1940. Andra kammaren. Nr 4 (Riksdagens protokoll 1940:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1940. Andra kammaren. Nr 4.

Tisdagen den 13 augusti.

Kl. 4 e. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes av herr förste vice talmannen,
varjämte på grund av förfall för sekreteraren undertecknad, jämlikt herr
förste vice talmannens förordnande, tjänstgjorde vid protokollet.

§ I Justerades

protokollen för den 6 innevarande augusti.

§ 2.

Föredrogos var efter annan Kungl. Maj:ts på bordet liggande motioner; och
hänvisades därvid

till tredje särskilda utskottet propositionen, nr 13, med förslag till förordning
om viss tillämpning i fråga om älgkött av lagen den 11 maj 1934 (nr
140) angående köttbesiktning och slakthus, m. m.; samt

till andra särskilda utskottet propositionen, nr 14, angående förflyttning av
viss stationsutrustning vid telegrafverket.

§ 3.

Avlämnades följande motioner i anledning av Kungl. Majjts proposition,
nr 2, med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt för ar 1940, m. m.,
nämligen:

nr 4 av fru Rönn-Christiansson; samt

nr 5 av herr Lundell.

Vidare avlämnades följande motioner, nämligen av:

herr Flyg, nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition, nr 4 med förslag
till lag med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller kngsiara

m. m.; samt , , . ,r , ,

herrar Sandström ‘och Lindmark, nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 5, med förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen
den 11 juni 1937 (nr 339) örn mödrahjälp, m. m.

Motionerna nr 4 och 5 hänvisades genast till första särskilda utskottet.

Motionerna nr 6 och 7 bordlädes.

§ 4-

Justerades protokollsutdrag.

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr 4.

Nr 4.

Onsdagen den 14 augusti 1940.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Karlsson i Munkedal under 4 dagar fr. o. m.

» Sandberg » 6 ° »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.5 e. m.

Gunnar Britth.

Onsdagen den 14 augusti.

Kl. 8 e. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till tredje särskilda utskottet den på bordet liggande
motionen nr 6 av herr Flyg.

§ 2.

Föredrogs herrar Sandströms och Lindmarks motion, nr 7, i anledning av
Kungl. Majlis proposition, nr 5, med förslag till förordning angående ändring
i vissa delar av förordningen den 11 juni 1937 (nr 339) om mödrahjälp, m. m.

Därvid .yttrade herr talmannen: I förevarande motion nr 7 hemställa herrar
bandström och Lindmark, »att riksdagen ville vid behandlingen avKungl. Maj :ts
proposition nr 5 anhålla örn en omedelbar utredning angående de ytterligare
organisatoriska förändringar, som kunna vara påkallade i gällande lagstiftning
örn hjälp vid havandeskap och barnsbörd, främst frågan örn sammanslagning
av moderskapshjälp och moderskapspenning, och att Kungl. Maj:t
matte snarast möjligt till riksdagen inkomma med det förslag i ärendet, vartill
utredningen må föranleda».

Enär motionen innefattar förslag, som ej står i oskiljaktigt sammanhang
med ärende, som föranlett riksdagens sammankallande eller av Konungen
eljest förelagts denna urtima riksdag, anser jag mig på grund av § 2 riksdagsordningen
och § 49 regeringsformen förhindrad att framställa proposition
pa motionens remitterande till utskott.

Denna herr talmannens propositionsvägran blev av kammaren godkänd.

Motionen lades till handlingarna.

den 14 aug. och
» 14 » .

In fidem

§ 3.

Till bordläggning anmäldes första särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning om krigskonjunkturskatt
för år 1940, m. m., jämte i ämnet väckta motioner.

Fredagen den 16 augusti 1940.

Nr 4.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Carlström under 8 dagar fr. o. m. den 16 aug.,

» Nolin » 4 » » » 16 » och

♦ Gustafsson i Bogla * 4» » »17».

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8.9 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Fredagen den 16 augusti.

Kl. 12 middag.

§ I Justerades

protokollet för den 9 innevarande augusti.

§ 2.

Herr statsrådet Wigforss avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 15, med
förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther, som anförde:
Herr talman! I det trontal, varmed denna urtima riksdag öppnades, förekom
icke det traditionella uttalandet, att rikets förhållande till främmande makter
är gott. Det är i och för sig välmotiverat att icke i nuvarande läge begagna
ett uttryckssätt, som pekar hän på fredliga och stabila förhållanden.
Men lyckligtvis kan det konstateras, och bör det här strax konstateras, att
vi icke gentemot någon främmande makt befinna oss i ett läge, som icke
med fog kan betecknas såsom ett gott och vänskapligt förhållande. Misstämningar
och ett antal mer eller mindre oroande kontroverser hava i en så upprörd
tid som den nuvarande helt naturligt icke kunnat alldeles undvikas. De
hava dock övervunnits och kunnat biläggas på ett i det väsentliga tillfredsställande
sätt, och för närvarande råder utrikespolitiskt sett ett relativt lugn
för Sveriges vidkommande. I omedelbart sammanhang härmed bör det emellertid
framhållas, att det nuvarande allmänna läget är till ytterlighet labilt
och, även sådant det just nu ter sig, innefattar moment, som för vår del giva
anledning till bekymmer. Allvarliga komplikationer, vilka kunna medföra

Meddelande
av utrikesministern.

Xr 4.

Fredagen den 16 augusti 1940.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
risker för livsviktiga svenska intressen, i varje fall på indirekt väg, få sålunda
på intet sätt anses uteslutna, varför fortsatt stark försvarsberedskap
ännu är av nöden. Riksdagen kommer därjämte säkerligen att under sitt fortsatta
arbete få erfara, hurusom vårt aktuella läge med avspärrning av sjöförbindelserna
västerut öppnar bekymmersamma ekonomiska perspektiv och
ställer oss inför nya problem, som kräva att lösas.

Jag skall nu övergå till att i korthet redogöra för några ärenden, som under
de senaste veckorna varit under behandling inom utrikesförvaltningen.

Det har tidigare meddelats riksdagen, att en tysk framställning angående
transitering genom Sverige av krigsmateriel och personer, tillhörande tyska
krigsmakten, besvarats i princip tillmötesgående, varvid dock tillagts, att förhandlingar
borde upptagas angående transporternas genomförande. Man hade
därvid i tankarna att söka göra transporterna så litet betungande som möjligt
ävensom att överenskomma örn lämpliga vägar, fördelning av transporterna
i avseende på tiden, o. s. v.

Dessa förhandlingar upptogos i Stockholm mellan utrikesdepartementet och
härvarande tyska beskickning. Från svensk sida var man angelägen örn att
erhålla en noggrann precisering av transporternas omfattning, och den 8 juli
nåddes enighet om en dylik överenskommelse. Enligt denna överenskommelse
medgives transitering av varor av alla slag på de svenska järnvägarna mellan
Tyskland och Norge. I den mån det är fråga om varor, för vilka enligt
svenska bestämmelser särskilt tillstånd fordras, d. v. s. krigsmateriel, skall
sådant tillstånd i vanlig ordning begäras. Vidare skola tyska soldater få på
de svenska järnvägarna resa från Norge till Tyskland för åtnjutande av permission
och därefter återvända till Norge. Dessa resor skola företagas i särskilt
anvisade tåg, varjämte de permitterade soldaternas vapen skola kvarlämnas
i Norge. Slutligen medgavs enligt överenskommelsen rätt att med anlitande
av svenska järnvägar överföra materiel och i begränsad omfattning
manskap från en ort i Norge till en annan ort därstädes. De sålunda överenskomna
permittenttransporterna pågå i fastställd utsträckning. Några ansökningar
örn transiteringstillstånd för krigsmateriel från Tyskland till Norge
hava däremot icke ingivits.

I anledning av denna överenskommelse avgav brittiska regeringen den 20
juli en formlig protest mot det brott mot neutraliteten, som den ansåg här
föreligga för Sveriges del. På denna protest har svar avgivits. Även norska
regeringen har protesterat och erhållit svar härpå.

Ett par engelska tidningar behandlade saken, som örn här förelåge en definitiv
förändring av svensk politik därhän, att Sverige icke längre kunde
betraktas såsom en neutral makt. Denna uppfattning synes dock numera, sedan
närmare kännedom i ämnet vunnits, hava allmänt övergivits i England.
Med beklagande får jag konstatera, att de engelska tidningarna kunnat stödja
och synas hava byggt sin första ståndpunkt på ansvarslösa uttalanden i svensk
press, i det att några svenska tidningar, vilka förfäktat en annan mening än
regeringens i själva principfrågan, icke dragit sig för att lämna överdrivna
och i viktiga punkter direkt missvisande framställningar av innebörden i de
gjorda medgivandena.

En annan händelse, som icke kunnat undgå att väcka uppmärksamhet i landet,
är det brittiska beslagtagandet av de fyra jagare, som inköpts i Italien,
då dessa den 20 juni befunno sig vid Färöarna på väg till Sverige. Den militära
sidan av vad som därvid förekommit är som bekant under utredning inför domstol
och skall icke här av mig beröras. Beträffande den diplomatiska aktionen
utsändes på sin tid ett meddelande till allmänheten. Mycket är icke att
tillägga till vad sålunda meddelats. Så fort underrättelse om fartygens kvar -

Fredagen den 16 augusti 1940.

Nr 4.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
hållande ingått, avgavs en synnerligen kraftig protest från vår sida i London.
Len diskussion i ämnet, sorn härigenom uppkom, resulterade i att brittiska regeringen
förklarade sig beredd att återlämna fartygen. Nya komplikationer
tillstötte därigenom, att jagarna under tiden dels förflyttats från Färöarna
till en brittisk hamn, dels åsamkats ganska betydande skador. Aven dessa, svårigheter
löstes emellertid, varvid det må framhållas, att brittiska regeringen
förbundit sig att ersätta de skador, som uppkommit till följd., av de brittiska
myndigheternas åtgärder. Lå flottiljen därefter slutligen avgått, närmast till
en punkt utanför norska kusten, utsattes den för ett bombangrepp från en brittisk
flygmaskin, dock utan att någon skada anställdes. Brittiska regeringen
har framfört sitt djupa beklagande i anledning av denna sistnämnda händelse
och samtidigt förklarat, att angreppet skedde på grund av ett misstag och mot
uttryckligen givna order.

Såväl brittiska som tyska vederbörande myndigheter hava hela tiden hållits
noggrant underrättade om fartygens färd. De hava, bortsett från nu omnämnda
övergrepp, vilket, örn det vidhållits, skulle varit av allvarligaste, natur,
visat stort tillmötesgående. Sedan skadeståndsfrågan reglerats, vilket
kan förväntas ske i fullt samförstånd, vill svenska regeringen betrakta saken
såsom slutgiltigt utagerad ur utrikespolitisk synpunkt. Från tyska marinens
sida underlättades genom särskilda åtgärder såväl besättningarnas färd från
Färöarna till den brittiska hamnen i och för jagarnas avhämtande som även
flottiljens hemfärd genom de på grund av minspärrningar farliga passagerna i
Nordsjön.

Det är allmänt bekant, i vilket tillstånd Nationernas förbund befinner sig.
Av de fyrtioåtta stater, som alltjämt äro bokförda såsom medlemmar av förbundet,
hava fem förklarat sig vilja lämna förbundet. Elva förbundsmedlemmar
hava helt eller delvis ockuperats av eller införlivats med andra stater.
Örn man bortser från dessa jämte de åtta, som äro krigförande eller allierade
med krigförande stater, återstå tjugofyra medlemmar, däribland endast åtta
europeiska stater. Sedan december 1939 hava några sammanträden med .församlingen
och rådet icke ägt rum. Förbundets verksamhet på de ekonomiska
och sociala områdena har fortsatt endast i starkt begränsad omfattning. Förbundets
politiska verksamhet har helt upphört. I telegram till förbundsmedlemmarnas
regeringar den 25 juli har generalsekreteraren. Avenol framhållit
att, då församlingen och rådet ävensom förbundets kommissioner för närvarande
icke kunna samlas, generalsekreterarens befogenheter i huvudsak tillsvidare
upphävts. Under hänvisning därtill har herr Avenol anmält sitt snart
förestående tillbakaträdande.

Yad Sveriges ställning till förbundet beträffar vill jag meddela, att envoyén
Beck-Friis. som intill juni 1940 var sändebud i Bern och tillika Sveriges ständiga
ombud vid förbundet, nyligen förflyttats till Rom. Något nytt ombud vid
förbundet har icke utsetts. För gäldande av Sveriges andel i kostnaderna för
förbundet under år 1940 har riksdagen i sedvanlig ordning anslagit medel. Under
rådande förhållanden har Kungl. Maj:t emellertid ej funnit skäl att utbetala
beloppet. Det måste nämligen i nuvarande stund konstateras, att Nationernas
förbund pa satt framgar av vad jag nyss sagt upphört att fungera.

Vår utrikesrepresentation har som en följd av den senaste tidens händelser
undergått åtskilliga förändringar. I slutet av juni hemställde tyska regeringen,
att svenska regeringen ville senast den 15 juli draga tillbaka sina diplomatiska
representationer från Oslo, Haag, Bryssel och Luxemburg. Det tillädes,
att tyska regeringen tillsvidare intet hade att erinra mot att de konsulära representationerna
kvarbleve och de facto fortsatte att utöva sina dittillsvarande
funktioner. Motsvarande framställningar riktades till andra makter med diplo -

Nr 4.

Fredagen den 16 augusti 1940.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
magisk representation i de ifrågavarande länderna. Från mitten av juli hava i
enlighet härmed de svenska beskickningarna i Bryssel, Haag och Oslo tillsvidare
upphört att fungera, under det att konsulär representation upprätthålles
i full omfattning. Efter det att beslut fattats rörande Estlands, Lettlands
och Litauens införlivande nied Sovjetunionen, har frågan örn tillbakadragande
av vår diplomatiska representation i Tallinn, Riga och Kaunas aktualiserats.
Den 11 augusti har sovjetregeringen uttalat sin förväntan, att legationerna
i Kaunas, Riga och Tallinn upphöra med sin verksamhet från den 25 augusti.
Konsulernas exequatur upphör att gälla samma dag. De tre baltiska staternas
legationer i Stockholm hava i dagarna upphört med sin verksamhet.

I ett interpellationssvar av den 13 juni har jag redogjort för de åtgärder, som
da vidtagits för att evakuera den svenskspråkiga befolkningen på Rågö oell
(Winsholm till andra delar av Estland. Sedan dess hava även de på Nargö utanför
Tallinn bosatta estlandssvenskarna måst flytta från sina hem, och därmed
uppgår för närvarande antalet evakuerade av svensk stam till omkring 500
personer. Oaktat man från estnisk sida sökt lösa bosättningsfrågan på ett tillfredsställande
sätt, har i samband med evakueringen det ej kunnat undgås, att
våra stamfränder hittills ej kunnat beredas önskvärda utkomstmöjligheter. 110
Ragösvenskar hava redan hemställt att fa komma till Sverige. Beskickningarna
i Tallinn och Moskva hava erhållit instruktion att understödja deras utreseansökningar,
och inresetillstånd till Sverige meddelas, så snart de fått tillstånd
att utresa. I samband härmed har beskickningen i Moskva anmodats
hos sovjetryska vederbörande söka inhämta, vilka avsikter nian har i avseende
å estlandssvenskarnas bosättning, och, därest en bortflyttning av nämnda folkgrupper
planeras, söka fa till stand det uppskov, som är betingat av svårigheterna
att på en gång till Sverige överföra något större antal personer.

I Sverige är man beredd att mottaga evakuerade estlandssvenskar efter den
prövning, som kan vara nödvändig, bl. a. med hänsyn till deras förmåga att:
genom arbete försörja sig. Det kan emellertid icke ställas i utsikt att här bereda
dem en ställning som fria företagare inom jordbruk, fiske eller annan
näring. De måste räkna^ med att få vistas i särskilt inrättade läger, till dess
de efter hand kunna erhålla för deni lämpligt arbete inom områden, där behov
av arbetskraft förefinnes, i första hand såsom arbetare i jordbruket.

Jag vill slutligen understryka, att regeringen givetvis liksom hittills kommer
att ägna frågan all uppmärksamhet och är, såsom redan nämnts, beredd
att i mån av behov och möjligheter bistå dessa våra stamfränder.

När jag nu övergår till att säga några ord örn den sida av svensk utrikespolitik,
som avser Sveriges utrikeshandel, är att konstatera, att även på detta
område^händelserna i Norden under april ställt oss inför ett nytt läge. Sedan
fyra månader äro vi avskurna från sjöfarten västerut. Vad detta betyder för
svenskt näringsliv får icke underskattas. Jag behöver blott erinra därom,
att under normala förhållanden över hälften av Sveriges utrikeshandel äger
rum över de farvatten, sorn nu spärras av de krigförandes blockadkedjor. Därtill
kommer, att genom krigshändelserna under de senaste månaderna marknader,
representerande ytterligare åtminstone en åttondel av den normala svenska
utrikeshandeln, tillsvidare fallit bort.

I denna för Sveriges näringsliv synnerligen allvarliga situation har svensk
handelspolitik ställts inför två huvuduppgifter, nämligen å ena sidan att undersöka
möjligheterna för ett återupptagande av trafiken västerut och å den
andra att söka utbygga handelsutbytet med länderna innanför blockadspärren.

Alltsedan april hava förhandlingar ägt rum angående återupptagandet av
sjöfarten västerut. Därvid har från svensk sida understrukits, att det för
svenskt näringsliv och för upprätthållandet av svenska folkets köpkraft är

Fredagen den 16 augusti 1940.

Nr 4.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
av avgörande betydelse, att Sverige äger tillträde till de transoceana marknaderna.
Det borde vara ett väsentligt intresse icke endast ur svensk utan
även ur allmän synpunkt att förhindra, att Sveriges näringsliv försvagas, så
att det icke kan fullt ut fylla sin uppgift i det kommande europeiska återuppbyggnadsarbetet.
Det är alltjämt regeringens allvarliga förhoppning, att genom
fortsatta förhandlingar förutsättningar skola kunna skapas för ett återupptagande
åtminstone i viss utsträckning av denna för svensk folkhushållning
livsviktiga del av vår utrikeshandel.

Samtidigt härmed har regeringen bemödat sig örn att genom förhandlingar
utvidga och intensifiera den svenska utrikeshandeln innanför blockadspärrarna.
Med våra nordiska grannstater Danmark och Norge hava avtal träffats,
som torde komma att under andra halvåret 1940 möjliggöra ett upprätthållande
i avsevärd utsträckning av den normala svenska exporten. Med Finland
pågå förhandlingar i liknande syfte. Det är givetvis av särskild betydelse,
att även under nuvarande förhållanden handeln mellan de nordiska länderna
upprätthålles i ali möjlig omfattning.

Sedan någon tid pågå förhandlingar angående handeln med Sovjetunionen.
Svenska regeringen anser det vara en angelägen uppgift att utvidga och för
framtiden befästa handelsförbindelserna med den stora ryska marknaden.
Svenskt näringsliv är lika intresserat av ökad införsel av sovjetryska produkter
som av ökad utförsel av de i Sovjetunionen sedan gammalt välkända svenska
exportartiklarna. Det är vår förhoppning, att de alltjämt pågående förhandlingarna
i Moskva snart skola leda till positiva och för de båda ländernas
näringsliv gynnsamma resultat.

I svensk Östersjöhandel intager sedan gammalt varuutbytet med Tyskland
det första rummet. Den ekonomiska världskrisen under 1930-talets första år
hade visserligen medfört en allvarlig nedskärning av den svensk-tyska handeln;
värdet av den svenska exporten till Tyskland var år 1932 endast 90 miljoner
kronor. Under de därefter följande åtta åren har emellertid varuutbytet
år från år ökat i värde, och genom periodvis återkommande förhandlingar har
man inom ramen för 1934 års clearingavtal kunnat utbygga och differentiera
såväl import som export. År 1939 uppgick värdet av exporten till Tyskland
till 362 miljoner kronor, en fyrdubbling alltså under den relativt korta perioden
av åtta år. Även om ett gynnsammare år än 1932 tages såsom basår, är
en synnerligen betydande ökning att anteckna. Sedan det efter krigsutbrottet
och i all synnerhet efter april 1940 blivit förenat med allt större svårigheter
att upprätthålla den hittillsvarande importen västerifrån av sådana för det
svenska folkhushållet livsviktiga varor som kol och koks, kemiska produkter
m. m., har under vinterns och vårens förhandlingar Tyskland medgivit ökad
utförsel av dessa produkter till Sverige. Den ökade importen, särskilt av kol
och koks, har i sin tur medfört ett större utrymme inom clearingen för vår
export till Tyskland, och vid de senaste svensk-tyska underhandlingarna har
överenskommelse kunnat träffas örn en planmässig utvidgning av de svenska
försäljningarna till Tyskland, särskilt av pappersmassa och papper. Det är
med tillfredsställelse som jag konstaterar, att vårt handelsutbyte inom Östersjöområdet
utbyggts och befästs genom den senaste svensk-tyska handelsuppgörelsen.

Även med länderna bortom Östersjön föras underhandlingar örn utvidgning
av den svenska handeln. Med Ungern har nyligen avtal träffats innebärande
en väsentlig utökning av den svenska exporten. De förhandlingar, som inletts
med Italien, avse likaledes en undersökning av förutsättningarna för en intensifiering
av handelsförbindelserna under nästa år.

Det är emellertid själ v fallet, att även ett minutiöst utnyttjande av möjlig -

Nr 4.

Fredagen den 16 augusti 1940.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
heterna till handel innanför blockadspärrarna icke är tillräckligt för att bereda
svenskt näringsliv ersättning för handeln västerut. En förutsättning för att
Sverige skall kunna fylla sin uppgift i det kommande återuppbyggnadsarbetet i
Europa är i själva verket, att den svenska köpkraften kan upprätthållas genom
handel även med de utomeuropeiska marknaderna.

Av den redogörelse, som jag nu lämnat, torde utan särskilda utläggningar
framgå, att ingen principiell förändring i avseende på vår utrikespolitik ägt
rum. Den är, såsom i trontalet utsagts, oförändrad. Detta innebär i första
hand, att Sveriges neutralitet i stormaktskriget bevarats, och det är regeringens
föresats att även i fortsättningen fasthålla härvid. De båda närmast ifrågakommande
krigförande makterna, Tyskland och Storbritannien, hava också
var för sig redan tidigare förklarat sig vilja respektera ATår neutralitet.

Emellertid täcker formeln fortsatt neutralitet naturligtvis icke alla de utrikespolitiska
spörsmål, som kunna uppkomma. Den svenska neutraliteten har
heller aldrig betytt likgiltighet och avskildhet. Det har i stället varit vår
strävan att utan partitagande i pågående konflikter upprätthålla våra förbindelser
och vårt vänskapliga samarbete med andra nationer. Dessa strävanden
vilja vi fortsätta. Vi äro medvetna om att det ingalunda är genom att avbryta
kontakten med världen i övrigt som ett litet land i Sveriges ställning
lyckas bevaka sina intressen och bevara sin självständighet. Det finns hos
vårt folk ingen önskan örn en framtid i splendid isolation, utanför och oberoende
av den allmänna utvecklingen. Ett sådant betraktelsesätt har aldrig
varit vårt, och vi äro fullt på det klara med att en politik, grundad på detta
betraktelsesätt, icke är möjlig. Europa befinner sig utan tvivel i stöpsleven,
och det vore orimligt att förutsätta, att vårt land skulle bliva oberört av vad
som sker. Det gäller för oss att vaksamt följa processen och att göra vår
naturliga insats i densamma under bevarande åt oss själva av det avgörande
inflytandet på gestaltningen av vårt fortsatta liv som fri nation.

Tillsvidare befinna vi oss emellertid i en period av väntan. Det är icke
möjligt att på nuvarande tidpunkt gå närmare in på de kommande uppgifternas
räckvidd och innebörd. Jag vill emellertid taga tillfället i akt för ett
understrykande av att nu liksom tidigare är det av yttersta intresse för vårt
land, hur Norden och följaktligen också hur våra nordiska grannländers öden
komma att te sig. Svenska folket Ilar hittills visat, att det anser sig lia en
uppgift och en plikt att fylla i gestaltningen av livet i Norden. Jag utgår
från att vårt folk alltjämt håller fast härvid och att det alltså råder enighet
örn att det svenska strävandet även härutinnan är oförändrat. Icke heller
i detta avseende veta vi dock, vilka uppgifter som möta och vilka möjligheter
att motsvara dem, som vi komma att få räkna med. Men vi kunna göra oss
beredda och till denna beredskap räknar jag främst omsorgen örn Sveriges möjligheter
till en självständig insats under ett objektivt, realistiskt och vaksamt
aktgivande på den allmänna politiska utvecklingen. Det vore till lycka för
vårt land om även pressen ville mera allmänt än nu sker taga denna sistnämnda
regel till rättesnöre.

