1940. Andra kammaren. Nr 20

ProtokollRiksdagens protokoll 1940:20

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1940. Andra kammaren. Nr 20.

Måndagen den 16 december.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna viel detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen.

§ I Justerades

protokollet för den 10 innevarande december.

§ 2.

Herr förste vice talmannen lämnade på begäran ordet till Svar p4

mterpeUnfion.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson, som anförde:
Herr talman! Med andra kammarens tillstånd har herr Pettersson i
Dahl frågat, örn jag uppmärksammat, att kostnaderna för kristidsnämndernas
verksamhet mångdubbelt tyngre drabbade mindre och fattigare kommuner
än större och mera bärkraftiga, samt örn jag hade för avsikt att framlägga
förslag syftande till ändring av dessa förhållanden.

I olika sammanhang har jag kunnat iaktta, att kostnaderna för den lokala
kristidsförvaltningen belasta kommunerna ojämnt. Detta är emellertid ej något
för kristidsuppgifterna särskilt utmärkande, utan detsamma gäller ju beträffande
åtskilliga andra allmänna uppgifter, som åvila kommunerna. Den
högst skiftande belastning som de allmänna uppgifternas fullgörande medför
för olika kommuner sammanhänger ju med de mycket betydande ojämnheterna
i kommunernas skatteunderlag.

För att närliggande kommuner skola ha möjlighet att gemensamt fullgöra
vissa kommunala uppgifter och dela kostnaderna härför gälla som bekant bestämmelser
örn kommunalförbund. Även i fråga örn den lokala kristidsförvaltningen
har möjlighet öppnats att bilda kommunala kristidsförbund för
att underlätta ett samgående mellan angränsande kommuner. Förslag till bildande
av dylika förbund ha emellertid ofta mött motstånd från de olika kommunerna
själva. Allt eftersom krisarbetet tilltar i omfattning och behovet av
skolad biträdeshjälp åt nämndordförandena ökas, vidgas dock möjligheterna
att på denna väg vinna kostnadsbesparingar.

Även om möjligheten att bilda kommunalförbund utnyttjas, lär det ej kunna
undvikas, att betydande ojämnheter beträffande kostnaderna alltjämt kvarstå.
Naturligtvis kan det med hänsyn härtill ifrågasättas att överväga ytterligare
åtgärder i utjämnande syfte. För att kunna bedöma denna fråga erfordras
emellertid längre erfarenhet och framför allt bättre överblick över förhållandena
än som nu står till buds. Det lokala kristidsarbetet har tills för några
månader sedan varit av jämförelsevis ringa omfattning. Numera är emellertid
detta arbete betydande och kan förmodas bli så även i fortsättningen. Med
anledning härav hade jag, redan innan förevarande spörsmål framställdes i

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 19W. Nr %0. 1

Nr 20.

Måndagen den 16 december 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

riksdagen, under hand anmodat livsmedelskommissionen att verkställa utredning
rörande den av krisarbetet förorsakade ekonomiska belastningen av kommunerna.
Först när resultatet av denna utredning föreligger blir det möjligt att
närmare bedöma behovet av och taga ställning till frågan örn ytterligare åtgärder
från det allmännas sida i syfte att få till stånd en utjämning av kommunernas
kostnader på detta område.

I anledning av den jämförelse, som interpellanten gjort mellan förhållandena
i förevarande hänseende under förra världskriget och de nu rådande, anser
jag mig böra erinra örn att läget denna gång är i viss mån ett annat.
Principen örn kommunernas skyldighet att bestrida kostnaderna för fullgörande
av kristidsuppgifterna har av riksdagen godtagits; genom den år 1939
antagna kommunala fullmaktslagen äro kommunernas skyldigheter i fråga
örn krisarbetet numera klart fastslagna. Så var icke förhållandet under förra
kriget. Vidare har man under denna kris på olika sätt — bland annat med
avseende å formerna för utdelning av inköpskort och meddelande av licenser
— sökt att i görligaste mån begränsa de lokala krisorganens arbetsuppgifter
och därmed förbilliga den kommunala förvaltningsapparaten.

