1940. Andra kammaren. Nr II (Riksdagens protokoll 1940:11)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1940. Andra kammaren. Nr II.

Lördagen den 12 oktober.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 5, den 8 oell den 9 innevarande oktober.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 3, med förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt; oell
nr 45, angående anslag till vissa väg- och broföretag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos följande från första kammaren överlämnade protokollsutdrag:

nr 103, med inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess beslut, att första särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj :ts
proposition nr 3, med förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt, ävensom
de ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl. Maj :t
eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i oskiljaktigt sammanhang
därmed stående frågor; och

nr 104, med inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess beslut, att andra särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj:ts
proposition nr 45, angående anslag till vissa väg- och broföretag, ävensom de
ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl. Majit eller i
enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i oskiljaktigt sammanhang
därmed stående frågor.

Dessa inbjudningar blevo av andra kammaren antagna.

§ 4.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet Kungl. Maj :ts å kammarens
bord vilande proposition, nr 43, angående anslag till befrämjande av
landsbygdens elektrifiering.

Ordet lämnades på begäran till

Herr Staxäng, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren ville besluta, att tiden för väckande av motion i anledning av den i
dag avlämnade propositionen, nr 3, med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt måtte med hänsyn till ärendets synnerliga omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst efter den 1 instundande november.

Denna hemställan bifölls.

Andra hammarens protokoll vid urtima, riksdagen 1940. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 12 oktober 1940.

§ 6.

Interpellation. Herr Werner i Höjen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!

Den intensiva torka, som under sistlidna sommar rått i betydande delar av
vårt land, har medfört att årets foderskörd icke på långt när är tillräcklig
för det kommande årets behov. Då äldre förråd av foder äro uttömda och
löjligheterna att från andra håll fylla behovet icke torde förefinnas, tvingas
jordbrukarna att genom en omfattande nedslagning minska sina djurbestånd
till långt under det normala och därmed under vad som ur jordbruksekonomisk
synpunkt är lämpligt. De jordbrukare, som på så sätt nödgas att reducera
den för jordbruksdriften nödvändiga kreatursstammen, lida härigenom både
omedelbart och på lång sikt betydande förluster. Icke nog med att värdefulla
livdjur måste offras till slaktvärden, som vida understiga djurens värde såsom
produktionsdjur, utan det blir dessutom förenat med mångårigt arbete
och dryga kostnader att återställa djurbeståndet till fullt antal och full produktionsförmåga.

Genom nedslaktningarna, som sålunda av nödläget framtvungits, tillföras
jordbrukarna vissa inflytande kontanta belopp, vilkas karaktär torde böra
klargöras icke minst med tanke på det kommande årets taxeringar.

Vid bedömandet av frågan ur beskattningssynpunkt synes böra tagas i betraktande,
om nedslaktnigen utgör ett led i den normala omsättningen av
djurbeståndet, eller örn ett realisationsförfarande föreligger, vilket endast lösgör
förut i driften nedlagt kapital. I förra fallet äro jordbrukarna skyldiga
att i nästa år avgivna inkomstdeklarationer upptaga beloppen såsom jordbruksintäkt.
Visserligen förefinnes möjlighet för de skattskyldiga, därest de
under ett eller flera nästkommande år bli i stånd att helt eller delvis fylla de
uppkomna luckorna, att erhålla avdrag för kostnaderna i samband med nyanskaffningar,
men denna avdragsrätt blir emellertid av intet eller obetydligt
värde i samma mån som jordbrukarna sakna inkomst för täckande av
de medgivna avdragen. I mycket stor omfattning torde detta även bliva
fallet, eftersom minskningen i kreatursbeståndet givetvis kommer att leda till
en ytterst avsevärd nedgång i fråga örn jordbrukarnas intäkter och möjligheterna
att på annat sätt förbättra dessa icke förefalla stora. Då enligt skattelagarna
varje beskattningsår utgör en enhet för sig, som den skattskyldige
har att. redovisa för, skulle ett taxeringsförfarande, varigenom ifrågavarande
realisationsintäkter underkastades inkomsttaxering, otvivelaktigt för jordbrukarna
medföra oskäliga och orättvisa skatteförluster. Dessa bleve så mycket
kännbarare, som beskattningen uteslutande komme att drabba sådana, vilka
redan på grund av den felslagna skörden och den därav föranledda nedslaktningen
lidit avsevärda förluster.

o Vid det andra betraktelsesättet föreligger -— örn man bortser från de fall,
då förutsättningar för en realisationsvinstbeskattning i egentlig mening äro
för handen — icke skyldighet för jordbrukarna att anmäla berörda inkomster
till beskattning. Därvid bortfaller emellertid rätten att vid förekommande
framtida ersättningsköp göra avdrag för motsvarande kostnader. Då dylika
kostnader i de flesta fall utan tvivel skulle bli större än inkomsten vid realisationen,
medför detta för jordbrukare, som verkligen komme att företaga ersättningsköp,
ingen rättvisa.

Det är emellertid obestridligt, att ifrågavarande nedslaktning är att jämställa
med ett lösgörande tvångsvis av i rörelsen nedlagt produktionskapital,
en åtgärd av i och för sig förlustbringande innebörd. Under nuvarande förhållanden
är det ytterst ovisst, om en mot minskningen svarande nyanskaffning
överhuvud taget är möjlig under de närmaste åren. Medgivna avdrag
kunna enbart av denna anledning ej utnyttjas för att utjämna den inträffade

Lördagen den 12 oktober 1940.

Nr 11.

Interpellation. (Forts.)

engångsbeskattningen. Det vore därför enligt min uppfattning i hög grad
oriktigt om jordbrukarna skulle nödgas upptaga sålunda inflytande realisationsmedel
såsom taxeringsbar inkomst från jordbruket.

Möjligt är att ett fåtal skattskyldiga, som förstode saken, kunde efter en
omständlig utredning undantaga vad som vore inkomst genom realisation
och sålunda icke borde upptagas såsom intäkt av rörelsen. I regel torde dock
försäljningssummorna komma att redovisas utan dylik utredning. I den skattskyldiges
eget intresse är det av vikt att någon bruttoinkomst icke utlämnas
vid deklarationen även då det gäller intäkter av icke skattepliktig karaktär.

Då taxeringsmyndigheterna sålunda erhölle uppgift örn den skattskyldiges
intäkter på grund av försäljning av viss del av djurbeståndet, torde det icke
kunna förväntas att taxeringsmyndigheterna utan särskilda direktiv komme
att föranstalta örn sådan undersökning som erfordrades för att fastställa vad
som vore verklig avkastning och vad som innebure tvångsrealisation. Snarare
torde kunna befaras, att berörda realisationsintäkt regelmässigt komme att tagas
under beskattning i de fall då utredning icke ingivits eller vore ofullständig
liksom även i fall försäljningssumman helt enkelt ej upptagits i deklarationen
men likväl komme till taxeringsmyndigheters kännedom. Med visshet
kan i varje fall förutses, att i brist på samordnande direktiv på området
ett för rättskänslan stötande olikartat taxeringsförfarande i denna fråga komme
att äga rum, såväl de olika taxerings distrikten emellan som beträffande
enskilda skattskyldiga.

Under hänvisning till vad jag här anfört, hemställer jag örn kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1) Har statsrådet sin uppmärksamhet riktad på de orättvisor i beskattningshänseende
som uppstå, därest realisationsintäkter på grund av genom
missväxten framtvingad nedslaktning tagas under inkomstbeskattning?

2) Är statsrådet villig vidtaga åtgärder, ägnade att vid taxeringsförfarandet
verksamt förebygga sådan oriktig beskattning?

Denna anhållan bifölls.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
hjälpåtgärder jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
område av kronoegendomen Hjära nr 1 i Malmöhus län.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

Herr Hage avlämnade en av honom m. fl. undertecknad motion, nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 45, angående anslag till vissa vägoch
broföretag.

Denna motion bordlädes.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

§ 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Carlström	under	8 dagar fr. o. m. den
» Andersson i Munkalj lingby	>	6
» Lindberg i Umeå	7>	6	» 2> 2>
» Mårtensson	>	4	> > >
» Westman	>	2
» Hage		6	2> > >
» Petersson i Karlskrona	»	8	» 2> »

12 okt„

15 »

15 >

14 s och
14 » .

Kammarens ledamöter åtskildes

härefter kl.

4.18 e.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 16 oktober.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 44, angående ändring av hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566);
nr 46, angående förvärv av vattenrätt i Tännforsen inom Indalsälvens vattensystem;
och

nr 47, angående ytterligare medel för anskaffning av gengasaggregat för
statens järnvägars landsvägsfordon.

§ 2.

Svar på fråga. Kerr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson, som yttrade:
Herr talman! Herr Lundgren har frågat, örn jag anser det vara en
klok åtgärd av bränslekommissionen att under sommarmånaderna sänka priset
på kol och koks. Den sänkning herr Lundgren åsyftar vidtogs av statens kolnämnd
från och med den 17 juni efter ett av Kungl. Maj :t lämnat bemyndigande.
Prissättningen grundade sig på de dåvarande importkostnaderna och den
importutveckling med vilken man vid denna tidpunkt hade anledning att räkna.
Efter min mening hade det varit oriktigt och i hög grad oklokt att då
icke sänka priserna utan uppehålla högre priser än som betingades av importkostnaderna.
Vid tiden för prissänkningen hoppades man att kunna hålla priserna
oförändrade under återstoden av året.

Herr Lundgren har vidare frågat, örn de priser, som nu åsatts kol och koks,
med hänsyn till nuvarande tillgångar äro berättigade och nödvändiga.

Höjningen av försäljningspriserna på kol från och med den 1 oktober är
uteslutande beroende på den fördyring av importen som ägt rum. Höjningen
av försäljningspriset på koks sammanhänger dels med fördyringen av importen,
dels med en viss prisutjämnande åtgärd mellan de olika ortsgrupperna

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Nr 11.

Svar på fråga. (Forts.)

som bränslekommissionen ansett befogad och skälig. Försäljningspriserna bestämmas
så, att någon subventionskostnad för statsverket icke skall uppstå ■—
liksom naturligtvis inte heller någon vinst. Rörande detaljerna i fråga om
försäljningsprisernas beräkning har bränslekommissionen genom pressen offentliggjort
en mycket utförlig redogörelse..

Herr Lundgren bär slutligen frågat, örn jag anser, att den av kolhandlarna
genomförda kontanthandeln med kol och koks är nödvändig samt, örn så icke
är fallet, örn jag, i mån som det är möjligt, vill medverka till en återgång till
äldre praxis i detta hänseende.

Här har herr Lundgren kommit in på ett område, som icke varit .föremål
för reglering genom föreskrifter eller anvisningar från bränslekommissionen.
Enligt vad jag inhämtat förhåller det sig så, att kolhandlarna kommit överens
om att fordra kontant likvid vid leverans av den s. k. förskottstilldelning, som
förbrukare av hushållsbränsle varit i tillfälle att erhålla på de tilldelade kvantiteterna
för det nya bränsleåret. Anledningen härtill lär ha varit, att man
befarat att kredit i fråga om förskottsleveranserna skulle resultera i långa
krediter. Eftersom bränslepriserna äro avsevärt högre än normalt och eftersom
bränslelagren finansieras av kolhandlarna, som måste betala sina varor
kontant, är kolhandlarnas likviditet redan förut ansträngd, varför de inte ville
medverka till dylika långa krediter.

Ungefär från mitten av september ha, enligt vad som vidare uppgivits, ^kolhandlarna
beträffande de successiva leveranserna under bränslesäsongen återgått
till äldre praxis, vilken i stort sett innebär kreditgivning från en leverans
till nästa åt kreditvärdiga köpare.

Härefter anförde:

Herr Lundgren: Herr talman! Jag ber att få till statsrådet och chefen för
folkhushållningsdepartementet framföra mitt tack för att jag erhållit svar så
fort. Jag har icke varit i tillfälle att taga del av svaret förrän nu och kan därför
icke ingå i någon längre motivering, varför jag icke ansett, att det var en
klok åtgärd av bränslekommissionen att sänka priserna under de månader, som
gått, då man nu redan nödgats så hastigt höja desamma. Hade icke denna
sänkning ägt rum, hade kanske icke denna stora höjning av priserna nu behövt
vidtagas, och det hade enligt mitt förmenande varit rättvisare. Det må
väl också förvåna, att bränslekommissionen icke den 24 september hade klart
för sig, att en höjning behövde ske. Jag har ju ingen särskild anledning att
föra fastighetsägarnas talan, men det må väl anses vara orimligt, att de som
nu hyra per månad träffas av den fördyrade eldningskostnaden, men att av
dem som erlägga hyran per kvartal ingen kompensation kan uttagas för närmaste
kvartal.

Den största orättvisan anser jag dock ligga däri att alla de, som haft rättighet
att uttaga förskottstilldelningen men icke kunnat, nu skola betala det
högre priset. Överdirektör Ljunglund i bränslekommissionen har uttalat, att
kommissionen gjort allt vad den kunnat samt gång på gång uppmanat allmänheten
att taga ut förskottskvantiteterna. Det har visat sig tekniskt omöjligt
att tillåta att de konsumenter, som ännu icke tagit ut dem, skulle få åtnjuta det
billigare priset. Dock få konsumenterna inom ortsgrupp 2 och 3 uttaga vissa
partier till det billigare priset. De konsumenter inom ortsgrupp 1, som icke
uttagit förskottskvantiteten, få emellertid betala efter det nya höga priset.
Man måste lia mycket svårt att förstå meningen eller den konsekventa tankegången
i detta resonemang eller dessa beslut, ty kan det vara tekniskt möjligt
att låta konsumenter fortfarande uttaga förskottet efter det billigare priset i

Nr 11.

Onsdagen deli 1C oktober 1940.

Sval- på fråga. (Forts.)

dea ena ortsgruppen, så må det väl vara möjligt i den andra också. Jag tycker
även, att man inom bränslekommissionen skulle vara medveten örn de svårigheter
som förelegat för folk att taga ut förskottskvantiteterna. Nu Ilar den,
som haft kapital samt en god ställning, lättare kunnat taga ut förskottet än
den, som inga pengar haft, detta med anledning av den strängare kontanthandel
som genomförts. Detta medverkar ju till att de som förut lia en svår
ställning få det ännu värre, och de kapitalstarkare företagen gynnas. Det var
väl ändå inte meningen då staten ingrep för att reglera kolhandeln. Hade icke
priserna sänkts under föregående månader, hade icke denna avsevärda höjning
behövt, ske, och det hade enligt mitt förmenande varit betydligt lyckligare.

Då jag framställt dessa frågor, har det varit en näringsgren jag särskilt
tänkt på, nämligen trädgårdsodlingen. Vi beräkna att för dem som syssla med
växthuskulturer utgör bränslekostnaden ungefär 25 procent av omkostnadskontot.
Var och en förstår då vilken oerhörd betydelse dessa höga bränslekostnader
ha. Jag har ett brev från ägaren av en av vårt lands bäst skötta handelsträdgårdar,
och han skriver, att bränsleproblemet för denna vinter blir fruktansvärt.
Mannen i fråga har ej mindre än 17 familjeförsörjare i sin tjänst;
det gäller således också ett rätt stort försörjningsproblem. Här är det ju
också fråga örn ett visst livsmedelsproblem, då vi ha behov av produkter från
växthus. Man måste inom denna näringsgren kunna något beräkna, hur det
kommer att ställa sig med bränslet under en viss period, så att man kan planlägga
vissa kulturer. När det gällt trädgårdsodlingen, tycks bränslekommissionen
hava varit särdeles bortkommen. Så beslöt man t. ex. under juni månad,
att handelsträdgårdar som odlade grönsaker skulle få bränsle till oundgängligt
behov, men andra endast 25 procent. Den 9 juli ingrep Sveriges handelsträdgårdsmästares
förbund med en framställning, att trädgårdsodlare, vilka
produkter de än odlade, skulle få behövligt bränsle. Detta föranledde
bränslekommissionen att den 18 juli utfärda nya bestämmelser för handelsträdgårdar.
De bestämmelser som utfärdades ansågos emellertid av de sakkunniga
inom näringen för mycket olämpliga. Så skulle t. ex. Hässelby villastads
trädgårdar få 80 procent koks eller kol men trädgårdarna i Tungelsta
endast 20 procent köks och 80 procent ved, vilket ansågs alldeles abnormt.
Efter ny framställning från Sveriges handelsträdgårdsmästares förbund beslöt
bränslekommissionen att hänföra alla handelsträdgårdar till industrigruppen.
Detta innebär, att deyom äro belägna inom stadsgränserna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, erhålla 76 procent kol och koks, men att de utanför stadsgränsen^
erhålla endast 60 procent, vilket även uppväckt missnöje.

Nu få alla trädgårdsmän, som icke uttagit förskottskvantiteten, betala det
höga pris som nu gäller. Med anledning av det stränga kontantsystem som
genomförts ha endast de mest välsituerade kunnat uttaga förskottet, och detta
leder således även här till att de som förr suttit i en mycket tryckt ställning
nu få det ännu värre. Många se knappast någon möjlighet att slå sig igenom
denna vinter. Kolhandlarna ha förut varit tillmötesgående med kredit, så att
större partier kunnat på en gång hemföras, vilket skänkt trygghet för de kulturer,
som satts i gång. Jag menar därför att ett mjukare tillämpande av
kontantsystemet skulle lätta möjligheterna för denna yrkesgrupp. Man anför
som skäl för denna kontantbetalning, att bränslekommissionen satt priserna
extra netto samt att man icke fått ut de likvider, som statsmakterna skolat erlägga
vid vissa tillfällen till kolhandlarna, utan fått vänta länge på stora belopp.
Är detta riktigt, så bör en rättelse här kunna ske omedelbart.

Sveriges handelsträdgårdsmästares förbund har nu genom ny framställning
begärt, att trädgårdsmän inom ortsgrupp 1 till tidigare gällande pris skola
få inköpa 20 procent av årsförbrukningen, att trädgårdsmän inom ortsgrupp 2

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Svar på fråga. (Forts.)

få inköpa, i likhet med konsumenter av hushållsbränsle, så mycket kol och
koks, att det tillsammans med deras lager den 1 juli uppgår till minst hälften
av deras årsförbrukning, samt att man inom ortsgrupp 3 skall få inköpa 20
procent av bränsleförbrukningen till förut gällande priser. Jag går så långt
i denna sak, att jag anser, att det skulle vara full rättvisa, att alla, som icke
kunnat uttaga förskottet till de låga priserna, få möjlighet att göra detta. Kan
det vara tekniskt möjligt för en del, så kan det vara det för alla också. Det
kan icke vara rimligt, att statens ingripande leder till så stora orättvisor som
här är fallet, varigenom de ekonomiskt svaga hårdast drabbas av statens reglerande
åtgärder. Hade en enskild man lagt på så stora prisförhöjningar på
inkomna lager, som statsmakterna nu gjort, hade det närmast stämplats såsom
ocker. Som en beskattningsåtgärd skall väl icke kolregleringen verka,
och jag vädjar därför till statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
att örn rättelse i den fråga, jag här berört, skall ifrågakomma, den
bör omedelbart komma till stånd.

När jag nämnde trädgårdsodlingen var det icke med någon avsikt att man
skulle taga någon större hänsyn till denna näring eller bereda den större rättvisa
än någon annan näring. Jag anser emellertid, att den åtgärd, som bränslekommissionen
här vidtagit, icke varit klok. Kommissionen skulle ha kunnat
i denna sak handla på ett bättre sätt, och det är min bestämda uppfattning.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson: Herr
talman! När herr Lundgren i början av sitt anförande nämnde, att han icke
haft tillfälle att se svaret i förväg, så vet jag icke, örn det innebar någon anmärkning,
men om så skulle vara fallet, vill jag fästa hans uppmärksamhet på
att han framställt en s. k. enkel fråga, och att det icke är praxis, att vederbörande
departementschef då tillställer den frågeställande ledamoten svaret i
förväg. Om herr Lundgren vill se svaret på förhand, bör han alltså framställa
en interpellation, i vilket fall det ju är praxis att lämna interpellanten svaret
i förväg. Jag säger detta endast för att något missförstånd icke skall uppkomma.

Herr Lundgren beklagade de höga priserna på kol och koks, och det gör
även jag. När emellertid herr Lundgren talar om att en sådan prisförhöjning
skulle ha stämplats såsom ocker, ifall den vidtagits av enskilda, och att prishöjningen
verkade såsom en beskattningsåtgärd, vill jag upprepa vad jag sade
i mitt svar, nämligen att priserna ha bestämts så, att de icke skola medföra vare
sig vinst eller förlust för statsverket. Vid sådant förhållande kan man väl icke
stämpla prishöjningen vare sig såsom ocker eller beskattning.

För övrigt uppehöll sig herr Lundgren mycket vid frågan om rätt för konsumenterna
att taga ut de tilldelade förskottskvantiteterna till de gamla priserna,
även när det gäller ortsgrupp I. Beträffande den frågan, som icke alls
berördes i de av herr Lundgren till mig framställda frågorna och som jag därför
icke haft anledning ingå på i mitt svar, vill jag nämna, att besvär över
bränslekommissionens beslut i förevarande avseende blivit anförda hos regeringen.
Dessa besvär ha remitterats till bränslekommissionen och komma sedan
att bli föremål för regeringens prövning. Intill dess sådan prövning skett, vill
jag icke göra något uttalande i saken.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill erinra om att när riksdagen
i fjol på regeringens förslag beslöt ganska betydande subventioner till kolhandeln
i syfte att hålla ned priserna, var motiveringen till denna åtgärd den,
att kolpriset skulle spela en nyckelroll för begränsning av prisstegringen. Man
fann därför statligt ingripande nödvändigt flir att motverka inilationstenden -

Nr 11.

Onsdagen den IG oktober 1940.

Svar på fråga. (Forts.)

serna. Jag konstaterar nu, att vad herr statsrådet här har nämnt, vilket ju
också tidigare varit känt, om de väsentligt stegrade kolpriserna, uttrycker ett
fiasko för den linje, som regeringen lade upp i fjol och som riksdagen då
accepterade. Jag undrar, örn icke konsekvensen av detta fiasko för det resonemang,
som regeringen i fjol utvecklade, måste bli, att en ganska väsentlig betingelse
för den inflation, som man ville undvika, numera har skapats.

Chefen för folkliushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson: Herr
talman! I anledning av herr Hagbergs yttrande vill jag endast erinra därom,
att den kolsubvention, som riksdagen beslöt förra hösten, var avsedd att vara
och under hela diskussionen betecknades såsom en övergångsåtgärd.

Herr Limdgren: Herr talman! Jag vill endast tillägga, att det ju är allmänt
känt, att det finns rätt stora kol- och kokslager i landet, och enligt min
uppfattning förefaller det därför, som örn det funnes stora möjligheter för
statsmakterna att tillåta alla att taga ut förskottskvantiteterna till det billigare
priset,

Herr Kilbom: Herr talman! Jag kan inte underlåta att understryka den
kritik, som i pressen har riktats mot bränslekommissionen, och de bekymmer,
som en hel rad av privata koks förbrukare, villaägare o. dyl., lia fått på grund
av den uppkomna situationen. Det meddelades ju tidigare, att de skulle få
göra vissa förskottsinköp, och det råder väl icke något tvivel örn att icke denna
möjlighet i stor utsträckning har utnyttjats. För fattigt folk, som icke har
pengar, för alla utkallade, vilka hade trott, att de skulle kunna klara en
småstuga eller en liten villa, för dem, som icke lia större veckolön än att den
endast räcker till de ordinarie utgifterna, för alla dem har det emellertid icke
funnits möjlighet att göra några förskottsinköp. Jag vet, att de många gånger
diskuterade, hur de skulle kunna skaffa tillräckliga kontanter för att göra
sådana inköp. Det var dem emellertid icke möjligt att göra det, och så damp
en vacker dag ned över deras huvuden meddelandet örn att från och med den
och den dagen blir priset så och så mycket högre, vilket nied andra ord vill
säga, att de fingo en straffbetalning på grund av sin fattigdom. Det vill förefalla
mig, som örn vederbörande i regeringen borde undersöka, huruvida det
icke. är möjligt att taga hänsyn till dessa personers läge på ett litet mera påtagligt
och för dem rimligt sätt än det vaga löfte, som gavs i något uttalande
från bränslekommissionen, vari man medgav, att dessa personer råkat i en
besvärlig situation och att man därför måhända kunde tänka sig något vidare.
Mig veterligt har det sedan icke blivit något av att tänka sig något vidare.
Dessa .fattiga människor få alltså lida och betala ett högre kokspris, därför
att de icke haft pengar att köpa något tidigare.

Eftersom jag nu har ordet, skulle jag i detta sammanhang också vilja understryka,
att herrarna i bränslekommissionen borde uttala sig litet mindre nonchalant
örn orsaken till att folk icke har köpt sin förskottskvantitet. Det var
någon i kommissionen, som förkunnade, att folk har ju haft tid på sig att köpa
koks, och om de icke ha utnyttjat den tid, som stått dem till buds, så är det
deras ensak. Det är möjligt, att det kan se så ut från bränslekommissionens
synpunkt eller för den, som härvidlag uttalat sig, men för dem, som icke ha
pengar mer än till de veckoenliga utgifterna och vilkas budget alltså är baserad
på inkomster och utgifter per vecka, är situationen icke precis så enkel.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

§ 3.

Ordet lämnades på begäran till Svar pä fråga.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson, som
anförde: Herr talman! Herr Liedberg har frågat,

1) om det vore med min vetskap, som postverket fortfarande förbrukade sitt
innehav av skördegarn (sisalgarn) ; samt

2) vilken inställning statens verk och inrättningar enligt min uppfattning
borde intaga i fråga örn varor, som på grund av knapp tillgång lagts under beslag,
även örn beslaget icke omfattade statens varuinnehav.

Innan herr Liedberg framställde sin fråga, saknade jag all kännedom örn att
postverket innehade sisalgarn eller, såsom herr Liedberg även betecknar det,
skördegarn. Jag har nu låtit undersöka saken och funnit, att det är sant, att
postverket innehar ett parti garn tillverkat av sisalfiber, men att detta garn
däremot icke synes vara att beteckna som skördegarn i teknisk mening.

Det i allmänhet förekommande skördegarnet lär vara ett impregnerat, entradigt
garn, vanligen tillverkat av sisalfiber, med en längd av 330 m per kg. Det
av herr Liedberg åsyftade garn som postverket använder är visserligen entrådigt
och tillverkat av sisalfiber, men det är icke impregnerat och det har en
längd av 500 m per kg.

Från och med den 29 september är skördegarn —- i statistiska varuförteckningen
upptaget under nr 978 — lagt under beslag. Postverkets garn uppges
tillhöra nr 968 i statistiska varuförteckningen, och sådant garn faller icke under
beslaget. Detta vitsordas även av livsmedelskommissionen, som handhar
administrationen av beslaget.

Inom postverket har man den uppfattningen, att garn av den kvalitet, som
postverket innehar, icke kan användas i skördemaskiner. Samma uppfattning
hyser man på industrikommissionens textilavdelning.

Jag kanske bör tillägga att postverkets förråd av sisalgarn uppgår till
ungefär 20 ton; häremot kan ställas den årliga förbrukningen av skördegarn
i Sverige som uppskattas till omkring 4,500 ton. Slutligen bör nämnas, att
postverket redan vidtagit åtgärder för övergång till användning av pappersgarn.

Vad den andra frågan beträffar, vilken ju har mera principiell karaktär,
kan jag i korthet förklara, att jag anser att statsmyndigheternas förbrukning
av en vara som lagts under beslag i möjligaste mån infogas i den hushållningsplan,
som bör uppgöras för varje vara, som regleras på grund av knapphet.

En dylik samordning bör efter min uppfattning kunna åvägabringas genom
samarbete mellan myndigheterna och krisorganen. Vad som förekommit i det
fall herr Liedberg bragt på tal har icke jävat mitt antagande att så kan ske.

Vidare yttrade:

Herr Liedberg: Herr talman! Jag skall be att få framföra mitt vördsamma
tack till herr statsrådet för det lämnade svaret.

Den senare delen av herr statsrådets svar, vari herr statsrådet deklarerar sin
uppfattning örn hur statliga verk och inrättningar böra förfara i fråga om varor,
som lagts under beslag, är ju mycket tacknämlig. Beträffande den förra
delen av svaret skall jag emellertid tillåta mig att komma med några reflexioner.

Herr statsrådet bar bagatelliserat storleken av det parti garn som det gäller.

Herr statsrådet angav den totala kvantitet, som förbrukas här i landet, och hur
stort parti postverket nu har i sin ägo. Jag kan icke på stående fot ange, hur
mycket av totalförbrukningen av 4,500 ton som faller på jordbruket och hur

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Svar på fråga. (Forts.)

mycket som faller på andra förbrukare, men jag kan tala örn att 20,000 kg.
dock är ett parti som räcker till låt oss säga 6,000, 7,000, 8,000 eller 10,000
tunnland, när det gäller att bärga grödan, och det kan ju icke sägas vara någon
så liten areal, när man har klart för sig, att skördegarn med nutida arbetsmetoder
och nutida tillgång på arbetskraft är en ganska omistlig sak.

Jag visste icke, att kerr statsrådet hade så noga tagit reda på kvaliteten hos
postverkets garn. Jag har också försökt göra det. Anledningen till min fråga
var nämligen den, att en ganska stor firma, som får mycket post, skrev till mig
och meddelade, att sedan skördegarnet lagts under beslag, förvånade det dem,
att de dagligen fingo all sin post inslagen i skördegarn. Det kunde gälla stora
brevpackor men också små, och ständigt hade örn icke ett helt nystan så
dock en ganska bra bit skördegarn varit virad omkring breven. Jag tillskrev
då postverket, som svarade ungefär i enlighet med vad herr statsrådet här angivit
om sitt förråd av garn och samtidigt meddelade, att man varit tvungen
att övergå från hampa till sisalgarn och att deras förbrukning per år utgjorde
80 ton. Det meddelades också, att man underhandlade om inköp av pappersgarn
och att man hade under övervägande att minska eller upphöra med sin
förbrukning av sisalgarn.

Eftersom det nu sagts, att den kvalitet, som postverket använder, icke är
passlig för skördegarn, skall jag be att i all vördsamhet få upplysa herr statsrådet
örn att man numera vidtagit åtgärder till och med för att samla upp
gammalt använt skördegarn, som tages ur tröskverken och spinnes om. Jag har
här ett prov, på postverkets garn, som jag tycker ser ganska användbart ut.
Skulle dimensionerna i någon mån brista, är det mycket lätt att spinna om
det. Sådant får man nog göra, när det gäller en vara som till äventyrs överhuvud
taget icke kan ersättas.

