1940. Andra kammaren. Nr 19 (Riksdagens protokoll 1940:19)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1940. Andra kammaren. Nr 19.

Måndagen den 11 mars.

Kl. 8. e. m.

Justerades protokollet för den 5 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 101, angående statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar;
nr 102, angående anslag till vägskatteutjämningsbidrag m. m.;
nr 103, angående utvidgning av Svea trängkårs kasernområde;
nr 104, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 39 § lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

nr 105, med förslag till förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, m. m.;

nr 106, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen
den 11 september 1936 (nr 506) om förenings- och förhandlingsrätt;

nr 107, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27
juni 1924 (nr 320) örn förmynderskap, m. m.;

nr 110, angående anslag till värme- och ventilationsanläggningar i operabyggnaden
m. m.;

nr 114, angående kungörelse örn hänförande av vissa automobiler till fordonstypen
motorredskap m. m.;

nr 115, med förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.;

nr 116, med förslag till lag angående fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) örn fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i
förhållande till utlandet m. m.;

nr 117, angående ytterligare anslag till säkerhetsanstalter för sjöfarten;
nr 119, angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 120, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

nr 122, angående anslag till anordnande av skyddsrum m. m. vid beskicknings-
och konsulatfastigheter;

nr 123, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 124, angående lönetursrätt för vissa ordinarie tjänstemän hos pensionsstyrelsen; nr

125, angående försäljning av viss kronan tillhörig mark i Luleå, m. m.;
nr 126, angående försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
;

nr 127, med förslag till manskapsavlöningsreglemente m. m.;

Andra hammarens ‘protokoll 19JiO. Nr 19.

Nr 19.

Måndagen den 11 mars 1940.

nr 128, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 28
maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;

nr 129, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 örn val till riksdagen;

nr 130, angående anslag till egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41
m. m.;

nr 131, angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur; nr

132, angående stödjande av odlingen av vissa kulturväxter m. m.;
nr 133, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom samt
örn betalningsanstånd för köpare av sådan egendom;

nr 134, angående ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms
stad för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941;

nr 135, med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit;

nr 136, angående rätt för professorn S. B. Liljegren att för erhållande av
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring;

nr 137, angående utbyte av viss statens anstalt för sinnesslöa flickor tillhörig
mark;

nr 138, angående överenskommelse med lotsverkets enskilda pensionskassa
örn övertagande av viss del av kassans rörelse, m. m.;

nr 139, med förslag till förordning om ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.;

nr 140, angående hyresbidrag och provisorisk avlöningsförstärkning under
budgetåret 1939/40 till flaggkorpraler i flottans reserv vid militär tjänstgöring
i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering
m. m.;

nr 141, med förslag till förordning med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen
för år 1941 i anledning av folkräkningen den 31 december
1940;

nr 142, med förslag till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1940/41 m. m.;

nr 143, angående försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom;
nr 144, med förslag till kungörelse om ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.;

nr 145, angående anslag till statens krisrevision för budgetåret 1940/41;
nr 146, angående ytterligare förlängd giltighet av gällande indelning för
taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av
samtliga orter i riket med avseende å levnadskostnadernas höjd;

nr 147, angående anslag till kostnader för dyrortsgruppering för budgetåret
1940/41;

nr 148, med förslag till förordning om utrymningshjälp, m. m.;
nr 149, angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
samt till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet;
nr 150, angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar, m. m.;
nr 152, med förslag till ändrad lydelse av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen
samt av § 42 mom. 2 och § 68 riksdagsordningen;

nr 153, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk m. m.;

nr 154, angående anslag till avlöningar vid de allmänna läroverken m. m.;
nr 155, angående vissa anslag till folkskoleväsendet m. m.;
nr 156, angående ersättning åt sakkunniga i akademiska befordringsärenden; -

Måndagen den 11 mars 1940.

Nr 19.

nr 157, angående expeditionsvakten i finansdepartementet K. E. Axelssons
lönetursrätt;

nr 158, angående anvisande av anslag till statens utrymningskommission
m. m.;

nr 159, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1940/41;

nr 160, angående anslag till biblioteks- och föreläsningsverksamhet inom
försvarsväsendet;

nr 161, angående räntan för egnahemslån vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;

nr 162, angående statsförvärv av Falkenbergs järnväg;

nr 163, angående statsförvärv av Kalmar—Berga, östra Smålands och Mönsterås
järnvägar;

nr 164, angående införlivande med statens järnvägar av de till de statliga
järnvägsbolagen hörande järnvägarna samt Skåne—Smålands järnväg;

nr 165, angående anvisande av vissa anslag till det civila luftskyddet;

nr 166, angående anslag till anordnande av nya lokaler åt yrkesskolan vid
vanföreanstalten i Hälsingborg;

nr 168, angående lån av statsmedel åt stiftelsen Godtemplarordens vårdhem
för alkoholister för utförande av byggnadsarbeten m. m. vid erkända alkoholistanstalten
Dagöholm;

nr 169, angående anvisande å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1939/40 av vissa ytterligare anslagsmedel;

nr 170, med. förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1940/41;

nr 171, med förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m.,
och

nr 172, angående anslag till beredskapskurser i mjölkning m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen, nr 95, angående statsverkets övertagande
av staden Eksjös förpliktelser beträffande innehavare av vissa befattningar,
vilka vid upphörande av rådhusrätten i staden komma att indragas;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 99, angående förordning örn
ändrad lydelse av 23 § 2 mom. och 34 § 1 mom. vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562);

till jordbruksutskottet propositionen, nr 100, angående försäljning av mark
från vissa kronoegendomar m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 108, angående anvisande av medel till
utrustning av statens anstalt för själsligt abnorma manliga skyddhemselever;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 109, med förslag till lag örn
vissa ändringar i lagen den 12 juni 1925 (nr 338) om värnpliktiga, vilka hysa
samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, samt till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för förbrytelser i tjänsten
av vissa värnpliktiga (civilarbetarc);

till bankoutskottet propositionen, nr 112, angående ersättning till S. G.
Karlsson i anledning av sjukdom ådragen under militärtjänstgöring;

Nr 19.

Måndagen den 11 mars 1940.

till statsutskottet propositionen, nr 113, angående försäljning av vissa kronan
tillhöriga markområden; samt

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 118, angående anslag till lantbruksattachéerna; och

nr 121, angående ändrade grunder för ersättning till veterinärer, som deltaga
i bekämpandet av epizootier m. m.

§4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden nr 5—7,
sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 5, 8 och 52—61, bevillningsutskottets betänkande nr 5,
bankoutskottets utlåtanden nr 8—11, första lagutskottets utlåtanden nr 10—
12, andra lagutskottets utlåtanden nr 7—12, jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial nr 14—20 samt andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 1.

§ 5.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr förste vice talmannen,
som anförde: Herr talman! Med stöd av § 55 riksdagsordningen får jag

hemställa, att kammaren med hänsyn till infallande helg måtte medgiva, att
beträffande de vid näst föregående sammanträde avlämnade kungl, propositionerna
nr 95, 99, 100, 108, 109, 112, 113, 118 och 121 motionstiden må utsträckas
till det sammanträde, som infaller näst efter tjugu dagar från propositionernas
avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 6.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr

talman! Jag får hemställa, att kammaren ville besluta, att å föredragningslistan
för nästa sammanträde statsutskottets utlåtande nr 8 skall uppföras
först bland två gånger bordlagda ärenden samt att övriga ärenden skola uppföras
i den ordning, vari de förekomma å dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 7.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8.14 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars.

Kl. 11. f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 6 innevarande mars.

§ 2.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 101, angående statsförvärv av Göteborg—Borås med flera järnvägar;
nr 102, angående anslag till vägskatteutjämningsbidrag m. m.; och
nr 103, angående utvidgning av Svea trängkårs kasernområde;

till behandling av lagutskott propositionerna:

nr 104, med förslag till lag örn ändrad lydelse av 39 § lagen den 23 oktober
1914 (nr 325) örn krigsdomstolar och rättegången därstädes;

nr 105, med förslag till förordning örn ersättning av statsmedel i vissa fall
för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd m. m.;

nr 106, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 29 §§ lagen
den 11 september 1936 (nr 506) örn förenings- och förhandlingsrätt; och
nr 107, med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
27 juni 1924 (nr 320) örn förmynderskap, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 110, angående anslag till värme- och
ventilationsanläggningar i operabyggnaden m. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen, nr 114, angående kungörelse om
hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap m. m.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 115,
med förslag till förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. remitterades
propositionen, såvitt angick anvisande av anslag till statens biltrafiknämnd,
till statsutskottet och i övrigt till behandling av lagutskott.

Vidare föredrogos var efter annan följande Kungl. Maj:ts å bordet vilande
propositioner; och hänvisades därvid

till behandling av lagutskott propositionen, nr 116, med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande
i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 117, angående ytterligare anslag till
säkerhetsanstalter för sjöfarten;

till bankoutskottet propositionerna:

nr 119, angående pensioner eller understöd åt vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.; och

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

nr 120, angående understöd åt efterlevande till vissa i statens tjänst anställda
personer m. fl.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 122, angående anslag till anordnande av skyddsrum m. m. vid beskicknings-
och konsulatfastigheter;

nr 123, angående avstående i vissa fall av allmänna arvsfondens rätt till
arv;

nr 124, angående lönetursrätt för vissa ordinarie tjänstemän hos pensionsstyrelsen;
och

nr 125, angående försäljning av viss kronan tillhörig mark i Luleå, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen, nr 126, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;

till statsutskottet propositionen, nr 127, med förslag till manskapsavlöningsreglemente
m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionerna:

nr 128, med förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 28
maj 1937 örn inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar;
och

nr 129, med förslag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november
1920 örn val till riksdagen;

till jordbruksutskottet propositionerna:

nr 130, angående anslag till egnahemsverksamheten för budgetåret 1940/41
m. m.;

nr 131, angående det statsunderstödda bekämpandet av tuberkulos hos nötkreatur
;

nr 132, angående stödjande av odlingen av vissa kulturväxter m. m.; och
nr 133, angående räntan å ogulden köpeskilling för viss kronoegendom samt
örn betalningsanstånd för köpare av sådan egendom;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 134, angående ersättning av statsmedel för taxeringsarbete i Stockholms
stad för tiden 1 oktober 1940—30 september 1941; och

nr 135, med förslag till förordning örn fortsatt uppskov med ikraftträdandet
av föreskriven skatt å motorsprit;

till statsutskottet propositionerna:

nr 136, angående rätt för professorn S. B. Liljegren att för erhållande av
ålderstillägg tillgodoräkna sig viss tjänstgöring; och

nr 137, angående utbyte av viss statens anstalt för sinnesslöa flickor tillhörig
mark;

till bankoutskottet propositionen, nr 138, angående överenskommelse med
lotsverkets enskilda pensionskassa örn övertagande av viss del av kassans
rörelse, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 139, med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.;

till statsutskottet propositionen, nr 140, angående hyresbidrag och provisorisk
avlöningsförstärkning under budgetåret 1939/40 till flaggkorpraler i
flottans reserv vid militär tjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt
försvarsberedskap eller partiell mobilisering m. m.;

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

till bevillningsutskottet propositionen, nr 141, nied förslag till förordning
med särskilda bestämmelser rörande mantalsskrivningen för år 1941 i anledning
av folkräkningen den 31 december 1940;

till statsutskottet propositionerna:

nr 142, med förslag till stat för statens allmänna fastighetsfond för budgetåret
1940/41 m. m.;

nr 143, angående försäljning av viss kronan tillfallen fast egendom;
nr 144, med förslag till kungörelse örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) m. m.; och

nr 145, angående anslag till statens krisrevision för budgetåret 1940/41;

till bevillningsutskottet propositionen, nr 146, angående ytterligare förlängd
giltighet av gällande indelning för taxering till statlig inkomst- och
förmögenhetsskatt samt kommunalskatt av samtliga orter i riket med avseende
å levnadskostnadernas höjd;

till statsutskottet propositionen, nr 147, angående anslag till kostnader för
dyrortsgruppering för budgetåret .1940/41;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 148, med förslag till förordning
örn utrymningshjälp, m. m.;

till statsutskottet propositionerna:

nr 149, angående anslag till karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
samt till avlöningar vid karolinska mediko-kirurgiska institutet; och
nr 150, angående anslag till Häradsrätterna: Avlöningar, m. m.;

till konstitutionsutskottet propositionen, nr 152, med förslag till ändrad lydelse
av §§ 96, 97 och 98 regeringsformen samt av § 42 mom. 2 och § 68
riksdagsordningen; samt

till statsutskottet propositionerna:

nr 153, angående förändring i avseende å löneställning och antal beträffande
vissa ordinarie befattningar vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar
och statens vattenfallsverk m. m.;

157, angående expeditionsvakten i finansdepartementet K. E. Axelssons
lönetursrätt;

nr 158, angående anvisande av anslag till statens utrymningskommission
m. m.;

nr 159, angående vissa avlönings- m. fl. anslag under riksstatens fjärde huvudtitel
för budgetåret 1940/41;

nr 160, angående anslag till biblioteks- och föreläsningsverksamhet inom
f örsvarsväsendet;

nr 161, angående räntan för egnahemslån vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk;

nr 162, angående statsförvärv av Falkenbergs järnväg;

nr 163, angående statsförvärv av Kalmar—Berga, östra Smålands och
Mönsterås järnvägar;

nr 164, angående införlivande med statens järnvägar av de till de statliga
järnvägsbolagen hörande järnvägarna samt Skåne''—Smålands järnväg;
nr 165, angående anvisande av vissa anslag till det civila luftskyddet;
nr 166, angående anslag till anordnande av nya lokaler åt yrkesskolan vid
vanföreanstalten i Hälsingborg;

Ni- 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. utgifterna
under
riks statens
åttonde
huvudtitel.

Äng. teaterrådet.

nr 168, angående lån av statsmedel åt stiftelsen Godtemplarordens vårdhem
för alkoholister för utförande av byggnadsarbeten m. m. vid erkända alkoholistanstalten
Dagöholm;

nr 169, angående anvisande å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1939/40 av vissa ytterligare anslagsmedel; och
nr 170, med förslag till stat för försvarsväsendets fastighetsfond för budgetåret
1940/41.

Vid härefter skedd föredragning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 171, med
förslag till lag örn skyldighet att avverka ved till avsalu, m. m. hänvisades
propositionen, såvitt angick förslaget till lag med visst tillägg till lagen den
28 september 1928 (nr 377) örn skogsaccis, till bevillningsutskottet och i övrigt
till behandling av lagutskott.

Slutligen föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts å
kammarens bord vilande proposition, nr 172, angående anslag till bered''
skapskurser i mjölkning m. m.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 8, angående regleringen för budgetåret
1940/41 av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel, innefattande
anslagen till ecklesiastikdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 1—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63, angående teaterrådet.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
63 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till Teaterrådet för budgetåret
1940/41 anvisa ett anslag av 7,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Teaterrådet för budgetåret
1940/41 anvisa ett anslag av 6,000 kronor.

Vid punkten hade fogats reservation av herrar Nilsson i Landeryd, Bergman,
Danielsson och Närlinge, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag angående anvisande för budgetåret
1940/41 av ett anslag å 7,000 kronor till Teaterrådet.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Danielsson: Herr talman! Vid förevarande punkt rörande anslag till
teaterrådet finnes det, som alla se, en reservation, vari man yrkar avslag å
Kungl. Maj:ts förslag, att anslaget till teaterrådet för nästa budgetår skall
utgå med 7,000 kronor. Innevarande år bär anslaget utgjort 9,500 kronor.
Kungl. Maj :ts förslag innebär således en nedsättning av anslaget med 2,500
kronor. Utskottsmajoriteten har funnit, att anslaget bör kunna sänkas med
ytterligare 1,000 kronor till 6,000 kronor.

När detta anslag genomfördes — jag tror, att det var år 1936 -—- var frågan
örn anslag till ett teaterråd mycket omstridd. Det rådde delade meningar,
dels örn det överhuvud taget skulle beviljas något anslag -— man ifrågasatte

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. teaterrådet. (Forts.)

således behovet av ett teaterråd — dels onr hur mycket man borde anslå till
teaterrådet, örn ett sådant skulle inrättas. Meningarna voro, som sagt, delade.
Hade man då haft samma vanskliga ekonomiska läge och extra ordinära förhållanden,
som vi ha i dag, är det möjligt, att något anslag icke beviljats. Nu
måste man ju spara på alla områden. Örn den saken äro ju alla emga, även
utskottet har ju härvidlag i någon mån tänkt på sparsamheten. Då det emellertid
i reservationen och i utskottets utlåtande upplyses örn, att detta teaterråd
endast haft fem sammanträden under året -—• därvid har det huvudsakligen
gällt att fördela lotterimedel och dylikt till olika teatrar tycker man,
att det skulle låta sig göra att på ett tillfredsställande sätt göra denna fördelning
utan att medel behöver anslås till teaterradet. Jag tror icke, att det
skulle vara någon så stor olycka, örn man under dessa tider strök detta anslag
för ett år. Vi komma senare fram till punkter, där man nödtvungen måste
spara ofantligt mycket. De 7,000 eller 6,000 kronor, som det här är fråga örn,
skulle säkert göra bättre nytta på andra anslagsposter än här.

Under sådana förhållanden skall jag, herr talman, kort och gott be att fa
yrka bifall till reservationen och avslag å Kungl. Maj :ts förslag örn ett anslag
å 7,000 kronor till teaterrådet.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Teaterrådet har fått sitt anslag
minskat åtminstone en gång förut av riksdagen. Nu föreslår departementschefen
en minskning iav anslaget med ytterligare 2,500 kronor, och statsutskottet
går ett steg längre och förordar en sänkning från de 7,000 kronor, som
departementschefen föreslår, till 6,000 kronor. Anslaget har tidigare, örn jag
icke minnes fel, varit uppe i 10,500 kronor. Det kan ju tänkas att teaterrådet
någon gång i framtiden, då vi få ljusare förhållanden och bättre ekonomiska
möjligheter än vi ha nu, kan få vidgade uppgifter och alltså ökat arbete.
Statsutskottet bär icke velat helt och hållet strypa denna verksamhet,
som teaterrådet utövar. Man kan, tycker jag, nöja sig med den nedsättning
med 3,500 kronor, som departementschefen och statsutskottet tillsammans
gjort, så att således rubriken finnes kvar i huvudtiteln för framtida behov.

Herr Närlinge: Herr talman! Det skall villigt erkännas, att andra av delningen

av statsutskottet vid behandlingen av 8:e huvudtiteln noga granskat
och på åtskilliga punkter också prutat på de anslag, som ecklesiastikministern
begärt. Jag skall också erkänna att herr statsrådet, när han gjorde upp denna
budget — så vitt man kan se av propositionen — bemödat sig om sparsamhet.

Emellertid, när vid utskottsbehandlingen av denna fråga såväl avdelningens
ordförande som även övriga i avdelningen upplyste, att teaterledningen under
föregående år haft summa fem sammanträden, huvudsakligen ■ det har redan
sagts här av herr Danielsson — för att för handelsdepartementets räkning,
som sedan beslutar i frågan, yttra sig örn fördelningen av lotterimedlen,
då frågar man sig verkligen, om det är nödvändigt att detta anslag fortfarande
skall beviljas i den tid, som vi nu uppleva, där ali sparsamhet ovillkorligen
är nödvändig. Det anförande, som här hölls av ordföranden i statsutskottets
2:a avdelning, stärker mig i den uppfattningen, att reservanterna lia
rätt på den här punkten. Av hans anförande kan man utläsa, att teaterradet
för närvarande icke har någon större uppgift att fylla, åtminstone icke den
uppgift, som förutvarande ecklesiastikministern Engberg vid 1936 års riksdag
beräknade att teaterrådet skulle komma att få och kanske också under några
är har haft. . .

Ordföranden i statsutskottets andra avdelning, herr Jonsson i Esklistuna,
.slikte motivera varför riksdagen bör bifalla detta förminskade anslag av 6,000

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Ang. teaterrådet. (Forts.)

kronor. Han yttrade, att det kan tänkas att teaterrådet en gång i framtiden
kan ia en större uppgift att fylla, än vad det för närvarande har. Ja, det är
mycket möjligt. Merbom det är nödvändigt för detta teaterråd att utöva denna
sin verksamhet, då frågar man sig, om det icke fortfarande är möjligt att gå
den väg, som herr Engberg, innan han lade fram frågan för riksdagen år 1936,
anvisade. Han ifrågasatte nämligen att ersättningen till teaterrådet för dess
sammanträden skulle utgå pa samma sätt som vanliga kommittéarvoden. På
sa sätt kan man ju, örn det är nödvändigt, upprätthålla kontinuiteten, örn
teaterradet en gang i framtiden skulle få en funktion att fylla, som är mera
nödvändig än den är för dagen.

När det alltså är nödvändigt att spara på alla punkter, där det är möjligt
att spara, och jag vid utskottsbehandlingen av detta ärende fann att de skäl,
som anfördes av reservanterna, voro starkare än de skäl, som anfördes av
majoriteten, anslöt jag mig till reservanterna.

Jag skall med dessa ord be att få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Häruti instämde herr Pettersson i Norregård.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag skall be att få avge en liten förklaring till varför jag alltjämt upptagit ett
anslag, örn också av blygsamt mått, för teaterrådet på huvudtiteln. Det har
elt enkelt varit av det praktiska skälet, att det behövs en remissinstitution,
en sakkunnig instans, dit man kan remittera frågor rörande teaterverksamheten
och forde ningen av lotterianslag och dylikt. Det förefaller mig som det i
alla tall skulle vara lämpligt, att man alltjämt har möjlighet att behålla denna
medger11 in°m mycket blygsamma gränser, som det föreslagna anslaget

överläggningen förklarades härmed avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan, dels ock på
avslag saval a utskottets berörda hemställan som å Kungl. Maj:ts förslag i
amnet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfailit med övervägande
ja för den förra propositionen. Herr Närlinge begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt
born) av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja:

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit såväl utskottets berörda hemställan som
Kungl. Maj :ts förslag i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne tvekan kunna råda örn omröstningens
resultat, vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 98 ja och 78 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Hammal en hade alitsa bifallit utskottets hemställan i förevarande punkt.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m. Nr 19. 11

Punkterna 64—69.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70, angående Lunds universitet: avlöningar.

Sedan punkten föredragits, anförde

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag ber att få uttrycka min tacksamhet till utskottet över det sätt, på vilket
utskottet har behandlat åttonde huvudtiteln. Det har i alla viktiga avseenden
gått med på de förslag, som framlagts i propositionen, och de smärre jämkningar,
som utskottet bär föreslagit, äro inte av den karaktär, att jag har
någon större anledning att fästa mig vid dem, detta sa mycket mindre s^orn^ utskottet
tydligen har haft den alldeles riktiga inställningen, att örn det pa något
håll ökat ett anslag har det gjort en motsvarande nedskrivning på ett annat. Utskottet
har försökt att komma fram till själva den slutsumma för huvudtiteln,
som är föreslagen i statsverkspropositionen, och detta är enligt mitt sätt att se
det riktiga förfaringssättet i dessa tider, då det är alldeles nödvändigt att försöka
se till att man får ned utgifterna. Vad sedan beträffar frågan var man
skall göra reduceringar och i vilken utsträckning nian skall göra nedsättnmgar
i det ena eller det andra anslaget måste detta ju^ alltid bli föremål för tveksamhet,
och det är i många avseenden en smakfråga, hur man skall ga till

väga. -lii

Den åttonde huvudtiteln i år har i allra högsta grad präglats av tidens allvar
och svårigheter, och det har därför gjorts kraftiga nedskärningar i olika
avseenden. Den har alltså gått i sparsamhetens tecken. Det är litet egendomligt
med den här sparsamheten; vi dyrka alla sparsamheten in abstracto och
alla anse vi det vara absolut nödvändigt att skära ned det offentligas utgifter,
men så snart vi komma till någon punkt, som berör oss själva eller våra
egna intressen, så säga vi: Nej, för all del, lat oss inte spara pa den punkten,
vi få spara på någonting annat. Kärleken till sparsamheten är och blir därför
ofta av skäligen platonisk art; man dyrkar den på avstånd, men när den
kommer närmare en själv, försvinner gärna intresset. Jag har i propositionen
varit tvungen att föreslå anslagsbeskärningar, som — det kan jag säga kammaren
— det personligen har gjort mig mycket ont att framlägga. Det har
verkligen inte varit med lätt hjärta, som jag föreslagit dessa nedsättningar.
Som gammal vetenskapsman kan jag inte med någon glädje se, att vi här skära
ned anslag, som äro av stor betydelse för den vetenskapliga forskningen i olika
avseenden. Som gammal aktiv folkbildningsman -— jag har sysslat med folkbildningsarbete
under hela mitt liv •— är det sannerligen inte med lätt hjärta
som jag har föreslagit de nedskärningar i fråga örn folkbildningsanslag pa
olika områden, som bär har skett. Men jag har ansett, att, det har varit absolut
nödvändigt under dessa tider, och jag har också stärkts i min uppfattning,
att det kanske har varit i det stora hela riktiga förslag som framlagts,
av det sätt, på vilket statsutskottet har behandlat denna huvudtitel. Jämkningarna
ha som sagt varit av ganska liten kvantitativ och kvalitativ betydelse.

Jag har tagit till orda på denna punkt, därför att utskottet bär har föreslagit
ett anslag som jag för min del inte har vågat mig på, nämligen ett anslag
till en personlig professur för professor von Sydow i Lund i nordisk och
jämförande folkkulturforskning. Den enda anledningen till att jag inte har
lågt fram detta anslag har givetvis varit de finansiella förhållandena och framför
allt att regeringen genomgående tillämpat den principen att inte föreslå
riksdagen några nya tjänster. Jag har emellertid ansett detta anslag synnerligen
behjärtansvärt ur olika synpunkter, och jag vill säga, att jag för min

Äng. Lunds
universitet:
avlöningar.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 1. m.

Äng. Lunds universitet: avlöningar. (Forts.)
personliga del gärna ser, att riksdagen tar detta anslag i enlighet nied utskottets
förslag. Om kammaren tar på sitt ansvar att i detta fall vilja inrätta en
ny tjänst, är det mig personligen till en glädje.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 71—73.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten ~74.

Lades till handlingarna.

Punkterna 75—79.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 80.

Lades till handlingarna.

Punkterna 81—88.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89.

Lades till handlingarna.

Punkterna 90—118''.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 119.

Lades till handlingarna.

Ptunkterna 120 och 121.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 122.

Lades till handlingarna.

Punkterna 123—129.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 130.

Lades till handlingarna.

Punkterna 131—137.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 138.

Lades till handlingarna.

Punkterna 139—142.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Punkten 143.

Lades till handlingarna.

Punkten 144.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 145.

Lades till handlingarna.

Punkterna 146 och 147.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 148.

Lades till handlingarna.

Punkten 149.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 150—152.

Lades till handlingarna.

Punkten 153.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 154.

Lades till handlingarna.

Punkterna 155-—157.

Vad utskottet hemställt bifölls,

Punkten 158.

Lades till handlingarna.

Punkten 159.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 160.

Lades till handlingarna.

Punkterna 161 och 162.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 163.

Lades till handlingarna.

Punkterna 164—168.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 169.

Lades till handlingarna.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Punkterna 170—172.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 173.

Lädes till handlingarna.

Punkterna 174—178.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 179.

Lades till handlingarna.

Punkterna 180—194.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 195.

Lades till handlingarna.

Punkterna 196 och 197.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. bidrag
till undervisnings-
och
upplysningsverksamhet

m. m. för
nykterhetens
främjande.

Punkten 198, angående bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. tor nykterhetens främjande.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj:t under punkten
201 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till undervisnings-
och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande för
budgetaret 1940/41 anvisa ett anslag av 224,800 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två likalydande
/rcfA61* Iäc/ta’ ^en ena *nom första kammaren av herr J. Bergman m. fl„
/tt • andra inom andra kammaren av herr Olsson i Gävle m. fl.

(Ll. 118), vari hemställts, att riksdagen matte besluta att bidraget till un“f
- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande, nu
478,400 kronor och av Kungl. Majit föreslaget till 224,800 kronor, skulle bestämmas
till 279,800 kronor för nästkommande budgetår.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj -ts förslag
och ovannämnda av herr Bergman m. fl. och herr Olsson i Gävle m. fl.
väckta motioner (I: 67 och II: 118) såsom Bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet
m. m. för nykterhetens främjande för budgetåret 1940/41
anvisa ett anslag av 239,800 kronor.

t Reservation hade vid denna punkt fogats av herrar Oscar Olsson, Ström i
-Lidköping,.Bergman, Eriksson i Stockholm, Danielsson och Andersson i Sö(lergård,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte i anledliing
av Kungl. Maj :ts förslag och ovannämnda av herr Bergman m. fl. och
herr Olsson i Gävle m. fl. väckta motioner (1:67 och 11:118) såsom Bidrag
till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens främjande
tor budgetaret 1940/41 anvisa ett anslag av 249,800 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

i ^frr, v "derssTi.i Södergård: Herr talman! Att här förevarande anslag

skulle bil ioremal tor en avsevärd nedskärning har varit uppenbart. Det före -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m. Nr 19. 1&

Äng. bidrag till undervisnings- och upplysning sverksamhet ni. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

faller emellertid många som örn anslagsbeskärningen Ilar varit val hård, när
det gäller anslaget till nykterhetsverksamheten och då framför allt anslaget
till centralförbundet för nykterhetsundervisning samt de olika nykterhetsorganisationerna.

En allmän princip vid nedsättning av anslag till dylika organisationer och
institutioner har ju varit, att anslagsnedsättningen icke skall bli så stor att
den medför att fast anställd personal behöver avskedas. Men örn Kungl. Maj:ts
förslag på denna punkt bifalles oförändrat, torde detta vara ofrånkomligt. Departementschefen
pekar visserligen i samband med en redogörelse för denna
minskning örn 83 % på att det bör vara möjligt att kompensera denna med en
höjning av 10 % av organisationernas inkomster av medlemsavgifter. Men
detta är ju inte riktigt, då det gäller centralförbundet för nykterhetsundervisning,
som icke kan uttaxera några dylika medlemsavgifter. För nykterhetsorganisationernas
del skulle det icke heller kunna ske omedelbart utan först
sedan de ha hållit sina årsmöten, och vissa organisationer lia dessa årsmöten
endast vartannat år.

Utskottets majoritet har behjärtat de svårigheter, som denna stora nedsättning
särskilt för centralförbundet för nykterhetsundervisning skulle medföra,
och därför tillstyrkt en höjning av anslaget med 15,000 kronor. Det år inte
bestämt utsagt, att liela denna höjning skall gå till centralförbundet för nykterhetsundervisning,
men det är dock en viss tanke pa att förbundet skulle fa
större delen av höjningen. Detta gör, att förbundet kommer i en något bättre
ställning. Men utöver denna förbättring lia några reservanter ansett, att ifrågavarande
anslag behövde ökas med ytterligare 10,000 kronor, och dessa
10,000 kronor skulle främst komma nykterhetsorganisationerna till del för
deras ungdoms- och studieverksamhet. Därigenom skulle inte nedsättningen
bli så kännbar för dessa organisationers verksamhet, som ju är likartad med
vissa andra frivilliga bildningsorganisationers studieverksamhet.

I en tid som denna med inte bara ekonomiska utan även moraliska påfrestningar
för såväl den enskilde som för organisationer synes det mig uppenbart,
att allt det studie- och bildningsarbete, som av dessa organisationer utföres
framför allt bland ungdomen, är av den allra största betydelse. Till detta kan
också sägas, att nykterhetsarbetet säkerligen har en större uppgift under sådana
kriser och moraliskt påfrestande tider som denna. Därför bör man icke
alltför hårt minska det anslag av allmänna medel, som utgår till denna lindel
alla förhållanden men särskilt i dessa tider betydelsefulla verksamhet. Vi reservanter
ha den uppfattningen, att dessa nykterhetsorganisationer äro förtjänta
av ett något större anslag än det som är ifrågasatt i Kungl. Majlits
proposition. På grand av att jag så väl känner tid värdet och betydelsen för
den enskilde och därigenom i det långa loppet också för samhället av nykterhetsorganisationernas
verksamhet vågar jag med hänvisning just till detta och
till de svårigheter, som organisationerna ha att under nu rådande kristid i full
utsträckning uppehålla sin verksamhet, yrka bifall till den vid denna punkt
av herr Oscar Olsson m. fl. avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Eriksson i Stockholm, Gustafsson i Bogla
och Pellersson i Norregård.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Tillät mig att börja med att

uttrycka den förhoppningen, att vi inte göra debatten i den här frågan till en
strid örn större eller mindre intresse för nykterhetens sale.

I anknytning till föreliggande huvudtitel har det i riksdagen väckts at -

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. bidrag till undervisnings- och upplysning sverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

skilliga motioner med yrkande örn höjningar av de summor, som Kungl. Maj :t
har äskat. Åtskilliga av dessa motionsvis framförda önskemål voro sådana,
att utskottet gärna ville, örn det var möjligt, tillmötesgå dem i någon mån,
bland annat därför att man hade en känsla av att de företrädde i vissa fall en
ganska, allmän mening i riksdagen. Men det sattes upp ifrån andra avdelningen
rödån i begynnelsen av arbetet med huvudtiteln det bestämda kravet, att man
måste hålla sig inom ramen av den slutsumma, som fanns i huvudtiteln. Inte
därför att några tusen kronor mer eller mindre spela någon avgörande roll i
den budget, som vi lia att behandla, men därför att det torde vara nödvändigt
att åtminstone denna riksdag ålägger sig plikten att handla sparsamt och
inte bara tala örn sparsamhet. Det var sålunda av psykologiska skäl, om jag
far uttrycka mig på det sättet, som vi med all makt ville hålla oss inom den
angivna ramen och helst ett stycke innanför denna ram, örn det var möjligt.

För att då kunna tillgodose en rad av motionsvis framförda önskemål var
det nödvändigt att skära ned på andra punkter i huvudtiteln, och departementschefen
har ju välvilligt meddelat, att han finner sig i dessa åtgärder, därför
att han anser,_ att de icke äro av någon större betydelse vare sig kvalitativt
eller kvantitativt. Men det var nödvändigt att handla på det sättet för att vi
skulle kunna följa det arbetsprogram, om jag får uttrycka mig så, som vi uppställde
i begynnelsen inom avdelningen och som sedermera också har godtagits
av det samlade utskottet. Jag säger detta såsom en allmän förklaring
till våra förändringar i huvudtiteln och till vad som också sedermera kommer
i resten av huvudtiteln, som vi ha att behandla.

Vad nu föreliggande punkt beträffar så bär utskottet varit ense om att höja
anslagssumman utöver den som Kungl. Majit har begärt. Utskottet nöjer sig
emellertid med en höjning på 15,000 kronor, under det att reservanterna vilja
höja nied 25,000 kronor. Det är väl inte att vara indiskret örn jag säger, att
redan utskottets ståndpunkt med höjning av 15,000 kronor är en kompromiss
mellan sådana, som inte ville höja något alls utan stå på Kungl. Maj :ts ståndpunkt,
och dem, som voro benägna att tillmötesgå motionärerna. Ty man
kände, att centralförbundet för nykerhetsundervisning behövde ett handtag
och skulle komma i ett nödläge, örn man inte kunde hjälpa förbundet med en
höjning av anslaget. Min personliga hållning såsom organiserad nykterhetsman
skulle val anvisa mig att ställa mig bland reservanterna, Jag har emellertid
inte gjort det, därför att jag har försökt att hela tiden arbeta på det
sättet, att vad riksdagen än behagade göra vid behandlingen av statsutskottets
utlåtande så skulle den inte lyckas att komma över den ram, sorn man hade
ställt upp för sig. Det har varit anledningen till att jag, örn jag får uttrycka
mig en smula enkelt, satt mig på bakbasorna och hållit igen så mycket som
jag kunnat. Jag har velat tillämpa för min egen del — och det har också flertalet
av mina kamrater i utskottet tydligen gillat — att man börjar med reformerna
hemma hos sig själv.