Såsom ett område, där staten skulle kunna bereda lindring i kostnaderna
för kristidsnämnderna, har interpellanten nämnt postförsändelserna, för vilka
under förra världskriget tjänstebrevsrätt fanns medgiven. Sedan tiden för
förra världskriget ha emellertid ej endast på detta område inskränkningar
vidtagits i fråga örn rätten att använda tjänstebrev. Vägledande för den restriktivare
praxis som nu i allmänhet råder beträffande beviljande av tjänstebrevsrätt
äro uttalanden vid 1932 och 1933 års riksdagar. Efter avstyrkande
av generalpoststyrelsen och statskontoret har Kungl. Maj :t ej heller funnit
skäl bevilja kristidsnämnderna tjänstebrevsrätt. Från generalpoststyrelsens
sida framhölls därvid, bland annat, att det, för den händelse de lokala krisorganen
erhölle tjänstebrevsrätt, skulle bli nödvändigt att ålägga dem att
hålla postbok eller att förteckna avgående postförsändelser å reversal och att
det därför icke kunde innebära någon nämnvärd arbetsbesparing att komma i
åtnjutande av tjänstebrevsrätt.

Härefter yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall be att till herr statsrådet
och chefen för folkhushållningsdepartementet få framföra mitt tack för att han
varit vänlig besvara min interpellation. Såsom av interpellationen framgick
har denna tillkommit därför att dessa kristidskostnader drabba kommunerna
så ojämnt. Detta har också statsrådet konstaterat, och statsrådet säger även
mycket riktigt, att det icke bara är dessa kostnader, som belasta kommunerna
ojämnt, utan att detsamma gäller även beträffande åtskilliga andra allmänna
uppgifter, som åvila kommunerna, vilket sammanhänger med de mycket betydande
ojämnheterna i kommunernas skatteunderlag.

Nu säger herr statsrådet, att för att i någon mån minska dessa kostnader
finns det möjlighet att bilda kommunala förbund, s. k. kristidsförbund. Statsrådet
säger vidare, att detta ofta har mött motstånd från de olika kommunerna
själva, och så är verkligen förhållandet. Jag skulle vilja ifrågasätta, huruvida
icke just detta att bilda kommunala kristidsförbund, d. v. s. större enheter,
åtminstone i många fall icke innebär någon besparing för kommunerna.
Det har tidigare framkommit protester häremot, och vad som bland annat
ligger bakom denna interpellation är, att man inom kommunerna i många
fall ansett det vara oriktigt med detta samgående. Nu vet jag mycket väl,
att det icke är något tvång med dessa kommunalförbund, ty när kommunerna

Måndagen den 16 december 1940.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

protesterat däremot, Ilar saken blivit omprövad, och i vissa fall har resultatet
därav blivit, att de medgivits få egna kristidsförvaltningar. Detta förhållande
gäller icke endast nere i Halland utan även i andra delar av riket. Jag har
här i min hand ett tidningsurklipp för den 11 december, där det talas örn att
ett tiotal kristidsförbund i Östergötland skola upplösas från och med den 1
januari nästa år. De berörda socknarna skola därefter dels bilda egna kristidsdistrikt
dels sammanslutas till mindre kristidsförbund. Detta göra de tydligen
därför att de icke anse sig hava gjort någon besparing på den tidigare
organisationen. Det är klart, att de kunna ha gemensam administration, men
då måste de som regel ha det ordnat så, att ledamöterna från de olika socknarna
få ett litet arvode, om än blygsamt, och på det sättet kunna de icke få ned
kostnaderna i någon nämnvärd grad.

Sedan tillkommer kanske en ytterligare olägenhet, nämligen den att det blir
rätt så lång väg till vederbörande expedition. Det kristidsförbund, som jag
i min interpellation omnämnt, har icke så stora avstånd men i alla fall så
pass stora, att där finnas orter, där man har två mil till den s. k. kristidsnämndsordföranden.
Det framgår ju av detta, att anordningen kan medföra vissa
olägenheter.

Nu säger statsrådet, att han redan innan denna interpellation framställdes
hade gått i författning om verkställande av en undersökning rörande den av
kristidsarbetet förorsakade ekonomiska belastningen av kommunerna. Såvitt
jag kan bedöma detta vill jag gärna tyda svaret så, att statsrådet har under
övervägande att om möjligt komma fram med ett förslag till underlättande
av kommunernas svårigheter härvidlag.

