1940. Första kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1940:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1940. Första kammaren. Nr II.

Lördagen den 12 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr talmannen yttrade: Ett dödsbud har inkommit. Yår kamrat här i kammaren
lantbrukaren Elof B. Andersson i Fältenborg är icke mer. Han bevistade
sin tjuguandra riksdag och har dessutom inom sin hemkommun, sitt hemläns
landsting och hushållningssällskap nedlagt ett mångårigt, högt värderat
arbete. Sakkunskap, plikttrohet och samvetsgrannhet präglade hans insatser
på olika betydelsefulla arbetsfält.

Personligen var den hängångne en synnerligen sympatisk medmänniska
och efterlämnar det vackraste minne hos oss alla.

Vi lysa frid över detta minne.

Detta anförande åhördes av kammarens ledamöter stående.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 3, med förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt; och

nr 45, angående anslag till vissa väg- och broföretag.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren för sin del måtte besluta, att första
särskilda utskottet skall behandla Kungl. Maj:ts proposition nr 3, med förslag
till förordning örn allmän omsättningsskatt, samt andra särskilda utskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 45, angående anslag till vissa väg- och
broföretag. Vartdera utskottet torde få behandla jämväl de ytterligare framställningar,
som kunna komma att av Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner
göras i respektive ämnen eller andra i oskiljaktigt sammanhang därmed stående
frågor.

Tillika hemställer jag, att andra kammaren måtte inbjudas att förena sig
med första kammaren i detta beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Två protokollsutdrag, innefattande berörda båda inbjudningar, justerades och
avsändes till andra kammaren.

Justerades protokollet för den 5 innevarande månad..

Upplästes ett från andra kammaren ankommet protokollsutdrag, nr 96, utvisande
att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess beslut
att andra särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj :ts proposition nr 43,
angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering, m. m.

Berörda kungl, proposition, som härefter föredrogs, hänvisades till andra
särskilda utskottet.

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 12 oktober 1940.

Vid föredragning av Kungl. Majlis denna dag avlämnade propositioner nr 3
och 45 blevo desamma på begäran bordlagda.

Herr Sandorf erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman! Jag tilllåter
mig hemställa, att kammaren ville besluta, att tiden för väckande av
motioner i anledning av den i dag avlämnade propositionen, nr 3, med förslag
till förordning örn allmän omsättningsskatt, måtte med hänsyn till ärendets
synnerliga omfattning utsträckas till det sammanträde, som infaller näst
efter 20 dagar från propositionens avlämnande.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och bordlädes andra särskilda utskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
hjälpåtgärder jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
område av kronoegendomen Hjära nr 1 i Malmöhus län.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 4.07 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Onsdagen den K» oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 46, angående förvärv av vattenrätt i Tännforsen inom Indalsälvens vattensystem;
och

nr 47, angående ytterligare medel för anskaffning av gengas aggregat för
statens järnvägars landsvägsfordon.

Herr statsrådet Möller avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 44, angående
ändring av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

Herr andre vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag får hemställa, att kammaren för sin del måtte besluta, att tredje
särskilda utskottet skall behandla Kungl. Maj :ts proposition nr 44, angående
ändring av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566), samt andra särskilda
utskottet Kungl. Maj :ts propositioner nr 46, angående förvärv av vattenrätt
i Tännforsen inom Indalsälvens vattensystem, och nr 47, angående
ytterligare medel för anskaffning av gengasaggregat för statens järnvägars
landsvägsfordon. Vartdera utskottet torde få behandla jämväl de ytterligare
framställningar, som kunna komma att av Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner
göras i respektive ämnen eller andra i oskiljaktigt sammanhang därmed
stående frågor.

Tillika hemställer jag, att andra kammaren måtte inbjudas att förena sig
med första kammaren i detta beslut.

Vad herr andre vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Två protokollsutdrag, innefattande berörda båda inbjudningar, justerades
och avsändes till andra kammaren.

Justerades protokollen för den 8 och den 9 innevarande månad.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Härmed intygas, att lektor Johan Edvard Björnsson, f. 1878, sedan den 9
oktober 1940 vårdas å härvarande sjukhus för magsår och att han är oförmögen
till arbete under minst en månad.

S:t Eriks sjukhus den 10 oktober 1940.

G. Ahlberg,
leg. läk.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition
ang.
allmän omtättningsskatt -

Vidare upplästes ett till kammaren inkommet dödsbevis av följande lydelse:

Härmed intygas, att Andersson, Elof Bernhard, avlidit samt att dödsorsaken,
enligt min uppfattning, varit den nedan angivna.

Enligt vad jag själv känner eller genom trovärdiga personer erfarit, inträffade
dödsfallet i Ängelholm den 10 oktober 1940 kl. 17.25, oell var den avlidnes
ålder: 66 år, född den 18 december 1873; civilstånd: gift; samhällsställning:
riksdagsman; bostad: Munka Ljungby socken. Huvuddödsorsak: Pneumonia
acuta lobaris. Bidragande dödsorsak: Myocarditis chronica.

Ängelholm den 12 oktober 1940.

Sten Hellberg,

leg. läk.

På framställning av herr talmannen beslöt kammaren att till Konungen avlåta
en skrivelse med anmälan örn herr Elof Anderssons frånfälle och den
därigenom inom kammaren uppkomna ledigheten, varefter ett i sådant avseende
uppsatt förslag upplästes och godkändes.

Upplästes två från andra kammaren ankomna protokollsutdrag, nr 101 och
102, utvisande att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess
beslut att första särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj :ts proposition
nr 3, med förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt, m. m., samt att
andra särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj :ts proposition nr 45, angående
anslag till vissa väg- och broföretag, m. m.

Föredrogs Kungl. Maj :ts proposition nr 3, med förslag till förordning om
allmän omsättningsskatt.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag har begärt ordet för att förse
denna proposition, som har numret 3, med endast några få randanteckningar.

Det är ett högst allvarligt läge som avtecknar sig i de ekonomiska betraktelser,
varmed finansministern inleder propositionen, och det är inte bara ett
allvarligt perspektiv utan också ett synnerligen komplicerat. Man skulle vara
frestad att använda bilden örn åsnan som står mellan hötapparna för att ge
en karakteristik av statens ekonomiska politik i dag, örn inte den bilden i
alltför hög grad gav intryck av ett dukat bord och en fylld spilta. Brist
och icke överflöd kännetecknar den ekonomiska situation, som möter riksdagen
i denna finansministerns uppläggning. Men i det avseendet kan det vara
berättigat att använda den där bilden, att man vid val av medel och metoder
för att lösa de svårigheter som föreligga riskerar att lika väl hamna i den
ena ytterligheten som i den andra. Man riskerar att hamna i Seylla, när man
försöker att undvika Charybdis. Som finansministern påpekar i propositionen,
ligger i detta perspektiv inte bara inflationens fara, utan kanske i ännu
högre grad depressionens fara. Det kan inte hjälpas att de medel som staten
använder för att skaffa sig pengar, det sätt pa vilket den portionerar ut dessa
pengar på marknaden och framför allt den oerhörda omfattningen av dessa
penningtransaktioner äro ägnade att hos stora lager av befolkningen skapa
en ökad köpkraft som framkallar risken av inflation. \ andra sidan har det
visat sig att denna inflation, örn man kan kalla den sa, inte kan åstadkomma
den onormala ansvällning inom alla områden, som brukar följa i inflationens
spår. Läget självt i dag förbjuder ju en sådan ansvällning. Bristen på råmaterial,
bl. a. avspärrningen från världsmarknaden, hotar hela vår export -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
industri med stagnation, och bristen på kapital sätter framför allt ett absolut
hinder för byggnadsindustriens funktion. Läget är alitsa ganska komplicerat.

Vid bemästrandet av de spörsmål och problem som möta staten får den lov
att operera på två fronter. Man frestas ofta — och den frestelsen finnes tydligen
för många människor — att fråga örn inte den där inflationen i alla fall
är ett lättfattligt och enkelt sätt att lösa den gordiska knuten. Man frågar sig
om det inte finns anledning att släppa efter, att segla, för penningförsämringens
förliga bris, när alla andra medel som man kan tillgripa för att lösa problemet
äro så svåra. Det gick ju så bra under det förra kriget. Jordbrukarna
fingo ständigt högre pris på sina produkter, arbetare och tjänstemän fingo lika
ofta höjning av sina löner, alla voro nöjda och statens penningproblem löstes ju
också enkelt och lättfattligt. Det var en fullständig lavin av sedlar som susade
genom statens kassafack och genom hela vårt samhälle, befruktande näringslivet
och människornas plånböcker. Man frågar sig varför vi i dag skola ävlas
med att hålla igen. Varför kunna vi inte lika gärna falla undan och välja
den lättast framkomliga vägen, som vi valde förra gången med ett så lyckligt
resultat?

Så fråga sig som sagt många, och denna frågeställning är utan tvivel bakgrunden
till många av de stämningar som vi kunna iakttaga i vårt samhälle i
dag. Den är bakgrunden till de ofta ganska högröstade och diktatoriska krav
på högre priser som framföras från olika producentgrupper. Den är bakgrunden
till vissa rörelser också inom tjänstemannavärlden. Det pågår för närvarande
förhandlingar rörande industriens avtal, om förändrade grunder för löneberäkningen
och indexberäkningen. Man iakttar ofta vinkar från tjänstemannahåll
till arbetarna att i det avseendet inte gå med på några kompromisser utan
in i bleka döden hålla på att lönerna skola följa med i prissvängningarna. Jag
vet inte om det är sant att några direkta påstötningar i den vägen ha förekommit,
men jag tror nog att att det är i överensstämmelse med de önskningar som
man har inom tjänstemannakretsar, när man resonerar alltför ytligt. På olika
håll finnes det alltså en önskan att vi skola låta skruven sättas i gång, såsom
det skedde under åren 1917—1920.

Det svar som man kan ge på dessa frågor ligger nu närmast i en hänvisning
till vad som följde efter den förra inflationsperioden och hur läget utvecklade
sig, när den äntligen tog ett slut. Vi veta alla att det kom surt efter. Man skapar
ju inte några värden genom att försämra penningens värde. I ett samhälle
som lider brist på allting blir det inte mera smör på bordet, inte mera kött, inte
mera bröd, därför att man trycker en massa sedlar. Förr eller senare måste det
ju bli ett stopp, och då komma konvulsionerna i form av massarbetslöshet, massstängning
av fabrikerna och ofta även stängning av bankerna. Det höjda jordvärde,
som en inflation inte kan undgå att framkalla, leder, när bakslaget ^kommer,
till att bönderna få gå ifrån sina gårdar. Jordbrukskrisen kom förra gången
åtskilligt efter industrikrisen, men det är alldeles uppenbart att den skulle inställa
sig lika obönhörligt även nu, örn vi läte utvecklingen på detta sätt ha sin
gång. „ .. .

Den avgörande invändningen emot dessa krav är väl ändå den, att läget inte
i dag är riktigt detsamma som under det förra kriget. Den gången kunde man
ändå säga att inflationen rent tillfälligt hade en stimulerande inverkan pa olika
delar av näringslivet. Men man vågar inte hoppas att sådana följder skulle inställa
sig i dag, att inflation skulle kunna genom sin egen kraft stimulera aktiviteten
inom de områden, som redan i dag äro nödlidande eller som vi vänta
komma att bli nödlidande i en nära framtid. Vi stå här inte så mycket inför ett
monetärt problem som inför ett organisationsproblem. Den uppgift som möter
oss tar sig bland annat det uttrycket att man får lov att genomföra en omfat -

Nr 11.

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Kungl, ''proposition äng. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
tande omflyttning av arbetskraft från det ena området till det andra, och en sådan
omflytning skulle väsentligt försvåras, örn man tilläte den ekonomiska utvecklingen
att driva vind för våg, örn man släppte det fasta greppet över vårt
penningväsen.

. Vi stå alltså här inför ett organisationsproblem av stora mått. Förutsättningen
för att den uppgiften skall kunna lösas är att det finns en disciplin i
samhället som staten kan lita till, att motsättningarna kunna utjämnas genom
ömsesidiga eftergifter, att det inte blir ett allas krig mot alla, att regeringens
åtgärder och planer inte saboteras genom diktatoriska krav från den ena eller
den andra intressegruppen. Det får inte finnas plats för något som kunde kallas
för rättshaveri, vare sig. i det sätt på vilket tryckfriheten tillämpas här i
landet eller i det sätt på vilket de ekonomiska intressena hävdas, vare sig i
förhållandet mellan de olika intressegrupperna eller mellan dessa intressegrupper
och staten själv. Vi segla i samma båt. Det finns begränsade förråd i landet.
Örn den ena gruppen vill äta mer och kläda sig bättre, så kan det inte förverkligas
på annan vägnön att andra grupper få lov att inskränka sig, få lov
att äta mindre och klä sig sämre.

Det skadar ju inte. när man betraktar dessa problem, att titta en smula på
hur andra folk och andra länder ha ordnat motsvarande saker hemma hos sig.
Man hör rätt ofta i diskussionen örn dessa ting det argumentet föras fram, att
om den ena eller andra gruppen inte får sin vilja fram, så kommer den att
orientera sig i riktning mot vissa ekonomiska ideal som praktiseras i det eller
det landet. Det är ju ett ganska inkonsekvent tal, eftersom ett genombrott för
sådana läror här i vårt land inte skulle leda till en bättre konjunktur för sådana
ytterlighetskrav, utan snarare tvärtom. Om man studerar t. ex. prisutvecklingen
i Tyskland under kriget och de metoder statsmakterna ha tillämpat för att
sörja för en så stabil prisnivå som möjligt, så finner man till sin överraskning,
skulle man nästan kunna säga, att dessa metoder ha tagit sig uttryck i ett bestämt
förbud både för höjning av löner och för höjning av priser. Det har stadgats
mycket stränga straff för överskridande av detta förbud. Man tycker alltså
att de som komma med sådana förtäckta eller icke förtäckta hotelser inte skulle
lia sa synnerligen mycket att hämta vare sig i det ena eller andra främmande
landet till förmån för sina synpunkter.

Jag läste just i går en bok om dessa förhållanden. En tysk författare, som
skrev örn Tyskland under kriget, uppgav att i jämförelse med läget för ett år
sedan har visserligen någon prisförhöjning skett, men den uppgick inte till mer
än 3 procent. Det är ju något, men det är ganska obetydligt i jämförelse med
den utveckling som priserna och lönerna i vårt land lia genomgått under samma
tid. Om Tyskland, belastat av kriget och med förråd som måste vara relativt
mycket knappare än de som vi ha i vårt land, har kunnat hålla sin prisnivå
tämligen konstant, frågar man sig örn det verkligen är så att vi i Sverige,
som leva under fredliga förhållanden och ha förutsättningar som äro långt
gynnsammare, skola behöva betrakta uppgiften att hålla tillbaka en tygellös
och. ohejdad prisutveckling som hopplös. Det måste väl vara ett fattigdomsbevis,
örn vi skulle behöva svara ja på den frågan.

Med detta har jag inte velat förorda någon stel och oresonlig politik vare
sig i. fråga örn priser eller i fråga örn löner. Dess bättre, skulle jag vilja säga,
ha vi icke möjlighet att dekretera eller diktera på detta eller andra områden.
Vi få i stället lov att laga efter läglighet och jämka oss fram. Jag bär ingen
anledning och önskar icke stämpla alla jordbrukarnas krav på bättre priser på
sina. produkter som oberättigade eller oresonliga. Många jordbrukare befinna
sig i dag i ett brydsamt läge. Särskilt den dåliga skörden i år har skapat
problem som statsmakterna inte kunna visa ifrån sig. Framför allt gäller det -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition äng. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
ta de mindre jordbrukarna, vilkas nödläge varken regeringen eller riksdagen
kan vara okänslig för. Jag tror inte heller att det finns möjlighet att
bedriva någon alltför stel och hårdnackad politik i fråga örn lönerna. Örn man
hade satt in en sådan politik med ett bestämt veto emot förändringar vid krigets
början, är det ju möjligt att man hade haft någon utsikt att lyckas, men
då hade man måst genomföra den politiken över hela linjen både i fråga örn
priser och löner, och då hade staten i fråga örn importvarorna, vilkas fördyrande
man ju inte kan hejda, fått genomföra en omfattande subventionspolitik.

Den politik som bör föras på detta område bör under alla förhållanden föras
i samverkan med de olika intressegrupperna, men förutsättningen för att den
uppgiften skall lyckas är, att det mellan intressegrupperna inbördes finnes
möjlighet till en solidarisk samverkan och till en solidarisk förståelse. Dessa
grupper ha ingen anledning att söka slå ned varandra, och den ena av dem har
heller inte någon möjlighet att ta sig upp på den andras bekostnad. Det finnes
ingen möjlighet att gå till arbetarna och säga, att de måste sänka sin levnadsstandard,
och samtidigt säga dem, att de äro tvungna att betala mer, till och
med väsentligt mer, för sina livsförnödenheter. Å andra sidan finns det naturligtvis
inte heller möjlighet till en motsvarande alltför hårdhänt politik åt den
andra sidan. Läget är ju i viss mån paradoxalt. Den sänkta levnadsstandarden
är tyvärr ett ofrånkomligt faktum. Det är den tunga verkligheten som har
skapat detta faktum, men det skulle förenkla problemet ganska väsentligt örn
det stöde klart för litet var att denna sänkning av levnadsstandarden är ett öde,
som drabbat varje människa, varje klass och varje intressegrupp i vårt land,
och att ingen sådan grupp har möjlighet att på de andras bekostnad undandraga
sig detta öde. Endast örn vi bära bördorna gemensamt, lia vi utsikt att kunna
hålla ryggen rak intill änden, men jag tror också att örn vi bära bördorna
gemensamt, örn vi stå sida vid sida, har Sverige större möjligheter än de flesta
andra länder i dag att hålla ryggen rak intill slutet.

Vad nu den föreslagna omsättningsskatten beträffar, är det också ett öde
som ju helt säkert alla skulle vilja komma ifrån. En sådan skatt har ju praktiserats
i olika länder och inte framkallat hänförelse någonstans. Den kommer
väl inte heller att bli så särskilt populär i vårt land. Å andra sidan äro vi
också tämligen på det klara med att vi inte kunna komma ifrån den. Som ett
skäl för denna omsättningsskatt åberopas i propositionen bland^ annat, att den
skulle ha möjlighet att motväga de inflatoriska tendenser som många av statens
andra ekonomiska åtgärder ha framkallat. Man bör säga det, att detta försonar
med många av de sidor av denna skatt, som eljest skulle vara ägnade att framkalla
betänkligheter. Jag vill för min del icke gå in på några detaljer. Jag
hoppas i alla fall att utskottet skall få tillfälle att bättre än i propositionen
utforma metoderna för själva kontrollen, och jag vill inte heller dölja att jag
har en viss sympati för den synliga skatt, som kommerskollegium har förordat,
men som finansministern med en formellt sett ganska bestickande motivering
har visat ifrån sig. Det är möjligt att det kommer att valla åtskilligt besvär att
genomföra en sådan synlig skatt, men det förefaller mig som om det besväret
framför allt skulle komma att vila på affärsmännen, och då affärsmännens organisationer
ha uttalat sig för en synlig skatt, alltså för dessa extra besvärligheter,
förefaller det som om man inte skulle behöva lägga det argumentet emot
så tungt på hjärtat. Framför allt skulle jag emellertid till slut vilja uttala den
förhoppningen att det skall vara möjligt att skapa tryggare garantier för att
de allra fattigaste, i all synnerhet de barnrika familjerna, icke över hövan skola
betungas genom denna form av beskattning.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att få hemställa att Kungl. Maj:ts proposition
nr 3 remitteras till första särskilda utskottet.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! I likhet med den föregående talaren skall jag
inte ingå på någon närmare diskussion av den föreslagna omsättningsskatten,
vilken ju kommer att ingående behandlas av utskottet. Jag skall endast i förbigående
göra det påpekandet att denna skatt, såvitt jag kan förstå, är tänkt
som en beskattning av konsumtionen; finansministern säger att den är en
skatt på konsumenthandeln. Jag har då icke alldeles lätt att förstå varför
en del typiska produktionsmedel, t. ex. lastbilar, innefattas under skatten.
Det finns nämligen, så vitt jag förstår, inte några vägande tekniska skäl varför
lastbilarna skola föras tillsammans med konsumtionsvaror. Jag talte med
en initierad person rörande denna fråga, och han påpekade för mig att argumenteringen
i den kungl, propositionen, där man redovisar varför lastbilar
skola beskattas men kapplöpningshästar och lustjakter inte beskattas, är av
sådan art att man mycket väl kan flytta lastbilarna över från de varor som
beskattas till dem som inte beskattas utan att det på något sätt kommer att
bryta framställningen. Jag tror att den observationen är riktig och att det
finns starka skäl för att bålla på att produktionen icke genom en sådan omsättningsskatt
skall fördyras samt att därför, när icke särskilda tekniska
skäl tala för ett annat förfarande, alla produktionsmedel såvitt möjligt
undantagas. Då äro väl lastbilarna ett typiskt exempel på produktionsmedel.

Jag övergår, herr talman, till några mer allmänna observationer rörande
bakgrunden för den föreslagna skatten, som ju i Sverige betecknar en nyhet
på skattelagstiftningens område. Att regeringen nu har beslutat sig för att
föreslå införande av en allmän omsättningsskatt beror givetvis i främsta rummet
på att de statliga utgifterna väntas så väsentligt överstiga statens inkomster
att icke hela skillnaden lämpligen kan finansieras med upplåning.
Det anses därför nödvändigt att skaffa ytterligare en del pengar genom beskattning.
Men avvägningen mellan upplåning och beskattning torde icke ske
med hänsyn främst till det allvarliga i att svenska staten i framtiden kommer
att lida av en alltför stor skuldbörda. Nej, det är en annan sak som nu
är avgörande. Det är hänsynen till de omedelbara samhällsekonomiska verkningarna
av den ena och den andra statsfinansiella politiken, som måste vara
avgörande. I den mån staten lånar för mycket, t. ex. lånar hos bankerna,
komma dess inköp av varor icke att uppvägas av minskade inköp från allmänheten.
Den totala efterfrågan på varor blir då lätt för stor, med risk att
priserna stiga. Om emellertid detta förhindras, bland annat genom en effektiv
priskontroll, blir resultatet att befintliga varulager mer eller mindre hastigt
uttömmas. Den stora efterfrågan på varor kommer nämligen, örn man
genom en priskontroll får någorlunda stabila priser, att medföra försäljning
av stora varukvantiteter, och då ta varulagren — både det som finnes i detaljhandeln
samt lagren av råvaror hos industrien och staten — ganska snart slut.

Såvitt jag förstår, är det för att undvika en dylik utveckling som konsumtionen,
d. v. s. den privata efterfrågan på konsumtionsvaror, måste inskränkas.
Det är av denna anledning mer än någon annan som skatteskruven nu
dragés åt. Den största faran är alltså inte den, att i annat fall köpkraften
skulle bli så stor att priserna komma att stiga. Nej, prisutvecklingen bestämmes
i ett land, som har en någorlunda effektiv priskontroll, framför allt av
löneutvecklingen och den statliga prissättningen på livsmedel. Faran ligger
däri, att örn man underlåter att begränsa konsumenternas köpkraft, komma
varulagren att hastigt nedgå. För Sveriges del blir därför den centrala ekonomiskt-politiska
frågan denna: med vilken hastighet är det rimligt och försvarligt
att vi tära på våra varulager? Om vi vore säkra på att kriget skulle
sluta och tillförseln över världshaven på nytt komma i gång om några må -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
nader, behövde vi alldeles säkert inte någon ytterligare konsumtionsinskränkning.
Vi skulle inte behöva införa någon omsättningsskatt, oell alla siffrorna
om budgetunderskottet skulle vara ganska litet relevanta. Men om vi räkna
med att avspärrningen skall bli långvarig, blir det nödvändigt att hushålla
med våra varulager, både de färdiga varorna och råvarorna. Det är alltså den
omständigheten, att vi väl måste räkna med att avspärrningen skall bli ganska
långvarig, kanske sträcka sig över flera år, som torde vara bakgrunden för
regeringens beslut att nu föreslå en skärpning av konsumtionsbeskattningen
— ett beslut, som tydligen fattats utan någon större entusiasm, något som säkerligen
alla hålla finansministern och regeringen räkning för. Det är hänsyn
till risken för att en ytterligare inknappad varutillförsel under flera år framåt
kan komma att föreligga, som motivera åtgärder för fortsatt konsumtionsinskränkning,
och icke i främsta rummet hänsyn till statens skuldsättning.

Frågan blir då, kvantitativt preciserad: Hur mycket behöver svenska folkets
konsumtion reduceras? Det är klart att svaret på denna fråga blir beroende
på hur länge vi vilja att förefintliga lager av färdiga varor och råvaror
skola räcka. Vi måste hushålla med dessa varutillgångar. Räkna vi med
en period på tolv månader, efter vilken varutillförseln utifrån åter skulle bli
normal, ha vi så pass gott örn varor, att jag skulle gissa att vi icke behövde
inskränka konsumtionen ytterligare. Räkna vi däremot med en tidrymd av
två eller tre år, få vi omedelbart gå till en väsentlig konsumtionsnedpressning.
Det är alltså dylika hushållningsplaner, grundade på industrikommissionens
och livsmedelskommissionens beräkningar, som måste bli avgörande
för vårt handlande både när det gäller skatter och annat inom den ekonomiska
politiken. Avgörande blir helt och hållet längden av den tidsperiod, under
vilken regeringen nu anser att vi måste räkna med att befintliga varulager
skola räcka. Det är hushållningsplanerna, som intaga den centrala ställningen
inom landets ekonomiska politik; av dem beror nämligen den hastighet, med
vilken varutillgångarna kunna förbrukas, och därav följer sedan ett större eller
mindre tvång att genom beskattning beskära konsumtionen. Tillrättaläggandet
av hela den ekonomiska politiken sammanhänger mer med dessa hushållningsplaner
än med något annat även av det skälet, att dessa planer få
den största och mest direkta betydelsen för arbetslöshetens utveckling inom
industrien, eftersom ju arbetstillfällena i viss mån stå i proportion till råvarutillgången
.

Jag måste därför beklaga, att riksdagen fått så litet höra talas örn dessa
hushållningsplaner. Det vore mycket önskvärt, örn regeringen kunde lämna
några närmare upplysningar därom och särskilt inför vederbörande utskott
lägga papperen helt på bordet.

Tyvärr tror jag att en närmare granskning av dessa hushållningsplaner, om
man nämligen räknar med möjligheten av en flerårig avspärrning västerut,
kommer att visa att det föreligger ett tvång att fördela våra råvarutillgångar
på ett sådant sätt, att konsumtionen på vissa punkter måste sänkas under
den nivå, som uppehållits under det sista halvåret. Det är främst av detta
skäl, som jag för min del finner införandet av en ganska omfattande skatt
på varuomsättningen motiverad. Naturligtvis finns det en annan metod
att inskränka konsumtionen än att beskatta den stora massan medborgare. Man
kan i stället lägga bördan på ett mindretals axlar, och jag syftar då inte på
det mindretal, som kan kallas flör de mera välsituerade. Nej, jag syftar på
ett annat mindretal — man kan nämligen lägga bördan av en konsumtionsinskränkning
på ett mindretal, örn man tillåter en arbetslöshet för ett eller annat
hundratusental människor. Då få de arbetslösa inskriinka sin konsumtion mycket
radikalt. Alla kunna vara överens om att detta är en mycket dålig metod,

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition äng. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
men den är i alla fall i viss mån ett alternativ till en mera allmän konsumtionsbegränsning.
Antingen få vi alla pressa ned konsumtionen något, eller också
uppstår det en viss arbetslöshet, som gör att bördan lägges på denna grupps
axlar. Ju större arbetslösheten blir, exempelvis inom byggnadsindustrien, desto
mindre behöva andra människor reducera sin konsumtion. Eller omvänt: skall
sysselsättningen hållas uppe på en så hög nivå som möjligt, vilket väl är självklart,
måste varje medborgares konsumtion i genomsnitt hållas på en lägre nivå
än örn arbetslöshet råder.

Jag tänker här givetvis på arbetslöshet inom produktionsgrenar, som icke
omedelbart framställa varor för konsumtion. Örn man nu emellertid undersöker
vår produktions möjligheter och varutillgångar, kommer man visserligen
till den slutsatsen, att vi tyvärr måste sänka vår konsumtion, men man observerar
också en annan viktig sak, nämligen att det inte alls är nödvändigt att
konsumtionen inskränkes över hela linjen och beträffande alla varuslag.
Det finns en hel del saker, som vi kunna producera i större mängder
än som för närvarande sker, nämligen de som kunna produceras med hjälp
av svenska råvaror, särskilt så länge vi ha bränsle tillräckligt. Det är inte
lämpligt att produktionen pressas ned på dessa punkter med arbetslöshet
som följd. Enligt min mening kunna få ting vara viktigare i nuvarande
läge än att regeringen ordentligt klargör, på vilka punkter konsumtionen behöver■
ytterligare sänkas och på vilka punkter detta inte är fallet. Det finns,
som jag sade, överflödsområden, d. v. s. näringsgrenar som kunna tillhandahålla
produkter i snabbare takt än den nuvarande konsumtionen. Beträffande
dessa måste, såvitt jag förstår, den allmänna sparsamhetspropagandan
och de allmänna skattehöjningarna betecknas som en mj-cket klumpig
metod att begränsa produktionen, ty därigenom träffas ju även förbrukningen
av varor, på vilka tillgången är riklig, med en onödig arbetslöshet som följd.
Det är en viktig uppgift för regeringens ekonomiska politik att såvitt möjligt
rikta efterfrågan på varor till områden, där produktionens förmåga är stor och
råvaruförsörjningen riklig. Man kan knappast undgå det intrycket, att hittills
föga gjorts härför. Sakens andra sida är att öka produktionsförmågan, där den
är liten, t. ex. att framställa ersättningsråvaror, och den saken har ju tilldragit
sig en vida större uppmärksamhet.

Herr talman! Jag kommer nu till en fråga, som har det mest intima samband
med det nyss berörda, nämligen jordbrukspolitiken. Ty möjligheterna att
hjälpa jordbruket i dess betryckta läge sammanhänga ju i hög grad med de åtgärder
statsmakterna i övrigt vidtaga och vilka påverka levnadskostnaderna.
Den felslagna skörden och den minskade tillförseln av fodermedel från utlandet
har åstadkommit en sänkning av jordbrukets inkomster, som är katastrofal
för vissa jordbrukare, mindre för andra och obetydlig eller ingen för en
del. Denna börda av minskade inkomster bör icke, därom kunna vi väl vara
överens, bäras helt och hållet av dem, som mest omedelbart träffats av förlusten.
Samhället måste söka förhindra, att jordbrukarnas inkomster sjunka så
mycket som fallet skulle ha blivit, örn sommarens priser på livsmedel bibehållits.
Nu är frågan: på vad sätt skall en sådan överflyttning av inkomster
till jordbruket ske? Detta är väl jordbrukspolitikens kärnpunkt för närvarande,
eftersom åtgärder för att skapa största möjliga produktion av livsmedel äro
ganska självklara.

Svaret på den frågan är mycket enkelt, säga många. Man skall bara höja
livsmedelspriserna. Höjer man livsmedelspriserna så få jordbrukarna ökade
inkomster, och saken är klar! Ja, inom vissa gränser har jag för min del tidigare
i höst förordat en sådan politik. De prisförhöjningar, som därefter ha
ägt rum under hösten, och som såvitt jag kan se något mer motsvara det ut -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
talande jag tillät mig göra än det uttalande som herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet gjorde i remissdebatten i augusti, väga visserligen tungt
på många konsumenter, men de ha icke mött något allvarligare motstånd hittills.

