1940. Andra kammaren. Nr 22

ProtokollRiksdagens protokoll 1940:22

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1940. Andra kammaren. Nr 22.

Onsdagen den 10 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till chefen för justitiedepartemen- Svar påfråga.
tet, herr statsrådet Westman, som anförde: Herr talman! Herr Lindskog

har till mig framställt frågan, örn jag observerat att bland de tidningar, som
befordras med posten, även befunnit sig den kommunistiska tidningen Kalmar
Läns Kuriren, vilken har ord för ord identiskt samma innehåll — med undantag
endast för rubrikhuvudet — som Sydsvenska Kuriren, vilken icke får av
posten befordras. Herr Lindskog har vidare frågat, örn jag anser att en dylik
olikformig behandling av de bägge tidningarna är försvarbar.

Mitt svar härå är följande:

Den av riksdagen godkända förordningen den 1 mars 1940 rörande förbud
mot befordran av vissa periodiska skrifter stadgar såsom en av förutsättningarna
för att förbud skall kunna meddelas, att skrift av jury förklarats
brottslig jämlikt vissa särskilt angivna lagrum i tryckfrihetsförordningen eller
att den blivit indragen vid trupp eller på flottans fartyg jämlikt § 4 mom.

12 eller 13 tryckfrihetsförordningen.

Ingen av tidningarna Sydsvenska Kuriren och Kalmar Läns Kuriren har
blivit förklarad brottslig av jury. Beträffande Kalmar Läns Kuriren har icke
heller indragningsförordnande meddelats. Denna tidning kunde därför icke
inbegripas under det transportförbud, som genom kungörelse den 21 mars meddelades
i fråga örn vissa tidningar, bland andra Sydsvenska Kuriren, och
som trädde i kraft den 27 mars. I vad mån sambandet mellan tidningarna
kan föranleda ingripande mot Kalmar Läns Kuriren är en tillämpningsfråga,
som i första hand bör prövas av de myndigheter som ha att övervaka genomförandet
av det påbjudna transportförbudet. Jag erinrar örn stadgandet i 3 §
av transportförbudsförordningen, att meddelat förbud även skall gälla skrift,
vilken uppenbarligen utgives för att ersätta skrift, som förbudet avser. Sedan
statens informationsstyrelse, under framhållande av likheten mellan tidningarna,
fäst uppmärksamheten därpå att avsikten tydligen vöre. att kringgå
transportförbudet, har jag den 3 i denna månad anmodat justitiekanslersämbetet
att efter verkställd utredning i ärendet vidtaga den åtgärd vartill ämbetet
kunde finna anledning.

Vidare yttrade:

Herr Lindskog: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt uppriktiga

tack till herr statsrådet för det avgivna svaret. Jag tackar i ännu högre grad,
då jag genom pressen funnit, att han vidtagit vissa åtgärder för att söka
sprida klarhet i den fråga jag tillåtit mig väcka. Det är svårt att i hastigheten
av dan formulering, som statsrådet nu framlade, få ett alldeles bestämt
intryck, som kan giva mig visshet, att denna fråga kommer att på tillfredsställande
sätt ordnas. Men jag tillåter mig att uttala den förhoppningen, jag

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 22. 1

2

Nr 22.

Onsdagen, den 10 april 1940 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

skulle vilja säga förvissningen, att den enligt min mening självklara ordningen
måtte följas, att då man Ilar funnit en tidning icke böra få med posten
befordras, en absolut likalydande tidning —- örn man blott bortser från själva
rubrikhuvudet — icke heller får med posten befordras.

Jag tillåter mig, när jag nu tackat statsrådet, också uttala denna förhoppning
och förvissning.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Jag tillät mig redan när frågan
örn transportförbud behandlades i riksdagen att karakterisera regeringsförordningen
som riktad mot Ny Dag. Att den riktade sig mot den kommunistiska
pressen var tydligt redan då. Det har blivit så mycket tydligare genom
det som senare följt: endast kommunistiska tidningar ha drabbats av detta
transportförbud.

Det är så med den tidning, som i dag är på tapeten, att den utgivits i 20 år.
Den har aldrig under denna tid drabbats av ett enda tryckfrihetsåtal eller
några som helst åtgärder från myndigheternas sida. Den andra tidningen,
den som blev föremål för transportförbud, Sydsvenska Kuriren, är ungefär
15 år gammal. Det är två skilda tidningar. De ha skilda utgivare.
Det är icke samma människa, som står som utgivare. Särskilda utgivningsbevis
gälla för dessa tidningar. Som regel ha de icke samma material, d. v. s.
en del av materialet är detsamma, men en del text är särskilt avpassad för
de spridningsområden, som vederbörande tidningar ha. En annan sak är, att
vår allmänna fattigdom icke tillåter oss att i den mån som vi själva skulle
önska variera texten. Det gör, att man kanske av en ren tillfällighet för
övrigt •— söker leda i bevis, att det här är en och samma tidning. Men det
är två skilda tidningar, det upprepar jag. Ingen av dessa tidningar har varit
i konflikt med tryckfrihetsförordningen någon gång. Men, såsom justitieministern
här förklarat, Sydsvenska Kuriren har blivit beslagtagen någon
vecka innan transportförbudet sattes i funktion. Den blev beslagtagen på en
vedettbåt, den svenska flottans minsta enhet alltså, av något nitiskt befäl. Och
på denna tämligen godtyckliga grundval expedierade regeringens transportförbudsavdelning
även åtgärder mot Sydsvenska Kuriren.

Jag förmodar, att jag ej är indiskret, örn jag säger, att det bland riksdagens
ledamöter och särskilt utskottet, som behandlade regeringens förslag
om transportförbud, icke rådde den uppfattningen, när beslutet fattades,
att det skulle komma att utnyttjas vare sig mot Sydsvenska Kuriren
eller mot Norrskensflamman. Tvärtom menade m,an vid förfrågan hos representanter
i lagutskottet, att enligt de kvalifikationsbestämmelser, som regeringen
hade föreslagit riksdagen att antaga, de s. k. kvalificerade tidningarna
vore Ny Dag och Arbetartidningen, medan däremot varken Norrskensflamman
eller Sydsvenska Kuriren ansågos uppfylla de krav som förordningen
ställde på en tidning.

Man tycker sig ändå hava funnit sitt formalistiska samvete tillfredsställt,
när ett befäl på en vedettbåt plötsligt tar en tidning och anmäler för regeringen,
att den är farlig för rikets säkerhet. Då bara tillgriper man dessa
åtgärder. Det är att överlämna, herr talman, vården örn tryckfriheten åt
underlöjtnanter och sådant befäl, som få en tämligen oinskränkt makt med
godtycklig tillämpning och vilkas personliga uppfattning örn det som är
skrivet blir bestämmande för åtgärderna. Just dessa åtgärder, som man
nu vidtagit, draga ju också med sig en hel del andra. Det är ett faktum,
att i spåren av detta transportförbud följa allsköns trakasserier.

När det första numret av Norrskensflamman kom till Norrbotten, var en
del av dess upplaga transporterad med tåget av några nitiska ungdomar,

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

3

Svar på fråga. (Forts.)

sorn varit med på en kongress. Polismyndigheterna i Norrbotten igångsatte
en stor razzia hos folk, som varit med på tåget från Stockholm, även hos
sådana som icke hade med saken att göra. Det var icke bara kommunister
utan även trogna partikamrater till herr Lindskog. Men man hade icke så
mycket omdöme, att man kunde skilja på detta. Man tog bara till, och med
de fullmakter man för närvarande har visiterade man vederbörandes bagage.

Av det senaste numret av Norrskensflamman, som fraktades till Norrbotten
i bilar, beslagtog polisen i Kiruna 150 exemplar. Därjämte beslagtog
den 14 exemplar av en annan tidning, som icke alls drabbats av transportförbud.
Vi ha begärt att få litet bensin av polismyndigheterna i den ordning
vanliga medborgare kunna få, men det avslogs utan vidare. Man stöder
sig bär på det dekret som regeringen utfärdat örn transportförbud.

Alla dessa åtgärder och många andra, icke minst herr Lindskogs fråga
i dag, visa ju, vad detta olycksaliga beslut av riksdagen på regeringens
förslag drar med sig för en massa trakasserier och en massa onödiga kitsligheter,
som sannerligen varken gagna demokratien eller hedra densamma.

Man har i verkligheten så klart och tydligt dokumenterat, att det här var
fråga örn en åsiktsförföljelse, att örn den saken kan någon människa numera
icke sväva i tvivelsmål.

Man är — förlåt uttrycket —- förbannad på oss, därför att vi icke intogo
samma ställning som majoriteten av denna riksdag i fråga örn konflikten
mellan Sovjetunionen och Finland. Jag kan ju förstå det. Men denna egna
politiska reaktion i omstridda frågor, frågor där det ju ser ut, som örn den
svenska regeringen och — jag hoppas -— majoriteten i riksdagen också
småningom komma över på vår linje, borde ändå icke berättiga vederbörande
till sådana här trakasserier och åsiktsförföljelser, som det nu är fråga örn.

Det kan ej ett ögonblick falla mig in, herr talman, att göra regeringen
eller riksdagen ansvarig för den ogärning, som begicks i Luleå för över en
månad sedan. Men det är ett faktum ändå, att dessa åsiktsförföljelser, som
regeringen och riksdagen dock givit sin sanktion at, ha direkt stimulerat
ogärningsmännen att själva taga rättvisan i sina händer, såsom de för sin
del uppfattat densamma.

Jag tror, att det borde vara på tiden för regeringen _ att upphäva detta
umbärliga transportförbud och göra slut på dessa ovärdiga förföljelser mot
fattiga arbetartidningar.

Dessutom, örn man här skall åberopa sig på utrikespolitiska förhållanden,
kan jag försäkra herrarna, att är det så, att ni vilja genomföra
en strikt neutralitetspolitik - - jag har ingen anledning att ifrågasätta något
annat för närvarande — så komma ni därvid icke att ha något besvär fran
den kommunistiska pressens sida.

Herr Österström: Herr talman! Jag uttryckte redan då kammaren på

sin tid behandlade frågan om transportförbud vissa betänkligheter mot de
föreslagna åtgärderna. Jag kan gärna erkänna, att vad som sedan hänt icke
jävat de farhågor, som jag då var inne på.

Emellertid måste jag med anledning av vad herr Hagberg anfört säga, att
när nu statsmakterna godtagit dessa föreslagna bestämmelser och transportförbudet
trätt i kraft, är det alldeles ostridigt och otvivelaktigt, att de tidningar,
vilka drabbats av transportförbudet, med hänsyn till sitt innehåll ha
kvalificerat sig för detta förbud.

Herr Hagberg i Luleå: Herr talman! Med anledning av vad herr Öster ström

sagt vill jag åberopa mig på en man, som i denna riksdag har ett visst

4

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Svar på fråga.

Svar på fråga. (Forts.)

anseende, nämligen utrikesutskottets ordförande herr Undén. Han har i en
artikel för icke många veckor sedan förklarat, att örn man verkligen skulle
utnyttja detta transportförbud på tidningar, som intagit ten fientlig hållning
gentemot ett visst land, finnes det bara den kommunistiska pressen, som skulle
klara detsamma.

Jag tror, att vederbörande äro nog i själ och hjärta överens örn, att örn man
här skulle sökt att objektivt, sakligt och med litet vilja till rättvisa bedöma
de insatser, som gjorts av den svenska pressen, skulle man sannerligen haft anledning
att ingripa många gånger mera mot annan press än denna. Därmed
vill jag icke alldeles förneka, att den kommunistiska pressen uppfyller vissa
s. k. kvalifikationer, som herr Österström anförde här. D. v. s. den uppfyller
kvalifikationen på att Jen tagit ställning i en fråga, som varit mycket omstridd
här i landet, och den har tagit ställning mot majoriteten — mot majoriteten
i denna riksdag och mot majoriteten i pressen. Men samma övriga
press har intagit en rakt motsatt ställning och på ett sådant sätt, att man gott
kan säga, att den i minst lika hög grad äventyrat Sveriges säkerhet och rikets
trygghet sorn någonsin varit fallet med de åtgärder den kommunistiska pressen
vidtagit.

Under dessa förhållanden borde det vara på tiden att man upphörde med dessa
åsiktsförföljelser.

Herr talmannen anförde: Jag vill uppmana kammarens ledamöter att icke
använda frågeinstitutet till allmänna debatter såsom det här nu utvecklat sig.

Härefter yttrade

Herr Flyg: Herr talman! Blott några ord! Jag anser, att den fråga,

som herr Lindskog framfört, har fäst vår uppmärksamhet vid det förhållandet,
att den ifrågavarande åtgärden liksom en del andra åtgärder av samma
art är av otillfredsställande karaktär. De exempel, som överagenten Hagberg
använde, bekräfta även detsamma: att åtgärderna äro otillfredsställande.

Vad lag vill säga är, att det med hänsyn till vad som under de senaste dagarna
inträffat i våra grannländer Danmark och Norge är på tiden, att vi här
i Sverige snarast se till, att sådana åtgärder i detta avseende vidtagas, som
bli av tillfredsställande karaktär.

Herr Hagberg talade örn åsiktsförföljelser. Jag vill bara påpeka, att förutsättningen
för att åsiktsförföljelse kan äga rum är att de, mot vilka sådan förföljelse
riktas, ha åsikter. I detta fall är så icke förhållandet.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 2.

Ordet erhölls på begäran av chefen för folkhushållningsdepartementet, herr
statsrådet Eriksson, som anförde: Herr talman! Herr Olsson i Stockholm
har frågat, örn det vore mig bekant, att ransoneringen av kaffe och te blev
känd flera dagar, innan butikerna stängdes före påskhelgen (enligt uppgift
på grund av lösmynthet från i krisorganen invalda personer) och, örn så vore
förhållandet, vilka åtgärder jag har vidtagit för att ett upprepande icke skall
kunna ske.

I anledning härav vill jag meddela följande.

Förberedelserna för ransoneringen påbörjades inom livsmedelskommissionen
omkring två månader före regleringens ikraftträdande. Under förberedelsearbetet
har ett stort antal personer måst få kännedom örn planerna på en ransonering.
Kommissionens ordförande och samtliga ledamöter ha naturligtvis

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

5

Svar på fråga. (Forts.)

varit fullt insatta i arbetets fortgång. Arbetet hav inom kommissionen utförts
av konsumtionsavdelningen i samråd med juridiska sektionen, men även personal
i ledande ställning å andra avdelningar har enligt sakens natur ägt kännedom
örn förberedelserna, överläggningar rörande ransoneringens anordnande
ha vidare ägt rum med ledamöterna i kommissionens konsumentråd samt
med vissa representanter för handeln och för restaurangrörelsen.

I förberedelserna ha med nödvändighet måst ingå mycket vidlyftiga tryckningsarbeten.
För att ge en föreställning örn omfattningen kan jag nämna,
att enbart packningen och expedieringen av försändelserna till kristidsstyrelserna
och kristidsnämnderna, vilket arbete pågick under tiden 18—20 mars,
sysselsatte i genomsnitt omkring 35 personer vid det tryckeriföretag, som utförde
arbetet.

Under den tid förberedelsearbetet pågått ha rykten då och då förekommit
örn en blivande ransonering. I vad mån dessa mera lösa rykten härleda sig
från indiskretioner har ej varit möjligt att utröna.

Det första offentliggörandet i pressen synes lia skett i en Hälsingborgstidning,
som på morgonen skärtorsdagen den 21 mars innehöll ett detaljerat meddelande
örn ransoneringen. Meddelandet angavs härröra från Svensk specerihandelstidning,
i vars nummer för den 23 mars det mycket riktigt återfinnes.
Av meddelandets innehåll måste man draga den slutsatsen att det icke bygger
endast på lösa rykten och antaganden utan på kännedom om ransoneringens
anordnande och att det sålunda grundar sig på att tystnadsplikten på något
håll brutits. Var ansvaret ligger för dien indiskretion, som möjliggjort offentliggörandet,
har ej utrönts.

Från livsmedelskommissionens sida har icke åsidosatts något som rimligen
kunnat åtgöras för att förberedelserna skulle vederbörligen hemlighållas. Samtliga
kommissionens befattningshavare äro ålagda att iakttaga tystnad beträffande
inom kommissionen pågående arbeten eller vidtagna åtgärder, ävensom
att iakttaga försiktighet, så att innehållet i hemliga eller förtroliga handlingar
ej blir känt för obehöriga. Befattningshavarna ha också fått underteckna en
handling, innefattande förbindelse till tystnadsplikt. För samtliga ledamöter
av livsmedelskommissionens råd har redan vid början av kommissionens verksamhet
framhållits, att de förtroliga upplysningar, de kunde erhålla från kommissionen,
måste behandlas strängt konfidentiellt. Vid överläggningarna med
representanter för handeln och restaurangrörelsen har betonats, att de lämnade
uppgifterna måste behandlas förtroligt. Tryckeripersonalen är av företagsledningen
förbjuden att yppa förhållanden av konfidentiell natur, som den under
sitt arbete erhållit kännedom om.

Det är klart, att erfarenheterna från den nu genomförda ransoneringen komma
att beaktas, örn det skulle komma i fråga att genomföra ytterligare någon
ransonering. Men vilka försiktighetsåtgärderna i ett sådant fall komma att
bli måste självfallet bli beroende på vilken vara det då skulle gälla och vilken
form en ransonering skulle få.

Härefter yttrade:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! .Tåg ber att få tacka statsrådet

för det utförliga svar han har lämnat på min fråga beträffande kafferansoneringen.
Jag har framställt denna fråga därför, att man redan på ett
mycket tidigt stadium kunde observera, att en kafferansonering stod för
dörren. Det märktes i livsmedelsbutikerna, och i hemmen resonerades örn en
förestående ransonering. Just dessa förhållanden gjorde, att jag litet närmare
kom att intressera mig för den här saken. Jag upptäckte då, att, som
herr statsrådet mycket riktigt nämnde, en tidning i Hälsingborg under tors -

6

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Svar på fråga. (Forts.)

dagen före påsk meddelat, att kafferansonering stod för dörren. Under långfredagen
kom en i Stockholm utkommande tidning med ytterligare meddelande
örn denna ransonering. Följden blev också, att på påskaftonen och även
under dagarna före påskhelgen det gjordes rätt stora uppköp av kaffe. Det
är kanske att använda ett litet för starkt uttryck att i detta sammanhang
tala örn hamstring. Det är uppenbart, att det är förenat med mycket stora
svårigheter att hålla en förestående ransonering hemlig till den dag ransonering
skall genomföras. Om folk i allmänhet förstått, att det varit någon
läcka, så borde väl folkhushållningsdepartementet kunnat förstå det. Hade
det icke i föreliggande situation varit klokare att offentligen genom radion
meddela vad ransoneringen innebär än att låta ryktena cirkulera och först i
sista minuten lämna meddelande örn ransoneringens innebörd? Meddelande gavs
i radio av statsrådet beträffande ransoneringens allmänna sidor, under det att
en tjänsteman lämnade tekniska upplysningar. Jag tror det skulle varit
mycket fördelaktigt, örn upplysningar lämnats, innan rykten börjat cirkulera.
Det skulle verkat mycket förtroendeingivande och förekommit irritation och
hamstring. Jag skulle önska, att man vid andra liknande tillfällen mera
öppenhjärtigt talade örn för svenska folket, vad det är fråga örn, ifall man
icke kan hålla tyst med planer örn ransonering tills ransoneringen kan genomföras.

Herr Liedberg: Herr talman! I likhet med livsmedelskommissionens

råds övriga medlemmar har jag från kommissionens ledning fått mottaga
en skrivelse, vari det påpekats, att indiskretioner beträffande kafferansoneringen
förekommit, och att ytterligare indiskretioner måste undvikas. Det
är givet, att det finns tre kategorier, inom vilka indiskretioner kunna hava
förekommit: kommissionen, rådet och kansliet. Kommissionen fritager sig
själv från allt. ansvar, och jag har ingen anledning att betvivla dess uppgifter.
Kommissionen säger, precis som statsrådet i dag sagt, att det icke
kunnat utrönas, vilken eller vilka som gjort sig skyldiga till indiskretioner.
Jag menar, herr statsråd, att det är nödvändigt, att detta blir utrett. Jag
tror det är nödvändigt för bevarandet av förtroendet inom kommissionen, och
jag tror det är nödvändigt för bevarande av allmänhetens förtroende för
kommissionens verksamhet. Jag har svårt att godtaga uttalandet örn att man
icke har kunnat utreda saken. Jag menar, att det i stället bort uttalas, att
saken måste utredas.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson: Herr
talman! Det lär väl förhålla sig så, att det icke är endast de tre kategorier,
som den siste talaren nämnde, vilka äro parter i målet. Även personer utanför
denna krets hava haft tillgång till handlingarna. De undersökningar som
gjorts ha icke kunnat giva någon ledtråd för av vem eller vilka indiskretionerna
begåtts, trots att undersökningarna varit så noggranna som möjligt. Som
jag redan påpekat har ett mycket stort antal personer på grund av arbetets
natur måst äga kännedom örn planerna på ransoneringen. Det räcker därför
icke med att säga, att saken måste utredas. I detta fall gäller frågan, vad som
kan utredas.

Herr Henriksson: Herr talman! Till förekommande av allehanda missförstånd
vill jag endast påpeka, att den tidning, som här nämnts, Svensk specerihandelstidning,
icke har något som helst att göra med de ansvariga detaljhandlarorganisationerna
utan är ett helt fristående privat företag.

Härmed var överläggningen slutad.

Onedagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

7

§ 3.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman, som på begäran Svar på
erhöll ordet, anförde: Herr talman! Ledamoten av denna kammare herr *^*0»-

Dahlbäck har med kammarens tillstånd till mig riktat det spörsmålet, huruvida
jag anser påkallat, att i lagstiftningsväg eller annorledes från statsmakternas
sida vidtagas särskilda åtgärder, ägnade att förebygga eller inskränka
antalet av tvister inför domstol mellan hyresvärdar och hyresgäster, föranledda
av förpliktelser, som under nu inträdda krisartade förhållanden ålagts fastighetsägare,
och i så fall vilka.

Såsom interpellanten nämnt, ha genom en särskild lag, som utfärdats förra
året, utfärdats bestämmelser örn medling i hyrestvister. Enligt denna lag
kan Kungl. Majit på framställning av en kommun förordna, att i kommunen
skall finnas en nämnd med uppgift att verka för biläggande av hyrestvister.

Det ankommer alltså på varje särskild kommun att vid behov taga initiativ
till inrättande av ett sådant förlikningsorgan. Hittills har till Kungl. Maj :t
inkommit endast en framställning därom, nämligen från Mariestad. Dessutom
kan nämnas att frågan är aktuell även i Stockholm, där fastighetsnämnden
föreslagit, att staden skall göra hemställan örn inrättande av en medlingsnämnd.
Om det på andra orter skulle uppstå behov av medling i hyrestvister,
torde kommunerna icke underlåta att taga i anspråk de möjligheter, lagen erbjuder.

Tvisterna på hyresmarknaden synas för närvarande framför allt avse Hagan,
hur ersättning för bränslekostnaden skall regleras, och vissa andra med
bränslet sammanhängande spörsmål, särskilt i vad mån avstängning^av varmvatten
bör föranleda nedsättning i hyran. I dessa hänseenden ha från fastighetsägarnas
sida kommit till användning olika klausuler, vilka föranlett anmärkningar
från hyresgästhåll. Bland annat har Stockholms, fastighetsägareförening
i kontraktsformulär, som föreningen nyligen utgivit, upptagit en
klausul, däri ersättningen för bränslekostnaden är bestämd i förhållande till
den egentliga hyran. Hyresgästernas riksförbund har gjort framställning hos
Kungl. Maj :t, att genom det allmännas försorg måtte utarbetas förslag till en
klausul, som byggde på så rättvis grund som möjligt. Kungl. Maj :t har med
anledning av denna framställning anbefallt socialstyrelsen att i samråd med
representanter för hyresvärdar och hyresgäster utarbeta en sådan kontraktsklausul.

Jag vill i övrigt framhålla, att möjligheten för hyresgästerna att hävda sin
ställning på hyresmarknaden givetvis sammanhänger med den större frågan
örn vår bostadsförsörjning i allmänhet. I denna fråga, har bostadssociala
utredningen i december förra året avgivit en promemoria rörande den nuvarande
krisens inverkan på bostadsbyggnadsverksamheten och bostadsförsörjningen.
De förslag, som däri framlagts örn vissa ekonomiska åtgärder
för bostadsproduktionens främjande, äro föremål för behandling inom
socialdepartementet, och en proposition i ämnet kan väntas inom den närmaste
tiden. I övrigt må nämnas, att frågan örn en övervakning av hyresmarknaden
underställts Kungl. Maj:ts prövning genom en framställning från statens
prissakkunniga, som överlämnats till socialstyrelsen för yttrande.

Utvecklingen på hyresmarknaden följes av regeringen med den största uppmärksamhet,
och i justitiedepartementet förberedas ytterligare åtgärder, som
kunna behöva genomföras, örn förhållandena skulle förändras.

Vidare yttrade

Herr Dahlbäck: Herr talman! Dagens situation har till den grad för skjutit

proportionerna, särskilt ifråga örn utrikespolitiska frågor, att jag kän -

8

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Svar på interpellation. (Forts.)

ner mig föga benägen att trötta kammaren med något längre inlägg. Jag skall
för min del be att få till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
uttala ett tack för det svar, som här lämnats. Jag känner mig synnerligen tillfredsställd
med beskedet att allt kommer att göras och att denna fråga kommer
att vederbörligen beaktas.

överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till chefen för kommunikatnierpellahon-
tionsdepartementet, herr statsrådet Andersson, som yttrade: Herr talman!

Med andra kammarens tillstånd har herr Andersson i Malmö till mig framställt
följande fråga:

. »Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder för en likformig praxis rörande tillämpning
av väglagens § 36?

Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder till sådan förändring i nämnda paragraf,
att större rätt medgives för affischering vid allmänna val, samt för meddelanden
om föreningars offentliga och enskilda möten?»

_ I 36 § allmänna väglagen stadgas, att annonstavla, reklamskylt eller dylikt
ej må utan länsstyrelsens tillstånd förekomma utmed allmän väg på mindre
avstånd än femtio meter från vägbanans mitt. Dock får inom tättbebyggt
område annonstavla, reklamskylt eller dylikt fritt uppsättas å byggnad. Utom
tättbebyggt, område får sådan anordning uppsättas å byggnad i fall att anordningen
tjänar till upplysning örn på stället bedriven affärsrörelse eller annan
verksamhet. De i paragrafen föreskrivna inskränkningarna i rätten att
uppsätta annonstavla, reklamskylt eller dylikt gälla icke anslagstavla för
meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner
eller dylikt.

I två likalydande motioner till 1939 års lagtima riksdag — i denna kammare
av interpellanten m. fl. — anfördes, att det bland myndigheterna rådde delade
meningar örn tolkningen av 36 § allmänna väglagen. Motionärerna hemställde,
att lagen måtte så ändras eller förtydligas, att därav tydligt framginge,
att affischering vid offentliga val och för föreningssammanträden ej
träffades av lagens förbud.

I jordbruksutskottets utlåtande — som omfattade förutom nyssnämnda motioner
två motioner med förslag om begränsning av rätten att affischera utmed
väg — yttrade utskottet bland annat, att det vore angeläget, att åtgärder
snarast vidtoges, som kunde vara erforderliga för åvägabringande av en likformig
praxis i fråga örn tillämpningen av 36 § allmänna väglagen. Utskottet
anförde vidare, att utskottet visserligen vore av den principiella uppfattningen,
att affischering utmed allmän väg borde begränsas, men att detta
icke borde hindra, att tillstånd gåves till den ytterligare affischering, som kunde
befinnas tillgodose ett legitimt behov. Från denna synpunkt syntes det,
framhöll utskottet, vara fog för vad motionärerna föreslagit. Utskottet hemställde
därför, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville föranstalta örn utredning av hithörande frågor samt för riksdagen framlägga
de förslag,, vartill utredningen kunde giva anledning. Jordbruksutskottets
hemställan bifölls av riksdagen.

Den.av riksdagen begärda utredningen uppdrogs åt 1938 års sakkunniga för
utredning örn vägväsendets förstatligande, enär de sakkunnigas förslag förutsågs
komma att medföra ändringar i allmänna väglagen på åtskilliga punkter.
Enligt vad jag inhämtat kan det ännu icke avgöras, när detta utredningsarbete
kan slutföras.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

9

Svar på interpellation. (Forts.)

Med hänsyn till de i höst stundande valen till riksdagens andra kammare
har emellertid frågan om en revision av 36 § allmänna väglagen dessutom varit
föremål för särskild prövning inom kommunikationsdepartementet. Det har
därvid framgått, att olikformigheten vid bestämmelsens tillämpning ej torde
ha varit så stor, som motionärerna vid 1939 års riksdag synes lia förutsatt. I
motionerna återgåvos sålunda två domstolsutslag, det ena avseende affischering
å träd och det andra rörande uppsättning av anslagstavlor. I det förra
fallet var domstolens utslag friande, i det senare fällande. Detta överensstämmer
helt med lagens innehåll, som icke omfattar uppklistrande av affischer å
utmed vägen redan befintliga föremål t. ex. å träd eller husväggar utan endast
uppsättande av annonstavlor, reklamskyltar eller dylikt. Såvitt kunnat utrönas
har ej heller i övrigt domstolarnas praxis vid tillämpning av 36 § allmänna
väglagen varit olikformig.

Vid den inom kommunikationsdepartementet företagna utredningen — därvid
samråd ägt rum med ombudsmännen i de fyra största politiska partierna
—■ har emellertid framkommit, att polismyndigheterna på vissa håll skulle
hava missuppfattat lagens innehåll och på förfrågan upplyst, att viss enligt
väglagen tillåten affischering vore förbjuden. I syfte att för framtiden minska
risken för sådana missförstånd komma vederbörande att genom kommunikationsdepartementets
försorg informeras örn lagens rätta innehåll.

I frågan örn beredande av utvidgad rätt till affischering vid allmänna val
samt för föreningssammanträden ämnar jag —- med hänsyn till att 36 § allmänna
väglagen icke synes innefatta allvarliga hinder för sådan affischering
— avbida resultatet av den utredning i ämnet, som verkställes av de sakkunniga
för vägväsendets förstatligande.

Härpå anförde

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet

och chefen för kommunikationsdepartementet få uttala mitt tack för det svar,
han lämnat på min interpellation. Jag ber även att få tacka för det intresse,
som statsrådet har visat för denna fråga, och för den utlovade informationen
örn denna lags rätta tolkning. Jag har anledning att utgå ifrån att föreningars
affischering av sina möten, offentliga och andra, icke falla under detta
lagrums förbud. Jag hoppas, att ett klarläggande härav också kommer att
ingå i den utlovade informationen. Kvar står då väsentligen endast affischering
vid allmänna val. Enligt de upplysningar, som ha givits, skulle det föreligga
rättighet till affischering på träd, byggnader o. s. v. men icke till affischering
å särskilda för detta ändamål speciellt uppsatta affischeringstavlor.
Som min personliga mening vill jag uttala, att det torde kunna ifrågasättas,
örn icke affischering på speciellt för detta ändamål anordnade tavlor kan göras
väsentligt trevligare och mera smakfullt och tilltalande än exempelvis på träd,
och jag vill också påminna om, att på många platser i landet den enda möjligheten
till affischering består i anordnande av affischeringstavlor. Därför finnes
skäl för en utvidgning av rätten att affischera på dylika tavlor. Egentligen
borde väl ingenting hindra en affischering vid allmänna val, som ju endast
förekommer någon tid vartannat år.

Utredningen av denna fråga har anförtrotts åt kommittén för utredning rörande
vägväsendets förstatligande. Emellertid är detta spörsmål örn affischering
fristående och har, såvitt jag kan se, intet samband med vägfrågor i
egentlig mening. Jag vill därför till sist, herr talman, ifrågasätta, örn icke
affischeringsfrågan lämpligen borde göras till föremål för en speciell utredning.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

10

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. förslag
till lag angående
ändrad
lydelse av i §
lagen om inskränkningar

»'' rätten att
utbekomma
allmänna
handlingar.

§ 5.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 184, med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt
för luftskyddets behov;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 185, med förslag till förordning örn värnskatt för budgetåret 1940/41;
och

nr 186, med förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 17 juni 1938 (nr 370) örn särskild skatt å förmögenhet;

till statsutskottet propositionerna:

nr 191, angående ändrad användning av ett för budgetåret 1937/38 till lån
till svenska diakoniss-sällskapet för örn- och tillbyggnadsarbeten vid skyddshemmet
Sjötorp anvisat anslag; och

nr 192, angående anslag till statens tvångsarbetsanstalt å Svartsjö och statens
alkoholistanstalt därstädes: vissa byggnadsarbeten;

till bankoutskottet propositionen, nr 193, med förslag till förordning örn särskild
ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning;
samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 194, angående åtgärder för utbildning av viss ersättningspersonal; och

nr 195, angående avlönings- och statsbidragsbestämmelser i anledning av
undervisningens inställande till följd av bränslebrist m. m.

§ 6.

Föredrogs andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i
anledning av väckt motion, örn utredning rörande åskskydd för landsbygdens
behov; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion angående tydliggörande av namnunderskrift å expedition
från offentlig myndighet.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av protokollet delgivas första kammaren.

§ 8.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 28 maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
och anförde därvid:

Herr Annér: Herr talman! Som kammaren finner, har jag tillsammans
med ett par av kamraterna i utskottet från första kammaren fogat ett särskilt
yttrande till detta utlåtande. Vi äro helt och fullt övertygade örn nödvändigheten
av en lag, sådan som den förevarande, och resa således på denna punkt
icke någon opposition. Men vi ha funnit propositionen knapphändigt motiverad
och ha också funnit lagtexten vara något svävande, varför vi önskat en

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

11

Äng. förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar (Forts.)
omredigering av den senare i syfte att få fram fastare linjer för lagens tilllämplighetsområde.
Utskottet har emellertid icke velat gå med därpå, och
därför ha vi avgivit detta särskilda yttrande.

Jag vill blott härmed rikta en vädjan till Kungl. Maj:t att vid tillämpningen
av denna lag förfara varsamt »med», som det heter i det särskilda
yttrandet, »hänsyn tagen till angelägenheten att offentligheten icke kringskäres
i vidare mån än som är nödvändigt».

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Westman: Herr talman!
Jag delar till fullo den önskan, som den ärade talaren givit uttryck åt, att
offentligheten icke skall kringskäras mer än som är nödvändigt, och jag ber
att få fästa den ärade talarens uppmärksamhet vid att under ordförandeskap
av universitetskansler Undén tillsatts en kommitté, som har att följa tillämpningen
av sekretesslagen och till Kungl. Majit inkomma med de förslag till
ändringar i lagens avfattning, som kunna visa sig behövliga med hänsyn till
anmärkningar, som tillämpningen kan ge anledning till.

Det är givet att denna kommitté kommer att ägna sin uppmärksamhet även
åt verkningarna av det lagförslag som nu behandlas, och det torde vara ägnat
att minska den ärade talarens farhågor, att denna sak således blir föremål för
uppmärksamhet från en kommitté, vilken är sammansatt på ett sätt som helt
säkert inger den ärade talaren förtroende för densamma.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9-

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 130, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till
riksdagen med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

§ 10.

Herr statsrådet Sköld avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 197, angående anställning å civilanställningsstat under budgetåret 1940/
41 för visst fast anställt manskap vid försvarsväsendet;

nr 198, angående befrielse för förre reservofficersaspiranten Å. O. Lidholm
från viss ersättningsskyldighet; och

nr 199, angående gäldande av vissa haverikostnader.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 7, angående regleringen för budget- Äng. utgifåret
1940/41 av utgifterna under riksstatens sjunde huvudtitel, innefattande terr^a und*r
anslagen till finansdepartementet. sju^UhuZd -

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

12

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. bidrag
till svenslai
stadsförbundet
m. fl.

Punkterna 1—20.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

Lades till handlingarna.

Punkterna 22—34.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35.

Lades till handlingarna.

Punkterna 36—41.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 42.

Lades till handlingarna.

Punkten 43.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 44 och 45.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 46 och 47.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48, angående bidrag till svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas
förbund och central byrå för kommunal revision.

Uti innevarande års statsverksproposition hade vederbörande departementschef
under punkten 48 av sjunde huvudtiteln anmält, att framställningar gjorts
örn bidrag till ifrågavarande ändamål med enahanda belopp som anvisats
för innevarande budgetår eller med 4,000 kronor för vartdera ändamålet.
Med hänsyn till nuvarande statsfinansiella läge hade departementschefen
emellertid icke ansett sig böra äska medel för dessa ändamål under nästa
budgetår.

I detta sammanhang hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
motioner väckta, den ena, nr 16, inom första kammaren av herr K. G. Ewerlöf
m. fl. och den andra, nr 39, inom andra kammaren av herr Andersson i
Falkenberg m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte såsom bidrag till svenska
stadsförbundet för uppehållande av verksamheten inom dess finansråd i
riksstaten för budgetåret 1940/41 upptaga ett extra anslag på 4,000 kronor.

Utskottet hemställde, att motionerna I: 16 och II: 39 icke måtte vinna riksdagens
bifall.

Vid punkten fanns fogad reservation av herr Anderson i Arboga, som ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionerna I: 16 och II: 39.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

13

Äng. bidrag till svenska stadsförbundet m. fl. (Forts.)

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Tillsammans med andra

ledamöter av denna kammare har jag väckt en motion örn att det till svenska
stadsförbundet utgående anslaget för verksamheten inom dess finansråd även
i fortsättningen skall anvisas Utskottet har avstyrkt denna framställning och
som motiv härför hänvisat till att Kungl Maj:t icke tagit upp anslaget under
nästa budgetår.

Jag förstår denna inställning fastän jag inte kan gå med på att den är riktig.
Förhållandet är nämligen det att stadsförbundet fullgör en uppgift, som
delvis tillkommer staten. Alla de låneärenden som skola granskas gå ju till
finansrådet, och finansdepartementet tar mången gång del av och ledning av
de yttranden, som avgivas från finansrådet. Finansdepartementet d. v. s. staten,
är ju också på sätt och vis representerat i rådet genom den rådgivande
ledamot som deltager i arbetet.

En besparing på detta belopp blir visserligen en besparing för staten men
icke en besparing i verkligheten, ty det kan ju inte komma i fråga att stadsförbundet
kan avkoppla sitt finansråd; det är ett av de viktigaste instrumenten
i förbundets verksamhet. Följden av en sådan besparing blir bara att det
arbete som här utföres, till visst gagn för staten som sådan, får av finansrådet
ensamt betalas, och detta kan väl ändå inte vara principiellt riktigt. Finansrådets
arbete hädanefter blir väl för övrigt mer betungande och mer ansvarsfullt
än det varit förut. Jag vill blott hänvisa till det cirkulär, som av Kungl.
Maj:t utsänts till kommunerna och städerna i fråga örn behandlingen av låneärenden
och till allvaret i de förhållanden som råda på detta område.

Det kan således icke bli någon minskning utan snarare en utökning av finansrådets
arbete, på grund av de åtgärder som vidtagits från Kungl. Maj:ts
sida. Att då staten också fortfarande lämnar ett litet bidrag till denna verksamhet
kan väl icke vara något orätt, utan jag anser det endst vara en enkel
gärd av rättvisa med hänsyn till det arbete, som från stadsförbundets sida
utföres.

Jag ber således för min del, herr talman, att med hänvisning till dessa förhållanden
få hemställa örn bifall till motionen.

Häruti instämde herr Gustavson i Västerås.

Herr Jansson i Falun: Herr talman! Jag har ingen erinran att göra emot
de synpunkter som här framhållits av den föregående talaren. Men då finansrådet
närmast skall stå till finansministerns förfogande eller åtminstone fungera
som en hjälpreda åt honom, ha vi på avdelningen utgått ifrån att finansministern
var den som bäst skulle kunna bedöma, huruvida man under nuvarande
brydsamma förhållanden även skulle kunna undgå denna utgift, låt vara
att den inte är så stor, och ha därför tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
fall.

Dessutom ber jag få framhålla att icke allenast stadsförbundet utan också
landskommunernas förbund och övriga sammanslutningar av denna art få vidkännas
en indragning på sina bidrag, och jag anser det vara svårt att skilja
ut, vilken av dessa organisationer man skall giva och icke giva bidrag till. Jag
tror nog att finansministern — vilken finansminister det än må vara — kommer
att föreslå anslag när tiderna bli sådana, att det går för sig att på nytt
bevilja dessa bidrag.

Nu vet jag mycket väl att den ärade motionären kommer att invända, att
de övriga förbunden inte ha samma uppgifter som stadsförbundets finansråd.

14

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. bidrag till svenska stadsförbundet m. fl. (Forts.)

Nåväl, låt så vara, men lian kan icke bestrida att finansministern bör kunna
bedöma, i vad mån det kan vara nödvändigt att denna institution i motsvarande
omfattning som tidigare står till finansdepartementets disposition.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag ber endast att få säga
ett par ord med anledning av vad den ärade talaren framhöll i slutet av sitt
anförande beträffande landskommunernas förbund.

Förhållandet är ju det, att för de arbeten som motsvara varandra inom stadsförbundet
och landskommunernas förbund äro anslagen på båda håll indragna.
Den gemensamma revisionsbyrån, som inrättades efter hemställan från
stadsmyndigheterna och som är gemensam för båda förbunden och till vilken
utgick anslag, representerar således icke någon förmån för stadsförbundet gent
emot landskommunernas förbund. Anslaget för detta ändamål är som sagt
indraget på båda håll, och det föreligger icke någon framställning örn bidrag
därtill. Men finansrådets verksamhet berör samtliga kommuner, städerna såväl
som landsbygden, den omfattar hela landet. Det blir denna verksamhet
stadsförbundet ensamt får bära kostnaderna för. Häruti ligger skillnaden.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i förevarande punkt dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till de i ämnet väckta motionerna; och blev utskottets
hemställan av kammaren bifallen.