Vidare säges det i svaret, att riksdagen själv har godtagit principen örn
kommunernas skyldighet att bestrida kostnaderna för dessa uppgifter, och att
genom den år 1939 antagna kommunala fullmaktslagen kommunernas skyldigheter
i detta avseende blivit klart fastslagna. Men man trodde väl knappast
den gången i riksdagen, att denna lag skulle föra med sig sådana ojämnheter,
som att till exempel den ena kommunen skulle slippa ifrån med 3 öre per skattekrona
för dessa ändamål, medan det för en annan kommun skulle springa
upp till 1 krona per skattekrona och därutöver. Jag vill i detta sammanhang
nämna, att det kristidsförbund, som jag talat örn, icke är ensamt örn att ha
så höga kostnader. Det är rätt många kommuner, som ha dylika höga kostnader.

När riksdagen en gång antagit en fullmaktslag, varigenom kommunerna
ålagts vissa skyldigheter i dessa avseenden och även i viss mån bestämt det
arvode, som skall betalas, tycker man, att det bör vara rimligt att dessa ojämnheter
komma bort.

dag har vidare i min interpellation talat om skillnaden mellan förhållandena
nu och under förra kristiden ifråga örn tjänstebrevsrätten. Herr statsrådet
berörde på tal härom det beslut, som riksdagen 1932—33 fattade och som innebar
vissa inskränkningar i tjänstebrevsrätten. Vad som låg bakom det beslutet
var, tänker jag, den utredning, som vederbörande statsråd föranstaltade
år 1932. .Tåg har i riksdagsbiblioteket tagit litet del av dessa handlingar.
Jag fann att dåvarande departementschefen framförde det förslaget, att tjänstebrevsrätt
skulle få åtnjutas allenast av institutioner, vilkas verksamhet avser
allmänna ändamål av den betydelsen att de anses böra tillgodoses av statsmedel.
Nu kan det väl här åtminstone diskuteras, huruvida icke den verksamhet,
som kristidsorganen lia att sköta, kan anses höra till sådan grupp av verksamhetsområden,
som berättigar till åtnjutande av tj ä ns teb re vs rätt. Nu säger
herr statsrådet, att örn detta skall genomföras, måste dessa organ åläggas att
föra någon sorts brevbok eller dylikt, och att detta faller sig synnerligen svårt.

Nr 20.

Måndagen den 16 december 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

Utan att vilja försäkra någonting tror jag dock att systemet med brevbok
åtminstone i en del fall redan tillämpats. En del personer, som ha hand örn
denna krisförvaltning, lia även åtskilliga andra uppgifter vid sidan härom, och
för att kunna hålla dem i sär äro de nästan nödsakade att föra s. k. brevhok.
Jag tror inte, att de skäl, som herr statsrådet åberopade, tala mot att för dessa
krisorgan återinföra tjänstebrevsrätten.

Jag ber ^att få sluta med att uttala den förmodan, att den utredning, som
herr statsrådet igångsatt, måtte leda till en lindring härvidlag för de kostnader,
varom här är fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3.

Till bordläggning anmäldes:

första särskilda utskottets utlåtanden och memorial:

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition rörande bemyndigande för
Kungl. Maj:t att i vissa fall medgiva eftergift beträffande krigskonjunkturskatt,
m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 1 och 5 §§ förordningen den 2 juni 1922 (nr 260)
örn automobilskatt ävensom en i ämnet väckt motion; och

nr 13, angående ersättning åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden
anlitade biträden; samt

andra särskilda utskottets utlåtanden och memorial:

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förlagskapital
för inköp av förnödenheter m. m.;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till torv
beredning å vissa staten tillhöriga mossar;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition om reglering av vissa arvoden
m. m.;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående avtal rörande leverans
av flygmateriel till staten;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anläggningar
för utnyttjande av vissa staten tillhöriga malmfyndigheter m. m.;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa byggnadsarbeten
vid försvarsväsendet;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till ytterligare
förlagskapital för Svenska gengasaktiebolaget;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående reglering av vedproduktionen
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
mark från vissa kronoegendomar m. m.;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förmalningsersättningar
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ekonomiskt stöd
åt den som lidit förlust i anledning av vissa åtgärder som vidtagits för militära
ändamål;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående kristillägg åt
vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 72, angående kristillägg åt vissa befattningshavare vid riksdagens verk
m. fl.;

Måndagen den 16 december 1940.

Nr 20.

