1940. Första kammaren. Nr 28 (Riksdagens protokoll 1940:28)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1940. Första kammaren. Nr 28.

Tisdagen den 14 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Ma,j:ts proposition nr 239, med
förslag till ändrad lydelse av § 63 regeringsformen och § 39 mom. 1 riksdagsordningen.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 244, angående överskridande av vissa poster i avlöningsstaterna för universiteten
och karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m.;

nr 245, angående vissa anslag för försvarsändamål;

nr 247, angående anslag till statens ammunitionsnämnd för budgetåret
1940/41:

nr 248, angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m.;

nr 249, angående anslag å tilläggsstat II för budgetåret 1939/40 till vissa
vedeldningsprov m. m.;

nr 250, angående anslag till ytterligare medel för kontroll och undersökning
av gasgeneratoraggregat; samt

nr 252, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 31 mars
1938 (nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
243, angående avlöning av viss krigspolispersonal.

Föredrogs herr Lindhagens motion, nr 206, om tryckning av den väckta motionen
nr 204 behandlande världsfredens och den internationella rättsordningens
program samt svensk propaganda för den varaktiga freden.

Sedan herr Lindhagen vid kammarens sammanträde den 3 maj 1940 väckt
en motion, nr 204, om världsfredens och den internationella rättsordningens
program samt svensk propaganda för den varaktiga freden, hade herr talmannen
vid kammarens sammanträde påföljande dag förklarat sig förhindrad att
framställa proposition på remiss till utskott av förevarande, efter den ordinarie
motionstidens utgång avgivna motion. Berörda propositionsvägran hade godkänts
av kammaren. Med anledning av vad sålunda förekommit hade motionen
nr 204 icke blivit tryckt utan i riksdagstrycket allenast redovisats genom angivande
av motionens nummer och motionärens namn, varjämte inom parentes
tillagts orden: »Motionen vägrad remiss till utskott».

Äng. tryckning
av
motionen
I: 204.

I den nu föredragna motionen, nr 206, hade herr Lindhagen på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen villie —— med anledning av under riksdagen
inträffade händelser — efter konstitutionsutskottets hörande besluta,

Första kammarens protokoll 1940. Nr 28. 1

Nr 28.

Tisdagen den 14 maj 1940.

Äng. tryckning av motionen I: 204. (Forts.)

l:o) att förenämnda motion 1:204 om världsfreden skulle i anslutning
till hitintills gällande konstitutionell praxis befordras till trycket;

2:o) att — örn detta mot förmodan avsloges — den tryckta motionen dock
borde återgiva även motionens rubrik oell yrkande.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag tillåter mig föreslå,

att denna motion, som rör första kammaren enskilt, måtte — enligt § 55
riksdagsordningen — genast företagas till avgörande.

När jag säger, att motionen rör första kammaren enskilt, innebär detta, att
jag ■— i motsats till motionären — anser, att motionen ej kail tillhöra konstitutionsutskottet.
Motionen rör det konkreta fallet, om delina motion nr 204
skall enligt bestämmelse i reglementariska föreskrifter för riksdagen tryckas.
Konstitutionsutskottet tillkommer att granska bl. a. grundlagarna och reglementariska
föreskrifter, och det är generella föreskrifter, ej konkreta fall, som
förutsättas för att konstitutionsutskottet skall upptaga fråga örn ändring.
Här yrkas blott i fråga örn det konkreta fallet — att efter konstitutionsutskottets
hörande besluta

l:o) att motionen om världsfreden skall i anslutning till hitintills gällande
konstitutionell praxis befordras till trycket,

2:o) att — örn detta mot förmodan avslås — den tryckta motionen bör
återgiva även motionens rubrik och yrkande.

Frågan är enligt min mening sådan som avser kammaren enskilt. Den
ligger på bordet från förra sammanträdet. I dag bör — enligt § 58 riksdagsordningen
— antingen hänvisning till utskott ske, därest frågan ej nedlägges,
eller eljest frågan bliva avgjord. Jag yrkar, att frågan nu bliver utan remiss
till utskott avgjord.

Herr Lindhagen: Herr talman! Den föregående talaren intresserar sig

ju så ytterst obetydligt för världsfreden och den internationella rättsordningen
samt svensk propaganda för en varaktig fred. Det är så, att han föresatt
sig att med stöd av kanslideputerade och såsom det förefaller kanske även
talmannen bakom sig utrota denna motion uti en blodig världsangelägenhet.
I strid mot praxis, grundlagar och gudomliga bud skall såsom en första kammarens
lilla privata angelägenhet debatteras vid ett bordläggningsplenum av
den lilla församling, som nu befinner sig här, och därefter avgöras omedelbart
med tillskott av dem, som rusa till vid voteringsklockans ljud och ej ha en
aning om vad det gäller.

Jag ber först få göra en rättelse i yrkandet. Det står i 2 mom. »att •— örn
detta mot förmodan avslås ■— den tryckta motionen bör återgiva även motionens
rubrik och yrkande». De två sista orden, »och yrkande», skola utgå.
Det var en missuppfattning av mig att de kommo med, men till och med då
en motion återtages, brukar man i varje fall alltid återgiva rubriken.

Konstitutionell praxis är en sak, som kanslideputerade väl ha att rätta sig
efter, men ej att på egen hand omvandla. Men de lia ansett sig befogade sedan
ett par år att införa »en ny konstitutionell praxis». Tidigare konstitutionell
praxis har bestått däri, att en väckt motion alltid har tryckts i sin helhet,
utom då den återtagits; i ett liknande fall förekom detta även under den senaste
urtima riksdagen. Om däremot en motion återtages, tryckes motionens nummer
och motionärens namn och även rubriken, så att man skall veta vad den
handlade örn.

Nu vill den föregående talaren, att denna min sammanfattande världsfredsmotion
skall såsom en sådan ensam ruttenhet och likgiltighet trampas under
fotterna, att icke ens rubriken får återgivas i det tryckta exemplaret, utan

Tisdagen den 14 maj 1940.

Nr 28.

Ang. tryckning av motionen 1:204. (Forts.)
endast det tomma skelettet — »nr 204 av herr Lindhagen». I det register
över riksdagshandlingarna, som uppgöres efter riksdagens slut och där man
skall kunna se, vilka motioner som väckts och vilka frågor som varit uppe
under riksdagen, kommer man alltså icke att återfinna denna mili sammanfattande
motion örn världsfreden och dess detaljerade förutsättningar. Här
har vår tids förakt för de andliga värdena verkligen nått en av sina många
höjdpunkter.

Nu är det ostridigt, att motioner som denna alltid tryckts i sådana fall,
som här ha förekommit. Motionen är ju väckt! Det är icke förbjudet att
väcka den. Och en motion, som är väckt och icke återtages, har som sagt
alltid tryckts. Men här skall nu införas en ny praxis — det har också av kanslideputerade
kallats så.

Emellertid strider förfaringssättet i detta fall även mot den praxis, som
vid denna riksdag har införts just i fråga om motioner av förevarande beskaffenhet.
Det förhåller sig nämligen så, att jag, med åberopande av grundlagens
stadgande örn rättighet att med anledning av under riksdagen inträffade
händelser väcka motioner, så länge riksdagen är samlad, har väckt två världsfredsmotioner
av mindre omfattning än denna. Beträffande dessa har talmannen
framställt proposition örn, att de skulle remitteras, och då lia de
också tryckts.

Nu vill den föregående talaren till och med påstå, att denna sak är en
första kammarens enskilda angelägenhet. Kanslideputerade äro ju dock valda
från både första och andra kammaren, och alla motioner skola ostridigt gå
till bägge kamrarna. Min motion har också gjort det men i den av den
föregående takren berömda formuleringen »nr 204 av herr Lindhagen», och
så ingenting, vidare, annat än att det inom parentes står, att den icke har
remitterats till utskott. Är detta en första kammarens enskilda angelägenhet?
Den är ju gemensam för bägge kamrarna. Jag har varit med i alla domstolsinstanser,
^ och därför vågar jag säga, att man skall vara bra litet domarerfaren
för att påstå, att en motion, som utdelas och enligt sin natur skall behandlas
av bägge kamrarna, är en enskild angelägenhet för denna kammare. Man
skall gå bra långt i fientlighet mot denna stora fråga och förvrängning av
vanlig sund domarpraxis och sakens natur och allt annat för att komma med
ett sådant påstående.

Den föregående talaren har icke yttrat sig örn andra punkten i yrkandet,
nämligen att åtminstone rubriken bort tryckas. Detta sker ju enligt gammal
konstitutionel! praxis även örn en motion återtages. Då vet man åtminstone
vad motionen i stort har handlat örn. Enligt vad jag förnam, när jag talade
med den föregående talaren, förhåller det sig så, att det var kanslideputerades
ordförande i. andra kammaren som ansåg, att motionen var en första kammarens
enskilda angelägenhet, och i egenskap av ordförande befallde han.
att icke heller rubriken skulle få tryckas. När jag talade med den föregående
talaren därom, blev han något generad. »Ja, det har väl Eriksson sagt då»,
sade han. Men nu tvekar han ej att yrka avslag även på andra punkten
i min framställning, som begär, att nu och för framtiden även rubriken återgives
i den tryckta motionen. Jag får verkligen säga, herr talman, att här
börjar, som .Strindberg sade, fäderneslandet att värka bort. Det är nästan
så att man icke längre vill vara med i ett land, där sådana yrkanden kunna
framställas.

Jag hemställer således, att denna sak, såsom rörande en gammal konstitutionell
praxis, remitteras till konstitutionsutskottet. Så har vid denna riksdag
redan skett beträffande en liknande angelägenhet. Jag har nämligen
påyrkat reglering av den s. k. konstitutionella praxis, som går ut på att man

Nr 28.

Tisdagen den 14 maj 1940.

Äng. tryckning av motionen 1:204. (Forts.)
tiar rätt att framställa interpellationer och få dem besvarade av vederbörande
statsråd. Denna konstitutionella praxis finnes icke omnämnd någonstädes
i grundlagarna och därför åsidosättas i dessa demokratiens utförsbackar
svaren alltmer från statsråden. Men i alla fall, när nu fråga väckts, att
närmare lagfästa interpellationsrätten, så har motionen härom och detta utan
tvekan remitterats till konstitutionsutskottet.

Herr talman! Jag hemställer, att mina tvenne yrkanden måtte var för sig
bifallas, eller — örn det första icke godtages — att åtminstone det andra
yrkandet bifalles.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag har endast att avvakta
det beslut, som kammaren fattar, huruvida detta ärende skall i dag avgöras
eller icke, och ber att därefter få ingå på vad jag har att säga i avseende å
herr Lindhagens anförande.

Sedan överläggningen angående frågan, huruvida den nu ifrågavarande motionen
skulle genast avgöras, förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att kammaren skulle besluta, att motionen skulle
genast avgöras; samt 2:o) att kammaren skulle besluta, att motionen skulle
hänvisas till utskott.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till det under l:o) här ovan
upptagna yrkandet vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att herr Lindhagens ifrågavarande motion, nr 206, skall genast
avgöras, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Vinner Nej, beslutar kammaren, att motionen skall hänvisas till utskott.

Sedan kammapens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 16;

Nej — 1.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr talmannen anförde, att kammaren alltså beslutit, att förevarande motion
skulle genast avgöras.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Det är för mig ganska beklagansvärt
dels att gång efter annan komma i allmän diskussion här i kammaren
med herr Lindhagen och dels att han inlåter sig med mig i privata

Tisdagen den 14 maj 1940.

Nr 28.

Ane/, tryckning av motionen 1:204. (Forts.)
samtal, som sedermera icke riktigt refereras. Jag är säker på att kammarens
herr talman oell herrar ledamöter hålla mig räkning för att jag icke går
in på något bemötande av påståendet, att den, som talar mot herr Lindhagen,
talar mot sunt förnuft och att det här gäller en förvrängning av vanlig praxis.
Jag är icke sådan, att jag brukar förvränga praxis. Jag anser mig ha sunt
förnuft, och det är därför jag har begärt att få utlägga min mening i denna
fråga som jag nyss meddelade att jag ämnade göra.

Det är således nu, herr talman, fråga om avgörande i avseende å motion,
och då — fortfarande enligt § 58 riksdagsordningen — varje ledamot därvidlag
äger avgiva yttrande, anhåller jag att få säga några ord.

Först åberopar jag åter, att jag anser, att frågan ej hör till konstitutionsutskottets
handläggning och ej bör remitteras till utskott. I avseende på
tryckningen får jag säga följande. Enligt riksdagsordningen skola kamrarnas
protokoll och övriga riksdagshandlingar av trycket utgivas. Tryckningen
ombesörjes av riksdagens kansli, och enligt § 14 reglementariska föreskrifter
skola kanslideputerade vaka däröver, att riksdagshandlingar bliva tryckta
och till kamrarnas ledamöter utdelade. Kanslideputerade hava nu ansett, att
en motion, som ej remitteras till utskott, ej är en sådan riksdagshandling,
som skall till ledamöterna utdelas. Utdelningen är till för att ledamöterna
skola kunna sätta sig in i en fråga i och för dess avgörande. Sådant behov
lia kanslideputerade funnit icke föreligga i avseende å denna motion nr 204.

Hurudant förfarandet förut Ilar varit i avseende å avvisade motioner har
tydligen varit beroende på särskilda omständigheter, och om missbruk föranleder
särskilt övervägande, upptaga givetvis kanslideputerade frågan fall
efter fall. 1 detta fall lia kanslideputerade letts även av hänsyn till uppmaningen
till försiktighet med statens medel. Tryckningen skulle föranleda en
onödig utgift på flera hundra kronor, något som kanslideputerade icke kunnat
anse försvarligt.

Sa, herr talman, skall jag be att få säga några ord örn herr Lindhagens
motivering, och jag ber kammaren örn överseende för att jag nödgas upptaga
kammarens tid nied en enligt min mening så oväsentlig sak, som herr Lindhagen
dock synes vilja göra ett stort nummer av, nämligen huruvida denna
motion skall rubriceras eller icke. Det står i motiveringen till motionen, att
ett icke återgivande av motionens rubrik skett på eget initiativ av kanslideputerades
ordförande, varvid åberopas ett yttrande sorn skulle ha fällts av
kanslideputerades vice ordförande. Nu ber jag att få upplysa kammaren örn
att någon vice ordförande icke finnes hos kanslideputerade. Men örn herr
.Lindhagen, vilket tycks framgå av hans yttrande och vilket även inskrivits i
motionen, avser ett samtal i denna sak som förts med mig privat, måste jag
säga att detta samtal är i motionen fullkomligt felaktigt återgivet. Då herr
Lindhagen kom och visade mig motionen i dess enkla avfattning — motion
nr 204 av herr Lindhagen; icke remitterad — meddelade jag honom att kanslideputerade
enhälligt beslutat att motionen icke skulle Lyckas, och att ordföranden
ägde att avgöra i fråga om motionens avgivande i tryck. På herr
Lindhagens invändning att det vore omöjligt för intresserade att återfinna
motionen, förklarade jag att det i detta avseende vöre* ovänsentligt örn motionen
vöre rubricerad eller icke, då vederbörande genom protokollet kunde få anvisning
örn densamma. Jag sade också att vi kanslideputerade stodo bakom
vår ordförande, som hade ägt att göra vad han funnit lämpligt, oavsett örn
han ville ha rubricering eller ej. Det är ju ordföranden som expedierar våra
tryckningsbeslut. Motionen är nu numrerad, och den som vill läsa den har
blott att gå ned på tryckeriexpeditionen, i vars arkivsamling den finns bland
alla andra motioner, f kammarens protokoll över beslutet att leke remittera

Nr 28.

Tisdagen den 14 maj 1940.

Äng. tryckning av motionen 1:204. (Forts.)
motionen står allt som behövs för att man skall kunna leta sig fram i arkivets
labyrinter. Det förekommer alltså icke något förtryck.

Jag ber nu, herr talman, att få yrka avslag på motionen.

Herr Lindhagen: Den siste talaren nämnde något örn att motioner, som

inte utdelades, heller inte borde få den äran att upptagas ens med sin rubrik.
Men den siste talaren vet väl, att denna motion är utdelad i bägge kamrarna
under sin rubrik: »Motion nr 204 av herr Lindhagen» med parentetiskt angivande
allena att den ej remitterats till utskott. Den är utdelad, men då
kan man också begära att till kamrarnas medlemmar inte utdelas ett nonsens,
utan att de få åtminstone någon upplysning, som motiverar att en motion utdelas.
Nu är det alltså meningen att en motion som icke är återkallad inte
skall få stå kvar ens med sin rubrik, medan däremot en återkallad motion
skall utdelas med sin rubrik. Gammal konstitutionell praxis är att en återkallad
motion naturligtvis inte skall tryckas i sin helhet, men i alla fall med
sin rubrik, därför att kammarens ledamöter och icke minst eftervärlden skall
få reda på det ämne som motionen sysslade med. Därigenom blir den, som
upprättar sakregister över årets motioner, också i tillfälle att få veta vad motionen
handlar örn och under vilken rubrik han skall registrera den. Men
när en motion icke återkallas, skall icke ens rubriken få komma till synes
i trycket. Det är, herr talman, mot ett sådant förtryck av »kanslideputerade»
tillskapad olaglig befogenhet för att ändra riksdagens praxis och
tumma på motionsrätten i oanad omfattning som jag gör min gensaga och
med andra punkten i den nu föreliggande. motionen. Inget hinder lär för
övrigt kunna resas mot, att en motionär väcker en motion genom att då helt
uppläsa den, varigenom den på det sättet kommer till riksdagens och eftervärldens
kännedom på tillgängligt sätt.

Det finns ett exempel av liknande art från senaste urtiman. Då väcktes
en motion i anledning av en proposition, vilken motion ej upptogs till prövning,
enär den avsåge ett annat ämne än propositionen. I andra kammaren
återkallades motionen, och den blev därför inte tryckt i dess handlingar, men
i rubriken stod inte blott motionärens namn utan även vad motionen handlade
om. I första kammaren var herr Branting motionär och han vägrade att
återta motionen, enär han tyckte att den hängde samman med ämnet, I detta
fall trycktes hela motionen och således även rubriken. Kammaren kan tydligen
råka ut för alla möjliga olika slags praxis i denna fråga.

Den siste talaren förmälde att jag oriktigt återgivit vad som förekommit
vid vårt samtal. Jag får väl då utmana honom på duell om den saken, ty
själv har han grundligt oriktigt återgivit samtalet. Jag trodde däremot att
Björkman var vice ordförande i kanslideputerade, eftersom andra kammaren
fått ordförandeposten och Björkman var äldst från första kammaren. Nu
befinnes det att kanslideputerade inte lia någon vice ordförande, men däremot
en ledamot Björkman, som särskilt och med intresse befattat sig med denna
»enskilda angelägenhet för första kammaren» som han kallade den, precis
sorn örn han varit vice ordförande. Jag frågade honom varför inte ens rubriken
trycktes. »Jaså, har den inte det», svarade Björkman något förvånat.
»Då har Eriksson sagt till om den saken också.»

Nu har Björkman förmodligen efter samråd med talmannen sökt »förgöra»
denna omfattande världsfredsmotion genom att även trolla bort den med
att den endast var en första kammarens privata angelägenhet. Varför fick
då ej även motionären bli tillkallad till rådslaget. Audiatur et altera pars,
säger den romerska rätten.

Tisdagen den 14 maj 1940.

Nr 28.

Anii. tryckning av motionen I: 204. (Forts.)

Den nu förevarande motionen, som ej kunnat förvägras tryckning, återgiver
även andra exempel.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag vill ogärna fortsätta

diskussionen, men anser mig nu böra nämna, att efter det samtal, som herr
Lindhagen och jag i korridoren härutanför hade, kom herr Lindhagen efter
sitt lynnesutbrott till mig i kammaren och sade: »Förlåt mig», varefter vi
togo varandra i hand. De orden kunde gott sägas en gång till efter herr
Lindhagens sista yttrande.

Herr Lindhagen: Också en oriktig framställning, herr talman! Det Björkman
här syftar på var ett senare samtal, då jag tillställde Björkman motionen
i dess censurerade skick. Då Björkman fortfarande syntes omöjlig, ryckte jag
häftigt ifrån honom motionskelettet. Vid ett tredje sammanträffande i förbigående
tillropade jag honom ett: »Förlåt mig». Därmed var väl detta ovanliga
gnat till protokollet utplånat.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag ber örn undseende för
att jag återkommer ännu en gång till denna detalj. Jag skulle icke vidrört
episoden, örn den icke varit omförmäld i herr Lindhagens motion. Vid det
sammanträffande, som åsyftas, det andra av de två, som mellan oss i denna
sak förekommit, sade han endast: »Förlåt mig», icke, såsom han nu sade i

sitt sista yttrande, »Förlåt mig, att jag ryckte till mig motionen».

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen gjorde propositioner,
först på bifall till förevarande motion samt vidare på avslag därå;
och förklarade herr talmannen sig finna den senare propositionen vara med
Övervägande ja besvarad.

Herr Lindhagen begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som avslår herr Lindhagens ifrågavarande motion, nr 206, röstar

Ja;

Den. det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lindhagen begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 17;

Nej — 0.

Därjämte hade B ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Herr Lindhagen erhöll på begäran ordet och anförde: Det borde natur ligtvis,

herr talman, lia ställts proposition särskilt på bifall till första punk -

Nr 28.

Tisdagen den 14 maj 1940.

Äng. tryckning av motionen I: 204. (Forts.)
ten, och, om denna avslagits, bifall till andra punkten, såsom även
motionären yrkat. Det är två skilda saker. Jag yrkade uttryckligen bifall
till andra punkten, för den händelse första punkten inte blev bifallen.
Nu slog talmannen ihop båda sakerna, varigenom kammaren råkade
i det bekymret att auktoritativt, konstitutionsutskottet oåtspord nödgas godkänna
upphävande av gammal konstitutionell praxis i två avseenden, utan
konstitutionsutskottets hörande och med endast en handfull närvarande medlemmar
i kammaren och åsidosättande av de två yrkandenas särställning,

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—7, konstitutionsutskottets utlåtande nr 15 och memorial
nr IG, statsutskottets utlåtanden nr 142—153 och memorial nr 154, bevillningsutskottets
betänkande^ nr 21—24, bankoutskottets memorial och utlåtande nr
30—32 samt första lagutskottets utlåtande nr 32.

Vid föredragning av andra lagutskottets memorial nr 26, angående ersättning
åt hovrättsrådet T. L. Munck af Rosenschöld, vilken inom andra lagutskottet
biträtt vid behandlingen av vissa frågor, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran jordbruksutskottets
utlåtanden nr 39—41.

Vid föredragning av jordbruksutskottets memorial nr 43, angående ersättning
åt av utskottet anlitat biträde, bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen beslöts att utrikesutskottets utlåtanden
nr 1—7 skulle sättas sist på föredragningslistan för morgondagens sammanträde.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.43 e. m.

In fidem
G. II. Berg g ren.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Domö avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 246, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 9, § förordningen den 16
maj 1884 (nr 25) angående patent;

nr 251, angående förvärv för kronans räkning av vattenrätt i Indalsälven
m. m.; samt

nr 253, angående anslag till Medicinalstyrelsen: Beredskapsorganisation för
budgetåret 1940/41.

Justerades protokollen för den 8 och den 10 innevarande månad.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet Möller, som enligt vad
å föredragningslistan angivits komme att vid detta sammanträde besvara herr
Ohlins interpellation angående arbetskraftens utnyttjande under rådande kris,
erhöll ordet och anförde: I interpellation till mig har herr Ohlin med kammarens
tillstånd framställt det spörsmålet, vilka åtgärder regeringen vidtagit
för att i det extraordinära läge, vari Sverige sedan flera månader befinner sig,
trygga en så effektiv och fullständig användning av landets arbetskraft som
möjligt.

I motiveringen till interpellationen har interpellanten anfört, att i nuvarande
allvarliga läge en anspänning av alla krafter fordras av Sveriges folk. Jag
delar helt interpellantens uppfattning, att all produktion, som gäller försvaret,
nu måste forceras och att produktionen för civilt bruk bör hållas uppe
så långt möjligt, så att icke en onödig sänkning av levnadsstandarden framkallas.
En mobilisering av alla våra produktiva resurser bör äga rum och
självfallet bör härvid den tillgängliga arbetskraften utnyttjas så långt ske
kan.

Otvivelaktigt finnas för närvarande betydande arbetskraftsreserver, vilka
böra kunna insättas i produktionen. Vi ha för det första ett icke obetydligt antal
arbetslösa, även örn de hos arbetslöshetskommittéerna såsom hjälpsökande
anmälda alltjämt äro rätt få. Åtskillig kvinnlig arbetskraft kan säkerligen,
örn så visar sig erforderligt, få en nyttigare användning än för närvarande.
Regeringen har på ett tidigt stadium haft sin uppmärksamhet riktad på att
söka utnyttja de här nämnda reserverna och en av arbetsmarknadskommissionens
huvuduppgifter är att tillse att så sker. Beträffande den kvinnliga arbetskraften
bör härvidlag ett samarbete äga rum mellan kommissionen och den
frivilliga »kvinnornas beredslrapskommitté».

Enligt interpellantens mening bör arbetskraften utnyttjas mera effektivt än
som nu sker genom ökad användning av skiftarbete och genom utökning av
arbetstiden. Enligt min mening kan skiftarbetet i nuvarande situation vara
att rekommendera även på områden, där det tidigare icke förekommit. En
mera tillfällig stark efterfrågan på vissa produkter torde kunna mötas utan
en omfattande nyanskaffning av fabriker, maskiner och redskap, om dessa

Äng. arbetskraftens
utnyttjande
under
rådande
kris.

Nr 28.

Onsdagen deli 15 maj 1940.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under radande kris. (Forts.)
utnyttjas under en större del av dygnet än vad sorn förekommer utan skiftarbete.
Härigenom torde betydande kapitalinvesteringar kunna undvikas.
Särskilt det nuvarande läget gör en dylik rationell hushållning och användning
av de resurser som stå oss till buds mer tvingande än tidigare.

Även beträffande övertidsarbetet har interpellanten enligt min mening i åtskilliga
avseenden rätt. Samhället bör i en kritisk situation kunna kräva en
större arbetsprestation än den normala och understundom måste arbetsdagen
rätt väsentligt förlängas. Under kortare perioder kan så sannolikt ske oell
det avsedda resultatet därigenom ernås. Het vore emellertid ett misstag att
tro, att en utökning av arbetstiden under långa perioder kommer att medföra
nämnvärd produktionsökning. En normal arbetstid har utan tvivel sin betydelse
även ur produktionens synpunkt. Vid hur lång arbetstid under ett
dygn den enskilde arbetarens prestation är maximal kan visserligen icke anses
definitivt fastslaget, men erfarenheten har visat, att 8-timmarsdagens införande
icke på längre sikt lett till en minskning av våra produktiva resurser, snarare
motsatsen. Jag vill vidare fästa uppmärksamheten därpå, att utökandet
av arbetstiden i regel torde förutsätta överenskommelser mellan parterna,
och att det alltså icke räcker örn statsmakterna undanröja de lagliga hindren
för en sådan utökning.

Jag övergår nu efter denna mera allmänna deklaration till att besvara de
fyra särskilda frågor, i vilka interpellanten preciserat sina spörsmål.

1) Först frågar interpellanten vad som gjorts för att åstadkomma en omedelbar
ökning av arbetstiden samt av arbete i skift inom lämpliga delar av
.svenskt näringsliv.

Hitintills hava de åtgärder, som från myndigheternas sida vidtagits på förevarande
område, huvudsakligen varit inriktade på att, i den mån gällande
författningar lämna möjlighet därtill, medge dispens från de bestämmelser örn
begränsning av arbetstiden, som finnas i arbetarskyddslagen samt i arbetstidslagarna
-— 1930 års allmänna arbetstidslag, lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln.

Vad först dispens från arbetarskyddslagen beträffar må erinras, att Kungl.
Majit numera har befogenhet att meddela eftergift från de bestämmelser, enligt
vilka nattarbete är förbjudet för kvinnor. Sådan dispens kan meddelas
beträffande företag, som bedriver tillverkning eller beredning av förnödenheter
för rikets försvar, i den mån det finnes för försvaret oundgängligen påkallat.
Hitintills hava 66 ansökningar inkommit och blivit behandlade. Genom
dispenserna har möjliggjorts användande av kvinnlig arbetskraft till
.skiftarbete, därvid det i ett stort antal fall varit fråga örn treskiftsarbete.

Då det gäller arbetstidslagarna vill jag erinra örn att arbetsrådet enligt allmänna
arbetstidslagen har mycket vidsträckta befogenheter. Tillstånd kan
sålunda ges att använda arbetstagare på övertid i betydande utsträckning.
Dessutom kan enligt arbetstidslagens § 5 mom. 3 en utökning av den ordinarie
arbetstiden medgivas, örn arbetet är av »synnerligen stort allmänt intresse».
Denna utökning kan till och med få den karaktären, att inga lagstadgade
begränsningar behöva iakttagas. T vissa trängande fall lia även så
vittgående tillstånd lämnats. I andra fall har medgivits en utsträckning alden
ordinarie arbetstiden till 56—60 timmar i veckan, därvid arbetsgivarna
kunnat ytterligare öka arbetstiden genom utnyttjande av övertid. Arbetsrådet
har i flertalet fall före besluts fattande inhämtat yttrande från arbetstagarna,
i regel från deras huvudorganisationer. I de flesta fall hava dessa
tillstyrkt ifrågasatt utvidgning av arbetstiden. Där tveksamhet rörande lämpligheten
av föreslagen utökning av arbetstiden av principiella skäl förelegat,
har dock någon ovillighet från arbetarnas sida att arbeta på utsträckt tid icke

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ant), arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
förefunnits. Något fall, då arbetarna vägrat utföra arbete under den av arbetsrådet
medgivna arbetstiden, har icke kommit till rådets kännedom.

Jämväl i fråga örn lantarbetstidslagens och arbetstidslagens för detaljhandeln
tillämpningsområden bar dispensgivning från arbetsrådets sida förekommit.

Vidare må erinras därom, att Kungl. Maj:t förordnat, att lantarbetstidslagen
tills vidare under tre månader icke skall äga tillämpning i södra och
mellersta Sverige. Numera har riksdagen givit Kungl. Majit fullmakt att, i
den omfattning som prövas nödig, sätta lantarbetstidslagen ur kraft.

Slutligen vill jag omnämna, att till lagrådet remitterats ett förslag till lag,
enligt vilken Kungl. Majit skall erhålla befogenhet att försätta även annan
arbetslagstiftning än lantarbetstidslagen ur kraft.

2) Interpellantens andra fråga avser vad som gjorts för att åstadkomma en
forcerad utbildning av arbetskraft för arbetsuppgifter, som äro särskilt trängande.

Mest angeläget torde för närvarande vara att tillgodose jordbrukets, skogsbrukets
och verkstadsindustriens behov av arbetskraft. På jordbrukets område
pågår sedan någon tid tillbaka en omfattande kursverksamhet för utbildning
av ersättningspersonal. Härvid må särskilt nämnas maskinskötarkurserna
samt beredskapskurserna i hand- och maskinmjdikning. Vad beträffar
skogsarbete har den ovane ofta svårt att i början få en rimlig försörjning av
detta arbete. Arbetslöshetskommissionen har därför anordnat kurser i syfte
att lämna arbetslösa utbildning i handhavande och vård av de vid skogsarbete
använda verktygen. Ifrågavarande kurser kunna bibringa vederbörande kursdeltagare
en viss insikt örn arbetets art men det erfordras en längre tids praktisk
verksamhet, innan arbetet kan utföras tillfredsställande. Vidare ha anvisats
medel för tillhandahållande av verktyg åt arbetslösa icke-skogsarbetare,
sorn erbjudits skogsarbete.

Beträffande verkstadsindustrien föreligger däremot ett utbildningsproblem.
Kungl. Majit har därför anvisat 600,000 kronor till anordnande av kurser för
utbildning av tempoarbetare och hjälparbetare för verkstadsindustrien ävensom
lärare för sådana kurser. Avsikten är att samtidigt ett åttiotal kurser
med närmare 1,400 elever skola pågå.

3) Den tredje frågan i interpellationen avser överföring av s. k. restarbetslösa
och nytillkommande arbetslösa till andra arbetsområden samt en ökning
av arbetskraftens plats- och yrkesrörlighet överhuvud.

Det är alltid ett önskemål att kunna bereda arbetslösa sysselsättning inom
näringsgrenar, där behov av arbetskraft föreligger. För närvarande ter sig
denna sak ännu viktigare än under normala tider. Brist på arbetskraft befaras
nämligen på områden inom näringslivet, vilka äro av dominerande betydelse
för vår försörjning och för vårt försvarsväsen. — Såsom jag förut antytt
— jordbruket, skogsbruket, verkstadsindustrien och textilindustrien.

Samtidigt med brist på arbetskraft inom vissa för hela vårt ekonomiska liv
vitala områden mäste vi räkna med en icke obetydlig arbetslöshet. Vi ha vissa
rostarbetslösa i de större städerna samt i Blekinge. Bohuslän och Västernorrland.
Till dessa relativt fåtaliga grupper komma nu andra av en helt annan
storleksordning. Inom byggnadsproduktionen räknar man med att omkring
70,000 personer sakna sysselsättning. Utskeppningssvårigheter, som förorsakats
av det norska kriget, medföra, att stora delar av vår pappersmasscindustri
kunna befaras bliva lamslagna, och vidare finnas åtskilliga näringsgrenar,
vilka nu icke kunna få in sitt råmaterial sorn förut eller vilkas produkter
nu icke efterfrågas i samma utsträckning som förut på grund av
krisen.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)

Ett relativt betydande antal av de restarbetslösa har genom den offentliga
arbetsförmedlingen kunnat placeras i skogs- och jordbruksarbete. Andra
lia beretts arbete vid vissa civila arbeten för försvarsverkets behov. Till
underlättande av arbetssökandes överflyttning från hemorten till annan ort.
där arbete kan erbjudas, lia till arbetsförmedlingsanstalternas förfogande
ställts statsmedel för bidrag till kostnaderna för den arbetssökandes och hans
familjs flyttning m. m.

Av stor betydelse för rörligheten på arbetsmarknaden är effektiviteten hos
den offentliga arbetsförmedlingen. Dennas hittillsvarande verksamhet har
otvivelaktigt lämnat goda resultat, men det har länge framstått som ett önskemål
att kunna ge arbetsförmedlingen en mera central ledning. Planer på arbetsförmedlingens
förstatligande ha därför varit föremål för övervägande. I
ett krisläge sådant som det nuvarande har förstatligandet ansetts böra utan
dröjsmål genomföras. Så har skett genom att tjänstepliktslagens 2 kap. salis
i kraft.

4) Jag kommer så till interpellantens fjärde fråga örn åtgärder för en ökad
användning av kvinnlig arbetskraft redan nu och en efféktiv planläggning av
dess utnyttjande i händelse av krig.

Här vill jag hänvisa till den utbildningsverksamhet av olika slag, som pågår
eller planeras. Genom kvinnornas beredskapskommitté pågår en omfattande
utbildning av olika slag av ersättningspersonal för jordbruket. Därjämte
ha kvinnorna tagits i anspråk som ersättare för värnpliktiga lastbilsförare,
vilka inkallats eller beräknats komma att inkallas till militärtjänst.
En mängd kurser för utbildning av lastbilschaufförer lia vidare anordnats,
och redan den 1 april hade omkring 1,300 kvinnliga ersättare till sådana
blivit utbildade. Såväl statliga myndigheter som enskilda arbetsgivare lia
slutligen på många håll vidtagit åtgärder för utbildning av kvinnliga ersättare
för värnpliktiga yrkesmän.

I samband med denna fråga vill jag även erinra örn att arbetsmarknadskommissionen
i samråd med skolöverstyrelsen startat en inventering och registrering
av de arbetskraftsreserver, som den äldre skolungdomen kunde erbjuda.
Kungl. Maj.-t har vidare bifallit en framställning örn ledighet från skolarbete
under fjorton dagar för barn i folkskolans tre högsta klasser i vissa trakter
i Skåne och på Öland för att de skulle kunna deltaga i plantering av betsticklingar.