Det har stundom klagats över att vad som förekommer inom utrikespolitiken
icke tillräckligt snabbt och fullständigt bringas till allmänhetens kännedom.
Härtill vill jag säga, att något onödigt hemlighetsmakeri förekommer
icke. Det är icke för att dölja för den svenska allmänheten vad som sker utan
för att undvika landsskadliga följder som vissa åtgärder och händelser undanhållas
offentligheten. Man bör också komma ihåg, att de flesta utrikespolitiska
ärenden angå även främmande makter och våra förbindelser med dem. I
varje fall är givetvis huvudsaken, att det icke i hemlighet bedrives en politik
efter andra grundsatser än dem, som öppet deklarerats och av statsmakterna

Fredagen den 16 augusti 1940.

Nr 4.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
fastställts. På den punkten kan jag avgiva fullt betryggande försäkringar.
Det har nog gått över landet vissa rykten, som örn de vore sanna skulle betyda,
att regeringens förklaringar om sin utrikespolitik vore falska. Verkliga
förhållandet är att det är sådana rykten, som alltid äro falska. Ingen bör
tro på dem, och ingen bör sprida dem vidare. Det föres icke och kommer icke
att föras någon politik bakom ryggen på svenska folket.

En återblick på det sistförflutna halvåret visar i själva verket, att det ratt
allmän enighet i landet örn de utrikespolitiska riktlinjerna, all kritik mot regeringen
till trots. Jag slutar, herr talman, med att uttrycka den förhoppningen,
att det även i fortsättningen skall lyckas vårt folk att i endräkt och samling
finna sin väg genom de faror och svårigheter, som utan tvivel ännu vänta
oss.

Härefter yttrade:

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Det faller sig naturligt, att
jag anknyter till några av slutorden i utrikesministerns förklaring. Han vände
sig med skärpa mot den kampanj, som har förts här i landet mot den svenska
utrikespolitiken med anklagelser för onödigt hemlighetsmakeri, och han förklarade
med eftertryck, att det icke föres och icke kommer att förås någon politik
bakom ryggen på svenska folket. Det finns anledning att understryka denna
deklaration. Och det bör tilläggas, att anklagelserna för att utrikeslednmgen
bedriver hemlighetsmakeri bäst tillbakavisas genom en sådan förklaring, som
i dag av utrikesministern har avgivits inför riksdagens kamrar.

Utrikesministern förklarade, att han ville lämna en redogörelse för några
ärenden som under de senaste veckorna varit under behandling av vår utnkesledning.
Det blev en tillbakablick mera än en redogörelse för ögonblickets lage.
Skälen härtill torde för de flesta vara fullt klara och torde icke tarva mycken
diskussion. En sådan återblick, som här givits, är emellertid av stor nytta just
ur den synpunkt, som utrikesministern angav, då han framhöll nödvändigheten
av att bemöta ryktessmideriet om vissa tidigare åtgärder, men det är klart, att
denna redogörelse för många kommer att synas otillfredsställande, v i kanna
ju alla i dag, att det är andra bekymmer och andra problem, som nu ligga tungt
över oss, problem som här endast antydningsvis kunna beröras. ..

Emellertid ha vi nied tillfredsställelse tagit del av den öppna och oförbehållsamma
redogörelse, som har lämnats för den så kallade transitenngsaffären.
Jag tror, att denna redogörelse är ägnad att skingra en hel del oriktiga föreställningar
om innebörden av den svenska regeringens medgivanden i denna
sak. Den borde ha lämnats långt före detta.

I utrikesministerns deklaration skulle jag vidare särskilt vilja taga fasta pa
vad han yttrade örn vår handelspolitik. Jag tror, att det är första gången, som
nian i riksdagen har berört det stora problemkomplex, som här upprullas. Det
har förut skett i mera allmänna ordalag, när man har talat om följderna av handelsavspärrningen
för vårt land, men nian har icke gått in på de mera positiva
linjer som nu för första gången antytts av utrikesministern. Med särskild tillfredsställelse
taga vi alla fasta på utrikesministerns förklaring, att man hoppas
genom fortsatta förhandlingar kunna skapa förutsättningar för ett aterupptagande
av handeln med de transoceana länderna. I dessa dagar, då även overiges
folk från utländska och i enstaka fall även från inhemska källor uppbygges
med försäkringar örn att vi kunna genom klok anpassning till den nya stationen
och en snabbast möjliga inställning i de nya livsrummen skapa goda förutsättningar
för vår folkförsörjning, är det av största vikt, att det här i riksdagen
klart och oförbehållsamt säges ifrån att vår framtida folk försörjning är

Nr 4.

Fredugeu deu 16 augusti 1940.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
väsentligen beroende av att vi lyckas återknyta våra handelsförbindelser, med
möda upparbetade av den .svenska exportindustrien under många årtionden,
med de transoceana länderna. Det är också en förutsättning för att vi skola
kunna behålla den köpkraft, som i sin tur är förutsättning för ett ökat handelsutbyte
med de länder, med vilka vi nu stå i de närmaste förbindelserna.

Utrikesministern använde uttrycket, att Europa befinner sig i stöpsleven.
Den saken är icke främmande lör någon svensk, och vi behöva icke några utländska
tillrättavisningar för passivitet och likgiltighet inför det stora, som
händer ute i världen. Varje svensk, som ett ögonblick vill tänka över vårt läge,
är fullt medveten örn vad dessa förändringar betyda för oss, hur vi tvingas att
i mångt och mycket ställa örn våra synpunkter och betraktelsen av våra problem,
men vi måste förbehålla oss att själva få klara upp dessa problem. Vi få inte
utan vidare anamma den förkunnelse, som vi nu stundom få lyssna till, örn hur
lätt det är för oss att genom anpassning klara oss ur bekymmer och svårigheter.
Det är i själva verket så, att vi lia att se framåt mot en lång period av mycket,
mycket stora svårigheter, som vi icke kunna övervinna annat än genom ökat
arbete och ökade ansträngningar på att säkerställa svensk produktion och svensk
lolkförsörjning i det nya läge, i vilket vi nu blivit försatta.

Utrikesministern slutade med några antydningar örn de minst sagt ovissa
framtidsutsikterna och det hot, som alltjämt vilar över Norden. Vi förstå väl,
att utrikesministern pa den punkten icke kan tala så öppet, såsom han har
kunnat göra i de föregående delarna av sin redogörelse. Vi förstå, att hänsynen
icke minst till det ovissa och farofyllda läget i vårt östra grannland tvingar
till stark återhållsamhet vid diskussion inför svensk allmänhet örn dessa frågor.
Denna återhållsamhet äro vi alla angelägna örn att visa, men så mycket kan
väl och bör val dock sägas, att Sveriges folk med stark oro lyssnar till meddelandena
fran öster, och att vi alla känna, att ett hot mot Finland är också direkt
riktat mot vårt land. Det har under de senaste månaderna givits otaliga bevis
för att det svenska folket känner på detta sätt, känner, hur vårt lands öde
är nära förbundet med Finlands öde. Vi kunna därför icke med likgiltighet och
passivitet iakttaga vad som där sker. Sveriges politik måste präglas av medvetandet
härom. På det diplomatiska och på det militära området måste våra åtgärder
inriktas i överensstämmelse härmed.

Vi taga fasta pa utrikesministerns ord, att svenska folket har en uppgift och
en plikt att fylla i gestaltningen av livet i Norden. Vi hoppas, att denna uppgift
skall kunna fyllas i det fredliga återuppbyggandets tecken, och det bör
sagås, att svenska folket därvid måste göra sig berett att bringa betydande
offer utöver dem. som redan lia givits.

Den senaste tidens händelser lia hos oss alla inpräglat vikten av en orubblig
sammanhållning örn det väsentliga i svensk politik. Då det gäller att bevara
själva grundförutsättningen för var tillvaro såsom fri och självständig nation,
mäste meningsskiljaktigheter i andra stycken vika för uppgiften att med fast
beslutsamhet, tro på vår framtid och vilja att bringa de nödvändiga offrell
hålla samman i avseende å de stora utrikespolitiska uppgifterna. Här gäller det
icke blott att möta ett direkt eller indirekt hot utifrån, utan det gäller också
att slå tillbaka de tendenser till så kallade fredliga genombrytnings försök, som
allt oftare kunna spåras i vårt eget land. Vår front måste vara fast och orubblig
mot varje försök att undergräva vår nationella motståndskraft.

Herr andre vice talmannen Österström: Herr talman! Utrikesministerns
teckning av Sveriges läge i världen var ju, som kammarens ledamöter nog i
allmänhet lia konstaterat, präglad av allra största försiktighet. Naturligtvis
oell nödvändigtvis var denna teckning försiktig. Jag kan också tänka mig, att

Fredagen deli 16 augusti 1910.

Nr 4.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
ilen på sina håll skall karakteriseras såsom alltför litet upplysande, men jag
har också ett intryck utav, att när vi få läsa denna redogörelse och begrunda
den, skall det visa sig, att det var en givande och intressant exposé.
Det stöter dock naturligtvis på mycket stora svårigheter att genomtränga nyanseringarna
och de omsorgsfullt valda ordalagen, när man hör den muntliga
föredragningen. Jag har försiktigtvis velat göra denna reservation, när
även jag, herr talman, ber att få foga några små randanmärkningar till utrikesministerns
rundmålning. Jag konstaterar då först i likhet med den föregående
ärade talaren, att en stark oro otvivelaktigt behärskar stora delar av
vårt folk framför allt med hänsyn till vissa företeelser på allra sista tiden
i vårt östra grannland, i Finland. Vi måste alltjämt hoppas att de onda aningarna
om nya olyckor icke måtte förverkligas, men det vore säkerligen orätt.
örn man underläte att konstatera det faktum, att situationen är — såsom .utrikesministern
uttryckte det — till ytterlighet labil. Många skulle nog vilja
använda ännu mera pessimistiska formuleringar.

Mitt parti ställer sig säkerligen helt bakom utrikesministerns deklaration,
att det är av yttersta intresse för Sverige, hur Nordens och följaktligen våra
grannländers öden komma att gestalta sig i framtiden. Vi förvänta också
och äro förvissade om att regeringen i alla avseenden följer den pågående utvecklingen,
icke bara med den uppmärksamhet som det dramatiska händelseförloppet
gör till en naturlig sak, men att regeringen desslikes i all möjlig
utsträckning följer utvecklingen på sådant sätt och med sikte på det målet,
att vi äro beredda att fatta de beslut som våra intressens bevakande kräva
vid varje särskilt tillfälle. Utan att på något sätt underskatta de för visso
alldeles enorma svårigheter vilka hopa sig i vår utrikeslednings väg i denna
tid tror jag, att man dock vågar göra gällande, att vad som kan inträffa i
det grannland jag nyss nämnde, vars problem i detta ögonblick förefalla mest
oroande, icke innesluter så värst många alternativ. Följaktligen bör det också
vara möjligt för regeringen att i allt väsentligt skaffa sig ett någorlunda
fast grepp om läget, i den mån som svenska intressen komma att befinna
sig i närhet av något farligt ställe. Jag utgår visserligen ifrån såsom
alldeles självklart, att vår utrikesledning handlar med förutseende och att
den strävar efter att vara i jämbredd med händelseutvecklingen, men ibland
måste även det självklara utsägas. Det synes icke vara nödvändigt, att vi
i nuvarande läge låta händelseförloppet överraska oss. Alternativen i vad
som skall ske kunna icke gärna vara flera, än att det är möjligt att med hänsyn
till vårt ställningstagande bena upp de olika möjligheterna på gott och
ont. Åt den kanten bör alltså en fixering av den svenska politikens mål och
medel i nuvarande läge kunna ske från någorlunda säkra utgångspunkter.

Även jag tar i likhet med den föregående ärade talaren fasta på utrikesministerns
fastslående av att vi visat, att svenskarna lia en uppgift och en
plikt att fylla i gestaltningen av livet i Norden och att enighet härom råder
i landet. Denna deklaration låter ju i förstone onekligen en smula stor. Lägger
man icke in i densamma mera, än vad jag gör, så kan formuleringen dock
godtagas. Men så mycket angelägnare blir det då för regeringen och riksdagen
att i god tid sörja för att vi icke i eventuella svåra lägen bringas till
improvisationer och mer eller mindre slumpfärgade beslut. Här måste regeringen
vara ledande och vägledande. Endast regeringen har möjligheter att
skaffa de erforderliga informationer som måste ligga lill grund för våra avgöranden.

Den del av utrikesministerns deklaration som handlar örn Sveriges inställning
till det nordiska problemet (dier de nordiska problemen, ty de liro flera
för att icke säga många, detta avsnitt i redogörelsen kommer givetvis att med

Nr 4.

Fredagen den 16 augusti 1940.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
synnerlig uppmärksamhet studeras även utanför vårt lands gränser. Detta
är väl också meningen, förmodar jag. Men då ligger det en utomordentlig
vikt uppå att regeringen för sitt eget vidkommande i första hand klargör,
vad detta tal örn Sveriges plikter och uppgifter beträffande gestaltningen av
Nordens liv och öde betyder i praktisk politik i bestämda situationer. Jag behöver
icke varna för dyrkan av de beslöjade gudarna. Redan de gamle visste,
att den kulten var farlig. Den förvirrade och pinsamma debatten här i landet
i ^vintras innebär för oss alla men främst för statsmakterna skyldigheten
att så långt görligt är skaffa garantier för att elen linje som svensk politik
skall följa blir en enighetens och den nationella samlingens linje. Vad som
än händer, bör den förebråelsen icke kunna riktas mot Sverige, att de officiella
beskeden åt olika håll varit oklara.

Helt instämmer jag i utrikesministerns uppfattning, att den allmänna
svenska hållningen bör karakteriseras av objektivt, realistiskt och vaksamt
aktgivande på utvecklingen. En frukt av detta realistiska och objektiva iakttagande
är utrikesministerns konstaterande av att Nationernas förbund upphört
att existera såsom politiskt instrument. Vad som kan räddas över till
framtiden av det internationella samarbetet på socialpolitikens och ekonomipolitikens
fält är annu i någon mån en öppen fråga. Men folkförbundet som
storpolitisk organisation har brutit samman. Konsekvenserna av detta resonemang
äro ofrånkomligt givna, det kunna vi erkänna utan att det är nödvändigt
att därför göra vårt erkännande av dessa konsekvenser till någon
dramatisk manifestation inför världen eller någon syndabekännelse. Folkförbundet
startade sitt lopp med ett dödligt eller åtminstone farligt sår. Detta
sår var segermakternas egoistiska och opporturnistiska tolkningar av de berömda
14 punkterna. Obestridligen har den stormakt, som häftigast och bittrast
har anklagat folkförbundet, rätt i ofantligt mycket av sin bitterhet. Att
U. S. A. svek förhoppningarna och ställde sig utanför var olyckan nummer
2. Men man bör nog också i detta ögonblick erkänna, att icke heller de europeiska
småstaterna äro alldeles utan skuld genom sin »friblivande» hållning
med hänsyn till varje för dem farlig komplikation i samband med folkförbundets
uppgifter. Allt detta tillhör dock numera vad som icke kan ändras.
Huvudsaken är just nu, att folkförbundet ligger sönderslaget.

Vad utrikesminstern anfört om transiteringsmedgivandet åt Tyskland är berört
av den föregående ärade talaren, och jag kan helt instämma i de reflexioner,
sorn han knöt till denna del av utrikesministerns exposé. Därutöver vill jag
bara erinra örn vad jag nämnde redan under remissdebatten, nämligen att
ingenting givit vid handen, att de farhågor, vilka från något håll på sin tid
yppades, blivit besannade. I detta sammanhang understryker jag utrikesministerns
uttryckliga tillkännagivande av att ingen principiell förändring skett
med avseende på vår utrikespolitik och att ingen annan politik bedrives i det
fördolda än den som officiellt blivit angiven. Även jag understryker utrikesministerns
inträngande maning, att vi — var och en i sin stad —- med all
kraft tillbakavisa eventuella påståenden örn motsatsen.

_ Med tillfredsställelse hörde vi, att regeringen föranstaltat örn undersökningar
angående vad som är möjligt att göra från Sveriges sida för våra stamfränder
i Estland. Det vore säkerligen kärt för riksdagen och för hela vårt
folk, örn framkomliga vägar kunde utstakas.

Med största intresse följa vi regeringens energiska ansträngningar att
trygga våra ekonomiska förbindelser utåt och åt alla håll. Vi misstänka också,
att utrikesministern blott får alltför rätt i sin antydan örn att riksdagen
nog snart kännbart skall erfara, vad handelsavspärrningarna betyda av svårigheter
och bekymmer för nationen. Riksdagen hyser förvisso icke längre

Fredagen den 16 augustt 1940.

Nr 4.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
några illusioner i detta avseende. Skall den värdeförstörande och sönderslitande
kampen mellan Tyskland och England pågå länge ännu, då mäste man
med djupaste pessimism tänka på framtiden. Vi kunna naturligtvis göra sa
gott som ingenting åt den saken, men nog är det självfallet, herr talman, att
vi önska ett snart slut på den förödande striden mellan världens stora kulturmakter.

Herr Flyg: Herr talman! Mot vad som säges i den redogörelse som har
lämnats här i kammaren över svensk utrikespolitik finnes ingen invändning
att göra. Men det förefaller mig, som om det viktigaste, det Problem kring
vilket den allmänna uppmärksamheten här i landet är koncentrerad, det problem
som hos de flesta politiskt tänkande människor har skapat en begriplig
oro, vöre i denna redogörelse helt utlämnat. Och, herr talman, det är icke
det som har varit, som i dag är det viktigaste och det vitala. Det är det som
vi stå inför, som enligt min bestämda mening utgör den centrala punkten i vad
som heter svensk utrikespolitik. I detta avseende hade utrikesministern några
avslutande ord, som jag för mitt vidkommande tolkar som ett bevis pa att han
är fullt medveten örn vad vi gå till mötes och vad vi sta inför. Men da 1 ragar
jag mig, huruvida det är tillräckligt nied vad regeringen, enligt vad vi här
fått veta, har gjort? Det är i detta fall en punkt som jag ber att fa stanna
vid, och det är, vad utrikesministern hade att säga beträffande Nationernas

Det är en gammal stridsfråga, herr talman, i svensk politik, en stridsfråga
från första början, då Sveriges medlemskap i förbundet beslöts, en stridsfråga
under de år medlemskapet har upprätthållits, en stridsfråga där det kanhända
officiellt rått en viss enighet men där jag vet, att bakom denna officiella enighet
funnits en verklig oenighet, som sprängt igenom de olika partiformationerna.
Här ha vi i dag anledning att säga ifrån, att det var ett misstag, da Sverige
på sin tid anmälde sitt medlemskap i denna organisation. Det var ett misstag,
då vi trots händelserna under organisationens korta historia upprätthöllo detta
medlemskap, och det var, herr talman, ett misstag, att vi under en viss och
tyvärr näraliggande förfluten period medverkade i en aktiv roll denna

organisation. När utrikesministern i dag meddelar sin mening, att Nationernas
förbund i realiteten har upphört att fungera, sa är det, eders excellens,
tyvärr icke detsamma som att Nationernas förbund har upphört att existera.
Så länge institutionen som sådan består, för närvarande i ett miserabelt skick,
i ett flyttningsstadium på väg till Amerika, skola vi nog konstatera, att organisationen,
även örn den upphört att i realiteten fungera, likväl existerar. Ar
det då tillräckligt med att vi här i Sverige i dag inför offentligheten meddela,
att alldenstund vår minister i Bern har transporterats till Rom, så har därmed
vårt ständiga ombud i Nationernas förbund upphört att arbeta. Ar det tillräckligt
att meddela, att vår ministers i Bern efterträdare icke har inträtt i den
föregåendes ställe? Är det tillräckligt, att vi säga, att de medel, som vi sa
sent som i år, efter en kort debatt här i kammaren, anslogo för att betala
medlemsavgiften med, icke hava utbetalats utan fortfarande äro disponibla.
Det är naturligtvis ett sätt att i kringgående form säga, att med denna institution,
Nationernas förbund, ha vi nu ingenting att skaffa. Jag medger, att
från de fyra regeringspartiernas sida är det svart att i närvarande stund träda
fram och avgiva en deklaration, att Sverige härmed uppsäger sitt medlemskap
av Nationernas förbund. Men, herr talman, ärade ledamöter av denna kammare,
äro vi alldeles säkra på att det icke kan komma att inträffa, att vi i den
framtid som vi gå till mötes, den framtid som vi i dag ha att försöka skalla
oss en uppfattning örn, att i den framtiden det som vi i dag vilja undvika

Nr 4.

Fredagen den 16 augusti 1940.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
kanske blir något, som nian önskar att vi skola göra. Tag anser, att man med
vad som gjorts på denna punkt icke har visat, att man förstår det allvarliga
bakom utrikesministerns ord, att Europa befinner sig i stöpsleven.

Jag skall icke polemisera mot utrikesministern, då han säger, att ingen principiell
förändring har ägt rum i vår utrikespolitik. Jag förstår, att han därmed
vill avgiva en ur regeringens och landets synpunkt värdefull deklaration
utaf. Men vi skola icke blunda för att, hur starkt vi än understryka
detta, så är nian ute i världen i närvarande stund medveten om att innehållet
i vår principiella ställning i utrikespolitiskt avseende är ett annat från den 1
december 1939, än det var före detta datum, och vi skola därför förstå, att
vara handlingar, även örn de i dag icke uppmärksammas eller väcka nämnvärd
diskussion, dock bokföras för att komma med i det kommande bokslut
sorn Sverige liksom Europa för övrigt icke kan undgå.

Det har sagts av utrikesministern, och det har understrukits av herr Anderson
i Norrköping och herr Österström, att vi ha en plikt att fylla vid gestaltningen
av Norden. Herr talman, det räcker icke, vi ha en plikt att fylla med
ali vår förmåga i gestaltningen av det nya Europa. Yi ha att räkna med att
vårt land är ett litet land, men vi skola inregistrera, att vårt land är icke ett
litet land vilket som helst utan att vi ha vissa möjligheter och vissa förutsättningar.
Är det sant, eders excellens, att Europa ligger i stöpsleven, då ligger
Sverige även där, och det beror på vår hårdhet och vår kvalitet, hur vi skola
kunna, sa långt vår kraft förmår, prägla detta nya som framgår ur gjutningen.
Det var detta jag menade med vad jag anförde i remissdebatten, nämligen
svensk självhävdelse. Och vilja vi få ett grepp på och ett inflytande
i fråga örn gestaltningen av Norden i morgon, så må vi förstå, att det är
helt beroende av vår vilja och vår förmåga att få ett grepp örn gestaltningen
av det nya Europa.

Herr Anderson i Norrköping säger, att ett hot mot Finland är direkt riktat
mot vårt land. Ja, det är tyvärr, herr talman, obestridligen sant, men
det var sant också för några månader sedan, och det var då vi hade möjlighet
att göra en insats på detta område. Jag hoppas, att ingen i dag återigen
tror, att jag avser militär intervention. Jag inregistrerar emellertid, att om vi
i detta tidigare skede hade gjort en insats i de frivillighetens former som stodo
oss till buds och som vi i dag alla veta voro oantastliga, så hade Finlands öde
i närvarande stund måhända icke varit så bittert, som det i dag i realiteten
är. Det synes mig, att vad Sverige i dag kan göra på den punkten är knappast
någonting.

Både herr Anderson och herr Österström lia talat örn att det är nödvändigt
med nationell enighet. Det är klart, att i ett tidsskede, då allvaret lägrar sig
mörkare och massivare kring Sverige, än det någonsin tillförne gjort, då är
också nationell enighet en plikt. Men en nationell enighet skall ha landets och
folkets bästa till den centrala samlande punkten, och visar det sig, att på
grund av vad som är landets och folkets bästa, något måste ske av inrikespolitisk
karaktär, så får den nationella enigheten icke göras helig kring något som
icke kan bli eller får vara beståndande. Och den som hävdar detta får icke
göras till eller stämplas som utländsk agent eller tjänare åt en viss stormakt.
Det finns anledning i dag att påtala, att när betydelsen av nationell enighet
understrykes, så är det brottsligt, att med officiellt stöd försiggår en verksamhet
att gradera upp Sveriges^ folk i kolonner med olika nummer. Är det så,
att enigheten är det vitala, då må vi kallt avgöra, hurudant det läge är som
råder och vad det kräver av oss själva, vilka fel vi ha begått i det förflutna,
och hur vi kunna hävda oss för framtiden. Kring det må enighet skapas
och efter den ledstjärnan må svensk utrikespolitik, örn vilken vi i dag kan -

Fredagen den 16 augusti 1940.