Emellertid äro, såvitt jag förstår, livsmedelspriserna nu så höga och belasta
så hårt de fattigaste konsumentgruppernas ekonomi, att betänkligheterna
mot fortsatta prishöjningar måste vara mycket stora. Ty vad bleve följden
av nya väsentliga fördyringar? Jo, att de allra fattigaste konsumentskikten
.skulle tvingas att begränsa sin förbrukning av vissa livsmedel på ett sätt,
som ur hälsosynpunkt vore mycket allvarligt. Och i den mån de skulle uppehålla
sin konsumtion av livsmedel, skulle en större del än tidigare av deras
inkomster tagas i bruk för att köpa dessa livsmedel, och då blir det mindre
pengar över för dem till inköp av industrivaror. På så sätt skulle efterfrågan
på sådana varor som skor och kläder minskas inom de folklager, som ha det
allra största behovet av just dessa varor. Dessutom skulle förbrukningen
minskas även av varor, på vilka tillgången är god.

Det är därför enligt min mening inte försvarligt att utöver de prisförhöjningar,
som ha ägt rum i höst, ytterligare belasta de fattigaste konsumentskikten
—• jag vill precisera dem till den fattigaste tredjedelen av Sveriges
folk — med vare sig väsentligt höjda livsmedelspriser eller ens med hela den
omsättningsskatt, som nu föreslås.

Kan man då underlåta att införa en omsättningsskatt? Nej, det menar åtminstone
jag att man inte kan. Men man måste försöka ge de fattigare konsumentgrupperna
någon kompensation för den fördyring, som skatten medför.
Och vidare: Kan man underlåta att ge de jordbrukare, som ha drabbats hårt
av felslagen skörd, ökat stöd? Nej, jag tror det är nödvändigt att de måste
ha ytterligare hjälp. Men på vad sätt? Örn man inte väsentligt vill höja livsmedelspriserna,
har den metod, som regeringen hittills använt för att hjälpa
jordbruket, gått ut på kontant subvention, den kontanta subvention nämligen,
som främst utgår som ett pristillägg, till höjning av mjölkpriset, och som
därför tillfaller jordbruket i proportion till den försålda kvantiteten av jordbruksprodukter.
Jag vill understryka att när staten ger kontanta bidrag till
jordbruksregleringen, vilket leder till att jordbrukarna få höjda priser, ehuru
konsumenterna icke direkt betala de höjda priserna utan statskassan bär kostnaderna,
så är detta en subvention, som tillfaller varje jordbrukare i proportion
till hans salukvantiteter och icke i proportion till hans behov av stöd.
Om staten nu till mjölkregleringen betalar ungefär 60 miljoner kronor kontant,
som utbetalas i proportion till levererad mjölk — jag medräknar här
icke det producentbidrag, som utgår till de mindre jordbrukarna — så blir
detta en hjälp, som i högre grad kommer dem till godo, som kunna sälja mycket
mjölk, och i mindre grad dem, som endast ha små kvantiteter att sälja.

Dessutom betalar staten som bekant brödspannmålen — d. v. s. kvarnarna,
men indirekt staten — med 25 kronor per deciton. Mjölpriset i dag till konsumenterna
är emellertid beräknat efter ett spannmålspris, som ligger genomsnittligt
något över 17 kronor per deciton. Man kan ju säga att det är i viss
mån Ebberöds bank att köpa för 25 kronor och sedan sälja till ett pris, som
motsvarar ett inköpspris på något över 17 kronor. Örn staten på detta område
.skulle räkna på samma sätt som reservförrådsnämnden räknar och som man
tillåter industrien och andra näringar att göra, nämligen beräkna en varas
produktionskostnader efter återanskaffningspriset på råvaran, skulle man nu
utgå från ett pris på 25 kronor per deciton för brödsäden. Alltså föreligger
här en subvention av det nuvarande mjölpriset på 8 kronor ])er deciton, vil -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
ket på en nedsatt skörd som den nuvarande gör ungefär 64 miljoner
kronor.

Nu kan man ju säga, att om man tar hänsyn till att staten köpt spannmål
tidigare, blir den kontanta belastningen på statskassan just denna månad icke
så stor. Men även örn man räknar endast med den kontanta hjälpen, vilket enligt
min uppfattning är vilseledande, så utbetalar den svenska staten för närvarande
mer än 7 miljoner i månaden till jordbruksregleringen, vilka pengar
användas på ett sådant sätt, att de tillfalla varje jordbrukare i proportion till
hans saluöverskott — jag talar alltjämt icke om smörrabatter och producentbidrag,
utan endast örn det som går ut i proportion till saluöverskottet.

Det är ett mycket intressant system, att vissa livsmedel på detta sätt förbilligas
genom subvention för att hålla priserna rimliga och ge jordbrukarna
en högre inkomst, medan andra varor, huvudsakligen icke jordbruksprodukter,
nu skola fördyras genom en omsättningsskatt. Det är detta system, som nu
skall tillämpas i Sverige sedan omsättningsskatten införts. Denna politik harju
ett dubbelt syfte. Den vill tillföra jordbruket inkomster, bland annat av
sociala skäl, men den vill, framför allt också av sociala skäl, undvika att fördyra
de viktigaste livsmedlen. När nu den svaga skörden bär skapat ett
hjälpbehov — ett ytterligare hjälpbehov, det erkänner jag gärna — inom
jordbruket, kan staten då gå vidare på denna väg? Kan man, för att undvika
en ytterligare fördyring av livsmedlen, uttaga skatter på annan konsumtion
i de breda lagren och sedan låta pengarna inflyta till jordbruksregleringen att
användas till höjda jordbrukspriser, d. v. s. utgå som pristillägg i proportion
till varje jordbrukares saluöverskott?

Enligt min mening vore det ganska betänkligt, örn man skulle så förfara.
Ty skälet till att jordbruksbefolkningen nu bör ha ett inkomsttillskott är ju
framför allt den svaga skörden. Det förelåg en utredning i våras, gjord av
lantbruksförbundets direktör och såvitt jag förstår en mycket vederhäftig utredning,
som visade att jordbruket i våras hade fått något mer än kompensation
för kostnadsstegringarna. Sedan ha alla dessa kalkyler ställts på huvudet
genom den svaga skörden. Och det är på grund av denna, som det nu
är nödvändigt att tillföra jordbruket ett inkomsttillskott. Men, herr talman,
då är det väl ganska olämpligt att låta detta inkomsttillskott, vare sig det
nu sker genom prisförhöjningar på produkterna eller allmänna statliga subventioner,
utgå i proportion till den mängd produkter som varje jordbrukare
har till avsalu. Ty ju bättre skörd en enskild jordbrukare har haft, desto
större saluöverskott har han och desto mindre behov har han av stöd, men
desto välvilligare behandlas han av staten. Den som har fått god skörd skulle få
dubbelt så mycket som den som fått en svag skörd. Och den mindre jordbrukaren,
som har ett mycket litet saluöverskott, får knappast någon hjälp alls
genom en sådan politik.

Prisförhöjningar äro därför lika väl som generella subventioner, vilka utgå
som pristillägg, mycket irrationella medel att stödja jordbruket. Ty, örn jag
skall sammanfatta det, de hjälpa mest där behovet är minst.

Man måste ställa det kravet på en någorlunda rationell politik, att den uppfyller
följande två. villkor: För det första att belastningen på konsumenterna
så litet som möjligt bör drabba den fattigaste tredjedelen av folket, och för
det andra att fördelarna främst böra komma de hårt träffade och hjälpbehövande
jordbrukarna till godo. Detta sker icke örn man bara skruvar livsmedelspriserna
i höjden, och det sker icke heller om man fortsätter med de
generella subventionerna.

Jag kommer då för min del till den slutsatsen att i den mån vissa livsmedelspriser
höjas eller, som nu, en omsättningsskatt lägges på de breda kon -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
sumtionsskikten, så böra de allra fattigaste konsumentgrupperna kompenseras
nied prisrabatter. Mest uppenbart är väl detta för de barnrika familjernas vidkommande,
som annars skulle drabbas mer än några andra. Närmast till Ilands
ligger väl att ge de mindre bemedlade —- och särskilt de barnrika — rabattkuponger
för inköp av vissa varor till lågt pris. Jag tänker i första hand på
mjölken. Man kunde ge de barnrika rätt att köpa en halv liter mjölk per barn
och dag till ett pris, som är låt mig säga tio öre lägre än det pris, som gäller
för andra. En sådan subvention skulle för en icke jordbrukarfamilj med två
eller tre barn ungefärligen kompensera den belastning, som omsättningsskatten
medför, örn den har ett inkomstläge som ligger någonstans vid 2,000 kronor,
och den skulle ge en familj med tre eller fyra barn något mer än kompensation
för omsättningsskatten.

Nu kan man invända, att örn staten skall sälja mjölk eller andra varor billigare
till de fattiga, och särskilt de barnrika, så kräver detta att
staten skall anvisa pengar, och statskassan har ont örn pengar. Man kan säga
att vi inte ha råd. Ja, enligt min mening får staten för sådant ändamål använda
en del av de pengar, som omsättningsskatten inbringar. Den ekonomiska
innebörden av en politik, där man å ena sidan lägger på en omsättningsskatt,
å andra sidan tar en del av dessa pengar till förmån för de fattigaste, är helt
enkelt den, att man undantar den fattigaste befolkningen från omsättningsskatten.
Man måste av tekniska skäl lägga bördan även på dem, men man ger
dem kompensation. Och vi äro väl alla överens örn att vi gärna, örn det hade
varit tekniskt möjligt, skulle ha velat undvika att lägga en tung indirekt skatt
på de fattigaste. Men då följer därav, enligt mitt sätt att se, den konsekvensen,
att om man inte kan undgå att lägga bördor även där, så bör man försöka
att återigen lyfta av dem från de svagaste skuldrorna genom att ge
kompensation med lämpliga prisrabatter. Och jag tror att dessa prisrabatter
skola kunna koncentreras på ett fåtal varor och att de därför icke behöva medföra
en teknisk apparat, som på långt när är så invecklad som en del av de
anordningar vi redan lia.

Jag skulle vilja, herr talman, som en princip både för skattepolitiken och
den ekonomiska politiken i övrigt, när det gäller att fördela bördorna genom
krisen på svenska folkets olika grupper, uppställa den satsen, att den fattigaste
tredjedelen av folket såvitt möjligt bör undantagas från varje sådan
ny börda genom höjda skatter eller på annat sätt. Ty denna del av befolkningen
pressas redan genom krisen så hårt, att den kommer i närheten av en
social minimistandard.

Sakens andra ej mindre viktiga sida är att fördelningen av jordbruksstödet
bland jordbrukarna bör ske på ett sådant sätt, att de jordbrukare som
lia fått den svagaste skörden få den största hjälpen och att de mindre jordbrukarnas
behov särskilt beaktas, eftersom det är de som lia det svagaste
ekonomiska läget överhuvud taget. Det är naturligtvis inte lätt att åstadkomma
detta, men jag vill ange en väg, som kan kompletteras med andra. Staten kan
sälja fodermedel — t. ex. ol.jekakor och svenska fodermedel — till låga priser
åt de jordbrukare, som med hänsyn till skördeutfallet bäst behöva det, och
staten kan i övrigt vidtaga särskilda åtgärder för att skydda det mindre jordbrukets
produktion. Det är den linje, som vi inom folkpartiet länge förordat,
och den förefaller mig i dag vara mera välmotiverad än någonsin. En sådan
politik beaktar bärkraften hos konsumenterna och stödbehovet hos de olika
jordbrukaregrupperna. Den kräver visserligen en administrativ apparat av betydande
omfattning, men den utgör ingenting annat än en konsekvent utbyggnad
av en del av den hittillsvarande politiken, nämligen den politik som vi lia
genom smörrabatten på 4.r> miljoner kronor åt konsumenterna och producent -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition äng. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
bidraget av hänsyn till de mindre jordbrukarna på två öre per liter för de
första 650 Eterna, vilket bidrag tillför det mindre jordbrukets folk flera tiotal
miljoner om året. Här ha vi en politik att försöka avlasta de fattigare konsumenterna
och försöka hjälpa de jordbrukare, som bäst behöva det. Det gäller
bara att mera konsekvent utbygga den politiken.

Låt oss inte av de allra fattigaste konsumentgrupperna utkräva höjda livsmedelspriser
till förmån för de stora jordbruken! Visst lia de stora jordbruken
också träffats hårt av krisen, men detta ha de stora jordbruken gemensamt med
en hel massa industriföretag, som också träffats hårt, och dessa kunna icke
komma till staten och säga: Nu äro vi hårt träffade genom avspärrningen och
minskad försäljning och gå med förlust; nu be vi staten kompensera oss. — När
de inte kunna göra det, kan inte heller det stora jordbruket säga: Vi skola lia
andel i jordbrukslij alpen i samma proportion som vår salukvantitet utgör av
den totala försäljningen av livsmedel. Nej, varken industriföretagen eller de
större jordbruksföretagen kunna begära att på de breda konsumentlagren få
övervältra bördan av den kris, som olyckligtvis har drabbat oss. Däremot
innis det bade produktionstekniska och sociala skäl för en jordbruksnolitik av
den art, jag här tidigare har vidrört.

Sammanfattande skulle man, herr talman, rörande fördelningen av krisens
bördor genom statliga åtgärder kunna säga, att i främsta rummet har den
mest välsituerade tredjedelen av folket fått öka sin andel av bördorna genom
höjda inkomstskatter och värnskatter. Detta är rätt och rimligt. När på så
sätt icke en tillräcklig konsumtionsinskränkning uppnåtts, måste även de breda
lagren mer än hittills träda till och skära ned sin konsumtion, men då gäller
det att så mycket som möjligt fritaga den fattigare tredjedelen och lägga
bördan på de andra tva tredjedelarna. När en stor del av den jordbrukande
och mindre bärkraftiga befolkningen hotas av en kris, får staten dessutom
söka lindra denna kris, men detta skall ske genom åtgärder, som anpassas efter
behovet av stöd och icke utgå på något schematiskt sätt efter produktionens
storlek.

Herr talman! Jag har redan nu så länge tagit tiden i anspråk, att jag skall
fatta mig väsentligt kortare beträffande två andra spörsmål, som jag skall
be att i förbigående få vidröra. Man kan fråga: Vilken är förbindelsen mellan
dessa spörsmål och den nu i höst aktuella frågan örn lönekompensation för
prisstegringen åt arbetare och tjänstemän? Detta är ett jättelikt och viktigt
spörsmål, och jag skall nu inte närmare ingå på det; jag vill bara understryka
ett pär saker.

För det första förefaller det mig vara mycket klart, att i den mån levnadskostnadsindex
nu anpassas efter det nya läget och rationaliseras bör vid en
sådan anpassning av indexen obönhörligen fasthållas principen, att man skall
söka mäta kostnaderna för en såvitt möjligt oförändrad konsumtions standard.
Mario icke i. själva mätandet av levnadskostnadernas förändringar smuggla
in någon sänkning av standarden. Örn konsumtionen måste inskränkas på vissa
punkter därför att det är ransonering eller man inte får mera varor, bör man
söka.lägga till mer av andra varor, så att man kan säga: Efter bästa förmåga
ha vi här försökt etablera en oförändrad konsumtionsstandard.

För det andra förefaller det ganska klart, att ingen folkgrupp kan få full
kompensation för levnadskostnadernas stegring. Jag förbigår att givetvis skatteposten
måste rensas ut ur en sådan rationaliserad index, men det är klart,
att när vi fatt en sadan rationaliserad index, mäste varje grupp räkna med att
dess inkomster stiga, jämfört med fredsläget, mindre än indexen, d. v. s. de
måste själva bära en del av fördyringen, därför att den är ett uttryck för sämre
försörjningsmöjligheter för Sveriges folk. Den stora frågan är den: Vilken

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

15-

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Foris.)
del av fördyringen är det, som vi skola bära själva, och vilken del av prisstegringen
är det, som man Ilar rätt att begära kompensation för? Det är den saken,
förefaller det mig, som regeringen framför allt borde försöka att statistiskt
belysa. Om vi räkna med en tvåårig avspärrning, hur mycket måste då
konsumtionen av livsmedel och vissa industrivaror minskas? Låt oss få dessa
fakta, så att vi kunna bedöma dem och därigenom få konkret underlag för ett
omdöme örn hur stor den standardsänkning är, som både industri, arbetare,
tjänstemän och alla andra — även jordbrukare — måste vara med örn att
bära. Det är väldigt svårt, förefaller det mig, för parterna på arbetsmarknaden
att på lämpligt sätt diskutera frågan örn kompensation för dyrtiden, örn vi
inte ha till förfogande ett utförligt statistiskt material, som belyser varför
konsumtionen måste inskränkas, hur mycket den måste inskränkas och på
vilka punkter den framför allt måste reduceras.

Jag kommer från denna lönepolitiska utgångspunkt till samma slutsats som
när det gäller skattepolitiken: att för riksdagen i dess helhet och särskilt för
vederbörande utskott efterlysa så utförliga upplysningar som möjligt på denna
punkt. Det är tänkbart, att man då skulle kunna komma fram till en sådan
lösning av det lönepolitiska indexproblemet, att alla insåge, att den och den
prisstegringen är uttryck för att vi äro sämre ställda i Sverige än förut, och
för den kunna vi icke ge någon kompensation alls, men i den mån index i övrigt
stiger, skola vi ge de anställda full kompensation. I den mån prisen i övrigt
stiga, skulle man nämligen annars tillföra särskilda samhällsgrupper speciella
förmåner, och det är icke meningen. Jag tror det är tänkbart, att en sådan
lösning är mera rationell än en som utan vidare undersökning säger, att vi
skola ge 75 procents kompensation i efterhand varje kvartal. Det är bara naturligt,
att arbetare och tjänstemän önska garantier för att de icke få bära
inflationens bördor mer än andra, men då är det också berättigat, att de lönepolitiska
avtalen läggas till rätta mot bakgrunden av en statistisk belysning
av det faktiska försörjningsläget. — Man kan icke vänta, att arbetarna och
tjänstemännen skola acceptera en klar och tydlig nedpressning av sin standard,
om de icke få tydliga bevis på att även jordbruket bär en standardsänkning.
F. n. ha vi nog allmänt på kälin, att det står utanför diskussion,
att jordbruket i sin helhet bär en standardsänkning, men tyvärr föreligger det
inte något material, som direkt visar detta. Det vöre mycket önskvärt, om
man kunde få en låt vara mycket ungefärlig uppskattning av hur mycket det
svenska jordbrukets realinkomst går ned under detta år från hösten 1940 till
hösten 1941 under de antaganden som nu förefalla rimliga. Jag tror det vore
mycket lättare att få andra folkgrupper att taga en viss standardsänkning och
gå med på en ökning av stödet till jordbruket, vilket enligt min mening är
nödvändigt, om man visar, att jordbrukarna i alla fall lia tagit en standardsänkning,
så att inte någon kan påstå, att politiken går ut pä att helt kompensera
jordbrukarna, så att de skola kunna leva som förr, medan hela bördan
av standardsänkningen lägges på de andra. Skall detta kunna klargöras, så
att alla parter förstå det, måste vi ha den statistiska belysning, jag nämnde.
Örn det finns god vilja på alla håll och örn den faktiska belysningen av försörjningsläget
kan skaffas, då är jag övertygad om att det är möjligt för
regeringen att samla de olika parterna till en överenskommelse om principerna
för nationalinkomstens fördelning i nuvarande läge, om fördelningen av den
börda som krisen medför, och att göra detta på sådant sätt, att vi undgå en
successiv pris- och löneuppskruvning. Jag tror inte det finns några enkla
formler eller någon viss löneindex sorn löser den frågan. Jag tror det behöves
resonemang, kanske utförliga, mellan jordbrukare, arbetsgivare, arbetare och
tjänstemän under regeringens ledning, och jag har förut nämnt — det är i

Nr 11.

Onsdagen den 1C oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
någon mån mitt prseterea censeo — att dessa frågor måste i princip klaras
upp i ett sammanhang under höstens lopp.

Till sist, herr talman, få vi inte glömma, att det viktigaste för alla parter
är att produktionen hålles i gång och sysselsättningen hålles uppe. Därvid
intar byggnadsverksamheten en central ställning. Jag skall inte här diskutera
denna stora och viktiga fråga, som nu — äntligen, vill jag säga — blivit föremål
för en detaljerad utredning. Jag skall bara beröra en enda sak.

Möjligheten att sätta i gång byggnadsverksamheten utan stora kostnader
för svenska staten är helt beroende på om räntenivån kan sänkas, och detta
är av stor betydelse även för staten, som lånar upp jättelika belopp. Det var
enligt min mening ett stort misstag, ja, ett mycket stort misstag — jag bär
tillåtit mig säga det förut — att räntenivån på obligationer, alltså vår långa
upplåning, fick stiga från 23/4 upp till 4—41/2 procent och högre. En viss
höjning var naturlig, men den höjningen kunde ha stannat mycket lägre —-skola vi säga någonstans mellan 3 och 4 procent. När allting annat här regleras
med ransonering och priskontroll, finns det då verkligen någon som vill
och vågar påstå, att staten icke kan göra något alls åt räntenivån? Där skulle
det vara några mystiska ekonomiska lagar, som helt undandroge sig det statliga
ingripandet.

Man säger: Ja, men örn räntan skulle på penningmarknaden pressas ned till
31/2 procent, bleve det lätt inflation. Varför skulle det bli det? Det kan inte bli
någon förstärkning av tendensen till prisstegring utan att folk köper mera,
och varför skulle folk köpa mera därför att räntan är lägre? Det finns två
skäl. Om räntenivån är låg, lånar man kanske mycket pengar, sätter i gång ny
produktion och får köpa maskiner, byggnadsmaterial och sådant. Ja, men byggnadsindustrien
vill man ju sätta i gång, och den ökning av byggnadsindustrien,
som skulle uppkomma, örn räntan sänktes till 37a procent, vore inte överväldigande.
Det vore ändå bara en del av byggnadsindustrien, som skulle komma
i gång, säga experterna. Och tror någon att industrien i övrigt skulle
sätta i gång mera produktion, örn räntan sänktes till 31/2 procent än örn den är
4 eller 47a procent? Därtill kommer ju, att industrikommissionen genom sin
kontroll över råvarutillgångarna har fullt i sin hand att bromsa upp på sådana
punkter, där man ser ut att öka produktionen av lyxvaror. Nej, att det
skulle bli en ökning i efterfrågan från producenternas sida på varorna, örn
räntefoten sattes ned till 37a proocent, det tror jag inte, frånsett byggnadsindustrien,
där man önskar det.

Så lia vi den andra sidan av saken. Man fruktar att konsumenterna kunna
köpa mera och spara mindre penningar. Om man sänker räntefoten till 37a
procent, skulle folk anse att det var för litet och säga: jag kunde spara, när
jag fick 4 procent, men får jag 31/2 procent, konsumerar jag hela inkomsten.
Ja, man kan bara säga, att erfarenheten visar motsatsen: under de år, då räntan
var under 3 procent, sparades mer här i Sverige än någonsin förr. Detta
är naturligtvis inte något bevis, men det är en antydan om att detta samband
mellan räntenivåns höjd och sparandets omfattning, som man ofta förutsätter,
inte finns.

Det finns alltså inget skäl att anta, att en nedpressning av räntan till 37*
procent skulle medföra en förstärkning av tendenserna till allmän prisstegr>ng.

Då säger man: Är det möjligt att pressa ned räntan? Ja, ingenting är enklare.
Om den ekonomiska politiken i övrigt vore så enkel, örn det vore så väl
dokumenterat från många andra länder, att den saken kan genomföras, då
kunde vi prisa oss lyckliga. Det behövs ingenting annat än att centralbanken,
riksbanken, uppträder som köpare av en viss mängd obligationer och inte säljer
så mycket skattkammarväxlar till affärsbankerna, att den håller dem med

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
riklig penningtillgång. Sådan som vår obligationsmarknad är, skulle man kunna
våga påstå, att riksbanken icke skulle behöva köpa statsobligationer för
några jättelika belopp, om man ville pressa ned räntan först till 4 procent
och sedan mycket försiktigt ned mot 3V2. Dessutom skulle detta underlätta
den statliga upplåningen, ty aldrig är folk så pigga på att köpa obligationer
som när de tro att räntan är i sjunkande.

Det talas så mycket om att spara med statens medel, och finansministern
har förut fått uppbära åtskillig kritik i pressen för att han säger, att det
inte finns så stora möjligheter att inskränka statens utgifter, men här finns
det verkligen en punkt, där staten kan spara väsentliga belopp. Örn räntan
år en halv procent lägre och staten under ett års tid lånar 1,000 miljoner kronor
på fem år, gör detta 5 miljoner kronor per år och under fem år 25 miljoner,
och örn staten under nuvarande finansår lånar 1,500 miljoner, sparar den 37.5
miljoner. Staten sparar alltså genom en räntesänkning på en halv procent
flera tiotal miljoner kronor. Jag skulle vilja fråga, örn någon kan ange en
annan punkt, där det är så pass lätt för staten att inskränka utgifterna utan att
inskränka en nyttig offentlig verksamhet. Jag skulle vilja fråga dem som önska
få byggnadsverksamheten i gång, örn inte det vore en praktisk åtgärd att sänka
räntenivån. Jag skulle också vilja vända mig till jordbrukarnas representanter
och fråga, örn det inte vore en viss lindring i krisen för jordbruket, örn man
kunde undgå att betala dessa höga räntor för kortare lån, som nu gälla, och
minska risken för ränteökning, när de långa lånen behöva förnyas. Enligt
min mening inser det sunda förnuftet utan vidare, att när allting annat är
underkastat kontroll, kan staten mycket väl påverka räntenivåns höjd. Det
logiska resonemanget bestyrker denna slutsats, och erfarenheten från andra
länder bekräftar den med full tydlighet. Finansministerns uttalande -— visserligen
mycket försiktigt formulerat -— visar också, att han har sympatier
för en sådan åtgärd, ehuru han inte i detta sammanhang vill närmare ingå på
densamma. Då detta är fallet, skulle man väl förmoda, att det inom både
riksdag och regering finns majoritet för en sådan politik, och då bör det väl
finnas utvägar för riksdagen att instruera sina representanter bland riksbanksfullmäktige
och riksgäldsfullmäktige på sådant sätt, att man påbörjar en
sådan politik.

Herr talman! Jag har tillåtit mig att här framställa önskemål, som mindre
ha inneburit kritik av regeringens propositioner och regeringens åtgärder än
en önskan örn vissa kompletterande åtgärder. Det tillkommer de svenska statsmakterna
att visa, att demokratien är i besittning av en med försiktighet och
målmedvetenhet parad handlingskraft. Nu måste vi hushålla med våra varutillgångar,
utnyttja vår produktionskraft, komma överens örn en rimlig fördelning
av krisbördorna, icke låta krafternas fria spel frampressa inflation,
och hålla räntenivån nere. Ansvaret för vad som nu göres och underlåtes delar
riksdagen med regeringen. Vi äro alla medvetna örn detta ansvar, men då
gäller det också nu att försöka handla i överensstämmelse med lägets krav.

Herr Wistrand: Herr talman! Den proposition, som nu framlägges med förslag
till nya skattebördor för Sveriges folk, utgör ett nytt belägg för den ytterst
allvarliga statsfinansiella situation, som skapats genom kriget och de
därav nödvändiggjorda beredskapsåtgärderna. Ingen kan förebrå landets finansminister,
att han med tanke på kostnaderna för vår försvarsberedskap och
för försvarets stärkande överhuvud söker och måste finna nya möjligheter att
täcka de väldiga brister i budgeten, som därav väntas uppkomma. Det är helt
visst ytterst angeläget, att dessa i möjligaste mån bli täckta av verkliga inkomster.

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr 11.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Om jag i denna remissdebatt vågar påkalla kammarens uppmärksamhet, så
sker det heller inte för att kritisera den framlagda propositionen såsom sådan
■— ehuru allvarliga betänkligheter nog också måste resas mot själva det tekniska
förfaringssättet för omsättningsskattens uttagande. Men det har synts
mig, som örn man icke i en stund som denna, då vårt folk ställes inför utsikten
att få sig pålagd en ny väldig skattebörda på c:a 200 miljoner kronor, alldeles
kan förbigå det större sammanhang, varav denna skattefråga endast utgör
en del. Jag syftar på den statsfinansiella situationen i stort. Jag vill icke
ingå på det stora nationalekonomiska sammanhanget så mycket som på den
egentliga budgetutvecklingen. Det är dock närmast en budgetfråga, som vi
här ha under behandling. Det synes mig som örn riksdagen, när den nu med
all rätt förväntar, att vårt folk lojalt skall acceptera även dessa mycket kännbara
skattebördor, också bör ställa sig den frågan, huruvida statsmakterna å
sin sida verkligen under senare tid iakttagit all den hänsjm till skattebetalarna,
som dessa borde ha rätt att fordra. Den enskilde medborgaren, som nödgas
betala de ständigt ökade skatterna till stat och kommun och vilken dessutom
bör spara av sin ofta mycket begränsade inkomst för att teckna på försvarslånet,
kan med rätta vänta, att de medel han på detta sätt avstår ifrån också
användas med iakttagande av all nödig sparsamhet och effektivitet. Men han
har också rätt att förvänta, att statsmakterna i sina beslut iakttaga all den
försiktighet och förtänksamhet, som är möjlig och nödvändig med tanke på
samhällsekonomiens framtida gestaltning, med andra ord att statsmakterna i
möjligaste mån beakta det intima samband, som råder mellan å ena sidan den
offentliga hushållningen och dess krav på skatter och lån och å andra sidan
möjligheterna att upprätthålla landets produktion och att bevara penningvärdets
stabilitet. Det är dessa frågor, som riksdagen enligt min mening icke
kan gå förbi, när den nu går att besluta om nya väldiga skattebördor.

Vi veta alla, att den våldsamma expansion av statsutgifterna, som ägde rum
under högkonjunkturåren närmast före krigsutbrottet, nödvändiggjorde ständigt
ökade skatter, trots att inkomsterna tack vare de goda tiderna med vart år
flödade allt rikligare. I själva verket blev den statsfinansiella situationen härigenom
redan före krigsutbrottet ansträngd. Den riksstat, som riksdagen på
våren 1939 fastställde, satte ett nytt rekord i fråga örn utgifter, samtidigt som
skatterna för dessa utgifters finansiering också vore högre än någonsin tidigare.
Det kan vara skäl att hålla detta i minnet, när man söker rättvist bedöma
de förödande verkningar, som kriget och handelsavspärrningen sedermera
medfört på de offentliga finanserna. Med större återhållsamhet under de goda
åren hade trots allt nu en icke oväsentligt större reserv av skattekraft förefunnits
och kunnat tagas i anspråk.

När med krigsutbrottet den statsfinansiella situationen i grunden försämrades,
hade man kunnat vänta initiativ från finansministern till en anpassning
av den statliga hushållningen efter det förändrade läget, om ej förr så sedan
vårt land genom Skageracksspärren i april fick mellan hälften och två tredjedelar
av hela sin utrikeshandel avskuren. Vad har då från regeringens sida
åtgjorts? Först och främst måste konstateras, att rent tekniskt vår finansiella
beredskap, när kriget utbröt, lämnade mycket övrigt att önska. Det borde dock
icke ha varit omöjligt att på förhand räkna ut, att ett krigsutbrott omedelbart
skulle komma att ställa väldiga extra krav på statskassan och på medborgaren.
Örn man i tid hade gjort klart för sig detta, så hade också en hel del av de
förslag till skattehöjningar och nya skatter, som sedan blivit nödvändiga, kunnat
föreligga åtminstone i stora drag färdiga. Riksdagen hade icke i månader,
ja, till och med i år måst vänta på dessas utarbetande och framläggande, och
staten hade icke alldeles i onödan gått miste örn mycket stora inkomstbelopp.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
Det förefaller mig som örn förmågan till planhushållning har brustit på det
område, där det legat närmast till hands att realisera den. Ett långt dröjsmål
föregick sålunda framläggandet och ikraftträdandet av de nya skattehöjningarna
förra hösten på vin och sprit. Detta dröjsmål förorsakade ju, som vi alla
veta, att allmänheten i mycket stor utsträckning under månaden före skattehöjningens
ikraftträdande försåg sig med stora lager. Det råder inget tvivel
om att staten på detta sätt gick miste örn värdefulla skattemiljoner. I ännu
högre grad kan motsvarande kritik framföras beträffande dröjsmålet med den
nu framlagda omsättningsskatten. Varför har över ett år behövt förflyta,
innan detta skatteförslag kommit på riksdagens bord? Det är ju till sin konstruktion
inte så invecklat, att det inte hade kunnat bli färdigt långt tidigare.
Men en finansiell beredskap hade också bort innebära färdiga förslag till en
snabb nedskärning av statens utgifter för civila ändamål i syfte att i stället
bereda plats för de starkt ökade nödvändiga utgifterna för försvaret. Inte
heller på detta område fanns någonting färdigt, när kriget bröt ut. Och även
efter krigsutbrottet har i själva verket föga blivit åtgjort. De ytterst blygsamma
försök till nedskärningar av statsutgifterna, som hittills ha företagits
eller föreslagits, äro av mycket ringa storleksordning.