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående lärares avlöningsoch
anställningsförhållanden under tid, då undervisningen inställes eller begränsas
på grund av vid krig eller krigsfara vidtagna anordningar eller till
följd av bränslebrist eller av annan dylik orsak, m. m.;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statens tecknande
av aktier i Aktiebolaget Träkolsbriketter;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inrättande av en
lånefond för anskaffande av gasgeneratorer för vissa fartyg;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning till importörer
och exportörer för vissa krigsförluster;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående för skilda ändamål
å drift- och kapitalbudgeten äskade anslag, hänförliga till tilläggsstat I
för budgetåret 1940/41;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag dels om anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41, dels ock
i fråga om vissa allmänna spörsmål, som beröra riksstaten och tilläggsstat I
för samma budgetår; och

nr 79, angående ersättning till viss av andra särskilda utskottet anlitad
personal.

§ 4.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Gezelius under 3 dagar
fr. o. m. den 17 dec.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.17 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 20.

Tisdagen den 17 december 1940.

Svar på
interpellation.

Tisdagen den 17 december.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ I Justerades

protokollen för den 11 innevarande december.

§ 2.

Herr andre vice talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson, som
anförde: Herr talmau! Med kammarens tillstånd har herr De Geer frågat
mig, om från min sida åtgärder vore att förvänta, syftande till en av det
nuvarande läget betingad förenkling på restauranglivets område.

Såsom motiv för att särskilda åtgärder borde vidtagas i syfte att åvägabringa
förenkling inom restauranglivet åberopar interpellanten dels angelägenheten
att vinna besparingar i förbrukningen av livsmedel, dels psykologiska
synpunkter: det är, såsom interpellanten uttrycker det, ur folkgemenskapens
synpunkt önskvärt, att en viss utjämning sker. Såvitt jag rätt förstått interpellanten,
tänker han sig, att förenklingen, för att få den omfattning han finner
önskvärd, måste genomföras medelst föreskrifter av myndigheterna —
föreskrifter som skola vara tvingande och generella. Från främmande länder
pekar interpellanten på vissa åtgärder, som där vidtagits med anledning av
akut livsmedelsbrist: köttlösa dagar, dagar då endast kokt mat får serveras,
förbud mot smörgåsbord, förbud mot vinservering vissa dagar etc. Han vill
icke, att vi utan vidare skola kopiera andra länders exempel på detta område.
Vi böra taga hänsyn till våra speciella förhållanden. Såsom möjliga åtgärder
i vårt land anför interpellanten: en minskning av antalet rätter på matsedlarna,
en framflyttning av tiden för spritservering från kl. 12 till exempelvis kl.
3 e. m., en tidigare stängning av restaurangerna eller i varje fall en inskränkning
i beviljade tillstånd till extra förlängning.

För att sätta mig in i de frågor, som interpellanten berört, har jag införskaffat
utredning dels från chefen för kontrollstyrelsen, dels från ordföranden
i statens livsmedelskommission. Jag har även haft samtal med ett par ledande
restaurangmän för att höra deras mening i ämnet.

Det är till en början tydligt, att en begränsning av restaurangernas rörelsefrihet
i fråga örn användning och servering av livsmedel har blivit följden av
de ransoneringar som genomförts. Denna begränsning har skett i olika former
och med skiftande stränghet beträffande olika varuslag. Strängast äro
restriktionerna genomförda beträffande bröd, som icke får av restaurangerna
utlämnas till gästerna annat än mot kupong.

Tisdagen deu 17 december 1940.

.Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

I fråga om kaffe, te oell kakao utgör restaurangernas tilldelning för närvarande
60 procent av den beräknade förbrukningen under motsvarande tidsperiod
1939. Kuponger till inköpskort avfordras endast sådana gäster, som
regelbundet intaga en eller flera måltider på samma restaurang.

Beträffande socker är tilldelningen till restauranger för närvarande 80 procent
av den normala förbrukningen. Kuponger avfordras gäster, som regelbundet
intaga minst två måltider på samma restaurang.

Licenser för inköp av mjöl, gryn oell bröd tilldelas restauranger mot kuponger
till restaurangkort. Därutöver erhålles licens för inköp av mjöl för
matlagningsändamål till en myckenhet av högst 80 procent av restaurangens
normala förbrukning för sådant ändamål.