Punkten 49.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 50.

Lades till handlingarna.

Punkterna 51—54.

Yad utskottet hemställt hifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning örn anslag till kapitalinvestering
för budgetåret 1940/41, avseende justitiedepartementets verksamhetsområde;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 68, i anledning av Kungl. Majlis i
statsverkspropositionen gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar
för budgetåret 1940/41, avseende socialdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 3 och 5.

Lades till handlingarna.

Övriga punkter.

Yad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

15

§ 14.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till kapitalinvesteringar för budgetåret 1940/41, avseende
finansdepartementets verksamhetsområde; och

nr 70, i anledning av väckt motion örn överlämnande till Blekinge museioch
hembygdsförbund av visst Karlskrona grenadjärregementes enskilda lägerkassa
tillhörigt soldattorp m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 71, i anledning av väckt motion örn
anslag till priser åt uppfinnare av ny eller väsentligt förbättrad materiel för
rikets försvar; och anförde därvid

Herr Osberg: Herr talman! Det kan förekomma någon gång att en

motionär fått sin motion avslagen men trots detta blivit över hövan bönhörd.
— Jag tillät mig vid början av årets riksdag att väcka en motion, vari hemställdes
örn anslag på 500,000 kronor till Kungl. Maj :ts förfogande till priser
åt uppfinnare av ny eller väsentligt förbättrad materiel för rikets försvar.
Denna motion har blivit behandlad i första avdelningen, som kom till ett avstyrkande
resultat. Som jag nämnde har jag emellertid fått mer än jag begärt,
men, herr talman, jag ber ändå att få göra bara några kommentarer härtill.

Utskottet framhåller att »Kungl. Maj :t den 2 februari 1940 beslutat tillsättande
under handelsdepartementet av en kommitté med uppdrag att verkställa
utredning i frågan örn främjande och nyttiggörande av uppfinningar och tekniska
uppslag av betydelse för folkförsörjningen och försvarsberedskapen m.
m.». Vidare påpekar utskottet, att de sakkunniga den 21 mars avlämnat sitt
förslag, vari de förordat att staten skulle tillsätta en uppfinnarnämnd med
uppgift att »främja och nyttiggöra uppfinningar och tekniska uppslag, vilka
med hänsyn till deras möjlighet att med erforderlig snabbhet och rimliga medel
tillgodose aktuella behov av värde för försvarsberedskapen eller folkförsörjningen
ävensom hemställt att härför erforderliga medel måtte anvisas för
innevarande budgetår». När nu utskottet yttrar sig på detta sätt, kan det inte
falla mig in att yrka bifall till min motion utan jag skall, herr talman, endast
säga några ord örn saken.

Först och främst hoppas jag, att den nämnd som tillsättes blir sammansatt
av personer med verkligt intresse för den sak det gäller, så att det inte tillsättes
någon s. k. politisk nämnd, utan en nämnd som verkligen vill göra något
härvidlag. Då här i utlåtandet angivits, att det skall ställas medel till
förfogande för detta ändamål, vill jag framhålla det nödvändiga i att den eller
de personer, som verkligen lia åstadkommit något, komma i åtnjutande av medel
från anslaget, så att detta inte överlämnas till monopolistiska företag eller
något liknande. Det är det värsta för dessa människor, som sträva att få fram
något av värde på detta område, att de vanligtvis bli utan, när det gäller den
ekonomiska belöningen, som slukas upp av finanshajar och dylika, medan de
som haft hjärna och förmåga att utföra något förbli ohulpna. Det är den
kategorin jag närmast tänkt på.

Vi ha här i landet utomordentligt kvalificerade ingenjörer och arbetare. Det
är många, som talat med mig örn den rörande precision med vilken arbetet ut -

Ang. anslag
till priser åt
uppfinnare av
ny eller
väsentligt
förbättrad
materiel för
rikets försvar.

16

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. anslag till priser åt uppfinnare av ny eller väsentligt förbättrad materiel
för rikets försvar. (Forts.)

föres i våra verkstäder. Till och med i de allra minsta verkstäder kan man
få fram utomordentliga resultat.

Jag har funderat på, hur det kommer sig, att vi icke äro självförsörjande,
när det gäller flygmaskiner och motorer till dem. Vi äro ju därvidlag prisgivna
åt andra, som sålunda kunna bestämma, örn vi skola få sådan materiel
eller ej. Jag erinrar mig att, när vi togo upp frågan örn tillverkning av bilar
i landet, många sakkunniga i riksdagen sade, att det var omöjligt att ordna en
sådan tillverkning inom landet, då den måste ske i stora serier. Det var för
övrigt, sade man, komplicerat och många delar måste importeras. På det viset
slog man undan för undan bort tanken på egen biltillverkning, tills några
duktiga karlar satte sig i sinnet, att nu skall det göras någonting. De lyckades
också över hövan. Det finns väl ingen i denna kammare, som kan påstå,
att man icke skulle kunna få fram lika förnäma flygmaskiner och flygmaskinsmotorer
här i landet som i utlandet. Det är bara att gripa sig an med
verket och göra någonting. Man skall icke bara lyssna på alla möjliga människor,
som tänka egoistiskt, som vilja förtjäna pengar och fylla sina plånböcker
men visst icke bry sig om landets försvar. Det är icke gamla Sverige
värdigt att låta det gå så här år efter år utan att göra någonting åt
saken.

Som jag nämnde, har jag hört både ingenjörer och andra uttala sin förvåning
över påståendena, att man icke här i landet skulle kunna tillverka vad
man har behov av. Våra ingenjörer och arbetare ha ju på många sätt visat
sitt värde. Vi ha ju världsartiklar, som stå främst på skalan av tillverkningar.
Varför icke ägna sig åt att tillverka saker som vi ha stort behov av och som
vi måste ha, örn vi skola kunna hävda vår självständighet?

Jag har velat säga dessa ord, herr talman, med adress till den kommitté,
som skall ha hand örn denna fråga. Jag hoppas ännu en gång, att det i kommittén
kommer att sitta män, som förstå sin sak och verkligen vilja göra något.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 72, i anledning av väckt motion angående eldaren vid Norrbottens artillerikår
E. S. Plantings löneklassplacering;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
vissa kronan tillhöriga markområden;

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av de
med universitetsprofessurerna i praktisk teologi förenade prebendena;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående överlåtelse på
Strängnäs stad av Kungl. Maj :t och kronan tillkommande rätt till visst markområde
i Strängnäs m. m.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till omoch
tillbyggnad av ekonomibyggnaderna vid dövstumskolan å Broby gård
m. m.; och

nr 77, i anledning av väckta motioner örn ändrad ordning beträffande tillsynen
över statens sinnesslövård.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

17

§ 17.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 78, i anledning av väckt motion
inarbetande av familjetillägg i det statliga lönesystemet.

Därvid anförde:

Kerr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har icke
avsikt att någon längre stund upptaga kammarens tid.

Det är emellertid för att utmynna i ett avslagsyrkande en relativt välvillig
behandling, som statsutskottet ägnat min motion, vilken framkommit
— det vill jag särskilt betona — emedan jag förmenar, att det uppslag, som
däri gives, förtjänar att övervägas som en beredskapsåtgärd inför de vanskliga
ekonomiska förhållanden, som med en viss sannolikhet komma att inträda
för statsverket. Det är icke i syfte att förminska de löneförmåner,
som statstjänarna nu innehava, som motionen är tillkommen, men det lär väl
icke vara så osannolikt, att de statsfinansiella förhållandena i en ganska
nära framtid komma att förändras dithän, att det blir för statsverket ogörligt
att upprätthålla löneställningen för statstjänarna i den omfattning, att
alla statstjänare kunna erhålla kompensation för den fördyring, eller, örn
man nu vill vända på saken, den förminskning av penningvärdet, som kommer
att inträda. Det finns tvärtom en viss anledning att antaga, att sådana
förhållanden inträda, att statsverket måste inrikta sig på att i görligaste mån
sörja för de statstjänare, vilka ha de största utgifterna, de som ha den större
försörjningsplikten, medan övriga ej kunna i samma mån kompenseras. Därest
ett sådant sakernas tillstånd skulle inträda, vore det lämpligt och nyttigt att
redan på förhand ha saken utredd och ett förslag färdigt att framlägga.

Jag vet visserligen — det har också omnämnts i motionen —• ätt statsmakterna
så sent som 1938 tagit ståndpunkt mot familjelönesystemet, en ståndpunkt,
som jag för min del icke någonsin ansett vara klok eller riktig, och
den har för övrigt icke på en hel del håll accepterats såsom riktig. Jag tror
också, att förhållandena sedan dess påvisat, att 1928 års inställning kanske
icke var så välbetänkt. Jag behöver bara erinra om det sakförhållandet, att
man i en del institutioner, som Ira med dessa saker att göra, för närvarande i
mycket hög grad besväras med frågan örn fortsatt tillämpning av barnbidraget.
Jag tror, att man på många håll beklagar att även dessa borttagits,
men det var ju ett led i kampen mot familjelönerna.

Nu vet jag, att man gör den invändningen, att det icke är möjligt att
genom en riksdagens åtgärd genomföra familjelönesystemet annat än när det
gäller statstjänarna. Flertalet av dem, som arbeta mot lön, skulle sålunda
bli ställda utanför ett sådant system. Jag vågar emellertid tro, att om familjelönesystemet
blir genomfört i statsverket, kommer det också att vinna
efterföljd på annat håll. Denna min uppfattning grundar jag i viss mån
på följande förhållande. Vid förra årets riksdag, tror jag det var, beslutade
vi örn en lagstiftning, som berörde ett annat område än detta, men ett område,
som så att säga är parallellt med detta. Jag syftar på förbudet att
avskeda kvinnor i statstjänst, då de ingå giftermål. Den lagen kunde endast
genomföras vad beträffar statsanställda. Men då hänvisade man direkt till
den omständigheten att ett sådant exempel skulle även mana till efterföljd
inom den privata verksamheten. Man förmenade nämligen, att de åtgärder
statsmakterna vidtagit där skulle respekteras och vinna efterföljd. Jag tror
alltså, att man kan lämna denna invändning, att familjelönesystemet endast
skulle komma att beröra statstjänstemän, åt sidan.

Då emellertid ingen utsikt finnes att få ett bifallsyrkande igenom, och då
statsutskottet, som jag nämnde, skrivit relativt välvilligt, skall jag icke göra

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 22. 2

om Äng. inarbetande
av
familjetillägg
i det statliga
lönesystemet.

för

18

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. inarbetande av familjetillägg i det statliga lönesystemet. (Forts.)
något yrkande, utan endast uttala den förhoppningen, att utskottet får rätt
i sitt uttalande, att Kungl. Maj :t med uppmärksamhet följer de spörsmål,
varom här är fråga.

Herr Arnemark: Herr talman! Jag har för min del, herr talman, vid

tidigare tillfällen, då behovslöneprincipen debatterats här i kammaren, förklarat
mig vara bestämd motståndare till dess införande i vårt statliga lönesystem.
Huvudskälet för mig har varit, att man kommer bort från en rationell
lönesättning, örn man släpper grundsatsen att lönen skall vara lön för
arbete. Principen lön för arbete har ju i alla fall den förtjänsten, att den
giver möjlighet till en något så när riktig värdesättning av tjänsterna inbördes,
och den anknyter på ett långt bättre sätt än vad behovslöneprincipen
skulle göra till löneutvecklingen på allmänna arbetsmarknaden. Jag står
fortfarande fast vid den uppfattningen.

Jag har icke kunnat finna, att vare sig arbetarna eller arbetsgivarna på
den allmänna arbetsmarknaden inför de förhållanden, som nu råda, lagt i
dagen någon som helst önskan att övergå till ett lönesystem med familjetilllägg.
Riksdagen har ju för övrigt, som herr andre vice talmannen framhållit,
så sent som 1938 tagit ett bestämt avstånd från familjelöneprincipen för
det statliga lönesystemets vidkommande. Det lönereglemente, som vi då
beslöto, har icke varit i kraft mer än under s/i år, och att riksdagen så snart
skulle medverka till att riva upp sitt så nyligen fattade beslut i fråga örn den
principiella grunden för detta lönereglemente, anser jag för min del skulle
framstå såsom minst sagt underligt.

Den ärade motionären Ilar som ett nytt skäl för införande av familjetillägget
pekat på en situation, som snart nog synes aktuell, den nämligen, att
1935 års levnadskostnadsindex passerar talet 120. Spärren för det rörliga
tillägget på tre fjärdedelar av levnadskostnadsstegringen är då uppnådd, varigenom
varje kompensation för därefter inträdd levnadskostnadsökning skulle
upphöra enligt lönereglementets nuvarande bestämmelser. Jag skall, herr talman,
icke nu närmare gå in på hur det bör förfaras i den situationen. Klart
är, att örn index går i höjden över talet 120 med samma takt som det för
närvarande stiger, uppkommer mycket snart frågan örn hur levnadskostnadsstegringen
ovanför 120 skall kompenseras. Statstjänarnas organisationer
komma säkerligen, förmodar jag, att anmäla sina önskemål, och vid de resonemang,
som då torde uppkomma med chefen för finansdepartementet, hoppas
jag för min del, att det skall bli möjligt att låta kompensationen för dyrtiden
till statens arbetstagare hålla något så när jämna steg med den kompensation,
som kan komma den allmänna marknadens folk till del. Jag hoppas
också, herr talman, att detta skall kunna ske i sådana former, att den
principiella grunden för det nu gällande statliga lönesystemet icke rubbas.

Med dessa ord ber jag att få tillkännagiva, att jag kommer att rösta för
bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Endast ett par ord.
Herr Arnemark sade, att man kommer bort ifrån rationell lönesättning, därest
man går in för familjelöneprincipen. Ja, vi skola inte tvista örn vad som ur
samhällets synpunkt är rationellt. Det kan inte vara riktigt att en person,
som utför ett visst arbete, skall ha precis samma lönekvantitet att inhösta för
detta arbete, oavsett vad personen gör med hänsyn till samhällets bestånd,
d. v. s. örn personen i fråga lever ensam eller är familjefader och har att sörja
för familj. Jag vågar tro, att ur samhällets synpunkt är det sistnämnda nog

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

19

Ang. inarbetande av famil jet illä g g i det statliga lönesystemet. (Forts.)
att betrakta såsom varande så rationellt, att utan detta kan överhuvud taget
inget samhälle bestå.

När herr Arnemark vidare säger, att det har inte avhörts någon önskan
från statstjänstemännens sida angående en förändring i senast tillämpade lönesystem,
så ber jag att få säga, att det har dock till mig kommit ett ovanligt
stort antal uttalanden från statstjänare, som instämma i de synpunkter, som
ha framförts i motionen, och jag vågar tillägga, att likalönsystemet, som ur
teoretiska synpunkter kan vara rättvist, likväl har visat sig vara i praktiken
mycket orättvist. Jag behöver bara hänvisa till det sakförhållandet, att exempelvis
lika lön mellan man och kvinna faktiskt betyder att kvinnan har högre
och bättre löneförmåner. Jag behöver exempelvis bara erinra örn, att kvinnorna
icke ha det avbrott i sin utbildning som männen lia genom värnplikt
och dylikt, förutom att det faktiskt är billigare att leva kvinna än att leva
man, även örn mannen icke tillåter sig några specifikt manliga dyrbara levnadsvanor.

Sedan vill jag endast tillägga med anledning av uttalandet, att vi kanske
snart ha överskridit talet 120, då frågan örn kompensation för detta överskridande
kan bli aktuell: jag kan här betyga, att jag har för min del intet emot,
om det då är statsverket och statsmakterna möjligt att erbjuda kompensation
för överskridandet, men jag har mina mycket starka tvivel angående dessa
möjligheter. Hittills ha vi kunnat följa med och över allt på olika områden
besluta kompensationer och ersättningar för alla möjliga besvär, som man
påtager sig för samhällets skull, och det är gott och väl att man det kunnat
göra. Men jag har ett mycket livligt intryck av att vi redan nu befinna oss
i det läget, att skall allt detta, som vi beslutat eller komma att inom den närmaste
tiden besluta, genomföras och i full utsträckning träda i kraft, kommer
det att anstränga statsverkets finansiella förhållanden ända till bristningsgränsen.
Det är inför detta som jag har velat resa spörsmålet, huruvida vi
inte i tid böra inrikta oss på ett lönesystem, som i största möjliga utsträckning
tillgodoser dem, som ha det verkligt större behovet, nämligen familjeförsörjarna.

Jag är också övertygad örn att den kompensation, som man har genomfört
eller håller på att genomföra i fråga om den privata verksamheten, bland annat
genom att låta lönerna i viss utsträckning följa indexsystemet, nog är
hållbar så länge vi ha de goda konjunkturerna och ingenting särskilt inträffar,
men behöver jag stå här och säga kammaren, att det mycket väl kan
hända, att något särskilt inträffar när som helst och av det slaget, att en omfattande
arbetslöshet är att vänta med därav följande påfrestningar även för
den enskilda verksamheten och dess möjlighet att fullfölja de förutsatta lönesystemen.
Jag tror, att vi snart nog komma i det läge, att vi måste ta hela
vårt lönesystem, såväl det statliga som andra, under mycket allvarlig omprövning,
och att man sålunda icke bör uttala sig alltför kategoriskt örn ett visst
systems förträfflighet och rationella företräden.

Herr Hansson i Rubbestad: Herr talman! Jag är litet förvånad över

herr andre vice talmannens uttalande här, att den löneställning, som nu gäller
och som genomfördes 1938, icke skulle vara famil johin. Det är tvärtom så,
att den lönesättning, som då bestämdes, är familjelön. Den är icke avsedd fölen
enskild person, utan den är avsedd för en person, som har familj, och därför
blev den enligt 1938 års lönereglering tilltagen så kraftigt som vad fallet
kiev.

Örn nu herr andre vice talmannen har den uppfattningen, afl. man skall göra
skillnad på sådana, som ha familj, och sådana, som icke ha det, så skulle

20

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. inarbetande av familjetillägg i det statliga lönesystemet. (Forts.)
enda vägen att gå fram vara antingen att höja beskattningen för dem, som
icke äro familjeförsörjare, eller att öka skatteavdragen för dem, som lia familj,
så att de, som ha familj, slippa att få lika stora skatteutgifter som de andra.
Är det så, att herr andre vice talmannen slår vakt örn statskassan, vore detta
enda vägen. Men jag förstår inte, att man kan slå vakt örn statskassan, då
man försöker att ytterligare öka de löneutgifter, som staten redan nu har,
vilket skulle bli följden av herr andre vice talmannens motion, som går ut på
att det skall vara ytterligare tillägg för varje familjemedlem, som en befattningshavare
har.

Då herr Arnemark sade, att indexberäkningen enligt löneregleringen nu är
uppnådd, alltså 20 % över 1935 års indexberäkning, så vill jag säga, att det
är den inte ännu. Det skall för övrigt bli mycket intressant att se hur Kungl.
Maj :t kommer att tolka de bestämmelser, som 1936 års lönekommitté utformade
i denna fråga. Hittills har det nämligen gått så, att för varje 6 enheters
stegring i levnadskostnadstalet efter 1914 års beräkningsgrunder har
index enligt 1935 års beräkningsgrunder stigit med 4 enheter och alltså statstjänarna
fått 3 %. Men enligt 1935 års lönereglering är det inte 6 enheter,
som skola ligga till grund, utan 6.24 enheter. Detta gör, att när indextalet
i går bestämdes till 186, skulle efter de hittills tillämpade normerna statstjänarna
lia ytterligare 6 % rörligt tillägg, men örn de principer komina att
gälla, som 1936 års lönekommitté förutsatte och som riksdagen godkände, då
skola statstjänarna inte ha mer än en ökning av 3 % rörligt tillägg fr. o. m.
den 1 april. Det skall bli synnerligen intressant att se, hur Kungl. Majit
kommer att ställa sig till den saken. Örn tillägget beräknas efter 3 % blir det
en ökad löneutgift för staten på ungefär 12 miljoner kronor för år räknat,
men kommer man att i stället tillämpa 6 procent, blir utgiftsökningen 24 miljoner
kronor. Jag tycker ju, att då riksdagen har godkänt 1936 års lönekommittés
utlåtande, enligt vilket indextalet 178 icke berättigar till ett rörligt
tillägg motsvarande 20 procents stegring av levnadskostnaderna från 1935,
skulle man inte ha rätt att få mer än 3 %.

Jag kan därför för min del inte finna, att det föreligger någon anledning
att göra något särskilt uttalande i riktning mot herr andre vice talmannens
motion, ty ännu har inte index uppnått sådan höjd att tjänstemännen inte
kunna få kompensation, därest levnadskostnaderna stiga. Men skulle det förhållandet
inträda,, att index stiger under den närmaste tiden, så är det väl inte
mer än rätt att också statstjänstemännen få bära en del av den ökade börda,
sam det sjunkande penningvärdet medför, och då menar jag, att det är tids
nog att vidtaga åtgärder, då tjänstemännen själva komma och ropa på den
saken.

Jag ber därför att få yrka bifall till det förslag, som statsutskottet har avgivit.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Herr Hanssons i

Rubbestad tolkning av begreppet familjelön må stå för hans räkning. Han
resonerar som så: 1938 tillmättes lönerna så stora, att de skulle räcka för familj,
oavsett örn vederbörande löntagare bär familj eller inte och kallar detta
familjelön. Detta är ju ett mycket förenklat resonemang, men örn det skall
kunna i egentlig mening karakteriseras såsom varande en lönesättning efter
begreppet familjelön, tror jag man kan lia anledning att tvivla på. Jag tror
verkligen, att herr Hansson där har gjort sig skyldig till en allvarlig feluppfattning.

Beträffande det andra spörsmålet, som herr Hansson berörde, nämligen en
särskild skatt på de inkomsttagare eller löntagare, som inte Ira familj, ,så har

Onsdagen den 10 april 1940 f. ni.

Nr 22.

21

Ang. inarbetande av familjetillägg i det statliga lönesystemet. (Forts.)
man ju flera gånger varit inne på den frågan. Riksdagen har emellertid
aldrig velat ta den saken på allvar, hur riktig den än kan vara, och jag förmodar
att riksdagen är lika ovillig i detta fall nu som förut. För min del
skulle jag ingenting ha emot ett sådant tillvägagångssätt, men alla utsikter
därtill tyckas ju vara borta.

Beträffande ökade skatteavdrag har man i viss mån sökt komma fram den
vägen, men jag skall inte upptaga tiden här med att utreda saken eller utförligt
behandla den. Jag ber endast att få påpeka, att det har visat sig, att den
vägen med i hög grad ökade skatteavdrag icke var framkomlig ur vissa rent
skattetekniska synpunkter.

Sedan gör herr Hansson gällande, att jag vill öka utgifterna för statskassan.
Hela förutsättningen för denna motion med yrkande örn utredning är ju
denna, att vi mycket snart komma i ett läge, där kravet örn en ökning av
tjänstemännens löner blir aktuellt, och att vi icke kunna möta detta krav genom
en generell ökning för alla tjänstemän, utan vi måste gå fram efter andra
linjer. Jag ifrågasätter sålunda icke ökade utgifter men en rättvisare fördelning.

Vidare vill jag säga, att om herr Hansson kan på något sätt garantera,
att utvecklingen står i så måtto stilla och vi inte inom en ganska nära framtid
nå upp till talet 120 och däröver, ja, finns det en sannolikhet för att det
kommer att bli fallet, då medger jag att det ej heller finns någon anledning
att göra ett yrkande sådant som i min motion. Men all sannolikhet talar ju
för en fördyring, som ganska snart kommer att föra oss fram till eller över
talet 120.

Herr Arnemark: Herr talman! Herr andre vice talmannen framlade i

första hand samhällets intresse ur befolkningspolitiska synpunkter av ett införande
av behovslön. Jag har för min del ingenting emot, att samhället vidtar
åtgärder för att få till stånd ökad familjebildning och att genom statens
försorg stöd lämnas barnrika familjer, men då böra dessa åtgärder enligt min
mening inte smusslas in i det statliga lönesystemet utan böra de ske i former,
som ge möjlighet till dylikt stöd åt hela svenska folket. Jag har ingenting
emot, att samhällets befolkningspolitiska intressen tillgodoses på det sättet,
örn nu staten anser sig lia råd att gå in för sådana åtgärder.

Beträffande herr Hanssons i Rubbestad påstående, att jag hade sagt att
den tidpunkten redan var nådd, då talet 120 uppnåtts och en omprövning av
kompensationen för levnadskostnadsstegringen måste komma till stånd, så
måste han ha misstagit sig. Jag sade, att det är en situation, som snart nog
blir aktuell, och det ligger i sakens natur, att när index redan nått 119, måste
vi räkna med att nästa kvartalsskifte lia passerat indextalet 120, och då, menar
jag, måste en omprövning ske.

Herr Hansson menade att då är det statstjänstemännens skyldighet att i likhet
med övriga medborgargruppcr underkasta sig de inskränkningar, som kunna
föranledas av nu rådande svåra situation. Jag vill ingalunda bestrida, att
så är fallet. Den förhoppning, som jag uttalat, är bara den, att statens löntagare
icke försättas i en sämre ställning i detta avseende än den enskilda
arbetsmarknadens arbetstagare. Jag håller hårt på att statens befattningshavare
få följa med i den allmänna löneutvecklingen.

Sedan skulle jag vilja säga herr Hansson i Rubbestad, att redan nu ha nog
statens löntagare fått göra sina offer. Bortsett ifrån att kompensationen för
levnadskostnadsstegringen utgår allenast med tre fjärdedelar vill jag erinra
örn att den del av löneregleringen, som heter tjänsteförteckningsrevisionen, har
måst stoppas i skrinet, och det inrymmer en hel del offer för statstjänarnas

22

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng- järnförädlingsanläggningar

i Norrtälje
och

Hargshamn.

Äng. inarbetande av familjetillägg i det statliga lönesystemet. (Forts.)
vidkommande. Jag vill vidare erinra örn att i årets statsverksproposition
möter man ideligen ett resonemang som låter ungefär som så, att vederbörande
myndigheter ba ansett, att tjänster borde uppflyttas etc. och att en viss
omorganisation borde ske både här och där. Men detta bär också måst läggas
åt sidan med hänsyn till situationen. Det är offer, som statstjänstemannen
måst göra redan nu. Jag vill vidare framhålla, att de arbetsbördor, som
för närvarande läggas på statsförvaltningens folk, inte minst inom trafikverken,
äro mycket stora. Det krävs mycket mera övertidsarbete än förr mot
ingen eller ringa betalning. Där äro statstjänarna också med och offra.

Eftersom debatten fått denna inriktning, har jag, herr talman, inte velat
underlåta att framhålla, att nog äro statstjänarna med på sitt hörn och göra
sina offer åt det allmänna redan nu.

■Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 18.

Föredrogos vart efter annat statsutskottets utlåtanden:

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande av medel
till utrustning av statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddshemselever;
och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
transportkommission.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 19.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 81, i anledning av väckt motion örn
järnförädlingsanläggningar i Norrtälje och Hargshamn; och yttrade därvid:

Herr Eriksson i Sandby: Herr talman! Jag beklagar, att statsutskottet
inte har kunnat förorda bifall till denna motion och till den i motionen föreslagna
utredningen. Som motionären mycket riktigt har anfört så är det för
den, som känner denna landsdel och dess förhållanden, mycket påtagligt,
hurusom nedläggandet av icke blott järnbruk utan även sågverk ökat arbetslösheten
och folkminskningen särskilt i den norra delen av Stockholms län.
Detta problem har som bekant gång efter annan bragts till myndigheternas
kännedom genom uppvaktningar och framställningar av olika slag. Det har
också av undertecknad vid något tidigare tillfälle påpekats i denna kammare.
Det är ju ganska naturligt, örn befolkningen i denna bygd med dess rika naturtillgångar,
dess goda transportmöjligheter, utomordentliga utlastningshamnar
samt hederliga och yrkesskickliga arbetarstam, icke utan oro ser på denna
utveckling. Enbart inom Frösåkers härad utvisa de sista åren en folkmängdsminskning
av nära 3,000 personer, och sammanlagt för hela Norra Roslags
domsaga utgör folkminskningen under samma tid ej mindre än 5,000. Gemensamt
för de båda till varandra närgränsande domsagorna Norra och Mellersta
Roslags uppgår folkminskningen till i runt tal 9,200 personer på en tidrymd
av 18 år. Denna utveckling är verkligen beklämmande och kan givetvis varken
ur samhällets eller de enskilda medborgarnas synpunkt vara tillfredsställande.
Följden blir också den, som motionären påpekat, nämligen att kommunerna avfolkas
och att de kvarvarande, de som på grund av en högre ålder eller andra
hindrande skäl, icke kunna erhålla ny anställning vid flyttning till annan plats
samt de som byggt sig ett eget hem, vilket icke sedermera kunnat försäljas,
numera få föra en hård och ofta tröstlös kamp för sin tillvaro. En allmän

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

23

Ang. järnförädling sanläggning ar i Norrtälje och Hargshamn. (Forts.)
ekonomisk och social undersökning, syftande till att finna nya arbetstillfällen
och möjligheter för ortens befolkning, vore här synnerligen väl motiverad.

Jag förstår emellertid, herr talman, att ett yrkande om bifall till motionen
gentemot ett enhälligt statsutskott icke har någon som helst utsikt att vinna
kammarens gehör. Jag skall därför endast tillåta mig att uttala den förhoppningen,
att även om frågan denna gång faller, detta dock icke skall behöva
innebära, att den för alltid avföres från dagordningen.

I detta anförande instämde herrar Wallentheim, Thorell och Mosesson.

Herr Råstock: Herr talman! Jag vill bara fästa kammarens uppmärk samhet

på att sådana ting, som här berörts, förekomma litet varstans i vårt
land. Bara i min hemkommun ha under den tid jag minns nedlagts icke mindre
än fem järnhyttor och åtskilliga av de förut med ganska stora arbetsstyrkor
brutna järnmalmsgruvorna lia fått slå igen. Samtidigt med en sådan process
sker, som den siste ärade talaren påpekade, en avfolkning i viss utsträckning. I
min hemkommun har folkmängden minskats med omkring 2,000 personer. Jag
säger icke detta därför att jag saknar sinne för de av motionären framförda
kraven på att få fram någonting, som åtminstone utgör en ersättning och som
bereder den kvarvarande befolkningen underhåll och utkomst. Jag vill bara
därmed framhålla, att det är en rationaliseringsprocess, som pågår landet över
— och förresten icke bara i vårt land utan även på andra håll. Det är de ekonomiska
faktorerna för vederbörande bruk eller företag, som bli avgörande. Detta
vill jag särskilt fästa uppmärksamheten på i detta sammanhang, ty enligt
vad utskottet inhämtat ägas gruvorna vid Dannemora av svenska bruk, och
den dag dessa finna, att förutsättningar föreligga, komma de alldeles säkert
att vidtaga de åtgärder, som äro lämpliga. Jag instämmer livligt i herr Erikssons
förhoppning, att frågan icke skall vara avförd från dagordningen. Men
att man tager upp den i detta sammanhang och under dessa former har utskottet
icke ansett sig böra förorda.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag kan icke underlåta att yttra några ord
till kammarens protokoll i föreliggande fråga. Jag gör det därför att det
gäller min fädernebygd och därför att jag sedan många år med intresse följt
förhållandena däruppe.

Jag vill börja med att säga, att den allmänt principiella synpunkten är riktig,
att samhället icke bör lägga hinder i vägen —■ i vart fall icke utan mycket
trängande skäl — för en rationalisering av industrien med hänsyn tagen till
naturrikedomarnas förefintlighet, transportmöjligheter o. s. v. Men samtidigt
som man erkänner detta, är det icke utan att man blir litet vemodig, då inan
erinrar sig, att de naturrikedomar, som samhället en gång har lämnat ifrån
sig nyttjanderätten till för att en industri skall skapas, stanna kvar utan lagligen
alldeles hållfasta grunder i de privata företagarnas händer. Kapitlet
örn rekognitionsskogarna gäller, örn också i mindre omfattning, för den bygd
det härvidlag är fråga örn. Jag kan icke tänka mig annat än att det i längden
måste bli omöjligt för staten att stillatigande se på, hurusom det ena företaget
efter det andra slår igen och hurusom samhället får övertaga försörjningsplikten
mot den befolkning, som ur privata intressesynpunkter dragits tillsammans
på en viss ort. Det var ju bara för några år sedan, som, så vitt
jag minns rätt, vi voro tämligen ense härom i riksdagen. Vöre det då icke
skäl i att verkligen se till, att det vidtages åtgärder flir att denna riksdagens
mening cfterföljes, så mycket mera som vi av många tecken att döma nu stå

24

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. järnförädling sanläggning ar i Norrtälje och Hargshamn. (Forts.)
i begynnelsen, av en period, under vilken vi måhända i än större omfattning
ånyo få uppleva föregående krisperiods sorgliga konsekvenser i detta avseende.

Det finns, herr talman, i detta utskottsbetänkande ett par synpunkter, som
jag icke alldeles kan låta gå förbi obeaktade. Det sägs om Dannemoramalmen,
att den »betraktas alltjämt som en ren och mycket användbar råvara,
eftersökt ej endast av utländska järnverk utan även av inhemska förädlare,
såsom Gimo-Österby, Forsbacka, Sandviken och Iggesund. Den drager dock
vid järnframställningen mycket träkol, något som också i sin mån kan hava bidragit
till den tidigare så livliga uppländska järnhanteringens starka tillbakagång
på senare tid». Jag tror icke, att det är hela sanningen. Vid Dannemora
gruvor lågo för ett antal år sedan flera tusen ton fattig järnmalm, vilken
man ansåg det vara omöjligt att få någon användning för. Dag som är
finns det på malmbackarna därborta jag tror på sin höjd något hundratal ton,
om ens det. Den förut mindre ekonomiska malmen är sedan år tillbaka utskeppad
till Tyskland, och för närvarande skickar man iväg t. o. m. det som
betraktas som rena gråberget. Enligt meddelande i metallurgiska kretsar har
man i Tyskland skattat sig lycklig för att man fått malmen, alldenstund däri
ingår vissa beståndsdelar för framställning av högvärdiga järn- och stålprodukter.
Är det under sådana förhållanden alldeles riktigt, att skälet till att
man har lagt ned dessa järnverk är, att man icke kan använda Dannemoramalmen
därför att den kräver för mycket träkol? Örn så emellertid är förhållandet,
måste jag åtminstone begära en förklaring till den omständigheten,
att man från utlandets sida varit så pigg på att köpa t. o. m. den sämre
Dannemoramalmen, och detta från sådana håll, där man fullkomligt saknar
träkol. Är det icke tvärtom så: Dannemora gruvor ägas för närvarande i
huvudsak av Gimo-Österby, Forsbacka, Sandviken och Iggesund, och det ligger
icke i dessa företags intresse att med Dannemoramalmen som basis i dessa
bygder driva upp någon vidare järn- och stålindustri. Jag vet icke, örn detta
är riktigt — i vart fall har den förklaringen lämnats mig av personer, som
få anses som kännare på området. Jag är övertygad örn att det naturligtvis
kan vindiceras fram ett helt annat argument och sägas, att det är omöjligt
att driva järnverken. Men är icke orsaken till att så mycket järnindustri har
likviderats uppe i Uppland att söka på ett helt annat område? Är den icke
att söka i den olyckliga fusion, som under årens lopp skett, bl. a. för tvenne
årtionden sedan av de redan på 1600- och 1700-talen såsom landets främsta
järnverk betraktade Gimo, Österby och Löfsta? En del av dessa lågo ur
transportsynpunkt olämpligt till — det skall jag gärna medgiva — men absolut
icke alla. Man ville emellertid framför allt koncentrera det hela och tog
därvid uteslutande hänsyn till låt oss säga ekonomiska intressen.

Nu. skall jag erkänna, herr talman, att jag också har ett annat skäl till att
jag vill ha några synpunkter på denna sak till protokollet. För närvarande
är det mest betydande industriföretaget inom denna bransch i Uppland beroende
av stora och mäktiga ekonomiska intressen. Jag kan icke gå i borgen
för att de uppgifter äro riktiga, som arbetare och anställda vid ifrågavarande
företag framfört till mig och många andra, nämligen att man kan misstänka
att, örn det passar dessa ekonomiska intressen, också detta järn- och stålverk
kan komma att stoppas. Det är ju ingen hemlighet, att det gamla förnäma
Österby bruk — mitt hjärta klappar alldeles särskilt varmt för det, ty det
är mitt fädernebruk — det bruk, som redan Gustav Ädolf ansåg skulle bli
Sveriges Bofors och som är det kvarvarande nu av industrien däruppe, ägts
tidigare av Svenska Handelsbanken, och nu av brukskoncernen. De anställda
vid bruket och arbetarna, en gammal, ytterligt förnäm arbetarstam, som är
en enorm tillgång för vår framställning av kvalitetsstål och vars like vi ha

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

25

Ang. järn förädling sanläggning ar i Norrtälje och Hargshamn. (Forts.)
kanske bara på ytterligare två eller på sin höjd tre platser i landet, hysa
farhågor för att det större företagets — Fagersta — eller dess ledning sätter
Österby i andra hand, tager ifrån det vissa märken och överflyttar tillverkningen
därav till Fagersta. Det gamla bruket befarar man sålunda måhända
kunde komma att läggas ned. Fackföreningen där räknar omkring 500 medlemmar,
och då kan man ju lätt räkna ut, att det är åtminstone något, tusental
människor, som enbart vid järn- och ståltillverkningen där får sin försörjning.
Det var icke länge sedan dessa farhågor uttrycktes för mig och
motiverades med åtskilliga iakttagelser. Kanske äro dessa farhågor överdrivna
på grund av den misstänksamhet som gör sig gällande — en misstänksamhet
som jag icke anser alldeles ogrundad, örn man betänker det mycket
sorgliga resultatet för befolkningen av de två föregående kriserna. För
närvarande är det så, att tack vare gemensamma ansträngningar framför allt
kanske av den nuvarande ledaren vid bruket, av ingenjörer och av den gamla
arbetarstammen man har drivit upp bruket på ett sätt, som bara för några
år sedan skulle ha betraktats såsom fullkomligt otroligt, och kommit till resultat,
som av den högre sakkunskapen, företrädande motsatta intressen, förklarats
omöjliga att uppnå.

Jag hemställer till statsutskottet eller vem det vara månde ■—• icke .minst
regeringen — att man i dessa tider beaktar dels de synpunkter herr Eriksson
nyss anfört och dels dem jag här berört. Jag tillägger, att jag finner det
förklarligt, att intressen, som äro knutna vid industriell verksamhet, äro benägna
att lägga uteslutande ekonomiska synpunkter på saker och ting. Men
något dylikt kunna aldrig statsmakterna vara med om, och det har ju vid
tidigare tillfällen uttalats, att det icke får ske. En av^ stockholmstidningarna
meddelar för övrigt i dag ett fall, som — örn det också ligger i periferien av
hithörande spörsmål — illustrerar vad man kommer ut på, när det får gå
så, att enskilda intressen få husera som de behaga.

Jag har således icke blivit övertygad om, herr talman, att det enda skälet
till att man lagt ned järnverken i Norra Uppland är att söka i att Dannemoramalmen
drager för mycket träkol. Jag tror, som sagt att det också finns
andra skäl, framför allt strävan efter rationalisering, vilken som sagt ur ekonomisk
synpunkt kan vara motiverad men många gånger ur social synpunkt
är mycket beklaglig och icke alltid bör tillåtas av statsmakterna.

I norra Uppland och i Roslagen är situationen mångenstädes beklaglig.
Massor av människor, som förut haft en något så när tryggad ställning —
och det gäller icke enbart industriarbetare utan också jordbrukare — befinna
sig nu i ett sådant läge, att deras ekonomiska och sociala botten är svag —
för att icke säga obefintlig. Jag fruktar, att när vi gå mot en ny kris, kommer
riksdagen att få höra av dessa frågor på nytt och på ett mycket mera
kännbart sätt än nu. Fördenskull hemställer jag ännu en gång, att regeringen
har sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet i samband med andra hithörande
frågor.

Ridare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkande^

nr 7, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 4 och 5 §§ tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr
316), m. m.;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande att
förordna om uttagande av viss tilläggstull å druv- och stärkelsesocker m. m.;

26

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

nr ^9, i anledning av väckt motion om vissa ändringar i gällande tullsatser
för råglas; och

nr 10, i anledning av väckt motion örn sänkning av tullen å visst slag av
pegamoid.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 21.

Äng. tull å Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 11, i anledning av väckta
av motioner örn tull å rundvirke och sågvaror av bok.

bok.

Därvid anförde:

Herr Liedberg: Herr talman! Jag bar jämte en medmotionär väckt en
motion i denna kammare angående införande av vissa tullsatser å rundvirke och
sågvaror av bok.

o Vi ha i motionen angivit några synpunkter, som dikterat vår framstöt på området,
och jag kan icke underlåta att inför kammaren i någon mån försöka
redogöra för den här frågan.

Det är ju egentligen södra Skåne, som, i den mån det finns någon skog där,
framstår såsom det egentliga bokskogsdistrikfet. Det finns ju betydande lövskogar
även i mellersta och norra Skåne liksom också på Hallandsåsen och litet
längre uppåt i landet, utan att dock landskapet har denna särskilda bokskogskaraktär.
Boken har för Skåne och överhuvud taget de trakter, där den finns
i någon mera betydande omfattning, av ålder ansetts som ett mycket ädelt oell
värdefullt träslag, vilket man i allra högsta grad vårdat sig örn. Avsättningsförbållandena
voro på sin tid och ännu för ett eller annat decennium sedan relativt
goda. En del och framförallt då det som icke utgjordes av gagnvirke
gick åt till bränsle, som fann en ganska lätt avsättning. Men bränslemarknaden
pa detta örn radie bär till sin betydelse -— även örn jag nu bortser från dagens
läge, som är någonting alldeles speciellt — så gott som belt försvunnit.
Det råder i alla händelser ett otryggt och dåligt läge på bränslemarknaden i
fråga örn bokvirke, ett förhållande som varat i åratal. Härtill har kommit en
särskilt under senare år tryckande import, vilken gjort att de virkessorter, som
skulle göra denna skogsodling lönande, nämligen kvalitetsprodukterna, funnit
sig stå inför en allt mer och mer begränsad och försämrad marknad.

