1940. Andra kammaren. Nr 17 (Riksdagens protokoll 1940:17)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1940. Andra kammaren. Nr 17.

Tisdagen deli 5 mars.

Kl. 4 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 nästlidna februari.

§ 2.

Herr statsrådet Andersson avlämnade Kungl. Maj :ts proposition, nr 92, angående
anslag till elektrifiering av banan Långsele—Boden m. m.

Denna proposition bordlädes.

§ 3.

Föredrogos var för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen, nr 77, med förslag till lag örn fortsatt giltighet
av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen
att meddela särskilda bestämmelser örn riksbankens sedelutgivning och bankrörelse
m. m.;

till behandling av lagutskott propositionen, nr 84, med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av maximiprislagen den 22 juni 1939 (nr 349);

till bankoutskottet propositionen, nr 85, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350);

till behandling av lagutskott propositionen, nr 86, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagell den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser
angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl.
lagar;

till bevillningsutskottet propositionerna:

nr 87, med förslag till förordning angående fortsatt tillämpning av förordningen
den 22 december 1939 (nr 924) örn tilläggsskatt å bensin, m. m.; och

nr 88, angående tullfrihet för viss sjukvårds-, beklädnads- och sjuktransportmateriel;
samt

till statsutskottet propositionen, nr 91, angående förstärkning av andra huvudtitelns
anslag till extra utgifter.

§ 4.

Föredrogos, men bordlädes ater konstitutionsutskottets utlåtanden ni 2 4,

statsutskottets utlåtanden nr 44—51, bankoutskottets utlåtanden nr o -7,
första lagutskottets utlåtande nr 9 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 10
—13.

Andra kammarens protokoll 1940. Nr 17. 1

Nr 17.

Tisdagen den 5 mars 1940.

§ 5.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelse till
Konungen, nr 2, i anledning av de i statsverkspropositionen gjorda framställningarna
rörande utgifterna för budgetåret 1940/41 under riksstatens andra
huvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Herr Hedlund i Häste avlämnade en av honom undertecknad motion, nr 204,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 70, angående avlöningsförmåner
till sekreterare hos hushållningssällskap samt jordbruks- och mejerikonsulenter
under tjänstledighet för militärtjänstgöring i anledning av anbefalld
förstärkt försvarsberedskap m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Sandström	under	3 dagar fr.	o. m. den	7	mars.
» Leo		5 »	>	h	4
fru Rönn- Christiansson		5 >	T>		4	2>
herr Andersson i Malmö	»	3 »		>	8	»
» Hagberg i Luleå	>	8 >	>	2>	6

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4.5 e. m.

In fidem
Sune Norrman.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr talmannen lämnade på begäran ordet till Svar på fråga.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som anförde: Herr talman!

Under hänvisning till en till mig riktad telegrafisk hemställan från riksdagsman
Hilding Hagberg örn tillsättande av en särskild undersökningskommission
med anledning av branden i tidningen Norrskensflammans fastighet. i
Luleå har herr Brädefors frågat, örn regeringen är beredd vidtaga en dylik
åtgärd.

Omedelbart efter branden igångsatte vederbörande myndighet undersökning
av orsakerna till den beklagliga händelsen, som icke blott vållat materiella
skador utan också krävt offer av människoliv. I undersökningen deltaga experter
från Kriminaltekniska institutet. Något definitivt resultat av undersökningen
föreligger ännu icke. Att den sker med all möjlig grundlighet och
opartiskhet anser jag självklart. Skulle sedan rapport örn undersökningen ingått
det förefinnas någon anledning till granskning i särskild ordning, är jag
beredd att föranstalta örn en sådan granskning.

Härefter yttrade:

Herr Brädefors: Herr talman! Jag ber att få framföra mitt tack till herr
statsministern för hans svar. Visserligen ger mig herr statsministern ett visst
löfte örn ett ingripande från regeringens sida efter slutförd polisundersökning,
och herr statsministern hänvisar också till de kriminalexperter, som deltaga
i denna undersökning, varför han inte anser någonting för närvarande vara
att göra åt saken, men jag är likväl inte fullt tillfredsställd med innehållet
i det svar, som herr statsministern har gett, därför att det enligt min mening
— och den tankegången synes man också ge uttryck åt i hela den svenska
pressen — bakom denna brandkatastrof ligger ett politiskt motiv. Därför
är det min uppfattning, att en allsidigt sammansatt regeringskommission har
bättre möjligheter än den noggrannaste polisundersökning att i ett fall som
detta tränga in i det politiska motiv, som kan finnas bakom en sådan gärning,
som har skett i Luleå, och söka få klarhet i den saken. Jag vill också åberopa,
att det tidigare har kunnat tillsättas sådana regeringskommissioner vid
undersökningar av vissa större politiska händelser, t. ex. Ådalshändelserna,
och detta på ett ganska tidigt stadium, varför det icke hade varit omöjligt nu
heller att göra detta.

Det är i alla fall att hoppas, att den delen av statsministerns svar, som
ifrågasätter granskning av polisrapportens slutinnehåll och eventuella åtgärder
från regeringens sida senare, utgör en viss borgen för att någonting skall
göras för att gå på djupet i denna fråga.

Herr Flyg: Herr talman! Jag ber endast att få understryka önskvärdheten
av att en verkligt genomgripande opartisk undersökning äger rum i detta

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Svar på fråga. (Forts.)

fall.. Jag uttalar detta önskemål inte enbart nied tanke på den tragedi, som
har inträffat uppe i Luleå, utan även med tanke på en tidigare inträffad
händelse, då också svenska hem härjades av brand och katastrof. I en följd
av artiklar, inte mindre än sex, har ledningen för den gruppering — jag höll
på att säga åsiktsriktning, herr talman, men det är fel — den gruppering,
som existerar här inom landet och som representeras av den föregående talaren,
hävdat, att denna katastrof — jag syftar på bombningen av Pajala däruppe
i Norrbotten — förorsakats såsom en provokation ifrån den finska regeringens
och från det stridande finska folkets sida. Detta hävdades så sent
som i förrgår ifrån det hållet. När man kan peka på någonting sådant, då
synes det mig, att det finns ytterligare skäl att uttala önskvärdheten av att
även katastrofen i Luleå blir föremål för en opartisk undersökning.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag ansluter mig till tanken på en opartisk
undersökning, men jag är även övertygad örn att våra polismyndigheter inte
komma att uppträda partiskt på något sätt. Att göra gällande någonting
annat är en förolämpning mot det svenska samhället.

Samtidigt skulle jag vilja hemställa till herr Brädefors och hans partikamrater
att rikta en maning till redaktionen för sitt partiorgan Ny Dag
örn att uppträda på ett vettigare sätt än vad som har skett i detta fall hittills.
Jag har här i min hand måndagens nummer av Ny Dag, som behandlar
Luleåbranden, och det är uppriktigt sagt det skandalösaste tidningsalster, som
utkommit sedan den tid, jag lärde mig att läsa.

Överläggningen förklarades härmed avslutad.

§ 2.

Svar på Ordet erhölls på begäran av chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet
frågor. Westman, som yttrade: Herr talman! Herr von Seth har till mig framställt
följande frågor: 1) Arnar regeringen förelägga riksdagen proposition med
förslag örn förbud för landsförrädare att bekläda befattningar i det allmännas
tjänst? 2) Vid vilken tidpunkt har riksdagen att emotse proposition med förslag
örn förbud för landsförrädare att sitta i Sveriges riksdag?

Mitt svar å dessa frågor är följande:

Den, som enligt 8 kap. strafflagen fälles till straffarbete för förräderi eller
annat för rikets säkerhet menligt brott, skall dessutom enligt gällande lagstiftning
ådömas förlust av allmänna befattningar och förtroendeuppdrag.

Vid den pågående sakkunnigutredningen inom justitiedepartementet örn skärpta
åtgärder mot statsfientlig verksamhet överväges även att öka möjligheten att
vid brott mot detta kapitel i strafflagen döma till förlust av allmänna tjänster
och uppdrag. Utredningsarbetet bedrives med skyndsamhet, och de sakkunnigas
förslag beräknas föreligga inom den närmaste tiden.

Vidare anförde:

Herr von Seth: Herr talman! Jag anhåller att få framföra mitt tack till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet för svaret på mina båda
frågor.

Jag tror inte, att man gör sig skyldig till någon överdrift, när man påstår,
att den nationella väckelse, som i dessa allvarliga tider gått genom vårt land,
är en tillgång att i allra högsta grad taga vara på. Men samtidigt som denna
nationella väckelse stärker samhörigheten inom vårt land och inom alla olika
folkgrupper, är den kommunistiska verksamhet, som bedrives i landet, av en

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Svar på frågor. (Forts.)

sådan art, att den skapar höggradig irritation. Det ligger då nära till hands,
att den institution, där folkets valda ombud ha säte, föregår nied ett exempel
och vidtager åtgärder, som göra det möjligt att utrensa dessa element ifrån
vår riksdag. Jag tror inte heller, herr talman, att jag gör mig skyldig till
någon överdrift, när jag påstår, att vi nu så länge lia sysslat med kommunistfrågan,
att det är på tiden att åtgärder komma. Ty ute i landet uppfattas det
som en skam för vår svenska riksdag, att landsförrädare alltjämt få sitta här
i ostörd ro. Det är alldeles självklart, att man i en demokratisk stat inte kan
komma med lagar och förordningar utan vidare, men vi måste komma ihåg,
att demokrati inte får betyda undfallenhet och klemighet. Då är inte demokratien
vuxen att ta hand örn samhällsproblemen. Ute i landet har det inom olika
institutioner och inom olika organisationer utfärdats starka appeller i syfte att
rensa ut kommunisterna, d. v. s. landsförrädarna, t. ex. från olika statstjänstemannagrupper
och från landsorganisationen. Vid remissdebatten i år hade vi
den stora glädjen att konstatera den vidräkning, som statsrådet Möller då höll
med herr Hagberg i Luleå. När riksdagen förra onsdagen fattade beslut angående
transportförbud för vissa landsförrädiska tidningar, kunde man också
i herr statsrådet och chefens för justitiedepartementet anförande utläsa ett
löfte örn att åtgärder även på andra områden snart skulle komma till stånd.

Men tiden rider fort numera, och det råder ingen tvekan örn att det ligger
en stor fara i dröjsmål. Sedan mina frågor framställdes, ha några av de inkallade
vid Hälsinge regemente kommit med en masspetition till Konungen om
utrensning av kommunister från beredskapsförbanden och neutralitetsvakten.
Beträffande de händelser, som timat uppe i Norrland, branden i Luleå och
branden i Boden, tro stora grupper av svenska folket, att någonting har hänt,
som inte borde ha fått ske — även örn det inte finns någon som helst grund för
misstanken, att dessa bränder skulle vara provocerade. Jag skulle särskilt
vilja fästa uppmärksamheten på att örn medborgarna få för sig, att statsmakterna
stå valhänta och inte vilja göra någonting åt dessa saker, lia vi den
stora faran över oss, att folket ute i bygderna tar saken i egna händer. Då
först äro vi verkligen inne på farliga vägar, särskilt örn kommunisterna i detta
läge skola få anropa polismakten örn skydd. Detta är givetvis en oerhört
svår fråga, och jag underskattar inte ett ögonblick justitieministerns och regeringens
svårigheter att ingripa. Men nu är tiden sådan, att huvudsaken är
att man inte längre på grund av byråkratism och dylikt får låta sig hindras
i att vidtaga åtgärder och göra det snabbt. I annat fall kan riksdagen löpa
fara att mista sitt anseende, och man kan börja tro, att den inte är det instrument,
som den bör vara i det fria svenska folkstyrei s tjänst. Därför tror jag
inte, att jag gör mig skyldig till någon överdrift, när jag påstår, att den allmänna
opinionen är sådan, att den med glädje hälsar den dag — vilken vi
hoppas skall komma mycket snart — när vi kunna avlägsna landsförrädarna
inte bara från Sveriges riksdag utan även från ämbeten och tjänster hos det
allmänna.

Herr Senander: Herr talman! De frågor, som herr von Seth riktat till

justitieministern, beteckna toppunkten av politisk fräckhet. Herr von Seth
och hans gelikar bruka ju utge sig själva för att framför alla andra, representera
den politiska anständigheten och hederligheten, men det hindrar inte, att de
utan att ha skymten av bevis för sina påståenden kasta ut beskyllningen mot
oss kommunister att vara landsförrädare. Sådant har man tillåtit här i kammaren
vid upprepade tillfällen. Så mycket borde man i varje fall ha rätt att
fordra, att inte obevisade och obevisbara beskyllningar för kriminella brott
kastas ut mot riksdagsmän.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Svar på frågor. (Forts.)

