1939. Första kammaren. Nr 4 (Riksdagens protokoll 1939:4)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Första kammaren. Nr 4.

Onsdagen den 18 januari f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 12 innevarande månad.

Herr statsrådet P ehns son-B ramstorp avlämnade Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, angående åtgärder till stödjande av den inhemska fodersädsmarknaden.

Herr statsrådet Westman avlämnade Kungl. Maj:ts proposition nr 14, med
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1925 (nr
334) örn rätt i vissa fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt
upplåtet område.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till första kammarens talman.

Under hänvisning till bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla
om ledighet från riksdagsgöromålen under en tid av 8 dagar, räknat
fr. o. m. den 18 januari 1939.

Stockholm den 18 januari 1939.

Carl Beck-Friis.

Att ledamoten av riksdagens första kammare baron Carl Beck-Friis på
grund av sjukdom (inflammation i näsans bihålor) ej kan deltaga i riksdagens
arbete under minst en vecka intygas.

Stockholm den 18 januari 1939.

Georg Öhngren,
Överläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr von Horn anmälde, att han åter infunnit sig vid riksdagen.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 12, till Konungen angående utseende av ledamöter och suppleanter
i utrikesutskottet och utrikesnämnden.

Första kamma/rens protokoll 1939. Nr 4.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogos ånyo och företogos till behandling i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1939/40, och nr 2, med förslag till tilläggsstat till riksstaten för
budgetåret 1938/39.

Herr Domö: Herr talman! När första kammaren i fjol vid denna tid samlades,
stodo landstingsvalen för dörren, och kammarens framtida partipolitiska
öde stod då ännu skrivet i stjärnorna. Rätt allmänt antog man då, att
bondeförbundet engagerat sig i den av socialdemokraterna med styrkans rätt
dirigerade regeringspolitiken i förhoppning örn att därigenom lättare kunna
undgå den socialdemokratiska förstakainmarmajoriteten, det vill säga att genom
bevarandet av den borgerliga majoriteten konservera jämvikten i och sitt
eget inflytande på svensk politik; att partiets taktiska ledning ej alls skulle
ha ruvat över framtiden anser jag uteslutet. I dag veta vi, att socialdemokraterna
efter ytterligare en riksdag även behärska denna kammare, liksom
att avsaknaden av borgerligt tekniskt samarbete i fjol kommer att ge det
socialdemokratiska partiet en överskottsutdelning av mandat, som väl skulle
kunna kallas det proportionella systemets profit. Excellensen Hansson och
hans trogna masshär stå som segrare; alla de borgerliga partierna Engö vidkännas.
motgångar, och intet av dem kan förhäva sig. Men det anmärkningsvärda
i den politiska dagssituationen är, att endast ett av de båda koalitionspartierna
står med segerpalmen, medan det andra fick uppleva sin svåraste
motgång hittills, till på köpet under kvartsekeljubileets år. Efter tidigare val
brukade vid remissdebatten året efter i andra kammaren följa ett efterspel,
då den nuvarande statsministern, då på oppositionsbänken, brukade liksom
urskulda socialdemokraterna för det ej nöjaktiga valresultatet genom att harmset
anklaga de borgerliga för osmakliga valmetoder. Med större rätt skulle vi
i år kunna rikta en förebråelse mot koalitionspartierna, och ej minst bondeförbundet,
för att de ha missbrukat demokratiens medel, när de i stället för
att diskutera sin egen och framtidens politik kastade sig över storfinansen i
en känd bankmans skepnad. Jag tvekar ej att rikta den enkla frågan till
koalitionspartierna, örn det är välfärdspolitiken, folkstyret och den demokratiska
medborgarfostran värdigt att på jesuitmaner finna alla medel i propagandan
tillåtna, blott desamma tjäna ändamålet. När man skall bedöma väljarnas
ställningstagande till bondeförbundet som medregerande parti och därmed
det politiska läget överhuvud, får man ej bilden fulltonad, örn man ej
gör klart för sig, att »storfinansen» av allt att döma räddade partiet från
ett ännu större nederlag. Partiet har säkerligen självt i sin kammare mediterande
ställt frågan: »Var stodo vi, örn Wallenberg ej funnits till?»

En annan allmän reflexion vill jag gärna göra i detta sammanhang. De
stora valsegrarna till trots vill det synas, som om vårt beprisade svenska folkstyre
lede av någon tvinsot i den meningen, att myndigheternas intresse för välfärdspolitik
synes vara omvänt proportionellt mot folkets intresse härför. Jag
menar icke härmed, att etet icke på valdagen skulle finnas ett i siffror dokumenterat
intresse för den statliga välfärdens expansion, utan jag menar folkets
i insiktsfull kunskap dokumenterade intresse för politik. Kanske bjudes medborgarna
numera så mycket nytt på en gång, att dess smältande överstiger
deras förmåga, eller åtminstone deras vilja. Kanske har den utrikespolitiska
dramatiken avlett intresset från inrikespolitikens kammarspel. Ja, kanske har
den omständigheten, att voteringsmajoriteten fungerat så klickfritt i en tid,
som präglas av längtan till tävlingens spänning, jagat bort intresset kring
våra kamrars prosaiska förhandlingar. I vart fall skulle jag misstaga mig
mycket, örn jag förutsatte annat, än att det socialdemokratiska partiets ledning
är fullt medveten örn att dess seger ej till fundament har en oomtvistlig

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
solid och grundlig kunskap hos väljarna utan i främsta rummet är att tillskriva
känslostämningar och marschvana. Intet parti kan vara främmande
för att de gamla demokratiska bildningsidealen nu äro längre från sitt förverkligande
än tidigare. Varje parti — och icke minst det i valet triumferande
•— ha skäl till en tankeställare över temat: ideal och verklighet vid
skapandet av den så kallade statsviljan.

På båda sidor lia vi lärt åtskilligt av de senaste åren; vad som i åskådningsväg
kan fattas oss inom gränserna, ha vi haft övernog av utanför dessa. Det
vore oriktigt att icke till de sista årens bästa politiska skörd räkna in den
ökade ömsesidiga förståelse, som i åtskilliga viktiga frågor bärgats in. Enär
det otvivelaktigt är partierna till vänster, som lärt mest av det nya och glömt
mest av det gamla, har utvecklingen även givit oss på den högra kanten några
solglimtar — sak samma sedan, örn det är senkommen bättre insikt, vår argumentering
eller Hitler, som kommit denna sinnesförändring åstad. I dagens
vitala nationella fråga, örn nödvändigheten att förstärka försvarskrafterna,
tänka vi till uppsåtet lika, örn ock meningarna i specialfrågor kanske komma
att bryta sig. Så länge högkonjunkturen fortfar, äro vi också förskonade från
krisstämningar med all den hets och ovisshet, som därmed följer. Ehuruväl
några av de propositioner, som i trontalet bebådats eller ställts i utsikt, måste,
så långt man nu kan förstå, i princip eller i detaljutformningen uppkalla oss
till motstånd, synes årets riksdagsprogram ej behöva framkalla större politisk
oro eller pressa fram lidelserna. Det blir väl ett typiskt mellanår av
sådant slag, som vi ibland kunde ha, innan reformmotorn för sju riksdagar
sedan påkopplades. Endast för herr Engberg under dennes sjunde skolår
tycks motorn alltjämt rusa.

Den i statsverkspropositionen förordade beskattningen är fortfarande mycket
hög, men en källa till tillfredsställelse är, att den föreslagna försvarsförstärkningen
av engångskaraktär anses kunna täckas utan extraordinära skatter,
det vill säga med hjälp av alla de engångsintäkter, som man i finansdepartementet
år efter år vid städningen före riksstatsförslagets uppgörande har
turen att hitta. Finansministern har här alltså föreslagit en operation av
samma slag, som när det i fjol ifrågasattes att täcka kostnaderna för en del
av 70-miljonersanslaget, med disponibla tillgångar. Men vem erinrar sig inte
agitationen i höstvalen mot dem, som vågade antyda något sådant, som nu av
regeringen anses ganska naturligt och endast riktigt.

Givetvis visar det en stor styrka hos det svenska folkhushållet och dess
hitintills relativt fria företagsamhet, att skattekraften kunnat ökas i takt med
utgifternas oavbrutna stegring. Med rätta erinrade finansministern i sin budgetrevy
i radio örn den successivt förbättrade produktivitet, som utmärker
svenskt näringsliv. Jag vill därtill knyta förhoppningen, att han oell hans
kolleger därav dra de rätta realbetonade slutsatserna med avseende å deras
socialistiska barnatro. Det gäller dock för regeringen att ej dra för stora
framtidsväxlar på denna produktivitetsstegring och därav skapad skattekraft.
Jag tillåter mig erinra om vad docenten Svennilson framhåller i befolkningskommissionens
i december förra året avlämnade slutbetänkande, nämligen att
man för det närmaste årtiondet eller något längre »vid ett försiktigt bedömande
måste räkna med möjligheten av en mindre gynnsam utveckling på
vissa områden av näringslivet än den hittillsvarande». »Betingelserna för
jordbruks- och bostadsproduktionen kunna sålunda», säger kommissionen, »i
vissa avseenden icke förväntas utveckla sig i lika gynnsam riktning som tidigare.
» Befolkningskommissionen .säger vidare: »Det synes även svårt att
med någon större grad av säkerhet göra gällande, att betingelserna för hemmamarknadsindustrierna
i övrigt samt för exportindustrierna skola komma att ge -

Xr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
stalla sig gynnsammare än tidigare. De betingelser för produktionsutvecklingen,
till vilka hänsyn med större säkerhet kan tagas, peka sålunda övervägande
i en mindre gynnsam riktning.» Så långt befolkningskommissionen.

Icke minst det föreliggande riksstatsförslaget vittnar örn att försiktighet måste
iakttagas i det reformarbete, som alltid förestår i en progressiv stat och som
ej blott kan ligga det stora regeringspartiet örn hjärtat. Ty det bestående intrycket
av årets högkonjunkturbudget är faktiskt statsfinansernas ansträngning.
Endast förefintligheten av extra tillgångar har möjliggjort balansering.
Och oberoende av örn ett sådant läge skulle inträda, som gjorde det möjligt att
reducera de extra försvarsanstalterna — ingen tror dock därpå under den närmaste
tiden — stå många reformer jämte löneregleringar och automatiska utgiftsstegringar
i kö och vänta. En länsstyrelse har nyligen i ett yttrande framhållit,
att endast vad befolkningskommissionen föreslagit rörande beklädnadsbidrag,
familjeunderstöd, fria måltider, läkemedel och prisrabatter uppgår för
det allmänna till 170 miljoner kronor, varav huvudparten på staten. Samtidigt
härmed kan man konstatera, att, befolkningskommissionens lilla ungkarlsskatt
skulle lia givit allenast 15 miljoner kronor och att möjligheten att delvis finansiera
en familjevårdande politik genom införandet av .så kallade familjelöner
mycket snabbt avfärdats av kommissionen, tydligen emedan de svenska fackföreningarna.
ej vilja lyssna på det örat. Beträffande de automatiska utgiftsstegringarna
vet man blott, att de äro oundvikliga och betydande inslag vid
varje budgetreglering; hur stora de kunna bli under de närmaste åren däröver
har i år icke någon beräkning gjorts i statsverkspropositionen. Och vissa löneregleringar
äro ofrånkomliga, så framt staten vill låta sina tjänare få välförunnad
och välförtjänt del av välståndshöjningen. Till allt detta kommer det stora
ovisshetsmomentet vid regleringen av förhållandet mellan statens och kommunernas
utgifter. Ingen bestrider nödvändigheten av denna reglering såsom ett
led i en klok landsbygdspolitik, men ingen kan heller vara blind för dess statsfinansiella
konsekvenser, det vill säga dess förträngande av ramen för de påtänkta
statliga sociala reformerna. Vad en långvarig depression skulle kunna
innebära av skuldsättning och nedskärning, behöver ej ens antydas. Korteligen
sagt: statsverkspropositionen är en stark varning mot att göra vårt land till en
den ekonomiska sorglöshetens vrå.

Det måste vara politikens mål att i mån av möjligheter och resurser skapa allt
bättre förhållanden för medborgarna, för de produktiva likaväl som för de hjälpbehövande
och åldersstigna. Slutsatsen härav blir icke blott, att man skall avpassa
utgifterna efter tillgångarna, utan även att man genom en klok näringspolitik,
som ökar tillgångarna, också kan lättare skapa de önskade förbättringarna
i samhället. Det är kanske ännu för tidigt att bedöma, huruvida de av regeringen
gjorda inviterna till näringslivet om bättre samarbete mest skall komma
att ta sikte på exploateringen av näringslivets intäkter eller på stärkandet av
dessa. När den statliga finanspolitiken uppenbarligen står inför fortsatt mer
eller mindre oundviklig expansion, måste man emellertid kräva större klarhet
om planerna för den överskådliga framtiden, än vad som nu står att läsa i finansministerns
uttalande i statsverkspropositionen. En sådan långfristig finansplan
har från vårt håll många gånger efterlysts, men det enda resultatet i år
är, att den tidigare beräkningen av en tioårsbudget bortfallit ur de tryckta akterna.
Ej ens en beräkning av de närmaste årens automatiska utgiftsstegringar
finnes där. Varför skulle just planhushållningens regering, och därtill en regering
med en tekniskt så erkänt skicklig finansminister som herr Wigforss,
ha sådan fasa för finansieringsplaner, eller — om regeringens båda grupper
inte äro sams om framtidsreformerna — för alternativa planer? Givetvis kunna
därvid blott grova kalkyler tänkas. Inte minst väljarmassorna borde ha rätt att

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m. Nr 4. 5

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
få dylika kostnadsförslag till påseende, innan de utställa en fullmakt åt regeringen
att sätta arbetet med socialpåbyggnaden i gång.

Finansministern — eller riksskattmästaren, med vilken gamla svenska titel
herr Wigforss med sin förnöjelse i utkrävandet av skatter egentligen borde hedras
■— har emellertid ett svar att ge både i statsverkspropositionen på sid. 9 och
ännu expressivare i radiotalet. Han anser statsutgifternas försätta ökning vara
väljarnas sak, eller »beroende av medborgarnas villighet att begränsa sina enskilda
utgifter för att tillåta en stegring av de genom det allmännas verksamhet
förmedlade». Örn skatten utmättes proportionellt, vore denna gest mot demokratiens
majoritetsregel fullt naturlig. Men finansministern vet bättre än någon
annan, att skatteskalan är konstruerad för att verka olika för olika inkomstgrupper,
och verka till och med så, att vissa grupper ha direkt favör av skattestegringar,
som blott eller huvudsakligen träffa andra. Örn det är något råd,
som vi oppositionsmän vilja ge finansministern, är det, att han ej måtte av sin
demokratiska lidelse drivas till att knäfalla för folkmajoriteten och göra denna
till den i skattefrågor främst ansvariga instansen. Icke minst på finansernas
område gäller det för regeringen med dess högre insikt att leda och ej ledas.
Här om någonsin kan man tala örn spåren utomlands, som förskräcka. Örn folket
i Frankrike förstått de finansiella sammanhangen, varför forcerade man då
fram den politik, som ruinerat Frankrike ekonomiskt och därigenom även utrikespolitiskt,
allt under ett par korta år, bärande folkfrontens ominösa namn?
Örn det demokratiska Schweiz läste jag för något år sedan en fackmannauppsats,
enligt vilken där ingenting fruktades mer än finansreferendum. Och på
den tiden, då de stolta orden om svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta
inristades i regeringsformen, flöt av skatterna intet annat tillbaka till de skattskyldiga
som återbäring än en viss rättssäkerhet; ordet social var då ungefär
lika okänt som ordet radiolicens.

Varje år vid denna tid ha vi oppositionsmän brukat ställa frågan: vart går
färden? Regeringsledamöternas uttalanden under valrörelsen spredo ingen större
klarhet än förut, och väljarna utskrevo en blankofullmakt. De mångtydiga
uttrycken »fortsatt välfärdspolitik» och »omdaning av samhället» skola vi åter
möta, utan att därför bli visare och vissare örn framtiden. Så mycket är tydligt,
att den teoretiska diskussion, som förut var socialdemokraternas livsluft,
förbytts i den mest opportunistiska realpolitik. Det gamla programmet har utsatts
för ett undantagstillstånd, och under ett dylikt vet man av erfarenhet, att
allt kan hända.

Vissa tendenser kunna likväl utläsas. Vi gå mot en allt påtagligare totalitet
vid statsskickets tillämpning. Under de två sista riksdagarna har det många
gånger klagats över majoritetens självtillräcklighet och maktfullkomlighet,
från oss i opposition högljutt, från majoritetens djupa led dovt eller undertryckt.
En socialdemokratisk borgmästare — dock icke Malmös — lär för några dagar
sedan ha döpt den nyaste svenska parlamentarismens typ till boskapsskötselns.
En annan tendens är strävan att politisera förvaltningen på så sätt, att de viktigaste
verken besättas med pålitliga krafter. — När jag påtalar detta, vill jag
icke ha detta uttalande tolkat som något misskännande av den personliga dugligheten
bos de män, vilka regeringen senast placerat på nyckelposter. — En
viss tendens att inordna förvaltningen under den allsmäktiga regeringen finnes
obestridligen, och denna tendens står i klaraste strid mot svensk tradition och
andan i svenska förvaltningsprinciper. Flagrant är majoritetens övergrepp vid
besättandet av presidieposterna i riksdagen. Snart liro kanske alla åtta ordförandeposterna
i socialdemokratiska händer, vilket måste betraktas som ett utslag
av samma privilegieanda som när adeln och de äldsta greveätterna med självskrivenhetens
rätt innehade ordförandeuppdragen.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Trots att socialdemokraterna ideligen betygat sin avsky för diktaturerna, råder
det uppenbara förhållandet, att dessa diktaturer intressera regeringen i deras
egenskap av sociala experimentalfält. Måhända urskulda sig socialdemokraterna
för sällskapet genom att säga, att de äga förstfödslorätten till den omläggning
av samhället, som till exempel nationalsocialismen snabbt genomfört.
Må patentstriden avdömas hur som helst — obestridligt är samhället hos oss på
väg att omvandlas i samma antiindividualistiska riktning som söder örn Östersjön.
Ändock borde våra socialdemokrater ej ha kunnat undgå att märka det
oupplösliga sambandet mellan ekonomisk ofrihet och andlig. Det finns en linje,
där de samhälleliga eller de kollektivistiska åtgärderna för medborgarnas välfärd
och trygghet övergå till ett faktiskt förkvävande av den medborgerliga frihet,
utan vilken en sann demokrati ej kan tänkas.

Jag skyndar mig att tillfoga, att en ny tids förhållanden kunna kräva nya
principer, att den gamla individualismen ej gärna kan tänkas helt åter, att en
klok socialpolitik eller näringspolitik kan förenas med frihet under självansvar,
att till exempel statens ingripande till förmån för jordbrukarklassen var nödvändigt,
när världshushållningens kaos gjorde de gamla hjälpmetoderna effektlösa,
och så vidare. I det ökade samarbetet mellan människor i samma yrkesställning
ligger ur många synpunkter ett framsteg, även örn det skulle innebära en
viss återgång till äldre förhållanden. Men därifrån och till att utsträcka samhällsverksamheten
blott för samhällsverksamhetens egen skull måste steget vara
långt. Visserligen har från regeringshåll på sistone även den ekonomiska frihetens
lov sjungits, i synnerhet på banketter, men man vet dock inte riktigt, vad
man skall tro härpå, örn man går till en så intressant publikation som berättelsen
över vad i rikets styrelse etc. — intressant icke minst ur synpunkten av att
man där kan se, i vilket parti sakkunskapen enligt regeringens mått är förhållandevis
mest och minst utbredd — hittar man icke så få kommittéer, som skola
»omdana». Åtskilligt i den vägen har kommit och kan väntas från till exempel
försäkrings- och trafikförsäkringskommittéerna, aktiebolagsrevisionen, byggnadsindustrisakkunniga,
befolkningskommissionen, exporthuskommittén, arbetslöshetsutredningarna
rörande de utsatta områdena, bostadssociala utredningen,
rationaliseringskommittén, 1936 års järnvägskommitté, 1936 års trafikutredning,
utredningen angående vägväsendets förstatligande, granitkommittén, tobakshandelsutredningen,
arrende- och egnahemsutredningarna, skogsutredningen,
halmindustrisakkunniga, näringsorganisationssakkunniga, tackjärnsutredningen
och gruvsakkunniga. Härtill komma de anstalter, som kunna bli nödvändiga
för den ekonomiska försvarsberedskapen. Naturligtvis torde mycket av
vad dessa utredningar komma till vara både motiverat och välbehövligt. Men
denna axplockning är tillfyllest för att visa, varthän färden går. Och detta är
blott några av de i år redovisade utredningarna, till på köpet under en »reformpaus».
Vad skulle inte kunna inträffa, om denna utredningsprocess får fortgå
blott under ytterligare några år och örn en kris därjämte utbryter, med alla de
oförutsedda problem och med all den uppfinningsrikedom och lättmottaglighet
för djärva hugskott, som höra kriser till. Man frågar sig ovillkorligen: finns
det något tvingande skäl för regeringen att under de närmaste åren i forcerad
takt minska näringslivets frihet och samtidigt höja fordringarna på dess sociala
prestanda samt därigenom så att säga bränna ljuset i båda ändarna?

Den viktigaste sociala reformen just nu efter 1930-talets alla nyanordningar
och utvidgningar ligger nog icke på det materiella planet. Den är i stället att
ingjuta i människorna ett större självansvar. Icke så att många i brydsamma
och små omständigheter icke alltjämt skulle känna självansvarets plikt. Men
det berättas för mycket, icke minst av de socialt verksamma, örn förslappat ansvarsmedvetande,
örn lättsinnig sorglöshet hos ungdomen inför framtiden, om

Onsdagen den 18 januari 1939 i. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
likgiltighet för laga försörjningsskyldighet, om systematisk strävan att pungslå
det allmänna och missbruka den hjälp, som avsetts för de behövande och hjälplösa.
I fråga örn nedkämpandet av denna samhällsmoral borde ingen meningsskiljaktighet
behöva uppstå mellan partierna. Man kan inte nöja sig med att lita
till socialvårdskommitténs arbete. Lika viktigt är, att man icke i missriktat socialt
nit vid det fortsatta reformarbetet ger lastarenom rum. Regeringens ledamöter
borde använda sina framstående pedagoger till att någon gång tala social
moral.

Finansministern ser ganska optimistiskt på konjunkturläget. Även örn detta
i stort sett vore riktigt, så är det dock på några av näringslivets områden,
där läget är långt ifrån ljust. För såväl skogsbruk som jordbruk ser det ganska
bekymmersamt ut. Sysselsättningsgraden inom Norrlands skogsindustri
minskas och jordbruket, framför allt i Mellansverige och Norrland, har det
ganska besvärligt.

Landsbygdens avfolkning fortfar i ökat tempo — om det är trots eller på
grund av den socialistiska välfärdspolitiken lämnar jag därhän. Fakta ha vid
årsskiftet konstaterats i talande folkmängdssiffror för städer och landsbygd.
Sannolikt lockar den högre inkomsten i städer och samhällen och dessas andra
verkliga eller inbillade fördelar i trivselhänseende. Men i än högre grad än
den mystiska tjusning och sugning dessa saker kunna utöva på landsbygdsungdomen
— det är främst ungdomen, som flyr landet — så torde det vara
bristande tillit till en god framtida försörjning inom fäderneyrket, som är
främsta skälet till ungdomsflykten från jordbruket.

Löften och utfästelser från regeringshåll, att landsbygden och jordbruket
skola få sin berättigade ställning och dess folk jämbördighet med andra yrkesgrupper
i fråga om levnadsstandard, Ea givits i en utsträckning, som medfört
stora förhoppningar hos jordbruksfolket — och givit socialdemokraterna majoritet
i riksdagen. Men det synes, som örn tilltron till löftenas uppfyllande knappast
längre är för handen hos landsbygdens befolkning. Det är många tecken
utöver flykten från landsbygden, som tyda härpå. Förhållandena på landsbygden
och inom jordbruket äro också sådana att den bristande tilltron till de
framtida möjligheterna är förklarlig. Jag inskjuter här: försvarlig kan en
bristande tro på exempelvis jordbrukets framtida möjligheter dock inte gärna
vara, ty jordbruket är trots allt vår modernäring och utan den kunna vi ej vara.
Jordbrukets folk har förresten förr visat prov på stor förmåga att ordna upp
varjehanda. — Men det gäller nu att se sakerna sådana de äro för tillfället.
Särskilda svårigheter i åtskilliga avseenden göra jordbrukarna icke bara bekymrade
utan förorsaka hos många en känsla av besvikelse oell bitterhet. Jag
skall inskränka mig till en fråga, som ä*r mycket bekymmersam nämligen byggnadsmöjligheterna
för jordbruket.

För att motverka de ökade arbetskostnaderna måste jordbrukarna i hastig
takt rationalisera och bland annat verkställa omfattande byggnadsarbeten i
fråga örn ekonomibyggnader, ökade krav på bostäder tvinga till örn- och nybyggnad
av bostadsbeståndet. Och det skall ske hastigt också. Genom anmälningar
till länsstyrelserna och mer eller mindre tillförlitliga tendentiösa radioskildringar
åstadkommes ökad forcering. Det är verkligt stora byggnadsuppgifter,
jordbruket och hela landsbygden stå inför. Till deras utförande har
övervägande antalet jordbrukare knappast tillgängliga medel. Brist råder på
byggnadsarbetare, och kostnaderna ställa sig skrämmande höga. _ Dessa byggnadskostnader
stå icke i rimlig proportion till jordbrukarnas inkomster och
resurser. Ett förhållande, som i hög grad komplicerar och fördyrar byggandet
på landsbygden, är, att byggnadsarbetarnas fackföreningar i städerna utsträcka
sitt monopol och mätningssystem allt längre på den rena landsbygden med ty

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 i. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
åtföljande verkan, att byggnadskostnaderna där bli lika höga som i städerna.
De höga byggnadskostnaderna på landsbygden och därav förorsakade svårigheter
är en fråga, som tilldrager sig allt större uppmärksamhet, den är också
en ömtålig fråga, men detta får inte förhindra att den dryftas.

I sitt radioföredrag den 7 september i fjol yttrade jordbruksministern: »Trots
gynnsammare ränteförhållanden får jordbruket icke betungas med för höga
förräntningsbördor. Jordbrukets byggnadskostnader böra därvid siirskilt beaktas,
så att byggnaderna på ett jordbruk icke bli så dyrbara och förräntningen
försvåras. Här synes genom samförstånd mellan företagare och byggnadsarbetare
en avvägning böra ske, som möjliggör bättre och rimligare förhållanden.
» Jag tillät mig att i en radiodebatt, som ägde rum kort tid därefter, framhålla,
att ordnandet av de kaotiska och abnorma förhållanden, som kännetecknade
byggnadsarbetsmarknaden på landsbygden, vore ett fält för en regering,
som sagt sig vilja leda utvecklingen. Därtill svarade jordbruksministern, att
han redan varit i förbindelse med organisationerna. De lyssnande jordbrukarväljarna
antogo väl, att det nu skulle bli bättre förhållanden, men ännu så länge
har ingen förminskad lust i fråga om byggnadsarbetarnas fackföreningars
krav på monopol och tillämpning av mätningsregeln förmärkts. Tack vare
införande i lantarbetaravtalet av bestämmelse örn viss betalning för byggnadsarbete
för och hos de avtalande parterna har en viss förbättring åstadkommits
för dem, som lia byggnadskunnigt folk fast anställt, men som alla veta är det
blott ett fåtal större gårdar, vilka ha eget byggnadsfolk. Då åstadkommandet
av mera ordnade och rimliga förhållanden i fråga örn arbetskostnaderna för
landsbygden är en ytterst betydelsefull fråga, tillåter jag mig fråga jordbruksministern
om resultatet av hans hänvändelse till arbetarorganisationen och huruvida
man kan räkna med hans och regeringens ingripande för att hålla byggnadskostnaderna
på landsbygden på en rimlig nivå eller för att, såsom jordbruksministern
själv sade den 7 september 1938, möjliggöra bättre och rimligare
förhållanden.

Det spända internationella läget oroar oss alla kanske mer än allt annat.
Alla minnas vi nog såsom i går septemberdagarna, då Europa stod närmare
katastrofen än någonsin sedan 1914. Alla veta vi. att situationen alltjämt är
lika laddad, att Munchenmötets paroll »fred i vår tid» fått sitt eko i nya
upprustningar. Alla veta vi också, att utvecklingen inom krigföringen ökat
farorna för vårt eget land. Mycket talar för att ett stormaktskrig örn eller
när det utbryter kanske skall föras ej blott nära utan också innanför Nordens
gränser. Därför blir förstärkningen av vårt försvar denna riksdags huvudfråga.

Med största tillfredsställelse iaktta vi* att regeringen ej längre tvekar om att
vår egen försvarsvilja och beredskap äro vårt starkaste för att ej säga enda
pansar. Ombytet på försvarsministerposten vid det av oss alla högt skattade
statsrådet Janne Nilssons frånfälle har snarast förstärkt detta intryck sedan
en av socialdemokratiens främste ställt sin handlingskraft till förfogande för
försvarsdepartementet. Med särskild glädje konstatera vi, att den gamla striden
örn sjöförsvar och artilleriskepp nu synes kunna avblåsas. Men samtidigt
konstatera vi, att intet i trontalet eller statsverkspropositionen yttrats örn övningstiden
vid armén eller inkallelse av de senaste årens värnpliktiga till beredskapsövningar.
Då en jämkning av övningstiden uppåt eller åtminstone
vissa tillfälliga åtgärder för ökad personell beredskap synes högeligen påkallad,
vill jag fråga försvarsministern, örn denne verkligen anser arméns
nuvarande utbildning och den personella beredskapen tillfredsställande? Och
anser försvarsministern, att Sveriges beredskap verkligen är så stark att i
nuvarande hotande läge kategoriklyvningen alltjämt bör bibehållas — en klyv -

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ning, som dessutom så flagrant strider mot folkförsvarets och den allmänna
värnpliktens idé? Vidare vill jag framhålla behovet av snara och kraftiga
åtgärder för förbättrat luftvärn och luftskydd. Av vad som sagts i statsverkspropositionen
kan man ej få intrycket att regeringen kommer att föreslå tillräckliga
åtgärder för erforderlig försvarsberedskap i den hårda och hänsynslösa
tid, som nu råder.

Den allvarligaste punkten i försvarsfrågan just nu är kanske den ekonomiska
försvarsberedskapen. Sannolikt gjorde den svenska regeringen i
september samma obehagliga upptäckt, som den engelska lär ha gjort,
nämligen att det var allt annat än väl beställt med försvarsberedskapen. Hur
kände regeringen det timmarna före Munchenmötet? Kanske var tiden inne
för försvarsministern och de övriga socialdemokratiska regeringsledamöterna
att även ägna en tanke åt striden i försvarsfrågan ett par år tillbaka i tiden
och beklaga sin egen dåvarande brist på förutseende. Högeligen av nöden och
snabbt behövlig synes mig en omorganisation av den ekonomiska försvarsberedskapskommissionen.
Dess ledande post bör icke vara en bisyssla och
dess personal bör icke vara företrädesvis statistisk-kameral. Särskilt har
det måst förvåna, att ordförandeskapet ej betraktas viktigare än att detta
överlämnas åt en person, som samtidigt är nyutnämnd landshövding i ett
stort län, ordförande i tobaksmonopolet och dessutom förordnad att ensam
utreda departementalorganisationen. Så fattigt på kvalificerat folk är väl
ej detta land, att en enda skall behöva överbelastas på detta sätt. Örn några
poster i detta land böra vara besatta med dugliga män med heltidstjänst, är
det de ledande posterna i beredskapskommissionen just nu. Mest trängande
i fråga om den ekonomiska beredskapen framstår för mig att landet tillförsäkras
drivmedel. Ej mindre väsentligt är att med kraft inrikta strävandena
på att göra Norden som helhet genom ömsesidig hjälp och klok lagringspolitik
alltmer oberoende av yttervärlden under krig — och kanske därigenom
i viss utsträckning även under fred.

Som ett led i en trygghetspolitik räknar jag också den preliminära överenskommelse,
som i dagarna slutits med Finland angående Åland. Den bär
vårt stöd. Ålands skyddande är även ett svenskt intresse och det är Finlands
och Sveriges sak att gemensamt söka hålla främmande makter borta
från lusten att vilja »beskydda» denna ögrupp. När Sverige medverkat
till överenskommelsen med Finland, inlägga vi däri även förväntan, att Helsingfors
skall visa det tillmötesgående mot ålänningarna som den åländska
självstyrelsens anda bjuder.

Jag vill, herr talman, sluta med blott några korta ord om folkförbundet,
viss örn att denna fråga blir föremål för närmare dryftande under riksdagens
gång. Hur armt och betydelselöst förbundet blivit, positivt sett och som fredsfaktor,
har utrikesministern under hösten vältaligt skildrat. Intet är att
tillägga härtill. Örn förbundet skall lia en framtid, behövs det andra krafter
än de, som Norden kan mobilisera för att åstadkomma denna renässans. För
ögonblicket kunna vi väl påkalla reformation av N. F. men vi äro också
skyldiga att dra slutsatsen av det miserabla läge, vari N. F. efter maktens
förskjutning i Europa försatts. Härvid kunna vi konstatera, dels
att den aktion utrikesministern i fjol gjorde beträffande tolkningen av sanktionsparagrafen
var förvillande lik syftemålet med den reservation, som högern
i våras avgav vid behandlingen av N. F.-frågan, dels ock att denna
aktion obestridligen ledde till en viss framgång i Genéve i höstas men att
något oreserverat erkännande av Sveriges handlingsfrihet ej utvunnits. Denna
oklarhet örn Sveriges förpliktelser vid ett krigsutbrott kan skapa de allvarligaste
risker för vårt land att hålla sig utanför konflikter, vilka risker ej

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
svara mot den trygghet, det orkeslösa N. F. förmår skänka. Mig synes läget
bestämt peka på tvenne slutsatser. Sverige med sitt utsatta läge i axelns
förlängning kan göra slut på varje tvivel örn sin hållning i en stormaktskonflikt
genom att liksom Schweiz under nuvarande förhållanden proklamera
ren neutralitet — alltså ej blott handlingsfrihet ■—- och som villkor för fortsatt
kvarblivande i N. F. kräva erkännande härav. Under angivna förutsättning
kan Sverige —- även i likhet med Schweiz —- genom fortsatt medlemskap
skänka sitt stöd åt de ideella strävanden, som N. F. representerar och som
i vår tid behöva varje stöd allt intill den dag då — såsom vi aldrig kunna
upphöra att hoppas — nävrättens anda viker från västerlandet.

Herr Larsson, Sam: Herr talman! När man i dessa dagar läser den socialdemokratiska
pressen, får man ett starkt intryck av att vår nådiga regering
och alldeles särskilt vår — om möjligt — ännu nådigare finansminister i år
åstadkommit ett budgetförslag, som har alla de högsta fullkomligheter, en
idealbudget med andra ord. Endast en partiförblindad illvilja kan finna
skymten av brist i en sådan budget. Den är ju balanserad. Den innebär
skattesänkning, och den är — vad oppositionen särskilt krävt — återhållsam
till ytterlighet i fråga örn nya utgifter. Endast i fråga örn försvaret
innebär den nya utgifter av betydenhet, och just på den punkten har man
från oppositionshåll påyrkat hänsyn till de oroliga förhållanden, som råda
i världen. Varför i all rimlighets namn är man inte då belåten? Varför
tackar man inte på sina bara knän en finansminister, som så mästerligt
handhaft statens affärer, att han kunnat framlägga en så underbar budget? Ja,

så ungefär låter det i den socialdemokratiska pressen eller sådan är
åtminstone andemeningen i dess uttalanden. Och därtill fogar man bittra
ord av klander mot dem, som inte omedelbart erkänna underverkets ofelbarhet
utan förmena, att till och med själva solen kan ha fläckar. Nära nog
rörd till tårar kan man bli över sin egen uslighet, när man hör hur den gamle
kommunist, som för närvarande redigerar regeringens huvudorgan, särskilt
uttalar bekymmer över den borgerlighet, som i sin kritik mot regeringen till
bundsfövanter även fått kommunister!

Örn man inte omedelbart faller till föga för detta lovprisande och instämmer
i hyllningskören till finansministern, så kan det, herr talman, ha sin förklaring
örn också inte sitt försvar —• ty en sådan dålighet kan väl knappast
försvaras — däri att vi blivit så vana att socialdemokratiska tidningar lovprisa
de socialdemokratiska ministrarna, att detta lovprisande i och för sig
icke längre vare sig imponerar eller övertygar. Örn finansministern framlägger
en överskotts- eller underskottsbudget, en budget med så kallad andhämtningspaus
eller en budget, i vilken rikliga anslag äskas till nya ändamål,
en väl balanserad budget eller en budget med stora hål, som fyllas med lånemedel
— i alla sådana fall, som förekommit eller kunna tänkas förekomma,
är den socialdemokratiska pressen lika villig att enstämmigt förklara just den
lösning, som varje gång presenteras, innebära den högsta tänkbara visdom
och ekonomiska klokskap. Denna metod kan bli litet ansträngande att tilllämpa,
när finansministern heter Wigforss och när han får tillfälle att så
många år å rad motivera finansplaner, ty finansminister Wigforss älskar
uppenbarligen icke upprepningar. Han vill inte återge samma motivering två
år efter varandra, även om förhållandena skulle kunna vara ungefär likadana.
Han föredrar omväxling och han har en beundransvärd förmåga att
på ett övertygande sätt motivera vilket ståndpunktstagande han än väljer.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
För presskören vore det inte lika enkelt, om den inte sedan gammalt hade
inställt sig på att ständigt säga: Vad far gör är alltid det rätta!

Jag är nu, herr talman, inte dummare än att .jag begriper att på detta
resonemang skall antingen herr finansministern själv eller någon av hans
vapendragare omedelbart svara: Precis samma fel gör ju oppositionen sig
skyldig till, då den grinigt kritiserar finansministern, vare sig han gör budgeten
på ena eller andra sättet. Ingenting är till lags för den. För att
inte det svaret eller den invändningen skall kunna med rätta riktas mot
mig, är jag, herr talman, nog uppriktig att redan från början säga ifrån, att
den nu framlagda budgeten enligt min mening är riktigt bra, praktiskt taget
så bra som den under nu rådande förhållanden kunnat bliva. Jag ger finansministern
oförbehållsamt erkännande icke blott för hans skicklighet — den
brukar ju alltid lovprisas — utan också i stort sett för det sätt, på vilket
han löst de föreliggande problemen.

Och jag är ganska säker på att finansministern själv i långt mindre grad
än hans egen press är känslig för kritik eller ovillig att höra andra uppfattningar
än sådana, som överensstämma med hans egen. Det kan ju hända, att
olika åskådningar med ungefär samma rätt kunna göras gällande. Och det
behöver inte vara illvilja, örn man tillkännager en annan och avvikande mening.

Örn det nu framlagda budgetförslaget skall jag nöja mig med att konstatera,
att det räknar med fortsatta goda konjunkturer, att det icke — utom för försvaret
— upptager större nya utgifter, att det i realiteten är en underbalanserad
budget -— vilket emellertid inte kan avläsas i den nyskapade budgetutjämningsfonden
— och att skattenivån bibehållits på samma höjd som före de extra
ordinära skattehöjningarna vid 1938 års riksdag.

För egen del finner jag, att finansministern anfört övertygande och tillräckliga
skäl för sin ståndpunkt. Visst hade även andra utvägar kunnat tänkas.
Det hade exempelvis inte legat någon orimlighet i att även nästa års försvarsutgifter
till någon del täckts genom en måttlig höjning av skatterna, till exempel
av spritskatten. Men det kan knappast tillkomma riksdagen att gent emot
Kungl. Majit påfordra högre skatter än Kungl. Majit funnit erforderliga.
Någon tvekan kan också hysas i fråga örn finansministerns åtgärder att under
en högkonjunktur som den nuvarande täcka en faktisk budgetbrist med hopskrapade
inkomster av engångsnatur.

Jag låter dock sådana invändningar fara och accepterar för min del årets
budgetförslag sådant det föreligger. Däremot kan jag inte underlåta ättled
utgångspunkt från det nu framlagda budgetförslaget låta tankarna gå till
framtiden, och då bli utsikterna allt annat än ljusa.

I fjol ställde finansministern i utsikt, att ett övervägande skulle ske i ett
större sammanhang rörande de olika åtgärder — närmast sociala reformer —
som nått fram till aktualitet. Dessa skulle vägas mot varandra och mot de
kostnader, som krävas för deras förverkligande. Denna finansministerns tanke
gav jag vid fjolårets remissdebatt min livligaste anslutning. Jag känner inte
till, vad som sedan gjorts för att förverkliga finansministerns, tanke. Det
skulle vara av intresse att höra, örn finansministern vidhåller sina planer på
ett dylikt övervägande, och det skulle inte heller vara betydelselöst, örn man
kunde få veta, under vilka former detta övervägande skall ske, och även de
grupper, som inte tillhöra regeringskoalitionen, skulle bli representerade vid
dessa överväganden. Det måste vara av största vikt att man. åtminstone allvarligt
eftersträvar att få en sådan översikt som den, vilken finansministern i
fjol utlovade. Har man inte den, kan man mycket hastigt ställas inför överraskningar
av det mest obehagliga slag.

Och det kan, herr talman, inte hjälpas, att årets budget säger oss att vi redan

Xr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nästa år kunna stå i ett sådant läge, att vi tvingas antingen till betydande
skattehöjningar eller till avsevärda nedskärningar av utgifterna. En tredje
möjlighet att skaffa staten ökade inkomster anmäler sig kanske då: införande
av statsmonopol eller socialisering av någon näringsgren, som kan anses vara
lukrativ. Örn man redan i år måste bottenskrapa besparingarna och hålla tillbaka
utgifterna, hur blir det, när alla under förberedande varande stora sociala
reformer skola genomföras och medel därtill måste anskaffas? Även om man
vågade räkna med goda konjunkturer under de närmaste åren, äro utsikterna
skrämmande. Det skulle vara högst tacknämligt örn finansministern ville för
riksdagen yppa något örn hur han tänkt sig framtidens finansiering av de ideligen
ökade krav, som ställas på statskassan. Jag bortser då avsiktligt från
konjunktursvängningarna och räknar allenast med den så att säga normala utvecklingen.
Naturligtvis kunna väl de direkta skatterna tåla vid någon ytterligare
höjning utan att en katastrof inträffar, och givetvis kunna vissa konsumtionsvaror
indirekt beskattas, några såsom sprit, kaffe och tobak kanske
rätt avsevärt, innan skatteförhöjningen medför sådan minskning i konsumtionen,
att staten förlorar på affären. Men är det de vägarna man tänker gå?
Och huru skall man eljest skaffa erforderliga medel? Det må vara tillåtet att
fråga eftersom man vet, att utgiftsstegringen icke kommer att avstanna. Redan
de ofrånkomliga automatiska stegringarna äro mycket betydande, och nya
behov anmäla sig oavlåtligt. De flesta av dem äro synnerligen väl motiverade,
och åtskilliga såsom vissa av dem, vilka stå i sammanhang med befolkningsspörsmålet,
eller som röra riksförsvaret, äro säkerligen ofrånkomliga. Det är
ingen illvillig frågvishet, örn man med uppriktig oro spörjer: vart bär detta
ekonomiskt hän?

För att nu vara fullt uppriktig måste jag, även med risk att liksom i fjol
ådraga mig herr finansministerns synnerliga onåd, uttryckligen säga, att den
oro, som jag anser mig nödgad hysa för vår ekonomiska framtid, blir större
eftersom jag vet, att det politiska parti, som nu faktiskt har allenamakt i detta
land. medvetet eftersträvar en omdaning från grunden av det nuvarande samhället.
Finansministern ville i fjol som helt förlegade argument bortvifta alla
erinringar örn den förefintliga grundväsentliga skillnaden mellan de ekonomiska
åskådningar, som principiellt bygga på enskild äganderätt och fri företagsamhet
å ena sidan och å den andra den åskådning, som principiellt eftersträvar
socialisering av näringslivet. Men skillnaden finns, och den kan bli av utomordentligt
stor betydelse i en snar framtid.

I fjol var det valår. Vid sådana tillfällen talar man så litet som möjligt
om socialisering. Man har uppenbarligen ingen riktig tilltro till socialiseringen
som nyttigt dragplåster vid val. Men efter valet lia de ledande socialdemokraterna
blivit modigare och mera öppenhjärtiga. På senhösten ha flera av
våra socialdemokratiska statsråd givit till känna vad vi sannolikt ha att
vänta i fråga om socialiseringsåtgärder. Det vore oriktigt örn man sade, att
dessa uttalanden lugnat den borgerliga opinionen i landet. En allmän osäkerhet
måste tvärtom bli följden. Näringslivet kan omöjligen få den blomstring
det eljest skulle kunna ernå, örn det lever under ett latent hot om stundande
socialisering.

Om jag sedan, herr talman, med den rätt som traditionsenligt anses tillkomma
talarna i remissdebatten, får säga några ord om ett ämne, som alls icke
beröres varken i trontal eller statsverksproposition, skulle jag vilja något
beröra arbetsmarknadens problem. Vid flera föregående tillfällen har jag offentligen
givit uttryck åt min höga uppskattning av den svenska fackföreningsrörelsen.
Jag laar den bestämda meningen, att de fackliga organisationerna
i stort sett utfört ett utomordentligt betydelsefullt arbete, ej blott till

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
höjande av arbetareklassens ekonomiska och sociala standard, utan även för
att bringa ordning och reda på arbetsmarknaden. Att missgrepp och även
övergrepp understundom förekommit berövar icke detta allmänna omdöme dess
riktighet. Ett nytt och enligt min mening synnerligen glädjande bevis på den
svenska fackföreningsrörelsens starka känsla av sitt ansvar ha vi fått i det
s. k. saltsjöbadsavtalet. Det skulle emellertid vara orättvist, örn man icke i
detta sammanhang likaledes gåve ett lika uppriktigt erkännande åt arbetsgivarnas
organisation. Jag betraktar det som ett storslaget uttryck för känsla
av samhällssolidaritet från parternas sida, att detta avtal kunnat komma till
stånd. Min livliga förhoppning är också, att detta huvudavtal måtte komma
att åtföljas av avtalsmässiga överenskommelser med samma innebörd inom de
olika facken. Örn så sker, och örn avtalen också hålla vid kommande krisartade
påfrestningar, har ett mycket stort steg tagits till arbetsmarknadens
paoificering, helt säkert båda parterna och framförallt samhället till gagn.

Det må emellertid tillåtas mig att — utan att därigenom i minsta mån förringa
saltsjöbadsavtalets betydelse — göra några påpekanden i detta sammanhang.
Först och främst torde det väl vara uppenbart, att detta avtal nied
säkerhet aldrig kommit till stånd, örn man icke från riksdagens sida så ivrigt
eftersträvat en lagstiftning till skydd för tredje man och vad som därmed
äger sammanhang. Parterna ha velat undvika en sådan lagstiftning, och därför
ha de på egen hand kommit överens örn detta avtal. Riksdagsinitiativet
har sålunda här varit det primära och mest betydelsefulla. Den största bristen
som återstår, även örn saltsjöbadsavtalet godtages av alla fackförbund som
tillhöra L. O., är den att stora områden av arbetsmarknaden ändock skulle
förbliva oreglerade och detta just de, inom vilka de mest förhatliga stridsåtgärderna
plägat förekomma. Och än vidare att ekonomiska stridsåtgärder på
andra områden än arbetsmarknadens bliva helt oberörda av detta avtal. Erfarenheten
har oavlåtligen visat, att stort behov av reglerande ingripande på
dessa områden föreligger. Det må icke heller fördöljas att en del viktiga,
ja, enligt min mening oundgängliga punkter, som bort ingå i ett arbetsfredsavtal,
lämnats utanför. Någon slutgiltig lösning har sålunda alls icke uppnåtts.
Men det är mycket nog att man tagit ett betydelsefullt steg på en riktig
väg. Vad som möjligen torde vara mest oroande är väl, att man icke har någon
som helst säkerhet varken för att alla fackförbund skola ansluta sig till huvudavtalet
eller för att avtalen komma att hålla örn en verklig påfrestning kommer.
Jag har uppmärksammat att man i arbetarepressen på sina håll såsom
en särskild fördel framhållit, att avtalet kan uppsägas. Om detta, skall tolkas
så, att man i lugna tider kan ha avtalet men är beredd att uppsäga det, örn
större arbetskonflikter skulle hota, så är detta ett dåligt varsel. Men framförallt
ha ju ideliga erfarenheter från helt andra områden på det sorgligaste sätt
lärt oss, hur litet högtidliga utfästelser och nära nog heliga avtal respekterats,
när en storm brutit lös. Det kan hända att det i sådana tider skulle varit
tryggare, örn samhället självt genom lagstiftning skapat regler även för de
ekonomiska striderna.