Nr 4.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
hända av naturliga skäl icke fått höra regeringens mening, utformas och gestaltas.

Herr Senander: Herr talman! Vi ha ju redan tidigare i riksdagen klargjort
vår inställning till den svenska utrikespolitiken, och vi ha också angivit de
linjer efter vilka vi anse att den bör föras. Jag kan emellertid icke underlåta
att begagna detta tillfälle, då det nu är första gången efter krigets utbrott
som man låtit riksdagen allmänt diskutera utrikespolitiken, att säga ytterligare
några ord.

Vi äro fullständigt överens med dem som förklara, att vi vilja tillämpa en
strikt neutralitet i det pågående kriget. För oss är det ett huvudintresse, och
vi anse det självfallet, att det också är ett huvudintresse för hela svenska
folket, att landet hålles utanför den imperialistiska uppgörelsen. Samtidigt,
som vi förklara detta, vilja vi emellertid framhålla, att man icke bör inskränka
sig till fromma deklarationer i detta hänseende. Det är självfallet, att det är
och förblir tomma deklarationer, örn viljan att upprätthålla en strikt neutralitet
inte finns och örn inte deklarationerna motsvaras av neutralitet också i
handling. Vi kunna också tyvärr konstatera, att neutraliteten, sådan den
hittills tillämpats, inte varit en neutralitet i verklig mening. Under den finskryska
konflikten, exempelvis, bröt regeringen på ett mycket markant sätt mot
den ofta deklarerade neutralitetsprincipen. Ingen kan ju gärna med skäl påstå
-—■ och vad jag nu säger har på senare tid vitsordats — att det är förenligt
med neutralitetens bud att sända vapen och frivilliga till en av parterna
i en krigisk konflikt. Ännu värre var det ju, att detta handlingssätt från
Sveriges sida sånär hade drivit landet i krig. Det har efteråt förklarats från
auktoritativt håll, att Sverige under de månader, som det finsk-ryska kriget
pågick, på grund av denna sin s. k. neutralitetspolitik balanserade på krigets
rand. Endast tack vare det förhållandet, att den part, mot vilken de mycket
utmanande åtgärderna riktades, inte var en imperialistisk stat, räddades landet
från att dragas med i den allmänna krigsvirveln. Vi behöva bara göra det
tankeexperimentet, att sådana åtgärder, som Sverige tillgrep under den finskryska
konflikten, hade riktats mot en av de imperialistiska stater, som nu äro
invecklade i en uppgörelse med varandra, t. ex. mot Tyskland, för att man
skall förstå, vad följden hade blivit. Det visade sig också senare, då det
gällde ockupationen av Norge, att regeringen konsekvent höll tillbaka varje
åtgärd, som kunde tänkas oroa Tyskland.

Vi äro också motståndare till den sorts neutralitetspolitik, som under den
senaste tiden tillämpats gentemot den ena av de imperialistiska krigförande
staterna. Jag syftar på transiteringen genom landet av tyska trupper och
krigsmateriel för krigföring mot den andra parten. Hur mycket man än försäkrar,
att Sveriges neutralitet trots detta är obruten, måste det väl vara ett
uppenbart faktum, att detta medgivande åt Tyskland betyder ett brytande
av den s. k. strikta neutraliteten. Det betyder ett understöd åt den ena imperialistiska
makten i det pågående storkriget, och det är självfallet — det bör
var och en vara medveten örn — att det kan föra till allvarliga konsekvenser
för landets fred. Klart är ju, att England i en lämplig situation, därest det
så skulle anse tjänligt och förhållandena så skulle medgiva, kan utnyttja denna
vår eftergift åt Tyskland som förevändning för krigiska handlingar mot
vårt land.

Vi äro motståndare till den engelska imperialismen, och vi äro lika avgjorda
motståndare till den tyska imperialismen. Vi voro de enda, som vid krigsutbrottet
karakteriserade kriget som ett imperialistiskt krig. i vilket båda parterna
voro lika goda kålsupare och hade samma syfte med sitt krig, nämligen

Xr 4.

Fredagen den 16 augusti 1940.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
att slå under sig andra länder och folk och låta dem bli i kapitalistisk mening
utplundrade. Yi önska därför inte en sådan neutralitet, som tillåter den ena
parten att transportera trupper och materiel genom vårt land för krigföring
mot den andra parten. Vi motsatte oss under det finsk-ryska kriget, att
engelska trupper och engelsk krigsmateriel transporterades genom landet på
samma grunder som vi motsätta oss eftergiften åt Tyskland i sådant avseende.
En strikt neutralitet kan absolut inte anses förenlig med ett sådant tillvägagångssätt.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta att något taga upp till behandling
de strävanden, som — visserligen ännu försiktiga och trevande —
taga sig uttryck i kravet på anpassning till det tyska livsrummet. Anslag i
den tonarten lia t. o. m. — eller det kanske är rättare att säga betecknande
nog — klingat också i den socialdemokratiska pressen. Det är klart, att man
lindar in detta tal örn anpassning i ganska bestämda deklarationer örn att anpassningen
till det nya läget bör ske med utgångspunkt från svenska intressen
och med fullt bevarande av landets självständighet. Jag vill till en början
säga, att allt det myckna talet om svenskhet, som man hört på senare tid,
börjar skorra allt annat än svenskt. Det föres företrädesvis på läpparna av
sådana personer, som den ena gången uppträda som agenter för den engelska
imperialismen, den andra gången, när krigslyckan vänt sig, som agenter för
den tyska imperialismen. Det är inte mindre falskt, detta tal, därför att en
anpassning till det tyska livsrummet är fullständigt oförenligt med Sveriges
nationella oavhängighet. Jag skulle vilja se den av er i kammaren, som skulle
vilja träda upp inför det svenska folket och förklara, att vi mycket väl kunna
anpassa oss i det tyska livsrummet utan att därför ge avkall på vår självständighet
och vårt oberoende. Anpassningslinjens förespråkare äro säkert
också själva medvetna örn att deras tal i det stycket är ett bedrägeri och
ingenting annat.

Vi kommunister vilja lika litet anpassning till det tyska livsrummet som
anpassning till den engelska imperialismen. Vi anse det nämligen möjligt för
landet att upprätthålla sin oavhängighet, om vi bedriva en ärlig och uppriktig
neutralitetspolitik och söka stöd för vår oavhängighet —- en oavhängighet
som vi naturligtvis inte trots alla stolta deklarationer kunna försvara
ensamma, örn det skulle gälla — på det håll där stödet står att finna. Som
vi sagt så många gånger tidigare, kunna vi vinna sådant stöd genom att föra
en på uppriktig vänskap grundad politik gentemot Sovjetunionen. Med utgångspunkt
härifrån hälsa vi med tillfredsställelse regeringens initiativ att få
till stånd ett handelsavtal med den stora arbetar- och bondestaten. Samtidigt
som detta är av oerhört stor betydelse för hela vår folkförsörjning, är det,
anse vi, ett medel, varigenom vi kunna komma i den ställningen till Sovjetunionen,
att vi få det erforderliga ryggstödet för vår neutralitet och vår kamp
för oavhängigheten. Men just därför att avtalet med Sovjetunionen är av så
stor betydelse för Sverige måste man i dag rikta den frågan till regeringen —
och jag tror säkert, att hela det svenska folket skulle vilja göra detta —- vad
anledningen är till att man ännu inte har nått resultat trots långt utdragna
förhandlingar. Vi anse, att regeringen, oberoende av vem som därav drabbas,
bör lägga papperen på bordet och öppet tala örn för det svenska folket, vem
det är som skapar svårigheter för ett genomförande av handelsfördraget med
Sovjetunionen.

Jag skulle till sist vilja framhålla, att vi äro de första att erkänna, att Sverige
befinner sig i ett svårt läge. Vi tro emellertid, att det trots allt, trots de
svåra tidigare försyndelserna i svensk utrikespolitik, skall vara möjligt att hålla
landet utanför krigets fasor och olyckor. En absolut förutsättning är dock

Fredagen den 16 augusti 1940.

Nr 4.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
den, att den utrikespolitiska kursen lägges om, så att vi skapa ett läge, i
vilket det blir möjligt för oss att skaffa det stöd, som behövs för att trygga
vår neutralitet och vår oavhängighet. En första förutsättning härför är självfallet,
att den strikta neutraliteten inte bara såsom exempelvis under finskryska
kriget eller nu senare genom de tyska trupp- och materieltransporterna
blir ett tomt talesätt utan en ärlig och uppriktig neutralitet. Jag kanske bör
tillägga — och det blir slutet på mitt anförande — att jag härmed inte velat
säga, att vi skola driva en tillknäppt, inskränkt neutralitet i den bemärkelsen,
att vi av rädsla för de krigförande inte våga göra någonting för fredens
och frihetens sak. Yi anse tvärtom, att statsmakterna med stöd ay de fredsälskande
arbetar- och bondemassorna här i landet skola lägga Sveriges tyngd
i vågskålen för att få ett slut på det förödande kriget och för att säkra inte
en imperialistisk våldsfred, som bara kommer att lägga grunden till nya krig.
utan en fred i folkens intresse.

Herr talman! Detta är vad jag har velat säga i anslutning till den redogörelse,
som lämnats av hans excellens herr utrikesministern.

Herr Vougt: Herr talman! Jag begärde ordet för att å den grupps vägnar,
som jag tillhör, uttala ett tack till hans excellens herr utrikesministern för den
redogörelse för Sveriges utrikespolitik under de senaste månaderna, som vi
mottagit. Eftersom, så vitt jag förstår, jag för närvarande är den siste talaren
i debatten, kan jag också få konstatera, att i den man som här tagit till
orda representanter för svenska organiserade riktningar, har endast en anslutning
till regeringens linje framträtt. Jag tror att det är ganska nyttigt, att
detta blir konstaterat efter allt som sagts ute i landet.

Det är sant, att redogörelsen kommit något sent och att det kunde ha varit
lyckligt, örn den kommit tidigare. Men de skäl, som föranlett dröjsmålet, äro
oss alla välbekanta.

Det är ett par små punkter i den del av redogörelsen, som gäller den tyska
transiteringen genom Sverige, som jag ett ögonblick skall stanna vid. Den
ena är utrikesministerns upplysning, att de trupper, som begiva sig genom
Sverige för att åtnjuta sin permission i Tyskland, inte föra med sig vapen utan
kvarlämna dem i Norge. Den andra är den, att tills dato inga licenser ha
begärts för transport av krigsmateriel från Tyskland till Sverige. Genom
dessa upplysningar undandrages grunden för en del av det ryktessmideri, som
förekommit. Jag fäste mig också vid att det nämndes, att den.brittiska regeringens
protest till den svenska regeringen var daterad den 20 juli. Jag tror.
att detta datum låter oss förstå, att det var ett riktigt omdöme, , som hans
excellens herr utrikesministern fällde, när han sammanförde förbittringen i
England med en viss agitation i svenska tidningar.

En punkt av hans excellens herr utrikesministerns redogörelse måste för det
svenska folket kännas ganska bitter. Det var hans omnämnande av att man
efter tysk påtryckning nödgats att från svensk sida indraga den diplomatiska
representationen inte bara i Bryssel och Haag utan också i Oslo. Jag tror mig
emellertid förstå, att denna begäran från Tyskland står helt oclyhållet i överensstämmelse
med diplomatisk kutym och att det förhöll sig pa samma sätt
under förra världskriget, när länder blivit härtagna, och det är ganska givet,
att man inte kan upprätthålla en diplomatisk representation i länder, vilkas
regeringar befinna sig utanför landet. När utrikesministern likväl framhåller,
att vi här i Sverige böra upprätthålla det nordiska samarbetet och söka göra
det fruktbärande, är jag övertygad örn att regeringen har hela denna kammare
bakom sig.

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 19b0. Nr b.

Nr 4.

Fredagen den 16 augusti 1940.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)

Efter den redogörelse, som har lämnats, tycker jag det vore rimligt begära,
att det talet, som understundom höres örn att Sveriges självständighet blivit
beskuren, borde kunna upphöra. Det har, som ledamöterna av denna kammare
veta, fällts många överord. Det har också på många håll i landet skapats
en stämning av defaitism. Det är en nationell plikt att bekämpa alla
sådana tendenser. Vi förena oss också alla i den förhoppningen, att det under
regeringens ledning skall lyckas vårt land att med obruten självständighet och
bevarad fred komma igenom den våldsamma skakning, som nu övergår Europa.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 4.

Föredrogs ett från första kammaren överlämnat protokollsutdrag, nr 28,
nied inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren i dess
Deslut, att första särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj :ts proposition
nr 15, med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskatteiagen
den 28 september 1928 (nr 370), ävensom de ytterligare framställningar,
som kunde komma att av Kungl. Majit eller i enskilda motioner göras
i detta ämne eller andra i oskiljaktigt sammanhang därmed stående frågor.

Denna inbjudan blev antagen av andra kammaren.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes åter första särskilda utskottets utlåtande nr 1.

§ 6.

Interpellation. Ordet lämnades på begäran till

Herr Jacobson, som anförde: Herr talman! I nuvarande tidsläge måste
man utan att klaga finna sig i en del inskränkningar och försämringar på
skilda områden. Befolkningen i övre Norrland har dock svårt att förstå de
fullkomligt olidliga förhallanden, som f. n. rada i fråga örn järnvägskommunikationerna
i deras bygder och speciellt efter Inlandsbanan. Varför icke
sätta in gengasdrivna rälsbussar och använda vedbränsle till lokomotiven,
därest kolbrist verkligen skulle föreligga? Någon vedbrist i övre Norrland
förefinns absolut icke. Ytterligare vedavverkning skulle hälsas med största
tillfredsställelse och på ett verksamt sätt motarbeta en hotande arbetslöshet. Men
det är inte nog med att vederbörande myndighet vidtagit alltför långt gående
inskränkningar i trafikhänseende, utan dessa synas dessutom i vissa fall oförståeliga
och planlösa. En del dagar är det så gott som omöjligt att komma
någonstans, under det att vissa andra dagar avgå såväl rälsbuss som persontåg
med några timmars mellanrum. Är det verkligen nödvändigt att behöva
sitta I372 timmar för att resa mellan Vilhelmina och Östersund, en sträcka
på endast 244 km?

I fjol vid denna tid kunde man resa från Vilhelmina till Stockholm, en
sträcka på icke mindre än 830 km, på 14 timmar 16 minuter och från Gällivare
till Ostersund på 16 timmar 50 minuter, en sträcka örn 747 km.

Det är möjligt, att den tålmodiga befolkningen i övre Norrland, som sedan
gammalt är van vid att bli styvmoderligt behandlad av järnvägsmyndigheterna,
skulle finna sig i en tåghastighet av inte fullt två mil i timmen utan att knota,
men då kraftiga förseningar i regel förekomma, förefinnes ett allmänt missnöje
över det sätt, varpå järnvägsmyndigheterna f. n. handha sin uppgift. De

Fredagen den 16 augusti 1940.

Nr 4.

Interpellation. (Forts.)

nuvarande förhållandena äro av den art, att »olidliga» är ett alltför vagt uttryck.

Jag tillåter mig för att belysa mitt gjorda påstående angiva de tågförbindelser,
som i vissa trakter efter Inlandsbanan stodo befolkningen till buds i
fjol och vilka som äro dagens.

Från Vilhelmina utgick varje morgon kl. 7 en rälsbuss, som ankom till
Östersund kl. 12.42, vilken stod i förbindelse med Stockholmståget, som framkom
samma dag kl. 21.47. Kl. 14.11 avgick ett persontåg, som stod i förbindelse
med södergående nattåget från Östersund med avgång därifrån kl. 22.40
och med framkomst till Stockholm kl. 7.37 påföljande morgon. Kl. 7.10 utgick
en rälsbuss från Gällivare, som passerade Vilhelmina kl. 17.26 med ankomst till
Östersund kl. 22, varefter resan kunde fortsättas med nattåget kl. 22.40 med
ankomst till Stockholm påföljande morgon kl. 7.37. Dessutom godståg med
inkopplad personvagn.

Förbindelserna Stockholm—Vilhelmina—Gällivare voro lika utmärkta. Vid
avresa från Stockholm kl. 8.20 på morgonen var man framme samma dag i
Vilhelmina kl. 22.30. Vid avresa från Stockholm med nattåget kl. 20.55 var
man framme i Vilhelmina redan kl. 11.11 på morgonen och i Gällivare på
aftonen. Under de tider, som Gällivarebussen icke gick — vintermånaderna —
var man vid avresa från Stockholm kl. 20.55 framme i Vilhelmina kl. 14.05.

Nu äro förhållandena helt annorlunda. Reser man med tåg 8141, som avgår
varje måndag, tisdag, torsdag och fredag kl. 8.16, är man innan kvällen i
Östersund och kan medfölja nattåget kl. 22.40 till Stockholm. Man tillryggalägger
alltså sträckan Östersund—Stockholm, 586 km, på inte fullt 9 timmar,
under det att hela dagen går åt för de 244 km från Vilhelmina till Östersund.
Är man nog lycklig att kunna resa en onsdag, lördag eller söndag, kan man
framflytta avresan till kl. 13.52. Men nu kommer det märkliga. Samma dagar,
som det finns något så när skaplig förbindelse, onsdagar och lördagar,
avgår jämväl en rälsbuss kl. 5.10 på morgonen. Vore det inte förnuftigare
att låta den i stället gå på tisdagar och torsdagar?

Restiden Stockholm—övre Norrland är givetvis lika lång som de nyss angivna
nedresetiderna.

Då en rättelse av de nu rådande förhållandena är ofrånkomlig, tillåter jag
mig att till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet framställa
följande spörsmål:

1. Är herr statsrådet villig att med det snaraste låta undersöka de nuvarande
tågförbindelserna i övre Norrland och speciellt efter Inlandsbanan?

2. Skulle denna undersökning giva vid handen, att de nuvarande förhållandena
äro i hög grad otillfredsställande, är då herr statsrådet villig anbefalla
erforderlig rättelse?

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Ericsson i Sörsjön under 3 dagar fr. o. m. den 17 aug.,

> Lithander » 7 » » » 21 »

» Nilsson i Antnäs » 4 » > » 17 »

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940

herr Svensson under 4 dagar fr. o. m. den 17 aug.,

» Pettersson i Hällbacken > 2 » » » 17 » och

> Sjögren » 7 » > > 19 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.40 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Lördagen den 17 augusti.

. Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 13 och den 14 innevarande augusti.

§ 2.

Svar på fråga. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss, som yttrade:
Herr talman! Herr Brädefors har till mig framställt fråga huruvida jag,
sedan nu det rörliga tillägget på statstjänstemännens löner uppnått den fastställda
maximigränsen av 15 %, ämnar vidtaga åtgärder för framläggande av
förslag till innevarande urtima riksdag i syfte att kompensera statstjänarna
för fortsatt prisstegring.

Med anledning härav vill jag meddela, att representanter för de stora organisationerna
av statsanställda redan för åtskillig tid sedan till mig fört fram
frågan, örn vid fortsatt prisstegring rörliga lönetillägg även i fortsättningen
kunde vara att påräkna. Svaret — som torde ha kommit till offentligheten
— var, att någon tids erfarenhet rörande prisernas utveckling borde avvaktas.
Skulle det visa sig, att en mera betydande höjning av levnadskostnaderna
icke kunde förebyggas, ansåg jag det skäligt, att överläggningar med personalorganisationerna
komme till stånd för att utröna, i vad mån och i vilken
form det kunde vara möjligt att gå de anställdas önskemål till mötes, utan
avsteg från i övrigt uppdragna riktlinjer för den ekonomiska och finansiella
politiken. Till detta svar kan jag även nu hänvisa.

Härefter anförde

Herr Senander: Herr talman! Då frågeställaren är förhindrad närvara vid
dagens sammanträde, ber jag att på hans vägnar få tacka statsrådet för det
svar han här har lämnat. Av svarets innehåll synes emellertid framgå som
örn man hade för avsikt att tillämpa det rörliga tillägget i fortsättningen
efter snävare grunder än vad som nu är fallet. Det är möjligt, att man kan
åberopa sig på det statsfinansiella läget och den allmänna ekonomiska situationen
för att minska kostnaderna för statstjänarnas rörliga tillägg. Men
jag hoppas, därest så skulle visa sig vara nödvändigt, att man då icke låter
detta gå ut över de sämst avlönade statstjänstemannen, d. v. s. försämrar

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Svar på fråga. (Forts.)

etet rörliga tillägg som nu utgår, utan att man då beskär i topparna och låter
det gå ut över de statstjänstemän, som ha det bäst ställt och redan förut ha
rätt rundligt tilltagna löner.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Föredrogs och hänvisades till första särskilda utskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 15, med förslag till lag örn ändring i
vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

§ 4.

Föredrogs första särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Förordning
Maj :ts proposition med förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för om. fotspår
1940, m. m., jämte i ämnet väckta motioner. "slätt för

I en den 1 augusti 1940 dagtecknad, till första särskilda utskottet hänvisad<tf 1!j4(>’mproposition,
nr 2, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn krigskonjukturskatt för år 1940 samt

2) förordning örn rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år
1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för
samma år.

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats åtskilliga i anledning
av propositionen väckta motioner.

I motionen II: 4 av fru Rönn-Christiansson hade hemställts, bl. a.,

att merinkomst på all handel med värdepapper måtte beskattas som krigskonjunkturvinst,
samt

att de i 8 § i förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940
föreslagna skatteprocentsatserna måtte bortfalla och ersättas med en bestämmelse,
att hela merinkomsten för var och en av förvärvskällorna skulle utgå
som krigskonjunkturskatt.

Utskottet hemställde,

I) att riksdagen måtte —- med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 2 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas samt med avslag
å motionen II: 3 av herr Birke och motionen II: 5 av herr Lundell ■— antaga
av utskottet framlagda förslag till

1) förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940 samt

2) förordning örn rätt att på grund av påförd krigskonjunkturskatt för år
1940 erhålla nedsättning i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m.
för samma år;

II) att de likalydande motionerna I: 1 av herr Nordenson och 11:1 av herr
Anderson i Norrköping samt de likalydande motionerna 1:2 av herr Roos
m. fl. och 11:2 av herr Hagberg i Malmö m. fl. ävensom motionen 11:4 av
fru Rönn-Christiansson måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet i sin motivering anfört och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

1, 2 och 8 §§ förordningen örn krigskonjunkturskatt för år 1940 skulle enligt
utskottets förslag hava följande lydelse:

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krig skon junk tur sk att för år 19i0, m. m. (Forts.)

1 §*

För inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och
kan antagas hava berott på av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur
föranledda, förhållanden, skall i den omfattning och på det sätt
nedan stadgas för år 1940 erläggas krigskonjunkturskatt till staten.

2 §.

1 morn. Skattepliktig enligt denna förordning är efter utgången av augusti
1939 uppkommen ökning av

a) inkomst av rörelse;

b) inkomst i form av tantiem, provision, gratifikation eller likartad inkomst
av tjänst, därest inkomsten utgått från rörelse, ävensom därmed jämförlig
inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet, oavsett om den utgått från
rörelse; samt

c) inkomst av icke yrkesmässig avyttring av lös egendom;

allt under förutsättning att inkomsten är skattepliktig enligt förordningen
örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller är av beskaffenhet som i
nästa stycke sägs.

1 inkomst av rörelse inräknas vid tillämpning av denna förordning intäkt
genom avyttring av sådana för stadigvarande bruk i rörelsen avsedda maskiner
eller andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag
enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt hänföras
till byggnad, så ock ersättning på grund av försäkring av dylika tillgångar,
även om intäkten eller ersättningen ej är skattepliktig enligt nämnda
förordning eller intäkten enligt densamma hänföres till intäkt av tillfällig
förvärvsverksamhet.