När nu emellertid herr von Seth med väl spelad moralisk indignation riktar
frågor örn ingripande mot oss kommunistiska riksdagsmän, så är det på sin
plats att erinra honom örn en sak, som borde lära honom att vara försiktig
nästa gång han står inför frestelsen att beteckna andra som landsförrädare.
Jag syftar på det faktum, att man nyligen har dömt fem överbevisade landsförrädare
och spioner med hemvist inte inom det kommunistiska partiet utan
inom det borgerliga lägret. Det har uppgivits, att tre av dessa fem äro medlemmar
av det parti, som herr von Seth representerar här i kammaren. Att
detta inte hindrar herr von Seth och hans parti att uppträda som patenterade
väktare av fosterlandets intressen och som riddare av anständighet och moral,
är ju bara i stil med det hela. Syftet med alla dessa attacker, med alla dessa
lumpna beskyllningar är emellertid klart: det gäller för herr von Seth och
hans parti att begagna den nuvarande situationen till att skapa den pogromstämning
mot det kommunistiska partiet, ja, mot arbetarrörelsen överhuvud,
som ger de nödvändiga förutsättningarna för genomförandet av antidemokratiska
lagar. Det räcker inte längre för herr von Seth att använda statsministerns
blommiga nattrock som politiskt tillhygge. Nu anse han och hans kumpaner
situationen vara lämplig för att på nytt sätta landsförräderiets stämpel
på politiska meningsmotståndare. Detta är en gammal omtyckt metod hos
högern, då det gäller att sprida en förgiftad propaganda mot menings- och
klassmotståndare. Historien upprepar sig som vanligt. När högern på sin
tid drev sin smädeskampanj mot Hjalmar Branting och Karl Staaff, vilka
också stämplades som landsförrädare, lyckades man jaga upp lidelserna till en
sådan höjd, att det övades fysiskt våld mot meningsmotståndare. Nu är situationen
likadan; man har lyckats åstadkomma en atmosfär, som föder rent
kriminella brott. Upprepade våldsdåd begås mot kommunister och andra radikala
arbetare, vilka våldsdåd nu lia kulminerat med dåden i Luleå. Det
politiska ansvaret för allt detta kan inte läggas på andra än dem som med
hela den väldiga propagandaapparat, som står till deras förfogande, skapat
den lämpliga jordmånen härför.

Jag frågar de riksdagsmän, som ännu inte fullständigt fallit offer för hetspsykosen:
Bör inte måttet snart vara rågat? Skall det ske flera våldsdåd,
innan man förstår, att hetspropagandan mot oss kommunister har sprängt alla
fördämningar för en reaktion, som hotar icke bara kommunisterna utan även
hela arbetarklassen? Svaret må bli vilket som helst; vi kommunister skola,
som jag förut förklarat, fortsätta vårt arbete. Historien har visat, att man
inte kan hindra en rättvis rörelses frammarsch genom att åsätta den stämpeln
landsförräderi. Herr von Seth och hans meningsfränder kunna skriva sig detta
till minnes.

Herr andre vice talmannen Magnusson: Herr talman! Jag har ingen anledning
att göra något uttalande angående den mer eller mindre lyckade formuleringen
av de frågor, som här framställts. Däremot finner jag mig lia anledning
att på grund av herr Senanders yttrande uttala, att var de dömda spionerna
politiskt till äventyrs hört hemma ha de i varje fall icke haft några allmänna
uppdrag, allra minst förtroendet att sitta i Sveriges riksdag, varför den
jämförelse, som herr Senander gjorde, icke har någon giltighet i detta fall. Jag
ber emellertid att få tillägga, att då det här vid upprepade tillfällen och senast
för några få dagar tillbaka mot kommunisterna riktats den bestämda anklagelsen
att ha mottagit och mottaga subsidier av främmande makt, går det
inte från det hållet att värja sig för en anklagelse av den innebörd, som nu
kommit till uttryck i de framställda frågorna. Intill dess att man tydligt har

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Svar på frågor. (Forts.)

visat — nian har inte ens sökt förneka det — att sådana subsidier icke ha
mottagits, får nian också finna sig i att man ute i landet nämner kommunisterna
vid rätt namn och med beklagande och förvåning ser, att kommunister
fortfarande inneha förtroendeuppdrag och tillhöra Sveriges riksdag.

.Tåg är inte böjd för och har ingen anledning att påkalla alltför hastiga eller
alltför drastiska åtgärder, men jag tror mig ha anledning att säga, att det nu
har dröjt så länge med åtgärder gentemot den kommunistiska agitationen och
mot hithörande förhållanden, att folk ute i landet börjar göra sig den frågan:
har inte den svenska riksdagen handlingskraft nog och möjligheter nog att ur
det svenska samhället och ur riksdagen rensa ut denna meningsriktning, som
icke hör hemma där? Om inte den svenska riksdagen snart vidtager åtgärder,
kommer detta att i betänklig grad sänka dess anseende ute bland vårt folk.

Jag tror det vara skäl att vid detta tillfälle särskilt betona denna folkstämning
och detta berättigade krav, och jag vill säga till vederbörande inom regeringen:
det går inte längre att här vila pa hanen och dröja, utan här kräver det
svenska folket handling. Det kräves med hänsyn till vårt fosterland och med
hänsyn till den folkstämning, som i närvarande stund är mycket stark och mycket
sund.

Herr Skoglund: Herr talman! Efter herr andre vice talmannens an förande

kan jag inskränka mig till några få ord.

Jag ber då först att på den fråga, som herr Senander framställde, fa svara:
måttet äv rågat! Efter vad Ny Dag tillåtit sig under de senaste dagarna oci
efter det anförande, som herr Senander nyss hållit, är det inget tvivel örn att
det svenska parlamentet, i ett tidsläge som kanske är det mest ödesdigra, sorn
landet genomlevat på århundraden, icke får utsätta sig för möjligheten att sådana
kommunistdebatter, som förekommit under den senaste tiden, ideligen

upprepas. ... .

Jag skall inte ingå i något bemötande av herr Senander. Jag vadgar till justitieministern
att noga undersöka och överväga, huruvida det icke är möjligt
att få till stånd en ändring i nuvarande förhållande.

Herr Flyg: Herr talman! Jag vill bara, då agenten Senander här ger

oss rådet att vara försiktiga, erinra därom, att den person, som för någon tid
sedan i Norge häktades och dömdes lör spioneri, för endast tva eller tre ar sedan
författade riksdagsmotioner åt herr Senander och hans kamrater här samt
dessutom var medarbetare i deras tidning.

Därutöver vill jag, herr talman, erinra örn att den 2 december i fjol, alitsa
omedelbart efter det ryska överfallet på Finland, framställde jag interpellationsvis
här i kammaren frågor av liknande karaktär och med samma syfte
som de, vilka i dag besvaras. På denna interpellation lämnades under den urtima
riksdagens fortsättning icke något svar, men av kammarledamöter från
olika partigrupper erhöll jag hänvisning till det lagförslag, som da. lades pa
riksdagens bord, och dessutom en antydan om att dä,rmed skulle jag kunna anse
interpellationen besvarad. Detta lagförslag är i dag lag, och fortfarande
diskutera vi den angelägenhet det här är fråga örn.

För mitt vidkommande förstår jag inte, herr talman, detta tal örn nödvändigheten
av lagändringar och lagskärpningar, som här framföres såsom förklaring
till att intet skett. Då man, såsom frågeställaren i dag gjort,_ talar örn
den allmänna opinionen i landet, vill jag säga, att den allmänna opinionen är
färdig. Och på 90 procent av den allmänna opinionen vilar denna riksdag, och
på fyra av de stora partierna i denna riksdag är den nuvarande regeringen

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Svar på frågor. (Forts.)

grundad. Är således deli allmänna opinionen eller folkviljan den kraft, som
man anser sig behöva, så synes mig allt, både formellt oell reellt, vara klart
för att något göres och för att något redan borde lia gjorts.

Det Ilar sagts, att man bär i kammaren inte kan diskutera svensk utrikespolitik.
En urtima riksdag var i fjol samlad på grund av det skärpta läget ute
i världen, men vi fingo inte behandla utrikespolitiska spörsmål, därför att —
så sade man — här sitta representanter för främmande makt. Riksdagen konstaterade,
visserligen i indirekt form, att den icke kunde yttra sig fritt, därför
att den hade representanter för främmande makt i sin krets. Regeringen, som
har riksdagen såsom fundament, sitter och slår i lagböcker för att undersöka,
hur man skall kunna komma till en lösning av detta problem.

Detta förfaringssätt, herr talman, går icke i lås med vad jag i detta fall
menar vara sunt förnuft och dessutom ett vitalt intresse. Där borta på andra
sidan Bottenhavet rycker vederbörande agenters herre fram. Undan för undan
pressar han sig fram med sin övermakt. Ju närmare han kommer, desto svårare
blir ett ingripande. Det måste ske nu! Det ligger i vårt eget intresse,
men det är också vår plikt mot Finlands kämpande folk.

Herr Senander: Herr talman! Jag noterar, att ingen av högerns talare
bestridit, att tre av de dömda landsförrädarna tillhört högerpartiet, något som
kanske kan ge anledning till eftertanke. Det skulle t. o. m. kunna tänkas, att
det varit mera berättigat att man beträffande detta parti företagit den landsomJattande
razzia, som nyligen igångsattes mot det kommunistiska partiet.

Det är ju så, såsom herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet förklarade
i sitt svar, att med nu gällande lagar landsförrädare icke få sitta i
riksdagen. Herr andre vice talmannen vill emellertid, att vi kommunister
skola prestera bevis för att vi icke äro »landsförrädare». Enligt den enklaste
juridiska regel tillhör det dem, som utslunga beskyllningar och påståenden,
att prestera bevisning. Men det gör man inte här. Man bara upprepar påståendet
ideligen och kan inte prestera skymten av bevis för sina lumpna anklagelser
mot det kommunistiska partiet. Och detta beteckna vi såsom en
skam för riksdagen, örn någonting skall kunna betecknas med detta ord.

Vill man undvika sådana debatter som denna, så är det ju enkelt. Örn man
bara slutar upp med dessa grova tillmålen och beskyllningar mot de kommunistiska
riksdagsmännen, så slipper man dessa debatter, som man nu fruktar
så mycket.

Vad herr Flyg beträffar, vill jag bara säga, att det är ett passande sällskap
högern fått i sina angrepp mot det kommunistiska partiet.

Herr von Seth, som nu för kort genmäle erhöll ordet, yttrade: Herr talman!
Till herr Senander vill jag endast säga, att mina frågor äro formulerade så,
att de avse landsförrädare överhuvud taget, därför att vi vilja komma åt
dessa, bakom vilket parti de än må söka skydd. Alen örn herr Senander känt
sig alldeles särskilt träffad, är det fullt förståeligt.

Härpå anförde

Herr Olovson i Västerås: Herr talman! Jag begärde ordet, därför att

Jägi dag har upplevat det mest förfärliga jag varit med örn i denna kammare.

Herr Senander i Göteborg har här sökt skydd bakom minnet av två av de
resligaste gestalter och största patrioter, som någon gång suttit i den svenska
riksdagen, nämligen Karl Staaff och Hjalmar Branting. Det är detta försök
att jämställa det svenska folkets sunda och naturliga reaktion mot det

Onsdagen den 6 mars 1040. Nr 17. 9

Svar på frågor. (Forts.)

kommunistiska partiet med den förföljelse, som på sin tid riktades mot såväl
Karl Staaff som Hjalmar Branting, som jag anser vara det förfärligaste,jagfått
uppleva i denna kammare, oell denna debatt bör enligt min mening inte
avslutas utan att någon kammarens ledamot protesterar mot ett sådant utnyttjande
av två av nationens främsta män.

Jag vill inte vidare byta ord med herr Senander. Vad han är det veta vi,
och vi behöva inte säga honom det.

Emellertid skulle jag vilja ge herr von Seth först en erinran och sedan ett
gott råd. Jag får därvid i en parentes gå tillbaka till herr Senander. Han
åberopade sig också på den svenska arbetarklassen. Men han vet — och nu
kan herr von Seth höra på •— att den svenska arbetarklassen just nu är i färd
med att på allvar göra upp sluträkningen med kommunisterna. Kommunisterna
falla som strån för lien ute i de folkliga organisationerna. Hittills är
det, enligt vad jag vet, bara en, som har vägrat att gå, när han blivit anmodad,
och det är herr Senander, men han kommer att bli bortmotad — den saken är
klar. Herr von Seth bör sålunda veta, att den svenska arbetarklassen just
nu gör rent hus och befriar sig från allt samröre med kommunisterna.

Detta var den erinran jag ville göra, och nu kommer rådet. Det skulle göra
nytta ute i landet, örn den politiska riktning, som herr von Seth företräder —
främst dess ungdomsorganisation — ville, på samma sätt som de socialdemokratiska
ungdomsklubbarna taga klart avstånd från kommunisterna, frigöra
sig från allt samröre med personer, som mer eller mindre öppet hylla nazismen.
Sätt i gång en sådan kampanj mot nazisterna, och det skall gå lättare för oss
att kvittera sluträkningen med kommunisterna!

Vad herr andre vice talmannen här sagt beträffande inställningen till kommunisterna
kan jag instämma i, men jag tycker, att han använde alltför hårda
ord, när han konstaterade, att riksdagen inte har frigjort sig från de kommunister,
som ha säte och stämma här. Herr andre vice talmannen och jag kunna
känna det bittert att nödgas ha dem här, men herr andre vice talmannen vet
liksom vi andra, att det icke finns någon grundlagsenlig möjlighet att avlägsna
dem, förrän de blivit överbevisade örn sådant brott, som faller under lagen.

Jag skulle till slut bara vilja säga, att den svenska riksdagen lärer väl inte
gärna kunna klandras av Sveriges folk för att det sitter kommunister här.
Skall man klandra någon, så är det de väljare, som haft så utsökt dålig smak,
att de till ledamöter av riksdagen valt sådana personer, som landet och folket
icke kunna lita på utan i stället ha att frukta.