Jag har på denna punkt inte mera att tillägga utöver vad jag bär sagt.
Jag tror att jag kan rekommendera kammaren att bifalila utskotts förslaget.
Det hjälper centralförbundet för nykterhetsundervisning, vilket är det väsentliga,
över svårigheterna och det hjälper riksdagen att hålla sig inom den anslagsram,
som i huvudtiteln är angiven.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Fredberg: Herr talman! Jag skall säga från början att jag skall

försöka hålla mig inom den ram, som den föregående ärade talaren antydde,
och inte dra upp någon principdebatt.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

Då jag Ilar begärt ordet för att stödja reservationen har jag gjort det för
att få anföra ett par synpunkter, som den ärade talare, som förde reservanternas
talan, icke åberopade. Jag anför dessa därför att det kan hända har sin
betydelse för framtiden att dessa synpunkter inte helt och hållet glömmas
bort. Den ena är att det ändå synes mig förefinnas en viss servitutsrätt till
att något större hänsyn skall tagas till detta anslag. Jag skall inte gå in på
rusdrycksmedelsfondens historia något vidlyftigare, men jag tillåter mig erinra
örn att när denna fond 1933 nedskrevs till 20 miljoner kronor, uttalade
statsrådet och chefen för finansdepartementet att avkastningen av detta kvarvarande
belopp skulle avses för att säkerställa vissa anslag för nykterhetsändamål,
bland vilka då också uppräknades understöds-, upplysnings- och undervisningsverksamhet
för nykterhetens främjande. Då denna fond 1935 nedskrevs
ytterligare till 12 miljoner kronor, uttalade finansministern, att avkastningen
av detta belopp skulle vara för att säkerställa anslag för detta ändamål,
vilket då begränsades till att omfatta anslag till upplysnings- och
undervisningsverksamhet för nykterhetens främjande jämte anslag till nykterhetsnämnder.
Jag anför särskilt detta uttryck, som återfinnes i protokollet,
att avkastningen av detta belopp avsåg att »säkerställa» dessa anslag.

Då rusdrycksmedelsfondens saga vid 1938 års riksdag avslutades uttalade
finansministern, att han kommit till den uppfattningen, att avkastningen icke
räckte till för det avsedda ändamålet, men ansåg, att dessa anslag skulle bestridas
på vanligt sätt i statsbudgeten. Jag. är övertygad örn. att inte bara
jag utan de flesta nykterhetsvänner i landet lingö den uppfattningen, att dessa
anslag skulle vara lika mycket säkerställda genom dessa uttalanden och
riksdagens godkännande av dem, som örn rusdrycksmedelsfondens behållning
på 12 miljoner kronor då fått vara kvar.

Jag förstår mycket väl, att man här invänder, att det kan komma sådana
förhållanden, då man måste göra avkall på tidigare givna löften och utfästelser
och att en sådan tid också nu är inne, och jag skall inte polemisera emot
detta. Man säger att allt vad man nu kan få ihop skall användas för stärkande
av landets värnkraft. Men då kommer jag in på den andra synpunkten,
som jag här vill åberopa och som jag har sökt vinna gehör för tidigare vid denna
riksdag, nämligen att genom den insats, som nykterhetsarbetet gör för höjande
av den kroppsliga kulturen, dess insatser för idrott, gymnastik och
kroppslig spänst överhuvud taget, fyller den en så pass stor uppgift i värnkraftssyfte,
att detta anslag försvarar sin plats även i en försvarsbudget.

Det är dessa två synpunkter som jag ansett att man inte fullständigt bör
glömma vid behandlingen av denna fråga och som jag har tagit mig friheten
att anföra. Jag skulle tro, att statens finanser väl inte skulle göras allt för
stor skada, om man bifaller reservationen, som ju dock med endast 10,000 kronor
skiljer sig från utskottets förslag, och jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till donna reservation.

Herr Olsson i Gävle: Herr talman! Det tjänar ingenting till att gräla

örn vad som varit, vare sig då det gäller rusdrycksmedelsfonden eller något
annat eller örn vilka löften som givits rörande fondens avkastning. Vi befinna
oss i ett svårt läge, och på alla områden måste det givetvis sparas. Anledningen
till att utskottet i detta fall föreslagit en ökning av det i propositionen
upptagna anslaget är, att på initiativ av förutvarande chefen för ecklesiastikdepartementet
vissa organisatoriska förändringar genomfördes, som
lade såväl den s. k. upplysningsbyråns som också rikskommittens mot olaga rusdryckshantering
verksamhet under central förbundet. På grund av att dessa

Andra kammarens protokoll 19JiO. Nr 19. 2

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. bidrag till undervisnings- och upplysningsverksamhet m. m. för nykterhetens
främjande. (Forts.)

institutioner, för vilka särskilda anslag förut utgått, överfördes till centralförbundet,
bli naturligtvis svårigheterna rent organisatoriskt så mycket större
vid en så kraftig sänkning av anslaget som den som är föreslagen i propositionen.

Jag är tacksam mot statsutskottet för den böjning av anslaget, som utskottet
föreslagit. Jag skulle ju helst önska att reservationen segrade, men,
herr talman, oavsett hur det än går i fråga örn dessa ting, örn kammaren bifaller
reservationen eller utskottets hemställan, skulle jag vilja ställa en vädjan
till herr statsrådet Bagge, att han vid fördelningen av denna anslagssumma
söker se till, att så liten skada som möjligt åstadkommes när det gäller
den organisatoriska byggnad, som tillkommit under årens lopp och som
man med stor möda har uppfört, så att man icke tvingas att avveckla denna
organisation, som man givetvis har gagn av i framtiden, när vi återgå till
normala tider. Det är säkert mycket att göra på den punkten vid anslagsfördelningen,
och det är som sagt av mycket stor betydelse för det framtida
arbetet på här ifrågavarande område, att ingenting raseras, som vi ha gagn av
i framtiden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Bagge: Herr talman!
Jag vill endast i anledning av vad herr Olsson i Gävle anförde säga, att det
i departementschefens yttrande till denna punkt i statsverkspropositionen heter:

»Det torde ankomma på Kungl. Majit att, efter förslag av skolöverstyrelsen,
meddela föreskrifter rörande dispositionen av anslaget för nästa budgetår,
varvid lärer få förutsättas, att de i det föregående verkställda anslagsberäkningarna
icke skola i detalj vara för Kungl. Maj:t bindande utan att
Kungl. Maj :t, på sätt i det föregående i vissa andra likartade fall förutsatts,
skall äga fördela det till förfogande stående beloppet så, att minsta möjliga
olägenhet uppstår för de särskilda nykterhetsorganisationerna och för verksamheten
i allmänhet.»

När jag har skrivit detta, har jag just haft i tankarna vad herr Olsson i
Gävle nu berörde, och jag har också varit i tillfälle att personligen tala med
representanter för nykterhetsorganisationerna örn denna sak, och vi ha därvid
varit av den uppfattningen, att en dylik fördelning skulle kunna ske
också beträffande det anslag som Kungl. Majit har föreslagit.

Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan, dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra propositionen. Herr
Andersson i Södergård begärde emellertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i punkt 198 :o)
av utskottets förevarande utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren bifallit utskottets hemställan i denna punkt.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Punkterna 199—207.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 19.

Punkten 208, angående understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk Äng. under och

läroböcker. st?d f°.r ut''

givande av

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Majit under punk- tidskrifter,
ten 211 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att till Understöd för utgivande
av tidskrifter, lärda verk och läroböcker för budgetåret 1940/41 anvisa
ett reservationsanslag av 160,000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte till Understöd för utgivande av tidskrifter,
lärda verk och läroböcker för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 155,000 kronor.

Reservation hade vid denna punkt fogats av herrar Nilsson i Landeryd,
Pauli, Andrén, Holmdahl och Wallentheim, vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Sedan punkten föredragits, anförde:

Herr Holmdahl: Herr talman! Under denna punkt upptages ett anslag

för ett kulturellt ändamål, vilket, även om det inte precis kan sägas falla i
ögonen eller tilldraga sig någon större allmän uppmärksamhet, dock måste erkännas
vara av ganska stor betydelse för vetenskaplig forskning eller verksamhet
på olika kulturella områden. Anslaget avser vetenskapliga, pedagogiska
och andra facktidskrifter.

Nu förhåller det sig helt naturligt på det sättet, att dessa facktidskrifter
i ett litet land som vårt alltid måste kämpa med en mycket svag ekonomi och
i själva verket i flertalet fall är o helt beroende av statsanslaget. Kungl. Maj :t
bär nu föreslagit en beskärning av detta anslag på icke mindre än 30,000 kronor,
och utskottets majoritet reducerar genom sitt förslag detsamma med
ytterligare 5,000 kronor. För min personliga del är jag fullständigt övertygad
örn att redan den beskärning, som Kungl. Majit har föreslagit, kommer
att vålla icke ringa svårigheter vid detta anslags fördelning, och jag
förstår inte riktigt, hur utskottsmajoriteten kan våga säga, att ifrågavarande
anslag utan större olägenhet ytterligare kan nedsättas med 5,000 kronor.
Jag är övertygad om att det kommer att både vålla allvarliga besvärligheter
för den fördelande myndigheten och olägenheter för dessa vetenskapliga och
andra publikationer, som hittills åtnjutit statsunderstöd. Yi som stå som reservanter
på denna punkt ha därför inte velat gå längre i fråga örn beskärning
av anslaget än Kungl. Majit har föreslagit, och jag skall därför tillåta
mig att med dessa ord få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! Det är alldeles riktigt, att

departementschefen har nödgats göra en stark beskärning av detta anslag,
och utskottet har varit djärvt nog att gå ytterligare ett steg på samma väg
och minska anslaget ytterligare. Vid granskningen av förteckningen över lärda
verk och tidskrifter, som under föregående år fått anslag och som ha
brukat få det under en följd av år, ha vi inom utskottet kommit till klarhet
om att det naturligtvis uppstår svårigheter på åtskilliga håll genom
dessa indragningar. Men vi lia samtidigt trott oss kunna finna, att vissa anslag
helt torde kunna indragas och andra kraftigt minskas. Det blir väl
Kungl. Maj :ts sak att vid den slutliga fördelningen fastställa, vilka anslag,
som alltjämt skola utgå och på vilka punkter reduceringar skola företagas.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. understöd för utgivande av tidskrifter, lärda verk och läroböcker.

(Forts.)

Med hänvisning till det allmänna resonemang, som jag tillät mig föra vid
en föregående punkt på huvudtiteln, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan, dels ock på bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i ämnet; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 209—214.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Äng. bidrag
till bearbetning
av visst
material från
filosofie
doktorn Sven
Hedins
expeditioner.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte såsom Bidrag till bearbetning av
visst material från filosofie doktorn Sven Hedins expeditioner i det inre Asien
åren 1927—34 för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 36,000
kronor.

Vid punkten hade fogats reservation av herrar Johansson i Fredrikslund,
Nilsson i Landeryd, Andersson i Fältenborg, Pauli, Andrén, Holmdahl och
Wallentheim, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen måtte
såsom Bidrag till bearbetning av visst material från filosofie doktorn Sven
Hedins expeditioner i det inre Asien åren 1927—34 för budgetåret 1940/41
anvisa ett reservationsanslag av 40,000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid:

Herr Holmdahl: Herr talman! Även vid denna punkt är fogad en reservation,
till vilken jag anslutit mig. Jag måste även nu säga några ord, även
örn jag skall fatta mig mycket kort.

Det förhåller sig som riksdagens ärade ledamöter torde erinra sig på det
sättet, att riksdagen under en följd av år beviljat ett anslag på 50,000 kronor
som bidrag till bearbetning och publicering av material från doktor Sven
Hedins senaste expeditioner i det inre Asien. Då detta anslag första gången
beviljades -— år 1936 vill jag minnas det var — beslöt riksdagen att med ungefär
halva kostnaden bidraga till publicering av de vetenskapliga undersökningar,
som på detta område utförts. Riksdagen beslöt för sin del att ungefär 300,000
kronor skulle utgå av statsmedel för detta ändamål. Det föreligger alltså,
kan man säga, en förbindelse från riksdagens sida att med denna summa
understödja dessa mycket omfattande publiceringar och vetenskapliga undersökningar.
Kungl. Maj :t har likväl ansett att även på denna punkt måste en
besparing ske och föreslår nu riksdagen i propositionen att bevilja endast
40,000 kronor för ändamålet för nästa budgetår. Departementschefen har
alltså föreslagit en nedsättning av anslaget med 10,000 kronor. Även på
denna punkt går utskottet längre än Kungl. Maj :t. Det framgår emellertid
av vetenskapsakademiens yttrande i frågan, att redan den av Kungl. Majit
föreslagna beskärningen kommer att äventyra en icke ringa del av denna

Punkten 215, angående bidrag till bearbetning av visst material från filosofie
doktorn Sven Hedins expeditioner i det inre Asien åren 1927—34.

Uti innevarande års statsverksproposition hade Kungl. Maj :t under punkten
218 av åttonde huvudtiteln föreslagit riksdagen att såsom Bidrag till bearbetning
av visst material från filosofie doktorn Sven Hedins expeditioner
i det inre Asien åren 1927—34 för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 40,000 kronor.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. bidrag till bearbetning av visst material från filosofie doktorn Sven

Hedins expeditioner. (Forts.)

verksamhet och vålla besvärligheter och stagnation i arbetet. Då utskottsmajoritetens
nedprutning av anslaget på denna punkt på grund av riksdagens
tidigare utfästelser icke innebär någon som helst besparing — jag vill särskilt
fästa kammarens uppmärksamhet på denna omständighet — lia vi reservanter
ansett att Kungl. Maj:ts förslag borde tagas i oförändrat skick.

Herr talman, med dessa ord ber jag att få yrka bifall till Kungl. Maj :ts förslag
på denna punkt, alltså till reservationen.

Herr Jonsson i Eskilstuna: Herr talman! På denna punkt råder endast

meningsskiljaktighet rörande ett belopp av 4,000 kronor, men denna, är dock
av sådan karaktär, att den liksom mäter den verkliga sparsamlietsviljan hos
riksdagen. Den historieskrivning, som herr Holmdahl här lämnade, är alldeles
riktig. En förbindelse är avgiven av riksdagen till doktor Sven Hedin för
ett antal år framåt, men det har inte varit möjligt för Kungl. Maj :t° eller
riksdagen att under nuvarande förhållanden hålla denna förbindelse på det
sätt, som man hade tänkt sig. Den summa, som utskottet föreslår skall beviljas,
räcker fullständigt till den organisation, som doktor Hedin har upprättat
för bearbetningen av materialet. Alla arvoden komma att utgå som
förut i obeskuret skick, expenserna bli desamma som tidigare, och hela organisationsapparaten
kan arbeta alldeles som förut utan den allra minsta inskränkning.
Det är vackert så under nuvarande förhållanden. De 4,000 kronor,
som reservanterna ytterligare begära äro avsedda för igångsättande^ av
tryckning av arbeten, som ligga färdiga i manuskript. Men sätter man i gång
tryckningen under kommande budgetår, så måste den fullföljas i större utsträckning
under det därpå följande, ty den kan inte avbrytas. Statsutskottets
majoritet resonerar på det sättet, att organisationen får göra sina manuskript
färdiga och låta dem ligga till den tid kommer, då vi ha ekonomiska
förutsättningar att på allvar igångsätta en tryckning, som vi veta, att vi ha
resurser att vid den tidpunkten också fullfölja. De 4,000 kronor, som man,
om man följer reservanterna, ytterligare skulle bevilja, komma sålunda med
naturnödvändighet att följas av ytterligare större anslag under kommande
år. Det är för att riksdagen under nuvarande omständigheter inte skulle inlåta
sig på en ytterligare förbindelse, som det kanske kan bli svårt att infria,
som statsutskottet har nöjt sig med den summa, som är föreslagen för uppehållande
av doktor Sven Hedins organisation för verksamheten i hela dess
förutvarande omfattning.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Holmdahl: Herr talman! När vi reservanter icke ha kunnat böja

oss för det resonemang, som herr Jonsson i Eskilstuna har fört och som även
förts inom den avdelning i statsutskottet, som har behandlat detta ärende,
har det berott på att det av vetenskapsakademiens utredning tydligt framgår,
att tryckningen av vissa färdigställda arbeten är av den största betydelse
för den fortsatta bearbetningen av andra delar av forskningsresultatet. Så
ligger saken helt enkelt till. Då herr Jonsson i Eskilstuna säger, att man
inte bör sätta igång med tryckningen, ty då måste anslagsgivningen för detta
ändamål fullföljas, lia vi reservanter icke heller kunnat finna detta argument
synnerligen starkt, då det obestridligen är så, att riksdagens anslagsgivande
på denna punkt även måste fullföljas och det — som jag framhöll i
mitt förra anförande —följaktligen icke uppstår någon verklig besparing. Kort
och gott, herr talman, vi ha inte kunnat finna att det föreligger något skäl att
göra någon ytterligare nedprutning utöver de 10,000 kronor, med vilka Kungl.
Majit redan beskurit anslaget. Jag vidhåller mitt yrkande.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Ang. sammanförande

av valen till
riksdagens
andra kammare
ock valen
till landstingen
till
gemensam
valdag.

Äng. bidrag till bearbetning av visst material från filosofie doktorn Sven
Hedins expeditioner. (Forts.)

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan, dels ock på
bifall till den vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Punkten 216.

Lades till handlingarna.

Punkterna 217—231.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 232.

Lades till handlingarna.

Punkterna 233—235.

,Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 5, i anledning av väckta motioner
angående ändrade bestämmelser rörande val av vägstämmoombud; och
blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 5.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 6, i anledning av väckta motioner
om sammanförande av valen till riksdagens andra kammare och valen
till landstingen till gemensam valdag.

Konstitutionsutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft de
inom riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motionerna nr 53 i första
kammaren av herr Sam Larsson m. fl. och nr 97 i andra kammaren av herr
Osterström m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning rörande sättet för ett sammanförande av valen till
riksdagens andra kammare och valen till landstingen till gemensam valdag
samt framläggande av förslag härom till 1941 års riksdag.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar Söderkvist, Albertsson och Annér, vilka
yrkat, att riksdagen måtte bifalla motionerna 1:53 och 11:97.

Sedan utskottets hemställan föredragits, begärdes ordet av

Herr Annér, som anförde: Herr talman! Jag har tillsammans med två

utskottskamrater från första kammaren fogat en reservation till detta utskottsutlåtande,
och jag skall nu be att med några korta ord få rekapitulera de synpunkter,
som ligga bakom densamma.

Det torde kunna få anses fastslaget, att landstingsmannavalen numera ha en
ganska deciderat politisk karaktär. Valförberedelserna för desamma skötas av
de centrala organisationerna, och hela den tekniska apparat, som numera är
oskiljaktig från riksdagsmannavalen, sättes igång, och man försöker att bland

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. sammanförande av valen till riksdagens andra kammare och valen
till landstingen till gemensam valdag. (Forts.)
annat därmed övertyga en kanske något förströdd väljareskara om nödvändigheten
av att på det sätt, som varje parti för sin del anser riktigast, delta i nu
ifrågavarande val. Det synes vid sådant förhållande som örn det vore rationellt
att vidtaga den förändringen i nuvarande ordning, att man sammanförde de
politiska valen, alltså landstingsmannavalen och riksdagsmannavalen, till en
gemensam valdag vart fjärde år, alternerande således med de rent kommunala
valen. Utöver fördelen av att man sålunda sammanförde de politiska avgörandena
skulle man vinna även den nyttan, att de kommunala valen frilädes från
de politiska inflytelser, som göra sig gällande på grund av deras sammanförande
med landstingsmannavalen. De rent lokala synpunkter, som med
rätta böra och skola vara normerande för de kommunala valen, finge då ta sig
uttryck på ett bättre och mera ostört sätt än nu.

Bland de invändningar, som framförts mot detta resonemang, har man anfört
den, att det ur demokratisk synpunkt skulle vara olämpligt, örn väljarna
icke finge tillfälle att yttra sig örn den politiska kursen mer än en gång vart
fjärde år. Man anser med andra ord, att den sekundära kör riktnings vis are för
den politiska trafiken, som landstingsmannavalen utgör, skulle vara nödvändig.
Jag tillåter mig bestrida denna mening, ty det synes mig att den politiska utvecklingen
i landet företer en ganska utpräglad grad av kontinuitet, varav följer
att det under sådana förhållanden kunde räcka med att konstatera, väljarmeningen
vart fjärde år. Tätt återkommande politiska val leda ostridigt därtill,
att en viss valtrötthet bland landets väljare gör sig gällande. Därest det
med hänsyn till en exceptionell situation skulle vara nödvändigt höra väljarna
finns ju möjligheten att upplösa andra kammaren och föranstalta örn nyval till
densamma. Det är att antaga, att denna möjlighet blir utnyttjad, alldeles oavsett
landstingsmannavalen och deras resultat. Ty det är ju dock så, att landstingsmannavalen
icke tillmätas politisk betydelse i hela den utsträckning att
t. ex. -— såvitt jag kommer ihåg — ett regeringsskifte blir resultatet av utfallet
av landstingsmannavalen.

Utskottet har rekapitulerat de synpunkter, som voro vägledande för dess avslagsyrkande
1935 och 1937, och tillagt såsom ett nytt skäl, att numera den
ordning träffats att för städer, som icke delta i landsting, valen till första kammaren
lagts hos stadsfullmäktige. Man menar, att därmed etablerats en spärr
gentemot den reform, som nu påyrkats. Vi reservanter ha icke kunnat tillägna
oss denna synpunkt utan mena, att en spärr mot en hela landet omfattande reform
rätteligen icke kan läggas av en valordning gällande endast för vissa städer.
Vi mena också, att den utredning, som motionärerna påyrkat, bl. a. bör
få till uppgift att föreslå sådana åtgärder att, såsom vi säga i reservationen,
»den ovan uttryckta principen jämväl i vad avser städer, som ej deltaga i landsting,
gives tillbörligt uttryck».

Efter det motstånd, som framträtt i utskottet, har jag, herr talman, icke så
stora förhoppningar om att kunna få kammaren med på reservationen. Jag .har
emellertid velat göra detta klarläggande av de synpunkter, som utgöra motivet
för denna reservation, till vilken jag ber att få yrka bifall.

Häruti instämde herr Sandberg.

Herr Hallén: Herr talman! Kammaren har nog överseende med mig, om

jag icke låter denna debatt svälla ut allt för mycket.

Motionen framför ju egentligen icke några nya synpunkter, utan det är ju
mera fråga örn vad man brukar kalla ett vädrande av gamla motioner. Detta
har också gjort att utskottet icke kostat på sig någon allt för vidlyftig ny motivering
utan nöjt sig med att hänvisa till sina gamla synpunkter pa fragan.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. sammanförande av valen till riksdagens andra kammare och valen
till landstingen till gemensam valdag. (Forts.)

Jag vill bara i anledning av den förhoppning om ett friläggande av de kommunala
valen, som den siste ärade talaren berörde, i korthet säga, att det är
klart att alla hysa en stark önskan att om man kunde göra sakliga meningar
gällande icke bara i de kommunala utan även i de politiska valen skulle det
vara bra. Men man hänger sig åt en illusion örn man tror, att örn de kommunala
valen hållas på en särskild tidpunkt för sig, skulle rent sakliga kommunala
synpunkter dominera. Man behöver i det avseendet bara gå till sina intryck
och erfarenheter av låt mig säga kommunalvalen i Stockholm och Göteborg.
Finns det någon människa som tror, att de på något sätt skulle kunna
friläggas från politiska synpunkter? Jag erinrar mig från senaste stadsfullmäktigvalrörelsen
här i Stockholm hurusom man t. o. m. blandade in utrikespolitiken
och regeringens ställning i den ena och den andra frågan. Ju större
städerna äro desto säkrare kan man vara på att rent politiska synpunkter komma
att dominera. Vinsten av ett friläggande av de rent kommunala valen från
politiskt inflytande tror jag att vi alldeles måste avskriva. I övrigt vill jag
bara hänvisa till våra tidigare synpunkter på de risker, som en sådan här anordning
kan medföra genom att det blir färre valtillfällen. Visserligen skulle
det bli angenämt för valorganisationerna och deras kassor, men det hela skulle
dra med sig andra uppenbara olägenheter, som vi icke kunna komma ifrån.
Tillfällena att få fram folkmeningen bleve sällsyntare, och det har sina risker
att låta allt för stora så att säga politiska jordskred möjliggöras genom sammanförandet
till ett tillfälle av de kommunala valen, andrakammarvalen och
landstingsmannavalen. Speciellt vill jag understryka vad utskottet vid upprepade
tillfällen påpekat örn att första kammarens ställning och möjligheten
till dess successiva förnyande råkar i ett ganska betänkligt läge genom ett
sådant här arrangemang. Jag skall icke ytterligare utveckla dessa synpunkter,
som jag för min del framfört många gånger tidigare, utan jag ber, herr
talman, att med dessa korta ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Österström: Herr talman! Även örn jag har begärt ordet betyder

detta icke att jag ämnar gå emot den uppmaning, som utskottets ärade ordförande
på sätt och vis riktade till oss örn att icke i onödan låta denna debatt
svälla ut. Jag finner denna hans synpunkt alldeles naturlig och skall också
böja mig för densamma.

Då jag emellertid som motionär ber att få säga ett enda ord. när nu motionen
går till avgörande, gör jag detta för att framhålla, att vi återigen framfört
våra synpunkter till kammarens prövning därför att vi tycka, att det nog är
ostridigt att under den tid, som förflutit sedan detta ärende senast behandlades
här, utvecklingen och erfarenheterna allt starkare accentuerat och strukit under
att det dock finns ett mycket starkt sakligt motiv för det utredningskrav, som
vi ha framställt. Inför det kompakta motstånd, som — såvitt jag förstår underligt
nog — alltjämt finns till inställningen, sådan vi önska den, i detta
spörsmål, är °det emellertid ingenting annat att göra än att erkänna, att framställningen
får för tillfället gömmas i jorden, men att vi få hoppas, att den så
småningom skall få grokraft. Jag instämmer i övrigt i det klarläggande anförande,
som reservanten herr Annér här har hållit.

I detta anförande instämde herr Fredberg.

o Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den vid utlåtandet fogade reservationen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 7, angående Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm, m. m.;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs sammansatta konstitutions- och första lagutskottets utlåtande,
nr 1, i anledning av väckta motioner örn lagstiftning rörande rätt för kommun
att anslå medel till luftvärn och luftskydd.

Efter överenskommelse mellan konstitutionsutskottet och första lagutskottet
hade till behandling av sammansatt konstitutions- och första lagutskott
överlämnats dels den till konstitutionsutskottet hänvisade motionen II: 8 av
herr Åqvist, dels ock de till lagutskott hänvisade, första lagutskottet tilldelade
motionerna 1:55 av herr Fredrih Ström, 1:115 av herr Herlitz m. fl. och
II: 158 av herr Janson i Frändesta m. fl.

I motionen II: 8 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring
i gällande kommunalförfattningar eller provisoriskt tillägg till desamma eller
speciell lagstiftning, som möjliggjorde för kommun att bidraga till eller i sin
helhet anslå medel till lokala luftskyddsåtgärder och lokalt luftvärn utan att
den kommunala kompetensen därmed överskredes.

I motionen 1:55 hade hemställts, att riksdagen ville gå i författning örn
sådan lagstiftning, att kommun icke vore förhindrad anvisa medel till luftvärn.

I motionerna 1:115 och II: 158, vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte för sin del antaga stadganden örn rätt för kommunerna att
anslå medel till luftvärn och luftskydd.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen med anledning av förevarande motioner, 1:55 och 115
samt 11:8 och 158, måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om rätt för kommun att anslå medel till luftvärn m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Vill kommun anslå medel att som gåva överlämnas till statsverket för anordnande
av luftvärn för kommunen eller ställa egendom tillhörande kommunen
till förfogande för sådant ändamål, äger kommunen, utan hinder av vad
i lag finnes stadgat örn kommuns beslutanderätt, bestämma därom i den ordning,
som eljest stadgas för kommunala beslut; för beviljande av anslag erfordras
dock städse två tredjedelar av de i omröstningen deltagandes röster,
och skall beslut därom för att vinna bindande kraft underställas Konungens
prövning och fastställelse.

Vad sålunda är föreskrivet angående kommun skall äga motsvarande tilllämpning
å landsting. _

Denna lag träder omedelbart i kraft och gäller till och med den 31 mars
1942.

B) att de i ärendet väckta motionerna, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under A), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Äng. lagstiftning
rörande
rätt för
kommun att
anslå medel
till luftvärn
och luftskydd.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Forts.)

Reservation hade avgivits av herrar Lindqvist och Hedlund i Östersund,
vilka hemställt, att de förevarande motionerna icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Lindqvist: Herr talman! Jag har begärt ordet för att yrka bifall

till den av° herr Hedlund i Östersund och mig avgivna reservationen. Vi ha
icke för vår del kunnat ansluta oss till utskottets hemställan, en hemställan
vilken innebär att kommunerna, såväl landstingen som primärkommunerna,
skulle få rätt att bevilja medel till inköp av luftvärnsmateriel.

. De skäl som tala emot utskottets hemställan ha vi sökt ange i vår reservation.
Det finns naturligtvis ännu flera skäl att ta. upp än dem vi där anfört.
De skäl, som vi ha anfört, äro ju icke några nya skäl, men de äro dock så
starka, att de hittills visat sig hållbara. Jag förmodar också, att de, trots att
vi äro bara tvenne reservanter i utskottet, skola visa sig hållbara även i dag,
och att kammaren sålunda icke skall gå in för den lagstiftning, som utskottet
här hemställer om.

örn man ställer frågan vad det kan vara för något nytt, som har kommit
till och som nu skulle kunna motivera ett annat ståndpunktstagande från riksdagens
sida än tidigare, så har man att söka svaret i utskottets yttrande. Den
del av utskottets yttrande, där utskottet särskilt motiverar sitt ställningstagande,
är mycket kort. Det är så kort, att jag skall ta mig friheten att återge
detsamma. Det heter sålunda i utskottets utlåtande: »Med hänsyn till angelägenheten
av att åtgärder till stärkande av vårt skydd mot luftanfall i största
möjliga utsträckning vidtagas samt till kommunernas påtagliga intresse — icke
blott med hänsyn till kommunens anläggningar och inrättningar utan även för
skyddande av befolkningen inom kommunen — av de åtgärder som härutinnan
vidtagas för kommunens område, har utskottet icke kunnat anse det försvarligt
att kommun förvägras rätt att frivilligt lämna bidrag till dessa åtgärder.»
Efter denna korta motivering hemställer utskottet om att riksdagen i anledning
av de ^föreliggande motionerna måtte godkänna det lagförslag, som här
föreligger såsom utskottets.

Den som tagit del av detta lagförslag finner, att utskottet av ren försiktighet
•— om jag så får uttrycka mig, och därom är ju ingenting att säga —
givit denna lag provisorisk karaktär. Det är fråga om en lag, som skulle gälla
endast två år. Enbart detta förhållande visar ju, att även utskottsmajoriteten
anser, att vi här äro inne på ett område, där vi böra handla med stor försiktighet.
Men när man läser utskottets motivering, där det talas örn angelägenheten
av att åtgärder till stärkande av vårt skydd mot luftanfall i största möjliga
utsträckning vidtagas, får man ju den uppfattningen att utskottet därmed
velat ha sagt, att ett bifall till utskottets lagförslag skulle komma att påskynda.
anskaffandet av luftvärnskanoner. Men nu är det ju icke så att ett
bifall till utskottets förslag på något sätt skulle kunna påskynda anskaffningen
av luftvärnsmateriel. Utskottsmajoriteten vet lika så väl som jag, att, så
framt ingenting .särskilt inträffar under den tid, som den ifrågasatta lagen
skulle gälla, det icke finns möjlighet för oss att kunna anskaffa något större
antal, ja, kanske icke en enda luftvärnskanon mer än vi skulle kunna göra,
örn vi även i fortsättningen leva utan denna lag. Det ligger nämligen så till,
och detta kan väl inte vara någon hemlighet, att vi icke kunna påskynda anskaffandet
av luftvärnsmateriel, även örn kommunerna få den rätt, som här är
ifrågasatt. När inom utskottet detta har påpekats, så har man från majorite -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

tens sida sagt: Ja, detta är nog alldeles riktigt. Yi lia ingen annan uppfattning,
vi heller. Det torde icke vara möjligt att anskaffa fler luftvärnskanoner
under den tid lagen skall gälla än det är utan denna lag. Arad kan det då vara
för skäl, som ändå skulle motivera en särskild lagstiftning på detta område?
Jo, det skulle vara, säger man, att man måste tillmötesgå den allmänna opinionen
ute i landet. Allmänna opinionen ute i landet kräver, säger man, att kommunerna
skola få rätt att anslå medel till luftvärnskanoner. Nu har det ju
icke varit någon folkomröstning örn den saken eller någon utredning därom.
Vi lia väl sett att en och annan stad beviljat medel, och vi veta ju också,
att detta har skett utan att någon rätt därtill funnits. Där det emellertid icke
finns någon åklagare, så finns det ju heller icke någon domare. För min del
hyser jag den uppfattningen i fråga örn den allmänna opinionen, att även örn
det har visat sig här att det på några håll finns intresse för denna sak, så
torde majoriteten av folket ute i kommunerna ha den uppfattningen, att det
icke bör komma till stånd en lagstiftning, vilken innebär att kommunerna skola
få rätt att bevilja medel till sådana försvarsändamål som det här är fråga, örn.

När vi gått emot denna nya ordning, har man ytterligare sagt, att vi val
ändå böra tänka på kommunernas gamla självbestämningsrätt också. Finns
det nu majoritet i en fullmäktigkår för beviljande av medel, varför skall man
då förvägra kommunerna rätten att själva avgöra denna sak, säger man.

Ja, denna självbestämningsrätt, som väl åtminstone flertalet av oss ställer
ganska högt, denna självbestämningsrätt försvinner ju, örn denna lag skulle
bli antagen. Örn denna lag blir antagen kan detta rent av utgöra en fara för
att den självbestämningsrätt, som nu gäller för kommunerna, längre fram kan
bli än ytterligare kringskuren. Ty när man här talar örn, att kommunerna
skola få rätt att bestämma, så är det att marka, att även utskottsmajoriteten
av försiktighetsskäl har sagt, att detta är ett område, där man inte kan hålla
sig till de vanliga bestämmelserna. Därför har utskottet inskrivit i lagen, att
örn en kommun fattar beslut om anvisande av medel för luftvärnsmateriel, så
blir inte ett sådant beslut gällande utan att. Kungl. Maj :t ger sanktion och
fastställelse åt detsamma. Jag frågar då: Är det kommunen själv som bestämmer,
eller är det inte Kungl. Maj:t som bestämmer, och hur har det då
gått med kommunens självbestämningsrätt?

Jag tillåter mig också säga, att örn denna lag antages, så kommer den inte
att vara till någon nytta för vårt försvarsväsen. Ja, jag vågar hävda den
uppfattningen, att vårt försvarsväsende bättre tillgodoses med ett bifall till
reservanternas hemställan. Denna lagstiftning kommer inte att gagna vårt försvar.
Den kommer däremot att i många kommuner skapa slitningar och svårigheter,
som vi eljest ha övervunnit. Jag skall inte här tala örn kommunernas ekonomiska
möjligheter. Den saken känna vi väl till alla. AT veta, att när det har
varit fråga örn det civila luftförsvaret, så ha ledamöter här i riksdagen framträtt
och sagt, att det där kunna inte kommunerna bära. De måste ha hjälp
av staten med en del av kostnaderna. Kungl. Maj :t har ju också tillgodosett
dessa önskningar och framlagt förslag örn bidrag till gäldande av en del av
kostnaderna för det civila luftskyddet. A/i få därför inte mer pengar, örn kommunerna
få denna rätt. Och även om vi skulle få kommunanslag av låt oss
säga 5 eller 10 miljoner kronor för detta ändamål, så frågar jag: Abid betyder
det i det hela, när vi veta hur stora försvarskostnaderna äro? Vårt försvar
måste väl vara ordnat så, att det blir så effektivt som möjligt. Vi kunna inte
ordna det med hänsyn till att i den eller den kommunen bo några kapitalstarka
män, som utöva påtryckning på kommunen oell t. ex. säga: Vill Ni i stadsfullmäktige
bevilja så och så många tusen kronor, så skola vi bidraga med det

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Forts.)

och det. Nej, när försvarsväsendet skall ordnas, och då även denna gren av
försvarsväsendet, måste det vara genom staten och genom dess organ med anslag
av riksdagen. Då får man inte taga hänsyn till om den eller den kommunen
vill anvisa medel, utan då skall man taga hänsyn till var denna luftskyddsmateriel
bäst behövs, och därefter skall man handla.