Jag har tillåtit mig att bringa saken på tal, ty det förefaller mig, trots att
herr statsrådet försöker bagatellisera betydelsen av det parti, som min fråga
gällde, såsom ganska upprörande, det måste jag säga, att postverket fortsätter
att använda detta garn, som om ingenting hade hänt. Det torde ingalunda saknas
möjlighet att omedelbart köpa något annat, exempelvis pappersgarn, i stället
för att fortsätta med sisalgarnet.

Ehuru det icke tycks föreligga någon egentlig meningsskiljaktighet mellan
herr statsrådet och mig på den punkten, vill jag därutöver understryka, att
den omständigheten, att beslag aldrig lägges på statens egna lager, icke bör
föranleda, att statens verk och inrättningar få den uppfattningen, att de kunna
förfara ungefär som om intet beslag existerade. Herr statsrådet sade sig
som sagt ha samma uppfattning i det avseendet, men det vill förefalla mig,
som örn det kanske kunde behövas klara och tydliga direktiv till vederbörande,
så att de få klart för sig, hur de skola förfara. Trots den relativt lilla kvantitet,
som det i nu förevarande avseende gäller, vågar jag vädja till herr statsrådet
att sätta stopp för den förbrukning av sisalgarn vid postverket, som
upprör sinnena.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson: Herr
talman! Det avgörande i denna fråga är väl, att den sorts garn, som postverket
använder, icke lagts under beslag; detta har vitsordats av livsmedelskommissionen,
som ju är den myndighet, som begärt beslaget. Under förberedelserna till
beslagsförfattningen fäste man från tullverkets sida uppmärksamheten på att
beslaget sådant det föreslagits icke kom att omfatta vissa garner, som tekniskt
sett icke voro att betrakta såsom skördegarn men som likväl vore närstående.
Livsmedelskommissionen ansåg emellertid icke, att man behövde komplicera
beslagsförfattningen genom att taga med även dessa närstående garnsorter.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Svar på fråga. (Forts.)

Den saken är alltså klar, såvitt jag kan förstå, att det garn, som postverket använder,
icke lagts under beslag.

Vad beträffar frågan om postverkets fortsatta förbrukning av detta garn,
ligger det så till, som jag redan har nämnt, att man från postverkets sida har
vidtagit åtgärder för att övergå till pappersgarn. Enligt vad chefen för postverket
har meddelat mig i en promemoria, har man givit direktiv örn att all
möjlig sparsamhet skall iakttagas med användningen av bindgarn, Emellertid
måste postverket, som ju också fyller en samhällsfunktion, ha bindgarn, och
intill dess man fått ett användbart pappersbindgarn i tillräckliga kvantiteter,
måste man använda det bindgarn man har.

Jag vill tillägga en sak, som icke ingick i mitt svar, eftersom jag icke ville
upptaga kammarens tid längre än nödvändigt, nämligen att postverket på
grund av vidtagna åtgärder icke kan skaffa sig mera sisalgarn. På den punkten
kan alltså herr Liedberg vara lugn. Det förhåller sig nämligen så, att råvaran
till detta garn har redan tidigare av regeringen lagts under beslag, varigenom
man fått i sin hand att reglera förbrukningen av varan.

Herr Liedberg: Herr talman! Det kan så vara, att det garn, som postverket
använder, icke alls lagts under beslag, men det är dock tillverkat av just den
råvara, som vi ha knapphet på, och den av herr statsrådet åberopade omständigheten
förefaller mig därför snarare vara en brist i beslagsförordningen än
ett skäl att anse, att en fortsatt förbrukning skulle vara fullt lämplig och, örn
jag får använda uttrycket, fullt lojal mot samhället. Postverkets garn hade
för övrigt icke kommit under beslag, vilken kvalitet det än hade haft, eftersom
statens förråd överhuvud taget icke falla under beslag.

Det kan naturligtvis sägas, att postverket behöver använda bindgarn, men
det är så många, som kunna säga detsamma örn allt, som lägges under beslag.
,Vi behöva det så väl, säger man. Kanske att vi trots beslaget behöva använda
det. En sådan princip förefaller mig emellertid lätt kunna leda alldeles in
absurdum, och jag anser fortfarande, att i sådana saker bör staten föregå med
gott exempel!

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson: Herr
talman! Jag vet icke, örn herr Ledbergs sista anförande är att uppfatta såsom
en kritik av beslagsförfattningen, men örn så är fallet, tillåter jag mig göra den
reflexionen, att han såsom ledamot av livsmedelskommissionens råd haft möjlighet
att inom denna kommission taga upp frågan örn beslagets omfattning.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag skall endast be att få upplysa om, att
ledamotskap av livsmedelskommissionens råd konstituerar mycket ringa befogenhet
eller möjlighet att ingripa beträffande formuleringen eller tillkomsten
av förordningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos följande från första kammaren överlämnade protokollsutdrag:

nr 106, med inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess beslut, att andra särskilda utskottet skulle behandla Kungl.
Maj:ts propositioner: nr 46, angående förvärv av vattenrätt i Tännforsen inom
Indalsälvens vattensystem, och nr 47, angående ytterligare medel för anskaffning
av gengasaggregat för statens järnvägars landsvägsfordon, ävensom de

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss
av Kungl.
Maj.ts proposition
med
förslag till
förordning om
allmän omsättningsskatt.

ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl. Majit eller i
enskilda motioner göras i dessa ämnen eller andra i oskiljaktigt sammanhang
därmed stående frågor; och

nr 107, med inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess beslut, att tredje särskilda utskottet skulle behandla Kungl.
Majits proposition nr 44, angående ändring av hälsovårdsstadgan den 19 juni
1919 (nr 566), ävensom de ytterligare framställningar, som kunde komma
att av Kungl. Majit eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra
i oskiljaktigt sammanhang därmed stående frågor.

Dessa inbjudningar blevo av andra kammaren antagna.

§ 5.

Föredrogos var för sig följande Kungl. Majits propositioner; och hänvisades
därvid genast

till andra särskilda utskottet propositionerna:

nr 46, angående förvärv av vattenrätt i Tännforsen inom Indalsälvens vattensystem;
och

nr 47, angående ytterligare medel för anskaffning av gengasaggregat för
statens järnvägars landsvägsfordon; samt

till tredje särskilda utskottet propositionen, nr 44, angående ändring av
hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566).

§ 6.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Majits å kammarens bord vilande
proposition, nr 3, med förslag till förordning om allmän omsättningsskatt;
och anförde därvid:

Herr Vougt: Herr talman! Den nu föreslagna omsättningsskatten är en
fullständig nyhet i modern svensk skattepolitik. Vi ha hittills varit lyckliga
nog att inte behöva tillgripa finansieringsåtgärder, som så brutalt göra skattefiskalen
till daglig gäst i de enklaste hem. De indirekta skatter, som vi hittills
fått stifta bekantskap med, ha legat på umbärliga varor och ha ofta haft bisyftet
att begränsa en skadlig konsumtion. Finansministerns förslag till omsättningsskatt
utgör därför ett påtvunget avsteg från de strävanden på det
skattepolitiska området som av gammalt upprätthållits av det parti han tillhör.
Till yttermera visso kan det sägas, att denna beskattning öppet syftar till att
inskränka konsumtionen och alltså påtvingar hela svenska folket en sänkning
av levnadsstandarden.

Är det då verkligen nödvändigt att gå tillväga på detta sätt? De yttre omständigheter,
som tvinga oss att vidmakthålla en dyrbar militär ''beredskap och
att ytterligare bygga ut våra försvarsanstalter, skall jag nu inte närmare gå
in på. Det må vara nog sagt, att den frestelse att sätta partitaktiska synpunkter
framför riksnyttan och att handla, som örn frågan örn vårt lands trygghet
nu skulle vara mindre kritisk än tidigare — en frestelse, som efter valet skapade
en viss oro här på Helgeandsholmen — lyckligt övervanns under uttryckligt
åberopande av det utrikespolitiska läget. Samlingsregeringens fortbestånd
är ett synligt bevis för insikten örn lägets allvar.

Ytterligare något bör dock i detta sammanhang sägas. Det är, att då regering
och riksdag gå att fatta beslut örn en beskattning, som kräver nya stora
uppoffringar av alla medborgare utan undantag och detta huvudsakligen för
att upprätthålla försvarsberedskapen, då måste detta också fattas som ett för -

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

nyat uttryck för vår nationella enighet om föresatsen att värna landets frihet,
oberoende och ära till det yttersta, om de en gång skulle hotas. Vi hoppas, att
denna ytterligare kraftansträngning skall utåt uppfattas så och även på de
håll inom landet, där det eventuellt kan behövas.

Det gäller därnäst att besvara frågan om beredskapens krav på statskassan
och läget i övrigt icke lämnar någon annan möjlighet öppen än en skattläggning,
som så hårt drabbar också de lägsta inkomsttagarna. Den bild, finansministern
i propositionen tecknar av budgetläget, är dyster. Han låter oss veta.
att i detta års budget medel utöver löpande inkomster erfordras för täckning
av utgifter på ungefär en och en halv miljard kronor, alltså vid pass lika mycket
som en ordinarie svensk förkrigsbudget. Med de snabba växlingar, som
kunna ske — och tyvärr ske de oftast i försämrande riktning — kan detta
överslag rent av betraktas som väl sangviniskt. Dessutom har finansministern
nödgats tills vidare lämna utanför de penninganslag, som komma att krävas
för produktionsbefrämjande statliga åtgärder. Likaså är det en öppen fråga
vad som skall behöva göras för jordbruket, närmast med anledning av årets
olyckliga skördeutfall. Jordbrukets näringsutövare lia i dagarna genom Sveriges
lantbruksförbund låtit offentligheten veta, att det dåliga skörderesultatet
kommer att medföra förluster på i runt tal 375 miljoner kronor. Det är utan tvivel
ett äventyrligt sätt att argumentera, örn det förutsättes, att statsmakterna
skulle kunna kompensera jordbruket för hela denna förlust, vilken vållats av
väder och vind, allra helst sedan folkhushållet i dess helhet förlorat inkomster
på sin export, som uppgår till miljarder kronor, och för vilka ingen industri
eller klass kan begära ersättning. Men hela detta spörsmål har ju i detta sammanhang
betydelse huvudsakligen vid bedömandet av de prisförhöjningar även
på livsmedel, som ifrågasättas i förslaget till omsättningsskatt.

Så som budgetläget ter sig — varvid 400 miljoner kronor räknas inflyta
på försvarslånet •— är det tydligt, att denna skatt endast är en av de finansieringsåtgärder,
som jämte andra måste vidtagas. Den kan täcka endast en
bråkdel av det nu överskådliga totala behovet. Därav synes mig följa att det
inte är avgörande, örn den ger 10 eller 20 miljoner kronor mera, utan att den
fyller en rimlig del av penninganskaffningen, och att den därjämte gagnar
det allmänna penningpolitiska programmet. Det gäller att hålla undan för
inflationen, vilket är ett lika stort intresse för alla samhällsgrupper. Finansministern
har angivit såsom ett av de främsta skälen för denna beskattningsform,
att den erbjuder den pålitligaste vägen att begränsa köpkraften, medan
varken fortsatt upplåning eller ökade direkta skatter med säkerhet verka med
tillräcklig styrka i den riktningen. I detta sammanhang vill jag säga, att
det förefaller mig föga berättigat då på något håll förebråelser riktats mot
finansministern för att han redan nu nämnt tanken på tvångsupplåning. Denna
väg bör åtminstone betraktas som ett hederligt anbud till dem, som nu lia
möjlighet att teckna på försvarslånet med dess förmånliga räntesats.

Inför den nu föreslagna omsättningsskatten komma utan tvivel många människor
att ställa sig en fråga, som bottnar i en populiir föreställning: Varför
beskattas inte de rika hårdare, så att de fattiga kunna gå fria? Frågan kan
synas rätt så naturlig, ty Sverige är alltjämt ett land med tämligen drastiska
och grällt framträdande ekonomiska differenser. Finansministern har för egen
del besvarat frågan så, att de höga och högsta inkomstskikten redan utsatts
för en beskattning av en sådan höjd och att dessa skattedragares antal är så
relativt ringa, att en ytterligare skatteuttagning icke kan täcka en mera avsevärd
del av statens behov, även örn den vore möjlig utan att övergå till en
kapitalkonfiskation med ödesdigra verkningar för produktionslivet. Men fi -

Nr 11.

On&dagen den 10 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

nansministern erinrar ju också om ett uttalande av årets lagtima riksdag, vari
det sades, att förmögenhetsägarna icke kunna undslippa en ökad tribut, då den
kail avkrävas dem utan samhälleliga vådor. Svaret blir nog därför negativt
på frågan om större skatter nu kunna avkrävas de större inkomsttagarna. Men
den utredning av professor Erik Lindahl, som vidfogats propositionen, visar,
att vi här i Sverige kommit långt i den strävan, som bör besjäla demokratien,
att med en starkt progressiv skatteskala ta ut de största tributerna av de
mest bärkraftiga. Då en person med 200,000 kronor i kapitalinkomst får betala
150,000 kronor i skatt, kan man ju inte säga, att staten försummar att
ta tillvara de alltför få guldäggen. Den intressantaste jämförelsetabellen är
kanske den, som visar de statliga skattebördornas fördelning på de 2,774,000
personer, som innevarande budgetår taxerats till statlig inkomst. Fyra femtedelar
av dem taxeras alltjämt för mindre än 3,000 kronor. Så fattigt är svenska
folket. Men den övriga femtedelen får betala fyra femtedelar av skatterna
till staten. Mer än hälften betalas av skattedragare med över 10,000 kronors
taxerad inkomst. Likaså få vi veta, att den skattereform, som företogs 1938
till förmån för familjer med barn, alltjämt ■— om man bortser från verkningarna
av värnskattefemman för de lägsta taxeringsgrupperna — ställer dem
i gynnsammare läge än före reformen trots de betydande skattehöjningar, som
sedan dess ägt rum.

Nu befaras det, att den nya omsättningsskatten skulle äventyra de lättnader,
vilka kunnat astadkommas som ett led i en positiv befolkningspolitik.
För de enskilda hushållen kommer den nya skatten att framträda som en ny
prisstegring till alla dem, man tidigare fått vidkännas. Örn en total prisförhöjning
på fem procent skulle bli genomgående och sålunda tendensen att höja
priserna över de fem procenten kommer att motverkas av att företagare eller
mellanhänder på andra områden ta sin del av skatten, så skulle för en familj
med blygsam budget merkostnaderna röra sig omkring 60—70 kronor. Vad
man i detta sammanhang endast hoppas är, att klagomålen över uppoffringarna
inte skola bli högljuddare och bittrare, därför att de denna gång förorsakas
av staten, än då de vållas av vanliga rörelser på prismarknaden.

Under alla förhållanden förstår var och en, att bördorna bli tunga att bära.
Vi gå tillmötes en svår vinter — och vad kommer sedan? Om skattens huvudsyfte
fasthålles, måste man därför fråga, i vilken mån undantag kunna tillgripas
för att göra bördan lättare för de fattigaste grupperna. I detta sammanhang
böra i första hand nämnas folkpensionärerna. Socialministern gjorde
i höstas en utfästelse att komma med ett förslag örn en justering uppåt av pensionerna^med
hänsyn till de dyrare levnadskostnaderna. Denna utfästelse har
''blivit ihågkommen och bör infrias snarast möjligt. Men även då så sker, måste
varje stegring av de viktigaste livsförnödenheterna pressa hårt denna särskilda
grupp av konsumenter, liksom alla de sämst ställda. För min del vill
jag ta fasta på finansministerns mycket varsamma uttryckssätt, då han berör
fragan örn undantagen. Ilan förklarar sig sålunda inte nu ha velat framlägga
förslag örn undantag för flera förnödenheter, närmast kött och fläsk, men pekar
i samband därmed på stadgandet örn rättighet för regeringen att förordna ytterligare
undantag. Men det lyckligaste vore väl dock, örn undantagen från begynnelsen
bestämdes. Att tillfoga nya undantag, sedan skatten börjat uttagas,
kan^knappast vara ägnat att underlätta uppbörden, som kan bli krånglig nog
ändå. Det förefaller att ligga en naturlig tanke bakom finansministerns antydan,
att undantagen skulle kunna följa ransoneringen, åtminstone i den mån
det gäller de viktigaste livsmedlen. I fråga örn dessa varor föreligger ju inte
något behov att begränsa konsumtionen, eftersom så redan sker genom rån -

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

sörleringen. Målet kan ju heller inte vara att begränsa konsumtionen så, att
människor måste svälta. Här tänker man i första rummet på fläsk, en standardvara
inom födoämnesgruppen för vissa delar av den svenska arbetarklassen,
fordom känd i det amerikanska fläskets mindre smakliga men näringsrika
form. Därutöver hämtar svenska folket ur havet en gåva, som i många generationer
förmått driva hungern på flykten, nämligen sillen, av uppsvensken
kallad strömming, som det av många skäl kunde synas befogat att undantaga.

Det är klart, herr talman, att delade meningar här i kammaren och sannolikt
också i första särskilda utskottet kunna finnas örn principerna för skatten och
örn olika detaljer. För att icke trötta skall jag avstå från att ingå på dessa
spörsmål. Jag är övertygad örn att utskottet kan räkna med finansministerns
och regeringens förståelse för eventuella uppmjukningar till förmån för den
stora massan av konsumenter, som redan äro hårt trängda, och jag får härmed
hemställa örn remiss till första särskilda utskottet av Kungl. Maj:ts proposition
nr 3.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Redan av den remissdebatt
beträffande denna fråga, som de sista dagarna förekommit i tidningspressen,
har ju klart framgått, att ingen har förhoppningar om att vi skola
undgå omsättningsskatten. Allmänt erkännes också, att vi måste taga konsekvenserna
av det faktiska läget. Omsättningsskatten är en sådan konsekvens,
kanske rent av en av de mindre, även om den har alla utsikter att bli synnerligen
impopulär. 200 miljoner kronor örn året är mycket pengar, men i jämförelse
med underskottet i statsbudgeten ter sig denna summa allt annat än överväldigande
stor. Emellertid får man inte bortse ifrån, att även om beloppet icke
är häpnadsväckande betydligt så blir detta regeringsförslag i alla fall i viss
mån historiskt såtillvida att det öppnar portarna mot nya sociala utsikter här
i landet genom att på ett helt annat sätt än hittills principiellt låta de stora masssorna
av folket och följaktligen också de mycket små inkomsttagarna, av vilka
vi ha så många, bära bördorna för statsverksamhetens finansiering. Ur den
synpunkten är det också berättigat att man uttalar sin tillfredsställelse med
att riksdagsbehandlingen av detta ärende uppenbarligen blir mycket grundlig
och att utskottet tar god tid på sig att genomplöja problemet. Då det tyvärr
blott är alltför sannolikt, att statsmakterna måste fortsätta på den inslagna
vägen, synes det nämligen vara klokt och förtänksamt, att man vid början av
vandringen fastställer vissa principer för en dylik skattelagstiftning, som
gör det hela så socialt möjligt som tänkas kan. Den omständigheten, att finansnöden
i framtiden och den nära framtiden, kan bli så stor, att inga goda syften
därvidlag hålla, minskar, enligt mitt sätt att se, icke statsmakternas skyldigheter
till varsamhet i vissa hänseenden i nuets läge. Man står på säkrare
grund i fortsättningen, örn redan vid denna tidpunkt omsorg ägnas frågan,
huru de oförmånliga sociala verkningarna av nya skatter skola kunna elimineras
i så hög grad som möjligt utan att skattens finansiella och konsumtionsreglerande
syften trädas för nära. Det borde vara så mycket lättare att få till
stånd en saklig och lidelsefri överläggning med detta mål för ögonen, alldenstund,
så långt jag åtminstone kunnat finna, man över allt i den allmänna
opinionen visat sig förstå finansministerns i principmotiveringen starkt framhävda
bekymmer för omsättningsskattens verkningar bland de hårdast pressade
medborgarkategorierna med stora familjer och små inkomster. Här finns alltså
en gemensam plattform för en saklig och givande diskussion.

För att inte behöva trötta kammaren mer än nödvändigt konstaterar jag allt -

Nr 11.

Onsdagen den IG oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

sä kort oell gott, att omsättningsskatten är ofrånkomlig i nuvarande situation
och att den i ögonblickets läge ger så pass litet, att man icke bör överdriva dess
betydelse såsom lösning av det aktuella problemet.

När man erkänner, att skatten är oundviklig, betyder givetvis detta icke att
nian i varenda teknisk detalj är ense med finansministern eller beredd att svära
sig fast vid hans ståndpunkt. Därvidlag anknyter jag till vad den föregående
ärade talaren sade örn den fortsatta behandlingen i utskottet och kamrarna av
detta ärende, men vid sådana tänkbara justeringar skall jag inte sysselsätta
mig. Det enda jag därvidlag skulle vilja säga är, att man kan vara tveksam,
huruvida icke den riktigaste framgångsmetoden vore att göra undantagen av
varor från omsättningsskatten så fåtaliga som möjligt och i stället lämna kompensation
åt de befolkningsrupper, vilka uppenbarligen äro i absolut behov av
att helt slippa skatten. Jag skyndar mig att erkänna, att jag har inte hunnit
eller förmått att bena upp denna viktiga principdetalj närmare, och vill alltså
ha denna tanke behandlad blott såsom ett diskussionsuppslag.

I den mån som omsättningsskatten har en konsumtionsreglerande betydelse
ligger det synnerlig vikt uppå att skatten kompletteras med en auktoritativ
vägledning från regeringen och dess verkställande organs sida för att ge allmänheten
erforderliga upplysningar örn vad som samhälleligt bedömt är en
önskvärd konsumtion i dessa dagar och vad som kan vara en mindre önskvärd
konsumtion. Det är säkerligen mycket angeläget att denna upplysningsverksamhet
icke blott icke försummas men att den också bedrives på ett sådant
sätt, att den gör ett verkligt och starkt intryck på folket.

Yad som under alla förhållanden står klart för mig är detta, att vi här i
landet ha stora befolkningsgrupper, vilka helt enkelt icke kunna bisträcka staten
ytterligare ekonomiskt. Dessa grupper borde man resolut hålla utanför resonemanget
om nya och ökade skatter. Varje ny pålaga betyder för dessa människor
en av två olyckliga möjligheter. Antingen pressar den ökade utgiften
dessa människor till en typisk halvsvältsstandard eller, örn man hellre vill uttrycka
det så, en typisk briststandard, eller pressas de in i det klientel, som fattigvården
får ta hand om. I förra fallet undergräves nationens fysiska och moraliska
hälsa på ett ödesdigert och farligt sätt, i andra fallet få i första hand
kommunerna de facto betala i form av ökade understöd vad staten tagit ut av
de mindre bemedlade. Man roterar på det sättet i en cirkel, och man kommer
att sakna ett fast grepp örn utvecklingen. Redan är ju frågan örn folkpensionernas
otillräcklighet till följd av dyrtiden annonserad såsom en aktuell fråga
och särskilt understruken här i debatten av den föregående talaren. Denna aktualitet
ökar givetvis i samband med något sådant som omsättningsskatten
och därav följande prisstegring. Där lia vi en grupp, som omedelbart anmäler
sig i detta sammanhang. Den andra grupuen är givetvis de barnägande och
framför allt de barnrika familjerna med mycket låga inkomster. Antalet familjer
med något barn och med högst 3,000 kronors inkomst var 1936 — det sista
år, för vilket jag Ilar en siffra — här i landet 460,000. Det är utan vidare
klart, att samtliga dessa icke befinna sig i ett så pressat ekonomiskt läge att
de kunna räknas in i den av mig åsyftade gruppen. Man Ilar en annan siffra,
som kanske är mycket intressantare, nämligen antalet familjer, som ha mer
än 3 barn och alltjämt just densamma nyss angivna inkomsten. Dessa familjer
äro till antalet 120,000. I ett resonemang örn rättvis och rimlig kompensation
till familjerna måste man dock ta med även en del med mindre antal barn
än tre. Jag syftar då på de fattigaste bland dessa. Alltjämt vill jag fästa uppmärksamheten
på att mina synpunkter lia avseende på just den fattigaste tredjedelen
av de små inkomsttagarna. Det är dem man måste ställa utanför resö -

Onsdagen den 16 oktober 1940. Nr 11. 17

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

nemanget om ökade och nya skatter. De ha nämligen inga möjligheter att komma
ut med ett högre belopp till staten.

Men hur skall nian nu kunna ge dem kompensation? Hur kan man på ett enkelt
och smidigt sätt omedelbart bära tillbaka omsättningsskatten till dessa
kategorier? Beträffande den icke jordbrukande delen av befolkningen tror jag
att saken skulle relativt lätt låta ordna sig genom mjölkrabattkort. Mjölken är
en nödvändighetsvara i hushållen. Mjölken är också ur alla synpunkter en synnerligen
önskvärd konsumtionsartikel. Mjölken räcker faktiskt ensam mycket
väl att reglera hela den önskvärda skatteåterbäringen, och regleringen sker dagför
dag automatiskt. Jag tar en råsiffra och antager, att omsättningsskatten
drabbar en familj med 100 kronor örn året. Det anses, att den familjen icke bör
lia en sådan utgift, men det är tekniskt och av andra skäl omöjligt och olämpligt
att sprida ut rabattkort på alla slags konsumtionsartiklar på denna familj.
Då kan man klara återbäringen genom rabattkort på mjölken, som precis ger
den summa man vill kompensera vederbörande konsument med. Den ytterligare
fördelen har mjölken som kompensationsobjekt i detta fall, att det aldrig kan
löna sig för familjerna att börja smyghandel med mjölk, ty de förlora direkt
på varje sådan manipulation, alldenstund mjölken är det billigaste födoämnet
för de stora familjerna. Genom att knyta kompensationen till ett billigt och absolut
oundgängligt födoämne tryggar sig staten mot varje risk för manipulationer
i detta sammanhang. Denna kompensationsmetod torde desslikes vara i
hög grad användbar även för pensionärsgruppen. Man kan ju i varje särskilt
fall bestämma vederbörandes mjölkpris så, att konsumtionen träffar prick med
hänsyn till den befrielse man önskar att vederbörande köpare skall ha med avseende
å omsättningsskatten.

Givetvis kräver, herr talman, ett sådant system en apparat, men den svårigheten
måste man ta på sig. Det finns en hake till, nämligen den att man genom
mjölkrabattkorten icke kan hjälpa den hårdast beträngda delen av småbrukarna.
Jag är alldeles på det klara med att också denna kategori med lika stor
rätt som andra kan resa anspråk på att härvidlag bli ihågkommen. Även för
denna medborgargrupps vidkommande finns dock säkerligen en lösning av problemet,
men framför allt ligger lösningen på jordbrukets område i en mera än
hittills socialt organiserad allmän jordbrukspolitik. Denna sociala jordbrukspolitik
siktar till att stödja den väldiga skaran av små jordbrukare. Denna politik
pressar sig oemotståndligt fram under trycket av nödvändigheten. Det
är solidaritet över hela linjen som nu kräves.

Herr Hallén: Herr talman! När man läser finansministerns resumé över det
ekonomiska läget och den oerhörda budgetbristen och samtidigt inser, hur
ofrånkomliga de för vårt land jättelika militära utgifterna äro, frågar man
sig självfallet med oro, varthän det hela håller på att bära i väg.

En fråga, som väl kan anknytas till denna remissdebatt är den. som vi alla
bära på, nämligen hur man skall kunna åstadkomma effektiva besparingar.
Hela vårt folk förstår, att hållandet av en hel armé i högsta beredskap under
dessa tider måst och måste kräva väldiga belopp. Men när man besinnar,
att de väldiga kostnaderna, tidvis upp till flera miljoner per dag, lia varit
ofrånkomliga, så är det ett intresse att högsta arméledningens krav på sparsamhet
och framför allt effektiv kontroll över hela denna ekonomiska administration
bli efterlevda. Det kan emellertid nog ifrågasättas, örn det inte
brister ganska mycket i kontrollen över dessa väldiga utbetalningar. Det är
nog gott och väl att de i sinom tid bli föremål för en noggrann granskning i
arméförvaltningen, men med den oerhörda ansvällning, som dessa räkenska Andra

kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr 11. 2

Nr 11.

Onstlagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

per helt naturligt få, måste det ligga i sakens natur att denna kontroll blir
framför allt för sen. Den blir därför ofta ineffektiv, och ganska avsevärda
penningbelopp kunna gå förlorade.

Jag skulle vilja berätta ett litet exempel från statsrevisorernas nu pågående
arbete. Det är ett litet stickprov, och jag kan på förhand tänka mig den
invändningen, att man skall inte koka soppa på en spik, och att några enstaka
misstag eller förvillelser inte få föranleda till någon orättvis och generaliserande
dom. Naturligtvis inte, men det är ett litet typiskt exempel på vad
som kan ske. Vi veta förut, vilken kritik som förekommer över bela vårt land,
även örn man skalar bort mycket ovederhäftigt prat, över det sätt varpå ofta
den ekonomiska administrationen, bandhavandet och avslutandet av affärer
och leveranser och annat äger rum. När vi började se på bara en liten bråkdel
av de ändlösa pappersmassor, som nu strömma in — verifikationer och
kvitton över utgifter för förläggningar och annat sådant över hela vårt vida
land — så funno vi bland annat ett papper av ungefär följande innehåll. Det
var en värnpliktig någonstans i Sverige, i en stor stad för resten, som lämnade
ett intyg, där det stod att ett värdfolk hade tagit emot för tio dagars
mathållning kr. 63:50. Det fanns ingen adress på de här människorna, men
deras namn voro så mycket märkligare. Handlingen var nämligen undertecknad
av Göran Persson och Karin Månsdotter.

Det är ju förnämliga namn, och jag undrade först, örn det var ett studentikost
skämt eller ett försök att driva med de militära myndigheterna. I alla
fall var räkningen i vederbörlig ordning attesterad, jag tror av en major i
armén, och den hade gått utan att observeras. Nu förmodar jag, att det är
fråga örn ett slags skämt, men i varje fall är det ett falsarium i fråga örn
namnen, och vad garanterar, att summan också icke är ett falsarium? Det är
ganska svårt att veta.

