1941. Andra kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1941:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1941. Andra kammaren. Nr 19.

Onsdagen den 26 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckta niotio- Framläggande
ner om framläggande av förslag till en expropriationslagstiftning för kom-av förslag till
plettering av ofullständiga jordbruk. ^iJndagstift

Andra lagutskottet hade till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, nin9 för korntill
lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 43 i första kammaren av herr vidring av
Alfred Andersson m. fl. och nr 60 i andra kammaren av herr Svensson i ° jordbruk!''"
Ljungskile.

I motionerna, vilka voro likalydande, hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa, att förslag till expropriation och förköpsrätt
av jord, som behövdes för komplettering av ofullständiga jordbruk,
snarast möjligt förelädes riksdagen.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herr Hage, utan angivet yrkande;

2) av herr Hermansson, som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till
de förevarande motionerna.

Särskilt yttrande hade avgivits av herr Sten.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! Jag skall icke försöka att i detta
sammanhang räkna upp de skäl, som finnas för en expropriationslagstiftning,
eller att vederlägga de invändningar, som kunna framställas mot en sådan
lag. Jag vill emellertid erinra om att det finns olika vägar, på vilka ofullständiga
jordbruk kunna hjälpas: nyodling, anskaffande av arbeten eller, såsom
det nu gäller, anskaffande av tillskottsjord; men ingen av dessa olika vägar
är ensam för sig framkomlig. Även om det funnes odlingsjord så belägen,
att man kunde utöka Sveriges alla ofullständiga jordbruk genom nyodling,
skulle detta medföra en sådan utvidgning av jordbrukets ram, att man
helt och hållet sprängde jordbrukets marknad. Vi skulle få ett överdimensionerat
jordbruk. Försökte man å andra sidan lösa denna fråga enbart genom
att skapa arbeten, skulle man utan tvivel både här och var stöta på ett
sådant motstånd på arbetsmarknaden, att man icke på den vägen komme fram.
Detsamma kan sägas, när det gäller att anskaffa tillskottsjord. Skulle man
försöka lösa denna fråga enbart genom anskaffande av sådan jord, finge man

Andra hammarens protokoll 19Jil. Nr W. 1

Nr 19.

Onsdagen den 2G mars 1941 f. m.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

slå sönder Sveriges alla större jordbruk, och man komme knappast fram ändå.
Man kan ju tillägga, att ett försök att öka de ofullständiga jordbrukens inkomster
genom höjda priser på jordbrukets produkter skulle leda till en sprängning
både av penningvärdet och av prisförhållandena överhuvud taget. Det
finns sålunda icke någon väg, som ensam för sig är framkomlig, när det gäller
att lösa denna fråga. Under sådana förhållanden vore det tacknämligt, om
de som intresserade sig för frågan icke låta den ena åtgärden ställa sig i vägen
för den andra. Jag menar, att man bör icke avvisa en möjlighet, därför
att det finns vissa andra möjligheter, ty sakläget är sådant, att man behöver
använda alla medel så mycket man förmår för att få denna fråga löst.

Nu kan det visserligen principiellt erinras, att det här är fråga örn ett ingrepp
mot äganderätten, och det påståendet får ju gälla så långt det kan. Det
kan dock erinras örn att de svenska jorddelningsförhållandena lia trasslats
till, och att statsmakterna i två olika avseenden äro medansvariga för det nuvarande
tillståndet. Dels lia vi under en längre tid haft en jordlagstiftning,
som tillåtit styckning av jord i obegränsad omfattning, dels lia vi haft en
egnahemsrörelse, genom vilken staten direkt medverkat till uppkomsten av en
mängd för små jordbruk. Här är det alltså fråga örn att återställa normala
förhållanden, när det gäller svensk jordfördelning. Vill man i det fallet komma
framåt, får man acceptera de medel, sorn i detta hänseende äro nödvändiga.
Nu kail det invändas, att expropriation av jord är ett mycket omständligt
förfarande. Det är svårt och det är dyrt, men förhållandena i Finland,
där man för övrigt bär en sådan här lag om expropriation, visa, att örn lagen
finns, går det i många fall att få frivilliga uppgörelser till stånd. Lagens indirekta
verkan blir alltså det viktigaste. Så invänder man återigen, att det
blir alldeles för dyrt. På den punkten skulle jag gärna vilja säga, att expropriationslagen
kommer att fullständigt förfela sin verkan, om icke staten betalar
expropriationskostnaden, ty lagens viktigaste uppgift är att bereda väg
för frivilliga överenskommelser till rimligt pris. Detta kan icke ske, ifall
man lägger expropriationskostnaden på de små jordbruken. I så fall höjer
man jordpriset även i alla de fall där en frivillig överenskommelse skulle kunna
uppnås.

När denna fråga omnämndes av jordbruksministern i 1939 års egnahemsproposition,
och när statsrådet förklarade, att frågan icke kunde föreläggas
1939 års riksdag, därför att den krävde ytterligare något övervägande och lagrådet
icke hunnit granska lagförslaget, tänkte nog de svenska småbrukarna,
att det blott var fråga om ett kort uppskov. Sedan lia emellertid två år förflutit.
Vad jordbruksministern under dessa två år i olika sammanhang sagt
örn denna fråga, har markerat hans fortsatta principiella anslutning till tanken
på en dylik lagstiftning, men något bestämt uttalande, när ett förslag
kunde motses, har icke gjorts.

Nu söker utskottet att i sin motivering trösta oss med att säga, att här
vidtagits omfattande åtgärder, som innebära betydande uppoffringar från del
allmännas sida för att förstärka de ofullständiga jordbruken. Naturligtvis kan
man säga det. Men ställer man vad som hittills gjorts i relation till vad som
på detta område behöver göras, kan man med ungefär samma rätt säga, att
vi ha knappast börjat realisera de önskemål, det här gäller. Bidrags- och
lånemedel finnas i otillräcklig mängd, och expropriationslagstiftningen är
ställd på en oviss framtid.

Nu vill jag gärna med tacksamhet erkänna, att utskottet i sin fortsatta motivering
anslutit sig eller i varje fall icke på något sätt tagit avstånd från tanken
på expropriation av jord för här ifrågavarande ändamål, och detta utskot -

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

tets uttalande har fått passera reservationslöst, vilket ju kan sägas vara ett
framsteg. Jag skall därför icke vidare i detta sammanhang argumentera mot
utskottet eller för expropriation.

Jag skulle däremot vilja säga med anledning av herr Stens särskilda yttrande,
att de svårigheter att skaffa tillskottsjord, som finnas, och storleken
av det behov, som därvidlag gör sig gällande, betyda så mycket mer än behovet
av expropriation för andra ändamål, att man mycket väl kan ställa denna
fråga i en klass för sig. När det gäller att anlägga nya brukningsdelar
av ett eller annat slag, kan man uppsöka den jord, som finns till salu. När det
gäller tillskottsjord, är det emellertid icke på det sättet. Här har man knappast
en marknad på jord med fria prisförhållanden.

Beträffande frågans fortsatta behandling säger utskottet, att det »förväntar,
att så snart förhållandena det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare
övervägande». Jag vet icke vad ett sådant skrivsätt kail inrymma, men
jag anser, att det även kan inrymma den tanken, att denna fråga bör för närvarande
icke ens övervägas. Då jag med hänsyn till småbrukarnas läge anser,
att denna fråga trots eventuella svårigheter bör lösas utan dröjsmål, ber
jag» herr talman, att få yrka bifall till den av herr Hermansson avgivna reservationen.

o Herr Hallagård: Herr talman! Såsom framgår av andra lagutskottets utlåtande
i dess motivering på sid. 13, har utskottet uttalat som sin uppfattning,
att det bör tågås under övervägande, »huruvida icke möjlighet bör beredas att
i vissa fall, då erforderlig tillskottsjord för sådana jordbruk icke kan anskaffas
frivillighetens väg, tillgodose behovet av jordtillökning genom anlitande av
tvångsåtgärder». Utskottet har även framhållit, att frågan örn införande av en
expropriationslagstiftning av den beskaffenhet, som avses i motionerna, är föremål
för Kungl. Majis uppmärksamhet. En expropriationslagstiftning på det
område, det här gäller, kräver tydligen ett synnerligen omsorgsfullt övervägande,
innan man kan framlägga förslag till riksdagen. Utskottet gör även
följande uttalande: »Utskottet förväntar, att så snart förhållandena det medgiva
spörsmålet upptages till ytterligare övervägande samt att de förslag, som
loinna^ föranledas därav, föreläggas riksdagen.» Därmed Ilar utskottet uttalat,
att frågan skall föreläggas riksdagen, ifall behov därav föreligger. Utskottet
bär även sagt i sin motivering, att frågan örn förköpsrätt av jord även är föremål
för Kungl. Maj :ts prövning, och med hänsyn till vad här sålunda anförts
finnér utskottet skäl icke föreligga att för närvarande göra framställning i
ämnet till Kungl. Maj:t. Utskottet är också så gott som enigt om att under
sådana förhållanden de i ärendet väckta motionerna icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. .När således dessa spörsmål äro föremål för Kungl. Maj:ts
prövning, bär jag icke tillräcklig anledning att ingå i någon längre debatt,
och för övrigt har första kammaren godkänt utskottets förslag utan votering.

^För .min del skulle jag vilja säga, att man får nog betänka sig mer än en
gång, innan man tillgriper så långt gående åtgärder, som motionärerna här
syfta till. Man skall naturligtvis göra allt som göras kan för att tillgodose
de behov som föreligga genom att skapa bärkraftiga småbruk, men i tider som
de ira rådande får man ju vara mycket försiktig med att besluta om tvångsåtgärder,
som utan alltför stora olägenheter kunna undvikas. Man bör icke
lagstifta i onödan — i varje fall icke göra en lag för vissa fall. Man förutsätter
Ilar, .att denna lag icke skall behöva tillämpas annat än i vissa fall. Alltså
förhaller det sig så, att i de flesta fall går det att ordna saken genom förköp
av tillskottsjord, och det förefaller mig som örn det därför vore obehövligt med

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

så långt gående åtgärder, som motionärerna syfta till, att den ene jordägaren
skulle kunna få tvångsköpa jord från den andre. Den saken tål givetvis att diskuteras.
Skulle man ändå anse sig böra tillgripa tvångsåtgärder i den omfattning,
som avses i motionerna, få de, som så ivra för denna sak, taga de allvarliga
konsekvenserna därav och först och främst se till att man skapar ekonomiska
förutsättningar för att dessa småbruk kunna föda sin man och hans familj.
Det skulle även vara värdefullt, örn man någon gång kunde få fullt klart för
sig, vilka förutsättningar det erfordras i det fallet för jordbruket.

Såsom spörsmålet nu ligger till, även örn man har olika meningar örn huru
frågan skall ordnas, får man ställa sig avvaktande intill dess man får se det
resultat, vartill en kommande förnyad utredning kan leda.

Jag vill också tillägga, att en ytterligare omprövning av dessa spörsmål bör
klarlägga, örn det verkligen finns så många fall, där man vägrat sälja tillskottsjord
för komplettering av ofullständiga jordbruk i den omfattning, att
det motiverar ett införande av en expropriationslagstiftning i den utsträckning,
som man åsyftar i motionerna. Därför bör man givetvis ställa sig avvaktande
inför vilka erfarenheter man får av den nya egnahemsorganisationen.

Jag ber, herr talman, att med anledning av det anförda få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Hermansson: Herr talman! Det tycks råda så gott som fullständig
enighet om att det är en av de allra viktigaste uppgifterna för svensk jordpolitik
att skaffa lämplig tillskottsjord för komplettering av åtminstone en del av det
oerhört stora antal ofullständiga jordbruk, som finnas i vårt land. Egnahemsnämnder,
länsstyrelser, regering och riksdag —■ för att nu icke tala örn de
många, tiotusentals småbrukare själva, som tvingas att leva på en jordbit, som
är alldeles för liten att ge bärgning åt en familj av normal storlek -—• ha vid
många tillfällen givit uttryck åt den meningen, att den sunda politik, som verkligen
skulle bli till gagn för de sämst ställda jordbrukarna, måste vara inriktad
på att utöka de ofullständiga jordbruken, så att de bli stora nog att
kunna försörja en familj.

Den senaste egnahemsreformen siktade ju också särskilt på att underlätta
kompletteringen av alltför små jordbruk och att för framtiden förhindra jordens
uppdelning på alltför små enheter. Man bör emellertid icke överskatta
verkningarna av egnahemsreformen. De nya grunderna för egnahemsverksamheten
kunna nämligen icke tvinga en enda självägande jordägare, antingen det
nu är en stor godsägare, en stiftelse eller en samling allmänningsdelägare, att
överlåta en enda kvadratmeter tillskottsjord till de småbrukare, som behöva
den. Och det saknas framför allt bestämmelser, som kunna tvinga dessa jordägare
att sälja en bit mark till skäligt pris. Detta sistnämnda är icke det
minst viktiga. Småbrukarnas svårigheter bero i regel icke endast därpå, att
den jordbit de bruka är alldeles för liten, utan också på den omständigheten,
att dessa jordbitar måste inköpas till pris, som äro alldeles för höga i förhållande
till jordens avkastningsförmåga. Och det underliga är, att, hur mycket det
än klagas över jordbrukets nödläge, det likväl betalas allt högre och högre
pris både för bebyggda och obebyggda jordlappar, som byta ägare. Allt flera,
som sysslat med problemets praktiska sida, ha därför kommit till insikt örn
att det behövs sådana åtgärder till de nuvarande bestämmelserna för att skaffa
erforderlig tillskottsjord på sådana villkor, att en småbrukare, som får sin
jordareal utökad, icke nödvändigtvis skall behöva bli en hårt pressad ränteslav
under sitt återstående liv.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

1936 års egnahemsutredning rekommenderade också en expropriationslagstiftning,
som kunde tillgripas såsom en sista utväg i de fall, då frivilligöverenskommelse
på rimliga villkor icke kan träffas. För min del väntar jag
mig icke alltför mycket av en sådan lagstiftning. Rätten till tvångsköp av
tillskottsjord löser nämligen icke på långt när alla de problem, som en alltför
långt gående jordsplittring har skapat. Och det kan naturligtvis icke bli
tal örn att flertalet ofullständiga jordbruk under några förhållanden skola
under en överskådlig framtid kunna kompletteras. Det kan naturligtvis icke
heller bli fråga örn att hugga första bästa jordbit och lägga den till ett småbruk,
som är för litet för att kunna försörja sin man. Det är alldeles självklart,
att det i varje särskilt fall måste undersökas, örn utökningen av småbruket
kan göras utan olägenhet för den, som skall släppa till den jord,
som behövs, och även örn det kan ske utan skada för själva produktionen.
En expropriationslag av det beskedliga innehåll, som föreslogs av egnahemsutredningen
och som tog ali möjlig hänsyn till jordägarens intressen — kanske
till och med alltför stor hänsyn —- kan icke betraktas såsom något försök
till revolution på jordbrukspolitikens område utan endast såsom en praktisk
åtgärd i syfte att åtminstone i någon mån motverka jordsplittringens
följder.

Så länge det nu endast är fråga om en rent teoretisk anslutning till kravet
på att i nödfall kunna tillgripa lagliga tvångsåtgärder för att skaffa erforderlig
tillskottsjord, tycks enigheten alltjämt vara nästan hundraprocentig.
Även majoriteten i andra lagutskottet, inklusive herr Hallagård, Ilar också
ansett sig böra uttala en visserligen mycket platonisk men dock bekännelse
till tron på expropriationslagstiftningens nödvändighet i vissa fall. Det är
först när det gäller att gå från ord till handling, som eftertankens kränka
blekhet inställer sig hos en del av expropriationslagstiftningens så kallade vänner.
Följden härav har blivit, att hela ärendet nu befinner sig i det egendomliga
läget, att alla ansvariga instanser uttalat sin varma sympati för en
expropriationslag av samma hyggliga innehåll, som egnahemsutredningen
föreslog, men att själva sakfrågan likväl icke tillåtes att komma upp till behandling.
Det är således många, som veta vad som i detta fall bör göras
men som likväl hindra, att något blir gjort.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåt^ att i likhet med motionären
påminna örn jordbruksministerns yttrande till statsrådsprotokollet vid avgivandet
av propositionen angående egnahemsverksamheten vid 1939 års riksdag.
Detta yttrande återfinnes på sid. 5—6 i utskottets utlåtande och det
är därför onödigt att här upprepa detsamma. Detta yttrande kan emellertid
icke gärna tolkas på annat sätt än att regeringen då genom jordbruksministern
gav sin oförbehållsamma anslutning till egnahemsutredningens uppfattning
rörade behovet av den ifrågasätta expropriationslagstiftningen. Jordbruksministern
uttalade först sitt principiella gillande av utredningens ståndpunkt
och lämnade därefter en förklaring örn orsaken till att önskemålet på denna
punkt icke omedelbart kunde effektueras. Det finns ingen möjlighet att lägga
in någon annan mening i detta uttalande än att jordbruksministern avsåg att
lämna en bestämd försäkran örn alf lagförslaget, skulle komma att föreläggas
riksdagen så snart den lilla formaliteten med lagrådets hörande hade blivit
uppfylld. Det har nu gått två hela år, sedan denna försäkran gavs, utan att
något har gjorts, som kan bringa frågan ett enda fjät närmare sin lösning.
Det är gott oell viii, afl; svenska folket hav fått veta, alf jordbruksministern
också i själva verket iir anhängare av en expropriationslagstiftning i syfte
att underlätta, komplett öringen av ofullständiga jordbruk. Och det är också

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

bara som sig bör, att riksdagens båda kamrar ha anslutit sig till denna hans
mening. Det är bara den lilla haken, att vackra ord och sympatiuttalanden
tyvärr icke ge några praktiska resultat.

Att döma av denna frågas behandling ser det i stället ut nästan som om
viktiga reformkrav knappast kunna råka ut för ett sämre öde än att bli omfattade
med sympati och välvilja från de beslutande myndigheternas sida.
T varje fall tycks majoriteten av andra lagutskottet hysa den uppfattningen,
att örn vederbörande departementschef en gång har uttalat sitt gillande _av
ett visst reformförslag, så bör han därefter hur länge som helst vara befriad
från att taga något initiativ till reformens genomförande. Utskottet säger sig
naturligtvis alltjämt hysa ett levande intresse för själva saken och anser,
att frågan bör skänkas »synnerligt beaktande», att spörsmålet »bör upptagas
till ytterligare övervägande» o. s. v. Men då nu regeringen redan har
vilat på ärendet i två hela år utan att ägna någon uppmärksamhet åt saken
under tiden, så tycker man, att det skulle vara alltför ofinkänsligt att begära,
att det nu äntligen göres slag i saken. Detta är, kan man säga, kontentan av
utskottets utlåtande.

För min del har jag icke kunnat godtaga ett utlåtande av denna menlösa
beskaffenhet. Jag menar nämligen, att om man vill själva saken, så kan man
icke vara med örn att uppskjuta avgörandet hur länge som helst. Då frågan
dessutom genom det nuvarande läget ytterligare aktualiserats, så har jag
ansett, att riksdagen nu borde säga ifrån, att ärendet icke tål något längre
uppskov. Jag begär icke, att det skall vara kungsord allt vad jordbruksministern
säger, men jag tycker ändå uppriktigt sagt, att en så pass kategorisk
utfästelse som den, som gavs av jordbruksministern till 1939 års riksdag,
icke gärna kan få betraktas bara som ett förfluget ord utan all betydelse.
Det yttrande till statsrådsprotokollet, som jag nyss omnämnde, borde enligt
min mening i stället lia förpliktigat första statsmakten att utan alla onödiga
dröjsmål taga det utlovade initiativet, för att frågan så snart som möjligt
skulle kunna föreläggas riksdagen. Jag anser mig ha så mycket större skäl
att göra detta, som jag vet, att det långa dröjsmålet med denna frågas vidare
behandling på vissa håll har kommit till flitig användning såsom bevis
för att våra demokratiska statsinstitutioner sakna både vilja och förmåga
att uträtta något till den sämst ställda jordbruksbefolkningens bästa. Det
finns enligt min mening ingen anledning att ge demokratiens fiender det
vapen i händerna, som ett fortsatt uppskov med en förnuftig exp rop nationslagstiftning
i själva verket visar sig kunna utgöra. Då jag alltså har ansett
det omotiverat att längre uppskjuta ärendets behandling, har jag inom utskottet
reserverat mig mot utskottets hemställan och yrkat bifall till de förevarande
motionerna.

Jag vet nu mycket val, att första kammaren redan har behandlat frågan
och avslagit motionärernas hemställan, och att det därför icke i år kan bli
någon riksdagsskrivelse i ämnet. Då jag trots detta även här fasthåller vid
det yrkande, som jag ställde i utskottet, så gör jag detta, emedan jag är fullkomligt
övertygad örn att den opinionsyttring från andra kammaren, som ett
bifall till motionerna skulle innebära, under alla förhållanden måste bli en
hälsning, som även den »går till kungen fram» och som icke gärna kan lämnas
obeaktad. Jag ber därför att få instämma i det yrkande, som ställdes av
herr Svensson i Ljungskile.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Sandby, Holm, Fält, Jonsson
i Haverö och Falk.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Framläggande uv förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Herr Hage: Herr talman! Jag Ilar vid detta utskottsutlåtande fogat en
blank reservation, och jag kommer liksom flera föregående talare att yrka bifall
till motionerna.

Utskottets utlåtande bär här utformats på ett sätt, som är ganska vanligt
även för andra lagutskottet. Man bar skrivit en vacker motivering, där man på
alla sätt understryker motionärernas uppfattning och förklarar, att man vill
vara med om saken, men så slutar man med ett negativt yrkande, alltså med
yrkande örn avslag på motionerna. Rent principiellt vill jag säga, latt detta sätt
att skriva utlåtanden är ganska osympatiskt. Men jag skall också ärligt erkänna,
att jag många gånger varit med örn att underteckna sådana utskottsutlåtanden
och antagligen även kommer att bli nödsakad att göra det i fortsättningen
i vissa fall. Jag måste emellertid å andra sidan säga, att örn det förhåller
sig på det sätt —• som det bär verkligen förhåller sig — att det finns en
mycket stark opinion för en viss reform och denna reform har varit föremål för
utredning i utskottet vid upprepade tillfällen, varvid man har skrivit avstyrkande
utlåtanden eller rättare sagt vackra motiveringar med avstyrkande kläm,
så kommer det till slut i alla fall en tidpunkt, då man känner rlet mera överensstämma
med konsekvens och hederlighet att låta den vackra''och fina inställningen
i motiveringen följas av en positiv inställning även i klämmen. Man
kan, icke i evighet hålla på och avstyrka en sak år efter år men samtidigt säga:
ja, jag gillar denna sak, jag vill denna sak, men att sträcka mig så långt som
att tillstyrka något i klämmen kan jag icke vara med örn. —- Jag menar, att
har man varit med örn att år efter år tillstyrka en sak i motiveringen, så kommer
det en tidpunkt, då folk frågar: varför i herrans namn låter ni icke denna
er vänliga inställning till slut följas av en definitivt vänlig inställning i klämmen?
— Från den utgångspunkten — och särskilt med hänsyn till att här går
år efter år utan att något göres — har jag icke kunnat ansluta mig till utskottets
utlåtande. Sedan jag nu flera gånger varit med örn att avstyrka denna sak,
har jag icke längre velat vara med örn ett avstyrkande utan i stället velat intaga
en definitiv, positiv inställning till frågan.

För övrigt är det nu på det sättet, skulle jag tro, som också herr Hermansson
nyss har framhållit, att vill man saken, skulle det vara synnerligen, ensidigt,
att andra kammaren för sin del är med örn att definitivt tillstyrka motionerna.
Därigenom markerar man, skulle jag tro, på ett bättre sätt, att man verkligen
vill något i denna fråga.

För övrigt förhåller det sig på det sättet, att den sak, som det här är fråga
om, icke är någon stor fråga. Det gäller icke något radikalt yrkande. Tvärtom
är den fråga, som här tages upp, endast en mycket liten del av expropriationsfrågan.
Dessutom kommer ju en expropriation enligt detta förslag att utnyttjas
endast i undantagsfall, då man icke har kunnat åstadkomma frivillig uppgörelse.
Själva expropriationsförfarandet kommer dessutom att bli förenat med
en massa säkerhetshakar, örn jag så får uttrycka mig.

En ledamot av utskottet — som nog egentligen i grund och botten kanske
år motståndare till denna sak men som i alla fall gått med på utskottets motivering
-— framhöll, att man icke bör vara med örn tvångsåtgärder mot jordägare,
när det gäller att åstadkomma reformer, som endast ha till avsikt att
gynna en viss jordbrukare, men att man kunde vara med örn att tillåta ett
tvångsförfarande av detta slag, när det gällde reformer, som så att säga avse
litt gynna ett helt samhällslager och överhuvud taget gälla en stor och viktig
samhällsangelägenhet. Jag vill i anledning därav framhålla, att i detta fall
(räller det verkligen en stor samhällsangelägenhet, ty tillvaron av ofullständiga
jordbruk medför — såvitt jag kan förstå — i vår tid ännu större olägenheter

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

Jin. vad som varit fallet förut. Förut kunde ägare av små jordbruk, som icke
kunde leva på detta, skaffa sig vägarbete, arbete vid sågverk och diverse arbeten
av olika slag. Men såvitt jag förstår bli — inte minst i Norrland —• möjligheterna
att skaffa sig dylika tillfällighetsarbeten mindre och mindre. Och
följden blir, att dessa människor, som förut levat på inkomster från två håll,
få allt svårare att existera på det lilla jordbruket. Därför blir hela denna fråga
örn fullständigande av de ofullständiga jordbruken en samhällsangelägenhet av
största betydelse just i nuvarande tid. Jag skulle också tro, att det var denna
tanke, som låg bakom ett uttalande som fälldes under lantbruksveckan för någon
tid sedan av dess ordförande. Han yttrade enligt ett tidningsreferat: »Det
svåraste problemet att lösa torde dock vara de frågor som sammanhänga med
den talrika förekomsten av s. k. ofullständiga jordbruk. Mera radikala åtgärder
äro ofrånkomliga örn man vill komma till rätta med dessa problem.» Och
han yttrade vidare, att detta är nödvändigt, »även om man därvid måste tillgripa
vissa åtgärder, som ur andra synpunkter äro mindre tilltalande». Detta
uttalande skulle mycket väl ha kunnat sättas såsom ingångsspråk till den föreliggande
motionen. Såvitt jag förstår, måste denne talare ha haft i kikaren, just
något av den tankegång som tagits upp i motionen.

Ja, herr talman, problemet har ju nu belysts av flera föregående talare. För
min del har jag nu under flera år nöjt mig med att skriva vackra motiveringar.
Men jag vill inte vara med örn detta längre. Nu fordrar konsekvensen, att man
övergår från vackra ord till handling. Från den utgångspunkten ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till motionen.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Behovet av tillskottsjord för jordbruket
är lika gammalt som jordbruket självt. Detta kunna vi lätt konstatera,
om vi följa utvecklingen genom tiderna. Man frågar sig nu, om möjligheterna
att få tillskottsjord alldeles stoppats, eftersom man nu ivrar så särskilt för
att tillgripa expropriationslagstiftning. Undersöker man förhållandena, så
finner man, att ett av hindren för att skaffa tillskottsjord är, att riksdagen
inte i tid anslagit tillräckliga medel till torrläggning av de stora myrmarker,
som finnas i vårt land, eller liknande odlingsåtgärder. Vidare finns det en lagstiftning
örn s. k. dämningsrätt. Det är gamla bruk och kvarnar över nästan
hela vårt land, som dämma upp ofantliga områden, i regel till skada för småbruken.
Dessa hinder borde i första hand avlägsnas.

Herr Hermansson yttrade, att jordbrukarna tredskas, då det gäller att sälja
tillskottsjord till småbruken. Det är inte riktigt att säga, att de tredskas. Det
finnes nämligen ett svårt hinder för försäljning av jord, och det är att gårdarna
i regel äro intecknade. Inteckningshavarna vilja i regel inte släppa efter på
den säkerhet, som de lia för sina utlånade medel. Köparen å sin sida fordrar
att inteckningarna skola relaxeras, så att jorden blir gravationsfri. Detta är
en sak, som bör beaktas vid den utredning, som även utskottet tänkt sig. Säljer
man ett jordstycke från en gård, borde man ha rätt att av köpeskillingen
betala till inteckningshavaren den del av inteckningen, som belöper på den
försålda jordbiten. I regel är man här beroende på inteckningshavarens goda
vilja. Det är han som får bestämma, om han vill gå med på en relaxering av
sina rättigheter i fastigheten.

Man vill nu utan vidare gå in för en expropriationslagstiftning i stället för
att gå fram på de gamla beprövade vägarna. På den vägen löses inte frågan
örn de ofullständiga jordbruken. Jag satt i går och räknade ut, att om all jord
i vårt land skulle delas lika på alla brukningsdelar, skulle samtliga jordbruk
bli ofullständiga. Varje jordbruk skulle få en storlek av något över 8 V2 hektar.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Framläggande av förslag till en expropriationslagstiftning för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

•lag tror inte, att motionärerna och de som talat för motionen tänkt sig en så
radikal lösning. Den skulle ju innebära, att man gick bakåt i utvecklingen.
Men vad som är mest ömtåligt i denna fråga, det är det angrepp på äganderätten
som en expropriationslagstiftning innebär. Som gammal jordbrukare
har jag ingenting emot att sälja en jordbit. Men örn nu äganderätten skulle
rubbas genom en expropriationslagstiftning av det slag som är påtänkt, då
ställer man sig frågan: tjänar det någonting till att täckdika det eller det skiftet,
när kanske någon annan en vacker dag kommer och gör anspråk på området?
Jag tror, att man på detta sätt tar bort grunden för ett starkt och produktions
dugligt jordbruk, och det böra vi noga akta oss för att göra. Det är
väl ingen som har en tanke på att utvidga expropriationsrätten i städerna, så
att ägaren till en mindre tomt skulle få rätt att hos en större tomtägare utan
vidare göra anspråk på en del av den senares tomt för att de skulle få lika
mycket. Det skulle bli ett ohållbart tillstånd, örn man på detta sätt rubbade
äganderätten, det är säkert alla på det klara med.

Men på vad sätt skall man nu lösa problemet? Det måste lösas på något sätt.
Enligt min uppfattning gäller det att först och främst se till att skaffa ny
jord, eventuellt genom att möjlighet beredes till torrläggning av myrmarkerna.
Herr Svensson i Ljungskile förklarade, att det skulle bli överproduktion, örn
ali odlingsduglig jord bleve uppodlad. Den problemställningen är inte aktuell.
För inte så länge sedan gjorde professor Åkerman ett uttalande, i vilket han
hänvisade till, att någon överproduktion inte komme i fråga. Vi lia säkerligen
behov av allt som vår jord kan producera. På den punkten tror jag därför inte
att något hinder föreligger.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten på en annan sak. Det
finnes massor av jordbruk, bland annat i min hemtrakt, som inte ha någon
som helst skog. Många jordbrukare, som ha tillräckligt med odlad jord, behöva
sålunda ett tillskott av skog. Skall den föreliggande frågan kunna lösas på
ett lyckligt sätt, bör man alltså även utreda frågan örn tillgodoseende av skogsbehovet.
Jag är säker på att många jordbrukare skulle bli glada, örn de finge
hjälp att förvärva litet mera skog, så att de sluppe att köpa bränsle till sina
gårdar.

I det läge, vari frågan för närvarande befinner sig, kan jag inte göra annat
än yrka bifall till utskottets förslag. Denna fråga har en sådan betydelse för
småbrukarnas ekonomiska ställning, att den är värd allt beaktande som är
möjligt. Å andra sidan anser jag, att man i större utsträckning bör pröva de
vägar, som äro gamla och beprövade. Det är bättre att torrlägga myrmarkerna
än att ta jord från grannen. Tvångsköp skulle föra med sig, att grannsämjan
och de lugna och goda förhållandena på landsbygden skulle bli väsentligt rubbade.
Vidare bör man söka lösa problemet med inteckningarna. Gårdarna på
landsbygden äro intecknade mer än som är tillbörligt. På många ställen är
nästan varenda gård ju intecknad så långt det är möjligt. Detta stora hinder
för avsöndring av tillskottsjord bör avlägsnas.

Jag ber att ännu en gång få uttala den förhoppningen, att Kungl. Maj:!
beaktar de synpunkter som blivit framförda, och med dessa ord ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hermansson, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Det förefaller som örn herr Hansson i Skediga missuppfattat vad det här
egentligen rör sig örn. Han tycks tro, att det är fråga örn en uppdelning nyden
svenska jorden överhuvud taget, medan det i själva verket gäller att skaffa
tillskottsjord för komplettering av ofullständiga jordbruk, där lämplig jord

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning^ för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

finnes, som kan avstås utan olägenhet för jordägaren. Herr Hansson talar också
örn, att man skall lösa problemet genom att anslå ytterligare medel till utdikning
av myrmarker o. s. v. Ja, riksdagen anslår ju årligen ganska mycket
pengar till detta ändamål. Men det är väl inte så säkert, att den torsagda
myrmarken eller annan jord, vars uppodling riksdagen bekostar, sedan för
ett rimligt pris kan säljas till den småbrukare, som kan ha behov av den. Och
det är inte heller säkert, att denna jord avstyckas för nybildning av tillräckligt
stora jordbruk.

Herr Hansson i Skediga rekommenderar oss att gå de gamla beprövade vägarna
och inte ge oss in på några nya äventyrligheter. Men han var själv vänlig
nog att tala örn vart det leder, när vi gå de gamla beprövade vägar, som
vi hittills gått. Trots att vi gått dessa beprövade vägar, befinna vi oss nu i det
läget — det erkännes av alla som syssla med jordbrukspolitik — att vi ha ett
alltför stort antal ofullständiga jordbruk i landet.

Vidare anförde:

Herr Persson i Undersvik: Herr talman! Då jag gick hit i dag, hade jag
tor avsikt att biträda utskottets förslag, enär det syntes mig som örn utskottet
i sin motivering gatt motionärernas önskemål till mötes så långt man överhuvud
taget kunde fordra. Såvitt jag förstår, har man tidigare i alla instanser
varit ense örn, att det endast krävdes utredningar örn vissa tekniska detaljer
för att förslag i frågan skulle kunna framläggas. Och jag fattade utskottets
utlåtande så, att utskottet underströk nödvändigheten av att frågan fortast.
möjligt korinne upp på riksdagens bord, sedan utredningen bringat klarhet
i dessa tekniska detaljer. Men, herr talman, diskussioner kunna vara nyttiga.
När jag hörde herr Hallagårds inlägg i debatten, vaknade hos mig en
misstanke, att saken kanske låg annorlunda till än jag tänkt mig, och att utskottets
utlåtande skulle läsas på ett annat sätt. Det framskymtade i detta
anförande och det har även framgått av andra inlägg i debatten, att man på
en del håll inte har varit så enig i saken. Utskottet säger, att »utskottet förväntar,
att så snart förhållandena det medgiva spörsmålet upptages till ytterligare
övervägande samt att de förslag, som kunna föranledas därav, föreläggas
riksdagen». De »förhållanden», som utskottet talar örn, ha tydligen inte
avseende å utredningen av de tekniska detaljerna, utan utskottet tänker tydligen
på, att det råder olika uppfattningar i själva sakfrågan. Detta ställer
för mig frågan i en annan belysning. När utskottet säger, att utskottet förväntar
att spörsmålet skall upptagas »till ytterligare övervägande», ligger det
ju närmast till hands att draga den slutsatsen, att frågan är under utredning,
så att den, så snart den blivit utredd rent tekniskt, automatiskt kommer på
riksdagens bord. Men det förefaller nu som örn frågan vilar, därför att enighet
i sak inte har uppnåtts. Med anledning härav nödgas jag, för att understryka
kravet på att frågan så snart som möjligt kommer på riksdagens bord,
yrka bifall till reservationen och därmed till motionen. Då jag inte behöver
närmare ingå på nyttan och nödvändigheten av åtgärder i detta hänseende,
kan jag därvid nöja mig nied att instämma med de talare, som biträtt motionen.

Herr Barnekow: Herr talman! Efter vad som här yttrats kan jag inskränka
mig till att säga, att då frågan är under Kungl. Maj :ts prövning, är det
för mig ganska klart, att vi nu icke äro fullt färdiga att fatta beslut i densamma.
. Det är så, att egnahemsnämnderna ännu icke lia arbetat, kan man

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning för komplettering

av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

säga, något alls enligt den nya organisationsplanen för egnahemsverksamheten.
Jag tror, att det är nödvändigt att innan en expropriationslag skrives, egnahemsnämnderna
få komma med sina förslag och framföra sina synpunkter. Vi
veta faktiskt ingenting om vad som behöver åtgöras i denna fråga.

Det är dessa skäl som föranlett mig att biträda utskottets förslag och som
föranleda mig att nu yrka bifall till detsamma.

Herr Ericsson i Sörsjön: Herr talman! Det är ganska glädjande, att man
nu kan konstatera, att det på senaste tiden har visats ett stort intresse för
frågan rörande komplettering av ofullständiga jordbruk. Bland annat har
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i föredrag, som lian
hållit på olika ställen i landet och nu senast, tror jag, i Bollnäs, varit inne
på frågan örn de ofullständiga jordbruken. Men det räcker icke med att ett
antal människor och kanske också ett antal partier förklara sig hysa ett stort
intresse för denna sak. Om detta stora intresse icke kail omsättas i för ändamålet
lämpliga åtgärder på detta område ifrån samhällets sida, så får man
tyvärr nöja sig med att i fortsättningen liksom hittills stå kvar och så att
säga stampa på samma ställe. Jag förbiser härvid inte de möjligheter att erhålla
tilläggslån för komplettering av ofullständiga jordbruk som givits genom
omorganisationen av egnahemsverksamheten. Den erfarenhet, som jag fått
på egnahemsverksamhetens område i vad det gäller mitt eget län, ger tydligt
vid handen, att det är omöjligt att åstadkomma en komplettering av de ofullständiga
jordbruken på frivillighetens väg, alltså genom frivilliga överenskommelser
mellan köpare och säljare. Jag menar givetvis inte, att därest en
expropriationslagstiftning skulle komma till stånd, den skulle fullständigt
lösa detta spörsmål. Jag betraktar för mitt vidkommande denna lagstiftning
närmast som ett instrument, varigenom det övas påtryckning, så att man genom
blotta förekomsten av ett dylikt instrument skulle kunna uppnå nödiga
överenskommelser örn frivillig försäljning.

Herr Hansson i Skediga, som var uppe och talade för en stund sedan, förmenade.
att en betydande orsak till att man icke lyckats åstadkomma den
nödvändiga kompletteringen av ofullständiga jordbruk skulle ligga däri. att
statsmakterna icke anvisat tillräckliga medel för torrläggning under de gångna
åren. Jag behöver bara i likhet med den föregående talaren hänvisa till det
sakförhållandet, att vi årligen bevilja ganska avsevärda medel till dylik torrläggning.
I alla händelser förstår jag inte, hur den omständigheten, att vi
anvisade medel härtill i betydligt större utsträckning än tidigare, skulle kunna
ha den inverkan, att den som har för litet jord därigenom skulle hjälpas.
Han erhåller tydligen icke mer tillskottsjord därigenom utan kommer att befinna
sig i fullkomligt samma ställning som tidigare.

Medan jag är inne på denna sak, skall jag be att få omnämna något som
icke tidigare blivit berört i denna debatt. Här ha vi från samhällets sida i
det föregående vidtagit vissa åtgärder i syfte åtminstone att åstadkomma komplettering
av ofullständiga jordbruk, men jag säger, att detta icke är tillräckligt,
utan vi måste åstadkomma betydligt mera och vidtaga mera genomgripande
åtgärder än förut. Jag anser emellertid, att samtidigt som man är
överens örn att ytterligare betydande åtgärder måste genomföras i syfte att
få en komplettering av ofullständiga jordbruk, måste man se till, att icke
fullständiga jordbruk som nu finnas uppdelas så, att av dessa fullständiga
jordbruk uppstå flera, ofullständiga sådana. Trots den skärpning av jorddelningslagen,
som genomfördes för ett antal år sedan, kan det likväl ändå påvisas,
att den nya jorddelningslagen icke lägger tillräckliga hinder i vägen

Nr 19.

Onsdagen den 215 mars 1941 f. m.

Framläggande av förslag till en expropriationslag stiftning för komplettering
av ofullständiga jordbruk. (Forts.)

för att uppdela förut befintliga s. k. familjejordbruk. Jag menar, att detta
är en viktig sak, oell därför anser jag också, att det är nödvändigt, att den
jorddelningslag, som vi för närvarande ha, omarbetas i det syfte som jag här
närmast tänker på.

Herr Svensson i Ljungskile: Herr talman! När utskottsutlåtandet är så
välvilligt som i detta fall, kan givetvis en motionär bli tveksam, huruvida han
skall vidhålla sitt yrkande i motionen. Att jag gjort det, berodde på att jag
fann, att utskottsutlåtandet i sista delen kunde, såsom jag nämnde, läsas på
det sättet, att frågan under nuvarande förhållanden knappast kan övervägas,
d. v. s. att man accepterar det faktum, att frågan vilar hos Kungl. Haj :t tills
vidare. Om jag var något tveksam på den punkten tidigare, så blev jag övertygad
örn riktigheten av min uppfattning genom herr Hallagårds anförande.
Han begagnade i anförandets första del det välvilliga utskottsutlåtandet till
att avvisa motionärernas krav, men uttalade sig sedan i andra delen av sitt anförande
på ett sådant sätt, att han mycket starkt reserverade sig mot utskottsutlåtandet.
Även i övrigt har det framgått av debatten, att den läsarten är riktig,
att man finner sig i att frågan överhuvud taget får vila tills vidare. Under sådana
förhållanden synes det mig, som om de, vilka vilja giva en anmaning till
Kungl. Maj :t att påskynda prövningen av frågan, böra rösta för reservationen
och de i ärendet väckta motionerna.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervävande ja för den förra propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröst
ningens resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 82 ja och 101 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså, med avslag å utskottets hemställan, bifallit de i ämnet
väckta motionerna.

§ 3.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 173, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för år 1941,
m. m.; och

Onsdagen den 26 mare 1941 f. m.

Nr 19.

nr 174, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 42 § 6 mom. taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Kammaren beslöt, att propositionen nr 174 genast skulle remitteras till
bevillningsutskottet.

Propositionen nr 173 bordlädes.

§ 4.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, i anledning
av väckt motion örn viss ändring av § 1, mom. 3 biografförordningen.
I sammanhang därmed föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 229, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning av väckt motion örn viss ändring
av § 1, mom. 3 biografförordningen.

Andra kammaren biföll vad dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, angående
ändring av § 24 i ordningsstadgan för riksdagens andra kammare.

Kammaren biföll utskottets i detta utlåtande gjorda hemställan.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckta motioner
örn revision av lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid
krig eller krigsfara; och anförde därvid:

Herr Vougt: Herr talman! Jag har begärt ordet för att beklaga, att konstitutionsutskottet
i sin motivering har uttalat sig utomordentligt vagt, när
det gäller att angiva de förutsättningar under vilka censur enligt det förslag
till § 6 tryckfrihetsförordningen som nu är vilande skulle kunna tillgripas.

Jag vill begagna tillfället att ännu en gång erinra om frågans ursprung och
utveckling. Vad regeringen och riksdagen har velat, det är att undanröja hindret
för att tillgripa en starkare kontroll över pressen i krig, och det är alltjämt
denna synpunkt som regeringen och riksdagen icke kunna lämna åsido. Därför
är det också att förmoda, att vi längre fram under denna riksdag komma att
definitivt antaga det nu vilande grundlagsändringsförslaget.

I de yttranden, som i fjol i debatten den 12 juni gjordes från regeringsbänken,
gällde invändningarna emot de formuleringar som föreslagits av sakkunnigkommittén
icke, att censur borde kunna tillgripas, redan då krigsfaran
hade en sådan allmän, och man kan också säga, så avlägsen karaktär som för
närvarande, utan avsikten var att få till stånd möjligheter att ingripa alldeles
omedelbart inför ett hotande krig. De sakkunniga hade för sin del försökt
binda införandet av censur till den förutsättningen, att rikets krigsmakt på
grund av överhängande fara för krig var ställd på krigsfot. Gentemot detta
gjordes invändningar från regeringens sida, och detta föranledde regeringen
att föreslå en annan formulering. Det ansågs nämligen, att man icke gärna
kunde begränsa fullmakten till att gälla endast vid mobilisering, ty i så fall
vore man nödsakad att upplysa en främmande makt om att man mobiliserade,
därest man ansåg krigsfaran överhängande och i samband därmed möjligen
önskade få en starkare kontroll över pressen.

Revision av
lagen med
vissa bestämmelser
örn
tryckta skrifter
vid krig
eller krigsfara.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Revision av lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara. (Forts.)

Jag vill begagna detta tillfälle till att deklarera som min personliga mening,
att jag icke kommer, sedan grundlagsändringen skett, att lämna min medverkan
till införandet av en censur i annat fall, än då läget är fullt klart. Jag medger,
att det naturligtvis är mycket svårt att uttrycka detta mera preciserat, men
jag anser, att om vi skulle ställas inför ett krigshot, sorn framtvingade ett sådant
ingripande, men detta krigshot skulle vara övergående, då måste också censurbestämmelsen
omedelbart undanröjas.

Denna kammares andre vice talman, herr Österström, väckte i fjol en motion,
vari framställdes samma yrkande som de sakkunniga gjort i sitt betänkande.
För detta kunde man då icke vinna gehör vare sig i konstitutionsutskottet
eller överhuvud taget inom riksdagen. Det är ganska märkvärdigt, att
opinionen både utanför och likaså i riksdagen i år är så väsentligt annorlunda
på den punkten än den var i fjol. Hade herr Österströms motion kunnat framläggas
nu och vi kunnat ändra grundlagstexten, är jag övertygad örn att, med
den stämning som i dag råder, herr Österströms motion skulle lia vunnit bifall.
Med den garanti som skapas genom bestämmelsen örn tre fjärdedelars majoritet
är det emellertid uppenbart, att man lägger tolkningen i riksdagens hand.
Därav följer också självklart, att de enskilda riksdagsmännen ha skyldighet
att mycket noggrant pröva alla förutsättningar. Detta säger jag därför, att den
tolkningen på sina håll framkommit, att riksdagen på grund av grundlagstextens
ordalydelse skulle vara bunden att följa ett eventuellt regeringsförslag, även
då krigsfaran icke vore av den överhängande karaktär som jag här för min del
syftar på. En sådan tolkning kan ju omöjligt vara riktig. I varje fall är det
för den enskilde riksdagsmannen obetaget att säga ifrån, hur han ämnar tolka
denna grundlagstext, och såvitt jag förstår också söka vinna gehör för den
meningen bland sina kolleger.

Vad nu beträffar konstitutionsutskottets tillstyrkande av de motioner som
här föreligga, är jag för min del en smula tveksam i sak, d. v. s. jag ifrågasätter,
huruvida det är lyckligt att närma sig censurens verklighet genom att
söka på papperet utforma, hur denna censur skulle se ut, örn man nödgades
tillgripa den. Men örn den synpunkt, som jag för min del främst vill framhålla,
kunde framkomma i den omarbetade texten till tillämpningslagen, har
jag naturligtvis ingenting häremot, utan det är tvärtom ur mina synpunkter
tacknämligt.

På grund av att jag, som jag nämnde, anser konstitutionsutskottets uttryck
i ett par punkter alltför vaga, har jag svårt att rösta för konstitutionsutskottets
yrkande med den motivering som givits för detsamma. Jag har därför, herr
talman, för närvarande intet yrkande.

Herr Svedman: Herr talman! Utskottets föreliggande betänkande synes
mera vara byggt på några motionärers personliga auktoritet än vara resultat
av en fri forskning. Den uppfattningen får man, när man jämför vad utskottet
skriver i dag med vad det skrev för 3/4 år sedan och jämväl tar hänsyn till
det material, som sedan dess stått till utskottets förfogande. Anser man, att
Kungl. Maj:t bör ha ett visst medel för ett visst ändamål till sitt förfogande,
bör man ge Kungl. Maj:t detta medel. Men att i grundlagen inskriva bestämmelser
örn censur och indragningsmakt vid krigsfara och krig samt sedan omgärda
själva verkställigheten och tillämpningen av dessa bestämmelser med en
massa taggtråd, det är ju som att giva med ena handen och taga tillbaka med
den andra, och det röjer en tveksamhet om själva lämpligheten och nyttan av
det hela, som borde sträcka sig även till en tvekan, huruvida här över huvud
ett positivt beslut är lämpligt. Om en anrättning är farlig att förtära, bör

Onsdagen den 26 mars 1941 £. m.

Nr 19.

Revision av lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller

krigsfara. (Forts.)

man icke göra den mera aptitlig genom vissa tillsatser. Kan man icke beröva
den dess skadliga beståndsdelar, bör man helt sätta den åsido.

För min del förklarade jag i fjol, att jag icke kunde medverka till att Kungl.
Majit begåvades med censurmakt. Sedan dess har åtskilligt inträffat som
stärkt mig i denna min uppfattning. Svenska folket har i stor omfattning givit
uttryck åt sin motvilja mot censur. Även örn man vet, hur sådana opinionsyttringar
ofta komma till — de äro i regel produkter av en eller ett fåtal energiska
personers ingripande och av våra utmärkta kommunikationsmedel, post,
telefon och telegraf — bör man ändå, förefaller det mig, icke nonchalera den
opinionsyttring, som under de senaste månaderna tagit sig uttryck i denna
fråga.

Vi lia nyligen sett, hur det gått nied ett. land, där censur varit införd. Jag
syftar givetvis på Frankrike. Efter katastrofen i Frankrike har det utkommit
en ganska omfattande litteratur, belysande katastrofens orsaker. Det framgår
bland mycket annat av denna litteratur, att i Frankrike åtminstone censuren
fungerat perfekt., även om det brustit på de flesta andra håll. En av parispressens
mest vederhäftiga militära experter, general Duval, gav på ett ganska
tidigt stadium av kriget uttryck åt sin oro för krigets utgång, men han censurerades
skarpt. Sedermera har det på ett fruktansvärt sätt visat sig, att hans
oro var befogad.

I en yrkesorganisation, där tryckfrihetsfrågan för några veckor sedan debatterades,
citerade en talare följande dagboksanteckning för den 1 juni 1940
av den. engelska tidningen .Manchester G-uardians pariskorrespondent: »Örn
Frankrike förlorar detta krig, faller ett drygt ansvar på censuren, som påtvingat
pressen en oansvarig.optimism. Under månader ha tidningarna förkunnat
för .allmänheten, att allting var i bästa ordning och att segern var säker.
Detta bidrog till att, när slaget kom, man helt och hållet tappade besinningen.»

Den svenska pressen bär med få undantag visat sig lojal, men de tidningar,
som icke^varit lojala, ha dock sörjt för, att de blivit uppmärksammade. När
denna fråga behandlades i fjol, tog jag mig friheten säga, att om man hos en
eller annan människa påträffar tjuvgods, skall nian väl icke därför visitera alla
medborgare.

Censuren är en dyrbar, tung och förmodligen mycket oenhetligt verkande
apparat. För några år sedan hade en tidning i Malmö och en tidning i Sollefteå
publicerat en och samma artikel. Den ena tidningen blev frikänd och den andra
bley fälld. Man kan tänka sig, att en censor i en del av landet släpper igenom,
vad en censor i en annan del av landet stryker, och att man således får en ny
illustration till den gamla satsen, att vad som är sanning i Jena är bara dåligt
skämt i Heidelberg. Jag menar därmed, att oenhetligheten ovillkorligen kommer
att bliva en framträdande egenskap hos en censur, sådan som den, som
här förmodligen tänkes bli genomförd.