Jag vill emellertid inte avsluta mina reflexioner i detta sammanhang med
några olycksprofetior. Tvärtom vill jag upprepa uttrycken för min livliga
tillfredsställelse med det steg som tagits och mina bestämda förhoppningar
om största möjliga anslutning till avtalet. Parterna böra nu lämnas tillfälle
att visa vad de kunna åstadkomma och huru deras strävanden utfalla, innan
det på nytt överväges, örn statsmakterna böra ingripa. Det läget kan emellertid
uppkomma, då ett sådant ingripande blir oundgängligen nödvändigt.

Örn jag nu, herr talman, följde den sedvanliga ritualen för en remissdebatt,
skulle jag härefter vara skyldig att övergå till dels en utläggning örn för -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hållandet mellan regering och opposition, dels en skildring av de utrikespolitiska
bekymren. Jag dristar mig emellertid avstå från båda uppgifterna. Jag
tror nämligen icke på nödvändigheten av att remissdebattsanförandena skola
ha en viss respektabel längd. Och jag kan icke heller inse behovet av att upprepa
vad som tidigare sagts. Mellan regeringen och oppositionen har såvitt
jag känner ingen förändring inträtt sedan i fjol. Och örn det utrikespolitiska
läget kunde man göra vilka svartmålningar som helst utan att överdriva.

I den utrikespolitiska fråga, som nu framför andra tilldrar sig uppmärksamhet,
hade jag tillfälle att för några dagar sedan inför kammaren uttala
min mening. Till den frågan får riksdagen tillfälle att senare återkomma,
varför anledning nu saknas att ingå på densamma. Jag nöjer mig med att
understryka, att det i dessa vargatider dock är en verklig tillfredsställelse
att kunna konstatera, att det svenska folket står praktiskt taget enhälligt örn
vår utrikespolitik och önskar den utformad som en målmedveten strävan för
fred och neutralitet. Icke mindre glädjande är samlingen i fråga örn riksförsvaret.
Jag har förut sagt men upprepar det, att den största politiska framgång
som på långa tider uppnåtts, är att försvarsfrågan lyfts ovan partistriderna.
Jag hoppas att så måtte bli fallet även för framtiden.

Den meningsriktning jag tillhör är beredd till samarbete med andra grupper
i alla frågor, för vilkas lösning dess medverkan påkallas. Yi utgöra en
liten skara, och vi lia ibland tyckt oss märka, att de stora och mäktiga med
ett visst nedlåtande förakt se ned på dem som äro så få. Yi göra heller inte
anspråk på att anses som märkligare eller betydelsefullare än vi verkligen
äro. Men, herr talman, på en punkt äro vi förmätna nog att anse oss ha en
specifik politisk uppgift. Våra gamla liberala traditioner likmätigt anse vi
oss lia rätt att särskilt förfäkta en idé som icke får utrotas — frihetens. Icke
ens i en torr och saklig svensk remissdebatt kan det vara förbjudet för en
liten oppositionsgrupp att erinra örn, att likriktning och frihetsförtrsmk icke
endast förekomma i de totalitära staterna. Det må kanske också vara tillåtet
att förfäkta, att alla framsteg, alla reformer, all höjning av folkets ekonomiska
och sociala standard, allt är värdelöst, örn icke medborgarnas frihet kari
bevaras. Ty alltjämt är dock frihet det bästa ting, som sökas kan all världen
kring.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Under valstriden föregående

höst yttrade statsministern i ett radiotal till svenska folket, att det allmänna
läget i världen starkt bidragit till att hos vårt folk stärka känslan för det
gemensamma och dämpa ner tonen i det inre politiska meningsskiftet. Han
konstaterade tillika att det enande blivit mera framträdande än det skiljande,
icke minst beroende på den demokratisering i tänkesättet och förhållandena,
som under de senaste årtiondena ägt rum. Men härtill har även bidragit den
vilja och strävan att nå gagnande positiva mål, som förefinnes hos olika
meningsgrupper inom vårt folk. Inom det parti jag tillhör ha vi genom samarbete
och på samförståndets väg bidragit till en politisk utveckling, som
verkat avspännande på de politiska motsättningarna och som vi ansett gagnelig
för land och folk.

Att detta samarbete kommit att i huvudsak äga rum med det socialdemokratiska
partiet synes ha åstadkommit misshag på åtskilliga håll. Huru ofta
har det icke uti pressen förekommit misshagliga och skymfliga tillmålen mot
bondeförbundet! Avsikten kan icke gärna vara mera än en, och allt i avsikt
att splittra och fjärma de nu samarbetande partierna från varandra. Skulle
från den allmänna politikens synpunkt under nu rådande förhållanden något
vinnas därmed, skulle det från bondeförbundets synpunkt vara eftersträvans -

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
värt, och skulle det svenska jordbruket och dess utövare ha gagn därav? Jag
kan icke inse det, och jag kan sålunda icke ansluta mig till dem, som företräda
den meningen att Kartago under alla förhållanden skall förstöras.

Det kåserande uttalande som herr Domö tillät sig här i dag tycktes vara
av samma andas barn. Han ansåg parlamentarismen vara i fara ■—- ja, orden
kanske icke folio sig så, men det var den innebörd jag tyckte mig kunna utläsa
därav. Herr Domö ansåg också att jämviktspolitiken hade tagit skada. Även
jag är anhängare av den uppfattningen att folkrepresentationens mening bör
komma till uttryck, och att även den enskilde riksdagsmannens åsikt bör
komma till sin rätt. Men örn nu herr Domö anser att utvecklingen har gått
i en annan riktning genom att ett visst parti har blivit alltför starkt, bör
icke då herr Domö rannsaka sig själv och fråga sig, örn icke han och det
parti han tillhör ha någon del i ansvaret för den utveckling som har ägt
rum? För övrigt måste jag säga att jag under min politiska verksamhet
har funnit att beträffande de stora frågorna och det rent realpolitiska lagstiftningsarbetet
de olika partierna mer och mer ha kommit att förstå varandra.
Den senaste talaren under denna debatt yttrade ju också att han och
hans parti kunnat och velat bidraga till lösning, i huvudsak på det sätt som
skett, av de stora frågor som riksdagen har haft att ta ställning till. De
politiska stormar som under senare tid skakat världen och den osäkerhet och
spänning som alltjämt råder manar till sammanhållning och ej till dess motsats.

Statsverkspropositionen med dess betydande anslag till stärkande av vårt
försvar präglas ju även av detta läge ute i världen. Det är andra gången
under två år som från socialdemokratisk sida äskas flera tiotal miljoner
kronor extra till försvarets stärkande. Är icke enbart detta ett kriterium
på angelägenheten av att våra försvarsanstalter förbättras och hållas i ett
sådant skick att de kunna fylla sin uppgift att värna vår neutralitet, vår
självständighet och vår frihet? Det kommer nog ej heller att möta något
motstånd i riksdagen.

Härmed vill jag ej ha uttalat något bestämt omdöme örn huruvida ^ de miljoner,
som äskas till de båda pansarbåtarna, vilka först efter flera år bliva
färdiga, från försvarets synpunkt nu kunna sägas vara bäst använda på detta
sätt. Som förnyelse av en i princip godtagen flottorganisation på längre sikt
torde åtgärden vara både nödvändig och försvarbar. Men då det icke minst
inom fackmannakretsar rått och väl alltjämt råder delade meningar örn flottans
uppgift och vad den ur försvarssynpunkt kan uträtta, bör det ju vara förklarligt
örn tveksamhet därom kan råda, i synnerhet örn det kommer att dröja
så lång tid. innan dessa båtar kunna komma till användning, och så mycket
kan hända innan dess. Med ett så begränsat antal pansarbåtar är det även stor
risk för att någon vid krig genom angrepp eller olycka göres oduglig.

Statsverkspropositionen präglas tillika av det allmänna konjunkturläget i
världen och i vårt eget land. Finansministern konstaterar, att det ekonomiska
läget är bättre än som förutsågs vid förra årets riksdag. Bercdskapsstaten
har ej behövt tagas i anspråk, arbetslösheten är ej nä,mnvärt större
än förra året vid motsvarande tid, och inkomstkällorna ha givit mer än som
var beräknat. Men utgifterna lia också stigit med icke mindre än 68.5 milj.
kr. Finansministern skiljer sig dock från det hela utan att föreslå några
ökade skatter, även örn det är en bottenskrapning av inkomsterna. Men man
tycker sig dock höra finansministerns suck, när han vid slutet av avdelningen
örn inkomstberäkningarna utbrister med orden: »Och budgeten är för detta
år balanserad.» Den ifrågasatta åtgärden att låta en del av de föreslagna
extra försvarsutgifterna täckas över budgetutjämningsfonden har visserligen

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 {. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
från en del håll framkallat påpekanden. De miljoner, som på det sättet skola
täckas, äro extra kostnader för försvaret, som rätteligen böra fördelas på mer
än ett år. De, som nu ropa starkast på omedelbar täckning genom höjning
av skatten, komma kanske att bliva de starkaste nejsägarna, om sådana åtgärder
föreslås.

Ett annat område, som jag vid detta tillfälle vill beröra, är jordbruket. Jordbruket
befinner sig alltfort i det läget, att det kräver statsmakternas omvårdnad
och stöd. Dess ekonomiska ställning kan endast uppehållas genom regleringsanordningarnas
fortsatta anpassning och utbyggande. Det måste vara ett
allmänt intresse, att jordbrukets utövare och de vid jorden arbetande komma
i åtnjutande av de framsteg och förbättringar, som i olika avseenden komma
andra samhällsgrupper till del. Det talas ofta örn landsbygdens avfolkning,
örn flykten från landsbygden, örn svårigheten att erhålla arbetskraft vid jordbruket,
särskilt hembiträden till husmödrarnas hjälp, vilka ofta tyngas ned av
arbete och omsorg örn hemmet. Det förnämsta medlet häremot måste vara att
göra jordbruket mera tilldragande, mera lönande. De av statsmakterna beslutade
stödåtgärderna ha i stort sett visat sig val avvägda, även örn de icke kunnat
fullt utnyttjas. Särskilt för spannmål har priset under de senare månaderna
legat alltför långt under medelpriset för åren 1925—1929. vilket enligt riksdagens
beslut skulle vara vägledande för det pris, som man skulle eftersträva.
För samtliga jordbrukets produkter lia priserna enligt jordbruksutredningens
beräkningar för år 1938 legat c:a 5 enheter under dessa normgivande priser
för åren 1925—1929. Den rika spannmålsskörden, särskilt av foderspannmål,
jämte vissa organisatoriska brister, torde lia bidragit till att priserna å spannmålen
ej blivit tillfredsställande. Det är med glädje man konstaterar, att jordbruksministern
föreslår, att två miljoner kronor skola användas till stödjande
av fodersädspriserna. Att priserna i övrigt på jordbrukets alster behöva förbättras,
örn jordbruket ej skall bliva efter i den allmänna utvecklingen, är tydligt.
Jordbruksministern bebådar i det avseendet åtgärder, byggda på jordbruksutredningens
förslag. Höjda arbetslöner och prisstegringen å förnödenheter
— varvid särskilt må nämnas jordbruksmaskiner — nödvändiggöra även
förbättringar av produktpriserna, om lönsamheten icke skall helt spolieras.
Härtill kommer, att standarden på byggnader — såväl bostäder som ekonomibyggnader
— behöver höjas. De behöva i mycket stor utsträckning förbättras
och moderniseras och förses med nutida anordningar, vilket nog står klart för
oss utan Lubbe Nordströms målande skildringar. Det är mycket som behöver
utföras i fråga om förbättringar vid jordbruket och på den svenska landsbygden
för att där skapa trivsel och trevnad. Men allt kostar pengar, och örn jordbrukets
lönsamhet blir alltför svag, förmår det icke utföra de förbättringar,
som äro nödvändiga, kanske knappast tillfredsställande underhålla befintliga
anläggningar. Statsmakterna borde här lämna sitt stöd till höjande och förbättring
av bostadsbeståndet, särskilt till dem, som icke själva kunna utföra
denna förbättring och som äro i stort behov därav, t. ex. barnrika familjer
m. fl. De betydande belopp, som hittills lämnats till bostadsbyggande, lia
icke i den utsträckning som är behövlig kommit landsbjrgden till godo. Landsbygden
bör också få sin del av statens stöd i dessa avseenden. Utredningar
örn bidrag till såväl bostads- som ladugårdsförbättringar föreligga ju färdiga.
En starkt bidragande orsak till att byggnaderna på landet icke förnyas eller
förbättras i den utsträckning, som är behövlig, är de höga byggnadskostnaderna.
Dessa ha på senare tiden stigit till en höjd, som jordbruket icke förmår
bära. Höga arbetslöner och materialpriser hava fört det därhän. Genom de
av byggnadsarbetarnas organisationer numera även på landet tillämpade priserna
och mätningsförfarandet, som ursprungligen varit avsett för städerna,

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lia byggnadskostnaderna i hög grad fördyrats. Ja, det har lett till att byggnadsverksamheten
på landsbygden i stor utsträckning avtagit. Det system,
som i detta avseende tillämpas i städerna och där befunnits lämpligt, kan icke
på samma sätt vara lämpligt på landsbygden med dess till stor del enkla byggnader.
De ansträngningar, som av jordbruksministern gjorts för att få särskilt
avtal med byggnadsarbetarna till stånd för landsbygden, kunna endast
hälsas med tillfredsställelse.

Den kategori jordbrukare, som särskilt är i behov av stöd, är småbrukarna.
Byggnadskostnaderna bli på dessa jordbruk per arealenhet mycket höga. Den
hjälp, som de genom statens prisstödjande åtgärder erhålla, blir även genom
den lilla kvantitet produkter, som de ha att försälja, icke stor. Men det torde
icke vara möjligt att utforma några regleringsanordningar, som på ett tillfredsställande
sätt kunna hjälpa dessa brukare av de mycket små jordbruken. Det
problemet måste angripas på annat sätt. Det är ett jorddelningsspörsmål, som
endast kan rättas till genom att dessa jordbruk göras något större, så att de
bliva så att säga självförsörjande.

Ett annat område, som på landsbygden städse tilldragit sig intresse, är vägväsendet.
Visserligen bestridas numera kostnaderna för det allmänna vägväsendet
till största delen med bilskattemedel, men vägskatterna äro dock alltjämt
ganska betungande. Därtill har jordbruket i allmänhet att bygga och
underhålla utfartsvägar och enskilda vägar. Av kommunalskatteberedningen
har nu föreslagits, att det allmänna vägunderhållet skall övertagas av staten.
Örn en sådan ordning skulle visa sig lämplig, bör denna överflyttning icke begränsas
blott till de stora stråkvägarna utan omfatta hela det allmänna vägnätet.
I annat fall måste de lokala vägorganisationerna bibehållas med de
kostnader, som en dubbelorganisation medför. En sådan anordning kan ej bliva
tillfredsställande. Fara föreligger dessutom att den skulle kunna medföra, att
de mindre vägarna bleve sämre och ojämnt hållna och att de väghållningsskyldiga
även i fortsättningen bleve betungade med vägskatter.

Ett annat område av vägväsendet, som jag även med några ord vill beröra,
iir de enskilda utfartsvägarna.

Sedan nu 1936 års vägsakkunniga avlämnat förslag till bidrag till underhåll
av enskilda utfartsvägar har man endast att hoppas, att icke bestämmelserna
och tillämpningen för erhållande av bidrag skola insnöras i byråkratiska
former, så att väghållarna få svårighet att erhålla något därav.

De goda konjunkturerna, som jag tidigare något berört, återspegla sig även
i ökade inkomster av lotterimedel, inkomst på vadhållning vid idrottstävlingar,
totalisatormedel m. fl. Enbart på de tre här av mig nämnda rubrikerna beräknas
nästa budgetår inflyta 29,250,000 kronor. Av dessa ger vadhållning
vid idrottstävlingar eller s. k. tipsmedel 15,000,000 kronor. Dessa fördelas i
stor utsträckning av handelsministern till stödjande av idrotten, anläggning
av idrottsplatser m. m. Det blir ansenliga belopp, och största delen kommer
härvid föreningar inom städerna till godo. Jag vet ju icke vad handelsministern
anser att hans departement kan användas till. Men här skulle nog vara
möjligt att stödja även landsbygdsungdomens idrottsliv i stiirre utsträckning.
Gymnastiksalar och utrustningar därtill jämte idrottsplatser och anordningar
för bad vid folkhögskolor lionie därvid kunna komma i fråga, ävensom understödjande
av landsbygdens idrottsliv i övrigt. Här är ju ett område, som borde
ha rätt att erhålla bidrag av dessa rikt flödande inkomstkällor.

Liksom den närmast föregående talaren vill jag vid detta tillfälle icke närmare
ingå på de allvarliga tider, som nu råda, och de åtgärder, som i anledning
därav för vårt land äro nödvändiga. Liksom han uttalade jag mig i kammaren
för några dagar sedan vid det slutna sammanträde, som då hölls i den för oss

Första kammarens protokoll 1989. Nr h. 2

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
viktiga frågan rörande Ålands försvar och har jag ej anledning att nu ingå därpå.
Och då det råder enighet mellan samtliga partier om upprätthållandet av vår
frihet, vår självständighet, vår neutralitet och, såvitt jag kunnat finna, även
örn medlen därför, nöjer jag mig i detta avseende med vad jag redan sagt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Linderot: Herr talman! Remissdebattens karaktär av en allmän

deklaration från de olika partiernas sida av deras ställning till regeringspolitiken
ger även mig anledning att börja med några ord örn kommunistiska partiets
inställning till koalitionsregeringen. Vårt parti är ju också för första gången
på flera år på nytt representerat i första kammaren, och även den .omständigheten
att vi företräda en allt starkare självständig vänsterflygel inom den
svenska arbetarrörelsen finner jag utgöra ett motiv till en dylik allmän deklaration.
Redan 1936 förklarade vi oss anse bondeförbundets deltagande i en
samregering ined socialdemokratiska partiet vara en fördel ur demokratisk
synpunkt. Vad som sedan dess har inträffat och även vad som sagts här i dag.
i viss mån i form av kritik av koalitionen och bondeförbundets medverkan i
densamma, utgör en bekräftelse på riktigheten av vår uppfattning att det måste
vara en fördel för den demokratiska utvecklingen, att det parti som representerar
breda massor av Sveriges bönder deltar i en regering tillsammans med
det parti som representerar huvudmassan av Sveriges arbetare. Med utgångspunkt
därifrån lia vi därför också förklarat att vi äro beredda att bekämpa
alla försök från högern, från reaktionärt håll att störta regeringen och ersätta
densamma med en reaktionär regering eller att driva in en sprängkil mellan de
i regeringen samverkande grupperna. Det var en sådan sprängkil man försökte
under förra årets valrörelse, då man från reaktionärt håll faktiskt riktade
huvudangreppet mot bondeförbundet i avsikt att spränga samverkan, något
som alltså tydligen måste vara ett allmänt reaktionärt intresse.

Med denna vår allmänna inställning till koalitionen och regeringen är det
emellertid självklart att vi förena rätten till en fri kritik — och självfallet
också en saklig kritik — av de åtgärder från regeringens sida, som ur de breda
massornas synpunkt icke kan vara riktig. Åtgärder som bero på undfallenhet
för andra krafter än dem som utgöra grundvalarna för regeringen själv, och
även underlåtenheter som regeringen låtit komma sig till last måste givetvis
påtalas såsom brister i regeringspolitiken. Jag vill emellertid i dagens debatt
inskränka mig till att i huvudsak syssla nied de två frågor, som angivits såsom
de huvudsakliga i den aktuella politiska diskussionen, nämligen utrikespolitiken
och den därmed sammanhängande militärpolitiken samt rustningsproblemet, för
att därefter säga några ord örn den inrikespolitik som är aktuell. Jag ber att
få anmäla att jag inte i likhet med de föregående tre talarna anser att man
här skall förbigå de brännande problemen örn Sveriges säkerhet, örn det internationella
läget, om de faror som hota Sverige såsom oavhängig nation. Jaganser
tvärtom att det bör vara riksdagens skyldighet, de enskilda ledamöternas
skyldighet att ge svenska folket klart besked angående de faror som hota land
och folk och även ge klart besked örn hur riksdagen anser att Sverige bäst
skall kunna skyddas för dessa faror. Det bör också vara angeläget, framför
allt för regeringen, att inte bara inför lyckta dörrar och i enklida utrikespolitiska
frågor säga sin mening, utan att offentligt deklarera sin mening om vad
som i dag bör göras. Jag är nämligen inte alls övertygad om att allt är bra som
det är i fråga örn de åtgärder som skola vidtagas och den politik som måste
föras för att skydda Sveriges nationella oavhängighet i nuvarande spända
internationella situation.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag behöver inte uppta tiden nied att tala om varför situationen i dag är så
farofylld, att utrikespolitiken måste vara det centrala i en debatt i Sveriges
riksdag. Efter Munchen vet ju varje politiskt tänkande människa att läget för
speciellt de små nationerna har blivit ytterligt försämrat. Den »fred» som
räddades i Munchen avslöjades ju tämligen snart. Det var egentligen bara
en förändring av formerna för maktgrupperingen i och för förberedelserna till
eller jag vågar säga fortsättandet av det andra imperialistiska världskriget,
det världskrig som nu pågår och som avser en ny uppdelning av världen. Det
är klart att Sverige har kommit i ett sämre läge, sedan ett par mindre stater
i Europa under förra året praktiskt taget har utplånats från kartan. Jag skall
tillåta mig ett litet citat från regeringsorganet i Stockholm, där överste K. A.
Bratt häromdagen på ett bra sätt skisserade denna fara. Han skrev så här:
»Där exempelvis Tysklands expansionslinjer sammanfalla med låt oss säga en
demokratisk stormakts ekonomiska särintressen, där får den lilla stat som ligger
i dessa krafters rörelseriktning vara beredd på, ej blott att inte bli hjälpt utan
att bli stjälpt, kanske på ett lömskt sätt skuren i bitar och anrättad efter
recept som osynliga mästerkockar rekommenderat.» Det behövs inga långa
utläggningar inför riksdagen för att konstatera att detta är vad som i dag
hotar Sverige. Osynliga mästerkockar skriva recept, och de små nationerna,
Sverige inbegripet, synas ha förlorat tron på möjligheten att överhuvud taget
längre kunna upprätthålla sin frihet och oavhängighet. Det är detta som
utgör dagens stora allvarliga fråga, och för den svenska arbetarklassen måste
det vara en huvudfråga. Ty vi veta mycket väl, utan att behöva uttala adressen,
från vilket håll hotet riktas mot Sverige. Den saken är klar, och deli
svenska arbetarklassen vet, att örn Sverige förlorar sin oavhängighet och kanske
blir en koloni eller en vasallstat under den stormakt varifrån vi känna
hotet, vi här hemma mycket hastigt få sluta att tala om den urgamla friheten i
landet och i stället så mycket mera få intressera oss för koncentrationsläger,
bödelsyxor, judepogromer och annat barbari som kännetecknar läget för dagen
i vissa andra länder. I en sådan situation är det klart att frågan om den utrikespolitik
regeringen för måste vara av intresse i en remissdebatt, ja, helt
enkelt inte kan undgå att beröras.

Ja, regeringen för »neutralitetspolitik», och därmed förklarar man sig nöjd.
Herr Sam Larsson sade i sitt anförande nyss, att svenska folket är praktiskt
taget enigt i fråga örn regeringens utrikespolitik. Jag ber att få bestrida att
detta är fallet. Det är mycket stora folkgrupper — jag upprepar vad jag haft
tillfälle att säga tidigare i kammaren — folkgrupper inom skilda partier, som
liro djupt oroade över utvecklingen på det utrikespolitiska området och den
politik regeringen i detta läge för. De äro djupt oroade därför att från dagfin
dag stegras känslan av ovisshet och osäkerhet, känslan av att regeringspolitiken
präglas av en viss hopplöshet och pessimism och i vissa fall rena
självuppgivelsen. Ver är den neutralitetspolitik, som nu skulle rädda landet?
Ja, i allmänhet föreställer man sig, att det är den politik, som fördes år 1914,,
då Sverige genom att förklara sig neutralt kunde göra affärer med olika
krigförande makter och på grund av det läge, som då var för handen, kunde
hålla sig utanför de krigiska tilldragelserna. Men är situationen densamma
i dag som 1914? Självklart icke. Därför kan en sådan diir enkelt formulerad
neutralitetspolitik nu icke medföra de resultat, som den medförde 1914. För
varje omdömesgill betraktare, av det internationella läget är det väl tvärtom
så, att utsikten för Sverige att i dag kunna stå utanför uppgörelserna i det
imperialistiska kriget är tämligen obefintlig. På ett eller annat sätt kommer
Sverige att nödgas deltaga, såvida icke Sverige för en sådan politik och
vidtar sådana åtgärder, att ett utvecklande av det imperialistiska kriget mot

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nordens länder överhuvud taget kan komma att förhindras. Örn icke en sådan
politik kan genomföras, kan man också skrinlägga varje tanke på att Sverige
skall få uppleva 1914 års situation. Den neutralitetspolitik, som man talai
örn, är egentligen tämligen mystisk. Den började med att Sverige i folkförbundet,
i andra internationella församlingar, i de s. k. Oslostaternas rådslag
etc. successivt frånsade sig den ena förpliktelsen efter den andra och undan
för undan lösgjorde sig från internationella överenskommelser för att f. n.
strängt taget bara rent formellt tillhöra ett försvagat folkförbund, vilket —
såsom riktigt sagts här i dag — icke spelar någon egentlig roll.

Detta är enligt min mening en isoleringspolitik, som är motsatsen till den
kollektiva säkerhetspolitik, vilken är den enda möjliga, om Sverige skall kunna
bevara sin oavhängighet. En neutralitetspolitik, som förutsätter, att Sverige
skall leverera malm till Tyskland i en situation, då Tyskland befinner sig i
krig med andra makter, måste ju vara en fara för Sverige. Jag vill fråga den
representant för regeringen, som eventuellt kommer att ta ordet här i kammaren,
hur regeringen tänker sig denna delfrågas lösning? Var och en vet, att
den tyska upprustningen och icke minst den tyska krigsindustrien under ett
krig är i ytterlig grad beroende av kontinuerliga leveranser från de svenska
malmfälten, och det är väl också rätt sannolikt, att andra makter, med vilka
Tyskland eventuellt kan komma i krig, bli lika intresserade av att förhindra
dylika leveranser. Då är ju spörsmålet, hur Sverige i en sådan situation skulle
ställa sig. Jag begär inte, att man skall teckna en fantasibild av hur det
möjligen någon gång i en oviss framtid kan vara, men jag begär, att man i en
situation, som vi redan nu ganska konkret kunna uttala oss örn, säger vad innehållet
i verkligheten skall vara i en neutralitetspolitik, om vilken det här påstås
råda sådan enighet.

Det är väl också ett utslag av neutralitetspolitik, att regeringen har utnämnt
en agent hos den upprorsgeneral, som i dag för krig i Spanien mot det spanska
folket och Spaniens lagliga regering, general Franco. Jag har förgäves sökt efter
något sakligt argument, vilka intressen Sverige kan ha av att sända en dylik
s. k. handelsrepresentant till Franco. Jag skulle vilja fråga regeringen, vilka
diplomatiska befogenheter regeringens representant har hos upprorsgeneralen
Franco. Jag skulle också gärna vilja veta, vilka diplomatiska befogenheter upprorsgeneralen
Francos representant i Stockholm har erhållit av den svenska regeringen.
Vår representation hos Franco kan icke vara motiverad av svenska
kommersiella intressen. Den måste vara motiverad av påtryckningar på den
svenska regeringen från håll, som vi icke känna, och det vore angeläget, om regeringen
ville frångå den hemliga diplomatiens heliga principer så pass, att vi
åtminstone kunde få veta, vilka diplomatiska befogenheter och rättigheter som
general Francos representant här hos svenska regeringen åtnjuter.

Det vore vidare angeläget, att en annan politik kunde föras gentemot Spaniens
lagliga regering och det spanska folket, som sedan 21/2 år kämpar på Spaniens
slagfält för sin frihet mot utländsk intervention. Jag tror inte, att det är nödvändigt,
att den svenska regeringen oreserverat och tigande bara deltager i den
s. k. noninterventionspolitiken. Denna noninterventionspolitik, som i verkligheten
har blivit en blookadpolitik mot den demokratiska regeringen i Spanien, borde
det vara Sveriges regering angeläget att uppmjuka, i varje fall söka att för
sin del göra mindre ödesdiger för det spanska folket än vad denna politik hittills
har varit. Ja, man kan slå sig för sitt bröst och säga: Sverige är en liten
nation. Vad kunna vi göra, när de stora makterna sätta sig ned och rådslå örn
sådana internationella angelägenheter? Vi försvara alltid denna svenska utrikespolitik
med hänvisningen till Sveriges litenhet och obetydlighet. Men mindre
och obetydligare är Sverige icke än att ett ärligt svenskt ord skulle kunna sägas

Onsdagen den 18 januari 1939 £. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
emot de upprorsgeneraler, som bombardera civilbefolkningen, mörda kvinnor och
barn och göra sig skyldiga till en krigföring så barbarisk, att vi aldrig tidigare
i historien sett något motstycke. Hur kunna vi, som kanske själva stå inför hotet
att bli utsatta för samma fasansfulla lidande, som det spanska folket sedan
2V2 år måst utstå -— hur kunna vi slå oss för vårt bröst och säga: Ja, vi äro
icke där och skjuta. Vi fälla inga bomber. Vi skicka inga kanoner etc. Jag
tror, att man icke kan vara tillfreds med bara detta. Denna politik erinrar örn
en skiss örn Judas i Ola Hanssons »Ung Ofegs visor». När rösten från ovan anklagade
Judas, värnade han sig med att ideligen förklara: »Ja, men jag har
inte gjort det, och jag har inte gjort det.» Varpå rösten från ovan sade: »Väl
spände du ej havande kvinnor för din vagn, men du åkte och teg.»

Vi vilja inte, att eftervärlden skall säga örn det svenska folket, den svenska regeringen
och den svenska statens utrikespolitik, att väl var det inte svenskar,
som kastade bomberna mot oskyldiga kvinnor och barn i de spanska städerna
och byarna, men de sålde och tego. Jag tror, att det är på sin plats att till regeringen
framföra en önskan från den stora majoriteten av svenska folket —
jag är förmäten nog att tala på denna majoritets vägnar — att den måtte genomföra
en ur demokratisk synpunkt modigare och riktigare politik gentemot
den för sin frihet kämpande spanska folkrepubliken. Svenska folket har sagt
sin mening. Ingen tvekar örn vilken ståndpunkt svenska folket intar i denna
fråga. Enskilda svenska män ha på olika vägar rest till Spanien och där med
sina liv som insats ärat det svenska folket. Det bör därför i den officiella politiken
här i landet ges något annat uttryck för denna svenska folkets vilja till
kamp mot folkförtryckare och till kamp för demokrati och frihet än vi hittills
fått bevittna.

Man har velat avföra hela frågan om Ålands befästande från diskussionen.
Ett par ord vill jag emellertid säga även därom.

Det påstås vara ett led i den svenska neutralitetspolitiken, att Sverige tillsammans
med Finland nu går att genomföra en förändring av Ålandskonventionen
och medverka till ett befästande av den åländska ögruppen. Vilket svenskt
intresse talar för att vi i dag skola gå in för ett befästande av Ålandsöarna?
Hittills har intet som helst tillfredsställande svar givits på den frågan. Det föreligger
icke heller något dylikt svenskt intresse. Men det finns andra makter,
större och starkare makter, som ha intresse av dessa befästningar. Ingen vågar
väl påstå, att Finland ensamt skulle lia kraft att genomföra initiativet till
Ålandsöarnas befästande. Det måste vara någon annan makt med intressen vid
Östersjön, som önskat en sådan utveckling. Det finns endast två makter, som i
det fallet kunna komma i fråga, nämligen Sovjetunionen och Tyskland. Vad
Sovjetunionen angår äro vill alla, alldeles oavsett vilken uppfattning var och en
har örn Sovjetunionens statsform och dess politik, eniga örn att Sovjetunionen
för en obönhörlig fredspolitik och att den icke på något sätt har visat sig intresserad
för att delta i krigiska företag mot andra nationer. Alla äro övertygade
örn att Sovjetunionen är fullkomligt uppriktig, när den deklarerar sin fredsvilja,
och vi måste väl betrakta det såsom en synnerligen värdefull tillgång i dessa
farofyllda tider, att en stormakt med 180 miljoner människor intar en sådan fast
och orubblig fredsståndpunkt. Sovjetunionen kan därför icke lia varit den makt.
som i Helsingfors eller Stockholm har gjort påtryckningar i syfte att åstadkomma
ett befästande av Ålandsöarna. Det återstår således endast Tyskland.
örn sådana påtryckningar ha gjorts därifrån — och det förefaller ju ytterligt
sannolikt — måste vi också förstå, att det i realiteten är Tyskland, som är den
verklige innehavaren av befästningarna på Ålandsöarna. Alla deklarationer i
motsatt riktning till trots förklarar jag, att varje objektiv bedömare av dessa
ting måste komma lill det resultatet, alt Ålandsöarnas befästande icke medför

Nr 4.

Onsdagen den IS januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
någon ökad säkerhet för Sverige men val en ökad fara för Sveriges oavhängighet.

Med stöd av de anmärkningar jag här gjort mot den utrikespolitik, som föres,
tror jag mig våga påstå, att denna s. k. neutralitetspolitik icke kan föra Sverige
in i någon skyddad hamn, där landet icke längre löper några större risker. En
sådan neutralitetspolitik är icke tänkbar i dag. Jag vågar i stället påstå, att
denna de oavlåtliga reträtternas och eftergifternas politik, som föres gentemot
de fascistiska aggressionsmakterna, är en kapitulationens politik. Regeringen
har beträtt kapitulationens väg, och detta oroar i dag stora massor av det svenska
folket. Man skall inte försöka försvara sig med påpekanden, att Sverige
ingenting annat kan göra än falla undan och endast söka ställa om sitt. När
Sverige medvetet isolerar sig och faller undan för olika krav från fascistiska
makters sida, båtar det föga att hänvisa till att de tstora makterna äro mäktigare
än vi. Det är en ny svenskmannased detta att förklara sig egentligen vara oduglig
till allting, när det gäller avgörande insatser i den internationella politiken.
dag tror, att Sverige och den svenska regeringen skola taga sitt ansvar. Vi skölp,
inte skylla på Chamberlain och Daladier och peka på vad som skedde i Munchen,
ty Chamberlain och Daladier hade kanske aldrig rest till Munchen, örn låt
oss säga de sju Oslostaterna med Sverige i spetsen för något år sedan hade fört
en annan politik än den isolerings- och undfallenhetspolitik, som — med den
svenske utrikesministern som främste förespråkare — har kännetecknat ställningstagandet
i de små demokratiska nationer, som gå under beteckningen Oslostaterna.

Jag tror, att Sverige måste återgå till den kollektiva säkerhetens politik. Jag
tillåter mig att göra ännu ett litet citat ur den artikel av överste K. A. Bratt,
som jag tidigare citerade. Han har, efter att ha skildrat de faror, jag nu talat
örn, kommit till följande uppfattning: »Sverige, Norge och Finland ha däremot
et,t militärpolitiskt ganska bra läge. Även här äro krafterna visserligen relativt
små, men dock icke mindre än att därest de inför ett hot kunde koordineras,
det finns utsikt och förhoppning till att de skulle räcka för uppgiften att värja
om våra länders frihet och rätten att, vara till.»

Detta uttalande till förmån för ett nordiskt försvarsförbund kan jag helt ansluta
mig till med en komplettering. Jag förmenar nämligen, att omsorgen örn
Sveriges säkerhet, fordrar därtill, att vi söka samverkan och samarbete med
alla de stater, vilka man kan förutsätta allvarligt gå in för en fredlig politik,
allvarligt vilja stå emot den undertrycknings- och erövringspolitik, som i dag
kännetecknar vissa av Europas storstater. Jag vet inte, varför frågan örn ett,
nordiskt försvarsförbund nu avvisas. När ledamoten av denna kammare, herr
Fredrik Ström, i förra årets remissdebatt talade för ett nordiskt försvarsförbund,
var det knappast någon som sade emot honom ens i pressen. Till och
med i regeringsorganet, Social-Demokraten, anfördes instämmande synpunkter,
och man gav där sin anslutning till den av herr Fredrik Ström framförda
tanken. Men sedan blev det alldeles tyst örn saken. Jag frågar, varför det
blev så tyst i den socialdemokratiska pressen om detta uppslag, och varför
man i dag till synes förkastar varje tanke på en samverkan och ett fast samarbete
med andra stater för att garantera Sveriges frihet och oavhängighet.
Sverige ensamt, förlitande sig enbart på den nuvarande s. k. neutralitetspolitiken,
är ett ganska värnlöst byte i en viss situation, då Sveriges frihet och
oavhängighet på allvar kunna tänkas sätta på spel. Därför förorda vi en
annan utrikespolitik, som innebär ett återgående till den kollektiva säkerhetspolitiken.
Denna är för Sverige en livsfråga, en nödvändig förutsättning
för att landet överhuvud taget i fortsättningen skall kunna bestå som
fri stat.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. ni.

Nr 4.

Statsverkspropositionen ra. ra. (Forts.)

Med frågan örn utrikespolitiken sammanhänger spörsmålet örn rustningarna.
Man kan inte skilja frågan örn de militära rustningarna från frågan om den
utrikespolitik, som landet bör föra, det är tämligen självklart. Därför måste
de stora bördor, som riksdagen pålägger svenska folket för upprätthållandet
av försvarsväsendet, sättas i samband med frågan om vilka garantier statsmakterna
kunna ge folket för att dessa offer verkligen skola medföra avsedd
effekt, nämligen att försvara landets oavhängighet. Men man måste också
tänka på i vilkas händer dessa försvarsmedel befinna sig och för vilken politik
man anser, att dessa försvarsmedel skola utgöra garanti. Det skrives i dag
och skrevs i går i pressen örn ett framträdande här i Stockholm av en officiell
representant för Tyskland såsom föredragshållare i en organisation, som hejer
svensk-tyska föreningen. Där uppträda högre officerare, generals- och
amiralspersoner, och spetsar inom den svenska bourgeoisien och där uppträda
också »ariern» Sven Hedin och andra notabiliteter och förklara, att svenska,
folket inom sig sluter en mängd vänner till och anhängare av det system.
sorn herr von Papen representerar, linder sådana omständigheter måste man
fråga sig, om kontrollen, när det gäller försvarsmedlen, över dem, som där
inneha de högsta kommandoposterna, är sådan, att svenska folket kan känna
sig tryggt. Naturligtvis är det inte så. Men skola vi ha kanoner, få dessa
inte dirigeras av för det svenska folkets frihet främmande element. För att
falla undan och ideligen kapitulera inför hotet från andra makter, ha vi redan
tillräckligt många kanoner. Tjeckoslovakiens exempel är ju talande nog. Vi
förmena därför, att vår inställning till rustningarna måste vara beroende på
vilken utrikespolitik och inrikespolitik som statsmakterna föra här i landet.
Arbetarklassen är positivt försvarsvänlig. Arbetarklassen är den pålitligaste
av samhällsklasserna, när det gäller att kämpa för det svenska folkets och
ilen svenska nationens frihet och oavhängighet. Det tillåter jag mig att säga
såsom en son av den svenska arbetarklassen. Men därför måste också statsmakterna
och de styrande se till, att den svenska arbetarklassen och de svenska
bönderna, med andra ord de breda produktivt arbetande folkmassorna i
landet, kunna känna den trivsel och trygghet och inta den ställning i samhället,
som är den enda garantien för att deras försvarskraft skall kunna
utlösas i sin fulla styrka i det ögonblick den behöves för upprätthållandet av
landets oavhängighet.

Därför tillåter jag mig att till sist också säga några kritiska ord rörande
inrikespolitiken i övrigt. Man kan inte mekaniskt skilja inrikespolitiken fiån
utrikespolitiken, ty en riktig utrikespolitik måste föras på grundval av en
riktig inrikespolitik. Först genom en samverkan på båda dessa politikens områden
kunna verkliga garantier skapas för en lycklig utveckling.

Den stat.sverksproposition, som utgör grundvalen för denna diskussion, är
ju vad inrikespolitiken beträffar ett uttryck för någonting, som kallas reformpaus.
Är verkligen en reformpaus nu nödvändig av den anledningen, att
nian har haft för bråttom i det reformarbete, som hittills har utförts? Knappast.
Reformpausen göres helt enkelt därför att de, som i verkligheten lia den
avgörande makten inom landet, de nämligen som inneha den ekonomiska makten,
sagt ifrån, att de inte önska några flera reformer för ögonblicket. En
huvudanmärkning, som jag anser, att man i en diskussion som denna måste
rikta mot regeringen, är, att åtgärder i syfte att kringskära storfinansens makt
och ödesdigra inflytande i landet fullkomligt saknas i regeringens inrikespolitik.
Här talade herr Domö örn näringslivets frihet och varnade regeringen
för att vidtaga några åtgärder, som ytterligare skulle kunna inskränka näringslivets
frihet. Vad är näringslivets frihet? Jo, det är ett slagord, som
man alltid använder, när man vill tala för det, svenska folkets ofrihet under

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dem, som ha makten inom det s- k. näringslivet. Är näringslivets frihet en
frihet för herrar Wallenberg, Wenner-Gren, Kreuger m. fl.? Ja, så måste det
väl vara, eftersom dessa herrar och de, som gruppera sig kring dem, representera
65 ä 70 procent av det s. k. näringslivets produktiva krafter här i landet.
När man talar örn näringslivets frihet, åsyftar man bland de bakåtsträvare,
som herr Domö härvidlag representerar, friheten för storfinansen -—
herrar Wallenberg, Kreuger o. s. v. — att terrorisera det svenska folket genom
sin ekonomiska makt, vilken är så stor, att överhuvud taget ingenting
kan genomföras på det ekonomiska området här i landet, utan nådigt bifall
från denna lilla klick suveräna diktatorer inom den s. k. storfinansen. Av en
demokratisk regering, sammansatt av partier, vilka båda förklarat sig inte
endast inse denna storfinansens diktatur över det ekonomiska livet utan även
vara villiga att bekämpa denna diktatur, borde man väl lia rätt att vänta, att
den vidtoge åtminstone någon åtgärd, som visade folket, att regeringen verkligen
strävar efter att så småningom skapa frihet för näringslivet genom att
kringskära de nuvarande diktatorernas makt.

Åtskilligt visar sålunda, att vi inte endast få tänka på en yttre fara utan
också på en inre. Det finns reaktionärer, som mycket gärna skulle gå samma
väg som exempelvis reaktionärerna och upprorsgeneralerna i Spanien. Det
föreligger en mycket stor fara för att reaktionen i vårt länd. efter det att den
lidit nederlag i de parlamentariska valen, tämligen omedelbart kommer att
söka finna nya vägar för att säkra sin maktställning och hindra en demokratisk
utveckling i framtiden. Och regeringen underlåter faktiskt åtskilligt för
att sätta ^en spärr för försök i den riktningen. Jag skall här endast i korthet
påtala^ några förhållanden, som härvidlag äro betecknande. Varför lämnar
man sålunda^ alla de höga kommandoposterna i armé, flotta och statsförvaltning
i, jag vågar säga, reaktionens händer? Det är ju ganska märkligt, att örn
regeringen vågar utnämna en socialdemokrat exempelvis till landshövding, höjes.
nästan ett ramaskri däröver från reaktionärt håll: vilket övergrepp, vilket
ensidigt partivälde, vilka partibelöningar! Ja, man anordnar till och med en
radiodiskussion om ett eventuellt intelligensprov för utrönande av örn den eller
den socialdemokraten verkligen kunde duga till landshövding. Jag menar, att
det socialdemokratiska partiet borde slå näven i bordet och säga ifrån, att det
inte tänker^ gå omkring och be om ursäkt, därför att det händelsevis ruckar
en smula på storbourgeoisiens hittillsvarande monopol på att besätta alla kommandoposter
i statsförvaltningen här i landet. Det behöver väl ändå inte ett
parti, som har majoriteten av väljarna bakom sig, be örn ursäkt för och ställa
till radiodiskussioner om. Jag tror, att det är ganska allvarligt, att man på
det_ sättet faller undan, ja, jag kan säga kapitulerar inför dylika högljudda
skrik från en gammal monopolklass, som ser sitt monopol börja rubbas. Man
skulle i stället vänta sig ett snabbare utbyte på de högre posterna i statsförvaltningen,
så att pålitliga demokratiska krafter finge rycka in, och att man
någon gång kom ifrån den uppfattningen, att det endast är från storbourgeoisien,
som dugliga ämbetsmän kunna rekryteras.

Det är endast några synpunkter på de inrikespolitiska problemen, som jag
här har framfört. Jag tror, att man måste fordra, att den neutralitetspolitik,
som faktiskt förts gentemot storfinansen, måste upphöra och att man måste
tillgodose de berättigade kraven från arbetarmassornas sida på en utbyggnad
av de demokratiska fri- och rättigheterna och på en faktisk förbättring av den
materiella standarden. Jag tror, att de arbetande bönderna, här i landet ha
rätt att kräva en bättre tillvaro än den s. k. kohandeln har givit dem. Jag
tror, att en av arbetarklassens viktigare uppgifter i dag är att fortsätta den
samverkan, som uppnåtts mellan arbetare och bönder, och utveckla den till en

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
samverkan mellan liela arbetarklassen och massorganisationerna på landsbygden.
Det är en riktlinje för en riktig inrikespolitik.

Givetvis är ingenting av vad jag här har antytt avsett att vara någon slags
slutgiltig lösning i stället för de mer eller mindre dåliga lösningar av vissa
frågor av avgörande betydelse, regeringen enligt min mening har sökt ge. Jag
tillåter mig att ifrån denna plats säga, att en slutgiltig lösning av frågorna örn
bevarandet av freden, det svenska folkets frihet och den svenska nationens oavhängighet,
kan ges endast av socialismen. Hela detta kapitalistiska system,
vilket uppbäres av den privata äganderätten till produktionsmedlen bevisar i
dag allt mer inför våra ögon, att det är oförmöget att reglera folkets livsfrågor.
Det är därför klart, att vi såsom självständig vänsterflygel inom den
svenska arbetarrörelsen även i riksdagen öppet förklara, att vi icke tro, att
denna reformpolitik kan lösa folkets livsfrågor. Men vi tro även, att det i dag,
inför den fara, som faktiskt hotar Sveriges folk och land, är nödvändigt att
också vi, som utgöra vänsterflygeln, skjuta undan dessa principiella och programmatiska
problem för att för vår del också söka bidraga till den samling
av de demokratiska krafterna i detta land, som är nödvändig för att landets
frihet och oavhängighet skall kunna skyddas. Vi anse alltså, att regeringen
bör lägga örn sin utrikespolitiska kurs i den riktning, jag i mitt anförande har
sökt att skissera. Vi anse också, att den borgerliga demokratien i Sverige
gott tål vid att regeringen lägger över den inrikespolitiska kursen åtskilliga
streck åt vänster. Om så sker, och man icke iakttager en sådan skräckslagen
neutralitetspolitik gentemot landets inre fiender, så kommer regeringen att
kunna stå i spetsen för en verkligt enhetlig folkmajoritet, som kommer att garantera
såväl Sveriges frihet och oavhängighet som en fortsatt utveckling i
demokratisk riktning.

Herr Åkerberg: Herr talman! Den långa vidräkning, som den senaste talaren
har anställt med regeringens politik, finns det ingen anledning att gå in
på, i all synnerhet som han slöt med att nästan förklara sig redo att på vissa
villkor stödja regeringen. Jag fäste mig i alla fall vid ett uttryck: han talade
om att arbetarklassen var positivt inställd till landsförsvaret. Det lia vi socialdemokrater
sagt i alla tider, men då ha vi av herr Linderot och hans partivänner
i deras tidningar blivit stämplade som socialpatrioter. Örn jag förstod
herr Linderot rätt, framträdde han själv i dag som en utpräglad socialpatriot,
och jag tror, att örn vi vänta ännu ett pär år, kanske herr Linderot blir i tillfälle
att revidera sin kritik i dag av regeringspolitiken även på övriga punkter.