Det finns exempel, kanske inte likadana men otaliga, som visa att det brister
i fråga örn kontrollen. Det är alldeles uppenbart, att vad som behövs är en
effektiv blixtkontroll, en så att säga flygande revision, som kan på ett tidigt
stadium ingripa och rätta till i rent preventivt syfte, och en sådan äga vi ju
faktiskt inte. Nu kan man visserligen invända, att vi kanske redan haft de
drygaste utgifterna, örn vi tänka på de personalindragningar som kunnat äga
rum. Mea alla veta vi, att läget åter kan kräva, att kadrerna hastigt svälla
ut, och då måste kontrollen över de dagliga utgifterna bli snabbare, mera
tidsenlig och mera effektiv. Och, herr talman, jag ifrågasätter ett ytterligare
steg. Man kan ju inte begära, att intendenturen, så kraftigt som försvarsapparaten
sväller ut i mobiliseringstider, skall kunna lia högt kvalificerat
folk på alla ställen. Vi se ju, hur officerare av högre och lägre grader med
hjälp av en och annan värnpliktig ha hand örn viktiga ekonomiska och administrativa
uppgifter ute i bygderna. Är det då förmätet att tänka sig, att
kommunernas eller överhuvud taget det merkantila och civila livets sakkunskap
och praktiska erfarenhet inlemmas rent organisatoriskt i hela denna
ekonomiska, administrativa apparat. Jag är övertygad om att, därest så kan
ske, stora pengar kunna sparas i detta land. Det kan nog vara så, att mycket
av vad som berättas ute i bygderna får tagas med mycket stor reservation,
men redan nu strömmar det in så pass många vittnesbörd örn oekonomisk eller
opraktisk handläggning av dessa ting, att man frågar sig, om icke en annan
tingens ordning är nödvändig. Jag är för min del, herr talman, övertygad örn
att det kan bli möjligt att på det sättet inbespara belopp som utgöra en icke
föraktlig del av vad man nu hoppas få ut av den föreslagna omsättningsskatten.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! När man nu måste vidtaga en,
jag vågar säga, så revolutionerande åtgärd som att i det svenska skattesystemet
infoga en allmän omsättningsskatt, så måste betänkligheter, invändningar
och kritik framkomma från olika håll och med en motivering som mången
gång är stark och nästan alltid bestickande. Ingen kan ju lia någon åstundan
efter en sådan skatteform som en allmän omsättningsskatt. Vi veta, att den i
allmänhet har kommit i tillämpning i andra länder i samma mån som deras
ekonomiska status Ilar försämrats. När statsfinanserna blivit alltför svåra att
bemästra, tillgripes denna skatteform, som i sig själv är osympatisk och som
aldrig skulle komma i fråga i ett land med goda finanser. Men nöden har
ingen lag, och nu är man tvungen att tillgripa denna skatteform, som har ett
dubbelt syfte, dels och i första hand att skaffa mycket pengar till statskassan,
dels också att verka begränsande på konsumtionen med hänsyn till försörjningsläget
och av penningpolitiska skäl. Det är med denna motivering
omsättningsskatten nu framföres i vårt land. Jag utgår ifrån att riksdagens
ledamöter icke komma att resa någon invändning mot omsättningsskatten i
och för sig, mot dess princip. Däremot kommer man tydligen att framföra
kritik mot enstaka detaljer i propositionen. Man kommer att kräva ytterligare
undantag från denna beskattning, och man kommer också att kräva en
annan teknisk utformning av densamma. Allt detta är frågor som måste
bli föremål för mycket ingående utskottsbehandling.

Jag tror liksom herr Vougt, att denna fråga kommer att kräva en avsevärd
tid och ett mycket ingående arbete. Det är då så mycket mera att beklaga,
att propositionen har framlagts så sent, att skattens genomförande icke kan
ske tidigare än vid årsskiftet. Vi lia ju gång efter annan bär i riksdagen
betonat, att skall man gå till en allmän omsättningsskatt, är det nödvändigt
att klippa till så fort som möjligt. När skatten träder i kraft den 1 januari,
är det fara värt, att vi stå där med tomma butiker och tomma portmonnäer.
Under den återstående delen av detta år komma säkerligen köpen att forceras
i sådan utsträckning, att det icke finnes mycket kvar att köpa på nyåret. Jag
förstår att utformningen av denna skatt har krävt en rundlig tid. Man behöver
bara läsa igenom skatteförslaget för att inse, hur utomordentligt svårt
det problem är som statsmakterna här ha att brottas med, och jag skulle vilja
ge ett varmt erkännande åt det arbete som utförts av de tillkallade sakkunniga
och av finansdepartementet vid förberedelserna till förslaget.

Det är rent tekniskt sett i mångå avseenden förebildligt. Förenklingen i utformningen
av skatten är förebildlig. Trots det arbete som nedlagts är det i
alla fall en hel del problem som fortfarande stå öppna, och detta gör, att man
icke kan hoppas på någon snabb behandling i utskottet, och icke heller kan
man tänka sig, sådant som läget är, att kunna forcera fram skattens genomförande
till en tidigare tidpunkt än den 1 januari. Men detta är att beklaga,
ty under denna tid kommer faktiskt mycket att lia runnit bort både av skatteintäkter
och varor som icke kan återvinnas. Finansministern är för sent ute
med detta skatteförslag; det borde lia tagits upp tidigare och påskyndats mera.
Nu vågar man icke kalkylera med större avkastning under den återstående
delen av budgetåret än 75 miljoner kronor. Detta täcker endast en försvinnande
liten del av det finansieringsbehov som för närvarande föreligger.

Jag skall icke här nu gå in på, skattens detaljer. Det har av ett par talare
framhållits som ett mycket starkt önskemål, att undantagen från denna beskattning
måtte utvidgas. I princip kan jag instämma i de uttalanden som
gjorts örn att man så långt (lid. är möjligt bör se till, att skatten icke oskäligt
hårt drabbar de barnrika familjerna. Denna principiella utgångspunkt är

Nr 11.

Onsdagen den IG oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

också godtagen vid skatteförslagets utformning, och då det har varit tillfälle
för representanter för riksdagspartierna att uttala sig om denna principiella
uppläggning, har, såvitt jag vet, icke från något håll rests invändningar mot
att man skall utforma skatten så att i största möjliga utsträckning familjerna,
framför allt de barnrika familjerna, skonas. Men det säger sig självt, att
helt kan detta icke ske, örn man överhuvud taget vill lia en allmän omsättningsskatt.
Denna skatt drabbar ju i första hand de stora familjerna. Det
ligger i omsättningsskattens natur, och det är dess främsta nackdel, att den så
gör. Men har man nu en gång bestämt sig för att gå fram på denna skatteväg,
får man icke gör undantagen alltför många. De undantag som redan
gjorts betyda ju bortfallande av mycket stora skatteintäkter. Det kan tänkas,
att ytterligare några undantag med hänsyn till barnrika familjer böra göras,
men frågan är då, om man icke får på något annat sätt försöka återhämta,
vad som förloras. Då den statsfinansiella synpunkten varit den primära vid
uppläggningen av denna skatt, får den icke sättas åsido.

Den statsfinansiella synpunkten har som sagt varit den primära, men därtill
ha också knutits andra synpunkter, den penningpolitiska och hänsynen
till vårt förhör jningsläge. Alla dessa synpunkter måste hållas tillsammans
vid skattefrågans fortsatta behandling, och man får icke så ensidigt, som
en föregående talare gjorde, trycka på de rent sociala synpunkterna. Här
måste ske en avvägning, och därvid måste särskilt tagas hänsyn till det utomordentligt.
försämrade statsfinansiella läge i vilket vi nu stå. Finansministerns
motivering, som egentligen har karaktären av en ny finansplan, innehåller
mycket^ av intresse, men tyvärr måste jag säga, att man i denna uppläggning
också saknar mycket som man väntat att finna där på grund av de
erfarenheter som hittills gjorts och på grund av den försämring av vårt ekonomiska
läge som under de senaste månaderna inträffat.

Det har redan påpekats i den offentliga debatten, att finansministern med
en gest avvisat möjligheterna av en utgif^begränsning. Han betraktar i stort
sett utgifterna som givna, och han betonar på något ställe, att de begränsningar
som äro ekonomiskt och politiskt möjliga äro så pass obetydliga, att
de i praktiken icke kunna medföra någon ändring i den statsfinansiella problemställningen.
Ja, vi känna ju till detta argument från mångå föregående
remissdebatter, där denna sak varit på tal. När man från riksdagens och
oppositionens sida sätter fingret på denna punkt, så vet man, att svaret alltid
är detta: kunna herrarna anvisa några besparingsmöjligheter, så äro ni mycket
välkomna, men vi ha hittills förgäves väntat på sådana från edert håll. Jag
väntar mig det svaret även i dag. Men då kan jag komma med den repliken,
sorn egentligen icke är min, att det tillkommer icke oppositionen eller det borde
åtminstone icke vara oppositionens ensak att sörja för detta. Det borde
i första hand vara regeringens och närmast finansministerns sak att ha så
inventerat och redovisat besparingsmöjligheterna, att icke sådana anmärkningar
som de jag nu framfört ideligen skola återkomma. Jag kan icke i
propositionen finna, att dessa besparingsmöjligheter ha blivit tillfredsställande
redovisade, utan kravet på utgifternas begränsning har helt kort avvisats.

Är verkligen vårt läge sådant, att vi här stå alldeles maktlösa? Finansministern
tycks anse detta. Han tycks anse, att det praktiskt taget är utsiktslöst
att på denna väg komma fram till några större bidrag till budgetens
finansiering. Detta är kanske riktigt örn man håller sig snävt till vissa begränsade
fält av utgiftsområdet, vilket också finansministern gör. Han berör
icke alls det mycket omfattande avsnitt som utgöres av kapitalutgifterna.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

Vill man på allvar taga upp den sidan av problemet, tvivlar jag icke på att
ganska betydande möjligheter att göra besparingar skola finnas.

Icke heller berör finnsministern en annan sida av besparingsproblemet, som
icke direkt är statsfinansiellt men som har precis samma återverkningar på
den allmänna ekonomiska politiken som de statliga utgifterna. Jag syftar på
kommunernas utgiftspolitik. Det går ju knappast en dag, utan att man får
något varsel örn de krav som från kommunernas sida ställas på kapitalmarknaden
och på statsunderstöd. Det hade varit befogat, tycker jag, att i denna
proposition, där man försöker lägga upp hela vårt- lands ekonomiska läge
som bakgrund till övervägandet av statsfinansiella åtgärder, tagits upp även
kommunernas utgiftspolitik. Jag ser med den allra största oro framför allt
på våra stora städers utgiftspolitik och de tendenser som här komma fram.
Örn man icke här från regeringens sida intar en klar och bestämd ståndpunkt,
stödd på en allmän översikt av vårt ekonomiska läge, misstänker jag, att vi
mycket snart få bevittna en utveckling, som kommer att bli ödesdiger för hela
vårt ekonomiska liv.

Vad besparingsmöjligheterna i administrationen beträffar tror jag icke, att
de kunna avfärdas så lätt som finansministern gör. Blir det icke nödvändigt
att göra en verklig rationalisering av hela vår statsförvaltning? Den är uppbyggd
under tider som ställt helt andra och mindre krav på förvaltningsapparaten
än dem som nu ställas. Den är starkt traditionsbunden, vilket är en
sak på gott och ont, i många avseenden en sak på gott, och vi ha anledning
att taga vara på det som vuxit fram naturligt och som representerar en värdefull
tillgång i den svenska statsförvaltningen. Men behovet av rationalisering
har särskilt under detta sista år starkt framträtt. Herr Hallén har nyss
berört en möjlighet till besparing i förvaltningen, nämligen när det gäller
den militära förvaltningen. Jag tror, att han har alldeles rätt i att en militär
förvaltningsreform är nödvändig. Jag instämmer däri, och när jag starkt
framhåller nödvändigheten av att taga krafttag i besparingssyfte, vill jag
ingalunda från detta krav undantaga den militära förvaltningen eller överhuvud
taget det utgiftsområde, som konstitueras av de starkt ökade åtgärderna
för försvaret. Även där måste och kunna besparingsåtgärder sättas in med
ännu större kraft än nu sker. Det gäller att taga vara på de erfarenheter, som
göras i dessa dagar rörande den militära administrationens bristfälligheter,
vilka i och för sig icke äro onaturliga, när man vet, att de militära organen
många gånger ställts inför övermäktiga uppgifter, som man ej varit rustad
för. Man bör alltså ta vara på de erfarenheter som gjorts, så att man så
snart som möjligt kan komma fram till ett bättre sakernas tillstånd. Men
detta gäller även beträffande den civila förvaltningen. Det ställes nu sådana
krav på denna, som icke kunna mötas på gamla vägar. En genomgripande
rationalisering av hela vår förvaltning vill jag beteckna såsom ett mycket angeläget
önskemål. När finansministern för åtskilliga månader sedan fick
Kungl. Maj :ts bemyndigande att tillkalla nya sakkunniga i syfte att undersöka
besparingsmöjligheterna, trodde jag att denna sida skulle ägnas uppmärksamhet.
Ännu äro dessa sakkunniga, så vitt jag vet, icke tillkallade.
Det finnes kanske skäl därför, men det har jag svårt att förstå. När utredningen
sättes i gång, vore det önskvärt, att den lades så, som jag har antytt.
Det gäller alltså icke bara att sikta på att här och var taga hort någon plats
eller göra inskränkningar och omregleringar, utan det är nödvändigt att syfta
till en rationalisering av hela vår förvaltning. Det iir ett problem, som är så
oerhört omfattande, att dess lösning icke kan få omedelbar verkan för statsfinanserna
inom näraliggande tid. Men vi skola icke se detta på kort sikt.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

Om vi ännu icke se slutet på denna kristid, kunna vi dock redan nu konstatera
att åtskilliga nya krav äro av så stor tyngd, att det icke går att väja
undan för dem.

Det framgår ju av den föreliggande propositionen tydligare och mera
skrämmande än någonsin att faran för inflation är överhängande. Finansministern
vill kanske inte erkänna detta. Han menar, att vad som hittills
skett har i varje fall icke medfört en sådan risk. Det finnes vissa antydningar
i hans uttalande, som peka på, att han icke är blind för att inflationsfaran
kan växa lavinartat under kommande månader och år. Det kan ju vara en
omdömesfråga hur pass stort allvar man skall tillmäta denna fara, men jag
tror, att vi alla kunna ena oss åtminstone om det omdömet, att den faran
föreligger och att den kommer att ökas ofantligt, örn man icke i tid vidtager
kraftiga åtgärder för att möta den.

Jag känner mig icke vid läsningen av denna proposition övertygad örn att
finansministern har det fasta grepp örn rörkullen som nu mer än någonsin
är nödvändigt. Jag har icke fått klart för mig, att han ser den väg han
skall gå. Det förekommer en del tveksamma och motstridiga uttalanden i propositionen,
som icke båda gott. Den fara för inflation, som nu uppenbarligen
föreligger, yppar sig framför allt i den omständigheten, att samtidigt som
statens utgifter gå i höjden på ett sätt som gör att nytt sparande icke på
långa vägar kan förslå för att täcka den våldsamma utgiftsstegringen, låter
man också de enskilda penninginkomsterna ökas genom statliga åtgärder av
olika slag. Yi ha där ett problem, som till min stora förvåning knappast berörts
i propositionen.

Jag läste i en dansk tidning för ett par dagar sedan ett uttalande av den
danska Nationalbankens direktör herr Bramsnms. Han har förut varit finansminister,
och hans politiska hemvist är socialdemokratien. Han betonade på
tal om sitt lands ekonomiska läge, att inflationsfaran måste mötas genom åtgärder
av olika slag, bl. a. genom att åstadkomma en mera effektiv priskontroll
och genom att förhindra lönestegringar. Jag citerar detta endast för att framhålla
att en finansminister i ett annat land av samma politiska uppfattning
som vår finansminister och i ett läge, som visserligen är svårare än vårt, men
i många avseenden likartat, kan komma fram med så bestämda uttalanden.

Jag kan icke se att det skall bli möjligt att hindra den ödesdigra utveckling,
som vi alla vilja undvika, i riktning mot en penningförsämring, ja, rent
av en penningförstöring, om vi icke taga upp den sida av problemet, som
jag här har berört. En fortsatt kontroll av löner och prisutveckling blir
nödvändig. Jag betonar, att jag tänker icke endast på arbetslönerna; här
måste det göras en avvägning mellan å ena sidan priserna på jordbrukets produkter
och de rörliga tilläggen för statens och kommunernas tjänstemän och
arbetslönerna. Allt detta måste hållas samman. Det går icke att låta en
av dessa faktorer basa i väg på egen hand, medan man söker bemästra de
andra. Den politik, som skall föras, måste förstå att hålla ihop detta. Det är
sammanhanget och syntesen, som jag efterlyser i föreliggande proposition.

Det är tillfredsställande att finansministern på flera ställen starkt understryker
att produktionen måste hållas i gång och att det är det viktigaste
av allt. Jag tror, att han kan påräkna ett allmänt instämmande i det uttalandet
när det gäller åtgärder, som vi måste vidtaga för att möta en befarad
arbetslöshet. Men först och främst gäller det ju — jag tar fasta på hans egna
ord — att hålla den enskilda produktionen vid liv. Men när man å ena sidan
uttalar sig för att produktionen skall hållas i gång, men å andra sidan vidtager
beskattningsåtgärder, som hota att förhindra produktionen, då saknas

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Mafts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

sammanhanget. Vi få räkna med, att örn den av riksdagen i ar beslutade krigskonjunkturskatten
kommer att fortsätta i oförändrat skick, sa kommer den
att verka produktionshämmande och detta framför allt pa nystartad verksamhet,
som även finansministern understryker såsom önskvärd. När det nu
gäller att draga upp riktlinjerna för krigskonjunkturskatten i fortsättningen,
måste man taga hänsyn till nödvändigheten att icke förhindra utan stödja
en sådan nyskapande verksamhet. _ o o

Jag tror icke, att det blir möjligt att genom statliga åtgärder återhämta
vad som går förlorat genom bortfall a,v naturliga enskilda produktionskrafter.
Sådana åtgärder skulle lätt komma att medföra överhängande risk för en sådan
penningvärdesförsämring, som man avser att förhindra. ^ Jag har därför
svårt att förstå de antydningar finansministern gång på gång gör om de
möjligheter som finnas för att ingripa stödjande när det gäller produktionen,
och härför måste avsättas väsentliga resurser. En sådan politik skulle, misstänker
jag, komma att slå slint, när det gäller att lösa arbetsproblemet, men
säkerligen medföra ytterst olyckliga verkningar för penningväsendet.

Ja, herr talman, det kunde vara mycket att tillägga, men jag vill begränsa,
mig till vad jag här har sagt. Jag vill understryka, att man framför allt
måste begära av den finansiella ledningen ett fast grepp på problemen och en
klar kurs framåt. Jag beklagar, att jag icke av propositionen fått det intrycket.
att vår finansledning har fått ett fast grepp örn uppgiften, och jag
saknar också antydningar om den klara kursen.

Herr Henriksson: Herr talman! Vi lia nu nått ett sådant stadium i vart
stats finansiella läge, att diskussionen icke längre rör sig om, huruvida vi skola
tillgripa en ur alla synpunkter så otrevlig inkomstkälla som en allmän omsättningsskatt,
utan diskussionen rör sig mera om på vad sätt en sådan skatt skall
utformas. .

Efter ett långt övervägande har finansministern förelagt riksdagen sitt förslag.
Det tillkommer nu riksdagen att ägna det förslaget en noggrann prövning.
Att en riksdagsbehandling av detta ärende bör bli särskilt ingående och
allvarlig, därför tala flera skäl. Omsättningsskatten är på förhand mycket svåröverskådlig
till sina verkningar. Många skäl kunna anföras både för och emot
det ena eller det andra tillvägagångssättet, och det gäller att väga dessa skäl
mot varandra, så att man når fram till en så vettig lösning som möjligt. Finansministern
har sent omsider fattat sin ställning, men det förefaller, som örn han
inte gjort det med den tvärsäkerhet, som han i andra sammanhang lagt i dagen.
För min del kan jag acceptera de skäl, som departementschefen framhållit
för att lägga skatten på sista ledet i varuförmedlingen, nämligen jpå detaljhandlarnas
försäljning till konsumenterna. Skatten har därigenom fått karaktär
av en allmän konsumtionsskatt. Men det är också^av vikt, att man behåller
den riktpunkten hela vägen igenom. Jag kan också acceptera den föreslagna
skattesatsen, men sedan har jag svårt att vara med stort längre om
propositionens förslag till lösning. Det finnes en hel rad invändningar att göra
gent emot förslaget, både av principiell och praktisk natur.

Jag skall icke nu upptaga tiden med att göra någon detaljgranskning av propositionen.
Det blir väl tillfälle att göra det motionsvägen. Men ett par betydelsefulla
frågor i problemkomplexet anser jag dock lämpligt att beröra redan
på detta stadium av behandlingen. Redan under detta ärendes förbehandling
har frågan om synlig eller osynlig skatt mycket livligt debatterats. Finansministern
har för sin del stannat vid en osynlig skatt. I den pressdebatt, som

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

försiggått sedan propositionen framlades, Ilar nian inom olika läger rest bestämda
invändningar mot en dylik lösning, inte ens statsrådet Wigforss’ eget
huvudorgan har känt sig övertygat om hans skäl till förmån för den osynliga
skatten. Jag kan dock först som sist säga ifrån, att man inom detaljhandeln
och hantverket — som ju här måste tjänstgöra som statens skatteindrivare och
vars uppfattning'' pa den här punkten nian därför borde taga en viss hänsyn
till är till övervägande del av den bestämda uppfattningen att skatten bör
vara synlig ^för konsumenterna, då varan betalas. Det är tiotusental företagare,
som sta bakom den uppfattningen. En motsatt uppfattning har jag inom
handeln endast påträffat hos en del företagare, vilkas antal jag kan räkna på
fingrarna. Samtliga dessa fall representera den stora varuhustypen. Bland de
skäl, som man från varuhushåll anfört till förmån för den osynliga skatten,
finnas skäl, som obetingat styrka den övriga handelns och hantverkets synpunkter
i frågan.

^epar^emen^sc^e^ens uttalande i propositionen framgår, att ett avgörande
skäl för hans standpunktstagande varit av en ganska anmärkningsvärd
beskaffenhet. Han räknar nämligen med att konkurrensen skall verka i sådan
riktning att omsättningsskatten delvis vältras över på detaljisterna. Jag må
säga, att det är en mindre vacker tanke som på det sättet kommer till uttryck
fran högsta statsmaktens sida. Här säger man, att det är fråga örn att genomföra
en konsumtionsskatt, och så räknar man med att kunna vältra över en del
av den beskattningen på den redan i nuvarande läge ganska hårt pressade
detaljhandeln. Nu har jag emellertid den bestämda uppfattningen att finansministern
spekulerat fel i detta sitt resonemang. Jag är ganska övertygad örn
att den osynliga skatten i många fall kommer att kosta konsumenterna mer än
skattesatsen.

Jag skall taga bara ett enda litet exempel, som jag tror vara ganska belysande.
Vi antaga, att ett kafé för närvarande tar 40 öre för »en kaffe». Skall
det sedan tillkomma en omsättningsskatt av 5 %, gör detta 2 öre. Jag frågar,
T» detrfinas „n/''s''on llär i kammaren som tror, att detta kafé sedan debiterar
42 öre för kaffet, örn skatten skall bli osynlig? Jag är ganska övertygad örn
att priset i stället blir 45 öre: staten får 2 öre och kaféinnehavaren 3 öre Därtill
skall konsumenten betala drickspengar på det höjda priset. Eftersom jag
bär kommer in på frågan om drickspengar vill jag framhålla, att höjningen
av dessa blir ännu iner markerad, då det gäller restaurangnotorna. Då skall
personalen ha drickspengar även på statsskatten, vilket jag anser vara ganska
orimligt. Men jag tror, att förhållandet kommer att bli ungefär detsamma på
flera andra områden, framför allt på områden där man icke rör sig med så
stora belopp. Jag tror, att det i stor utsträckning blir småfolket som kommer
att drabbas av den avrundnmg uppåt av priserna, som kommer att bli en följd
av skatten.

Att vidare den osynliga skatten ger spelrum åt illojala konkurrensmetoder
bär departementschefen själv medgivit. Det är också ett skäl, som ur handelns
och hantverkets synpunkt talar för den synliga skatten. Från handelns och
hantverkets sida vill man lia klara linjer i sitt förhållande till konsumenterna.
Man vill icke ha möjliggjort, att misstankar kunna uppstå från konsumenternas
smånätt man icke fullgör den uppgift som skatteindrivare, som staten här
lägger på en, pa ett lojalt och tillfredsställande sätt. Man vill med ett ord i
möjligaste mån undvika alla irritationsanledningar. Sådana finns det sannerby11
redan tillräckligt av i dessa hamstrings- och ransoneringstider. En osynlig
skatt innebär också en skatt på skatten. Örn detaljisten skall täcka sig
helt tor det belopp, som staten skall ta ut från honom, kan han icke kalkylera

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

enbart med 5 % pålägg utan måste ha 1/4 % därtill. Jag tror, -att konsumenterna
få ganska svårt att förstå detta, vilket kan vålla irritationer.

Sedan lia vi frågan örn återbäring och kassarabatt, något som ju förekommer
i hela livsmedelshandeln. Jag måste fråga: skall återbäring och kassarabatt
betalas även på den i kalkylen inarbetade skatten? Då kommer detta
att ytterligare förhöja kalkylen, kanske med ännu en liten avrundning. Det
finns en hel rad andra svårigheter och problem, som den osynliga skatten för
med sig. Jag kan t. ex. nämna märkesvarorna. Yad skall priset bli för en
enkronas tandkrämstub t. ex.? Fem öre i skatt på stomatoltuben begriper
konsumenten, men han begriper knappast ett pris av 1.06 eller 1.10 eller vad
det nu kan stanna vid efter dessa kalkyler. Ett annat exempel: hur har man
tänkt sig, att tidningskolportören i gathörnet skall kunna täcka sig för eller
bära den osynliga skatten? Jag behöver väl icke anföra flera exempel i detta
sammanhang.

Så ett par ord om kontrollen och indrivningen. Jag undrar, om ej industrisockerskatten
har givit en del erfarenheter, som visa vilka svårigheter det är
att få den stora mängden av riktigt små företag att ingiva deklarationer och
betala skatt. Om skatten blir synlig, blir det betydligt lättare att fånga in dem.
Konsumenterna själva komma säkert att bli till god hjälp därvidlag. Örn skatten
göres synlig och kontrollen kontinuerlig, kunde man måhända också koppla
bort taxeringsmyndigheterna och det årliga deklarationsförfarandet. Om
icke taxeringsmyndigheterna spricka redan på krigskonjunkturskatten, så är
det väl ganska sannolikt att de komma att spricka på uppgiften, örn de få
hela den här omsättningsskattedeklarationen såsom påbröd. Jag tror, att man
kan hysa ganska allvarliga farhågor i den riktningen.

Till slut vill jag beröra ett par saker i den föreliggande lagtexten såsom
exempel på att där finns en hel del att titta närmare på. Ordet »butikshandelsvaror»,
som här förekommer, anser jag vara ganska olyckligt valt. Då det därtill
är oklart definierat vad man menar med butikshandelsvaror, så kan tolkningen
leda till ganska orimliga konsekvenser. Såvitt jag har kunnat fatta propositionen
är ett tröskverk eller en cementsäck icke butikshandelsvaror i propositionens
mening, och därför äro båda fria från omsättningsskatt — såvida de
icke köpas i en detaljhandel. Första paragrafen är nämligen så skriven, att all
försäljning från en detaljaffär är skattepliktig. Yad blir då följden av detta?
Jo, naturligtvis att en lanthandlare eller en järnhandlare aldrig i fortsättningen
kan tänka sig få sälja några tröskverk eller några cementsäckar. Detta har väl
ändå icke varit lagskrivarnas mening.

En annan sådan där bestämmelse, som kan leda till ganska orimliga konsekvenser,
är följande. En restaurang t. ex. betraktas i propositionen såsom en
återförsäljare, och som sådan skall den icke vara skattskyldig för de varor den
använder i rörelsen. Men örn restaurangen köper sina varor hos en detaljist,
måste den betala skatt för dessa varor. Jag vill inom parentes påpeka, att leveranser
från detaljhandlare till restauranger och liknande förekomma i betydligt
större utsträckning än vad det förefaller att finansministern i propositionen
förutsatt. Denna skatt får av restaurangen avdragas, då den följande månad
redovisar sin skatt till statsverket. Om däremot restaurangen köper sina varor
hos en grossist, behöver den icke förskottera en sådan skatt. Följden av denna
bestämmelse måste bli, att detaljhandeln förlorar hela sin ganska avsevärda försäljning
till restauranger, kaféer, matserveringar och dylika företag. Det vore
ganska upprörande, örn riksdagen skulle låta denna bestämmelse kvarstå i förslaget,
när den leder till sådana konsekvenser.

Nr 11.

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

Herr talman! Det finns en hel fiel andra dylika detaljer i denna proposition,
som det kunde finnas anledning peka på. Jag skall emellertid nöja mig med de
gjorda anmärkningarna och hemställer om remiss av propositionen till vederbörande
utskott.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Jag vill gärna medge, att det var
med mycket stort intresse jag lyssnade till det anförande, som herr andre
vice talmannen här höll för ett pär timmar sedan. Jag nekar icke till att jag
i icke få hänseenden delar de synpunkter på detta problem, som han anlade.
Det kan ju icke hjälpas, att denna beskattning kommer att träffa de allra fattigaste
i detta land på ett mycket kännbart sätt, och att man därför under utskottsbehandlingen
nog får försöka att på ett eller annat vis komma fram till något
slags modifikation synes mig ganska uppenbart. Man behöver bara tänka på
en sådan sak som halvsulningen, som är en ytterst betungande detalj för barnrika
familjer, och huru olämpligt det är, örn den nu skall träffas av omsättningsskatten.
Åtskilliga liknande exempel skulle kunna anföras. Å andra sidan
får man naturligtvis icke gå så långt vid en eventuell justering, att man gör
undantagen till regel, ty då förfelas ju hela syftet med denna nya skattelagstiftning.