Herr von Seth erhöll nu ånyo för kort genmäle ordet och yttrade: Herr

talman! Med anledning av herr Olovsons uttalande angående inställningen
till nazisterna vill jag framhålla, att den ungdomsrörelse, som jag tillhör och
som jag står i spetsen för, har tillkommit kanske inte minst för att bestämt
taga avstånd från nazismen, när denna började uppträda här i landet. Det är
en mycket stor missuppfattning, att vi på något sätt skulle lia samröre med
nazisterna. Jag vill alldeles särskilt råda herr Olovson att studera riksdagens
protokoll, ty därav framgår, att vi •— det gäller både högerns förutvarande
ledare och nuvarande ledare liksom även mig själv •— vid alla tillfällen
bestämt tagit avstånd från nazismen.

Därtill vill jag säga, att hade inte samhället kelat så mycket med kommunismen,
som det under många år gjort, så hade förutsättningarna för nazismens
framgång här i landet varit undanryckta långt före detta.

Herr talmannen lämnade, jämväl för kort genmäle, ordet till herr andre vice
talmannen Magnusson, som anförde: Herr talman! Vad beträffar inställningen

Nr 17.

Onsdagen den G mars 1940.

Svar på frågor. (Forts.)

till nazismen vill jag bara säga, att jag tror, att herr Olovson vet lika bra som
någon annan, att på vår sida finns det icke några sympatier för denna rörelse.
Min personliga inställning härvidlag torde också vara väl känd.

Herr Olovson uttalade vidare en viss förvåning, kanske nästan klander över
mina, såsom han uttryckte sig, hårda ord om att vi inte kunnat göra oss kvitt
kommunisterna här i riksdagen. Jag känner lika väl som herr Olovson de
konstitutionella hinder, som möta härför, men herr Olovson vet också lika väl
som jag, att man ute i landet frågar sig: varför vidtar icke den svenska riksdagen
de nödvändiga förberedande åtgärderna för sådan ändring av våra
grundlagar, att det blir möjligt att i framtiden förhindra ett upprepande av
vad som nu ägt rum, nämligen att kommunisterna i grundlagens hägn sitta
kvar i den svenska riksdagen, något som bl. a. hindrar att riksdagen — vilket
vore behövligt och tillbörligt — kan diskutera och får informationer i de allvarliga
utrikespolitiska och andra spörsmål, som i dessa tider uppstå? Det
är denna valhänthet, som man påtalar ute i landet, och man väntar där med
rätta på åtgärder från den svenska regeringens och riksdagens sida.

.Vidare yttrade:

Herr Nordström i Kramfors: Herr talman! Herr von Seth sade i sitt sista
anförande, att han icke ställt sina frågor beträffande åtgärder mot landsförrädare
med hänsyftning på något visst parti och att det var på grund av
dåligt samvete, som vi kommunister togo åt oss. Herr von Seth tycks glömma,
att både han och herrar Olovson och Flyg sätta likhetstecken mellan sitt tal
örn landsförrädare och oss kommunister. I samma andedrag, som man talar
örn landsförrädare, talar man örn kommunister, och man menar då oss kommunister,
som sitta här i riksdagen.

Jag vill bara till riksdagens protokoll anteckna, att det här i dag är tilllåtet
att mot oss kommunister kasta ut beskyllningar för en kriminell handling,
som enligt nu gällande lagar är förbjuden och straffbar, utan att riksdagen
på något som helst sätt reagerar mot detta, trots att samtliga riksdagens
ledamöter äro medvetna örn att det icke finns några landsförrädare
inom det kommunistiska partiet. (Skratt inom kammaren.) — Man kan inte
skratta bort den saken, mina herrar. Ni äro medvetna örn, att örn andra partier
vore lika fria från landsförrädare som det kommunistiska partiet, då skulle
vårt land stå sig ganska gott inför de allvarligaste påfrestningar. Ja, man
kan möjligen försöka att skratta bort de onda aningar man har inom sig själv,
men man måste väl ändå medge, att därest riksdagen hävdar den meningen,
att det finns landsförrädare bland riksdagsledamöterna, så är det riksdagens
och de svenska myndigheternas skyldighet att bevisa den saken.

Herr Senander: Herr talman! Herr von Seth söker polemisera mot mig
och göra gällande, att vad han här avsett med sina frågor skulle gälla alla
landsförrädare, d. v. s. det skulle inte gälla bara oss kommunister.

Ja, Hin tro’t, sa smålänningen. Herr von Seth har vid upprepade tillfällen
och senast i sitt första anförande här i dag klart utpekat kommunisterna
som de »landsförrädare», mot vilka en eventuell ny lagstiftning skulle
riktas. Hur kan man då komma och påstå, att han med lagen också skulle
vilja träffa t. ex. de landsförrädare, som eventuellt finnas kvar inom högerns
parti?

Herr Olovson var mycket indignerad över att jag hade gjort en historisk
parallell. Han ansåg, att det vore att skända minnet av de två stormän, som
jag därvid namngav. Ja, uppfattningarna äro delade. Vi och många med
oss äro av den uppfattningen, att de som skända dessa mäns minne i dag,

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Svar på frågor. (Forts.)

äro de socialdemokrater, som låna sig åt en våldsam reaktion och medverka
i alla de strävanden, som nu pågå från reaktionens sida att likvidera de demokratiska
fri- och rättigheterna.

Jag vill slutligen säga till herr Olovson, att den sluträkning han talar om
inte är uppgjord ännu. Dess resultat i framtiden kommer att drabba inte
oss utan socialdemokratien.

Herr Nilsson i Göteborg: Herr talman! Till en början vill jag säga till
herr Flyg, att jag skulle varit synnerligen belåten, örn herr Flyg litet tidigare
observerat faran av kommunisternas verksamhet, åtminstone vid den tidpunkt,
då riksdagsmannaval senast försiggick i Göteborg. Ty tack vare herr
Flygs och hans partis medverkan sitter där en kommunist i Sveriges riksdag
på Flyg-partiets röster.

Jag vill vidare säga, att kommunisterna få finna sig i att bli bedömda på
det sätt som de lia blivit. Det är deras gärningar, sorn. nu döma dem. Och
när man nu här ropar på lagstiftning mot den kommunistiska verksamheten,
så bör man observera, att det pågår inom arbetarrörelsen, inom fackföreningsrörelsen,
en slutuppgörelse med kommunisterna, som betyder, att de faktiskt
äro på vandring till intet. Jag vill särskilt erinra herr Senander örn att i
Göteborg har tack vare fackföreningsfolkets medverkan hans parti blivit fullständigt
betydelselöst. Undan för undan kommer man till insikt örn att_ det
kan vara tänkbart att vi efter nästa val skola slippa höra några kommunistiska
röster ifrån Göteborgsbänken.

Det skulle också vara intressant att erinra om ytterligare ett par saker,
när herr Senander bär i indignerad ton talar örn de våldsdåd, varmed han
betecknar de beklagliga händelserna i Norrland. För den, som har bevittnat
när kommunisterna gjorde sitt bekanta överfall på sjöfolkets lokaler och ^ där
anställda i Göteborg, för den, som fått vara med om Kjellhistorien, igångsatt
av kommunisterna på samma plats, och örn överfall på arbetarrörelsens
funktionärer och dylikt, för den står det klart, att kommunisterna icke ha anledning
att hävda sig såsom några moralens väktare i detta avseende.

Herr Lundstedt: Herr talman! Herr Olovson hade i sitt mig sympatiska
anförande en passus, som jag anser det vara angeläget att ta avstånd ifrån.
Han sade, att det inte finns någon grundlagsenlig möjlighet att avlägsna vissa
representanter för främmande makts intressen ur riksdagen.

Jag hävdar, att grundlagen måste förnuftigtvis tolkas så, att verksamhet i
riksdagen, som syftar till själva grundlagens förgörande, är att betrakta såsom
grundlagsvidrig. Jag finner detta vara ett axiom, och jag finner det vara
olyckligt, att detta axiom har förbisetts. Jag mäste för min del ge herrar
Magnusson, Skoglund och Flyg rätt, när de hävda, att åtgärder snarast möjligt
böra vidtagas för att befria oss från dessa personer i riksdagen.

Handlingsfriheten inom en demokrati kan inte rimligtvis bestå i friheten
att göra allt till demokratiens för gör else. Jag tror det vore riktigt och grundlagsenligt,
om regeringen, t. o. m. utan riksdagens medverkan, i föreliggande
situation förbjöde och effektuerade förbudet för denna klick att vistas ^inorn
riksdagens lokaler. Självfallet skadar det icke, örn riksdagen till ett sådant
förbud ville ge sin sanktion.

Herr Lövgren: Herr talman! Jag kan inte hjälpa att jag, som legat i

närkamp med kommunisterna under de senaste 20 åren, tycker, att man nu
har lust att tillgripa kraftigare medel än vad nöden kräver för att bli av med
dem. Jag tror emellertid, att man skall överlåta åt de svenska valmännen

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Svar på frågor. (Forts.)

att befria riksdagen från kommunisterna. De svenska valmännen ha dock visar
en vakenhet på detta område som gör, att man kan hysa tilltro till dem. Vi
hade tidigare här en nazistorienterad och högröstad grupp. Den gallrade valmännen
undan vid det sista valet, så att den kom bort, och jag kan inte tro
annat än att örn vi få gå till val i höst, så kommer den kommunistiska reaktionen
bort utan att man tillgriper några speciallagar emot den.

I själva verket är det väl så, att det landsförräderi, som bedrives här, sakligt
sett, genom en för landet skadlig propaganda av kommunisterna i riksdagen
och i deras tidningspress, är vida ofarligare än det landsförräderi, som
försiggår i det tysta och med vilket man har mycket små möjligheter att
komma till rätta. Jag är inte alls övertygad örn att det för samhället är hälsosamt
att trycka ned även en så oresonlig rörelse som den kommunistiska i
underjorden. Jag hänvisar till ett parallellfall. Vi ha i England en organisation,
som kallas Irländska republikanska armén, som ofta skymtar under
initialerna I. R. A. Det är en illegal organisation. Scotland Yard, som är
känd som världens främsta detektivcentrum, förföljer sedan åratal denna organisation,
men hittills har den faktiskt icke lyckats att fånga in mer än på sin
höj ett dussin utav de tusentals illegala agenter, som för främmande makts
räkning arbeta inom England och som vecka efter vecka åstadkomma explosioner
och störningar och hålla en terrorverksamhet i gång. Det är en i illegalitet
nedtryckt verksamhet, som blivit verkligt farlig för samhället.

Jag tror inte, att kommunismen i sin offentliga form utgör den största
faran, och jag tilltror Sveriges valmän så gott omdöme, att de befria ess från
en kommunistisk representation, när man nästa gång går fram till val, och
förklarar, att jag inte alls sympatiserar med alla dessa framställningar örn
extra hårda åtgärder för att komma till rätta med kommunismen. Den var
vida starkare och vida farligare och utövade ett mycket större inflytande inom
det svenska samhället för tio eller femton år sedan, men undan för undan har
den blivit nedtryckt till att vara en liten och för vårt samhälles jämna gång
alldeles utan inflytande varande sekt. I det ögonblick, som nu är, ligger den
faktiskt i dödsryckningarna, och då tycker jag det är ganska onödigt att ta
fram ''storsläggan.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag vill till en början, även örn det strängt
formellt är oriktigt med denna debatt, ge en eloge åt herr talmannen för att
debatten fått äga rum. Jag tror nämligen, att det blivit nödvändigt, att vi
förr eller senare fått den.

Jag är på ett par punkter förekommen av herr Lövgren. Till herr Senander
vill jag säga att kommunisterna själva äro skulden till den behandling, som nu
vederfares dem, genom sitt fullkomligt vettlösa och utmanande uppträdande.
Örn herr Senander nu är vänlig och lyssnar, skall jag erinra honom om vad
hans egna tidningar skrivit blott under de sista månaderna.

Den 21/r 1939 skrev Ny Dag: »Hotet kommer från det nazistiska Tyskland,
vars omättliga expansionsbegär riktar sig även mot Norden. Det skulle vara
naivt att tro, att det nazistiska hotet är avlägsnat. Krigets åskmoln hopar
sig. Blixten kan slå ner på Sveriges folk snabbare än vi anar.»

Den “/ 10 1938 skriver Ny Dag: »Frankrikes, Englands och Förenta staternas
folk, stödjande sig på Sovjetunionen(!) är en fredskraft, som rycker med
sig de små staterna och kommer att ge det offrade Tjeckoslovakiens samt
Tysklands och Italiens martyrfolk förtroende. Män och kvinnor av god vilja,
förena er för att vinna fredens stora slag.»

Den 31/i0 1938 publicerar Ny Dag ett svar från herr Hagberg till dåvarande
utrikesministern, där han säger: »Det är bättre att uppfostra svenskarna till

Oasdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Svar på frågor. (Forts.)

demokratiens krigare än till fascismens lakejer. Vi ämnar inte likrikta oss
till den tyska regeringens önskemål.»

