bränsleförsörjning
till rimligt pris, skall vara möjligt att få det hela att i fortsättningen
fungera efter uppgjord plan. Utan en dylik samfälld vilja från olika håll kommer
detta att bli svårare. Vi ha grundförutsättningarna för att det skall lyckas;
vi ha en vedmängd, som jag hoppas skall uppgå till ungefär 35 miljoner
kubikmeter den 1 juli. Vi ha denna kvantitet utkörd från skogarna så när som
på 10 miljoner kubikmeter. Då skulle det vara möjligt att genom en forcering
av transporterna få fram ved i så god tid, att man kunde slippa sådana störningar,
som — det vill jag inte förneka — ha förekommit under det gångna
bränsleåret.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag är i stort sett tillfredsställd
med det yttrande, som herr statsrådet avgivit i denna fråga. Jag hoppas få tyda

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. nn.

(Forts.)

detta yttrande så, att herr statsrådet kommer att beakta de framställningar
från skogsägarnas sida, som kunna anses vara berättigade.

Det är emellertid en sak, som jag inte kan underlåta att i dag påpeka. Det
förhåller sig ju så, att avverkningskostnaderna sedan den ökade bränsleanskaffningen
under hösten 1939 påbörjades betydligt hava stegrats. Framställningar
ha gjorts till regeringen -— jag vet också, att de i viss mån understöds
av bränslekommissionen — att normalpriserna skulle i någon mån höjas för att
kompensera dessa ökade avverkningskostnader. Detta har man emellertid inte
velat gå med på. Följden har blivit, att skogsägarna för närvarande ha ett''
mindre rotnetto på sin skog än när denna avverkning började. Jag skulle därför
vilja rikta en vördsam hemställan till herr statsrådet att medverka till en
sådan prissättning, att skogsägarna finge ut samma rotnetto för sin ved sorn''
för något år tillbaka.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Jag skall be att med tacksamhet
få notera herr statsrådets erkännande av skogsägarnas insatser, då _ det
gällt vedregleringen under det tidsläge, som rått sedan denna reglering började
tillämpas.

Jag vill emellertid fästa herr statsrådets uppmärksamhet på att skogsägareföreningarnas
möjligheter att fortsätta sin verksamhet förminskas praktiskt
taget varje vecka som går på grund av att de — med nu gällande praxis åtminstone
■— berövas sina möjligheter att förvärva den ved, som de behöva för
att kunna upprätthålla den nödvändiga kontrollen över marknaden. Det har
sagts av en skogsägare, som är föreningsföreståndare och jägmästare i ett län,
som producerar rätt betydande vedmängder, att det för närvarande inte är mer
än en tredjedel av hela vedproduktionen, som försäljes till normalpriser, medan
resten försäljes till högre priser. Skogsägareföreningarna köpa ved till normalpriser
och sälja till gällande priser, men när de berövas möjligheten att köpa
ved, berövas de också möjligheten att försälja ved.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på en annan omständighet.
Vedhandlarna ha ju fått begära vissa rättigheter för att bedriva sin
rörelse. Det har emellertid visat sig, att sådana vedhandlare, som jobbat med
ved och bötfällts för överträdelser av lagen, likväl fått behålla sina rättigheter
att utöva vedhandel. De fortsätta — efter vad jag kan förstå både med bränslekommissionens
och priskontrollnämndens välsignelse ■— sina jobberier och tjäna
pengar därpå, under det att skogsägareföreningarna, som tillämpa de lagliga
bestämmelser, som utfärdats för vedmarknaden,. allt mer och mer berövas
möjligheten att fullgöra de förpliktelser, pörn åligga dem.

Jag har, herr talman, ansett mig böra påtala dessa förhållanden.

Herr statsrådet Domö: Herr talman! Det förhåller sig ju pa det sättet, att
nya organisationsformer för vedhandeln för närvarande äro under genomförande.
Jag skall inte uppehålla tiden med att redogöra för dessa, men de° syfta
till att i långt högre grad än som varit möjligt under föregående^ år få vedhandeln
under kontroll och att söka komma fram till sådana förhållanden på
vedhandelns område, att nu påtalade svårigheter icke vidare skulle behöva råda.
Min förhoppning är, att man nu med fast och bestämd hand skall kunna komma
till rätta med de missförhållanden, som man förut inte lyckats bemästra med
de bestämmelser, som varit gällande.

Herr Porsson i Falla: Herr talman! Det viktigaste i detta avseende är naturligtvis,
att tillräckligt med bränsle kan anskaffas och transporteras till kon -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m m

(Jb orts.)

sumtionsorterna, så att landets vedförsörjning verkligen blir tryggad så långt
det går. Vad priserna beträffar är det givetvis önskvärt, att de prisnormer,
som äro satta, upprätthållas. Jag tror emellertid, att påståendet att normerna
inte skulle följas inte är generellt riktigt. Det kan tänkas, att så skett inom
något begränsat område, den saken känner jag inte närmare till. Men kunna
kontrollåtgärder vidtagas för att upprätthålla den enhetlighet i prisläget, som
ju är eftersträvansvärd och varom statsrådet Domö nyss talade, är det naturligtvis
tacknämligt. Jag hoppas dock, att regeringen inte skall tillmötesgå
de fran. visst håll framförda önskemålen örn åvägabringandet av något slags
försäljningsmonopol. Det skulle vara ganska olyckligt just med hänsyn till
nödvän dig1 att nu fa fram sa mycket ved som möjligt. Erfarenheten visar,

såvitt jag förstår, att skapandet av ett monopol inte bidrager till att öka produktionen
av den vara, man vill ha fram. Jag är tvärtom övertygad örn, att
ett monopol endast skulle försvåra landets vedförsörjning i nuvarande läge.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag skall be att få spinna vidare
på samma tråd som den siste ärade talaren. Han var inne på den fråga,
som man nog gör sig litet var här i landet, nämligen huruvida vi kunna motse
vintern med förtröstan i fråga örn bränslesituationen. Läget blir säkerligen
allvarligare för varje dag som går. Man tror, att det hugges så och så mycket
brännved, men i själva verket är man alltför optimistisk. Jag tror att det är
riktigt, som herr Persson i Falla sade, att många draga sig för att forcera
huggningen med hänsyn till det osäkra läget. Men i många fall är nog återhållsamheten
beroende pa att det inte finns tillräckligt med arbetskraft. Många
skogsägare ha anmält till arbetslöshetskommittéerna och arbetsförmedlingarna,
att de äro i behov av arbetskraft, men det är på många orter praktiskt taget
omöjligt att få några huggare till de priser, som nu äro avtalade. Åtminstone
i min hemtrakt är det vanliga priset för huggning av brännved 3 kronor per
kubikmeter och för huggning av kolved 45 öre per klyp, kors eller res. Men
det är inte manga, herr talman, som kunna få veden huggen för detta pris. Den
som inte betalar 3 kronor 50 öre för brännveden och 55 öre för kolveden får
inte mycket ved huggen. Detta gäller i varje fall de delar av Dalarna, som
jag representerar. Hos alla skogsägare finns en önskan och strävan att få så
mycket ved som möjligt huggen. Man undrar emellertid nu, örn staten skall
komma och lägga sin tunga hand på det hela med en mängd byråkratiska anordningar,
som försvara produktionen. Särskilt de små skogsägarna äro mycket
ängsliga för den saken. Det är därför av vikt, att frågan handlägges på
ett sa smidigt sätt, att man får förtroende för statsmakterna.

Jag är överens med dem som framhållit, att vi böra söka hålla bränslepriserna
inom rimliga gränser. Det är väl en allmän strävan att hålla priserna så
möjligt. . Men vi böra inte ga så långt, att vi hämma produktionen, ty
da blir den sista villan värre än den förstå. Det är alltså mycket viktigt, att vi
föra en sådan prispolitik, att bränsleförsörjningen i landet tillgodoses.

+i^jerr .^>ersso.rl ^ Jualia var inne på en viktig sak, nämligen önskvärdheten av
att det inte blir några monopoltendenser, som skulle i viss mån hämma vedproduktionen
och kanske även fördyra veduppköpen för en del av konsumenterna,
framfor allt de mindre bränsleförbrukarna. Denna fråga måste man tänka på
inte bara med hänsyn till läget för instundande vinter utan även med hänsyn till
läget för det kommande året. Det är av vikt, att huggningarna pågå med fart
under sommaren, men det är också viktigt, att de pågå i höst, så att behovet
för nästa ar blir tillgodosett.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

Det är en mycket viktig fråga, som regeringen här har att handlägga. Det
gäller att handla på ett sådant sätt, att man inte sedan behöver ångra vad
man gjort.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Jag vill bara i all korthet fråga
de båda föregående talarna vad de mena med monopol. Örn de därmed syfta
på skogsägareföreningarna, vill jag framhålla, att i så fall har monopolet varit
skadligt även för mig, trots att jag tillhör en skogsägareförening. Jag har
nödgats sälja björkved för 11 kronor 15 öre, pannved för 8 kronor och prima
barrved för 9 kronor, under det att de som inte tillhöra skogsägareföreningen
säkerligen fått åtskilligt mera. Skola vi upplösa skogsägareföreningarna och
släppa ut vedmarknaden i det okända, kunna vi ju alla få samma förmåner!
Det är ju genom skogsägareorganisationen — vilken herrarna beteckna som
monopol — som hela vedmarknaden reglerats. Skola nu de medlemmar, som
arbetat för organisationen och som varit lojala nog att sälja till organisationen,
bli straffade för detta?

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag vill upplysa herr Andersson
i Vigelsbo örn att även jag är medlem i en skogsägareförening. Men jag
måste dock säga herr Andersson i Vigelsbo, även örn jag inte riktar mig mot
den skogsägareförening, som finns i Kopparbergs län, att det finns vissa monopoltendenser
pa området. Det är inte så säkert, att man förbilligar veden
genom att låta skogsägareföreningarna helt och fullt taga hand örn uppköpen
för att sedermera i sin tur distribuera ut veden. Det behövs smidighet även
pa detta område. Jag måste alltså säga, att jag skulle beklaga, örn regeringen
beslöt sätta stopp för uppköp av ved för försäljning för andra än skogsägareföreningarna.

Huvudsaken är att det tillses, att veden kommer ut i marknaden utan alltför
stora omkostnader. Det måste förhindras, att mellanhänderna göra oskäliga
vinster. Detta gäller inte bara den direkta vedförsörjningen för hushåll och
industrier, utan det gäller även exempelvis försörjningen av drivmedel för våra
motorfordon. Örn man vet vad en producent av gengasved eller gengaskol
får betala och så undersöker vad vederbörande mellanhand förtjänar, frågar
man sig, örn det inte är skoj med alltsammans. Det visar sig nämligen, att
mellanhanden kan lägga på praktiskt taget det dubbla. Detta förhållande bör
man titta närmare på. Men detta bör man kunna komma tillrätta med utan
att införa monopol på området.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det kan väl icke anses ogrannlaga,
örn någon, som kan anses representera konsumentintresset, också blandar
sig i detta meningsutbyte, så att det icke blir en diskussion blott mellan skogsägare
och regeringsrepresentanten. Jag erinrar mig väl, att jag vid behandlingen
i utskottet förra året av detta ärende var ganska betänksam mot skogsägareföreningarnas
organisatoriska verksamhet på detta område, och jag befarade
en utveckling, som icke var så lycklig. Jag kan emellertid ärligt bekänna,
att jag i detta fall sedermera ändrat uppfattning och kommit till det
resultatet, att skogsägareföreningarnas inflytande när det gäller vedhandeln
medverkat till att hålla priserna på den nivå, som var bestämd, och att det är
skogsägareföreningarna vi i mycket hög grad lia att tacka för att man -— på
några ställen i varje fall — kan hålla priserna på en något så när rimlig nivå.
lVad jag i detta sammanhang skulle vilja säga är, att regeringen bör möjligen

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

observera transportkostnaderna, då det tycks vara där, som man kan skära breda
remmar — såsom man brukar uttrycka sig — ur det svenska folkets rygg,
medan skogsägareföreningarna själva icke ha någon oskälig förtjänst på det
här området.

Jag vill också passa på att säga, att skogsägareföreningarna kunna naturligtvis
icke göra anspråk på att få full kompensation för alla sina ökade kostnader.
Det få icke andra grupper i detta samhälle under nuvarande förhållanden
göra, och det få naturligtvis icke heller skogsägareföreningarna göra
anspråk på.

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Jag skall blott be att få rikta en
vädjan till regeringen att icke på något sätt taga alltför starkt intryck av
herr Petterssons i Hällbacken rekommendationer, när det gäller organisationen
av vedhandeln. Jag hyser den bestämda uppfattningen — och den grundar
sig på mycket rik erfarenhet, eftersom jag på grund av vissa omständigheter
blivit en ganska stor vedköpare —■ att kan man icke lita till skogsägareföreningarna
är det alldeles omöjligt för t. ex. en kommun att lägga
upp ett större vedlager. Enda möjligheten är, att dessa föreningar få en fullständigt
dominerande ställning på marknaden ty eljest blir hela detta prissystem
försatt i fullständig upplösning.

Jag ligger för närvarande i underhandlingar med skogsägareföreningen i
Skaraborgs län örn att köpa 6 ä 7,000 kubikmeter ved, därvid det förklarats
av vederbörande chefstjänsteman, att det för närvarande är mycket svårt för
skogsägareföreningen att överhuvud taget komma i förbindelse med folk,
därför att vid sidan av dessa föreningar ligga en hel del uppköpare, som
försöka att på alla upptänkliga sätt kringgå normalpriserna och därmed
också omöjliggöra, att reglerna för vedpriserna upprätthållas.

Herr Pettersson i Hällbacken påstår, att det skulle vara orimliga priser,
som man tog vid försäljningen av ved från vedgårdar, örn man enbart anlitade
skogsägareföreningarna. Så är icke fallet. Följer man blott regeringens
och bränslekommissionens bestämmelser angående normalprisen vid försäljning
av ved, så har man hela denna prisfråga ordnad på ett rationellt och
riktigt sätt, och det är ingen överdrift i marginalen därvidlag. Pannveden
kostar i Skaraborgs län 8 kronor 50 öre per kubikmeter. Minutpriset för ved
vid försäljning från vedgård i städerna är bestämt till 13 kronor per kubikmeter,
och då ingå också transportkostnader och skälig avance i denna marginal.
Den är sådan, att man skulle kunna genomföra dessa vedaffärer till
allmän båtnad under förutsättning, att man kan få köpa till normala priser
och från en organisation eller sådana försäljare, som ha intresse av och vilja
att följa de normalprisbestämmelser, som äro givna. Jag tror därför — och
det grundar sig på erfarenhet ■—- att vi aldrig komma fram till någon reda
med detta, förrän vi få skogsägareföreningarna eller andra organisationer
att bli så dominerande på vedmarknaden, att de praktiskt taget fullständigt
behärska den. Detta är nyckeln till framgången för all prisreglering på detta
område.

Slutligen vill jag blott uttala min stora tillfredsställelse över att det
kommer att bli påföljd för dem som försöka jonglera med dessa priser. I
detta hänseende hälsar jag statsrådet Domös meddelande som ett ord i råttan
tid.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande än örn bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

Herr Henriksson: Herr talman! Jag ber också att få framföra en synpunkt
i egenskap av vedkonsument. Jag räknar mig nämligen till den mycket talrika
skara av små konsumenter, som villa- oell småstugeägarna i detta land utgöra.
För oss är icke det avgörande, när det är fråga om vedprisen, vad priskontrollen
eller bränslekommissionen sätter för pris på den ved, som vi från
bränslekommissionen få köpa, utan för oss är det avgörande vad veden kostar,
när den läggs in i våra värmepannor. Det kan nämligen vara en ganska stor
skillnad på priset på ved, när den kommer i pannan, och det pris, som vi fått
betala till bränslekommissionen. Detta beror därpå, att vi tidigare fått köpa
vår ved från en vedgård, som kan sörja för en viss service. På vedgården
kapar man veden i lagom stora längder åt oss, och vi få hem den i det skicket.
Nu få vi hem veden i meterbitar, och skola vi sköta om att få veden sågad
på platsen, ställer ^sig detta avsevärt dyrbarare än örn vi kunde få den kapad
på en gång i vedgården. Detta är en sak, som man kanske också något skulle
taga hänsyn till vid uppläggningen av ett system för distribution av veden,
så att man tänker på vad veden skall kosta, när den lägges i pannan, och
icke blott på vad den kostar, när den levereras från bränslekommissionen.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära
ordet en gång till, men jag måste göra det i anledning av herr Sundströms i
Skövde anförande, därför att jag tror mig känna till denna fråga. Jag har nämligen
varit med örn att organisera skogsägareföreningen i Kopparbergs län, ett
av de skogrikaste länen i riket. Jag tror icke, att vi där uppe ha möjlighet att
klara denna sak. Huruvida skogsägareföreningen är starkare i Västergötland
vet jag icke, men jag tror, att örn regeringen kom och sade, att i Kopparbergs
län skall all ved passera över skogsägareföreningen innan den komme till förbrukarna,
så bleve det stora svårigheter för skogsägareföreningen. Vi skulle icke
kunna klara det tillfredsställande. Jag skulle tro, att såsom förhållandena äro
måste man även i andra län räkna med att det enskilda initiativet i denna del
är värdefullt och bör få komma till sin rätt.

Jag måste beklaga, örn riksdagen tar intryck av att man från lantbrukare- och
skogsägarehåll stramar till saken på det sätt, som man här är inne på. Vi kunna
icke bemästra bränsleproblemet, utan att taga vara på de möjligheter som finnas
för att få veden huggen och distribuerad till förbrukarna.

När det här talas örn att man tar oskäligt mera betalt vid försäljningen av
ved än vad vederbörande skogsägare fått vid sin försäljning, får jag säga, att
detta är en avart av försäljning, som icke bör få tolereras. Detta uttalande riktas
icke mot skogsägareföreningarna, ty beträffande dem vill jag säga, att de priser,
som skogsägareföreningarna hålla, äro skäliga och riktiga.

Skola vi lyckas bemästra bränsleförsörjningen måste alla goda krafter medverka
till att få fram sådana förhållanden, som icke bli för tunga och för
svåra, ty det kommer att hämma en lycklig lösning av denna viktiga fråga
icke blott nu utan även för kommande år. Den som tillräckligt känner förhållandena
på detta område ger mig nog rätt i att denna fråga är så pass viktig,
att man. bör vara mycket försiktig, när man går in för att dekretera något, som
kanske i viss mån kan hämma den lösning, som man önskar.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Sundström i Skövde, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Ifall skogsägareföreningen i Kopparbergs län är så svag, att den icke
kan klara sig, när det gäller försäljning och distribution av veden, bör herr

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

Pettersson i Hällbacken inrikta sig på att förstärka organisationen. Jag tror
nämligen, att om man nedlägger mera arbete på detta kan det bli möjligt att
klara saken. När jag påtalade, att konkurrenterna med skogsägareföreningarna
sätta priserna i gungning och göra prisregleringen i stort sett illusorisk, tror
jag icke, att denna omständighet kan på något sätt sättas i samband med frågan
örn huggningen av ved. Jag tror icke, att huggningen därigenom befordras, utan
jag tror tvärtom, att avverkningen säkras bättre, ifall det finns fasta organisationer,
som tillämpa enhetliga och korrekta priser på detta område, än med det
system av ovisshet och spekulationer, som nu är rådande. För övrigt regleras
huggningen genom vissa ålägganden för skogsägarna att medverka till avverkning
av vissa kvantiteter ved, och i den mån skogsägarna finna med sitt intresse
förenligt att öka dessa avverkningar, kunna de säkerligen göra det, alldeles
oberoende av örn det förekommer jobberi på detta område eller icke.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Vidare anförde:

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag får säga, att det är ej något
egendomligt, att det just från konsumenthåll skall komma ett erkännande av
vad skogsägareföreningarna utföra. Jag har något sjöstat med detta problem
och vet därför av egen erfarenhet, att skogsägareföreningarna lojalt rättat sig
efter de bestämmelser, som ligga till grund för vedhandeln, under det att andra
handlande med ved ofta försöka utnyttja varje möjlighet att taga ut högre priser.
Tack vare att skogsägareföreningarna finnas ha vi verkligen lyckats hålla
de fastställda priserna så pass bra som vi gjort. Det erkännande från konsumenthåll,
som vi fått, är det därför tacknämligt att kunna notera.

När herr Henriksson talade örn förhållandena i Stockholm, skulle jag vilja
svara honom med att örn skogsägareföreningarna hade mera av vedhandeln i
sina händer, hade de möjlighet att även för Stockholms vidkommande ordna
med detaljförsäljningen av veden, men veden ligger för närvarande i stor utsträckning
i händerna på andra. Jag tror, att skogsägareföreningarna äro de,
som ha blick för verkliga förhållandet, och som lia möjlighet att organisera den
ofantligt stora apparat, som erfordras för att i nuvarande läge förse vårt land
med bränsle. Jag tror därför, att skogsägareföreningarna äro värda varje stöd,
som de få från statsmakterna.

Till herr Pettersson i Hällbacken vill jag blott säga, att herr Pettersson i
Hällbacken kanske kommer att bli bönhörd över hövan. Skogsägareföreningarna
komma troligen att draga sig undan, därtill nödda och tvungna, från att fortsätta
i större omfattning med vedanskaffning. Förhållandena ha varit sådana,
att skogsägareföreningarna icke kunnat konkurrera och betala sina medlemmar
samma priser som andra, och då måste skogsägareföreningarna taga konsekvenserna
härav och draga sig tillbaka från vedhandeln. Vi förvänta därför, att sådana
åtgärder vidtagas, att vi kunna konkurrera och i fortsättningen betala
samma priser som i den fria vedhandeln. Endast då ha vi möjlighet att fortsätta.

Herr Johansson i Kalmar: Herr talman! Det är ganska förklarligt, att
skogsägarna och andra som avverka skog ha intresse av att priserna bli så
höga som möjligt, men med hänsyn till konsumentintresset bör man icke gå
alla anspråk till mötes. Såsom medlem av en kristidsstyrelse får jag erinra
örn att man ute i dessa kristidsstyrelser haft till omprövning just frågan örn
höjning av såväl garantipriset som normalpriset på ved. När det emellertid
gäller garantipriset, ligger det så till, att skogsägarna i mycket stor utsträck -

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

ning begära att komma i åtnjutande av det garantipris, som statsmakterna
fastställt — åtminstone har det varit så inom den kristidsstyrelse och den
bränsledelegation, som jag tillhör. Det har också visat sig, att detta pris
varit så tillfredsställande, att man icke blott fått den kvantitet ved avverkad,
som vederbörande skogsägare blivit ålagda att avverka, utan att också avverkningen
stigit med 30 procent därutöver.

Jag begärde närmast ordet för att peka på ett annat faktum, som är av
mycket stor betydelse och som i vår kristidsstyrelse väckt ett visst uppseende,
nämligen att statens järnvägar litet varstans här i landet utefter järnvägslinjerna
köpt upp vilka vedsorter som helst till det normalpris som gäller plus
det belopp, som pålagts för vedens transport från avverkningsorten till konsumentorten.
Detta måste innebära, att det i tätt bebyggda samhällen så småningom
blivit svårt att erhålla någon ved, när statens järnvägar gå i spetsen,
då det gäller att driva priserna i höjden. Det har från kristidsstyrelsen gjorts
en anmälan örn detta till vederbörande myndighet i Stockholm, och jag hoppas
nu, att både statens järnvägar och den av statsmakterna tillsatta priskontrollnämnden
ingripa, så att det blir rättelse på detta område. Det kan nämligen
icke vara riktigt, att örn konsumenterna i ett samhälle få betala ett pris av
15 kronor per kubikmeter prima björkved statens järnvägar skola betala samma
pris uppe i skogsbygden, där veden avverkas. Då måste ju alla som ha
skog vara mycket tacksamma för att staten på detta sätt bidrager till att
driva priset på veden i höjden, men konsumenterna äro kanske icke lika belåtna.
Jag hoppas alltså, att såväl vederbörande statsråd som statens priskontrollnämnd
beakta detta och även ingripa för att förhindra, att det fortsätter i
framtiden.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Det var herr Johanssons i Kalmar anförande, som uppkallade mig.
Han säger nämligen, att det ligger i producenternas intresse att få ut det
mesta möjliga, men vi kunna icke använda den möjlighet, som finns, därför
att vi lojalt ställa oss bestämmelserna till efterrättelse. Vill man driva priserna
i höjden, skall man slå sönder samtliga dessa organisationer, som medverka
till att halla priserna inom den fastställda normen. Nu måste naturligtvis
statens järnvägar köpa upp ved i Kalmar län, när vi hade ett överskott
på ungefär 50 procent utöver vad vi själva förbruka. Därför hade statens.
järnvägar köpt upp, men jag har mig icke bekant, att de i något fall —•
åtminstone då det gällt skogsägareföreningar — betalat något utöver det fastställda
normalpriset.

Härefter yttrade:

_ Herr Thorell: Herr talman! Diskussionen har ju i mångt och mycket rört
sig om huruvida skogsägareföreningarna skola få större inflytande över vedhandeln
eller örn den enskilda handeln alltjämt skall fortgå bredvid skogsägareföreningarnas
verksamhet. Det har också talats örn att den enskilda
handelns män i viss mån ha saboterat prisbestämmelsema, och den saken är
jag nog också tämligen på det klara med. Jag har ganska god kännedom örn
saken, eftersom jag är vice ordförande i Stockholms läns skogsägareförening.
Jag skulle också vilja nämna några siffror för att visa vilken enligt min mening
för landet nyttig verksamhet, som skogsägareföreningarna bedriva, och
vilken billig mellanhand, som dessa skogsägareföreningar utgöra. Jag förmodar,
att man i övriga skogsägareföreningar har drivit sin verksamhet på
ungefär samma sätt som hos oss.

Nr 37.

Onsdagen den IX juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

Stockholms läns skogsägareförening hade under förra året en omsättning av
4,200,000 kronor. Den bokförda vinsten efter nödvändiga avskrivningar utgjorde
allenast 28,349 kronor. Jag skulle tro, att knappast någon enskild affärsman
eller några enskilda affärsmän tillsammans skulle nöja sig med så
liten avance på en så stor omsättning. Jag vill också påstå, att den affärsmässiga
skötseln av denna skogsägareförening är alldeles utmärkt. Man kan
därför icke senare i debatten göra den invändningen mot mig, att det skulle
kunna hända, att den enskilda affärsmannen skulle sköta sin verksamhet på
ett skickligare sätt. Jag skulle knappast tro, att något sådant kan göras gällande,
eftersom vi ha mycket skickligt folk i ledningen för vårt företag.

Huruvida man kan tänka sig, att skogsägareföreningarna skola kunna få
ensamrätt till all veddistribution i landet, torde nog, såsom herr Pettersson i
Hällbacken framhöll, ännu vara i viss mån problematiskt. Vissa skogsägareföreningar
äro mycket bra organiserade och ha i stor utsträckning organiserat
skogsägarna i sina län, men så är dock icke överallt fallet. Många lida av
efterdyningarna efter tidigare misstag, lia det dåligt ekonomiskt ställt och ha
icke heller den anslutning, som behövs för att de skulle vara färdiga att taga
hand örn all veddistribution. I vissa län tror jag däremot, att man gott skulle
kunna göra det.

Jag skall emellertid icke fördjupa mig så mycket i detta utan skall endast
tillägga en sak. Jag skulle nämligen vilja vädja till statsmakterna, för den
händelse de skulle finna, att utvecklingen blir sådan, att dét är lämpligt att
överlämna mera av eller eventuellt hela veddistributionen till skogsägareföreningarna,
att observera och vidtaga åtgärder i ett avseende, som de säkerligen
icke sakna kännedom om, nämligen den brist på kapital, sorn förefinnes
inom våra skogsägareföreningar. Vi ha haft mycket svårt att kunna finansiera
den stora rörelse, som jag här har påvisat genom att ange den stora omsättning,
som vi hade under föregående år. Jag vet, att förhållandet är likadant
för de andra skogsägareföreningarna för att icke säga värre. Skola vi taga
hand örn mer av konsumenternas vedförsörjning, måste vi absolut ha större
rörelsekapital att tillgå. Eljest kunna vi icke klara oss. Vi, som sitta i ledningen
för skogsägareföreningarna, ha hittills i vissa fall fått ikläda oss personliga
ekonomiska risker av ganska stor omfattning för att gynna ett allmänt
intresse. Det måste här vara staten, som ställer sig bakom föreningarna,
och jag håller före, att det är nödvändigt att på ett eller annat sätt ställa
mera kapital till förfogande.

När det gäller att få fram mera ved vill jag anföra en sak till. Jag har vid
andra tillfällen gjort mig till tolk för den meningen, att vi icke få vara alltför
njugga i fråga örn priset. Lönar det sig icke, så huggs det icke ved, den saken
är nog tämligen klar. I varje fall hugger man motvilligt och icke i den utsträckning,
som man skulle önska. Det är den ena sidan av saken. Den andra
är den, att en sådan sak som krigskonjunkturskatten i fråga örn skogsbruket
har motverkat vedhuggningen i hög grad, åtminstone i de trakter, som jag
känner till. Det kom ut rykten, som medförde, att folk fick den uppfattningen,
att krigskonjunkturskatten skulle komma att drabba varje skogsägare. Som
bekant träffar den ju endast ett litet antal. I varje fall medförde dessa rykten,
att en hel del direkt slutade upp med vedavverkningen under vintern, och de
ha, såvitt jag vet, icke satt i gång på nytt. Sådana åtgärder, som direkt oroa
och som jag håller före icke ge så värst mycket i ekonomiskt utbyte, borde
undvikas, och skogsägarna borde få arbeta i fred. Vi skola väl försöka undvika
att på nytt komma i den situation, i vilken vi voro i fjol vinter, att i
vårt bränslerika land de som bo i städer och samhällen fingo frysa över hövan.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

Lugn och arbetsro äro vad skogsägarna behöva. Sedan må man överväga, huruvida
skogsägarnas organisationer skola lia hand örn all vedhandel eller örn
en del därav skall överlåtas åt enskilda liksom tidigare har varit fallet.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag beklagar, att jag på grund av
andra angelägenheter icke har kunnat vara inne och följa debatten i alla dess
skiftningar, men under den tid som jag hört överläggningen har jag fått ett
ganska starkt intryck av de framstötar, som från olika håll lia gjorts för att
söka få till stånd en annan och långt mera förhärskande ställning för skogsägareföreningarna
på vedhandelns område, och som jag inte kan uppfatta annat.
än som ett försök att ge skogsägareföreningarna ensamrätt till veddistributionen.
Det är väl egentligen detta, som väsentligen ligger bakom denna redan
ganska utdragna debatt. Jag skall icke söka driva någon mening, som jag
vill stödja med personlig erfarenhet. Sådana erfarenheter kunna helt visst
vara mycket skiftande. Jag skall i stället be att få anföra ett omdöme örn
skogsägareföreningarnas verksamhet, som jag har hört från det mest auktoritativa
håll. Jag kan nämna, att jag hörde det vid en föredragning i krisrevisionen.
Det angavs därvid såsom en erfarenhet av denna verksamhet, att
skogsägareföreningarna icke på ett tillfredsställande sätt ha kunnat fylla sin
funktion, såsom man hade hoppats och väntat, och att det alltså blivit en missräkning.
Det är det omdöme, som jag där hörde. För egen del kan jag icke
avge något generellt omdöme, men jag måste tro, att detta omdöme från det
håll, som det kom ifrån, var riktigt.

Örn det nu förhåller sig på det sättet, så förefaller det rätt egendomligt, att
man från skogsägareföreningshåll skall med all makt driva den meningen, att
nu bör denna organisation utrustas med alldeles särskilda befogenheter, så att
ingen annan skogsägare skall på det sätt, som av ålder varit vanligt, få distribuera
ved, även örn han gör det på det mest lojala sätt. Det är detta, som
jag finner vara egendomligt. Det förefaller mig, som örn de framstötar, som
här ha gjorts, lämpligen måhända borde lia föregåtts av en viss självrannsakan,
Hade så skett, kanhända man hade dämpat tonen en liten smula. För
min del tror jag, att Kungl. Maj :t och de myndigheter, som ha att taga denna
sak under övervägande, böra göra det med all möjlig försiktighet och taga
hänsyn till den gamla erfarenhet, som vi ha från olika områden, att monopolbildningar
icke framskapa god tillgång på de varor, som man behöver, och
icke heller åstadkomma väl avvägda och skäliga varupriser.

Jag ber att få vidhålla det yrkande, som jag förut Ilar ställt örn bifall till
utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Skedsbygd erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
vice talman! Jag kunde icke underlåta att begära ordet på nytt, när jag
hörde herr Persson i Falla. Jag kan icke förstå var han har fått den uppfattningen,
att skogsägareföreningarna skulle eftersträva något monopol, vilket
han ville varna för. Vad vi eftersträva är sådana arbetsförhållanden, att vi
förmå fullgöra vår skyldighet. Jag bär sagt, att jag anser, att utan skogsägareföreningarna
hade det icke varit möjligt att ordna bränsleförsörjningen
pa det sätt, som har skett. Jag har fått instämmande från konsumenthåll,
där man har betygat, att så är fallet. Då säger herr Persson i Falla trots
allt, att skogsägareföreningarna icke ha kunnat fylla sin uppgift. Kanske
herr Persson i Falla syftar på ett visst fall, då det gjordes vissa anmärkningar
mot en skogsägareförenings sätt att handha statsmedel. I så fall vill

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

jag säga herr Persson i Falla, att den saken Ilar blivit klarlagd, och att det
har visat sig, att det icke fanns någon grund för denna anmärkning.

Jag har förut i dag pekat på de oerhörda svårigheter, som det mött för
skogsägareföreningarna att ställa sig till efterrättelse de lånevillkor, som varit
förknippade med denna förmedling. Jag har icke med mina inlägg syftat
till att söka åstadkomma monopol för skogsägareföreningarna utan har syftat
till att åstadkomma sådana arbetsförhållanden, att vi kunna fortsätta att
fylla vår uppgift i denna ganska brydsamma situation.

Herr Persson i Falla, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse, att herr Jonsson i Skedsbygd
icke på något sätt eftersträvar ett distributionsmonopol för skogsägareföreningarna.
Det var roligt att höra det. Jag har emellertid mycket svårt att
se vad man syftar till i de olika anföranden, som ha gått på samma linje som
herr Jonssons i Skedsbygd, örn det icke var ett sådant monopol, som man ville
lia. Nu säger herr Jonsson i Skedsbygd, att man vill lia sådana arbetsförhållanden,
att man verkligen kan fullgöra sin uppgift. Jag skall då be att till herr
Jonsson i Skedsbygd få framställa en enkel fråga: Vilken ställning för skogsägareföreningarna
är det, som herr Jonsson i Skedsbygd egentligen eftersträvar?
Jag skulle önska, att lian ville konkretisera litet närmare vad det är,
som man vill lia, örn man icke vill ha monopol, så att vi verkligen kunna bedöma
den saken något bättre än man kan genom att höra allmänna och obestämda
talesätt.

Härpå yttrade:

Herr Johansson i Kalmar: Herr talman! Jag tvingades att åter begära
ordet i anledning av herr Jonssons i Skedsbygd erinran mot mig att vad jag
sade skulle vara riktat mot skogsägareföreningarna. Såvitt jag kan erinra
mig nämnde jag icke med något ord skogsägareföreningarnas medverkan i
vedavverkningen. Jag förstår icke, att man på det "hållet har så ömma liktornar,
örn jag så får uttrycka mig, att man tar allt som yttras såsom kritik
mot skogsägareföreningarna. Tvärtom måste jag säga, att i den kristidsstyrelse,
som jag tillhör, finns en representant för skogsägareföreningen, och att
samarbetet mellan honom och övriga ledamöter är mycket gott. För min del
har jag därför ingen som helst anmärkning att göra på det hållet.