När man får denna proposition i sin hand, kan det icke hjälpas, att man
ganska omedelbart finner sig böra framföra ett par erinringar av mera konstitutionell
art. Här har i detta ärende förekommit ett remissförfarande, som förefaller
ovanligt. Jag föreställer mig, att kammarens ärade ledamöter redan
observerat, att det aktstycke, som här remitterats till cheferna för vissa ämbetsverk,
icke är departementsförslaget utan den sakkunnigepromemoria, som ligger
till grund för departementsförslaget. Nu är det ju så, att departementsförslaget
i icke oväsentliga hänseenden skiljer sig från de sakkunnigas P. M. Därför
undrar jag — elef är min personliga mening — huruvida det icke blir nödvändigt
för utskottet att föranstalta om en snabbremiss av propositionen åtminstone
till vissa instanser för att se, huru de ställa sig till densamma.

Även i ett annat hänseende torde propositionen vara rätt anmärkningsvärd.
Det gäller bestämmelsen i 2 § 2 morn., som lyder sålunda: »Kungl. Majit äger
förordna örn ytterligare undantag från skatteplikt beträffande särskilda varor
eller varugrupper.» Detta innebär, såvitt jag förstår, realiter, att riksdagen,
örn den godkänner förslaget, på Kungl. Maj :t överlåter sin beskattningsrätt.
Jag vet icke, huruvida något precedensfall föreligger på detta område, men
jag tror det knappast. Därmed må dock förhålla sig hur som helst. Vad som
är värre är, att denna lag, såsom den nu är lagd med dold skatt, i sina verkningar
betyder, att riksdagen icke endast överlåter sin beskattningsrätt på
Kungl. Majit utan i praktiken även överlåter den på den enskilda köpenskapen.
Det kan nämligen i vissa lägen mycket väl bli så, att det blir de enskilda köpmännen
som bestämma, vilka varor som skola beskattas, och icke statsmakterna
-—- ett spörsmål som jag skall be att få återkomma till örn ett ögonblick.

Departementschefen synes väsentligen ha stannat för systemet med dold skatt,
emedan detta system, som det heter i departementschefens uttalande, »ur
administrativ synpunkt ställer sig enklast». Det är naturligtvis, herr talman,
en alldeles, legitim och naturlig synpunkt på problemet. Men jag tycker, att
även allmänheten, som ju dock är den som skall betala pengarna, bör ha ett
ord med i laget. Och ur allmänhetens synpunkt bör det te sig såsom något
av en — jag anser det icke vara ett för starkt ord — styggelse, att skatten
göres osynlig och okontrollerbar. Ty endast örn den är synlig har ju allmän -

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

heten någon garanti för att den icke skall behöva punga ut med mer än vad
som är oundgängligen nödvändigt. Örn skatten, såsom i propositionen föreslås,
lägges in i utförsäljningspriset, frestas nog säljaren — och det är en omständighet,
som under de senaste dagarna ofta påpekats i pressen och° även
här av närmast föregående talare — ganska lätt att avrunda priset uppåt till
nackdel för köparen. Också i övrigt torde nog, såsom t. ex. tillförordnade generaldirektören
för kommerskollegium i sitt yttrande framhåller, under tider
av stigande priser säljarna komma att motivera prisförhöjningar med den nyinförda
skatten, även örn prisförhöjningen går åtskilligt över de fem procent,
som omsättningsskatten betingar. Departementschefen menar, att värdet av
dylika argument icke bör överskattas. I stället synes han luta åt den uppfattningen,
att konkurrensen köpmännen emellan skulle hindra en dylik utveckling.
Jag har för mitt vidkommande svårt att känna mig riktigt övertygad
örn bärkraften i en dylik förmodan.

Däremot måste man, när man talar örn konkurrensen, sannolikt räkna med
ett annat förhållande, nämligen detta. Vid en dold skatt finner i synnerhet
ett större företag, örn det så vill, ganska lätt möjligheter till allehanda manipulationer
med priserna. Varken staten, som ju skall taga ut sina pengar på
den samlade omsättningen, eller allmänheten, som har att betala skatten inlagd
i utförsäljningspriset, har någon möjlighet att kontrollera, vilka varor
som i verkligheten tillhandahållas skattebelagda eller, därest de äro skattebelagda,
till vilken procentsats detta skett. Det blir med andra ord — och jag
återkommer här till vad jag antydde för ett ögonblick sedan — i många fall
i realiteten köpmännen och icke statsmakterna, som avgöra, vilka varor eller
varuslag, som skola falla under den nya omsättningsskatten, och vilka som
skola hållas utanför. En sådan ordning kan omöjligen anses vara för svensk
skattelagstiftning tillfredsställande.

Rättvisligen vill jag också medge, att departementschefen ingalunda är
blind för dylika alternativ. Han säger sig icke förbise, att vid dold skatt utrymme
finnes för en prispolitik från större företags sida, som »kan medföra
icke önskvärda rubbningar i rådande konkurrensförhållanden». Han är så
pass öppen för resonemang på den punkten, att han menar, att en sådan händelseutveckling
skulle kunna föranleda »införandet av rätt för Kungl. Majit
att exempelvis för viss bransch föreskriva obligatorisk skattedebitering». Men
han anser å andra sidan icke, att denna riskfaktor för ögonblicket är av den
beskaffenhet, att den behöver tillmätas avgörande inflytande på frågan huruvida
skatten skall göras dold eller synlig. Endast utvecklingen lär väl kunna
ge svar på spörsmålet, vem som härvidlag har rätt.

Bland argumenten emot den synliga omsättningsskatten anföres i propositionen
också det, att den i praktiken skulle stidla till trassel vid kreditköp. Man
menar — det framgår ganska tydligt av ett uttalande i propositionen^ — att
det är omöjligt att föreskriva, att köparen vid varje kreditköp skall i förskott
erlägga omsättningsskatten. »Det förekommer exempelvis ofta», heter det i departementschefens
uttalande, »att varor i ett hushåll tagas på kredit mot
månadsräkning och levereras dagligen oell ibland t. o. m. flera gånger samma
dag.» Detta är naturligtvis alldeles riktigt, men detta hänsynstagande till
kredithandeln finner jag för min del en smula överraskande, i varje fall när
det kommer från detta håll. Annars är det ju dock så, att man numera överallt
inom detaljhandeln såvitt möjligt strävar efter att begränsa eller avskaffa
det ur många synpunkter osunda kreditsystemet. Ja, det är ju ingalunda
obekant, att inom en viss och mycket betydande del av detaljhandeln här i
landet detta kreditsystem överhuvud icke alls är tillåtet: där får man endast

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

köpa kontant. Detta tilltalande saneringsarbete inom detaljhandeln lian mot
kontantköp skulle i varje fall icke främjas genom att omsättningsskatten på
sätt som i propositionen föreslås göres för allmänheten osynlig. En öppen
skatt, däremot bleve sannolikt en sporre till en ytterligare utveckling i positiv
riktning på detta fält, alltså till förmån för en ytterligare utveckling av kontantköp
inom detaljhandeln, en utveckling som det tydligen ligger i det allmännas
intresse att gynna.

Emellertid är huvudanledningen till att jag för mitt vidkommande vill ha
omsättningsskatten synlig den, att endast därigenom erhåller allmänheten vad
jag skulle vilja kalla det nödiga skyddet emot skattens otillbörliga utnyttjande
dels av icke lojala näringsidkare och dels av staten, ett skj-dd som jag tycker
att konsumenterna äro mer än väl i behov av i dessa tider av allmän fördyring.
Den synliga skatten skyddar konsumenterna, som jag sade, emot icke lojala
näringsidkare därigenom att den hindrar dem att under beskattningens mask
vidtaga icke motiverade prishöjningar. Det är t. ex. vid en dold skatt lätt att
säga, att den och den varan blivit så dyr därför att skatten tillkommit, utan
att därför fördyringen står i proportion till skattebeloppet. Det är så sant
som det blivit sagt, att vill man bromsa en snabbt stigande priskurva torde
den dolda skatten icke vara det lämpligaste medlet.

Men vidare, herr talman, den synliga skatten skyddar allmänheten även
mot staten, och det^ anser jag vara en synpunkt, som det kan vara nyttigt att
här draga fram. Så länge omsättningsskatten hålles dold för allmänheten, så
att allmänheten icke kan avgöra vad som är varupris och vad som är skatt, så
länge har staten naturligtvis möjligheter att utan allmänhetens kontroll skruva
upp skattesatsen ungefär huru långt som helst.

Det .må vara sant, att vi i dessa tider måste underkasta oss en mycket hård
både .direkt och indirekt beskattning, men ett motiverat krav från medborgarnas
sida synes då vara, att de åtminstone upplysas örn, huru mycket de få betala
i skatt. Ett sådant krav tycker jag för övrigt står i god överensstämmelse
med vad vi då och då här i kammaren brukat kalla en god demokratisk ordning.
»Intet är så obehagligt som att bliva hängd i mörker», heter det ju. Den
gamla välkända voltairianska satsen kommer nog allmänheten att erinra sig, då
man i dessa dagar så livligt diskuterar dold eller synlig omsättningsskatt.

Herr talman! Jag vill avsluta detta korta anförande med att uttala en förhoppning,
att det skall bliva möjligt att först i utskottet och därefter i riksdagen
i allmänhetens och näringslivets intresse få fram en justering av propositionen,
just på denna enligt min uppfattning ganska väsentliga punkt.

Under detta anförande hade herr förste vice talmannen övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Det har här givits försäkringar örn,
att den anslutning, som regeringens förslag örn omsättningsskatt har fått, utgör.
ett vittnesbörd örn den enighet, som för närvarande skulle råda här i landet.
Enigheten är bara skenbar. Den begränsar sig till riksdagens fyra stora partiers
företrädare, men förefinnes icke bland de breda folklagren i vårt land.
Ty örn man beslutar en skatt, som är så hög, att en fattig folkpensionär med
300 kronor i. folkpension får betala 33 kronor i skatt — örn man på samtliga
medborgare i detta land slår ut den summa, som det är meningen, att staten
nu skall taga in, så får en sådan person betala 33 kronor, d. v. s. över 10 % av
sin årsinkomst — så kommer icke en sådan folkpensionär att tycka, att han

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

är belåten. Om det invändes, vilket är berättigat, att en folkpensionär icke
kan beräknas konsumera lika mycket som människor i allmänhet och därför
icke kommer att få avstå 10 % av sin inkomst, så innebär ju ett sådant resonemang
ingenting annat än ett konstaterande av, att de svenska folkpensionärernas
levnadsstandard ligger under den genomsnittliga. Jag föreställer mig likaledes,
att, örn man frågar en familjeförsörjare med dålig inkomst och 5 personers
hushåll, huruvida han känner sig tillfredsställd med en beskattning, som för
honom och hans familj resulterar i en utgift på 150 kronor, så lär man icke heller
få ett svar, vilket bekräftar riktigheten av påståendet, att det råder enighet
angående den föreslagna omsättningsskatten. Nej, enigheten är begränsad och
sträcker sig icke till de fattiga i landet. Denna skatt är nämligen till hela sin
karaktär en fattigmansskatt.

Inom parentes vill jag framhålla, att det material, som herr Wigforss bifogat
sin proposition, är föga ägnat att tjäna som grundval för en diskussion.
Det ger dock vissa glimtar. Jag har roat mig med att titta på uppgifterna angående
den utveckling i skattehänseende, som försiggått här i landet under dc
senaste sex åren. Jag angriper naturligtvis icke herr Wigforss ensam; han
företräder ju hela regeringens ståndpunkt. Att jag särskilt riktar mig mot
honom beror på. att han tidigare varit en av de mest framträdande opponenterna
mot den indirekta beskattningen, mot en beskattning, som till hela sin karaktär
är sådan, att den måste drabba de fattiga och endast kan lända till fördel
för de rika. Det visar sig enligt herr Wigforss’ proposition, att den indirekta
skatteandelen av inkomsten för inkomsttagare med högst 1,300 kronor
under sex år ökat från 8.8 % till icke mindre än 14.2 % — och då äro inte alla indirekta
skatter medräknade. Motsvarande siffror utgöra för en inkomsttagare
med 10,000 kronors inkomst 3 % resp. 4.8 %. Den totala skatten har för en inkomsttagare
med 1,300 kronors inkomst ökats med 37 %. Motsvarande skatteökning
utgör för en inkomsttagare med 10,000 kronors inkomst 34 %. Dessa
siffror giva vid handen, att utvecklingen gått i den riktningen, att på de mindre
inkomsttagarna lagts en proportionsvis större skattebörda än på de större
inkomsttagarna. Detta beror på, att man i så hög grad litat till indirekta skatter
för att finansiera de statliga utgifterna. I propositionen uttalas, att vi under
innevarande budgetår kunna uppskatta de statliga utgifterna till 3.3 miljarder
kronor. Därvid ha icke medräknats vissa utgifter, som man förutser
måste göras, för att understödja vissa folkgrupper, vissa utgifter, som måste
göras för att stödja produktionen —- vilka utgifter förmodligen komma att
bli ganska betydande — samt ej heller utgifter för eventuell ökad mobilisering.
Man torde därför utan att behöva riskera att göra sig skyldig till någon
större överdrift kunna utgå ifrån, att de statliga utgifterna under innevarande
budgetår kunna komma att springa upp till 4 miljarder kronor. Det gör per
månad 335 miljoner kronor. Om man genom denna omsättningsskatt skulle
få in 200 miljoner kronor, så skulle detta innebära, att man finge in ungefär
så mycket som behövs för 3 veckors utgifter. Det är allt vad man skulle få in
genom omsättningsskatten. För att staten skulle kunna täcka sina utgifter för
tre veckor, så skulle således en familj med sju personers hushåll få betala icke
mindre än 230 kronor i skatt! Skatten skulle komma att täcka endast en relativt
liten del av statens utgifter, och den skulle således statsfinansiellt sett
bliva tämligen betydelselös, men dess verkningar skulle komma att för små
inkomsttagare och för barnrika familjer bliva nästan katastrofala.

Denna skatt skulle särskilt hårt drabba de fattiga. Av en i propositionen
intagen uppställning, utvisande antalet inkomsttagare och fördelningen av de -

Nr 11.

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

ras inkomster, framgår, att inkomsttagare, representerande — örn samtliga
familjemedlemmar medräknas — ungefär 5.5 miljoner människor med en inkomst
på högst 4,000 kronor per skattedragare, skulle få betala ::/4 av samtliga beräknade
utgifter. Resten skulle betalas av inkomsttagare med över 4,000 kronors
inkomst. Härvid bör beaktas, att en relativt stor del av nationalinkomsten belöper
på sistnämnda kategori. Härav kan återigen konstateras, hurusom det
blir de fattiga, som få betala, medan de rika slippa tämligen lindrigt undan.

80 % av dem bland våra inkomsttagare, som upptagas i taxeringslängderna,
uppbära sammanlagt endast 50 % av nationalinkomsten, medan 2.5 % av våra
inkomsttagare uppbära icke mindre än 20 % av nationalinkomsten. Jag bar
anfört dessa siffror, därför att det i tid och otid brukar framhållas, att den
direkta skatten drabbar de stora inkomsttagarna särskilt hårt. Herr Wigforss
yttrade för en tid sedan, att det var tragiskt, att det funnes så få stora inkomsttagare
i riket. Proportionellt sett drabbar naturligtvis den direka skatten
hårdare de större inkomsttagarna än de små. Därmed är naturligtvis icke
sagt, att det direkta skattetrycket är avvägt på ett rättvist sätt. När en person
med 1,300 kronors beskattningsbar inkomst betalat sin skatt, så har han, med
nuvarande skattesatser — efter tidigare anförda bristfälliga beräkningsgrunder
— kvar att leva på 1,084 kronor, medan en inkomsttagare, som har 50,000 kronor
beskattningsbar inkomst, efter att hava betalt sina skatter, får kvar 32,018
kronor. Det låter ju mycket imponerande, då man säger, att en person får
betala nära 18,000 kronor i skatt, men inte kan man, då det gäller en människa,
som efter att ha betalt sin skatt har kvar 32,000 kronor att leva på, tala örn
en tryckande skattebörda. Det är bluff att säga, att statens skattepolitik
tvingar en sådan människa att inskränka sig. I verkligheten är det endast de
små inkomsttagarna, som tvingas att inskränka sig genom statens skattepolitik.
Nu vill man införa beskattning av kött, fläsk, ägg, fisk, ost, bröd, trädgårdsprodukter,
specerier, kolonialvaror, drycker, all mat som förtäres utom
hemmet, kläder, skodon, möbler, husgeråd, trycksaker, tvättmedel o. s. v.,
alltsammans nödvändighetsvaror. Regeringen har sökt mildra intrycket av
detta förslag genom att från beskattningen undantaga vissa varor: mjölk,
smör, margarin, bränsle, lyse, medicin, spritdrycker o. s. v. Det är i huvudsak
härvidlag fråga om varor, som redan tidigare utsatts för en hård skattebelastning.
Man har nu undantagit dessa varor, icke därför att de ansetts principiellt
böra vara skattefria, enär de konsumeras av de breda folklagren, utan därför
att de redan förut drabbats av en relativt kraftig beskattning.

I propositionen har, liksom i den diskussion, som förts angående det kungl,
förslaget, framhållits, att syftet med omsättningsskatten icke endast är att
skaffa pengar för att finansiera de väldiga statsutgifterna, utan att framtvinga
en minskning av konsumtionen här i landet. Denna förklaring är ju cynisk,
ty det framgår av de exempel, som jag här anfört på hur mycket den fattige
och hur mycket den rike har kvar, efter att ha betalt sina skatter, att det icke
blir den rike utan den fattige, som kommer att tvingas minska sin konsumtion.
Icke kommer den rike att äta mindre eller sämre, därför att beskattningen blir
hårdare. Den konsumtionsinskränkning, som man vill försöka åstadkomma,
kommer uteslutande att drabba de breda arbetande folklagren. Det är arbetarna
och icke de rika, som komma att få inskränka sin konsumtion. Det blir
de fattiga, som komma att nödgas äta mindre och att få nöja sig med sämre
bostäder och sämre kläder.

Man har i detta sammanhang talat om angelägenheten av att förhindra inflation.
Som jag redan tidigare framhållit, förefaller detta ganska långsökt.
Det är klart, att örn staten tager ut 200 miljoner kronor och därigenom ned -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

bringar konsumtionen av vissa produkter, så kan detta icke lia någon egentlig
betydelse för den svenska valutapolitiken. Däremot måste det lia stor betydelse,
att man ökat statens utgifter från 1.5 miljarder kronor till bortåt 4 miljarder.

Jag skulle i detta sammanhang också vilja göra en erinran rörande förhållandena
under det förra världskriget. Även då uppstod inflation. Våra betingelser
voro emellertid då mycket gynnsammare än nu. Sverige blev ju rikt,
tack vare kriget. Förut hade Sverige varit ett fattigt, kapitalimporterande land.
Det förvandlades genom kriget till ett förmöget, kapitalexporterande land.
De svenska kapitalisterna tjänade väldiga summor på kriget. Betingelserna äro
inte riktigt likadana under detta krig. Under det förra kriget dröjde det icke
mindre än tre år, innan statsutgifterna fördubblades. Under detta krig lia
statsutgifterna mer än fördubblats på ett år. Inflationsfaran är därför. åtskilligt
större än den var, när förra världskriget bröt ut. Därmed vill jag icke
alls hävda, att man ingenting skulle kunna göra för att undvika inflation. Det
iir klart, att man bör försöka vidtaga åtgärder för att undgå inflation. De
åtgärder, som regeringen här föreslår, komma emellertid icke att lia någon
praktisk betydelse för motverkande av inflationen, lika litet som det spelade
någon praktisk roll i samma avseende, att riksdagen i fjol beslöt anslå en
betydande summa för att subsidiera kolhandeln. Jag har redan förut i dag
påpekat, att så skedde under framhållande av, att kolet spelade en nyckelroll
för prisbildningen. Man ville söka förhindra, att en stegring av kolpriserna
skulle medföra en allmän höjning av prisnivån. Man menade sig, för att
förhindra inflation, vara tvungen att välja subsidievägen. Nu har man på detta
område, såvitt jag kan finna, fullständigt slagit till reträtt. Kolpriserna ha
stigit på ett mycket ödesdigert sätt. På andra områden kunna liknande tendenser
iakttagas. Medan man talar om att vi böra försöka undvika inflation,
lia livsmedelsprisen stigit med närmare 20 %. Återigen har man en brasklapp
till hands: det heter, att man måste vidtaga åtgärder, för att arbetarna icke
skola få kompensation, vilken förmenas medföra inflation. Man går på sidan
av saken. Man för inför folket ett slags skuggfäktning, varigenom man icke
kan uppnå annat resultat än att dölja de verkliga anledningarna till, att inflationsfrågan
blivit aktuell, till att vi få dyrtid och till att man för en politik,
som förr eller senare kommer att medföra statsbankrutt.

Sedan regeringens förslag framlagts, har i pressen på olika håll hävdats, att
man måste genomföra besparingsåtgärder. I dagens diskussion ha flera talare
gjort gällande, att här måste det sparas. Den första åtgärd, som kan vidtagas,
för att minska statens deficit, är att minska rustningarna. Det finns väl ändå
ingen, som inbillar sig, att Sveriges fred och säkerhet äro beroende av örn statens
utgifter stiga till 2 eller till 4 miljarder kronor. Jag går icke så långt, att
jag hävdar, att det är alldeles likgiltigt, örn man vidtager åtgärder för att sätta
''landet i försvarstillstånd, men jag påstår, att slöseriet med penningar för militära
utgifter icke har någon som helst avgörande betydelse, när det gäller tryggandet
av landets självständighet och frihet. Det har talats om det militära slöseri,
som har sin grund i vederbörandes inkompetens. Under urtima riksdagens
remissdebatt anförde jag som exempel på sådant slöseri byggandet av en del
av Storsien-vägen, som kostat 4 kronor per millimeter, världens dyraste väg.
Dylikt slöseri har naturligtvis bidragit till att skärpa det nuvarande ohållbara
ekonomiska läget. Här växer fram en kristidsbyråkrati. Jag medger, att det är
nödvändigt vidtaga åtgärder för att åstadkomma en rättfärdig fördelning av
de minskade tillgångar, som finnas att dela. Man får emellertid det intrycket,
att kristidsbyråkratien kommer att utveckla sig precis på samma sätt som salig
bränslekommissionen, vars verksamhet kostade lika mycket som den ved, kom -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

missionen anskaffade. Vi ha ju visserligen statsrevisionen, som är en gammal
ärevördig institution. Men såvitt jag förstår så passar sig statsrevisionen noga
för att titta på framför allt det militära slöseriet. Krisrevisionen har ju visserligen
kommit med anmärkningar, exempelvis när man konstaterat, att några
militärer hade genom ovarsamhet åsamkat staten en merutgift på 14 kronor
i det att man icke tömt en. potta i tid. Det finnes andra lika löjeväckande exempel,
som visa vad man tittar på. Men på de avgörande punkterna, där det
verkligen är fråga örn stora penningbelopp, där gör man ingenting.

Själva frågan — förutom sparsamheten — är ju: Finnes det några andra
möjligheter att skaffa pengar? Jag erinrar om, att när värnskatten behandlades,
påvisades det, att örn man bara höjde aktiebolagsskatten fem procent,
skulle man få in 70 miljoner kronor. Och höjer man aktiebolagsskatten med
femton procent, vilket icke bör betraktas som oskäligt i en svår situation, tar
man in bara där mera än man tar in på hela denna omsättningsskatt. Eller man
kan gå till den femtiondedel av vårt lands befolkning, som har en femtedel av
inkomsterna; det är klart, att den kan giva mycket mera i skatt. Eller man
kan vidtaga åtgärder för att få fram en bättre deklaration av inkomsterna.
Det är ju märkligt, att i alla uppgifter här uppger man, att den beskattningsbara
inkomsten rör sig mellan sex och sju miljarder kronor, men nationalekonomerna
tala i bade tid och otid örn, att nationalinkomsten kan beräknas till
åtminstone tio miljarder kronor. Jag vet, att det finnes en del små inkomsttagare,
som icke medräknas eller bör medräknas vid beräkningen av den beskattningsbara
inkomsten. Men jag är för min del alldeles övertygad, att det
finnes väldiga penningmängder, som döljas och som skulle kunna pressas fram.

o Eiler frågan örn kapitalkonfiskation. Man föreslår här åtgärder, som på ett
så avgörande sätt ingripa i de fattigas liv och som väsentligen försämra existensbetingelserna
för människor, vilka ha det mycket dåligt redan tidigare;
men man låter förmögenheterna vara fullständigt orubbade. Man har icke kommit
med ett enda förslag, som verkligen har inneburit, att de, som ha förmögenhet,
av denna fått draga något litet strå för att finansiera de statliga och
de allmänna utgifterna för övrigt.

Det visar sig, att nog finnes det åtskilliga inkomstkällor, som icke äro utnyttjade
men som böra utnyttjas och framför allt böra utnyttjas innan man tar
av den fattige hans sista kaka. Ty pa den sistnämnda vägen träder man ju
med sådana här omsättningsskatter.

Mendet vill man icke göra. Det avstår man ifrån. Jag vet ej, örn det skall
vara något offer på regeringskoalitionens altare, att de stora förmögenheterna
skola betraktas som intakta och icke få röras, trots att staten ekonomiskt betraktat
befinner sig i en situation, som aktualiserar både inflationens och bankruttens
problem.

Man har också i denna proposition antytt, att vissa åtgärder komma att bli
aktuella för att sörja för att hålla arbetet i gång, för att skaffa arbete och
försörjning åt massor av medborgare, som genom kriget kommit att bli utan
försörjningsbetingelser. Det är betecknande, att först försöker man lösa frågan
om de militära utgifterna och bordlägger frågan örn sådana åtgärder för
att skaffa pengar för att finansiera arbeten. Det föreligger icke någon som
helst plan, ingen hushållningsplan, intet förslag hur man skall bära sig åt
för att möta arbetslösheten. De enda planer man hittills förelägger riksdagen
— och förelägger i denna omvända ordning — är hur man skall klara de militära
utgifterna.

Det har här i dag anförts, att man måste sörja för att åtminstone de fattigaste
erhålla en kompensation för denna nya skatt. Det var någon folkpartist -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

stämma, som sjöng på den melodien. Jag skulle vilja säga, att örn man skall
genomföra en sådan kompensation för de fattigaste, är det nog säkrast, att man
åtminstone räknar bort 50 procent av det klientel, som här skall beskattas; ty
så många är det, som man icke rimligen kan pålägga den nya beskattning man
här skall genomföra.

Herr talman! Jag menar härmed, att denna skatt bör riksdagen icke bifalla,
ty det är en skatt, som riktar sig mot de stora familjerna. Den riktar sig mot
barnen, den riktar sig mot åldringarna, den riktar sig mot folkpensionärerna,
den riktar sig — vilket väl icke borde vara det minsta allvarliga — mot de
inkallade och mot deras familjer. Det är ju redan ett oerhört svårt problem
för många tiotusenden inkallade och för deras familjer, som har aktualiserats
under den långa tid, som de varit inkallade till beredskapstjänst. Deras ekonomi
är undergrävd, de tyngas av svåra skulder och deras framtid ter sig synnerligen
mörk. Jag kan icke uttolka detta förslag på annat sätt, än att det
är ett slags tack till dessa inkallade för vad de ha gjort för att upprätthålla
en neutralitetsvakthållning, men ett tack, som dessa naturligtvis ha den största
anledning i världen att betacka sig för.

Från dessa utgångspunkter kunna icke vi kommunister för vår del acceptera
detta förslag. Det är ett reaktionärt förslag, som bara kan tillfredsställa
de rika men som lägger tunga bördor på de fattiga. Det är ett förslag, som har
den karaktären, att det öppnar slussarna för nya åtgärder, riktade mot de fattiga.
I dag är det fråga om fem procent. Jag skulle känna den svenska högern
mycket dåligt, om det icke inom mycket kort tid kommer att sägas, att vi
kunna taga betydligt mera på denna omsättningsskatt. I samma mån som regering
och riksdag släppa efter på dessa principer och göra medgivanden åt dessa
krafter, som i alla tider ha velat lägga finanserna på en beskattning, som
drabbar de fattiga och breda folklagren, i samma mån kommer man allt längre
och längre ut på det sluttande planet. Oavsett örn vi få inflation, skapas det
ett tillstånd, som för de breda folklagren i vårt land kan karakteriseras som
ekonomiskt katastrofalt och som kommer att få de mest genomgripande följder
för hela det svenska folkhushållet.

Det var några anmärkningar, som jag velat göra redan nu till denna reaktionära
proposition.

Herr Svensson: Herr talman! Den nu föreliggande propositionen ger en
stark bild av det allvarliga statsfinansiella läget. Det är rätt märkligt, att
tiderna äro sådana, att de tvingat en socialdemokratisk finansminister att
framlägga en proposition, som när det gäller konsumtionsbeskattning går längre
än vad vi tidigare haft att behandla under min tid i riksdagen.

Det är just detta allvar, som gör, att vi böra betänka, hur vi skola i fortsättningen
kunna klara våra statsfinanser. Det är uppenbart på grund av den
utredning, som finansministern har gjort, att vi trots dessa ansträngningar
att få inkomster ändå, såvitt jag kan förstå, icke ha lyckats att få inkomster,
som täcka utgifterna. När vi ha kommit i det läget, framstår ju med ökad
skärpa kravet på att begränsa utgifterna. Jag vet mycket väl, att svårigheter
bär inträda och att man verkligen måste taga i med hårdhandskarna för att
få fram besparingar, som i detta sammanhang kunna betyda någonting i dessa
miljonernas tider. Men jag tror i varje fall, att det är nödvändigt att vi försöka
att få fram sådana förslag. Jag vet ju, att detta har finansministern

redan övervägt allvarligt. På vilka linjer och i vilken utsträckning vi komma
att gå fram, vet jag icke. Jag känner icke, vilka linjer finansministern avser.
Jag vill bara säga, att vi måste vara beredda på att gå fram hårt på den

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr 11. 3

Nr 11.

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

vägen, därför att såvitt man kan bedöma läget i dag är det så, att om utgifterna
fortsätta att ha den höjd som de ha för närvarande, bli snart möjligheterna
att öka våra inkomster uttömda. Vi äro ju medvetna örn att läget är
sådant, att de beskattningsbara inkomsterna sjunka på grund av olika omständigheter.
Det är därför som vi tvingas fram till frågan: Hur skall fortsättningen
bli?

När man nu närmast tar i betraktande det förslag, som här föreligger, är
det ju uppenbart, att man blir mycket betänksam. Jag är icke av samma uppfattning
som den närmast föregående talaren, att finansministern har lagt
fram ett bristfälligt material. Jag tror, att örn herr Hagberg hade ansträngt
sig liten smula att genomgå detta material, så hade nog han •— liksom jag
för min enkla del — funnit att det är icke bristfälligt. Men det kan ändå
icke hjälpas, att man ställer sig tveksam, ty det är ju så, att konsumtionsskatterna
drabba icke de bärkraftiga utan de drabba familjerna efter deras
storlek. Och om vi tänka på den lättnad, som de barnrika familjerna fingo
genom det senaste skatteförslaget, så kan ju föreliggande förslag neutralisera
denna lättnad.