Vi minnas alla, att de förslag till besparingar i statsregleringen för 1939/
40, som framlades för den urtima riksdagen förra hösten, voro skrämmande
små. På en summa av egentliga utgifter örn 1,340 miljoner kronor föreslogos
sammanlagda besparingar å 18 miljoner kronor, och detta var i själva verket
en fiktiv siffra, därför att av dessa 18 miljoner utgjordes icke mindre än 11
miljoner av medel, som överflyttats från tips- och lotterimedel till den allmänna
budgeten. Dessa förslag till nedskärningar framlades vid en tidpunkt, då
riksdagen för denna statsreglering redan hade voterat nya skatter för cirka
300 miljoner kronor årligen, och då trots detta underskottet redan kunde beräknas
till över en halv miljard kronor!

Detta magra resultat förklarade man till stor del bero på den mycket korta
tid, som stått till förfogande, och på att det var ytterligt svårt att skära ned
anslag, som redan hade börjat tagas i anspråk. Det var förklaringar, som
kunde anses vara jämförelsevis acceptabla, men som dock icke kunde åberopas
ifråga örn den budget, som framlades i januari i år. Regeringen hade då
haft hela hösten på sig att i detalj gå igenom och pröva alla anslag och att
organisera ett verkligt effektivt besparingsarbete, men likafullt blev resultatet
ringa. Det kunde avläsas i den minskning på sammanlagt cirka 8 miljoner, som
driftsbudgetens slutsumma uppvisade i jämförelse med motsvarande summa i
riksstaten för 1939/40. De besparingar, som här vunnos, blevo för övrigt, som
vi alla veta, helt tagna i anspråk för nya utgifter under riksdagens lopp. Den
riksstat, som riksdagen i våras fastställde, blev framför allt på grund av försvarsutgifternas
nödvändiga ökning långt större till sin omfattning än någon
riksstat tidigare.

Under våren försämrades alltmera det statsfinansiella läget. Den skä,rpta
försvarsberedskapen ställde allt större krav på statskassan, och samtidigt
måste statsinkomsterna räknas ned med betydande belopp. Riksdagen
beslöt en mängd nya betungande skatter, men likafullt måste underskottet
både i den då löpande och i den nya riksstaten med varje månad beräknas till
stigande belopp. Och då riksdagen på sommaren åtskildes, räknade man redan
med ett underskott, som gick till miljarden kronor. Trots denna försämring av
den statsfinansiella situationen blev veterligen från finansministerns sida praktiskt
taget ingenting åtgjort för att åstadkomma någon verklig begränsning
av statens utgifter. Även örn en sådan begränsning naturligtvis är svår, är den
i alla fall långt ifrån omöjlig att genomföra ens på försvarsväsendets område

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
med fullt bibehållen effektivitet av den beredskap, som vår ansvariga regering
känner det nödvändigt för landet att hålla. Men man borde väl under alla
omständigheter ha undersökt, om icke åtminstone nedskärningar hade kunnat
göras bland utgifterna för civila ändamål. Finansministern blev först på sommaren
färdig med sitt beslut i den saken. Då beslöt Kungl. Maj :t på hans
framställning, att sakkunniga skulle tillkallas för att undersöka möjligheterna
till besparingar inom statsförvaltningen. Men därvid stannade det också. Han
fick detta bemyndigande, men ännu i denna dag, efter ungefär fyra månaders
väntan, har finansministern alltjämt icke tillsatt några besparingsakkunniga.
För varje dag som gått har en dyrbar tid försatts, och antagligen skall man,
när nästa års budget i januari skall läggas fram, ånyo stå inför den situationen
att det heter, att tiden har varit för knapp för att förbereda några större nedskärningar
i budgeten!

Jag är ingalunda omedveten om att det har utfärdats stränga direktiv till
statens olika myndigheter att hålla utgiftsäskandena för nästa budgetår nere
så mycket som möjligt, men tror någon, att en verklig nedskärning av utgifterna
kan åstadkommas med mindre än att man, å ena sidan, går in för en
verklig rationalisering av hela den statliga förvaltningsapparaten samt, å
andra sidan, utan alla politiska eller så kallade psykologiska hänsyn skär bort
alla sådana utgifter, som i nuvarande situation icke te sig såsom oundgängligen
nödvändiga? Det är till exempel enligt min mening icke längre försvarligt
att låta alla sådana utgifter utan vidare kvarstå, som basera sig på av
tidigare riksdagar under helt andra ekonomiska förutsättningar fattade beslut.
Statsmakterna måste nu på allvar ta itu även med de så kallade automatiska utgiftsstegringarna.
Vi måste utan dröjsmål rationalisera själva den organisation,
genom vilken socialvårdens olika grenar utövas, och framför allt måste vi se
till att socialvården begränsas till dem, som äro i verkligt behov av samhällets
hjälp. Socialvårdskommittén måste väckas ur den Törnrosasömn, vari den
till synes har fått slumra in, och gå till ett snabbt realiserande av den rationaliseringsuppgift,
som är den förelagd och vars genomförande nu är nödvändigare
än någonsin. Och jag skulle vilja fråga: Står den under högkonjunkturen
inaugurerade gratisprincipen med social omvårdnad utan avseende till
behovet av omvårdnad i god överensstämmelse till en budget, för vilken man söker
den åtrådda men ytterst ovissa täckningen uteslutande genom upptagandet
av lån?

Ingenting är i själva verket så ödesdigert för den sociala välfärden i samhället
som örn det skulle uppstå en inflation. Denna fara har betonats av tidigare
talare, och den torde vara allmänt insedd. Driver man in i en inflation,
kommer man i ett tillstånd, där socialpolitikens alla hittillsvarande problem
bli försvinnande små emot den sociala nöd, som framkallas genom den. Är
icke en social kraftansträngning att till sist undvika en sådan inflation den
största och främsta sociala vinning, som vi kunna bärga åt vårt folk i dessa
svåra och ovissa tider? Men man undviker icke inflationen, örn man icke allvarligt
går att försöka förhindra den.

Hur man än manövrerar, kvarstår i alla fall till slut det, att man kan inte
både äta kakan och behålla den. Mången gång kommer man ganska långt bara
genom att göra klart för sig detta och handla därefter. Det finnes perioder i
ett samhälles liv, då det mjuka och ängsliga avvägandet mellan »å ena sidan
att, men å andra sidan också» ej längre är möjligt, och då spänningen av att
realisera ett »både — och» spränger hela den samhälleliga ramen.

Man säger ofta och med skäl, när styresmän kritiseras, att saker och ting inte
äro så enkla som de se ut, och förvisso är detta i hög grad sant. Men det kan
ibland också vara så, att sammanhangen äro enklare än de presenteras. Det

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
finns sammanhang, som man icke kan komma förbi. Och endast genom att
erkänna dem och låta de psykologiskt-politiska hämningarna falla kan man
åstadkomma den enda möjliga lösning, som är lycklig och fruktbärande för
folket.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Innan jag går in på att tala om
propositionen och vad den innehåller, vill jag yttra några ord med anledning
av professor Ohlins anförande.

Herr Ohlin uppehöll sig under sitt anförande icke blott vid propositionen
och dess principer utan fastmera vid jordbruksregleringen, jordbruksproduktionen
och jordbrukspriserna. Han lade tillika, såvitt jag kunde uppfatta av
hans anförande, i dagen ett mycket varmt intresse för jordbruket och dess
möjligheter under nuvarande läge att bestå och att fylla sin uppgift, och i
synnerhet syntes han ha varm förståelse för de mindre jordbrukens svårigheter.
I så fall, herr Ohlin, skola vi nog kunna mötas. Och örn vi samtliga
äro besjälade av ett varmt intresse för jordbruket, böra vi nog också kunna
finna utvägar för att i nu beträngda läge hjälpa detsamma. Jag vill dock
göra några kritiska erinringar rörande vad herr Ohlin yttrade.

Herr Ohlin gjorde ju först gällande, att det inte är möjligt att i nuvarande
läge låta prisen på jordbruksprodukter stiga; det skulle bli alltför kännbart
särskilt för de fattigaste konsumenterna, och icke heller ansåg herr Ohlin, att
man kunde lämna större kompensation till jordbruket än vad som nu sker.
Han angav därvid dels siffran 7 miljoner kronor i månaden som för närvarande
utgår som stöd till jordbruket och dels siffran 60 miljoner kronor, som anslagits
för budgetåret. Men det är väl i varje fall så, att denna subvention
icke är anslagen enbart eller ens till större delen för att hjälpa jordbrukarna
utan fastmera är tillkommen för att till konsumenternas båtnad hålla livsmedelsprisen
nere. Man söker därigenom hindra prisen å jordbrukets produkter
att stiga, vilket eljest skulle bli följden i nuvarande läge.

Med anledning därav föranledes jag att ställa frågan: äro prisen å jordbrukets
produkter under nuvarande förhållanden och med hänsyn till skördeutfallet
alltför höga? Jämföra vi dem med motsvarande priser under senare delen av
förra världskriget, få vi väl säga, att så icke är fallet, och örn vi jämföra priserna
i dag med t. ex. medelpriset å jordbrukets produkter under den jämförelsevis
lugna perioden 1925—1929, äro de nuvarande priserna å flera av de
viktigare livsmedlen ej nämnvärt högre än då. Enligt livsmedelskommissionens
beräkningar utgjorde medelpriset på vete åren 1925—1929, per deciton
räknat, 20 kronor 45 öre. För närvarande utgör det 25 kronor 36 öre, men då
erlägger staten av dessa 25 kronor 36 öre 4 kronor per deciton i förmalningsavgift,
varjämte kvarnarna från statens förråd kunna inköpa vete väsentligt
billigare än noteringspriset, vilket gör att det pris som kvarnarna nu betala
ej bör vara högre utan snarare lägre än det pris som då var rådande, och ändå
levde vi då under fredliga förhållanden. Sedan den tiden har ju för övrigt
penningvärdet undergått en avsevärd förskjutning, i det att priserna å tjänster,
arbeten, löner och i viss mån även å andra produkter ha stigit avsevärt.
För rågen visar prisutvecklingen ungefär samma förhållande som för vetet.
För rågen var dock för åren 1925—1929 medelpriset 18 kronor 66 öre och är
för närvarande 25 kronor 33 öre per deciton. För första klassens kokött t. ex.,
som i ganska rik mängd förekommer till användning, var medelpriset för
jämförelseåren 65 öre per kilogram, medan det för närvarande kostar 71 öre.
Inte ens beträffande detta varuslag kan man tala örn någon mera betydande
prisstegring. Friset på fläsk bär till följd av den minskade tillgången stigit
förhållandevis mera, men till följd av den nu införda ransoneringen beträf -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (.Forts.)
tande konsumtionen av fläsk kan inte det höjda priset få tillfälle att så kraftigt
inverka på den enskildes budget. I fråga om priset å smör så har detta
stigit något mera än priset å de flesta övriga jordbruksprodukterna. Men beträffande
smöret har ju staten trätt in och genom åtgärder förbilligat priset
på smör för konsumenter inom de lägre inkomstgrupperna varför dessa icke
torde ha anledning att klaga. När man talar örn prisbildningen å jordbrukets
produkter bör man ta i betraktande alla förhållanden som inverka därpå och
vad som av staten åtgöres för att förbilliga priset för konsumenterna.

Beträffande priserna på livsmedel vill jag tillägga att i våra grannländer
Danmark och Norge har man väsentligt högre priser på dessa varor än i vårt
land.

Såvitt jag bedömde herr Ohlins anförande riktigt så innehöll det förståelse
och sympati för jordbruket ehuru kanske ännu mera för den behövande jordbrukaren
än för jordbruket som sådant. I detta läge är det dock icke tillräckligt
att bara tänka på att hjälpa den enskilde jordbrukaren, som är i behov
av hjälp, utan ännu viktigare är tillgodoseendet av vårt folks livsmedelsförsörjning.
Skall den främjas måste man emellertid se till att lönsamheten
är .sådan att jordbrukets produktionskostnader i stort sett bli täckta. Staten
kan icke förbise detta i sina åtgärder för främjande av folkförsörjningen.

I år har ju skörden blivit mycket ojämn i olika delar av landet, ja, till och
med i mycket nära varandra liggande områden. På en del ställen har skörden
blivit god, under det att den på andra ställen har blivit mycket dålig. Av ett
sådant dåligt skördeutfall lia naturligtvis även många större jordbruk drabbats,
och när man på dessa större jordbruk, där dock omkostnaderna äro mycket
större än på de mindre, kanske fått en skörd, som inte är mer än tredjedelen
av den normala, är det klart, att de ekonomiska svårigheterna där måste
bli ännu kännbarare än för de mindre. I fråga örn dessa senare så framträder
i nuvarande läge i första hand svårigheten att erhålla kraftfoder för den animaliska
produktionens uppehållande, och deras egen produktion av fodermedel
är otillräcklig. Så långt det är möjligt böra därför dessa mindre jordbrukare,
som blivit svårt lidande av torkan, erhålla ökad tilldelning av fodermedel för
att i största möjliga utsträckning kunna uppehålla den animaliska produktionen.

Det. område inom jordbruket, där staten har möjlighet att giva det mest
effektiva stödet, är mjölkproduktionen. Denna produktion bedrives snart sagt
av alla jordbrukare i landet från norr till söder, på större såväl som
på mindre jordbruk, och därför har man ju den största möjligheten att hjälpa
jordbruket genom att ge stöd åt denna produktion.

Jag har med anledning av det anförande, som herr Ohlin här hållit, kommit
att gå utanför själva propositionen. Herr Ohlin uppehöll sig även vid ränteläget
och hans uttalande i det avseendet var värt att uppmärksammas. Beträffande
den frågan är jag i princip av samma åsikt som han, nämligen att
det för näringslivet är av stor betydelse att utlåningsräntan hålles på en låg
nivå, och att sålunda ett sådant ränteläge bör eftersträvas. Att räntan under
förra hösten steg så hastigt berodde ju på den starka påfrestning på penningmarknaden,
som då inställde sig. Det var de stora varuinköpen från utlandet
och igångsättandet för statens räkning av produktion på många områden till
förstärkande av försvarsberedskapen, som åstadkom detta. Vi veta ju att till
och med de lån, som staten då upplade genom riksgäldskontoret, icke fingo
alltför lysande framgång, trots den jämförelsevis höga ränta, som betalades.
Och vad som ytterligare bidrog till detta läge var, att man emotsåg en ännu
starkare påfrestning och åtstramning på penningmarknaden — det är ju tendensen,
som på alla områden, då det gäller prisbildningen, har så stark in -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition äng. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
verkan — och det var först efter den 9 april, sedan importen till landet hade
avstannat och detta förhållande så småningom hann göra sig kännbart, som dels
läget på penningmarknaden så småningom lättade och därigenom även en lättnad
i fråga om räntorna märktes. Jag tror dock liksom herr Ohlin, att det hade
varit lyckligt, örn man från statsmakternas sida vidtagit åtgärder för att inte
räntan skulle ha stigit så snabbt som skedde. En räntehöjning har alltid verkningar
och det är inte så lätt att få räntan ned igen.

Emellertid, herr talman, vill jag även yttra något örn den föreliggande propositionen.
Det är inte någon önskvärd skatt, förslaget i den nu framlagda
propositionen innehåller. Och ehuru det från skilda hall och vid olika tillfällen
såväl inom riksdagen som i tidningspressen efterlysts, örn icke ett förslag till
allmän konsumtionsskatt vore att förvänta, kan jag likväl förstå finansministern,
då han dröjt med att framlägga förslag till sådan skatt. Den kommer
generallt att fördyra varorna över hela linjen och den kommer därigenom att
öka levnadskostnaderna, den drabbar alla lika och blir därför särskilt kännbar
för de större och barnrika familjerna och för dem, som ha de lägre inkomsterna,
samt blir till följd av sin natur och det sätt, på. vilket den skall
uttagas, ganska besvärlig i tillämpningen. Den kan sålunda ej bli populär, örn
man nu överhuvud taget vågar använda ett sådant ord örn skatt.

Behovet av inkomster för bestridandet av kostnaderna för försvarsberedskapen
har tydligen slutligen kommit finansministern att övervinna motviljan
mot denna skatt, varom det framlagda förslaget bär vittne.

De betydande belopp, som nu krävas för försvarsberedskapen, tvinga även
finansministern att söka nya vägar för att skaffa erforderliga medel. Underskottet
på driftsbudgeten för budgetåret 1939/40 var ju enligt propositionen
omkring 700 miljoner kronor och det är för innevarande budgetår, örn det nu
kan beräknas, cirka 1,200 miljoner kronor, vartill kommer täckning å kapitalbudgeten
för flera hundra miljoner kronor. Långvarigheten av det nu pågående
kriget, vars slut vi ej kunna skönja, och de kostnader för vå.r försvarsberedskap,
som därav blivit en följd, ha ju även tvingat finansministern att
söka nya vägar för budgetens finansiering. Att nu tillgodose de ökade behoven
av statsinkomster enbart genom höjda direkta skatter eller enbart genom
ökad upplåning torde ej längre vara möjligt, ja, kanske icke ens genom anlitande
av båda dessa vägar tillsammans. Ett anlitande av flera vägar för tillgodoseende
av statens behov av inkomster måste också erbjuda större möjligheter
än örn man anlitar en enda väg, kanske till bristningsgränsen. Genom
den höjda inkomst- och förmögenhetsskatten, genom värnskatten samt för
dem, som haft förhöjda inkomster på grund av kriget, genom krigskonjunkturskatten
tages redan nu ut så stor del av inkomsten, att det på^den vägen
inte kan vara så mycket mera, i varje fall inte tillräckligt, att nå, utan att
verkningarna därav bli skadliga även för staten och fran dess synpunkt. På
lånevägen kan det ju inte heller åstadkommas mer ^än^ som finns tillgängligt
på lånemarknaden eller i sparmedel, såvida man ej å lånemarknaden vill ingå
i en konkurrens med den enskilda företagsamheten pa ett sätt, som ej kan
vara nyttigt för näringslivet och som även skulle verka stegrande på ränteläget.
Den utväg med anlitande av tvångslån, som likaledes framskymtar på
åtskilliga .ställen i propositionen, vill jag för min del avråda från att beträda.
Andra vägar äro säkerligen framkomliga, och med den uppslagsrikedom, som
finansministern alltid visat, torde det nog inte saknas utvägar även här. I
det läge, som nu är rådande, finner jag till fullo att det varit nödvändigt att
i större utsträckning än tidigare taga skattebetalarnas skatteförmåga i anspråk
även på den indirekta beskattningens väg, och det har väl då synts
nödvändigt att anlita den i form av en allmän omsättningsskatt eller s. k.

24 Nr 11. Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
konsumtionsskatt. Ty någon annan indirekt skatteforni hade väl ej givit belopp
av sådan storleksordning, att den betytt något nämnvärt i nuvarande
läge. Man tvingas väl salunda att bita i det sura äpple, som finansministern
nu framlagt. Och jag tror det var klokt att finansministern ej lade fram det
förrän det var någorlunda moget, eller kanske rättare tiden mogen därför,
vilket jag anser att den först nu är. Den form som skatten har givits synes
mig, då det gäller en allmän omsättningsskatt, vara den lämpligaste, nämligen
en skatt som uttages genom konsumtionshandeln och då enbart hos detaljisten.
En större fördyring av varan skulle med all säkerhet lia inträtt, om
skatten uttagits tidigare, t. ex. genom partihandeln. Att den ingår i varupriset
och således ej är synlig anser jag även är att föredraga. Det bör då
hilva mindre prisfördyringar än vad som skulle lia blivit fallet, örn den hade
tagits ut genom partihandeln, ja, kanske även örn den hade,tagits ut genom
ett särskilt procenttillägg på varans pris. Till viss del kanske prisförhöjningen
kommer att inarbetas i priset, genom övergång till förändrade kvaliteter
eller på annat sätt kan även tänkas att prisförhöjningen i viss mån elimineras.
Särskilt inom beklädnadsomradet kan man ju redan nu se exempel på
detta. Många saker där stå ju på gränsen till lyxvaror, även örn de icke äro
av det ^dyraste slaget. Där kan ju mången gång något enklare tjäna samma
ändamål och kanske ha samma varaktighet.

Ett område, där det dock hade varit önskvärt att man ej genom särskilda
konsumtionsskatter hade infört en fördyring, är livsmedelsområdet. Man har
visserligen enligt 2 § i förslaget undantagit en hel del viktiga varor, ja, kanske
de viktigaste. Där stadgas ju, att vid försäljning eller uttag från rörelse
av mjölk, grädde, smör och margarin, potatis samt de slag av mjöl, gryn och
bröd, som Kungl. Maj :t bestämmer, skall konsumtionsskatt icke utgå, men
det hade varit önskvärt att undantag även gjorts för animaliska livsmedel,
kött och fläsk. Det är ett område där alla, oavsett vilka inkomster de hava,
ha behov av goda livsmedel. Dessa varor böra icke och få icke försämras.
Här ha alla samma behov av en god kvalitet och tillräcklig kvantitet, icke
minst de lägre inkomsttagarna och de som ha stora familjer. Det hade därför
varit önskvärt att man undantagit även dessa varor, i synnerhet som till
följd av jordbruksproduktionens förhållanden innevarande år kött och fläsk
kommer att finnas i mindre kvantiteter, så snart vi kommit fram på nyåret
1941. Beträffande fläsket har ju redan nu knapphet inträtt, och sedan den
rikliga° siaktningen ägt rum under hösten och förra delen av vintern innevarande
år, kan man med all säkerhet motse en avsevärt minskad tillgång på
kött. Även beträffande produktionen av livsmedel hade det varit önskvärt,
att man icke för redskap o. d. tagit ut sådana här skatter. De komma ju i
sin mån till och med under nuvarande läge att fördyra produktionen. Maskiner,
verktyg och redskap för jordbruket borde för den skull lia varit undantagna
från konsumtionsskatten.

I propositionen talas åtskilligt örn köpkraft. Man talar där fram och tillbaka
örn köpkraftstillskotten och köpkraftsbortfallen inom näringslivet, och
den som icke är nationalekonom av facket måste nog fundera åtskilligt över
vad man menar med allt detta. På åtskilliga ställen i propositionen göras sådana
uttalanden, att läsaren skulle tro att man önskar att köpkraften skulle
försämras. Men det är väl ingenting eftersträvansvärt, utan för oss alla är
det väl önskvärt att köpkraften hålles uppe i den utsträckning som är möjlig.
Att det inte går för sig i samma utsträckning som tidigare är ju tydligt, när
man mäste avsta en stor del av inkomsten till staten i form av skatter, men
annars måste det vara önskvärt att köpkraften hålles uppe. Det är för övrigt
nödvändigt även för att icke arbetslöshet skall inträda utan avsättning

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, ''proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
finnas för de varor som produceras. Först när det blir varuknapphet eller om
inflationistiska tendenser skulle uppträda, kan man tala om att köpkraften
behöver hållas tillbaka. Men sådana tendenser befrämjas ju även av psykologiska
faktorer, och det är ju statens uppgift att se till, att dessa icke få
göra sig gällande.

När man ser på de stora belopp som nu äskas och som måste utges för försvaret,
är det givet att man inte får ge efter på kravet, att nödig sparsamhet
iakttages med statens medel på dessa områden liksom på andra. En sådan
sparsamhet måste iakttagas i statens hela förvaltning. Sparsamheten får inte
vara bara en symbol, utan den måste sättas i handling, och man bör se till,
att det ges största valuta och full valuta för de offer, som nu göras.

Herr Linderot: Herr talman! Vid remissdebatten i början av denna urtima
riksdag framhölls av en talare önskvärdheten av att de ekonomiska frågorna,
de statsfinansiella problemen överhuvud taget, skulle bli föremål för en särskild
diskussion i riksdagen, och såvitt jag inte missuppfattade någonting
eller nu minns fel, gav finansministern i någon form tillkänna sitt instämmande
visavi detta önskemål. Nu vet jag inte, örn man menar att den här
debatten, som formellt är en remissdebatt kring en proposition örn omsättningsskatten,
skulle vara den stora generaldebatten örn hur finanserna och de ekonomiska
problemen skötas här i landet. I varje fall kanske man kommer att
betrakta den som en surrogatdebatt, så att man efter den diskussion som i dag
föres anser sig kunna frångå eventuella planer på en generaldebatt, som verkligen
omfattade de finansiella problemens alla olika sidor. Det skulle jag
för min del vilja beklaga, ty ifrån de styresmän -— framför allt finansministern
— som lia hand örn det ekonomiska förståndet här i landet, har
inte framlagts ett sådant material, att det egentligen är möjligt att diskutera
med statsmakternas främsta representanter i fråga örn finanserna örn de föreliggande
problemen.

Herr Ohlin påvisade bland annat i sitt anförande, att det är alldeles omöjligt
att ens gissa sig till vilka planer regeringen har för den allmänna hushållningen.
Det framlägges ingen sådan plan, och det finns förmodligen ingen
sådan. Det vet herr Ohlin troligen bättre än jag, att man handlar från fall
till fall, ofta i enlighet med ett infall, och hoppas att ett eller annat skall
inträffa, så att de utan tvivel mycket stora och svåra bekymmer statsmakterna
ha på det finansiella området skola genom något oförutsett kunna avlastas.
En generallinje för statens finansiella politik borde kanske emellertid
utformas, mer än som hittills har skett. Jag tror att man hittills har gått
och önskat och hoppats, att kanske ändå kriget tar slut och då klara vi oss.
Det är väl allas önskan att kriget snart skall ta slut, och därmed skulle
naturligtvis statsmakternas finansiella bekymmer om inte i ett slag så likväl
i mycket raskt tempo likvideras. Emellertid behöver man väl inte anses vara
alltför stor pessimist, örn man i oktober 1940 ändå i sådana här diskussioner
tar sikte på att de orsaker som föranleda svårigheterna komma att ännu
mycket länge vara till finnandes. Det är troligt att förhållandena i världen
icke komma att ge Sverige möjligheter att leva ett ekonomiskt liv på samma
sätt som tidigare under ens mycket lång tid framåt.

Jag begärde ordet för att i likhet med övriga talare göra en del kommentarer
av allmän natur, därtill föranledd av att finansministern ju själv har i
propositionen gett oss vissa översikter över det statsfinansiella läget, vilka finansministern
förmodligen menade att riksdagens ledamöter skulle titta igenom och
söka ta ståndpunkt till. Det är en kritik från herr Ohlins sida, riktad mot
vissa allmänna grundlinjer för regeringens finanspolitik, som jag anser vara

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
ganska avgörande. Herr Ohlin själv var visserligen mycket blygsam och
förklarade, att hans anförande inte så mycket avsåg kritik av den finanspolitik
som föres eller det förslag till omsättningsskatt som är framlagt, utan
desto mera borde betraktas såsom ett försök att föreslå kompletteringar till
den politik som föres. I verkligheten var nog inte herr Ohlins anförande av
denna blygsamma karaktär, utan herr Ohlin riktade en så förintande kritik
på vissa punkter mot den finanspolitik som föres, att skulle finansministern
komplettera sin ekonomiska politik med vad herr Ohlin här i dag framförde,
så betyder det att finansministern nog egentligen måste vraka det
väsentliga i den politik han företräder, bland annat genom den här omsättningsskatten.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta att erinra om att herr Ohlins
kritik emot regeringens finanspolitik i mycket hög grad drabbar även en
annan mycket högtstående finansexpert, som under urtiman 1939 angav linjen
för den svenska finanspolitiken — herr Ohlins kritik drabbar en finansexpert
som heter herr Bertil Ohlin. Han karakteriserade sig själv och sina ståndpunkter
från i fjol på ett tämligen mördande sätt. Ty vad sade herr Ohlin
i fjol, då med instämmande av herr Wigforss, fast de nu kommit isär på
åtskilliga punkter? Jo, herr Ohlin sade, att generallinjen för vår finansiella
politik nu måste vara att ta sikte på en i ganska snabbt tempo genomförd
standardsänkning ■— en generell standardsänkning — varpå han för säkerhets
skull underströk, att här måste arbetare och bönder, bägge dessa två stora
befolkningsgrupper, göras alldeles särskilt uppmärksamma på att de icke
under några förhållanden kunna undandra sig denna standardsänkning genom
någon slags kompensation för prisfördyringar av olika slag, skattehöjningar
o. s. v. Ja, nu har man följt denna generallinje, och resultatet av att man
har följt finansministerns och herr Ohlins generallinje från hösten 1939 är,
att hösten 1910 står man inför mycket, mycket svårare problem än vad man
gjorde 1939. Herr Ohlin måste här vända. Han har alltså i dag sagt att den
omsättningsskatt, som är föreslagen, drabbar befolkningslager, som redan äro
så hårt belastade av olika finansiella åtgärder från det allmännas sida, beskattningar,
prisfördyringar o. s. v., o. s. v., att dessa befolkningslager inte
orka med att betala även denna omsättningsskatt. Herr Ohlin angav till och
med att en viss procentuell del av befolkningen — en tredjedel av befolkningen
enligt hans mening — icke kan betala denna omsättningsskatt utan att stora
sociala vådor uppstå, bland annat genom att undernäring på olika sätt kommer
att hota en mycket stor del av befolkningen. När herr Ohlin som den
främste standardsänkningsexperten 1939 i dag säger att en tredjedel av befolkningen
inte tål denna omsättningsskatt, utan måste ha kompensation, är det
ju en väldig kritik av standardsänkningsexperten Ohlin från 1939. För min
del anser jag detta vara mycket bra och riktigt, och jag tror att herr Ohlin
av 1910 har rätt. Han har två tredjedelar kvar av befolkningen, som ännu
kunna pressas men örn det skall gå i samma tempo som hittills — och såvitt
jag kan se måste tempot komma att stegras — så blir en tredjedel till avverkad
ganska snart, och då har herr Ohlin bara en tredjedel kvar. Men det
är en tredjedel som herr Ohlin och statsmakterna aldrig komma åt något
vidare med några som helst finansiella åtgärder. Det är de som sköta finanserna
själva och dirigera det väsentligaste av den ekonomiska politiken. Jag
menar nu inte att en tredjedel av Sveriges folk är bankdirektörer, för all
del, men denna tredjedel av folket kan aldrig drabbas av statsåtgärder på
ett sådant sätt, att de behöva tänka på att sänka levnadsstandarden, utan
denna tredjedel kunna vi räkna bort, och då stå vi inför den ganska omedelbart
inträdande situationen, att man enligt herr Ohlins egen mening har nått

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
bottenläget i fråga örn vad staten kan uttaga skattevägen eller på annat sätt
av de breda konsumentmassorna. Jag tror att det är en mycket dyster bild
kerr Ohlin där bar tecknat, oell jag tror att den rycker undan grundvalarna
för herr Wigforss’ eget resonemang.