Vi ha i vår reservation angivit flera skäl än vad jag här anfört, och jag skall
tillåta mig att hänvisa till dessa utöver vad jag här sagt. Jag skall, herr talman,
åtminstone nu för tillfället nöja mig med den motivering, som vi i reservationen
ha anfört och som finns i trycket. Med vad jag här yttrat, ber jag att
få yrka bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr Åqvist: Herr talman! Eftersom jag är en av motionärerna i denna
fråga, ber jag att få framföra ett tack till utskottet för den behandling dessa
motioner fått. Det är en heder för sammansatta konstitutions- och första lagutskottet,
att det med anledning av motioner gjort riksdagen det förslag, som
nu föreligger, att på vissa villkor medge kommunerna rätt att anslå medel
till luftvärnet. Det är ett led i den inställning, vi nu alla ha, att Sveriges
folk skall ges möjlighet att ordna sitt försvar effektivt även mot anfall från
luften. Erfarenheterna från Finland visa, att ingen ort går fri från fientligt
luftangrepp. Ett faktum är, att örn Finland hade haft sitt luftvärn bättre
ordnat, så hade det inte fått lida så mycket förluster i människoliv av civilpersoner
och inte heller i stora ekonomiska värden, som nu varit fallet. Vårt
land är stort och vidsträckt. Luftvärn måste finnas, inte allenast i större
städer och industrisamhällen utan även i andra tättbebyggda samhällen och
trafikcentra. Hittills har luftvärn anskaffats på frivillighetens väg, och jag
är förvissad örn att detta sätt för anskaffning skall bestå och utvecklas vidare.
Det finns dock samhällen och kommuner, där det kanske finns endast ett eller
ett par industriföretag, som inte kunna komma ut med de kostnader, som luftvärnet
kräver. I den mån som kommunen vill, skall den härefter, om utskottets
förslag vinner riksdagens bifall, ha rätt att utfylla resterande belopp i
sådana fall. Den allvarskänsla, som behärskar oss i dag efter den hårda fred
Finland varit nödsakat att antaga, manar oss till enighet och fasthet i vår
föresats att gemensamt vidtaga de åtgärder, som värna vårt land, vårt folk
och våra bygder. Jag vill med dessa korta ord be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Häruti instämde herr Lithander.

Herr Andersson i Ovanmyra: Herr talman! Den ärade reservanten hade
sina invändningar att göra mot utskottets förslag, och han började med att
ställa denna fråga: Vad är det för någonting nytt, som tillkommit och som
skulle motivera, att detta förslag skall komma till en utformning i det skick
som det här föreligger? Han ville göra gällande, att luftvärnet bör framför
allt vara en statens angelägenhet, som kommunerna inte böra handlägga, utan
som staten ensam får sköta om. Har då inte den ärade reservanten märkt, att
någonting har skett i landet under denna senaste tid beträffande inställningen
till båda det ena och det andra, inte minst när det gäller synen på vårt försvarsväsende?
Den försvarsvilja, som nu löper genom våra landamären, är
väl ändå någonting nytt, ja, någonting exceptionellt nytt, som har tillkom -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

mit. Jag menar för min del, att vi böra tillvarataga den, så långt sig göra
låter, inte minst för det ändamål och på det sätt varom nu är fråga.

Herr Lindqvist ville göra gällande, att även örn nu denna goda vilja inriktar
sig på anslag av denna art bredvid de statliga anslagen, så ha vi att räkna
med en så pass lång väntetid, att det kommer att dröja avsevärt, innan^ kommunerna
få sina önskemål uppfyllda härvidlag. Javäl, det kunna vi på sätt
och vis hålla med om. Men bör det utesluta, att man ändå försöker göra vad
man kan? Förhållandet är ju likadant, även när det gäller statens insatser i
detta hänseende. Kan det inte även där dröja rent av åratal, innan ett förslag
kan förverkligas? Det skälet kan uppenbarligen inte heller hålla, när det
blir fråga örn kommunens åtgärder och önskemål i denna riktning.

Herr Lindqvist talar örn den allmänna opinionen, och han menade, att örn
den där allmänna opinionen i detta fall skulle få ett utslag, exempelvis i en
allmän folkomröstning, så var han för sin del av den åsikten, att majoriteten
av vårt folk ej skulle ha något vidare intresse för denna sak. Ja, det må ju
vara herr Lindqvists mening i detta fall. Men jag vill bara spörja herr Lindqvist,
om det inte kan vara skäl att åtminstone tillvarataga den opinion som
finns. Jag tror, att örn man skulle försöka utröna denna opinion, så skulle
det nog visa sig, att den ligger åt det andra hållet, det vill säga att många,
många kommuner i detta stycke skulle vilja göra insatser så långt de förmå
för att värja sitt och de sina. Det är ju inte meningen, att kommunerna själva
skola ordna denna sak, utan det är hara avsikten att det skall hava formen
av en gåva till staten, som staten sedan på bästa sätt skall handhava, och
som sedan i sin mån och i sinom tid får komma denna kommun till godo, så
långt den kan främja de möjligheter och de syftemål, kommunen avser.

Man talar här vidare om att det ligger en viss fara i att överlåta åt kommunen
en dylik rätt att bevilja anslag för sådana ändamål. Jag vill då påminna
om att utskottet bär framlagt vissa restriktiva förslag som sätta en
spärr för eventuella risker i detta hänseende. Sålunda skulle det krävas två
tredjedels majoritet för besluts fattande. Vidare skall beslutet prövas och
fastställas av Kungl. Maj :t. Såsom direktiv för denna prövning har utskottet
i sin motivering uttalat, att Kungl. Maj :t synes böra äga vägra fastställelse,
därest genom beslutet risker för kommunens ekonomiska ställning skulle
uppstå. Dessutom gör utskottet i detta hänseende det inte betydelselösa tilllägget,
att »avses anslaget skola täckas genom upplåning, bör återbetalning
av lånet ske inom förhållandevis kort tid». Under sådana förhållanden förstår
jag inte, herr talman, varför man bör hesitera inför kommunala rättigheter av
det slag, som här äro ifrågasatta.

Herr Lindqvist säger vidare, att ett genomförande av detta förslag kommer
ej att bli till någon nytta för vårt försvarsväsende. Det kommer att bli så pass
minimala belopp, relativt sett, som komma att ges, att det i det stora hela
spelar en tämligen oväsentlig roll. Vad betyder 5 eller 10 miljoner kronors
tillskott, säger herr Lindqvist. Ja, jag vet inte, om man skall spotta åt det
heller. Och i övrigt, om dessa pengar inte bli så förfärligt imponerande, så
ligger det i alla händelser något annat i dessa aktioner, någonting av stort
psykologiskt värde, som vi inte få bortse ifrån och som har sin ofantliga betydelse
för vårt försvarsväsende. Det är angelägenheten av att uppehålla
denna försvarsvilja, att ifrån statsmakternas sida med all gewalt understödja
den och visa, att, man sympatiserar med befolkningen och dess önskemål i
fråga örn att vidtaga så långt man kan egna åtgärder för hemortens skydd
och försvar. Det är för mig kanske den väsentligaste betydelsen med det
förslag, som här föreligger.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för leoni,mun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Forts.)

Man skulle kunna anföra många andra skäl här, men det nu sagda ina för
tillfället vara nog. Låt mig till sist säga, herr talman, att den svepande ström
av försvarsvilja, som nu löper genom folksjälen, den bör av statsmakterna hälsas
med . glädje och förståelse på alla håll och kanter, där den uppenbarar
sig, och inte minst på detta område, så mycket hellre som en betydande spärr
mot missbruk här är inrymd i detta förslag. På dessa skäl, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Andersson i Ovanmyra förenade sig herr Arnemark.

Herr Hedlund i Östersund: Herr talman! Jag har anmält reservation mot
denna lagstiftning, därför att jag anser, att det föreliggande lagförslaget bryter
mot två.mycket viktiga principer, som vi endast i yttersta undantagsfall
ha lov att vika ifrån. En av dessa principer är av riksdagen och alla erkänd,
den nämligen att våra försvarsanordningar skola skötas genom staten. Luftvärnet
är en av de försvarsanordningar som nu med stor intensitet ifrån statens
sida håller på att förverkligas. Jag finner det orimligt ur organisationssynpunkt,
örn kommunerna skulle medges rätt att genom anslag tränga in i
statens program för luftvärnets uppbyggande och därmed desorganisera ett
program, som redan är uppgjort för luftvärnet. Detta är ur militär synpunkt
orimligt.

En annan mycket viktig synpunkt av principiell innebörd är den, att kommunerna
skola medges rätt att beskatta sina medborgare för utgifter, som
uteslutande tillhöra staten. Våra skattelagar, den kommunala och den statliga
beskattningen, grunda sig i viss mån på en bestämd uppdelning av de uppgifter
staten bär att ombesörja och de uppgifter som åvila kommunen. Det
skulle leda till ett oerhört hårt kommunalt skattetryck om vi skulle tillåta
kommunerna att lämna anslag till försvarsändamål. Det kan befaras att den
försvarsvilja, som ni tro, att man uppbygger genom att lämna denna frihet
åt kommunerna, snart skulle övergå till motsatsen på grund av det hårda
skattetrycket.

Det är helt naturligt, att så principiell får man inte vara, att man ej, örn
särskilda skäl påkalla det, får vika från principerna. I detta fall finns dock
inget, skäl angivet, varför man skulle uppge principen örn staten som ledare
för rikets försvar. Det enda skälet härför vore, örn staten ägde mindre möjlighet
än kommunerna att ordna luftvärnet. Inom det utskott, som har behandlat
denna fråga, har jag fått den bestämda uppfattningen, att ett bifall
till lagförslaget inte ett enda dugg skulle påskynda tillkomsten av luftvärn.
Snarare tror jag, att det skulle lägga hinder för ett rationellt ordnande av
detsamma, örn herr försvarsministern vore närvarande, skulle jag vilja, att
han lämnade besked örn huruvida vi med denna lag lia utsikter att åstadkomma
i snabbare ^takt ett luftvärn, än om vi överlåta åt staten att göra det.
Jag ställer den frågan och förväntar, att försvarsministern, därest han kommer
in under debatten, lämnar svar på densamma.

Förutom dessa principiella synpunkter vill jag framhålla vissa praktiska.
En. riksangelägenhet är och förblir alltid en politisk fråga, och den största
politiska fråga, vi haft, är försvarsfrågan. Örn just nu stämningen är ganska
enhällig, sa innebär detta icke, att i fortsättningen försvarsfrågan kommer
att bli en enande politisk fråga. Den tid kan komma då försvarsfrågan åter
blir en partipolitisk stridsfråga, och att nu medge kommunerna rätt att lägga
upp en försvarsbudget kan medföra att försvarsfrågan blir ett kommunalpolitiskt
stridsämne. Dessutom vill jag fråga, huruvida herrarna anse, att

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luft sky dd. (Forts.)

denna lagstiftning bygger på demokratiska principer. Jag kan icke inse det.
Lagstiftningen ger ett privilegium åt guldkantade kommuner att på bekostnad
av ekonomiskt svagare kommuner ordna sitt luftvärn. Det är odemokratiskt
att medge, att en ekonomiskt stark stad eller kommun skall kunna
få spränga riksprogrammet för luftvärnet, och att därmed de kommuner, som
äro ekonomiskt svaga men ändå behöva luftvärn i lika hög grad, skola lämnas
å sido.

Jag är övertygad örn att kammarens alla erfarna kommunalmän — dit
räknar jag också de aktade ledamöterna av det sammansatta utskott, som
föreslår denna lag — skola ge mig rätt i att våra kommunallagars styrka
ligger däri, att kommun icke får lov att mer än inom begränsade områden
skattelägga sina medlemmar. Strikta linjer äro uppdragna för kommunens
beslutanderätt i fråga örn anslag, och jag säger ännu en gång, att ingen erfaren
kommunalman vill bestrida, att denna lagstiftning är rättvis och till
gagn för den kommunala hushållningen. Framför allt gäller detta i en tid,
när man kan befara, att en kommun på grund av känslostämningar fattar
beslut, mera oöverlagda än man eljest skulle göra. Yi befinna oss nu i sådana
tider, och då frågar jag kammaren: Är det besinningsfullt att under
trycket av känslotänkande — detta karakteriserar utskottets yttrande —- ge
efter i fråga om något så viktigt som grunderna för den kommunala beskattningen? För

någon tid sedan sände finansministern ut en maning till kommunerna
att i fråga örn upplåning iakttaga återhållsamhet och i fråga örn andra utgifter
också anlägga samma återhållsamhet. Det var en maning, som har
fog för sig. De senare årens utveckling går ut på att staten mer och mer
övertager kommunernas utgifter för sociala och andra ändamål. När vi nu
äro inne på denna fullt riktiga linje, tycker jag, att vi korsa denna, när vi
ge kommunen lov att lämna anslag för ändamål, som faktiskt tillhöra staten.
Jag tycker, att det är ett underligt sätt att handla, att samtidigt som man
lämnar erkännande åt finansministerns initiativ att varna kommunerna för
nya utgifter skall riksdagen besluta en lag, som kommer att locka kommunerna
till utgifter, som vi aldrig tänkt att de skulle åtaga sig.

Nu säger man: Ha vi råd att i dessa tider låta försvarsviljan, som nu
blomstrar såsom den gör, förblekna på grund av riksdagens oförstående hållning
till den kommunala offerviljan? Jag vill icke med min röst bidraga till
att i någon mån minska den försvarsvilja, som finns, men jag kan icke inse,
att vi på något sätt rubba offerviljan gentemot försvaret genom att anlägga
förnuftiga synpunkter på vår lagstiftning.

Vad är det för skäl, som föreburits för denna lag? Jo, man säger, att det
skulle finnas en opinion här i landet, som är så stark till förmån för denna
lag. Jag har sannerligen icke förmärkt denna opinion på samma sätt som
herr Andersson i Ovanmyra och övriga utskottsledamöter. Nog har jag sett,
att Västervik icke fick olagligt lämna anslag till luftvärnet, och att man
där blev upprörd är icke något bevis för att en stark opinion för denna lag
föreligger. De motioner, som väckts, äro icke heller något uttryck för en sådan
opinion, och den frivilliga insamlingen till luftvärnet bör hellre tas såsom
intäkt för att de, som ga i spetsen för denna, vilja befria kommunerna
från utgifter till ändamål, som de anse icke tillhöra kommunerna.

o Det är helt naturligt, att om en opinion finns är det riksdagens plikt att
så långt som möjligt tillgodose denna opinions önskningar, men jag sade för
en stund sedan, att i tider, då känslotänkandet lätt kan leda till mindre överlagda
beslut, får man lov att vara försiktig, och detta tillkommer i all syn -

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Forts.)

nerhet riksdagen. Skola vi ge efter för den opinion, som möjligen kan finnas
till förmån för denna lag? Nej, det skola vi icke göra, utan låta dem som
höra till opinionen veta, att denna lag som de möjligen önska kommer icke
att främja luftvärnet utan snarare lägga hinder i vägen för detsamma. Vi
skola meddela opinionen, att statsmakterna göra allt vad på dem ankommer
för att bygga upp ett starkt luftvärn.

Nu har herr försvarsministern tagit plats i kammaren, och jag upprepar
då min fråga till honom: Finns det anledning antaga, att vi med den föreslagna
lagen skola kunna snabbare åstadkomma ett effektivt luftvärn än örn
staten själv får ordna den saken?

Jag har, herr talman, noga undersökt, örn jag skulle finna något bärande
skäl, som talar för bifall till denna lag, men jag har icke funnit något sådant,
medan jag däremot funnit mycket bärande skäl för avslag på denna
lag, och därför ber jag, herr talman, att få jädra bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar Andersson i Igelboda, Tersson i Undersvik,
Ericson i Boxholm, Kilbom, Björklund, Isacsson, Nilsson i Göteborg, Mårtensson,
Karlsson i Munkedal, Johansson i Öckerö, Andersson i Mölndal, Gustavson
i Västerås, Lindholm, Sundström i Vikmanshyttan, Berg, Mäler, Larsson i
Östersund, Olsson i Rödningsberg och Åkerström.

Chefen för försvarsdepartementet, herr statsrådet Sköld: Herr talman!

Herr Hedlund i Östersund har ställt den fråga till mig, som kammarens ledamöter
alla ha hört och som jag därför icke behöver upprepa. På den frågan
vill jag endast svara, att den kapacitet, som vårt land har för tillverkning
av luftvärnspjäser, är anlitad för hela den tid, som denna lag är avsedd att
gälla. Jag vill därtill lägga, att från regeringens sida försöker man tillvarataga
alla möjligheter, som yppa sig, att från utlandet inköpa sådana luftvärnspjäser,
som ägna sig till användning vid vårt luftvärn.

Herr Fast: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för att söka påverka
någon av kammarens ledamöter att intaga någon viss ståndpunkt. Jag förmodar,
att de ha valt sina ståndpunkter i förväg. Såsom hederlig karl känner
jag det emellertid som ett behov att söka för kammaren klargöra något
av de motiv, som ha föranlett mig att frångå den ståndpunkt, som jag gav uttryck
åt år 1939, således i fjol. Jag vill därvidlag framhålla, herr talman,
att denna åsiktsändring icke är förestavad av plötsligt påkomna känsloskäl.
För ganska lång tid tillbaka, redan innan detta sammansatta utskott ens var
påtänkt, har jag nämligen deklarerat den uppfattningen, att man kanske finge
göra en omprövning av en tidigare intagen ståndpunkt.

Jag vill först erinra därom, att man ju under de senaste månaderna har
fått klart för sig, att det icke går att hålla gränserna mellan luftvärn och
luftskydd lika skarpt åtskilda som man tidigare antagit vara möjligt. För
egen del hyste jag den kanske något naiva uppfattningen, att en krigförande
stat i fråga örn sina luftangrepp skulle i första hand åtminstone rikta sig
emot militära mål eller mot mål, vilkas angripande kunde ha åtminstone någon
förnuftig mening ur militär synpunkt. Erfarenheterna lia emellertid givit
vid handen, att så ingalunda behöver vara fallet, utan att, när man möter
starkt motstånd vid angrepp på sådana mål, det i stället blir civilbefolkningen,
som får sitta emellan.

Jag erinrar vidare örn hurusom kommunernas skyldigheter på luftskydds -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

jina. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

området under denna tid lia förskjutits. Jag undrar, om någon till exempel
för ett par år sedan skulle lia varit beredd godtaga alla de förslag, som nu
komma från Kungl. Maj :ts sida och som inneburit icke blott rättigheter för
kommunerna utan även betydande skyldigheter att vidtaga åtgärder. Jag
undrar emellertid, örn man icke måste säga, att luftskyddet och därtill hörande
anordningar ha visat sig vara till mycket stort gagn — därom råder ju intet
tvivel •— men att de, för att ge befolkningen det skydd, som man åsyftar,
måste kompletteras även med något annat, i varje fall örn det gäller samhällen
med mera sammanträngd befolkning.

Nu kan man säga, och jag delar den meningen, åt vilken såväl utskottet
som reservanterna givit uttryck, att luftvärnet bör vara en statens angelägenhet.
Örn vi äro överens på den punkten, tror jag emellertid vi också kunna vara
överens örn något annat, nämligen att den lag rörande gåvor till staten, för
luftvärn, som riksdagen har antagit, i så väsentlig grad luckrat upp principen
örn staten såsom den ensamt ansvarige för luftvärnet, att det icke längre
är möjligt att upprätthålla en klar och ren princip på detta område. Det är
kanske närmast detta, herr talman, som har föranlett mig att ändra mening.
Jag har nämligen funnit, att det uppstår ganska tråkiga konsekvenser, örn
kommunerna skola vara utestängda från möjligheten att lämna bidrag, under
det att denna möjlighet däremot lämnas åt enskilda och åt bolag.

Låt mig taga ett exempel. Utanför en stad ligger ett stort välsituerat
företag, som finner det med sin fördel förenligt att lämna en större gåva åt
staten, varvid man överenskommer, att de medel, som man på detta sätt skänker
till luftvärnet, i första hand skola användas till skydd för industriföretaget
i fråga, såvitt icke särskilda förhållanden påkalla luftvärnspjäsernas
användning för statens räkning. Den kanske ganska sammanträngda befolkningen
i staden bor emellertid utanför luftvärnskanonernas verkningsområde.
Denna befolkning kommer då att fråga sig, om det ur svenska samhällets synpunkt
är nödvändigare att skydda de materiella värden, som bolaget hade
ekonomiska möjligheter att skaffa skydd åt, än att ge skydd åt civilbefolkningen
genom att ge vederbörande samhälle rätt att på motsvarande sätt, örn
det så önskade, bereda skydd åt sina invånare. Jag tror, att man måste ge
mig rätt uti, att vi redan genom antagandet av den förut omnämnda lagen örn
gåvor till staten ha kommit ganska långt ut på det sluttande planet.

Jag vill vidare i detta sammanhang erinra också därom, att vi även i annat
avseende ha kommit ut på det sluttande planet. Det förhåller sig nämligen
så, att det är icke blott enskilda, som lia samlat ihop pengar till luftvärn, utan
kommunerna ha också i åtskilliga fall varit med att lämna sådana gåvor, vilka
gåvor lia mottagits av Kungl. Majit och använts för beställning av luftvärnskanoner
eller luftvärnskulsprutor. Alla, som lia sysslat med kommunallagstiftning,
lia nog gjort den erfarenheten, att 3 §, som anger gränserna för kommunernas
verksamhet, icke till sin omfattning har ändrats genom lagändring
utan genom praxis. När de kommunala behoven ha vidgats, har man också
låtit lagens tillämpning få en vidgad omfattning. Första gången det har
gällt ett nytt ändamål, har kanske regeringsrätten gått emot saken, andra
gången ha meningarna varit delade men tredje gången har regeringsrätten
funnit, att det verkligen gäller ett kommunalt ändamål. Den utvecklingen
känna vi nog alla igen. Jag var år 1930 med att motionera örn utvidgning
av denna 3 § men förgäves. En utvidgning kom det oaktat till stånd under
arbetslöshetsperioden med sina tvångsförhållanden, och det finns viii ingen,
som icke vill medge, att denna paragraf i dag har helt annan omfattning än
den hade år 1930.

Andra kammarens protokoll 19JiO. Nr 10.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Foris.)

Med hänsyn till den utveckling, som på detta område redan har försiggått
och kanske kommer att pågå, tror jag för min del, att det föreligger ganska
stor risk för att denna lagparagraf även utan lagändring kommer att vidgas
till att omfatta även det nu diskuterade området, vilket emellertid i så fall
skulle komma att ske fullständigt okontrollerat utan alla garantier, vilket enligt
mitt förmenande skulle vara den största olycka.

_ Eftersom jag nyss talade örn den lag rörande gåvor till luftvärnet, som
riksdagen har antagit, kanske jag kan få taga ett annat exempel, som också
har gjort ganska stort intryck på mig. Man kommer bland fastighetsägarna
i en stad mer eller mindre godvilligt överens om att göra en sammanskjutning
av medel till luftvärnet, till exempel med visst belopp för varje 10,000-tal
kronor av vederbörande fastighets taxeringsvärde. Man deltager kanske allmänt
i en stad eller kommun i en sådan insamling. Staden själv kan emellertid
vara den största fastighetsägaren och industriidkaren. Den har det
för samhällets alla invånare så värdefulla elektricitetsverket och en del andra
företag, äger byggnaderna för dessa och kan i många fall också äga bostadsbyggnader
i mycket stor omfattning. Staden kan emellertid icke vara med
i insamlingen i proportion till taxeringsvärdena på dess fastigheter. Fastighetsägarna
i övrigt ha rätt att vara med, men staden i egenskap av fastighetsägare
har icke samma rätt. Jag säger nog icke för mycket, örn jag säger, att
t. o. m. statliga företag, som lia industriföretag, ha ansett sig böra deltaga på
sammansätt som enskilda fastighetsägare för att taga sin andel av bördan.
Man mäste väl ändå medge, att man här kommer till inkonsekvenser av ganska
betydande omfattning.

■Tåg menar salunda, att örn man hade velat hålla den satsen klar, att det
är staten, som uteslutande skall svara för luftvärnet i detta land, så skulle
man aldrig lia godtagit lagen om rätt för enskilda att lämna gåvor till luftvärnet.
_ Det leder nämligen till konsekvenser, som enligt mitt förmenande
ovillkorligen medföra, att även kommunerna på ett eller annat sätt skola tagas
med. Om emellertid kommunerna på ena eller andra sättet måste länkas in i
detta så är det enligt min uppfattning angeläget, att detta kan ske på ett
försiktigt sätt. Reservanterna ha ju också varit älskvärda nog att säga, att
utskottet har handlat mycket försiktigt. Jag vill säga, att det var också utformningen
av dessa garantier, som var förutsättningen för min medverkan.
Örn garantierna icke hade blivit tillräckliga, skulle jag icke ha kunnat medverka.

Det förhåller sig i själva verket så, att man icke ens har jämställt kommunerna
med enskilda. Den enskilde får enligt den lag, som jag förut nämnt,
till och med inköpa luftvärnspjäser, men kommunerna kunna endast överlämna
pengar till staten, och det är staten, som sörjer för saken. Den största
garantien ligger enligt mitt förmenande däri, att frågan örn anslag skall underställas
Kungl. Maj:t och att det förutsättes en viss prövning av kommunens
beslut. Det skall alltså ske en prövning, vid vilken försvarssynpunkterna
skola komma helt och fullt till sin rätt. Man skall pröva, huruvida det ur
statens synpunkt är lämpligt, att gåvan mottages, men därjämte skall frågan
aven provas ur kommunens synpunkt, varvid man skall undersöka, huruvida
det ar lämpligt, att kommunen engagerar sig. I första hand skall man därvid
se pa kommunens struktur, skatteläget i densamma o. s. v. Jag förmodar
att kammarens ledamöter ha observerat, att utskottet har skrivit klart
och tydligt, att det icke kan bli tal om att en kommun, som åtnjuter bidrag
av skatteutjämnmgsmedel från staten eller står på gränsen till ''detta skall
la famna en sadan gåva. Det skulle nämligen strängt taget betyda, att kom -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

munen tog av statens medel för att överlämna till staten. Den saken har man
således förhindrat. Det förutsattes vidare, att Kungl. Maj :ts prövning ingalunda
skall bli formell, utan att det skall ske en verklig reell prövning.

Jag tror sålunda för min del, att de garantier, som behövas, också finnas.
För min del föredrar jag också en ordnad utveckling på detta område framför
en oordnad. När därtill kommer, att erfarenheterna ha givit vid handen,
att gränsen mellan luftskydd och luftvärn har suddats ut, så att de håda i
viss mån blivit en enhet och komplettera varandra, har jag ansett, att mina
tidigare betänkligheter borde falla, varför jag också har ansett mig kunna biträda
utskottets förslag.

Härmed bär jag ingalunda velat säga, herr talman, att icke också reservanterna
ha kunnat anföra mycket starka skäl för sitt ståndpunktstagande. Det
förhåller sig i verkligheten på det sättet, att det kan anföras skäl både för
och emot, och det har också skett i detta fall.

Jag vill sluta med att upprepa vad jag sade redan i början av mitt anförande,
nämligen att detta ingalunda varit avsett såsom en påverkan på kammarens
ledamöter utan såsom en deklaration för mitt eget ståndpunktstagande.
I konsekvens av vad jag anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Janson i Frändesta: Herr talman! Det har från många håll uttalats
betänkligheter mot utskottets förslag, därför att man anser, att luftvärnet är
en försvarsangelägenhet och som sådan bör handhas av statsmakterna. I den
motion, som jag tillät mig väcka vid 1939 års lagtima riksdag, liksom även i
den motion, som jag i år avlämnat i samma fråga, har jag också uttalat den
uppfattningen, att luftvärn och försvar naturligtvis normalt äro en statens angelägenhet.
När man emellertid ser efter hur det ligger till på detta område
och kommer underfund med att statsmakterna icke ha fyllt sin uppgift, måste
man väl också ha rätt att under sådana tider som dessa söka sig fram på
vägar, som under normala förhållanden icke skulle behöva beträdas. Statsmakterna
ha ju också, såsom herr Fast nyss erinrade om, i viss mån sanktionerat
dessa nya vägar i och med att man låtit enskilda bidraga till anskaffande
av luftvärn, ja, till och med i sådan utsträckning, att enskilda ha fått skänka
luftvärnspjäser till staten. Härmed har ju staten legaliserat att på enskilda
läggas uppgifter, som i verkligheten äro statens egna.

Frågeställningen har för mig varit följande. Skall en enskild verkligen ha
rätt att lämna bidrag till luftvärn, medan sådan rätt förvägras kommunerna?
Jag kan icke finna, att detta kan vara rimligt. Kommunerna äro ju i många
fall de största fastighetsägarna och ha sålunda stora materiella intressen att
bevaka. Dessutom tillkommer, att kommunerna ha ett påtagligt intresse av
att sörja för sina invånares säkerhet, när detta har åsidosatts av staten.

Jag vill här skjuta in en parentes, i anledning av att herr Hedlund i Östersund
talade örn att det icke kan vara rätt att kommunerna skola sköta luftvärnet.
Jag vet icke, örn detta var en felsägning från hans sida. Det är naturligtvis
icke meningen, att, kommunerna skola sköta något luftvärn, utan
kommunerna skulle endast få rätt att överlämna vissa medel såsom gåva till
staten, som sedan övertager skötseln och handhavandet av luftvärnet.

I en hel del kommuner och städer har man hjälpt till med att anskaffa medel
till luftvärn. Man har därvid kringgått lagen på olika vis, exempelvis genom
att låta de a [färsdrivande verken lämna anslag. Jag ber ilven här att få
instämma med herr Fast i att det dock icke kan vara rimligt att ha en lagstiftning,
som man så pass öppet, som sker, kan kringgå.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Forts.)

Utskottet Ilar ju försett delina rätt för kommunerna med en kel rad skyddsbestämmelser.
Risken för förhastade beslut torde därför vara synnerligen
liten. Kungl. Maj :t har ju att pröva och fastställa beslut om anslag, och därvid
har ju Kungl. Maj:! också möjlighet att bedöma nödvändigheten av anskaffande
av luftvärnspjäser ur strategiska synpunkter på ett sätt, som man
kanske icke alltid kan göra ute i kommunerna. Härigenom kunna ju, såsom
här från något håll blivit sagt, panikartade beslut förhindras. Dessutom albela
lagstiftningen provisorisk genom att endast hänföra sig till de exceptionella
förhållanden, som nu råda.

Herr Hedlund i Östersund ansåg, att det innebar en odemokratisk princip
att som här skett taga ifrån skattetyngda kommuner rätten att ge anslag till
luftvärn. Jag måste säga, att jag har en rakt motsatt uppfattning. Det mäste
väl innebära en demokratisk princip, att de kommuner, som ha råd och möjlighet,
få rätt att lämna anslag. Härigenom ökas också statens möjligheter att
hjälpa de kommuner, som befinna sig i sådan belägenhet, att de ha svårt att
komma ut med motsvarande anslag.

Här har också såsom ett skäl för avslagsyrkandet på ^utskottets förslag
framhållits, att leveranstiderna för luftvärnspjäser äro så långa, att man icke
hinner få dem inom den tid, som behövs. Jag noterar med tacksamhet det uttalande,
som statsrådet Sköld nyss gjorde, att inköp av luftvärnspjäser från
utlandet nu förekommer i största möjliga utsträckning. Detta innebär alltså,
att herr statsrådet icke avvisar tanken, att kommunerna skulle få anslå pengar
till luftvärn, av den anledningen, att några pjäser icke finnas tillgängliga.
Dessutom är det väl så, att om en kommun anslagit medel till luftvärn och
tiderna skulle ändra sig och pjäserna icke ha hunnit anskaffas, så har väl kommunen
möjlighet att få tillbaka de pengar, som den lämnat till staten.

Till sist vill jag säga, att jag blev en smula ledsen över en del av herr Hedlunds
i Östersund anförande. Det är annars alltid. ett stort nöje att höra honom
yttra sig här i kammaren. När han emellertid nu åter försöker föra in
debatten i det spåret, att man av sparsamhetsskäl skall underlåta att ge kommunerna
rätt att anskaffa luftvärn, måste jag för min del reagera. Jag trodde,
att vi här i landet nu hade kommit så långt, att vi icke längre skulle söka
att mota försvarsändamål genom att hänga en sparsamhetsskylt på dem.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag tillhör icke kretsen av

vare sig motionärer eller utskottsledamöter, men när jag^ trots detta vågar
taga kammarens tid i anspråk, sker detta, därför^att jag såsom aktiv kommunalman
är ganska intresserad av huru denna fråga kommer att lösas. Här
har efterlysts, huruvida någon större opinion ute i landet kan finnas till förmån
för det av utskottet nu framlagda förslaget. Det torde vara ganska svårt
att pejla kraften hos den opinionen, men jag tror mig ganska bestämt kunna
säga, att bland kommunalmännen torde i varje fall ingen sådan opinion finnas.
I stället torde man på många håll i kommunerna med ganska stor oro
motse de beslut, som riksdagen fattar i dag. Det är nämligen icke alla rättigheter,
man har anledning att tacka Gud för att man erhållit. Jag har deri
bestämda uppfattningen, att i dessa tider rätten för en kommun att .själv skaffa
sig ett luftvärn mycket snabbt på grund av olidligt tryck utifrån kommer
att förvandlas till en skyldighet för kommunen. Huru ställa sig då möjligheterna
för kommunerna att kunna konkurrera med varandra i hetsen efter
luftvärnskanoner? Vilka krav komma medborgarna i olika städer och samhällen
— herr Åqvist antydde, att varje litet samhälle i dessa tider behöver
ett eget luftvärn —- att ställa på kommunalmännen, och vilken fruktansvärd

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

kritik komma kommunalmännen icke att möta, därest det värsta händer genom
att samhället blir utsatt för ett luftbombardemang?

När man talar örn frivillighet, är det enligt mitt bestämda förmenande ett
synnerligen olämpligt ord. Det kommer säkerligen att vara mycket få kommunalmän,
som även i våra mest skattetyngda kommuner ha kurage att tacka
nej till denna rättighet, eller som ens ha kurage nog att sakligt väga mot varandra
samhällets behov av eget luftvärn och dess förutsättningar i ekonomiskt
hänseende att kunna skaffa sig ett sådant. Jag vill påpeka, att kommunerna
icke haft tillfälle att offra något för vårt försvar. Genom den rationella_ uppdelning
av luftskyddet å ena sidan samt luftvärnet å den andra, som hittills
varit genomgående åtminstone i regeringens propositioner, ha kommunerna
fått sig ålagda ganska betydande kostnader för luftskyddet. Jag ber i detta
sammanhang att få meddela, att i den stad, jag representerar, ha vi sedan
flera år hållit oss med en avlönad vice luftskyddschef och vid sidan av honom
nödgats avdela en särskild polisman med tjänstgöring på. luftskyddsexpeditionen.
Yi ha sedan ett par år med kommunens medel bedrivit en systematisk
utbildningsverksamhet för de män, som skola användas såsom luftskyddets
beredskapstrupper. Vi ha därjämte haft kostnader för den aktiva luftskyddspersonalen
och kostnader för själva skyddsrummen. På riksdagens bord ligger
därjämte just nu en proposition, som befattar sig med familjetillägget och
talar även här örn ganska betydande kommunala uppoffringar, som ju i realiteten
äro uppoffringar för försvaret. Kommunerna ha alltså icke kommit undan
denna svåra period så skottfria, som man möjligen på sina håll föreställt
sig. Jag vill också påpeka, att kommunerna icke lia samma möjlighet slom
staten att skaffa sig extraordinära inkomster, när extraordinära utgifter
tränga på. Kommunerna ha endast skattevägen att förlita sig till.

Herr Hedlund i Östersund var inne på spörsmålet, örn det kan vara rättvist
att ge de förmögna samhällena en rättighet, som för de mindre förmögna och
framför allt de fattigare kommunerna blir en mycket betungande rättighet.
En av de ärade motionärerna har i sin motion varit inne på detta spörsmål
och säger följande: »Det torde knappast vara förenligt med moderna sociala

begrepp, att i samhällen med tillräckligt många förmögna företagare eller
privatpersoner luftvärnsfrågan på privat väg kan ordnas, medan orter med
fattigare befolkning ej hava någon möjlighet att tillgodose behovet.» Motionären
drar ur dessa satser den konklusionen, att i samhällen, där förmögna
privatpersoner och företagare saknas, måste kommunen i stället anslå medel.
Därvidlag förbiser han emellertid det faktum, att därest samhället . saknar
förmögna privatpersoner och företagare, där saknas också förutsättningarna
för stora kommunala anslag. Därför kan det i fattiga kommuner med enbart
fattig befolkning knappast bli något kommunalt luftvärn. Jag delar fullständigt
motionärens uppfattning om att det knappast är förenligt med moderna
sociala begrepp att skapa cn sådan ordning.

Det har anförts såsom argument för utskottsförslaget, att kommunens bidrag
komma att stimulera de enskilda till större personliga offer. Ja.g tror
icke’ att man känner så illa de enskilda givarna, att man föreställer sig, att
dessa ovillkorligen skola kräva kommunala motprestationer, så mycket mindre
som kommunala prestationer ske på andra områden såsom exempelvis det civila
luftskyddet. Därjämte är det ju så, att vad en kommun eventuellt i detta
sammanhang anslår i de flesta fall måste komma att utgå av de enskilda samhällsmedlemmarnas
och företagarnas tillgångar. Kommunerna ha därvidlag,
såvitt jag kan förstå, utom i do undantagsfall, där några fonderade medel
kunna tillgripas, icke andra medel jin skattemedel att anlita.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

Jag ber, herr talman, att med dessa ord få ansluta mig till reservanternas
ståndpunkt, och jag vill särskilt understryka vad som redan framförts, nämligen
att denna fråga icke gärna kan vara av så stor betydelse för vårt försvar,
att den uppväger nackdelarna av att man runt omkring i hela vårt land
skall framprovocera politiska debatter kring vår försvarsfråga i kommunalrepresentationerna.
Att sådana debatter och sådana strider bli följden, det
visar redan fallet Västervik, där, såsom jag förmodar, man i varje fall icke
kan säga, att luftvärnsfrågan bidragit till att stärka det kommunala sambandet
mellan partierna i dessa tider. Detta säger jag utan att närmare känna
till fallet Västervik. Jag ber därför, herr talman, att för min del få yrka
bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Tersson i Tidaholm.