Jag måste för min del säga, att det är detta, som måste göra oss bekymrade.
Ty örn det blir så, att staten genom skatter tar mycket av dessa mindre
inkomsttagare och av de stora familjerna, så riskeras därigenom att deras
ställning ^försvagas. Det kan även tänkas, att detta kan komma att öva inverkan
på den kommunala budgeten.

När det gäller skatterna, så framgår det av propositionen, att kommunalskatterna,
väg- och landstingsskatterna inräknade, äro en tyngre börda för
skattedragarna ända tills man kommer upp till en inkomstgräns av omkring
30,000 kronor. Det är därför som man måste vara mycket betänksam när
det gäller skatteförslag, som kunna tänkas vältra över tyngre skattebördor på
den kommunala budgeten. De bördor, som finnas redan förut och som vi känna
till, framgå av en promemoria, som är bifogad propositionen. Örn jag icke
minnes fel, inhämtas därav, att medeltalet för den kommunala beskattningen
är ett belopp av 10 kronor 55 öre per skattekrona. Vi veta även, att denna
börda i allmänhet verkar tyngre där ute i kommunerna. Jag tror, att ur denna
synpunkt det är ett av de allvarligaste bekymren, då det gäller det föreliggande
förslaget.

När det sedan gäller själva de varor, som enligt detta förslag skulle beskattas,
så gör jag för min enkla del den reflexionen, att det är svårare att
införa en jäådan omsättningsskatt i dessa kristider, när på grund av avstängningsförhållandena,
på grund av det onormala läget, på grund av missväxten
och annat priserna förut äro ganska höga.

Det är naturligt, örn jag först kommer att tänka på livsmedlen, jordbruksprodukterna.
Jag har med tacksamhet noterat, att man i propositionen från beskattning
undantagit flera viktigare livsmedel, men man har diskuterat, huruvida
man icke borde lämna kvar för beskattning — jag uttrycker mig på det
sättet — två viktiga livsmedel, fläsk och kött. Finansministern har talat örn i
propositionen, att vissa varor, som äro undantagna från beskattning, äro ställda
under ransonering. Det är också fläsket. Det är också ransonerat. Vi ha
kommit i det läget, att speciellt på denna vara är prisläget på grund av varubrist
sådant, att jag mycket starkt ifrågasätter, huruvida man i denna tid ytterligare
bör öka detta pris genom en beskattning. Naturligtvis kan man icke
med samma styrka göra gällande detta beträffande köttet, men jag tror, att
det vore ett sätt att göra skatten mindre impopulär, örn man i största möjliga
utsträckning kunde fria livsmedlen från beskattning. Det är i verkligheten så,

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättnings siv att. (Forts.)

att dessa livsmedel äro oundgängligen nödvändiga, oell när de äro ransonerade,
kan man icke säga, att man genom en beskattning minskar möjligheten
till inköp, ty den är begränsad i varje fall först på grund av tillgång och i
andra hand genom ransoneringen. Jag har observerat, att det finns ett moment
i förordningen, som säger, att Kungl. Maj :t skall kunna förordna om undantag
för några av de varor, som äro medtagna. Det är ett annat livsmedel, nämligen
ägg, som icke berörs i propositionen, och det är alltså fråga örn att även
denna vara skall komma under beskattning. Jag tror, att det vore klokt, om
man vid den blivande behandlingen av denna proposition mycket allvarligt
övervägde frågan örn att undantaga från beskattning dessa livsmedel. Jag
vet icke, örn man i propositionen kan utläsa, att ett sådant uttalande från riksdagens
sida skulle tagas med jämnmod av finansministern. Jag tror, att man
i detta fall verkligen bör överväga, örn man icke skall gå den vägen.

Under den förberedande diskussionen i pressen örn detta skatteförslag har
förts på tal en rent teknisk princip, nämligen frågan om skatten skall vara
dold eller synlig. Flera av de föregående talarna lia varit inne på detta spörsmål.
Jag ansluter mig till dem, som anse, att det vore lyckligare, om man
hade en synlig skatt, därför att jag tror, att det vore bättre, örn den köpande
allmänheten visste, huru stor del av varans pris som utgjorde skatt till staten.
Jag tror, att man då skulle lättare förstå hela denna beskattning, än örn skatten
är dold. Jag vill icke insinuera, att örn den är dold det skulle bli möjligt
för affärsmännen att öka på sina mellanhandsvinster. Den mänskliga svagheten
tyder emellertid på att de skulle ha möjlighet att just skylla på skatten
och säga: Det är så dyrt nu, och så ha vi skatten också. Jag tror, att det från
denna synpunkt är av rätt stor vikt, att man från allmänhetens sida kan i
detalj bedöma skattens storlek och hur den verkar på olika varugrupper. Annars
skulle det bli mycket svårare.

När det sedan gäller kontrollen på detta område, vill jag icke underkänna
den motivering, som finansministern lämnat, men jag ifrågasätter, huruvida
man icke bör tillmäta en öpnen kontroll större värde. Enligt mitt sätt att se
kan det icke bestridas, att det vore lättare för skattemyndigheterna att utöva
denna kontroll med en synlig skatt. Från dessa utgångspunkter anser jag
för min del, att det skulle vara klokare av riksdagen att besluta att uttala sigtor
en synlig och icke dold beskattning.

Herr talman! Det är dessa bekymmer och reflexioner, som man ovillkorligen
gör sig vid bedömandet av detta skatteförslag. Den i dag förda remissdebatten
visar, att detta förslag är någonting annat än vad vi varit vana vid, och jag
upprepar, att det också bevisar det i ekonomiskt hänseende allvarliga läge, som
vi nu kommit uti. Jag upprepar också betydelsen av att från finansministerns
sida göres vad göras kan för att i fortsättningen begränsa våra utgifter.
Annars tror jag icke, att man kan finna vägar att skaffa inkomster, som kunna
täcka utgifterna.

Herr talmannen återtog nu ledningen av förhandlingarna.

Herr Baeckman: Herr talman! Det måste låta mycket bestickande, när man
säger, att den synliga skatten ger allmänheten visshet örn att omsättningsskatten
icke fördyrar varorna mer än med uppgivna 5 procent. Jag har från
konsumenthåll hört detta resonemang, och även från detaljhandlarehåll har
jag hört samma resonemang till förmån för en synlig skatt. I sistnämnda
fall har denna uppfattning varit byggd på andra motiv nämligen att man ansåg
sig vara säker på att slippa betala någon del av skatten. Jag måste emel -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

lertid såsom praktisk affärsman gå på en annan linje och förorda en osynlig
skatt. Jag anser nämligen, att omsättningsskatten är en omkostnad, som en
affärsman fått vidkännas, och som kan jämställas med andra omkostnader
såsom t. ex. hyror och löner, och det är därför nödvändigt att slå ut denna
omkostnad, såsom det är brukligt och möjligt inom handeln. Jag tror att
man skall kunna göra detta även här och låta affärsmännen få behålla detta
initiativ, därför att konkurrensen, som man nu litar till, kommer alltjämt att
existera och existera lika hårt örn icke hårdare. Man behöver därför icke
vara rädd för att allmänheten får betala mera, men rent praktiskt sett måste
■det vara omöjligt att på varenda vara lägga på 5 procent. Jag tänker då
på herr Henrikssons kaffekopp ä 40 öre, för vilken man skulle kassera in en
tvåöring. Det måste bli oerhört dyrt och kostsamt. Man säger, att örn skatten
är synlig, behöver handlanden icke betala någon del därav. Det är fel, därför
att handlandena få betala kostnaderna för kontrollen. Dessa kostnader
måste dock köpmannen, örn han kalkylerar rätt i sin affär, lägga på varan,
men med en osynlig skatt slipper lian ifrån denna kontroll. Han räknar
ned för varje månad sin omsättning, drar av 5 procent och skickar in beloppet,
och så är saken klar. Ifrån myndigheternas sida måste detta innebära
en mycket enklare kontroll än att hålla på och räkna ut alla tvåöringar och
småbelopp. Det är rätt intressant, att kommerskollegium, som talar för en
synlig skatt, slutligen kommer till det underliga resultatet, att staten borde
ställa kassaapparater till de stora affärsmännens förfogande. Är det någon av
herrarna, som har reda på vad en kassaapparat kostar och huru många kassaapparater
som det kan behövas i en stor affär? Jag tror icke, att det blir mycket
kvar av skatten, örn man skall gå den vägen. Dessutom räcker icke den
synliga skatten. Kommerskollegium säger också, att givetvis kan man icke,
när det är fråga örn små belopp intill 5 öre. begära, att affärsmännen skola
skriva ut notor och kontrollera dem, utan där får man ändå lita på affärsmännens
vilja att deklarera sin omsättning. Med en synlig skatt kommer man
alltså icke långt utan man måste anlita även osynlig skatt.

Jag måste säga, att de affärsmän, som talat för att skatten skulle vara
synlig, icke tänkt sig in i problemet. Jag tror, att man bör gå i motsatt
riktning. Myndigheterna måste också finna den vägen bekvämast. Det kan
ju tänkas, att inom vissa branscher den synliga skatten skulle kunna användas,
och såvitt jag läst propositionen rätt, finns det icke något hinder för de
affärsmän, som vilja använda sig därav, att göra det. Här har man alltså
•en rättighet, som man i speciella fall kan använda.

Herr Henriksson erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Herr Baeckman satte just fingret på en punkt, som man från handelns och
hantverkets sida anser kommer att medföra ett snedvridande av hela frågan,
örn man skulle gå in för en dold skatt. Herr Baeckman säger nämligen, att
den dolda skatten är att anse såsom en omkostnad likartad med andra omkostnader.
Man måste dock hålla i sikte, att omsättningsskatten skall vara
en på konsumtionen lagd beskattning, och det skall därför icke vara på det
sättet — såsom herr Hagberg i Malmö också förut framhöll •— att affärsmännen
skola själva kunna avgöra vilken vara som skall vara skattepliktig
eller icke. Det skola statsmakterna avgöra. För övrigt vill jag upprepa vad
jag sade i mitt föregående anförande, vilket kanske icke så många hade tillfälle
att höra, att bakom den uppfattningen på köpmannahåll, att man vill
ha klarare linjer mellan sig och konsumenterna och därigenom slippa onödiga
irritationsanledningar, stå tiotusentals företagare, som mycket noggrant tänkt

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

sig in i detta problem. Jag har varit med på många förhandlingar och hört
gamla förståndiga köpmän resonera om den saken. Andra tankar har jag
däremot fått höra — såsom jag också sade förut — från personer, som i allmänhet
representera de stora varuhusbetonade företagen. Dessa få nämligen
en chans gentemot de mindre handlandena och få större spelrum för sina konkurrensmanövreringar.

Jag har, herr talman, endast velat understryka denna uppfattning vilken
är tillfinnandes bland de stora breda lagren av handlande och hantverkare.

Vidare anförde: .

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman?
Såsom alla märka, har denna diskussion kommit att röra sig på åtminstone tre''
mycket olika områden, och det är naturligt, eftersom i propositionen till detta
förslag om omsättningsskatt knutits en redogörelse för det finansiella läget
och försök att draga upp de linjer, efter vilka statens finanser under den närmaste
tiden skola skötas. Detta gör, att man nu i diskussionen får kasta sig
från sådana allmänna frågor till speciella frågor, och jag kan inte underlåta
att göra detsamma.

Jag skall börja med att tala något om skattens socialpolitiska sida för att
därefter gå in något på skattens tekniska utformning, som här varit föremål
för debatt, och till sist taga upp det, som väl ändå är det viktigaste i den nuvarande
situationen, nämligen frågan örn våra finansiella möjligheter att klara
oss igenom krisen och de oerhört stegrade statsutgifterna. Det är klart, att
det är av mycket stort intresse att här höra det upprepas från alla håll att
det inte råder någon allmän kärlek till konsumtionsskatterna och de indirekta
skatterna. Detta är en vinst av den utveckling, som ägt rum, och det är en
vinst, då man en gång ställes inför nödvändigheten att taga ståndpunkt till de
allmänna skatterna. Detta gäller även på det håll där man tidigare, då det
talats örn skattetrycket, enbart hållit sig till de direkta skatterna och utan
närmare övervägande därför trott, att det skulle vara vägen att komma ur
svårigheterna med de direkta skatterna genom att helt enkelt gå över på en
konsumtionsbeskattning. Det visar sig nu, att konsumtionsbeskattningen icke
blott uppfattats såsom en de stora breda lagren tryckande pålaga utan
även inom näringslivet och affärslivet föranlett mycket allvarliga betänkligheter.
Att dessa betänkligheter rörande vad jag skulle vilja kalla den socialpolitiska
sidan av frågan icke varit främmande för regeringen är väl alldeles klart.
Herr Hagberg i Luleå erinrade örn att den nuvarande finansministern otaliga
gånger framhållit svagheten hos konsumtionsbeskattningen, som drabbar de
breda lagren. På den punkten kan man säga många sanningar, och jag höll
på att säga att man icke kan tala örn denna skatt utan att uttrycka sanningar.
Jag skulle blott önska, att herr Hagberg i Luleå något längre tid noggrant
studerat skatteförslaget, så att han icke behövt komma med en del icke fullt
grundade uttalanden. I den exposé, han lämnade om huru denna skatt pressar
den stora massan av befolkningen, räknar han upp en hel del ting till och
med bostäder, hyror o. dyl., och lian nämner liven mjöl och bröd, fastän han
sedan erinrar örn att i förslaget nu gjorts undantag för dessa varor. Saken är
naturligtvis den, att när man tidigare resonerat örn konsumtionsskatter loir
man i regel hållit sig till några få sådana skatter, skatter på några få nödvändighetsvaror.
Därigenom lia dessa skatter blivit mycket litet tryckande
för folk med relativt hyggliga inkomster. De lia kunnat tagas ut med ganska
stor säkerhet, därför att dessa konsumtionsvaror kan folk icke låta bli att

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

skaffa sig. När det gäller direkta skatter, kan nian vara ledsen för att nian
Ilar en bra inkomst, men de egentliga konsumtionsskatterna drabba i allmänhet
de fattiga. Nu förhåller det sig icke på det sättet, örn man övergår till
en allmän omsättningsskatt. Man får komma ihåg att om en allmän omsättningsskatt
skulle väsentligt drabba den fattigare befolkningen skulle det betyda,
herr Hagberg i Luleå, att den fattigare befolkningen hade den väsentliga
delen av nationalinkomsten och gjorde de väsentliga utgifterna. Tyvärr
är det emellertid icke på det sättet, utan det förhåller sig så, att de, som sitta
med de bättre inkomsterna och ha en god ekonomisk ställning, taga upp en så
väsentlig del av konsumtionen, att den allmänna konsumtions skatten icke kan
anses vara så betungande för de mindre inkomsttagarna som en skatt på de
nödvändiga livsmedlen. När man dessutom ifrån den allmänna konsumtionsbeskattningen
undantager de nödvändiga tingen, mildrar man den kritik, som
kan riktas mot den. Att kritiken kvarstår, är jag den förste att erkänna, men
i det svåra läge, vari vi nu befinna oss, är det naturligt, att man önskar, att
kritiken skall taga de rätta proportionerna.

Jag tar herr Hagberg i Luleå såsom representant för en uppfattning, som
delas säkerligen icke blott av honom och det lilla parti, han tillhör, utan även
av mycket stora delar av folket. Jag använder hans yttrande såsom utgångspunkt,
då jag säger, att det icke är riktigt att behandla denna skatt såsom
en isolerad faktor. Det är icke rimligt att säga, att staten behöver genom
denna beskattning få in 200 miljoner kronor — det är icke alls säkert, att det
blir så mycket utan låt oss säga 150 å 200 miljoner kronor — och sedan lägger
skatten oproportionerligt på en stor del av konsumtionen, varigenom bördan
vältras över på de mindre inkomsttagarna. Man kan icke isolera denna
skatt ifrån de andra skatterna utan man måste se hela skattesystemet såsom
en enhet. Samma ensidighet i uppfattningen kom naturligtvis till synes, när
höjningen av inkomstskatten gjordes och när värnskatten lades fram. Det
var i främsta rummet de, som drabbades härav, vilka ansågo, att för stor del
av beskattningen lades på dem, och därför krävde, att man så hastigt som möjligt
skulle komma med en ökad konsuintionsbeskattning. Man måste se hela
beskattningen såsom en enhet. Jag vill också erinra om att vi ännu icke äro
framme vid den slutliga uppgörelsen. Det är ingen, som i detta ögonblick kan
bilda sig en bestämd föreställning örn huru de bördor, som i denna katastrofala
tid läggas på det svenska folket, till sist komma att fördelas.

Jag har i den allmänna inledningen till denna proposition också erinrat örn
en sak, som kan nämnas i anledning av herr Hagbergs i Luleå yttrande örn att
förmögenheterna hade sparats, nämligen att årets lagtima riksdag uttryckligen
hade uttalat, att förmögenhetsägare måste lämna sitt bidrag till täckande av de
utgifter, som vi nu göra, men att det finns vissa skäl, som tala för att man
uppskjuter avvägningen av detta bidrag till dess man mera kan överblicka den
samlade summa, som det gäller att täcka, eftersom ett sådant bidrag måste få
karaktären av ett engångsbidrag. Det är klart, att det även ur de synpunkter,
som herr Hagberg representerar och som jag i ganska stor utsträckning delar,
är bättre att något vänta med denna extraordinära kapitalbeskattning, ty förmögenhetsägarna
komma uppenbarligen även under tiden icke undan med någon
billig skatt. Det är säkerligen icke möjligt att under själva krisen, då skatterna
stiga såsom de redan ha gjort och kanske ytterligare komma att göra,
taga ut de bidrag från förmögenhetsägarna till täckande av utgifterna, som till
sist komma att visa sig vara skäliga.

Örn jag sålunda menar, att den omsättningsskatt, som nu framlagts, kan utsättas
för kritik men att man icke får överdriva densamma, så skulle jag vilja

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

därtill lägga, att denna kritik än ytterligare försvagas, om jag utgår ifrån något,
som jag hört herr andre vice talmannen i denna kammare liksom även en
talesman för samma parti som han i första kammaren direkt uttala, nämligen
att denna konsumtionsskatt måste förbindas med åtgärder, varigenom levnadskostnaderna
för de ekonomiskt sämst ställda i samhället lättas. Man ville skapa
en formel, som säger, att man skall genom ransonering och rabattering lätta
lika mycket på priserna å vissa nödvändighetsvaror, livsmedel och annat, som
motsvarar ungefärligen vad dessa små inkomsttagare skola betala i omsättningsskatt.
Det är måhända icke möjligt att göra en sådan avräkning, men själva
tankegången tror jag är riktig. Fullföljandet av en sådan tankegång medför,
att denna konsumtionsskatt ytterligare kommer att förlora karaktären av att
vara en skatt, som oskäligt hårt trycker de minsta inkomsttagarna.

Örn jag efter dessa inledande ord örn den socialpolitiska sidan av saken går
över till frågan örn utformningen av skatten, vill jag säga, att det nog framgår
av propositionen, att meningarna på många punkter kunna vara delade.
Exempelvis gäller detta örn de undantag, som skola göras från beskattningen.
Det har skrivits i propositionen, att det finns sakliga skäl, som tala för att
fläsk och kött eller åtminstone fläsk skulle kunna undantagas. Örn det skulle
visa sig, att man inom riksdagen finner, att skälen för att undanta dessa varor
äro ännu något starkare än man inom finansdepartementet har trott, så att man
på den punkten gör en ändring, så kommer det säkerligen icke att föranleda någon
slags ovilja från regeringens sida. Det får bli rent sakliga och praktiska
skäl, som därvidlag få fälla avgörandet.

Samma sak skulle jag vilja säga örn den mycket debatterade frågan, huruvida
skatten skall vara synlig eller osynlig. Det är rent praktiska överväganden,
som ha lett oss till att icke välja den synliga formen. Fastän jag gärna
tillerkänner alla de argument, som från handelns representanters sida ha framförts
för en synlig skatt, allt det värde, som de kunna lia, vill jag icke påstå, att
jag blivit övertygad örn att vi ha valt en oriktig väg. En hel del av denna kritik
faller nämligen vid sidan örn saken. Man talar om att den synliga skatten
skulle — jag vet icke i vilken form, med stämplar eller annat — onödiggöra en
noggrann kontroll. Jag är för mili del övertygad örn att vilken väg man än
väljer för uttagandet av skatten, komma taxeringsmyndigheterna att bli tvungna
att utöva en lika noggrann kontroll, som örn man hade skatten synlig. Hela
argumenteringen från herr Henrikssons sida, att taxeringsmyndigheterna skulle
så att säga brista samman under arbetet med denna skatt, måste med samma
styrka rikta sig mot tanken på en synlig skatt. Man kan icke överlåta åt handlanden
och kunden att sinsemellan överenskomma, huruvida skatten skall betalas
eller icke.

Det är klart, att jag faktiskt har utgått ifrån — det skall jag villigt erkänna
— att skatten så till vida är en skatt på försäljningen, att det kommer att
inom vissa gränser vara beroende på försäljaren själv, örn han skall taga ut
skatten jämnt på alla varor. När herr Henriksson finner det upprörande, att
man kan tänka sig, att försäljaren skall bära en del av skatten, så skall jag
endast erinra därom, att det under årtiondens diskussioner örn en skatt på vissa
varor alltid har ansetts såsom självklart, att skatten icke skall tagas ut av konsumenten
i hela sin omfattning, såvitt varan nämligen är vad man kallar för
mycket känslig i efterfrågan. Örn varan blir flir dyr, så köper folk icke, och
då kan det mycket väl hända och är mycket naturligt, att handlanden hellre
säljer till ett något lägre pris än låter bli att sälja alls. Om vi, som jag hoppas,
såsom komplettering till den allmänna omsättningsskatten få en speciell skatt
på. vissa umbärliga varor, iir det alldeles uppenbart, att det syftar till att

Nr 11.

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

pressa ned försäljningen. I ett sådant läge, då det kan bli fråga om att pressa
ned försäljningen, måste den frågan uppstå för producenten och säljaren, om
det icke vore bättre att jämka på priset än att icke alls få sälja varan i fråga.

Jag är icke riktigt säker på att de argument, som här ha anförts och som
särskilt ha tagit sikte på konsumenterna, riktigt täcka den mening, som ligger
bakom. Det är väl ändå icke av omtanke om konsumenterna, som man ifrån en
del affärsmannahåll är så ovillig att taga en osynlig skatt. Herr Henriksson
sade, att örn en kopp kaffe kostar 40 öre på ett kafé, så lägger man icke på 5
procent eller 2 öre utan man tar antagligen 45 öre, och herr Henriksson fann
detta vara ledsamt för konsumentens räkning. Det är alldeles riktigt, men örn
detta vore typiskt för vad som kan förekomma vid försäljningar, undrar jag,
om affärsmännen skulle vara så ovilliga att taga den osynliga skatten. Det är
väl ändå så, att man trots allt är rädd för att man icke kan taga ut ens de två
örena, och det kan jag mycket väl förstå.

Samma anmärkning kan riktas mot herr Hagberg i Malmö, som talade om.
att det är en styggelse, att konsumenten icke skall veta vad han betalar i skatt
utan att det skall handlanden bestämma. Herr Henriksson framhöll också i sin
sista replik till herr Backman, att det är alldeles galet att räkna skatten såsom
omkostnad. Ha herrarna emellertid icke observerat, att alla våra hittillsvarande
konsumtionsskatter äro osynliga? Såvitt jag vet ha vi hittills icke genomfört
en enda synlig konsumtionsskatt. Alla tågås ut och läggas in i priset,
utan att konsumenten vet något därom. Under många år har jag ju i mina
offentliga tal fått erinra människorna om hur mycket de betala i skatt på den
indirekta beskattningens väg, och jag tror mig våga säga, att det har alltid
från dem, som i den allmänna uppfattningen stå dessa av mig nämnda talare
nära, ansetts vara en av konsumtionsbeskattningens allra största fördelar, att
folk icke ständigt och jämt erinras örn vad de skola avstå till staten. Jag
erkänner, att jag på den punkten haft en rakt motsatt uppfattning och ansett,
att det är nyttigt, att folk vet vad de betala i skatt. Detta, som de här ha anfört,
kan alltså icke vara något argument vare sig för den ena eller den andra
sidan. I själva verket gäller det här en psykologisk fråga, när det berör konsumenterna,
och en omdömesfråga, när det gäller frågan örn hur mycket besvär det
skulle medföra att gå den ena eller den andra vägen. Detta gör, att jag med stort
förtroende överlämnar det slutliga avgörandet av denna sak i händerna på det
särskilda utskottet och i sista hand till riksdagens båda kamrar.

Örn jag emellertid till sist får gå tillbaka till det, som ändå kanske är den
viktigaste anledningen till att denna debatt har kommit till stånd, nämligen
frågan örn vårt statsfinansiella läge, så är det särskilt herr Ivar Anderson i
Norrköping, som här har fört fram synpunkter, som kunna kallas kritiska och
som naturligtvis väl förtjäna att övervägas. Man vinner däremot ganska litet
med allmänna talesätt örn att man icke kunnat märka något fast grepp örn finanserna
och icke heller några klara linjer för lösningen av de finansiella frågorna.
Det beror ju alldeles på vilken mening man inlägger i det fasta greppet
och i den klara kursen.

I slutet av den allmänna inledningen i propositionen har jag försökt att i allra
största korthet sammanfatta det, som jag anser vara huvudsynpunkterna
både på den statsfinansiella och den allmänt ekonomiska politiken. Det grundläggande
har för mig varit, att näringslivet skall hållas i gång och att alltså
alla åtgärder, som lägga hinder i vägen för oss att kunna utnyttja våra produktiva
krafter måste man söka undvika. Å andra sidan är det alldeles tydligt,
att strävandena att hålla näringslivet i gång kräva investeringar och kapitalutlägg,
örn vilka man icke i förväg kan vara säker på att de härflyta ur

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

verkliga besparingar utan kunna tänkas åstadkomna genom kreditutvidgningar,
vilka ha en inflatorisk tendens. Det finns därför, som jag Ilar skrivit, en spänning
mellan det allmänna ekonomiska målet, produktionsutvidgningar, och det
mera begränsade penningpolitiska målet att söka hålla igen i prisstegringen,
där man från början icke kan veta hur starka de olika krafterna äro. Örn vi i
detta läge icke vilja låta bli att handla, måste man utgå ifrån, att risken är
störst på det ena eller det andra hållet. Så till vida trodde jag, att jag hade
lagt fram en klar linje, att jag sagt ifrån, att riskerna äro störst för att vi
icke skola utnyttja våra produktiva krafter och sålunda icke få den fulla sysselsättning,
som kan tänkas, och att man därför får taga risken åt det andra
hållet, nämligen att en kreditutvidgning kan få en tendens till prisstegring. Jag
tillägger emellertid, att man för att förebygga detta måste vidtaga alla de åtgärder
och gå alla de vägar, som äro möjliga för att skaffa fram de nödvändiga
sparmedlen genom skatter och genom upplåning, och sedan man har gjort allt
vad man på dessa vägar kan göra, får man ta den risk, som återstår.

Jag kan icke komma till någon klarare linje och jag skulle vara mycket
tacksam, örn man från annat håll ville försöka formulera en linje, som är
klarare. Jag misstänker, att den blir lika obestämd, även örn man skulle lägga
tyngdpunkten på den andra sidan av problemet. Jag kan tänka mig en linje,
som säger, att vi framför allt skola se till att ingen kreditutvidgning kommer
till stånd, och att om härför krävs, att vi skola hålla igen pengar för produktiva
företag, få vi göra det. Vi skulle alltså hellre ta en minskad sysselsättning
och ett bortfallande av inkomster än vi ta en eventuell prisstegring. Det är
en annan linje, som är lika klar, och det gäller att välja. Jag har för min del
valt den första linjen.

Nu är det emellertid, såvitt jag förstår, icke fråga örn några absolut motsatta
linjer, utan det är mera fråga örn ett par linjer, som kunna mer eller
mindre skilja sig från varandra, och den praktiska frågan är, hur man skall
fullfölja dessa linjer. Från bägge sidor är man säkerligen villig att allt skall
göras som man anser möjligt att göra för att främja produktionen, och från
båda sidor är man säkerligen också villig att göra vad som kan göras för att
hålla igen mot prisstegring. Frågan gäller bara, hur detta i praktiken skall ske.

Jag skall be att först få taga upp en sak, som upptog rätt stort utrymme
i herr Ivar Andersons anförande och som även berördes av herr Svensson i
Grönvik. Jag tror, att bägge använde uttrycket »krafttag». Det är icke
omöjligt, att man med krafttag siktade mot vad som kallas för krafttag för
att hålla nere statsutgifterna. Det fanns ingen anledning att i den uppläggning,
som gjorts i inledningen till propositionen, gå närmare in på hela frågan
örn sparsamhet med statens utgifter. Det fanns nämligen ingen annan
anledning att gå in på den saken än örn man skulle vilja påstå, att man genom
att åstadkomma kraftiga begränsningar i statens utgifter skulle komma
till ett annat medelsbehov och därför skulle bli befriad från en del av de bekymmer,
som statsutgifternas finansiering för med sig. Det är endast den
invändningen, som jag i ett par korta satser sökt bemöta. Jag har däremot
icke haft anledning att gå in på de olika möjligheter, som kunna finnas att
på ena eller andra området åstadkomma begränsningar i statsutgifterna. Jag
har endast haft en enda fråga framför mig, och det är den: kan det, som är
möjligt på detta område, medföra, att storleksordningen av finansieringsproblemet
blir en annan än den, som jag bär lagt fram? Det är detta, som jag
förnekat med de korta satserna örn svårigheten för att icke säga omöjligheten
att pressa ned statsutgifterna på sådant sätt, att det skulle kunna påverka
finansieringsbekymren.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

Jag skall taga några exempel. Alla äro ense örn att även när det gäller försvaret,
skola vi försöka få största möjliga valuta för pengarna. Vi skola icke
ge ut pengar för sådant, som vi anse oss i nuvarande läge kunna låta bli. Vi
äro alltså alla ense om att vi skola försöka göra sådana inskränkningar i de
militära utgifterna.. Detta har jag icke behövt nämna något örn, därför att
jag förutsatt, att vi alla som sagt äro ense härom, men jag har dragit den
slutsatsen, att detta icke medför, att jag i stället för att räkna med försvarsutgifter
på 1,800 miljoner kronor, för att nu taga en siffra, i stället skulle
kunna räkna med 1,500 miljoner kronor eller i stället för med 1,500 miljoner
skulle kunna räkna med 1,400 miljoner kronor. Jag har icke av de allra mest
energiska sparsamhetssträvanden på det militära området kunnat draga den
slutsatsen, att jag kan sätta en annan siffra i fråga örn det beräknade underskottet
i budgeten, och det har i detta läge varit tillräckligt för mig.