Herr förste vice talmannen var inne på ett resonemang om standardsänkningen
och förklarade bland annat, att när man inte är nationalekonom av
facket har man mycket svårt att begripa denna propositions uttryckssätt i
många fall. Han tog bland annat upp frågan örn köpkraften. Det ser ut, sade
herr förste vice talmannen, som örn finansministern i vissa formuleringar skulle
vilja sänka köpkraften, och det är väl ändå inte meningen •—- jag återger ganska
ordagrant vad herr förste vice talmannen sade —- utan vi äro väl ganska eniga
örn att köpkraften vilja vi bevara och örn möjligt höja. Ja, jag vill säga, att
herr förste vice talmannen kan vara glad över att han inte är nationalekonom
av facket, ty han reflekterar sunt mänskligt och låter sig inte förvillas av
någon kvasivetenskap. Men å andra sidan skulle jag råda honom att läsa den
statsfinansiella utredning, som finansministern har begåvat oss med, en gång
till eller överhuvud taget följa med den ekonomiska politik som statsmakterna
bedriva. Då bör han mycket lätt komma underfund med att det allra väsentligaste
och det man omedelbart vill uppnå är en sänkning av köpkraften. Omsättningsskatten
har två syften — ett säges mycket klart ut — nämligen dels
att skaffa pengar till statskassan omedelbart och dels att sänka köpkraften
ganska omedelbart, så att köpkraften alltså minskas. Jag tror att de som inte
äro med på denna linje böra hålla sig till herr förste vice talmannens troskyldiga
uppfattning örn att alla vilja höja köpkraften Jag tror att alla goda
krafter borde förena sig med honom och verkligen ge uttryck åt en samfälld
vilja att inte bara bevara, utan om möjligt höja köpkraften. Ty det är större finansiell
visdom i detta än att gå den väg, som finansministern nu går här och
som man hela tiden har gått.

Inflationsfaran måste förhindras, och vi måste vidare se till att hushålla
med våra varulager. Jag måste säga att vad det sista angår, att hushålla med
varulagren, har ju herr Ohlin angivit såsom sin mening att det måste man söka
göra genom att nedbringa konsumtionen medelst beskattningen. Sedan kom herr
Ohlin fram till den principiella ståndpunkten att man alltså trots allt borde
genomföra omsättningsskatten, men i verkligheten finns det ju en annan, finansiellt
bättre och för do breda konsumentlagren betydligt fördelaktigare väg
att hushålla med varulagren, nämligen genom ransoneringsåtgärder. Någon
annan effektiv väg att hushålla med varulagren finnes faktiskt icke. Kansoneringsåtgärder
efter en hushållsplan skulle man komma med från statsmakternas
ekonomiska styresmän, i stället för att säga att man måste reglera varulagrens
bestånd genom beskattningar och göra varorna så dyra, att vissa folkgrupper
inte kunna köpa dem. Jag kan inte förstå, att det ur rent borgerlig synpunkt
inte måste vara bättre med ransonering än med denna beskattningshistoria, som
faktiskt också många borgerliga befolkningsskikt börja lida rätt kraftigt under.
Jag menar med de kommentarer jag gör till dessa olika punkter, att våra
styresmän på den ekonomiska fronten borde sätta sig ned och ompröva hela
generallinjen, och jag tror att i väsentliga punkter skulle vad herr Bertil Ohlin
sagt i dag kunna vara vägledande vid en sådan omprövning.

I vissa punkter måste jag med skärpa vända mig mot vad herr Ohlin sagt,
men för att inte göra debatten långvarig, då det i alla fall endast ä.r en remissdebatt,
skall jag inte ta upp några fler detaljer än bara en sak till. Herr Ohlin
menade att man ändå måste hålla regeringen räkning för någonting i allt det
här, nämligen för att regeringen framlagt förslaget örn omsättningsskatt utan
entusiasm. Nåja, jag kan verkligen gå med på att hålla regeringen räkning

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
för det. Det är i alla fall för svenska folket mycket hugnesamt att höra, att
när regeringen skär av en bit av den fattiges brödkaka — i bildlig bemärkelse
förstås! — gör den det utan entusiasm. Det fattas bara att den också skulle
vara entusiastisk, när den är ute och plundrar de fattigas portmonnäer! Det
kan man väl ändå inte rimligen tilltänka regeringen att den med entusiasm
skall genomföra någonting sådant. Jag instämmer alltså i att vi få hålla regeringen
litet räkning för att den ännu icke blivit entusiastisk för saken, utan
känner detta som en nödvändig åtgärd inför de stora svårigheter, som regeringen
under nuvarande förhållanden självklart har att dragas med.

Därmed är jag inne på en annan punkt som jag vill kommentera, nämligen
regeringens finansiella svårigheter. Man behöver inte syssla så värst mycket
med de ekonomiska problemen i dag för att man skall förstå, att det är mycket
svåra problem som finansministern och regeringen ha att brottas med. Finansministern
får väl sota närmast för utgifterna på försvarsministerns budget.
Finansministern gör inte upp beredskapsplanerna, men han skall betala dem,
och det är naturligtvis inte så lätt att vara finansminister och säga: »Nu
måste vi till försvaret ha det och det.» Han kan inte heller gå försvarsministern
i ämbetet. Han får vara med, regeringen godkänner och riksdagen godkänner,
och sedan skall finansministern skaffa pengar. Jag menar, att det inte är
något vidare avundsvärt, även örn han hittills inte haft så särskilt stora svårigheter,
tack vare att Sverige är ett relativt rikt land och har en hel del att dra
på, innan man kommer till botten. Men å andra sidan får man inte underskatta
finansministerns stora svårigheter. Jag undrar — och det var dit jag
ville komma — örn man inte får titta litet på den andra sidan av saken också
och inte bara se på hur finansministern bär sig åt för att lura till sig våra
pengar, få oss att äta mindre och köpa mindre kläder o. s. v. Det hör väl till
vår natur att knota litet i största allmänhet örn allting, men för närvarande är
det ju så, att mycket stora delar av folket faktiskt börja känna sig mycket
hårt pressade. Man har verkligen börjat att inskränka på det allra nödvändigaste.
Det börjar redan kliva in någonting som heter svält innanför dörrarna i
massor av svenska hem.

Men skola vi då bara syssla med den ena sidan av saken, nämligen att statsmakternas
finansmän hålla på att plocka oss på pengar? Skola vi inte också
se på den andra sidan, det vill säga hur man ger ut pengarna? Jag kan inte
tänka mig att denna diskussion kan bli fruktbärande, utan att man inlåter sig
på även denna sida av saken. Flera talare — ja, kanske de flesta som ha yttrat
sig — ha redan berört den. De förklara att pengarna måste anskaffas, därför
att upprustningen och beredskapen kosta så mycket. Jag vill då till finansministerns
eller kanske rättare sagt till regeringens övervägande ställa en fråga,
som jag en gång förut har ställt här i riksdagen, nämligen vid början av
årets urtima: medföra dessa miljarder som kastas ut på upprustningen verkligen
den avsedda effekten? Det är ju på denna fråga alltsammans hänger. Det
tjänar ingenting till att diskutera denna fråga med finansministern. Pengarna
behövas, och det blir finansministerns sak att .skaffa dem. Hur det skall
gå till, bli en sak för sig; det ena sättet är kanske lika osympatiskt som det
andra. Men då måste man ställa sig den frågan: finns det ingen möjlighet att
undvika dessa stora utgifter? Jo, det finns möjlighet, svarar herr Wistrand
som var inne på denna linje, inte att spara på de stora utgifterna för all del,
men det finns möjlighet till nedskärningar på socialvårdens område. Ja. herr
Wistrand skulle inte vara representant för det parti han är, om han inte toge
sikte på möjligheten att knappa in för dem, som leva på det allmännas försorg,
som leva fattighjonens liv. Där skall man knappa in, men inte på de
miljarder som gå till upprustningen. Jag förstår mycket väl att herr Wistrand

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
ser möjligheter till besparingar på nämnda område. Men jag säger i stället:
spara på det håll där faktiskt miljarderna rulla! Jag håller med statsrådet
Wigforss när han säger: Visst kan man tala om att spara på civilförvaltningen
och det ena med det andra, men det är så små belopp som kunna sparas på
dylika statsutgifter för närvarande, att de icke spela någon roll för statens
finanser. Därmed har finansministern så att säga lagt orden i min mun: spara
på det håll dit miljarderna gå!

Nu säger man gentemot detta att vi ju dock måste ha vår beredskap i ordning.
Jag skall inte gå in på försvarsfrågan och frågan örn användningen av
pengarna för försvarsberedskapen, även örn diskussionen har en så vid ram, att
herr talmannen säkerligen skulle tillåta mig att göra det. Jag vill bara säga
att örn statsmakterna ägnade lika stor omtanke åt en förnuftig användning av
de medel, som gå under rubriken beredskap och rustningar, som åt sättet att
plocka dessa medel ur de fattigas portmonnäer, skulle staten på ett enda år
spara icke blott dessa 200 miljoner, utan ytterligare 200 miljoner, ja, kanske
en hel miljard. Men vi ha ju revisorer för att se efter sådant! Ja tack, statsrevisorerna
äro ute och resa och titta efter att slöseri inte förekommer. De
gjorde en väldig anmärkning som gick genom hela svenska pressen —■ typisk,
höll jag på att säga, för den politiska mentaliteten här i landet. Här resa dessa
herrar omkring för att se till, att militärerna inte göra något fuffens och
förbruka statens pengar i onödan. De komma till en gård, där befäl varit förlagt,
och konstatera att staten har betalat ut 14 kronor för rengöring av ett
skåp och en potta. Det är klart att man inte får bära sig åt så med statens
medel, och vi få vara statsrevisorerna tacksamma för att vi ha fått igen dessa
14 kronor. Det är mycket bra. Men man måste säga, att när statsrevisorerna
publicerade detta såsom ett resultat av sitt arbete, förstår man nästan vad de icke
syssla med. Annars vågar man framkasta att det vöre mera önskvärt, örn
statsrevisorerna, som ha hand örn förståndet, intresserade sig för användningen
av de 2.5 miljarder svenska kronor som i fredstid gå till utgifter för försvarsberedskapen.
Det är inte lite pengar. Där skulle man, säger jag, kunna spara
en miljard, så kunde vi slippa denna utplundring.

Därmed kommer jag till slutet på mina kommentarer till denna diskussion
örn vårt statsfinansiella läge. Jag menar, att då man här är så intresserad av
att hindra inflation, bland annat genom att sänka köpkraften, så skulle man
ägna litet större intresse åt att minska utgifterna på det område, där den
största inflationsrisken föreligger, nämligen upprustningen, vars miljardanslag
bilda den verkligt stora inflationsfaran. Vem som helst, även om han
inte är nationalekonomiskt bildad men har vanliga folkskolekunskaper, kan
räkna ut, att den stora faran för inflation ligger i dessa väldiga utgifter för
improduktiva ändamål. Den saken måste ju finansiellt sett vara ganska klar.
Men örn man nu följer min linje och sparar på dessa fruktansvärt höga utgifter
till upprustningen, så minskar man på samma gång undan för undan risken
för inflation. Inte behöver man sänka köpkraften för den skull. Det är dock
ett faktum att en minskad köpkraft i det långa loppet måste leda till ökad arbetslöshet,
som i sin tur ytterligare minskar köpkraften och ökar de finansiella
svårigheterna och därmed inflationsfaran.

Den väg som man har valt måste helt enkelt sluta med en finansiell katastrof.
Något annat slut kan herr finansministern absolut inte visa oss, om han
vill vara saklig och hålla sig till fakta. Alltså böra vi välja en annan generallinje.
Här har talats örn att »hålla hjulen i gång» och se till att produktionen
inte avstannar. Det är alldeles riktigt. Men denna viktiga detalj förbigår finansministern
helt och hållet i sin statsfinansiella utredning och framhåller
direkt att allt vad han talar om och alla beräkningar han framlägger inne -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
fattar ingenting om de eventuella utgifterna för att hålla produktionen i gång.
På sid. 32 i den kungl, propositionen säger herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
att man som finansiellt program måste räkna med att bli
tvingad att ta upp lån, även örn dessa icke längre ha den frivilliga formen.
»Detta», heter det ordagant, »torde icke minst bli fallet, om sådana bidrag
införas såsom finansiellt underlag för en politik som syftar till att hålla produktionen
i gång och samtidigt att förhindra en inflationsartad prisstegring.»
Det skulle vara rätt intressant att göra en kritisk granskning av finansministerns
statsfinansiella funderingar i detalj för att påvisa vilka motsägelser de
innefatta, men låtom oss icke uppehålla oss vid detta. Finansministern visar
att efter denna omsättningsskatt uppställer sig omedelbart frågan: skall staten
hjälpa till att hålla produktionen i gång? Såvitt jag förstår måste denna
fråga besvaras med ja. Varpå finansministern måste skaffa pengar för att
denna uppgift skall kunna fyllas, och vi äro tillhaka vid frågan örn tvångslån.
Jag skulle vilja rekommendera er alla, herrar ledamöter och styresmän i regeringen,
att ta upp frågan örn tvångslån, ty där kan man i alla fall inte komma
till de allra fattigaste, till den tredjedel av befolkningen som enligt herr Ohlin
redan är fullkomligt pressad och nere på fattiggränsen, utan där måste man
hålla sig till dem, som ha något att låna ut. Det blir att börja i en annan ända,
då man skall klara de finansiella bekymren, i stället för att plundra det fattiga
folket. Då blir det kanske någon stil på finanspolitiken i detta land. Därför
vill jag med dubbla streck stryka under att det är en framtidstanke som statsrådet
Wigforss formulerar i vad han säger örn upptagandet av tvångslån. Det
blir med andra ord att gå ut till de rika och säga åt dem att de få betala, och
örn de inte vilja betala, får man tillgripa tvångsåtgärder. Det tycker jag är en
bra tanke hos finansministern. Den löser åtskilliga problem och skulle göra det
hela mycket lättare. Produktionen skulle sättas i gång, och man skulle slippa
dessa förfärliga skatter på de fattigas livsmedel och nödvändighetsvaror. Alltsammans
ligger för övrigt inom den paroll som det kommunistiska partiet har
utsänt, nämligen att de rika skola betala.

Man svarar kanske med att hänvisa till skattebeloppen och påpeka att även
örn dessa rika beskattas med hundra procent på sina inkomster, så bli summorna
bagatellartade. Denna formella invändning är inte riktig; det finns
nämligen en annan väg också. Staten kan lägga beslag på ärter och brännoljor,
det veta. vi. Staten kan genom en omsättningsskatt konfiskera en stor
del av de fattigas mat. Ja, det kan staten göra, och då är det också klart att
staten kan konfiskera kapital. Det är detta finansministern har i tankarna,
och det är en mycket bra linje, som kan hjälpa honom ur en hel del svårigheter.
Hur en sådan konfiskering av en viss del av kapitalet skall gå till, behöver
jag här icke ingå på. Jag vill bara rekommendera den generallinje, som ligger
i finansministerns tankegång, och särskilt rekommenderar jag det styrande
socialdemokratiska partiet, för vilket denna tankegång bör vara mycket
sympatisk, att allvarligt befordra dessa strävanden. Då kan man slippa svårigheterna
för det fattiga folket, vilka faktiskt bli större för var dag som går.

Jag tycker att detta är mera sympatiskt än att, som herr andre vice talmannen
nyss gjorde, säga att sänkningen av levnadsstandarden drabbar varenda
människa i vårt land och att vi få hjälpas åt att bära varandras bördor.
Med all sympati för herr andre vice talmannens sakliga debattinlägg, måste
jag säga att han kunde lia besparat sig detta yttrande. Ty han vet lika väl
som jag att det inte är varenda människa i vårt land som har fått sin levnadsstandard
sänkt eller kommer att få det. Det beror förstås på vad man menar
med att sänka sin levnadsstandard, men örn man i detta begrepp inlägger den
vanliga betydelsen att man försakar något som man egentligen brukar leva

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
upp, så finns det massor av människor här i landet som inte försaka något som
de äro vana vid. Därför skall man inte säga sådant till de massor av fattiga
människor som verkligen få försaka, utan man skall säga som det är, att alla
här i landet hjälpa inte till att bära varandras bördor. Jag skulle vilja rekommendera
även andre vice talmannen att följa den kapitalkonfiskeringens linje,
som finansministern är inne på i sin proposition på det ställe som jag nyss
citerade.

Detta är vad jag har velat säga som kommentar till detta förslag örn omsättningsskatt.
Jag vill sluta med att uttala en visserligen mycket fåfäng, men
dock förhoppning, att propositionen skall göras litet bättre i utskottet än vad
den nu är. Örn jag vore mycket optimistisk, skulle jag också uttala den förhoppningen
att man absolut icke antoge detta förslag till omsättningsskatt, ty
det är förfärligt orättvist mot de fattiga. Det kan ingen bestrida. De pressas
till den grad, att till och med herr Ohlin är tvungen att stiga upp och be för
de fattiga. Vi förstå att det går mycket långt, innan herr Ohlin, som är en
sifferkarl här i riksdagens första kammare, stiger upp och ber, att de fattigaste
måtte få någon kompensation för denna utplundring från statens sida.
Jag har emellertid som sagt inga som helst illusioner, att denna omsättningsskatt
skall strykas från dagordningen. Jag skulle dock vilja ha min lilla
önskan remitterad, att utskottet putsar förslaget så långt det överhuvud taget
är möjligt, så att de fattigaste som redan äro så hårt drabbade, inte drabbas ytterligare
av statens finansiella politik.

Herr Nordenson: Herr talman! Det är uppenbart att en skatt av så ingripande
och omfattande art som det föreliggande förslaget måste framkalla
många starka betänkligheter från olika håll, både med avseende på skattens
omfattning och dess utformning i olika avseenden. Tyvärr har näringslivet
ej på vanligt sätt och i vanlig utsträckning haft tillfälle att yttra sig i frågan,
men det är att hoppas, att dess önskemål örn ändringar och modifikationer
komma att bringas till vederbörande utskotts kännedom genom motioner
och skrivelser från skilda håll. Jag vill endast uppehålla mig vid ett problem
i samband med skattens utformning, som jag anser särskilt viktigt, nämligen
frågan örn en öppen eller sluten skatt.

Denna fråga har nu varit föremål för överläggning på det förberedande
stadiet, och skälen för och emot de olika systemen redovisas utförligt i propositionen.
Därav framgår att mycket starka skäl framförts för en öppen skatt,
såväl från näringslivet självt som från det ämbetsverk, som närmast har att
företräda näringslivet, nämligen kommerskollegium. De tekniska problemen
med avseende på kontroll och uppbörd tyckas emellertid ha fått fälla utslaget
till förmån för den slutna — osynliga •— skatten. Frågan kan dock knappast
anses vara uttömmande klarlagd, och det synes mig nödvändigt att utskottet
går till en mycket djupgående omprövning av just detta problem. I varje fall
anser jag att utskottet borde kunna gå en medelväg, så att i vissa fall skatten
skall kunna bli öppen. De svårigheter, som vidlåda uppbörd och kontroll vid
en synlig skatt, äro mycket olika för olika branscher. I många fall, såsom
exempelvis i restaurangbranschen, torde det- vara mycket enkelt att kräva utfärdande
av notor, på vilka skatten debiteras särskilt, och att kopior tagas av
notorna för redovisning och kontroll. Fördelarna för näringsidkarna av det
öppna systemet äro i många fall så uppenbara, att det finnes mycket starka
skäl för att lagen åtminstone avfattas så, att den bereder möjlighet exempelvis
för Kungl. Maj:t att, efter det en viss bransch fått tillfälle att yttra sig,
bestämma att öppen skatt skall ifrågakomma i den branschen. Jag vill där -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
för hoppas att denna fråga särskilt måtte beaktas av utskottet vid propositionens
behandling.

De betänkligheter och bekymmer, som denna skatt och dess detaljutformning
kunna framkalla, äro emellertid relativt obetydliga vid sidan av de bekymmer,
som vi måste känna inför det ekonomiska framtidsperspektiv i fråga
om våra statsfinanser, som propositionen rullar upp i sin allmänna ingress.
Bilden är lindrigt sagt skrämmande. Det har redan påpekats att budgetunderskottet
för det senast avslutade budgetåret närmar sig 700 miljoner och att
det löpande året väntas ge en brist på driftbudgeten på 1.5 miljarder. Inför
dessa högst betänkliga kalla siffror måste man göra sig spörsmålet: vad har
gjorts och vad göres för att dels höja våra inkomster, dels minska våra utgifter?
Det förra problemet, frågan örn inkomsternas höjande, har uppenbarligen
intresserat finansministern vida mer än det senare, och där har ju vår väg under
det sista året markerats av en rad skatter, både direkta och indirekta, samt
lån. Men inför den enorma hastighet, varmed utgifterna stegrades redan förra
hösten, hade man enligt min mening haft anledning förvänta att åtgärderna
för inkomsternas höjande även skulle vidtagas i en helt annan takt än vad
fallet har varit. Särskilt beträffande de indirekta skatterna, vilkas avkastning
är i högsta grad beroende av tidpunkten då de börja tillämpas, är snabbhet
av nöden. Varje uppskov innebär uppenbarligen en onödig förlust för
statskassan. Ur denna synpunkt kunna allvarliga betänkligheter resas mot
de indirekta skatternas handläggning ända från urtiman 1939. Anledningen
till de dröjsmål, som då uppstodo och som sedan medfört dröjsmål med såväl
krigskonjunkturskatten som föreliggande skatteförslag, var att finansministern
slog in på den utomordentligt svåra vägen att söka åstadkomma differentierade
indirekta skatter. Såväl bensin- som kaffe-, sprit- och industrisockerskatten
differentierades med hänsyn till olika konsumentkretsar. Man kan
inte undgå att förvånas över att finansministern fann det lämpligt att under
det ytterst abnorma läge, som världskriget medförde, försöka lösa ett skatteproblem
som man knappast någonsin förut i något land vågat sig på ens i
fredstid. Verkningarna visade sig omedelbart. Medan den odifferentierade
tobaksskatten kunde framläggas redan i början av oktober och var slutbehandlad
i utskottet på sex dagar och den odifferentierade vinskatten klarades på
fyra dagar, vållade övriga skatter utskottet de största svårigheter, för att
slutligen efter mycken tidsutdräkt i tre fall av fyra bli förkastade av riksdagen.
Sålunda kunde exempelvis bensinskatten framläggas för riksdagen
först den 17 november och av utskottet slutbehandlas först den 14 december.
Hade samtliga propositioner i likhet med tobaksskatten gjorts odifferentierade,
hade de säkerligen kunnat framläggas och behandlas lika snabbt som tobaksoch
vinskatten, och cirka två månaders skatteuppbörd hade räddats åt statsverket.
Den starka bela-stning av finansdepartementets arbetskrafter som
självfallet måste bli en följd av svårigheten att konstruera differentierade
skatter, torde också ha medfört att både krigskonjunkturskatten och omsättningsskatten
fördröjts. Hade den enklare och mera naturliga skatteformen
valts från början, hade säkerligen utan svårigheter både krigskonjunkturskatten
och omsättningsskatten kunnat föreläggas årets lagtima riksdag, och därmed
hade i fråga örn den senare mycket väsentliga belopp räddats åt statskassan.
Aven med erkännande av finansministerns stora intresse att framskapa
nya skattekällor, som torde vara obestridligt, måste man konstatera att
hans handläggande av frågorna härvidlag varit mindre lyckligt och i varje
fall alldeles för långsamt och därmed förlustbringande för statsverket.

Men ännu allvarligare betänkligheter resa sig, då vi komma till den andra
frågan, nämligen vad som gjorts och göres för åstadkommande av besparingar i

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition äng. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
utgifterna. Härvidlag är nämligen finansministern ytterligt summarisk. Han
ställer i propositionen själv frågan örn möjligheter till besparingar och ger
omedelbart svaret att de begränsningar i utgifterna, som äro ekonomiskt och
politiskt möjliga, icke äro av sådan storleksordning, att de kunna inverka på
det statsfinansiella läget. Ingen skall förneka att nedskärningen av en budget
är en utomordentligt svår och smärtsam procedur, men att det skulle vara omöjligt
att beskära en under utpräglad högkonjunktur genom generös välfärdspolitik
ansvälld budget är väl ändå att vara för pessimistisk. Det är att ge
upp på förhand. Det är, mina herrar, helt enkelt ekonomisk defaitism. I hela
sin exposé Ilar, såvitt jag kunnat finna, finansministern icke ens nämnt problemet
indexlöner och sociala välfärdsanslag. Dessa frågor kunna dock icke
alldeles förbises i nuvarande läge. Men alldeles särskilt starkt framträder kravet
på sparsamhet och kontroll av medelsanvändningen för det område, som representerar
största utgiftsökningen, nämligen den militära beredskapen, vilket
redan har påpekats av den närmast föregående talaren. De militära utgifterna
torde för innevarande budgetår kunna uppskattas till cirka 1.5 miljarder, och
det är lätt att förstå vad en besparing här kan betyda. Även örn de skildringar,
som hemvändande värnpliktiga ge av hur medel och materiella resurser
handhavas i det militära, äro högst betydligt överdrivna, så torde knappast
någon våga förneka att de medel, som under sista året i så riklig mängd lia
ställts till militära myndigheters förfogande, icke fått en i allo tillfredsställande
användning. Vid bedömandet av dessa problem får man självfallet icke
förglömma att de uppgifter, som de militära myndigheterna ha ställts inför
genom den plötsliga ansvällningen av beredskapen och den allmänna upprustningen,
ha varit av så omfattande art, att det har varit hart när omöjligt för
våra mycket begränsade organisationer att bemästra dem. Men det är också
klart, att då vi nu måste räkna med en fortsatt militär beredskap och upprustning
av stora mått, måste här krävas framskapande av organ, som äro vuxna
att handhava de ekonomiska problem som allt detta för med sig. Då finansministern
förklarar att den militära beredskapens ram är så växlande och obestämd,
att tillfälliga besparingar icke kunna utmynna i en bestämd behållning
under längre tid, så tror jag att hail vida underskattar vad en rationell
modern organisation betyder vid en så omfattande medelsförvaltning som den
militära i nuvarande läge. Det är oerhört svårt att våga sig på en gissning av
vad som skulle kunna sparas, och jag vill till undvikande av missförstånd uttryckligen
stryka under, att jag anser att en sådan besparing inte får gå ut
över beredskapens effektivitet. Jag tror därför att de siffror som den föregående
talaren rörde sig med — han talade örn en besparing på en miljard — äro
alldels orimliga. Men jag skulle vilja påstå, att jag icke håller det för uteslutet
att med en verkligt rationell medelsförvaltning besparingen, även med bibehållen
effektivitet, kunde uppgå till belopp, som fullt motsvara vad vi vänta
oss att få in av den nu föreslagna skatten.

Det är visserligen sant att regeringen har tillsatt en krisrevision för granskning
och kontroll bland annat av den militära förvaltningen. Den torde säkerligen
genom sina påpekanden ha gjort en betydande och värdefull insats. Men
det räcker inte med påpekandet av brister. Det är nödvändigt att undvika
de onödiga utgifterna i framtiden, och för den skull fordras planmässig och
sakkunnig organisation. Det är här som man hade haft rätt att vänta att regeringen
skulle ha satt in med allvarliga åtgärder, och jag hade verkligen för
min del trott att så skett. Men efter finansministerns yttrande i den föreliggande
propositionen har jag fått en beklämmande känsla av att vederbörande
statsråd ännu icke riktigt gjort klart för sig, vilket utomordentligt stort och

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr 11. 3

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
viktigt arbetsfält som här väntar dem. Arbetet är säkerligen svårt, men det
är också i hög grad lönande. Att rationalisera medelsförvaltningen på det militära
området är säkerligen en mycket mera lönande åtgärd än att försöka
ytterligare dra till den mycket hårt ansträngda skatteskrnven.

Men örn man skulle följa den resignerade paroll, som faktiskt döljer sig
bakom hela finansministerns framställning och som innebär: besparingar tjäna
ingenting till, då är läget ytterligt allvarligt. Då har man i själva verket givit
upp utan att ha prövat alla möjligheter som stå till buds, och det stå vi
enligt min mening icke till svars med. Vi måste enligt min mening på denna
punkt handla. Regeringen måste, med finansministern i spetsen och främst
sekunderad av försvarsministern, tillse att även besparingsskruven dras till
lika väl som skatteskrnven. Eljest glida vi hjälplöst och viljelöst in i inflationens
malström.

Herr Karlsson, Oscar Gottfrid: Herr talman! Jag skall inte ge mig in på
de penningpolitiska syftemålen med den föreliggande propositionen och de
konsekvenser, som den väntas föra med sig eller kan föra med sig. Det har
ordats tillräckligt mycket därom under dagens debatt. Jag skall bara yttra
några ord örn de bekymmer, som man får, när man tänker på möjligheten att
kontrollera uppbörden av den skatt som är föreslagen att uttagas av den svenska
allmänheten på detta område. Ingen är ju glad över att detta skatteförslag
har behövt läggas fram, men omständigheterna äro sådana att man inte
kan gå emot detsamma, utan vi måste tyvärr finna oss i denna nya form av
skattläggning. Det är som sagt endast frågan örn det sätt, på vilket skatten
skall tas ut, som jag, herr talman, med några ord skall sysselsätta mig med.

Enligt den föreliggande propositionen skall skatten tas ut av detaljhandeln,
och den skall göras »osynlig». Man skall med andra ord inte se, när man
gör en affär, att det är en särskild skatt, utan den skall inarbetas i det pris
som kunden har att erlägga för den vara som han tillhandlar sig. Jag kan
inte, herr talman, underlåta att i detta sammanhang med bara ett pär ord fästa
uppmärksamheten vid det anförande, som för en stund sedan hölls av herr förste
vice talmannen, då han talade örn denna form av skatten och uttryckte sin
tillfredsställelse över att skatten var osynlig, på sätt som föreslagits i propositionen.
Han yttrade vidare, att den nog utan några större svårigheter skulle
kunna inarbetas i prisen genom en försämring av varorna. Jag måste säga,
herr talman, att jag något hajade till inför ett dylikt yttrande. Man skulle
med andra ord få betala för en vara, som avsiktligt utsatts för försämring
genom något förfarande -av den som säljer varan, för att icke skatten skall
synas. Jag måste reagera emot att man, på sätt som där skedde, förordar en
sådan medveten försämring av de varor, som den svenska allmänheten behöver
förse sig med för sin dagliga förbrukning.