Jag har icke heller klandrat statens järnvägar för att de, när det icke finns
möjlighet att köpa kol, försöka köpa ved för att på det sättet hålla kommunikationerna
i gång. Vad jag däremot gjort anmärkning på är, att man därvid
har betalt mera än de av statsmakterna för orten fastställda priserna.
Det är detta, som kristidsstyrelsen i vår länsdel har ansett vara oriktigt. Jag
vill i detta sammanhang hänvisa till det cirkulär, som utgivits av statens
bränslekommission och som just behandlar frågan örn inköp av vedbränsle
för industrier och järnvägar. Det heter där bland annat, att man skall tillse,
att industriers och järnvägars vedinköp icke företas så, att tillgången på
ved för täckande av tätorternas behov av hushållsved äventyras. Efter vår
uppfattning har emellertid detta skett därigenom, att statens järnvägar betalat
mellan 3 och 5 kronor per kubikmeter mera för veden än de priser, som
äro fastställda för orterna i fråga.

För att undvika missförstånd vill jag lämna den upplysningen, att det
icke är skogsägareföreningen, som i detta fall slutit avtal med statens järnvägar
örn denna leverans, utan det är två enskilda vedhandlare som ha gjort

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

kontrakt om denna försäljning till statens järnvägar. Kristidsstyrelsen Ilar
också gjort anmälan till bränslekommissionen oell till statens priskontrollnämnd
i detta ärende.

Herr Andersson i Vigelsbo: Herr talman! Min personliga uppfattning är
icke den, att skogsägareföreningarna här skulle kräva ett monopol. Vad de
kräva är i stället likställighet på vedhandelns område, så att icke de,
som nu sälja sitt bränsle genom skogsägarnas organisationer, ensamma
skola vara underkastade kontroll, under det att vedhandeln på andra områden
släppes lös och man där kan handla praktiskt taget efter gottfinnande
och ta vilka priser som helst. Jag menar, att kontroll måste sättas in och effektiviseras
på sådant sätt, att de betryggande priser, som fastställas för veden,
också skola hållas lika av alla, så att man får ett likartat prisläge över hela
marknaden.

Nu säger herr Persson i Falla, att skogsägarnas organisationer vidlådas
av brister. Det äro vi alla medvetna örn, men vi äro också medvetna örn, att
under de sista dagarna mycket radikala åtgärder ha vidtagits för att avhjälpa
de organisatoriska brister, som kunna föreligga.

Man kan många gånger lia förvånat sig över de brister, som förelegat inom
skogsägarnas organisationer, och över dessa organisationers ineffektivitet, men
när man får höra, att det inom skogsägareföreningarna finns medlemmar, som
kunna ge uttryck för sådana synpunkter som medlemmen Pettersson i Hällbacken
här har fört fram, då får man, herr Persson i Falla, icke förvåna sig
över, att organisationen varit dålig.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag begärde ordet, när jag hörde herr Perssons
i Falla verkligt lömska och fula angrepp på våra skogsägareföreningar,
vilket angrepp jag ber att bestämt få tillbakavisa i den form, som de här framfördes.
Jag känner för min del skogsägareföreningarna ganska väl — icke minst
har jag haft att göra med dem såsom ledamot av lantbruksförbundets styrelse.
Jag anser det icke riktigt att i riksdagens andra kammares protokoll införa
ett referat av ett uttalande inom en mycket auktoritativ myndighet, nämligen
statens krisrevision, örn att skogsägareföreningarna icke på ett tillfredsställande
sätt skulle ha fyllt sin uppgift. Jag skall icke bestrida, att vissa skogsägareföreningar
för närvarande äro svaga i förhållande till de uppgifter, som
man ställt på dem, men jag vill bestämt protestera emot, att de på detta sätt
angripas generellt och utan att det ens anges, vari anmärkningen består, och
utan att de lämnas möjlighet att på något som helst sätt försvara sig. Jag skulle
vilja anhålla, att herr Persson i Falla av ren anständighet ville återtaga denna
verkligt grava anmärkning mot en av våra jordbruksorganisationer, som håller
på att arbeta sig fram under mycket svåra förhållanden. För övrigt borde
för det första angivas vilka uppgifter man lagt på dessa föreningar och för
det andra vilka uppgifter de ha åtagit sig, innan man kommer med en så
grav och för övrigt ful anmärkning som att de icke på ett tillfredsställande
sätt kunnat fylla sin funktion.

Till herr Johansson i Kalmar, som här gjorde anmärkning på vissa av statens
järnvägars vedinköp, vilka som han själv nämnde blivit föremål för anmälan.
vill jag nämna att bränslekommissionen har trätt i förbindelse med
järnvägsstyrelsen, och att dess uppköp nu ske i samråd med bränslekommissionens
vedavdelning. Jag tror därför, att man icke numera kan göra någon
anmärkning mot deras sätt att handha sina vedinköp.

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 87.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Herr Persson i Falla riktade en
direkt fråga till mig örn vad det var jag avsåg. Jag avsåg sådana arbetsförhållanden
för skogsägareföreningarna, att de kunna fylla den uppgift, som de
ha åtagit sig.

Till herr Johansson i Kalmar vill jag säga, att han just anförde ett exempel
på hurusom priserna sättas högre vid sidan om skogsägareföreningarna.
Det är just detta, som man vill motverka. Vi ha för vår del försökt lojalt ställa
oss gällande bestämmelser till efterrättelse. Vill då herr Persson i Falla, att
vi skola använda samma metoder, att vi med det grepp, som vi lia på vedhandeln,
skola driva priserna i höjden och konkurrera med de enskilda veduppköparna?
Det blir nämligen förhållandet, örn vi icke kunna få sådana arbetsförhållanden,
som vi kunna arbeta under. Vi lia under föregående år förlorat
pengar i stor utsträckning inom de skogsägareföreningar, som ha överskottsved
och ligga långt från konsumtionsorterna. Det är detta, som vi icke
vilja fortsätta med.

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Örn det gäller ett område, där
skogarna ligga rätt hopträngda med industrier placerade här och var, så att
omkostnaderna för körningen bli någorlunda likartade, kan man nog rent teoretiskt
resonera på det sätt, som herr Andersson i Vigelsbo och någon annan
gör, och tro, att skogsägareföreningen skall kunna bemästra saken, men örn
man, herr talman, tänker på hur det i själva verket förhåller sig med de stora
avstånd, som finnas i vissa län, och med svårigheterna att få ut ungefär
procentuellt lika mycket från de olika delarna, så förstår man, att nian icke
kan göra skogsägareföreningarna någon större otjänst än att bestämma, att
de helt skola ha hand örn försäljningen av vedbränsle. Något sådant skulle,
höll jag på att säga, resultera i en ända med förskräckelse. Det skulle resultera
i att man icke kunde bemästra förhållandena.

Det är en annan sak, som jag vill föra på tal, herr talman, och det är att
vi säkerligen inte kunna få bolagen att låta allt det vedbränsle, som kommer
från deras skogar, passera skogsägareföreningarna; på det sättet skulle man
kunna bli utan bränsle i stora delar av landet.

Vi kunna inte tvinga en skogsägare — det skulle nog bli fråga örn tvång i
ordets egentliga bemärkelse — att låta hela sin bränsleproduktion passera
skogsägareföreningen eller ett monopolföretag och inte kunna sälja litet ved
direkt till sin granne.

Jag vill säga till herr Andersson i Vigelsbo, som nu tagit tillbaka vad han
sade i debattens början, då kammen svällde på honom, att jag har inte eftersträvat
annat än att vi skulle få kontroll på att det inte sker någon oskälig
fördyring av brännveden och att den, som gör sig skyldig till att försöka fördyra
varan, blir ställd till ansvar därför. Jag anser således, att i den mån skogsägareföreningarna
bemästra situationen, skola vi låta dem få göra sitt bästa.

Eftersom herr Andersson i Vigelsbo nu begärde ordet, skulle jag också, med
anledning av vad han sade om att skogsägareföreningarna endast önska få
samma rätt som andra, vilja fråga honom: lia inte skogsägareföreningarna
redan nu samma rätt som alla andra? Åtminstone har jag inte för min del
kunnat finna annat. Skogsägareföreningarna fylla en betydande uppgift på
detta område, men därför kunna de inte ta hand örn hela vedhandeln i landet. Det
är en sådan monopolisering, som det gäller att slå vakt emot.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Det var ju rätt egendomligt att se och
höra en person i herr Strindlunds ställning uppträda på det sätt, som han nyss

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 87.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

gjort här i kammaren. Jag vill säga herr Strindlund, att hans många häftiga
ord markera ingen styrka, utan en svaghet och en alldeles uppenbar sådan.
Om icke denna svaghet hade funnits och herr Strindlund icke hade känt den,
skulle han inte ha uppträtt så obalanserat, som han nyss gjorde, utan yttrat
sig på ett betydligt lugnare sätt.

Tydligen missuppfattade herr Strindlund något mitt yttrande. Han säger,
att jag skulle ha stött mig på ett uttalande av krisrevisionen. Men krisrevisionen
har inte gjort något uttalande, utan jag refererade endast -— såsom jag
också underströk — ett uttalande från det mest auktoritativa håll, vilket
gjorts vid en föredragning inom krisrevisionen, och det är ju någonting annat.

Herr Strindlund uppmanar mig att återtaga mina, såsom han säger, lömska
och tula. beskyllningar. Jag har inte riktat några vare sig lömska eller fula
beskyllningar mot skogsägareföreningarna. Jag har refererat ett uttalande
och ingenting annat. Men att göra ett sådant objektivt referat är tydligen ett
så svårt brott, att herr Strindlund kommer fullkomligt ur balans. I själva
verket är det väl så, att örn det skulle vara fråga örn att återtaga sina uttalanden
här i debatten, herr Strindlund borde stå närmast till att göra det. Han
riktade ju ett mycket starkt personligt angrepp mot mig, vilket inte har någon
som helst grund. Jag förstår mycket väl vad som ligger bakom, nämligen
den svaghet han känner och att han blivit besvärad av de fakta, som framförts,
. nien det berättigar honom icke till sådana personliga angrepp, som han
här tillåtit sig göra mot mig.

Beträffande herr Jonssons i Skedsbygd anförande vill jag säga, att jag
fortfarande mycket tacksamt annoterar att han icke önskar ett vedhandelsmonopol
för närvarande. Men det var ju örn en annan och mera dominerande
ställning för skogsägareföreningarna på vedmarknaden som debatten här under
sitt tidigare skede väsentligen rörde sig. Jag kan icke finna någon mening
i herrarnas uttalanden, om man icke önskar driva fram ett monopol i
fråga örn veddistributionen. Nu har man emellertid, såsom herr Pettersson i
Hällbacken nyss sade. dragit in tentaklerna och försäkrar från olika håll —-även herr Andersson i Vigelsbo gjorde det — att man för all del icke vill ha
något monopol, utan att man endast önskar få ordnade förhållanden. Ja, det
är nog ingen, som har någonting emot att det blir ordnade förhållanden härvidlag.
Det förefaller mig således, som om vi till sist skulle komma ganska
bra överens, och då har ju inte debatten här varit alldeles överflödig.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag kan icke underlåta att knyta några kritiska
reflexioner till det uttalande, som i herr Perssons i Falla närvaro gjorts
inom krisrevisionen och som han säger sig endast lia objektivt refererat. Det
är, ju möjligt att så är fallet — därom vill jag inte uttala mig — men jag
mäste a andra sidan säga herr Persson i Falla, att hans referat gav mig ett
mycket bestämt intryck av att han tillmätte detta omdöme ett mycket starkt
vitsord.

.Jag har för min personliga del ett behov av att framhålla, att det förefaller
mig finnas alldeles tillräckligt mångå och starka vittnesmål örn att skogsägareföreningarna
gjort goda och. lojala insatser härvidlag. Jag kan inte undgå att
tro,, att om dessa.,vedförsäljningar under nuvarande förhållanden fortfarande
varit fördelade på de tusen, eller kanske rättare tiotusen och en händerna i
stället för att, såsom nu enligt mitt förmenande lyckligtvis är fallet, så många
små och medelstora skogsägare äro organiserade och kunna göra gemensamma
utbud i marknaden, då hade det helt enkelt varit kaos på detta område.

Jag tycker att det är synd, örn herr Perssons i Falla i och för sig naturligt -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

vis mycket aktningsvärda kamp mot monopoltendenser överhuvud taget skall
här i kammaren komma till uttryck på ett sådant sätt, att det i alla fall kan
tolkas såsom ett angrepp mot skogsägareföreningarna. Jag vill bestämt säga
ifrån att jag icke på något som helst sätt kan följa honom i den tankegången.
Jag har för min del när det gäller de landamären, där jag hör hemma, icke
märkt någon avsikt från skogsägareföreningen att tillvälla sig monopol över
vedhandeln. Själv hör jag till skogsägareföreningen. Jag är medelstor eller
kanske mindre skogsägare, såsom ju de flesta äro. Det är givet, att det även
finns skogsägare av en helt annan storleksordning, vilka både ha försäljningsorganisation
och annat och som icke lia behov av att ansluta sig till en skogsägareförening,
men detta gäller sannerligen icke flertalet jordbrukare eller
skogsägare.

Jag kan således inte finna något som helst fog för de av herr Persson i
Falla framförda farhågorna i detta sammanhang.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skall be att få fortsätta där herr Liedberg
slutade. Jag kan i stort sett instämma i vad han sade, och jag skall bara
tillägga, att det förvånar mig mycket att en man i herr Perssons ställning och
med hans erfarenhet på många av livets områden skickar ut ett sådant påstående,
som han här gjort beträffande skogsägareföreningarna, baserat på så
lösa grunder som ett uttalande av en enskild person vid ett sammanträde. Det
verkar, som örn herr Persson själv inte hade kunnat bilda sig något vidare omdöme
örn saken, utan stöder sig irteslutande på detta uttalande.

Jag vill också för min del taga avstånd från uttalandet i fråga, och jag
skall i samband därmed be att få citera en del av vad som säges i den senaste
årsberättelsen för den organisation, som här närmast är berörd, nämligen Sveriges
skogsägareföreningars riksförbund. Det kanske kan ge herr Persson upplysning
örn varför det inte alltid gått så bra att ordna vedhandeln. Jag tycker
dock, att det varit mer honnett av herr Persson att själv taga reda på, om orsaken
verkligen var den, som den uppgivna personen påstått. Riksförbundet
skriver sålunda bl. a. -— jag vill förutskicka att jag tycker i allmänhet inte
örn långa citat, och jag ber kammaren örn ursäkt, örn jag nu själv en gång
syndar i det avseendet: »Med stöd av prisregleringslagen av den 8 december
1939 fastställde Kungl. Majit den 31 maj 1940 normalpriser å vissa vedsortiment
och förordnade jämväl den 2 juli 1940 örn viss begränsning i rätt att idka
handel med sådan ved. Det skulle därvid tillkomma alla, som ville driva handel
med ved, att med statens bränslekommission teckna förbindelse och under

bötesrisk förbinda sig att hålla vissa fastställda återförsäljarepriser.---

Riksförbundet tecknade å sina medlemmars vägnar den 27 juni 1940 ett sådant
avtal med statens bränslekommission för att i varje fall visa sin lojalitet och
sin vilja att bidraga till en bättre tingens ordning. Tyvärr besannades riksförbundets
farhågor mycket snart, och genom den panikartade efterfrågan å
gengasved och gengaskol under hösten rycktes hela vedmarknaden hastigt sönder.
En bidragande orsak var, att ett alltför stort antal nya vedhandlare, som
utan åtskillnad av myndigheterna auktoriserats, gingo i marknaden. Frånvaron
av effektiv kontroll över prisbestämmelsernas efterlevnad gjorde även, att
ej auktoriserade Vedhandlare’ fingo allt för obehindrat fortsätta sin verksamhet.
Dessa avvikelser från en ordnad och lojal vedhandel ryckte undan förutsättningarna
för fullföljandet av vedhandelns ordnande enligt de utstakade
linjerna. För skogsägareföreningarna, som blevo bundna genom avtalet med
bränslekommissionen av den 27 juni 1940, kom underlåtenheten från myndigheternas
sida att beivra olaga handel och prisförskjutningar att innebära oer -

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

hörda påfrestningar och försatte föreningarna i en svår mellanställning med
för deras lojala verksamhet farliga konsekvenser. Skogsägare, som med föreningarna
kontrakterat sina vedleveranser till av statsmakterna fastställda
priser, frestades att bryta sina kontrakt och överlåta sin ved till uppköpare,
som lockade med olagliga överpriser. I sådana fall, där föreningarna utlämnat
förskottslikvider till dessa skogsägare och baserat sina försäljningar på
deras kontrakterade kvantiteter, har givetvis den oreda, som tillskapats genom
den bristande respekten för lagar och förordningar, icke endast åstadkommit
för föreningarna ekonomiskt vanskliga situationer utan även hos dem skapat
en viss olust för vedengagemangen. Kan icke en förbättring i det kaotiska tillståndet
ske genom myndigheternas effektiva ingripande, torde en prolongering
av förut nämnda avtal från skogsägareföreningarnas sida tarva en grundlig
eftertanke.»

Så ligger saken till, herr Persson i Falla. Jag tycker verkligen, att herr
Persson borde ha tänkt en liten smula även på den sidan av saken och inte
bara på lösa grunder här i kammaren skickat ut ett sådant påstående, som han
gjort. _ ......

Jag skall inte, herr talman, förlänga denna enligt mitt förmenande redan
tillräckligt långa debatt. Jag har endast velat begagna tillfället att få detta
uttalande av skogsägareföreningarnas riksförbund fogat till protokollet.

Herr Eriksson i Frägsta: Herr talman! Detta ärende börjar ju nu att bli
mer än tillräckligt diskuterat, men att jag ändå vill säga några ord beror på
att jag tycker, att man alldeles i onödan dragit in skogsägareföreningarna i
debatten och talat örn monopol från deras sida.

Ser man på möjligheterna att i praktiken genomföra ett vedhandelsmonopol
för skogsägarna här i landet, skall man finna att detta är alldeles uteslutet.
Det finns ju mycket betydande innehav av skogar både hos staten och de stora
bolagen, och skogsägareföreningarna ha ingen annan uppgift än att samla de
mindre skogsägarna och genom gemensamma utbud försöka rationalisera virkeshandeln.
Vad vedhandeln beträffar, ha skogsägareföreningarna tidigare varit
och äro förmodligen fortfarande icke så förtjusta i den sortens affärer. Det
är nämligen mycket svårt att i större utsträckning organisera vedhandeln, och
jag tror därför att skogsägareföreningarna skulle vara glada att slippa detta.
De ha emellertid faktiskt fattat det som en samhällssolidarisk handling att söka
biträda statsmakterna, när det varit fråga örn att förse landet med bränsle, och
ha även lyckats i stor utsträckning tack vare organisationen. Jag vill dock
framhålla, att det nog är litet olika härvidlag i skilda delar av landet. I de delar,
där föreningarna arbeta bra och ha lämpliga krafter, som sköta örn det hela,
har man emellertid fått utmärkta resultat, då det gällt att organisera virkeshandeln
och handeln med brännved.

Jag tycker sålunda, att det är fullkomligt oriktigt att riksdagen på detta
sätt skall debattera skogsägareföreningarnas verksamhet. Vilka möjligheter
skulle egentligen skogsägarna ha, även örn de finge hand örn alla landets skogar
— för att nu utsträcka tankegången — att tillämpa monopoltendenser, när
statsmakterna lia helt i sin hand att bestämma priserna? Det är ju icke skogsägareföreningarna
som besluta beträffande avverkning och prissättning, utan
värjo skogsägare får av myndigheterna ett föreläggande att hugga ett visst
kvantum ved i förhållande till skogsbeståndet, och man får inte taga betalt hur
som helst för veden, utan den skall säljas till vissa priser fritt bilväg.

Jag tycker, att det i debatten om det föreliggande utskottsförslaget kommit
in så många moment, som inte alls höra hemma där. Sådana resonemang, som

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

man tiar fört, skulle ju kunna komma till stånd mycket ofta här i riksdagen,
då det föreligger frågor som beröra t. ex. fackföreningsrörelsen eller jordbrukets
ekonomiska föreningar eller organiserad samverkan på andra områden.
Men just omkring denna mindre betydelsefulla fråga har det uppstått en tämligen
överflödig debatt. Det kan ju dock icke förnekas, att skogsägareföreningarna
ha stor betydelse och att de uträttat mycket gott.

Jag ber, herr talman, att få ansluta mig till utskottets förslag.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord till
min ärade vän herr Liedberg, inte så mycket på grund av vad han här direkt
yttrade, ty han var utomordentligt försiktig i sitt uttalande, utan mera på grund
av vad jag tyckte skymtade fram bakom vad han hade att säga.

Herr Liedberg menade, att jag riktat ett olämpligt angrepp mot skogsägareföreningarna
— han sade, att mitt yttrande kunde i varje fall uppfattas på det
sättet. Ja, det kan uppfattas på manga sätt och det kan refereras på många
sätt. När herr Strindlund exempelvis talar örn lömska och fula beskyllningar
fran min sida, förstår man att ett yttrande kan uppfattas och refereras nästan hur
som helst.

Det har inte varit min avsikt att här stiga upp och angripa skogsägareföreningarna.
Jag hade inte tänkt att det skulle bli någon debatt i denna fråga, och
finner den ganska onödig. Anledningen till att jag ändå yttrat mig var, att
det i debattens tidigare skede mycket bittert och ihållande framfördes klagomål
över att skogsägareföreningarna icke från statens sida erhöllo den ställning på
vedmarknaden som de rättvisligen kunde göra anspråk på och krävdes en ställning
för dessa organisationer, som jag inte kunde uppfatta på annat sätt än
som ett försök att åstadkomma ensamrätt till veddistributionen för skogsägareföreningarna
Jag har, som sagt, inte kunnat uppfatta uttalandena på annat
sätt, och jag vet att en stor del av kammarens ledamöter ha uppfattat dem på
samma sätt. Nu har det ju gjorts en korrigering av dessa uttalanden. Man säger,
att det lute är något monopol som man vill ha, utan att man endast önskar vissa
kontrollåtgärder. Det är ju tacknämligt, att man verkligen gjort en sådan modifikation
och justering. Men i debattens början fördes dock av medlemmar av
kammaren, vilka såvitt jag vet äro direkt bundna till skogsägareföreningarna,
argumenteringen på ett annat sätt. Och denna argumentering var så intensiv
och ihållande och kom från sådant håll, att jag måste uppfatta det hela såsom
en organiserad framstöt i syfte att bereda vägen för en ensamrätt åt skogsägareföreningarna.
Det var då, som jag ansåg att det kunde vara skäligt att referera
ett uttalande, från det mest auktoritativa håll. Men jag har fullt objektivt refererat
detta uttalande, och det är fullkomligt obegripligt, att man skall reagera
mot detta på det häftiga sätt som man här gjort. Jag säger än en gång, att den
reaktionen markerar ingen styrka, utan den markerar en svaghet.

Vad slutligen herr Thorells anförande och hans långa uppläsning beträffar,
tror jag att jag saklöst kan lämna det åt sitt värde.

Herr Strindlund: Herr talman! Jag tillåter mig återföra i minnet något
av vad herr Persson i Falla först yttrade. Han refererade, som han även själv
sade i sitt senare anförande, ett uttalande från mycket auktoritativt håll, där
bland annat sagts, att skogsägareföreningarna icke på ett tillfredsställande sätt
skött sin uppgift. Han tilläde, att han själv icke gjort något uttalande. Jag
vände mig mot att ett sådant generellt uttalande göres och sedan står i protokollet
utan att vederbörande som drabbas av de gjorda anmärkningarna vare
sig haft tillfälle att få reda på vad dessa gällde eller fått tillfälle att försvara

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen m. m.

(Forts.)

sig mot desamma. Det uttalande jag då gjorde står jag för. Jag gjorde det
icke därför att jag kände någon svaghet i anledning av de fakta som framförts.
Jag hörde nämligen icke att några fakta framfördes, när anmärkningen anfördes
till protokollet.

Herr Liedberg: Herr talman! Det var med stor tillfredsställelse jag hörde
herr Persson i Falla deklarera, att han blivit missförstådd, örn hans uttalande
tolkades såsom ett angrepp mot skogsägareföreningarna. Men när han nu återigen
refererat till detta famösa auktoritativa uttalande inom krisrevisionen,
måste jag säga, att jag alltid med ett auktoritativt uttalande har sammanställt
begreppet ett riktigt och rättvist uttalande, och jag kan för min del icke finna,
att detta »auktoritativa» uttalande därvidlag fyller måttet.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag skall icke draga ut debatten
längre. Jag nöjer mig med att konstatera, att denna debatt blivit så lång
som den blivit genom herr Perssons i Falla nu erkända oförmåga att fatta vad
en talare säger.

Vidare anfördes ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till besparingsberedningen; nr

158, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kostnader
för årlig taxering för budgetåret 1941/42 jämte en i ämnet väckt motion;

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till allmänna
barnhuset; och

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för postverkets
räkning av fastigheter i Karlskrona.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 13.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 24, i anledning av väckta
motioner rörande beskattningsmyndigheternas sammansättning och verksamhet
m. m.; och anförde därvid:

Herr Liedberg: Herr talman! Vi ha, ett par motionärer i denna kammare
liksom också en motionär i första kammaren, fäst uppmärksamheten på vissa
olägenheter som vidlåda taxerings förfarandet överhuvud taget. Om jag nu begärt
ordet och tar kammarens uppmärksamhet i anspråk -— som jag hoppas,
icke alltför länge — så är det icke därför att jag och mili medmotionär icke
skulle ha anledning att känna en ganska stor tacksamhet mot utskottet för det
sätt på vilket det har behandlat de av oss framförda spörsmålen. Det är ju
tvärtom så, att utskottet i ganska stor utsträckning tillmötesgått våra synpunkter,
och därom bär också betänkandet vittne. Men, herr talman, jag kan
likväl icke underlåta att med några ord beröra ett pär frågor, ett par uttalanden
som gjorts och även i någon mån utskottets motivering.

Våra anmärkningar hänföra sig huvudsakligen till tre olika avsnitt. Först
och främst lia vi vänt oss mot den långsamma behandling: som besvärsmål i beskattningsärenden
bli utsatta för, den långa tid det tar, innan ett sådant ären -

Beslcattningsmyndigheternas
sammansättning
och
verksamhet
m. m.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Beskattning smyndigheternas sammansättning oell verksamhet m. m. (Forts.)
de kommer till kammarrätten från länsstyrelsen, och den långa tid det sedan
ligger i de högsta instanserna. Det har förefallit oss och vi lia också påtalat, att
de fiskaliska synpunkterna i så hög grad dominerat arbetet, att dessa olika instanser
ha underlåtit att intressera sig för den utredning i sak som kunde vinnas,
en utredning som kunde ske antingen skriftligt eller framför allt muntligt, vilket
senare förfarande, tycker man, i högre grad borde komma till användning.
Slutligen lia vi ifrågasatt, huruvida nian icke skulle kunna få bort det, man
skulle kunna säga, verkliga kineseri som många gånger karakteriserat ett beskattningsärendes
behandling och huruvida det icke kunde ställas anspråk på
något större kunskaper i bokföring, balansteknik och näringslivets problem
överhuvud taget hos de i och för sig naturligtvis mycket framstående och dugliga
jurister, som sitta i de högre instanserna.

Vad beträffar den första frågan, tidsutdräkten, lia ju riksdagens revisorer
upprepade gånger, senast 1938, 1939 och 1940, påtalat detta förhållande och
även anmärkt på att deras tidigare uttalanden icke lia blivit beaktade. I detta
fall föreslår utskottet en mycket värdefull reform, nämligen att taxeringsförordningens
§ 122 skulle omarbetas, så att länsstyrelserna skulle före utgången
av juni månad året närmast efter taxeringsåret avlämna handlingarna i beskattningsåren
den till kammarrätten. Förut har dylik skyldighet att avlämna
handlingarna endast hänfört sig till fastighetstaxeringsärenden, för vilka handlingarna
skulle avlämnas före utgången av april. Såsom framgår av yttranden
som refereras av utskottet, särskilt det från kammarrätten, är det ju lyckligtvis
så, att arbetsbalansen faktiskt förbättrats. Det gäller i hög grad kammarrätten
och väl i viss mån även regeringsrätten. Men det kan icke hjälpas,
att det likväl icke är bra som det är. Det är ju ofta en oskäligt lång tid — i alla
händelser måste den förefalla den det gäller oskälig — som förflyter, innan
ett besvärsärende blir avgjort, och denna långa tidrymd är ju ur många synpunkter
mycket oläglig och besvärlig för den enskilde. Vederbörande kan t. ex.
komma att ligga ute med mycket stora skattebelopp i åratal utan vetskap örn
att det är någon restitution att vinna.

Nu har kammarrätten uttalat sig ganska positivt i sitt yttrande, bl. a. på så
sätt, att man sagt, att den utredning som tidigare varit i gång inom ämbetsverket
har väckts till liv och den tidigare förda diskussionen örn en partiell omorganisation
av verket åter upptagits. Man uttalar sig också ganska optimistiskt.
Man hyser förhoppning örn att vid den antydda omorganisationen ytterligare
snabbhet i handläggningen av ärendena skulle kunna vinnas. Jag vill för
min del endast understryka angelägenheten av att utredningen inom verket
snarast möjligt måtte leda till resultat!

Den andra saken, som vi påtalat, det är, att det förefaller oss, såsom jag inledningsvis
nämnde, som örn de fiskaliska synpunkterna dominerade över intresset
av att komma fram till den mesta möjliga materiella rättvisa. Detta
säger jag icke alls som någon sorts anklagelse eller insinuation mot vederbörande
verk och deras tjänstemän, utan det är helt enkelt så, att arbetsformerna
blivit av sådan art. Vi ha förmenat, att icke bara skriftliga förklaringar skulle
i större utsträckning kunna tillämpas utan att även ett muntligt förfarande
skulle kunna vara till fördel, inte bara för utredningen av ärendena i och för sig
utan även för deras snabbare avgörande, örn man överhuvud taget vill intressera
sig för den saken och örn man vill främja en sådan utveckling. Kammarrätten är
ju litet tveksam på den punkten. Kammarrätten tycks ha den uppfattningen,
att det mycket lätt skulle kunna bli en tidsutdräkt i stället för motsatsen. Då
tänker nog kammarrätten mera på de skriftliga förfrågningarna och deras besvarande.
Men trots detta säger kammarrätten, att det synes ej uteslutet, att
muntliga förhör med parterna skulle kunna anställas genom lokala organ. Jag

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Beskattning smyndigheternas sammansättning och verksamhet m. m. (Forts.)
är övertygad om att många människor, som ha segslitna skattemål liggande
i kammarrätten, skulle med stor tacksamhet taga tillfället i akt att resa upp
till Stockholm och lägga fram sin sak och söka få den klarlagd, örn tillfälle
därtill erbjödes dem.

Slutligen lia vi påtalat det förhållandet, att dessa framstående skatteexperter
kanske icke i allmänhet besitta den kunskap i bokföring och balansteknik
som är önskvärd och även nödvändig. I detta avseende tycker jag nog, att kammarrättens
invändningar äro litet svaga. Man säger, att det finns visserligen
inga särskilda kompetenskrav på detta område, men att verkets yngre ledamöter
eller de, som ännu icke blivit ledamöter men tjänstgöra där, genom ingående
och, som det står, »småningom mångårigt sjölande med ifrågavarande
ting» uppnå en betydande erfarenhet, vida värdefullare än den kunskap som
en teoretisk kurs i ungdomen kunnat medföra. — Detta kan ju låta nog så
bra, men om det nu är på det sättet, att ingen någonsin blir utlärd här i världen,
utan att var och en som sysslar med en sak ständigt vinner ökade insikter, är
det väl likväl så att han kommer fortare fram till verklig kompetens, örn han har
den här något lättvindigt avfärdade teoretiska utbildningen bakom sig, än örn
han bara »under mångårigt sysslande inom verket» skall tillägna sig förmåga
och kunskaper på detta område. Detta kammarrättens yttrande tycker jag icke
är riktigt tillfredsställande. Utskottet har visserligen godtagit detta resonemang,
men det är framför allt på den punkten utskottsutlåtandet, som i övrigt
är ganska bra, icke riktigt fyller måttet, enligt min uppfattning i alla händelser.

Nu måste jag säga, att kammarrätten är, som kanske tidigare nämnts, intresserad
av saken, och kammarrätten tillstyrker ett bifall till vår hemställan örn
utredning, förutsatt att man får taga upp frågan i hela dess vidd, och jag kan
icke finna annat, än att det finns fullgoda skäl härför. Nu har icke utskottet
velat gå så långt, utan förmenar, att den partiella omorganisationen skulle
kunna rätta till de värsta missförhållandena. Det är möjligt, att så sker. Vi få
hoppas det, men i alla händelser tror jag inte för min del, att den partiella reformen
inom kammarrätten kommer att klara upp alla de olägenheter som i
närvarande stund vidlåda taxeringsförfarandet. Jag tror, att man får taga upp
frågan i hela dess vidd och försöka nå fram till en reorganisation från botten
upp till toppen.

Vi ha funnit det olämpligt och anmärkt på, att en ledamot av prövningsnämnden
och kammarrätten tjänstgör såsom ordförande i taxeringsnämnden.
Därvidlag har kammarrätten sagt, att så icke längre sker, åtminstone när det
gäller ordinarie ledamöter. Det tycks icke vara fullt så klart med den saken,
när det gäller icke ordinarie ledamöter. Är så fallet, bör väl även när det gäller
icke ordinarie ledamöter och andra likställda ett dylikt dubbelsysslande avskaffas,
d. v. s. att man först i den ena instansen sitter såsom ordförande och
sedan i den närmast högre instansen sitter till doms över den lägre instansens
arbete.

Det är ju att märka, att såväl krigskonjunkturskattefrågorna som omsättningsskattefrågorna
efter allt att döma komma att i allra största utsträckning
ytterligare betunga ifrågavarande verks arbetsbörda, och örn så blir fallet, är
det så mycket mera angeläget, att åtminstone den partiella reformen kommer
till stånd så fort som möjligt och helst att en genomgripande reform nedifrån
och uppåt icke låter vänta på sig alltför länge.

Jag kan, herr talman, naturligtvis icke annat än yrka bifall till utskottets
hemställan, därför att utskottet nu i viss utsträckning, och inte så litet, såväl
i klämmen, d. v. s. beträffande taxeringsförordningens omredigering, som också
i sin motivering i mångt och mycket har gått våra synpunkter till mötes. Jag

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Ang. avdrag
vid taxering
för avsättning
till
konjunkturinvesteringsfond.

Beskattningsmyndigheternas sammansättning och verksamhet m. m. (Forts.)
Ilar ändock velat göra dessa uttalanden för att ge uttryck åt den meningen,
att det icke kommer att räcka med vad utskottet här sagt och föreslagit.

Häruti in,stämde herr Staxäng.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Herr Liedberg har framhållit, att han
på den punkt, som han kallat för den första, blivit bönhörd, men vi skilja oss
kanske däri, att utskottet anser det möjligt att den partiella reformen av kammarrätten
skall ge ett tillfredsställande resultat. Utskottet har understrukit
att denna reform icke bara skall syfta till en snabbare process utan också till
ökade garantier för beskattningsmålens riktiga avgörande.

Nu vill jag föra i erinran, att detta ärende ytterligare aktualiserats därigenom
att riksdagen när det gäller omsättningsskatten skrivit, att en undersökning
bör ske angående omsättningsskattenämndens inflyttande i kammarrätten
på ett eller annat sätt. I ett senare utlåtande, som utskottet avger och
som väl kommer till behandling örn någon vecka och berör olika avskrivningsförhållanden,
begär utskottet en utredning av hela detta komplex. Vi förvänta,
att därigenom också skola komma fram resultat som skola medverka
till att man kan nå det mål som motionärerna i här föreliggande ärende ha.
strävat efter.