Samma sak gäller också örn andra områden. Jag kan taga det stora område,
som tydligen ligger bakom mångas tanke, när man talar örn att göra begränsningar,
nämligen de så kallade sociala utgifterna. Jag har icke resonerat örn
huruvida man på den ena eller andra punkten av de sociala utgifterna kan
göra besparingar. Det enda jag har sagt är, att örn man gör begränsningar,
kommer man å andra sidan att få vara med om sådana utökningar, att slutresultatet
blir detsamma. Man kan invända, att detta icke är en nödvändig
ståndpunkt, och det är alldeles riktigt. Jag har därför begagnat uttrycket
ekonomiska och politiska möjligheter. Jag kan bara konstatera, att jag anser,
att svenska riksdagen är så sammansatt, att den icke vill och icke kommer att
göra sådana beskärningar på de sociala utgifterna, att det kan ändra storleksordningen
av finansieringsproblemet. Efter vad jag hört i denna kammare
från herr andre vice talmannen och i första kammaren från en talare, som
ville, att vi skulle kompensera omsättningsskatten genom prisreduktioner å
vissa betydande punkter för, som talaren i första kammaren nämnde, en tredjedel
av befolkningen, är-klet uppenbart, att det inom mycket vida kretsar,
och jag undrar, örn vi icke på den punkten kanske komma att vara ganska
eniga, finnas önskemål i fråga örn vad man kan kalla för sociala utgifter, som
helt bestyrker mitt uttalande, att det icke finns anledning tänka sig, att man
kan komma under de utgifter, som vi för närvarande räkna med.

Vad återstår då i Jo, det återstår den sak, som jag själv många gånger
varit inne på, den förenkling och rationalisering av statsförvaltningen, som
herr Ivar Anderson talade örn. Jag är ense med honom örn att den svenska
förvaltningen i många hänseenden är bunden av traditioner, som det vore
önskvärt om man kunde bryta. Det är till och med kanske möjligt att bryta
dem. Det är inte alls omöjligt att man på denna punkt skulle kunna genomföra
begränsningar. Vad jag har sagt är bara att hela området »Förvaltning»
är ett så begränsat område, att även de allra längst gående besparingar där
icke kunna medföra, sådan minskning i statsutgifterna, att det förändrar storleksordningen
av finansieringsproblemet.

Jag skulle kunna i det fallet nu tillägga: är det någon som föreställer sig
att under den utsvällning av statens verksamhet, som under krisen äger rum,
att man under den period av utsvällning, som tar hela rader av förvaltningsorgan
i anspråk, att man just under denna period skall kunna genomföra en
radikal .begränsning av det antal människor, som äro sysselsatta med denna
förvaltning? Jag bortser då alldeles ifrån att de extra ordinära krisförvaltningarna,
krisorganen, komma som var och en vet att kräva ökade utgifter.
Således, örn någon ville sträcka sig så långt som överhuvud taget är möjligt,
skulle han antagligen säga: örn vi under denna kristid kunna hålla alla sta -

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remius av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

tens förvaltningsutgifter inom samma ekonomiska ram som tidigare, så innebär
detta en utomordentligt stark besparing, eftersom det arbete, som utföres,
blir så ofantligt mycket större än tidigare. Allt detta gör att jag inte
kan förstå detta tal örn, vilken roll besparingsaktionerna spela. Jag kan i
detta ögonblick inte förstå det såsom något annat än en kvardröjande rest
ifrån de diskussioner, som lia förts tidigare oell som jag erkänner när det gäller
förvaltningen alltid ha sin aktualitet, som jag har skrivit, och där jag är
den förste att vilja vara nied örn att se örn en sådan rationalisering är möjlig
att genomföra.

Nu säger man: finansministern fick för flera månader sedan ett bemyndigande
att tillkalla sakkunniga för att titta på den där saken. Det är alldeles
riktigt. Det var ett bemyndigande, som jag själv begärde. Jag hade hoppats
att för saken kunna engagera inte folk, som hela sitt liv har suttit i
statsförvaltningen, blivit vana vid dess former och där vant sig vid att det
inte kan göras på annat sätt, utan att i stället få folk med auktoritet, med
organisatorisk förmåga utifrån att ta hand om detta. Jag har ännu inte funnit
de personer, som i det fallet både äro lämpliga och villiga. Så fort det
blir mig möjligt är det meningen att fortsätta på den väg, som för tre månader
sedan var påtänkt. Men var och en förstår, att detta är inte bara beroende
på önskemålen ifrån den ena sidan.

Om jag sedan går över till en punkt av talet om besparingarna, som har
sin alldeles särskilda karaktär, nämligen talet örn kapitalutgifterna, så ha de
blivit särskilt behandlade i denna inledning just därför att de inta en särställning.
De kapitalutgifter, som kunna tänkas ifrån statens sida, äro inte av
annan karaktär än de, som behövas inom det enskilda näringslivet. När man
därför sätter in dessa statens utgifter såsom en faktor i den befarade prisstegringen
och inflationsutvecklingen, det är då jag har försökt klargöra läget
genom att säga: örn icke staten behövde gripa in alls genom att trygga företag
mot risker, genom att sätta i gång egna företag av olika slag, utan örn vi
kunde räkna med att det enskilda näringslivet fullt ut tog vår produktiva
kraft i anspråk, örn det för att göra detta hade tillräcklig företagsamhet trots
alla de mörka utsikterna, om det bedömde läget ljusare än vi antagligen på
mångå håll göra, örn det vågade sig på att göra kapitalinvesteringar på sätt
som är vanligt under mera normala tider, är det någon som då skulle komma
och säga: detta får inte ske! Vi måste trots att vi ha att räkna med en begynnande
starkare arbetslöshet se till att inte detta kapital skaffas på ett sådant
sätt, att det kan leda till en prisstegring. Skulle vi inte säga: företagsamheten
i detta läge får icke hejdas! Örn det finns risker som äro förbundna
med denna ökade företagsamhet åt det håll, som jag nyss nämnde, genom att
det inte tillhandahålles tillräckligt med frivilliga sparmedel, skola vi inte då
säga, att vi få försöka angripa svårigheterna på denna punkt och skaffa de
önskade sparmedlen, men inte på den punkten att vi skola hejda den önskvärda
företagsamheten? Jag har antagit att detta är allas mening, och så
har jag tagit ett steg vidare och sagt: örn det är så, att den enskilda företagsamheten
inte kommer fram i tillräcklig omfattning, därför att riskerna just
nu äro för stora, därför att framtiden är så oviss, är det då inte nödvändigt
att samhället försöker träda till, och är det. inte precis samma risker, när samhället
skall skaffa det nödiga kapitalet, som de jag talade örn när de enskilda
företagen skola göra det? Herr Ivar Anderson Ilar bara svarat, att jag gör
dunkla antydningar örn behovet av statsföretag o. s. v. Jag vill bara ta ett
enda exempel. Hur tror herr Ivar Anderson att det mycket omfattande stöd,
som skulle lämnas åt svensk produktion för den händelse det stora Rysslands -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

avtalet skulle komma till stånd, kommer att verka? Det är ett enkelt och
klart exempel på att det finns en produktion, som man ifrån landets synpunkt
anser vara önskvärd men där enskilda företagare säga: vi kunna inte ta på
oss risken. De säga det med all rätt, .skulle jag vilja erkänna. Frågan är:
skall inte samhället då göra det? Men då får samhället skaffa det nödiga kapitalet.
Alla ha varit ense örn en sådan lånetransaktion av mycket stor omfattning.
Jag kan inte se annat än att här får man ta den ena saken efter
den andra och se efter, huruvida den är av det värde att man anser det vara
skäligt att samhället ingriper. Men det problem, som då uppkommer, är just:
varifrån skall man få^de nödvändiga sparmedlen? Man Iran få dem genom
skatter och man kan få dem genom lån, såvida man inte vill ta. risken av en
kreditutvidgning, som ökar köpkraften utan att i motsvarande grad öka varorna.
När jag där till sist har nämnt, att om inte man kan förebygga riskerna
av att investeringsverksamheten tar större omfattning än som svarar
emot de pengar, som enskilda vilja avstå i form av lån, så finns det till sist
den utväg, som heter att de fa lämna bidrag, som inte äro fullt frivilliga. Lägg
märke till att detta har jag nämnt, fastän jag mycket väl vet — och det kan
•lag gärna här öppet förklara — att emot allt detta tal örn att man kanske
inte kan skaffa medel tillräckligt på den frivilliga vägen kan resas den invändningen,
att genom att yttra sig örn denna sak skrämmer man folk eller
rättare sagt gör man folk mindre villiga att låna staten medel. Jag skulle
först och främst vilja säga: I det nuvarande läget är det en fullständigt falsk
framställning att saga, att det gäller hur mycket pengar staten kan få låna.
Det avgörande är i detta läge icke huruvida staten har lättare eller svårare
att få låna en viss mängd pengar, det avgörande är, hur mycket svenska folket
är villigt att spara, vare sig det sedan tecknas i statslån eller det går till
enskild företagsamhet. Det finns ingenting i den uppläggning, som är gjord
från regeringens sida, som tyder på att man framför allt skulle önska att på
detta sätt det är staten som skall dra till sig så stor del av besparingarna
som möjligt. Det är tvärt örn så, att allt som kan skötas av de enskilda på
vanligt sätt, därför att de äro villiga att ta riskerna och leverera kapitalet, är
precis lika önskvärt. Den som sparar men inte tecknar statslån utan sätter
pengarna i bank gör en lika stor tjänst åt det ekonomiska livet som de som
teckna statslån. Jag tror icke att frågan örn hur mycket svenska folket är
villigt att spara berör frågan, huruvida man skall gå på den ena eller andra
vägen i fråga örn upplåning. Men lägg märke till att det blir resultatet av
den, jag vill erkänna det, långa och delvis invecklade diskussion, som föres
örn det statsfinansiella läget. Den måste bil invecklad därför att synpunkterna
äro sa många. Tendenserna gå åt olika håll men den slutsats vi kommit
till är, att trots alla svårigheter, som det för närvarande erbjuder, och olägenheterna
av att öka statens skuld, så få vi se den sanningen i ögonen att det
finns gränser för vad man kan få ut på skattevägen. Det finns psykologiska
gränser som göra, att man inte vågar säga, vilket ju vore det naturliga: staten
behöver tre miljarder, låt oss säga för ett budgetår. De tre miljarderna skola
levereras av medborgarna av deras inkomster i år- Örn staten skall ge ut dessa
tre miljarder utan att åstadkomma inflation är det nödvändigt att medborgarna
avstå så mycket som tre miljarder av sina inkomster, antingen det sker i form
av skatt eller det sker i form av lan. Varför tar man då inte alltsammans i
skatt utan en del i lån? Det är beroende på de psykologiska svårigheter som
det möter. Örn därför man inte vågar sträcka beskattningen för ögonblicket
längre än till en viss punkt och örn man för det övriga behovet av pengar är

Onsdagen den IG oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

hänvisad till lån, då kommer man fram till den frågan: är det säkert att medborgarna
fullt frivilligt skola lämna ifrån sig en så stor del av sina inkomster,
så att den täcker de ökade statsutgifterna? Jag tror att man har talat örn
att det är inte att lita på demokratien — jag har sett det i olika tidningar —
när man inte litar på den frivilliga vägen fullt ut. Jag skulle vilja säga att
det vore inte att lita på demokratien örn man läte bli att tala örn, hurudan^
läget i verkligheten är. Det är inte rimligt att i detta ögonblick skriva en
proposition och tala örn det statsfinansiella läget och försöka ge folk det intrycket
att man är fullt nöjd med den beskattning, som nu framlägges, och
att man är ganska säker på att resten av medlen kommer folk att teckna på
statslån. Man har talat örn att det är inte lämpligt att göra det i det ögonblick,
då statslån löpa in efter beräkning och efter vad man önskar. Ja, efter
beräkning kan man säga, men det kan föranleda missförstånd att säga efter
önskan. Den utsträckning, i vilken svenska folket nu visat sig villigt att
lämna staten lån, är glädjande, men omfånget av nytt sparande är säkerligen
icke tillräckligt för att täcka de behov, örn vilka vi nu praktiskt taget alla
äro ense örn att de skola täckas. I ett sådant läge anser jag det nödvändigt
att tala örn att för den händelse man inte vill ytterligare ganska kraftigt öka
besparingarna, så har man den utvägen som heter att i stället gå till medborgarna
och säga: var snäll och låna staten dessa pengar. Du blir tvungen att
göra det men du betalar dem inte i skatt utan vi skola se till örn inte de kunna
komma tillbaka, när vi komma till bättre tider. Det är således inte såsom ett
alternativ till den frivilliga upplåningen utan det är såsom alternativ till en
ytterligare mycket höjd beskattning, som frågan uppkommer om att på mera
obligatorisk väg få ökade sparmedel. Jag hoppas fortfarande att det icke
skall vara nödvändigt, men läget är så pass allvarligt att det icke har varit
för tidigt att tala om, att om skatterna icke hållas högre än som nu är fallet
och örn det frivilliga sparandet inte ger större resultat, d. v. s. åstadkommer
en starkare begränsning av inkomsterna än vad som nu är fallet, så äro dessa
båda vägar otillräckliga.

Förutsättningen emellertid för detta tal örn det ytterligare sparandet, antingen
det skall ske på den frivilliga eller mera obligatoriska vägen •—- jag
anser mig skyldig att understryka det •— är att näringslivet hålles i gång.
Man kan, såsom en talare nämnde i första kammaren, förebygga en inflatorisk
prisutveckling genom att låta stagnationen fortsätta. Örn man låter stagnationen
fortsätta och stora delar av befolkningen får minskade inkomster, är
det mycket möjligt att inga särskilda åtgärder behövas på den väg som jag
nyss nämnde, nämligen att skaffa ökade sparmedel till förekommande av prisstegring.
Då gör stagnationen det verket i statens ställe. Men då vi allesammans
helst vilja gå den vägen att försöka hålla näringslivet i gång, att
alltså försöka pumpa ut ny köpkraft till människorna, som utföra alla de
arbeten, som sättas i gång av enskilda eller av staten, då kommer det på grund
av den begränsning av våra konsumtionsartiklar, som finns, icke att vara
möjligt att köpa dessa konsumtionsartiklar till de gamla priserna, då inkomsterna
på detta sätt stiga. Då är det nödvändigt, om man skall förebygga
prisstegring, att av dessa stigande inkomster en större del än förut blir sparad.
Det är hela den korta kontentan av den framställning, som här är given. Jag
tror inte det är möjligt att komma till någon klarare linje. Huruvida man kan
säga, att det är att ha en tillräckligt fast hand, är inte beroende på det sätt
en sak uttryckes i en proposition. Det är beroende på det sätt varpå den genomföres
i praktiken.

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

Herr Osberg: Herr talman! Det är ju ett allvarligt spörsmål, som man här
resonerar örn, och jag vill framhålla, att man skall inte enbart klandra finansministern
för denna åtgärd. Vi lia haft gyllene tider och pengarna ha flödat
in, och man har inte behövt vara så sparsam eller så nogräknad vare sig på det
ena eller andra sättet. Men det har blivit omvänt i detta hänseende och nu
komma påfrestningarna både på regeringen och riksdagen i högre grad än man
någonsin tänkt sig. Nu börjar man resonera på allvar örn hur man skall ordna
med våra angelägenheter. Det är helt naturligt att det blir stora påfrestningar
och att skattebördorna bliva stora, och folk börjar fundera hur de skola
kunna utgöra desamma. Då kan man ju säga sig, att vederbörande något
tidigare bort tänka på hur vi skola kunna rida ut krisen, genom igångsättande
på alla möjliga områden inom landet med tillverkning av försvarsmateriel
och andra nödvändighetsartiklar. Det är inte nog med att utfinna skatter under
olika former, utan frågan är, hur man skall kunna undvika att beskatta folket
i allt för hög grad.

För egen del anser jag att man syndat alldeles oerhört när det gällt att
skaffa de nödvändighetsvaror, som landet behöver för denna upprustning.
Men det har tagits något lättvindigt på spörsmålet. Man har trott, att allting
skulle klara sig utan alltför stora uppoffringar, och först nu när man står där
isolerad börjar det kännas litet annorlunda. Vi lia ju en alldeles oerhört gynnsam
ställning, örn man bara vill utnyttja de resurser som finnas inom landet.
Det är en gren av upprustningen, nämligen tillverkning av flygmaskiner och
annan krigsmateriel, som enligt min mening mycket väl kunde utföras inom
landet, men det har ansetts från andra håll att det är lämpligare att för tillfället
importera. Man har också sagt ifrån ansvarigt håll, att vi kunna inte
lägga upp en sådan storindustri, ty rätt vad det är kan kriget upphöra och
förhållandena kunna gestalta sig på en annan bog, och då står man där med
denna apparat och det blir en stor arbetslöshet o. s. v. Ett sådant resonemang
är icke lämpligt under nu rådande förhållanden. Vi stå i ett nödläge och det
är en uppriktig önskan att var och en gör sitt bästa. Då skall man inte lita
på andra, i all synnerhet som färdvägarna i stor utsträckning äro stängda.
Då får man börja lita på sig själv, och det vore skäl i att regeringsmedlemmarna
litet var tänkte pa spörsmålet att tillverka de förnödenheter inom landet som
rimligen kunna utföras.

Vi ha som sagt dessa möjligheter, och kunde man bereda folk arbete behövde
man heller inte tära på vår valutareserv i den utsträckning som fallet är vid
import. Jag minns i våras, när en så pass auktoritativ man som riksbankschefen
var inne och redogjorde för sitt fögderi i bankoutskottet. Han hyste stora
betänkligheter för den stora import, som hade satts i fråga, av krigsmateriel.
Han sade — vilket är så riktigt, och det kan varje sunt tänkande människa
skriva under — att kunna vi bara hålla våra fabriker i gång inom landet,
blir Dagan begränsad till ett cirkulationsspörsmål. Det behövs naturligtvis en
viss mängd valuta även då, men det blir inte detsamma som när vi betala ut
hundratals miljoner till andra länder. Det är då som tråkigheterna komma
och det är då som vår valuta blir utsatt för en alldeles oerhörd påfrestning.
En av den sittande regeringens allra främsta uppgifter vore väl att försöka
få så mycket tillverkat inom landet som överhuvud taget är möjligt. Det är
lätt att regera i goda tider, när pengarna flöda och man kan ägna sig åt
sociala spörsmål och anslå det ena femtiotalet miljoner kronor efter det andra
till sådana ändamål, som för all del äro behjärtansvärda. Men framför allt
måste man ändå tänka på landets säkerhet. Det har icke saknats tillfälle att
iakttaga, vilka tendenser som gjort sig gällande under flera år. Hade man

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

börjat lägga upp en serietillverkning av sådana artiklar som Ilar kunna komma
i fråga, hade detta kunnat bli av avgörande betydelse. Åtminstone borde en
regeringsledamot ha iakttagit utvecklingen på flygets område, och då hade
det väl varit rimligt, att man gått till verket och satt igång med egen tillverkning
och icke bara lagt fram utländska kataloger på bordet, för att utvälja,
vad man funnit vara bäst. I detta fall får man för det första betala orimliga
priser, och för det andra kan man aldrig räkna med att få förstklassiga varor
— dem behålla produktionsländerna själva ■— utan man får vanligen ta sekunda
varor. När vi här i landet lia kunnigt folk, både ingenjörer och arbetare, är det
genant att vara beroende av utlandet i fråga örn sådana saker som vi kunna
producera.

Det är icke nog med att regeringen och riksdagen ägna sig åt politiska
spörsmål, utan det är också skäl i att tänka på självförsörjning även när det
gäller livsförnödenheter i det trångmål vari vi nu befinna oss. Här kommer
den ena överraskningen efter den andra. Det blir beslag och dylikt, men
man får aldrig veta, hur det egentligen ligger till, utan det är endast dunkla
nyheter man får då och då. Jag tänker på en sak som kommer att vålla
stort bryderi. Det är den stora nedslaktning som måste vidtagas på grund
av den ringa skörd som vi olyckligtvis erhållit här i landet i år. Jag vill
bara taga ett enda exempel på hur man ser på detta spörsmål.

För några dagar sedan hade hushållningssällskapens ombudsmöte sammanträde
här i staden. Där höll landshövding Hammarskjöld ett föredrag örn
våra försörjningsutsikter, och han kom därvid in på den klena skörden och den
stora nedslaktningen. Han uppmanade lantbrukarna att tänja ut nedslaktningen
över en längre period. Vad innebär detta i realiteten? Jo, det innebär
att när de för slakt avsedda djuren sättas in för att stallfodras, så magra de
undan för undan. Örn de däremot nedslaktats i bättre hull före stallfodringens
början och köttet konserverats, hade svenska folket haft tillgång på köttvaror
fram till försommaren, och det foder som genom denna åtgärd sparades
bleve av oerhörd stor hjälp till livdjurens vinterutfodring, men nu är jag rädd
för att vi bli utan kött, när vi komma in i mars eller april. Man borde vidare
tänka på att icke släppa ut ur landet något som vi själva behöva. Ja, detta
är mycket kinkiga problem. Jag sade till landshövding Hammarskjöld, att
det vore bättre att vidtaga åtgärder, så att man vore säkerställd fram på vårkanten.
Jag framhöll, hurusom våra konservfabriker på västkusten lia stora
möjligheter att kunna taga emot nästan vilka mängder som helst, men de hade
icke blivit anmodade. Först i dagarna har man vänt sig dit, och de lära lia
börjat konservera köttvaror som väl är. Det är alla dessa spörsmål man måste
taga i betraktande.

Jag vill säga, att en skattelagstiftning som den nu föreslagna är i högsta
grad osmaklig. Men när det icke finns några andra utvägar, då får man,
som det heter, bita i det sura äpplet och tiga.

Det har nu kommit fram många förslag örn hur denna skatt skall ordnas,
och frågan gäller örn den skall vara öppen eller dold. Jag hoppas verkligen,
att det utskott som får hand örn detta förslag aldrig går med på att låta
denna skattelag bli av den beskaffenheten, att skatten skall vara dold. Det
är mänskligt, örn följden bleve att denna skatt då komme att bli tillämpad på
alla möjliga varor. Det iir väl ändå trevligare, att när en person får sin nota,
därå står angivet ett tillägg som heter skatt. Då vet man, vad man betalar
för själva varan och huru mycket skatten går till. Jag tycker också, att en
affärsman skulle anse det viktigaste vara, att man därvidlag ginge öppet tillväga
och icke försökte dölja någonting. Det är flera talare som varit inne

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

på denna bog, att skatten bör vara öppen, och jag vill på det livligaste tillstyrka
detta samt uttala den förhoppningen, att utskottet skall komma till
samma uppfattning.

Nu är det kanhända sent att framställa vissa önskemål, men jag vill ändå
framföra en vädjan till regeringen — ty vi skola icke tro, att svårigheterna
äro över — att göra allt vad på den ankommer för att försöka få arbeten i gång
inom landet i syfte att förebygga alltför stor import utifrån. Då vi ha kunniga
arbetare och kunniga ingenjörer, är väl ingenting naturligare, än att man
sätter i gång och låter folk få arbete inom landet. Då blir vår valuta skonad
från de stora påfrestningar som den eljest skulle bliva utsatt för, örn vi överhuvud
taget kunna få något utifrån.

Jag vill, herr talman, sluta med dessa ord och uttala den förhoppningen,
u,tt den föreslagna skattelagen göres så smidig som möjligt.

Herr Henriksson: Herr talman! Även örn finansministern har försvunnit
och, som det förefaller, även intresset i kammaren till största delen försvunnit,
är det dock ett par saker i finansministerns replik som jag icke vill ha stående
i protokollet utan att ha ingått i ett klarläggande av dem.

Jag berörde i mitt första anförande taxeringsmyndigheterna och deras arbete
i detta sammanhang. Jag framhöll, att örn icke taxeringsmyndigheterna
spricka redan på krigskonjunkturskatten och det arbete den kommer att lägga
på dem, så komma de att göra det, örn de som påbröd i sitt arbete få denna
omsättningsskatt. Jag framförde den tanken, att om vi hade en öppen skatt och
kunde få konsumenternas hjälp till att spåra upp de små företagarna av olika
kulörer, skulle man kunna ha en kontinuerlig kontroll på företagarna och på
det sättet kunna frikoppla taxeringsmyndigheterna. Jag har ingalunda, som
finansministern synes ha uppfattat mitt uttalande, menat, att man skulle helt
taga bort kontrollen och överlåta åt affärsmännen och kunderna att sinsemellan
göra upp örn huruvida de skulle betala skatt eller inte. Det är naturligtvis en
fullständigt orimlig tanke. Örn vi vända oss till en taxeringsmyndighet och
fråga, hur de ha det ställt nu, så skulle vi kunna få klart för oss, att det behövde
lättas på deras arbetsbörda. Jag menade, att den kontinuerliga kontrollen
skulle kunna läggas på ett annat sätt. När vi införde industrisockerskatten,
hade jag för min del en avvikande mening från den som framkommit i propositionen.
Propositionen rörde sig ju med en begränsad skatt, som skulle läggas
på industrien. Man nödgades då bygga upp ett helt litet ämbetsverk för att
sköta örn kontrollen. När man nu fått detta ämbetsverk, anser jag, att man
måhända skulle kunna tänka sig att låta detta nya ämbetsverk även sköta örn
kontrollen av den nu föreslagna skatten och på detta sätt frikoppla taxeringsmyndigheterna.

Vad sedan beträffar mitt yttrande om skattens övervältring från konsumenterna
på köpmännen, så hade detta en principiell innebörd. Här har man sagt,
att man skall införa en konsumtionsskatt, men samtidigt låter man påskina, att
man har en liten baktanke på att kunna manövrera över en större eller mindre
del av skatten på handlandena. Jag framhöll, att jag ur principiell synpunkt
ansåg, att detta var ett cyniskt resonemang. Därtill anser jag det vara riktigt,
att man klart säger ifrån vad man menar och icke försöker nå ett resultat på
en bakväg. Det är såvitt jag förstår icke rättvist och riktigt, att man lägger en
ny beskattning på en enda mindre samhällsgrupp. I detta sammanhang förekommer
ett resonemang, att man skall kunna betrakta denna skatt som en omkostnad
i företaget. Jag vände mig mot detta resonemang, ty som jag sade,
man skall ha som en riktpunkt, att det är en konsumtionsskatt, en skatt som

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

skall drabba alla varor på ett likartat sätt, och om man behåller den riktpunkten,
är det orimligt att diskutera, örn skatten skall vara ett kostnadselement,
som man kail laborera med bur man vill. För det första torde det finns ganska
små möjligheter att vältra över skatten på köpmännen. De äro redan förut hårt
trängda. För det andra blir det bara de stora företagen som få möjlighet att
utnyttja detta större glapprum mellan deras självkostnadspris och deras minutpris
i konkurrensen. De som få sitta emellan bli de mindre företagarna.

När jag sedan var inne på konsumentintresset och sade, att det kunde vara
mycket sannolikt, att belastningen på konsumenterna bleve större, än vad skattesatsen
gav vid handen, lade finansministern upp sin framställning på det
sättet, att han ville liksom ge en antydan om att mitt resonemang på den punkten
skorrade falskt. Jag vet icke, hur andra ledamöter av denna kammare betrakta
sitt uppdrag här, och jag vet icke heller, vad finansministern har för
erfarenheter från sina utgångspunkter, men icke ser jag mitt uppdrag i riksdagen
på det sättet, att jag skall på ett krasst sätt speciellt försöka tillgodose
den grupp i samhället som jag tillhör. Jag ser mitt uppdrag så, att jag skall
försöka bedöma frågorna på ett objektivt sätt. Jag är också konsument, även
örn jag på grund av min verksamhet har anledning att framlägga de synpunkter
som man från en viss näringsgrens sida, nämligen handelns, har på detta
spörsmål. Jag förstår alltså icke, varför jag icke skulle kunna lia en objektiv
syn i detta fall, när det gäller konsumentintresset. Finansministern sade något
om att, eftersom det kan gå till på detta sätt, jag exemplifierade, skulle köpmännen
vara synnerligen glada åt, örn man fick en dold skatt. Det måste därför
ligga några andra motiv bakom min ståndpunkt. Jag måste tillbakavisa en
sådan insinuation, och jag vill också framhålla, att handelns synpunkt i detta
fall mäste vara den, att i det besvärliga läge som den nu ändå befinner sig i
på grund av ransoneringar och hamstringspsykoser den vill i görligaste mån
undvika irritationsmoment mellan företagare och kund. Jag nämnde vissa exempel
som visade, hur den dolda skatten kunde föra med sig sådana irritationsmoment.
Jag nämnde märkesvaror, och jag sade, att en konsument som får betala
5 öre på en enkronas tandkrämstub begriper, vad det är fråga om. Men
det kan lätt uppstå irritation, om köpmannen måste kalkylera med 5.25 procent,
om han måste göra vissa avrundningar och taga hänsyn till en del andra kostnadsmoment.
Detta begriper icke konsumenterna, utan därför kan det smyga
sig in vissa obehagliga misstankar mot köpmännen. Det är^ det, som man från
början vill slippa ifrån. Det är sålunda en psykologisk fråga, sorn finansministern
också framhöll, och som sådan har man även från handelns sida betraktat
den.