I övrigt skall jag, herr talman, inskränka mig till ett par marginalanteckningar
till dagens problem. Vår svenska remissdebatt har ju sedan gammalt
varit en knivkastning så där på måfå örn allt mellan himmel och jord, och det
förefaller, som om det formuläret skulle tillämpas även i dag. När man hörde
herrar Domö och Sam Larsson tala, fick nian närmast det intrycket, att de
talade för talandets egen skull, ått det inte var några naturliga och från hjärtat
komna anmärkningar, de hade att framföra. Man förstår så lätt det vemod,
som griper en högerman, när han inte blir i tillfälle att öva någon verkligt ingående
kritik mot en socialdemokratisk finansministers budget eller mot .statsverkspropositionen
i dess helhet.

Både herr Domö och herr Sam Larsson gåvo sig i stället ut på ett djupare
vatten. Herr Domö frestade till och med på psykologiska, för att inte säga
psykoanalytiska experiment; han påstod bland annat, att de socialdemokratiska
valmännen i höstas handlade, inte på grund av någon som helst insikt utan på
grund av känslostämningar. Hur vet herr Domö det? Har han månne gått ut
ibland folket och pejlat hjärtan och hjärnor? Vågar han kanske göra gällande,

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att blott^ högerväljarna rösta på grund av verklig insikt? Detta tycker jag alen
rätt långt driven anspråksfullhet. Jag misstänker emellertid, att herr Domö
är en dålig psykolog. Vi handla väl alla mer eller mindre under inflytandet
av känslostämningar, men vi sträva också att komma fram till verklig insikt.
— Vad beträffar känslotänkandet, får man för övrigt stundom höra även
andra tonér från herr Domö. Det fick man också i senare delen av hans anförande
i dag, när han beskyllde regeringen för att lia fört en val långt driven
opportunitets- och realitetspolitik, vilket vill säga, att den i alltför ringa grad
vädjat just till känslorna. När herr Domö talar örn känslotänkandet inom den
stora valmanskåren, misstänker jag därför, att på honom kan tillämpas det
gamla talesättet örn räven och rönnbären.

Herr Sam Larsson gick en rond med den socialdemokratiska pressen, som
han menade vara alltför panegyrisk i sitt omdöme örn herr Wigforss’ budget.
I dag är det egentligen inte frågan örn vad den socialdemokratiska pressen
skriver, men fastän det visserligen är länge sedan vi hade en frisinnad regering
här i landet, skulle jag kunna fråga herr Sam Larsson, om han kan minnas
den kritik, som folkpartiets tidningar utövade mot herr Ekmans budget.
Jag tror inte, att panegyriken var mera nyanserad i regeringspressen på den
tiden.

Jag är för övrigt inte så partidevot, att jag gör gällande, att statsverkspropositionen
är höjd över allt klander. Tvärtom: den, som skall rent professionellt
försvara både budgeten och statsverkspropositionen, kanske kan komma i lika
stor förlägenhet som herrar Domö och Sam Larsson, när de skulle kritisera
den, nämligen därför att denna budget utgör ett så enkelt och naturligt uttryck
för de behov, som i dag förefinnas, inte bara inom det ena eller andra partiet
utan inom hela vårt folk. Jag tror inte, att vare sig herrar Sam Larsson och
Domö eller någon annan skulle lia kunnat göra budgeten i år stort annorlunda
åtminstone inte till det bättre. Naturligtvis kan man ha delade meningar
örn detaljerna, och sådana meningsskiljaktigheter finnas. Många vilja ha större
och snabbare pansarbåtar, andra vilja inte ha några pansarbåtar alls, några
vilja ha förlängd värnpliktstid i stället för båtar o. s. v.

Trots de skiftande åsikterna på försvarspolitikens område, har jag en stark
förnimmelse av att 1939 års riksdag ingalunda kommer att bli vad man kallar
en försvarsriksdag. Det kommer inte att bli någon stor strid örn herr Skölds
pansarbåtar, om värnpliktstidens. längd etc., emedan väl de flesta av oss hysa
den uppfattningen, att det i dag inte i främsta rummet kommer an på hur den
eller den detaljen i vårt försvarsproblem blir löst, utan att det väsentliga är
kraften i samlingen kring den lösning i stort, som kommer till stånd. Ingen
nation kan vara sig själv nog. Sverige Iean icke skaffa sig maktmedel att resa
mot en värld eller ens emot en stormakt. Vårt öde är ju att vara en del, och
ingalunda en suverän del, av en orolig och kämpande värld. Det gäller om
varje stat, att den inte besitter oinskränkt handlingsfrihet. Den är i hög grad
beroende av andra staters handlingar. Men den handlingsfrihet, en stat kan
lia, betingas i hög grad av vederbörande nations vilja att hävda denna sin handlingsfrihet,
mindre av maktmedlen än av själva viljan till liv. Nationens egen
samling kring stora och klart uppfattade mål är, skulle jag vilja säga, ett
värde, som av ingen kan underkännas.

Detta gäller inte bara utrikespolitiken, utan det gäller också i hög grad örn
inrikespolitiken. Jag skulle därför i likhet med herr Sam Larsson vilja uttala
min tillfredsställelse! över det avtal beträffande lösningen av arbetsmarknadens
stridsproblem, som preliminärt har träffats ute i Saltsjöbaden
mellan landsorganisationen och svenska arbetsgivareföreningen. Jag hemfaller
inte åt några utopiska betraktelser, jag tror inte, att vi glida hän mot

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
något slags arkadiskt tillstånd, ett tillstånd, där lamm och varg sida vid
sida skulle dricka ur bäckarna. Dess värre ha vi ännu långt kvar till ett
tillstånd, där alla sociala spänningar undanröjts. Men å andra sidan finnes
ingen anledning att i onödan uppehålla vad som kallats en rövarromantisk
uppfattning av arbetsmarknadens problem. Alla parter, såväl arbetsgivare
och arbetare som framför allt samhället, äro betjänta av att dessa problem
behandlas med allra största realism. Strider, som inte lända till någon nytta,
måste såvitt möjligt undvikas; de kunna endast föröda världen, i det de nedbringa
produktionen, vilken ju alla äro beroende av för sitt välstånd, även
samhället som helhet. Jag tror, att herr Sani Larsson far vilse, när han
påstår, att detta så kallade saltsjöbadsavtal framtvingats genom de strävanden
att åstadkomma en lagstiftning till skydd för tredje man, som förekommit
här i riksdagen. Jag är livligt övertygad örn att detta avtal, som åtminstone
var under diskussion långt innan det fanns någon fråga om tredje
mans rätt, hade kommit till stånd även utan dessa strävanden och att det inte
har något sammanhang med dem. Jag tror, att man har rätt att i denna
uppgörelse se, dels ett uttryck för det realitetssinne, som gjort den svenska
arbetarrörelsen till den starkaste i liela världen, och dels ett uttryck för samlingen
kring stora värden, som i dag äro hotade: friheten, demokratien, framtiden
och själva livet för nationen.

Vad beträffar den utrikespolitiska samlingen, hotas den ju! ofta genom
den ibland starkt markerade sympatiorientering, som förekommer hos olika
människor och olika grupper av människor. Vi ha demokrati här i landet.
Detta uppfattas av många så, att yttrandefriheten skall hållas oförkränkt -—
åtminstone när det gäller den egna yttrandefriheten. Man kräver i demokratiens
namn att få ge uttryck åt sina egna sympatier inte bara för förhållanden
inom landet utan också för händelser och människor i andra länder. Å
andra sidan får man dock hävda, att nationen har rätt att kräva, att denna
yttrandefrihet utnyttjas under det största ansvar och den strängaste disciplin.
Över den enskildes lustbetonade frihet att hoppa på Guds gröna ängar står
dock allas gemensamma väl. som är mera betjänt av att det inte alltför mycket
trampas på gräsmattorna. Ett krav, som man har rätt att ställa, är, att denna
yttrandefrihet, i den mån den tangerar samhällsvådligheten, förbehålles svenska
män och kvinnor. Jag tycker därför, i likhet med en föregående talare,
att det gjorde ett pinsamt intryck, när jag läste om hur representanten för
en utländsk makt inbjudits att inför en svensk församling driva propaganda
för den makten och för dess expansionssträvanden. Oell ännu beklagligare
var, att denna propaganda vann anklang hos den församling, han vände sig
till. I andra länder håller man mycket strängt på att utlänningarnas rätt
att tala politik, att överhuvud taget yttra sig offentligt, skall vara så ringa
som möjligt. Jag övervar för några månader sedan en begravning i Amsterdam;
det var vår internationals gamle veteran Kautsky, som begravdes. Där
var det meningen, att ett vanligt begravningstal skulle hållas av den socialdemokratiska
internationalens ordförande, men då denne inte var holländare,
tilläts inte detta. Vi kunna emellertid inte beskyllas för att gå till en sådan
överdrift, örn vi undanbe oss utländsk och Sverigefientlig propaganda på
svensk botten. Jag tror nu visserligen inte, att de herrar och damer, som
åhörde det ifrågavarande talet, representera det aktuella Sverige, men ett
sådant prejudikat kan lätt nog luckra ripp den naturliga disciplin, som nationen
har rätt att fordra av alla sina medborgare.

Ålandsfrågan har redan varit föremål för särskild behandling här i riksdagen.
Den lösning, som är föreslagen, innebär utan tvivel en nyorientering
i svensk utrikespolitik. Man kail förstå den tveksamhet, som kan komma

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
över svenska män, när de ställas inför dessa förslag och höra talas örn dessa
förhandlingar. Jag tror dock, i olikhet med en föregående talare, att denna
nyorientering har varit nödvändig, och jag hoppas, att den skall bli till kraft
och välsignelse för hela vårt folk. Jag hoppas, att de nya gemensamma
intressen, som här binda Sverige och Finland vid varandra och vid en gemensam
sak, också skola stärka Nordens enhet. Jag anser denna enhet vara en
förutsättning för att de enskilda staterna inom Norden skola kunna hävda sig.

Däremot tror jag inte på det bekanta nordiska försvarsförbundet, som
även herr Linderot talade om. Herr Linderot frågade, varför herr Fredrik
Ströms initiativ i fjolårets remissdebatt helt plötsligt slocknade bort och
varför det inte talades örn saken mer i våra tidningar. Ja, man kan bland
annat peka på att det inte finns någon anklang för tanken på ett försvarsförbund
i de andra nordiska länderna. Men även ur AÅr synpunkt kan det
vara anledning att fråga sig, örn tiden är inne för ett sådant försvarsförbund.
Hur långt den nordiska samverkan skall drivas, är naturligtvis svårt
att i dag fixera; jag anser själv, att den bör drivas mycket långt. Men jaganser
också, att ett sådant nordiskt försvarsförbund icke representera]'' aktuell
politik av i dag.

Vad nu beträffar Ålandsfrågan, vill jag i likhet med herr Domö uttala
den förhoppningen, att den samverkan, som härvidlag förekommit mellan
Finland och Sverige i deras gemensamma intresse, också skall utgöra upptakten
till en ny finsk politik i fråga om den svenskspråkiga befolkningen i
Finland.

Om jag till slut skulle fästa mig vid ännu en sak bland alla de ting, som
förekomma i statsverkspropositionen och som lia upptagits till behandling
i dagens debatt, så skulle jag vilja dröja vid ett uttryck. Jag tror, att det
var herr Sam Larsson, som talade om reformpausen. Årets budget företer
en stark ökning av försvarsutgifterna och en däremot svarande återhållsamhet
i fråga örn nya sociala utgifter liksom nya utgifter överhuvud taget. Här
har uttalats en tillfredsställelse med båda dessa förhållanden, dels den starka
ansvällningen av försvarsbudgeten och dels den utpräglade återhållsamheten
på det sociala området. Får man läsa mellan raderna i herr Domös och herr
Sam Larssons välskrivna anföranden, är det lätt att få fram en inlindad
uppmaning till regeringen att för all del för all framtid bibehålla denna
balans. I båda talen kunde man nästan läsa fram farhågorna för en ekonomisk
katastrof för vårt land, för den händelse socialutgifterna i framtiden
skulle komma att ytterligare stegras. Jag vågar trots allt hävda en alldeles
motsatt uppfattning. Jag hoppas, att den uppskruvade militärbudget,
vi för närvarande, och med rätta, måste underkasta oss, är en onormal tillfällighet.
Jag vågar också hoppas, att det sociala nydaningsverket skall
kunna upptagas med förnyad kraft och utan längre dröjsmål. Det fanns här
i vårt land för omkring 25 år sedan ett slagord: det talades om kombinationen
försvar och reformer. Det kan tyckas vara en slät fras, men det ligger
i alla fall någonting i den; framför allt erkännandet av att en nations styrka
inte bara beror av dess militära maktmedel utan också, och kanske i främsta
rummet, av dess naturliga inre sammanhållning. Sociallagstiftningen skall
inte vara något självändamål. Det är klart, att man även får se på de ekonomiska
förutsättningarna för denna sociallagstiftning; det går inte an att
såga av den gren, på vilken vi alla sitta. Men icke förty hör det till en
nations självhävdelse och självbevarelse, att en utjämning sker till förmån
för förut efterblivna och tillbakasätta befolkningslager. Att vi i dag skulle
ha fullbordat det loppet, tror jag ingen med anspråk på vederhäftighet kan
göra gällande.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr Domö talade om att jordbruket hade blivit missgynnat genom den
förda politiken. Jag vet inte vilka grupper inom jordbruket han främst tänkte
på, men han tänkte kanske i främsta rummet på den grupp, som han själv
tillhör. Emellertid är det en offentlig sak, att massor av människor inom
jordbruket leva under icke människovärdiga förhållanden. Jag skulle vilja
uttala den förhoppningen ■— jag tror, att den delas av regeringen, och den
delas även av ledningen för den svenska landsorganisationen — att den svenska
politiken under de kommande åren i hög grad skall inriktas framför allt
på att höja upp dessa fattiga landsbygdsskikt till en människovärdig tillvaro.
Även med risk att av herr Sam Larsson beskyllas för benägenhet för
alltför panegyriska uttryckssätt, vågar jag under anslutningen till regeringens
politik i dag uttala den förhoppningen, att vårt land under denna
regerings ledning skall kunna avveckla det nuvarande onormala tillståndet
och inifrån bygga upp vår nation på en grund, som inte av några stormar
kan nedslås.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr förste vice talman! Herr Domö
började sitt anförande rörande den föreliggande statsverkspropositionen med
en exposé över det politiska läget i allmänhet och gjorde därvid, låt mig säga,
en frihandsteckning över hur han bedömde utvecklingen från det vi skildes efter
förra årets riksdag och till dess landstingsmannavalen förrättats. Herr
Domö» yttrade därvidlag beträffande valutgången, att bondeförbundet, örn jag
förstod honom riktigt, lidit den största förlusten i sin historia. Nu är det emellertid
att märka, att det naturligtvis är mycket lätt att konstatera, att ett
parti lidit den största förlusten i sin historia, då det under hela sin föregående
utveckling städse haft glädjen att konstatera uppåtgående.

Yad högern beträffar, har ju den sedan flera år tillbaka haft att konstatera
en väsentlig tillbakagång, och ur den synpunkten har man ansett, att man kunnat
vara belåten med att det blivit ungefär status quo jämfört med utgången
vid 1936 års riksdagsmannaval då högern förlorade cirka 25 % av sin andrakammarrepresentation.
Denna anledning till belåtenhet skall jag naturligtvis ej
missunna högern, men jag får säga, att anspråken på det hållet äro mycket
måttliga. Man försöker ju från högerhåll särskilt tala örn vår förlust med
hänsyn till antalet landstingsman. Jag skulle egentligen inte ha tagit upp
detta i en remissdebatt, men då man dragit fram saken här, så nödgas jag säga
några ord därom.

Vi veta ju, att minskningen av antalet landstingsman, som representera
bondeförbundet, när det gäller ett antal av ungefär 25 representanter beror på
att den samverkan mellan olika borgerliga partier, som tidigare ägt rum, nu inte
längre förekom, och det kan ju hända, att om en sådan samverkan även nu ägt
rum, högerpartiet fått ännu färre landstingsman än det fick, och då var det ju
väl, att någon sådan samverkan inte kom till stånd, ty det hade ju varit synd,
om högern fått ännu färre mandat. Men då man försöker göra gällande, att
bondeförbundets tillbakagång eller rättare sagt socialdemokraternas framgång
skulle bero på den koalition, som nu varit tillfinnandes i några år, skulle jag
vilja fråga: vad var då anledningen till det socialdemokratiska partiets framgång
och högerns stora tillbakagång år 1936? Då förelåg åtminstone inte någon
sådan regeringskoalition, utan då hade man ju en kartell mellan de olika
borgerliga partierna. Men det oaktat skedde den gången vad jag närmast skulle
vilja kalla en katastrof för högern, i det att den förlorade ett ganska stort antal
av sina representanter i andra kammaren.

Jag skall nu inte uppehålla mig vid den saker! längre. Jag har inte heller
så mycket att tillägga, ty jag kan ju konstatera, att vad som är sagt i denna

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
debatt innebär åtminstone inte någon särskild kritik rörande någon av huvudtitlarna.
Men herr Domö nämnde något örn jordbrukets svårigheter, främst
i mellersta och norra Sverige, och jag är naturligtvis den förste att erkänna,
att förhållandena på detta område inte äro sådana, som jag eller någon annan,
som är intresserad för jordbruket, skulle önska. Jag bör därför kanske något
ange utvecklingen under det sista året för att därmed påvisa, att vi under de
förhandenvarande förhållandena åstadkommit det bästa möjliga.

Örn vi se på 1937, så hade vi. för att nu taga spannmålen först, när det gällde
europeiskt mjukt vete i början av året ett världsmarknadspris på omkring
21 ä 22 kronor per 100 kilogram. Hela vår regleringspolitik har ju gått ut på
att avlyfta överskottet från den inhemska marknaden. Vi ha tänkt oss att vi
på så sätt skulle kunna upprätthålla de priser, som riksdagen har ansett böra
tillkomma jordbruket för dess produkter. På hösten 1937, när det blev påvisbart,
att vi knappast hade något överskott av råg, men däremot ett överskott
av vete, som i första taget uppskattades till 135,000 ton, vilken siffra sedan
jämkades till omkring 80,000 ton, så hade världsmarknadspriset på dylikt vettfallit
till omkring 15 kronor per 100 kilogram fob svensk hamn. Riksdagen
hade ju på Kungl. Maj:ts förslag beslutat en uppdelning av utförselbevisen,
så att man skulle kunna utföra den kvantitet, som utgjorde överskottet, ty utan
att avlasta den antingen genom utförsel eller genom användning som foderspannmål
är det naturligtvis omöjligt — annat än under förutsättning att jordbrukarna
äro organiserade i en utsträckning, som närmar sig 100 proc»nt —
att upprätthålla den av statsmakterna och även av jordbrukarna önskade prisnivån.
Det visade sig emellertid, att med det stöd av 1: 80 kronor per 100 kilogram,
som utförselbeviset då berättigade till, jämte ett tillägg av 70 öre per
100 kilogram, vilket utgick med hänsyn till vad 1937 års skörd ansågs mera
värd än vad som låg inne av 1935 års skörd — sammanlagt blev det alltså ett
stöd av 2:50 kronor per 100 kilogram — blev det möjligt att exportera 10,000
ton till en av Östersjöstaterna. Inte långt därefter blev det möjligt att exportera
ytterligare 20,000 ton till ett annat land. I stället för att använda beloppet
för att åstadkomma avsättning inom landet, ansåg man det bättre att använda
det till avlastning av den svenska marknaden.

Beträffande rågen räknade man den gången inte med att vi hade något överskott,
men det visade sig fram på våren 1938, att det verkligen förelåg ett sådant.
Då utbuden alltså blevo större än efterfrågan, sjönk rågpriset på våren
1938. Kungl. Maj :t anbefallde då spannmålsbolaget att till beredskapslagring
inköpa råg för att inte prisnivån skulle tryckas i högre grad eller, med andra
ord, för att man på så sätt skulle kunna lyfta prisnivån.

När rapporterna om 1938 års skörd blevo tillgängliga, uppskattade man
veteöverskottet till inte mindre än 190,000 ton, men man förmenade däremot,
att det skulle bli ett underskott av råg för konsumtionsåret 1938—39. Det
fanns ett förråd på 35,000 ton råg i beredskapslagret, och när det enligt beräkningarna
skulle uppkomma ett underskott detta år, menade Kungl. Maj :t,
att lagerförrådet kunde komma att användas konsumtionsåret 1938—39.

Man undersökte naturligtvis även möjligheterna att avlasta det stora överskottet
på vete från 1938 års skörd, men då visade sig, att prisnivån på den
europeiska marknaden hade fallit ytterligare. Man kunde av vederbörande affärsmän
på sin höjd få ett fobpris för vete av 12 kronor per 100 kilogram i
augusti månad. Från 15—16 kronor föregående konsumtionsår hade världsmarknadspriset
alltså fallit till 12 kronor, och det visade sig, att priset föll
ytterligare under det konsumtionsår vi nu äro inne på. Redan fram i september
eller i början av oktober hade vi ett världsmarknadspris på europeiskt vete
för export i svensk hamn på mellan 8 och 9 kronor per 100 kilogram, och på

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
den nivån ligger priset fortfarande. I den situationen voro därför alla de linjer,
som voro uppdragna nied tanke på att man skulle med hjälp av utförselbevisen
avlasta en del av överskottet, orealiserbara. Då gällde det att undersöka
vilka andra möjligheter vi kunde ha för att förhindra ett alltför katastrofalt
prisfall. Med de 35,000 ton råg, som jag nyss nämnde, inberäknade, låg
det i beredskapslagret 100,000 ton brödsäd, men därför att man rent teoretiskt
behövde använda detta rågförråd för innevarande konsumtionsår, skulle man
kunna fylla ut beredskapslagret med 35,000 ton vete i stället för att därmed få

100.000 ton, och därför förordnade Kungl. Maj :t redan i augusti eller kanske
i början av september, att spannmålsbolaget skulle köpa in vete i stödköpssyfte,
innan priset sjunkit alltför lågt. Till ett pris av högst 18 kr. per 100
kg. alltså ett pris som låg väsentligt över gällande stödköpspris. Vi hade också
att ta hänsyn till det politiska läget i världen. Bolagets styrelse beslutade
infordra offerter till ett pris av 17: 25 kronor, och därutöver betalas ett tillägg
med hänsyn till kvaliteten. Man fick då en första offert på inte mindre än

11.000 ton. Nästa gång det infordrades offerter, erhöllos sådana på 3,000 ton.
och sålunda köptes 14 ä 15,000 ton. Men det fanns kvar ytterligare 20,000
ton, som kunde köpas. Det infordrades ytterligare offerter och man fick sådana
på 50,000 ton, och Kungl. Majit beslöt bemyndiga spannmålsbolaget, som väl
närmast tänkt sig sänka priset, så att detta närmade sig stödköpspriset, att
även i fortsättningen betala det pris, som var beslutat första gången. På så
sätt sökte man hindra ett ytterligare prisfall, men det visade sig ändå, att trots
att vi köpt in mellan 70 och 80,000 ton. varvid vederbörande säljare fått 17: 25
kronor plus kvalitetstillägg, alltså omkring 18 kronor per 100 kilogram, så
noterades så sent som i november månad t. ex. i Skaraborgs län och även i andra
delar av landet vete fortfarande i 16: 50 kronor per 100 kilogram.

Detta visar enligt mitt sätt att se, att jordbrukarna själva måste försöka
hjälpa till att i större utsträckning bevaka sina intressen. De måste försöka
organisera sin försäljning på sådant sätt, att de åtminstone kunna utnyttja läget,
då statsmakterna, såsom skett i detta fall, under dessa särskilt svåra förhållanden
ingripit, och söka få ut ett bättre pris.

Spannmålsbolaget har gjort undersökningar om anledningen till att priserna
ändå voro så låga. Jag kan inte här meddela resultatet av dessa undersökningar,
men jag fick i går underrättelse om, hur mycket spannmålsbolaget inköpt.
Det är 104,000 ton av 1938 års veteskörd, som inköpts av spannmålsbolaget
för att stödja spannmålsmarknaden.

Jag är således den förste att erkänna, att det har förelegat svårigheter, och
resultatet har av skäl, som jag anfört, inte blivit sådant, som jag själv skulle
lia önskat, men det har ändå, såvitt jag förstår, blivit bättre t. o. lii. än örn jag
hade tillämpat det förslag, som herr Domö själv varit med örn att utarbeta.
De priser, som betalats under stödköpsförfarandet innevarande år. arn nämligen
högre än de priser, sorn föreslås från jordbruksutredningen.

Även beträffande mjölkproduktionen är det på det sättet, att det under
sommaren blev en topproduktion, som vi inte hade väntat, och vi kommo upp

1 en export över 900 ton per vecka. Det är självklart, att den omständigheten,
att inte konsumtionen inom landet ökas i samma utsträckning som produktionen,
medför en ökad export, och denna ökade export skall ju likvideras med
.skillnaden mellan det pris, som vi ha inom landet, och det pris, som betalas
på den utländska marknaden.

Därtill korn, att riksorganisationen under sommarmånaderna fonderade cirka

2 miljoner kronor som eljest skulle utbetalats och åstadkommit ett högre mjölkpris
— jag säger icke detta såsom något klander — enär detta ingår i en
strävan att försöka så småningom pressa fram en jämnare mjölkproduktion.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. ra. (Forts.)

Man har menat, att örn man finge ett lägre pris på sommaren och ett högre
pris på vintern, så skulle man så småningom kunna åstadkomma en högre
produktion på vintern och en mindre på sommaren eller åtminstone utjämna
variationen. Det gjorde också sitt till. att priset blev lägre på sommaren. Men
det är självklart, att det blev missräkningar t. ex. i det skånska prisutjämningsdistriktet,
som inte fick mer än Vio öre per kilogram mjölk i prisutjämningsbidrag
under juni månad. Men vi få väl försöka hjälpas åt litet var och
klargöra anledningen till att det blev på det sättet.

Nu är ju förhållandet något annorlunda, då det gäller mjölkmarknaden, än
då det gäller foderspannmålsmarknaden. Vad den senare beträffar, framgår
utvecklingen därav i den proposition, som jag har avlämnat i dag, där jag
begär ett visst belopp för stöd av exporten av foderspannmål, eftersom skörden
1938 blev mycket stor. Det är klart, att om man pressar ut stora kvantiteter
i marknaden under en relativt kort tid, så finns det överhuvud taget
ingen — inte heller herr Domö, om han så skulle försöka hjälpa mig var
dag — som kan åstadkomma en prisförbättring under den tiden.

Jag har velat beröra dessa förhållanden, ehuru jag inte uppfattat vad som
här anförts såsom någon kritik mot de åtgärder, som varit vidtagna, men jag
ansåg det nödvändigt att klarlägga läget och framhålla, att jag inte själv är
belåten med resultatet under de gångna höstmånaderna av våra åtgärder.

Herr Domö riktade så direkt till mig en fråga, som är mycket aktuell,
nämligen rörande byggnadskostnaderna. Jag berörde ju den frågan i en radiodebatt,
och jag kan säga, att de linjer, jag talade örn i mitt radioföredrag och
under radiodebatten, komma att fullföljas. Jag kan även nämna, att vederbörande
organisationer ha förklarat sig villiga att förhandla örn de berörda
spörsmålen. Jag kan t. o. m. gå så långt, att jag säger, att man även inom
landsorganisationens högsta ledning har samma uppfattning som jag har,
nämligen att det är ett allmänt intresse att försöka slå in på ett annat system.
Ty det går överhuvud taget inte att fortsätta att nedlägga sådana kostnader,
då det gäller lösandet av landsbygdens byggnadsfråga, som vi ha för närvarande.
Av den anledningen ämnar jag fortsätta att söka komma till en lösning
av detta problem, och jag har länge försökt få fram siffror, på vilka jag
kan bygga ett sakligt omdöme om hur det skulle te sig, om byggnaderna utfördes
till ett pris, som motsvarade den och den timlönen eller om de uppfördes
enligt ett ackordssystem, baserat på vissa uppgörelser och vissa grunder. Jag
har emellertid inte förrän den sista månaden lyckats från en landsortsbyggmästare
få en dylik jämförande tablå, som jag kunnat grunda min uppfattning
på, och att gå in på överläggningar örn sådana saker, med mindre än att
man har ett reellt underlag därför, anser jag mig inte kunna göra. Jag kan
nämna, att jag t. o. m. skrivit till landsortsbyggmästareorganisationer, som
emellertid inte ha lämnat mig någon uppgift om saken. Om det beror på att
dessa landsortsbyggmästare inte äro intresserade för att något åtgöres, därom
kan jag inte yttra mig.

Nu har emellertid saken avancerat så långt, att det t. o. m. är väckt motion
i riksdagen därom, och sålunda kan man även där få diskutera spörsmålet.
En motion, som jag har sett, går ut på, inte allenast att man skall försöka
åstadkomma en förändring beträffande arbetslönerna utan även att man skall
försöka åstadkomma en förändring, när det gäller materialpriserna. Nu är jag
ju känd för att vara kanske litet grand planhushållare, och jag skall därför
stödja denna motions syfte, ty det är alldeles uppenbart, att det föreligger
monopolitiska tendenser även beträffande själva materialleveransen, och följaktligen
är detta också en sak, som man behöver ta itu med för att åstadkomma
bättre förhållanden på området. Alldeles självklart är, att örn bygg -

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen to. to. (Forts.)
nadskostnaderna även i fortsättningen skulle bli så höga som de nu äro, så
kan inte jordbruket bära dessa kostnader — så räntabel kan nämligen inte
dess produktion göras. Därför är det inte allenast ett jordbrukarintresse och
ett lantarbetarintresse, utan det är ett hela samhällets intresse, att man söker
åstadkomma de ändringar, som äro möjliga att genomföra, när det gäller denna
sak. Det är nog inte endast fråga örn ett arbetarmonopol i detta fall utan
även om ett kanske rent av längre gående byggnadsintressentmonopol. Det
har nämligen visat sig, när det gällt byggnader, som skulle utföras t. ex. för
slakterier, att det överhuvud taget inte går att få in anbud från mer än ett
par byggmästare och att dessa anbud ligga på ungefär samma nivå.

Det har ju för inte så länge sedan bildats en förening i Skåne i syfte att
få fram väl genomtänkta förslag till bostads- och andra byggnader på landet
liksom även när det gäller inköp av material. Yi skåningar mena, att man
i den mån det är möjligt bör söka bilda en organisation härvidlag, som skall
kunna åstadkomma jämvikt mot de andra intressena, så att inte staten skall
behöva bli vår förmyndare, men det är möjligt, att utvecklingen dock går dithän,
att man får lita till ett statsingripande. Vi ha dock tänkt, att denna
organisation skulle kunna bidraga till att skapa bättre förhållanden på området.

Herr talman! Jag har inte något vidare att tillägga i dessa frågor. Jag
har endast velat utveckla vissa av de svårigheter, som verkligen föreligga, då
det gäller att fullfölja de beslut, som riksdagen har fattat, och de visa enligt
mitt förmenande, att systemet i sin helhet måste tänkas igenom, för att man
eventuellt skall kunna lägga upp frågorna efter andra linjer än dem, som hittills
ha följts.

Herr Tjällgren: Herr talman! Jag skall be att i anslutning till den föreliggande
statsverkspropositionen få säga några ord. Jag hoppas, att det måtte
ursäktas mig, om jag därvid kommer att närmast beröra frågor, som äro av
särskilt intresse för oss norrlänningar. Först vill jag emellertid med tacksamhet
konstatera det intresse, som regeringen och särskilt jordbruksministern
visat sig hysa för det norrländska skogsbruket. Jordbruksministern föreslår
bland annat, att av det anslag å 950,000 kronor, som begäres till skogsvårdens
främjande, 75,000 kronor skola gå till skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands
län, vilken annars skulle på grund av brist på medel bliva nödsakad att i viss
mån inskränka sin verksamhet.

Vidare måste det anses synnerligen fördelaktigt att, såsom jordbruksministern
föreslagit, höja det statliga bidraget till skogsutdikning i de norrländska länen
samt inom Värmland och Dalarna från 40 procent till 60 procent. Härigenom
vinnes ju större möjlighet för beredande av mera produktiv skogsmark samtidigt
som härigenom också beredes tillfälle för befolkningen till lämplig
sysselsättning. Jag ämnar icke vid detta tillfälle ingå i något utförligare resonemang
om de stora möjligheter till arbete, som skulle kunna beredas, därest
statsmakterna lämnade ännu större bidrag för utförande av skdgskulturarbeten
av olika slag inom, låt mig säga, de fyra nordligaste länen. Men det
är min bestämda uppfattning, att de medel, som från statens sida anslås för
sådant ändamål, äro synnerligen viii använda.

Örn jag säger, att framtidsutsikterna för det norrländska jordbruket och
dess utövare för närvarande i stort sett icke te sig synnerligen ljusa, utan
tvärtom, är det möjligt, att jag på vissa håll blir ansedd såsom en alltför stor
pessimist.

Det är emellertid enligt min mening ofrånkomligt, att den norrländske jordbrukaren
går hårda tider till mötes i ekonomiskt avseende. Vad mitt hemlän

Första kammarens protokoll 1980. Nr b. 3

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
beträffar, d. v. s. Västernorrlands län, så förhåller det sig tyvärr så, att den
största delen av den avverkningsbara skogen åtminstone vad de grövre dimensionerna
beträffar är spolierad, ett förhållande som numera erkännes även av
de forstligt bildade. Härigenom minskas för varje år som går icke blott
inkomsterna för jordbrukarna genom försäljning av virke utan jämväl inkomster
av arbete vid avverkningar. Samtidigt härmed ökas utgifterna för arbetslöner,
för inköp av redskap och maskiner m. m. Kommer så härtill, såsom fallet faktiskt
är inom icke så få norrlandskommuner, att utdebiteringen för kommunala
ändamål samt för landsting o. s. v. är oskäligt hög, är det inte för mycket sagt
—- det vågar jag påstå —- örn man hävdar, att läget för framtiden ser mörkt ut,
naturligtvis allra mest för de skuldsatta jordbrukarna, vilka tyvärr inte äro
så få.

Ja, nu är det kanske någon här i kammaren, som frågar sig, varför jag framför
dessa förhållanden här och vid detta tillfälle, Jag vill då skynda mig att
svara, att jag anser dessa förhållanden vara för den norrländska befolkningen
och särskilt för jordbrukets folk så viktiga, att jag icke ansett mig kunna stå
till svars med att icke låta dem komma till regeringens kännedom.

Man kan heller inte undgå att ställa sig undrande, hur det slutligen skall
komma att gestalta sig såväl på landsbygden som i städerna, därest omflyttningen
av befolkningen kominer att fortgå i samma tempo som hittills. Jag
föreställer mig, att därigenom komma icke blott nu förefintliga svårigheter
för landsbygdens vidkommande att bestå och ökas, framför allt i fråga örn
anskaffande av arbetskraft för jordbruket, utan även för städerna kommer väl
med all sannolikhet denna folkvandring, om jag så vågar uttrycka mig, att
medföra icke obetydliga nackdelar i form av ökad arbetslöshet o. s. v. Och att
så för framtiden blir förhållandet, lia vi ju redan för närvarande tillräckligt,
med bevis för, men jag skall inte närmare yttra mig därom i detta sammanhang.

För att nu ett ögonblick återgå till frågan örn den verkliga orsaken till särskilt
landsbygdsungdomens benägenhet att inflytta till städer och samhällen,
är det ju så, att därom råda olika meningar. På en del håll åberopas den
gamla visan örn tråkigheten på landsbygden, bristen på nöjen o. s. v. såsom den
egentliga orsaken. Andra åter vilja göra gällande, att sedan ifrågavarande
ungdom numera beretts bättre tillfälle än vad förut varit fallet till genomgående
av skolor av skilda slag såsom folkhögskolor, lantbruks- och lantmannaskolor
o. s. v., har den blivit så förfinad och bortklemad, att den förlorat allt
intresse för jordbruket och arbetet vid detta. Jag tror mig känna landsbygdens
ungdom så pass väl, att jag utan minsta tvekan vågar från denna plats påstå,
att icke någondera av nyssnämnda orsaker är till finnandes. Tvärtom förhåller
det sig ju så, att de allra flesta av landsbygdens ungdomar, som varit i
tillfälle att genomgå en skola av något av de nyssnämnda slagen, därigenom
kommit till bättre insikt om vårt jordbruks stora betydelse för vårt land och
vårt folk, varigenom också intresset för jordbruket ökats hos dem.

Nej, enligt mitt förmenande är orsaken nog en helt annan. Landsbygdens
folk, såväl ungdomen som de äldre, har mer och mer tröttnat på jordbruket, i
främsta rummet och kanske enbart därför, att lönen för arbetet där är så avsevärt
mycket lägre än t. ex. inom handel och industri, samtidigt som arbetet
kanske mången gång är mera tungsamt. Örn vi kunde komma dithän, att
jordbrukarna hade råd att betala sina söner och döttrar samt arbetare i övrigt
lika lön som bjudes dem på andra håll, är jag tämligen säker om att flykten
från landsbygden till städerna snart skulle upphöra av sig själv. Men för att
jordbrukarna skola kunna i nämnda avseende tävla med andra, fordras givetvis,
att de ehålla skälig betalning, jag säger bara skälig betalning, för sina produkter,
och jag vågar påstå, att dit ha vi ännu inte nått, framför allt kanske

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
icke inom de norra delarna av landet. Det skall gärna medgivas, att statsmakterna
under de senare åren gjort mycket för och anslagit rätt betydande
belopp i syfte att förbättra priset på jordbrukets produkter, men vi få dock
inte glömma, att samtidigt lia jordbrukets utgifter av olika anledningar, vilka
jag anser mig inte närmare böra ingå på i detta sammanhang, ökats i motsvarande
grad och kanske ännu något mera.

Det är naturligtvis inte alls min mening att bär uttala något klander eller
öva någon kritik mot den eller dem, som närmast handha eller bära ansvaret
för jordbrukets s. k. prisregleringspolitik. Jag är väl medveten örn vilka svårigheter
som förelegat för åstadkommande av en för vårt avlånga lands skilda
delar fullt rättvis avvägning i det avseendet. Men jag kan inte underlåta att
vid detta tillfälle uttala, att det inom de norrländska länen finns en ganska
allmänt utbredd mening, att jordbruksnäringen inom nämnda landsdelar, vad
det s. k. jordbruksstödet beträffar, är något eftersatt. Befolkningen däruppe,
vågar jag försäkra, är naturligtvis inte alls på något sätt missunnsam mot
sina yrkesbröder i mellersta och södra Sverige för vad dessa erhållit i nämnda
avseende. Tvärtom önska vi allesamman även i fortsättningen i vår ringa mån
bidra till att hjälpen till dem må bli så riklig som möjligt, men vi fordra naturligtvis
en med hänsyn till föreliggande behov örn möjligt rättvisare fördelning
— jag säger örn möjligt rättvisare fördelning.

Jag vill än en gång^ understryka, att vad jag nu på den punkten berört icke
är avsett att utgöra någon kritik eller något klander mot den nuvarande jordbruksministern,
men jag har ansett mig skyldig att låta till hans kännedom
komma den mening, vilken, som sagt, ganska allmänt gör sig gällande däruppe.
Jag är förvissad örn att han besjälas av en önskan att på bästa möjliga
sätt tillgodose jämväl det norrländska jordbruket, och det är ett önskemål, som
jag har och som jag hoppas jordbruksministern skall komma att örn möjligt
beakta.

Jag skulle också med några ord vilja beröra en fråga, som står i nära samband
med landsbygdens avfolkning och som framför allt i mitt hemlän — och
jag tror även inom de övriga norrländska länen — för närvarande är särskilt
aktuell. Det är bristen på arbetskraft vid jordbruket, särskilt vad gäller
kvinnliga ladugårdsskötare. Inom nämnda län äro jordbruken som känt i regel
av den ringa storlek och kreaturens antal så litet, att man inte anser sig ha
råd att hålla sig med manliga ladugårdsskötare utan anser det vara förmånligare
med kvinnliga sådana. Under de senaste åren har det emellertid, praktiskt
taget, blivit så gott som omöjligt att anskaffa något så när dugliga sådana.
Man kan utan tvekan säga, att för närvarande är bristen på kvinnliga
ladugårdsskötare ett av de svåraste och allvarligaste problem, jordbrukarna
däruppe ha att dras med. Inom Västernorrlands län är det inte så få jordbrukare,
som på grund av nämnda förhållande nödgats sälja sina kreatur, ja
t. o. m. sina jordbruk, och det är ju en ganska allvarlig företeelse. Jag vill
säga, att för min ringa del har jag funderat inte så litet på huru man örn möjligt
skulle komma till rätta med detta missförhållande eller denna olägenhet,
men jag har inte kunnat hitta på någon framkomlig väg. Problemet iir enligt
min mening ur såväl jordbrukets som hela landets synpunkt så allvarligt, att
det med det allra snaraste bör upptas av regeringen till omprövning, och jag
vågar även i detta avseende vädja till herr jordbruksministern, att han måtte så
fort som möjligt uppta frågan till allvarligt övervägande.

Jag vill ingalunda bestrida nyttan av den s. k. arbetarsmåbruksverksamheten.
Den har onekligen varit till stort gagn och till båtnad särskilt inom de norrländska
länen med deras jämförelsevis stora skogsarbetarstam, men denna verksamhet
har dock medfört, att alltför många jordbruk, speciellt vanliga bonde -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hemman, blivit styckade på ett sätt, som ur jordbrukssynpunkt icke alls kan
anses lämpligt. Jag menar, att dessa hemman styckas i alltför små lotter, och
det kan starkt ifrågasättas, örn det är riktigt och förenligt med god hushållning,
att det, samtidigt som staten årligen lämnar betydande bidrag för fullständigande
av s. k. ofullständiga jordbruk, skall vara tillåtet att genom styckningar
framskapa jordbruk av det sistnämnda slaget. Det är heller inte så ovanligt, och
jag vill särskilt fästa justitieministerns uppmärksamhet på den företeelsen, att
ägare av jordbruks- och skogsfastigheter, vilka förvärvat dessa i spekulationssyfte
— jag tänker på s. k. skogsspekulanter -— för att undkomma åläggande
enligt lagen om uppsikt å vissa jordbruk passa på att låta stycka fastigheterna,
vad inägojorden beträffar, i smålotter för att sedan avyttra dem till arbetarsmåbruk.
Jag har som sagt ansett mig böra vid detta tillfälle omnämna förhållandet
och hoppas, att justitieministern måtte vidta de åtgärder för rättelse
härav, som kunna anses erforderliga eller lämpliga.

Sedan, herr talman, ett par ord rörande en punkt i sjätte huvudtiteln. Kungl,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har för nästa budgetår föreslagit ett belopp
av 2,300,000 kronor till byggande av ödebygdsvägar, men i propositionen upptas
för ändamålet ett belopp av endast 1,900,000 kronor. Det är alltså en prutning
med 400,000 kronor. Såsom norrlänning hade jag önskat, att större belopp
upptagits, ty då hade man ju kunnat bygga en hel del sådana vägar, som
nu kanske få anstå. Vi få nämligen inte glömma, att det inom de norrländska
länen föreligger ett synnerligen stort behov av medel för utförande av ifrågavarande
slag av vägar. Jag har visserligen inga siffror att anföra, men jag vet,
att många vägar äro i allra högsta grad behövliga för de människor, som nu bo
i ödebygden och vilka i många avseenden ha det svårt. Dessa vägar kunna
emellertid på grund av brist på medel icke utföras på många år ännu. För min
del har jag ingen erinran att göra mot att riks- och huvudvägar ombyggas och
moderniseras. Kanske är även detta nödvändigt och bör utföras, men det bör
och får enligt min mening icke ske på bekostnad av vägar till mera avlägsna
bygder. Vi få lov att komma ihåg, att ännu finns det många byar och orter i
Norrlands skogsbygder, som helt och hållet äro i saknad av väg men vilka ändå
betala dryga skatter till vägväsendet.

Herr Ekströmer: Herr talman! I föreliggande statsverksproposition har
jag i första avsnittet, örn »Det ekonomiska läget», återfunnit en passus, som jag
tycker är så pass typisk för herr finansministerns tankelinjer, när det gäller
skattebetalarna, att jag vågar ta upp den och säga några ord örn den, även om
vad jag säger kanske inte precis just för dagen är aktuellt. Det står på sidan
9: »Möjligheterna att genom avsevärt ökade statsutgifter tillgodose önskemål
på olika samhällsområden måste sålunda alltjämt anses vara beroende av medborgarnas
villighet att begränsa sina enskilda utgifter för att tillåta en stegring
av de genom det allmännas verksamhet förmedlade, alltså i främsta rummet
deras villighet att bära en ökad beskattning».

Denna passus synes mig vara mycket populärt hållen, och meningen är väl
närmast att förbereda svenska folket på kommande framstötar och kanske också
att suggerera den okritiske läsaren, att de farhågor för alltför hög beskattning,
som alltemellanåt uttalas, närmast bottna i något slags asocial ovillighet
att bära ökade bördor för att tillgodose önskemål, som av den sittande regeringen
kunna anses lämpliga.

För mig synes det emellertid, som örn denna sats innebär inte så litet av cynism.
Visserligen veta vi alla, att det finns åtskilligt folk här i landet, som både
kan och vill betala högre skatter, ifall detta befinnes oundgängligen nödvändigt,
men de flesta av medborgarna i detta land — och det gäller alla samhälls -

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
klasser, inte bara de lägst avlönade, kropps- och jordbruksarbetare, utan även
kontorsanställda och tjänstemän i enskild och statens tjänst, militärer o. s. v.
— äro väl ändå i den situationen att de få iakttaga den allra största sparsamhet
och kanske ofta vända på varje krona för att få inkomster och utgifter att
gå ihop. Herr Wigforss’ råd till dem att begränsa sina enskilda utgifter skulle
väl då närmast innebära, att de finge avstå en hel del nyttigheter, som kanske
rentav kunde höra till livets nödtorft. Säkerligen finns villighet inom dessa
grupper att betala även ökade skatter, som herr Wigforss ställer i utsikt, men
jag tycker ändå, att det hade varit riktigt, om herr finansministern här även
hade talat örn förmågan. Och när det gäller företag, förefaller det, som örn
man hade den populära tron, att en intjänad vinst alltid läge som kalla pengar
i ett kassaskrin, färdiga att när som helst användas, men så är gunås ingalunda
alltid fallet. Ett företag, det må vara industri- eller handelsföretag, måste ständigt
konsolideras, och en ständig förnyelse måste ske för att företaget skall
kunna bestå i konkurrensen. Men kostnaderna för dessa förnyelseåtgärder, för
inköp etc., bestridas i allmänhet av den till äventyrs intjänade årsvinsten, som
alltså i regel vid årets slut kanske helt eller delvis är disponerad. Om sålunda
ett företags årsvinst genom hög beskattning alltför hårt beskäres, så innebär
detta, att företaget nödgas avstå från en hel del kanske nödvändiga åtgärder
till företagets förkovran. När vi alltså på näringslivets håll påyrka försiktighet
med statens utgifter, så beror detta på omsorg örn näringslivet självt och
icke, som jag nyss sade, på någon asocial ovillighet att bära förnuftiga skattebördor.
På Olss, som kanske av mången gång dyrköpt erfarenhet lärt oss uppskatta
penningars värde, skorrar det nog litet i öronen, när vi höra hur lättvindigt
finansministern behandlar frågor, som röra skattebetalarnas intressen.
Detta örn detta.

Under höstens lopp ha från regeringshåll, med hans excellens herr statsministern
i spetsen, inviter gjorts till samförstånd med näringslivets män, enkannerligen
då med representanter för industri och handel. Vi tro, att dessa inviter
äro uppriktigt menade, och vi hälsa dem därför med verklig tillfredsställelse,
men jag vill dock uttrycka den förhoppningen, att detta samarbete icke
bara skall bli ett vad jag skulle vilja kalla utomparlamentariskt samarbete,
varav kanske blott endels lyckligt resultat skulle kunna åstadkommas, utan även
att det måtte komma till synes i riksdagen. Detta ligger, synes det mig, icke
utom möjligheternas gränser. Hans excellens herr statsministern sade visserligen
i sitt malmötal — jag hörde det själv — att dessa grupper, alltså industri
och handel, vore svagt representerade i riksdagen, och det var ju tråkigt att
höra, men vi äro i alla fall här några stycken, och vi lia i mångfaldiga frågor
räckt flam handen till samförstånd utan att egentligen finna något gensvar. Man
må dock betänka, att när det gäller samarbete, är det alltid minst två parter,
som skola handla, och det är nödvändigt, att alla parters berättigade intressen
bli tillgodosedda, för att ett förnuftigt och hållbart resultat skall kunna ernås.