Jag tror alltså, att motionärerna ha all anledning i detta nu att vara nöjda.
Sedan få vi avvakta, vad den partiella reformen av kammarrätten kan komma
att ge för resultat. Skulle vi då kunna konstatera, att det blir herr Liedberg
och icke utskottet som får rätt, få vi väl ånyo taga upp denna sak till prövning
för att få fram det bästa möjliga resultatet.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1941—30
september 1942;

nr 26, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förlängning av
giltighetstiden, för viss tilläggstull å vadd; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 28, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning örn fortsatt rätt för svenskt
aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid taxering till kommunal inkomstskatt
samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt åtnjuta avdrag för
avsättning till konjunkturinvesteringsfond jämte i ämnet väckta motioner.

Därvid anförde:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Detta förslag från bevillningsutskottets
sida avser att möjliggöra för aktiebolag att undgå skatteplikt, genom att
överföra en del av årsvinsten till en s. k. konjunkturinvesteringsfond. Jag har
för min del icke ansett det vara skäligt att medgiva bolagen en sådan skatte -

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Ang. avdrag vid taxering för avsättning till konjunkturinvesteringsfond.

(Forts.)

lindring, som det här är fråga om, och har därför yrkat avslag på regeringens
förslag. Motiveringen för regeringens förslag anser jag vara alldeles orimlig.
Enligt denna motivering skulle en sådan fondering syfta till att möjliggöra
en viss byggnadsverksamhet under tider av depression och kris. I verkligheten
har det visat sig, att kriser icke uppstå på grund av brist på kapital utan
tvärtom på grund av överflöd av både varor och kapital. Jag erinrar bara örn,
hur- under den stora kris, som vi genomgingo i början av 1930-talet, kapitalöverflödet
bland annat resulterade i en väldig räntesänkning. Jag vill minnas,
att_ räntan under denna kris sänktes med bortåt V3, ett typiskt bevis för
det kapitalöverflöd, som uppstår i samband med en cyklisk nedgång i verksamheten.
Under sådana förhållanden kan jag icke inse, att det finnes några
sakliga skäl, som tala.för att man skall gå in för en sådan skattebefrielse, som
regeringens förslag åsyftar.

Från aktiebolagens synpunkt finns det naturligtvis mycket starka skäl att
avsätta en del av de stora vinsterna till en konjunkturinvesteringsfond och
använda denna för att utjämna utdelningarna under tider, när rörelse går med
underskott. För inga andra skattskyldiga än aktiebolagen har på detta sätt
beretts möjlighet till befrielse från skatt för inkomster, som man tjänat in men
föredrager att fondera. Därtill kommer ju, att aktiebolagens rörelse under
denna kris eller rättare sagt detta krig uppvisat mycket goda resultat. Jag erinrar
om att, medan de svenska aktiebolagens beskattningsbara vinst under
högkonjunkturperioden 1926—1930 var ungefär 450 miljoner kronor örn året,
så uppgick vinsten under år 1939 till 720 miljoner kronor och under år 1940
till 825 miljoner kronor. Enligt riksräkenskapsverkets beräkningar skulle den
under år 1941 komma att uppgå till icke mindre än 885 miljoner kronor. En
oerhörd stegring av aktiebolagens beskattningsbara vinst har alltså hittills
kunnat konstateras, trots att rätt medgivits bolagen att genom avsättning till
konjunkturinvesteringsfond undandraga en del av sin inkomst från beskattning.
Jag kan för min del icke inse, att några sakliga skäl tala för att man
skall bifalla regeringens förslag, i all synnerhet som aktiebolagen lia andra
stora möjligheter att klara sig undan skatt. Jag har därför i min motion yrkat
avslag på regeringens proposition.

Herr talman, under åberopande av vad jag nu anfört yrkar jag avslag på
utskottets förslag.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Här är endast fråga örn en fortsatt tilllämpning
av hittills gällande bestämmelser. Det rör sig om ett led i strävandena
att sätta oss i stånd att möta de påfrestningar, som krigskonjunkturen
kan medföra. Jag hemställer därför örn bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå;
och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

§ 16.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 29, i anledning av väckta
motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats följande motioner, avseende tillverkningen
och försäljningen av rusdrycker m. m., nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 99 i första kammaren av herr Bergman
m. fl. och nr 137 i andra kammaren av herr Lindmark m. fl., i vilka före -

Motioner avseende
tillverkningen

och försäljningen
av,
rusdrycker
m. m.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

slagits, att riksdagen måtte besluta hemställa till Kungl. Majit örn nödiga
åtgärders vidtagande till förhindrande av fortsatt tillverkning av bränman
av ämnen användbara till livsmedel och till djurutfodring, i varje fall efter
innevarande tillverkningsperiods utgång samt till ytterligare nedsättning av
inbryggningsstyrkan vid tillverkning av pilsner; samt

2) de likalydande motionerna nr 100 i första kammaren av herr Bergman
m. fl. och nr 134 i andra kammaren av herr Lindmark m. fl., vari föreslagits
»att riksdagen måtte hos Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte,
med den rätt som i sådant tidsläge, vari vi nu befinna oss, är lagd i dess
hand, snarast vidtaga effektiva provisoriska åtgärder, som äro ägnade att i
möjligaste mån avlägsna alkoholfaran från vårt folk, till gagn för folkets
hälsa, ekonomi, arbetseffektivitet och försvarskraft, bland annat genom betydligt
strängare ransonering än som nu tillämpas vid försäljning av spirituösa
drycker».

Utskottet hemställde,

1) att riksdagen måtte, i anledning av de likalydande motionerna 1:100
av herr Bergman m. fl. och lii 134 av herr Lindmark m. fl., angående effektivare
åtgärder i nykterhetshänseende, i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att Kungl. Majit med beaktande av vad utskottet i sin motivering anfört
snarast måtte vidtaga de åtgärder i nykterhetsbefrämjande syfte, som i nuvarande
läge befunnes påkallade; samt

2) att de likalydande motionerna 1:99 av herr Bergman m. fl. och lii 137
av herr Lindmark m. fl., örn förbud mot starka dryckers tillverkning av ämnen,
som vore användbara till livsmedel och djurutfodring, samt om ytterligare
nedsättning av inbryggningsstyrkan vid tillverkning av vissa maltdrycker,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits:

1) av herrar Bengtsson, Ekman, Velander, Axel Ivar Anderson, Egnell,
Lövgren, Lundell och Henriksson, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att de likalydande motionerna I: 100 av herr Bergman m. fl. och lii 134
av herr Lindmark m. fl., angående effektivare åtgärder i nykterhetshänseende,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; samt

2) att de likalydande motionerna I: 99 av herr Bergman m. fl. och lii 137
av herr Lindmark m. fl., örn förbud mot starka dryckers tillverkning av
ämnen, som vore användbara till livsmedel och djurutfodring, samt örn ytterligare
nedsättning av inbryggningsstyrkan vid tillverkning av vissa maltdrycker,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

2) av herr Svensson i Ljungskile, utan angivet yrkande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lövgren: Herr talman, mina damer och herrar! Jag har vid behandlingen
av dessa motioner i bevillningsutskottet ansett, att det icke fanns tillräckliga
skäl för det yrkande, som bevillningsutskottets majoritet har kommit
till, och följaktligen har jag förenat mig med reservanterna. Jag vill först
göra den anmärkningen, att under den tid, som har gått sedan krigsutbrottet,
länsstyrelserna, systembolagen och Kungl. Majit ha skött sig på ett sådant
sätt, att det icke för riksdagen finns någon anledning att, på sätt bevillningsutskottet
föreslagit i sin motivering, komma med en pekpinne. Vi veta
ju, att så snart som det har varit fråga örn några större militära inkallelser

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

eller det utrikespolitiska läget varit ägnat att väcka oro, så lia länsstyrelserna
och systembolagen vidtagit inskränkningar i rusdryckstrafiken. Jag är
övertygad örn att de komma att fortsätta att sköta sig lika bra framdeles som
de lia gjort hittills. Det finns alltså ingen saklig anledning att komma med de
påpekanden, som gjorts i utskottets utlåtande.

Att jag förenat mig med reservanterna har berott därpå, att jag ansett
hänsyn böra tagas till de erfarenheter, vi gjorde under det förra världskriget
och åren närmast därefter, framförallt i början av 1920-talet. Hur mycket
man än försöker att framhålla, att det här är fråga om en nykterhetsfrämjande
åtgärd, så kan man icke komma ifrån att åtgärden i fråga kan få en
verkan, rakt motsatt den avsedda. Under åren 1919 och 1920 skruvades spritkranarna
till ganska hårt. Eesultatet blev, att det uppstod en illegal trafik av
mycket betydande mått. Jag behöver bara erinra örn att antalet lönnbränningsmål
vid våra domstolar under år 1920 var 1,635 mot 443 under år 1938.
I en artikel, införd i systembolagens tidskrift nr 4 för i år, har jag funnit
följande siffror, avseende de belopp, som konsumenterna under resp. år utbetalat
för inköp av spritdrycker. Mot en utgift år 1940 å det till synes ansenliga
beloppet av cirka 78 kronor per innevånare i åldrarna över 25 år står en
motsvarande utgift å hela 91 kronor år 1920. Enligt denna mera rättvisande
mätare var alltså konsumentutgiften år 1940, trots de ojämförligt mycket
högre rusdryckspriserna, ej mindre än 14 % lägre än år 1920. Att så varit
fallet, ehuru det totala krontalsbeloppet stigit med 9 %, finner sin enkla förklaring
i den omständigheten, att befolkningen i åldrarna över 25 år samtidigt
ökats med i runt tal 27 %, d. v. s. ungefär tre gånger så mycket som
konsumentutgiften. Det förefaller alltså, som örn föga fog skulle finnas för
det stundom hörda påståendet, att de höga rusdryckspriserna skulle lia bringat
konsumentutgiften upp till en hittills oanad höjd.

Mina damer oell herrar! År 1920 nied långt lägre spritpriser och med en i
kronor uttryckt nära fyra gånger högre konsumentutgift än år 1940, var antalet
lönnbränningsmål vid våra domstolar nära fyra gånger högre än under
år 1940. Varpå beror det? Såvitt jag förstår, så beror det på den omständigheten,
att vi under 1920- och 1930-talen så småningom uppnått vad jag skulle
vilja kalla en bättre ordning i fråga örn rusdrycksförsäljning och rusdryckskonsumtion.
Man har icke varit fullt så restriktiv som man var vid 1920-talets början. Man har sänkt den s. k. motboksåldern till 21 år, man har infört
den fria försändningen eller rättare sagt utjämnat priserna för försändning,
och överhuvud taget har man genom den omvandling, som rusdrycksförsäljningsmetoderna
fått, kommit till ett resultat, som ur nykterhetssynpunkt
sett är alldeles utmärkt. Det är det resultatet, som jag icke vill sätta i faragenom
att gå in för kraftigare restriktioner än dem, vi redan ha, och som
Kungl. Maj :t skärper så snart anledning därtill finns på grund av militära inkallelser
eller andra omständigheter. En sak må vara aldrig så förnuftig, så
är det icke sagt, att man kan få människor i allmänhet att inse, att den är
förnuftig. När man införde förbudet i Finland, i Förenta Staterna, i Norge,
och kanske dessutom i något annat land, då ansåg man, att det var en riktig
åtgärd, men det fanns en tillräckligt stor procent av befolkningen i resp. länder,
som ansåg åtgärden oriktig för att förbudet skulle få lov att upphävas
inom en relativt kort tid. Kontrollstyrelsen har i sitt på. sid. 19 i utskottets
betänkande återgivna yttrande ett resonemang, som enligt mitt sätt att se
vilar på en fullkomligt oriktig princip. Styrelsen yttrar: »Då konsumtionsnivån
sjunkit med omkring 20 %, synes en ungefärligen motsvarande minskning
i tilldelningarna böra äga rum. Enligt kontrollstyrelsens mening bör därför

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

den högsta tillåtna inköpskvantiteten minskas från 4 liter till 3 liter i månaden
samt tilldelningar, som äro mindre än 4 liter, ungefärligen i motsvarande
grad.» För några år sedan fördes här i landet en rätt hetsig debatt av
den anledningen, att man inom kontrollstyrelsen och systembolagen börjat tilllämpa
den metoden, att, örn en person icke på sin motbok tagit ut hela det
kvantum, han hade rätt till, man helt enkelt satte ned hans inköpsrätt till det
kvantum, som han hade visat sig vara i behov av att taga ut. Det var ju
en åtgärd, som hade °en effekt, rakt motsatt den, som var önskvärd ur social
synpunkt, och sa småningom blev kritiken emot den av kontrollstyrelsen tilllämpade
principen .så stark, att principen måste övergivas. Så småningom
kom .man i stället till den uppfattningen, att man skulle vinna en nykterhetspolitisk
effekt, örn man i stället för att välja den princip, som jag här redogjort
för, gåve vederbörande motboksinnehavare rättighet att köpa in de litrar,
som ^eljest skulle frusit inne under närmast föregående halvår. Ännu i dag
vidhåller man. ju, att den åtgärden var ur nykterhetspolitisk synpunkt riktig.
Ätt man. nu vill avskaffa rätten till efterhandsinköp, beror på att man tror sig
"ha funnit, att vid de.militära inkallelserna rätten till efterhandsinköp utnyttjas
på ett sätt, som icke varit avsett. Men den princip, som kontrollstyrelsen
lanserat i sitt yttrande (nederst på sid. 19 i utskottets betänkande) är ju analog
med den princip, som riksdagen tidigare underkänt. Vad socialstyrelsens
yttrande beträffar, så måste, jag ju säga, att det är ganska svagt. Örn kontrollstyrelsens
yttrande skulle jag vilja säga, att kontrollstyrelsen med sitt resonemang
borde kommit till ett avstyrkande av motionerna, medan styrelsen i
stället kommit till de slutsatser, som närmare framgå av fortsättningen av
styrelsens yttrande. Socialstyrelsens yttrande är oriktigt i vissa punkter. Styrelsen
yttrar t. ex. på sid. 24 i utskottets betänkande: »Enligt socialstyrelsens
mening har den. väsentliga höjningen av spritdryckernas pris under hösten
1939 haft till följd, att motboksinnehavarens ekonomiska förhållanden böra
anses utgöra en viktig faktor vid fastställandet av dennes tilldelning.» Det
kan jag^ hålla med örn, men sedan fortsätter styrelsen: »Det sammanlagda
priset på en manadsranson å tre liter av den billigaste brännvins sorten uppgår
ju numera till inemot 30 kronor, ett belopp som utgör en kraftig avbränning
på en liten inkomst.» — Ja, det är en kraftig avbränning på en liten inkomst.
Men ha personer, som lia en tilldelning på tre eller fyra liter i månaden,
en liten inkomst? Örn jag är riktigt underrättad, är det på det sättet, att systembolagen
icke giva inköpsrätt till tre eller fyra liter utan att vederbörande
har en ganska god inkomst. Följaktligen hänger den sats, som socialstyrelsen
uttalat, i luften; den har intet reellt underlag.

Man skall heller icke bortse från de ekonomiska konsekvenserna av ett bifall
till motionärernas yrkande. Antalet motböcker med en inköpsrätt på fyra
liter är ju någonting kring 212,000 eller 213,000, och sådana med en inköpsrätt
på tre liter 180,000 stycken eller något däröver. Det betyder, att örn man
skriver ned inköpskvantum med en fjärdedel eller en tredjedel, såsom här föreslås,
så skulle det väl resultera uti en minskning av statsinkomsterna på
50, kanske ända till 60 eller 70 miljoner kronor. Örn jag vore fullkomligt övertygad
örn att denna minskning i statsinkomsterna skulle motsvaras av en
ökad nykterhetseffekt, skulle jag möjligen kunna fundera på den. Men ser
jag på. utvecklingen under åren 1917, 1918, 1919 och 1920 och på utvecklingen
i Finland, Norge och Förenta Staterna under förbudet, så kommer jag
till det resultatet, att det är högst osannolikt, att man får en nykterhetseffekt,
som svarar mot de minskade statsinkomsterna. Man har fastmera större anledning
att frukta, att man får en illegal trafik, som gör, att dessa pengar i

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

stället glida ned i fickorna på lönnbrännare och langare av illegal sprit.
Hur mycket förnuftssynpunkter man än kan anföra mot en sådan utveckling,
så visar erfarenheten, att dessa förnuftssynpunkter icke accepteras av betydande
grupper inom folket.

Det är mot bakgrunden av dessa ting, jag här har anfört, som jag icke har
velat vara med örn att skriva till Kungl. Maj :t och tillstyrka de rekommendationer,
som majoriteten i bevillningsutskottet gör.

Jag skulle kanske också, innan jag slutar, be att få säga, att jag tror, att
det vore högst olyckligt, örn man nu skulle höja motboksåldern från 21 till
25 år. Såvitt jag förstår, har 21-årsgränsen icke medfört några olägenheter.
Jag tror, att det är en klok politik, att man låter våra medborgare, när de ha
blivit myndiga, vara myndiga även på detta område.

Alltså, herr talman, slutar jag med att yrka bifall till den av herr Bengtsson
m. fl. vid utskottets betänkande fogade reservationen.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Lundstedt.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag skulle först vilja säga, att av
den debatt som har förts, icke minst i pressen, där man försökt uttolka de olika
linjerna i det föreliggande ärendet, får man det bestämda intrycket av att klyftan
mellan utskottsmajoriteten och reservanterna är alldeles oerhörd. Jag kan
icke heller förstå herr Lövgrens yttrande här på annat sätt än att han faktiskt
ansträngde sig för att åstadkomma en klyfta, som icke existerar i verkligheten.
Jag fäster kammarens uppmärksamhet därpå, att så långt som till
avstyrkandet av förbudsmotionen är utskottet fullkomligt enigt.

Herr Lövgren gav här en skildring av förhållanden, som skulle växa fram,
örn man gjorde de rekommendationer hos Kungl. Maj:t, som bevillningsutskottet
här föreslagit. Herr Lövgren talade örn, hur det gått i Finland, hur det
gatt x Amerika o. s. v. I verkligheten är det ju på det sättet, att ingen i bevillningsutskottet
ett ögonblick har reflekterat på att aktualisera frågan örn
förbudets genomförande. Tvärtom skriver utskottet fullkomligt enhälligt, att
det förstår de synpunkter, som varit vägledande för livsmedelskommissionen.
Enhälligt praktiskt taget — utom herr Svensson i Ljungskile; jag gör den
reservationen — säger utskottet, att det lägger i vederbörande myndigheters
hand att följa förhållandena och handla efter vad som kräves i de olika lägena.
Således, hela denna skildring, som herr Lövgren ger, står i bestämd
strid mot reservanternas egen reservation, som är gemensam med utskottets
motivering så långt som till och med ordet »uppmärksamhet» på andra sidan.
Det är icke fråga örn att skapa något förbudstillstånd annat än under ett
enda läge: örn livsmedelsmyndigheterna och Kungl. Majit komma till det
resultatet, att de måste skapas på grund av att annars svält skulle komma att
råda i landet. Örn den saken äro både utskottsmajoriteten och reservanterna
fullkomligt eniga.

Då är det ju, synes det mig, egendomligt att använda en argumentation, som
skulle visa upp, att om man följer utskottet .så hägrar förbudstillståndet,
men örn man följer reservanterna äro vi borta från den saken.

Jag tycker därför, herr talman, att det är en liten smula orättvist mot reservanterna
att framföra deras synpunkter på det sättet. Ty de ha liksom utskottet
förklarat, att det spörsmål, som här möter oss, är ett allvarligt spörsmål,
där man kan nödgas vidtaga åtgärder av ingripande art. Det som skiljer utskottsmajoriteten
och utskottsminoritetcn är att utskottsmajoriteten icke har
ansett sig kunna komma förbi de konstateranden, som äro gjorda i ämbetsverkens

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

yttranden, framför allt i kontrollstyrelsens yttrande. Motioner lia väckts, och
utskottet har haft att taga ställning till dessa motioner. Utskottet har ansett
att läget krävde, att vi »den stora vägen» inhämtade de ämbetsverks, som ha
kontrollen över det här området, uppfattning örn läget. Och på basis av det material,
som ämbetsverken presterat, har utskottets majoritet ansett det rimligt,
att detta material överbringades till Kungl. Maj :t. Det är det hela och ingenting
annat.

Det, som här återgives på sidan 3 ur kontrollstyrelsens yttrande framhäver
dess uppfattning örn vad som skulle kunna medverka till att höja vår beredskap
och höja det allmänna nykterhetstillståndet ute i landet. Så har särskilt
i förgrunden förts fram frågan örn efterhandsinköpen. Man betonar med styrka
i kontrollstyrelsens yttrande vad efterhandsinköpen ha utvecklat sig till på
grund av det förändrade ekonomiska läget. I Stockholmssystemets årsberättelse,
som ju brukar tillställas kammarens ledamöter, läste jag häromdagen
ungefär samma sak. Det är de, som följa dessa saker i detalj, det är de, som
ombesörja kontrollen, som kommit till det resultatet, att efterhandsinköpen i
det nuvarande läget verka på ett helt annat sätt än som avsetts.

Jag erkänner personligen, att det är beklagligt. Jag tillhörde, när vi skapade
den nuvarande rusdrycksförordningen, dem som kämpade intensivt för
efterhandsinköpens fastslående. Jag har den bestämda uppfattningen, att i en
normal tid denna rätt till efterhandsinköp är ett led i arbetet för främjande
av folknykterhet. Erfarenheten under de första tiderna har också visat att
många icke togo ut månad för månad den kvantitet, som var tilldelad dem;
man lät de litrarna stanna hos systembolaget väl vetande, att örn man komme
uti den situationen, att man behövde dem, så hade man rätt till dem. Jag vill
hoppas och tro, att när vi en gång återvända till normala- tider vi åtminstone
ännu en gång skola försöka att använda den vägen. Ty personligen tror jag,
att det medför ur nykterhetssynpunkt mera gagn än skada.

När jag emellertid har fått klara belägg för att kanske dessa efterhandslitrar
eller efterskottslitrar, vad man skall kalla dem, äro det grundläggande
materialet i mycket hög grad för det många gånger omtalade fylleriet vid
vissa förläggningar, så anser jag mig, ehuru fortfarande principiell anhängare
av efterhandsinköpen, icke kunna taga ansvaret för att bibehålla en sådan anordning.
Därför förmenar jag, att det är rimligt, att man inför Kungl. Majit
bringar ämbetsverkens uppfattning och den uppfattning, som bevillningsutskottet
och kanske även riksdagen har fått av detta material, och ber Kungl.
Majit att överväga denna sak.

Såsom en självfallen följd av ett sådant ståndpunktstagande följer ju också,
att man måste taga under omprövning den allmänna tilldelningen som sådan,
ty annars skulle man ju icke vinna något som helst resultat annat än det,
att man plockade ut litrarna omedelbart i ett sammanhang i stället för att låta
dem stå kvar för efterhandsinköp. De håda tingen höra således mycket nära
samman. Det är ingenting annat utskottsmajoriteten har syftat till än att
riksdagen genom en skrivelse till Kungl. Maj :t skulle bringa detta under
Kungl. Majits omprövning.

Sedan finnes det i utskottets utlåtande några ting till som ingenting annat
äro än plock ur ämbetsverkens yttranden.

Jag erkänner gärna och väl, att jag personligen är mycket betänksam, när
det gäller åldersgränsens höjande från 21 till 25 år. Detta är ju så mycket
mera naturligt, som det var undertecknad som jämte herr Hagberg i Malmö
1937 gjorde den kompromiss, som flyttade ner åldern till 21 år från de 25,
som Kungl. Majit då föreslagit.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

Jag har emellertid, trots denna min tvekan på den punkten, aldrig ett ögonblick
kunnat motsätta mig att, örn ämbetsverken anse, gutt denna sak spelar
en viss roll, gå med på att låta Kungl. Maj:t ompröva, örn den verkligen gör
det. Det säges ingenting annat i utskottsmajoritetens förslag än att Kungl.
Majit bör överväga den saken. Sedan har det sagts i utskottsmajoritetens utlåtande,
att när Kungl. Maj :t går att pröva dessa saker, d. v. s. pröva allmänt,
vilka åtgärder som skola vidtagas, bör Kungl. Majit beakta vad bevillningsutskottet
framhållit.

Jag vill, herr talman, deklarera att jag personligen inte anslutit mig till
bevillningsutskottets beslut med någon glädje eller under några fanfarer. Då
jag lämnade min medverkan till genomförandet av 1937 års rusdrycksförsäljningsförordning
uttalade jag, att den förordningen var en grundval, som i fortsättningen
kunde bli föremål för uppmjukningar och modifikationer, som så
småningom skulle kunna leda dithän, att vi i vårt land skulle komma att använda
ett system, och icke det dubbelbottnade system vi för närvarande ha
med individuell tilldelning och ovanpå detta den höga skatten. Jag skulle ha
hälsat med glädje örn den utvecklingen nu fått fortgå, men när vi lade grunden
till den lagstiftningen, skedde det med normala tider såsom bakgrund.
Det var ingen som i det ögonblicket drömde om att det skulle utbryta ett världskrig,
som allvarligt skulle drabba förhållandena även i vårt land. I denna
situation, till vilken vi själva icke ha någon skuld, ha jag och de av bevillningsutskottets
ledamöter, som alltjämt stå kvar på den grund, varpå 1937 års beslut
vilade, format detta förslag så, att, örn Kungl. Maj :t vidtager förändringar,
dessa skola vara av rent provisorisk karaktär och icke innebära några ändringar
i nu gällande lagstiftning. Vi ha tvingats ifrån den gamla positionen på
grund av att vi äro övertygade örn att det i vårt lands nuvarande läge är omöjligt
att fasthålla vid vad vi skapat under normala tider. På många andra områden
ha vi måst vika från inställningar, som vi tidigare ha haft.

Det finnes ju ännu människor, som efter två års krig icke ha någon aning örn,
att det pågår ett världskrig, men lyckligtvis har väl den stora majoriteten av
folket i vårt land och av folken i alla världens länder överhuvud taget av omständigheterna
tvingats att fatta och förstå det.

Detta är i enkla ord motiveringen för mitt ståndpunktstagande, och samma
motivering — därom är jag övertygad — ligger till grund för utskottsmajoritetens
ståndpunktstagande, åtminstone för största delen av densamma. Det har
sagts i några tidningar, att »de professionella nykteristerna» utnyttjat situationen
och lyckats skapa en majoritet i bevillningsutskottet. Jag vet icke, vilka
man menar, men professor Bergmans namn har ju nämnts i detta sammanhang.
Härtill vill jag säga, att »de professionella nykteristerna» icke haft ett
tins inflytande på den ståndpunkt, som intagits av bevillningsutskottets majoritet.

Jag skulle, herr talman, vilja uttala den förhoppningen, att denna fråga
mindre betraktas såsom en sadan där vanlig nykterhetsfråga, som vi kunna
diskutera och sa att säga röra örn i, när det gäller detaljerna. Denna fråga är
fastmera ett spörsmål, som man på grund av den hårda tiden och i känsla av
ansvar vill hänskjuta till Kungl. Majit. Man vill liksom säga till Kungl.
Maj :t, att här är nu en provkarta av olika åtgärder, som föreslagits av de ansvariga
ämbetsverken. Tag dessa under omprövning och se efter, örn de kunna
medverka till ett stärkande av vår beredskap och av vårt folk. Kommer
Kungl. Majit till det resultatet, att dessa åtgärder böra vidtagas, då befinner
sig regeringen i god samklang med riksdagen; kommer Kungl. Majit till det

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 87 a

Nr 87.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. rn.

(Forts.)

resultatet att åtgärderna icke äro genomförbara, då skall jag för min personliga
del lugnt finna mig däri, ty jag anser, att prövningsrätten i det nuvarande läget
ligger säkrare i Kungl. Maj :ts än i riksdagens händer. Klart inseende, att
det kan komma att bli fråga örn genomgripande åtgärder, ha vi givit utlåtandet
denna form.

Ansvaret i den nuvarande situationen måste finnas hos riksdagen liksom
hos Kungl. Majit. Enda möjligheten att bringa ämbetsverkens förslag till
åtgärder under Kungl. Majlis prövning är, såvitt jag förstår, att följa bevillningsutskottets
förslag, till vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Lövgren erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Herr
Olsson i Gävle sade, att reservanterna försökt att vidga klyftan mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Detta är icke riktigt. Jag har visserligen stått
på den rena avslagslinjen, men reservanterna i övrigt ha gjort stora ansträngningar
för att jämka ihop det hela till ett enhälligt utlåtande, som icke varit
fullt så vänligt mot motionärerna, som det nu är. Hade det lyckats, skulle jag
också gärna velat vara med. Att det nu misslyckats var icke reservanternas
utan majoritetens fel.

Herr Olsson i Gävle sade, att det finnes folk, som ännu icke ha reda på,
att ett världskrig pågår. Ja, örn man skulle döma efter vad som kommit till
uttryck i denna fråga, så är det väl endast herr Lindmark i denna kammare
och herr Bergman i första kammaren, som förrått sin kännedom örn att det pågår
ett världskrig. Herr Olsson i Gävle visste det tydligen inte vid riksdagens
början, utan det har han kommit underfund med först senare.

Herr Olsson i Gävle, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade:
Örn herr Lövgren beflitat sig örn att höra vad jag sade och icke befunnit sig
på andra sidan draperierna en stund, hade han icke behövt göra sig skyldig till
denna replik. Jag sade icke att reservanterna ansträngt sig att söka vidga
klyftan mellan reservanterna och utskottsmajoriteten, utan att herr Lövgren
gjort sådana ansträngningar. Detta är vad han har gjort. Jag förstår därför,
att han står på en annan ståndpunkt än reservanterna i gemen. Med den skildring
av förbudet, som herr Lövgren här har gjort, tror jag, att det är ganska
klart, att han vill ta avstånd från den första delen av det samlade uttalandet,
annars hade det väl varit överflödigt att giva denna skildring. Alla i utskottet
ha annars på den punkten samma uppfattning utom möjligen herr Svensson
i Ljungskile. Innehållet i hans blanka reservation vet jag ingenting örn.

Herr Lövgren erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Örn reservanterna med undantag av mig bli fritagna fran att ha haft avsikten
att vidga klyftan mellan reservanterna och utskottsmajoriteten, varför
har icke då herr Olsson i Gävle anslutit sig till reservanterna? Det finnes icke
några skäl, varför man skulle gå på motionärernas linje.

Jämväl herr Olsson i Gävle erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Jo, herr talman, skälet är, att enda vägen att bringa ämbetsverkens uppfattning,
som riksdagen inhämtat, under Kungl. Maj :ts omprövning är att positivt
skriva till Kungl. Maj :t, såsom utskottet föreslår.

Vidare anförde:

Herr Nilson i Eskilstuna: Herr talman! Det är med anledning av de 18
rader, som bevillningsutskottet i föreliggande betänkande på sidan 2 offrat

Onsdagen den 11 juni 1941 {. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

på motionerna nr 99/1 och 137/11 angående tillverkningen av rusdrycker, som
undertecknad begärt ordet.

Man kan väl näppeligen undgå att förvånas över den ordknapphet utskottet
för en gångs skull hemfallit åt. Den föreliggande frågan är av så vital
betydelse både för vår folknykterhet och folkförsörjning och föremål för så
allmänt intresse, att den borde varit värd större uppmärksamhet från utskottets
sida. Visserligen hänvisar utskottet till och faller helt tillbaka på kontrollstyrelsens
och livsmedelskommissionens utförliga remissvar, vilka äro
fogade till betänkandet. Denna utskottets auktoritetstro borde ha kunnat rubbas
något av det förändrade läget. Nämnda remissvar avgåvos nämligen den
18 och 20 mars och utskottets betänkande är daterat den 6 juni, således med
en mellanliggande tidrymd av nära tre månader. I mars månad rådde full
vinter med djup snö över höstsädesfälten och vallarna. Alla hoppades då på
en blid vår med goda växtmöjligheter. Den 6 juni, då utskottet tog ställning
till föreliggande fråga, hade vi den kalla våren bakom och levde i en kall
och exceptionellt torr försommar med allvarliga bekymmer för årets skörd.
En aktad ledamot av denna kammare, som i dagarna rest genom en väsentlig
del av det spannmålsodlande landet, sade under gårdagen, att han ej någonsin
sett missväxten så hotande nära som i år. Både höst- och vårsäden jämte
fodervallarna förete mångenstädes en hopplös anblick. Dessa uppgifter bestyrkas
också av de officiella skörderapporterna. Att under dessa för vår
folkförsörjning så kritiska tider och då det lär på allvar övervägas att snarligen
minska brödransonerna tillstyrka — låt vara med en lam reservation —-att betydande mängder av potatis och spannmål omvandlas till sprit och maltdrycker
kan inte gärna betecknas som annat än antingen höjden av inkonsekvens
eller sorglöshet.

Man är i denna församling ganska okänslig för opinionsyttringar ute i landet,
och i flertalet fall är denna okänslighet en tillgång av stort värde, ty
tillfälliga opinionsvindar lia inte alltid sakligt underlag. Men understundom
gjorde man säkert klokt uti att akta på stämningen. Den kan vara baserad
pa så starka fakta, att hen inte bör ignoreras. I få frågor torde meningen
vara så stark och enhällig som när det gäller att livsmedel inte borde i dagens
läge få användas till framställning av alkoholhaltiga drycker. Redan under
förra året kom denna uppfattning till uttryck i skrivelser och uttalanden.
Jag förmodar att varken regeringen eller bevillningsutskottet fått leva i okunnighet
därom. Sveriges Nykterhets vänners landsförbund, som är den samlade
nykterhetsrörelsens nykterhetspolitiska organ, har fått mottaga den ena framställningen
efter den andra, vari man hemställt att framstötar måtte göras
hos vederbörande myndigheter för att förhindra en fortsatt livsmedelsförstönng.
Liknande skrivelser ha inkommit till riksdagens nykterhetsgrupp. En
av de första av dessa skrivelser kom från Gotland, vari man erinrade örn det
allvarliga försörjningsläget och påkallade omedelbara åtgärder för att säkerställa
livsmedlen för deras egentliga ändamål. Bakom denna framställning
stodo representanter för olika politiska meningsriktningar. När man känner
hur kritiskt försörjningsläget varit och alltfort är på Gotland, förstår man
ivern i fjerås skrivelse. Nu är det fara värt att försörjningsläget blir nästan
lika svart i hela landet. Att man då från skilda trakter genom länskommittéer.
lokala sammanslutningar eller på annat, sätt påyrkar, att allt som kan
användas till människo- och djurföda med hänsyn till vårt bekymmersamma
försörjningsläge reserveras härför, är i sanning icke underligt.

Det kan visserligen rent statistiskt bevisas, ali de spannmåls- oell potatiskvantiteter
som komma i fråga vid tillverkning av sprit och maltdrycker äro

Nr 87.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

synnerligen obetydliga, sedda nr folkförsörjningssynpunkt, och att dessa kvantiteter
utslagna på hela befolkningen ingenting betyda. Alldeles betydelselösa
äro givetvis icke dessa hundratals tusen ton potatis, som omvandlas i
brännvin, och dessa 35,000—40,000 ton korn, som »förädlas» till öl och svagare
maltdrycker. Ganska många både människor och djur kunna uppehållas
genom dessa partier. Men jag tillåter mig uttala den undran, örn inte saken
har en betydelsefull psykologisk sida, som man inte kan bortse från.
Tvingas vi nämligen att under kommande skördeår och kanske alldeles omedelbart
minska bröd- och mjöltilldelningen, möjligen också tilldelningen av
vissa animaliska födoämnen, komma många av landets innebyggare, som inte
lärt sig se försörjningsfrågorna ur statistisk synpunkt, att både förvånas och
harmas över att avsevärda partier av livsmedel användas till ändamål, som
icke kunna — hur välvilligt man än söker se saken — tillerkännas det minsta
värde ur försörjningssynpunkt. Det hjälper inte att påpeka, att den nuvarande
brödransonen för vissa kategorier är mer än tillräcklig och att en minskning
därför kan ske utan skada. Det finns ganska många, för vilka den nuvarande
ransonen är så pass i underkant, att de endast genom att få övertaga andras
överskott kunna klara sig. Örn dessa kategorier under kommande år måste
draga sig fram med ännu mindre och därför otillräckliga brödransoner under
det att tusentals ton korn, som gott kunde omvandlas till bröd, gå åt till
öl- och maltdryckstillverkning och stora mängder potatis omvandlas till alkoholhaltiga
drycker, kunna de knappast undgå att förvånas över de styrandes
sätt att handskas med tillgängliga förråd. Jag tror att man gör klokt uti
att taga hänsyn till dessa synpunkter.