I fråga örn fläsk erhålla restaurangerna 50 procent av sin normalförbrukning,
vilken beräknats med ledning av förbrukningen under de tre första veckorna
i september i år. Gäst, som intager en huvudmåltid dagligen å samma
restaurang, skall varje vecka lämna en kupong till inköpskortet för fläsk och
den som intager två måltider dagligen skall lämna två sådana kuponger per
vecka. Livsmedelskommissionen har fått möjlighet att bestämma att maträtter,
som till väsentlig del bestå av fläsk eller fläskkonserver, få serveras endast
viss eller vissa veckodagar. Någon sådan föreskrift har kommissionen
emellertid ännu icke givit.

Vad beträffar matfettsförbrukningen på restaurangerna gälla enligt en
mellan livsmedelskommissionen och Sveriges centrala hotell- och restaurangförening
träffad överenskommelse vissa begränsningar, som utformats i en
skrivelse från föreningen till dess medlemmar. I denna skrivelse erinras, att
försörjningsläget under vintern beträffande matfett ej medger högre förbrukning
än cirka 250 gram per person och vecka, och att denna förbrukning får
fördelas mellan smör och margarin med ungefär hälften på vardera varan.
Överenskommelsen avser en nedskärning av den totala matfettsförbrukningen
inom restaurangrörelsen till högst 80 procent av den normala förbrukningen,
och föreningen framhåller vikten av att medlemmarna ställa sig överenskommelsen
till noggrann efterrättelse. Medlemmarna uppmanas att ej låta smör
tillhandahållas å allmänt smörgåsbord utan endast i portioner örn högst 25
gram till varje måltid, varjämte personalens smörportioner böra inskränkas
till högst 20 gram per dag. Vidare uppmanas i skrivelsen till åtgärder i syfte
att nedbringa restaurangernas ostförbrukning.

Bland de åtgärder, som interpellanten hänvisar till, står främst minskningav
antalet rätter på matsedlarna. Enligt vad som uppgivit^ för mig har en
inskränkning i maträtternas antal på matsedlarna i allmänhet skett redan
före interpellationens framställande. Att en tendens i denna riktning varit
märkbar bekräftas också av chefen för kontrollstyrelsen. I den cirkulärskrivelse
från restaurangföreningen rörande begränsning av matfettsförbrukningen,
som jag nyss omnämnt, har föreningen även uppmanat medlemmarna att
begränsa antalet rätter på matsedlarna.

På tal om frågan om inskränkning av antalet rätter på matsedlarna har interpellanten
uttalat såsom sin mening, att det inte kan undvikas, att rester
som förfaras bli mindre örn antalet rätter är begränsat. Samma tankegång
ligger naturligtvis bakom den då oell då förda diskussionen, örn smörgåsbord
bör i nuvarande läge få serveras på restaurangerna eller ej.

Från restauranghåll har framhållits, att restaurangerna numera äro utrustade
med kylutrymmen i en omfattning, som gör det möjligt att fullständigt
tillvarataga råvaror och mer eller mindre färdiglagad mat som blir över från
en måltid. Det som inte åtgår till gästerna användes till personalens utspisning
eller till att bereda andra rätter till en följande måltid. 1 eget ekono -

Nr 20.

Tisdagen den 17 december 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

iniskt intresse måste restauratören, framhåller man, vara angelägen om att
råvarorna tillvaratagas och rester utnyttjas. Man förklarar, att det är oriktigt
aft påstå, att själva matåtgången blir nämnvärt större, örn något flera rätter
finnas upptagna på matsedlarna. En annan sak är, att det antagligen medför
billigare driftkostnader, om maträtternas antal hålles inom snäva gränser.
Man försäkrar också från restaurangmännens sida, att kyltekniken är så högt
utvecklad, att i en modern och välskött restaurangrörelse ingenting behöver
förfaras, även örn man tillhandahåller gästerna smörgåsbord med ett relativt
rikt urval av rätter.