Åtskilligt har gjorts för tillgodoseende av de önskemål vilka åsyftats i interpellationen.
Det bör även framhållas, att vad som hittills gjorts har skett
utan anlitande av tvång. Jag vill begagna tillfället att vädja till de olika
parterna på arbetsmarknaden att på frivillighetens väg söka åstadkomma än
större resultat i fortsättningen och att visa lojalitet emot arbetsmarknadsmyndigheternas
strävanden. Regeringen har emellertid nu även erhållit fullmakt
att tillgripa de tvångsmedel, som tjänstepliktslagen medgiver. I första
hand kommer denna fullmakt endast att utnyttjas för effektivisering av arbetsanskaffning
och arbetsanvisning genom arbetsförmedlingarnas förstatligande
under arbetsmarknadskommissionens centrala ledning. Skulle det visa
sig, att resultaten av den frivilliga metoden med statens aktiva stöd icke bli
tillfyllest, råder icke någon tvekan örn att gå vidare på den väg, tjänstepliktslagen
anvisar, och första steget därvid blir säkerligen införande av arbetsförmedlingstvång.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet få framföra

mitt tack för det upplysande svar. som kammaren just har fått höra.

Sedan interpellationen framställdes, har ju Sveriges läge undergått en hel del

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
avgörande förändringar. Bland annat har vår råvarutillförsel i väsentlig grad
inskränkts, vilket givetvis påverkar även våra arbetsmarknadsproblem. Dessutom
har Kungl. Maj :t fått rätt att suspendera lantarbetstidslagen och avser
att begära befogenhet att suspendera även andra arbetstidslagar. Detta senare
är åtgärder, som jag för min del hade tänkt att påyrka i interpellationsdebatten,
och jag kan endast med tillfredsställelse konstatera, att dessa åtgärder
nu dels vidtagits, dels, förmodar jag, komma att vidtagas. Jag kan därför
fatta mig kortare än som eljest kunde ha varit möjligt, men jag vill i alla fall
begagna tillfället till några randanmärkningar kring denna alltjämt mycket
viktiga fråga.

Jag börjar med arbetstiden. Inom industrien har arbetsrådet gett rätt åt
företag med ungefär 31,000 anställda att utsträcka arbetstiden. Detta är
naturligtvis inte någon imponerande siffra, örn man tänker på hur många
hundratusentals arbetare den svenska industrien sysselsätter. Man kan knappast
värja sig för slutsatsen, att både arbetsgivare och arbetare ha varit och
kanske alltjämt äro så bundna av 48-timmarstraditionen, att de inte ha kommit
sig för att i större utsträckning begära rätt till utvidgning av övertidsarbetet.
Man kan också ifrågasätta, huruvida inte en signal från regeringen
skulle ha kunnat utöva ett betydande inflytande på denna punkt och lett till
att för vårt försvar viktiga industrier i större utsträckning medan tid var
hade använt utvidgad övertid. Jag är för min del alldeles övertygad örn att
Sveriges arbetare inte skulle lia vägrat att där göra, vad som hade begärts
av dem. Det har visserligen framkommit, att det i en del fall varit svårt att
få igenom övertidsarbete, men jag tror, att detta får betraktas som undantagsfall.
Mera allvarliga ha kanske svårigheterna varit att få utsträcka arbetstiden
på lördagseftermiddagen, vilket på många håll tycks lia stött på patrull
och förhindrat en eljest möjlig utvidgning av produktionen.

Det finns emellertid ett annat område än industrien, där frågan örn en utsträckning
av arbetstiden allt fortfarande är aktuell och mer aktuell än någonsin.
Jag syftar på detaljhandeln. Denna står för närvarande inför en
stark ökning av sin arbetsbörda. Ransoneringen betyder ju ett mycket ökat
arbete för detaljhandeln. Enbart för kafferansoneringen finns det 19 blanketter,
som skola ifyllas av handelns organ. Envar kan föreställa sig, hur det blir,
när inom en ganska nära framtid ransoneringen kommer att omfatta •— förmodar
jag — ett betydande antal varor. Härtill kommer sedan, att mörkläggningen
vållar vissa bekymmer och att transporternas mera oregelbundna
karaktär på grund av bensinrestriktionerna och annat ställer detaljhandelns
folk inför större arbetsuppgifter. Skulle dessutom några .skatter påläggas, som
komma att drabba omsättningen i detaljhandeln, är det klart, att arbetsbördan
ytterligare kommer att ökas.

Mig förefaller det, herr talman, alldeles uppenbart, att detaljhandeln i ett
dylikt läge måste antingen utöka arbetstiden eller nyanställa ett betydande
antal människor. Jag vill resa den frågan: Är detta den bästa användningen
av landets ''arbetskraft, att man anställer ett stort antal nya människor i detaljhandeln?
Ha vi inte viktigare arbetsuppgifter i dag? Är det riktigt att
flytta kvinnlig arbetskraft från landsbygden in till affärerna, dit många av
dem gärna gå? Jag tror inte, att den frågan kan besvaras annat än nekande.
Dessutom är det alldeles klart, att en ökning av antalet anställda i detaljhandeln
måste höja dennas omkostnader och fördyra varorna för hela svenska
folket.

linder sådana omständigheter kan man knappast komma till någon annan slutsats
än att i nuvarande läge en utökning av arbetstiden inom detaljhandeln är
motiverad. Det invändes kanske, att möjlighet därtill föreligger redan nu, ef -

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Arlej, arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
tersom arbetsrådet kail ge dispens från denna arbetstidslag likaväl som från
andra vid trängande behov. Men detta måste då tillgå så, att varje enskilt
detaljhandelsföretag var tredje månad lämnar in en ny ansökan om utsträckt
arbetstid. Jag frågar: Är elef lämpligt, att tiotusentals ansökningar skola
skickas in var tredje månad och behandlas på ett standardiserat och schematiskt
sätt? Skulle det inte gå att ordna denna sak litet mera praktiskt genom
att t. ex. organisationerna finge rätt att ansöka om rätt till övertid för hela
den bransch inom detaljhandeln, som de representera. Det är möjligt och
t. o. m. troligt, att detta förutsätter en modifikation av lagen, eftersom arbetsrådet
närmast tycks anse. att det bara kail behandla ansökningar från
enskilda företag, niea i så fall förefaller en dylik modifikation av lagen vara
både mycket praktisk och väl motiverad. Annars Ilar man ju också den möjligheten
att sätta arbetstidslagen för detaljhandeln temporärt ur kraft. Den
började gälla den 1 januari 1940. Det vore näppeligen någon större riksolycka
under de tider Sverige nu genomlever, om vi under ytterligare ett antal månader
levde under de bestämmelser, som gällde till den 1 januari 1940.

Jag kommer nu i förbigående till frågan örn skiftarbetet och nattarbetet för
kvinnor. Det har i en del fall visat sig uppstå svårigheter att ordna arbete i
skift. Detta sammanhänger inom en del industriella företag därmed, att örn
man har kvinnlig arbetskraft, är det svårt att passa in två skift och sluta
arbetet klockan 10 på kvällen — längre än till då får företaget inte arbeta
med kvinnliga anställda rrtan att lia erhållit Kungl. Majrts dispens. I varje
sådant fall, där arbetstiden skall utsträckas till klockan 11, blir det då nödvändigt
att gå in till Kungl. Maj :t med en ansökan. Det dröjer ofta några
veckor, innan den blir beviljad, och därtill kostar den en del i lösen. Man
frågar, om detta inte kunde ordnas smidigare än som för närvarande är fallet.

En viktigare fråga torde emellertid vara den, som aktualiserats under de
senaste två veckorna, nämligen frågan örn det stora antal helgdagar, som förekommer
i Sverige under det första halvåret. Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på det faktum, att från den 30 april till den 13 maj, d. v. s. de
senaste två veckorna, har det förekommit fem sön- och helgdagar samt
tre helg- eller söndagsaftnar, alltså halva arbetsdagar. Detta betyder, att
under 14 dagar har arbetet inställts vid krigsmaterielindustrien i 5 hela
och 3 halva eller i vissa fall 3 tredjedels dagar, d. v. s. ungefär 6 hela dagar.
Under en period av två veckor, när Sverige befinner sig i sitt nuvarande
farofyllda läge, stoppar hela tillverkningen för försvarets behov under sex
dagar!

Det råkade slumpa sig så att jag i dag, just innan jag gick till riksdagen,
fick ett brev från ett företag, som tillverkar, man kan säga, livsviktiga varor
för försvarets behov. Detta brev exemplifierade vad jag nu påpekar och redan
tidigare framfört. Ja, jag har framfört det för så pass lång tid sedan,
att det varit möjligt för regeringen eller andra att inskrida, om man hade
ansett det vara lämpligt. Vederbörande företagsledare skriver, att under de
första 13 dagarna av innevarande maj har man vid hans verk arbetat 6V2 dagar,
d. v. s. 50 % av tiden. På samma sätt var det under påsk- och trettondagshelgerna.
Tillverkningen för försvarets behov stod stilla. Däremot pågick
den fredliga tillverkningen för civila behov både trettondagen och
Marie bebådelsedag för Finland. Det är naturligtvis mycket vackert, och
jag har många gånger uttalat min beundran för den anda, som ligger bakom
att så många arbetade för Finland under helgdagarna, men det ställer
onekligen det faktum i en egendomlig belysning, att tillverkningen av krigsmateriel
för Sveriges försvar inställes under samma dagar. Vederbörande
företagsledare talar också örn att han så sent som i fredags efter det tyska

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
infallet i Belgien och Hellande gjorde ett försök att få hålla arbetet för försvaret
i gång under en av pingstens båda helgdagar. Det visade sig emellertid
omöjligt att åstadkomma detta.

Ja, om jag får anknyta till en annan slump, kan jag kanske få nämna, att
jag i dag på morgonen bara fick två brev. Det ena brevet var det jag bär
citerat. Det andra brevet innehöll en trycksak: »Vi skola värna Sveriges
oberoende.» Jag kunde inte underlåta att i viss mån se de två breven tillsammans.
Det ena innehöll propaganda för att vi skola värna Sveriges frihet,
det andra ett meddelande om att 50 % av den arbetstid, som stod till förfogande
under de senaste två veckorna för tillverkning för försvarets behov,
inte utnyttjats.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
och i viss mån hela regeringen: Örn Sverige kommer i krig i morgon, örn en
vecka, om en månad eller inom kort tid, är regeringen resp. herr statsrådet
nöjd med att tillverkningen för försvarsändamål har legat nere halva tiden
under de senaste två veckorna, i stället för att man då framställt den ammunition
och de kulsprutor, som vi veta, att våra soldater behöva? Jag upprepar,
att jag är övertygad om att Sveriges arbetarklass skulle lia varit mer än
villig att vissa den solidaritet med kamraterna i vapenrocken, som det hade
inneburit att arbeta t. ex. Kristi himmelsfärdsdag och annandag pingst. Och
jag tror, att det hade varit en bättre manifestation av svenska folkets enighet
och försvarsvilja, örn man hade ordnat detta, än den i och för sig kanske mycket
välmotiverade manifestationen den 1 maj. Jag tror i varje fall, att våra
soldater skulle ha satt mera värde på en manifestation av denna art.

Jag övergår till att säga några ord örn semestern, den semester som skall
utgå under den kommande sommaren. Jag vill där endast rikta en fråga till
herr statsrådet, huruvida regeringen har vidtagit eller planerat några åtgärder
i avsikt att sörja för uppskov med denna semester inom sådana företag, sorn
arbeta för försvarets behov.

En speciell sida av problemet att utnyttja svenska folkets arbetskraft hiden,
att de anställda i viktiga företag givetvis inte böra lämna dessa företag
för att i stället ta arbete inom andra, mindre viktiga. Med sorg erfar man,
att sådana händelser förekomma som att inom företag, som tillverka de allra
mest vitala saker för vårt försvar, slutar, låt vara ett mindre antal yrkesskickliga
arbetare, när företaget anser sig tvunget att genomföra ett rökningsförbud.
Man hade där tidigare i någon mån sett genom fingrarna med överträdelserna,
trots de eldfaror, som finnas. I ett sådant läge slutade ett antal
arbetare och gingo till andra företag, som visserligen ur landets synpunkt äro
mindre viktiga, men där rökningsförbud icke förekommer. Jag upprepar, att
jag betraktar detta helt och hållet som undantagsfall. Ingenting är mig mera
fjärran än att generalisera sådana erfarenheter, men man kan fråga sig, huruvida
inte det hade varit på sin plats, att företagens ledningar i dylika fall
hade haft stöd från landets regering i den mest enträgna vädjan till alla, som
arbeta för försvaret: stanna på er post! stanna på er post! För övrigt har ju
regeringen, som herr statsrådet har erinrat örn, genom tjänstepliktslagen möjlighet
inte bara att införa arbetsförmedlingstvång utan även att förbjuda anställda
att lämna arbete inom vissa företag annat än efter särskilt tillstånd.

Jag kommer nu till frågan örn utbildningen av ny arbetskraft. Herr statsrådet
nämnde, att inom den mekaniska verkstadsindustrien planerade man eller
hade redan börjat 80 kurser med 1,400 elever. Enligt meddelande i Stockholmspressen
har det emellertid här inte lyckats få det fulla antalet elever.
Det vore av värde att erfara, örn man på andra platser fått fullt antal elever
eller örn även där antalet blivit mindre än man hoppats på. Dessutom vöre

IG Nr 28. Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
det av värde att få höra, vilka åtgärder regeringen, vidtagit för att sörja för
att det fulla antalet platser verkligen blir besatt.

Vad sedan överföringen av arbetskraft från vissa områden till andra beträffar,
hade jag hoppats, att i interpellationssvaret få några sifferuppgifter rörande
överföringen av särskilt stenindustriens och kanske även sågverksindustriens
s. k. restarbetslösa. Jag har hört på omvägar, att mycket intressanta
försök där utförts av arbetsmarknadskommissionen. Det vore av största värde
för kammaren att erfara något örn hur långt lösningen av detta problem
har avancerat. Det vore väl också tillfälle att i det sammanhanget lämna färska
upplysningar om skogsavverkningens behov av arbetskraft. Är regeringen
i dag tillfreds med den situation, som föreligger med avseende på arbetskraften
inom skogsavverkningen? Jag vet, att denna fråga närmast eller i varje
fall till en del lyder under ett annat departement, men den torde så nära sammanhänga
med arbetsmarknadsfrågorna, att den även måste anses höra under
socialdepartementet.

Jag skall inte taga upp tiden genom att gå in på frågan örn den kvinnliga
arbetskraften. Efter att ha gett en eloge åt det arbete, som kvinnornas beredskapsko
mmitté har utfört och som påbörjades mycket tidigt, medan ännu statsmakterna
voro rätt litet intresserade, har jag där endast att till herr statsrådet
rikta en fråga, örn han har gjort något för att ordna det kvinnliga halvtidsarbetet.
Jag har för min del den uppfattningen, att detta är en fråga av
stor betydelse, eftersom en hel del kvinnor komma att vara tillgängliga för
halvtids- men näppeligen för heltidsarbete.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja uttrycka min glädje över de åtgärder,
som regeringen har vidtagit, men jag vill tillägga, att — såsom torde ha framgått
av mitt anförande — enligt min mening borde ännu mer ha gjorts. Nu
är det svårare att genomföra mera radikala åtgärder. Behovet av dem är på
vissa punkter mindre, därför att råvaruförsörjningen är knappare. Man kan
säga, att vi ha haft tiden från den 1 september till den 8 april på oss, och denna
tid har endast delvis utnyttjats. Men vi få inte utgå från att råvarutillförseln
kommer att förbli så liten som den kanske iir i dag. Vi måste spänna
våra egna krafter så mycket hårdare för att skapa ersättningsmaterial inom
vårt land.

Många av kammarens ledamöter hörde kanske major Arvid Eriksson tala i
radio för några dagar sedan. Han nämnde då någonting om att våra soldater
dag och natt stå på vakt vid luftvärnsbatterier och lyssnarposter, vår flottas
och vårt artilleris folk visar samma beredskap under dygnets 24 timmar. Hela
svenska folket har anledning till tacksamhet mot vårt försvar. Men vi, vi som
hålla hemmafronten, kunna vi uppriktigt säga, att vi visa samma beslutsamhet
och offervilja? överensstämmer det med denna inställning att upphöra
att tillverka krigsmateriel under halva den tid, som Ilar gått till ända under
de senaste två veckorna — och detta medan tillgången på vapen och ammunition
i Sverige ännu är, som alla veta, visserligen bättre än tidigare, men alltjämt
mycket bristfällig?

Försvarsminister Sköld höll i radio ett mycket stiligt anförande för en vecka
sedan. Diet, som han anförde, var bl. a., att vi skola utnyttja den nådatid vi
lia fått. Ja, man kan fråga: utnyttjas denna nådatid, örn vi taga ledigt från
krigsindustrien under 50 procent av tiden?

Enligt min mening borde svenska regeringen ha sagt till alla deni, som arbeta
indirekt för försvaret, att liksom Edra kamrater i vapenrocken få offra
sill fritid och anstränga sig till det yttersta, så böra Ni alla, som kunna sägas
hålla hemmafronten, visa en offervillighet, örn det skulle tarvas av Er, att Ni

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
uppoffrar en del av Er fritid. Också jag är övertygad om, att svaret skulle
lia blivit från alla håll detsamma: vi äro beredda att göra vår del.

I alla uppbyggnads- och anspänningstider, som ha lyckats åstadkomma någonting
för ett folk, har det gått som en stormvind av offervilja genom folket.
Man har ställt frågan till envar medborgare: vad kan Du göra för det helais
väl? Vad är Du villig att offra? Dietta är en annan inställning än den, som
var 1930-talets Sveriges. Den sociala politiken under detta senaste årtionde
har varit givande. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet har
därvidlag gjort en insats, som jag i många hänseenden mycket beundrar, men
nu är läget ett annat. Nu måste staten framträda inte som den, som ger, utan
som den, som kräver offer av medborgarna. Och jag vågar uttala den förhoppningen,
att regeringen skall mera fullständigt än hittills följa denna riktlinje,
medan tid är.

Herr statsrådet Möller: Ja, det är inte min avsikt att föra en princip diskussion

med den ärade interpellanten, utan jag vill i min tur endast göra
ett par mindre randanmärkningar till hans anförande.

Det är väl knappast något tvivel örn, att en vädjan till medborgarna att
i dessa tider uteslutande tänka på landets försvar och landets välfärd är befogad.
Och den kan göras med en — jag höll på att säga oerhörd kraft.
Däremot är det väl inte riktigt säkert, att man alltid och i varje ögonblick
skall påkalla regeringens ingripande. Örn jag tar det spörsmål, som uppstod
när de många fridagarna, helgdagarna under första hälften av maj, som vi
alla veta, togo bort mycken arbetstid, så är det klart, att regeringen kunde
ha ställt en vädjan till vederbörande att fortsätta med sitt arbete. Men det
kunde icke ordnas på annat sätt än genom överenskommelser mellan arbetsmarknadens
parter. I den mån den kritik är befogad, som riktas mot att
dessa helgdagar icke utnyttjades till arbete för försvaret, så är det litet vanskligt
att säga åt vilket håll den skall rikta sig. Jag känner ej till något annat
fall än det, som interpellanten själv har framhållit — jag visste inte örn det
förrän han nämnde det — där man verkligen har försökt träffa en överenskommelse
örn att arbeta under dessa helgdagar. Annars är det ju i ett land,
som fortfarande har sin frihet, alldeles uppenbart, att det kan ske. Örn det
har skett från företagarnas sida, det har jag mig icke bekant, och lika litet
vad svaret från arbetstagarnas sida har varit.

Jag vill emellertid i fråga om arbetstiden påpeka vissa ting. Regeringen
kommer nu att begära en fullmakt av riksdagen att, örn så anses påkallat, praktiskt
taget kunna sätta all arbetstidslagstiftning ur kraft — däribland även
semesterlagen. Hur regeringen kommer att handla vid handhavandet av
denna fullmakt, det är ju en sak, som får bedömas från tid till annan. Jag
kominer inte att här giva några löften örn att så fort regeringen har fått den
fullmakten, så skola också arbetstidsbestämmelserna sättas ur kraft. Jag tror,
att man kan gå fram med mindre bryska metoder, och jag tänker då särskilt på
och skall särskilt uppehålla mig vid semestern.

Det är mycket sannolikt, att utvecklingen tvingar regeringen att helt enkelt
överhuvud taget slopa detta års semester för arbetarna, men örn regeringen
skall göra det, då tror jag, att den måste få i, låt mig säga, löftets
form försäkringar från folkskollärare och läroverkslärare, från statsämbetsmän
och alla andra, som i sina olika avtal med staten etc. äro tillförsäkrade
semester, att de göra motsvarande uppoffringar. Det, som är farligt i en tid
som denna, det är att väcka det intrycket hos den svenska arbetarklassen, att
man begär alla offer av den, men man bryr sig inte så noga om vad andra

Första kammarens protokoll 19A0. Nr S8. 2

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Ang. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
medborgare i detta land äro villiga att offra. Det är först när offerviljan
visar sig ömsesidig och allsidig, som det är lätt att få gehör för parollen om
att nu skall ali arbetstid, som överhuvud taget är möjlig, utnyttjas. Nu
skola människorna avstå från privilegier, som de ha betraktat såsom naturliga
tidigare. Det är lätt att få gehör för denna paroll under en förutsättning,
nämligen att den är allsidig och uppfylles allsidigt.

I fråga om utnyttjandet av arbetstiden vill jag fästa uppmärksamheten på,
att de anförda dispenserna ju ej säga allt örn arbetstidens utnyttjande. För
det första kan ju varje arbetsgivare taga ut 200 övertidstimmar under året
utan vidare. Dessutom kan han av arbetsrådet erhålla rätt att taga ut 150
arbetstimmar örn året. Beträffande de där 31,000 arbetarna var det inte
fråga om utsträckt övertid, utan det var fråga om att få en utsträckning av
den ordinarie arbetstiden utan övertidsersättning upp till 50 ä 60 timmar,
och i vissa fall med praktiskt taget fullständigt slopande av arbetstidslagens
bestämmelser. I vilken mån lagens medgivande örn de 200 övertidstimmarna
blivit utnyttjat, det tror jag man ej kan få veta annat än genom infordrande
av uppgifter från varje arbetsgivare, och det är väl saken knappast värd. Jag
förmodar, att i den mån det av företagarna själva anses vara behövligt, så
taga de ut åtminstone denna övertid, som där finnes.

Nu ställdes den frågan vad regeringen tänker göra i fråga örn utbildning
till skogsarbetet och det kvinnliga halvtidsarbetet etc. För min del är jag
övertygad örn, att inga av de problem, som i det avseendet av den ärade interpellanten
ha berörts, försummas av arbetsmarknadskommissionen. Jag kan
inte svara på frågan om alla platser i olika delar av landet äro besatta. Det
kunna herrarna få veta genom telefonpåringningar beträffande verkstadsindustrierna,
men jag tror inte herr Ohlin behöver hava någon särskild oro för
att arbetsmarknadskommissionen ej kommer att sörja för, att dessa ting bli
ordentligt skötta. Jag för min del har inte lust att genom stränga misstänksamma
frågor låtsas som örn arbetsmarknadskommissionen inte vore vuxen
att sköta en sådan uppgift. Det är jag övertygad om, att den är.

Ja, jag ber att få nämna detta, och jag vill slutligen bara återigen understryka,
att det kommer att krävas offer av hela vårt folk och otvivelaktigt
mycket stora offer även av arbetarklassen. Man skall bara inte glömma bort,
att det är absolut nödvändigt, att arbetarklassen får det intrycket, att det är
fråga örn solidariska offer från alla sidor, örn man ej genom påbud uppifrån
om att pålägga särskilt dem offer skall framkalla en reaktion, som åtminstone
i viss män kan motverka det resultat, man vill erhålla genom sina vädjanden.

Herr Strand: Herr talman! Jag känner behov av att inför kammaren uttala,
att den interpellation, som i dag besvarats, har väckt en pinsam uppmärksamhet
inom arbetarekretsar. Detta gäller inte så mycket de ställda frågorna
som fastmera motiveringen för interpellationen. Man måste nämligen tolka
den på det sättet, att interpellanten, professor Ohlin, underkänner betydelsen
av de åtgärder, som på frivillighetens väg ha vidtagits för att öka produktionsresultatet
inom industrien, och att lian under alla förhållanden önskar
tvångsåtgärder på arbetsmarknaden. Vi ha i varje fall läst interpellationens
motivering på det sättet. Han säger i sin interpellation följande: »Första förutsättningen
för att produktionsresultatet skall bli det bästa möjliga är, att
Sveriges folk i sitt ordinarie arbete gör en större insats än vanligt. Arbetstidslagstiftningen
får under tider som de nuvarande ej lägga hinder i vägen
härför. Lika viktigt är, att arbetare och anställda icke avvisa övertidsarbete.
Detta synes emellertid ske i ej ringa utsträckning. Industriföretag, även såda -

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
na soln arbeta, för militära ändamål, meddela att arbetarna vid en förlängning
av arbetstiden söka sig till andra arbetsplatser.» Dessa påståenden vågar jag
rubricera närmast som ryktessmideri. Det finnes ingen ovillighet hos arbetarna
att göra sin insats genom övertidsarbete i sådana företag, där det är nödvändigt.
Man ser emellertid gärna, att man i första hand ordnar det så, att de,
som äro utan sysselsättning, beredas sadan. Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att det finnes ju även under högkonjunktur en så att säga naturlig
överflyttning av arbetskraft. Så har exempelvis under den senaste tiden
vissa beställningar vid flygvapnet annonserats lediga, där man har önskat högt
kvalificerad arbetskraft, och var skulle den tagas ifrån? Det är väl ingen, som
tror, att högt kvalificerade metallarbetare gå arbetslösa och vänta på syssel-.
sättning. Allesamman äro i arbete, och örn beställningar vid flygvapnet skola
kunna besättas, så måste det ske genom att högt kvalificerade metallarbetare
sluta sina andra^ anställningar och taga anställning vid flygvapnet. Och jag
förmodar, att mångå ha räknat dessa anställningar såsom ganska säkra och
därför lämnat en tidigare kanske värderad anställning för att taga den, som
det nu är fråga om. Men därmed kan man väl inte säga, att försvarets intressen
därigenom i någon mån ha blivit åsidosatta.

Det finns också andra anledningar, som göra. att vid övertidsarbete arbetarna
mäste anmäla, att de inte kunna deltaga i det. Det kan vara av fysiska
skäl, de kunna lia en svag hälsa, som inte medgiver dem att arbeta längre tid
än åtta timmar. Och framförallt kan det vara sådana arbetare, som äro belastade
med kommunala förtroendeuppdrag, som de känna sig ha ansvaret
för och därför vilja fullfölja. Även örn interpellanten skulle lia fått ett brev
från någon missnöjd arbetsgivare, som säger, att arbetarna äro ovilliga att
arbeta på övertid, så är det att gå för långt att därav omedelbart draga den
slutsatsen, att^de sluta sina anställningar därför, att man av dem kräver övertidsarbete.
Går man närmare in på de frågorna, så skulle det säkerligen kunna
slås fast, att i regel har det funnits fullt naturliga förklaringar till att arbetare
ha vägrat övertidsarbete eller bett att få slippa det eller också möjlig,a ,
att man på ett eller annat håll slutat anställningen för att taga någon annan!
Därmed är inte sagt, att man kan rubricera vare sig det ena eller det andra
såsom ovilja till övertidsarbete.

. Det har, som statsrådet redan nämnt i sitt svar, lämnats ett stort antal medgivanden
och undantag från arbetstidslagens bestämmelser. Och jag vill fästa
uppmärksamheten vid, att dessa undantag lia medgivits på arbetareorganisationernas
tillstyrkan, och det inte bara från huvudorganisationen utan också
från fackföreningarna ute på arbetsplatserna. Arbetarna själva ha alltså tillstyrkt,
att ett sådant undantag från arbetstidslagens bestämmelser skulle medgivas.
Vi ville inte gärna inom arbetarnas organisationer ha det på det sättet,
att vissa personer skola känna sig ha skyldighet att svara för vaksamheten
inom samhället och att samhällsandan lastas på andra. Jag tror i nuvarande
situation, att man utan vidare kan säga, att arbetarna äro fullt beredda att
göra sin insats genom att prestera mer än vad under normala förhållanden kräves
på arbetsplatserna, men man får inte vara blind för att en förlängd arbetstid,
örn den skall gå ut över en längre tidrymd, i regel inte ger ökat produktionsresultat
i högt rationaliserade industrier. Påfrestningarna bli så pass
stora, att man visserligen kan utöka arbetstiden för kortare tidsperioder, men
örn det skall fortsätta en längre tidrymd, så kommer säkerligen resultatet undan
flir undan ej att motsvara den ökade arbetstiden.

Jag vill också i detta sammanhang påpeka, att irritationen ute på arbetsplatserna.
ofta uppkommer genom att arbetsgivarna av en eller annan anledning
ha fått den uppfattningen, afl en utökad arbetstid nu skall vara detsam -

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
ina som en utökad ordinarie arbetstid och att de följaktligen räkna med att
slippa undan övertidsbetalningen. Yi ha inte kunnat finna dessa krav motiverade
därför, att vi utgå från att alla sådana företag, som lia full sysselsättning,
i regel också ha det relativt gott ekonomiskt ställt och att de företag,
som nu äro i svårigheter, i regel äro sådana, som på grund av förändringar
på arbetsmarknaden inte kunna sysselsätta sitt folk.

Yi vilja för vår del fullt understryka interpellantens önskningar i vad det
gäller alla de åtgärder, som kunna vidtagas för att bereda sysselsättning åt
sådana arbetare, som nu inte kunna sysselsättas i sitt ordinarie arbete, speciellt
inom byggnadsindustrien. Och här är det inte fråga örn någon sekundär arbetskraft.
Det är ju prima arbetskraft med god fysik och yrkesutbildning, och
det bör kunna låta sig göra att på ett eller annat sätt bereda dem anställning
på sådana områden, där man har ytterligare behov av kvalificerad arbetskraft.

Jag har med dessa ord velat vända mig mot tendensen i interpellationens
motivering, men har ingenting att erinra mot de framställda fragorna, i all
synnerhet frågorna nr 2 och 3, som syfta till att bereda anställning åt sådana,
som nu gå utan sysselsättning.

Häri instämde herr Karlsson, Karl.

Herr voll Heland: Herr talman! Jag har under flera riksdagar motio nerat

och interpellerat angående arbetskraftens användning vid mobilisering,
varvid jag särskilt påpekat vikten av att uppehålla livsmedelsförsörjningen.
Så sent som för ett par månader sedan interpellerade jag statsminstern därom
och påpekade, att det kanske var i elfte timmen, som man nu kunde vidtaga
åtgärder.

Jag är inte glad över, att jag fått rätt i mina påpekanden, utan besviken
över, att ej förrän i det nuvarande läget myndigheter, regering och riksdag
fattat ett livligare intresse för frågan. Hade regeringen efter den utförliga
redogörelse, som lämnades vid 1938 års riksdag, ägnat sig åt att åstadkomma
ett rationellt inkallelseförfarande till försvarsmakten, så hade det inte varit
ett sådant virrvarr, när det nu gällt att säkerställa arbetskraft vid jordbruket
och därmed livsmedelsförsörjningen.

Yid besvarandet av en fråga häromdagen i andra kammaren anförde statsrådet
Sköld bl. a., att det viktigaste för närvarande vore att säkerställa försvarsmaktens
behov av personal. Man kan vara övertygad därom, att ingen
jordbrukare vill opponera sig häremot. Tvärtom, men man anser att det är ett
landsintresse, att arbetskraften arbetar rationellt. Men på grund av bristen
på förnuftiga bestämmelser får den ej göra detta. Det kan exempelvis inte
vara rationellt att inkalla en utmärkt yrkeskunnig slakteriarbetare för att ligga
på post i havsbandet, samtidigt som andra inkallas för att ingå i slakteripluton
eller liknande tjänstgöring. Det kan vidare inte vara rationellt att nu
draga undan arbetskraft från jordbruket, som redan under flera år haft brist
på arbetskraft, samtidigt som arbetskraft går arbetslös eller sysselsättes i näringar,
som arbeta med inskränkt arbetstid. Socialministern kan vara förvissad
därom, att jordbrukets folk vill arbeta och att de redan hårt ansträngda
hustrurna på landsbygden nu släpa ut sig kanske mer än någonsin förr.
Men man har krav på att statsmakterna ordna det hela rättvist och praktiskt.
Jag hoppas på den nya arbetsmarknadskommissionen och vill med detta återigen
endast uppmana till ett övervägande huruvida ej ett smidigare inkallelseförfarande
kan komma att införas.

Statsrådet Sköld påpekade vidare i andra kammaren, att man inte kan permittera
dem, som äro utbildade till befäl och till tjänst med specialvapen. Jag

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
önskar med anledning härav endast framhålla det önskvärda i att man inte
till dylik utbildning uttar sådana, som utgöra en betydelsefull arbetskraft
för näringslivet. Det är, herr talman, enligt mitt förmenande viktigt att under
nuvarande tid arbetskraften utnyttjas så förnuftigt som möjligt.

Herr Wistrand: Herr talman! Jag har under lång tid haft en verksam het,

som fört mig mycket nära den svenska fackföreningsrörelsen, och det har
varit med huvudsakligen mycket glada känslor, som jag har sett den insats,
som från arbetarklassens sida har gjorts, när det gällt att bemästra de svårigheter,
som läget för närvarande medför. Därmed vill jag naturligtvis icke
ha sagt annat än att det finnes en hel del ytterligare att göra på några punkter,
av vilka jag skall beröra ett par. Jag har emellertid velat deklarera min
mening därför, att jag alltid satt fackföreningsrörelsens folkuppfostrande
verksamhet mycket högt, och jag gläder mig åt att kunna säga, att i stort sett
har denna uppfostran i nuvarande situation burit de mest vackra frukter.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet framhöll i detta sammanhang,
att regeringen visserligen kan ändra lagstiftningen så att den möjliggör
en utökning av arbetstiden, men att de faktiska åtgärderna måste bli
beroende på överenskommelser mellan parterna på arbetsmarknaden. Detta är
naturligtvis alldeles riktigt. Jag måste emellertid framhålla, att ehuru man i
tider som dessa inte kan lita på att regeringen skall göra allt, är dess medverkan
även på dessa punkter av mycket stor betydelse. Regeringen kan inte
uteslutande säga sig, att nu ha vi ordnat med en lagstiftning, och sedan få
herrarna sköta örn resten själva. Regeringens uppgift i en så svår och farofylld
tid som den nuvarande ligger också i att se till att de praktiska följderna
av en sådan lagstiftningsåtgärd som en suspendering av arbetstidslagarna
och vad därmed sammanhänger också kommer ut i livet. Jag är för min del
också övertygad örn att en sådan verksamhet äger rum från regeringens sida.
Jag vill inte i detta sammanhang fördölja, att det från vissa håll har till mig
inberättats fall, då man skulle kunna anse, att man borde ha kunnat möta
större förståelse från arbetarparten. Alldeles särskilt har jag hört talas örn
en del tvister på en punkt, som herr Strand också berörde, nämligen att man
vid ifrågasatta ändringar av arbetstiden, speciellt när det gällt arbetstidens
förlängning, dragits in i ganska småsinta strider örn övertidsersättningar och
dylikt, vilkas utbetalande många gånger skulle hindra den förläggning av arbetstiden,
som i nuvarande situation är den, som motsvarar produktionslivets
krav. Jag tror, att det skulle vara lyckligt, örn man på denna punkt kunde
frigöra sig från cn alltför snäv bokstavstolkning av avtalen och örn man i det
stora gemensamma intresset kunde enas örn linjer, som kanske gå något utanför
vad som skulle varit snäv avtalspolitik under mera normala förhållanden.
Jag förutsätter också, att den motvilja, som på vissa håll försports och även
praktiskt visats mot skiftarbete, skall kunna helt övervinnas. Det är för ett
arbetes ekonomiska bedrivande — jag menar nu inte bara ekonomiskt ur penningsynpunkt,
utan för att man överhuvud taget skall kunna driva arbetet
med de tillgångar och den produktionsapparat, som man har i nuvarande
tid — i hög grad nödvändigt, att skiftarbete kommer till användning i större
utsträckning, än vad som hittills har varit fallet, och att den motvilja, som
förefinnes mot skiftarbete, kan övervinnas. Det finns stora industrier i vårt
land, där skiftarbete är en normal arbetsform och där arbetarna inte ha funnit
sig illa av detta utan många gånger tvärt örn.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten ]>a en sak, som har avvikit från
den ljusa tavla, som jag för min del ansett, att omständigheterna i stort sett berättiga
mig till att måla. Jag finner det nämligen nästan upprörande, att man

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Ant), arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
i den mest farofyllda tid för landet skall behöva ifrån en så gynnad och välavlönad
arbetargrupp som Sveriges kommunalarbetare få strejkvarsel, vilket
har inträffat på ett par håll. Jag vet, att dessa tvister ha retts upp, men bara
det faktum, att någonting sådant kunnat förekomma, visar enligt min mening,
att det finns enstaka grupper även inom fackföreningsrörelsen, där man inte
har fullt klart för sig vad tiden kräver och där man inte heller har varit besjälad
av samma känslor av solidaritet mot samhället, som i stort sett karakteriserar
denna rörelse.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag vill först med ett par ord beröra det

onekligen överraskande anförande, som herr Strand nyss har hållit.