Bokskogsodlingen bedrives och måste bedrivas på mycket lång sikt. Mogen
bokskog har en alder av lat mig säga minst cirka 80 år, och de större dimensionerna
kräva 100:—120 år eller något ännu mer i den vägen. Det är därför
givet att en åtgärd, som vidtages just nu, har relativt litet att betyda i fråga
örn det nuvarande odlingsbeståndet. Dagens läge, som jag skall försöka skildra,
innebär att bokskogens odlare och ägare sedan åtskilliga år tillbaka överhuvud
taget sakna tilltro till framtiden, vilket i sin tur medfört att den föryngring
av bokskogen, som skogsvårdens män på detta område anse såsom en
av de angelägnaste uppgifterna och som tidigare skedde mycket regelbundet,
numera helt enkelt upphört. Jag vågar försäkra kammaren, att det sedan 20
å, 25 ar tillbaka i de egentliga bokskogsdistrikten inte finns någon egentlig
föryngring att tala örn. Vad har då skett i stället för föryngring? Jo, i de
luckor, som uppstått genom att den mogna boken tagits, liar man i nittionio
fall av hundra, i stället för att använda den ganska kostbara, tidsödande och
relativt vanskliga föryngringsproceduren planterat gran. Hurudant är nu lagot
i dag? Jo, man ser hur granen allt mer vinner terräng. Och hur kommer
det att se ut örn 25 eller 50 år? Ja, diet är den frågan, som vi motionärer ställt
oss och gärna vilja ställa även till andra. Det finns, herr talman, ingen

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

27

Ang. tull å rundvirke och sågvaror av hök. (Forts.)
möjlighet att dä, i vart fall icke utan betydande kostnader, kunna reparera
skadan. Boken kan icke föryngras eller ens planteras utan skuggande överbestånd.
Ja, någon nöjaktig skog genom sådd eller ny plantering kan man icke
få, ty örn det skall bli någon skog av högre kvalitet måste självföryngring
ske. Jag behöver nu icke bär gå in på orsaken till detta förhållande.

Vad bar då utskottet sagt örn allt detta? Jo, utskottet har infordrat utlåtande
av en hel del expertis från sakkunnigt båll, som jag icke kan underlåta
att något litet uppehålla mig vid. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
bar visat sig förstå och behjerta motionens syfte och till sitt utlåtande
fogat en del randanmärkningar, som bestyrka behovet av åtgärder på detta
område. Man påpekar sålunda, att numera föryngras bokskogen ytterst sällan,
och man tillägger: »Örn sådana förhållanden kunde skapas för den nu utdöende
bokskogshanteringen, att utsikterna för en säker och mera givande
avsättning ljusnade, torde även de kvaliteter, som äro för industrin eftersträvade,
genom en bättre och mera målmedveten skötsel av de ännu befintliga
bokskogsarealerna kunna frambringas.» Vidare säger man: »Tillåtes den utveckling,
som nu försiggår, alltjämt fortfara, kommer boken att såsom beståndsbildande
träd helt försvinna.» Jag förstår att Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund vid remissvarets avgivande vänt sig till de sakkunniga
inom förbundet, som äga särskild kännedom örn de sydsvenska skogarna.

Vi lia vidare en sakkunniginstitution, som heter skogsvårdsstyrelsernas förbunds
centralråd, vars yttrande jag också skall be att något få citera. På sid.
9 i utskottsbetänkandet heter det: »Åtskilligt har på olika håll uträttats under
senare år för att, där så lämpligen bör ske, stärka bokens ställning inom
sydsvenskt skogsbruk.» Vidare talas det örn att skogsvårdsstyrelserna nedlagt
ett intpesserat arbete på området. Detta senare kan jag utan vidare skriva
under på, ty jag känner till skogsvårdsstyrelsernas arbete och deras intresse
för saken. Det hade emellertid varit ytterst tacknämligt, om centralrådet
i någon mån berört den första satsen, nämligen att åtskilligt uträttats
på detta område. Tyvärr har det varit så att ytterligt litet kunnat uträttats.
Hade centralrådet vänt sig till vederbörande skogsvårdsstyrelser — dess uppdragsgivare
— hade det kunnat få upplysning örn den saken. Centralrådet
talar nu örn anskaffning av skogsodlingsmateriel ungefär på samma sätt som
om det härvidlag gällde en grankultur, då vederbörande köper plantor av
skogsvårdsstyrelsen och då naturligtvis är angelägen örn att få ett så gott
material som möjligt. Man tycks icke ens ha aning örn detta, som jag nyss
nämnde om föryngringen, nämligen att denna helt måste ske av sig själv. Man
talar vidare örn betningen precis som om betesgång och skogsbruk skulle^ vara
sammanblandade i södra Skåne. Det är åtminstone 50 år sedan något sådant
förekom där nere! Men man glömmer att övergång från skogsmark till betesmark
med gällande lagstiftning tyvärr icke kan förhindras och att just sådan
övergång ganska ofta förekommer särskilt t. ex. då mindre skogsmarksägare ha
ett bokskogsområde, som är beläget intill en betesmark eller mark, som
kan lämpa sig för bete, men som det icke lämpar sig att göra aker av.
Det hela beror naturligtvis på att man icke har någon tilltro till bokskogens
framtid!

Vidare säger man i Jetta illustra utlåtande, att det efter närmare utredning
kan visa sig önskvärt att ytterligare åtgärder syftande till ett rationellt skogsbruk
bli vidtagna. Det är precis som örn några åtgärder utav någon betydelse
hade vidtagits eller som om det behövs någon utredning för att konstatera, att
utvecklingen på detta område är olycklig! Man gör sig sedan till tolk för
importörerna och påstår, att sådana kvalitetssortiment, som industrien behöver,
endast i mindre grad kunna framställas i Sverige. När man emellertid

28

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. tull å rundvirke och sågvaror av hök. (Forts.)
ser på statistiken och finner, att den sista siffran som vi ha, nämligen den för
år 1938, visar, att vi då importerade 5,174 fm3 bokvirke till ett värde av
591,493 kronor och jämför den med siffrorna för 1933 eller 1,041 fm3 med ett
importvärde av 96,966 kronor måste man fråga sig, hur man kunnat neda sig
under denna tidigare tidsperiod? Det är icke möjligt att detta resonemang
kan vara hållbart.

Vad är då orsaken till att de svenska bokskogsprodukterna blivit alltmera
undanträngda? Jo, det är att Danmark har relativt stora och mycket välskötta
samt rikt avkastande bokskogar och vidare att Danmark måste söka
sig marknad, även örn priset icke ens för danskarna är särskilt lockande, blott
man kan hålla dien inhemska, d. v. s. den danska marknaden, någotsånär sanerad
tack vare att man finner avsättning för sitt överskott. En orsak är vidare
den danska valutans ställning, som gör att den danska varan, redan när
den kommer till Sverige, ställer sig 20 % billigare än den svenska eller 10 %
som det var, då de båda valutorna stodo närmare i pari än nu. Det är sådana
förhållanden som göra det omöjligt att överhuvud taget konkurrera med danskarna,
utan de svenska bokskogsprodukterna måste antingen förbli osålda eller
slumpas bort till priser, som göra att såväl producenter måste säga sig som
konsumenter förstå, att det härvidlag rör sig örn en näring, som icke kan fortsätta
under dylika villkor.

Ja, detta var nu skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråds yttrande.
Domänstyrelsen talar i sitt yttrande om de åtgärder, som den vidtagit på
sina skogar till bokskogsodlingens främjande. Jag betvivlar icke riktigheten
av dessa uppgifter och att på vissa statens domäner på Söderåsen eller var
det nu kan vara åtgärder vidtagits i sådant avseende. Men mig veterligen
har staten inga skogar i det södra egentliga bokskogsdistriktet, och örn det
finns några så äro de ytterst obetydliga. Under sådana förhållanden lära
väl också åtgärderna från statens sida icke heller kunna vara av någon större
betydelse. Men nog örn detta.

Domänstyrelsen har därefter gått in på ett handelspolitiskt resonemang,
däri man säger, att vi skicka så och så mycket trä till Danmark, medan
Danmark skickar så och så mycket trä till oss, och att man i nuvarande
läge ej bör ingripa i detta förhållande. För det första skulle jag här vilja
anmärka, att handelspolitiska avgöranden icke få bestå i allenast ett avvägande
av olika varugruppers inbördes kvantiteter. Det är väl själva totalsiffran
som härvidlag är det avgörande. För det andra vill jag säga, att jag
var nog naiv att tro, att domänstyrelsen hade till uppgift att yttra sig
örn skogliga förhållanden, och att utskott och riksdag hade möjlighet att få
de handelspolitiska synpunkterna belysta från håll, där dylika frågor vanligen
behandlas, nämligen i utrikesdepartementet och traktatberedningen eller
liknande institutioner.

Nu har utskottet sagt, att »det torde icke råda delade meningar örn önskvärdheten
av att de inhemska bokskogsbestånden så långt möjligt upprätthållas
och vidare utvecklas». Utskottet säger i tro, att detta säkrast sker genom
fortsatta förbättringar i skogens skötsel. Jag har kanske tagit kammarens
uppmärksamhet i anspråk väl länge, men det finns så många rena
felaktigheter i såväl remissyttrandena som i utskottets utlåtande att jag
icke kunnat annat än bemöta dem. I utskottet har man sålunda för sig, att
bristande åtgärder i skogens skötsel är orsaken till att det går baklänges på
detta område. Jag vågar tvärtom påstå, att bokskogen i mannaminne skötts
synnerligen väl. Skulle något kunna påvisas såsom brist på detta område
så är det en svikande tilltro till bokskogsodlingens framtidsmöjligheter, vilket
gör att man hugger bort bokskogen och planterar annan skog i stället.

Onsdagen den 10 april 1940 £. m.

Nr 22.

29

Äng. tull å rundvirke och sågvaror av hök. (Forts.)
Tidigare icke bara vårdade man sig om själva skogens avverkning utan
även och i mycket hög grad örn förnyelsen av skogen. Utvecklingen Ilar
alltså varit den rakt motsatta till den av utskottet förmenade. Man tror
att bara det kommer en jägmästare eller en länsskogsvaktare och visar folk
hur det skall gå till så skall allt bli bra. Det förhåller sig på rakt motsatt
sätt. Sakkunskapen finns redan, och den har funnits i fullt tillräcklig grad.
I alla händelser har den på detta område varit till finnandes i betydligt
högre grad än hos de båda sistnämnda remissinstanserna. Saken är helt
enkelt att intresset för denna form av skogsdrift håller på att försvinna.

I utskottets utlåtande säges till sist, att en tull skulle komma att belasta
de svenska avnämarna. Nu vet ju emellertid var och en, att det icke finns
någon möjlighet att genom en tull alltid garantera att priset på en vara höjes
i samma grad som tullen. En tull innebär ju i själva verket endast att priset
hindras från att sjunka bottenlöst. I ett fall som detta betyder tullen främst
att man hindrar ett land, som exporterar till oss, att dra oskälig vinst av
en måhända tillfällig men måhända också långvarig förändring de olika
valutorna emellan. Resonemanget, att en tull sådan som vi föreslagit skulle
belasta avnämarna, skulle, om det vore riktigt, medföra att säljarna
kunnat sänka sina priser under det senaste halvåret på grand jxv den valutaförändring
som ägt rum. Något sådant har man emellertid icke hört talas
om, och något sådant har jag för min del icke heller begärt. _ Man skall
emellertid icke, när man talar örn dessa råvaror eller halvfabrikat, vilkas
värde är så pass obetydligt i förhållande till helfabrikatet, söka framställa
denna ytterligt blygsamma tull såsom någonting det där skulle betyda ruin
för näringsidkarna, möbelfabrikanterna, arbetslöshet etc.

Herr talman! Jag beklagar, att utskottet har gått emot motionen Jag beklagar
ännu mer, att utskottet har ställt sig så negativt. Jag förstår, att ett
yrkande om bifall till motionen, när utskottsutlåtandet är enhälligt och när två
av de tre hörda sakkunniginstanserna ha uttalat sig mot den, är hopplöst. Men
jag hade verkligen hoppats, att utskottet, även örn det ansåg de av oss föreslagna
åtgärderna mindre lämpliga eller verkningslösa, åtminstone i enlighet
med ingressen till sitt uttalande i utskottsutlåtandet hade påpekat några andra
verksamma åtgärder eller visat sitt positiva intresse, exempelvis på sådant
sätt att utskottet hade sagt, att andra vägar få prövas, därför att någonting
tydligen måste göras. Intet av detta finner man. Vi motionärer eller andra,
som kunna lia intresse för denna sak, få naturligtvis söka finna ut de vägar,
som kunna främja syftet. Vi få väl hoppas, att riksdagen, även örn riksdagens
ledamöter i relativt liten utsträckning ha en direkt personlig kontakt
med dessa problem, må behjärta denna fråga.

Det rör sig här örn ekonomiska realiteter som naturligtvis inte äro av större
nationalekonomisk betydelse men i alla fall av ingalunda obetydlig vikt för
de berörda provinserna.

Så småningom, när utvecklingen har gått så långt, att man inte kan hejda
den, kan det också komma att röra sig örn förändringar i klimatet, som kan
bli ytterligt beklagliga. Jag erinrar endast om vad man på sistone kunnat
konstatera beträffande Gotland i fråga örn klimatiska förändringar. Det är
ett bekant faktum, att betydande lövskogar ha ett mycket stort inflytande på
nederbördsförhållandena.

Slutligen rör det sig örn skönhetsvärden, örn estetiska värden. Aven örn
man inte kan taxera dem i pengar, torde det likaväl stå klart för en och var,
som vill intressera sig för denna fråga, att de ha ett mycket stort värde, och
att våra sydligaste provinser, i synnerhet Skåne, skulle totalt ändra karaktär,
örn bokskogarna skulle försvinna.

30

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

''Äng. tull å rundvirke och sågvaror av bok. (Forts.)

Jag har, herr talman, såsom saken ligger till, intet yrkande, men jag har
inte kunnat underlåta att framföra denna kritik mot utskottets sätt att se på
och behandla denna fråga, och jag vill uttala den förhoppningen, att kommande
förslag må röna en bättre och mera förstående behandling.

Herr Björklund: Herr talman! Jag hade inte tänkt begära ordet, och

örn inte herr Liedberg slutat sitt anförande på det sätt han gjorde, skulle jag
inte heller ha gjort det. Jag förmodade nämligen, att han inte skulle ställa
något yrkande, och jag hade därför inte tänkt säga något. Det var just slutorden,
att utskottet inte ägnat frågan tillräckligt intresse, som uppkallade
mig. Det sätt på vilket utskottet behandlat denna fråga, säger sig herr Liedberg
inte kunna gilla. Jag förstår, örn herr Liedberg inte kan gilla det resultat,
till vilket utskottet har kommit. Men utskottet har inte skrivit vare
sig med ovilja eller oförståelse om den motion, som av herr Liedberg väckts
i denna fråga. Förresten förhåller det sig ju så, som herr Liedberg i den
sista delen av sitt anförande sade, nämligen att det rent estetiska värdet av
bokskogarna kan ingen skåning underlåta att uppskatta. Jag tror för övrigt,
att vilken svensk medborgare som helst, som kommer ner till Skåne och ser
de skånska bokskogarna, när de nyligen äro utspruckna, ja förresten även
senare på året, gärna skall medge, att det är någonting, som är ur estetisk
synpunkt värt att bevara.

Örn ira inte bevillningsutskottet har kunnat gå med att förorda, att riksdagen
i dag antager den linje, som herr Liedberg i ifrågavarande fall rekommenderat
i sin motion, får man inte fatta saken på det sättet att bevillningsutskottet
utan vidare motsatt sig varje som helst åtgärd för att eventuellt
kunna komma fram till ett resultat efter linjer, som kunna vara mera
lämpade. Jag kan ju säga herr Liedberg, att vi lia inom utskottet resonerat
så, att om det hade varit möjligt att göra något, skulle vi velat göra det. På
den väg, som här föreslagits, går det inte. Det får bli ett annat utskott än
bevillningsutskottet, som skall taga hand örn denna fråga, och eventuellt kunna
ge riksdagen en rekommendation, som riksdagen kan följa, för att i någon
mån bevara de skönhetsvärden, som faktiskt ligga i bokskogen såsom
sådan. Jag vill säga, att när herr Liedberg talar örn, att örn man höjer tullen
med det lilla belopp som här ifrågasättes, spelar det ingen roll, så är det ett
tal, som vi känna igen. Emellertid vill jag fråga motionären: Varför begär
man höjda tullar, när man samtidigt säger, att man inte alls har någon som
helst garanti för att priset kommer att stiga? Om inte priset på varan stiger,
har man ju inte nått fram till vad man ville vinna, nämligen högre värde på
bokvirket.

Dessutom rör det sig ju i ifrågavarande fall i mycket stor omfattning om
vad man kallar för rent bränsle. Bokskogen är ett skånskt bränsle och har
tidigare varit det mycket mer än för närvarande. Örn man nu, när det är
sådana priser på bränsle överhuvud taget i detta land som för närvarande,
vill lägga på ytterligare tull för att få upp priserna mera, vill jag för min
del säga, att då kan jag inte vara med. Även örn jag har mycket stor förståelse
för de rent estetiska och även ekonomiska värden, som ligga i bokskogen,
kan jag inte vara med örn att man går den vägen. Örn herr Liedberg
och hans medmotionärer ett kommande år försökte att lägga sin motion
efter en annan linje, så att den hamnar på ett annat håll, tror jag, att riksdagen
bör kunna visa förståelse för den och komma fram till ett resultat, så
att de skönhetsvärden, som för närvarande finnas där nere i Skåne i form av
bokskogar, fortfarande skola kunna bevaras. Kommer däremot herr Lied -

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

31

Äng. tull å rundvirke och sågvaror av bok. (Forts.)
berg igen efter samma linjer som i år, så att motionen måste hänvisas till
bevillningsutskottet, kan det efter de yttranden och yrkanden, som vederbörande
institutioner, som utskottet har att vända sig till, när det gäller att inhämta
sakkunskap på ifrågavarande område, inte gärna bli tal örn att motionen
kan bifallas.

Den kritik av de sakkunniga myndigheternas yttranden, som herr Liedberg
presterade, ingår jag inte på, då jag inte är tillräckligt skogssakkunnig.
Vi ba emellertid vänt oss till det håll, där det finns sakkunskap. Jag vet,
att herr Liedberg är sakkunnig på hithörande område, men jag förutsätter,
att både i domänstyrelsen och i skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd
finnas människor, som kunna den sak, varom vi här diskutera. När man
lägger tillsammans det hela, herr talman, har det varit omöjligt för utskottet
att tillstyrka vad som i denna motion begärts. Vi lia nödgats yrka avslag
på motionen, men personligen rekommenderar jag herr Liedberg att komma
igen på ett annat sätt ett följande år. Detta spörsmål gäller för övrigt inte
bara Skåne, utan även Blekinge och stora delar av södra Sverige i övrigt äro
starkt berörda av denna fråga.

Herr talman, som situationen är, måste jag för min del yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr Liedberg: Herr talman! Jag kan ju lia anledning att vara så tacksam
mot den föregående ärade talaren, som man överhuvud taget kan vara,
när vederbörande dock går emot en i sak. Han har ju förklarat sig i mångt
och mycket förstå och även dela motionärens uppfattning, även örn han nu
finner, att det av motionären föreslagna medlet skulle vara mindre lämpligt.
Vad jag särskilt vill taga fasta på är naturligtvis, att han rekommenderade
annan linje, så att ärendet hamnar på annat håll. Jag hoppas och förmodar,
att han privatim vill anförtro mig, vilken denna linje kan vara, eftersom han
undanhållit den saken för kammaren. Det är väl inte så enkelt, förmodar jag,
som att det skulle gå för sig, om man inte kallar det för tull utan importavgift?
Men därom få vi talas vid senare.

Jag skall återigen litet beröra resonemanget om tullens effekt. Örn det vore
så, att tullen inte hade prisstegrande effekt på hemmamarknaden, behövde
inte importintressena alls känna sig berörda, men det förhåller sig ju i själva
verket så, att tullen stöder ett visst prisläge. Man kan aldrig garantera, att
man åstadkommer så mycket högre prisläge, som tullen svarar mot. Men man
vet, att den stöder ett prisläge och kan återföra prisläget till vad det borde
vara från det, som det blivit av andra anledningar, i detta fall genom valutaförändringar.
Bränslefrågan blir aldrig direkt berörd av detta. Det är inte
så, att bokbränslet och gagnvirket är samma sak. Det, som i allmänhet går
till bränsle, kan inte användas till gagnvirke, och det är ytterligt sällan som
det, som begagnas till gagnvirke, måste användas till bränsle. När det sker,
är ekonomien med odlingen eländig. Det säger sig självt, att odlingen i dess
helhet nu är försämrad. Det beror ju på att den tidigare goda avsättningen
av bränsle, frånsett den akuta situationen i dag, har ryckts undan genom värmeledningar
och koleldning, och det skärper behovet av goda priser på gagnvirket,
på plank och kubb etc. Det skärper behovet av stöd för dessa priser,
utan att nian alltid kan åstadkomma några högre priser för bränsle i och för
sig. Emellertid är jag glad över vad som enligt den föregående ärade talarens
uttalande kan läsas eller bör läsas mellan raderna i bevillningsutskottets utlåtande! Vidare

yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

32

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. ändring
av 56 § i
lagen om
vägdistrikt -

Äng- provisorisk
pensionsförstärkning

åt pensionerade
befattningshavare

i statens
tjänst m■ m -

§ 22.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets betänkanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
om fortsatt uppskov med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms stad för tiden 1 oktober 1940—-30 september 1941; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 194-1 i anledning
av folkräkningen den 31 december 1940.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

§ 23.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande, nr 16, i anledning av väckt motion
örn ändring av 56 § i lagen örn vägdistrikt; och anförde därvid

Herr von Seth: Enligt 1934 års lag örn vägdistrikt stadgas, att den skatt,
som ålägges fastighetsägare, är större än den skatt, som ålägges vanlig inkomsttagare.
Enligt nämnda lag påföres såsom underlag för fastighetsskatt
såvitt angår jordbruksfastighets jordbruksvärde samt tomt- och industrivärde
en och en halv vägskattekrona samt såvitt angår jordbruksfastighets skogsvärde
en och tre fjärdedels vägskattekrona. Som förhållandena nu ha utvecklat
sig, sedan 1934 års lag antogs av riksdagen, äro dessa grunder för skattens
uttagande uppenbart orättvisa. Kommunalskatteberedningen har ju också i
skrivelse till Kungl. Majit, som framgår av sidan 2 i betänkandet, hemställt,
att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning rörande vägväsendets förstatligande
samt därvid också framhållit, att enligt beredningens mening mycket
allvarliga erinringar ur skatteutjämningssynpunkt kunde riktas mot den
nuvarande ordningen. För närmare motivering vill jag inte taga kammarens
tid i anspråk utan hänvisar till motionen. Jag skulle dock vilja särskilt understryka,
att då som sagt enligt kommunalskatteberedningens uppfattning allvarliga
erinringar ur skatteutjämningssynpunkt kunna riktas mot den nuvarande
ordningen detta är ett spörsmål, som snarast möjligt bör tagas upp. Nu
ha dessa sakkunniga tillkännagivit, att de komma att bli färdiga under första
halvåret 1940. Jag vill endast hemställa till kommunikationsministern, som
inte är här närvarande, att så snart de sakkunniga komma med sitt betänkande,
taga upp förevarande spörsmål, så att förslag om ändring av nu gällande bestämmelser
kan föreläggas nästa års riksdag i dessa saker. Herr talman, jag
har för övrigt inget yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Herr andre vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

§ 24.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 18, i anledning av väckta motioner
örn provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare i statens
tjänst m. m.

I två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydande
motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 5 av herr
Ström, Fredrik, jämte fem av kammarens övriga ledamöter, och den andra
inom andra kammaren under nr 185 av herr Dahlbäck jämte fem av kamma -

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

33

‘Äng. provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare i

statens tjänst m. m. (Forts.)

rens övriga ledamöter och med instämmande i motionens syfte av tre andra
ledamöter, hade hemställts,

l:o) att riksdagen måtte besluta, att i avbidan på ikraftträdande av en
allmän, definitiv reglering av pensionerna för statstjänstemän, skulle, räknat
från och med den 1 juli 1940 tills vidare, till civila och militära pensionstagare
utgå provisorisk pensionsförstärkning med 180 kronor per år och
pensionär;

eller, därest detta icke skulle befinnas genomförbart, ett provisoriskt pensionstillägg
enligt följande grunder, nämligen med 150 kronor till pensionär
boende inom ortsgrupp I, 180 kronor till pensionär boende inom ortsgrupp
II och 210 kronor till pensionär boende inom ortsgrupp III, allt enligt den
för folkpensioneringen gällande ortsgrupperingen;

2:o) att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit hemställa,
att i samband med pågående utredning angående revision av pensionslagstiftningen
måtte upptagas till övervägande spörsmålet, örn och i vad mån en
sådan anordning kunde och borde genomföras, att pensionsregleringar framdeles
vunne tillämpning beträffande samtliga redan beviljade pensioner.

Vidare hade i en inom andra kammaren av herr Brädefors jämte fyra av
kammarens övriga ledamöter under nr 46 väckt, till bankoutskottets förberedande
handläggning hänvisad motion hemställts, »att riksdagen måtte besluta,
i avvaktan på en mera allmän och definitiv reglering av nu gällande
bestämmelser rörande pensionering av tjänstemän och arbetare i statens tjänst,
däri inbegripet jämväl med pension redan avgångna sådana, tilldela samtliga
pensionerade statstjänstemän och arbetare i statens tjänst ett provisoriskt
pensionstillägg att, räknat från och med den 1 januari 1940 och intill dess
nya bestämmelser rörande ifrågavarande pensionsärende kunna bli beslutade
och träda i kraft, utgå med 180 kronor till pensionär boende inom ortsgrupp
I, 240 kronor till pensionär boende inom ortsgrupp II och 300 kronor till
pensionär boende inom ortsgrupp III; allt enligt den för folkpensioneringen
gällande ortsgrupperingen».

Utskottet hemställde, att förevarande motioner 1:5 och II: 185, likalydande,
samt 11:46 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:

l:o) av herrar Holmström och Holmgren, vilka ansett, att utskottet i anledning
av yrkandet under punkten 2 i motionerna I: 5 och II: 185 bort hemställa,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att 1938 års pensionssakkunniga måtte erhålla i uppdrag att utreda frågan
örn höjning av redan beviljade pensioner samt att förslag i ämnet örn möjligt
måtte föreläggas riksdagen samtidigt med det förslag till pensionsreglering
för blivande pensionärer, som de sakkunniga hava att avgiva; samt

2 :o) av herr Lovén, som ansett, att utskottet bort tillstyrka riksdagen att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t ville till 1941 års riksdag
inkomma med förslag till pensionsförhöjning för sådana f. d. befattningshavare
i statens tjänst, vilka uppbure årlig pension till belopp av förslagsvis
högst 3,000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lovén: Herr talman! När denna fråga behandlades i fjol, gav jag
tillkänna, att jag inte kunde vara med örn den linje, som föreslagits i motionerna,
att tillägg skulle utgå till alla pensioner, även om de voro relativt höga.

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 22. 3

34

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. provisorisk pensions!förstärkning åt pensionerade befattningshavare i
statens tjänst m. m. (Forts.)

Nu lia motionärerna envisats med att yrka ungefär detsamma i år.

Då jag fortfarande inte kan vara med örn ett sådant förslag, har jag i år
reserverat mig för ett tillägg till de lägre pensionstagarna. Det går nämligen
inte att komma ifrån, att de små pensionstagarna äro nere vid gränsen, där
existensminimum tar vid. Dessa små pensioner äro nämligen inte beräknade
efter sådana priser på livets nödtorft som nu äro rådande.

De ha det bekymmersamt dessa f. d. statstjänare med sina låga pensioner.
Och det måste man förstå, att det är bittert att efter så många års trogen tjänst
i staten vara satt på svälkost på gamla dagar.

Därtill har sedan i fjol tillkommit ytterligare en sak. Nu ha inte endast
statstjänarna ett rörligt tillägg på sina löner, utan även stora skaror av privatanställda
få nu genom index en liten kompensation för de höjda priserna
å nödvändighetsvaror. Endast pensionärerna bli utan.

Jag tycker, att det med hänsyn till de miljardutgifter vi röra oss med inte
skulle kunna vara farligt att även anslå en liten summa för tillägg å pensionerna
för de små pensionärerna.

Herr talman, jag yrkar bifall till min reservation.

I detta anförande instämde herrar Lindahl, Gustafsson i Bogla, Lindén
och Hage.

Herr Holmgren: Herr talman! 1938 års bankoutskott anslöt sig i princip
till den tanken att i avvaktan på en definitiv lösning av pensionsfrågan provisoriska
åtgärder skulle vidtagas för en förbättring av pensionärernas ställning,
och utskottet hemställde om utredning och förslag från Kungl. Maj:ts
sida till 1939 års riksdag rörande provisorisk pensionsförstärkning åt samtliga
pensionerade befattningshavare i statens tjänst. När den frågan var före
i riksdagen anförde finansministern, såsom kanske kammaren erinrar sig, att
han inte kunde garantera, att han kunde bli färdig till 1939 års riksdag med
ett så pass omfattande förslag som det vi begärde. Han fick då från bankoutskottshåll
det beskedet, att vi under sådana omständigheter förväntade, att
statsrådet skulle komma att förelägga riksdagen denna fråga så snart som
det var görligt. Då tillsatte Kungl. Maj :t i juli månad samma år de s. k.
pensionssakkunniga. Deras utredning avsåg emellertid endast en reglering av
pensionsförmånerna för sådana befattningshavare, på vilka de från och med
den 1 juli 1939 gällande nya avlöningsbestämmelserna blevo tillämpliga. Frågan
om en allmän höjning av pensionsnivån för nuvarande pensionärer ansåg
statsrådet skulle kräva en alldeles speciell utredning, och den kunde dessutom
enligt hans mening inte upptagas till avgörande, förrän pensionsnivån blivit
fastställd för de befattningshavare, som blivit underkastade de nya avlöningsbestämmelserna.
Denna statsrådets ståndpunkt har nu accepterats av oss två
reservanter, som stå under moment 1, nämligen herr Holmström och jag. Vi
begära icke någon utredning omgående, utan endast att Kungl. Majit skall
uppdraga åt pensionssakkunniga att utreda även frågan om pensionsförhöjning
för de gamla pensionärerna och samtidigt med sitt förslag i övrigt förelägga
riksdagen förslag också härutinnan.

Vårt förslag tar sålunda sikte även på det klientel, som herr Lovén här nyss
ägnade sin omvårdnad, men vi gå inte så långt som herr Lovén, i det att vi
inte kräva att något förslag skall vara färdigt till nästa år, utan endast att
det bör komma så fort som möjligt.

Vår reservation innebär alltså, att vi påyrka att Kungl. Majit skall låta
pensionssakkunniga utreda den fråga, som riksdagen år 1938 förutsatte skulle

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

35

Ang. provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare i

statens tjänst m. m. (Forts.)

föreligga klar och utredd inför riksdagen redan år 1939. Det är således en
ganska blygsam begäran, som vi komma med. Vårt förslag står också i vida
bättre överensstämmelse med 1938 års riksdags beslut än vad bankoutskottsmajoritetens
avvisande hållning gör.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka avslag på utskottets
hemställan och bifall till den av herr Holmström och mig till utlåtandet fogade
reservationen.

Häruti instämde herr Tengström.

Herr Brädefors: Herr talman! Om man gör en jämförelse med de motioner,
som tidigare väckts i denna fråga, finner man, att för två år sedan föreslogo
vissa motionärer, såväl i denna kammare som i första kammaren, en pensionsförhöjning
med 180, 240 och 300 kronor, utgående enligt dyrortsgrupperingen,
eller med samma belopp, som den av mig och mina partikamrater till årets
riksdag avlämnade motionen går ut på. I de motioner, som från annat håll
väckts i denna fråga i år — vid en tidpunkt alltså när levnadskostnaderna
ha stigit högst avsevärt på grund av rådande förhållanden — påyrkas betydligt
mindre belopp. Man har alternativt föreslagit antingen 180 kronor per
befattningshavare eller 150, 180 och 240 kronor, utgående enligt dyrortsgrupperingen.
Det är egendomligt att iakttaga, hurusom man, när pengarna bli
mindre värda, vill ge mindre kompensation åt pensionärerna, som väl i lika
hög grad som alla andra inkomsttagare äro beroende av den köpkraft, som
deras inkomst har.

Vad som vidare skiljer vår motion från de andra är, att vi föreslå pensionsförhöjning
jämväl åt arbetare i statens tjänst, vilket icke sker i de övriga
motionerna.

Utskottet hänvisar nu till de s. k. välvilliga uttalanden, som utskottet under
många år gjort i denna fråga, men säger, att det i motionerna icke åberopas
några nya omständigheter, som kunna motivera en provisorisk pensionsförhöjning.
Jag tycker, att det borde lia stått lika klart för utskottet som det gör
för varje annan människa, att det finns tillräckligt med nya omständigheter
härvidlag. De ökade levnadsomkostnaderna motivera nu mer än någonsin en
sådan förhöjning av statstjänarnas inkomster. Det berättigade häri har också
erkänts av den privata arbetsmarknaden, där man gått in för att kompensera
en del av de ökade levnadsomkostnaderna genom en viss löneökning.

Reservanterna föreslå här återigen en utredning. Men en utredning är ju i
gång, och det har vid tidigare tillfällen, då denna fråga varit uppe i riksdagen,
alltid hänvisats till den pågående utredningen, även när det gällt yrkanden,
som avsett redan pensionerade befattningshavare. Förmodligen sysslar således
denna utredning även med den delen av frågan, varför det inte behövs någon
ny utredning. Jag kan därför inte fatta det reservationsvis framförda
kravet om förnyad utredning i detta avseende annat än såsom ett försök att
uppskjuta frågans lösning.

Herr Lovén har gjort en särskild reservation, däri han yrkar, att man skall
skriva till Kungl. Maj :t och begära förslag örn pensionsförhöjning till 1941
års riksdag men med den begränsningen att endast befattningshavare med
högst 3,000 kronor i pension skulle ifrågakomma. Herr Lovén talade om den saken
även i fjol, när denna fråga behandlades. Jag tror, att herr Lovén hade
kunnat göra en positivare insats, örn han inom utskottet hade yrkat bifall
till någon av de framställda motionerna men med den begränsning, som herr
Lovén nu vill att regeringen skall vidtaga först nästa år.

36

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. provisorisk pensions för stärkning åt pensionerade befattningshavare i
statens tjänst m. m. (Forts.)

Man skjuter på denna fråga år från år, och utskottet gör sina välvilliga uttalanden.
Men det är väl ingen inora utskottet eller i övrigt här, som tror, att
dessa s. k. välvilliga uttalanden åstadkomma någon förbättring i levnadsomständigheterna
för dessa pensionärer? Den nuvarande dyrtiden bör kännas
även för dem av de lägre befattningshavarna vid olika statsverk, som ha full
lön, och ännu kännbarare blir den för de lägre pensionstagarna. Jag tror inte,
att dessa lägre pensionstagare så värst mycket värdesätta sådana uttalanden,
som här gjorts, även om dessa tyckas vara välvilliga, ty pensionärerna kunna
inte leva på utredningar, utan de ha behov av omedelbar ökning av sina inkomster.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till motionen nr 46.

Herr Sundberg: Herr talman! Då denna fråga föregående år behandlades,
anfördes såväl från utskottets sida som av vissa andra ledamöter att även en
provisorisk förhöjning av statstjänarnas pensioner skulle föregripa den pågående
utredningen om revision av pensionsbestämmelserna. När nu samma
fråga återkommit i år — vilket man naturligtvis hade på känn att den skulle
göra och vilket den förmodligen gör också ett annat år, såvida den inte blir
löst •— framhålles det, att ingenting har inträffat, som kan förändra vare sig
utskottets eller enskilda ledamöters hållning till den ståndpunkt, som intogs
i fjol. Som en förändring kan kanske betecknas vad som i utskottsutlåtandet
anföres örn att det statsfinansiella läget har blivit ytterligt ansträngt och att
förhållandena äro sådana, att allting manar till mycket stor försiktighet i fråga
örn utgifter av olika slag. Det är ju heller ingen, som vill förneka, att det
skett en hel del, som gör att det statsfinansiella läget är ytterst ansträngt.
Men även för de enskilda medborgarna har den ekonomiska utvecklingen gått
i samma takt, och utgifterna ha ökats på ett mycket kännbart sätt, inte minst
för dessa pensionärer, som på gamla dagar få söka draga sig fram på en synnerligen
blygsam inkomst.

Det är ju tämligen klart, att man, så gärna man än skulle vilja, nu inte har
någon möjlighet att få igenom de krav, som äro framställda i motionerna. Men
man kan inte bortse ifrån att det föreligger ett utomordentligt starkt behov
av att en pensionsförbättring kommer dessa gamla pensionärer till del. Det
har under diskussionen anförts sådana skäl som att det inte skulle föreligga
något särskilt stort nödläge för dessa människor, vilkas existens dock på visst
sätt är säkrad genom att de ha en pension att leva av, även örn den är liten.
Man har framhållit, att det finns en mängd människor i vårt land, som få leva
på mindre inkomst än den pension som exempelvis en pensionerad lokomotivförare,
tågmästare eller någon liknande har. Det är nog riktigt, att det förhåller
sig så — det känner jag fuller väl till. Men att peka på andras nöd såsom
motivering för att inte hjälpa i detta fall, tycker jag är tämligen klen
tröst. När det blir möjligt för oss här i landet att lämna mera hjälp •—• om det
nu överhuvud taget kommer att finnas sådana möjligheter — är det väl meningen,
att vi skola försöka hjälpa alla, som ha det svårt.

Såsom jag framhållit, kommer nog inte denna fråga att i dag lösas i den
riktning, som jag skulle ha önskat. Hade jag varit tjänstgörande inom utskottet,
när frågan avgjordes där, skulle jag ha förenat mig med herr Lovén i det
yrkande, som han framställde. Jag har också varit inne på samma tanke som
herr Brädefors, att detta yrkande kunde ha sammanslagits med de hemställanden,
som göras i motionerna, under iakttagande av den begränsning, som herr
Lovén föreslagit.

Jag beklagar sålunda, herr talman, att denna fråga inte heller nu kan lösas,

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

31

Ang. provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare i

statens tjänst m. m. (Forts.)

och jag får som så många andra bara uttrycka en förhoppning örn att det skall
bli möjligt att lösa den så snart som möjligt. Men jag vill därvid alldeles särskilt
trycka på önskvärdheten av att den beredning, som nu sysslar med dessa
ärenden, söker få bort den oformlighet eller rättare sagt orättvisa, som ligger
däri att alla pensioner utgå på billigaste orts lönebelopp.

Jag kan till sist inte underlåta att omnämna något, som jag tycker att i
varje fall pensionärerna och deras organ hade bort avhålla sig från, när de
tala för sin behjärtansvärda sak. Vi få ju oss tillsänd Svensk pensionärstidning,
där naturligtvis dessa frågor ingående behandlas. I ett nummer av denna
tidning redogöres för det årsmöte, som hållits med pensionärernas förening
i Göteborg och där man behandlat den för dem så brännande frågan örn förbättring
av pensionerna. En av föreningens styrelseledamöter höll därvid ett
föredrag, betitlat »Vad pensionärerna vänta sig av årets riksdag». I referatet
över detta föredrag heter det att föredragshållaren »särskilt riktade sig mot
finansministerns inställning och den partipolitiska likriktning som inom ett
visst läger syntes råda gentemot statspensionärerna. När dessa senares livsvillkor
komma på tal, smita de som egentligen skulle föra småfolkets talan.
I stället hade andra, såsom hrr Tengström, Lithander och Arvid Hellberg av
sin rättskänsla drivits att taga ställning för pensionärerna.»

Jag känner såväl herr Tengström och herr Lithander som den förutvarande
ledamoten herr Hellberg och vet, att det icke finns något tvivel örn deras starka
rättskänsla, både när det gäller allt som vi avhandla här i riksdagen och
när det gäller deras enskilda förehavanden. Men enligt innebörden av
detta referat skulle vi andra, som i denna frägla icke hållit några
längre anföranden eller bedrivit någon ivrigare agitation, sakna rättskänsla
och befinna oss i ett läger, där det råder partipolitisk likriktning, o. s. v. Man
skulle kunna anföra mera sådant ur detta referat, men jag skall nöja mig med
detta. Jag har emellertid velat draga fram denna sak här i riksdagen för att
påpeka, att man inte tjänar pensionärernas sak genom att använda sig av dylika
uttalanden. Särskilt de ledande männen inom organisationen borde väl ålägga
sig en viss behärskning i detta avseende. Men såsom man ser kunna även dessa
gamla grånade, av livet skolade män när det gäller ett enskilt gruppintresse
låta förnuftet fara och slå över i sådana där ystra krumsprång, som unga debattörer
kunna göra sig skyldiga till.

Herr talman! Jag ber att få instämma i den reservation, som herr Lovén
här avgivit.