Det är några citat, herr Hagberg. Jag har ingen anledning att vid detta
tillfälle anföra citat också från i år. Så tydligt som helst har ni intagit den
ståndpunkten, att Tyskland och nazismen äro den stora faran inte bara för
demokratien och arbetarklassen i världen utan också — observera! — för
Nordens folk och deras självständighet. Så slutes pakten med Sovjetunionen.
Då förklara ni utan vidare, att det var ett försök att »förhindra krigets utbredning»!
Nu försvara ni dagligen denna pakt med den stat, som ni förut
förklarade utgöra den stora faran för Nordens folk! Kunna ni efter sådant
begära att bli annorlunda behandlade? Kunna ni begära annat än den opinion,
som härvidlag tar sig uttryck från skilda håll? För övrigt undrar jag,
örn inte speciellt herr Flyg skulle vara litet försiktig med tal örn folk, som
skrivit motioner. Det är inte alltid vissa personers förtjänst, att de lia räddats
från att bära fram motioner örn fiskeriförhållanden i Stockholms län.

Herr von Seth borde kanske komma ihåg, att örn det är en opinion i dag i
landet mot kommunismen som en landsförrädisk, för landets självständighet
och för arbetarklassen och demokratien skadlig rörelse, så är det i trots av den
svenska högern. Det är den svenska arbetarklassen, som rest denna opinion.
Fråga göteborgarna, vilket arbete de ha lagt ned, fråga herr Lövgren, vilket
arbete han har lagt ned i Norrbotten, fråga dem, som under det sista årtiondet
inte gjort något annat än bekämpat kommunisterna, när högern genom sin
politiska verksamhet har givit kommunisterna vapen i händerna! Folkopinionen
ute i landet är dock inte så ensidig som den framträder i herr von Seths anförande
här i dag och inte heller så ensidig som den framträder i högerns tidningar
— ingen nämnd och ingen glömd. Ty folkopinionen kräver, att alla,
som uppträda — både öppet och i hemlighet genom den ena eller andra manipulationen
— så att de skada folkstyrelsen, demokratien och landet, skola hållas
efter. Varför är högern och högerns talesmän så ensidiga som herr von
Seth i dag? Hur ofta är det högerns folk talar örn nödvändigheten att hålla
efter nazisterna? Jag tror inte, att herr Magnusson i Skövde, herr Bagge eller
herr von Seth personligen äro några vänner av nazismen. Jag är alldeles bestämt
övertygad örn att exempelvis herr Bagge icke är det. Men, mina herrar,
det handlar i detta samband och i dessa tider icke örn det subjektiva framträdandet,
inte örn den enskildes uppträdande, det handlar örn olika folkgruppers
orientering och framträdande, deras sympatier åt ena eller andra hållet.

Folkopinionen kräver som sagt upprensning åt alla håll. Jag tror vi äro
litet flera, som ha kännedom örn folkopinionen än herr von Seth och herr
Magnusson i Skövde. Och denna opinion, herr talman — låt mig säga ut det
— frågar sig också, örn inte högern uppträder litet underligt under nuvarande
förhållanden, högern som har två man i samlingsregeringen och genom dessa
män mycket väl kan få reda på de möjligheter, som föreligga, och det arbete,
som bedrivs, mea icke desto mindre icke drar sig för att i en del av sina tidningar
gång på gång ge stöd åt en agitation, som sannerligen inte är ett stöd
åt regeringen utan som objektivt sett, även örn vederbörande inte mena det,
måste betraktas såsom ett försök att vinna partipolitiska fördelar.

Låt mig sluta med att säga: jag tror, att kommunisterna komma att rensas
ut ännu effektivare än vad för närvarande är fallet, men jag tillägger ännu en
gång, att detta är den svenska arbetarklassens, fackföreningsrörelsens och
socialdemokratiens förtjänst. Det är de, som under de sista åren också ha vågat,
samtidigt som de ha blivit utskällda härför, att bekämpa denna rörelse,
sedan de kommit lill insikt om att den var skadlig. Jag tror dock inte, att kommunisterna
äro de farligaste landsförrädarna i detta land. Av vad skäl? Jo,

Nr 17.

Onsdagen den 0 mars 1940.

Svar på frågor. (Forts.)

jag tror nämligen, att kommunisterna inte veta så förfärligt mycket. Jag yttrar
mig alltså inte om den subjektiva viljan att begå vissa handlingar, jag yttrar
mig örn deras förmåga. Jag tror, att det finns personer i andra folkgrupper,
som veta åtskilligt mycket mera, vars förrådande kan vara till skada för
landet, och som det vore nödvändigt att ta och titta på. Titta exempelvis på
dem som sitta å våra rederikontor och mäklarfirmor, granska kontor, som ha
affärsförbindelser åt olika håll, och undersök, vad man har för folk där. Från
skilda håll ha uppmaningar riktats till de personer, som äro ansvariga för denna
personal, att beakta den fara, som här föreligger. Titta på denna personal ett
slag och sök utröna, örn den inte besitter kunskaper, vilkas förrådande kan
medföra avsevärt mycket allvarligare verkningar än vad kommunisterna någonsin
pladdra örn.

Jag är alltså ense med herr Lövgren; jag tror att det är en bättre metod, att
man söker åstadkomma en utrensning från botten än att i otid tillgripa lagstiftningsåtgärder.
Och i det avseendet är det som sagt min fasta övertygelse, att
Sveriges arbetare komma att sörja för fortsättningen lika väl som de ha sörjt
för begynnelsen. Då har man också mångdubbel rätt att kräva, att man härvidlag
icke är så ensidig från partier, som förklara sig försvara demokratien, utan
att man verkligen, såsom det sades under instämmanden här i kammaren häromdagen,
går ordentligt till räfst och rättarting med alla som bedriva verksamhet
till skada för land och folk.

Herr Flyg: Herr talman! Jag nödgades begära ordet på nytt på grund

av vad som sades av herr Nilsson i Göteborg. Han ansåg, att jag litet tidigare
skulle ha uppmärksammat kommunisternas verksamhet. Jag rekommenderar
herr Nilsson med flera, som ha. samma uppfattning som han, att studera
denna kammares protokoll under en följd av år. Under den tid, jag varit ledamot
av riksdagen sedan själva brytningen med komintern ägde rum, har jag
icke försummat något tillfälle att fästa uppmärksamheten vid vad kommunisterna
verkligen äro och vad vi i dag tydligen alla med undantag av herr Kilbom
äro medvetna örn.

Jag skulle dessutom vilja till herr Nilsson säga, att det vore nog skäl för
honom att iakttaga en viss försiktighet, alldenstund han härstammar från Göteborg,
där till helt nyligen förekom ett tillstånd mellan herr Nilssons parti
och den ryska avdelningen där nere, som man skulle kunna beteckna såsom
flirt, fastän man då använder ett alldeles för milt ord. Det rådde en samverkan
i fackligt avseende och i andra avseenden, som till och med kulminerade i
gemensamma broderskapsfester på Göteborgs berömda nöjesfält Liseberg. Jag
kan dessutom tillägga, att det här i Stockholm ända fram i det sista på det
fackliga området förekom en synnerligen intim samverkan, då det gällde att
välja styrelser och tillsätta funktionärer. Varningen till mig att i denna punkt
iakttaga försiktighet borde därför, herr Nilsson, komma från något annat håll
än från en representant för det socialdemokratiska partiet.

Sedan vill jag, herr talman, fästa uppmärksambeten vid den säregna och
mycket betecknande uppfattning, som förts fram i debatten, nämligen att riksdagen
skulle ta detta lugnt. Vi skulle överlämna denna sak till valmännen.
Örn de nuvarande ledamöter av kammaren, som tillhöra den ryska agenturen
och representera detta land här i kammaren, inte skulle komma tillbaka efter
nästa val, är alltså saken klar; då är kommunismen likviderad. Ja, den som
det tror han är tämligen naiv — och då använder jag det mest vänliga omdöme.
Men de, som det säga, kunna även vara någonting annat, och jag vill
säga, att som måtto över herr Kilboms anförande skulle jag vilja sätta: Blodet
är tjockare än vattnet. Han är visserligen från att förut en gång i tiden ha

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Svar på frågor. (Forts.)

varit kommunist numera socialdemokrat, men hans anförandes tendens var:
visst måste vi något göra, men de äro inte så farliga, och vi behöva inte vara
så oroliga; det här skall vi sköta örn ute i landet. Han talar om de ryska
agenterna som vettlösa. Ack, örn det vore så; då vore det bara, herr talman,
att skaffa en läkare, som kan behandla dem. Men de äro medvetna individer,
som leverera de bevis man här efterlyser dagligen. Det sista lia vi i det Tasstelegram,
som skildrar branden i Luleå, vilket man försiktigtvis inte har givit
samma formulering i Sverige som i andra länder. Detta Tass-telegram, herr
talman, det kommer inte från skyn; det levereras av vederbörande agentur,
och den kommer att bestå, även örn vi överlämna det hela åt valmännen.

Inom en liten parentes — jag ber örn ursäkt; det är inte mitt fel -—- ville jag
säga inför detta forum, att de motioner, som jag har väckt rörande fiskeriförhållanden
i Stockholms skärgård, äro skrivna och lia givits uppslag till av en
yrkesfiskare utanför Vaxholm, som fortfarande arbetar inom sitt yrke, förutvarande
medlem av vårt parti men numera en mycket medveten socialdemokrat,
medvetnare än herr Kilbom är. Detta om detta.

Sedan skulle jag vilja, herr talman, ta kammarens tid i anspråk med att till
protokollet återge ett uttalande ur ett i dagarna mycket uppmärksammat aktuellt
bokverk, som har fått särskild reklam just genom vår justitieminister.
Det är en före detta nationalsocialist, som gör ett uttalande, en Hitler närstående
man, som heter Hanfstängel. Han säger: »Det finns inga övertygelser
i demokratierna. Jag menar övertygelser i den meningen, att man är beredd
att sätta in sitt liv för dem. Det är Hitlers grundläggande upptäckt, och den
bildar utgångspunkten för hans stora och djärva politik, med vilken han alltid
kommer att få rätt. Fruktan och hänsyn till egen fördel leda då alltid förr
eller senare till kapitulation. I varje land kan man finna så många människor
som man behöver för att sätta i gång den åsyftade rörelsen och detta inom alla
samhällslager och bildningsskikt. Har man väl gjort början, ombesörjer varje
land av sig självt den vidare utvecklingen. Brist på övertygelse framkallar
alltid en anda av självuppgivelse: vad tjänar det till att göra motstånd?»

Eftersom jag på grund av ett möte i kväll medförde detta citat i min ficka,
syntes det mig helt naturligt att anföra det i denna debatt, ty örn den speglar
något, så är det ett tillstånd, där man på grund av brist på övertygelse undviker
att göra vad som borde vara självklart och vad som skulle hälsas med
tillfredsställelse av hela det svenska folket. Verkligheten i Sverige, herr talman,
är en illustration till riktigheten av den nazistiske ledarens kalkyler, en
illustration, som jag för mitt vidkommande vill beteckna som beklagligt slående.

Sedan vill jag säga ett ord till herrar stenograf er: detta som jag läste upp
nu bör inte gå till protokollet på svenska; det måste återges på engelska,
franska eller tyska, ty boken får inte läsas och, jag förmodar, icke heller uppläsas
på svenska.

Herr Kilbom, som nu för kort genmäle erhöll ordet, anförde: Herr talman!
Jag skall inte i annan män sysselsätta mig med herr Flygs anförande än att
jag vill understryka, att vad han sade, lämnade svar på frågor, som många ha
ställt under den senaste tiden angående hans halvnazistiska politik. Det svaret
gav han nämligen själv: Blodet är tjockare än vattnet.

Härefter yttrade:

Herr Lindqvist: Herr talman! För min del älskar jag mera handling än
ord, och när jag läser tidningen örn dagarna tycker jag mig märka, att särskilt
de fackligt organiserade arbetarna här i landet äro av samma uppfattning.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Svar på frågor. (Forts.)

Högerpartiet har ju vid denna lagtima riksdag framlagt en motion, i vilken
det hegar lagstiftningsåtgärder mot kommunisterna. Då denna motion föredrogs
i första lagutskottet bordlädes densamma, enär det har sagts, att regeringen
har under övervägande en proposition angående lagstiftning i samma
syfte. Nu torde det väl inte vara herr von Seth obekant, vare sig att högern
läckt denna motion — jag vet inte, örn han själv har skrivit under den, men
jag tror, att sa är förhållandet — eller att man inom regeringen överväger
i ramläggande av lagförslag, som syfta till åtgärder mot kommunisterna. Jag
har under sådana förhållanden svårt att förstå, vad herr von Seth kan vinna
med att framställa sådana frågor, som besvarats här i dag och vilka ha föranlett
den långa debatt, som ägt rum. Jag har inte kunnat uraktlåta att framföra
detta. Jag vill visst inte säga, att herr von Seth nu som så många gånger
förut har svårt att låta bli att arbeta som partipolitiker även i dessa brydsamma
tider. Det kan väl inte vara detta, som gjort, att herr von Seth har
fjämställt sina frågor? Jag kan omöjligt förstå, att dessa frågor och den debatt,
som de framkallat, varit till något gagn för landet i dessa bekymmersamma
dagar.

Herr Skoglund: Herr talman! Jag önskar icke taga upp någon debatt

med herr Kilbom och ej heller försöka närmare karakterisera hans anförande,
även örn jag tyckte, att det var rätt så egendomligt. Men när han på detta direkta
sätt vänder sig till det parti, som jag har förmånen att få representera,
vill jag kort och gott deklarera, att vi från vårt håll anse, att alla personer och
grupper som i nuvarande för landet farliga läge äro skadliga för landets säkerhet
utan tvekan skola hållas efter.