Kontrollstyrelsen meddelar i sitt remissvar, att de skattepliktiga bryggerierna
under tiden till den 1 oktober i år fått sin inköpsrätt av korn minskad
med 5,000 ton eller 25 %, men man glömmer att samtidigt omnämna med
vilken procent inköpsmöjligheterna av fodermedel minskat för landets djuruppfödare.
Där stannar det icke vid 25 %. I realiteten torde bryggeriernas
kornförbrukning inte lia minskat med mer än 12—13 %, emedan inskränkningen
inte berörde det lager eller tidigare inköp av omkring 20,000 ton, som
bryggerierna lära ha förfogat över utom dessa medgivna 15,000 ton. Härigenom
blir disproportionen ännu större. De lantbrukare som förfogat över fodersäd
torde ha fått avstå vida större procent till den allmänna försörjningen.

Livsmedelskommissionen hävdar den egendomliga uppfattningen, som utskottet
utan tvekan synes ha accepterat, att odlarna av s. k. brännvinspotatis bomme
att så väsentligt minska sina odlingar, örn de inte garanteras brännvinstillverkning,
att landet därigenom ginge miste örn en potatisreserv på minst
100,000 ton. Likaså skulle en inskränkning av maltdryckstillverkningen beröva
landet en betydande spannmålsreserv. Detta resonemang förefaller mer
än svårtytt i en tid då staten offrat oerhörda belopp på inlösen av brödsäd
m. m. för att därigenom säkerställa både odlarna och konsumenterna. Kunde
inte en sådan statsgaranti vara tänkbar även i fråga om potatis och korn för de
trakter, som sedan gammalt äro inställda för odling av dessa produkter?

Utskottet har visserligen inte helt kunnat frigöra sig från en viss betänksamhet
inför det allvarliga försörjningsläget. När utskottet därför på något
mer än 12 rader försvarar en fortsatt sprit- och öltillverkning av livs- och fodermedel,
har det på 5V2 rader framhållit, att det vill »med hänsyn till de
ovissa skördeutsikterna framhålla angelägenheten av att utvecklingen på området
följes med största uppmärksamhet». Men utskottet slutar med att avstyrka
ifrågavarande motioner med följande platoniska förhonpning: »Utskottet
förutsätter att, därest det för landets livsmedels- och fodermedelsförsörj -

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

ning skulle erfordras begränsningar av förevarande tillverkningar, åtgärder
i sådant syfte utan dröjsmål vidtagas.» Detta är utskottets syn på saken den
6 juni, då oroande rapporter om skördeutsikterna komma från alla delar av
landet.

Då man vet vilka mäktiga förespråkare bränneri- och bryggerihanteringen
har och vilka intensiva påtryckningar de äro mäktiga att göra både på kommissioner
och regering, tarvades för visso ett kraftigare ord från riksdagens
sida än vad det föreliggande utskottsförslaget inbjuder till. Det hade säkerligen
varit välbetänkt, att riksdagen sagt ifrån att, med hänsyn till föreliggande
skördeutsikter och med tanke på importspärren, regeringen omedelbart
borde vidtaga åtgärder mot den pågående livsmedelsförstöringen.

Både kontrollstyrelsen och livsmedelskommissionen ha erinrat om att potatisspriten
inte nödvändigtvis behöver förtäras utan kan användas för tekniska
ändamål och som drivmedel. Det är ju en tröst för ett tigerhjärta. Men kan
man också använda öl som drivmedel, eftersom man inte har något att invända
mot en fortsatt tillverkning? Utskottet har lyckligtvis inte accepterat
dessa synpunkter utan valt att stillatigande gå dem förbi.

Förhållandena torde nog tvinga fram inskränkningar i tillverkningen, alldeles
såsom utskottet i betänkandets senare del — vilken del jag inte har funnit
anledning att ingå på — förutsätter ganska väsentliga inskränkningar i konsumtionen.
Det hade då i dagens läge varit önskvärt, att utskottets båda
linjer följts åt i stället för att som nu är fallet löpa isär.

Herr talman! Ehuru jag inte kommer att åtminstone för närvarande framställa
något yrkande, har jag inte kunnat underlåta att med dessa ord beklaga
det resultat utskottet kommit till under handläggningen av detta ärende.
Betänkandet såväl som riksdagens godkännande därav kommer att skapa besvikelse
vida utöver landet.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag har till betänkandet fogat
en blank reservation. Med hänsyn till att samma betänkande behandlar två
olika slags motioner, vill jag till en början säga, att min reservation icke tar
sikte på vad utskottet yttrat och yrkat beträffande motionerna nr 100 i första
kammaren och nr 134 i andra kammaren, om en skrivelse till Konungen angående
restriktionerna. På den punkten är jag fullt överens med utskottsmajoriteten,
och jag hoppas att andra kammaren skall godkänna utskottets yrkande
därutinnan.

Sedan ha vi i samma betänkande ett par andra motioner, som syfta till att
begränsa användningen av livsmedel och fodermedel till öl- och brännvinstillverkning.
På den punkten har jag för min del ansett, att det funnits anledning
att säga åtskilligt mera och gärna också i den punkten skriva till
Kungl. Majit. Utskottet säger i huvudsak följande: »Då utskottet förutsätter
att, därest det för landets livsmedels- och fodermedelsförsörjning skulle erfordras
begränsningar av förevarande tillverkningar, åtgärder i sådant syfte
utan vidare dröjsmål vidtagas, saknar utskottet anledning tillstyrka bifall
till motionerna.»

Detta yttrande från utskottets sida tycks bygga på den förutsättningen,
att behovet av inskränkande åtgärder helt och hållet är en framtida eventualitet
och vidare att sådana inskränkningar när som helst kunna vidtagas.
Jag tror icke att någondera delen av detta är helt riktig. Jag skulle därför
vilja bringa i erinran, hur det i vissa avseenden förhållit sig under den gångna
vintern.

Vi hade i höstas en bestämd uppfattning örn, att det var brist på foder -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

medel och alldeles särskilt på fodersäd, men innan man närmare klarat upp,
huru mycket av denna fodersäd kunde beräknas komma under statens kontroll,
träffade livsmedelskommissionen en sådan uppgörelse med bryggerierna,
att de skulle ha rätt förfoga över 40,000 ton korn — häri var inräknat vad
de själva hade. Detta betyder, att man tidigt i höstas gav bryggerierna rätt
att förfoga över lika mycket säd som vanligt. Litet längre fram under hösten
inskränkte man denna mängd nied 5,000 ton, vilket blev en nedskärning med
tolv och en halv procent. Men även med den beg-ränsning, som man sedermera
genomförde i form av en viss nedsättning av inbryggningsstyrkan i ölet, står
det kvar, att man under den gångna vintern icke begränsat bryggeriernas användning
°av korn i samma proportion, som företagits för andra förbrukare.

Hela vår reglering av fodersäd har vintern igenom varit synnerligen besvärlig
och det är mycket att erinra mot den. Omkring den 14 mars lämnade
livsmedelskommissionen till lantbrukarna ett besked, som skulle vara slutgiltigt,
beträffande vilka mängder fodersäd lantbrukarna skulle få köpa från
den 14 mars till årets slut. Man delade ut dessa inköpslicenser till lantbrukarna.
Det dröjde emellertid icke många veckor, för att icke säga dagar, förrän
en mängd mindre lantbrukare stodo där med dessa inköpslicenser utan att
kunna få köpa någonting, detta av den enkla anledningen, att nian ingenting
hade att giva dem. Jag menar alltså att när det gäller kornet och fördelningen
av den varan har man inte under den gångna vintern delat så rättvist
som man borde lia gjort, varför det inte finns grund för en så hundraprocentig
auktoritetstro som bevillningsutskottet ådagalägger.

I fråga örn potatisen måste man utan vidare medge, att man därvidlag
möter vissa anpassningssvårigheter av större mått. Och naturligtvis är det
bättre att man gör sprit av potatisen än att den skall bli förstörd; jag lämnar
åsido hur man sedan skall använda spriten. Jag tycker dock att livsmedelskommissionens
uppgift borde vara att söka eftersträva ett sådant tillvaratagande
av potatisen, att sprittillverkningen blir det sista alternativ nian
tillgriper. I fjol hade man en ovanligt stor potatisskörd, och det förklarar
att svårigheter kunnat uppstå när det gällde att förädla den skörden, och vi
ha ju också haft åtskillig känning av den saken. Emellertid blir man en
smula fundersam när man från statens potatismjölnämnd upplyses örn att
nämnden lämnat potatismjölfabrikerna licens för tillverkning av 350,000 dehton
potatismjöl. Tillverkningen synes dock ha stannat vid 275,000 deciton.
emedan man icke fått tillräckligt med potatis. Det har fattats omkring 600,000
hektoliter potatis, som dessa fabriker skulle haft rätt att erhålla, enligt de
upplysningar jag fått från potatismjölnämnden. I det sammanhanget bör det
också erinras örn att efterfrågan på potatismjöl är så stor, att man icke kail
tillgodose densamma utan i viss män måste begränsa tilldelningen till kunderna
och att de lager som finnas inte äro så stora, att de medge en fri försäljning.
Förhållandena ha därför enligt min mening i viss mån varit sådana,
att man haft anledning försöka hålla en stramare kurs i fortsättningen.

Som huvudargument har livsmedelskommissionen anfört, att vi böra hålla
möjligheterna för tillverkning av sprit och öl öppna för att därigenom stimulera
produktionen av korn och potatis. Det gäller härvidlag två varor och
två problem, som man nog bör hålla isär. Att vi skulle behöva hålla öltillverkningen
i gång för att stimulera kornodlingen i nuvarande situation förefaller
mig högst egendomligt. Vi ha brist på fodersäd och kraftfoder, vilket
framgår av siffrorna för importen, som omfattar omkring 500,000 ton. Aven
örn vi få, en bra skörd skulle det inte finnas den ringaste svårighet att avsätta
kornet inom den svenska livsmedelsproduktionen. Livsmedelskommissionen

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

försöker emellertid argumentera så, att om man inte håller öltillverkningen
öppen, skulle man kanske inte odla maltkorn i den utsträckning, som av vissa
skäl vore önskligt.

Jag tror att detta är en mycket starkt överdriven synpunkt, men även örn
det skulle vara på det sättet, att här kunde ske en viss förskjutning från
maltkorn till foderkorn, vete eller oljeväxter — i intetdera fallet sker någon
olycka — så vore det väl en mycket enkel sak att ordna den detaljen. Vi bevilja
ju 20 miljoner kronor till utjämning av fodermedelspriserna, vi köpa
kraftfoder runt örn i Europa varhelst man kan få några ton, frakta hem
varan till mycket höga priser, skriva av topparna och sälja till fastställda
priser. Det skulle väl inte vara någon svårighet, örn det vore nödvändigt att
stimulera till maltkornodling, att lägga till någon krona per hundra kilo och
skriva av den lilla toppen. Man skulle kunna göra detta i ännu större utsträckning
i fråga om fodercellulosa och importerade fodermedel. — Jag måste
säga att det sätt att argumentera, som här kommer till synes, gör att man
kail bli en smula kritisk gent emot framställningen.

När det gäller potatisodlingen ställer sig saken annorlunda. Därvidlag finnas
absoluta svårigheter både i fråga örn växtodlingen och i fråga örn möjligheterna
att frakta varan, andra svårigheter än beträffande kornet. Jad
odlarna ha intresse av är ju för det första priset och för det andra möjligheterna
till avsättning. Örn man på potatisen sätter ett hyggligt pris och
vidare säger, att om potatisen icke kan utnyttjas på annat sätt får den utnyttjas
för sprittillverkning, har man ju lämnat en garanti för avsättningen
och behöver inte nämna vare sig 28 miljoner eller 36 miljoner liter, som livsmedelskommissionen
har vinkat med i sista omgången.

När det gäller användningen av potatisen förefaller det mig emellertid som
örn man borde försöka att lägga det hela till rätta i följande ordning. Först
skall givetvis konsumtionsbehovet tillgodoses, därom råda inga delade meningar.
Sedan böra potatismjölsfabrikerna utnyttjas i hela sin kapacitet, och
därefter bör man till foder använda så mycket som man kan utnyttja på det
området. Och man bör verkligen vidtaga åtgärder för att också kunna utnyttja
denna vara till foder. Vi ha skurit ned kött- och fläsk- och smörtillclelningen
åtskilligt, och redan skymta vi en skärpt brödransonering. Vi ha
inte råd att låta någonting försvinna ifrån fodermarknaden som rimligtvis
kan användas.

Nu invänder man, att det här är fråga om äggvitefattiga foderämnen, att
det är svårigheter med frakterna som dessutom kanske blir dyra. Yi ha dock
under den gångna vintern distribuerat — och få göra det även den nästa —
en mycket stor mängd — mer än 100,000 ton — äggvitefattig fodercellulosa.
Här offrar man transportmedel, äggvita och pengar för att kunna sätta in
ett fullständigt äggvitefritt foder i foderstaterna. Vill man offra litet pengar,
transportmedel och äggvita, är jag viss örn att man kan sätta in åtskilligt
även av potatis, i fall man planlägger det hela på rätt sätt och i rätt tid.
Men det är klart, att skulle det bli så gott örn potatis, att man inte på dessa
vägar kan använda den, är det, som jag förut sagt, bättre att göra sprit av
den iin att låta den förfaras.

Jag anser alltså att de synpunkter som förts fram i motionen nr 137 i
denna kammare äro befogade. Dessutom ha vi nu hunnit så långt fram, att
vissa uppgörelser ha träffats, hela växtodlingen är planlagd. Det faller sig
därför en smula svårt att yrka bifall till motionen. Med hänsyn till det sätt,
på vilket saken utvecklats inom utskottet, kan jag inte heller göra det. Jag
har emellertid i anslutning till denna blanka reservation velat föra fram dessa

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker rn. m.

(Forts.)

synpunkter. Min mening är således att man på detta område bör följa en
stramare linje i fortsättningen än hittills.

Med dessa ord, herr talman, ber jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Ekdahl.

Herr Lundell: Herr talman! I den reservation, som även jag har undertecknat,
göras uttalanden som tillräckligt tydligt framhålla, att reservanterna
livligt behjärta motionärernas intresse för en förbättrad folknykterhet. Men
det står också i reservationen, att »vid fullföljandet av dylika strävanden måste
emellertid mot varandra vägas, å ena sidan, de avsedda åtgärdernas effekt
i fråga örn ökad folknykterhet och en ur olika synpunkter önskvärd begränsning
av alkoholkonsumtionen samt, å andra sidan, de olägenheter, som enligt
tidigare erfarenheter äro förbundna med en skärpning av nu gällande restriktionssystem».

Det förefaller som örn utskottsmajoriteten inte hade samma betänkligheter
mot en skärpning av restriktionerna. Utskottsmajoriteten säger överst på sidan
3, att »med hänsyn till nu rådande förhållanden torde någon större risk
för spritsmuggling knappast föreligga. Vad beträffar olaga sprittillverkning
torde kunna antagas, att allmänheten i nuvarande läge i högre grad än eljest
skall visa sig äga förståelse för nödvändigheten av statliga ingripanden .. .»

Jag vill gent emot vad utskottet yttrat örn att ingen risk för spritsmuggling
torde föreligga läsa upp ett litet stycke, som stod i Aftonbladet den 7/e. Under
rubriken »Spritflod väller in i Tornedalen från finska sidan» står där:
»Det väller f. n. en flod sprit från Finland in över gränsen till svenska Tornedalen.
Ett ohyggligt superi florerar i dessa trakter. Det är landsfiskalen i
Nedertorneå distrikt, Carl Jansson, som lämnar denna upplysning. Förhållandena
har aktualiserats genom drunkningsolyckan i pingsthelgen, då tre unga
män omkommo i Torne älv efter ett besök på finska sidan, där de efter allt
att döma skaffat sprit.

Finnarna smuggla så mycket de kan, och de tar bra betalt, säger landsfiskal
Jansson. Den olagliga sprittrafiken i hela Tornedalen är rekordartat stor. I
hög grad är nog tillståndet att tillskriva det förhållandet, att en hel del främmande
arbetare, som tjänar ganska bra, på senare tider kommit hit upp. Militären
kan man däremot inte klaga på. Den sköter sig bra.» — Men när utskottet
yttrar sig örn saken, så säger det att »med hänsyn till nu rådande förhållanden
torde, någon större risk för spritsmuggling knappast föreligga». — Det
stämmer ju inte riktigt väl med de faktiska förhållandena. De restriktioner,
som utskottet tänker sig skärpta, äro ju närmast fyra. Det är först en begränsning
av efterhandsinköpen, vidare en nedsättning av motboksinnehavarnas
tilldelning, .alltså antalet motbokslitrar, vidare en begränsning av rätten
till fri försändning av spritdrycker och slutligen ett ifrågasättande att åldersgränsen
för erhållande av nya inköpstillstånd skulle höjas från 21 till 25 år.
Det pekas även på en femte åtgärd, nämligen att även i fråga örn utskänkningen
inskränkande åtgärder synas böra göras till föremål för omprövning.
Det är alltså på fem olika punkter, som utskottet tänker att man skulle kunna
sätta in med skärpta restriktioner.

Jag kail ju säga rent ut, att för mig skulle det finnas en viss möjlighet att
acceptera den första punkten, alltså en begränsning av efterhandsinköpen.
Jag har inom utskottet fört fram som ett slags kompromissförslag, att man
skulle nöja sig med att minska efterhandsinköpen från sex månader till tre
månader och sedan låta saken på övriga punkter vara oförändrad.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

Vad angår det som sägs här om att man möjligen skulle höja åldersgränsen
för erhållande av nya inköpstillstånd från 21 till 25 år, så är det den för
mig minst acceptabla åtgärden. — Det är ju så, att vi i år redan fattat preliminärt
beslut örn att sänka rösträttsåldern till 21 år. Då är det väl knappast
rimligt att under samma riksdag försöka att få upp motboksåldern från 21 till
25 år. Om man så skulle göra, ger man ju mer eller mindre på hand, att de
ungdomar, som det här är fråga örn och som man påstår ha nått en sådan mognad,
att det skulle vara lämpligt att de finge inflytande på kommunernas och
statens skötsel, inte äro tillräckligt mogna för att ens lia hand örn sig själva
eller för att sköta en liter brännvin. De skulle vara mogna att sköta staten
men inte mogna att sköta en brännvinsliter. Jag kan inte finna, att man åtminstone
vid samma riksdag kan göra två så oförenliga påståenden. Man får
väl anse, att det är någon felaktighet i åtminstone det ena påståendet. Man
kan diskutera, vilketdera av påståendena om mogenhet eller omogenhet som
är det riktiga, men har man nu beslutat sig för att sänka rösträttsåldern,
kan man inte rimligen så gott som samtidigt yrka på ett höjande av motboksåldern.
Jag tycker, att då utmanar man löjet i väl hög grad.

Beträffande de andra åtgärderna, som utskottet här tänkt sig, vill jag säga
att jag tror inte heller, att det är någon mening med att inskränka tilldelningen
på motböckerna, och inte heller tror jag att man bör försvåra försändningen
av sprit ifrån systembolagen. Jag skulle principiellt i den här saken vilja
säga, att jag inte kan sätta värde på sådana åtgärder, där man försöker att
förbättra folknykterheten genom att försvåra tillgången till spritdrycker.
Jag tror inte alls, att det är en riktig väg. Den nykterhet, som man åstadkommer
på sådana vägar, är varken hållbar eller fullvärdig. När vederbörande
sedan någon gång får mera obehindrad tillgång till rusdrycker, t. ex.
vid resor utomlands — det må vara på grund av att vederbörande är sjöman
eller söker arbete utomlands eller reser som turist — så kommer han i sådan
frestelse att han inte kan hålla måttan. Det veta vi ju alla, som rest i utlandet,
att svenskarna på de flesta orter ha rykte för att berusa sig och sedan bli
bråkiga. Det är följden av det missriktade nykterhetsarbete, som vi ha utfört
inom landet. Den verkliga nykterheten måste innebära, örn jag nu får använda
en enkel och lättfattlig formulering, att vederbörande skall lära sig att
kunna se en brännvinsliter på bordet utan att dricka ur den — med tonvikten
på »ur». Nykterhetsorganisationerna inrikta sig med sina åtgärder inte på att
nå ett sådant resultat utan på att ta bort brännvinslitern från bordet, och det
är efter mitt förmenande inte alls den väg man skall gå. Det blir inget hållbart
resultat med sådana åtgärder.

Jag tillåter mig att i detta sammanhang påminna örn att jag i början på
denna riksdag väckte en motion, som hamnade i konstitutionsutskottet, där
bland andra herr Lindmark sitter, som nu är motionär i denna sak. Denna
motion avstyrktes av konstitutionsutskottet. Motionen gick ut på att man
skulle bestraffa fylleriförseelser inte bara med böter och viss tids indragning
av motboken, utan att man skulle komma med något slag av straff, som kändes
mera degraderande eller nesligt för vederbörande, och jag föreslog då,
som någon torde minnas, att den som straffats mer än en gång för fylleri skulle
mista rösträtten för en fyraårsperiod. Det är möjligt att detta förslag, som
avslogs av riksdagen, inte var det bästa möjliga, men jag tror att man får slå
in på sådana vägar för att verkligen komma fram till ett hållbart nykterhetstillstånd,
alltså ett nykterhetstillstånd, som står sig även ifall det står både
en och flera litrar framme på bordet. Hade den motionen vunnit en annan
uppskattning i riksdagen, hade man ju kommit ifrån att nu få föreslå, som ut -

Nr 37.

Oasdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

skottsmajoriteten här gör. att dem, som skola anses vara myndiga att handha
kommunernas och statens skötsel, tilltror man inte ens att kunna sköta en liter
brännvin. Hade man bifallit mitt förslag, hade de, som inte kunna sköta sig
i förhållande till spriten, undan för undan blivit fråntagna sin rösträtt, alltså
fråntagna rätten att deltaga i kommunernas och statens skötsel.

Jag skall innan jag slutar bara tillåta mig att säga några ord till herr
Olsson i Gävle, som ju hittills har varit den förnämste talesmannen för utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Han säger, att klyftan mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten inte är så -stor. Herr Lövgren har redan haft en liten
privat debatt med honom örn vad som där är sagt och inte är sagt. Det kan
nog hända, att örn man läser precis vad majoriteten säger och vad reservanterna
säga, tycker man att båda äro inställda på att höja folknykterheten, och
det äro de ju, och att båda kunna anse vissa åtgärder tänkbara i detta syfte.
Men det är dock en betydlig skillnad, då utskottsmajoriteten kommer med mycket
bestämda pekpinnar i förhållande till Kungl. Majit. Det sägs ju: »Aven
örn vissa icke önskvärda verkningar skulle följa av en skärpning av restriktionerna,
anser utskottet dock en sådan i nuvarande läge ofrånkomlig.»
Det är ju inte precis att överlämna åt Kungl. Maj :ts omdöme allt igenom, örn
något lämpligen bör göras eller inte bör göras, utan utskottet säger ju att det
är ofrånkomligt att något skall göras och pekar på 4 eller 5 särskilda punkter,
där det mer eller mindre betonas att det är de rätta utvägarna. Jag tror alltså,
att örn det beslutas bifall till utskottsmajoritetens förslag, så blir effekten en
helt annan än örn det skulle beslutas bifall till reservanternas, ty i det första
fallet blir Kungl. Majit ganska hårt bunden, under det att i det andra fallet
Kungl. Majit har obegränsad prövningsrätt att företa åtgärder endast i de
fall, då Kungl. Majit är övertygad örn att nyttan av de företagna åtgärderna
med absolut säkerhet blir större än skadan.

Jag ber med stöd av det som sagts att få yrka bifall till reservationen.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! De motioner, som ligga till grund för
det förevarande utskottsbetänkande^ synas mig i vissa hänseenden vara så
pass anmärkningsvärda och innehålla för svensk livsföring i ögonblicket så
pass nedsättande omdömen, att jag tycker att denna debatt inte bör gå vidare
utan att några ord ägnas även motionerna direkt.

Jag skall be att få bringa i kammarledamöternas erinran ingressen till en av
dessa motioner. Denna ingress lyder sålunda: »Spritdryckskonsumtionen i
Sverige är för närvarande — beräknad i medeltal per individ — den största i
Norden, dubbelt så stor som i Norge, mer än dubbelt mot i Finland och ungefär
fem gånger så stor som i Danmark. Det är för oss ingen hedrande föregångsplats.
» Vidare förklaras det, att man här i landet alltjämt låter »spriten flöda
i stor mängd, medan till och med de nödvändigaste livsmedel äro strängt ransonerade
och stundom här och där otillgängliga». Slutligen riktas anklagelser
mot ungdomen, som »ännu inte är inrotad i de farliga vanorna men som genom
ständigt förekommande frestelser lockas i fördärvet».

Det är klart att uttalanden av denna art inte ha kunnat undgå att bli observerade
här i landet — det må vara hänt — men jag tror mig veta, att de tyvärr
också ha observerats utanför vårt lands gränser, och de slutsatser, som
man där har dragit beträffande de allmänna förhållandena i Sverige i den allvarstid,
i vilken vi leva, lia sannolikt inte varit för oss alltför smickrande. Jag
tror inte att motionärerna med denna svartmålning av tillståndet ha gagnat
vårt lands allmänna anseende utåt.

Nu ligga ju förhållandena i verkligheten lyckligtvis till på ett helt annat

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker ni. m.

(Forts.)

sätt, vilket ju också framgår av det i utskottsutlåtandet återgivna betänkandet
från kontrollstyrelsen. Man må säga vad man vill om denna mycket utförliga
redogörelse från, kontrollstyrelsen, men i ett hänseende är den nog oantastbar
och det gäller det återgivna statistiska materialet. Jag föreställer mig, att
kammarens ledamöter lia ägnat någon tid åt att nämnare studera detta material
och studerat det samtidigt som nian haft motionerna bredvid sig. Resultatet
av en sådan undersökning är ganska intressant.

Beträffande fylleriförseelserna konstaterar kontrollstyrelsen på basis av det
här föreliggande materialet, att dessa förseelser per 10,000 invånare äro talrikast
i Finland, och därefter konuner Norge. Sverige hade 1939 ej ens hälften
så många förseelser som Norge. Danmark hade ungefär 60 % av förseelserna
i Sverige. Kontrollstyrelsen går vidare. Man medgiver, att sådana jämförelser
mellan fyra olika länder givetvis böra upptagas med stor försiktighet, och
kontrollstyrelsen förklarar, att den icke skulle lia gjort denna jämförelse, »örn
icke motionärerna genom jämförelser mellan olika länder velat ingiva den föreställningen,
att förhållandena för Sveriges del varit särskilt dåliga». »Det har
då legat nära till hands», fortsätter kontrollstyrelsen, »för styrelsen att uppvisa,
att, örn jämförelser göras mellan olika länder i fråga örn fylleriförseelser, läget
för Sveriges del icke varit så anmärkningsvärt som en mera flyktig jämförelse
mellan föreliggande uppgifter synes föranleda.» Kontrollstyrelsen undersöker
vidare utvecklingstendensen i fråga örn fyllerisiffrorna för de skandinaviska
länderna. Resultatet >av denna undersökning summerar styrelsen sålunda: »De
anförda lägetalen giva vid handen, att för Sveriges del utvecklingen förefaller
att vara gynnsammast. Under perioden hava förändringarna varit jämförelsevis
små, och den högsta stegringen är 7 %. Danmark synes hava haft den ogynnsammaste
utvecklingen eller en tämligen jämn stegring från 100 år 1931 till
140 år 1938.» Kontrollstyrelsen undersöker även antalet fylleriförseelser i ungdomsåldrarna.
Resultatet därav fastställes sålunda: »De sist anförda uppgifterna
lämna knappast något stöd åt motionärernas påstående om ’ett påtagligt
ökat och oroande ungdomsfylleri’.» Det är kontrollstyrelsens allmänna karakteristik
av innehållet i motionerna. Att sedan icke styrelsen på basis av
det mycket omfattande materialet kommit fram till ett avstyrkande av motionerna
är ju en ytterst anmärkningsvärd omständighet-, som herr Lövgren i Boden
redan påpekat. Det är en tankevolt, som jag icke kan förklara. I varje
fall är det icke logik, ty Ilar man ett material sådant som det förevarande, kan
man enligt min uppfattning icke komma till annat än ett avstyrkande.

Anledningen till att jag för min del icke kan vara med örn utskottets förslag
härvidlag är emellertid den, herr talman, att jag allvarligt fruktar, att
örn vi biträda vad utskottet rekommenderat, medverka vi, antingen vi vilja det
eller icke, sannolikt till åtgärder, som kunna leda till ett raserande av de dock
ganska goda resultat, som uppnåtts här i landet tack vare den stora reformen
av år 1937. Herr Olsson i Gävle har redan i sitt anförande berört denna reform.
Han karakteriserade 1937 års uppgörelse som en grundval för fortsatta
uppmjukningar och modifikationer i restriktionsväsendet. Det är en riktig karakteristik
av denna kompromiss. Vi som voro med om den minnas alla, hur
det hela gick till. Vi fingo jämka med oss på olika håll och kanter, men när
knådningen viii var färdig, hade vi dock fått fram eli, ganska gott resultat.
Detta togs av riksdagen, och jag tror icke, att någon här kan säga annat jin
att erfarenheterna av 1937 års reform i stort sett varit tillfredsställande. Det
framgår också av den omständigheten, att allt det bråk och allt det gny, som
man tidigare hade i nykterhet sfrågan bitr i landet, praktiskt taget upphört, sedan
vi lyckades skapa enighet 1937.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

Vad är det nu man rekommenderar Kungl. Majit? Jo, man rekommenderar
Kungl. Majit att taga under övervägande att rasera flera av de viktigaste
grundvalarna för kompromissen av 1937. Oell vad var det som utgjorde det
väsentliga i uppgörelsen? Jo, det var just de ting, som utskottet här omnämner
i sitt betänkande, ehuruväl man icke insätter dem i sitt rätta sammanhang.
Vi gjorde upp örn fastställande av den s. k. motboksåldern. Vi fastställde den
till 21 år. Vi gjorde upp örn efterhandsköpen. Jag vill erinra örn att det var
finansministern, som själv föreslog efterhandsköpen. Utskottet tillstyrkte förslaget,
och riksdagen godkände det, eftersom man var övertygad örn att det
var en åtgärd i nykterhetsfrämjande riktning. AU gjorde upp örn den fria
försändningsrätten med samma motivering. Nu plötsligt vill man på sina håll
göra gällande, att allt detta var oriktigt och att de förutsättningar, under vilka
man fattade beslutet, icke längre skulle föreligga. Jag kan omöjligen finna,
att en sådan argumentering kail anses bärande. Vad speciellt den s. k. motboksåldern
beträffar, så förhåller det sig ju så, som herr Olsson i Gävle nämnde,
att vi gjorde den justeringen i den dåvarande propositionen, att vi sänkte motboksåldern
från 25 till 21 år. Vi gjorde det bland annat därför att rusdryckslagstiftningsrevisionen
föreslagit en ålder av 21 år. Jag har roat mig med att
taga fram bevillningsutskottets betänkande av 1937 och därvid särskilt studerat
utskottets uttalande rörande den s. k. motboksåldern, och jag skall, herr
talman, tillåta mig att erinra örn vad bevillningsutskottet den gången yttrade
på denna ganska viktiga punkt. Det heter: »Utskottet vill härutinnan hänvisa
till rusdryckslagstiftningsrevisionens uppfattning, att frånvaron av inköpsrätt
för yngre personer på sina håll kan ha främjat uppkomsten av olaglig hantering
ävensom att möjligheten för unga personer att erhålla inköpstillstånd i
vissa fall kan tänkas vara ägnad att gynnsamt påverka deras känsla av ansvar
för sitt uppträdande i nykterhetsavseende.» Detta var bevillningsutskottets
uppfattning. Det blev också riksdagens. Är man nu beredd att frånträda sin
mening, och har något inträffat, som skulle motivera en sådan omkastning i
tänkesättet? Jag har under den debatt, som här ägt rum, icke funnit några som
helst skäl av beskaffenhet att kunna tänkas motivera en så diametralt motsatt
uppfattning från riksdagens sida.

Utskottets betänkande innehåller enligt min mening en ganska egendomlig
självmotsägelse. På sidan 2 gör utskottet följande uttalande: »Av de av ämbetsverken
avgivna yttrandena framgår nämligen att, trots den minskade konsumtionen
av alkoholhaltiga drycker, likväl en viss tendens till försämring av
nykterhetstillståndet inträtt.» När det göres ett sådant påstående, måste man
ju därav draga den konklusionen, att försämringen av nykterhetstillståndet
icke kan ha något direkt samband med konsumtionen. Denna har minskats, men
nykterhetstillståndet har försämrats. Nu vill man gå vidare och ytterligare
minska konsumtionen. Men är det rätt vad här sägs, bör väl därav följa ett
ännu mera försämrat nykterhetstillstånd. Eller tror man, att den konsumtionsminskning,
som man nu vill genomdriva, skall ha annan effekt än den minskning,
som redan ägt rum, så att den konsumtionsminskning, som nu skall inträda,
skall leda till ett förbättrat nykterhetstillstånd, när den som förut skett lett
till ett försämrat nykterhetstillstånd? Jag hade väntat, att någon här skulle
taga upp denna sats till närmare granskning. Så har icke skett, och därför har
jag velat för min del närmare trycka på den.

Jag skall, herr talman, icke alltför länge uppehålla mig vid detta ärende,
men herr Olssons i Gävle anförande ger mig dock anledning till ytterligare
några korta kommentarer. Herr Olsson beklagade själv, att han nu i viss mån
måste intaga en annan ställning än han gjorde 1937. Det är den hårda tiden,

Onsdagen den 11 juni 1941 f. m.

Nr 87.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

sade lian, som tvingat bort honom från hans hittillsvarande positioner. Och
han tilläde: »Prövningsrätten i nuvarande läge ligger säkrare i Kungl. Maj :ts
händer än i riksdagens.» Då undrar jag för min del: örn Kungl. Maj:t har större
möjligheter att bedöma detta spörsmål, dess förutsättningar, dess. sannolika
konsekvenser, än vad riksdagen har, varför har då icke Kungl. Maj :t kommit
med något initiativ i saken? Varför har icke Kungl. Majit själv föreslagit
några som helst åtgärder? Äro tingen så horribla, som man sökt göra gällande
i motionerna, är det i högsta grad ansvarslöst av Kungl. Maj :t att icke göra
något åt dem. Nej, saken är naturligtvis den, att Kungl. Majit icke ansett läget
så allvarligt, att Kungl. Maj :t velat taga initiativ. Nu har initiativet tagits
av enskilda motionärer, ehuru, enligt vad jag tror mig veta, inom riksdagens
nykterhetsgrupp dock ganska stark tvekan rått, huruvida motionerna borde
frambäras eller ej. Efter mycken diskussion beslöts emellertid, att så skulle
ske, och nu ligga de alltså på kamrarnas bord. Jag tycker, att hela utgångsläget
i detta ärende är sådant, att bevillningsutskottets majoritet borde ha betänkt
sig mer än en gång, innan man gick till att skriva den rekommendation,
som här är förhanden.