2 mom. Skattskyldig enligt denna förordning är envar fysisk eller juridisk
person, vilken åtnjutit inkomstökning som avses i 1 morn., därest enligt
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt den fysiska eller
juridiska personen vid 1940 års taxering är skattskyldig för den inkomst,
vartill inkomstökningen hänför sig, eller, såvitt angår intäkt eller ersättning
varom sägs i 1 mom. andra stycket, för den inkomst, i vilken intäkten eller
ersättningen inräknas.

8 §.

Krigskonjunkturskatten skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst:................ 50 %,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ........ 60 %,

överstiger 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ................ 70 ?»;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Sammanfaller för viss skattskyldig beskattningsåret med kalenderåret 1939.
skall med motsvarande jämförelseinkomst i denna paragraf förstås en tredjedel
av den sammanlagda jämförelseinkomsten för de förvärvskällor som äro
hänförliga till rörelse. Sammanfaller ej beskattningsåret med kalenderåret 1939.
skall motsvarande jämförelseinkomst beräknas för det antal månader, varmed
tiden efter utgången av augusti 1939 ingår i beskattningsåret, därvid hela jämförelseinkomsten
lika fördelas på varje månad. Den motsvarande jämförelseinkomsten^
utföres i fulla hundratal kronor, så att överskjutande belopp, som
icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 19 W, m. m. (Forts.)

Reservationer hade avgivits

beträffande förslaget i dess helhet:

1) av herr Lundell, som hemställt, att riksdagen ville avslå Kungl. Maj:ts
proposition nr 2 örn krigskonjunkturskatt för år 1940;

beträffande I) 1) förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt för år
1940:o

i fråga örn 8 §:

2) av herrar Bernhard Nilsson, Nordenson och Hagberg i Malmö, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte besluta att 8 § i förslaget
till krigskonjunkturskatt för år 1940 skulle hava följande lydelse:

8 §-

Krigskonjunkturskatten skall utgöra,

a) beträffande rörelse:

å den del av den beskattningsbara merinkomsten, som

ej överstiger 20 % av motsvarande jämförelseinkomst: .............. 40 %,

överstiger 20 men ej 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ........50 %,

överstiger 50 % av motsvarande jämförelseinkomst: ................ 60 %;

b) beträffande övriga förvärvskällor:

50 procent av den beskattningsbara merinkomsten.

Sammanfaller för — — — kronor, bortfaller.;

3) av herr Velander; samt

beträffande viss del av motiveringen:

4) av herrar Bernhard Nilsson, Velander, Nordenson och Hagberg i Malmö,
vilka ansett, att viss del av utskottets yttrande bort hava annan, i reservationen
angiven lydelse.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes ordet av

Herr Andersson i Dunker, som yttrade: Herr talman! I avseende å föredragningen
av första särskilda utskottets utlåtande nr 1 hemställes,

att detsamma måtte företagas till avgörande punktvis och punkten I) på
det sätt, att de av utskottet framlagda förordningsförslagen föredragas vart
för sig, förslaget till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940, i den
mån så erfordras, paragrafvis och momentvis med underrubriker efter föredragningen
av till desamma hörande paragrafer samt med slutbestämmelse,
ingress och rubrik sist, varvid iakttages, att de till särskilda paragrafer i
förordningsförslaget hörande anvisningar föredragas i samband med vederbörande
paragrafer, de till 11—15 samt 17 §§ hörande anvisningarna dock
först i samband med 17 §, varefter och sedan båda förordningsförslagen blivit
genomgångna utskottets hemställan i punkten I) föredrages;

att vid behandling av den paragraf eller det moment, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet; samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Denna hemställan bifölls.

Punkten I.

Utskottets i punkten I) 1) framlagda förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt
för år 19W.

I enlighet med kammarens beslut rörande föredragningssättet upptogs först
till behandling 1 §. Ordet begärdes därvid av

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)

Herr Hagberg i Malmö, som anförde: Herr talman! Ingen vill förneka, att
det under förra världskriget gjordes krigsvinster, som otvivelaktigt måste
verka stötande för samhällskänslan. Gulascheriet var, som vi alla minnas,
en företeelse, som var ganska litet tilltalande och som man helst icke vill se
upprepad. När därför finansministern nu framlägger förslag om en krigskonjunkturbeskattning,
så kan man enligt min mening vara tämligen säker
därpå,. att detta förslag stödes av en ganska allmän folkmening. Det ligger
nog någonting i vad många människor säga, nämligen att ju mera det tjänas
på krig, ju mera oförtjänt är det.

Härtill kommer en annan, givetvis lika viktig synpunkt. Vi känna ju alla,
som här äro tillstädes, till hur det statsfinansiella läget i ögonblicket gestaltar
sig för vårt land. Det är onekligen ganska bekymmersamt. Medborgarnas
skattekraft måste utnyttjas i väsentligt högre grad än någonsin förut. Under
dylika förhållanden är det naturligt, att man tar i anspråk också den särskilda
skattekraft, som måste anses vara förbunden med sådana inkomstökningar,
som äro framkallade av krigskonjunkturen. Särställningen för dessa
inkomstökningar framträder begripligtvis så mycket skarpare som flertalet
medborgare i landet i dessa dagar måste räkna med en betydligt försämrad
ekonomi, en försämring som är förorsakad av krigsförhållandena.

Det år — som ju också framgår av propositionen — överväganden av denna
och liknande art som ligga bakom finansministerns förslag. Både — örn jag
så må säga psykologiska och sakliga skäl tala också onekligen ganska
starkt för att man bör försöka anordna en krigskonjunkturbeskattning. Dessa
skäl tala också för en ganska långt gående beskattning av denna art. Härom
är, som jag antydde för ett ögonblick sedan, enigheten ganska allmän i landet.

Men,^ herr talman, sedan man gjort dessa inledande konstateranden och när
man går vidare i resonemanget, inställa sig omedelbart ganska betydande
svårigheter, då det gäller att komma till rätta med tingen.

Ty, äracte kammarledamöter, vad menas överhuvud taget med krigskonjunkturvinst?
Nödvändigheten av en fast begreppsbestämning på denna fundamentala
punkt är uppenbar. Men den är säkert icke lika lätt att göra. Det
förhåller sig med denna sak som med så många andra här i livet, att det är
lätt att säga tulipan etc.

\i erinra oss nog litet till mans de bedrövliga erfarenheter, som man gjorde
av den krigskonjunkturbeskattning, som vi hade under förra världskriget.
Denna beskattning kom på grund av sin olyckliga konstruktion så småningom
att väsentligen, verka som en skatt på ett försämrat penningvärde.

o Till propositionen har fogats som en bilaga en promemoria av kammarrättsrådet
doktor Kuylenstierna, där en omfattande historik bland annat lämnas
över hur krigskonjunkturskatten fungerade den gången. Denna bilaga framträder
under deli modesta rubriken »promemoria rörande krisskatt». Jag försäkrar
emellertid kammarens ärade ledamöter, att det är en ytterst intressant
och givande läsning. I denna bilaga linjeras ^ganska fullständigt upp alla de
erfarenheter man gjorde under åren 1915—1919. I de balanser, som lågo till
grund för företagens vinstberäkningar — erinrar nian sålunda — redovisades
i mycket stor utsträckning inventarier och varulager till värden, vilka dels
sedda på längre sikt voro för höga därför att penningvärdet sedermera åter
steg, dels också voro fiktiva på den grund att de hänförde sig till tillgångar,
som hade ett väsentligt värde endast så länge krigstillståndet varade, men
sorn efter krigets slut voro helt eller i det närmaste värdelösa.

o Vi komma, nog ihåg, hur det gick till efter kriget och hur det såg ut inom
vårt näringsliv, »när vattnen sjönko», som man sade på den tiden. Den ena
kraschen följde på den andra, det ena. stora fallissemanget på det andra. En

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)
ganska väsentligt bidragande orsak till dessa tragiska händelser var nog konstruktionen
av krigskonjunkturskatten och de konsekvenser, till vilka den
ledde. . _ ...

Jag vill, herr talman, uppriktigt medgiva, att man i propositionen gjort
redbara försök att lära av vad som varit och att söka vidtaga sådana anordningar,
att dylika konsekvenser icke denna gång skulle behöva inträda.

Redan i inledningen till lagförslaget framhåller finansministern, att en
huvudsynpunkt vid utformningen av den ifrågasatta nya krigskonjunkturskatten
i belysningen av erfarenheterna förra gången bör vara, att skatten
kommer att avse endast ökning av realinkomst och ej fiktiva vinster. ^Delina
synpunkt återkommer, som kammarens ledamöter säkerligen funnit, gång på
gång i propositionen, och den understrykes ju också av utskottet i dess utlåtande.

Strävan har alltså varit och är att lägga beskattningen så, att den ej träffar
rent fiktiva vinster, vilket ju den förra krigskonjunkturskatten gjorde.

Detta är naturligtvis gott och väl. Men allt hänger ju därpå —- som jag
sade för ett ögonblick sedan — att bestämningen av begreppet krigskonjunkturvinst
blir så fast som möjligt och att man kan göra de nödiga distinktionerna.

Professor Lindahl i Lund har också anlitats vid utarbetandet av denna
proposition. Han har gjort ett försök till dylik begreppsbestämning, som ostridigt
är intressant och som, örn det kunnat omsättas i praktiken, skulle skapa
en fast grund att stå på. I den lindahlska promemorian, som likaledes, är
refererad i propositionen, föreslås att beskattningen skulle anknytas till krigskonjunkturens
prisstegringar. Detta vore onekligen ett rättvist system, ett
system präglat av objektivitet. Men tyvärr har det företrädesvis ett teoretiskt
intresse, såvitt jag kan förstå därför, att bokföringsförhållanden och annat
lägga hinder i vägen för näringslivet att gå till väga efter dylika linjer.
Tekniska hinder omöjliggöra ett förfaringssätt på det viset, som professor
Lindahl ifrågasatt. Det har alltså avvisats.

Jag föreställer mig, att finansministern haft även ett annat motiv för. att
avvisa detta förslag, ett motiv, som för finansministern må anses legitimt.
Han har nämligen på goda grunder räknat ut, att en krigskonjunkturskatt,
konstruerad på det viset, ej skulle giva så förfärligt mycket, även örn den
objektivt komme att verka rättvist.

Man har alltså släppt det lindahlska förslaget. I stället lägger man beskattningen
så, att den — så hoppas man i varje fall — skall träffa verkliga
merinkomster, som äro beroende på de av krigstillståndet föranledda förhållandena,
oavsett huruvida merinkomsterna framkallats av ökad omsättning
eller prisstegring. Man har alltså vidgat begreppen.

Nu är ju emellertid frågan den, hur man skall ställa sig för att . få. den
fasta grund, om vilken jag talat, att gå ut ifrån. I propositionen har ju i avseende
å författningstexten i 1 § gjorts ett sådant försök. Det heter där: »För
inkomstökning, som uppkommit efter utgången av augusti 1939 och kan antagas
hava berott på av krig eller krigsfara föranledda förhållanden», skall
krigskonjunkturskatt på visst sätt utgå. Redan då detta förslag presenterades,
framfördes allvarliga erinringar mot denna formulering av en avgörande punkt
i hela författningen. Man gjorde -— med full rätt enligt min mening — gällande,
att en så väg bestämning, som här var för handen, måste leda till betänkliga
konsekvenser.

Utskottet har för sin del icke kunnat underlåta att skänka hänsyn lill dessa
erinringar, som också tagit gestalt i ett par motioner, och det har föreslagit
en omformulering av 1 § sålunda: »För inkomstökning, som uppkommit efter

Xr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940

Förordning om krig skonjunktur skatt för år 19''i0, m. m. (Forts.)
utgången av augusti 1939 och kan antagas hava berott på» — så kommer utskottets
tämligen väsentliga omformulering ■— »av pågående krig eller dessförinnan
rådande krigskonjunktur föranledda förhållanden» etc.

Jag finner, att utskottet här har gjort en betydelsefull och gagnande justering
i författningstexten. Man har skapat ett något fastare utgångsläge för
bedömandet av denna beskattning än vad som var för handen i det ursprungliga
förslaget. Detta måste ju anses vara ett ostridigt framsteg.

Det är enligt denna författning fråga örn en beskattning av inkomstökningar,
uppkomna efter krigsutbrottet, men, som det heter i författningen, med rätt
för den skattskyldige att undgå denna beskattning i den mån han kan förebringa
»bärande sannolikhetsskäl» — det är en alldeles ny term, som införes —
för att inkomstökningen icke berott på förhållanden som föranletts av nuvarande
krigstillstånd.

»Bärande sannolikhetsskäl!» Var och en förstår ju, vilka tvistigheter och
komplikationer, som kunna uppkomma, när det gäller att förebringa dessa
bärande sannolikhetsskäl. Jag tror, att vi under utskottsbehandlingen voro
ganska ense på denna punkt. Stämningen tolkades nog ganska väl av en utskottsledamot,
som mycket uppriktigt förklarade, att det många gånger
förmodligen kunde komma att bero på en sinkadus, hur skatten komme att
verka.

Utfallet av bevisningen kommer naturligtvis att till oproportionerligt stor
del bli beroende av den skattskyldiges förmåga att förebringa sådan bevisning.
Och hur kommer detta att taga sig ut i praktiken? Man har icke svårt att
föreställa sig händelserna. Det blir naturligtvis på det sättet, att de verkligt
stora företagen, de stora industrierna, de mest betydande näringsidkarna,
som ha tillfälle och råd att engagera de främsta bokföringsexperterna och de
skarpaste skattejuristerna, få de största möjligheterna att klara sig i förhållande
till denna beskattning, under det att det stora antalet övriga skattskyldiga,
som icke har tillfälle att engagera denna högklassiga expertis, får ge
sig tämligen med hull och hår under beskattningen. Det blir en dragkamp
mellan skattejurister, landskamrerare och prövningsnämnder.

, Man har ju under diskussionen kring dessa ting då och då frågat sig, huruvida
det verkligen förefinnes en krigskonjunktur här i landet. Statsmakterna
ha ju vidtagit en hel del åtgärder för att en sådan ej skulle komma till stånd.
Jag skall icke diskutera, huruvida det föreligger en krigskonjunktur i traditionell
bemärkelse. Men så mycket kan man i alla fall våga säga, att hälsa
småningom nog uppkommer en krigskonjunktur, nämligen för de bokföringsexperter
och skattejurister, som komma att syssla med alla mål, som födas
av denna ytterst tillkrånglade och komplicerade lagstiftning. Där får man
i alla. fall några skatteobjekt, som man kanske kan klämma ut något av i fortsättningen.

Jag skall medgiva, att departementschefen icke alls är blind för de svårigheter
jag antytt. Han är själv tämligen övertygad, att det kommer i fortsättningen,
delvis åtminstone, att gå till på det sättet. Han antyder på ett ställe,
att beskattningens genomförande kan väntas ställa så starka krav på taxeringsmyndigheterna,
att dessas kapacitet blir i högsta grad ansträngd. Finansministern
kommer därför med ett ganska överraskande förslag om att stärka
denna kapacitet hos taxeringsmyndigheterna. Här föreslås nämligen, att man
till taxeringsmyndigheternas förfogande skall ställa särskilda konsulenter, en
speciell expertis, som skall gå till handa med råd och upplysningar, när det
gäller taxering i anslutning till denna författning.

Men författningen är så pass komplicerad, att det icke räcker med dessa
konsulenter utan därutöver skall tillsättas en överkonsulent, som i sin tur har

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krigskonjunkturskatt för är 1940, rn. m. (Forts.)
att tillhandagå konsulenterna med erforderlig sakkunskap. Sedan skola konsulenterna,
som sagt, stå taxeringsmyndigheterna till tjänst.

Med vad jag har sagt har jag ej velat göra gällande, att denna författning
är illa skriven. Tvärtom får man nog lov att säga, att den är skriven på ett
utomordentligt skickligt sätt. Ur teknisk synpunkt står den nog så högt, som
det överhuvud taget är möjligt att komma. Å andra sidan ligger det i sakens
natur, att dessa ting äro så invecklade, att icke ens den skarpaste hjärna kan
på papperet fixera alla de olika fall, som kunna inträffa. Som jag redan framhållit,
har finansministern hela tiden drivits av en redbar strävan att lägga
det hela så att inga fiktiva vinster beskattas. För ernåendet av detta mål
har det föreslagits en hel del bestämmelser, i all synnerhet beträffande Jagervärderingen.
Det var ju på den punkten det brast så väsentligt förra gången.
Man har lärt av tidigare tråkiga erfarenheter. I samma syfte föreslås bestämmelser
om provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt, vadan beskattningen
i vissa fall icke blir definitiv förrän efter kriget. Allt detta måste naturligtvis
med erkänsla noteras.

Utöver justeringen av 1 § har utskottet även ansett nödvändigt att vidtaga
jämkningar i andra bestämmelser. Man har framskjutit deklarationstiden från
den 16 till den 20 september. Vidare har man föreslagit mera koncisa bestämmelser
rörande skattefrihet för gåvor till luftvärn och luftskydd. Slutligen
har man föreslagit en ganska betydande ändring ifråga om bestämmelserna
angående provisorisk skattepåföring för rederier. Kungl. Maj :ts ursprungliga.
förslag hade bland utövare av rederinäringen framkallat farhågor
för att förslagets genomförande skulle komma att förorsaka rederierna betydande
likviditetssvårigheter. Detta var naturligtvis ingalunda finansministerns
avsikt, men lagen skulle nog kommit att verka på det sättet. Genom
den av utskottet föreslagna ändringen har orsaken till dessa farhågor avlägsnats.
Man bör vara tacksam för att utskottet enhälligt gått med på denna
jämkning.

Så kommer jag till den punkt i utskottets utlåtande, som enligt min mening
är ägnad att framkalla de allvarligaste bekymren. Jag syftar, som kammarens
ärade ledamöter väl förstå, på skatteskalorna. Här har det icke gått
att genomdriva någon modifikation i finansministerns förslag. Vi hade från
vår meningsriktning motionerat örn vissa justeringar. Under utskottsbehandlingen
framställde vi ett yrkande, som något avvek från vad som yrkats motionsvis.
Vi föreslogo skatteskalor, som lågo närmare de av^ finansministern
föreslagna. Majoriteten ville emellertid icke reflektera ens på detta kompromissförslag.
Jag kan icke annat än beklaga denna utgång. De av Kungl.
Maj :t ifrågasatta bestämmelserna, vilka helt säkert örn en stund bliva antagna,
komma att i många fall medföra utomordentligt harda konsekvenser. Alla lia
förresten kanske icke fått riktigt klart för sig, att bestämmelserna komma att
få längre gående verkningar än som direkt framgår av propositionen. De föreslagna
skattesatserna för rörelse ge sålunda icke ett riktigt mått på den skattebelastning.
som i verkligheten kommer att vila på merinkomster av sagda
förvärvskälla. Sedan krigskonjunkturskatt utgått å merinkomsten drabbas
nämligen återstoden av inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt. Kommunalskatt
utgår på hela merinkomsten. Den totala skattebelastningen på
merinkomsterna kommer enligt verkställda beräkningar för juridiska personer
redan för det lägsta skiktet alf överstiga 70 % och kan för det högsta skiktet
uppgå till cirka 90 %. För fysiska personer kan skattebelastningen uppgå
till 95 %. Man får ju, herr talman, medgiva, att en skattebelastning av denna
omfattning. 95 %, är tilltagen i det allra hårdaste laget. Vi lia på vår sida.
såväl i motioner som inom utskottet, uttryckt farhågor för att en så hård

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)
skattebelastning skulle komma att verka hämmande på deli nyskapande verksamhet
på produktionslivets områden, som särskilt i dessa tider är så nödvändig.
Mon bör tänka pa alla de krav, som avspärrningen och råvarubristen
ställa pa vart näringsliv. Här mäste, örn vi skola kunna något så när klara
oss i fortsättningen, inom en mycket kort tid skapas en hel rad av ersättningsindustrier.
Varje strävan från näringslivets sida att starta ny verksamhet
motverkas givetvis av en beskattning, som är så utomordentligt sträng som
denna. Jag skall, herr talman, icke vidare uppehålla mig vid problemet örn
skatteskalorna (§8). Jag föreställer mig nämligen, att denna fråga under
den^ fortsatta överläggningen kommer att ytterligare belysas.

Utskottet har, som sagt, enats om en del jämkningar i propositionen. Jag
vill röke påstå, att dessa jämkningar äro alltför betydande. De måste emel”
lertid betecknas som förbättringar. Av vad jag här yttrat, herr talman, Damgar,
att jag icke har någon erinran att framställa mot utskottets utlåtande, i
vad det avser 1 § i författningstexten. Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets förslag beträffande 1 _§. Däremot anhåller jag, att med herr talmannens
medgivande få yrka bifall till den av herr Bernhard Nilsson med
flera avgivna reservationen, i vad den avser viss del av motiveringen. Den
asyftade reservationen återfinnes på sid. 51 i utskottets utlåtande. Den gäller
den ifrågasatta avräkningen efter krigets slut mellan inkomstökningar och
inkomstminskningar under hela krigskonjunkturperioden. Utskottet har visserligen
skrivit tämligen hyggligt på den punkten, men reservanterna ha ansett
nödvändigt att föreslå ett fastare uttryckssätt än vad utskottet har velat
vara med om.

Herr talman, jag hemställer alltså örn bifall till utskottets förslag beträffande
1 § ävensom om bifall till den reservation beträffande viss del av motiveringen,
som avgivits av herr Bernhard Nilsson med flera.

Vidare yttrade:

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Då det gällde, att i det nu rådande
krigs- och krisläget finna nya skattekällor för täckande av statens väldiga
utgifter, var det ju bara naturligt, att finansministern riktade sina blickar
pa den krigskonjunkturskatt, som under förra världskriget tillförde statskassan
mycket stora belopp. Förhållandena nu och då måste man dock beteckna
som i väsentliga avseenden olika. På grund av den praktiskt taget fullständiga
avspärrning, som nu är radande, och de åtgärder, som vidtagits från
statsmakternas sida icke minst i fråga om priskontroll, ha tillfällena till stora
vinster ganska starkt begränsats, men man kan nog ändå vänta, att det
kommer att bliva rätt mångå enskilda och företag, som genom krigssituatioiren
komma att tillföras icke obetydliga merinkomster och därigenom erhålla
okad skattekraft. Huru stora belopp, som kunna tänkas inflyta genom den
krigskonjunkturskatt, som här föreslagits, är nog mycket svårt att ens tillnärmelsevis
beräkna. Man har gissat på ett pär tiotal miljoner kronor. Vid
utarbetandet av förslaget har man försökt att undvika de misstag, som begmgos
i fråga om den förra krigskonjunkturskatten, då man i stor utsträckning
beskattade vinster, som kunde anses fiktiva, och krävde ut skatt på ett
sådant sätt, att många företag råkade i betydande svårigheter på grund av
att det icke var verkliga vinster, som beskattades. I det här föreliggande förslaget
bär man emellertid, som sagt, sökt undvika dylika olägenheter, och
jag måste säga, att herr Hagberg, som efter vad jag förmodar åsyftade att
rikta en kritik mot det föreliggande förslaget, i själva verket i sitt anförande,
i vilket han jämförde förslaget med den gamla krigskonjunkturskatteförordningen,
gav ett erkännande åt förslagets förtjänster.

Lördagen dea 17 augusti 1940.

Xr 4.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)

Herr Hagberg: kritiserade de föreslagna höga skattesatserna. Kritik har
på denna punkt framförts även i en del motioner. Han framhöll risken av
att välbehövliga nya företag skulle hindras att komma till stånd. Företagarna
skulle på grund av skattesatsernas storlek icke hava något intresse av att
skapa nya företag. Liknande bekymmer lia uttalats från olika håll i utskottet.
Utskottet har givit uttryck åt den meningen, att man bör försöka lägga
beskattningen på sådant sätt, att man icke riskerar sådana verkningar, att
företagarverksamhet hämmas. Uttalanden i liknande riktning ha också gjorts
i den kungl, propositionen. Departementschefen har framhållit, att en huvudsynpunkt
vid utformningen av den ifrågasatta nya krigskonjunkturskatten
bör vara, att den kommer att avse endast ökning av realinkomst och ej
fiktiva vinster. Han har vidare framhållit, att man bör lägga beskattningen
så, att den icke hindrar en ny och önskvärd verksamhet. Utskottet understryker
alldeles särskilt dessa synpunkter och uttalar, att det enligt utskottets
mening är av synnerlig vikt, att beskattningen, även örn den enligt sakens
natur måste göras mycket hög, så anordnas, att näringslivet ej utsättes för
större påfrestningar än som är ofrånkomligt. Detta framhålles på flera ställen
i utskottets utlåtande. Man har menat, att ifrågavarande risker icke skulle
vara så stora med detta förslag, när det endast gällde beskattning av vinster,
som uppkommit under de fyra sista månaderna av det sistförflutna året, men
att de måste alldeles särskilt beaktas vid uppgörande av förslag till en krigskonjunkturbeskatt.
ning för kommande år.