I samband med den förstärkning av försvarsberedskapen, sorn ägde rum för
någon vecka sedan, uppkommo ju de mest befängda rykten. Tror någon, atl
ryktena icke hade blivit ännu värre och än sensationellare, örn tidningarna vaiit
censurerade., och man här och var, som fallet var i Frankrike för ett år sedan
fått se en rubrik och ett författarnamn och däremellan bara ett svart fält. Jag
anser, att censur sannerligen icke är något skyddsmedel i nervkriget, men i
motsats till många, som endast se censurens faror och nöja sig med att framhålla
dessa, är jag av den bestämda uppfattningen, att Kungl. Majit bär lia ett
medel i sin hand mot landsskadliga tidningars uppträdande. Att sådana tidningar
finnas, är obestridligt. Man säger, att en tidningsartikel icke kan föranleda
krig. Det medger jag gärna, meli en massa artiklar, som upprepas i

!(; Nr 19. Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Revision av lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara. (Forts.)

främmande länders radio, kunna förorsaka mycket ohägn och framkalla folkstämningar,
som i sin tur leda till krig. Framförallt kunna de ju försvåra
möjligheterna att träffa handelsavtal och andra internationella mellanhavanden.
Därför säger jag i år, som jag sade i fjol, att jag helst skulle se, att denna
fråga löstes så, att Kungl. Maj :t finge rätt att efter föregående varning draga
in tidningar, som enligt Kungl. Maj :ts mening uppträda på ett för landet
farligt och skadligt sätt. Bara medvetandet örn, att det existerade en indragningsmakt,
skulle i mycket högre grad än censuren sporra till försiktighet, ty
indragning av en daglig tidning under till exempel åtta dagar eller av en veckotidning
under åtta veckor skulle för respektive tidningar vara ofantligt mycket
kännbarare än ådömande av fängelsestraff på ett eller annat år för tidningens
utgivare. Kritik måste tolereras, örn den har ett förnuftigt syfte, örn den
syftar till förändring, förbättring eller bestraffning, men icke, om den endast
tillkommit för att utlösa en kritikers privata olustkänslor.

Herr talman, för min ringa del anser jag, som sagt, att denna fråga bör lösas
så, att regeringen får rätt att efter föregående varning indraga en tidning eller
tryckt skrift i allmänhet. Den fria och ocensurerade pressen skulle, om indragningsmakt
infördes, se till att denna makt icke missbrukades. Jag har således
fortfarande samma åsikt som i fjol, då denna fråga behandlades i kammaren.
Jag är icke nog förmäten att framställa något yrkande mot ett enhälligt konstitutionsutskott.
För övrigt bli vi ju i tillfälle att behandla denna fråga
ytterligare en gång i år. Jag har i dag endast velat avgiva, en personlig deklaration
i denna utomordentligt viktiga fråga.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman''.
De båda föregående talarna ha berört en del problem i samband med den
fråga, som behandlas i konstitutionsutskottets betänkande. Jag skall tillåta
mig att göra några förtydliganden beträffande några av de teser, som dessa
talare framställt.

Jag ber först att få erinra därom, att, om man jämför vårt land med andra
demokratiska länder, sådana som England och Schweiz, så finner man den
skillnaden mellan vårt statsskick och deras, att tryckfriheten hos oss är fastslagen
av grundlagen, medan däremot genom en enkel lagstiftningsåtgärd vilka
inskränkningar som helst i tryckfriheten kunna genomföras i de båda andra
av mig nämnda länderna. Det har också skett i dessa länder, i det att i
England genomförts de s. k. Defence Regulations, som ge regeringen en mycket
vidsträckt makt att kontrollera pressen, en makt, som sträcker sig ända
därhän, att regeringen kan utfärda utgivningsförbud för tidningar, vilket också
har förekommit. På samma sätt har man förfarit i Schweiz. Där har förbundsrådet
erhållit en ytterst vidsträckt makt. Förbundsrådet kan utfärda
utgivningsförbud. Förbundsrådet har laglig makt att införa censur, och denna
lagliga makt har också av förbundsrådet helt nyligen använts på det sättet,
att man utfärdat påbud örn censur för vissa icke periodiska skrifter. Tidigare
hade man förbjudit ytterlighetspartiernas tidningar och utövat en skarp
tillsyn även över den övriga pressen. Till följd härav hade det uppblomstrat
en broschyrlitteratur, i vilken propaganda bedrevs för den ena eller andra utrikespolitiska
ståndpunkten. Broschyrer, som innehålla utrikespolitiska uttalanden,
underkastades därför censur.

I det neutrala Schweiz har man således icke dragit den slutsats örn censurens
ödesdigra verkningar, som den siste ärade talaren med stöd av ett yttrande
av Manchester Guardians korrespondent dragit i fråga om censurens
verkningar i Frankrike. Jag vet mycket val, att man på en del håll hunnit

Onsdagen den 26 mara 1941 f. m.

Nr 19.

Revision av laymen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller

krigsfara. (Forts.)

fram till en universalhistorisk förklaring av orsakerna till staters undergång.
Man har nämligen gjort gällande, att det sammanstörtande av en rad demokratiska
stater, som under den senaste tiden ägt rum, skulle ha orsakats av
att i dessa stater införts censur. Man har t. o. m., som herrarna kanske hörde
under radiodiskussionen om tryckfriheten, velat göra gällande, att den väsentliga
orsaken till Sveriges olyckor år 1809 skulle varit pressens bristande frihet.
Det vore mycket bekvämt för historikerna, om man på det viset kunde
fastställa den egentliga orsaken till staters olyckor, men jag betvivlar, att den
framtida historiska vetenskapen kommer att begagna sig av det uppslag, som
på detta sätt givits. Anledningarna till staters undergång och framgång äro
av mycket olika natur. Marskalk Pétain har icke sökt orsakerna till Frankrikes
undergång i censuren utan i helt andra omständigheter. Den fria pressen
i Frankrike hade för övrigt haft tillfälle att verka under flera mansåldrar
frånsett världskriget, och det är väl ej antagligt, att dess välsignelsebringande
inflytande helt plötsligt skulle undanröjts genom några månaders
censur. För övrigt ber jag att få erinra dem av herrarna, som vilja anlägga
en sådan där universell syn på censurens verkningar, örn att censuren varit
införd i andra länder, t. ex. i Tyskland, utan att därav åstadkommits så förödande
verkningar.

Alla i denna kammare äro väl ense därom, att censur bör tillgripas endast i
yttersta nödfall. Det är en allmän strävan hos oss alla att på ett sådant sätt
angiva de förutsättningar, under vilka censur skall tillgripas, att censur icke
kommer att utövas i onödan utan endast i det mest trängande nödläge. Herr
Vougt erinrade örn de formuleringar i detta syfte, som de sakkunniga försökt
sig på. Jag skall icke nu närmare gå in på anledningarna till att jag
icke kunnat acceptera dessa formuleringar. Från regeringens sida strävar
man efter att nå fram till en örn möjligt ännu snävare begränsning av befogenheten
att utöva censur. Den sökes däri att införande av censur göres beroende
av riksdagens beslut. Jag har för min del icke någon invändning emot
konstitutionsutskottets förslag att för ett sådant riksdagsbeslut skall fordras
3/é majoritet.

Den siste ärade talaren säde, att sedan grundlagen i allmänna principiellt
avfattade ordalag möjliggjort införande av censur icke bara vid krig utan
även vid krigsfara, skulle man icke kunna i en lag närmare precisera förutsättningarna
för tillämpningen av de bestämmelser, som grundlagen talar örn.
Här föreligger naturligtvis ett misstag. Det händer ju ofta, att man genom
lag närmare binder tillämpningen av ett principiellt stadgande i grundlagen.
Härpå finnas otaliga exempel. Hela vår lagstiftning består egentligen från
en synpunkt sett icke av något annat än av ett utformande av grundlagens
allmänna regler. .Tåg ber att få erinra till exempel örn den utförliga lagstiftning,
vi ha rörande tryckfrihetsprocessen, ett ämne, som ligger det nu diskuterade
tämligen nära. Jag är således övertygad örn att det icke finns någon
principiell invändning att göra emot den ståndpunkt, som innebär, att man
skall till förnyad prövning upptaga frågan på vad sätt man kan genom lagregler
närmare angiva de gränser, inom vilka censur skall kunna tillgripas.
.Tåg skall för min del av all min förmåga medverka till, att detta problem får
en allsidig belysning.

Givetvis böra bestämmelserna örn censur utformas på ett sådant sätt, att
man angiver en ram, inom vilken en fri press får arbeta. Örn det vore så här
i Sverige, att man vid krig eller krigsfara hade rättighet att förbjuda ytterlighetstidningar,
skulle tydligen behovet av censur vid ett omedelbart hotande
krigsutbrott icke vara så stort, men den rätten lia vi icke. Det säges, att man

Andra kammarens protokoll Nr ]Q. 2

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Revision av lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara. (Forts.)

icke behöver någon censur därför att pressen är lojal. Så är dock faktiskt icke
förhållandet. Hur stor vän man än må vara av tryckfriheten, kan ingen känna
sig solidarisk med hela den svenska pressen, dess ytterlighetsriktningar däruti
inbegripna. Men då så är förhållandet, kan naturligtvis censur vara erforderlig
just för att hålla efter ytterlighetsriktningarna. Inom den ram, som
i det syftet uppdragits, bör givetvis den lojala pressen äga full frihet att verka.
Det gäller således att finna ut ett system, som fungerar på det sättet.
Man har därvid en förebild att gå efter, nämligen det system, som utformats
i England.

Jag förbiser icke, hur värdefullt det skulle vara att, om man nödgas tillgripa
censur, ha ett sådant system, så att den stora mängden av de svenska
tidningarna verkligen kände, att de verkade fritt, att de av fri övertygelse holle
sig inom den ram, som uppdragits för tidningspressens verksamhet, och att
deras uttalanden icke tillkommit på grund av tvång. Det är av största vikt,
att tidningarna själva ha denna känsla. Det är naturligtvis mycket olyckligt,
örn en press, som i verkligheten är fri, genom onödiga klagorop ingiver allmänheten
föreställningen, att landet förlorat den tillgång, som utgöres av en
fri press.

Jag tror, att det skall lyckas för regeringen att för riksdagen framlägga,
en proposition, som belyser det sätt, på vilket dessa ingrepp i pressfriheten
ha utformats uti andra demokratiska länder, giver en konturteckning av den
ram, som skall uppdragas för censurmyndighetens verksamhet, och angiver
huvudlinjerna för censurens organisation på ett sådant sätt, att allmänheten
får klart för sig, att det icke är fråga örn att skapa ett maktmedel för regeringen,
varigenom regeringen skulle vilja undertrycka åsikter, utan att få till
stånd en organisation, inom vilken ges möjlighet för den svenska pressen, i den
män den står på svensk botten, till en en-dräktig samverkan, till stöd för vårt
folks motståndskraft.

Herr Fast: Herr talman! Herr Vougt började sitt anförande med att beklaga
konstitutionsutskottet för dess utlåtande. Jag anser, att man i stället
med fog kan säga, att detta utlåtande fått en ganska god press, ja kanske
t. o. m. för god, ty på sina håll har man nog tolkat in mer i utlåtandet än
som faktiskt finns där. Å andra sidan giver jag naturligtvis herr Vougt alldeles
rätt i, att justitieministern, som framlagt propositionen, och konstitutionsutskottet,
som granskat densamma, befunnit sig i ett föga avundsvärt läge,
när det gällt att reglerande och begränsande gå in på ett område, där vi tidigare
icke haft något verkligt behov av en begränsning. På livets alla andra
områden ha vi beredskapslagar utav mycket restriktiv karaktär, och andra
beredskap slagar ligga färdiga att när som helst av Kungl. Majit sättas i
kraft. När vårt lands läge är sådant, måste man fråga sig: Är det möjligt
att på detta område, hur ömtåligt det än är, klara sig utan beredskapsåtgärder?
Det är icke blott på den ekonomiska lagstiftningen, som här måst
ske ingripanden. Även i andra avseenden — kanske lika ömtåliga som det
föreliggande — ha medborgarnas annars fullständigt erkända fria rättigheter
måst begränsas.

Jag tror också för mitt vidkommande, att det är bättre, att den begränsning,
som måste ske, sker i överensstämmelse med gällande lag och att människorna
se och veta, vilka det är, som ha ansvaret för kontrollen av de vidtagna
åtgärderna. Men skapar man icke de nödiga beredskapsmedlen, tvingas
man fram till åtgärder, som sannerligen icke äro mindre frihetsbeskärande än
de, som äro i lag uppdragna.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Revision av lagen nied vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller

... krigsfara. (Forts.)

vi na val nästan alla — nar jag säger alla sa tänker jag därvidlag på vad
justitieministern nyss sade, nämligen dem som stå på svensk grund — en gemensam
utgångspunkt för vårt ställningstagande. Konstitutionsutskottet Ilar
icke ändrat ståndpunkt, såsom en talare här fann anledning yttra, utan konstitutionsutskottet
har inlett sitt betänkande med ett citat av vad som anfördes
“fr fjolåret, nämligen: »att tryckfriheten — i vars hägn vårt svenska samhällsskick
nått sm nuvarande utveckling — var en för ett fritt och självständigt
folk ovärderlig och oförytterlig tillgång. Varje strävan att söka göra
den offentliga meningen i landet likriktad eller ensartad borde därför motarbetas.
Även i tider av krig och allmän osäkerhet borde pressens fria prövningsrätt
så långt möjligt lämnas oförkränkt.» Utskottet ansluter sig till detta
principiella uttalande, som icke bara. är konstitutionsutskottets uttalande utan
till vilket också Kungl. Maj :t och justitieministern i sitt yttrande nyss anslutit
sig. Det förefaller också, som om de, som övat kritik, också känna behov
av att falla tillbaka på denna gemensamma utgångspunkt. Men då blir
det icke någon så överväldigande stor klyfta som skiljer oss åt.

Det är fråga om metoderna; det är fråga örn hur långt man skall gå. Jag
vl) \ detta sammanhang passa på att säga, att de anvisningar, som givits i
ett särskilt yttrande, vilket fogats, till utskottets utlåtande, att dela upp lagen
pa sätt. som föreslagits i två olika avdelningar, varav den ena skall tilllämpas
i ett skede och den andra i ett annat skede, icke innebära en framkomlig
väg.

Därmed kommer jag in på att säga ett par ord också örn den av herr Vougt
och utredningsmännen företrädda ståndpunkten. Det är ju ändå på det sättet,
att denna ståndpunkt om »överhängande krigsfara» har av utskottet måst
underkannas. Den bär av Kungl. Majit också underkänts. Så vitt jag vet har
riksdagen ej heller kunnat ansluta sig till densamma. Jag tror ej, att man
skall behöva kosta pa så värst många ord för att i nuvarande läge förstå,
hur omöjligt det är att skilja ut, vad som är »krigsfara» och vad som är »överhängande
krigsfara» när till och med krigsfaran och själva kriget smält samman,
sa att man icke kan draga gränsskillnaden mellan dessa olika ståndpunkter.
Sa mycket mindre kan man då göra det i fråga örn vad som är »krigsfara»
och »överhängande krigsfara».

Jag vill i det hänseendet hänvisa till icke minst vad som skett de senaste
pimkt 6rna 1 aneuropa‘ Man kan således icke acceptera denna stånd -

Nar jag salunda ser bort från denna ståndpunkt har jag svårt att finna,
vad det egentligen var, herr Vougt hade att särskilt öva kritik mot i fråga
örn utskottets utlåtande. Ty strängt taget hade han ju ingenting annat att
framföra an personliga funderingar över huruvida det var lämpligt att i lag,
såsom har föreslagits, föra in detaljer om censurbestämmelser och beskrivning
av sjalva organisationen. Ja, detta har jag varit rätt tveksam om, och en viss
tveksamhet rojes ju också i utskottets eget utlåtande. Strängt taget tar icke
utskottet ståndpunkt till detta, men det anser detta dock så värdefullt, att det
hor ske en närmare undersökning örn möjligheterna att komma fram därtill.

.Jag vill till detta saga. att denna viig, örn den nu är framkomlig, innehåller
vissa vardén Jag vill erinra om, att vår tryckfrihet är på en del områden
parad med lagstiftning med riksdagen. Så är ju fallet så väl med de av
justitieministern uppräknade lagarna som t. ex. med en sådan lag som lagen
angående allmänna handlingars offentlighet o. s. v. Det måste ändå kännas
soia en viss trygghet, örn på detta sätt grundlagen är parad med en lag där
reglerna aro givna. Själva lagen måste i alla fall beslutas med riksdagen oell

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Revision av lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara. (Forts.)

det till den grad, att man gått den mycket uppseendeväckande vägen att kräva
majoritet av tre fjärdedelar av riksdagens ledamöter i vardera kammaren för
att lagen skall träda i kraft.

Det finnes ju ingen anledning att här i dag gå in på att diskutera själva
den vilande grundlagstexten. Det är ju ert sak, som väl får anstå och som vi
få taga en dust med, när den tidpunkten kommer, då den skall slutgiltigt antagas.
Jag tror också, att det är mycket litet praktiskt bärande att taga upp
en förhandsdiskussion, örn den bör tills vidare vila eller örn den bör antagas
av årets riksdag. I det fallet torde man kunna läsa ut, vad utskottets ståndpunkt
är. Detta är beroende av, huruvida Kungl. Maj:t kan — därom är jag
för min del övertygad — komma fram i behörig tid till denna riksdag och få
denna särskilda lag så utformad, att den kan av riksdagen antagas. Då kan
samtidigt grundlagsfästandet ske. Det finnes sålunda ingen anledning att nu
diskutera härom.

Vad vi här skulle hava anledning att diskutera är ju, huruvida utöver vad
utskottet här framfört såsom frågor som böra undersökas vid utformandet av
denna lag, man har några ytterligare ting, som man anser värdefulla och möjliga
att beakta inom ramen av vad utskottet här har uppdragit, nämligen att
man i görligaste mån bör bibehålla tryckfriheten men också se till, att de vidtagna
åtgärderna fylla angivet syfte.

Hittills ha icke vare sig i pressen eller under denna kammardebatt kommit
fram några sådana förslag, som i högre grad kunna gagna utredningen. ty
de båda talare, som varit uppe och kritiserat utskottsutlåtandet, ha ingenting
annat haft att skicka med än den ståndpunkt, som tidigare företrätts och prövats
och till vilken riksdagen icke kunnat giva sin anslutning.

Jag vill i detta sammanhang säga ett ord örn förslaget att man icke skall
hava någon censur, men att man skall ganska restriktivt använda sig av indragningsförfarandet:
man skall först varna och sedan skall man draga in
tidningar, där man anser att behov föreligger. Detta kan måhända leda fram
till större begränsning av tryckfriheten än som kan befinnas nödvändig. Ty
det kan ju mycket väl hända, att, örn någon av våra större tidningar blivit
indragen en vecka, fjorton dagar eller kanske till och med en månad för någon
ur tidningens synpunkt till synes ringa sak, man i svenska pressen blir mera
konungsk än Konungen själv. Man söker anpassa sig så, att man icke utsattes
för detta instrument, eftersom dess verkan är så pass kraftig, som herr
Svedman angav.

Jag tror, att man skall tänka sig för mer än en gång, innan man beträder
den vägen och sålunda kommer fram till en långt starkare begränsning av
tryckfriheten än vad jag hoppas och tror skall bli fallet genom den lagstiftning,
till vilken utskottet knutit vissa riktlinjer.

Det kan ju räcka med vad jag nu anfört. Ingenting annat här i själva verket
inträffat, som skulle förändra ståndpunktstagandet från i fjol, än detta,
att utskottet liksom riksdagen har begåvats med ytterligare tid till överväganden,
vilket av riksdagen, den allmänna opinionen och utskottet utnyttjats.
Att så kunnat ske äro vi väl alla gemensamt glada över. Vi ha sålunda kanske
i litet större lugn och ro fått gå till ett övervägande.

Jag uttalar förhoppningen att så må ske även i fortsättningen och att man
icke gör dessa saker större än de äro samt i onödan sprider olust bland folket.
Ha vi den gemensamma grund, som jag här nämnde, och äro utskottets ord
gemensamma för oss alla, måste vi se till att vi med uppgivande av personliga
uppfattningar i detaljer komma fram till någonting, som för oss alla är
väsentligt, nämligen en lagstiftning, som ger tillräckligt utrymme för sådana

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Revision av lagen nied vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller

krigsfara. (Forts.)

ingripanden, som äro högst påkallade, men där ett ingripande icke bör ske
på bekostnad av demokratisk frihet och det fria ordet, om detta kan undvikas.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Mosesson: Herr talman! Det är icke ovanligt, att det inom ett utskott
kan vara olika chatteringar hos dem, som stå för utskottets och andra förslag.
Jag må säga, att så är fallet jämväl i konstitutionsutskottet.

De betänkligheter — eller kanske jag skulle använda ett ännu starkare
ord — som jag i fjol vid behandlingen av grundlagsförslaget tillät mig giva
uttryck för här, visa, att jag i detta avseende hör till dem i konstitutionsutskottet,
som nog i olikhet med herr Fast helst hade sett, att vi hade sluppit
ifrån alltihop och att denna kalk hade gått ifrån oss.

Här var det någon — det var herr Svedman — som undrade, hur det hade
gått, om herr Österströms m. fl. motion, som vi hade till behandling i fjol,
nu hade förelegat. Jag skall icke yttra någonting därom. Vad jag vill, herr
talman, tillåta mig att fästa uppmärksamheten på, är det jag hörde i ett privat
sällskap, att en av regeringens medlemmar, en av våra socialdemokrater, sade
att enligt hans mening hade Sverige icke på 200 år befunnit sig i ett så allvarligt
läge som Sverige befann sig i i fjol. Vad som säkert för många av
kamrarnas medlemmar i fjol var avgörande för att giva sin röst åt detta förslag
till införande i grundlagen under utomordentliga förhållanden av censur,
torde vara det yttrande, som statsministern här fällde, att förhållandena då
voro sådana, att enligt hans mening det icke skulle kunna vara fråga om att
sätta denna censurlag i kraft, om det hade varit så, att den då hade förelegat.
Örn det sålunda är på det sättet, och örn detta är ett uttryck för vad regeringen
tänker, då kan jag icke, herr statsråd och chef för justitiedepartementet,
riktigt underlåta att uttala min förvåning, jag vill säga mitt beklagande
av att i dag justitieministern här hänvisar till, att i Tyskland finnes en censurlag,
som icke har varit så där skadlig. Statsrådet kan säga, att ''Tyskland
befinner sig i krig, och detta veta vi. Men jag skulle hoppas, att även örn det
ohyggliga skulle inträffa, att Sverige icke skulle få leva i fred, vi ändå icke
skola ha en likriktad press, som får order om vad den skall skriva.

Ett annat, som jag också, vill jag säga, med beklagande antecknat på mitt
papper, var att statsrådet fäste uppmärksamheten därpå, att våra tidningar
icke förete enhetlighet utan att det är sådana, som ha varit, låt mig säga,
mindre lojala. Jag har därvid fattat det så, att statsrådet icke avsåg sådana
tidningar allenast, som vi allesammans skulle önska, att de icke finge tala
fritt, därför att de enligt vår mening icke tala ett svenskt tungomål. Vi
kunna enligt min mening, herr statsråd, icke hämta några exempel från den
svenska pressens förhållande i dag, när vi gå att resonera om de förhållanden.
då en sådan här censurlag skulle komma till användning.

Jag förmodar, att den olustkänsla, som jag har och som jag tror, att konstitutionsutskottets
medlemmar ha, icke kan vara djupare än den, som statsrådet
har inför de eventualiteter, som här kunna möta oss. Vi äro sålunda
ense, hoppas jag, i detta avseende.

Men jag har för min personliga del icke vågat taga på mitt ansvar att
yrka på, att det vilande grundförslaget icke skulle antagas av riksdagen. Ty
jag tänker mig, att sådana förhållanden kunna komma, då det är absolut
nödvändigt, att statsmakterna lia något instrument, som kan vara nödvändigt
att bruka för sådana ytterligt svåra förhållanden, som överhängande
krigsfara — om jag använder det uttrycket — och krig innebär. Men det be -

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Revision av lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara. (Forts.)

ror på tillämpningen. Fördenskull har konstitutionsutskottet också önskat att
få se på utformningen av denna lag, och statsrådet har ju välvilligt lovat, att
ett sådant förslag skall föreläggas riksdagen.

Jag skulle önska, att de betänkligheter, som jag tillåtit mig giva ett uttryck
för, dock verkligen få »adresseras med» vid utformningen av denna lag.

Herr Fast sade, att vi skola icke i förväg tala om, hur vi skola förfara
med det vilande grundlagsförslaget. Jag vill för min del säga, att jag allra
helst skulle se, att vi kunde genom ett beslut, gemensamt av regering och
riksdag, skjuta på genomförandet av det vilande förslaget, till dess att en
överenskommelse utan någon tvekan — jag ville säga icke bara med tre fjärdedels
majoritet — hade träffats mellan regering och riksdag.

Nu äro förhållandena sådana, att vi måste ha detta instrument. Då menar
jag, att tidpunkten först vore inne, då överhängande krigsfara förelåge. Och
jag tror, att det då skulle vara möjligt för oss att på en dag klara upp detta.
Vi få tala om den saken sedan.

Jag Ilar med dessa ord, herr talman, velat yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag vill bara erinra därom,
att utskottet i detta sitt utlåtande i princip är enigt örn, att en justering eller,
låt oss säga, ett förtydligande av ifrågavarande kompletterande lagbestämmelser
bör äga rum. Det är ju själva tillämpningsförfarandet det här är fråga
örn. Själva censurlagen som sådan får ju riksdagen senare taga ställning till.
Under sådana förhållanden har jag ingen anledning att nu ingå på något realbedömande
av herr Vougts anmärkningar i detta sammanhang. Vad utskottet
här begär är ingenting annat än en sådan överarbetning av denna lag, att
den utan att förfela sitt ändamål dock i görligaste mån skapar garantier för
tryckfrihetens bevarande även under utomordentliga förhållanden.

Herr Vougt var missnöjd med utskottets formulering — det uttalar sig så
utomordentligt vagt, sade han. Ja. för all del, man kan ju säga att det är
vagt, men hur skall man överhuvud taget när det gäller en begäran örn utredning
kunna i detalj precisera alla bestämmelser, som här kunna tänkas men
inte kunna förutses, innan den begärda utredningen av frågan påbörjats? Här
får regeringen föreslå vad den anser vara nödvändigt, och sedan blir det
riksdagens sak att pröva de förslag som Kungl. Maj:t kan komma att lägga
fram.

Apropå vaga bestämmelser vill jag fråga: Kan man inte anse att herr
Vougts term »överhängande fara för krig» också är ett mycket vagt uttryckssätt?
Jag misstänker att örn Kungl. Majit skulle utse herr Vougt att avgöra,
när »överhängande fara» är för handen komme han nog ganska snart
att trampa i klaveret och bleve efter bestämmandet av tidpunkten i fråga knappast
någon vidare populär man.

Herr Svedman uttalade sitt missnöje med att man här skapar lagbestämmelser
»med taggtråd». Det skall nian inte göra, sade han, det bästa är att
vara dem förutan. Min bäste herr Svedman! Därest våra lagar i gemen skulle
vara så enkelt funtade som herr Svedman vill, misstänker jag att de lagarna
snart skulle lämna rum för ett godtycke och en löslighet, som till sina verkningar
skulle leda till rent kaotiska förhållanden. Litet regler örn tillämpningsförfarande
kunna väl inte annat än bringa reda och ordning i lagarnas
efterlevnad. Detta är just vad utskottet genom sitt utredningskrav avser, och
vi få som sagt i sinom tid reda på vad Kungl. Maj :t kan komma med i denna
sak.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Revision av lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller

krigsfara. (Forts.)

Med detta, herr talman, vill jag kort och gott yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag har begärt ordet därför att de möjligheter till ett missförstånd, som nu
senast skymtade fram i herr Mosessons anförande angående vad jag hade sagt,
inte skulle få stå utan belysning i kammarens protokoll.

Herr Mosesson berörde det yttrande jag fällde angående censurens dödsbringande
verkan. Mitt yttrande innebar endast ett påpekande, att i detta
fall hade två makter drabbat ihop med varandra, vilka båda vid tillfället i
fråga hade en ofri press. Då kan man väl knappast påstå, att den uteslutande
anledningen till att den ena staten led nederlag skulle ha berott på att pressen
var ofri. Det var endast gentemot en sådan överdriven framställning av
de skadliga verkningarna av en censur som jag vände mig. Jag gjorde det
för övrigt i en exposé, vari jag framhöll, att man inte kan använda tillvaron
av censur i ett land som en universalhistorisk förklaring till att landet går
under.

Men det är mig naturligtvis alldeles fjärran att med vad jag sagt vilja
göra något uttalande örn att censur icke skulle innebära en olägenhet. Jag
har vid många tillfällen framhållit, att en fri press är en beståndsdel uti en
demokratisk stat, som är nödvändig för en sådan stat under normala förhållanden,
och att man endast i yttersta nödfall bör vidtaga några som helst inskränkningar
i pressens frihet. Jag framhöll också, när jag nyss hade ordet,
att man bör eftersträva ett system som är sådant, att pressen inom en uppdragen
gräns kan känna sig fri och arbeta i övertygelsen örn att fritt kunna
säga sin mening även i utrikespolitiska frågor — det är ju bara fråga om
sådana i detta sammanhang — örn pressen endast står på svensk botten. När
jag talade örn y Cerl i ghetsp res sevi, åsyftade jag med denna beteckning tydligen
endast de tidningar, som icke stå på svensk botten, och herr Mosesson behöver
och bör inte lägga in uti detta uttryck något annat än vad jag redan tidigare
själv lagt in i det, vilket jag nu understryker. Jag tror att jag med dessa
ord har lugnat den oro som den ärade talaren, kan ha hyst med anledning av
ett pär yttranden uti mitt förra anförande.

Själva anledningen till att vi nu befinna oss i en så svår situation är den,
att vi på förhand skola söka precisera hur den situation skall se ut, då man
skall kunna gripa till censur och utgivningsförbud. I andra länder, där man
inte har de tunga former vi ha för en grundlagsändring, kommer man aldrig
i detta svåra läge. Där får man aldrig denna delikata uppgift sig förelagd,
utan där är det så att när regering och riksdag i ett konkret läge finna, att
nu måste man tillgripa åtgärden att införa censur, då gör man det. Men eftersom
vi ha en grundlag, som det tar åratal att ändra, måste vi försöka utforma
bestämningar av en tänkt situation. Det är sättet härför vi nu diskutera.
Det är naturligtvis en ytterst kinkig uppgift, ej minst därför att man mäste
tänka på att utlandet står iakttagande. Ifall man preciserar saken i lagtexten
så, att åtgärden skall tillgripas endast då ett krigsutbrott är omedelbart förestående,
då får naturligtvis utlandet, genom att åtgärden vidtages, vela att
svensk regering och riksdag bedöma läget på det sättet, och det har ju sin
olägenhet med sig.

Men å andra sidan är det en stor fördel för vårt land, att vi ha detta grundlagsfästa
skydd för vår tryckfrihet, och för donna fördel få vi underkasta oss
dc svårigheter, varom jag nu talar. Med vårt system följer emellertid naturligtvis
att vi här i landet inte kunna, när det gäller grundlagsändringar, rätta

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Revision av lagen med vissa bestämmelser om tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara. (Forts.)

vårt omdöme örn deras nödvändighet eller icke efter tillfälliga förändringar
i den utrikespolitiska konjunkturen. Vi måste ha en grundlag som är sådan,
att den gör det möjligt för det svenska folket att samla sina krafter för att
möta även den allra svåraste situation, vari riket kan komma, och vi måste lia
denna bestämmelse i grundlagen utformad i förväg.

Det är det problemet som varit besvärligt för oss alla och jag understryker,
i enlighet med vad herr Fast yttrade, att vad vi nu närmast ha att göra är att
försöka genom regler av mera rörlig natur komma överens örn i vilket fall
dessa ytterliggående åtgärder i fråga örn det fria ordet skola kunna tillgripas
i vårt land och därvid ge alla garantier emot missbruk av regeringens och riksdagens
makt, som kunna lämnas i laga form.

Herr Vougt erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman! Jag
får be konstitutionsutskottets ärade vice ordförande uppmärksamma, att när
den kommitté som bestod av professor Bergendal, revisionssekreterare Thulin
och mig själv i fjol sökte en formulering, som begränsade fullmakten i fråga
örn censur uteslutande till krigstillfälle, så lag tyngdpunkten icke på adjektivet
överhängande, utan på den passus, vari det sades att censur skall tillgripas
då riket befinner sig i krig eller rikets krigsmakt enligt beslut^av Konungen
i statsråd i anledning av överhängande krigsfara är ställd på krigsfot.
Detta var tyngdpunkten, och följaktligen saknar den invändning herr Andersson
i Ovanmyra nyss gjorde mot mig all vikt.

Nu har emellertid denna formulering underkänts och grundlagstexten blivit
en annan. Då tillåter jag mig hävda den meningen att man skall försöka fasthålla,
att det är för krig som grundlagsändringen ger oss en fullmakt, och
den åsikten ämnar jag hävda vid de tillfällen som stå mig till buds. Och jag
är glad över att jag i dag liksom tidigare fått stöd i denna mening ifrån statsrådsbänken.
Jag anmärker således alltjämt på att konstitutionsutskottet använder
det synnerligen vaga uttrycket »under utomordentliga förhållanden».
Det säger för litet enligt min mening.

Härefter yttrade:

Herr Edberg: Herr talman! Den tryckfrihetsdebatt som nu uppstått i kammaren
får väl närmast betraktas som en generalrepetition för eller -— om man
så vill — förpostfäktning till den diskussion, som väl kommer att ackompanjera
censurlagens framläggande för riksdagen, och den bär väl närmast till
syfte att här poängtera vissa önskemål som kammaren vill bifoga då skrivelsen
går till Kungl. Maj :t.

Om jag fattat herr Vougt rätt, så hade han sålunda uttryckt den förhoppningen,
att regeringen skulle tala något klarare än konstitutionsutskottet, som
tycks ha en viss benägenhet, en olycklig benägenhet, att åtminstone i denna fråga
komma med mycket vaga och svävande formuleringar. Studerar man tilllämpningslagen
sådan den förelåg förra året, är ju formuleringen också där
mycket vag och svävande. I själva verket tror jag man kan säga att med en
sådan lag i sin hand skulle en svensk Quisling kunna fullkomligt undertrycka
det fria ordet utan att begå något som helst grundlagsbrott.

Från regeringsbänken ha vid flera tillfällen avgivits deklarationer örn att
censurlagen endast kommer att begagnas i en mycket allvarlig situation. Jag
tror inte det finns någon i kammaren som förutsatt något annat, men man bör
komma ihåg att dessa deklarationer binda endast den nu sittande regeringen,
de binda icke den regering man kan få en gång i framtiden. Finns det då ingen

Onsdagen den 26 mars 1941 £. m.

Nr 19.

Revision av lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller

krigsfara. (Forts.)

skarp avgränsning för de möjligheter en censurlag ger, står man tämligen
oskyddad. Det är dessutom så, att det kan vara relativt lätt att genomföra en
censurlag men mycket svårare att sedan bringa den ur världen. Det är alltid
svårt att åstadkomma en grundlagsändring. Man behöver ju bara erinra sig
vilka svårigheter det var en gång i tiden att få bort den s. k. Åkarpslagen, som
ju dock bara var en helt vanlig lag, för att förstå, att har man fått censurförfarandet
inskrivet i grundlagen, så är det sannerligen inte lätt att eliminera
det. Jag tror det är en förhoppning hos kammarens ledamöter i gemen,^ att formuleringen
av tillämpningslagen skall bli koncisare än den var förra året, och
i det fallet vill jag således understryka de synpunkter herr Vougt här framfört.

Jag vill emellertid också för min del bidra med att ge skrivelsen ett litet
ord med på vägen till regeringen. Jag har valt ett ganska auktoritativt uttalande,
nämligen ett uttalande av justitieministern som gjordes^i ett anförande
förra året. Han sade däri bland annat: »Det är nu en gång så, att man i utlandet
uppfattar ett lands press som ett politiskt instrument, som handhas av
landets ansvariga utrikespolitiska ledning. Självklart är% att svenska regeringen
söker undanröja ett sådant missförstånd i fråga örn våra svenska förhållanden.
Den tröttnar aldrig att framhålla, att vi i Sverige ha en fri press enligt
tryckfrihetsförordningens bestämmelser». Man vill bara hoppas,, att regeringen
inte heller i framtiden skall förtröttas att betona, att vi här i landet ha en
fri press, och att den inte låter sitt hjärta vekna inför främmande sändebuds
mer eller mindre väl'' arrangerade teatersnyftningar i Arvfurstens palats. Sker
detta, behöver man väl inte heller ha någon speciell brådska med censurlagen,
som onekligen skulle försvåra regeringens ställning i det. avseende, som justitieministern
i det citerade yttrandet berört. Eftersom vi inte befinna oss i en
dynamisk stat förutsätter jag nämligen, att vad som var sanning för justitieministern
förra året också är det i dag.

Jag vill med dessa ord endast uttrycka den förhoppningen, att regeringen
inte skall villfara konstitutionsutskottets heta längtan örn ett framläggande vid
innevarande års riksdag av förslag i ämnet. Jag tror inte det skulle möta några
konstitutionella hinder att uppskjuta frågan örn lagens, antagande tills situationen
blir sådan, att regeringen absolut önskar få den i sin hand. Regeringen
har nu möjlighet att när som helst inkalla riksdagen för att den skall få träffa
sitt avgörande, och då behöver det som sagt inte vara så stor brådska i detta
fall som konstitutionsutskottet vill göra gällande.

Herr Fast: Herr talman! Om jag hade trott att det låg någon mera stark
opinion bakom vad som yttrades av föregående talare, skulle jag ge skäl, varför
man inte kan förfara på det sätt, som han föreslagit, men jag tror. det är ganska
överflödigt och att man i stort sett är ganska ense om att man vid innevarande
års lagtima riksdag, under vad som betraktas som dess första del, mäste klara
ut denna sak. Och då torde det vara lämpligt att såväl den särskilda lagen
som grundlagen antagas på samma gång.

Det är ju rätt betecknande att man i denna debatt på sina håll många gånger
varit mera konungslig än Konungen själv. Man är synnerligen angelägen, att
nu intaga en försiktig ståndpunkt, ty annars kan olägenhet uppkomma, speciellt
för vår utrikesledning och justitieministern. Jag skulle tro att man från regeringens
sida har övervägt vad som kan leda till olägenheter och risker innan
man lägger fram ett förslag till så allvarligt ingripande som det här är fråga
örn.

Vidare vill jag säga till herr Vougt, att när han citerade, citerade han endast
en del av utskottets utlåtande, som kanske ger ett annat intryck än om man

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Revision av lagen med vissa bestämmelser örn tryckta skrifter vid krig eller
krigsfara. (Forts.)

också tar med fortsättningen av utskottsutlåtandet. Utskottet säger där, att
»utskottet ansåg det dock vara uppenbart, att statsmakterna under utomordentliga
förhållanden kunde behöva utrustas med möjligheter till kontroll av och
ingripande mot sådant missbruk av tryckfriheten, genom vilka landets säkerhet
kunde äventyras. Dylika ingripanden måste emellertid ske med största varsamhet
och borde endast få förekomma då så befunnes oundgängligen nödvändigt.
»

När man först läser detta örn »utomordentliga förhållanden», vilket är ett
ganska sällsynt uttryck i svensk skrift, och jämför det med vad jag senast
läste upp, måste man säga att det är inte på den punkten som utskottet uttryckt
sig mer eller mindre varsamt, ty där har man uttryckt sig mycket bestämt
och klart. Det är i fråga örn anvisningarna i de olika förslagen som utskottet
till följd av omständigheterna — eftersom det är en utredning som påfordras -—
har måst uttrycka sig med en viss försiktighet. Men på denna punkt anser
jag.— och Jag tror att det är önskvärt, att detta klargöres också för Kungl.
Maj :t — att uttalandet är sa pass klart och tydligt, att någon vantolkning
är omöjlig och att någon annan censur än den som framtvingas av dessa utomordentliga
förhållanden icke skall kunna genomföras. Då utskottet sedan tilllägger,
att dylika ingripanden måste ske med största varsamhet och endast
böra förekomma, då så anses oundgängligen nödvändigt, tror jag man måste
vara överens örn att detta är ett bestämt uttalande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

„ Anmäldes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 119, till
Konungen i anledning av väckta motioner örn revision av lagen med vissa bestämmelser
örn tryckta skrifter vid krig eller krigsfara.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i dess utlåtande nr 8 godkändes även av första kammaren.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 8.

Underlättande Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av väckta mo1
seende för ^oner ,om underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som försvenslcfödda
lorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma.

''personer, som

förlorat sitt Därvid yttrade
svenska med■

borgarskap, Fröken Andersson: Herr talman! Jag skall i denna fråga endast säga några
att återvinna fa ord.

detsamma. Att jag och några andra ledamöter av denna kammare framlagt förslag örn
underlättandet för svenskfödda kvinnor, som genom giftermål med utlänning
förlorat sitt svenska medborgarskap, att återvinna detsamma, beror helt naturligt
på det exceptionella läge, i vilket vi och världen befinna oss. Det kan icke
hjälpas, att man gör vissa reflexioner just i detta sammanhang, när man nu
och då läser örn, hurusom utländska kvinnor på ett ganska enkelt sätt, på grund
av att de ha möjligheter att, jag höll på att säga, köpa en svensk man, kunna
få svenskt medborgarskap. Den bestämmelsen i § 5 i medborgarskapslagen,
som säger, att man för att återvinna medborgarskap, skall styrka bl. a. att

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Underlättande i visst hänseende för svenskfödda personer, som förlorat sitt
svenska medborgarskap, att återvinna detsamma. (Forts.)
man kan försörja sig och sin familj har då för oss framstått i något underlig
dager. Sammanställer man detta med att riksdagen vid flera tillfällen anslagit
stora summor till hjälp åt härvarande flyktingar, framstår detta förhållande
i ännu mera gräll dager. Härmed har jag på intet sätt velat reagera mot att
riksdagen givit anslag åt dessa flyktingar. Jag bara omnämner det för att
giva relief åt den sak, jag här talar om.

Nu säger visserligen utskottet, att det är ytterst sällan som denna paragraf
tillämpas i hela sin stränghet i vad det rör denna del. Ja, jag vet också att så
är fallet, men jag vill betona, att utskottet vet ingenting örn alla dessa, som
på grund av förefintligheten av denna bestämmelse underlåtit att ansöka örn
svenskt medborgarskap. Nu hör jag ingalunda till dem, som vilja draga tillbaka
till landet en massa människor, som icke vilja försörja sig. Men vi få
komma ihåg, att i extraordinära tider krävas •— det ha vi erfarenhet av från
en massa andra områden — utomordentliga åtgärder, och det gäller också på
detta område.

Nu säger utskottet, att denna fråga lärer komma att beaktas vid den utredning
rörande utlandssvenskarnas ställning, varom föranstaltats i anledning av
1938 års riksdagsskrivelse. Jag vill i detta »lärer» intolka den meningen, att
utskottet har sig bekant att denna fråga verkligen kommer upp till behandling
i denna utredning.

Även örn det inte här rör sig örn så förfärligt många människor, är saken av
den beskaffenheten, att jag vet att många — jag själv icke minst — reagera
mot att en sådan här bestämmelse skall finnas. Även om den tillämpas aldrig
så mjukt, anser jag i alla fall att denna bestämmelse örn försörjningsmöjligheterna
i dessa tider helst borde helt bortfalla.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde fröken Hesselgren.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 10, i anledning av väckta
motioner örn underlättande av valdeltagandet vid kommunalval; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av väckt mo- Förlust av
tion örn förlust av rösträtt för den, som mer än en gång sakfällts för fylleriför- rösträtt får
seelse. den• 8om .ner

an en gang

Uti en inom andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet hänvisad mo- sakfällts för
tion, nr 167, av herr Lundell hade hemställts, »att riksdagen för sin del ville
besluta örn sådana ändringar i gällande lagar och föreskrifter att person som
mera än en gång sakfällts för fylleriförseelse fråntages rösträtt under tid som
omfattas av de fyra röstlängder, vilka upprättas närmast efter domens ikraftträdande».

Uskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Förlust av rösträtt för den, som mer än en gång sakfällts för fylleriförseelse.

(Forts.)

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lundell: Herr talman! En del av kammarens ledamöter tycka nog,
att jag givit mig in på främmande jaktmarker, när jag väckt en nykterhetsmotion.
Jag tillhör icke de organiserade nykteristerna, varken utom eller inom
riksdagen. Jag brukar ju, som kammarens ledamöter känna till, i regel hålla
mig till frågor på det ekonomiska området, till frågor örn statsfinanser och
skatter och sådant som därmed har sammanhang.

Vill man emellertid tänka igenom förhållandena, skall man säkert finna,
att nykterhetsfrågoma ha en inte så liten statsfinansiell och nationalekonomisk
betjMelse. Man behöver icke iner än se på anslagen under femte huvudtiteln
för att konstatera, hur stora utgifter staten förorsakas genom olika åtgärder
föranledda av missbruk av rusdrycker. Där finns ju en otalig mängd
utgiftstitlar. Det anslås sålunda medel till alkoholistanstalter, till kostnader
för nykterhetsnämnder, till fattigvårdsutgifter för de alkoholiserades familjer.
Även kommunerna ha ju mycket utgifter för liknande ändamål. Vidare
ha vi utgifter till kropps- och sinnessjukhus, till anstalter för sinnesslöa och
slutligen ha vi utgifter för polisväsendet, föranledda bl. a. av nödvändigheten
att hålla reda på dem, som icke kunna tära rusdrycker i lagom stora doser.
Gå vi till åttonde huvudtiteln ha vi där ett rätt stort anslag, som vi senare i
dag komma att taga befattning med. Jag syftar på förslaget om anslag på
bortåt % miljon kronor till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens
främjande, som det heter. Man har anledning fråga sig, örn de där
föreläsningarna ha någon avgörande nytta med sig. Jag hade härom dagen
i min hand en katalog över alla de olika ämnen, som där förekomma. Jag har
tyvärr icke katalogen med mig i dag, annars skulle jag ha läst upp några
av föreläsningsämnena och frågat, om någon i kammaren tror att sådana föreläsningsämnen
i någon vidare mån kunna anses vara ett effektivt led i verksamheten
för inskränkning av fylleriet.

Vid sidan av de direkta statsutgifter, som jag här talat örn, har säkert folknykterheten
en mycket stor ekonomisk betydelse i samhället. Jag skulle vilja
säga, att den i själva verket är en av de mäktigaste hävstängerna för uppnåendet
av en stegrad nationalinkomst, alltså en höjd levnadsstandard. De
metoder, som hittills använts och för närvarande användas för folknykterhetens
befrämjande, kan man knappast finna vara tillräckliga. Ser man på fylleristatistiken
— jag har hänvisat till den i min motion — finner man, att
tillståndet är stationärt och att detta stationära tillstånd ligger på en mycket
hög nivå i fråga örn fyllerifallen. Man kan räkna 30—32 tusen sakfällda fall
örn året. Det är alldeles för Hacket för en sådan befolkning som den svenska.
Jag är dessutom icke alldeles övertygad örn att den statistiken fullt pålitligt
återgiver det verkliga läget.

När man observerat dessa förhållanden så där i största allmänhet under
åtskilliga år, får man nog den uppfattningen, att nykterhetstillståndet snarare
försämrats än förbättrats, åtminstone bland ungdomen. Vi hörde inte
förr i tiden talas örn sådana här fotbollståg, som nu förekomma en och annan
gång, då idrottens svans far från en stad till en annan för att se hur fotbollsstjärnorna
kunna klara sig på bortaplan och under fram- och återresorna
svina ner på det mest otroliga sätt i järnvägsvagnarna. Vi ha en stor mängd
svenska medborgare, som icke tyckas kunna fara från ett ställe till ett annat,
vare sig med tåg, båt eller motorfordon utan att före denna ansträngande uppgift
stärka sig med betydande kvantiteter öl och brännvin och åtskilliga andra
starka droppar.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Förlust av rösträtt för den, som mer än en gång sakfällts för fylleriförseelse.

(Forts.)

Det tycks också finnas en mycket stor del medborgare i vårt samhälle, som
icke kunna bära en ökad inkomst i pengar utan att en mycket betydande del
av denna merinkomst skall läggas ner på ett stadigt rus både en, två och flera
gånger i månaden. Jag har under hösten haft tillfälle att i en viss del av landet
se arbetare utföra befästningsarbeten. Dessa arbetare hade mycket höga
löner, ja, jag skulle vilja säga olämpligt höga löner. Detta hade till följd, att
de bokstavligen söpo så att ögonen blödde. Jag hade också under den tid,
då sjöfarten ännu gick fram från vår västra kust Nordsjön, alltså före den
10 april i fjol, tillfälle att ett par gånger se hur på biografer i Stockholm
berusade sjömän vacklade fram till biljettluckan och revo upp en näve tillknycklade
hundrakronorssedlar ur fickan, då de skulle lösa biljett till kvällens
föreställning. Sådana där förhållanden äro icke tilltalande och böra ändras.
Dessa missförhållanden äro för övrigt icke lokaliserade till städerna.
Mången vet nog, hur pass mycket det kan supas en kväll ute på landet vid
en dansbana bakom buskarna.

Jag kommer tillbaka till vad jag redan sagt, att de nuvarande metoderna
till bekämpande av detta fylleri icke äro tillfredsställande, icke tillräckliga.
Icke gör det så mycket örn någon blir bötfälld och får betala en eller annan
femma i böter och blir av med motboken på några månader. Motbok kan vederbörande
få låna av kamrater, som haft större tur. Icke gör det så mycket
heller, om vederbörande får en skrivelse från nykterhetsnämnden. — Jag har
den uppfattningen, att man måste åstadkomma en uppryckning på detta område
och söka komma fram med andra metoder.

Den motion, som jag har väckt, är bara att betrakta som ett uppslag. Det
är ett sätt, som nog kan vara värt att försöka. Jag tror, att medlet i åtskilliga
fall skulle kunna ha god verkan. Det är en bestraffningsmetod, som i
viss mån kan kännas neslig och nedsättande för dem, som drabbats av den.
Detta förslag, som jag framkastat, har avvisats av konstitutionsutskottet på
skäl, som jag icke tycker verka alltför övertygande. Utskottet talar örn, att
när man nu har avskaffat påföljden, förlust av rösträtten, efter vissa straff,
kan man nu icke införa dem igen på ett annat område. Men det är att märka,
att förlusten av rösträtten då drabbade personerna först sedan de ådömts
straffarbete eller fängelse i minst 6 månader. Det är ju klart att personer,
som varit dömda till sådant straff, icke kunde tänkas bli på något sätt förbättrade
av den i förhållande till frihetsstraffet obetydliga påföljden att under
viss tid mista rösträtten vid riksdags- och kommunala val. Däremot tror
jag, att en sådan följd av fylleriet som förlusten av rösträtten skulle ha en
viss möjlighet att förbättra den ungdom, som träder in i rösträttsåldern. Under
den första tiden, som de ha rösträtten, skulle de åtminstone en gång örn
året få en påminnelse från valnämndens ordförande örn att de på grund av att
de fällts för fylleri icke lia rösträtt. En enda sådan där påminnelse gör kanske
ingenting, men kommer den fyra år i rad och är det allmänt bekant, att
vederbörande av den orsaken icke har rösträtt, undrar jag, örn det icke skulle
komma att kännas litet förargligt, så att vederbörande ta sig bättre tillvara
en annan gång litern kommer i handen.

Utskottet säger, att motionens i och för sig beaktansvärda syfte att befordra
folknykterheten bör främjas på andra vägar än den i motionen anvisade.
Ja, det har jag naturligtvis ingenting emot, örn man bara föreslår andra vägar,
men det måste vara nya vägar och andra än de, som nu anlitats, ty de
ha på sin höjd lett till det ganska stationära tillstånd, som vi nu ha, och tyckas
icke leda till förbättring. Jag emotser med största intresse de uppslag''
som kunna komma från annat håll. Jag kan naturligtvis icke begära att

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Förlust av rösträtt för deri, som mer än en (jemi) sakfällts för fylleriförseelse.

(Forts.)

konstitutionsutskottet, när det nu avvisar mitt uppslag, skall lägga fram ett
annat förslag. Det vore emellertid önskvärt, örn de organiserade nykterhetsvännerna
kunde förmås gå utanför de cirklar inom vilka de för närvarande
röra sig för att söka få fram mera drastiska metoder. Ty det behövs, örn det
skall kunna åstadkommas någon avgörande förbättring på detta område.