Nu har utskottets främste talesman bemödat sig om att söka visa, att vad
man kommit med är en rekommendation och ingenting annat. Utskottsma jon teten
har velat gå »den stora vägen» och på detta sätt underställa Kungl. Maj :ts
prövning det material, som kontrollstyrelsen och socialstyrelsen ha hopbragt.
Sedan får Kungl. Majit göra med saken vad Kungl. Majit vill, och det kommer
man att foga sig i. Det är naturligtvis en ganska säker linje att följa. Man
skyddar sig på det sättet mot alla mer eller mindre otrevliga konsekvenser.
Men jag tycker icke, att den är utskottsmajoriteten riktigt värdig. När utskottsmajoriteten
konstaterat, att Kungl. Maj :t icke ansett läget påkalla ett
Kungl. Majits initiativ, hade utskottsmajoriteten enligt min mening kunnat
nöja sig därmed och borde ha avstyrkt motionerna.

Som saken nu ligger till, har jag, herr talman, vilket torde framgå av vad
jag här anfört, ingen annan mening än den som ges uttryck åt i den föreliggande
reservationen av herr Bengtsson m. fl., till vilken jag ber att få yrka
bifall.

Som tiden nu var långt framskriden och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren, på hemställan av herr talmannen, att
uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande ävensom handläggningen
av övriga på föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7.30
e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

iNr 87.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende
tillverkningen

och försäljningen
av
rusdrycker
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 11 juni.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr förste vice talmannen.

§ 1.

Herr förste vice talmannen anmälde till fortsatt handläggning bevillningsutskottets
betänkande, nr 29, i anledning av väckta motioner avseende tillverkningen
och försäljningen av rusdrycker m. m.; och lämnades därvid enligt
förut skedd anteckning ordet till

Herr Persson i Undersvik, som anförde: Herr talman! Jag har icke haft
tillfälle att deltaga i utskottets behandling av detta ärende, men trots detta ber
jag att få knyta några kommentarer till utskottets utlåtande, såväl som till
vad reservanterna ha att anföra.

Det har ju framhållits, att i princip icke så mycket skiljer de båda linjerna,
åtminstone när det gäller formuleringen. Hela det första stycket i utskottets
motivering är ju gemensamt för både utskottet och reservanterna. Här är det
ju icke heller någon egentlig nykterhetsfråga det gäller utan snarare en folkhushållningsfråga.
Jag skall icke ingå på denna närmare, därför jag helt kari
instämma i vad herr Svensson i Ljungskile har anmärkt i detta avseende, men
jag kan också, liksom han, sluta med att här understryka, kanske kraftigare än
vad utskottet har avsett, vad utskottet säger i slutet av första stycket av utskottets
yttrande, att det med hänsyn till framför allt de ovissa skördeutsikterna
vill framhålla angelägenheten av att utvecklingen följes med största uppmärksamhet.
Jag vill bara till vad herr Svensson i Ljungskile anfört foga, att
vi ju i fråga örn folkförsörjningen redan vidtagit kraftiga åtgärder för en rationalisering.
Vi ha ju sökt att se till att t. ex. spannmål icke får användas till
utfodring i och för produktion av fläsk och ägg, därför att det medför en alltför
stor förlust av näringsmedel. Åtgärderna i det fallet ha ju ganska hårt ingripit
i enskildas frihet; hönshus ha fått nedläggas, många ha fått inskränka
fläskproduktionen o. s. v. Med hänsyn till detta och de åtgärder vi på detta
område ha vidtagit, vilka åtgärder vi nödgats genomföra trots att de fört med
sig stora olägenheter, har man ju, i synnerhet örn förhållandena bli värre, svårt
att förstå, att vi ur folkhushållningssynpunkt skulle ha råd att använda foder
och brödsäd för sprittillverkning. Jag vill i detta sammanhang göra en reservation
för tillverkning av sprit för tekniskt bruk ‘och för bränsle i den mån det
kan finnas överflöd på t. ex. potatis, men när det gäller konsumtionsändamål
kunna kanske också reservanterna hålla med örn, att det är en produktion för
ett ändamål, som är minst sagt onödigt. När reservanterna här äro med örn att
ge — det måste väl tolkas så, örn man skall inlägga någon mening i utskottets
uttalande på den punkten — en anvisning till Kungl. Maj :t, så innebär ju detta,
att även reservanterna äro med om den konsekvensen, som kan bli en följd av
de dåliga skördeutsikterna, att Kungl. Maj :t kan nödgas vidtaga ganska radikala
åtgärder, vilka, såvitt jag förstår, också måste medföra inskränkningar i

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

spritkonsumtionen. Man kanske således från den utgångspunkten kan komma
fram till radikala åtgärder, som väl måste föra med sig, även örn det sker av
den anledningen, de olägenheter, som reservanterna här äro rädda för.

Det är först i andra punkten av utskottets motivering som linjerna mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna bryta sig. När man här i utskottets utlåtande
kommer in på vad ämbetsverken ha anfört om den undersökning, som av
dessa har verkställts beträffande rusdryckskonsumtionen och fylleriförseelserna,
och de åtgärder, som från det hållet föreslås, gå reservanterna en annan väg.
Jag vill här anmärka, att reservationen ju vill till Kungl. Maj :t överlämna avgörandet
i frågan utan att anföra ett enda ord örn de beaktansvärda synpunkter,
som ämbetsverken här anföra. Man kan då fråga sig, örn riksdagen verkligen
i detta läge, i en så viktig fråga som denna, kan gå förbi de viktiga synpunkter
som ämbetsverken ha anfört, utan att uttala något annat än en varning till
Kungl. Maj :t, att man skall gå varligt fram, när det gäller restriktiva ingripanden.
Nog skulle detta ändå förefalla en smula egendomligt.

Herr Hagberg citerade och refererade vad kontrollstyrelsen anfört örn resultatet
av dess undersökningar örn spritkonsumtionen och fylleriförseelserna. Han
gjorde det för att visa, hurusom dessa undersökningar kommit fram till det resultatet,
att motionärernas framställning av nykterhetstillståndet i landet var
överdriven, och han menade, att kontrollstyrelsen var inkonsekvent, när den
trots detta framlade positiva förslag till restriktiva åtgärder. Att han kan komma
fram till denna slutsats från sina utgångspunkter beror egentligen på vad
man lägger in i begreppet nykterhet. Det förefaller som örn man på sina håll,
när det gäller att mäta nykterhetstillståndet och alkoholbrukets skadeverkningar,
ensidigt ser på fylleriförseelsernas stigande eller sjunkande kurvor.
Man menar, att endast om förhållandena förete en mera anmärkningsvärd försämring
i fråga örn fylleriförseelserna äro åtgärder befogade.

Jag vill se frågan från en i viss mån annan utgångspunkt. Man skulle ju
kunna fråga sig, i det exceptionella läge vi nu befinna oss och med de krav som
vår tid och förhållandena just nu ställa på människorna, örn åtgärder äro befogade,
även örn man icke kan visa på någon ökad fyllerifrekvens och några
mera framträdande drag av ökad onykterhet. Man måste se frågan även från
den synpunkten, att vår tid ställer helt andra krav än tidigare på vårt folk och
i synnerhet ungdomen. Från denna utgångspunkt måste man alltså bedöma de
krav nian ställer för dagen och frågan i vad mån man här anser, att kraftiga
positiva åtgärder för en förbättring av nykterhetstillståndet kunna och böra
sättas in.

Med anledning av att herr Lövgren och herr Hagberg refererade åtskilliga
yttranden av kontrollstyrelsen och även av socialstyrelsen skall jag be att få
hänvisa till vad som på sid. 22 i betänkandet återgives av vad socialstyrelsen
anför, som i stor utsträckning utgör ett svar på vad som har anförts av både
herr Hagberg och andra i detta sammanhang. Jag tror det skulle vara nyttigt,
att kammarens ledamöter trots den upptagna tiden genomläste vad socialstyrelsen
här anför. Det är ganska märkligt och ger oss åtskilliga tankeställare.
Jag skall be att få anföra endast några stycken av detta yttrande för
att få in det även i kammarens protokoll. Nykterhetstillståndet i landet bör
ju socialstyrelsen mer än andra ha möjlighet att bedöma, då den genom sina
underordnade organ erhåller upplysning örn förhållandena landet runt, varför
den kan fälla ett auktoritativt omdöme om följderna av alkoholmissbruket.
Socialstyrelsen framhåller, att den under sin verksamhet som uppsiktsmyndighet
över nykterhetsnämnderna erhåller kännedom örn nykterhetstillståndet i
landet, och den tvekar icke att på grundval av denna kännedom uttala, att det

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

samhällsskadliga alkoholmissbruket alltjämt har en mycket stor utbredning i
vårt land. Den hänvisar till nykterhetsnämnderna och deras verksamhet när
det bl. a. gäller alkoholistvården och påvisar hurusom alkoholister i mycket
stor utsträckning måste omhändertagas av dessa nykterhetsnämnder och så säger
den: »Denna bild av nykterhetstillståndet i vårt land torde icke överensstämma
med den gängse uppfattningen. De helt visst betydande förbättringar
på detta område, som ägt rum under den senaste mansåldern, ha nämligen varit
ägnade att fördunkla synskärpan i fråga örn de missförhållanden som fortfarande
bestå. I alltför hög grad har man därför slagit sig till ro i insikt om
att vårt land äger en god organisation för handeln med rusdrycker samt en någorlunda
hjälplig organisation för att omhändertaga alkoholismens offer. Bidragande
till denna avvaktande hållning har utan tvivel även varit, att de lättast
tillgängliga indicierna i fråga örn alkoholmissbrukets omfattning, nämligen
uppgifterna örn fyllerifrekvensens växlingar, i stort sett häntytt på en stabilisering
på detta område och i varje fall icke haft någon alarmerande karaktär.

Av det ovan anförda framgår, att socialstyrelsen icke anser denna inställning
till det aktuella nykterhetsproblemet för vårt land vara grundad på tillräckligt
god kännedom örn det verkliga läget. Trots faktorer av olika slag,
som verka återhållande på alkoholbruket, »— socialstyrelsen räknar upp en
del folkrörelser såsom bildningsrörelsen o. s. v. — och så framhålles, att alkoholseden
har »ett så kraftigt grepp örn det svenska folket, att dess alkoholkonsumtion
är en av de högsta i hela världen. Den invändningen, att denna höga
genomsnittssiffra för konsumtionen av alkohol icke motsvaras av den motsvarande
särställning i fråga örn alkoholmissbrukets omfattning, enär vår organisation
av handeln med rusdrycker syftar till att försvåra konsumtionen för
eventuella missbrukare, äger säkerligen ett visst berättigande men lika visst
är att man måste vara på sin vakt mot överdriven tilltro till de organisatoriska
åtgärdernas effektivitet. I detta sammanhang måste för övrigt erinras örn, att
handeln med maltdrycker alldeles icke förtjänar vitsordet att vara organiserad
på ett ändamålsenligt sätt från nykterhetssynpunkt. För socialstyrelsen ter
sig sålunda läget för vårt land i nykterhetsavseende så, att energiska åtgärder
för en förbättring av nykterhetstillståndet skulle ha varit av behovet påkallade,
även örn det hade rått normala förhållanden i andra avseenden». Slutligen
säger socialstyrelsen: »Den allvarliga allmänna situationen för vårt land är
självfallet ägnad att skärpa detta behov». — Jag har velat anföra socialstyrelsen
så långt, därför att jag menar, att man här ställer problemet i sin rätta
belysning, och jag tror, att det ger oss en nyttig tankeställare i detta sammanhang.

Utskottet har en positivare inställning än reservanterna och understryker
de synpunkter som anförts av ämbetsverken samt ger åtskilliga anvisningar
till Kungl. Maj:t. Jag skall icke gå in på dessa detaljer. De ha ju diskuterats
tidigare, men när det t. ex. sägs, att den ifrågasatta höjningen av motboksåldern
skulle stå i motsättning till det beslut riksdagen nyss har fattat om utvidgningen
till de unga av medborgarrätten och att det skulle innebära någon
sorts omyndighetsförklaring av ungdomen, örn en sådan åtgärd, som här ifrågasättes,
skulle vidtagas, så ber jag bara att få anföra, att trots att man kan ha
vissa betänkligheter mot en dylik åtgärd, ur psykologisk synpunkt kan man
emellertid säga, att det är två skilda saker. Å ena sidan gäller det en utvidgning
av en medborgarrätt, å andra sidan är det väl knappast fråga örn en sådan,
man får väl ändå inte räkna innehav av motbok som en medborgarrätt. Syftet
med att söka inskränka alkoholbruket även efter den linjen är ju, att man vill

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

söka rädda ungdomen, så långt det är möjligt, från att komma under inflytande
av alkoholbruket och en vana, som den äldre generationen har odlat,
och som vi väl alla äro eniga örn att söka göra vad som är möjligt för att
skydda ungdomen från. Det är en social skyddsåtgärd.

Vidare vill jag bara särskilt understryka utskottets yttrande där det i fråga
örn utskänkningen säger att inskränkande åtgärder böra göras till föremål
för omprövning. Jag ber endast att få tillägga, att Kungl. Maj :t i detta sammanhang
bör tänka litet på restaurangdansen och spritkonsumtionen i samband
därmed. Det förefaller som om man på många håll uppfattade innebörden
av det beslut som fattades 1937 som en uppmjukning av de tidigare bestämmelserna.
Åtminstone florerar nu på många håll en verklig industri på detta område,
där spriten i förening med dansen utgör lockelsemedlet för ungdomen,
när den från landsbygden på långa omvägar dragés samman till städernas och
samhällenas restauranger och där får lära sig dyrbara restaurangvanor och
kommer under inflytande av rusdrycksbruket. Denna restaurangdans bidrager
i hög grad till att utbreda och sprida rusdrycksbruket bland ungdomen. Det
förefaller som örn man åtminstone under en prövningens tid som denna kunde
kräva, att ungdomen skulle kunna roa sig utan sprit. Det var de synpunkter
jag ville anföra till vad som tidigare har sagts av dem som talat för utskottets
förslag.

Jag vill sluta med att säga, att det ju talas mycket i denna* tid såväl i tidningspressen
som från talarstolar örn det allvarliga lägets krav. Det ställes
krav i synnerhet på ungdomen, och man talar örn en strängare livsstil o. s. v.
Inför mycket av vad som sker kan man verkligen fråga sig örn det är någon
mening i detta tal; i vilken utsträckning det talet vid högtidliga tillfällen följes
av handling? Jag skulle vilja tillägga, att även riksdagen och statsmakterna
tvingas ju inför lägets krav visa en strävare uppsyn och ställa hårda krav
på medborgarna. På andra områden veta vi, att det sker, och vi finna också,
trots att olägenheter följa därav, att den stora massan av medborgarna i landet
finner sig i mycket långt gående krav på disciplin och ordning i olika avseenden,
därför att man vet, att lägets allvar kräver detsamma. Då förefaller
det också som örn man på detta område från samhällets sida borde visa en
strävare hållning och kunna gripa till radikalare åtgärder än eljest. Jag tror
också, att förhållandena nu äro sådana, att vårt folk förstår detta och även på
detta område kommer att visa lojalitet. Det förefaller mig som örn reservanternas
yttrande, trots formuleringen, där man talar örn nödvändigheten av åtgärder
för ett förbättrat nykterhetstillstånd med hänsyn till vår beredskap,
mera är vackert tal, därför att det icke följes av några krav på handling. I de
mycket moderata anvisningar, som utskottet har gett Kungl. Maj :t, ligger dock
någonting mera ''positivt. Bitalius detta har dock Sveriges riksdag kraftigt sagt
ifrån, att något måste göras, att åtgärder skola vidtagas efter Kungl. Maj :ts
prövning. Jag anser därför, att riksdagen här bör följa utskottet, och ber att
få yrka bifall, till dess förslag.

Häruti instämde herr Gavelin.

Vidare yttrade

Herr Lindmark: Herr talman! Jag skulle vilja säga några ord till vännen
Lundell med anledning av hans anförande här i dag. Herr Lundell började sitt
anförande med ett konstaterande av att utskottsmajoritctcn icke hade samma
betänkligheter mot att rekommendera skärpta restriktioner på här ifrågavarande
område sorn reservanterna. Ja, det är nog alldeles riktigt. Majoriteten

Andra kammarens protokoll 1041. Nr S7. 5

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

menar sålunda, att under vissa förhållanden, t. ex. särskilt under kristider, möjligheter
finnas att skärpa restriktionerna utan risk för sådana skadeverkningar,
som under normala förhållanden skulle kunna följa. För min del har jag
den uppfattningen, att så länge man icke kan internationellt besluta örn ett
totalförbud, kunna icke heller de enskilda staterna införa ett sådant. I linje
med detta kan man icke heller bedriva en restriktionspolitik hur långt som helst,
ty man riskerar ju att öppna portarna för smuggling och hembränning. Just
nu befinna vi oss i en kristid, och det är icke lika lätt som under vanliga förhållanden
att smuggla in sprit eller att bränna brännvin, detta sista beroende på
bristen på ingredienser. Skall man någon gång kunna skärpa restriktionerna
så skall det vara under en tid som denna. Vi sakna icke erfarenhet på det här
området. Redan under förra världskriget eller 1914 infördes mycket kraftiga
restriktioner, ja, så kraftiga att dåvarande finansministern, herr Thorsson, i
ett interpellationssvar 1918 kunde säga att de närmast voro att likna vid ett
totalt rusdrycksförbud. Vi veta också, att det gick ganska bra att upprätthålla
dessa restriktioner, som egentligen icke hade några skadeverkningar utan
enbart goda följder.

Nu framhåller herr Lundell, att det stått en notis i tidningarna örn att spritfloden,
väller in över Tornedalen, vilket enligt hans mening skulle vara ett övertygande
bevis för restriktionernas skadeverkningar i allmänhet. Jag har också
sett denna tidningsnotis, men jag håller före, att det därvidlag icke är fråga
örn något allmängiltigt uttryck för hur saken ligger till. Men jag har även
uppmärksammat, att det i denna notis hette, att förklaringen till att det var
möjligt att på detta sätt smuggla in så mycket sprit var den, att en hel del
tulltjänstemän blivit inkallade i beredskapstjänst. Det hela berodde således på
brist på vaktmanskap. Men det är statens skyldighet att se till, att nödig polisvakt
hålles vid landets gränser, framförallt då vid en sådan landgräns som
gränsen mot Finland.

Herr Lundell sade vidare, att restriktioner icke äro rätta metoden att minska
förbrukningen av spirituosa. Jag ger honom rätt i detta. Kunde man på övertygelsens
väg skapa ett nyktert folk, vore detta givetvis att föredra. Men nu
råkar det förhålla sig så att våra nordiska folk och då kanske icke minst svenskarna
äro så egendomligt begivna på spritdrycker att lagstiftning måste till
för att spritmissbruket skall kunna begränsas. Det är därför bra underligt att
höra de där orden uttalas av herr Lundell, som i vintras kom med en motion, i
vilken han yrkade hårda straff för dem som missbruka sprit. De skulle ju bl. a.
förlora sin rösträtt — ett mycket hårt straff sålunda. Mycket, mycket mänskligare
och barmhärtigare är det då att i syfte att förmå vederbörande att begränsa
sin alkoholkonsumtion införa skärpta restriktioner, som det finns utsikt
att kunna upprätthålla i tider som dessa.

Jag skulle också vilja säga några ord till herr Hagberg i Malmö. Herr Hagberg
i Malmö fann, att uttalandena i motionerna voro av den natur att de på
ett obehagligt sätt framställde Sverige och svenska förhållanden icke blott för
vårt eget folk utan även för andra. Ja, det står visserligen här i motionen II:
134, vilken är densamma som motionen 1: 100, att »Spritdryckskonsumtionen i
Sverige är för närvarande — beräknad i medeltal pr individ — den största i
Norden, dubbelt så stor som i Norge, mer än dubbelt i Finland och ungefär fem
gånger så stor som i Danmark.» Men, herr Hagberg i Malmö, det där råkar ju
vara sant. I kontrollstyrelsens tabell på sid. 9 i utskottsbetänkande! finpå vi,
att konsumtionen år 1939 per individ var i Sverige 5.53 liter, i Norge 2.64, i
Danmark 1.17 och i Finland 2.11. Detta är siffror, som nästan på pricken sammanfalla
med de uppgifter, som lämnats i motionen.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

Herr Hagberg- i Malmö nämnde också att motionen på tal om fyTleriförseelserna
och ungdoms fylleriet gör sig skyldig till mycket, mycket kraftiga överritter,
ja, att uppgifterna närmast icke äro hållbara. I det avseendet har herr
Hagberg i Malmö möjligen något stöd i kontrollstyrelsens uttalande, men vi
inpå dock vid ett studium av tabellen på sid. 14, att för Sveriges vidkommande
sedan 1931 en ökning dock ägt rum på hela 7 procent. Man kan ju ändå ha
ratt att förutsätta, att i den man åren gått och vårt folk fått lära sig att riktigare
hantera den sprit det får inköpa, jämförelsetalet snarare hade bort understiga
100. Nu är det som sagt 107, vilket innebär en stegring med 7 procent.

err Hagberg i Malmö gör en jämförelse med Danmark och konstaterar den
ofantliga stegring som procentuellt sett föreligger för detta land, vilket skulle
tyda pa att forhallandena i Sverige äro utomordentligt mycket bättre än i Danmark.
Tabellen ger ju honom ett visst stöd på den punkten, men kontrollstyrelsen
ater anfon pa ett ställe i sitt yttrapde, att denna statistik för Danmarks vidkommande
ar foga hållbar. Det råkar nämligen vara på det sättet att kontrollmyndigheten
eller polisen i Danmark är mycket fåtalig eller en polisman i ett
herred, som omfattar 10—12 kommuner. Det är ju klart, att i och med att pofisuppsikten
ar för ar blir bättre detta kommer att visa sig i ett ökat antal statistikforda
fyllenforseelser, för såvitt sådana ägt rum. Detta är just vad som
tiar ar fallet. Fa grund av att den tidigare kontrollen i Danmark i fråga
örn spritmissbruket varit så underhaltig måste statistikens utslag bli felak imenar

sålunda, att motionen även på den punkten i det stora hela
nar ratt.

Herr Hagberg i Malmö anförde vidare att han hört, att inom riksdagens nykterhetsgrupp
tvekan skulle ha rått, om dessa motioner skulle väckas eller icke.
bjalv tillhör jag riksdagens nykterhetsgrupp och har varit med örn att diskutera
motionerna. Det är ju klart att vilket parti som helst eller vilken grupp
som helst inom riksdagen överväger, om en motion skall väckas eller icke. För
min del kan jag vitsorda, att ordet »tvekan» icke är den riktiga beteckningen
pa vad som härvidlag förekommit. Med full enhällighet har gruppen konstaterat,
att läget nu är sadant att en framstöt är väl befogad.

err Lövgren nämnde, att en fråga som denna även, måste ses ur nationalekonomisk
synpunkt, och att restriktionerna på det sätt de nu äro föreslagna
eventuellt skulle kunna innebära att staten kommer att förlora 60—70 miljoner
kronor. Ja, detta låter ju hemskt och övertygar kanske en hel del örn att det
ar galenskap att ga in för någonting, som betyder skärpta restriktioner. Men.
mina damer och herrar, skola vi skaffa de nödiga miljonerna genom att förmå
svenska folket att supa in pengarna? Ar detta en riktig syn på tingen? Örn det
vöre sa att.svenska folket kunde sköta spriten på måttligt sätt så att något
egentligt missbruk icke förekom, skulle jag vara med på herr Lövgrens resonemang.
Men nu är det ju inte på det sättet. I vårt land råder ett mycket, mycket
tråkigt och allvarligt missbruk. Under sådana förhållanden skall staten
ic e huvudsakligen inrikta sin politik på att tjäna pengar på rusdryckshantenng.
Jag delar annars den uppfattningen, att man gärna kan beskatta spriten
om mojfigt annu kraftigare än som för närvarande sker, men jag menar att det
finns en viss gräns därvidlag med hänsyn till att det under normala tider kan
bara sig att smuggla eller att hembränna. Därom torde vi väl emellertid kunna
vara eniga a,tt skattekraften minskas hos ett folk, som är hemfallet åt spritmissbruk.
och att detta framförallt gör sig gällande bland människor i mindre
god ekonomisk ställning.

Herr talman! .Tåg menar, alt en nedsättning i spriti indelningen är ägnad att
»ka folkkraften, ali oka värnkraflen. arbetsdugligheten och prestationsförmå -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

gan samt att höja skattekraften hos vårt folk. Därför ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Lindberg i Umeå, Jacobson, Nilsson i
Norrlångträsk och Björling.

Herr Lövgren erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Jag vill till herr Lindmark säga, att de nationalekonomiska synpunkterna
böra icke förbises. Det är icke likgiltigt, örn staten förlorar 50 ä 60 miljoner
i spritskatteinkomster, om dessa pengar samtidigt gå ut i den illegala handeln.
Jag ber kammarens ledamöter beakta, att i den statistik, som föres vid vara
domstolar, är det icke minst den illegala trafiken, som spelar en roll. Under
restriktionsåren 1918, 1919 och 1920 hade vi ett slående bevis för vad den illegala
trafiken innebär.

Vidare vill jag säga, att herr Lindmark ju kom till det resultatet, att vi
hade en ökning av spritkonsumtionen på 7 % från början av 1930-talet till nu.
Det är icke alls på det isättet, utan som kammarens ledamöter finna på sid. 11
i utskottsbetänkandet har konsumtionen gått ned från 3.56 till 2.89 liter per
invånare och år. Det är således en reell sänkning som skett.

Herr Lindmark, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag skall be att få bemöta herr Lövgren och börjar, där han slutade.
Hans jämförelse i fråga örn siffrorna är oriktig, ty vad jag sade i mitt förra
anförande gällde spritdryckerna, medan de siffror herr Lövgren åberopar
gäller den totala alkoholkonsumtionen, där man i spritdryckerna räknar in
även öl och vin och omräknar volymen i ren alkohol; därvid anges de siffror
herr Lövgren nämnde. Skall herr Lövgren bemöta vad jag påpekade i detta
sammanhang, så skall herr Lövgren kunna påvisa, att jag nämnde felaktiga
siffror, men det har jag icke gjort.

För att komplettera mitt anförande skall jag be att få nämna, att ar 19oJ
var konsumtionen av samtliga rusdrycker och omräknad i ren alkohol per invånare
och år i Sverige 3.54, i Norge 2.22, i Danmark 2.36 och i Finland 1.11
liter. De här olika tabellerna får man emellertid icke jämställa med varandra.

Vidare har jag tidigare påpekat, att jag räknar med att den illegala handeln
under dessa krisförhållanden skall kunna behandlas på ett helt annat
framgångsrikt och lättare sätt än under normala tider.

Herr Lövgren erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag vill till herr Lindmark säga — jag framhöll det i mitt första
anförande — att en väsentligt större del av befolkningen nu är över motboksåldern,
än vad fallet var i början av 1930-talet och framför allt i början av

1920-talet. . . .

Nu vill jag fråga herr Lindmark: varför utgår herr Lindmark vid sina
jämförelser från 1939 och icke från 1940, då de restriktiva element, som införts
året förut, fått verka, och procenten sjunkit till 2.89. Passar det icke i
sammanhanget?

Jämväl herr Lindmark erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Nej, jag gör det icke, därför att då skulle jag utgående från den tabell, som
jag använde i mitt huvudänförande, ha anfört siffran 4.51, som väl är den
riktiga i det här sammanhanget. o o ,

Jag vill göra ett tillägg här. Herr Lövgren var också inne på Hagan, hur
nykterhetstillståndet kan komma att utveckla sig. Därvidlag vill jag konsta -

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

tera det sorgliga faktum i fråga örn ungdomssuperiet, att det relativa antalet
fyllerister i åldrarna 15—25 år är ungefär detsamma som i högre åldrar. Det
är mycket sorgligt att behöva konstatera detta, ty hur iskall det gå i framtiden
med en ungdom, som nu visar samma höga procent i det här avseendet
som äldre årgångar?

Härefter anförde

Herr Bergvall: Herr talman! Herr Hagberg i Malmö kritiserade under förmiddagens
plenum den jämförelse rörande nykterhetstillståndet i vårt land
och i grannländerna, som motionärerna gjort i motionerna. Jag kan följa med
en god bit på vägen i denna kritik, ty det är otvivelaktigt att den målning,
som motionärerna härvidlag presterat — man skulle utan vidare kunna kalla
den för svartmålning — behöver åtskillig retuschering och åtskilliga tillägg
för att ge en verklig bild av det faktiska läget. Men även örn jag säger detta,
tror jag inte man kan komma ifrån att det finns en bestämd bakgrund till
dagens diskussion. Det är det förhållandet, att under det senaste året en bestämd
tendens i riktning mot ett försämrat nykterhetsitillstånd gjort .sig märkbar.
Jag kan utan vidare konstatera att här i Stockholm sedan mitten av
föregående år har det icke någon månad inträffat att fyllerisiffran icke legat
högre än fyllerisiffran för samma månad föregående år, och detta efter en
lång följd av år kännetecknade av en nedåtgående tendens i detta avseende.
Jag tror att de erfarenheter, som komma från olika delar av landet, även ge
belägg för den uppfattningen, att det finns en fullt märkbar tendens till försämring
av nykterhetstillståndet, även örn den inte är iså stor, att den ger
anledning att måla i särskilt mörka färger.

Det är naturligtvis besvärligt att klara ut, vilka orsakerna till denna försämring
äro. Otvivelaktigt hör den delvis samman med den påverkan, som
kriget och krisläget utöva på människorna och deras sinnen. I den mån det
gäller denna kategori av orsaker tror jag till och med, att jag kan följa herr
Lundell en bit på vägen och säga, att då komma vi måhända icke tillrätta
med dem på annat sätt än genom uppfostran, upplysning och maningar till
andlig beredskap eller vad man vill kalla det.

Men det finns även orsaker av annan natur, vilka sammanhänga med de
ekonomiska förhållandena. Jag skall inte fördjupa mig i detta spörsmål —
det skulle föra för långt — jag vill bara söka belysa vad jag menar genom att
anföra ett enda exempel. Det är ju på det sättet, att det nuvarande motbokssystemet
— örn jag håller mig till denna del av försäljningslagstiftningen —
bygger på en anpassning av tilldelningarna på de motböcker, som lämnas ut,
efter folks vanor, föreställningar, åskådningssätt och ekonomiska möjligheter.
Örn ni då tänka er en person, som hade en tilldelning på fyra liter i månaden
för två tre år sedan, så kostade honom dessa fyra liter, när han köpte ut dem,
i genomsnitt 4 till 5 kronor per liter, alltså ungefär 20 kronor sammanlagt,
I dag måste han betala mycket mera för denna kvantitet, nära nog det dubbla
beloppet. Om han förut kunde behålla sina fyra litrar och konsumera dem
under måttliga former utan att förorsaka några större olägenheter, har han i
många fall i dag icke råd att behålla dessa fyra litrar, men han köper likväl
ut deni, och de gå ut i den olaga marknaden. Jag tvekar icke ett ögonblick
— ehuru jag befinner mig i en institution, som bär en väsentlig del av ansvaret
för vad som sker på detta område — att konstatera, att den tendens i
riktning mot en försämring av nykterhetsförhållandena, som gjort sig märkbar,
i mycket hög grad samm an Illinger med denna olaga trafik. Den bety -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

dande omfattning, som de olaga motboksöverlåtelserna ha fått, är någonting
som kan ge anledning till eftertanke, herr Lövgren.

Jag kan belysa detta med ett enda exempel. Det är ett extremt exempel —
jag forskade dock inte på något sätt efter det utan träffade på det av en
slump. Jag råkade i dag på morgonen kasta en blick på ett ärende, som visade,
att en man, som förut hade det ganska hyggligt ställt, hade varit inne
och köpt ut nitton liter i efterskott. Yi undersökte saken litet närmare med
anledning av att det gällde en så anmärkningsvärt hög kvantitet. Det visade
sig då, att mannen i början av månaden blivit arbetslös och levde på ett dagunderstöd
och att han för den kvantitet han köpt ut betalat en summa, som
översteg hela hans inkomst för månaden. Det finns väl ingen i denna sal,
som tror, att han behöll dessa litrar själv. Jag skall inte utveckla vad detta
exempel innebär; jag skulle också kunna anföra en mångfald liknande.

Men detta visar enligt min mening en sak: att den kostym — örn jag får använda
detta uttryck för att få en lättfattlig bild — som motbokssystemet representerar
för det svenska folket, har blivit för stor. Om en kostym är för
stor, syr varje förnuftig människa örn den, så att den passar litet bättre efter
den nya kroppskonstitutionen. Det är därför som jag vill säga till herr Hagberg
i Malmö att vad som sker i dag är inte ett upprivande av grundvalen i
den överenskommelse — för att använda hans terminologi —■ som träffades
1936, utan det är uteslutande ett försök till anpassning efter de förutsättningar,
av vilka jag antytt bara ett par, under vilka vi leva just i dag.

Jag vill säga, att jag kan följa herr Lövgren en god bit i hans resonemang.
Jag har haft tillfälle att ett otal gånger betona, att jag överhuvud taget
inte tror på värdet av en alkohollagstiftning, som inte har någon resonans hos
medborgarna och som inte åtminstone i någon mån ansluter sig till deras vanor,
uppfattningar, sedvänjor o. s. v. Jag tror att de erfarenheter, vi gjort i
vårt land under förra kristiden, visa, vart det bär hän, örn man spänner eller
nödgas spänna bågen för hårt. Ännu tråkigare och sorgligare erfarenheter ha
vi att notera örn vi gå över till förbudsländerna.

Herr Lövgren var emellertid inte särskilt lycklig i sin exemplifiering. Han
hänförde isig närmast till förhållandena i början på 1920-talet och gjorde gällande,
att det var de strängare restriktioner, som då existerade, som voro
anledningen till de olagligheter, som vid denna tidpunkt förekommo. Så låg
det emellertid i realiteten inte till. De restriktioner, som existerade speciellt
1920, voro slappare än de vi lia i dag och som varit gällande under hela
1930-talet. År 1920 var det första året efter den gamla rusdrycksförsäljningsförordningens
tillkomst som de fyra litrarna släpptes ut på motböckerna. Då
flödade spriten på ett flertal håll i landet i strömmar. Vad som fanns kvar
av olaga hantering i början på 1920-talet var efterverkningarna av de utomordentligt
olyckliga förhållanden, som voro rådande, när vi under förra kriget
nödgades marschera ned till en tilldelning av ett par liter i kvartalet.

Örn jag alltså kan följa herr Lövgren i hans resonemang att man inte bör
gå för långt på restriktionernas väg och att man, örn man spänner bågen till
bristningsgränsen, icke får behövlig resonans längre hos folket, får jag säga,
att jag icke riktigt iser sammanhanget mellan denna hans förkunnelse och vad
vi här i dag diskutera. Det finns mig veterligen icke någon som vill gå särskilt
långt — i vart fall kan man icke beskylla bevillningsutskottet för att
vandra några ytterlighetsvägar. Man har inom utskottet tvärtom varit ganska
moderat i sin uppfattning. Man bär antytt möjligheten av en sänkning av
maximikvantiteten. Ja, det betyder, örn man går till ämbetsverkens utlåtanden,
tre liter i månaden. Det är väl inte ett så våldsamt steg, att det kan be -

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

tecknas som uppseglingen till ett förbudsliknande system. Man skall -— det är
alldeles uppenbart — ha blicken fullkomligt öppen för riskerna att örn man
drar åt skruven för hårt, få vi olagligheter och i stället för ett förbättrat nykterhetstillstånd
ett försämrat sådant.

Jag vill här parentetiskt skjuta in, att jag med mycket stor glädje sett, att
bevillningsutskottet avstyrkt de motioner, som påyrka förbud mot sprittillverkning,
efter som detta så småningom skulle leda fram till ett förbudssystem
och vi därmed skulle få hela den serie av olagligheter, som vi förut känna till,
och därmed ett allvarligt försämrat nykterhetstillstånd. Jag inser mycket
väl, att vår livsmedelskris kan bli så tillspetsad, att vi komma därhän — ja då
få vi genomföra dessa åtgärder och taga det elände på detta område, som
följer på köpet. Vi skola emellertid inte göra det förrän vi bli tvungna därtill.