Här talade herr Kilbom nyss — och även andra Ira gjort detsamma — örn
demokratien och försvaret för demokratien. Jag tror, att jag i denna kammare,
som jag tillhört under åtskilliga år, utan risk att bli missförstådd kan
säga, att även jag har en djup känsla för det svenska folkstyret, men i det
läge vi för närvarande befinna oss betraktar jag icke demokratien som det
främsta. Landets säkerhet och att vi äro oberoende av främmande makt är
det viktigaste av allt.

Herr Barnekow: Herr talman! Jag kan inte underlåta att göra den

reflexionen efter den debatt, som här försiggått, att man skulle Ira kunnat finna
ett lämpligare tillfälle till att partierna emellan tvätta sitt smutsiga linne.
Jag får säga, att det är väl inte — jag höll på att säga riktigt--att partier na

nu börja resonera örn vilket parti som är skulden till den situation, som nu
föreligger, örn det är socialdemokraterna eller högern eller vilka det än må
vara. Jag tror, att det är för sent att resonera örn den sidan av saken nu, eller
rättare sagt, låt oss tala örn den en annan gång. Vi ha en viktigare fråga att
debattera nu, och det är vad som skall göras.

Till herr Senander, som syntes vilja framhålla, att det parti, han tillhör, är
synnerligen oskuldsfullt och fullständigt felbedömt, skulle jag vilja rikta ett
par frågor. Vill herr Senander å sitt partis vägnar förklara, att han bestämt
tager avstånd från, och bestämt vill förklara, att hela partiet avskyr överfallet
på Finland? Vill herr Senander förklara å sitt partis vägnar, att man avskyr
var och en, vilket parti han än tillhör, som lämnar något meddelande till främmande
makt eller dess ombud, som kan skada Sverige, dess livsföring och dess
försvar? Vill han å sitt partis vägnar förklara, att vad som än händer kommer
hans parti aldrig att räcka en hand till främmande makt utan till det yttersta
vara med örn att värna vårt nuvarande samhälle?

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Svar på frågor. (Forts.)

Vad kommunisternas uteslutande från riksdagen beträffar vet jag inte, hur
detta skall tillgå. Jag tror, att vi samtliga utanför kommunisternas led önska
detta, men, herr talman, jag vet inte hur det är möjligt att genomföra och
på vilket sätt det skulle ske, men jag tror, att det är nödvändigt.

Herr Kilbom: Herr talman! Jag skall i anledning av herr Skoglunds

anförande be att få uttala min fulla tillfredsställelse. Man vill då även hoppas,
att vad herr Skoglund här uttalat lika ofta kommer att understrykas ute
i periferin, i samtliga högertidningar t. ex.

Herr Thorell: Herr talman! När herr Kilbom för en stund sedan här i
kammaren framkastade den beskyllningen, att vi från högerhåll skulle hålla
nazisterna under armarna och vända oss ensidigt mot kommunisterna, så visar
detta, att han mycket litet tagit reda på vad som förekommit ute i valstriden
under de senaste åren. Jag är en av de många högerriksdagsmän, som legat
ute på fältet i valstriderna, och de många och hetsiga debatter som vi vid dessa
tillfällen haft med just nazisterna borde väl ändå, herr Kilbom, vara bevis
för att den uppgift, som herr Kilbom nyss lämnade till kammarens protokoll,
är fullständigt oriktig. Dessa debatter ha från nazisternas sida förts på precis
samma sätt och med ungefär samma hets som från kommunistiskt håll och
med lika liten vederhäftighet. Jag har vid många föredrag under olika valrörelser
satt likhetstecken mellan den bruna diktaturen och den röda, mellan koncentrationslägren
i Tyskland och i Uralbergen eller andra förvisningsorter i
Ryssland. Jag blev därför mycket förvånad, när herr Kilbom, som efter vad
jag kunnat höra har synnerligen litet reda på de strider, som vi fört med nazisterna,
ändock vågar komma med en sådan beskyllning gentemot högerpartiet.

Jag har endast, när han fordrade verifikation från annat håll än herr
Skoglund, velat för min del lämna denna verifikation. Örn herr Kilbom ville
göra sig besvär med att bättre ta reda på saker och ting, innan han uppträder
och framkastar dylika beskyllningar, skulle han finna, att jag har rätt.

Herr Råstock: Herr talman! Jag skall icke på något sätt lägga mig i

debatten; jag vill endast konstatera, att frågeinstitutet, på det sätt det i dag
kommit till användning, hotar att spränga den ram, för vilken det ursprungligen
var tänkt och inom vilken det hade en uppgift att fylla.

Jag vill därför vädja till konstitutionsutskottet, eftersom det torde ha initiativrätt
även i detta fall, att tänka på. örn det inte vore möjligt att utforma
litet mera strikta regler för den debatt, som får föras i anledning av en framställd
fråga, än som nu äro gällande. Den debatt som förts nu har varit ren
cirkus enligt min mening.

Häruti instämde herr Hagberg i Malmö.

överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Chefen för socialdepartementet, herr statsrådet Möller, som på begäran Svar på fråga.
erhöll ordet, anförde: Herr talman! Herr von Seth har frågat mig, vilka slutsatser
som myndigheterna anse sig kunna draga beträffande omfånget och
arten av den kommunistiska verksamheten i Sverige med ledning av det vid
razzian erhållna materialet.

Andra hammarens protokoll 1940. Nr 17.

Nr 17.

Onsdagen den G mars 1940.

Svar på fråga. (Forts.)

Som svar härpå anser jag mig för närvarande endast kunna meddela, att
granskningen av det mycket omfattande material, som polisen vid razzian tog
hand örn, pågår. Det torde ligga i sakens natur, att någon sammanfattning
av razzians resultat icke kan lämnas, förrän granskningsarbetet avslutats.

Vidare yttrade

Herr von Seth: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framföra mitt tack för det svar, han givit på min
fråga, och samtidigt uttala min glädje över att man så småningom kan förvänta
att få taga del av resultatet. Hos svenska folket har säkerligen intresset
att få reda på resultatet av denna polisrazzia varit mycket stort. Men när det
nu varit tyst en tid örn saken, har man kanske på sina håll förmodat, att resultatet
i någon män blivit negativt. Vi få emellertid hoppas, att så inte skall
bli fallet. Innan jag slutar, skulle jag emellertid vilja fästa statsrådets uppmärksamhet
på den s. k. kafépropagandan, som pågår ganska ohejdat. Herr
Lövgren var inne på den nyss i föregående debatt. Här försiggår en verksamhet,
som är till ytterlighet svår att komma åt med lagens medel, men som säkerligen
är mycket skadlig.

Härmed förklarades överläggningen avslutad.

§ 4.

Svar på Herr talmannen lämnade på begäran ordet till hans excellens herr statsinterpellation.
ministern Hansson, som yttrade: Med andra kammarens tillstånd har herr
Åqvist interpellerat mig örn regeringen ämnar taga under övervägande och för
riksdagen framlägga förslag örn skyndsamma åtgärder för genomförandet antingen
av ett partiellt moratorium för värnpliktiga inkallade till tjänstgöring:
eller också inrättandet av en statlig stödlånefond eller på annat sätt bringa
erforderlig hjälp.

Interpellanten har i sin motivering erinrat om gällande bestämmelser i syfte
att lindra de ekonomiska svårigheter, som uppkomma för värnpliktige, vilka
med anledning av rådande läge inkallats till särskild tjänstgöring. Dessa bestämmelser
avse familjeunderstöd, förbud mot arbetstagares avskedande med
anledning av värnpliktstjänstgöring, inskränkning av rätten till utmätning, till
återtagande av avbetalningsgods och till indrivning av utskylder.

Förslag kommer i dag att föreläggas riksdagen angående familjebidrag åt
värnpliktiga under krigstjänstgöring. Detta förslag innefattar vissa förbättringar
i nu gällande bestämmelser, bl. a. genom utökning av kretsen av understödsberättigade,
genom en ny form för bostadsbidrag och genom införande av
ett näringsbidrag, varigenom värnpliktiga, vilka driva näring eller rörelse,
skola i stället för familjebidrag kunna erhålla bidrag till anställande av arbetskraft
för verksamhetens upprätthållande.

Interpellanten önskar vidtagande av särskilda åtgärder för att bistå de inkallade
vid gäldande av vissa fasta periodiskt återkommande utgifter såsom
försäkringspremier, ränta och amortering å t. ex. fastighetslån eller lån för
bedrivande av hantverk eller småindustri etc. Detta skulle enligt interpellantens
mening kunna ske i form av ett partiellt moratorium eller genom inrättande
av en statlig stödlånefond.

Jag delar interpellantens uppfattning om statens skyldighet att så långt det
är möjligt bistå de inkallade i olika avseenden. Jag är dock icke beredd att
bestämt uttala mig örn de av honom ifrågasatta åtgärderna. De överväganden

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

som skett visa, att man här rör sig på ett synnerligen svåröverskådligt område.
Fortsatta undersökningar och överväganden komma emellertid att äga
rum i syfte att utröna örn någon framkomlig väg kan finnas för ytterligare
åtgärder till lindrande av de svårigheter för enskilda, som på grund av inkallelserna
kunna uppkomma.

Härpå anförde

Herr Åqvist: Herr talman! Jag ber att till hans excellens statsministern
få framföra mitt tack för svaret på min interpellation och hoppas, att han på
kortast möjliga tid må finna de vägar, på vilka, utöver de former vi nu ha,
ekonomiskt bistånd kan bringas vissa grupper av beredskapstjänstgörande.
Initiativet till min interpellation är inte mitt eget. Det är en lektor vid tekniska
gymnasiet i örebro som anhållit, att jag måtte föra fram denna angelägenhet.
Läroanstalten har ju som sin uppgift att utbilda unga män, som gå
ut som företagare och arbetsledare. Dessa komma ju i beröring med en hel
del folk, som känna till läget och de ekonomiska förhållanden de inkallade leva
under. De grupper min framställning berör äro bland andra bilägare, mindre
handlande, hantverkare, små industriidkare och säkerligen också små jordbrukare,
oftast samhällsmedborgare på landsbygden, vilka av ekonomiska skäl
inte som sina kolleger i de större städerna kunna skaffa vikarier, som uppehålla
verksamheten. Växlar och skuldförbindelser förfalla, räntor, amorteringar
eller andra skulder för rörelsens bedrivande kunna inte till fyllest avklaras.
De enskilda individerna drabbas ju mycket olika av inkallelserna ur
ekonomisk synpunkt, men det kan inte vara rätt eller riktigt, att vissa samhällsmedborgare
skola få sin ekonomi undergrävd eller sina mödosamt hopbringade
besparingar skingrade, när de utföra sin plikt gentemot fosterlandet.
Viljan att hjälpa varandra, att inbördes bistå varandra i dessa tider har
fått många vackra uttryck, och jag tror, att alla samhällsmedborgare med
största villighet se, att staten påtager sig ett visst ansvar och träder hjälpande
emellan för de fall jag velat fästa uppmärksamheten på.

Hans excellens statsministern meddelade, att han redan vidtagit vissa åtgärder
angående familjebidrag till värnpliktig under krigstjänstgöring. Dessa
åtgärder emottagas säkert allmänt med tacksamhet. Jag ber också för min
del få betyga min tacksamhet för de åtgärder, som hans excellens nu har vidtagit,
och jag hoppas, att statsministern vill följa dessa frågor och vidtaga
de ytterligare åtgärder som kunna befinnas erforderliga.

överläggningen var härmed slutad.

§ 5.

Chefen för handelsdepartementet, herr statsrådet Domö, erhöll på begäran Svar på
ordet och anförde: Med andra kammarens tillstånd har dess ledamot herr interpellation.

Pettersson i Dahl — efter redogörelse för vissa omständigheter i samband med
ifrågasatt elektrifiering av Gällareds socken i Hallands län — till mig framställt
följande spörsmål:

1) Är uppgiften riktig, att statliga myndigheter uttalat, att elekrifiering
av bygder, sådana som det här gäller, för närvarande ej kan ifrågasättas?

2) Berättigar gällande rätt en distributionsförening att göra anspråk på
elektrisk energi av det kraftbolag, som inom vederbörande område handhar
leverans av elektrisk kraft?

3) Är statsrådet villig stödja strävandena inom såväl denna socken som

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

andra bygder, där förhållandena äro likartade, att snarast möjligt och på avtalade
villkor få elektrifieringen genomförd?

Jag känner icke till något sådant av statlig myndighet lämnat meddelande,
som det vilket avses med interpellantens första fråga. Möjligen åsyftas ett
intervjuuttalande av chefen för kommerskollegii elektriska byrå i Norrköpings
tidningar den 8 november 1939, däri ifrågasatts huruvida det vore nationalekonomiskt
att nu med fördyrade materialpriser och andra högre kostnader
utbygga de elektriska näten till sådana platser, som kanske redan under
normala förhållanden skulle ha svårt att till rimliga priser amortera anläggningarna.