Herr Råstock: Herr talman! Jag skall icke med många ord förlänga

debatten. . Det har sagts så mycket från reservanter och andra talare, att något
ytterligare tillägg strängt taget kanske är obehövligt. Jag vill emellertid
betona, att den slutsats, som jag kommit till, sammanfaller med reservanternas,
men detta får icke tolkas såsom ett utslag av ovilja mot försvaret. Jag har
haft äran att i utskott klubbfästa tillräckligt många beslut rörande anslag
till försvaret för att behöva misstänkas för att vilja sätta något krokben för
försvaret. Jag vill blott säga inledningsvis, att det är litet underligt, när de
tre stora kommunala organisationerna, stadsförbundet, landstingens förbund
och landskommunernas förbund, såvitt jag kan finna, icke blivit tillfrågade
örn sin mening i denna fråga. Det må vara, att det sitter erfarna kommunalmän
och landstingsman i det sammansatta konstitutions- och lagutskottet, men
dessa tre organisationer äro utsedda att representera kommunerna, och det
brukar ju hända, att konstitutionsutskottet frågar efter vad landstingsförbundet,
stadsförbundet och landskommunernas förbund ha för uppfattning i en
viss fråga.. Jag vill icke alls göra anspråk på att det här skulle kunnat bli
något fullgiltigt svar på frågan, men jag vill säga så mycket, som att herrarna
då kanhända fått åtminstone något stöd för ert förslag.

För min del vågar jag hysa den kätterska åsikten, att det innebär ett farligt
exempel, örn riksdagen bifaller detta förslag, icke blott därför att det,
såsom herr Nilsson i Kristinehamn förut sagt, kommer att införa i kommunerna
ett nytt stridsämne, utan också därför att, såsom det heter, spåren förskräcka.
Vi ha nu i våra kommunallagar försett extra ordinära beslut med
extra ordinära garantier, men här vill man dessutom, att dessa ärenden skola
gå direkt till Kungl. Maj :t. Mina herrar, vad innebär detta i fråga örn prejudikat?
Jo, enligt mitt sätt att se innebär det, att nästa gång kan det falla
statsmakterna in att ytterligare snöra åt och beröva landskommuner, landsting
och städer ännu en del av den omprövningsrätt, som de hittills haft. Detta
betraktar jag såsom en mycket svår konsekvens av ett antagande av denna
lag.

Jag vill också säga, att detta skulle också desorganisera försvaret på ett
betänkligt sätt. Jag kan nämligen icke föreställa mig annat än att, örn en
kommun beslutar att lämna bidrag till eller anskaffar en eller flera luftvärnskanoner
e. dyl., måste också kommunen förbehålla sig rätt att använda dessa
för det egna samhällets behov. I annat fall kunna dessa komma att användas
till försvar på en ort, som är långt avlägsen, och som den givande kommunen
icke har det allra bittersta intresse för. Eftersom både landskommuner samt
även landsting och städer skola bli bundna i sitt handlande av Kungl. Maj:ts

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

föreskrifter, anser jag det vara renhårigare och bättre, att staten såsom hittills
sköter om luftförsvaret. Då får man ett luftvärn på de orter, där det bäst
behövs, och får den rätta användningen av det, och då behöva icke kommunerna
heller sörja för att utbilda folk att sköta detta vapen. Jag vill som
sagt icke på något sätt diskreditera försvarsviljan. Den är stark och levande,
men vi skola icke ordna det så, att denna försvarsvilja tar sig uttryck i en
organisation, som icke blir enhetlig utan splittrad.

Herr talman! Jag lovade redan i början av mitt anförande, att jag icke
skulle säga många ord. Jag skall endast säga en sak till. Utskottet har gått
så långt, att det till och med säger: »Avses anslaget skola täckas genom upplåning,
bör återbetalning av lånet ske under en förhållandevis kort tid.» Vad
mena herrarna med detta? Ni mena naturligtvis, att en kommun, som icke
är förmögen och som icke har tillräckligt med skattekronor för att utan olägenhet
kunna anslå medel, till och med skall kunna få låna för det här ändamålet.
Jag vågar försäkra, mina damer och herrar, att det är tillräckligt med
bekymmer för staten att uppträda på lånemarknaden nu, för att man skulle
behöva låta kommunerna få rätt att låna även för detta ändamål.

Ja, herr talman, jag kan icke finna annat än att reservanternas skäl väga
över majoritetens, och jag ansluter mig därför till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Hage, Jansson i Falun, Andersson i Prästbol,
Viklund, Lovén och Törnkvist.

Herr Bergström: Herr talman! En del av de tidigare talare, som förordat
den avgivna reservationen, ha utvecklat de synpunkter, som jag själv tänkt
anlägga på denna fråga. Detta gör, att jag kan i mycket hög grad begränsa
vad jag har att säga, och det skall därför endast bliva några få ord.

Jag vill då först erinra örn det argument för utskottets yrkande, som herr
Aqvist framförde. Han erinrade örn hur svårt utsatt Finland bär varit för
bombraider under det nu avslutade rysk-finska kriget och hur många människoliv
som under dessa bombraider gått till spillo och vilka stora materiella
värden som förötts. Detta är, så vitt jag kan förstå, en fullkomligt felaktig
frågeställning. Här är nämligen icke fråga örn, huruvida vi skola utrustas
med mer eller mindre luftvärn. Läget är icke sådant, att man kan säga, att
örn utskottets yrkande går igenom, blir vårt land bättre rustat i luftvärnshänseende
än om utskottets yrkande skulle falla. Den saken står ju klar
för oss alla efter den upplysning, som vi nyss fingo från försvarsminister
Sköld. Han påpekade, att under den tid, som den nu ifrågasatta lagen skulle
gälla, skulle icke en enda luftvärnskanon tillkomma extra, eftersom staten har
lagt beslag på alla produktionsmöjligheter inom landet under denna tid. Vi
skola sålunda föra bort detta argument ur debatten. Det har ingen beviskraft
och intet värde vid en saklig belysning av tvistefrågan.

Man kan ej heller, som herr Janson i Frändesta, säga, att vi skola taga den
här lagändringen därför att de överträdelser som skett av lagen i fråga visa,
att den behöver ändras. Om man resonerar på det sättet, herr Janson i Frändesta,
få vi taga bort nästan alla lagar som vi ha. Ty det finns väl knappast
någon lag, som icke överträdes. Det går icke att resonera på det sättet.
Skulle ett sådant bctraktelsesiitt vinna allmännare tillämpning, komme vi till
sist att hamna i den fullständiga upplösningen.

Herr Fast yttrade någonting örn, att man icke kan precisera var gränsen
går mellan luftvärn och luftskydd. .Tåg kan icke riktigt förstå detta, ty gränsen
mellan det ena och det andra är väl ändå ganska klar. Luftskyddet avser
ju rent passiva åtgärder för att skydda befolkningen, luftvärnet återigen

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Forts.)

Ilar en aktiv och rent militär innebörd och avgränsar sig starkt från de åtgärder,
som luftskyddet påkallar.

Jag har härmed kommit in på vad jag ville säga utöver de synpunkter, som
tidigare utvecklats i debatten här i dag. Herr Nilsson i Kristinehamn var
inne på det, då han erinrade örn att kommunerna ha stora skyldigheter i
fråga örn luftskyddets ordnande, skyldigheter som äro synnerligen kostnadskrävande
och som helt visst komma att bli det i ännu högre grad. Jag är
rädd för att, örn kommunerna nu även skulle belastas med utgifter för luftvärnet,
komma deras finanser att tyngas i så hög grad, att de bli urståndsätta
att sörja för ett något så när välordnat och effektivt luftskydd. Jag
fruktar med andra ord, att man trasar sönder dessa möjligheter och att man
bringar befolkningen inom dessa kommuner i ett sämre skyddsläge, örn man
beträder de vägar, som här rekommenderas från utskottsmajoritetens sida. Jag
behöver icke erinra örn omfattningen av de utgifter för luftskyddet, som kommuner
med utsatt läge redan nu få bära. Den saken är ganska allmänt känd.
Det bör stå klart utan vidare, att kommuner, som redan lia ganska tunga
skattebördor, icke gärna kunna bära dessa luftskyddsutgifter, örn vid sidan
av dessa även skola trängas betydande kostnader för luftvärnskanoner.

Slutligen skulle jag vilja fråga de herrar, som vilja att kommunerna på
detta sätt skola engagera sig för aktivt militära uppgifter, varför man skall
begränsa sig till försvar mot angrepp från luften. Varför icke även låta kommunerna
ombesörja försvaret mot angrepp från land och, när det gäller
sjökommuner, från sjön? Har nian börjat slå in på denna väg,
kommer det tvifvelsutan att visa sig, att man kan vidga ramen för
de försvarsuppgifter, som majoriteten inom utskottet vill pålägga kommunerna,
dithän, att kommunerna komma att råka i både finansiell och ekonomisk
misär. Jag vill även erinra örn — den synpunkten har framförts förut
— att det kan icke gärna vara ägnat annat än att bringa oreda och oordning
i vår luftvärnsorganisation, örn nu kommunerna skola få tränga fram och göra
anspråk på att luftvärnskanoner, visserligen med medel som de själva bevilja,
skola placeras inom deras områden. Framför allt måste det leda till
ett missbruk av våra begränsade ekonomiska och finansiella resurser, som,
även om de handhavas med den bästa ordning och omtanke, äro otillräckliga
för det behov, som i detta hänseende anmäler sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Janson i Frändesta, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde:
Herr talman! Herr Bergström gör gällande, att jag skulle ha sagt, att örn en
lag överträdes skall den upphävas. Jag kommer icke ihåg hur mina ord folio,
men nian kan nog lätt begripa, att detta icke var vad jag avsett att säga,
Däremot menar jag, att en lag, som den allmänna opinionen icke anser berättigad,
skall, ändras så, att den stämmer med vad folket anser vara det riktiga.
Jag fick ett starkt belägg för min uppfattning, att opinionen här kräver
en lagändring, i vad herr Nilsson i Kristinehamn sade i sitt anförande. Han
bad att få slippa denna lag, därför att kommunalmännen annars skulle utsättas
för en sådan påtryckning från sina väljares sida, att de icke skulle kunna
motstå den. Detta talar väl ganska starkt för att en sådan opinion verkligen
finnes, och det talar kanske även mot den slutsats, som han själv nyss
kom till.

Herr Bergström, som jämväl för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr

talman! Jag har icke något emot, att herr Janson justerar sitt yttrande. Men

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ano. laostiftnino rörande rätt för kommun att ansia medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

det är obestridligt, att hans yttrande gick ut på, att eftersom den här kommunala
spärren kringgåtts av "Västerviks kommun, sa var det uppenbart, att.man
behövde avlägsna den. Det var sakinnehållet i herr Jansons anförande i det
stycket, och det är mot detta jag vänder mig. Skall man anlägga ett sådant
betraktelsesätt, får man avskaffa alla lagar vi ha här i landet.

Herr förste vice talmannen lämnade, likaledes för kort genmäle, ånyo ordet
till herr Janson i Frändesta, som anförde: Herr talman! Jag kan fortfarande
icke påminna mig ordalagen i mitt yttrande, men herr Bergström .har i alla
fall tydligen missuppfattat mig. Detta framgar av att han .drar in. Västerviks
kommun, som fått avslag pa sin framställning. Jag papekar i stället,
hurusom en hel del kommuner klarat denna sak genom att de lata sina affärsdrivande
verk bevilja anslagen. I varje fall har herr Bergström tydligen missuppfattat
vad jag sagt.

^Vidare yttrade:

Herr Lindmark: Herr talman! En hel del av vad jag ville säga vid den
tidpunkt då jag begärde ordet har redan framförts av andra talare. Jag skall
därför ett ögonblick sysselsätta mig med dem, som nu senast haft ordet Herr
Nilsson i Kristinehamn talade örn att genom denna lags antagande skulle det
komma att uppstå oro bland kommunalmännen. Jag ger. honom ^ rätt i, att
nog lia kommunalmännen oroat sig. Jag kan hänvisa till förhallandena i
norrlandsstäderna, som jag något känner till. Oron har tagit sig sådana uttryck,
att en så fredligt sinnad man. som riksdagsmannen Elof Lindberg i
Umeå har ställt sig i spetsen för en insamling i syfte att skaffa staden ett
luftvärn. Hur mycket enklare och riktigare skulle icke saken lia kunnat omnäs,
örn denna lag funnits och Umeå stadsfullmäktige kunnat sammanträda
och’ fatta ett beslut i ärendet. Nu har det varit ganska besvärligt. Man har
försökt fördela bördorna något så när. proportionerligt mellan skattebetalarna
efter grunderna för fastighetstaxeringen. Men det är ju klart, att man
icke kan lösa ett sådant här problem på frivillighetens väg och därmed skapa
rättvisa i fråga örn fördelningen av bördorna då inte alla kunna förmås att
vara med. För att man skall kunna skapa denna rättvisa måste man tillämpa
kommunalskattelagstiftningens principer.

I norrlandsstäderna har försvarsviljan på detta, område varit synnerligen
påtaglig, och detta är ju helt naturligt. Man har .ju där nästan hört bombexplosionerna
från finska sidan, då ryssarna kommit och bombarderat, de. obefästa
städerna. Skulle icke riksdagens ledamöter kunna tänka sig. in i vad
det betyder att en ort icke kan skyddas, därför att den saknar militära anordningar.
Den är således öppen, men fienden fäster .absolut icke något avseende
vid detta. Däremot har det visat sig, att en fiende, fäster stort avseende
vid örn det finns luftvärnspjäser. Redan ett fåtal dylika utgör ett faromoment
för bombplanen, och de undvika därför gärna en plats där luftvärnsp.
jäser finnas. Man frågar sig då på sådana oskyddade orter,, örn det icke
finns möjlighet att i ali hast skaffa det nödvändiga skyddet icke bara för
kommunens mången gång mycket värdefulla fastigheter utan även för den
civila befolkningen. Det måste väl även ur kommunal synpunkt vara mycket,
mycket viktigt att kunna vidtaga åtgärder som skydda civilbefolkningen, vilka
samhällsklasser de än må tillhöra.

Då jag i sammansatta utskottet hade att taga ställning till denna fråga.,
var jag till en början — det måste jag bekänna — mycket tveksam. Men i

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rutt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Torts.)

den män debatten^ fortskred och lagförslaget började föreligga utarbetat, sedan
vi fått göra våra tillägg och avslipningar på detsamma, försvann all tveksamhet.
Och när herr Nilsson i Kristinehamn menar, att det skulle råda
oro bland kommunalmännen på grund av de ekonomiska konsekvenserna, ha
vi endast att erinra örn vad utskottet tydligt och klart uttalar på den punkte11-
Utskottet säger t. ex.: »Kungl. Majit synes vidare äga vägra fastställelse
därest genom beslutet risker för kommunens ekonomiska ställning skulle
kunna uppstå.» Det finns i utlåtandet flera andra uttalanden, som gå i
samma riktning. Det är särskilt en punkt jag vill peka på, nämligen den garanti
som ligger däri, att två tredjedelars majoritet alltid skall förefinnas.
Denna bestämmelse går utöver kommunallagarnas bestämmelse att det skall
föreligga två tredjedelars majoritet då det gäller ett nytt anslag. Även örn
beviljande av anslag till luftvärnet sker flera år å rad eller vid skilda tillfällen,
skall det städse föreligga två tredjedels majoritet. Vidare ha vi den
dubbla garanti som ligger i bestämmelsen, att Kungl. Majit skall fastställa
beslutet för, att bliva gällande och att Kungl. Maj :t kan vägra taga emot gåvan.
En sådan vägran kan exempelvis vara beroende på, att det är svårt
att anskaffa luftvärnspjäserna. Men vi behöva icke särskilt bekymra oss örn
detta. Vi hörde nyss försvarsministern uttala sig örn, vilka möjligheter vi ha
på området. De möjligheterna kunna ökas. Det kan eventuellt gå att importera
det nödiga antalet luftvärnspjäser. Vår egen kapacitet kan också okas.
Vi veta, hur ofantligt mycket på sista tiden gjorts för att öka vår egen produktion
av krigsmateriel, hur man mobiliserat den enskilda industrien för krigsändamål.
Den omständigheten, att vi i dag kunna anteckna en fredsuppgörelse
mellan Finland och Ryssland innebär ju dock icke att det stora kriget
tagit slut. Kriget mellan västmakterna . och Tyskland fortgår, och det kan
eventuellt fortsätta i manga ar. Under tiden kan Sverige komma att uppleva
flera aktuella kriser med utomordentliga risker. Det blir då kanske icke endast
Norrlands städer som komma att känna sig osäkra utan även de sydsvenska
och mellansvenska städerna, ja, även herr Råstocks egen hemort kan
bli hotad, och _ då ^ skulle det också kunna vara en stilla önskan hos herr Råstock
att lia tillgång till ett tillräckligt stort antal luftpjäser för att skydda
sm egen ort.

Herr Råstock säger, att bär lia vi ett påtagligt exempel på en farlig lagstiftning,
och han anför som exempel på denna lagstiftnings farlighet, att beslut
som en kommun skulle fatta enligt denna skulle underställas Kungl.
Maj :t. Det synes mig, att denna bestämmelse måste vara motsatsen till farlighet
och tvärtom utgöra en garanti för att icke förhastade beslut fattas och
för att en kommun, som saknar alla ekonomiska förutsättningar härför, icke
Ser sig in på detta gebit. Vöre det sa, att de bestämmelser som här föreslås
skulle införas i den allmänna, nu gällande kommunallagstiftningen, då skulle
Vi. lia anledning a,tt hysa betänkligheter. Men när det gäller en undantagslagstiftning,
en speciallagstiftning, som under ett svårt kritiskt läge har att lösa
dessa problem att giva kommuner, där vilja förefinnes, rätt att fatta beslut —
icke skyldighet Dien rätt att fatta beslut — då måste det val tvärtom vara
att förorda, att sådana säregna garantibestämmelser beslutas.

Herr Råstock säger också, att lånemarknaden nu är så anlitad, att det icke
finns utsikter att få lån för ifrågavarande ändamål. Men. herr Råstock, det
kan hända, att det i dylika kommuner, när det gäller att fatta positivt beslut
i detta fall, finns enskilda som så ömma för sin egen orts intresse och säkerhet
pa ifrågavarande område, att de gärna tillhandahålla det erforderliga
kapitalet och att man sålunda icke behöver anlita den allmänna, öppna lånemarknaden.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att ansia medel lill luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

Här skulle vara ytterligare mycket att säga, men det kan icke vara behövligt.
Kammarens ledamöter torde redan var för sig vara redo att fatta beslut.
Jag vill sluta med att uttala, att örn man också från början haft tveksamhet
i denna fråga, med den utformning som lagförslaget fått, finns det på grund
av alla de givna garantibestämmelserna ingen anledning att hesitera att „fatta
ett positivt beslut, därmed tillgodoseende vårt försvars intressen och gående
till mötes den opinion som gör sig gällande inom kommunerna. Detta beslut
kan icke vara farligt, särskilt icke för de guldkantade städerna, som man talat
om här, men det skapas laglig möjlighet för rikemansfolket och andra med
offersinne att hjälpa staten att skydda landet och skydda de enskilda medborgarna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Spångberg: Herr talman! Här har det talats så varmt av dem jsom
tillhöra utskottsmajoriteten om luftvärn, att man icke kan undgå att få en
känsla av att detta förslag har tillkommit i en slags panikstämning, där sakligheten
nog har lidit av att känslorna gjort sig gällande. Man kan både förstå
och uppskatta detta, men det är väl nödvändigt, att riksdagen sakligt och
kallt betraktar sådana här viktiga problem, och nog fattas det väl litet i de
sakliga uppgifter som man skulle lia förväntat i här föreliggande utskottsutlåtande.
. o .

Man får den uppfattningen, att utskottsmajoriteten har fått för sig, att bara
denna lag antages, så skulle vi kunna få mera luftvärn här i landet och stärka
vårt luftförsvar. Detta har kommit fram i de anföranden som lia hållits, av
flera talare. Nu veta vi emellertid, att så icke är förhållandet, och det måste
vi ju ändå erkänna, alldeles oavsett att vi allesammans väl äro goda anhängare
av ett starkt luftförsvar. Jag kan göra det så mycket mera, som försvarsministern
nyligen har givit uttryck åt den uppfattningen, att vi icke kunna skaffa
oss ett starkare luftförsvar, även örn vi skulle ha mera pengar till förfogande
och även örn kommunerna skulle få rätt att anslå medel. Denna fråga finns
emellertid icke berörd i utskottsutlåtandet.och majoritetens talesmän ha, såvitt
jag kunnat uppfatta, icke heller bemödat sig örn att här i sina anföranden taga
upp denna grundläggande fråga till behandling.

Beträffande den principiella sidan så har ju riksdagen flera, gånger haft
möjlighet att taga ställning till densamma, och här har ingenting inträffat som
ger anledning till en ändrad principiell uppfattning. Riksdagens uppfattning
har gått ut på ett särskiljande av begreppen luftvärn och luftskydd, och den
har vidare gått ut på att luftskyddet skall handhas av kommunerna och staten
efter lämplig fördelning, men att luftvärnet som en rent militär fråga bör handhas
enbart av staten. Nog förefaller det väl klokt att bibehålla dessa linjer
även i fortsättningen.

Nu har här sagts av herr Andersson i Ovanmyra och en hel råd andra talare,
att vi skulle utnyttja den opinion för ett ökat försvar som finnes och därmed
skaffa oss ett starkt luftvärn. Man har åberopat Finland som exempel.
Herr Lindmark har senast ställt en fråga till herr Råstock, örn han, icke^ med
tanke på vad som inträffat i Finland tror, att det kan komma en tid, då det
även i herr Råstocks egna bygder skulle vara önskvärt att ha luftvärn. „ Ja,
det är möjligt, att den tiden kommer, men jag förstår icke, varför dylika frågor
överhuvud taget ställas, då man vet, att man även med en sådan lagstiftning
som denna icke under de närmaste åren kan skaffa luftvärn på de platser som
visserligen skulle önska det och händelsevis lia möjligheter att bevilja anslag
därtill, men som å andra sidan kunna anses vara i mindre behov av luftvärn än
andra platser.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för ''kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

Om man nu tänker sig, att en kommun vill bevilja anslag ock detta skall
underställas en prövning sådan som här är föreslagen, förstår man ju, att man
i den kommun, som fattat ett sådant beslut på grund av där befintlig försvarsvilja,
väntar, att där skall bli luftvärn. Men hur går det då, om det befinnes,
att andra platser äro i större behov av luftvärn och denna kommun får
vänta därpå kanske i flera år? Är det icke möjligt, att det uppstår ett missnöje
både mot de kommunalmän som i en budget upptagit medel till dylika anslag
och mot den regering som har vägrat orten luftvärn? Nog förefaller det
mig, som örn man mången gång inom olika kommuner kommer att ställas inför
dylika motsättningar. Nu menar man, att kommuner, som icke äro bärkraftiga
nog, skulle skyddas från att överhuvud taget behöva ge något anslag. Det
blir, som här anförts, de guldkantade kommunernas företrädesrätt att giva gåvor
i detta fall. I utskottsutlåtandet heter det nämligen på sid. 15: »Föreligger
sådant fall att kommunen är eller efter gåvans överlämnande skulle bliva
berättigad till bidrag av skatteutjämningsmedel, bör givetvis fastställelse vägras.
» Jag undrar, örn här icke kan uppletas exempelvis Norrlandskommuner,
som kunna anses vara i större behov av luftvärn än kommuner i andra trakter
av vårt land och som ha en så hög skattebelastning, att man med utgångspunkt
från här föreliggande direktiv vägrar dem att lämna dylika anslag.
Men jag föreställer mig å andra sidan, att Kungl. Maj :t skall förstå att lämna
sådana kommuner det luftvärn som de med företrädesrätt ur sakliga synpunkter
behöva framför andra ekonomiskt bättre ställda kommuner. Men då ställes
man rätteligen inför den frågan: hur går det då med de kommuner som beviljat
anslag? Blir det där icke missnöje med att andra kommuner som icke beviljat
medel härtill få luftvärn, under det att de anslagsbeviljande kommunerna
bliva utan? Ja, så här kan man ju resonera, och ju mer man prövar denna
sak på detta sätt, desto säkrare kommer man till den ståndpunkten, att det här
föreliggande förslaget icke är lyckligt vare sig ur politiska eller sakliga synpunkter.

Man skulle på detta ärende även kunna anlägga några sparsamhetssynpunkter
med anknytning till de anmaningar som utgått till kommunerna att
iakttaga största möjliga sparsamhet. Jag kan icke underlåta att begagna detta
tillfälle till att säga, att den tid nog kommer, när vi även här i landet måste
iakttaga viss försiktighet i den miljardrullning som nu pågår i militärfrågan.
Det kan komma en dag, då den växer oss över huvudet på ett sätt som icke
önskas av någon. Därför kan det vara nyttigt att anlägga vissa sparsamhetssynpunkter
även härvidlag.

Då jag, herr talman, är av den uppfattningen, att alldeles frånsett sparsamhetssynpunkten
och frågan örn statens ställning till luftvärnet denna lagstiftning
kan skada mer än den gagnar, ber jag att få ansluta mig till reservanterna.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag kan icke låta
bli att framföra den reflexionen, att denna fråga borde ha kunnat avverkas
med en något kortare debatt än som varit fallet. Ty efter de skakande underrättelser
som nyligen ha nått oss, säkerligen de mest skakande för oss på
hundra år, förefaller det mig icke vara riktigt lyckligt, att här förekommit
en debatt med delvis — det må förlåtas mig att jag säger det — småskurna
synpunkter på en allvarlig försvarsfråga.

Det kan ju visserligen delvis med stöd av försvarsministerns uttalande göras
gällande, att örn vi medgiva kommunerna rätt att besluta om anslag till luftvärn,
da kommer detta icke att påskynda anskaffningen av luftvärnspjäser,

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

därför att sådana för tillfället icke finnas att köpa. Men, ärade kammarkamrater,
låt oss gå tillbaka litet i tiden och göra oss allvarligt den frågan,
huruvida vi icke tidigare ha resonerat sa, att det funnits god tid till att fatta
förberedande beslut och huruvida vi icke givit oss så god tid, att när vi sedan
stått inför allvaret har en dyrbar tid varit gången till spillo, och så lia
vi stått där med ansvaret att ha fördröjt åtgärder som lia varit påkallade och
nödvändiga och krävt skyndsamhet.

Jag medgiver gärna, att jag under intrycket av stora händelser kanske i
närvarande stund är något för känslig, och jag säger som herr Fast, att vad
jag här uttalar må stå för min egen räkning. Jag har emellertid haft en känsla
av att den möda man här gjort sig för att hindra genomförandet av denna
lagändring kommer ute i landet att kännas och förnimmas, som örn man fortfarande
sökte att lägga hinder i vägen för vidtagande av försvarsåtgärder
och icke minst åtgärder ägnade att hålla hemmafronten aktiv och förhindra
sammanbrott, brister som på annat håll visat sig ödesdigra. Här går det
icke att komma med sådana invändningar som herr Bergström i Hälsingborg
gjort, att lika gärna som man talar örn kommunalt luftvärn, kan man
tala örn att en kommun kan gå in för försvar till lands och en sjöstad för ett
försvar av sjöfronten. Jag behöver väl icke utveckla den himmelsvida skillnaden
i detta fall. I fråga örn sjöfronten och landfronten ligger det ju till på
ett helt annat sätt. De fronterna måste hållas av statsmakterna, medan i fråga
örn kommunernas luftvärn, där det gäller en lokal front och där angreppet
sker från luften, den kommunala och den privata insatsen kan bli av helt annat
och verksammare slag.

Det är icke heller lämpligt att i detta fall, som den siste ärade talaren gjorde,
komma och tala om sparsamhet. Ty om det är så, a,tt det här är fråga om
nödvändiga försvarsåtgärder, kontrollerade av två tredjedels majoritet i kommunerna
och kontrollerade av Kungl. Maj :t, att det är verkligt nödvändiga försvarsbehov
som bli tillfredsställda, då måtte väl utgiften för nationen vara
densamma, örn det är staten eller en kommun som gör den. För statens del
kanske det innebär en viss sparsamhet. Förutom att kommunerna från statsverket
avlasta en del utgifter, är det allom bekant, att det finns möjligheter
att mobilisera enskilt kapital för dessa åtgärder, därest detta enskilda kapital
får stöd av de kommunala beslutande myndigheterna på den ort, där detta
enskilda kapital är intresserat av att göra sin insats. Det finns förluster att
hämta för det svenska försvaret, därest reservanternas yrkande blir riksdagens
beslut, och där finns vinster att göra för samma försvar, därest utskottets förslag
vinner bifall.

-Tåg vill till sist säga, att när herr Råstock varnade mot ett ansträngande
av lånemarknaden, så bör i detta fall varningen icke komma från det håll, där
man nyss gladeligen och utan tvekan har gått med på en upplåning av 10 miljoner
kronor på tio år för att inköpa enskilda järnvägar, där bundenheten icke
är större, än att man mycket väl kan släppa ut obligationerna till försäljning
i den fria marknaden och sålunda låta dem tynga lånemarknaden säkerligen
lika mycket eller långt mera, än vad till äventyrs denna av Kungl. Maj :t kontrollerade
låneverksamhet skulle göra,. Här skulle man alltså, som jag nyss
sade, gå miste örn de enskildas direkta insatser och anslag, som icke på något
sätt skulle komma att anstränga låne- och kapitalmarknaden. _

Jag skall, herr talman, icke upptaga tiden längre. Jag vill sluta med att
understryka vad jag tidigare sagt, att det torde vara skäl för andra kammarens
ledamöler att, innan de gå lill votering i denna fråga —- ty jag förmodar, att
det icke kommer att gå för mindre — tänka efter, huruvida icke avslagsbeslut

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun alt anslå medel till luftvärn
och luft sky dd. (Forts.)

av riksdagen i detta ögonblick — så pass känslobetonad tror jag allmänheten
nu är — skulle av svenska folket och kanske även utanför Sveriges gränser
uppfattas, som örn vi fortfarande sökte efter möjlighet till återhållsamhet i
fråga om viktiga försvarsåtgärder och försvarsbeslut, där återhållsamhet icke
är möjlig, för såvitt vi vilja leva, utan där det tvärtom gäller att offra det
mesta möjliga.

Jag ber, herr talman, att få biträda yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Grytterud instämde häruti.

Herr Lindqvist erhöll ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Jag begärde ordet därför att den föregående ärade talaren sade, att man här
hade lågt småskurna synpunkter på denna fråga, och talade om den möda som
man gjort sig att mota detta förslag. När jag hörde andre vice talmannen,
vilken ju, som han själv sade, är mycket känslig av sig, fick jag den uppfattningen,
att han icke hade givit sig tid att läsa den reservation som här är avgiven
och att han icke heller hört på de anföranden som här hållits. Här har
icke varit en debatt örn vi skola ha försvar eller icke, utan frågan har gällt
något helt annat. Det har icke i denna debatt kommit fram något som givit
uttryck åt någon försvarsolust, och jag ber bara att få hänvisa andre vice talmannen
till vad vi säga i vår reservation på ett ställe. Det heter där: »Vi
förstå väl att uppskatta de gåvor som av enskilda personer och bolag överlämnats
till staten för inköp av luftvärnsmateriel.» Vi ha sålunda på intet
sätt här framträtt, som örn vi skulle förfäkta de försvarsolustigas uppfattning.
Ar det så, att folket ute i landet får den uppfattningen, är det herr Magnusson
i Skövde som givit anledning därtill och icke vi reservanter, som yttrat oss i den
riktningen, att ingen lag här får antagas.

Herr andre vice talmannen Magnusson, som likaledes för kort genmäle
erhöll ordet, anförde: Herr talman! Herr Lindqvists replik till mig föranleder
fran min sida endast det uttalandet, att jag ganska noggrant genomläst reservationen
och följt med debatten samt att vad jag här yttrat får stå för min
räkning.

Härefter yttrade

Herr Fast: Herr talman! Jag skall icke bliva mångordig. Jag delar

andre vice talmannens uppfattning, att denna debatt bör avslutas fortast möjligt.
Jag tror, att den är obehövlig för ledamöternas ståndpunktstagande.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten på, att man under senare delen av debatten
försökt sia in fullständigt öppna dörrar. Man talar örn principer men
glömmer draga de nödvändiga konsekvenserna av sin principiella ståndpunkt.
Genom det beslut, som jag hoppas kammaren kommer att fatta, riskeras ingen
desorganisation av statens verksamhet, lika litet som en desorganisation orsakats
av antagandet utav den lag, som utan någon större strid införts angående
mottagande av gåvor från enskilda. Det kanske icke skulle varit olämpligt
att inför kammaren förete en lista på kommuner, som ordnat saken på
fri villighetens väg, en lista, som, det kan jag försäkra er, mina herrar, skulle
blivit ganska lång. Jag har självfallet ingen möjlighet att framlägga en
sådan lista. Det har sagts, att det icke skulle gå att få några luftvärnskanoner
och kulsprutor, därför att allt är upptaget för statens räkning. Med
anledning härav vill jag framhålla, att det finns städer, som löst denna fråga.

Onsdagen den 13 mais 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

De stå icke upptagna på listan över dem, som staten tänkt sörja för. Detta
kanske säger något örn det nuvarande läget, som principiellt sett är helt
annorlunda än det läge som förelåg, innan lagen om mottagande av gåvor från
enskilda till luftvärnet antagits. Det är icke riktigt att påstå, att det icke skulle
gå att skaffa materiel. Utskottet har haft tillfälle att härom höra en person,
som torde vara den mest sakkunnige på detta område. De uppgifter, som
sålunda lämnats, stämde ungefär med de uppgifter, som här lämnats av försvarsministern.
Inom parentes vill jag dessutom påpeka en sak, som jag väl
förstår, att försvarsministern icke ville närmare tala örn, nämligen att kommunernas
möjligheter att erhålla luftvärnsmateriel — av skäl, som herrarna
torde förstå — i dag äro betydligt större än de voro i går. Slutligen må erinras
örn, att man vid bedömande av dessa möjligheter icke tagit importen med
i räkningen.

Herr talman! Jag ansåg mig skyldig som replik lämna dessa upplysningar.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Råstock erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
För min del litar jag mer på försvarsministerns än, som herr Fast gjorde, på
en honom underordnad persons möjligheter att bedöma denna sak. Jag vill
tillägga: Örn det nu är så många kommuner, som ordnat saken på frivillighetens
väg, varför vill man då icke fortsätta på den vägen? Det har ingen
av dem, som gjort sig till tolk för reservanternas uppfattning, haft något att
invända emot.

Vidare yttrade:

Herr Ragberg i Malmö: Herr talman! Innan denna debatt avslutas, kan
jag icke underlåta att konstatera, att några av de talare, som här uppträtt,
lagt ned ganska betydande möda på att söka uppvisa de ekonomiska risker,
som den här föreslagna lagstiftningen skulle medföra för kommunerna. I ett
för övrigt mycket välformat anförande har det sålunda gjorts gällande, att i
många kommuner den rättighet, som här är ifrågasatt, lätteligen skulle komma
att under förhållandenas tryck fattas såsom en skyldighet med därav följande
betänkliga ekonomiska konsekvenser. Man har antytt, att många kommuner
kunde väntas komma att gå obetänksamt tillväga, jaj man har t. o. m. menat,
att beslut skulle kunna komma att fattas i panikens tecken. När man hör något
sådant, kan man omöjligt göra sig fri från den reflexionen, att en dylik uppfattning
måste härflyta från ett ganska starkt misstroende emot hela den
kommunala tradition här i landet, över vilken vi, enligt min mening med rätta,
annars bruka vara så stolta. Vi ha ju hundratals kloka, besinningsfulla, sansade
män och kvinnor, som på ett på det hela taget förtjänstfullt sätt sköta
örn kommunala angelägenheter av, ekonomiskt sett, oändligt mycket större
omfattning än anvisandet av medel till inköp av en eller annan luftvärnskanon.
Varför skulle vi icke i dessa angelägenheter kunna skänka dem det
förtroende, som vi äro beredda att skänka dem, när det gäller andra, ekonomiskt
avsevärt mycket större frågor. Jag har icke kunnat underlåta att reagera
emot, att man här i kammaren givit uttryck åt ett dylikt misstroende, som de
erfarna oell kloka män och kvinnor, vilka sitta i våra kommunala församlingar,
näppeligen gjort sig förtjänta av. Jag tror, att därest kommunala församlingar
gå att inom de för övrigt mycket snäva gränser, som här äro uppdragna,
fatta beslut örn anskaffande av luftvärn, så kommer det ingenstädes att ske
i panikens tecken utan efter lugnt, sansat och moget övervägande.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Forts.)