Herr talman! I avvaktan på sådana bättre förslag ber jag att få yrka bifall
till min motion.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag tror, att jag törs betyga att
andra kammarens »nykterister» äro mycket tilltalade av »fylleristens» — med
citationstecken, herr talman — vänliga inställning i nykterhets frågan. (När
jag använder denna benämning, är det för att det är den vanliga, vulgära benämningen
de olika partierna emellan i kamratligt glada samspråk!)

Jag vill först säga, att konstitutionsutskottet icke har till uppgift att befordra
nykterheten i allmänhet, utan har andra uppgifter sig förelagda. Förmodligen
har herr Lundell, som jag mycket uppskattar, avsett att slå två flugor
i en smäll, men beträffande själva nykterhetsfrämjandet tror jag icke, att han
är ute på de lämpligaste vägarna. Antag att herr Lundell får sin vilja igenom.
Ponera då, herr Lundell, att en supare gör illa både hemma och borta, men
slinker undan lagens arm — det finnes många sådana fall. Han blir icke straffad
och har följaktligen kvar sin rösträtt. Sedan ha vi en annan person, som vid
något tillfälle råkar förgå sig, så att han kommer i polisens klor. Han blir
straffad och kommer följaktligen i det predikamentet, att han, enligt herr
Lundells förslag, mister sin rösträtt. Inte kan det väl vara lämpligt med en
lagstiftning, som kommer att skapa dylika rigorösa orättvisor. Lagbestämmelsen
berövar i ena fallet en person hans rösträtt, under det en annan får
behålla sin, änskönt denne kanske begått mycket större synder än den förstnämnde.
Nog tror jag, att man kan befordra nykterheten på bättre vägar än
enligt detta förslag. Det är endast detta bedömningssätt, som ligger till grund
för utskottets ställningstagande i detta fall, och just på denna grund kan utskottet
icke tillmötesgå herr Lundell i hans avsikt.

Herr talman! På denna grund ber jag, kort och gott, att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Lundell: Herr talman! Vice ordförandens i konstitutionsutskottet invändningar
voro ju korta, det måste jag ju säga, men att de voro goda, det vill
jag knappast intyga.

Jag konstaterar, att jag i hans terminologi är inrangerad bland fylleristerna.
Det är intressant att veta, att man använder den terminologien i fråga om dem,
som icke äro organiserade nykterhetsvänner. Det vittnar örn en viss självtillräcklighet
på det hållet, som nog icke är befrämjande för en god utveckling på området.

Nu säger den ärade talaren, att konstitutionsutskottet icke har till uppgift
att befrämja nykterheten. Vi lia icke något särskilt utskott i riksdagen, som
har den uppgiften. Alla utskott ha till uppgift att befrämja ett bättre uppträdande
bland folket och sådant som i ena eller andra avseendet är nyttigt för
vår befolkning, för statens finanser o. s. v. Inte har statsutskottet heller till
uppgift att befrämja nykterheten. Det är ingen specialuppgift för statsutskottet,
även örn det är statsutskottet som får stå för beviljandet av en hel
mängd anslag till befrämjande av folknykterheten och bekämpande av följderna
av fylleriet.

Sedan anförde den ärade talaren, att en bestraffningsåtgärd som den före -

Onsdagen den 20 mars 1941 f. in.

Nr 19.

Förlust av rösträtt för den, som mer än en gång salcfällts för fylleriförseelse.

(Forts.)

slagna skulle leda till ojämnheter i så måtto, att den ene bleve upptäckt och
drabbad av straffet, den andre inte. Ja, men så är det väl vid bekämpandet av
alla brott. Skall man avstå från lagstiftning därför att inte alla brott bli upptäckta?
Jag har aldrig hört ett så egendomligt resonemang — från en person
i ett lagstiftande utskott därtill! Inte tror väl den ärade talaren, att alla fyllerister
drabbas av indragning av motbok? Det är naturligtvis bara de, som bli
upptäckta, som göra. det. Och de som ådömas fylleriböter äro endast sådana
som bli tågna av polisen och åtalade. De som sitta bemma och supa och plåga
sina familjer drabbas inte av något straff. — Man kan inte begära, att de åtgärder,
som nu föreslås, skola vara fullkomligare i det avseendet än de andra
åtgärder, som man redan har vidtagit.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Jag bade verkligen tänkt, att
den intelligente herr Lundell liksom kammarledamöterna i övrigt skulle vara i
besittning av så pass mycket humor, att han kunde uppfatta min passus om
det fula ordet fyllerist i detta sammanhang. Men om herr Lundell tror, att det
var sagt som ett slags invektiv, ber jag ödmjukligen örn ursäkt. Ty jag är karl
att göra det. Men nog tror jag, att kammarens ledamöter förstå, att detta aldrig
var min avsikt, utan endast innefattade en skämtsam uppdelning, med glimten
i ögonvrån.

I övrigt vill jag bara säga, att jag var synnerligen tilltalad av herr Lundells
uppläggning av hela detta ämne, ja så tilltalad att jag satt och allvarligt övervägde,
om jag skulle söka engagera herr Lundell som talare på nykterhetsfolkets
dag hemma i Ovanmyra i maj månad. Det må vara tillräckligt bevis för min
uppskattning av herr Lundell i detta fall.

Herr Lundells resonemang och alla hans goda avsikter vill jag ingalunda
bestrida. Men jag har velat hävda oegentligheten i ett förfaringssätt, som,
hur man än bjuder till, inte pa något sätt kan skipa rättvisa de olika kategorierna
emellan: de slarviga, som slinka undan, och de andra, som råka åka fast.
Man kan vara övertygad om att här kommer skillnaden att bli så remarkabel,
att en lagstiftning endast skulle göra saken värre än den är.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Eftersom herr Andersson i Ovanmyra
var så glad, att en s. k. »fyllerist» uppträdde med nykterhetsvänliga förslag,
hoppas jag, att han blir ännu gladare, när en »fyllerist» nr 2 anmäler sig på
samma linje. Jag måste säga, att den motion, som herr Lundell har väckt, är
av .alldeles särskilt intresse. Den är, synes det mig, en av de mest originella,
roliga och läsvärda motioner, som jag i år har studerat. Det är roligt, när man
ser människor komma med egna tankar och nya uppslag för att lösa frågor
och besvärliga problem, som man inte med förut brukade medel kommit till
rätta med.

Det är otvivelaktigt, så, att onykterheten och spritmissbruket kunna sägas
vara ett .av vårt samhälles allra besvärligaste företeelser. Men lika säkert är
det också, att även örn nykterhetspropagandan i de spår, där den för närvarande
rör sig och under många årtionden har rört sig. är alltjämt nödvändig,
blir dock inte resultatet därav sådant, som man skulle önska. Man har, som
motionären säger, blivit kvar i ett visst stationärt tillstånd. Här har emellertid
motionären kommit med nya uppslag, och jag tror, att det ligger en hel del
i deni. Den medborgerliga degradering, som det skulle medföra att mista rösträtten
på grund av fortlöpande spritmissbruk, förefaller mig vara en mycket
rimlig anordning för att brännmärka ett, uppträdande, som är både ur enskild

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Förlust av rösträtt för den, som mer än en gång sakfällts för fylleriförseelse.

(Forts.)

och samhällelig synpunkt värt att brännmärka. Hur långt ett sådant uppslag
kan leda, om det kan realiseras, är omöjligt för oss att säga, men att det förtjänar
att övervägas är jag övertygad om.

Överhuvud taget tror jag, att vad man kan få fram av praktiska och goda
uppslag på detta område är värt att mötas och övervägas med intresse. De
gamla spåren äro nötta och inkörda, och, som vi sett, de kunna i varje fall inte
ensamt leda fram till målet. Jag är motionären mycket tacksam för hans uppslag,
och jag vill visa min erkänsla genom att instämma i hans yrkande.

Herr Fast: Herr talman! När man här säger, att det inte är bra som det
är i fråga örn nykterheten, tror jag det är på sin plats att understryka, att
man inte heller bör göra skildringen sådan, att den förtager modet hos det
svenska folket att arbeta vidare för nykterhetens höjande. Det kan lätt ske,
örn man skjuter över målet. Vi äro nog litet var så funtade, att vi gärna gå
tillbaka till våra barndoms- och ungdomsminnen, och man klandrar ju alltid
i regel sena tiders barn och anser dem för att vara sämre än man själv har
varit. Men örn jag jämför tillståndet nu och under den tid, då jag var ung,
måste jag säga, att jämförelsen berättigar inte till åtskilliga av de uttalanden,
som här gjorts. I varje fall bestyrkes den uppfattningen, att nykterhetsarbetet
har lönat sig och kommer att löna sig. Numera täger man en människa för
fylleri, som man för 25 ä 30 år sedan inte ett ögonblick skulle lia reflekterat
på ett sätta fast. Det är helt andra krav, som man nu uppställer. Det gör, att
den statistik, som vi ha i dag, inte är helt jämförlig med den vi hade för 30
år sedan. Jag har haft behov av att säga detta, herr talman, därför att jag
tror, att man annars lätt kan få det intrycket, att det hela är ganska hopplöst
med hänsyn till framtiden. Så ser emellertid inte jag läget.

Sedan ber jag att till detta bara få foga ett pär ord. Frågan angående moraliska
streck för rösträttens utövande ha vi ju mött många gånger här i riksdagen.
Jag har mött den och tagit till orda mot den åtskilliga gånger under
de mer än 20 år jag suttit i riksdagen. Vi ha nog i regel kommit överens örn
att sådana streck äro ganska olämpliga. Skulle man nu gå därhän, att t. ex.
en ung man, som på grund av obetänksamhet har råkat komma i polisens klor
för fylleri en gång, därför skulle mista sin rösträtt, medan hustruplågare,
djurplågare och alla dessa andra, som överhuvud taget inte ha någon moralisk
känsla för den mänskliga sammanlevnaden, skulle få ha kvar sin rösträtt,
skulle man komma fram till det fullständigt orimliga. Det är min uppfattning,
att örn vi vilja arbeta i fortsättningen på befrämjande av nykterheten, böra vi
gå fram på andra linjer än att blanda in rösträtten i den saken och tro, att
man därmed skall vinna framgång. — För övrigt: dessa personer, som motionären
vill brännmärka, nämligen de notoriska drinkarna — tro ni att de sätta
något större värde på den medborgerliga rätten att få deltaga i val? De skulle
sannolikt skratta åt saken helt enkelt. Nej, sådana metoder som här föreslås
äro inte tillräckliga. Det hela får tagas på ett annat sätt.

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Hansson i Skediga: Herr talman! Som gammal organiserad nykterhetsman
känner jag mig pliktig att yttra några ord med anledning av vad som
nämndes om att ungdomen i våra dagar i nykterhetshänseende skulle vara
sämre än ungdomen förr. Jag har många år bakom mig, och jag vill säga, att
i min ungdom hade nykterhetsrörelsen ett mycket rikare verksamhetsfält beroende
på att sprit förtärdes betydligt mera än det göres nu. Såsom en talare
här nämnde, fanns det inte heller en så stark ordningsmakt på den tiden, utan

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Förlust av rösträtt för den, som mer än en gång sakfällts för fylleriförseelse.

(Forts.)

de druckna fingo ragla fram på gator och vägar. Som ett bevis för att en förbättring
inträtt vill jag nämna ett exempel. Jag bar nu några år varit med i
en inskrivningsnämnd. Av de mellan 500 och G00 pojkar årligen, som mönstrat
de båda sista åren, bär det inte varit en enda, som uppträtt onyktert. En enda
gång hände det, att en pojke vid ett mönstringsställe kom onykter, men, såsom
översten vid inskrivningen säde, han var en »överliggare» och hörde inte
till de egentliga årsklasserna. Ett måste sägas, att man inte får uttala för
hårda omdömen örn ungdomen i detta hänseende.

När det gäller nykterheten bör det också framhållas, att de s. k. högre klasserna
böra gå före med gott exempel. Det är så mycket onykterhet på det hållet,
och detta är kanske orsaken till att förhållandena äro sådana de äro på
vissa håll. Emellertid tror jag, att nykterhetsarbetet har gjort en ofanligt stor
nytta, och jag hoppas, att det i fortsättningen liksom hittills skall bidraga till
att nykterhetstillståndet förbättras.

Jag ber, herr talman, att för min del få yrka bifall till utskottets förslag.
Jag begärde ordet därför att jag inte ville, att det skulle stå oemotsagt i riksdagens
protokoll, att nutida ungdom begagnar sig av spritdrycker i större utsträckning
än forna tiders. Min erfarenhet är den rakt motsatta. Jag tror, att
om vi arbeta vidare, skola vi också komma till ett ändå bättre tillstånd på
detta område.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Man kan naturligtvis på åtskilliga
^lerr rätt. Läget kan nog i många avseenden ge anledning

till bekymmer, särskilt när det gäller en del av de här omdebatterade detaljerna.
Kammaren torde också under den närmaste tiden bli i tillfälle att diskutera^dessa
ting, när ett yttrande i saken föreligger från bevillningsutskottet.

I mångt och mycket kan jag alltså instämma med herr Lundell. Jag kan
t. o. m. ge honom rätt i att, ehuru man inte får utdöma resultatet av de metoder,
som hittills använts för att främja nykterheten i vårt land, det visst inte
kan skada att taga dem under allvarlig prövning och se till, om man inte kan
linna andra metoder, sorn ge ett bättre resultat. Men, herr talman, jag har ett
bestämt behov av att säga ifrån, att jag inte kan biträda den uppfattning, som
herr Lundell här gjorde sig till tolk för, att man skulle på grund av fyllerilorseelse
berövas sin medborgarrätt. Jag har en bestämd känsla av att man
mäste lia iorgatt sig vida allvarligare mot samhället för att ett sådant straff
skall tillgripas.

Herr Ericsson i Åtvidaberg: Herr talman! När herr Lundell höll sitt första
anförande och i detta exemplifierade, hur rusdrycksmissbruket var särskilt utbrett
inom den och den gruppen av människor, så berörde han den s. k idrottens
svans och behagade kasta ett öga åt undertecknad. Det är på grund av
detta som jag i ldrottsfolkets intresse och till deras rättvisa bestämt måste
i ibakavisa varje sorts likhetstecken mellan idrottens organisationer och den
understundom klandervärt uppträdande svansen. »Idrottens svans» har blivit
ett tråkigt uttryck. Det. betyder helt enkelt att en grupp människor, som
blivit entusiaster for en viss rörelse, reser till en folkfest, denna må heta fotbollsmatch
eller annat idrottsevenemang, den må lika naturligt vara vilken
annan folkfest som helst. Vi idrottsfolk råda inte över denna församling. Det
ar oftast sa att järnvägarna själva ordna extratåg, eller också att bussresor
ordnas. Men vi lia, därför att vårt fostrararbete icke begränsas till fysisk
t ostvan utan jamval innebär skyldighet att medverka beträffande vilken som
helst annan fostran, tagit oss an denna grupp därhän, att, när det gäller
Andra kammarens protokoll 1941. Nr 19. o

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Förlust av rösträtt för den, som mer än en gång sakfällts för fylleriförseelse.

(Forts.)

idrottsfester, vi göra våra organisationer oell ledare ansvariga för ett klandervärt
uppförande även av icke idrottsmän, såvida våra organisationer haft ett
dugg med arrangerandet av resan att göra. Detta vårt mycket bestämda arbete
har också burit glädjande frukt. Jag skall be att härutinnan få hänvisa
herr Lundell till både statens järnvägar och andra kommunikationsförvaltningar.
Dessa, liksom idrottsorganisationema själva, kunna med glädje konstatera,
att förbättringen varit väsentlig. Arbetet på att nå ännu längre skall
emellertid icke upphöra. Vi hoppas så småningom komma därhän, att denna
»svans», som vi icke älska ett spår, skall tvingas uppträda på bortemot samma
sätt som en god idrottsman, vilken ju, dels för att komma någon vart, dels
därför att han ofta står i rampljuset, helt enkelt är skyldig att på alla områden
uppträda väl.

överläggningen var härmed slutad. Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall
i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 11.

Utgifterna Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 8, angående regleringen för budgetdier
riks- året 1941/42 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande

statens åttonde anslagen till ecklesiastikdepartementet.
huvudtitel.

På förslag av herr förste vice talmannen beslöt kammaren, att förevarande
utlåtande skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda
punkterna endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—31.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bidrag till
svenska
skolmuseet.

Punkten 32, angående bidrag till svenska skolmuseet.

Efter föredragning av punkten anförde

Herr Malmborg: Herr talman! Tillsammans med en kamrat har jag framställt
förslag om ett anslag på 1,000 kronor till svenska skolmuseet.

Detta museum arbetar på två avdelningar, en historisk och en modern. Den
historiska avdelningen inrymmer en mångfald föremål, inventarier och materiel,
som belyser skolans utveckling och som erbjuder ett rikt fält för vetenskaplig
forskning. Den moderna avdelningen är en ständigt växlande utställning
av modern undervisningsmateriel, där lärarna kunna få vägledning och
kännedom örn materielen och dess användning. Vid skilda tillfällen anordnas
också särskilda utställningar i form av instruktiva föredrag, avsedda att belysa
vissa avsnitt på undervisningens område, överhuvud taget är detta museum
den enda institution, där man kan få en samlad överblick över undervisningsmaterielen.
Aven den som inte är yrkesundervisare kanske vill erkänna
och förstå att en god materiel, väl använd, är mycket värdefull för att effektivisera
undervisningen.

Nu har detta museum åtnjutit statsanslag sedan 1912. Under tiden 1933-1940 utgick det med 3,500 kronor men har för innevarande år beskurits till

1,000 kronor och är nu avsett att utgå. Man har så långt möjligt sökt reducera
utgiftsposterna. Vi ha hittills bestritt dessa utgifter genom statsanslaget

Onsdagen den 26 mare 1941 f. m.

Nr 19.

Bidrag till svenska skolmuseet. (Forts.)
och genom anslag från Stockholms stad och från museets huvudman, som är
Sveriges, allmänna folkskollärarförening. Den omständigheten, att denna förening
står som huvudman för detta museum, innebär icke på något sätt att det
är en föreningens speciella angelägenhet. Det vitsordar också statsutskottet i
sitt utlåtande, där det heter: »Det svenska skolmuseet tjänar otvivelaktigt allmänna
pedagogiska intressen och är av värde för olika lärarkategorier och skolor
i vårt land. Med hänsyn härtill har museet också under en följd av år
åtnjutit understöd av statsmedel.» Tyvärr finner sig utskottet nödsakat att
avstyrka bifall till motionen med hänsyn till de stats finansiella förhållandena.
Hur det nu skall gå med museets verksamhet i fortsättningen undandrar sig
mitt bedömande, men situationen är onekligen ganska mörk.

Med hänsyn till det läge, vari frågan ligger, finner jag mig icke böra yrka
bifall till motionen utan nöjer mig med, herr talman, att uttala en bestämd förhoppning,
att denna indragning av statsanslaget skall vara temporär och att
det framdeles måtte komma att utgå.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 33.

Lädes till handlingarna.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Punkterna 34—59.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 60.

Lades till handlingarna.

Punkterna 61—63.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64.

Lades till handlingarna.

Punkterna 65—67.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 68.

Lades till handlingarna.

Punkterna 69—71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73.

Lades till handlingarna.

Punkterna 73—82.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Gemensamma Punkten 83, angående gemensamma universitetsändamål: stipendier åt stuuniversitets-
brande vid universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurandamal:
gi8]ja institutet; gemensamma universitetsändamål: stipendier för främjande

8studerande av högre juridiska studier vid universiteten i Uppsala och Lund.
m. m.

Sedan punkten föredragits, anförde

Herr Skoglund i Umeå: Jag har, herr talman, ingalunda för avsikt att
åstadkomma någon debatt i den föreliggande frågan, detta så mycket mindre
som jag personligen är ganska tillfredsställd med det sätt, varpå statsutskottet
behandlat motionen och formulerat sitt utlåtande över densamma. Jag
vill emellertid, innan kammaren nu går att fatta beslut understryka, hur aktuellt
det föreliggande spörsmålet är, nämligen detta att skapa ökade möjligheter
för fattiga men begåvade ungdomar från arbetar- och bondeklassen till
studier vid universitet och högskolor. Problemet är måhända särskilt brännande
i Norrland, den landsdel, som blivit något av en gästgivargård, där de
administrativa krafterna och tjänstemännen i olika ställningar inte stanna
längre än som är behövligt för att de skola ha tillräckligt med meriter för en
förflyttning söderut. Därför synes det mig angeläget att, såsom utskottet också
uttrycker saken, åt Norrland tillförsäkra och bevara sådana personliga
krafter, som på olika områden kunna förväntas visa förståelse för och känna
samhörighet med de bygder, inom vilka de verka, och härigenom föra utvecklingen
framåt i olika avseenden. Man kan ju också föra över utskottets resonemang
till motionärens språk och säga, att man bör bereda den ungdom i
Norrland, vars föräldrar ha gamla rötter i de norrländska bygderna, möjlighet
att efter avlagd studentexamen fortsätta sina studier. .Ur statsnyttans
synpunkt kan det nuvarande tillståndet med denna omflyttning och förflyttning
icke vara tillfredsställande.

Jag vill emellertid inte, herr talman, göra gällande, att den utväg, som jag
i min motion påpekar, är den enda riktiga och framkomliga. Här finnas förvisso
även andra vägar och förslag, men de ha alla det gemensamt att de snarligen
böra prövas och beträdas. Då jag ser herr statsrådet Bagge .vara närvarande
vid behandlingen av denna punkt, ber jag att till honom få rikta en
allvarlig vädjan att så snart sig göra låter taga denna fråga under ompröv Med

dessa ord, herr talman, som format sig dels till ett understrykande dels
till en vädjan, ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 84.

Lades till handlingarna.

Punkterna 85—110.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten lil.

Lades till handlingarna.

Punkterna 112—114.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Punkten 115, angående allmänna läroverken: avlöningar.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
114 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar i personalförteckningen för de allmänna läroverken,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42, dels bemyndiga
Kungl. Majit att — utan hinder av sagda personalförteckning — tills
vidare under budgetåret 1941/42, då för realskolestadiet avsedd ordinarie ämneslärarbefattning
vid samläroverk skulle tillsättas, besluta, huruvida befattningen
skulle kungöras ledig såsom adjunktsbefattning eller ämneslärarinnebefattning,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att i anslutning till vad av departementschefen
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1941 anförts meddela ändrade bestämmelser rörande de vid provårsläroverken
utgående särskilda arvodena, dels godkänna av departementschefen angiven avlöningsstat
för de allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1941/42, dels ock till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret
1941/42 anvisa ett förslagsanslag av 28,311,000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft tre inom andra
kammaren väckta motioner.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag och motionen
lii 82 samt med avslag å motionen lii 57, i vad den avsåge anvisande av medel
för beredande av ökade arvoden åt biträdena å provårsläroverkens rektorsexpeditioner,

a) godkänna av utskottet angivna ändringar i personalförteckningen för de
allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1941/42;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att — utan hinder av sagda personalförteckning
-— tills vidare under budgetåret 1941/42, då för realskolestadiet avsedd
ordinarie ämneslärarbefattning vid samläroverk skulle tillsättas, besluta, huruvida
befattningen skulle kungöras ledig såsom adjunktsbefattning eller ämnes1
ärarinnebefattning;

c) bemyndiga Kungl. Majit att i anslutning till vad utskottet i sin motivering
anfört meddela ändrade bestämmelser rörande de vid provårsläroverken
utgående särskilda arvodena;

d) godkänna i utskottets hemställan intagen avlöningsstat för de allmänna
läroverken, att tillämpas tills vidare från och med budgetåret 1941/42;

e) till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1941/42 anvisa
ett förslagsanslag av 28,286,000 kronor;

II. att motionerna lii 57 och lii 176, förstnämnda motion i vad den avsåge
sänkning av undervisningsskyldigheten för rektor, som tillika är föreståndare
vid provårsläroverk, måtte anses besvarade med vad utskottet i sin
motivering anfört.

Utskottet hade i sin motivering under rubriken »Arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj :t» förklarat sig icke kunna för närvarande
biträda av Kungl. Maj :t framlagt förslag örn inrättande av ett nytt
provårsläroverk.

Vid punkten hade fogats reservationer:

1) av herr Ber fiman, som ansett, att ur utskottets yttrande å sid. 59 i det
tryckta utlåtandet under rubriken »Särskilda besparingsåtgärder» bort uteslutas
följande mening: »Utskottet vill jämväl — utan att till denna fråga
nu taga ställning — framhålla, att inom utskottet framförts tanken på att

Allmänna

läroverken

avlöningar

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
genom uttagande av högre termins- och andra avgifter till läroverket av sådana
elever, som upprepade gånger bliva kvarsittare, söka ernå en viss spärr
på detta område.»;

2) av herr Danielsson, utan angivet yrkande.

Efter föredragning av punkten anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Under denna punkt har utskottet i huvudsak biträtt Kungl. Maj:ts förslag. Det
finns emellertid två undantag ifrån detta, som förefalla mig vara av den betydelse,
att jag måste besvära kammaren med att något närmare få utlägga min
ståndpunkt i saken. Det gäller dels att utskottet har avstyrkt inrättandet av
ytterligare ett provårsläroverk, dels att utskottet har ansett att Kungl. Maj :t
alltför starkt har sänkt de nu till rektorer och lärare vid provårsläroverk utgående
särskilda arvodena.

Vad beträffar den första frågan, den örn provårsläroverket, så vill jag framhålla,
att det är ett verkligt odrägligt förhållande för närvarande i så måtto,
att kön av sökande till provårsplatserna vid provårsläroverken blir allt längre.
Det gäller alltså personer, som äro kompetenta att genomgå provår för att
därigenom skaffa sig full lärarkompetens men som icke kunna göra detta på
grund av att platserna äro för få. I september förra året var det inte mindre än
600 personer, som på det sättet stodo i kö för att komma in och få fullgöra
sin provårstjänstgöring. De nuvarande tio provårsanstalterna ha en examinationskapacitet
av omkring 125 lärare per år. Då härjämte tillkommer ytterligare
ett antal läraraspiranter varje år, förstår var och en att situationen är
ganska bedrövlig, för att säga det minsta, och att man måste göra allt vad man
överhuvud taget kan för att klara upp denna sak.

En annan omständighet av vikt är att det råder för närvarande en ganska
stor arbetslöshet bland extralärarna, och för dem skulle det innebära en väsentlig
lättnad, om nian kunde få ett ökat antal provårsplatser. Härigenom skulle
ett antal arbetslösa lärare få möjligheter att antingen använda den tid, under
vilken de gå utan arbete, till provårsutbildning eller också att få förordnande
som vikarier på de tjänster, som bli lediga genom att mera meriterade genomgå
provår. Det är således en mycket angelägen sak ur båda dessa synpunkter att
försöka ordna.

Enligt Kungl. Maj :ts förslag skulle man nu få en vidgad provårsutbildning
på två vägar, nämligen dels genom att öka antalet provårskandidater vid
varje provårsanstalt, dels genom att inrätta ytterligare ett provårsläroverk.
Jag vill inte säga, att därmed situationen blir på något sätt idealisk, men det
är i alla fall ett sätt att komma fram till bättre förhållanden.

Utskottet har nu vitsordat behovet av en utökning av antalet provårsplatser,
och där ha vi inte några olika meningar. Emellertid har utskottet endast tillstyrkt
det första förslaget, nämligen ett ökat antal platser vid varje provårsläroverk,
men har inte biträtt förslaget örn upprättande av ett nytt provårsläroverk.
De motiv, som utskottet har angivit för detta, ge mig anledning att
fråga mig, huruvida inte här föreligger någon sorts misstag eller missförstånd.
Utskottet omtalar nämligen, att jag i huvudtiteln har förordat en utredning
örn möjligheterna att förlägga det nya provårsläroverket till Norrland, och
vill avvakta denna utredning innan det fattas beslut, örn överhuvud taget
det skall bli ett nytt provårsläroverk. Själva förläggningsfrågan som sådan
ligger ju emellertid under Kungl. Maj :ts bestämmanderätt, en sak sålunda som
det ankommer på Kungl. Maj :t att ensam avgöra.

Anledningen till att jag överhuvud taget talat örn den här förläggningsfrågan

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
Ilar helt enkelt varit den, att skolöverstyrelsen i sin utredning föreslagit, att
det eventuella nya provårsläroverket skulle förläggas till Bromma. Jag har
emellertid flir min del den uppfattningen, att det vore av stor vikt örn man
kunde förlägga en sådan anstalt till Norrland, där man ju av olika skäl så väl
behöver en anstalt av detta slag. Jag har varit tvungen att anmäla detta med
hänsyn till skolöverstyrelsens förslag örn Bromma. Denna utredning från skolöverstyrelsens
sida torde också, efter vad jag under hand fått veta, snart kunna
vara färdig. Örn denna utredning skulle vara färdig örn några veckor eller,
låt mig säga, en bit in i april månad, så skulle det föreliggande avstyrkandet
från statsutskottets sida av det nya provårsläroverket endast betyda, att hela
saken fördröjdes ett helt år, och detta, efter vad det förefaller mig, utan
egentligt skäl. Örn emellertid riksdagen nu skulle fatta beslut örn ett nytt
provårsläroverk, skulle detta betyda, att det hela skulle kunna sättas i gång
omedelbart och det nya läroverket vara klart till den 1 juli. I annat fall få vi
som sagt i bästa fall vänta till nästa år.

Nu vet jäg emellertid icke om utskottet menar, att ett nytt sådant här provårsläroverk
skall tillskapas eller icke. I det förra fallet blir det ju icke fråga
om någon egentlig besparing utan endast örn en förskjutning framåt i tiden av
en i och för sig mycket angelägen åtgärd. Jag har litet svårt att förstå anledningen
till att utskottet slagit in på denna bog. Ett ögonblick har den tanken
föresvävat mig, att anledningen möjligen skulle kunna vara den att utskottet,
och särskilt då dess andra avdelning, har den i och för sig mycket lovvärda
vanan att icke gärna vilja höja ett av Kungl. Majit föreslaget anslag utan
att på ett annat håll kunna visa upp en motsvarande nedsättning. Jag vet som
sagt icke alls örn detta varit utskottets motiv, men örn utskottet verkligen tänkt
sig, att örn något år det här läroverket ändå skall komma till stånd, iså blir det
ju ändå ingen balanserande besparing på detta sätt. Jag frågar mig sålunda
förgäves efter anledningen till utskottets ståndpunktstagande i denna fråga.
och jag beklagar örn frågans lösning, såsom det förefaller mig, i onödan skulle
skjutas ett år framåt i tiden.

Vad sedan beträffar frågan örn storleken av de vid provårsläroverken utgående
arvodena så innebär Kungl. Maj :ts förslag en tillfällig, av statsfinansiella
skäl motiverad sänkning med omkring 30 %. Den sänkningen skulle spara åt
statskassan 50,000 kronor. Utskottet har beträffande föreståndararvodena icke
ansett att man bör vidta någon sänkning i de nu utgående arvodena och har
begränsat sänkningen av arvodena till de ordinarie och extraordinarie lärarna
till omkring 20 %. Beträffande arvodet till handledarna åter föreslår utskottet
en något kraftigare sänkning än den av Kungl. Maj :t föreslagna. På detta
sätt kommer utskottets förslag att innebära en minskning med 15,000 kronor
i besparingar i jämförelse med vad ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag skulle
ge. Jag vill understryka, att jag väl fiirstår utskottets inställning härvidlag.
Det måste alltid bli en omdömesfråga, hur man skall förfara i sådana här fall.
Det är icke alls på det sättet att jag skulle anse dessa arvoden i och för sig
för höga och att de skulle behöva nedsättas även för framtiden. I ali enkelhet
förhåller det sig här på samma sätt som ofta inom åttonde huvudtiteln, nämligen
att man står inför den situationen att anslagen på grund av statsfinansiella
skäl måste pressas ned med ett visst belopp. Jag har då måst se mig
omkring för att finna hur jag skulle bära mig åt i det avseendet. Vi ha faktiskt
kommit så långt i fråga om besparingar på åttonde huvudtiteln, att jag nog kan
säga, att nästan värjo ytterligare besparing kommer ali medföra viss skada.
1 det nuvarande läget har min uppfattning varit den att den Ilar föreslagna nedsättningen
av arvodena till lärarna vid provårsläroverken visserligen var tråkig
nion ändå rimlig. Dessa lärare lia nu utom sin lön sorn rektor, lektor, adjunkt

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. ni.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
o. s. v. särskilda arvoden, vilka kommit till av två skäl. Det ena skälet Ilar
varit beliovet av rekrytering av lärarna till provårsanstalterna och det andra
det ökade arbete, som provårsinstitutionen onekligen för med sig för dess lärare.
Arvodena äro nu för provårsföreståndaren 1,500 kronor, för ordinarie
och icke-ordinarie lärare 360 kronor, för handledare av enterminskandidater
300 kronor och för handledare av tvåterminskandidater 180 kronor. Varje lärare
vid ett provårsläroverk får alltså 360 kronor, vare sig han handleder kandidater
eller icke, och de lärare, som handleda kandidaterna, få utöver sina
arvoden på 360 kronor även handledarearvoden. Rektor får dock endast föreståndararvode.

Nu vill jag framhålla, att dessa arvoden i motsats till flertalet andra arvoden
icke hittills minskats. Det föreföll mig då vara rimligt att man här
vidtog en tillfällig reduktion av de nu utgående arvodena, låt vara att jag
mycket väl förstod, att befattningshavarna i fråga kunna känna detta hart
och besvärligt och tråkigt. För min del anser jag, som sagt, de nu utgående
arvodena i och för sig fullkomligt berättigade, men jag tror icke ätt det kommer
att medföra någon skada för effektiviteten, om man nu tillfälligtvis under
dessa svåra år sätter ned dem något. Jag är övertygad örn att föreståndare
och lärare i alla fall komma att sköta sitt arbete med samma intresse och
samma nit som hittills. Vad det här gäller är sålunda att man begär, att
dessa människor tillfälligtvis som så många andra under dessa år skola vidkännas
en nedprutning av sina inkomster. Jag tycker för min del att det är
bättre att man, när man nu är tvungen att spara, gör detta på sådana här
tilläggsarvoden till vissa inkomster i stället för att beröva folk hela deras
lön och levebröd. Jag har överhuvud taget då det gällt besparingar försökt
att se till att dessa gjordes på punkter, där besparingarna medförde att vederbörande
icke berövades sitt levebröd helt oall hållet utan i stället på håll, där
man skulle kunna knappa in en smula på inkomsten och ändå kunna klara sig.

Då nu utskottet gått den vägen att det icke velat biträda förslaget örn ett
provårsläroverk, vilket skulle ha bidragit till att minska antalet arbetslösa
extralärare och att ge de väntande provårskompetens, och i stället icke gått
med på hela den sänkning av provårsarvodena, som Kungl. Majit föreslagit,
tycker jag för min del att detta måhända icke är den klokaste linjen för bedrivandet
av sparsamhetspolitik. Det är i vart fall icke den linje, som jag
så långt det varit mig möjligt försökt att följa. Jag rekommenderar kammaren
att såväl beträffande beviljandet av medel till det nya provårsläroverket
som ock beträffande nedsättningen av dessa arvoden vid provårsläroverken
följa Kungl. Majits förslag.

Herr Danielsson: Herr talman! Som synes av betänkandet är utskottet enhälligt
i sin hemställan på denna punkt. Den föreliggande reservationen gäller
endast en viss del av motiveringen. Denna av herr Bergman avgivna reservation
har jag icke kommit att biträda, men jag skulle kunna göra det nu,
då jag ju nämligen här antecknat en blank reservation eller en reservation
utan angivet yrkande.

Utskottet har på sid. 58 och 59 anfört en rätt lång motivering angående
ett rätt så aktuellt ämne i sammanhang med behandlingen av denna punkt.
Det gäller trängseln vid läroverken, vilka på många ställen äro mycket överbelagda.
Man är ense därom att åtgärder på något sätt måste vidtagas för
att minska denna trängsel, och man pekar på att lärjungar, som icke kunna
följa med i undervisningen, litet snabbare borde kunna avstängas från denna.
Man vill sålunda undersöka örn det icke finns möjlighet att genom en något
strängare bedömning kunna gallra vid läroverken så att de, som för närvä -

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
rande icke kunna beredas plats, skulle kunna komma in. Det finns många
som gå i läroverk, utan att detta i längden gagnar vare sig dem eller andra.
Här pekas nu på några exempel, såsom att ingen skulle få sitta mer än två
år i varje klass eller att ingen skulle få lia underbetyg i mer än ett visst antal
ämnen. »Givetvis», heter det i utskottsutlåtandet, »synes dock åt vederbörande
lärarkollegium, såsom även nu är fallet, böra inrymmas viss befogenhet
att i särskilda fall meddela dispens.» Häri ligger väl, indirekt åtminstone,
att det ankommer på Kungl. Majit att låta närmare utreda det här berörda
spörsmålet och att vidta de åtgärder i ämnet, som kunna befinnas påkallade.
Härvidlag äro som sagt alla eniga, men så kommer en passus på
sid. 59, där utskottet säger: »Utskottet vill jämväl —- utan att till denna fråga
nu taga ställning — framhålla, att inom utskottet framförts tanken på att
genom uttagande av högre termins- och andra avgifter till läroverket av sådana
elever, som upprepade gånger bliva kvarsittare, söka ernå en viss spärr
på detta område.» Detta är en sats, som vi reservanter icke vilja vara med
örn. Vi anse att det icke skulle vara lyckligt, örn det stipulerades som villkor
för den som vill sitta kvar, att han skall betala högre terminsavgift. Det blir
därigenom möjligt för rika föräldrar att köpa sådana barn kvar vid läroverken.
Det hela blir en spärr endast för de fattigaste, vilka lia många svårigheter
nog ändå att kämpa med. Dessa äro ju alltid handikappade, en sak som
ju inte kan undvikas.

Nu har utskottet visserligen sagt, att det icke tar ställning till denna fråga,
och det är väl detta som gjort att utskottet blivit så pass enhälligt. Men vi
reservanter anse ändå, att det är litet onödigt nied detta nya uppslag, som jag
för min del icke tror kommer att verka lyckligt. Man kan ju gentemot detta
resonemang invända, att redan nu för elever, sorn åtnjuta nedsättning i sina
terminsavgifter eller andra förmåner, dessa förmåner bortfalla, örn de få sitta
kvar. Principiellt sett kan sålunda sägas, att det härvidlag är fråga om en
och samma linje, men jag tycker för min del, att man icke bör gå för långt
i detta fall.

När alla nu äro så pass på det klara med, att det icke skulle vara lyckligt
med en sådan här undantagsbestämmelse, kan man ju tycka, att denna
passus borde utgå ur utskottets motivering. Detta är också vad professor
Bergman föreslagit, och jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till denna
reservation.

Herr Sefve: Herr talman! Under denna punkt av utskottets utlåtande har
sammanförts en hel rad av olika ärenden, vilka röra de allmänna läroverken.
Under sådana förhållanden är det ganska naturligt att statsutskottet just på
denna punkt gjort en rad olika uttalanden. Bland dessa fäster man sig särskilt
vid uttalandet örn kvarsittandet i läroverken.

Jag finner det mycket glädjande, att statsutskottet tagit upp detta problem
till diskussion, ty dessa kvarsittare belasta ju ofta läroverken håde ur pedagogisk
och ur ekonomisk synpunkt, sig själva till skada och sina föräldrar till
onödiga bekymmer. Jag tror att alla de synpunkter, som statsutskottet här
framfört, äro värda att tagas upp till undersökning, låt vara att jag själv ställer
mig mycket skeptisk till frågan örn de förhöjda terminsavgifterna. Min
åsikt är, att man kan åstadkomma goda resultat med förhållandevis mycket
enkla åtgärder, och jag tror, att både föräldrar och lärjungar i cn framtid
skulle lia anledning vara tacksamma i de fall, då barnen hindrats från att nöta
bort sina ungdomsår i en skola, som icke passat dem, utan i stället fått en utbildning,
som bättre lämpat sig för deras anlag och förutsättningar.

En annan fråga, som diskuterats här liksom i propositionen, är problemet om

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
lärarnas extratimmar vid andra undervisningsanstalter. Detta är något, som
upprepade gånger diskuterats av statsutskottet och jag tror också av riksdagen.
Det är en fråga, som i viss mån irriterat lärarna av den anledningen, att
man bland dem med rätt eller orätt tyckt sig ha blivit annorlunda behandlad
än andra statstjänstemän, som haft möjlighet att skaffa sig extrainkomster.

Den här gången tas emellertid frågan upp icke ur denna synpunkt utan från
samma synpunkt, som anfördes 1940, nämligen att örn man gör inskränkning
i dessa lärares extratimmar, skulle man få möjlighet att bereda arbete åt sådana
lärare, som nu äro arbetslösa. Detta är således en Hacket behjärtansvärd
synpunkt, och jag är övertygad örn. att lärarna icke alls ha någonting emot
densamma.

Det ankommer ju på skolöverstyrelsen att bestämma det sätt varpå dessa bestämmelser
skola utformas. Man kan emellertid diskutera, örn sådana där
beskärningar verkligen ge det önskade resultatet. Det förhåller sig nämligen
så, som herrarna säkerligen också veta, att det mesta av denna undervisning är
förlagt till Stockholm och några få andra städer. Det hela spelar för landet
i dess helhet synnerligen liten roll. Örn man nu skär bort dessa timmar, kommer
målet att i viss mån nås här i Stockholm. I andra städer kommer resultatet
icke att bli detsamma. Där kommer följden av en lindrig beskärning att uteslutande
bli den, att de extratimmar, som härigenom vinnas, komma att fördelas
på andra fast anställda lärare, alltså ordinarie eller eventuellt extra-ordinarie.
Man kommer däremot icke att få några nya platser för de arbetslösa.
Medan skolorna för närvarande kunna välja mellan de enligt deras mening
bästa lärarna, så komma de att få sprida ut dessa timmar även på lärare av
andra kvaliteter. Jag vill emellertid framhålla, att utskottet i detta avseende
varit mycket finkänsligt. Det har sålunda uttalat, att man i främsta rummet
eller i mycket hög grad skall ta hänsyn till förhållandena vid de enskilda skolor,
som beröras härav. Detta är naturligtvis en fullt riktig ståndpunkt.

Sedan komma vi till frågan örn provårsanstalterna. Jag måste därvidlag
i likhet med ecklesiastikministern beklaga, att icke något nytt provårsläroverk
nu kan inrättas. Det finns nämligen en mängd lärare, som skaffat sig den teoretiska
utbildningen men icke kunna bli fullt kompetenta för läraryrket därför,
att det icke finns plats för dem vid provårsanstalterna, ty där bestämmer staten,
huru många som få komma in. Följden blir den, att dessa lärare på grund av
gällande praxis icke kunna erhålla de förordnanden, som de eljest skulle fått.
Särskilt i dessa tider av inkallelser till beredskapstjänstgöring ha de det mycket
besvärligt. De ekonomiska villkoren för dem vid dessa inkallelser bli mycket
sämre än vadi de eljest skulle varit. Alla medborgare, som inkallas, till dylik
tjänstgöring, få ju avstå sin inkomst, och således, även dessa lärare. Men
för dem tillkommer, att de ha sina studieskulder, vilkas räntor icke alls bekymra
sig örn, huruvida lärarna ha några inkomster eller icke. Lånen växa undan
för undan med räntorna. Det skulle varit mycket önskvärt, om ett nytt provårsläroverk
kunnat inrättas. Då det nu förefaller, som om detta icke kunde ske.
ber jag vederbörande taga upp frågan på nytt till nästa år. Det finns så mycket
större skäl därför, som provårsanstalternas kapacitet under tiden kommer
att i viss mån minskas. Det går rykten örn att en hel del av våra seminarier
skola beskäras, även sådana, där det finns provårsanstalter. Under sådana
förhållanden kommer antalet provårsplatser att minskas. Det förefaller mig
därför nödvändigt att man icke bara tar upp frågan örn ett nytt provårsläroverk^utan
även spörsmålet huruvida det icke skulle vara lämpligt att överflytta
någon provårsanstalt från ett seminarium med liten kapacitet till ett läroverk,
sorn har stor kapacitet.

Med denna fråga har ju i viss mån sammankopplats spörsmålet örn arvoden

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
för provårslärarna. Dessa arvoden utgöras för närvarande av 360 kronor.
För en del år sedan, före löneregleringen, var arvodet 300 kronor, och då utgick
på detta arvode dyrtidstillägg såsom för oreglerade verk. När de blevo reglerade
tog man bort dyrtidstillägget, och i stället inarbetades en viss del av detta
i arvodet; enligt gängse regler blev tillägget 20 %, varför arvodet fixerades till
360 kronor. Nu bar emellertid departementschefen föreslagit en avsevärd sänkning
av dessa arvoden, och utskottet har för sin del stannat vid att taga bort
de där 60 kronorna. Jag tror, att det är få saker som väckt så mycken oro som
just denna skenbart ganska obetydliga sänkning. Orsaken till att detta väckt
så mycken grämelse bland lärarna är den, att det förefallit dem, som örn de
skulle bli annorlunda behandlade än andra. De förstå mycket val, att i dessa
tider all möjlig sparsamhet måste iakttagas. Följaktligen måste medborgarna
finna sig i att leva mera enkelt än under vanliga förhållanden. Men de tycka,
att detta bör vara en regel, som skall tillämpas på alla i motsvarande ställning,
alltså på samtliga statstjänstemän, som uppbära arvoden i en eller annan form.
De ha tittat på departementschefens förslag och funnit, att där på sidan 69
beträffande universiteten föreslagits, att befintliga arvoden skulle uppräknas.
Man ifrågasätter där, att huvudsysslearvoden skola höjas med 26 % och bisysslearvoden
med en lägre procentsats, dock icke mindre än 20 %, d. v. s. just den
siffra, som man tidigare tillämpat, då man räknat upp dessa arvoden. Men
för läroverkslärarna föreslås i stället en sänkning med dessa 20 %. Departementschefen
hade föreslagit en ännu kraftigare sänkning. Det är icke så märkvärdigt,
att lärarna under sådana förhållanden bli oroliga.

Nu är det dessutom ett faktum, att denna sänkning av arvodena ingalunda
motsvaras av någon minskning i arbetet. Tvärtom. Departementschefen och
utskottet — liksom undertecknad själv i motion — ha föreslagit, att deras arbete
skall ökas. Det är således endast arvodet som skall sänkas. Dessa arvoden
utgöra ersättning för provårslärarnas extra arbete, men skola dessutom
utgöra en lockelse för lärarna att söka platser vid provårsanstalterna. Det bär
varit en mängd utredningar och utlåtanden örn provårsanstalterna i vårt land,
men alla lia de varit enhälliga på en punkt, nämligen att det är ytterligt angeläget,
att just till provårsanstalterna skola lockas de bästa lärarna, därför att
detta har så stor betydelse för utbildningen och sålunda för läroverkslärarna
i gemen. Man har vid upprepade tillfällen framhållit, att arvodena äro alldeles
för små för att utgöra en tillräcklig lockelse jämfört med de påfrestningar av
rent psykisk art, som just denna typ av arbete medför.

För min del skulle jag sålunda vilja yrka på att arvodet bibehålies i dess
ursprungliga skick, 360 kronor, men jag förstår samtidigt, att det icke alls
skulle löna sig. I valet mellan utskottets och Kungl. Maj:ts förslag måste jag
välja utskottets och ber därför, herr talman, att få yrka bifall till detta.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Som kammarens ärade ledamöter
finna äro ju utskottet och Kungl. Majit ense därom, att förhållandena beträffande
provårsläroverken ingalunda äro tillfredsställande. Utskottet är också
ense med departementschefen därom, att åtgärder böra vidtagas i syfte att.
som det heter, »utvidga provårskapaciteten». För detta ändamål tillstyrker utskottet,
»att under nu föreliggande speciella förhållanden åtgärder vidtagas i
syfte att tillfälligtvis utöka antalet provårskandidater vid de olika anstalterna».
Däremot föreligger, såsom redan utvecklats från statsrådsbänken, öfverensstämmelse
mellan Kungl. Maj :t och utskottet bland annat rörande inrättandet
av ytterligare ett provårsläroverk. Kungl. Maj :t önskar ett sådant, men utskottet
anser för sin del, att »frågan örn inrättandet av ett nytt provårsläroverk
icke nu kan anses mogen för en lösning».

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)

Jag skall icke här närmare utveckla de skäl, som enligt mili mening synas
tala för bifall till den kungl, propositionen. De äro ju ganska utförligt angivna
i propositionen och Ira ytterligare för en stund sedan här utvecklats av ecklesiastikministern.
Örn man vill se objektivt på detta spörsmål, måste man nog
vara ense med Kungl. Maj :t därom, att läget för närvarande är ganska besvärligt.
Den kö, som här är för handen, blir längre och längre för varje år, och
jag tycker, att den siffra som statsrådet här meddelade kammaren, nämligen
att det är 600 personer, som vänta på möjlighet att få genomgå provår, säger
oss ganska mycket och ger till känna, att ett verkligt initiativ nu erfordras och
måste tagas för att få en bättre ordning till stånd på detta område. En åtgärd
sådan som den Kungl. Majit föreslagit skulle ju också få sin goda verkan ur
arbetslöshetssynpunkt. Om man nu icke skulle fatta beslut, skjutes hela denna
sak ytterligare ett år framåt i tiden, varigenom förhållandena givetvis alltmer
förvärras.

Det var emellertid, herr talman, icke direkt för att göra dessa ytterligare
understrykanden till vad som från statsrådsbänken framhållits jag begärde
ordet, utan det var för att ställa ett yrkande. Därest kammaren önskar biträda
vad Kungl. Maj :t föreslagit, kan detta givetvis icke ske med den motivering,
som finnes i utskottets utlåtande. Det kan endast ske medelst användande av
den motivering, som förekommer i den kungl, propositionen. För sådant ändamål
hemställer jag, herr talman, om avslag på utskottets motivering och bifall
till den motivering, som är förebragt i den kungl, propositionen,. Ett dylikt yrkande
har tidigare i dag ställts i första kammaren och där vunnit kammarens
bifall med en mycket betydande majoritet.

Herr Mosesson: Herr talman! Statsrådet har i propositionen uttalat, att
enligt hans åsikt läroverkslärarna icke böra få taga anställning såsom timlärare
vid statsunderstödda enskilda läroanstalter och därigenom skaffa sig en
dubbel inkomst, detta motiverat med att de arbetslösa extralärarna eller sådana,
som äro kvalificerade därför, böra beredas tillfälle att få någon inkomst.
Mot själva denna princip är givetvis ingenting att erinra. Det är ju tvärtom
rättvist, att den som har ett stort brödstycke delar med sig, örn jag så får uttrycka
mig, åt den som ingenting har. Men ur skolornas synpunkt kan en tilllämpning
av denna riktiga princip bliva ödesdiger. Jag känner ett läroverk, som.
om det som här föreslagits restlöst skulle komma att tillämpas, skulle få lov
att slå igen. Och då skulle följden bliva ökad arbetslöshet i stället för minskad
sådan.

Jag har för den skull väckt en motion om att riksdagen skulle uttala sig för
att vad statsrådet här föreslagit icke skulle tillämpas på sådant sätt, att skolorna
måste stängas. Jag känner också andra fall, där samma förhållanden råda
som i den skola jag. nyss åsyftade. Nu vill jag vädja till vederbörande, att
vad statsutskottet med anledning av denna motion föreslår verkligen måtte vinna
beaktande, så att skolornas existens icke äventyras genom en alltför rigorös
tillämpning av en riktig princip.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Statsutskottet bestrider ingalunda,
att det kan föreligga behov av ett nytt provårsläroverk. Men statsutskottet är
ganska intresserat av var detta läroverk slutligen kommer att ligga. Utskottet
understryker också Kungl. Maj :ts antydan örn behovet av ett provårsläroverk
i Norrland, och detta understrykande får nog lov att anses vara en accentuering
av den tanke,, som statsrådet givit uttryck åt. Den utredning, som det
i propositionen talas om, borde nog egentligen kunnat vara klar redan nu, så
att riksdagen hade kunnat bilda sig en mening örn var läroverket skall ligga.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
Det är visserligen sant att Kungl. Maj :t avgör den saken själv, men när nu
diskussionen om alternativa platser har lagts fram inför riksdagen, så kan
det icke vara obilligt, att riksdagen också i fortsättningen vill göra en mening
gällande. För egen del är jag utomordentligt intresserad av att det nya
provårsläroverket blir förlagt till Norrland, och åtminstone för min privata
del inlägger jag i statsutskottets utlåtande den uppfattning som jag har, men
det kan ju hända, att det finns andra, som mena raka motsatsen.