Herr Hansson i Hubbestad: Herr talman! Jag har begärt ordet för att

anföra några synpunkter, som i viss grad kanske kunna utgöra en motvikt
till dem, som framförts av tidigare talare, vilka enligt min mening alltför
mycket gått in för pensionärernas sak.

Vi böra hålla i minnet, att pensionen är en förmån, som tillkommer befattningshavarna
utöver lönen. Denna lön är så avvägd, att den motsvarar
eller t. o. m. överstiger de löner, som betalas inom den enskilda förvärvsverksamheten.
Pensionen utgör alltså ett tillskott till lönen och utgår med 2/3 av
slutlönen å A-ort. En vaktmästare t. ex. — för att taga lägsta manliga befattningshavare
— får således omkring 1,800 kronor i pension, befattningshavare,
som ha 6,000 kronor i slutlön, vilket är ganska mångå, få 4,000 kronor
i pension, o. s. v. Dessa människor lia sålunda en relativt god inkomst,
och jag anser inte, att det finns anledning att alltför mycket tala örn att dé
skola få en förbättring. Hur ställer det sig t. ex. för en person, som bedrivit
en viss förvärvsverksamhet och lyckats spara ihop ett kapital på 10,000 kro -

38

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare i
statens tjänst m. m. (Forts.)

nor eller så, och hur ställer det sig för de många, som icke ha någonting att
falla tillbaka på? Dem bryr sig inte staten det ringaste om att hjälpa, annat
än möjligtvis genom vissa sociala åtgärder, och i kommunerna är det fattigvården,
som får träda till.

Jag tycker, att det är orimligt, att vårt folk på detta sätt skall uppdelas i
två kategorier och att de statsanställda skola tagas örn hand på ett helt annat
vis än alla andra, och det är därför, som jag reagerar mot denna pensionsförhöjning.

Vi böra också komma ihåg, att pensionerna basera sig på vissa avgifter, som
under tjänstetiden erläggas av befattningshavarna. Örn jag t. ex. tar en försäkring,
som ger mig en viss valuta vid viss ålder, får jag erlägga en premie,
som svarar mot det belopp, som jag erhåller efter fullgjord avgiftsbetalning
och vid uppnåendet av den fastställda åldern. På samma sätt förhåller det
sig med pensionerna. De utgöra en viss ersättning för de belopp, som erlagts,
och jag tycker då verkligen, att det är orimligt att fordra, att staten nu skall
lämna ytterligare kompensation.

Vad beträffar de ökade levnadskostnadernas inverkan vill jag säga, att för
den saken är sörjt genom de dyrtidstillägg, som utgå på grundpensionen.

Jag måste sålunda i viss grad reagera mot det uttalande, som utskottet
gör på sid. 3 i utlåtandet, där utskottet uttrycker den förhoppningen, att om
de pensionssakkunniga, som nu utreda frågan örn de ordinarie befattningshavarnas
pensioner, hinna slutföra sitt arbete så, att saken kan föreläggas
1941 års riksdag, förslag då även skulle kunna avlämnas örn en viss förbättring
för redan pensionerade befattningshavare. Jag anser detta orimligt. De.
som redan äro pensionerade, må åtnjuta den pension, som rätteligen tillkommer
dem, men de böra få finna sig i samma förhållanden som alla andra medborgare
i detta land.

Jag vill därför yrka, herr talman, att man stricker sista satsen i tredje stycket
på sid. 3 i utskottets utlåtande, vilken lyder: »Utskottet vill uttala den
förhoppningen, att, därest förslag i fråga örn definitiv reglering av pensionsförmånerna
för blivande pensionärer skulle framläggas för 1941 års riksdag,
förslag örn möjligt då även kunde föreligga beträffande pensionsförmånerna
för sådana f. d. befattningshavare, som vid tiden för de nya pensionsbestämmelsernas
ikraftträdande redan avgått med pension.» Jag anser, att detta uttalande
går litet för långt och även onödigt binder både utredningskommittén
och Kungl. Maj :t, som bör ha fria händer att bedöma saken med hänsyn
till det ekonomiska läge, i vilket vårt land befinner sig, då förslag skall framläggas.

Jag hemställer alltså, herr talman, örn bifall till utskottets förslag med strykande
av sista punkten i tredje stycket på sid. 3 i utskottets utlåtande.

Herr Lovén, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!

Herr Hansson i Rubbestad anser dessa pensionsförhöjningar orimliga. Det kan
jag så väl förstå. Det är nästan, som örn man i vad herr Hansson säger kunde
höra en underton av att han, därför att han i den lönekommitté där han suttit,
år 1938 gått med på drägliga löner åt statstjänarna, nu på något sätt måste
frälsa sin själ och därför inte vill unna statstjänarna bättre pension på gamla
dagar.

Jag vill säga herr Hansson, att dessa statstjänarpensioner, som han är så
bekymrad över, utgöra en lön, som vederbörande intjänat under alla de år, som
de arbetat åt staten, och då kan man inte förmena dem att få denna intjänta
lön, när de sedan bli pensionerade. Och om herr Hansson kan leva i en större

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

39

Ang. provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare i

statens tjänst m. m. (Forte.)

stad på 160—170 kronor i månaden, gratulerar jag honom, ty då befinner man
sig, såsom jag sagt, vid existensminimum och ibland därunder.

Herr Hansson i Rubbestad, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet,
anförde: Herr talman! Med anledning av herr Lovéns sist fällda yttrande, att
det skulle gälla intjänta löner, vill jag säga, att statstjänstemännens löner utan
hänsyn till pensionerna äro så högt uppskruvade, att de mer än väl tåla jämförelse
med lönerna i privat tjänst. För övrigt, om det skulle vara intjänta
löner, så borde väl herr Lovén och pensionstagarna nöja sig med vad de egentligen
ha rätt till och inte yrka på någonting därutöver.

Härefter yttrade:

Herr Arnemark: Herr talman! Det skulle vara mycket att säga med

anledning av vad herr Hansson i Rubbestad i sitt temperamentsfulla yttrande
framförde, men herr Lovén har ju redan både sakligt och temperamentsfullt
polemiserat så mycket mot herr Hansson i Rubbestad, att jag för min del inte
skall gå in på de argument, som herr Hansson framförde utan endast för min
egen räkning deklarera, hur jag ser denna fråga.

Jag hör, herr talman, till dem, som vid föregående tillfällen, då kammaren
haft denna fråga före, röstat för provisoriskt tillägg i överensstämmelse med
det första alternativet i herr Dahlbäcks m. fl. motion. I likhet med tidigare
talare beklagar jag på det allra livligaste, att man nu måste konstatera, att
bankoutskottet ansett, att det måste hemställa om avslag även i år, och att
frågan överhuvud taget befinner sig i ett sadant läge, att det knappast tjänar
något till att yrka bifall till motionens hemställan.

Det kan nog vara sant, att det inte föreligger några som helst juridiska
skäl för riksdagen att höja dessa gamla pensioner, men jag för min del håller
bestämt före, att det föreligger stor moralisk skyldighet för statsmakterna att
se till, att statens gamla trotjänare inte råka ut för rena misären. Man får inte
glömma bort, att det gäller folk, som givit hela sitt livs arbetskraft at staten
för löner, som merendels, skulle jag vilja säga, icke tillåtit vederbörande att
göra någon besparing för ålderns dagar. Den stegring av levnadskostnaderna,
som pågår för närvarande och som enligt vad man tyvärr maste^ räkna
nied kommer att fortfara, understryker, vilket tidigare talare redan påpekat,
ytterligare behovet av att något bör göras och — enligt min uppfattning,
bör göras snart för att bispringa statens gamla pensionärer. Den enda .ljuspunkt,
som man kan skymta i det mörka läge, som frågan befinner sig i, är,
att utskottet i sitt utlåtande vidgår, att, därest levnadskostnaderna skulle fortsätta
att stiga, olägenheter av ett fortsatt undanskjutande av pensionsfrågornas
lösning komma att framträda allt starkare och att utskottet i anslutning
till detta uttalande uttrycker en förhoppning att förslag i saken om möjligt
skall kunna föreligga vid 1941 års riksdag. Jag uppfattar utskottets uttalande
som en vädjan till finansministern att söka villfara denna utskottets
förhoppning. Jag skulle emellertid funnit det mera naturligt, örn utskottet
strukit under sitt uttalande med att hemställa örn en skrivelse till Kungl.
Maj :t med begäran att sätta igång erforderlig utredning i saken snarast möjligt.
Enligt mitt sätt att se på saken skulle det vara en naturlig konsekvens
av utskottets uttalande, att utskottet med andra ord återvänt till sin gamla
ståndpunkt från 1938, d. v. s. hemställt om en provisorisk pensionsförstärkning
åt nuvarande pensionärer för den händelse det skulle visa sig att förslag
till pensionsreglering för blivande pensionärer inte skulle hinna framläggas

40

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. provisorisk pensions för stärkning åt pensionerade befattningshavare i
statens tjänst m. m. (Forts.)

till nästa års riksdag. Jag skulle knappast tro, att så kommer att ske, och
följaktligen kommer denna fråga beträffande de gamla pensionärerna att skjutas
framåt ideligen, och detta tror jag inte nian kan stå till svars med.

Det är som sagt svart att göra ett yrkande i nu föreliggande situation och
därför slutar jag, herr talman, med att ännu en gång rikta en vädjan till herr
statsrådet — tyvärr nås han inte ^för tillfället av denna vädjan men jag hoppas,
att Jian på något sätt skall fa del av den -—• en vädjan, som skulle gå ut
på att på något sätt överväga det alternativ, som jag nyss talade om, att man,
för den händelse pensionsregleringen för de blivande pensionstagarna inte kan
läggas på riksdagens bord nästa år, bör överväga en provisorisk pensionsreglering
för de pensionstagare, det här gäller.

Herr Osberg: Herr talman! Inom bankoutskottet ha vi ju ofta en mångfald
framställningar örn pensioner till enskilda personer att behandla. Det är i
stort sett ganska lätt att taga ställning till sådana ärenden, eftersom man då
endast, har det individuella .fallet att taga hänsyn till. Sådana frågor pläga
också i de flesta fall lösas i enighetens tecken.

Men när det beträffande hela grupper av medborgare påyrkas avsevärda
ändringar i pensionshänseende, är det väl ändå rimligt att som utskottsmajonteten
gjort intaga den ståndpunkten, att man helst vill mottaga sådana förslag
från Kungl. Maj :t. I annat fall riskerar man att onödig splittring uppstår
såväl i kammaren, som i utskottet, och under utskottsbehandlingen ha ju
i denna fråga två skiljaktiga uppfattningar framkommit från olika reservanter,
som givetvis själva tycka att de ha rätt för sin del. Detta tyder på afl
man när det gäller en så betydande fråga som den föreliggande måste se till,
att ärendet får undergå en grundlig saklig prövning. Utskottet bär även under
ett^par^tre års tid bemödat sig om att få frågan i det läge, att ett förslag
från Kungl. Maj:ts sida skulle kunna framläggas.

Jag försäkrar damerna och herrarna om att ingen av oss, som anslutit sig
till utskottsmajoriteten, hyser någon ovilja emot att en justering kommer till
stånd på detta område. För min del har jag haft en utpräglad känsla av att
de gamla pensionstagare, som tidigare erhållit pension, ha gjort ett lika värdefullt
arbete, som de nya pensionstagare, som tillkommit senare efter höjningen
av pensionerna, och att det vore rättvist örn på detta område en utjämning
kunde komma till stånd.

o Jag kan däremot inte ansluta mig till herr Hanssons i Rubbestad tankegång;
att. man ur utskottets motivering skulle skära bort den passus, som han
riktade sig emot. Den kan mycket väl stå kvar; jag tror inte det skadar utan
snarare tvärtom. När fragen ater kommer upp till behandling, vilket vi hoppas
att den gör nästa år, kan den då föreligga i så väl utrett skick, att vi alla
— därom är jag övertygad — kunna gilla vad Kungl. Maj :t föreslår. Det
skulle uppstå en .fullständig förvirring, örn man i hithörande frågor skulle ta
hänsyn till de olika känslostämningar, som komma till synes i reservationer
som de här föreliggande. Det enskilda fallet får man taga under speciell behandling,
men när det gäller hela grupper av pensionstagare, kan man inte
irra från den ena ståndpunkten till den andra och taga hänsyn till alla de
olika uppfattningar, som kunna framkomma i sådana här frågor.

Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! I anledning av herr Hanssons i Rubbestad
anförande vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på att 1938 års riksdag
mtog en klar och tydlig ståndpunkt i denna fråga. Det vore ju högst be -

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

41

Ang. provisorisk pensionsfförstärkning åt pensionerade befattningshavare i

statens tjänst m. m. (Forts.)

Olagligt och underligt, örn 1940 års riksdag utan att någonting särskilt har
inträffat och utan att några nya val förrättats under mellantiden, nu skulle
intaga en diametralt motsatt ståndpunkt mot den, som så gott som varje människa
intog för två år sedan.

Herr Osberg hävdade, att en fråga som denna inte bör lösas utan grundlig
utredning, och det ger jag honom rätt i. Men en sådan uppfattning borde ju
logiskt leda honom över till att intaga samma ståndpunkt som reservanterna
under den första reservationen. Det är just en sådan utredning som vi i vår
reservation begära. Det vore väl därför ganska lämpligt, örn herr Osberg ville
gå över till vår ståndpunkt, ty i så fall bli vi litet flera än vi äro här på papperet,
för den händelse vi begära votering på vår reservation.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Herr Holmgren hänvisade
i sitt anförande till den ståndpunkt, som intogs av 1938 års bankoutskott
och som godkändes av riksdagen, och i och med denna hänvisning har han
ju också givit en mycket stark motivering för sin inställning. Jag vill dock
utan att ingå på någon närmare behandling av detta riksdagsbeslut erinra
herr Holmgren örn under vilka förhållanden det fattades. Vi kunna också
erinra oss de varnande röster, som höjdes i denna kammare vid detta tillfälle.
Därefter har frågan varit före vid förra årets lagtima riksdag, och jag hänvisar
till vad utskottet säger på sidan 3 i andra stycket, nämligen att denna
pensionsförhöjning borde ske i samband med en utredning av förslag till ny
pensionslag i enlighet med den nya lönereglering, som antogs av 1938 års
riksdag. Det är ju på denna ståndpunkt, som utskottet står även i år, och
som vi i utlåtandet hänvisa till. Jag tror att örn de ärade reservanterna, såväl
herr Holmgren som herr Lovén, ville närmare taga del av vad utskottet säger
i slutet på sin motivering på sid. 3 — samma uttalande, som herr Hubbestad
gjorde erinringar mot — och göra jämförelser med sina egna yrkanden, skola
de finna, att de nära nog stå på samma ståndpunkt som utskottet. Herrar
Holmströms och Holmgrens reservation går ju ut på att riksdagen redan nu
skulle intaga den principiella ståndpunkten, att den utredning, som skall
framläggas, sedan automatiskt skall göras till underlag för pensionsregleringen.
Jag antager att detta är innebörden av deras reservation. Herr Lovén
vill lia ett positivt uttalande redan nu och påyrkar att riksdagen skall skriva
till Kungl. Majit och hemställa örn förslag till nästa års riksdag, som innebär
en pensionsförbättring för förutvarande pensionstagare i statens tjänst, som
ha en årlig pension av högst 3,000 kronor.

Jag framställer allvarligt den frågan: kan det finnas någon verklig anledning
till att gå fram med dessa säryrkanden gentemot utskottets förslag? I
utskottets utlåtande heter det ju dock på slutet på sid. 3: »Utskottet vill uttala
den förhoppningen, att, därest förslag i fråga om definitiv reglering av
pensionsförmånerna för blivande pensionärer skulle framläggas för 1941 års
riksdag, förslag örn möjligt då även kunde föreligga beträffande pensionsförmånerna
för sådana f. d. befattningshavare, som vid tiden för de nya pensionsbestämmelsernas
ikraftträdande redan avgått med pension.» Det synes
mig, att detta uttalande väl i stort sett täcker de önskemål, som reservanterna
ha. Det är icke detsamma som de positiva och fasta yrkanden, som förekomma
i reservationerna -— det är jag villig medge — men i realiteten innebär
det dock i stort sett samma sak. Jag tror således, att det inte finnes någon
verklig anledning att i denna fråga hålla på dessa reservationer, ty de medföra
inget positivt resultat. Nog är det väl bättre för att inte säga så gott
som nödvändigt att få denna reglering av redan beviljade pensioner verkställd

42

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. provisorisk pensions förstärkning åt pensionerade befattningshavare i
statens tjänst m. m. (Forts.)

i samband med den pensionsreglering, som skall äga rum på grundval av den
nya lönereglering, som företagits. Jag kan sålunda inte finna att det kan
medföra något gagn örn riksdagen skulle stanna för någon av dessa reservationer.

Jag skulle vidare vilja framhålla ett par andra synpunkter på denna fråga.
Jag vill ge min fulla anslutning till den kritik av pensionstagarnas sätt att
skriva, som herr Sundberg nyss framförde. Jag skulle vilja gå ännu längre
och säga, att dessa pensionstagare gjorde sig själva den största tjänsten om
de följde det råd, som herr Sundberg här gav dem. Den tiden borde väl ändå
vara förbi, då man kunde tänka sig att med sådana skrivsätt inverka på
regeringen eller på den svenska riksdagen. Ett hovsamt skrivsätt medför
utan tvivel större verkan för den, som vill göra framställningar till den svenska
riksdagen.

Det är ju alldeles riktigt, att de pensioner, som nu utgå, röna inverkan
av de stegrade levnadsomkostnaderna. Men man får väl därvid även komma
ihåg, att på pensionerna utgår dyrtidstillägg efter samma procent som på de
fasta lönerna. Det torde väl således ändock uppstå någon kompensation för
de ökade levnadsomkostnaderna även med de pensioner, som nu äro fastställda.

Jag vill även be riksdagens ledamöter att betänka, att en ofantligt stor
grupp av svenska medborgare endast ha sin folkpension att leva på och ingen
annan inkomst. Flertalet av dessa människor ha utfört ett gott och livslångt
arbete i det svenska samhällets tjänst utan att ha haft förmånen att vara
anställda hos staten. Det är givetvis till nackdel för dem, att de ha saknat
denna förmån, men detta kan likväl inte befria det svenska samhället och
därmed den svenska riksdagen att även ha dessa medborgare i åtanke vid
behandlingen av frågor rörande ersättningen åt människor som arbetat ut sig.
Vi veta ju litet var att dessa folkpensioner utgå med belopp som variera
från 3 till 500 kronor. Det är alltså vad dessa människor ha att leva på,
och det är ingen som höjer sin röst i riksdagen för att även de skola få sin
ställning förbättrad. Detta är väl också flertalet av oss medvetna örn men
vi veta också, att härtill kräves ofantligt stora belopp. Under nu rådande
svåra ekonomiska förhållanden får man kanske också i någon mån tysta sitt
goda hjärta, som annars gärna ville tala. Jag tror det kan vara anledning för
litet var av oss att även tänka på denna stora grupp av medborgare inom
vårt samhälle, då vi vilja hjälpa dem, som ha det sämst ställt.

Herr talman, jag ber med vad jag anfört få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Mårtensson, Holm, A tider sson i MunkaIjungby
och Gustavson i Västerås.

Herr Hansson i Rubbestad erhöll ordet för kort genmäle och anförde:
Herr talman! Jag begärde ordet för att göra en erinran. Herr Holmgren ville
göra gällande, att mitt yrkande att stryka sista meningen i tredje stycket på
sid. 3 i utskottsutlåtandet skulle vara en inkonsekvens i förhållande till riksdagens
tidigare ståndpunkt. Jag vill härmed säga, att det är det absolut inte,
framför allt av det skälet, att jag för min del nedan var motståndare till det
uttalande, som utskottet gjorde 1938, och alltså innebär mitt yrkande inte alls
någon inkonsekvens från min sida. Det är inte heller någon inkonsekvens från
riksdagens sida att nu intaga en annan ståndpunkt. Riksdagen har ju redan
skrivit att den önskar, att de sakkunniga, som skola utreda frågan om pen -

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

43

Äng. provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare i

statens tjänst m. m. (Forts.)

sionsregleringen, skulle beakta de i utlåtandet framförda synpunkterna, och
då tycker jag att detta bör gälla.

Dessutom bör man väl också taga hänsyn till det ändrade ekonomiska läge,
som inträtt sedan 1938 och som medför, att staten inte har pengar till ändamål,
som äro mera nödvändiga än detta. Det innebär därför som sagt inte alls
någon inkonsekvens att stryka den ifrågavarande meningen, vilket jag för
min del anser vara nödvändigt för att utredningen skall lia fria händer.

Vidare yttrade:

Herr Lindahl: Herr talman! Det är ju alltid en smula ömtåligt att

diskutera statstjänarepensioner liksom statstjänarefrågor över huvud taget.
Alltid finns det någon som vill excellera i statstjänaräteri. Jag hade emellertid
hyst den förhoppningen att inte precis finna herr Hansson i Rubbestad
inom denna kategori, ty herr Hansson har ju vid behandlingen av statstjänarnas
lönefrågor tidigare intagit en tolerant och förstående hållning.

Närmaste anledningen till att jag känt mig uppkallad att säga några ord
var, att det föreföll, som örn herr Hansson i Rubbestad i sitt anförande icke
drog sig för att skatta åt demagogi. Han talade här örn att det är så vanligt
med 4,000 kronor i pension. Varför talade han icke i stället örn att diet är
mycket vanligare nied 1,600 upp till 2,000 kronor i pension? Det är nämligen
vad den stora massan av befattningshavare i statens tjänst får i pension. Var
och en förstår ju, att det är mycket svårt för en pensionär, som är bosatt exempelvis
här i Stockholm, att klara sig på en pension, som är utmätt efter Aort.
Man kan invända, att en person, som har arbetat här uppe kanske hela
sitt liv och som här har sina barn och över huvud taget sina förbindelser, kan
vid pensionsålderns inträde ge sig i väg till någon A-ort, men det är nu en
gång icke så rasande lätt.

Ett faktum är, att de befattningshavare i lägre grad, som leva såsom pensionärer
på dyrort, just nu ha det ganska svårt. Man kan naturligtvis säga,
att det dock finns folk, som har det ännu sämre, men skall man lägga den
måttstocken på människors levnadsvillkor, ja, då kan man komma hur djupt
ned som helst, men det kan väl knappast, vara värdigt den svenska riksdagen
att behandla sina gamla utslitna trotjänare efter en sådan regel.

Herr Lovén har antecknat en reservation, som innebär, att det^borde vara
angeläget för riksdagen att vid detta tillfälle liksom vid så mångå andra
hjälpa dem, som ha det sämst. Han föreslår en viss gräns för pensionsbeloppet,
så att man skulle komma att hjälpa dem, som nu sitta trängst. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till denna herr Lovéns reservation.

Herr Osberg: Herr talman! Jag vill endast säga till herr Holmgren, när
han här talar örn behovet av utredning, att Kungl. Majit ju har särskilda sakkunniga
att tillgå och att det även finns en permanent lönenämnd. Eftersom
utskottet har sagt sig hoppas, att förslag skall kunna framläggas till nästa
riksdag, behöver man alltså icke nu skriva om saken.

Herr Senander: Herr talman! Det är icke fritt från att man sitter och

ilsknar till, när man hör herr Hanssons i Rubbestad ständiga, ja, man skulle
nästan kunna säga monomana angrepp på statstjänarna och deras löneförhållanden
och andra förmåner. Han har tydligen föresatt sig att här i riksdagen
bli en ny slags Kabbarp. Örn det kan tjäna något till, skulle jag vilja varna
herr Hansson i Rubbestad för Kabbarps bekanta öde.

44

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. provisorisk pensions för stärkning åt pensionerade befattningshavare i
statens tjänst m. m. (Forts.)

Om herr Hansson i Rubbestad är så angelägen örn att spara och icke kan
hitta något annat objekt för sparsamheten än statstjänarna — han deltar dock
utan någon nämnvärd invändning i miljonrullningen i övrigt — så vill jag
påpeka, att herr Hansson i Rubbestad skulle kunna göra stora besparingar till
och med på statstjänarna, om han, i stället för att envist hålla sig i botten, till
de lägst betalda statstjänarna, ville se något upp mot toppen. Det gör han
emellertid i allmänhet icke. Han har själv suttit med i 1936 års lönekommitté
och föreslagit efter vanliga mått betraktat fantastiskt höga löner åt högre
statstjänare och har tilldelat dem en hel del förmåner på de lägre statstjänarnas
bekostnad. Jag menar, att örn man skall spara, skall man också vara konsekvent
och i fråga örn statstjänarlönerna söka pressa ihop den löneskala, som
nu finns, för att därmed minska avståndet mellan de lägst avlönade och de
högst avlönade tjänstemännen, i stället för att såsom herr Hansson i Rubbestad
ständigt gå till angrepp mot just de statstjänare, som ha sämst betalt.

Härefter skulle jag vilja säga ett par ord i anledning av den anmärkning,
som man här har riktat mot vederbörande pensionärer på grund av att de använt
ordalag, som icke skulle vara passande. Man har till och med i förtäckta
ordalag hotat med att detta kanske skulle kunna inverka ofördelaktigt på möjligheten
av att få deras krav genomförda. Det är emellertid ganska klart, att
när en grupp sådan som denna, som faktiskt befinner sig i missgynnad ställning,
gång efter annan får avslag på sina berättigade krav, så måste man
räkna med att denna grupp kommer att stegra sin aggressivitet och kanske
därvidlag slår över, när det gäller ordvalet. Jag förmodar dock, att riksdagen
icke skall se till annat än saken och icke skall fästa sig vid eventuella dylika
överslag i fråga örn ordvalet.

När herr Andersson i Falkenberg påstår, att det icke finns någon i riksdagen,
som höjt sin röst för att folkpensionärerna skulle få det bättre ställt,
vill jag erinra honom örn att det icke var länge sedan, som riksdagen emot våra
röster avslog en motion, som jag hade inlämnat och som just tog sikte på att
under nuvarande dyrtid genom ett dyrtidstillägg förbättra folkpensionärernas
ställning. Vid det tillfället höjde icke ens herr Andersson i Falkenberg ett
ord till folkpensionärernas förmån. För övrigt är det en absolut falsk metod
att såsom motivering mot att förbättra läget för en viss grupp åberopa sig
på att det finns andra grupper i samhället, som ha det sämre ställt. Örn man
skall gå på en sådan linje, kommer man sannerligen till en underlig demokrati,
en demokrati, som betyder, att man får jämställdhet på ett lägre plan i stället
för att sträva efter jämställdhet på ett högre plan.

Herr talman! Med vad jag här har sagt ber jag att få instämma i det bifallsyrkande
till herr Brädefors’ motion, som redan har ställts.

Herr Lithander: Herr talman! Jag finner för min del det anmärkningsvärt,
att när bankoutskottet år 1938 har fattat ett beslut, som godkändes av
riksdagen, med hemställan till Kungl. Majit att företaga en utredning och
lägga fram förslag till 1939 års riksdag, så ignorerar regeringen detta år 1938,
ignorerar det år 1939 och ignorerar det år 1940. Detta innebär i varje fall
icke att fästa tillbörligt beaktande vid vad svenska riksdagen har beslutat.
När resultatet av en sådan utredning kommer fram, får ju riksdagen taga ställning
både till den ekonomiska sidan av saken och till det rättvisa i vad som
kan komma att bestämmas för framtiden. Man skall emellertid icke skjuta
upp en sådan sak i avvaktan på något, som man icke vet, när det kan leda
till resultat. Jag tycker icke, att det är rätt mot de personer, som det här
gäller.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

45

Ang. provisorisk pensions]förstärkning åt pensionerade befattningshavare i

statens tjänst m. m. (Forts.)

På sid. 3 i utlåtandet talas det om »pensionsförmånerna för sådana f. d.
befattningshavare, som vid tiden för de nya pensionsbestämmelsernas ikraftträdande
redan avgått med pension». Det är all right, men det finns många,
som ha avgått med döden, ifall man dröjer och dem måste man också tänka på.

I anledning av vad herr Andersson i Falkenberg sade örn folkpensionärerna
vill jag också framhålla, att det saknas säkerligen icke sinne och känsla för
dem och önskan att inom landets ekonomiska möjligheter bereda större trygghet
för dessa människor, som sannerligen icke leva på solsidan. Jag har här
i min hand en hel del belägg just för hur de ha det. Riksdagen kommer säkerligen
även i det fallet att med tillämpande av regeln att det ena göra men
det andra icke låta försöka råda bot även på den saken.

Jag ber, herr talman, att med dessa få ord få instämma i det yrkande, som
här har gjorts av herr Holmgren örn bifall till herrar Holmströms och Holmgrens
reservation, ty denna reservation synes mig ge rättvisa åt de personer,
som det här gäller. Framför allt skulle därmed ett steg bli taget, genom vilket
riksdagen säger ifrån, att Kungl. Maj :t icke skall ignorera vad riksdagen begärde
år 1938.

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Herr Lithander klandrade

Kungl. Majit för att icke något förslag har lagts fram för riksdagen såsom
ett svar på 1938 års riksdagsskrivelse i ämnet. Jag ämnar icke försvara
Kungl. Majit — örn finansministern finner ett försvar behövligt, får han väl
utföra det själv —• men jag tycker, att det ligger så pass mycket av lättvindighet
i de synpunkter, som herr Lithander här lade på frågan, att dessa icke
utan vidare böra få stå oemotsagda här i kammaren.

Det förhåller sig icke på det sättet, att denna fråga kan klaras vare sig
med välvilja eller med fromma önskningar. De praktiska svårigheterna äro
något för stora för att man utan vidare skall kunna skrida till några slags
generella höjningar av alla pensioner. Jag vill endast erinra örn att en av de
svåraste frågorna att lösa, när det gäller att få fason på vårt pensionsväsen,
just är frågan örn vad man skall anknyta pensionerna till. Skall man dyrortsgruppera
pensionerna på samma sätt som lönerna? Skall man bibehålla
det nuvarande betraktelsesättet, som går ut på att eftersom en pensionstagare
har rätt att välja bosättningsort och sålunda kan bosätta sig på billigaste
ort, så skola också pensionerna utgå efter A-ort? Eller skall man gå någon
slags medelväg och säga, att pensioner efter A-ort visserligen äro orättvisa
men att man icke kan genomföra en fullständig dyrortsgruppering, vilket skulle
medföra, att man skulle behöva ändra pensionsbeloppet varje gång en pensionär
behagade flytta från en ort till en annan, utan att man därför måste
välja en medeldyrort, exempelvis B- eller C-ort? Vilken annan ståndpunkt
än den nuvarande, som statsmakterna komma att ställa sig på i denna fråga,
måste detta ståndpunktstagande inverka på frågan hur man skall reglera de
äldre pensionerna, detta även om man bibehåller den välvilja mot de äldre
pensionärerna, som riksdagen hittills har visat, och låter dem utan att ha rätt
därtill komma i åtnjutande av de förbättringar, som undan för undan genomförts
för såväl löner som pensioner. Jag är fullkomligt övertygad örn att en
undersökning på denna punkt skulle visa, att en betydande del av de pensionärer,
vilka vi i dag tala om, icke skulle få ett enda öre i pensionsförhöjning,
örn man skulle skrida till en rationalisering av pensionsväsendet efter någon
annan princip än den statsmakterna nu hålla sig vid. Under sådana förhållanden
tycker jag emellertid det är orimligt att begära, att riksdagen skall fatta
ett beslut i positiv riktning, innan man har fått de framtida pensionerings -

46

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. provisorisk pensions förstärkning åt pensionerade befattningshavare i
statens tjänst m. m. (Forts.)

grunderna klara. Det är denna ståndpunkt, som varit fullkomligt avgöjande
både för mig och utskottsmajoritetens övriga ledamöter, när vi i år liksom
under föregående år haft att taga ställning till denna fråga.

Nu säger man, att det ju icke har hänt något, som kan motivera ett avsteg
från den välvilja, som 1938 års riksdag visade genom sin skrivelse till Kungl.
Maj :t. Det kan ju vara sant, men skall det i dagens läge vara behövligt att
erinra örn att det faktiskt har utbrutit ett världskrig och att statens finansiella
ställning är så fullständigt förändrad i förhållande till vad den var för två
år sedan, att detta helt enkelt tvingar oss att på alla frågor, som röra statens
ekonomi, i mycket stor utsträckning lägga helt andra synpunkter än vad vi
kunde göra år 1938?

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr andre vice talmannen
gav propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till det
av herr Hansson i Rubbestad under överläggningen framställda yrkandet;
3:o) bifall till den av herr Lovén angivna, vid utlåtandet fogade reservationen;
4:o) bifall till den av herrar Holmström och Holmgren avgivna, vid utlåtandet
fogade reservationen; samt 5:o) bifall till det av herr Brädefors under
överläggningen framställda yrkandet; och förklarade herr andre vice talmannen
sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förstnämnda
propositionen. Herr Dahlbäck begärde emellertid votering, i anledning varav
herr andre vice talmannen för bestämmande av kontrapropositionen ånyo
upptog de återstående propositionerna, av vilka herr andre vice talmannen
ansåg den under 3:o) angivna hava flertalets mening för sig.

Beträffande kontrapropositionen äskade herr Holmgren votering, i följd
varav och sedan till kontraproposition i denna votering antagits den under 4:o)
angivna propositionen efter given varsel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
bankoutskottets förevarande utlåtande nr 18 antager bifall till den av
herr Lovén avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

J a;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herrar Holmström och Holmgren avgivna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall till
den av herr Lovén avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition nu
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan,
bifallit den av herr Lovén avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

47

Ang. provisorisk pensionsförstärkning åt pensionerade befattningshavare i

statens tjänst m. m. (Forts.)

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning; och befanns därvid flertalet hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ 25.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 19, i anledning av väckta motioner
örn utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. höjdpensions I

två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade likalydan- å!d^r
de motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 75 av herr von an^ ^
Stockenström jämte tre av kammarens övriga ledamöter och den andra inom
andra kammaren under nr 134 av herr Carlström jämte tolv av kammarens
övriga ledamöter, hade hemställts, »att riksdagen ville besluta i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville åt 1938 års pensionssakkunniga
uppdraga att skyndsamt utreda frågan om höjd pensionsålder för statsanställda
och vissa med dem likställda grupper av befattningshavare samt till
nästa års riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kan föranleda».

Vidare hade i två till bankoutskottets förberedande handläggning hänvisade
likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren under nr 113
av herrar Andrén och Tamm samt den andra inom andra kammaren under
nr 179 av herr Persson i Falla jämte fyra av kammarens övriga ledamöter,
hemställts, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att
Kungl. Majit skyndsamt måtte verkställa en omprövning av frågan örn pensionsåldern
för statens befattningshavare samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill omprövningen må föranleda».

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av förevarande motioner
I: 75 och lii 134, likalydande, samt I: 113 och lii 179, likalydande, måtte
i skrivelse till Kungl. Majit dels uttala sig för en vidgad tillämpning av bestämmelserna
örn anstånd med avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder i
huvudsaklig överensstämmelse med vad utskottet i sin motivering förordat,
dels ock anhålla, att Kungl. Majit ville ej mindre uppdraga åt 1938 års pensionssakkunniga
att utreda frågan om en förlängning av gällande anståndstid
för avsked ur tjänst vid uppnådd pensionsålder än även för riksdagen
framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Holmström, Andersson i Jäger, Lindblom,
Osberg och Svedman, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att riksdagen,
i anledning av förevarande motioner 1:75 och 11:134, likalydande,
samt I: 113 och lii 179, likalydande, måtte i skrivelse till Kungl. Majit dels
anhålla, att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa skyndsam utredning av frågan
örn höjning av pensionsåldrarna för statsanställda m. fl. samt därefter för
riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda, dels
ock uttala sig för en vidgad tillämpning av bestämmelserna örn anstånd med
avsked ur tjänst efter uppnådd pensionsålder i huvudsaklig överensstämmelse
med vad utskottet i sin motivering förordat.»

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Carlström: Herr talman! I egenskap av motionär i den av mig

jämte några andra av kammarens ledamöter avgivna motionen nr 134 skall
jag be att få säga några ord i denna fråga. Vi motionärer ha alldeles riktigt

48

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
räknat med att då vi kommo fram med vårt förslag i detta ärende skulle man
från utskottsmajoritetens sida troligen svara, att denna fråga örn att sätta i
gång en utredning för att utröna lämpligheten av en utökad tjänstgöringstid
för statens befattningshavare vore för tidigt väckt, då man så sent som vid
1934 års riksdag beslöt en allmän sänkning av pensionsåldrarna. Utskottet
säger visserligen i sill motivering, att man icke kan uttala sig om huruvida
det vid 1934 års riksdag fattade beslutet på längre sikt var det ur alla synpunkter
bästa, och däri ligger ju ett visst medgivande, att detta beslut kanhända
icke var det lyckligaste. Jag har också anledning att på motionärernas
vägnar framföra ett tack till utskottet för den välvilliga behandling, som vår
motion fått, då utskottet i allt fall går med på att ge större möjligheter än
förut för statstjänstemännen att efter prövning i varje särskilt fall få stå
kvar ännu något år efter pensionsålderns inträde. Emellertid anser jag för
min del, att det riktiga varit örn utskottet nu gått in för den utredning, som
vi vilja ha till stånd.

Då frågan var uppe vid 1934 års riksdag, gjorde sig kanhända främst den
sociala synpunkten gällande. Vi hade nämligen då här i landet en ganska
stor arbetslöshet, och särskilt ungdomsarbetslösheten var ganska utbredd. Man
resonerade också då på det sättet, att man genom en förkortad tjänstetid för
de äldre skulle få in i arbetsmaskineriet dessa unga, som eljest fingo stå utanför.
Det var säkerligen i huvudsak den synpunkten, som var avgörande för
riksdagen vid det tillfället. Men man pekade också på ett annat motiv, nämligen
kravet på ökad effektivitet i statsförvaltningen. Man menade, att i icke
så få fall voro statstjänstemännen vid en ålder av 65 å, 67 år utslitna och kunde
således icke fullgöra sina tjänsteåligganden på ett så effektivt sätt, som det ur
statens synpunkt vore önskvärt.

Vad då beträffar det första skälet, den sociala synpunkten, är det uppenbart,
att under dessa år förhållandena förskjutit sig ganska mycket. Vi ha för
närvarande här i landet praktiskt taget ingen ungdomsarbetslöshet, och då nu
produktionen ur skilda synpunkter bör så mycket som möjligt hållas i gång, är
det påtagligt, att vi åtminstone på vissa områden ha brist på i synnerhet yngre
arbetskraft. Man kan alltså icke med skäl längre framföra det motivet för
att man skall fasthålla vid 1934 års beslut. När det gäller att ernå önskvärd
effektivitet, som man vid det tillfället strök under, är det uppenbart, att på
vissa områden kunna finnas befattningar, där en kortare tjänstetid skulle medföra
att effektiviteten bleve större. Men man kan också utgå ifrån att med den
vitalitet, som svenska folket för närvarande besitter vid sextio år och därutöver,
effektiviteten icke i avsevärd grad förminskas, örn man nu går in för en
ökning av tjänstgöringstiden, särskilt beträffande vissa områden av statsförvaltningen.

Det är uppenbart, att man i dessa tider måste inrikta sig på att vidtaga besparingar.
Jag är verkligen förvånad över huru man på vissa håll i kammaren
ser på denna sak, ty under diskussionen i den föregående frågan här
i dag var det strängt taget endast herrar Hansson i Rubbestad och Gustavson i
Västerås, som nändes tänka på vad vi ha råd till och icke ha råd till. Jag
har vid mångå tillfällen under denna riksdag tänkt på den saken, då jag läst
Kungl. Maj :ts propositioner och särskilt statsverkspropositionen och sett, å
ena sidan, dessa prutningar på 25,000, 50,000 och 100,000 kronor, som man motiverat
med att man av statsfinansiella skäl måste gå in för, medan man, å andra
sidan, från andra håll — jag bortser då från utgifterna för försvaret ■— kommit
med framställningar, som innebära icke obetydliga höjningar av olika utgiftsposter.
Här föreligger en viss benägenhet att »sila mygg och svälja kameler».
Jag tror, att herr finansministern har en mycket stark känsla av att

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

49

Ang. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda ira. fl. (Forts.)
något måste här göras i fråga om större utgiftsposter, om vi verkligen skola
kunna komma fram till någon större sparsamhet på skilda områden. Här är
det ett område, mena vi motionärer, där man utan att egentligen i högre grad
lädera några enskildas särskilda intressen kan komma till vissa besparingar
för statens räkning.

Man har sagt, att örn man skulle gå in för en längre tjänstgöringstid för
statstjänstemannen, betyder detta icke så mycket ur produktionssynpunkt, därför
att de ju dock icke bli avkopplade från sin rätt att arbeta även örn de
blivit pensionerade tidigare. Det är alldeles riktigt, att många tycka, att det
är mycket tråkigt att bli pensionerad vid sextio års ålder, då de känna på sig,
att de ha krafter att ännu kunna fortsätta och fullgöra sitt arbete i samma
utsträckning som förut, och därför söka de gärna komma över något biförtjänstarbete.
Jag träffade för någon tid sedan en pensionerad tjänsteman ■—
han var skolman. Han deklarerade sin ställning och sade: »Du är tvungen
att försöka se till att jag kan få något att göra. Örn det funnes något skriveller
revisionsarbete inom landstinget eller på något annat område, som jag
kunde få. När jag blev pensionerad, var det visserligen roligt de tre å fyra
första månaderna, men nu känner jag mig ganska olycklig. Jag kan icke
vara tillfredsställd med den sysslolöshet, som påtvingats mig.» Det är nog
på många områden, som statens tjänstemän lia samma känsla. De fråga sig:
Varför skola vi kopplas av från våra ordinarie uppgifter, då vi gott skulle
kunna hålla på några år till med samma effektivitet i arbetet?