Jag sade att kontrollen över uppbörden av skatten enligt mitt förmenande
kommer att bli synnerligen besvärlig. När det gäller de olika former, under
vilka skatten skulle kunna uppbäras, uttalar finansministern i propositionen
beträffande möjligheten att låta skatten utgå på ett tidigare stadium, nämligen
hos produktionen eller hos grossisthandeln, att det skulle medföra en fara
för att man i de följande leden av handeln, hos mellanhänderna och detaljisterna,
riskerar en prisförhöjning på grund därav, att mellanhänderna i sina kalkyler
också skulle räkna på den till staten utgående beskattningen. Finansministern
förmodar att man, när man har skatten osynlig, genom konkurrensen
skall kunna åstadkomma att skatten rent av icke i sin helhet uttages av
konsumenterna, utan att priserna kunna hållas nere, men jag tror att man

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition äng. allman omsättningsskatt. (Forts.)
med samilia fog kari säga att det skall finnas möjligheter att genom konkurrensen
undvika den fara, som enligt de sakkunniga och enligt finansministern
förefinnes i nyssnämnda hänseende. Det måste ovillkorligen vara en mycket
stor fördel ur kontrollsynpunkt, örn skatten uttages på ett tidigare stadium. Det
blir då ett mycket mindre antal av skattebetalare. Dessa skattebetalare ha väl
dessutom samt och synnerligen en ordnad bokföring, och på det sättet blir
det mycket enklare för samhället att få ut den skatt som det av finansiella
och andra skäl anses nödvändigt att uttaga av medborgarna. Men om skatten
skall uttagas, såsom här är föreslaget, så må kammaren betänka att vi i detta
land ha i runt tal 80,000 försäljningsställen, vilket betyder lika många uppbördsman.
Och i dessa många försäljningsställen förekommer det försäljning
av dels skattepliktiga varor och dels skattefria varor. Saken vore naturligtvis
betydligt enklare, örn det inte vore några varor som undantoges från beskattningen,
men en sådan ordning vill ju inte finansministern och lika litet jag
reflektera på. Ty det kan inte vara rimligt, såsom också tidigare sagts här,
att skattlägga vissa för befolkningen och i alldeles särdeles hög grad för de
stora familjerna oundgängliga förnödenheter, dagliga förbrukningsartiklar,
livsmedel av skilda slag o. s. v. vilka ju även enligt förslaget skola undantagas
från beskattning. Enligt mitt förmenande är detta fullkomligt riktigt.
Men när alltså förhållandet är det, att en del varor skola vara skattefria och
en del varor skattepliktiga, uppstå även därigenom oerhörda svårigheter att
sköta kontrollen på tillfredsställande sätt. För de varuförmedlare som önska
på det mest lojala sätt fullgöra sin skyldighet att betala skatt för den del av
varuförmedlingen, som enligt samhällets beslut är skattepliktig, måste detta
medföra väsentliga kostnader för kontrollen. Det måste betyda att för varje
skatteperiod — enligt propositionen skall ju skatten inbetalas månadsvis —
måste det ske en inventering av vederbörandes lager. En sådan inventering
måste ju ta tid och alltså kosta pengar. Yern skall bestrida denna kostnad?
Den måste ovillkorligen läggas på varorna, det kan man inte komma ifrån.
Detta är enligt mitt förmenande en mycket stor nackdel med det föreliggande
förslaget. Den utformning som förslaget fått och som gör det omöjligt att på
ett effektivt sätt sköta kontrollen medför bland annat den nackdelen — och
detta är enligt mitt förmenande det icke minst allvarliga —- att en del personer,
som inte alltid vilja vara lojala mot samhället, komma att utnyttja de
möjligheter som finnas. Det är med andra ord farligt för folks moral att
skapa ett system, som gör det lätt för dem att undandra sig de skyldigheter,
som de enligt samhällets beslut äro underkastade.

Jag har, herr talman, velat peka på dessa förhållanden vid remissen av
denna proposition. Utöver vad jag nu har sagt skall jag försöka att något
utförligare utveckla mina synpunkter i en motion, som jag ämnar frambära
i detta ärende i förhoppning örn att utskottet, när det behandlar den föreliggande
propositionen, skall taga all möjlig hänsyn till de erinringar emot propositionens
utformning som jag här framfört.

Herr Björck: Herr talman! Att vårt lands köpmannakår med rätt stort bekymmer
motser det åläggande som denna skatt för med sig, torde alla förstå.
Yi lia under de senaste åren fått en hel rad lagar och förordningar, så att man
ännu knappast hunnit sätta sig in i alla. Nu kommer man här och begär att vi
skola bli skatteexekutorer åt staten, och vi måste böja oss för detta under nuvarande
förhållanden, men utan bekymmer går det inte. En samvetsgrann köpman
med en omsättning på t. ex. 100,000 kronor gör sig näppeligen större nettovinst
än 8,000 å 10,000 kronor. Nu skola med den omsättning jag nämnde

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

5,000 kronor av detta netto levereras in till staten. Detta tar lian igen av allmänheten,
säger man. Ja, man tvingas att försöka göra det. Men i tider som de
nuvarande, när prisskruven oupphörligt går uppåt, är det givetvis inte så lätt
för en affärsman, en köpman, en hantverkare, att se, när han kan höja priserna
så att han också själv får litet med.

Det är emellertid endast ett par saker som jag här skall uppta tiden med att
påpeka. Jag beklagar att finansministern inte ansett sig kunna föreslå att
skatten skulle göras synlig, såsom kommerskollegium har förordat. Kommerskollegium
påpekar särskilt — jag vill stryka under det — att affärsmannen
lätt frestas att avrunda skattebeloppet och priset uppåt, så att han skall vara
på den säkra sidan. I stället för att debitera 5 procent kanhända han, örn han
är mindre nogräknad, lägger på 10 procent, och detta får givetvis den köpande
allmänheten betala. Kommerskollegium framhåller ju att det vore ett skjold
för konsumenterna, örn skatten vore synlig, och det måste man hålla med örn.
Systemet tillämpas ju i flera länder, och det är rätt intressant att se att finansministern
här påpekar, att man haft synlig skatt i Tyskland, men att den har
blivit förbjuden där, liksom också helt nyligen i Norge. Ja, i Tyskland har
man så många förbud, att det inte betyder så mycket, örn man har ett mer
eller mindre, och vilka som nu äro herrar i Norge, känna vi ju till. Jag hade
väntat på exempel från flera länder, men några sådana ha vi inte sett i handlingarna
eller i propositionen.

Så ber jag att få trycka på en sak, som i särskild grad intresserar mig.
Det gäller nämligen trädgårdsodlingen, där jag brukar framhållas som en
liten smula sakkunnig. I förordningens 2 § mom. c) se vi, att vid försäljning,
som i ringa omfattning bedrives av lantbrukare, trädgårdsodlare eller fiskare
med egna produkter, skall icke utgå skatt. Icke heller, såvitt jag förstår, skall
skatt utgå vid torghandel. I de anvisningar, som vi ha här i propositionen och
som väl få samma karaktär som förordningen, nämnas däremot bland de platser,
som skola jämställas med butiker, även handelsträdgårdar. Det blir säkerligen
mycket svårt för vederbörande och för dem som skola bestämma, när
skatt skall utgå eller icke, att avgöra, hur här skall förfaras, när det i ena
fallet säges att trädgårdsodlare, som sälja egna produkter i mindre omfattning,
äro undantagna från beskattningen och att torghandel med dylika produkter
också undantages, men det däremot säges, att örn man säljer varorna
i handelsträdgård, skall skatt påläggas. Det betyder således, att örn en granne
till trädgårdsodlaren vill gå och köpa i hans växthus, får han betala skatt,
men väntar han till följande dag, då trädgårdsodlaren säljer på torget, behöver
han inte betala skatt. Det blir en besvärlig tolkningsfråga, och jag vill hemställa
till utskottet, att det söker rätta till detta i någon mån.

Vidare ber jag att få instämma med herr Nordenson däri, att örn det icke
generellt blir synlig skatt, men man i några branscher önskar att skatten skall
utgå med ett synligt tillägg på notan eller kvittot, så bör detta också tillåtas.
Vi veta alla med vilken tillfredsställelse vi se. att t. ex. betjäningsavgiften
debiteras på notan när vi serveras eller att liknande tillägg göres på en hotellnota.
Man finner det alltid trevligare, och jag är övertygad om att allmänheten
kommer att tycka detsamma, om även skattebeloppet kommer att
uppgöras på notan, när man gör en affär. Nu kan man invända — och det är
även sagt i propositionen — att i många affärer säljes det för mycket små
belopp. Ja, det bör ju, som kommerskollegium också påpekar, vara vederbörandes
ensak, örn de vilja skriva nota eller inte, när beloppet understiger en
krona. Men annars är det ju inte så synnerligen besvärligt. Det förekommer
ju numera rätt allmänt, att man skriver nota eller ger kvitto, vid inköp i butiker.

Onsdagen den IG oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, ''proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Så säges det också på de håll, där man är för den dolda skatten, att affärerna
komma att föra både skattebelagda och icke skattebelagda varor. Men det
bör också vara lätt att på en nota först uppföra vad som är skattebelagt och
tillägga skatteproccnten samt sedan uppföra de skattefria varor som försålts.
Med litet god vilja är det inte alls någon svårighet, och jag är övertygad örn
att inte minst köparna komma att ha fördel av detta.

Detta är, herr talman, de erinringar som jag ville skicka med propositionen,
när den nu remitteras.

Herr von Heland: Beträffande omsättningsskatten lia vi alltjämt motionsrätt
här i kammaren, och jag skall därför nöja mig med att framhålla mina
önskemål i den saken motionsledes.

Men, herr talman, det bär under denna debatt förekommit många och långa
utsvävningar. Det tyder väl på att man har ett allmänt önskemål att få debattera
politiken i stort, och det kan ju ifrågasättas, huruvida det inte skulle
vara synnerligen lämpligt att man fick en realdebatt örn regeringspolitiken
nu efter de val som skett. Jag åtminstone tycker att det skulle vara önskvärt
att riksdagsmännen finge dels höra, hur regeringen i stort tänker föra
sin politik, och dels att riksdagsmännen finge komma med de invändningar
och önskemål, som man nu efter valet kunde ha på hjärtat.

Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att replikera herr Ohlin.
Herr Ohlin kom ju som så ofta tidigare in på jordbrukspolitiken. Nu kan jag
inte vara lika artig mot herr Ohlin som herr förste vice talmannen var i sin
replik. Herr Ohlin använde samma argumentering som så många gånger tidigare,
och då herr Ohlin och jag förut vid flera tillfällen debatterat jordbrukspolitik
här i kammaren, skall jag beträffande det mesta av vad herr Ohlin
sade hänvisa till tidigare riksdagsprotokoll, där jag riktat en gensaga mot
herr Ohlin. Men det var ett par saker, som jag inte kan undgå att bemöta
vid detta tillfälle. Herr förste vice talmannen har redan varit inne på en
sak, nämligen när herr Ohlin ideligen ville göra gällande, att det är jordbrukarna
som i nuläget få subvention. Det är det allmänna tal som man hör
här i landet, att staten hjälper jordbrukarna så ofantligt mycket. Jag vore
tacksam om herr Ohlin åtminstone i nuläget sätter sig in i hur frågan ligger
till — örn det verkligen kan anses att det är jordbrukarna som få all denna
hjälp eller om det inte i stället är så, att priserna hållas nere, för att man
skall hjälpa konsumenterna, och att vi redan äro i ett sådant tidsläge att jordbrukarna,
örn de sloge in på sådana vägar, skulle kunna föra en livsmedelspolitik,
som vore för dem förmånligare, men kanske för konsumenterna mycket
otrevligare. Det är alltså jordbrukarnas lojalitet, som för närvarande gör sig
gällande i samhället.

Så kom herr Ohlin in på något som jag tyckte var synnerligen egendomligt.
Herr Ohlin sade, att andra befolkningsgrupper skulle mycket villigt ta en
sänkning av levnadsstandarden, örn de vore säkra på att även jordbrukarna
vore villiga att gå in för en sänkning av levnadsstandarden. Det synes mig,
att det skulle vara önskvärt, att man kanske litet var satte sig in i vilken levnadsstandard
den stora massan av jordbrukarna och arbetarna på landsbygden
befunnit sig i före krisen och örn det kan vara berättigat att komma med
det önskemålet att dessa, som redan före krisen hade en så låg levnadsstandard,
ytterligare skulle sänka sin levnadsstandard, innan de, som ha det bättre,
skola behöva sänka sin. Landets jordbrukare äro givetvis beredda att ta sin
skäliga andel av de bördor, som nu måste bäras av alla i det svenska samhället,
men man må väl icke missförstå jordbrukarna, om de anse att det, även
örn statsmakterna tidigare icke tagit hänsyn till önskemålen, dock i nuläget

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
är önskvärt att åstadkomma rättvisa just beträffande dessa frågor. Nu är ju
dock livsmedelsförsörjningsläget sådant, att samhället gör ännu mera oklokt
än tidigare, örn man inte låter det bli rättvisa och likställighet i samhället.

Herr Ohlin lade upp ett mycket stort teoretiskt program med ett system
för fördelning av krisens bördor. Det är naturligtvis synnerligen viktigt, att
man får ett så rättvist system som möjligt för bärandet av dem. Det ger jag
herr Ohlin fullständigt rätt i. Men när det gäller livsmedelsförsörjningen, är
väl detta dock i nuläget icke det viktigaste, utan det viktigaste är väl att man
ser till, att man får fram livsmedel. Och jag tror, att man ännu icke inom
statsmakterna har fått fullt klart för sig vilka åtgärder som äro nödvändiga
för att åtminstone i någon mån göra landet självförsörjande beträffande livsmedel.
Jag har sedan 1938 vid åtskilliga tillfällen försökt, tidigare förgäves,
att få statsmakterna att inse nödvändigheten av att göra landet så självförsörjande
som möjligt, och jag har med siffror visat att även i normala skördeår
äro vi icke självförsörjande, även örn det kan tänkas att vi i en krissituation
få minska konsumtionen inom landet med cirka 20 procent. Ingångsläget vid
detta krig var fördelaktigare än vid förra världskriget, därför att statsmakterna
varit nog förutseende att gå in för stora reservförrådslagringar. Det är
tack vare dem som vi nu lia ett något så när tillfredsställande läge, vilket
gör att man trots den mycket dåliga skörd, man kan säga den rena missväxt,
sop har förekommit, skall kunna klara sig åtminstone en tid framåt. Men,
mina herrar, läget är betydligt allvarligare än kanske de flesta ännu så länge
vilja tro. Det är alltså ur samhällets försörjningssynpunkt som jag vädjar till
herrarna att se på desa frågor just nu. Det förefaller mig, som örn alla här
närvarande böra kunna respektera det önskemålet, att man i första hand ser
på livsmedelsförsörjningsfrågan. Det är där som även jag efterlyser, vad
herr Ohlin förut efterlyste, en hushållningsplan. Jag beklagar att det tycks
vara så, att man inte har — åtminstone har man inte velat visa den ■— någon
bestämd hushallmngsplan att ga efter, när det gäller folkförsörjningen.
Det vore nog önskvärt att få en sådan plan, och herr talman, jag skall i en
senare punkt på dagens föredragningslista komma in på en sådan detaljfråga.

Ja, herr talman, jag har här endast velat replikera herr Ohlin, därför att jag
tyckte det var nödvändigt att på ett pär punkter bemöta hans anförande i
jordbruksfrågan. Jag vill ännu en gång försäkra, att åtminstone så långt jag
vet äro jordbrukarna fullt beredda att taga sin del av de bördor, som framtiden
kommer att lägga på samhället. Därom behöver icke herr Ohlin ha
några som helst tvivel.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Jag vill genast förklara, att jag inte
ämnar lägga mig i debatten angående omsättningsskatten, i varje fall inte i
det nuvarande skedet. Emellertid lia här, som herr von Heland redan antytt,
rörts upp alla möjliga frågor. Örn man då får höra saker och ting, som man
anser vara oriktigt uppfattade eller formulerade, och man inte säger någonting
däremot, kan det hända att det kan tydas som örn man godtagit dem.

Professor Ohlin har en ganska stor förmåga att kläda sina meningar i en
mycket kategorisk form, även på områden, där man knappast kan räkna med
att han kan vara så fullkomligt säker på att vad han säger är riktigt. Han
nämnde bär en jserie saker, om vilka jag tyvärr måste säga, att det icke riktigt
förhåller sig på det sätt som han ville göra gällande. Jag antecknade några
av dem. Bland annat sade han, att det nuvarande läget för många jordbrukare
medfört en oerhört stor försämring, för andra en något mindre och för vissa
ingen försämring alls. Jag känner ganska mångå jordbrukare — jag vet nu
inte örn det är fler eller färre än professor Ohlin — men bland alla dem jag

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
känner vet jag inte någon, om vilken det kan påstås att lian kunnat undgå
att märka en försämring under det senaste året, oell de senaste^ månaderna i
synnerhet. Att det skulle finnas någon jordbrukare, som inte fått vidkännas
någon försämring, är ett på ett sådant rent undantagsförhållande grundat
påstående, att man knappast kan säga, att det har någon som helst reell grund.

När professor Ohlin vidare förklarar, att livsmedelspriserna nu äro så höga,
att någon ytterligare höjning överhuvud taget inte kan tänkas ske just nu,
föranleder detta mig till den reflexionen: hur bar sig folk egentligen åt under
1920-talet? Då voro partipriserna till jordbrukarna i varje fall i stort sett vad
de äro nu. Skillnaderna äro verkligen ganska små, och för vissa varuslag var
det då rent av ett bättre pris. Jag har själv nyligen tittat i en gammal avräkningsbok,
och jag såg att det var under många veckor, som priset på fläsk till
jordbrukarna stod i 1 krona 85 öre, detsamma som det nu är i min hemtrakt.
Detta var alltså inte någonting ovanligt under hela 1920-talet. Men det har
tillkommit en omständighet, som jag berört här för någon tid sedan, och det
är att distributionskostnaderna undergått en mycket stark ökning beroende på
en mängd omständigheter. Det är kanske onödigt att upprepa dem alla,o men
jag kan ju bland annat nämna, att det numera skall vara finare kvalitet på allt
möjligt. Det är vidare fördyrade omkostnader på grund av sociallagstiftningens
bestämmelser, på grund av ökade löner till de anställda och på grund av allmänhetens
krav på mycket bättre betjäning. Jag tror nästan att vi här ha att
söka den egentliga orsaken till höjningen och mindre i att. partipriserna till
jordbruket skulle vara för höga. På många produkter tror jag för övrigt att
inte heller minutpriserna nu äro högre än på 1920-talet. Men då var människornas
inkomstnivå i allmänhet säkerligen lägre än nu. Det betyder alltså,
att de då fingo lov att avsätta en större del av sina sammanlagda inkomster till
livsmedel än vad de numera göra. Jag tror inte heller det är så alldeles säkert,
att en måttlig förskjutning uppåt i livsmedelspriserna skulle medföra undernäring,
som man velat göra gällande. Många människor tror jag rent av skulle
kunna utan olägenhet äta något mindre mat än de göra — kanske det till och
med skulle vara till fördel för icke så få.

Professor Ohlin nämnde vidare, att efterfrågan på en massa andra varor,
exempelvis skor och kläder, skulle bli mindre, örn livsmedelspriserna bleve
högre. Ja, det är naturligen inte otänkbart, utan rätt sannolikt att så bleve
fallet i en viss omfattning. Men å andra sidan, örn hela den mycket stora grupp
av människor i Sverige, som producerar livsmedel, skulle behöva göra detta
med förlust, så kommer efterfrågan från deras sida på skor och kläder och allt
annat att minska, och det slår till ganska mycket, det också, ty de utgöra en
mycket stor grupp. Man måste taga med även detta i själva kalkylen, även örn
man inte säkert kan veta vilket som skulle betyda mest.

Det som förvånade mig särskilt mycket i professor Ohlins anförande var
hans påstående, att en prishöjning på de av jordbrukarna producerade varorna
icke skulle vara ett rationellt sätt att hjälpa jordbruket. Jag tror att alla andra
sätt äro irrationella och att detta sätt är det mest rationella. Om man ginge
så långt, att man skulle vilja ge endast de jordbrukare, som fått en särskilt
svag skörd, större ersättning för sina produkter, så är det först och främst i
praktiken tämligen ogenomförbart, även örn man skulle försöka använda den
metoden att ge dessa jordbrukare särskilt billiga fodermedel. Då det gäller
en hel landsända, kan man kanske göra det, men man kan knappast differentiera
priserna inom ett och samma område. Emellertid kan det också vara så,
att örn en jordbrukare får en mycket svag skörd, beror det ofta på att lian skött
sig sämre än andra. Han kan lia varit slöare, inte ha plöjt tillräckligt djupt,
inte lia sått i tid. Och då skulle man ju, emot den gamla liberalismens idéer,

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
som väl åtminstone i någon mån måste influera på professor Ohlins tänkande,
uppmuntra okunnighet eller bristande energi och arbetsamhet.

När professor Ohlin gör gällande att de stora jordbrukarna — jag förmodar
han menar dem, som man brukar kalla storgodsägarna, sådana som jag och
andra — inte borde få någon andel i den hjälp, som jordbruket i alla fall måste
ha, är det ju klart att man på ett vis kan göra ett sådant påstående. Men ett
sådant resonemang har många följder av ogynnsam natur. För det första komma
de livsmedel, som de rena konsumenterna skola ha, alltså de, som icke ha jordbruk
själva, huvudsakligast från de större och medelstora jordbruken. Det. som
kommer från de mindre jordbruken, bidrar i mycket mindre mån, i tider som
dessa i synnerhet, till jordbrukets överskott. Skulle man driva den princip för
långt, som professor Ohlin här nämnde, skulle det medföra att konsumenterna
finge mindre och mindre att äta. Vidare ha de flesta av de inom jordbruket
anställda sin tjänst vid de. större och medelstora jordbruken. Vid en förlustbringande
drift skulle det inte kunna undvikas att för varje jordbrukare, som
har anställda hos sig, uppstår problemet, huruvida han inte måste göra sig av
med en del av sin personal. Han ställer sålunda folk utan arbete. Detta måste
förekomma mindre vid de minsta jordbruken, men vid de större och medelstora
bleve det en normal företeelse. Det måste anses vara ett för landet i sin helhet
olyckligt förhållande, örn det skulle gå på detta sätt i någon större utsträckning.
Jag har velat framhålla denna synpunkt, sorn bör komma med i detta
sammanhang.

Slutligen förklaras, att om löntagare och tjänstemän och konsumenter i allmänhet
skola sätta ned sin levnadsstandard, så skola jordbrukarna också göra
det. Jag vill inte säga detsamma som herr von Heland sade, eller att denna
levnadsstandard är så låg förut, att den inte ytterligare kan sänkas. Jag skulle
väl tro, att vårt land kan komma att gå emot sådana öden, att detta måste
drabba också jordbrukarna, även örn de haft det dåligt förut. Men vad jag
inte kan godkänna, och. det har jag också sagt för en tid sedan i denna kammare,
det är att man jämför en löntagares lön med ett näringsföretags inkomster.
Ty ett näringsföretags inkomster, och alltså även ett jordbruks, som
vi nu närmast tala örn, användas icke i någon nämnvärd mån av näringsföretagaren
att leva pa. Särskilt i ett större företag är det en oerhört liten del av
inkomsterna, som företagaren kan använda till sina personliga utgifter. Det
mesta går till att täcka omkostnaderna, och bli inte omkostnaderna fullständigt
täckta, kan man inte alls tala örn någon levnadsstandard. Då får man
leva på kredit så länge den räcker. Jämförelsen mellan ett näringsföretags
inkomster och en löntagares inkomster håller inte streck. Det är först när
man kommer över täckandet av utgifterna, som man kan börja tala örn levnadsstandarden
för en näringsföretagare. Och vi lia nu faktiskt kommit så långt,
att vi inte lia anledning att tala- om någon levnadsstandard alls annat än på
kredit, örn det inte sker någonting till bättring av de nu rådande förhållandena.

När professor Ohlin efterlyste siffror eller utredningar., som visa att det
verkligen, inträtt en mycket stark försämring just nu, vill jag endast meddela
att det finns åtminstone ett försök till en sådan utredning. Professor Ohlin
ansåg de av lantbruksförbundet i våras framlagda indexkalkylerna vara en
ganska god grund att utgå ifrån. Nu äro de fullföljda med hänsyn tagen till
det läge, som senare, uppkommit. Jag säger inte att denna utredning är
utan. vank och brist, lika litet som den av i våras. Det finns mycket stora anledningar
att antaga, att där finnas felkällor. Men i den mån man i våras godtog
den indexberäkning, som. då var framlagd, får man åtminstone inte helt
nonchalera den, som nu är gjord efter precis samma principer.

Lantbruksförbundet har räknat ut, att örn man tar detta års skördekvan -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
titeter och multiplicerar dem med de priser, som nu äro rådande, och jämför
resultatet med vad man skulle lia kommit till, om man gått ut från förra årets
kvantiteter och nuvarande prisläge, så måste man konstatera en ofantlig
minskning i de sammanlagda inkomsterna för jordbruket. Man kan givetvis invända,
att det inte är riktigt att räkna med de nuvarande priserna, när det
gäller förra årets kvantiteter. Men det är dock att märka, att de priser, som
nu gälla, äro maximerade av statsmakterna. Min tro är, att även örn vi hade
haft förra årets kvantiteter, så hade det för jordbrukarna, örn de fått sköta
sin försäljning på egen hand, varit möjligt att uppnå ungefärligen det nuvarande
prisläget på de flesta varuslagen — på en eller annan vara hade
det kanske varit ett lägre pris, men på andra ett högre. Detta är ju ej av natur
att kunna direkt bevisas, men örn man utgår ifrån att det resonemang, som
lantbruksförbundet fört, är riktigt, kommer man till det resultatet, att det fattas
ungefärligen 375 miljoner kronor för att det svenska jordbruket skulle
uppnå samma inkomstnivå som förra året.

Där finns vidare ett resonemang, som jag skall rekommendera professor
Ohlin att taga del av, örn det inte redan är gjort, och som går ut på att hela
denna summa icke skulle behöva kompenseras. Enligt vissa beräkningar
skulle man som ett lägsta resultat kunna säga, att det fattas 180 ä 200 miljoner,
som skulle fyllas i. Och detta kan ske antingen genom prishöjning eller
genom subvention eller genom en kombination av bägge. Jag är närmast av
den uppfattningen, att just en kombination är den väg som är mest framkomlig.
Men att helt avstå från att göra vissa prisjusteringar tror jag skulle medföra
ganska tråkiga konsekvenser ur mer än en synpunkt.

Jordbruksdebatterna återkomma ju med ganska jämna mellanrum, och ett
faktum är att de ofta äro ganska teoretiska, liksom även resonemangen örn
den allmänna politiken. Jag tror att det är skäl att en liten smula varna för
att sätta allt för stor tilltro till teorierna, utdragna till sin spets, och att tro
för mycket på deras allmängiltighet, när det gäller att omsätta dem i praktiken.
Och både till professor Ohlin och i viss mån till finansministern i
anledning av hans utläggningar i denna proposition och många gånger tidigare
skulle jag såsom en i näringslivet praktiskt sysselsatt man vilja säga,
att det händer så mycket utöver vad man kan räkna ut och att människornas
sätt att reagera är en irrationell faktor, som inte får rum i teorierna. Därför
måste man taga ganska stor hänsyn till hur det kan komma att gestalta
sig, när saker och ting skola föras ut och omsättas i den värld, som utgöres
av vårt näringsliv. »Ali teori är grå, men grönt är livets friska träd.» Det
måste understrykas, att man mer än vad som hittills har skett bör taga hänsyn
till hur det ena och det andra verkar i praktiken. Jag tror att mycket av
det, som hittills är gjort, och kanske ännu mer det, som skall göras, kommer
att verka så, att det inte blir tillräckligt mycket producerat i landet och att
arbetslösheten blir större än vad som behövde bli fallet. Vårt lands försörjningsläge
kan alltså överhuvud taget påverkas i negativ riktning, örn man
griper in alltför mycket och alltför hårt och om man teoretiserar alltför mycket.
Att finna en lämplig medelväg är givetvis en svår uppgift, men det är
nödvändigt att tänka något även på det praktiska genomförandet, på människornas
sätt att reagera och på nödvändigheten av att det tekniska utformandet
inte blir för svårmanövrerbart. Det tror jag är någonting så viktigt,
att det inte är ur vägen att man säger det i denna debatt.

Herr Ilondcson: Herr talman! Sedan jag hegärde ordet, lia många talare
yttrat sig, och som så ofta händer har nu ilen, som kommer i slutet av debatten,
inte mycket att tillägga.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

I dagens debatt har nied rätta talats om nödvändigheten av en ökad produktion.
När man då granskar den proposition, som föreligger, vill man
gärna se efter på vad sätt de varor, som ge oss möjlighet att öka vår livsmedelsproduktion,
beskattas eller icke beskattas. Jag har stannat inför några
saker, som man kanske inte utan vidare kan låta passera.

Man lägger då först märke till att utsäde kommer att beskattas. Yi jordbrukare
veta alltför väl, att örn vi skola få en rik skörd, kräves det en välskött
jord, men också ett gott utsäde och dessutom gödningsmedel. Gödningsmedel
äro enligt § 2 fritagna från beskattningen, men så är icke förhållandet
med utsädet. Vi veta mindre än någonsin förut, örn utsädet under det år, som
stundar, kommer att bli dyrare. Går jag ut ifrån att en säck havre kommer
att kosta ungefär 40 kronor, så blir det en beskattning på densamma med 2
kronor, vilket motsvarar ungefär 4 kronor för utsäde per hektar. Det är måhända
inte något större belopp, men den som skall gå att så ett gott utsäde
kanske gör den reflexionen: »Varför skall jag köpa ett så dyrt utsäde? Jag
använder av mitt eget utsäde i stället.» Vad blir resultatet? Jo, oftast en
mindre skörd, och detta drabbar ju hela vår livsmedelsproduktion. Jag vill
ställa den frågan: varför skall utsädet föras in under beskattningen, när detta
icke är fallet med gödningsmedlen?

Längre fram i propositionen, då det är tal om mejeriprodukterna, finner man
att med rätta mjölk, smör och grädde icke skola beskattas. Men jag måste
åter ställa en fråga: varför skall ost beskattas? Herr statsrådet förklarar på
ett ställe, att det är därför, att det är så svårt att dra en gräns mellan hushållsost
och delikatessost. Som osttillverkare här i landet vet jag, att den
ost vi framställa till nästan hundra procent består av sådan ost, som herr
statsrådet kallar för hushållsost och som vi tillverkare i dagligt tal kalla
matost. Vad han betecknar som delikatessost är säkerligen den, som importeras.
På denna ost är lagd en viss tull och även en viss avgift, och man må
gärna för mig höja både den tull och den accis, som nu utgår. Men den ost
vi tillverka inom landet vid våra välutrustade mejerier bör icke beläggas med
skatt. Konsekvensen kan annars bli, att lantbrukaren själv slår sig på att
göra ost. När mul- och klövsjukan gick nere hos oss i Skåne, måste lantbrukaren
i detta nödläge göra ost, så att han är van att göra det. Men vad blir
resultatet? Jo, medan det vid ett modernt mejeri går åt 10 eller 11 kilo mjölk
för att framställa ett kilo helfet ost, så går det hos lantmannen, med den
primitiva materiel han förfogar över, åt kanske 15 kilo mjölk. Man spiller
sålunda bort fyra kilo, och det betyder att femtio procent mer mjölk går åt
för att producera ost hos lantmännen än vid mejerierna. Jag ber att utskottet
beaktar den saken, då det går att behandla detta ärende.

Till sist finner man på sidan 11 i propositionen vissa varor uppräknade,
som icke äro att räkna såsom butiksvaror och därför undantagna skatten,
däribland hästar, hundar och boskap. I fråga örn ordet »boskap» tillät jag
mig ställa en fråga till sekretariatet, som också varit vänligt att fråga den,
som skrivit propositionen, huruvida i detta ord även ingå svinkreatur. Så lär
icke vara fallet. Enligt den proposition, som föreligger, skulle sålunda en
avelshingst och en avelstjur vara fria från beskattning, men icke en avelsfargalt.
Man kan ju tycka, att det här icke gäller så stora värden. Men för konsekvensens
skull borde ingen skillnad ha gjorts i fråga örn avelsmaterialet,
när det gäller det ena eller det andra djurslaget.

Jag skall, herr talman, icke vidare förlänga debatten. Jag uttalar endast
den önskan att utskottet, när det går att behandla propositionen, måtte vara
vänligt att taga i beaktande vad jag här i korthet anför.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Herr Ohlin: Herr talman! Det tycks råda någon oklarhet rörande meningen
med hela denna debatt. En eller annan talare har betecknat det anförande,
som jag tidigare hållit, såsom något utsvävande från det egentliga ämnet.
Jag tror att här föreligger ett rent missförstånd. Jag erinrar herrarna örn
att när herr Sam Larsson vid remissdebatten i augusti uttryckte det önskemålet,
att det vid ett senare tillfälle skulle bli möjlighet att dryfta den ekonomiska
politiken i dess helhet, så förklarade finansministern, att han gärna
skulle erbjuda riksdagen ett tillfälle därtill senare i samband med någon proposition,
till vilken man kunde anknyta reflexioner om denna ekonomiska
politik. Finansministern har sedan till åtskilliga ledamöter av kamrarna privat
uttalat, att här är nu ett tillfälle att taga upp till diskussion den ekonomiska
politiken i allmänhet, ty regeringen har nu presenterat en så allmän
inledning till propositionen, att man därtill kan knyta egentligen vad man
vill.