Herr Nordenson: Herr talman! Jag är på vissa punkter förekommen av
andra talare, men jag skall det oaktat tillåta mig att åtminstone inledningsvis
upprepa några av de synpunkter, som här ha gjorts gällande.

När det nu visar sig föreligga svårigheter att balansera budgeten, oaktat
man kan räkna nied det största skatleunderlag, som någon finansminister haft
till sitt förfogande, och man föreslår en uttagningsprocent, som ligger över
den, som jämlikt den vid förra riksdagen antagna skatteskalan borde anses
normal, så måste detta väcka allvarliga bekymmer, och man har rätt att fråga
sig_, vart det bär hän. Ha vi råd med denna ständiga stegring? Under de
gångna årens diskussion har från finansministerns sida denna fråga besvarats

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
med det resonemanget, att man egentligen inte kan tala om huruvida vi ha råd
eller ej på samma sätt som man talar örn huruvida ett enskilt hushåll har råd
eller ej. Det enskilda hushållet kan ju bli nödsakat att låna från annat håll,
men det kan inte, menar finansministern, bli fråga örn att vårt folkhushåll på
grund av för höga statsutgifter skulle behöva låna från ett annat folkhushåll.
Hela spörsmålet örn statsutgifternas och därmed beskattningens storlek är, såsom
här förut har påpekats, enligt finansministern en avvägningsfråga. Det
gäller en avvägning av den enskilde medborgarens villighet att begränsa sina
enskilda utgifter för att tillåta en stegring av det allmännas verksamhet. Denna
villighet, menar finansministern, är en rent psykologisk fråga, ingenting
annat, och den enda motivering för undvikande av skattehöjning, som av honom
anses bärande, har varit, att det kan vara lämpligt att ett ögonblick låta medborgarna
känna efter, örn de anse det rådande skattetrycket för högt, eller örn
de vilja offra mera. Gentemot den mening, som däremot från annat håll framförts,
särskilt från näringslivet, nämligen att det höga skattetrycket hämmar
näringslivet och dess utveckling och därmed sänker välståndet, försvagar
skatteunderlaget och ytterst även undergräver hela vår välfärdspolitik, har
Ifrån finansministerns sida liksom av övriga skatteentusiaster städse hävdats,
att man icke kunnat påvisa någon inskränkning i kapitalbildningen under de
senaste åren trots de höga skatterna, snarare tvärtom, och enligt denna uppfattning
kan man icke tala örn någon annan skatteverkan på detta område än
en ökad svårighet för stora inkomsttagare att öka sin förmögenhet lika snabbt,
som om skatterna vore låga.

Det förefaller emellertid, som örn diskussionen på detta område under det
gångna året kommit i ett i viss mån annat läge. Från näringslivets håll har
framhållits, att trots den betydande kapitalbildning, som försiggår, en viss och
ganska avsevärd avmattning börjat inträda i fråga örn sådan företagsamhet,
som innebär upptagande av helt nya tillverkningar, exploaterandet av uppfinningar,
nya metoder o. s. v., alltså vad man betecknar som nyskapande företagsamhet.
Man menar därvid, att det härför erforderliga kapitalet, som måste
vara berett att ta mycket stora risker och ofta därför betecknas som det riskvilliga
eller det aktiva kapitalet, numera visat sig alltför knappt. Det kapital
däremot, som söker en säker placering och som man till skillnad härifrån brukar
kalla för det riskfria eller det passiva kapitalet, visar sig flöda rikligt. Men
denna knapphet på riskvilligt kapital vill man i främsta rummet tillskriva den
höga beskattningen. Nu är det så, att detta riskvilliga kapital i mycket stor
utsträckning härrör från stora förmögenheter och stora inkomsttagare, men
just här sätter som bekant vår beskattning hårdast in. Därpå kunna vi ju ge
talrika exempel. Jag skall inte nu trötta kammaren med alltför många exempel,
och om jag nämner, att skatten för en av våra mycket stora företagare i år utgör
83 procent av årsinkomsten, för en av våra stora fideikommissarier 93 procent
av årsinkomsten, och att en stor skattedragare beräknar, att den skatt, som drabbat
honom på grundval av ett i bank mot 2 procent insatt kapital, uppgick till
110 procent av sagda kapitals avkastning, så gör jag det inte för att här lamentera
över dessa personers situation, utan därför att jag tror, att litet var skall
ge mig rätt i att skatten i högsta grad måste ha inskränkt dessa personers både
möjlighet och lust att företa riskvillig investering.

Nu är det emellertid att observera, att tillgången på riskvilligt kapital inte
enbart beror av mycket stora inkomster och förmögenheter. Verkan av den starka
beskattningen är i själva verket härvidlag likartad för alla inkomsttagare,
såsom jag skall söka visa. Vi kunna som exempel ta en person, som har haft
50,000 kronor i inkomst, och anta, att han tidigare erlagt 10,000 kronor i skatter,
levat upp 30,000 och sparat 10,000 samt därvid investerat 5,000 i säker pia -

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
celing, exempelvis i form av premier för livförsäkring, och 5,000 i aktier och
annan mera riskbetonad investering. Jag tror, att man då vågar säga, att när
skatten stiger till, låt oss säga 30 procent, blir det i de flesta fall så, att han
inte omedelbart sänker sin levnadsstandard under de 30,000 kronorna, ty sådan
är ju den mänskliga naturen. För skatten måste han i varje fall ut med 15,000
kronor, och slutligen gå de återstående 5,000 till livförsäkringen, som han i
främsta rummet vill skydda. Det är, som jag med detta exempel vill visa, det
riskvilliga kapitalet, som främst slukas av skatten. Detta resonemang tror jag
i stor utsträckning gäller alla inkomsttagare, låga såväl som höga. Höga skatter
och framför allt ständigt stegrade skatter borttaga från skattedragarna, enskilda
såväl som företag, just det översta skiktet av deras inkomst och förmögenhet,
d. v. s. det som plägar investeras riskfyllt. Därmed berövas näringslivet
i utomordentlig grad det tillflöde av riskvilligt kapital, som är oundgängligt
för skapande av ny företagsamhet.

Nu skall det medges, att det trots detta inom många företag, särskilt sådana,
som ha stora resurser och som genom att arbeta i bolagsform lia stora avskrivningsmöjligheter,
pågår en icke ringa riskfylld investering i form av experiment,
utarbetande av nya uppfinningar, metoder o. s. v., men denna investering
blir självfallet ganska ensidig, och ett rikt blomstrande näringsliv förutsätter
en mångsidig, rikt facetterad investering och ställer därmed stora anspråk på
tillflöde av riskvilligt kapital även från den enskilde kapitalisten och inkomsttagaren.
I breda kretsar av vår industri kan man ej heller för närvarande värja
sig för en stark känsla av att en stagnation inträtt i den nyskapande företagsamheten,
och detta kommer till uttryck i mångahanda avseenden, sålunda
exempelvis i den starka minskningen av antalet nystartade företag liksom, ock
i minskningen av de medel, som i form av aktiekapital investeras i näringslivet.
Då företagsamheten i vårt land i utomordentligt hög grad arbetar i aktiebolagsform,
äro aktieemissionerna en ganska god måttstock på den ekonomiska livaktigheten.
Medan aktieemissionerna år 1911—1913 med vissa korrektioner för
fusioner utgjorde 128,000,000 kronor per år, utgjorde de åren 1926—1928
148,000,000 men åren 1935—1937 endast 100,000,000 per år. I procent av
nationalinkomsten innebär detta, att sådan investering sjunkit från 4 till 1.2
procent. Samtidigt stego emellertid insättningarna i banker, sparbanker och
postsparbanker från 2,100,000,000 kronor år 1910 till 7.700,000,000 kronor år
1936, och livförsäkringsbolagens fonder ökade samma tid från 314,000,000 kronor
till 2,200,000,000. Då dessa medel i övervägande grad söka riskfri placering,
är det uppenbart, att en oerhört stark förskjutning av kapitalinvesteringen
i vårt land ägt rum till nackdel för den nyskapande företagsamheten.^ Men för
oss här i Sverige, som äro så starkt beroende i hela vår nationalhushållning av
vår exportindustri, är det absolut nödvändigt, örn vi skola kunna upprätthålla
vårt välstånd och därmed vår sociala standard, att vår industri genom ständig
utveckling och nydaning hålles fullt konkurrenskraftig. Den avmattning i företagsamheten,
som man nu nödgas konstatera, utgör på lång sikt ett allvarligt
hot mot vårt välstånd och måste i god tid och målmedvetet mötas. Det är sålunda,
vågar jag påstå, för hela vårt samhälle ett vitalt intresse, att dylik nyskapande
företagsamhet hålles vid makt. Detta kräver i främsta rummet ett
rikligt tillflöde av riskvilligt kapital, och vi måste konstatera, att de höga skatterna
och siirskilt de ständigt stegrade skatterna faktiskt äro detta kapitals
fiende nummer ett. Det är därför vi måste betrakta det som ett allmänt samhällsintresse,
att skatteinstrumentet handhas med varsamhet. Möjligheten att
uttaga stora skatter beror icke ytterst, som finansministern anger, på villigheten
hos skattedragarna att avstå en allt större del. av sin inkomst utan ytterst
på skatteförmågan, på att skatteunderlaget vidmakthålles och förkovras, och det -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ta kräver en ständigt fortgående ny företagsamhet. I själva verket tror jag man
kan säga, att det enligt detta resonemang är en statlig angelägenhet att tillse,
i vad mån man kan åstadkomma lättnader i skatte- eller annat avseende för det
riskvilliga kapitalet, och här finnas enligt min mening mycket viktiga uppgifter
för regering och riksdag.

Den nyskapande företagsamheten kräver emellertid icke blott tillgång på
kapital. Den kräver även att lia tillgång till tekniskt och ekonomiskt lämpliga
metoder och väl kompetenta personer att leda företagen. I detta avseende
mäste det tyvärr sägas, att vårt land för närvarande är i beklaglig grad efterblivet.
Den enormt hastiga tekniska utvecklingen i andra länder, såsom Tyskland,
England och Amerika, är i utomordentligt hög grad att tillskriva det
målmedvetna teknisk-vetenskapliga forskningsarbete, som i dessa länder sedan
lång tid tillbaka bedrives både av enskilda företag och i statlig regi. Särskilt
märklig är utvecklingen i England, där man på grund av bittra erfarenheter
under kriget igångsatte detta arbete redan under kriget. 1916 inrättades Department
of Scientific and Industrial Research med en grundplåt för anläggningskostnaderna
av 1 miljon pund, och numera utbetalar staten årligen genom
detta departement 600,000 pund till forskningen. Siffrorna från andra länder
äro proportionsvis av samma storleksordning. Visserligen pågår inom många
svenska företag — särskilt de stora — ett målmedvetet tekniskt forskningsarbete
men av naturliga skäl mest på deras egna speciella områden. En mera
systematisk och på bred front upplagd forskning, även omfattande allmänna,
mer generella problem, förefinnes endast i mycket ringa grad i vårt land. Det
är här jag tror att statsmakterna böra ha anledning att gripa in. I främsta
rummet gäller det att stödja och utveckla våra tekniska högskolor, som äro
naturliga härdar för teknisk-vetenskaplig forskning, så att de där anställda
krafterna få större möjligheter till vetenskapligt arbete. Härigenom befordras
också ett ytterst viktigt önskemål, nämligen cn mera omfattande utbildning
av unga tekniska krafter till vetenskaplig forskning, så att de kompetenta
krafterna i tillräcklig grad ställas till industriens förfogande. Denna
utbildningsuppgift måste i främsta rummet åligga statsmakterna, men därutöver
torde det bliva nödvändigt, att staten kraftigt bidrager till upprättandet
av forskningsinstitut för de mera allmänna och grundläggande forskningsproblemen.
Sådana institut behövas exempelvis för materialforskning på ett
flertal olika områden, såsom i fråga örn byggnadsmaterial, textilmaterial, läder
m. m., liksom man kan tänka sig institut för motorteknisk forskning
o. s. v. En verkligt rationell lösning av dessa problem kräver en intim samverkan
mellan statsmakterna och industrien, och de första stegen till ett sådant
samarbete ha glädjande nog tagits. Det är min livliga förhoppning, att det
skall bliva Kungl. Majit möjligt att redan för årets riksdag framlägga förslag
i detta hänseende. Som ett detaljönskemål vid sidan av det stora organisationsproblemet
vill jag framhålla önskvärdheten, att i den föreliggande
budgeten örn möjligt måtte kunna infogas anslag för stödjande av sådana
forskningsuppgifter, som redan under kommande budgetår kunna befinnas
lämpliga att igångsätta.

Det har i diskussionen örn den tekniska forskningen understundom gjorts
gällande, att detta problem i övervägande grad skulle vara ett industriintresse.
Det är uppenbart, att problemet närmast berör industrien och för sin
lösning kräver mycket stor insats och stora uppoffringar från industrien,
men jag vill uttala den livliga förhoppningen, att statsmakterna vid problemets
behandling måtte främst utgå från att den tekniska forskningen är ett
led i arbetet att utveckla hela nationens ekonomiska slagkraft och höja hela
vårt välstånd.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det senaste året har på ett märkligt sätt gått i samarbetets tecken. Jag
tänker härvid i främsta rummet på de stora maktgrupperna arbetare och arbetsgivare,
som mötts till förhandlingar och nått resultat som givit genljud
långt utanför vårt lands gränser. Dessutom har, såsom nyss påpekats, tanken
framkastats på ett samarbete mellan staten och näringslivet. Ett sådant
arbete kan säkerligen på mångå punkter ge ett gott resultat, och jag tror att
näringslivets män äro i princip beredda att möta upp. Men det får ej förglömmas,
att detta arbete är ojämförligt svårare att etablera än det ovannämnda
mellan arbetare och arbetsgivare, som äro två jämspelta och var för
sig fast organiserade parter. Alldeles särskilt viktigt för att detta arbete ej
skall leda till irritation och besvikelse är att fasthålla de utgångspunkter, som
av finansministern framhållits, när han framlagt förslaget, nämligen att parterna
icke skulle behöva uppge sin principiella inställning till produktionsordning
och äganderätt utan med bibehållande av dessa söka finna, vilka problem
som kunde gemensamt lösas. Vidhåller man denna utgångspunkt, begränsas
naturligtvis fältet för samarbetet väsentligt, men örn man från början håller
detta klart, behöver ej besvikelse uppstå, om det visar sig, att vissa problem
ej låta sig lösa på denna väg. Även med denna begränsning är det min övertygelse,
att det finnes tillräckligt många överläggningsämnen för att väl motivera
tankens fullföljande, för att, som finansministern uttrycker sig, mellan
staten och näringslivet etablera ett »modus vivendi».

När jag, herr talman, så utförligt uppehållit mig vid dessa näringslivets
och enkannerligen industriens problem, så är det därför, att jag anser dem
synnerligen betydelsefulla för vidmakthållandet av vårt folkhushålls fortsatta
gynnsamma utveckling, grundvalen för ett förbättrat välstånd och därmed
ytterst även för vår sociala välfärdspolitik, och jag drives därvid av
min känsla, att jag i sak ytterst har svenska folket bakom mig, ty jag har
den bestämda övertygelsen, att det svenska folket trives bättre med ett ständigt
stigande välstånd, även om det i vissa avseenden är ojämnt fördelat, än
med ett stagnerande välstånd, som kanske snart vänder sig i fattigdom, även
örn denna fattigdom skulle vara aldrig så samvetsgrant lika fördelad.

Herr von Heland: Herr talman! Den föregående ärade talaren talade om
dem som här i landet ha kapital, och han var rädd för att statsmakterna genom
allt för dryga skatter skulle plocka av dem allt för mycket penningmedel. Jag
tar mig friheten att tala för en annan samhällsgrupp, som inte alls laar något
kapital men som hoppas på, ja, kräver, att statsmakterna åtminstone skola
ordna det så, att de genom idogt arbete skola kunna få skäliga livsmöjligheter.
Jag kan nämligen inte underlåta att även vid detta tillfälle försöka påverka
kammarens ärade ledamöter, så att örn möjligt riksdagens inställning till landets
viktigaste och enligt mitt förmenande allvarligaste inrikespolitiska fråga, nämligen
jordbruksfrågan, blir mer positiv än hittills.

När landsbygdens folk vädjar till statsmakterna örn likställighet och rättvisa,
så är denna vädjan icke ett utslag av den understödstagaranda, som kanske i
alltför hög grad spritt sig i vissa befolkningsskikt, utan det är att anse såsom ett
likställighetskrav, att man med idogt arbete skall kunna, ernå samma levnadsstandard
som andra samhällsgrupper. Det vore därför glädjande, örn exempelvis
kvinnoorganisationerna, som nu så starkt intressera sig för kvinnoarbetskommitténs
förslag, även skulle tänka något på alla de utarbetade kvinnor
på landsbygden, som ofta inte endast ha att ensamma svara för ett stort hushåll
utan även måste sköta mjölkning, höns m. m. liknande.

Nu finns det nog många livsmedelskonsumenter och kanske även en del medlemmar
av denna kammare, som tro att jordbrukarnas klagan över dåliga priser

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är omotiverad. Även om jordbrukarnas produktpriser förbättrats sedan »kohandeln»
1932, så kan icke bestridas, att läget försämrats under de två senaste
åren, ty det är ju dock vad man får i utbyte för sitt arbete, som är den avgörande
faktorn.^ Klarast framgår jordbrukets betryckta läge genom de prisindex, som
varje månad bekantgöras av lantbrukssällskapet, och som värdemätare på läget
bör väl läggas den av riksdagen såsom norm fastslagna nivån under åren 1925—
1929, även örn vi jordbrukare ej kunna anse, att dessa jämförelseår skänkte oss
likvärdiga existensmöjligheter med andra samhällsgrupper.

Jordbruksprodukternas bytesvärde mot förnödenheter var under ifrågavarande
period 95, år 1936 var det 93, men sedan har det sjunkit och var under
år 1937 89 och år 1938 90. Och i förhållande till arbetslöner ställer sig produkternas
bytesvärde väsentligt sämre. Jämförelseårens index var 77. 1936

hade det nedgått till 70, 1937 till 67, och den preliminära siffran för 1938
är endast 64. Av dessa siffror framgår väl med önskvärd tydlighet, i all synnerhet
om man betänker, att arbetslönerna utgöra cirka 50 procent av jordbrukets
driftkostnader, vilken betslande försämring som inträtt. Då vi för närvarande
i landet ha goda tider för övriga samhällsgrupper, bör var och en förstå,
att jordbrukarna befara det värsta av en kommande lågkonjunktur.

Den abnorma ^ åldersfördelningen bland jordbrukets folk med relativt stort
antal barn och åldringar lägger vidare större försörjningsbörda på den tämligen
fåtaliga produktiva generationen. Ej heller detta kan vara socialt försvarbart.

Det beklämmande är vidare, att det är de mindre jordbrukarna, som ha det
sämst ställt, och med anledning av herr Tjällgrens anförande kan jag nämna,
att de mellansvenska jordbrukarna anse, att de ha fått mindre del av jordbruksstödet
under dessa senare år än t. o. m. de norrländska jordbrukarna. Sockerbets-
och brödspannmålsodlingen lia ställts i ett bättre läge än mjölk- och foderproduktionen,
vilket också, som jordbruksministern relaterat, medfört att
jordbrukarna åstadkommit en för stor brödspannmålsproduktion med åtföljande
pristryck på såväl brödspannmål som foder.

Vid förra årets riksdag väckte jag en omfattande jordbruksmotion, i vilken
jag försökte att så långt möjligt i detalj belysa på jordbruksfrågan inverkande
faktorer. Ett väsentligt syftemål med motionen var att med alla där samlade
uppgifter kunna påverka omdömet hos riksdagens ärade ledamöter. Bland
annat belyste jag i detalj den stora betydelsen av ett bärkraftigt jordbruk
inom landet, och jag vill komplettera motionens uppgifter med ett par påpekanden
med anledning av senare offentliggjorda utredningar.

Av 1938 års exportutrednings betänkande framgår bland annat, att man
torde kunna beräkna, att av den svenska industriens arbetarantal i runt tal 30
procent är sysselsatt med framställning av exportvaror, medan 70 procent arbetar
för den inhemska marknadens tillgodoseende. Exportutredningen framlägger
betydande förslag för exportens stödjande, mot vilka jag icke har något
nämnvärt att erinra, men jag tror, att man även i högsta grad bör tänka på
att modernäringen alltjämt omfattar cirka 2 miljoner människor, av vilkas köpkraft
industriens arbetare borde vara i högsta grad intresserade. Minst lika
viktigt som att med omfattande exportkrediter söka pressa fram exportmöjligheter
är det att möjliggöra för jordbrukarna att ordna sin materialfråga och att
sätta i gång den byggnadsverksamhet, som otvivelaktigt är så nödvändig på
landsbygden.

Konjunkturinstitutet framhåller i sin rapport angående konjunkturläget hösten
1938 bl. a., att eftersom sannolikheten talar för en fortsatt minskning i exportvärdet
och risk finnes för ökad utländsk konkurrens på den inhemska
marknaden, framstår en fortsatt sakta konjunkturnedgång i Sverige som en i

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
och för sig rimlig prognos på något längre sikt. Denna tendens till konjunkturförsämring
kan emellertid till en början väntas bli effektivt kompenserad
av pågående återhämtning inom järn- och textilindustrierna. Det synes, som
örn finansministern i statsverkspropositionen vore av samma uppfattning som
konjunkturinstitutet. Denna prognos, sannolikt riktig, borde i än högre grad
visa nödvändigheten av att försöka upphjälpa jordbrukarnas fallande köpkraft
för att förhindra att en besvärlig lågkonjunktur åter inträder.

Jag förutsätter, att kammarens ledamöter tagit del av befolkningskommissionens
betänkande angående landsbygdens avfolkning, och att herrar riksdagsmän
särskilt erinra sig, att kommissionen framhåller, att ytterligare höjning
av räntabiliteten inom jordbruket måste vara en av de viktigaste, för att inte
säga den mest betydelsefulla, förutsättningen för att »flykten från jordbruket»
och mera allmänt sett landsbygdens avfolkning framdeles skall kunna,
örn icke hejdas så åtminstone hållas inom snäva gränser. Ingen borde förvåna
sig över, att det råder ett allmänt missnöje bland jordbrukarna över att statsmakterna
ännu ej beslutat sådana åtgärder, som skulle tillerkänna landsbygdens
folk rättvisa och likställighet. Ett bärande stöd åt mjölkproduktionen
skulle ge praktiskt taget alla jordbrukare bättre existensmöjligheter, och framför
allt skulle de mindre jordbrukarna härigenom få bli delaktiga av det i landet
rådande allmänna välståndet. Vid flera tillfällen har jag här i kammaren
framhållit betydelsen av ett effektivare stöd åt mjölkproduktionen och påvisade
i nyss nämnda motion med omfattande material, hur utvecklingen under
de senaste åren ger anledning befara, att nuvarande stödåtgärder beträffande
mjölken riskera att sprängas, och läget under år 1938 bestyrker riktigheten
av detta bedömande. Örn systemet fungerar bättre just nu, så beror ju detta
bl. a. på, att jordbrukarnas ladugårdar hemsökas av en förlustbringande farsot,
som minskat mjölkproduktionen.

Det är beklagligt, att jordbruksutredningen ännu ej kunnat slutföra utredningen
beträffande denna jordbrukets viktigaste produktionsgren. De förändringar
jordbruksutredningen i år föreslår beträffande mjölken komma i
bästa fall att lämna de jordbrukare, som leverera över 450 liter mjölk i månaden,
en ökad inkomst av högst 108 kronor per år räknat. Kommer man ifrån
högern och folkpartiet ej att prestera mera givande förslag än dem deras representanter
föreslå i jordbruksutredningen, har man sannerligen ingenting
att skryta med inför jordbrukarklassen eller att förebrå bondeförbundet. Det
är dock mjölkproduktionen, som är den avgörande produktionsgrenen. Såvitt
jag känner stämningen bland jordbrukarna är också det närmast enträgna
önskemålet ett effektivt prisstöd för deras viktigaste produkt, mjölken, och
priset måste stiga cirka 2 öre för att jordbrukarna skola kunna anse sig någorlunda
rättvist behandlade. En förbättring skulle givetvis inträda, därest regeringen
ökade margarinaccisen till av riksdagen fastställd maximigräns, men
en uppgång till av jordbrukarna eftersträvad prisnivå torde med nuvarande
regleringssystem vara mycket svår att åstadkomma, såvida man ej anser sig
kunna synnerligen restriktivt begränsa kraftfoderimporten. Läget är därför
sådant, att statsmakterna snarast måste utfärda ytterligt skärpta bestämmelser
mot margarinindustrien, och eftersom herr Nordenson talade örn »fienden
nummer ett», vill jag säga att margarinet är jordbrukarnas fiende nummer ett.

I årets folkpartimotion angående byggnadskostnaderna på landet framhålles
bland annat, att örn prisläget på jordbrukets produkter kunde höjas till ett erforderligt
läge, så vore detta naturligtvis den bästa lösningen, men även med
erfarenheterna från de senare årens statsreglerade priser på vissa livsmedelsprodukter
synes en sådan höjning knappast genomförbar. Detta uttalande
stämmer föga med det mot jordbrukarna hänsynslösa sätt, på vilket folkpar -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tiets dominerande tidningar agitera upp allmänheten mot varje prisförhöjning
på livsmedlen, utan hänsyn till örn det är mellanhänderna eller jordbrukarna
som orsakat prisstegringen.

Det torde med anledning av missvisande uppgifter i detta sammanhang vara
lämpligt att framhålla, att det finns många olika vägar att beträda för att
effektivt stabilisera jordbrukets produktpriser. Frågan är endast, örn de
politiska partierna vilja ena sig örn sättet. Det vore önskvärt, att jordbrukarnas
berättigade krav kunde tillgodoses lika snabbt och effektivt som fallet varit
med andra samhällsgruppers fordringar. Det torde i längden i flera avseenden
vara riskabelt att hålla jordbrukarklassen nere på en lägre nivå än andra
samhällsgrupper. Historien visar dock, att där man med våld håller tillbaka
en samhällsgrupp, denna ändå till slut skaffar sig sin rätt.

Herr Nisser: Herr talman! Herr Sam Larsson framhöll för en stund sedan,
att uttalandena vid remissdebatten enligt gammal tradition borde ha en
avsevärd längd, och herr Åkerberg framhöll att det under en remissdebatt i
regel blir en knivkastning örn allt mellan himmel och jord. Jag är ledsen,
men jag förmodar att kammaren däremot är glad, örn jag bryter mot traditionen
och med några få ord berör en speciell och mycket begränsad fråga, som
förekommer i årets statsverksproposition. Jag avser därmed frågan örn statens
maskin- och redskapsprovningsanstalter vid Ultuna och Alnarp.

Detta är inte någon ny fråga, som kommit upp, utan tvärtom ha vi varit
vana att finna den i statsverkspropositionen varje år; den har funnits där alltifrån
1908, och sedan dess, alltså i trettio år, har det årligen begärts medel till
dessa provningsanstalters drift. Att provningsanstalterna fylla en betydelsefull
uppgift, torde det ej råda delade meningar örn, och säkert är det högst
avsevärda belopp, som genom anstalternas verksamhet kommit landets jordbrukande
befolkning till godo. Anstalterna arbeta efter två linjer, dels på
förbättring av för jordbruket avsedda maskiner och redskap, dels på undersökning
av att var sak kommer på sin rätta plats. Förbättringar ernås genom
anstalternas samarbete med de firmor, som tillverka maskiner och redskap,
och detta arbete omfattar bl. a. materialprovning, ändamålsenlig konstruktion,
kraftförbrukning, standardisering, arbetsresultat m. m. Å andra
sidan undersökes olika redskaps lämplighet på olika jordar, så att jordbrukaren
från anstalterna kan erhålla upplysning örn t. ex. vilken typ av plog
eller harv som passar för hans jord.

Då nu jordbruket går mot allt större och större mekanisering, är det påtagligen
av utomordentlig betydelse, att en offentlig och opartisk institution finnes,
till vilken landets jordbrukare kunna vända sig för att få upplysningar
och råd, så att de erhålla full valuta för de kapitalutlägg, som de göra vid
anskaffande av nya maskiner och redskap. Det har ej heller satts i fråga, att
provningsanstalterna skulle upphöra med sin verksamhet. Tvärt örn peka
verkställda utredningar på en utökning av anstalternas verksamhet.

Emellertid synes man enligt mitt förmenande ej ha tagit tillräcklig hänsyn
till anstalternas personal. Som jag förut nämnt började riksdagen anvisa medel
redan år 1908. Dessförinnan hade emellertid provningar pågått under c:a
tio år med stöd av en donation på 100,000 kronor från Aktiebolaget Separator.
Det är sålunda nu över fyrtio år, som provningarna pågått, men ännu ha ej de
vid anstalterna anställdas löner blivit föremål för reglering. Föreståndaren
har varit knuten till anstalterna sedan 1905 och såsom föreståndare sedan 1913,
då även den nuvarande montören anställdes. Vid olika tillfällen har frågan
örn anstalternas omorganisation dryftats, och sedan fyra år ha nu utredningar
pågått rörande den slutgiltiga organisationen och placeringen av provnings -

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
anstalten, utan att nian dock ännu kommit fram till något positivt resultat. Då
det emellertid är fullt klart, att »Statens maskinprovningar», som anstalten
torde komma att benämnas, ej kommer att upphöra utan tvärtom utökas, borde
det ej möta något hinder att redan nu uppföra där anställd personal på
ordinarie stat.

Jag kommer nu åter att, såvitt jag förstår, bryta mot traditionen vid en
remissdebatt genom att framställa ett bestämt yrkande. Jag vill alltså med
stöd av vad jag anfört hemställa till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att han ville upptaga denna fråga till förnyad prövning, så att
avlöningarna redan innevarande år komma att regleras för den vid maskinoch
redskapsprovningsanstalterna vid Ultuna och Alnarp anställda personalen
genom anstalternas uppförande på ordinarie stat. .

Herr Hagström: Herr talman! Det är beträffande anslagen till stödåtgärder
för jordbruket i Norrland som jag gärna ville göra några korta erinringar
och reflexioner.

Redan i förra årets statsverksproposition hade sänkning vidtagits beträffande
flera för Norrlands jordbruk och skogsbruk viktiga anslagsposter och
som bekant väcktes det också vid förra årets riksdag från högerpartiets ledning
en serie motioner, vari yrkades på effektivare stödåtgärder för jordbruksnäringen
i Norrland. Örn dessa motioner hade bifallits, skulle det ha
medfört en förhållandevis så pass blygsam ökning på budgetens utgiftssida
som med cirka två miljoner kronor. Motionerna blevo emellertid i huvudsak
av riksdagen avslagna. Men liksom för att skyla över det hela upptog riksdagen
senare i den nyinrättade s. k. beredskapsstaten vissa ökade anslag för
samma ändamål. I hastigheten läto också många norrlänningar därav dupera
sig, och en del tidningar skrevo vackra ord örn de storartade stödåtgärderna.
Man trodde sig kunna spåra en begynnande bättre förståelse för det norrländska
jordbrukets betryckta läge.

Norrlänningarna ha emellertid på ett ganska hårdhänt sätt tagits ur den
villfarelsen. Just den omständigheten, att anslagen upptogos i beredskapsstaten
i stället för i den ordinarie budgeten, har nämligen medfört, att Norrlands
befolkning ej fått någon glädje av anslagen.

Förutom beträffande trävaruindustrien har i vårt land under det gångna
året en ganska utpräglad högkonjunktur fortfarit att råda. Men just inom
trävaruindustrien lia som bekant konjunkturerna varit synnerligen tryckta
och osäkra. Och då Norrlands befolkning för sin utkomst och försörjning i
så hög grad är beroende av skogsbruk och trävarurörelse, torde det vara begripligt,
att det ekonomiska läget i Norrland varit synnerligen bekymmersamt.
En ganska kännbar arbetslöshet har också varit rådande. Men någon så väsentlig
försämring av konjunkturläget har dock ej ansetts föreligga, att det
befunnits nödigt eller lämpligt att tillgripa beredskapsstaten. Följaktligen
blevo de i denna stat upptagna anslagen ett skådebröd blott, som norrlänningarna
endast fingo se på men inte röra.

Emellertid, råder det bland norrländska jordbrukare en ganska enhällig uppfattning
därom, att det vore bäst, örn även Norrland och det norrländska jordbruket
finge något högre anslag för stödåtgärder upptagna i den ordinarie
budgeten, så att jordbruket verkligen finge någon nytta av anslagen, och
detta oberoende av örn någon svårare arbetslöshet förelåge eller ej. Den norrländska
jordbrukarbefolkningen skulle därigenom erhålla bättre hjälp till
självhjälp. Jordbruksnäringens lönsamhet skulle ökas, fler arbetare skulle
finna sysselsättning och detta skulle i sin tur bidraga till att göra anslagen
på beredskapsstat obehövliga.

Beträffande vissa stödåtgärder, som kanske kunna vara påkallade och nöd -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
vändiga för jordbruket i sydligare delar av vårt land, kan det nog starkt ifrågasättas,
om Norrland har någon direkt nytta av dem, t. ex. brödsädesregleringen
eller subventionen för sockerbetsodlingen. Vi norrländska jordbrukare
vilja emellertid ej motsätta oss dessa stödåtgärder. Vi vilja vara solidariska
med jordbrukarna i sydligare delar av vårt land, som av naturen äro lyckligare
lottade i jordbrukshänseende. Vi anse det emellertid vara orättvist örn
sydsvenskarna motsätta sig någon höjning av anslagen för Norrlands jordbruksnäring
— annat än på beredskapsstat.

Vi vilja inte heller bli betraktade som några understödstagare, som blott kräva
hjälp från landet i övrigt. Vi anse nämligen, att de även på sista tiden
rikligt flödande inkomsterna till statskassan till så stor del härröra sig just från
Norrlands skogar och malmfält, att något ökat anslag till Norrlands betryckta
jordbruksnäring blott borde betraktas som en rimlig och skälig återbäring.

Beträffande nu föreliggande statsverksproposition har jag nödgats konstatera,
att flera av anslagen under nionde huvudtiteln, som skulle komma den
norrländska jordbruksnäringen till godo, även i år blivit allt för knapphändigt
tillmätta. Mest anmärkningsvärt anser jag det vara, att anslaget för förbilligande
av konstgödsel för Norrlands jordbruk föreslås sänkt från 200,000
kronor förra året till 75,000 kronor. Departementschefen anför som skäl härför,
att sistnämnda belopp synes komma att motsvara den efterfrågan anslaget
vunnit. För var och en som är förtrogen med de norrländska jordbruksförhållandena
torde det dock stå klart, att just ett förbilligande av konstgödselmedlen
är den kanske viktigaste stödåtgärd, som kan komma i fråga.

Enligt min åsikt är det viktigare än nyodlingar att hålla redan odlade
arealer vid nöjaktig avkastning, och det effektivaste medlet härutinnan är just
anslag av här ifrågavarande art. Örn efterfrågan på anslaget under det gångna
året varit ringa, måste detta uppenbarligen bero på att föreskrifterna rörande
anslagets användning ej fått en lycklig utformning. I stället för att begagna
tillfället och sänka anslaget till mindre än hälften hade man, förefaller
det mig, bort tänka på att ändra bestämmelserna för anslagets användning,
så att det kunnat komma till- avsedd nytta.

Nu återstår väl blott den trösten, att man har möjlighet att här i kammaren
motionera om höjning av de anslag, som blivit alltför knapphändigt tillmätta.
Men för att inte utsätta sig för alltför stor risk för besvikelse, bör man kanske
ej knyta alltför stora förhoppningar till den möjligheten. Det har nämligen
visat sig, att vad som föreslagits i statsverkspropositionen ofta av majoritetspartierna
betraktas som någonting så heligt, att det ej får ändras eller ruckas
på det. Under sådana förhållanden är det lätt förståeligt att ändringsyrkanden,
som framföras av enskilda motionärer, ej ha så synnerligen stora utsikter att
vinna gehör och beaktande. Särskilt är naturligtvis detta fallet, om motionären
råkar ha politisk hemortsrätt utanför regeringspartierna.

Herr öman: Herr talman! Ordföranden i kammarens socialdemokratiska
grupp har i dag mot kammarens ende kommunist riktat den anmärkningen,
att hans parti i motsats mot det socialdemokratiska icke alltid haft en positiv
inställning till försvarsfrågan. Herr Åkerberg tilläde, att han icke trodde mycket
på att den innevarande riksdagen skulle bli en försvarsriksdag, eftersom
tvister örn den eller den försvarsdetaljen ha en underordnad betydelse i förhållande
till kraften och samlingen kring det svenska försvaret som helhet.
Man kan nog, herr talman, i det förra avseendet fråga sig, örn inte herr Åkerberg
dragit en smula för stora växlar på de ärade kammarledamöternas och
den stora allmänhetens supponerade dåliga minne. Det är inte särdeles länge
sedan framskjutna socialdemokrater intogo en ståndpunkt i försvarsfrågan,

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som ganska nära erinrar om den nu av kommunisterna intagna. Men i det
senare avseendet skall jag gärna ge herr Åkerberg rätt, åtminstone på en
punkt: den nationella samlingen kring försvarsfrågan är verkligen en tillgång
inåt och en tillgång utåt, en tillgång, som vi — jag befarar det — komma
att under denna riksdags lopp tvingas att värdesätta högre än vad vi kanske
skulle önskat. Det är inte fråga örn annat än att utvecklingen i världen
under de närmaste månaderna och de närmaste åren kommer att gå i en sådan
riktning, att vi väl behöva denna nationella samling omkring försvaret Jag

vill också med stor tillfredsställelse konstatera, att från fjolårets av
regeringen begärda extra anslag på 70 miljoner kronor till försvarsberedskapens
omedelbara stärkande och fram till årets fjärde huvudtitel på 238 miljonor
kronor går en rak linje. Denna riksdag har förelagts en fjärde huvudtitel,
större än någonsin förut sedan världskrigets dagar. Det säger en hel
del om den ändrade inställningen hos majoriteten, icke bara i riksdagen utan
hos det svenska folket, till försvarsfrågan. Man kan under sådana förhållanden
fråga, om här finnes något mera att göra.

Jag har för min del efter att lia genomläst fjärde huvudtiteln kommit till
den uppfattningen, att försvarsministern verkligen visat en god vilja att följa
de militära myndigheterna. Han har punkt för punkt på viktiga anslagsposter
anslutit sig till deras mening, och jag förmodar, att i alla dessa punkter
någon anledning till meningsskiljaktigheter i riksdagen icke kommer att
föreligga. Men det är inte så, att frågan örn försvaret inskränker sig till de
direkta, anslagsposterna på fjärde huvudtiteln. Om det finns anledning att
göra några erinringar, äro de av annan beskaffenhet. De härröra icke från
någon lust att klandra — vilket jag icke tror, att någon av oss kan ha inför
den nuvarande internationella situationen — utan de äro helt och hållet ett
uttryck för en önskan att ge positiva bidrag till belysningen av vad som verkligen
erfordras för att vår försvarskraft skall bli så fullständig som möjligt
på alla olika områden.

Den första iakttagelse som man gör, när man granskar vårt försvarsproblem
av i dag, är nog denna, att 1936 års försvarsbeslut tillkom under helt andra
förutsättningar än dem som nu föreligga. Jag skall då icke bara beröra den
oerhörda förändring, som ägt rum i den internationella situationen. Efter att
under de år, då försvarskommissionen verkade, ännu vara en militäriskt förhållandevis
svag makt, bär Tyskland växt fram till den ojämförligt starkaste
militärmakten på kontinenten. Därigenom har åstadkommits en fullständig
omvälvning inte bara i maktförhållandena stormakterna emellan utan också i
de förhållanden, . som komma att råda under ett östersjökrig och som på det
närmaste mäste intressera oss. Men det är inte bara den omständigheten man
måste fästa avseende vid, utan det är också den, att man 1936 antog att,
även om situationen i vissa avseenden företedde oroande drag, man i alla fall
skulle ha en del år på sig att förbereda den nya försvarsordningen och alltså
övergångstiden kunde göras förhållandevis lång. Så skedde ju, i det att
man fastställde en övergångstid för flygvapnet ända till år 1943 och för
andra vapenslag ända fram till år 1946. Jag frågar, herr talman: Är det

någon i denna kammare, som i dag verkligen är övertygad om att freden kommer
att bli bevarad fram till år 1943 eller år 1946? De, som tro det, torde
vara ganska lätt räknade.

Det är alltså klart, menar jag, att i avseende på själva förutsättningarna
för beslutet numera sådana ändringar inträtt, att ett påskyndande av beslutets
genomförande är nödvändigt. Detta erkändes också i fjol av regering och
riksdag på vissa områden i och med påskyndandet av m a tori el an ska ffn ingen.
Men det har icke i full utsträckning erkänts på andra områden, och det har

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
framför allt icke erkänts i fråga örn en hel del icke-militära försvarsberedelser,
som jag i det följande något skall ingå på.

Nu Ilar det ju efter år 1936 verkligen vidtagits en del åtgärder — jag tänker
icke bara på 70-miljonersbeslutet i fjol utan också på en del annat —
som otvivelaktigt stärkt försvarsberedskapen och som vi ha anledning att
hälsa med tillfredsställelse. Men det återstår ofantligt mycket att göra.

Det må vara tillräckligt att beröra den omständigheten, att under de kritiska
septemberdagarna den svenska krigsmakten befanns vara i ett sådant
skick att den inte omedelbart kunde sättas in till rikets trygghet. Regeringen
företog då som bekant i begränsad omfattning militära försiktighetsåtgärder,
och dessutom försiggick i de olika departementen under septemberveckorna
ett intensivt arbete på att förbereda de åtgärder av legislativ eller administrativ
art, som måste kunna omedelbart vidtagas, därest kriget hade brutit ut.
Då regeringen onsdagen den 28 september inkallade utrikesnämnden till fredagen
samma vecka, var den också, såsom utrikesminister Sandler offentligen
upplyst, beredd att förelägga utrikesnämnden detta komplex jämte en riksdagskallelse.

Med tillfredsställelse skall också konstateras, att regeringen omedelbart efter
Munchenmötet anbefallde en allmän översyn över vår försvarsberedskap
med iakttagande av de brister, som hade framkommit under krisen. Men örn
resultatet av denna översyn har, herr talman, intet meddelats i årets statsverksproposition.
Man vet alltjämt mycket litet örn vilka brister som faktiskt
blivit konstaterade, örn man undantager vissa bestämda materielhistorier,
beträffande vilka regeringen ju föreslagit nyanskaffningar.

överhuvud taget är det efter min mening den allvarligaste anmärkning,
som kan riktas emot denna statsverksproposition, att den endast lägger upp
frågan om de stora förslagsanslagen i anslutning till de militära myndigheternas
äskanden utan att göra försvarsfrågan i hela dess vidd till föremål för
någon utredning och granskning. Man saknar i statsverkspropositionen de
stora linjerna och den stora överblicken på detta område, en överblick som
dock för riksdagens befattning med försvarsfrågorna skulle ha varit av utomordentligt
värde.

Jag skall inte här gå in på de olika åtgärder, som man skulle kunna ifrågasätta
för att höja försvarsberedskapen. Jag vill bara peka på en särskild
fråga, som även i korthet vidrörts här under debatten i dag, nämligen frågan
om den personella försvarsberedskapen.

Den år 1936 fastställda övningstiden för de värnpliktiga är, såsom numera
allmänt uttalats av de militära myndigheterna i deras rapporter, uppenbart för
kort för att bibringa de värnpliktiga en tillräcklig utbildning. Chefen för
armén har också i en rapport den 15 december förlidet år som sin mening uttalat,
att en revidering av gällande härordning vore ofrånkomlig för att erhålla
ett under större delen av året enligt nutida fordringar tillfredsställande
beredskapsläge. Han vill inte bara öka tjänstgöringstiden för de värnpliktiga.
Han vill också, att den s. k. kategoriklyvningen skall upphöra, och han ifrågasätter
i samband därmed, örn icke vissa övningar borde anbefallas för värnpliktiga,
tillhörande äldre årsklasser, för att tillgodose den allra närmaste
tidens beredskap.

Man får ju göra klart för sig, att även med en aldrig så mycket utökad övningstid
avhjälper man ingenting, örn fara skulle hota under de allra närmaste
månaderna eller det närmaste året. Därför krävas extra inkallelser i ganska
betydande omfattning.

Man vet ingenting örn hur regeringen ser på dessa frågor. Statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet är beklagligtvis just nu icke närvarande i

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
kammaren, och jag skall inte rikta några frågor till honom, men jag finner
dock, att det skulle vara påkallat, att han vid detta tillfälle och under denna
debatt lämnade riksdagen upplysning om hur regeringen ser på dessa av chefen
för armén väckta frågor, och örn någon proposition i dessa frågor är att vänta
till den pågående riksdagen.

Efter septemberkrisen har också frågan om utbyggnad och förstärkning av
det civila luftskyddet trätt i förgrunden. Jag vill suga, att var och en, som
något sysslat med det civila luftskyddet och deltagit i de lokala luftskyddsföreningarnas
arbete, måste vara medveten örn att den nuvarande ordningen på
detta område är i allra högsta grad otillfredsställande. Man har vid beslutet
örn luftskyddslagen här örn året i stort sett utgått ifrån att luftskyddsverksamheten
skulle kunna baseras i största utsträckning på frivilliga insatser, både
frivilliga personliga insatser och frivilliga ekonomiska insatser. Detta är en
vacker tanke, men tyvärr icke en tanke, som ägnar sig för utbyggandet av en
effektiv luftskyddsorganisation. Det nuvarande systemet kommer att verka
synnerligen ojämnt. På en del håll finner man många livligt intresserade krafter,
som verkligen ge sig in i arbetet och som uppoffra mycket både av tid och
pengar, och där lyckas man också bygga ut en god lokal luftskyddsorganisation.
Men på andra håll, där de personliga krafterna icke förefinnas, brister
det oerhört. Överhuvud taget blir det med denna ordning en ojämnhet och en
planlöshet, som icke kan vara ägnad att inge tillförsikt och framför allt under
inga förhållanden kan sägas motsvara kraven på en modern beredskap på detta
område.

En till de nuvarande oklara och oefterrättliga förhållandena på detta område
i hög grad bidragande orsak är naturligtvis, att vad kostnaderna för luftskyddet
beträffar någon klar gränslinje aldrig uppdragits mellan statens, kommunernas
och de enskildas skyldigheter. Denna brist på uttryckliga bestämmelser
i fråga örn kommunernas skyldigheter har lett till att man på
många håll bland de kommunala myndigheterna känt sig tveksam örn vad
som bör göras och vad som kan och får göras för utbyggande av det civila
luftskyddet. Det är också alldeles otvivelaktigt så, att just denna oklarhet
har bidragit till att kommunerna på många håll varit rätt återhållsamma.
Man har beviljat mycket små anslag för luftskyddsverksamhet och menat, att
det ankommer på staten att klara upp denna fråga. Kungl. Maj.-t har så
till vida uppmärksammat behovet av en klarare lagstiftning på detta område,
som det nyligen inom socialdepartementet utarbetats en promemoria i ärendet.
Denna promemoria utmynnar i ett utkast till lag örn ändrad lydelse av
vissa _ stadganden i luftskyddslagen och förfoganderättslagen, och den befinner
sig för närvarande ute på remiss hos de lokala kommunala myndigheterna.
Jag vill dock påpeka, att hur man än vill bedöma denna nya lag i och
för sig — och jag tror, att den på åtskilliga punkter medför en förbättring —-berör den dock icke alls ett så väsentligt problem som frågan örn anordnandet
av offentliga skyddsrum för civilbefolkningen och hur kostnaderna för sådana
skyddsrum skola bestridas — örn de skola bestridas av staten eller av kommunerna.