Med dessa få ord anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Meijer: Herr talman! Det tal, som här förts örn guldkantade kommuner
och örn den fara, som skulle uppstå för demokratien, örn utskottets förslag
antoges, torde kunna lämnas åt sitt värde. Det gäller icke här kommunernas
rätt att »skydda sig» mot luftanfall. En sådan rätt anses ju förefinnas. Här
är det i stället fråga om rätten att »värna sig» emot sådana anfall. Kom ihåg,
att skyddet är värdelöst, örn ej värnet finns. Det har Einlands-flyget visat.
Varför skydda, då man icke får värna? Luftangrepp mot icke militära mål
och emot civilbefolkningen är icke krig. Det är, milt uttryckt, åverkan och
mord. Örn en kommun kan och vill icke blott skydda sig utan även värna sig
mot luftangrepp, mot åverkan och mord, så bör den utan vidare vara berättigad
därtill. Då det enligt min uppfattning är fullständigt orimligt och onaturligt
att förvägra kommunerna att på sätt utskottet föreslagit bidraga till
sitt luftvärn, ber jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Kilbom: Herr talman! Herr Magnusson i Skövde fällde ett yttrande,
som jag finner tämligen upprörande. Han sade, att örn riksdagen biträder
reservanternas ståndpunkt, kan intrycket i landet bliva, att intresset för försvarsberedskapen
icke är tillräckligt starkt. Tankegången var, såvitt jag fattade
rätt, denna.

Ett dylikt yttrande måste få motsägelse. Ty aldrig någonsin ■— och det
vet nog herr Magnusson i Skövde lika bra som jag ■— har riksdagen lämnat
så rundhänta anslag till försvarsändamål som för närvarande.

Beklagligtvis föreligger för ögonblicket ingen möjlighet att angiva de samlade
utgiftssummorna. Men jag är övertygad, att var och en, som har något
sinne för siffror, måhända kommer att häja till, då lian får de samlade förskottsanslagen
för fjärde huvudtiteln och dels de samlade anslagen för kommande
budgetår. Det rör sig bara för förskottsanslagens del örn hundratals
miljoner, upplyses det. Under sådana omständigheter kan man verkligen icke
med gott samvete låta i kammarens protokoll stå oemotsagt, att, för den händelse
kammaren — på rent principiella skäl och för att man ej vill hava en
sammanblandning av kommunernas och statens uppgifter — bifaller reservanternas
förslag, detta skulle kunna tolkas som bevis för att kammaren har
bristande intresse för försvarsuppgifterna.

Jag hemställer emellertid, herr talman, till statsutskottets vederbörande avdelning
eller till statsutskottet som sådant att vi snarast — ty siffror tala ju
mera än ord, antaganden och rykten, som tilläventyrs kunna komma att spridas
— måtte få en fullständig förteckning över vad vi lämnat till försvarsändamål.
Jag gör det icke därför, att jag skall resa något hinder. Men jag
tror, att det är bättre, att opinionen ute i landet vet, vad som lämnats och vad
riksdagen gjort i detta avseende.

Herr Anderson i Norrköping: Herr talman! Herr Kilboms anförande ger
mig anledning att säga några ord. Jag förstår, att han med detta icke våll
inlägga någon gensaga mot den försvarsåtgärd, som här diskuteras, i och för
sig själv. Han ställer sig på en principiell ståndpunkt: det är statens sak
att göra detta och icke kommunernas.

Men jag förstår icke, vad det skulle tjäna till att i detta sammanhang draga
fram erinran om de mycket stora försvarsutgifter, som åsamkats oss och kom -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att ansia medel till luftvärn

och luftskydd. (Forts.)

ma att åsamkas oss i framtiden, örn lian icke därmed ville giva en antydan
örn att vi nu nalkas gränsen för vad som är möjligt.

Låt oss icke taga upp sådana diskussioner! Här är ej fråga om var gränsen
går; den bestämma vi icke över själva. Det sämsta ögonblick vi kunna
tänka oss att taga upp sådana diskussioner är det nuvarande ögonblicket

Örn jag går till själva sakfrågan, måste jag säga, att jag förstår de betänkligheter,
som herrar kommunalmän dragit fram. Men jag kan icke giva
herr Kilbom rätt i att de ligga på ett högre principiellt plan än utskottsmajoritetens
argument.

I själva verket är det så, att en hel rad kommuner redan vidtagit åtgärder
av detta slag. Beslut ha fattats örn att bevilja anslag, och i många fall har
också luftvärnsmateriel inköpts och erhållits utan att överklaganden gjorts.
Där har saken haft sin gång. Dessa kommuner stå för^ närvarande lyckligt
lottade, och många avundas dem. Jag vet säkert, att många kommuner, vilkas
representanter här uttalat principiella betänkligheter ^mot detta förslag,
livligt önskat, att man tidigare tagit upp denna sak och fått den genomlord.

Så förhåller det sig i själva verket med dessa principiella betänkligheter.
De äro mera uttryck för kommunal betänksamhet, som har djupa rötter i
svenskt kommunalt liv och helt naturligt kommer fram i en sådan här debatt.
Men låt oss icke trycka alltför starkt på det principiella. Jag ber kammaren,
då den går att fatta beslut, att taga denna fråga rent praktiskt. Mot reservanternas
principiella erinringar ställer jag det nuvarande ögonblickets allvarliga
realitet, som är helt enkelt den, att vi få ej försumma någon åtgärd,
som är ägnad att stärka våra försvarsmöjligheter. ....

Här är fråga örn den värnlösa civilbefolkningens skydd: det ar i torsta
hand statens angelägenhet; det har herr Kilbom rätt i. Men är det sa, att kommunerna
ha möjlighet och vilja att göra sm insats, bör den icke forvagras. Alla
möjligheter böra i stället öppnas för kommunerna att giva sitt bidrag.

jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen återtagit ledningen av förhandlingarna.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag hemställer till herr Anderson i Norr köping

att icke dikta in något i mitt anförande som det icke innehöll. Jag
har icke alls yttrat mig huruvida gränsen ! det ena eller andra, avseendet ar
nådd för våra försvarsutgifter. Jag har i detta sammanhang icke ens tankt

på den saken. , ■ , • ,• ..

Däremot borde herr Anderson i Norrköping hava vant sig mot sm partivan
herr andre vice talmannen, när han i denna debatt — liksom överhuvud under
nuvarande omständigheter, med de stämningar, som faktiskt taga sig uttryck i
kammaren — kan stå och säga, att om vi icke bifalla utskottets förslag i denna
fråga, skulle det kunna tolkas som ett bevis för att vi hade otillräckligt lorsvarsintresse
eller något sådant. Jag finner det opakallat att falla ett dylikt
yttrande, och däremot har jag velat reagera. Det hade som sagt kanske varit
mera på sin plats, att herr Anderson i Norrköping gjort det.

Frågan angående gränsen o. s. v. få vi väl diskutera sedan. Jag vill tillägga,
att jag är ense med herr Anderson i Norrköping, att i nuvarande situation kan
man icke tala örn en av ekonomiska eller bokföringsmässiga skäl betingad
gräns. Det är för närvarande andra omständigheter som avgöra, vad vi ia
offra för försvarsändamål, än dylika synpunkter. Men .lag tror, att det ar
nödvändigt för att vi skola veta, var vi stå — att lämna iakta ar dock basta

Andra kammarens protokoll 19A0. Nr 19. ^

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. lagstiftning rörande rätt för kommun att anslå medel till luftvärn
och luftskydd. (Forts.)

sättet att upplysa — att man får både i kammaren och ute i landet och i pressen
uppgift örn, vad våra förskottsanslag gått till och vad vi komma till under
kommande år.

Allt vad vi kunna göra, skola vi göra. Men detta är en sak, att kommunerna
skola gå in på uppgifter, som enligt mitt förmenande icke åligga dem, det
skola vi icke medverka till.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja för den förra
propositionen. Herr Hedlund i Östersund begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta konstitutions- och första
lagutskottets hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med avslag å utskottets berörda hemställan, bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för nejpropositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr Anderson i Norrköping,
vadan votering medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos
78 ja och 97 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså, med avslag å utskottets hemställan, bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen.

§ 8.

Föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 5, angående regleringen för budgetåret
1940/41 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande
anslagen till socialdepartementet.

På förslag av herr talmannen beslöt kammaren, att förevarande utlåtande
skulle föredragas punktvis samt att vid föredragningen av de särskilda punkterna
endast rubrikerna skulle uppläsas.

Punkterna 3, 11, 12, 14, 16, 39, 40, 73, 86, 91, 103, lil, 153, 173, 174 och
184.

Kades till handlingarna.

övriga punkter.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

§ 9-

Föredrogos vart efter annat:
statsutskottets utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kapitalinvestering
för vattenledning vid tekniska högskolan och statens väginstitut
m. m.;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till kapitalinvestering
för anskaffning av vägmaskiner m. m.;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förstärkning av
fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående gäldandet av vissa
haverikostnader m. m.;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för vicekorpralen
S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning örn anslag till örn- och
tillbyggnad av marinens köttcentral i Karlskrona jämte i ämnet väckta motioner; "

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till statens
skeppsprovningsanstalt;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
kronan tillkommande rätt till inmutat område;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beredande av
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. m.; och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
skyddsrum för vissa museisamlingar;

bevillningsutskottets betänkande, nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för
Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning
och bankrörelse m. m.; och

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni .1939 (nr 350).

Kammaren biföll vad utskotten i nämnda utlåtanden och betänkande hemställt.

§ 11.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 11, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag rörande vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset
m. m.

I skrivelse till bankoutskottet den 8 februari 1940 hade fullmäktige i riksgäldskontoret
hemställt, att utskottet ville föreslå riksdagen att till vissa luftskyddsanordningar
vid riksdagshuset anvisa ett förslagsanslag av 443,400
kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret
förevarande framställning, måtte

Äng. vissa
luftskyddsanordningar

vid riksdagshuset
ni. m.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1910 f. m.

Äng. vissa luft sk udds anordning ar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)

dels uppdraga åt fullmäktige att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet i sin motivering förordat låta utföra luftskyddsanordningar m. m. för
riksdagens behov;

dels ock för ändamålet å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1939/40 under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 340,300 kronor.

Vid utlåtandet funnos fogade reservationer:

l:o) av herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik, Bodin, Holmgren och Eriksson
i Sandby, vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret föreliggande förslag, måtte

dels uppdraga åt fullmäktige att i huvudsaklig överensstämmelse med
nämnda förslag låta utföra luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m.;

dels ock för ändamålet å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1939/40 under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 443,400 kronor; samt

2:o) av herr Lovén, som ansett, att utskottet allenast bort föreslå utförande
av normalskyddsrum i riksdagshuset samt av anläggningar m. m. i samband
med luftskyddsplanen och alltså bort hemställa, att riksdagen, i anledning
av fullmäktiges i riksgäldskontoret förevarande framställning, måtte

dels uppdraga åt fullmäktige att i huvudsaklig överensstämmelse med vad
utskottet sålunda förordat låta utföra luftskyddsanordningar inom riksdagshuset
m. m.;

dels ock för ändamålet å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1939/40 under huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 185,300 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Lovén: Herr talman! Riksgäldsfullmäktiges förslag till skyddsrum
för riksdagen återfinnes här i den reservation, som avgivits av herr Åkerberg
m. fl. Detta förslag har varit föremål för behandling dels av bankoutskottet
vid 1939 års lagtima riksdag och dels av 1939 års urtima riksdag, men avvisades
båda gångerna. Förslaget avser anordnandet av ett skyddsrum ungefär
under norra delen av riksdagshusplanen för en kostnad av omkring en halv
miljon kronor. Rummet skulle enligt uppgift icke vara fullt bombsäkert, utan
endast säkert för lätta och medeltunga bomber.

Utskottsmajoriteten har inte velat gå med på denna riksgäldsfullmäktiges
framställning, utan den vill ha en annan anordning med ett normalskyddsrum
här under riksdagshuset och dessutom ett bombsäkert, i berg insprängt skyddsrum
på annat ställe i staden. Man anser nämligen, att riksdagen vid fara bör
utrymma riksdagshuset och sammanträda i lokal, som ligger i närheten av
detta i berg insprängda skyddsrum. Normalskyddsrummet under riksdagshuset
skulle då få användas av vakthavande här samt andra eventuellt kvarblivande.

Jag har, herr talman, inte kunnat vara med örn något av dessa förslag och
detta av följande skäl.

Riksdagen har redan en gång och bankoutskottet en gång avvisat tanken på
ett skyddsrum därute under riksdagshusplan. Ingenting har sedan dess inträffat,
som behöver ändra denna riksdagens ståndpunkt. Det kanske får
nämnas, att den finska riksdagen, såvitt man vet, icke har haft något sådant
skyddsrum, som man här föreslagit skola anskaffas.

Skyddsrummet under riksdagshusplan är dyrt, och det drar minst fem må -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. rn. (Forts.)
nåder att inreda det —- troligen mer. Man vet icke säkert, hurudan grunden
under riksdagshusplan är, och det är tänkbart, att anläggningen tar åtskilligt
längre tid än de fem månader, som beräknats.

Vad beträffar det andra förslaget, alltså om ett normalskyddsrum under
riksdagshuset och ett i berg insprängt skyddsrum på annat ställe i staden, är
det enligt min uppfattning också föga praktiskt och i stort sett onyttigt. När
riksdagen får lov att flytta från sitt hus, måste den säkert flytta längre bort
än något kvarter från centrum. Blir faran så stor på denna plats, att regeringen,
riksbanken m. fl., som ha sina lokaler här i närheten, inte stanna kvar
utan flytta bort, då bör riksdagen också flytta till det ställe, där dessa institutioner
hamna. Det torde emellertid kunna förutsättas, att denna plats, med
kungliga slottet, riksbanken och andra viktiga hus och institutioner i närheten,
antagligen blir den mest skyddade i staden, då här väl komma att användas alla
de skyddsmedel, som stå till förfogande.

Jag har för min del ansett, att det räcker med ett normalskyddsrum under
riksdagshuset. Är ett sådant tillräckligt för andra av stadens och landets
innevånare, så bör det räcka även för riksdagsmännen. Därtill kommer att
ett normalskyddsrum skulle kunna färdigställas på en månad och till en helt
annan kostnad än vad de båda andra förslagen medföra. Utförandet av de
andra förslagen kommer troligen att draga närmare ett år, och kostnaderna för
dem äro ju avsevärt mycket högre. Jag tycker därför, att riksdagen_ bör
intaga samma ståndpunkt som den gjorde i höstas under urtiman och avvisa i
varje fall förslaget om ett skyddsrum under riksdagshusplan. Men även det
andra förslaget örn ett normalskyddsrum här och ett dyrare skyddsrum i berg
ett stycke härifrån tycker jag är någonting, som riksdagen inte bör inlåta
sig på.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den reservation, som av mig är
knuten till utskottsutlåtandet.

Herr Svedman: Herr talman! Denna fråga har, såsom den föregående

ärade talaren refererat, behandlats både av bankout^cottet för fjolårets lagtima
riksdag och av fjolårets urtima riksdag, bägge gångerna med negativt resultat.
Emellertid ha riksgäldsfullmäktige, som bära ansvaret för denna byggnad och
dess förvaltning, ansett frågan vara av sådan vikt, att de jämväl i år förnyat
sin framställning örn anläggande av ett luftskyddsrum under planen framför
riksdagshusets huvudfasad, vilket skyddsrum skulle kräva en nettokostnad av
i runt tal 340,000 kronor.

När utskottet närmare undersökt tillförlitligheten hos ett skyddsrum på denna
plats, har det emellertid visat sig, att några garantier för att rummet skulle
bli effektivt och bombsäkert icke lia kunnat lämnas. Man vågar inte gå längre
än att man säger, att mot bomber på upp till 250 kilograms vikt skulle
rummet i fråga vara säkert, men därutöver kan man ingenting garantera.

Det är klart, att örn man vill binda riksdagen till huvudstaden så länge som
möjligt, så måste man inrätta det så, att riksdagen får ett säkert skyddsrum.
Ett sådant kan fås inom staden på ett avstånd från detta hus, som till fots
kan tillryggaläggas på ungefär tio minuter. Det skulle vara insprängt i ett
granitberg och draga en kostnad, som bara utgör tredjedelen av det belopp, som
ett skyddsrum under riksdagshusplanen skulle kräva, eller i runt tal 155,000
kronor. Det är nämligen mycket billigare att spränga i granit än att^gräva i
jorden, framför allt örn marken är av sådan beskaffenhet som den, på vilken
riksdagshuset är byggt.

I valet mellan ett dyrt, icke tillfredsställande skyddsrum och ett fullt bomb -

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Arty. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
säkert sådant till endast tredjedelen av det förras pris Ilar utskottet icke tvekat,
utan utskottet Ilar givetvis stannat för det senast nämnda alternativet.

Emellertid Ilar under diskussionen örn skyddsrum framkommit ännu ett förslag,
nämligen örn inrättande av ett normalskyddsrum i riksdagshusets källarlokaler.
Som bekant är Helgeandsholmen så beskaffad, att riksdaghusets
grund inte är särskilt säker. De flesta av kammarens ledamöter erinra sig förmodligen
vilka omfattande pålningsarbeten, som behövdes, när denna byggnad
uppfördes. Förmodligen erinra de sig också de s. k. sprickorna i riksdagshuset,
vilka på sin tid voro föremål för mycket tal och mycket skrivande och
vilka ge vid handen, att grunden här, som sagt, icke är vidare fast och homogen.
Denna omständighet spelar givetvis roll vid anläggandet av ett skyddsrum,
ty örn någonsin är grundens beskaffenhet och motståndskraft i ett sammanhang
som detta av avgörande betydelse. Emellertid behöver ju riksdagshusets
stora byggnadskropp ett fast underlag, och därför är husets källarvåning
mycket solitt uppförd, vilket gör att man med lätthet kan inreda ett
tillfredsställande normalsky tidsrum där. Kostnaden härför blir också ganska
rimlig, eller omkring 75,000 kronor.

Man skulle alltså kunna få dels ett bombsäkert skyddsrum och dels ett normalskyddsrum
under riksdagsbyggnaden för en sammanlagd kostnad, som
med något över 100,000 kronor understiger det belopp, som inrättandet av ett
skyddsrum under riksdagshusplanen åt Norrbro skulle kosta.

Det förefaller mig, som örn denna kammare i likhet med första kammaren
inte behöver tveka, då det gäller att välja mellan de föreliggande alternativen:
det billigare, bättre och betydligt snabbare utförda skyddsrummet eller det
dyrare och mindre tillfredsställande skyddsrummet.

Man säger, att man vill ha ett skyddsrum i omedelbar närhet av riksdagshuset
för att riksdagen skall kunna stanna i Stockholm så länge som möjligt.
Jag frågar då: Vilket binder riksdagen starkast till huvudstaden. Tillgången
till ett tillfredsställande och bombsäkert skyddsrum eller ett skyddsrum, som
de militära tekniska auktoriteterna inte kunna garantera står emot, låt mig
säga, mer än högst 250 kilograms bomber — vilka med den teknik, som numera
utvecklas i fråga (fei framställandet av krigsförstörelseredskap, anses
ganska medelmåttiga — och vilket skyddsrum sålunda framför allt icke kan
anses tillfredsställande för framtiden?

Ur dessa synpunkter, herr talman, ber jag att få yrka bifall till vad utskottet
föreslår.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag har inte heller varit någon vän av

tanken att under riksdagshusplan anordna ett större och bombsäkert skyddsrum,
men i olikhet med herr Lovén anser jag, att sedan denna fråga senast
var före i riksdagen har någonting inträffat, som motiverar en ändrad ståndpunkt.
Bankoutskottet har nämligen från talmanskonferensen erfarit, att det
är konferensens mening, att riksdagen skall stanna kvar i detta hus i det allra
längsta. Under sådana omständigheter har jag ansett, att lojaliteten kräver,
att man gör det bästa möjliga av denna tanke och således förser riksdagshuset
med ett skyddsrum av den bästa kvalitet, som står att få. Det är av denna
anledning, som jag här har ställt mig såsom reservant till förmån för det dyraste
förslaget, nämligen det som skulle medföra en kostnad av 443,400 kronor.

Sedan utskottet fattade ståndpunkt till denna fråga, har emellertid en ny
händelse inträffat -— inte i vårt land men i ett annat land -— som tyckes peka
på att det inte är så fruktansvärt bråttom att ställa i ordning ett utomordentligt
starkt skyddsrum. Det kan också tänkas, att när det en gång blir fråga

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
om att taga detta skyddsrum i anspråk, så Ilar utvecklingen gått i sådan riktning,
att vad vi nu planera då inte är tillfyllest, och ur dessa synpunkter
anser jag, att man mycket väl skulle kunna stanna vid det förslag, som här är
framkastat av herr Lovén.

Med hänsyn till det förhållandet att första kammaren redan har tagit utskottets
förslag, anser jag mig för min del för närvarande icke vilja göra
något yrkande örn bifall till den reservation, sonlag undertecknat, och jag
har sålunda, herr talman, intet yrkande i denna fråga.

Häruti instämde herr Eriksson i Sandby.

Herr Leo: Herr talman! I likhet med herr Holmgren antar jag, att vad
som har inträffat sedan riksdagen sist behandlade detta ärende har gjort, att
många av kammarens ledamöter under de senaste veckorna beklagat, att inte
frågan örn ett luftskyddsrum för riksdagens eget hus fått sin lösning redan
tidigare. Jag utgår ifrån att alla numera äro på det klara med, att skyddsrumsfrågan
måste lösas även för denna byggnad och för dem, som här lia sin
verksamhet. _ .. o •

Jag är för min del av den bestämda uppfattningen, att när man såsom i
detta fall kan få ett fullträffsäkert skyddsrum, skall man utan tvekan välja
den utvägen och inte bara nöja sig med ett normalskyddsrum. Normalskyddsrummen
äro mycket bra — det är ställt utom varje tvivel — men det är likaledes
ställt utom varje tvivel, att de bombsäkra skyddsrummen äro ännu bättre.
Detta gäller alldeles särskilt, då det är fråga örn att hysa en församling, som
kan tvingas vara i arbete även under den tid ett flyglarm pågår.

Man kan av naturliga skäl inte ålägga enskilda att utföra fullträffsäkra
skyddsrum, ty det blir för dyrt, utan man får nöja sig med att, såsom nu
statsmakterna gjort, ålägga de enskilda fastighetsägarna att anskaffa normalskyddsrum.
Man kan inte heller, även örn man vill, på alla platser få till
stånd ett fullträffsäkert skyddsrum. Men i detta fall äro vi i det lyckliga
läget, att vi kunna få ett sådant rum för en relativt låg kostnad. Det har
visserligen sagts här i debatten, att det s. k. fullträffsäkra skyddsrum, som
förordas av reservanterna med herr Åkerberg i spetsen, icke skulle vara alldeles
tillförlitligt. Det är bara beräknat, säger man, att hålla för 250—300
kilograms bomber, och det anser man inte vara tillräckligt. Enligt min mening
är det knappast anledning att ställa större krav på ett skyddsrum än att
det håller för 250—300 kilograms bomber. Ännu större bomber äro, och lära
väl bli, ganska sällsynta. Men ingenting hindrar, att man för en relativt liten
kostnad gör säkerheten större, så att skyddsrummet kan stå emot även 500
kilograms bomber. Det behövs bara, att man ökar tjockleken av den föreslagna
granittäckningen för att rummet skall vara säkert även mot 500 kilograms
bomber, och eftersom vi fortfarande tyvärr ha arbetslösa stenhuggare,
som stå och hugga gatsten, som ingen vill lia, kunde det vara ett lämpligt
tillfälle att låta dem hugga de ytterligare stenblock, som i sådant fall skulle
behövas.

Det har här anförts -— jag tror att det var herr Lovén som sade det — att
man inte har något bombsäkert skyddsrum i det finska riksdagshuset. Jag
vet inte, hur därmed förhåller sig, men örn det är så, att man inte har något
sådant skyddsrum, så kanske det helt enkelt beror på att den finska riksdagen
icke fick tillräcklig tid på sig för att hinna göra i ordning ett dylikt,
som man säkerligen skulle lia haft god nytta av under den gångna tiden. Vi
ha däremot haft tid på oss, och jag hoppas, att vi även skola få tid på oss
att göra i ordning ett bombsäkert skyddsrum. Jag kan efter ett par dagars

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
resa i Finland, som jag helt nyligen gjort, intyga, att man då arbetade febrilt
och lade ned stora kostnader på att åstadkomma just fullträffsäkra skyddsrum.
I Helsingfors hade man satt i gång helt enkelt enorma arbeten för att
åstadkomma sådana skyddsrum för de viktigare institutionerna och dylikt.

Yad skillnaden i kostnad beträffar, tror jag inte, att den blir så stor, som
herr Lovén och någon annan talare antytt. Inreder man ett normalskyddsrum
här i riksdagshusets källarvåning, måste man flytta bort de arkiv, som
finnas där, och hyra för dem ute i staden, och min erfarenhet från byggnadsstyrelsen,
när det gäller att hyra lokaler för arkiv, säger mig, att det blir
ganska höga hyreskostnader, som vi få betala. Örn vi göra ett fullträffsäkert
skyddsrum under planen, Ira vi däremot möjlighet att öka ut de arkivlokaler,
som vi redan ha, genom att utefter väggarna eller på annat lämpligt ställe
i det fullträffsäkra skyddsrummet placera de ytterligare arkivalier, som under
årens lopp komma till.

För min del, herr talman, hyser jag således ingen tvekan örn, hur jag bör
ställa mig i denna fråga, och jag skall be att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herr Åkerberg m. fl.

Med herr Leo förenade sig herr förste vice talmannen Jeppsson.

Herr Råstock: Herr talman! Först skall jag be att få uttala min tillfredsställelse
med att bankoutskottet har avancerat även det, trots att det skett
långsamt. Örn bankoutskottet hade intagit en så pass förnuftig ståndpunkt
förra gången, när denna fråga var under omprövning, kanske vi hade haft en
tillstymmelse till skyddsrum nu.

Men sedan jag uttalat denna komplimang, nödgas jag säga, att jag inte förstår
den majoritet i utskottet, som vill nöja sig med att ordna ett normalskyddsrum
i detta hus, detta särskilt med tanke på den lanternin, som vi ha här. I
händelse av en fullträff skulle ju detta kunna medföra, att vi blevo fångna precis
som i en råttfälla. Så är det med den saken, mina herrar, och det är inte
skäl att blunda för detta förhållande. Jag har för min del hört tillräckligt
många utredningar, herr talman, örn hurudant ett skyddsrum skall vara inrättat,
både i statsutskottets fjärde avdelning och på andra håll, för att vara säker
på att byggnadsstyrelsens chef herr Leo har rätt, då han försäkrar, att
det går mycket bra att anordna ett solitt skyddsrum härute vid riksdagshusets
ena hörn. Jag tycker, att det är en fullständig överloppsgärning att göra som
»Svix» ■— jag höll på att glömma herr Svedmans verkliga namn för hans tidningssignatur
■— å ena sidan säga, att riksdagshusets grund är så dålig, att det
inte går att ordna ett ordentligt skyddsrum ute på planen, och å andra sidan
minuten därpå göra gällande, att riksdagshusets grund är så solid, att det går
mycket bra att göra ett normalskyddsrum härinne. Örn det är flera än herr
Svedman, som få detta att gå ihop, skulle det vara roligt att höra. Jag kan
för min del inte se saken på det sättet, att det går att förena dessa båda omdömen
örn samma sak.

Sedan vill jag säga, att det är ganska naturligt, att talmanskonferensen säger
som den har sagt, att riksdagen inte skall flytta i första taget och gå före
med dåligt exempel. Riksdagen skall inte heller — det vill jag tillägga —
ålägga andra att utföra skyddsrum av olika beskaffenhet utan att se till att
den också gör någonting för egen del. Själv behöver jag inte skyddsrum en
smul mer än någon av herrarna i bankoutskottets majoritet, den saken är alldeles
klar. Men jag vill försäkra, att jag kommer icke att springa härifrån
till Östermalm och hålla sammanträde, så länge det är möjligt att vara i det
här huset. Jag hoppas, att vi äro tillräckligt många med det sinnelaget i kam -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Äng. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
maren för att i dag rösta för bifall till den reservation, som undertecknats av
bankoutskottets ordförande och vice ordförande med flera.

Herr talman, med dessa korta ord ber jag att få yrka bifall till den reservation,
som är avgiven av herrar Åkerberg, Sandén, Sundvik, Bodin, Holmgren
och Eriksson i Sandby.

I detta anförande instämde herrar Staxäng, Lithander, Tornegard, Åqvist
och Hansson i Hubbestad.

Herr Osberg: Herr talman! De två sista talarna ha gjort gällande, att
det är alldeles omöjligt att reflektera på det förslag, som utskotts majoriteten
framlagt, och säga, att vi skola hålla oss kvar i riksdagshuset. ^ Man _far val
emellertid räkna med risken, att bomber kunna fällas, och da fragar jag her
rama: om ni inrätta ett aldrig så starkt skyddsrum där ute på planen, skola
ni då i händelse av en fullträff på riksdagshuset hålla till i detta bombrum,
och ha ni inte tänkt er någon annan utväg? Trots att både herrar Leo och
Råstock, vilka jag sätter stort värde på, uttalat sig i mycket _ kraftiga ordalag,
har detta inte kunnat påverka mig och förändra den ställning, jag intagit
till detta spörsmål.

Jag tror det är ganska få av riksdagens ledamöter, som varit nere och tittat
på den stabila grund, som finnes under riksdagshuset. Det finnes knappast något
hus i Stockholm, som har en. så omsorgsfullt och kraftigt byggd grund
sorn detta hus. Man skulle praktiskt taget kunna säga, att det redan finnes
ett säkert skyddsrum där nere. Gå ner och titta på de valv, som ligga utåt
stora planen i riktning mot kanalen, skola ni finna, att de erbjuda en präktig
utgång. Det blir ingen råttfälla, som herr Råstock sade, utan tvärtom.

Låt oss tänka oss, att vi göra ett tankeexperiment, att vi bygga ett alldeles
bergfast skyddsrum under riksdagshusplanen, och att riksdagshuset blir
föremål för en fullträff. Under sndnnu förhnlltinden får man flytta, härifrån,
vare sig talmanskonferensen eller någon annan förståndig sammanslutning
sagt, att man skall stanna kvar. Av denna anledning har bankoutskottet räknät
med möjligheten att riksdagen mäste flytta fran detta hus, och vi ha da kunnät
visa på ett alldeles bergfast skyddsrum, som här varit på tal.

När vi tala örn ett normalskyddsrum i riksdagshuset, innebär detta någonting
helt annat än i vanliga fall. På stadens gator kan man numera ofta påträffa
lass med bjälkar, 6 till 8 tum i fyrkant, jämte litet plank. Detta material
är avsett till förstärkning för normalskyddsrum i vanliga bostadshus. När
det gäller detta hus, herr talman, ha vi ett starkt underlag och kraftiga valv,
och med den förstärkning, som man tänkt att ytterligare vidtaga, skulle vi
vara fullkomligt säkra, lika säkra som örn vi inrätta ett nytt skyddsrum ute på
planen. Ett skyddsrum under riksdagshuset skulle innebära en fördel även
ur den synpunkten, att byggnaden har satt sig. Örn vi anordna ett skyddsrum
ute på planen, och det under den närmaste tiden skulle inträffa en olyckshändelse,
kan det hända, att cementen i det nya skyddsrummet inte hunnit brinna
fast, och jag är säker på att man i detta fall skulle kunna tala örn att det är
riskabelt att taga sin tillflykt dit, vilket inte skulle vara förhållandet med ett
skyddsrum under bj^ggnaden. Vidare får man väl i all rimlighets namn ta någon
hänsyn till kostnaderna. Varför har riksbanken lågt sitt skyddsrum under
byggnaden, och varför har man gjort pa samma sått i kanslihuset? Kunna
vi inte lika gärna lägga ett skyddsrum under detta hus? De två byggnader,
som här åberopats, äro inte på långa vägar så stabila, som riksdagshuset
är. Flera av oss, som undertecknat utskottets utlåtande, ha varit nere och tit -

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
tat på källarvåningen, och vi ha närmast fått det intrycket, att det som sagt
redan är apterat till skyddsrum därnere.

Herr Leo säger, att det skulle bli ett väldigt arbete att flytta bort de gamla
böcker, som ligga i källarvåningen. Jag förmodar, att detta var bara ett
svepskäl; jag kan inte tänka mig, att byggnadsstyrelsens chef skulle ha så
stora svårigheter att låta flytta undan några gamla bokluntor.

Jag ber kammarens ledamöter vara förvissade örn att jag är lika angelägen
som någon att utföra dessa anordningar så praktiskt och billigt som möjligt.
Örn ni följa utskottet, ha ni två alternativ att välja på. Om man kunde förutse,
att huset inte skulle skadas, utan att man kunde arbeta ostört, kunna ni ha
rätt i att inrätta ett skyddsrum under planen. Detta veta vi emellertid inte.
Om huset är raserat, är skyddsrummet till ingen nytta. Det var visserligen
någon, som tog sig för att säga, att det skulle kunna användas till garage,
men när han fick reda på hur det skulle konstrueras, gav han upp i första
omgången. Anläggningen kostar därtill nära en halv miljon kronor, och man
säger, att den skulle kunna byggas på fem månader. Ja, det tog fem månader
i anspråk att bygga den hiss, vid stora ingången, som man nyligen fått färdig,
och då tar nog skyddsrummet ett år. Ett skyddsrum under riksdagshuset
kan däremot göras färdigt på jämförelsevis kort tid. Jag är säker på att när
ni en gång få se det i färdigt skick, skola ni allesammans bli fullständigt på
det klara med att det fyller sin uppgift.

Örn vi gå en annan väg än första kammaren, där en stor majoritet följt utskottet,
kunna vi ju rentav riskera, att hela frågan faller. Skall man ordna
ett skyddsrum, bör det åtminstone göras i något så när god tid, så att det kan
bli till någon nytta, örn en olycka skulle inträffa.

Herr talman, jag kan inte annat än på det allra livligaste yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Holmgren: Herr talman! När jag i mitt förra anförande tillät mig
fästa uppmärksamheten på att något hade inträffat i ett annat land, som
gjorde, att frågan örn skyddsrum inte var så överhängande som förut, åsyftade
jag naturligtvis inte därmed, att man skulle kunna ställa frågan på
framtiden, utan min mening, när jag pekade på att vi fått ett andrum var,
att detta också bör utnyttjas på så sätt, att man från Finland inhämtar de
erfarenheter, som där kunna stå att vinna, för att förbättra våra konstruktioner,
så att de, när det på allvar sättes i gång, kunna bli så förträffliga
som möjligt. Jag menar, att under tiden, intill dess man inhämtat dessa erfarenheter,
skulle ett provisoriskt skyddsrum av den art, som herr Lovén föreslagit,
kunna vara tillfyllest. När vi en gång bli färdiga, få vi sålunda
icke blott ett provisoriskt skyddsrum utan kanske ett av bättre kvalitet.

Herr Svedman: Herr talman! Att min aktade vän herr Råstock på sitt
sätt är intresserad av utgången av denna fråga ligger i sakens natur, eftersom
han är part i målet. Han tillhör nämligen riksgäldsfullmäktige, och det
är deras förslag, som jag vågar opponera mig emot.

Att han sedan har svårt att förstå skillnaden mellan fullträffsäkra skyddsrum
och normalskyddsrum förvånar mig mera. Ett normalskyddsrum är ett
sådant skyddsrum, som riksdagen nyligen ålagt varje ägare av fastighet med
mer än två våningars höjd att inrätta. Det skulle väl te sig rätt så egendomligt,
örn riksdagen ålägger rikets fastighetsägare denna skyldighet men för
egen del försummar samma sak.

Att grunden ^ till riksdagshuset är dålig veta vi alla, och denna
omständighet måste givetvis ha sin inverkan, då det gäller att be -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. ra. (Forts.)
döma frågan örn man skall anlägga ett bombsäkert skyddsrum ute^ på riksdagshusplanen.
Att denna daliga grund haft till följd, att man mast lägga
underkroppen till riksdagshuset så mycket fastare, medger, som jag nyss
sade, större möjligheter att inrätta ett normalskyddsrum i husets källarvåning’.
Vad jag yttrade i mitt föregående anförande innebär alltså inte alte någon
motsägelse utan är en mycket klar och — enligt vad jag kan förstå

lättfattlig sanning. .