Emellertid vill jag nämna, att kommerskollegium, som anmodats yttra sig
i ärendet, i av ämbetsverket avgivet utlåtande upptagit förevarande spörsmål
till behandling. Kollegium har därvid framhållit, att frågan om möjligheterna
att ytterligare elektrifiera landsbygden givetvis försämrats genom med
krigsutbrottet samhörande omständigheter. Särskilt anser kollegium detta
gälla mera glest befolkade trakter, vilka redan före krigsutbrottet betingat
onormalt höga anläggningskostnader och för vilka därför statssubvention
ifrågasatts. Kollegium finner det uppenbart, att möjligheterna till statsunderstöd
för ifrågavarande ändamål på grund av den statsfinansiella situationen
numera krympt ihop. Skäl av social natur göra, anför kollegium, för
visso understödjandet av de glest bebyggda trakternas elektrifiering behjärtansvärt,
men ur allmän försörjningssynpunkt synes det kollegium mest önskvärt,
att den fortsatta landsbygdselektrifieringen så länge kristiden varar i
första hand inskränkes till tätt bebyggda områden. Kollegium framhåller,
att för elektriska distributionsanläggniugar kräves materiel, varmed under nuvarande
förhållanden en viss sparsamhet bör iakttagas, och att dylik elektrifieringsmateriel
helst bör komma till användning, där åtgången per förbrukningsenhet
är måttlig, d. v. s. inom de tätare bebyggda områdena. Genom
elektrifiering av de sistnämnda områdena vinnes, påpekar kollegium slutligen,
dessutom större besparing i brännoljeförbrukning än genom elektrifiering av
de glesare.

De allmänna synpunkter, kollegium sålunda framhållit, kunna ej frånkännas
betydelse. . Samtidigt vill jag såsom svar å interpellantens tredje fråga
framhålla, att jag livligt behjärtar önskvärdheten av landsbygdens fortsatta
elektrifiering. Jag^är alltså för min del beredd att medverka i strävanden
härutinnan J den mån så kan ske utan att för folkhushållningen än viktigare
intressen på andra områden åsidosättas.

Vad slutligen angår frågan huruvida enligt gällande rätt en distributionsförening
kan göra anspråk på elektrisk energi av det kraftbolag, som inom
förevarande område handhar leverans av elektrisk kraft, kan jag endast hänvisa
till bestämmelserna i 4 kap. vattenlagen om tillhandahållande av kraft
i vissa fall åt kringliggande bygd.. Jag får härtill foga det meddelandet, att
det kraftbolag, som närmast avses i interpellationen, i skriftligt yttrande över
densamma förklarat sig principiellt villigt att inom alla befolkningsgrupper,
där så lämpligen ur tekniska synpunkter kan ske, tillhandahålla råkraft tili
distributionsföreningar.

Vidare yttrade

Herr Pettersson i Dahl: Herr talman! Jag skall först be att till herr

statsrådet och chefen för handelsdepartementet få framföra mitt tack för att
han har haft vänligheten att besvara min interpellation. Sedan vill jag också
omedelbart säga, att jag är ganska nöjd med hans svar, särskilt med det re -

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Svar på interpellation. (Forts.)

sultat, som han har kommit till. Jag skall i alla fall be att få kommentera
interpellationen litet och kanske också beträffande några punkter av svaret
göra en del invändningar.

Frågan om elektrifiering av de bygder, som här avses, är ju ganska gammal.
Man har inom Gällareds socken varit i förbindelse med Yngeredsfors
kraftaktiebolag i många år för att få sin elektrifiering genomförd. Saken
blev mera aktuell, sedan bolaget köpt kronans andel i Skogsforsens vattenfall.
Frågan om detta köp var föremål för behandling vid 1938 års riksdag.
Motiveringen till att kraftaktiebolaget skulle få köpa kronans andel i vattenfallet
var, att bolaget skulle behöva vattenfallet för att tillgodose behovet av
elektrisk energi såväl i Göteborg som i vissa delar av Halland. Denna motivering,
som anförts av såväl vattenfallsstyrelsen som av vederbörande statsråd,
underströks också av statsutskottet. Omedelbart efter köpet inleddes
förhandlingar mellan dem, som voro intresserade av socknens elektrifiering,
och bolaget. Resultatet blev en preliminär försöksteckning hösten 1938, men
bolaget behagade icke ge besked förrän i augusti 1939, da det utsände bindande
teckningslistor, varvid som villkor uppställdes minst 80 procent anslutning.
Detta villkor uppnåddes mer än väl, i det att anslutningen var 100-procentig.
Då trodde naturligtvis intressenterna, att elektrifieringen skulle bil
genomförd. Så blev emellertid icke fallet, utan när förhållandena på höstsidan
tillspetsade sig, började bolaget att vilja draga sig ifrån sina förpliktelser.
Intressenterna satte sig då i förbindelse med bolagets verkställande direktör,
disponent Berggren i Mölndal. Bolaget gjorde först den invändningen,
att det var kopparbrist. Då inte denna invändning kunde hävdas, enär intressenterna
framhöllo, att de själva skulle kunna skaffa koppar, förklarade
man från bolagets sida, att bolaget möjligtvis skulle kunna uppfylla sitt avtal
under förutsättning att priset på den elektriska energin eller anslutningsavgifterna
kunde höjas något. Sedan blev det ytterligare brevväxling. Det
är bolagets svar på ett brev under denna brevväxling, som ligger bakom interpellationen.
Statsrådet har i interpellationssvaret givit uttryck åt den uppfattningen,
att vad i interpellationen sagts örn vad statliga myndigheter uttalat
skulle avse ett intervjuuttalande i Norrköpings tidningar för den 8 november
1939. Detta är emellertid inte riktigt, utan i stället avses ett personligt
brev från bolagets verkställande direktör, disponent Berggren, skrivet i
Mölndal den 31 oktober 1939 till folkskollärare Erik Johansson i Gällared.
Jag skall be att få citera ur detta brev. Där står bl. _a. följande: »Till svar
å Eder skrivelse som kom oss tillhanda den 26 ds få vi meddela, att vi ingående
med statens myndigheter diskuterat frågan om i vilket tempo landsbygdens
elektrifiering under nuvarande förhållanden bör fortsätta. Det har härvid
med bestämdhet uttalats, att nyelektrifieringar f. n. ej kunna ifrågasättas i
relativt glest bebyggda trakter, enär den elektrifiering som härvid erhålles fordrar
en avsevärd användning av materiel.» Det är alltså detta, som ligger^bakom.
interpellationen, och icke ett intervjuuttalande. Det må kanske förlåtas
intressenterna, att de anse ett dylikt uttalande litet underligt.

Det är ju allom bekant — jag tror, att statsrådet delar den uppfattningen
-— att såväl regeringen som riksdagen rätt lång tid har varit ganska välvilligt
stämd mot landsbygdens elektrifiering, vilket också med all tydlighet framgår
av statsrådets svar. Jag menar, att det verkar litet egendomligt, om statliga
myndigheter skulle uttala sig på det sätt, som i nyssnämnda brev gjorts
gällande, och jag är ytterligt tacksam för vad från statsrådsbänken sagts härom.
Det visar ju, att disponent Berggrens uppgift icke var riktig.

Vad sedan beträffar den omständigheten, att kommerskollegium har yttrat,
att kollegium anser, att elektrifiering av dylika bygder inte skall anses så be -

Nr 17.

Onsdagen den 0 mars 1940.

Svar på interpellation. (Forts.)

rättigad, att statssubvention därtill skall kunna ifrågasättas, så vill jag göra
den invändningen, att beträffande den ort det här gäller har det aldrig varit
fråga om någon slags statssubvention. Visserligen är bygden i fråga glest befolkad^
och inte heller är den välsituerad, men det har säkerligen aldrig ifrågasatts
något annat än att man där skall betala den elektriska anslutningsavgiften
och även till fullo göra rätt för sig i fortsättningen. Jag vill därför åtminstone
för detta fall inlägga en gensaga mot de skäl, som kommerskollegium
därvidlag anfört. Annars är det alldeles klart, att jag delar statsrådets uppfattning,
att sådana allmänna synpunkter måste i dessa tider respekteras och
måste sägas vara riktiga.

I det fall, som i interpellationer avses, är det emellertid fråga örn ett bindande
avtal. Det är alldeles tydligt, att intressenterna här icke kunna komma
ifrån sitt avtal, utan det är den starkare parten, bolaget, som för sin del på
grund av omständigheterna vill försöka komma ifrån och redan faktiskt
sprungit ifrån avtalet. Det är också klart, att efter augusti 1939 har mycket
förändrats, och de svårigheter, som eventuellt förefunnits för såväl bolagets
som intressenternas del, ha nu blivit åtskilligt förvärrade, det är alldeles givet,
att örn intressenterna då hade möjlighet så ha dessa möjligheter blivit
åtskilligt förvärrade för att inte säga omöjliga. Man torde kunna säga, att
intressenterna, genom det att inte avtalet blev fullföljt, förorsakats förluster.
Här är det bolaget, som för sin del har velat träda tillbaka och även otvivelaktigt
trätt tillbaka.

Beträffande möjligheten att elektrifiera glest befolkade trakter kan man
också göra den invändningen, att när en kraftkälla är belägen inom ett område,
man icke, i varje fall inte med övertygande skäl, kan göra gällande, att
åtgången på koppar skulle bli så synnerligen stor. Tvärtom bör, såsom riksdagen
anförde i motiveringen för beslutet 1938 och som man tycker är tämligen
naturligt, ifrågavarande socken i första hand bli tillgodosedd.

Jag skulle också vilja passa på att säga, att man inte kan åberopa några
ömmande omständigheter till förmån för Yngeredsfors kraftaktiebolag gentemot
intressenterna. Örn man ser på redogörelsen angående bolagen, får man
reda på, att ända sedan 1923 har bolaget utdelat 8 procent på aktierna, och
dessutom har det under denna tid utdelat 1,000,000 kronor i gratisaktier. Det
är alltså ett ekonomiskt mycket välsituerat företag och bör således också
kunna fullfölja det avtal det ingått.

Sedan skulle jag vilja säga en sak till herr statsrådet. Statsrådet säger, att
statsrådet är villig att medverka till att landsbygdens elektrifiering blir så
vitt möjligt och på bästa möjliga sätt genomförd. Jag tackar herr statsrådet
för detta och vill ge uttryck åt min erkänsla för statsrådets villighet på den
punkten. Jag skulle också vilja säga, att den hjälpen från regeringshåll behövs
mycket väl. Det är väl allom bekant, att dessa stora elektriska bolag
äro fullkomligt suveräna inom de trakter de behärska. De ha fått koncession
där, och det finns ingen möjlighet för någon annan att där kunna göra några
anspråk eller någon rätt gällande. Bolagen göra följaktligen som de vilja.
Om de bygder, som det här är fråga om, skola kunna hävda sina intressen,
behöva de därför hjälp från de statliga myndigheterna.

Innan jag slutar, vill jag säga, att det exempel, som jag här påtalat, inte
är någon isolerad företeelse, utan dylika exempel kan man finna även i andra
trakter och även gentemot andra kraftbolag. Jag ber ännu en gång att få
tacka herr statsrådet.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

§ 6.

''Avlämnades följande Kungl. Maj:ts propositioner, nämligen
av herr statsrådet Möller propositionerna:

nr 4, med förslag till lag örn förhandlingsrätt för kommunala tjänstemän;
nr 89’ med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 20
juni 1924 (nr 349) om landsting, m. m.; och

nr 98, angående anslag till barnsjukvården m. m.;

av herr statsrådet Westman propositionen, nr 90, med förslag till lag örn
ändrad lydelse av 1 kap. 8 §, 3 kap. 14 §, 4 kap. 3 och 4 §§ samt 17 kap. 1 &
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet, m. m.; samt

av herr statsrådet Sköld propositionerna:

nr 93, med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
krigstjänstgöring m. m. (krigsfamiljebidragsförordning)j

nr 94, med förslag till förordning örn familjebidrag åt värnpliktiga under
tjänstgöring i fredstid (fredsfamiljebidragsförordning) m. m.;

nr 96, angående slutande av avtal mellan kronan och Karlskrona stad om
reglering av vissa tvistiga mellanhavanden; och

nr 97, angående anslag till flottans ersättningsbyggnad m. m.

Samtliga ovannämnda propositioner bordlädes.

§ 7.

Föredrogs för remiss till utskott Kungl. Maj:ts å kammarens bord vilande Vid remiss ao
proposition, nr 92, angående anslag till elektrifiering av banan Långsele Boden
m. m.; och anförde därvid

Herr Sandström: Herr talman! Då vid studiet av statsverkspropositionen
det blev bekant i övre Norrland, att för fortsatt elektrifiering av norra stambanan
fram till Boden på grund av finansiella hänsyn icke äskades mer än
8 miljoner kronor, väckte detta däruppe både förvåning och förstämning. Vi
kunde icke förstå, att de nu under krisen rådande ekonomiska förhållandena
skulle vara avgörande för anslagets storlek, da man nämligen säkerligen pa
lång sikt skulle få mycket god räntabilitet på ett större anslag, som möjliggjorde
en elektrifiering i hastigare takt. Bakom vårt resonemang låg ju också
tanken att man genom en ökad elektrifiering av vårt statsbanenät skulle kunna
medverka till en avsevärd minskning av kolimporten i framtiden. Därför
skrevs en motion på norrlandshåll, i vilken begärdes att anslaget i enlighet
med den tidigare fastställda arbetsplanen för denna järnvägs elektrifiering
skulle höjas till 12 miljoner kronor. Nu ha vi till vår glädje funnit, att i en
ny proposition, den här föreliggande propositionen nr 92, Kungl. Majit med
ändring av sin tidigare inställning föreslagit riksdagen att bevilja icke mindre
än 16 miljoner kronor till en forcerad elektrifiering av norra stambanan. Vi
motionärer blevo naturligtvis synnerligen tillfredsställda med detta förslag. Vi
få nu mera än vad vi i motionen begärde, nämligen 4 miljoner till, och vi taga
emot detta med mycket stor glädje.