För egen del bär jag kommit till den uppfattningen, att det med hänsyn
till det aktuella läget i fråga örn livsmedelsförsörjningen icke finnes tillräcklig
anledning att nu tillgripa tvångsregleringar i syfte att generellt minska
antalet rätter på matsedlarna eller förhindra servering av smörgåsbord. Jag
förutsätter, att livsmedelskommissionen följer dessa frågor med uppmärksamhet
och att kommissionen tar upp frågan om generella åtgärder till inskränkning
av livsmedelsförbrukningen inom restaurangrörelsen, för den händelse
livsmedelssituationen skulle bli sådan, att ett ingripande med hänsyn därtill
befinnes påkallat. Jag är efter den utredning jag företagit benägen att tro,
att om generella åtgärder i avseende å restaurangrörelsen skola medföra någon
större besparing i fråga örn förbrukningen av livsmedel, måste åtgärderna
vara mycket radikala; därav följer å andra sidan, att örn dylika radikala ingrepp
skola företagas, situationen måste vara så allvarlig, att ingreppen
framstå såsom motiverade. Man kan enligt min mening icke undgå att därvid
taga med i beräkningen ett bedömande av de verkningar ingripandena kunna
få för de inom restaurangnäringen arbetande företagen och för de inom näringen
anställda.

En annan sak är, att partiella ingrepp kunna befinnas nödvändiga för att
minska åtgången inom restaurangrörelsen av vissa särskilda varuslag i samband
med ransoneringar eller andra åtgärder för minskande av konsumtionen.

Radikala restriktioner i fråga örn rätternas antal å matsedlarna skulle troligen
få en rätt stor betydelse i fråga örn bränsleförbrukningen. Det lär väl
också vara på detta område, som den av interpellanten framförda tanken på
en tidigare stängning av restaurangerna skulle få sin huvudsakliga betydelse.
Genom en sådan tidigare stängning skulle säkerligen besparingar vinnas i
fråga örn både bränsle och lyse. I vad mån en tidigare stängningstid skulle
medföra någon starkare begränsning av livsmedelsförbrukningen på restaurangerna
är svårare att avgöra. Även härvidlag torde resultatet bli beroende
på hur strängt man vill genomföra restriktioner. Därvidlag är ju att märka,
att för närvarande restaurangernas ordinarie stängningstid är mycket växlande
mellan olika orter i landet. På somliga platser är stängningstiden kl.

11, på andra kl. 11, på åter andra kl. 12. I fråga om spritförtäringen upplyser
kontrollstyrelsens chef, att erfarenheten visat, att spritförtäringen föga
påverkas genom en tidigare stängningstid. Från restaurangnäringens sida har
framhållits, att en tidigare ordinarie stängningstid, liksom också en minskning
eller indragning av tillstånden till extra förlängning, skulle lia en menlig inverkan
på företagens ekonomi. Jag anser mig också böra nämna, att representanter
för Svenska musikerförbundet för mig framhållit, att en indragning av
dansaftnarna enligt deras mening skulle ställa restaurangmusikerna inför mycket
allvarliga arbetslöshetsproblem.

Frågan huruvida tiden för spritserveringens början bör flyttas från kl. 12
till kl. 3 e. m. förefaller mig knappast vara av någon större betydelse för
folkhushållningen. Chefen för kontrollstyrelsen avstyrker en sådan ändring.

Såsom jag inledningsvis nämnt har interpellanten framhållit, att även psy -

Tisdagen den 17 december 1940.

Nr 20.

Svar på interpellation. (Forts.)

kologiska synpunkter motivera åtgärder till förenkling av restaur angli vet.
Jag är ense med interpellanten därom, att tidsförhållandena mana till förenkling
i restaurangvanorna. Men kravet på ett sobert levnadssätt gäller väl i
själva verket liela vår livsföring och icke endast restauranglivet. Personligen
tror jag, att målet vinnes bättre genom opinionsbildning och anpassning på frivillighetens
väg än genom tvångsföreskrifter, särskilt om dessa, såsom här
ifrågasatts, skulle avse endast en del av samhällslivet. Det förefaller mig i
varje fall klokt att åtminstone i första hand lita till denna väg och först i
andra hand tillgripa tvångsregleringar.

Härefter yttrade

Herr De Geer: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra
ett tack för svaret å interpellationen. Det var i form negativt, men i viss mån
är jag i alla fall tillfredsställd med detsamma.

Under den långa tidrymd, som gått sedan interpellationen väcktes, har en
del av de önskemål jag framställt gått i uppfyllelse. Särskilt vill jag framföra
ett tack för den synnerligt omsorgsfulla förberedelse, som legat före svarets
avfattande.