Kungl, byggnadsstyrelsens chef kanske inte haft tillfälle att taga del av
och pröva det sista förslaget, som avser ett i granitberg insprängt, fullt tillfredsställande
skyddsrum. Den tekniska expertis,. som har stått till utskottets
förfogande, är emellertid obetingat av den meningen, att detta av de baun
förslagen om verkliga skyddsrum är det enda, som man kan säga vara fullt
tillfredsställande. Visserligen har jag mot detta förslag hört den__ invändningen,
som även herr Leo nyss anförde, att man skulle kunna uppnå samma resultat
genom att öka motståndskraften hos ett skyddsrum under riksdagshusplanen
genom en påbyggnad av ytterligare granitblock. Inrättandet av ett
sådant skyddsrum skulle emellertid i och för sig kräva en kostnad av nära
en halv miljon kronor; vilken kostnad en påbyggnad av granit ytterligare
skulle medföra kanske herr Leo före voteringen ville ha vänligheten att upplysa
oss örn.

Det förhåller sig självfallet på det sättet, att de som vilja, att riksdagen
skall stanna kvar i Stockholm så länge möjlighet därtill ges, och som inte lia
någon tanke på förflyttning av riksdagen, ingenting annat ha att göra än att
åstadkomma de nödvändiga betingelserna härför. Dessa ^möjligheter äro till
finnandes på ett ställe i staden, där det finnes ett berg sa beskaffat, att däri
kan insprängas ett modernt och fullt tillfredsställande skyddsrum. På detta
berg ligger en större byggnad, som kan erbjuda tillräckligt utrymme och tillräckliga
arbetslokaler för den i Stockholm samlade riksdagen.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande, herr talman.

Häruti instämde herr Gustavson i Västerås.

Herr Pettersson i Hosta: Herr talman! Av de underrättelser, som vi i dagfått
från öster, skulle någon kanske kunna draga den slutsatsen, att det .inte
behövs något skyddsrum för riksdagen. Men det finns ju fortfarande tvistefrågor
i världen, som göra, att vi inte kunna gå på den linjen, utan måste
hålla på att det bör finnas skyddsrum.

Erfarenheten från Finland har visat, att de städer, som lia ett gott luftvärn,
äro jämförelsevis skyddade mot luftanfall. Flygmaskinerna våga då
inte gå ned på så låg höjd, utan måste hålla sig högt uppe. Följden blir, att
de ha svårt att få fullträffar på de föremål, som de sikta på, och det beror
mera på en slump, om det blir en träff. Parlamentshuset i Helsingfors t. ex.
är ju oskadat, trots att kriget pågått flera månader.

Här har nu bankoutskottet kommit med ett förslag, som, örn man räknar
med alltsammans, är 100,000 kronor billigare än det förslag., som framlades
redan under förra riksdagen. Men därvid har bankoutskottet inte tänkt på en
del kostnader eller åtminstone inte visat på dem. Örn ett normalskyddsrum
anordnas i källarvåningen, måste en del arkiv- och förrådslokaler där tagas
i anspråk för detta ändamål och nya sådana måste i stället anskaffas på annat
håll, vilket också kostar en del nengar. Dessutom följer med bankoutskottets
förslag, att örn riksdagens ledamöter skola vara helt skyddade, måste
de — det framhöll även herr Svedman — vistas i närheten a,v det föreslagna
nya skyddsrummet, och det tillkommer sålunda kostnader för förflyttning
och nya lokaler m. m.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. ra. (Forts.)

Jag tror därför, att den skillnad på 100,000 kronor, som förefinnes mellan
reservanternas och bankoutskottets förslag, kommer att uppvägas av de kostnader,
som uppstå genom riksdagens förflyttning till annan lokal. Det är
nämligen knappast tänkbart, att riksdagsledamöterna skulle kunna stanna
kvar Ilar och arbeta, till dess flyglarm ljuder, och då förflytta sig till det
bombsäkra skyddsrummet. Visserligen sade herr Svedman, att det inte tog
mer än tio minuter att gå till__ detta skyddsrum, men jag tror, att i så fall
får det nog bli någon annan gångart än vanlig promenadtakt. Det blir nog
maratonlopp eller något sådant, örn man skall binna till skyddsrummet. Att
åka bil dit kan nog bara ifrågakomma för dem, som ha egna bilar. De övriga
riksdagsledamöterna finge nog ta till apostlahästarna. Det skulle väl ändå
vara en syn för gudar att se riksdagens ledamöter i språngmarsch rusa genom
gatorna, ty fem minuter efter ett flyglarm bör man ju vara på sin plats i
skyddsrummet.

Jag tror således inte på det reella värdet av detta förslag. Man måste låta
sunda förnuftet tala även i detta fall, och då är säkert bästa lösningen av
denna fråga, att man anlägger ett skyddsrum i enlighet med det förslag, som
framlades redan förra riksdagen. Jag ber att få erinra om, att andra kammaren
då med stor majoritet tog detta förslag — det var medkammaren, som
säde nej — och med hänvisning härtill ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som av herr Åkerberg m. fl. avgivits.

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Efter det betyg, som lämnats
bankoutskottets majoritet av statsutskottets ordförande och även delvis
av herr Leo, är det kanske inte så tacksamt att tala för den inställning, som
bankoutskottets majoritet har kommit till. Men det synes mig vara skäl i att
litet grand tänka sig in i, hur detta förslag i verkligheten ställer sig.

Bankoutskottet har inte pa något sätt hävdat, att riksdagen i första taget
skulle lämna detta hus för att arbeta pa annat hall. Men är det någon som
tror, att vi, örn riksdagshuset blir bombarderat och sönderslaget, verkligen
skulle vilja krypa in här igen och återupptaga vårt arbete? Är det däremot
fråga örn att fortsätta arbetet inom ett skyddsrum här på platsen, så är utrymmet
lika bra och säkerheten nära nog lika stor i det skyddsrum, som
bankoutskottet har föreslagit. Jag tror inte, att vi skulle komma att stanna
här längre, örn .vi bygga det skyddsrum, som riksgäldsfullmäktige föreslagit,
än om vi iordningställa ett normalskyddsrum på sätt, som bankoutskottets
majoritet föreslagit. Dessa skyddsrum äro båda beräknade för ungefär 600
personer, och riksdagen kan således samlas i skyddsrummet, vilket alternativ
man än väljer.

Vad sedan säkerheten beträffar, så tvistar ju även sakkunskapen därom.
För var och en, som tänkt sig in i förhållandena, men framför allt för dem,
som sago den film som visades på Röda kvarn och hörde det föredrag som där
hölls av major Lövgren, tror jag att det bör stå klart, att det normalskyddsrum,
som bankoutskottet föreslagit, kommer att fylla ungefär samma uppgift
i skyddsavseende som det skyddsrum, som skulle byggas utanför. Örn man
tänker på alla dessa våningar, som en bomb har att gå igenom för att träffa
och splittra vad som skulle utgöra skyddsrummet i källarvåningen, tror jag
man mäste medge, att skillnaden i säkerhetsavseende inte kan bli så förfärligt
stor mellan dessa båda skyddsrum.

Sedan är det ytterligare en sak, som jag tycker, att man bör taga hänsyn
till, nämligen byggnadstiden. Den sakkunskap, som stått till bankoutskottets
förfogande, har uppgivit, att byggandet av ett skyddsrum under riksdagshusplan
i enlighet med riksgäldsfullmäktiges förslag tar allra minst fem, sex må -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
naclér. Det har således gått över två tredjedelar eller kanske tre fjärdedelar
av detta år, innan ett sådant skyddsrum är färdigt. Det normalskyddsrum,
som föreslagits av bankoutskottet, kan däremot enligt uppgift göras i ordning
på en månad eller litet därutöver, och däri ligger väl ändå en fördel.

Det har här sagts, att anläggandet av ett skyddsrum i källaren skulle medföra
kostnader, som icke äro medtagna, nämligen för förflyttande^ av arkivalier
härifrån och hyrande av andra lokaler för dem. Jag ber att få erinra örn
att bankoutskottet, när det gäller kostnaden för de arbeten, som tillkomma
utöver själva skyddsrumsanläggningen, räknat med samma belopp, som finnes
upptaget för skyddsrummet under riksdagshusplan, eller 110,300 kronor.
Som var och en förstår, ställa sig emellertid dessa arbeten mycket billigare,
när det gäller ett skyddsrum inom en redan färdig byggnad, än när det är
fråga örn en helt ny anläggning, och detta belopp på 110,300 kronor skulle
säkerligen täcka även de merkostnader, som tillkomma för förflyttning av
arkivalier och sådant. De utrymmen, som här skulle göras i ordning, bleve
säkerligen också lika bra ur arkivsynpunkt som det nya skyddsrummet.

Det synes mig således, som örn alla skäl talade för att den ställning, som
bankoutskottet här intagit, bör av riksdagen kunna anses tillfredsställande
med hänsyn till de förhållanden, varunder vi kunna tänka oss arbeta på denna
plats. Biir det fråga om att flytta från Stockholm, är ju hela detta arbete
överflödigt i vilket fall. Men vi äro ju alla överens örn att stanna i riksdagshuset
så länge som möjligt eller i varje fall stanna i Stockholm, och då förefaller
det åtminstone mig — och den uppfattningen delas av bankoutskottets
majoritet — att det förslag, som här föreligger örn ett normalskyddsrum i
riksdagshuset och ett bombsäkert skyddsrum på ett annat ställe i. staden, där
vi hade möjlighet att samlas, örn vi bleve tvungna att flytta härifrån, utgör
den bästa lösningen för närvarande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till bankoutskottets förslag.

Herr Lovén: Herr talman! Då herr Råstock gjorde gällande, att grunden
under riksdagshuset är dålig, så vill jag säga, att den väl är dålig även under
riksdagshusplan, som ligger på samma område som huset.. Men ett hus med
tjocka murar som detta utgör i varje fall ett skydd för splitter. Det är klart,
att normalskyddsrummet inte är tillräckligt, örn man skulle sikta mitt i kammaren
och träffa lanterninen, utan avsikten med normalskyddsrummet är närmast,
att det skall utgöra skydd för splitter och dylikt.

Jag begärde emellertid ordet närmast för att säga herr Råstock, att jag
hade inte tänkt att springa till Östermalm och hålla någon riksdag, men, herr
talman, örn riksdagen med talmän och sekretariat flyttar till Östermalm, sa
får nog också herr Råstock luffa med. Han kan väl inte stanna kvar här och
hålla riksdag för sig själv. "Visserligen är statsutskottets ordförande en mäktig
man, men han får i alla fall lov att följa med den övriga delen av riksdagen.

Herr Råstock: Herr talman,! Vad hastigheten beträffar, tror jag nog,

att både herr Lovén och jag komma i jumboklassen efter vad som har hänt.

Men det var inte det. som frågan gällde, utan vad jag avsag att säga var
bara, att ifall det verkligen skulle gälla, vill jag hålla mig kvar på min plats
så länge som möjligt och inte rusa i väg, och jag tillät mig hysa den förhoppningen,
att de flesta av kammarens ledamöter skulle ha samma upptattning.
Jag vidhåller emellertid, att det är riktigast att inte lägga benen på ryggen,
som man brukar säga.

Jag framhöll, att lanterninen här gör, att ett normalskyddsrum i källaren

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. ni. (Forts.)
blir absolut synonymt med en råttfälla, och det vidhåller jag också på det bestämdaste.
Detta ha emellertid herrarna inte svarat på. Men örn ni tänkt på
den saken, så inse ni nog, att som det här är ställt, så kunna även jämförelsevis
lätta bomber gå ända ner i källaren.

I anledning av herr Svedmans yttrande örn grunden vill jag säga, att riksdagsgubbarna
—• nu är jag inne på farliga vägar, ty det vore ju alldeles galet,
örn jag bleve tvungen att fortsätta och säga »riksdagsgummorna»; jag får
alltså säga damerna och herrarna — äro väl i all rimlighets namn inte så
tunga, fastän många av oss äro ganska fullviktiga, att det behövs exceptionellt
säker grund för dem — det är ju de, som skola trampa på golvet i skyddsrummet,
såvitt jag förstår.

Sedan vill jag lugna herr Svedman med att riksgäldsfullmäktige inte taga
sig före någonting i onödan. Vi ha faktiskt på sin tid fått detta uppdrag från
bankoutskottet, förmodligen med herr Svedmans medverkan. Jag kan inte
erinra mig annat än att bankoutskottet enhälligt skrev, att man borde tänka
på vilka åtgärder, som skulle företagas. Örn herr Svedman vill göra gällande,
att jag särskilt är part i saken, så är det riktigt så till vida, att fullmäktige
anmodat den byggnadskommitté, som har hand örn arbetena här i huset,
att komma med ett förslag. En annan sak är, att jag sedan fann detta förslag
så pass förnuftigt, att jag, även örn jag inte band mig, dock sade, att jag
komme att stödja förslaget i den mån jag kunde.

Vi skola inte bagatellisera dessa ting, ty därför äro tiderna alltför allvarliga.
Det är ingen, som kan inbilla mig, att vi genom att spränga in ett fullkomligt
bombsäkert skyddsrum i ett berg där borta på Östermalm kunna på
något sätt minska riskerna. Jag kan berätta en historia örn hur det gick beträffande
ett annat skyddsrum, som anordnades på initiativ av bankoutskottet.
Denna sak skulle hållas så hemlig, att man inte ens tordes viska örn den, men
trots detta befanns det, att första bästa pojke på gatan hade reda. på detta
skyddsrum. Försök inte att inbilla er, att vi kunna hålla någonting i den
vägen hemligt! Det blir klart mycket snart, hur det förhåller sig, tack vare
många onda ögon, vilkas ägare också ha tillfälle att begagna sina lika onda
tungor. Att riskerna skulle minskas är inte något skäl alls för att flytta härifrån
huset och dit bort på Östermalm.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Westman: Herr talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen och
granskat föreliggande förslag, anser jag mig böra säga några ord, då många
tidigare debattinlägg visa en oförståeligt bristande kännedom örn vad utskottets
förslag innebär.

Jag var verkligen mycket glad över att vi i bankoutskottet lyckades komma
till det resultat, som vi gjorde, vilket bör vara fullt tillfredsställande för
riksdagskamraterna. Genom detta normalskyddsrum bereder man möjlighet
för alla som ha sitt arbete i riksdagen att få gott skydd här i huset, och
dessutom är, såsom redan framhållits i debatten, denna anläggning betydligt
billigare än det andra förslaget.

Men vad jag anser vara det väsentliga i denna fråga är någonting, som
kanske inte nog kraftigt framhållits i debatten, nämligen att örn det blir
så att riksdagen icke kan använda riksdagshuset för sina sammanträden,
så har riksdagen, om kammaren följer bankoutskottet, ordnat med ett absolut
bombsäkert skyddsrum i närheten av en annan lokal. Alla de experter,
som anlitats, säga med en mun, att det enda, som ger fullkomligt skydd,
är ett rum insprängt i berg.

Därtill kommer, att riksdagen, vilket ytterligare understrykes, får ett

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Ang. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
skyddsrum här i huset, som bör tillfredsställa högt ställda krav. Däremot
måste jag varna för det föreslagna skyddsrummet under riksdagshusplan •—
jag vågar t. o. m. kalla det för rena dödsgropen. Man kan ej annat än vara
mycket rädd för grävningarna på denna plats. Det är nämligen mycket ovisst,
hur det kommer att gå och hur mycket det kommer att kosta. Anläggningen
har beräknats ta fem ä sex månader och kosta minst 443,400 kronor. °

För en stund sedan sade herr Leo i debatten, att det betyder inte så mycket
vad det kostar, därför att det finns arbetslösa stenhuggare. Men vi riksdagsmän
måste väl se denna fråga från andra synpunkter, bland annat ha vi ju
blivit anmodade av statsmakten att vara sparsamma.

Jag är övertygad örn att bankoutskottet kommit till ett klokt resultat. Utskottets
förslag innebär, jag framhåller det ännu en gång, att örn riksdagen
inte vill stanna kvar här i huset, så finns det i anslutning till annan lämplig
sammanträdeslokal ett fullt bombsäkert skyddsrum •— det enda som av sakkunskapen
ansetts vara fullträffsäkert. Man har alltså den möjligheten att
flytta hela riksdagen till dessa nya lokaler, som nu ansetts böra hållas hemliga.
Utskottets geniala förslag fås till en kostnad, som med 100,000 kronor
understiger kostnaden för reservanternas förlegade förslag.

Jag trodde, att jag genom att ansluta mig till utskottsmajoritetens förslag
ordnade det väl för alla som i detta hus har sin verksamhet och jag är mycket
förvånad över den förda debatten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Leo: Herr talman! Jag vill bara till herr Svedman säga, att jag

naturligtvis har läst i ba.nkoutskottets utlåtande, att där är föreslaget insprängandet
av ett skyddsrum i berg för riksdagens räkning. Men såvitt.jag
är riktigt underrättad, ligger detta berg på ett avstånd av minst femton minuters
väg härifrån, och för att man skall lia någon nytta av det skyddsrum,
som bankoutskottet har tänkt sig, så bör riksdagen flytta till närheten av
detta berg — den får alltså göra som Muhammed.

Men jag har också låtit mig förtäljas, att talmanskonferensen enhälligt har
ansett, att riksdagen bör stanna här i detta hus i det längsta, och jag tror,
att denna talmanskonferensens uppfattning är mycket klok och riktig. Det
hindrar dock inte, att det i berg insprängda skyddsrum, sorn bankoutskottet har
tänkt sig, kan komma till användning för statliga ändamål, ty det finns ju
flera statliga institutioner här i Stockholm, som vid krig eller krigsfara behöva
spridas ut på olika platser i staden. Jag tror för övrigt, att de lokaler,
som bankoutskottet haft i tankarna i samband med sitt förslag örn skyddsrummet
i berget, redan liro antecknade för andra ändamål än för riksdagen.

Vad beträffar kostnaderna för att göra det bombsäkra skyddsrummet under
riksdagshusplan fullkomligt bombsäkert efter herr Svedmans fordringar,
så har jag naturligtvis inte, herr Westman, sagt att kostnaden är något, som
vi alldeles skola bortse ifrån. Jag har inte alls uttalat mig på det sättet, utan
jag har sagt, att kostnaderna för ett utökande av säkerheten böra bli mycket
små. De komma enligt min uppfattning att inskränka sig till transportkostnaderna
för den granit, som behöver tagas från Bohuslän eller Småland. Huggningen
av graniten bör kunna utföras av de arbetslösa stenhuggare, som äro
sysselsatta med statsarbeten och som nu hugga gatsten.

Vad kostnaderna i övrigt angår, vidhåller jag, att skillnaden mellan ett
fullgott skyddsrum här under riksdagshusplan och ett bombsäkert skyddsrum
enligt bankoutskottets förslag inte är så stor, om man tdl de av bankoutskottet
uträknade kostnaderna också lägger en del andra såsom hyra för arkivlokaler
på annat ställe. Under sådana förhållanden är det fullkomligt obegrip -

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. ni. (Forts.)
ligt, varför vi skola nöja oss med ett sämre skyddsrum, när vi kunna få ett
fullt tillfredsställande sådant.

Jag finner bankoutskottets liela inställning till denna sak ganska underlig.
I över ett år har bankoutskottet grubblat på denna fråga och inte förrän nu
kommit till ett positivt resultat. Men då underkänner man all utredning, som
är gjord av sakkunniga och som kostat både tid och arbete, och fabricerar på
rak arm själv en utredning om ett nytt skyddsrum, varpå man inbjuder riksdagen
att biträda den uppfattning man sålunda kommit till. Har man känt
osäkerhet inför det förslag, som förelegat sedan något år tillbaka, har man
rätt att känna ytterligare osäkerhet inför det förslag, som bankoutskottet nu
på rak arm framkastat.

Jag vill bara peka på en enda sak till. Herr Svedman har ett par gånger
sagt, att det är så dålig grund under riksdagshuset, och att det därför skulle
vara lämpligare att endast lia ett normalskyddsrum här än ett bombsäkert
skyddsrum på sidan örn riksdagshuset. Jag har mycket svårt att förstå logiken
i detta resonemang. Det är obestridligt, att riksdagshusets grund är svag
— dock icke så svag som många vilja göra gällande — men den omständigheten
talar emot anläggandet av ett skyddsrum i själva riksdagshuset, därför
att om en bomb träffar riksdagshuset, kommer det att skaka husets grundvalar,
och då de äro klena, föreligger fara för att normalskyddsrummet, d. v. s.
källaren, på en eller annan punkt störtar in. Örn man däremot anlägger ett
skyddsrum vid sidan örn riksdagshuset, så kan man, örn man finner grunden
svag, bottna ut med betong och göra den betydligt starkare än grunden under
själva riksdagshuset.

Jag ber fortfarande att få ansluta mig till den reservation, som avgivits av
herr Åkerberg m. fl.

Herr Osberg: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Råstock sade,

att skyddsrummet här i huset inte skulle vara säkert, därför att bomberna
skulle kunna slå igenom plenisalarna. Vi ha tänkt oss bättre in i förhållandena
än så. Skyddsrummet ligger under sammanbindningsbanan, och där
är det inte mindre än fyra tjocka bottnar, som skydda källarvåningen. Enligt
den film, som vi sågo på Röda kvarn, var det bara i ett enda bättre boningshus,
som bomben hade gått ned till källaren. Med den starka byggnad, som
vi här ha, går inte bomben till husets botten, utan exploderar i de övre våningarna.

Till herr Leo vill jag bara säga, att den sakkunnige, som han skickade till
utskottet, var inte så positiv i denna fråga, som herr Leo själv är. Varför
har man för resten uppställt dessa alternativ? Hade byggnadsstyrelsen varit
säker på, att det inte kunde gå med normalskyddsrum, hade man väl inte ens
behövt omnämna detta.

Här har talats mycket örn grunden. Den sakkunnige, som herr Leo skickade
till utskottet, blev där interpellerad beträffande grunden, och han sade, att
det hade inte förmärkts några sättningar här på de sista 15—18 åren utom
i sydvästra hörnet av huset. Där hade det varit några sättningar, men den
sista, som förnummits, hade skett för tre år sedan och omfattade V2 mm. —
det tillhör således den högre matematiken. Det är nog ingen fara med grunden,
när det skett en sådan stabilisering.

Jag behöver ju inte tala för herr Svedmans räkning, men jag vill framhålla,
att han kanske gjorde en felsägning, när han talade örn grunden. Han menade,
att grunden under riksdagshusplan inte är starkare än här, och att det
därför måste tillkomma en del pålningsarbeten och andra besvärliga saker.
Man har räknat med en kostnad av 448,000 kronor för skyddsrummet där ute,

Onsdagen den 13 mars 1910 f. m.

Nr 19.

Ang. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
men jag är säker på att beloppet kommer att stiga till 600,000 kronor, i all
synnerhet örn vi skola följa chefen för byggnadsstyrelsen och företaga ett
ytterligare pålägg av granit.

Såsom jag framhållit, fördömde den sakkunnige inte alls normalskyddsrummet,
och jag hoppas, som sagt, att de sakkunniga, som man skickar hit,
skola ha något begrepp örn vad de säga.

Vidare har första kammaren med stor majoritet tagit utskottets förslag
— det är ju vanligt, att man säger, att de äro förståndigare än vi här i andra
kammaren, varför man kanske bör tillmäta denna omständighet någon betydelse.

Jag har, herr talman, ingen anledning att frångå mitt tidigare yrkande,
utan hemställer återigen på det livligaste örn bifall till bankoutskottets majoritets
förslag.

Herr Råstock: Herr talman! Bara en kort replik till herr Osberg.

Jag vill nämna, att vi inom statsutskottets fjärde avdelning inte endast ha
hört det föredrag, som hölls på Röda kvarn, utan vi ha även från vattenfallsstyrelsens
sida fått utförliga beskrivningar särskilt örn hur man förfar för
att åstadkomma bombsäkerhet. Detta gör, att jag åtminstone anser mig lika
kompetent som herr Osberg att bedöma vad vi kunna behöva.

Herr Osberg: Herr talman! Jag vill bara säga beträffande det föredrag,
som herr Råstock nu talade örn, att andra ledamöter av statsutskottet ha
framhållit, att föredragshållaren inte alls var av den meningen, att man skulle
bygga separata skyddsrum, utan förordade, att de skulle läggas under byggnader.
Han åberopade, att i Finland gjorde man så i allra största utsträckning,
och att där knappast fanns några särliggande skyddsrum.

o Detta påpekande harmonierar således inte med de upplysningar, som jag
fått förut.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan; 2:o) bifall till den av herr
Åkerberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; samt 3:o) bifall
till den av herr Lovén avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse svaren hava utfallit med övervägande ja
för den förstnämnda propositionen. Herr Råstock begärde emellertid votering,
i anledning varav herr talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de återstående propositionerna, av vilka herr talmannen
fann den under 2:o) angivna hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositioner äskades likväl votering av herr Lovén, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen angående
bankoutskottets utlåtande nr 11 antager bifall till den av herr Åkerberg
m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering antagit
bifall till den av herr Lovén avgivna, ävenledes vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning genom upp Andra

kammarens protokoll 1940. Nr 19. 5

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Äng. vissa luftskyddsanordningar vid riksdagshuset m. m. (Forts.)
resning; oell befanns därvid flertalet hava röstat för ja-propositionen, vadan
kammaren till kontraproposition i huvudvoteringen antagit bifall till den av
herr Åkerberg m. fl. avgivna, vid utlåtandet fogade reservationen. I överensstämmelse
härmed blev efter given varsel följande voteringsproposition nu
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 11,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den av herr Åkerberg m. fl. avgivna, vid
utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter ånyo intagit sina platser och nyssnämnda
voteringsproposition blivit ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning.

Herr talmannen tillkännagav, att han funne flertalet hava röstat för japropositionen.
Rösträkning begärdes emellertid av herr Råstock, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes. Därvid avgåvos 104 ja och
69 nej, varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren, på hemställan av
herr talmannen, att uppskjuta behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 e. m., då enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 11.

Interpellation. Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Dahlbäck, som anförde:

Herr talman! Sedan det försämrade läget å bränslemarknaden föranlett vittgående
restriktioner i fråga örn bostadslägenheters uppvärmning och deras
förseende med varmvatten, varigenom fastighetsägare ålagts skyldighet att
vidtaga vissa inskränkande åtgärder, hava talrika tvister uppstått mellan hyresvärdar
och hyresgäster.

Dessa tvister, som icke endast avse krav på nedsatt hyra och skadeståndsanspråk
utan även föranlett vräkningsyrkanden, hava redan börjat dragas inför
domstolarna.

Man kan knappast beteckna utsikten, att ett stort antal rättegångar av
detta slag skola komma till stånd, såsom särskilt tilltalande.

Redan under normala tider har det framstått som en angelägenhet av vikt,
att »de åtgärder, som från statsmakternas sida kunna vidtagas för att skapa
fred på hyresmarknaden», också vidtagas. Detta önskemål, som uttalades i
samband med 1936 års hyreslagstiftningssakkunnigas tillsättande, har i viss
mån beaktats i lagen av 1939 örn medling i hyrestvister. Denna lag, som
trätt i kraft med ingången av detta år, har ännu icke i någon enda stad föranlett
tillsättande av nämnd för medling i hyrestvister.

Orsaken härtill må sökas i statskommunernas obekantskap med den nya lagen
och den allt för korta tid den varit i kraft. För den nu uppkomna situationen,
som borde kräva ett snabbt ingripande, synes lagstiftningen i fråga
knappast kunna omedelbart tagas i anspråk. Redan i fråga örn de elakar -

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

Nr 19.

Interpellation. (Forts.)

tade Göteborgskonflikterna uttalade nämnda sakkunniga, att de synnerliga
svårigheter, som mötte de för dem tillsatta medlarna, till väsentlig del hade
sin grund däri, att dessa kunnat ingripa först på ett relativt sent stadium.
Oaktat hyresmedlingslagen enligt motiven avser att för hyresmedlingsnämndernas
del säkerställa ett så snabbt ingripande som möjligt, är i nuvarande
situation varje dylikt ingripande uteslutet, enär inga nämnder ännu kommit
till stånd.

Från regeringshåll har uttalats, att någon särskild förordning för reglering
av ifrågavarande mellanhavanden mellan husvärdar och hyresgäster icke är
att förvänta.

Å andra sidan synes en annan grupp av tvister mellan fastighetsägare och
hyresgäst komma att framkallas av den nyligen tillkomna lagen av den 1
mars 1940 örn skyldighet för ägare av anläggningar och byggnader att anordna
skyddsrum m. m., enligt vilken fastighetsägare under vissa förutsättningar
äger kräva att hyresgäst skall utgiva bidrag till amortering och ränta
å kostnader för skyddsrums anordnande.

Då ^det icke kan anses vara ett tillfredsställande förhållande att sådana
rättegångar, vilka icke äro ofrånkomliga, uppstå, helst som de för parterna
medföra långvarig ovisshet och starka personliga motsättningar mellan parterna
samt förorsaka dem dryga kostnader, tillåter jag mig härmed anhålla
örn kammarens tillstånd att till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande interpellation.

Anser herr statsrådet påkallat, att i lagstiftningsväg eller annorledes från
statsmakternas sida vidtagas särskilda åtgärder, ägnade att förebygga eller
inskränka antalet av tvister inför domstol mellan hyresvärdar och hyresgäster,
föranledda av förpliktelser, som under nu inträdda krisartade förhållanden
ålagts fastighetsägare, och i så fall vilka?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 12.

Herr Nilsson i Göteborg avlämnade en av honom ra. fl. undertecknad motion,
nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 89, med förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20 juni 1924 (nr 349)
örn landsting, m. m.

Vidare avgåvos följande motioner i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 93, med förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring
m. m. (krigsfamiljebidragsförordning), nämligen:
nr 206 av herr Österström m. fl.;
nr 207 av herr Pettersson i Norregård ra. fl.; och
nr 208 av herr Lindberg i Umeå ra. fl.

Slutligen avgåvos följande motioner, nämligen av:

herr Arnemark ra. fl., nr 209, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr
4, med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän; och ’
herr Onsjö ra. fl., nr 210, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 94,
med förslag till förordning om familjebidrag åt värnpliktiga under tjänstgöring
i fredstid (fredsfainiljebidragsförordning) m. m.

Samtliga ovannämnda motioner bordlädes.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 f. m.

§ 13.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från konstitutionsutskottet:

nr 93, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm, m. m.;

från statsutskottet:

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående de av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1939 vid dess tjugofemte sammanträde
fattade besluten, i vad propositionen avser rekommendationer angående
yrkesutbildning och lärlingsväsen;

nr 3, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens tredje huvudtitel,
innefattande anslagen till utrikesdepartementet; och

nr 10, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens tionde huvudtitel,
innefattande anslagen till handelsdepartementet;

från bevillningsutskottet:

nr 85, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring
i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.; samt

från bankoutskottet:

nr 98, i anledning av framställningar angående pensioner och understöd åt
vissa i statens tjänst anställda eller förut anställda personer m. m.;

nr 99, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn fortsatt
giltighet av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning och
bankrörelse m. m.; och

nr 100, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350).

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.58 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars.

Kl. 7.30 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogos vart efter annat:
första lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1940/41 för biträde vid handläggning av boställsärenden

och vad därmed äger samband; . „ ..... „ „

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning tran
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 12 § och 14 § 2 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid.
27) örn reglering av prästerskapets avlöning; samt

andra lagutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den
28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 2.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion
örn rörligt tillägg till folkpensionerna m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 62,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hade herr Senander m. fl. hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att folkpensionärerna skulle kompenseras för den
inträffade livsmedelsfördyringen genom ett rörligt tillägg till folkpensionerna,
baserat på samma grunder som gällde för det rörliga tillägg, som utginge pa
statstjänstemännens löner, varvid dock socialstyrelsens levnadskostnadsindex
den 1 januari 1939 borde tjäna som grundval, att den förbättring, som sålunda
kunde komma till stånd, skulle retroaktivt tillämpas från den 1 januari 1940
samt att den s. k. fria inkomstgränsen skulle höjas till 500 kronor per år.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Senander: Herr talman! Med hänvisning till vad vi anfört i vår

motion ber jag att få yrka bifall till densamma.

Fröken Hesselgren: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Äng- rörligt
tillägg till
folkpensionerna
m- m.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. skyldighet
för hyresvärd
att i vissa
fall anmäla
hyresledighet
m. m.

Äng. rörligt tillägg till folkpensionerna m. m. (Forts.)

^Härmed var överläggningen slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 3-

Föredrogos vart efter annat andra lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling av alkoholister
(alkoholistlag);

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till lagen den
18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling, m. m.;
och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180) örn skyddskoppympning.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av väckt motion
angående skyldighet för hyresvärd att i vissa fall anmäla hyresledighet med
mera; och anförde därvid:

Herr Andersson i Malmö: Herr talman! Oaktat ett enhälligt utskott yrkat
avslag på motionen, kan frågans vikt vara av den art, att det finns skäl till
att det säges några ord, innan frågan avgöres av riksdagen. På orter med
hyresmarknad är det av flera skäl av intresse för det allmänna att äga överblick
över läget på denna marknad, och detta särskilt i en tid som den nuvarande.
Vi veta ju, att nedgången i byggnadsverksamheten, speciellt byggande
av bostäder, blir mycket kraftig under år 1940. Tämligen säkert —
det problemet kommer nog riksdagen sedermera att stå inför ■— blir frågan
örn såväl statens som kommuners medverkan i byggande av bostäder aktuell
och detta av flera skäl. Det kan gälla problemet som en ren arbetslöshetsfråga,
men säkerligen kommer det framför allt att bli aktuellt såsom en hyresmarknadsfråga
med hänsyn till bostadsbeståndet och behovet av bostäder.
Det gäller då för samhället — jag tänker nu närmast på kommunerna — att
kunna få ett grepp örn hur förhållandena äro på hyresmarknaden, huruvida
underskott förekommer och vilka lägenhetstyper det härvidlag kan komma att
gälla. På den punkten, alltså när det gäller erhållandet av en sådan överblick,
ha kommunala bostadsförmedlingar en väsentlig uppgift att fylla.

Jag ber, herr talman, att i förbigående få säga ett par ord om gagnet och
nyttan i övrigt av kommunala bostadsförmedlingar. Jag gör det med utgångspunkt
från den stad, som jag närmast representerar, nämligen Malmö,
som har haft en kommunal bostadsförmedling sedan år 1913. Denna har omfattats
med mycket stort intresse av såväl hyresgäster som av husvärdar. Beviset
för detta kan ju enbart ligga däri, att denna bostadsförmedling omfattar
omkring 75 % av hela stadens hyresmarknad. Man har hört många lovord
från båda parter på hyresmarknadens område för det sätt, varpå denna
bostadsförmedling handhafts. Nyttan av den kommunala bostadsförmedlingen
framgår kanske inte minst vid sådana tillfällen, då det uppstår tvister på
hyresmarknaden mellan parterna. Jag är övertygad örn, att om kommunerna
mera allmänt inrättade kommunala bostadsförmedlingar, opartiska i konflik -

Onsdagen den 13 mars 1940 e. ni.

Nr 19.

Ang. skyldighet för hyresvärd att i vissa fall anmäla hyresledighet m. m.

(Forts.)

ter på hyresmarknaden, skulle de i mycket hög grad inom de större städerna
här i landet kunna medverka till borttagande av irritationsmoment, som mycket
ofta kunna uppstå mellan hyresmarknadens parter, husvärdar och hyresgäster.

För att emellertid en kommun, som har inrättat en kommunal bostadsförmedling,
på ett effektivt sätt skall kunna behärska detta område, bör det ordnas
på det sättet, att husvärdarna till denna bostadsförmedling anmäla, när
hyresledighet uppstår såväl som även när uthyrning av lägenhet förekommer.
Det är detta som denna motion avser. Här föreslås, att örn stadsfullmäktige
så besluta —- jag tänker nu på ett stadssamhälle — skall Kungl. Maj :t äga
att förordna, att husvärdarna skola till denna förmedling inlämna av mig nu
omnämnda uppgifter. Jag vill påminna örn att här föreligger inte något som
helst tvång i fråga örn användandet av organet såsom förmedling för uthyrning.
Det får bli en rent frivillig sak för vederbörande parter. Det är dessa
allmänna synpunkter, som ha legat bakom motionen. Från utskottets sida
framhåller man med stöd av en skrivelse från socialstyrelsen_ väsentligen två
huvudmotiv för avslag på den framställning, som motionen innehåller.

Det nämnes för det första, att ett bifall till motionen skulle innebära, att
man åstadkommer en lagstiftning, som i stort sett endast skulle komma att
gälla en enda plats i landet, därför att det inte är mer än en stad, som har
en effektiv bostadsförmedling, nämligen den stad jag nyss nämnde. Jag mäste
ju säga, att det ligger en hel del berättigande i vad där anföres, men jag
vill å andra sidan fråga mig, örn denna motivering under alla omständigheter
kan vara riktig. Det är på det sättet, att de socialvårdande myndigheterna
här i landet gärna önska uppkomsten av kommunala bostadsförmedlingar.
Kan man då inte tänka sig, att en på området förbättrad lagstiftning, som vi
lia åsyftat med vår motion, skulle kunna ge stöd åt strävandena att åstadkomma
dylika kommunala bostadsförmedlingar, även örn denna lagstiftning,
som nämnts, från början endast skulle komma att omfatta en enda plats?