Herr Strand förklarade, att han ur motiveringen till min interpellation utläst,
att jag till varje pris önskade tvångsåtgärder på arbetsmarknaden. Ja,
det finns tydligen många sätt att läsa, men jag kan endast uppmana herr
Strand att i så fall läsa en gång till, ty det finns varken i motiveringen till
min interpellation eller i mitt anförande här i dag det minsta, som berättigar
till denna slutsats. Jag har både tidigare i egenskap av ledamot av den kommitté,
som haft i uppdrag att utarbeta ett utkast till tjänstepliktslagen, och
även senare vid alla tillfällen tvärtom intagit den motsatta ståndpunkten, den
ståndpunkt som svenska regeringen intager, nämligen att man skall gå så långt
som det överhuvud taget är möjligt genom frivilliga överenskommelser. Jag
kan försäkra herr Strand, att örn jag hade menat något annat, skulle jag också
ha sagt det.

Sedan uppehöll sig. herr .Strand vid det av mig påpekade förhållandet, att
det i vissa fall har visat sig vara svårt att utsträcka arbetstiden, därför att
arbetarna inte ha velat gå med på detta. Herr Strand säger, att detta kan
betecknas såsom rykt.essmideri. Nej, det vill jag på det bestämdaste bestrida.
Jag har dessa uppgifter direkt och utan några mellanhänder från de företagsledare,
som ha gjort dessa försök och misslyckats. Men jag skall gärna
ge herr Strand det medgivandet, att när det står i motiveringen till min interpellation,
att det har förekommit »i ej ringa utsträckning», är detta ett uttryck,
som inte är väl valt och som jag gärna skulle önska ändrat till det uttryck,
som jag använde i mitt svar på socialministerns anförande i dag. Det
har förekommit inte bara i enstaka fall, utan jag har mig bekant åtskilliga
sådana fall inom de industrier, som jag haft tillfälle att undersöka. Men jag
är angelägen att undersöka, att jag, såsom jag förut har sagt här i dag, betraktar
detta såsom undantagsfall. Jag är, såsom jag nämnde, övertygad om,
att Sveriges arbetarklass är minst lika villig som någon annan folkgrupp att
påtaga sig de bördor, som Sveriges nuvarande läge kan nödvändiggöra, och
jag riktar icke någon kritik vare sig i min interpellation eller på annat sätt
mot denna inställning, som representanter för Sveriges arbetarklass på så
mångå sätt ha betygat såväl tidigare som i dag. Jag skulle därtill kunna
erinra örn att just byggnadsindustriens arbetare, som understundom lia ansetts
se på sina egna intressen ganska noga, ha visat en beredvillighet att gå över
till nya och mindre väl avlönade arbetsuppgifter, som är lika glädjande ur
samhälleliga synpunkter som hedrande för vederbörande själva. Jag måste
emellertid ändock tillägga, att det är en smula förvånande att vid varje diskussion
av arbetsmarknadsproblemen, där det framkommer att allt inte är
idealiskt så som det borde vara, gör man gällande, att diskussionen innebär
kritik mot arbetarklassen. På det sättet lyckas man bara med en sak, nämligen
att snedvrida diskussionen och ingenting annat. Det är här icke fråga
örn något som helst angrepp utan om en diskussion om vilka åtgärder, som

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
äro eller haele varit önskvärda för att åstadkomma bästa möjliga utnyttjande
av den svenska arbetskraften.

Därmed kommer jag över till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet,
som säger, att det inte alltid är regeringens ingripande, som är avgörande.
Regeringen kan ändra lagarna, men parterna måste själva komma
överens, sade statsrådet. Ja, det är alldeles klart, men det hade väl varit
i regeringens makt att rikta en vädjan till parterna att arbeta till exempel
Kristi himmelsfärdsdag eller annandag pingst. Det hade väl varit möjligt
för regeringen att förhandla med parterna på arbetsmarknaden helt inofficiellt.
Jag är övertygad örn att dessa förhandlingar skulle lia lett till resultat,
just därför att jag har samma uppfattning som herr Strand, att Sveriges
arbetarklass ingalunda skulle ha vägrat, örn man från högsta ort till densamma
framfört några sådana förslag. Det är därför en smula att krypa bakom
paragraferna, när herr statsrådet hänvisar till att det är parterna själva, som
måste komma överens örn den saken. Det är regeringen, som i sådana här
livsviktiga angelägenheter skall styra landet, vare sig detta kan ske genom
en enkel paragrafändring eller genom andra åtgärder.

Herr statsrådet sade vidare, att jag kan vara övertygad om att arbetsmarknadskommissionen
inte försummar något problem och att herr statsrådet inte
jämt och ständigt vill ställa några misstänksamma frågor till kommissionen.
Jag vill gärna deklarera, att jag har det allra största förtroende för arbetsmarknadskommissionen,
dess ledning och ledamöter, liksom jag anser, att regeringen
i de flesta fall på ett mycket lyckligt sätt har löst de personproblem,
som tillsättandet av kommissionerna har rest. Men därav följer väl inte, att
riksdagen skall en gång för alla vara avskuren från att kunna diskutera de
centrala problemen och att regeringen bara skall svara: »Mina herrar, det behövs
ingen oro, den där saken sköta kommissionerna.» Nog är det sant, att
Sveriges riksdag på grund av omständigheterna har måst avstå från största
delen av sitt inflytande på landets styrelse och att detta i mycket stor utsträckning
i stället kommit att överföras på kommissionerna. Men att riksdagen
skulle vara berättigad att gå så långt, att man från statsrådsbänken
kan avfärda ett hur viktigt problem som helst bara med ett »hys ingen oro,
det här sköta kommissionerna», det har jag ändå svårt att tro, att herr statsrådet
skulle kunna övertyga kammaren örn. Det förefaller tvärtom vara av
största betydelse, att kamrarna få tillfälle att någon gång på ett mera samlat
sätt taga upp till belysning de många viktiga frågor, som kommissionerna
syssla med dagligdags, och få upplysning örn hur arbetet på dessa punkter
ligger till.

Till sist säger herr statsrådet, att det är farligt att väcka intrycket hos Sveriges
arbetarklass, att alla offer begäras av den och inte av andra, och att
man skall begära offren allsidigt av alla grupper. Ja, jag instämmer helt
med detta senare uttalande. Jag vill dock göra den kompletteringen, att enligt
min mening skall riktlinjen icke vara att begära lika offer av alla utan
att begära de offer, som behövas, på de punkter, där de behövas. Det kan finnas
områden, där det inte är någon anledning alls att utsträcka arbetstiden,
utan där denna kanske tvärtom skulle kunna förkortas. Då skall man inte
av någon sorts rättviseskäl begära offer där. Man kan möjligen i vissa fall
lägga på andra bördor för att utjämna, och det är i så fall mycket välkommet,
men principen bör vara att av alla grupper inom det svenska folket begära
de offer, som landets intressen kräva, även örn detta skulle medföra att
bördorna komma att vila litet tyngre på vissa grupper än på andra. Jag instämmer
emellertid helt med herr statsrådets uttalande, att svenska folket
måste få intrycket, att det är solidariska offer, som krävas, och att det icke

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
är någon annan synpunkt än landets behov av att medborgarna taga på sig
dessa offer, som är avgörande.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Jag vill inte, att det skall upp stå

något missförstånd beträffande min ståndpunkt till riksdagens rättighet
att få upplysningar och diskutera problem, som föreligga. Tvärtom betraktar
jag för min del denna rättighet såsom fullkomligt självklar och naturlig.
Min reaktion föranleddes emellertid av ett par speciella punkter. Det frågades,
vad jag gjort för att till exempel organisera det kvinnliga halvtidsarbetet
och för att se till att varenda plats vid verkstadsskolekurserna blir fylld.
På detta svarar jag, att så i detalj följer jag ju inte dessa ting, och det anser
jag inte heller vara min uppgift att göra dagligen i varje fall. Om jag
får en rapport någon gång då och då örn hur det ligger till med dessa saker,
är jag för min del belåten, och all min erfarenhet säger mig, att jag inte behöver
tjänstgöra som en påfösare på arbetsmarknadskommissionen. Örn herr
Ohlin inte tar illa upp, skulle jag vilja säga, att alla de problem, som han
berört i sin interpellation, självfallet ha varit föremål för övervägande i regeringen
redan före interpellationen och inte bara nu, när svaret skulle avges.
Men det är klart, att dessa ting skola diskuteras.

Jag glömde vidare att lämna en upplysning i mitt första svarsanförande
och jag skall därför tillåta mig att göra det i detta sammanhang. Herr Ohlin
gjorde en antydan, att örn man skulle begära dispens från arbetarskyddslagen
för att möjliggöra skiftarbete för kvinnor genom upphävande av förbudet
mot nattarbete, skulle detta taga så lång tid. Det kan taga litet tid i sådana
fall, då man anser, att ansökningen är dåligt motiverad och då man
spekulerar på avslag. Jag vill minnas, att detta har varit fallet i fråga örn
två eller högst tre av alla begärda dispenser. Örn ansökningen däremot ligger
klar så att säga och det är uppenbart, att den är med hänsyn till försvarets
behov fullt reellt motiverad, blir det, om ansökan kommer in i morgon, beslut
i fredagens konselj. Längre tid tar det inte. Men jag medger, att örn ansökningen
kommer in på lördag, göres det inte en extra konselj för att bifalla
en ansökan om dispens för ett enstaka företag. Örn det blir en extra konselj
ändå, tages ansökningen upp vid denna, men annars får den ligga en
vecka, eftersom vi lia våra ordinarie konseljer på fredagarna. Det är emellertid
inte därför att man måste sätta i gång en stor skrivapparat, som beslutet
i sådana fall kan fördröjas något.

Herr Västberg: Herr talman! Jag skall be att få komplettera diskussionen
med ett par synpunkter.

Jag vill först säga, att jag i själva sakfrågan i allt väsentligt kan instämma
i vad som anförts här i debatten. Nödvändigheten av att mobilisera
arbetskraften på ett ändamålsenligt sätt bör ju också vara ganska självklar.
Vad jag emellertid särskilt skulle vilja framhålla är, att man i större utsträckning,
än vad som för närvarande sker, måste söka utnyttja den betydande
reservarbetskraft, som det stora flertalet kvinnor kunna ställa till samhällets
förfogande. Örn man resonerar med personalen ute på de militära
förläggningarna, får man ofta höra den anmärkningen, att ett stort antal av
de inkallade måste användas för att ombesörja mathållning och andra dylika
göromål. Vi ha ju en speciell kvinnoorganisation, vars medlemmar äro
utbildade i förplägnadstjänst. Det finns säkerligen ett mycket stort antal
kvinnor, som skulle kunna användas för att sköta mathållning, servering och
dylikt arbete vid våra militära förband. Därigenom skulle man kunna lösgöra
utbildad och kvalificerad arbetskraft, som nu många gånger måste av -

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
delas för dessa mindre kvalificerade göromål, och som i stället antingen
skulle kunna användas för mera krävande militär tjänstgöring, i fall detta är
nödvändigt, eller också återbördas till viktiga uppgifter i folkförsörjningens
tjänst.

Jag vill också i detta sammanhang understryka en synpunkt, som kvinnoarbetskommittén
har fört fram och som även professor Ohlin uppmärksammade
i sitt anförande, nämligen vikten av att man söker lösa frågan örn kvinnornas
deltidsarbete. Det finns ju ändå ett mycket stort antal kvinnor, som
säkerligen äro intresserade av att leverera den lediga arbetskraft, som de
förfoga över, men som inte kunna ställa hela sin tid till samhällets förfogande.
I ett läge som det nuvarande, då det behövs arbetskraft på nästan alla
områden, bör man verkligen på något sätt söka underlätta att även denna del
av kvinnornas disponibla tid och arbetskraft kan få en ändamålsenlig användning.
Jag vet inte riktigt, vem som är närmast till för att taga hand
örn denna sak, men att detta är ett problem, som måste lösas inom den närmaste
tiden och lösas på ett radikalt och ändamålsenligt sätt, står väl utom
all diskussion.

Med anledning av det betyg, som professor Ohlin här gav kvinnornas
beredskapskommitté, vill jag säga, att jag inte bär anledning att på något
sätt underskatta denna kommittés verksamhet. Jag uppskattar för min del
till fullo det goda initiativ, som denna kommitté bar tagit, och den goda organisation,
som kommittén upprättat, men örn man överhuvud taget skall kunna
över hela landet och på alla områden göra kvinnornas arbetskraft disponibel,
måste denna kommittés verksamhet byggas ut på ett mera rationellt sätt,
än vad som hittills skett. Kommittén har för närvarande en alltför liten anslutning,
och den berör ju hara några av de viktigare orterna i landet. Detta
beror antagligen på att den har ett för litet anslag till sitt förfogande för
det rena organisationsarbetet. Som det nu är måste kvinnorna själva göra
frivilliga insamlingar för att få ihop pengar till täckande av utgifterna för
en organisation, som ju ändå avser att göra det möjligt för dem att i en påkostande
tid göra en insats i samhällets tjänst. Det vore enligt mitt förmenande
en ganska enkel sak, när man nu redan har en halv miljon kvinnor
organiserade i olika föreningar, att genom att bevilja ett tillräckligt anslag
till kvinnornas beredskapskommitté snabbt kunna bygga ut en organisation
med lokala föreningar runt örn ute i landet, så att man får till stånd den
organisation, som behövs för att ge kvinnorna den plats i beredskapstjänsten,
som de faktiskt borde ha och som samhället säkerligen skulle ha mycket stor
nytta av.

Vad jag här velat framhålla är således, herr talman, att man skall utnyttja
arbetskraften på det lämpligaste sättet och att man, där detta är möjligt,
skall söka bereda avlösning för den utbildade och i folkförsörjningens tjänst
svårersättliga personal, som nu är inkallad till militärtjänstgöring och som
kanske många gånger användes till mindre kvalificerade uppgifter, och ersätta
dem med annan lämplig arbetskraft. Därigenom skulle man vinna ett
bättre resultat av produktionen och en större effektivitet i de samhällstjänster,
som måste fyllas. Dessutom vill jag, som jag här påpekat, särskilt understryka
betydelsen av att man gör allvar av att det stora flertalet kvinnor
måste komma med i samhällets beredskapstjänst, så att det inte längre bara
blir vackra deklamationer, ulan alt man verkligen vidtar rationella åtgärder
för att laga denna arbetskraft i anspråk.

Herr Strand: Herr talman! Jag skulle gärna vilja upplysa kammaren

örn att jag har varit i förbindelse med metallindustriarbetarförbundet, som är

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
det förbund inom vilket man med all säkerhet har det största antalet fall av
utsträckt arbetstid, och gjort en förfrågan, huruvida det förekommit några
tvister i anledning av den utsträckta arbetstiden, det vill säga fall då arbetarna
vägrat att arbeta den föreskrivna tiden. Jag har fått det beskedet, att
några sådana tvister icke förekommit. Professor Ohlin ropar visserligen nu
till mig, att han inte avsåg metallindustriarbetarförbundet, men det är dock,
upprepar jag, inom metallindustriarbetarförbundet, som man har det stora flertalet
fall av utsträckt arbetstid, och inom det förbundet känner man, som sagt,
inte till några tvister örn den saken.

Jag tycker i varje fall, att det är litet egendomligt, att dessa tvister, var de
nu än förekommit, skola behöva påtalas i riksdagen. Vederbörande företagsledare
kunna ju vända sig till arbetarorganisationen, och då denna tillstyrkt
arbetstidens utsträckning, borde man på förhandlingsvägen kunna ordna det
så, att eventuella fall av arbetsvägran rättades till, örn det nu verkligen ligger
till på det sättet, att arbetarnas vägran varit motiverad av ovilja att överhuvud
taget utföra övertidsarbete. Även örn man skulle kunna konstatera, att
det har förekommit några enstaka, ja, ett tiotal eller kanske rent av ända upp
till ett femtiotal fall av det, som professor Ohlin här syftade på, kan man
ändå inte beteckna detta såsom en generell ovilja till övertidsarbete, ty arbetarna
kunna ju ha sina särskilda skäl till att de inte vilja eller kunna arbeta på
övertid.

När det sedan gäller utläsandet av interpellationens syfte, har jag redan
sagt, att jag för min del tolkat interpellationen såsom ett uttryck för att
interpellanten önskar tvångsåtgärder på arbetsmarknaden. Jag kan inte förstå,
att han syftar till något annat. Åtgärder på frivillighetens väg ha ju
redan vidtagits. Olika företag ha med tillstyrkan av arbetarparten gjort ansökningar
örn tillstånd att få arbeta längre, än vad arbetstidslagen i vanliga
fall medger, och i de fall där dessa ansökningar beviljats, har man också tilllämpat
den längre arbetstiden.

Nu frågar interpellanten följande: »Vilka åtgärder har regeringen vidtagit
för att i det extraordinära läge, vari Sverige sedan flera månader befinner sig,
trygga en så effektiv och fullständig användning av landets arbetskraft som
möjligt? Vad har gjorts för att åstadkomma

1. en omedelbar ökning av arbetstiden samt av arbete i skift inom lämpliga
delar av svenskt näringsliv?»

Eftersom interpellanten så noga känner till näringslivet, att han t. o. m.
vet, örn en arbetare vägrat arbeta på övertid på någon plats i landet, bör han
ju också ha god kännedom örn vad som uträttats genom frivilliga överenskommelser,
och vi ha då inte kunnat läsa ut något annat ur en sådan framställning
som den nu citerade, än att de åtgärder, som vidtagits, inte varit tillräckliga
och att nian inte uppnår några resultat på de vägar, som hittills försökts. Det
är tvångsåtgärder, som interpellanten önskar. Han önskar, att man ifrån
statsmakternas sida skall dekretera, att Sveriges arbetare vid de och de företagen
skola arbeta den och den tiden, vid andra företag skall man arbeta i
skift etc.

Jag har inte kunnat läsa ut någonting annat av tendensen i motiveringen
i varje fall, även om jag välvilligt tolkat frågeställningen i den första frågan
på det sättet, att interpellanten önskade, att regeringen skulle ha vidtagit sådana
åtgärder, att det blivit möjligt att arbeta i skift vid vissa företag.

Herr Ohlin: Endast en upplysning, herr talman. Den industri, vid vil ken

det förekommit en del fall, då svårigheter mött att utsträcka arbetstiden,

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Äng. arbetskraftens utnyttjande under rådande kris. (Forts.)
är icke metallindustrien, utan textilindustrien, vilken som bekant levererar viktiga
varor för försvarets behov.

. Sedan vill jag med anledning av att herr Strand vidhåller den oriktiga tolkningen
av motiveringen till min interpellation nämna, att det jag har syftat
till — jag tror, att det har framgått tydligare av anförandena i dag — är en
fastare ledning från regeringens sida vid behandlingen av dessa problem. Jag
tror inte. att Sveriges regering i detta läge endast bär möjligheten att tillgripa
tvång. Jag tror, att Sveriges regering kunnat — genom att rikta vädjan
av rätta slaget och genom att förhandla med båda parterna på arbetsmarknaden
— uppnå resultat t. ex. i fråga örn arbete under Kristi himmelsfärdsdag
eller annandag pingst eller båda dagarna. Jag menar därför, att det är alldeles
oriktigt, när herr Strand vill göra gällande, att det inte finns något annat
utöver de hittills prövade metoderna än att tillgripa det extrema tvånget.
Jag har tvärtom den uppfattningen, att regeringen under de senaste månaderna
bort och ett stycke fram i tiden bör försöka denna andra utväg, nämligen
att förhandla med parterna på arbetsmarknaden och på det sättet uppnå frivilliga
överenskommelser på de punkter, som äro nämnda i interpellationen.

. Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
nr 239, med förslag till ändrad lydelse av § 63 regeringsformen och § 39
mom. 1 riksdagsordningen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 244, angående överskridande av vissa poster i avlönings staterna för universiteten
och karolinska mediko-kirurgiska institutet m. m.;

nr 245, angående vissa anslag för försvarsändamål;

nr 247, angående anslag till statens ammunitionsnämnd för budgetåret
1940/41;

nr 248, angående anslag till statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen
m. m.;

nr 249, angående anslag å tilläggsstat II för budgetåret 1939/40 till vissa
vedeldningsprov m. m.; samt

nr 250, angående anslag till ytterligare medel för kontroll och undersökning
av gasgeneratoraggregat.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 252, med förslag till lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 31
mars 1938 (nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra
rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen).

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets utlåtande och memorial:
nr 15, i anledning av väckta motioner om åtgärder till effektivisering av
statsrevisorernas verksamhet; och

_ nr 16, med förslag till ändrad lydelse av § 51 regeringsformen och § 34
riksdagsordningen.

Vad utskottet i dessa betänkande!! hemställt bifölls.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Anslag till
de allmänna
läroverken
m. m.

Fö Tedro £ os ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 142, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anställning å
civilanställningsstat under budgetåret 1940/41 för visst fast anställt manskap
vid försvarsväsendet;

nr 143, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående befrielse för förre
reservofficersaspiranten Å. O. Lidholm från viss ersättningsskyldighet;

nr 144, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldande av vissa
haverikostnader ;

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till flottans
ersättningsbyggnad m. m. och till modernisering av Karlskrona örlogsvarv
jämte en i ämnet väckt motion:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till vissa
kraftledningar m. m. för militära behov;

nr 147, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till anskaffning
av två kortvågssändare för radiotelegrafi;

nr 148, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående räntan för egnahemslån
vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk; samt

nr 149, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till anordnande
av skyddsrum i statens järnvägar tillhöriga fastigheter.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 150, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 154, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att fatta beslut
på sätt propositionen under särskilda med 1—31 betecknade punkter närmare
utvisade.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr J. Bergman väckt motion (I: 166),
vari hemställts, att riksdagen måtte avslå de av departementschefen ifrågasatta
strängare reglerna i avseende på möjligheterna för tillvalsundervisning
i grekiska på det differentierade gymnasiets latinlinje och besluta bibehållande
av nuvarande ordning;

dels en inom första kammaren av herrar W. Nisser och E. Sjödahl väckt
motion (I: 182);

dels en inom andra kammaren av herr G. Arnemark väckt motion (II:
236);

dels en inom första kammaren av herr N. Holmström väckt motion (1: 95) ;

dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herr E. Sjödahl (I: 167) och den andra inom andra kammaren av fröken Kerstin
Hesselgren (II: 225);

dels ock två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr R. Wagnsson (I: 181) och den andra inom andra kammaren av herr

A. Wallentheim (II: 237).

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majis förslag samt med avslag
å motionen I: 166, fatta beslut på sätt under särskilda med 1—31 betecknade
punkter närmare angivits;

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

B. att motionerna I: 182 och II: 236, I: 95, I: 1G7 och II: 225 samt I: 181
och II: 237 måtte anses besvarade med vad utskottet förut i utlåtandet anfört.

I punkten A 6 hade hemställts, att riksdagen måtte godkänna under punkten
införd avlöningsstat för de allmänna läroverken, att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1910/41. I punkten A 7 hade hemställts, att riksdagen
måtte till Allmänna läroverken: Avlöningar för budgetåret 1940/41 anvisa ett
förslagsanslag av 26,230,000 kronor. Utskottets förslag under dessa båda
punkter innebar en nedsättning av det av Kungl. Maj :t begärda förslagsanslaget
till avlöningar vid de allmänna läroverken med 50,000 kronor, vilken nedsättning
möjliggjorts genom en av utskottet förordad inskränkning i den frivilliga
undervisningen i manlig slöjd och hushållsgöromål.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Nilsson i Malmö,
Johansson i Fredrikslund, Oscar Olsson, Asplund, Nilsson i Landeryd, Andersson
i Fältenborg, Ekströmer, Bergman, Persson i Falla, Holmdahl och
Åqvist ansett dels att utskottets yttrande bort i angivna delar hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, dels ock att till följd härav utskottets
hemställanden bort i vissa delar lyda så, som i reservationen angivits. I
den av reservanterna förordade motiveringen hade anförts, bland annat, att
med hänsyn till den pedagogiska och praktiska betydelsen av den i den kungl,
propositionen omförmälda frivilliga undervisningen, icke minst den i manlig
slöjd och hushållsgöromål, samt jämväl med tanke på de lärare, vilka för sin
utkomst vore beroende av ifrågavarande undervisning, utskottet i likhet med
departementschefen icke ansåge sig böra för nästa budgetår ifrågasätta någon
beskärning av denna undervisning. I punkterna A 6 och A 7 hade reservanterna
upptagit samma belopp som äskats i den kungl, propositionen.

Herr Olsson, Oscar: Herr talman! Vid föreliggande utskottsutlåtande

är fogad en synnerligen manstark reservation. Statsutskottets beslut fattades
med 12 röster mot 11. De elva anslöto sig oreserverat till den kungl, propositionen
beträffande ifrågavarande ärende. Det gäller anslaget till läroverken,
ett anslag på 26 ä 27 miljoner kronor, på vilket statsutskottet har velat pruta
50,000 kronor.

De ämnen, som denna anslagsprutning skulle gå ut över, äro de praktiska
ämnena undervisning i slöjd och i hushållsgöromål. Kungl. Maj:t står emellertid
inte ensam i fråga örn sitt avböjande av en prutning på anslaget till undervisningen
i dessa ämnen, utan Kungl. Maj:t har stöd av statsutskottet och
riksdagen så sent som år 1939. Örn herrarna slå upp sidan 14 i det i dag föreliggande
utlåtandet, se herrarna där ett referat. Där pekas på, att värdet
av undervisningen i de praktiska ämnena under senare år allt mer oreserverat
vunnit skolvärldens och statsmakternas erkännande. Senast hade 1939 års
riksdag i sin skrivelse nr 355 ansett sig böra framhålla önskvärdheten av att
undervisningen i praktiska ämnen bereddes ett större utrymme i realskolans
kursplaner ^än vad hittills varit möjligt och särskilt att undervisningen i hushållsgöromål
främjades. Det syntes därför — såsom jag tycker med skäl —
icke annat än i nödfall böra komma i fråga att nu borttaga den frivilliga undervisningen
vid läroverken i slöjd och hushållsgöromål.

^Nu är det inte ipeningen, att denna frivilliga undervisning i slöjd och hushållsgöromål
skall reduceras endast vid läroverken, utan den skall reduceras
också vid de kommunala läroverken, vid privatläroverken och vid de högre folkskolorna.
Detta synes inte så mycket i statsutskottets utlåtande, där prutningen
gäller endast statens läroverk, eftersom det har varit besvärligt att beräkna,
vilka summor som skulle kunna sparas in vid de andra skolorna. Det

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Anslag till de allmänna läraverken m. m. (Forts.)
är den enkla anledningen. Men det gäller i alla fall inte någon avsevärd
summa.

Vi lia ar efter år här i riksdagen hållit på att de praktiska ämnena trots sin
frivillighet skola utvecklas vid läroverken. Vi kommo i fjol dithän, att både
statsutskott och riksdag mycket starkt underströko det. Statsutskottet är i
år något generat, när det ändå vill göra denna reducering, och säger, att statsutskottet
tycker, att en sådan praktisk undervisning inte bör anordnas »annat
än i de fall, då ett påtagligt intresse för undervisningen visar sig vara för
handen». — I vilka fall har en sådan undervisning förekommit, då inte påtagligt
intresse har visat sig vara för handen? Enligt skolöverstyrelsens uppgift
i intet fall! I alla de fall, då sådan frivillig praktisk undervisning anordnats,
ha grupperna praktiskt taget utan undantag blivit fyllda vid läroverk.
kommunala skolor och högre folkskolor. Vad är det då för mening i vad
statsutskottet säger i detta hänseende? Såvitt jag begriper, är det ett synnerligen
egendomligt camouflage för någonting, som saknar varje underlag i verkligheten.
Under sådana förhållanden, herr talman, är det egentligen förunderligt,
att det blivit en röst mindre för Kungl. Maj:ts förslag än som hade
behövts för att ge Kungl. Maj :ts förslag majoritet i statsutskottet.

Det är 8 av denna kammares 12 ledamöter i utskottet, som anslutit sig till
reservationen. Jag hoppas, herr talman, att riksdagen skall följa dessa reservanter,
och jag yrkar följaktligen också bifall till den av herr Nilsson i Malmö
m. fl. vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Pauli: Herr talman! Det är inte med något lätt hjärta man diskuterar
och tillstyrker ett utskottsförslag och en kungl, proposition av det slag,
som här föreligger. Här har man nödgats att. liksom tidigare beträffande
folkskoleväsendet, göra inskränkningar, som alldeles uppenbart komma att tillfoga
undervisningen avbräck på olika punkter och som även drabba vissa
grupper, av lärare på ett beklagligt sätt. På så gott som varenda punkt har
emellertid, framhållits, vad vi förutsätta vara avsikten med alla dessa åtgärder,
nämligen deras provisoriska karaktär. Höjningen av tjänstgöringstiden
framhålles vara tillfällig, likaså höjningen av det högsta tillåtna elevantalet
i realskolans avslutning.sklasser från 30 till 35, likaså indragandet av vissa
glest besatta, läroverkslinjer, likaså uppdelningen av klassavdelning vid nykor
j arundervisningen i modersmålet, tyska, engelska och franska och likaså
upphävandet av den undantagsställning, som tillvalsundervisningen i specialmatematik,
fysik och kemi hittills intagit. Undervisning i dessa ämnen kommer
numera icke att anordnas vid lägre elevantal än 5. I fråga örn grekiskan
har ju också en tillfällig inskränkning i dess undantagsställning gjorts såtillvida,
att det lägsta tillåtna elevantalet för bildande av en undervisningsavdelning.
har höjts från 3 till 4, något som jag och utskottet i övrigt finna beklagligt,
liksom de övriga, tillfälliga skärpningar, vilka vi inte ha kunnat undgå
att biträda. Det föreligger, som synes, inte heller någon reservation på den
sist berörda punkten, även örn givetvis skäl skulle ha kunnat anföras också
för ett bibehållande av grekiskans nuvarande undantagsställning.

Om man alltså, på grund av de utomordentligt svåra tidsomständigheterna
här har nödgats tillfälligt gå fram med en vida hårdare hand än som kan anses
önskvärt, har utskottets majoritet emellertid tillåtit sig finna, att man även
på elen punkt, som nu närmast är under debatt, skulle kunna göra en viss besparing,
vilken går utöver vad Kungl. Maj:t har ifrågasatt. Som kammaren
torde, observera, har statskontoret i fråga örn den frivilliga undervisningen,
särskilt i slöjd och hushållsgöromål, ifrågasatt en anslagsbegränsning på ungefär
100.000 kronor, medan utskottsmajoriteten har tänkt sig en besparing

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Anslay lill de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
på inte mer än ungefär 50,000 kronor. Denna möjlighet till anslagsbegränsning
har dessutom i utskottets motivering kringgärdats med mycket starka
reservationer. Det framhålles, att en sådan beskärning av den frivilliga undervisningen
i manlig slöjd och hushållsgöromål icke bör äga rum i sådana
fall, då lärare har sin huvudsakliga sysselsättning av denna undervisning och
därför skulle berövas sina utkomstmöjligheter. Detta är den huvudreservation,
sorn utskottet gör i likhet med skolöverstyrelsen. Jag skall inte upptaga
någon diskussion med herr Oscar Olsson örn vad som menas med ett »påtagligt
intresse» för undervisningen. Man kan naturligtvis såsom han driva dien satsen,
att där överhuvud taget en frivillig undervisning blir rekryterad, föreligger
ett påtagligt intresse. Jag medger, att detta är ett uttryck, som är ganska
svårt att konkret precisera, medan däremot vad som eljest här är sagt torde
göra saken fullt tydlig.

Det är alltså inte meningen att göra någon generell beskärning av denna
undervisning. Det är inte meningen, att den, såsom herr Oscar Olsson råkade
uttrycka sig, skall »borttagas» inom den ena eller andra gruppen av undervisningsanstalter.
_ Man har endast velat göra det möjligt för skolöverstyrelsen
och Kungl. Maj :t att i varje särskilt fall företa en prövning av frågan, huruvida
man med hänsyn_ till de särskilda förhållandena vid olika skolor skall
kunna göra en indragning av den frivilliga undervisningen där utan att lädera
sådana intressen, sorn.jag nyss nämnde, framför allt då hänsynen till lärare,
som av denna undervisning ha sin huvudsakliga sysselsättning. Jag medger
gärna, att intresset för både slöjd och hushållsgöromål har varit i stigande
under senare år, att detta har uttalats av skolöverstyrelsen och även av statsmakterna
och att ifrågavarande ämnen i tider som dessa kunna ha sin särskilde
betydelse. Men å andra sidan förefaller det mig, som örn en besparing av
det försiktiga slag, som här har ifrågasatts, verkligen kunde vara motiverad
i det svåra läge, där vi befinna oss.

Herr Oscar Olsson citerade överstyrelsens ord. att diet icke bör annat än i
nödfall komma i fråga att nu borttaga denna undervisning. Jag skulle verkligen
vilja fråga, huruvida det inte föreligger ett nödfall för vårt land just nu.
Naturligtvis spelar det inte någon alltför stor statsfinansiell roll. om man
sparar cirka 50,000 kronor eller ej på denna punkt. Jag skulle därför taga ett
bakslag för utskottsmajoriteten i detta fall med stort sinneslugn, men jag har
velat framhålla, att det enligt min uppfattning finns goda sakliga skäl för
den ytterligare besparing man här har velat åstadkomma, och att utskottet
ingalunda har gått bröstgänges till väga, utan stannat vid halva det belopp,
som statskontoret föreslagit, och förutsatt en omsorgsfull prövning i vane särskilt
fall.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! Det har verkligen varit mycket

svårt att kunna åstadkomma besparingar inom läroverksorganisationen, då ju
undervisningen där är uppbyggd efter ett tidsschema, som man inte gärna kan
rucka pa, utan att det uppstår mycket allvarliga och bekymmersamma olägenheter
och utan att det går ut över de anställda på ett sätt, som vi åtminstone
för närvarande icke äro beredda att låta besparingsåtgärderna göra. Oaktat
allt detta har man emellertid i propositionen lyckats nedbringa utgifterna för
läroverksorganisationen med över en miljon kronor, och det tycker jag är ett
ganska hyggligt resultat i betraktande som sagt av de svårigheter, som förelegat.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Två synpunkter lia varit ledande vid uppgörandet av detta förslag: först
och främst att man skall göra besparingarna på det sättet, att de vålla undervisningen
så liten skada som möjligt, framför allt för framtiden, oell vidare att
man inte skall, jag höll på att säga i onödan, i varje fall inte i allt för stor utsträckning,
åstadkomma allvarliga bekymmer för lärarpersonalen just i denna
situation, utan att, i den mån besparingarna också måste gå ut över den, det
hela får gå en smula peu ä peu.