Det är dock uppenbart, att denna förkortade tjänstgöringstid medverkat till
att staten åsamkats väsentligt ökade utgifter. Såsom vi i motionen sagt räknar
man för närvarande med att denna utgiftsökning från år 1934 nu belöper
sig till omkring 5 miljoner kronor årligen. Under debatten vid 1934 års riksdag
sades det här i kammaren, att man kunde räkna med att denna reform,
fullt genomförd, skulle komma att draga en kostnad av 7 miljoner kronor örn
året. Nu är det att märka, att genom denna utgiftsökning får staten icke
utfört mera arbete än tidigare, i den mån man icke kunnat öka effektiviteten
på det sättet att man rationaliserat ut en del tjänstemän, men det har troligen
icke kunnat tillämpas i någon större utsträckning. Det vore alltså anledning
att i det nu rådande tidsläget ändå låta 1938 års pensionssakkunniga undersöka,
huruvida man icke kunde gå något längre än vad utskottet nu föreslagit,
nämligen att ge vissa statstjänstemän möjlighet att stå kvar efter inträdd pensionsålder
och i stället gå in för att generellt utöka tjänstgöringstiden för
vissa grupper av statstjänstemannen.

Under debatten i det föregående ärendet här i kammaren har talats örn demokratien,
då det gäller att bedöma de skilda befolkningsgruppernas inkomstförhållanden
här i landet, och man har sagt, att det är mycket odemokratiskt,
att när man går att bedöma statstjänstemännens löne- och pensionsförhållanden
man talar örn att det finns många, som lia det besvärligare och ha det sämre.

Jag vet icke, örn det är så odemokratiskt. I denna tid får man höra talas örn

att vi skola hålla ihop. Vad är det, som vi skola hålla ihop omkring? ''Är
det icke så, att vi allesammans skola försöka att jämna ut svårigheterna och
bära varandras bördor i den mån det är möjligt? Jag menar då, att det finns
en oerhört stor del av folket i vårt land, som får bära avsevärt tyngre bördor
och som ha mycket mindre inkomster än vad statens befattningshavare
och med dem likställda i allmänhet ha. Nu invänder man, att den frågan

icke hör bil. Jo, den hör hit på sätt och vis, därför att ju högre utgifterna

för de statsanställdas arbete bli, desto högre bli det produktiva arbetets kostnader.
Det kan icke hjälpas, att de återverka på priset å alla de tjänstbar Andra

kammarens protokoll 19JiO. Nr SS. 4

50

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
heter som utföras av vederbörande verk och institutioner. De höjda lönerna
måste tagas igen; staten kan icke taga pengar från skyn. utan staten måste
fördela dessa ökade kostnader på hela landets befolkning, och detta drabbar
också dem, som nu lia ännu mindre inkomster och svårare att draga sig fram
än statens tjänstemän.

Jag vill icke i detta sammanhang taga upp en diskussion örn vilka som
lia det^ svårast, men man kunde begära något mer förståelse för dem, som ha
det svårt och få vidkännas de största umbärandena, även på deras håll, som
nu sitta kvar i, så att säga, orubbat bo och icke lida så mycket under de dyrtids-
och kristidsförhållanden, som nu inträffat.

Jag var för min del en smula betänksam, då denna reform vid 1934 års
riksdag genomfördes, fastän jag måste säga, att jag då räknade med den rådande
ungdomsarbetslösheten, och att man kanhända skulle kunna fortare få
in de yngre kategorierna i produktionsapparaten, ifall man förkortade tjänstemännens
anställningstid. Kostnadsökningen var emellertid den punkt, som jag
redan då reagerade inför, och jag anslöt mig till ett yrkande örn bifall till den
reservation, som i bankoutskottet framförts av herrar Bodin och Ryberg, vilka
då rekommenderade en mindre kostsam linje. Det har sedan dess skett någon
märklig utväxling i utskottet från den kanten, och nu finner jag icke någon
av dem bland de reservanter, som nu yrka på att en utredning i varje fall
skall komma till stånd. Jag tror emellertid, att det icke bör vara något hinder
för riksdagen att nu gå in för reservanternas förslag, gående ut på ett bifall
till motionärernas hemställan örn att en utredning måtte komma till stånd och
att det förslag, som denna utredning kan leda till, snarast möjligt framlägges
för riksdagen.

Jag ber, herr andre vice talman, att få yrka bifall till den reservation, som
vid detta utlåtande avgivits av herr Holmström m. fl.

I detta anförande instämde herr Åqvist och fröken Hesselgren.

Herr Svedman: Herr talman! När 1934 års riksdag beslöt en sänkning

av pensionsåldrarna för de statsanställda, skedde detta väsentligen på grund
av den då rådande, omfattande ungdomsarbetslösheten. Man ville nämligen
bereda försörjningsmöjligheter för de yngre årgångarna genom att avkoppla
de äldre. Man räknade då med att denna ungdomsarbetslöshet skulle räcka
åtskilliga år framåt, men de år, som gått sedan detta beslut fattades, ha omgestaltat
förhållandena på de flesta områden på ett sätt och med en grundlighet,
som man på den tiden föga anade. Nu Ilar ungdomsarbetslösheten praktiskt
taget försvunnit och i stället efterträtts av brist på yngre arbetskraft.
Denna omständighet tillika med det förhållandet, att en ökning inträtt inom
äldre åldersklasser, vilken kommer att starkt stegra försörjningsbördan för
de produktiva åldersgrupperna, har gjort, att i riksdagen motioner väckts från
olika håll örn en utredning syftande till en höjning av pensionsåldrarna.

Bankoutskottet, som behandlat motionerna, har hänvisat till den möjlighet
som enligt gällande föreskrift den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda,
har att medgiva anstånd med avskedet under två år, därest befattningshavaren
prövas kunna på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna. Utskottsmajoriteten
anser, att denna bestämmelse, som hittills tillämpats mycket
sparsamt, bör som regel komma mera till användning och vidgas att avse
ännu ett år, d. v. s. att myndigheten i fråga skulle kunna ha frihet att låta
en pensionsmässig tjänsteman stå kvar tre år utöver den nu fastställda pensionsåldern.
Detta kräver emellertid en författningsändring, och utskottet
föreslår, att riksdagen skall besluta en sådan. En minoritet inom utskottet

Onedagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

51

Ang. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
Ilar dock ansett, att denna väg icke är den idealiska. Det blir därmed icke de
fasta bestämmelser, som i detta samanhang äro önskvärda. Den frihet som en
myndighet har att låta en pensionsmässig befattningshavare stå kvar tillämpas
på ett område, inom ett verk liberalt och generöst, men på ett annat område,
inom ett annat verk mindre liberalt och mindre generöst. Det blir alltså icke
den enhetliga tillämpning av bestämmelserna, vilken måste anses vara önskvärd,
för att icke säga nödvändig.

Minoriteten inom utskottet har ansett, att pensionsåldern bör höjas, icke bara
ur de synpunkter som här berörts utan jämväl ur den synpunkt som en av
motionärerna nyss antydde, nämligen ur statsfinansiell besparingssynpunkt.
Den omständigheten, att pensionsåldern för några år sedan sänktes, gör nämligen,
att staten fått en merutgift, såsom i en av motionerna påpekats, vilken för
närvarande uppgår till omkring 5 miljoner kronor örn året och, när de 1934 antagna
bestämmelserna bli fullt genomförda till, såsom herr Carlström nyss anförde,
cirka 7 miljoner kronor för år. Denna merutgift skulle utan någon som
helst olägenhet för staten kunna inbesparas. Reservanterna inom utskottet
ha därför ansett, att motionerna böra bifallas, och de hemställa, att riksdagen
måtte besluta anhålla örn en skyndsam utredning av frågan örn höjning av
pensionsåldrarna för statsanställda, samt att resultatet av denna utredning
förelägges riksdagen, för att därmed enhetliga och fasta bestämmelser för
pensioneringen av statsanställda skola erhållas. Samtidigt vilja dock reservanterna
uttala sig för den vidgade tillämpning av bestämmelserna örn anstånd
med avsked ur tjänst, som utskottsmajoriteten förordat, för att under
den tid som kan komma att förflyta, innan de nya lagbestämmelserna träda i
kraft, en uppmjukning av bestämmelserna skall möjliggöras.

Jag ber, herr talman, att få jTrka bifall till den reservation, som är fogad
till utskottsutlåtandet.

I detta anförande, varunder herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna,
instämde herrar Lundell, Skoglund, Osberg, Sandström, Leffler
och Nilsson i Antnäs.

Herr Paulsen: Herr talman! När bankoutskottet vid 1934 års riksdag

hade att behandla frågan örn sänkning av pensionsåldrarna, överhopades vi
av massor av skrivelser från statstjänstemän, som framförde mycket olika
synpunkter. De yngre ville lia en tidigare pensionsålder, och de äldre, som
närmade sig pensionsåldern, ville helst, att en tjänsteman skulle bli ganska
gammal, innan han inträdde i pensionsåldern. I bankoutskottet liksom i
riksdagen kunde vi naturligtvis icke taga hänsyn till dessa önskningar. Vad
vi hade att se till, det var statsnyttan, effektiviteten i statens arbete, och det
är vad vi ha att se till även i dag. De skäl vi då hade för att bestämma pensionsåldrarna
som de nu äro gälla allt fortfarande. Det finns enligt min mening
ingen anledning att ändra på dem.

På grund av övergångsbestämmelser ha de 1934 antagna bestämmelserna
örn pensionsåldrarna ännu icke fullständigt trätt i kraft, och det finns möjlighet
att, örn så erfordras, giva dispens. Redan nu finns det. en möjlighet
att giva dispens för två år, men det kan vara skäl att öka
ut denna möjlighet till dispens till att omfatta fem år. Det finns nämligen
vissa grupper av statsanställda — låt mig peka på sjuksköterskorna, som pensioneras
vid 55 års ålder — vilka på grund av att de fått kortare arbetstid och
bättre förhållanden i övrigt lämpligen skulle kunna stå kvar till 60 års ålder.
Men att generellt höja pensionsåldrarna förefaller mig fullständigt orimligt.
Det går viii icke an att först fastställa bestämmelser örn en viss pensionsålder

52

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
och sedan, innan dessa bestämmelser fullständigt trätt i kraft, ändra på dem,
bara därför att det faller några människor in att komma med motioner örn den
saken. Det skall väl ändå vara verkliga skäl och någon ordning på det hela.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Det synes mig, att man,

vilken principiell inställning man än intar till här föreliggande fråga, skulle
kunna vara överens om en sak, nämligen att det är olämpligt, att det ekononomiska
livets svängningar skola vara avgörande för en människas inträde
i pensionsåldern. Jag erinrar örn vad här förut framhållits, att 1934 års beslut
fattades huvudsakligen på grund av den arbetslöshet som då rådde, och
framför allt med hänsyn till det stora antalet unga män, vilka då gingo utan
arbete. Det höll då på att utbilda sig en uppfattning i vida kretsar inom vårt
näringsliv, och även bland rätt framstående arbetsgivare, att en man som hade
uppnått 50 års ålder var en i stort sett förbrukad kraft, som icke kunde få
anställning på nytt inom ett arbetsföretag, även örn han var en synnerligen
duglig yrkesman. Det är enligt min uppfattning olyckligt, att sådana stämningar
och sådana strömningar skola få inverka på dessa förhållanden. Nu
år 1940, sex år efteråt, äro vi inne på en motsatt inställning. Nu anses det
vara brist på arbetare, man kan icke få behovet därav täckt, och därför skola
vi nu höja pensionsåldrarna. Jag finner denna inställning vara oriktig. Det
går väl ändå ick|e att låta dessa svängningar i det ekonomiska livet vara avgörande
för hur vi lagstifta på detta område.

Sedan skulle jag för min del vilja framställa en fråga. Är en människa,
när hon uppnått 60 års ålder och uppbär en pension, enbart att betrakta som
ett ekonomiskt påhäng på näpingslivet? Jag bestrider det. Många av dessa
människor utföra väl även då ett arbete, som är värdefullt och för samhället
gagneligt och nyttigt. Å andra sidan måste man också ställa den frågan: äro
alla människor arbetsdugliga ända tills de uppnå 65 års ålder? Örn vi tänka
på vad som utgjorde grunden för 1934 års beslut, måste vi på den frågan svara
nej. Mången gång inträffar det på olika områden, att en tjänsteman på
grund av mindre arbetsduglighet får tjänstledighet och uppbär sin lön, visserligen
något avkortad, medan tjänsten uppehålles av en vikarie, vilken uppbär
sin avlöning. Det går väl i detta fall ut större avlöning från staten, än om
en person har sin pension och hans tjänst skötes av en nytillträdande kraft.

Det förhåller sig väl vidare så, att näringslivets rationalisering och den
press som sättes in på alla områden, även på diet intellektuella arbetets, ställer
större krav på människorna nu än förut, och det är väl icke enbart förlust.
örn en människa som uppnått 60 års ålder — då, som vi alla veta, mången
icke har kvar sin vitalitet — ersättes av en yngre fullt arbetsför människa.
Det blir icke enbart förlust genom att man lämnar ut en pension, utan det
merarbete som en nytillträdande ling kraft kan utföra i förhållande till den
som avgår har också sitt värde för det allmänna. Vidare veta vi ju. att det
finns ofantligt många anställda som uppnå förhållandevis ganska hög ålder,
innan de erhålla ordinarie tjänst. De få uppehålla vikariat på en tjänst, och
först efter rätt många år komma de i ordinarie tjänsteställning. Detta förhållande
är väl icke enbart till fördel.

Utskottsmajoriteten har icke velat följa motionärerna, och skälen härtill
anföras i utskottets motivering, men vi ha velat vidga möjligheten att erhålla
anstånd med avsked ur tjänst till att avse en längre tid än såsom nu två år.
givetvis dock under den förutsättningen, att detta tillstånd till kvarstannande
i tjänst skall lämnas endast åt personer, som äro fullt arbetsföra eller åtminstone
något så när arbetsföra. Örn riksdagen bifaller utskottets förslag och

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

53

Äng,, utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
Kungl. Maj :t på grundval av vad utskottet anför i sin motivering och sitt yrkande
kommer fram till riksdagen nästa år med ett förslag, kunna vi få denna
fråga löst till något så när allmän belåtenhet, skulle jag tro, leiler åtminstone
till viss belåtenhet, och slippa att reglera dessa förhållanden efter det
ekonomiska livets svängningar. Vi stå i närvarande stund uppe i en höjdpunkt,
då arbetskraften i stort sett har sysselsättning överallt. Men vad veta vi om
Jiur förhållandena äro örn fyra eller fem år? Vi veta ingenting därom. Skall
man då tänka sig, att när man kommer fram till den tiden, man återigen skall
vara färdig med att reglera och sänka pensionsåldrarna? Jag kan icke finna
en sådan sakernas gång kunna i det långa loppet vara till nytta för vårt näringsliv
eller vår befolkning.

Jag hemställer därför, herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Jonsson i Eskilstuna och Ekdahl.

Herr Persson i Falla: Herr talman! En fråga som denna måste ses i sitt
socialekonomiska sammanhang, och därvid är det två synpunkter som alldeles
särskilt kräva beaktande. Den ena är den rådande befolkningsutvecklingen,
som alla här äro mer eller mindre förtrogna med. Denna utveckling går i den
riktningen, att under en tid som nu i någon mån kan överblickas bli de arbetseffektiva
årsklasserna fåtaligare och fåtaligare, samtidigt med att de äldre,
överåriga och icke arbetsföra åldersklasserna under en lång tid framåt
bli avsevärt större, än de varit eller nu äro. Därav följer också, att de allt
fåtaligare arbetsföra åldersklasserna få bära en allt tyngre börda för folkförsörjningen,
en belastning som blir sådan, att vi tvingas att pa ett bättre
sätt än nu tillvarataga den arbetskraft, som finnes tillgänglig inom folkhushållet.

Motionärerna vilja i första hand lia problemet ställt under debatt, och så
långt ha de vunnit sitt syftemål. Men de vilja också, att problemet skall undersökas
och klarläggas på sätt som kan ske genom en utredning. Få frågor,
som läggas under statlig utredning, ha en sådan räckvidd och samhällelig betydelse
som denna. Denna betydelse blir så mycket större genom den hårda
tid vi kommit in i och den mycket stora ekonomiska belastning, som nu och
säkerligen för lång tid framåt måste komma att åvila det svenska folket.

Det är all klok och riktig politiks uppgift att se framåt och med väl övervägda
och planlagda åtgärder möta kommande svårigheter. Det är i sådant
syfte som dessa motioner äro framförda. Utskottet har ju ej heller ställt sig
alldeles avvisande. Det har tvärtom föreslagit en skrivelse till Kungl. Maj:i
med hemställan, att Kungl. Maj :t ville uppdraga åt 1938 års pensionssakkunniga
att utreda frågan örn en förlängning av gällande anståndstid för avsked
ur tjänst och att därvid framkomna förslag skola föreläggas riksdagen. Med
sådant tillmötesgående bruka ju motionärerna låta sig nöja, och jag skall icke
vara otacksam mot utskottet för att det beaktat motionärernas synpunkter.
Örn jag ändå icke är alldeles tillfredsställd, beror det pa att jag anser, att
den anvisning som utskottet här gett icke kommer att lösa problemet.
Vad utskottet vill är visserligen ett tillmötesgående mot motionärernas
synpunkter men ett tillmötesgående, som säkerligen icke blir annat än en
halvmesyr.

De statsfinansiella synpunkterna har det förut talats örn, och det är klart,
att de miljoner som staten sparar under alla förhållanden och icke minst nu
ha sin mycket stora betydelse. Men det väsentliga här anser jag vara, att så
många väl kvalificerade befattningshavare nu avkopplas från sin tjänst vid
en tidpunkt, då de ännu ha full och god arbetsförmåga samt förutsättningar

54

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Ant/, utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
att göra en nyttig och goel insats i det samhälleliga arbetslivet. Däri ligger,
tror jag, frågans stora socialekonomiska betydelse. Beslutet 1934 fattades i
en viss panikstämning under intryck av då rådande arbetslöshet, särskilt den
ganska snart övergående ungdomsarbetslösheten. Det var en Döbelnsmedicin
man tog under stundens svårigheter. Men det är väl rätt naturligt, att man,
när man kommit över dessa svårigheter, i varje fall icke skall fortsätta med
en sådan medicin.

Nu yttrade herr Andersson i Falkenberg fullt riktigt, att det är olämpligt,
att det ekonomiska livets svängningar skola vara avgörande för fastställande
av pensionsåldrarna. Jag håller med herr Andersson i Falkenberg örn detta.
Det är så sant som det är sagt. Men därav följer också, att det beslut som
fattades 1934 under intryck av då rådande speciella, snart övergående svårigheter
icke fattades på ett riktigt sätt. Att man nu försöker få en modifikation
av de bestämmelser som då antogos, det beror icke på att vi nu leva i en
speciell ekonomisk konjunktur, utan det beror därpå — det torde vara alldeles
obestridligt, och ingen bär försökt förneka det — att vi gå emot en befolkningsutveckling
för lång tid framåt, som är av helt annan art än den vi haft
tidigare och den vi hade känning av för sex år sedan. Det är ett för lång
tid framåt varaktigt tillstånd, som vi här måste fästa avseende vid, det kunna
vi icke komma ifrån, oavsett hur konjunkturerna svänga på kort sikt. Det
är alltså icke bristen på arbetskraft just vid detta tillfälle, som är ett motiv
för motionerna, utan motivet är av en väsentligt beständigare art.

Vidare är det ju obestridligt, att utvecklingen går i den riktningen, att människorna
på grund av ett mera hygieniskt levnadssätt, förbättrad hälsovård
o. s. v. behålla sin vigor och sin arbetseffektivitet mycket längre än vad tidigare
varit fallet. Detta är en faktor som man också måste räkna med, särskilt
i en tid som denna, då man har att ur allmän samhällsekonomisk synpunkt,
se till att man får en så god folkförsörjning som möjligt. Och folkförsörjningen
är beroende av de arbetsinsatser, som människorna inom olika
områden av samhällslivet kunna göra. I deri mån dessa arbetsinsatser bli
mindre, i^ deri mån de arbetseffektiva människorna avkopplas från arbetslivet,
blir också den mänskliga behovstillfredsställelsen mindre. Frågan är alltså
den: vilja vi få denna avkoppling till stånd vid en tidig tidpunkt och låta
människor som äro fullt arbetsföra komma att känna sig utan uppgift i sin
tillvaro med alla därmed förbundna besvärligheter, eller vilja vi söka uttaga
den arbetskraft som de erbjuda och därmed även få en bättre behovstillfredsställelse
och en högre standard för människornas livsföring? Det bör väl
ändå vara det sistnämnda alternativet, som vi syfta till med våra åtgärder.

Det är^ dessa synpunkter som varit avgörande för mig, då jag motionerat i
denna fråga, och jag ber med hänvisning till det anförda att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr Arnemark: Herr talman! Det ligger i sakens natur, att det kan

råda delade meningar örn vad som är den riktigt avvägda pensionsåldern för
statens befattningshavare i olika sysslor. Jag skall villigt erkänna, att meningarna
därvidlag äro delade även bland tjänstemännen själva. De nu gällande
bestämmelserna äro emellertid så nya, att åtminstone jag för min del tillåter
hysa den kanske litet konservativa uppfattningen, att frågan örn en revision
av bestämmelserna är för tidigt väckt. Det är att märka, att de bestämmelser,
som genomfördes år 1934, ännu icke helt trätt i kraft. Först år 1942 bliva
vi i tillfälle att erfara verkningarna fullt ut av 1934 års system. Jag håller
alltså före, herr talman, att det finns skäl att vänta med att riva upp dessa
bestämmelser, tills man hunnit bättre överblicka verkningarna av det nyinförda

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

55

Ang. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda rn. fl. (Forts.)
systemet. Jag anser sålunda, att utskottet drar en riktig slutsats, då utskottet
säger, att det ännu är för tidigt att generellt höja pensionsåldrarna.

Det har sagts, att 1934 års beslut kom till i panikstämning. Det kan naturligtvis
icke bortresoneras, att den då rådande ungdomsarbetslösheten spelade
en viss roll vid beslutets fattande. Men jag vill påpeka, att den grundliga utredning
som föregick förslaget, vilket riksdagen i det väsentliga följde, i första
hand lade effektivitetssynpunkten på problemet. Det har framhållits av motionärerna,
och det har även sagts tidigare, att 1934 års beslut kom till under
extraordinära förhållanden, och det kan ju icke bestridas, att så var fallet.
Men jag tror man med fog kan påstå, att det för närvarande råder extraordinära
förhållanden i ännu högre grad än år 1934. Och just den omständigheten
är ett skäl för att något betänka sig innan man, som reservanterna yrkat,
skriver till Kungl. Majit med begäran örn skyndsam utredning örn generell
höjning av pensionsåldrarna för statsanställda.

Majoriteten inom utskottet har icke velat gå med på en begäran örn utredning
örn en generell höjning av pensionsåldrarna, utan den har gått ett slags
medelväg. Utskottsmajoriteten har tagit fasta på ett uppslag, som kommit
från 1938 års pensionssakkunniga och som går ut på att man bör i större omfattning
än tidigare varit fallet bevilja anstånd med avsked från tjänst. Dylikt
anståndsbeviljande har tidigare förekommit endast i rena undantagsfall. Genom
den rekommendation av en vidgad tillämpning av bestämmelserna örn anstånd
med avsked, som riksdagen genom ett bifall till utskottets hemställan
kommer att giva, komma anståndsfallen säkerligen att bliva ganska talrika.
Det är naturligtvis ingenting att erinra emot att staten, såsom en provisorisk
åtgärd i nuvarande läge, ytterligare utnyttjar möjligheten att bevilja anstånd
med avsked för att därigenom tillförsäkra sig erforderlig arbetskraft. Detta
har för övrigt redan börjat ske i mycket betydande omfattning; utskottets
förslag är ur den synpunkten strängt taget en smula överflödigt.

Jag tolkar emellertid utskottsmajoritetens förslag såsom en rekommendation
på lång sikt. Men jag vill framhålla, att jag finner det ganska betänkligt
med ett praktiserande i stor skala av anståndssystemet även sedan man kommit
in i mer normala förhållanden. Jag tvivlar icke alls på att det finns mångå
befattningshavare, som av ekonomiska skäl komma att reflektera på att få
dylika anstånd. Men såvitt jag förstår blir det en ganska delikat uppgift
för vederbörande myndigheter att taga ställning lill de individuella fallen och
att skipa full rättvisa. Det är särskilt en sak. som man i detta sammanhang
icke får bortse ifrån, nämligen de fullt naturliga strävandena från de yngre
tjänstemännen att få bort de äldre, vilka de anse gå i vägen för deras egna
befordringsmöjligheter. Allt detta gör, att systemet kan komma att få så
oförmånliga och tråkiga konsekvenser, att ur alfa berörda parters synpunkt
skulle vara att föredraga en måttlig höjning av de nuvarande pensionsåldrarna
framför ett system, som — med rätt eller orätt — kan komma att få en prägel
av godtycke över sig.

Jag har med dessa ord, herr talman, velat tillkännagiva, att jag hyser betänkligheter
mot såväl utskottets förslag som reservanternas linje.

Herr Bergvall: Herr talman! Liksom ett par av de föregående talarna

är jag av den uppfattningen, att man bör ur debatten rensa ut de argument,
som sammanhänga med tillfälliga fluktuationer på arbetsmarknaden. Det
var obetingat ett missgrepp att som bärande motiv för den år 1934 beslutade
sänkningen av pensionsåldrarna anföra den då existerande stora ungdomsarbetslösheten.
Misstaget har ju fullt tydligt klargjorts genom läget av i dag.
Då man nu såsom argument för den höjning av pensionsåldrarna som i dag

56

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
föreslås frambär, att vi nu i stället ha brist på arbetskraft i de yngre åldrarna,
är sålunda även detta argument oriktigt. Denna brist på arbetskraft
i de yngre åldrarna kan på sin höjd motivera, att man beträder den av utskottet
antydda vägen och temporärt utnyttjar befattningshavarna under den
medgivna anståndstiden efter uppnådd pensionsålder. Hela spörsmålet måste
i stället ses på längre sikt. Såvitt jag kunnat finna av den debatt, som föregick
1934 års beslut, var det väsentliga argumentet för den höjning av pensionsåldern
som då genomfördes att det förelåg ett krav på ökad effektivitet
inom statsförvaltningen. Detta argument skärptes speciellt genom en hänvisning
till den fortskridande rationaliseringen, som skulle ställa större krav
på befattningshavarna än tidigare arbetsförhållanden gjort. Även värdet
av detta argument reduceras i viss mån av det förhållandet, att människorna
i våra dagar behålla sin vitalitet och spänstighet och därmed även sin arbetsförmåga
längre än tidigare varit fallet, ett förhållande som vi alla varit i
tillfälle att iakttaga. De ökade kraven på effektivitet kunna sålunda i viss
mån tillgodoses även med bibehållen pensionsålder.

Härtill kommer en annan sak, som man i detta sammanhang mycket ofta
glömmer bort, nämligen att det allmännas kostnader för pensioneringen bli
väsentligt större för varje år, med vilket man sänker pensionsåldern, ökningen
är betydligt större än man tror, vilket man lätt kan finna, örn man
verkligen gör sig besvär med att statistiskt räkna ut den.

Den viktigaste synpunkten i detta sammanhang är emellertid enligt min
uppfattning den, att skall man se denna fråga på längre sikt, vilket man
obetingat bör göra, skall man icke räkna med förhållandena i det nuvarande
läget. Vad som här begäres från reservanterna, till vilkas yrkande jag i fortsättningen
kommer att ansluta mig, är endast att det skall göras en utredning
i frågan. Det är klart att det dröjer ett eller annat år, innan man kommer
fram till något beslut. Man bör sålunda se framåt, och jag kommer då
tillbaka till den sak som herr Persson i Falla uppehöll sig vid, nämligen de
förändringar i befolkningsfördelningen, som vi obetingat — det är ju redan
statistiskt klarlagt — ha att räkna med. Det måste vara ett vitalt intresse
för vårt samhälle att se till, att vi inom de arbetsföras och arbetandes kategori
behålla en så stor del av landets innevånare som möjligt och icke i onödan
och i förtid överföra dem till de pensionerades kategori. Vi få ändå
alldeles tillräckligt med personer att försörja, som nått en sådan ålder, att
de icke längre kunna sköta sitt arbete eller som av andra orsaker äro otjänliga
till arbete.

Jag anser alltså, att när man skall motivera en höjning av pensionsåldern,
måste man sikta framåt. Det just nu aktuella behovet av en ökad tillgång
på arbetskraft tillgodoses redan genom utskottets yrkande, vari framhålles
önskvärdheten av att man i större utsträckning än tidigare tar i anspråk möjligheten
att låta befattningshavare kvarstanna i tjänst efter uppnådd pensionsålder.
Det är redan mycket vunnet med detta, och jag är från mina
utgångspunkter utskottet tacksam härför. Men reservanterna vilja, att man
skall angripa problemet på längre sikt och se till, örn det icke är nödvändigt
att genomföra en generell reform.

Man kan naturligtvis icke undgå vissa olägenheter av en höjd pensionsålder,
i det man i vissa fall får dragas med tjänstemän som icke äro fullt arbetseffektiva.
Men det förhåller sig tyvärr så, att denna möjlighet får man
räkna med vilken pensionsålder man än fastställer. Visserligen blir antalet
mindre arbetseffektiva befattningshavare lägre med en sänkt pensionsålder,
men man måste i alla fall alltid räkna med denna kategori. Och det enda
korrektivet mot denna olägenhet är att tillgripa förtidspensionering. Jag är

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

57

Ang. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
fullt medveten örn att det är lättare att låta en befattningshavare stå kvar
efter uppnådd pensionsålder än att få vederbörande att avgå, innan han uppnått
pensionsåldern. Då man emellertid enligt min uppfattning bör i största
möjliga utsträckning utnyttja de arbetsföras kategori, anser jag, att övervägande
skäl tala för en höjning av pensionsåldern. Korrektivet mot den nyss
antydda olägenheten är naturligtvis det, att det gives utsträckt möjlighet till
förtidspensionering.

Herr talman! Av det nu sagda framgår, att jag för min del finner det
önskvärt, att vi snarast möjligt få problemet örn en höjning av pensionsåldern
diskuterat, och jag ber därför att få sluta med att yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

I dgtta anförande instämde herrar Mosesson, Nilson i Eskilstuna, Dahlbäck,
Hedlund i Östersund och Annér.

Herr Lindahl: Herr talman! Jag hade icke tänkt begära ordet i denna

debatt, enär min uppfattning i allt väsentligt sammanfaller med utskottets.
Jag har dock föranletts att säga några ord med anledning av att man i debatten
så litet berört ett av de väsentliga motiven för 1934 års riksdagsbeslut rörande
pensionsåldern, nämligen rationaliseringen och den ökade arbetsbördan
för personalen vid olika verk. Ingen skall tro, att denna rationalisering slutade
år 1934. Tvärtom fortsätter den med oförminskad takt. Den som vill
ha ett skolexempel på vilka prestationer, som statstjänarna vid de affärsdrivande
verken i dag få fullgöra, kan ju ta sig en titt på någon av våra större
järnvägsknutar. I alldeles särskild grad vill jag rekommendera detta åt herr
Persson i Falla, som ju bor nära Hallsbergs järnvägsstation. Det är ett faktum,
att man numera begär mycket mera av personalen än man gjorde i ett
tidigare skede, överhuvud taget måste denna personal befinna sig i högsta
form, örn den skall kunna klara sina uppgifter. Jag tänker särskilt på den
personal, som är avdelad till säkerhetstjänst, som har att ansvara för tågens
säkra gång och därigenom har att ansvara för massor av människor och mängder
av material. Här gäller det att man har folk, som icke lider av de krämpor,
som gärna vilja följa med de äldre åren. Man frågar sig då,. örn man
verkligen på grund av en av allt att döma endast tillfällig åtstramning i tillgången
på arbetskraft skall vara beredd att höja pensionsåldern. Det är klart,
att örn denna höjning av pensionsåldern skall få någon verklig besparingseffekt,
måste den gå ut över all personal, icke bara exempelvis sjuksköterskor
och andra, som man här har talat örn.

Jag vill erinra örn vilka krav man för närvarande ställer på personalen för
antagning vid statsbanorna, som jag närmast känner till. Det går icke till på
det sättet, att en yngling kommer till en läkare och får titta på några garnhärvor
och sedan, efter det att läkaren tagit en hastig överblick av honom,
blir antagen såsom fullgod. Nej, det göres en omfattande kroppslig undersökning,
och dessutom anställas psykotekniska prov för att man ^ skall kunna
bli på det klara med örn vederbörande även i andligt avseende håller måtten.
Jag skulle tro, att utskottets utlåtande i detta avseende täcker vad som behöver
sägas. Jag har endast en enda liten anmärkning att göra. Utskottet
har liksom utökat den anståndstid, som för närvarande gäller. Det betyder, att
personalen, som följer detta med spänd uppmärksamhet, naturligtvis serbina
möjligheter till befordran ytterligare minskade genom att en del befattningshavare
skola fortsätta även efter uppnådd pensionsålder.

Härtill kommer frågan örn konditionen. Personal, som befinner sig i ett
sådant andligt eller kroppsligt tillstånd, att den behöver sluta, lockas att av

58

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
hänsyn till sin ekonomi kvarstå i tjänst i stället för att avgå med pension.
Detta kan medföra icke önskvärda konsekvenser för vederbörande verk.

Trots dessa smärre reservationer ber jag emellertid att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Med herr Lindahl förenade sig herr Werner i Hultsfred.

Herr Persson i Falla, som för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Herr .Lindahl rekommenderade mig i samband med sitt yttrande, att det
var rationaliseringen och den för personalen ökade arbetsbördan vid statens verk
som drivit fram den sänkta pensionsåldern, att studera förhållandena vid järnvägsstationen
i Hallsberg. Jag har verkligen sedan långt tillbaka, och kanske
t. o. m. innan herr Lindahl kom i tjänst, studerat förhållandena vid denna
järnvägsstation, och på grund av de iakttagelser, jag därvid gjort, har jag
kommit till en helt annan uppfattning än den, herr Lindahl här framförde. Personalen
utnyttjas nog numera något bättre än förr, men tidigare var arbetsaktiviteten
vid statens järnvägar otvivelaktigt på många håll synnerligen
dålig. ^Om man nu tager i litet mer än förr, så behöver det därför icke innebära
någon risk för överansträngning. För viss tjänstgöring fordras givetvis
mycket god spänstighet, men till sådan tjänstgöring bör naturligtvis användas
yngre personal, som, då den uppnått högre tjänsteålder, förflyttas till tjänstgöring,
som kräver mindre fysisk spänstighet. På det sättet har personalens
tjänstgöring ordnats hittills, och på det sättet torde den även komma att ordnas
i fortsättningen.

dag vet, att en hel del järnvägstjänstemän, som blivit pensionerade, vid avgången
ur tjänsten varit i mycket god form och inte haft något emot att något
längre kvarstanna i tjänst. Då jag hörde herr Lindahl, kom jag att tänka på
ett yttrande, som fälldes av en för några år sedan pensionerad järnvägsman,
vilken efter det han blivit pensionsmässig sysslade med litet av varje: »Så riktiga
dagsverken som dem, jag gör nu, har jag sällan gjort förr.»

Vidare anförde:

Herr Gustavson i Västerås: Herr talman! Första kammaren har ju för

ett par minuter sedan med den stora majoriteten av 66 röster mot 39 bifallit
utskottets hemställan, och debatten här i denna kammare borde väl därefter
kunna avslutas, ty om det överhuvud taget skall bliva något positivt resultat
av denna långa överläggning, så tvingas ju andra kammaren att bifalla samma
förslag, som första kammaren antagit. Det finns emellertid ett par skäl,
som ha spelat en framträdande roll både under utskottsbehandlingen och under
kammarens överläggningar och som det är anledning att syna litet närmare.
Jag syftar på vad som sagts angående befolkningsutvecklingen och
angående motiven för 1934 års beslut.

Här har yttrats, att befolkningsutvecklingen tvingar oss att taga de äldsta
årsklasserna i arbete, därför att eljest förskjutes alltför mycket proportionen
mellan antalet arbetande och antalet försörjda medborgare. Det var under
förberedelsearbetet till folkpensioneringen, som man först framlade de siffror,
som man bygger detta resonemang på. Sedermera framlade makarna Myrdal
i en mycket uppmärksammad bok ytterligare kompletterande siffror.
Alla dessa siffror lia kommit att spela en mycket stor roll i samtliga debatter
i nu förevarande och liknande frågor. Örn man skall röra sig med detta skäl,
bör man tala örn, hur saken verkligen förhåller sig, och icke bara helt allmänt
konstatera, att barnantalet minskar, så att vi förr eller senare komma till den
tidpunkt, då åldringarnas antal blir oproportionerligt stort i förhållande till

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

59

Äng. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
de arbetsföra åldersklassernas. Man bör också tala om, att den stora nedgången
i de arbetsföra medborgarnas antal, för såvitt man nu kan bedöma
det, kan väntas först i början av 1960-talet, och det finns sålunda ingen anledning
att just nu taga hänsyn till en framtida befolkningsutveckling, som
börjar först örn 20 år.

Jag och de av mina utskottskamrater, som stå bakom utskottets utlåtande,
äro fullkomligt medvetna om att statsmakterna säkerligen örn ett par årtionden
måste höja pensionsåldern, men detta kan icke vara ett skäl att riva upp
1934 års beslut, innan det ens hunnit helt göra sig gällande i praktiken. Jag
vill erinra om att den övergångstid, som bestämdes vid antagandet av 1934
års lagstiftning, utgår först nästa budgetår.

Det andra skäl, som här har åberopats, var att 1934 års beslut i hög grad
påverkades av den tillfälliga arbetslöshetssituationen. Örn så skulle ha varit
fallet, förefaller det ju något egendomligt, att man år 1934 höjde pensionsåldern
för ett stort antal befattningshavare. Det är nämligen en oriktig karakteristik
av 1934 års beslut att säga, att det medfört en sänkning aV pensionsåldern.
Det medförde på vissa håll en sänkning men på andra håll en
höjning. Jag vill erinra örn, att i den proposition, som riksdagen fick mottaga,
hade man åstadkommit en klyvning vid 12 :e lönegraden. Alla, som tillhörde
Ira t. o. m. 11 :e lönegraderna, skulle avgå vid 60 års ålder, men de
som tillhörde lönegraden 12 och högre lönegrader skulle avgå vid 65 års ålder.
Utskottet vidtog vissa jämkningar och höjde pensionsåldern från av Kungl.
Majit föreslagna 60 år till 63 år. Ett stort antal befattningshavare i statens
tjänst, nämligen befattningshavare, som tillhörde 12 :e och högre lönegrader,
fingo således finna sig i en förhöjning av pensionsåldern. Ett stort antal
kvinnliga befattningshavare i statens tjänst fingo sin pensionsålder höjd med
hela 5 år, från 55 till 60 år. Skall man giva en karakteristik av 1934 års beslut,
går det sålunda icke så enkelt som genom att säga, att beslutet medförde
en sänkning av pensionsåldern. Beslutet gick ut på en uniformering med
hänsyn till vissa rationella synpunkter, som under årens lopp hade kommit att
anläggas på denna fråga, men det innebar icke någon generell sänkning.

Men det gäller här även att taga hänsyn till vad riksdagen gjort efter 1934.
För ett par år sedan kommo folkskollärarna och fingo sin pensionsfråga reglerad.
Pensionsåldern höjdes för allesammans från 60 till 63 år. Det skäl,
som då åberopades, att svenska folket blir mer och mer arbetsfört med åren
samt bibehåller sin hälsa och arbetsförmåga längre, har riksdagen sålunda
både 1934. då civilförvaltningens pensionsfråga reglerades, och sedermera, då
den stora folkskollärarkårens pensionsfråga löstes, i full utsträckning iakttagit.
Riksdagen har visst icke sett bort från den möjlighet att utnyttja den
äldre arbetskraften, som det bättre hälsotillståndet och den ökade vitaliteten
undan för undan medfört.

De speciella arbetslöshetssynpunkter, som här anförts, är det väl knappast
skäl i att diskutera. Örn nu riksdagen skulle besluta en skrivelse till Kungl.
Majit med krav på högre pensionsålder med hänsyn till att vi ha brist på arbetskraft,
är det då någon ledamot av riksdagen, som vet, huruvida bläcket
på den skrivelsen hinner torka, innan vi få en arbetslöshet, som vi sannerligen
få stora bekymmer att klara? Skulle den hotande avstängningen västerut
bliva en varaktig verklighet, är det uppenbart, att det inom betydande delar
av vårt näringsliv kommer att råda brist på olika råämnen och materialier
och att. det kommer att medföra stor arbetslöshet. Den sorni vill åberopa arbetslöshetss.
ynpunkterna, när det är fråga örn pensionsåldrarna, skall taga sig
mer än en funderarc, innan han röstar med reservanterna.

Jag har, herr talman, med dessa ord velat motivera min anslutning till

60

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Äng. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
utskottsmajoritetens uppfattning. Som en sammanfattning skulle jag vilja
säga, att utskottet visst är på det klara med att det i framtiden blir nödvändigt
att företaga höjning av pensionsåldrarna. Men detta är på intet
sätt motiverat nu.

Det är också av vikt, att man ej allför ofta ändrar pensionsåldrarna. Hela
det system för betalning av pensionsavgifter, överhuvud hela den kostnadsberäkning,
som ligger till grund för vårt pensionsväsen, är byggt på en viss
tjänstetid och en viss avgångsålder. Det är icke så särdeles lätta saker att
ändra. I varje fall bör man ej göra det med hänsyn till någon aktuell krissituation.
Nödvändigheten av att vid krig eller kristillfälle utnyttja all den
arbetskraft, som finnes i landet, har riksdagen redan tillgodosett genom antagandet
av lagen örn tjänsteplikt. Är det så, att denna lag i sitt nuvarande
skick ej ger tillräckliga möjligheter att taga till vara arbetskraften, så är det
en enkel sak att ändra lagen. Men det är ett jätteverk att ändra alla våra
pensionsförfattningar.