I statsverkspropositionen har föredragande departementschefen vid behandlingen
under femte huvudtiteln av frågan om bidrag till kommuner för anordnande
av vissa skyddsrum snuddat vid problemet. Han konstaterar, att den
hittills vunna erfarenheten ådagalägger, att gällande villkor för det nuvarande
anslagets användning »varit alltför snäva för att praktiska resultat skulle uppnås»,
och han förordar av detta skäl, att bidrag skall »kunna utgå till ur
luftskyddssynpunkt viktiga kommuner oberoende av örn man därvid avser att ut Första

kammarens protokoll 1939. Nr h. 4

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nyttja äldre byggnader eller i annan ordning tillgodose behovet» av skyddsrum.
Och »enahanda jämkning» bör enligt hans mening göras »i fråga örn anordnande
genom kommunernas försorg av skyddsrum för civilbefolkningen, i
den mån det gäller kommuner med svag ekonomisk ställning». Detta uttalande
ifrån socialministerns sida hälsar jag med tillfredsställelse såsom ett
steg i rätt riktning. Men det räcker inte med det. Bättre än en s. k. jämkning,
vars innebörd är mer eller mindre problematisk, vore, att få en i lag bestämd
fördelning mellan stat och kommuner av kostnaderna för dessa skyddsrum.
En sådan reglering av kostnaderna är så mycket angelägnare som iordningställandet
av bombsäkra skyddsrum för civilbefolkningen slukar summor,
vilka kommunerna omöjligen ensamma kunna orka med. Jag vill bara erinra
örn det förhållandet, att man i Stockholm genom gatukontorets försorg verkställt
en utredning, som visar, att skyddsrum för ungefär 60,000 människor
skulle draga en kostnad av 10 miljoner kronor. Det är klart, att skyddsrum
i andra tättbebyggda samhällen skulle komma att draga någorlunda likartade
belopp; kostnaderna kunna bli olika på olika håll och de komma att variera icke
bara med hänsyn till städernas och samhällenas storlek utan också med hänsyn
till deras försvarsvärde och geografiska läge. Men hur de än variera, står
en sak klar, och det är, att luftskyddet icke kari betraktas som en uteslutande
eller ens i första hand kommunal uppgift. Det har sagts av vederbörande departementschef,
när den nuvarande luftskyddslagen antogs, att staten som
allmän princip skulle bestrida kostnaderna för luftskyddet. Detta synes mig
ovillkorligen böra leda över till slutsatsen, att kommunerna icke skola åläggas
att på egen hand bestrida kostnaderna för skyddsrummen. Frågan om fördelningen
av kostnaderna för dessa måste med det snaraste upptagas till reglering,
och jag vill gärna förutsätta att det utkast, som nu finnes utarbetat inom
socialdepartementet, skall komma att kompletteras på denna punkt och tillfredsställande
reglera jämväl denna fråga.

I nära samband med frågan örn luftskyddets rationella ordnande står frågan
om luftvärnets ordnande. Både genom fjolårets beslut om de extra 70 miljonerna
och genom det förslag, som framlagts i år under fjärde huvudtiteln, har
en avsevärd förbättring ägt rum i avseende på utrustningen för luftvärnet.
Men fortfarande gäller att det råder i hög grad icke bara materielbrist utan
även och kanske framför allt personalbrist på detta område. Jag är övertygad
örn att närmare utredningar skola komma att ådagalägga, att det fordras avsevärt
mycket mer ingripande åtgärder än regeringen här har förutsatt.

Vad jag finner särskilt anmärkningsvärt är att såvitt jag kunnat utläsa av
statsverkspropositionen inga anslag begäras för att förse våra kraftverk med
luftvärn. I den frågan föreligger dock en skrivelse av i höslas från chefen
för försvarsstaben, vilken begär 7 miljoner kronor för att skydda kraftverken
mot luftanfall. Detta förefaller mig vara en fråga av synnerlig betydelse icke
bara för försvarsväsendet utan överhuvud för vår industriella krigsberedskap
och för våra möjligheter att försörja oss under ett krig. Jag hoppas att också
den frågan med det snaraste skall komma att lösas.

Det räcker emellertid, som jag redan sagt, inte med att den rent militära beredskapen
utbygges. Nutidens krig äro inte uteslutande militära företag utan
de ingripa i nationens hela liv. Deras genomförande hänger i själva verket
kanske lika mycket på mannen och kvinnan bakom fronten som på soldaterna.
Det är därför av utomordentlig betydelse att den ekonomiska försvarsberedskapen
är väl förberedd och organiserad. Jag tror att mångå med mig beklaga,
att i detta avseende under åratal svåra brister förefunnits. Vad som gjorts
för den ekonomiska försvarsberedskapen är på långt när inte tillfredsställande;
vi äro på detta område ofantligt efterblivna i jämförelse med andra län -

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
der. Detta gäller både om den industriella krigsberedskapen och om vår
försörjning exempelvis med drivmedel, och det gäller också vår livsmedelsförsörjning
under ett krig.

Jag skulle vilja peka på en tanke, som jag i dag i en morgontidning såg
hade lanserats i England från officiellt håll, nämligen att en viss lagring under
fredstid bör kunna vara möjlig. Det måste bli till stor hjälp under ett
krig, örn allmänheten lagrar sådana varor, som äro hållbara, i en viss utsträckning
och i god tid. En sådan lagring är inte i något hänseende att jämställa
med vad man brukar kalla hamstring, d. v. s. då folk under trycket av en förestående
kris rusar till och länsar affärerna och lägger sig till med en massa för
egen räkning. En sådan hamstring är uppenbart samhällsskadlig; den innebär
helt enkelt en omfattning av varorna inom landet till förmån för vissa,
som äro vad de själva kalla förutseende, men till nackdel för andra. Denna
hamstring tror jag att alla äro eniga örn att fördöma. Men man kan mycket
väl tänka sig att det inte bara i fråga örn livsmedel, utan också i fråga om
drivmedel och en hel del annat, genom lämpliga åtgärder från det allmännas
sida underlättades för enskilda att lagra betydelsefulla varor och därmed stärka
vår försörjning i händelse av ett krigsutbrott.

överhuvud taget gäller att vad vi på detta område göra för att i tid bereda
oss aldrig kan vara nog inför den situation, vari Europa i detta ögonblick befinner
sig. Vi tvingas till ingripanden, som säkerligen många av oss eljest
inte önska, detta både av principiella och ekonomiska skäl. Men vi tvingas
helt enkelt, örn vi överhuvud taget vilja se till att vårt land på alla områden
har den bästa beredskap i detta avseende som kan uppnås.

överläggningen blev nu för en stund avbruten för att begärt tillfälle skulle
beredas herr statsrådet Quensel att avlämna en kungl, proposition.

Herr statsrådet Quensel avlämnade Kungl. Maj:ts proposition, nr 30, angående
bidrag till uppförande av nybyggnad för ögonkliniken vid Malmöhus
läns sjukvårdsinrättningar i Lund.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2. Statsverks.

propositio■

Herr Ohlin: Herr talman! Ett avgörande faktum vid en bedömning av nen m• mden
nu^ framlagda finansplanen synes mig vara, att den utvisar en faktisk (Fort8-)
brist på ungefär 50 miljoner kronor. Så mycket minskas nämligen svenska
statens förmögenhet om denna finansplan förverkligas. Jag menar inte att
svenska statens bokförda förmögenhet går ned fullt så mycket, men jag menar
att dess verkliga förmögenhet kommer att undergå just en så stor minskning.

Jag tror inte att någon, inte heller herr statsrådet Wigforss, kan eller
vill bestrida att detta är det verkliga förhållandet. Man kan därför göra
sig den frågan, varför herr statsrådet inte i finansplanen talat örn denna sak.

Han har i stället underlåtit att bokföra vissa utgifter och vidare tagit vissa
uppsamlade reserver i anspråk. Jag hänvisar till att det är fullkomligt
klart att de 5 miljoner, som tagas från Vin- och spritcentralen, de 7.5 miljoner,
som tagas från domänverket, och de 5 miljoner, som tagas från fonden
för kommunal skatteutjämning, ha en sådan karaktär, att man plockar
pengar från existerande reserver i stället för att skaffa verkliga löpande inkomster.
Vad återigen beträffar de 14.5 miljoner, som finansministern »spa -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rar» genom att inte anvisa något anslag för kommunal skatteutjämning under
nästa budgetår, oell de 16.5 miljoner, som lian likaledes »sparar» genom
att inte göra någon avskrivning på försvarsväsendets byggnader, är det
uppenbart att bär föreligger allenast en teknisk omläggning av själva de
finansiella bokförings- och utanordningsmetoderna, men däremot inga verkliga
besparingar. Försvarsväsendets byggnader undergå alls icke någon
mindre värdeminskning under nästa budgetår än under andra budgetår, och
kommunerna skola ha sina pengar under nästa budgetår likaväl som under
alla andra budgetår. Det finns alltså inga verkliga besparingar, vilket det
förefaller mig uppenbart att envar måste inse, men på papperet framkommer
en utgiftsminskning genom dessa tekniska omläggningar och bokföringstransaktioner.

När man tar del av en sådan metod att balansera budgeten kan man inte
undgå att erinra sig den metod, som Winston Churchill använde när han var
finansminister i England för något mer än tio år sedan. Han framflyttade
datum för inkomstskattebetalningen, varigenom han fick tre halvårs inkomstskatter
på ett år och så åstadkom en fint balanserad budget. En liknande
transaktion, eller rättare sagt två stycken, är det som finansminister
Wigforss nu utför, och han uppnår också samma glänsande resultat: en formell
balansering av budgeten.

Enligt min mening, herr talman, kan det inte råda någon tvekan därom,
att örn denna finansplan realiseras uppstår, som jag nämnde, en faktisk minskning
av statens förmögenhet med 50 miljoner kronor i runt tal. Den huvudfråga,
som det därför förefaller mig att man måste bilda sig en mening om,
är denna: Är det verkligen rimligt i nuvarande finansiella läge att arbeta
med ett så stort underskott i statens finanser?

Vill man bedöma den saken måste man naturligtvis gå tillbaka till de
budgetprinciper, som infördes för ett par år sedan, och vilkas innebörd är att
budgeten icke nödvändigtvis måste balanseras varje finansår. Det kan tänkas
två skäl att ha under- eller överbalansering, nämligen dels att man vid
vissa tillfällen har extra ordinarie utgifter av betydande storlek, som inte
rimligen kunna täckas under ett år, och dels att konjunkturerna variera, så
att under särskilt goda tider statens inkomster gå upp, men utgifterna för
sociala ändamål gå ned, medan däremot under en depression utgifterna gå upp
medan inkomsterna sjunka. Tanken i det nya systemet är ju att man skall
eftersträva en balansering på lång sikt och icke nödvändigtvis en balansering
varje finansår — man skall ha ett överskott i budgeten under goda tider och
underskott under dåliga tider.

Frågan blir därför nu i vad mån dessa budgetprinciper i nuvarande läge
kunna berättiga till ett faktiskt underskott av denna storlek, ett halvt hundratal
miljoner kronor. Låt mig börja med att säga några ord om de extra ordinarie
utgifterna för försvaret. I fjol fanns det också sådana utgifter, till och
med något större än nu. Då förklarade herr statsrådet och chefen för finansdepartementet:
dessa utgifter äro av engångsnatur. och därför skaffar jag
skattevägen täckning för hela beloppet. I ar förklarar herr statsrådet,
dessa utgifter äro av engångsnatur, alltså skaffar jag ingen täckning alls
för dessa utgifter utan finansierar alltsammans genom en minskning av
statens förmögenhet. Det är samma motivering vid båda tillfällena — men
motsatt slutsats! Jag instämmer för min del livligt med herr Sam Larsson,
som anförde att statsrådet Wigforss inte älskar upprepningar.

Det har inte, såvitt jag har kunnat se, inträffat någon förändring i konjunkturläget,
som kan motivera en sådan omkastning, något som jag strax
skall återkomma till. Finansministern förklarar själv att det är tveksamt

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hur stor del av försvarsutgifterna som kunna anses ha engångsnatur. Jag
vill därtill foga den anmärkningen, att ännu i fjol kunde man hoppas, att
större delen av de s. k. extra ordinarie utgifterna för försvaret verkligen
voro av engångsnatur. Men inför de erfarenheter, som vi lia haft både
utomlands och i Sverige de senaste tolv månaderna, förefaller det numera,
synnerligen tvivelaktigt örn någon väsentlig del av försvarsutgifterna i
finansplanen verkligen kunna betraktas som rent extra ordinarie och tillfälliga.
Det borde därför föreligga starkare skäl i år än i fjol att skaffa
medel till täckning av dessa utgifter. Frågar man, hur stor del av finansplanens
utgifter, som verkligen kunna anses vara av engångsnatur, kan man
utgå ifrån att i den löpande budgeten ungefär 188 miljoner anvisats för
försvarsväsendets ändamål utom de extra ordinarie 70 miljonerna, som
riksdagen beviljade. Sedan dess ha vissa fördyringar och lönestegringar ägt
rum, så att man säkerligen inte kan räkna med att den ordinarie försvarsbudgeten
i vårt land under de närmaste åren kommer att vara mindre än
200 ä 210 miljoner kronor. Slutsatsen blir, eftersom ju 238 miljoner föreslås,
att rätteligen 20 ä 30 miljoner möjligen kunna anses ha extra ordinarie natur,
d. v. s. vara engångsutgifter. För min del har jag tidigare räknat med en
något högre siffra, men jag finner att detta var omotiverat —• mer än till
20 å 30 miljoner kan man inte komma. Detta belopp på 20 ä 30 miljoner
skulle man sålunda kunna anse vara en engångsutgift, som borde fördelas
på flera budgetår, eftersom det är besvärligt att klara den på ett år. Men
om 20 å 30 miljoner skola fördelas på flera budgetår måste i alla fall något
täckas under nästkommande budgetår, näppeligen mindre än ett tiotal miljoner,
om det skall vara någon mening med resonemanget. Från denna utgångspunkt
kommer man till den slutsatsen, att en brist i finansplanen på 10 å 20
miljoner kronor kunde vara motiverad med hänsyn till vissa försvarsutgifters
extra ordinarie och tillfälliga natur.

Men om man nu ser på den andra sidan av det finanspolitiska problemet,
nämligen konjunkturlägets inverkan, och undersöker vilka krav man av den
anledningen måste uppställa i fråga örn budgetens balansering, då måste man
erinra sig, som jag nyss sade, att under goda tider bör budgeten visa ett överskott
och under dåliga tider ett underskott, medan det under mera medelmåttiga
konjunkturer är naturligt att lia rätt och slätt en sund balans. Vilket
konjunkturläge kan man räkna med under nästkommande finansår? Ja, herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet accepterar själv riksräkenskapsverkets
inkomstberäkningar i stora drag, och riksräkenskapsverket utgår ifrån
i stort sett oförändrade konjunkturer. Och man kan väl påstå att nuvarande
konjunkturläge snarare är gott ä.n dåligt, trots att vissa skogsindustrier ha
det besvärligt. I den mån man alltså vid finansplanens uppgörande endast tar
i betraktande konjunkturläget, måste man uppställa kravet att budgeten snarare
skulle vara något överbalanserad än något underbalanserad. Hänsynen
till konjunkturerna skulle m. a. o. gjort det naturligt att lia något tiotal miljoner
i överskott. Jag har nyss framhållit, att å andra sidan hänsyn till de
extra ordinarie försvarsutgifterna möjligen kunde motivera ett underskott på
10 å 20 miljoner. Det ena kan alltså ungefärligen ta ut det andra. Det förefaller
mig som örn man måste komma till den slutsatsen, när man beaktar såväl
konjunkturläget som de extra ordinarie försvarsutgifterna, att en balansering
rätt och slätt vore det naturliga. Men statsrådet Wigforss presenterar i
stället denna finansplan, som har ett underskott i realiteten på ugngefär 50
miljoner kronor. Denna brist visar alltså med full tydlighet, att nuvarande
offentliga utgiftsstandard inte på långt när kan finansieras inom ramen för
nuvarande statliga inkomststandard. En brist på ett halvt hundratal miljö -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ner kan ju inte förklaras av tillfälliga och extra ordinarie utgifter på mellan
20 och 30 miljoner, oell detta till och med under ett relativt gott konjunkturläge.

Det förefaller mig därför, herr talman, vara synnerligen naturligt, att ledarna
för oppositionspartierna uttrycka den största oro för våra finanser under
kommande år. Den finansplan, som nu behandlas av kammaren, innebär
örn man uttrycker det mycket populärt att regeringen föreslår, att vi under
detta år skola leva glada dagar och tära på statens förmögenhet, men sedan
äro de kommande åren mycket, mycket dystra och ovissa ur finansiell synpunkt.
Men är det inte i själva verket en grundprincip för all sund finanspolitik,
vare sig man accepterar de nya principerna eller fasthåller vid de
gamla, att man skall se framåt? Det är inte rimligt att begränsa synfältet
till bara tolv månader, utan man måste ta läget för flera år framåt i betraktande.
Är det inte karakteristiskt att statsrådet Wigforss, som själv gjort
så mycket för införande av dessa nya principer och som i tidigare finansplaner
framlagt mycket intressanta beräkningar över statsfinanserna under kommande
år, just i år, när det mer än någonsin varit behövligt att få en översikt
över de närmaste årens finansläge, slopar praktiskt taget varje ord om den
saken? Ty inga som helst sådana beräkningar presenteras.

För min del kan jag inte komma till någon annan slutsats än att ett underskott
av den nämnda storleken i nuvarande konjunktur är oförenligt med sund
finanspolitik. Inte heller kan jag komma till någon annan slutsats än att
man, örn det inte är möjligt att göra några större utgiftsreduktioner i framtiden,
måste räkna med stora skattehöjningar, och detta kanske i ett läge, då
konjunkturerna äro väsentligt sämre än för närvarande. Men det var ju just
skattehöjningar när de dåliga tiderna komma, som man enligt de finansiella
principer, som finansministern själv gjort så mycket för att införa, skulle
undvika! Tyvärr blir det i alla fall resultatet av den finanspolitik, som nu
föreslås.

Såvitt jag förstår borde regeringen redan nu lia sett det verkliga förhållandet
i ögonen, nämligen att det statsfinansiella läget är mycket ansträngt, och
därför antingen skaffat större verkliga inkomster eller begränsat utgifterna
eller båda delarna. I främsta rummet borde man enligt min mening ha skaffat
större verkliga inkomster. Det är naturligtvis alltid populärt att underlåta
att höja skatter och sådant. Men örn finanspolitiken i vårt land endast
hade tagit till sin ledstjärna att vara populär, så skulle vi i dag inte lia haft
det starka läge som vi dock i stort sett ha. Herr Sam Larsson nämnde, att
man kan tänka sig en höjning av spritbeskattningen, och det förefaller också
mig synnerligen angeläget att den utvägen tas under övervägande. Men han
tilläde att det näppeligen var riksdagens sak att föreslå en höjning av skatterna,
utan att det var regeringens sak att härvidlag framlägga erforderliga
förslag. Örn det är riktigt att riksdagen i sin vård örn sunda finanser inte
har någon annan uppgift vad statsinkomsterna beträffar än att kritisera regeringens
förslag, så blir naturligtvis regeringens ansvar så mycket större.
Jag kan för min del inte finna annat än att den finansplan, som nu framlagts,
innebär att regeringen i viss mån svikit detta ansvar.

Men, herr talman, den finansplan, som nu framlagts, är inte blott av skäl,
som jag här anfört, i realiteten svag, enligt min mening kan den också formellt
göras till föremål för synnerligen allvarlig kritik. De nya budgetprinciperna
och den nya budgetutjämningsfonden hade framför allt ett syfte, nämligen
att det skulle vara möjligt att ge större rörlighet åt finanspolitiken och
anpassa den bättre efter det verkliga lägets krav, men samtidigt också göra
det möjligt för finansministern att presentera en ärlig budget. Utgifternas

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
oell inkomsternas konjunkturvariationer och de extra ordinarie utgifterna vid
vissa tillfällen skulle inte göra det nödvändigt för finansministern att under
goda tider dölja inkomster, som inte behövdes för balanseringen, och under
dåliga tider trolla bort utgifter och trolla fram fiktiva inkomster, så att budgeten
i alla fall skulle se balanserad ut. Meningen var att den, som läser
finansplanen, inte skall behöva känna sig som en detektiv, som är på spår
efter en brottsling — i detta fall finansministern -— för att ta reda på var han
stoppat undan utgifter, som inte kommit fram, eller var han lagt beslag på
engångsinkomster, som inte äro några verkliga inkomster, utan som i realiteten
innebär att han tar besparingar i anspråk. Meningen var att medborgarna
skulle slippa detta detektivarbete, ty nu skulle finansministern klart och
otydligt lägga fram hur det förhåller sig. Budgeten skulle med andra ord bli
begriplig för andra än finansministern och statssekreteraren i finansdepartementet
och möjligen ett par till, som få lämplig undervisning av dessa herrar.
Den skulle i någon mån bli begriplig även för den stora massan av politiskt
intresserade -— ett ganska enkelt, men ingalunda oviktigt demokratiskt krav.

Men vad gör herr statsrådet och chefen för finansdepartementet? Jo, han
använder alldeles samma konster med alldeles samma skicklighet som både
lian och andra finansministrar tvingats till då vi följde de äldre budgetprinciperna
och formellt måste redovisa balans. Han begagnar sig av vissa förändringar
i bokföringen av försvarsväsendets byggnader och en omläggning
beträffande utanordningen av bidrag till kommunal skatteutjämning samt
tar också i anspråk de mer eller mindre dolda reserver, som jag här förut omnämnt.
Finansministern kan inte invända, att sådant skett förut många gånger.
Då hade vi ju inte dessa nya budgetprinciper, enligt vilka man skulle
lägga fram läget sådant det faktiskt är. Om någon i alla fall skulle svara,
att det har skett förut, vill jag genmäla att detta argument förefaller mig
likna det som vissa diktaturstater använda, när man kritiserar det våldsamma
och krigiska sätt, på vilket de förvärva nya kolonier. De förklara att även de
demokratiska staterna gjorde likadant under 1800-talet, och »vad bråkar man
då örn»? Ja, man bråkar därför att det rätt länge varit allmänt accepterat att
sådana metoder icke skulle få användas och att nian inte skulle falla tillbaka
i de gamla försyndelserna.

Det allra värsta är kanske inte att här föreligger en underbalansering, och
en dold underbalansering, utan det ur principiell synpunkt allra värsta är, att
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet kommer med följande egendomliga
argumentation: Eftersom det går att dölja underbalanseringen, så att
budgeten på papperet bringas i jämvikt, så är detta ett skäl till att icke skaffa
verkliga inkomster. På sidan 18 i inkomstberäkningen står det nämligen:
»I valet mellan de olika vägarna» — nämligen att skaffa formell täckning —
»har det spelat en viss roll, att möjligheter visat sig föreligga att för nästa
budgetår vinna balans vid den skattenivå, som antagits i här förut gjorda inkomstberäkningar,
utan att därför öppen underbalansering med belastning av
utjämningsfonden behöver tillgripas.» Nej, öppen underbalansering har finansministern
undgått, men den dolda, men icke desto mindre lika verkliga
underbalanseringen har inte undvikits. Den omständigheten, att han inte behövt
deklarera den fullt offentligt, anser finansministern vara ett skill till att
man här inte behöver skaffa verkliga inkomster. Eftersom det går att trolla
så pass bra, att de flesta inte märka hur stort underskottet är, behöver man
inte skaffa några egentliga inkomster!

Jag måste medge, herr talman, att jag inte har någon större respekt för
denna speciella skicklighet, som i pressen och på andra håll renderat finansministern
mycket beröm, vilket visar att han förfarit med en viss framgång.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Eller kanske skulle jag hellre säga att jag Ilar en viss respekt för den, men i
så fall av samma art som när det gäller skickliga och väl genomförda trollkonster
överhuvud taget.

Jag tillhör för min del dem, som i allra högsta grad beundrat och alltjämt
beundra de insatser,_ som herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
gjort inom svensk finanspolitik under de senaste sex åren. Jag tror att de
ha varit av en utomordentligt stor betydelse för vårt lands ekonomiska utveckling.
Med så mycket större beklagande måste jag därför konstatera, att
herr statsrådet nu uppoffrar de principer, som han har gjort mer än någon
annan för att införa och förverkliga på ett sätt som framkallat beundran för
svensk finanspolitik man kan väl säga nästan över hela världen. Dessa principer
skjutas nu åt sidan för att undgå vissa, ingalunda särdeles stora svä-%
righeter.

Nu invänder kanske någon, att det väl inte är så riksviktigt örn något tiotal
miljoner kronor i statsinkomster skaffas eller icke skaffas. Nej, måhända
är det inte någon angelägenhet av så avgörande betydelse i och för sig. Men
det är allvarligt, när en viktig principiell position uppges och när detta sker
på ett sätt, som skapar förvirring och oklarhet i den offentliga debatten. Ty
detta kan ej undgå att försvåra en sund finanspolitik i framtiden.

Herr Wistrand: Herr talman! Den budget, som har framlagts här i år, är ju
i ganska många avseenden annorledes beskaffad än de som vi blivit vana vid
under föregående år. I sig själv är budgeten emellertid ingenting annat än en
frukt av ett system, som redan under många år har satt sin prägel på den
statliga utgiftspolitiken, och jag skulle i detta sammanhang vilja göra några
mycket nära liggande påpekanden.

När en budget sista gången före den stora krisen framlades under en högkonjunktur
—- det var år 1929 — överstego de utgifter, som nu hänföras till
driftsbudgeten, föga 700 miljoner kronor. Den nuvarande driftsbudgeten upptar
en summa, som är i det närmaste dubbelt så stor. Den årliga ökningen
har belöpt sig till i medeltal 65 miljoner kronor. Samtidigt lia emellertid de
kapitalinvesteringar, som anses kunna bestridas med medel av lånekaraktär,
uppgått i innevarande års budget till omkring 250 miljoner kronor. Motsvarande
summa var för tio år sedan 40 miljoner kronor — alltså en avsevärd
skillnad, en mångdubbling.

Det enda, som icke har ökats under denna tioårsperiod, är vad som har avsatts
för konsolidering av statens ställning, d. v. s. för skuldbetalning eller för
fondbildning. Det utgjorde under budgetåret 1929/30 omkring 60 miljoner kronor.
_ I årets stat finns icke upptaget något anslag för detta ändamål.

Vi hava väl alla i minnet finansministerns planering av budgetpolitiken
från föregående år. Den gick ut på, som redan vid ett par tillfällen — senast
av den, siste talaren — framhållits, att staten under högkonjunktur skulle vidmakthålla
en hög beskattning för att statsverksamheten under lågkonjunkturen
skulle kunna expanderas med tillhjälp av överskottsmedel, som inflöto
under högkonjunkturerna. För min del framhöll jag redan vid förra årets
remissdebatt, att om man skall knäsätta ett sådant system, får man icke, som
man då gjorde, börja med en budget, som under den allra mest utpräglade högkonjunkturen
endast var nätt och jämnt balanserad. Nu stå vi under en högkonjunktur,
, som kanske icke är fullt lika utpräglad, men som i alla fall är
fullt^ påtaglig, med en budget, som realiter icke är balanserad. Under sådana
förhållanden måste^man säga sig, att det stolta programmet med budgetbalanseringar
över flera år framåt redan vid ingången har kommit av sig, åtminstone
på den nuvarande skattenivån. Den enda behållningen av den politik, som

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förts, blir alltså en utgiftsnivå, som kvarstår på en exorbitant höjd och sorn
finansieras genom en skattebelastning av ett mycket hårt tryck.

Det är, herr talman, en situation, som är oroande och som kräver ett både
grundligt och allvarligt övervägande. Inkomsterna ha alla till bristningsgränsen
måst tagas i anspråk för löpande utgifter och skattetrycket har, som redan
framhållits under denna remissdebatt av doktor Nordenson, nått en sådan höjd,
att det har satt sin prägel på viljan och förmågan att skapa de för det ekonomiska
livets utveckling så nödvändiga nybildningarna. Yi stå alltså inför samma
utveckling, som man har kommit till i så många andra länder i Europa och
även i Nordamerikas Förenta Stater, där det visat sig möjligt att hastigt driva
upp statsutgifterna, framför allt genom att engagera staten i en socialpolitisk
utveckling, som aldrig kan komma att bära goda frukter annat än örn den
får äga rum i mycket nära samband och kontakt med den ekonomiska utvecklingen.
Man har emellertid icke kunnat åstadkomma den nödvändiga nedskärningen
av utgifterna, sedan de en gång kommit till. Det ser ut som om
det ingenstädes — jag hoppas emellertid att man i vårt land skall kunna
undgå det —- till slut skulle finnas någon annan återväg från denna politik
än på det förstörda penningvärdets smärtsamma och olycksaliga väg.

Årets budget går i försvarets tecken. De utgifter, som föreslås för försvarets
räkning, äro befogade. Örn dem står det mycket liten diskussion. Diskussionen
ligger icke på det planet, ty frågan är ju endast, örn utgifterna äro
tillräckliga. Nu gå vi emellertid att möta dessa starka försvarskrav under
förhållanden, som aldrig skulle lia existerat, örn vi i tid sett utvecklingen klart
i ögonen. Försvarsfrågan har alltför länge omgärdats av parlamentariska kritstreck,
och ingenting vittnar bättre om det ringa förutseende, varmed vår politik
har letts, än försvarsfrågans behandling under de gångna åren.

Vi gå mot en framtid, som erbjuder föga av uppmuntrande moment och med
reserverna i medborgarnas skattekraft förbrukade i långt högre grad än vad
som varit nödigt. I den situationen kommer jag som andra talare redan förut
lia gjort tillbaka till en tankegång, som jag tillät mig framföra vid en riksdagsdebatt
förra våren. Det är uppenbart, att hittillsvarande glada tempo i utgiftsökningarna
icke längre kan fullföljas. Det överstiger varje regerings förmåga
att få folkhushållet att bära en statsbudget, som vart tionde år skall
fördubblas. Jag vågar yrka på att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ger allmänheten ett tillfälle att diskutera den allmänna utgiftspolitikens
framtidsperspektiv. Finansministern har gång på gång bekant sig till
planhushållningen och han har haft mycket skarpa ord, — ord som i sak varit
skarpa, även örn de framförts nied hans vanliga älskvärda leende — om den
planlöshet, som existerar inom det produktiva livet. Han bör nu övertyga
oss om att han, som har vården örn rikets finanser, icke själv nöjer sig med
ett handlande från dag till dag. Jag vet väl, att finansministern redan i våras
svarade mig, att en plan för budgeten för framtiden icke vore möjlig därför
att man icke kunde överskåda alla framtida utgifter. Det är självfallet, att
det icke kan bli fråga om balanser, som äro säkra ens på tiotalet miljoner
kronor när, och det är lika självfallet, att man måste göra stora reservationer
och ilven bibehålla skattekraftreserver för oförutsedda utgifter på grund av
krigstillstånd, kriser etc. Jag skulle emellertid lill herr statsrådet Wigforss
vilja säga: skulle icke ändå själva tanken på en kartläggning av den närmaste
framtidens behov äga en särskild intellektuell tjusning för ett sådant spekulativt
betonat huvud som herr statsrådets, som efter vad jag trott mig märka
gärna vill söka de stora sammanhangen i vad som sker och draga upp linjerna
för dem. Av en debatt från sådana utgångspunkter skulle alltså såväl vårt
näringsliv som de enskilda medborgarna, till vilkas skattekraft man litar, kunna

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hämta någon uppfattning om de krav, som man avser att i framtiden ställa på
dem, naturligtvis utan varje anspråk på exakthet, men dock värdefull såtillvida
att exempelvis socialpolitiken på det sättet komme att sättas in i sitt rätta
sammanhang.

Är det kanske de begynnande höstdimmorna omkring en uppreklamerad
men verklighetsfrämmande ekonomisk ideologi, som komma finansministern
att hölja sig i dimmor och inte lämna något klart svar? Såsom redan påtalats,
har det embryo till framtidsöverblickar, som förefunnits i de sista årens statsverkspropositioner,
där man dock gjort några små försök till prognoser, inhiberats
i årets statsverksproposition.

Jag framför emellertid kravet på ett försök till finansprognos för en tid
framåt därför att, även örn man icke lyckats få någon klar och hållbar plan
till stånd, tanken på en sådan dock under alla omständigheter borde kunna
medföra en värdefull biprodukt, nämligen en mera försiktig hushållning. Det
är ett medborgarkrav, att det allmänna i sin hushållning tillämpar samma sunda
regler som en klok och försiktig enskild man. Det är till slut dock så, att
statens förmåga på det ekonomiska området icke överstiger summan av medborgarnas.
På det området gäller fortfarande den gamla maximen ur Fritiofs
saga:

»Kungen kan allena vad folket kan.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! När man går att taga ställning till det
sätt, varpå regeringen fullgör sitt värv till landets fromma, bör man icke bara
bedöma de åtgärder, som vidtagits, utan även de resultat, vartill man kommit.

I likhet med flera föregående talare här får jag lov att konstatera, att för
jordbrukets del har det år sorn gått, varit ett ganska dåligt år. Yi ha icke för
jordbrukets del kunnat prisa marknaden under det gångna året. Såväl herr
Gränebo som herr von Heland liksom även jordbruksministern själv Ira konstaterat,
att de försök, som gjorts, och som man icke på något vis bör underskatta
eller förringa, för att åstadkomma bättre produktpriser för jordbruket, ha om
icke direkt misslyckats så åtminstone givit mycket sämre resultat för jordbruket
än man hade räknat med och som hade behövt bli fallet.

Jag skall icke bestrida de svårigheter att hålla regleringsanordningarna flytande
på ett nöjaktigt sätt, som herr jordbruksministern själv, utan att någon
här i kammaren i dag uppfordrat honom därtill, har uppräknat för oss. Det
har utan tvivel varit vissa kombinationer av ogynnsamma omständigheter, som
medverkat därtill. Jag känner väl till de försök, som ha gjorts för att få brödsädespriset
någorlunda skapligt. Jag känner till de omständigheter, som gjort,
att det icke har kunnat gå så väl. Detsamma gäller ju också mjölkregleringen.
Jag behöver sålunda icke utbreda mig så mycket över detta, utan kan nöja
mig med att konstatera det faktum, att icke allt har varit eller är så väl beställt
för jordbruket, som det borde ha varit.

Med herr von Heland kan jag alltså i stort sett instämma; det sker icke alltför
ofta, och därför är man glad, när man någon gång kan göra det. Herr von
Heland slutade sitt anförande med att säga, att den folkklass, som med våld
hålles nere under långa tider, själv tager sin rätt. Detta hans uttalande är så
formulerat, att det möjliggör allehanda tydningar, och jag för min del är således
fri att tolka det på bästa sätt. Då jag inte kan utgå ifrån att han
tänker sätta i gång nied något väpnat uppror inom landet och menar att bondehärar
skola tåga upp mot Stockholm och skaffa sig sin rätt, ligger det för
mig närmast till hands, att han därmed åsyftade att det inom en icke alltför
avlägsen framtid skall uppstå en revolution inom bondeförbundet, och i så

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
fall kan det väl inte gärna vara annat än mot den egna ledningen. Örn detta
är den rätta tolkningen, kan jag inte finna annat än att den politik, som förts
från bondeförbundets sida under senare år, bär varit ett stort misstag. Det
är möjligt, att herr von Heland själv kan korrigera denna tolkning, men då
måste han givetvis vara beredd att närmare precisera vad han åsyftade med sitt
uttalande, att man själv skall skaffa sig sin rätt.

Alla, som här ha yttrat sig i fråga örn jordbruksförhållandena, tyckas ha
varit eniga och liksom jordbruksministern ansett, att det inte har varit så
väl beställt för jordbruket. Det har dels varit för låga produktpriser och dels
för höga omkostnader. I herr von Helands statistik berördes icke index för
arbetslönerna för december månad, vilka falla under det nya avtalsåret. Siffran
är 208, den högsta, som vi någonsin varit uppe i, och för min del anser
jag denna siffra tyda på ett lyckligt förhållande. Den visar ganska tydligt,
att vi från jordbrukarnas sida äro inställda på att försöka ge den i jordbruket
anställda, arbetskraften så stor del av de sammanlagda inkomsterna som möjligt.
Det är emellertid andra omkostnader, som man har svårare att smälta,
nämligen omkostnaderna för byggnadsändamål, men då redan förut påvisats
här i dag, att något måste göras åt detta, behöver jag inte här bevisa, att så är
fallet.

Jag anser mig däremot böra göra det uttalandet, att verkan av de åtgärder,
som vare sig på beredskapsstat eller på ordinarie stat göras för att förbättra
ekonomibyggnader eller bostadshus på landsbygden i mycket stor utsträckning
förtages genom den utveckling, som har ägt rum på byggnadsarbetarehåll. Det
är en sak, som sammanhänger med denna fråga rätt mycket, och jag undrar,
örn den kan lösas på något annat sätt, än att det måste byggas mindre under
några år. Det har nämligen alltid förut just inom dessa fack visat sig vara
mycket svårt att komma fram till förhållanden, som icke ställa vederbörande
fackutövare i en alltför hög inkomstgrad i förhållande till dem.. som skola betala
kostnaderna. Därför är det med en viss pessimism,. som jag ser på den
möjlighet, som herr jordbruksministern här talat om, nämligen att komma fram
till resultat vid förhandlingar centralt och genom påstötning från regeringshåll.
Man får kanske bereda sig på att trots alla behov, som föreligga, och
trots de, som jag måste säga, i vissa fall tendentiösa åtgärder, som blivit vidtagna
— jag skall beröra dem strax — är det icke säkert, att det kommer att
bli något ökat byggande, åtminstone icke i alla trakter av landet.

Det skulle vara intressant att veta — och jag anser, att det icke kan vara ur
vägen att det påtalas i denna församling —- vilken roll regeringen haft vid
Radiotjänsts aktion under den gångna hösten i fråga örn byggnadsbeståndet
på landsbygden. Vi veta ju alla vad jag därmed menar. Jag åsyftar
givetvis Radiotjänsts åtgärd att utskicka herr författaren Ludvig Nordström
på en turné, som från början var upplagd på det sättet, att den icke kunde
leda till något resultat av värde. Skall man få några sådana resultat, måste
undersökningen omfatta mer än någon hundradels promille av de byggnader,
som man vill kritisera och undersöka. Som ett bevis på att det går att göra
så, vill jag bara erinra örn att under åren 1933—1935 företogs mycket omfattande
undersökningar av bostadsbeståndet både i städerna och på landsbygden.
Som en jämförelse med det antal lägenheter, som herr Ludvig Nordström har
besökt, kan jag nämna, att under dessa av mig nu angivna år undersöktes i
städerna 693,769 lägenheter och i ett hundratal landskommuner 31,962 lägenheter.
Man samlade därvidlag mycket noggranna uppgifter örn alla möjliga
slags detaljer i fråga örn lägenheterna, och herr Ludvig Nordströms bostadsinspektion
behövdes ju därför inte ur dea synpunkten, att man icke på riktiga
och goda vägar hade kunnat få upplysningar örn bostadsförhållandena.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vid de nämnda undersökningarna framkommo för övrigt en del förhållanden,
som gåvo ett rent matematiskt belägg för vissa slutsatser. Genom dem
kommer man till ett resultat, som är rakt motsatt den uppfattning herr Ludvig
Nordström givit uttryck åt. Det gäller exempelvis en sådan sak som vilket
antal bostäder kunde anses vara i förfallet tillstånd. Av de på landsbygden
undersökta kommunerna, som lago inom Målar- och Vänerlandskapen, ansåg
man, att det var ungefär 13 procent av bostäderna, som voro i ganska förfallet
skick. I östra och södra Götaland var det 10 procent, i Dalarna och Norrland
22.6 procent. Av herr Ludvig Nordströms sammanfattande radioföredrag
framgick, att han ansåg Norrland vara bäst tillgodosett i detta avseende, men
av den nämnda utredningen, som omfattar oändligt mycket större material,
förefaller det som om det skulle vara tvärtom. Jag vill härmed bara uttala åtminstone
som min uppfattning, att den metod man valt icke är så lycklig, om
man önskar några åtgärder på detta område. Kommer nu herr Nordströms
bok dessutom ut på engelska, lär väl Radiotjänst och eventuellt även regeringen
ha indirekt skuld till att Sveriges anseende falskeligen svärtas ned i utlandet.

Herr talman! När vi nu varit eniga örn att det svenska jordbruket har fått
sin ställning försämrad, vill jag bara erinra örn den saken, att de åtgärder,
som ha åstadkommit detta, åtminstone inte samtliga falla under en naturlags
obönhörliga makt, utan att många av dem äro tillskapade direkt på initiativ av
majoriteten här i riksdagen och av regeringen. Det lider intet tvivel om att
vid de tillfällen, då många fördyrande åtgärder tillkommo, varnades det för
dem och för den kompensation som då utlovades. Vi stucko inte heller då under
stol med att det inte var möjligt att under alla förhållanden garantera en
kompensation, och det beskrevs ganska noga hur det skulle komma att ställa
sig, örn utvecklingen icke bleve så gynnsam, som man kunde önska. Det är
ungefär vad som skett. Det hade varit bättre, örn man tagit hänsyn härtill
redan tidigare, ty då hade man kanske kunnat undvika den disproportion mellan
inkomster och utgifter, som nu är rådande. Fråga är också, örn inte det
förnämsta resultatet bade av dessa och många andra åtgärder, som vidtagits
här i landet under senare år, varit en penningförsämring. Utgifter och omkostnader
höjas litet varstans, så att pengarna bli mindre värda, och man frågar
sig, var det kan bli för glädje med det hela, när det gått varvet runt. Det
tråkiga för jordbrukets del är, att just det har kommit på efterkälken och att
penningvärdet alltså icke blivit likformigt försämrat.

Herr talman! Det är en opsykologisk tid på dagen att ge sig in på några
längre utläggningar örn saker och ting, då man givetvis måste taga hänsyn till
att här har pågått förhandlingar hela dagen. Jag vill därför inte nu förlänga
debatten utan endast slutligen konstatera, att i den nu framlagda statsverkspropositionen
och enkannerligen i vad rör nionde huvudtiteln återfinnes ett
stort antal goda uppslag och önskemål från högerhåll, som blivit effektuerade.
Man kan ju ha anledning att tacka för detta, även om väntan har blivit lång.
Jag vill emellertid samtidigt uttala den förhoppningen, att väntan inte skall
behöva bli så lång alltid, utan att ett gott förslag skall kunna godtagas även
om det kommer från dem, som man här kanske betecknar som getterna. Jag
tror nämligen, att ett sådant sätt att behandla förslag nog är det enda, som i
egentlig bemärkelse kan kallas för demokratiskt.

Da tiden nu var långt framskriden och flera talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr talmannen, att avbryta den pågående
överläggningen för att fortsätta densamma vid aftonsammanträdet.

Onsdagen den 18 januari 1939 f. m.

Nr 4.

Herr talmanneu yttrade: Beträffande arbetets ordnande under den när maste

tiden vill jag, efter samråd med andra kammarens talman, meddela, att
sammanträden komma att hållas örn fredag kl. 11 f. m., örn lördag kl. 2 e. m.
och örn måndag, som är sista dagen av den s. k. ordinarie motionstiden, såväl
kl. 2 e. m. som kl. 1/2 8 på kvällen. Nästa plenum därefter kommer, såvitt nu
kan bedömas, att hållas torsdagen den 26 januari kl. 2 e. m., vadan ej blott
tisdagen utan även hela onsdagen och halva torsdagen kunna disponeras för
utskottsarbete.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och anförde: Herr talman!
Jag ber att få hemställa, att denna kammare måtte besluta att tillsätta
två tillfälliga utskott, vartdera bestående av åtta ledamöter och sex suppleanter.

Denna hemställan bifölls.

Herr talmannen föreslog, det kammaren ville besluta att vid sammanträdet
torsdagen den 26 i denna månad företaga val av ledamöter och suppleanter
i de nu beslutade utskotten.

Detta förslag antogs.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts denna dag avlämnade propositioner nr
14, 30 och 31 blevo desamma på begäran bordlagda.

Anmäldes och bordlädes kanslideputerades memorial nr 1, angående antagande
av tjänstemän i riksdagens kansli.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 23, av herr Berg, Robert, örn provisoriskt dyrortstillägg åt vissa extraordinarie
befattningshavare vid försvarsväsendet;

nr 24, av herr Johansson, Karl August, m. fl., örn höjning av landsfiskalernas
förvaltningsbidrag;

nr 25, av herr Norman, angående slöjdundervisningen vid rikets folkskolor;

nr 26, av herr Magnusson, Karl, m. fl., örn årligt understöd åt förre lotslärlingen
S. A. B. Meurling;

nr 27, av herr Bengtsson och herr Johansson, Karl Emil, angående viss ändring
i lagen örn sparbanker;

nr 28, av herr Bengtsson, örn ökat anslag till utbildningskurser för ladugårdsskötare; nr

29, av herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr Anderberg, örn viss ändring
av lagstiftningen rörande affischering och reklamskyltar utmed allmän väg;

nr 30, av herr Heiding m. fl., örn beredande av möjlighet till utrotande
av berberis jämväl på nationalparker och såsom naturminnesmärken skyddade
områden;

nr 31, av herr von Stochenström, angående kronoskogvaktareboställena å
häradsallmänningar;

nr 32, av herr Löfvander m. fl., om bekostande med statsmedel av alla av
det allmänna påbjudna desinfektionsåtgärder för bekämpande av smittosamma
kreaturssjukdomar m. m.; samt

nr 33, av herr Brandt, angående revision av gällande undervisningsplan för
kristendomsundervisningen i folkskolan.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen
m. m.

(Forts.)

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren
åtskildes kl. 5.03 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Onsdagen den 18 januari e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Fortsattes överläggningen angående Kungl. Maj:ts propositioner nr 1 och 2.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag skall tillåta mig att till de monologer,
som redan ha föredragits från denna pulpet, lägga ännu en. Den kommer
att handla örn en fråga, som, så vitt jag vet, inte alls har berörts under
dagens meningsskiften och som, så vitt jag förstår, de ansvariga här i landet
med en viss beslutsamhet vänt ryggen till, nämligen flyktingsfrågan.

Jag behöver knappast erinra kammarens ledamöter om hurusom den vanvettets
marknad, som det blivit nutidens människor beskärt att i skilda egenskaper
övervara, hastigt utvecklar sig mot en klimax av oförnuft och omänsklighet.
Vår världsdel har kastats tillbaka i en orgie av ras- och religionsförföljelser,
från vilken den under ett par korta sekel varit förskonad och som vi
varit vana att förknippa med Bartolomeinattens skräckstämningar och med
häxprocessernas masspsykos men inte med nutida västerländskt kulturliv. Förföljelserna
ha fått en sådan omfattning och en sådan karaktär, att stora befolkningsgrupper
ha ryckts loss från sina vanda levnadsvillkor och drivits ut
ur sina hemländer såsom rättslösa och hemlösa varelser, hänvisade till att hos
andras barmhärtighet söka ett skydd mot förtrycket. Det är en för vår kultur
förödmjukande företeelse. Den håller också på att utveckla sig till en av
historiens stora tragedier. Och det tragiska i händelseförloppet ligger inte
bara i dess upprinnelse, utan också i den tafatthet, som världen i övrigt visar,
när det gäller att komma till rätta med de problem, som på detta sätt ha uppstått.
Vi ha tidigare i vår världsdel upplevt många folkförflyttningar, som
varit av samma och till och med större omfattning. Jag ber endast att få erinra
örn den våldsamma emigrationen från Ryssland före kriget och örn de
demografiska omvälvningarna i Balkanländerna under åren 1918—1921. Knappast
någon av dessa företeelser var dock förknippad med ett sådant mått av
brutalitet och elände eller utspelades under så upprörande former som den nu
pågående massförflyttningen. Skillnaden mellan då och nu är väl närmast
den, att gränserna då voro öppna. Därigenom kunde flyktingsproblemet aldrig
utveckla sig på det sätt, som det nu har gjort. Nu äro gränserna stängda.
De äro inte alla stängda lika obevekligt, men regeln är, att människorna runt
örn i världen hålla ständig och sträng vakt vid sitt lands gränser. Det oförskyllda
lidandet — ty vi få komma ihåg, att det här är fråga örn människor,
vilkas enda förbrytelse består i att de bott och befunnit sig inom räckhåll för
brutaliteten — har inte längre någon asyl här i världen.

Vårt eget land har mött situationen med en främlingslag av ny och reviderad
beskaffenhet. Den beslöts under instämmande av en stark opinion inom
och utom riksdagen år 1937. Den kritiserades från högerhåll såsom alltför
vekhjärtad, och den försvarades av sina upphovsmän och anhängare såsom

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ett sant uttryck för humanitetens och asylrättens grundsatser. Det var en
allmän förhoppning här i landet, att den skulle bereda utrymme för en främlingspolitik,
som var värdig ett civiliserat land. Sällan har, herr talman, en
reform följts av en sådan besvikelse. Vad som här förevarit bringar i erinran de
kända orden från frihetstiden örn våra goda lagars elaka verkställighet. I stället
för att begagna de möjligheter, som lagen erbjuder att göra en positiv insats
för flyktingsproblemets lösning, lia de ansvariga myndigheterna energiskt utnyttjat
alla dess restriktiva bestämmelser för att förhindra, att flyktingar
skola komma in i landet. Ja, man har i själva verket gjort mer än så, tyman
har genom ett i administrativ väg utfärdat additament till lagen till väsentliga
delar förändrat hela lagens karaktär.