När nu utskottet på denna punkt har föreslagit en ytterligare besparing på
50,000 kronor, skulle jag ba mottagit detta med tacksamhet, för såvitt jag inte
haft den uppfattningen, att en besparing på denna punkt i viss mån skulle gå
emot de principer, som man sökt följa i fråga örn besparingsåtgärderna i övrigt.
Jag anser inte, att 50,000 kronor äro en för liten summa att spara —
sannerligen inte! Jag har fått spara på mycket mindre summor för att få
åttonde huvudtiteln att gå ihop. Anledningen till att jag inte velat reflektera
på att sätta ned anslaget till den frivilliga undervisningen i musik, manlig
slöjd och hushållsgöromål är främst, att jag är livligt övertygad örn att det
är en sund och riktig strävan att försöka få mera av praktisk undervisning vid
våra skolor och läroverk än som hittills förekommit. Och denna frivilliga undervisning
är egentligen allt vad vi ha av praktisk undervisning i den svenska,
så teoretiskt betonade läroverksutbildningen. Jag tror också, att den i allmänhet
uppskattas mycket livligt av eleverna. Jag kan ju inte uttala mig örn hur
det är över hela fältet, men efter vad jag har hört, lär så vara fallet. Vad som
talar för att denna undervisning verkligen uppskattas av eleverna är, att anslaget
redan nu visat sig vara mycket knappt. Det är synnerligen svårt att
klara sig med det anslag, som hittills utgått, och det är en mycket kraftig
konkurrens örn dessa medel. Då förefaller det mig vara underligt, örn det
skulle finnas någon mera allmän underskattning av denna undervisning.

Jag vill också säga, att på grund av den knapphet, som redan råder på medel
för denna frivilliga praktiska undervisning, skulle den föreslagna nedskärningen,
innebärande en minskning med omkring 30 procent av anslagsmedlen
till de icke ordinarie övningslärarna på ifrågavarande område, vara ganska
betänklig. Nu förutsätter ju utskottet, att samma åtgärd skulle vidtagas även
vid med de allmänna läroverken jämförliga skolor. Det är sålunda fråga örn
en mycket kraftig reduktion av denna undervisning, en reduktion vilken jag på
grunder, som jag nyss anfört, skulle anse beklaglig för undervisningens skull
och som också mycket starkt skulle försämra de icke ordinarie lärarnas utkomstmöjligheter.

Det är mycket möjligt, att vi i framtiden måste gå avsevärt längre än vi
gjort i år i fråga örn besparingsåtgärder också när det gäller den redan nu så
pass beskurna åttonde huvudtiteln, men jag tror, att man därvidlag skall försöka
att jämka ihop åtgärderna på ett sådant sätt, att man åstadkommer så
liten skada som möjligt, och låta verkningarna för personalens vidkommande,
vilka ju inte kunna undvikas, komma en smula undan för undan, så att det
inte på en gång uppstår en alltför stark ökning av svårigheterna.

Jag kommer sålunda till det resultatet, att hur tacksam jag än är för varje
uppslag i fråga örn besparingar också på åttonde huvudtiteln, jag ändå vill
förorda, att kammaren går på reservanternas förslag, som överensstämmer
med den kungl, propositionen i denna del. Jag tycker nämligen, att majoritetens
förslag innebär, att man tillgriper större våld än nöden kräver åtminstone för
närvarande.

Jag kanske också vågar lämna det meddelandet, att andra kammaren utan
votering har bifallit reservationen, d. v. s. Kungl. Majrts förslag.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Bergman: Herr talman! Jag ber att få säga några ord om en annan
detalj, som också ingår under den nu föredragna punkten.

I den fråga, som hittills diskuterats, är även jag ju reservant, och jag gläder
mig åt vad herr statsrådet yttrade nu senast, varav jag drager den slutsatsen,
att den saken kanske kommer att få en utgång, som reservanterna bli nöjda
med. Men det är en annan detalj, som föranleder mig att nu taga till orda,
nämligen den, som behandlas i motionen I: 166.

1 samförstånd med den klassiska kulturforskningens representanter här i
landet har denna motion väckts för att fästa uppmärksamheten på den verkliga
kul tur fara, som ligger däri, att man inskränker möjligheterna till undervisning
i grekiska språket. Det är naturligtvis icke alls fråga om att grekiska
språket skulle få någon sådan ställning, att det skulle läsas av flertalet elever
på den klassiska linjen; vår önskan är endast att de, vilka såsom fritt tillvalsämne
välja detta språk, skulle ha samma möjlighet att göra det som hittills
stått dem till buds. Det torde komma att visa sig, att de nya bestämmelserna
örn det minimiantal lärjungar, som förutsättes för att undervisning i grekiska
skall anordnas, leda till att undervisningen i detta för humanistisk forskning
så grundläggande och viktiga språk alldeles försvinner vid en del läroverk, där
det hittills fått läsas. För den klassiska kulturforskningen överhuvud taget
vore detta en mycket allvarlig konsekvens, som skulle i hög grad beklagas från
universitetens sida. Hela frågan var föremål för utredning av 1933 års sakkunniga.
Ar 1935 föreslog också den dåvarande ecklesiastikministern med
stöd av dessa sakkunnigas utlåtande åtskilliga åtgärder, bland annat den, att
örn ett antal av tre elever anmälde sig till sådan frivillig undervisning i grekiska,
så skulle de få den. Hiksdagen godkände denna åtgärd. Det blev således
en något större möjlighet till undervisning i grekiska vid läroverken. Minimiantalet
förut var fyra. Denna regel örn tre som minimiantal har gällt sedan
1935. Under trycket av omständigheterna har man i år sett sig nödsakad
att gå tillbaka till antalet fyra. Besparingen genom en sådan åtgärd är ju med
nuvarande budgetsiffror icke av någon större betydelse, men man har tydligen
ansett sig tvungen att på alla möjliga områden företa både större och mindre
besparingar.

Försvagningen av möjligheterna till grekiska språkets studium i vårt land
har ganska ödesdigra verkningar i mer än ett avseende. Jag skall be att få erinra
om vad ecklesiastikministern yttrade 1935, då den reform genomfördes,
som man nu vill sätta ur kraft. Han sade då bl. a.: »Möjligheten till studium
av grekiska har genom nuvarande anordningar försvårats och begränsats i en
grad, som väckt allvarliga bekymmer. Universiteten lia klagat över det. Därest
intet åtgöres för bevarandet och stärkandet av grekiskans ställning, kan den
risken föreligga, att detta betydelsefulla ämne kommer att uteslutas från läroverken.
En dylik utveckling skulle tvivelsutan ej endast visa sig ödesdiger för
de teologiska och humanistiska studierna över huvud vid våra universitet utan
även hava en menlig inverkan på den andliga odlingen i allmänhet, i den mån
densamma vill bygga på det från antiken stammande, för all västerländsk kultur
grundläggande bildningsidealet. I full insikt härom hava de stora kulturländerna
städse låtit sig angeläget vara att i sina skolorganisationer giva vederbörligt,
i vissa fall synnerligen rikt tillmätt utrymme åt de klassiska
språken.»

hiet var med detta yttrande, som dåvarande ecklesiastikministern 1935 motiverade
den åtgärd, varigenom man möjliggjorde en större rätt till undervisning
i grekiska vid våra läroverk. Reformen endosserades av riksdagen och har,
som sagt, gällt sedan dess.

Första kammarens protokoll 19W. Nr 28.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Då i detta yttrande påpekades, att de stora kulturländerna lia tillmätt ett
stort utrymme åt de, för dem, som vilja utbilda sig på det humanistiska området,
så grundläggande oell viktiga klassiska språken, så ber jag att särskilt
få betona, att ett land, som är känt för att vara ett av världens mest »praktiska»
länder, nämligen England, i det avseendet har gått mycket långt. Där
grundar sig den lärda bildningen ännu i dag i mycket hög grad på de bägge
klassiska språken. Det har icke ansetts i England, att detta på något sätt varit
till skada för den praktiska verksamheten. Tvärtom lia i England många
av de ledande männen på det praktiska livets olika områden själva förklarat,
att de haft stor nytta av denna sin ungdoms fostran i en kultur, som givit deni
en viss resning i avseende på deras allmänna syn på tingen och som även varit
i hög grad betydelsefull som solid grundval för deras allmänna bildning i
andra ämnen.

Jag vill också erinra örn en annan synpunkt, som rör oss här i Sverige och
som vi nu ha anledning att tänka på utöver vad ecklesiastikministern år 1935
framhöll. Vi lia under de sista decennierna här i vårt land sett den klassiska
filologien och den klassiska arkeologien uppleva en blomstring som aldrig någonsin
tillförne. Vårt land intar för närvarande i avseende på denna forskning
en mycket hög rangställning i världen. Skulle man nu ställa till så, att det
blir svårt, och på flera håll i riket omöjligt, att få en grundläggande undervisning
i grekiska språket, så riskerar man att den ställning, som Sverige har tillkämpat
sig på detta område och med stor heder för närvarande uppbär, skall
komma att spolieras.

I detta sammanhang bör även erinras därom, att Sverige för några år sedan
inrättat ett klassiskt institut i Rom. Det är någonting, som förut i regeln endast
vissa stormakter gjort. En och annan av de mindre staterna har visserligen
också gjort vissa ansatser, men Sverige står i det avseendet vid sidan av
stormakterna såsom initiativtagare till ett verkligt betydande forskningsinstitut.
Verksamheten vid detta institut förutsätter, fastän det är förlagt i Rom,
ingalunda enbart latinkunskap. Det är en förutsättning för de forskningar,
som där bedrivas, att man bland annat behärskar epigrafilten, inskriftskännedomen.
Grekiskan är för denna minst lika viktig som latinet, för att ej tala
örn att den arkeologiska källforskningen förutsätter grekiska. Vi kunna också
erinra örn att åtskilliga mycket betydelsefulla och resultatrika utgrävningar i
den klassiska kulturens länder, nästan alla just på grekiskt område, under de
sista åren företagits av svenska forskare på svenskt initiativ och med svenska
materiella insatser. Också detta har i hög grad bidragit till höjande av vårt
lands anseende på detta forskningsgebit. Det skulle därför vara allt annat än
tidsenligt, örn man just nu vidtoge en åtgärd, som innebär en inskränkning och
flerstädes ett omöjliggörande av undervisningen i det språk, som för sådana
forskningar är en oundgänglig grundval.

En grekisk myt berättar örn guden Apollo, att han tillbragte sina vintrar
hos hyperboréerna, ett sagofolk, som hade sin boplats långt uppe i norden. Han
åtföljdes av sånggudinnorna, vilkas sånger han ledde även i detta hyperboréernas
land, heter det. Genom den klassiska grundval, som av gammalt har varit
lagd för den andliga kulturen i vårt hyperboreiska land, har denna saga fått
ett intressant verklighetsdrag över sig. Jag vill endast erinra örn en sådan gestalt
som Tegnér. Den fascinerande formglans, som utmärker honom, och
många av de kärnfulla tankar, som han är beundrad för, de mångå bevingade
orden från honom — en stor del av detta har han fått från den grekiska kulturvärlden.
Utan den bildningsgrunden och inspirationskällan skulle Tegnér ej
blivit den strålande Apollogestalt som han är i vår litteratur. En annan av
Nordens stora andliga kulturbärare, Runeberg, som ju i många avseenden var

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
en medveten motsats till Tegnér, har dock, även han, haft samma utvecklingsgång
och fatt samma förman av denna sm bildnmgsgrund. Flera av hans större
dikter äro, som bekant, direkt inspirerade av de homeriska sångerna och av det
attiska dramat.

Jag skulle kunna anföra många sådana exempel på vilka frukter grekiska
språket och litteraturen ''bragt till mognad även i vårt arktiska land. Nu vill
jag allenast understryka, att örn man vidtar åtgärder, som lia den effekten, att
de avsevärt försvåra eller praktiskt avskaffa studiet av grekiskan i vårt land,
så skär man av en del av rottrådarna i vår kultur och handlar på ett sätt, som''
i enlighet med vad jag nyss har anfört, visst inte kan kallas tidsenligt. Om
deri humanistiska bildningen avskär sina egna rötter, vållas därigenom stor
skana för kulturens växt, för att inte tala örn att man isolerar sig från de stora
kulturfolkens allmänna bildningsgrund.

Jag skulle kanske inte ha besvärat kammaren med att anföra detta, då jag
ändå inte kommer att nu framställa något direkt yrkande örn bifall till motionen,
därest det mte hade varit så, att ordföranden i det svenska klassikerförbundet,
en av våra allra förnämsta forskare på detta område, alldeles speciellt
hade uppmanat mig att inte låta denna sak gå förbi under tystnad. Han, liksom
andra representanter för detta kulturintresse, är visserligen på det klara
med, att så som saken för närvarande ligger till, torde det inte finnas några utsikter
att få igenom ett positivt beslut, knappast ens i denna kammare och åtminstone
inte i riksdagen såsom helhet betraktad. Yi ha i stället koncentrerat
våra ansträngningar på — och det har även lyckats oss — att i utskottets uttalande
få tydligt markerad och starkt understruket, att den beklagliga försämringen
i_ grekiskans ställning vid läroverken endast får betraktas som en rent
provisorisk åtgärd. Det gläder mig också, att utskottets talesman här i förbigående
gav uttryck åt denna uppfattning. Det framgår likaså av departementschefens
eget uttalande i denna fråga, att han i hög grad beklagar försämringen,
ehuru han anser det nödvändigt att nu göra denna inskränkning.
Utskottet yttrar vidare (sid. 15): »Liksom departementschefen förutsätter utskottet
dock, att skolöverstyrelsen alltjämt skall äga lätt att medgiva tillvalsundervisning
i grekiska jämväl vid lägre antal lärjungar än de nämnda,» —
d. v. s. fyra — »då särskilda omständigheter därtill föranleda och tillgänedie-a
medel därtill förslå.»

Alla dessa uttalanden mäste anses innebära ett löfte, att den provisoriska
anordning, som på grund av särskilda omständigheter nu anses nödvändig,
kommer att upphöra, så snart de omständigheter upphöra, som ha föranlett
den. I förhoppning att denna uppfattning av de gjorda uttalandena är riktig,
samt att undantag redan nu skola medgivas där särskilda skäl föreligga skall
jag avstå från att nu göra något yrkande i frågan.

Herr statsrådet Bagge: Herr talman! För att inte något missförstånd

skall uppkomma, är jag angelägen framhålla, att jag iir djupt övertygad om
den klassiska bildningens nödvändighet för vur nationella bildningsstandard.
Jag har sannerligen heller inte några som helst avsikter eller någon vilja att
gå för hårt åt möjligheterna att i nuvarande krisläge bevara denna standard.
Det är också därför som jag har stannat vid ett minimiantal av fyra elever,
under det att statskontoret, som främst företräder sparsamhetssträvandena, föreslog
fem elever. Jag vill stryka under, att jag hoppas, att denna bestämmelse
inte skall åstadkomma alltför stor skada under den tid vi bli tvungna att
tillämpa den, och -att vi givetvis så snart det iir möjligt skola försöka att återgå
till bättre förutsättningar för den klassiska undervisningen.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr Olsson, Osear: Herr talman! Kammaren kunde lätt lia fått det intrycket,
att departementschefen och statsutskottet hade haft någonting emot
grekiskan, på grund av det stora anförande, som herr Bergman här hållit.
Statsrådet har redan för kammaren betygat, att något sådant inte ligger bakom
hans ställningstagande, och vad statsutskottet beträffar, kan jag intyga
detsamma.

Här är det inte alls fråga örn någon isolerad attack mot grekiskan, utan
det rör sig örn nödvändiga begränsningar, som för det första gå ut över modersmålet,
tyska, engelska och franska. Den hittillsvarande uppdelningen
av klassavdelningarna vid nybörjarundervisning får inte längre förekomma
på grund av det ekonomiska nödläget. Vidare har den särställning, som ämnena
specialmatematik, fysik och kemi vid sidan av grekiskan förut innehaft,
borttagits. Vad slutligen grekiskan beträffar, så har det, såsom herr Bergman
själv slutligen erkände, i stort sett blivit vid status quo. . I särskilt ömmande
fall har skolöverstyrelsen fortfarande rätt att medge tillvalsundervisning
till och med vid lägre elevantal än fyra. Det har således inte på något
sätt från något håll gjorts någon attack mot grekiskan.

Vad beträffar herr Paulis anmärkningar mot reservanterna, så kan jag efter
statsrådets anförande gå ganska lätt förbi dem. Herr Pauli kunde inte
med lätt hjärta tillstyrka vare sig utskottsutlåtandet. eller propositionen. Nej,
men undantag från propositionen kunde han göra, fast också med tungt hjärta,
i fråga örn den kungl, propositionens stöd åt de praktiska ämnena. Han
åberopade statskontoret. Men jag vill fästa uppmärksamheten på att statskontoret
har opponerat både mot musiken och de praktiska ämnena, under det
statsutskottet har opponerat sig endast mot de praktiska ämnena och inte
följt statskontoret beträffande musiken. Vad de 100,000 kronorna beträffar,
som statskontoret ville spara och som utskottet sänkte till 50,000 kronor, fäste
jag redan i början uppmärksamheten på att de 50,000 kronorna egentligen
gällde statens läroverk, men sedan kommo därtill de kommunala mellanskolorna,
de högre folkskolorna o. s. v., där också besparingar skulle göras, ehuru
statsutskottet inte räknade ut, hur pass stora eller hur pass små de kunde
vara.

Vad sedan beträffar herr Paulis uttalande, att det gällde att ^inte drabba
lärarna och att statsutskottet därför stannat vid denna summa, så har ju departementschefen
redan påvisat, att minskningen drabbar lärarna i mycket
stor utsträckning. För reservanterna har emellertid huvudsaken varit hänsynen
till lärjungarna. Det är rätt som herr Pauli säde, att när det gäller
uppfostringsbetydelsen av vissa ämnen och viss undervisning, så får man i
dessa nödtider även låta barnen och ungdomen sitta emellan för tillgodoseendet
av försvarsberedskapen. Men man skall inte göra det i onödan. Jag
anser, att när sådana indragningar föreslås gå ut över skolbarn och skolungdom,
så bör initiativet gärna komma från Kungl. Maj :t. Departementschefen
har ju också sagt, att det kan hända, att man en gång kommer dithän, ty
nöden har ingen lag. Men att vid detta tillfälle, då det gäller en inbesparing
av 5 kr. för varje 26,000 kronor i detta stora anslag, gå emot Kungl. Maj:t
och bortse från uppfostringsbetydelsen av viss undervisning i skolan, anser
jag olämpligt. Jag hoppas alltså, att första kammaren följer statsutskottets
reservanter, såsom redan utan votering skett i andra kammaren.

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Jag^ skall i ecklesiastik ministerns

närvaro här i kammaren be att få säga några ord rörande den
punkt, som avser förslagsanslaget till tekniska läroverk, enkannerligen vad
som rör det tekniska gymnasiet i Norrköping.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Från det tekniska gymnasiets styrelse, där jag är av Kungl. Majit betrodd
med att vara ordförande, ingick man till skolöverstyrelsen med begäran
om ändring i det oefterrättliga tillstånd, som bestod däri, att läroverket
hade så ytterst få ordinarie lektorer, att undervisningen fick lov att bedrivas
huvudsakligen med extraordinarie krafter. Skolöverstyrelsen kunde trots det
svåra ekonomiska läget förorda inrättandet av ytterligare två ordinarie lektorstjänster.
Herr statsrådet har i propositionen förklarat att »för behovet
av nya lektorstjänster vid det tekniska läroverket i Norrköping enligt statsrådets
mening anförts en övertygande motivering och att under normala förhållanden
statsrådet skulle ha biträtt överstyrelsens framställda förslag».
Emellertid säger statsrådet vidare att vad beträffade detta läroverk statsrådet
ämnade framdeles taga under omprövning möjligheterna att till läroverket
överflytta en eller två lektorstjänster från andra tekniska läroverk i
syfte att erhålla en lämpligare proportion mellan antalet ordinarie och ickeordinarie
lärare vid ifrågavarande läroverk.

Jag ber att endast med några korta rader till protokollet få beskriva det
nödläge, som råder vid detta läroverk i avseende på lärarkrafter. Det är
min förhoppning, att denna angelägenhet därigenom måtte bli föremål för
ytterligare begrundande inom kungl, ecklesiastikdepartementet och särskilt
av departementschefen, när vi någon gång kunna komma till ett annat läge,
så att Norrköping icke som nu behöver drabbas av de restriktiva åtgärderna
i avseende på de allmänna läroverken. Jag vill då endast anföra, att vid
vårt gymnasium i Norrköping bestridas av ordinarie lärare endast 86 undervisningstimmar
per vecka, medan motsvarande siffra för icke-ordinarie lärare
är 336. Yi ha gjort en jämförelse med förhållandena vid andra tekniska läroverk.
Jag vill nu icke på något sätt söka utpeka något visst tekniskt gymnasium,
som vi skulle vilja »stjäla» lektorer ifrån, och därför nämner jag
icke några ortsnamn. Men vi ha funnit, att ett visst tekniskt gymnasium
med 334 lärjungar har 14 ordinarie lektorstjänster, ett annat läroverk har
283 lärjungar och 11 lektorer, ett tredje 144 elever och 7 lektorer, återigen
ett annat 141 elever och 4 lektorstjänster samt slutligen ett läroverk 85 lärjungar
och 5 lektorstjänster, medan däremot tekniska gymnasiet i Norrköping
med 230 elever endast har 4 ordinarie lektorstjänster. På varje lektor
faller det alltså hos oss 57 lärjungar, under det att motsvarande siffror för
övriga läroverk äro högst avsevärt lägre — ungefärligen 17, 20, 24, 25
och 35.

Den starka tillströmningen av lärjungar vid vårt läroverk beror utom annat
_på att vi kunnat anskaffa en förstklassig utrustning i fråga örn materialier
samt lokaler, vilka enligt skolöverstyrelsens vid besiktning gjorda uttalande
äro synnerligen lämpliga och ändamålsenliga. Det är lärjungar från
hela Östergötland, naturligtvis främst från Norrköpings stad, samt från de
intilliggande provinserna, som här i ännu större utsträckning skulle kunna
få åtnjuta ändå bättre teknisk undervisning, om vi finge flera ordinarie lektorstjänster.

Det var glädjande att höra herr statsrådet nyss tala örn sitt stora intresse
för den praktiska utbildningen. Det är just nu för tiden man behöver utbildad
arbetskraft på de praktiska och tekniska områdena. Jag är också
tacksam för att herr statsrådet vill i största möjliga mån skipa rättvisa mellan
de olika landsändarna och deras tekniska läroverk, så långt detta låter
sig göra utan ökade kostnader för statsverket. Jag hoppas därför, att vad
som har sagts i den kungl, propositionen beträffande Norrköpings tekniska
gymnasium snart måtte kunna förverkligas.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)

Herr talman! Jag har naturligtvis intet yrkande, utan jag har endast velat
göra dessa erinringar till protokollet.

I detta anförande instämde herr Bergström.

Herr Pauli: Herr talman! Jag vill till vad som tidigare yttrats under
debatten i den fråga, som närmast har stått på dagordningen, bara göra den
reflexionen, att livet är bra konstigt ibland, inte minst här i riksdagen. Här
kommer nu statsutskottet vid en tidpunkt, som ju är åtskilligt senare än den,
då den kungl, propositionen framlades, och erbjuder Kungl. Majit en ytterligare
besparing på ett halvt hundratusental kronor. Ingen människa kan
förneka, att dessa pengar behövas mycket bättre just i detta ögonblick än då
propositionen framlades, att läget har förvärrats, att försvarsberedskapen
kräver betydligt större kostnader nu än den gjorde då. Vidare är det undervisningsändamål,
från vilket man har tänkt spara dessa pengar, en frivillig
undervisning, och det förefaller dock, som örn det skulle ligga närmare till
hands att inskränka på en frivillig undervisning än att göra sådana inhugg
på den obligatoriska undervisningen som man faktiskt har gjort genom att
t. ex. hindra en på skilda avdelningar uppdelad undervisning i så krävande
ämnen som nybörjarstudiet av moderna språk och modersmålet.

Jag har inte kunnat undgå att göra dessa reflexioner, men när nu herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet artigt men bestämt undanber
sig denna ytterligare present till statskassan, och när vidare andra
kammaren har visat sig inta samma ståndpunkt samt det alltså i riksdagen
förefinnes en stämning, som tydligen går stick i stäv mot den, som annars
i sådana här saker har brukat behärska regeringen och riksdagen, så vill jag
förklara, herr talman, att jag, med uttalande av min oförgripliga förvåning,
likväl icke kommer att göra något ytterligare motstånd eller begära någon
votering.

Herr Olsson, Oscar: Visst har läget förvärrats, och visst går det åt några
hundra miljoner kronor till försvaret varje månad. Men då det här är fråga
örn en summa på 50,000 kronor, vars ^besparande skulle åtföljas av ett betydligt
sänkt uppfostringsvärde i undervisningen, enligt vad både andra
kammaren, Kungl. Maj :t och utskottet självt erkänner, anser jag att det inte
med sådan emfas bör strykas under vilken viktig besparing det här är fråga
örn. Att undervisningen är frivillig, hindrar inte att den i alla fall, eller
kanske just därför, har väl så stor uppfostrande betydelse som den annars
skulle ha haft. Äntligen, kan man säga, bröt i fjol den praktiska undervisningen
igenom ordentligt även i de teoretiska skolorna. Det är därför som
vi böra vara Kungl. Maj :t tack skyldiga för att Kungl. Maj :t inte velat
vrida tiden tillbaka i det hänseendet.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag begärde ordet före herr Paulis se naste

anförande, och det kanske nu vore onödigt att fullfölja avsikten att
ingripa i debatten. Jag gjorde det egentligen för att det här inte bara skulle
bli en tvekamp mellan två skollärare, utan för att även en vanlig dödlig
skulle yttra sig i denna fråga.

Alla försök att åstadkomma besparingar äro tacknämliga, men man får
inte gå för långt. Och det tycker jag att utskottet gjort i detta fall. Departementschefen
har, som han själv framhållit, redan förut gått ganska
hårt fram, och denna ytterligare beskärning är, tycker jag för min del, mindre
motiverad. För min del håller jag nämligen före, att övningsämnena i våra

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Anslag till de allmänna läroverken m. m. (Forts.)
skolor egentligen icke äro mindre viktiga än de övriga ämnena, dels på grund
av deras värde i och för sig, dels ock på grund av den så att säga balans i
undervisningen, som genom desamma åstadkommes och som jag för min del
tillmäter ett icke ringa värde.

Av det sätt, på vilket utskottet skrivit sin motivering och som talesmannen
för utskottet här framfört utskottets synpunkter, förstår man, att det inte
finns någon vidare stor entusiasm ens på det hållet för utskottsförslaget. Det
förefaller mig mera, som örn det förelegat, en strävan att till varje pris gripa
in någonstans och göra en besparing, och då har man dykt ned på ett område,
där man beräknat att så att säga möta det minsta motståndet, därför nämligen
att undervisningen i övningsämnena till stor del handhas, som det står
i utskottsutlåtandet, såsom bisyssleuppdrag — en form som nog av många
här i riksdagen anses något misstänkt.

Nej, herr talman! Då jag, som sagt, anser, att dessa övningsämnen äro
av fullt ut lika stor betydelse som andra ämnen och besparingen av detta
relativt obetydliga belopp icke synes stå i rimlig proportion till de värden,
som man låter gå förlorade, ber jag att få yrka bifall till herr Nilssons m. fl.
reservation.

I herr Ekströmers yttrande instämde herr Wagnsson.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades i den av herr Nilsson i Malmö
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 151, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag till bidrag till avlöning åt vissa på indragningsstat
hos landsting uppförda dövstumlärare;

nr 152, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överskridande
av viss delpost i den för länsstyrelserna fastställda avlöningsstaten för budgetåret
1939/40;

nr 153, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arkivfotografering
av vissa handlingar; samt

nr 154, örn anvisande av de i regeringsformen 63 § föreskrivna kreditivsummorna.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 21, i anledning av
väckta motioner angående tullen å vissa slag av frukt.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr 74 i
första kammaren av friherre De Geer m. fl. och nr 176 i andra kammaren av
herr Lundgren lii. fl., hade hemställts, att riksdagen ville besluta

Äng. tullen
å vissa slag
av frukt.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. tullen å vissa slag av frukt. (Forts.)

A. att i stället för gällande tilläggstull å äpplen fastställa en tilläggstull av
20 öre pr kg å äpplen under tiden 1 augusti—1 mars,

B. att i stället för gällande tilläggstull å päron fastställa en tilläggstull av
20 öre pr kg å päron under tiden 1 augusti—1 januari,

C. att en tilläggstull skulle fastställas för bananer av 15 öre pr kg att gälla
under tiden 1 augusti—1 mars,

D. att en tull skulle införas å apelsiner av 25 öre pr kg under tiden 1 augusti
—1 mars.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna 1:74 av friherre De Geer m. fl. och
11:176 av herr Lundgren m. fl., angående tullen å vissa slag av frukt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar Sköldén, Hammarlund och Jonsson i
Skedsbygd, som ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av de likalydande motionerna 1:74 av friherre De Geer m. fl. och II: 176 av
herr Lundgren m. fl., måtte besluta,

1) att i stället för nu gällande tilläggstull å äpplen skulle fastställas en
tilläggstull av 20 öre per kilogram äpplen under tiden 1 augusti—1 mars,

2) att i stället för gällande tilläggstull å päron skulle fastställas en tillläggstull
av 20 öre per kilogram päron under tiden 1 augusti—1 januari,

3) att en tilläggstull skulle fastställas å bananer av 15 öre per kilogram
att gälla under tiden 1 augusti—1 februari, samt

4) att en tull skulle införas å apelsiner av 25 öre per kilogram att gälla
under tiden 1 augusti—1 februari.

Herr Sköldén: Herr talman! Då jag tillsammans med herrar Hammar lund

och Jonsson i Skedsbygd till detta betänkande har avgivit en reservation,
skall jag be att få yttra några ord.

Det borde vara ett riksintresse, att vår fruktförsörjning i så hög grad som
möjligt kunde tillgodoses genom egen odling. Örn vi vilja jämföra möjligheterna
i detta fall med t. ex. sockerbetsodlingen, så torde förutsättningarna
vara större, i varje fall minst lika stora, att få till stånd en fruktodling,
som täcker en avsevärt större del av vårt behov av frukt än vad som nu sker.
Sockerbetsodlingen har fått sitt stöd, och den tillgodoser nu hela vårt sockerbehov.
Vår fruktodling kan måhända inte tillgodose hela vårt behov av
frukt, men den kan tillgodose en mycket större del än vad som nu är fallet.

Att vi reservanter ha en från utskottets avvikande mening, beror egentligen
på att fruktodlingen för tillfället befinner sig i en nydaningsperiod. Genom
åtgärder, i viss mån också från statsmakternas sida, företas en omfattande
nydaning av denna odling. Det är fråga örn en nyförädling, som avser att
frambringa ett betydligt större antal träd med vinterfrukt än för närvarande.
På grund av den gångna vinterns stränga köld måste också tiotusentals,
kanske flera tiotusentals, träd ersättas, och det är ingen tvekan örn att
detta bör ske med mera hållbara fruktsorter än vi hittilldags haft. Vidare
förhåller det sig så, att den i april månad förra året nybildade frukt- och
trädgårdsodlarnas riksorganisation med sina underavdelningar nu planerar
kylhusanläggningar och dylikt, varigenom vi skola kunna förvara frukten
under en längre tid.

Allt detta arbete är emellertid meningslöst, örn vi inte kunna räkna med
en längre försäljningsperiod än vi hittills lia haft. Och det är egentligen

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Äng. tullen å vissa slag av frukt. (Forts.)
där som skillnaden ligger mellan utskottets majoritet och oss reservanter.
Det finns nog ingen meningsskiljaktighet, när det gäller frågan, örn vi böra
hjälpa den svenska fruktodlingen eller icke. Men reservanterna anse att den
bör hjälpas nu, medan däremot utskottet anser att den bör hjälpas någon
gång i framtiden.

Till stöd för utskottsmajoritetens ståndpunkt ligger huvudsakligast kommerskollegii
yttrande. Kommerskollegium i sin tur har stött sitt utlåtande
på dels handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö, dels och kanske
i första hand på Svenska grossistförbundets yttrande till kommerskollegium.
Dessa yttranden företräda — naturligtvis, skulle jag vilja säga — kommersiella
synpunkter. De nämnda organisationerna äro ju i stor utsträckning
handelsorganisationer. Och jag är en smula förvånad över ett uttalande, vari
det säges, att det i det allmännas intresse får anses vara fullkomligt förkastligt
och dessutom för fruktproducenterna icke behövligt med detta stöd.
Äro verkligen Sveriges grossistförbund samt Stockholms, Göteborgs och Malmö
handelskammare de, som bäst begripa, örn stöd för fruktodlingen är behövligt
eller icke? Att de däremot begripa, att det är till fördel för dem, örn detta
stöd icke kommer till stånd och att import av utländsk frukt får ske i samma
utsträckning som hittilldags, det inser jag däremot fullt och helt.

Kommerskollegium har också fört fram den synpunkten, att ett stöd icke
skulle vara behövligt, emedan lyxfrukt, dessertfrukt och bordsfrukt betalas
ganska bra. Ja, det må vara, att de betalas något så när, men örn man läser
yttrandet, får man den uppfattningen, att det inte skulle vara någon märkvärdig
sak att göra all svensk frukt till lyx-, dessert- och bordsfrukt. Det
hela skulle nämligen bara vara en sorterings- och en förpackningsfråga. Jag
skulle vilja se den trädgårdsmästare, eller vem det vara månde, som kan
lyckas göra ett litet äpple stort eller ett felskapat äpple vackert genom att
packa det på det ena eller andra sättet. Det finns ingen möjlighet att bringa
upp mer än allra högst femtio procent av fruktskörden i sådana förpackningskvaliteter.
Allt det övriga måste gå som en sämre vara och säljas till mycket
lägre pris.

Vi reservanter stödja oss däremot på lantbruksstyrelsens yttrande. Vi
kunna inte hjälpa, att vi tro att lantbruksstyrelsen begriper denna sak bättre.
Den är vidare en organisation, som inte har några egna intressen att försvara
i detta fall, utan en statsinstitution, vars yttranden man måste fästa det
allra största avseende vid. Lantbruksstyrelsen framhåller särskilt, att fruktodlingen
fordrar rätt stora kapitalinvesteringar och att ränta icke kan erhållas
på åtta ä tio år. Med siffror bevisas, att fruktodlingen nu ej är lönande.
Styrelsen anser att den föreslagna tilläggstullen snarare är för låg än för
hög och vill höja den av motionärerna föreslagna tullen på bananer med
ytterligare tio öre.

Utskottet tar hela frågan ganska lätt. Den enda motivering det kommer
med är egentligen följande: »Att för det i motionerna angivna syftet vidtaga
tulländringar synes sålunda under nu rådande förhållanden knappast påkallat.
» Vi reservanter anse tvärtom, att fruktodlingen just nu behöver detta
stöd, för att man skall kunna företaga den nydaning, som såväl i fråga örn
fruktodlingen som i fråga om lagringen är nödvändig. Om vi inte få stödet
nu, stannar denna utveckling av, och vi kanske måste vänta åtskilliga år efter
det att fredliga förhållanden åter inträtt, innan vi kunna nå de resultat, som
vi redan nu med denna relativt ringa åtgärd kunna uppnå..