Herr Osberg: Herr talman! Jag hade icke tänkt yttra mig i debatten utan
avsett att inskränka mig till instämmandet i herr Svedmans anförande. Men
det vill synas, som örn man ansåge en stor motsättning förefinnas mellan
utskottets och reservanternas mening. Denna motsättning är knappast tillfinnandes.
Utskottet vill lia en vidgad tillämpning i fråga örn anstånd med
avgång, medan reservanterna vilja taga mera positiv ställning för en höjning
av pensionsåldern. Ingen anser, att man ej bör söka utnyttja arbetskraften
i större utsträckning än nu.

Det är naturligt, att dessa företagare, d. v. s. de som äro chefer för de
statliga inrättningarna, järnvägar, post, telegraf och andra, ha reda på, hur
de skola reglera arbetskraften. De sätta naturligtvis de kraftigaste och
bästa på de mest krävande posterna, medan de, som äro till åldern komna,
få lättare uppgifter. Ty dessa lättare uppgifter skola också skötas. En
något ålderstigen person gör det ofta lika bra som den, som är mycket yngre.

Man börjar, tycker jag, litet för mycket omhulda de statsanställda. De
skola ha en viss ålder, när de börja; de skola ha en kort tjänstetid. Men
liksom min vän på Hallandsbänken anförde kan jag icke undgå att jämföra
dem med andra kategorier. Tänk på jordbrukets folk! Vid 14, 15 år få de
börja arbeta, både pojkar och flickor, och vid 16 års ålder få dessa ynglingar
gå och gälla som arbetsföra i jordbruket. Ingen ömmar för dem. De
få gå där, och när åldern kommit, få de hänga i in i det sista. Det är icke
fråga örn de fyllt det eller det året, och det är icke fråga örn pension. De
få lita på sig själva från början till slut och tills krafterna äro uttömda.

I detta hänseende tycker jag icke, att man behöver resonera så förfärligt
mycket, bara man kommer fram till orsaken. Det är ingen, som jävar, att
det finansiella läget är sådant, att man behöver spara. Det gäller ju 5
miljoner kronor örn året som här kunde sparas enligt reservanternas förslag.
Hur är det, när man talar med finansministern och när man kommer ut i
kommunerna, där man får skrivelser, den ena efter den andra, örn att vidtaga
alla möjliga mått och steg för att spara så att statens finanser skola gå
ihop? Vi, som tillhöra bankoutskottet, veta hur det är, när man har riksbankschefen
nere. Han säger, att vi måste taga krafttag för att kunna klara
upp situationen. Men när vi här i kammaren äro inne på det området, säger
herr Paulsen, att vi kunna betala vad som helst, och vi kunna inskränka vår
arbetstid i alla fall. Det går inte att göra så. Vi måste se till, att vi kunna
reda oss i denna hårda tid.

Utskottet vill här, att de, som äro friska och kunna arbeta, skola begära

Onsdagen den 10 april 1940 f. m.

Nr 22.

61

Äng. utredning rörande höjd pensionsålder för statsanställda m. fl. (Forts.)
dispens, men vi reservanter anse, att när de äro orkeslösa och behöva gå,
skola de begära avsked och även beviljas detta. Det tycka vi är ylen regelrätta
vägen men icke att tvinga folk, som äro arbetsföra, att avgå.. Örn de
kunna hålla ut ett par tre år till, bör man låta dem göra det utan vidare.

När det talas örn arbetslöshet, är jag säker, att alla, som ha den rätta uppfattningen,
veta, att vi icke ha folk nog, örn vi skola hinna med att sköta
örn vårt stora, avlånga land. Det finnes inte för mycket folk, men det är en
alltför utpräglad specialisering av arbetskraften. Vi ha emellertid icke arbetare
nog; det visas av vår stora import. Riksbankschefen sade häromdagen,
att vi bara i försvarshänseende få importera för 500 miljoner kronor innevarande
år.

Låt folk, som är friskt, arbeta! Det är nog av dem, som icke kunna
arbeta.

Jag har ingen anledning, herr talman, att frångå den uppfattning, som
reservanterna bildat sig i utskottet. Jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen.

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gay propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Svedman begärde emellertid votering, i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och. voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Osberg, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos^ 114 ja och 64 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 eftermiddagen, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 26.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Åqvist, som anförde -.Interpellation.
Herr talman! Omfattningen av den statliga upphandlingen för försvarsändamål
är av allt att döma på vissa områden så pass stor, att den för närvarande
har mycket stor betydelse för den svenska industriens sysselsättningsgrad
och även kan få stor betydelse för i vilken utsträckning industrien
kan tillgodose civilbehov. Vid förfrågan hos de statliga myndigheter, som

62

Nr 22.

Onsdagen flen 10 april 1940 f. m.

Interpellation.

Interpellation. (Forts.)

handha dessa beställningars planering, har det emellertid visat sig vara mycket
svårt att erhålla noggrannare uppgifter för hur lång tid framåt, industrien
kan beräkna att erhålla statsbeställningar. Givetvis är detta en mycket stor
nackdel, eftersom olika industrier och speciellt de industrier, som framställa
konsumtionsvaror, äro nödsakade att någon tid i förväg planera sin tillverkning.
De uppgifter, som erhållits, ha i regel varit så pass svävande, att
man kan ifrågasätta, huruvida någon genomtänkt plan ligger till grund för
beställningarna och huruvida någon beräkning finnes över de behov, som under
nuvarande förhållanden skola fyllas.

Vad som i första hand avses med denna förfrågan är att erfara, huruvida
statens beställningar för försvarsändamål äro ordnade efter en enhetlig plan
och örn det sålunda finnes möjlighet för de olika industrierna att erhålla närmare
kännedom örn vilka anspråk på deras kapacitet, som från statens sida
komma att ställas för längre tid framåt. Det ligger i öppen dag, att en
sådan plan endast kan vara uppgjord efter vissa förutsättningar, och dessa
förutsättningar kunna givetvis mycket hastigt ändras, speciellt under nuvarande
förhållanden, då det allmänna läget är mycket osäkert. Åtskilliga
omständigheter tala emellertid för att denna planering lämnar åtskilligt övrigt
att önska. Sålunda ha i åtskilliga fall priserna, som av staten skola
erläggas, ej ännu blivit definitivt bestämda, trots att leveranser pågått i åtskilliga
månader, och likviderna för leveranserna inflyta icke heller till företagen
på ett sådant sätt som under normala förhållanden brukar ske vid
statens upphandling och som olika industrier hade vid sina prisuppgifters
lämnande beräknat.

Det hade givetvis varit av behov att erhålla en närmare information över
den statliga upphandlingen för försvarsändamål i sin helhet och densammas
planering ävensom hur den likvideras eller är avsedd att likvideras, men
då undertecknad är medveten örn att lämnandet av en sådan redogörelse kan
vara förenat med vissa svårigheter, torde det vara fullt tillräckligt, örn de
olika industrierna kunde exempelvis genom Sveriges industriförbund få reda
på vilka anspråk, som från statens sida komma att ställas på var och en särskild
och örn sådana anspråk kunde angivas för något längre tid än vad nu
är fallet.

Med anledning av det ovan anförda tar jag mig friheten att med andra
kammarens tillstånd framställa den frågan till statsrådet och chefen för
kungl, försvarsdepartementet, huruvida en enhetlig planläggning för statens
upphandlingar för försvarsändamål föreligger.

Samtidigt vill jag fråga, huruvida statsrådet anser det lämpligt, att olika
industrier under hand erhålla närmare uppgifter genom lämpligt organ, vilka
statsbeställningar de skola utföra, för sina resp. tillverkningsgrenar under
4 ä 6 månader framåt.

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 27.

Herr Jacobson, som på begäran erhöll ordet, yttrade: Herr talman! Enligt
de direktiv, som på sin tid meddelades vid tillsättandet av 1936 års egnahemsutredning,
skulle utredningen bland annat ha att behandla spörsmålet örn kolonisationsverksamheten
i Norrland och Dalarna. Utredningen skulle också ägna
uppmärksamhet åt vissa frågor, som berörts i en skrivelse från Sveriges kronotorpare-
och kolonistförbund, avseende kolonat och andra å kronoparker upplåtna
lägenheter, kronotorp, skogstorp, odlings- och fjällägenheter. Hinder
borde ej möta att i utredningen inbegripa även spörsmål, vilka ej särskilt an -

Onsdagen den 10 april 1940 f. lii.

Nr 22.

63

Interpellation. (Forts.)

givits av förbundet men vilka i detta sammanhang kunde befinnas vara av intresse.

Genom beslut den 25 augusti 1939 har Kungl. Majit — i samband med att
egnahemsutredningens uppdrag förklarats skola anses vara slutfört i och med
de betänkanden och förslag, utredningen intill nämnda dag avlämnat — uppdragit
till egnahemsstyrelsen att i samråd med domänstyrelsen verkställa den
utredning och avgiva det förslag rörande kolonisationsverksamheten i Norrland
och Dalarna samt upplåtelse av skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp och
andra lägenheter å kronomark i de sex nordligaste länen, som ålegat egnahemsutredningen.

På grund av de uttalanden, som gjordes av herr statsrådet vid Sveriges kronotorpare-
och kolonistförbunds kongress i Vilhelmina i juni 1937, har den
uppfattningen gjort sig allmänt gällande bland landets krononybyggare, att frågan
i sin helhet skulle komma att föreläggas 1938 års riksdag.

När den icke kom att underställas fjolårets riksdag hoppades man, att den
under alla förhållanden skulle bli föremål för innevarande riksdags behandling.

Det är uppenbart för alla, som sökt sätta sig in i de norrländska krononybyggarnas
förhållanden, att de för närvarande äro hänvisade att leva under
ytterst blygsamma ekonomiska förhållanden och att den hjälp, som hittills utgått,
är otillräcklig.

Det bör bemärkas, att de flesta innehavarna av dessa torp och odlingslägenheter
i första hand äro hänvisade skaffa sig och sin familj uppehälle genom
skogs- och flottningsarbete. Först därefter ha de möjlighet att på sin lediga
tid ägna sig åt arbetet att fullborda byggnaderna och utöka odlingen. De nu
utgående byggnads- och odlingsbidragen äro allt för låga, varför man allmänt
räknat med att i det kommande förslaget en avsevärd höjning härutinnan komme
att inrymmas.

Läget har i år ytterligare försämrats genom att ett synnerligen stort antal
krononybyggare varit inkallade till militärtjänstgöring i samband med den förstärkta
försvarsberedskapen.

De senaste årens sanering av bostadsbeståndet, som på ett sådant märkbart
sätt satt sin prägel på den norrländska landsbygden, äger icke tillämpning
bland de norrländska krononybyggarna. Anledningen härtill är att innehavare
av kronotorp och odlingslägenheter varit och fortfarande äro helt uteslutna
från möjligheten att erhålla lån från anslaget till beredande av bostäder i egna
hem åt mindre bemedlade, barnrika familjer. Någon inteckning kan nämligen
icke lämnas som säkerhet för lånet, enär jorden är kronans. Vad det särskilda
anslaget under femte huvudtiteln till bostadsförbättringsbidrag angår, har bidrag
ur detta anslag icke kunnat sökas i nämnvärd omfattning, enär krononybyggarnas
bostäder förbliva i statens ägo, varför en sådan riskerar att få
till staten avstå icke blott vad som utförts av statsbidraget utan även hela värdet
av sitt eget arbete och egna utlägg för materiel och lejd arbetskraft.

Aud en inventering av bostadsbeståndet å kronans domäner skulle det visa sig,
att ett stort antal innehavare icke lyckats fullborda byggnaderna, enär bidragen,
som tidigare anmärkts, äro för små, kostnaderna för stora och innehavarna
undantagslöst obemedlade. Det har dessutom visat sig att även godkända
byggnader inom några år befunnit sig i sådant skick att de utan tvekan kunna
betecknas såsom hälsovådliga. Starka skäl tala för att en allmän översyn
och förbättring av sagda bostadsbestånd kommer till stånd på domänverkets
bekostnad. Därvid synes billigheten kräva, att de som själva utfört förbättringar
bereddes gottgörelse för egna utlägg. Det kan icke anses rättvist, att
en familjeförsörjare som tillhör landets sämst lottade kår — den norrländska

64

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. upphävande
av
lagen örn utbetalande
av
Jcrigsrislcersättning
till
sjömän.

Interpellation. (Forts.)

skogsarbetarkåren — skall förränta och amortera en skuld, vilken i vissa fall
avsevärt överstiger ett par tusen kronor, som utförandet av en ofrånkomligförbättring
av en arrendebostad ådragit honom. I ett fåtal fall har en förbättring
kunnat åstadkommas genom tillskott av medel från kommuner och
enskilda, men denna väg är givetvis icke framkomlig i erforderlig och önskvärd
utsträckning.

Under hänvisning till det anförda anhåller jag örn kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet få framställa följande
spörsmål:

Har den utredning, som omnämnes i de direktiv, vilka på sin tid meddelades
vid igångsättandet av 1936 års egnahemsutredning, avseende kolonat och andra
å kronoparker upplåtna lägenheter, kronotorp, skogstorp, odlings- och fjälllägenheter,
fortskridit så långt, att proposition i frågan kan förväntas under
nu pågående riksdag?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.49 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 10 april.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr andre vice talmannen.

§ 1.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 17, i anledning av väckta
motioner angående upphävande av lagen örn utbetalande av krigsriskersättning
till sjömän.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde

Herr Senander: Herr talman! Den lag, som är föremål för behandling i
vår motion, tillhör det komplex av typiska klasslagar, som man satt sig före
att genomföra under nu rådande krissituation. Man kan utan tvekan beteckna
den lagen som en kristidsprodukt av sämsta slag. Den är samtidigt ett
juridiskt monstrum. Statsmakterna ha tagit sig före att sätta sjöfolket under
förmynderskap i vad det rör deras in t jänta avlöning. Jag tror, att man utan
överdrift kan våga påstå, att det aldrig tidigare här i landet stiftats en lag,
som berövar myndiga och fullt normala människor dispositionsrätten över
egna medel. Det är enligt min mening ingenting annat än ett kränkande ingrepp
i den personliga friheten, som man här företagit sig mot en arbetaregrupp,
som gjort sig förtjänt av en amian behandling än att betraktas såsom
en samling omyndiga odh misskötsamma personer.

Nu har denna lag, som alla känna till, rönt ett mycket starkt motstånd av
sjömän av alla grader, och regeringen har på grund av det starka motstånd,

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

65

Äng. upphävande av lagen om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän.
(Forts.)

som rests mot lagen, mjukat upp lagen, en uppmjukning som de facto innebär
att lagen sättes ur funktion. Vi betrakta det som en klok åtgärd, men
ännu bättre hade det varit, örn denna lag aldrig kommit till. Nu finns den
som en erinran örn med vilken lättvindighet man i likriktad anda inom riksdagen
skapar lagar mot arbetarna.

Då [emellertid det huvudsakliga syftet med vår motion är uppnått och då
vi icke kunna påräkna stöd för vårt krav att lagen skall upphävas, har jag,
herr talman, intet yrkande.

Sedan överläggningen härmed förklarats avslutad, blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat första lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av väckt motion örn en ny, mänskligare syn på problemet
psykiatrin och rättskipningen;

nr 19, i anledning av väckta motioner örn laga lappriksdagar vart fjärde
år samt örn utvidgning av lapparnas självbestämningsrätt;

nr 20, i anledning av väckt motion örn återställande av tidigare lag örn
koncession på högst 40 år för framdragande av kraftledningar;

nr 21, i anledning av väckt motion om återställande av tidigare förbud
för inmutningar å kronojord i de tre nordligaste länen;

nr 22, i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn
aktiebolag ;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 39 § lagen den 23 oktober 1914 (nr 325) örn krigsdomstolar
och rättegången därstädes; och

nr 24, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) örn fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 3.

Äng. vissa
ändringar i
lagen om
adoption
m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen i anledning av förevarande motion
måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta verkställa
utredning rörande sådan ändring av 8 § lagen örn adoption, att den
för personer som äga bröstarvingar stadgade inskränkningen i rätten att antaga
adoptivbarn upphävdes.

Andra kammarens protokoll 19JiO. Nr 22.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande, nr 25, i anledning av väckt motion
angående utredning örn vissa ändringar i lagen örn adoption m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 193,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Dahlbäck hemställt, att
riksdagen ville besluta att hos Kungl. Majit anhålla dels om åtgärders vidtagande
för sådan statistisk redovisning av de år för år av domstolarna medgivna
adoptionerna, att adoptionsinstitutets samhälleliga verkningar därav
framginge, och dels om utredning rörande ändringar i lagen örn adoption i
syfte att de med adoption avsedda fördelar måtte komma långt större antal
barn, framför allt barn utom äktenskap, till godo än för närvarande vore fallet.

5

66

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. vissa ändringar i lagen om adoption m. rn. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Sandorf, Lindqvist, Hedlund i Östersund
och Geselius, vilka ansett att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Gezelius: Herr talman! Även bortsett från att andra för vårt folk
mera vitala och livsviktiga frågor nu ta hela vår uppmärksamhet i anspråk,
skulle måhända mången anse, att den här frågan är av mindre betydelse. Enligt
min mening är den icke betydelselös. Det kan icke anses betydelselöst,
att riksdagen här skulle utan bärande skäl komma att föreslå Kungl. Maj:t
en utredning rörande en lagändring.

En ändring i bestående lag bör, såvitt jag förstår, icke ifrågakomma i andra
fall, än då lagen visat sig vara antingen felaktig i det att den icke längre
står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet, eller det har visat
sig omöjligt att tolka lagens bestämmelser. Men det fordras därutöver, att
det icke varit möjligt att genom rättstillämpningen vinna rättelse i de förhållanden,
som den åsyftade lagbestämmelsen avser att reglera. I synnerhet
bör man, enligt min mening, förfara med synnerlig varsamhet, när det gäller
att lagstifta på familjerättens område. Det har tidigare syndats mycket häremot.

I förevarande fall är behovet av en ändring i lagen icke styrkt. Ja, det
bär till och med gått så långt att utskottet föreslagit borttagandet av en bestämmelse,
som utskottet i sin motivering förklarar vara välgrundad. Utskottet
föreslår i sin kläm, och det är det jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på, »att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande sådan
ändring av 8 § lagen örn adoption, att den för personer som äga bröstarvingar
stadgade inskränkningen i rätten att antaga adoptivbarn upphäves».

Hur motiverar utskottet denna hemställan? Jo, utskottet säger: »Enligt
gällande lag örn adoption har domstol alltid att pröva huruvida adoption i diet
särskilda fallet lämpligen må äga rum. Domstolen har att införskaffa erforderlig
utredning, och inhämtande av yttrande från barnavårdsnämnd är obligatoriskt
när barnet ej fyllt 18 år. Jämlikt 8 § adoptionslagen gäller såsom
betingelse för att adoption må medgivas, att adoptionen finnes lända till gagn
för barnet samt att särskild anledning är till adoptionen. Beträffande sökande
som har bröstarvinge upptager lagen diet särskilda stadgandet, att tillstånd
till adoption skall vägras örn ej synnerliga skäl tala för adoptionen.»

Utskottet vitsordar, att det intresse, som tillgodoses genom detta stadgande,
är ett legitimt intresse, nämligen de lagliga arvingarnas skyddande mot intrång
och mot de intressekonflikter, som kunna komma att uppstå, örn föräldrar,
som ha iegna barn, upptaga adoptivbarn. Sedan utskottet vitsordat
detta, säger utskottet, att lagens nuvarande ordalag torde vara strängare än
som påkallas och skulle kunna föranleda därtill, att i vissa situationer en
önskvärd adoption icke kommer till stånd. Därför förordar utskottet en uppmjukning,
som det heter ordagrant, av lagens dithörande bestämmelser, och
detta önskemål bör man enligt utskottets mening tillmötesgå. Detta gör utskottet
på det sättet, att utskottet hemställer att riksdagen skall upphäva
denna särbestämmelse.

Vad först beträffar det faktiska behovet, så är ju det icke på något sätt
styrkt. Det är icke visat, att lagen i något fall har hindrat adoption. Det har
talats örn och talades redan därom 1938, när frågan var uppe — särskilt gjorde
man det mycket ivrigt i första kammaren från domarehåll -— att bestämmelsen
var väl sträng. Men man vitsordade, att bestämmelsen icke hindrat
vederbörande domstol att bifalla ansökan örn adoption.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

67

Äng. vissa ändringar i lagen om adoption m. m. (Forts.)

Om det nu skulle föreligga ett missförhållande på detta område, har det
i varje fall icke gjorts det minsta försök att på rättstillämpningens område
få fram en ändring. Det finnes icke något prejudikat, som visar att domstolarna
uppfattat bestämmelsen i all dess stränghet. Men ännu märkligare är
att utskottet i känslan av svagheten i sin argumentering lägger tyngdpunkten
på att det är mycket viktigt att bibringa allmänheten den uppfattningen,
att man, när diet gäller adoption, icke är så sträng vid domstolarna. Men utskottet
drar sig då icke för att genom att upphäva denna lagbestämmelse bibringa
allmänheten den uppfattningen, att domstolen skall tillämpa precis
samma bedömningsgrund, vare sig adoptanten har barn eller icke har det,
något som utskottet emellertid självt icke har velat acceptera.

Vad som ytterligare är synnerligen betänkligt är detta, att utskottet här
slagit in på en lagstiftningsmetod, som visserligen tidigare varit tillämpad,
men som därför icke är försvarbar. Man menar det vara tillfyllest, att man
bara skriver i ett utskottsutlåtande, att örn den här särbestämmelsen tages
bort, komma domstolarna lika fullt att beakta, att man skall vara försiktigare,
när man bifaller en adoptionsansökan i diet fall adoptanten har bröstarvingar
än annars. Det är, som örn man föreställer sig, att. lagtillämparna, domstolarna
och advokaterna, skola gå till utskottets motivering för att finna
stöd för sitt bedömande av de olika fallen. Jag har som praktisk jurist icke
kunnat underlåta att reagera mot ett sådant sätt att lagstifta.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att få yrka bifall till den av herr Lindqvist
m. fl. avgivna reservationen.

Herr Dahlbäck: Herr talman''. Jag ber att som motionär få nämna några
ord i frågan.

Min motion har en mera vidsträckt syftning än den del av frågan, ^som
utskottet nu koncentrerat sig på. Jag skall icke alltför vidlyftigt gå in
härpå. Jag vill emellertid fastslå — det kan för övrigt inhämtas av det yttrande,
som statens barnavårds- och fattigvårdsinspektör avgivit — att det
ligger icke precis så enkelt till med avseende på lagtolkningen av nu gällande
bestämmelser, som av den föregående ärade talaren framhävts. De som syssla
med detta ämne vare sig såsom advokater eller på annat sätt, t. ex. såsom
domare eller i barnavårdsnämnder, varsna, att man i själva verket icke kommer
att erhålla några här efterlysta avgörande prejudikat. Det är ju här
fråga örn ansökningsärenden, för vilka man i de flesta fall säkerligen icke vill
kosta på en alltför vidlyftig apparat för att få en juridisk principfråga knäckt
i högsta instans. Tvärtom framhåller fattigvårdsinspektören, att det i mångå
fall icke ens kommer någon prövning till stånd av domstol, ity att såväl
advokater som vederbörande i barnavårdsnämnderna redan på ett ^förberedande
stadium lämnar allmänheten del av sin uppfattning, som oftast går i den riktningen,
att, örn ett par makar ha egna barn, de principiellt äro förhindrade att
adoptera. Man må sedan på juristhåll diskutera^ örn denna uppfattning —
givetvis med de restriktioner, som här i utskottsutlåtandet berörts — är riktig
eller icke. Men det är nu en gång så här i världen, att det är icke frågan örn
vad som teoretiskt är lag, som får betydelse, utan det är hur lagen uppfattas
i praktiken. Om man allmänneligen har grundad anledning antaga,. att lagen
lägger hinder i vägen för en adoption, kommer ju överhuvud taget ingen som
helst ansökning till stånd. Nu kan man svara, att man fördenskull icke bör
ändra lagen. Men det finns, frånsett det nu sagda, goda skäl för en lagändring:
man bör bereda större möjligheter än nu förefinnas för barn att bli
adopterade.

Här är det fråga örn det mest ömtåliga människomaterial, som vi ha, nårn -

68

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. vissa ändringar i lagen örn adoption m. m. (Forts.)
ligen utomäktenskapliga barn. Jag vill framförallt stryka under, att när dessa
barn, som ofta nog befinna sig under fostran av en ensam mor, närma sig
skolåldern, uppstår en kritisk period. Barnen bli då utsatta för att få sin
position såsom utom äktenskapet födda demonstrerad inför kamraterna i
skolan, och det har åtminstone för mig varit ett av motiven till att jag velat,
att man skall lia uppmärksamheten fäst vid att någonting göres för att möjliggöra
för ett större antal utom äktenskapet födda barn att bliva adopterade.
Därvidlag har jag i motionen gått i viss mån längre än utskottet, men det skall
jag icke här beröra. Jag anser i vart fall goda skäl föreligga, att riksdagen
tillmötesgår de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets utlåtande.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på att vid behandlingen av den här frågan
vid 1938 års riksdag en sådan auktoritet som professor Undén, som
varit professor i familjerätt, vitsordat behovet av en vidgning av adoptionsinstitutet.
På denna fråga böra icke anläggas synpunkter av rent formell beskaffenhet,
sålunda icke främst huruvida det kan uppvisas till full evidens
att formella hinder ligga i vägen för adoption. För min del har jag behov
av att hävda en annan princip. Även örn den nu gällande lagstiftningen, såsom
den nu allmänt uppfattas, skulle vara sådan, att blott ett fåtal barn skulle
på grund av lagens uppfattning i praktiken förmenas att få ett gott hem, vore
det väl värt att detta problem skärskådades. Jag tror, att det är nödvändigt,
att de hinder, som kunna förefinnas och enligt min mening härutinnan verkligen
förefinnas, undanröjas. Domstolarnas praxis är, såsom fattigvårdsinspektören
säger, vacklande, och vi ha överhuvud taget icke, så vitt jag vet, något som
helst prejudikat från högsta instans i avseende å de frågor herr Gezelius berörde.

Jag kan icke finna annat än att fullgiltiga skäl finnas för bifall till utskottets
hemställan, och jag ber fördenskull att få yrka bifall därtill.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Denna fråga är — jämförd

med allt som nu fångar sinnet — så liten, att jag med endast ett par minuters
anförande skall ange skälen för den reservation, jag anslutit mig till.

Det är två år sedan riksdagens andra kammare utan debatt avslog en liknande
motion som denna. Ingenting har under de två åren inträffat, som motiverar,
att man i dag skall skriva till Kungl. Maj:t och begära utredning i
detta ärende. Huvudmotivet för motionären i år liksom för motionären för
två år sedan är, att vår adoptionslag icke skulle vara tillräckligt elastisk för
att skaffa barn utom äktenskap adoptivföräldrar. Adoptionslagen är lika
gammal som lagen om barn utom äktenskap, och adoptionsfrekvensen anses
lag.

Sedan 1919 har jag som tjänsteman övervakat barnavårdslagarnas tillämpning
i Norrland. Jag har ansträngt mig att undersöka örn det möjligen kan
bero på adoptionslagen att icke tillräckligt många adoptioner skett. Jag har
därvid fått en mycket bestämd uppfattning av de barnavårdsnämnder, som
jag rådfrågat, att lagen icke alls hindrar adoption. Statens inspektör för
barnavård bekräftar i sitt vid utlåtandet fogade yttrande riktigheten av vad
jag konstaterat inom mitt distrikt. Örn sålunda adoptionslagen icke utgör något
hinder för att få barn utom äktenskap adopterade, kan jag icke förstå, att
det skulle finnas anledning att skriva till Kungl. Majit örn lagändring, bara
för att man föreställer sig att lagen möjligen skulle kunna hindra adoption av
barn utom äktenskap. Herr Gezelius har belyst adoptionslagens djupa familjerättsliga
innebörd och därvid bevisat, att lagen icke är en enkel social
lagstiftning. Adoptionen har för stor innebörd för att den skall kunna ske
på ett mindre väl genomtänkt sätt, och den garanti, som 1917 års adoptions -

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

69

Äng. vissa ändringar i lagen om adoption m. m. (Forts.)_
lag gav för att adoption icke skulle kunna ske till skada för föräldrar, adoptivbarn
och bröstarvingar är mycket välgrundad. Om riksdagen nu skulle begära
att få den revision av lagen, som utskottet föreslår, då förlorar adoptionslagen
det mest värdefulla i sin byggnad.

Herr talman, jag ber att med detta få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Lindqvist.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Utskottet har haft en något annorlunda
syn på denna sak än den de båda reservanterna nu här utvecklat. Det
är alldeles riktigt att frågan inte är av den storleksordning, att det kan vara
befogat att ställa till med en stor debatt örn denna sak. Men när spörsmålet
ändå dryftas, är det ju anledning peka på varför utskottet kommit till det resultatet,
att utskottet, åtminstone på denna punkt, anser sig böra tillstyrka
motionen i fråga.

Det är nämligen så — som tidigare här upplysts — att lagen om adoption
lägger mycket väsentliga hinder i vägen för adoption, när adoptanterna ha
bröstarvingar. Och man kan ju fråga sig, örn det kan vara riktigt och lämpligt
i en tid som denna, att föräldrar som ha bröstarvingar praktiskt taget icke
skola ha möjlighet att adoptera, örn de så önska.

Jag skall medge, att utskottet sett saken mera ur barnens synpunkt än ur
egendomssynpunkten, vilken senare i själva verket är grundläggande för de
kritiska resonemang som förts här. Yi anse det ingalunda vara betydelselöst
örn ett barn, framför allt örn det är fråga örn föräldralösa barn, kan få
skyddet av ett verkligt gott adoptivhem. Det har t. o. m. på senare tid vid
upprepade tillfällen påpekats, att det ingalunda ens är lämpligt och önskligt
att ett barn växer ensamt upp i ett hem; det är ur praktisk uppfostrarsynpunkt
gagneligt, att ett hem har flera än ett barn. Yi mena alltså, att både humanitära
skäl och praktiska uppfostrarsynpunkter tala för en ändring av bestämmelserna
på denna punkt. Det är ingalunda, som den föregående talaren
sökte göra gällande, fråga örn någon katastrof, örn man går in för en lindring
i detta avseende i adoptionslagen. Under alla förhållanden skall domstolen
pröva, örn adoption är lämplig, örn adoptanterna äro lämpliga att överhuvud
taget handha uppfostran av barn, o. s. v. Allt detta sker under domstolens
prövning, och jag förutsätter, att örn en domstol inte anser en adoption lämplig,
kommer den icke att medge densamma.

lied detta, herr talman, vill jag göra gällande, att det är av vikt att man
ger människorna möjlighet att i största möjliga utsträckning skaffa goda hem
åt de barn som stå skyddslösa. Jag kan ingalunda hysa sådan vördnad för
traditionen och allra minst för de arvsbekymmer, som väl egentligen äro det
grundläggande för kritiken på denna punkt, att jag inte skulle vilja vara med
örn denna uppmjukning av lagen i fråga, detta så mycket mindre som bröstarvingarna
under alla förhållanden äro skyddade av lagen beträffande sin
laglott. Bröstarvingarnas rätt trädes sålunda på intet sätt för nära, örn man
medger den uppmjukning av lagen som utskottet föreslår.

Herr Gezelius påstår, att inga som helst sakskäl tala för en sådan ändring.
Ja, man kan ju ha olika namn på olika skäl, men nog föreställer jag mig, att
det bör kunna betraktas som sakskäl, om man öppnar större möjlighet när det
gäller att adoptera skyddslösa barn.

Möjligheten att komma till rätta med detta problem vid rättstillämpningen,
som herr Gezelius förordade, synes i alla fall ej vara stor, eftersom bland utskottets
ledamöter både ett justitieråd och en hovrättspresident anslutit sig
till den synpunkt som lagutskottet här företräder.

70

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. vissa ändringar i lagen om adoption m. m. (Forts.)

Under sådana förhållanden, herr talman, anser jag det både av humanitära
skäl och ur praktiska uppfostrarsynpunkter klokt att man går den väg, som
utskottet här anvisat, och medger den uppmjukning av adoptionslagen utskottet
föreslår.

Herr Gezelius: Herr talman! Hur frestande det än vore skall jag inte
upptaga kammarens tid med något utförligare bemötande, men på ett pär
punkter måste jag göra ett klarläggande.

Herr Dahlbäck sade, att det förelåg ett intresse av att den praxis som tilllämpas
inte blir så vacklande som den nu är, och detta syfte skulle man inte
kunna vinna vid rättstillämpningen. När det gäller att bedöma denna fråga
är det från domstolens sida en omdömessak, vad som skall betraktas som synnerliga
skäl, och därför måste alltid — även örn vi stryka bestämmelsen i
fråga — detta bedömande stå kvar och i viss mån bli »vacklande». Det finns
ingen möjlighet för lagen att här ange annat än att, örn adoptanten äger bröstarvingar,
skall en strängare prövning ske än örn sådan icke finnas.

Att advokaterna förorda återhållsamhet på denna punkt har berott uteslutande
därpå, att de ha en annan uppfattning än herr Olsson i Mellerud. Han
anser att utskottsmajoriteten sett saken ur barnens synpunkt, men han tänker
då icke på andra än de blivande adoptivbarnen, han tänker inte på bröstarvingarna.
Han hävdar, att det är ett sådant stort intresse från samhällets
sida att skaffa dessa adoptivbarn goda hem, att man lugnt kan stryka ut ur
lagen bestämmelsen, att en särskilt restriktiv prövning skall ske när det gäller
föräldrar som ha egna barn. Jag kan inte dela den uppfattningen, och jag kan
ännu mindre tillägna mig den åsikten, att bröstarvingarna endast ha ett ekonomiskt
intresse av att inte få en kull adoptivbarn förenade med hemmet. Det
finns så manga andra intressekonflikter som här dyka upp.

Vidare vill jag gent emot herr Olsson i Mellerud påpeka, att det enligt min
mening icke är fullt riktigt att säga, att utskottet här föreslagit en uppmjukning
av lagen. Om det vore så, skulle man ju kunna anföra något sakskäl för
utskottsförslaget. men nu har utskottet olyckligt nog formulerat sin kläm så,
att ur lagen skall, utgå det som uttryckligen där utsäges om att det skall vara
skillnad på prövningens stränghet, örn det finns egna barn eller icke. Så länge
utskottets kläm är sådan, finns det så starka betänkligheter mot att antaga
detta förslag, att jag har anledning hoppas att kammaren skall ansluta sig till
reservationen.

Herr Dahlbäck: Herr talman! Herr Hedlund i Östersund framhöll, att

sedan denna fråga 1938 av kammaren avslogs, ingenting inträffat, som kunde
föranleda kammaren att ändra ståndpunkt. Det är alldeles riktigt, men
jag vill fästa kammarens uppmärksamhet vid det förhållandet, att redan vid
behandlingen i lagutskottet av den 1938 väckta motionen befanns — vilket
vid behandlingen av årets motion upplystes — själva uppläggningen av motionen
sådan att man inte kunde ta densamma på allvar. Däremot ansågs
det.-— det yttrades av ordföranden i lagutskottet — att i år föreligger en
motion som vi kunna ta på allvar. Det finns i varje fall en väsentlig skillnad
mellan motionerna. Jag ber också att få understryka, att förslaget örn
vidgning av adoptionsinstitutet i första kammaren år 1938 bifölls.

Vidare vill jag framhålla skillnaden mellan den principiella synpunkt man
anlägger på barnavårdsfrågor såsom lekman och såsom fackman. I senare
fall är man benägen, såsom det också omvittnats, att enbart taga hänsyn till
tillgången på barn, för vilka det önskas adoption, och man säger att den icke
är tillräckligt stor för att kunna tillmötesgå önskningarna från blivande adop -

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

71

''Äng. vissa ändringar i lagen om adoption m. m. (Forts.)
tivföräldrar. Ja, det kan mycket väl hända att ett par makar, som vilja skaffa
sig adoptivbarn och ge till känna detta sitt önskemål, av barnavård smannen
i orten icke kan få denna önskan tillfredsställd. Men det finns även en annan
situation, som är den rakt omvända, nämligen att ett barn framlever sitt liv
under mycket utsatta omständigheter, vilka göra att dess framtid helt enkelt
skulle bli mycket svår, därest ett par makar som ha fått det barnets öde lagt
på sitt ansvar icke kunna få adoptera det. Det är helt olika synpunkter som
måste anläggas av fackmannen, som kallt och statistiskt beräknar materialet,
men som måhända aldrig möter det icke så ringa behov, som förefinnes och
som kanske aldrig direkt för honom påvisats men som likväl existerar. Det
behovet av adoptering är ett behov för nöds skull, som ett par makar, de där
redan lia bröstarvingar, icke kan få tillfredsställt.

Jag kan inte ansluta mig till den uppfattning som herr Gezelius hyste, att
frågan, huruvida ett pär makar med egna bröstarvingar skulle få adoptera
ytterligare ett barn, egentligen är en omdömesfråga, d. v. s. en fråga bestående
i prövning av graden av behov å ömse sidor. Jag kan icke finna annat
än att man helt enkelt är hänvisad till att rätta sig efter de principiella grunder
som föreligga i lagen och omständigheterna vid dess tillkomst. Vid ett
rättsavgörande går det inte att behandla en dylik fråga ungefär som man tycker
att det bäst passar sig, utan man måste rätta sig efter vad som varit
dens mening som lagen gjorde. Och det torde väl också vara den övervägande
uppfattningen bland dem, som ha att pröva dylika frågor, att det är ytterligt
svårt att tillfredsställa behovet av adoption för makar som redan ha bröstarvingar.
De fall då så kan ske inskränka sig i väsentlig grad till sådana,
som av lagberedningen anvisats.

Jag anser sålunda att den av utskottet föreslagna ändrade lagstiftningen är
av förhållandena påkallad och att den kommer att göra nytta för barnen. Det
avgörande härvidlag bör nämligen vara: barnens nytta. Och därför, herr talman,
yrkar jag fortfarande bifall till utskottets förslag.

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har förut instämt med herr Hedlund
i Östersund och skulle nöjt mig därmed, örn inte den föregående ärade talaren
börjat sitt senaste anförande på det sätt han gjorde, när han särskilt rekommenderade
denna motion för sitt rediga innehåll och tillät sig säga, att en
motion som tidigare framlagts i samma ämne var slarvigt skriven och därför
inte kunde upptagas till saklig behandling.

När jag först läste denna motion — jag hoppas motionären inte misstycker
att jag säger rent ut — kom jag att tänka på vad man många gånger ser,
när man granskar justitieombudsmannens berättelse. Där står nämligen på
en del ställen, att det inkommit en skrivelse »av något oredigt innehåll». Den
motion som här föreligger är sådan, att jag knappast väntat att herr Dahlbäck
skulle yrka bifall till det förslag som första lagutskottet framlagt. Ty
det innebär ju någonting helt annat lin vad herr Dahlbäck föreslagit. Herr
Dahlbäck har icke föreslagit don ändring som utskottet nu hemställt örn, utan
något helt annat. Nu är det möjligt att herr Dahlbäck anser, att i den vidlyftiga
motionsklämmen, uppdelad i två olika punkter, kan rymmas även vad
utskottet här föreslagit. Herr Dahlbäck menar säkerligen mycket väl med
sin motion, och det är särskilt för de utomäktenskapliga barnen han ömmar.
Det är emellertid min bestämda uppfattning, att de utomäktenskapliga barnen
inte komma att vinna något på örn man företar den ändring utskottet föreslår.

Herr Dahlbäck hänvisar till fattigvårdsinspektörens uttalande. Ja, fattigvårdsinspektören
och herr Dahlbäck lia ju Irnit olika uppfattning örn vad

72

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. vissa ändringar i lagen om adoption m. m. (Forts.)
det råder brist på, om det är brist på adoptivföräldrar eller örn det är brist
på barn. Fattigvårdsinspektören säger i slutet av sitt yttrande: »Den ringa
adoptionsfrekvensen synes emellertid överhuvud icke bero därpå, att det skulle
saknas lämpliga personer, som äro villiga att adoptera, utan snarast på bristande
tillgång på barn, som lämpligen kunna och böra adopteras.» De ha
således helt olika åsikter här, fastän de till slut komma fram till samma uppfattning
— att lagen bör något ändras.

Det är sagt förut och jag behöver inte ytterligare understryka det, att varken
förra gången när det gällde Myrdals motion eller nu, när vi behandla
denna, har det kunnat anföras något fall som visat, att lagen verkligen lägger
hinder i vägen för adoption. Då säger herr Dahlbäck ungefär som så
-— och han har visst sagt det här i debatten — att på grund av lagens formulering
avvisa advokater och dylika dem, som komma till dem för att rådgöra
örn adoption. Det är ju märkvärdigt, att advokaterna i detta fall skulle
ställa sig så avvisande. I vanliga fall brukar man ju resonera på det sättet,
att advokaterna mycket .sällan visa ett mål ifrån sig, utan de vilja gärna ha
uppdrag för att få den inkomst, som även de behöva.

Ingen har kunnat visa vare sig i utskottet eller nu, att det är behövligt att
här göra lagändring, och intill dess att det kan visas att det föreligger behov,
tror jag det är klokt att riksdagen inte går in för någon lagändring. Jag
vidhåller sålunda det yrkande, som jag förut har instämt i.