Det är emellertid som sagt icke detta vi diskutera i dag, utan vi diskutera
hur man genom försiktiga jämkningar i nu gällande lag skall försöka att anpassa
denna efter dagens läge. Jag har inte haft med tillkomsten av bevillningsutskottets
utlåtande att göra, men mig har detta utlåtande i ganska
hög grad tilltalat. Det är försiktigt hållet; det binder icke ens bestämt vid
vissa åtgärder utan för fram i blickpunkten, lägger fram till diskussion, till
närmare övervägande, mera i form av en antydan och en rekommendation till
Kungl. Maj:t, vissa restriktioner. Jag fick icke den uppfattningen, när bevillningsutskottets
främste företrädare här talade, att han ens hade drömt om att
Kungl. Maj :t med hull och hår skulle sluka allt vad bevillningsutskottet har
antytt som lämpligt att överväga i detta sammanhang. Örn jag inte hörde fel,
sade han själv, att han var ganska tveksam exempelvis örn höjningen av åldersgränsen
från 21 till 25 år för erhållande av nytt inköpstillstånd. Jag vill säga
att jag personligen hyser samma tvekan.

Jag tror emellertid, att vissa åtgärder måste vi vidtaga, örn vi skola kunna
hejda den olyckliga utveckling som vi nu äro inne på, innan den tagit alltför
allvarlig omfattning, och örn vi skola kunna vända utvecklingen i rätt riktning.
Det är särskilt på två punkter, där jag tror att man speciellt måste sätta in,
örn man skall kunna komma åt vad som jag tycker är det tråkiga just nu,
nämligen motboksöverlåtelserna. Det är sänkningen av maximikvantiteterna
med den därmed sammanhängande sänkningen för dem, som lia lägre inköpsrätt,
ävensom efterskottsinköpen.

När vi ha en lagstiftning på nykterhetsområdet, som i motsats till flertalet
lagstiftningar som vi ha att göra med är beskaffad på det sättet, att den kan
dras åt eller slappas allt eftersom tidsläget och omständigheterna kräva, då
tycker jag det vore dålig ekonomi med denna lagstiftning att icke använda de
möjligheter den ger oss. Det är icke frågan örn att vi här skola göra några
permanenta ändringar i lagstiftningen. Det är direkt sagt ifrån i utskottsutlåtandet,
att det icke gäller att göra några permanenta ändringar, utan att vi
skola företaga provisoriska åtgärder, betingade av det läge, i vilket vi nu befinna
oss. När vi lia, säger jag, en lagstiftning, som ger oss denna möjlighet,
tycker jag att det vore oförnuftigt och dålig lagstiftningsekonomi att icke utnyttja
denna möjlighet. Vi lia lika stor möjlighet, herrar Hagberg i Malmö
och Lövgren, att örn tidsläget ändrar sig släppa efter på dessa restriktiva bestämmelser
och komma i ett nytt läge igen. Jag kan mycket vill tänka mig en
situation, där jag skulle vara beredd att förorda sådana åtgärder.

På grundval av den motivering jag nu lämnat och under hänvisning till de
förhållanden, som just nu existera, tror jag man i denna stund gör klokt i att
följa den linje, som anvisas av bevillningsutskottets majoritet och som innebär,
att man till mycket noggrant övervägande hos Kungl. Maj:t rekommende -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

rar den serie åtgärder, som ifrågasatts av de på detta område mest ansvariga
ämbetsverken.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets förslag.

Herr talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Hagberg i Malmö erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr
talman! I det skickligt upplagda anförande, som herr Bergvall nyss hållit,
ansåg han sig kunna konstatera en försämring av nykterhetstillståndet på vissa
orter. Jag tror att herr Bergvalls konstaterande därvidlag är riktigt, men,
herr Bergvall, kan man på denna grund hävda den meningen, att en sådan partiell
försämring av nykterhetstillståndet skulle kunna hävas eller möjligen
vändas till något bättre genom de konsumtionsminskande åtgärder, av vilka utskottsmajoriteten
är så livligt intresserad? Det är på denna punkt jag hyser
så stark tvekan.

Jag har i mitt tidigare anförande tillåtit mig att peka på den självemotsägelse,
som föreligger i utskottets uttalande, då utskottsmajoriteten konstaterar,
att trots den minskade konsumtionen av alkoholhaltiga drycker likväl en viss
tendens till försämring av nykterhetstillståndet inträtt. Konsumtionen står
alltså inte i direkt förhållande till nykterhetstillståndet. Den omständigheten
kan man konstatera även i min egen hemstad. Trots en avsevärd nedgång i
konsumtionen i Malmö och trots en avsevärd nedgång i antalet restaurangbesök
där ha fylleriförseelserna i ''staden ökat. Detta är ostridigt. Men i och med
konstaterandet av dessa förhållanden framgår ju, att problemet är oerhört mycket
mera komplicerat och svårbedömt än vad utskottsmajoriteten har velat göra
gällande. Jag förstår därför mer än väl finansministerns uttalande i första
kammaren, där han klart sade ifrån, att han icke ville känna sig bunden av
det restriktiva skrivsätt, som utskottsmajoriteten i sitt utlåtande begagnat, utan
ville lia full prövningsrätt.

Herr Bergvall, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr
talman! Jag vill säga till herr Hagberg, att jag många gånger haft anledning
att bekämpa den uppfattningen, att en stor eller relativt stor alkoholkonsumtion
är ett säkert tecken på ett dåligt nykterhetstillstånd. Det är lika oriktigt
att göra gällande, att nykterhetstillståndet skulle stå i omvänd proportion till
konsumtionen, som herr Hagberg litet överdrivet och skämtsamt antydde. I realiteten
ligger det till på det sättet, att detta beror på hur konsumtionen sker.
Fyra liter i händerna på en person kunna vara ganska oskadliga, medan en
halv liter i händerna på en annan person är en mycket skadlig kvantitet. När
man nu ordnat på det sättet — jag är icke ansvarig för den starka höjningen
av spritskatterna -— att man leder strömmen till dem som äro mest törstiga och
som vilja betala vad som helst för spriten, då måste man vidtaga motåtgärder
för att förhindra att strömmen går i den riktningen.

Jag är på basis av min erfarenhet övertygad om att det inte går att påverka
utvecklingen i gynnsammare riktning, örn man inte går den väg, som bevillningsutskottet
har antytt, och åtminstone väljer ut några av de förslag, som
utskottet framlagt, och söker förverkliga dessa.

Herr Hagberg i Malmö erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade:
Herr talman! Möjligheten att företaga en sådan avvägning och individuell prövning
föreligger ju redan nu i full utsträckning utan att man för den skull behöver
gå till några ytterligare åtgärder.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

Jämväl herr Bergvall erhöll ånyo ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Dessa möjligheter föreligga icke i full utsträckning. Man behöver,
när man skall företaga sådana åtgärder, en bestämd ram att halla sig inom.
När nu det förhållandet inträtt, att det finns en massa personer, vilkas uppförande
och föregående i och för sig är oförvitligt, som bli frestade att anlita överlåtelsens
väg, är det uppenbart, att man får lättare att nå dessa personer genom
generella restriktioner.

Vidare anförde:

Herr Eklund: Herr talman! Efter herr Bergvalls klarläggande anförande
skall jag fatta mig mycket kort.

Herr Hagberg i Malmö sade under förmiddagens debatt, att utskottets förslag
innebar att man nu frångick den kompromiss, som träffades 1937 i denna fråga.
Det är inte alls utskottets mening, ty i så fall hade ju utskottet föreslagit
en lagändring. Vad det nu gäller är ju att taga under övervägande provisoriska
inskränkningar under nuvarande kristid.

Sedan en längre tid tillbaka har man här talat om att läget kräver sparsamhet
och stramare livsföring. Man skall undvika onödiga utgifter, har det hetat,
och man skall likaså undvika överdådigt levnadssätt. Man skall spara pengar,
hälsa och krafter för att uppnå bästa möjliga försvars- och försörjningsberedskap.
Örn det är något område, där en inskränkning i detta syfte skulle vara
befogad, är det väl just i fråga örn rusdryckskonsumtionen. Någon så oerhörd
uppoffring, att inte ens tidsläget skulle kunna motivera en ^knäppning, kan
detta ändå inte vara. Utskottet säger ju också att det finner »denna fråga i nuvarande
läge förtjäna särskild uppmärksamhet», och även reservanterna medge
att strävandena att främja folknykterheten framstå »som ett viktigt led i stärkandet
av vår allmänna beredskap». Reservanterna yttra sig däremot inte örn,
huruvida något av kontrollstyrelsens eller socialstyrelsens förslag till åtgärder
bör tagas under omprövning eller örn någonting överhuvud taget skall företagas.
Reservanterna omnämna inte ens ämbetsverkens yttranden och förslag i
denna fråga.

Nu har ju Kungl. Maj:t, såsom det säges i utlåtandet och även har papekats
tidigare här, befogenhet att då särskilda förhallanden rada företaga provisoriska
inskränkningar, och när detta bemyndigande gavs, förutsatte man väl att
det skulle ske en anpassning efter de olika förhållanden, som kunde uppkomma
på grund av tidslägets växlingar. Med hänsyn till att Kungl. Maj :t har denna
befogenhet, när det gäller ett provisorium, har inte utskottsmajoriteten föreslagit
några lagändringar. Inte heller har utskottsmajoriteten sagt, att vissa åtgärder
ovillkorligen skola vidtagas. Däremot har utskottet i anslutning till
ämbetsverkens yttranden föreslagit, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t »mätte vidtaga de åtgärder i nykterhetsbefrämjande
syfte, som i nuvarande läge befinnas påkallade», och att därvid de av
utskottet omnämnda tänkbara åtgärderna måtte bliva föremål för omprövning.
Detta måtte väl ändå inte — såsom herr Bergvall nyss påpekade — vara någonting
att rädas för.

Av de åtgärder, som utskottet talat om, skulle det väl närmast vara en nedsättning
av motbokstilldelningen och inskränkning i utskänkningsrättigheten,
som skulle komma i fråga. Av ämbetsverkens yttranden framgår att det synes
finnas mycket goda skäl för att överväga en minskning av motbokstilldelningen.
Därigenom skulle man ju minska de s. k. överskottslitrarnas antal, vilka av allt

att döma_något som nu även bekräftats av herr Bergvall — äro föremål för

olaga överlåtelse och som därför i hög grad bidraga till att antalet fylleriför -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m

(Forts.)

seelser ökat, trots att konsumtionen i viss man minskat. — Därmed har också
herr Hagberg fått en förklaring på varför inte nykterhetstillståndet har förbättrats
trots att konsumtionen minskat.

Utskottet anser nu att man med hänsyn till denna minskade legala efterfrågan
skulle kunna överväga att minska tilldelningen å motböckerna, och man
skulle kunna tänka sig att såsom kontrollstyrelsen ifrågasatt minska tilldelningen
i ungefär samma proportion som konsumtionen sjunkit. Detta förefaller
ju att vara ett mycket rimligt krav.

Även beträffande de övriga åtgärder, som omnämnts, skall jag fatta mig
mycket kort. En begränsning av tiden för efterhandsinköpen borde ju inte
möta några större invändningar. Därvidlag har jag emellertid för min del
samma uppfattning som herr Olsson i Gävle deklarerade i förmiddags. De skäl,
som anförts för åtminstone ett tillfälligt upphävande av bestämmelsen örn efterhandsinköp,
synas dock vara så starka, att jag liksom han kan Vara med om att
även den frågan tages under övervägande.

Vad den fria försändningen beträffar, gäller det där kanske mer en prisfråga
för de avlägset boende än en nykterhetsfråga. För min del anser jag, att den
inskränkning, som man kan finna motiverad, hellre bör ske i form av minskad
tilldelning än att priset i vissa fall ökas utöver det fastställda för den tilldelning,
som dock medgivits. Men även den saken bör kunna få omprövas i samband
med övriga förslag.

Det skulle emellertid te sig besynnerligt och bli föga effektivt, örn man minskade
motbokstilldelningen men icke i likhet med vad utskottet föreslår också
företog en inskränkning av utskänkningen. Man kan naturligtvis tänka sig
olika åtgärder härvidlag, och det har bl. a. talats örn en minskning av kvantiteten.
Jag tycker, att man särskilt borde överväga en inskränkning av den utdelning,
som sker i samband med danstillställningar. Det är väl vid sådana
tillfällen, som alkoholfrestelsen många gånger kan bli den unge övermäktig
och grundlägga dryckesvanor, som han sedan bittert får ångra. Där lurar måhända
den allra största faran, och detta är något som man särskilt bör uppmärksamma.

För egen del skulle jag för övrigt vilja hemställa till finansministern att beträffande
utskänkningen taga under övervägande, örn man inte i enlighet med
ämbetsverkens yttranden borde höja åldersgränsen vid utskänkning från 18 till
21 år. Jag tror nämligen att detta t. o. m. är mer motiverat än att höja motboksåldern
från 21 till 25 år.

En stockholmstidning gav i dag, i en lång epistel på tre spalter, riksdagen
anvisning bl. a. örn att utskänkningen inte bör minskas, därför att den ger krönaren
inkomster och hans biträden sysselsättning. Ja, det är klart, att det har
sin betydelse för dem att verksamheten hålles i gång, men detta får väl ändå
inte vara det avgörande för örn en inskränkning skall ske eller ej, såvida den
är motiverad av andra skäl. En oförminskad krogsupning kan trots tidningens
uttalanden omöjligt vara något arbetarintresse, allra minst i tider som dessa.

Herr talman, jag hemställer örn bifall till utskottets yrkande.

Herr Henriksson: Herr talman! Vad beträffar själva principsynpunkterna,
är jag i allt väsentligt förekommen, och jag kan i det avsnittet nöja mig med
att ansluta mig till det anförande, som före middagsrasten hölls av herr Hagberg
i Malmö. Att jag ändå, herr talman, begagnar mig av ordet, beror framför
allt på att jag skulle vilja taga upp vissa uttalanden av herr Olsson i
Gävle. Han hade, föreföll det mig, en viss svårighet att i dag arbeta sig upp

Onsdagen den 11 juni 1941 e. in.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

till samma patos, som annars kan prägla lians anföranden, och jag förstår
detta, ty han är nog inte på alla punkter riktigt säker på latt han vill stå för
vad han här skrivit under.

Huvudpunkten i herr Olssons argumentering var att det nu endast gällde att
skicka det material, som utskottet erhållit, till Kungl. Majit och ge Kungl.
Maj :t tillfälle att företaga en omprövning. Om detta varit kärnpunkten för
herr Olsson i Gävle, förvånar det mig att han inte ville vara med örn det kompromissförslag,
som framfördes inom utskottet och som gick ut på en skrivelse
till Kungl. Maj :t med överlämnande av de utlåtanden, som avgivits, så att
Kungl. Maj :t skulle få tillfälle att studera dem. Men detta förslag vann icke
anslutning, utan utskottsmajoriteten ville ha en särskild motivering, och det
är på den punkten, som skiljaktiga uppfattningar råda.

Från reservanternas sida har man ställt sig på samma ståndpunkt, som finansministern
gjort i sitt anförande i första kammaren, nämligen att riksdagen
icke behövde ge Kungl. Majit noggranna fingervisningar örn vilka åtgärder
som vore erforderliga. Gällande rusdryckslagstiftning ger ju Kungl. Majit all
önskvärd befogenhet att inskrida, t. o. m. att införa förbud mot försäljning och
utskänkning av spritdrycker. När Kungl. Majit alltså har denna befogenhet,
kan man ju förvänta att Kungl. Maj :t följer utvecklingen och vidtar de åtgärder,
som äro behövliga. I många andra hänseenden bruka ju de representanter
för bevillningsutskottet, som här stå för majoritetens uppfattning, hysa ett
sällsamt stort förtroende för Kungl. Maj :t i finansdepartementet, och då borde
de lia kunnat göra det även när det gäller denna sak.

Herr Olsson sade vidare, att »de professionella nykteristerna inte hade haft
ett uns inflytande på bevillningsutskottets ståndpunktstagande». Jag är inte
så övertygad örn att så är förhållandet. Herr Hagberg i Malmö berörde i sitt
anförande det förhållandet att riksdagens nykterhetsgrupp i början av riksdagen
behandlat dessa spörsmål, och jag kan tillägga till vad herr Hagberg
yttrade, att efter vad jag bär mig bekant avstyrkte därvid riksdagens nykterhetsgrupp
att motioner skulle väckas. När i alla fall motioner i dessa frågor
kommit fram, förefaller det mig, som örn man på dem nästan skulle kunna
sätta rubriken »okynnesmotioner», och jag tycker att det är egendomligt att
riksdagen skall göra ett så stort nummer av saken, som här varit fallet.

Herr Persson i Undersvik var i anslutning till den statistik, som finns i
kontrollstyrelsens utlåtande, inne på frågan örn fylleriförseelserna och framhöll,
att man inte av denna statistik borde draga några slutsatser angående
nykterhetstillståndet. Det var också fråga örn vad man lade in i begreppet
nykterhet. För min del skulle jag däri vilja inlägga: disciplin och ansvar.
Det gäller alltså att uppfostra svenska folket till disciplin och ansvar, och
därvid tror jag att man — såsom också har påpekats här förut — vinner
mera på den väg, som man slog in på 1937, än genom att skärpa restriktionerna.

Vad beträffar åldern för motboksinnehav, säger herr Persson i Undersvik,
att han icke betraktar innehav av motbok såsom hörande till de medborgerliga
rättigheterna. Det vore ganska intressant att få veta vilken etikett herr
Persson i Undersvik sätter på rätten att inneha motbok. I varje fall tror jag,
att den ungdom, som det här gäller, fäster ganska stort avseende vid denna
rätt och att den har stor psykologisk betydelse.

En höjning av åldersgränsen när det gäller restaurangutskiinkningen tror
jag kan vålla ganska stora praktiska svårigheter. Det skulle nog i så fall
bli nästan omöjligt för restaurangpersonalen att avgöra, örn en gäst är till -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

råckligt gammal för att bli serverad sprit. Det var intressant att i utskottet
höra en representant för Uppsala inbjuda utskottet att komma till studentstaden
Uppsala och besöka dess restauranger och försöka bedöma, om de studenter
och studentskor, som sutto vid borden där, hade uppnått en viss ålder.
En höjning av åldern för utskänkning måste självfallet både vålla svårigheter
och ge upphov till många obehagliga situationer, såväl för personalen
på restaurangerna som för gästerna. Det kanske bleve så, att man måste ha
prästbetyg med sig och förete detta, innan servering skedde.

Jag har, herr talman, endast velat anföra dessa synpunkter i anslutning
till den debatt, som förts, och yrkar i övrigt bifall till den reservation, som
jag inom utskottet biträtt.

Herr Olsson i Gävle erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Huruvida mitt anförande på förmiddagen vittnade örn någon säkerhet
eller osäkerhet i dessa ting, lämnar jag åt kammaren att avgöra. Jag anmälde
ju att^jag var tveksam på en punkt, och det betyder väl att någon tveksamhet
från min sida inte rådde på de övriga punkterna.

Herr Henriksson talar här örn det kompromissförslag, som framförts inom
utskottet. Ja, det är klart att man på kompromissvägen bör söka komma till
enighet, och även det här föreliggande förslaget är en kompromiss med hänsyn
till de utgångspunkter, som ursprungligen funnos. Men för att man skall
kunna komma fram till en kompromiss, är det ju nödvändigt att det blir en
majoritet därför, och det hade inte varit någon mening med att jag anslutit
mig tiH det kompromissförslag, som herr Henriksson talade örn, då det inte
fanns några garantier för att det blivit majoritet för detta förslag.

. Vidare vill jag säga herr Henriksson, att jag känner mycket litet till vad
riksdagens nykterhetsgrupp gjort i denna fråga. Herr Henriksson talar om
»professionella nykterister». Jag är inte ledamot av riksdagens nykterhetsgrupp,
och såvitt jag kunnat finna är det endast en av dem, som inom utskottet
varit med örn behandlingen av detta ärende, som tillhör riksdagens
nykterhetsgrupp. Jag vidhåller därför -— örn herr Henriksson vill sätta likhetstecken
mellan de professionella nykteristerna och dem, som tillhöra riksdagens
nykterhetsgrupp — att de »professionella nykteristernas» inflytande
härvidlag varit tämligen ringa.

Till herr Hagberg vill jag säga, att jag tror att det är orimligt att som han
gjorde förklara att med vad som här skett raseras 1937 års lagstiftning. Så
är inte alls fallet. Jag tror att det är anledning att starkt understryka, att
vad som här ifrågasättes skall bli ett provisorium, och när detta provisorium
sedan bringas ur världen, träder 1937 års lagstiftning åter helt i tillämpning
— punkt och slut. Det är ingen som har krävt något annat.

Herr Henriksson, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag vill endast till förekommande av alla missförstånd hos de kammarledamöter,
som inte tidigare åhört debatten, säga att uttrycket »professionella
nykterister» inte är mitt, utan det är ett citat ur herr Olssons i Gävle
anförande.

Herr Hagberg i Malmö erhöll, likaledes för kort genmäle, ordet och anförde:
Herr talman! Det har inte varit min mening att ifrågasätta annat än
att vad som föreslås i utskottsutlåtandet skulle vara ett provisorium, men
det finns, herr Olsson i Gävle, få ting som ha en så besynnerlig benägenhet
att bli permanenta som av den svenska riksdagen beslutade provisorier.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. in.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

Herr Olsson i Gävle erhöll ånyo ordet för kort genmäle och yttrade: Ja,
den sista saken får väl riksdagen själv sköta om.

För att, såsom herr Henriksson säde, ingen oklarhet skall rada örn varifrån
uttrycket »professionella nykterister» härstammar, vill jag upplysa om
att det var icke mitt. Det förekom i ett citat, som jag gjorde ur en ledande
artikel av herr Vougt.

Härefter anförde:

Herr Hallén: Herr talman! Utskottets allmänna uppfattning örn vikten av
en begränsning av spritkonsumtionen i dessa allvarstider torde de allra flesta
finna förtjänstfull och riktig.

Jag vill särskilt understryka vad utskottet sagt örn behovet av en omprovning
av frågan örn den allmänna utskänkningen. Herr Henriksson framhöll
visserligen att en höjning av åldersgränsen skulle kunna vålla svangheter,
vilket vore lätt att förstå, örn man t. ex. kom till Uppsala och skulle avgöra
örn studenterna där hade rätt att bli serverade sprit. Men, det är inte heller
roligt att t. ex. i samband med restaurangdans se flickor pa 18—19 ar dricka
sprit. Det vore därför av allra största värde örn i dessa allvarstider en begränsning
kunde ske av denna utskänkning. . .

Jag begärde emellertid närmast ordet för att erinra om en passus i utskottets
motivering, som jag finner mindre väl övertänkt, nämligen uttalandet
om en höjning av motboksåldern fran 21 till 25 ar. Som ordförande i min
egen kommuns nykterhetsnämnd har jag personligen den erfarenheten att
då det systembolag, som vi där ha att göra med, sänkte motboksåldern 1 rån
25 till 21 år, följde därmed en synnerligen välkommen minskning av antalet
illegala motboksöverlåtelser. Örn man nu skulle följa bevillningsutskottets rekommendation
och i stället gå den motsatta vägen och höja ålders strecket,
kan man enligt min uppfattning tyvärr icke räkna med att de stora skaror,
som det här gäller, lojalt foga sig i detta. En ung man på, låt oss säga 2o
år, som kanske har bildat familj och som har ^fullgjort sina skyldigheter tili
det allmänna, måhända även i form av en lång och krävande beredskapstjänstgöring,
kan omöjligt fatta detta personliga förbud, och han är, „det veta
vi, icke ensam, utan bakom honom stå tiotusentals unga män i vart land.
Vi kunna beklaga detta faktum, men faktum kvarstår i alla fall, och det
måste leda till att det uppstår en illegal handel i stor omfattning. Denna behöver
inte alls, såsom någon talare från Norrland uttryckte sig, betjäna sig
av smugglare, som inte finnas, och av hembrännare, vilkas verksamhet nu synes
ha avtagit. Den kan betjäna sig av det väldiga förrådet av tillgängliga
motbokslitrar. Herr Bergvall gav ju en skrämmande bild av tillståndet, da
han talade örn den arbetslöse man, som tog ut 19 liter sprit pa sin motbok
för att därmed driva affär. Det råder ingen tvekan örn att ifall man nu helt
avstängde dessa fyra åldersgrupper från tilldelning, skulle de komma att utgöra
en mycket värdefull kundkrets hos den sortens figurer i samhället. _

Skulle statsrådet följa utskottet på denna punkt, skulle därför säkerligen
resultatet icke bli det vi eftersträva, nämligen ökad nykterhet, men val ökad
vanvördnad för gällande lag. Vanvördnad för lagens betydelse pa ett område
har emellertid en underlig förmåga att lätt sprida sig till andra områden, och
till en sådan utveckling bör icke en lagstiftande församling medverka.

Jag skulle kanske egentligen ha yrkat, att den sats det här gäller skulle
utgå ur utskottets utlåtande, men jag tror att det är tillräckligt att vädja till

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

¥°(F°orts jaVSeende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

statsrådet att icke taga under omprövning en sådan kategorisk höjning av
motboksaldern fran 21 till 25 år, sorn ifrågasattes i utskottsbetänkande^

^I-^etta^ni“VnS,tämde kerrar Jonsson i Eskilstuna, Jonsson i Skutskär,
b koldin Hedqvist, Eriksson i Sandby, Wallentheim, Holm, Karlsson i Grängesberg,
Martensson, Andersson i Göteborg och Johansson i Öckerö.

Herr Petterson i Degerfors: Herr talman! Efter herr Halléns anförande
egentligen ha avstatt från ordet. Det är emellertid ett uttalande av
utskottet pa sid. <3 i utlåtandet som föranledde mig att begära ordet, även med
den risk att bil missförstådd, som man alltid tar när det gäller en så ömtålig
Haga som den vi just nu diskutera.

När utskottet säger, att man skall taga under övervägande, huruvida man
icke skulle kunna göra inskränkningar i den fria försändningen av spritdrycker,
vili jag i detta_ sammanhang fästa uppmärksamheten på att bestämmelsen
örn fri försändning tfv spritdrycker tillkom i samband med en prisreglennm
av„ spnteii. Denna prisförhöjning motiverades med att man i gen gaid

Hck in försändning av spritdrycker. Den skulle alltså vara en gärd av
rättvisa at dem som bo pa landsbygden och en kompensation för de olägenheter
och den merkostnad, som de kanske i många fall hade. Man talar i detta
utlåtande icke örn den prisförhöjning, som då skedde, och det är därför som
jag velat påtala saken. Det är icke så, att vi ha fri hemsändning, ty vi ha benetalt
den ina hemsändningen genom denna prisförhöjning.

Vad gäller den andra frågan, som herr Hallén var inne på’ skulle jag kunna
inskränka mig till att instämma med honom, men jag vill dock göra ett litet
magg. Vi ha i detta fall bytt åldersgräns så många gånger, att jag tror, att
det skulle vara komprometterande för riksdagen att göra ett ombyte en gång
tili. Nar vi införde detta restnktionssystem, började vi med en åldersgräns
aV+-naoi • hvrde sedermera åldersgränsen till 25 år för att senare åter gå
ned till 21 ar. Nu aro vi fardiga att åter förorda en höjning till 25 år. Jag
tror att detta skulle ha en mycket opsykologisk inverkan framför allt på
ungdomen åtminstone i nuvarande tid och efter den deklaration, som här avgavs
för endast någon vecka sedan. Det är klart, att principer icke stå så
högt i kurs i var tid men det bör ju ändå vara en viss princip även i principosheten.
Man kan icke sta den ena veckan och förklara, att ungdomen är mogen
och situationen vuxen vid 21 års ålder, när det gäller ganska viktiga ting
or att sedan i en sadan fråga som denna, som jag anser vara mindre viktig,
förklara att ungdomen icke duger. Det är ju detta man menar, såsom herr
Hallen sager, nar man vill höja aldersstrecket till 25 år.

• ?n pa TCn lnHCn’ Paminner det mig örn ett resonemang, som
jag herde häromkvällen. Jag gick förbi en torgplats, där man höll på att flytta

VaVraf?enf°n4an- Det f1Ck tva pers°T bredvid mig, och så säger den ene:
amni flygar man denna vattenfontän?» — »Jag vet icke», svarade den

andre, »men det ar val för att det ar ont örn arbete. Man kan ju flytta den

fl f fyt,ta den tillbaka igen.» Detta var ju sagt på spe, men sannerligen
örn man foijer utskottet och ar färdig att för fjärde eller femte gången ändra

ranSe”j sa.skaJ “““ lcke förvåna sig, ifall folk får en underlig upprättning
örn den lagstiftande församlingen.

• ,;daf tnro11i’ herr talman att vi göra nykterheten den största tjänsten, om vi

i detta fall följa reservationen. Jag skall i denna tävlan om att hålla långa

tal med korta innehåll inskränka mig till att yrka bifall till den av herr
-Bengtsson m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 11 juni 1941 o. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

Herr Lundell: Herr talman! Jag skulle kanske ha kunnat avstå från ordet,
om jag kunnat ha förhoppning örn att det yrkande, som herr Hallén här framförde,
skulle vinna majoritet. Jag anser mig emellertid vara en smula pliktig
att säga några ord åt huvudmotionären, herr Lindmark. Yi äro ju annars
i viss mån kvitt med varandra. Herr Lindmark har vid ett tidigare tillfälle
tagit sig för att avstyrka en nykterhetsmotion, som jag hade väckt, och jag
ser mig nödsakad att yrka avslag på den nykterhetsmotion, som han nu har
varit med örn att väcka. Jag skall emellertid icke stanna bara vid den förklaringen,
utan jag vill även säga några ord i anledning av vad han här yttrade
för någon timme sedan.

Herr Lindmark kom bland annat med det påståendet, att det särskilt under
kristider finns möjlighet att skärpa restriktionerna utan skadeverkningar. Ja,
det kan ju hända, att möjligheten är något större under kristider än under
andra tider, men jag förmodar, att herr Lindmark ändå uppfattade det, som
jag läste upp från Tornedalen örn att spriten flödade över gränsen. Det är
vissa skadeverkningar att vänta. Spriten kan flöda längre söderut. Det finns
ju ännu transportmedel, så att det, som kommer in över finska gränsen, kan
komma ned söderut — kanske rent av till Stockholm.

Jag minns, att man i Västerbotten en tid hade ett särskilt framstående system,
som hette Umeåsystemet. Jag vill minnas, att det fungerade på det sättet,
att man höjde motboksåldern med ett år för varje kalenderår. Den, som icke
fått motbok, hade alltså ingen utsikt att få det, hur länge han än levde. Jag
har också den uppfattningen, att detta system uppammade ganska mycket
lönnbränning där uppe i Västerbotten även under kristiden. När riksdagen var
där uppe och reste för några år sedan, utpekade man för mig en väg, som
kallades spiralvägen. Varför? Jo, därför att när den byggdes fanns en spiralapparat
i så gott som varje buske. Det kan gå så, örn man inför för hårda restriktioner,
och det kan gå så även under kristider.

Herr Lindmark talade här mycket örn huru det var under förra kriget och
påstod, att det då gick så bra med att genomföra mycket kraftiga restriktioner
och stora inskränkningar. Vid den tiden hade vi mycket ont örn livsmedel, så att
det därför kanske inte var så lätt för dem som ville jäsa och bränna att få tillräckligt
med socker för detta ändamål, men nu äro vi icke i det läget i fråga örn
socker. Beträffande det fusk med motböcker, som då förekom, får jag kanske
tillåta mig att påminna herr Lindmark örn att det förekom rätt ofta i Stockholmstidningarna
en annons — det var en nästan stående annons på sina håll
— där det stod: Samtal önskas med motboksägare ä 50 öre per gång. Jag tror,
att herr Lindmark har tillräckligt gott förstånd för att kuna penetrera vad de
samtalen skulle röra sig örn. När jag säger, att restriktioner icke äro det rätta
sättet att få fram folknykterhet, förvånar sig herr Lindmark över det. Han
påminde om den motion, jag väckt, vari jag yrkat, att man skulle gå så långt
som att införa rätt stränga straff för fylleriförseelser, och han menade, att då
vore det mildare att taga åtkomstrestriktioner i stället för ett sådant straff som
rösträttsförlust — och det kan ju i vissa fall anses vara mildare. Enligt min
uppfattning blir det emellertid icke någon genomgripande förbättring av sådana
åtgärder som restriktioner. Vederbörande håller sig nykter jämnt så länge, som
han icke kommer åt någon brännvinsflaska, men så snart han kommer åt en sådan
är han lika litet nykter som han var, innan restriktionerna började skärpas.
Vill man ha en verkligt förbättrad folknykterhet, får man efter mitt förmenande
ta till helt andra medel och använda starkt verkande straff. Det är klart,
att ungdomen är mottaglig för uppfostran. Niir detta ärende förekom i utskottet,
anförde jag såsom exempel, att niir man skall dressera en hund till att icke

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

taga en sockerbit, går det icke till så, att man aldrig visar honom sockerbiten,
utan man lägger fram den för honom, och när han sedan försöker taga den, slår
man honom på tassarna eller på nosen. — När det är fråga örn att dressera ungdomen,
får man icke gå tillväga precis på samma sätt och slå på tassarna eller
på nosen eller på något annat ställe — fastän det nog kan ha sin verkan även
det -—- utan man får använda rätt kraftiga straff, och straff som minnas, örn
det skall bli någon varaktig förbättring. Jag anser sålunda, att man skall gå
denna andra väg. Det är, såsom jag redan sagt, mycket möjligt, att icke den
straffmetod, jag föreslagit, är den bästa, men jag hoppas, att de, som äro mera
professionella nykterister, örn jag så får säga, än jag, skola använda en del
av de medel, som de få för nykterhetens befrämjande, och en del av den tid,
som de lägga ned i samma syfte, till att fundera ut några åtgärder, som verkligen
kunna åstadkomma en genomgripande förbättring av nykterhetstillståndet.
Det skall vara straff, som känns. Det skall icke vara straff för bruk utan
straff för missbruk, och det skall efter mitt förmenande icke heller vara något
hinder för bruk av spritdrycker. Det är icke bruket, man skall motsätta sig,
utan missbruket.

Jag skulle till sist härutöver endast vilja säga ett ord i anledning av något
som herr Bergvall talade örn. Han menade, att överskottslitrarna från sådana,
som ha 4 liter å 3 liter i tilldelning, sannolikt komma ut i marknaden i viss
utsträckning. Av de upplysningar, som lämnades i utskottet, framgick, att —
såvitt jag uppfattade — man konstaterat, att de litrar, som komma ut i marknaden,
i ganska liten omfattning komma från 4- och 3-literskunder, och jag
tror nog också, att det påståendet är riktigt. Det fordras ju en ganska hög
inkomst för att få dessa tilldelningar, och jag förmodar, att dessa personer,
örn de icke vilja dricka upp vad de ha rätt att få, icke ha någon särskilt hård
ekonomisk press över sig, som skulle föranleda dem att sälja vad som blir
över. — Jag har redan sagt, att av de åtgärder, som här äro anvisade av bevillningsutskottet,
jag med minsta motvilja ser det förslag av utskottet, som reducerar
tiden för efterhandsköp från 6 månader till 3 månader.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande om bifall till reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den av
herr Bengtsson m. fl. avgivna, vid betänkandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den förra propositionen. Herr Hagberg i Malmö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Bengtsson m. fl. avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Lövgren, vadan votering

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Motioner avseende tillverkningen och försäljningen av rusdrycker m. m.