Alltså har denna remissdebatt, såvitt jag kunnat fatta, icke varit avsedd att
närmast belysa själva omsättningsskattens detaljer ehuru det kan vara nyttigt
att så sker, men, — man blir ju i tillfälle att närmare diskutera den saken, när
utskottsbetänkandet en gång föreligger. Här är i minst lika hög grad avsikten
att ge riksdagen ett tillfälle att beröra det stora sammanhanget mellan den
ekonomiska politikens olika sidor. Och jag måste för min del understryka, att
örn man skall diskutera omsättningsskatten, kan man knappast göra det utan
att taga hänsyn till hur den verkar på levnadskostnaderna, och då är det
heller inte möjligt att underlåta att beakta, huru andra statliga åtgärder,
t. ex. en höjning av livsmedelspriserna, inverka på levnadskostnaderna. Därför
är sambandet mellan en allmän omsättningsskatt och priserna på livsmedel
mycket intimt, ja, mer intimt än kanske mellan några andra delar av
den ekonomiska politiken.

Herr Gränebo gjorde det uttalandet, att det inte är riktigt att säga, att det
är en subvention åt jordbruket, när staten ger så och så många tiotal miljoner
kronor till jordbrukets regleringskassor, vilka sedan utbetalas i form av
högre priser på produkterna än vad jordbrukarna annars skulle få, t. ex. på
mjölken. Nej, förklarade herr förste vice talmannen med instämmande senare
av herr von Heland, det är en subvention åt konsumenterna. Den saken kanske
vi inte skola behöva strida örn. Ty läget är väl det, att man med hänsyn
till jordbrukets situation vill höja salupriserna för livsmedel, alltså de priser,
till vilka jordbrukarna sälja, men man vill också med hänsyn till konsumenterna
icke höja de priser, till vilka konsumenterna köpa, och därför satsar
staten mellanskillnaden. Såvitt jag förstår, sker detta av hänsyn såväl till
jordbrukarna som till konsumenterna. Nu tillägger visserligen herr von Heland,
att vi kommit i det läget, att jordbrukarna även utan statens medverkan
skulle kunna taga ut dessa högre priser. Det ligger mycket i det resonemanget.
Men jag undrar, örn man här får diskutera den statliga politiken så mycket
med hänsyn endast till det aktuella läget och helt glömma bort, att förutsättningarna
för den statliga jordbrukspolitiken under många och långa år lia
varit helt andra.

När herr von Heland frågade, örn det var berättigat att de, som arbeta inom
jordbruket, skulle sänka sin levnadsstandard långt innan alla andra, som ha
mycket bättre råd och möjligheter, få göra det, så skulle jag vilja svara, att
det är en ganska överflödig fråga; ty mig veterligen har ingen här i kammaren
antytt någonting sådant. För min del framhöll jag mycket tydligt, att
alla grupper måste inskränka konsumtionen. Och jag sade också tydligt, när
jag begärde siffror som visade, att jordbrukarna sänkt sin standard, att jag

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
var övertygad om att jordbrukarna fått väsentligt inskränka sin konsumtion,
men att det är nödvändigt att man får siffror, som visa detta på ett sådant
sätt, att arbetare och tjänstemän verkligen känna sig övertygade. Jag skall
strax komma till herr Mannerskantz’ kalkyler härvidlag, vilka knappast föreföllo
tillfredsställande.

Jag måste med glädje notera, att herr förste vice talmannen ansåg att den
anda, i vilken jag hade diskuterat jordbruksproblemen, gav möjligheter att
komma överens. Och jag skulle gentemot den något kritiska uppläggningen
av herrar von Helands och Mannerskantz’ anföranden vilja framhålla, att jag
nog tillhör de icke-jordbrukare i denna kammare, som äro villiga att gå längst,
när det gäller att ge ett stöd åt jordbruket på grund av det läge som den
svaga skörden medfört. Men sedan kunna vi ha delade meningar örn på vilka
vägar detta stöd bitr lämnas och i vad män det bör fördelas si eller så mellan
större och mindre jordbrukare.

Herr Mannerskantz började med att mycket allvarligt tillrättavisa mig för
att jag skulle ha misstagit mig i fråga om vissa faktiska förhållanden. Det
lät mycket olycksbådande. Jag får ju erkänna, att jag i fortsättningen lugnade
mig en hel del, när jag fann att det bara var fråga örn en sak, nämligen att
jag skulle ha påstått att det fanns en del jordbrukare, som fått en katastrofal
minskning av sina inkomster, andra som fått en ganska stor minskning, men
ytterligare andra som inte fått någon inkomstminskning alls. Nu förklarade
herr Mannerskantz, att sådana djur finnas inte. Jag vill då erinra herr
Mannerskantz örn en sak, som jag tror att herr Mannerskantz vet kanske bättre
än någon annan i denna kammare, eller åtminstone lika bra, nämligen att de
svenska jordbrukarna sälja en hel del ved och att det finns ganska många
jordbrukare, som verkligen fått en inkomstökning genom att de kunnat sälja
ved till relativt höga priser. Denna inkomstökning, örn vilken jag ju inte
har något statistiskt material just nu, skulle jag tro kompenserar inkomstminskningen
på andra punkter åtminstone för en del jordbrukare, som fått relativt
skapliga skördar. Jag tror att herr Mannerskantz är liksom jag härvidlag
i avsaknad av statistiskt material som kan ligga till grund för sådana tvärsäkra
påståenden, som dem herr Mannerskantz för en stund sedan förde
fram.

Herr Mannerskantz utgick också från en olycklig förutsättning, när han
gjorde gällande, att jag skulle lia sagt, att livsmedelspriserna inte alls få höjas
ytterligare. Jag aktar mig noga för en så doktrinär ståndpunkt. Det är
alldeles klart, att det kan finnas skäl för vissa justeringar. Jag nämnde det,
därför att jag menar, att priserna ha stigit så väsentligt, sedan vi senast
debatterade saken i början av augusti, att betänkligheterna mot fortsatt stegring
nu mäste vara större än da, och därför tror jag inte några väsentliga prisförhöjningar
vara tillrådliga. Det var inom ramen för detta uttryck, som herr
Mannerskantz far lov att söka den ståndpunkt, som jag vågar förfäkta. Men
jag vill understryka, att i den mån man med prisrabatter på mjölk och annat
sörjer för att de fattigaste konsumenterna inte bli belastade, i samma mån
minskas betänkligheterna mot att höja priserna för resten av befolkningen. -—
Beträffande frågan örn siffror, som visa, att jordbruket lidit en inkomstminskning,
vill jag peka på en sak, nämligen att man får skilja på å ena sidan
en kostnadsstegringskalkyl av den art, som framfördes i våras för jordbrukets
del och som industrierna få lov att presentera för priskontrollmyndigheterna,
och å andra sidan en kalkyl av den art, som lantbruksförbundet nu har presterat
med sin famösa slutsats örn de 375 miljonerna. När man undersöker
kostnadsstegringen, sker det per enhet av produkt vid normala produktionsvolymer.
Inom industrien tillåter inte priskontrollen, att man, om man minskar

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
produktionsvolymen, får slå ut de allmänna kostnaderna på den mindre produktionsvolymen
och ta ut så mycket mer kostnad på varje enhet. De kalkylerna
äro principiellt avvisade inom svensk näringspolitik tills vidare. Lantbruksförbundets
kalkyl i våras var en beräkning, där man med utgångspunkt
från en normalproduktion jämförde stegringen av produktionskostnaderna med
produktpriserna. Då visade kalkylerna, att man tack vare höjda produktpriser
fått något mera än kompensation för ökade produktionskostnader. En
likadan kalkyl har nu mig veterligen inte gjorts. Man får här bortse från
själva skördeminskningen — som är en katastrof av samma art som att vissa
industrier fått reducera produktionen till hälften — och den saken får enligt
min mening behandlas alldeles för sig. Det är beträffande den jag vågar
hävda, att det är lämpligt att söka kompensera en svag skörd så, att man inte
ger mest pengar till sådana jordbrukare, sorn lia en god skörd, och minst till
sådana, som ha sämre skörd. Jag tror att det är nödvändigt att skilja på dessa
båda sidor av problemet. När lantbruksförbundet säger, att det föreligger en
inkomstminskning av 375 miljoner, är det så, som herr Mannerskantz själv
medgav, att detta icke är en verklig inkomstminskning, utan en minskning i
förhållande till den högre inkomst än den verkliga, som man räknat fram att
man skulle ha haft i fjol, örn man hade fått högre priser. Man kan roa sig
med att göra sådana kalkyler litet till mans, men jag måste säga, att jag
tycker att de ha väsentligen propagandistiskt värde. Jag skulle därför mycket
gärna se, örn lantbruksförbundet ville komplettera dessa sina kalkyler med
kalkyler, baserade på samma principer som den beräkning, vilken gjordes i
våras.

Sedan säger herr Mannerskantz, att örn man inte höjer priserna för allt,
utan försöker ge de jordbrukare stöd, som bäst behöva det, stimulerar man inte
folk till att sköta sig, ty att man får en god skörd, beror mycket på hur man
sköter sig. Men här är det fråga örn en ren krisåtgärd, som väl inte skall behöva
fortvara under så många år framåt. Det är dessutom inte frågan örn att
folk skall få full kompensation för att de fått t. ex. halv skörd mot den
vanliga. Jag tror, att de även i fortsättningen komma att ha all anledning
att söka sörja för att få så gott skörderesultat som möjligt. Den farhågan,
att folk skulle slå sig till ro med att staten skall övertaga alla risker och de
skola få det lika bra ändå, tillhör de mera överflödiga, vare sig man betecknar
den som praktisk eller teoretisk, vilket förefaller mig vara en ganska oväsentlig
sak.

Herr Mannerskantz uttalade till sist i detta sammanhang, att örn jordbrukarna
bara fått sköta sig själva på egen hand, skulle de ha haft högre priser
på sina produkter. Jag tror att det i detta yttrande ligger något väsentligt
av den stämningsbakgrund, som vi måste räkna med hos såväl några av dem,
som här talat för jordbrukarna, som hos många andra jordbukare, men jag
vill diirtill erinra örn att vi lia under tio år eller något i flen stilen haft ett
sådant prisläge, att Sveriges jordbrukare ha haft anledning att vara glada över
att staten inte har låtit dem få sköta sig själva, utan har sörjt för högre jordbruksproduktpriser.
När kriget är slut, kunna vi kanske komma tillbaka till
ett läge, där Sveriges jordbrukare äro mycket glada över att prisbildningen
inte får sköta sig själv under trycket av en internationell konkurrens. Och om
Sveriges jordbrukare i dag acceptera, att det statliga ingripandet sker med
avvägande av såväl jordbrukarnas som andras intressen, förefaller detta vara
endast rimligt, och jag vill med största tillfredsställelse konstatera, att jag
tror, att vi nog i grund och botten äro alldeles överens örn den saken. Herr
von Heland antydde i själva verket något i den riktningen. Jag tror, att just
i Sveriges jordbrukares goda vilja att acceptera denna utgångspunkt ligger

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition mig. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
en av de viktigaste förutsättningarna för att det skall vara möjligt att uppnå,
en uppgörelse rörande laur krisbördorna skola fördelas.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag beklagar att jag varit bunden
vid diskussionen i andra kammaren så länge, att jag inte kunnat höra mer
än inledningsanförandena här. Men såvitt jag av dessa kan döma, tycks det
inte råda några särdeles mycket delade meningar om vilka linjer man skall
följa i fråga örn finansieringen. Diskussionen har här tydligen i stor utsträckning
rört sig om det problem, som herr Ohlin tog upp, då han förde över frågan
till hela det så att säga folkhushållningsproblem, som jag ju inte kan
anse att det finns någon direkt anledning att ta upp i denna inledning till propositionen
örn omsättningsskatt. Men jag skall ändå säga några ord örn själva
den tankegång, som ligger bakom detta förslag, så mycket mer som det ju har
blivit utsatt för ganska mycken kritik. Jag vill inte säga att det skett till
min ledsnad, ty med den tveksamhet, som jag alltid har hyst örn en utvidgning
av konsumtionsbeskattningen, är det bara uppmuntrande att se, hur mycket
klarare man på olika håll nu märker svagheterna i en allmän konsumtionsbeskattning,
än man kanske tidigare Ilar gjort.

Det är inte bara så, att en sådan konsumtionsbeskattning leder till svårigheter
för de sämst ställda, som skola betala en del av skatten, utan den har
naturligtvis ogynnsamma verkningar även inom det s. k. näringslivet. Emellertid
har man ju försökt att delvis mildra de socialpolitiskt ogynnsamma
verkningarna genom att göra undantag från den lista av varor, som skola beskattas,
och som läsarna av propositionen Ira märkt, har det inte varit finansdepartementet
främmande, att man skulle kunna gå ännu något steg i riktning
mot att undantaga ytterligare sådana varor från beskattningen. Man
har inte vågat göra detta av praktiska skäl, men av själva motiveringen, nämligen
att det är en från socialpolitisk synpunkt sett ogynnsam skatt, som här
pålägges, är det ju uppenbart att man gärna skulle ha gått längre. Å andra
sidan kanske jag skall tillägga, att denna allmänna konsumtionsbeskattning
så tillvida skiljer sig från en del av de konsumtionsskatter, som vi tidigare
haft, att elen ju avser att drabba över ett mycket stort fält. Folk får ju betala
skatten efter sin konsumtion, och eftersom det ju ändå inte är på det sättet,
att de allra sämst ställda skulle konsumera den största delen av varorna
i samhället, utan den största delen av konsumtionen faller på folk, som inte
äro i denna sämsta ställning, där låt mig säga denna tredjedel, som herr Ohlin
talade örn, befinner sig, är det uppenbart att man redan på denna punkt får
göra en viss skillnad mellan en skatt som denna och sådana skatter, som falla
t. ex. på livsmedel, särskilt som livsmedlen i viss utsträckning äro undantagna.
Men att den ändock har ogynnsamma verkningar eller, för att tala rent
ut, att den delvis får tagas ut av folk, som egentligen inte har råd att betala
någon skatt, är jag den förste att erkänna.

De vägar, på vilka man kan kompensera dessa ogynnsamma verkningar,
äro flera. En av dem är den, som herr Ohlin omnämnde, att genom statsingripande
låta vissa nödvändighetsvaror komma en viss del av befolkningen till
godo för lägre priser. Det är sålunda, som ju herr Ohlin själv nämnde, inte
någon ny väg att slå in på att man rabatterar inköp av vissa livsmedel, men
frågan är, örn inte vissa av dessa livsmedel kunna hållas nere i pris för hela
befolkningen. Det förefaller som om man lättare skulle kunna komma fram
till den subventionering av mjölpriserna oell därigenom av brödpriserna, som
under en tid har ägt rum, på den vägen att man gör mjölet billigare för hela
folket i stället för att på den punkten införa en särskild ransonering och rabattering
för de sämst ställda. Man kanske där får välja andra vägar t. ex.

Onsdae«n den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
i fråga om smöret också i fortsättningen. Huruvida det har mera praktiskt
värde att ransonera och rabattera mjölk för en del familjer, kan ju vara en
fråga för sig — man kan möjligen nå samma resultat genom att hålla fettet
nere i pris. Det hör till de praktiska frågor, som ingen vägrar att taga upp
till diskussion, när det gäller att välja den väg, på vilken man bäst skall komma
fram. Emellertid innebär detta att dels de skattebelopp, man får in, bli
mindre och dels statens utgifter för dessa sociala ändamål ökas. Och därmed
är jag framme vid den invändning, som jag inte vet örn den har kommit även
i denna kammare, men som jag förmodar att den gjort på samma sätt som den
kommit i andra kammaren, nämligen att man inte känner sig tillfredsställd
med det sätt, på vilket frågan örn begränsningar i statens utgifter äro behandlade
i denna proposition.

Man har då förbisett att frågan örn begränsningar i statens utgifter i detta
sammanhang inte kommer upp mer än på en enda punkt, nämligen den, när
det visar sig vara så svårt att skaffa de nödvändiga medlen, att man får resonera
örn höjda skatter, när man får ställa frågan, huruvida det verkligen är
möjligt att fylla ut det man inte får in i skatter eller genom frivilliga lån, ja,
när man till och med i sanningens intresse, som jag här gjort, ställer läsaren
inför den möjligheten att det inte längre går att på den frivilliga lånevägen
få ut allt vad som behövs. Och då ställa naturligtvis åtskilliga den frågan:
Kan man inte lätta dessa finansieringsbesvärligheter, kan man inte komma
ifrån risken av en inflation, kan man inte komma ifrån höjda skatter genom
att i stället hålla nere statens utgifter? Och det är i detta sammanhang som
det ■—• jag vill inte säga är av underordnad betydelse utan ■—• icke är av någon
betydelse alls, huruvida man på ett område kan minska på en eller annan miljon
eller ett eller annat tiotal eller kanske, skulle jag vilja säga, ett hundratal
miljoner, örn det vore möjligt att göra det, därför att storleksordningen av
detta finansieringsproblem icke beröres därav. Utan tvivel skulle de största
besparingar kunna ske, örn man kunde finna något sätt att mera effektivt använda
miljonerna till det militära försvaret. Om någon kunde visa på ett sätt,
genom vilket man för samma summa kunde nå större effekt, skulle det ju
kunna tänkas, att man kunde hålla utgifterna nere, men jag är ganska övertygad
örn, att vi på den vägen ändå inte skulle komma till lägre beräknade
belopp för de militära utgifterna.

Jag är övertygad örn att den allmänna opinionen i det läge, i vilket vi befinna
oss, kommer att kräva, att så mycket, som vi överhuvud taget kunna
tillhandahålla av materiella försvarsmedel ur vårt näringsliv, skall tillhandahållas.
Även med den mest energiska besparingsaktion på det militära området
skulle det icke, tror jag, vara möjligt att säga att jag skall räkna ned
försvarsutgifterna under det nu löpande budgetåret eller i fortsättningen med
något hundratal eller några hundra miljoner. Det vore inte riktigt att säga
det, därför att det vore att bedraga sig själv.

Finns det då något annat område, där besparingar kunna göras? Det andra
stora området för statsutgifternas utsvällning har varit just det sociala. Det
är möjligt, att man fortfarande på en del håll lever i den föreställningen, att
det skulle kunna göras radikala nedskärningar på detta område. Jag är för
min del övertygad örn att det inte går, såsom jag har skrivit i propositionen,
med de begränsningar, som äro »ekonomiskt och politiskt möjliga». Jag tror
att sammansättningen av den svenska riksdagen är sådan och att det svenska
folkets uppfattning är sådan, att man hellre påtar sig den nödvändiga bördan
i form av ökade skatter än skär ned på dessa sociala utgifter, som verkligen
betyda något — jag talar inte örn småutgifter, örn vilka man kan lia delade
meningar.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Denna min uppfattning stärktes ytterligare, när jag hörde t. ex. herr Ohlin
tala om en ytterligare subventionering av de mindre bemedlades livsmedel. En
talare i andra kammaren har varit inne på samma linje. Jag hoppas, att denna
linje i stor utsträckning skall vinna allmänt gillande, men den måste innebära,
att det inte kan bli tal örn några nedskärningar i statens utgifter på detta område.

_ Vad som sedan återstår är vad man kallar i vidsträckt betydelse för förvaltningen,
och det är ju möjligt att den svenska förvaltningen i vissa hänseenden
är traditionsbunden och kanske skulle kunna göras om i förenklade, affärsmässiga
förmer, örn man kunde förmå några framstående organisatörer från

det enskilda näringslivet att ta saken örn hand för att undersöka, om man
skulle kunna göra en effektiv affärsorganisation i stället för den förvaltningsorganisation,
som vi hittills haft. Men att man där kommer att stöta på inte
bara gammal tradition och slentrian utan också det hos svenska medborgare
mycket djupt rotade kravet på trygghet, när det gäller de offentliga besluten
och att man skall ha alla möjliga rättigheter att klaga över besluten och att få
dem utredda på grundligaste sätt, det är jag övertygad örn, liksom om att det
kommer att heta, att man skulle omstörta hela vårt gamla lagsamhälles traditionella
former. Det är i alla hänseenden möjligt att man skulle kunna göra

icke obetydliga inskränkningar därvidlag, örn man tillätes taga upp saken
från botten. Men vi få komma ihåg, att hela förvaltningen bara representerar
en liten del av statsutgifterna, örn man nämligen bortser från de löner, som
betalas. Örn man vill gå på den linjen att man säger: »Skär ned lönerna i statens
tjänst», kan man göra ganska betydande besparingar, men det är ingen
beredd att göra, utan man är tvärtom beredd att resonera örn i vilken utsträckning
statens tjänare skola fa kompensation för fördyring av levnadskostnaderna.
Örn man bortser fran detta och tänker på antalet människor, som äro sysselsatta
i förvaltningen i vidsträckt betydelse, finner man, att det inte är
större än att till och med mycket radikala nedskärningar icke skulle medföra
en sådan utgiftsminskning, att den ändrade storleksordningen hos finansieringsproblemet,
och detta så mycket mindre som vi leva i en tid av ^svällning
av statens uppgifter. Det är inte bara den s. k. extraordinära krisförvaltningen,
som kräver nya miljoner, utan på den ena punkten efter den andra i
den ordinarie förvaltningen ha prisåtgärderna lett till en ansvällning av arbetet,
som måste ha sina konsekvenser. Det högsta — och jag skulle tro, att det är
utopisk^ redan det — jag kan tänka mig att man kan komma till är, att denna
förvaltning kan fylla de nya ökade uppgifterna utan utökning av personalen.
Men det betyder sålunda att det på detta område inte finns någonting att ta
för dem, som hoppas, att man genom nedskärning av utgifterna skall komma
till ett mindre bekymmersamt stats finansiellt läge. Det är hårt att säga detta
och det är mången, som anser det skadligt att säga det, men jag tror att jag
är skyldig att säga det.

Jag har under så många år haft anledning att tala om dessa ting, och jag
har ständigt och jämt sagt detsamma, men man har inte blivit övertygad, utan
man har kommit tillbaka till samma allmänna talesätt. Jag har sagt, att den,
som kan visa på en väg och peka ut vad som skall skäras ned, må göra detta’.
Men var och en kan inte komma ifrån sin egen upfattning örn läget och örn vad
som är möjligt, och den uppfattning jag har är, att i detta läge vinner man
inte någonting av sådan omfattning i fråga örn nedsatta statsutgifter att man
därigenorn pa något sätt befriar oss från de problem, som äro uppdragna i den
allmänna inledningen i fråga örn finansieringen av statsutgifterna. Den är för
den nuvarande diskussionen det enda väsentliga, såvitt jag förstår, och därför
kommer jag tillbaka till frågan örn hur pengarna skola anskaffas.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition äng. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

När jag i det avseendet fört åt sidan frågan om de kapitalutlägg, som staten
kan bli tvungen att göra, har jag gjort det, därför att dessa kapitalutlägg
måste anses vara av helt annan karaktär än de vanliga statsutgifterna. Dessa
kapitalutlägg äro inte tänkta såsom någonting annat än en substitution, d. v. s.
en ersättning för de kapitalutlägg, som man under andra förhållanden kunde
vänta att enskilda företagare skulle göra. Örn man kunde förutsätta, att, trots
osäkerheten om framtiden i detta läge, den enskilda företagsamheten alltså
skulle vara tillräcklig för att hålla vårt näringsliv i gång så att sysselsättningen
bleve fullständig, så är det ju alldeles uppenbart att det behövs kapital
för att göra detta. Och jag har trott, att man kommer kärnan i den nuvarande
diskussionen närmast, örn jag förutsätter, att en sådan företagsamhet inom det
enskilda näringslivet finns. Då ställer jag frågan: Är det någon, som i detta
läge vill hindra enskilda företagare från att hålla sysselsättningen fullt vid
makt? Örn det skulle visa sig att det finns så djärva företagare inom byggnadsindustrien,
att de, trots alla svårigheter med räntor och materialpriser och en
oviss framtid, skulle vilja sätta i gång byggnadsföretag och örn de på egen
hand kunde skaffa sig de nödiga medlen, skulle då statsmakterna ingripa för
att säga: »Här finns inte tillräckligt kapital, det är risk för att detta skall leda
till inflation, bankerna äro tydligen alldeles för villiga att lämna krediter,
o. s. v.?» Jag kan beträffande vilket annat område som helst upprepa samma
fråga: örn det verkligen vore så, att den enskilda företagsamheten kunde fylla
ut det som behövs för att hålla verksamheten i gång, är det rimligt, att statsmakterna
skulle på olika sätt ingripa för att skapa en stagnation, därför att
det på grund av den stora enskilda företagsamheten finns en risk att det kan
bli prisstegring och inflation? Jag tror inte det, utan jag tror, att man i stället
skulle se till på vilka vägar man skulle kunna åstadkomma en ökning av de
nödiga, sparmedlen. Jag kan inte se att fallet blir annorlunda, när vi i detta
läge finna, att enskild företagsamhet i viss utsträckning inte kan sätta hela
produktionsmaskineriet i gång.

Någon har frågat, vad som menas med att på detta sätt staten skulle övertaga
risker eller lämna det nödiga kapitalet. Jag kan ta ett enda stort exempel.
Örn det avslutade Rysslandsavtalet leder till de avsedda konsekvenserna,
d. v. s. en utökning på vissa områden av den svenska produktionen, innebär
detta ju att det är staten, som faktiskt levererar det nödvändiga kapitalet.
Detta är bara ett exempel, men exemplen kunna fortsättas ut på andra områden,
och i praktiken finns det väl ingenting annat att göra än att ta varje
sak för sig och att beträffande de förslag till en sådan understödjande verksamhet
från statens sida, som framkomma, se efter, i vilken utsträckning man
överhuvud taget finner att de kunna rekommenderas. Detta område av statsutgifterna
intager emellertid en särställning, därför att man därmed åsyftar
att öka hela folkets inkomst och därigenom stärka underlaget för de andra
uppgifter, som staten har, nämligen att skaffa de nödiga medlen till, låt mig
säga, försvarsutgifterna och till de nu omnämnda sociala utgifterna. Det är
endast under förutsättning att en sådan fullständig verksamhet kommer i gång,
som hela talet örn sparandet och om ökad sparsamhet har någon mening.

Jag är fullt ense med herr Ohlin därom att, för den händelse vi vilja låta
stagnationen fortsätta och för den händelse den fortsätter inom ett ganska betydande
område av näringslivet, staten antagligen inte behöver göra några
särskilda ansträngningar för att hindra en inflation. Då kommer denna stagnation
och detta bortfallande av inkomster att åtminstone på vissa områden
åstadkomma den nödiga begränsningen av folks köpkraft. Men eftersom jag
anser, att det är ett gemensamt intresse att inte tänka sig en sådan utveckling,

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1040. Nr 11. 4

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
kommer jag tillbaka till att vi, för deri händelse vi antingen genom enskild
företagsamhet eller med enskild företagsamhet, stödd av staten, kunna hålla
verksamheten fullständigt i gång, lia utsikter till att det skall skapas en ökad
köpkraft, som kommer att leda till en höjning av priserna på grund av den
bristande tillgången, såvida vi inte kunna suga upp en del av den ökade köpkraften
genom skatter eller lån. Jag tror därför att det i detta sammanhang
fortfarande är skäl att komma med talet örn sparsamhetens nödvändighet.

Det är ganska egendomligt att i det nuvarande läget finna, att kritiken möter
från två rakt motsatta utgångspunkter. Å den ena sidan hör man talas om att
regeringen inte har klart för sig, vilka risker som finnas för inflation, och å
andra sidan talar man örn att regeringen, icke minst finansministern, driver en
underlig politik genom att tala örn att man i detta läge skall spara. Det händer
till och med att man får höra båda uppfattningarna framföras i samma uttalande
— den ena i början och den andra i slutet. I vilket fall som helst befinna
vi oss i ett läge, där man har att välja mellan olika verkligen svåra ting. Jag
tror, att herr andre vice talmannen började sitt anförande här med att tala om
historien örn åsnan mellan de två hötapparna. Men det är inte alldeles jämförligt,
ty åsnan hade att välja mellan två goda ting, medan vi i nuvarande läge ha att
välja mellan två onda ting. Vi få taga riskerna åt ena såväl som åt andra hållet.
Jag har ansett det vara riktigare att ta risken — i den mån det finns någon
risk — åt det håll, som kallas för prisstegringens, än åt något annat håll, och
jag tror det är nödvändigt att hålla fast vid att arbetet skall hållas i gång och
sysselsättningen skall vara så fullständig som möjligt för att skapa de nödvändiga
varorna.

Att en sådan politik under vissa förhållanden medför risken av att investeringarna
bli större än som svara mot de frivilliga besparingarna är alldeles
uppenbart, och den sanningen skola vi se i ögonen. Men om vi göra allt vad
vi kunna för att försöka öka det frivilliga sparandet eller det tvångssparande,
som kommer genom skatter eller tvångslån, ha vi gjort det bästa vi kunna göra,
och då förefaller det mig som örn det vore riktigare att ta risken åt det hållet,
hellre än att säga, att vi föredraga att en del av näringslivet ligger nere.

Örn vi äro eniga på denna punkt att, örn det gäller att välja, i första hand
välja att sätta arbetet i gång och att vi sedan skola se efter på vilka vägar vi
kunna mota de ogynnsamma verkningarna av en sådan ökad kapitalinvestering,
tror jag, att det är möjligt att i praktiskt arbete komma varandra mycket
nära.

Herr von Heland: Jag hoppas herr talmannen fortfarande ursäktar, örn
jag ger en replik på sådant som finansministern icke ansåg hörde till debatten.
Det var ju herr Ohlin, som ansåg att folkförsörjningsfrågorna höra dit,
och det är herr Ohlin, som jag vill ge en replik.

Herr Ohlin ansåg, att de priskalkyler, som lantbruksförbundet kom fram
med i våras, visa att jordbrukets läge är fördelaktigt. Jag undrar dock, örn
inte herr Ohlin i det fallet har fel, ty lantbruksförbundets index utgår ifrån
basår, varunder jordbrukarna hade en årlig — jag kan kalla det — förlust på
c:a 70 miljoner kronor, örn jag minns rätt. Det gör ju, att herr Ohlins resonemang
örn att jordbrukarna få full kompensation inte riktigt stämmer, och jag
skulle verkligen vilja ge herr professorn en liten bakläxa att läsa på den där
i våras upprättade priskalkylen.

Men herr Ohlin frågade också, örn det inte finns någon ny sådan priskalkyl.
Jo, det finns sådana kalkyler. De överlämnades av lantbruksförbundet
och R. L. F. under förra veckan till regeringen, och där ha gjorts mycket

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
utförliga och noggranna beräkningar. Tyvärr ha dessa utredningar av någon
anledning hemligstämplats. Jag vet inte om detta beror på att man inte vill
visa allmänheten, vilka svårigheter som möta, men i vilket fall som helst äro
de hemligstämplade. Jag finner detta beklagligt, ty det är till fördel, om allmänheten
får läget klart för sig och detta icke hemlighålles. Där finns i alla
händelser material, som kanske skall kunna ändra herr Ohlins resonemang en
annan gång.

Herr Ohlin var även inne på priskontrollen. Denna priskontroll är ju
rätt egendomlig, åtminstone tycka vi jordbrukare det, ty det har visat sig,
att man har större makt när det gäller att hålla nere priserna på jordbrukets
produkter — örn detta är till fördel för livsmedelsförsörjningen, lämnar jag
därhän — men när det gäller andra områden, har man inte samma makt att
hålla prisen nere på den nivå man önskar.

Jag skall bara ta ett par typiska exempel på hur priskontrollen kan verka.
Jordbrukarna anses för närvarande inte få höja smörpriset. Det är 3:25 kronor.
För det priset köpa grossisterna — Nordiska kompaniet, Firman Arvid
Nordquist m. fl. Men herr Ohlin kan försöka köpa — örn det finns något
kvar -—■ av det konserverade smöret, som är mycket billigt att framställa och
som nu hamstras i stora kvantiteter. Man har inte gjort något annat än konserverat
det i plåtburkar men trots detta är priset c:a 5 kr. per kg. I det fallet
har priskontrollen icke verkat, men när jordbruket vill ha något mera för
sitt smör, så går det inte.