Herr Ericson i Boxholm: Herr talman! Jag har i egenskap av förmyndare
för barn haft med dessa angelägenheter att skaffa. Det är visserligen så,
att prövningen, då det gäbler medgivande för makar med bröstarvingar att få
adoption av ett barn, måste företagas med viss omsorg, men det är ju inte
omöjligt eller, som herr Olsson i Mellerud sade, så gott som omöjligt att medgivande
av rätt till adoption i sådant fall lämnas. Jag har varit med örn ett
sådant fall, där makarna hade två bröstarvingar men lyckades, visserligen
efter mycket omsorgsfull prövning, få adoptera. Jag finner det vara absolut
nödvändigt med denna omsorgsfulla prövning, ty sådan adoption innebär i
alla fall ett inkräktande inom familjen av ett opartiskt barn, och även örn
allt är bra just under den tid barnen äro minderåriga, kunna svårigheter sedermera
uppstå inom familjelivet, och det kan skära sig rätt nåtagligt.

Den stränghet, som nu genom lagen gör sig gällande i fråga om adoption,
behövs säkerligen. Föräldrar böra ju inte annat än i absolut tvingande fall
inmänga främlingar inom familjekretsen. Det finns andra sätt att hjälpa
dessa oförskyllda barn att få föräldrar. Det finns så många makar, som icke
ha några barn, och varför inte försöka genom att intressera sådana för saken
hjälpa dessa oskyldiga barn till föräldrar?

Jag bär, som jag sade, en viss erfarenhet. Jag anser icke det framställda
kravet på lagändring vara motiverat och ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Lundstedt: Herr talman! Här föreligga ju icke några andra alternativ
än utskottets förslag och reservationen. För min del får jag säga, att i
ett sadant fall som detta, då utskottets yrkande icke går ut på någonting
annat än en utredning, synes det mig vara den mera vidsynta inställningen
att gå på utskottets förslag.

Jag vill tillägga i anledning av en ärad kammarkollegas privata
erinran till mig, att det ju inte sällan inträffar att föräldrar, som äro
barnlösa, när adopteringen sker, sedermera erhålla egna bröstarvingar.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

73

Äng. vissa ändringar i lagen orri adoption m. m. (Forts.)
Det är också en synpunkt, som i denna materia bör kunna komma till
beaktande.

För min del anser jag, som dock icke Ilar mera ingående prövat de bakomliggande
sociala synpunkterna, det vara klokast att gå på den linje, vilken
innefattas i utskottets hemställan.

Herr Gezelius: Herr talman! Endast ett ord till herr Lundstedt.

Utskottets yrkande går icke ut på en utredning blott och bart, utan det ger
anvisning örn en utredning rörande sådan ändring i 8 §, att ifrågavarande
stadgande utgår. Anlägger man herr Lundstedts synpunkter, bör man — särskilt
som det är vitsordat från utskottets representant, att detta är en fråga
av mycket ringa storleksordning — gå på reservationen och avstå från utredning.

Herr Olsson i Mellerud: Herr talman! Jag vill med anledning av de

energiska uttalanden, som gjorts från reservanternas sida, säga blott ett par
ord till.

Det är möjligt, att kammarens ledamöter icke ha observerat, att statens
barnavårdsinspektör varmt tillstyrker att en utredning på detta område kommer
till stånd. Man får väl förutsätta, att han, som handlägger huvuddelen
av barnavårdsärendena i riket, bör ha någon erfarenhet på detta område.

Man kan naturligtvis, som min ärade vän herr Ericson i Boxholm gjoide
gällande, ställa sig på den försiktiga sidan. Men jag undrar, om inte detta
ställningstagande är beroende på den betydelse, som man tillmäter adoption
av dylika barn. För dem, menar jag, som vilja öka möjligheterna till adoption,
öka möjligheterna för sådana här skyddslösa barn att få ett verkligt
hem, för dem bör det icke vara någon större uppoffring att följa utskottet.

Herr Gezelius har upprepade gånger talat örn legitima och icke legitima
barn. Jag får säga, att det är en terminologi, som på mig gör ett beklämmande
intryck och som jag helst inte vill använda. För mig äro alla bann
legitima.

Härmed var överläggningen slutad. Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå
samt bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande
ja för den senare propositionen. Herr Olsson i Mellerud begärde emellertid
votering, i anledning varav följande voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren, med avslag å första lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 25, bifaller den vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit utskottets hemställan och i stället bifallit den vid utlåtandet
fogade reservationen.

74

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

§ 4.

Äng. förslag Föredrogs andra lagutskottets. utlåtande, nr 13, i anledning av dels Kungl.
skyldighet :^s proposition med förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avalf
avverka salu, m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen och motioved
till avsalu. nema hänvisats till lagutskott.

Genom en den 8 mars 1940 dagtecknad proposition, nr 171, hade Kungl.
Majrt, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag
till 1) lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu samt 2) lag med
visst tillägg till lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis.

Propositionen hade, såvitt anginge sistnämnda lagförslag, hänvisats till bevillningsutskottet
samt i övrigt hänskjutits till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet.

I sammanhang med propositionen, i vad den hänvisats till lagutskott, hade
utskottet till behandling förehaft fem i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren nr 163 av herr Sköldén m. fl.,
nr 169 av herr Mannerskantz ra. fl. och nr 170 av herr Tamm m. fl. samt i
andra kammaren nr 223 av herr Liedberg m. fl. och nr 250 av herraT Staxäng
och Thorell, motionerna I: 169 och II: 250, vilka hänvisats till bevillningsutskottet,
såvitt anginge det under 2) här ovan anmärkta lagförslaget, och i
övrigt till lagutskott, allenast i den mån hänvisning skett till lagutskott.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu icke kunnat i oförändrat
skick antagas, måtte för sin del antaga av utskottet framlagt förslag
till lag i ämnet;

B. att motionerna I: 169 och II: 250, i den mån de hänvisats till lagutskott,
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under A.; samt

C. att motionerna I: 163, I: 170 och II: 223, i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet under A. hemställt och i sin motivering anfört,
icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Aid utlåtandet voro fogade reservationer:

1) av herr Holstenson utan angivet yrkande;

2) av herrar Tamm, Hagman, Sten, Nils Elowsson, Hage, Molander och
Hansson i Orebro;

3) av herrar Pettersson i Hällbacken och Persson i Norrby, vilka hemställt
örn visst tillägg till utskottets motivering.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Hage: Herr talman! Den proposition, som här behandlas och som
med vissa justeringar har tillstyrkts av andra lagutskottet, syftar ju till att
på olika vägar åstadkomma en ökad avverkning av ved till avsalu. Det skulle
ske antingen på det sättet, att skogsägaren skyldigkändes att avverka en viss
kvantitet ved. Skedde inte det, skulle det .allmänna genom vedkontoren tvångsvis
avverka viss kvantitet ved å skogsägarens mark.

Avsikten med den ökade avverkningen är ju den, att detta vedvirke skall
utgöra en ersättning för den import av bränsle, som i denna tid ofta förhindras
eller är förenad med stora svårigheter. För att få en uppfattning örn vad
importen av bränsle i allmänhet innebär för vårt land, omnämnes i handlingarna
att under normala förhållanden cirka 70 % av det bränsle, som användes,

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

75

Ang. förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
kommer på importen. Det omnämnes även, att årligen 2.1 miljoner ton koks,
som ju i allmänhet är utländskt bränsle och som användes för uppvärmning,
gå åt i vårt land för hushållsändamål. När det utländska bränslet intar en
så framstående plats i konsumtionen, förstår man, att det kan innebära en ren
katastrof, örn införseln av detta utländska bränsle helt förhindras. Så långt
går det väl inte, och vi ha väl inte tänkt, att det skall bli så tråkigt under den
kommande säsongen. Men även örn importen av detta utländska bränsle förhindras
i stor omfattning, kommer det givetvis att innebära stora olägenheter.
Jag erinrar mig, att här i kammaren har då och då en eller annan kamrat
kommit och talat om, att hemma i den bostad, han bebor här i Stockholm, har
man den här vintern inte fått upp temperaturen till mer än 13° C., och somliga
ha talat örn 11° C. Med utgångspunkt från dessa erfarenheter borde ju
här — örn man nu skall skämta litet smått med sina kamrater — vara en
mycket stor majoritet för att få igenom denna proposition.

Nu är det emellertid på det sättet, såsom framgår av detta utlåtande, att
det väckts motioner örn avslag på detta förslag. I första kammaren samlade
detta avslagsyrkande 6 röster. Jag tycker för min del, att det var 6 röster
för mycket, med hänsyn till vad saken här gäller. Men i utskottet var det
ingen, som egentligen i sista hand ville ta på sig ansvaret att gå på avslag
på den föreliggande propositionen, och det tycker jag var fullt naturligt. Ty
jag får säga, att inte skulle jag vilja vara i dens kläder, som möjligen lyckades
få avslag på denna proposition, örn det sedan visar sig att vederbörande
hållit på fel häst. Örn det inträffade längre fram, att vi avstängdes från tillförsel
av utländskt bränsle och råkade i ännu värre svårigheter än vad vi hittills
kämpat med, skulle jag tro att den, som hade medverkat här i kammaren
till detta, skulle känna sig ganska tråkig till mods.

Nu säger naturligtvis en hel del, att detta kommer antagligen inte att inträffa.
Nog komma vi väl att kunna avverka en hel del ved på frivillighetens
väg, och nog komma vi väl att kunna få in tillräckligt med utländskt bränsle.
Men jag får verkligen säga, att sådan som situationen just nu i dagarna utvecklats,
tycker jag att det ser ut som örn den möjligheten skulle bli mindre
och mindre. För min del får jag säga, att det med hänsyn därtill för visso
är bättre att vara »på den säkra sidan» i en sådan fråga som denna, och det
har utskottet också gått in för.

När utskottet beslutat tillstyrka denna proposition med vissa förändringar,
har det ju också kunnat hänvisa till en hel del omständigheter. Man har kunnat
hänvisa till att vi på sätt och vis gå in i en ny bränslesäsong med ett
deficit, när det gäller bränsle. Det har nämligen ordnats bränsleavverkning
under den gångna tiden på frivillighetens väg och med vissa garantipriser,
men det har visat sig —• det framgår av utskottsutlåtandet, och vi ha tabeller,
som visa det ännu närmare —- att en ganska betydande del av det, som
man hade väntat skulle avverkas på den vägen, icke blivit avverkat. Alltså,
vi gå in i den nya bränslesäsongen med en bristande tillgång på bränsle. Det
är, tycker jag, ett stort skäl för att vara med örn det här föreliggande förslaget.

För övrigt har detta förslag i stort sett tillstyrkts av en hel del myndigheter,
och jag fäste mig särskilt vid att centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas
förbund har tillstyrkt förslaget. Där borde väl finnas en hel del sakkunskap
av så hög kvalitet, att man kan lita på ett tillstyrkande, som kommer
från det hållet.

På dessa grunder har utskottet med vissa ändringar till styrkt propositionen,
och jag skall för min del yrka på att det föreliggande utskottsutlåtandet bifalles
här i dag.

76

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)

Jag vill i detta sammanhang tillägga, att när nu de, som gå på avslag ■—
det finns ju motioner örn detta — tala örn att man hellre bör gå fram på frivillighetens
väg, så har utskottet för sin del sagt, att i första hand bör man
verka för att de här avverkningarna ske på den vägen. Men när det har visat
sig, med den erfarenhet man har, att man på den vägen inte nått målet, har
man. ansett det rimligt, riktigt och nödvändigt att tillstyrka även tvångsåtgärder
i det här fallet.

Detta är vad jag har att anföra med avseende på själva utskottets yrkande.

Sedan skall jag be att få säga några ord örn motiveringen. Det finns tvenne
reservationer, och där diskuterar man främst, hur man skall tillgodose skogsägarnas
ekonomiska intresse, så att de kunna erhålla ett rimligt rotvärde vid
de avverkningar, som det här är fråga om. Det finns då olika uttalanden i
reservationerna, det ha herrarna sett. Utskottets uttalande är kanske något
fördelaktigare för skogsägarna än den reservation av herr Tamm m. fl., som
fogats vid utskottsutlåtandet. Emellertid har sedan detta utlåtande avgavs
det åstadkommits en kompromiss mellan utskottsmajoriteten, när det gäller
denna punkt, och reservanterna. Man har förenat sig örn ett förslag till motivering.
, och detta gemensamma förslag till motivering har gått igenom enhälligt
i första kammaren, och jag tänkte för min del yrka bifall till detta
förslag. Jag skall läsa upp vad det förslaget innebär.

Förslaget, innebär, att orden »och detta jämväl i det fall som avses i 5 §»
överst på sidan 15 utgå ur utskottets motivering samt att å sidan 17 i utlåtandet
omedelbart efter det stycke som börjar med orden »Vednämnden har»
och slutar med orden »förevarande avseende», måtte insättas ett nytt stycke
av följande lydelse:

»I. likhet med departementschefen anser utskottet, att grunderna för den
enskildes ersättningsrätt böra så avvägas, att avverkningen i egen regi sätter
honom, i ett gynnsammare ekonomiskt läge än örn tvångsavverkning kommer
till stånd.» — Det är en synpunkt, som. förresten både utskottsmajoriteten
i.sin motivering och reservanterna förenat sig örn, alltså att de, som efter denna
tillsägelse av vednämnden själva avverka, skola ställas i en bättre ställning
än de, vilkas avverkning måste ske genom det allmännas försorg. — »Endast
därigenom kan .kronans rätt till avverkning bli en drivfjäder för den enskilde
att såvitt möjligt själv företaga avverkningen. Utskottet har därför ingen
erinran mot den av departementschefen förordade principen för bestämmandet
av ersättningen till den enskilde i fall av tvångsavverkning. Utskottet vill
emellertid uttala, att ersättningen även i dylika fall bör vara skälig.»

Som sagt, detta uttalande har enhälligt bifallits av första kammaren, och
jag skulle för min del önska, att detta uttalande •— vari reservanterna och utskottsmajoriteten
förenat sig örn en gemensam motivering — även vinner majoritet
i andra kammaren.

Sedan finns det ju en reservation av min vän herr Pettersson i Hällbacken,
även med avseende på motiveringen. Jag skall bara helt kort inskränka mig
till att säga, att den reservationen bär inte blivit bifallen av första kammaren,
och från den utgångspunkten skulle det nog vara önskligt, att samma beslut
på den punkten även fattas av andra kammaren. Jag tror inte att det
är nödvändigt, att den reservationen bifalles här i kammaren.

Jag skall inskränka mig till detta och med det anförda yrka bifall till utskottets
förslag med den ändring i motiveringen, som jag här har föreslagit.

. Under detta anförande hade herr talmannen uppkommit och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

7 T

Äng. förslag lill lag orri skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)

Herr Pettersson i Hällbacken: Herr talman! Den fråga, som vi nu diskutera,
har, såsom framhållits av den förgående ärade talaren, varit föremål
för rätt ingående behandling i andra lagutskottet. Vi förstå också, när vi
taga del av ärendet, att läget i landet när det gäller bränslefrågan måste
vara mycket allvarligt, eftersom statsmakterna föreslå ett sådant ingripande,
som det här är frågan om, och det är nog icke att förvåna sig över, att det
finns motionärer, som yrkat avslag på propositionen därför att de tycka, att
man gått något för långt.

Nu är ju, som vi ju veta, läget på bränslemarknaden sådant, att statsmakterna
måste vidtaga allvarliga åtgärder för bränsleförsörjningen under kommande
bränsleperiod. Det utlåtande, som föreligger till behandling i dag,
och den motivering, som den livligaste diskussionen kommer att röra sig örn,
är ju kanske icke det bästa man kan komma fram till; det får man nog
erkänna, även örn man varit med om att fatta beslut i frågan. Detta framgår
ju också dels av att det finns flera reservationer, dels av att man sedermera
kokat ihop en liten soppa bakom kulisserna, som man skall försöka få igenom
här, därför att man tycker, att det hela icke är som man egentligen vill
ha det. Jag vill säga, herr talman, att detta tillägg nog kanske även kunde
vara bättre, även örn jag nog kan ge min anslutning till det, så långt det
räcker.

Kammarens ledamöter ha sig bekant, att därest det tvångsförfarande skall
äga rum, som föreslås dels i den kungl, propositionen och dels i utskottets
förslag, komma skogsägare att få släppa till sina skogar för huggning av det
bränsle, som anses böra lämnas från resp. skogar. I vanliga fall är det ju på
det sättet — och det bör givetvis vara ett önskemål, som statsmakterna särskilt
stryka under — att vid skogsavverkning skall avverkningen så bedrivas,
att skogliga synpunkter bli beaktade. I propositionen har departementschefen
mycket riktigt framhållit, att så bör ske. Men utskottet har, tycker
jag, tagit mycket lätt på den saken i motiveringen. Man har i vissa stycken
hänvisat till propositionen, men enligt mitt och min medreservants förmenande
har man icke understrukit vikten av att skogsvårdande grundsatser
böra bliva avgörande vid avverkningen. Enligt det föreliggande förslaget
äger man rätt att, örn ingen avverkning företages, tvångsvis uttaga bränsle.
Nu kan man visserligen säga, att det är en självklar sak, att den tvångsvis
uttagna veden skall uttagas efter skogliga principer. Men man borde ha
särskilt tryckt på den saken. Jag kan icke förstå annat än att det är mycket
viktigt, att just de skogliga synpunkterna bli förhärskande härvidlag, och
när det nu är så, att både Kungl. Maj :t, utskottet och kamrarna vilja lia det
så, varför då icke säga ut det i motiveringen på det sätt vi reservanter föreslagit? Vi

ha ansett det viktigt också av en annan anledning. Vi ha ju stora industrier
här i landet, som behöva lämpligt industrivirke. Det är ur statsnyttans
synpunkt angeläget, anse vi, att den skog, som hugges till vedbränsle,
blir sortiment, som icke kan användas till industribränsle, utan sådan ved
som i första hand lämpar sig till vedbränsle. Jag skall därmed icke förneka,
att det kan gå så, att man ett annat år får taga även gagnvirke till vedbränsle,
men för dagen föreligga icke enligt min mening sådana omständigheter,
att det är nödvändigt.

Jag kan därför icke, herr talman, finna annat än att örn vi gå på utskottets
förslag — och jag skall gärna ansluta mig till den kompromissformulering,
som herr Hage nyss framförde — är det också i sin ordning, att
vi understryka de synpunkter jag här berört och till motiveringen foga det

78

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

_ Äng. förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
tillägg, som jag och en medreservant, herr Persson i Norrby, föreslagit i vår
reservation, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr Thorell: Herr talman! Herr Hage började nyss med en historik,

och jag skall göra på samma sätt, örn det också blir en historik av annat
slag. Jag skall börja med den 1 september i höstas, när kriget mellan Tyskland
och Polen bröt ut, och tiden strax därefter, då vi inkallades till urtima
riksdag och då vi började märka uti landet, att det var fråga om en bränslebrist
och att denna på ett eller annat sätt måste fyllas. Yednämnden tillsattes
och vedkontoren bildades ute i de olika länen. Den 14 oktober kom
en kungl, proposition angående vissa kostnader för vedproduktionen m. m.
Denna proposition fordrade, av orsaker som jag icke vet, en mycket lång tid
för sin behandling i utskottet. En av våra anställda i Stockholms stads och
läns vedkontor, till vilket jag hör, gjorde upprepade påstötningar och undrade,
örn icke saken snart skulle komma fram på riksdagens bord, så att det
kunde bli ett beslut. fielie mindre än fyra gånger talade han vid ledamöter
av utskottet för att påskynda saken. Vi behandlade frågan i riksdagen den
29 november. Både från vårt håll och från bondeförbundshåll påpekades,
att ett av de viktigaste villkoren för att överhuvud taget få fram ved var,
att skogsägarna visste, att de skulle få skäligt betalt för veden. Många talare
framhöllo också, att det var nödvändigt, att skogsägarna fingo säkerhet
för att icke samma historia skulle komma att upprepas som Aud förra världskrigets
slut, då en massa ved låg huggen, som nästan fick skänkas bort. Det
borde fixeras ett garantipris. Men utskottet, som haft så lång tid på sig,
hade icke vågat sig på den saken, utan frågan överlämnades till Kungl.
Maj:ts avgörande. Sedan dröjde det ända till den 15 december, innan vi
fingo besked vid vårt vedkontor, och jag förmodar, att det icke gick fortare
på de andra vedkontoren.

Innan jag fortsätter, ber jag att få repetera några ord, varmed jag avslutade
ett yttrande under debatten här i november. Jag slutade mitt anförande
på följande sätt: »Jag skall, herr talman, sluta med att beklaga, att jag
måste hysa den uppfattningen, att Sveriges skogsägare efter detta utlåtande
och efter dagens debatt åminstone i andra kammaren ha fått lika litet reda
på örn statsmakterna vilja ha ved huggen eller icke».

Det dröjde sålunda ända till den 15 december, innan vi fingo tillfälle att
meddela skogsägarna i vårt län, att de skulle få ett garantipris av 5 kronor
50 öre per kbm för pannved, ett pris som vi omedelbart förstodo, att det var
för lågt. Då hade sålunda höstens två bästa månader för vedhuggning gått.
Sedan kom snön, som det varit så ovanligt gott örn i vinter, och hindrade
arbetet. Men i höstas hade det varit lämpligt, och vi i Stockholms län bruka
åtminstone hugga den mesta veden då — vi hugga en del sedan på våren
också, något som jag skall återkomma till längre fram i mitt anförande.

Det har förts fram mycket kritik mot vednämnden och vedkontoren i fråga
om denna saks skötsel. För min del håller jag före, att kritiken borde lia
riktats i minst lika hög grad mot regeringen och riksdagen. Det var väl icke
gott för yednämnden och vedkontoren att göra något, då man icke fått klara
direktiv från statsmakternas sida.

Slutligen fingo vi den 17 februari i år ett meddelande örn att garantipriset
höjts med 1 krona 50 öre. Salunda höjdes priset för pannved, som är det
mest gångbara sortimentet, från 5,50 till 7 kronor per kubikmeter. Örn detta
pris bestämts i höstas, tror jag knappast, att det hade varit nödvändigt att i
dag över huvudtaget diskutera om någon lag för vedanskaffning. Jag tror,

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

79

Ang. förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
att frågan ela hade löst sig av sig själv. Men med de höga priser, som måste
betalas för huggningen och även för körning för dem som behövde leja för
denna, ansågo skogsägarna, att ett pris av 5,50 icke var tillräckligt för att
stimulera till vedhuggning. Först sedan detta andra meddelande kommit,
sattes huggningar i gång i full utsträckning, något som för övrigt berodde
också på en annan sak, som låg utanför statsmakternas åtgöranden. Det
var de höga priser, som började betalas i olika trakter i landet för den torra
veden. Det var så, att t. o. m. ved hemkörd på vedbacken för att användas
till husbehovsbränsle såldes, så långt den kunde avvaras, till höga priser och
avhämtades i bilar. När Andersson fick se, att Pettersson fick 10 å 12 kronor
kubikmetern för sin ved, blev han förargad för att han icke hade någon
att sälja och skyndade sig till skogen och högg ved. Jag tror, att detta stimulerade
mera än det garantipris, som jag talade om, vilket dock medverkat
till ökad avverkning.

Slutligen kom en den 8 mars daterad proposition, den som nu utskottet behandlat
och som ligger till grund för utskottets förslag. Detta innebär, som
herr Hage påpekat, att vedkontoren skola i samråd med skogsvårdsstyrelserna
bestämma, huru mycket ved en skogsägare eller en innehavare av avverkningsrätt
skall hugga till avsalu. Herr Hage nämnde, att skogsvårdsstyrelsernas
förbund tillstyrkt förslaget. Det är emellertid mycket delade meningar
fran det hållet, herr Hage, och jag är i tillfälle att citera några ord
av en ledamot av skogsvårdsstyrelsen i Stockholms län, en känd friluftsman
och jägmästare — jag fick rätt att använda mig av dem, och jag skrev ned
dem ordagrant. Han yttrade: »Detta åläggande» — d. v. s. att skogsvårdsstyrelserna
skola göra utsyningarna — »bryter sönder hela resultatet av vårt
långvariga arbete att vinna skogsägarnas förtroende. Det har legat som en
mara över oss, att vi skola vara med örn dylika åtgärder mot fria svenska
bönder.» Detta var sålunda hans uppfattning, och den avviker ju ganska
mycket från vad skogsvårdsstyrelsernas förbund anser.

Nu blir det^ju naturligtvis i detta liksom i andra fall, när man bryter mot
en lag, viss påföljd. Här skulle påföljden bli, örn någon underlåter att inom
en bestämd tid företaga avverkning i den omfattning, som enligt 2 § blivit för
samma tid fastställd, att vedkontoren äga besluta örn avverkning på sätt herr
Hage här skisserat och som finnes angivet i § 3. Då komma vi till frågans
kärnpunkt. Vilka är det herrarna tänka lagstifta emot? Det talade icke
herr Hage örn. Det är alla, som icke fylla detta kvantum ifråga örn ved,
som de äro skyldiga att skaffa fram. Det är ganska egendomligt, att utskottets
talesman här fullkomligt uraktlät att påpeka den springande punkten
i detta sammanhang, och har utskottet behandlat saken på samma sätt,
då undrar jag, herr Hage, icke på att utskottet kommit till det resultat det
kommit till.

Förhåller det sig så, herr Hage, eller tror herr Hage, att det beror på
illojalitet eller ovilja, att en del av våra skogsägare ej framställt den kvantitet,
som vedkontoren ålagt dem att framskaffa, eller, om de ej kunnat ålägga
dem, i alla fall framfört önskemål örn att erhålla? Det är viii allmänt känt

— det kan endast vara ett förbiseende av herr Hage att ej vidröra det _

att det i stället är bristen på arbetskraft, som överallt gjort sig gällande.
Åtminstone lia vi i Stockholms län blott haft några enstaka fall. där man
kunnat förmärka ovilja hos skogsägarna. Vi ha i stället haft så många
fler fall, där det förelegat omöjlighet att skaffa fram veden på grund av
brist pa arbetsfolk. Ärade utskottsledamöter och övriga kammarledamöter!
Hade det ej varit riktigare om statsmakterna, regering och riksdag, hade
lagt sig vinn örn att knäcka den nälen, att ställa arbetskraft till skogs -

80

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. förslag till lag om skyldighet att avverka ved lill avsalu. (Forts.)
ägarnas förfogande i stället för att giva dem en lag, som skall tvinga dem
att skaffa ved?

Jag tror att regeringen oell utskottets ledamöter ha gått fel väg. I stället
för att stifta en tvångslag skulle man på ett mycket tidigt stadium — vilket
hittills icke, mig veterligen, skett -— ha systematiserat anskaffningen av arbetskraft
och utplaceringen av densamma på de orter, där vedhuggning ej
kunnat äga rum på grund av brist på arbetskraft.

Nu har jag hört åtskilliga säga: Men det är väl inte så farligt att stifta

en sådan lag som denna; den behöver ju inte tillämpas annat än i undantagsfall!
— Meningen skulle då vara, att man skulle ha ett tillhygge att vid behov
användas mot skogsägarna. Men det tillhygget kan användas på det
sättet, att en och annan skogsägare tillfogas skada, men jag tror ej, herr
Hage, att en sådan lag kommer att befrämja det ändamål, som den är avsedd
att främja. Jag tror tvärtom, att lagen skulle bli det första steget mot
skapandet av en misstämning bland landets skogsägare, som i stor utsträckning
utgöras av landets jordbrukande befolkning. De skulle nästan omedelbart
vid krisens början -—• jag tror, att det är anledning att säga, att vi äro
där nu — stämplas som icke laglydiga och illojala medborgare.

Vi komma så till frågan om betalningen för det tvångsvis huggna virket.
De som komma ihåg, hur bränslekommissionens åtgärder verkade i fråga örn
bränsleanskaffningen, och de oerhörda förluster, som den tillfogade statsverket,
de veta mycket väl, att så snart det allmänna ingriper på detta område,
bli kostnaderna betydligt högre och i vanliga fall också resultatet
sämre än tidigare. Men denna gång har Kungl. Majit och utskottet varit
så pass finurliga, att de med tanke på bränslekommissionens bravader tänkt
sig att denna gång låta skogsägarna sitta emellan, och man fuskade därför
ihop något som herr Pettersson i Hällbacken mycket riktigt ställde sig tvivlande
inför, liksom för övrigt förslaget i dess helhet. Man har tänkt sig, att
skogsägarna skulle få vidkännas hela den minskning i rotvärdet, som skulle
uppstå på grund av det statliga ingripandet för främjandet av huggning och
framforsling av ved.

Jag skulle vilja framställa en fråga till utskottets ärade talesman, herr
Hage, i anledning av utskottets uttalande: »Därjämte vill utskottet uttala,

att garantipriserna, i den mån det visar sig erforderligt, böra fastställas så,
att skogsägaren erhåller skäligt rotvärde, även om de nödvändiga kostnaderna
för avverkning och uppläggning stiga, och detta jämväl i det fall, som
avses i 5 §.» Jag har ej förstått detta, men det är möjligt, att jag får ett
nöjaktigt svar på den frågan. Hur anser utskottet, att man skall förfara,
om i en socken alla skogsägare frivilligt huggit den vedmängd, som de blivit
ålagda, utom kanske en stor skogsägare, som möjligen varit ovillig men i
annat fall ej kunnat få fram veden på grund av brist på arbetskraft? Hur
ämnar man ställa sig i fråga örn garantipriset, är det meningen att i ett sådant
fall höja garantipriset för alla i kommunen eller endast för den, hos
vilken det blir tvångsawerkning? Det är ganska viktigt att få klarhet på
den punkten. Det blir knappast möjligt att undvika en höjning för socknen
i dess helhet, för grannsocknen, för länet och landet i dess helhet. Hur har
utskottet tänkt, att den saken skall ordnas? Jag förmodar att det blir anledning
att komma tillbaka till den frågan.

Jag skall i stället gå in på frågan: Är denna lagstiftning för närvarande

nödvändig, och är herr Hages uppfattning riktig, att den verkligen skall bli
ett radikalmedel för fyllandet av ett behov, som uppkommit på grund av den
avstängning, som kanske nu blir ännu hårdare än vi förmodade, då utskottsutlåtandet
skrevs? Jag tror inte, herr Hage, att vi komma att få fram mera

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

81

Ang. förslag lill lag orri skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
ved på grund av förslaget. Jag är nämligen på det klara med att vi komma
att erhålla mycken ved, huggen på frivillighetens väg.

Vi hade sammanträde å vårt vedkontor för några dagar sedan. Jag frågade
då en jägmästare, som är anställd på kontoret, hur förhållandena ställde
sig i Stockholms län. Han svarade: Det är mycket bra. Vi lia mycket goda
utsikter, att vi komma att uppnå det resultat, som vi strävat efter, nämligen
att få den vedmängd avverkad, som vednämnden har ålagt oss. Jag har
träffat vederbörande på kontoret senast i dag, och de förklarade, att de ej
vikit från denna uppfattning. De ha fått in en del av de rapporter, som
ingåvos till kristidsnämnden den 5 april, och dessa utvisa, att resultatet är
mycket gott. Jag råkade händelsevis se en ordförande i en kristidsnämnd
i våra trakter på kammarens läktare för en stund sedan. Jag gick upp till
honom och han förklarade, att han avlämnat en rapport från Rimbo socken
till vedkontoret. Jag frågade honom, hur resultatet var. Han svarade:
Enligt skrivelsen från vednämnden böra vi avverka mellan 17 och 18,000
kubikmeter, men vi ha redan huggit 27,000 kubikmeter. Jag nämner detta
endast såsom ett exempel — det är ej säkert, att det förhåller sig på samma
sätt på andra håll. Jag var försiktig nog att i morse ringa till industrikommissionen.
Jag frågade en jägmästare, som är anställd där: Hur tror ni,

att ni har det ställt med avverkningen? Han svarade: Jag tror, att det är

ganska gott ställt, det är min uppfattning. Han kunde ej giva bestämt besked.
Alla rapporter, som nu hålla på att samlas ihop från kristidsnämnderna
och som skola passera alla instanser, ha ej kommit in ännu. _

Jag talade nyss örn att skogsägarna ha varit lojala. De ha varit så pass
lojala, att sekreteraren i vår skogsägarförening, en jägmästare, uttalade sina
stora farhågor för att de för närvarande hugga en hel del virke, som är lämpligt
till timmer och massaved. Yi äro således inne på just den väg. som herr
Pettersson i Hällbacken varnade för. Det är alldeles givet att om lagens hot
skall komma att hänga över dem, måste de gå den vägen, ty då de måste
skaffa fram ved, hugga de det som är närmast vägarna. Både frågan om
sortering och en god skogsvård får vika, örn statsmakterna skola gå fram på
tvångslagstiftningens väg.

Jag hörde en del av debatten i första kammaren. Det var ganska egendomligt
att höra, att så gott som alla de talare, som talade för denna lag,
voro synnerligen harhjärtade och rädda. De kände med sig, att de voro ute
på hal is, och samtliga sade ifrån, att detta måste vi vara mycket försiktiga
med, och vi skola överhuvud inte använda lagen annat än i yttersta undantagsfall.
Ja, det låter nog bra, men ha herrarna i riksdagen tänkt på hur
många olika personer skola tillämpa lagen i landet och hur olika inställning
de olika vedkontorens folk ha? Under det att vi i Stockholms län ha försökt
att med lämpor få fram mycket ved, vilket också lyckats — vi ha skrivit till
och ringt och talat med skogsägarna — har jag hört andra vedkontor, som
i stället hotat med denna lag, som skulle komma. De ha gått mera bröstgänges
till väga. Från deras sida kan man vänta att tillämpningen av lagen inte
blir så mild, som herrarna i första kammaren förutsatte och som jag tror även
herr Hage förutsatte.

Detta är de skäl som gjort, att jag från början varit av den bestämda uppfattningen,
att detta lagförslag icke gagnar sitt syfte, att det är en orättvisa
mot Sveriges skogsägare och att det följaktligen bör avslås. Det har jag också
yrkat i den motion, som jag tillsammans med herr Staxäng har avgivit, likalydande
med en av herr Mannerskantz m. fl. i första kammaren väckt motion.
Jag skall be, herr talman, att få yrka bifall till denna motion, vilket

Andra kammarens protokoll Nr 22. 6

82

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
sålunda innebär ett avslag på Kungl. Maj :ts proposition och utskottets hemställan.

Herr Persson i Norrby: Herr talman! Det är alldeles klart, att betänksamhet
inte minst från våra skogsägares sida måste bliva rådande inför en
tvångslagstiftning av den genomgripande innebörd, som här är ifrågasatt. Men
på grund av det läge, vari frågan på grund av olika omständigheter har kommit
— herr Thorell har pekat på vissa syndabockar, och jag tror, att de äro
många — har ingen i utskottet kunnat förorda ett avslag på Kungl. Maj :ts
proposition. Men utskottet har försökt sig på en liten förändring i lagförslaget
som sådant och än mer i motiveringen för att därmed ställa till rätta en hel
del, som kanske eljest skulle ha skapat betänksamhet.

För det första har utskottet förordat en utvidgning av lagens tillämpningsområde
därhän, att därå skulle inbegripas även allmänna skogar. Kungl.
Maj :t hade i stället utgått ifrån att dessa ej skulle behöva inbegripas i lagen,
utan förutsatt, att avverkning i dessa skogar skulle kunna ske ändå. Då utskottet
utvidgat området till att även omfatta allmänna skogar, undantog man
dock de skogar, som stå under domänstyrelsens förvaltning eller omedelbara
tillsyn.

I motiveringen har utskottet försökt borteliminera de farhågor, varom herr
Thorell nyss talade, nämligen att man skulle kunna riskera tvångsavverkning
på de skogsägares marker, där det ej var tredska utan svårighet att anskaffa
arbetskraft, som föranlett att avverkningen uteblivit. På den punkten har
utskottet tydligt sagt ifrån att behov av tvångsavverkning ej får anses föreligga,
örn skogsägare eller innehavare av avverkningsrätt ej kunnat anskaffa
erforderlig arbetskraft. Utskottet menar, att tvång endast skulle tillgripas
mot dem, som visat uppenbar tredska. När nu vedkontoren genom sina ombud
i socknarna komma att föreslå de olika skogsägarna att påteckna förbindelse
att leverera ved inom viss tid, kommer detta att giva ledning för bedömandet
av örn tredska föreligger eller ej. Örn en skogsägare vägrar att påteckna
förbindelsen, är det tredska, men påtecknas förbindelsen, finns det möjlighet
att ordna leveransen, även örn det ej skulle kunna ske omedelbart på grund
av de särskilda omständigheter, som utskottet har påpekat. Utskottet har framhållit,
att det kan bli nödvändigt att lämna en viss tidsfrist för upphuggning
av leveransen i fråga, varigenom ingen skall vara bunden av en byråkratisk
tillämpning av förordningar, som till äventyrs komma att utfärdas för vedkontoren.

Sedan var det frågan om priset för det virke, som av statsmakterna skulle
uttagas genom tvångsavverkning. På den punkten har det varit olika meningar
i utskottet, men det har för sin del beslutat att uttala sig för en princip
i motiveringen, som jag för min del ansett mig kunna biträda, då jag anser
den vara den riktigaste. Nu har det härvidlag framkommit ett ändringsförslag,
som redan har antagits i första kammaren. För ett lika beslut i
bägge kamrarna torde det vara nödvändigt, att även vi i andra kammaren gå
in för samma motivering. Skillnaden mellan de olika motiveringarna är den,
att utskottet närmast tänkt sig, att tillämpningen av inlösningspriset främst
skulle gälla tvångsavverkad ved. Enligt ändringsförslaget kommer tillämpningen
att bli den, att priset kommer att inverka på allt virke, som skall
garanteras, d. v. s. oberoende av örn det gäller tvångsavverkad ved, där garantipriset
skall vara utgångspunkt för vad skogsägaren skall få, sedan man
dragit av alla awerkningskostnader. I detta fall kommer priset att få en
mera generell tillämpning. Det kommer även att tillämpas i de fall, där ved
eventuellt ej kan få avsättning utan kronan blir inlösningsskyldig. Efter vad

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

83

Ang. förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
jag kan finna, blir kompromissen den, att inlösningspriset ej blott får betydelse
vid tvångsavverkad veds inlösning. Det blir kontentan av saken.

Hprr Pettersson oell jag ha anfört en reservation i fråga örn motiveringen i
övrigt. Medan det i utskottsutlåtandet talas örn, att det kan bli nödvändigt
att ta ut bättre dimensioner och bättre virke eller sådant virke, som i första
hand skulle kunna behövas som industrivirke, massaved o. s. v. till ved därför
att nöden icke har någon lag, ha vi ansett det nödvändigt att i motiveringen
direkt trycka på att de skogsvårdande åtgärderna böra tillmätas stor betydelse
vid uttagningen av virke för bränslebehov. I Norrland och Dalarna
i synnerhet finns det oerhört stora områden skogsmark, som behöva rensas och
gallras, där man tidigare icke kunnat göra detta på grund av de låga priserna
på träkol och brännved. Nu, mena vi, vore det lett lämpligt tillfälle att gå
litet mera ut i periferien även på detta område och skaffa bränsle för att spara
på den bättre skogen. Vi anse, att denna fråga är av så pass stor vikt att
man i motiveringen mera bort trycka på denna sak. Jag anser för min del
att, när det nu blir svårt för oss att importera bränsle, och vårt skogrika land
alldeles säkert har för vedavverkning lämplig skog och detta i mycket stor
utsträckning, det vore en skam för vårt land, örn vi icke skulle kunna finna
former att enas örn i en inbördes samverkan de olika samhällsgrupperna
emellan för att lösa vår bränslefråga åtminstone under den närmaste tiden.
dag tror att det vore ett fattigdomsbevis för vårt svenska samhälle, om vi icke
skulle kunna lösa bränslefrågan i samförståndstecken, och med detta uttalande
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag med den
ändring, som inbegripes i det förslag, som redan antagits av första kammaren
och med den ändring i motiveringen som innefattas i den reservation, som
herr Pettersson i Hällbacken och jag ha avgivit.

Herr Liedberg: Herr talman! Det är närmast som motionär som jag

känt mig uppkallad att ge mig in i debatten i denna fråga. I motsats till vad
som tidigare i dag varit fallet har jag nu att tacksamt notera utskottets tillmötesgående
gentemot nästan alla de synpunkter, som i min och mina medmotionärers
motion äro framförda.

Det har här först och främst gällt spörsmålet örn man skulle ge sin anslutning
till en lagstiftning sådan som den föreslagna eller tej. Även om avverkning
på frivillighetens väg väl i mycket stor utsträckning hade kommit till
stånd eller skulle kommit till stånd, har jag för min del inte kunnat blunda
för att det har kunnat eller kan komma att klicka på en hel del håll i det avseendet.
Jag har också trott, att ett genomförande av lagen skulle lia goda
psykologiska verkningar. Jag skall, herr talman, icke ingå på den tidigare
förda prispolitiken och de missgrepp, som eventuellt kunna vara begångna
på det området. Som läget nu är har jag för min del icke kunnat gå emot
denna lagstiftning.

Vi ha emellertid haft vissa erinringar att göra. Den första erinringen —
men det är ju naturligtvis ingenting att göra åt den i dag — är att man icke
kan annat än säga sig, att örn denna lagstiftning eller detta förslag kommit
till stånd låt mig säga tre månader tidigare, hade resultatet kunnat bli ett
helt annat. Det är detta »försent» som tyvärr präglar detta förslag som en
hel del annat. Men diet kan väl anföras försvar för dröjsmålet också, förmodar
jag.