Herr talman! Med dessa ord skall jag be att få yrka bifall till den reservation,
som avgivits av mig, herr Hammarlund och herr Jonsson i Skedsbygd.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Aruj. tullen å vissa slag av frukt. (Forts.)

Herr Sjödahl: Herr talman! Inom bevillningsutskottet har man sett på

denna tullmotion närmast så, att på detta område liksom på en hel del andra
områden, när det gäller vårt jordbruk och vår trädgårdsnäring, är vad som
kan vinnas i mycket hög grad beroende på hur näringen själv organiserar sig,
hur näringen själv verkställer distributionen av sina varor, hur man standardiserar
sorterna, hur man sorterar frukten, och på de åtgärder man vidtar
för att på ett lämpligt sätt lagra frukten. Reservanternas talesman erkände
också här, att det erfordrades en viss omläggning av fruktodlingen till vinterfrukt
ifrån den tidiga höstfrukten för att under en längre tid av året kunna
tillgodose den ökade konsumtion av svensk frukt, som man önskar och som
man säkerligen under sådana förhållanden skulle kunna räkna med. Det är
några av de synpunkter, som legat bakom utskottets betänkande i denna sak.

När det sedan gäller de särskilda yrkandena, har utskottet icke kunat bortse
från, att beträffande såväl äpplen som päron äro våra händer bundna, beroende
på att tullsatserna äro bundna genom en handelstraktat med U. S. A.
Under sådana omständigheter förstår inte jag och inte heller utskottet, hur
på denna punkt utan föregående förhandlingar rörande de handelspolitiska
förbindelserna med U. S. A. ändringar skola kunna göras. Man får erinra sig,
att här gäller det inte bara en fråga örn import av äpplen och päron från
U. S. A., det gäller också en betydande export under normala tider från
Sverige till U. S. A. Man kan inte endast se saken ur trädgårdsnäringens
synpunkt; den måste ses ur synpunkter, som beröra hela vårt näringsliv.

När det gäller bananer, har man begärt en tilläggstull av 15 öre per kilo —
det utgår för närvarande en tilläggstull på 10 öre, och det är alltså fråga
om en höjning från 10 till 15 öre. Med hänsyn till det sätt, varpå man formulerat
detta krav på tilläggstull, misstänker jag ju rätt starkt, att man
faktiskt velat räkna nied en tull på 10 plus 15 öre, d. v. s. 25 öre. I varje
fall är det emellertid, sådan som formuleringen faktiskt föreligger, fråga örn
en höjning av tullen från 10 till 15 öre. Även här anmäla sig mycket starka
handelspolitiska betänkligheter. Dessutom torde det kunna sägas, att redan
med de priser, som bananer även i normala tider betinga, äro de så dyra, att
de i själva verket ligga utanför den egentliga konkurrensen med svenska äpplen
och päron. Jag tror inte att en höjning av tullen från 10 till 15 öre
kommer att betyda ett enda dugg — med undantag av att det kommer att oroa
våra handelspolitiska förbindelser med en del länder. För våra odlare betyder
den säkerligen ingenting.

Så återstår frågan örn apelsinerna. Denna frukt har alltid här i landet
intagit en ställning för sig. Till och med frukt- och trädgårdsutredningen,
som satt för några år sedan och som föreslog ett helt komplex av tullar, undantog
för sin del apelsinerna. Apelsiner är en sak, äpplen och päron en
annan. De kunna väl utöva en viss konkurrens med varandra, men denna konkurrens
är naturligtvis inte av samma art som när det gäller konkurrensen
mellan utländska äpplen och svenska äpplen. Därtill kommer, att något av
det viktigaste, när det gäller hela vår folknäring, är det faktum, att vi ha
kunnat konsumera inte bara en ständigt ökad svensk produktion av frukt,
utan tillika kunnat konsumera en ökad import, icke minst av apelsiner. Detta
har för vårt folkhushåll och ur den allmänna folknäringens synpunkt varit
mycket önskvärt och mycket lyckligt.

Hittills har man inte vågat sig på att tullbelägga apelsinerna. Motionärerna
ha emellertid det modet. Nu begära de, trots alla utredningar och trots hela
den inställning vi förut ha haft, en tull på 25 öre per kilo på apelsiner, vilket
efter sakkunnigas utlåtande betyder en ökning i priset av 50 öre per
dussin medelstora apelsiner — man köper ju denna frukt på det sättet. Här

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. tullen å vissa slag av frukt. (Forts.)
tillkomma även starka handelspolitiska betänkligheter. Med samtliga länder,
från vilka vi importera apelsiner under normala tider, Italien och andra, ha
vi i det stora hela antingen ett clearingförfarande när det gäller betalningen
eller rena kompensationsaffärer. Varje hinder, som man reser upp och som
bär åsyftad effekt, kommer att i hög grad beskära våra exportmöjligheter
till dessa länder. Dessa handelspolitiska synpunkter äro av den arten, att
utskottet ifrån utrikesdepartementet erhållit bestämda varningar mot att ge
sig ut på den, såsom tydligtvis departementet och även utskottet ansett, äventyrliga
seglats, som motionärerna inbjuda till. Detta har varit ett av de
starkaste skälen, när utskottet kommit fram till sitt avstyrkande av de gjorda
framställningarna.

Jag vill tillika erinra om att en av de varor, som det här gäller, nämligen
bananerna, äro underkastade importreglering. Att man i dessa tider skulle
använda våra utländska valutatillgångar för någon större import av en sådan
vara som bananer, som i folkhushållet inte alls betyder vad exempelvis apelsinerna
betyda, hör väl ändå till det otroliga.

Sedan kan utskottet inte underlåta att taga hänsyn till hurudana de förhållanden
äro, under vilka vi nu leva. Jag tror att vi skulle med tacksamhet
anamma vilken båtlast som helst, som kunde hit införas med apelsiner eller
annan utländsk frukt. Vi veta alla vilka priser det för närvarande är på
dessa varor. Jag var på vägen hit inne i en fruktaffär och frågade efter
bananer, men i den affären hade det inte funnits några sådana på tre veckor.
Priset på apelsiner känna vi också till. Då vi inte kunna överblicka den tid,
under vilken detta läge kan vara rådande, och då vi inte kunna förutse, hurudana
förhållandena bli i världen, när de nuvarande ekonomiska hindren någon
gång — får man väl hoppas — bortfalla, tror jag att vi göra klokt i att i
nuvarande stadium följa utskottets förslag och avslå de föreliggande motionerna.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sköldén: Herr talman! Jag begärde ordet huvudsakligast med an ledning

av att herr Sjödahl här drog upp frågan örn apelsinerna och alla de
utredningar, som förelegat angående denna »skyddsföda», som ju skulle tillföra
vårt folkhushåll de nödvändiga C-vitaminerna — eller man kanske numera
säger askorbinsyra. Det är sant att utredningarna ha påvisat värdet av
detta, men, herr Sjödahl, det finns nya utredningar, som visat oss något helt
annat. Det är inte den minsta konst att under den tid, då dessa tullar äro
föreslagna att gälla, tillgodose det svenska behovet av C-vitaminer i full utsträckning.
Vi ha fruktsorter, kanske ännu inte så vanliga men vilkas odling
ökas för varje år, som innehålla lika mycket askorbinsyra som apelsinerna.
Våra vanligaste fruktsorter innehålla ungefär hälften eller i varje fall mer
än en tredjedel av vad apelsinerna innehålla av denna syra, och vi ha andra
svenska frukter, som äro apelsinerna långt överlägsna. Örn. såsom det bär
framgått, apelsiner innehålla omkring 40 milligram askorbinsyra per 100
gram, så innehålla t, ex. svarta vinbär 160 milligram. Vi lia också våra nypon,
som innehålla inte mindre än 900 milligram. Vi få sålunda mera C-vitaminer
genom att äta ett enda nypon jin genom att äta en apelsin, kanske rent >av flera
stycken. Och vi få också lika mycket askorbinsyra genom att äta två svenska
äpplen som genom att äta en apelsin. Under den tid, denna tull skulle
gälla, lia vi absolut ingen brist på C-vitaminer här i landet. Fram på senvintern
rich på vårsidan må ju läget vara något annorlunda.

Så lia vi det huvudsakligaste skälet, som herr Sjödahl anförde och som jag
naturligtvis också måste acceptera — det amerikanska avtalet. Det är klart.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. tullen å vissa slag av frukt. (Forts.)
att om det finns ett dylikt avtal, måste det hållas. Diet är ingenting att göra
åt det, och det ha vi också påpekat i vår reservation. Men det är inte så länge
sedan vi hade ett franskt avtal, som nu är borta. Och nästa månad kanske det
amerikanska avtalet är borta också. Å andra sidan torde det inte vara omöjligt
för regeringen att genom underhandlingar få ett nytt avtal till stånd, som
inte ställer hinder i vägen. Och för övrigt, den där handelspolitiska synpunkten
tror jag nu inte så förfärligt stort på. Det är märkvärdigt, att den alltid
skall dyka upp, när det gäller en liten näring, som behöver ett stöd. Man
hör aldrig talas därom när det är fråga örn stöd för stora industrier eller andra
stora företag. Då finns det inga handelspolitiska betänkligheter, utan då
tillgriper man alla möjligheter. Men då en liten näring behöver ett handtag,
komma alltid dessa handelspolitiska synpunkter fram från en del håll.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Herr Bondeson: Herr talman! Jag ber att i stort sett få instämma med

herr Sköldén. När vi i bevillningsutskottet behandlade denna fråga, hade jag
i likhet med honom en från majoriteten avvikande mening. Men det är ju så,
som redan framhållits här i debatten, att så fort man rör vid något, som har
med handelsavtalen att skaffa, så bringas genast en sådan fråga på fall. Det
är ju en viktig sak med den stora amerikanska iexporten, som jag vill minnas
är uppe i nära 700 miljoner kronor örn året, men att en spärr för den lilla importen
av frukt, som inte uppgår till tiondelen därav, skulle kunna sätta krokben
för vår export till Amerika, det tror jag uppriktigt sagt inte så mycket
på.

Herr Sköldén sade med rätta, när diet gällde den svenska frukten, att det
inte så mycket är en fråga örn sorterna som fastmera örn lagringen. Jag skall
tillåta mig att i kammaren liksom tidigare i utskottet återge ett yttrande, som
jag hörde och som för mig var mycket beklämmande och som speciellt för odlarna
inte kan vara angenämt att höra. När man i en större fruktaffär här i
staden, till på köpet på Centralstationen, frågar efter svenska äpplen, så kan
man få svaret: »Nej, gudskelov, vi slippa att sälja av den skrumpna svenska

frukten!» Jag undrar, örn inte odlarna, som alla lägga mankön till för att få
fram en god svensk vara, måste bli bittra till sinnes, då på det sättet genom
att fel begåtts i lagringen en hård dom skall falla över hela den svenska frukt -odlarkåren.

Herr Sköldén påpekade-nyss, att majoriteten i bevillningsutskottet mest fäst
sig vid kommerskoilegii yttrande, och han berörde därvid också lantbrukssts^-relsens yttrande. Det var någon inom utskottet, som betvivlade riktigheten
av lantbruks styrelsens utredning, och jag vill därför säga, att varenda fruktodlare
vet, att vad lantbruksstyrelsen i sina yttranden i denna fråga håde nu
och tidigare framhållit också är sakligt motiverat. Sveriges pomologiska
förening följer, det vet jag också, ständigt utvecklingen på detta område, och
när den i fjol vid Alnarp inrättade riksekonomiska byrån en gång framlägger
resultatet av, som jag tror. just nu pågående undersökningar, så kommer
säkerligen ett omfattande och auktoritativt bevismaterial för vad som hävdats
i motionerna att offentliggöras. Detta bevismaterial hoppas jag också skall
bli till god vägledning och till stort gagn för hela vår inhemska fruktodling.

Herr talman! Jag ber att i likhet med herr Sköldén få yrka bifall till reservationen.

Friherre De Geer: Herr talman! Jag förstår ju, att det för närvarande

inte är lätt att i denna fråga få fram något vidare intresse, då alla nu äro

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. tullen å vissa slag av frukt. (Forts.)
så intresserade av andra och större frågor. Men jag måste i alla fall be att
få säga några få ord i denna sak.

Herr Sjödahl sade, att man på sina håll fruktade, att motionärerna med
denna fråga skulle föra oss in på en, som han uttryckte sig, äventyrlig seglats.
Det är ju ganska svårt för mig och för de många tusentals fruktodlarna ute
i landet att tro, att det nödvändigt skulle bli en äventyrlig seglats, örn man
skyddade den svenska fruktodlingen med en jämförelsevis liten extra tull
under höstmånaderna. Jag tror dock icke det är möjligt att få någon ändring
av, örn jag så får tillåta mig säga, sinnelaget hos bevillningsutskottet i denna
sak, förrän utskottet gjort en studieresa ned till de verkliga fruktodlingsbygderna
i landet och där satt sig in i hur det förhåller sig med de priser,
som fruktodlarna få ut för frukten, och örn det kan anses så onaturligt, att
man på det hållet försöker att gång på gång och år efter år framhålla sina
bekymmer i denna sak. Det är riktigt vad som tidigare sagts, att man borde
genom förbättrad organisation försöka få fram ett mera tillfredsställande pris,
och därför göras ju stora ansträngningar med och utan statsbidrag. Men det
är ju också tydligt, att folk, som inte riktigt satt sig in i frågan utan endast
bedömer den efter vad de sett här i Stockholm, exempelvis hurusom frukt
kanske kostar 1:80 eller 1: 85 per kg, icke tänker på att exempelvis samma
frukt inköpts tidigare från fruktodlare för kanske 20 eller 25 öre per kg. Vet
man, att det förhåller sig så, inser man, att det är fel i organisationen, vilket
det också är. Men det förhåller sig inte bara så, utan det är också ovillkorligen
nödvändigt med ett tullskydd för den inhemska fruktodlingen särskilt
under höstmånaderna.

Att det nu kommit en importreglering till stånd, är naturligtvis synnerligen
glädjande från fruktodlarnas sida sett. Det kunde ju ej, åtminstone
inte när motionens skrevs, beräknas med någon större grad av säkerhet, att
en sådan reglering skulle komma till stånd. Jag är den förste att erkänna,
att det sålunda nu möjligen blir en förbättring. Jag tror dock, att det är
nödvändigt att komma åter med framstötar från fruktodlarnas sida, ända till
dess riksdagens majoritet så småningom vill inse, att det finns en mycket
stor mängd fruktodlare, som icke kan få sin näringsgren tryggad, förrän den
fått litet stöd för sin näring, icke bara med tillfälliga importregleringar, utan
även med ett ökat tullskydd. Att det år för år reses ett så kompakt motstånd
från bevillningsutskottets och riksdagens sida mot tullskydd, beror nog i huvudsak
på att man icke riktigt så att säga ute i praktiken har tagit reda på
hur det går till och vilka priser som betalas för den svenska frukten.

Herr talman! Jag anser det vara lönlöst att upptaga tiden längre i denna
sak, och jag ber endast för min del att få yrka bifall till den i ärendet avgivna
reservationen.

Herr Sjödahl: Herr talman, blott några ord! När man, såsom det sades

här av en talare, har gjort den erfarenheten, att vissa detaljhandlare icke
vilja ha med svensk frukt att göra, därför att äpplena äro skrumpna, torde
det vara uppenbart, att vederbörande detaljhandlare felaktigt skurit all svensk
frukt över en kam. Men bakom detta ligger väl en uppfattning, som grundats
på under många år vunnen erfarenhet, en uppfattning som ännu icke
har övervunnits genom det arbete, som för närvarande utföres av odlarnas
organisationer. Örn herrarna inom den branschen fortsätta med samma energi,
som de redan nu ha utvecklat inom sina andra organisationer och själva bli
skeppare på skutan, finnas väl alla förutsättningar för att man på detta
område skall kunna göra lika stora insatser till gagn för odlarna och för
brukarna som jordbrukets folk gjort på åtskilliga andra områden. .Tåg tror

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Ang. import
reglering för
blomsterlökar
m. m.

Äng. tullen å vissa slag av frukt. (Forts.)
inte, att trädgårds- och fruktodlarna äro sämre än sina bröder och kusiner på
mycket närbesläktade områden.

Jag blev icke övertygad av vad herr Sköldén sade beträffande nyponen och
de svarta vinbären. Jag är visserligen fullt övertygad om att min ärade
vän herr Sköldén hade rätt i de sakuppgifter, han lämnade. Vi försöka dock
hjälpa upp hälsostandarden genom att bjuda våra barn ett äpple eller en
apelsin, men jag tror, att de skulle tryna litet grand, örn vi i stället skulle
bjuda dem ett nypon. All ära åt nyponen och ännu mer åt de svarta vinbären,
men våra fruktodlare göra nog den största insatsen till gagn för vårt
folks och vår ungdoms hälsa genom att hålla den inhemska frukten sådan, att
den kan konkurrera med den utländska, vilken ju i smakavseende normalt är
den svenska underlägsen.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 22, i anledning av väckta
motioner angående importreglering för blomsterlökar och liknande växter
m. m.

I två likalydande, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nr lil i
första kammaren av herr Björck m. fl. och nr 177 i andra kammaren av herr
Lundgren m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte besluta

1) att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att importreglering för blomsterlökar
och liknande växter måtte genomföras örn möjligt till den 1 juli 1940,
eller så snart ske kunde;

2) att beträffande avskurna blommor, i tulltaxan upptagna stat. nr 89:1
och 89: 2, skulle införas en tilläggstull av 5 kronor per kilogram under tiden
den 15 mars—15 december;

3) att ur gruppen kvistar och blad, stat. nr 98 i tulltaxan, skulle utbrytas
»kvistar och blad av adiantum och asparagus» (s. k. snittgrönt) och beläggas
med en tull av 5 kronor per kilogram;

4) att tullen å blomsterlökar, stat. nr 88, nu utgörande 50 kronor per 100
kilogram, skulle helt borttagas.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: lil av herr Björck m. fl. och II: 177
av herr Lundgren m. fl., angående importreglering för blomsterlökar och liknande
växter m. m., icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Björck: Het har ju inträffat händelser under det senaste halvåret,

som föranlett regeringen att vidtaga åtgärder, som i viss mån tillmötesgått
de av mig och mina medmotionärer framförda önskemålen. Det är endast
två av våra yrkanden som kvarstå. Bevillningsutskottet borde emellertid
ha kunnat intressera sig även för dessa kvarstående önskemål, eftersom de
andra redan förut tillgodosetts. Man kan inte värja sig för intrycket, att
regeringen icke litat på bevillningsutskottet och därför i enlighet med motionä -

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ane/, importreglering för blomsterlökar m. m. (Forts.)
rernas yrkande löst dessa frågor, innan bevillningsutskottet hunnit taga ställning
till deni.

I en av dessa kvarstående punkter yrka motionärerna tullfrihet å blomsterlökar.
Vi känna ju alla till, att bevillningsutskottet är rätt konservativt,
när det gäller att införa eller föreslå nya tullar. Man kunde därför förvänta,
att utskottet, när det kommer ett förslag örn att avskaffa en tull, skulle vara
med på noterna, men så har icke varit fallet. Här ser man, att konservatismen
inom utskottet tar ut sin rätt.

Jag hade också väntat, att bevillningsutskottet skulle åstadkomma en bättre
ordning, då det gäller tullen å snittgrönt. Den är en oformlighet, och jag
har förvånat mig över att den kunnat under så många år kvarstå i tullstadgan.
Detta snittgrönt, som skall värnas genom tull, är ju vanligt s. k. snittgrönt,
som kommer från på friland odlad cypress, magnolia, lager o. dyl. och
som åtminstone förr importerades i ganska stor utsträckning. För dessa billiga
varor, som betinga ett pris av 50 öre ä 1 krona per kilogram, är 50 öre
per kilogram en riktig tullsats. Men då det gäller finare snittgrönt, som
odlas i drivhus och som betingar priser mellan 10 och 20 kronor per kilogram,
betyder en tull av 50 öre icke någonting. Detta borde rättas till, och
sådan rättelse har begärts åtskilliga gånger, men den benhårda konservatismen
hos bevillningsutskottet tycks lägga hinder i vägen för att en bättre ordning
åstadkommes.

Tullen å blomsterlökar infördes som finanstull år 1921. Den ger cirka en
miljon kronor örn året — vissa år något mer — och den får betalas i regel av
de mindre och medelstora trädgårdsodlarna. 70 procent av samtliga trädgårdsodlare
i landet driva blomsterlökar på vintern.

Det uttalande, som frukt- och trädgårdsutredningen har gjort, är rätt intressant,
och det citeras av utskottet liksom av lantbruksstyrelsen, i vissa fall,
då det passar dem. Frukt- och trädgårdsutredningen förklarar, bland annat,
att blomsterlökar äro en viktig råvara speciellt för dessa mindre trädgårdsodlare
under vintern, då de driva blomsterlökar och förtjäna en slant på desamma,
men utredningen beklagar, att förtjänsten under senare år blivit så
minimal, knappast någon. Det har gjorts hänvändelser särskilt till Kungl.
Majit örn att få bort denna tull, vilket emellertid icke har lyckats.

Nu hänvisar utskottet till yttranden av kommerskollegium och lantbruksstyrelsen,
som avstyrka motionerna. Under den diskussion, som försiggick
beträffande det nyss behandlade bevillningsutskottsbetänkandet, hörde jag,
att utskottet icke var överens med lantbruksstyrelsen. Då passade inte vad
den föreslagit. Men i detta fall tycks utskottet lita på vad lantbruksstyrelsen
har sagt. Lantbruksstyrelsen hänvisar i sin ordning till frukt- och trädgårdsutredningen,
vilken, som jag nyss nämnde, använder mycket väga uttryck.
Frukt- och trädgårdsutredningen framhåller, att om man får en importreglering
å blomsterlökar till stånd, kan man anse att tullen är överflödig.
Det kommer då inte in för mycket, därför att importregleringen i viss
män kan betraktas som en skyddstull. Vi motionärer ha erkänt, att tullen i
viss mening är en skyddstull, och därför ha vi från trädgårdsodlarehåll särskilt
för två år sedan framhållit, att, om vi finge importreglering, tullen icke
torde ha någon betydelse, utan torde kunna borttagas.

Frukt- och trädgårdsutredningen var emellertid sammansatt på ett sådant
sätt — det framhöll jag redan för två år sedan — att man inte fick förvåna
sig över att den kom till det resultat, vartill utredningen kom. De små och
medelstora trädgårdsodlarna voro icke representerade i densamma, utan endast
två av de allra största odlarna. Om t. ex. några av våra större fabrikanter
skulle haft att utreda en fråga örn småindustrien, skulle nian förstå,

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. importreglering för blomsterlökar m. m. (Forts.)
vad denna utredning skulle komma att gå ut på. På samma sätt förhöll det
sig med frukt- och trädgårdsutredningen, vilket icke av någon bestreds, då
jag för två år sedan framhöll detta.

Jag hade år 1932 en dispyt i denna kammare med dåvarande ledamoten i
kammaren generaldirektör Anders Örne örn blomsterlökstullen, varvid jag förebrådde
honom att han var med örn denna tull. Han erkände, att han var
tveksam, då den infördes, och han framhöll, att det var fråga örn en råvara,
som trädgårdsodlarna behövde. Men han slutade sitt anförande med att säga,
»att örn jag ville väcka en motion örn borttagande av denna tull, skulle jag
få hans livliga understöd». Jag beklagar, att han icke är ledamot av denna
kammare längre, så att jag icke kan få det utlovade understödet. Men jag
ber att få hänvisa till ett annat uttalande, som är färskare och som gjordes
av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet år 1938, då det gällde
såväl importreglering som tull å blomsterlökar. Jag skall bara läsa upp några
rader direkt ur protokollet. Han yttrade: »Herr Björck nämnde, att tullen
på blomsterlökar är en finanstull. Trädgårdsutredningen föreslog ju inte
något borttagande av denna tull, men i vissa yttranden framkom förslag örn
att man skulle göra detta, örn man ginge in för en importreglering. Jag vill
säga», fortsätter jordbruksministern, »att jag anser, att en sådan åtgärd skulle
enligt min mening vara det mest effektiva av allt. Men kammarens ledamöter
förstå ju, att man inte så där i en handvändning — och vi hade sannerligen
inte lång tid på oss för att förbereda ärendet — kan föreslå, att vi
skola genomföra en sådan ändring.» Så säger statsrådet vidare: »Av denna
anledning var det alltså omöjligt att till innevarande riksdag åtminstone få
grundligt prövat, huruvida det möjligen ur olika synpunkter kunde vara fördelaktigt
att borttaga tullen på blomsterlökar. Enligt mitt förmenande skall
man naturligtvis inte behålla denna tull, bara därför att den är en finanstull,
ifall man genom dess borttagande kan tjäna andra berättigade intressen.»

I detta uttalande erkänner ju jordbruksministern, att det skulle vara mycket
effektivt såväl att reglera, blomsterlöksimporten som att taga bort tullen för
denna vara, men det är inte lätt att göra det i en handvändning. Man kan
hålla med honom därom. Det borde emellertid inte vara någon hemlighet för
bevillningsutskottet, hur svårt och besvärligt framför allt många av de mindre
och medelstora trädgårdsodlarna ha det i nuvarande läge. Många av dessa,
icke minst här i Stockholmstrakten, ha nödgats sluta upp med sin rörelse,
därför att det visat sig omöjligt för dem att skaffa bränsle för växthusens
uppvärmning, likaväl som det visat sig omöjligt för dem att till skapliga
priser sälja sina produkter. Om bevillningsutskottet verkligen intresserade
sig för att ge dessa småföretagare ett handtag, borde det lia gått med på, örn
icke att helt borttaga tullen, så åtminstone att sänka den till samma höjd
som denna tull har i Norge, nämligen 27 öre per kilogram. I Danmark finns
det icke någon sådan tull å blomsterlökar, men där är importen ordnad
genom valutareglering. För en liten företagare, som på hösten, i augusti
och september månader, får lov att betala tull med kanske tusen kronor och
mera för några lådor blomsterlökar, hade en sådan tulländring inneburit en
avsevärd hjälp. Nu säges det visserligen, att de ta igen det från allmänheten.
Ja, de försöka göra det i början av säsongen under december månad, särskilt
till julen, och möjligen under början av januari månad, men sedan måste dessa
blommor säljas så fort de bli färdiga. Det går nämligen inte att kalkylera
med denna vara — som inte kan förvaras till ett följande år, utan som måste
säljas, då den är färdig •— på samma sätt som med andra varor, som kunna
lagras, och ofta få dessa odlare inte igen vad de betalat till staten i form av
importtull för sin råvara. Det är således en ren beskattning. Och det har

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. importreglering för blomsterlökar m. m. (Forts.)
genom sakkunnigutredningar konstaterats, att de svenska trädgårdsodlarna,
särskilt de små företagarna bland dem, under de senaste 15—20 åren blivit
åtskilligt fattigare och fått sina fastigheter betydligt mer intecknade än tidigare.
Jag är förvånad över att bevillningsutskottet inte visat större intresse
för just dessa småföretagare. Jag tror, att den halva miljon kronor,
staten förlorar i inkomster, örn denna tull borttagits, hade man kunnat taga
igen på annat håll. När trädgårdsodlarna se, att riksdagen t. ex. med varm
hand beviljar 50 miljoner kronor till olika jordbruksregleringar, få de lätt intrycket,
att den behandlar trädgårdsodlarna, som dock sysselsätta och försörja
cirka 50,000 personer i detta land, något styvmoderligt.

Som förhållandet nu är, har jag emellertid, herr talman, intet yrkande.
Jag har dock velat framföra dessa synpunkter till kammarens protokoll.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 23, i anledning
av väckt motion angående genomförande av en importreglering för
frukt- och trädgårdsprodukter, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 24, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret
1940/41 jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 30 mars 1940 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 185, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1940/41.

Till utskottets behandling hade överlämnats följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 199 i första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. och nr 255 i andra kammaren av herr Henriksson m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta, att värnskatten enligt Kungl. Maj:ts
proposition nr 185 skulle i förekommande fall reduceras så, att den tillsammans
med övriga på grund av 1940 års taxering debiterade skatter till stat
och kommun icke överstege den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt
taxerade inkomst minskad med ortsavdraget;

2) motionen nr 253 i andra kammaren av herr Bräde fors m. fl.;

3) motionen nr 256 i andra kammaren av herr Lundell.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 185 samt
med avslag å de likalydande motionerna I: 199 och II: 255 ävensom motionerna
II: 253 och II: 256, måtte antaga det vid propositionen fogade förslag
till förordning örn värnskatt för budgetåret 1940/41.

Herr Mannerskantz: Herr talman! I denna fråga har jag liksom i höstas
väckt en motion, som går ut på att den värnskatt, som av Kungl. Maj :t
föreslagits, bör reduceras i förekommande fall så, att den tillsammans med
övriga på grund av 1940 års taxering debiterade skatter till stat och kommun
icke överstiger den skattskyldiges till inkomst- och förmögenhetsskatt

Första kammarens protokoll 1940. Nr Z8. 4

Förordningsförslag
om
värnskatt.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Förordnings förslag om värnskatt. (Forts.)
taxerade inkomst, minskad med ortsavdraget. Denna motion är föranledd av
vetskapen örn att det finns ett icke oväsentligt antal fall, där vederbörande
får betala betydligt mer i skatt än hela sin inkomst. Och ju högre beskattningen
blir — och det har den blivit undan för undan — desto fler bli dessa
fall och desto mer upprörande bli, kan jag säga, en del av dessa fall.

Nu har utskottet till att börja med uttalat, att det är sannolikt, att förmögenhetsbeskattningen
får ske på så sätt, att den får karaktären av ett engångsoffer.
Det är obestridligt, att man behöver göra stora offer. Det är
bara frågan örn att man får dem lagda så, att de dels lämna en nettoinkomst
för staten och dels icke medföra onödigt stora orättvisor.

Beträffande förmögenhetsbeskattningen i form av ett engångsoffer har jag
funnit av det skrivsätt, som utskottet valt, att man vid denna beskattning
tycks bortse ifrån att det finns olika slag av förmögenheter. Jag föreställer
mig, att det kommer att möta stora svårigheter att göra sådana engångsoffer,
örn förmögenheten är placerad i fastigheter eller i andra objekt, som äro
svåra att realisera. Örn det är så, att förmögenheterna ligga i obligationer
eller kontanter eller banktillgodohavanden, är saken enklare. Då är det bara
att taga en viss del därav och överlämna den till staten, och man kan till
och med säga, att det kan vara nödvändigt att gå med på det i nuvarande svåra
tider. Men örn det blir så, såsom väl sker i en mycket stor mängd fall, att
man får lov att låna till skatten, eftersom man inte kan realisera förmögenheten
eller blott realisera den till ett lågt pris, konkurrerar ju detta med statens
egen upplåning, och då är frågan, örn staten därvid har vunnit något.
Detta vare emellertid sagt som en parentes.

Jag har begärt ordet närmast för att säga något örn utskottets sätt att behandla
min motion. Jag vill då från början säga ifrån, att jag givetvis måste
känna en viss glädje över det slutresultat, utskottet kommit till. Emellertid
föregås detta slutresultat av några uttalanden, som jag icke anser mig kunna
ansluta mig till. Utskottet upprepar samma skäl nu som i höstas, men med
samma fel i argumenteringen som då, nämligen att det anses vara ganska rimligt,
att en skattskyldig förmögenhetsägare med en förmögenhet utan taxerad
inkomst skall erlägga lika stor värnskatt som en skattskyldig utan förmögenhet,
men med en inkomst, som svarar mot en hundradel av den förres
förmögenhet. Ja, det är inte alls säkert. Det är nämligen oriktigt att bara
tala örn värnskatten. Jag minns från debatten i höstas, att utskottets talesman
här i kammaren anförde några siffror på hur stor värnskatten skulle
bli för olika skattedragare. Det hade givit en mycket riktigare bild av det
verkliga läget, om han vid det tillfället haft lust att anföra exempel på hur
mycket samtliga skatter utgjorde för olika kategorier. Värnskatten kommer
ju endast som ett tillskott ovanpå alla de andra skatter, som, örn man tar
förmögenhetsbeskattningen och de andra skatterna i betraktande, uppgå till
mycket större procent av inkomsten än vad de flesta människor i landet föreställa
sig. Denna argumentation beträffande själva värnskattens rimlighet
håller således icke streck, utan man måste för att bedöma rimligheten räkna
med alltsammans. Sänkningen från 40 procent till 25 procent, när det gäller
förmögenhetsberäkningen, lindrar ju obestridligen en viss del av olägenheterna,
men den tar enligt mitt förmenande inte bort riktigheten av vad
jag nyss sade, att det förekommer och kommer att förekomma ett stort antal
upprörande fall.

Utskottet erkänner senare i sitt yttrande, att en sådan reform som den, jag
här påpekat och föreslagit, är befogad, och jag är givetvis tacksam för detta
erkännande. Och när detta erkännande även tagit sig uttryck i en önskan,
att saken måtte bli utredd och att det skall komma fram ett förslag därom,

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Förordnings förslag om värnskatt. (Forts.)
måste jag — anspråkslös som jag är — givetvis vara nöjd med detta resultat
och blott uttala den förhoppningen, att det måtte bli av samt att utskottets
uttalande måtte avsätta ett resultat till nästa gång, då denna fråga blir
aktuell. Ty det är sannolikt, att det sammanlagda skattetrycket då kommer
att bli minst lika hårt som nu.

Jag har nu, herr talman, endast velat kritisera första delen av utskottets
utlåtande och fästa uppmärksamheten vid det rättvisa och rimliga i att den
utredning, som utskottet här pekar på, verkligen skall leda till resultat, och
jag har nu icke något särskilt yrkande att framställa.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Då den ärade talaren inte gjorde något
yrkande, kunde det kanske vara onödigt att uppehålla kammaren med de
få ord, jag tänker säga, men jag nödgas fästa den ärade talarens uppmärksamhet
på att vad utskottet uttalat i den av honom berörda frågan inte innebär något
som helst ställningstagande till spörsmålet. Jag vill inte göra herr Mannerskantz
ledsen, men jag skulle för säkerhets skull vilja ha sagt ut, att man
kanske inte skall hoppas allt för mycket för det syfte som herr Mannerskantz
så energiskt förfäktade, av en utredning i denna. Frågan örn en reducering av
skatterna på sätt herr Mannerskantz förordade har emellertid åtskilliga gånger
framförts inom riksdagen, och det har då synts utskottet vara skäl i att man
underkastar den saken en förutsättningslös och opartisk undersökning för att
se vad det leder till. Sedan får väl herr Mannerskantz böja sig för de sakskäl,
som kunna framgå ur den utredningen. Örn sedan resultatet inte stämmer med
hans önskningar, föreställer jag mig att herr Mannerskantz, liksom jag ämnar
att göra, böjer sig för sakskälen, örn saken skulle gå oss emot. Frågan är ingalunda
så enkel som den vill synas, då den lägges upp kort och gott i en motion,
utan det är åtskilliga ting som behöva granskas och som inte motionären vidrört.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
föredragna betänkandet hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets memorial nr 30, angående
avskrivning av osäker fordran vid riksbankens avdelningskontor i Malmö,
bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 31, i anledning av väckt motion
angående resande av ett nation almonument framför riksdagshuset.

I en inom riksdagens första kammare under nr 142 väckt motion, som hänvisats
till bankoutskottets förberedande handläggning, hade herr Lindhagen
hemställt, att riksdagen •—• till förverkligande av den gamla föresatsen att resa
ett nationalmonument framför riksdagshuset — ville uppdraga åt kommitterade
för uppdraget att framlägga förslag till ett sådant monument med det
huvudsakliga syfte, som i motionen framställts.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion I: 142 ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Lindhagen: Jag är medlem av en kommitté, som har till uppdrag

att föreslå ett nationalmonument på grund av en donation för ändamålet.

Äng. resande
av ett nationalmonument

framlår riksdagshuset.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Ang. straffet
för förräderi

m. m.