Såsom framhölls av herr Hagberg och som även framgår såväl av propositionen
som av utskottets utlåtande, vill man söka begränsa beskattningen
till sådana mervinster, som uppkommit på grund av krigskonjunkturen. Detta
har nog i stor utsträckning bidragit till att såväl författningstext som anvisningar
blivit ganska invecklade och svårtillgängliga. Jag skall bekänna, att
det för utskottet har tarvats ett ganska ingående studium, för att komma in
i alla de labyrinter, som här finnas. Utskottet har vidtagit en del justeringar,
som väl närmast kunna karakteriseras som förenklingar och förtydliganden.
Herr Hagberg bär nyss särskilt påpekat det förtydligande, som skett genom
omformuleringen av § 1 i förslaget. Även med den formulering, denna paragraf
erhållit i den kungl, propositionen, var nog icke faran så stor för en alltför
vidsträckt tolkning av bestämmelserna. Jag vågar dock säga, att man genom
den formulering, som § 1 fått i utskottets förslag, vunnit större trygghet
för att beskattningen verkligen kommer att begränsas till vad som åsyftats.

Herr Hagberg i Malmö riktade sig i sitt anförande först mot skattesatserna,
och där har, såsom han nämnde, i en del motioner yrkats nedsättning av dem.
I en motion har framställts yrkande örn en höjning av skattesatsen ända upp
till 100 procent. Inom utskottet var man på vissa håll en smula betänksam mot
de höga skattesatserna, men man måste ju besinna, att denna skatt endast omfattar
en tid av 4 månader, och att man har räll att från taxerade mervinsten
göra avdrag för ett belopp av 4,000 kronor. Därför torde de föreslagna skattesatserna
icke vara alltför orimliga och omöjliga att komma ut med. Utskottet
har därför ansett sig böra tillstyrka desamma.

I ett par motioner har yrkats avslag på propositionen. I ena fallet har man
yrkat, att den ifrågavarande krigskonjunkturskatten icke skulle uttagas på
1939 års inkomst utan först på 1940 års inkomst, och i det andra fallet har
yrkats belt avslag. Icke heller i dessa avseenden har utskottet kunnat tillmötesgå
motionärerna. På en punkt har emellertid utskottet ansett sig böra gå motionärerna
till mötes, och det är i fråga örn rätten till avdrag för gåvor till luftskyddet
och luftvärnet. Här innebär propositionen, att rätten till sådant avdrag
skulle begränsas till att omfatta gåva, given från en viss inkomstkälla, som en

Xr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940

Förordning om krigskonjunkturskatt för ur 19-W, m. m. (Forts.)
person eller ett företag har. Således skulle endast för gåva, given från en inkomstkälla
som var föremål för beskattning, avdrag få göras. Här har i en
motion nu yrkats, att denna rätt till avdrag skulle göras oberoende av från
vilken inkomstkälla gåvan var given. I det fallet har utskottet ansett sig böra
tillmötesgå motionens yrkande.

Beträffande ett annat yrkande i motionerna, att andra omkostnader för luftskyddet
och luftvärnet skulle få avdragas vid taxeringen till krigskonjunkturskatt,
har utskottet sagt, att man redan med nu gällande bestämmelser har
rätt att göra detta avdrag, varför utskottet icke funnit anledning att för den
sakens skull göra någon ändring i sitt förslag. Ridare har i en motion yrkats,
att gåvor till vissa, allmännyttiga ändamål — man hade väl då närmast tänkt
på Finlandsinsamlingen eller andra liknande — skulle få avdragas, innan man
fastställt det till krigskonjunkturskatt beskattningsbara beloppet. Inom utskottet
fanns ett ganska stort intresse för att kunna få en formulering, som gav möjlighet
till ett sådant avdrag, och man gjorde mycket allvarliga försök för att
finna en lämplig sådan. Man misslyckades emellertid därmed, och därför ansåg
man sig inom utskottet icke heller kunna gå nied på rätt till sådant avdrag.

I motionen nr 4 yrkades, att spekulationsvinster på aktier och handel med
värdepapper skulle drabbas av krigskonjunkturskatt. Detta yrkande måste
bero på ett misstag, ty varken i propositionen eller utskottsförslaget finns något
undantag för mervinster, uppkomna genom spekulation i aktier eller handel med
värdepapper, utan sådana vinster äro inbegripna. Däremot fanns i en tidigare
upprättad P. M. angående statlig krigsvinstskatt ett sådant undantag. I samma
motion yrkades, att bestämmelserna örn provisorisk beskattning och kvittning
mellan förlust och merinkomstbringande förvärvskälla skulle bortfalla. Det
bär utskottet icke heller kunnat gå med på. Det måste väl anses vara ganska
orimligt, örn en person eller ett företag, som på grund av krigskonjunkturerna
har en mervinst på en gren av sin verksamhet och denna mervinst blir föremål
för krigsvinstbeskattning, men samtidigt på grund av kriget och krigskonjunklurerna
gör betslande förluster på en annan verksamhetsgren, icke skulle få
kvitta en sadan förlust mot den vinst, som han gjort på en annan gren av sin
verksamhet. På grund av detta skäl har utskottet icke kunnat gå med på
det yrkandet.

Herr talman! Jag har i korthet gjort en sammanfattning av detta utlåtande
och några av de motioner, som här varit föremål för utskottets behandling.
Såsom det framgår av utlåtandet är utskottet icke alldeles enhälligt, men i väsentliga
stycken råder enhällighet, och genom de justeringar som vidtagits har
ju också en del yrkanden i motionerna vunnit bifall. De reservationer som äro
avgivna innebära, såsom det framgår av utlåtandet, dels yrkande på avslag på
hela förslaget och dels närmast justeringar av skattesatserna, men dessa yrkanden
har, som sagt, utskottet icke kunnat biträda. Beträffande det i reservationen
4) framställda yrkandet om viss ändring i utskottets motivering innebär
det knappast någon ändring i sak utan är väl närmast en nyansering i fråga örn
uttryckssättet, och utskottet har icke funnit, att det som man här föreslagit
varit av någon väsentlig betydelse.

Jag ber, herr talman, att härmed få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundell: Herr talman! Jag hade redan vid remissdebatten efter denna
urtima riksdags öppnande tillfälle att uttala min uppfattning om den här föreliggande
skattepropositionen och om huru denna skatt skulle komma att
verka särskilt mot bakgrunden av den arbetslöshetssituation, som man redan
kunde skönja. Jag påpekade då, att det var ganska oförenliga ståndpunkter
att dels föra fram ett skatteförslag, som måste i allra högsta grad minska

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om k vig sko n junk t ur skatt för år 1940, rn. rn. (Forts.)
lusten för ny företagsamhet, och att dels klaga över att befolkningen icke
blev sysselsatt i den omfattning, som önskvärt är, d. v. s. helt sysselsatt.

Den uppfattning som jag framhöll i remissdebatten har jag .sedan utvecklat
i motionen nr 5 i denna kammare, oell i början av den motionen har jag
uttalat mig ungefär på samma sätt, som herr Andersson i Dunker började
sitt anförande, då jag säger, att det kan vara naturligt, att man i ett läge, då
statskassan behöver pengar, undersöker möjligheten att komma fram med en
krigskonjunkturskatt, när man bär i minnet, hur stora pengar den gav under
det förra kriget alltså åren 1915—19. Nu anser jag emellertid, att när
man gör en sådan undersökning om möjligheten att få ut någonting på den
vägen bör man också observera, vilken ofantlig skillnad det är på det beskattningsläge,
som vi hade då, och det beskattningsläge, som vi nu skaffat oss
genom de redan förut antagna skatteförfattningarna. Vi hade då en liten
inkomst- och förmögenhetsskatt, som började med 0.4 procent och slutade med
5 procent i det högsta inkomstlaget. Man kunde icke anbringa någon multiplikator
på den. Den funktionerade således mycket stelt. Dessutom antogs
under de sista åren av den dåvarande krigskonjunkturen ett par extra
skatter, nämligen för 1918 en extra inkomst- och förmögenhetsskatt och
en tilläggsskatt, vilka för 1919 sammanslogos. Även dessa skatter voro
efter nuvarande begrepp ganska beskedliga. Den extra inkomst- och
förmögenhetsskatten uttogs till exempel vid en inkomst av över 200,000
kronor med 7 procent och tilläggsskatten med 3 procent — dessa siffror
gälla blott fysiska personer. Vi kunna förstå, att även om vi addera
tillsammans dessa skattesatser och tar det högsta skiktet i den nuvarande
skatteskalan, sträckande sig alltså över 200,000 kronor, fingo vi en
inkomst- och förmögenhetsskatt vid den tiden på 5 procent, en extra inkomstoch
förmögenhetsskatt på 7 procent och en tilläggsskatt på 3 procent eller
tillsammans 15 procent. Sedan hade vi krigskonjunkturskatten, som givetvis
icke drabbade hela inkomsten, utan allenast merinkomsten, och som 1918
uttogs med 20 procent vid en merinkomst av 200,000 kronor, därefter steg
den upp till 40 procent, dock först vid en merinkomst av över 2 miljoner
kronor.

Om vi jämföra detta läge beträffande den direkta skatten för fysiska personer
med det läge, som vi nu ha, med en inkomst- och förmögenhetsskatt, som
skall uttagas med 150 procent och därför börjar med 6.75 procent och slutar
med 37.75 procent i sitt högsta skikt eller vid en inkomst av över 200,000 kronor,
samt en värnskatt, som börjar med 5 procent och sedan går upp till 23 procent,
och örn vi sedan lägga tillsammans dessa skiktskalor, få vi den skiktskala,
som jag återgivit i min motion, och som börjar med 11.75 procent och går vidare
till att i 200,000 kronors-skiktet gå upp till 60.75 procent. Detta är något helt
annat än 1915—19. Man kan icke rimligtvis säga, att därför att vi under förra
världskriget fingo in mycket pengar på krigskonjunkturskatten skulle det
vara lämpligt att även nu använda sig av samma metod, när man samtidigt
kan konstatera, att det är en ofantlig skillnad beträffande de andra skatter,
sorn så att säga då lago i botten och de som nu ligga i botten. Det är ju
tydligt, att en sådan skiktskala, som här är återgiven, automatiskt kommer
att verka såsom en merinkomstbeskattning, och när man tar i betraktande den
redan uppnådda höjden, är det icke någon mening i att lägga på en särskild
krigskonjunkturskatt. Man har dessutom att räkna med icke blott skatterna
till staten utan även med kommunalskatten, landstingsskatten och vägskatten,
vilka sistnämnda skatter numera gå upp till en högre procent av skattedragarnas
inkomster än under det förra världskriget.

Örn man nu tar hela det föreliggande skattekomplexet såsom ett helt, fin -

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krig skon]unktur skatt för år 1940, m. m. (Forts.)
ner man, att ifall man har en jämförelseinkomst av 10,000 kronor, kommer
däröver liggande merinkomst att efter denna skiktskala beskattas efter lägst
35.75 procent. Kommer man upp till en jämförelseinkomst på 25,000 kronor,
beskattas däröver liggande merinkomst efter lägst -10.45 procent, och kommer
man slutligen upp till högsta skiktet av den progressiva skatten med en jämförelseinkomst
av 200,000 kronor beskattas däröver liggande merinkomst efter
lägst 74.75 procent. Dessa av mig angivna tal äro naturligtvis något avrundade,
därför att de beräknats med hänsyn till att kommunalskatten, landstingsskatten
och vägskatten tillsammantagna i genomsnitt motsvara 14 procent
av den beskattningsbara inkomsten. Detta tal, 14 procent, är icke för
högt, utan det torde, som sagt, väl vara det genomsnittliga procenttalet för
hela landet, om man tar bort en del städer, som ha förmånen av en särskild
anhopning av skattekronor, såsom exempelvis Stockholm.

Det är vidare att anmärka, att denna automatiska merinkomstbeskattning,
som jag har talat örn, icke alls tager hänsyn till den förmögenhetsdel, som ingår
i den nuvarande inkomst- och förmögenhetsskatten, och icke heller till den särskilda
skatten på förmögenhet. Allt detta kan tänkas ligga i botten och verkar
i riktning att höja upp den skatt, som vi redan förut ha, utöver de procenttal,
som jag här framhållit.

Min uppfattning är således, att det icke är någon klok åtgärd, när man i ett
sådant utgångsläge, som jag här redogjort för, lägger på en särskild krigskonjunkturskatt.
Man kunde ha nöjt sig med den automatiska merinkomstskatt,
''sorn man på detta sätt redan skapat åt sig Jag har vid lagtima riksdagen
detta år flera gånger betonat dels i utskottet och dels bär i kammaren,
att man med de redan pålagda skatterna betydligt överskridit vad som kan
vara sunt och klokt, och att man kommit till en sådan höjd, att man bromsar
stegringen av nationalinkomsten. Den måste man efter mitt förmenande vara
mycket aktsam örn. Huvudsaken är dock icke att stegra statens inkomster
till någon viss höjd utan huvudsaken är ju att stegra folkets levnadsstandard
till största möjliga höjd. Vad är det för nytta, örn man kan stegra statens
inkomster kanske med 5 eller 10 miljoner kronor med en skatt, om man samtidigt
bromsar stegringen i nationalinkomsten, så att hela folkets levnadsstandard
blir 2, 3 ä 6 procent lägre än vad den annars kunnat bli. Det är klart,
att örn man kommer in på den vägen, får man en stegrad arbetslöshet och
stegrade sociala utgifter för bekämpandet av arbetslösheten och dess följdverkningar.
Man kan komma in i en kapplöpning mellan statsinkomsterna och de sociala
utgifterna, där man kan vara tämligen säker på att aldrig hinna ifatt de
sociala utgifterna, huru man än stegrar beskattningen. När man kommit i det
läget, ökar man endast deficitet.

Vad jag här har sagt gäller i främsta rummet fysiska personer. I fråga om
juridiska personer, förnämligast aktiebolag, ligger en jämförelse mellan läget
under förra världskriget och läget nu icke precis till på samma sätt som i
fråga örn de fysiska personerna, men även beträffande de juridiska personerna
ha vi genom de skatteförfattningar, som i år ha antagits, betydligt mycket
högre beskattning än vi hade under förra världskriget. Vi ha nu en proportionell
inkomst- och förmögenhetsskatt på 20 procent, en värnskatt på 10 procent
och dessutom skatter av kommunal natur på tillsammans cirka 14 procent.
Lägger man tillhopa detta, kommer man upp till 44 procent. Örn man
icke har någon krigskonjunkturskatt, skulle bolagen alltså av en eventuell
merinkomst få behålla 56 procent. Örn ett bolag emellertid delar ut något av
dessa 56 procent, kommer vad som delas ut, vare sig det sker i form av Utdelning
eller i form av löner, att träffas av den automatiska merinkomstskatt.
som jag redan har talat om i fråga örn fysiska personer. Örn å andra sidan

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940, rn. rn. (Forts.)
intet av dessa 56 procent delas ut, stanna ju medlen kvar hos bolaget, något
som blir till större nytta för dem, som därigenom kunna få arbetstillfällen,
än egentligen för bolagsägarna, vilka ju icke kunna komma åt något av denna
krigskonjunkturvinst på annat sätt än genom utdelning eller ökad avlöning,
och i båda dessa fall inträder som sagt en mycket skarp merinkomstbeskattning.

Om bolaget icke självt kan finna sysselsättning för det kapital, som erhållits
genom merinkomsten, blir det insatt i bank och av denna utlånat till något
annat företag. Kapitalet kommer alltså i vilketdera fallet som helst att bli
underlag för ökad sysselsättning och kommer alltså att bereda arbete åt ett
antal personer. Örn man däremot genom beskattning drar in dessa medel till
statskassan, bliva de icke underlag för någon stadigvarande sysselsättning
utan komma åtminstone som regel att utgå i form av engångsunderstöd eller
engångsutgifter av en eller annan art.

Det är mycket beklagligt, att man icke inom utskottet och som jag tror
icke heller inom riksdagens kamrar har särskilt stor förståelse för dessa synpunkter
i fråga örn kapitals användning. När det gäller nya företag, som ju
böra åstadkommas i en tid, då man beböver en hel del ny produktion för att
ersätta importvaror, som vi icke kunna få in, och för att sysselsätta arbetskraft,
som icke kan sysselsättas i sina förutvarande sysselsättningar, är det
naturligtvis ännu mer uppenbart, att det föreliggande skatteförslaget kommer
att få mycket stora skadeverkningar. I fråga örn sådana nya företag blir ju
så gott som hela vinsten, om det nu kommer fram någon, en merinkomst.
Såsom jämförelseinkomst får man egentligen endast upptaga 5 procent på det
insatta kapitalet samt en viss arbetsförtjänst för kapitalägaren, om han själv
står såsom driftsledare. Örn det framkommer någon vinst av större omfattning,
kommer staten att draga in i det närmaste 70 procent härav genom
krigskonjunkturskatten. Sedan kommer den statliga inkomst- och- förmögenhetsskatten
och värnskatten att taga 30 procent av den återstående merinkomsten
och kommunalskatten att taga 14 procent av hela inkomsten. Man kommer
sålunda fram till det resultatet, att bortåt 93 procent av den intjänade
inkomsten skall gå till det allmänna. Dock erhåller den skattskyldige först
ett skattefritt avdrag på 4,000 kronor, vilket belopp dock icke blir undantaget
från den vanliga beskattningen, d. v. s. inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt
och kommunala skatter.

Det är ju ganska klart, att folk, som annars äro företagsvilliga, icke äro
hågade att sätta i gång något nytt på sådana villkor. Risken för det kapital,
som de själva sätta in, och borgensrisken för det kapital, som de eventuellt
måste låna upp, få de ju stå själva, men blir det någon vinst tar staten och
kommunen bortåt 93 procent därav, dag har den uppfattningen, att den allvarligaste
olägenheten med hela detta skatteförslag är, att det i allra högsta
grad kommer att bromsa sådan ny produktion, som vi i nuvarande läge i mycket
hög grad skulle behöva.

I den promemoria, som avgivits av särskild tillkallad sakkunnig, hade satts
in en punkt örn att man lämpligen .skulle kunna göra något slags undantag
för nya företag. Finansministern bär emellertid icke tagit med något sådant
undantag, och utskottet har icke heller fäst något vidare avseende vid vad
den sakkunnige därvidlag hade föreslagit. Motiveringen för detta ståndpunktstagande
dels från finansministern, dels från utskottets sida återfinnes mitt på
sid. 10 i utskottsutlåtandet. Det står där: »Detta stadgande har e.j upptagits
i propositionens författningsförslag, därför att, såsom chefen för finansdepartementet
uttalat, det knappast kunde bliva av större praktiskt vilrde beträffande
1910 års taxering.» Ja, det är klart, att örn man skulle tänka sig,

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1040. Nr 4. 3

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)
att denna beskattning- bara skulle avse den sista tredjedelen av år 1939 och
att den sedan skulle försvinna, kan beskattningen icke ha något inflytande på
företagsamheten hädanefter, men då skall det också göras klart för företagarvärlden,
att någon liknande skatt icke kommer att läggas på eventuella merinkomster
under år 1940, under år 1941 o. s. v. Jag undrar, om de, som äro
ansvariga för dessa ord, dels finansministern och dels utskottets majoritet,
äro hågade att här förklara, att krigskonjunkturbeskattning kommer icke att
förekomma utöver vad som i dag kommer att beslutas för de sista fyra månaderna
av år 1939. Vill man icke förklara detta, förefaller det tämligen meningslöst
att göra ett sådant uttalande, som förekommer i utskottets utlåtande.

Det står vidare: »Utskottet, som saknar anledning att härutinnan intaga en
annan ståndpunkt, finner för sin del sannolikt att en bestämmelse, som medger
möjlighet till lättnad i krigskonjunkturskatten beträffande företag för
mera riskfylld men ur det allmännas synpunkt önskvärd tillverkning, skulle
kunna i framtiden vara av visst värde. Utskottet får fördenskull framhålla
önskvärdheten av att vid beredning av frågan örn krigskonjunkturskatt för
påföljande år detta spörsmål ägnas särskild uppmärksamhet.»

Man kan säga, att det är en viss välvillig ton över detta uttalande från utskottets
sida. Det är val meningen, att här skall man slå blå dunster i ögonen
på företagarna genom att förespegla dem, att om de nu sätta i gång nya
tillverkningar, skola de icke — kanske får man väl tillägga — drabbas av
beskattning å merinkomst enligt krigskonjunkturskatteförordningen. Det vore
väl ändå av större betydelse att ge en direkt utfästelse i ena eller andra riktningen.
Det har dock rätt många gånger förut förekommit uttalanden från
bevillningsutskottet, vilket ju är moderföretag för det första särskilda utskottet,
att nu lägga vi på en ny skatt men den är av rent tillfällig natur och
skall tagas bort, så snart det visar sig möjligt. Vi ha på det sättet lagt på
den extra inkomst- och förmögenhetsskatten för åtskilliga år sedan, och den
stod sedan kvar år från år och blev allt större och större. Sedan införde vi
med ungefär liknande tonfall den särskilda skatten på förmögenhet, som också
fick stå kvar år efter år och blev större och större. Sedan inarbetades dessa
skatter i ett nytt skattesystem, som ingalunda innebar något borttagande av
dessa extra skatter utan i stället en ytterligare höjning av dem. Jag tror därför,
att företagarna vilja ha ganska klart besked på denna punkt, om det skall
bli någon verkan med utskottets uttalande i saken. Det är ju det egendomliga
med bevillningsutskottet, att ett kommande års utskott icke egentligen anser
sig ha något ansvar för vad ett tidigare bevillningsutskott har sagt. Det förhåller
sig nog på samma sätt med riksdagen, som särskilt efter ett nyval icke alls
anser sig ha något ansvar för vad en tidigare riksdag har sagt. Jag har
därför svårt att förstå, att vilket uttalande man än gör, det nu skulle kunna
tillmätas någon vidare betydelse.

Vad jag nu bär sagt, herr talman, gäller alltså beskattningens verkan på
nya företag. Jag måste säga, att det är synnerligen beklagligt och synnerligen
fördärvligt för folkhushållet att införa sådana beskattningsnormer, som det här
är fråga om.

I den av mig avgivna motionen har jag även gjort en del anmärkningar
mot själva den tekniska konstruktionen av skatten. Om två personer efter den
nu föreslagna förordningens bestämmelser båda få en beskattningsbar merinkomst
av 20,000 kronor men den ene har 10,000 kronors jämförelseinkomst, medan
den andre har, låt oss säga, 40,000 kronor i jämförelseinkomst, så blir
den person, som förut haft den lägre inkomsten, mycket hårdare beskattad
än den andre. Så är detta förslag konstruerat, Jag har icke hört någon motivering
vare sig av finansministern eller under utskottsbehandlingen för var -

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krig skonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)
för det skall vara just på detta sätt och varför mari icke vill ändra på det
genom att ge skatten en förnuftigare konstruktion. Den krigskonjunkturskatt,
som vi hade under förra kriget, var icke konstruerad på detta oförnuftiga sätt.
Den hade, kan man säga, vissa andra skönhetsfel men icke detta mycket väsentliga
konstruktionsfel. Den automatiska merinkomstbeskattning, som jag
här förut har beskrivit och som ligger i våra hittillsvarande skatteförfattningar,
har i fråga örn fysiska personer icke alls detta fel. I fråga örn våra
vanliga skatteförfattningar är det nämligen så, att örn en person förut haft
en större inkomst än en annan, så får han också betala högre skatt för en
lika stor merinkomst som den andra, under det att det i detta fall förhåller sig
tvärtom. Man kan väl icke säga annat än att det ligger något orimligt uti, att
örn man förut haft det dåligt och nu får det bättre, skall beskattningen bli
hårdare just därför att man förut haft det dåligt.