Lagförslaget undantog från sitt tillämpningsområde vissa skogar under domänstyrelsens
eller stiftsnämndernas kontroll. Utskottet har nu täppt till
dessa luckor. Även örn, såsom departementschefen framhåller, man skulle
kunna hoppas och tro, att avverkning efter frivillig överenskommelse även

84

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
beträffande dessa skogar skulle kunnat komma till stånd, så är det givetvis
bättre i det avseendet nied utskottets förslag. Men den viktigaste erinran vi
bade att göra var att lagen skulle kunna komma att drabba deni, som på
grund av mångahanda omständigheter, försvarsberedskapsåtgärder etc., saknat
arbetskraft och icke kunnat eller kunna skaffa sig arbetskraft — och detta
till den grad att rotvärdet på skog, som tvångsvis avverkats, kunnat bliva
så gott som illusoriskt. Även därvidlag har utskottet gjort ett uttalande som
jag för min del måste finna fullt tillfredsställande.

Jag måste också säga till herr Thonell, att jag icke förstår vad han i halva
sitt anförande egentligen kämpar emot. Det hela förefaller vara en strid mot
väderkvarnar. Utskottet säger ju uttryckligen, långt ner på sid. 14: »Omständigheterna
kunna emellertid vara sådana, att en skogsägare eller med honom
likställd innehavare av avverkningsrätt förgäves gjort vad som rimligen kan
ankomma på honom för att skaffa erforderlig arbetskraft och att sådan ej
heller vid anmälan till vederbörande arbetsförmedling eller vedkontor ställts
till förfogande. I sådant fall kan enligt utskottets mening underlåtenhet att
verkställa föreskriven avverkning icke anses föreligga.» Detta uttalande är
för min del fullt tillfredsställande.

Vi ha också anfört några synpunkter beträffande tillgången på bränslemarknaden
och kraftförsörjningen, däri då inbegripet både elektrisk kraft
och genom bränsle åstadkommen kraft, brännoljieförsörjningen m. m. och sagt,
att det torde kräva ett bättre organisatoriskt sammanförande av dessa problem,
och att i samband därmed en inventering torde vara ofrånkomlig. Utskottet
har även därvidlag uttalat sig gynnsamt, ehuru kanske i något vagare
ordalag. Jag vill också med tacksamhet och tillfredsställelse bemärka, att utskottet
tagit hänsyn till skogsvårdsstynelsernas ökade omkostnader för stämplingsbiträde
och sagt sig förvänta åtgärder därvidlag. Vi ha alltså som motionärer
all anledning att känna oss tillfredsställda.

Herr Pettersson i Hällbacken vill att det i motiveringen skall framhållas
vikten av att de skogsvårdande synpunkterna bli tillräckligt beaktade. Ja,
herr Pettersson i Hällbacken, dessa synpunkter skulle säkerligen vi motionärer
både i motionen och även i dag i debatten gjort oss till tolk för, men då
nu i 2 § i lagen detta uttryckligen sägs ifrån, förefaller det mig knappast
nödvändigt att man upprepar saken, låt vara att jag naturligtvis i sak har
samma uppfattning som herr Pettersson i Hällbacken, nämligen att detta
måste beaktas! Då det nu står, att statens vednämnd meddelar och efter samråd
med vederbörande skogsvårdsstyrelse eller domänstyrelsen bestämmer
myckenheten ved etc., förefaller det mig knappast att något mera behövs.

De ändringar, som beslutats av första kammaren och som i sak innebära ett
tillmötesgående av den reservation, som är avgiven av herr Tamm m. fl., kan
jag för min del biträda. Utskottet hade ju nämligen gått så långt i välvilja
mot dem, som eventuellt komma att falla under lagens tillämpning, att deras
position kunde komma att bli exakt lika bra eller med hänsyn till det egna
besväret t. o. m. bättre än deras som företagit frivillig avverkning. Och det
kan ju inte vara någon mening med. Står man på den ståndpunkten, måste
man ju snarare gå emot lagen och yrka lagförslagets förkastande.

Jag har, som sagt, herr talman, ingen erinran att göra mot det yrkande,
som är ställt av berr Hage och som innebär bifall till utskottets förslag med
de ändringar som gjorts i första kammaren utan ber att få ansluta mig till
herr Hages yrkande.

Herr Barnekow: Herr talman! Jag hade egentligen tänkt inskränka mig
till att instämma i det yrkande, som gjorts av herr Hage. Jag skall icke

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

85

Ang. förslag till lag orri skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
heller säga många ord utöver vad herr Hage anfört, men jag anser mig dock
tvungen att säga några ord till herr Thorell.

Jag förstår faktiskt inte herr Thorells inlägg. Herr Thorell börjar tala
örn att det läge, i vilket vi nu kommit, beror på de synder, som begåtts tidigare.
Jag ger honom fullkomligt rätt i detta. Det har också ventilerats i
utskottet. Men han fortsätter och säger, att orsaken är att vi haft så ont om
arbetskraft. Men arbetskraften nu i januari eller februari kunde val icke anskaffas
i augusti och september. Båda omständigheterna ha väl bidragit till
att göra det svårt. Men om vi nu, som herr Thorell tycks mena, ha det svårt,
förstår jag inte att herr Thorell kan säga att vi nu skulle kunna besluta, att
vi i september skulle ha vidtagit åtgärder, som kunde ha gjort att vi nu sluppit
det obehag, som vi ha. De skäl, som orsakat denna dilemma, ha vi ju
talat om i utskottet, men den saken är förbi nu. Det är som det är. Det
fattas faktiskt ved. Jag försäkrar herr Thorell, att vi talade örn den saken
i utskottet, och ingen vågade där ta på sitt ansvar att yrka avslag. Vi mäste
väl ändå ha en viss kvantitet ved, jag höll på att säga kosta vad det vill.

Nu säger herr Thorell också: se hur bra det går på frivillighetens väg i
Stockholms län, där vi icke ålagt något tvång, .men där vi lia fått ved. Ja,
men örn det i Stockholms län produceras ved i tillräcklig mängd kan jag inte
förstå, att herr Thorell därav kan dra den slutsatsen, att man i Stockholms
län kan bli föremål för något tvång. Det är väl den, som icke avverkar ved,
som skall bli utsatt för detta tvång. Alla äro väl överens örn, att denna lag
är synnerligen obehaglig. Jag har emellertid för min del icke märkt annat
än att alla dessa tvångsrekvisitionslagar, eller vad vi skola kalla dem, lia det
gemensamt att de ibland te sig nära nog som outhärdligt tvång. Men de äro
ju endast avsedda att tillgripas i nödtider sådana som de nuvarande. Och är
nöd å färde, måste man vidta tvångsåtgärder.

Utskottets motivering går ut på att vi hoppas^ att jordbrukarna, skogsägarna,
skola frambringa ved frivilligt, men att örn någon sätter sig på tvären utan
att ha skäl därtill så skall staten lia rättighet att ingripa. Redan herr Persson
i Norrby, liksom också den siste ärade talaren, har framhållit, att herr
Thorell icke tycks lia läst igenom utskottets motivering. Det var cn lång
debatt i utskottet, men vi enades slutligen örn att vi skulle säga ifrån en
gång för alla, att den, som fullgör sina skyldigheter så gott han kan men
hindras av brist på arbetskraft, icke skall hemfalla under tvångslagen. Mer
kan väl utskottet knappast göra. Sedan få vi väl se till, när det behövs tvång
för att icke syftet med lagen skall äventyras.

Vidare frågade herr Thorell: Vad menar utskottet med sitt uttalande att

det förutsätter, att garantipriset måste höjas i nivå med vad vi kunna kalla
de allmänna omkostnaderna? Ja, detta uttalande kommer sig helt enkelt därav
att vi inom utskottet resonerade som så, att i motiveringen borde sättas in
något, som där också står, nämligen att arbetslönerna måste hållas på en skälig
nivå. Vi kommo överens om att säga, att örn arbetslönerna stiga, så skola
även priserna stiga. Under sådana förhallanden är det val skäligt att säga,
att örn vi få en stigande konjunktur och stigande omkostnader så bör regeringen
genom höjda garantipriser följa den allmänna prisnivån. Något annat betyder
det hela inte.

Beträffande det yrkande, som gjorts av herr Pettersson i Hällbacken, vill
jag till slut säga, att det kan ha en liten hake att anta. hans yrkande. Vi ha
som herr Persson i Norrby påpekade ändrat 1 §. Vi lia tagit in de ecklesiastika
bostäderna och dylikt bland annat. Lagens hela mening och statsrådets
mening är ju naturligtvis att man skall så långt det är möjligt tillgodose
de skogsvårdande uppgifterna. Att emellertid hushållsplaner uppgjorda för

86

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Ang. förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
en längre tid inte skulle få rubbas, tror jag för min del skulle vara olyckligt.
Jag förstår att herr Pettersson i Hällbacken förutsätter, att det skulle kunna
ske huggningar, som i verkligheten icke stöde i överensstämmelse med en god
skogsvård. Men om det blir en sådan nöd att skogsvårdsstyrelsen, som skall
främja den goda skogsvården, finner sig föranlåten att göra en sådan uts
tamp ling, ja, då säger jag rent ut, fastän skogsvårdsman, att då får t. o. m.
den goda skogsvården stryka på foten.

Herr talman! Jag skall icke fortsätta utan endast be att få yrka bifall
till det av herr Hage framförda förslaget, medan jag däremot ber att få yrka
avslag på det av herr Pettersson i Hällbacken framförda förslaget.

Herr Jonsson i Skedsbygd: Herr talman! Jag skall icke börja med att
rekapitulera vad som förekommit på detta område, för då kanske jag liksom
herr Thorell skulle komma att klandra en hel del av de vidtagna åtgärderna.
Därmed vinner man emellertid ingenting. Jag tror icke heller att tidsläget
inbjuder till att alltför mycket rota i det förflutna. För mig står det fullt
klart i den situation, som inträffat på detta område, och efter de inventeringar
vednämnden gjort, vilka exempelvis visat, att den 1 mars i år avverkats endast
?>1 % av det bränsle, som behövs för nästkommande säsong, att åtgärder
mäste vidtagas för framskaffandet av den erforderliga bränslemängden. Många
olika omständigheter ha medverkat till att läget blivit sådant det är. I vissa
trakter av vårt land ha militärinkallelserna orsakat att arbetskraft icke funnits
att tillgå. I andra delar av landet har den myckna snön utgjort ett absolut
hinder för avverkning. Som exempel kan jag omtala, att i vissa trakter
ay Kalmar län har man icke sedan den 1 januari tills i dag kunnat avverka
någon ved. Under sådana förhållanden måste ju åtgärder vidtagas, och det
är också därför som Kungl. Maj:ts förslag kommit till. Jag blev icke heller
så glad, när jag fick se, att dessa tvångsbestämmelser ansågos behövliga. Jag
var nämligen övertygad örn, att med något så när rimliga priser, som täckte arbetskostnader
och gav skälig ersättning för rotvärdet, skulle erforderlig vedinängd
kunna^ framskaffas, på frivillighetens väg. Men det är givet att när
tiden är så långt framskriden att den lämpligaste avverkningsperioden gått
till ända, så måste det stöta på stora svårigheter att få behovet fyllt.

Det föreliggande utskottsförslaget har enligt mitt förmenande i många
punkter förbättrat den kungl, propositionen. Man har skapat garantier för
att en skogsägare, som söker efter arbetsfolk men icke kan finna sådan, icke
skall kunna åläggas tvångsåtgärder för att skaffa fram sin ved. Man har
också i utskottets utlåtande sökt skapa garantier för att örn en allmän prisstegring
skulle äga rum, eller örn stegrade arbetskostnader skulle komma till,
priset kommer att anpassas därefter. Jag kan emellertid icke riktigt förstå,
varför utskottet icke velat gå med på den reservation, som herr Pettersson i
Hällbacken och herr Persson i Norrby framfört. För mig står det fullkomligt
klart, att vi i vårt land ha tillgång till erforderligt vedbränsle utan att
behöva^ förgripa oss på den skogvårdande princip, som vi fastställt i våra
skogsvårdslagar. Tvärtom anser jag, att den bränslepolitik, som förts i vårt
land under de senaste åren, medfört, att vi nu ha ofantligt stora marker i vårt
land, där skogsvårdande åtgärder medelst en sådan här huggning skulle kunna
behöva vidtagas.

Jag tror, att ur den synpunkten kunde det verkligen vara till nytta, örn
det skulle bli bränslebrist. Utvecklingen har ju varit den, att åtgången av
vedbränsle minskat år från år. Jag kan nämna, att jag personligen under
flera år bedrivit en vedavverkning, som i bästa fall lämnat plus minus noll i

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

87

Arlej, förslag lill lag örn skyldighet att avverka ved till av salu. (Forts.)
utbyte, och man kan inte hålla på med sådant i det oändliga. De priser, som
nu äro fastställda, äro emellertid i stort sett tillfredsställande.

Under sådana förhållanden kan jag inte taga på mitt ansvar att yrka avslag
på utskottets förslag. Jag anser, att alla goda krafter böra medverka
till att försöka trygga vår folkförsörjning även på detta område. Därför ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till det förslag, som redan antagits .av
första kammaren och som här framställts av herr Hage, men med det tilllägg,
som föreslås i den reservation, som är avgiven av herrar Pettersson i
Hällbacken och Persson i Norrby.

Chefen för folkhushållningsdepartementet, herr statsrådet Eriksson: Herr
talman! Jag har inte varit i tillfälle att åhöra början av denna debatt. Jag
ber dock att få säga några ord i anledning av utskottets utlåtande. Till att
börja med vill jag då framföra min tacksamhet till utskottet för den skyndsamma
och välvilliga behandling, som kommit propositionen till del.

Det allmännas åtgärder för vedförsörjningen för nästa bränsleår. ha hittills
uteslutande byggt på frivillighetens grund. Något tvångsingripande. i
produktionen har icke ägt rum, utan det allmänna har inriktat sig på att följa
utvecklingen och genom särskilda åtgärder stimulera produktionen. Men i
nuvarande mycket allvarliga läge på bränslemarknaden har åtminstone jag för
min del inte kunnat taga på mitt ansvar att helt lita till frivilligheten utan
att åtminstone göra ett försök att skapa möjlighet att eventuellt med tillhjälp
av statliga regleringsåtgärder genomföra det vedanskaffningsprogram,
som man gjort upp för nästa år. Detta är anledningen till att denna, proposition
framlagts för riksdagen. Men såsom jag framhållit i propositionen,
har det varit min uppfattning -— och är det fortfarande — att man i första
hand bör gå fram på frivillighetens väg och icke .tillgripa tvångsåtgärder annat
än då det visar sig oundgängligen nödvändigt. Jag anser därför, att
man kan säga, att även denna lag, fastän den onekligen har karaktären av
tvångslagstiftning, dock bygger på att vedanskaffningen för nästa år alltjämt
skall ske på frivillighetens grund.

I sin motivering har utskottet särskilt talat örn det fall att en skogsägare
förgäves har gjort vad som rimligen kan ankomma pa honom för att skaffa
erforderlig arbetskraft och inte heller kunnat få sådan arbetskraft efter anmälan
till vederbörande arbetsförmedling eller vedkontor. Utskottet anser,
att det i sådant fall icke kan anses föreligga underlåtenhet att verkställa
föreskriven avverkning med de påföljder, som enligt lagförslaget skulle inträda.
Jag vill betona, att detta även är min mening. Jag finner det för
min del alldeles klart, att ett sådant fall icke är att hänföra till dem, då,
såsom jag sagt i motiveringen till propositionen, skogsägaren utan godtagbart
skäl har underlåtit att fullgöra avverkning.

På en punkt har utskottet vidtagit en jämkning i själva lagtexten. Såsom
redan har framhållits här under diskussionen, har utskottet ansett att lagens
tillämpningsområde bör utvidgas alt avse även vissa allmänna skogar, som
stå under domänstyrelsens eller stiftsnämnds uppsikt. Vid lagförslagets utarbetande
inom departementet utgingo vi från den ståndpunkten, att de skogar,
som här åsyftas, skulle ingå i det system för vedavverkning, sorn. denna
lag är avsedd att ge stadga åt. Utskottet har nu för sin del kommit till den
uppfattningen, att verklig säkerhet på denna punkt icke vinnes utan att man
även formellt tar med dessa skogar i lagstiftningen. Mot detta kan jag för
min del, med den ståndpunkt jag intagit i sak, icke göra någon invändning.

En punkt, där meningarna ha varit delade, gäller ersättningen till skogsägaren
för det fall att tvångsavverkning kommer till stånd på grund av hans

88

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
förhållande. I den delen Ilar jag i propositionen intagit den ståndpunkten,
att ersättningen bör avvägas sa, att avverkning i egen regi sätter skogsägaren
i ett gynnsammare läge än örn han låter det gå till tvångsavverkning. Skälet
härtill från min sida har varit, att jag varit angelägen om att söka få
fram avverkning i skogsägarnas egen regi i så stor utsträckning som möjligt.
Jag har för min del varit rädd för allting, som kan motverka den stimulans
till frivillig ^avverkning, som denna proposition i själva verket strävar efter
att få till stånd.

Till förebyggande av varje missförstånd vill jag också betona, att jag naturligtvis
inte anser, att ersättningen i det fall, som man här talar örn,
skall pressas ned oskäligt. Därvidlag instämmer jag helst i det uttalande,
sorn gjorts av vednämnden och som återgives i propositionen.

I det läge, vari ärendet nu kommit, kan jag på denna punkt nöja mig med
att deklarera, att jag för min del helt kan ansluta mig till det förslag, som
här i kammaren framlagts av herr Hage.

Herr Hage: Herr talman! Herr Thorell har här framställt en del frågor.
Större delen av dessa äro redan besvarade genom vad som anförts av föregående
talare nämligen av herrar Persson i Norrby, Liedberg och Barnekow, men
det kanske i alla fall är några frågor, som jag skulle kunna beröra.

Herr Thorell yttrade någonting i den stilen, att det vore orimligt att lägga
en tvångströja på fria svenska bönder, när det gäller denna sak. För min del
vill jag instämma med honom i så måtto, att jag säger att det skall man naturligtvis
inte göra annat än när det är absolut nödvändigt. Detta har också utskottet
betonat och mycket bestämt sagt ifrån, att denna avverkning helst bör
ske på frivillighetens väg. Men jag måste säga, att så hårt håller jag inte på
den frie svenske bondens rätt i detta avseende, att jag anser att den även i en
sådan tråkig situation som den förevarande skall tillgodoses så till det yttersta,
att folk får sitta och frysa. Jag tror inte heller, att herr Thorell menade, att
nian skulle ha en sådan outrerad ståndpunkt, när det gäller skogsägarens disposition
över sin skog, att man inte skulle få sörja för att inte den svenska allmänheten
skall sitta och frysa och ådraga sig sjukdomar —• det är ju egentligen
detta, som avses med den inskränkning i skogsägarens dispositionsrätt, som
här tillrådes. Det säges ju också, att skogsägarna antagligen i allra största
utsträckning komma att följa denna maning att avverka och att man skall tillgripa
denna undantagsåtgärd med tvångsavverkning, endast örn det är någon
som tredskas — och vad tredska i detta fall betyder, lia vi upplyst örn i utskottsutlåtandet.

Vidare ställde herr Thorell en kuggfråga till mig. Hail undrade, hur det
skulle ordnas med priserna på en plats, där t. ex. en del hade avverkat på tillsägelse
och en del hade tredskats, varefter avverkning hos dessa senare skett
genom vednämndens försorg. Jag tror, att herr Barnekow i viss mån berört
den saken, men jag vill ytterligare säga, att under den långa tid jag suttit i
andra lagutskottet har jag gjort den erfarenheten att det finns ingen möjlighet
att utforma en lagtext på sådant sätt, att där direkt lämnas upplysning örn hur
man skall förfara i alla tänkbara inträffande situationer. Vi få väl antaga, att
vednämnderna, som bestå av förnuftiga människor, skola, med den erfarenhet
de ha och med utgångspunkt från utskottets motivering och uttalande, kunna
på ett rimligt sätt ordna dessa förhållanden.

Det är klart att man inte kan — herr Thorell var visst inne på den saken —
fastställa ett garantipris för Andersson och ett för Pettersson, utan garantipriserna
måste vara generella. Men det kan i alla fall kanske vara motiverat
att framställa en sådan fråga, som den som herr Thorell framställde. Jag

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

89

Ang. förslag lill lag om skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
uppfattade den så, att herr Thorell ifrågasatte, huruvida inte följden av detta
uttalande om att även en skogsägare, som inte genast avverkat, skall erhålla
någorlunda skapligt rotvärdespris, kan bli, att man måste höja priset så mycket
för övriga skogsägare att de få för mycket betalt. Sådana situationer kunna
naturligtvis i något undantagsfall vara tänkbara, men att i lagen skriva ut
vad som skall ske i en situation, som kanske mycket sällan inträffar, är enligt
min uppfattning överhuvud taget inte möjligt vid en lagstiftning på detta område,
utan jag överlämnar med fullt förtroende till dem, som skola tillämpa lagen,
att skipa rättvisa därvidlag.

Innan jag slutar, vill jag beröra ytterligare en sak, som herr Thorell anförde.
Han sade, att en del medlemmar av skogsvårdsstyrelser — alltså fackligt
kunniga män -— hade uttalat sig mot tillkomsten av denna lagstiftning. I anledning
därav vill jag framhålla, att det föreligger en mångfald uttalanden
från representativa organisationer på detta område, vilka uttalanden så gott
som uteslutande gå i tillstyrkande riktning, och dessa böra väl väga mera än
enstaka uttalanden av enskilda medlemmar av sådana institutioner. Det är givetvis
på dessa generella och representativa uttalanden, som vi inom utskottet
ha grundat vår uppfattning.

Detta var de svar, som jag ville ge på några av de framställda frågorna. De
övriga ha, som sagt, redan besvarats av föregående talare.

Herr Molander: Herr talman! Utskottet är ju enigt örn lagtextens av fattning.

Däremot finns det något delade meningar örn själva motiveringen.
Det har nu framkommit ett förslag, som väl kan betecknas såsom en kompromiss
därvidlag och vilket förslag utan votering godkänts av första kammaren.
Jag vill i min egenskap av representant för utskottet med någon tvekan ansluta
mig till vad som sålunda här kompromissvis föreslagits av herr Hage.

Emellertid har jag vid samtal med åtskilliga ledamöter av kammaren försport,
att det råder tvekan örn vad detta kompromissförslag innebär. Även örn
jag nu skulle kunna verka såsom pedagog i detta avseende, finns här inte så
värst många disciplar att föreläsa för, varför jag lovar att inte hålla någon
längre föreläsning.

Jag vill framhålla, att en del av vad som ingår i detta kompromissförslag
kan vara tämligen vådligt. Örn detta förslag godkännes, skulle det innebära,
att riksdagen uttalar, att garantipriserna, i den mån så visar sig erforderligt,
böra fastställas så, att skogsägarna erhålla skäligt rotvärde, även örn de nödvändiga
kostnaderna för avverkning och uppläggning stiga. Jag vill uttrycka
den förhoppningen, att detta uttalande, därest det nu godkännes, inte kommer
att leda till att man får lokala garantipriser. Drar man ut konsekvenserna
av detta uttalande finner man nämligen, att om de, som skola avverka veden,
göra ett sådant avtal med skogsägarna att de exempelvis från att — såsom nu
lär vara fallet i Uppland ■— ha erhållit 2 kronor per m3 avverkad ved i arbetskostnad
i stället skulle få 10 kronor, så skulle därmed statens garantipris stiga
i samma mån. En sådan möjlighet ligger faktiskt inom ramen för det uttalande,
som riksdagen nu åtminstone till sin halva del har antagit. Jag hoppas
därför i all anständighets namn, att man kommer att använda den säkerhetsventil,
som finnes i förslaget, nämligen när det säges »i den mån det visar sig
erforderligt», och att det inte skall visa sig erforderligt att man går till dylika
överdrifter.

I kompromissförslaget har tagits bort hänvisningen till § 5, som ju reglerar
rotvärdesersättningen för den tvångsavverkade veden. Reservanterna — vilka
fått in sin egen motivering i det kompromissförslag, som sålunda framställts
här av herr Hage — anse att det i varje fall inte bör bli bättre ställt för dem

90

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Ang. förslag till lag om skyldighet att avverka ved till av salu. (Forts.)
som tredskas än för dem sorn frivilligt avverka veden. Herr statsrådet har framhållit
att man inte heller för dem, hos vilka man nu måste tvångsavverka, skulle
oskäligt nedpressa rotvärdespriset, och reservanterna förmena att man skulle
kunna tolka det uttalandet så, att även i sådana fall bör ersättningen vara skälig.
Enligt propositionens avfattning skulle man ju kunna tvista örn, huruvida
det skall ske en skälig eller en oskälig nedpressning av rotvärdespriset.
Låt oss därför säga, såsom här är föreslaget i den formulering, som herr Hage
framlagt, att även vid tvångsavverkning bör ersättningen vara skälig.

Jag har, herr talman, velat anföra detta till protokollet.

Herr Staxäng: Herr talman! Det skulle inte falla mig in att i det läge,
i vilket vi nu befinna oss och som kan medföra, att vårt land inom den närmaste
tiden i mycket hög grad står avskuret från förbindelser utåt, inte minst
i handelsavseende, och då kanske landets bränsleförsörjning blir en ännu mera
påfrestande sak än den var då denna proposition framlades, ställa mig helt
främmande för ett statsingripande på detta område. Jag medger, att örn det
icke blott som nu gäller att skaffa dessa 16 miljoner kubikmeter utan mycket
större kvantiteter, kan man verkligen ganska enigt diskutera ett sådant statsingrepp
eller införande av en sådan förfogandelag, som det här i själva verket
gäller.

Med hänsyn till de utgångspunkter, på vilka den framlagda propositionen
dock bygger, har jag icke blott ställt mig tveksam i denna fråga utan även
väckt en motion, i vilken jag yrkar avslag på regeringens proposition. Herr
Hage yttrade i början av sitt anförande, att man knappast kunde tro, att någon
skulle vilja taga på sitt ansvar att yrka avslag på det föreliggande förslaget.
Ja, den saken kan man ju diskutera, för den händelse det inte går att på frivillighetens
väg lösa denna fråga. Gentemot herr Hages yttrande skulle jagvilja
ställa frågan: är det säkert att vi lösa vedproblemet, landets bränsleproblem,
genom införandet av denna lag? Vi få komma ihåg, att den av Kungl.
Maj :t föreslagna lagen i utskottets förslag givits en mera begränsad räckvidd.
Utskottet har ju med anledning av de väckta motionerna gjort ett tillägg, som
jag anser utgör en förbättring av utskottets förslag ur skogsägarnas synpunkt
med avseende på de svårigheter, som kunna föreligga att få fram de avsedda
vedkvantiteterna, och detta är ju den passus, som under debatten citerats av
flera talare, i vilken utskottet har uttalat, att örn det blir omöjligt för skogsägarna
att för avverkningen anskaffa erforderlig arbetskraft, så skall i sådant
fall enligt utskottets mening underlåtenhet att verkställa föreskriven avverkning
icke anses föreligga. Skulle denna bestämmelse tolkas absolut efter ordalydelsen,
vilket jag förmodar lantmannarepresentanterna i utskottet lia
tänkt sig, så uppstår i själva verket en mycket stor begränsning i lagens verkningsgrad.
Med utgångspunkt från den vidtagna begränsningen kunna vi
med skäl fråga oss: örn denna lag i den av utskottet föreslagna utformningen
hade förelegat något tidigare, är det säkert att vi under sådana förhållanden
haft så mycket större avverkning än vi nu lia haft? Ty enligt det föreliggande
lagförslaget kan man inte få till stånd en tvångsavverkning i de fall,
där skogsägaren eller den som avverkar kan bevisa, att han inte har kunnat få
behövlig arbetskraft. Men då får nian inte heller fram den kvantitet ved, man
tänkt sig, från dem som skola avverka den, och på det sättet uppstå ganska
stora luckor när det gäller att anskaffa de vedmängder, som man har räknat
med. Om många sådana fall uppstå innebär detta, att man inte får fram den
vedkvantitet, som man har tänkt sig att kunna anskaffa genom denna lagstiftning.
Jag skulle rent av vilja fråga: har man tänkt sig någon annan utväg
att fylla de luckor, som här obestridligen uppkomma?

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

91

Äng. förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)

Jag skulle vidare vilja rikta en annan fråga till dem, som här i kammaren
uttalat så stor glädje över att denna passus kommit in i utskottsutlåtandet:
vilken institution är det som i föreliggande fall skall pröva uppkommande
frågor och godtaga de förklaringar, som avgivas från skogsägarnas sida? Jo,
det är vedkontoren, som skola verkställa denna prövning. Jag kan inte upptäcka,
att det i den lagtext, som föreligger här i utskottsutlåtandet, finnes något
stadgande örn besvärsrätt över vedkontorens beslut på denna punkt. När
det gäller ersättningen för avverkningen av ved, som avverkas enligt tvångsförfarande,
kan man besvärsvägen komma fram till vednämnden men icke
till högre instans — över vednämndens beslut kan alltså icke klagan föras.
Det tillägges emellertid i den paragraf, som innehåller denna bestämmelse: »I
övrigt må klagan över vedkontors beslut enligt denna lag icke föras.» När
det alltså gäller att bedöma, om jordbrukarna verkligen ha haft möjlighet att
fullgöra (benna avverkning, ligger hela avgörandet hos vedkontoret. Jag är inte
säker på att alla, som nu ha uttalat sin belåtenhet med denna lag, komma
att känna samma tillfredsställelse, när vedkontoren komma att pröva, huruvida
avverkning varit möjlig eller icke.

Det är vidare en annan sak, som är av ett visst intresse. Har utskottet haft
tillräckligt material, när det har behandlat denna fråga? Har utskottet haft
klart för sig vilka organ, som skola sköta denna tvångsavverkning? Ja, det
står i lagtexten, att det skall vara vedkontoren och att denna befogenhet även
kan glida över till andra organ. Jag tror emellertid, att det hade varit av vikt,
örn man inom utskottet diskuterat denna fråga något mera ingående och försökt
att där göra sig en fullständigare bild av den verksamhet, som härvidlag
är tänkbar.

Jag skall sedan be att få yttra några ord i en fråga, som icke är mindre
viktig. I utskottsutlåtandet framhålles i reciten, att enligt uppgifter över
vedavverkningar under tiden från och med den 1 juli 1939 intill den 1 mars
1940 den avverkade brännveden i förhållande till den kvantitet, som för nästa
bränslesäsong beräknats erforderlig, för hela riket uppgått till 31 procent.
Detta är ju en ganska nedslående siffra. Jag skulle emellertid vilja fråga, örn
utskottet icke har haft tillfälle att taga del av uppgifter rörande den kvantitet,
som är garantianmäld och som den 31 mars över hela landet i genomsnitt
var uppe i 60 procent av den under nästa bränslesäsong behövliga kvantiteten?
Jag kan i detta sammanhang tillägga en del uppgifter av rätt stort intresse.
Det finnes län, där man när det gäller bondeskogarna på frivillig väg garantianmält
avverkningar, som uppgå till ända upp till 135 och 143 procent av den
kvantitet som erfordras. I Värmlands län bär från bondeskogarna garantianmälts
105 procent — där är det alltså mer än fulltecknat — i Gävleborgs län 85
procent, i Västernorrlands län 94 procent och i Västerbottens län har man nått
så högt som till 143 procent, alltså 43 procent utöver den kvantitet, som kräves
ifrån detta liin. Ifråga örn Norrbottens län är siffran 63 procent, men i avseende
på detta län har det meddelats, att en mycket stor kvantitet ved kommer att
huggas och för övrigt redan är huggen, som inte är garantianmäld och för
vars avverkning statens stöd alltså icke begärs. Jag medger villigt, att det
finns andra län, där man inte har kunnat garantianmäla den erforderliga
kvantiteten, men då har det berott på att man icke har ansett sig kunna anskaffa
nödig arbetskraft för att få denna vedmängd avverkad. När läget är
sådant skulle den frikallelse från tvångsavverkning — örn jag så får uttrycka
mig ■— som utskottet medger, här äga tillämpning.

Man kan fråga sig, örn det verkligen är behövligt att gå fram på den väg,
som utskottet föreslår. Jag tror att alla äro eniga örn att de största förlusterna
ifråga örn landets bränsleförsörjning förorsakades under ett par månader

92

Nr 22.

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
på, hösten förra året, ela avverkningar kunde ha skett i mycket stor omfattning,
örn det av staten fastställda garantipriset hade varit ett annat. En del
talare ha framhållit, att lagen borde ha kommit tidigare. Jag vill då fråga:
skulle denna tvångslag avhjälpt t. ex. de besvärligheter, som uppstått i fråga
örn arbetskraft på grund av militärinkallelserna? Skulle genom densamma
även de snömassor ha undanröjts, som hindrat vedavverkningen ute i skogarna
under flera månader i vinter? Jag tror inte att man får antaga, att man
genom denna lag skulle ha kommit till rätta med alla dessa svårigheter.

Örn det inte på detta område kommer till stånd ett verkligt samarbete mellan
skogsägarna och staten, tror jag inte, att man kommer så särdeles långt
med en lagstiftning som den föreslagna. Det är därför, herr talman, som jag
har tillåtit mig att väcka en motion örn avslag på regeringens proposition.
Jag vill därutöver framhålla, att hade det i flera län än som varit fallet rått
ett bättre samarbete mellan vedkontoren och de producentföreningar, som jordbrukarna
ha bildat på detta område, våra skogsägareföreningar så hade man
i dessa län kommit upp till en betydligt större anmäld kvantitet än som nu
uppnåtts. I detta avseende har det brustit ganska mycket, och jag tror därför
att även på denna punkt en förbättring bör ske i framtiden.

. Jag vill slutligen även framhålla, att jag beklagar, att utskottet i sitt utlåtande
icke poängterat de skogsvårdande synpunkter, som herr Pettersson
i Hällbacken här underströk och som han givit uttryck åt i en avgiven reservation.
Det inträffar annars synnerligen gärna vid ett tillfälle som detta, då
det gäller att pressa fram en så stor kvantitet ved som möjligt ur våra skogar,
att det blir skogsvårdssynpunkterna, som få maka sig åt sidan. Jag tror
därför att det är nödvändigt att man i en sådan situation bevakar dessa i så
stor utsträckning som möjligt. Jag beklagar alltså, att icke de synpunkter,
som i denna reservation framförts, kommit med i utskottets utlåtande, då det
antagligen blir detta som segrar i kammaren. Jag ber, herr talman, att få
yrka avslag på det föreliggande utskottsförslaget.

Herr Hage: Herr talman! Herr Staxäng har i sitt anförande riktat en

del frågor till utskottet. Han frågade bland annat hur man skall förfara för
att anskaffa den erforderliga arbetskraften för den avverkning, som skall äga
rum. Han hänvisade därvid till det uttalande, som finnes på sid. 14 i utskottsutlåtandet
och i vilket det heter, att örn en skogsägare icke har kunnat skaffa
sig tillräckligt med arbetskraft, enligt utskottets mening underlåtenhet att
verkställa föreskriven avverkning icke kan anses föreligga. Med anledning
härav vill jag säga, att det i Kungl. Maj :ts proposition på sid. 14 finnes ett
uttalande, som jag tycker att man kan hänvisa till i sådana fall. Det är ett
yttrande av statens vednämnd, där det heter på följande sätt: »Nämnden anser
sig böra förutsätta, att arbetsmarknadskommissionen och riksarbetsstyrelsen,
så snart denna tillsatts, i samråd med nämnden skola äga befogenhet och
medel att vidtaga alla erforderliga åtgärder för säkerställandet av arbetskraftsbehovet
för den utökade vedanskaffningen. Enligt nämndens uppfattning
torde med hänsyn till den begränsade tiden och de arbetskvantiteter,
varom är fråga, arbetsplikt åtminstone i viss utsträckning behöva tillgripas.»
Detta uttalande visar, att även nämnden tänkt sig en sådan situation som den
av herr Staxäng åsyftade och därför gjort ett uttalande om hur det skall förfaras
vid ett sådant tillfälle.

Herr Thorell: Herr talman! Jag skall endast be att få ge herr Barnekow
en kort replik med anledning av hans mycket säkra påstående, att det faktiskt
fattas ved. Örn herr Barnekow finns i kammaren -—- jag ser honom inte nu -—

Onsdagen den 10 april 1940 e. m.

Nr 22.

93

Ang. förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
skall jag endast be att få framställa den frågan till honom: hur vet herr Barnekow;
det? De av mig förut omnämnda rapporterna, som skulle vara avlämnade
till kristidsnämnderna den 5 april, ha ännu inte kommit vednämnden
och inte ens alla vedkontor tillhanda, men alla tecken tyda på att man kan
vänta ett gott resultat. Följaktligen kan varken herr Barnekow eller jag eller
någon annan i dag säga, hur mycket ved det fattas eller örn det fattas ved.

Sedan skall jag endast beröra ytterligare en enda sak. Här har ifrån talare
för utskottets ståndpunkt och kanske även från något annat håll understrukits,
att det inte är meningen, att de skogsägare, som faktiskt kunna påvisa
hinder i fråga örn möjligheten att anskaffa arbetskraft för vedavverkning
skola tvångsvis åläggas att avverka ved. Då kvarstå alltså de illojala och
tredskande, vilket särskilt herr Barnekow framhöll. Jag kan inte finna annat
än att herrarna måste ha den uppfattningen, att det måste vara ett mycket
stort antal av våra svenska lantmän och skogsägare, som tillhöra denna kategori,
eftersom ni anse, att landets bränsleförsörjning hänger på örn dessa skola
kunna åläggas anskaffa ved.

Jag har, mina herrar, inte den uppfattningen, att det ligger till på det viset.
Jag har inte den uppfattningen — vilket jag givit uttryck åt tidigare — att
denna lagstiftning hjälper oss mycket. Jag ber att till alla delar få instämma
i den synpunkt, som framfördes av herr Persson i Norrby, när han sade, att
det vore en skam för vårt land, örn man inte skulle kunna lösa denna fråga i
samförståndets tecken. Det är vad jag vill att vi skola göra. Det innebär
inget samförstånd med landets skogsägare, örn vi stifta en lag som denna, och
därför, herr talman, vidhåller jag mitt yrkande örn avslag på utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde beträffande
utskottets hemställan propositioner dels på bifall till denna hemställan
dels ock på avslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts förslag i
ämnet: och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Härefter gav herr talmannen i fråga örn motiveringen först propositioner
beträffande det av herr Hage under överläggningen framställda yrkandet,
nämligen dels på bifall till berörda yrkande dels ock på avslag därå; och fattade
kammaren beslut i överensstämmelse med den förra propositionen.

Vidare framställde herr talmannen propositioner beträffande det tillägg till
motiveringen, som föreslagits i den av herrar Pettersson i Hällbacken och
Persson i Norrby avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen, nämligen dels
på bifall till ifrågavarande reservation dels ock på avslag därå; och fann herr
talmannen den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad. Herr
Pettersson i Hällbacken begärde emellertid votering, i anledning varav följande
voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i fråga om andra lagutskottets motivering i utskottets
förevarande utlåtande nr 13 avslår den av herrar Pettersson i Hällbacken
och Persson i Norrby avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit nämnda reservation.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp -

94

Nr 22.

On&dagen den 10 april 1940 e. m.

Äng. förslag till lag om skyldighet att avverka ved till avsalu. (Forts.)
resning; och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren avslagit ifrågavarande reservation.

Slutligen godkände kammaren på av herr talmannen därå given proposition
utskottets motivering i de delar, varom kammaren icke redan fattat beslut.

§ 5.

Föredrogos vart efter annat

bevillningsutskottets betänkande, nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 171, i vad densamma avser förslag till lag med visst tillägg till
lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis jämte i ämnet väckta
motioner; och

andra lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall för
skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda betänkande och utlåtande hemställt.

§ 6.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 131, till Konungen i anledning av dels Kungl. Majis proposition med
förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m. dels ock i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen och motionerna hänvisats till lagutskott.

Vidare anmäldes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr
132, till Konungen i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av
olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att första kammaren beträffande
utskottets utlåtande nr 14 fattade samma beslut som andra kammaren.

Slutligen anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 133, till Konungen, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 171, i vad densamma avser förslag till lag med visst tillägg till
lagen den 28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades,
herr Andersson i Lindome under 5 dagar

* Gustafson i Vimmerby » 3 »

» Hult » 4 »

» Näsström » 8 »

» Andersson i Mölndal » 5 >

> Malmqvist > 5 »

* Björling > 6 »

» Barnekow » 6 >

fr. o. m. den 11 april,

> > 13 »

» » 12 »

» > 13 ,

» » 11 >

» » 12 »

> » 11 >

» » 11 »

95

	Onsdagen den 10 april	1940 e. m.	Nr	22.
herr Jansson i Falun	under	5 dagar fr. o. m.	den	11 april,
2>	Hedlund i Östersund	>	8	» >		11	»
>	Isacsson	>	5		>	12	>
	Johansson i Öckerö	>	5		>	11	>
)	Borg	>	den	13 april,
	Söderdahl	2>	4 dagar fr. o. m.	den	16 april,
>	Senander	*	6		2>	11	>
»	Spångberg	1	3	2> >	»	13	»
>	Danielsson	»	5	T> >	2»	11
>	Svedman	>	6	> J	>	12
2>	Pettersson i Dahl	»	3	2> »		11	>
>	Mäler	2>	3	> J		13	>
>	Norén		5	> *	>	13
	Nordström i Kramfors	>	4	> >	2>	11	>
	Karlsson i Munkedal	3»	4	> >	2>	13	>
>	Larsson i Mörlanda	1	5	» >	2*	11
>	Hansson i Hönö		4	> >	»	11	>
2>	Andersson i Dunker	>	4	> >	2>	12	>
	Lundbom	>	3	2> >	»	13	2>
>	Persson i Norrby		4	> >	2>	12	2>
>	Tornegård	>	4	» >	>	12	>
»	Hagberg i Luleå	>	6	. * »		11	>
>	Norup	>	4	> 2>		12	>
	Gustafson i Dädesjö	>	4	» »	>	12	2>

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 10.38 e. m.

och

In fidem
Sune Norrman.