Jag misstänker mycket starkt, att örn ärendet skall avgöras nu så snabbt,
att man beslutar upprätta ett provårsläroverk, som skall vara klart att träda
i funktion från den 1 juli i år eller i varje fall från början av nästa termin,
så torde läroverket knappast komma att förläggas till Norrland. Jag misstänker
starkt, att skolöverstyrelsen kommer att vidhålla den uppfattning som
överstyrelsen givit tillkänna förut, då frågan örn provårsläroverk diskuterats.
Den kommer nog att kunna bevisa — jag tror icke det blir så värst svårt
att ännu så länge har intet Norrlandsläroverk sådan utrustning och den kapacitet
det behöver för att från nästa läsårs början kunna göra tjänst såsom
provårsläroverk. Norrland behöver sin chans, men just därför behöver man
besluta örn ett uppskov med ärendets slutliga avgörande, så att man får tid
på sig för att i olika avseenden utrusta ett av de större Norrlandsläroverken
för den nya uppgiften.

Vad arvodena beträffar har utskottet också föreslagit en sänkning av dessa,
fastän ingalunda så mycket som Kungl. Majit föreslagit. Statsutskottet har,
med undantag för ett par punkter av jämförelsevis liten betydelse, i det väsentliga
följt statskontoret som yttrat sig i denna sak. Och när man känner
till att statskontoret sannerligen icke brukar vara välvilligt, när det är fråga
örn anslag av olika slag, utan tvärtom brukar pruta på nästan alla punkter så
mycket, som överhuvud kan tänkas vara möjligt, så har utskottet känt sig stå
på den säkra sidan, när det tagit ståndpunkt i denna sak. Herr statsrådet
försmår ingalunda mycket små besparingar av statsfinansiella skäl. Det ha
vi redan under behandlingen av den del av utlåtandet, som klubbats, fått en
viss erfarenhet av, och vi få det även i fortsättningen. Men här förefaller det
rent av, som örn denna besparingsvilja skulle lia gått väl långt, då man prutat
ned arvoden med jämnt en tredjedel så gott som över hela linjen, sålunda med
331/3 % av nu utgående arvoden. Och samtidigt som detta sker ställer man i
utsikt, att lärare och föreståndare, som skola tjänstgöra vid provårsläroverken.
kunna få ökat arbete, därför att det är meningen att i någon mån avhjälpa
lärarbristen genom att taga emot flera lärarkandidater vid provårsläroverken
än vad man tidigare gjort. Det talas mycket örn att motverka arbetslösheten
bland läroverkslärarna genom denna åtgärd. Ja, för min personliga del förefaller
mig metoden knappast rekommendabel, därför att man på det sättet
leder in flera studerande på en lärarbana, där de knappast lia någon utsikt
att få vara kvar. Arbetslösheten bland läroverkslärarna anses ju vara stor.
Den är kanske för tillfället lindrigare därigenom att inkallelserna hjälpa de
arbetslösa, som icke behövt bli inkallade. Men eljest är det här en metod, som
går stick i stäv mot den, som man använder, då det är fråga örn utbildning
av folkskollärare, där också arbetslösheten är stor. Där vidtar man restriktioner
i allra högsta grad för att inga skola lockas in på lärarbanan. Här går
man, örn också i mindre mån, den rakt motsatta vägen.

Jag vet mycket väl, att första kammaren har biträtt Kungl. Majlis förslag
på denna punkt. Såvitt jag vet har det icke funnits någon i första kammaren,
som motiverat statsutskottets ståndpunkt; i varje fall torde det ha skett mycket
bristfälligt, såvitt jag kan förstå. Örn nu andra kammaren följer statsutskottet
i denna sak och sålunda i någon liten mån hjälper till att bevara

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
arvodena åt dem, som tjänstgöra vid provårsläroverken, oell dessutom genom
sitt beslut stryker under vikten av att det nya provårsläroverket förlägges till
Norrland vilken mening jag anser ligga i statsutskottets utlåtande, så får utskottet
sedan försöka åstadkomma en sammanjämkning, där man tillmötesgår
Kungl. Majit litet längre än vad statsutskottet bär gjort i sitt utlåtande
men samtidigt också i någon mån tänker på de lärare, som skola tjänstgöra
vid provårsläroverken.

Herr Danielsson talade för herr Bergmans reservation rörande spärren vid
läroverken beträffande eleverna oell nämnde, att lian icke tyckte om den del
av utlåtandet vari man talade om att högre terminsavgifter möjligen skulle
kunna vara ett diskussionsuppslag vid den fortsatta behandlingen av detta
ärende. Jag vill fästa uppmärksamheten vid att statsutskottet såsom det första
och viktigaste alternativet hävdar, att örn en elev blir kvarsittare, skall hail
utan vidare skiljas från läroverket. Vid sidan av detta alternativ har nian
mycket löst och utan att rekommendera det kastat fram ett annat alternativ,
där man talar örn att elever, som få sitta kvar två år i varje klass, skulle
åläggas att betala väsentligt högre avgifter. Man skulle till exempel låta deni
betala vad en läroverksplats kostar det allmänna. Nu säger herr Danielsson,
och det har sagts också i utskottet, att detta skulle bli en spärr mot de fattigare
och därför vore det osympatiskt. Det kan man kanske säga rent teoretiskt,
men praktiskt förhåller det sig icke på det sättet, ty de fattigare föräldrarna
ha faktiskt icke råd att skicka sina barn till läroverk, såvida dessa barn
icke ha visat, att de äro studiebegåvade och kunna klara sig genom läroverket
utan att sitta kvar. Inom dessa klasser anses det icke vara en fullt naturlig
sak, att alla barn skola gå i läroverk, hur obegåvade de än må vara. Det är
endast de studiebegåvade, som nian skickar till läroverk, medan man icke har
råd att låta de andra gå i sådana läroverk. Tanken, mot vilken herr Danielsson
vände sig, har emellertid endast framkastats som ett diskussionsuppslag.
Befinnes den vara olämplig, så kan den naturligtvis under ärendets fortsatta
behandling utan vidare skjutas åt sidan.

Vad herr Mosessons yttrande beträffar vill jag endast säga, att ordalydelsen
i utskottets utlåtande avser just att främja det syfte, som motionären har
velat nå.

Med detta ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Herr Conrad Jonssons anförande var som alltid synnerligen skickligt upplagt
och väl tillrättalagt, men jag tror. att vi i detta som i andra fall ha anledning
att en liten smula titta något också bakom skickligheten. Han ville nu
få alla dem, som äro intresserade för Norrland, med sig på sin och statsutskottets
ståndpunkt i fråga om provårsläroverket genom att framhålla, att
örn man får något år på sig, skulle det vara mycket lättare att förlägga provårsläroverket
till Norrland än fallet skulle vara i år. Skolöverstyrelsens skäl
emot en Norrlandsförläggning skulle med andra ord vara svagare nästa år än
de äro i år. Så är emellertid, mina damer och herrar, icke alls fallet. Det kommer
nästa år att föreligga precis samma skäl som i år för och emot frågan,
huruvida läroverket skall förläggas till Bromma eller till någon av Norrlandsstäderna.
De omständigheter, som man här har att tänka på, komma mänskligt
att döma icke på något sätt att ändra sig.

Jag vill emellertid stryka under att jag är synnerligen intresserad av en förläggning
till Norrland av olika skäl, som jag icke här behöver draga upp. Å
andra sidan begriper jag väl skolöverstyrelsens skäl emot en sådan förläggning.
Jag vill för min del säga, att finns det någon saklig rimlig möjlighet

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
att förlägga provårsläroverket till Norrland, böra vi enligt min mening göra
det, och den ståndpunkten kommer jag att hålla på både i år och nästa år. Jag
hoppas att det skall finnas ganska stora utsikter för en sådan förläggning, örn
vi nu kunna få riksdagen med på att få ett nytt provårsläroverk i år. Hur det
kommer att gå nästa år vet man ingenting örn.

Herr Conrad Jonsson sade, att det var en underlig form av arbetslöshetspolitik
att nu öppna flera provårsläroverk, varigenom man skulle åstadkomma
en ökad tillströmning av läraraspiranter. medan man beträffande folkskolorna
gick den motsatta vägen. Det förhåller sig nog icke alldeles på det sätt, som
han ville göra gällande. De aspiranter, som det här gäller, äro nämligen redan
»inlockade» på denna bana. De äro redan förledda att ägna sitt liv åt lärarverksamheten,
och för dem gäller det endast att få de<t allra sista klarerat,
d. v. s. att genom provåret få den slutliga lärarkompetensen klarerad. Herr
Conrad Jonsson vet mycket väl, att det redan nu förekommer många fall, då
man dispenserar från provårstjänstgöring, när det av olika anledningar har
befunnits möjligt att göra det. Det gäller således här sådana, som redan äro
inne på lärarbanan och alltså få anses som arbetslösa på denna bana, örn de
bl. a. på grund av bristande kompetens ej få anställning där. Att ge dem möjlighet
att få full kompetens kan icke, såvitt jag kan begripa, betyda, att flera
skulle lockas in på denna bana.

I övrigt kan jag icke se, att det är någon skillnad på den motivering, som i
denna kammare har framlagts av statsutskottets representanter, och den motivering,
som framlades i första kammaren och inför vilken första kammaren
ansåg sig böra ställa sig på Kungl. Maj:ts ståndpunkt.

Eftersom jag ändå har ordet, skall jag också be att få säga några ord örn
kvarsittningen. Jag vill därvidlag endast framhålla, att jag har den uppfattningen,
att det här gäller en fråga, som man måste taga upp på allvar och som
för övrigt delvis redan har tagits upp i samband med skolutredningen. I någon
form kommer den säkerligen också att tagas upp av Kungl. Maj:t till vidare
utredning. Innan .jag har fått se utredningsresultatet, vill jag givetvis icke
ange någon ståndpunkt till frågan.

Herr Jonsson i Eskilstuna erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr
talman! Jag kanske först skall be att få framföra en ursäkt, fastän den icke
går till denna kammare utan till första kammaren. Jag har sedan fått reda
på att herr Pauli i två långa anföranden företrätt statsutskottets synpunkter
i denna sak. Det visste jag icke örn.

Därefter vill jag säga till herr statsrådet, att de extralärare, som det nu kan
vara fråga örn och som äro arbetslösa, visserligen få sysselsättning vid detta
provårsläroverk men att arbetslösheten inom läroverken därigenom ju icke försvinner.
Denna arbetslöshet kommer kanske att bli ännu värre i framtiden.
Örn man måste vidtaga de restriktioner, som statsutskott hänvisar till, kan
det vara av vikt, att man från början gör klart, att läroverkslärarbanan kanske
är lika bekymmersam och utsiktslös som folkskollärarbanan.

Vidare yttrade:

Herr Sefve: Herr talman! Jag är för min del övertygad örn behövligheten av
ett nytt provårsläroverk, men jag kan däremot icke gå med på att det skall ske
på de villkor och under de förutsättningar, som här ha blivit föreslagna. Örn
jag uppfattat det yrkande rätt, som ställdes i första kammaren och som där
vann bifall, var det helt enkelt Kungl. Maj :ts förslag, vilket ju innebär, att
man upprättar ett nytt provårsläroverk, som lärarna vid de andra provårsanstalterna
få betala. Man har nämligen icke alls ställt något yrkande örn höj -

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
ning av den anslagssumma, som statsutskottet har föreslagit, eller höjning utöver
det anslag, som Kungl. Maj :t tidigare föreslagit. Det blir ungefär samma
förhållande, som örn man ur försvarssynpunkt ville inrätta ett nytt regemente
och mot invändningen, att det bleve så dyrt, genmälde, att så icke alls skulle
bli förhållandet, därför att man bara behövde låta de anställda vid andra regementen
betala det nya regementet. Det är precis på samma sätt i detta fall.
Man föreslår upprättandet av ett nytt provårsläroverk och föreslår samtidigt,
att man helt enkelt skall sänka arvodena vid de andra provårsläroverken så
pass mycket, att det motsvarar vad den nya provårsanstalten kostar.

Detta kan jag för min del icke biträda, och jag ber därför, ehuru med svidande
hjärta, att få tillstyrka statsutskottets förslag.

Häruti instämde herr Arnemark.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Det kanske kan vara lämpligt att
även någon norrlänning yttrar sig i denna fråga, som ju rör ett Norrlandsintresse,
och det är anledningen till att jag har begärt ordet. Jag ber då först
att såsom representant för en del av Norrland få uttala mitt tack till herr
statsrådet för att han ansett frågan örn ett provårsläroverk i Norrland böra
närmare utredas. Det beror nu på denna utredning, örn ett mycket gammalt
och starkt motiverat önskemål i Norrland skall kunna bli förverkligat. Vi veta
i Norrland, att vi ha skolöverstyrelsen emot oss. Med tanke på det inflytande,
som skolöverstyrelsen har, lia vi här på Norrlandsbänkarna varit tveksamma
om vi i dag böra stödja statsrådet eller örn vi böra rösta för utskottets förslag.
I valet mellan de båda ståndpunkterna har jag dock för min del haft
och har sympatier för den ståndpunkt, som herr statsrådet här företräder.
Jag menar nämligen, såsom statsrådet också nyss här framhöll, att örn skälen
för en provårsanstalt vid ett läroverk i Norrland icke äro tillräckligt starka
nu, så bli de icke starkare nästa år.

Statsrådet Bagge har med sin deklaration såväl i propositionen som i dag
och även i andra sammanhang visat sig lia förståelse för att kulturlivet i
Norrland bättre än hittills skett bör tillgodoses av statsmakterna. Nu deklarerade
statsutskottets vice ordförande och andra avdelningens ordförande alldeles
nyss, att han nied sitt yrkande på ett uppskov med det positiva beslutet
egentligen avsett att gagna de norrländska intressena. Jag tvivlar icke på att
herr Jonsson i Eskilstuna därvidlag ger uttryck för sin egen mening, men
jag tvivlar starkt på att han ger uttryck för majoritetens mening i statsutskottets
andra avdelning. Det råkar nämligen förhålla sig på det sättet, att
även skolöverstyrelsens chef, generaldirektör Holmdahl, befinner sig bland dem
i statsutskottet, som mena, att nian skall undanskjuta det positiva beslutet.
När vi veta, att herr Holmdahl har den inställningen, att en ny provårsanstalt
bör förläggas till Bromma, något som statsrådet icke velat vara med örn utan
att först få frågan utredd, är det svårt för mig att godkänna den tolkningen
av statsutskottets utlåtande, att det underförstått skulle innebära ett förord
för att de norrländska intressena skola i all möjlig utsträckning beaktas.

Jag finner också, att läroverkslärare befinna sig bland utskottets majoritet.
Vi veta uppe i Norrland, att läroverkslärarna egentligen icke finna Norrland
särdeles trivsamt. Det finns givetvis undantag, men i allmänhet stanna de
mycket kort tid där uppe och vi ha stora svårigheter att få dit läroverkslärare.
Jag föreställer mig därför, att de läroverkslärare, som lia varit med
om att utforma utskottets förslag, nog i själ och hjärta mena, att det även
ur läroverkslärarnas synpunkt är bättre att få en provårsanstalt i Bromma än
att få den i Norrland.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)

Efter de överväganden, som jag har haft med mig själv i denna fråga, har
jag närmast blivit inställd på att rösta för propositionen. Jag måste emellertid
medge, att det var en synpunkt i herr Jonssons anförande, som gjorde, att jag
visserligen icke ansåg mig lia anledning att ändra ståndpunkt men likväl kände
mig tveksam, huruvida man genom att nu träffa ett positivt beslut bäst gagnade
Norrland. Herr Jonsson i Eskilstuna förklarade nämligen, att något
läroverk i Norrland för närvarande icke var så rustat, att man tämligen omedelbart
där skulle kunna förlägga en provårsanstalt. Skulle det förhålla sig
på det sättet, ja, då måste man ju anse saken vara ganska hopplös. Därför
skulle det intressera mig att få höra vad statsrådet har att säga om den saken.
I vilket avseende äro Norrlandsläroverken icke så rustade, att man till
dem kan knyta en provårsanstalt? Vad är det, som fattas? Vilka brister är
det således, som man måste fylla? Innan jag framställer något yrkande, skulle
jag gärna önska att få närmare klarhet i de av mig nu antydda punkterna.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Ja, det var
en kvistig fråga, som ställdes till mig. Jag kan egentligen icke säga så mycket
mera än jag sade förra gången, nämligen att de omständigheter, som
kunna göra en tveksam beträffande provårsanstaltens förläggning till något
Norrlandsläroverk, komma att föreligga precis på samma sätt nästa år. Avgörandet
kommer egentligen att gälla, huruvida man vågar sig på saken trots
de brister, som kunna föreligga. Det ställningstagandet kan jag emellertid
taga lika bra i år som nästa år.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! På förekommen anledning och för
att vinna full anslutning till det yrkande, som framställts i första kammaren
och som vunnit kammarens bifall, anhåller jag att få begränsa och förtydliga
mitt yrkande till att avse bifall till Kungl. Maj :ts motivering i vad den avser
frågan örn provårsläroverket.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag må uppriktigt säga, att jag
blev ganska förvånad, när jag fick reda på första kammarens beslut i fråga
örn provårsläroverket. Vi hade den uppfattningen på andra avdelningen i
statsutskottet, att vi i nuvarande situation från olika synpunkter kommit till
det bästa resultatet. Vi hade övervägt olika förslag för och emot och försökt
komma fram till en linje, där vi utan att mot någon göra orätt skipade största
möjliga rättvisa åt alla håll. Därmed kommo vi också fram till det resultatet,
att ingen egentligen helt och hållet fick fullständigt rätt.

När det gäller Kungl. Maj:ts förslag om inrättande av ett provårsläroverk
och önskemålet om dess förläggning till Norrland, uttalade herr Lindberg i
Umeå sin tvekan, huruvida herr Jonssons i Eskilstuna uttalande, att han hade
lika stort intresse för saken som herr statsrådet, även delades av de övriga
på avdelningen. Jag för min personliga del hade den uppfattningen, då vi
behandlade denna fråga, att alla som yttrade sig hade samma intresse av att,
när förutsättningar föreligga, förlägga provårsläroverket till Norrland. Det
var ingen på andra avdelningen, som hade något däremot, utan alla önskade,
att så skulle bli fallet. Därför tror jag icke, att man kan nonchalera den
tanken.

När nu herr statsrådet säger, att frågan nästa år kommer att ligga till på
samma sätt som nu, kan jag icke tolka hans uttalande annorlunda än att frågan
ligger så till, att man varken nu eller nästa år kommer att förlägga provårsläroverket
till Norrland. Örn jag har rätt i denna min misstanke, skulle

Andra kammarens protokoll 1941. Nr ] 9. 4

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
det väl bli så, att man komme att förlägga ännu ett provårsläroverk i Stockholm
— i Bromma. Ett sådant resultat kan väl knappast på något håll anses
vara det lämpligaste i detta sammanhang. Det måste jag särskilt understryka.

När man nu också tagit upp frågan örn arvodena, vilken fråga även tog
mycken tid vid den förberedande behandlingen på avdelningen, får jag säga,
att när vi undersökt förhållandena, lia vi kommit till den uppfattningen, som
redan underströks av rektor Sefve, att man icke samtidigt som man begär
ökade arbetsprestationer av lärarna kan tänka på att minska deras arvoden.
Detta är en inkonsekvens, som jag tycker icke riktigt går ihop. Nu säger
statsrådet, att på denna punkt ha vi kommit så långt, när det gäller besparingar
under åttonde huvudtiteln, att varje besparing, som nu kan göras, innebär
i viss mån en skada, men att på denna punkt gör man den minsta möjliga
skada med en tillfällig sänkning av anslaget. Jag skall icke uttala mig därom,
eftersom jag inte har någon möjlighet att bedöma den frågan, men jag tror,
att om man överhuvud taget gör skada genom en besparing av en sådan dimension,
skall man verkligen noga överväga, innan man företar en sådan åtgärd.
Nan man, såsom rektor Sefve sade, göra gällande, att man inrättar ett
provårsläroverk på bekostnad av lärarnas löner, blir situationen icke den mest
önskvärda.

Vad i övrigt beträffar den fråga, som vi nu behandla under denna punkt,
har jag för min del ingenting annat att säga, än att jag har samma uppfattning
som den, statsutskottet gjort sig till tolk för. Jag tror icke, att man
skall uppge förhoppningarna örn att få ett provårsläroverk förlagt till Norrland.
Jag tror för min personliga del, att man har den största utsikten för
att få sin önskan härutinnan uppfylld, örn man bifaller utskottets förslag, till
vilket jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag vill blott säga herr Svensson i Grönvik, att han givit en fullkomligt felaktig
tolkning av mitt uttalande, då han säde, att det skulle innebära, att det
vore avgjort att provårsläroverket skulle komma att förläggas till Bromma,
örn riksdagen skulle gå på Kungl. Maj:ts förslag. Detta är så långt ifrån
fallet, att det icke alls är avgjort, var provårsläroverket kommer att förläggas.
För min personliga del vill jag ännu en gång deklarera, att finns det en
enda rimlig möjlighet för att förlägga provårsläroverket till Norrland, och
får jag något med saken att göra, kommer det också att förläggas till Norrland
och detta bl. a. av det skälet, att det ingår i hela den skolpolitiska plan
i fråga om Norrland, som jag försökt arbeta för. Därmed är icke sagt, att det
blir på det sättet. Jag har icke sett utredningen ännu och kan naturligtvis
icke binda mig för att gå in för något, som skulle vara fullkomligt osakligt
och ogenomförbart, men finns det någon saklig möjlighet, kommer det att förläggas
till Norrland.

Herr Lindberg i Umeå: Herr talman! Efter statsrådets sista deklaration
tvekar jag icke längre, utan jag kommer att rösta för bifall till det yrkande,
som framställts av herr Hagberg i Malmö.

I detta anförande instämde herrar andre vice talmannen Österström, Sandberg,
Hansson i Vännäsby, Jacobson, Åkerström, Nilsson i Norrlångträsk,
Skoglund i Umeå, Gavelin och Lindmark.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Med anledning av det sista yttrandet
vill jag blott säga, att örn det endast är fråga om en bestämd mening

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)
hos departementschefen att oavsett vad skolöverstyrelsen säger beträffande
kapaciteten hos ett Norrlandsläroverk i alla fall försöka förlägga provårsläroverket
till Norrland, kan jag förstå den ståndpunkt, som man från Norrlandsrepresentanterna
intager. Men ärendet ligger nu hos skolöverstyrelsen
för utredning, och det är naturligtvis resultatet av denna utredning, som i
ganska hög grad kommer att få bli bestämmande för Kungl. Maj:ts ståndpunkt.

Anledningen till att jag begärde ordet var för att säga, att jag icke kan
förstå, hur herr Hagbergs i Malmö yrkande skall kunna framställas, därför
att det betyder, ^att man dels godtager statsutskottets uppfattning i fråga
örn ett nytt provårsläroverk och dels godtager de arvodesbelopp, som statsutskottet
i olika avseenden föreslagit. Det är mycket tveksamt, huruvida man
kan ställa ett sådant yrkande — jag skulle nästan vilja påstå, att det går icke
— utan då är det bäst, att ärendet får gå tillbaka till utskottet, som får försöka
göra en sammanjämkning, där man tillgodoser departementschefens önskan
att få börja med detta provårsläroverk i Norrland redan den 1 juli i år —
något som jag skulle hälsa med glädje — och dessutom se till örn man icke
pa denna punkt ända kunde tillmötesgå statsutskottets mening i fråga örn
en liten höjning av arvodet till provårsläroverkets föreståndare eller kanske
framför allt dess lärare.

Jag vidhåller sålunda mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad. På därå framställd proposition blev
till en början utskottets i punkten gjorda hemställan av kammaren bifallen.

Beträffande motiveringen gav herr talmannen först propositioner i fråga
örn den vid ^ punkten fogade, av herr Bergman avgivna reservationen, nämligen
dels pa bifall till nämnda reservation dels ock på avslag därå; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för
den senare propositionen. Herr Danielsson begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som villkatt kammaren avslår den vid punkt 115:o) av statsutskottets
förevarande utlåtande nr 8 fogade, av herr Bergman avgivna reservationen,
röstar

Den, det ej vill, röstar

Ja;

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit berörda reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit nämnda reservation.

Härefter gav herr talmannen propositioner beträffande utskottets motivering
under rubriken »Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.
Majit», nämligen dels på godkännande av utskottets motivering i angiven del
dels ock på godkännande av nämnda del av utskottets motivering med den
ändring, som föranleddes av bifall till det av herr Hagberg i Malmö under
överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Hagberg i Malmö begärde emellertid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Privatläroverk:
bidrag
till Höglands
skolan och
Olofskolan i
Stockholm.

Allmänna läroverken: avlöningar. (Forts.)

Den, som vill, att kammaren beträffande motiveringen i punkt 115 :o) av
statsutskottets utlåtande nr 8 godkänner utskottets motivering under rubriken
»Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Majit», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda del av utskottets motivering
med den ändring, som föranledes av bifall till det av herr Hagberg i Malmö
under överläggningen framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Hagberg i Malmö, vadan
votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos ^ 99 ja och
77 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets motivering i nu ifrågavarande
del.

Slutligen blev på därå framställd proposition utskottets motivering i övriga
delar av kammaren godkänd.

Punkterna 116—124.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 125.

Kades till handlingarna.

Punkten 126, angående privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan i Stockholm;
privatläroverk: bidrag till Olofskolan i Stockholm.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
125 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen°att till Privatläroverk:
Bidrag till Höglandsskolan i Stockholm för budgetåret 1941/42 anvisa ett
anslag av 5,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom första
kammaren av herr R. Lindström väckt motion (1:143), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att för budgetåret 1941/42 bevilja Olofskolan i Stockholm
ett anslag av 70,000 kronor.

Utskottet hemställde,

a) att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag,

b) att motionen 1:143 icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid punkten hade fogats reservationer:

1) av herrar Johan Bernhard Johansson, Persson i Falla och Holmdahl,

vilka ansett, att utskottet bort hemställa, . .

a) att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag till Privatläroverk:
Bidrag till Höglandsskolan i Stockholm för budgetaret 1941/42
anvisa ett anslag av 5,000 kronor;

b) att motionen 1:143 icke måtte av riksdagen bifallas;

2) av herrar Oscar Olsson, Pauli, Lindström och Ekströmer.

Onsdagen den 26 mare 1941 f. m.

Nr 19.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olofskolan i Stockholm.

(Forts.)

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Här föreligger en fråga örn statsbidrag till två olika privatläroverk, som båda
ha en viss karaktär av försöksskola. Emellertid skulle jag vilja säga, att det
kanske på sätt och vis icke är riktigt lyckligt, att dessa frågor kopplats ihop
på det viset, därför att saken ligger mycket olika till i de båda fallen. Vad
Höglandsskolan i Bromma beträffar är det en privat läroanstalt av samskoletyp,
och den har tillkommit i två syften, dels för att fylla undervisningsbehovet
ute i Bromma, som är mycket stort, och dels för att göra tjänst såsom
pedagogisk försöksskola. Denna skola har funnits i tio år och står under
skolöverstyrelsens inseende. Enligt beslut förra året har Kungl. Maj :t medgivit,
att avgångsbetyg från Höglandsskolan skulle under läsåren 1940—1942
medföra normalskolekompetens. Skolan har egna lokaler, och den har gått bra
framåt och skötts på ett utmärkt sätt, vilket vitsordats av skolöverstyrelsen,
och är överhuvud taget, såvitt jag kan bedöma, en skola i framåtskridande.
Den har haft besvärligheter i ekonomiskt hänseende på det sättet, att det har
uppstått ett underskott på 18,000 kronor, och därför bett örn statsbidrag med
detta belopp. Skolöverstyrelsen har prutat ned beloppet till 10,000 kronor,
och jag har föreslagit Kungl. Majk att framlägga proposition örn ett anslag
på 5,000 kronor såsom bidra,g till skolan, så att den skall kunna få möjlighet
att klara sig någon tid framåt.

Utskottsmajoriteten har för sin del icke velat biträda det av mig förordade
förslaget. Såvitt jag förstår, har utskottet därvid utgått ifrån en allmän uppläggning
av frågan örn pedagogiska försöksanstalter. Däremot har utskottet
icke fäst avseende vid ortens behov av undervisning av detta slag.

Nu ligger det till på det viset, såsom alla veta, att Bromma läroverk är det
största läroverket i riket, och det kan väl nästan ifrågasättas, om icke läroverket
nått ett sådant omfång, att det börjar överskrida den lämpliga storleksordningen
för ett läroverk. I varje fall är det synnerligen önskvärt, att man
icke skall behöva öka ytterligare på omfånget av Bromma läroverk, och Höglandsskolan
med sina tvåhundra elever utgör därför en mycket välkommen
avlastning av behovet av läroverksundervisning i Bromma. Jag vill också
säga, att det ur finansiell synpunkt skulle vara fördelaktigt att ge anslaget.
Det anslag, som förordas av mig för Höglandsskolan, motsvarar ungefär lönen
till en extralärare vid ett statens läroverk, och jag tror därför, att det även
ur finansiell synpunkt kan försvaras att under nuvarande förhållanden lämna
ett sådant statsbidrag.

Vad beträffar frågan örn den pedagogiska försöksverksamheten och hur den
överhuvud taget skall anordnas, tycker jag, att den frågan har rätt litet att
skaffa med frågan örn ett anslag på 5,000 kronor till Höglandsskolan. Den utredning,
som redan pågår inom skolutredningen, kommer givetvis att fortsätta
alldeles oberoende av detta anslag, och jag tycker icke, att det är vidare förnuftigt
att säga, att därför att man skall närmare undersöka, hur man för
framtiden skall ordna med den pedagogiska försöksverksamheten, skall man
taga kål på en pedagogisk försöksskola, som visat sig bra skött och går framåt.
Detta kan väl icke vara någon riktig ståndpunkt, och jag skulle därför
vilja förorda, att kammaren går på Kungl. Maj:ts förslag och lämnar ett anslag
på 5,000 kronor.

Vad sedan beträffar Olofskolan skall jag blott säga ett par ord. Jag skulle
vilja framhålla, att jag för min del är mycket livligt intresserad för sådana här
skolor, som arbeta i fria former, även örn de ibland kunna komma över på for -

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olofskolan i Stockholm.

(Forts.)

mer, som jag kari tycka vara en liten smula besynnerliga. Jag tror, att det är
mycket viktigt, att vårt skolväsen tillföres friska och nya initiativ från olika
håll, och jag vill gärna hjälpa till med den saken. Vad nu emellertid Olofskolan
beträffar har det visat sig, att den haft en nästan katastrofal tillbakagång.
Hösten 1937 hade den 188 elever, och hösten 1940 hade den 114 elever.
Jag talade med styrelsen för skolan — jag tror, det var förra våren, då den
befann sig i en bekymmersam belägenhet — och det visade sig då, att det skulle
behövas ett betydande bidrag från det allmänna, örn man överhuvud taget
skulle kunna klara sig. I sin senaste framställning preciserade styrelsen statsbidraget
till icke mindre än 70,000 kronor. Det skulle betyda 600 kronor per
elev. Vid de allmänna läroverken utgör kostnaden per elev ungefär 500 kronor.
När jag såg detta och visste, att man inom riksdagen var mycket tveksam
inför Olofskolan •—- statsutskottet uttalade nämligen förra året sin stora tveksamhet
och önskade en undersökning för att utröna, om skolan överhuvud kunde
ha någon framtid och skulle få något ytterligare bidrag från staten — språkade
jag med styrelsen örn saken och utverkade sedan, att skolan fick ett extra
anslag utöver de 10,000 kronorna på icke mindre än 50,000 kronor av lotterimedel,
så att vederbörande skulle kunna klara sig över detta år, när inspektion
skulle komma att ske, och eventuellt, örn styrelsen så fann lämpligt, avveckla
verksamheten med hjälp av dessa pengar. Året förut hade skolan utöver
de 10,000 kronorna fått 30- ä 40,000 kronor, som utgått från allmänna
arvsfonden. Skolan har alltså inte blivit styvmoderligt behandlad, utan man
har tvärtom gjort allt vad man överhuvud taget kunnat för att hjälpa den.

Nu förhåller det sig så, att skolöverstyrelsen har inspekterat skolan och därvid
funnit, att den icke kan förorda ytterligare bidrag till skolan, enär denna
icke i rimlig utsträckning nått de för dess verksamhet uppställda målen. Att
under sådana förhållanden tänka på att satsa ytterligare 70,000 kronor eller
mera av statsmedel för skolan förefaller mig omöjligt, även örn jag uppskattar
den hänförelse och den energi, som vederbörande lagt i dagen i sin verksamhet
i denna skola, som legat dem varmt om hjärtat. Under de senare åren
har skolan gått tillbaka på ett sådant sätt, att man för närvarande inte kan
förorda statsbidrag till skolan. Att bevilja ett bidrag på 10,000 kronor är meningslöst.
På detta belopp kan skolan absolut inte klara sig, ty det finns inte
några större möjligheter till att skolan skulle kunna få några mera betydande
bidrag från enskilda, sedan Wallenbergska fonden inte längre understöder skolan.
Det förefaller mig under dessa förhållanden rimligt, att kammaren går
med på Kungl. Maj :ts och utskottsmajoritetens förslag att inte lämna något
statsbidrag till skolan. Detta kommer att lia till följd, att skolan, vars verksamhet
i synnerhet tidigare haft mycket av intresse att bjuda, måste nedläggas.
Men vi få se den saken i ögonen som den är och handla en smula realistiskt.
Man kan icke hålla en verksamhet uppe, därför att saken kan synas rolig och
trevlig, utan när den tydligen icke längre går, måste vi lägga ned den.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag begärde ordet vid denna punkt för att
yttra några ord örn den av mig biträdda reservation, som är fogad vid punkten.
Denna reservation går ut på bifall till Kungl. Maj :ts förslag örn ett» anslag
till den s. k. Höglandsskolan. Nu är jag emellertid förekommen av herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet, och jag skulle efter hans
anförande egentligen inte ha någon annan uppgift än att yrka bifall till reservationen.
Men jag skall i alla fall tillåta mig att i anslutning till detta
yrkande säga några ord.

Utskottets motivering för avslag på Kungl. Maj :ts förslag om bidrag till

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olof skolan i Stockholm.

(Forts.)

Höglandsskolan är inte särskilt stark. Utskottsmajoriteten säger sig inte vara
i princip ovillig att giva bidrag till enskilda försöksskolor. Tvärtom anser
majoriteten, att de böra få statsunderstöd på ett bättre och mera betryggande
sätt än hittills. Men enligt majoritetens mening bör frågan göras till föremål
för utredning, och bidrag till försöksskolor bör inte beviljas, innan denna
utredning kommit till stånd. Detta är i korthet utskottsmajoritetens motivering
för avslag på Kungl. Maj:ts förslag. Som jag nyss säde, anser jag, att
denna motivering inte är särskilt stark. Betraktar man spörsmålet som en
fråga örn understöd till en försöksskola — och Höglandsskolan är otvivelaktigt
en god och löftesrik försöksskola — bör det uppmärksammas, att ett
bidrag för nästa budgetår inte på något sätt skulle betyda ett föregripande
av den kommande utredningen. Ty ett mindre statsbidrag än här är förslaget
kan överhuvud taget inte ifrågakomma, när det gäller en försöksskola av
denna storleksordning. Men den stora svagheten i utskottets resonemang är
just att utskottet betraktat Höglandsskolan uteslutande som en försöksskola.
Det förhåller sig dock så, att denna skola, som varit i full verksamhet i 10
år, fyller en vanlig offentlig skolas uppgift på den plats, där den är belägen.
Den är i allra högsta grad behövlig, enär de statliga och kommunala skolorna
i Bromma äro fyllda till bristningsgränsen. Det är under sådana förhållanden
inte mer än billigt, att staten på något sätt understöder skolan i
ekonomiskt avseende. Om skolan av ekonomiska skäl måste nedläggas eller
man skulle nödgas försvåra tillträdet till skolan genom att höja terminsavgifterna,
skulle detta bli ekonomiskt kännbart för staten. Om eleverna i stället
skulle söka sig över till läroverket i Bromma, skulle statens utgifter för
dessa elevers undervisning bli vida högre än om vi bevilja det av Kungl.
Majit föreslagna anslaget till Höglandsskolan.

Jag skall, herr talman, inskränka mig till det nu sagda. Jag ber ännu en
gång att få yrka bifall till den av herr J. B. Johansson m. fl. avgivna reservationen,
d. v. s. bifall till Kungl. Majlis förslag oförändrat.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Utskottet erkänner ■— och detta
gäller hela utskottet, även de ledamöter som gått emot Kungl. Maj :ts förslag
—- betydelsen av försöksanstalter inom skolväsendet. Men just därför har majoriteten
ansett, att saken bör läggas under den utredning av hela vårt undervisningsväsen,
som igångsatts under herr ecklesiastikministerns ordförandeskap.
Staten har en gång misslyckats då det gällt att understödja en försöksskola,
och försöket att återigen lyfta upp Olofskolan till rang, heder och
värdighet av statsunderstödd skola skall säkerligen inte lyckas. Men när man
nu en gång på detta sätt kapitalt misslyckats, anser utskottet, enligt min
uppfattning inte utan skäl, att örn man skall börja understödja en ny försöksskola
av väsentligt samma karaktär sorn Olofskolan, bör man lia garanti för
att statens medverkan får den avsedda effekten. Jag kan medge, att Höglandsskolan
i så måtto är bättre utrustad än Olofskolan, att den har bra lokaler.
Kanhända är den också — därom vet jag ingenting — bättre utrustad
i fråga örn lärarkrafter. Det har synts utskottsmajoriteten angeläget, att om
man skall understödja försöksanstalter på undervisningsväsendets område, bör
det tillses, att lärarna få ett allsidigt elevmaterial att behandla. Försöksskolorna
böra inte lia karaktär av ytterst exklusiva anstalter, som ta emot elever
från vissa sociala skikt men inte från andra.

Då man nu sökt beveka kammaren att bifalla Kungl. Majlis förslag på
denna punkt, har man påpekat, att hänsyn måste tagas till ortens behov. Man
skjuter alltså tillfälligtvis synpunkten örn skolans betydelse som fiirsöksskola

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olof skolan i Stockholm.

(Forts.)

åt sidan och för fram ett annat argument, som man hoppas skall verka mera
kraftigt på kammarens ledamöter. Man påstår alltså, att det finnes ett trängande
behov av detta läroverk i Stockholm och framför allt i Bromma. Vidare
säger man, att örn inte denna skola understödjes, komma eleverna att tränga
sig in i andra läroverk i Stockholm och särskilt i Bromma, vilket medför att
man måste anställa nya lärarkrafter. Men vem har sagt, att detta är nödvändigt?
Man kan ju iakttaga en strängare gallring och inte taga in i läroverken
flera än man har rum för med nuvarande organisation.

När man för fram argumentet örn ortens behov, kan det kanske vara nödvändigt
att upplysa kammaren örn, att det är ingen läroverksort i landet, som
har så få innevånare per statsunderstött läroverk som Stockholm. Stockholm
är redan förut den ort, som är mest gynnad. Jag anser därför, att det åtminstone
tills vidare inte finns någon anledning att ytterligare understödja eje
högre skolorna i Stockholm. Det skulle kunna vara riktigt att understödja
Höglandsskolan, örn det verkligen kunde sägas, att det inte finns någon plats
för dess elever i samhällets undervisningsväsen. Det sägs ju, att eleverna
inte kunna få plats vare sig i Bromma läroverk eller i andra läroverk i Stockholm.
Jag vet inte hur det förhåller sig med de kommunala mellanskolorna
och kommunala flickskolorna i Stockholm. Det är möjligt, att det är trångt
även där. Men är det trångt i alla statliga och statsunderstödda läroverk, kan
jag tala örn för kammaren, att det är inte trångt i Bromma folkskolor. Där
finns åtskilligt utrymme att taga i anspråk. Örn eleverna inte passa i läroverk,
är det inte absolut nödvändigt att de gå i läroverk, utan då finns det
plats för dem i Stockholms folkskolor.

Departementschefen har tvungits att iakttaga en ytterst sträng sparsamhet.
Och jag kan säga till hans beröm, att såvitt jag kunnat se har han varit
den noggrannaste av alla departementscheferna, då det gällt att följa finansministerns
uppmaning till sparsamhet. Han har inte försmått att göra
besparingar på några tusen eller några hundra kronor på olika håll för att
på så sätt få ned utgifterna. Han har varit tvungen att minska anslagen
till löner, inte bara till arvoden som äro biförtjänster utan även till arvoden
på heltidsbefattningar. Detta gäller i varje fall universiteten. Det är en sak
som vi senare få ta ställning till. Överhuvud taget har han alltså varit tvungen
att taga bort eller skära ned anslag, som vi förut varit vana att anse som
mycket viktiga. Han har petat bort än här och än där, och utskottet har försökt
följa honom i det avseendet så noggrant som möjligt. Jag för min del
har på en punkt nästan svikit min uppfattning för att kunna hålla utgifterna
nere. På den nu föreliggande punkten bör man fullfölja herr statsrådets verksamhet
i sparsamhetens tecken genom att avstå från de 5,000 kronor som
det är fråga om. Man bör vänta tills man får klart besked om hur staten
skall bete sig och under vilka former staten skall understödja försöksskoleväsendet.
Detta är en av de frågor som den av herr statsrådet tillsatta skolutredningen
skall undersöka. Vi böra vänta tills resultatet av denna undersökning
föreligger.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Den siste ärade talaren tycktes vilja göra skolutredningen inte bara, som herr
Engberg i första kammaren, till en kyrkogård utan också till någon slags
slaktbänk, på vilken man skulle avliva även företag, som i och för sig äro
bra och livskraftiga, i avvaktan på utredningens resultat. Jag måste opponera
mig mot en dylik inställning. Som jag sade i mitt första anförande förhåller
det sig så, att en utredning angående försöksverksamheten inte på något sätt

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olof skolan i Stockholm.

(Forts.)

behöver kopplas ihop med den här föreliggande frågan. Om man tycker, att
skolan är bra och lämplig, är det ju inte rimligt, att man slår ihjäl den under
den tid utredningen pågår för att sedan kanske taga upp en liknande verksamhet
på ett annat håll. Det förefaller mig vara ett föga logiskt sätt att se
på saken.

Herr Jonsson i Eskilstuna säger, att eftersom Olofskolan misslyckats, böra
vi nu inte heller giva Höglandsskolan något bidrag. Jag vill emellertid understryka,
att det ligger helt annorlunda till i fråga örn Höglandsskolan än i
fråga om Olofskolan. Höglandsskolan är nämligen — jag framhöll detta i
inledningen till mitt första anförande — en livskraftig skola, som uppenbarligen
går framåt och fyller ett behov. Beträffande Olofskolan förhaller det
sig på ett helt annat sätt. Därför bör man mycket väl kunna taga på sig att
lämna bidrag till Höglandsskolan. Det har påpekats här, att denna skola även
fyller ett starkt behov i orten. I Bromma har ju befolkningsutvecklingen varit
synnerligen kraftig. Det har varit en befolkningsökning av enastående mått.
Jag vet inte, hur befolkningen därute skulle reagera, om man kom till den
med herr Conrad Jonssons recept: för all del, ni få låta bli att ge edra barn
läroverksutbildning, även örn ni anse dem lämpade därför, ni få låta deras
utbildning stanna vid folkskolans. Jag tror inte, att Brommabefolkningen
skulle sätta något större värde på en sådan lösning av problemet. Det är alldeles
otänkbart, att vi skulle kunna lösa frågan på ett sådant sätt. Och därmed
faller också herr Conrad Jonssons sista argument för avslag på Kungl.
Maj:ts förslag, nämligen att anslaget ur ren sparsamhetssynpunkt icke borde
beviljas. Tvärtom tror jag, att staten i längden kommer att spara pengar,
örn riksdagen beviljar anslaget. Det är därför jag tillåtit mig att framlägga
detta förslag.

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag kan inte hjälpa, att jag ryste
litet, då herr statsrådet sade, att herr Jonsson i Eskilstuna ville göra skolutredningen
inte bara till en kyrkogård utan också till en slaktbänk, där den
nu diskuterade försöksverksamheten skulle slaktas. Jag tycker inte man skall
använda sådana epitet om skolutredningen. Den försöksverksamhet det här
gäller är en planta, som kanske kan växa sig stark. Att skolutredningen tar
hand om den behöver ju inte innebära, att den föres till kyrkogården eller
slaktbänken. Det är tvärtom i högsta grad önskvärt, att skolutredningen får
undersöka och pröva saken grundligt.

Yad själva sakfrågan beträffar, tror jag inte man bör göra den vare sig till
en stor sparsamhetsfråga eller till en fråga örn Höglandsskolans vara eller
inte vara. När jag har tagit ståndpunkt till frågan, har jag helt enkelt sagt
mig: skola vi över huvud taget fortsätta att understödja försöksverksamheten,
böra vi ha en plan, som ger oss möjlighet att bedöma verksamheten inte bara
är från år utan i hela dess vidd. Yi veta, att Höglandsskolan är en skola, som tål
att jämföras med de allra bästa skolor och gör skäl för ett mycket högt betyg.
Jag har personligen besökt skolan, och jag måste säga, att det fanns ingenting
som gav anledning till något klander. Men när det förhåller sig på detta
sätt, skola vi väl ändå se till att inte skolan får sitt bidrag från fall till fall
och på nåd och onåd. Vi mäste lia en ordentlig plan, så att man vet efter
vilka grunder skolan skall ha sitt bidrag. Det är denna synpunkt, som för
mig varit utslagsgivande, då jag gått med på statsutskottets förslag. Jag tror,
att man i längden gör denna försöksverksamhet den största tjänsten, örn man
följer utskottets förslag. Vi böra inte hålla på och så här kvacksalvarmässigt,
örn jag får använda det uttrycket, bevilja bidrag, som äro så små, att de egent -

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olofskolan i Stockholm.

(Forts.)

ligen inte spela någon roll för verksamheten. Utskottet vill inte på något sätt
komma skolan till livs. Jag är säker på, att den har livskraft nog att överleva
den tid, som åtgår för att skolutredningen skall hinna komma fram
med förslag om efter vilka grunder bidrag bör utgå. Jag tror alltså inte, att
det är någon fara på den punkten.

Vad sedan Olofskolan beträffar, hade vi ju stora förhoppningar örn dess utveckling,
när vi första gången beviljade statsbidrag till den. Utvecklingen
bär emellertid gått i den riktningen, att jag till fullo kan instämma med statsrådet
i att vi nu icke ha inöjligheter att bevilja statsbidrag till denna skola.
Ty örn den skulle få statsbidrag i den utsträckning som behövs för att kunna
driva sin verksamhet, skulle detta gå till stora belopp. Motionsvis har framlagts
förslag örn 70,000 kronor. Det skulle ju bli 1,000 kronor för varje elev,
och det är ju orimligt. På det sättet kan det naturligtvis icke få fortgå.

Jag tror_alltså, att just med riktmärke på att få en bättre plan för och den
största möjlighet till att kunna tillvarataga försöksverksamheten på undervisningsväsendets
område bör man följa statsutskottets förslag, till vilket
jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Persson i Falla: Herr talman! Den föregående talaren lade synnerlig
vikt vid att Höglandsskolan var en försöksskola, och hela den argumentering
som herr Svensson i Grönvik framförde var lagd just på den linjen, att Höglandsskolan
var en experimentskola och att man därför måste gå fram med
alldeles särskild försiktighet och först skapa en plan för hur man skulle understödja
försöksskoleverksamheten. I själva verket arbetar emellertid denna
skola på ett mycket normalt sätt. Den driver visserligen samtidigt en viss
pedagogisk försöksverksamhet, men den är icke på något väsentligt sätt artskild
från andra skolor som meddela undervisning på motsvarande stadier. Om
staten här ger Höglandsskolan ett bidrag, som är ifrågasatt att utgå med endast
5,000 kronor, sa är det icke främst för att den skall driva försöksverksamhet
på det pedagogiska området, utan det är för att ge skolan ett stöd,
därför _att den meddelar en undervisning som staten i annat fall själv måste
taga på sig. Det är även ur dessa rent ekonomiska synpunkter en angelägenhet,
synes det mig, för staten att ge Höglandsskolan det bidrag som det här
är fråga örn. Att skolan driver en viss försöksverksamhet, är ju endast ett
plus, ty det äro vi alla överens örn att vissa nya metoder och idéer på det pedagogiska
området böra prövas, och när denna skola då gör denna tjänst, som
även ur det allmänna undervisningsväsendets och ur statens egen synpunkt är
en nyttig och berömvärd gärning, så bör ju detta icke vara någon anledning
till att vägra att ge den det bidrag som här ifrågasatts.

Herr_Jonsson i Eskilstuna ville på något sätt giva intryck av att det skulle
vara fråga örn en mycket exklusiv skola. Han yttrade, att det var av yttersta
vikt att skolorna inte ha ett ensidigt elevmaterial och att eleverna ej komma
från vissa exklusiva kretsar. Jag tror, att detta är riktigt, men jag vill fästa
uppmärksamheten på att Höglandsskolan har under det senaste året avkortat
eller efterskänkt elevavgifter till ett sammanlagt belopp av 3,000 kronor. Det
visar, att man inte bara har elever från ekonomiskt väl ställda kretsar utan
även har elever från ekonomiskt sämre ställda kretsar, ty annars hade man
icke behövt göra sådana avkortningar på elevavgifterna. Örn nu skolan inte
skulle få något bidrag, så kan det hända, att skolan icke bara får underlåta
att efterskänka elevavgifter utan dessutom måste höja de elevavgifter som nu
utgå. Då blir skolan helt naturligt mera exklusiv, än vad den nu är, och då
kan det just bli det tillstånd som herr Jonsson hyste farhågor för och som

Onsdagen den 26 mare 1941 f. m.

Nr 19.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olof skolan i Stockholm.

(Forts.)

hail menade att man skulle akta sig för. Ur de synpunkter som herr Jonsson
i Eskilstuna själv lägger mycken vikt vid bör det alltså vara angeläget att ge
det föreslagna lilla bidraget till denna skola.

Vi ha ju några stycken, såsom herr Svensson i Grönvik också nämnde, varit
ute och sett på denna skola. Som lekman — jag kan ju icke bedöma den på
annat sätt än som lekman •— måste jag säga, att den gjorde ett synnerligen
gott intryck i alla avseenden inte bara därför att lokalerna voro lämpliga för
sitt ändamål utan därför att hela verksamheten, sådan den kunde med schema
och planer visas för oss, gjorde intryck av att drivas med synnerligen stor
omsorg och även skicklighet. Man såg åtskilligt av elevernas slöjdarbeten och
det praktiska försöksarbetet, och även det gjorde ett synnerligen gott intryck.
Nu säger också herr Svensson i Grönvik, att han anser, att Höglandsskolan
gör skäl för ett mycket högt betyg. När vi alltså äro överens om att det här
finns en skola, igångsatt på eget initiativ och genom privata medel, som avlastar
en väsentlig del från statens skolor ute i Bromma, och denna skola, som
herr Svensson i Grönvik säger, gör skäl för ett mycket högt betyg, då förstår
jag verkligen icke oppositionen mot det lilla bidrag som det här är fråga om.