Jag vill också uttala en förhoppning örn att denna proposition skall vinna
riksdagens bifall. Jag vill tillägga, att jag hoppas, att även i fortsättningen
kungl, järnvägsstyrelsen och Kungl. Majit skola ha sin uppmärksamhet fäst
på de norrländska järnvägslinjerna, framförallt då i fråga örn elektrifieringen,

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Vid remiss av propositionen nr 92. (Forts.)
och att Ostkustbanan må komma i förgrunden, så fort elektrifieringen av
Bodenbanan blivit färdigställd.

Vidare yttrades ej. Ifrågavarande proposition hänvisades till statsutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas det i anledning av propositionen inom
kammaren avgivna yttrandet.

Äng. inskränkning
i
det av Kungl
Maja tillämpade
remissförfarandet.

§ 8.

__ Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet herr Hedlunds i Häste
på bordet liggande motion nr 204.

Herr förste vice talmannen övertog nu ledningen av förhandlingarna.

§ 9.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion
örn val av en förste och en andre vice ordförande inom riksdagens utskott;
och blev utskottets däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 10.

_ Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 3, i anledning av väckt motion
angående inskränkning i det av Kungl. Maj :t tillämpade remissförfarandet.

Därvid anförde:

Herr Holmbäck: Herr talman! Jag har för min del icke brukat öppna
debatt i fråga örn en motion, som jag väckt och som blivit enhälligt avstyrkt
av vederbörande utskott. I den här frågan ber jag emellertid att få säga några
ord. Jag skall bli mycket kortfattad.

Motionen gäller ju inskränkning i remissförfarandet. Såsom motivering för
sitt avslagsyrkande säger utskottet följande: »Enligt utskottets mening råder
emellertid ej tvivel örn att remissförfarandet understundom fått en omfattning,
som ej varit åsyftad och som ur flera synpunkter är ägnad ingiva betänkligheter.
Förefintliga missförhållanden på området kunna emellertid enligt utskottets
åsikt undanröjas genom ett strikt efterlevande av bestämmelserna i
§ 10 regeringsformen och förut anförda cirkulär den 5 juni 1931.» Jag kan icke
läsa detta utskottets uttalande på annat sätt, än att utskottet ger mig rätt i
sak. Utskottet säger ju, att remissförfarandet sådant det för närvarande praktiseras
är för omfattande, att det har fått en omfattning, som ej varit åsyftad,
Med »ej varit åsyftat» måste enligt min mening utskottet mena: ej varit åsyftat
i § 10 regeringsformen. Utskottet understryker, att remissförfarandets omfattning
måste inge betänkligheter, och utskottet talar örn missförhållanden
på området. Men sedan utskottet alltså givit mig rätt i sak, fortsätter utskottet:
»Under hänvisning till det anförda och till att en riktig avvägning

av remissinstitutets användning i sista hand alltid blir en omdömessak får utskottet
avstyrka bifall till motionen.»

o Ja£ kan icke tycka annat än att, då man påpekar, att missförhållanden
råda och att systemet bör ändras, resultatet av det hela borde bli ett bifall
till motionen, d. v. s. en skrivelse till Kungl. Majit örn övervägande, huruvida
icke remissförfarandet skulle kunna inskränkas mer än vad som fallet varit.

Jag vill gärna medge, att till utskottets ståndpunkttagande kan ha medverkat,
att ehuru motionen är skriven såsom avseende remissförfarandet i all -

Onsdagen den C mars 1940.

Nr 17.

Ang. inskränkning i det av Kungl. Maj:t tillämpade remissförfarandet.

(Forts.)

mänhet, utskottet kan lia läst den såsom avseende det remissförfarande, som
står under Kungl. Maj :ts omedelbara kontroll, där alltså ett statsråd undertecknar
remissen. Motionen är icke alldeles klar på den punkten, men läser man
den noggrant, är det nog tydligt vad som här varit meningen.

Jag tror nu, herr talman, att frågan örn remissförfarandet är mycket viktig.
Genom det remissförfarande, som för närvarande praktiseras, fördyras ärendena,
och ibland komma de att behandlas mera långsamt än som behövt vara
fallet. Det vore en betydande sak, örn man kunde få igenom vissa förenklingar.
I den tid vari vi för närvarande leva, då det är nödvändigt att görande
inskränkningar, som överhuvud taget äro möjliga, tror jag, att man borde gripa
in även på denna punkt. Nu i år blir det givetvis icke något resultat, och jag
skall icke yrka bifall till motionen. Men jag tror mig kunna förutsäga, herr
talman, att denna fråga kommer igen ett annat år, och att den då skall bli
föremål för en annan uppmärksamhet än den i dag fått röna.

Herr Hallén: Herr talman! Det är alldeles riktigt som den ärade mo tionären

framhållit, nämligen att utskottet i sak är ense med honom örn att
remissförfarandet tagit en större omfattning än som önskligt varit.

Då nu utskottet emellertid kommit fram till ett avslagsyrkande, beror detta
främst på det formella skälet att i och med att motionen hänvisades till konstitutionsutskottet
hade utskottet ingen annan möjlighet än att pröva om och i
vad mån § 10 regeringsformen angående nödiga upplysningars inhämtande
kunde göras till föremål för ändring eller icke. Detta ha vi icke ansett, och
något sådant har motionären icke heller önskat. Han har endast i klämmen
ifrågasatt, örn icke remissförfarandet skulle kunna inskränkas mera än som
skett uti direktiven i kungl, cirkuläret den 5 juni 1931. Vi mena att det här
icke är en sådan fråga, som skall behandlas av konstitutionsutskottet, utan
att, då det gäller en administrativ författning, det tillkommer ett tillfälligt
utskott att handlägga densamma. Om motionären ett följande år lägger sin
framställning så att den utgör en vädjan till Kungl. Maj :t örn att t. ex. skärpa
direktiven utöver 1931 års cirkulär, tror jag nog att hans motion skall få all
framgång, något till vilket jag gärna vill lyckönska honom.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Hagberg i Malmö: Herr talman! Man kan givetvis ge den ärade

motionären rätt i att detta remissförfarande understundom kanske tar en något
för betydande omfattning. Men å andra sidan får man ju inte förbise — och det
gör givetvis icke motionären -— att det kan vara av ett utomordentligt stort
värde, exempelvis med hänsyn till en propositions uppläggning, att få ett så
vitt möjligt fullständigt intryck av hur man ser på saken inom olika korporationer,
sammanslutningar och myndigheter. Att man har den uppfattningen
ute i landet framgår också av det förhållandet, som påpekas i motionen, nämligen
att allt fler och fler institutioner anhålla att få komma i åtanke, när
det gäller att yttra sig i sådant sammanhang.

Det är emellertid enligt min mening på ett annat område som kritiken företrädesvis
bör sättas in, när man talar örn de aktuella olägenheterna av remissförfarandet,
och det gäller den utomordentligt begränsade tid, som mycket
ofta står, i vart fall de lokala, myndigheterna till förfogande, när de skola
besvara remisser. Detta är ju ett spörsmål, som är viii bekant för alla dem,
som syssla med kommunala angelägenheter. Det är ett bekymmer, som ofta
ventileras, när kommunalmän komma samman, och detta bekymmer fick inom
parentes ett auktoritativt uttryck vid Svenska stadsförbundets kongress i som -

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Äng. inskränkning i det av Kungl. Maj:t tillämpade remissförfarandet.

(Forts.)

ras, där man starkt reagerade emot den överhandtagande tendensen att alltmer
knappa in på remisstiden. Det är icke mycket mening med de yttranden, som
de kommunala myndigheterna skola avge, örn dessa myndigheter icke få mera
tid till sin disposition än — såsom hänt — kanske åtta dagar. Ett sådant
yttrande blir icke uttryck för någon större opinion ute i bygderna. Svenska
stadsförbundet har ju också gång på gång gjort framställning till Kungl.
Majit i dessa stycken, men tyvärr hittills utan något större resultat. Jag
hade ju gärna sett, att man i konstitutionsutskottets utlåtande även hade skänkt
någon liten uppmärksamhet åt denna sida av problemet, då ju kommunerna
och de kommunala förvaltningsorganen äro mycket betydelsefulla och i detta
sammanhang ofta anlitade instanser.

Då den ärade motionären i sitt något korta anförande gjorde gällande, att
det är ett viktigt spörsmål som det här är fråga örn, vill jag bara säga, att
jag helt delar hans uppfattning härvidlag. Detta är ett spörsmål, som blir
kanske ännu större, när man närmare, tränger in i detsamma. Ty man torde
nog vara berättigad säga, att frågan om remissförfarandet, örn icke direkt så
dock indirekt, rätt nära hänger samman med frågan om våra kommuners självstyrelse.
Är det så att detta remissförfarande så småningom skall förvandlas
till enbart en formell angelägenhet, vilket ostridigt är fallet numera på många
håll, försvinner därmed realiter allt kommunalt inflytande på rikslagstiftningen,
även när det gäller utpräglat kommunala ärenden. Jag förmenar, att
en sådan utveckling vore betänklig. Den rika erfarenhet och den insikt, som
man förvärvat ute i våra kommuner örn samhällsarbetet i vardagslag, om jag
så får säga, kommer i detta fall icke till sin nytta. Men även inom kommunerna
själva har remissförfarandet tenderat att bli endast en formell procedur,
ett förhållande som redan avsatt betänkliga frukter. Detta påpekande innebär
ingen nyhet för dem, som arbeta i den kommunala verksamheten. Erfarenheter
från åtskilliga av våra kommuner, i vart fall de större, visa, att intresset
för yttrandenas avgivande där alldeles påtagligt slappnat, vilket naturligtvis
är att beklaga, då många av förslagen beröra för kommunernas ekonomi betydelsefulla
angelägenheter. Det förhåller sig på många håll på det viset, att
hela remissförfarandet nu börjar betraktas med likgiltighet och misstro. Vad
tjänar det till, frågar man, och man har svårt att tro, att någon hänsyn kommer
att tagas till remissvaren, då remisstiden utmätes på sätt, som faktiskt
omöjliggör ett inträngande i frågorna. Att man här, herr talman, är inne på
för den kommunala självstyrelsen betänkliga vägar, är i vart fall min uppfattning.
Därest icke vid rikslagstiftningens gestaltning åt kommunerna
skänkas något så när rimliga möjligheter att göra sina synpunkter gällande på
spörsmål, som för dem kunna vara av livsviktig betydelse, är ju den kommunala
självstyrelsen på denna icke alldeles oviktiga punkt ganska allvarligt
hotad. Jag tycker dock, att denna gamla svenska kommunala självstyrelse i
sina skilda yttringar är en så pass värdefull nationell tillgång, att den icke i
viktiga hänseenden bör få sjunka ner till en tom pappersexercis.

Här har nu av utskottets ordförande uttalats en förmodan, att motionären
skall komma tillbaka. Jag hoppas det också, och jag hoppas att detta spörsmål
då skall få en annan och mera allsidig belysning än som blivit förhållandet
i detta något knapphändiga utlåtande från konstitutionsutskottet.

Herr Holmbäck: Herr talman! Örn riktigheten utav de synpunkter, som
den siste ärade talaren anlade på frågan, är jag livligt övertygad. Jag har
också upptagit frågan örn dessa korta remisstider på sid. 7 i motionen, där
jag ur ämbetsverkens synvinkel beklagat de korta remisstiderna.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

Ang. inskränkning i det av Kungl. Majit tillämpade remissförfarandet.

(Forts.)

Konstitutionsutskottets ordförande framhöll, att om motionen skreves om,
så att den kom att gälla frågan om utformandet av andra allmänna direktiv,
den nog skulle komma att röna ett bättre öde ett kommande år. Det är
just så jag lagt motionen. Jag har i klämmen ifrågasatt att man skulle
utreda, örn icke remissförfarandet utan att ärendenas beredning sattes i faja
skulle kunna inskränkas mer än som skett genom nyssnämnda kungl, cirkulär,
ett cirkulär, som icke omedelbart gäller de remisser, som undertecknats
av ett statsråd, utan beslutats av underordnade myndigheter, däri inbegripna
statssekreterare och expeditionschefer.

Detta är alltså vad jag önskat med min motion redan i år.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 4, i anledning av väckt Äng. upp.
motion örn viss ändring i gällande bestämmelser örn upprättande av förslag vid
tillsättande av lärarebefattning, med vilken är förenad organist- eller klockar- fritta** av
syssla eller båda dessa sysslor eller kyrkosångarbefattning; och anförde därvid lärarebefait Herr

Fredberg: Herr talman! Som motionär i detta ärende har jag att ,,J3fcen’är för erkänna

konstitutionsutskottets välvilliga inställning till motionens yrkande, enad visa
även om konstitutionsutskottet på grund av en pågående utredning ansett annan syssla.
sig böra avstyrka bifall till densamma. Jag vill gärna erkänna, att, då jag
väckte denna motion, jag var icke fullständigt ovetande örn denna pågående
utredning, men jag ansåg, att motionen ändå kunde tjäna såsom en till utredningen
adresserad påminnelse. Jag hoppas också, att utskottets utlåtande
måtte tjäna såsom en sådan påminnelse.