Den 9 september i fjol utgick nämligen en kungörelse, vari Kungl. Maj:t
förordnade, att utlänning, utom i de fall lagen bestämmer, skall kunna avvisas
vid gränserna jämväl där skälig anledning finnes antaga, att han lämnat
sitt hemland för att icke återvända dit. Jag ber kammarens ledamöter att
uppmärksamma dessa ordalag. De synas mig vara valda just så, som ordalagen
i en offentlig författning, som skall tillämpas av underordnade myndigheter
och enskilda tjänstemän, icke böra väljas. Kan man egentligen tänka
sig ett bredare utrymme för det administrativa godtycket än sådana ord som
dessa: »där skälig anledning finnes antaga»? Det är alldeles uppenbart, att
denna kungörelse avser att skapa möjligheter att summariskt avvisa alla hitresande
främlingar, vilka kunna misstänkas ha lämnat sitt land för att icke
återvända dit. Frågar man sig, vad det är för kategori människor, som här
avses, blir det naturliga svaret, att det är de politiska flyktingarna. Det är
naturligtvis dessa och inga andra, som »lämnat sitt land för att icke återvända
dit». Det är alltså sådana människor, som drivits ut från det sjuka landet
söder örn Östersjön, därför att de icke höra till den officiella standardtypen i
fråga örn fysionomi, skapnad och tänkesätt. Beträffande dessa flyktingars
behandling gäller alltså numera här i landet inte en av riksdag och regering
gemensamt beslutad lag, utan en av regeringen egenmäktigt utfärdad kungl,
förordning.

Det är inte fråga om en modifikation av lagen utan snarare örn en negation
av principer, som avsiktligt ha inskrivits i vår utlänningslag. Denna lag förutsätter,
att politiska flyktingar skola erhålla en i viss mån gynnad behandling.
De skola kunna få sin sak prövad av en högre instans, en central myndighet.
Kungörelsen åter behandlar dem såsom minst gynnad nation. På
blotta misstanken hos en underordnad polismyndighet, att de äro flyktingar,
kunna de utan vidare avvisas. Motsägelsen mellan förordningen och lagen är
uppenbar. Man kan inte tillämpa kungörelsen av den 9 september, samtidigt
som man tillämpar 20 § i främlingslagen. Jag kallar, herr talman,
detta för en mycket olämplig anordning. Jag finner mig så mycket hellre
kunna uttala det omdömet, som jag på förhand förvissat mig om ett instämmande
från statsrådet och chefen för justitiedepartementet. I den proposition,
genom vilken utlänningslagen av år 1987 förelädes riksdagen, uttalade sig
departementschefen bland annat på följande sätt: »Några av de hörda myndigheterna
ha uttalat tvekan örn lämpligheten av att i lag giva särregler örn politiska
flyktingar och deras behandling. Med anledning av dessa uttalanden
vill jag framhålla, att frågan om de politiska flyktingarna och deras behandling
är av den vikt, att ett reglerande allenast under hand eller genom enbart i
administrativ ordning givna regler icke bör äga rum.» Men det är ju precis
detta, som nu har skett! Departementschefen avvisade således 1937 en anordning
av detta slag för att nästa år själv kontrasignera den.

Varför har då denna ordning, örn vilken vi alltså liro överens att den är

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
olämplig, överhuvud taget kommit till stånd? Varför lia vi infört en summarisk
och okontrollerbar justiee beträffande de politiska flyktingarna?

När världskriget utbröt, fingo vi här i landet en främlingslag, vars enda
syfte egentligen var, att den skulle giva oss möjlighet att vid våra gränser
avvisa de rent kriminella elementen. I övrigt stodo gränserna på vid gavel.
Vi tillämpade på den tiden ännu det fria folkutbytet. Vi ansågo oss ha råd
att göra det, och vi gjorde det, utan att några större olägenheter inträffade.
Den dåvarande regeringen lät sig icke gripas av någon panik efter krigsutbrottet.
Visserligen utfärdades en kungörelse, i vilken det bland annat föreskrevs
anmälningsplikt och skyldighet att söka uppehållstillstånd m. m., men
samtidigt stipulerades mycket försiktigt, att denna förordning skulle träda
i kraft, först när Kungl. Maj :t så bestämde. I själva verket trädde den aldrig
i tillämpning. Vi genomlevde hela världskriget utan andra restriktioner än
främlingslagen av år 1914 plus viseringstvång och anmälningsskyldighet
för inresande utlänningar. Och likväl upplevde vi under denna tid den
stora utvandringen från Ryssland, som blev en följd av bolsjevikrevolutionen
1917.

Av vad jag nu sagt kan det synas, som örn min egentliga kritik skulle rikta
sig mot statsrådet och chefen för justitiedepartementet. I själva verket har
jag mindre otalt med honom än med vissa andra personer och myndigheter.
Jag skulle tro, att det är möjligt att här i landet driva en human främlingspolitik
på grundval av 1937 års utlänningslag, ty vi måste komma ihåg, att
herr statsrådet har kontrasignerat icke blott den olyckliga septemberkungörelsen
utan även främlingslagen, vars förtjänster ingen bestrider. Däremot förefaller
det mig svårare att försvara den praxis, som har utvecklat sig under
den senaste tiden beträffande behandlingen av utlänningar. Jag möter i denna
praxis en misstro, en avoghet, en byråkratism och en formalism, som enligt
mitt förmenande är fullkomligt onödig och oförenlig med en verkligt humanitär
främlingspolitik.

Jag kan inte inse, att denna misstro och denna avoghet på något sätt är
motiverad av den situation, som faktiskt föreligger. Den kan i varje fall inte
motiveras med att vårt land blivit översvämmat av politiska flyktingar. I den
redogörelse, som socialstyrelsen lämnade för dessa förhållanden i november
förra året, gavs bland annat den upplysningen, att vi i Sverige ha sammanlagt
mellan 1,400 och 1,500 politiska flyktingar. Denna siffra omfattar alla politiska
flyktingar, som kommit in i landet efter januari 1933 och sedan stannat
här. Det är alltså fråga örn en ren obetydlighet. Även om man härtill lägger
alla de minderåriga, alla de utlänningar, som illegalt uppehålla sig i vårt land
och alla dem, som vistas här under de fria tre månaderna, kommer man inte
upp till en högre siffra än minimum 1,800 och maximum 2,300. Det är inte
möjligt att med utgångspunkt från sådana siffror tala örn någon som helst
påfrestning på den gästfrihet, som jag i nuvarande situation finner vara icke
blott en dygd utan en förpliktelse för vårt land.

Det är, herr talman, faktiskt med en känsla av förödmjukelse man konstaterar,
vilken utomordentlig omsorg de styrande här i landet nedlagt på att
befria oss från de civilisatoriska förpliktelser, som uppstått i samband med
flyktingströmmen. Icke alla länder ha lyckats att så låta omtanken om den
egna bekvämligheten dominera sitt handlande. Många ha gjort lysande och
beundransvärda insatser i barmhärtighetens tjänst. Danmark, Holland och
Belgien hysa alla ett betydligt större flyktingsklientel, än vad Sverige gör.
Enbart i Schweiz fanns det för två år sedan mellan 300,000 och 400,000 utlänningar.
Frankrike har ända in på sistone visat en generositet vid behandlingen
av hemlösa flyktingar, som alldeles osökt för tanken på den stolta sen -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tens, som fransmännen bruka bära på sina läppar: »Varje människa har två
fosterland — sitt eget oell så Frankrike.»

Vad man i nuvarande situation har anledning att begära är. att den i panikstämning
utfärdade septemberkungörelsen återkallas och att de av regering
och riksdag gemensamt givna bestämmelserna för behandlingen av flyktingar
åter bringas i tillämpning. Vad man vidare skulle kunna hoppas på är, att
den avoghet, misstro och ängsliga försiktighet, vilka, som jag nyss sade,
prägla myndigheternas handläggning av främlingsärenden, få vika för åtminstone
ett minimum av humanitet och liberalitet.

Som rättesnöre för främlingspolitiken skulle jag vilja rekommendera ett yttrande,
som avgavs i samband med behandlingen av 1937 års förslag till ny utlänningslag.
Det är av följande innehåll: »Vårt land befinner sig veterligen
icke i en sådan ställning, att ett eller annat misstag i främlingskontrollen
skulle behöva medföra någon samhällelig oro; vaksamhet och påpasslighet
såväl vid gränserna som inne i landet äro förvisso önskvärda och påkallade,
men misstänksamhet är näppeligen motiverad. Främlingskontrollen bör vara
fast och effektiv men får ej förvandlas till anstötlig närgångenhet. Vårt lands
förhållandevis lyckliga ställning och mindre utsatta läge ställer oss snarast
inför förpliktelser till en viss generös gästfrihet.» De orden återfinnas i socialstyrelsens
yttrande över 1937 års förslag till utlänningslag, men det var innan
denna myndighet hamnat i sina nuvarande hjälplösa bryderier över de förvecklingar,
som man befarar, örn vi det allra minsta skulle glänta på dörren
mot utlandet.

Det är med djupt beklagande jag konstaterar, hur långt en senare praxis
avlägsnat sig från den vidsynta humanitet, vilken lyser fram ur de nyss citerade
orden.

Vi bli emellanåt, herr talman, från högsta ort undervisade örn demokratiens
idéer. Det brukar då sägas oss, att det ligger i demokratiens väsen, att det är
majoriteten som bestämmer. Det kallar jag för en dålig princip, inte minst
därför att den är oriktig. Demokratiens väsen ligger inte i att majoriteten bestämmer,
utan tvärtom i vad jag skulle vilja kalla för ett ömsesidigt hänsynstagande.
Detta hänsynstagande gäller inte endast våra egna landsmän utanj
lika hög grad människorna på andra sidan gränsen. Demokratien är, har någon
sagt, vanlig enkel anständighet i umgänget människor emellan. Örn man
accepterar den definitionen, accepterar man också en serie av förpliktelser, och
dessa demokratiens förpliktelser kunna inte göra halt vid den egna gränsen.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag beklagar, att jag efter detta
anförande örn problem, som säkerligen ligga oss alla om hjärtat, får föra
diskussionen tillbaka till det statsfinansiella läget, det sätt på vilket budgeten
blivit balanserad och de statsfinansiella utsikterna för framtiden.

Jag har tyvärr inte haft tillfälle att närvara under första delen av debatten
i denna kammare, men jag har fått ett referat över vad som blivit sagt,
och det förefaller, som örn anmärkningarna hade hållit sig till ungefär samma
punkter som i medkammaren och som i den offentliga debatten. De tyckas
också ha visat upp den egendomligheten, att medan kritiken varit tämligen
enhällig rörande den motivering, som har lämnats för vissa linjer i budgeten,
har man gått isär i fråga örn slutsatserna. På de flesta håll har man varit
tacksam för den slutsats, till vilken regeringen kommit, nämligen att man i
år har försökt att slippa en skattehöjning och till på köpet genomfört en mycket
kraftig skattesänkning i förhållande till 1938/39 och i någon mån även en
skattesänkning jämfört med 1937. Den ende, som dragit konsekvenserna av

Första kammarens protokoll 1939. Nr k. 5

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. ru.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sin kritik, är herr Ohlin, som klart och tydligt kräver, att skatterna i stället
borde höjas.

Jag kan inte godkänna kritiken varken på det ena eller andra hållet, och
det hänger samman med-— örn jag nu får börja med frågan örn vad som hade
varit rimligt att göra i det nuvarande läget — att det enligt min mening icke
föreligger den högkonjunktur, örn vilken man från alla håll talar. Örn det
hade varit en sådan klar högkonjunktur, hade det inte varit nödvändigt att i
en tilläggsstat föreslå kapitalinvesteringar och utgifter för att skapa arbetstillfällen
på närmare 50 miljoner. Men även örn det hade varit en högkonjunktur,
är det inte utan vidare klart, att budgeten i det nuvarande läget hade
bort överbalanseras.

Jag vill på denna punkt erinra särskilt professor Ohlin, som var en av de
sakkunniga, som utarbetade grundlinjerna till budgetreformen, att man inom
denna sakkunnigförsamling var fullt på det klara med att inte bara konjunkturhänsyn
kunde leda till underbalansering utan även engångskostnader eller
vad man nu vill kalla det för, alltså kraftigt stigande oberäknade utgifter för
något visst bestämt ändamål. De sakkunniga uttalade inte ordet, men alla
visste vi, att. vad man åsyftade var just en av omständigheterna föranledd
mycket kraftig ökning av försvarsutgifterna. Även örn vi i detta ögonblick
hade kunnat glädja oss åt en högkonjunktur, är det således inte utan vidare
klart, att väldiga belopp för ett visst bestämt ändamål skulle ha klarats genom
omedelbara skattehöjningar. Det är inte uteslutet, utan tvärtom ganska
sannolikt, att om dessa kostnader hade varit av en mycket betydande storleksordning,
skulle det förefallit oss alla naturligt att fördela dem över ett antal
år och alltså låta eventuellt den första budgeten bli underbalanserad.

Nu är det, jag måste upprepa det, faktiskt på det viset, att orsaken till att
budgetläget, såsom herr Domö sade och såsom även andra sagt, är ansträngt,
är icke att söka hos den riksdagsmajoritet — och i det fallet har riksdagsmajoriteten
varit mycket stor — som under de förflutna åren godkänt den ena
sociala reformen efter den andra, som kostar pengar; icke hos den majoritet
eller nära nog enhälliga riksdag, som godkänt den ena löneregleringen efter
den andra, som kräver pengar, icke heller hos den majoritet, som godkände
försvarsreformen av år 1936. Det är icke denna majoritet, som har missräknat
sig på vilka medel, som skulle behövas för att i framtiden täcka de genom
dessa beslut framskapade utgifterna. Om svenska riksdagen hade kunnat nöja
sig .med den utgiftsram, som skapades genom olika utgiftsökningar under år
1933, kanske också 1934 och 1935, då vi genomförde den första stora pensionsreformen,
och örn vi nöjt oss med den försvarsreform, som beslöts 1936, den
ytterligare utbyggnad av pensionsreformen, som gjordes 1937, den provisoriska
löneregleringen och den mera definitiva löneregleringen från 1938, tror
jag mig kunna våga säga, att inkomstramen skulle ha varit tillräcklig, och
i ett läge sådant som det nuvarande skulle det till och med ha blivit ett icke
obetydligt överskott. Orsaken till att budgetläget är ansträngt är helt enkelt,
att vi ha fått besluta oss för försvarsutgifter av en storleksordning, som ingen
för ett pär år sedan tänkte sig. Eftersom på den punkten i den offentliga debatten
gång på gång angrepp gjorts mot regeringen och riksdagsmajoriteten,
som beskyllts för att under dessa år ha försummat utgifter för försvarsändamål,
vill jag erinra om att vi från 1936 ha klara papper på hur man inom
hela riksdagen bedömde det utrikespolitiska och det försvarspolitiska läget.
Vi ha det nämligen i de olika förslag till försvarsreform, som partierna då
framlade. Var och en vet, att trots den skillnad, som förelåg mellan dessa
olika förslag, och trots att den svenska högern ville gå ett stycke längre än
det förslag, som blev riksdagens beslut, rörde det sig därvidlag i alla fall örn

Onsdagen den 18 januari 1939 e. ni.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
belopp av relativt begränsad storleksordning. Utan att lia gjort en mycket
noggrann undersökning skulle jag våga uttala den förmodan, att även den försvarsreform,
som högern önskade genomföra 1936, hade kunnat rymmas inom
ramen av de inkomster, som vi fingo efter höjningen av den extra inkomstskatten
1936.

Storleksordningen hos den oberäknade utgiftsökningen kan man möjligen
mäta genom den siffra, som man inom försvarsdepartementet har kommit fram
till, när nian räknat ut, hur mycket 1936 års försvarsreform skulle ha kostat
för nästa år, alltså 1939/40, örn ingenting inträffat. Man kom till en siffra
av 149 miljoner kronor. Nu är det klart, att på grund av de prisstegringar,
som sedan ha tillkommit, skulle, oberoende av varje utvidgning av denna härordning
och oberoende av alla extra materielanslag, denna siffra 149 miljoner
ha höjts, men den skulle antagligen inte ha höjts till mer än 160 ä 165 miljoner.
Den siffra, som vi nu för nästa budgetår ha att röra oss med, är 238
miljoner enbart på fjärde huvudtiteln. När man därtill lägger vissa anslag på
andra huvudtitlar, tror jag inte, att man gör sig skyldig till överdrift, örn man
säger, att inte bara 75 utan 80 eller 85 miljoner är det belopp, som nu måste
pressas in i budgeten på grund av de förändringar i fråga om vårt läge, som
ingen av oss, åtminstone inom riksdagspartierna, år 1936 förutsåg. Därav
drar jag den slutsatsen, att även om man går ut ifrån att vi för närvarande
ha en sådan högkonjunktur, under vilken normalt ett överskott i budgeten
borde uppstå, så ha dessa extraordinära utgifter blivit så stora, att en underbalansering,
det vill säga lån med återbetalning, skulle lia varit befogad.

Men jag går ett steg längre. Det, som gör, att det finns en så stor meningsskiljaktighet
särskilt mellan herr Ohlin och mig i fråga örn den nu framlagda
budgetens balansering, är säkerligen att vi bedöma konjunkturläget olika. När
herr Ohlin skall underbygga sin uppfattning, att vi lia att göra med en högkonjunktur
och att även jag i mina resonemanger måste ha gått ut ifrån att vi
befinna oss på toppen av en högkonjunktur, hänvisar han till riksräkenskapsverkets
inkomstberäkningar, sorn äro vad man brukar kalla ganska optimistiska.
Jag vill inte förneka, att det förhåller sig så och att dessa inkomstberäkningar
närmast förutsätta att under 1939/40 skola inkomsterna flyta in
ganska rikligt, fast jag vill erinra om att en betydande del av dessa inkomster
redan är bärgad i hamn så att säga, nämligen de statsinkomster, som stödja
sig på de direkta skatterna, som utgå på 1938 års inkomster. Men här är det
nog nödvändigt att uppmärksamma, att förutsättningen för att budgetåret
1939/40 skall ge dessa ganska höga inkomster är, att den ansats till vändning
i konjunkturen, som man tyckt sig iakttaga på vissa andra håll, inte minst
i Förenta Staterna, skulle lia gjort sina verkningar gällande även hos oss eller
i alla händelser hindrat efterverkningarna av den tidigare avmattningen att
göra sig märkbara.

Vi befinna oss alltså i vad jag skulle vilja kalla ett labilt konjunkturläge,
i ett sådant labilt konjunkturläge, där vi för ögonblicket få konstatera en ökad
arbetslöshet, som föranleder extra ordiniira åtgärder från statsmakternas sida.
I ett sådant läge har man anledning fråga sig, örn det verkligen är skäl att så
schematiskt följa den så kallade nya budgetbalanseringsprincipen, att man
säger: under alla förhållanden måste vi skapa ett överskott i budgeten, även
om det skall ske genom höjning av beskattningen. Jag har vid avvägning av
de olika moment, som bär tala för det ena alternativet och för det andra, slutligen
kommit till det resultatet, att det vore klokare att i detta läge underlåta
att taga ut den direkta skatten med ett högre procenttal än det, som man
vid skattereformens genomförande räknade skulle motsvara den tidigare utgående
beskattningen, alltså den skattehöjd, vi hade år 1936/37. Jag har klart

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sagt ifrån, att det kan råda tveksamhet i den delen och att utan tvivel skäl
kunna anföras för den ståndpunkt, herr Ohlin representerar, då han säger, att
det naturliga skulle ha varit en skattehöjning. Men med hänsyn just till det
ovissa i konjunkturläget har jag hamnat på den andra sidan. Jag vill här för
herr Ohlin påpeka, eftersom han blåst upp denna sak till så stora proportioner
och nästan talat örn att jag skulle ha gjort mig skyldig till ett från hans synpunkt
i högsta grad beklagligt syndafall ifrån en tidigare nådaställning, att
det är inte bara vi här i Sverige, som brottas med problemet om vad som är
riktig budgetpolitik under det nuvarande ekonomiska läget. Det finns många
meningsfränder till herr Ohlin och till mig, som alltså äro övertygade om
denna smidigare finansieringspolitiks riktighet, men som under nuvarande
förhållanden anse det fullt motiverat —- jag kan i den delen åberopa sakkunniga
i ett sådant land som England — att i mycket stor utsträckning gå läsvägen,
då det gäller finansiering av försvarsutgifterna, särskilt med hänsyn
till den avmattning i konjunkturen, som har inträtt. Jag menar därmed inte,
att man i alla hänseenden skall jämföra konjunkturläget i Sverige med konjunkturläget
i England, eftersom det sannolikt i England finns en primär
konjunkturnedgång, som vi kanske inte haft här. Men det är att ge kammarens
ledamöter en oriktig bild av läget örn man, såsom herr Ohlin, uppträder
som den ende förkämpen för de nya budgetbalanseringsprinciperna. Det är
ju ändå på det viset —- det vill jag tillägga — att man får ta alla dessa i
stort sett mycket förnuftiga teorier med ett visst praktiskt förstånd. Man
förutsätter — det hoppas jag herr Ohlin erkänner och kammarens ledamöter
också äro villiga att gå med på — att hela teorien om att man kan balansera
budgeten med överskott under goda år för att sedan under de dåliga åren
underbalansera budgeten, bygger på en fiktion, nämligen den, att vi ha ett
jämnt utgiftsläge och ett någorlunda jämnt inkomstläge. Så snart dessa förutsättningar
rubbas och vi befinna oss i en period av stigande inkomster och
utgifter, är det ju inte lika klart, att dessa båda vågrörelser hålla takt med
varandra. Under en uppgångsperiod ökas antagligen utgifterna mera än som
för den där jämna balansen vore riktigt. Man räknar med att även örn det
skulle komma en vågdal under den närmaste tiden, så kommer nästa vågtopp
att vara så mycket högre, så att hela linjen ändå får en stigande riktning. Och
jag är ganska övertygad om att om jag skisserade en bihl av det praktiska läget
just nu. skulle även den mest energiske förfäktare av denna smidiga balanseringsteori,
som menar, att man under goda tider bör ha ett budgetöverskott,
och vilken samtidigt har ett mycket stort intresse av att vid högkonjunktur öka
utgifterna till exempel för landets försvar, inte tveka att säga: »Jag fyller ut
hela denna våg av stigande inkomster med dessa stigande utgifter och räknar
inte med att just nu ha något överskott.» Jag tror, att på den punkten har
herr Ohlin drivit teorien alltför schematiskt i stället för att ta hänsyn till en
rad praktiska överväganden, vilka i det nuvarande läget förefalla mig skulle
motivera, att man låter denna budget dragas med den underbalansering, som
finnes, för att sedan se, hur både inkomster och utgifter utveckla sig. Jag vill
nämligen erinra om, att hela beräkningen av den nya inkomst- och förmögenhetsskattens
avkastning är oviss. Det var naturligt — kanske jag vågar använda
det uttrycket — att vid förra årets riksdag, då vi för sista gången använde
det gamla budgetsystemet, säga: låt oss taga en extraordinär beskattning,
som anknjder till det gamla systemet; det blir en engångsbeskattning,
och sedan få vi se, vad vi skola göra härnäst. Men det är inte lika naturligt,
att första året, man använder det nya systemet, börja med extraordinära tilllägg
i skatteavseende av ena eller andra slaget. Det hade naturligtvis inte
varit nödvändigt att ha den nu föreslagna uttagningsprocenten. Det hade va -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rit möjligt att i stället för en uttagningsprocent av 110 föreslå siffran 120. En
sådan åtgärd hade givit över 20 miljoner ytterligare. Det Ilar emellertid,
eftersom vi hela tiden räknat med att en uttagningsprocent av 110 skulle motsvara
den gamla skattehöjningen, förefallit mig skäligt att första året låta
denna uttagningsprocent bestå. Detta har lett till, att en brist har uppstått,
som täckas på ett eller annat sätt.

Nu har det talats så mycket örn vad man kallat »trollkonster» och »tricks»,
för att inte tala om att herr Ohlin sagt, att jag i budgeten sökt undandölja
vad som egentligen försiggått, under det att en av förtjänsterna hos det
nya budgetbalanseringssystemet skulle vara, att det kräver omutlig ärlighet av
finansministern. Örn det är något jag försökt klargöra för läsaren av årets
budgetförslag, så är det, att det föreligger underbalansering. Något försök
att undandölja detta faktum har sannerligen inte från min sida förekommit.
Allt detta tal örn »trolleri» och »tricks» är vidare fullkomligt meningslöst. Ty
att använda medel, som äro tillgängliga inom ett statens affärsföretag eller på
annat sätt, är sannerligen något så naturligt, att det varken förtjänar det beröm,
som ligger i att man kallar det för »trolleri» eller den förkastelsedom, som ligger
i benämningen »tricks». Jag undrar, örn inte herr Ohlin på den punkten
själv i någon mån har glömt en av fördelarna med långtidsbalansering, att man
inte på samma sätt som annars känner sig bunden vare sig av årets inkomster
eller utgifter. Örn man inom Vin- & spritcentralen under en följd av år låtit
bli att taga ut hela avkastningen, skall det då verkligen anses vara ett »trick»,
att man vid början av ett nytt budgetår skulle säga: nu lia vi behov av en större
inkomst, och därför taga vi en del av de pengar, som ligga i den så kallade vinstregleringsfonden
för att användas när det behövs. Jag måste säga, att jag förstår
inte anledningen till att man skulle kräva någon sorts motivering för att
sålunda få använda de pengar, som ligga i vinstregleringsfonden. På samma
sätt förhåller det sig med tobaksmonopolet — det tycks herr Ohlin själv erkänna.
Den tredje punkten är något mera tvivelaktig. Det är där fråga örn de
7.5 miljonerna från domänverket. Herr Ohlin kan från sina synpunkter ha rätt
att säga, att användandet av dessa medel är för mitt vidkommande ett »syndafall».
De herrar däremot, som redan förra året ville ta dessa medel i användning,
fastän förhållandena då voro bättre, kunna nu inte beklaga sig. Jag yttrade
i debatten i fjol, att det skulle fordras starka skäl — jag sade till och med
»mycket, mycket stärka skäl» — för att tillgripa dessa 7.5 miljoner. Jag har
funnit, att det föreligger mycket, mycket starka skäl för att använda dem i år
i stället för att taga upp ett lån, som skulle återbetalas.

Vad sedan skatteutjämningsfonden beträffar, representerar den praktiskt
taget helt enkelt en utgift, som för ett visst år faller bort. Att man på något
sätt skulle laborera med att utmärka detta som något slags lån, tror jag också
är att krångla till den nya budgetordningen alldeles onödigt. Jag vågar öppet
säga, att den relativt lilla omfattningen av denna underbalansering gör, att man
kan handskas med fonden på detta, låt mig gärna säga mera praktiska än kanske
teoretiskt fullt riktiga sätt.

Eftersom, såvitt jag förstår, enligt herr Ohlins mening de tidigare utgifterna
inte kunna minskas och kanske inte heller de nya utgifterna kunna undvaras,
så blir ju konsekvensen den, att herr Ohlin måste kräva skattehöjning. Jag
skulle då bara vilja ställa till honom den frågan — eftersom han nämnde spritbeskattningen
— om han verkligen tror, att det genom höjning av spritskatten
skulle vara möjligt att för nästa budgetår skaffa den balans, eller rent av den
lilla överbalans, som han räknade med, i stället för den av honom nu beräknade
underbalansen på 50 miljoner, och jag undrar, örn det i detta läge är någon, som
skulle våga förorda, att vi försökte höja spritskatten sa mycket, att resultatet

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skulle bli ett tillskott på 50 miljoner eller något mera. Herr Sam Larsson Ilar
tydligen varit inne på tanken att man skulle kunna ta högre skatt på både tobak
och kaffe och möjligen också höja inkomstskatten. Det är klart, att detta
är möjligt, men jag tror inte, att fördelarna av att göra det i år äro så stora,
att man inte kan lia råd att på den punkten vänta och se. Att en höjning av
beskattningen blir nödvändig, såvitt den nuvarande utgiftsramen i fortsättningen
skall vara lika stor som den varit förra året och som den blir nästa år,
förefaller mig sannolikt. Det är inte sannolikt, att den naturliga tillväxten av
statens inkomster skall bli så stark, att den i fortsättningen kan täcka utgiftsökningen,
men jag kan inte se fördelarna av att taga denna skattehöjning ett
år tidigare än den eventuellt blir nödvändig, ty man kan säga, att det finnes
skäl, hämtade ur konjunkturläget, som närmast peka på att man nu bör försöka
hålla skatterna nere. Därtill kommer, att en höjning av spritbeskattningen i
regel medför en minskning av konsumtionen, möjligen inte av sprit, ehuru det
väl är tämligen säkert att någon minskning även där skulle inträda, men av
andra varor. Detsamma gäller örn andra konsumtionsskatter, och jag tror därför,
att det kan vara skäl att även i år undvika dessa höjningar.

Det som tydligen framkallat herr Ohlins förvåning och missnöje är, som
han säger, den hastiga övergången från min motivering i förra årets budget,
att det då ansågs lämpligt att taga ut hela erforderliga beloppet för ökade
utgifter i form av skatter, medan jag i år för motsvarande utgiftsökning inte
vill uttaga någonting alls. Jag har närmast den rakt motsatta uppfattningen,
att just därför att en så betydande del av de ökade kostnaderna — av vilka
åtminstone avsevärda poster måste betraktas som engångsutgifter, nämligen
i stor utsträckning kostnaden för materielanskaffning — förra året togs ut i
form av skatt, då 70 miljoner klarades genom verkliga inkomster, är det lättare
att i år låta bli att höja skatten. Örn de, som fordrade, att man skulle
låta bli att taga ut allt i form av skattehöjningar, i fjol fått sin vilja fram
och en del skjutits över på framtiden, tror jag för min del, att balansen i år
kommit att väga över åt andra hållet och att det varit nödvändigt att även i
år täcka en del av dessa kostnader genom höjd beskattning.

Det, som jag förmodar ligger bakom en hel del av vad man kallar för kritik
eller som kallas för oro, är frågan örn hur det skall gestalta sig i fortsättningen.
Ants^dningarna om att skatterna äro ofantligt höga ha vi hört förut, och
det är kanske inte mycket lönande att taga upp den diskussionen på nytt.
Herr Wistrand var inne på denna linje. Herr Sam Larsson har också yttrat
något i samma riktning, fastän han inte velat förneka, att möjlighet till skattehöjning
finns. Detta uttalande erkänner jag så mycket tacksammare, som jag
vid förra remissdebatten hade anledning att till herr Sam Larsson göra en
erinran, som jag skall göra nu också, därför att jag inte är säker på att
kammarens ledamöter komma ihåg den, nämligen att svenska riksdagens alla
partier under de förflutna åren inte ha varit så övertygade om att en skattehöjning
skulle vara alldeles orimlig för att finansiera de beslutade höjda utgifterna.
Då 1935 års riksdag beslöt pensionsreformen, uttalade riksdagen,
att örn det skulle visa sig nödvändigt, skulle man vara villig att bära bördan
av en ökad beskattning. De herrar ledamöter av kammaren, som enligt referatet
att döma uttalat ovilja mot vissa uttryck i finansplanen — det talas där
örn att utgifterna inte kunna täckas, såvida inte medborgarna äro villiga att
minska sin egen konsumtion och därigenom möjliggöra större utgifter från
samhällets sida — ja, dem vill jag hänvisa till detta riksdagens yttrande om
villigheten att bära ökade skattebördor, att avstå från en del av sin privata
konsumtion för att låta statens konsumtion ökas. Just detta inbegripes i ytt -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
landet från utskottet år 1935, då det uttalas, att om det blir nödvändigt, får
man lov att höja vissa skatter.

Jag erinrar mig med tillfredsställelse att hur bestämt man än tidigare talat
om att vi kommit till en gräns, över vilken skatten inte kan få stiga, så fanns
det, när förra årets 70-miljoners anslag skulle beviljas, ingen, som höjde sin
röst för att alltsammans skulle täckas med lån, som aldrig skulle betalas igen,
utan alla förklarade, att det var nödvändigt att i mycket stor utsträckning
täcka dessa utgifter genom att uttaga ökade skatter.

Villigheten att ta till ökade skatter, då det gäller utgifter, som man anser
önskvärda, finns alltså, det har erfarenheten visat. Jag kan inte anse det
som något förnärmande vare sig mot riksdagen eller svenska folket att förutsätta,
att samma villighet skall finnas även i fortsättningen, örn samma läge
på nytt inträder. Den situation vi befinna oss i är gemensam för oss alla.
Den fråga, som ställts till mig, hur det skall gå, örn vi inte längre få de stora
inkomster, som vi nu kunna beräkna, utan det skulle bli ett bakslag med
minskade inkomster, den frågan måste var och en av kammarens ledamöter
ställa till sig själv och spörja sig: hur skall man täcka de stora utgifter, som
vi nu ha att räkna med och de ännu högre, som så många av kammarens ledamöter
lia antytt också böra täckas, om vi komma i en lågkonjunktur? Jag
är för min del övertygad, att om det blir en verklig lågkonjunktur, då är det
riktigt att tillgripa den metod, som vi tillgrepo under förra krisen, nämligen
att under de dåliga åren täcka underskottet genom lån, som sedan på lång sikt
få betalas igen. Jag tror, att den metoden är bäst, inte bara för skattebetalarna
för ögonblicket, utan bäst för näringslivet.

Jag vill sluta med att säga beträffande förutsättningen för att våra statsfinanser
i fortsättningen skola kunna hållas lika sunda som de äro för närvarande,
att det är mycket svårt att göra en jämförelse med skattetrycket i
andra länder, men ingen, som har något sysslat med frågan örn beskattningen
i andra länder och deras statsfinanser, kan dölja för sig, att den del av folkets
samlade inkomst, som i vårt land tages ut av medborgarna för gemensamma
ändamål, är lägre än den, som tages ut i de flesta andra länder, möjligen lägre
än som uttages i något annat jämförligt land. Under sådana förhållanden,
och då vi alla erkänna, att Sverige relativt sett inte är ett fattigt land i den
betydelsen, att vår inkomst per huvud skulle vara väsentligt lägre än inkomsten
i de flesta av dessa andra länder, förefaller det mig, att man inte gör
någon särskild nyttig gärning genom att ständigt och jämt tala örn hur illa
vi ha det ställt och hur det svenska näringslivet hotas av katastrof på ena
eller andra sättet, örn dessa statsutgifter hållas uppe eller örn de eventuellt
skulle stiga. Örn man endast skulle vilja antyda, såsom möjligen herr Wistrand
gjorde, att det. man vill lia reda på är vad man kan räkna med^ för
utgifter i fortsättningen, så skulle jag mycket gärna vilja försöka gå en sådan
önskan till mötes. Jag har flera år gjort eller låtit göra ett försök^ till utkast
över hur med do fattade besluten utgiftssummorna skulle stiga på grund
av vad man brukar kalla automatisk utgiftsökning, det vill säga under förutsättning
att inga nyheter komma till. Det, som föranlett, att jag inte i år
gjort det — något som framkallat frågor från flera håll — är två ting. Det
ena är, att de prognoser, man tidigare gjort i de olika departementen, ha visat
sig ganska otillförlitliga, då man sedan kommit till verkligheten. Det är tydligen
ofantligt svårt att göra sådana prognoser även under mera överskådliga
förhållanden. När därtill kommer, att vi under dessa sista år fått oberäkneliga
utgiftsökningar på upp emot 100 miljoner på blott en enda post, förefaller
det inte så särskilt lockande att till 1939 års riksdag komma med en

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
prognos över hur (le svenska statsutgifterna kunna se ut under budgetåren
1940/41, 1941/42 och 1942/43, särskilt som alla erkänna, att de internationella
förhållandena är ytterligt osäkra, och vi ändå inte i detta ögonblick äro beredda
att säga, hur vi tänka möta de olika alternativ, som då kunna uppträda.

Vad jag kan våga säga är bara, att de automatiska ökningarna för vissa av de
sociala reformerna kanske inte bli fullt så stora eller så snabba som vi tidigare
räknat med, att däremot ökningarna på grund av vissa löneregleringar visat
sig bli hastigare och större nu omedelbart än vi tänkt oss, men att sannolikt
är, att dessa ökningar icke komma att fortsätta i samma takt, och att man
alltså under förutsättning av den inkomstram, som med nuvarande skattenivå
och övriga inkomster är given, kan antaga, att denna inkomstram också
skall räcka till för att man inom den skall kunna täcka utgifterna. Däremot
komma extra ordinära utgifter av något slag, nya utgifter, vare sig det gäller
det ena eller det andra av samhällslivets områden eller den ena eller den
andra grenen av statsmakternas verksamhet, säkerligen icke att kunna täckas
utan att man skaffar staten ökade inkomster. Detta är, såvitt jag förstår, en
anledning att vara återhållsam med att framföra krav på nya utgifter. Och
till sist hamna vi i en punkt, där vi alla äro ense. Jag vill säga till herr Wistrand
— det har sagts så många gånger förut, inte minst i höstas av flera
medlemmar av regeringen — att vi inte äro okunniga i elementerna av enskild
och allmän hushållning. Vi veta mycket väl, att det är på svenska folkets
arbete, som inte bara det enskilda välståndet utan även statsfinansernas
styrka vilar, och därav följer, att det är en för oss alla gemensam uppgift
att försöka göra de svenska medborgarnas arbete så effektivt som möjligt.
Det vore i hög grad önskvärt, om detta kunde ske utan att några politiska
stridslinjer uppdroges, och att man så mycket som möjligt sköte undan det,
som skiljer och som inte för ögonblicket nödvändigtvis måste komma fram.
för att i stället samla sig kring det, som möjligen kan förena oss i ett gemensamt
arbete, avseende att stärka folkförsörjningen och därigenom förbättra
både de enskildas bärgning och statens finanser.

Herr Larsson, Sani, erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
För att inte onödigt missförstånd skall kvarstå anser jag mig böra säga.
att herr finansministern är felaktigt underrättad, då han uttalar den meningen,
att jag skulle ha påyrkat, att för nästa budgetår nya skatter skulle uttagas.
Det är så långt ifrån fallet, att jag tvärtom uttryckligen förklarat, att jag i
alla avseenden godtar det budgetförslag för nästa år, som finansministern har
framlagt. Vad jag däremot diskuterade var, hur man skall möta de nya utgiftskrav,
som i framtiden kunna komma, och därvid framhöll jag möjligheten
av att på olika sätt höja de direkta och indirekta skatterna och eventuellt även
gå andra vägar. Detta gjorde jag särskilt i anslutning till ett uttalande som
herr finansministern i fjol gjorde i finansplanen, då han utlovade ett övervägande
i ett större sammanhang om de olika krav, som kunde komma att ställas
på statskassan, och hur de skulle kunna täckas av ökade inkomster. Det
skulle vara synnerligen önskvärt, örn herr finansministern kunde lämna en
upplysning örn, hurvida detta övervägande har kommit till stånd eller inom en
nära framtid skall komma till stånd.

Herr statsrådet Wigforss: Jag vill på denna punkt svara, att vad jag

såsom talesman för regeringen i fjolårets finansplan uttalade var önskvärdheten
att få se de nya utgiftskraven i ett sammanhang, då närmast med tanke på
de olika kraven på sociala reformer, vilka skulle komma att kosta pengar.
Dessa reformplaner ha ännu inte nått det stadium, där en sådan samlad överblick
är möjlig, men då man kommer så långt, blir det säkerligen tillfälle att

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
återkomma. Vad som nu Ilar rubbat alla de tidigare cirklarna är ju en särskild
sort av utgifter.

Herr Ström, Fredrik: Herr talman! Nästan alla talare i denna kammare
lia ju i de väsentliga styckena prisat regeringen. Regeringen kan alltså vara
nöjd och mer än nöjd med denna debatt, ty även de talare, som kritiserat regeringen,
ha i själva verket understrukit denna budgets styrka och uttryckt sin
uppskattning av densamma.

Jag har begärt ordet för att framföra några synpunkter, som delvis beröra
budgeten och statsverkspropositionen men som delvis också gå utanför dessa,
fastän de lämpligast kunna framföras under en remissdebatt.

De oroliga tider, som vi genomleva, kräva en sammanhållning, ett samförstånd
och en ömsesidig hänsyn, som måste bli så mycket starkare och större, ju
svårare situationen där ute ter sig, och ju värre farorna utifrån hota. Det har
ofta under debatten i pressen och måhända även under debatten i kamrarna
framhållits, att majoriteten har en särskild skyldighet emot minoriteterna.
Detta skulle jag för min del gärna vilja underskriva, men man får också säga,
att minoriteterna ha en viss skyldighet gentemot majoriteten, och denna debatt
synes mig visa, att minoriteten också känner en del av detta ansvar. ^ Vad
jag skulle vilja betona såsom det viktigaste är dock, att den basis, bestående
av arbetarpartiet och bondeförbundet, på vilken regeringen vilar, blir så fast
och stark som möjligt och icke låter sig rubbas av några som helst försök att
komma den till livs. Jag tror, att denna samverkan mellan arbetare och bönder
ytterligare skulle stärkas, örn riksdagen i högre grad än hittills tillgodosåge
de stora grupper av småbönder, som utgöra kärnan av den svenska bondestammen
och som ännu icke ha fått rättvis del utav det välstånd, som^i övrigt
i stor utsträckning utmärker vårt folk. Det är svårt att antyda på vilket
sätt man ytterligare kunde komma dessa småbönder till hjälp, men jag antar
att riksdagen, som i själva verket är besjälad av en anda av hjälpsamhet
mot bondeklassen, skall finna en utväg att ytterligare förbättra deras ställning.
Jag tror, att mycket av vårt lands framtida välfärd kommer att bli beroende
på, örn vi kunna åstadkomma denna hjälp åt de svenska småbönderna
och de svenska lantarbetarna,

Sedan återkommer jag till en sak. som jag berörde vid förra riksdagen, nämligen
huruvida inte tiden är inne för majoriteten i riksdagen att söka ett fastare
samarbete med den del av liberalismen, som har sin rot i arbetare- och
bondeklassen. Det finns nämligen ännu kvar grupper av bönder och arbetare
med liberalt tänkesätt, som i själva verket äro direkt välvilligt inställda gentemot
regeringen och gentemot riksdagens politiska linjer. Detta är så mycket
viktigare som det är hos dessa grupper, liksom hos bönder och arbetare.i
vårt land överhuvud taget, som det gamla andliga frihetsarvet, vilket varit
så utmärkande för det svenska folket, vilar. Det synes mig därför vara av
vikt, att man strävar efter att knyta dessa bärare av den liberala frihetens idé
till den nationella front av arbetare och bönder, som nu har majoriteten i vår
riksdag och bildar grundvalen för regeringen. Det är så mycket viktigare,
att man försöker ett sådant närmande, som ali erfarenhet från skilda länder
under de senare åren har givit vid handen, att intet land kan lita på sitt storkapital
och dess företrädare. I alla svåra och avgörande situationer har detta
storkapital ryggat tillbaka och många gånger stiillt sig i opposition till de
stora, bärande folkklasserna och till de principer, mycket ofta av nationell innebörd,
som besjäla de arbetande klasserna. Vi kunna alltså icke, därest de
stora farorna utifrån ytterligare växa, vara säkra på att kunna räkna med
något som helst stöd från företrädarna för detta storkapital. Det är därför,

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som jag sade, så mycket viktigare, att man till de bärande grupperna även
knyter de liberala arbetarna oell bönderna, till vilka jag i första liand räknar
de frireligiösa.

Så kommer jag in på en fråga, som synes mig vara av ganska betydande vikt.
Det ser ibland ut, som örn det skulle segla upp en ny strid mellan land och stad.
Det skulle vara den allra största olycka, örn en sådan strid komme i gång. Ingen
kan anklaga dem, som med alla rötter bottna i den svenska bondejorden, för
fientlighet mot landsbygden, även örn de skulle vara bosatta i städerna. Även
örn man erkänner, att det otvivelaktigt fortfarande råder en viss nöd på landsbygden
och att krav på reformer för landsbygdens del ha stort fog för sig, får
man akta sig för att låta tillgodoseendet av dessa reformkrav gå ut över städerna.
Detta skulle leda till stora svårigheter, måhända till en katastrof för
landet. Man riktar sig nu ofta mot städerna, särskilt de större städerna, vilka
påläggas betydande bördor och berövas gamla inkomstkällor, och riksdagen har
ju själv varit med om att beträda dylika vägar. Men man bör icke glömma, att
städerna ge arbete åt tusen och åter tusen av landsbygdens folk, särskilt åt
dess arbetslösa, eller att städerna äro konsumenter av landsbygdens produkter
eller att många i städerna bosatta genom sina arbetsinkomster hjälpa till att
försörja anförvanter i hembygden. Man bör heller icke glömma, att de stora
städerna måste ha låga skatter på grund av de höga hyrorna och de långa avstånden
till arbetsplatserna, vilka medföra dagliga utgifter för kommunikationsmedel.
En fortsatt strävan att driva upp städernas skatter utan att förbilliga
deras hyror måste efterhand leda till ekonomiska och sociala olyckor
för städerna och deras befolkning och skärpa motsättningen mellan stad och
land och slutligen leda till en lågkonjunktur, under vilken även staten kommer
att stå inför de mest allvarliga samhällsproblem. Man anklagar ju ofta Stockholms
stad för att den har alltför låg skatt, men man glömmer de höga hyrorna
och de dryga levnadskostnaderna. Jag tror man vågar säga, att Stockholms
stad aldrig har rest några svårigheter, då det gällt en rättvis avvägning av
skatter och bördor, även örn den gått ut över landets huvudstad, och att staden
sålunda icke fört någon egoistisk politik. Men den tiden är nu snart inne, då
vi måste säga, att vi icke längre kunna underlåta att värna våra livsviktiga intressen.
Skulle progressivskattens borttagande och andra liknande ingrepp,
som redan ha skett, följas av nya attacker mot städernas livsvillkor, så blir säkerligen
läget för många städer i vårt land synnerligen ogynnsamt. Det är för
oss ingalunda en tillräcklig lisa att veta, att ansvaret icke vilar på vår sida*.
Det är av vikt, att man härvidlag går till väga på ett hovsamt och rättvis sätt,
och örn så sker. komma säkerligen städerna, i varje fall Stockholm, icke att resa
något motstånd. Men gentemot en politik, som allvarligt skadar städernas intressen
och livsmöjligheter, måste vi resa ett bestämt motstånd.

Det var en fråga, som jag berörde vid förra årets remissdebatt och som jag
i korthet nu vill upptaga, nämligen vikten av att en konstruktiv linje i stor stil
dragés upp för Norrlands agrariska och industriella uppryckning. Vi ha ett
förhållandevis gynnsamt läge, kanske det mest gynnsamma som något land för
närvarande har, men tider kunna komma då vi få ett mindre gynnsamt läge. Vi
lia i Norrland en outtömlig reserv, en väldig domän, där både i fråga örn jordbruk,
skogsbruk och industri ännu mycket kan göras för att berika inte blott
Norrland utan hela vårt land. Jag tror, att riksdagen skulle göra klokt i att
ta upp denna fråga till en mycket allvarlig prövning. Det skulle vara till fördel
såväl för landets handel och andra näringar som för arbetare och bönder.

Den föreliggande statsverkspropositionen är ju ett uttryck för tesen sociala
reformer och ett stärkt försvar. Man kan säga, att regeringens signum i denna
statsverksproposition just är sociala reformer och ett starkt försvar. Budge -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ten innehåller verkligen mycket betydande sociala och kulturella reformer, även
örn en och annan talar örn en reformpaus. Jag tycker det är med orätt man
använder detta ord. Men försvaret dominerar, och vi kunna intet ha att invända
däremot. Yi äro nog alla — med undantag kanske av herr Lindhagen, som
är den siste på avrustningsskansen här i kammaren och kanske i riksdagen —
numera av den uppfattningen, att vapen äro nödvändiga för att försvara frihet,
demokrati, kultur och humanitet. Vår fred, vår frihet, vårt oberoende och
våra hem bli icke säkra för oss i den vargatid, i det harmageddon vari vi befinna
oss, utan att vi lia ett mycket starkt försvar. Detta säger jag till min
vördade vän Lindhagen, som nu har anlänt till remissdebatten, säkerligen för
att försvara sin gamla tes, varmed han står och faller, själv ett storslaget monument
över en stor idé, som tiden har ridit förbi utan att vår vän Lindhagen
bär observerat det. Nej, herr Lindhagen, var säker på att Sveriges folk icke
vill kapitulera för någon aggressiv makt, som kan hota oss. Jag säger detta
med anledning av den högt ärade ålderspresidentens tal vid riksdagens öppnande.
Spåren utifrån förskräcka oss. Yi ha alla, herr Lindhagen, blivit
patrioter. Även herr Linderot sade — eller i varje fall tänkte — något ditåt i
sitt tal, och jag vill tro, att även herr Lindhagen i själ och hjärta är av samma
mening. Han har ett visst arv och påbrå att försvara.