Det andra skälet man här har anfört mot förslaget är. att frågan bör upptagas
i ett större sammanhang. Ja, herr talman, den vanliga avslagsmotiveringen,
när det gäller motioner, lär väl i allmänhet vara den, att motionen sträcker
sig över ett för stort område. Här har man gått den motsatta vägen och
här säger man nu, att motionen omfattar en för liten del av ett större sammanhang.
Vi motionärer ha däremot med vår begränsning av motionen sökt
skapa större förutsättning för ett bifall till densamma. Det är mycket svårt
att träffa det lagom och rätta, skulle man kunna säga i ett sådant fall som
detta, även örn man kanske också kan säga, att vill man avslag, så nog kan
man finna en motivering, som avpassas därefter. Frågan örn upptagande i
ett större sammanhang av detta problem kan, så vitt jag vet, inte komma inför
denna riksdag, och den fråga, som motionen avser, borde upptagas nu. Det
är nu den vidgade kommunala överblicken är behövlig i bostadsfrågan.

Jag kan, herr talman, inte göra något yrkande. Det är lönlöst att göra det.
Vidare föreligger knappast något förslag till någon lagtext, som man här kan
åberopa sig på. Jag har emellertid velat anföra det nu sagda som motiv för
vårt förslag och tala örn, hur jag ser saken, och hur läget är i denna fråga.
När det inte nu finns någon möjlighet att komma till något positivt resultat,
så ber jag att med detta få sluta mitt anförande utan något yrkande.

Herr Hage: Herr talman! Örn jag varit niirvarande i utskottet vid be handlingen

av denna fråga, skulle jag säkerligen sökt att få fram en mera positiv
inställning än den utskottet nu intagit. Beklagligtvis var jag av sjukdom
förhindrad att närvara i utskottet.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Meddelande
av utrikesministern.

A-nQ. skyldighet för hyresvärd att i vissa fall anmäla hyresledighet m m
(Forts.)

,s^a^ j''aS endast säga, att det större sammanhang, som utskottet talar
örn och som borde undersökas, enligt mitt förmenande redan existerar. Redan
ioreimns nämligen en bostadsbrist, och den kommer att alltmera öka. Inför
red '' vore det rimligt, att den här framförda frågan foges upp till ut Herr

talman! Jag inskränker mig till det nu sagda, samtidigt som jag ut(RrsökTing
°PPnmg °m’ ^ frågan fortast möjligt måtte tagas upp till un -

Fröken Hesselgren! Herr talman! Het förefaller mig som örn de båda
föregående talarnas åsikt i mycket överensstämde med utskottets mening. Utskottet
har icke velat ta ett omedelbart beslut eller påyrka en utredning. Utskottet
här citerat socialstyrelsen, som säger, att det här är en sak, som man
bör tänka på och som bör tågås upp i annat sammanhang. Det är kanske icke
sa underligt att man icke gått in för något förslag, örn man nämligen tänker på
sambandet mellan motionen och den kommunala bostadsförmedlingen. Den
kommunala bostadsförmedlingen hälsades med stor tillfredsställelse, när den
kom till. Den har funnits i nio städer men finns nu icke längre i mer än en.
Motionen kräver åtgärd endast i de samhällen, som ha kommunal bostadsförmedling.
Alitsa har man icke sa starka bevis för att den i motionen föreslagna
åtgärden skulle vara så trängande.

Jag tror, herr talman, att jag kan nöja mig med det nu sagda och bara
yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Herr talmannen yttrade: Innan vi övergå till nästa ärende på föredrag ningslistan,

ber jag att fa överlämna ordet till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena.

Härpå anförde

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Gunther: Herr talman!
Den för hela Norden så ytterst betydelsefulla nyheten örn fred mellan Finland
och Ryssland har natt oss i dag. Vi Nordens folk, som hata och avsky
kriget, känna i dag som aldrig förr fredens djupa, heliga innebörd. Budskapet
örn fred kommer visserligen denna gång även som ett sorgebud, därför
att freden kostat sa mycket blod och framför allt därför att den måst köpas
med så, tunga offer av vårt broderfolk. Men örn någonsin ett folk kämpat sig
fram till fred genom ett patvunget krig med bibehållen ära och rent samvete,
så är det Finlands folk i detta krig.

Fredsförhandlingarnas resultat äro ännu inte fullt kända. Därför måste
man vänta med att uttala sig örn mycket, som är av betydelse här. Men en
del kan sägas nu, och till det som både kan och bör sägas höra några förklarande
ord örn svenska regeringens verksamhet vid förberedelserna till den
fred, som nu slutits. Det är så mycket större skäl härtill, som det på vissa
hall i utlandet har givits en vanställande och ofta alldeles oriktig framställning
av vår insats häri.

Redan från början av kriget förklarade finska regeringen, att den var beredd
att _ återupptaga de avbrutna förhandlingarna örn en fredlig uppgörelse.
Det är självklart, att vi för var del sökt understödja den i dess önskningar att
finna en förhandlingsbas. Detta såg till en början hopplöst ut, men mot slu -

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
tet av januari visades också från rysk sida villighet att komma till en uppgörelse.
Därefter kunde en viss kontakt åvägabringas, och slutligen kom man
så långt, att en finsk delegation avreste till Moskva — med det resultat, som
nu föreligger.

Det borde egentligen inte behöva sägas, att svenska regeringen under sin
verksamhet som förmedlare noga avhållit sig från allt, som kunnat vara till
skada för Finland, men däremot sökt utnyttja alla möjligheter att främja
Finlands intressen. Från något håll har det framställts som en ovänlig handling
mot Finland redan att till finska regeringen vidarebefordra sådana ryska
förslag, som icke gärna kunde accepteras å finsk sida. Det är svårt att förstå
ett sådant betraktelsesätt. För finska regeringen måste det väl under alla förhållanden
ha varit värdefullt att få veta, vilka mål dess fiender uppställt för
sig. Att lämna upplysning härom har naturligtvis ingenting att göra med
påtryckningar, och så har finska regeringen icke heller fattat saken. Över
huvud kan det bestämt förklaras, att inga som helst påtryckningar förekommit
från vår sida. Det har varit nödvändigt att hålla finnarna underrättade
örn de gränser för svenskt bistånd, som olyckliga storpolitiska konstellationer
dragit. Denna begränsning må hava varit en besvikelse för finska folket
och påverkat dess regerings politik. Men den har icke utnyttjats som påtryckningsmedel
för att få till stånd en för Finland ogynnsam fred, och inte
heller på annat sätt har det gjorts något försök att inverka på Finlands beslut
om krig eller fred. Den hjälp, materiell och annan, som genom svenska
regeringens försorg lämnats Finland, har givits i så stor utsträckning, som
omständigheterna medgivit. Och aldrig ha härvid uppställts några villkor
eller framställts några krav att få påverka Finlands beslut att fortsätta kriget
eller att antaga de ena eller andra fredsvillkoren.

Från den tidpunkt, då båda parterna möttes vid förhandlingsbordet, har
Sveriges roll som mellanhand givetvis upphört. Det kan konstateras, att de
fredsvillkor, som genom vår försorg överbringats från Moskva till Helsingfors,
icke voro desamma som innefattas i fredstraktaten. Sålunda har bl. a.
som något alldeles nytt tillkommit avträdandet av ett område vid Salla och
Kuusamo samt överenskommelsen att bygga en järnväg från Kandalaks till
Kemijärvi. Dessa bestämmelser ha sitt givna intresse för oss.

Det bör också framhållas, att den svenska förmedlingen av fredstrevare och
förslag ägt rum utan minsta samverkan med någon utomstående makt. Det
har insinuerats, att Tyskland skulle utövat ett visst tryck på svenska regeringen
i detta sammanhang. Sanningen är, att icke ett ord växlats i saken
mellan svenska och tyska regeringarna och att icke heller någon annan regering
ens försökt att öva minsta inflytande på den svenska förmedlingen.

Vad som från svensk sida gjorts för att på detta sätt främja en fredlig uppgörelse
är emellertid av underordnad betydelse. Sveriges främsta insats ligger,
som vi veta, på andra områden. Det svenska folket kan i dag säga sig
självt, utan skryt och självförhävelse, att det gjort en verklig kraftansträngning
för att bringa Finland så mycket hjälp som det stått i dess förmåga. Finansiellt
betyder det, att man ställt till förfogande omkring 400,000,000 kronor i form av
lån och gåvor. Sällsynt ogynnsamma världspolitiska förhållanden gjorde det
omöjligt att utsträcka denna hjälp till att innefatta direkt militär intervention
vare sig för vår egen del eller genom vår medverkan från västmakternas sida.
Med sorg i hjärtat, säde vår Konung i sitt budskap för kort tid sedan, måste vi
göra klart för oss, att vi icke kunde militärt intervenera. Med sorg i hjärtat
ha vi måst inse, att en interventionspolitik med vår medverkan skulle ha
kastat oss och troligen hela Norden ut i storkriget, där vi endast hade fått
spela rollen av brickor i stormakternas spel, gjorda att offras upp för större

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
och mäktigare intressen än vara egna livsfrågor. Man kan icke av en svensk
regering begära, att den med öppna ögon skulle medverka till att flytta kriget
mellan Europas stormakter och kanske dess tyngdpunkt till våra landamären.
Vad hade Sveriges och Finlands öden då blivit?

På denna punkt torde det råda nära nog enighet i vårt land. Däremot har
man i Finland haft svårt att se detta ödesdigra sammanhang mellan de båda
krigen. Sveriges och Norges vägran att utsätta Norden för katastrofala risker
har missförståtts, som örn det endast vore fråga örn ett fasthållande till
varje pris vid en en gång beslutad neutralitetspolitik. Man har inte velat förstå,
att neutraliteten i detta fall varit betingad av övermäktiga omständigheter.
Trots att dessa förhållanden vid flera tillfällen klarlades för finska
regeringen, bley det till slut tydligt, att endast ett offentligt uttalande i ämnet
kunde skingra det farliga missförståndet hos finska folket, att hjälp nog
skulle komma från de nordiska länderna eller från västmakterna, så snart
man i Sverige och Norge insåg, hur hotande läget var för hela Norden. Sådana
uttalanden gjordes därför. Att de framkallade besvikelse hos finska
folket är förklarligt, men i verkligheten hade det säkert medfört mycket farligare
konsekvenser, örn man i Finland fortsatt att föra kriget under falska
förutsättningar och i förhoppning örn en snar undsättning, som i själva verket
icke låg inom möjlighetens gränser.

I fråga örn frivillighjälpen lia meningarna tydligen varit delade även i vårt
land. Möjligheterna och den reella betydelsen av svensk medverkan på frivillighetens
väg bedömas olika. Alla hysa vi den mest uppriktiga förståelse
för de unga män, sorn. känt sig manade att sätta in sitt eget liv i Finlands
frihetskamp — ja vi inte bara förstå dem, utan vi skänka dem vår djupa
respekt och vår varmaste sympati. De ha förvisso inte gjort sin gärning förgäves.
De ha också gjort en insats av stor betydelse för sitt eget land. Ty
genom att bevisa, att även Sveriges ungdom är mäktig av hänförelse, mod och
offervilja, ha de utfört en handling av bestående värde för framtiden.

A andra sidan bör man också kunna förstå dem, som icke kunnat blunda
för den fruktansvärda möjligheten, att de frivilliga, hur många som än anmälde
sig, till sist endast skulle bil ett blodsoffer av de bästa inom vår nations
ungdom, utan att därigenom kunna åstadkomma något avgörande inflytande
på krigets gång. Även denna samvetsbetonade mening i en så allvarlig
fråga bör tillerkännas aktning. Ingen har väl för övrigt kunnat tro,
att en frivilligkår skulle kunnat genom något trolleri förvandlas till en armé
av stormaktsmått med allt vad därtill hör av utrustning och fortlöpande underhåll.

Men det är inte längre tid att tvista örn vare sig frivilligfrågan eller annat,
som sammanhänger med vår hjälp till Finland. Nu är tiden inne för ny
beslutsamhet och nya krafttag på detta område. Finlands återuppbyggande
efter förlusterna under kriget och genom freden förestår nu, och det är självklart,
att även där måste vi vara med. På denna uppgift måste vi nu inrikta
alla de krafter, som hittills varit inställda på att bistå vårt broderfolk
under kriget. Det kommer att krävas stora uppoffringar av oss även i
fortsättningen, men jag tvivlar inte på att svenska folket är villigt att underkasta
sig dem. Vi ha lärt oss på ett sätt, som vi icke glömma, hur fast de
nordiska folkens öden äro sammanbundna med varandra. Och härav följer
också, att dessa folk böra vara redo att mer målmedvetet än tidigare inrikta
sin politik på gemensamma livsintressen och att på grundval av de nya erfarenheter,
som vunnits, till fördomsfri prövning upptaga frågorna om det
nordiska samarbetets stärkande.

Finland sluter nu en fred, som kostar det tunga offer. Men det utgår ur

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)
kriget med fullt bevarad självständighet och efter att ha visat sig äga en
styrka och motståndskraft, som är en stor politisk tillgång för framtiden. I
historien kommer Finlands kamp för sin frihet att lysa klart. Intet folk är
i närvarande stund så hedrat och beundrat som det finska. Ärat flyger dess
namn över jorden. Vi, dess närmaste grannar, äro de första att deltaga i
denna hyllning och de, som göra det uppriktigast.

För vår egen del betyder denna fred en lättnad i en ytterst hotfull situation.
Men den betyder på intet sätt, att faran är över. Till följd av Finlands
ändrade gränser bar vårt läge blivit sämre, allmänt sett, än det var före
den rysk-finska konflikten. Det fortsatta stormaktskriget innebär för oss
stora risker, som ingalunda försvunnit. Det är en bjudande nödvändighet,
att vi göra vårt yttersta för att stärka vår förmåga att möta vad som kan
komma att ske. Finland står därvid för oss som ett föredöme. Kunna vi
samla oss till samma enighet och okuvliga motstånd mot alla angripare som
det finska folket, och det kunna vi örn vi vilja, så kunna vi också gå framtiden
till mötes med tillförsikt.

Vidare yttrade:

Herr Flyg: Herr talman! Jag känner det som en ofrånkomlig plikt att

vid detta tillfälle, då kammaren för första gången genom regeringens initiativ
beredes tillfälle att yttra sig örn det finska dramat, avge en deklaration.

Sveriges regering är att gratulera. Genom sin obestridliga insats i förarbetet
till dagens »fred» mellan Ryssland och Finland har Sveriges regering
firat en stor triumf. I dag har Sveriges riksdag anledning att erinra sig folksångens
ord: »Ärat ditt namn flög över jorden.»

Emot vad som här sagts av utrikesministern skall jag icke polemisera. Det
är ord, avsedda att förklara och försvara en oriktig, beklagansvärd politik.
Blommorna till de frivilliga betacka sig dessa unga män säkerligen för. De
skulle vara mera tacksamma, örn frivilligrörelsen från sin start fått det stöd,
den inofficiella ledning från regeringens sida, som naturligtvis borde ha kommit
dem till del, örn Sveriges regering, herr talman, förstått vad kampen i Finland
gällde — förstått innebörden av de fyra orden: Finlands sak är vår. De frivilliga
skulle ha varit tacksamma och stolta i medvetandet om att Sverige
gjort sin plikt, örn de former, som stå frivilligrörelsen till buds, helt utnyttjats,
medvetet utnyttjats, fått utnyttjas.

Jag protesterar mot den indirekta polemiken i utrikesministerns anförande
mot den finske utrikesministerns ord i dag. Vad han hade att säga ha vi att
erkänna såsom tyvärr helt berättigade ord.

Här har talats örn att Finland räddat sitt oberoende. Sanningen är, herr
talman, tyvärr den, att Finland nödgats gå med på att liksom tidigare de
baltiska staterna bli inkapslat i den ryska stormaktens intressesfär, att det
på grund av bristande förståelse och hjälp härifrån tvingats att lämna sin
samhörighet med Norden.

Sanningen är, herr talman, att freden i Moskva är epilogen till första akten
av det drama, som handlar örn förintelsen av de nordiska ländernas nationella
oberoende —■ deras rätt att inta en neutral position. Det var den rätten
Finlands stolta kamp delvis gällde. Nu står Sverige snart i tur, och i det
ögonblicket lia vi, herr talman, bakom oss en världs förakt och misstroende.
De män, som äro ansvariga för denna förödmjukande situation, borde ej i
dag hålla urskuldande tal, borde ej få förtroendevotum av Sveriges riksdag.
De borde känna som sin enkla plikt att snabbt försvinna för att gömmas bland
de män i vår historia, som vi helst vilja glömma.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Ang. anslag
till kapitalinvesteringar
beträffande

jordbruksdepartementet.

Äng. statens
sekundärlånefond
för
jordbrukare.

Meddelande av utrikesministern. (Forts.)

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag vet icke örn till
äventyrs någon känt sig i den stämningen att lian skulle vilja tiga men dock
mäste yttra ett par ord. Det bär mig emot att här i detta ögonblick gå in i
någon polemik, men jag nödgas säga, att herr Flygs tillvägagångssätt att,
sedan han i tidigare skeden talat för den främmande makt, som nu genomfört
en våldsfred, nu tala mera å den finska nationens vägnar än å den svenskas
knappast är en tilltalande roll.

Här är för ögonblicket icke platsen eller stunden att avgöra var den större
skammen eller vanäran ligger, men det är platsen att gå in för den allvarliga
självprövning, som bör riktas först till en och var själv och sedan till det
svenska folket. Ur denna självprövning bör gå fram en blick emot framtiden
och de nya och stora förpliktelser, som läggas på oss, förpliktelser så stora,
att de väl aldrig någonsin i Sveriges historia varit större.

Ingen kan bortse från att det fredsslut, som nu har undertecknats, ställer
Norden och särskilt Nordskandinavien i ett läge som aldrig tillförene. Det
gäller att inrikta oss för detta nya läge och att taga alla de därmed förenade
förpliktelserna, vare sig det gäller en självprövning och en upprensning inåt
eller det gäller att stå rustade för krafttag, när vågen väller fram. Det gäller
för oss att kämpa såsom aldrig tillförene.

Jag står själv några av de frivilliga ganska nära. Jag vet att många av
dem komma tillbaka med missräkning, beredda som de varit att offra allt.
Det gäller då för oss att icke klenmodigt blott söka att lägga hyende under
missnöjet. Det gäller för oss att nu åtminstone i någon mån tänka på att det
gamla är förgånget och att det måste bli något nytt hos det svenska folket.

överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 6.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges deltagande i internationella skogsvårdscentralen
i Berlin; och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 7.

Föredrogs, punktvis, jordbruksutskottets utlåtande, nr 15, i anledning av
Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen beträffande jordbruksdepartementet
gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10, angående statens sekundärlånefond för jordbrukare.

Uti innevarande års statsverksproposition (punkten 10 i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 4 januari 1940 [Kapitalbudgeten: bil. 8])
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till Statens sekundärlånefond för
jordbrukare för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 5,000,000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner, nämligen 1: 32 av herr
Bengtsson m. fl. samt II: 67 av herr Pettersson i Dahl m. fl., vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av frågan örn anslag till statens sekundärlåne -

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Ang. statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)
fond för jordbrukare för budgetåret 1940/41 måtte utöver de i statsverkspropositionen
förordade ändringarna i den för fonden gällande kungörelsen jämväl
i syfte, som angivits i motionerna, besluta örn ändring i 1 § av sagda kungörelse
i överensstämmelse med av lånenä.mnden framlagt förslag.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning, till
Statens sekundärlånefond för jordbrukare för budgetåret 1940/41 anvisa ett
reservationsanslag av 5,000,000 kronor;

B) att de likalydande motionerna I: 32 och II: 67 finge anses besvarade med
vad utskottet i sin motivering anfört.

Vid punkten hade fogats reservation av herrar Johansson i Björnlunda, Carl
Eriksson, Granath, Anderberg, Hedlund i Häste, Carlström och Karlsson i
Munkedal, vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts framställning, till
Statens sekundärlånefond för jordbrukare för budgetåret 1940/41 anvisa ett
reservationsanslag av 5.000,000 kronor;

B) att de likalydande motionerna I: 32 och II: 67 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Efter föredragning av utskottets hemställan anförde:

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! På denna punkt har utskottet
varit delat i två lika stora delar. Visserligen är det endast sju reservanter,
men en ledamot av första kammaren kunde icke vara närvarande, därför att
hans tåg var försenat, och han har i dag deklarerat, att han ställer sig på
samma ståndpunkt som reservanterna. Frågan gäller, huruvida sekundärlån
skola kunna utsträckas även till sämjedelade fastigheter.

Jag hade den uppfattningen, när dessa sekundärlån kommo till, att den
säkerhet, som staten skulle få för sina lån, var mycket tvivelaktig. Det har
visserligen upplysts i utskottet, att under de år, som gått, har staten icke på
denna punkt mött några svårigheter, .men vi skola komma ihåg, att de fyra
år, som det här gäller, ha varit rätt gynnsamma för jordbruket på grund^ av
det låga ränteläget. Förhållandet kommer helt säkert att ändras. Vi måste
ju förutsätta, att räntorna skola stiga på samma sätt som skedde efter världskriget.
De måste göra det, därför att staten nu måste låna upp så väldiga
belopp.

Utskottet är även för sin del tveksamt. Det säger, att »det synes därför utskottet
önskvärt, att Kungl. Maj:t, innan övriga ifrågasatta författningsändringar
vidtagas, på nytt till prövning upptager frågan ™ sekundärbelåning
av fastigheter, som här avses». Vi reservanter ha för vår del ansett, att när
Kungl. Maj :t två gånger förut har prövat detta ärende, skall man icke begära,
att Kungl. Majit en tredje gång skall upptaga det till ny prövning.

Det har visat sig åtminstone i den del av landet, där jag hör hemma, att
de mindre jordbrukarna och till och med vad vi kalla för bönder jordbrukare
med större jordbruk — icke begagna sig av denna lånemöjlighet, utan att
det i stället är herrgårdarna, som göra det. Sedan de fått avverkningsförbud
på sina skogar, försöka de få lån från denna fond. Jag har själv tjänstgjort
som ordförande i en skogsvårdsstyrelse, vilken styrelse har övertagit vården
av skogar, där man icke får avverka. I ett fall gällde det en gammal, bruksegendom,
där man icke fick taga ut mer än 125 kubikmeter per år till husbehov.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)

Vi veta ju, hur det gick efter världskriget. Fastigheterna sjönko i värde,
som de alltid göra,. när det blir högre räntor. Det var vackert nog, om man
kunde få ut taxeringsvärdet som försäljningspris. Jag vet, att det såldes
egendomar till ett pris, som låg 40 procent under taxeringsvärdet. Givetvis
gör en sådan utveckling det riskabelt för staten att på sätt här blivit föreslaget
av utskottet utsträcka långivningen.

Första kammaren har redan med en rösts majoritet bifallit utskottets förslag,
och någon sammanjämkning är icke möjlig, men det oaktat ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen, vilken innebär detsamma som
Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Andersson i Löbbo: Herr talman! I anledning av den motivering,

som jordbruksutskottets ärade ordförande anförde till förmån för den av honom
m. fl. avgivna reservationen, skall jag be att få säga, att jag icke bär något
att invända mot hans påstående, att det i Södermanland uteslutande är
herrgårdarna, som ha behov av sekundärlån — jag kan själv verifiera uppgiften
— men samtidigt kan jag meddela, att det i Norrland uteslutande är
småbönder, som använda sekundärlånefonden. Att det i Södermanland i största
utsträckning blivit herrgårdarna, som använda lånefonden, kan måhända
bero därpå, att Södermanland ju är herrgårdarnas län framför de andra länen
i riket.

I ett flertal kreditinrättningar, främst hypoteksföreningar, sker utlåning
mot inteckning i sämjedelade fastigheter. Det är givetvis därvidlag fråga örn
primärkredit. Samma är fallet med vissa sparbanker och, om jag icke är orätt
underrättad, även beträffande jordbrukskassor, där i vissa fall efter särskild
prövning kredit kan lämnas mot säkerhet i sämjedelade fastigheter. Av ombudsmannaföreningen
hos Sveriges landshypoteksförening har framhållits, att
några särskilda förlustrisker erfarenhetsmässigt icke ha kunnat påvisas i de
fall, då hypoteksföreningarna för sin del ha lämnat lån mot säkerhet i sämjedelade
fastigheter.

Det är ju självfallet, vilket jag ber att få understryka, att det ingalunda är
meningen, att sådan belåning skall få ske utan vidare. Det får icke ske, utan
att först företages en ingående prövning av kreditsäkerheten i varje särskilt
fall. Lånenämnden för sekundär jordbrukskredit har själv hos Kungl. Majit
begärt en förändring i så måtto, att man skulle få rätt att efter särskild prövning
undantagsvis kunna ge lån mot säkerhet i sämjedelad fastighet. Det
har aldrig varit fråga örn annat än att det skulle gälla rena undantagsfall,
fall, då det bestämt skulle kunna konstateras eller ledas i bevis, att någon förlustrisk
beträffande den pantsatta fastigheten icke föreligger. Denna framställning
har tillstyrkts av riksgäldsfullmäktiges majoritet men har avstyrkts
av statskontoret, och Kungl. Maj :t har tills dato icke ansett sig kunna göra
något åt saken.

I den motion, som i samband med den kungl, propositionen förelegat till utskottets
behandling, har föreslagits, att riksdagen skulle besluta, att sådan belåningsmöjlighet,
som lånenämnden för sin del föreslagit, skulle medges. Utskottet.
bär emellertid icke ansett sig kunna direkt tillstyrka motionen, utan
har nöjt sig med att tillstyrka Kungl. Maj :ts förslag men att i motiveringen
uttala, att utskottet för sin del funnit »goda skäl tala för att sådan långivning
bör kunna medgivas efter särskild prövning i fall, då en betryggande värdering
kan ske av den erbjudna säkerheten». Det synes därför utskottet önskvärt,
att Kungl. Majit tar frågan om belåning av sämjedelad fastighet under förnyad
prövning, innan de förändrade författningsbestämmelserna komma att utfärdas.
Utskottet har alltså för sin del endast gjort en rekommendation till

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Ang. statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forts.)
Kungl. Maj :t att taga upp saken till förnyad omprövning för att undersöka
möjligheten av den ifrågasatta långivningen. Eftersom detta är utskottsmajoritetens
uppfattning, har den icke heller velat underlåta att föra denna uppfattning
till riksdagens och Kungl. Maj:ts kännedom.

Herr talman! Efter de stämningsmättade minuter, som vi nyss upplevde
här i kammaren, finner jag det icke lämpligt att hålla något långt anförande.
Jag nöjer mig därför med vad jag nu har anfört och ber att med hänvisning
till utskottets motivering få hemställa om bifall till utskottets förslag.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp:
Herr talman! Då jag fick mottaga detta förslag från lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit, var jag självfallet intresserad av det. Givetvis förutsatte
jag, att örn förslaget skulle godkännas, utlåning endast skulle få ske efter
särskild prövning. Med hänsyn till de skäl emot ett bifall till förslaget, som
blevo anförda, stannade jag emellertid för att icke taga upp detsamma.

Såsom herr Andersson i Löbbo framhållit, har utskottet icke tillstyrkt bifall
till förslaget utan endast sagt, att Kungl. Maj:t bör taga upp saken till
förnyad prövning. Om riksdagen emellertid beslutar i enlighet med utskottets
förslag, är det självfallet, att Kungl. Maj :t måste betrakta det såsom riksdagens
önskan, att man skall på detta sätt utsträcka långivningen.

Jag vill för min del framhålla, att det är en sak i fråga örn sådan utlåning,
som aldrig kan prövas. Vi kunna ju tänka oss att en sämjedelad fastighet har
ett taxeringsvärde av 20,000 kronor och att den ena delen antages ha ett taxeringsvärde
av 12,000 kronor och den andra av 8,000 kronor. På den förra
delen utlämnas nu ett sekundärlån upp till 9,000 kronor. Sedan begäres emellertid
ett laga skifte, varvid befinnes, att efter jämförelsetalen den ifrågavarande
delen får ett taxeringsvärde av endast 10,000 kronor och den andra delen
alltså ett lika högt värde. I så fall kommer emellertid lånet att ligga inom
90 procent. Självfallet får lånenämnden eller den kreditinrättning, som får
hand örn saken, överväga huruvida en sådan risk föreligger inom en nära
framtid. Man kan naturligtvis i ett sådant fall som det anförda säga upp
lånet och man kan förse det med reservation härför.

Jag vill än en gång framhålla, att jag varit intresserad för saken men att de
skäl, som anfördes emot förslaget, gjorde, att jag icke ansåg mig böra taga
upp det.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! Herr Andersson i Löbbo framhöll,
att sparbanker och hypoteksföreningar och andra penninginrättningar
bevilja lån i sämjedclade fastigheter. Det är sant, men det sker i allmänhet
till högst 50 procent av taxeringsvärdet. Det är ju vad som ligger över dessa
50 procent, som innebär risk.

Andare framhöll herr Andersson i Löbbo, att utlåning endast skulle ske
efter prövning i varje särskilt fall och efter betryggande värdering. Är det
i så fall meningen, att den enda nämnd, som vi lia för hela landet, skall resa
till alla dem, som begära att få lån på sämjedelad fastighet? Det skulle bli
en betydande utgift för staten, och icke lär man kunna ålägga dem, som söka
lån, att själva betala resan för en besiktningsman exempelvis från Stockholm
till Haparanda för att sedan kanske icke få något lån beviljat. Det är också
detta, som har gjort, att vi reservanter lia ställt oss tveksamma. Det har sagts
i utskottet, att det behövs icke, att någon far dit, utan man kan i stället skaffa
trovärdiga personer, som intyga vad som behövs. Detta sker emellertid utan
något som helst ämbetsmannaansvar. Deri, som sysslat med sådana intyg,
som komma från s. k. trovärdiga personer, vet vad de ilro värda. Jag tänker

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. statens sekundärlånefond för jordbrukare. (Forte.)
här exempelvis på hur det varit i stödlånenämnden. Den, som bor på orten,
vill icke motsätta sig saken. Vi ha i Södermanland ombud, utsedda av nämnden,
som vi ha måst avskeda, därför att de uppgifter, som de lämnade, voro
av sådant slag, att man icke kunde godta dem.

Nu är detta ju icke någon så stor fråga, och jag skall icke begära votering,
om utskottets förslag förklaras bifallet, men jag tycker ändå, att det är märkvärdigt,
när Kungl. Majit redan har prövat saken två gånger, att riksdagen
skall komma och begära, att Kungl. Maj :t skall pröva den för tredje gången.
Örn man har en Kungl. Majit, som står för sin uppfattning från den färsta
prövningen, kommer ju Kungl. Majit icke att gå ifrån sin ståndpunkt. Jag
vidhåller mitt yrkande.

överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets i punkten gjorda hemställan dels ock på bifall till den
vid punkten fogade reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

Punkterna 11—14.

Kades till handlingarna.

Punkterna 15 och 16.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 17—19.

Kades till handlingarna.

Äng. lån till Punkten 20, angående lån till främjande av beredning och avsättning av
främjande av fisk m, m_
beredning och

avsättning av Uti innevarande års st.atsverksproposition (punkten 20 i statsrådsprotokolfislc
m. m. över jordbruksärenden för den 4 januari 1940 [Kapitalbudgeten: bil 8]) hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att till Kån till främjande av beredning och
avsättning av fisk m. m. för budgetåret 1940/41 anvisa ett reservationsanslag
av 150,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade likalydande motioner, nämligen I: 15
av herr Nilsson, Theodor, m. fl. samt lii 30 av herr Johansson i Öckerö m. fl.,
vari hemställts dels att från anslag å kapitalbudgeten till främjande av beredning
och avsättning av fisk m. m. lån till fiskareföreningar, som distribuera
förnödenheter för fiskets drift, finge lämnas på samma villkor som lån
till föreningar, som idkade beredning och försäljning av fisk, dels ock att i
kapitalbudgeten för budgetåret 1940/41 måtte anvisas ett reservationsanslag
av 175,000 kronor till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Majits
framställning samt avslag å de likalydande motionerna I: 15 och lii 30, till
Kån till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 150,000 kronor.

Reservation hade vid punkten avgivits av herr Karlsson i Munkedal, som
ansett, att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits framställning, till
Kån till främjande av beredning av avsättning av fisk m. m. för budgetåret
1940/41 anvisa ett reservationsanslag av 150,000 kronor.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Ang. lån till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. (Forts.)

B) att de likalydande motionerna I: 15 och II: 30 finge anses besvarade med
vad utskottet i sin motivering anfört.

Efter föredragning av punkten anförde:

Herr Karlsson i Munkedal: Herr talman! Då utskottet hade att behandla
Kungl. Maj :ts förslag på förevarande punkt, hade det även under behandling
två likalydande motioner I: 15 av herr Nilsson, Theodor, m. fl., och II: 30
av herr Johansson i Öckerö m. fl. Motionärerna begärde, att det anslag pa
150,000 kronor, som Kungl. Maj:t hade begärt för nu förevarande ändamål,
skulle ökas med 25,000 kronor, alltså till 175,000 kronor, och att av det_ sålunda
utökade anslaget jämväl skulle utlämnas lån till sådana fiskareföreningar,
som åt sina medlemmar tillhandahålla förnödenheter för fiskets drift. I
den reservation, som nu är fogad till utskottets utlåtande, har icke påyrkats
någon ändring i Kungl. Maj:ts anslagsäskande — anslaget står fortfarande
kvar i 150,000 kronor — men jag har i min reservation hemställt, att riksdagen
skulle medge Kungl. Maj :t att, därest så prövas lämpligt och kan ske
utan intrång på den hittillsvarande långivningen, taga anslaget i anspråk
även för att i särskilt trängande fall söka tillgodose det av motionärerna angivna
lånebehovet, d. v. s. lämna lan till sådana föreningar, sorn förmedla för
nödenheter för fiskets drift.

Skälet till att jag har kunnat frångå motionärernas yrkande örn att hoja
anslaget men likväl trott mig kunna åstadkomma något till nytta för det av
motionärerna angivna syftet har varit följande. Det är särskilt tva grenar
av fisket, som ha anlitat dels detta anslag till lan, dels det tidigare meddelade
anslaget för direkt subvention. Det är dels Islandsfisket, dels vad vi
kalla storsjöfisket. Dessa båda fiskegrenar komma säkerligen att få mindre
omfattning under den kommande tiden med hänsyn till förhallandena ute pa
dessa fiskevatten. De äro ju uppfyllda med minor, och det stöter på åtskilliga
svårigheter för fiskarena att bedriva detta fiske. Man kan därför enligt
min uppfattning räkna med att det behov, som anslagen ursprungligen vörö
avsedda att tillgodose, kommer att minskas under nu rådande onormala förhållanden.
Svårigheterna äro emellertid nu större än tidigare, när det gäller
att skaffa material för fiskets drift, såsom olja, garn och tågvirke. Allt detta
är det betydligt svårare för fiskare att nu åstadkomma. än förut. Det ar
enligt min mening fullt befogat att statsmakterna giva fiskarena ett handtag
på sätt som här föreslagits. Jag vill fästa uppmärksamheten på att det
icke gäller att lämna pengar såsom ren subvention utan att lämna lan pa vissa

Varför har då utskottet motsatt sig detta yrkande? Jo, utskottet förklarar
sig icke anse det vara lämpligt, att ett anslag, som ä,r avsett för vissa angivna
ändamål, utan vidare skall få föras över och tagas i anspråk för annat ändamål.
Denna princip kan naturligtvis vara riktig, och jag vill icke bestrida
det ett enda ögonblick, men det råder nu onormala förhallanden, och riksdagen
har såväl vid den urtima riksdagen som vid årets, riksdag gjort vissa uttalanden,
som ge möjlighet för Kungl. Maj:t att medgiva, att anslag, som urst>
rungli gen äro avsedda för andra ändamål, få tagas i anspråk tor därmed
nära besläktade. Syftet med detta anslag, när det år 1934 första gången koni
till var att ge fiskare ett ekonomiskt stöd och därmed hjälpa dem till större
valuta för deras arbete. Jag vill erinra därom, att dåvarande departementschefen
förklarade, när han för riksdagen framlade det forslaget att det icke
var fråga örn ett lån utan ett särskilt anslag, som skulle sta till Kungl. Maj:ts
förfogande, varifrån lån .skulle kunna lämnas. Att departementschefen ansag

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 19. ®

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. lån till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. (Forts.)
sig böra förorda en dylik anordning i stället för att inrätta en statens lånefond
nied dess mera stela former, tyder på att man från början ville göra en
smidig stödanordning. Lånen skulle sålunda på särskild ansökan och efter
prövning i varje fall få lämnas ut på de villkor, som Kungl. Majit kunde
komma att föreskriva. När riksdagen sålunda anvisat anslaget 700,000 kronor
och godkänt Kungl. Majlis förslag utan ett ords debatt, utfärdade Kungl.
Maj :t en kungörelse, däri det bestämdes, att detta anslag skulle användas till
ekonomiska föreningar, som hade att till uppgift för sina medlemmar sälja
fångsten. Hela uppläggningen och utformningen av dessa bestämmelser äro
så smidiga, att riksdagen mycket väl kan ge Kungl. Majit den möjlighet,
som nu i reservationen föreslagits, att på närbesläktade områden kunna ge
fiskare ett handtag.