Vi kunna taga ullen som ett annat exempel. I Argentina kostar den för
dagen 4 kronor, och frakten över Vladivostok är 2 kronor. Det gör 6 kronor
här i landet. För närvarande får man inte ge högre pris än 4:50 kronor för
den svenska ullen. Nu säga alla, att det är risk för att det skall bli brist på
ull. Är det ett sätt att stimulera produktionen, att hålla den inhemska produktionen
nere på detta sätt genom pris som ligga så långt under vad det
kostar att få hit varan till landet? Jag tror alltså, att det ur folkförsörjningens
synpunkt vore lämpligare att se litet praktiskt på dessa frågor och
hur man skall få den stimulering av produktionen, som alla anse önskvärd.

Sedan vill jag replikera herr Ohlin på en punkt till. Herr Ohlin ansåg, att
även örn jordbrukarna nu hade möjlighet att säga nej tack till staten i prisregleringsfrågorna
och taga priserna i sin egen hand, kunna de vara tacksamma
för att staten under de år som gått genom vissa prisregleringar skyddat
jordbrukarnas priser, och det kommer väl också en tid i framtiden, menade
han, när det blir fred, då jordbrukarna kunna tycka på samma sätt. Ja,
där kan jag ge herr Ohlin rätt, men jag vill gå ett steg längre. Jag har framhållit
tidigare, att örn samhället äntligen insett, att det är av oändlig betydelse,
att vi ha en produktionskraftig jordbruksnäring, och man vill att jordbrukarna
skola stimuleras till att höja produktionen, då vore det väl också
skäligt att i detta läge säga till jordbrukarna, att örn det åter blir fred och
importvägarna öppnas, skola de inte bli utsatta för samma elände som under
förra krisen, utan att man garanterar dem att de skola få avsättning för sin
produktion till skäliga priser. Jag är nämligen rädd för framtiden. Jag är
rädd för hur det går för jordbrukarna, örn importvägarna åter öopnas. Tänk
bara på smörfrågan, den fråga som är för jordbruket viktigast. Vi komma efter
fredsslutet icke att kunna återvinna våra exportmarknader. Då blir det
fråga örn: vilket matfett skall då Ira företrädet i landet? Jag anser att samhället
borde i nuvarande läge låta jordbrukarna få reda på detta, så att jordbrukarna
verkligen förstå, att även örn de tider som varit nied fri import
komma tillbaka, komma vi att skydda jordbrukets mjölkproduktion och tillförsäkra
jordbrukarna ett skäligt pris.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Herr Ewerlöf: Herr talman! Jag begärde ordet närmast med anledning av
finansministerns nyss hållna anförande, däri han för kammaren ville förklara
den passiva hållning, som han enligt åtskilliga talares mening intagit till
frågan örn vidtagande av besparingar. Det är inte populärt att tala örn besparingar,
och det kan förefalla vara ett bekvämt sätt att komma ifrån hela
detta spörsmål, när man för det resonemang, som finansministern nyss gjorde.
Jag har emellertid mycket svårt att följa med i det resonemanget.

Det är uppenbart för oss alla, att vi äro hänvisade till att leva på en helt
annan standard än vi närmast före den nu inträdda krisen hade möjlighet till
under några utomordentliga högkonjunkturår. Denna lägre standard måste ju
realiseras på ett eller annat sätt, och naturligtvis önskar man då, att man
måtte välja det sätt, som för folkhushållet i dess helhet får anses vara det
minst påkostande. Det statsfinansiella läge som nu föreligger innebär, att såvitt
vi nu kunna beräkna, utöver de medel, över vilka staten i övrigt disponerar,
täckning erfordras för ett belopp på en miljard kronor. Då är det att
märka, att till denna miljard skall läggas vad som ytterligare kan komma
att behövas dels för omställning av produktionen och dels för arbetslöshetens
bekämpande. Åtminstone i riksdagen veta vi i närvarande stund icke
något örn vilken summa som ytterligare kan komma att krävas för dessa ändamål.
Denna summa skall emellertid öka den miljard, med vilken man
räknar i den nu lämnade översikten.

För täckning av dessa belopp föreligga för närvarande icke några andra
förslag än denna proposition örn omsättningsskatt, vars remitterande nu är
föremål för prövning. Omsättningsskatten beräknas med hänsyn till de undantag,
som Kungl. Majit föreslår, komma att ge låt oss säga 150 miljoner
kronor, kanske något mera, på den löpande budgeten alltså halva detta belopp,
d. v. s. någonting mellan 75 och 100 miljoner kronor. Detta är således det
enda belopp, som för närvarande är beräknat till täckande av den stora
bristen.

När det sedan gäller fortsättningen, har jag läst finansministerns utläggning
på det sättet, att han menar att återstoden skall täckas i första hand
genom upptagande av frivilliga lån. Örn det visar sig icke vara möjligt att
på den vägen åstadkomma tillräckliga medel, så få vi se i ansiktet, att det
kan bli nödvändigt övergå till upptagande av tvångslån. Men även denna
möjlighet är ju icke obegränsad, och det skymtar också i utläggningen här,
att finanministern har detta fullt klart för sig. Men vad inträffar, när vi nått
den punkten, att vi inte ens genom tvångslån längre kunna åstadkomma det
belopp, som är erforderligt för att bereda täckning för denna utomordentligt
ansvällda budget? Såvitt jag förstår leder resonemanget till att vi då måste
lita till riksbankens sedelpressar och låta inflationen ha sin gång.

Vi äro ju alla överens örn att inflation är någonting som vi måste undvika,
och då frågar man sig, örn man inte i en situation, då inflationen står för dörren,
skulle kunna säga, att det är både ekonomiskt och politiskt möjligt att
motverka densamma genom att i tid göra inskränkningar i budgeten. Det gäller
ju i alla fall till sist att avgöra, vilket sätt som är det minst kännbara för
folkhushållet i det hela, och man skall väl inte låta den uppdrivna standard,
som vi kommit till under de senaste högkonjunkturåren, få fortsätta av
farten med risk att vi komma i ett läge, där vi måste tillgripa åtgärder, som
bli både mera ingripande och mera kännbara än de åtgärder skulle vara, som
eventuellt redan nu kunde vidtagas till hejdande av inflationen. Det är detta
problem, som för mig ter sig som det väsentliga, och det förefaller mig att
regeringen måste taga ledningen av detta arbete. Jag har fortfarande en känsla
av att finansministern sätter sig litet i efterhand, när han säger: Jag tror inte

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
det eller det är möjligt, och jag tror ingen vill vara med örn det eller det.
Jag är övertygad om, att örn det från regeringen med den auktoritet den besitter
komme förslag örn åtgärder i sådan riktning och det kunde visas att
de äro nödvändiga för att undvika ett större ont -— ty till sist blir det fråga
örn att välja mellan ett större ont och ett mindre —- då skulle det också visa
sig både politiskt och ekonomiskt möjligt att gå en sådan väg.

Jag vill uttryckligen betona, att jag lika väl som vilken annan ledamot som
helst av kammaren skulle önska, att det vore möjligt att upprätthålla icke
minst den sociala standard, till vilken vi kommit. Yi betrakta den säkerligen
alla som en mycket stor vinning, men för mig är problemet detta: När det
är uppenbart, att vi icke längre mäkta hålla standarden uppe, vilken väg är då
den säkraste att gå för att inskränkningarna skola bli så litet kännbara som
möjligt? Behöver det vara någon tvekan örn att i tid vidtagna inskränkningar
i budgeten äro att föredraga framför inflation, kanske särskilt ur deras synpunkt
som äro beroende av statens sociala verksamhet?

Jag har själv, herr talman, ingående erfarenhet av hur utomordentligt svårt
och hur impopulärt det är att föra sparsamhetens talan i offentlig förvaltning.
Jag hade ansvaret för en budget, som naturligtvis inte tillnärmelsevis erbjöd
varken det omfång eller den svårighetsgrad, som den finansministern har att
syssla med, men som dock på den tiden motsvarade en fjärdedel av statens
budget i omfattning. När det gällde att taga sig igenom den förra krisen, var
det till en början på samma sätt: det var inte »politiskt möjligt» att sätta ned
anslagen i någon större omfattning. Men det visade sig, att när det från ledningens
sida gavs direktiv över förvaltningsområdet örn nödvändigheten av att
man iakttog sparsamhet i såväl smått som stort, hade detta den effekten, att
det som inte kunde i första upploppet vinnas i form av beslutade nedsättningar
av anslaget vanns — och mer än väl — genom det sätt, varpå dessa anslag
handhades i praktiken. Det var många anslagsinskränkningar, som jag arbetat
för utan att få igenom dem, som de facto togos in till mer än det belopp, jag
tänkt mig, bara genom att man över hela förvaltningsområdet var på det klara
med att det var nödvändigt att iakttaga sparsamhet. Jag är rädd för att det
sätt, på vilket finansministern här behandlat hela denna fråga, kan ha en i viss
mån demoraliserande inverkan på hela statsförvaltningen och även på de enskilda
medlemmarna av samhället, då man får höra, att det inte lönar sig, att man
ändå inte kan åstadkomma någonting och att om vi spara här eller där, så gör
det så litet, att det betyder ingenting i det hela. Min övertygelse är den, att
bara en sådan mentalitet kommer att för hela det svenska folksamhället betyda,
att man förlorar stora summor, som skulle kunna inbesparas, därest man uppifrån
med den auktoritet, regeringen besitter, finge en annan paroll i fråga
örn sparsamhetens betydelse än den som är given i detta betänkande.

Medan jag har ordet, vill jag bara i största korthet till herr Ohlin säga, att
jag inle kunde riktigt följa honom i hans resonemang, när han talade örn räntan.
Herr Ohlin gjorde sig till en början till tolk för den meningen, att örn
vi bara kunde få ned räntan till 3.5 procent, skulle detta vara liktydigt med
att byggnadsproduktionen kunde beräknas komma i gång. Min övertygelse är,
att en nedgång av räntan till 3.5 procent skulle betyda ofantligt litet för möjligheten
att få byggnadsverksamheten i gång. Där finnas andra faktorer, som
göra att en sådan räntesänkning inte kan beräknas utgöra tillräcklig stimulans.
Jag vill ifrågasätta, örn inte räntan får betraktas sorn ett pris på en vara.
och kapitalet, som räntan utgör priset på, är viii i närvarande stund en vara,
som det giiller att framskaffa i största möjliga utsträckning. Man kan då inte
dirigera räntan hur som helst, utan måste i första hand ta sikte på möjligheten
att bereda tillgång på kapital.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)

Herr statsrådet Wigforss: I anledning av det sista yttrandet kanske jag
kan få tillägga några ord. Jag har under årens lopp fått höra så många fula
ord om effekten av en slösaktig politik, att jag är ganska hårdhudad, och det
bekymrar mig därför ganska litet, om det sägs att denna finansplan kan verka
demoraliserande. Den, som i sitt dagliga arbete inte har någonting annat
att göra än att försöka hålla igen utgifter, är emellertid ganska litet trakterad
av att offentligen stå och tala örn hur mycket som borde kunna uträttas.
Jag anser det mycket nödvändigare att upplysa folk om vad som kan göras
och icke kan göras. Det kan inte hjälpas, att man blir litet otålig över det
ständiga allmänna talet.

Jag skall ta ett enda exempel, som herr Ewerlöf tänkte på: den sociala
standarden. Det är klart att någon kan säga, att vi där komma fram till den
gräns, där vi inte mera veta, om inkomsterna kunna anskaffas eller örn det
skall bli nödvändigt att sänka den sociala standarden. Det finns emellertid en
enda stor post på detta område, som spelar en sådan roll, att den skulle kunna
påverka finansieringsläget: det är folkpensionerna. Det har sagts ganska öppet
redan förut från regeringens sida, att vad man närmast tänker på är
möjligheterna att öka dem, icke att minska dem. Det läge, som riksdagen och
folket ställas inför, är inte uttryckt med ett allmänt talesätt örn huruvida svenska
folket skall sänka sin standard eller den sociala standarden skall sänkas,
utan frågan är: skola vi med så och så många tiokronor sänka en folkpension
för att undvika att på vissa av medborgarna lägga en så och så många tiokronor
högre skatt? Det är ingen sparsamhet att minska på folks inkomster; örn
det vore sparsamhet att minska på folkpensionerna, kunde man också kalla
det sparsamhet att taga ut medel av folket i skatt, ty därigenom tvingar
man ju ned levnadsstandarden, och vill man inte åstadkomma någonting annat,
finns det utomordentliga möjligheter till sparsamhet.

I fråga om kommunerna är jag den förste att erkänna, att vissa av kommunerna
i fråga örn löner ha en standard, som överstiger vad staten har ansett
sig ha råd till. Vad beträffar deras standard i fråga örn antalet anställda,
som äro sysselsatta med att utföra de nödvändiga funktionerna, har jag inte
möjlighet att bedöma den, men lönestandarden är högre. Jag ser bara inte någon
möjlighet för statsmakterna att påverka kommunerna. Om en kommun är
villig att ingå avtal med sina anställda och tillförsäkra dem en viss lön, förmodar
jag att det inte minst i denna kammare skulle höjas rop örn det bleve
fråga örn att staten skulle genom sin makt försöka rubba dessa avtal. Det
skulle nog av många anses vara att helt enkelt sätta hela rättssäkerheten i
samhället på spel.

Vad man är intresserad av, när man så länge som jag sysslat med dessa
frågor örn utgifter och inkomster, är att få konkreta förslag om på vilka punkter
man menar att standarden skall sänkas och bör sänkas. Så länge man
håller sig till allmänna talesätt, skulle jag till svar på detta tal örn »demoraliserande»
vilja säga, att det är ingenting annat än demagogi. I det ögonblick
man kan visa, att här finns en utgift, som är sådan, att vi allesammans kunna
ena oss örn att den icke bör göras, emedan den icke bör betalas med de skatter
som uttagas, då är jag den förste att vara med örn att överväga en sänkning,
men så länge man syftar till att minska inkomsterna för de sämst ställda för
att därigenom undvika en ökning av skatterna för de bättre ställda, tillåter jag
mig säga, att det finns inga politiska möjligheter att göra något sådant.

Herr Ohlin: Endast en kort replik till herr Ewerlöf, som lade i min mun,
att man skulle kunna göra ungefär vad som helst med räntan. Herr Ewerlöf,
detta motsvarar icke på något sätt vad jag anförde, då jag uttryckligen sade,

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
att en höjning av den före kriget rådande räntenivån var ofrånkomlig, men
tillät mig framhålla såsom min åsikt, att en sänkning av räntan till 3.5 procent
skulle vara möjlig att genomföra.

Vidare sade jag inte, att byggnadsverksamheten därigenom skulle komma
i gång i normal omfattning. Jag sade att det skulle vara lättare att fa byggnadsverksamheten
ökad, men jag tilläde uttryckligen, att det inte är någon
risk för att den därigenom kommer i gång för mycket. Det kommer nog att
behövas åtskilliga andra åtgärder, innan man får i gång någon stor byggnadsverksamhet.
-o r,..

Herr Ewerlöf säger, att räntan får betraktas som priset på en vara. Gärna
det! Priset bestämmes då av tillgången och efterfrågan på varan. Jag motiverade,
varför jag anser efterfrågan inte behöva vara väsentligt större vid. en
räntefot på 3.5 procent än vid en räntefot på 4.5, och herr Ewerlöf bär inte
givit uttryck åt en annan uppfattning utan endast framhållit, att tillgängen
på kapital skulle vara mindre än vid den högre räntefoten. Detta är ett påstående
från herr Ewerlöfs sida; det är möjligt att detta påstående är riktigt,
men jag kan bara konstatera, att något argument till stöd för detsamma bär
herr Ewerlöf icke kommit med. För min del har jag tillåtit mig framföra vissa
skäl, varför jag menar att erfarenheten otvetydigt talar för den motsatta uppfattningen,
att det skulle sparas väsentligen lika mycket vid en räntefot av
3.5 procent, och detta är ett av skälen till att jag menar, att det i nuvarande
läge är möjligt att sänka räntefoten.

Herr Wistrand: Herr talman! Finansministern efterlyste några punkter,
där man kunde spara. Nu är ju detta en. ganska bekväm attityd, men örn finansministern
åhört ett anförande, som jag tillåtit orig halla i dag pa. förmiddagen,
skulle han ha funnit, att jag där pekade pa två punkter pa det
sociala området, där det otvivelaktigt bör kunna sparas med iakttagande av
de av finansministern angivna förutsättningarna, nämligen att det starkt kan
ifrågasättas, örn utgifterna äro av den art, att de böra förekomma under en
skattebörda av nu föreliggande storleksordning.

Den ena punkten gäller alla de fall, där gratis systemet tillampas inom socialpolitiken,
d. v. s. där socialvården inte står i något samband med behovsprövning.
Det är ganska många områden, där detta börjat genomföras, och
man har stark anledning att se mycket noga pa vad som där sker. Den andra
är att det arbete, som anförtrotts åt socialvårdskommittén, utan dröjsmål genomföres,
så att man vinner en rationalisering, som säkerligen kan medföra
en hel del besparingar. Såvitt jag kan bedöma, ligger den kommitténs arbete
för närvarande alldeles nere; den mäste anses förpuppad. o

För resten har finansministern inte själv varit, främmande för att det åtminstone
borde göras gester i fråga örn besparingar. Han. har själv varit
med örn att vidtaga vissa nedsättningar, ehuru ytterligt ringa, jag skulle
från min synpunkt sett vilja säga löjeväckande små, och han bär också begärt
att få tillsätta besparingssakkunniga, vilket han hittills inte gått i land
med att effektuera. Det förefaller mig, att örn man gör sådana gester men
samtidigt anser så angeläget att betona, att de alldeles. sakna. betydelse, sa
gör man sig också skyldig till ett slag av camouflage i politiken, som har
mycket nära samband med demagogi.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Då finansministern ville göra gällande, att det
skulle vara något av demagogi i mitt yttrande, måste jag tillbakavisa detta.
Jag är inte säker örn att finansministern riktigt fattat, vilken tankegång jag
sökt fullfölja. Jag har inte ett ögonblick sökt göra gällande att vare sig den

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
ena eller andra kategorien skulle taga sig fri från ökade skattebördor i den
mån dessa skatter äro möjliga att bära. Jag har inte heller sagt något emot
att allt skall göras för att på frivillig väg och kanske på tvångsväg taga ut
de lån som behövas, men jag förutsatte att man kunde komma till en punkt,
där det visade sig omöjligt att komma fram på den vägen, och den punkten
har även finansministern haft i tankarna i sin uppläggning av problemet.
Och vad är det då som hotar? Såvitt jag förstår, bara den rena inflationen.
Hellre än att avvakta att man kommer till den punkten och taga risken av
en sådan politik borde man göra en avvägning inom den ram, som tillgången
på verkliga medel betingar, gradera de olika ändamålen och skära bort vad
som faller utanför ramen. Detta är naturligtvis ett mera principiellt resonemang,
som icke kan förplikta mig till att i närvarande stund utpeka vad
som bör skäras bort. Jag drar bara den slutsatsen, att det är riktigare att
man,finnan man kommit till den punkten där inflationen inträder, i hela folkhushållets
intresse tränger ihop budgeten, än att man tar de säkerligen större
risker, som äro förenade med att låta finansieringen ske inflationsvägen.

Herr statsrådet Wigforss: I det sista resonemanget kan också jag principiellt
instämma. Örn man kommer till den punkten där man finner att det
år omöjligt att skaffa de nödvändiga medlen annat än genom inflation, är det
klart att var och en måste överväga, huruvida inte även de allra sämst ställda
komma att lida värre av en inflation än av en minskning av sina inkomster. Men
så länge det överhuvud taget finns personer i samhället som leva på en ganska
hög levnadsstandard, anser jag det olämpligt att sänka levnadsstandarden för
hela folket, alltså även för dem som nu äro föremål för statens särskilda omsorger.
Just det faktum att de äro föremål för dessa omsorger innebär ju ett
erkännande att dessa äro de sämst ställda, som alltså ha svårast att avstå
något av sina inkomster. Vi erkänna alla att det är vissa ändamål, exempelvis
för den militära beredskapen, som måste tillfredställas, och där ingen
minskning får ske, och då få vi se till hur dessa bördor skola fördelas på alla
samhällets medborgare. Jag är övertygad om att vi äro ett långt stycke från
den punkten, där vi kunna säga, att det är bättre att sänka, till exempel de
gamlas pensioner än att höja skatten även för dem som sitta med måttliga
inkomster.

Till herr Wistrand vill jag säga att hela detta resonemang örn sparsamhet
kommer i ett sammanhang där det inte hör hemma, såvida man inte kan peka
på att vissa sparsamhetsåtgärder på något nämnvärt sätt eller överhuvud taget
alls kunna påverka de beslut vi skola fatta i fråga örn skatter och i fråga
om lån eller i fråga örn finansieringen i allmänhet. Det är först örn dessa besparingsmöjligheter
kunna visas vara så stora att de påverka finansieringsläget,
som man i detta läge kan resonera örn dem. Att i nuvarande situation,
då de militära utgifterna äro så obestämda som de äro, då man inte vet örn
man skall ge ut 500 miljoner eller 1,000 miljoner mer än som beräknas i
budgeten, då det alltså inte rör sig om hundratals miljoner längre, utan örn
miljarder, att i denna situation, säger jag, komma och tala örn att man kan
vinna något genom att minska socialvårdens förvaltningsutgifter — ty det
är naturligtvis detta som det är fråga om -— förefaller mig höra till det
löjliga.

Herr Wistrand: Jag beklagar att herr finansministern inte vill inse vilka
mycket svåra socialmoraliska problem, som uppstå genom att man begär att
de enskilda skola sätta till alla klutar för att stå staten bi, medan staten genom
den främste liandhavaren av dess finanser vägrar att överhuvud taget

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Kungl, proposition ang. allmän omsättningsskatt. (Forts.)
diskutera frågan om möjliga besparingar, med hänvisning till att sådana besparingar
på grund av omständigheterna för ögonblicket inte kunna bli så
stora, att de medföra någon väsentlig förändring i affärernas läge. Det är
dock något mycket motbjudande för alla skattebetalare att veta, att staten på
dem ställer fordringar som staten icke ställer på sig själv.

Herr statsrådet Wigforss: Herr Wistrand glömmer att denna stat, om vilken
vi tala, är andra svenska medborgare. Staten är icke någon levande person
som har en standard. Staten är i detta fall ingenting annat än en fördelare
av inkomster de enskilda emellan, och örn vissa medborgare anse att det
är motbjudande att betala skatt för att gynna staten, innebär detta att de anse
det motbjudande att betala skatt för att hjälpa svårt ställda medborgare till en
något rimligare levnadsstandard.

Herr Wistrand: Staten representeras i detta fall av en person som förvaltar
medel, som äro medborgarnas, under förhållanden som jämställa hans
ställning med en förmyndares. Myndlingen kan ha en mycket berättigad misstro
till hur hans medel förvaltas.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades ifrågavarande kungl, proposition
till första särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen inom
kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, angående anslag till vissa väg- och broföretag.

Föredrogs ånyo andra särskilda utskottets utlåtande nr 31, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa hjälpåtgärder jämte i ämnet
väckta motioner.

T en den 31 augusti 1940 dagtecknad proposition (nr 28) hade Kungl. Majit,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1940/41 under nionde huvudtiteln anvisa dels
till Kostnader för transport av stråfoder ett reservationsanslag av 750,000
kronor, dels ock till Statsbidrag för inköp av stråfoder ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft
dels en inom andra kammaren av herr U. R. Jacobson väckt motion (II: 8),
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Majits proposition
nr 28 måtte göra det uttalandet, att utöver i propositionen angivna områden,
som skulle bli föremål för ifrågasatt bidragsverksamhet, jämväl borde ingå
de delar av Lappmarken, där på grund av den långvariga torkan under våren
och försommaren svårartad missväxt uppkommit;

dels ock en inom andra kammaren av herrar 7. Pettersson i Kosta och S.
Andersson i Vigelsbo väckt motion (II: 9), vari hemställts, att den i Kungl.
Maj :ts proposition nr 28 avsedda hjälpen till av missväxt drabbade trakter
måtte vidgas till att omfatta alla de bygder, som på likartat sätt drabbats av
missväxt, samt att i anslutning härtill de begärda anslagsbeloppen måtte
höjas att utgå med till Kostnader för transport av stråfoder ett reservations -

Anslag till
inköp och
transport av
stråfoder.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till inköp och transport av stråfoder. (Forts.)
anslag av 1,000,000 kronor och till Statsbidrag’ för inköp av stråfoder ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förevarande proposition
och herrar Petterssons i Kosta och Anderssons i Vigelsbo berörda motion
(II: 9) i vad den avsåge anslag till kostnader för transport av stråfoder,
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Kostnader för transport av stråfoder ett reservationsanslag av

1.000. 000 kronor;

b) till Statsbidrag för inköp av stråfoder ett reservationsanslag av

2.000. 000 kronor;

II. att herr Jacobsons samt herrar Petterssons i Rosta och Anderssons i Vigelsbo
berörda motioner (II: 8 och II: 9) —- sistnämnda motion i de delar, den
icke behandlats under I a) — måtte anses besvarade med vad utskottet i det
föregående anfört.

Reservation hade anmälts av herrar Lindberg och Pettersson i Rosta, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den av herrar Pettersson i Rosta
och Andersson i Vigelsbo väckta motionen II: 9.

Herr von Heland: Herr talman! Detta utskottsutlåtande är resultatet av
en kompromiss, i vilken jag har deltagit, trots att jag helst hade önskat att
den av herrar Pettersson i Rosta m. fl. väckta motionen hade kunnat bifallas.
Jag har begärt ordet för att liksom i utskottet och vid så många tidigare tillfällen
påpeka att jordbruksfrågan, nu då landet saknar normala importmöjligheter,
i allra högsta grad bör uppmärksammas av konsumenterna. Har man
tidigare icke velat ägna sig åt jordbrukarnas bekymmer, bör man dock nu
inse att det är en fråga örn det dagliga brödet. Statsmakterna ha under tidigare
år ej tillräckligt tagit hänsyn till de varningar och uppmaningar som
framförts, men man kanske nu är litet mer lyhörd än tidigare.

Genom Lantbruksförbundet och R. L. F. har regeringen nu fått till sig
överlämnad en mycket saklig och uttömmande utredning angående jordbruksproduktionens
läge. Vill regeringen och statsmakterna göra sitt bästa för att
klara livsmedelsförsörjningen, så borde man äntligen taga den yttersta hänsyn
till sådana påpekanden som nu gjorts från jordbrukarnas organisationer.

Föreliggande förslag är en ren hjälpåtgärd åt dem som drabbats svårt av
årets missväxt. Syftet är synnerligen behjärtansvärt, men åtgärden är för
litet omfattande och kommer för sent. Men jag vill inte kritisera den ur
denna synpunkt, utan endast varna för att begränsa åtgärderna i jordbruksfrågan
så att livsmedelsförsörjningen blir lidande därpå. Det är med hänsyn
till dessa synpunkter som jag hade önskat att utskottet följt motion nr 9 i
andra kammaren. Örn det överhuvud taget går att uppköpa några väsentliga
kvantiteter stråfoder, är det sålunda ur livsmedelsförsörjningssynpunkt oklokt
att föra dessa från områden, där foder är i högsta grad nödvändigt ur livsmedelsförsörjningssynpunkt,
till ur denna synpunkt mindre betydelsefulla områden.

Ur mjölkförsörjningssynpunkt är Mälarområdet med sina stora konsumtionsorter
det viktigaste i landet, och det måste därför vara oklokt att vid årets
stora foderbrist föra bort foder från detta område och därmed minska mjölktillgången.
Vi ha nyss haft så mycket teori i jordbruksfrågan, att det må
tillåtas mig att visa hur livsmedelsförsörjningen praktiskt kan ligga till i en

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Anslag till inköp och transport av stråfoder. (Forts.)
viss situation. Jag tar då som exempel mjölkförsörjningen till Stor-Stockholm,
vilken belyser att det icke går att sitta och ordna livsmedelsförsörjningen
teoretiskt, utan att man måste ta hänsyn till hur människorna reagera,
och hur ett system kan utformas i praktiken.

I Stor-Stockliolm säljer man normalt per dag 300,000 liter oskummad mjölk,
16,000 liter kaffegrädde och 6,000 liter vispgrädde, alltså fullkomligt enorma
kvantiteter. Under normala förhållanden kommer hälften av tillförseln från
ett antal direktleverantörer och hälften från mejerier. Produktionsminskningen
medför ett ökat inkallande av mjölk från mejerierna. Detta är självfallet
och är en vanlig företeelse varje höst i samband med att jordbrukarna ställa
in djuren. Men innevarande år har det varit en större påfrestning än vanligt
för mejerierna, på grund av att produktionen har minskat ännu mer. Förra
veckan hade vi inom Mjölkcentralen, som omfattar de fem mellansvenska länen,
en produktionsminskning av 17 % i jämförelse med föregående år. Och
veckan förut, den 6—12 oktober, var vår värsta vecka hittills i fråga örn möjligheterna
att förse Stor-Stockholm med konsumtionsmjölk. Vi. hade ju då de
väldiga ruskvädersdagarna som medförde att mjölkproduktionen gick ner
ofantligt. Följden blev att vi måste inkalla mjölk från samtliga mejerier
inom Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands
län, där möjligheterna att transportera hit mjölken voro något så när rimliga.
Jag kan dock nämna att vissa mjölkbutiker inte kunde förses med normala
kvantiteter, utan att en begränsning måste ske, på grund av att man .inte kunde
få fram all mjölken till Stor-Stockholm. Vi fingo i alla fall sätta i gång biltransporter
nattetid med tomflaskor, och återtransporter med full last till
Stockholm och andra centrala mejerier. I september kostade frakten från direktleverantörerna
ett öre per kilo, men den har nu gått upp till 1.35 öre. De
gånger vi ha måst ta mjölk ända från Östergötland, har frakten ökats till .mellan
2.5 och 3 öre per kilo. Då är hänsyn inte tagen till förra veckan då mjölkfrakten
till Stor-Stockholm ökades genom övertidsarbete, nattkörningar och
transporter från ännu längre bort belägna mejerier och uppsamlingsplatser.
Samtliga dessa åtgärder medföra naturligtvis ökade kostnader för denna konsumtionsmjölk.

Men svårigheten att få in tillräckliga mängder av konsumtionsmjölk äro inte
de värsta — vi ha ju hela landet att tillgå, fastän det .naturligtvis blir en
ytterligare fördyring ju längre bortifrån vi måste ta mjölken. Men därtill
kommer att Stor-Stockholms förseende med mjölk under en dylik period av
produktionsminskning inte kan ske utan att jordbrukarna frivilligt minska
sin återtagning av skummjölk för fodring av djuren. Vi ha måst försöka att
på alla sätt begränsa denna återtagning. Vi ha höjt skummjölkspriset, jich
en tid fingo vi helt stoppa osttillverkningen; även smörtillverkningen måste
naturligtvis minskas.

Jag har velat nämna dessa siffror för att visa att man måste ta hänsyn i
dessa tider till hur de olika åtgärderna inverka på livsmedelsförsörjningen
och ordna denna på ett praktiskt sätt. Örn exempelvis mjölkproduktionen går
ner ofantligt i Mälarområdet, kommer detta att medföra en avsevärd fördyring
av konsumtionsmjölken i Stockholm. Jag har velat säga detta redan nu,
eftersom Kungl. Majit får fullmakt av utskottet. Jag hoppas att Kungl.
Maj :t uppmärksammar dessa synpunkter, och jag tror att det vore klokt att
ordna så att stråfoder under dessa tider inte bortfördes från de fem län som
ha att förse dessa stora konsumtionsorter med mjölk.