Om jag sålunda ej har stor anledning att kommentera herr statsrådets svar,
så må det kanske, herr talman, vara mig medgivet att härifrån svara alla
andra, som svarat mig. Under den tid, som gått sedan interpellationen väcktes,
har jag fått ett otal svar icke blott i tidningarna utan även i brev, såväl anonyma
som öppna; och icke minst under mina restaurangbesök har jag fått veta
örn denna interpellation både en och två gånger.

Med hänsyn till den stora uppmärksamhet, som den väckt, att döma av alla
tidningsartiklar m. m., kan det vara lämpligt att svara härifrån. Det är egentligen
i tre hänseenden jag mött kritik.

För det första har man sagt: varför skall just restaurangnäringen drabbas
av inskränkningar, då den är så hårt drabbad förut? Vad skulle disponenten
säga, om järnhanteringen utsattes för motsvarande restriktioner? På det vill
jag svara, att denna hantering liksom andra får sin »mat» rätt beskuren. Sålunda
få vi använda 80 procent kol mot förut, 60 procent koks, 20 procent av
vissa metaller o. s. v. I det avseendet har min kritik således blivit bönhörd.

Den andra och mera väsentliga anmärkningen, som också herr statsrådet var
inne på, är att ingen nämnvärd besparing vinnes genom inskränknig av antalet
maträtter. Mot detta påstående vill jag på det bestämdaste protestera.
Jag kan peka på två omständigheter, som bevisa, att restauratörerna ha fel.

För det första är det erfarenheten från andra länder. Vi ha sett, hur i våra
grannländer i Skandinavien, i Tyskland och till och med i England på senare
tid långt gående restriktioner införts på detta område. Säkerligen skulle dessa
restriktioner ej hava införts, örn icke vederbörande varit medvetna om, att de
skulle medföra besparingar. För resten, se på restauratörernas egna åtgärder!
Redan före interpellationen lia, enligt vad jag också hörde statsrådet nämna,
betydande inskränkningar gjorts för att vinna besparing. Kan man minska
antalet rätter från 20 till 15, kan man minska från 15 till 10 och ännu lägre.
Särskilt under den sista tiden lia ytterligare inskränkningar vidtagits.

Till sist har nian sagt, att vi ha i dessa tider så tråkigt i alla fall. Varför
då öka tristessen genom att minska nöjena? Denna uppfattning är ganska beklämmande.
Som jag ser saken, skola nöjena icke vara beroende av den kvantitet
inåt och dryck, som serveras på våra restauranger. I det hänseendet kunna
vi hilmia lärdom från andra länder. Jag skulle vilja visa restauratörerna på
restaurangerna i nöjeslivets huvudstad i världen — ty det är väl ändå Paris.

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr :10. 2

Nr 20.

Tisdagen den 17 december 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

Genomsnittligt konsumerar man där vida mindre mat och dryck vid varje
måltid än i Stockholm — och har det betydligt trevligare.

Jag trör nog, att min interpellation, ehuru den negativt besvarats, såsom
jag också väntat, kanske gjort någon nytta genom den diskussion, som den
föranlett. Jag vill icke alls göra gällande, att orsaken till de inskränkningar,
som på allra senaste tiden skett på restaurangerna, kan föras tillbaka till interpellationen.
Men en inskränkning har skett. Jag har själv räknat antalet rätter
på en del restaurangers matsedlar och funnit en ganska tydlig beskärning undan
för undan.

Till sist vill jag säga, att jag på intet sätt gjort mig till talesman för asketism.
Men hänsynen till det allvarliga läget kräver i allt vidare kretsar av vårt
folk, att vissa beskärningar vidtagas just på restauranglivets område.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogos. men bordlädes åter första särskilda utskottets utlåtanden nr 11
och 12.

§ 4.

Föredrogs första särskilda utskottets memorial, nr 13, angående ersättning
åt av utskottet vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes ånyo andra särskilda utskottets utlåtanden och
memorial nr 60—78.

§ 6.

Föredrogs andra särskilda utskottets memorial, nr 79, angående ersättning
till viss av andra särskilda utskottet anlitad personal.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående sdterligare anslag
till flottans ersättningsbyggnad;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till skifferoljeverk; nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag till uppförande
av brandtorn m. m.;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anskaffande av
vissa motorbrandsprutor för industriens behov; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av vissa
anslag till det civila luftskyddet.

Tisdagen deli 17 december 1940.

Nr 20.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.21 e. m.

In fidem
Sune Norrmun.