Jag skulle till slut också vilja yttra några ord örn dramat i Spanien. Detta
drama upprör oss i allra högsta grad. Yi se ett helt folk slaktas inför våra
ögon, och vad göra vi? Måste vi inte, vare sig vi kalla oss kristna eller humanister
eller demokrater eller vilket namn vi vilja ge oss, säga oss, att detta är
någonting som vi ha plikt och skyldighet att åtminstone göra något för att
hindra, innan detta drama slutar med en katastrof för ett helt folk? Vi borde
åtminstone, så pass rika som vi äro — och vi hörde nyss finansministern tala
örn vårt rika land — kunna avstå några miljoner kronor för att sända föda och
kläder till Spaniens kvinnor och barn. Det är en anklagelse vi måste rikta
mot oss själva, att vi ha låtit två år förgå utan att ge något verkligt handtag
åt det arma Spanien. Jag tror, att det är många i denna kammare, och.även
i andra kammaren som med förväntan motse ett anslagskrav från regeringen
för hjälp åt Spaniens kvinnor och barn, och detta innan folket är totalt ödelagt
av inkräktarna. Jag har för min del vid flera tillfällen tidigare beklagat vår
anslutning till »noninterventionen» i Spanien, och jag tror de äro lätt räknade,
i dag i varje fall, som hålla på denna vår anslutning. Den ena parten av stater
har intervenerat av alla krafter med vapen och med alla tänkbara medel för att
krossa Spanien. Den andra parten har lojalt hållit sitt avtal. Resultatet har
blivit, att det spanska folket fullkomligt förödes. Alla både gudomliga och
mänskliga lagar förbjuda oss, synes det mig, att längre medverka i denna s. k.
nonintervention.

Till sist kommer jag till mitt peterea censeo, som jag vid flera riksdagar
under remissdebatten har uttalat och som jag inte kan låta bli att. även nu framföra
och understryka, nämligen att Nordens stater måste ena sig på alla områden,
gemensamt rusta sig för att värna sin frihet och sin demokrati och stödja
varandra så långt det överhuvud taget är möjligt. De nordiska folken äro, örn
de vilja fred och frihet, nödgade att stå rygg mot rygg och gå hand i hand i
alla frågor, även i frågor av utrikespolitisk natur.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! T den underliga mosaik, som remissdebatten
utgör, blir det liksom för finansministern för mig att återföra debatten
frän de högre rymderna till frågor, som ligga närmare den föreliggande
budgeten.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Jag uppkallades till att begära ordet i denna debatt av några yttranden,
som här på förmiddagen fälldes av herr Domö. Herr Domö fann att, i den
mörka tid, vari vi leva, fanns det i alla fall vissa solglimtar för honom
och hans meningsfränder, oell en av dessa solglimtar var den större villighet,
med vilken det socialdemokratiska partiet föreslog och röstade för ökade försvarsutgifter.
Han ville fråga, örn orsaken till denna ändrade inställning från
vår sida lag hos högerns argumentering eller örn den låg hos Hitler. Jag vill
säga: orsaken till vår större villighet att förorda militäranslag är det förändrade
världsläge, som vi ha fått uppleva. Örn orsaken till detta världsläge ligger
hos högerns argumentering eller hos Hitler eller hos någon annan faktor,
det överlämnar jag åt herr Domö att avgöra. Men det är den enda möjligheten
för honom att komma fram till en högerns ära för vår ändrade inställning.

Det fanns dock för herr Domö i denna solglimt vissa skuggor. Han hade
upptäckt luckor i den framlagda statsverkspropositionen, och han frågade mig.
varför det inte fanns någonting i fjärde huvudtiteln om förlängd övningstid,
örn avskaffande av kategoriklyvningen, om ökad personell beredskap. Alldeles
uteslutna ur fjärde huvudtiteln äro icke dessa frågor. Jag hänvisar till
inledningen till huvudtiteln, där på sid. 5 av regeringen säges ifrån, att det
kan uppkomma frågor av detta slag och att, örn dessa frågor uppkomma, får
den budgetära behandlingen därav tagas under övervägande örn och när förhållandena
så påkalla. Det pågår undersökningar örn dessa frågor, och när de
blivit färdiga, komma de av regeringen att omsorgsfullt prövas. Men jag vill
likväl rent ut här säga, att inom regeringen hysa vi stora betänkligheter
mot att nu genomföra en generell ökning av övningstiden. Det finnes flera skäl
för den ståndpunkten, men det starkaste skälet är enligt min mening detta, att
i den svåra tid, som vi befinna oss i, då vi funnit det nödvändigt att stärka
vår försvarsberedskap, det är viktigare, att de medel, som kunna uppbringas
för detta ändamål, i första hand användas för uppgifter, som ge omedelbar
verkan, och att man ställer sig mera tveksam mot att hinda sig för utgifter, vilkas
effekt är en framtidsfråga. Det är ju dock på det sättet, att ett beslut
i år örn ökad övningstid icke kommer att tillföra vårt lands försvarsberedskap
någon ökad styrka förrän ungefär i mitten av 1940-talet, och hur läget då är,
är mycket svårt att veta. Å andra sidan är det säkert, att medlen kunna användas
på ett sätt, som leder till en snabbare förstärkning av försvaret.

Herr Domö hade också några funderingar kring vår ekonomiska försvarsberedskap.
Han yttrade — såvitt jag fattade honom rätt — att regeringen här
har visat brist på förutseende. Jag observerade också, att herr Öman för sin
del förklarade, att vad som åtgjorts icke vore tillfredsställande. Det ligger i
sakens natur, att jag saknar möjlighet att ingå på dessa löst utkastade påståenden,
beträffande vilka jag icke kan finna någon grund. Herr Öman ville rekommendera
en lagring hos enskilda av varor, framför allt livsmedel och drivmedel.
Det finnes intet hinder för enskilda att göra en sådan lagring. Herr
Öman förutsatte, att staten skulle ingripa genom någon lagstiftning — kanske
tänkte han också på några andra statsingripanden. Jag vill då för min del härsäga.
att på vissa områden har den frågan allvarligt övervägts, men det är ett
faktum, att en statslagring, utspridd hos de enskilda, blir mycket dyrbar och
mycket svår att kontrollera. Den drager överhuvud med sig konsekvenser, som
man i stor utsträckning kan undvika, örn man i stället verkställer lagring i
större partier och i större sammanhang. Den saken har man alltså tänkt på,
men det är förenat med mycket stora svårigheter att förverkliga den såsom en
statsåtgärd. Det finnes intet hinder för den enskilde att lagra bäst han vill,
örn han anser detta fördelaktigt, särskilt naturligtvis örn det gäller varor, som
lämpligen kunna lagras och som den enskilde har förmåga att sköta under lag -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ringen. Det finnes inte från regeringens sida någon avoghet mot en sådan lagring,
oell en sådan lagring är någonting annat än den hamstring, som förekom
under den kritiska septemberperioden i fjol. Den var skadlig ur två synpunkter.
Man försökte lagra varor, som icke kunna lagras längre tid utan att förfaras,
och att i kritiska tider behandla viktiga varor så att de förfaras måste
anses brottsligt. Men dessutom kommer en sådan lavin av efterfrågan distributionsapparaten
att brista. Den är icke dimensionerad för sådana påfrestningar.
Följden blir, att det stockar sig. Man får inte de varor man vill ha,
och så sprider sig den oriktiga uppfattningen, att det är brist på varor.

Herr Domö gjorde ett par anmärkningar mot de förhållanden, som råda inom
rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Han kritiserar det förhållandet,
att där finnes en ordförande och icke en chef — jag föreställer mig
att han menar något slags generaldirektör. Nu är det att märka, att den ordning
vi där ha är den, som vi hittills alltid ha haft. Man har icke vidtagit någon
ändring av systemet. Det kan finnas skäl att ha en chef, men det kan måhända
också finnas skäl mot att man där sätter en fast anställd person, som
skulle få till uppgift att svara för hela denna viktiga och omfattande verksamhet,
som rör sig inom mycket skilda områden. Jag vill inte ta någon ståndpunkt i
den frågan, hur det kan komma att bli i framtiden, men som vi nu ha det där,
har det hittills alltid varit. Någon ändring har icke skett i annan mån än att
det kommit en ny person, och det personvalet kritiseras av herr Domö utifrån
den omständigheten, att den nye ordföranden har mycket annat att göra. Det är
klart, att häri ligger någon nackdel, men mot den nackdelen får väl ändock
vägas, att denna person är en av vårt lands främsta förvaltningsjurister och
kännare av svensk administration, en person, som genom mångårigt arbete vid
och inom försvarsdepartementet är en utmärkt kännare av den lagstiftning, som
det här gäller att tillämpa, och som dessutom har en mycket vidsträckt erfarenhet
av svensk statsverksamhet. Detta är fördelar, som man inte utan vidare
kastar bort. Och när man säger, att det väl dock inte är så ont om folk, få vi
ändå komma överens örn, att det är ganska ont om duktigt folk. Jag tror
därför, att vi kanske ändå få se någon tid framåt, hur det kommer att utfalla
med den ordning, som vi för närvarande ha här.

Sedan hade herr Domö något dunkelt tal örn att, man skulle avstå från att
ha så mycket statistisk-ekonomisk personal och i stället ha något slags annan
personal. Det där talet är för mig fullständigt obegripligt. För det första
äro ju bland de fast anställda inom rikskommissionen personer med ekonomiskstatistisk
utbildning mycket fåtaliga, mycket färre än militärer och teknici.
Dessutom skola vi komma ihåg, att arbetet där ju till relativt liten del utföres
av den fast anställda personalen. Man måste ju för varje specialuppgift försöka
finna en specialist, som man får ta där man kan få honom. Jag måste
alltså säga, att på den punkten kan jag inte begripa, vad herr Domö menar.
Det är klart, -att jag för min del inte skulle vilja påstå, att arbetet inom denna
rikskommission har nått någon grad av fulländning, långt ifrån. Det är klart,
att, det finnes svårigheter och brister. Men jag tycker det är litet underligt,
att jag här skall behöva framhäva, att det här gäller ett mycket komplicerat
problem, som inte är så lätt att bemästra. Vi skola nämligen komma ihåg,
att här är ju inte tal örn någonting mindre än att försöka ge cn plan för
den mest genomgripande planhushållning, som vi någonsin kunnat tänka oss.
Att jag skall behöva för herrar Domö och öman understryka, hur svårt det
är a 11 skapa en plan för en planhushållning, det strider ju egentligen mot
naturens ordning. Det borde dessa herrar lätta re än jag inse. Vid allt arbete
med ilen ekonomiska försvarsberedskapen kommer man inte ifrån att göra klart
för sig, att man här rör sig med de begränsningar, som skapas av människo -

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
material och organisation. Jag vill bara ge ett par exempel. Det Ilar ju från
åtskilliga håll sagts, att den svenska .staten borde utöka sin lagringsverksamhet
beträffande importerade produkter i mycket stark takt. Det är ett faktum,
att med hänsyn till möjligheten att skapa lagerlokaler och åstadkomma tillfredsställande
skötsel av varorna Ilar man gått så långt som det överhuvud
taget är möjligt att gå, och skulle man här pressa på och försöka tvinga fram
ökade kvantiteter, kan det hända, att man kan få något litet mer lagrat, men
till oerhörda kostnader och med oerhörda framtida förluster. Vi skola något
litet tänka på, att vad vi göra med varorna, dock måste ha en viss grad av
ekonomisk beräkning bakom sig, och man får inte rusa åstad i panik.

Låt mig ge ett annat exempel. Här anslogos från regeringens sida förra
sommaren betydande penningbelopp för undersökningsverksamhet, bland annat
beträffande möjligheten att skapa vissa motorbränslen av vår svenska
sulfitsprit. Det visade sig vara förenat med oerhörda svårigheter att få tåg
i en för denna uppgift kompetent och lämplig person. Det nyttade inte att
vi stodo med tusenlapparna i handen; någon penningknapphet förelåg icke,
ty vi fingo av riksdagen en halv miljon för sådana undersökningsarbeten
utan att ha någon sträng gräns för hur pengarna användes. Men där ingenting
finnes att få, där kan man heller inte få det, och man skapar ju inte
en expert utan vidare. — Jag har velat framhålla detta för att visa, hur
stora svårigheter nian har att arbeta med. Man skall göra klart, för sig.
att det finnes gränser av organisatorisk och personlig art, som göra, att
man inte kan komma fram till ett idealiskt tillstånd, utan man måste söka
reda sig så gott som det överhuvud är möjligt.

Herr Domö talade vidare om att vi snarast möjligt borde söka komma fram
till en ordning, där Norden blev något slags självförsörjande objekt. Jag vill
då säga, att det ju ständigt arbetas på att finna möjligheter till att under
vissa omständigheter skapa ett utbyte av varor mellan de nordiska länderna,
men det är väl ingen människa som tror, att vi på den vägen kunna komma
fram till självförsörjning. Var skola vi ta kol? Var skola vi ta bensin? Var
skola vi ta kaligödning? Var skola vi ta sojabönor? — för att bara välja några
exempel. Det kan inte vara nyttigt att ge allmänheten den uppfattningen,
att vi bara behöva sluta oss samman till en ekonomisk enhet, och sedan äro
vi självförsörjande. Det är klart, att åtskilligt kan vinnas genom ett samarbete
mellan Nordens länder på det ekonomiska området, men låt oss inte tro, att vi
därmed ha löst frågorna.

Jag vill alltså inte på något vis här säga, att det icke finnes brister i vår
försvarsberedskap, både den militära och den ekonomiska, men å andra sidan
skulle jag vilja be, att man inte överdriver dessa brister så långt, att man
försöker inge det svenska folket, den uppfattningen, att vi äro tillspillogivna,
att vi inte ha någon försvarsberedskap. Det är dock ett faktum, att vi i detta
ögonblick praktiskt taget kunna helt genomföra krigsorganisationen enligt planen
för 1939 med ali den materiel, som behöves för att, sätta denna krigsorganisation
på fötter. Det är också ett faktum, att när jag under den kritiska
septemberveckan gjorde en ordentlig undersökning av våra möjligheter att försörja
oss med motorbränsle, kom jag till det resultatet, att på grundval av
de planer, som vi hade färdiga, så skulle vi, om vi ta det fallet, att vårt,
land befunne sig i^ neutralitet under ett krig i grannskapet och vore praktiskt
taget avspärrat fran tillförsel, dock kunna hjälpligt klara oss med våra förråd
de första sex månaderna, och om vi från början satte i gång med att skaffa
de ersättningsmedel, som finnas inom landet, så skulle vi till nöds kunnat
reda oss. Det var ingen hopplös omöjlighet att lösa det problemet. Naturligtvis
hade det varit hopplöst, örn vi hade råkat i krig och samtidigt blivit

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
totalt avspärrade, vilket ju skulle vara det värsta fallet, men det är också
ett synnerligen osannolikt fall. Det kan ju praktiskt taget inte inträffa. Jag
har bqra velat nämna dessa exempel för att slå fast, att visserligen finnes
det mycket brister — det finnes det visst — men det är inte livsfarligt; oell
samtidigt vill jag understryka, att dessa brister botas steg för steg, och vårt
läge blir bättre för varje dag som går.

Herr Domö nämnde, att det här i Sverige —- liksom i England — kom fram
stora brister under septemberkrisen. Tror verkligen herr Domö, att dessa
brister bara funnos i England och Sverige? De upplysningar, som vi inom

regeringen ha kunnat få, ha visat oss, att det faktiskt fanns stora brister i

alla länder. Jag skall inte alls här söka utnyttja den kunskap, som jag i
den vägen har fått. Jag vill bara peka på en sak, sorn är för alla känd. Det
finnes ju t. ex. i Tyskland den väldiga kristen i krigsberedskap, att man har
15 outbildade årsklasser, vilket ju i själva verket betyder, att man där har en
ganska stor brist på utbildade reserver. Men ingen tysk tidning har skrikit
i himlens sky om den saken, och ingen talare har heller från någon talarstol

talat därom. Låt oss göra klart för oss, att det har funnits svåra brister i

alla länder, men man har använt olika metoder. I några länder, såsom Sverige
och England, har man talat högt örn sina brister. I andra länder har
man tigit med dem. Jag vill inte rekommendera någon av dessa metoder såsom
den bästa. Det är otvivelaktigt så, att var och en av dessa metoder har
sina fördelar. Men en sak kunna vi väl vara överens om: att det icke kan
vara nyttigt att använda metoden att tala högt på ett sådant sätt, att man
skapar en panik, som är obefogad.

Herr statsrådet Westman; Herr talman! Det är vanligt och oundvikligt,
att i en remissdebatt en mängd olika ämnen föras fram i brokig blandning.
Herr Knut Petersson har i det anförande, varmed han inledde aftonens överläggning,
tagit upp till diskussion vissa bestämmelser i vår invandringspolitik,
och han har gjort det på ett sätt, som jag uppfattat som en direkt vädjan
till mig att lämna upplysningar i de frågor, som han berörde. Jag gör det så
mycket hellre som ju finansministern yttrade, att han är övertygad örn att
detta ämne intresserar oss alla.

När utlänningslagen antogs, utgick man ifrån att förhållanden skulle kunna
inträffa, då det kunde vara nödvändigt att hastigt nog göra modifikationer
i det liberala system, som i denna lag är uppdraget att tillämpas i fråga
örn invandringen i vårt land. I 54 § av lagen satte man därför in en bestämmelse,
att Konungen äger, icke bara när det prövas erforderligt med hänsyn
till krig eller krigsfara eller för rikets säkerhet, utan även när det är påkallat
av särskilda omständigheter, utfärda de bestämmelser rörande utlänningars
rätt att invandra och vistas i riket, som kunna finnas vara erforderliga.

I september i fjol inträffade omständigheter, som väl må kunna kallas »särskilda».
Vi stodo då i den situationen, att vi hade att räkna med att kanske
en miljon eller flera människor plötsligt skulle gripas av en stark benägenhet
att utvandra ur det land, där de förut hade varit bofasta, och att vi också hade
att räkna med att örn dessa människor till en större eller mindre del tillätes
invandra i vårt land, så skulle det sedermera förvägras dem att återvända till
sitt förra fosterland. De skulle icke där bli mottagna över gränsen. Inför
detta perspektiv föreföll det vara nödvändigt, att vi skapade oss möjlighet att
utöva kontroll över det stora problem, som dök upp, kontroll alltså över den
nya skara av invandrare, som man hade att räkna med skulle söka sig fram
till våra gränser. Därför utfärdade Kungl. Majit med stöd av lagens uttryckliga
bestämmelser den 9 september en kungörelse, vari Kungl. Maj :t till de

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
grunder för avvisning, som finnas i lagens 19 §, lade ytterligare en grund för
avvisning, nämligen den, att om en person ville komma in i Sverige under sådana
omständigheter, att det vore tydligt, att han ämnade stanna i rijret, så
kunde detta vara en anledning att avvisa honom. Men det förhöll sig på intet
vis på det sättet, att dessa personer ställdes under andra regler i fråga örn behandlingen.
De behandlas av myndigheterna fullständigt i enlighet med lagens
regler. Deras önskan att komma in i riket bedömes precis på samma sätt,
som hittills har skett i fråga örn alla andras önskan av det slaget. De ha samma
klagorätt, som förut funnits. Herr Petersson misstog sig, när han trodde,
att en förändring inträtt i det avseendet. De bestämmelser örn hur man skall
behandla dessa människor och örn de olika myndigheter, som ha att avgöra
frågor rörande dem, vilka finnas i 20 och 23 §§, äro lämnade alldeles oförändrade.
Till yttermera visso utfärdade socialstyrelsen ett cirkulär, vari styrelsen
fäste Konungens befallningshavandes uppmärksamhet på att den nya kungörelsen
av den 9 september 1938 icke hade någon som helst tillämplighet på
de politiska fpditingarna. utan att deras möjlighet att komma in i riket var
alldeles oberörd av kungörelsens bestämmelser.

Emellertid ville regeringen icke resa en oöverstiglig mur genom den nämnda
kungörelsen. Denna ingick i ett system, som avsåg att bereda möjlighet
till invandring för de utlänningar, som ville komma hit i avsikt att stanna i
riket, i den mån Sverige ansåg sig kunna och böra ta emot dem. Detta system
innebar, att de utlänningar, som träffades av kungörelsen av den 9 september,
fingo kännedom örn att de hade att i sitt hemland vända sig till vederbörande
svenska konsulat eller beskickning för att där skaffa sig en gränsrekommendation.
Härigenom underkastade man alltså från svensk sida alla dem, som
ville invandra i riket, en prövning. Allesamman äro vi väl ense därom, att det
icke kan vara önskvärt för Sverige att taga emot vem som helst, som vill invandra
i landet. Det finns naturligtvis ibland dem, som vilja lämna sitt fädernesland,
många personer, som äro föga önskvärda att få in i vårt land. Det
finns personer, som varit straffade i sitt eget hemland för förbrytelser, vilka
hänföra sig till den vanliga strafflagens område och således icke alls ha politisk
karaktär. Dessa personer ha med andra ord visat ett sinnelag, som gör
dem mindre önskvärda att hysa i vårt land.

Genom detta system undvek man att tillämpa den skarpare metod, som införande
av viseringstvång skulle ha inneburit. Det system, som man nu tillgrep,
har icke, såsom herr Petersson tycktes föreställa sig, haft till följd, att
invandring i riket av de flyktingar, varom nu är fråga, skulle ha omöjliggjorts.
Jag kan nämna för herr Petersson, att man kan beräkna, att under de
båda sista månaderna ettusen utlänningar per månad av det slag, som herr
Petersson åsyftade, fått tillfälle att komma in i riket. Om vi anta, att de förhållanden.
som föranlett dem att vilja komma hit, bestå under en längre tid
framåt och att tillträde till riket medges i samma omfattning som under dessa
båda sista månader, kommer Sverige, såsom vi lätt förstå, att inom en icke
särdeles långt avlägsen framtid ha visat barmhärtighet emot ett betydande
antal utlänningar.

Jag nämner icke denna siffra, ettusen personer i månaden, för att inge herr
Petersson den föreställningen, att det varit på föredragning inom mitt departement,
som denna praxis tillämpats. Så är icke förhållandet. Frågor örn tillstånd
att komma in i riket handläggas som bekant i socialstyrelsen och utrikesdepartementet.

Jag kan naturligtvis icke heller lämna någon garanti för att ett så stort antal
utlänningar av det slag, varom vi nu tala, som ettusen i månaden under
någon längre tid framåt kunna vinna tillträde till Sverige. Den saken heror

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
på olika omständigheter, bland vilka jag särskilt vill framhålla en, nämligen
frågan örn i vilken mån det kan komma att lyckas att giva dessa utlänningar
tillfälle att vinna sitt uppehälle i något annat land än Sverige. Det är ofta i
överensstämmelse med vederbörandes egna intressen som sådana bemödanden
göras från svensk sida, eftersom vårt land icke kan bereda personer, som
önska driva sysselsättningar av den art, varom ofta är fråga, tillfälle att inom
vårt land vinna ett tillfredsställande uppehälle.

Jag är fullkomligt ense med herr Petersson därom, att det i den sorgliga
värld, vari vi leva, finnes ett stort utrymme för barmhärtighet. Jag är också
övertygad örn att vårt folk känner en stark maning att visa den barmhärtighet,
som är förenlig med ett klokt omdöme örn vad som kan och bör göras. Jag
antar, att regeringen kommer att bereda riksdagen tillfälle att visa sin offervilja,
då det gäller att i någon mån lindra de sorgliga och hemska lidanden, som
hundratusentals människor ha att utstå både i vår närhet och i trakter, som
äro mera avlägsna från vårt land.

Herr Lindhagen: Herr talman! När Ström och jag voro unga — d. v. s.
det är jag fortfarande, men tydligen inte Ström — hade vi bland andra utrikespolitiska
ambitioner även den, att det gällde för livet att avskaffa den diplomatiska
sekretessen. Det väcktes motioner därom, och jag fick till och
med en gång en sådan bifallen någorlunda, jag minns inte när, ty jag har
väckt så många motioner.

Vad kunna vi nu konstatera örn utvecklingen i det avseendet? Jo, att regeringarna
av vilket slag de än äro — de kallas ju partiregeringar, men de
bestå ändå alla av samma slags människor, och de olika beteckningarna på
dem äro endast ett täckelse, som döljer det gemensamma mänskliga innehållet
— sträva efter att i utrikespolitiska angelägenheter driva så att säga lönskaläge
med riksdagen, så ofta de finna tillfälle därtill.

Sålunda har regeringen nu fått för sig, att när Ålandsfrågan skulle behandlas,
borde det ske i den allra största hemlighet först i utrikesnämnden. Detta
monstrum, som det var meningen att avskaffa. Men när vi slutligen efter nio
motioner av mig i riksdagen fingo ett utrikesutskott, dök utrikesnämnden,
detta benrangel, upp i alla fall med sin kalla andedräkt över det unga utrikesutskott,
som sällan användes av regeringen.

Vidare ha vi ju 56 § i riksdagsordningen, örn vilken statsminister Edén,
som var paragrafens pappa, sade, att vi därmed fått en klar utväg till ett
verkligt mäktigt samarbete mellan regering och riksdag i utrikesfrågor. — Jo,
jag tackar, jag! Paragrafen säger att regeringen äger att bestämma, örn en
överläggning med riksdagen i en sådan fråga skall ske inom lyckta dörrar.
Och det har regeringen tolkat så, att det är dess skyldighet eller kanske önskan
att alltid föra förhandlingarna inom sträng sekretess. Man har sålunda gjort
undantaget till regel, och det kan väl inte vara riktigt.

Och hur dessa överläggningar gå till! Det blir ju endast litet oförberett
prat i luften, eftersom det inte ens i någon av de båda församlingar, nämnden
och kammaren, där överläggningarna äga rum, får föras protokoll. Eftervärlden
får således inte veta någonting annat än att vissa namngivna personer
lia yttrat sig. Utrikesministern är ålagd att »muntligen» framföra sina
erinringar i riksdagen vid dessa hemliga sammanträden. Det gör han inte,
stackars människa, ty han kan inte göra det muntligen, då han skall komma
med en lång ramsa av fakta och dokument, utan han läser upp en skriftlig
redogörelse. T det fallet har han alltså gjort en konst i lagen, och det gör han
rätt i, när det, gäller en sä dum lag. Men den skriftliga redogörelsen, som således
är ett dokument och inte ett muntligt anförande, försvinner sedan till ut Första

kammarens protokoll 1989. Nr 4. 6

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
rikesutskottet för att påstämplas såsom hemlig för så gott som evärdliga tider.
Det finns intet protokoll över vad riksdagsmännen sagt och intet protokoll,
som visar vad statsrådet sagt. Men statsrådets skriftliga redogörelse
ligger dock som en död klump någonstans i en byrålåda i utrikesdepartementet
och får inte beskådas av någon människa.

För denna ordning har nu också Ålandsfrågan grundligt offrats. Jag får
ju inte tala örn vad som sagts vid det hemliga sammanträdet här i kammaren,
men jag får tala örn vad som inte sagts, och av denna rättighet skall jag under
frågans fortsatta behandling livligt begagna mig. Det kommer en motion
endera dagen, och där skola herrarna till en början få läsa åtskilligt.

Jag kan emellertid tala om, att jag ställde den frågan till statsrådet, örn
det verkligen var meningen att avskriva förhoppningen örn den gamla av
svenska riksdagen och regeringarna förfäktade rätten för ålänningarna, dessa
uppländska bönder på vårt eget Sveaborg där ute i havet, att, såsom de själva
alltid önskat, få »komma hem» till Sverige. Herrarna borde läsa — och därtill
får jag nog också tillfälle att återkomma — den uppsträckning, som den
sydowska regeringen gav folkförbundets råd 1921 — framförd å regeringens
vägnar av Hjalmar Branting — därför att folkförbundet visat sig vara så totalt
bakom flotet i fråga örn sin egen uppgift, att det ignorerade nationaliteternas
självbestämningsrätt i detta fall. Regeringen sade också genom Hjalmar
Branting ifrån, att vi hoppades, att det skulle komma ett tillfälle, då
denna nödvändiga utgångspunkt för en internationell rättsordning kunde föranleda
oss att återupptaga frågan örn ålänningarnas självbestämningsrätt, ett
tillmötesgående av deras eviga lidelse att få »komma hem».

Är inte detta bragelöftes tillfälle kommet just nu? Finland har begärt
att få inskränka ålänningarnas privilegier genom att ålägga dem värnplikt.
Där ligger som en enda liten oas en bonderepublik avrustad — vilken styggelse
för vår tid, nog kunna vi väl också få den beväpnad! resonerar man. Nu
ser jag, att herr Sköld ryser över en sä gudlös tanke. Men det var ju bara en
tanke!

Jag frågade alltså, om det var den så mycket mer realpolitiska meningen
att nu avskriva denna möjlighet för ålänningarna att komma tillbaka till Sverige
såsom en av svenskarna övergiven position men jag fick intet svar. Jag
frågade också en befattningshavare i utrikesdepartementet, och han sade, att
det ju kunde hända, att det är meningen.

Där har således riksdagen en sak att yttra sig örn alldeles på egen hand,
utan att riksdagen bör få känna sig förpliktad därtill. Det var för övrigt
företrädesvis endast partiledarna, som sitta i utrikesnämnden, som fingo veta
någonting. Och där skulle de då utan att vara beredda i förväg vara färdiga
att bilda sig ett vederhäftigt omdöme inför en så våldsam och ödesdiger tilldragelse.

Vad sedan beträffar sammanträdet med kammaren, tillåter jag mig dock
säga, att egentligen var det endast partiledarna, som yttrade sig, och som, imponerade
av en enhällig regeringskommission från båda länderna, tycktes vilja
uppgiva den tvekan de tydligen ändock uttalade.

Jag fick emellertid icke något svar på min förenämnda fråga örn det viktigaste
av allt, nämligen frågan örn ålänningarnas, nationaliteternas självbestämningsrätt.

Till de utrikespolitiska frågorna hör också frågan om försvaret. Vi skola ju
försvara oss på grund av att vårt förhållande till främmande makter inte är så
gott, som trontalen säga, utan tvärtom sådant, att vi — utom jag — anse oss
böra upprusta allt vad tygen hålla. Fredrik Ström, som nyss sade, att jag
var den siste på skansen, från de gamla goda avrustningstiderna, därför att jag
inte vill ge mig helt hin i våld inför upprustningarnas grinande spöke, han och

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
jag drevo på vår tid den satsen: »icke en nian, icke ett öre i militarismen». Det
är dock ett program, som vi väl alla fortfarande hoppas skall bli förverkligat
någon gång i tidernas långa längd. Därför står jag allt jämt fast vid detta
program såsom min vägledning, såsom en enda vinkande stjärna mellan svarta
skyar. Under det att Ström synes lia uppgivit denna vägledning och inte längre
vill libra talas ens örn annat än neutralitet — en god sak naturligtvis —, upprustning
och miljoner till gasmasker och bombfria valv. Det är väl ett bra magert
program! Jag lägger mig icke i herrarnas och kanonkvinnornas upprustning,
utan jag låter den passera. Men jag känner, som om jag befunne mig
i min egen barndoms barnkammare, där jag oavlåtligt sysslade med att kriga
med tennsoldater både till sjöss och till lands och använde stora papperstussar
till att bombardera bägge parterna opartiskt, utan att taga parti vare sig för
ryssar eller tyskar eller någon som helst nationalitet.

Svenska folket har nu verkligen kört fast i en slik barnkammare, eftersom
det inte kan förena tidens nöd med vilja att ens på samma gång tillägna sig en
vikingauppgift på det ideella området, eftersom det saknar vilja att i en upprustande
värld pioniera tillika för den blivande internationella rättsordningen
och för att undanröja de missförhållanden, som hindra dess framfärd.

Jag har nu inskränkt mig till den uppgiften, och ni må upprusta hur mycket
som helst — jag har varit feg nog, herr talman, att inte föreslå någon avrustning.
Ström har visst blivit litet konstig i huvudet av sin nya inställning
till frågan örn upprustningen, sedan han en gång i tiden hävdat satsen: icke en
man, icke ett öre åt militarismen. Jag tror emellertid inte, att jag är den siste
på skansen, ty folket, det obefordrade folket, får man alltid med sig, när det
gäller sådana där ideella framtidssyner med vinkande, förlösande ofantligt praktiska
resultat.

I det för tillfället mest pockande av allt eller en internationell rättsordnings
tillblivelse tyckes obegripligt jag nu här uppe på höjderna vara »den förste på
skansen» synnerligen bland det glatt och sävligt förskräckta studentexamensfolket.

Beträffande den där hemlighetsfullheten kring Ålandsfrågan vill jag för övrigt
säga, att regeringen i alla fall kommer att avge, förlåt »utlovat», en proposition
till riksdagen. I anledning av den får det motioneras i riksdagen, och då
kommer allt det att sägas öppet, som var så förfärligt viktigt att hemlighålla vid
de två sammanträdena inom lyckta dörrar i riksdagen och mer till. Vid kammarens
munkorgsmöte meddelades upplysningar av sådant slag, att det är rent
av löjligt, att de inte skulle få omtalas offentligt.

Jag förstår nu, att anledningen till att Ålandsfrågan kommit så på sned enligt
min uppfattning är den, att man tror sig därmed nitälska för det nordiska
samarbetet. Nu har det ju varit litet krångligt att få finnarna med i detta arbete.
När det först föreslogs inom vår svenska avdelning av nordiska interparlamentariska
gruppen, att finnarna skulle tagas med i gruppen, opponerade
sig Värner Rydén och kanske även någon annan skarpt däremot. Det skulle
bli så mycket förvecklingar, sade de, på grund av de båda olika nationaliteterna
i landet. Vi andra mottogo finnarna med hänförelse, och denna känner jag
ännu. Men skall nu upprätthållandet av det större nordiska samarbetet ske påbekostnad
av ålänningarnas rättigheter?! Örn nu den finska regeringen föreslår,
att ålänningarna skola åläggas värnplikt och att fästningar skola byggas på
öarna, bör viii åtminstone från något håll i Sverige svaras: javill, men då uppställa
vi svenskar å vår sida också en fordran. En fordran ali ålänningarna
skola få komma tillbaka till oss. Sedan går allt det andra för sig utan några
sådana skruvar, som det nu skall uppbyggas på. Ty varför skola icke Åland
och dess folk kunna »skyddas» krigiskt lika bra eller, örn man så vill, lika hopplöst
under svensk suveränitet lika viii som under finsk? Det hade ju varit en

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sundare framtidspolitik. Om Finland inte vill vara med därpå, så är det vår
plikt att svara, att vi under sådana förhållanden inte gå med på de föreslagna
försämringarna i traktaten.

Sedan jag uppehålilt mig vid denna världsproblemets jordfråga, vill jag endast
säga några få ord örn vår inhemska jordfråga, som är ganska närbesläktad
med den nyssnämnda.

Det finns två vägar, på vilka den inhemska jordfrågan går fram. Den ena
är att genom statens egnahemslånerörelse skapa en mängd småbruk. Nu har
man förmenat, åtminstone har pressen uppfattat läget så, att småbruksromantiken
nu är borta. Småbruken bära sig inte, och följaktligen bör man ransonera
småbruksröreisen. Jag har för min del inte särskilt sysslat med den annat än
indirekt och direkt i vissa fall. Men jag frågar mig: var skola då de människor
få sitt uppehälle och ett hem, som inte vidare skola få ett småbruk till sitt förvärv?
Ja, det blir väl att öka landets industrialisering, men den är ju ett fyrverkeri.
som slocknar snart här och där, och därför kan man lätt, såsom var och
en bör förstå, komma ur askan i elden med den sålunda på lösa boliner inslagna
kapitulationen i småbruksrörelsen.

Vad jag däremot särskilt velat medverka till är att få till stånd bärkraftiga
jordbruk, som kunna föda en familj utan sådana bekymmer, som äro förenade
med den lilla småbruksrörelsen. Och för den uppgiften äro svenska jordfrågans
lagvägar kungsvägen och de äro det framför allt i Norrland. Nu vilja statsmakterna
— jag höll på att säga statsrådet Sköld — endast skumplöja icke ogärna
så litet som möjligt. Men vid sekelskiftet och tiden närmast därefter ville vi
gå till grunden med den stora saken. Då framfördes också av de dåvarande tre
jordkommissionerna, bestående av högerfolk, lika väl som av liberaler och socialdemokrater,
att bl. a. tre stora åtgärder erfordrades. En av dessa åtgärder var,
att arrendatorerna hos bolag och enskilda skulle frigöras från slaveriet genom
tillfälle och hjälp att frigöra sig samt uppmuntras till jordbruksvård och
rätt för sig och sin familj att ostört få åtnjuta frukterna av sitt arbete. Däremot
säger man nu, att de ha det bättre under bolagen. Vöre det fallet, skulle
det ju vara så gott, att regeringen föreslog upphävande av den norrländska förbudslagen,
så att alla bönder, som nu äro fria, så småningom blevo bolagsarrendatorer
i stället och således finge det bättre. Men det törs man inte, ty de skulle
i själva verket inte få det bättre därigenom. De som inte vilja bli fria, kunna
slippa det, ingen vill tvinga dem, men de, som så önska, böra också få möjlighet
därtill. När den rörelsen kommer i gång, blir den säkert en mycket stor rörelse.

Jag minns, att vår temperamentsfulle kamrat här i kammaren, Wohlin, som
satt i jordkommissionen, blev så hänförd över tanken på denna frigörelse, att
han påyrkade, att vi skulle se till, att alla arrendatorer inom ett och ett halvt
år skulle vara frigjorda. Jag måste ju säga: »Sakta i backarna, kära Wohlin,
det går inte så lätt, men jag gläder mig oerhört över din entusiasm för själva
saken.» Den entusiasmen bär nu dunstat bort, därför att lian fått andra uppgifter
eller kanske blivit betänksam mot sin första uppfattning.

För det andra ifrågasattes det av de äldre jordkommissionerna, att ofullständiga
jordbruk måste i första rummet fullständigas med tilläggsjord. Man är
nu med på att det skall nås företrädesvis på det sättet, att den jord, som jordbrukarna
redan ha, skall förbättras genom nyodling, i män av möjligheter,
gödsling, stenplockning på den och påfyllning av ny lös jord. Men varför äro
dessa jordbruk ofullständiga? Jo. därför att de omfatta en för liten areal till
följd av de ägostyckningar, som särskilt i landets norra delar tillåtits och därigenom
att från de inköpta bondgårdarna Engö utbrytas ofullständiga jordbruk
i mängd.

För det tredje ha vidare med särskild kraft både högermän och liberaler i

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
norrlandskommittén påkallat en återvinning, med ett latinskt ord en reduktion,
av odlingslcigenheterna i Norrland, norra delarna av Dalarne och Värmland
med tillbehör i skog och annat för att därigenom få tillfälle att utnyttja dem
till skapande av nya, fria, självförsörjande jordbruk. Inte heller det får ske
numera. Man får inte ens andas om en sådan sak. Detta önskemål ligger bara
och ropar från jorden utan medhåll från de i den punkten nu så att säga reaktionära
statsmakterna, ett återuppblossande i denna terräng av vad den unga
framstormande socialismen oavlåtlig! kallade »den enda reaktionära massan».
Annat än från mig, några norrlänningar samt en och annan nyvald arrendator
eller torpare från södra och mellersta Sverige, som inte känner till, vilken paroll
han skall följa här.

När två sådana riksdagsmän av sistnämnda slag uppträdde för en fjun, år sedan
i andra kammaren och inte förstod bättre än att motionera ungefär som
jag gjort, häpnade riksdagen till. Ty vad en sådan gammal krubbitare som
jag säger, behöver man inte fästa sig vid. Men den gången var det nytt folk
från jorden. Och vet ni vad söm inträffade? Jo, då blev lagutskottet återigen
så morskt, att socialdemokraterna tillstyrkte en skrivelse. Vid frågans
behandling i andra kammaren fattades endast några röster för att denna skrivelse
skulle gått igenom, och i första kammaren samlade förslaget omkring
40 röster.

Vad visar det? Jo, att örn vi få en regering, som går fram för en sådan sak,
och som säger, att den står och faller på den, så behöver den aldrig frukta att
falla. Men däremot har det ju förekommit, att en regering fallit på formuleringen
av en instruktion till arbetslöshetskommissionen. Landet måste en
gång få en regering, som vågar risken att falla också på jordfrågans lagvägar.
Skulle propositionen inte gå igenom omedelbart, behöver den regeringen ändå
inte falla, ty det är en så stolt sak, att regeringen kan stanna kvar för att sedan
åter fullfölja den.

Jag sade nyss, att i fall man skall lägga ned jordbruksromantiken, när det
gäller småbruken, kräves ökad industrialisering och ökad oviss anställning i
industriella företag, om överhuvud taget sådan kan uppbringas i så stor utsträckning
som behövs. Men på samma gång tala vi ändå örn att den svenska
nativiteten måste okas, så att det blir ännu flera barn. Men vart skola de ta
vägen?

När jag som borgmästare i Stockholm vigde en mängd brudpar, förekom i
vigselformuläret bland annat följande passus: »och betänken Edert ansvar inför
kommande släkten». Jag lade särskild tonvikt på ordet »betänken» och
såg brudgummen skarpt i ögonen. Och så tänkte jag: Nå, nu blir det väl åtminstone
någon minskning av dessa många stackars barn, som till följd av
en otyglad kaninism skola släppas ut i världen utan omtanke och tvingas kämpa
mot brist på arbete och andra oändliga svårigheter.

Nu har det uppstått en hel vetenskap, hur man skall kunna öka nativiteten.
Jag tycker för min del, att Europa bör betänka sig, innan det ökar sin befolkning
ytterligare: den är redan för stor. Och om den här i Sverige är lagom,
så låt den då i Guds namn få vara lagom! Vi behöva ju inte flera soldater —
kanske Fredrik Ström behöver flera barn för det ändamålet, men inte jag.

Men däremot bör man ge folket möjlighet att gifta sig. Jag vill inte ifrågasätta
tvångslagar, att alla skola gifta sig, men vi böra ordna det så, att så
många som möjligt kunna få gifta sig. Men säg inte till dem: Nu skola ni
kaninisera, så att här blir en massa människor, som myllrar över allt i fattigdom
och nöd, och som äro utan arbete. Det ligger naturligtvis någonting i att
äktenskapet behöver barn för att bli lyckligt och fruktbärande, och man säger
att ett barn eller till och med två — vilket antal fransmännen beslutat sig för

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

— är för litet. Men inte behöver det därför bli 4, 5, 6, 8 eller 10 barn, som
vetenskapen tycker är det mest framstående exemplet på pliktuppfyllelse gentemot
fäderneslandet.

Till sist vill jag särskilt beröra en fråga, som kallas för psykiatrien och
rättsskipningen. Den lär nog få komma upp i år också, den kommer kanske
evigt upp. Psykiatrien är ju inte en sådan vetenskap som naturvetenskaperna,
vilka nå fram till exakta resultat, utan den mest subjektiva vetenskap man
kan tänka sig. Man får dessutom komma ihåg, att det här gäller att förklara
en människa oberättigad att anses äga en själ, som ju är hennes dyrbaraste
egendom, eftersom hon annars upphör att vara människa.

När jag kom till rådhusrätten såsom borgmästare, sade de äldre rådmännen
till mig: »Du får se noga upp med psykiatrien!» — »Jaså», sade jag, och jag
såg upp.

Vid mitt domarbord stodo ofta psykiatrici emot varandra, allt eftersom de
voro beställda av de olika parterna, och detta var väl åtminstone ett bevis på
att man inte kan blint anlita vilken enstaka psykiatriker som helst och sedan
tro blint på honom ensam. Men nu anställas ps.ykiatrici i ämbetsverken, och
i skolöverstyrelser och domkapitel vänder man sig till psykiatriker för att få
hans enda utlåtande örn huruvida en person, som nu är lärare, tjänsteman eller
vanlig menig, kan anses vara vid sina sinnens fulla bruk, och sedan är saken
klappad och klar. Jag och Alfred Petrén ha mött ett fall, där en av psykiatrin
utpinad skollärarinna visar upp inemot 8 olika läkarbetyg. Hon har under ett
helt år fått kastas mellan olika experter, av vilka hälften sade, att hon var
fullkomligt frisk, och de andra fyra sade, att hon var otillräknelig. Bland de
förra var Petrén. Men då sade en statssekreterare i ecklesiastikdepartementet :
Det är ett fullkomligt svårt och farligt spektakel med psykiatrins utsvävningar.
Nu går det verkligen för långt. Man måste skaffa henne en anständig
plats. Men sedan blev han landshövding, så nu ha vi tyvärr inte åtminstone
den hjälpredan i departementen.

Nu ha emellertid riksdagens revisorer kommit emellan, och höga vederbörande
måste ju ha någon aktning för deras kollektivitet, örn man också inte
kan ha det för en enskild riksdagsman. Jag erinrar örn att jag interpellerade
två statsråd i dessa frågor förra riksdagen. »Jag förstår ingenting om det
här», svarade då socialminister Möller, »men man får väl lita på de sakkunniga.»
Ja, i så fall är ju gärdet alldeles uppgivet! Och justitieminister Westman,
som har att handlägga detta problem, gick ikring det på omvägar, varpå bägge
statsråden avtågade från debatten innan den ännu var slut. Nå: »bättre fly
än illa fäkta», tänkte jag. Men saken måste ju nu i alla fall ha sin gång.

Riksdagens revisorer ha nu funnit detsamma som jag påpekat flera gånger.
Örn det nu i domstolarna begäres, antingen av den tilltalade själv eller någon
hans målsman eller av åklagare, att han skall sinnesundersökas, så att han kan
förklaras för straffri, så förordnar medicinalstyrelsen en sådan undersökning
antingen direkt genom utseende av en undersökare eller ock genom anlitandet
av följande apparat, där också en psykiatriker är diktator.

För ändamålet har nämligen i Sverige upprättats tre avdelningar, där dessa
fall underkastas »vetenskaplig»(!) undersökning, en för Norrland, en för Svealand
och en för Götaland samt de erövrade provinserna. Statistiken visar nu,
att av från domstolarna till Svealands expertbyrå på Långholmen här i Stockholm
hänvisade endast 2 eller 3 % blivit förklarade som friska och alla andra
som sinnessjuka, medan däremot i Norrland och södra Sverige de friskförklarade
utgöra 25 %. Nu är det frågan, om rasen kan vara så förfärligt sinnessjuk
just i Svealand, att det ligger någon vetenskaplig naturlag under dessa
olika procenttal. Men svearna äro ju bland de pampigaste och mest rasbe -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tonade av hela svenska folket, varför jag tror, att skillnaden kanske beror på
undersökningsmetoderna. Det trodde också riksdagens revisorer —- jag bär
inte bett dem örn detta, men de ha hört talas örn saken i riksdagen, och menige
man fäster sig vid sådant — och därför begärde de nu, att det skulle tas itu
med en undersökning av vad det egentligen är för förhållande i Svealand, som
kan göra, att procenttalet sinnessjuka blir så stort där. För att träffa sakens
kärna, sade jag i den omtalade interpellationsdebatten, att »det tydligen är
något ruttet i Svealand».

Nu kan väl inte riksdagen, eller åtminstone inte Kungl. Maj :t, vara så ovänlig
mot riksdagens enhälliga revisorer, att man inte undersöker åtminstone
Svealand. Jag skall be, att undersökningen utsträckes till hela landet och även
till ämbetsverkens metoder att anlita sådana här enstaka experter med de resultat,
som jag förut har tillåtit mig antyda, Jag känner några personer, som
jag skulle anse det vara den största förbrytelse att förklara vansinniga, men
som ändå nu på konstlad väg och under olika godtycken skola förklaras ha förlorat
sin själ.

Jag hade en tjänsteman under mig i rådhuset, som heter Harald Malmberg,
ett norrländskt original och för övrigt farbror till skalden Bertil Malmberg,
som bland andra sentenser också hade denna: »Alla människor äro vi litet tokiga,
men skillnaden är den, att det syns mera på somliga än på andra.» Örn man
nu bara fäster sig vid denna säkerligen icke obefintliga tokigheten hos alla
människor, komma vi till sist alla på dårhuset, vilket ju blev vetenskapens
strålande resultat. Kvar stodo endast »experterna». Kanske dock även de blivit
åtminstone i sitt fack icke alldeles obesmittade av åkomman.