Herr statsrådet Pehrsson-!!ramstorp: Herr talman! Herr von Heland nämnde
att de åtgärder som nu diskuteras komma för sent. Det är i senaste laget,

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till inköp och transport av sträfoder. (Forts.)
men jag vill erinra om att propositionen är dagtecknad den 30 augusti och
avlämnades till kamrarna några dagar efteråt. Det beror således inte uteslutande
på jordbruksdepartementet att denna fråga inte behandlas förrän den
16 oktober.

Jag är den förste att erkänna att det, som herr von Heland säger, är olämpligt
att köpa foder från områden som äro viktiga för folkförsörjningen, exempelvis
Stockholmsområdet, men menar herr von Heland att man skall införa
förbud för enskilda att sälja stråfoder? Med det system som vi hittills ha haft
beror det självfallet på den enskilde örn han vill sälja stråfoder eller inte. Jag
utgår ifrån att den jordbrukare som bor inom ett sådant område och inte har
mer stråfoder än han behöver till sina egna djur, inte kommer att sälja med
mindre han får sådana svindlande priser, att han överhuvud taget inte kan
omsätta sitt foder i animalisk produktion med samma förtjänst. Det är enligt
min mening inte möjligt att med ett höpris av 25 öre per kilo få mjölkproduktionen
att bli ekonomisk men till sådana priser kommer inte hö att uppköpas
för här avsett ändamål. Detta anser jag vara fullständigt omöjligt. Följaktligen
får den enskilde överväga huruvida han kan använda annat foder i stället
för den kvantitet hö som han eventuellt får sälja.

_ På tal örn den sena tidpunkten vill jag för övrigt nämna att jag, trots att
riksdagen inte har fattat något beslut, har dristat mig att ge direktiv till
spannmålsbolaget att genom överenskommelser i förväg med köpmän i vissa
delar av landet förbereda inköpen av de kvantiteter som behövas. Enligt dessa
direktiv skola inköpen i första hand ske i de delar av landet som i regel ha
stråfoder kvar. Det är följaktligen där efterfrågan kommer att uppstå. Men
sedan vet jag som sagt inte, örn man med nuvarande bestämmelser kan förbjuda
den enskilde att sälja till andra köpare än här avses.

Till sist vill jag säga till herr von Heland att jag inte heller tror att man
kan sitta och ordna dessa frågor teoretiskt, men jag tycker att herr von Heland
själv använder alldeles för mycket teori. Herr von Heland uppehöll sig vid
ett fall då det klickade med mjölktillförseln till Stockholm. Jag kan då nämna
att det var fyra eller fem år sedan det klickade i Göteborg senast, men den
saken talades inte om i riksdagen, utan den ordnades under hand med hjälp
av riksorganisationen, vars styrelse jag då tillhörde, och göteborgarna fingo
mjölk dagen efter. Låt vara att förhållandena äro något annorlunda nu på
grund^av att i viss utsträckning en minskning av produktionen har skett, men
jag mäste säga att om det vore möjligt att hamstra mjölk, vilket det ju dess
bättre inte är, skulle sådana uttalanden som herr von Helands väcka hamstringstendenserna
till liv, ty hans uttalanden framställa läget farligare än det i verkligheten
är. Jag tror att de svårigheter som kunna uppstå lätt klaras av.

Herr von Heland återkom, som han har gjort mer än en gång, till vissa
förslag i en mer eller mindre genomtänkt motion av 1938 och menade att om
dessa hade antagits, man nu skulle ha befunnit sig i ett helt annat läge. Jag
skulle vilja fråga herr von Heland, huruvida denna motion även innehöll förslag
till ett kontrakt med Vår Herre örn hur väderleken skulle bli? Det är nämligen
vädret som bär skulden till de nuvarande svårigheterna. Men tack vare att vi
ha litet råvaror för fettförsörjningen som inte äro producerade i vårt eget land,
riskera vi inte för ögonblicket brist på fett. Jag menar att man får inte bortse
ifrån att ^ de svårigheter som nu förekomma i stor utsträckning bero på det
oerhört dåliga skördeutfallet i år, och inte på vare sig den ena eller den andra
åtgärden i fråga örn jordbruksproduktionens ordnande.

Herr Hagström: Herr talman! Vid början av denna urtima riksdag tillät
jag mig att interpellera jordbruksministern, huruvida han hade för avsikt att

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Anslay till inköp och transport av stråfoder. (Forts.)
vidtaga några åtgärder för lindrande av de särskilt för Norrland svåra verkningarna
av den felslagna höskörden. Jag fick det undvikande svaret, att det
var livsmedelskommissionen som hade hand örn denna angelägenhet, och att
denna bomme att föreslå de åtgärder som kunde befinnas erforderliga. Sedermera
har också livsmedelskommissionen uppdragit åt sakkunnig person att på
ort och ställe undersöka förhållandena. Denna undersökning har emellertid
enligt givna direktiv inskränkts till att omfatta blott sydöstliga delar av landet.
Beträffande Norrland ansågs det ej ens nödvändigt att företaga en undersökning.
Den enda hjälp som hittills har ansetts nödvändig och lämplig för Norrland
är den som det utfärdade exportförbudet för hö därifrån eventuellt kan
innebära. Men då man knappast ens under goda skördeår torde ha hört talas
örn att hö exporteras från Norrland till sydligare trakter, så torde den hjälpen
bli skäligen mager.

Det har bland befolkningen i Norrland väckt stor uppmärksamhet att denna
landsända har lämnats helt ur räkningen, fastän många trakter där ha drabbats
av lika svår missväxt som de sydliga trakter som nu särskilt rekommenderas
för hjälpåtgärder. Jag upprepar vad jag framhöll i samband med min fråga
till jordbruksministern, nämligen att en felslagen höskörd för Norrland måste
bli särskilt kännbar, därför att jordbrukarna där huvudsakligen äro beroende
av just boskapsskötseln och mjölkproduktionen för sin utkomst och försörjning.
I Norrland har man ej samma möjligheter som i sydligare delar av landet att
utdryga en knapp höskörd med andra grödor. Dessutom är stallfodringsperioden
under vintern två månader längre i Norrland än i Sydsverige. Då det i
den kungl, propositionen och nu även i utskottsutlåtandet talas om att hjälpåtgärderna
närmast skola avse Gotlands, Kalmar och Blekinge län, framstår
detta som en orättvisa gentemot övriga delar av landet som ha det lika svårt.

Beträffande den föreslagna hjälpformen måste det sättas i fråga örn det kan
vara riktigt och välbetänkt att endast räkna med inköp av hö, då det råder
brist på denna vara över hela landet. Det är inte troligt att hö i tillräckliga
mängder nu kan uppbringas till rimliga priser. Det kan därför som sagt knappast
vara välbetänkt att i detta sammanhang helt förbise möjligheten att
tillgripa cellulosafoder för att ersätta och utdryga den knappa stråfodertillgången.
Metoden att omvandla cellulosa till kreatursfoder har nu kommit
över experimentstadiet, och det är både vetenskapligt och i praktiken fastslaget,
att detta fodermedel i stor utsträckning kan ersätta stråfoder, numera även
då det gäller högmjölkande kor. Om denna möjlighet bättre utnyttjades, skulle
jordbrukaren med måttligare kostnader kunna beredas effektiv hjälp, och
dessutom skulle såväl skogsägare som företagare och arbetare inom cellulosaindustrien
få fördelar därav genom bättre avsättningsmöjligheter och ökade
arbetstillfällen.

I frågans nuvarande läge ber jag emellertid, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen, som går ut på att den avsedda hjälpen måtte utvidgas att
omfatta alla de trakter som ha drabbats av missväxt.

Herr Bodin, Gunnar: Herr laiman! Gotlänningarna äro mycket tacksamma
för den hjälp de kunna få i denna besvärliga tillvaro. Sommarens dåliga väderlek
har gjort att skörden på Gotland har blivit mycket svag, och den dåliga
höskörden har bland annat medfört att halmtillgången har minskat. Man
får gå tillbaka ända till år 1868 för att finna ett skörderesultat som är ungefär
lika dåligt som innevarande års.

Det är en detalj som jag har fäst mig vid, nämligen att halmen på Gotland
skall kosta 7 öre. medan den på Öland kostar 6.5 öre och på fastlandet 6 öre

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till inköp och transport av stråfoder. (Forts.)

Det förefaller mig som om priset borde vara detsamma, nämligen 6 öre, för
såväl Gotland som Öland och fastlandet.

I övrigt har jag intet annat yrkande än örn bifall till utskottets förslag.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag förstår inte att jordbruksministern
tog så illa vid sig, då jag talade om att man behandlade jordbrukspolitiken
teoretiskt. Jag kan meddela att jag inte alls tänkte på jordbruksministern i
det sammanhanget, utan jag tänkte på tidigare debatter, bland annat i dag.
Inte heller hade jag någon biavsikt, då jag talade om att man inte borde dra
bort stråfoder från Mälarlänen. Jag nämnde detta bara som ett motiv för att
jag. helst skulle velat biträda motionen, som jag anser vara riktigare än propositionen,
men det blev ju som sagt en kompromiss, där jag gick till mötes
en ganska stor bit.

Jag förstod inte riktigt vad jordbruksministern menade med talet örn att
hamstra mjölk. Jag har för min del inte lärt mig hur man »hamstrar mjölk».
Det skulle i så fall vara torrmjölk, och mig veterligt finns det bara en torrmjölksfabrik
i landet: den ligger inom mjölkcentralens räjong och tillhör ett
privat bolag. Men vi ha fått minska kvantiteten levererad mjölk till denna
torrmjölksfabrik, därför att vi anse det viktigare att mjölken användes direkt
på vanligt sätt än att den användes till torrmjölk. Men något sådant som att
»hamstra mjölk» har jag inte lärt mig, och jag kan svårligen förstå att mitt
anförande kunde föranleda till hamstring av mjölk.

Det är ju glädjande att jordbruksministern i sina egna ögon har ordnat allting
så bra vid många tillfällen utan att tala om det. Jag hoppas att andra
också se på dessa förhållanden med samma ögon som jordbruksministern, och
det skall bli intressant att se huruvida allmänheten om ett halvt år, om inte
importvägarna öppnas, kommer att anse att man kan skylla en eventuellt kommande
sämre livsmedelsförsörjning enbart på det dåliga skörderesultatet. Jag
har alltjämt den uppfattningen att vi under normala år icke äro fullt självförsörjande,
även om vi minska konsumtionen med 20 procent, utan beroende
av en viss import.

Herr talman! Det var endast dessa små tillägg jag velat göra för att det
inte skall råda något missförstånd, och avsikten med mitt anförande var ju
inte att yrka bifall till något annat än utskottets förslag.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr Hagström nämnde att livsmedelskommissionen
i enlighet med givna direktiv icke sökt utreda frågan örn
svårigheterna i Norrland. Det är inte riktigt, herr Hagström, ty livsmedelskommissionen
har inte fått några direktiv örn att begränsa utredningen till
vissa områden, utan direktiven ha inneburit att den skulle företa undersökning
i alla delar av landet, där förhållandena påkalla sådant ingripande. Att
livsmedelskommissionen sedan har stannat vid vissa områden, kan jag ju inte
hjälpa. Jag har i propositionen följt livsmedelskommissionen, men sedan har
det framkommit motioner i riksdagen med förslag örn utsträckning av hjälpåtgärderna
till andra områden, vilket jag för min del inte har uttalat något
annat örn än att jag sagt, att örn det visar sig angeläget att lämna hjälp, så
bör man väl göra det. Men i utskottsutlåtandet uttalas ju att Kungl. Majit
bör undersöka, huruvida en sådan utsträckning av bidrags verksamheten är
nödvändig. I varje fall få vi väl vara överens örn att Gotland och Öland samt
vissa fastlandsdelar av Kalmar ävensom delar av Blekinge län ha drabbats
av missväxt svårare än några andra trakter i landet. Det är nämligen icke
allenast detta år utan även tidigare år som de varit utsatta för dylika svårigheter,
och i år har torkan varit enorm i dessa trakter. Jag kan då inte för -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Anslag till inköp och transport av stråfoder. ( Forts.)
stå annat än att vi få försöka komma dem till hjälp på något sätt, även om
hjälpen inte består i något annat än vissa bidrag till fraktkostnader och kanske
även vissa bidrag till dem som behöva stöd för att kunna inköpa fodermedel.

Så talade herr Hagström örn att Norrland inte fått något annat än exportförbud
på hö. I Norrland äro ju förhållandena skiftande på olika platser, och
på en del håll är det bättre ställt; jag har själv kunnat göra iakttagelser där
vid en resa under hösten. Under de förhållanden som råda är det ju bra att
man inte skickar hö från Norrland. I södra Sverige torde inte bliva mera hö
än att något från överskottsområdena möjligen kan disponeras för underskottsområdena.
Det förefaller mig vara ändamålsenligt att man ordnar på detta
sätt. Vi få komma ihåg att även de jordbrukare, vilkas skörd slagit fel, måste
existera, och inte bara de som fått en tillfredsställande skörd.

Till herr von Heland skulle jag vilja säga att det väl inte kan vara tal
örn annat än att detta år det råder exceptionella förhållanden till följd av det
dåliga skörderesultatet. Vi behöva inte se på annat än den statistik och de
utredningar som föreligga för att vi skola finna, att kvantiteterna inom vissa
områden äro oerhört små. Hade vi tidigare begränsat importen eller som många
föreslagit helt enkelt stoppat den, hade vi befunnit oss i en ännu sämre ställning
än vi för ögonblicket göra. Hade vi inte haft vissa förråd av olika varor
även för foderändamål för jordbruket, hade vi varit i en ännu svårare situation.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Det är med anledning av en ganska besk
anmärkning från jordbruksministern emot första avdelningen i andra särskilda
utskottet som jag nödgats begära ordet, emedan den anmärkningen, såvitt jag
förstår, i stort sett är obefogad. Det är visserligen sant att denna proposition
är dagtecknad den 31 augusti. Den remitterades emellertid till utskottet och
kom fram till avdelningen omedelbart före den treveckorsledighet riksdagen
tog sig med anledning av landstingens sammanträden och riksdagsmannavalen.
Men det är ännu en omständighet som är av betydelse för bedömandet av utskottets
sena behandling av ärendet. I andra avdelningen var intresset för
denna fråga, speciellt från avdelningsordförandens sida, så pass stort, att vi
voro beredda att omedelbart taga upp den till behandling och för den sakens
skull stanna kvar längre än man hade tänkt. Men genom kansliet inhämtades
den underrättelsen, att i departementet ansågs denna fråga icke vara av direkt
brådskande beskaffenhet. Jag hoppas att efter dessa upplysningar både jordbruksministern
och kammaren bedöma den arbetstakt, som utskottet här bär
iakttagit, på något annat sätt än som kom till synes i jordbruksministerns
anförande.

Vad utskottsutlåtandet beträffar, har ju utskottet helt ställt sig på Kungl.
Maj:ts sida, och till herr Hagström på Norrlandsbänken vill jag säga, att även
örn jag inte förstår så särdeles mycket i jordbruksfrågor, synes mig regeringens
resonemang ha mycket goda skäl för sig. Vad propositionen bygger
på, då den begränsar hjälpaktionen till Gotlands, Kalmar och Blekinge län,
är att nederhördsförhållandena där under flera år varit otillfredsställande. Det
är skillnaden mellan dessa landsdelar och de områden i Mälardalen och i Norrland,
som här ha. varit på tal. Vad beträffar den motion, som det föreligger
en reservation för och som hade herr von Helands varma intresse, kan jag
intyga att det också från lantbrukarhåll på högersidan påpekats, att det
var en liten skillnad mellan en åtgärd av detta slag efter flerårig missväxt
och den av reservanterna önskade stödaktionen elter ett enda missväxtår.
Skulle man lämna statsunderstöd generellt efter ett enda missväxtår så kunde
lätt den anmärkningen göras, att då bör självfallet denna näring, när den

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till inköp och transport av stråfoder. (Forts.)
något år arbetar under särskilt gynnsamma förhållanden, lämna ersättning för
den hjälp den erhållit, då ett år uppvisat ett mindre gott skörderesultat.

Men örn herr Hagström ser på utskottsutlåtandet i dess senare del, så finner
ju herr Hagström ändå att utskottet behjärtat motionerna så långt som det
överhuvud taget varit möjligt, såvida inte utskottet velat framföra ett förslag
som gått vida längre än den kungl, propositionen. Det påpekades i utskottet,
att den ifrågasatta utsträckningen av hjälpverksamheten skulle kunna medföra
en kostnad inte av 3 miljoner irtan av 30 miljoner kronor. Det hade varit
litet vågsamt av utskottet att ge sig in på sådana äventyrligheter utan någon
direkt utredning från vederbörandes sida. Men utskottet har trots detta varit
enigt örn att beakta även de svårigheter som drabbat Mälardalens jordbrukare
och Norrlands jordbrukare. Utskottet gick så pass långt att utskottet, som
synes av utlåtandet, direkt beställde hos Kungl. Maj :t, för den händelse Kungl.
Majit vid noggrann undersökning fann det nödvändigt, en ny framställning
rörande i vilken utsträckning även dessa trakter kunde befinnas oundgängligen
vara i behov av en liknande hjälpverksamhet. Det är mycket sällan jag sett
motionärer, när det gällt så vidlyftiga krav som dessa, lia blivit bönhörda
så pass långt som här varit fallet. Jag anser visst inte att de ha fått för
mycket. Jag liksom alla i avdelningen och utskottet behjärtar den stora nöd
som kan ha uppstått i de områden som reservanterna här tänka på, men å andra
sidan får jag säga att jag anser att Kungl. Majit har gått fram med den varsamhet
som är påkallad i dessa tider, då riksdagen jämt och ständigt med alla
skäl kräver sparsamhet från Kungl. Majits sida.

Då således, herr talman, såvitt jag kan se, utskottet har tillgodosett motionärernas
önskemål så pass långt som de överhuvud taget kunna tillgodoses
utan att motionen direkt bifalles, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! För att förebygga varje
missförstånd vill jag framhålla att det inte var min avsikt att giva någon
admonition vare sig till utskottet eller någon annan, när jag nämnde att propositionen
var dagtecknad den 30 augusti. Jag kunde ju ha redogjort för att
behandlingssättet sammanhänger med att riks dags arbetet uppsköts under landstingssammanträdena
och valrörelsen. Jag ansåg det lämpligt att framlägga
propositionen i sådan tid att icke motionstiden skulle ha gått till ända då
riksdagsarbetet upptogs, och jag fick genom talmännens medgivande tillfälle
att avlämna propositionen vid ett extra plenum under pausen i riksdagsarbetet,
så att det sedan återstod en fem, sex dagar av motionstiden. Det var
alltså icke genom någon försummelse av utskottet eller riksdagen som behandlingen
fördröjdes, utan det berodde på att riksdagens samtliga ledamöter voro
eniga om att vi skulle göra ett uppehåll i arbetet under landstingssammanträdena
och valrörelsen.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag har i vissa avseenden
blivit förekommen av herr Oscar Olsson. Jag vill bara nämna till komplettering
att då motionstiden icke utgick förrän några dagar efter det riksdagen
åter samlats, ansågs det inom utskottet önskvärt att avvakta motionstidens
utgång, därför att vi hade motioner att vänta. Båda de motioner som äro avlämnade
i ärendet äro daterade den 21 september, och före den tidpunkten
kunde ju behandlingen icke äga rum inom utskottet.

I sakfrågan vill jag påpeka, eftersom herr von Heland har velat rekommendera
motionen av herrar Pettersson i Rosta och Andersson i Vigelsbo, att
det är två väsentligt skiljaktiga principer för en hjälpaktion, som ligga till
grund för Kungl. Maj :ts förslag och motionen. Kungl. Maj :t har med be -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Anslag till inköp och transport av stråfoder. (Forts.)
aktande av det inom ett visst område inträffade nödläget framlagt sitt förslag.
Kungl. Maj:t kan såsom skäl för hjälpaktionen åt Gotland, Öland, södra
delen av Kalmar län och Blekinge åberopa icke blott den utomordentligt svåra
missväxt som har inträffat i år utan också den omständigheten, att samma
förhållande i större eller mindre utsträckning inträffat en rad av år strax
förut, så att nödläget där varit alldeles särskilt påfallande och behovet av ett
ingripande synnerligen starkt. I den av herrar Pettersson i Rosta och Andersson
i Vigelsbo väckta motionen, som har rekommenderats av herr von Heland,
anföres att hjälpaktionen bör utsträckas till att omfatta alla de bygder som
på likartat sätt drabbats av missväxt. Det är en utomordentligt vittomfattande
hjälpaktion, som skulle kunna sträcka sig till alla de bygder, där skördeutfallet
är sådant, att man kommit till gränsen av missväxt, och skulle man bifalla
ett sådant yrkande, skulle Kungl. Maj:t få synnerligen svårt att effektuera
en sådan beställning, och det anslagsbelopp, som motionärerna förslagsvis
anvisat, skulle säkerligen komma att överskridas många gånger. Jag tror inte
att riksdagen skulle kunna bemästra direktiven för en sådan hjälpaktion och
ge de nödiga anvisningarna åt Kungl. Majit för en hjälpaktion med en så omfattande
karaktär. Utskottet har så till vida tillmötesgått motionärerna, att
anslaget till lindring av fraktkostnader har blivit höjt till 250,000 kronor.

Jag skall inte vidare gå in på spörsmålet. Utskottet förutsätter helt naturligt,
att örn det kan påvisas att det verkligen finnes andra områden i vårt land
som äro i samma nödläge, så kommer Kungl. Majit efter vederbörlig prövning
av framställning från myndigheter och andra att sörja för att en hjälpaktion
även för dem skall komma i fråga, örn det befinnes behövligt, men att
man från riksdagens sida skall peka ut vissa områden, ha vi ansett vara alldeles
för vanskligt, och vi lia inte vågat göra det. Initiativet måste då komma
från Kungl. Majit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagström: Herr jordbruksministern nämnde i anledning av mitt anförande,
att jordbruksdepartementet icke givit direktiv örn att undersökningen
skulle inskränkas till enbart Gotlands, Kalmar och Blekinge län. Jag vill därtill
anmärka, att det dock stått i tidningarna, att undersökningarna skola omfatta
blott dessa trakter.

Beträffande exportförbudet för hö från Norrland har jag inte sagt, att det
är något direkt fel med detta exportförbud. Men jag har velat framhålla, att
då hjälpverksamheten för Norrland inskränker sig till just detta exportförbud,
anser jag att den hjälpen är ganska dålig.

Herr Tjällgren: Herr talman! Efter det anförande, som nu hållits av utskottets
ärade ordförande, kan jag inskränka mig till att instämma i vad han
yttrade beträffande själva sakfrågan. Men eftersom en ärad talare här på Norrlandsbänken
har uppträtt och delvis kritiserat utskottets utlåtande samt även
yrkat bifall till en vid utskottsutlåtande! fogad reservation, kanske det kan
vara skäl i att jag såsom varande norrlänning anger skälen till att även jag
här anslutit mig till utskottets förslag. Det är ju så, som även anförts här av
utskottets ärade ordförande, att när det nu är fråga örn ett visst angivet belopp,
är det ju uppenbart, alf örn beloppet så att säga spädes ut över hela landet,
som herr Hagström vill, så mäste det bli mindre hjälp åt de behövande än om
medlen få användas inom ett visst begränsat område, såsom i propositionen
föreslagits, alltså inom Kalmar, Gotlands och Blekinge län.

Nu har utskottet sagt -— jag nödgas upprepa det på grund av vad som här
yttrats — att då emellertid vissa trakter utöver de nyssnämnda på grund av

Första kammarens protokoll vid urtima riksdagen 10Jt0. Nr 11. 5

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till inköp och transport av stråfoder. (Forts.)
årets dåliga skördeutfall kunna befinnas vara svårt drabbade av missväxt, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj :t bär sin uppmärksamhet riktad på frågan,
huruvida och i vilken utsträckning även dessa trakter kunna befinnas oundgängligen
vara i behov av att tillgodoses med en bidragsverksamhet av liknande
slag som den i förevarande proposition föreslagna. Jag har fattat detta
utskottets uttalande som en direkt vädjan till Kungl. Majit att, om det skulle
befinnas nödigt att lämna hjälp även åt andra trakter, där det har uppstått
missväxt, draga försorg örn att förslag örn sådan hjälp framlägges för riksdagen.
När jag nu har ordet och jag ser att jordbruksministern är här närvarande,
skall jag vädja till honom att, örn så behöves, beakta sådana hjälpbehov,
som utskottet tänkt sig föreligga.

Örn det hade varit så, herr Hagström, som det lär vara med homeopatisk
medicin, att ju mer den utspädes, desto kraftigare verkan har den, så skulle
jag ha gått på herr Hagströms linje. Men det är knappast fallet med stråfoder,
utan örn man tunnar ut det alltför mycket, är jag rädd för att det blir
till för liten nytta.

Jag tillåter mig med dessa ord yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Näslund: Herr talman! Jag skall inte mycket förlänga debatten, men
jag har fäst mig vid att man resonerat så mycket örn hö. Jag har begärt ordet
endast för att framhålla, att för Norrlands vidkommande och särskilt för Lappmarken
är det egentligen inte höfrågan som är mest brännande, utan frågan örn
havre till hästarna för skogskörslorna. I det fallet vill jag säga, att det är med
största tillfredsställelse vi mottagit meddelande örn maximipriset på havre, ty
det är väl intet tvivel underkastat, att örn ingenting hade åtgjorts i detta avseende,
så hade havrepriset stigit till ett belopp, som hade varit nära nog oöverkomligt.
Jag vill bara rikta en vädjan till herr jordbruksministern att följa detta
spörsmål med största uppmärksamhet.

Jag understryker än en gång, att för stora delar av Norrland är inte höanskaffningen
det angelägnaste. Vi få ju lov att böja oss för det sorgliga faktum,
att vi ha fått en oerhörd missväxt på hö över hela landet, och den som haft tillfälle
att göra jämförelser mellan å ena sidan till och med det magra Lappland
och å andra sidan Öland och andra delar av Kalmar län, kan inte med anspråk
på att vara vederhäftig och att tala sanning påstå, att förhållandena äro analoga.
Jag hör nu inte till dera, som inte ha velat bevaka norrländska intressen vid
olika tillfällen, men jag tycker att man skall kalla varje sak vid dess rätta
namn, och inför det beklagliga faktum, att det finns vissa län och vissa trakter,
även om de äro belägna i södra Sverige, där man faktiskt är sämre ställd än
vad vi där uppe äro, vill jag icke begagna tillfället till att söka förse oss på
andras bekostnad.

Om ytterligare hjälp till anskaffande av stråfoder befinnes oundgänglig,, på
sätt som utskottet yttrat, förutsätter jag också att jordbruksministern skall
medverka till att den åvägabringas, men jag understryker än en gång, att för
övre Norrland och lappmarkerna är icke det väsentliga hjälp till att skaffa hö,
utan vad som är livsvillkoret för oss där uppe är, att vi få kraftfoder åt hästarna
till skogskörslorna och det för priser, som äro överkomliga och rimliga.
Jag har, herr talman, icke kunnat underlåta att framföra dessa synpunkter i
denna debatt, ty de äro av så pass angelägen art, att de även böra här beröras.

När vi nu tala om de förhållanden som uppkommit genom missväxten på hö,
är jag också övertygad om att just den omständighet, som här är tidigare påpekad,
nämligen att det i de län, som det här är fråga örn, har ratt missväxt i
fyra örn icke i fem år, såsom på Öland, under det att man i övre Norrland och
landet i övrigt har haft god skörd i flera år i rad, och dess bättre finns det ju

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Anslag till inköp och transport av stråfoder. (Forts.)
på vissa ställen åtskilligt kvar i ladorna. Vad beträffar lappmarkerna lia vi
fått bekväma oss till att ge oss ut på myrarna och ängarna och skaffa oss litet
nödfoder, som nu utgör en ersättning för den minskade höskörden.

Jag vill härmed säga att de svårigheter, som man kan tala om där uppe, äro
mer eller mindre individuella. Någon sådan allmän svårighet som på Gotland
och i Kalmar län tror jag inte är rådande, och få vi bara hjälp till kraftfoder
till hästarna för skogskörslorna, så tror jag att vi kunna motse förhållandena
med något så när stort lugn. Det är inte det första nödåret vi fått genomlida.
Det är ett faktum att det är ett nödår, och det skola vi väl ändå inte totalt
glömma bort, när vi diskutera sådana här spörsmål örn det allmännas hjälp till
dem som blivit mest lidande.

Sedan överläggningen'' ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att
i avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att utskottets hemställan skulle
bifallas med de ändringar, som föranleddes av bifall till den i ämnet väckta
motionen II: 9.

Därefter gjordes propositioner enligt berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra särskilda utskottets utlåtande nr 32,
i anledning av Kungl. Majlis proposition angående försäljning av ett område
av kronoegendomen Hjära nr 1 i Malmöhus län, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Upplästes två från andra kammaren ankomna protokollsutdrag, nr 105 och
106, utvisande att nämnda kammare förenat sig med första kammaren i dess
beslut att tredje särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj:ts denna
dag avlämnade proposition nr 44, angående ändring av hälsovårdsstadgan den
19 juni 1919 (nr 566), m. m. samt att andra särskilda utskottet skulle behandla
Kungl. Maj :ts denna dag avlämnade propositioner nr 46, angående
förvärv av vattenrätt i Tännforsen inom Indalsälvens vattensystem, och
nr 47, angående ytterligare medel för anskaffning av gengasaggregat för
statens järnvägars landsvägsfordon, m. m.

Vid sedermera skedd föredragning av berörda kungl, propositioner hänvisades
desamma, nr 44 till tredje särskilda utskottet samt nr 46 och 47 till
andra särskilda utskottet.

Ävgåvos och hänvisades till andra särskilda utskottet nedannämnda motioner: nr

10, av herr Nilsson, Bror, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering; och

nr 11, av herr Asplund m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa väg- och broföretag.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 4.69 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 11.

Lördagen den 19 oktober 1940.

Lördagen den 19 oktober.

Kammaren, sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av
herr andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
hjälpåtgärder jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
ett område av kronoegendomen Hjära nr 1 i Malmöhus län.

Upplästes två till kammaren inkomna ansökningar, vilka jämte därvid fogade
läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under hänvisning till bilagda läkarintyg får jag härmed vördsamt hemställa
örn ledighet från riksdagsarbetet under tiden 15—31 oktober 1940.
Stockholm den 15 oktober 1940.

Oskar Hagman.

genom
Elsa Hagman.

Härmed intygas att byråchefen Oskar Emil Hagman sedan den u/io 1940
vårdas å Sabbatsbergs sjukhus med. avd. II och att han tills vidare på grund
av hypertoni + vasculär insult är oförmögen till arbete.

Stockholm den 15 oktober 1940.

Fritiof Tisell,

med. dr.

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bilagda läkarbetyg anhåller jag vördsamt örn ledighet
tills vidare från riksdagsarbetet.

K. G. Westman.

Statsrådet K. G. Westman, som på grund av sjukdom vårdas å Sofiahemmet,
är tills vidare på grund härav förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet;
intygas.

Stockholm den 15 oktober 1940.

G. Söderlund,

legit. läkare, professor.

De begärda ledigheterna beviljades, beträffande herr statsrådet Westman
för den tid, det i åberopade läkarintyget omförmälda hindret varade.

Lördagen den 19 oktober 1940.

Nr 11.

Herr Andersson, Nils, väckte en motion, nr 12, i anledning av Kungl. Marits
proposition med förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes

andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående vissa anläggningar
vid flottans skifferoljeverk å Kinnekulle;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av
medel för uppförande av en mejerianläggning å Ljusnedals bruksegendom;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel
till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående inköp av vissa handelsfartyg
för flottans räkning; samt

tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras
verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra
inrättningar och stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 9 maj 1924 (nr 118) med
vissa bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i löst mått.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.