Till slut talade finansministern örn de indirekta skatterna. Alla indirekta
skatter vi förut lia nro osynliga säger han. Häremot kan för det första invändas
att staten själv kontrollerar de stora, osynliga skatterna genom sina monopolföretag,
vilka sköta distributionen av dessa varor. För det andra år det
ett begränsat antal specialvaror som beröras av de indirekta skatterna. Jag vill
även påpeka, att det finns en skillnad, beroende av på vilket led i försäljningen
man lägger den indirekta skatten. Vi ha haft anledning att diskutera denna
sak under senare tider vid olika tillfällen. Jag har, når det varit fråga om höjning
av tobaksskatten, bär i kammaren framhållit, att man inom detaljhandeln
får lov att räkna med vissa procentuella pålägg av kostnader med utgångspunkt
från inköpspriset, och därför har jag icke kunnat vara riktigt med pa galoppen,
när man sagt, att örn man höjde den indirekta skatten hos tobaksmonopole''
skulle man i motsvarande grad minska på detaljhandelns avans. Jag har

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr 11. 4

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Majlis proposition med förslag till förordning örn allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

påpekat, att detta icke går för sig. Det får sådana verkningar som jag här talat
örn, då man lägger på skatt i ett tidigare stadium, och, det kan även få
sådana verkningar, om man gör omsättningsskatten osynlig. När man har den
möjligheten att skilja omsättningsskatten från det hela och alltså följa de principiella
linjer som man i andra fall alltid hållit på, nämligen att konsumenterna
icke skola drabbas av mera än av skatten, kan jag icke förstå, varför man icke
skall göra det här.

Herr talman! Det är dessa synpunkter jag velat framhålla, därför att jag
icke ville, att de uttalanden som finansministern här gjort skulle stå oemotsagda
i protokollet.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Jag antar, att många av kammarens
ärade ledamöter som hörde finansministerns anförande fingo ett intryck
av att han fullständigt och effektivt bemött den framförda kritiken.
Det hör ju till hans ovanliga gåvor och hans talekonst att kunna giva åtminstone
en illusion av att ha bemött kritiken. Men när man efteråt tänker
på vad han sagt, finner man, att det i själva verket givit bra litet och att i
varje fall en hel del av den framförda kritiken står oemotsagd.

Jag måste konstatera — tyvärr är finansministern icke närvarande — att
av de anmärkningar jag framställt gick finansministern förbi dem som jag
anser vara de väsentligaste. Han tog visserligen upp frågan örn möjligheterna
till en begränsning av statsförvaltningen och överhuvud taget av utgiftssidan
samt gav mig rätt i att man måste gå fram på andra linjer än tidigare. Han
hade ingen annan invändning att göra än den han uttalat i propositionen, att
vi skola icke inbilla oss att det blir några stora resultat. Man kan ha delade
meningar om vad man kan nå, men är man på det klara med att någonting
bör göras, så hoppas jag, att det blir gjort. Vi efterlysa alltjämt det initiativ
som finansministern själv erkänner vara nödvändigt.

En väsentlig anmärkning, som jag konstaterar att finansministern icke med
ett enda ord berörde, avsåg kommunernas utgifter och deras återverkan på penningpolitiken
och det statsfinansiella läget. Jag anser, att detta är en så
väsentlig sak, att jag blev högst förvånad över att finansministern icke ansåg
sig böra beröra detta med ett enda ord. Han har icke gjort det i propositionen,
vilket jag påpekade, och han har icke heller under debatten ägnat ett enda
ord åt denna sak. Jag erinrade örn att tidningarna varje dag ha uppgifter
örn huru särskilt de större stadskommunerna komma fram med våldsamma
anspråk på att få göra investeringar med lånemedel, vilket således innebär,
att lånemarknaden tages i anspråk i konkurrens med de statliga låneåtgärderna.
Vidare har man ställt direkta anspråk på staten att giva subvention
och med åtgärder av olika slag hjälpa kommunerna att hålla i gång arbeten.
Denna sida hade verkligen förtjänat att något behandlas i dagens debatt även
från regeringsbänken.

Finansministern gick slutligen fullständigt förbi det jag skulle vilja trycka
på som det väsentligaste i nuvarande stund, nämligen behovet av en politik
som försöker att se hela det ekonomiska läget och de finansiella uppgifterna
i ett sammanhang, en politik som försöker att väga mot varandra producentoch
konsumentintressena. Finansministern har i propositionen undvikit ett
ståndpunktstagande, och han ansåg icke heller lämpligt att här upptaga denna
sak till debatt.

Jag bara konstaterar detta, och därmed har jag fått bestyrkt det allmänna
omdöme, som jag i mitt första anförande tillät mig uttala och som finansministern
i någon mån reagerade emot, nämligen att vi för närvarande sakna

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. May.ts proposition med förslag till förordning om allmän
omsättningsskatt. (Forts.)

den fasta handen i vår ekonomiska politik. Häremot säger finansministern,
att det är icke så farligt, om inte den fasta handen kommer till synes i vad
man skriver, hara det märks i handlandet. Däri instämmer jag, och jag hoppas
livligt, att den fasta handen skall finnas, även om den inte kommit till synes
i propositionen.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Ehuru finansministern icke är här,
anser jag icke att debatten bör avslutas, utan att jag fått inlägga en gensaga
gentemot vad han anförde i en replik till mig. Enligt finansministerns framställning
skulle fördelningen av dessa bördor i anledning av den nya omsättningsskatten
komma att läggas ungefärligen i enlighet med vad vederbörande
har i inkomster. Enligt den framställningen skulle alltså den kategori av de
mindre inkomsttagarna, som representera 80 procent av folket och som har
50 procent av nationens inkomster äta ett kilo kött, medan den kategori, som
representerar 21/* procent av folket och som har 20 procent av nationens inkomster,
skulle äta fjorton kilo kött. Om man gör samma jämförelse, när det
gäller övriga varor, som särskilt komma att bli föremål för omsättningsskatten,
d. v. s. fläsk, ägg, fisk och ost, trädgårdsprodukter, specerier, kolonialvaror
o. s. v., finner man utan vidare, huru orimlig den framställning är, som
finansministern givit i polemiken. Därvid medgav även jag, att det råder en
viss underkonsumtion bland de lägsta inkomsttagarna och att denna troligen
kommer att skärpas.

Jag räknade upp brödet bland de produkter, som skola bli föremål för den
nya skatten. Herr finansministern har rätt, när han påpekade, att brödet icke
är inräknat, bland nu föreslagna skattepliktiga varor. Så var förhållandet i
de sakkunnigas förslag, men jag erinrar mig att regeringen på den punkten
ändrat förslaget.

I detta sammanhang bör dock påminnas om att den brödransonering, som
genomförts och som motsvarar den lägsta ransoneringsnivå, som nåddes under
förra kristiden, innebär indirekt en fördyring av de kroppsarbetande lagrens
livsmedel, därför att de tvingas att övergå till andra och dyrare konsumtionsvaror,
försåvitt de icke skola drabbas av direkt undernäring.

Vidare yttrades ej. Kammaren beslöt hänvisa propositionen nr 3 till första
särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Härefter föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts på bordet liggande
proposition, nr 45, angående anslag till vissa väg- och broföretag.

Därvid anförde:

Herr Nilsson i Antnäs: Denna proposition skall nu i dag remitteras till
vederbörande utskott. Vad som i denna proposition föreslås drar ett brett
streck över tidigare fattade beslut i denna fråga och kommer alla glada förhoppningar,
som därvid knutits, att grusas. Det är nämligen här fråga om
en bro över Lule älv vid dess utlopp. Propositionen går nu ut på att denna
bro skall förläggas vid Gäddvik i stället för vid Bergnäset och härför åberopas
militära skill. Handlingarna i målet äro hemligstämplade, varför man
har svårt för att kritisera eller yttra sig örn dessa skäl. Det synes mig vara
ett väl uttänkt led i den överrumpling, som här sker. Det är en våldshandling
man är i färd med att utöva i skydd av denna hemligstämpel.

Vid remiss
av Kungl.
Majus proposition
äng.

anslag till
vissa väg- och
broföretag.

Nr 11.

Onsdagen den 10 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag till vissa väg- och broföretag.
(Forts.)

Jag skall emellertid tills vidare icke direkt beröra dessa skäl, även örn jag
känner till en del av dem. Men jag vill säga, att det kan väl med skäl sättas
i fråga, huruvida tänkta militära situationer — som man icke vet om de någonsin
behöva förekomma, och som vi skola hoppas, att de icke skola behöva
förekomma — både för nuet och för framtiden skola tillåtas omöjliggöra tillgodoseendet
av ett civilt trafikintresse av mycket stora mått, ett intresse varav
tusentals människor i sin dagliga gärning äro starkt beroende. Vi böra väl
ändå hålla i minnet, att det är på det civila livet och den civila verksamheten,
som den militära kraften vilar. Under sådana förhållanden böra dessa intressen
ej helt förbises såsom här skett.

Ett bifall till propositionen skulle bli till en besvikelse så stor bland allmänheten
både i stad och på land, att man vågar knappast tänka därpå. Man
diar glatt sig i vida kretsar över att det enda förnuftiga förslaget till slut
segrade, och man har längtat till att den dagen skulle randas, då man fick
en fast och naturlig förbindelse över Lule älv på det enda ställe, där den stora
trafiken går fram, och där den måste gå fram även i framtiden. Men i stället
för att vidtaga åtgärder till förverkligandet av redan fattade beslut och för
tillmötesgående av de livliga förhoppningarna, lägger regeringen nu fram en
proposition, som, örn den bifalles, för framtiden omöjliggör den enda riktiga
lösningen av denna brännande fråga. Jag vädjar varmt till de herrar, som i
utskottet få denna sak till behandling, att icke taga alltför lätt på detta spörsmål.
Jag tror, att frågan behöver synas närmare i sömmarna, än vad vederbörande
här synes ha gjort.

Vi ha nu för lösningen av frågan i en motion anvisat andra och bättre vägar,
vägar som bättre tjäna både de militära och civila ändamålen, och som
icke för framtiden omöjliggöra byggandet av en bro, där den stora och alltjämt
växande trafiken är hänvisad att gå fram. Vi hoppas att utskottet och
kammarens ledamöter måtte beakta våra synpunkter. Jag är fullt förvissad
örn, att de militära kraven och behoven därigenom icke behöva eftersättas,
snarare tvärtom. Jag har sedan uppslaget kom upp blivit ganska övertygad
därom under de sista dagarna, då vi besökt åtskilliga myndigheter. Vi ha
sprungit i trapporna både hos civila och militära myndigheter för att göra
våra synpunkter gällande, och jag måste säga, att vi hos de militära myndigheterna
mötts av förståelse. Vi ha fått tala ut med dem och de ha beaktat
våra synpunkter, vilket man icke kan säga örn vissa regeringsledamöter och
civila myndigheter, som vi talat med. De lia haft en förutfattad mening mot
vilken våra skäl liksom studsat tillbaka. Vi ha icke fått resonera med dem.
Vårt enda hopp står nu till att utskottet och riksdagen måtte korrigera regeringens
uppfattning i detta fall. Jag tror icke, att de militära myndigheterna
vilja bruka våld mot näringslivet, men så skulle komma att ske, om denna
proposition vinner riksdagens bifall. Få de militära myndigheterna bara
klart för sig att både de civila och militära intressena kunna förenas, bli de
med på noterna. Det är regeringens sak att klara detta, men det synes icke
ligga i regeringens intresse att samordna dessa saker.

Herr talman, jag har velat anföra detta i all korthet för att väcka uppmärksamheten
på vad det gäller.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag vill också säga ett par ord, innan
denna fråga remitteras.

Jag kan understryka vad den föregående talaren sade, nämligen att detta
är en viktig fråga för Norrbotten och särskilt Luleå och en stor del av Luleå
landsbygd. Det förslag regeringen framlagt framkallar väldig besvikelse

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. May.ts proposition ang. anslag till vissa väg- och broföretag.
(Forts.)

däruppe. Det löser icke brofrågan. Det bara skjuter den på framtiden ytterligare
och kommer att försvåra en slutgiltig lösning av densamma. Ur den
synpunkten Ilar jag också förstått den motion, som framlämnats till denna
regerings proposition av en del norrbottensriksdagsmän. När man nu inte kan
få en bro vid Luleå stad, söka motionärerna i stället lägga den över två mil
därifrån. Jag kan icke anse, att det är en lycklig väg att gå fram på. Jag
tror, som sagt, icke att det är ett lyckligt förslag.

Det var emellertid även en annan sak, som jag särskilt tänkte på, när jag
begärde ordet. Det talas i propositionen om vissa militära skäl, som föranlett
den, skulle jag vilja säga, plötsligt snabba behandlingen av ärendet. Frågans
lösning har ju dragit ut på tiden i många herrans år. De skäl, som man nu
åberopar, äro av militär art och av hemlig karaktär. Riksdagen får ej reda
på dem, men det skall givas utskottets ledamöter tillfälle att fa reda därpa.
En högertidning, Norrbottenskuriren, hade en artikel härom, vari det bland
annat står: »Planerna på en ’autostrada’ genom Norrland,, ha blivit kända
i förtid, närmast genom tysk förmedling.» Detta ger en ganska misstänkt
belysning åt hela frågan. Örn Norrbottenskuriren har någon grund för den
insinuation, som här göres, skulle det vara oerhört. Men å andra sidan. Det
bör genom detta vara angeläget för regeringen att lägga papperen på bordet
och icke genom hemlighetsmakeri möjliggöra för den ena eller andra tidningen
att sätta detta brobygge i samband med vissa tyska planer eller i vart fall
ingiva folket den uppfattningen, att det som är hemligt för Sveriges riksdag
och icke får berättas för dess ledamöter, det har man reda på i Tyskland
och det avslöjas i förväg. Jag har velat säga detta vid remissen av denna proposition.
Jag vill för min del uttala den förhoppningen, att utskottet, när
frågan prövas, ser efter, örn det icke ändå är säkrare att göra en verklig lösning
av frågan, ty det blir ingen lösning genom att man lägger bron vid
Gäddvik. Det blir ett provisorium och det betyder att frågan fortfarande kommer
att vara olöst däruppe.

Herr Nilsson i Antnäs: Herr talman! Jag hade icke tänkt, att det skulle
bli någon allmän diskussion i frågan, och därför var jag ganska knapphändig,
men efter herr Hagbergs i Luleå yttrande örn att bron skulle förläggas
högre upp, vill jag bara säga, att det ha vi i vår motion föreslagit framför
allt därför, att det icke för framtiden skulle förhindra ett brobygge vid
Bergnäset, något som en bro vid Gäddvik skulle komma att göra, dels därför
att en bro vid Avan skulle tjäna även den civila trafiken bättre och dels därför
att vi från högsta militära håll fått veta, att man där helst skulle se att
bron förlädes vid Avan, därest icke byggnadstiden skulle bli alltför lång. Nu
kommer man fram med detta broförslag. Örn vi i framtiden fa en bro _ vid
Bergnäset och så denna bro vid Avan, skulle bron vid Avan komma att ligga
mitt emellan broarna i Boden och Bergnäset och fördelningen bleve alltså jämnare.
Jag vill inte ingå närmare därpå. Det blir väl en större debatt, sedan
frågan blir behandlad i utskottet och förelägges riksdagen till avgörande.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag begärde ordet för att säga detsamma som
herr Nilsson i Antnäs sagt, nämligen att en bro vid Avan är försvarad både
ur civila och militära synpunkter, under det att ett brobygge vid Gäddvik
kommer att förrycka hela saken.

Jag fäster uppmärksamheten vid att vi efter en 15-årig strid i denna fråga
kommit fram till det resultatet, att man bäst tjänade näringslivet, d. v. s.
Luleå stads intressen framför allt, men även Luleå kommuns intressen ge -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag till vissa väg- och broföretag.
(Forts.)

noin att lägga bron på plats, som länsstyrelsen beslutat, nämligen viel Bergnäset.
Här kommer man nu på militära skäl, som undandraga sig bedömande,
med ett förslag, att bron skall läggas vid Gäddvik. Har man byggt en bro vid
Gäddvik för en kostnad av 21/2 miljon kronor utom vägarna, så föreställer
jag mig, att det kommer att dra sin rundliga tid, innan man kommer att få
bron, där den lämpligen bör vara.

Jag vill fästa riksdagens uppmärksamhet på, att vi lia haft en parallell till
detta vid Piteälven. Piteå stad och dess befolkning jämte landsförsamlingen
krävde då, att bron skulle läggas vid älvens nedre lopp, så att den verkligen
tjänade trafiken. Men riksdagen beslöt i strid med detta lojala intresse, att
bron skulle läggas uppe vid Böle, alltså ungefär en mil längre uppför älven.
Den lösningen höll i ett tiotal år. Sedan blev brofrågan åter aktuell och i nuvarande
stund har man en ny bro byggd på det ställe, där ortsbefolkningen
från början ville ha den. Alltså, där har man, kan man säga, kastat bort de
pengar, som den första bron kostade. Någonting i den stilen blir det också
här, örn detta broförslag går igenom. Lägger man däremot en bro uppe vid
Avan, tjänar man både civila och militära intressen på lämpligaste sätt och
det förrycker icke ortsbefolkningens mycket befogade krav på att få bron
lagd, där trafiken går fram. Man förlänger ju vägen till Luleå med 7 km
genom att lägga bron vid Gäddvik, och man måste ändå för alla tider framåt,
till dess det kommer en bro nere vid Bergnäset, räkna med färjtrafik mellan
Luleå stad och de samhällen och byar vid nedre Luleå, som ligga på andra
sidan älven. Det är ingalunda en rimlig och lycklig lösning. Jag hoppas, att
det utskott, som får frågan till behandling, beaktar ortsbornas krav och icke
lägger större vikt vid de s. k. militära skälen, än vad de äro förtjänta av i
verkligheten.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Herr
talman! Anledningen till att frågan om en bro över Lule älv i dess nedre lopp
nu tagits upp är den, att man från militärt håll påvisat det riskabla i att icke
ha någon fast broförbindelse över detta vattendrag söder örn Boden. I anledning
av vad som här förut sagts vill jag erinra örn att broar äro beslutade att
utföras i den ordning det kan befinnas lämpligt, såväl vid Gäddvik som vid
Bergnäset. Den uppfattning man hört från visst håll, att sedan ett broföretag
blivit dömt att utföras vid Bergnäset, så skulle frågan örn en bro vid Gäddvik
förfalla, är icke riktig. Båda broforetagen ligga parallellt, och vilket som helst
av dem kan komma till utförande.

Jag vill vidare fästa kammarens uppmärksamhet på att vad som här kommit
till uttryck från Norrbottensbänken är vittnesbörd örn en rent lokal tvist örn
var bron skall förläggas med hänsyn till den lokala trafiken. Sådana där
tvister äro ju dess värre vanliga vid varje avgörande av var en viss broförbindelse
skall förläggas. Anledningen till att man nu valt Gäddvik är förnämligast
den, att det alternativet är mindre omfattande beträffande byggnadstiden.
Denna kan under gynnsamma betingelser beräknas till ett år, under det att
byggande av en bro vid Bergnäset tar minst dubbelt så lång tid i anspråk. Med
hänsyn till de skäl, som föreligga för att nu sätta företaget i gång, förstår
man ju väl vad en tidsförlust på ett helt år betyder.

Nu har man här kastat in i diskussionen ett helt och hållet nytt projekt,
nämligen att lägga bron vid Avan. Beträffande det förslaget är ingen undersökning
gjord, där finns inget fast förslag att bygga på. Hela proceduren måste
där genomgås med beslut i alla instanser och eventuellt besvär. Jag nödgas
hysa den uppfattningen, att det företag som skulle draga den längsta tiden just

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag lill vissa väg- och broföretag.
(Forts.)

är det förslag, som framförts i motion från Norrbottensbänken, nämligen att förlägga
brobygget till Avan.

Jag hoppas, att riksdagen kommer att pröva det föreliggande förslaget icke
endast med hänsyn till de lokala skäl, som kunna anföras från vissa intressenter,
utan att frågan även kommer att prövas ur andra och större synpunkter.

Herr Nilsson i Antnäs: Eftersom vi kommit att diskutera denna fråga
här ber jag få upplysa om att örn bron blir förlagd till Gäddvik, blir den så
gott som uteslutande en militärbro, ty där finns sa ringa civil trafik, att hen är
ingenting att räkna med. Vi lia för närvarande en liten billig färjinrättning vid
Gäddvik, som skulle kunna taga tio gånger så stor trafik som den, som nu
går däröver. Det är märkvärdigt, att det blivit så himla bråttom nu med denna
bro, att man för den sakens skull skall behöva förlägga den till en plats, där
den icke är tjänlig för den allmänna samfärdseln. Det skulle förvånat mig något
mindre, örn detta förslag hade framkommit i fjol höst eller under den
gångna vintern, då läget var så kritiskt, men jag skall icke ga vidare in på
den saken.

Jag skall i stället säga några ord örn ett brobygge vid Avan. Man gör gällande
från regeringshåll — och det är detta man är rädd för även från militärt
håll -— att detta skall taga för lång tid, och man säger, att beträffande
detta projekt är ingen undersökning gjord, och en sådan kommer att taga
många månader i anspråk. Förhållandet är det, att vid Avan är det mycket
grunt vatten över hela älven vid det ställe, där det är föreslaget att bron skall
byggas. Och där ligger mitt i älven ett stengrund, som vid lågt vattenstånd är
synligt ovanför vattnet. Vidare bär vattendomstolen uppmätt vattendjupet där
för ett par tre år sedan i samband med en tvist örn ett laxfiske. Jag har varit
i tillfälle att studera den karta, som därvid uppgjorts. Vidare hava vi satt oss i
förbindelse med en person, som är hemma på detta område, och han säger, att
i anledning av den undersökning som gjorts kan vattendomstolen icke gärna
fatta annat beslut än den gjort i målet örn fisketvisten. Han ansåg vidare, att
det kunde gå att klara av vattendomstolens hela undersökning för ett brobygge
på denna plats på en tid av en månad. Det är alltså icke så farligt med den
saken som regeringen kanske har föreställt sig. Med anledning av.det gynnsamma
vattenståndet och med hänsyn till att det finns ett grund mitt i älven,
förmodar jag, att det skulle gå lättare och.snabbare att bygga en bro vid denna
plats än vid Gäddvik, även örn undersökningen skulle taga. en månad eller två.
Varje lekman kan ju begripa, att det är en väsentlig skillnad, örn man kan
arbeta på grunt vatten och stengrynnor, än örn man måste arbeta på stort
djup såsom vid Gäddvik.

Om vi finge denna bro förlagd till Avan, skulle det vara lyckligt, därför att
då hade vi chansen kvar att få en bro över Lule älv,, där den mest och bäst
behövs, nämligen vid Bergnäset. Men bygger man nu vid Gäddvik, .sa tror jag,
att det dröjer många tiotal av år, kanske mansåldrar, innan vi få den .fasta
förbindelse över älven på det ställe där den behövs. Och kravet därpå blir
större och större för varje år som går.

Chefen för kommunikationsdepartementet, herr statsrådet Andersson: Eftersom
man nu från Norrbottenshåll tycks avse att köra fram broförslaget vid
Avan såsom ett alternativ, nödgas jag fråga, örn det är något direkt intresse
för orten att få till stånd en bro vid Avan, och örn icke huvudskälet för att
nian för fram detta förslag är, att Avan ligger ^så långt uppströms, att man,
örn man får en bro vid Avan, räknar med att få två broar, under det att om
man får en bro vid Gäddvik, det endast blir en bro. Argumentationen för en

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till
vissa hjälpåtgärder.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition ang. anslag till vissa väg- och broföretag.
(Forts.)

bro vid Avan verkar icke på mig övertygande. Däremot förstår jag mycket väl,
att man bär stort intresse i Lulea för en bro vid Bergnäset och icke för en bro
vid vare sig Gäddvik eller Avan. Det sista förslaget fruktar jag icke är uppriktigt
menat.

Herr Nilsson i Antnäs: Att våra skäl icke skulle påverka statsrådet, det
visste jag förut. Det intrycket fick jag, när vi voro uppe och resonerade med
honom örn saken. Det ligger någonting i det han säger; vi ville avvärja att
få en bro där den icke behövs. Detta borde även ligga i kommunikationsministerns
intresse.^ Men en bro vid Avan tjänar också ett civilt intresse, ty
vi lia stora byar på södra sidan av älven, även örn jag icke räknar de stora
skogsbyar, som ligga längre bort. Alla dessa ha sin utfart med sin mjölk, sin
potatis och sina skogsprodukter över Avan. Och där är för närvarande reguljär
bussförbindelse, vilket icke förekommer vid Gäddvik. Jag säger ännu
?? 83 ringa trafik, att den är ingenting att räkna med.

Men där vill man nu bygga en bro — är det verkligen rim och reson? Örn
jag som lantbrukare skaffar mig ett redskap, större eller mindre, så skaffar
jag mig det icke därför att det är billigt — jag tror, att det beträffande detta
brobygge är en omständighet, som mycket påverkat kommunikationsministern
~ utan har jag icke rad att skaffa mig det som jag är betjänt av i min dagliga
gärning, så får det vara tills jag får råd att skaffa mig det. Eljest blir det
en kolossalt dyr historia. Det redskap jag skafifat mig är då nästan bortkastade
pengar. Jag gör denna jämförelse, emedan den är tillämplig just i
detta fall.

Vi- i13, även i° var motion berört ett annat förslag, som är möjligt att utföra
och som går fortast och blir det billigaste av alla, nämligen att bygga
en bro vid Strömmen, som det heter, en kilometer nedanför den bro, som kommunikationsministern
ovillkorligen vill bygga. Där ligger ett stort stengrund
mitt i älven, det behövs inga pålningar i vattnet, man kan lägga bron på
grundet. Det är höga, skogbeklädda stränder på ömse sidor och även på
grundet, så att naturen har, kan man säga, kamouflerat bron. Det är även
en utväg. Skall man ovillkorligen bygga vid Gäddvik, bör man därför hellre
bygga på denna plats, ty var man än bygger i färjläget eller i strömmen, så
bhr det ju, som jag nyss säde, nästan enbart en militär bro; ytterst få civila
få någon nytta _ av den. Men av dessa två förslag, som vi berört i motionen,
vöre det naturligtvis ur allmänt intresse bättre, att bron förlädes till Avan''
ty där skulle den göra den större nyttan, både nu och för framtiden.

Efter härmed slutad överläggning remitterades propositionen nr 45 till
andra särskilda utskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

§ 7.

Föredrogs och hänvisades till andra särskilda utskottet den på bordet liggande
motionen nr 10 av herr Hage m. fl.

§8.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till vissa hjälpåtgärder jämte i ämnet
väckta motioner.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Anslag till vissa hjälpåtgärder. (Forts.)

I en den 31 augusti 1940 dagtecknad proposition (nr 28) hade Kungl.
Majit, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit riksdagen att å tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1940/41 under nionde huvudtiteln
anvisa dels till Kostnader för transport av stråfoder ett reservationsanslag av
750,000 kronor, dels ock till Statsbidrag för inköp av stråfoder ett reservationsanslag
av 2,000,000 kronor.

I samband därmed hade utskottet till behandling förehaft dels en inom
andra kammaren av herr Jacobson väckt motion (11:8). dels ock en inom
andra kammaren av herrar Pettersson i Rosta och Andersson i Vigelsbo väckt
motion (II: 9).

I sistnämnda motion hade hemställts, att den i Kungl. Maj:ts proposition
nr 28 avsedda hjälpen till av missväxt drabbade trakter måtte vidgas till att
omfatta alla de bygder, som på likartat sätt drabbats av missväxt, samt att
i anslutning därtill de begärda anslagsbeloppen måtte böjas att utgå med till
Kostnader för transport av stråfoder ett reservationsanslag av 1,000,000 kronor
och till Statsbidrag för inköp av stråfoder ett reservationsanslag av

3.000. 000 kronor.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande proposition
och herrar Petterssons i Rosta och Anderssons i Vigelsbo ovannämnda
motion (11:9) i vad den avsåge anslag till kostnader för transport av stråfoder,
å tilläggsstat I för budgetåret 1940/41 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Kostnader för transport av stråfoder ett reservationsanslag av

1.000. 000 kronor;

b) till Statsbidrag för inköp av stråfoder ett reservationsanslag av 2,000,000
kronor;

II. att herr Jacobsons samt herrar Petterssons i Rosta och Anderssons i
AUgelsbo ovannämnda motioner (11:8 och 11:9) — sistnämnda motion i de
delar, den icke behandlats under I a) här ovan — finge anses besvarade med
vad utskottet i sin motivering anfört.

Reservation hade avgivits av herrar Lindberg och Pettersson i Rosta, vilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till den av herrar Pettersson i Rosta
och Andersson i Vigelsbo väckta motionen II: 9.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! I här föreliggande kungl, proposition
har föreslagits anslag till fraktlindring för foder till sådana bygder i landet,
som drabbats hårdast av torkan. Det är i huvudsak Gotland, Öland,
Kalmar läns södra del och Blekinge län, som skulle komma i åtnjutande därav.
Men nu har det, som var och en vet, varit så med nederbörden i år, att det
inom samma län kanske varit jämförelsevis god nederbörd i vissa delar, medan
däremot andra delar drabbats av torka. Det finns sålunda delar av mitt hemlän,
Örebro län, nämligen Karlskoga och norra Bergslagen, och det finns sådana
områden även här i Mälarbygden samt även andra delar av landet, som
lika hårt drabbats av torkan som de i propositionen nämnda trakterna. Därför
har jag tillsammans med en kammarkamrat motionerat örn att dessa bidrag
skulle utsträckas även till andra delar av landet, som hårt drabbats av torkan,
och i samband därmed lia vi föreslagit, att anslaget till fraktbidrag skulle
höjas från 750,000 till 1,000,000 kronor, samt att bidraget för inköp av strå -

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till vissa hjälpåtgårder. (Forts.)
foder skulle höjas från två till tre miljoner kronor. Utskottet har gått med
på höjning av fraktbidraget till en miljon kronor men däremot gått emot förslaget
örn höjning av anslaget till foderinköp.

För bestämmande av vilka som skola ha dessa bidrag har ju livsmedelskommissionen
uppställt vissa villkor. Kommissionen har sagt, att »verksamheten
bör i första hand innebära ett stödjande av det mindre jordbruket». Därav
följer, att örn anslaget icke skulle räcka till flera, så blir det endast de mindre
jordbruken som komma i åtnjutande därav. Vidare säger kommissionen: »Såsom
förutsättningar för erhållande av bidrag torde vidare böra uppställas, dels
att inköp av stråfoder för brukningsdelen befinnes nödigt för att nötkreatursbesättningen
å denna skall kunna bibehållas vid en med hänsyn till rådande
förhållanden lämplig storlek, dels ock att jordbrukaren kan anses vara i behov
av ekonomiskt bistånd för att kunna företaga dylikt inköp.» Dessutom föreslås,
att bidrag bör utgå med högst 500 kronor per brukningsdel.