Nu säger utskottsmajoriteten vidare, att det finns en kommitté, som skall
utarbeta förslag rörande ett slags överorganisation av fiskareföreningarna i
detta land, och denna kommitté har, utom denna huvuduppgift, fått en ansökan
från en fiskareförening på västkusten, vilken skall förmedla förnödenheter
för fiskets drift örn ett sådant lån för yttrande och för utredning örn möjligheterna
att kunna göra någonting på berörda område. I anledning därav säger
utskottet sig icke kunna gå med på att riksdagen nu förklarar att man
skall lämna möjlighet till sådana lån från detta anslag. Gentemot detta sista
argument mot motionerna vill jag blott anföra, att jag har i min reservation
sagt: _ »Härvid förutsätter dock utskottet, att detta icke får föregripa den
utredning, som igångsatts genom den numera tillsatta organisationskommittén
på området.» Jag vill emellertid fästa uppmärksamheten på att det är
nödvändigt att göra något och göra något snart, ty skall denna kommitté
först göra en ingående utredning, är det icke möjligt att under detta år kunna
ge fiskare det handtag, de så väl behöva.

Detta är med några ord motiven, varför jag anser, att riksdagen — i varje
fall denna kammare —- bör följa reservationen. Man bereder därmed icke
några som helst svårigheter på andra områden, utan man ger blott Kungl.
Majit möjlighet att ge ett handtag till sådana föreningar av fiskare, som ha
till uppgift att utvinna största möjliga fördelar för sina medlemmar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag sålunda att få yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! Utskottet har ansett, att,

när ett anslag är avsett för visst ändamål, skall man icke utnyttja detta till
att omfatta andra ändamål än dem, för vilka det ursprungligen beviljats. Så
var förhållandet med anslaget under punkt 8, där det gällde maskinanskaffning
för jordbruket, och där man icke kunde bifalla de i ämnet väckta motionerna,
som ville utsträcka dessa lån att även omfatta anskaffning av maskiner
till enskilda jordbrukare. Nu har reservanten här sagt, att han icke
begär någon ökning av det av Kungl. Majit äskade anslaget, och motionärerna
ha upptagit det av lantbruksstyrelsen föreslagna beloppet 175,000 kronor,
vilket belopp lantbruksstyrelsen ansåg behövas för kommande budgetår
för lån till föreningar för avsättning av fisk. Här går man in för att även
sådana fiskareföreningar, som haft till uppgift att distribuera förnödenheter
för fiskets drift, skulle få del av detta anslag. Örn en dylik lånefond skall
upprättas, måste den enligt min uppfattning icke blott begränsas till föreningar
för inköp av förnödenheter för fisket, ty på nästan alla områden har
man föreningar för inköp av förnödenheter — såväl inom hantverket som jordbruket
— för att ställa det billigare för de enskilda'' förbrukarna. Om den
saken är icke annat än gott att säga, men i dessa tider, då staten har stora

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Ang. lån till främjande av beredning och avsättning av fisk m. m. (Forts.)
svårigheter och upplåningen på lånemarknaden blir allt större inför alla nya
uppgifter, har utskottet icke vågat sig på att gå motionärerna till mötes.

Jag ber att med dessa ord, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Johansson i Öckerö: Herr talman! Jag noterar med tacksamhet

utskottets välvilliga uttalande angående denna inköpsverksamhets stora betydelse
för fiskerinäringen. För att ytterligare understryka detta skall jag
här i all korthet lämna några upplysningar angående denna verksamhet.

Enligt gjorda beräkningar uppgå driftkostnaderna för fisket under normala
tider för Bohusläns och Hallands vidkommande till en summa av 5,350,000
kr. Då fångstvärdet för nämnda landskap beräknas till cirka 16 miljoner
kronor, uppgå driftkostnaderna till inte mindre än en tredjedel av hela fångstvärdet.
Dessa siffror avse då endast de direkta, ständigt för varje fiskeresa
återkommande utgifterna för drivmedel, is- och fiskredskap m. m. •— alltså
inte kostnader för underhåll eller värdeminskning av vid fiskets utövande
brukat båtmateriel. Sedan krigsutbrottet ha dessa utgifter betydligt ökat,
då såväl drivmedel och andra förnödenheter, särskilt då fiskeredskap, undergått
avsevärda prisstegringar. Å skilda orter vid västkusten ha dylika föreningar
sedan ett tiotal år tillbaka varit i verksamhet till stort gagn för
fiskare. Trots stora svårigheter av såväl ekonomisk som organisatorisk art
har denna verksamhet framskridit så långt, att dessa föreningar inom kort
komma att sammanföras till en central inköpsförening med Bohuslän och
Halland som verksamhetsområde.

En mycket betydande uppgift för dessa distributionsföreningar är att söka
befria fiskare från den beroendeställning till vissa leverantörer, vilken de råkat
uti på grund av en alltför generös kreditgivning — en välvilja, som i längden
blir alltför dyrbar. Jag vill här nämna, att det endast är förnödenheter för
fiskets drift, som dessa distributionsföreningar tillhandahålla sina medlemmar.
För hushållens behov göras inköp i vanlig ordning hos ortens köpmän.

Av allt att döma kommer fiskerinäringen på grund av det nuvarande läget
i världen att gå bistra tider till mötes. Örn man bortser från den risk, som
alla sjöfarande inom krigszonen utsättas för, sä är förhållandet, att stora
delar av de fiskrikaste bankarna i Nordsjön äro minerade, och följaktligen
kan intet fiske på dessa områden drivas, och frågan är, örn det överhuvud taget
går att bedriva fiske i Nordsjön.

Den här nämnda organisationsformen inom fiskerinäringen har samma syfte
som den, för vilken långivning i föreliggande utlåtande avses, nämligen att
öka fiskets lönsamhet, och den av herr Karlsson i Munkedal avgivna reservationen
syftar ju till att Kungl. Majit erhåller befogenhet att efter prövning
ge fiskerinäringen stöd på här nämnda områden, där det på grund av nuvarande
svåra och oförutsedda förhållanden bäst behöves.

Jag ber, herr talman, att på grund av frågans läge få yrka bifall till herr
Karlssons i Munkedal reservation.

Efter härmed slutad överläggning gav herr talmannen propositioner dels
pa bifall till utskottets hemställan dels ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och blev utskottets hemställan av kammaren bifallen.

Punkterna 21—2''i.

Kades till handlingarna.

Punkten 25.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng- anslag
för driftbidrag
dt Norrvikens
trädgårdar.

§ 8.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion
om anslag för driftbidrag åt Norrvikens trädgårdar.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 38, av herr Andersson i Falkenberg hade hemställts, att riksdagen för budgetåret
1940/41 måtte bevilja Norrvikens trädgårdar, Båstad, ett driftbidrag
av femtusen (5,000) kronor.

Utskottet hemställde, att motionen II: 38 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och anförde därvid:

Herr Andersson i Falkenberg: Herr talman! Jag har väckt en motion

örn anslag för driftbidrag åt Norrvikens trädgårdar, vilken motion avvisats
av utskottet med hänvisning till att en utredning pågår rörande statens övertagande
av dessa trädgårdar. Det är ett mycket bra sätt att bli kvitt en motion,
då man vet, att förhållandena äro sådana, att då en utredning pågår är
det mycket svårt att få något beslut under den tiden. Jag har emellertid en
gång förut för åtskilliga år sedan väckt en motion av samma innehåll, och
den avfärdades av ett enhälligt utskott utan någon som helst motivering.
Detta ledde till det resultatet, att några år efteråt erhölls anslag på annat
sätt utanför riksdagen. Det skulle vara nöjsamt, örn det kunde bli samma utgång
även i detta fall.

Det är alldeles givet, att tiderna nu äro olämpliga för att överhuvud taget
komma fram med motioner örn anslag till enskild verksamhet, men det finns
sådana tillfällen, då man måste bortse från detta. Det kan finnas tillfällen,
då man bör tillämpa ordspråket: Nöden har ingen lag, och jag skulle nästan
vilja säga, att ett sådant tillfälle föreligger nu. Vidare vill jag påpeka den
omständigheten: Varför skola icke människor få erkännande för sin verk samhet,

medan de ännu leva, utan detta skall komma först, sedan de lämnat
sin jordiska tillvaro?

Direktör Abelin, som är över 75 år gammal, har nedlagt mer än trettio års
arbete på att framskapa Norrvikens trädgårdar. Han har uppoffrat arbetskraft
och förmögenhet och skapat skönhetsvärden av ofantligt stora mått. Någonting
liknande Norrvikens trädgårdar finns icke i vårt land, och efter vad
sakkunniga uppgivit har en mycket sällsynt verksamhet bedrivits där. Norrvikens
trädgårdar utgöra en studieplats, som besökes av folk både från vårt
land och från andra länder. Jag vågar påstå, att man i flertalet civiliserade
länder hänvisas dit.

Jag skulle vilja uttala den varma förhoppningen, att denna utredning måtte
leda till ett positivt resultat, och att detta resultat snart måtte komma fram.
Det är en hederssak för vårt land att kunna bevara Norrvikens trädgårdar för
kommande släkten, och detta har särskilt intresserat mig. Det hindrar givetvis
ändå icke att med den inställning, jag har. något erkännande även kunde
lämnas före den tiden, och detta har jag avsett nied min motion. Man hänvisar
i vårt arbete stundligen till nödvändigheten av att spara, och jag erkänner
riktigheten däri. Det kan emellertid även finnas tillfällen, då hjärtats
röst måste tala ett kraftigare språk än sparsamhetens röst. Här föreligger
för mig ett sådant tillfälle, då hjärtat måste ge uttryck. Den uppfattning
och den känsla, som jag har av att här nedlagts ett livslångt och ovanligt
vackert arbete, har varit drivkraften för mig, då jag framfört denna min motion,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herr Lundgren.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Ang. anslag för driftbidrag åt Norrvikens trädgårdar. (Forts.)

Herr Johansson i Björnlunda: Herr talman! Då Kungl. Majit överlämnat
till lantbruksstyrelsen uppdraget att verkställa utredning rörande statens
övertagande av Norrvikens trädgårdar, har utskottet ansett, att man bör avvakta
denna utredning, innan man går in för att lämna understöd till dessa
trädgårdar. Detta är orsaken, varför utskottet enhälligt avstyrkt den väckta
motionen. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed förklarades överläggningen avslutad. Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt
bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan
av kammaren bifallen.

§ 9.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets: utlåtanden och memorial:

nr 17, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt reglering
av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl; och

nr 19, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande den under
punkt 123 i utskottets utlåtande nr 1 gjorda hemställan om bidrag till ladugårdsförbättringar.

Kammaren biföll vad utskottet i nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 10.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts Ang.försäljproposition
angående försäljning av stadsägorna nr 887, 888 och 891 i Västerås
stad; och anförde därvid: S88 och 891»''

Herr Holmbäck: Herr talman! Det var min avsikt att i en motion yrka Vasterås *tad avslag

på denna proposition. Anledningen till att jag icke gjorde ^ detta var,
att jag av sjukdom var förhindrad att infinna mig i kammaren. På grundval
av material jag tillställt utskottet tillåter jag mig nu att säga några ord.

Det gäller här en ganska betydande försäljning. Egendomens areal utgör
162 hektar åker, 25 hektar äng, 94 hektar avrösningsjord och ett pär hundra
hektar impediment. Priset är över en halv miljon kronor. Regeringsformen
ställer sig ovillig mot att staten avhänder sig sin fasta egendom. Den fordrar
därför, att riksdagen skall medverka vid en dylik avhändelse. Det fordras då
givetvis att starka skäl skola föreligga, då det gäller att avhända staten fast
egendom av mera betydande värde.

Den här ifrågavarande egendomen var under åren 1936 och 1937 föremål
för en uppskattningsförrättning. Man kom då till det resultatet, att egendomen
var värd 792,000 kronor. Örn man undantager impedimenten, som huvudsakligen
bestå av vattenområden, betyder detta ett pris av 29 öre per
kvadratmeter. Då vattenområdena ligga ganska nära djuphamnen i Västerås,
kunna de möjligen anses ha ett värde, varför det dock icke är alldeles riktigt
att räkna bort dem. Men jag räknar i alla fall med ett pris av 29 öre per
kvadratmeter. Huruvida uppskattningsförrättningens resultat är riktigt, undandrager
sig givetvis mitt bedömande. Emellertid ha åren 1938 och 1939,
alltså åren närmast efter uppskattningsförrättningen, skett försäljningar av
egendom till Västerås stad till priser, som kunna vara ganska upplysande.

Den egendom, som nu är ifrågasatt till försäljning, heter Johannisberg. Den
ligger strax väster om staden, nära stadsbebyggelsen och ungefär 200 meter
från djuphamnen. På andra sidan örn staden ligger en egendom som heter

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. försäljning av stadsägorna nr 887, 888 och 891 i Västerås stad.

(Forts.)

Gideonsberg. Denna egendom, som icke torde ha ett bättre läge än Johannisberg,
har år 1939 inköpts av Västerås stad till ett pris av 340,000 kronor.
Även då var alltså fråga om ett ganska stort köp. Men det pris staden måste
betala för denna egendom var 91 öre per kvadratmeter, alltså mer än det tredubbla
mot det pris som uppskattningsförrättningen kom till i fråga om Johannisberg,
örn man endast räknar med landområdena. År 1938 köpte Västerås
stad en egendom som heter Björnö och ligger så långt som 7 kilometer
sydost om staden. För denna egendom betalade staden en summa av 250,000
kronor. Även här var det alltså fråga örn ett ganska stort köp. Priset per
kvadratmeter för denna egendom, som bestod av 7 eller 8 hektar åker och
119 hektar avrösningsjord, var 19 öre. Man jämföre härmed priset för Johannisberg,
som ligger alldeles invid staden.

Jag vill icke kritisera den uppskattningsförrättning som skett beträffande
Johannisberg. Jag ifrågasätter emellertid, huruvida denna förrättning skulle
kommit till samma resultat, örn den skett efter dessa betydande köp i öppna
marknaden av Gideonsberg och Björnö.

Emellertid har man nu icke ansett sig kunna betala den summa, 792,000
kronor, som 1936 och 1937 års uppskattningsförrättning kommit till. Domänstyrelsen
har i förslag till Kungl. Maj :t prutat av 242,000 kronor, det
vill säga bortåt en kvarts miljon, varigenom priset sjunker till 550,000 kronor.
Anledningen till att man gjort en så betydande prutning, trots att det skett
försäljningar av egendomar i närheten till betydligt högre priser, har varit,
att man ämnat lägga ett flygfält på egendomen. Det är givetvis ett skäl för
kronan att icke hålla ett alltför högt pris. Ser man emellertid saken som
den faktiskt ligger till, förhåller det sig så, att örn man sänker priset med en
kvarts miljon, man subventionerar flygfältet med samma belopp. Örn det blivande
flygfältets areal beräknas till 100 hektar, prutar man ned priset för
dessa 100 hektar med 25 öre per kvadratmeter, det vill säga till praktiskt taget
ingenting. Men då uppkommer den frågan: örn man vill subventionera
det blivande flygfältet, varför har man icke stannat vid att försälja den del
a-v egendomen, som går åt till flygfältet? Det tilltänkta flygfältet skall icke
ligga närmast stadsbebyggelsen utan ett stycke därifrån, och det hade då kunnat
tänkas att man inskränkt sig till att försälja dessa 100 hektar och behållit
resten av den betydande egendomen. Det skulle vara av stort intresse att
veta varför man icke gått denna väg utan ansett sig böra försälja även de återstående
betydande delarna av egendomen.

Jag vill även framhålla en annan sak. Vid Västerås finnes redan ett militärt
flygfält. Det finnes nämligen en flygflottilj förlagd där. Det nu planerade
flygfältet skall bli ett civilflygfält; i militärt hänseende skall det endast
bli ett ^ reservflygfält. Örn man emellertid skall ha någon glädje för militärt
ändamål av det nya flygfältet, vore det riktigast att det komme till stånd redan
nu i sommar. Man borde ha garanti för att det verkligen bleve utlagt genast.
Utskottet säger nu i utlåtandet: »Utskottet förutsätter emellertid, att
Västerås stad förbinder sig att å egendomen anlägga flygfält och att anläggningen
blir av den beskaffenhet, att densamma i händelse av behov kan komma
till användning jämväl för militärt ändamål.» Man frågar sig emellertid
varför icke utskottet, örn nu en kvarts miljon skall användas för detta ändamål,
sagt ifrån, att flygfältet skall vara färdigt till sommaren. Ty det är
givetvis nu som vi behöva det. Örn det är stadens mening, såsom det har framskymtat,
att anlägga flygfältet såsom reservarbete, kanske det dröjer till
1941 eller 1942 eller ännu längre innan det blir färdigt. Och då är det ju
icke mycket mening med att staten subventionerar anläggningen.

Det är framför allt dessa frågor jag skulle vilja ha besvarade: Varför låter

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Ang. försäljning av stadsägorna nr 887, 888 och 891 i Västerås stad.

(Forts.)

man icke försäljningen stanna vid att avse den mark som går at till flygfältet,
och varför har man icke bestämt någon tid, inom vilken flygfältet skall
vara färdigt?

Jag förstår mycket väl att frågan örn försäljningen i realiteten redan är
avgjord, och jag skulle därför kunnat inskränka mig till att gratulera Västerås
till en god affär. Det skall bli ett stort intresse att se hur prisutvecklingen
i fråga örn markområden i dessa trakter kommer att gestalta sig inom de närmaste
åren, för den händelse staden skulle börja sälja tomter pa området. Jag
har emellertid velat taga upp denna fråga, därför att jag tror att det är av
vikt att stryka under, att försäljningar av kronans egendom icke böra ske
annat än efter utredning, som är av så bindande natur att det är klart att de
verkligen innebära en fördel för kronan.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Föredrogs andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 1, i anledning
av väckt motion angående bostadsförhållandena å svenska fartyg. a svenska

I en inom riksdagens andra kammare väckt, till dess andra tillfälliga ut- fartyg.
skott hänvisad motion, nr 31, hade herr Lindberg i Stockholm föreslagit, att
riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t. anhålla örn en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande bostäderna i svenska fartyg samt att i denna
utredning även måtte innefattas frågan om statens ekonomiska medverkan
till lösandet av ifrågavarande problem.

Utskottet hemställde, att här ifrågavarande motion, nr 31, icke måtte till
någon andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, anförde:

Herr Lindberg i Stockholm: Herr talman! Ehuru jag väl är medveten

om, att det icke nyttar mycket till att diskutera en fråga som denna i det läge
vari vi nu befinna oss och i den spänning som råder kring andra och mycket
viktigare problem, vill jag ändå säga några ord i anledning av motionen och de
remissyttranden som avgivits.

Först kanske jag bör säga, att jag förstår utskottet, då det gått på avslag
på motionen. Ty de myndigheter som yttrat sig över motionen ha ju avstyrkt
densamma med en motivering, som jag förstår varit vägledande för utskottet
och som örn jag så får säga avskräckt utskottet från att tillstyrka den.

Kungl, kommerskollegium, som man i första hand vänt sig till, har juthland
annat talat örn att när den nuvarande bostadsförordningen kom till så sent
som år 1927, skulle man icke nu behöva gå in för en ny utredning. Aven örn
det icke står i kollegiets yttrande, måste man säga sig, att kollegiet tydligen
ansett den utredning som föregick 1927 års förordning så modern och så up
to hate, att det icke skulle vara erforderligt med en ny utredning på detta
område. Man tycks leva i den tron att det icke hänt någonting på detta område
sedan år 1927 eller åren däromkring. Man tycks icke veta, att hela
detta problem örn bostäder för människorna genomgått en genomgripande förändring
sedan år 1927. Det har blivit en helt annan uppfattning örn vad en
god bostad kan betyda för människorna, och den uppfattningen hade icke
kommit fram när den tidigare utredningen gjordes.

Man måste väl också säga, att sjöfolket saväl som andra av landets in -

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. bostadsförhållandena å svenska fartyg. (Forts.)
vanare kunna behöva lia förmånen av en hygglig och hygienisk bostad. När
därtill kommer, att sjömannen själv icke har någon som helst möjlighet att
påverka bostadsbyggandet ombord på fartygen, så är det klart, att staten
och myndigheterna i stället mäste visa det intresse som människorna eljest
rent privat i någon mån kunna visa. När en sjöman tar anställning ombord
pa ett fartyg, får han sig också tilldelad en bostad, och han har ingen möjlighet
att göra något val mellan olika typer av bostäder. Ilan får finna sig
i att begagna den bostad som finns.

Sveriges redareförening har i sitt utlåtande förklarat, att en uppgift i
motionen är felaktig, då det icke står i förordningen, att utrymmen som belamras
av koj skulle få räknas in i den fria golvytan. Jag Ilar icke forskat
efter i lagtexten, örn detta är fel skrivet, men jag kan nu meddela, att uppgiften
i motionen icke är skriven direkt med hänsyn till lagtexten. Jag har
i ett annat avsnitt av motionen sagt ifrån, att man mycket noga i de allra
flesta^ fall följer förordningens föreskrifter — minimiföreskrifterna således.
Det finnes, dock fall som jag själv personligen kontrollerat, där den fria durkytan
är mindre än vad förordningen föreskriver. Om således redareföreningens
medlemmar och andra ville göra sig besvär med att gå ombord på gamla
fartyg och se, hurudana bostäderna äro, så är jag övertygad örn att man
skulle komma till den uppfattningen, att en utredning och en förändring på
detta område äro nödvändiga.

Kungl, kommerskollegium har. också skrämt med kostnaden och bland annat
sagt, att det är icke bara till kostnader för byggande av bostäder som
staten skulle behöva lämna bidrag, därest min motion bleve bifallen, utan också
till kostnaderna för minskat lastutrymme ombord på fartyg och till kostnaderna
för .minskning av lastluckor eller flyttning av luckkarmar. Jag vet
icke, var i don motion jag" Ilar skrivit kommerskollegium Ilar kunnat finna
någon uppgift örn att man ifrån sjöfolkets hall skulle kräva, att lastutrymmena
i fartygen skulle minskas, för att det skulle bli plats för bättre bostäder. Det
är ingen som vagat sig pa att uttala en önskan i den riktningen, därför att
man. vet, att alltsammans skulle^ komma, att stranda på ett sådant krav. Man
i stället begärt, a/tt i den man det finns möjlighet — och det finns sådana
möjligheter pa de flesta fartyg, örn också icke pa alla — skulle man skapa
hyggliga bostäder, tvättrum och mässar, där sådana saknas. Men man vill
icke göra det, det är alltsammans. Kostnaderna för byggande eller omändring.
av bostäder kunna dock icke vara så förfärligt avskräckande.

Vidare har kommerskollegium sagt, att det icke skulle vara lyckligt att nu
börja bygga örn bostäderna på några fartyg, därför att man icke kan låta dem
ligga vid varven, när de sa väl behövas ute i trafik. Det är ingen som begär
något sådant. Vad man däremot gång efter annan har begärt, det är, att
bostäderna skola byggas örn vid sådana tillfällen, då fartygen ändå ligga vid
varv för klassning eller större reparationer. Det har heller ingenting sagts
i motionen därom. För övrigt får man väl hoppas — kommerskollegium har
kanske en annan uppfattning1, men jag för min del och den kår jag representerar.
hoppas det innerligen — att detta krig icke skall pågå så förfärligt lång
tid till. Den .utredning som är begärd skulle också, förmodar jag, taga en
ganska lång tid i anspråk. Alltsammans är således egentligen skrämskott
för att förmå riksdagen att avstå från att här gå in för någon reform.

Man skulle i stället kunna säga, att detta är en ekonomisk fråga både för
redarna och för landet, fastän fran andra synpunkter än dem som kommerskollegium
lagt på saken. Det förhåller sig nämligen på det sättet, att omkring
13 procent av sjömanskåren, alltså av dem som arbeta i detta yrke, varje
år äro sjuka, och man får antaga, att en stor del av dessa sjukdomar ådragits

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

Ang. bostadsförhållandena å svenska fartyg. (Forts.)
ombord på fartyget tack vare de dåliga och i många fall urusla bostadsförhållanden
som råda. Enbart till besättningarna på de fartyg som tillhöra
Sveriges redareförening utbetalas varje år nära nog en halv miljon kronor i
sjukersättningar. Lägger man till alla de fartyg som icke tillhöra Sveriges
redareförening, kommer man säkerligen upp till en siffra som ganska mycket
överstiger en halv miljon kronor. I dessa sjukersättningar äro då icke inräknade
några kostnader för sjukvård på grund av olycksfall och dylikt. Örn
man skulle roa sig med att taga reda på hur många sjömän som vårdas på
våra tuberkulossjukhus, tror jag, att man skulle komma fram till uppgifter
som vore ganska skrämmande. Det är många inom de olika sjöfolksgrupperna
som råka ut för denna förödande sjukdom. Naturligtvis ha icke alla
fallit offer för denna sjukdom på grund av dåliga bostäder men givetvis en
stor del. Man skulle, örn man ser frågan ur dessa synpunkter, nästan kunna
säga, att det skulle nära nog bli en förtjänst för redarna att bygga örn bostäderna
på fartyg och att göra det ur hygienisk synpunkt bättre och trevligare
ombord, än vad det för närvarande är. Det skulle således icke enbart
vara nackdelar ur redarnas synpunkter, som en sådan reform skulle medföra.
Man får väl också komma ihåg, att även för landet blir det en hel del kostnader
för alla dessa sjukdomsfall bland sjömännen. Det är heller icke bara
staten som får vidkännas en hel del utgifter för detta ändamål utan också
våra kommuner. Det kan hända, att örn man på detta område finge bättre
förhållanden, dessa utgifter skulle kunna minskas och man även i detta avseende
skulle kunna räkna med en förtjänst.

Slutligen har kungl, kommerskollegium talat örn redarnas ekonomi och afl
det från den synpunkten — även om det icke sagts direkt, så har det dock sagts
indirekt — skulle vara äventyrligt för redarna att nu ställas inför en ny pålaga
från statsmakternas sida. Det må vara sant, att en hel del redare ha dålig
ekonomi och att de under vissa förhållanden förtjäna litet pengar, men
det torde väl också vara lika sant och riktigt, att en hel del av Sveriges redare
lia ganska goda inkomster och till och med bättre inkomster än många andra
företagare här i landet. Under nu rådande förhållanden, under kriget alltså,
vet man ju icke riktigt, hurudana inkomsterna kunna bli för Sveriges redare.
Det är möjligt, att de bli dåliga, när resultatet uträknas, men det är också
möjligt, att de bli goda. Det får väl i alla fall icke vara helt och hållet avgörande,
huruvida redarna tjäna mycket eller litet pengar. Skulle det vara
så, skulle ju de redare som ha goda inkomster hålla lyxbostäder, medan de
redare som ha små inkomster skulle hålla sådana bostäder som Lubbe Nordström
talat örn och som också finnas på en hel del fartyg.

Jag skall sluta med att framhålla en sak, som också är omnämnd i motionen,
nämligen att en hel del fartyg ha svårigheter att få besättning tack vare sina
dåliga bostäder. Jag kan komplettera detta med att omnämna, att det var ett
rederi som strax före jul icke kunde få folk till sina fartyg, naturligtvis icke
helt och hållet beroende på att det var dåliga bostäder ombord på dem men
till största delen beroende på den omständigheten. Det var ingen som ville
taga anställning på dem, och man .slog också alarm från detta rederis sida och
klagade över den dåliga tillgången på sjöfolk. Jag vet icke, örn det gjordes
någon framställning direkt till statsmakterna, men man ville i alla fall göra
gällande, att man skulle påkalla statens hjälp för att få fartygen bemannade
och för att de skulle slippa att ligga och vänta på att få sina besättningar
kompletterade. Sådant kostar naturligtvis en hel del pengar, men dessa kostnader
skulle helt och hållet försvinna, därest man ville gå in för en försonlig
politik på detta område.

Jag är som sagt, herr talman, medveten örn ali, det, i nuvarande läge och vid

Nr 19.

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Äng. bostadsförhållandena å svenska fartyg. (Förts.)
denna tidpunkt är lönlöst att försöka övertyga andra kammaren örn att motionen
bör bifallas, men trots detta skall jag ändå be att få yrka bifall till
min motion.

Herr Nilsson i Kristinehamn: Herr talman! Jag saknar varje anledning

att polemisera mot motionären, som här utvecklat synpunkter som jag föreställer
mig att kammarens ledamöter i många stycken finna mycket behjärtansvärda.
När därtill motionären i slutet av sitt anförande själv medgav, att
tidpunkten för vare sig vidtagande av åtgärder eller igångsättande av utredning
möjligen var mindre lyckligt vald, kan jag, herr talman, inskränka mig till att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels ock på avslag därå samt bifall i stället
till den i ämnet väckta motionen; och blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 12.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr förste vice talmannen,
som yttrade: Herr talman! Med stöd av § 55 riksdagsordningen får jag hemställa,
att kammaren med hänsyn till infallande helg måtte medgiva, att beträffande
samtliga de vid näst föregående sammanträde avlämnade kungl, propositionerna
eller nr 101—107, 110, 114—117, 119, 120, 122—150, 152—166 och
168—172 motionstiden må utsträckas till det sammanträde, som infaller näst
efter tjugu dagar från propositionernas avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 13.

Till bordläggningen anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 8, i anledning av väckt motion angående
upphävande av de vid 1936 års riksdag beslutade skärpningarna av valbarhets-
och behörighetsreglerna i avseende å kommunala förtroendebefattningar; statsutskottets

utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ytterligare förstärkning
av anslaget till frivilliga skytteväsendets befrämjande;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående viss omläggning
av systemet för de värnpliktigas rullföring och redovisning m. m.;

nr 64, i anledning av väckt motion om ökat utrymme åt undervisningen i
de nordiska grannländernas språk inom det svenska skolväsendet;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
stenarbetaren Karl Edvin Karlsson från skyldighet att till kronan utgiva viss
ersättning; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående civiltekniska
luftskyddsåtgärder vid statens kraftverksanläggningar;

bevillningsutskottets betänkande, nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel; bankoutskottets

utlåtanden:

nr 13, angående verkställd granskning av riksbankens styrelse och förvaltning; -

Onsdagen den 13 mars 1940 e. m.

Nr 19.

nr 14, angående verkställd granskning av riksgäldskontorets styrelse och
förvaltning;

nr 15, angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets styrelse och
förvaltning;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående beräkning i vissa
fall av anställningstid för pension enligt kungörelsen den 7 december 1934
(nr 585) med föreskrifter angående pensionering av viss arbetarpersonal i
statens tjänst; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rätt för föreståndaren
för Weibullsholms växtförädlingsanstalt H. A. K. Lamprecht och lärarinnan
i kvinnlig slöjd i Sundbybergs skoldistrikt Augusta Pauline Walkendorff
till viss tjänstårsberäkning för pension; samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349);

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen
m. fl. lagar; och

nr .15, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293).

Herr Holmbäck avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 211, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition, nr 90, med förslag till lag örn ändrad
lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt 17 kap. 1 § lagen
den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, m. m.

§ 14.

Justerades protokollsutdrag.

§ 15.

Denna motion bordlädes.

§ 16.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades

herr Hedlund i Häste

> Lindahl

> Nilsson i Kristinehamn

under 2 dagar fr. o. m. den 29 mars,

» 3 » > » 29 > och

» 2 » » » 29 > .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 9.40 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Nr 19.

Fredagen den 15 mars 1940.

Interpellation.

Fredagen den 15 mars.

Kl. 4 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 9 innevarande mars.

§ 2.

Herr statsrådet Bergquist avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 151r
med förslag till lag örn anstånd för vissa värnpliktiga med betalning av
hyra m. m.

Denna proposition hänvisades omedelbart till behandling av lagutskott.

§ 3.

Föredrogos var för sig de på kammarens bord liggande motionerna; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna:
nr 205 av herr Nilsson i Göteborg m. fl.;
nr 206 av herr Österström m. fl.;
nr 207 av herr Pettersson i Norregård m. fl.;
nr 208 av herr Lindberg i Umeå m. fl.; och
nr 209 av herr Arnemark m. fl.;

till statsutskottet motionen nr 210 av herr Onsjö m. fl; samt
till behandling av lagutskott motionen nr 211 av herr Holmbäck.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, statsutskottets
utlåtanden nr 62—66, bevillningsutskottets betänkande nr 6,
bankoutskottets utlåtanden nr 13—17 samt första lagutskottets utlåtanden

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till herr Hage, som anförde:
Herr talman! Det beslut, som fattades av 1939 års urtima riksdag om åstadkommande
av ett tackjärnverk inom Norrbotten och dess förläggande till
Luleå, mottogs på sin tid med synnerligen stor tillfredsställelse och glädje av
länets befolkning.

Emellertid har sedan denna tid till länsbefolkningens kännedom kommit, att
frågan örn nämnda järnverks anläggande uppskjutits tills vidare med hänsyn
till det förändrade läget. Ett meddelande härom, emanerande från resp. statsråd,
var för en tid sedan synligt i pressen. Nu förefaller det emellertid, som
om de nya förhållanden av ekonomiskt och annat slag, som inträtt för Norrbotten
bl. a. genom fredsslutet Finland—Sovjet-Ryssland, skulle kunna mo -

Fredagen den 15 mars 1940.

Nr 19.

Interpellation. (Forts.)

tivera, att åtminstone det förberedande arbetet med utredningen rörande produktionsmetoderna
m. m. skyndsamt igångsattes, så att järnverket ifråga kunde
komma till stånd ungefärligen vid den tidpunkt, som riksdagen avsåg med
sitt beslut i frågan.

Under hänvisning till vad här anförts, hemställer jag alltså,

att andra kammaren måtte medgiva, att jag får till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet framställa följande frågor:

1) Äro åtgärder nu vidtagna för igångsättande av de förberedande utredningar,
som måste föregå järnverkets uppbyggande? samt — örn så ej är
fallet —

2) Är det herr statsrådets avsikt att utan dröjsmål igångsätta nämnda utredningar
och därmed medverka till, att den av riksdagen beslutade anläggningen
fortast möjligt kommer till stånd?

Denna anhållan blev av kammaren bifallen.

§ 6.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtande, nr 6, angående regleringen för budgetåret 1940/41
av utgifterna under riksstatens sjätte huvudtitel, innefattande anslagen till
kommunikationsdepartementet; och

första lagutskottets utlåtande, nr 16, i anledning av väckt motion örn ändring
av 3 kap. 6 § giftermålsbalken.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 92, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till brandalarmanläggning
i nationalmuseet;

nr 94, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Ångermanälven m. m.;

nr 95, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronans fallandelar i Kässelälven m. m.;

nr 96, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kapitalinvestering
för vattenledning vid tekniska högskolan och statens väginstitut
m. m.;

nr 97, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till kapitalinvestering
för anskaffning av vägmaskiner m. m.;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förstärkning av
fjärde huvudtitelns anslag till kommittéer och utredningar genom sakkunniga;

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gäldandet av
vissa haverikostnader m. m.;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för
vicekorpralen S. H. Hansson m. fl. från ersättningsskyldighet;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning örn anslag till om- och
tillbyggnad av marinens köttcentral i Karlskrona;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
skeppsprovningsanstalt;

nr 110, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse av
kronan tillkommande rätt till inmutat område;

Nr 19.

Fredagen den 15 mars 1940.

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande av
skyddsrum för vissa museisamlingar; och

nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående beredande av
sjukhusvård i Sverige åt krigsinvalider från Finland m. inifrån
första lagutskottet:

nr lil, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag ur kyrkofonden
för budgetåret 1940/41 för biträde vid handläggning av boställsärenden
och vad därmed äger samband;

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid domänverket; och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 12 § och 14 § 2 mom. lagen den 9 december 1910 (nr 141,
sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning;

från andra lagutskottet:

nr 101, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 26 och 30 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn

folkpensionering, m. m.;

nr 102, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 7 § lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behand ling

av alkoholister (alkoholistlag);

nr 103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa bestämmelser örn arbetsförmedling,
m. m.; och

nr 104, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180) om skyddskoppympning;
samt

från jordbruksutskottet:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående Sveriges deltagande
i internationella skogsvårdscentralen i Berlin;

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar örn anslag till kapitalinvesteringar; nr

88, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disponerande av
avkastningen av statens hästavelsfond m. m.;

nr 89, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt reglering
av tillverkningen och avsättningen av potatismjöl;

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning örn bidrag till ladugårdsförbättringar; och
nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
stadsägorna nr 887, 888 och 981 i Västerås stad.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.13 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401157