Den del av nu gällande bestämmelser för tillsättandet av lärartjänster ute
i skoldistrikten, som beröres såväl i min motion som i här förevarande utlåtande,
kan sägas vara ganska egendomlig. I alla skoldistrikt, där skolväsendet
är överfört till den borgerliga kommunen, skola skolans angelägenheter
handhavas av en skolstyrelse, som väljes av kommunalfullmäktige. Men om
inom skoldistriktet finnas s. k. förenade tjänster skall det därjämte finnas
ett skolråd, som utses på kyrkostämma. När det gäller tillsättandet av dessa
förenade tjänster — vid förslags uppgörande o. dyl. — får den eljest för
skolväsendet ansvariga skolstyrelsen träda åt sidan. Då blir det detta av
kyrkostämman valda skolråd, som skall träda till.

Dualismen på detta område har på många håll vållat irritation och kommer
också att göra det, så länge dessa bestämmelser kvarstå. Nu torde man
trösta sig med att det råder så gott samarbete mellan kyrkostämman och
kommunalfullmäktige, att det i regel blir samma personer, som väljas till
skolrådet och till skolstyrelsen. I sådana fall kan man emellertid fråga sig,
varför deras funktion i ena fallet skall kallas skolstyrelse och i andra fallet
skolråd. I båda fallen skola de ju företräda skolans angelägenheter. Detta
goda samarbete förefinnes emellertid icke alltid. Inom ett begränsat område
följde jag med denna sak vid senast© decemberstämmor, vid vilka som bekant
val av såväl skolråd som skolstyrelse förrättas för närmaste fyraårsperiod.

Inom detta begränsade område fann jag åtminstone två fall, då kyrkostämman
valde skolråd och kommunalfullmäktige skolstyrelse utan att dessa
fingo något som helst samband med varandra. Åtminstone i ett av dessa fall
blir frågan örn tillsättandet av förenad lärartjänst aktuell under denna period.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Äng. upprättande av förslag vid tillsättande av lärarebefattning, med vilken
är förenad viss annan syssla. (Forts.)

Även när samma personer väljas av kyrkostämman och fullmäktige till
skolråd och skolstyrelse, kunna ändå förekomma oformligheter. Vid föregående
års decemberstämma i en kommun valdes skolråd, och enligt referat i
ortstidningarna från stämman uttalade kyrkostämman, att den var medveten
örn att detta skolråd icke skulle komma att få någon funktion att fylla.
Något senare sammanträdde kommunalfullmäktige och valde samma personer
till skolstyrelse, som kyrkostämman valt till skolråd. I denna kommun
förekommer alltså det förhållandet, att den styrelse vilken under fyra års tid
skall handha skolans angelägenheter, när den valdes, av den väljande korporationen
ansågs, att den icke skulle få någon uppgift att fylla, och man kan
ju förstå vilken omsorg och noggrannhet man under sådana förhållanden
lade vid personvalet. Nu kan det ju tura sig så, att det i alla fall blev lämpliga
personer, men jag måste vidhålla, att denna ordning innebär en oformlighet,
som icke gagnar skolans sak. Man har därför ali anledning instämma
med utskottet, då det i slutet av sin motivering säger, att det »förväntar, att
den pågående utredningen i detta ämne snarast fullföljes samt att förslag
därefter förelägges riksdagen».

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogos vart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av gjorda framställningar örn anslag till central torpedverkstad
;

nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anvisande å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag till flyttning av
visst kustartilleribatteri;

nr 46, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anvisande å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag till kapitalinvesteringar
i fonden för förlag till statsverket till vissa militära flygfältsarbeten,
m. m.;

nr 47, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers framställning
i fråga örn effektivare indrivning av vissa utskylder samt skärpt kontroll
däröver;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till brandalarmanläggning
i nationalmuseet;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående de av den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1939 vid dess tjugufemte sammanträde
fattade besluten, i vad propositionen hänvisats till statsutskottet;

nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående förvärv av vattenrätt
i Ångermanälven m. m.; och

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av
kronans fallandelar i Kässelälven m. m.; samt

bankoutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag angående
preskription av vissa riksbankssedlar av äldre typ; och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av § 2 mom. 1 och § 3 mom. 2 förordningen den 21 juni 1922
(nr 277) angående postsparbanken.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt och föreslagit.

Onsdagen den (i mars 1940.

Nr 17.

13.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 7, i anledning av väckt motion om Äng. delaktigdelaktighet
i statens pensionsanstalt för viss kontorspersonal hos vägdistrikten. he^fn^^nt

anstalt för
viss kontors -

Därvid anförde:

Herr Lindahl: Herr talman! Såsom motionär anser jag mig böra säga

några ord med anledning av utskottets utlåtande, även örn mitt tal icke kan
leda till några praktiska resultat. Till en början beklagar jag, att jag icke
med den motivering, jag i min motion sökt prestera, lyckats övertyga det ärade
bankoutskottet. Jag får emellertid på samma gång säga, att den argumentation
för avslag, som bankoutskottet presterat, icke heller lyckats övertyga
mig. Jag har en livlig känsla av att det ärade utskottet vid behandlingen av
denna motion befann sig i riktigt skarprättarhumör. Det brukar eljest vara
vanligt, att ett utskott åtminstone räcker ett vänligt finger till vederbörande
motionär. Jag vill naturligtvis icke sätta mig på mina höga hästar, och bankoutskottet
skall icke heller ett ögonblick tro, att jag vill spela någon sorts mentor
för utskottet, men jag tycker ändå, att motionen har så pass stort värde,
att en remiss, exempelvis till vägstyrelsernas förbund, icke kunde varit alldeles
ur vägen. Jag vet icke, vad detta förbund hade kommit att svara på den
remissen, men en sak är då säker, nämligen att bankoutskottet hade kommit
ur den villfarelse, vari utskottet tycks sväva, när det klassificerar den personal,
som det här är fråga om, såsom anställd på ett mera löst sätt än t. ex. den
tekniska personalen hos vägdistrikten. Det är väl tydligen på det sättet, att
anställningsförhållandena åtminstone i mycket stor utsträckning äro precis
desamma för kontorspersonalen som för vägmästarna i distrikten. Sedan kan
man naturligtvis komma och säga, att det i vissa distrikt finns styrelseledamöter,
som ha halvtidstjänstgöring på vägdistriktskontoret, men det är icke dessa,
som jag åsyftar med min motion, utan endast dem, som äro fast anställda
på vägdistriktskontoren. Jag är övertygad örn att bland denna personal finns
ett ganska starkt missnöje med rådande förhållanden. Det kan väl ändå inte
anses rättvist, att medan den tekniska personalen genom vägdistriktens. och
statens försorg fått sin ålderdom tryggad, icke blott när det gäller befattningshavarna
själva utan också deras familjer, man utelämnat dem, som utföra en
precis lika viktig syssla för vägdistriktens vidkommande, nämligen dem, som
sköta kontorsarbetet. Vägstyrelsernas kamrerare sköta bokföringen och det
något egenartade arbete, som förekommer på vägdistriktskontoren, och detta
är faktiskt ett sådant arbete, vartill man icke kan taga vem som helst, och
som någon icke blir van vid, förrän flera år förflutit. Det är klart, att denna
personal, som under nuvarande förhållanden icke har den känsla av trygghet,
som en ordnad pensionering alltid innebär, har rätt att känna sig missnöjd.

Jag skall icke hålla något längre anförande, ty utgången är ju redan pa
förhand given. Det skulle icke lyckas mig med något längre tal att övertyga
riksdagen örn att en enskild motionär kan ha rätt gentemot ett enhälligt utskott,
och jag skall icke heller ge mig in på den uppgiften. Det är emellertid
en ringa tröst, när utskottet säger, att här föreligger en utredning örn vägväsendets
helförstatligande. För denna personal, som går och väntar på pensionering,
är nämligen varje år dyrbart. Ty ju äldre en befattningshavare blir,
desto dyrare är det för vederbörande att erhålla cn rimlig pension. . Jag^vill
tillägga, att detta problem gäller icke blott det vägdistrikt, i vilket jag råkar
vara med, utan många av landets vägdistrikt. Jag är därför övertygad örn
att, ifall man skickat ut en rundfråga till alla vägdistrikten i landet samt till
vägstyrelsernas förbund, hade man fått det svaret på trugan örn denna personals -

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

Äng. delaktighet i statens pensionsanstalt för viss kontorspersonal hos vägdistrikten.
(Forts.)

pensionering, att den utgör ett verkligt bekymmer för vägdistriktens styrelser.

Jag får naturligtvis böja mig för det ärade bankoutskottets auktoritet och
dess stora sakkunskap, när det anser, att detta är en fråga, som icke kan framläggas
av en enskild motionär, och att endast staten har möjlighet att bedöma
densamma, varför initiativ måste komma från Kungl. Majit. Detta är kanhända
riktigt -—• det vill jag icke förneka — men jag hoppas i alla fall, att
den motion, som jag väckt och som nu fått i det närmaste ett avslag, icke
kastat frågan bakåt utan i stället fört den något steg närmare den lösning, som
den i det nuvarande läget faktiskt kräver.

Herr talman! Jag har i detta sammanhang icke något yrkande.

Herr Holmgren: Herr talman! Jag beklagar, att den föregående ärade

talaren fann utskottets motivering så litet bärande, men jag är för min del
övertygad om att kammarens övriga ledamöter måste finna motiveringen
starkt bärande för det resultat, till vilket utskottet har kommit.

Det är ju känt, att det för närvarande sitter en kommitté för att utreda
frågan örn vägväsendets förstatligande. Denna kommitté kommer tvivelsutan
att taga upp den fråga, som här har varit föremål för utskottets prövning. Under
sådana förhållanden kan det väl icke vara lämpligt om bankoutskottet
skulle tillstyrka, att man så att säga bröt ut denna fråga ur det blivande kommittébetänkandet
och avgjorde den i förväg. Hela frågan bör naturligtvis lösas
i ett sammanhang.

När utskottet sedermera till sist såsom sin mening framhåller, att frågan
är av så pass stor vikt, att den icke bör avgöras på grundval av en enskild
motion utan först efter förslag från Kungl. Maj :t, så har ju utskottet ställt
sig på samma ståndpunkt, som jag tror, att varje utskott i riksdagen sedan
en mångfald år tillbaka har brukat ställa sig på. Detta är sålunda ingenting
nytt och icke något särskilt kitsligt mot motionären. Man kan icke säga,
att bankoutskottet icke velat räcka ett finger åt motionären utan farit fram
som skarprättare. Utskottet har tvärtom räckt motionären hela handen, när
det hänvisat till den kommitté, som skall utreda denna fråga.

För min del kan jag icke finna annat än att utskottet gjort precis vad det
bort göra, och jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan.

Herr Lilldahl: Herr talman! Jag vill endast erinra därom, att den personalgrupp,
som jag särskilt har åberopat i samband med frågan om pensionering
av kontorspersonalen, nämligen den tekniska personalen, vägmästarna,
faktiskt fick sin pensionsfråga ordnad av riksdagen efter det frågan örn förstatligande
av vägväsendet blev aktuell och den av herr Holmgren omnämnda
kommittén blev tillsatt.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande, nr 9, i anledning av en inom riksdagen väckt
motion örn avslag å Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning rörande
förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel
m. m.; samt

Onsdagen den 6 mars 1940.

Nr 17.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av ett
till landsfiskalsbostället Rinkeby 31 i Danderyds socken av Stockholms län
hörande område; och

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse för dödsboet
efter legitimerade veterinären A. A. A. Norlén från viss ersättningsskyldighet.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa utlåtanden hemställt.

§ 15.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 12, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av mark från vissa kronoegendomar m. m.

Punkterna 1—25.

.Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26.

Kades till handlingarna.

Punkten 27.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande, nr 13, i anledning av Kungl. Majda
proposition angående anvisande av medel för uppförande av bostadsbyggnad
å hemmanen Kurravaara nr 5 och 7 i Jukkasjärvi socken; och blev utskottets
däri gjorda hemställan av kammaren bifallen.

§ 17.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 68, i anledning av gjorda framställningar örn anslag till central torpedverkstad
;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts framställning angående anvisande å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag till flyttning av
visst kustartilleribatteri;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts framställning angående anvisande å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1939/40 av anslag till kapitalinvesteringar
i fonden för förlag till statsverket till vissa militära flygfältsarbeten,
m. m.; och

nr 71, i anledning av riksdagens år 1939 församlade revisorers framställning
i fråga örn effektivare indrivning av vissa utskylder samt skärpt kontroll
däröver.

§ 18.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 17.

Onsdagen den 6 mars 1940.

§ 19.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Paulsen	under	6 dagar fr. o. m.	den	8	ma]
» Ryberq	>	4	> >	>	8	>
» Hult	>	5	» >	>	9	>
» De Geer	£	4		>	11	*
» Gustavson i Västerås		3	» »		7	»
» Engberg		5	» 2>	T>	7
» Hansson i Stocksätter	>	3	> >	>	7
» Hilding	»	2			7
» Nordström i Kramfors	>	2			7	>
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 1.51 e. m.
				In	fidem

Sune Norrman.

Stockholm 1940. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

401001