Såväl i motionen som i utskottet har jag anmärkt på den progressivitet, som
man föreslagit för krigskonjunkturskatten. Nominellt äro stegen i propositionen
visserligen 50, 60 och 70 procent, men trappstegen med 50 och 60 procent
äro så låga, att dessa procenttal i alla de fall, då det verkligen blir fråga örn
någon större merinkomst i förhållande till jämförelseinkomsten, bliva nästan
helt och hållet satta ur funktion. I praktiken blir det därför en proportionell
skatt på 70 procent. Trappstegen ha nämligen icke något att göra med merinkomstens
absoluta belopp utan de bero på storleken av jämförelseinkomsten.
Örn man har haft en liten jämförelseinkomst, kommer huvudparten av merinkomsten
att drabbas av 70 procentssatsen.

Detta var de viktigaste tekniska anmärkningar, som jag har framställt mot
förslaget. Jag har vidare gjort anmärkning på att man i första paragrafen av
lagförslaget har uttalat, att skatten endast skall drabba sådan inkomstökning,
som har visst samband med krig eller krigsfara. Det kan tyckas vara en fördel
för skattedragarna, att man på detta sätt minskar den räjong, inom vilken skatten
skall verka, men örn man undersöker olika fall, skall man finna, att detta
för skattedragarna icke kommer att synas innebära någon rättvisa. Man kan
ha gjort försäljningar till olika personer vid ungefär samma tid eller vid olika
tider, och den merinkomst, som uppkommit genom försäljningen, blir i vissa fall
beskattad men i andra fall icke beskattad. Genom den krigskonjunkturskatt,
som man under förra kriget hade under åtskilliga år, fick man naturligtvis
erfarenhet av hur sådana bestämmelser verkade. Då vunna erfarenheter sammanfattades
bland annat i ett föredrag, som hölls på ett handelskammarmöte
år 1918 och som ansågs vara av sådan betydelse, att det togs med i den krigskonjunkturskatteproposition,
som framlades år 1919. Föredraget hölls av vice
häradshövding Gustav Sandström. Huvudpunkterna i den kritik, som han då
framförde, finnas återgivna i den särskilde utredningsmannens promemoria
i samband med en viss historik över krigskonjunkturskatten. Där står bland
annat: »Dels vore härvid två år en allt för kort jämförelseperiod, dels vore den
åt de skattskyldiga lämnade utvägen att visa merinkomstens oberoende av
krigskonjunkturen i praktiken knappast framkomlig.»

Man hade alltså som slutresultat av dessa års erfarenheter kommit till att
två år vöre en för kort jämförelseperiod och att man icke kunnat upprätthålla
distinktionen mellan sådan merinkomst som hade med krigskonjunkturen att
göra och sådan som icke hade direkt sammanhang med krigskonjunkturen. Men
när man nu skall införa en ny krigskonjunkturskatt, hoppar man på precis
samma fel som då. Man tar en jämförelseperiod på två år och försöker upprätthålla
distinktionen mellan vad som kan antagas hava berott på »av krig eller
krigsfara föranledda förhållanden» och sådant som ej berott därav. Detta är
propositionens ordalag. Sedan har en viss omformulering gjorts av utskottet, så

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 19W, rn. m. (Forts.)
att det nu står: »av pågående krig eller dessförinnan rådande krigskonjunktur
föranledda förhållanden». Det är naturligtvis en viss skillnad mellan dessa båda
olika uttryck, men felet med båda är nog, att det blir ytterligt svårt att på ett
sätt som såväl skattedragarna som skattemyndigheterna kunna vara nöjda med
skilja isär, vad som skall beskattas och vad som icke skall beskattas enligt denna
författning. Jag tycker det är märkvärdigt, att man icke kunnat tillgodogöra
sig erfarenheterna från den förra krigskonjunkturskatteperioden.

En annan olägenhet med denna skatt, som jag tryckt på i motionen, är den.
att man icke efteråt kan statistiskt påvisa, vad skatten egentligen har givit i
netto. Det skall ju göras avdrag på inkomst- och förmögenhetsskatten och avdrag
på värnskatten. Dessa avdrag kan man ju bokföra, men man kan aldrig
efteråt bena ut, vad som av bortbeskattad merinkomst hos juridiska personer
i annat fall skulle kommit att delas ut till delägarna i de företag som utgöra
dessa juridiska personer. Man kan således aldrig komma att med full säkerhet
säga, att denna skatt gav det eller det året låt oss säga 10 miljoner kronor
i netto. Nettot får man aldrig fram.

Jag har i motionen även pekat på att utöver den reaktion hos företagarna
som jag redan talat örn, att de draga sig för att sätta i gång nya företag, kunna
de också reagera på ett sådant sätt, att de minska arbetstakten vid företag som
redan äro i gång, örn nämligen deras arbetstakt för närvarande är så pass hög,
att det skulle uppkomma beskattningsbar merinkomst. Det är ju ingen svårighet
för ett företag som nu arbetar med tre skift eller två skift att gå ned till
ett skift. På det sättet bli de som ha sysselsättning i de andra skiften lediga.
Jag skulle till och med anse, att det vore mycket naturligt, om företag reagerade
på detta sätt. Det är nämligen det enda sätt på vilket de kunna få sina
uppställda produktionskalkyler att hålla i avseende å den däri beräknade
vinsten. Man kan ju säga, att det kanske icke är alltigenom skadligt, örn vissa
företag, som nu arbeta mycket forcerat, på detta sätt minska produktionstakten,
ty därmed komma redan inneliggande order att vara längre, och det kan ju
hända, att det för dem som arbeta i ett företag är lika fördelaktigt att bli lediga
först ett skift och så nästa skift och att återstående därigenom sedan få hålla
på så mycket längre, än de annars skulle fått. Hela antalet sammanlagda arbetstillfällen
blir ju i båda fallen det som motsvarar de inneliggande orderna.
Men det kan också hända, att örn man arbetar med den fart som man nu gör,
kunde det, i den mån världssituationen ändrar sig, komma in nya order och man
kanske kunde lia oavbruten sysselsättning för alla skiften och aldrig behöva
skicka bort några arbetslösa från det företaget. Jag har velat påpeka detta
som en sak som man bör tänka på och som är ganska allvarlig.

Det har i utskottet resonerats något litet örn det förhållandet, att denna
författning begränsats till att gälla endast rörelse och därmed sammanhängande
inkomster. Det är icke alldeles säkert, att det är så lämpligt att göra den
begränsning som här skett, åtminstone örn man skall rätta sig efter de folkpsykologiska
motiveringarna för beskattningen. Herr Hagberg talade örn att
det är en allmän uppfattning, att vinst som uppkommer under krigstiden
skall hårt beskattas. Då bör man draga sig till minnes, att sådana inerförtjänster
som uppkomma genom dubbelarbete inom åtskilliga kriskommissioner
också väcka ond blod hos sådana som icke ha vare sig dubbelarbete eller
enkelarbete och som tycka, att de kunde fått dessa nya arbetstillfällen. Det
kanske skulle vara skäl i att beskatta sådana dubbelinkomster. Jag tror också,
att det skulle ha gjort ett mycket gott intryck på skattedragarna, örn
riksdagen velat börja med sig själv. I fjol hade vi ju en urtima riksdag, och
det innebar för en del riksdagsmän en merförtjänst. Det kanske skulle vara
skäl i att taga 70 procent av denna merförtjänst. Det skulle säkert vara eli

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning örn krig skonjunktur skatt för år 1940, m. m. (Forts.)
gott exempel för skattedragarna ute i landet och göra, att de med mera jämnmod
skulle bära den föreslagna skatten. Nu får man tänka på att de 4,000
kronor, som äro skattefria, skulle i detta fall klara riksdagsmännens merinkomst
från ifrågavarande skatt, men det skulle kunna tänkas, att man hade
mindre skattefritt avdrag för inkomster av tjänst än för inkomster av rörelse,
så att även riksdagsmännen i någon mån finge känna på de skatter som de pålägga
andra. Det står ju i grundlagen, att »svenska folkets urgamla rätt
att sig beskatta utövas av riksdagen allena», och det var ju meningen, att
det icke skulle gå till på det sättet, att riksdagens ledamöter bara lägga
skatter på dem som icke sitta i riksdagen, utan att de även skulle lägga dem
på sig själva.

Herr talman, jag skall icke uppehålla mig så mycket längre vid dessa reflexioner.
Jag har varit tillräckligt utförlig i remissdebatten i fråga örn
detta ärende och även i den motion som jag här i viss mån har refererat. Det
enda jag möjligtvis skulle vilja lägga till är några ord om det netto som man
kan få på skatten. Därom har icke nämnts någon egentlig siffra, i varje fall
icke av Kungl. Maj :t, och icke heller har utskottet självt beräknat, vad skatten
kan komma att ge. Yi minnas, att den var upptagen till ett nominellt belopp
av en miljon kronor i den förra statsverkspropositionen. Nu skulle jag vilja
tro, att den kommer att ge något mera. Låt oss göra ett överslag och säga,
att den kanske ger 17 miljoner brutto, och låt oss säga, att man, sedan man
räknat ifrån avdrag på inkomst- och förmögenhetsskatten samt på värnskatten
kommer ned till 7 å 8 miljoner. Ja, då kan man kanske säga, att 7 å 8 miljoner
är dock ett belopp och att det kan vara. värt att taga det ökade arbete
som därav följer för att få in dessa 7 å 8 miljoner till statskassan. Så kanhända
en del resonera, men betänker man det stora arbete och den stora irritation
som detta kommer att förorsaka skattedragarna och taxeringsmyndigheterna,
d. v. s. prövningsnämnderna och skattedomstolarna, så kanske man
ändå icke är fullt så säker på att det lönar sig att för dessa 7 ä 8 miljoner i
netto åstadkomma så mycket oväsen.

Jag har redan sagt, att man icke kommer åt det verkliga nettot. Det är
ett rånetto, om jag så får säga, dessa 7 a 8 miljoner kronor. Från det skall
ju sedan egentligen dragas, vad som av aktieägarna kommit att betalas i ökad
inkomst- och förmögenhetsskatt samt i värnskatt, ifall de belopp som nu
bortbeskattats från de juridiska personerna delvis hade gått ut till aktieägarna.
Kanske man på detta sätt kommer ned till ett mera rensat netto på 4—5 miljoner
kronor. Men hur blir det sedan med detta netto, örn man tänker på att
samtidigt, som man inför denna skatt, sänker man nationalinkomsten för 1940
med ett par hundra miljoner under vad den annars skulle kunna bli och för
1941 kanske icke bara med 200 utan med 400 miljoner kronor? Då blir hela
denna beskattning en mycket dålig affär för staten, ty från dessa 200 miljoner
i ökad nationalinkomst hade naturligtvis kommit en hel del skatt till
staten. Jag har gjort ett litet överslag, och jag vill minnas, att jag kom fram
till att av denna merinkomst på 200 miljoner kronor hade staten sannolikt
fått ett skattebelopp på 12 miljoner kronor och kommunerna en skatt på 10
miljoner kronor. Detta får man också upptaga som avgående poster. Vad
blir det då kvar av detta netto på 4—5 miljoner kronor, som vi hade kommit
fram till, om man får sådana poster avgående på motsidan?

Ja, herr talman, jag har den uppfattningen, att detta förslag kommer att
gå igenom i riksdagen ganska lätt, och det kanske församlingen vill ge mig
rätt i. Men jag har samtidigt också den uppfattningen, att de som komma
att antaga detta förslag få anledning att ångra det framdeles, örn de överhuvud
taget äro intresserade för sammanhanget mellan en gärning och dess

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning örn krigskonjunkturskatt för år 19W, nt. m. (Forts.)
följder. Jag förmodar, att det här i kammaren utöver dem som suttit i första
särskilda utskottet är ganska få som lia satt sig in i vad förslaget innehåller.
Men jag är lika övertygad örn att de, fastän de icke satt sig in i förslaget,
dock komma att rösta för det, och jag är fullt på det klara med att man röstar
så mycket lättare för saken, som man anser att man icke själv kommer att
drabbas av den.

Herr talman! På grund av vad jag anfört yrkar jag avslag på propositionen
nr 2 både i fråga örn den paragraf som nu föreligger och i fråga örn författningens
övriga paragrafer.

Herr Åqvist: Herr talman! Det förslag till krigskonjunkturskatt, som vi
i dag behandla, framträder öppet såsom en ren konfiskation av mervinster,
som uppstått på grund av kriget. Detta framgår för det första av den oerhört
kraftiga och oerhört höga skatteskalan.

Vid en jämförelse med den krigskonjunkturskatt, som var gällande under
föregående världskrig, framstår skatteskalans höjd mycket klart. Ännu i den
sista krigskonjunkturskatten under föregående krig hade man för de allra
högsta vinsterna icke kommit upp i högre skattesats än 40 %, vilken uppnåddes
vid en beskattningsbar merinkomst av minst 2 miljoner kronor. Skatteskalan
var då progressiv med början vid 4 % och avslutning med 40 %.

Den skatteskala, som nu föreslås, börjar vid 50 % och går upp till 70 %.
Härtill kommer, att den reguljära statsbeskattning, som nu är rådande, är
mycket kraftigare än den som rådde under föregående världskrig. Med värnskatt
utgår ju den statliga inkomstskatten för aktiebolag för närvarande med

30 %.

Förutom det fiskaliska syftet anges i det förslag, som framlagts av doktor
Kuylenstierna, att det pristryckande syftet även varit motivet. Visserligen
säges detta ej av departementschefen, men att han icke varit helt främmande
för detta syfte torde vara uppenbart.

Det blir nu närmast aktiebolag och därmed näringslivet som kominer att
drabbas av denna skatt. Det är därför av ett visst intresse att kunna bilda
sig en uppfattning örn hur en sådan extra utgift kan komma att verka på
näringslivet och folkförsörjningen.

Enligt uppgifter från Tyskland har den kraftiga industribeskattningen i
detta land förorsakat, att företagen i stor utsträckning förnya och modernisera
sina maskinuppsättningar samt försälja sina äldre maskiner, även örn
desamma icke nått en sådan ålder, att de därför behöva betraktas såsom förbrukade.

Ur denna synpunkt kan man alltså förutse, att en viss rationalisering av
den svenska industrien kan bli följden av denna beskattning. Detta är givetvis
icke något fel. Lättförtjänta vinster inbjuda icke till en sådan rationalisering,
som dock är nödvändig för att industrien vid varje tillfälle skall stå på höjden
av prestationsförmåga och konkurrenskraft och som framför allt är nödvändig
vid en återgång till fredsförhållanden.

Så länge sålunda näringslivet kan sysselsättas i tillräckligt hög grad bör
en sådan beskattning, hur betungande den än är, kunna godtagas, men helt
annorlunda torde förhållandet bli, därest avsättningssvårigheter uppstå för
den svenska industrien. Tyvärr ha ju redan nu påtagliga tendenser visat sig
i denna riktning och alldeles speciellt för exportindustrien. Det torde väl också
vara ganska klart, att en omläggning och anpassning av exportindustriens
marknader måste äga rum inom den närmaste tiden. Det är emellertid alldeles
uppenbart, att en kraftig krigskonjunkturbeskattning för denna industri
kan draga med sig stora svårigheter, i all synnerhet som omläggningarna

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krig skonjunktur skatt för år 1940, m. m. (Forts.)
komma så pass kort tid efter det dessa mervinster intjänats. De behövas
kanske mer än väl för denna omläggning och för att fylla de förluster, som
under innevarande år säkerligen uppstå.

Man kan fråga sig, huruvida införandet av krigskonjunkturbeska,ttning betyder,
att den prisövervakning, som staten Ilar upprättat genom sina organ,
bär gjort bankrutt och att prisövervakningen sålunda numera icke kommer att
ens till namnet upprätthållas. Hade prisövervakningen varit verkligt effektiv,
skulle ju några alltför stora krigsvinster ej behövt uppkomma och sålunda
någon särskild beskattning ej heller behövt tillgripas. Att den prisövervakning,
som verkställts genom statens försorg, visat ett något egendomligt resultat,
utgör kanske kolfrågans behandling det bästa exemplet på. Här har
dock staten själv engagerat sig på ett sådant sätt, att man tycker, att
en verklig prisövervakning skulle lia kunnat ordnas och också behövt ordnas.
Efter att ha anslagit 20 miljoner till prissubvention för att priserna på kol
och koks icke skulle bli för höga, är, så vitt jag förstår, staten i färd med
att återtaga detta belopp i form av extra avgifter å kol från förbrukarnas
sida. Det kan ifrågasättas, örn hela detta förfarande är riktigt. Riksdagen
har en gång anslagit 20 miljoner, varvid avsikten väl har varit, att desamma
skulle få förbrukas för nämnda syfte. Däremot har icke riksdagen uttalat
sig för att 20 miljoner skulle återtagas i form av särskilda avgifter från kolförbrukarnas
sida. För en sådan avgift borde riksdagen ha tillfrågats. Till
denna fråga torde jag få anledning att återkomma vid ett annat tillfälle.

Vidare kan man fråga sig, huruvida denna krigskonjunkturskatt är avsedd
att eventuellt ersätta den omsättningsskatt, som från vissa håll med stor
skärpa påyrkats. Otvivelaktigt kommer krigskonjunkturskatten att ge statskassan
mycket stora belopp, och för min del är jag fullt på det klara med
att gäller det att välja mellan en omsättningsskatt och en krigskonjunkturskatt
föredrager jag ur landets synpunkt utan vidare den senare. Det hade
dock varit lämpligt, örn en uppskattning av vad denna krigskonjunkturskatt
åtminstone något så när skulle kunna ge hade kunnat presteras. Taxeringsresultaten
för 1940 föreligga ju redan, och på ett ungefär borde väl ha kunnat
uppskattas, vad skatten skulle komma att ge. Vi få dock icke glömma,
att vi för närvarande arbeta med en obalanserad budget med mycket stora
underskott, vilket gör, att man i möjligaste mån måste kunna uppskatta inkomstkällornas
storlek och i vilken utsträckning de kunna bidraga till att fylla
underskottet.

I fråga örn skatteförslagets olika detaljer förefaller detsamma mig vara i
det stora hela väl genomtänkt. Givetvis komma en mängd av problem att
uppstå vid den praktiska tillämpningen och det tekniska handhavandet av bestämmelserna.
Vissa bestämmelser beteckna avgjorda framsteg och förbättringar
gentemot den lagstiftning som rådde vid förra krigstillfället. Det provisoriska
påförandet, varigenom ett avräkningsförfarande vid krigets slut
möjliggöres, måste betraktas såsom den mest påfallande förbättringen ävensom
avdragsrätten för krigskonjunkturskatt före den ordinarie taxeringen till
statlig inkomst- och förmögenhetsskatt — vilket dock närmast är en naturlig
följd av de förutsättningar, ur vilka den nu nämnda krigskonjunkturskatten
ilr konstruerad — likaså den hänsyn till det egna i företaget arbetande
kapitalet som har tagits.

Vad som däremot måste betraktas såsom en mycket stor nackdel och brist,
det är, att kommunala skatter skola utgå även på de belopp sorn genom krigskonjunkturskatt
ha indragits till det allmänna. Örn man, såsom departementschefen,
utgår från att denna skatt innebär en indragning till det allmänna
av mervinster, så bör ju följden därav vara, att man också kräver, att

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)
kommunala skatter icke skola utgå på sådana indragna belopp. Detta är den
mest påtagliga nackdelen i förslaget, och det hade varit önskvärt, om denna
sak hade kunnat rättas till. Att här hänvisa till tekniska svårigheter torde
icke vara alldeles riktigt. Kan man tekniskt ordna ett avdrag för krigskonjunkturskatt
vid statsbeskattningen, torde det icke vara omöjligt att även göra
detta vid kommunalbeskattningen.

Det kunde givetvis ifrågasättas, örn icke en progressiv krisskatt ur taxeringssynpunkt
hade varit lämpligare. Den hade varit tekniskt lättare att genomföra
för företagen på grundval av redan lämnade deklarationer och hade
ej givit taxeringsnämnderna så mycket extra arbete, förenat med stora kostnader,
som nu blir förhållandet. Därvid hade emellertid icke det syfte nåtts
sorn man har anledning förmoda ligger bakom krigskonjunkturskatten, nämligen
att indriva mervinsterna till det allmänna och att söka hålla penningvärdet
fast och varupriserna nere. Ett sådant syfte fylles givetvis bättre genom
den nu föreslagna krigskonjunkturskatten, ehuru det ingalunda är uteslutet,
att denna krigskonjunkturskatt kan komma att bli inflatorisk även
den. Eftersom den nu föreslagna krigskonjunkturskatten endast skall avse de
fyra sista månaderna under 1939, kunna ju dock vissa erfarenheter vinnas i
fråga örn dess verkningssätt och nödiga justeringar och omläggningar företagas
vid den beskattning av liknande slag, som vi eventuellt få motse i framtiden
för innevarande år.

Då jag i det stora hela delar den mening som framförts i den reservation
som är avgiven av herr Bernhard Nilsson m. fl., ber jag att få yrka bifall
till denna reservation. Jag får också yrka bifall till den ändring i motiveringen,
som är föreslagen av herr Bernhard Nilsson m. fl.

Herr Meijer: Herr talman! I motiveringen för den föreslagna krigskonjunkturskatten
har finansministern förklarat, att det är naturligt, att den
allmänna uppmärksamheten inriktas på den särskilda skattekraft, som måste
anses förbunden med inkomstökningar, vilka framkallas av krigskonjunkturen.
Utskottet uttalar på sidan 4 i betänkandet sin anslutning till denna principiella
inställning och tillägger: »Det är otvivelaktigt en allmänt rådande uppfattning,
att i det system av mycket ingripande direkta och indirekta skatter,
som måste uttagas av medborgarna, en särbeskattning av inkomstökningar,
vilka förete^ ett mer eller mindre utpräglat samband med kriget, i nuvarande
läge är ofrånkomlig.» På sidan 11 framhåller utskottet vidare: »det nuvarande
statsfinansiella läget kräver, att den särskilda skattekraft, varom här
är fråga, utnyttjas så effektivt som möjligt.»

Emellertid^ har såväl finansministern som utskottet omsorgsfullt undvikit
att lämna någon som helst upplysning örn vari denna särskilda skattekraft
består. Gentemot finansministern och utskottet dristar jag mig till att göra
det påståendet, att krigskonjunkturvinsterna icke äro förbundna med någon
som helst särskild skattekraft. Jag skall taga ett exempel. En företagare
med en genomsnittsinkomst under förkrigsåren av låt oss säga 5,000 kronor
kommer under år 1939 tack vare just krigskonjunkturen upp till en inkomst
av 50,000 kronor — alltså en tio gånger så stor inkomst som förut. I och
med detta kommer han automatiskt att få bära samma skattebörda som andra
skattskyldiga med 50,000 kronors inkomst. Vari ligger nu den särskilda
skattekraft, som skall föranleda, att företagaren skall påföras en mer ari
dubbelt så stor sammanlagd skatt som övriga skattskyldiga med 50,000 kronors^
inkomst? Den omständigheten, att dessa senare kanske sedan ett flertal
år tillbaka haft en normal inkomst av 50,000 kronor, kan väl icke i och

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning örn krig skonjunktur skatt för år 1940, m. m. (Forts.)
för sig leda till antagandet, att de skulle lia mindre skattekraft än den företagare,
som kanske en gång i sitt liv är uppe i en sådan inkomst. I stort sett
får det väl tvärtom antagas, att denne företagare Ilar mindre skattekraft än
övriga skattskyldiga med 50,000 kronors inkomst.

Det anförda torde vara tillräckligt för att fastslå, att någon särskild skattekraft
icke förefinnes hos den kategori skattskyldiga, som på grund av konjunkturerna
— vare sig det är fråga örn krigskonjunktur eller andra konjunkturer
— tillfälligtvis kunna uppnå en osedvanligt hög inkomst. Vad man
däremot, särskilt under allvarstider sådana som dem vi nu genomleva, bör
vara aktsam örn är den initiativförmåga och den vilja att taga risker, som i
stort sett måste förefinnas hos just de inkomsttagare, vilka krigskonjunkturskatten
skulle drabba. Av dem kunna vi i kris- och krigstider när som helst
bli mera beroende än av övriga skattskyldiga.