Ja, herr Svensson i Grönvik kallar detta försök att understödja skolan genom
att ge den ett bidrag på 5,000 kronor för ett kvacksalvarförsök. Han
menar, att detta är ett så litet bidrag, att det blir ingenting rejält, utan att
man skulle ge ett större bidrag, om det skulle vara något bevänt med det.
Det har väl stått herr Svensson i Grönvik fritt att yrka på större bidrag, örn
han tyckte, att det var lämpligt men icke kan väl den omständigheten, att
ett anslag begränsats så mycket som här skett, vara något skäl för att gå
emot detsamma. Det har emellertid ställts i utsikt, att örn staten lämnar bidrag,
skulle Stockholms stad också lämna ett motsvarande bidrag, och därmed
blir naturligtvis skolan hjälpt på ett bättre sätt än med bara dessa 5,000
kronor. Dessutom är det ju så, att bara den omständigheten, att staten stödjer
skolan, ger den en större auktoritet och antagligen också en större anslutning,
och detta anser jag vara av ett rätt väsentligt värde. Jag håller alltså före,
att man skall bedöma denna fråga inte bara med hänsyn till den lilla summa
av 5,000 kronor det här gäller utan även med hänsyn till att staten ger ett stöd
åt en verksamhet som är ur statens egna synpunkter nyttig och berömvärd och
som bör understödjas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Herr Persson i Falla har liksom
några andra av utskottets ledamöter varit ute i Höglandsskolan och studerat
den för att få ett intryck av hur den bedriver sin verksamhet. Det
kanske bör upplysas, att när herrarna voro därute i skolan, var den icke i
verksamhet. Det fanns inga elever där och följaktligen, såvitt jag förstår,
icke heller några lärare, i varje fall icke i verksamhet. En sådan inspektion
kan ju möjligen ge vissa intryck, men den ger icke de intryck man behöver
få. Jag undrar, örn man skulle godkänna en inspektionsberättelse från en
skola, örn inspektören varit där, när eleverna voro hemma.

Herr Persson i Falla betonar med synnerlig styrka, att denna skola visserligen
kanske är en försöksskola men i mycket ringa mån och att den icke är
artskild från andra högre skolor. Örn så är förhållandet, då är det ju riktigast,
att skolan understödjes från anslaget under föregående punkt, nämligen anslaget
till högre goss- och samskolor. Det finns intet hinder för Kungl. Maj:t
att göra det om Kungl. Maj :t har lust, och då får skolan det väsentligt större
bidrag som skolan behöver. Örn denna skola gör en sådan utomordentlig tjänst

Nr 19.

Onsdagen den 20 mars 1941 f. m.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olofskolan i Stockholm.

(Forts.)

åt samhället, att deri avlastar en väsentlig börda som staten eljest skulle få
taga på sig och som skulle kosta staten många tiotusentals kronor, då förstår
jag verkligen inte, varför man här stannar vid dessa futtiga 5,000 kronor. Då
är det bäst att understödja den ordentligt, när den gör staten en sådan tjänst.
Men det är detta som jag icke tror på. Man har nämligen icke kunnat bevisa,
att det icke finns plats för Höglandsskolans elever i statens skolor, örn där
några mindre begåvade elever än dessa kunna föras åt sidan, och man har
fortfarande icke kunnat bevisa, att det inte finns plats i Bromma folkskolor
för dem som icke äro bekväma till att gå i statens läroverk i Bromma eller i
Höglandsskolan.

Herr statsrådet säger, att det är stor skillnad mellan denna skola och Olofsskolan,
att det här är fråga om en livskraftig skola. Ja, jag har varit med örn
att behandla frågan örn anslag till Olofskolan under alla år den fått sina bidrag,
och jag minns, att Olofskolan i början var en mycket livskraftig skola.
Men undan för undan har den sackat tillbaka. Det är att hoppas, att förhållandet
icke skall bli detsamma med Höglandsskolan. Den har emellertid icke
haft så lång tid på sig att verka, att man kan veta någonting därom. I alla
fall har elevantalet minskats klass efter klass, ju högre upp man kommit, och
vad beträffar elevantalet i sjunde klassen, som skulle bevisa skolans raison
d’étre inom undervisningsväsendet, så har denna sjunde klass, där man undervisar
pojkar och flickor tillsammans, sju elever, varav två kommit in under
innevarande läsår.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Holmdahl: Herr talman! Jag begärde ordet under herr Svenssons i
Grönvik anförande, och nu har herr Persson i Falla i väsentliga delar förekommit
mig. Jag måste dock säga ett par ord.

Herr Svenssons i Grönvik resonemang förefaller mig vara något egendomligt.
Han syntes vilja göra gällande, att man egentligen befrämjade försöksskolan
bäst genom att bifalla statsutskottets förslag och icke godtaga Kungl. Maj:ts
förslag, genom att alltså icke lämna något som helst bidrag. Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att, när man kan fälla ett sådant yttrande, som liksom
bagatelliserar risken för skolan av att kanske få vänta flera år på att få
sin bidragsfråga löst, då måste man icke känna till de ekonomiska svårigheter
som denna privatskola laborerar med. Det framgår av handlingarna,
att skolan har under flera år tryckts av ekonomiska bekymmer. Jag vill bara
peka på två omständigheter som kunna äventyra en sådan här skolas utveckling,
örn den har en dålig ekonomi.

Den första är, att den icke kan uppehålla den lönestandard för lärarna som
är nödvändig, örn den skall kunna behålla goda lärare och få goda yngre lärarkrafter
till skolan. Det är ju uppenbart, att utan statsunderstöd kan skolan
efter nuvarande löneregleringar icke längre uppehålla den lönestandard som
är behövlig på längre sikt, örn skolan skall kunna motse en lugn och god utveckling.

Den andra omständigheten som gör de ekonomiska besvärligheterna ytterligt
farliga för en sådan skola är, som herr Persson i Falla nyss erinrade om, terminsavgifternas
storlek. Det finns ju ingen annan utväg ur ekonomiska svårigheter
för en sådan skola än att höja terminsavgifterna, men på så sätt begränsas
ju underlaget för skolans rekrytering med elever. Jag ger herr Conrad
Jonsson fullständigt rätt i att det är mycket önskvärt, att en sådan försöksskola
och en sådan privatskola överhuvud taget har så brett underlag som
möjligt. Jag anser, efter vad jag erfarit, att denna skola har en med hänsyn

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olof skolan i Stockholm.

(Forts.)

till befolkningens sammansättning i Stockholms västra förstäder mycket allsidig
elevsammansättning. Men örn den i fortsättningen skall reda sig på
sina ytterligt begränsade resurser, så förloras just dessa möjligheter att utvidga
underlaget för skolan, såsom herr Persson i Falla mycket riktigt utvecklade.
Jag menar med andra ord, att örn man vill stödja skolan, är det
naturligtvis det enda sättet, att man ger den ett, låt vara begränsat, bidrag
och icke avslår ett förslag örn bidrag, då detta berör väsentliga faktorer för
skolans fortsatta utveckling.

Sedan skall jag, herr talman, bara med några ord fästa uppmärksamheten
vid vad herr Conrad Jonsson nu senast yttrade och bemöta det. Han upprepade
ett mycket egendomligt uttalande som han hade i sitt näst föregående
5rttrande. Han sade som så, att han icke visste, hur det var med överfylldlieten
i läroverken, kommunala mellanskolan och kommunala flickskolan, men
vad han visste var, att det fanns plats i folkskolan, och därför böra ju eleverna
i Höglandsskolan kunna gå dit. Men detta resonemang hänger ju alldeles
i luften. Jag måste säga, att det är att föra debatten enligt receptet:
goddag yxskaft. Detta är ju en skola som tillhör vårt högre skolväsen och
som har ett studiemål, som går över folkskolans stadium. Det är fråga örn
elever som ha möjlighet, vilja och förmåga att tillägna sig dessa högre kurser
som givas i högre skolor. Jag menar, att man icke kan hänvisa till att det
finns plats i folkskolan att taga emot dessa elever. Örn Höglandsskolan icke
får tillräckligt ekonomiskt stöd utan måste avveckla sin verksamhet komma
otvivelaktigt de överfyllda offentliga högre skolorna i Bromma att bli ytterligare
överfyllda. När herr Jonsson så där allmänt hänvisar till en gallring
av elevmaterialet, så är det en sådan där allmän hänvisning, som stått i alla
skolrecept som lämnats från riksdagen sedan ett tjugotal år tillbaka. Det har
också mycket starkt understrukits vid den sista stora skolreformen. Men
när det kommer till kritan vill icke heller riksdagen vara med örn att gallra
så mycket, att godkända elever icke skulle få plats i läroverken. Det har hittills
visat sig fullkomligt omöjligt att genomföra en sådan där sträng gallring.
Kungl. Majit och riksdagen har ställt sig på den ståndpunkten, liksom
det varit den allmänna meningen i detta land, att örn eleverna fylla kunskapsmåtten,
då skola de också i möjligaste mån beredas utrymme i skolorna. Det
är mot denna bakgrund som man med full rätt kan föra det resonemanget,
att örn en sådan här privatskola löser sin undervisande och fostrande uppgift
på ett riktigt sätt, då fullgör den en uppgift som eljest skulle tillkomma
staten.

Nu hör jag till min glädje, att herr Conrad Jonsson säger, att örn denna
skola fyller ett sådant behov, bör den få bidrag från anslaget till goss- och
samskolor. Ja, mina damer och herrar, jag noterar detta med tillfredsställelse.
Men då skulle Höglandsskolan få ett anslag som är många gånger
större än det anslag som här föreslås. Jag anser, att det är en egendomlig
principiell ståndpunkt, att man hänvisar denna skola till att få understöd
från anslaget till goss- och samskolor och samtidigt säger, att man tills vidare
icke vill bevilja skolan det anslag på 5,000 kronor som det här är fråga örn.
Herr talman! Jag vidhåller yrkandet örn bifall till reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag skulle vilja säga ett par ord till herr Holmdahl och understryka,
vad jag sade i mitt första anförande, nämligen att Stockholms stad redan nu
åtnjuter förmånen av ett väsentligt större understöd från statens sida till sina
allmänna läroverk och sina kommunala läroverk än någon annan ort i landet.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Privatläroverk: bidrag till Höglandsskolan och Olofskolan i Stockholm.

(Forts.)

Sålunda är befolkningen i Stockholm bättre gynnad än befolkningen i någon annan
del av detta land, när det är fråga om att kunna få möjlighet att skicka barnen
till högre skolor. Vidare har det icke bevisats, att även örn det är trångt
i Bromma läroverk, det icke kan vara möjligheter för eleverna vid Höglandsskolan
att få plats vid andra skolor i Stockholm. I andra delar av landet får
man, när man vill skicka barnen till läroverken, mångå gånger låta dem färdas
ganska långa vägar.

Herr Holmdahl säger, att riksdagen har, då det varit fråga om gallring vid
läroverken, gång efter annan avvisat proposer därom och sagt, att man icke vill
vara med örn att gallra. Ja, i dag har riksdagens båda kamrar enhälligt utan
reservation och utan att följa herr Bergman, som har ett särskilt yttrande därvidlag,
antagit ett förslag örn just en sträng gallring av elevmaterialet vid läroverken.
Örn man fortsätter på denna väg, får man plats för de studiebegåvade,
och det är inga andra som skola gå till läroverken.

Härefter anförde

Herr Svensson i Grönvik: Herr talman! Jag vill med anledning av herr
Holmdahls anförande bara säga, att, när det gäller denna skola, så har ju staten
inga förpliktelser. Be, som ställt sig i bräschen för skolan, ha på egen risk
byggt upp skolan. Man kan alltså icke säga, att det sker dem någon orätt, örn
riksdagen nu icke beviljar det anslag, som här av Kungl. Maj:t föreslagits.
Anslaget ifråga har ju en relativt liten betydelse för skolans ekonomi. Skolöverstyrelsen
har föreslagit, att anslaget skulle bestämmas till 10,000 kronor.
Kungl. Majit har prutat hälften och föreslår 5,000 kronor. Herr
Persson ! Falla betecknade skolan som en försöksskola. Som jag framhöll redan
i mitt förra anförande, är den en enskild skola av en ovanlig art. Jag har
den uppfattningen, att det i en snar framtid bör fastslås, efter vilka grunder
anslag böra beviljas. Man bör icke fortsätta att bevilja anslag från fall till
fall. Vem vet, hurudan statens ekonomi är nästa år. Örn vi bevilja 5,000
kronor i år, kanske vi nästa år icke kunna bevilja någonting alls. Vi böra vänta
med att bevilja anslag tills grunder för anslagsbeviljande blivit utarbetade.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade, av herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava
utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr Holmdahl begärde
emellertid votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
126 :o) av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade, av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. avgivna reservationen.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Nr 19.

Som tiden nn var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta den vidare behandlingen av förevarande utlåtande
ävensom handläggningen av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

§ 12.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Nilson i Spånstad, som Interpellation.
anförde: Herr talman! De stora och omfattande militära beredskapsåtgärder,
som under fjolåret måste vidtagas i vårt land, lade tunga bördor på den inkallade
personalen. Icke minst i ekonomiskt avseende blev den långa tiden i beredskapstjänstgöringen
påfrestande för den enskilde. De inkallade underkastade
sig emellertid villigt de besvärligheter, som voro förknippade med vakthållningen
kring^ rikets gränser, ty det stod klart för dem alla, att omsorgen örn
rikets välfärd måste gå före alla hänsyn till de enskildas intressen.

Det var dock ett allmänt önskemål att en rimlig fördelning av försvarsbördorna
mellan de inkallade och övriga medborgare skulle komma till stånd. Jag
erinrar om de av förra årets lagtima riksdag beslutade familjebidragen samt
de av samma års urtima riksdag godkända värnpliktslånen. Genom familjebidragen
har kompensation för de ekonomiska förluster, de utkallade fått vidkännas
genom sin bortovaro från sin civila verksamhet, lämnats. För vissa
grupper har denna kompensation varit någorlunda god, för andra sämre, beroende
på olika omständigheter.

Värnpliktslånen skulle lämna hjälp åt sådana inkallade, som på grund av
lång bortovaro från sin yrkesverksamhet icke kunnat på nytt få fast fot i sitt
gamla yrke eller lidit allvarligt avbräck i sin självständiga näringsverksamhet.
Emellertid har beviljandet av värnpliktslån skett mycket restriktivt, varför
denna hjälpform knappast synes fått det värde, man hoppats, eller svarat
mot de förhoppningar den väckt.

En omprövning av hela frågan om avvägningen mellan inkallade och icke
inkallade av de bördor, den ökade beredskapen medför, synes mig därför önskvärd.
Denna fråga blir så mycket mera aktuell just nu som nya inkallelser
skett den senaste tiden. I många för att inte säga de flesta fall rör det sig
därvid örn personal, som redan tidigare fullgjort en tämligen lång beredskapstjänstgöring.
Ofta hade de nu på nytt inkallade nätt och jämnt övervunnit de
största svårigheterna och reparerat de värsta bristerna i en hårt belastad ekonomi,
när den nya ordern örn inkallelse kom.

Jag tror inte, att här antydda svårigheter vid återkommande inkallelser
bemästras med den förhöjning i familjebidragen, som föreslås i kungl. prop.
nr 137 till årets riksdag, som närmast tar sikte pa av fortsatta prisstegringar
orsakade svårigheter. Frågan om hjälpande åtgärder även på andra områden
torde också böra prövas. Jag erinrar örn förra årets riksdagsbeslut örn skattskyldighet
_ för familjebidragen, ett beslut som tor sig onödigt hårt för dem
som ånyo inkallats. Jag har själv som ordförande i familjebidragsnämnden i
en medelstor kommun, vars jordbruks- och industribefolkning i mycket stor
utsträckning lever under blygsamma ekonomiska villkor, rika tillfällen se konsekvenser
av detta beslut, konsekvenser som för den inkallade icke äro uppmuntrande.

Jag skall här icke anvisa några bestämda åtgärder, som framför andra kunna
tänkas komma i fråga för att hjälpa de inkallade. Samtidigt som jag avser
fästa uppmärksamheten på denna angelägenhet vill jag peka på möjligheten
av att genom ett extra skattefritt avdrag från inkomsten för den, som
varit inkallad viss tid, skapa större jämvikt. En annan möjlighet skulle vara
ett kvittningsförfarande på så sätt, att vissa skattebelopp å till betalning för -

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 f. m.

Interpellation. (Forts.)

fallen skatt, som nu uttagas viss tid efter den värnpliktiges hemkomst, därest
inkomst finnes, och då hårt belasta de inkallade, kunde kvittas mot en bestämd
tjänstgöringstid, men även andra vägar kunna tänkas.

Vare sig man väljer en lindring av beskattningen eller annan kompensation
för den, som fullgjort en lång beredskapstjänstgöring, måste detta anses som
en social rättfärdighetspolitik. En sådan åtgärd skulle ytterligare ha ett stort
värde i arbetet att vidmakthålla och ytterligare stärka den nationella samling
som kommit till stånd i vårt land och som utgör en ovärderlig tillgång i denna
hårda tid med påfrestningar av olika slag. Jag är också övertygad örn att de
medborgare, som sluppit deltaga i den militära vakthållningen kring landets
gränser, villigt skulle bära en något tyngre skattebörda, örn de därigenom kunde
bidraga till att ge de inkallade bättre levnadsvillkor. En rättvis fördelning
av försvarsbördorna måste ligga i alla medborgares intresse.

Med anledning av här ovan berörda förhållanden ber jag, herr talman, örn
andra kammarens medgivande att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat de ökade svårigheter för de inkallade,
som uppstå därigenom att samma personal får tjänstgöra i olika omgångar,
medan andra ännu ej inkallats?

År herr statsrådet villig medverka till att nu gällande bestämmelser örn
taxering av inkallades inkomst, avdragsrätt m. m. för inkallade prövas med
aktgivande på inträdda förhållanden?

Denna anhållan blev på begäran bordlagd.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5.11 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ I Herr

talmannen anmälde till fortsatt handläggning statsutskottets utlåtande,
nr 8, angående regleringen för budgetåret 1941/42 av utgifterna under riksstadens
åttonde huvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Punkterna 127 och 128.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 129.

Lades till handlingarna.

Punkten 130, angående läroboksnämnden.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Lindén: Herr talman! Jag har här i min hand en bok, betitlad Läroboksförteckning,
upprättad av statens läroboksnämnd. I förordet till denna
bok står bl. a.: »Enligt Kungl. Maj :ts bestämmande i kungörelse den 28 oktober
1938 angående granskning av vissa läroböcker må till användning vid undervisning
vid viss anstalt i där stadgad ordning antagas av trycket utgivna
läroböcker, som finnas uppförda i en läroboksförteckning. För denna förteckning
tillsatte Kungl. Majit den 18 november 1938 en särskild nämnd, statens
läroboksnämnd. Läroboksnämnden framlägger härmed sagda förteckning, vilken
skall tillämpas fr. o. m. 1 januari 1941.»

Örn man tittar i denna bok och jämför den med de uppgifter, som man väntade
skulle åligga denna läroboksnämnd, borde väl det första man fäster avseende
vid vara den gallring i läroboksfloran, som nämnden vidtagit. Det är
alldeles påtagligt, att nämnden också vidtagit vissa gallringar, och jag skulle
till en början också vilja framhålla, att vetskapen örn att en sådan gallring
kan komma att vidian as sannolikt är nyttig, när det gäller att verka återhållande
på de många, som känna sig kallade att skriva läroböcker. Men frågan
är, och det är den frågan jag skulle vilja ställa här i kammaren i dag: Efter
vilka grunder gallras böckerna?

Svensk pedagogik av i dag ger ju en ganska vacker provkarta även på kotterimeningar.
Jag vill gärna betyga, att jag för min del har ganska liten förståelse
för den moderna tidens »pjoskpedagoja», men jag har ännu mindre förståelse
för att någonting, som kan bli ett uttryck för olika kotterimeningar,
föres samman i en läroboksförteckning.

I denna förteckning — jag håller mig till folkskoleavdelningen — saknar
jag till en början en del böcker sorn således inte blivit godkända. Det finns ju
ingen anledning att här ta upp lill behandling alla de fall, där saken möjligen

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 19.

Utgifterna
under riksstatens

åttonde
huvudtitel.
(Forts.)

Läroboks nämnden.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Läroboksnämnden. (Forts.)

kunde diskuteras, men jag konstaterar med någon förbluffelse, att den bok
som i undervisningsplanen ansågs böra ligga till grund för kristendomsundervisningen,
nämligen bibeln, betraktas såsom en icke godkänd lärobok. Man
har i stället en edition, kallad Bibel för barn. Örn detta innebär att mari ur
bibeln gallrat bort saker och ting, som man ansett olämpliga för ungarna att
läsa i skolan eller som man ansett att lärarna inte haft tillräckligt omdöme att
själva gå förbi — örn den saken vet jag intet. Jag lägger också märke till att
psalmboken endast presenteras i ett urval på tre hundra psalmer. Det förefaller
mig, som örn man skulle ha kunnat vänta, att det varit angeläget att få ungarna
att köpa en psalmbok, innehållande alla psalmerna, och som de sedan kunde
haft nytta av även efter slutad skolgång. Jag lägger också märke till att i
iäroboksförteckningen saknas exempelvis på småskolestadiet en viss läsebok
i samtalsform, som åtminstone jag under mina resor i landet funnit, att man
betraktat såsom en mycket god bok.

Örn jag således kan notera, att vissa böcker kanske borde ha varit upptagna
i denna läroboksförteckning, måste jag å andra sidan säga mig, att det detta
till trots, finns alldeles för många böcker i förteckningen. Jag förstår inte,
varför denna läroboksförteckning skall behöva vara så diger som den är, pä
mellan 120 och 130 sidor. Det är svårt också för mig att avgöra, var felet ligger.
Jag hörde emellertid här örn dagen en historia, som möjligen är konstruerad.
Man berättade mig, att några läroboksförfattare skulle ha lämnat in tre
stycken böcker för granskning. De fingo två böcker godkända, den tredje blev
icke godkänd. De överklagade då läroboksnämndens beslut och framhöllo bl. a.
att de två böcker, som godkänts, i varje fall voro sämre än den som blev underkänd,
varefter den boken också skulle ha blivit godkänd. Det är ju möjligt att
även andra krafter än läroboksnämnden lia inflytande på denna läroboksförteckning.

För mig framstår det dessutom såsom särskilt viktigt att de böcker, som
tagits upp i förteckningen, stå i en hygglig överensstämmelse med undervisningsplanen
och följaktligen också ge intryck av enhetlighet. Det kan väl ändå
inte vara något underkännande av svensk lärarkårs insatser i undervisningsarbetet
örn jag konstaterar, att läroböckerna på ett alldeles särskilt sätt binda
massor av svenska lärare i deras lärargärning. Vi må ha nära nog vilken undervisningsplan
som helst, det blir dock til syvende og sidst läroboken som ger
så att säga indelningen av undervisningen och skapar grunden för lärargärningen.

Syftet med Iäroboksförteckningen var väl ändå ytterst att skapa dels en
begränsning av läroböckernas antal och innehåll, bl. a. i syfte att genom enhetlighet
i läroboksbeståndet få en så enhetlig undervisning som möjligt, och
dels också att genom begränsningen få fram standardupplagor eller åtminstone
få böckerna sålda i så stora upplagor, att det blev billigt för föräldrarna.
Nu förhåller det sig emellertid på det sättet, örn jag tittar efter i denna läroboksförteckning,
att i kristendom — trots att inte bibeln och inte heller psalmboken
kunnat komma med och bli godkända — det ändå finns 43 böcker att
välja på. I modersmålet finns det för småskolan inte mindre än 39 böcker, 33
örn jag inte räknar med vissa parallellupplagor. Vidare finnas i modersmålet
på folkskolestadiet, i skrivning och språklära, 120 böcker godkända, ordlistor
finnas 8, i något som kallas för litteraturkunskap 4, läseböcker 48 och s. k.
bredvidläsningsböcker 56. I den svenska folkskolan har man således att röra
sig med ungefär 275 läroböcker endast i ämnet modersmål — trots den strävan
till begränsning, som skall vara utslagsgivande för läroboksnämndens arbete.
I de nya ämnena tyska och engelska, som ju som regel endast läsas i sjunde
klassen och där man väl lätt skulle ha kunnat få fram en enhetlig lärobok för

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Läroboksnämnden. (Forts.)

folkskolan, rör man sig redan nu med 6 tyska och 8 engelska läroböcker. I räkning
har man ett 90-tal läroböcker och i geografi ett 70-tal att välja på, i naturkunnighet
ett 80-tal, och t. o. m. i ett så pass enkelt ämne som välskrivning
rör man sig med inte mindre än 15 olika editioner.

Det är inför denna situation jag frågar mig, om man inte skulle kunna räkna
med att läroboksnämnden ytterligare kunde beskära läroboksbeståndet. Denna
stora mängd^ läroböcker kan inte leda till det resultat, som statsrådet uppenbarligen
avsåg, när läroboksnämnden blev tillsatt: att nå en begränsning, som
i sin tur skapade enhetlighet och som förbilligade läroboksanskaffningen för
de svenska målsmännen. Dessutom kan man ju diskutera, huruvida denna läroboksförteckning
bör, som jag nyss antydde, utgöra en provkarta på olika pedagogiska
funderingar och strömningar i landet. Läroboken blir ett stöd för
läraren, den ger en viss ram åt undervisningen och detta skapar i sin tur, örn
man har ett fåtal böcker, den enhetlighet jag efterlyser.

Jag skulle förmoda att läroboksnämnden har möjlighet att nå fram till en
begränsning. Jag skulle dessutom vilja tro att läroboksnämnden, när den godkänner
läroböcker, inte betraktar sig såsom något slags experimentalfält, där
man kan dra upp olika böcker för försöksprövning i Sveriges skolor. Skulle
det emellertid vara sa att nämnden inte kan nå en begränsning, förefaller det
mig ganska rimligt att de, som äro yrkesmän, lärarna således, liksom alla andra
yrkesmän själva skola få välja de verktyg, de behöva i sitt arbete. I så fall
kunde det kanske vara lika bra att släppa loss en fri konkurrens igen, när
man nu ändå inte nar syftet att förbilliga böckerna. Men främst ligger mig örn
hjärtat att man genom införandet av fri skolmateriel kunde få en statlig konty.
läroboksproduktionen, få en statlig kontroll över förläggningen och

försäljningen av läroböcker och därmed således nå den enhetlighet och det
förbilligande, som man ytterst avsåg.

Jag har naturligtvis, herr talman, intet yrkande på denna punkt. Men jag
har trott mig ha ganska goda skäl för en något kritisk inställning till det verk,
som vid årsskiftet avlämnades av statens läroboksnämnd.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Vad först beträffar herr Lindens
anmärkning, att i läroboksförteckningen varken bibeln eller psalmboken funnos
upptagna, känner jag igen den från en tidning i Sydsverige, jag tror det
var Sydsvenska Dagbladet, och som sedermera har återgivits i en annan tidning
Pär i Stockholm. Rörande denna anmärkning vill jag då säga, att läroboksnamnden
och jag skulle föreställa mig också skolöverstyrelsen och sedermera
Kungl. Maj :t, finnér det så fullkomligt självklart att bibeln och psalmboken
skola användas i skolan, att man inte ansett sig behöva ta in dem i förteckningen
såsom tillåtna läroböcker.

Vad bestämmelserna i övrigt angår kan jag inte redogöra för dem i detalj
nu ur minnet, men jag kan åtminstone anföra det väsentliga. Läroboksnämnden
har skyldighet att ta upp till behandling de böcker som insändas till nämnden
tor provning, men icke några andra. Detta gäller naturligtvis inte de båda
bocker, sorn jag nyss talade om, men i fråga örn läroböcker har läroboksnämnden
icke skyldighet att pröva några andra än dem som förläggare och utgivare
sanda m tiH granskning Vad reglerna i övrigt beträffar skall boken först och
framst tolja, den kurs den avser att avhandla, den kurs som är föreskriven i
vederbörliga bestämmelser för folkskolorna och läroverken. Den skall vidare
vara välskriven och den skall vara riktig till sitt innehåll. Det får inte förekomma
några fel dar och den skall, örn den är ny, utgöra en självständig ipsats
pu läroboks förfall andets område. Vidare skall priset vara skäligt det
skall inte vara för högt. Man skall således också i läroboksnämnden granska,

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Läroboksnänmden. (Forts.)

huruvida inte priset kan anses vara för högt utan kan sänkas, och vidare skall
utstyrseln vara god. Man får inte komma med vilka typografiskt undermåliga
alster som helst.

Detta är ungefär i stora drag de bestämmelser, ettel vilka läroboksnämnden
har att rätta sig, och det har den också gjort. Örn herr Lindén tycker att
läroboksförteckningen är alldeles för vidlyftig sådan som den nu ser ut, skulle
herr Lindén kanske ha blivit förvånad om han fått en förteckning över de
böcker, som av läroboksnämnden blivit utrensade. Det har varit en avsevärd
mängd. Jag kan inte säga hur många böcker det är, men vi ha farit fram ganska
hänsynslöst, tycka många, över det läroboksbestånd som redan finns. Men
jag håller med herr Lindén för min personliga del att det ändå blivit alldeles
för många böcker kvar. Min privata åsikt är, att man, mycket sannolikt kan
komma fram till en ännu strängare gallring.

När vi emellertid genom det beslut, varom vi i de flesta fall varit eniga,
ändå kommo till det resultatet att vi fått en diger förteckning, beror detta därpå
att vi velat vara en smula välvilliga och hänsynsfulla vid övergången. Det
finns en rik flora av läroböcker och alla synas ha använts av Sveriges lärare,
framför allt av Sveriges folkskollärare, som tyckas ha med livligt intresse
experimenterat på detta område med alla tillgängliga läroböcker, hur dåliga de
än varit. När vi ändå varit välvilliga har detta berott därpå, att vi tänkt oss
att förlagen, lärarna och allmänheten så småningom skulle vänja sig vid en ny
ordning, så att vi sedan stegvis kunde gå framåt till en allt strängare och
strängare gallring. Vi ha också nödgats ta hänsyn till att förlag och författare
ha kostat på ganska mycket för jämförelsevis nya upplagor, som vi kanske
gärna skulle velat underkänna, men med hänsyn till att ett ögonblickligt slopande
av böckerna skulle ha medfört förluster för förlagen av ganska avsevärd
omfattning, ha vi släppt igenom dem under en övergångstid på ett år eller två,
det varierar. Sedan får boken lov att försvinna eller också måste nian presentera
en annan och bättre än den man nu lagt fram till läroboksnämndens granskning.

Vid företagen översyn av läroboksnämndens arbete — skolöverstyrelsen skall
utföra en sådan och sedermera, om läroboksnämnden finner detta nödigt, även
Kungl. Maj :t — blev resultatet att man godkände ännu flera böcker än läroboksnämnden
funnit sig böra godtaga, ehuruväl i de flesta fall dessa beslut av
skolöverstyrelsen inte hunnit inflyta i läroboksförteckningen. Emedan nämnden
på grund av bestämmelserna var nödsakad att lia sin förteckning färdig
den 1 januari hunno dessa beslut av skolöverstyrelsen inte föras in i läroboksförteckningen;
i vissa fall hade de kunnat komma in, men vi hade dock funnit
det nödvändigt att hänskjuta ärendet till Kungl. Maj :t för ytterligare prövning,
då vi i många fall inte ville godtaga skolöverstyrelsens beslut.

Utvecklingen glider tydligen dithän, att granskningen blir strängare och
strängare, men man måste naturligtvis å andra sidan akta sig för att på läroboksbestågdets
område få en likriktning, en standardisering av böckerna till
den stränga grad, att man riskerar att folk kanske inte får något intresse av
att författa nya läroböcker, utan att det stelnar till alltsammans. Det är alltid
en fara. Läroboksnämnden har varit skyldig att ta hänsyn till båda intressena:
att gallra ut. onödiga och dyra läroböcker och böcker som äro dåliga i flera
avseenden, men att å andra sidan inte strypa till så hårt, att man kanske
avskräcker folk från att ge sig in på experimentet att författa läroböcker, när
de inte veta, hur det kan komma att gå för dem och när förlagen kanske inte
våga riskera att förlägga en lärobok i känslan av att läroboksnämnden sitter
och kvaddar allting i den vägen, som kommer ut.

När jag åtog mig att gå med i denna läroboksnämnd var jag fullkomligt på

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m. Nr 19. 69

Läroboksnämnden. (Forts.)

det klara med att det var den mest otacksamma sysselsättning någon kunde
åta sig och att nämnden egentligen var till för att bli utskälld från alla möjliga
håll, från lärare, förläggare och författare av läroböcker. Det har jag haft
många erfarenheter av redan, och jag vet hur det kommer att bli i fortsättningen.
Men det betyder så litet. Det är nödvändigt att någon åtar sig att också
ta emot ovettet och örfilarna.

Herr Lindén: Herr talman! Jag delar fullständigt herr Jonssons uppfattning
om de risker, som uppstå genom att gallra för strängt, men å andra sidan
kan jag inte rimligen anse att man inte skulle kunna gallra strängare än hittills
skett. Ty mängden av läroböcker, exempelvis ett par tre hundra i modersmålsundervisningen,
måste ju ovillkorligen leda dels till att böckerna säljas i mindre
upplagor än som skulle behövas och dels till att de bli dyrare. Vidare innebär
det, att målsmännen vid en flyttning ofta måste köpa nya böcker till sina
ungar — så länge vi nu inte ha fri skolmateriel.

Jag vill dessutom påpeka, att enligt denna förteckning äga skoldistrikten
fortfarande att utnyttja de läroböcker, som icke finnas i denna förteckning,
d. v. s. i den mån de redan förut äro införda vid respektive läroanstalt. De få
så att säga slitas ut, vilket ytterligare ökar antalet förekommande läroböcker.
Jag anser för min del att örn statsmakterna ville förordna, att det åtminstone
skulle finnas likartade böcker eller samma slags läroböcker inom samma skoldistrikt,
vore rätt mycket vunnet. Nu har man ofta olika böcker i olika skolor,
emedan lärarna ha olika syn på läroböckerna och anse dem vara av olika värde.
I det sammanhanget måste jag emellertid fråga mig, örn en bok, som icke är
upptagen i läroboksförteckningen, ändock kan, såsom herr Jonsson uppenbarligen
ville göra gällande när det gäller bibeln och psalmboken, användas och
betraktas såsom en godkänd lärobok. Jag trodde själv detta och efter förfrågningar,
som ingått till min ombudsmannaexpedition, har jag skrivit en hel rad
brev och meddelat att det måste vara alldeles uppenbart, att en bok, som tagits
upp såsom grundtext i undervisningsplanen för Sveriges folkskolor, redan från
början är godkänd, hur läroboksnämnden än ser på den saken. Ett undervisningsråd,
som jag håller för mycket sakkunnigt på detta område, har sagt mig,
att bibeln kan betraktas såsom en godkänd bok endast i den händelse den är
införd i skolan, och så gav han mig detta exempel: Om man i ett skoldistrikt
till exempel bygger en ny skola, höll han för troligt att bibeln icke skulle
kunna betraktas som en godkänd bok i den nya skolan. Är den tolkning av
spörsmålet, som herr Jonsson i Eskilstuna gav, riktig, då är det ju bara bra,
och jag inregistrerar i så fall detta såsom en vinst av denna lilla diskussion.

Jag inregistrerar också med tacksamhet det löfte, som uppenbarligen låg i
herr Jonssons i Eskilstuna anförande, att läroboksnämnden så långt det är
möjligt skall söka begränsa läroboksbeståndet och söka nå fram till den enhetlighet
i innehållet, som kan vara bra både för undervisningen och för förbilligandet
av läroböckerna. Är det så, att man har för avsikt att så småningom
vänja skoldistrikten vid en strängare restriktion i fråga örn läroböckerna, så är
uppenbarligen läroboksnämnden inne på riktiga vägar, och jag kan endast
tacksamt notera den viljan och denna önskan hos statens läroboksnämnd.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag hoppas verkligen,
att det skall förbli sa, att de av herr Lindén först nämnda böckerna,
bibeln och psalmboken, alltid skola betraktas såsom så självskrivna böcker i
undervisningsanstalterna, att de icke, jag höll på att säga, degraderas genom
att behöva upptagas i förteckningen över tillåtna läroböcker. Som förhållandet
nu är stå de dock i särklass, och skola alltid komma till användning. Jag tror

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Läroboksnämnden. (Forts.)

icke herr Lindén behöver skaka på huvudet. Jag är som sagt av den bestämda
uppfattningen, att det nästan skulle innebära en ringaktning att sätta in nämnda
böcker i läroboksförteckningen.

Jag blev något förvånad över bristen på logik i herr Lindéns anförande. Han
började sitt första anförande med att uppstämma ganska höga klagorop över
att vissa böcker enligt hans förmenande med orätt uteslutits, medan andra delen
av hans anförande kulminerade i att det finnes för många godkända böcker.
Detta är icke riktigt överensstämmande. Det kan nu vara att någon viss bok
för honom ter sig särskilt värdefull, men det kan ju inte hjälpas att en gallring,
när sådan nu måste göras, drabbar en del böcker, som den ene eller den andre
anser mycket värdefulla. Detta har man givetvis fått erfara vid den gallring,
som genomförts.

När herr Lindén sedan beklagade sig över mångfalden läroböcker, sade han,
att härtill komma alla de böcker, som redan äro införda i skolorna och som
man får ha kvar, även örn de äro utdömda av läroboksnämnden. Det är ju
uppenbart, att när man avser att förbilliga kostnaderna, måste man också låta
dessa böcker existera så länge de kunna användas. Nämnden har, såvitt jag
kan förstå, icke befogenhet att förbjuda de böcker, . som redan kommit till
användning. De få åtminstone nötas ut. Örn de icke längre få användas, måste
det leda till en nyanskaffning, som skulle medföra betydande kostnader. Sedan
kan jag nämna, att i talrika fall har genom läroboksnämndens ingripande förlagen
gått med på att sänka priserna på böcker i de fall anmärkning gjorts
och priserna ansetts för höga.

Den av herr Lindén efterlysta enhetligheten — jag skulle vilja säga likriktningen
— i samband med införandet av fria läroböcker och fri skolmateriel,
skall jag inte gå in på. Det framskymtade från hans sida — om jag nu fattade
honom rätt ■— att staten skulle gå in för att vara förläggare av skolböcker.
Härtill vill jag säga, att jag, enär man då skulle få en mycket långt driven
begränsning av antalet läroböcker, är rädd för att intresset för författandet av
läroböcker skulle i så hög grad minska, att det kanske skulle medföra en
mycket väsentlig försämring av läroboksbeståndet. Det är väl ändå icke dit
man vill komma. Enhetligheten och likriktningen kunna drivas för långt.

I övrigt vill jag instämma med vad ordföranden i läroboksnämnden herr
Jonsson i Eskilstuna yttrat. Det är uppenbart, att man icke kan verkställa en
gallring utan att en massa personer, läroboksförfattare och förläggare av deras
böcker, bli missnöjda. Av det missnöjet ha vi fått riklig del. Örn herr Lindén
vore medveten därom, skulle han icke fälla så hårda domar över att vi gallra
för litet.

Herr Lindén: Herr talman! Jag är rädd för att herr förste vice talmannen
missuppfattat mig en smula. När jag framhöll att vissa böcker, som icke upptagits
i läroboksförteckningen, borde finnas där, var det därför, att jag ansåg
dem tillräckligt goda att finnas där. Men det innebär icke enligt mitt förmenande
någonting ologiskt gentemot resonemanget i övrigt, att jag ville ha en
begränsning av läroboksbeståndet. Jag avsåg endast att säga, att det är ingen
mening att plocka bort goda böcker ur läroboksförteckningen, medan man låter
en rätt lång rad av högst diskutabla böcker komma med.

Herr förste vice talmannen Magnusson erhöll ordet för kort genmäle och
anförde: Herr talman! Till detta vill jag endast säga, att herr Lindén säkerligen
icke är ensam örn att anse, att vissa uteslutna böcker äro tillräckligt
goda för att man borde ha dem kvar i läroboksförteckningen. Jag är övertygad
örn att flertalet lärare inom vårt land sakna i förteckningen en eller

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Läroboksnämnden. (Forts.)

annan bok, som de anse tillräckligt god för att finnas kvar där. Jag är också
övertygad om att varje läroboksförfattare, vars bok blivit refuserad, bär den
uppfattningen. Skall man lyssna till sådana invändningar, är jag rädd för,
herr Lindén, att läroboksbeståndet blir långt större än enligt den nuvarande
läroboksförteckningen.

Vidare yttrade:

Herr Malmborg: Herr talman! Jag vill endast framföra en enda liten synpunkt
på detta ärende. Jag har ingen bestämd uppfattning örn det urval,
som läroboksnämnden gjort, då jag icke haft tillfälle bilda mig något omdöme
på den punkten. Jag måste dock säga, att jag noterar med viss tillfredsställelse
herr Jonssons i Eskilstuna uttalande, att man har ansett sig böra visa
en viss tolerans och dra en ganska vid ram, och detta icke minst med hänsyn
till det verkliga urvalet av goda läroböcker. Om ett lärarkollegium till exempel
eller läroboksnämnden prövar en bok och kommer till slutsatsen, att den
är ganska god och användbar, så är därmed icke saken avgjord. Det verkliga
kriteriet på en god lärobok måste man finna vid dess prövning i det levande
livet, i skolan. Men för att få fram verkligt goda böcker, måste man ha ett
stort urval. Därför, herr talman, anser jag lyckligt, att man även i fortsättningen
visar rätt stor tolerans och drar en vid ram, när det gäller att upptaga
böcker i läroboksförteckningen. Jag vill också understryka förste vice talmannens
synpunkter. Det kan icke vara nyttigt för undervisningen och skolan
att för snävt dra gränsen därvidlag och därmed hindra ett fortsatt läroboksförfattande,
ty det måste ur skolans synpunkt vara önskvärt att produktionen
av läroböcker får fortsätta.

Herr Hage: Herr talman! Det har i denna debatt talats örn, att det här
finnes en hel del intressen, som måste bevakas. Ett av de viktigaste intressen
är väl då målsmännens intresse, ty tillvaron av denna mångfald böcker, som
användas i olika läroverk, i olika folkskolor och i olika klasser, resulterar i
mycket hög grad däri, att målsmännen bli ekonomiskt belastade. Jag har särskild
anledning framhålla detta, därför att jag känner en riksdagsman, som
har en liten elev, en 12 år gammal flicka. Hon har fått följa med sin pappa
till riksdagarna och har på grund därav hittills gått i 8 olika skolor. Hon disponerar
för närvarande över ett mycket stort bibliotek av läroböcker. Det får
nästan inte rum i en vanlig modern lägenhet — ja, herr talman, det var herr
Wiklund här på Norrbottensbänken, som viskade detta i mitt öra, men jag
menar nu inte precis det, men hennes skolbibliotek får i varje fall inte rum i ett
vanligt bokskåp. Det har faktiskt varit så, att för varje gång denna ungdom
flyttat från en skola till en annan, har hon alltid varit nödsakad skaffa sig
nya läroböcker i så gott som varje ämne. Bibeln och psalmboken bär hon dock
kunnat använda hela tiden.

Jag har icke sysslat med dessa ting så ingående, att jag kan säga, hur man
skall förfara för att förhindra något sådant. Men jag har å andra sidan den
känslan, att det inte gjorts tillräckligt mycket på detta område, i varje fall
icke från målsmännens utgångspunkt. Att belasta målsmännen med dessa utgifter
för läroböcker, på sätt som sker, är orimligt.

Jag skall icke göra något yrkande, men eftersom ingen representant för
målsmännen uppträtt här, Ilar jag velat anföra denna målsmännens synpunkt.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Det är nog ett misstag från herr
Hages sida att ingen representant för målsmännen uppträtt här. Jag har själv

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Läroboksnämnden. (Forts.)

haft 9 barn att hålla i skolan, så (let har ju varit rätt mångå ombyten av
böcker, och detta fastän barnen icke fått följa med far till riksdagen. Men jag
kan nämna, att det parti läroböcker, som mer eller mindre slitna vandrade ner
i värmepannan i fjol, representerade ett icke så litet belopp.

Det är uppenbart, att även jag haft intresse för att förbilliga kostnaderna
för läroböckerna och se till att icke alltför talrika ombyten skett. Vi som besöka
riksdagen få nog finna oss i att våra skolpliktiga barn, örn de följa med
hit upp, icke få ha samma läroböcker vid folkskolan i Stockholm som vid folkskolan
i Luleå eller i Skövde. Vi böra däremot sträva efter att undvika ombyte
av läroböcker vid samma skola.

Vad som nu åtgjorts på området i frågan är ett litet steg på vägen. Man
skall icke begära för mycket. En standardisering på en gång av läroboksbeståndet
tror jag icke vore lycklig. Man får gå fram med någon måtta. Det är
dock ett steg på rätt väg, som vi nu lia tagit.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Hittills har jag kanske mest talat
örn mina personliga erfarenheter. Men även läroboksnämnden i dess helhet har
fått ovett från åtskilliga håll, därför att den kastat bort förtjänstfulla böcker
och varit alldeles för hänsynslös vid gallringen av läroböckerna. Dessa böcker
äro goda allesammans, om man får tro vittnena. För varje lärobok, som presenteras,
skall det som bekant finnas två sakkunniga lärare, som intyga att
boken är förträfflig, och sådana vittnen har man fått i varje fall. Nu möter
jag en annan opinion i riksdagen, där man anser, att nämnden icke ådagalagt
tillräcklig hänsynslöshet. Denna kritik är jag verkligen glad åt. Den hjälper
mig åtminstone i nämnden såsom representant just för målsmännen mot förläggare-
och lärarintressena. Om man nu kan tala örn något lärarintresse här —
det är verkligen svårt — ty jag har tyckt mig märka, att det åtminstone på
folkskolans område gått dithän att varje lärare med en smula självaktning
skall försöka sig som läroboksförfattare. Vi ha haft ett förfärligt besvär med
att rensa upp i denna vildvuxna flora. Man skulle komma mycket långt, örn
vi i fortsättningen finge hjälp av lärarna och lärarpressen i detta nödvändiga
rensningsarbete.

Herr Hage sade, att han icke var så mycket inne i saken, att han kunde
komma tillrätta med förhållandena. Det förstår jag, ty det märktes väl. Herr
Hage talade örn den där kvinnliga eleven, som har en förfärlig massa skolböcker,
som hon samlat under ett antal år. Ja, de böckerna måste lia samlats
före den tidpunkt denna nämnd började utöva sin verksamhet, ty läroboksförteckningen
skall ju gälla först från och med nästa höst, och kan således
inte ha hunnit göra någon effekt ännu. Det kan hända, att läroboksbeståndet
i det lilla rummet kommer att ökas mindre i fortsättningen.

Sedan talade herr Hage om, att det blivit täta ombyten på böcker. Ja, så är
nog förhållandet, men det beror bl. a. därpå att läroböckerna i historia, geografi
och i viss mån litteraturhistoria måste göras örn på grund av den sällsport hastiga
utveckling, som världen nu undergår.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 131.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 132—134.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Punkterna 135 och 136.

Lades till handlingarna.

Punkterna 137 och 138.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 139.

Lades till handlingarna.

Punkten 150.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 141.

Lades till handlingarna.

Punkten 142.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkten 144, angående folkskolor m. m.: bidrag till anordnande av skolbarns-,
bespisning.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
144 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till Folkskolor m. m.:
Bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning för budgetåret 1941/42 anvisa
ett reservationsanslag av 400,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av fru Västberg m. fl. väckt motion (II: 75), vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta att till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av
skolbarnsbespisning för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av
1,000,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 75, i den mån motionen skilde sig från
nämnda förslag, till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning
för budgetåret 1941/42 anvisa ett reservationsanslag av 400,000
kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken Nygren: Herr talman! För bestridande av vissa kostnader för anordnande
av skolbarnsbespisning har fr. o. m. budgetåret 1938/1939 ett reservationsanslag
upptagits under åttonde huvudtiteln. Första året anslogs ett belopp
av 300.000 kronor för ändamålet. Under budgetåret 1939/1940 var anslaget
500,000 kronor och innevarande år 400,000 kronor. För budgetåret 1941/
1942 har departementschefen åter begärt 400,000 kronor. Han har dock därvid
framhållit, att det finns reservationer från föregående år på cirka 150,000
kronor. Det skulle alltså innebära, att man Ilar 550,000 kronor att använda
för detta ändamål.

Åtskilliga av kammarens ledamöter ha i en motion föreslagit, att anslaget
skulle höjas till en miljon kronor, detta med tanke på att redan för inne -

Folkskolor
ra. ra.:
bidrag till
anordnande
av skolbarnsbespisning.

Nr 19.

Onsdag-en den 26 mars 1941 e. m.

Folkskolor m. m.: bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. (Forts.)
varande år ansökningar om bidrag till bespisning inlämnats på över en miljon
kronor. Skolöverstyrelsen framhåller kraftigt betydelsen av skolbarnsbespisningen
och tillstyrker de av departementschefen äskade anslagen. Även statskontoret
bekräftar, att anslaget mycket väl behöves och att en justering är
ändamålsenlig. Medicinalstyrelsen säger klart och tydligt, att nu utgående anslag
är otillräckligt. Styrelsen hade under övervägande, vilka åtgärder som borde
vidtagas för att icke en fortgående sänkning av levnadsstandarden skulle
gå ut över barnens hälsa. Vilka åtgärder här än kunde komma att föreslås,
syntes det vara viktigt — säger medicinalstyrelsen — att icke redan förefintliga
möjligheter att neutralisera uppenbara brister i uppfödning hos vissa barn
eller i vissa trakter minskades vid den tidpunkt, då de utan tvivel komma att bli
än mer behövliga än förut. Kan man verkligen tro, att man kan undgå den faran,
örn anslaget icke höjes. Mig förefaller det dock i högsta grad otroligt. Det är lätt
att inse, att behovet av bespisning kommer att ökas ytterligare, allteftersom
de svåra tider vi nu genomleva fortsätta. Därtill komma de stegrade priserna,
som göra att anslagets köpkraft i hög grad minskas. Den optimism man alltså
skulle vara frestad känna inför utsikten att vi åtminstone ha 550,000 kronor
att tillgå bleknar betydligt, när man tänker på att detta i realiteten icke innebär,
att man kan få stort mera än med föregående årets anslag på 400,000
kronor. Dessutom veta vi, att nödvändiga besparingsåtgärder redan i viss mån
gå ut över våra barn i form av försämrade skolförhållanden. Men det är ju
uppoffringar, som_ man i jämförelse med mycket annat kan ta med jämnmod,
och här kan man ju också trösta sig med att eventuella skador kunna repareras,
när bättre tider komma. Men de skador, som åsamkas barnen genom bristande
föda, kunna tyvärr bli av den art, att ingen reparation senare är möjlig
att åstadkomma. Vissa provinsialläkares rapporter peka på det ofrånkomliga
sambandet mellan kosthåll och hälsa. Härom dagen läste jag i en medicinsk
tidskrift en läkares uttalande rörande förekomsten av tuberkulos, vilket
tydligt påvisade att förekomsten i stor utsträckning står i samband med
undernäring och låg levnadsstandard överhuvud taget. De rapporter, som provinsialläkarna
ha avgivit, när det har varit fråga örn den redan nu förekommande
bespisningen, skall jag i korthet nämna ett par saker om. Ifrån Blekinge
län t. ex. har man framhållit, att behovet av skolbarnsbespisning måste
betecknas som trängande särskilt beträffande vissa skärgårdsskolor, och förste
provinsialläkaren säger i sin sammanfattande rapport, att dispensärsköterskan
funnit en mängd barn i högsta grad undernärda, och framhåller betydelsen
av att åt bespisningen kommer att ges betydligt större omfattning än hittills.

Jag vill också nämna vad provinsialläkaren i mitt eget län har sagt. Han
talar örn att bespisning är anordnad i såväl länets städer som åtskilliga landskommuner
sedan flera år tillbaka, dock endast i ett skoldistrikt med bidrag av
statsmedel. Han säger, att bespisning bör förekomma i större omfattning än
nu, särskilt i trakter, där barnen ha lång skolväg, och i skogstrakter, där
födan i hemmen ej torde vara den lämpligaste. Dessa skoldistrikt, från vilka
rapport avgivits, ha nu icke statsbidrag. Ett distrikt sökte för innevarande år.
men fick avslag, och dock var behovet där mycket trängande. En lärarinna
i Skåne har företagit en undersökning rörande behovet av skolbarnsbespisning
i landet. Hennes undersökning gällde närmast att få fram skolmåltidernas sammansättning
och att få ett uttryck för hur måltiderna skulle vara anordnade,
men hon gjorde även en del andra frågor och fick därigenom fram uttalanden
örn bespisning i allmänhet och det förefintliga behovet, och det är genomgående
ett svar: det behövs större anslag för att kunna utvidga den bespisning,
som man funnit mycket god. Men det är beklämmande att höra, att det

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Folkskolor m. m.: bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. (Forts.)
finns skoldistrikt som svara: vi lia haft en skolbarnsbespisning, men vi ha tyvärr
måste lägga ned den på grund av bristande medel. Ett distrikt i norra delen
av Gävleborgs län har svarat på det sättet och tillägger: det är synd örn
våra undernärda barn!