Äng. resande av ett nationalmonument framför riksdagshuset. (Forts.)
Kronprinsen är ordförande, och jag har av Stockholms stadsfullmäktige utsetts
att vara en av ledamöterna. Det har gjorts ett försök med en pristävlan,
men den resulterade ej i något förslag som kunde antagas. Det enda förslag,
som väckte uppseende i landet och spreds i avbildningar, var en bild av moder
Svea, som satt i en länstol och sov. Nedanför låg ett lejon och sov, och stolens
karmar hade utformats till pigga symboler av Gustav Ii Adolf och Karl XII i
stridshumör. Men det förslaget kunde kommittén inte heller reflektera på.

I en tidigare riksdagsmotion yrkades av mig, att detta nationalmonument
borde på samma gång bli ett mänsklighetsmonument, för att därigenom ge en
högre flykt och anseende åt monumentet. Man är hitintills ense örn att monumentet
helst bör resas på den stora planen framför riksdagshuset, och jag föreslår
i årets motion, att det måtte få följande motto. På ena sidan skulle stå:
»Detta monument restes av Sveriges riksdag till minne av de finnar, svenskar,
norrmän och danskar som i kriget 1939—1940 till lands, i luften och på haven
givit sitt liv för Norden och världsfreden.» Såsom en erinran örn den senare
föreslås att på en annan sida av monumentet inristas: »Vandrare, som går här
förbi, kom ihåg, att den internationella rättsordningen och en enig mänsklighet
väntar även på Dig.»

Nu har utskottet avstyrkt motionen, men jag är dock tacksam för, att utskottet
börjar med att säga att resandet av ett nationalmonument framför riksdagshuset,
såsom jag föreslagit, otvivelaktigt i och för sig är värt beaktande.
Sedan menar dock utskottet, att önskemålet icke kan förverkligas, innan det
blir definitivt bestämt, hur planen skall ordnas, och den frågan vilar, och i
dessa tider vet man ej, när den kan bli avgjord. Vidare är naturligtvis tidsläget
ett hinder för allt möjligt, och detta åberopas av utskottet också.

Jag gör intet yrkande, herr talman, utan faller till föga för utskottets skattande
åt tidsläget, som skall grusa alla möjliga förhoppningar för oss och således
även denna. Men jag hoppas att även mitt förslag i någon form framdeles
kommer till övervägande och skall för ändamålet, oavsett riksdagens uppskovsbeslut
i dag, ingå till kommittén med förslaget till framtida övervägande.

Herr Sandén: Då herr Lindhagen icke framställde något yrkande, nöjer

jag mig med att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets memorial nr 32, angående
användande av riksbankens vinst för år 1939, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap.
7 § och 10 kap. 14 § strafflagen m. m.

Genom en den 26 april 1940 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 217, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 § strafflagen
;

2) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag med vissa bestämmelser till skydd för försvaret m. m.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. straffet för förräderi m. m. (Forts.)

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa jämkningar
böra vidtagas i de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen,
måtte för sin del antaga tre under punkten införda, med 1—3 betecknade förslag
till lagar i nu ifrågavarande ämnen;

B) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn utredning
och förslag, örn möjligt till innevarande riksdag, rörande en komplettering
av gällande lagbestämmelser i syfte att bereda möjlighet till effektivare ingripande
mot sabotage eller försök eller förberedelse därtill;

C) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj :t ville snarast föranstalta om utredning rörande förhållandet, i vissa
i utskottets yttrande angivna avseenden, mellan tillämpningsområdet för allmänna
strafflagen och strafflagen för krigsmakten samt för riksdagen framlägga
de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Jag hade inte tänkt börja

diskussionen örn detta förslag, som är av stor räckvidd. Emellertid, det är intet
tvivel örn att vi med de föreslagna nya lagarna mot förräderi m. m. ha fått
väsentligt ökade möjligheter att stärka rikets säkerhet, genom att polismyndigheterna
och domstolarna hädanefter kunna taga itu med diverse av utländska
makter mot Sverige genom enskilda personer riktade handlingar, vilka hittills
varit mer eller mindre straffria. Området för de enligt strafflagen straffbara
handlingarna har väsentligen utvidgats. Man kan alltså säga, att Sveriges
försvarsmedel härmed ha ytterligare stärkts, nämligen på den juridiska
fronten.

Men tyvärr rider tiden mycket fort, när det är fråga om fientliga makters
förmåga att hitta på nya anfallsmedel och metoder för att bringa skada åt det
fredliga civiliserade samhälle, som står närmast i tur att angripas. Här gäller
det alltså för rättsskipningen att konstituera sig som en försvarsmakt, vilken
måste hålla jämna steg med angriparens åtgärder. Situationen har ju blivit
den, att vad vi ur rättsliga synpunkter äro vana att betrakta som diverse svåra
brott, begångna av enskilda personer, såsom förräderi, spioneri, sabotage och
annan brottslig verksamhet, i själva verket tillsammans utgör en väsentlig
avdelning av stormakternas »stridsmedel». Vi veta också, att dessa »stridsmedel»
utarbetas och organiseras med anlitande av alla de ekonomiska, tekniska
och vetenskapliga resurser, som stormakterna kunna förfoga över, och att
de också hänsynslöst tillämpas redan under s. k. fredstid — kanske för övrigt
i minst lika hög grad under tiden före krigsutbrottet som sedan det öppna kriget
har börjat. Det är alltså med utgångspunkt från dessa förhållanden, som
man nu får betrakta de strafflagsparagrafer, som tillsammans bilda denna landets
juridiska rustning.

Jag vill då ge uttryck åt den meningen, att denna rustning måste vara så
beskaffad, att den i möjligaste mån skyddar också emot angreppsmedel och angreppsmetoder,
som man inte har väntat sig på förhand! Vi måste, menar jag,
i en strafflag, som skall skydda emot fientliga makters anslag av nu ifrågavarande
beskaffenhet, i viss mån ge avkall på de krav, som man annars uppställer
i rättssäkerhetens intresse, nämligen att en straffbar handling bör vara, örn
också icke i detalj, så i alla fall till sin allmänna typ beskriven i strafflagen
och sålunda redan finnas förutsedd i lagstiftningen. Konsekvenserna på strafflagstiftningens
område av det totala kriget måste enligt min syn bli den, att
straffhotet mot »för rikets säkerhet menliga brott» örn möjligt måste på förhand
täcka hela det handlingsområde, som kan ifrågakomma, att med andra

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. straffet för förräderi m. m. (Forts.)
ord möjlighet skall föreligga att med effektivitet ingripa emot varje ny sorts
stridsmedel — om man så får beteckna dylika handlingar —- emot varje art av
fientlig verksamhet, oavsett örn just den använda metoden finnes i lagen straffbelagd
eller icke såsom ett särskilt brott.

Utskottet har redan påpekat en lucka i den föreliggande lagen, nämligen i
fråga örn bestämmelserna mot sabotage. Jag skall strax med ett annat exempel
påvisa, att de ändringar i 8 kap. strafflagen, som nu föreslås, icke kunna
betraktas såsom tillräckliga. Men sådana exempel, menar jag, böra ändå bara
betraktas som exempel — lagen bör principiellt täcka även de icke förutsedda
fallen.

En annan konsekvens av »det totala kriget» måste på lagstiftningens område
bli en omsmältning av vissa gamla begrepp, på vilka man förut har rest
den juridiska överbyggnaden. Den skarpa gränsdragningen, som förekommer
även i nu föreliggande lagförslag, mellan å ena sidan »fredstid», å andra sidan
»krigstid», mellan å ena sidan vanliga civila medborgare, å andra sidan »krigsmän»,
måste, tror jag, väsentligen elimineras. Man opererar härvidlag alltjämt
med gamla begrepp och distinktioner, som inte längre ha adekvat motsvarighet
i verkligheten.

Jag tillåter mig i det sammanhanget fästa uppmärksamheten på att första
lagutskottet bar föreslagit en skrivelse till Kungl. Majit med begäran om utredning
rörande förhållandet mellan tillämpningsområdet för allmänna strafflagen
och strafflagen för krigsmakten. Utskottet har uppmärksammat den
flytande tillämpningsgräns, som föreligger under nuvarande förhållanden, och
önskar klarare bestämmelser -— ett önskemål som ju är så mycket mer berättigat,
som man åtminstone måste veta bestämt, när dödsstraff skall ådömas
eller inte! Jag har givetvis ingenting emot en sådan utredning. Jag tror
tvärtom att den är nödvändig, men jag tror också, att den måste ge vid handen,
att hela den gamla »strafflagen för krigsmakten» i princip måste utvidgas
till att bli en »strafflag för krigsförhållanden och därmed jämförliga tillstånd».
Jag tror också, att man i en sådan ny lag inte kan vidmakthålla den gamla
skillnaden emellan t. ex. krigsmän och andra, när det gäller brott av nu ifrågavarande
beskaffenhet.

Utskottet har också, som jag nämnde, begärt en skrivelse örn utredning och
förslag rörande komplettering av den nya lagen, för att man skall kunna effektivare
ingripa emot sabotagebrott. Denna utskottets framställning visar just,
att utvecklingen har rört sig så hastigt, sedan lagförslaget utarbetades, att en
stor och ytterst betydelsefull brottskategori har kommit att i detta förslag
få en behandling, som icke kan tillfredsställa moderna krav. Men detta kapitel
om sabotagebrotten är ändå bara ett exempel på möjliga skadehandlingar, beträffande
vilka en komplettering av den nya strafflagen behöves.

Jag vill tillåta mig, herr talman, att framhålla ett annat exempel, kanske
med inte mindre räckvidd än det som utskottet har anfört. Jag syftar på
den ytterst farliga och fördärvbringande handling, som man brukar kalla för
defaitistislc propaganda eller spridande av nederlagsstämning, modlöshet, benägenhet
att uppge vidare motstånd o. s. v., en verksamhet, som i de kontinentala
länderna utan vidare är straffbelagd, såvida jag är riktigt underrättad. Jag
fäster kammarens uppmärksamhet på att det här är fråga om en utpräglad
brottstyp, en verksamhet, där de fientliga agenterna lia fått sina bestämda,
väl uttänkta och utarbetade instruktioner, uppgjorda i enlighet med föregående
noggranna folkpsykologiska och andra studier, för att kunna åstadkomma största
möjliga effekt. Det är fråga om en verksamhet, som kan ha — och som redan
i andra länder har haft — en fullkomligt katastrofal verkan just såsom »stridsmedel»
betraktad —• en verksamhet som kan vålla oändligt mycket mera skada

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. straffet för förräderi m. m. (Forts.)
än, låt oss säga, 500 kilograms flygbomber. Nåväl, denna verksamhetstyp
finns icke upptagen och straffbelagd i det nya 8 kapitlet! Brottet har verkligen
tangerats på ett par ställen i lagen. Enligt 6 § bestraffas den som under
närmare angivna omständigheter »förleder krigsfolk till modlöshet». Men här
träffa vi just på i lagen den omodernt uppdragna gränslinje, som jag förut
berört, emellan »krigsfolk» och andra människor. En allmän nederlagspropaganda,
utspridd bland civilbefolkningen eller allmänheten, torde icke drabbas
av straffbudet i 6 §.

Detta farliga brott tangeras också på ett annat ställe i den nya lagen, nämligen
i 21 §, där det stadgas, att den bestraffas, som uppsåtligen ger allmän
spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden. Naturligtvis arbetar
den defaitistiska propagandan ofta med sådana medel. Men den kan också
begagna många andra, kanske ännu mera effektiva, ofta mera subtila medel
för att nå sitt mål. Den kan exempelvis använda sig av allmänna, halvsanna
talesätt, som, örn de få en stor spridning, kunna vara oerhört farliga — såsom
t. ex. »att det inte lönar sig att kämpa mot övermakten» eller dylikt. Den kan
finna många andra former, som nu gå helt straffria. Här föreligger enligt
min mening en lucka i den nya lagen.

Jag vill hoppas, att när man inom justitiedepartementet överväger nya
kompletterande förslag, föranledda av den riksdagsskrivelse, som jag antar
kommer att bli beslutad, angående ytterligare bestämmelser mot sabotage, man
också beaktar den defaitistiska propagandan, vilken ju kan anses som ett slags
intellektuellt sabotage eller ett sabotage mot nerverna.

Låt mig till sist säga, herr talman, att jag vågar betrakta hela denna nya
lagstiftning med dess på många punkter ganska tänjbara bestämmelser, med
den fara för rättssäkerheten, som den oundvikligen kommer att medföra och
med sina drakoniska straffbestämmelser — därvid inte minst att observera det
på en omväg återinförda dödsstraffet! — såsom ett slags beklagligt provisorium,
ett övergående ont tillstånd, framkallat och nödvändiggjort av den ohyggliga
situation, som vi befinna oss i och som vi för kulturens, inte minst rättskulturens
skull måste hoppas är övergående.

Med dessa anmärkningar, herr talman, vill jag sluta med att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Den hittillsvarande lagstift ningen

om förräderi och spioneri härstammar, som vi alla veta, från en tid, då
ett anfall från en främmande makt väsentligen riktade sig mot det militära
försvaret i dess olika grenar och mot de militära anstalterna. Lagreglerna voro
därför avfattade väsentligen endast för att skydda det militära området
mot angrepp genom förräderi och spioneri. Utvecklingen av det moderna kriget
har, som den föregående ärade talaren framhållit, gått i den riktningen, att
ett modernt krig har karaktären av ett totalt anfall emot det angripna folkets
hela kraft, inte bara på det militära området, utan även på det ekonomiska och
det moraliska området.

Dessa moderna metoder att underminera en stats motståndskraft måste ju
framkalla motåtgärder, och den lagstiftning, som nu föreslås riksdagen till
antagande, är tillkommen ur denna synpunkt och avser att ge vårt folk en
moderniserad skyddsdräkt. Den gamla idylliska tiden präglades av en älskvärd
sorglöshet och godtrogenhet. Hårdheten i den tid, som vi nu uppleva,
tvingar oss steg för steg bort ifrån det tillståndet. Den föregående ärade talaren
uttryckte sitt beklagande över att dessa avsteg ifrån förhållandena
under den tid, då rättssäkerheten hade en mera dominerande betydelse inom
detta lagstiftningsområde än dien kan erhålla enligt den nuvarande lagstift -

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. straffet för förräderi m. m. (Forts.)
ningen, äro nödvändiga. Jag delar hans känsloläge därvid, och jag erkänner
för min del, att även jag med motvilja går mot det rättstillstånd, som vi nu
hålla på att skapa, men det är allas vår plikt att föra utvecklingen i vårt land
i den riktning som vi nu äro sysselsatta med att göra.

Vi lia därvid att gå målmedvetet fram. Det lagförslag, örn nu föreligger,
innebär |en väl genomtänkt reform av 8 kap. strafflagen. Det är riktigt, att
alla problem, som äro av betydelse för att öka vår värnkraft inom det område,
varom det nu är fråga, icke ännu tagits upp och att det helt säkert kommer att
visa sig erforderligt att skärpa lagstiftningen i fråga örn sabotage. Jag ber
emellertid att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet på att redan genom
6 § i det nu föreliggande förslaget sabotagehandlingar, som äro till skada för
vårt försvar, bliva straffbelagda. Detta hindrar naturligtvis inte, att det kan
vara lämpligt att taga upp till utredning frågan örn en skärpt lagstiftning
rörande sabotage, avsedd att infogas i 19 kap. strafflagen, och jag kan försäkra
kammaren, att jag skall låta angeläget vara att med den största skyndsamhet
utföra en undersökning rörande en sådan lagstiftning, därest riksdagen,
såsom jag antar, nu framställer en önskan örn att så skall ske.

Likaså är det en riktig anmärkning från utskottets sida, som underströks
av den föregående ärade talaren, att i det lagförslag, som nu föreligger, en
gräns icke har på ett tillfredsställande sätt dragits upp gent emot strafflagen
för krigsmakten och att lagstiftningen lider av vissa ofullkomligheter och
brister på grund av det föråldrade tillstånd, vari strafflagen för krigsmakten
befinner sig. Det skall också vara mig angeläget att så fort sig göm låter
se till, att såvitt möjligt dessa olägenheter undanröjas genom en reform av
strafflagen för krigsmakten, varvid det är möjligt, att man för att ernå största
möjliga skyndsamhet nödgas att upptaga till en förstahandslösning vissa
delar av detta omfattande lagkomplex. Jag har blicken fullt öppen för den
omständighet, som den föregående ärade talaren framhöll, att det gamla begreppet
krigföring, sådant som det förutsättes i strafflagen, inte överensstämmer
med det moderna krigets verklighet.

Jag är således fullt ense med utskottet och med den föregående ärade talaren
därom, att det gäller att skaffa oss en lagstiftning, som är verksam utan
att vara godtycklig. Jag stryker under, att det är lika betydelsefullt att vi
ha en organisation, som har till uppgift att tillämpa lagen. Lika väl som
regeringen har lagt sig vinn örn att få till stånd en lagstiftning, lika väl känner
den sitt ansvar för att lagen verkligen skall komma att träffa de skyldiga.
Det är emellertid givet, att lagens tillämpning måste ske med omdöme. Det
gagnar oss naturligtvis icke att därvid gå fram på ett sätt som visar, att vi
från det gamla tillståndet, då man slöt ögonen, kasta oss in i ett annat ytterlighetstillstånd,
då man generellt riktar misstankar så att de träffa även
oskyldiga. Man försvagar mot sin vilja vår motståndskraft, när man i svenska
tidningar utslungar allmänna påståenden, sådana som det, att »den svenska
flottan är förrådd», eller skildrar vår officerskår såsom misstänkt för att vara
bärare av landsförrädiska traditioner.

Den föregående ärade talaren underströk defaitismens faror och påjn-kade
åtgärder mot defaitism. Påståenden som de jag nu exempelvis framdragit
ur en tyvärr riklig skörd, som står till mitt förfogande, visa att man på sina
håll, där man menar väl, saknar blick för defaitismens faror och för de metoder,
med vilka dien kan spridas. Att ingripa mot defaitism med lagstiftningsåtgärder,
som den ärade talaren ifrågasatte, stöter emellertid på ett område
mot en oöverstiglig svårighet, nämligen på tryckfrihetens, och jag är för
min del icke benägen att föreslå sådana ändringar av tryckfrihetsförordningen,
att ett uttalande rörande den svenska utrikespolitikens läggning skulle, därest

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. straffet för förräderi m. m. (Forts.)
detta uttalande sker i hovsam form, bli straffbart endast därför att detta
uttalande avviker från den uppfattning, som är dien sittande regeringens. Jag
erkänner emellertid, att det är ett ytterst viktigt område, som den ärade talaren
har berört, och jag ställer min förhoppning till den ökade politiska insikt
örn räckvidden och betydelsen av det fria ordets användning, som tiden som en
hård läromästare helt säkert kommer att ''i allt vidare utsträckning bibringa
våra handhavare av det fria ordets plikt och skyldigheter.

Vad jag nu har sagt gäller en fråga örn tryckfriheten. Jag antager, att
kammaren räknar med att den inom kort skall få tillfälle att på grundval
av Kungl. Maj:ts propositioner taga upp åtskilliga tryckfrihetsfrågor till behandling,
men jag kan på förhand säga, att intet av de förslag, som vi förberett
inom justitiedepartementet, kommer att innehålla några bestämmelser, som
gå så långt, att de kunna tillfredsställa den föregående ärade talarens önskemål.

Jag slutar med att säga, att regeringen har rätt att vänta av det svenska
folket, att det skall vara övertygat örn att regeringen med vaksamhet och beslutsamhet
gör sin plikt för att skydda vårt folk mot förräderiets och spioneriets
smitta och även gör vad den kan för att hindra defaitismens svaghetstillstånd
att gripa omkring sig bland vårt folk.

Herr Schlyter: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning av herr

Bräntings yttrande; efter herr justitieministerns anförande kan jag fatta mig
helt kort.

Den tanke, som herr Branting här närmare utvecklade, angående kriminalisering
av spridande av missmod, framfördes på ett sent stadium under utskottets
behandling av ärendet. Vi funno i utskottet mycket ligga i vad som
sades men kunde inte komma på något uppslag att lösa frågan, av den beskaffenhet,
att utskottet ansåg sig kunna i skrivelse framföra något förslag härom.
Herr justitieministern har också i sitt anförande berört vissa av de mycket betydande
svårigheter, som möta, när det gäller att lagstifta mot defaitism.

Första lagutskottet har vid sin behandling av nu föreliggande lagärende
utnyttjat all tillgänglig arbetstid, ifrån propositionens avlämnande till motionstidens
utgång, och fattade sina definitiva beslut i ärendet sista motionsdagen.
Det har varit en mycket kort tid för utskottet att behandla ett så svårt ämne
som det här föreliggande, i synnerhet som de sakkunnigas förslag inte har
varit ute på någon remiss hos myndigheterna, innan herr justitieministern tog
ståndpunkt i frågan vid beslutandet av remiss till lagrådet. Utskottet ansåg
emellertid ärendet vara av den stora vikt och den brådskande art, att utskottet
inte ville fördröja de föreslagna straffskärpningarnas ikraftträdande genom
att längre sysselsätta sig med ärendet. Utskottet beredde sig emellertid tillfälle
att genom hörande av personer, sakkunniga i fråga örn lagstiftningens
tillämpning, förvissa sig örn att man på detta håll ansåg lagförslaget väl motsvara
de krav, som kunde framställas.

På några punkter har utskottet emellertid funnit sig böra till riksdagen framföra
vissa uppslag. Några av dem ha berörts både av herr Branting och herr
justitieministern. Sålunda har utskottet påpekat behovet av skärpta bestämmelser
i fråga örn sabotage och av en utredning rörande krigslagstiftningen,
föranledd av det även i utskottets ögon betänkliga i utsträckandet av dödsstraffets
användning beträffande civila medborgare jämväl under fredstid,
ett utsträckande, som genomföres, såsom här har antytts, på en viss omväg;
icke så att straffet återinföres i strafflagen, utan på det sättet, att genom
en ändring i krigsartiklarna civila medborgare lia förts under krigsdomstolarna,
till och med å tid då krig ännu icke utbrutit.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1910.

Äng. straffet för förräderi m. m. (Forts.)

Utom dessa påpekanden Ilar utskottet i sitt förslag hemställt örn en skärpning
i propositionen, som, såvitt jag har kunnat följa med, icke har berörts
här förr i dag men som jag gärna vill fästa kammarens och allmänhetens uppmärksamhet
på. Det gäller 21 §, där det stadgas straff för den som uppsåtligen
giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden,
ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet. I ett andra stycke föreslog
propositionen straff för den som under krig gjorde sig skyldig härtill av oaktsamhet.
Utskottet har föreslagit den avsevärda skärpningen i denna bestämmelse,
att straffbarhet för oaktsamhet i sådant hänseende även skall inträda,
då krig hotar riket.

Det är med tillfredsställelse man inom utskottet erfarit, att avsikten är, att
genom särskilda åtgärder från regeringens sida innehållet i de skärpta lagbestämmelserna
skall bringas till allmänhetens kännedom, till kännedom bland
dem, för vilka denna lagstiftning är avsedd. Inom riksdagen, liksom tidigare
inom utskottet, hoppas man säkerligen att de märkliga straffskärpningar, som
regeringen och riksdagen här äro ense örn, skola visa sig ägnade att motverka
kriminaliteten på detta område.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Justitieministern berättade nyss, att vi till denna riks dag

hade att vänta förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen i syfte att
förekomma missbruk av tryckfriheten. Jag skall be att få anmärka, att det
finnes i stort sett ingen tryckfrihet här i landet, annat än för tidningsredaktörer
och bokförläggare. Vi, den stora myckenheten enskilda, få i regeln stå
med mössan i hand hos dem och tigga vårt andliga uppehälle i tryck. Och den
som blivit utskälld i en partitidning får icke in ett genmäle i en annan, örn
han icke har samma politiska inställning som denna.

Jag ber således justitieministern att skapa skydd även för de enskilda mot
att en tidningsredaktör, vem som helst, bara pennan sitter löst i handen på
honom, till en läsekrets på hundratusenden människor sprider illvilliga, vrängda
eller okunniga misstolkningar av hans person, avsikter och åtgöranden.

Jag har väckt motion om pressens reformering mer än en gång. Jag började
är 1910. Ett enhälligt tillfälligt utskott i andra kammaren uttalade sig för
pressens reformering i motionens väsentligaste syften. Nu fordras i vår tid
således, att vi åtminstone någon gång få avskaffad den där bulvanen,. som
en tidning nu äger att anställa för att stå risken för vad alla andra skriva i
tidningen. Det är väl ett barbari utan gränser i en förment demokratisk tid.
Nej, det är den som skriver okunnigt, illvilligt eller vrängt till allmänhetens
förvillande, som bör stå ansvaret. Med eventuellt ett subsidiärt ansvar i någon
mån för tidningens chefredaktör, som ju bör åligga att hålla tummen över vad
skrives i tidningen.

Vidare måste allmänheten kräva -—- jag har erinrat örn det mer än en gång,
men det har alltid utan något skäl avvisats av konstitutitonsutskottet -— att
få en officiell hedersdomstol, dit man kan gå och utan dessa oerhörda kostnader
få ett utlåtande örn en artikel, vilket sedan skall införas i den tidning, som
innehöll artikeln, ifall hedersdomstolen funnit, att det är något förgripligt i
densamma. Att få stämma till domstol är stenar i stället för bröd. Vilka
besvär, vilka omkostnader, vilken omgång med en oberäknelig jury. Det
kan i regel ingen inlåta sig på.

Pressen har ju själv funnit, att det behövs en sådan institution. Den har
inrättat en hedersdomstol med en jurist som ordförande och pressmän som bisittare.
De göra nog sitt bästa. Men det kostar 20 kronor jämte besvär och
oftast advokatkostnader att få ett utlåtande. Och ingen lag ålägger tidningen

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. straffet för förräderi m. m. (Forts.)
i fråga att publicera det privata utlåtandet. Det är också vanskligt att hänvända
sig till en sådan privat inrättning, bestående mest av tidningsredaktörer.
Endast undantagsvis äger det rum. Denna institution bör förstatligas och
dess fällande utslag enligt lag publiceras.

Herr Branting: Herr talman! Jag vet inte om jag uppfattade herr justitieministern
rätt, men det föreföll som örn hans ord folio på det sättet, att i
fråga örn blivande förslag beträffande tryckfriheten vore intet förslag att förvänta,
som kunde tillfredsställa de anspråk, som jag gjort mig till tolk för,
med avseende på den defaitistiska propagandan. Jag fick verkligen det intrycket,
att herr justitieministern ville värna örn tryckfriheten gentemot de
krav, som jag hade framfört! Jag är naturligtvis mycket glad, örn och när
jag kan betyga min aktning för herr justitieministern såsom tryckfrihetens
värnare. Men jag vill säga i sak, att det icke torde föreligga någon motsättning
mellan en rätt utövad tryckfrihet å ena sidan och å andra sidan kravet
på att kunna värna landets moraliska motståndskraft och i händelse av krig
slå vakt örn dess orubbliga vilja att försvara sig.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner angående lån till silosanläggningar
för beredande av ensilagefoder; samt

nr 40, i anledning av väckta motioner örn sänkning av järnvägsfrakterna för
färsk sill och fisk över linjen Trelleborg—Sassnitz.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 41, i anledning av väckta Äng. ändrade

motioner örn ändrade grunder för jakt efter sjöfågel å vissa vatten och områden.

grunder för
jakt efter
sjöfågel.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:91 av herr Mannerskantz m. fl. samt 11:149 av herr
Jonsson i Skedsbygd, hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa örn utredning och förslag snarast möjligt i
fråga örn ändrade grunder för jakt efter sjöfågel på vatten och områden, som
avsåges i 13 § lagen örn rätt till jakt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:91 och 11:149 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Mannerskantz och von Stockenström,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till förevarande båda likalydande
motioner I: 91 och II: 149.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Förhållandena i vissa kustområden

ha visat, att den utformning, som 13 § lagen örn rätt till jakt har fått, icke
varit så lämplig, dels därför att den icke är så otvetydig som den borde vara,
och dels därför att den icke är möjlig att friktionsfritt tillämpa, vilket en
lag bör vara. Som det nu förhåller sig, är det domstolarna, som få avgöra,

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. ändrade grunder för jakt efter sjöfågel. (Forts.)
vilka som tillhöra deri bofasta kustbefolkningen och vilka som ha rättighet
att bedriva jakt på kronans vatten. Så t. ex. är det i min hemtrakt ett stort
antal fall, där personer ha fällts för olaga jakt, av vilka många varit i god
tro. Meningarna äro mycket delade, och åtminstone jag för min del anser,
att åtskilliga av de fällda borde räknas till dem, som enligt riksdagens åsikt,
när den stiftade lagen, skulle vara jaktberättigade.

Nu ha dessa fall kommit till hovrätten, och det har där blivit fastställt,
att de åtalade icke kunna anses tillhöra den bofasta kustbefolkningen. Det
är emellertid icke så, att man genom dessa domstolsutslag har fått tillräckligt
med prejudikat, utan här finnas hundratals gränsfall, som icke äro exakt lika
dem, vilka kommit under domstolens prövning, och där man således ännu icke
vet, huruvida de motsvara vad riksdagen verkligen har åsyftat.

När vi ha motionerat örn en sådan ändring i lagen örn rätt till jakt på
kronans vatten, att man skall slippa att låta domstolarna taga ställning till
denna sak, så beror det på att detta enligt vår mening är det otrevligaste
sättet att tolka lagen. Yi ha begärt en utredning örn ett annat förfaringssätt
och därvid föreslagit bl. a. att införa ett licensförfarande, som skulle ge länsstyrelserna
möjlighet att efter centralt givna direktiv fördela rättigheterna till
jakt på kronans vatten.

Nu säger emellertid utskottet, att länsstyrelserna icke kunna förväntas tilllämpa
likartade principer vid licensgivningen. Jag tycker att detta är ett
mycket djärvt påstående, och jag anser det icke vara riktigt att fälla ett sådant
yttrande i ett utskottsutlåtande, ty för det första innebär det, att man förnekar
möjligheten att ge direktiv, som äro så klara och tydliga, att de överallt
kunna följas på ett likartat sätt, eller också att man anser, att länsstyrelserna
icke vilja följa direktiven. Vidare säger utskottet, att det gått så kort tid
sedan lagens tillkomst, att man icke redan nu bör göra någon ändring i densamma.
Det är egentligen dessa två motiv, som finnas uttryckta i utskottsutiåtandet.

_ Nu tycker jag, att örn man har konstaterat, att en lagparagraf, som redan
vid dess tillkomst av många ansågs behäftad med bestämda olägenheter och
tvetydigheter — jag tror, att hela utskottet var rätt så tveksamt angående
utformningen -— och sedan dessa olägenheter bekräftas, så är det detta faktum
sorn bör få avgöra, när man skall företaga en omprövning, och icke hur lång
tid som lagen varit tillämpad. Örn man skall vänta på att samma historier
som nere i Kalmarsund skola upprepas utefter hela vår ostkust, så får man
nog se allt fler och fler fall, som äro likartade med dem som inträffat där
nere. Det är väl bara så, att myndigheterna ännu icke ha fullgjort sin plikt
och ställt under åtal dem, som de anse ha gjort sig skyldiga till felaktighet,
ty att sådana fall förefunnits litet varstans hyser jag för min del knappast
något tvivel örn.

Det egentliga skälet till att utskottet icke velat gå med på att denna paragraf
ånyo skulle bli föremål för utredning är, skulle jag tro, att man befarade,
att avskjutningen av sjöfågel skulle bli större än den varit tidigare
och än vad den är nu. Jag anser emellertid, att man icke behöver befara
något sådant, ty ett licensförfarande kan ju skötas på det sättet, att man icke
ger licens i obegränsad utsträckning utan håller sig inom direktivens ram och
ger licens antingen på ett visst antal fåglar eller på ett visst antal jaktdagar.
Därigenom kan man uppnå, att många, som nu ha otvetydig rättighet att
skjuta å kronans vatten och göra detta till övermått, ständigt och jämt, och
driva jakten rent professionellt, skulle kunna åläggas en viss begränsning, varigenom
de, som nu enligt domstolens mening icke ha rättighet att jaga, skulle
kunna få viss licens. Vidare ha vi, när vi motionerat i denna sak, mycket

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. ändrade grunder för jakt efter sjöfågel. (Forts.)
tänkt på att man genom licensförfarande skulle kunna åstadkomma en inskränkning
i vårjakten, som vi anse vara ett oting. Jag kan t. o. m. säga, att
ett av huvudsyftena med vår motion är att få en minskning till stånd i detta
skjutande av fågel, när den vänder åter från sydliga länder för att häcka
i vårt land; jag skulle tro, att detta är en av de förnämsta anledningarna
till att man kan riskera en minskning i sjöfågelsstammen. Ett motiv, som
jag vet har föresvävat vissa av utskottets ledamöter, är att man har sagt, att
örn det skulle bli en annan ordning än den nuvarande, skulle fiskarebefolkningen
kanske bli avstängd från möjligheten att bedriva sin jakt. Jag tror
snarare att det tvärtom är så, att många av dem, beträffande vilka man vill
ivra för att de skola få behålla den jakträtt, som de tidigare ha haft — småfolk
av alla möjliga kategorier, som äro bofasta vid kusten men som nu av
domstolarna blivit betraktade såsom icke jaktberättigade — skulle kunna få
licens till jakt inom vissa gränser.

Jag är därför av den uppfattningen i fråga örn de två skäl, som jag uppfattat
såsom utskottets huvudskäl, att det snarare är så, att man får större
möjlighet att tillgodose de synpunkter, som man därvidlag har haft, örn man
låter frågan gå till förnyad omprövning. Jag vill dessutom meddela dem,
som icke ha studerat utskottsutlåtandets recit, att de av utskottet hörda myndigheterna
och sammanslutningarna ha tillstyrkt förnyad utredning angående
denna paragraf. Domänstyrelsen har avgivit ett ganska fullständigt utlåtande
och kommit med vissa positiva förslag till direktiv för utredningen, och
även Svenska jägareförbundet har tillstyrkt bifall till den utredning, som motionärerna
ha förordat.

Det är sålunda ganska svårt att på sakliga grunder avvisa en framställning
som denna. Förmodligen är det så, att man i fråga örn vad riksdagen beslutat
är mycket konservativ, och det är säkerligen en bra sak. Men det bör
ju ges undantag även från den regeln, och särskilt när det såsom här gäller
en liten detalj, borde det icke vara så farligt att på nytt låta undersöka, om
det icke kan finnas ett bättre sätt att reglera jakten på kronans vatten än
vad nu är fallet.

Ja, herr talman, jag finner, att utsikterna kanske kunna synas vara små
att få kammaren att inse det riktiga i vad jag här har sagt och påyrkat, men
jag anser, att utskottsutlåtandet är så pass litet bärande, att det, om man studerar
det närmare, i varje fall icke kan sägas anföra tillräckliga skäl till
att motsätta sig en förnyad omprövning. Jag kan också säga, att den utredningsman,
som i huvudsak uppgjorde förslaget till den nya jaktlagen, själv
icke var belåten med denna paragraf, och jag vet, att han högeligen önskar,
att just denna paragraf måtte bli föremål för en omarbetning. Jag får därför
vädja till kammarens ledamöter att icke bara schablonmässigt avslå framställningen,
därför att den kommit i form av en motion — vilket ju ofta brukar vara
fallet — utan biträda vad motionärerna ha begärt.

Jag ber alltså, herr talman^ att få yrka bifall till motionen, som går ut på
att 13 § i jaktlagen må bli föremål för förnyad utredning.

Häri instämde herr Ekströmer.