I 109 § taxeringsförordningen föreskrives, att taxeringsnämnderna skola
efter bästa förstånd åsätta taxering, så att densamma varder i möjligaste måtto
likformig och rättvis. Denna bestämmelse ha statsmakterna ansett vara så
betydelsefull, att man föreskrivit, att den vid varje beskattningsnämnds första
sammanträde skall uppläsas för nämnden. Är det för mycket begärt, att statsmakterna
själva vid stiftandet av skattelagar följa samma föreskrift? Ingen
kan väl våga det påståendet, att den föreslagna krigskonjunkturskatten är likformig
eller rättvis. Jag har i min verksamhet årligen haft hundratals skattskyldiga
att göra med. tillhörande olika kategorier. Därvid har den bestämda
uppfattningen bibringats mig, att det icke finns någonting, som en skattskyldig
reagerar så kraftigt mot som en orättvis eller icke likformig taxering.
Samma reagens uppkommer alldeles säkert inför den föreslagna krigskonjunkturskatten.
Den skattskyldige företagaren vet icke, örn den intjänade inkomsten
är att hänföra till krigskonjunkturvinst eller icke. Han vet överhuvud
taget därom icke annat än att örn inkomsten blir taxerad som krigskonjunkturvinst.
riskerar han under vissa förutsättningar att bli av med så gott som hela

sin inkomst. _ .

Jag nämnde i början av mitt anförande, att utskottet gjort sig till tolk tor
den uppfattningen, att en särbeskattning av inkomstökningar i samband med
kriget är ofrånkomlig. Vad menar utskottet med det? Utskottet har _väl
ingen anledning att i sitt yttrande framhålla en allmänt rådande uppfattning,
örn den icke delas av utskottet självt. Jag måste alltså antaga, att enligt
utskottets mening vårt ekonomiska läge numera är sådant, att vi måste göra
bankrutt, om icke krigskonjunkturskatten genomföres. I ett sådant läge skulle
det vara intressant att veta, till vilket belopp nettointäkten av krigskonjunkturskatten
kommer att uppgå enligt utskottets åsikt. Därom har emellertid icke
vare sig utskottet eller finansministern gjort något sorn. helst uttalande, och
det torde väl också för närvarande icke finnas någon möjlighet att erhålla upplysning
örn den saken. Ett veta vi däremot, och det är, att taxeringen, debiteringen
och indrivningen av denna skatt kommer att kosta ett flertal miljoner.
Om något överskott uppstår, sedan nämnda kostnader guldits,. år enligt
min mening tvivelaktigt. I vart fall kan detta överskott icke bli större
än att motsvarande belopp kunde erhållas genom en obetydlig ökning av debiteringsprocenten
på den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten, vilken är
en likformig och rättvis beskattning.

Jag kan i detta sammanhang icke underlåta att citera ett avsnitt av en paroll,
sorn just i dagarna utsändes till Sveriges folk i val. Dot.lyder så: »Bördorna
skola plikttroget bäras, men även rättvist fördelas.» Kring denna paroll
kan, bör och skall hela vårt svenska folk och framför allt de folkvalda representanterna
i riksdagen samlas, för den händelse vi ha en allvarlig önskan

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Förts.)
att gemensamt och endräktigt komma igenom de svåra tider, som vi nu genomleva.

Herr talman! Den föreslagna krigskonjunkturskatten har intet att skaffa
med rättvisa och likformighet och bör under sådana förhållanden icke av riksdagen
godtagas. Jag yrkar på denna grund avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 2 och åberopar därvid vad jag nu framhållit och vad jag under
remissdebatten anförde.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Jag nöjer mig med att ifråga om det
principiella ståndpunktstagandet hänvisa herrarna Lundell och Meijer till det
yttrande, som i början av debatten hölls av deras partivän herr Hagberg i
Malmö. Den meningen ha samtliga deras partivänner anslutit sig till i utskottet,
och den är säkert icke sa tokig, som den siste ärade talaren försökte göra
gällande.

Skulle det nu emellertid förhålla sig på det sättet, att det ligger något i
det resonemang, som herrar Meijer och Lundell förde, är det då icke av väsentlig
betydelse, att, innan skatten sträckes ut till ett vidare område, man
försöker skaffa sig erfarenheter om vem som har rätt? Ha herrarna rätt, och
visar detta sig genom de erfarenheter, som framkomma vid den taxering till
krigskonjunkturskatt lagd pa rörelse, som nu skall äga rum för de sista fyra
månaderna 1939, ja, då är ju saken tämligen klar. Då är den vägen inte framkomlig.
Det skulle ju också ha mycket stor betydelse, örn man skaffade sig
erfarenhet av vilka förändringar, som eventuellt böra göras, innan skatten
sträckes ut till vidare områden på det sätt herr Lundell berörde. Jag tycker
ju inom parentes sagt, att när herr Lundell är så indignerad över denna
skatt, borde han icke i samma veva yrka på en undantagsskattelagstiftning
för riksdagens ledamöter. Då hade det, herr Lundell, varit lämpligare att
eftersträva, för att riksdagens ledamöter skulle få betala krigskonjunkturskatt
på sitt arvode för urtima riksdagen i år, att få avdragsgränsen sänkt från
4,000 till 2,000 kronor t. ex. Då hade herr Lundell uppnått sitt syftemål.
Skulle det gälla herr Lundells kamrater här i kammaren, borde de ju icke ställas
i ett annat läge än andra människor i landet.

En utgångspunkt, som herr Lundell bygger på och som herr Åqvist också
berörde, är den, att man icke skall gå denna väg, emedan beskattningsläget är
ett helt annat nu än det var under förra världskriget. Det är icke svårt att
konstatera, att så är fallet. Men man kommer icke till ett rättvisande resultat
genom att bara konstatera detta. Det är oerhört viktigt i det sammanhanget,
när man vill konstatera, huru mycket högre skatter vi bära under detta kriget
än under förra kriget, att fråga sig, hur mycket högre utgifter, som staten
tvingats till genom det nu pågående kriget. Det är nödvändigt att försöka
göra klart för sig icke bara hur mycket mer skatter vi ha att bära i dag än
under förra världskriget utan även, hur mycket mer det kostar i år än under
förra världskriget att upprätthålla neutraliteten för vårt land. Det är det
jämförelsematerial som skall fram, för att man skall komma till ett rättvist
resultat.

För min dej skulle jag i detta sammanhang vilja säga min vän herr Lundell,
att jag förstår egentligen icke, hur vi skola bära oss åt, när vi syssla med
skattespörsmal, för att han skall bli belåten. Varje skatt som under de senaste
tiderna har diskuterats och genomförts i vårt land har uppväckt herr
Lundells indignation. Några sympatier för dem har han aldrig visat. När
det gällde värnskatten, skulle den sänkas avsevärt, när det gällde skatteprocentens
höjning från 120 till 150 för fysiska och från 130 till 200 för juridiska
personer, yrkade herr Lundell avslag på detta, och i dag yrkar herr Lundell

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krig skonjunktur skatt för år 19W, m. m. (Forts.)
avslag på krigskonjunkturskatten. Jag är alldeles övertygad om att örn herr
Lundell hade fått rätt vid alla de tillfällen, när vi tvistat om skatter, skulle
statskassan i detta nu haft en minskad inkomst av, låt mig säga minst 150 miljoner
kronor. Varifrån vi skulle tagit dem har herr Lundell icke ansett nödigt
att klargöra för oss.

Det är givet, att när man tar upp en beskattning sådan som denna möter det
massör av svårigheter. Man har vid utarbetandet av detta förslag sökt tillgodogöra
sig alla erfarenheter från det förra världskriget, man har försökt att
komma ifrån de svårigheter, för att icke säga de misstag och orättvisor, som
vid det tillfället förekommo. Man har med ett ord sagt ansträngt sig för att
avlägsna allt som skulle möjliggöra, att det bleve på fiktiva och icke på verkliga
merinkomster, som denna skatt skulle komma att utgå. Det innebär väl
ändå, mina herrar — och jag säger detta särskilt till herr Meijer i Göteborg
en strävan från såväl Kungl. Maj :ts som utskottets sida att så långt det
står i mänsklig förmåga söka avlägsna orättvisor och komma till ett så gott
och rättvist resultat som möjligt. ...... ,

Nu har man här bl. a. reservationsvis yrkat en ändring i motiveringen beträffande
det stycke, som avser genomförandet av en avräkning efter krigets
slut mellan inkomstökningar och inkomstminskningar under hela krigskonjunkturperioden.
Reservanterna oell utskottet skilja sig därvidlag från varandra
så till vida, att reservanterna anse, att man redan i detta ögonblick skall binda
sig principiellt för att det skall förfaras på det och det sättet vid en avräkning
efter krigets slut, under det att utskottsmajoriteten anser, att nian icke
bör binda sig i detta avseende. Utskottet har uttalat, att hela denna fråga är
av stor betydelse, och att den därför bör göras till föremål för närmare övervägande,
men att man för närvarande icke är beredd att intaga en bestämd
ståndpunkt till spörsmålet.

Samma är förhållandet när det gäller frågan örn hämmandet av nyskapande
produktion. Om herr Lundell hade läst utskottets uttalande pa sid. 10
i dess föreliggande utlåtande sa som vanliga människor pläga läsa, borde det
icke varit svårt att fatta, att här avses faktiskt, att när man går till en utsträckning
av denna skatteform ett nytt ar, da det salunda icke längre gäller produktionen
under de fyra sista månaderna av år 1939, utan vid en tidpunkt, då en
nyskapande produktion av betydelse för samhället kan ha satt i gang, sa bör
enligt utskottets mening vid beredningen av frågan detta spörsmål ägnas särskild
uppmärksamhet. Detta mäste väl ända innebära, att man icke kommer
förbi denna fråga, att man måste syssla med den, och att det måste ges besked
på denna punkt från Kungl. Maj:ts sida, när vi gå till en utsträckning av krigskonjunkturskatten
att gälla även för ett kommande år.

Låt mig sedan säga ett pär ord örn skatteskalan och skatteprocenten. Under
mina 21 riksdagsår har jag aldrig någon gång varit med om att behandla skattefrågor,
utan att mer än en kammarledamot klagat över att skatteprocenten varit
för hög eller att skatten har utgått på ett sätt som verkat pressande. Det moder
man alltid. Ibland är det den ena, ibland den andra meningsriktningen som har
denna inställning. Vi skola emellertid komma ihåg, att vad här gäller är en
skatt lagd på en merinkomst, som är intjänad i ett läge, när den stora mängden
av människor i vårt land ser sina inkomster minskade. Och det gäller till yttermera
visso företagares och rörelseidkares merinkomst, åstadkommen i ett läge,
när hundratusental av svenska medborgare i neutralitetsvakten få bringa offer,
som äro av mycket, mycket stor omfattning. Det år detta som är utgångspunkten,
och det är detta man skall komma ihåg, när det är tal örn de starkt stigande
skalorna. Sedan kan ju herr Thundell låra ut åt industriidkarna, huru de
skola undvika denna skatt genom att draga in ett skift av verksamheten, och

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krig skon junkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)
hur de skola uppträda som »goda» medborgare i detta sammanhang. Jag hoppas
och tror dock bättre om våra rörelseidkare än vad som framgår av herr Lundells
resonemang i detta avseende.

Sedan skulle jag också vilja fråga: om vi nu gå ned med skatteprocenten, vad
är det då som skall ersätta den reducering i statsinkomsterna, som på detta sätt
uppstår? Ja, det har ju talats mycket, saväl vid den lagtima som vid den urtima
riksdagens behandling av detta spörsmål, örn den omsättningsskatt, som är under
utarbetande och som skall föreläggas oss. Jag har tillåtit mig att redan
vid den lagtima riksdagen i år säga, att jag icke är övertygad om att näringslivet
kommer att få så särskilt stor glädje av den omsättningsskatt, som man här
talar om ifrån olika hall och som skall ersätta praktiskt taget nästan allting. Jag
har den bestämda meningen, herr talman, att omsättningsskatten är väsentligt
farligare för vårt näringsliv än de höga skatteskalor, som föreslås i det här föreliggande
skatteförslaget. Herr Lundell har här i dag talat om att det skall bli
intressant en gång för dem, som genomfört krigskonjunkturskatten, att summera
ihop och se vilka skadeverkningar som ha inträffat med anledning därav. Vi
skola göra ett litet experiment till. När vi ha fått omsättningsskatten genomförd^
så skola vi följa den på samma sätt och summera ihop vad den kommer
att få för verkningar på vart näringsliv. Jag har kanske icke så goda förbindelser
med näringslivet som herr Lundell, men jag skall tillåta mig spå — och
det skalig bli intressant att se, vem av oss som får rätt — att den dag när vi
kunna gå till en avveckling av de ekonomiska bördor, som nu läggas på det
svenska, folket, vårt .näringsliv torde komma att säga: låt oss först avskaffa
omsättningsskatten, innan vi avskaffa krigskonjunkturskatten. Jag tror, att
verkningarna av denna omsättningsskatt, som önskas från så många håll, komma
att bil av den karaktär, att när man i samband med krigskonjunkturskatten
talar örn skadeverkningar för näringslivet, så bli dessa minimala i jämförelse
med de skadeverkningar, som omsättningsskatten kommer att medföra för näringslivet.

Man kan, herr talman, vid all skattelagstiftning draga upp det ena exemplet
efter det andra på hur skatten kommer att verka i det och det fallet. Det kommer
alltid att finnas gränsfall. De komma att finnas även i detta sammanhang,
men det är ju icke värre i förevarande fall än i andra att försöka komma till
rätta, äveii med dessa gränsfall. Vi skapa oss nu en erfarenhet. När vi fått denna,
ha vi fatt ett material, pa vilket vi kunna bygga vidare. Det är ur dessa synpunkter,
herr talman, som jag hemställer om bifall till första särskilda utskottets
förslag i dess helhet.

Fru Rönn-(kristiansson: Herr talman! Vi leva ju i en tid, som präglas av
krigsoro, och vi ha hört sådana allmänna talesätt som att »tiden kräver offer»,
och att. vi skola »bära varandras bördor». Det är emellertid ett faktum, att
de fattiga ha att bära de tyngsta bördorna, och de stora arbetande massorna
skrämmer man med kriget till att offra, även om de icke ha förmåga att offra.
Jag vill exempelvis erinra örn den värnskatt, som beslöts under årets lagtima
riksdag, varvid den föregående talaren framhöll, att de fattiga, som under
vanliga förhallanden icke betala någon skatt, när de skola lämna sin femma
till värnskatten göra det med glädje. Och det är klart, att örn man ställer frågan
sa: »Vill ni offra fem kronor för att slippa kriget?» så offrar man naturligtvis
femman, fastän denna frågeställning är grundfalsk.

Så har nian förfarit med de indirekta skatter, som drabbat det stora flertalet.
Men vi mäste även^ställa fragan sa: Ilar någon eller några tjänat just
på denna krigsoro som råder? Jag vill då såsom exempel anföra en konfektionsfabrik
i Borås, som har beställningar för militärskrädderi. Där sitta 35

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 19 W, m. m. (Forts.)
flickor vid löpande band och sy 900 militärskjortor per dag. De komina lipp i
en arbetsinkomst av högst 40 kronor i veckan. Dessa fa bara se avigsidorna
av de krigstider vi genomleva, medan företagarna-bolagsägarna givetvis genom
stora beställningar tjäna just på kriget. Man kanske invänder, att den proposition
vi här behandla avser att beskatta just dessa, som berika sig på
kriget. Men reellt sett är detta icke fallet, ty propositionen är så kautschukbetonad,
att där finnas betingelser för att icke komma åt, i den utsträckning
man borde, att beskatta dem, som berika sig på kriget. Detta gäller exempelvis
den provisoriska beskattningen enligt § 10.

Dessutom måste skattesatserna anses vara alltför låga. Den föregående ärade
talaren var även inne på denna fråga, och vad gäller dessa skattesatser, han
rörde sig med, skulle jag vilja understryka hans motivering. Men denna motivering
borde i sin konsekvens leda till någonting annat än vad han kom till, den
måste leda till ett yrkande örn bifall till vad jag i min motion har föreslagit.

Vidare ha vi handeln med värdepapper. Det vänligaste jag kan säga om utskottet
i detta sammanhang är väl, att det varit så stor brådska vid behandlingen
av frågan, att man med anledning därav motiverat ett avstyrkande av
förslaget i min motion med att dylik handel enligt propositionen är inbegripen
under beskattningen. Jag har fattat frågan om värdepapperens taxering på följande
sätt. I propositionen anges, att värdepapper i beskattningshänseende
betraktas såsom lös egendom, vilken man återfinner i lagförslagets 2 §, under
punkt c). Det vill alltså säga, att icke yrkesmässig handel med värdepapper
skall beskattas medan den yrkesmässiga kommer undan denna beskattning.
Men det är väl just den sistnämnda som bör beskattas. Man kan icke säga,
att den yrkesmässiga handeln med värdepapper träffas av punkt a) i 2 §
»inkomst av rörelse», ty örn så vore att punkt a) innefattar ali rörelse, så
skulle även »inkomst av annan fastighet» falla under förordningen och således
beskattas för merinkomst. Ty även fastighetsmäklares verksamhet måste betraktas
som rörelse. Men inkomst »av annan fastighet» är enligt vad departementschefen
uttryckligen säger på sid. 49 i propositionen icke nu beskattningsbar
enligt förordningen.

Motionens syfte har varit att visa upp falskheten när det gäller att beskatta
olika kategorier i samhället. Men just denna krigsoro och det vi ha hängande
över oss —- att vi kunna dragas in i det förfärliga — det medför å ena sidan
för stora breda folklager nöd och försakelse och umbäranden, medan samma
oro för en del medför överflöd och lyx. Det är dessa stora bristfälligheter, som
jag genom motionen försökt framhålla. Detta är alltså motionens huvudsyfte.
Mina yrkanden kommer jag, herr talman, att senare precisera.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Wigforss: Herr talman!

Jag skall icke upptaga kammarens tid med några längre uttalanden. Jag kan
vara tillfredsställd nied utskottets förslag, även med de jämkningar i den kungl,
propositionen, som där äro företagna. Jag vill emellertid till en början erinra
örn att hela denna skatteform är förbunden med så stora svårigheter, att det
är naturligt, att delade meningar kunna uppstå. Det är också naturligt, att
det dragit mycket lång tid, innan något förslag till en sådan beskattning över
huvud kunnat föreläggas riksdagen. Arbetet med skatteförslaget började ju
ganska långt före krigsutbrottet, och ända in i det sista har man arbetat under
stark press för att över huvud få fram förslaget.

De förändringar som utskottet företagit äro sådana jämkningar, som helt
ligga i linjo med vad avsikten har varit. Den väsentligaste är naturligtvis den.
som innefattar omformulering av uttrycket krigsfara. Det har givetvis aldrig
varit meningen att man med krigsfara skulle syfta på all krigsfara sorn funnits,
låt mig säga under de sista tio åren eller vilken tid man vill gripa till, utan

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, ni. m. (Forts.)
avsikten har varit att utöver vad som framkallades av »krig», varmed man
menade det nu pågående, som började den 1 september 1939, velat innefatta
sådana vinster, som ha sin rot i den närmast föregående tiden, låt mig kalla
den krigskonjunktur, eftersom krigskonjunktur och krigsriskkonjunktur äro
mycket svåra att hålla isär. En sådan omformulering ligger alltså helt i linje
med vad som avses i propositionen, varför jag icke har någon svårighet att
acceptera den. Även övriga smärre jämkningar utgöra väsentligen förtydliganden,
och jag har därför ingenting att tillägga. Den enda punkt, där jag
kanske nu bör yttra mig, är frågan om skatteskalorna, därför att den är föremål
för delade meningar.

Beträffande skatteskalorna är det två olika ting, som behöva belysas: dels
fragan örn själva skatteskalans konstruktion och dels frågan örn dess höjd.
Jag kan uttala verklig tillfredsställelse med att skatteskalans konstruktion
har godtagits av utskottet, därför att därmed har man i grund och botten godtagit
en nyhet. Denna progressivitet, som visserligen icke har många steg, anknyter
nämligen icke till inkomstens storlek utan till merinkomstens storlek
i förhållande till tidigare inkomst. Den är i grund och botten förorsakad av
hela den synpunkt, som ligger bakom förslaget till beskattning av krigsvinster.
Om herr Åqvist säger, att detta icke längre är en beskattning utan
helt enkelt en konfiskation, så har han nog träffat kärnan i saken. Avsikten
är nämligen, att vinst, som man anser icke borde ha uppkommit, skulle indragas
till det allmänna. När jag säger »som icke borde ha uppkommit», syftär
till att alla varit överens örn att vi med olika medel skulle försöka förekomma
en prisstegring, som går utöver den stegring, som är betingad av produktionskostnadernas
ökning. Vi ha för att vinna detta tillsatt en priskontrollnämnd
och på olika vägar sökt åstadkomma hinder för att företagare
skulle kunna^ taga ut priser, som vore oberättigade spekulationsvinster. Ingen
vågar val påstå, att denna priskontroll på alla punkter har lyckats. Och i
den mån som priskontrollen icke har lyckats har det uppstått vinster, som icke
varit avsedda och som äro beroende på en hela landet drabbande olycka. Avsikten
var, att dessa vinster skulle indragas till det allmänna.

Jag vet, och herr Åqvist känner kanske till det mycket bättre än jag, att
det finns ett annat slags vinster, som kunna sägas hänga samman med den
goda konjunktur, som täger sig uttryck i att företag bli mera sysselsatta, vilket
i den förberedande diskussionen kallats för omsättningsvinst. När ett
företag, som har gått för halv eller tre fjärdedels maskin och därför haft
onormalt stora^ fasta kostnader, senare kunnat utnyttja sin kapacitet mera
fullständigt, sa sjunka dessa fasta kostnader, och avkastningen stiger. Nu
är detta i och för sig icke någonting som är mindre önskvärt, utan det är
ju tvärtom önskvärt, att alla företag ga med full kapacitet. Men man önskar
då icke, att detta skall taga sig uttryck i stigande procentuell vinst för företagen,
utan man önskar att detta ökade utnyttjande, som måste leda till lägre
produktionskostnader, tar sig uttryck i lägre priser. Men i och med att detta
ökade utnyttjande åstadkommer en högre vinst, är det skäligt, att denna dras
in till det allmänna.

Fran denna utgångspunkt kan någon säga: men då borde man egentligen
gå på den linje, som anges i bl. a. fru Rönn-Christianssons motion, och draga
in 100 % av vinstökningen, vilket ju också överensstämmer med vad som beslutats
i England. Först och främst måste man då göra avdrag härför vid den
övriga inkomstbeskattningen, ty beskattar man en del av inkomsten upp till
100 procent, är det klart, att denna inkomst sedan icke ytterligare kan beskattas,
ty där finns ju ingenting mer att ta. Med en sådan konstruktion av
skatten är det nödvändigt att hela den indragna delen av inkomsten får dragas

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 19W, m. m. (Forts.)
av från inkomsten, när den vanliga skatten skall beräknas. Nu Ilar det icke
tekniskt varit möjligt att komma undan kommunalbeskattningen av dessa
krigsvinster. Kommunalt kommer sålunda även den indragna delen av vinsten
att beskattas, vilket gör att man till dessa skatteproeentsatser som jag nämnt,
50, 60, 70 procent, måste lägga ytterligare 10 procent utgörande kommunalbeskattningen.
Vidare kan man icke dölja för sig, att hela beräkningen av
vad som är mervinst, oförtjänt mervinst, framkallad av krigskonjunkturen,
är behäftad nied så stora svårigheter, att det finns anledning att skaffa sig
en säkerhetsmarginal, och det är den säkerhetsmarginalen, som ligger i de lägre
procenttalen.

Då kommer man till frågan vad progressiviteten spelar för roll. Ja, det
resonemang, som ligger bakom förslaget — jag förmodar att resonemanget
accepterats av utskottet — har varit följande. När merinkomsten är relativt
liten, är det naturligtvis endast med en viss tvekan man kan säga, att merinkomsten
verkligen är framkallad av krigskonjunkturerna. Om ett företag till
exempel föregående år haft en inkomst av 100,000 kronor och detta år får
en inkomst av 120,000 kronor, kan man icke utan vidare, även om man har
gjort alla dessa bestämmelser, säga, att denna inkomstskillnad på 20 procent
är så betydande, att man kan vara fullständigt säker på att dessa 20 procent
verkligen utgöra krigsvinst. Örn däremot merinkomsten icke är 20 procent
utan 50 procent, så säger sig var och en, att det finnes ingen anledning antaga,
att detta företag eller denne enskilde genom sin särskilda duglighet eller tack
vare särskilda åtgärder på ett år skall ha kunnat höja företagets inkomst med
50 procent. Där så kunnat ske, måste det ha berott på omständigheter, över
vilka vederbörande icke kunnat ha makt. Inkomsten är helt enkelt en oförtjänt
vinst, som kommit honom till del på grund av omständigheterna. Kommer
han upp till 50 ä 100 procent ökning av inkomsten, är det således tämligen
klart, att man kan säga, att dylik merinkomst icke tillkommit tack vare den
enskildes duglighet eller tack vare särskilda insatser. Då kan man med större
skäl än vid merinkomster under 20 procent gå hårdare fram utan att riskera
att taga ut mera än som kan vara avsett. Så har motiveringen varit för denna
skatteskala 50, 60, 70 procent.