(Forts.)

medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 112 ja och 54 nej,
varjämte 20 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 2.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 30, i anledning av väckt motion
örn viss ändring av förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 91, hade fröken Eriksson hemställt, »att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Majit ville anhålla örn utredning huruvida icke till bestämmelserna i kungl,
förordningen den 8 maj 1925 ang. försäljning av vissa alkoholfria och därmed
jämförliga drycker böra fogas föreskrifter av samma innehåll som i § 13
punkt 3 och 4 i gällande Kungl, förordning ang. försäljning av pilsnerdricka».

Viss ändring
av för ordningen
angående
försäljning
av
vissa alkoholfria
och därmed
jämförliga
drycker.

Utskottet hemställde, att motionen II: 91 av fröken Eriksson, örn viss ändring
av förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av alkoholfria och
därmed jämförliga drycker, icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Fröken Eriksson: Herr talman! I anslutning till bevillningsutskottets utlåtande
över min motion skall jag be att få anföra några synpunkter.

Kontrollstyrelsen säger i sitt yttrande bland annat, att rationaliseringen av
den svenska utskänkningsrörelsen torde få anses ganska långt genomförd,
ehuru motionären synes anse, att ytterligare begränsning av antalet utskänkningsställen
för alkoholfria drycker vore erforderlig. Eftersom kontrollstyrelsen
rör sig med speciellt Stockholmsförhållandena, tillåter jag mig att göra
detsamma, trots att jag mycket väl vet, att denna fråga är icke blott en Stockholmsfråga
utan gäller hela landet. Dock tror jag mig veta, att missförhållandena
icke på någon annan plats äro så stora som i Stockholm. Örn man
jämför den kontroll, som utövas å de s. k. pilsnerkaféerna, och den kontroll,
som utövas på nykterhetskaféerna, skall man finna, att över utskänkningen
på nykterhetskaféerna utövas ringa och, i de flesta fall, ingen kontroll alls.
Kanske anser man, att blotta namnet borgar för att där är allt i sin ordning
i vad det gäller utskänkningen. Ölkaféernas utskänkning kontrolleras däremot
dels genom patrullerande poliskonstaplar, dels genom civila poliser och dels av
utskänkningskommitténs ledamöter, som ha var sitt distrikt att inspektera.

Jämför man sedan möjligheterna att förvärva sådana rättigheter, skall man
finna, att det gäller betydligt strängare villkor för ölkaféerna än för nykterhetskaféerna.
Lättheten att förvärva tillstånd att få utskänka alkoholfria drycker
har medfört, att ett orimligt stort antal personer söker skaffa sig sitt uppehälle
eller någon biinkomst genom att öppna nykterhetskafé. Detta har varit
så mycket mera lockande, som anläggningskostnaderna äro jämförelsevis små.
Någon yrkeskunskap behöver inte styrkas inför myndigheterna, och en undersökning
av nuvarande nykterhetskaféägares yrke visar en ganska häpnadsväckande
rad t. ex. möbelhandlare, disponenter, direktörer, bankirer, bagare, typografer,
advokater, hembiträden m. fl. Detta vore ju ingenting i och för sig
att invända emot, örn ägaren strävade efter att genom en yrkeskunnig föreståndare
söka driva fram en bärkraftig rörelse. Så är emellertid ingalunda fallet,
utan örn ett par månader äro dessa näringsställen åter till salu.

Andra kammarens protokoll 1041. Nr 37.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Fiss ändring av förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och
därmed jämförliga drycker. (Forts.)

Ofta ligga dessa kaféer så nära varandra, att de utgöra en oerhörd konkurrens
för varandra, och detta bidrar helt naturligt till att nian använder
sig av alla till buds stående medel. Jag skall ta ett exempel: En kaféägare, som
skött sina affärer mönstergillt, serverat fullgoda varor, tillsett att endast nyktra
personer blivit serverade, haft kontroll över att icke spritdrycker förtärts inne
i lokalen samt i övrigt ställt sig föreskrifter och förordningar till efterrättelse.
Örn någon tid har så en lokal av en eller annan anledning blivit ledig i huset
bredvid. Genast är någon beredd att hyra den och där öppna kafé. Myndigheterna
kunna icke med gällande lagstiftning säga nej, trots att de mycket
väl se och veta, att det inte finns behov av ytterligare ett kafé på den platsen.
Vad blir följden? Jo, ingen av dem kan klara sig, man börjar servera vem som
helst, man kan inte vara så noga längre med att titta efter örn de. äro alldeles
nyktra, man håller inte längre så noggrann uppsikt över att det inte förtäres
sprit inne i lokalen, och man nödgas hålla billigare priser samt helt naturligt
sämre varor.

Dessa fall äro många, där en kaféinnehavare på grund av den oerhörda konkurrensen
tvingas att sköta sitt förut välskötta kafé mindre väl. Att sådant
inte bidrager till kafékulturens höjande torde stå klart för var och en. Kontrollstyrelsen
anför också, att det är önskvärt, att det finns ett stort antal
nykterhetskaféer, så att inte ungdomen nödgas förlägga sina kafébesök till
ölkaféer. Jag delar kontrollstyrelsens uppfattning på den punkten, men risken
för att detta skulle bli fallet, därest några små, mörka och dåligt skötta kaféer
skulle tas bort, finnes icke. Det blir man ganska snart på det klara med, örn
man jämför antalet kaféer. Av 1,413 kaféer i Stockholm äro 1,045 nykterhetskaféer
och resten, alltså 368, äro ölkaféer. Örn några ^stycken dåligt skötta
av dem skulle komma bort, förstår man, att resten ändå skulle räcka till för
den kafébesökande ungdomen att vistas i.

Hur kontrollstyrelsen av min motion kunnat dra den slutsatsen, att^ jag ville
förhindra tillkomsten av nya och bättre lokaler, har jag svårt att förstå. Visserligen
säger kontrollstyrelsen — och det med rätta — att motionen är knapphändig,
och det får väl skrivas på nybörjarens ringa vetskap örn hur en motion
bör avfattas för att vinna gillande, men jag kan försäkra kammarens ledamöter,
att bakom denna knapphändighet döljer sig icke någon önskan att söka
förhindra tillkomsten av nya och tidsenliga lokaler utan tvärtom. För mig som
representant för den stora kår, som arbetar på nykterhetskaféerna, är det ett
livsintresse att få bort de dåliga lokalerna. Det sades i denna kammare vid
debatten örn sjömännens bostadsförhållanden — jag tror det var av herr
Lindberg i Stockholm: »Ju bättre lokaler ju bättre människor.» Detta äger
sin tillämpning också här, så mycket mer som det är i regel mycket unga
flickor, som arbeta på dessa ställen.

Min avsikt med motionen är helt enkelt den som sägs ut i densamma, nämligen:
»Ett bättre tillstånd torde kunna uppnås på så sätt, att lagstiftningen
örn alkoholfria drycker bringas i närmare överensstämmelse med lagstiftningen
angående försäljning av pilsnerdricka och särskilt då bestämmelserna i § 13 av
KF den 11 juni 1919 angående försäljning av pilsnerdricka.» Detta innebär
ju, att sökandens lämplighet såsom yrkesutövare skulle prövas samt ^ även
frågan, huruvida det fanns behov av ett ytterligare utskänkningsställe å den
plats, där sökanden hade för avsikt att hyra lokal, samt att vid överlåtelser
överlåtelsesumman skulle kontrolleras i likhet med vad som sker beträffande
ölkaféerna. Då skulle myndigheterna kunna vaka över att dessa rättigheter
icke blevo en handelsvara såsom nu är fallet.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Fiss ändring av förordningen angående försäljning av vissa alkoholfria och
-n , .. , .. , . därmed jämförliga drycker. (Forts.)

W ''lLTf-d ari1!U’- att foretagar(: och Personal äro eniga om att denna fråga

o losas i den riktning, som motionären här föreslagit — d. v s de loiala
nanngsidkarna. dafir vill betona, att detta gäller de lojala kaféidkarna. de som
nnh +rV af| irei pa d®t sattet, att de söka tillhandahålla prima varor i ljusa
sihsdVei1?a- °ka+leri0Ch ,fu g°ra sniaa skyldigheter mot såväl personalen som

endast drivåVkS 6 somaldfg avsett att bli lojala näringsidkare utan

endast driva kafeerna någon manad för att sedan sälja dem för betydligt

högre pris ande sjalva givit samt redan dagen efter köpa ett nytt och förfara
pa samma satt med detta — det finns kaféer som på detta sätt bytt ägare sju
a ätta gånger per ar — dessa hälsa med glädje och tillfredsställelse kontroll2ftn,
s och bevillningsutskottets utlåtanden över motionen, som ge dem
v-• Pa samma satt som hittills. Tror någon, att detta är

agnat att hoja kafekulturen? Jag vet, att så inte är fallet.

ian Vfe s\g bevillningsutskottet, länsstyrelsen i Kopparbergs

Ian eller kontrollstyrelsen har någon önskan eller anledning att slå vakt örn

twlwÄnSer’i"?1! det al vad man gör> när man yrkar avslag på motionen.
Överståthållarämbetet, som mycket väl känner till alla de olägenheter jag

har har berört, men som med nuvarande lagstiftning saknar möjligheter att
ingripa, har ju också yrkat bifall till motionen.

bifall tilfmotionen ^ ^ ^ har anfört ber herr täman, att få yrka

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Då det på sin tid var på bevillningsutskottets
initiativ, som man tog bort de bestämmelser örn tillståndsförfarane,
som hade föreslagits av kontrollstyrelsen, har givetvis utskottet varit mycet
intresserat av att fran kontrollstyrelsen, som ursprungligen för ungefär
femton ar sedan framlade detta förslag, få en bild av hur dit hela har ver;fl?e”SaSOm
+SVar pa.denna Utskottets fråga, som kontrollstyrelsen förin
Ihre nli ga ^et f°r°rdade+ åtgärderna icke äro påkallade eller ända det

blev T ledeS’ ur den sypunkt, som tillståndsförfaran detta

ärende ich urUdeden Synp£akt’ sorn kontrollstyrelsen har att behandla
behsndle deAe h i synpunkt> 801,1 riksdagens bevillningsutskott har att
behäncllä detta ärende, d. v. s. ur den rena ordnings- och nykterhetssvnnunk

ten föreligger det icke skäl för ett bifall till motionen, d. v s. det tiUståndsforfarande,
som motionären har påyrkat. cls

Sedan är det givetvis en annan sak, om det ur andra synpunkter skulle vara
lämpligt att vidtaga vissa restriktiva åtgärder, när det gäller dessa nykterhetskaféer
Har moter oss emellertid precis samma företeelse som på alla andra
områden, där den fria konkurrensen härskar. På den punkten har utskottet

mikTf’ att diIi lagst?ft.nm£> s°m är avsedd att tillvarataga ordnings- och
nykterhetssynpunkten och ingen annan synpunkt, skall tillämpas Man får

hfrMÄ Yntill Y Pf de förhålIandea> sorn motionären

nar pataiat, intill dess det verkligen kan konstateras, att här föreligger ett

för samhället vitalt ordnings- och nykterhetsintresse. Det är detta som be fp1T.

!,ningnUnS^0nttet-1 dag J0lka lltet sorn för 25 år sedan anser sig kunna konstatera,
och det har i dag fatt rätt av kontrollstyrelsen.

Jag hemställer, herr talman, örn bifall till bevillningsutskottets förslag.

T,o ^äf"jfd+-nar ,°yer2agg?mgen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
} a b.''Y j td? utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i ställare?Mallen
^ a motlonen’‘ ock blev utskottets hemställan av kain -

Nr B7.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

§ 3.

Koncentrerad Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 31, i anledning av väckt mobränneriverk-
| jon om utredning och förslag beträffande koncentrerad bränneriverksamhet.

I en inom första kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad motion,
nr 153, hade herr Johan Nilsson i Malmö hemställt, »att riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn en utredning i avsikt att erhålla en
koncentrerad bränneriverksamhet med därav följande prisbillig råsprit och
ökad potatisodling och framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Utskottet hemställde, att motionen I: 153 av herr Johan Nilsson i Malmö,
örn utredning och förslag beträffande en koncentrerad bränneriverksamhet,
icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Lundell och Hammarlund, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen med anledning av motionen I: 153
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn skyndsam utredning örn utnyttjande
av förefintliga potatisbrännerier för framställning av motorsprit.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lundell: Herr talman! Jag nödgas fresta kammarens tålamod ännu
en gång i kväll med att tala örn sprit. Det är emellertid denna gang icke fråga
om samma sprit. Denna skall icke användas för invärtes bruk. Här föreligger
en motion av herr Johan Nilsson i Malmö, nr 153 i första kammaren. Dess huvudsyftemål
är efter min uppfattning att få fram ökad tillverkning av prisbillig
potatissprit. _ o

Motionären har nu sin särskilda mening om hur man skall få sadan sprit
prisbillig. Han tänker sig som medel, att man skulle koncentrera bränneriverksamheten
till ett fåtal större brännerier, fem eller sex stycken, i stället
för det nuvarande antalet av något över hundratalet. Vad han därvidlag säger
örn koncentrationen får jag säga, att jag icke tror så särskilt mycket på.
Det är en sak, som han icke är den förste, som har funderat pa, utan det har
diskuterats rätt mycket på ett rätt tidigt stadium. I början av ^1930-talet företogs
en utredning angående brännerinäringens läge nere i Skåne, och därvid
hade också från en del håll ifrågasatts, att brännerinäringen skulle koncentreras
till större enheter. Man fann emellertid, att nyttan av en sådan koncentration
skulle vara ganska tvivelaktig, dels därför att det skulle betydligt försvåra
transporten av råvaran, d. v. s. potatis, dels därför att det i än högre
grad skulle försvåra transporten av den viktiga biprodukt,, sorn. dr anken utgör.
Man har i nuvarande läge särskild anledning att lägga vikt vid denna biprodukt,
eftersom den är ett fodermedel med relativt hög äggvitehalt och därför
särskilt värdefull, när vi äro avspärrade från import av äggvitehaltiga fodermedel.
_Vad motionären här säger örn koncentrationen av brännerinäringen kan

jag alltså icke gå med på, och det har också sagts ifrån i reservationen därigenom.
att vi reservanter i fråga örn koncentrationsspörsmålet ha anslutit oss till
precis samma uttalande som majoriteten har föreslagit.

Däremot vill jag lägga mycken vikt vid vad jag betraktar som motionens
huvudsyfte, nämligen att åstadkomma ökad produktion av potatissprit för motorändamål.
Jag vill understryka hur fördelaktigt det skulle vara . för folkhushållet,
om produktionen för detta ändamål bleve ökad. Dels ha vi att uppmärksamma,
att i nuvarande läge sprit framställd av potatis är billigare än
den sprit, som framställes ur träavfall, alitsa billigare än sulfitsprit, dels äi
det en rätt allmän tankegång ute bland de jordbrukare, som ha blivit berövade

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Koncentrerad bränneriverksamhet. (Forts.)
sitt förutvarande traktorbränsle och som icke ha haft någon riktig tro på
gengasdriften, att de skulle kunna odla så mycket mer potatis, att det kunde
räcka till motorbränsle för den brukningsdel, som de syssla med. Man skulle
på detta sätt få bränsle både till de traktorer och den lastbil, som man eventuellt
använder för sitt jordbruk.

Nu kan man icke gärna ge sig till att sätta upp brännerier igen i alla möjliga
län. I så fall skulle man ju komma tillbaka till husbehovsbränningens tid.
Man kan naturligtvis ordna en verklig husbehovsbränning för motorbränsle,
men det förefaller mera praktiskt att så länge man har så mycket brännerier
nere i Kristianstads län och även något i angränsande län, först utnyttja, dem
till en större del av sin kapacitet än för närvarande. Dessutom är det ju så
vist ordnat av försynen, att i de län, där dessa brännerier i huvudsak, ligga,
finns också stora arealer lättare potatisjord. Det tycks mig vara lämpligt att
använda dessa två sammanstötande omständigheter och förlägga den önskvärda
potatisodlingen i rätt stor utsträckning till Kristianstads län och använda de
brännerier, som där redan finnas. Skulle det emellertid vara så, att man i
Kristianstads län slår ifrån sig och icke är intresserad av detta, så finns det
många andra län, som skulle vilja träda i Kristianstads läns ställe. . Det är
alltså bara att säga ifrån — gånge den kalken ifrån oss — så skola vi nog ta
vara på den på annat håll.

Vi Ira i reservationen utvecklat en del synpunkter, som lia .sammanhang med
denna fråga om utökad tillverkning av motorsprit av potatis. För en del av
dessa synpunkter får jag möjligtvis lov att svara ensam. Jag vet icke, örn
herr Hammarlund har en annan mening i fråga örn kvantiteten av den sprit,
som jag har sagt vara önskvärd. Jag ser honom emellertid icke här, och i så
fall kan ju den frågan få stå oavgjord. Jag har för egen del samma uppfatta
ning nu, som jag har haft under tidigare år och flera gånger påpekat, att vi
borde ha en rätt ordentlig tillverkning av inhemskt flytande motorbränsle. Jag
har senast i en motion, som väcktes vid urtima riksdagen 1939, när det gällde
dessa motorbränslefrågor, uttalat, att jag anser, att den tillverkning av inhemskt
motorbränsle, som vi skulle ha här i bundet, icke borde vara mindre än att den
även under normala tider, örn vi någon gång i framtiden åter kunna tala örn
sådana, skulle motsvara cirka 30 procent av fredsbehovet. Vid avspärrning
skulle man sedan ha anordningar för att snabbt öka upp tillverkningen, så att
vi icke skulle behöva komma i samma läge som vi nu gjorde vid krigsutbrottet,
då vi hade oefterrättligt knappa förråd och ännu mer oefterrättligt låg tillverkningskapacitet
i fråga örn inhemskt motorbränsle. Den sistnämnda låg ju
då vid ungefär 2 procent av fredsbehovet. Jag menar, att vi måste i normala
tider offra något i kostnader för att, örn en avspärrning sätter in, vara bättre
rustade än vi nu voro. Det offret skulle då få det utseendet, att man under
normala tider skulle vara tvungen att inblanda det inhemskt framställda bränslet,
vilket ju måste bli dyrare, i det utländska billigare bränslet. Man skulle
alltså förfara på precis samma sätt som vi lia gjort och fortfarande göra med
den minimala tillverkningen av sulfitsprit. Den kostnadsstegring, som en
sådan tvångsinblandning innebär för motortrafikanterna, är så pass försvinnande
i förhållande till andra kostnader för motordriften, att den icke spelar
sådan roll, och att man fördenskull bör taga denna fördyring såsom en försäkringsåtgärd
som man sedan har nytta av, örn man skulle råka ut för avspärrning.
. .

De 30 procenten av fredsbehovet utgöra ungefär 300 miljoner liter. Det. är
ju klart, att det icke skulle vara lämpligt att framställa hela denna kvantitet
''i form av etylalkohol, men vi lia ju förhoppning örn att kunna få fram en hel
del ur våra oljeskiffrar samt genom torrdestilleringen av trä och torv etc. Jag

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Koncentrerad bränneriverksamhet. (Forts.)

Ilar uppskattningsvis tänkt mig, att 10 ä 15 procent av de 30 procenten, d. v. s.
av den kvantitet flytande bränsle som vi framställa inom landet borde" våra
etylalkohol och av denna kvantitet etylalkohol tycker jag det vore rimligt att en
del framställdes av potatis, icke bara därför att framställningen av potatissprit
ör närvarande ställer sig billigare, ty det förhållandet kan vara omkastat i
ett annat lage. — Jag tror nämligen, att om man ordentligt satte igång med
träiörsockrmg, skulle man kunna fastställa etylalkohol billigare efter försockrmg
av trä med utnyttjande av all cellulosa som finns i träet för spritframställning,
varvid alltså spriten icke skulle bli en biprodukt utan en huvudprodukt. -_-

Jag har bär förslagsvis beräknat produktionen av etylalkohol, framställd" av
potatis, till 4 procent av fredsbehovet av flytande bränsle. Det skulle bli 40
miljoner hundraprocentig eller 99.5-procentig sprit. Det kan ju hända, att man
icke behöver framställa denna ^sprit i så koncentrerat skick utan att den ändå
kan användas för motorändamal, t. ex. såsom 95-procentig. Det är en sak som
framtiden och pågående försök få utvisa. Dessa 40 miljoner liter 99.5-procentig
sprit är alitsa den mängd sprit som rimligtvis kunde tänkas stadigvarande
framställas av potatis för motorändamål.

Nu invänder utskottet mot denna framställning av motorsprit ur potatis, att
man skulle kunna riskera att den därav förorsakade ökade potatisodlingen
kunde medföra, att annan odling bleve eftersatt. Det är en sats som utskottet
i sin tur tagit från kontrollstyrelsens yttrande, där precis samma farhågor
framhållits. Vi reservanter^ ha gentemot detta resonemang anfört, att en så
liten kvantitet som 40 miljoner liter är betydligt mindre än vad lantbruket
självt behöver för motorändamål, alltså för sina traktorer och lastbilar. Om
lantbruket icke har denna sprit framställd på detta sätt eller örn det överhuvud
taget icke har denna spritmängd, får det ju använda annan dragkraft,
närmast hästar. Da är förhållandet det, att för att förse ett visst antal hästar
med hö och havre och annat foder under ett år åtgår en betydligt större areal
än för att odla den potatis som behövs för att åstadkomma den spritmängd,
som använd i traktorer och lastbilar är tillräcklig för utförande av hästarnas
arbete. Det resonemang som kontrollstyrelsen och utskottet för anse vi alltså
vara mycket tvivelaktigt, om det skulle gå ut på att man skulle ha mera hästar
inom lantbruket.

JVi ha ansett, att man vid den utredning som vi önska skulle komma till
stand givetvis bör noga överväga sådana förhållanden som bränslebehov och
bränsleekonomi. Jag kommer därmed in på den känsligaste frågan beträffande
denna spritframställning, vare sig den sker av potatis eller av trä. För att framställa
spriten behövs det en hel del fabriksbränsle, och man får ju se till, att man
icke använder mera fabriksbränsle än som kan anses täckt av nyttan av att få
fram detta flytande bränsle. Man kan dock här vid jämförelse icke räkna
endast med, att med så och så mycket bränsle, t. ex. ved, kan jag köra så och
så långt med en viss bil med gengasaggregat. Framställer jag nu i stället
sprit med hjälp av detta bränsle och använder det dels för uppvärmning och
dels kanske för att åstadkomma själva den sockermassa som skall jäsa, så
kommer jag så och så långt. Så enkelt får man icke resonera, utan man får
också tänka på att gengasaggregaten kosta en del och tänka på hur pass
hållbara de äro; alltså måste man även jämföra hur stor amorteringen
blir, när man kör med bil som har gengasaggregat och när man kör med bil
som framdrives med flytande bränsle. Det är i sin helhet en uträkning som
behöver göras mycket omsorgsfullt.

Vi ha även pekat på att frågan örn odling av sockerbetor för bränneriändamål
bör tagas i noggrant övervägande. Det är visserligen en odling som fordrar
en annan kvalitet på jorden. Men genom att på samma areal odla sockerbetor i
stället för potatis kan man säkerligen få fram ännu mera sprit.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Koncentrerad bränneriverksamhet. (Forts.)

Vi lia vidare särskilt sagt, att en ekonomisk jämförelse med drift av motorer
med gengas bör ingå i utredningen.

Herr talman! Jag får med stöd av vad jag här sagt yrka bifall till reservationen.
Jag vill alltså hemställa, att riksdagen i anledning av motionen 1:153
ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn skyndsam utredning örn utnyttjande
av förefintliga potatisbrännerier för framställning av motorsprit. Det är
ju möjligt, att man för verkställande av denna utredning icke behöver tillkalla
några särskilda utredningsmän, utan att utredningsbeslutet kan. remitteras
till utredningsmän som redan finnas tillsatta. Det förenklar ju saken
och kan åstadkomma, att man snabbare kommer fram till det resultat, som vi
vilja nå.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Den första förutsättningen för
att man skulle kunna på allvar diskutera tanken att tillverka motorsprit av
potatis eller andra livsmedel skulle ju vara den, att vi verkligen hade en så
tryggad tillgång på livsmedel, att vi kunde avskilja betydande mängder därav
för att tillverka motorbränsle. Den förutsättningen, som blir bestämmande, så
länge den nuvarande avstängningen och krisen varar, den tror jag icke man
kan säga nu finns. Vi ha ju varit inne på det kapitlet tidigare i dag, och utskottet
avstyrker bl. a. med hänsyn härtill. Men även örn det vore så, att
man kunde föra undan livsmedelsproblemet ur detta sammanhang och göra
problemet helt och hållet till ett värmeekonomiskt problem, sa är det nog ända
tämligen tvivelaktigt. .

Vad sorn gjort, att jag begärt ordet, är dels ett pär artiklar i »Lantmannen»,
sorn herr Lundell tycks ha tagit ganska starkt intryck av, artiklar som förekomma
i nr 11 och 15 av Lantmannen i år, och dels en liten, utredning som
har gjorts vid den kemiska stationen i Kristianstad och som jag fatt i mina
händer, vilken utredning direkt anknyter till dessa artiklar i Lantmannen. Utredningsmännen
säga, att för att tillverka en liter 98-procentig sprit, vilket
de mena vara den lägsta koncentration som med fördel kan användas, gar det
åt 8.6 kilogram potatis med 7,600 kilogramkalorier, 0.2 kilogram spannmål
med 600 kilogramkalorier och 1.54 kilogram stenkol eller motsvarande annat
bränsle med 10,000 kilogramkalorier, alltså sammanlagt 18,200 kilogramkalorier.
Ur detta får man ut en liter alkohol med 5,600 kilogramkalorier och 13
kilogram drank med 2,200 kilogramkalorier, d. v. s. man får ut 43 procent
och gör en förlust på 57 procent av den insatta energimängden. Denna utredning
har även tagit sikte på tillverkning av potatismjöl.

Med anledning av dessa artiklar i Lantmannen gjorde man gällande, att det
ur folkförsörjningssynpunkt vore mycket bättre att tillverka sprit än att tillverka
potatismjöl. Utredningen visar, att förlusten från kalorisynpunkt blir
åtskilligt mindre i det senare fallet. Men den saken behöva vi kanske icke
närmare diskutera i detta sammanhang. Nu äro vi väl på det klara med att
ett sådant räkneexempel kan ställa sig olika allt efter de tekniska anordningar
som man har till sitt förfogande. De anförda siffrorna grunda sig pa
de förhållanden som nu råda. I alla händelser tror jag det sagda vara tillräckligt
för att visa, att detta är ett så pass delikat räkneexempel, att man
knappast har någon anledning att fundera pa saken i nuvarande situation.

Jag tror därför, herr talman, att man utan tvekan kan avfärda dessa funderingar
tills vidare och hålla sig till utskottets förslag, som jag ber att få
yrka bifall till.

Herr Lundborg i Hälsingborg: Herr talman! Jag är rädd för att man mäste
säga, att reservanterna i sitt uttalande i reservationen äro något verklighets -

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Koncentrerad bränneriverJcsamkel. (Forts.)
främmande. De påyrka, att man skall inrikta sig på att ur potatis framställa
cirka 40 miljoner liter motorsprit per år med utnyttjande av förefintliga potatisbrännerier.
Detta står mycket litet i samklang med dessa bränneriers kapacitet.
De nuvarande bränneriernas kapacitet torde nämligen högt räknat kunna
uppskattas till 60 miljoner normalliter, alltså 50-procentig sprit, per år.
Räkna vi bort det som går åt till s. k. konsumtionssprit, innevarande år cirka
20 miljoner liter normalsprit, så återstår 40 miljoner liter normalsprit. Det
motsvarar i runt tal 20 miljoner liter motorsprit, alltså halva den kvantitet som
reservanterna ifrågasätta skulle kunna tillverkas vid dessa brännerier. Då kan
man ju säga, att vi få bygga flera brännerier. Det kan naturligtvis sägas, men
jag tror, att det i första hand gäller att modernisera och rationalisera nu befintliga
brännerier.

Vad värre är, det är emellertid frågan örn tillgången på potatis. Man kan
utgå ifrån, att arealen för innevarande års potatisodling ger möjlighet till att
framställa cirka 36 miljoner liter normalsprit, alltså 50-procentig sådan. Det
är nog högt räknat. Örn vi då fortfarande dra ifrån dessa 20 miljoner liter,
som åtgå till konsumtionssprit, återstå 16 miljoner liter, alltså räknat som
motorsprit cirka 8 miljoner eller en femtedel av vad man här tänkt sig att vi
skulle gå in för. Det betyder kort och gott, att örn man skall uppnå det resultat
som reservanterna avse, då skall man femdubbla den areal, på vilken man
nu odlar fabrikspotatis. Det undandrar sig mitt bedömande, örn detta överhuvud
taget är möjligt utan att tillbakasätta andra för folkhushållet viktiga
jordbruksprodukter.

Detta är alltså de nakna siffror som säga, att problemet ingalunda är så
lätt som reservanterna tänkt sig. Jag måste ju beklaga, att reservanterna
på en avstyrkt motion hängt ett sådant viktigt spörsmål som frågan örn att utvinna
flytande bränsle ur tillgångar förefintliga inom landet.

I detta sammanhang nämnde herr Lundell en sak, som jag måste bestrida,
nämligen att potatisspriten i prisbillighet kan konkurrera med den sprit, som
utvinnes ur ved eller vid cellulosatillverkning. Det höga pris, som sulfitspriten
enligt vissa avtal betingar, hänger ju samman med en kostnadsfördelning mellan
fodercellulosa och sulfitsprit, och det är en sak som icke hör hit.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Björklund: Herr talman! Efter de anföranden som hållits skulle jag
mycket väl kunna avstå från att yttra mig, men då herr Lundell tagit upp
spörsmålet och resonerat ur lantbrukssynpunkt så att säga, så finner jag anledning
att säga några ord, icke därför att jag själv är lantbrukare utan därför
att jag varit med örn den uppgörelse till lantbrukets och särskilt potatisodlingens
förmån, som på sin tid träffades och där man överenskom, att all förtäringssprit
skulle tillverkas av jordbruksprodukter.

När detta beslut fattades, ansåg jag för min del — och det ansåg man överallt
nere i Skåne i de trakter, där potatisodlingen är den verkliga huvudnäringen
-—■ att man vunnit ett synnerligen gott resultat, att riksdagen med andra ord
behjärtat det intresse, som dessa odlare av mycket mager och karg jord ha.
Det är klart, att jag icke vill förneka att den prisbilligare cellulosaspriten sedan
vunnit en del terräng på potatisspritens bekostnad, som alltså fått maka
åt sig.

Såsom herr Lundberg sade har nu herr Lundell passat på att till en motion,
som inte bara är avstyrkt av utskottet utan som överhuvud taget inte behandlar
det problem, varom herr Lundell talar och skriver, anknyta ett inbiandningsproblem,
där man tar upp och diskuterar frågan, huruvida det är möjligt

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Koncentrerad bränneriv erli samhet. (Forts.)
att framställa lika billig sprit av potatis som av cellulosa. Yi ha här att dels
fästa oss vid vad herr Lundberg yttrade och dels också komma ihåg, att dessa
nya sulfitspritfabriker skola amorteras på en tid av 10 år — det har riksdagen
själv medgivit -— och att amorteringskostnaderna ingå i priset på spriten, som
vederbörande leverera till statsverket. Det är alltså endast de nya sulfitspritfabrikerna
som få detta högre pris, varom herr Lundell talar. De gamla fabrikerna
få icke på långa vägar det pris som betalas för potatissprit.

Jag avslöjar icke någon hemlighet när jag säger, att man från statsmakternas
sida är synnerligen träget och starkt sysselsatt med att försöka finna nya
utvägar för framställning av cellulosasprit, nya utvägar efter den linjen, att
man i hög grad skall ha möjlighet att förbilliga denna sprit, samtidigt som
man skall ta till vara den avfallslut, som annars rinner ut i sjön, i ån eller
bäcken samt i värsta fall fördärvar fisken därstädes.

När det nu är så, att man åt lantmännen på de magra jordbruken i Skåne,
Blekinge och även i Kalmar län — visserligen i mindre mån i de båda sistnämnda
länen —■ utvunnit den fördel jag förut påpekat, är det då skäl att försöka
använda detta speciella tillfälle att spela hasard med dessa lantbrukares
intresse? Här har riksdagen en gång sagt, att den sprit som användes som
förtäringssprit skall tillverkas av potatis. Livsmedelskommissionen har för
innevarande år med bränneriidkareföreningen överenskommit örn en bränning
av 36 miljoner liter. Det är ungefär dubbelt så mycket som egentligen skulle
behövas, örn vi enbart skulle begränsa oss till förtäringsspriten. Det vill med
andra ord säga, att kapaciteten praktiskt taget är utnyttjad. Man försöker nu
här i riksdagen driva fram ett beslut, varigenom potatisspriten skulle i prishänseende
kunna tävla med cellulosaspriten. Rimligtvis böra väl cellulosafabrikanterna
kunna begära, att om potatis för sprittillverkning skall odlas, så iskall
prisbildningen i landet vara fri. Herr Lundell menar väl nu, att örn han får
sin vilja igenom, skall den uppgörelse, varom jag nyss talade, anses vara upphävd.
Med den kännedom jag har om bränneriverksamheten och dess kapacitet
— som jag nyss sade är den för innevarande år 36 miljoner liter — kan jag inte
anse annat än att allan rättfärdighet är uppfylld. Vill herr Lundell sedan
göra en mängd beräkningar och lia funderingar örn att lägga upp ett lager av
sprit här i landet för att täcka en viss del av behovet o. s. v., må det vara hans
ensak. Men jag skulle vilja råda herr Lundell att till nästa år komma med
en motion, som verkligen är något att bygga på. En sådan motion kan herr
Lundell skriva med den kunnighet han äger i mångahanda ting, inte minst i de
frågor vi nu diskutera. Kom med en sådan motion, herr Lundell, i stället för
att hänga upp systemet på en alldeles ovidkommande motion!

Herr Lundell sade visserligen, att om lantbrukarna i Kristianstads län betackade
sig, så fanns det bönder i andra delar av landet, som ville övertaga
verksamheten. Ja, det är möjligt, men endast under förutsättning att de verkligen
få garantier i fråga örn priserna. Det har nämligen varit så, när det
varit fråga om inrättande av nya brännerier, att man gärna velat lia, förutom
en garantiteckning av jordbrukarna, även en försäkran från statsmakterna, att
de äro villiga att betala ett visst pris för den sprit som tillverkas.

Jag tror, att kammaren gör klokt i att här följa utskottets förslag. Det låg
mycket arbete bakom den uppgörelse, som jag förut talat örn och som innebar,
bland annat, att jordbruksprodukterna skulle användas till förtäringssprit. Det
är en enligt min mening mycket förnämlig rättighet som lantbrukarna härigenom
fått. Och bönderna i Kristianstads län böra icke byta ut denna rätt mot
den grynvälling, som herr Lundell här behagar bjuda dem.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Koncentrerad bränneriverksamhet. (Forts.)

Herr Lundell: Herr talman! Jag skall be att få säga några ord till de talare,
som efter mig uppträtt i debatten.

Herr Svensson i Ljungskile säger, att den första förutsättningen för att vi
skola kunna göra motorsprit av potatis är att det finns överskott av potatis.
Ja, så klyftig är nog jag också, att jag förstår det. Jag har naturligtvis räknat
med, att örn utredningen skulle utvisa, att det inte finns något överskott
av potatis, så skall det inte tillverkas någon motorsprit av potatis.