Herr Tjällgren: Det är alldeles riktigt som herr Mannerskantz yttrade,

att domänstyrelsen har medgivit att tillämpningen av 13 § jaktlagen har varit
förenad med vissa tolkningssvårigheter. Förnämligast har tvekan uppstått
rörande rätta tolkningen av den i denna paragraf intagna bestämmelsen,
att icke utan tillstånd av kronan annan jakt är tillåten än sådan som
den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit efter säl eller sjöfågel. Mo -

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. ändrade grunder för jakt efter sjöfågel. (Forts.)
tionärerna föreslå nu att jakten efter sjöfågel på ifrågavarande jaktplatser
-—- jag förmodar att det närmast gäller Kalmarsund, eftersom någon framställning
i ämnet inte kommit från någon annan del av liela den svenska kusten
— skulle få bedrivas efter av länsstyrelsen utfärdad licens. Detta har
utskottet icke velat vara med örn, då det enligt utskottets mening kunde befaras
att vid licensgivningen de ifrågakommande länsstyrelserna icke skulle
tillämpa likartade principer. Jag vill rätta ett misstag som herr Mannerskantz
nyss gjorde sig skyldig till när han citerade vad utskottet anfört. Utskottet
har inte sagt att det kan »förväntas» att länsstyrelserna skulle tilllämpa
olika principer, utan att det kan »befaras». Det är en liten skillnad
i betydelsen hos dessa två ord, och det är inte riktigt att vid citerandet av
ett utskottsutlåtande använda ett ord som är så pass olika vad som verkligen
står där, som det herr Mannerskantz använde. Utskottets andra skäl för att
avstyrka motionerna är, som det står, att det ännu inte har gått två år sedan
lagen trädde i kraft, vilket skedde den 1 juli 1938. Det kan inte vara riktigt
att efter så kort tid vidtaga en lagändring.

Jag anser det inte vara nödvändigt att ingå på någon längre debatt i denna
sak, men då herr Mannerskantz säger att utskottet inte har anfört några
sakliga skäl, vågar jag hävda att båda de av mig anförda skälen äro fullt
sakliga. På denna grund, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets utlåtande.

Herr von Stockenström: Jag har inom utskottet förfäktat den meningen
att en utredning bör komma till stånd. Det gäller visserligen blott en detalj i
jaktlagstiftningen, men tydligen råder stor oklarhet vid tolkningen av denna
paragraf. Jag vill erinra örn att då lagen för två år sedan antogs, fanns det
många, som ansågo att denna formulering icke var lycklig, utan komme att
leda till tvister och svårigheter. Det är inte bra med lagar som äro avfattade
så att deras tolkning måste bli föremål för rättegång. Här gäller det
ju inte olika privata intressen som stå emot varandra, inte den ena jakträttsinnehavaren
mot den andra, utan frågan gäller hur själva lagen skall tolkas.
Det blir åtal från det allmännas sida och rättegång som fullföljes upp i högsta
domstolen. Så böra icke lagar vara avfattade.

Motionärerna ha erinrat örn att den person, som mer än någon annan medverkade
vid lagens utarbetande, själv ansåg att denna paragraf inte hade
fått en äcklig formulering utan borde göras om. Det gällde närmast uttrycket
den jakt »som den bofasta kustbefolkningen av ålder bedrivit». Vem
tillhör den bofasta kustbefolkningen? Vem har »av ålder» haft denna rättighet?
Tolkningen är svår, och formuleringen är som sagt otillfredsställande.

Nu är jag inte alldeles säker på att just licensgivningen är det riktiga
sättet att lösa denna fråga. Det kan också tänkas andra utvägar. Utskottet
uttalar ju också vissa betänkligheter mot att licenslägga denna jakt. Men
vad motionärerna lia påyrkat är en utredning, och det är till detta yrkande
jag ansluter mig. Visserligen har domänstyrelsen påpekat licensförfarandet
såsom en utväg, men det är inte alldeles säkert att detta är den bästa lösningen.

Utskottets huvudargument mot en utredning synes vara att inte två år ha
förflutit sedan lagen antogs. Då jag emellertid har fått den uppfattningen
att det resultat som uppnåtts genom bestämmelsen i denna paragraf inte är
tillfredsställande, tycker jag att denna sak bör kunna upptagas även örn det
bara gäller en detalj. Av detta skäl ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. ändrade grunder för jakt efter sjöfågel. (Forts.)

Herr Tjällgren: Med anledning av att motionärerna till stöd för sin framställning
ha anfört att en av utredningsmännen har ansett önskvärt att en
lagändring kom till stånd, vill jag fästa uppmärksamheten på, att en annan
person som också deltagit i utredningen står för utskottets utlåtande, nämligen
herr Olsson i Rödningsberg. Han har inom utskottet energiskt gått emot
dessa motioner, framför allt därför att han ansett att lagen varit gällande alltför
kort tid för att man nu skulle vidtaga någon ändring.

Slutligen skulle jag med anledning av en passus i herr Mannerskantz anförande
vilja säga, att jag inte tror att det är från småfolkets sida som denna
lagändring har begärts.

Herr Mannerskantz: Jag vet mycket väl att en ledamot av utskottet, herr
Olsson i Rödningsberg, var med bland de sakkunniga. Han yttrade i utskottet
att han var principiellt emot ali licensjakt. Inte heller jag är angelägen
örn att låta detta vara inledningen till ett system att lägga all jakt under licens,
men det är en kolossal skillnad mellan jakten på kronans område och
att jaga på egen eller arrenderad mark. På jakt av det senare slaget skulle
jag inte finna lämpligt att införa licens såsom generell princip, men däremot
har jag mindre betänkligheter mot att göra det när det gäller jakt på kronans
mark. Men inte heller där påstår jag att licensjakten är det enda saliggörande,
utan det kan mycket väl tänkas att t. ex. den förre utredningsmannen,
om han får i uppdrag att ompröva denna fråga, kan hitta på något
bättre sätt. Det har jag ingenting emot. Men att skicka upp ett tjugutal
fall till hovrätten för att få klarlagt, om den eller den får jaga, kan inte vara
riktigt, och jag tror att det blir allt flera sådana fall. Det vore mycket bättre
om länsstyrelserna bleve avgörande i stället för domstolarna. De ha lättare
att genomföra en likformig praxis i landets olika delar än domstolarna.
Även ur denna synpunkt är det klokt att ta upp saken ännu en gång. Länsstyrelserna
kunna få hjälp av sakkunniga inom länet, vilken utväg domstolarna
inte på samma sätt kunna begagna sig av.

Jag ber slutligen herr ordföranden i andra avdelningen örn ursäkt för att
jag inte använde ordet »befara» utan sade »förvänta». Det var i varje fall
inte medvetet. Jag tycker emellertid att skillnaden i betydelse mellan de
båda uttrycken inte är så stor, att herr Tjällgren för den skull behöver betrakta
det som något sakligt förvanskande av utskottsutlåtandet.

Herr Eriksson, Carl: Denna paragraf är ju tillkommen för att man skall
kunna begränsa den vilda jakten på sjöfågel. Redan då lagen antogs, var väl
utskottet — och jag förmodar även riksdagen — medvetet örn att missnöje
skulle uppstå på en hel del håll, där man tidigare tillsammans med den bofasta
kustbefolkningen begagnat den jakträtt, som man ansåg lagen medgiva.
Nu har detta missnöje kommit till uttryck. Det är betecknande att det kommit
från en viss landsända, nämligen Kalmar län, där motionärerna ha försökt
att få tillbaka den jakträtt som förut existerade. Alla äro ju ense örn -—•
och jag tror inte att herrar Mannerskantz och von Stockenström ha en annan
mening — att den bofasta kustbefolkningen även i fortsättningen skall få
behålla obeskuren den jakträtt, som av hävd och ålder har tillkommit dem.
Vad man tvistar om är ju en eventuell utvidgning av denna jakträtt. Det är
fråga om huruvida varenda en vid kusten, som har ett litet ställe med strandremsa,
hur litet det än är, och som inte bedriver fiske men äger en bössa, skall
få skjuta sjöfågel.

Utskottets vice ordförande påpekade, att lagen antogs så sent som 1938 och
att man haft alldeles för liten erfarenhet av dess verkningar. Man borde vän -

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Ang. ändrade grunder för jakt efter sjöfågel. (Forts.)
ta och se, menade han, för att få klart för sig var olägenheterna sitta. Att de
finnas veta vi mycket väl. Vi förstå att de, som bo vid Kalmarsund och tidigare
ha fått skjuta hur mycket de velat, nu äro missnöjda när detta förvägras
dem. Men vi mena att lagen bör få vara i kraft litet längre, innan vi
kunna finna att några fullgoda skäl för en ändring föreligga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Anderberg.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmanen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina plater; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning av väckta motioner
örn svenskt initiativ till en allmän fredskonferens m. m.

Utrikesutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft följande
inom första kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr
123 samt 126—129 av herr Lindhagen.

I motionen 1:123 hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära
initiativ till framträdande från Sverige och helst skandinaverna med
erbjudande av medling, uppfordran till vapenstillestånd vid ost- och västfronterna
samt förslag till sammankallande av en världsfredskongress i Haag eller
Rom för diskussion och beslut örn den varaktiga världsfredens närmaste problem.

I motionen 1:126 hade hemställts att riksdagen ville hos Kungl. Majit äska
svensk, helst skandinavisk medverkan på allmän världsfredskongress eller annorledes
i förening med underhandlingar med Tyskland till återupprättande av
ett fritt och tjeckisktalande Tjeckien utan irredenta såsom bidrag till en internationell
rättsordning och en varaktig fred.

I motionen 1:127 hade äskats, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära
initiativ till en svensk, helst skandinavisk medverkan på allmän världsfredskongress
eller annorledes i förening med underhandlingar med Tyskland till

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

återupprättande av ett fritt och polsktalande Polen utan irredenta såsom bidrag
till en internationell rättsordning och en varaktig fred.

I motionen I: 128 hade hemställts, att riksdagen ville fästa Kungl. Maj:ts
uppmärksamhet även på judarnas nationalitetsproblem vid en oundgänglig,
samlad eller partiell världsfredskongress.

I motionen 1:129 hade hemställts, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
äska, att vid den i motionen 1:123 berörda fredskongress eller annorledes
måtte uppföras på dagordningen även följande angelägenheter: 1) ett beaktande
av de s. k. färgade rasernas i Asien och Afrika rättigheter; 2) förbud för
bombplans användning i krig eller åtminstone förbud av bombardemang av
öppna städer, civilbefolkning och barmhärtighetsanstalter; 3) förbud mot undervattensbåtar
och i varje fall deras användande mot handelsfartyg av varje
slag.

I en till utskottet den 23 april 1940 ingiven, samma dag dagtecknad skrivelse
hade motionären förklarat sig önska återkalla sina till utskottet hänvisade
motioner i den del de avsåge lett framträdande av Norden, Skandinavien
eller Sverige och Norge i motionernas huvudsyfte ävensom meddelat, att motionernas
framställning därför komme att i sin helhet för tillfället lägga initiativet
på Sverige.

Utskotfet hade i det nu förevarande utlåtandet återgivit de i motionerna
framställda yrkandena, varefter utskottet anfört:

»Såsom framgår av ovan återgivna yrkanden, har motionären dels, i motionen
nr 123, hemställt örn svenskt initiativ till medling i det pågående kriget
och till sammankallande av en världsfredskongress, dels även, i motionerna
nr 126—129, fäst uppmärksamheten vid ien rad frågor, som enligt motionärens
mening borde under svensk medverkan upptagas till behandling vid en sådan
konferens. Utskottet, som finner uppenbart, att ett svenskt fredsinitiativ i
nuvarande läge icke skulle få något som helst positivt resultat, kan ej, i anledning
av den först nämnda motionen, förorda en hänvändelse till Kungl.

Maj :t med anhållan örn ett dylikt initiativ. Lika litet kan utskottet tillstyrka,
att riksdagen, i anledning av övriga här ovan omnämnda motioner, gör något
uttalande i de särskilda frågor, som motionären angivit såsom ägnade att lösas
vid en blivande fredskonferens. Utskottet avstyrker fördenskull såväl motionen
nr 123 som motionerna nr 126—129.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att motionen I: 123 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

B) att motionen 1:126 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

C) att motionen I: 127 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

D) att motionen 1:128 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

E) att motionen 1:129 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

På framställning av herr talmannen beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A. ,

Avg. en

Herr Lindhagen: Herr talman! Den serie motioner som nu upprullas i freds föredragningslistan

för denna gång leder fram mot världsfredens utrikespolitik.

Den motion det först är fråga örn börjar: »För åtskilliga år sedan lästes i
svensk press ett uttalande av en engelsk politiker: ''Man får gå till Madagaskar’,
sade lian, ''för att finna ett land så indolent i utrikespolitik som Sverige.’»

Första kammarens protokoll 1940. Nr 28. 5

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. en allmän fredskonferens m. m. (Forts.)

Utskottsutlåtandet med namnet Undén till underskrift är i år liksom från utskottets
tillkomst 1937 ett bevis, såvitt jag förstår, för denna betygssättning,
ett tidsenligt förakt för de andliga värdena i världsfredens idé och deras utflöde
i sanningens makt.

I Social-Demokraten lästes för några dagar sedan ett upprop som kallades
för varning för defaitism i upprustningssträvandena. Här får jag -— för min
ekel och det myckna fredsfolket ute i landet, som åkalla även fredens idé -—-varna instanserna och utrikesutskottet i aktivt intresse även för världsfredens
och den internationella rättsordningens tillblivelse. Utskottet anför icke ens
några skäl i själva saken. Utskottet säger bara beträffande dessa fern motioner
under A)—E), att utskottet finner uppenbart, att ett svenskt fredsinitiativ
i nuvarande läge icke skulle få något som helst positivt resultat. Ja, detta
motiv liksom utskottets övriga motiv örn världsproblemiet under utskottets
tillvaro är verkligen en tillämpning av den nu ofta debatterade satsen örn Danmarks
rustningar: »Hvad kan det nytte?», detta Hörups utrop i danska riksdagen
i gamla tider om danska rustningars maktlöshet.

Nu har Danmarks styrelse från en del av sina egna beskyllts för att på sin
tid ha försummat landets försvar. Och nu komma snart efterräkningens dagar,
säges det. Från svenska högerns sida har det likaledes klandrats, att
socialdemokraterna och den borgerliga vänstern delvis år 1925 minskat Sveriges
försvarsväsende. Men vad är nu detta för ett tal? Vi lia ju fått ett folkförbund,
som verkat för att »minska» rustningarna, har detta på sitt program
och försökt det i tio år. När Sverige anslöt sig till förbundet, skulle vi väl
också följa dess författning vilket ock skedde 1925. Världskriget avslutades
ju också nied att fyra besegrade stater förklarades i det närmaste totalt avrustade,
medan segermakterna lovade att komma efter. Idén med minskning
i rustningarna har sedan inte visat sig vara någon idé, eftersom nian kunde
slåss lika bra med mindre som med större rustningar, och alltsammans gick i
stöpet, när segerfredsmakterna, som hade nedrustningen på sitt program, vid
sidan därav upprustade. Men nu har turen kommit till allt det elände som råder
i världen och såvitt jag finner klaga människor överallt, och även här i
landet, över att ett sådant tillstånd skall tillåtas. Jag tror därför att det också
finns stöd för den uppfattningen att man inte som utrikesutskottet — som
har tillkommit på mina bemödanden och inte på initiativ av Undén, som alltjämt
får sätta sitt namn under utskottets negerande av allt, som vill effektivt
resa sig mot det nuvarande barbariet i världen -— bör svara: Hvad kan det
nytte? I stället är tiden just nu inne för att låta tankarna mogna på en revolt
nerifrån mot våra militära stormaktsväldens utsvävningar. Ju mera dessa senare
ta gestalt, dess större blir behovet, och desto mer klaga de menige människorna,
inte bara hos oss utan säkerligen även i deras länder över att man
bara nöjer sig med »Hvad kan det nytte?» Det är på tiden att folkdjupen ta
itu med detta styrelsesättens vanstyre och börja genast. Jag har många bevis
från bygderna -— skriftliga och personliga — att man anser att just upprustningen
för ögonblicket bör kompletteras med bemödanden att göra propaganda
från ett neutralt land, där man har den andliga friheten på sitt program och
där man således kan föra ut i världen den tanken, att ju värre det blir, dess mera
skall man ''bemöda sig att slå ett slag för tillkomsten någon gång av en verklig
internationell rättsordning.

Det skulle vara av intresse om vi finge anställa en omröstning bland folket,
en s. k. konsultativ omröstning, vilken är lagstadgad —• någon decisiv omröstning
sådan som i Schweiz ha vi i Sverige inte ännu — huruvida Sverige,
neutralt i kriget och således en andlig stormakt, om det ville något, borde vid
sidan av rustningarna gå ut i världen med en propaganda för världsfredens

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. en allmän fredskonferens m. m. (Forts.)
idé. Det är icke uteslutet, att motståndet mot fredsidén skall stanna i minoritet
vid en sådan omröstning.

Utskottet Ilar också infört en ny metod att skriva motiver till sina utlåtanden.
Förr i världen, vid sekelskiftet, fick man lära sig demokrati. Då var det en
gyllene regel i riksdagen, att då ett utskottsutlåtande avfattades, började
man med ett återgivande av motionens ordagranna lydelse. Sättningen fick stå
kvar i avvaktan på att utskottsutlåtandet skulle tryckas. Sedan kom utskottets
eget besked med eventuella reservationer. På så sätt fick menige man i riksdagen
i sin hand ett fullständigt papper på vad man skulle upplysas om och
vad man ville veta. Sedermera har det — av hänsyn till tryckningskostnaderna,
förmodar jag, och överhuvud taget med hänsyn till att motionsrätten prutats
ner på både det ena och andra sättet — föreskrivits att utskotten i avseende
å motiveringen hänvisa till motionen. Det har gjort, att utskotten bli så mycket
mäktigare, ty där regera de, och vilka riksdagsmän gå och leta rätt på en
motion i en fråga, som inte rör deni själva. Bland annat därför har utskottsväldet
utbrett sig allt mer än i den gamla goda tiden.

Nu går emellertid utrikesutskottet ännu längre. Förr i världen var det regel,
något som ej fick underlåtas, att örn utskottet ville åberopa skäl, som det haft
förut i ett liknande ärende, så återupprepades de gamla skälen även i den nya
framställningen. Men nu har utrikesutskottet infört den seden, att inte heller
detta kommer i fråga, utan man hänvisar allenast i sina motiveringar till vad
utskottet självt har sagt förut. Då är ju ett utskottsvälde ganska fulländat.
Då tjänar det ännu mindre till, herr talman, att här stå och tala emot ett
utskott, som har infört en sådan praxis och principiellt lämnar riksdagens
övriga ledamöter i okunnighet örn vad de behöva för att bilda sig en mening.

Nu har även av kanslideputerade tillämpats en grundsats — varom det stod
debatt i går afton vid ett bordläggningsplenum här i kammaren med ett fåtal
ledamöter tillstädes — att ett utskott ej behöver eller bör upprepa i tryck saker,
som äro vid tidigare riksdagar tryckta under en jämförelsevis färsk tid. Det
få kamrarnas ledamöter gå och leta upp i arkiven någonstans, bäst de gitta.
Men det blir, såsom deputerade nog själva förstå, icke av. Det postulerade
gittandet uteblir och kan icke annat än undantagsvis förutses. Då är det ju
tämligen slut med den individuella rätten att få bilda sig en uppfattning i
ärendena.

Utrikesutskottet är ju inte heller för närvarande i verklig mening något riksdagens
utskott. Det har kommit till med ett dubbelansikte i den gamla utrikesnämndens
skepnad, en nämnd, som ej får fatta beslut, ej väcka förslag, ej föra
protokoll. Denna så att säga ena halvan av utskottet användes särskilt av
utrikesministrar.

Det verkliga utrikesutskottet är dessutom genom sin sammansättning mera
en regeringens än riksdagens beredning. Det har visserligen fått en bemärkt
ordförande, som är kunnig i mycket. Han har varit utrikesminister själv.
Han är anställd som expert i utrikesdepartementet i folkrätt, och han är regeringens
oavlåtlige representant i folkförbundet. Utskottets kansli är också
rekryterat från utrikesdepartementet.

Det är således inte precis som det bör vara. Jag har fäst konstitutionsutskottets
uppmärksamhet på andra sådana företeelser i mitt förslag om en
allmän revision av våra grundlagar, och det kan ju hända, att möjligtvis en
sådan fråga som denna får komma med.

Det är föreskrivet, att inga statsråd få deltaga i utskott, men här är det
ungefär på samma sätt i alla fall, att det i själva verket går för sig. Det får
äga rum i ett sådant här fall.

Nu har Undén, som sagt, den stora olyckan enligt min särskilda syn på tingen

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Ang. en allmän fredskonferens m. m. (Forts.)
att vara expert i folkrätt. Men det finnes ju ingen folkrätt vidare, och jag
förstår då inte vad han skall sysselsätta sig med. Han får sysselsätta sig
med, som han nu gör, att sitta i ett utskott, där han och jag stå emot varandra,
och där söka få liv i de rester av folkförbundet, som finnas kvar, och
krafsa sig till någon småsak här och där, men inte i de stora frågorna: dem
kan man ju inte få fram i den inrättningen.

Herr Undén sade mig vid förra riksdagen vid ett tillfälle, då vi kommo i
dispyt om den där folkrätten, som han trots allt var tvungen att representera,
att han hade olika meningar med mig. Ja, men då har ju Undén inga meningar,
örn han bara skall syssla med det där lilla, som kan komma fram ur
den gamla skamfilade, nu till största delen upphävda folkrätten. Och olikheten
består sålunda i den där gamla frågan, som vi nu diskutera, och som är
föremålet för denna motion, nämligen den, att ju sämre läget blir i världen,
måste vi också upprusta för en internationell rättsordning, taga initiativ därtill
och göra propaganda därför.

Nu svarar utskottet, som jag sade, att det är »uppenbart, att ett svenskt
fredsinitiativ i nuvarande läge icke skulle få något som helst positivt resultat».
Ja, men varje missförhållande, som måste rättas, varje fråga, som behöver
väckas, den väckes ju först av en eller flera i minoritet, och sedan blir den
majoritet med tiden, och så går den igenom örn någon tid, men inte bör man
såsom här sätta som motto över den svenska utrikespolitiken inom utrikesutskottet:
»Hvad kan det nytte?», då den undre världen omkring oss klagar över
dess styrelsesätt och frågar: kan det ej göras någonting? Jag skulle vilja se,
hur det ginge, örn vi, som jag nyss nämnde, finge en konsultativ folkomröstning
bland folket örn den saken. Jag har många erfarenheter och brev, som
utvisa, att man längtar efter det där, som jag motionerat örn här. Varför kunna
vi icke gå fram även på den bogen?

Jag vill nu säga, att jag skall inte besvära kammaren med begäran om rösträkning
i alla de här fallen. Jag skall bespara talmannen det bekymret. Men
örn vi kunde få slippa den där föregående uppresningen, något som jag här och
herr Mosesson i andra kammaren väckt motion om, och örn vi i stället kunde
få denna snabba och effektiva omröstning, som kommer till stånd från stjärnorna
här på väggen, så vore det bra. Och jag hoppas, att Påbodas modige son
här i kammaren, herr Petersson, och herr Mosesson i andra kammaren försöka
få den frågan löst, ty de äro övertygade anhängare av den reformen.

Jag ingår således ej vidare på detaljerna, utan skall endast, för att vara så
kort som möjligt, yrka bifall till min motion nr 123 under punkten A i utskottets
betänkande.

Herr Undén: Det är alldeles riktigt, herr talman, som herr Lindhagen
nämnde, att utskottet vid behandlingen av motionerna har ställt sig den frågan:
»Hvad kan det nytte?» Men det är inte ett uttryck för någon allmän defaitistisk
inställning från utskottets sida, ty den frågeställning, som göres här,
avser ju endast herr Lindhagens motioner, och utskottet Ilar inte haft den uppfattningen,
att hans motioner utgöra någon verklig rustning mot de hårda makter,
som rasa i tiden.

Jag ber att få hänvisa till utskottets utlåtande och yrkar bifall till dess hemställan.

Herr Lindhagen: Vad är det, som Undén kommer med, såsom en mot sättning

till det här förslaget örn en allmän rättsordningspropaganda? Med
ingenting kommer Undén.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Ang. en allmän fredskonferens m. m. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt samt vidare på bifall till motionen
11123; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten B.

Herr Lindhagen: I denna motion och den följande har ifrågasatts en opinion
örn återställande av Tjeckien och Polen, men inte Versailles!redens Tjeckien
och Polen, utan ett Tjeckien och ett Polen, som uppbyggas i stort sett på
språkgemenskap. Ty vi se, att det är därpå, nationaliteten ytterst beror. Nu
äro ju de flesta människor i vårt land upprörda över Tjeckiens och Polens undergång.
När jag någon gång erinrade örn att det var ett fel, att de fingo
irredenta — ty just därigenom blevo de olyckliga — så har det spritt sig bland
s. k. intellektualister här i staden, att Lindhagen är nazist, därför att han ej
vill ha det så galet ställt. Man intresserar sig således ej för andra folks frihet.
Det gör man inte.

Nu har jag emellertid för min del föreslagit vad intellektuella kretsar, i vilka
jag umgås, längta, efter, och jag skall föra ut det också till dem och deras
föreningar, så får jag se, vad de säga. Jag väntar mig ej något bifall, men
jag har i varje fall givit uttryck åt en allmän opinion i Sverige. Jag har själv
varit med örn att hålla möten för de där folkens frihet i äldre tider. Det var
den tid, då man i Sverige sjöng: »Noell ist Polen nicht verloren», ännu är Polen
ej förlorat. Men Polen har varit hungrigt efter främmande folk, och Tjeckien
har också varit hungrigt efter främmande folk, och därigenom blevo de
olyckliga.

Jag yrkar bifall till motionen under B.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på den nu föredragna punkten endast yrkats, av herr
Lindhagen, att kammaren skulle bifalla motionen 1:126.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
punkt hemställt samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten C.

Herr Lindhagen: Jag yrkar bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande punkten hemställt samt vidare, i enlighet
med herr Lindhagens yrkande, på bifall till motionen I: 127; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Örn Tjeckiens
återupprättande.

Örn Polens
återupprättande.

Punkten D.

Herr Lindhagen: Den här motionen avser, att det i nationalitetsfrågan

även måste ur rättvisans och barmhärtighetens synpunkt från utomstående
neutrala stater göras någonting för en human lösning av judefrågan. Redan
vid ett föregående tillfälle har jag väckt en sådan motion. Utrikesutskottet
föll då väsentligen tillbaka på vad som åtgjorts i »flyktingefrågan». Motionen
menade, att judarna böra ha rätt att få ett eget land, och det måste man

Äng. judarnas
nationalitetsproblem.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. judarnas nationalitetsproblem. (Forts.)
skaffa dem genom överenskommelser med dem, som ha land att bjuda. Men
utskottet har även här varit defaitistiskt och är det även nu, med undanskjutande
av det väsentliga.

Jag yrkar bifall till motionen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten annat yrkande ej förekommit
än om bifall till motionen 1:128.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt berörda yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Äng. de Punkten E.

färgade raser- r* ji _ . . . ...

nas rättigheter Herr Lindhagen: l)et här rör de färgade rasernas i Asien och Afrika rätt

m. m. att få självstyrelse eventuellt delvis i form av ett övergående mandat, som
skedde med de turkiska kolonierna, vilka erövrades av västmakterna. Detta
är världsfredens största fråga. Utan Asiens och Afrikas befrielse kommer
ej någon befrielse över Europa. Det talas örn »Europas förenta stater».
Det är väl att sätta bocken till trädgårdsmästare. Vi se ju huru
i Asien ligga de vidsyntaste problemen, och därifrån kommer alltså lösningen
ytterst, såvitt jag förstår.

Vidare ha i motionen anförts erinringar örn resning från de neutrala
mot bombplanens och u-båtarnas barbari. Det bör äskas återupplivanden
och påbyggnader till de två Haagkonferenserna 1899 och 1907. Nu frågar
ingen efter dem. De förbjödo bombarderande av civilpersoner och öppna städer
och ville förverkliga den gamla ideologien örn havens frihet.

Jag yrkar bifall till motionen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt samt vidare,
enligt herr Lindhagens yrkande, på bifall till motionen 1:129; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om ett
neutralt
världsspråk.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion
örn ett neutralt världsspråk.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 124, av herr Lindhagen, hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Majit äska stöd vid en stundande världsfredskongress eller annorledes för ett
neutralt världsspråk såsom esperanto vid sidan av nationalspråken som en
fundamental grundval för samförståndet mellan folken till förverkligandet
av deras internationella rättsordning och en varaktig fred.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 124 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Denna kammare har här ett arv att hålla vakt örn.

Den har, såvitt man vet, under flydda tider ensam i den parlamentariska
världen debatterat även i timtal örn ett världsspråk vid sidan av de röriga
och hatfulla nationalspråken. Ett världsspråk, som gör, att människorna överallt
i världen skulle känna sig såsom hemma hos varandra. Därigenom komma

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Örn ett neutralt världsspråk. (Forts.)
även en mängd andra svårigheter att lättas. Jag förvånar mig över att
Pauli, som varit med i de debatterna på min sida, inte ens har avgivit någon
reservation inom utskottet. Han sitter nu där och tronar på defaitismens
högra hand, under det att den som initierat utskottets tillkomst och mest i
riksdagen sysslat med utrikespolitik av defaitismen obönhörligt förvägras
inträde till det heliga rummet. Men tiderna förändras i mångahanda måtto
och vi med dem.

Redan Napoleons utrikesminister Talleyrand förstod det uppenbaraste av
allt i världssamhällets organisation och förklarade: »Det starkaste och varaktigaste
av alla band, som sammanhålla människorna, är det gemensamma
språket.»

Här har utskottet intet annat skäl för avslag än att riksdagen vägrat intressera
sig för världsspråksfrågan, och alltså förelåge ej någon anledning
för riksdagen att nu frångå sin tidigare intagna ståndpunkt! Det är väl en
defaitism, som nästan saknar motstycke. Riksdagen kan ju byta åsikt. Det
är för övrigt inte riktigt, att riksdagen alltid ställt sig främmande för världsspråksidén,
även kallad »kronan på våra internationella inrättningar». Ty
denna kammare har, till skillnad från andra länders parlament, bifallit den.
Den har, ena gången med betydande majoritet och den andra gången med en
rösts majoritet, beslutat en skrivelse till Kungl. Maj:t örn denna sak. Då detta
beslut örn skrivelse första gången sändes till andra kammaren, tillstyrkte dess
tillfälliga utskott enhälligt, men då gingo den konservative överståthållaren
Hederstierna och Arthur Engberg — den senare anhängare och uttolkare av
marxismen och dess paroll: »Proletärer i alla länder, förenen er» — med
våldsam kraft emot saken. Det gjorde sådant intryck i andra kammaren,
att mången väl tyckte, att när de där höga herrarna äro så oense, så är det
bäst, att vi rösta emot, ty vi äro ju inte riktigt inne i den här nyheten. På
det sättet föll denna sak i andra kammaren, dock med liten majoritet. Andra
gången gick det ändå mera bakåt. Kamrarnas sammansättning ändrades,
då blev det ännu mindre möjligheter att få en majoritet i andra kammaren
med på oförbrännerliga saken.

Nu är det ju emellertid så, som ni finna här, att i nationalitetsfrågan grundar
sig allt på att de, som ha samma språk, känna sig som ett och som hemma
hos varandra. Men de, som ha »främmande» språk, bli »främmande» för
varandra.

Utskottet har som sagt ej angivit några sakliga skäl. Det står i grundlagen,
att ett utskott skall avgiva utlåtande i ett översänt ärende. Med att
avgiva ett utlåtande menas att giva skäl för sitt beslut och inte hänvisa till
några papper, som man får gå i biblioteken och leta efter. Det överensstämmer
också med rättegångsbalken, som uttryckligen säger ifrån, att en domstol
-— man kan ju säga, att utskottet här fungerar som ett slags domstol -—
skall giva skäl för sina beslut. Nu har man bara åberopat vad utskottet
sagt en gång förut, och jag skall då be att få uppläsa det, så att det må få
inflyta i protokollet. Jag skall därvid, när det finnes särskild anledning,
omedelbart polemisera mot detta utlåtande, som vi varken hört eller sett, men
som dock Ilar åberopas.

Där står så här i utrikesutskottets utlåtande 1937:

»Vad beträffar frågan örn ett världsspråk — — — är att erinra därom,
att herr Lindhagen vid åtskilliga föregående riksdagar väckt motioner i detta
spörsmål. Från den tidigare riksdagsbehandlingen av frågan må här följande
uppgifter meddelas. År 1912 hänvisade vederbörande utskott till en
utredning, som på uppdrag av dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
föregående år verkställts av professorn K. F. Johansson i Uppsala» —

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Örn ett neutralt världsspråk. (Forts.)
jag vet inte om han var kirurg eller vacl han var — »vilken bl. a. uttalat,
att enligt hans mening icke tillräckligt skäl funnes, att ett bestämt land genom
sin regering toge initiativ i avseende å ett världsspråk. Det syntes utskottet,
vilka än framtidsutsikterna för ett internationellt hjälpspråk kunde
vara» —- jag kallar det^ej »hjälpspråk», ty det är ett suveränt och allmängiltigt
språk. Alla språk äro för övrigt hjälpspråk — »föga lämpligt, att
frågan härom gjordes till föremål för en riksdags behandling och beslut,
helst innan saken ens kunde sägas hava lämnat försöksstadiet.»

Med detta uttalande äro vi kanske inne på vad som först restes mot alla
motioner för att vi skulle överhuvud taget i riksdagen syssla med en internationell
rättsordning, och det är kanske det, som utskottet syftat på. År 1925
säde vederbörande här, att sådana frågor höra till predikstolarna och föreläsningssalarna,
men inte till den praktiska politiken. En storvulen politik, icke
sant. Det kunde ej komma i fråga! Hur var det Laotse redan för 3000 år sedan
förkunnade: »De, som äga den sanna insikten, höra ej till de högt lärda,
och de, som äro högt lärda, sakna den sanna insikten.» Varför skulle inte ett
bestämt land få resa sig för en sådan här framfärd? Till på köpet när det
självt har en så oerhörd nytta av den! Men utskottet talar ej örn den kommitté,
som tillsattes under mitt ordförandeskap från olika världsspråkssystem
för att föra fram världsspråksfrågan 1920 till det nya folkförbundet. Där
sutto professorerna Arrhenius och De Geer. En annan språkprofessor, som
hette Noreen, var ock världsspråkman och enig örn den reform, som nu förordats
i motionen. Då inträffade det underbara, att i första kammaren tännes ett tillfälligt
utskott, vars _ ordförande var herr Borell, som har varit en ledande
kraft för ett ordentligt försvar här i landet, men mot alla sådana här nyheter
från demokratien. Han gick med på Noreens förslag, och han uppträdde
plötsligt till vår överraskning och förordade ett världsspråk. Denne ytterste
högerman trodde på Noreen, och Undén tror bara på Johansson!

Ja, så fortsatte utskottet så här: »Vid 1921, 1924 och 1926 års riksdagar
väcktes av bl. a. herr Lindhagen motioner i världsspråkfrågan, vilka i första
hand avsågo en förutsättningslös internationell utredning inom Nationernas
förbund. Ej heller dessa motioner föranledde någon åtgärd från riksdagens
sida, om också första kammaren åren 1921 och 1924 för sin del beslöt hos
Kungl. Maj :t hemställa örn åtgärder för främjande av en sådan utredning.»

Ja, det var visserligen bara denna kammare som gjorde det, men det fanns
eli stor minoritet i andra kammaren, och den skall väl också betyda någonting.
Att bara tala örn vad riksdagen har beslutat, då så många skiljaktiga
meningar finnas där, och inte tala om vad som verkligen lyckats i riksdagen,
det kan väl inte vara riktigt.