Här har ju livsmedelskommissionen föreslagit en hel del hakar, som göra,
att det blir endast de mindre jordbrukarna, som komma i åtnjutande av detta
bidrag. Nu är det ju så, att de mindre jordbrukarna i dessa bygder kanske
få lov att sälja halva sin kreatursbesättning, och sedan kunna de icke klara
sin ekonomi med det återstående antalet djur, utan måste för att på något sätt
få inkomster söka sig arbete i den allmänna marknaden. På det sättet komma
de att taga bort en del arbete för andra på platser, där det kanske redan tidigare
finns arbetslöshet. Dessutom kommer detta att verka på sådant sätt,
att örn icke bidrag erhålles kommer kreatursbeståndet att nedgå och mjölkmängden
att minskas i dessa bygder. Det är mycket viktigt, att vi i dessa
dagar söka hålla uppe mjölkproduktionen. Jag kan nämna, att i Mälarlänen
har mjölkmängden redan gått ned med 25 % jämfört med motsvarande månader
förra året. I en bygd i min hemtrakt har mjölkmängden minskats med 40 %
jämfört med föregående år. Och detta gäller tiden innan man ståltät in djuren.
Efter inställningen, med den ringa kvantitet hö som skördats och det
ringa _ äggvitetillskott man kan skaffa, kommer mjölkmängden att minskas
ytterligare.

Det är alldeles givet, att ett av de viktigaste spörsmål vi ha är att försöka
hålla uppe mjölkproduktionen. Denna väg med statsanslag är därvid till nytta
i vår strävan att i möjligaste mån söka bibehålla nötkreatursbeståndet. För
min del anser jag detta i första hand vara en småbrukarfråga, avsedd att
vara en hjälp för de mest skuldsatta småbruken, och dessutom en konsumtionsfråga
avseende att i någon mån uppehålla mjölktillgången i landet. Jag har
därför tillsammans med herr Lindberg till utskottets utlåtande avgivit en reservation,
till vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr andre vice talmannen hade under detta anförande övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr Jacobson: Herr talman! Jag ber att få uttala mitt tack till andra
särskilda utskottet för den ställning det intagit till den kungl, propositionen i
vad det gäller bidrag till fraktkostnader. När det återigen gäller en utsträckning
av de områden, som skulle komma i åtnjutande av statsbidrag för inköp
av stråfoder, har utskottet icke velat vara med på den saken. Situationen är
dock i närvarande stund sådan i lappmarken, att där står den fattiga befolkningen
inför en mycket allvarlig kris på grund av den synnerligen allmänt
felslagna höskörden. Nedslaktningen är där uppe redan nu ovanligt stor, och
där måste göras någonting från statsmakternas sida.

Såsom betecknande för stämningen och åsikterna där uppe skall jag taga

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Anslag till vissa hjälpåtgärder. (Forts.)
mig friheten återge en framställning, som inlämnats till Västerbottens riksdagsmän
från lappmarken. Det är ombud för skogsarbetarnas organisationer
inom lappmarken, samlade till möte i Lycksele den 22 september i år, som
skriva följande:

»Med anledning av den långvariga torka, som under våren oell försommaren
varit rådande, har höskörden inom lappmarken på en del håll slagit så gott
som fullständigt fel. På vissa håll inom Lycksele socken har man erhållit
endast en tredjedel av vad man brukar kalla en normal skörd. För att i största
möjliga mån avhjälpa den brist på hö, som under sådana förhållanden måste
uppstå, ha jordbrukarna i stor utsträckning avbärgat de s. k. ströängarna.
Detta hö, som är av dålig beskaffenhet och har ringa näringsvärde, har nu
till stor del fullständigt förstörts därigenom att tjärnar och vattendrag på
grund av det långvariga regnandet stigit så, att det bärgade höet kommit att
stå under vatten. Då det även under år då höskörden blivit god inom lappmarken
brukar införas mycket hö från kustsocknarna, förstår man, att det
under ett missväxtår som det innevarande måste uppstå en mycket stor brist
på hö inom lappmarken. Även inom sydligare delar av landet har höskörden
på grund av torka slagit fel, men staten har här beredvilligt åtagit sig att
träda hjälpande emellan, och betydande belopp ha anslagits till hjälp åt jordbrukare
inom de av torka härjade områdena i Sydsverige. Det bör också vara
en statsmakternas angelägenhet att genom lämpliga åtgärder motverka de
svåra verkningar, som ett missväxtår sådant som det innevarande kan komma
att åsamka den jordbrukande befolkningen inom vissa delar av landet. För
lappmarkens jordbrukare framstår det då som en stor orätt, att medan staten
vidtar åtgärder för att hjälpa jordbrukare i sydliga delar av landet, som
drabbats av missväxt, lämnar man jordbrukarna i lappmarken att klara sig
själva utan hjälp, fastän lappmarken säkert drabbas lika hårt av missväxt som
vad fallet torde vara med sydliga delar av landet. Höpriset är för närvarande
uppe i 22 öre per kilogram i lappmarken, vilket i jämförelse med motsvarande
tid föregående år är närapå det tredubbla. Det är självfallet en omöjlighet för
en befolkningsgrupp med så starkt begränsade inkomster, som det här är fråga
om, att till dessa priser utan statshjälp kunna inköpa det hö, som erfordras
för att kunna hålla nedslaktningen inom rimliga gränser.

Man har även svårt för att helt kunna frigöra sig från den tanken, att
statsmakternas åtgärd att anslå medel åt jordbrukare i Sydsverige för inköp
av hö kan vara en bidragande orsak till de onormalt höga höpriser, som för
närvarande råda i lappmarken. Då lappmarken alltid varit en avsättningsort
för överskottshö från sydligare jordbruksdistrikt, måste det framstå som förvånansvärt,
örn staten vidtar åtgärder, som försvåra eller rent av omöjliggöra
för lappmarksbefolkningen att under ett missväxtår som det nu inträffade
kunna fylla sitt behov av hö från de trakter, som sedan lång tid tillbaka tillhandahållit
det hö som man inom lappmarken varit tvungen att köpa för att
kunna hålla en visserligen svag men dock någorlunda tillräcklig kreatursstam.

Då deg befolkning, som här drabbats av missväxt, till stor del består av
skogsarbetare med svag ekonomi, och många av dessa familjer ej lia mer än
två eller tre kor, och en nedslaktning av dessa skulle för lång tid framåt drabba
dem mycket hårt, hemställes härmed, att genom eder försorg statsmakternas
uppmärksamhet fästes på nödvändigheten av att skyndsamma åtgärder vidtagas,
sorn tillförsäkra jordbrukarna i lappmarken möjlighet att under instundande
vinter till skäligt pris få inköpa det hö, som erfordras för att en
mera vittomfattande och för jordbrukarna ruinerande nedslaktning av boskap
inom lappmarken skall kunna undvikas.»

Ja, jag har ju själv för en tid tillbaka rest och besökt ett fyrtiotal byar i

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till vissa kjäl påt gärder. (Forts.)
lappmarken och gjort mig underkunnig om, att den framställning, som gjorts
och som jag läst upp, är med verkligheten överensstämmande.

Jag skall därför för min del be att få yrka bifall till den reservation, som
är fogad vid utlåtandet av herrar Lindberg och Pettersson i Rosta.

Herr Tornegård: Herr talman! Jag skall be att få framföra ett tack till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet för att detta förslag örn
hjälp har framkommit, ävensom för den välvilliga behandling, som propositionen
fått röna i utskottet. Men när jag läst igenom utskottets utlåtande och
sett utskottets behandling av Kungl. Maj:ts proposition, finner jag det egendomligt,
att svenska spannmålsaktiebolaget kan komma med rakt motsatta
förslag mot vad som framkommit i den kungl, propositionen. Här säges i
den kungl, propositionen på sidan 8: »Priset på foder torde för närvarande
vara så högt, att den jordbrukare, som lider direkt brist på foder, vid nuvarande
prisläge på animalieprodukter, knappast torde kunna utan förlust omsätta
hö och halm i sådana produkter. Att till kostnaderna för fodret även lägga
avsevärda utgifter för frakt torde i allmänhet för jordbrukarna svårligen
låta sig göra. I anslutning till kommissionens förslag vill jag därför tillstyrka,
att statsmedel ställas till förfogande för gäldande av fraktkostnaderna
för hö och halm som tillföras de av torkan drabbade områdena. De
områden, som här närmast torde böra komma i fråga, synas vara Gotlands,
Kalmar och Blekinge län, vilka enligt vad utredningen giver vid handen svårast
lidit av den ogynnsamma väderleken.»

Kungl. Majrt säger — och det har också tillstyrkts av utskottet — att
frakterna böra betalas av statsmedel. Sedan har spannmålsaktiebolaget, som
fått örn hand att fördela dessa frakter, givit ut formulär till kontrakt. Där
säges raka motsatsen. Den 12 september 1940 har det skickat ut ett cirkulär
till foderhandlarna, vilket dessa skulle skriva under. Jag skall be att få läsa
upp ett par punkter i detta cirkulär: »För råg- och vetehalm, som av företaget
uppköpts inom landet vid stationer utefter järnvägslinjen Nyköping—
Flen—Laxå—Kristinehamn eller söder därom och därefter i samband med försäljning
transporterats per järnväg och/eller fartyg till Gotland, Öland, fastlandsdelen
av södra Kalmar län (Stranda, Handbörds, Norra och Södra Möre
härader) eller Blekinge län, ersätter spannmålsbolaget företaget den verkligt
utbetalda frakten för järnvägs- och/eller sjötransport, dock högst kr. 2: 50 per
100 kg.»

För det första tyckes icke spannmålsbolaget vilja gå med på att man får
köpa foder där man eventuellt kan skaffa foder. Alla veta, att det är ont om
foder i landet. Men då ha vi icke rättighet att köpa det norr örn denna järnvägslinje,
utan örn man behöver skaffa fodermedel, får man göra det söder om
linjen. Men från detta område anses det nästan omöjligt att få tag i något
foder. Vi ha gjort stora ansträngningar hemma för att komma dit och få tag
i något foder, som kan förslå någorlunda, men det är omöjligt. Det är däremot
möjligt att skaffa foder längre norrut, men det är förbjudet att skaffa
sådant på dessa områden.

På samma gång säger spannmålsbolaget: »För ersättningens erhållande
gälla följande villkor. Vid försäljning till de nämnda områdena äger företaget
icke betinga sig högre priser för halmen än kr. 6:— per 100 kg eif
Gotlands- respektive Ölandshamnar eller fraktfritt stationer inom fastlandsdelen
av Södra Kalmar län och Blekinge län. Företaget skall avfordra sina
köpare förbindelse, att halmen uteslutande skall komma till användning i samband
med jordbruksdrift inom de ovan angivna områdena.»

Detta cirkulär har spannmålsbolaget skickat ut den 12 september 1940.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

Anslag till vissa hjälpåtgärder. (Forts.)
Den 21 september 1940 skickade det ut ett nytt cirkulär med fullständigt nya
bestämmelser, såvitt de avse det först angivna uppköpsområdet. Vidare skall
ersättning utgå efter följande grunder för transport till Gotland: »Verkliga
utlägg för sjöfrakt från fastlandshaimn samt assurans, dock högst kr. 3: —■
per 100 kg. I ersättningen inbegripas icke kostnader för transport till fast1
ari Oshamn och icke heller lastning eller lossning. Därutöver utgår en ersättning
av kr. 0:75 per 100 kg.»

Dessa 75 öre skola, då det gäller Gotland, avse omkostnader vid distributionen
och svinn. Det går ju alltid bort en del halm från balarna under transporten.
Däremot skall icke ersättas frakten från inköpsplatsen på fastlandet
fram till hamnplatsen, utan den skall betalas av gotlänningarna själva.

När vi komma till Öland däremot, har spannmålsbolaget bestämt, att ersättning
skall utgå för »verkliga utlägg för järnvägstransport, omlastning och
sjötransport till Öland, dock högst kr. 2: 50 per 100 kg. I ersättningen inbegripas
icke lossningskostnader.» Här utgår heller icke något ^tillägg för
distributionskostnader på Öland. Vi på Öland skulle få frakten på fastlandet
och till sjöss betald upp till 2 kronor 50 öre per 100 kilogram. Enligt de undersökningar,
som vi ha gjort, finnes det ingen möjlighet att frakta dit halm
för 2 kronor 50 öre per 100 kilogram. Kungl, järnvägsstyrelsen har satt upp
frakttaxorna på halm så mycket sedan föregående vinter, att detta är omöjligt.
Men det viktigaste är att man tagit bort samtrafiktaxan över Kalmarsund,
som varit gällande under många år. Den har som sagt blivit borttagen.
Postångaren Öland har gjort förluster föregående år, och Kalmarsundsbolaget
har också räknat med förlust på denna samtrafik. Även järnvägarna ha
haft förluster. Samtrafiktaxan har därför tagits bort. Man .måste betala
särskild taxa på fastlandet, särskild över Kalmarsund och särskild på Öland.
Halmen går då till 4 öre i frakt och till ändå mera i vissa fall, beroende på
örn den omlastas i Kalmar och utsändes på olika båtar.

Jag menar med detta, att örn vi skola betala för halmen så mycket som
6—7 öre liksom gotlänningarna, kommer halmen att ställa sig rätt dyr, örn
den högsta ersättning för frakt som vi skulle kunna få utgör 2 kronor 50 öre.
Jag tycker, att det är tämligen onaturligt, att spannmålsbolaget skall satta
samma fraktersättning till fastlandsdelen av södra Kalmar län och Blekinge
län som till Öland. Det dyraste är nämligen frakten över Kalmarsund. Men
likväl tillämpas samma fraktersättning. Det har länt dithän, att sedan lantbrukarna
på Öland fått reda på detta och de svårigheter, som spannmålsbolaget
ställt i utsikt, ha de anmält allt flera och flera djur till försäljning. För
två veckor sedan var det 1,400 djur anmälda och en vecka efteråt 2,000 djur,
allt efter det de bestämmelser, som utfärdats av spannmålsbolaget, utkommit.

Vi veta icke, hur mycket vi få betala för vår halm. Det har visserligen
sagts, att på Gotland skall det vara 7 kronor, på Öland 6 kronor 25 öre och på
fastlandet 0 kronor per 100 kilogram. Men det är orimligt, att vi på fastlandet
skola köpa till G kronor och på Öland till G kronor 25 öre, när gotlänningarna
skola betala 7 kronor. Det är naturligt,. att örn man får 7 kronor för
halmen på Gotland, så säljer man den dit och icke till andra håll, och då bli
vi utan halm på Öland.

Det viktigaste är att få sådana bestämmelser, att det blir samma inköpspriser
för olika områden, vart halmen än skall gå, och att vi sedan få hela
fraktavgiften för halmen från inköpsorten och elit, där den skall förbrukas,
ersatt.

Halmen kommer under nuvarande förhallanden att ga till ungefär 40 45

öre per foderenhet. Vi bli nödsakade att sälja våra sockerbetor för 13 öre per
foderenhet. Då förstår man, hur lätt det blir för jordbrukarna att komma i

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till vissa hjälpåtgärder. (Forts.)
frestelse att fodra upp sockerbetorna, som icke kosta mera än 13 öre per foderenhet,
i stället för att köpa halm och betala den med 40 öre per 1’oderenhet.
Halmen är sämre som foderenhet än sockerbetorna.

Jag vill hemställa, att Kungl. Majit utfärdar ordentliga bestämmelser och
direktiv för spannmålsbolaget, så att bolaget följer den kungl, propositionens
andemening och vad utskottet föreslagit, att hela frakten skall betalas av staten.
I annat fall komma djuren säkerligen att nedslaktas, och det syfte som
Kungl. Mj :t tänkt sig, att de komma att bli bevarade till nästa år för framtida
produktion, vinnes icke.

Jag skulle vilja nämna, att det är mejerier på Öland, som köra varannan
dag och som ha mycket mindre mjölk nu än under föregående världskrig, när
det var som värst. Det är ett bevis på, hur svårt det är i verkligheten. De
senaste^ 14 dagarna har det icke funnits smör till avsalu. Det smör, som förut
sålts på Öland, har nu gått åt till hemmakonsumtion. Förut skickade vi 30—
40 drittlar i veckan till Stockholm, överallt har produktionen gått ned, och
det är fara värt, att korna säljas i ännu större utsträckning inför utsikten till
att vi skola behöva giva så mycket för halmen som sagts i det cirkulär, som
utskickats av svenska spannmålsaktiebolaget.

Herr Gardell: Herr andre vice talman! För den hjälp, statsmakterna ha
lämnat gotlänningarna under den tid Gotland drabbats av torka, ber jag att
på gotlänningarnas vägnar få framföra ett tack. Jag konstaterar med tacksamhet,
att Kungl. Maj :t nu begärt ytterligare anslag för inköp av stråfoder
samt till. bidrag till frakter. Att behovet av hjälp till Gotland är stort framgår
av livsmedelskommissionens yttrande, som intagits i utskottets betänkande.
Det är med förvåning man tager del av spannmålsaktiebolagets rigorösa
förslag till fördelning av statsbidraget till inköp och transport av stråfoder.
Jag kan icke föreställa mig, att det är med jordbruksministerns mening överensstämmande,
att jordbrukarna i olika delar av landet, som drabbats av missväxt,
skola betala olika höga priser för halm. Enligt spannmålsaktiebolagets
förslag skulle gotlänningarna få betala 7 kronor per 100 kilogram, ålänningarna
6: 25 kronor per 100 kilogram, medan jordbrukarna i Södra Kalmar läns
landstingsområde och i Blekinge län skulle få betala G kronor per 100 kilogram.
Herr Törnesgård har ju redan redogjort för det rigorösa och orimliga förslag
till fördelning, som spannmålsaktiebolaget uppgjort. Jag kan icke underlåta
att framhålla, att fraktkostnaderna i allmänhet ställa sig avsevärt högre för
jordbrukarna på Gotland än för jordbrukarna på fastlandet. Därför bedriva
vi vårt jordbruk under svårare betingelser än jordbrukarna på fastlandet. Det
är av stor vikt, särskilt i avspärrningstider, att det gotländska jordbruket göres
så produktionskraftigt som möjligt, så att såväl den bofasta befolkningen
som den på Gotland förlagda militären kan få sin försörjning. Jag vill särskilt
understryka vikten av, att stråfodret ej blir dyrare på Gotland än till
exempel i Blekinge. Jag hoppas, att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
icke reflekterar på spannmålsbolagets förslag till fördelning av
statsbidraget, utan ser till, att stråfodret kommer att betinga samma pris i
alla landsdelar, där statsbidrag skall utgå.

Herr Skoglund: Herr talman! Utskottet har i viss utsträckning tillmötesgått
motionärernas önskemal. Utskottet har föreslagit en höjning av det utav
Kungl. Majit begärda anslaget till subvention beträffande fraktkostnader från
750,000 kronor till 1 miljon kronor, vilket jag vill minnas är det belopp, som
herr Pettersson i Rosta föreslagit i sin motion. Beträffande frågan örn utsträckning
av bidragsverksamheten till att omfatta hela landet har utskottet

Onsdagen den lö oktober 1940.

Nr 11.

Anslag till vissa hjälpåtgärder. (Forts.)
icke vågat gå längre än Kungl. Majit. Utskottet har således förordat, att
endast jordbrukarna i de av missväxt hårdast drabbade trakterna skola erhålla
hjälp. Utskottet har emellertid uttalat, att utskottet förutsätter, att Kungl.
Majit har sin uppmärksamhet riktad på frågan, huruvida och i vilken utsträckning
även andra trakter kunna befinnas oundgängligen vara i behov av
att tillgodoses med bidragsverksamhet. Jag tror, att det varit klokt och riktigt
av utskottet att nöja sig med detta uttalande, örn bidragsverksamheten
skulle utsträckas till att omfatta hela landet, skulle det ingalunda räcka med
att, som herr Pettersson föreslagit, bestämma anslaget till 3 miljoner kronor i
stället för 2 miljoner kronor, utan då finge man nog anslå minst ytterligare
ett tiotal miljoner kronor.

Herr talman! För mig äro icke pengarna första frågan utan om det finnes
foder att få för pengarna. Skola alla de jordbrukare, som lida av foderbrist,
hjälpas, gäller det först och främst att det går att komma över hö och halm.
När man hörde herr Tornegård skildra de svårigheter, som föreligga vid anskaffande
av stråfoder, förstod man, att saken icke är så förfärligt enkel. Det
kan ifrågasättas, om det hjälper med att anslå pengar. Herr Pettersson i
Rosta var mycket vältalig, då han skildrade, hur det, kunde gå med mjölkproduktionen,
örn vi icke anvisade tillräckliga medel. I likhet med herr Pettersson
i Rosta anser jag det vara absolut nödvändigt att försöka hålla uppe
mjölkproduktionen, men tillgången på stråfoder är begränsad. Det kan hända,
att ett överflyttande av stråfoder från en gård till en annan icke komme att
leda till någon ökning av animalieproduktionen utan endast komme att medföra
onödiga utgifter. Jag tycker, att Kungl. Majit bör — innan vi godtager
herr Petterssons i Rosta resonemang — komma med en utredning först
och främst rörande tillgången på stråfoder inom landet och vidare angående
kostnaderna för överflyttning av det stråfoder som kan befinnas tillgängligt.
Om Kungl. Maj :t, efter att ha verkställt en sådan utredning, framlägger ett
förslag till riksdagen, är jag fullständigt säker på, att riksdagen med välvilja
kommer att upptaga förslaget till prövning.

Herr Tornegård talade örn spannmålsaktiebolagets bestämmelser, som han
icke fann tillfredsställande, och herr Gardell var inne på samma ämne. Utskottet
har icke erhållit några upplysningar i saken. Jag förutsätter, att herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet kommer att taga del av vad
som yttrats i denna debatt, och att han kommer att ägna frågan det intresse,
den förtjänar. Jag vill rekommendera kammaren att följa utskottets förslag.
Jag tror, att det är enda möjligheten att i dag uppnå ett positivt resultat.

Herr Jacobson: Herr Skoglund gjorde gällande, att bidragsverksamheten
icke kunde utsträckas till att omfatta hela landet. Utskottet har också ansett,
att riksdagen borde begränsa sig till att hjälpa jordbrukarna i de hårdast drabbade
trakterna. Dit bör emellertid enligt min mening räknas även lappmarken.

Herr Pettersson i Rosta: Herr talman! Herr Skoglund talade om, hur dyrt
det skulle bliva att utsträcka bidragsverksamheten. Han yttrade, att det skulle
komma att kosta ytterligare ett tiotal miljoner kronor. I utskottet Ilar man
nilmnt olika belopp, 15, 25, 30 miljoner kronor. Man har bollat med miljonerna,
allt eftersom man givit fantasien spelrum. I verkligheten är det ju fråga örn
ett reservationsanslag, ett anslag, som icke får överskridas. Beviljar riksdagen
3 miljoner kronor, så komma endast de mest skuldsatta och av missväxten hårdast
drabbade småbrukarna att få hjälp. Vidare framhöll herr Skoglund, att
det borde göras en utredning angående tillgången på stråfoder. Var och en

Nr 11.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Anslag till vissa hjälpåtgärder. (Forts.)
känner väl till sitt »hemlän». I mitt »hemlän» finnas stora ängsmader. Där
finnas stora mängder av hö och halm, spm skulle kunna avstås till andra landsändar.
I utskottet upplystes, att det i Östergötland — jag borde kanske icke
säga det, eftersom herr Skoglund är därifrån — funnes vid gårdarna en stor
mängd gamla halmstackar, som skulle kunna transporteras till de hårdast drabbade
bygderna. Faktum är i varje fall, att örn icke detta anslag beviljas, kommer
antalet kor att minskas, och följaktligen ett mindre antal liter mjölk att
produceras. Jag behöver ju icke för herr Skoglund tala örn, att det tager två
och ett halvt år att uppföda en kalv till ko. Man bör icke slakta ned flera djur
än nödvändigt. För min del vill jag icke vara med om att taga ansvaret för att
möjlkproduktionen minskas genom ytterligare nedslaktningar. Det ansvaret
får herr Skoglund taga, örn han anser sig kunna göra det.

Herr Skoglund: Herr talman! Herr Pettersson i Rosta representerar örebro
län, där man enligt hans utsago har god tillgång på foder. Jag förstår därför,
att det för herr Pettersson i Rosta kan te sig önskvärt, att ett rikligt tilltaget
statsbidrag beviljas för täckande av fraktkostnader, det går då lättare att få
ett bra pris, utan att andra jordbrukare måste vidkännas detta helt och hållet.
Beträffande Östergötland så är tillgången på hö särdeles dålig, men även tillgången
på halm är mycket begränsad. Det gäller här att i första hand förse de
hårdast drabbade områdena — jag tänker då särskilt på Gotland, Öland, Blekinge
och Kalmar län, och jag tänker också på herr Jacobsons lappmark —
med stråfoder. Ge vi oss ut allt för långt vore det att befara, att förråden icke
skulle komma att räcka långt. Skulle man dessutom försöka att med högre pris
och större statsbidrag förmå jordbrukarna att avstå från foder, som de själva
skulle kunna ha användning för, så är jag ingalunda säker på, att resultatet
skulle bli en ökning av mjölkproduktionen till båtnad för folkhushållet. Det
är endast detta, jag tillåtit mig att framhålla för herr Pettersson i Rosta, och
det vidhåller jag, men jag är också, som jag nyss sade, livligt övertygad örn
att, örn Kungl. Maj :t lägger fram en utredning, som visar, att det verkligen
finns trakter där man har foder till avsalu under det att det i andra områden
råder foderbrist, och örn Kungl. Maj :t därjämte lämnar en någorlunda bestämd
uppgift om storleken av det statsbidrag, som skulle erfordras, så kommer riksdagen
att välvilligt pröva Kungl. Maj :ts förslag. Men att föreslå riksdagen att
på fullständigt lösa grunder göra ett uttalande i frågan, det kan jag icke vara
med örn.

Herr Gardell: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i avseende å anslaget till statsbidrag för inköp
av stråfoder, som föreslagits i motionen II: 9; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogs andra särskilda utskottets utlåtande, nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning av ett område av kronoegendomen
Hjära nr 1 i Malmöhus län.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 16 oktober 1940.

Nr 11.

§ 10.

Herr Dahlbäck erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr talman! Med Interpellaiu
kammarens tillstånd framställde jag den 11 oktober till herr statsrådet och
chefen för folkhushållningsdepartementet följande interpellation:

»Anser herr statsrådet möjligt att under den närmaste tiden åtgärder vidtagas
för att av den spannmål som för närvarande förmales i landet en större
procent än nu sker förbehålles till människoföda?»

Sedan sagda dag har regeringen förordnat om beslag på brödsäd och fodersäd
från klockan 5 på morgonen i dag.

Situationen i fråga om landets foderförsörjning har i och med denna åtgärd
synnerligen starkt trätt i förgrunden.

Ej mindre aktuell är, av allt att döma, frågan örn det verkliga läget av landets
brödsädesfråga och livsmedelsförsörjning i övrigt.

Med hänsyn härtill finner jag mig föranlåten att hemställa om andra kammarens
medgivande att till herr statsrådet och chefen för folkhushållningsdepartementet
få framställa följande interpellation:

Anser sig herr statsrådet kunna lämna besked i följande hänseenden:

1. Vilka äro de planer, som — efter landets avspärrning åt väster genom
de internationella händelserna i april 1940 — tid efter annan uppgjorts för
tryggandet av landets fodermedelsförsörjning och vilka äro för närvarande
riktlinjerna för samma försörjning under tiden intill nästa vår?

2. Har landets brödsädesförråd till någon avsevärd del under förvaring
skadats eller annorledes än genom normalt svinn minskats?

B. Är landets lagrade förråd av smör så stort, att, oavsett den fortgående
produktionen av smör, normalhushållskonsumtionen under det stundande konsumtionsåret
kan anses tryggad?

4. Är landets lagrade förråd av infruset och saltat fläsk för närvarande så
stort, att situationen icke är ägnad att ingiva farhågor för väsentlig sänkning
av folkförsörjningen beträffande denna konsumtionsvara?

Denna anhållan bifölls.

§ 11.

Herr Näsström avlämnade en av honom to. fl. avgiven motion, nr 11, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 3, med förslag till förordning örn
allmän omsättningsskatt.

Denna motion remitterades genast till första särskilda utskottet.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

§ 13.

Herr andre vice talmannen meddelade, att den ledighet från riksdagsgöromålen,
som den 8 i denna månad beviljats herr Larsson i Östersund på grund
av sjukdom tills vidare från och med nämnda dag, nu upphört och att herr
Larsson i Östersund denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
fru Nordgren under 3 dagar fr. o. m. den 19 okt.,

herr Åkerström » 7 » » » 21 »

» Johansson i Krogstorp » 10 » » > 20 »

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1040. Nr 11.

Nr 11.

Lördagen den 19 oktober 1940.

herr Lindberg i Stockholm under 3 dagar fr. o. m. den 17 okt.,

» Gezelius » 5 » » » 22 » och

» Staxäng » 6 » » » 22 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.46 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 19 oktober.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 12 innevarande oktober.

§ 2.

Till bordläggning anmäldes:
andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag angående vissa anläggningar
vid flottans skifferoljeverk å Kinnekulle;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anvisande av medel
för uppförande av en mejerianläggning å Ljusnedals bruksegendom;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av
medel till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle; och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående inköp av vissa handelsfartyg
för flottans räkning; saint

tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras
verksamhet vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning
vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra
inrättningar och stiftelser vid krig eller krigsfara m. m.;

nr 13, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m.,
dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1—3 §§ förordningen den 9 maj 1924 (nr 118) med vissa
bestämmelser angående handel med brännved och annat virke i löst mått.

Lördagen den 19 oktober 1940.

Nr 11.

§ 3.

Anmäldes och godkändes andra särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till vissa
hjälpåtgärder jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 44, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av ett
område av kronoegendomen Hjära nr 1 i Malmöhus län.

§ 4.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 5.

Avgåvos följande motioner, nämligen av:

fru Nordgren, nr 12 och nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 3, med förslag till förordning örn allmän omsättningsskatt; samt

herr Sandberg m. fl., nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 43,
angående anslag till befrämjande av landsbygdens elektrifiering.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Hansson i Örebro	under	8 dagar	fr. o. m. den	19	okt.,
» Larsson i Hede	>	7 »	>	2	19	2
» Hansson i Rubbestad	2	5 »	2	2	20	2
» Annér	2	8 *	2	2	23	» och
» Andersson i Löbbo	2	4 »	>	2	23	2

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.5 e. m.

In fidem
Sune Norrman.