Detta anslag kan ju inte komma till användning för andra skoldistrikt än
sådana som äro belägna på landsbygden och där det är fråga om långa skolvägar
och stor fattigdom. De långa skolvägarna ha blivit alltmer vanliga på
senare år, sedan vi fått en rationalisering till stånd, och när barnen redan på
småskolestadiet kunna få ge sig iväg redan kl. 7 på morgonen för att inte komma
hem förrän vid 3-tiden på eftermiddagen, och när barn på folkskolestadiet
få ge sig iväg kl. 7 och inte komma hem förrän kl. 5 på eftermiddagen —
det är dock tio timmar — säger det sig självt, att de behöva ett mål lagad
mat, något varmt, och inte bara torra smörgåsar.

Det är en del som undra, om det verkligen är ett behov och örn denna bespisning
gör nytta. Det har styrkts av läkare i de distrikt, där vi ha intresserade
skolläkare. Jag vill tala om resultatet av en sådan undersökning. I ett
skoldistrikt i Södermanland har man statistik på åtskilliga år innan bespisningen
infördes, och man kom då inte upp till högre närvaroprocent för barnen
än 20, alltså 80 procent av barnen voro frånvarande någon dag eller flera
dagar under skolåret på grund av sjukdom. Sedan man satt igång med skolbarnsbespisning
i en del fall bara med varm mjölk, och så givit barnen
skyddsläkemedel, framför allt fiskleverolja, kom man upp till 50 ä 51 procent.
Undersökningarna ha gjorts de tre sista åren i följd, och det har förhållit
sig på det sättet. Det visar tydligt, att det gör verkligt god nytta, om
man får denna bespisning.

För att belysa det stegrade behovet vill jag bara ta ett par exempel från
min egen stad, där vi haft skolbarnsbespisning mycket länge. Jag kan inte
säga när den började, men så länge jag haft någon kännedom örn skolförhållandena
där ha vi haft sådan. Vi ha i allmänhet haft bespisning i mindre omfattning
på höstterminen för att öka ut den under vintermånaderna, förra delen
av vårterminen, som är den svåraste tiden dels med tanke på kylan och
dels med tanke på att Gävle, som är en sjöstad, har större arbetslöshet under
den tid, då hamnen ligger frusen. När vi i styrelsen skulle göra upp statförslag
för 1940, gingo vi ut ifrån det anslag, som funnits för skolbarnsbespisning
under 1939, och räknade med den höjning, som man trodde skulle behövas,
efter vad man kunde förutse i oktober 1939. Det begärdes och beviljades

16,000 kronor. När vi skulle börja skolan i höstas befanns det, att så gott
som hela anslaget var förbrukat. Vi fingo gå in till fullmäktige och begära
ökat bidrag och fingo dels ett tilläggsanslag på 5,800 kronor och dels tillstånd
att använda det reserverade skolresebidrag, som icke kommit till användning,
på 3,800 kronor. Det visar, att man redan för innevarande år måste höja anslaget
med 50 procent. Behovet har ökat ytterligare, och det har kommit ansökningar
från familjer, som aldrig drömt örn att de skulle behöva vända sig
till skolan med begäran om hjälp.

Det sagda torde mer än väl räcka för att belysa behovet. Man kan ju invända,
att ingen har förnekat att behovet förefinns, och utskottet har också
mycket välvilligt yttrat sig i den här frågan. Man har talat örn att behovet
är mycket stort och säger också, att det av departementschefen äskade anslaget
kanske kan anses vara i knappaste laget, men man visar på de 150,000
kronor, som finnas i reservation, och talar dessutom örn att man förväntar att
Kungl. Maj:t följer frågan med intresse och, örn behovet synes stegrat, kommer
fram till riksdagen med begäran örn ökat anslag. Det låter ju mycket
gott, och man skulle kunna vara nöjd med det. Men eftersom välviljan är så

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Folkskolor m. m.: bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. (Forts.)
stor och det torde vara klarlagt att behov finns, vore det lyckligare om man
redan nu kunde gå med på en höjning av anslaget. Det skulle ställa sig mycket
lättare för alla de distrikt, som planera skolbarnsbespisning, örn man visste
att utsikterna vore bättre än vad de nu äro. Går det inte an att komma ut
med den begärda halva miljon, som det är fråga örn, så vöre det synnerligen
önskvärt att spara in pengarna på andra håll, så att det ginge ut över oss
vuxna, som dock bättre förstå varför vi måste försaka. Och vad kan det vara
för glädje med^att vi uppbjuda det yttersta av våra krafter för att bli i stånd
att försvara vår frihet och vårt oberoende, om vi inte samtidigt ha råd att
låta våra barn få den föda de behöva för att behålla sin hälsa. Det är för
deras skull vi i första hand känna ansvar för att rädda landet. Må vi också
rädda deras hälsa, så att de lia förmåga att taga landet i besittning! Vi äro nu
som bäst i färd med att samla in till andra försvarslånet, och vi våga påstå,
att det gar över förväntan att få ihop miljonerna även denna gång. Örn vi vore
i tillfälle att fråga de hundratusentals tecknarna, om de inte anse att en halv
av de många miljonerna kunde få anslås till barnbespisning som en försvarsåtgärd
så god som någon, skulle jag tro, att de allra flesta skulle svara ett
obetingat ja.

Jag vill med dessa ord, herr talman, yrka bifall till motionen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Som den föregående ärade talaren
mycket riktigt påpekade har utskottet ställt sig förstående och välvilligt
till den tanke, som ligger bakom motionen. Vi ha markerat det ytterligare
genom att säga, att vi inte vilja vara med örn den ytterligare jämkning i fråga
om. skärpt behovsprövning, som Kungl. Majit har begärt att få. Det betyder
ju icke, att vi inte riktigt förstå att, såsom förhållandena nu gestalta sig, det
måhända kan vara nödvändigt att vara något mera rigorös vid utdelningen av
detta anslag än vad man förut varit och pröva behovet måhända något strängare
än vad man hittills bär ansett sig behöva göra. Jag är ledsen över att vi.
på grund ^av de regler vi måste följa i statsutskottet, nu mer än någonsin, att
försöka hålla igen, inte kunnat tillmötesgå motionärerna så långt, att vi redan
nu ha kunnat åtaga oss att föreslå en höjning av detta statsbidrag. Det är ju
så, . att man^ under nuvarande förhållanden får nedskära anspråken på alla
möjliga områden långt utöver vad man egentligen vill vara med om, ty förhållandena
äro sådana att man är nödsakad till det. Jag påvisar, att vi ge en
adress till Kungl. Maj :t att med stöd av de erfarenheter, som kunna insamlas
under det år som nu kommer, se efter örn det överhuvud taget är möjligt för
riksdagen i fortsättningen att höja detta anslag, så att man kan undvika åtminstone
en del av de olägenheter, som den föregående talaren talade om.

Så hörde jag i slutet en sats, som jag så väl känner igen från så många
andra debatter både i och utanför riksdagen, nämligen att dessa pengar kan
man ju ta genom att spara in dem på något annat håll. Det är en anvisning,
som man alltid får, men det är bara det första ledet i rekommendationen. Det
andra, som skulle visa oss var vi skola ta de olika belopp, som man skall spara
in, finns det aldrig någon som hjälper oss med. Jag skulle vara tacksam, örn
vi finge hjälp även i detta andra led och man alltså talade om, var man skall
göra ytterligare ^besparingar, så att man på andra områden kan verkställa
höjningar. Örn någon en enda gång skulle kunna hjälpa oss med det, skulle
jag bli så innerligt glad, att det kan ingen tänka sig.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag har inte för avsikt att lägga
mig i den här debatten, trots att jag har för avsikt att rösta för motionen.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Folkskolor m. m.: bidrag till anordnande av skolbarnsbespisning. (Forts.)
Men när herr Jonsson i Eskilstuna efterlyste någon möjlighet till besparing
på någon punkt, så passar jag på tillfället att påpeka, att vi kunna spara
(10,000 kronor viel punkt 191. Jag återkommer då, herr talman.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det egendomliga förhållandet är,
att Kungl. Maj :t under hand har bett att kamrarna skulle återremittera denna
punkt i utlåtandet. Man har nämligen kommit underfund med att 60,000
kronor inte räcka till, utan man kommer att vilja ha mycket mera. Så det var
en mycket dålig anvisning herr Olovson lämnade.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag vet allt detta, som herr Jonsson
nu meddelade kammaren och det var en orsak till att jag fäste uppmärksamheten
vid möjligheten att spara på den nunkten.

Härmed var överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall till motionen
11: 75; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 145.

Kades till handlingarna.

Punkterna 146—151.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 152, angående nomadskolor: örn- och nybyggnadsarbeten.

Herr Jacobson: Herr talman! Vid lappriksdagen yttrade ett närvarande
statsråd, att vi skulle inte längre tala örn svenskar och lappar, ty vi voro
svenskar allesammans. Men när jag ser, hur statsmakterna ämna lösa nomadskolefrågan,
är det inte utan att jag får den uppfattningen, att man gör en
uppdelning mellan svenskar och lappar. De nuvarande förhållandena beträffande
nomadskolorna äro under all kritik och när jag ser att herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet är närvarande, vill jag passa på och
säga, att det går inte längre att fortsätta såsom hittills, utan här måste verkligen
statsmakterna gripa in och avhjälpa de uppenbara, stora missförhållanden
som äro rådande. Nomadskolorna, både inom Norrbotten och Västerbotten.
äro urusla. Inom Västerbotten exempelvis är nomadskolan för närvarande
inrymd i en mycket bristfällig bondgård, och det går sannerligen inte
an att utsätta barnen för, jag måste nästan säga vanvård. Nomadskoleinspektören
har för mycket kort tid sedan också påpekat detta.

Jag har tagit mig friheten att i motion nr 88 påpeka en provisorisk lösning
av frågan, men det är naturligtvis lönlöst att gentemot ett enhälligt statsutskott
vidhålla förslaget. Jag åtnöjer mig med att lägga departementschefen
varmt på hjärtat att i den mån det är möjligt forcera byggnadsarbetet.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning av punkten yttrade

Nomadskolor:
omoch
nybyggnadsa
vhelert.

Punkten 153.

Kades till handlingarna.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Folkhög skolor: understöd.

Punkten 154.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 155, angående folkhögskolor: understöd.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Fröken Andersson: Herr talman! När under åren 1937 och 1938 lönerna
för lärarna vid flertalet av våra läroanstalter reglerades, kom en mycket betydelsefull
grupp att lämnas helt utanför löneregleringen. Jag tänker då på
våra folkhögskollärare. Visserligen uppdrogs det åt skolöverstyrelsen år 1938
att företaga en utredning beträffande dessa lärares löneställning. Denna utredning
förelåg redan på hösten 1938, men icke förty kom intet förslag till
riksdagen 1939.

Jag skall icke här trötta med en massa siffror för att klargöra denna lärargrupps
löneställning, utan skall bara helt kort konstatera, att ställningen är
sådan, att den på ett mycket ofördelaktigt sätt skiljer sig från andra lärargruppers
med motsvarande kompetens. Det är icke heller fråga om — ehuru
det väl kanske kunde ha varit motiverat i och för sig — att lägga fram förslag
om en allmän lönereglering för nämnda lärarkår. Det är dock en grupp
inom densamma, som har en exceptionellt dålig ställning nämligen de extra,
ordinarie ämneslärarna. Om dem säger skolöverstyrelsen i den utredning, vilken
jag nyss talade om, att deras ekonomiska ställning är mycket svag och att
de icke fast anställda ämneslärarnas ställning i själva verket utgör ett problem
av stor räckvidd för folkhögskolorna, alldenstund rekryteringen av fast
anställda ämneslärare så gott som undantagslöst sker från denna kår. Här
kommer alltså det i och för sig mycket viktiga rekryteringsproblemet i förgrunden.
Vi veta ju alla i denna kammare, att kvalifikationerna hos lärarna
vid olika anstalter äro av utomordentligt stor betydelse, men jag tror icke,
att jag gör min sak märkvärdig eller överdriver, örn jag säger, att den är
alldeles särskilt viktig, när det gäller folkhögskollärarna. Jag vet mer än
väl att många av kammarens ledamöter i likhet med mig haft glädjen och förmånen
att tillbringa en längre eller kortare tid vid en eller annan av våra
folkhögskolor. Alla veta vi, vad lärarna betyda. Vi veta, att det liv, den anda
och den stil, som råder vid en folkhögskola, i väsentlig mån — för att icke
säga helt och hållet — beror på de lärare, som där leva och verka. Nu ha vi
visserligen i eftermiddag i ett annat sammanhang hört, att det finns en viss
tillgång på lärare, och denna invändning har också framförts gentemot dem,
som betona vikten av ändring på detta område. Jag vill emellertid säga, att
hur bestickande ett sådant argument i första ögonblicket kan låta, är det icke
desto mindre fullkomligt grundfalskt. Folkhögskolorna äro nämligen ingalunda
betjänta med att så att säga löst folk — jag hoppas jag icke blir missförstådd
— strömmar dit därför att vederbörande icke får någon annan beställning
och sedan, så fort ett tillfälle ges, söker sig från folkhögskolan
igen. Det är, menar jag, av utomordentlig betydelse, att man får en fast lärarstam,
som kan bära upp de mycket viktiga uppgifter, som dessa lärare ha sig
ålagda.

Nu har det till leda upprepats, att man behöver spara och jag förstår, att det
också är sparsamhetssynpunkten, som ligger bakom det förhållandet, att icke
utskottet ansett sig kunna gå med på det förslag, som här föreligger. Å andra
sidan skulle jag vilja säga, att denna fråga är kanske nu viktigare än någonsin,
ty det är alldeles uppenbart, att efterhand som tiderna försämras dessa
lärare, som redan nu ha en dålig ekonomisk ställning, ytterligare pressas
att söka sig ifrån folkhögskolan. Det är en sida av saken. En annan är den,
att — för att återigen referera till tiderna — det nu mer än någonsin, när

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Folkhögskolor: understöd. (Forts.)

man talar om stärkande av den inre fronten och allt vad det heter är viktigt,
att de unga, som i större och större skaror strömma till våra folkhögskolor,
verkligen få den ledning, som är av behovet påkallad.

Nu skall jag icke i onödan kritisera utskottet, som ju intagit en mycket
positiv ställning till frågan. Jag hade dock kanske personligen blivit gladare
åt ett bifall till motionen än åt alla de vackra ord, som utskottet ägnat den •—
för att nu inte tala örn det väsentliga, vad folkhögskolan blivit mest betjänt
av.

Jag skall icke närmare gå in på saken utan bara citera vad utskottet yttrar.
Utskottet betonar, att en snar lösning måste komma till stånd, och fortsätter:
»Utskottet håller för sannolikt, att trots det rådande statsfinansiella
läget och den skärpning av detsamma, varmed man troligen måste räkna, en
skälig lönereglering bör kunna åvägabringas för folkhögskolornas del i samband
med vidtagande av besparingar beträffande andra ändamål.» Här kommer
utskottet med precis samma motivering — eller brist på motivering —
som utskottets talesman nyss påtalade, då han framhöll, att man kommer med
förslag örn att det skall sparas och att medel skola tagas från annat håll, men
underlåter att ge anvisning örn var medlen skola tagas. Så sker icke heller
här. Utskottet fortsätter emellertid: »Utskottet utgår ifrån att Kungl. Maj:t
till närmare omprövning upptager denna fråga.» Med hänsyn till denna mycket
positiva motivering skall jag icke nu yrka bifall till motionen utan nöjer
mig med att rikta en vädjan till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
att statsrådet snarast möjligt ville taga under omprövning
denna, jag tror jag utan överdrift kan säga mycket viktiga fråga, en fråga,
vars lösning man gång på gång utlovat. Det som här föreslås är dock bara
en liten del av hela det stora problemkomplexet.

I detta anförande instämde herr Lindén, fru Nordgren, herr Mäler, fru Alvén,
herr Hallberg, fröken Hesselgren, fru Gustafson och fru Johansson.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag känner mig i dag i en alldeles
utomordentligt säregen situation. Jag har ju förut högtidligen i åtskilliga
tidningar, som stå en del av de här närvarande ganska nära, blivit utnämnd
till sparsamhetens fiende nr 1 här i landet. Nu har jag fått lov att
på punkt efter punkt hävda den mest rigorösa sparsamhet, något som i många
fall gjort mig särdeles ont. Kanske gäller detta främst denna punkt, ty jag
är fullständigt ense med fröken Ebon Andersson om att det är utomftrdentligt
nödvändigt, att man gör någonting ögonblickligen på detta område.

Fröken Andersson menade, att det var en motsättning mellan vad utskottet
yttrat, då man hänvisat Kungl. Maj :t att försöka åstadkomma en reglering
genom att verkställa besparingar på andra områden, och det yttrande
jag nyss fällde med anledning av rekommendationen att spara in 500,000
kronor på något annat område. Motsättningen är emellertid icke så uppenbar,
som den vid första påseendet kan tyckas. Ty Kungl. Maj :t har en helt
annan möjlighet än statsutskottet att avväga olika slag av anslagsposter, innan
man lägger fram förslag. Andra kammaren står inför en enda punkt,
såsom t. ex. den nyssnämnda, och man kan då icke i en hastig vändning säga:
gå med på detta anslag, så spara vi in beloppet på en annan punkt. Det är
skillnad i hela tekniken och tillvägagångssättet, och det är detta som gör, att
vi kunna skriva på det sätt vi gjort. Kungl. Maj :t har sålunda möjlighet
att vid avvägande av olika anslagsposter icke bara inom vederbörande departement
utan mellan departementen söka åstadkomma en reglering, som
kan anses nödvändig.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Läroanstalter
för blinda:
avlöningar.

Kommunala
och enskilda
anstalter för
yrkesundervisning:

understöd åt
kommunala
anstalter
för yrkesundervisning.

Punkten 156.

Utskottets hemställan, bifölls.

Punkten 157, angående läroanstalter för blinda: avlöningar.

Punkten föredrogs; och anförde därvid

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! I denna punkt ha herr Fast och
jag i en motion framställt förslag örn förbättrade löne- och anställningsvillkor
för personalen vid blindskolor, vårdanstalten i Lund för blinda med komplicerat
lyte och dömstumskolorna. Statsutskottet har anslutit sig till de
synpunkter vi anfört, och jag betygar motionärernas stora tacksamhet till utskottet
för detta välvilliga tillmötesgående. Jag vill sålunda endast i detta
sammanhang uttala den förväntan, att statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
måtte i sina direktiv till skolöverstyrelsen uttala, att den ifrågavarande
personalens avtals- och löneförhållanden regleras i överensstämmelse
med vad utskottet uttalar, och jag vill tillägga, att enligt min mening
torde, örn inga formella hinder möta, kollektivavtalsformen vara den mest
ändamålsenliga att använda i detta fall.

Vidare yttrades ej. Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 158—179.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 180, angående kommunala och enskilda anstalter för yrkesundervisning:
understöd åt kommunala anstalter för yrkesundervisning.

Efter föredragning av punkten yttrade

Fröken Andersson: Herr talman! Jag ber örn överseende för att jag återkommer
så snart. Det är så, att jag tillsammans med åtta andra ledamöter
av denna kammare i en motion föreslagit, att statsbidrag till yrkesundervisning
i husligt arbete skall utgå efter samma grunder som när det gäller hantverk,
industri och handel. Denna fråga har ju som bekant tidigare behandlats
i kammaren, och jag kan därför fatta mig mycket kort.

Ar 1939 framhöll dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, att starka
principiella och praktiska skäl talade för att det husliga arbetet i statsbidragshänseende
ställdes i paritet med andra ämnesgrenar. I utlåtandet över
motioflen samma år betonade också utskottet vikten av att åtgärder vidtoges
för att på olika sätt höja det husliga arbetets värde. Jag skall icke uppehålla
mig vid det faktum, som så ofta framförts, att de hemarbetande kvinnornas
uppgifter i dessa tider, då sparsamhet på alla områden är nödvändig, kanske
äro av större betydelse än någonsin förr. Men man kan ändå icke, när man
tänker på dessa problem, låta bli att få den föreställningen, att alla deklamationer
örn det husliga arbetets stora värde o. s. v. huvudsakligen visat sig
vara vackra ord och tomma talesätt, när det gäller att handla i stället för att
prata. Det kan ju icke försvaras, så vitt jag förstår, att yrkesutbildningen
på det husliga området skall ställas i särklass och taxeras så väsentligt mycket
lägre än yrkesundervisningen inom handel, hantverk och industri.

Utskottet har också beträffande denna motion intagit en ytterst välvillig
inställning och yttrar: »Utskottet förväntar, att ifrågavarande spörsmål blir
föremål för den från olika håll nödvändig befunna utredningen.» Jag kan,
herr talman, endast uttala min förhoppning, att denna förväntan icke blir
förgäves, utan att också denna fråga snarast möjligt bringas till en positiv
lösning.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m. Nr 19. 81

Punkten 181.

Lades till handlingarna.

Punkterna 182 och 183.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18 A.

Lades till handlingarna.

Punkterna 185—190.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 191, angående åtgärder för kulturell folkberedskap m. m. Åtgärder för

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punkten
190 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till Åtgärder för kul m. m.
turell folkberedskap m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag av 60,000
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Åtgärder för kulturell folkberedskap
m. m. för budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag av 60,000 kronor.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!

Nu kommer jag till det meddelande, som herr Olovson i Västerås och herr
Jonsson i Eskilstuna togo primören av för en stund sedan, nämligen att det
är^ möjligt, att det kan uppkomma fråga örn medelsanvisning för detta ändamål
på tilläggstat för innevarande budgetår. Då detta kan påverka anslagsberäkningen
för nästa budgetår, vore det önskvärt, örn denna punkt kunde
återremitteras till utskottet för behandling i samband med den proposition,
som eventuellt kommer att framläggas. I vad mån de krav, som framställas
i propositionen, sedan kunna befinnas vara riktiga eller icke, blir en sak, som
utskottet då får bedöma.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Då första kammaren biträtt ett
förslag örn att återremittera punkten till statsutskottets prövning med anledning
av innehållet i det meddelande, som statsrådet lämnade där då, och som väl
var detsamma som han lämnat här nu, anser jag korrektheten bjuda, att andra
kammaren gör precis på samma sätt. Det binder icke kammaren på något
sätt eller ger någon anvisning örn hur detta ärende i fortsättningen skall behandlas,
såsom statsrådet mycket riktigt framhöll. Jag yrkar sålunda på
återremittering av punkten.

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag har redan vid en annan punkt
anmärkt, att jag skulle begära ordet vid den nu föredragna punkten. När
läget är det, att första, kammaren har återremitterat ärendet till statsutskottet,
skall jag givetvis icke för min del motsätta mig en återremiss. Men när
motiveringen för återremiss i första kammaren var och från förslagsställarens
sida här väl också får anses vara, att man önskar en förhöjning av det
anslag, som Kungl. Majit begärt och utskottet tillstyrkt, finner jag det vara
nödvändigt att anmäla avvikande mening. Enligt min uppfattning kan det
finnas skäl för en återremiss, men icke för att pröva, huruvida anslaget bör

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 19. 6

Nr 19.

Onsdag-en den 26 mars 1941 e. m.

Understöd åt
anstalter och
föreningar,
som anordna
populärvetenskapliga
föreläsningar.

''Åtgärder för kulturell folkberedskap m. m. (Forts.)
höjas, utan för att pröva, huruvida icke anslaget bör sänkas, eventuellt helt
strykas.

Jag skall icke försöka göra gällande, att statens informationsstyrelses sektion
för kulturell folkberedskap överhuvud taget är obehövlig. Jag tror, att
den är det — men det är en annan sak. Men verksamheten med föreläsningar
ute i landet är fullständigt meningslös. Egentligen skulle man pröva den sidan
av saken tillsammans med föreläsningsverksamheten överhuvud taget,
som riksdagen säkerligen under den allra närmaste tiden kommer att finna
anledning att pröva mycket ingående. Det är en utomordentligt litet givande
och dyr undervisning. Jag har själv konstaterat, att det hållits fullkomligt
meningslösa föreläsningar, som kostat 11 kronor per åhörare -—- ja, de finnas
kanske som kostat mer. Nu har ju denna kulturella folkberedskap, i vad avses
uppryckande föreläsningar bland svenska folket, kommit att tränga sig
in bland föreläsningarna i allmänhet, och det har blivit en ny institution, som
anordnar föreläsningar, vilka ett mycket ringa antal människor gå och lyssna
på. Det sitter tre, fyra, fem, sex, sju stycken själar nere i änden av lokalen
och flina. Och när det kommer välmenande damer och lärda doktorer från
Stockholm ut till rejält folk på landsorten och skall ge dem mod att stå emot
påfrestningarna, då skrattar folket. Det är det där, menar jag, som utskottet
skall taga under övervägande, när man prövar, huruvida anslaget skall höjas
eller sänkas.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Jag har, herr
talman, ingen annan önskan än att utskottet skall pröva detta mycket noga.
Vad herr Olovsons framställning beträffar tror jag mig nog våga säga, att
den är en karikatyr. Som varje karikatyr kan den visserligen ha ett eller
annat drag, som överensstämmer med verkligheten, men i det stora hela ger
karikatyren ett missvisande intryck. Det får man i alla fall se, när denna
sak kommer att undersökas litet närmare.

Herr Jonsson i Eskilstuna: När detta ärende behandlades inom andra avdelningen
av statsutskottet, var det för oss icke möjligt att få något riktigt
grepp på saken. Vi kunde nämligen icke få det material vi behövde, för att
bedöma, i vad mån verksamheten i sitt hittillsvarande förlopp hade varit effektiv
eller uppnått det syfte, som den bort nå. Nu hör jag ju, att herr Olovson
har åtminstone en del av det material, som vi då skulle önskat att vi hade
haft, och jag hoppas, att han är i tillfälle ställa det till vårt förfogande i form
av exakta uppgifter. Om han har rätt, förefaller det, som om denna verksamhet
skulle vara nästan av samma meningslösa och ointressanta slag som
en stor del av den föreläsningsverksamhet, som vi nu understödja, ty den är
ungefär likadan som den herr Olovson här beskrivit. J ag vore ytterst tacksam,
om vi kunde få det material, som herr Olovson besitter, och anvisning
örn var vi kunna få ytterligare material till den fortsatta behandling av
ärendet, som skall äga rum inom statsutskottet.

Efter härmed slutad överläggning beslöt kammaren återförvisa denna punkt
till utskottet för förnyad behandling.

Punkten 192, angående understöd åt anstalter och föreningar, som anordna
populärvetenskapliga föreläsningar.

Uti innevarande års statsverksproposition, hade Kungl. Majit under punkten
191 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till Understöd åt anstalter
och föreningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar, för

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga

föreläsningar. (Forts.)

budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag av 161,000 kronor, att i huvudsaklig
överensstämmelse med de för budgetåret 1940/41 gällande grunderna och villkoren
utgå i enlighet med de närmare bestämmelser, Kungl. Majit skulle äga
meddela.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft en inom andra
kammaren av herr Kilbom m. fl. väckt motion (11:191), vari hemställts, att
riksdagen, som understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, för budgetåret 1941/42 måtte anvisa ett anslag av

200.000 kronor att i huvudsaklig överensstämmelse med de för budgetåret
1940/41 gällande grunderna och villkoren utgå i enlighet med de närmare bestämmelser,
Kungl. Majit skulle äga meddela.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen lii 191, såvitt motionen skilde sig från nämnda
förslag, till Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar, för budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag av

161.000 kronor, att i huvudsaklig överensstämmelse med de för budgetåret
1940/41 gällande grunderna och villkoren utgå i enlighet med de närmare
bestämmelser, Kungl. Majit skulle äga meddela.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Kilbom; Herr talman! Jag har råkat ut för samma malör som statsrådet
nyss: herr Olovson i Västerås har ju tagit bouqueten av den här saken.
Emellertid vill jag säga till herr Olovson, att den karakteristik som statsrådet
gav av hans anförande, nämligen att det var en karikatyr, är till hundra procent
riktig beträffande stora delar av vårt land i vad gäller den allmänna
föreläsningsverksamheten. Här har man emellertid, som damerna och herrarna
se, under innevarande budgetår lämnat ett anslag av 161,000 plus

50.000 kronor. De 50,000 kronorna ha anslagits speciellt för krisföreläsningar.
Och jag måste säga, att både tidpunkten för detta anslags givande och
uppläggningen av dessa krisföreläsningar bidraga icke till det resultat, som under
andra omständigheter skulle blivit möjligt. Jag måste säga, att denna
del av föreläsningsverksamheten har handhafts på ett mindre lyckat sätt. Det
har nämligen varit så, att när man kommit och sagt, att detta är en krisföreläsning,
så har det varit en signal till folk att icke gå dit. Man har fått
så mycket krisredogörelser i radio, att man ansett det vara tillräckligt. Hade
man däremot lämnat större valfrihet beträffande föreläsningarna, såsom nu
säges skola bli möjligt, skulle pengarna kunnat utnyttjas på ett helt annat
sätt. Jag måste för den skull säga, att jag tror, att utskottet misstar sig,
då det i sin motivering förklarar, att föreläsningar i aktuella krisfrågor »torde
omfattas med stort och levande intresse av vårt folk».

Så långt var herr Olovsons framställning icke en karikatyr. Men nu börjar
karikatyren. Föreläsningsverksamheten har på många platser i landet utfört
mycket, mycket^stor nytta. Jag har följt den aktivt sedan år 1912, då jag var
i tillfälle att pa ett stort folkbildningsmöte, folkbildmngskongressen i Göteborg
och dess högskola, deltaga i den strid, som den gången stod mellan olika
riktlinjer moni föreläsningsverksamheten. Och jag skall öppet bekänna, att jag
under mångå år på grund av mitt arbete inom arbetarnas speciella bildningsorgan
tidigare mera aktivt än under de sista åren — varit synnerligen kritiskt
inställd till densamma. Men jag har under de allra senaste åren på grund
av ett speciellt ämne varit i tillfälle resa ut till en del föresläsmngsföreningar

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga
föreläsningar. (Forts.)

i Uppland, i Södermanlands, Jönköpings oell Blekinge län, och jag måste på
grundvalen av egen erfarenhet konstatera, att allmänt omvittnas, huru värdefull
föreläsningsverksamheten varit. Jag har tagit avsiktliga stickprov, talat
med åhörarna efter mina egna föreläsningar och frågat, om de verkligen hade
någon glädje av dessa saker. Det kostar ju ändå stat och kommun liksom ''Sparbanker
och enskilda personer åtskilligt med pengar detta. Man har på många
håll svarat mig: Detta är för oss icke bara en kärkommen förströelse, som ger
resultat, utan det ger oss uppslag till studiet av böcker. — Och många lia förklarat,
att de fått sitt intresse för studiecirkelverksamhet väckt genom denna
föreläsningsverksamhet. Jag vill dock passa på tillfället understryka, att det
vore glädjande, örn all folkbildningsverksamhet dreves så aktivt och dess sammankomster
vore så talrikt besökta som exempelvis fallet varit i Jönköpings
län under flera år.

Med detta såsom bakgrund, herr talman, måste jag sålunda konstatera, att
man icke gör rätt, örn man så där generellt bryter staven över föreläsningsverksamheten,
såsom nu senast herr Olovson i Västerås gjorde, och som tidigare
även eljest har skett under motivering, att vi ha dock radioföreläsningarna,
som mycket väl fylla den uppgift, sorn denna muntliga föreläsningsverksamhet
tidigare haft att fylla. Jag har frågat mig för även örn detta, och folk
har i allmänhet sagt, att det muntliga meddelandet har för oss så oändligt
mycket större värde än vad radioföreläsningarna ha. Vi orka i regel — det är
ett tämligen vanligt omdöme — icke sitta och höra på radioföreläsningar mer
än på sin höjd en kvart.

Behöver det nu här, såsom det föreslagits dels från Kungl. Maj :t och dels
från utskottet, företagas en ytterligare minskning av föreläsningsanslaget
efter den .synnerligen kraftiga beskärning, som tidigare har ägt rum? Nu
skall emellertid anslaget till dessa krisföreläsningar, som verkligen varit särskilt
misslyckade — och jag kan inom parentes säga, att beträffande den
s. k. kulturella folkberedskapen har jag, och jag tror många med mig, precis
samma erfarenhet — nu skall även 50,000 kronorsanslaget till krisföreläsningar
trängas in i anslaget för den allmänna föreläsningsverksamheten.
Det skall alltså för den allmänna föreläsningsverksamheten bli ett statligt
anslag av 111,000 kronor. Jag undrar ändå, om icke utskottet — och jag
hälsar en objektiv undersökning med stor tillfredsställelse — skulle finna det
vara att gå en liten smula för hårt fram, om man gör på det sättet. På senare
tiden har det ju inletts ett samarbete mellan olika folkbildningsorgan. Jag har
haft speciellt intresse att höra. efter på de platser jag besökt, huruvida det
finns samarbete mellan A.B.F. och folkbildningsförbundets avdelningar. Det
är icke samarbete på alla platser, men det förekommer på många. Och det
är, såvitt jag kan bedöma, ett samarbete som är i växt och som lämnar mycket
goda resultat. Jag tror, att det skulle vara skadligt, örn utskottets förslag
blir riksdagens beslut i dag, men jag antar, att det icke finns utsikt att vinna
gehör för någon annan linje. Det kommer att bli dirigerande för framtiden
och kommer måhända att innebära, att man så småningom avskriver hela
denna historia.

Jag har emellertid ingen anledning, herr talman, att på denna punkt yrka
annat än bifall till min motion. Jag finner det ju tämligen utsiktslöst att
begära votering örn saken, men jag vill hemställa, både till statsutskottet och
framför allt till Kungl. Maj :t, att tänka på, att den besparing man här gör,
den förlorar man på andra håll. Och jag vill uttrycka den förhoppningen, att
detta i varje fall icke måtte bli en besparing för framtiden, utan att man, så

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Understöd åt anstalter och föreningar, som anordna populärvetenskapliga

föreläsningar. (Forts.)

fort situationen det medger, måtte återgå till det anslag, som förut lämnats för
detta ändamål.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Det är möjligt, att vi komma till den tidpunkt
då man kan börja arbeta på att så småningom återigen höja detta anslag,
d. v. s. att vi komma dithän, att folk återigen börjar längta efter dessa föreläsningar.
Örn det blir så, att man börjar sakna någonting som man förut haft
men icke satt värde på, kan det hända, att man kan börja resonera örn saken,
men hittills har det varit så, att dessa föreläsningar i allmänhet, med vissa undantag,
omfattats med mycket litet intresse av det svenska folket, och att, såsom
herr Olovsson i Västerås yttrade i ett anförande beträffande den kulturella
folkberedskapen, varje åhörare kostat staten flera, flera kronor. Är det
nu så, att man börjar vakna igen, så är det bara bra. Jag skall nog, örn tillfälle
beredes mig och örn det visar sig, att herr Kilboms iakttagelser äro riktiga,
icke dra mig för att vara med och arbeta i en helt annan riktning beträffande
detta anslag än vi under en följd av år varit nödsakade att göra.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall till
motionen II: 191; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen,.

Punkterna 193 och 194.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 195, angående bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
194 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för
budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag av 229,800 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta, den ena inom första kammaren av herr J. Bergman m. fl.
(1:137) och den andra inom andra kammaren av herr Rallén rn. fl. (II: 184),
vari. hemställts, att riksdagen måtte bestämma anslaget för budgetåret 1941/
42 till undervisnings- och upplysningsverksamhet för nykterhetens främjande
till samma belopp som det för innevarande budgetår beviljade, nämligen 239,800
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionerna I: 137 och II: 184, i den mån de skilde sig
från nämnda förslag, såsom Bidrag tili undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag
av 229,800 kronor.

Vid punkten hade fogats reservation av herrar Oscar Olsson, Bergman, Berntson,
Danielsson, Andersson i Södergård, fru Alvén och herr Åkerström, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna I: 137 och II: 184, såsom Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
för budgetåret 1941/42 anvisa ett anslag av 239,800 kronor.

Bidrag till
undervisnings-
och
upplysningsverksamhet

m. m. för
nykterhetens
främjande.

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

Efter föredragning av punkten afförde:

Herr Danielsson: Herr talman! Bara ett par ord. Detta statsbidrag var
budgetåret 1939/40 betydligt större än nu, nämligen 378,300 kronor. Det sänktes
i fjol till 239,800 kronor och har i år i statsverksproposition sänkts till
229,800 kronor, en sänkning alltså med ytterligare 10,000 kronor.

Uti ett par motioner, dels av herr Bergman m. fl. i första kammaren och dels
av herr Hallén m. fl. i andra kammaren, har yrkats, att detta bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
skulle bibehållas vid oförändrat belopp eller 239,800 kronor. Motionärerna vilja
sålunda icke vara med örn denna ytterligare sänkning, men de vilja icke
heller på grund av det ekonomiska läget gå längre och begära höjt anslag.
Nykterhetskonsulenten och skolöverstyrelsen ha också tillstyrkt ett anslag till
oförändrat belopp. På det hållet betonas också hur betydelsefullt detta anslag
är för vårt folks kulturella beredskap och andliga effektivitet för att nu använda
i dessa dagar mycket kända ord. Vore man icke så övertygad örn vad
detta anslag i verkligheten betyder för vidmakthållandet av vårt folks fysiska
och psykiska hälsa och andliga spänst, skulle man ju icke heller i tider som
dessa våga yrka på en höjning av detsamma. Alla känna emellertid till hurusom
det i radio och i tidningarna ofta talas örn vikten av att vårt folks andliga
krafter i närvarande stund hållas vid makt. Örn den saken råder ingen meningsskiljaktighet.
Kanske kommer den kraften att behöva stärkas än mera i en
snar framtid. Med hänsyn härtill måste man önska, att detta anslag blir det
största möjliga. Motionärerna ha, som sagt, icke påyrkat större höjning än

10,000 kronor, och sju reservanter i statsutskottet ha velat biträda detta
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till den av herr Oscar Olsson m. fl.
avgivna, vid denna punkt fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Äkerström och fru Alvén.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag har på denna punkt följt statsrådet
och skilt mig ifrån praktiskt taget, skulle jag tro, nästan alla mina meningsfränder
i riksdagen i fråga örn inställningen till nykterhetsanslaget. Jag
har kunnat göra detta därför att den sänkning, som här har föreslagits av departementschefen,
är avsedd att gå ut över föreläsningsverksamheten. Man
skall sålunda försöka bibehålla understödet till organisationerna och deras
egentliga verksamhet i samma omfattning som förut. Med den erfarenhet jag
har av allmänhetens ringa intresse för allt vad föreläsningar heter just nu bär
jag menat, att jag kunde biträda departementschefens förslag örn denna lilla
sänkning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservatiopen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkterna 196 och 197.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 26 mare 1941 e. m.

Nr 19.

Punkten 198, angående statens studielån: nämnden för statens studielån;
statens studielån: ersättning till postverket för dess bestyr med statens studielån.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag bar på omvägar låtit underrätta
herr statsrådet, att jag skulle ställa en fråga här. Jag vet icke örn han
fått kännedom örn det, men jag ansåg det vara korrekt att göra det i förväg,
så att jag icke skulle komma med någonting som överrumplade herr statsrådet.

Jag är ganska nyfiken — och jag tror att flera på andra avdelningen äro
det — på någon liten förklaring från herr statsrådets sida till att på denna
enda punkt statsrådet icke följt den princip, som eljest följts ganska strängt
— mera strängt när det gäller åttonde huvudtiteln kanske än på andra huvudtitlar
■— nämligen att man antingen skurit bort arvoden eller reducerat dem.
Man har så gott som över hela linjen verkställt en nedskärning och i fråga örn
de s. k. administrativa nämnderna har man, så vitt jag vet, på alla andra
punkter i åttonde huvudtiteln tagit bort årsarvodena. Jag har ansett mig böra
biträda vad som sålunda föreslagits, allra helst som jag i alldeles särskild
grad är intresserad därav. Men på denna punkt skulle jag vara tacksam för
att få veta, örn det är några alldeles särskilda omständigheter som göra, att
just denna institution skall stå i lä, medan alla andra ha skickats ut i blåsvädret.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag skall mycket gärna lämna svar på frågan.

Som herr Conrad Jonsson redan antytt har finansministern i sina allmänna
direktiv framhållit nödvändigheten av att de s. k. administrativa nämnderna
ersättas för sitt arbete, där sådan ersättning skall utgå, efter samma grunder
som ersättning för kommittéarbete. Jag har på denna liksom på andra punkter
gärna velat ställa mig lojal till finansministerns besparingssträvanden och
gjort allt vad jag kunnat i den vägen. Efter samråd med ordförandena i de
tre av de nämnder, som arbeta under ecklesiastikdepartementet, fastslogs den
nya principen. Örn och i vad mån detsamma skett inom andra huvudtitlar vet
jag icke, ty jag har naturligtvis icke haft anledning att kontrollera den saken.

Vad beträffar den fråga, som nu närmast riktats till mig, örn anledningen
till att icke samma princip tillämpats även på studielånenämnden, vill jag svara,
att detta beror därpå att med denna nämnds nuvarande sammansättning en
tillämpning av villkoren för ersättningen till kommittéledamöter skulle föra
med sig vissa oskäliga och olämpliga konsekvenser. Därför gjordes detta undantag.
Örn sammansättningen blir en annan, får man ta upp saken igen till
ny prövning.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Jag är tacksam för upplysningen.
Jag förstår den ju, men det kanske kammarens övriga ledamöter icke göra.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan, bifölls.

Punkterna 199—210.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 211.

Lades till handlingarna.

Statens

studielån.

Nr 19.

Onsdag-en den 26 mars 1941 e. m.

Punkterna 212—219.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 220 och 221.

Lades till handlingarna.

Punkterna 222 och 223.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 224.

Lades till handlingarna.

Punkten 225.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt giltighet
för förskottsstaten för försvarsväsendet m. m.;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande från
anslaget till diverse pensioner och understöd m. m. av arbetaren K. A. Andersson
tillkommande livränta m. m.;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv för statens
räkning av bandelen Visborgs slätt—Kneippbyn;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till djupborrning
efter salt och olja m. m. vid Höllviken i Skåne;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till fullföljande
av universitetsbibliotekets i Uppsala örn- och tillbyggnad m. m.;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, angående ytterligare bidrag
för budgetåret 1940/41 till nedbringande i vissa fall av avgifterna till ljus- och
vedkassan vid allmänna läroverk;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående omläggning av
systemet för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till Flygtekniska
försöksanstalten: Utrustning m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående viss ändring i
grunderna för lån från industrilånefonden;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till Statens
hantverksinstitut: Utrustning; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till statens sekundärlånefond för
rederinäringen; samt

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen, den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; och

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående fortsatt tillämpning av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) om
tilläggsskatt å bensin m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och betänkanden hemställt.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Föredrogs, punktvis, bankoutskottets utlåtande, nr 21, angående verkställd
granskning av riksbankens och riksgäldskontorets styrelse och förvaltning.

Verkställd
granskning av
riksbankens
och riksgäldskontorets

styrelse och
förvaltning.

Punkten 1, angående ränte- och lånepolitiken.

De spörsmål rörande ränte- och lånepolitiken, som utskottet under denna
punkt berört, hade utskottet ansett vara av den betydelse, att utskottet funnit
sig böra vad i detta ärende förekommit för riksdagen omförmäla.

Ränte- och
lånepolitiken.

Sedan herr förste vice talmannen anmält punkten till behandling, anförde:

Herr Holmgren: Herr talman! Vart man i dessa dagar kommer möter man
husmödrar och husfäder, som inför den starka stegringen av levnadskostnaderna
uttrycka sina bekymmer och sin oro för sin ekonomiska framtid. Då ställs
ofta den frågan till en: står riksdagen alldeles maktlös gentemöt dessa prisstegringar
och dessa höjda räntor?

Bankoutskottet har i det här föreliggande betänkandet uttalat sin mening i
dessa frågor, och jag uttrycker i detta sammanhang den förhoppningen, att riksdagen
skall visa sig kunna helt och fullt ansluta sig till den mening, som utskottet
här givit till känna. Vad som sägs här i riksdagen kommer ju genom
referaten på ett lättfattligare sätt till allmänhetens kännedom än när det läses
i det officiella riksdagstrycket. Därför har jag ansett att några ord från utskottets
sida nu skulle vara på sin plats, även örn finansministern helt nyligen
givit till känna sin mening i dessa frågor, vilken mening, örn jag läst referaten
rätt, helt och fullt överensstämmer med den uppfattning bankoutskottet kommit
till vid sin prövning av denna fråga.

Det närmaste ansvaret för vår ränte- och lånepolitik bärs ju av riksdagens
verk, riksbanken och riksgäldskontoret. I övrigt dirigeras finanspolitiken av
regeringen. Detta är till synes en dualism, och man kan icke neka till att så
också är fallet. Men dualismen är mera skenbar än verklig. Under de tider vi
nu genomlida är det uppenbart, att en koordination av samtliga offentliga åtgärder
på detta område är mera på sin plats än eljest för att man skall kunna
få landets försörjningsmöjligheter utnyttjade på bästa sätt och för att kunna
få trivsel åt näringslivet och kunna bekämpa de följder i ekonomiskt och finansiellt
hänseende, som de kraftiga upprustningarna ha haft. Under sådana förhållanden
är det också nödvändigt att en fortgående höjning av varupriser och
levnadskostnader i möjligaste mån bekämpas.

Den kraftiga prisstegring, som i fjol gav sig till känna och som allt fortfarande
förefinns i fråga om importvaror och livsmedel, behöver visst icke med
naturnödvändighet åtföljas av en motsvarande prisrörelse i framtiden. Det
finns möjlighet att kunna hålla prisstegringen inom snävare gränser nu än
vad fallet var i fjol och att t. o. m. under vissa förutsättningar få den allmänna

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

prisnivån något sänkt. I detta sammanhang bör från denna talarstol klart och
tydligt utsägas och understrykas, vad bankoutskottet yttrat i denna fråga,
nämligen att möjligheter finnas att begränsa prisstegringen och att statsmakterna
äro fast beslutna att inskrida i detta syfte inom ramen för en politik av
denna art. Det är ju uppenbart att finanspolitiken bör inriktas på ett förhindrande
av en alltför stor höjning av den allmänna räntenivån utöver det läge,
som den hade före krigsutbrottet. En dylik begränsning är ju av den allra
största betydelse för näringslivet och för arbetslöshetens bekämpande. Icke
minst för byggnadsverksamheten och för jordbruket äro måttliga räntesatser
synnerligen erforderliga. Även ur statsfinansiell synpunkt är önskvärdheten
av ett moderat ränteläge ganska påfallande.

Jag skall icke gå in på detta område, som ju är ganska känsligt och ger plats
för ganska olika meningar, men jag vill bara i förbigående framhålla, att en
höjning av räntan med V2 procent betyder för ett tioårigt statslån på 100 miljoner
kronor en sammanlagd ökning i räntekostnaderna av 25 miljoner kronor.
Det är ju uppenbart, att varken levnadskostnader eller räntor låta sig kommenderas.
Man kan icke utan vidare besluta en prisreglering eller en räntesänkning,
ty det kan hända att örn man vidtoge en sådan åtgärd man just genom
densamma utlöste de inflatoriska krafter, som man avsett att bekämpa.
Man får lov att gå försiktigt fram, men likaväl som en politik utan något bestämt
mål är och förblir vingelpolitik lika visst är att vår penningpolitik måste
föras efter klart utstakade linjer och med klart utstakade mål.

Vårt mål böra vi för närvarande sätta sålunda: sänkta levnadskostnader och
lägre räntor.

Herr Wiberg: Herr talman! Bankoutskottet har denna gång ej åtnöjt sig
med en kort tillstyrkan av ansvarsfrihet för riksbanks- och riksgäldsfullmäktige
utan har också lämnat en översikt över och kommentar till den sedan stormaktskrigets
utbrott förda ränte- och lånepolitiken. Flera av de problem, som
beröras i utskottsutlåtandet, intaga en central plats i det -stora komplex av frågor
till vilka kriget ständigt tvingar statsmakterna att taga ställning. Då jag
haft tillfälle deltaga i utskottsbehandlingen, ber jag att här i kammaren på
dessa spörsmål få framlägga några personliga synpunkter, som torde delas av
åtskilliga företagare i vårt land.

Till en början är det anledning framhålla, att kriget sedan september 1939
skapat situationer å penningmarknaden, vilka ställt de största anspråk på fullmäktiges
skicklighet och goda omdöme. Förhållandena ha ingalunda utvecklat
sig parallellt med dem under förra världskriget. Vissa slutsatser ha väl kunnat
dragas av lärdomarna från den tiden, men i mångå avseenden ha nya frågeställningar
ständigt uppkommit. Utskottets utlåtande torde också vittna örn
att utskottet långt ifrån inriktat sig på någon negativ kritik eller någon efterklokhet.
Utskottet bär även funnit anledning att särskilt framhålla, att det
sätt, varpå försvanslånen genomförts, är värt det största erkännande. För egen
del vill jag livligt instämma häri.

Hedan månaderna före krigsutbrottet gjorde sig en tendens till åtstramning
av penningmarknaden märkbar. Under hösten 1939 blev denna stramhet än
mer markerad. Orsakerna till penningknappheten lia varit flera, valutautflödet,
ökat kreditbehov från statens sida, näringslivets lagerköp, en stark minskning
av den normala importkrediten liksom också allmänhetens sedelhamstring.

Den 15 december 1939 höjde riksbanken diskontot med en halv procent till
3 procent. Penningknappheten fortfor och sparbankerna höjde den 1 april 1940
inlåningsräntan till procent. En månad senare höjde affärsbankerna sina
räntesatser med 1 procent och riksbanken kort därefter diskontot upp till 3V2

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

procent. Redan samma månad, som riksbanken för andra gången höjde diskontot,
avbröts såsom en följd av avspärrningen den 9 april 1940 utvecklingen
mot högre räntor, och därefter har en viss lätthet på penningmarknaden framträtt.
Ett uttryck härför är den omständigheten, att affärsbankernas rediskontering
i riksbanken är obetydlig, och att affärsbankernas kassareserver nu överstiga
500 miljoner kronor. I augusti 1940 införde riksbanken ånyo returdiskouto,
men någon diskontosänkning har, som bekant, ej företagits, och frågan kan
givetvis ej heller bliva aktuell, så länge staten lånar hundratals miljoner till
4 procent. Man ilar från olika håll riktat kritik mot riksbankens åtgärd att
i maj 1940 höja diskontot och mot riksgäldsfullmäktiges beslut att emittera det
första försvarslånet med en ränta av 4 procent. Vad diskontohöjningen beträffar
var densamma vid den tidpunkt, den vidtogs, utan tvivel ofrånkomlig. Skall
någon kritik mot densamma framföras, skulle detta i så fall vara, att den kom
för sent. Man har sagt, att riksbanken låtit initiativet och ledningen av penningmarknaden
gå sig ur händerna. Även den kritiken kan riksbanken säkerligen
dock taga med ro. Man kan förstå motiven för att riksbanken i det längsta
sökte undvika en diskontohöjning. Man torde också kunna antaga, att riksbankens
ledning efter den 9 april motsåg en lättnad å penningmarknaden.

En annan sak är, att det kan starkt ifrågasättas, örn det läge och den stramhet
å marknaden, som framtvingade diskontohöjningen, och som också medförde,
att det första försvarslånet ej gärna kunde emitteras till lägre ränta än
4 procent, icke hade kunnat förebyggas genom att fullmäktige i tid vidtagit de
penningpolitiska åtgärder och använt de penningpolitiska instrument, över vilka
de förfogade. Accepterar man som förutsättning, att låga räntor äro av betydelse
för landet, följer också därav, att statsmakterna konsekvent ha att föra
en sådan politik, som förhindrar räntehöjningar så länge detta är möjligt,
d. v. s. intill dess de fördelar, en låg ränta medför, uppvägas av olägenheterna.
Sådan situation kan uppstå, då även ett så tveeggat vapen som räntehöjning
måste användas mot penningvärdeförsämring.