Vidare fortsatte 1937 års utrikesutskott: »Därav framgick, att sedan år
1920 av Lord Robert Cecil och andra yrkande framställts örn att förbundet
måtte förorda skolundervisning i esperanto, förbundets internationella kommission
för intellektuellt samarbete i augusti 1923 beslutit för sin del att icke
rekommendera ett konstgjort hjälpspråk utan ansett, att kommissionens bemödanden
framför allt borde inriktas på att främja studiet av levande språk
och av främmande länders litteratur. Ett sådant studium utgjorde enligt
kommissionens mening ett av de verksammaste medlen för att uppnå ett intellektuellt
och moraliskt närmande mellan människor av skilda nationaliteter.
»

Kan man tänka sig ett sådant överord, respektlöst talat. Alla »levande
språk» och deras litteratur skulle enligt denna av franska språket styrda kommission
läras. De s. k. levande språken äro också konstgjorda. Ingen är född
till ett visst språk, utan modern lutar sig över barnets vagga och lär barnet

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Örn ett neutralt världsspråk. (Forts.)

—• konstgjort — den smörja, som hennes modersmål merendels är. Man bör
väl åtminstone medgiva, att nationalspråken äro i varje fall konstiga med
alla sina oregelbundenheter och omöjligheter, som hindra dem att bli språk
för hela världen. Det är emellertid talande, att spontant som ett skott väckte
14 nationaliteters delegerade en motion i folkförbundet vid dettas start. Det
förordades såsom ett livsvillkor för folkförbundet att genast vid sin start antaga
esperanto såsom världsspråk. Det enda, som nu slagit igenom, de andra
systemen äro övergivna. Kravet skickades till folkförbundets generalsekretariat,
som lyckligtvis då förestods av en japan. Denne meddelade mig vid
ett senare sammanträffande att flera universitet i Japan gått över från referat
på engelska, franska eller tyska till referat på esperanto. I min motion exemplifieras
egna upplevelser av de nuvarande språksystemens sammelsurium.
Det talade utskottet inte heller örn. Detta sekretariat framlade en omfattande
intressant enquéte och förordade esperanto som världsspråk. Samtidigt
hade engelska vetenskapssamfundet tillsatt en språkkommission för ändamålet,
och den kom också till det resultatet, att det behövdes ett världsspråk och
att man skulle föreslå esperanto framför ido. Engelskan som världsspråk
avstyrkte kommissionen alldeles. Varför åberopade utskottet ej de av mig
nu nämnda tre förebilderna, som äro mycket betydelsefullare. I stället framhålles
Robert Cecil. Och det sades mig av utskottets sekreterare, att det
skett för att göra rättvisa åt motionen. Cecil var med såsom ett av ombuden
för Sydafrika. De där lorderna bli gemenligen så märkvärdiga bara för
namnet. Han har mig veterligen inte fullföljt något eget intresse för världsspråket.

En hel del av nationalspråken lära för övrigt vara sammanställda av kommittéer.
Det ryska språket säges vara sammanfört av olika munarter av en
expert. Och det tyska språket har sammanförts under medverkan av en kommitté.
Således konstgjord vara även på det viset.

Första kammaren har som sagt här några enastående traditioner att bevaka.
Vid allmänna esperantoförbundets stora kongress i Stockholm för
några år sedan var riksdagshuset ställt till dess förfogande. Jag stod i denna
talarstol och talade till en församling av män och kvinnor, som till trängsel
fyllde alla bänkar, väggar och läktare. Det var en färgprakt från olika länder
och världsdelar. Inför dem talade Stockholms borgmästare om esperanto
på esperanto. Det var annan luft i luckan då! Så oerhörda bifallsyttringar
har jag nästan aldrig hört. De voro så stormande, att de nästan höllö på
att ta ned_ taket. Här stod jag då och hade en i ämnet intelligent publik
framför mig (skratt). Ja, förlåt, så främmande som världsspråksfrågan blivit
under Undéns ledning, får jag väl i alla fall pråla litet för det med några
egna fjädrar också.

Den svenska riksdagen har också beviljat anslag för att utbilda lärare i
esperanto. Jag har inte hört talas örn att världsspråksfrågan varit före i något
annat officiellt parlament, utom att den finska riksdagen en gång beviljade
ett sådant anslag som nyss sagts. Dessutom lär ämnet varit före en gång
i den sachsiska lantdagen på något sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen.

Herr Pauli: Herr talman! Jag har begärt ordet, därför att herr Lind hagen

direkt adresserat sig till mig, med anledning av att jag står antecknad
under detta utskottsutlåtande och att jag i början av 1920-talet var med
om att underteckna ett utlåtande av ett tillfälligt utskott om en utredning
av hjälpspråksfrågan. Jag vill då erinra örn att denna ifrågasatta utredning
hade en förutsättningslös och omfattande karaktär och ingalunda inskränkte

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Örn ett neutralt världsspråk. (Forts.)
sig till att ta sikte på esperanto och dylika artificiella språk utan också tog
upp tanken, att engelskan, eventuellt med rationaliserad stavning, skulle kunna
ifrågakomma vid en överenskommelse mellan olika länder örn att söka få
till stånd ett internationellt hjälpspråk. Denna fråga tycker jag alltjämt äger
intresse, men jag vill fästa herr Lindhagens uppmärksamhet på att vi sedan
dess kommit åtskilliga år fram i tiden.

Det fanns anledning härom året att i samband med en annan utredning
granska det intresse, som visades bland de svenska studiecirklarna, alltså särskilt
bland de för självbildning intresserade svenska arbetarna, i fråga örn det
språk, man helst ville studera. Det befanns då, att intresset för esperanto
gått tillbaka betydligt, medan intresset för att studera engelska gått framåt,
man kan gärna säga med jättesteg. Detta är naturligtvis inte behagligt för
herr Lindhagen att höra, men det är i alla fall ett tidens tecken, som kan
vara värt att observera. Jag skulle för min del gärna hälsa en utveckling,
innebärande att man i alla länder kunde komma överens örn att studera ett
språk vid sidan örn det egna nationalspråket för att därigenom få ett allmänt
meddelelsemedel, och jag tror nu liksom den gången, att det lyckligaste vore,
örn man då koncentrerade sig på engelskan. Men jag vill också erinra örn
att diskussionerna i kammaren och i det tillfälliga utskottet inföllo under helt
andra utrikespolitiska konjunkturer än vi nu ha. Då hade Nationernas förbund
sin första, relativt löftesrika period. Man trodde på en framtid av allmän
fredlig utveckling och av vidgat internationellt samförstånd. Det var
inte så underligt, örn man då också tog upp denna fråga såsom ett allvarligt
hjälpmedel vid denna utveckling. Just nu kan man ju inte säga, att det har
så stort intresse att diskutera den frågan, och ett svenskt initiativ speciellt
beträffande esperanto betraktar jag liksom de övriga ledamöterna av utrikesutskottet
såsom ett alldeles utopiskt företag. Detta förslag liknar så många
andra av herr Lindhagens uppslag: de äro i princip alldeles förträffliga, men
herr Lindhagen förbiser nu som så ofta annars den gamla satsen, att politiken
är det möjligas konst och att det inte går att skapa verklighet av utopierna
bara genom att försöka få fram ett svenskt riksdagsbeslut i de olika frågorna.

Beträffande professor K. F. Johansson, örn vilken herr Lindhagen uttalade
den något förnärmande förmodan, att han skulle varit professor i kirurgi och
i den egenskapen fått i uppdrag att utreda hjälpspråksfrågan, vill jag slutligen
meddela, att han i själva verket var professor i sanskrit och jämförande
europeisk språkforskning och som sådan synnerligen väl skickad att uttala
sig i detta spörsmål.

Jag tror mig med dessa ord, herr talman, ha tillräckligt motiverat utskottets
hemställan, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Lindhagen: Jag sade bara. att Johansson var mig obekant och undrade,
i vilken egenskap lian uppträdde. Nu har Pauli givit oss upplysning örn
den saken. Därmed är, såvitt jag förstår, också hela det positiva värdet av
den siste talarens anförande uttömt. Och tänk en professor i sanskrit m. m.
åberopades av utskottet såsom övertygande expert för att ett land ej gärna
bör kunna tillåtas att taga ett världsspråksinitiativ!

Av mig förordades också till en början att utreda frågan örn ett världsspråk
överhuvud taget. Jag talade varken örn något konstgjort eller medfött
konstgjort språk. Men småningom förstod jag, att vi måste komma till ett
handgripligt resultat.

Pauli talade om minskat intresse för esperanto från arbetarnas bildningsförbund.
Detta beror helt enkelt därpå, att ni inte hjälpa till med att få igenom
ett verkligt världsspråk som t. ex. esperanto. Örn detta inlärdes i alla värk

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Om ett neutralt världsspråk. (Forts.)
dens skolor, skulle ungdomen rusa dit. Nu tror den och tror med skäl, att den
Ilar större praktisk nytta för dagen av engelska tills vidare, tills detta världsspråk
kommer. Men engelskan är ju inte något neutralt språk.

Har inte den siste talaren tänkt på att världsspråket måste vara neutralt?
Annars kommer ju det land, vars språk blir världsspråk, att få en oerhörd
övermakt Öyér den övriga världen. Tror verkligen Pauli, att de andra stormakterna
svara ja, örn man frågar dem, örn de vilja anta engelskan som världsspråk?
Varenda en kommer att säga nej, intensivt nej, ty de vilja inte ge engelsmännen
den övermakt, dessa skulle få, örn deras språk bleve världsspråk.
Dessutom uttalas ju i engelskan nästan vartenda ord annorlunda än det skrives.
Det är verkligen vackert att föreslå engelskan för att ena världen i språkfrågan!
Japan, som är ett land, där man erkänner behovet av ett världsspråk,
har gått in för esperanto. Nyligen har det uttalats där från tongivande håll,
att visst skola vi ha ett världsspråk, men det får icke bli engelska, ty Japan
tänker inte bli en koloni under England. Det var ett förlösande ord. Jag tänker
inte heller bli någon koloni under England eller förorda någon annan stormakts
nationalspråk.

Det var något mer, som var alldeles oriktigt i herr Paulis framställning. Vad
var det nu då? Det fanns så många sådana saker. Ja, jag kommer inte ihåg
det, herr talman, det kan inte hjälpas.

Intressant var att Pauli förordade »engelska med eventuellt rationaliserad
stavning». Det var framlidne professorns i engelska vid Uppsala universitet
idé. Han redigerade en tidskrift, skriven på ett sådant konstgjort språk. I en
tidning läste jag att ärkebiskopen, som jag förgäves sökt värva för världsspråksidén,
samt Undén anslutit sig till det nya uppslaget. Således ett uppflammande
även hos Undén för ett världsspråk, men på det mest oneutrala
konstbesynnerliga och dödfödda sätt. I och med att Kreugers ekonomiska stöd
för tidskriften bortföll dog även denna. Nu vill Pauli eventuellt skapa liv i
detta lik, men gör visligen ingenting för det. Ty det var väl den mest dödfödda
utopi i världsspråks frågan som sett dagen.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 3, i anledning av väckt illo- Äng. natiotion
om nationaliteternas självbestämningsrätt. naliteternas

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, nr ^ningarSu.
125, hade herr Lindhagen hemställt, att Kungl. Majit ville taga initiativ i
vederbörlig ordning till att nationaliteternas självbestämningsrätt såsom
grundpelare för en varaktig fred bleve internationell lag.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 125 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Herr talman! Utskottet säger: »De skäl, som hittills

föranlett riksdagen att avböja förslag om ett svenskt regeringsinitiativ för förverkligande
av nationaliteternas självbestämningsrätt, synas utskottet alltjämt
äga giltighet.»

Undén vet nog, att en myckenhet riksdagsmän, sedan s. k. experter förkun -

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Ang. nationaliteternas självbestämning srätt. (Forts.)
nät sitt ogillande, årligen gjort gällande, att svenska riksdagsinitiativ i detta
och andra avseenden för den internationella rättsordningens förutsättningar äro
betydelsefulla, och petitionera enskilt i det syftet.

I andra internationalens program, det socialdemokratiska programmet, påbjudes:
»Ett oavlåtligt ingripande för nationaliteternas självbestämningsrätt
och deras skyddande mot allt slags förtryck.» Menar Undén att detta påbud
bör verka vad det kan, men inga initiativ därtill böra tillåtas? Och är det därför
han veterligen avhållit sig från positiva initiativ i allt som har betydelse för
den varaktiga fredens tillblivelse? Böra vi ej föreslå, att andra internationalen
stryker denna för svensk defaitism i utrikespolitik så främmande programpunkt? För

övrigt har riksdagen som bekant 1921 uttalat sig för nationaliteternas
självbestämningsrätt, när Ålandsfrågan var aktuell. Saken väcktes av mig
som riksdagsman i den formen, att jag hemställde, att riksdagen ville hos
Kungl. Maj :t begära, att frågan örn nationernas självbestämningsrätt intogs i
folkförbundets akt. Detta biföllo bägge kamrarna nästan enhälligt. Det var
bara herr Borell, som vaT tveksam. Han var ordförande i det tillfälliga utskottet,
som behandlade saken, men fick inga anhängare. Vår nuvarande justitieminister
talade vältaligt för förslaget jämte Hellberg från Karlstad och andra.
Motionen gick igenom med pukor och trumpeter. Men det känner inte utskottet
till ty det passar inte för utskottets permanenta defaitism hitintills.

Vi uppleva ju nu, att nationaliteternas självbestämningsrätt är en brännande
fråga. Detta förstod andra internationalen efter Napoleonskrigen, och vi borde
förstå’det efter det första och nu ytterligare det andra världskriget. Det är
ju nationaliteternas självbestämningsrätt det främst gäller. Skola vi då förneka
betydelsen av detta faktum, som historiens berättelser och dagens erfarenheter
lära oss med sitt våldsammaste språk.

Herr talman! Jag yrkar bifall till denna grundläggande pelare för en internationell
rättsordning, buren på sköldarna av alla, som tänkt och levt sig in
i en sannskyldig utrikespolitik.

Herr Undén: Herr talman! Denna motion är också en gammal bekant

här i kammaren, och det har många gånger under tidigare debatter framhållits,
att principen örn nationaliteternas självbestämningsrätt i och för sig är
en förträfflig princip, som man i största möjliga utsträckning bör understödja,
i den mån förutsättningarna för ett svenskt framträdande i frågan finnas. En
helt annan sak är att, som herr Lindhagen vill, slunga fram frågan i rymden
genom ett sådant initiativ, varom han nu har motionerat.

Jag hemställer för min del örn bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag glömde i mitt föregående anförande att läsa upp

utrikesutskottets utlåtande år 1937 örn neutralitetsprincipen, och därför skall
jag be att få göra det nu. Då få vi till protokollet antecknat vad utskottet
vid sin första start åberopat men inte nu återgivit. Utlåtandet av 1937 lydde
sålunda.

»Utskottet vill först erinra därom, att svenska regeringen före den definitiva
utformningen av akten för Nationernas förbund gav uttryck åt önskemålet
att i förbundsakten få upptaget ett allmänt uttalande örn nationalitetsprincipen.
I den instruktion, som av svenska regeringen utfärdades för de
delegerade, vilka skulle deltaga i officiösa överläggningar under fredskonferensen
om förslaget till förbundsakt, framhölls, att de svenska representanterna
borde taga under övervägande, huruvida ej lämpligen i förbundsakten
borde inledningsvis upptagas en allmän förklaring rörande nationaliteternas

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Arty. nationaliteternas självbestämning srätt. (Forts.)
rätt och om alla staters rätt till fri handel i kolonierna. I sitt yttrande över
förbundsakten i dess slutliga avfattning förklarade emellertid delegerade sig
lia kommit till insikt om hur ömtåligt ett otvetydigt anslutande till nationalitetsprincipen
under dåvarande förhållanden vore. Så länge, som stormakterna
inom sig innesluta ett flertal nationer — och detta är förhållandet
med dem alla, örn hänsyn tages därtill, att samtliga äro kolonialmakter och
några inom det egentliga moderlandet lia olösta nationalitetsspörsmål — kail
icke förväntas, att de vilja fastslå nationalitetsprincipen såsom en ovillkorlig
grund för Nationernas förbund’. Även frågan örn den öppna dörrens politik
i kolonierna hade ansetts vara av alltför ömtålig natur att kunna beröras i
förbundsakten.

Enligt utskottets uppfattning har läget sedan Nationernas förbunds tillkomst
icke undergått sådana förändringar, att frågan örn nationalitetsprincipens
upptagande i förbundsakten såsom en bindande grundsats för förbundets
medlemmar vunnit ökad aktualitet. Utskottet anser för övrigt, att motionären
i hög grad överskattar betydelsen av allmänna ''principförklaringar i
folk förbundsakten eller i andra internationella urkunder. Nationernas förbund
har, icke utan fog, kritiserats för en benägenhet att antaga principuttalanden,
som sedermera icke kunnat efterföljas i praktiken och därför varit
ägnade att försvaga snarare än att stärka förbundets auktoritet. Vad särskilt
angår frågan örn de färgade folkens ställning, har förbundet nyligen i ett
konkret fall sökt värna den enligt förbundsakten redan gällande grundsatsen,
att en medlemsstat, vars folk tillhör en färgad ras, skall åtnjuta likställighet
med andra medlemsstater och vara tillförsäkrad samma garantier för yttre
oberoende och frihet som dessa. Som bekant har förbundet emellertid misslyckats
i sina ansträngningar att hävda den nämnda grundsatsen i det åsyftade
konkreta fallet. Därest förslag örn införande i förbundsakten av dylika
tillägg mot all sannolikhet skulle vinna anslutning, komme därigenom blott
att starkare framhävas avståndet mellan folkförbundets grundsatser och möjligheten
att praktiskt förverkliga dessa.»

Detta mitt utrikesutskotts första framträdande 1937 är väl ett ståtligt uttryck
för den svenska defaitismens i Genéve magna charta. Madagaskar med
andra ord. Det behöver ej kritiseras. Det söndersmular sig självt på varje
rad. Även den svenska regeringen får veta att den sysslade med ett nonsens,
då den ifrågasatte ett uttalande i förbundsakten för nationaliteternas självbestämningsrätt.
Nej, ett folkförbund måste reda sig utan »principer»! Det
är väl därför det nu gått under.

Det må tilläggas, att när Sovjet inträdde i folkförbundet, framförde dess
utrikesminister Litvinov det överraskande förslaget, att alla länders rustningar
borde totalt avskaffas, och detta skulle vara färdigt inom fyra år.
Förslaget avslogs med förakt av folkförbundet. Frågan var ju också förhastat
väckt så tillvida, att Litvinov ej kom med några grundsatser för den nya
internationella rättsstatens uppbyggande.

Här i motionen betonas åter, vilka dessa grundsatser äro. Orsakerna till
krig och rustningar äro ju språkförbistringen, nationalitet sförtrycket, ekonomiskt
kaos, överbefolkning samt en övermaterialiserad tids förakt för de
andliga värdena. Men när Sovjet anföll Finland utan att iaktta folkförbundets
föreskrifter om krigsförklaringar, blev det ju uteslutet av folkförbundet.
Därvid nedlade bl. a. Undén och de andra svenska delegerade sina röster.
Var det nödvändigt? Vi förstodo nog, att de gjorde det, därför att de voro
rädda för Sovjet-Ryssland. Det var ett harsprång. Men Ryssland tog inte saken
så hårt. Ryssarna voro siikert glada åt att på detta enkla sätt komma ut ur
folkförbundet igen utan att behöva anmäla utträdet och sedan få vänta i två

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Äng. nationaliteternas självbestämning srätt. (Forts.)
år, innan beslutet ansågs äga laga kraft. Och för övrigt — om man nu nödgades
utesluta Sovjet, varför blev då inte Italien uteslutet, när det tog Abessinien,
som till och med var medlem i förbundet, och när det med vapenmakt
likaledes erövrade Albanien? Ha våra ombud i Genéve inte tänkt på den saken?
Nej, det ha de inte gjort, ty det vågade de förmodligen inte. Men »mandom,
mod och morske män finns i gamla Sverige än» och därför bort med alla
allmänna principförklaringar. De böra ej få förekomma i folkförbundsakten.
Utrikesutskottets fulländade defaitism fulländades redan vid första framträdandet.

Jag yrkar bifall till motionen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om ett Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning av väckt monordUkt
eller tion örn ett nordiskt eller skandinaviskt fredsförbund.

fredsförbund. I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 172, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen — med anledning av de
under riksdagen timade skickelsedigra händelserna — ville hos Kungl. Maj :t
begära: 1) vid sidan av landets militära försvarsanstalter framförallt regerings
övervägande och riksdagsförhandlingar örn ett nordiskt eller skandinaviskt
fredsförbund med utåtriktad propaganda för världsfreden och dess förutsättningar
för tillkomsten av en internationell rättsordning, som kunde skapa
varaktig fred; 2) en erinran i detta sammanhang till världssamvetet, hurusom
ett sådant framträdande betydde en vakthållning örn och en utbyggnad
av världssamlingen för fred vid de två Haag-konferenserna 1899 och 1907
samt i Paris-Kellogg-pakten av 1928; 3) en beredskap för ett sammanträffande
i denna ödestimma med Nordens, eventuellt Skandinaviens, parlament
och regeringar in pleno för uppdragandet av grundlinjer och aktion för det
fredsförbund, varom i första punkten sagts; 4) en vädjan till övriga neutrala
folk och stater i skilda världsdelar om anslutning till Nordens, ^ eventuellt
Skandinaviens förenämnda världsappell för fredens idé och oavlåtlig medling
(»perpetual mediation») i det stora kriget.

Såsom utskottet i sitt utlåtande (nr 1) i anledning av motionerna nr 123
och 126—129 i första kammaren av samme motionär omnämnt, hade denne
i en till utskottet den 23 april 1940 ingiven, samma dag dagtecknad skrivelse
förklarat sig önska återkalla sina till utskottet hänvisade motioner i den del
de avsåge ett framträdande av Norden, Skandinavien eller Sverige och Norge
i motionernas huvudsyfte ävensom meddelat, att motionernas framställning
därför komme att i sin helhet för tillfället lägga initiativet på Sverige.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Såvitt utskottet kunnat finna, avser motionären med ett fredsförbund icke
något förbund i vanlig mening utan snarast en samverkan i propaganda för
världsfreden och vid utarbetandet av en plan för fredens förverkligande och
en internationell rättsordnings införande. Utskottet erinrar örn att de nordiska
staterna de senaste årtiondena under sin verksamhet i Nationernas förbund
och eljest genom sina regeringar eller delegater dryftat hithörande pro -

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Om ett nordiskt eller skandinaviskt fredsförbund. (Forts.)
blem, så snart anledning därtill förelegat. Enligt utskottets mening föreligger
ingen anledning för riksdagen att härom avlåta skrivelse till Kungl. Majit.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att motionen
I: 172 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Lindhagen: Utskottet skriver, att »såvitt utskottet kunnat finna, avser
motionären med ett fredsförbund icke något förbund i vanlig mening utan
snarast en samverkan i propaganda för världsfreden och vid utarbetandet av
en plan för fredens förverkligande och en internationell rättsordnings införande».
Nu har jag ju för utskottet förklarat, att då Finland, Norge och
Danmark för tillfället äro ur spelet, återstår Sverige ensamt såsom initiativtagare.
Det är ju också det största landet i Norden och följaktligen det, som
där mest kan göra sig gällande i sådana här frågor. Utskottet säger, att Nationernas
förbund har dryftat den här frågan, så snart anledning därtill förelegat.
Enligt utskottets mening föreligger därför ingen anledning för riksdagen
att härom avlåta skrivelse till Kungl. Majit.

Detta problem sammanhänger med de andra frågorna, herr talman, och jag
ber därför att få yrka bifall till min motion.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu förevarande utlåtandet endast yrkats, av herr Lindhagen,
att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt motion
om non-aggressionsavtal mellan Sverige eventuellt Norge med SovjetRyssland,
Tyskland, England och Frankrike.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 173, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen, i anledning av de upprepade
angreppen från stormakternas sida mot Sveriges och Norges neutralitet
och självbestämningsrätt, ville hos svenska regeringen anhålla —- eventuellt
även i samråd med Norge — att inleda förhandlingar med stormakterna
Sovjet, Tyskland, England och Frankrike örn ingående av non-aggressionsavtal
med Sverige och eventuellt Norge till begränsning av de tillämnade
krigen i världsfredens intresse.

Om nonaggressionsavtal
med
Sovjet-Byssland
m. fl.
makter.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet yttrat:

»Utskottet erinrar örn att Sverige redan slutit ett non-aggressionsavtal med
bl. a. samtliga de stater, som i motionen nämnas. Den s. k. Kellogg-pakten
är nämligen ett non-aggressionsavtal, som har biträtts av nästan alla världens
stater. Att nya avtal av liknande innebörd skulle betyda ökade garantier
mot anfall, kan icke antagas. Erfarenheten bestyrker icke, att stater, som
ingått sådana nya non-aggressionsavtal, därigenom varit fredade för angrepp
från annan kontrahents sida.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa, att motionen
I: 173 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Lindhagen: I den föreliggande motionen möta vi den tanke, som var
Litvinovs andra stora princip. Vid sidan om avrustningen ville han, att alla
länder skulle ingå non-aggressionsavtal sinsemellan, och det var ju ganska
storvulet.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Örn non-aggressionsavtal med Sovjet-Ryssland m. fl. makter. (Forts.)

Nu erinrar utskottet örn »att Sverige redan slutit ett non-aggressionsavtal
med bl. a. samtliga de stater, som i motionen nämnas. Den s. k. Kellogg-pakten
är nämligen ett non-aggressionsavtal, som Ilar biträtts av nästan alla världens
stater. Att nya avtal av liknande innebörd skulle betyda ökade garantier
mot anfall, kan icke antagas. Erfarenheten bestyrker icke, att stater,
som ingått sådana nya non-aggressionsavtal, därigenom varit fredade för angrepp
från annan kontrahents sida».

Kellogg-pakten är ju avskriven från all tillämplighet, och det var först efter
dess tillkomst, som Sovjet kom fram med förslaget örn non-aggressionsavtal.
Kellogg-pakten fördömde krig, betraktade dem såsom kriminella. Örn man nu
söker begagna sig av alla möjligheter för att bygga upp någonting för freden,
kunna småstaterna hjälpa till, när det faller sig så. Örn Sverige och Finland
icke vägrat att ingå ett non-aggressionsavtal med Tyskland, skulle enligt tyskt
uttalande Tyskland på ett mäktigare sätt ha kunnat ingripa i den finska frågan.
Finnarna voro ju också tveksamma, örn de skulle ingå ett sådant avtal eller
ej, och det var efter påtryckningar, särskilt från Sverige, som de lafö sina
betänkligheter fara och sade nej.

Herr talman, jag yrkar bifall till motionen.

Herr Undén: Herr Lindhagen har redan läst upp utskottets motivering

för dess avstyrkande av motionen. Det bara förvånar mig, att han, när han
fortfarande driver den satsen, att non-aggressionsavtal äro så betydelsefulla
för freden, glömmer bort, att Danmark ju icke vägrade att ingå non-aggressionsavtal
med Tyskland, och det har ändå icke räddat Danmark från överfall
från Tyskland.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Danmark var det enda nordiska landet, som slöt non aggressionsavtal

nied Tyskland. Svaret blev från Tyskland att den nuvarande
gränsen mellan de två länderna vore för all framtid gällande. Då trots detta
den stora invasionen inträffade, tillkännagav Tyskland att det var oundgängligt
för tysk seger över västmakterna, men när kriget var slut, skulle status quo
i Danmark återställas helt och hållet. Så kommer det sannolikast även att gå.
Danmark är dock förskonat från ett nutida krigs gräsligheter. Ett fredligt
umgänge säges äga rum mellan danskarna och tyska armén. Må vi erinra
oss det berömda svar, som borgmästare Kaper gav en tysk general: »Det är

en beundransvärd disciplin, som danskarna visa sig besitta!» sade den tyske
generalen. »Det är inte disciplin, herr general, det är kultur», svarade Kaper.
Men ekonomiskt kan Danmark för tillfället bli ruinerat. Sverige har all anledning
och helt förpliktelse att såsom neutralt och följaktligen tillika en andlig
stormakt träda fram för världsbefrielsen.

Det kan ifrågasättas, örn Norge blir lyckligare genom att det satt sig till
motvärn. Man skall inte alltid möta det onda med våld, sade Tolstoj. Men
när man är för liten i vapenmakt, kan det vara lyckosammare att man får
lugna sig och ta fasta på löftet, att allt skall återställas, när det stora kriget
är slut. För ett sådant litet svagt beväpnat land som Norge kan man ifrågasätta,
vad som för framtiden varit lyckligast. Men det ligger nu i folkfrihetens
natur, att folket vill slåss för sin frihet.

Allmänna non-aggressionspakter, sådana som Litvinov tänkte sig dem, kunna
alltid göra någon nytta större eller mindre här och där än inga alls. Det
är blott uttryck för en defaitistisk utrikespolitik att partout motsätta sig all
princippolitik. För Danmark har det gjort den nyttan i löftet från Tyskland

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 2S.

Om non-aggressionsavtal med Sovjet-Ryssland m. fl. makter. (Forts.)
att status quo skall återställas efter kriget på liv och död mellan Tyskland
och västmakterna.

Herr Undén: Det var defaitism, herr Lindhagen!

Herr Wagnsson: Jag vill erinra herr Lindhagen om att också Finland

hade ett non-aggressionsavtal med Ryssland, men detta skyddade inte Finland
vare sig från krig eller landavträdelser, när freden kom.

Herr Lindhagen: Ja, det vet jag också, och det var ju oförskämt av Ryssland,
men detta land är ju efterblivet i historien. Jag menar emellertid, att
■ett sådant här avtal i vissa fall kan vara till nytta. Att Sverige skall upprusta,
är jag med på. När regeringen kom med ett förslag örn byggande av
pansarbåtar, fick jag till exempel reda på att de inte hade samma fart som
stormakternas. Då resonerade jag på samma sätt som Fabian Månsson, som
stod inför samma dilemma under förra världskriget och som då sade örn de den
gången föreslagna svenska pansarfartygen, att de kunde ju inte ens fly. Jag
framhöll därför här i första kammaren, att jag inte ville kasta bort mina pengar
på sådana fartyg utan att jag ville ha dyrbarare pansarskepp.

Det bästa får ej vara fiende till det goda, så ock här. Därför har jag i Sverige
— emot Undén och Sandler — förordat och stött non-aggressionsavtal mellan
Sverige och dess stormaktsgrannar.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den
i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion
angående de svenska malmfyndigheterna.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion,
nr 195, av herr Lindhagen hade hemställts, att riksdagen ville hos Kungl.
Majit äska: 1) övervägande och förslag skyndsamt till svensk lagstiftning och
utrikespolitisk deklaration, att de svenska malmfyndigheterna stöde till buds
endast för fredliga behov i världen men för krigsrustningsändamål blott för
stärkande främst av Nordens och Skandinaviens försvarsbehov, eventuellt
andra neutrala småstaters enahanda behov, med förbehåll örn kontroll i de speciella
fallen; 2) undersökning, i vad mån det i Sverige anställda gruvfolket
och dess samhällen, Narviks samhälle i Norge samt malmjärnvägens betjäning
kunde hållas skadeslösa för eventuellt minskad malmbrytning i anledning
av yrkandet under punkt 1); 3) föranstaltande, att Norden eller Skandinavien
eller åtminstone Norges och Sveriges parlament och regeringar omedelbart
måtte sammanträda någonstädes in pleno icke blott till övervägande och aktion
i ett påkallat samarbete för världsfreden och dess förutsättningar utan även
för deras förenämnda inställning till de för dagen inträdda neutralitetskränkningarna
från Englands och Tysklands sida.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen I: 195 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Herr talman! 1 fråga om denna motion yttrar sig ut skottet

vidlyftigare och går in på en redogörelse för hur det i de gamla författ Första

kammarens protokoll 10W. Nr 28. 6

Ang. de
svenska
malmfyndighelema.

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

Ang. Sveriges
utträde ur
Nationernas
förbund.

Äng. de svenska malmfyndiglieterna. (Forts.)
ningarna förfarits med järnmalmen. Denna redogörelse är ganska intressant,
ty på detta område sitter jn herr Undén inne med särskild expertis, och jag har
med verkligt intresse läst denna del av utskottets utlåtande. De tiderna bestå
emellertid inte längre, utan det är andra tider, och därför ha dessa historiska
data inte heller någon betydelse för nuets tillblivelse och utveckling. Yi veta
ju, att det var kampen örn den svenska järnmalmen uppe i Norrbotten, som var
den huvudsakliga anledningen till att västmakterna minerade norskt territorialvatten
och att tyskarna gjorde infall i Norge på sätt som skett och fortfarande
sker. Därför bär jag föreslagit, att vi skola begära »övervägande och förslag
skyndsamt till svensk lagstiftning och utrikespolitisk deklaration, att de svenska
malmfyndigheterna stå till buds endast för fredliga behov i världen, men för
krigsrustningsändamål blott för stärkande främst av Nordens och Skandinaviens
försvarsbehov, eventuellt andra neutrala småstaters enahanda behov, med
förbehåll örn kontroll i de speciella fallen». Det är väl en deklaration, som är
landet värdig, att vi icke skola sälja vår järnmalm till stater, som sedan av
denna malm tillverka u-båtar och bombplan, som på sätt som hittills skett förstöra
den svenska handeln på haven. För övrigt är det väl redan i och för
sig en pacifistisk uppgift för ett neutralt och gammalt kulturland att intaga
den ställningen, att vi inte sälja vår järnmalm annat än till kulturella ändamål.

Jag yrkar, herr talman, bifall till min motion.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare, enligt herr Lindhagens yrkande, på.bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnydes,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner angående uppsägande av Sveriges medlemskap i Nationernas förbund.

Till utrikesutskottet hade hänvisats två inom andra kammaren väckta motioner
angående uppsägande av Sveriges medlemskap i Nationernas förbund,
nämligen motionerna 11:94 av herr Flyg m. fl. och 11:157 av herr
Wallén.

I motionen II: 94 hade föreslagits, att riksdagen skulle besluta att i skrivelse
till regeringen hemställa, att denna snarast måtte inkomma till riksdagen
med proposition, att Sveriges medlemskap i Nationernas förbund uppsades.

I motionen 11:157 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta att hemställa
till Kungl. Majit om skyndsamt uppsägande av medlemskapet i Nationernas
förbund.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att motionen 11:94 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;

B) att motionen 11:157 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har alltid yrkat, att vi skola stå

kvar i Nationernas förbund, så länge förbundet finns till. Men nog måste man
väl i alla fall erkänna, att förbundet numera bara är ett vrak. Vi kunna ju
inte göra någon särdeles nytta där, helst med dien defaitistiska politik, som ut -

Onsdagen den 15 maj 1940.

Nr 28.

Äng. Sveriges utträde ur Nationernas förbund. (Forts.)
rikesutskottet tillmätt oss i förbundet. Vi böra emellertid för all del stå kvar
i eländet och avbida tiden. Jag hoppas bara, att man ser till att inte Abessinien
och Albanien få erövras utan att förbundet utesluter även andra angripare
än Ryssland från medlemskap.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Herr talmannen yttrade, att han efter samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att en gemensam omröstning komme att anställas vid sammanträde
onsdagen den 22 i denna månad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
246, 251 och 253 blevo desamma på begäran bordlagda.

Herr Ekströmer väckte en motion, nr 207, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 248, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse av 8 kap. samt 9 kap. 7 § och 10 kap. 14 §
strafflagen m. m.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens förordnande,
nr 249, för en kommitterad för tryckfrihetens vård.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta konstitutions- och andra lagutskottets utlåtande nr 3, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349) örn landsting, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av väckta motioner örn tillsättande av en kommission för
det norrländska näringslivets förkovran;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade grunder
för ersättning till veterinärer, som deltaga i bekämpandet av epizootier m. m.;
nr 46, i anledning av väckt motion angående fisket i västra Blekinge;
nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
Trönninge nr 13 i Hallands län; och

Nr 28.

Onsdagen den 15 maj 1940.

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag å tilläggsstat
II till åtgärder för förhindrande av skogsbrand jämte i ämnet väckta
motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.17 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401852