Herr Svensson redogjorde sedan för en beräkning över kaloriinnehållet i de
råvaror, som man använder för tillverkning av motorsprit, och kaloriinnehållet
i dels motorspriten och dels dranken, som man får som biprodukt. Denna beräkning
utvisade, att man skulle förlora 57 procent av kaloriantalet vid tillverkningen
av motorsprit. Jag vet inte örn herr Svensson ansåg detta som
ett dräpande argument. För min del kan jag inte finna, att det är det. Örn
herr Svensson hade sysslat litet mer med dessa frågor, skulle han nog förstå,
att det är inte kalorierna, som är det viktigaste härvidlag. — Ha vi två olika
slag av flytande motorbränsle, är det inte alls säkert, att den sort som har
det högsta kaloriantalet per viktsenhet är den bästa. När bränslet kommer in i
en explosionsmotor, är det en hel del andra saker, som ha mycket större betydelse
än kaloriantalet. — Även ur en annan synpunkt skulle jag vilja säga, att
frågan örn kaloriantalet inte är den viktigaste. Herr Svensson skulle nog förstå
det, örn han stått i 10—15 graders kyla och hållit på en timme eller kanske
två för att få i gång en gengastraktor. Det är för all del bra, att bränslet innehåller
många kalorier, men den som måste stå och draga i veven, dels på
fläkten och dels på vevaxeln, förlorar en hel del kalorier, och han förlorar en
del annat också.

Så några ord till herr Lundberg i Hälsingborg. Herr Lundberg är ju numera
regeringens expert i motorbränslefrågor, och detta gör naturligtvis, att
man får fästa ett visst avseende vid vad han säger. Enligt herr Lundberg
skulle de förefintliga bränneriernas kapacitet vara synnerligen begränsad. Men
jag undrar, örn man inte skulle kunna komma upp till en produktion av åtskilligt
över 60 miljoner normalliter, örn brännerierna moderniserades och rationaliserades
och sedan användes till sin fulla kapacitet. Jag tror, att man
då skulle komma ganska nära den kapacitet av 40 miljoner liter starksprit,
som jag anser önskvärd för motorändamål, och även därutöver kunna tillverka
det som folk skall lia för invärtes bruk. Om så skulle vara, att de nu
befintliga brännerierna inte skulle räcka till, finns det, som jag sade i mitt
första anförande, åtskilliga landskap som vilja anmäla sig för att fylla ut den
bristande kapaciteten.

Herr Lundberg sade vidare, att problemet inte är så enkelt som reservanterna
tänka sig. — Vi ha inte alls tänkt oss, att problemet skulle vara enkelt.
I så fall skulle vi ju inte ha begärt en utredning, utan då skulle vi rakt på sak
ha begärt ett beslut i frågan. Jag framhöll tvärtom ganska omständligt, att
det är åtskilliga omständigheter, som böra beaktas vid utredningen.

Sedan sade herr Lundberg, att potatisspriten inte kan konkurrera med sulfitspriten
eller, som han sade, sprit tillverkad av trä. Ja, för närvarande kan
den i alla fall göra det. Herr Lundberg framhåller, att detta beror på hur
man fördelar kostnaderna mellan den sprit man får fram och den fodercellulosa
som utvinnes. Det är klart, att örn man skjuter över en större del
av kostnaden på fodercellulosan blir spriten billigare. Men det är ju inte
säkert, att lantbrukarna äro så glada över att få en fodercellulosa, som kostar
mer än de 18 kronor den hittills kostat. Om havren skulle komma upp i ett
pris av 30 kronor, kanske vi vilja betala ytterligare ett par kronor för fodercellulosan.
Men i det nuvarande läget är priset på fodercellulosan rätt skap -

Onadagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Koncentrerad bränneriverlcsamhet. (Forts.)
ligt avvägt och. tål knappast någon förhöjning. Finns det någon möjlighet
att föra över tillverkningskostnaden på något annat objekt, till exempel på
staten — det är ju numera ett omtyckt knep — ha ju vi lantbrukare — såsom
lantbrukare — ingenting att invända däremot. Men det är väl knappast en
sådan kostnadsfördelning, som herr Lundberg närmast tänkt sig.

Jag sade i övrigt i mitt första anförande, att jag är av den bestämda uppfattningen,
att det är billigare att tillverka sprit av trä än av potatis. Men icke
desto mindre tror jag, att det vore skäl i att en viss motorbränsleindustri -— för
potatissprit — lokaliserades till Skåne. Tillverkningen av träsprit kan ju ske i
andra landskap; den lär väl inte gå så bra i Skåne, som ju är fattigt på skog.
Det gäller beträffande alla slags industrier, som ha betydelse i krigstid, att
de böra vara spridda på flera håll i landet och gärna använda olika tillverkningsmetoder.

Så var det en sak, som väckte en viss indignation eller ett visst missnöje
hos herr Lundberg och även hos herr Björklund. De uttalade sitt missnöje
•över att reservanterna hängt sin reservation på en avstyrkt och ovidkommande
motion, vilket de ansågo inte vara passande. — Ja, som jag sade i mitt första
anförande har jag den uppfattningen, att huvudsyftet med herr Johan Nilssons
motion varit att åstadkomma ökad framställning av motorsprit av potatis
till ett billigare pris, och det billigare priset skulle åstadkommas genom
koncentration av brännerierna. Jag kan därför inte anse, att vi hängt reservationen
på någonting, som den inte har med att göra. Bevillningsutskottet säger
i_ första delen av sitt yttrande, att vägande betänkligheter mot en koncentration
av brännerierna uttalats under utredningen. Men längre fram uttalar utskottet»Beträffande
möjligheterna att genom utvidgning av den nuvarande
bränneriverksamheten tillgodose landets behov av motorbränsle må framhållas,
att detta jämväl skulle nödvändiggöra en ökning av potatisodlingen,
S0mo skulle kunna medföra, att annan odling bleve eftersatt. I nuvarande
ömtåliga försörjningsläge kan emellertid en dylik omläggning vara till skada
för folkhushållet.» Här resonerar alltså utskottet örn det som vi reservanter
anse vara motionens huvudsyfte. Nu dela vi reservanter inte utskottets uppfattning
på denna punkt. Jag vet inte, om herrar Lundberg och Björklund
anse det opassande, att vi ha en annan uppfattning än utskottet. Vi lia inte
gjort annat än att vi sagt ifrån, att vi inte dela utskottets uppfattning, och så
lia vi utvecklat vår syn på saken. Jag tror därför inte alls, att det på något
sätt är onaturligt, att denna reservation är fogad till utskottets betänkande.
När vi inte kunna godkänna majoritetens ståndpunkt, måste vi ju avgiva en
reservation och i den tala örn hur saken enligt vår mening ligger till.

Herr Björklund talade med rätt stor indignation örn att vi här försöka driva
fram ett beslut i riksdagen i en riksviktig fråga. Men som jag redan understrukit
är det inte fråga örn något beslut utan endast örn en utredning. Jag
vill även för herr Björklund upprepa en annan sak, som jag tidigare sagt, nämligen
att inställningen bland lantbrukarna är faktiskt den: när vi lia brist på
motorbränsle och kunna odla potatis, varför då inte odla vårt motorbränsle? —
De begära inte några garantier av staten. Det enda de begära är att få lov
att bränna sprit av sin egen potatis och sedan använda spriten till sina egna
traktorer och lastbilar. Detta är en sak, som inte har något att göra med den
uppgörelse i fråga örn potatissprit och sulfitsprit, som herr Björklund betraktade
som något så sakrosankt. Både i mitt eget Ilin och i Östergötland
och på flera andra håll finns det verkligen en mycket livlig åstundan hos lantbrukarna
att få förse sig själva med motorbränsle. Men jag har den uppfattningen.
att det inte ä.r naturligt att bygga brännerier, så länge man har den
outnyttjade brännerikapaciteten i Kristianstads län. Och jag har även träffat

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Koncentrerad bränneriverksamhet. (Forts.)
lantbrukare från Kristianstads län, som baft den uppfattningen, att det inte
vore skadligt, om man där nere tillverkade motorbränsle av potatis. Man kan
i Skåne odla mycket mer potatis för detta ändamål än som för närvarande
sker. Vill man inte det, finns det som sagt möjlighet att odla på annat håll,
bara lantbrukarna få tillstånd att bränna och få tillstånd att också använda
den sprit de framställa.

För övrigt måste jag säga, att jag tycker det är ganska underligt av herr
Björklund att i denna de stora omvälvningarnas tid plocka fram den uppgörelse,
som för flera år sedan träffades örn reservering av potatisspriten för dryckesändamål
och av sulfitspriten för motorbränsleändamål. Värre omvälvningar
än ett brytande av en dylik överenskommelse har man väl råkat ut för i en
tid som den närvarande.

Herr Björklund: Herr talman! När herr Lundell förklarar, att han tänker
sig framställningen av motorsprit i landet på det sättet, att bönderna själva
skulle bränna spriten och sedan hälla den i sina traktorer, är han ute på ett
mycket vidlyftigt fält. Jag förstår mycket väl, att han bara begär en utredning,
ty jag kan inte tänka mig, att riksdagen nu skulle vara beredd att ge
sig in.på något sådant. Jag kan heller inte tänka mig, att man, även örn man
gjorde än så långa utredningar, skulle komma fram till det resultat, vartill
herr Lundell tydligen vill komma.

Emellertid vill jag framhålla, att den inblandning, varom herr Lundell talar,
redan nu förekommer i mycket stor utsträckning. Det händer ofta, att man
häller potatissprit även i traktorer. Och jag avslöjar väl ingen hemlighet, om
jag säger, att det svenska flygvapnet, som tidigare var emot denna inblandning
av potatissprit, numera gärna vill ha den, därför att den håller motorerna
rena. Men det skall vara en lämplig inblandning, liggande mellan 25 och 30
procent. Om jag minns rätt, är normalprocenten för inblandningen 27.8. Nu är
det ju möjligt att det går — jag är inte motorman och vågar inte säga, huruvida
det är möjligt — att köra motorerna på ren sprit. Jag skulle dock tro, att
de i så fall brännas upp rätt fort, men vågar som sagt inte ha någon bestämd
uppfattning på den punkten.

Herr Lundells uppläggning av frågan tycktes ju ändå till slut gälla något
som han icke nämnde i sitt första anförande, nämligen husbehovsbränning —
alltså inte vad man skulle slå i motorn utan vad man skulle slå i halsen. Jag
tror att riksdagen betackar sig, herr Lundell, för det experimentet.

Herr Lundell: Herr talman! Jag beklagar, att jag måste säga några ord till
herr Björklund igen. Jag framhöll att lantbrukarna å ena sidan stå inför
möjligheten att odla potatis, å andra sidan finna att de inte ha något flytande
bränsle till sina traktorer och lastbilar. Är det då så märkvärdigt, att den
tanken uppstår hos dem, att de själva skulle kunna odla sitt traktorbränsle?
Det är nog herr Björklunds sinne som blivit lätt förvirrat av de regleringar
och märkvärdigheter, som vi omgivit spriten med i detta land. I andra länder
går en sådan här sak för sig. Skulle det nu vara alldeles omöjligt att ordna
det lika enkelt också här i landet? Ingen har tänkt sig, att det skulle vara
några gårdsbrännerier, i så fall skulle det bli bra många enheter, utan lantbrukarna
finge väl sockenvis eller häradsvis sätta upp något bränneri för ändamålet.
Detta har kunnat ske i andra länder. Redan före kriget hämtade de
flesta länder i Europa 20 procent av sitt fredsbehov av motorbränsle inom
landet, och en mycket stor del därav erhöll man i form av sprit, som framställdes
genom jäsning av växtdelar. I Sverige intogo vi emellertid det särskilt
bemärkta rummet, att vi hade en inhemsk framställning av motorbränsle upp

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Koncentrerad bränneriv erli samhet. (Forts.)
till 2 procent. Det krafttaget kunna vi vara stolta över, det tycker nog herr
Björklund. Men småstater på andra sidan Östersjön som Lettland och Litauen
och många andra stater införde för ett tiotal år sedan eller så en tvångsinblandning
av 20 procent och mera hemmatillverkat motorbränsle. Det tycker jag är
är något som är betydligt bättre.

Nu säger herr Björklund å ena sidan, att man redan slår sprit i motorerna
vid flyget, men å andra sidan menar han att det är ett alldeles oerhört förslag,
detta att man skall utreda saken — det är ju det hans uttalande går ut på.
Det är ju ingen konsekvens. — Nu tar jag det inte alltför tragiskt, örn reservationen
blir avslagen. Jag vet nämligen, herr Björklund, att saken redan utredes.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 4-

Föredrogos vart efter annat bankoutskottets utlåtanden och memorial:
nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående bestämmande av
pensionsålder för vissa beställningshavare vid flygvapnet;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 262 angående pension
åt vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 50, i anledning av framställning från delegerade för riksdagens verk i
fråga örn viss ändring av avlöningsreglementet för riksdagens verk;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag under
tolfte huvudtiteln för budgetåret 1941/42;

nr 52, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om
anslag för anskaffande av möbler m. m. till vissa lokaler i riksdagshuset;

nr 53, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning om anslag
för sättning och tryckning m. m. av person- och sakregister till riksdagens
protokoll med bihang för åren 1931—1940;

nr 54, med förslag till ändrad lydelse av § 10 instruktionen för riksdagens
revisorer av stats-, banko- och riksgäldsverken; och

nr 55, i anledning av väckt motion örn höjning av ersättningen till ledamöter
av allmänt kyrkomöte.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 5.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att
inlösa av banken utgivna sedlar med guld m. m.; och anförde därvid:

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan icke låta bli att göra några
anmärkningar i anslutning till denna frågas behandling. För ganska kort
tid sedan behandlade vi ett ganska uppseendeväckande utlåtande, vari
som mål för prispolitiken fixerades för det första hejdande av prisstegringen,
för det andra sänkning av prisnivån och för det tredje sänkning av
räntenivån.

Nu står i detta utlåtande, som samtidigt åberopar det tidigare, på sidan 9
följande: »Helt allmänt torde det kunna sägas, att största möjliga effektivitet
i kampen mot prisstegringen uppnås, örn de prisuppdrivande krafterna i görligaste
mån försvagas, medan de prissänkande förstärkas. Hänsyn till försörjningens
och sysselsättningens upprätthållande motiverar emellertid, såsom de -

Fortsatt befrielse
för
riksbanken
från skyldigheten
att inlösa
av banken
utgivna
sedlar med
guld.

Nr 87.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Förtsaft befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (Forts.)

partementschefen i sitt ovan återgivna uttalande framhållit, en politik, som icke
oväsentligt avviker från ett dylikt schema.»

Jag kan, herr talman, icke uttolka detta på något annat sätt än att bankoutskottet
här tar avstånd från den rekommendation, som gavs riksdag och regering
för några månader sedan. Jag kan icke uppfatta detta på annat sätt
än att bankoutskottet accepterat en fortsatt prisstegring, naturligtvis under
den förutsättningen, det har man angivit, att försörjningsläget försämrats.
Det är alltså den gamla tesen örn knapphetsprisstegringarnas berättigande som
spökar i detta utlåtande. Jag kan icke underlåta att upprepa vad jag tidigare
sagt: det finns inga bestämda ekonomiska lagar, som nödvändiggöra att priserna
skola stiga i höjden för att det blir ont örn en vara. Och för närvarande
ha statsmakternas resurser varit tillräckliga att förhindra en prisstegring, även
örn det blir knappt med vissa varor. Man kan genom att ransonera och genom
en bestämd prissättning mycket väl förhindra, att knappheten resulterar i
prisstegring. Detta har också bankoutskottet tidigare erkänt, och det är därför
mycket överraskande, att man nu tycks acceptera som något ofrånkomligt, att
när försörjningsläget försämras detta bör resultera i att priserna stiga ytterligare.

Vidare kan jag icke låta bli att peka på det märkliga uti att bankoutskottet
anser sig böra rikta en stöt mot arbetarnas lönekompensation. Det heter nämligen
i uppräkningen av de s. k. prisstegrande faktorerna under punkt 4: »En
av indexlönesystemet framkallad stegring av arbetslönerna, som för större delen
av de. anställda inom industri och handel för närvarande ligga 8.7 procent
högre än i mars 1940.»

Det är betecknande att medan arbetslönerna undergått en förhöjning med 8.7
procent, ha levnadskostnaderna samtidigt stigit med icke mindre än 29 procent.
Men det är bara den ena sidan av saken. Den andra är, att lönekompensationen
har kommit i efterhand som ett resultat av en tidigare försiggående och
mycket markerad prisstegring. Det är någon som tillåtit sig använda påståendet
att det är den sista vagnen som drar tåget. Det är precis som att påstå,
att det är sista vagnen som drar tåget, när utskottet här förklarar att den lilla
kompensation, som ramavtalet givit arbetarna, skulle vara en prisstegrande
faktor. I verkligheten ligger saken så till för närvarande, att man tillåter priserna
att stiga i höjden utan att använda de maktmedel man faktiskt förfogar
över för att hejda prisstegringen. Ytterst kan det försämrade försörjningsläget
bara förklaras på ett sätt, nämligen som en följd av att vi tvingas sätta in
två femtedelar av alla resurser för vakthållningsuppgifter och dylikt. Detta
har naturligtvis åstadkommit en åtminstone relativ försämring av försörjningsläget,
men jag upprepar ännu en gång: denna försämring behöver icke alls
föranleda prisstegring.

Jag fruktar, herr talman, att vi örn ett år, om vi bli i tillfälle behandla ett
nytt utlåtande från bankoutskottet, komma att få läsa ungefär vad som står
i detta. Man erinrar nämligen örn att bankoutskottet ett år tidigare framlagt
ett utlåtande, där man mycket noga understrukit betydelsen av att förhindra
en. farlig prisstegring. Prisstegringen har kommit. Ettårsresultatet visar att
prisstegringen blivit mycket allvarlig, och jag fruktar att man icke använt de
maktmedel, som stå till förfogande. Jag kan inte ur detta utlåtande utläsa
något annat än att man är mycket vacklande och osäker i vad mån dessa skola
användas. Örn man icke gör det komma vi att få uppleva ännu mera prisstegring
under kommande år än vi hittills gjort, och därför har jag icke kunnat
underlåta att. göra denna anmärkning till behandlingen av detta egentligen
ganska märkliga utlåtande.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (Forts.)

Jag har naturligtvis ingen anledning att yrka avslag på regeringens förslag
i huvudfrågan och ämnar ej heller yrka avslag på bankoutskottets, men jag
har velat göra dessa påpekanden.

Herr Holmgren: Herr talman! Utskottet har nog inte tagit avstånd från
några tidigare uttalanden, men på detta ömtåliga och känsliga område måste
man gå fram med yttersta försiktighet för att inte framkalla de krafter man
icke önskar få framkallade i en sådan situation som den, vari vi nu befinna
oss. Om man nu skulle vidtaga kraftåtgärder i enlighet med den föregående
talarens åsikt, kunde det hända att just vad vi nu vilja undvika skulle bli
följden av dessa kraftåtgärder.

Örn nu bankoutskottets utlåtande anses tämligen vagt, så beror detta inte
bara på att man velat vara försiktig, när man motiverat sin ståndpunkt, utan
även därpå att det är många olika meningar som här sammanjämkats, alldeles
som vi inom alla andra områden i dessa tider vilja söka få till stånd en samstämmig
uppfattning. Vi ha ju också en regering, sammansatt ur olika partier.
Och i varje fall har man ansett, att kring den ekonomiska politiken måste
vi samlas allesamman. Vad som sålunda här kommer till uttryck i motiveringen
utgör resultatet av en sammanjämkning mellan olika uppfattningar inom utskottet.

Jag har icke något mer att tillägga, utan ber endast att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Utskottets talesman erkänner att utlåtandet
är mycket vagt hållet, och jag vill ännu en gång understryka, att
det är en väsentlig skillnad mellan detta utlåtande och det som avgavs för
ett par månader sedan; bakom detta stod ju märkligt nog, såvitt jag förstår,
ett enhälligt bankoutskott. I utlåtandet i fråga vände man sig emot knapphetsprisstegringen,
som icke borde få fortsätta, och underströk att man genom ransoneringar
hade medel att förhindra en sådan.

Men här accepterar bankoutskottet knapphetsprisstegringen, och därför kan
man inte uraktlåta att dra den slutsatsen, att en omvärdering faktiskt ägt rum.
Det är icke samma huvudtanke som präglar detta utlåtande och det förra från
bankoutskottet.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Det är inte särskilt angenämt
örn en ledamot av kammaren rycker lös ett par meningar ur ett utskottsutlåtande
och vägrar att läsa hela utlåtandet och bilda sig en uppfattning örn vad
som står där. Detta har herr Hagberg i Luleå gjort för att få en utgångspunkt
för det angrepp han nu riktat emot utlåtandet.

När bankoutskottet numera årligen har att ta ställning till guldinlösningen,
brukar detta ske med vissa kommentarer rörande penningpolitiken i allmänhet.
Dessa kommentarer kunna av naturliga skäl sällan bli något mer än
uttalade önskemål örn de allmänna riktlinjerna för penningpolitiken. När man
inte vet vilka förutsättningar utrikeshandeln kommer att arbeta under, när
man inte på förhand vet, i varje fall inte för någon längre tid, under vilka
förutsättningar näringslivet inom landet kommer att arbeta, kan man inte
binda de penningförvaltande myndigheternas handlingsfrihet. Vi tro inte att
denna fullmäktigeinstitution, som får dessa admonitioner, skulle fullgöra sitt
arbete bättre, örn den hade händerna bundna av mycket starkt uttalade meningar.
När man därför nöjer sig med allmänna anvisningar och för övrigt

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (Forts.)

förtroendefullt lämnar bankofullmäktige full frihet, så innebär ju icke detta,
som herr Hagberg tyckes tro, att bankoutskottet avstår ifrån att ha en mening.
Den, som läser detta utlåtande, måste nog medgiva, att bankoutskottets
mening framträder mycket starkt. Jag skall återkomma till den saken senare.
Dessförinnan skall jag till bemötande taga upp herr Hagbergs båda anmärkningar.

Den första anmärkningen gällde formuleringen på sid. 9: »Hänsyn till försörjningens
och sysselsättningens upprätthållande motiverar emellertid, såsom
departementschefen i sitt ovan återgivna uttalande framhållit, en politik,
som icke oväsentligt avviker från ett dylikt schema.» När man konstaterat,
att alla prishöjningar icke kunna undvikas, så har man ju icke därmed uttalat,
att det icke är önskvärt att undvika prishöjningar. Tvärtom har ju bankoutskottet
både nu och tidigare starkt understrukit, att omotiverade prishöjningar
icke böra få förekomma. Men när vi på vissa av näringslivets områden hotas
av stagnation, så vore det ju mycket oklokt, örn ett riksdagens utskott redan
från början skulle uttala den meningen, att, örn exempelvis byggnadsverksamhetens
igångsättande skulle medföra prisstegring på vissa varor, så vore det
bäst att byggnadsverksamheten finge ligga nere. Det kan mycket väl inträffa
ett sådant läge, att det är bättre, att byggnadsverksamheten kommer i gång,
även om detta föranleder rätt väsentliga prishöjningar. Däremot vet man ingenting
nu. Det ligger i sakens natur, att de myndigheter, som närmast komma
att ha att göra med byggnadsverksamheten, Kungl. Maj :t och arbetsmarknadskommissionen,
skola se till att priserna pressas så mycket som möjligt, men
man bör i varje fall icke från bankoutskottets sida redan på förhand säga
ifrån, att, örn det inträffar en viss prisstegring, så få byggnadsarbetarna gå
arbetslösa ännu ett år. Det ansvaret vilja i varje fall icke vi taga på oss, och
därför måste man, när man för övrigt så starkt understryker kravet på en stabil
prisnivå, lämna åtminstone ett sådant medgivande.

Herr Hagbergs andra anmärkning tycker jag verkligen var meningslös. Det
är klart, att hela denna redogörelse för de prisstegrande faktorerna kunnat
uteslutas ur betänkandet. Ett sådant betänkande som detta bör emellertid helst
skrivas så, att icke bara riksdagsmännen utan även den allmänhet, som tager
del av betänkandet, kan få litet information örn läget. Då är det ganska nyttigt,
att en sådan redogörelse som den, utskottet här lämnat, inflyter i utlåtandet.
Vad skall det tjäna till att neka till, att arbetslönernas stegring verkar
prisstegrande. Det är ju så självklart, att det vore en blunder att icke nämna
denna omständighet ibland de prisstegrande faktorerna. I punkt 5 av den utav
herr Hagberg kritiserade redogörelsen står det talat örn en höjning av inkomsterna
för skogsägare, sammanhängande med prisstegringen å vedbränsle. Därför
att man konstaterat detta, har man ju icke sagt, att skogsägarna fått oskäligt
betalt, liksom man icke sagt, att arbetarna fått för mycket betalt, därför
att man uttalat, att en stegring av lönerna med nödvändighet måste verka
prisstegrande. Det tjänar ju ingenting till att leka blindbock. Vilja kommunisterna
göra det, så tror jag icke, att de komma att lyckas att stå på sig i de
diskussioner, som allt eftersom tiden lider komma att bliva allt vanligare i
dessa frågor. Höjer man priserna på arbetslöner eller material, så verkar detta
prisstegrande. Vill man icke erkänna det, så skall man icke deltaga i denna
diskussion. Örn man vill försöka driva utskottet till någon slags vacklan på
denna punkt, så måste åtminstone jag resa en bestämd gensaga däremot. Utskottet
har på sid. 9 i sitt utlåtande understrukit riktigheten av de meningar,
som framfördes i dechargeutlåtandet och som fingo stöd av en praktiskt taget

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar nied guld. (Forts.)

enhällig riksdag. På sid. 10 har utskottet ytterligare tagit ställning till prisregleringen,
dock utan att giva sig in på detaljer: »Utskottet finner ej anledning
att närmare ingå på principerna för priskontrollen» — det är självfallet,
emedan saken har behandlats av riksdagen i ett annat sammanhang — »men vill
understryka det uttalande från departementschefens sida, i vilket han i full
överensstämmelse med ovan angivna riktlinjer för penningpolitiken framhåller,
att ökad knapphet i tillgången på en viss vara icke är en tillräcklig grund för
en prishöjning samt att ej heller den ökning av kostnaderna per enhet tillverkad
vara, som uppstår, när de fasta kostnaderna slås ut på en minskad produktionsvolym,
i allmänhet kan accepteras som motiv för en prishöjning.» Detta
är ju just motsatsen till vad herr Hagberg velat tillvita bankoutskottet att hava
påstått.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det framgick också av den siste talarens
anförande, att utskottets utlåtande är mycket vagt formulerat. Han erkände,
att man i viss mån gjort ett avsteg från den ståndpunkt, som intogs för
några månader sedan. Detta avsteg motiveras därmed, att man icke velat binda
sig, då man kunde vara tvungen att vidtaga vissa åtgärder för att få i gång
byggnadsproduktionen. Jag kan icke acceptera detta argument. Örn regeringens
förslag att sätta i gång byggnadsproduktionen genomfördes, skulle det
kunna resultera i arbeten dragande en kostnad av sammanlagt 300 miljoner
kronor. När våra militära utgifter uppgå till minst 2.5 miljarder kronor, när
vi oavbrutet underbalans^ budgeten, så är det väl behövligt, att man säger ut,
att däri ligger den verkliga anledningen till prisstegringen och den inflatoriska
tendensen. I stället har man kommit med denna periferiska sak. Kostnaden
för igångsättande av en del bostadsbyggande, kostnaden för beredande åt ar.
etarna av kompensation för levnadskostnadsökningen inverka ytterst obetydligt
på prisstegringen. Naturligtvis kan man säga, att en höjning av den nominella
penninglönen under vissa förutsättningar kan hänföras till s. k. prisstegrande
faktorer. Den, höjning av arbetslönerna, som ägt rum, har föranletts
av redan inträffad prisstegring. Örn prisstegringsprocessen hade hejdats i god
tid, sa hade man icke behövt befatta sig nied något kompensationsproblem. Den
ringa kompensation, som genom ramavtalet beretts arbetarna, har ingen praktisk
betydelse för den svenska valutans utveckling. Den siste ärade talaren erinrade
om att i utskottets utlåtande även förekomma uttalanden i motsatt riktmng.
Det kostar mig icke alls någon självövervinnelse att erkänna detta. Utlåtandet
är skrivet, så, att var .och en där kan få sitt lystmäte. Det är egentligen
ett skgs familjejournal, i vilken olika riktningars synpunkter återgivits. Den
förste talaren från utskottet, kommendör Holmgren, erkände ju, att man vid
utlåtandets avfattande kompromissledes sammanjämkat mycket skiftande
ståndpunkter. Utlåtandet vimlar av uttalanden mot prisstegringen, men det
finns även ett uttalande, sorn.går ut på att en prisstegring under vissa betingelser
bör accepteras. Jag vet icke, örn det undgick talaren, att jag sammanställer
.knapphetsprisstegring med den prisstegring på grund av ett försämrat försörjmngsläge,
varom utskottet talar. Det gäller i verkligheten samma sak. Därlör
är det icke hallbart att mot detta utskottets uttalande örn prislägets förorsakande
av försämrat försörjningsläge eller av vissa åtgärders vidtagande åberopa
ett annat uttalande mot knapphetsprisstegring. Jag erkänner, att det i
förevarande utskottsutlåtande finnes en passus, i vilken utskottet vänder sig
Andra kammarens protokoll 1941. Nr 37. 7

Nr 37.

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna
sedlar med guld. (Forts.)

emot knapphetsprisstegringen. Under sådana förhållanden är det orimligt av
utskottet att med accepterande av knapphetsprisstegringen uttala, att vi bli
tvungna att beträda en linje, som kommer att leda till prisstegring. Detta har
jag velat påtala.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Efter det sista anförandet kanske
det icke vore nödvändigt att jättra något mera. Herr Hagberg tyckes ju icke
vilja förstå denna sak. Han säger, att jag har medgivit, att bankoutskottets utlåtande
vittnar om, att utskottet tagit avstånd ifrån de principer, utskottet tidigare
hävdat. Här föreligger icke något avsteg. Mitt anförande gick ju i stället
ut på att konstatera, att det finnes en rak och klar linje ifrån utskottets betänkande
nr 21 och till dess betänkande nr 56. I dessa båda betänkanden finnes
det icke en punkt, som strider emot en annan. Beträffande detta ärendes
behandling har utskottet följt samma principer, som utskottet tidigare tillämpat.
Utskottet har icke velat i detalj reglera bankofullmäktiges handlingssätt.
På alla punkter har bankoutskottet försökt att hålla stilen. När herr Hagberg
nu på nytt kommer tillbaka till frågan örn budgetunderskottet, så gör han sig
skyldig till samma misstag som tidigare. Utskottet har nämligen redovisat
budgetunderskottet som en av de faktorer, vilka verka prisstegrande. Örn det
nu skall vara riktigt noga med rangordningen mellan budgetunderskottet, arbetslönerna
och vedpriserna, vill jag påpeka, att budgetunderskottet kommer
före. Det upptages nämligen under punkt B i utskottets redogörelse, medan arbetslönerna
upptagas under punkt 4 och höjningen av iskogsägarnas inkomster
under punkt 5. Utskottet har emellertid icke avsett att upptaga de prisstegrande
faktorerna i någon bestämd rangordning. Huvudsaken har för utskottet varit
att lämna en redovisning, så fullständig som möjligt, för de olika faktorerna.
Herr Hagberg kan nu konstatera, att dessa faktorer upptagits i den ordning,
som han själv anser, att de, efter sin inbördes betydelse, böra upptagas.
Han borde väl då kunna vara nöjd. Efter detta tror jag icke, att det är mer
att klara upp än herr Hagbergs något dunkla uppfattning av hela detta ärende,
men det faller gudskelov icke på bankoutskottets lott.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Föredrogos vart efter annat:

bankoutskottets utlåtanden:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); och

nr 60, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken överlämna
skattkammarväxlar m. m.;

Onsdagen den 11 juni 1941 e. m.

Nr 37.

första lagutskottets utlåtanden:

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om vissa
ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets
avlöning m. m.;

nr 41, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35) örn
emeritilöner för präster;

nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293); och
nr 43, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar
och rättegången därstädes; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn sjukhusvård
vid krig eller krigsfara;

nr 28, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38, sid. 3) örn
Kungl. Majis regeringsrätt; och

nr 29, i anledning av Kungl. Majis proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl.
lagar.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden:

nr 161, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa anslag å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41;

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående förordning
örn provisorisk höjning av familjebidrag enligt fredsfamiljebidragsförordningen
den 17 maj 1940 (nr 422) samt angående anslag till familjebidrag åt värnpliktiga
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 163, i anledning av väckt motion angående statsbidrag till icke-statlig
anskaffning av ambulansbilar;

nr 164, i anledning av väckt motion om viss ändring av krigsavlöningsreglementet; nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till oljelagringsanläggning
på Gotland;

nr 166, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till Sveriges geologiska undersökning; och

nr 167, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen för budgetåret
1941/42 gjorda framställningar örn anslag till medicinalstyrelsen och sinnessjuknämnden;
samt

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 61, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidshjälp åt
vissa pensionärer vid av staten övertagna enskilda järnvägar jämte en i ämnet
väckt motion;

100 Nr 37. Onsdagen den li juni 1941 e. m.

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående framflyttning av
tiden för återställande av vissa svenska jordbrukskreditkassan tillhandahållna
statsobligationer; och

nr 64, i anledning av väckta motioner om utredning och förslag angående
principerna för befordran och pensionering inom den svenska krigsmakten.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 311, i anledning av Kungl. Majtis proposition angående inköp för postverkets
räkning av fastigheter i Karlskrona; och

nr 312, i anledning av Kungl. Maj tis förslag till stat för riksgäldsfonden;

från första lagutskottet:

nr 313, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till lag örn
vissa ändringar i lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) örn reglering
av prästerskapets avlöning m. m.;

nr 314, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 35) om
emeritilöner för präster;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293); och

nr 316, i anledning av Kungl. Maj tis proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 65 och 67 §§ lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) om krigsdomstolar
och rättegången därstädes; samt

från riksdagens kansli:

nr 317, angående åtgärder till bevarande och skydd av sådana områden i
vårt land, som böra bibehållas för framtiden som ursprungliga landskapstyper.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Herr Dickson avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 338,
i anledning av Kungl. Maj tis proposition, nr 289, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 17 juni 1938 (nr 287) örn semester,
m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.18 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 13 juni 1941.

Nr 37.

101

Fredagen den 13 juni.

Kl. 4 e. m.

På grund av förfall för sekreteraren tjänstgjorde, jämlikt kerr talmannens
förordnande, undertecknad vid protokollet.

Justerades protokollen för den 6, den 7 och den 10 innevarande juni.

§ 2.

Vid nu skedd föredragning av den på kammarens bord liggande motionen
nr 338 av herr Dichson m. fl. hänvisades motionen, i vad angick anslaget till
semesterlön m. m. för viss militär tjänstgöringstid, till statsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden nr 161—167 samt
bankoutskottets memorial och utlåtanden nr 61—64.

§ 4.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:

nr 330, i anledning av väckta motioner rörande beskattningsmyndigheternas
sammansättning och verksamhet m. m.;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxerings arbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1941—30
september 1942;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning av
giltighetstiden för viss tilläggstull å vadd;

nr 333, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 334, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt rätt för svenskt aktiebolag och svensk ekonomisk förening att vid
taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
åtnjuta avdrag för avsättning till konjunkturinvesteringsfond jämte i ämnet
väckt motion; och

nr 335, i anledning av väckta motioner avseende tillverkningen och försäljningen
av rusdrycker m. m.;

från bankoutskottet:

nr 322, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmande av
pensionsålder för vissa beställningshavare vid flygvapnet;

102

Nr 37.

Fredagen den 13 juni 1941.

nr 323, i anledning av Kungl. Marits proposition nr 262 angående pension
åt vissa i statens tjänst anställda personer;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa anslag under
tolfte huvudtiteln för budgetåret 1941/42;

nr 325, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med
guld m. m.;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.;

nr 327, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under
vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige
i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, m. m.;

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); och

nr 329, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.; samt

från andra lagutskottet:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 9 och 10 §§ lagen den 22 juni 1939 (nr 310) örn sjukhusvård
vid krig eller krigsfara;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o) och 16 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 sid. 3)
örn Kungl. Maj:ts regeringsrätt; och

nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl.
lagar.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.6 e. m.

In fidem
Gunnar Britth.

Stockholm 1941. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

412278