Utskottet har rekommenderat räntesänkning i första hand med tanke på dess
betydelse för jordbruket, byggnadsverksamheten och näringslivet överhuvud
taget och i andra hand av statsfinansiella skäl. Utskottet har sålunda icke godtagit
den uppfattningen, att låga räntor nödvändigtvis leda till inflation. Även
örn en räntesänkning teoretiskt kan verka inflationistisk, finnas dock sådana
medel till riksbanksledningens och statsmakternas förfogande, att man i nuvarande
läge ej skulle behöva frånhända landet den fördel, sommen låg ränta
i många avseenden medför. Man får ej heller glömma, att en sänkning av räntan
måste medföra en kostnadsminskning särskilt föt alla dem, som arbeta med
ett stort lånat kapital, vilket i sin tur måste lia prissänkande verkan.

Utskottet har naturligtvis icke varit främmande för de invändningar, som
kunna resas mot en räntesänkning. Främst framhålles i detta hänseende, att
låga räntor icke verka tillräckligt stimulerande å sparandet, vilket utgör en
av de viktigaste inflationshämmande faktorerna. Frågan är sålunda, örn en
sänkning av statens obligationsränta från 4 procent till exempelvis 3^2 procent
skulle ur sparandets synpunkt medföra menliga konsekvenser. Erfarenheten
under några av 1930-talets senare år visar, att en lägre kapitalavkastning i
vissa situationer till och med kunnat befrämja sparandet. För egen del är jag
av den meningen, att en sparare hellre nöjer sig med kanske ännu lägre ränta
än 3Vz procent, örn han endast tror, att han får sina pengar tillbaka i oförändrat
realvärde — »jämngod och till fullo» för att tala med det numera upphävda
nionde kapitlet i handelsbalken — än han låter sig lockas av höga räntor, örn
han samtidigt hyser misstro mot det framtida penningvärdet. De stora framgångar,
som försvarslånen haft, måste också betraktas sorn ett utslag av svenska

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och tåne politiken. (Forts.)

folkets tro på att statsmakterna icke skola föra en inflationistisk politik. Men
statsmakterna, som draga till sig sparkapitalet, påtaga sig därmed också ett
ansvar. Man kan säkerligen också ur utskottets utlåtande utläsa ej endast en
tro på att statsmakterna kunna förhindra en inflationistisk prisutveckling utan
också en uppmaning att verkligen föra en inflationsförhindrande politik, ej
minst genom därtill ägnade åtgärder å penningmarknaden.

Utskottet har gjort det uttalandet, att det borde vara möjligt att under vissa
förutsättningar åstadkomma till och med en sänkning av den genomsnittliga
prisnivån. Utan tvivel åsyftar utskottet icke härmed något förordande av en
deflationspolitik. Om utskottets förhoppning skall kunna realiseras, beror otvivelaktigt
på förhållanden, över vilka i varje fall några penningpolitiska medel
icke råda. Såsom en_ av förutsättningarna torde man obestridligen kunna uppställa
en skattepolitik, vilken icke förkväver utan i stället befrämjar ny produktion.

Herr talman! Man skall givetvis icke överskatta vare sig fördelar eller nackdelar
av en räntesänkning med exempelvis en halv procent. För stora delar av
näringslivet spelar i dess normala verksamhet förändringar i räntekostnaderna
en obetydlig roll i jämförelse med de kostnadsändringar, som högre råvarupriser,
stegrade löner, höjda skatter o. dyl. medföra. Om emellertid den allmänna
räntenivån sänkes genom ingripande från statens sida, komma dock av naturliga
skäl i vissa fall att sökas såväl större krediter än tidigare som också
krediter för ändamål, vilka tidigare ej ifrågakommit.

Vad beträffar den spekulativa verksamhet, vars konsekvenser vi ha all anledning
att frukta, ha räntekostnaderna mycket liten betydelse i jämförelse
med de vinstchanser, som vederbörande tror sig ha.

Avsikten med en räntesänkning kan dock ej vara att öka kreditvolymen över
det mått, som anses önskvärt ur samhällets synpunkt. Man har i stället bland
annat avsett att förbilliga den legitima kredit, som under alla förhållanden
måste upptagas. Under dessa omständigheter kommer att ställas anspråk på
de_ kreditgivande institutionerna av den innebörden, att de strängare än förr
måste taga hänsyn till det ändamål, för vilket kredit begäres. Detta innebär för
det första, att på de enskilda kreditgivarna lägges ett större ansvar för kontrollen
av att deras kreditgivning ej blir inflationistisk, trots de billigare lånekostnaderna.
De lägre räntorna skulle alltså framtvinga en något strängare
kreditransonering än vad som eljest skulle varit fallet vid ett sådant ränteläge.
Jag kan icke dela den uppfattningen, som framkommit i en av våra finanstidskrifter,
nämligen att en sådan inflationshindrande kreditövervakning skulle
vara något för affärsbankernas uppgifter främmande.

De enskilda spararnas intressen sammanfalla till väsentlig del med de institutioners,
som ha sparmedel till sitt förfogande och önska placera dessa. Båda
ha intresse av att få så hög ränta som möjligt för sina pengar, men de ha ett
lika stort intresse av att penningvärdet bibehålies.

o Min uppfattning är, att kreditgivning under nuvarande förhållanden aldrig
får ske på sådant sätt, att räntesynpunkten får dominera över önskan att örn
möjligt bevara penningvärdet, De stora penninginstitutionerna ha till uppgift
— enligt min mening — icke endast att örn möjligt göra det dem anförtrodda
kapitalet räntebärande utan även att göra vad på dem ankommer för att
kunna betala tillbaka lika goda pengar som de erhållna.

Genom en räntesänkning skulle statsmakterna otvivelaktigt i viss mån öka
avvägningssvårigheterna för våra kreditförmedlande institutioner. Jag tror
emellertid icke, att dessa skola undandraga sig sin ytterst viktiga uppgift,
utan att de efter hästa förmåga skulle söka lösa problemen.

Men av vad jag nu sagt följer för det andra, att även staten i sin närings- och

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

kreditpolitik bör iakttaga motsvarande försiktighet. Statsmakterna måste alltså
bland annat visa varsamhet vid beviljandet av lån eller bidrag för improduktiva
ändamål, enär eljest samma inflationsrisker skulle aktualiseras som de,
vilka följa av alltför frikostiga bankkrediter.

Alltför stränga restriktioner från kreditinstitutionernas sida kunna möjligen
medföra risk för uppkomsten av en »svart lånemarknad» av den typ, som
tidigare förekommit till exempel inom byggnadsbranschen. För den händelse
detta skulle inträffa, måste givetvis andra och radikalare åtgärder vidtagas.

Som bankoutskottet i sitt utlåtande inledningsvis med rätta framhållit, måste
såväl ränte- som lånepolitiken bedömas såsom ett led i statens allmänna ekonomiska
politik, en politik, som siktar på att dämpa den styrka, med vilken importprisstegringen
och varuknappheten påverka den inhemska prisnivån. Finansministerns
ord i propositionen nr 1 till urtima riksdagen 1940 rörande
den dåvarande situationen lia tillämpning även på de nu aktuella förhållandena.
Alltjämt gäller sålunda, att inflationstendenser bryta sig mot tendenser i depressiv
riktning. Detta innebär, att vi befinna oss i ett labilt ekonomiskt läge
med latenta inflatoriska krafter, som hittills bundits av de genom avspärrningen
framkallade depressiva förhållandena inom vissa områden av vårt näringsliv.

Under sådana förhållanden ökas statsmakternas ansvar för den fortsatta
utvecklingen i särskilt hög grad. För att de väntade frukterna av en räntesänkning
ej skola förvandlas till kanske mycket större nackdelar av allmän natur,
fordras att statsmakterna ej blott med största uppmärksamhet följa den ekonomiska
utvecklingen, utan att de även — vilket utskottet naturligtvis icke
förbisett — förbereda verklighetsbetonade och effektiva åtgärder för att möta
en eventuell aktualisering av ännu vilande faromoment.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja understryka vikten av ett nära samarbete
mellan våra penningvårdande myndigheter, d. v. s. närmast regeringen,
riks gälds fullmäktige och riksbanksfullmäktige. Även om en sådan samverkan
består, kan man dock icke undgå att fråga sig, örn det icke vore skäl att inordna
denna samverkan i någon därtill lämpad organisatorisk form.

Herr Paulsen: Herr talman! Då kriget utbröt, väntade man, att det skulle
bli penningöverflöd här i landet. Det blev emellertid raka motsatsen, och detta
därför att det inköptes massor av utländska varor, som man hade möjlighet att
lagra. Detta ledde till en åtstramning på penningmarknaden, vilket i sin tur
ledde till räntehöjning. Sedan avspärrningen emellertid kom, kunde man icke
längre få varor utifrån utan sålde från de lager, som man redan hade, och
detta lättade penningmarknaden, men detta ledde ändå icke till räntesänkning.

Det har nu påtalats, att riksgäldskontoret släppte ut ett 100-miljonerslån
i början av år 1940 till 4V2 procent. Man har förmenat, att det borde kunna
ha gatt med en lägre räntesats. För min del tror jag icke, att det hade varit
möjligt. Vi skola icke glömma, att när det lånet upptogs, befann sig Finland
mitt i^ brinnande krig. Det var den allra värsta tiden i mitten av februari.
Det rådde en väldig oro här i landet. Vi visste icke vilket ögonblick vi skulle
bli indragna. Staten behövde emellertid pengar. Dessutom hade Stockholms
stad och Göteborgs -stad var för sig släppt ut obligationer till 4''''% procent. Om
man i detta läge ville få pengar, var det säkerligen icke möjligt att få dem
till lägre räntefot än 4Y2 procent.

Vidare bär man påtalat, at.t räntan på det första försvarslånet sattes till
4 procent, och man har menat, att räntan borde lia satts till 3Y2 procent. Jag
vill i anledning härav för min del framhålla, att vid den tidpunkten betalade
sparbankerna 3 /2 procent i ränta för inlanta pengar. Det är väl ingen människa,
som kan tro, att människorna i detta land äro så funtade, att när de få

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

3V2 procents ränta i sparbankerna på sina pengar, som de kunna taga ut när
de vilja och använda dem som de vilja, skola de taga ut dessa pengar för att
sätta in dem i försvarslånet, varigenom pengarna bindas på fem år utan att
erhålla högre ränta. Sådana äro icke människorna. Det ville nog till denna
halva procent för att de verkligen skulle handla på det sättet.

Vidare har det talats mycket varmt och vädjande för att staten skulle ha
upptagit kortfristiga lån. Man skulle icke, säger man, ha brytt sig örn att taga
upp långa lån, och man har hänvisat till att dessa kortfristiga lån utomlands
visat sig vara så väldigt nyttiga. Man har därvid särskilt pekat på förhållandena
i Schweiz och Amerika. I Schweiz har man haft precis samma förhållanden
som i Sverige, och man borde därför ha gjort på samma sätt som
där. Det är emellertid icke på det sättet. I Schweiz har man mycket svårare
förhållanden än vi ha. Man har en dyrtid i Schweiz sådan, att vi skola be Gud
bevara oss för att få något liknande. Orsaken till dyrtiden är icke heller densamma
som hos oss. Den ligger i Schweiz långt tillbaka i tiden. Man fick dyrtiden
där vid den tidpunkt, då Sverige övergav guldmyntfoten. Schweiz,
Frankrike, Holland och Lettland envisades att behålla guldmyntfoten, och det
var då, som man fick den dyrtid, som man alltjämt har att dragas med.

Man har också talat örn hur oerhört fördelaktigt det varit för Amerika att
taga upp kortfristiga lån. Det har intresserat mig att se efter i vad mån detta
haft någon inverkan på arbetslösheten. Det visar sig då, att Amerika med sina
132 miljoner invånare inom alla fack med undantag av jordbruket hade 36.5
miljoner i arbete och samtidigt 8,130,000 arbetslösa. Sedan krigsmaterielindustrien
sedermera tagit fart, ha på ganska kort tid 3 miljoner arbetslösa kommit
i arbete, men även 5 miljoner arbetslösa på en befolkning av 132 miljoner
människor innebär en oerhört hög arbetslöshetsprocent. Den dag jag gjorde
denna undersökning — det var den 27 februari i år — hade Sverige 30,000
anmälda arbetslösa. Jag vet väl, att icke alla arbetslösa på långt när anmäla
sig, eftersom det finns många människor, som själva vilja klara sig, men även
örn det finns många flera arbetslösa än dessa 30,000, kan arbetslösheten procentuellt
räknat icke jämföras med den amerikanska. Det är klart, att det är
många andra faktorer, som här spela in, men jag tror icke, att man kan säga,
att de kortfristiga lånen skulle vara så oerhört fördelaktiga jämfört med de
långfristiga. Fördelen stannar nog på den andra sidan.

För min del tror jag, att det är riktigast, att riksgäldskontoret hädanefter
liksom hittills upptar långfristiga lån, när det passar, och kortfristiga lån
däremellan, när det befinnes lämpligt. Man får för varje särskilt tillfälle bedöma
vad som kan anses vara riktigast utan att alltför mycket följa råd utifrån.

Vi ha inom bankoutskottet talat för sänkta räntor. Yi ville gärna ha framhållit,
att det är nyttigt med låga räntor. Det veta vi ju alla, att det är. Men
låga räntor äro nyttiga icke blott för byggnadsverksamheten och jordbruket
utan överhuvud taget för alla näringar. Med låga räntor får bonden möjligbet
att hålla arbetare och att betala dem bra, han kan köpa industrialster, industrien
kan hålla produktionen i gång, vilket ger människor arbete, arbetarna
kunna köpa av bondens produkter och betala bra 0. s. v. Hela denna kretsgång,
som är så nyttig, kommer i gång med låga räntor. Höga räntor skapa däremot
stagnation och andra olägenheter och leda därför till arbetslöshet, nöd
och elände. Jag tror man har rätt att säga, att låga räntor icke blott känneteckna
välstånd i landet utan även skapa välstånd.

Nu sägs det från håll, där man känner till saken, att vi återigen ha penningöverflöd
i landet. Bankerna ha gott örn pengar men låna icke ut något. Jag
undrar, om icke nu vore rätta tidpunkten att börja med räntesänkning. Det

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

skulle''säkerligen vara lyckligt, örn vi kunde göra det, och för min del tror
jag, att vi kunna det.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindqvist: Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse, jag tagit
del av detta bankoutskottets utlåtande och särskilt det uttalande, som utskottet
gör under punkt 4:o i sitt betänkande. Där säger utskottet: »Den betydande
statliga upplåning, som nödvändiggjorts av den utav stormaktskriget
föranledda upprustningen och försvarsberedskapen, har ställt riksgäldskontoret
inför osedvanligt krävande och svåra uppgifter. Det sätt, på vilket försvarslånen
genomförts, synes utskottet förtjäna det största erkännande, icke
minst därför att dessa lån kunnat göras till en manifestation av den svenska
nationens vilja att hävda landets frihet och oberoende.» Detta erkännande går
i första hand till riksgäldskontorets ledning och då särskilt till fullmäktiges
ordförande, doktor Karl Hildebrand. Han har gjort sig välförtjänt av detta
erkännande från bankoutskottets sida. Bankoutskottets uttalande innebär emellertid
icke blott ros, utan det skall även vara något ris i detsamma. För egen
del och •— jag tror mig kunna säga — från hela riksgäldsfullmäktiges sida ha
vi intet att erinra emot det uttalande, som bankoutskottet gjort angående önskvärdheten
av att staten vid sin upplåning gör allt vad som göras kan för att
få ned räntan till en lägre nivå än den, som för närvarande utgår. Under de
år, som jag haft förtroendet att medverka vid den statliga upplåningen, har
jag också alltid arbetat för att räntan måtte bliva lägsta möjliga. Även örn
meningarna inom fullmäktige någon gång varit delade örn vad som för tillfället
kunde vara den rätta räntan, har jag dock alltid funnit samtliga ledamöter
vara besjälade av den uppfattningen, att lånen, som tagas upp, böra
för staten vara de mest förmånliga.

Jag har närmast, herr talman, begärt ordet för att till dagens protokoll anföra
några av de synpunkter, som fullmäktige haft vid sin upplåning, och
även något örn hur situationen var vid de tillfällen, då lånen togos. Jag vill
då först erinra örn att de närmaste åren före det nu pågående stormaktskriget
rådde i Sverige ett mycket lågt ränteläge. Under hela året 1938 höll sig den
effektiva räntan på långfristiga statslån i stort sett under 3 procent, och så
var också fallet under det första halvåret av år 1939. Under tiden närmast
före stormaktskrigets utbrott den 1 september 1939 började emellertid den
räntehöjning, som stegrades i och med krigsutbrottet, och redan i september
samma år var långtidsräntan uppe i 31/» procent.

° Riksgäldskontoret^ kassaställning var vid krigets början god. Dess tillgångar
på checkräkningen i riksbanken uppgingo vid utgången av augusti månad
1939 till 250 miljoner kronor. Statskontorets fordran hos riksgäldskontoret
belöpte sig emellertid vid samma tidpunkt till 300 miljoner kronor. Då det
var tydligt, att de inträdda förhållandena skulle komma att ställa stora krav
på statskassan, började fullmäktige därför redan omedelbart efter krigsutbrottet
att överväga åtgärder för upplåning. I oktober månad beslöto fullmäktige
upplägga ett premieobligationslån å 150 miljoner kronor, och den 9 november
fastställde^ fullmäktige vinstplanen för lånet. Vinstplanen motsvarade
en förräntning å lånet av 3.7 procent. Då i och med krigsutbrottet minimikurser
fastställts a börsen — först på nyåret 1940 blevo kurserna ånyo fria -—
kan någon fullt riktig jämförelse mellan nyssnämnda procentsats och de räntor,
som da gällde för statsobligationer, icke erhållas. Den effektiva räntan
för av statshypoteksförenmgarna vid denna tid — början av november — utlämnade
lån beräknades emellertid till 4.15 procent. Den 7 december 1939

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

beslöto fullmäktige vidare att börja med en ny låneform, nämligen sparobligationer.
Den genomsnittliga årliga avkastningen skulle vid en sådan obligations
inlösen vid löptidens utgång örn sex år motsvara en förräntning av 3.8
procent per år. De nu nämnda två låneformerna, premieobligationslånet och
sparobligationerna, voro avsedda för den stora allmänheten. Det ansågs nämligen
önskvärt att få till stånd en upplåning även från de breda folklagren
med hänsyn till behovet av ett ökat sparande.

Under hösten 1939 diskuterades hos fullmäktige vid upprepade tillfällen
jämväl frågan örn uppläggandet av ett obligationslån, närmast avsett för indragande
av vissa medel från försäkringsbolagen och vissa andra större kapitalplacerare.
Man tänkte sig härvid en räntesats av 4 procent. Frågan förföll
emellertid närmast med anledning av att kassaställningen icke krävde omedelbara
åtgärder och därför att vissa fullmäktige ville avvakta utvecklingen av
ränteläget. Den 29 november 1939 utbjöd Stockholms stad ett trettioårigt
amorteringslån på 30 miljoner kronor med en ränta av 4 procent och en kurs
av 971/2 procent, motsvarande en förräntning av 4.2 procent. Den 16 februari
1940 beslöto fullmäktige giva ut ett trettiofemårigt amorteringslån å 100 miljoner
kronor till 41/2 procent och till en kurs av 99 procent och en effektiv
räntefot av 4.57 procent. Till jämförelse bör nämnas 1934 års amorteringslån
å 37a procent, som noterades till 87.50 procent, motsvarande en förräntning av
4.50 procent, eller 1932 års 41/2 procent lån, till en kurs av 99.50 procent, motsvarande
en förräntning av 4.52 procent. Den 23 januari 1940 hade Göteborgs
stad emitterat ett tjuguårigt amorteringslån å 43/« procent till en kurs
av 99V2 procent, och omedelbart efter gav Stockholms stad ut ett nytt lån på
16 miljoner kronor till en ränta av 43A procent, kursen var 991/2 procent. Båda
lånen gåva gott resultat.

Emissionen av nu nämnda 41/» procent statslån skedde under det krigshändelserna
i Finland pågingo. Finland höll fortfarande stånd mot den ryska
övermakten, men ställningen på Karelska näset var mycket pressande och läget
betecknades som mycket labilt. Vid de lånet föregående förhandlingarna rådde
därför en viss osäkerhet. Lånet rönte emellertid stor framgång.

I bankoutskottets utlåtande kritiserar en meningsgrupp inom utskottet upptagandet
av nu berörda 4^2 procent statslån, varefter utskottet ansluter sig till
de utvecklade synpunkterna »med tanke på den framtida upplåningen». Kritiken
gäller dock icke räntesatsen såsom sådan utan fullmäktiges beslut att vid
detta tillfälle uppta ett långt lån. Man anser, att fullmäktige i stället bort
tillgripa kortfristiga lån, samtidigt som marknaden skulle ha förberetts genom
operationer på obligationsmarknaden. Härigenom skulle höjningen av riksbankens
diskonto samt affärsbankernas och sparbankernas inlåningsräntor förhindrats
och utgångsläget för det första försvarslånet varit gynnsammare. Vid
detta tillfälle beslöto riksgäldsfullmäktige att utge dels ett premieobligationslån
med en avkastning av 3.7 procent och dels ett sparobligationslån med en
förräntning av 3.8 procent, vilket beslut var känt redan vid 1940 års lagtima
riksdag. Likaså innehålla de då av bankoutskottet granskade protokollen utförliga
redogörelser för fullmäktiges överväganden att på senhösten 1940 upptaga
ett 4 procent obligationslån. Icke någon, vare sig från utskottet eller i
kamrarna, gjorde dock någon erinran mot vad som sålunda var känt. Man kunde
därför räknat med att icke någon erinran skulle göras mot 4 procent räntan
för det första försvarslånet.

Skillnaden mellan, å ena sidan, det läge, som förelåg under hösten 1939, och,
å andra sidan, läget dagarna närmast efter den 9 april för Sveriges vidkommande
behöver icke ens påpekas. Skillnaden avspeglade sig mycket starkt på
det ekonomiska området: stora uttag hos banker och sparbanker, kursfall på

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

börsen både för aktier och obligationer, stark ökning av sedelmängden, som
från den 30 mars till den 15 april steg med över 100 miljoner kronor till 1,452
miljoner kronor. När riksgäldsfullmäktige under de upprörda politiska förhållanden,
som då rådde, den 15 april 1940 beslöto upplägga ett försvarslån
till 4 procent, höll sig räntenivån mellan 4x/2 och 5 procent, varierande något
för olika lån. Man bör jämföra försvarslånets räntesats närmast med 1935 års
21/, procents statslån, som skall inlösas den 15 april 1947. Kursen på detta
lån, på vilket vid beslutet örn försvarslånet återstod sju år, noterades nämnda
dag till 86 procent, motsvarande en effektiv ränta av 4.90 procent. Försvarslånets
räntesats av 4 procent erbjöd alltså en avsevärd avvikelse och stark nedprutning
från det för dagen föreliggande ränteläget å marknaden för statsobligationerna.
Detta bestyrkes därav, att, när Inteckningsbanken en månad senare utbjöd ett
lån på 10 miljoner kronor å 41/:- procent till en kurs av 98x/2 procent, detta ej
rönte någon succés.

Med anledning av uttalandena i bankoutskottets nu föreliggande utlåtande
kan man emellertid fråga: Är det sannolikt att, örn statslånet å 41/2 procent av
februari 1940 icke upplagts, och örn man i stället rett sig med kort upplåning,
huvudsakligen i riksbanken, förenad med operationer i marknaden, räntan gått
ned så mycket, att man kunnat genomföra det första försvarslånet med samma
framgång med en ränta under 4 procent? Man torde ha rätt att besvara denna
fråga nekande. För det första får man nämligen komma ihåg, att, redan innan
statens 4x/2 procents lån upptogs, så var obligationsräntan uppe i 4x/2 procent
och däröver. Städerna Göteborg och Stockholm hade ju redan i slutet av januari
tagit upp lån till en räntesats av 4.75 procent. Kapitalmarknaden var sålunda
redan inställd på en ränta, som till och med var högre än den, som kom att gälla
för statens 4V2 procents lån. Åtgärden att uppta detta lån kan sålunda icke ha
övat något egentligt inflytande på ränteläget. I varje fall kan den icke ha
verkat i höjande riktning, då räntan ju redan var 4x/2 procent eller därutöver.
Från och med den 16 februari 1940, då 4x/2 procents statslånet beslöts, till den
9 april, då frågan om försvarslånet uppkom, gjorde riksgäldskontoret förutom
upplåningen genom det nu nämnda 4x/2 procents lånet en tillfällig upplåning på
200 miljoner kronor, som i sin helhet skedde i riksbanken. Den ytterligare
kortfristiga upplåning, som riksgäldskontoret, efter vad framhålles i bankoutskottets
utlåtande, bort ha gjort, skulle alltså belöpt sig till det belopp,
100 miljoner kronor, som motsvarades av 4x/2 procentslånet. Denna kortfristiga
upplåning kunde icke ha skett medelst skattkammarväxlar på marknaden. Affärsbankernas
tillgodohavanden i riksbanken voro nämligen vid denna tid
mycket små. Den 15 februari belöpte de sig till endast 68 miljoner kronor och
blevo sedan under vårens lopp tidtals än mindre. Upplåningen skulle alltså
skett i riksbanken. Riksgäldskontorets skuld till riksbanken vid tiden för
upptagandet av 4x/2 procents statslånet uppgick till 354 miljoner kronor, ett
belopp som för det dåvarande ansågs betydande. Den ytterligare utlåningsmöjlighet,
som riksgäldskontoret hade i riksbanken, betraktades delvis som en
reserv. Enligt fullmäktiges mening kunde all upplåning icke lämpligen ske i
riksbanken. Det ansågs vara ett önskemål att kunna draga till sig de medel,
som kunde erhållas bland annat från försäkringsföretagen och andra större
placerare.

Tänker man sig emellertid, att 41/2 procents statslånet i februari 1910 aldrig
kommit till stånd och att riksgäldskontoret i stället lånat i riksbanken, blir
frågan, örn riksbanken genom operationer i marknaden, d. v. s. genom uppköp
av obligationer på börsen och på annat sätt, kunnat få ned räntan så mycket,
att man sedan i april lämpligen kunnat släppa ut det första försvarslånet till

Andra kammarens protokoll 1941. Nr 19. 7

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

en ränta under 4 procent, t. ex. till 3V2 procent eller, som det till och med
påyrkats, till 3 procent. Svaret på denna fråga tillkommer riksbanken. Här
ina dock erinras örn att obligationskurserna under våren 1940 även efter utsläppandet
av 4V2 procents statslånet fortfarande voro fallande, örn också
icke i någon högre grad före händelserna den 9 april. Att under sådana förhållanden
under loppet av ett par, tre månader få ned räntan till under 4 procent
hade helt säkert blivit en svår uppgift. Man må komma ihåg, att det
finsk-ryska kriget pågick till den 13 mars, och att det sedan var endast fyra
veckor kvar till den 9 april. De uttalanden, som i denna fråga finnas i bankoutskottets
utlåtande, äro därför helt säkert alltför optimistiska. Detsamma
torde gälla uttalandet örn höjningen av diskontot och inlåningsräntoma. Det
innebär helt säkert en överskattning av vederbörande statsorgans förmåga
att påverka utvecklingen under förhållanden, som för vårt land voro ytterst
kritiska på samma gång som de voro helt nya och plötsligt påkommande. Att
den ekonomiska utvecklingen i vad det gäller räntor och statlig upplåning
kunde mot bakgrunden av händelserna i april 1940 få det sansade förlopp som
blev fallet, synes nu, när man blickar tillbaka på förhållandena, närmast överraskande.
Man stannade vid ett ränteläge, som före det enastående räntefall,
som tog sin början år 1932, då diskontot för första gången i vårt land gick
ned under fyra procent, ansågs såsom mycket lågt.

Örn man emellertid antar att det på det sätt som angives i bankoutskottets
utlåtande hade under våren 1940 lyckats att hejda kursfallet och eventuellt
även få någon bättring i kurserna med åtföljande räntefall, skulle man då
lämpligen bort sätta försvarslånets ränta under 4 procent? En sådan åtgärd
hade helt säkert icke varit förenad med framgång. Vad de stora kapitalplacerarna
angår, hade villigheten att placera helt säkert icke blivit lika stor
som fallet nu blev med 4 procent. Redan 4 procent innebar ju en mycket
stor skillnad mot de räntesatser, som nyss förut bjudits i de stora kommunlånen
och i Inteckningsbankens lån. Vad vidare angår enskilda personer, skulle
de helt säkert haft svårt att förstå, varför det nyss förut (i januari 1940)
emitterade premielånet skulle ge en förräntning av 3.7 procent och sparobligationerna
3.8 procent, medan försvarslånet skulle löpt med en ränta av kanske
3.5 procent, oaktat ränteläget höjts. Ur propagandasynpunkt visade sig en
ränta å 4 procent därjämte mycket lämplig. Till skillnad mot det förut under
flera år gällande treprocentläget erbjöd fyraprocentsatsen något nytt och tilltalande.
Det är ej säkert att det räckt med att enbart slå an på de patriotiska
strängarna. När sparbanksräntan gått upp till 3.5 procent, låg också häri
ett betydande hinder för en ränta under 4 procent. En av förutsättningarna
för ett folklåns framgång torde nog vara, att dettas räntesats skall vara högre
än sparbanksräntan.

Såvitt man kunnat bedöma av till riksgäldskontorets kännedom komna uttalanden,
har det såväl bland fackmän som hos den stora allmänheten ansetts
vara ett lyckligt val att sätta räntan å försvarslånen till 4 procent.

Ja, herr talman, jag skall lämna några upplysningar även angående den
kortfristiga upplåningen, då det mycket talats örn denna. Den kortfristiga
upplåningen eller som den också benämnes den tillfälliga statsskulden uppgår
för närvarande till 1,094 miljoner kronor. Den fördelar sig på följande sätt.
Upplånat i riksbanken: växelkredit nr 1 för statens reservförrådsnämnd 256
miljoner kronor, växelkredit nr 2, upplåning på grund av viss upphandling
i utlandet 225 miljoner kronor, vissa statsinstitutioner genom Sveriges riksbank
256 miljoher kronor och skattkammarväxlar 119.5 miljoner kronor. I
riksbanken lia alltså upplånats sammanlagt 856.5 miljoner kronor. Vidare lia
vi lån hos statsinstitutioner och andra statliga företag 100 miljoner kronor.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

Och slutligen lån hos enskilda: skattkammarväxlar hos affärsbankerna 95.5
miljoner kronor och övriga 42.5 miljoner kronor eller sammanlagt 138 miljoner
kronor.

Jag Ilar, herr talman, velat ha de nu framförda synpunkterna till protokollet
icke för att de för dagen ha någon större betydelse utan därför att det
möjligen i framtiden kan ha en viss betydelse att se, hur riksgäldsfullmäktigc
sett på situationen, då lånen upptagits. Sedan må ju var och en bedöma örn
fullmäktige lyckats eller icke lyckats. För min egen del vågar jag säga, att
när jag ser hur det hela utfallit, har jag all anledning att vara tillfredsställd
med det resultat, som vi hittills ha uppnått.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlinga nja,

Herr Sundström i Skövde: Herr talman! Det kan kanske anses förmätet,
att jag, som inte tillhör den inre cirkeln, tar till orda i denna fråga. Jag tror
emellertid, att frågan har en sådan allmängiltig betydelse och så stor ekonomisk
räckvidd, att det kan vara motiverat, att man söker klargöra en del dunkla
punkter i densamma. Jag skall därför tillåta mig att upptaga kammarens
tid en stund.

Den väsentliga anledningen till den höjning av ränteläget, som ägde rum i
början av år 1940, var val — såsom framgår av utskottets uttalande — det
4.5-procentiga långfristiga lån på 100 miljoner kronor, som då upplades. Örn
en annan räntesats å detta lån fastställts, är det högst sannolikt, att ränteläget
i dag skulle ha varit ett annat. Såsom motivering för den höga räntan har utskottet
framburit, att räntesatsen motsvarade marknadsläget och att en lägre
räntesats inte skulle ha givit lånet den framgång som det fick. Jag tror emellertid,
att utskottet i sitt hjärta inte alls bär accepterat den förklaringen. Ty
strax efteråt gör utskottet ett uttalande, som visar, att det enligt utskottets
mening varit möjligt att skapa ett ränteläge, som varit betydligt bättre än det
man accepterade. Den metod att skapa ett dylikt bättre ränteläge, som utskottet
beskriver, går ut på att man skulle ha tagit korta lån i stället för att lägga
upp det långa lånet. Detta skulle ha skett i första hand därigenom att riksbanken
lånade riksgäldskontoret de medel som statliga institutioner insatt hos
riksbanken. Därigenom skulle man ha åstadkommit en lättnad på kreditmarknaden,
och så skulle man ha varit i tillfälle att hjälpa upp obligationsmarknaden,
som då var mycket tryckt, genom att, som skett i främmande länder, göra
stödköp av obligationer. Vi lia här alltså två ståndpunkter, som stå emot varandra.
Det är två oförenliga ståndpunkter. Det skulle därför vara mycket angeläget
för oss, som inte skådat djupare i denna fråga, att från utskottet få
upplysning örn varför man nödgades acceptera det dåvarande marknadsläget.
Örn det enligt utskottets uppfattning var möjligt att ändra läget, varför gjorde
man inte det? Jag vädjar till utskottets representanter att lämna ett svar
på dessa frågor. Svaret på dessa frågor blir avgörande när det gäller att bedöma
räntesatsen på länet örn 1.3 miljarder kronor. Räntan på detta lån ligger
visserligen 0.5 procent under 1940 års ränta, men den ligger 1.25 procent över
1939 års ränta. Detta betyder en merutgift för lånet på 80 miljoner kronor
under 5 års löptid. Det är alltså verkligt stora värden, som här stå på spel.

Ännu mera frågande ställer man sig inför den diskontosats, som tillämpats
lör kortfristiga lån. Man har här tillämpat en diskontosats på 3 procent. Nu
har den visserligen sänkts till 2.5 procent. Men tidigare har det varit möjligt
att låna på skattkammarväxlar mot en ränta av 0.5 procent. Utskottet anser
för sin del, att det varit möjligt att tillämpa en räntesats av 1 procent och att
bankerna borde ha kunnat lata sig nöja med denna räntesats. Den oinvigde

100

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

frågar sig då: vilka tvingande skäl lia gjort, att man måste hålla detta höga
diskonto på den kortfristiga upplåningen? Jag hoppas att även på den punkten
få ett gynnsamt svar från utskottet.

Jag skall tillåta mig att göra ytterligare några reflexioner kring frågan
örn ränteläget. Först och främst vill jag då beröra frågan örn vilken räntesats,
som kan anses nödvändig för att stimulera, byggnadsindustrien. I den allmänna
diskussionen har det ju framhållits, att ett ränteläge av 3.5 procent skulle
vara det högsta möjliga, örn man vill hålla byggnadsindustrien i gång. Man
har till och med ifrågasatt, att man skulle bidraga med en ganska kraftig
subvention. Nu senast har det varit fråga örn att subventionera inte bara bottenlåneräntan
utan även tertiärlåneräntan på vissa orter för att få i gång en
bostadsproduktion på dessa orter. Jag kan inte underlåta att säga, att denna
metod förefaller mig påminna örn Ebberöds bank. Staten lånar till 4 procent
och är beredd att subventionera bottenlåneräntan till 3.5 procent och i vissa
fall tertiärlåneräntan ned till 2.5 procent! Det synes mig som om det skulle
vara mycket förnuftigare att nedbringa den allmänna räntenivån, så att denna
subvention blir överflödig. Jag är fullt medveten örn att detta kan medföra
avsevärda svårigheter, och jag bär självfallet intet recept på hur det skall gå
till. Men jag måste säga, att en subvention för byggnadsindustrien under dessa
förhållanden är så pass motbjudande, att man i första hand bör eftersträva och
kräva en allmän räntesänkning, så att man slipper gå subventionsvägen. Därmed
har jag inte på något sätt velat säga, att det inte, örn ränteläget ej kan
ändras, skulle kunna vara nödvändigt trots allt att subventionera för att få
byggnadsindustrien i gång. Men det synes mig riktigare och rationellare att
gå den generella räntesänkningens väg.

Det har diskuterats vad som möjligen skulle kunna åstadkomma en räntesänkning.
Det är klart, att för att en dylik skall kunna åstadkommas måste
en hel del gynnsamma förutsättningar föreligga. Jag tror emellertid, att vi
aldrig kunna komma tillbaka till det gynnsamma läget från 1939. Då hade
spararna inställt sig på en ränta av 2.5 procent. Man ansåg allmänt, att det
var en rimlig, måttlig och acceptabel räntenivå. Och det hade visat sig — som
den förste ärade talaren i denna debatt framhöll — att denna räntesats stimulerat
till en mycket kraftig sparverksamhet. Härav framgår, att det inte är
nödvändigt med en hög räntenivå för att stimulera sparverksamheten. De som
ha anlag för att spara göra nog detta oberoende av ränteläget, och för dem
som inte ha dessa anlag spelar nog inte heller ränteläget någon roll. Det är
andra faktorer, som äro avgörande i detta hänseende. Vidare voro vid denna
tidpunkt försäkringsbolagens och pensionsinrättningarnas premier kalkylerade
på en ränteavkastning av 2.5 procent. Det är alldeles klart, att dessa stora
förvaltare av den sparande allmänhetens medel äro glada, örn de få en marginal
mellan den kalkylerade och den effektiva ränteavkastningen på 1.5 procent.
Men ingen skall tro, att dessa försäkringsbolag, som ledas av mycket
kloka och beräknande herrar, skulle ha gjort obstruktion eller undandragit sin
medverkan, örn de fått nöja sig med ett mycket måttligt tillskott till sin ränteavkastning.
De skulle säkert ha tagit 0.25 procent hellre än att gå i strid. Ty
vi skola komma ihåg, att herr Hermansson alltid har förstatligandets da-moklessvärd
till hands att hänga över försäkringsbolagens huvuden. Jag är alldeles
övertygad örn, att försäkringsbolagen skulle akta- sig för att sätta herr
Hermansson i rörelse i onödan.

Skulle det nu vara möjligt att återigen åstadkomma ett fördelaktigt ränteläge,
borde ju en räntesänkning ligga inom möjligheternas gräns. En dylik
sänkning kan inte heller anses oskälig. Vad som är skälig och inte skälig ränta
är naturligtvis en sak, som det är mycket svårt att yttra sig örn. Jag kan emel -

Onsdagen den 26 mare 1941 e. m.

Nr 19.

101

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

lertid inte neka mig nöjet att referera en engelsk nationalekonoms uppfattning
om vad som är skälig ränta i dessa bistra tider. Han säger, att om en person
eller en stat är i tillfälle att låna pengar för att därmed förbättra sin försörjning
eller på annat sätt förkovra sin ekonomiska ställning, då är en relativt
hög räntesats fullt motiverad. Är däremot den enskilde eller nationen i ett tillstånd
av yttersta nöd, där det gäller att genom upplåning av pengar rädda
livet eller rädda nationens frihet och oberoende, då skulle den, som i en dylik
situation kräver oskäligt hög ränta, helt enkelt kunna istämplas såsom ockrare.
Han anser för sin del, att räntan på långfristiga lån för statens räkning i krig
och allvarliga tider bör kunna sättas till 2.5 procent. Jag vågar naturligtvis
inte för vår del sträcka mig så långt, men en återgång till 1939 års räntenivå
anser jag icke böra ligga utom möjligheternas gränser. En återgång till detta
läge skulle säkerligen vara till fromma för hela vårt näringsliv och framför
allt för statens finanser. Den skulle minska de bördor, som vi nödgas lägga
på kommande släkten i form av räntebetalningar.

Det lönar sig emellertid inte att nu veklaga över vad som har hänt. Vad som
är viktigt och vad jag framför allt ber att få besked örn av utskottets representanter
är, vilka möjligheter det i verkligheten finns att sänka räntorna. Utskottet
tycks för sin del inte anse det otroligt att det går, men på visst håll i
pressen, där man anser sig initierad, har man uttalat mycket starka tvivel rörande
möjligheterna att få en dylik sänkning till stånd. Förhåller det sig så.
att inga utsikter finnas, böra vi ha detta klart för oss och veta vilka konsekvenser
detta kan ha med sig i framtiden.

Jag har med de nu framförda synpunkterna inte velat på minsta sätt kasta
någon skugga på dem, som haft att bära ansvaret i dessa svåra tider. Ej heller
vill jag förringa det utomordentliga arbete som framför allt riksgäldskontoret
utfört för att vinna framgång åt den statliga upplåningen. Men ämnets allvar
och dess finansiella konsekvenser kräva, att vi få klarhet i problemen och genomdiskutera
dem. Avsikten med mitt lilla bidrag till debatten har endast varit
att medverka till denna klarhet.

Jag har, herr talman, självfallet intet yrkande.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Då herr Lindqvist, som representerar
riksgäldsfullmäktige i denna debatt, inte har anmält några principiella
meningsskiljaktigheter gentemot de meningar, som finnas uttryckta i bankoutskottets
dechargebetänkande, kan det inte vara anledning att vid denna
sena timme hålla något långt tal till försvar för den uppfattning, som utskoltet
ansett sig böra anföra.

Bankoutskottets dechargeutlåtande brukar vanligen i mycket korta ordalag
tillstyrka decharge för fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret.
I allmänhet föreligger icke någon anledning att tillkännage de avvikande
meningar, som utskottet kan hysa. I år har emellertid sådan anledning förelegat,
och på grund därav har utskottets utlåtande blivit något utförligar*''
än vanligt. Då nu riksgäldsfullmäktiges representant för sin del accepterat
det resonemang, som utskottet för, kan det inte vara anledning att gå närmare
in på dessa angelägenheter.

Det är emellertid några punkter, som lia berörts i debatten, vilka kunna
tarva en närmare belysning. Det är i första hand den statsfinansiella betydelsen
av den höga räntan, en sak, som säkerligen inte är så klar som den
borde vara, trots allt resonemang, som förts i denna fråga. Hur mycket
pengar staten måste låna under detta krig, veta vi inte alls. Örn man skulle
utgå från en så gynnsam förutsättning som att kriget inte varar mer än tre
år och ytterligare göra ett så optimistiskt antagande som att staten icke*

102

Nr 19.

Onsdagen den 26 mara 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

.skulle behöva skuldsätta sig för mer än 1,000 miljoner kronor örn året under
dessa tre år och att dessa lån skulle kunna ges en genomsnittlig löptid av
fem år, kommer man fram till det resultatet, att en procents högre ränta än
före kriget skulle ge en sammanlagd statlig merutgift på icke mindre än
190 miljoner kronor under dessa låns löptid. Örn man genom att gå till attack
mot de höga räntorna kunde vinna endast hälften av detta belopp, så är
det uppenbart, att det är väl värt besväret. Detta borde vi hysa synnerligen
stor förståelse för särskilt i dag, då riksdagens båda kamrar lia offrat hela
dagen åt att söka spara några tiotusental kronor här och där genom att nedpruta
anslag, som säkerligen i och för sig varit både nödvändiga och nyttiga.
Jag har velat lämna denna lilla skildring av de storheter i finansiellt hänseende,
som vi på detta område ha att röra oss med, för att söka skapa en riktigare
utgångspunkt än den man i allmänhet har vid resonemang örn dessa
frågor.

Herr Lindqvist gjorde — örn jag uppfattade honom rätt — i sitt anförande
gällande en mening, som jag inte riktigt kan instämma i, och jag skall
be att med några ord få bemöta densamma. Herr Lindqvist — och med honom
riksgäldsfullmäktige — menade, att det genom de kommunala lån, som
upplades vid den mest kritiska tidpunkten under det finska kriget i fjol, faktiskt
skapats ett ränteläge på penningmarknaden, som det var svårt att komma
undan och låta bli att rätta sig efter.

Dessa kommunala lån föranleda egentligen inte till någon annan reflexion
från min sida än att vi nog ha kommit bra långt här i landet i släpphänthet
vid övervakning av kommunernas finanser, när Sveriges största och rikaste
kommuner äro nödsakade att i det mest kritiska ögonblick, som vi genomlevt
på ett århundrade, säga till allmänheten: nu skola ni vara snälla och låna
oss några tiotal miljoner kronor, ty vi lia misskött våra affärer. Nu kunna
vi inte klara oss ens i tre månader till, vi kunna inte reda oss till dess vi få
se, örn den här oron går över. Det är skäl att detta blir sagt en gång i kammaren.

Jag tror för min del icke att man kan säga, att kommunala lån på några
tiotal miljoner kronor kunna skapa ett ränteläge, som bör vara för staten bindande,
då man i alla fall vet, att situationen är sådan, att staten för flera år
framåt kommer att få ett fullständigt dominerande inflytande på räntemarknaden.
Redan en ränta på 4 procent innebar visserligen en nedsättning av
den räntenivå, som Stockholms stad hade bjudit. Denna ränta låg dock 1 1/i
procent över den räntenivå, som man endast några månader tidigare hade
ansett vara normal, och detta borde ha ingivit mycket starka betänkligheter
hos det organ, som hade att sköta statens upplåning. Försäkringsbolag och
andra penningförvaltare, som hade gott om ledigt kapital, visste också mycket
väl, att Stockholms stads lån inte var någon fluga, som gjorde någon
långvarig sommar. Det slukades som en munsbit, och sedan stod man där ändå
med sina lediga pengar.

I detta sammanhang skall jag be att så gott jag kan få svara på en av
de frågor, som herr Sundström i Skövde framställde. Vilka tvingande skäl,
frågade han, fanns det att acceptera detta läge, när det gällde att utge 4V2-procentslånet? Såvitt jag och mina utskottskamrater ha kunnat se, fanns det
inget tvingande skäl att acceptera ett sådant ränteläge. Jag vill erinra örn
att vid denna tidpunkt -— alltså i februari 1940 — riksgäldsfullmäktige icke
hade disponerat mer än 66 miljoner kronor av de penningmedel, som andra
statsinstitutioner hade överlämnat till riksbanken för förvaring. Dessa penningmedel
bestå som vi veta av insättningar, som andra statliga institutioner,
såsom posten, statens järnvägar, statens vattenfallsverk, domänverket

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

103

• Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

o. s. v., gjort av medel, som de inte behöva för dagen. Det är alltså statsmedel,
som äro lediga; man kan säga, att örn riksgäldskontoret disponerar
dessa medel, innebär det detsamma som att staten tar pengar ur byxfickan
och stoppar i västfickan tills vidare, ty alltsammans är statens pengar. Efter
denna tidpunkt har riksgäldskontoret disponerat betydligt större sådana belopp:
i april 320 miljoner, i maj 379 miljoner, i juni 358 miljoner o. s. v., och
den sista februari i år 238 miljoner kronor. Såvitt man kan se förelåg det
inga praktiska hinder att tidigare taga i anspråk ett hundratal miljoner av
de pengar, som dessa andra statsinstitutioner hade insatta i riksbanken. Riksgäldskontoret
hade genom en sådan åtgärd högst väsentligt kunnat flytta
fram den tidpunkt, då staten behövde gå ut på lånemarknaden och söka nya
krediter.

Jag tror, att svaret på den andra fråga, som herr Sundström ställde, nämligen
vilka möjligheter man har att sänka räntan, även lämpligen kan antydas i
detta sammanhang. Det är alltid en klok regel att vänta och se, inte minst
när man hanterar sådana storheter som statsfinanserna. Det kan inte vara
rimligt, att en stat med så goda och sunda affärer som den svenska staten
skall vara nödsakad att ta upp långfristiga lån vid de tidpunkter, då marknaden
är som mest känslig. Som jag nyss erinrade om ha vi knappast på ett
århundrade upplevt en tid, som varit så kritisk som då det finsk-ryska kriget
pågick. Hade vi väntat någon tid med det långfristiga lånet, hade vi mycket
snart nått den tidpunkt, då penningmarknaden blivit billigare helt enkelt på
grund av att vi voro avspärrade från utlandet och förhindrade.afgöra av med
de medel, som funnos på den svenska penningmarknaden, till inköp av utländska
valutor. Man må gärna ifrån fullmäktiges sida invända, att. detta är
efterklokhet. Det är bankoutskottets inte bara privilegium utan skyldighet att
vara efterklokt i sådana här fall. Det vore bra, om vi allesamman kunde
komma överens örn att vi skola lära av de gjorda erfarenheterna och en annan
gång vänta och se, i varje fall vänta till dess att den värsta oron lägger sig.
I oroliga tider är det sällan klokt att göra affärer, vid vilka man binder sig för
många år framåt.

Herr talman, detta är i huvudsak vad jag velat anföra i denna fråga. Jag vill
endast sluta med att göra ett par påpekanden.

För det första vill jag understryka, att bankoutskottet, då det i år skrivit sitt
dechargebetänkande, varit väl medvetet örn att man kunnat säga hårda ord
och gå mycket mera aggressivt fram och att man kunnat ha skäl för detta. Det
har emellertid inte varit någon väsentlig sak för utskottet att få framställa
anmärkningar. Yi ha tvärtom mycket väl förstått det svåra läge, i vilket både
bankofullmäktige och riksgäldsfullmäktige befunnit sig under hela det år, som
har gått, och däri är också anledningen att söka till det försiktiga omdöme
och de milda ordalag, som genomgående begagnats i hela utskottets betänkande.

För det andra vill jag påpeka, att den fråga, vi här behandla, har en vikt
och betydelse, som sträcker sig mycket längre än till frågan örn statens finanser.
Ingen vet, hur långt kriget kommer att föra oss i ekonomiskt avseende. Vad
vi veta är, att örn vi icke kunna undgå de höga räntorna under detta krig,
kommer detta att rasera mycket av den trygghet, som menige man i vårt land
har börjat känna under de sista åren. Åtskilligt har uträttats för att förbättra
läget för människorna i allmänhet i detta land, vilket icke minst tagit sig
uttryck i en ökad fastighetsbildning inom de sociala grupper, som man alltid
tidigare har betraktat som obesuttna. Även till deni har börjat sprida sig
någonting av den trygghet, som ju alltid följer med att man åtminstone äger
någonting. Få vi en period med höga räntor, kan det inte undvikas att alla

104

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

deras möjligheter att amortera någonting på dessa nyförvärvade fastigheter
falla bort. Varje möjlighet för dem att spara någonting kommer att försvinna.
Stiger räntan ytterligare, ökas svårigheterna ännu mera: de bli då nödsakade
att taga nya inteckningar för att bli i stånd att betala räntorna. Slutresultatet
av denna kris skulle då bli, att de, som förut hade mycket pengar, även samlat
alla de realvärden, som tidigare funnos hos dem, som litet hade. Detta är icke
en önskvärd utveckling, tvärtom är det en av de största och svåraste olyckor,
som kriget kan draga över oss. Vi måste nu alla i fortsättningen försöka att
arbeta på att vårt land skall kunna klara sig igenom de hårda påfrestningarna
med sin frihet och självständighet i behåll, vilka finansiella svårigheter och
vilka försakelser av annan art, som kriget än medfört och kommer att medföra.
Då komma svårigheterna inom begränsad tid att kunna övervinnas. Har man
emellertid ryckt undan den grund av frihet, trygghet och relativt oberoende,
som hundratusentals människor här i landet stå på, har man raserat några av
de värdefullaste grundstenarna i den grundval, som vi kunna fortsätta att bygga
vidare på efter kriget. Denna olycka skall inte hända, örn Sveriges regering
och riksdag äro eniga om att motsätta sig varje försök att oskäligt driva upp
räntenivån.

Herr förste vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag kan livligt instämma
i den deklaration, varmed bankoutskottets vice ordförande inledde debatten
och som jag har anledning tro var gemensam för honom och bankoutskottets
ordförande, och det uttalande, varmed han slutade sitt anförande, nämligen
att målet för vår strävan skulle vara sänkta levnadskostnader och lägre ränta.
Jag hoppas blott, att detta uttalande var grundat på verklig undersökning om
väder och vind på det ekonomiska världshavet och inte uttryck för blott journalistisk
skrivarglädje och sjömannaförhoppning.

Det är nämligen lätt att uttala dessa önskemål, i vilka vi alla böra instämma,
men tyvärr medför den nuvarande tiden åtskilliga realiteter, som göra, att de
kanske inte äro lika lätta att genomföra som man ifrån många håll synes tro.