I detta sammanhang vill jag bemöta en invändning mot skatteskalan, som
gjorts i denna kammare och även i första kammaren. Man har nämligen sagt,
att det under en kristid, sådan som den nuvarande, är önskvärt att få i gång
en ny produktion, även om den kan te sig riskabel. För att så skall kunna
ske, måste det finnas utsikter till verkligt betydande vinster för vederbörande.
Den enskilde, säger man, kommer att avhålla sig från att starta sådan ny
produktion, om han vet att en eventuellt stor spekulationsvinst kommer att
dragas in. Han vill icke, med hänsyn till förefintliga risker, sätta i gång
med ny produktion. Det argumentet saknar icke vikt. Det är uppenbart.
Men man kan icke råda bot härför bara genom ändring i skatteskalan. Låt
oss tänka oss en person, som funderar på att starta en ny produktion. Örn
det blir en krigskonjunkturskatt på 50, 60, 70 procent, så att skatten sammanlagt
kanske kommer att gå upp till 75 respektive 85 procent eller mera, säger
han: ja, då låter jag bli. Men även örn man skulle sänka skalan med 10 procent,
som man föreslår i högerreservationen, varigenom skatten skulle gå ned
till 65 eller 75 procent, tror jag icke, att det skulle medföra att företagaren
skulle bli så mycket mera livad för spekulationen. Vill man göra någonting
på den punkten, måste man gå andra vägar och på ett mera radikalt sätt
befria vederbörande från pålagorna eller stödja honom på annat sätt. Jag
tror icke, att vad reservanterna här komma nied är lämpligt att anföra, när
det gäller så pass små skillnader i skatteskalan, som det här är fråga örn.

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)

I fråga om dessa skatteskalor kan man, det vill jag gärna erkänna, lia delade^
meningar, när det gäller den fortsatta beskattningen. Det skulle icke
förvåna mig, örn man till ett kommande år tar upp frågan om skatteskalans
konstruktion, därför att man anser, att det möjligen är riktigare med en enhetlig
skala. Jag tror för min del att de övervägande skälen tala för det
förslag, som framlagts i propositionen oell av utskottet. Men jag förstår
deni som lia en annan mening. Däremot kan jag icke ansluta mig till dem
som säga, att man borde göra denna skatt progresssiv med hänsyn till merinkomstens
absoluta storlek. Jag tror nämligen icke, att det stämmer med
den tankegång, som ligger bakom, nämligen att oförtjänta vinster — örn nian
är säker på att de äro oförtjänta — skola indragas även om de äro mindre.
Det kail icke vara någon mening med att säga att ett bolag, som har 100,000
kronor i överskott, skall behandlas lindrigare än ett bolag, som har 1 miljon
kronor i överskott. Här är det icke fråga örn samma slags skatt som för de
enskilda. Det skulle kunna tänkas, att det stora företaget har enskilda aktieägare,
som äro mindre väl ställda än aktieägarna i det mindre företaget.
Detta stämmer ju med att vi ha övergivit den progressiva beskattningen av
bolagen och övergått till proportionell beskattning. Däremot när det gäller
enskilda har man svårt att föreställa sig, att skattekraften icke skulle stiga
i samma mån som inkomsterna stiga. I den mån det här verkligen gäller
mindre inkomster, har man tillgodosett dessa synpunkter genom bottenavdraget
på, 4,000 kronor. Det är uppenbart att hela den överväldigande massan
av mindre företag inom handel och jordbruk, som det kan bli tal örn här,
helt enkelt komma att falla helt utanför krigskonjunkturbeskattningen på
grund av det stora bottenavdraget. När man kommer till alla övriga, är jag
emellertid fortfarande av den meningen, att personer, som t. ex. ha 10,000
kronor, och personer, som ha 20,000 kronor i merinkomst, böra ställas ungefär
lika.

Det har talats mycket örn att det i nuvarande statsfinansiella läge är nödvändigt
att gripa till alla möjliga skattekällor, och att det därför också är
mycket befogat att skapa en sådan här krigskonjunkturskatt. Jag vill icke
förneka det argumentet, men jag vill varna för föreställningen, att man på
denna väg skulle kunna få in mycket betydande belopp. Frågan är vad man
menar med betydande. Ingen kan beräkna hur mycket en sådan här skatt
skall ge. Det har i grund och botten icke varit de statsfinansiella synpunkterna
som framförallt varit bestämmande, när det varit fråga om skatteskalans
höjd. Varken skatteskalan 40, 50, 60 procent eller skatteskalan 50, 60,
70 procent är sådan, att den skulle komma att medföra skatt av den storleksordningen,
att den skulle komma att utöva något större inflytande på det
statsfinansiella läget. Det är här i stället fråga örn, vad man kallar den
allmänna rättsuppfattningen. Vi veta att vi befinna oss i ett läge, där den
stora massan av människor måste finna sig i en sänkt levnadsstandard, där det
på allvar resoneras örn, att man skall söka hindra alla penninginkomster från
att stiga, och där man säger, att det är nödvändigt för förebyggandet av inflation
att se till att ingen löntagare och ingen jordbrukare heller får ett öre
mera i inkomst, _ då man eljest skulle åstadkomma en skadlig prisstegring.
Jag tror visserligen inte, att man kan slå in på så radikala och rigorösa
linjer. Men vi äro ändå ense om, att den stora mängden av människorna icke
kommer att få sitt läge förbättrat utan försämrat. Utan att inkomsterna
stigit väsentligt har det tillkommit nya pålagor, och dessa komma säkerligen
i fortsättningen att öka. _ Under sådana förhållanden finnes det ingen anledning
att vara särskilt mild mot den grupp av inkomster, som hänger samman
med att samhället inte kunnat ordna sitt ekonomiska liv på lämpligt

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)
sätt. Jag tror, att etet vore oklokt, om vi i det fallet visade^ någon särskild
mjukhet, då man samtidigt alldeles ofrånkomligt måste visa hårdhet på andra
håll. Jag tror, att de starkaste skälen tala för att man icke ens bör göra
den lilla gesten mot dem, som erhålla krigsvinster, som skulle bli följden om
man följde reservanternas förslag.

Jag hoppas alltjämt på att kammaren följer utskottsmajoriteten.

Herr Lundell: Herr talman! Utöver vad jag sade i mitt förra anförande
skulle jag vilja säga några ord om det, som sades av min ärade kammarkamrat
herr Olsson i Gävle. Han ville, att jag och min partikamrat herr
Hagberg i Malmö skulle diskutera våra åsikter till att börja med sinsemellan.
Nu tror jag, att herr Olsson i Gävle tar miste på den ståndpunkt, som ligger
bakom herr Nordensons och herr Hagbergs i Malmö motion ävensom den därpå
följande reservationen. Det förslag, som de kommit med, måste anses såsom ett
kompromissförslag och giver icke uttryck för de åsikter, som de själva skulle
framfört, om de haft fria händer att komma med vad de ansågo vara lämpligt.
Åtminstone kan jag icke se saken på annat sätt. Herr Olsson i Gävle
vet nog, att den motion, som framförts, upptog en sänkning av skatteskalans
olika trappsteg med 20 procent. Men man fick icke något medhåll i utskottet,
och då begärde reservanterna en sänkning med blott 10 procent. Tror herr
Olsson i Gävle, att detta skett därför att de kommit till insikt om att en
sänkning med 10 procent skulle vara lämpligare än en sänkning med 20 procent,
som de tidigare begärt? Örn vi göra det tankeexperimentet, att herr
Hagberg själv i egenskap av finansminister skulle lägga fram en proposition
rörande krigskonjunkturskatt, skulle, tror jag, det förslaget icke se ut, vare
sig som den motion, som han här väckt, eller än mindre som den reservation,
som han biträtt. Denna reservation är ganska tydligt ett försök till en
kompromiss, örn vilken jag med min litet större kännedom örn utskottet och
kammaren redan från början kan säga att den är fruktlös, därför att den
majoritet, som finnes i det särskilda utskottet och i kammaren icke tar någon
hänsyn till ekonomiska synpunkter.

Efter detta sade herr Olsson i Gävle, att visar det sig att skatten får dåliga
följder, går det kanske att ändra på den i framtiden; allt detta är ett försök.
Nu är det så, att följderna av ett återhållande av företagsamheten kan man
aldrig efteråt spåra. Man kan icke veta hur pass många arbetslöshetsdagar,
som eventuellt blir följden av en sådan här skatteform. Örn man finner att
arbetslösheten stiger, kan man icke komma och säga, att så och så mycket
hänför sig till den skatteform, som vi nu genomföra, och resten beror på
andra orsaker. Då är olyckan redan skedd, men då kan nian icke finna det
direkta orsakssammanhanget. -—• Det där ställandet i utsikt, att skatten skall
kunna ändras i fortsättningen, är endast fortsättningeu på den löftespolitik,
som brukar förekomma från utskottets sida för att uppmjuka den allmänna
opinionen och som man sedan utan samvetsbetänkligheter går ifrån. För
övrigt är det ju inte samma riksdag det ena året efter det andra.

Herr Olsson i Gävle ansåg, att det var litet opassande av mig att begära
en undantagslagstiftning för riksdagens ledamöter, vilket, menade han, skulle
bli fallet örn riksdagsmännen skulle krigskonjunkturbeskattas för den dubbla
riksdagsinkomsten. Detta mitt yttrande fälldes dock icke så där utan sammanhang.
Jag sade, att örn man nu skall ha krigskonjunkturskatt på rörelse,
kunde det kanske i det sammanhanget vara lämpligt och rättvist, att en
sådan skatt även träffade merinkomst av tjänst. Jag talade örn, att det väckt

Andra kammarens protokoll vid urtima riksdagen 1940. Nr 4. 4

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krig skonjunktur skatt för år 19 W, m. m. (Forts.)
ond blod att somliga människor hade dubbla inkomster i en mängd kriskommissioner.
Det var i det sammanhanget jag framkastade möjligheten, att
även riksdagsmännens dubbla inkomster lämpligen kunde beskattas. Men jag
har för ingen del tänkt att dylik inkomst skulle vara det enda slags inkomst
av tjänst, som i det sammanhanget skulle beskattas. Jag tror, att herr Olsson
bör giva mig rätt i, att jag icke var så illasinnad mot mina kammarkamrater.

Jag har nu yrkat, att man icke skall gå den här föreslagna vägen, därför
att vi nu lia ett annat beskattningsläge, en annan bakgrund till den skatt, som
här ytterligare skall påläggas. Jag har försökt motivera detta och visat
upp hur stor skillnad det i själva verket är på det allmänna beskattningsläget
under förra kriget och nu. Gentemot detta säger herr Olsson i Gävle, att
vi få också tänka på att vi nu ha högre utgifter än vi hade då. Men det är
väl icke så säkert, att hjälpmedlet mot dessa högre utgifter är att höja skatten,
ty då åstadkommes kanske ökad arbetslöshet, varigenom statens utgifter ökas
ytterligare. Då komma vi till den kapplöpning, som jag talade om i mitt
första anförande. Det är icke säkert, att detta är en lämplig utväg. Kanske
vore det lämpligare att sänka skatten för att få mera folk sysselsatta i produktionen
och därmed få ett större skatteunderlag. Det är icke säkert, att
man därmed skulle sänka skatternas totalbelopp. Man kanske i stället får
ökat skatteunderlag, på vilket en lägre skattesats skulle komma att giva samma
belopp.

Herr Olsson i Gävle tyckte, att jag ständigt är otillfredsställd i fråga örn
skatterna. Ja, jag får ju säga, att det är jag också. Så länge jag suttit
i riksdagen, har jag endast hört talas örn skattehöjningar, och har det varit
någon skattesänkning, har den åtminstone för tillfället fallit mig ur minnet.
Jag tror inte att många kammarkamrater, örn de varit med de sista 8 åren,
kunna erinra sig att de varit med om någon sänkning av skattesatserna.

Herr Olsson i Gävle sade vidare, att örn jag fått min vilja fram de gånger
tidigare, då jag bekämpat skattehöjningar, hade vi kanske nu haft 150 miljoner
kronor mindre i statsinkomst örn året. Det är icke så alldeles säkert, ty det
kan hända, att vi då haft ett så mycket större skatteunderlag, att de lägre
skattesatserna skulle givit både dessa 150 miljoner kronor och kanske betydligt
mera. Det är en sak örn vilken vi ingenting kunna veta. Man kan
icke bevisa någonting bestämt härutinnan, varken herr Olsson i Gävle eller
jag. Men vi kunna tänka och tro, och jag förmodar att även herr Olsson i
Gävle kan gå med på att den möjligheten dock finns, att man genom en
annan skattepolitik skulle kunna få fram ett större skatteunderlag.

Sedan berörde herr Olsson i Gävle de mera »känslobetonade» sidorna. Det
gällde att beskatta sådana vinster, som uppkommit under en tid, då kanske
de allra flesta i samhället fått sin levnadsstandard sänkt. Det är ju klart,
att sådana känslosynpunkter betyda mycket vid ett sådant avgörande, som
det nu gäller, men man får dock icke låta känslosynpunkterna så taga överhanden,
att man, då man lägger på en kraftig och plötsligt beslutad skatt,
försämrar läget för dem, som redan ha det svårt. Följden skulle nämligen
kunna bliva, att de som nu fått sin levnadsstandard sänkt dessutom framdeles
drabbades av arbetslöshet och därigenom komme i en ännu olyckligare situation
än förut.

Örn vad finansministern här anförde skall jag icke säga mycket. De synpunkter,
som jag särskilt velat understryka, då det gällt detta skatteförslag,
gick finansministern förbi eller tillmätte dem en helt annan betydelse än jag
gör. Han betonade de känslomässiga synpunkterna: man borde helst helt
och hållet indraga de vinster, som uppkommit under nuvarande förhållanden.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krigskonjunJdursJcatt för år 1940, m. m. (Forts.)
Detta kan ju rent känslomässigt sett förefalla riktigt, men det är därför icke
säkert, att det är förståndigt att göra det. Det kan ju Ilända, att vinster uppkommit
genom en omsättningsökning, som icke uppvägts av en motsvarande
prissänkning. Finansministern menar, att örn företagarna burit sig så litet
samhällssolidariskt åt, att de berett sig dylika vinster, så borde dessa vinster
dragas in till statskassan. Det är icke säkert, att de därför bära sig bättre
åt ett följande år. Det kan Ilända, att de i stället för att sänka priserna
bromsa produktionen eller försäljningen och på det sättet få bort mervinsten.
Det är icke alls säkert, att den undervisningsmetod, som finansministern här
skulle vilja tillämpa, leder till åsyftat resultat. Det är nästan sannolikare,
att den leder till motsatt resultat. Herr finansministern medgav i fråga örn
den punkt i detta skatteförslag, som jag anser vara den allvarligaste, att en
uppbromsning av ny företagsamhet är en sak att beakta.

Örn man i likhet med mig anser, att förslagets antagande kommer att medföra
ett bromsande av företagsamheten, måste man medgiva, att det är sannolikt,
att följden därav blir en ökning av antalet arbetslöshetsdagar i landet,
som under andra förhållanden ej skulle behövt uppstå. Det kan ifrågasättas,
örn detta kompenseras av de 5 ä 6 miljoner kronor netto, som kunna heräknas
inflyta till statskassan genom krigskonjunkturskatten. Minskningen i nationalinkomsten
torde bli betydlig och medföra med större belopp minskade skatteintäkter.
Jag har på dessa punkter en helt annan uppfattning än finansministern.
Jag anser, att det viktigaste är den totala nationalinkomstens
ökande och att få den så hög som möjiigt. Det är företagsamhetens eller näringslivets
liksom även statsförvaltningens egentliga ändamål att försöka
skapa högsta möjliga levnadsstandard i landet. Jag anser det som något
ytterst allvarligt, att genomförandet av ifrågavarande lagstiftning kan väntas
medföra en ökning av antalet arbetslöshetsdagar.

Nu vet jag, att det för herrar socialdemokrater finnes en undanflykt, som i
ett sådant här läge brukar tillgripas. När man ser att sysselsättningen icke
blir den man velat ha, kastar man sig över den enskilda företagsamheten och
säger: där ser man ju, att den ej kan sjrsselsätta befolkningen; vi få taga till
andra åtgärder!

Finansministern talar i propositionen nr 1 om, att det finnes rätt tydliga
depressionssymptom och att vi kunna räkna med en arbetslöshet av kanske rätt
betydande mått. Men samtidigt som han naturligtvis beklagar detta och är
rädd för detta, för han ändå fram denna beskattning, som ger så litet till
statskassan. Han för fram den av ett slags rättfärdighetskänsla, efter vad
jag kan förstå av finansministerns anförande nyss, och tar icke någon avgörande
hänsyn till, att man genom denna krigskonjunkturbeskattning kanske
gör arbetslösheten och depressionen värre än den annars skulle bli.

Jag har redan sett uttalat i Landsorganisationens tidskrift »Fackföreningsrörelsen»
— det står i ledaren i det sista numret -—- att om den privata företagsamheten
icke vågar eller mäktar hålla samhällsviktiga företag i gång,
måste det allmänna ingripa och giva impulser samt föregå med gott exempel.
Det där är en sak, som jag hört några gånger förut. Jag tycker, att det är
ganska anmärkningsvärt detta att man, samtidigt som man genom beskattningsåtgärder
trycker tillbaka företagsamheten, för fram detta tal och säger,
att samhället får ingripa för att sätta företagsamheten i gång. Jag tycker,
att denna taktik — vi ha nämligen taktik icke bara i militärt utan också i
politiskt avseende — icke är alldeles renhårig.

Jag skall icke fortsätta vidare med mina betraktelser i denna sak, utan jag
skall inskränka mig till det nu sagda och bc att få såsom förut yrka avslag på
den föreliggande skatteförfatt.ningen.

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.)

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av 1 § i utskottets förevarande författningsförslag
dels ock på avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj :ts förslag, i
vad anginge berörda paragraf; och fattade kammaren beslut i enlighet med
innehållet i den förra propositionen.

Underrubriken till 1 §.

Godkändes.

Sedan 2 § föredragits, yttrade:

Fru Röim-Christiansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min
motion i vad avser 2 §.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning framställde herr talmannen propositioner
dels på godkännande av 2 § i utskottets förevarande förordningsförslag dels
ock på bifall till motionen II: 4, i vad den avsåge berörda paragraf; och godkände
kammaren utskottets förslag till lydelse av paragrafen.

Underrubriken till 2 § samt 3—7 §§ jämte därtill hörande anvisningar och
underrubriker.

Godkändes.

8 § föredrogs; och anförde därvid:

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Med hänvisning till vad jag tidigare
yttrat hemställer jag örn bifall till den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna
reservationen, i vad avser 8 §.

Fru Rönn-Christiansson: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till min
motion, i vad avser 8 §.

Herr Andersson i Dunker: Herr talman! Jag vill bara gentemot det
yrkande, som ställts av fru Hönn-Christiansson, säga: I kommunernas namn
yrkar jag avslag på det. Ett bifall skulle innebära, att det skulle icke bli
någon möjlighet att få kommunalskatt från de stora inkomster, som man räknar
med skola uppstå genom krigskonjunkturvinster och som genom hennes
förslag helt skulle dragas in till staten. Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) godkänannde av 8 § i utskottets förevarande förordningsförslag; 2 :o) godkännande
av 8 § i den lydelse, som föreslagits i den av herr Bernhard Nilsson
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade och med 2) betecknade reservationen;
samt 3:o) bifall till motionen 11:4, i vad den avsåge berörda paragraf; och
blev paragrafen av kammaren godkänd i den av utskottet föreslagna lydelsen.

övriga delar av förordningsförslaget.

Godkändes.

Lördagen den 17 augusti 1940.

Nr 4.

Förordning om krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m. (Forts.) ^

Utskottets i punkten I) 2) framlagda förslag till förordning om rätt att pa
grund av påförd krigskonjunkturskatt för år 1940 erhålla nedsättning i den
statliga inkomst- och förmögenhetsskatten m. m. för samma år.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten I).

Förklarades vara besvarad genom kammarens i fråga örn förordningsförslagen
fattade beslut.

Punkten II).

Efter föredragning av punkten framställde kerr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på. bifall till
utskottets berörda hemställan med den ändring i avseende å motiveringen, som
föreslagits i den av herr Bernhard Nilsson m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade
och med 4) betecknade reservationen; och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Anmäldes och godkändes första särskilda utskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 2, till Konungen i anledning av Kungl. Majlis proposition med
förslag till förordning örn krigskonjunkturskatt för år 1940, m. m.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:
första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn rätt att använda försvarsobligation såsom betalningsmedel vid erläggande

av arvsskatt, m. m.; och „ , .

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning örn
viss skattefrihet beträffande svenska statens sparobligationer;

andra särskilda utskottets utlåtanden:

nr 1, angående fortsatt giltighet av gällande förskottsstat för försvarsväsen nr

2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser vissa anslag till hov och

slottsstaterna; .

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag angående anslag till vissa beiast ningsanläggningar;

. . . „ . A

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter a tulaggsstat
I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser sjätte huvudtiteln;

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter a tilläggsstat
I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser sjunde huvudtiteln;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående utgifter å tilläggsstat
I för budgetåret 1940/41, i vad propositionen avser kapitalinvesteringar i
statens affärsverksfonder m. m.;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Ume älv m. m.; och .

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av

skyddsrum vid vissa skyddshem; samt

Nr 4.

Lördagen den 17 augusti 1940.

tredje särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning om viss tillämpning i fråga örn älgkött
av lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus m. m.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Ledighet från riks dagsgöromålen
herr Hansson i örebro
» Norén

* Andersson i Södergård
» Åqvist
» Senander
» Lindahl
» Hage

fru Rönn- Christiansson
herr Söderdahl
> Eriksson i Toftered
» Lindmark

» Nilsson i Kristinehamn
» Engberg

» Anderson i Norrköping
» Andersson i Lindome
fröken Rosén

beviljades:

under 8 dagar fr. o. m. den 17 aug.,

» 4 » »

* 6 » s

> 8 » >

» 10 » »

» 5 » >

» 5 » »

» 5 > >

» 5 > »

» 6 > >

> 5 » »

» 6 >

> 9 > >

» 7 > »

» 4 » »

» 2 » »

» 21 »

> 20 >

> 20 »

» 21 »

» 18 »

> 19 >

» 19 »

> 20 »

> 20 >

» 20 »

» 19 *

> 20 »

» 19 »

» 20 > och

» 20 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.22 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Tisdagen den 20 augusti 1940.

Nr 4.

Tisdagen den 20 augusti.

Kl. 4 e. m.

§ I Herr

statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj :ts propositioner:
nr 16, med förslag till förordning örn värnpliktslån; och
nr 17, angående anvisande å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1940/41 av anslagsmedel för vissa byggnadsarbeten, m. m. vid försvarsväsendet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 2.

Föredrogos följande från första kammaren överlämnade protokollsutdrag:

nr 32, med inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess beslut, att tredje särskilda utskottet skulle behandla Kungl.
Maj:ts proposition nr 16, med förslag till förordning om värnpliktslån, ävensom
de ytterligare framställningar, som kunde komma att av Kungl. Maj :t
eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i oskiljaktigt sammanhang
därmed stående frågor; samt

nr 33, med inbjudan till andra kammaren att förena sig med första kammaren
i dess beslut, att andra särskilda utskottet skulle behandla Kungl. Maj:ts
proposition nr 17, angående anvisande å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1940/41 av anslagsmedel för vissa byggnadsarbeten m. m. vid försvarsväsendet,
ävensom de ytterligare framställningar, som kunde komma att av
Kungl. Maj:t eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i oskiljaktigt
sammanhang därmed stående frågor.

Dessa inbjudningar blevo antagna av andra kammaren.

§ 3.

Föredrogos, men bordlädes åter första särskilda utskottets utlåtanden nr 2
och 3, andra särskilda utskottets utlåtanden nr 1—8 samt tredje särskilda
utskottets utlåtande nr 1.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Sundström i Vikmanshyttan
under 5 dagar fr. o. m. den 23 aug.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.5 e. m.

In fidem
Sune Norrman.