Från en del håll — jag skall huvudsakligen sysselsätta mig med detta —
frambär man kritik över ett ränteläge, som man förmenar har blivit högre än
vad som skulle vara nödvändigt. Jag skall emellertid be att till de ärade
kammarledamöterna få ställa en fråga, som kan synas förbluffande enkel, men
som väl kan anses befogad. Örn vi för något mer än ett år sedan, eller i februari
månad förra året, hade ställts inför den fråga, som motsvarade det då föreliggande
sakläget på den statsfinansiella marknaden, nämligen att vi under
ett års tid behövde upplåna 1,200 ä 1,500 milj. kronor, till vilken ränta
förmena ni det skulle vara möjligt för statsverket att upplåna dessa pengar?
Ar det någon bland de närvarande här eller utanför kammaren, som vid denna
tidpunkt hade vågat förutsätta, att vi skulle lyckas genomföra denna upplåning
till en ränta, som i genomsnitt låg åtskilligt under eller ens vid 4 procent?
Jag tror,, att vi då skulle haft den uppfattningen litet till mans, att denna ränta
skulle blivit högre.

Nu kan man visserligen häremot invända, att man givetvis, när det gäller
kallt övervägande av. finansiella problem, inte får låta en sådan där litet förbluffande
frågeställning fara i väg med förståndet och den sunda eftertanken.
Men jag vågar också säga, att det låg mycket av sund och klar eftertanke
bakom det ränteläge, som då skapades. Jag talar icke därvidlag blott å riksgäldsfullmäktiges
vägnar. Jag skall på grund av de uttalanden, som ha gjorts
örn önskemålet om ett intimare samarbete mellan regeringen å ena sidan och
riksbanken och riksgäldsfullmäktige å den andra, be att här få säga ifrån, att
detta samarbete har varit så intimt som överhuvud taget har varit möjligt under

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

105

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

det gångna året och vid de stora låneoperationer, som ha skett. Dessa ha ägt
rum i fullständigt samförstånd såväl med finansministern som med riksbankens
ledare, samt efter konferens med stora andra kretsar.

Herr Sundström i Skövde hade ett anförande, som jag verkligen måste säga
i hög grad förvånade mig och som jag nödgas att litet utförligare syssla med.
Han gjorde utan vidare gällande, att den springande punkten i räntehöjningen
var det fyra och en halv procents statslån, som upptogs i februari månad förra
året. Han förklarade, att om ej detta upptagits till den räntan och som ett långfristigt
lån, skulle ränteläget den dag som är lia varit någonting annat och
bättre.

Det är lätt att göra ett sådant djärvt påstående. Men örn man verkligen gör
sig besvär att se efter, hur marknadsläget den tiden var och möjligheterna
förelågo att upptaga lån, så nödgas man nog, därest man vill se på saken objektivt,
erkänna att det icke var så synnerligen lätt att då få lån till billiga
räntor och att man haft alla utsikter att misslyckas, örn räntan då hade satts
lägre.

För det första bör man komma ihåg, hur läget var på obligationsmarknaden.
När man blott observerar en sådan omständighet, som att 1935 års två och en
halvprocentiga statslån var det till tiden kortaste som fanns —• det lånet skulle
inlösas den 15 april 1947 — och att det noterades till en kurs av 86 procent,
betydde det för den, som köpte en obligation därav, att han på sina pengar
fick en ränta av 4.9 procent och, märk väl, med möjlighet att få in kapitalet
redan 1947. Örn man jämför med andra lågprocentiga obligationer, var läget
ungefär likadant. Man kunde köpa dessa till sådant pris, att man kunde försäkra
sig örn en ränta, som låg i genomsnitt högre än fyra och en halv procent.

Det är lätt att förstå, att en penningplacerare icke vill teckna ett statslån
till under 4 procent, när han får betydligt högre ränta, örn han går ut på marknaden
och köper förefintliga obligationer till underkurs. Det är uppenbart, att
nian måste taga hänsyn till dylika omständigheter, när man ger ut statslån.

Jag kan tillägga, att läget på lånemarknaden då var sådant, att enär man
ännu gick in för den gamla formen av upplåning genom bankernas medverkan,
i motsats till vad vid tidigare statslån varit fallet, det icke lyckades att erhålla
bankernas garanti för lånet, därför att dessa ansågo, att marknaden var till den
grad osäker, att det icke med säkerhet kunde förutses, huruvida lånet t. o. m.
till räntan av 4 1/2 procent skulle bliva fulltecknat.

Nu säger herr Sundström vidare, att i stället för att taga upp ett sådant
långlån skulle man ha tagit kortfristiga lån. Herr Gustavson i Västerås var
inne på detsamma. Så skulle man ha väntat på att förhållandena den 9 april
inträffade, och då hade man kommit till ett annat läge.

Det är för mycket begärt, att vare sig riksbanken eller riksgäldsfullmäktige
eller någon annan skulle kunna vara så pass förutseende, att de förstått att
något skulle inträffa den 9 april av det slag som då skedde.

Jag skall be att få påpeka en annan sak. Då man talat så mycket om, att vi
skulle begagnat oss av de pengar, som voro stående för bankernas räkning i
riksbanken och som skulle uppgå till oerhörda belopp, befanns det, att vid
tidpunkten för låneoperationen den 15 februari belöpte sig det i riksbanken
innestående kapitalet från bankernas sida till endast 68 miljoner kronor, vilket
för övrigt togs ut under den allra närmaste tiden. Några veckor därefter var
detta tillgodohavande så gott som borta, d. v. s. bankernas räkning i riksbanken
var tömd.

Det förefaller mig då, att det icke funnits annan möjlighet till kortfristig
upplåning än att vända sig direkt till riksbanken, och denna hade fått til 1 -handahålla ytterligare sedelmängd. Men man var ju inställd på att undvika

106

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. .(Forts.)

åtgärder, vilka vore ägnade att betydligt öka riksbankens sedelmängd, därför
att man tidigare räknade med — örn med rätt eller orätt skall jag ej nu gå
in på — att utgivandet av en stor sedelmängd var en av de allra säkraste vägarna
till inflation.

Vad herr Sundström ordade ifråga örn den mekanik man skulle använda för
upplåningen förmådde jag icke, trots att jag lyssnade ganska ansträngt här
framme, fatta. Jag tror, att han själv icke fått alldeles säkert grepp på hur
denna mekanik skulle vara beskaffad. Uttalandet får stå för hans räkning.

Men när han klandrar, att vi gjorde lån med en ränta, som låg 1.25 procent
över 1939 års ränteläge, så måste jag uttala en liten förundran. Det hade val
hänt någonting ändå sedan 1939. Jag erinrar mig vid detta tillfälle, att en
krönikör en gång — det var 1914 eller 1915 — skrev: Det måste hända någonting
mera än ett världskrig i L-ping, örn vederbörande riksdagsman därifrån
skall förstå, att någonting har hänt. Det måste väl hända någonting sådant i
Skövde för att man där skall förstå, att någonting har hänt. Detta utsagt fastän
jag själv är därifrån.

Det har verkligen hänt någonting sedan 1939. Jag förstår icke, att man så
frejdigt drar parallellen från 1939 och säger, att vi ha lånat pengar till 1.25
procent dyrare ränta än fallet var 1939. Tar man icke hänsyn till sådana omständigheter
som under tiden inträffat, då kan man egentligen bli färdig med
vilka omdömen som helst örn den förda lånepolitiken.

Sedan talar man örn kortfristiga lån och räntan på kortfristiga lån. Det
medgives, att denna ränta en tid var relativt hög. Det lyckades småningom
nedbringa den dels genom anbudsförfarandet och dels också genom anlitande
av riksbanken. Men det är väl icke oriktigt att här meddela, att icke ens riksbanken
var på sin tid villig att i större mån tillmötesgå med tillhandahållande
av kortfristiga penningar till särdeles låg ränta, varför även den möjligheten
till hårdare pressning av ränteläget icke förelegat för riksgäldsfullmäktige.

Vad herr Sundström talade örn Ebberöds bank kan få stå både för hans
och min räkning, därför att jag för min del håller före, att den föreslagna
räntesubventionen för byggnadsverksamheten, d. v. s. att staten lånar pengar
dyrare och lånar ut dem billigare som subvention för byggenskapen, påminner
örn dylik bankverksamhet. Men i varje fall böra icke riksgäldsfullmäktige
eller riksbanken göras ansvariga för detta, utan herr Sundström får adressera
sig till vederbörande inom regeringen, särskilt finansministern, med vilken
herr Sundström bör vara åtskilligt bekant.

En föregående talare här — det var herr Wiberg -—- yttrade sig också örn
räntan och var inne på den uppfattningen, att räntans storlek för spararna
icke var av avgörande betydelse, men väl detta, att säkerheten att få tillbaka
likvärdiga penningar var desto mera avgörande. Jag skulle ju kunna godkänna
detta påstående men dock be, att man måtte observera, att här är nog
inställningen hos de större och de mindre spararna något olika. Den större
spararen med mera skolat finansiellt tänkande tänker nog mindre på räntans
storlek än fastmera på den omständigheten, att han skall få likvärdiga pengar
tillbaka. Men för den mindre spararen har åtminstone icke tidigare i så hög
grad gått upp, att han kan få sämre pengar tillbaka; han tänker däremot
mera på räntan.

Jag vill tillägga, att trots att sparandet var relativt tillfredsställande under
den låga ränteperioden, må vi komma ihåg, att i mycket stor utsträckning
sökte sig kapitalet ut från sparbankerna och till byggnadsverksamheten, därför
att den gav bättre ränta. Detta stimulerade byggnadsverksamheten i hög
grad.

Nu gällde det — det var en av problemets uppgifter för försvarslånets fram -

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

107

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

gång — att åstadkomma en låneform, som först och främst möjliggjorde för
statsverket att få in det stora belopp man behövde men där man också bade
lanke på att åstadkomma täckning genom nysparande. Skulle man åstadkomma
detta, var det ju nödvändigt även ur denna synpunkt, att räntan sattes
till så pass skäligt belopp, att den kunde i någon mån stimulera till nysparande.

Att försäkringsbolagen skulle lia nöjt sig med lägre ränta är ju möjligt.
Men å andra sidan får man komma ihåg, att under den låneperiod, som förlöpte,
då första försvarslånet emitterades, fanns vilande ett mycket stort icke
tillfredsställt lånebehov på andra håll som kunde tillgodosetts av försäkringsbolagen.

När herr Gustavson i Västerås säger, att kommunerna icke voro tillräckligt
övervakade, då de kunde få gå ut med lån till höga räntor och försvåra statens
upplåning, bör han observera, att de lån, som emitterades från Göteborg och
Stockholm, grundade sig på lånetillstånd, med vilket dessa kommuner lågo
så att säga på lager. Det var tillstånd, som de fått långt före denna period.
Då ansåg sig varken regeringen eller någon annan kunna hindra dem. Det
var således icke på grund av för dåligt övervakande utan på grund av tidigare
lämnade medgivanden som detta skedde. Men det är uppbenart, att när
ett sådant icke tillfredsställt lånebehov fanns, och kommunerna gingo ut på
marknaden, vågade dessa icke gå ut på lånemarknaden med risk att misslyckas,
varför räntan sattes hög.

Vidare fanns ett enskilt stort lånebehov. Det är uppenbart, att staten stod
inför tvånget att nödvändigtvis anskaffa mycket pengar. Ingen vill väl förneka,
att hade man gått ut med för låg räntesats, skulle det ha betytt, att
andra fått pengar och statsverket hade fått den mindre delen. Jag tror icke.
att detta varit äckligt.

Det fälldes ett yttrande, jag tror av herr Holmgren, att vi skulle söka
komma in i ett moderat ränteläge; jag skulle vilja gå ett steg längre och säga,
att vi befinna oss i ett moderat läge, men att det vore önskvärt att komma in
i ett billigt ränteläge. Men det förefaller ändå, att denna diskussion örn räntan
har på vissa håll fått bli ett camouflage för andra strävanden. Det bör också
vara för litet var känt, att det ränteläge, som nu föreligger, är med hänsyn till
tidigare förhållanden inom vårt land ett mycket moderat sådant. Före 1931
eller 1932 hade vi i regel ett ränteläge, som låg högre än det nuvarande.

Därmed är icke sagt, att det ej är önskvärt att komma under nuvarande ränteläge.
Men jag har svårt att förstå, att icke denna något överdrivna diskussion
örn det nuvarande ränteläget är delvis åstadkommen för att man vill se
bort från andra saker och ting, som inverka hämmande på företagsverksamheten.
När man talar örn räntelägets avgörande inverkan på byggnadsverksamheten,
förefaller det mig, att man därmed skymmer bort andra faktorer, exempelvis
lönerna inom denna verksamhet, tomtpriser och dylikt, som spela lika
stor roll som någonsin ränteläget.

Huruvida det skall bliva möjligt att komma fram till billigare ränteberäkning,
är svårt att spå. Det är ju uppenbart, att fortfarande spelar väl lagen
örn tillgång och efterfrågan en betydande roll. Så länge statens upplåning är
av den storleksordning som för närvarande är fallet torde det behöva vidtagas
många och kloka åtgärder, örn det skall vara möjligt att nedbringa räntan.

Herr Gustavson i Västerås talade några vackra ord örn de förut icke besuttna
klasserna inom vårt land, vilka nu tack vare det billiga ränteläget hade
börjat komma över till det läget, att de kunde inrangeras bland de besuttna. Han
befarade, att en fortsatt hög ränta skulle för dessa erbjuda mycket stora svårigheter.
Jag kan förstå honom i detta hans uttalande. Men man får också

108

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

samtidigt komma ihåg, att örn vi kunna genomkämpa det nuvarande läget och
de nuvarande svårigheterna utan, att dragas in i det krig, som rasar, och utan
att dragas in i ännu större svårigheter, måste detta av oss köpas med mycket
stora uppoffringar, lika väl som avspärrningen givetvis på en del områden
medför en skärpning av prisläget, som blir svår att övervinna. Jag tror i alla
fall, att läget är detta, att man icke har anledning att här vare sig ställa några
oupphinneliga mål för oss eller å andra sidan misströsta i fråga örn möjligheterna
att åtminstone hejda prisstegringen och hålla räntan nere vid en måttlig
nivå. Jag tror, att vi bäst vinna det målet genom att vi fortfarande som
hittills ha en enig samverkan.

Innan jag slutar skulle jag blott vilja tillägga ett ord i fråga örn den samverkan,
som man efterlyser, mellan regeringen, riksbanken och riksgälds fullmäktige.
Jag erinrar därom, att en sådan samverkan ägt rum och ägt rum i
full utsträckning ej minst på riksgälds fullmäktiges initiativ. Man hör dock
observera, att rent konstitutionellt har såväl riksgäldskontoret som riksbanken
en fullständigt fri och självständig ställning gentemot regeringen och varandra.
Denna ställning har vuxit fram ur en dyrköpt historisk erfarenhet. Örn man
strävar efter att åstadkomma verkligt reglerade former för detta samarbete
— varemot jag icke nu har någonting att direkt invända — är det kanske värt
att tänka på, att det skulle vara oklokt, om man ordnade detta samarbete på
sådant sätt, att dessa institutioners självständiga ställning mot varandra och
gentemot regeringen skulle försvinna. Ty det kan komma tider, då det liksom
tidigare kan vara av ovanskligt värde för Sveriges folk och för det demokratiska
styrelsesättet, att dessa båda institutioner fortfarande ha en, fullt självständig
ställning till regeringen men att de å andra sidan intaga samma ställning
till riksdagen som för närvarande.

Herr Sundström i Skövde, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr
talman! Jag måste till herr Magnusson i Skövde säga, att jag beklagar, att
ej min beskrivning av den mekanism, som skulle vara alternativ till den långa
upplåningen, uppfattades av herr Magnusson. Det kan dock icke ha stor betydelse,
eftersom denna mekanism är utförligt beskriven i utskottets betänkande.
Jag ansåg mig sålunda endast antydningsvis behöva angiva, vad jag syftade
till.

Emellertid har herr Magnusson i Skövde ansett denna mekanism oanvändbar
vid detta tillfälle. Herr Gustavson i Västerås har förklarat, att den långa
upplåningen vid detta tillfälle var fullständigt överflödig. Här står således
uppgift mot uppgift.

Byggnads subventionens ebberödsmässiga utformning har jag icke skyllt på
vare sig riksgäldsfullmäktige, bankofullmäktige eller någon annan utan endast
hävdat, att det varit lyckligare med en allmän räntesänkning än att beträda
subventionens väg. Det vidhåller jag.

Herr Magnusson beklagade också, att jag ej uppmärksammat, att någonting
hant sedan 1939 som motiverade ränteökningen. Jag har observerat, att
något hänt. Jag har också uppmärksammat, att det hänt åtskilligt i världen
i krigförande länder under denna tid. Vad som hänt där ute har icke föranlett
tillnärmelsevis så stor räntehöjning som i Sverige. Därför anser jag, att krig
och dylika omständigheter icke med nödvändighet behöva medföra den räntehöjning,
som vi fått vara med örn.

Herr Gustavson i Västerås, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Herr Magnusson i Skövde har säkert missuppfattat min
framställning, fastän jag tycker, att den var rätt tydlig. Jag talade om de

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

109

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

medel, som jag ansåg, att fullmäktige borde förfogat över i stället för hundramiljonerlånet.
Jag har icke nämnt privatbankernas tillgodohavanden i riksbanken
i detta sammanhang. Jag har talat örn statens egna pengar, statsinstitutionernas
pengar, som funnos tillgängliga i tillräcklig utsträckning
för att täcka ett lånebehov av hundra miljoner kronor. Jag har icke vela!
göra denna debatt till en diskussion, i vilken punkt för punkt skulle fastslås,
vilka misstag som begåtts, men är det nödvändigt, sa må det val fastslas, att
man uppenbarligen på en punkt gjort sig skyldig till ett misstag. Jag finner
det beklagligt, att herr Magnusson hållit ett sådant anförande som det,
vi nyss lyssnat till. De penningförvaltande män, med vilka han i egenskap
av riksgäldsfullmäktig hädanefter skall föra förhandlingar örn statens upplåning,
behöva bara taga och läsa upp hans nyss hallna anförande. Sedan
bör herr Magnusson icke ha något att säga till försvar för statens ståndpunkt.
Jag hoppas, att ingen av fullmäktiges övriga ledamöter kommer att
instämma uti herr Magnussons anförande.

Herr talmannen lämnade, likaledes för kort genmäle, ordet till

Herr förste vice talmannen Magnusson, som yttradej Herr talman! Beträffande
mitt nyss hållna anförande så kanske jag far säga till herr Gustavson
i Västerås att ifråga örn vederbörande finanskretsars. ställning till läget
på räntemarknaden, så är den saken så klar och kunnig, att nian icke
bör försöka eller tilltro sig kunna slå blå dunster i ögonen på dessa kretsar.
Vad angår talet örn statsinstitutionernas pengar och det uppenbara misstag,
som skulle begåtts att ej förfoga över dessa, så vill jag tala örn för herr Gustavson
i Västerås, att vi — jag skall icke säga av vem eller vid vilket tillfälle
— hindrades att använda dessa pengar, som för övrigt voro otillräckliga.
Beskyllningen för att ha begått ett misstag i detta fall kunna säkerligen
riksgäldsfullmäktige taga med lugn. Vad sedan rör de långfristiga
statslånen, så torde det, för att visa, att det icke fanns några större möjligheter
att då sätta räntan lägre, vara nog att hänvisa till kurserna på obligationsmarknaden.
Vad slutligen av herr Sundström aberopade ränteläget i krigförande
länder beträffar, sa far jag erinra örn, att England är ett land, som
sedan lång tid tillbaka laborerat med den lägsta räntan i världen och att i
vårt södra grannland förhållandena torde vara sådana, att de undandraga sig
en jämförelse med våra.

Vidare anförde:

Herr Molander i Stockholm: Herr talman! Det synes mig, som örn denna
debatt i hög grad kommit att aktualisera den icke minst viktiga frågan om den
ställning i nationens ekonomiska och konstitutionella liv dessa verk, riksbanken
och riksgäldskontoret, i dag intaga eller borde intaga. I konstitutionellt avseende
äro deras yttre former och kompetens ganska klart angivna, men man kan
fråga sig, om de i praktiken såsom allena ansvariga för landets penningpolitik
fått den ledande ställning, som förutsatts i grundlagen.

Under dechargedebatten i bankoutskottet har jag åtminstone fått det intrycket,
att man, när man diskuterat möjligheterna för den statliga upplåningen,
har bibehållit den gamla metoden att så att säga avlyssna stämningen ute på
kapitalmarknaden, i stället för att man bort dirigera eller i varje fall försöka
att dirigera denna stämning. Det förefaller också, som örn man ofta avvaktade
händelsernas gång, även då det skulle kunna tagas bestämda initiativ just
ifråga örn den statliga upplåningen och den statliga kapitalförsörjningen och
icke minst i fråga örn den statliga räntepolitiken. Ja, det synes mig, som

Ilo

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

om ledningen för dessa riksdagen underställda institutioner emellanåt tvekat
att med användande av till buds stående penningpolitiska medel helt och
fullt taga ledningen av vår penningpolitik. Ett är säkert, och det är, att ansvaret
för denna penningpolitik det kommer alltid helt och fullt att avkrävas
dem. Å andra sidan har det icke undgått mig. att man inom fullmäktige gjort
åtskilliga ansatser till självhävdelse, och jag inser fuller väl, vilka svårigheter
som gjort, att man icke lyckats.

Det skall emellertid oförbehållsamt erkännas, att särskilt i den upplåningspolitik,
som förts, då det gällt försvarslånen, så har riksgäldskontoret i samverkan
med andra organ utvecklat en synnerligen förnämlig organisatorisk talang,
och jag kan tillägga: mycken energi. Vad jag nu sagt bör icke uppfattas
såsom kritik utan såsom ett uttryck för den uppfattning, att när statsmakterna
på grund av utvecklingens egen makt och övriga omständigheter tvingats att
organisera och taga ekonomiskt ansvar icke allenast på det sociala området
utan på snart sagt alla före tagslivets områden, då förefaller det åtminstone
mig mycket naturligt, att den måhända viktigaste produktionsfaktorn, kapitalförsörjningen,
från statsmakternas sida ägnas ett vida större intresse än som
tidigare kan ha varit påkallat. Efter min mening är ett starkt markerat intresse
från statsmakternas sida på denna punkt den säkraste garantien mot
inflation, och däri har man ju, såsom tidigare nämnts, en mycket stark hävstång,
när det gäller att försvara kronans värde. Däremot måste tveksamhet
och brist på initiativ på detta område verka i en olycklig riktning. Någon har
sagt, att kontrollerad inflation icke är farlig. Jag vågar det påståendet, att en
kontrollerad inflation, det är icke någon inflation. Jag syftar då självfallet
på sådana prisstegringar, som lia uppkommit på grund av verkliga kostnadsökningar,
och naturligtvis också på sådana prisstegringar, som ha sammanhang
med knappheten på vissa varor.

Att nu en diskussion örn ränteutsikterna har kommit i gång, böra vi ju alla
hälsa med tillfredsställelse. På detta område liksom på många andra områden
gäller ju icke lagen örn tillgång och efterfrågan i samma utsträckning som
tidigare. Fram till hösten 1939 hade vi som bekant mycket gott örn pengar,
men vi kunna konstatera, att räntan icke sjönk lägre ned än till 2.75 %. Räntan
bär alltså under tiden intill 1939 varit mer eller mindre medvetet styrd. Men
jag tror icke, att den samverkan mellan de båda fullmäktigeinstitutionerna,
som av bankoutskottet och riksdagen på sin tid förordades, utlöst några mera
påtagliga försök till ledning. Händelserna lia nog i stället fortlöpt i ganska
traditionsbundna former.

Staten betalar onödigt hög ränta för sina lån. Jag har kommit till den uppfattningen
icke minst på grund därav, att den genomsnittliga nominella statsskuldräntan
för omkring trettio år sedan, år 1910, enligt riksgäldskontorets
årsbok var 3.58 %, medan den för budgetåret 1939/40, d. v. s. 30 år senare, var
3.59 %. Den var således t. o. m. en aning högre då än för 30 år sedan, och detta
fastän vi under de sista decennierna ha kunnat låna pengar av oss själva. Trots
att vi kunnat sköta vår egen kapitalförsörjning, ha vi icke under dessa 30 år
kommit underfund med, att vi borde bringa ned medelräntan på statsskulden.
Detta ärt synes det mig, en högst betänklig sak. Det förefaller, som om den
gamla vanan att betala en hög ränta skulle sitta i, även sedan vi blivit ett
självförsörjande, ja t. o. m. kapitalexporterande land. Statslåneräntan påverkar
det allmänna ränteläget. Därav följer naturligtvis, att vårt jordbruk
och vår industri få betala för hög genomsnittsränta. Man kan icke nog framhålla
betydelsen av att räntan hålles låg just för jordbruk och industri. Jag
skulle vilja särskilt trycka pa den synpunkten, att när vi en gång komma tillbaka
till s. k. normala tider, sa måste det te sig såsom högeligen önskvärt, att

Onadagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

lil

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

vi dessförinnan sörjt för, att vi kommit ned på en låg räntenivå, så att vi
kunna understödja vår exportindustri, vilken vi då hoppas att få mycken glädje
utav. Därvidlag Ilar, såsom tidigare framhållits, räntan en avgörande betydelse.

Jag måste erkänna, att jag icke heller hört några bärande skäl, varför räntan
på skattkammarväxlar, statens kortfristiga upplåning, ännu skall behöva
vara så hög som 2.25 ä 2.30 %. Som bekant, finns det ju gott om lediga pengar.
Man har svårt att förstå, varför icke riksbanken på den punkten energiskt tagit
initiativ i konkurrenssyfte. Man har svårt att förstå, varför denna ränta
icke i dag är nere i 1 % eller J/2 %. Som bankman borde jag naturligtvis å bankernas
vägnar vara tacksam för denna höga ränta, men, örn man ser saken i
ett större sammanhang och på lång sikt, finner man, att bankerna tjäna mera
på en låg än en hög ränta. Marginalen är ju i regel orubbad, och företagslivet
florerar och trives bättre vid låga än vid höga räntor. Det stora avskrivnings -behovet hos bankerna och industrien har ju alltid gjort sig mest kännbart under
de höga rån teepokerna. Efter min uppfattning är det en ren fiktion, att
privatbankerna skulle ha anledning att se på denna fråga med andra ögon än
staten. Man kail heller icke finna, att sparandet skulle lida nämnvärt avbräck
gepom den blygsamma räntesänkning, som här diskuterats. Den psykologiska
effekt, som en sänkning av räntan i ett visst ögonblick kan medföra, får man
givetvis icke negligera. Jag bär tidigare sagt, att för sparandet några mindre
justeringar av räntan knappast spela någon, roll. Men de av inflationsskräcken
gripna förmena ju, att en till inflation ledande flod av nya investeringar skulle
släppas lös, örn man ginge nied på en aldrig så liten räptesänkning. Yi veta,
att en dylik räntesänkning skulle ha en mycket stor effekt, ej blott för det bostadsbyggande,
som måste komma till stånd, utan också för jordbruket och industrien.
Frågan är väl också, örn denna räntesänkning icke skulle kunna befria
staten från den räntegaranti, som ju bland annat här diskuteras. Jag
skulle tro, att det är något som man särskilt bör tänka på i detta sammanhang.
Saken har förresten berörts i bankoutskottets utlåtande.

Vi ha kontroll mot oskäliga prisstegringar. Räntan är ju ett pris. Varför
ha vi icke en kontroll även på det priset? Det är en fråga, som jag tycker
framställer sig av sig själv. Jag talade nyss örn vissa psykologiska fenomen,
som faktiskt förefinnas. Människorna gå icke till riksbanken eller till riksgäldskontoret
för att fa besked, örn det skall bli inflation eller icke, utan man
går till sin bankförbindelse eller till sin förmögenhetsförvaltare, sedan man
naturligtvis först fått vissa uppgifter genom tidningspressen. Landets alla
bankplatser bliva således tillsammans med tidningarna förmedlare utav den
gällande uppfattningen i hithörande frågor. Men är det nu möjligt eller ens
troligt, att den, som a tjänstens vägnar måste lämna allmänheten råd och upplysningar
av denna natur, själv haft möjlighet att grunda sin mening på de informationer
och den kunskap örn marknadsläget, som den för landets penningpolitik
ansvariga ledningen sitter inne med? Ytterst sällan torde detta vara
fallet. Jag anser sålunda, att de opinionsbildande faktorerna icke få skjutas
åt sidan. Herr talman! Det är på denna utomordentligt viktiga punkt, som
.lag tror, att vi måste tänka på en nyordning. De för landets penning- och valutavårdande
politik ansvariga myndigheterna borde ia tillfälle att med större
effekt och kraft än hittills organisera och leda ett samarbete med våra olika
penningförvaltande institut och varför icke också med våra opinionsbildande
organ. Därigenom skulle dessa bliva i tillfälle att hålla sig ä jour med statsmakternas
intentioner i penningpolitiskt avseende, vilket icke minst är viktigt,
då staten såsom nu behöver låna mycket pengar. Anses det emellertid, att nödiga
befogenheter redan finnas, så låt oss utnyttja dem, så att rikets kredit varder
behållen oell vårdad, som det heter i grundlagen. Då vi numera äro över -

112

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

ens om, att penningpolitik icke har någonting med mytologi att göra, så böra
vi också vara ense om att penningpolitiken är precis, vad vi göra den till.

Herr Ericsson i Kinna: Herr talman! Jag lovar att fatta mig mycket kort.
Jag vill konstatera, att bankontskottets utlåtande torde kunna tolkas så, att
det innebär en rekommendation åt riksgälds fullmäktige att vidtaga operationer
på obligationsmarknaden för att stödja kurserna på obligationer och därmed
skapa ett bättre utgångsläge, när lånen placeras. Riktigheten av denna
nya synpunkt har, efter vad jag kunnat finna av debatten, icke bestritts.
Bankoutskottet har vidare önskat, att riksbanken skall föra en mera aktiv
politik, när det gäller anbud å skattkammarväxlar hos riksgäldskontoret.
Häremot har, såvitt jag kunnat finna, ingen invändning gjorts under debatten.
Ingen har velat påstå, att ränteläget för skattkammarväxlar för närvarande
är tillfredsställande, eller förnekat möjligheten att pressa ned diskontot
på kortfristiga lån. Detta anser jag för min personliga del vara en obestridlig
förmån, i synnerhet som man kan konstatera, att det allmänna tänkesättet
numera är helt annorlunda än för bara någon månad sedan. Jag förmodar,
att riksdagen vill göra bankoutskottets rekommendationer till sina.
Riksdagen bör göra sin mening känd, och riksdagens institutioner böra följa
riksdagens instruktioner.

Debatten om hög eller låg ränta tycker jag är skäligen meningslös. Det är
en omdömessak, hur hög räntan bör vara. För min personliga del anser jag,
att man bör eftersträva ett sådant ränteläge, en sådan kapitalavkastning, som
möjliggör ett maximalt utnyttjande av den svenska produktionens resurser,
med andra ord ernåendet av bästa möjliga försörjning för landet. Vi ha kunnat
konstatera, att betydande delar av det svenska näringslivet icke mäktat
bära de ökade kostnader, som förorsakats av räntehöjningen. Statsmakterna
ha skyldighet att försöka avhjälpa detta missförhållande. Örn bankoutskottets
utlåtande och denna riksdagsdebatt kunna betraktas som en vändpunkt,
måste man anse, att utvecklingen numera går i positiv riktning.

Det är sant att man kan beskylla bankoutskottet för att vara efterklokt.
Jag tror emellertid att både riksgäldsfullmäktige och riksbanksfullmäktige
vilja erkänna, att utskottet tryckt på de positiva sidorna och ingalunda endast
velat blicka tillbaka. Det är denna positiva linje som jag vill slå fast
att det inte funnits några delade meningar örn nödvändigheten av, nödvändigheten
alltså av detta nya förfaringssätt, som från bankoutskottets sida
rekommenderats riksdagen att besluta örn.

Herr talman! Med detta konstaterande ber jag få yrka, att denna omförmälan
lägges till handlingarna.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag kan inte underlåta att göra några
anmärkningar i anledning av detta i och för sig ganska märkliga utskottsutlåtande.
Ty jag menar att örn de i utlåtandet förordade metoderna vinna
efterföljd — finansministerns uttalande i söndags talar ju därför — skulle
detta i vissa avseenden innebära en ny ekonomisk politik och en politik, som
står i ganska stark motsättning till den tidigare förda.

Som utskottet här formulerar önskemålet att begränsa prisstegringen, ja,
t. o. m. att försöka sänka prisnivån, är jag från mina utgångspunkter mycket
tillfredsställd med uttalandet. Jag finner det vara utmärkt att bankoutskottet
signalerar en sådan åsiktsändring, som det ju tidigare inte givit uttryck
för. Det förhållandet att finansministern nyligen uttalat sig härför
är ju litet märkligt, ty det är bara någon månad sedan, så sent som i statsverkspropositionen,
som finansministern uttalade som sin uppfattning — så -

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

113

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

vitt jag hörde var det ingeli av kammarens övriga ledamöter utom jag som
i remissdebatten protesterade emot densamma — att priserna skulle fortsätta
att stiga. Det längsta finansministern då vågade sträcka sig till var uttalandet,
att man skulle hålla denna prisstegring inom vissa s. k. måttliga
gränser, en ganska allmän fras, som i sin formulering inte innebar något förpliktigande.

Nu har man emellertid kommit därhän att man från bankoutskottets sida
direkt anklagar riksgäldsfullmäktige för att med sin penningpolitik ha skapat
en hel del av de nu aktuella svårigheterna. Bankoutskottet gör i verkligheten
riksgäldsfullmäktige ansvariga för den hittillsvarande prisstegringen
eller en stor del av denna prisstegring, i varje fall den del av densamma, varmed
utskottet anser att man nu kan pressa ned priserna. Utskottet gör också
riksgäldsfullmäktige ansvariga för den faktiska arbetslöshet som vi nu ha,
då utskottet sammankopplar frågan om åtgärder för att få i gång byggnadsverksamheten
med den allmänna räntepolitiken.

Jag tycker detta gör intryck av att man tillskriver penningpolitiken en helt
annan förmåga än densamma i verkligheten har, att man förvandlar frågan
örn ekonomi till något av mytologi. Ty inte är det penningpolitiken som skapat
de nu aktuella problemen i form av prisstegringar, arbetslöshet, hög ränta och
andra svårigheter. Inte är det riksgäldsfullmäktige som ensamma skola lastas
för svårigheterna. Det är i verkligheten så att själva grundvalen för denna penningpolitik
och dess mycket tråkiga konsekvenser Ilar varit den statliga skuldsättningen,
upprustningen, det faktum att staten har levat över sina tillgångar
sedan storkrigets utbrott och fortfarande lever över sina tillgångar. När staten
tar — och det gör den ju för närvarande — inemot 2/0 av nationalinkomsten i
anspråk för icke produktiva uppgifter, för i huvudsak förvaltnings- och vakthållningsuppgifter,
måste detta få mycket genomgripande återverkningar på
landets hela ekonomi, och då inräknar jag naturligtvis också valutan.

Yi ha för närvarande att räkna med att, såsom meddelades i statsverkspropositionen,
de statliga utgifterna skola uppgå till 3,700 miljoner kronor, och mot
detta skulle svara inkomster på skattebudgeten av mellan 1,800 och 1,900
miljoner kronor. Det gäller alltså att på lånevägen anskaffa ett belopp av
1 1/2 miljard kronor örn året både för nu löpande budgetår och antagligen för
nästa, och jag misstar mig nog inte för mycket om jag säger även för en del
därpå följande budgetår, örn man skall fortsätta på det här sättet. Och i denna
politik har ju riksdagens stora flertal utan vidare följt regeringen. De dispositioner,
som riksgäldsfullmäktige vidtagit, ha i allmänhet också varit föranledda
av dessa riksdagens eller i varje fall regeringens beslut, ty riksdagen
har hittills nöjt sig med att godkänna utgiftsstater utan att samtidigt försöka
besvara frågan, varifrån pengarna skola tagas. Det är den frågan som nu börjat
aktualiseras.

Herr talman! Inför detta utlåtande känner man sig benägen att sätta några
frågetecken. Det har från finansministerns sida tidigare hävdats som ett försvar
för penningpolitiken med dess konsekvenser, de höga räntorna, att just
dessa skulle vara ett medel att förhindra en inflation. Inflationen ha vi redan
här. Ty man kommer inte ifrån det faktum att sedelomloppet nu är mellan 40
och 50 procent större än det var under motsvarande månader strax före kriget.
Man kan vidare inte komma ifrån det faktum att penningen förlorat bortåt
30 procent av sin tidigare köpkraft, och man kan inte ge någon annan rimlig
förklaring till denna ökning av sedelomloppet än, den, att den är uttryck för
en inflatorisk process, som flir närvarande försiggår. Ty att sedelcirkulationen
nu skulle ske så mycket långsammare än tidigare drar jag i tvivelsmål.
Därjämte bör man inte glömma bort, att mot denna ökning av sedelomloppet
svarar icke en ökad tillgång av varor, utan att i stället varu!illgången minskats.

Andra hammarens protokoll Joki. Nr J9. 8

114

Nr 19.

Onsdagen den 20 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

Jag tänker inte ingå på frågan örn det är beroende av riksgälds fullmäktiges
oell riksbankens åtgärder att vi kommit därhän, att man kan säga att vi nu
befinna oss i en inflationsprocess. Jag nöjer mig med att fastställa att det är
på det viset, och enligt min mening är anledningen därtill de våldsamma statliga
utgifterna, att staten lever över sina tillgångar, att staten för att finansiera
dessa utgifter tillgriper vissa penningpolitiska åtgärder, som sätta valutan
i fara. Förut försvarade man de höga räntorna med att dessa skulle hindra
inflation. Nu får man emellertid höra att inflationen skall mötas med sänkta
räntor, en politik som alltså är rakt motsatt den tidigare förda. Örn det för en
vanlig lekman snurrar litet runt inför denna uppseendeväckande upplysning
från bankoutskottet, få ni verkligen ursäkta mig.

Jag lägger också märke till att detta eniga bankoutskott, när det går att
inför riksdagen närmare klarlägga innebörden av den eniga deklaration man
avgivit, inte alls avspeglar samma enighet. Jag tar exempelvis frågan om hur
man skall finansiera de statliga utgifterna. Vi ha hört från den förste företrädaren
för bankoutskottet i denna debatt, att det inte alls var nödvändigt att
ta upp dessa långfristiga lån vid den tidpunkt man gjorde detsamma. Man
hade kunnat manipulera, man hade kunnat ta i besittning vissa tillgångar som
staten hade — det var för övrigt en av bankoutskottets talesmän som tillät sig
bilden, att det ju bara var frågan örn att överföra pengar från byxfickan till
västfickan. Såvitt jag förstår skulle det vara fråga örn att överföra pengar till
att finansiera vissa statliga utgifter, pengar som alltså skulle ha pressats ut i
marknaden på ena eller andra sättet, genom att betala statstjänarlöner, beställningar
på rustningsprodukter, etc. Inom parentes vill jag säga att när han avgav
sin förklaring tänkte jag på ett uttalande, som gjorts örn en tidigare tysk
utrikesminister, att denne hade en väldig förmåga att säga ingenting med en
pondus och på ett sätt som imponerade och nästan nedgjorde den som frågade.
När talesmannen för bankoutskottet kom med sin förklaring över hur man skulle
lia kunnat ordna saken tänkte jag att i varje fall saknar han inte en viss pondus
när det gäller att leverera påståenden, som man vid litet närmare påseende
kommer att finna vara en platthet. Ty att göra gällande att de svenska
kapitalisterna, de som äro innehavare av det kapital staten skulle vilja låna,
skulle lia blivit möra därför att staten tillfälligt gjort vissa manipulationer
med penningtillgångar och på grund därav överlämna sina pengar till staten
som långtidslån till mycket lägre ränta än som sedan fastställdes, det förefaller
mig verkligen vara att tillskriva de svenska kapitalisterna ett alldeles
för dåligt omdöme. Vilken uppfattning jag än må lia om de svenska kapitalisterna
— jag gillar inte deras politik — men det skulle aldrig falla mig in
att påstå att de äro enfaldiga. Och det vore verkligen enfaldigt, om de skulle
låta lura sig av sådana enkla metoder.

Men för att återkomma till utskottet, har en talesman för detsamma, nämligen
herr Paulsen, vänt sig direkt mot den framställning som utskottet har givit
över, hur man klarat frågan örn att få ut dessa långfristiga lån mot så låg
ränta som möjligt. Om det råder en sådan förvirring från utskottets sida,
som jag tycker mig ha utläst av uttalanden, som gjorts, får det ursäktas, om
jag säger, att man får det intrycket, att utskottsutlåtandet icke i allo representerar
en enhällig mening från bankoutskottets sida. Jag hoppas att bankoutskottet
är tämligen enigt, när det gäller att begränsa prisstegringarna — jag
förstår att man på en del håll börjat bli orolig över tendensen och att starka
krafter äro i rörelse. Men jag tror icke, att utskottet är enigt eller kommer att
bli enigt, när riksdagen ställes inför frågan, hur man i praktiken skall kunna
nå det resultat, som man anser nödvändigt. Där äro vi emellertid inte i dag. Frågan
örn medlen står inte under debatt — den har anmälts komma upp senare —

Onsdagen den 26 mare 1941 e. m.

Nr 19.

115

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

debatten gäller blott dessa funderingar, hur man skall kunna manipulera för
att få ned långtidsräntoma.

Och just därför att frågan om medel och metoder att förverkliga önskemålen
nu icke står på dagordningen, anser jag mig inte behöva närmare ingå på
det här föreliggande, i och för sig ganska märkliga utlåtandet. Jag vill dock
sätta ett utropstecken i kanten och ställa den frågan: vad är det egentligen
som ligger bakom detta utlåtande? Vad är det som gör, att samma riksdag,
som för två månader sedan utan att blinka godtog regeringens — jag vet inte
örn jag skall använda uttrycket — farhågor för att prisstegringarna komma
att fortsätta, och som godkänt finansministerns tes att man måste tillåta en
prisstegring, som är föranledd av knapphet på varor, nu följer en linje, som
delvis ter sig rakt motsatt den tidigare?

I senaste numret av »Från departement och nämnder» finns en artikel, som
återger ett uttalande av industrikommissionen i anledning av landsorganisationens
skrivelse om åtgärder för att hejda prisstegringarna. I detta utlåtande
citerar jag: »Den fortskridande prisstegringen har kommit farhågorna för en
bestående penningvärdeförsämring att bli allt mera framträdande. Skulle dessa
farhågor växa sig starkare, föreligger risk, att det uppstår en benägenhet att
utbyta penningtillgångar mot sakvärden, vilket skulle innebära en ökad investering
i såväl konsumtions- som produktionskapital.»

Industrikommissionen varnar alltså mot denna utveckling. Varningen gör
på mig ett mycket chockerande intryck, ty jag kan inte med bästa vilja i
världen frigöra mig från den tanken, att det skulle vara bra, därest nu kapital
i högre grad än hittills investerades framför allt i konsumtionsvaruproduktionen.
Just där visar sig nämligen för närvarande de allra svåraste konsekvenserna
av den hittills förda politiken. Medan, produktionsvaruindustrien,
särskilt rustningsindustrien, visar rekordsiffror, uppvisar konsumtionsvaruproduktionen,
industrigren efter industrigren, en mycket oroväckande nedgång,
som dels varslar örn en ekonomisk kris, men dels också — och det är inte det
minst bekymmersamma — örn att det håller på att uppstå en väldig knapphet
på för befolkningen nödvändiga förbrukningsartiklar. Örn det skulle vara på
det sättet, att bankoutskottet med sitt utlåtande här försöker uttala vad industrikommissionen
uppenbarligen har tänkt, när det formulerat sitt utlåtande,
vilket i verkligheten rör ungefär samma ting, måste jag säga, att man blir
ganska bekymrad över den verkliga innebörden av utskottets uttalande.

Men detta är, som sagt, en sak, som riksdagen har anledning att närmare
granska, när örn inte alltför lång tid frågan om medlen för att genomföra
denna politik skall behandlas.

Herr Westman: Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra mig i denna debatt,
då det föreligger ett enigt utskottsutlåtande, men eftersom här vittnats
från så många håll, har jag känt ett behov av att även från jordbrukarhåll
yttras några ord.

Vi jordbrukare ha naturligtvis med stor glädje hälsat utskottets uttalande
örn önskvärdheten av lägre räntenivå. Som alla veta, iir jordbrukarklassen den
befolkningsgrupp, som Ilar den största skuldbördan, och det har från jordbrukarhåll
vid flera tillfällen framhållits nödvändigheten av en räntesänkning.
Vår önskan är en normalränta på 3 ä 3.5 %. Jag hoppas att tiden är inne att
vi nu verkligen gemensamt slå vakt örn föreliggande uttalande av utskottet
och föra det ut i det praktiska livet, vilket väl bör vara möjligt, då bakom detsamma
står en enig riksdag med dess förtroendemän i riksgäldskontoret och
riksbanken.

Jag vill framhålla, att när det gäller penningpolitiken äro vi i nuvarande

116

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Ränte- och lånepolitiken. (Forts.)

läge här i vårt land ganska isolerade från yttervärlden och behöva inte^ taga
några större hänsyn till det allmänna ränteläget utom våra gränser. Också detta
gör att vi verkligen hoppas, att detta önskemål om lägre räntor skall visa
sig genomförbart i praktiken.

Herr Ryberg: Herr talman! Herr Lindqvist har redan framfört en deklaration
från riksgäldsfullmäktige, och jag skall bara passa på tillfället att
understryka, att från fullmäktiges sida inte finnes någonting att anmärka
mot det uttalande, som bankoutskottet här gjort örn den framtida upplåningen
och örn eftersträvandet av en lägre räntenivå. Jag kan göra det så mycket mer
som fullmäktige själva inte varit främmande för dessa tankegångar. Vi ha
diskuterat dem både inom fullmäktige och man och man emellan, och det har
ansetts, att om penningläget vore något så när oförändrat, när ett nytt lån
skulle upptagas, man då skulle försöka nedbringa räntan.

En låg ränta är ju, som utskottet uttrycker det, till nytta för hela vårt
näringsliv och inte minst för jordbruket. Det är givet, att jag som jordbrukare
personligen måste vara intresserad av att hålla ränteläget så lågt som möjligt,
men såvitt jag kunnat finna under de år jag varit ledamot av riksgäldsfullmäktige,
ha också fullmäktige varit eniga örn att man vid upptagandet av lån skall
försöka sätta räntan så lågt som är möjligt med hänsyn till att låneoperationen
skall lyckas.

Nu kan det ju sagås, när det gäller försvarslånet, att man borde ha försökt
komma till en lägre ränta än vad som skett, nämligen till 4 %. Innan denna
räntesats fastställdes, diskuterade vi upprepade gånger saken, bl. a. tillsammans
med representanter för olika delar av näringslivet, och vi kommo därvid till
den uppfattningen, att med då rådande läge på penningmarknaden kunde man
inte — med hopp örn att få lånet lyckligt genomfört ■—- utge det med lägre ränta
än 4 %.

Det har här talats om att man skulle ha kunnat skjuta på upptagandet av
det 4V2 #-lån, som släpptes ut i februari 1940 och i stället tagit till kortfristig
upplåning eller, såsom herr Gustavson i Västerås framhöll, tagit i anspråk de
pengar, som statsinstitutionerna hade innestående i riksbanken. Vid det tillfället
skulle inte ha använts mer än 60—70 miljoner kronor därav. Jag har inte varit
i tillfälle att kontrollera, örn siffrorna äro riktiga, men jag vill framhålla, att
dessa medel togos i anspråk mycket kort tid därefter. Det ansågs emellertid,
när vi släppte ut detta lån å 100 miljoner kronor — det var ju under senare
skedet av finsk-ryska kriget — att det vore önskvärt att staten finge låna pengar
på längre sikt, och jag vill även påstå, att räntan 4V2 % då låg under den allmänna
räntenivån. Likaså var fallet med räntan på försvarslånet, 4 %. När
detta lån utgavs, låg den */2 % eller mer under den allmänna räntenivån.

Jag har, som sagt, bara velat understryka deklarationen att från riksgäldsfullmäktiges
sida icke finns något att anmärka mot det uttalande örn den
framtida upplåningen, som bankoutskottet gjort.

Vidare anfördes ej. Utskottets i punkten gjorda omförmälan lades till handlingarna.

Punkten 2.

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

Nr 19.

117

§ 4.

Föredrogos vart efter annat:
bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 22, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkning i vissa
fall av anställningstid för pension enligt kungörelsen den 7 december 1934
(nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i
statens tjänst; _ .

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående delaktighet i
statens pensionsanstalt för sjukgymnaster vid vissa anstalter för kirurgisk
tuberkulos;

nr 25, i anledning av väckt motion om pensionstillägg åt vissa f. d. förmån
vid flottans station i Karlskrona;

nr 26, angående tilläggsarvode till sekreteraren hos jordbruksutskottet, byrådirektören
E. E. Sjöfält; och

nr 27, angående ersättning till vaktmästaren hos bevillningsutskottet G.
Andersson under tjänstledighet på grund av inkallelse till militärtjänstgöring
i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen örn aktiebolag; och

nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
vissa ändringar i lagen den 7 december 1934 (nr 573) örn tillsättning
av prästerliga tjänster; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av en
kronan tillhörig fastighet i Jokkmokks socken;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
undersökningar på jordbrukets område; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till understöd åt fiskare.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden och memorial hemställt.

§ 5.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i
anledning av väckt motion angående ändring av gällande regel för anteckning
i församlingsbok av persons födelseort.

I sammanhang därmed föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag,
nr 230, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess
första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5, i anledning av väckt motion angående
ändring av gällande regel för anteckning i församlingsbok av persons
födelseort.

Andra kammaren biföll vad dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 6.

Föredrogs andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i
anledning av väckt motion angående utredning av frågan örn röst- och talvård
vid våra skolor.

118

Nr 19.

Onsdagen den 26 mars 1941 e. m.

I sammanhang därmed föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokolIsutdrag.
, nr 228, med delgivning av nämnda kammares beslut över dess
första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan örn röst- och talvård vid våra skolor.

Andra kammaren biföll vad dess tillfälliga utskott i det föredragna utlåtandet
hemställt och biträdde första kammarens i ämnet fattade beslut.

§ 7.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 248,
innefattande^ delgivning av nämnda kammares beslut över dess första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 6, i anledning av väckt motion örn vidtagande av åtgärder
till bevarande och skydd av sådana områden i vårt land, som böra bibehållas
för framtiden som ursprungliga landskapstyper.

Andra kammaren beslöt hänvisa ärendet till sitt första tillfälliga utskott.

§ 8.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Lundell, som anförde:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att motionstiden i anledning av den
i dag avlämnade propositionen nr 173 på grund av ärendets synnerliga omfattning
och på grund av mellankommande helg utsträckes till att utgå först
vid det plenum, som inträffar näst efter tjugo dagar efter propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 9.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1941/42 under riks statens sjätte
huvudtitel, innefattande anslagen till kommunikationsdepartementet;

nr 109, i anledning av Kungl. Majrts proposition angående vissa ändringar
beträffande villkoren för erhållande av egnahemslån från statens vattenfallsverk; nr

110, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1940/41 till vägbyggnader m. m.;

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 112, i anledning av vissa av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar i statens allmänna fastighetsfond
och statens utlåningsfonder jämte en i ämnet väckt motion.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till
dels riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 113, angående val av riksdagens justitieombudsman och hans ställföreträdare;
och

nr 116, angående val av riksdagens militieombudsman och hans ställföreträdare; -

Onsdagen den 26 mare 1941 e. m.

Nr 19.

119

dels ock riksdagens förordnanden:

nr 114, för revisionssekreteraren Nils Teodor Ljunggren att vara riksdagens
justitieombudsman;

nr 115, för häradshövdingen Folke Rudewall att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare;

nr 117, för förutvarande statsrådet Frans Gustaf Sture Centerwall att vara
riksdagens militieombudsman; samt

nr 118, för häradshövdingen Ivar Lamech Wieslander att vara riksdagens
militieombudsmans ställföreträdare.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 12.42 på natten.

In fidem
Sune Norrman.