Att psykiatrikerna få ersätta laga rättegångsordning demoraliserar även
domstolarna i växande grad. Jag, som är domare och varit med i alla instanser,
förstår vilka faror, som ligga i att domstolarna kunna undslippa ansvaret endast
genom att säga: Jaså, det skall bli en sinnesundersökning, det kunna vi
ju bevilja. På detta sätt förlägges avgörandet från domstolarna, vilka äro rätt
forum. Härigenom möjliggöres ett åsidosättande av det sunda civila förståndet.
Det är den närmaste omgivningen, de anhöriga och de övriga människor,
som personen i fråga umgåtts med, som bäst kunna bedöma, om han
kan anses så pass klok eller så pass oklok, att han bör få vara medborgare eller
inte medborgare. Så sker ju också i fråga om testamenten. I varje händelse
måste domstolarna, frigjorda från krypvägar, få bibehålla det avgörande ordet
i denna viktiga fråga. Laga rättegångsordning undergräves på det allvarligaste
genom en sådan rättsskipning på de kriminella områdena, som nu pågår i
vårt land.

Herr talman! Med dessa viktiga erinringar har jag måhända lyckats
övertyga den glesa kammaren att det vad jag sagt kanske icke är så alldeles
oriktigt,

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! När jag begagnar mig

av förmånen att få yttra mig i denna remissdebatt, är jag medveten örn att
vid denna sena timma den erinran kan göras, att av vad jag har att säga åtminstone
åtskilligt kunde uppskjutas till en senare tidpunkt under riksdagen,
då realbehandlingen av spörsmålen kommer att äga rum. Örn jag i alla fall
begagnar denna förmån, så beror det därpå att man just i remissdebatten inte
så strängt är bunden vid någon viss punkt utan kan yttra sig om olika problem
i mera vidsträckt bemärkelse. Det är särskilt två avsnitt av statsverkspropositionen,
som jag ämnar vidröra. Dels önskar jag knyta några reflexioner
till kommunikationsdepartementets huvudtitel, och dels vill jag anföra
några synpunkter rörande den nu bedrivna ekonomiska politikens medel och
mål, sådana jag ser dem.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Beträffande kommunikationsdepartementets huvudtitel är det närmast den
punkt, som handlar om automobilskattemedlens disposition, som föranleder
mig att säga några ord. Det har vid olika tillfällen under flera riksdagar
starkt framhävts, senast i Kungl. Maj :ts proposition nummer 234 vid 1938 års
riksdag, att avsikten med automobilbeskattningen är att erhålla täckning för
de kostnader, som motortrafiken förorsakar vägväsendet. Det har tidigare
gjorts åtskilliga avsteg från den principen. Det har naggats i kanterna på
dessa intäkter för att skaffa medel till andra ändamål än dem. för vilka bilbeskattningen
ursprungligen var avsedd. Detta har hittills måhända icke skett
i större utsträckning än att riksdagen till slut har kunnat acceptera de gjorda
avstegen. Men av årets statsverksproposition framgår, att det alltjämt yppar
sig stora svårigheter att upprätthålla denna princip. Jag skall anföra ett par
exempel härpå, som återfinnas i sjätte huvudtiteln. Där upptages under rubriken
Automobilskattemedlens disposition ett anslag för reparationsberedskap
vid väg- och vattenbyggnadsväsendet på 1.608.600 kronor, av vilket belopp ur
årets automobilskattemedel anvisas 800,000 kronor. Såvitt jag av huvudtiteln
kunnat utläsa, avser detta anslag försvarsändamål och borde således rätteligen
utgå från det anslag, som anvisas till försvarsväsendet. Dessutom bebådas
under Avskrivning av nya kapitalinvesteringar, rubriken Vissa omkostnader
för statlig lagerhållning, en särskild proposition om anvisande av två miljoner
kronor för detta ändamål, vilka också skulle tagas av automobilskattemedel.
Såvitt jag kan finna, ligger även detta äskande utom ramen av de ändamål,
för vilka automobilskattemedlen ursprungligen tillkommit. Huruvida den bebådade
propositionen örn underhåll av enskilda vägar, för vilken beräknas en
miljon kronor av bilskattemedel, ligger inom denna ram, skall jag avstå från
att bedöma, intill dess denna bebådade proposition blivit avlåten. Vad som
emellertid föranleder mig att peka på dessa förhållanden är den omständigheten,
att automobilskattemedlen så väl behövas för sitt ursprungliga ändamål. Det
är visserligen sant, att automobilskattemedlen numera tillföra det allmänna
stora inkomster. Bilskattemedlen beräknas i årets statsverksproposition under
nästa budgetår uppgå till 132 miljoner kronor, och det är ju ett aktningsvärt
belopp. Men det är att märka, att på grund av den allt mer ökade motortrafiken
tarvas allt mer omfattande vägförbättringar och vägbeläggningar av
varaktig beskaffenhet. Motortrafiken har också en viss rätt att fordra, att de
medel, som i skatteväg uttagas av den, användas för det avsedda ändamålet.
I sjätte huvudtiteln redovisas i år en utredning, som verkställts av kungl, vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen, rörande kostnaderna för huvudvägarnas iståndsättande,
en utredning, som bebådades redan förra året i sammanhang med
den då omtalade generalplanen för iordningställande av landets huvudvägar.
Denna utredning visar, att kostnaderna för att bringa upp enbart huvudvägarna
i riket till den standard, som är påkallad med hänsyn till nu förutsedd
utveckling av vägtrafiken, uppgå till nära en miljard kronor. Det säges vidare,
att de närmast liggande uppgifterna på detta område skulle tarva en
summa av omkring 600 miljoner kronor. Fördelade på en tioårsperiod skulle
detta betyda en utgift av 60 miljoner kronor örn året. När jag läste denna utredning,
som enbart berör huvudvägarna, och samtidigt fann, att departementschefen
anser sig kunna använda bilskattemedel till andra ändamål än dem, för
vilka de tidigare varit avsedda, fann jag det befogat att göra den erinran, jag
nyss framställt.

Men denna utredning ger också anledning till en annan reflexion. Utredningen
gäller endast landets huvudvägar, och det övriga landsvägsnätet i landet
är icke beaktat i densamma. Det är därför uppenbart, att en inventering
av hela det allmänna vägväsendets behov skulle ge till resultat betydande an -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
slagskrav och klart ådagalägga det stora behovet av andra allmänna vägars
iståndsättande liksom också av anläggning av nya vägar. Jag finner således,
att den utredning, som på detta område verkställts, av myndigheterna snarast
borde kompletteras med en utredning rörande hela det allmänna vägväsendets
behov, och jag finner ett alldeles särskilt skäl därtill i den omständigheten, att
förra årets riksdag beslöt sådan omläggning av automobilskattemedlens användning,
att den så kallade behovsprincipen inaugurerades för tilldelning av
bilskattemedel till de olika länsfonderna. Skall en sådan behovsprövning bli
riktig och ge uttryck för det verkliga behovet i de olika länen, synes det mig
uppenbart, att man inte kan begränsa den till de behov, som föreligga beträffande
landets huvudvägar, utan man får därvid ta sikte på och äga kännedom
om även hela det allmänna vägväsendets behov.

I detta sammanhang tillåter jag mig påpeka — och jag skulle lia önskat, att
kommunikationsministern nu varit närvarande — att det kan ifrågasättas, om
inte en snabbare takt för iståndsättande av landets huvudvägar borde anslås
genom statlig upplåning. Det finnes nämligen huvudvägar, som underhållas
medelst grus och makadam, och där underhållet är så pass kostsamt, att det
kan vara ekonomiskt fördelaktigt att så fort som möjligt förse dem med helpermanent
beläggning. Det hade varit önskvärt, att redan den verkställda utredningen
kompletterats med en utredning örn de besparingar på de årliga underhållskostnaderna,
som möjliggöras, därest dessa huvudvägar förses med
varaktig beläggning. På så sätt hade också en större klarhet kunnat vinnas om
de ytterligare medel, som genom dessa besparingar kunna komma att stå till
disposition.

Jag skall inte vid denna sena timme längre uppehålla mig vid detta ämne,
men det är uppenbart, att redan inom den nuvarande vägorganisationens ram
finnas möjligheter för en energisk och driftig kommunikationsminister att göra
betydande insatser till vägväsendets fromma utan att därför behöva tillgripa
det medel, som en pågående utredning har fått i direktiv att anvisa, nämligen
ett helt statligt övertagande av vägväsendet. Det förhåller sig nämligen så, att
landets vägstyrelser äro mycket intresserade för sin uppgift, och var och en
inom sitt område strävar efter att driva fram utvecklingen i här berörda avseenden.
Faktiskt inträffar ju det egendomliga förhållandet, att det kanske närmast
blir myndigheterna, som i viss mån få hålla igen, emedan medlen inte äro
tillräckliga, och att därför fördelningen måste bli otillfredsställande.

Motortrafiken och vägväsendet utgöra ett mycket viktigt led i samfärdseln,
befordran av gods och personbefordran, och det är därför betydelsefullt, att
också denna gren av offentlig verksamhet ordnas ändamålsenligt, varför jag
har velat kraftigt understryka, att automobilskattemedlen måtte få användas
till det ändamål, för vilket de ha tillkommit.

Jag skall icke uppehålla mig längre vid sjätte huvudtiteln. Jag skall göra
några reflexioner i anslutning till den föredragna finansplanen.

Den nuvarande regeringen har haft och har fortfarande en alldeles särskild
tur i det förhållandet, att statskassan har tillförts alltmer ökade inkomster.
Vad som behöves för on regering för att kunna regera, det är pengar, och det
är dessa pengar, som lia influtit i så riklig mån under de sista åren. Det är
dessa inkomster, som ha gjort det möjligt för den nuvarande regeringen att
genomföra många och dyrbara reformer av olika slag. Men när det talas örn
all denna välfärd, som regeringen har åstadkommit, så kanske det kan vara
skill i att påminna örn en sak. Denna stigande inkomst flod är frukten av
sedan gången tid rådande ekonomisk ordning i det svenska samhället. Det
iir det enskilda initiativet, det är den fria företagsamheten, det iir den företagareanda,
som varit rådande i landet, och fiirst och sist är det den enskilda

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
äganderätten, grunden på vilken det ekonomiska samhället är uppbyggt, varav
man nu skördar dessa frukter, dessa inkomster. Att äga något, det är varje
svensk medborgares innersta önskan — att få besitta något med enskild
äganderätt. Det är den mäktiga drivfjäder, som drivit fram vårt näringsliv
till den höga standard, som det nu äger och varifrån vi hämta alla de inkomster,
som nu tillgodogöras i landet i olika avseenden. Jag erinrar mig livligt,
hurusom från det stora och mäktiga socialdemokratiska partiet tidigare riktats
så många angrepp på det så förkättrade privatkapitalistiska systemet,
men kvar står dock det ofrånkomliga faktum, att det är detta system, som fört
vårt land fram till den ekonomiska ställning, som det nu innehar. Den enskilda
äganderätten är den grund, på vilken vårt ekonomiska välstånd är uppbyggt,
och som alltjämt uppbär detta välstånd. Det är därför ägnat att verka
oroande, att samma regering, som njutit frukterna av detta ekonomiska
system, för sin politik samtidigt sätter igång en rad av utredningar, som uppenbarligen
syfta till ett starkt försvagande av dessa samhällets ekonomiska
grundvalar. Herr Domö har redan i sitt först hållna anförande uppräknat en
del kommittéer, som arbeta. Det har redan till denna riksdag bebådats åtskilligt,
och det föreligger enligt berättelsen örn vad sig i rikets styrelse tilldragit
åtskilliga kommittéutlåtanden färdiga. I fråga om förslaget beträffande
den statliga egnahemsverksamheten finner man förslag till tvångsexpropriation
av enskild mark. Vidare har man fått ett betänkande rörande förstatligande
av det enskilda järnvägsnätet. Även där är det fråga örn sådana viktiga
principer, som det kan vara skäl att närmare begrunda, t. ex. koncessionernas
rättsliga verkan, och det kan vara skäl i att taga sig en tankeställare
örn hur det kommer att se ut, när detta järnvägsmonopol slutligen blir genomfört,
som med en naturlig utveckling säkerligen kommer att utsträckas till stora
delar av landsvägsnätet och således utgöra ett hot mot den enskilda företagsamheten
på motortrafikens område. Behöver staten inkomster så höjer
man så lätt taxorna för såväl gods- som personbefordran sedan den enskilda
konkurrensen ej längre finns. Jag skall inte närmare gå in på det därför att
vi ju få tillfälle att senare diskutera detta spörsmål i detalj, men det kan
också finnas en tredje part, som så småningom kan komma att anmäla sina
bekymmer, och det är sjöfarten. Och där finnes i detta spörsmål också vissa
kommunala intressen, som ju alltid följa stora omläggningar. Där finnes
järnvägsförvaltningar och verkstäder, som göra, att vissa kommuner ha ett
stort intresse i den frågan.

Jag använde uttrycket »förstatligande» av det enskilda järnvägsnätet. Jag
upptäcker nu, att jag gjort mig skyldig till en missägning, det heter inte så.
Man har funnit upp ett nytt namn för socialisering. Man kaller det för »enhetliggörande»
av det enskilda järnvägsnätet. Det erinrar mig om den strid,
som fördes 1929 och 1930 örn vissa tullar, då man till slut under 1930-talet i
stället för tullar uppfann ett annat namn: »importavgift», och nu synes det
vara meningen att i stället för förstatligande, socialisering, lansera ett nytt
namn, »enhetliggörande»! Det blir nu den nye kommunikationsministern, som
ju har utgått från ett tidigare konservativt parti, som skall lansera detta nya
namn.

Vi ha vidare sådana kommittébetänkanden som fritidsutredningens förslag
örn strandlag. Jag skall inte yttra mig örn det, ty ingen vet örn det blir föremål
för proposition, men ett faktum är, att det föreligger ett kommittébetänkande,
som redan livligt diskuteras i pressen och på möten. Det finnes således
åtskilligt, i framlagda betänkanden och utredningar, som direkt riktar sig mot
den hörnsten, som jag anser den enskilda äganderätten vara. Lägges härtill
tidigare färdigställda, i vederbörande departement vilande utredningar om in -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
förande av vissa statsmonopol —- kaffemonopol och bensinmonopol — så utgör
allt detta ett allvarligt hot mot det enskilda näringslivet och den enskilda
äganderätten. Det är därför inte så underligt, att det märkes en viss ,dov
stämning av oro. Lusten att starta något nytt är i avtagande, och en begynnande
konjunkturavmattning skulle tillsammans med de psykologiska faktorer,
som både i det avseendet förefinnas och i avseende å de förberedelser, som
från regeringshåll göras mot det enskilda näringslivet och äganderätten, kunna
mycket snabbt framkalla känslor och stämningar, som kunna bli ödesdigra
för landets ekonomiska liv och för dess utveckling. Det förefaller mig, att
när vårt ekonomiska system, grundat på enskild äganderätt och enskild företagareanda,
har lämnat så ståtliga resultat, att statens inkomster ha kunnat
ökas på sätt, som har skett, så vore det en viktigare uppgift, en riksuppgift,
att tillvarataga och bevara detta ekonomiska system och inte rikta de stötar
mot detsamma, som gång efter annan förekomma, och varpå jag nu lämnat
några exempel. Det är detta, som, herr talman, jag med några korta ord har
velat påpeka i denna remissdebatt. Vi torde säkerligen få tillfälle att återkomma
till ämnet under riksdagens fortsättning.

Herr öman: Herr talman! Det finnes ett gammalt ryskt ordspråk, som

säger, att »skräcken har stora ögon». Det där ordspråket rann mig osökt i
minnet, när jag hörde först finansministern något kortare och sedan försvarsministern
något utförligare redogöra för den socialdemokratiska försvarspolitiken.
Skräcken har verkligen ganska plötsligt och ganska ordentligt öppnat
ögonen på det socialdemokratiska partiet för försvarsväsendets brister. Men,
mina herrar, det ligger en fara i att låta skräcken alltför ensidigt bestämma.
Det kan hända, att den då också kommer att i viss mån förblinda. Man har
ett intryck i nuvarande ögonblick, att det är en särskild fara för detta. De
båda data, som spelat en avgörande roll för den socialdemokratiska kursförändringen
i försvarsfrågan under sistförflutna år, skall jag inte gå in på. De
äro väl kända för alla. De ha föranlett en sak. De ha föranlett kraftigt utökade
krav från regeringens sida på materielanslag till armén, flottan och
flyget. Vi ha naturligtvis ingenting att erinra mot detta. Men medan regeringen
alltså å ena sidan och på goda grunder föreslår stora materielanskaffningar,
så försummar den å andra sidan den lika nödvändiga personella beredskapen.
Jag har tidigare fäst uppmärksamheten därpå, och statsrådet Sköld
bar som svar inför kammaren meddelat som sin åsikt, att han hyste starka
betänkligheter mot att nu genomföra en generell ökning av övningstiden. Han
vill, enligt vad han sade, i första hand använda alla tillgängliga medel för
utgifter, som giva omedelbar effekt, och då en förlängd övningstid inte kunde
väntas giva någon avsevärd effekt förrän någon gång i mitten på 40-talet, så
kunde den gott få anstå.

Ja, skulle vi resonera på det sättet, då skulle jag tro, att överhuvud aldrig
någon förlängd övningstid kunde komma att ifrågasättas, hur uppenbart det
än vore, att den nu är för kort. Ty ingen av oss kan väl skåda in i framtiden.
Ingen av oss kan säga hurudant läget i världen är örn fem eller sex år framåt.
En motivering, som i dag kan anföras mot en förlängd övningstid, den kan
alltid och under alla förhållanden anföras mot en sådan förlängning. Jag
måste, herr talman, — med allt erkännande av mycket av vad försvarsministern
här uttalat på ett för övrigt synnerligen måttfullt och resonlig!
sätt — säga, att jag är förvånad över hans betraktelsesätt i detta fall. Det
finnes ingen följdriktighet i detta, och det täcker inte alls alla de allvarliga
problem, som vi i verkligheten stå inför.

Ty vad är i själva verket frågan örn den personliga beredskapen? Jo, den

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
är ju till en början en fråga om utbildningen av de blivande värnpliktiga, oell
i det stycket förefaller det, som om vi med försvarsministerns premisser borde
kunna vara ganska ense. Chefen för armén har i en officiell tjänsterapport betonat,
att en revidering av gällande härordning är ofrånkomlig för att erhålla ett
under större delen av året enligt nutida fordringar tillfredsställande beredskapsläge,
och såvida jag uppfattat försvarsministern rätt, var det också hans
mening, att han ville åstadkomma ett såvitt möjligt tillfredsställande beredskapsläge.
Chefen för armén har av denna grund hemställt dels, att tjänstgöringstiden
för de värnpliktiga skulle ökas, och dels, att den s. k. kategoriklyvningen
skulle upphävas. Såvitt jag förstått, har statsrådet Sköld liär
icke anfört något enda skäl mot en sådan uppfattning.

Men som. sagt: frågan örn övningstidens längd är bara den ena sidan av
den personliga beredskapen. Det finns också en annan sida, den som rör dea
omedelbara beredskapen, den som alltså sammanfaller med vad statsrådet så
starkt betonade, nämligen nödvändigheten att, inom en nära framtid få till
stånd en förbättrad försvarsberedskap. Och den sidan, den går ut på att giva
de enligt 1925 års härordning otillräckligt utbildade årsklasserna en bättre
övning i vapnens bruk. Detta kan ske genom extra inkallelse till övningar,
men ingenting är meddelat om, huruvida regeringen avser att förbereda några
sådana extra inkallelser eller övningar. Hur denna närmaste framtid kan
komma att gestalta sig, den som vi alltså i någon mån kunna överblicka, därom
tror jag, att innerst statsrådet Sköld och jag och kammarens övriga ledamöter
äro ganska ense. Därom tala vältaligt regeringens krav på snabb nyanskaffning
av,materiel. Men örn man sålunda sörjer för materielen, så måste
vi väl ändå fråga.: Skall man inte också sörja för att det finnes folk. son:
kan handha materielen? Jag vill, herr talman, gärna tro, att statsrådets nu
uttalade betänkligheter, som jag i det längsta vägrar att, taga som ett direkt
avvisande, när det kommer till kritan ej skola visa sig starkare än att de
kunna övervinnas. . Ytterst gäller det ju här i alla fall inte regeringens eller
det socialdemokratiska partiets prestige. Det gäller något vida större, något
som vi alla måste böja oss för. Det gäller i denna allvarliga tid nationens
frihet och .oberoende. Jag är också övertygad örn, att ingen av oss i en så
allvarlig tid vill rusa i väg i panik. Jag är övertygad örn, att vi alla delo
statsrådet Skölds mening, att vi skola handla med ekonomiskt förstånd och
beräkning. Men vi måste också handla med omsikt utan fördomar eller förutfattade
meningar. Bemöda vi oss att behandla försvarsfrågan på det sättet
vid denna riksdag, är jag övertygad örn att ett gott och gagneligt resultat
ligger inom nära räckhåll.

Herr statsrådet Sköld: Man kan helt naturligt med personell beredskap

mena två ting. Man kan mena, att man genom en ökad övningstid steg för steg
tillför de värnpliktiga större färdighet. Men i det avseendet åstadkommer man
ju icke någon omedelbar effekt. Och jag vill fästa uppmärksamheten på att
de krav, som chefen för armén har ställt på denna punkt i sin rapport, äro
samma krav, som försvarsväsendets representanter ställde vid genomförande
av 1936 års försvarsordning, och som riksdagen då för sin del icke brydde
sig om att följa. Det är klart, att man skall tillmäta den militära sakkunskapen
all möjlig hänsyn, men det kanske ändå finnes skäl för oss att en smula
överväga, huruvida vi skola vara beredda att svära på magisterns ord, sedan
den övningstid, som bestämdes 1936, allenast har varit prövad ett enda år.

Vad sedan beträffar den personella beredskapen ur en annan synpunkt, nämligen
den vad vi skola göra för att ha en rustad trupp tillgänglig under olika
delar av året, så är det ju ett helt annat problem. Båda dessa problem, både

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
beträffande övningstid och beträffande den personella beredskapen, komma
att av regeringen prövas under denna vår. Men jag måste för min del säga,
att jag har inte den sakkunskap, som herr öman har, så att jag utan vidare
kan säga, beträffande inkallandet till övning av årsklasser, som enligt 1925
års härordning ha haft 150 dagars övningstid: de kunna övas! Det kanske
ändå vore skäl att något litet överväga vilka möjligheter som finnas att på en
gång taga in gamla årsklasser till övning och öva den nya årsklassen. Det
finnes ju militära skriftställare, som varit inne på detta problem, och som lia
darrat litet på manschetten och i stället föreslagit, att man skulle uppskjuta
inkallandet av den nya årsklassen och vänta med att utbilda den ett år framåt.
I själva verket är det så, att här är det så mycket organisatoriska svårigheter,
så det finnes säkerligen i denna dag icke en enda människa i detta land, som
vågar säga: det kan ske! Jo, det finns en: herr öman!

Jag skulle till sist bara vilja säga följande: vem är det, som skräcken ger
stora ögon? Vi i regeringen försöka att avväga användningen av statens tillgångar
på olika områden, och när det gäller en sådan avvägning, så vågar
jag säga, att det går ej an att rusa åstad i panik och fatta beslut, som leda
till sådana bördor, som inte motsvaras av fördelar. Å andra sidan är det väl
på det håll, som herr öman representerar, som man kommer med de längst
gående kraven med hänvisande till det allvarliga läget. Och vid varje krav
man ställer, vare sig det gäller utökning av värnpliktstiden eller det gäller en
miljon mer till luftvärn eller det gäller det eller det, så heter det, att det är
fråga örn Sveriges frihet och oberoende. Är det allvar bakom detta, så måste
det vara skräcken, som talar med stora ögon.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Öman, som anförde: Herr
talman! Jag vill endast i en enda punkt replikera herr statsrådet. Herr statsrådet
ville inte göra anspråk på att ha en så stor sakkunskap på detta område
som jag skulle försökt tillägga mig. Jag gör inga anspråk att söka tavia
med herr stasrådet i sakkunskap på detta område. Jag har endast tillåtit
mig åberopa den skrivelse, som chefen för armén ingivit till försvarsdeartementet,
och där just frågan om extra inkallelse av dem, som utbildades enligt 1925
års härordning, berördes. Jag hade trott, att åtminstone chefen för armén
skulle kunna anses sakkunnig.

Herr Domö: Det var med mycket stort intresse jag åhörde statsrådet

Skölds båda anföranden här i kammaren. Han sade i sitt första anförande, att
det särskilt med hänsyn till budgetläget gäller att noga väga och beräkna försvarsutgifterna,
så att man får full effekt för de offer man gör. När jag jämför
detta uttalande av försvarministern med herr Wigforss’ yttrande tidigare i
dag, varav man fick det intrycket, att finansministern var ganska orolig över
möjligheterna för budgetens framtida balansering, så gå mina tankar tillbaka
till föregående remissdebatter här under de gångna sex åren, och jag erinrar
mig med vilket frejdigt mod det från den socialdemokratiska regeringen har
framförts påståendet att vi ha råd till varjehanda utgifter och att ha en omfattande
budget i olika avseenden och att vi icke behöva knussla, ty vi kunna höja
skatterna. Skällan har fått ett annat ljud under senaste tiden och även i
denna remissdebatt. Jag har det bestämda intrycket av finansministerns uttalanden,
att han innerst inne var ganska orolig för hur det skulle gå. Nu säger
han, att det är på grund av försvarsutgifternas ansvällning, som man måste
bli betänksam. Vi ha från högern framhållit upprepade gånger, och även
från annat håll har det framhållits, att man vet ej tidens utveckling eller vilka
krav i utgiftshänseende, vi kunna ställas inför helt plötsligt, varför det är

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
angeläget att inte binda sig mer för bestämda utgifter än vad man med sannolikhet
tror att man kan gå i land med. Ja, nu äro vi i det läget, och det är
den ömma punkten, att vi under ett högkonjunkturår — då man enligt finansministerns
teori skulle öka våra reserver — ha svårt att få debet och kredit
att gå ihop. Man skall ha varit ganska säker på att det inte skulle bli någon
större, långvarig internationell oro och fara för större krig för att inte förstå,
att vi kunna komma att stå inför en sådan situation, som vi nu göra, då vi äro
eniga örn att vi äro tvungna att offra mycket på vårt försvar. När det gäller
att avväga statsutgifterna och budgeten, måste givetvis även utgifterna för
försvaret noga prövas. Men jag frågar: har man lika kritiskt ingått i prövning
av andra utgiftsförslag, som lia förts fram föregående år och i år?
Statsrådet Sköld gycklade över högerns uppträdande i försvarsfrågan och
ansåg, att högern är för självmedveten, att den förhäver sig över större förutseende
än andra, etc. Nej, vi skryta inte över att ha haft större förutseende.
Det är likgiltigt i detta ögonblick vem som har haft det, men inte kan
väl den socialdemokratiska regeringsdelen berömma sig över att ha haft särskilt
stort förutseende. Hade socialdemokraterna haft det, så hade säkert utgifterna
för försvarets iståndsättande icke blivit så dryga, som de nu bli. Det
är kanske riktigt, som statsrådet Sköld sade, att man inte kan veta, örn och
när man kan bli ställd inför en sådan situation i försvarsavseende, som nu är
för handen. Men man visste, att läget var mycket labilt, och att det plötsligt
kunde hända åtskilligt. Och vidare är det en sak, som även socialdemokraterna
borde varit klara med: det går inte att improvisera en försvarsordning.

Jag tillät mig att i mitt första anförande framhålla angående vår beredskap,
att det gällde att överväga och komma med förslag till en ökad övningstid.
Ja, genmälte försvarsministern, det tar så lång tid innan en utökad övningstid
får effekt. Ja, jag är med örn, att man i första hand skall vidtaga
sådana åtgärder, som giva den snabbaste effekten, och framförallt kanske sådana,
som medföra ökad personell beredskap, men en längre övningstid blir
säkerligen också nödvändig. Allt beror ju, när man överväger frågan örn
övningstid och dylikt, på om den svåra situation vi nu äro i kan anses vara
av övergående natur. Har man den uppfattningen, att det svåra läge som nu
råder är hastigt övergående, så förstår jag, att man drar sig för förlängd övningstid,
men är det så, som man nog måste räkna med, att krigshotet över
Europa kan bli bestående för lång tid, då måste saken ses annorlunda. Nu
gläder det mig ganska mycket, att ordvalet i herr statsrådets anförande visade,
att hans hållning till utsträckt övningstid inte är bestämt avvisande. Jag
tillåter mig framhålla mot hans skäl, att det tar sju och ett halvt år innan
utökad övningstid för de värnpliktiga får full effekt, att det är andra förslag,
som regeringen framfört, som också taga lång tid innan de hinna verka, och
det skälet är alltså inte i och för sig avgörande. Att bygga en pansarbåt
tar också mycket lång tid, många år, men ändå föreslår ju regeringen byggandet
av sådana — som väl är.

Vidare nämnde jag försvarsberedskapskommissionen. Det var med en viss
förbluffelse, som jag hörde statsrådet Sköld besvara mitt uttalande om, att
ordförandeskapet inte borde vara en bisyssla, med att hänvisa till att så har
det varit förut. Denna vördnad för det bestående har jag inte förut märkt hos
försvarsministern, och jag är övertygad örn, att han inte har den heller, varken
när det gäller försvarsberedskapskommissionen eller när det gäller andra
viktiga saker. Jag är fullständigt med örn, att ordföranden är en utomordentlig
och kunnig kraft. Men det är ju inte det, som frågan gäller. Frågan
är, örn lian icke är så sysselsatt med annat, att han icke har tillräcklig tid.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
Det var ur den synpunkten, att han hade uppdraget som en bisyssla, som jag
riktade min kritik mot anordningen.

Så yttrade försvarsministern, att det var egendomligt, att han skulle behöva
framhålla för oss högermän, hur svårt det var att planhushålla. Ja,
det är just därför att det är så svårt att sköta denna sak, herr statsråd, som
det är angeläget, att ledarskapet för kommissionen icke bör vara en bisyssla.
När det gäller planhushållning står man här inför ett särskilt spörsmål: vi
kunna helt plötsligt komma i ett läge, där det är nödvändigt att — man må
i princip gilla planhushållning eller icke — mobilisera rikets och medborgarnas
hela kraft för att klara en svår situation. Jag vet inte, örn det just nu
är skäl att skämta om att vi högermän nu kräva planhushållning, men det
må man gärna för mig göra, och jag skall tillåta mig uppmana försvarsministern
att nu pröva sin planhushållningsförmåga på försvarsberedskapsfrågorna.

Herr statsrådet sade vidare, att den nordiska försörjningen i och för sig är
bra, men den är inte tillräcklig. Nej, det kunna vi vara fullkomligt ense om,
men jag vet, att, redan under världskriget spelade de nordiska ländernas hjälpsamhet
mot varandra och gemensamma åtgärder för att trygga försörjningen
här i Norden en mycket stor roll. Jag har velat stryka under betydelsen av
dessa saker. Jag tror inte, att det finns någon oenighet alls mellan herr försvarsministern
och mig i denna sak, nämligen att man bör fortsätta på den väg,
som man har slagit in på.

En sak, som i ett visst avseende förvånade mig men i ett annat inte, var,
att försvarsministern sade: Visst ha vi det till en del dåligt här i landet med
vår försvarsberedskap, men det är inte livsfarligt. Herr försvarsminister, det
är rätt svårt att avgöra, hur det är med den saken! Det är mycket bra, att
försvarsministern har en god tro därvidlag, och ännu viktigare är det, att
bakom försvarsministerns åtgöranden finns såvitt, jag vet ett bestämt allvar
och förmåga att rätta till, där det brister. Det äro vi glada över, men jag
tycker, att det är väl mycket sagt, när herr statsrådet tillåter sig att varna
oss, som peka på vissa brister, och samtidigt säger, att vi kunna ställa till
panik. Det är inte vår avsikt, och vi göra det ej heller, men vi känna vårt
ansvar och vi vilja inte sticka huvudet i busken. Det är bäst latt i tid göra
klart för sig, hur läget är både beträffande finanserna och försvaret. Jag
tillåter mig att för försvarsministern framhålla Winston Churchills ord, att
det är bättre att handla genast under en känsla av oro för att sedan kunna
känna sig lugn, när faran kommer, än att först känna sig lugn och sedan i
farans stund gripas av panik.

Det är ytterligare några anföranden här i dag, herr talman, som jag skall
tillåta mig att något beröra. Det var med det allra största intresse jag lyssnade
till jordbruksministerns anförande. Han hade tydligen väntat sig, att
den kritik, som han i egenskap av minister enligt gammal regel skulle bli
utsatt för under en remissdebatt, skulle komma från ett annat håll än den
sedan kom ifrån. Han gick tydligen ut ifrån att, han skulle få polemisera
mot en kritik från högern av sina åtgöranden rörande jordbrukets produktpriser,
men någon sådan hade då inte framförts i denna kammare. Att så
ej skett bör dock ej föranleda till slutsatsen att ej kritik varit, berättigad.
Till slut kom det fram, att den egentliga orsaken till jordbruksministerns inlägg
och hans upptagande av detta spörsmål var hans otillfredsställelse över
spannmålspriserna och över att, han nödgades konstatera, att jordbrukets förhållanden
och prisläget för jordbrukets produkter inte voro sådana, som man
hade räknat med. Alltså var herr jordbruksministern inte till freds. Ja,
redan tidigare hade andre vice talmannen framhållit, att åtskilligt var mindre

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
väl beställt på jordbrukets område. Det var både det ena och det andra, som
ban inte fann riktigt som det borde vara. Det gällde kostnaderna för nybyggnader
och andra sådana saker. Vidare kom herr Tjällgren, bondeförbundsgruppens
vice ordförande i denna kammare, och spann på samma tråd.
Han inskränkte sig till att huvudsakligast tala örn Norrland, men grundtonen
var i alla fall densamma och mycket märkbar: missbelåtenhet över tillståndet
inom jordbruket, sådant det nu är. Det var en passus i herr Tjällgrens anförande,
som jag tyckte var ganska rolig. Han sade ungefär så, att hans
ord inte borde fattas som någon kritik, men han måste framhålla, att jordbruksförhållandena
i Norrland tedde sig för honom ganska dåliga, och han
ville, latt de skulle komma till regeringens kännedom. Ja, det är ett originellt
sätt att i en remissdebatt tala så till en partikollega — därtill partiledare
och jordbruksminister — för att denne skall få kännedom örn jordbrukets tillstånd.
Förbindelsemöjligheterna äro tydligen ganska ovanliga inom vederbörande
partigrupp. Det gör emellertid inte så mycket till saken. Jag har
omnämnt herr Tjällgrens anförande såsom ett litet bidrag till den bild av
stämningen inom hans parti, som jag söker skildra och som inte tyder på
belåtenhet. Jag måste i knorrandet också inrangera’ herr von Heland. Han
lär vara en insiktsfull jordbrukare liksom inflytelserik politiker, men han
har bestämt en viss läggning för att mycket sällan vara belåten. Den har
kanske både han och jag i vår egenskap av yrkesmän på jordbruksområdet —
det är ju en gammal beskyllning mot oss bönder — men jag tyckte mig i år
finna, att hans ton, när han framförde sina klagomål, var särskilt misslynt
och annorlunda än i fjol. Då vädjade han och vädjade framför allt till det
socialdemokratiska partiet, att det skulle stödja jordbruket, men i år hade han
en ganska hotande ton.

Ja, sådan som jag förut nämnt har jag i år funnit bilden vara här i kammaren
av uppfattningarna inom bondeförbundet angående jordbruket. Det är
efter sex års gemensam kurs och samarbete med socialdemokraterna, som
bondeförbundets chef, andre vice talmannen och ordföranden samt vice ordföranden
för partigruppen här i kammaren och inflytelserika medlemmar i
övrigt av bondeförbundet ställa detta facit för jordbrukets del av den regeringspolitik,
som de sista sex åren förts. Jag får lov att säga, att jag beklagar,
att det skall vara på det sättet. Det är kanske inte oväntat för alla, men nog
är det ganska egendomligt och en ödets ironi, att klagomålen från jordbrukarhåll
skola t. o. m. såsom i dag komma även från de egna leden och riktas
till bondeförbundets chef och ledare när han sitter i regeringen såsom företrädare
för jordbruksnäringen. Ja, säger man kanske, det där framhåller
herr Domö, därför att han är skadeglad över regeringspolitikens misstag. Nej,
herr talman, jag är inte skadeglad över det läge, som vårt jordbruk har råkat
uti; jag är i stället mycket bekymrad. Jag vill inte heller komma bondeförbundet
till livs, jag kritiserar dess nuvarande politik, men jag tror, att vi
en gång måste kämpa på samma sida för jordbruket igen. Dock nödgas jag
framhålla här, att för många uppmärksamma iakttagare synes det, att man
nu på regeringshåll står där med ganska tomma händer, när det gäller resultatet
för jordbruket av den förda politiken. Det finns nog skäl för att
återigen erinra sig sagan örn kejsarens nya kläder.

Herr statsrådet Sköld: Herr talman! Herr Domös sista uttalanden har

jag egentligen ingen anledning att gå in på. De rikta sig ju emot boudeförbundet.
Men även en mera neutral åhörare som jag kan ju inte undgå att
göra en viss reflexion. Ett huvudtema i debattens början i dag var, att regeringskoalitionens
riksdagsmän inte våga säga någonting, som inte Tege -

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lingen tycker om. De våga inte rösta annat än som regeringen vill, ock detta
betraktar högern som onaturligt. När nu några ledamöter av bondeförbundet
ha uppträtt här och framfört sina bekymmer samt kanske haft vissa anmärkningar
emot regeringens politik, ja då är det också onaturligt. Det är inte
att undra på, om bondeförbundet till slut skulle komma att säga: hur vill
egentligen herr Domö, att vi skola vara?

Är det i grund och botten så märkvärdigt, att det kan finnas nyanser i meningar,
är det så underligt, att en samhällsgrupp tycker sig lia mera att
önska? Var finns den grupp av medborgare, som inte gång efter annan kommer
och säger till det parti, som de räkna för sitt: vi tycka, att vi skulle ha
litet mer, vi tycka inte, vi äro tillräckligt tillgodosedda. Det är en sak för
sig. Däri behöver icke ligga något misstroende mot själva grundtanken och
grundlinjen i den politik, som föres. Herr Domö kan nog inte komma ifrån,
att herr Domö griper efter varje liten fjäder, som virvlar i luften, för att
försöka göra en och annan fet höna av den.

Jag begärde inte ordet för att säga detta —- jag hade begärt ordet, redan
innan herr Domö avslutade sitt anförande på detta sätt — utan jag gjorde
det för att ge herr Domö några repliker i försvarsfrågan. Jag vill då först
påpeka, att en fråga för sig är att lia en fast anställd chef i rikskommissionen,
och en annan fråga är ordförandeskapet. Det är väl ändå ganska naturligt,
herr Domö, att även örn det kommer en dag, när man måste säga: vi få
skaffa mer personal till rikskommissionen och måste kanske då få ännu en
toppfigur -—■ så har man fortfarande behov av en ordförande. Vi kunna ju
aldrig komma ifrån, att kommissionen måste bestå av en stor samling människor,
som representera olika erfarenheter och som måste finnas i ledningen,
och vi måste lia en ordförande för deni. Det ena förskjuter ju inte det andra.
Jag har inte velat komma med så konservativa tongångar som att hålla på det,
som alltid har varit, utan jag vill bara försöka göra klart, att i grund och
botten sammanblandar herr Domö två frågor, som man kan behandla var för
sig.

Jag ger herr Domö rätt i att det förslag, som regeringen avgivit om byggande
av två kustförsvars fartyg, ur vissa synpunkter kan vara betänkligt.
Vi binda nämligen här fast bortemot 15 miljoner kronor i årskvot under några
år framåt och avstå sålunda från att använda dessa pengar för ändamål, som
skulle snabbare leda till en stärkt försvarsberedskap. Fallet är dock icke lika
utpräglat som frågan om övningstiden, och det finns även andra omständigheter,
som ha gjort, att jag för min del icke har ansett, att vi kunde uppskjuta
detta fartygsbygge, men det är, det erkänner jag, en sak, som står på gränsen
av det ekonomiskt kloka. Det kan dock vara klokt ur andra synpunkter.

Jag skulle också vilja understryka, att det är oriktigt, örn man tror, att
prövningen av sociala utgifter under gångna år Ilar skett på ett mera lättvindigt
sätt än prövningen av försvarsutgifterna i år. Inom regeringen förekommer
en allvarlig prövning vid alla tillfällen, men jag måste säga, att nog
har i år beredvilligheten inom regeringen att avstå från andra ting för att
skapa utrymme för försvarsutgifter varit väl så stark som när det under andra
år har gällt att skapa möjlighet för sociala utgifter. Jag tror nog man kan
säga, att det är åtskilliga år sedan de övriga departementscheferna fingo
ålägga sig en sådan återhållsamhet som detta år. Därför är det inte riktigt
att komma och säga, att nu först pröva vi noga. Vi ha prövat lika noga
förut.

Och till sist, herr Domö, jag sade inte: visst är det dåligt ställt med vårt
försvar, men det är inte livsfarligt. Jag sade: det finns brister, men de äro

Förslå kammarens protokoll 1030. Nr h.

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
inte livsfarliga. Jag menar, att den svenska försvarsmakten ju dock har en
ganska respektabel styrka. Allting är relativt. Det är klart, att jämför jag
den med stormakternas, är den bara en lilleputtsak. Men vi ha vårt försvarsväsen,
vi ha dess organisation, vi lia våra försvarsmedel. Frågan är: kunna
vi begagna detta försvarsväsen, kunna vi begagna dessa maktmedel? Därpå
svarar jag att vi kunna göra det ganska bra. Jag har ju redan i mitt första
anförande förklarat, att vi praktiskt taget utan minsta svårighet kunna sätta
1939 års krigsorganisation i gång. Men det är klart, att för att vi skola kunna
utstå stora och långvariga påfrestningar, vilja vi gärna bota vissa brister. Jag
har bara velat understryka, att vi i alla fall lia en ganska betydande styrka.
När jag säger, att vi inte skola framställa våra svagheter så, att det väcker
panik, så är det väl riktigt, ty det finns inte anledning därtill. Detta betyder
inte, att man är lugn i dag för att bli orolig i morgon, det betyder, att man
skall försöka att vara lugn både i dag och i morgon. Jag tar fasta på att herr
Domö och hans partivänner, och vi kunna kanske utsträcka det också till hela
pressen, gå ut ifrån att man icke vill skapa panik. Det är kanske också skäl
att tänka på att när vi högt och ljudligt diskutera våra brister, så är det inte
bara vi själva, som äro åhörare. Det finns andra också, som höra oss, och det
går kanske an att reflektera en smula över vilken betydelse ett överdrivet tal
om våra brister kan ha för öron, som inte äro mantalsskrivna bär och inte ha
medborgarrätt i Sverige.

Herr Ohlin: Herr talman! Jag ber örn ursäkt för att jag tar kammarens
uppmärksamhet i anspråk några minuter med anledning av statsrådet Wigforss’
anförande, som föreföll mig innehålla åtskilliga resonemang, vilka icke
leda till de slutsatser, som statsrådet drog av dem.

Statsrådet Wigforss förde väsentligen försvaret för den framlagda finansplanen
efter tre linjer. För det första sade han, att det för närvarande icke
råder någon högkonjunktur, och att man kan inte vänta någon sådan under
kommande finansår. Han hänvisade till en viss arbetslöshet inom skogsindustrierna,
som hade föranlett vissa extra anslag i tilläggsbudgeten. Jag vill
därtill genmäla, att det mig vetcrligt inte från något håll, i varje fall inte från
mitt, har påståtts, att vi för närvarande ha en verklig högkonjunktur. Vad jag
framhöll var, att man måste beteckna nuvarande konjunktur såsom mera än
medelgod, och jag tillåter mig påpeka, att den arbetslöshetsiffra, som vi hade
i vårt land under 1938, var ungefär densamma som den vi hade 1928—1929.
d. v. s. de ur konjunktursynpunkt bästa år, som Sverige upplevde under hela
perioden från 1921 till 1934. Jag tror inte, att statsrådet Wigforss kan eller
vill påstå, att 1928 och 1929 voro några dåliga år. De lågo snarast över medelnivån,
och örn det inte har inträffat någon mirakulös permanent förbättring
i Sveriges konjunkturläge, måste vi räkna med, att även nuvarande läge
och det, som riksräkenskapsverket tänker sig i fortsättningen och som ligger
till grund för inkomstberäkningen, närmast är något bättre än en medelkonjunktur.
Jag tror som sagt inte, att statsrådet Wigforss vill eller
kan bestrida detta. Men den konklusion han drog av sitt konjunkturresonemang
var, att konjunkturläget var sådant, att det kunde motivera en viss
underbalansering. Men, herr talman, en sådan kan man uppenbarligen inte
från herr statsrådets egna principiella utgångspunkter försvara, om man
accepterar, att konjunkturläget faktiskt måste anses vara mer än medelgott.
I så fall blir snarare en viss överbalansering önskvärd.

Sedan anförde statsrådet, att det konjunkturläge, vi nu ha och ha att räkna
med för nästa budgetår, är synnerligen labilt. Han frågade, örn det inte vore
alldeles för schematiskt att då begära, att man nu skulle räkna med åtminstone

Onsdagpn don 18 januari 1939 e. ni.

Nr 4.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
balans i driftbudgeten. Till svar därpå vill jag anföra, att en finanspolitik,
som om konjunkturläget förblir gott ger ungefär balans eller ett litet överskott
kommer givetvis örn konjunkturläget försämras väsentligt, att ge ett visst underskott.
Det ovissa i själva konjunkturläget kan alltså inte i och för sig vara någon
ursäkt för att man räknar med lika stora inkomster som man skulle få, örn de
nolla konjunkturerna fortsätta, och sedan ändå presenterar en underbalanserad
budget, som endast är försvarlig under dåliga tider.

Statsrådet Wigforss’ andra försvarslinje kom fram, då han sade, att även
örn det råder en högkonjunktur, så är det inte alltid naturligt att överbalansera
budgeten, ty man kan lia oväntade och extraordinära speciella utgifter,
t. ex. för försvarsändamål. Man får ta principerna för budgetpolitiken med ett
visst förstånd. Han nämnde, att örn det kommer väldiga engångsutgifter för
speciella ändamål, kunna väl alla vara överens örn att även i en högkonjunktur
kan det räcka, örn dessa utgifter täckas med verkliga inkomster, Ja, det är alldeles
givet. Detta är ju just, som statsrådet själv i början av sitt anförande påpekade,
förutsett i själva den principiella uppläggning, som de budgetsakkunniga
gjort i sitt betänkande. Men vad som nu föreligger är icke några väldiga
extraordinära försvarsutgifter utan utgifter av engångsnatur, som såvitt jag
kan se — och den siffran blev inte direkt motsagd ■— närmast skulle kunna
uppskattas till cirka 20 å 30 miljoner kronor, alltså en relativt blygsam siffra.
Statsrådet Wigforss antydde visserligen en annan siffra, ehuru det inte var
alldeles klart, vad han menade med densamma. Han påpekade, att 1936 års
försvarsreform, om man tar hänsyn till senare inträffade prisstegringar, nu
skulle ha kostat ungefär 160—165 miljoner kronor örn året. Detta är, vad nian
haft att hålla sig till, menade han. Då det emellertid nu är nödvändigt att anvisa
238 miljoner kronor, ha vad statsrådet kallar »opåräknade försvarsutgifter»
på 80—85 miljoner måst pressas in. Såvitt jag kan se, är emellertid denna
siffra för opåräknade försvarsutgifter, 80—85 miljoner kronor, alldeles irrelevant
vid en bedömning av den nuvarande finansplanen. Den skulle kanske ha
varit relevant, örn man år 1936 hade haft att uppgöra en finansplan för budgetåret
1939/40. Då skulle verkligen dessa s. k. opåräknade försvarsutgifter
lia varit en alldeles oväntad extraordinär sak, men nu är det ju år 1939, som
budgeten för finansåret 1939/40 skall uppgöras. Då äro vi i det läget, att endast
20 ä 30 miljoner kronor av försvarsutgifterna kunna anses lia engångsnatur.
Den andra utgiftsökningen innebär en faktisk standardhöjning på försvarsväsendets
område, och det är givetvis sådant, som enligt statsrådets egna
utgångspunkter bör täckas nied verkliga inkomster.

Jag erkänner, att jag var en smula förvånad, när herr statsrådet sedan —
kanske får jag säga i brist på bättre argument — gjorde eu jämförelse med
England och sade: so på England, där är man överens om att låna och underbalansera
budgeten, även när man bär rätt hyggliga konjunkturer. Ja, i England
är det verkligen så att det försiggår en kolossal upprustning, som under
nästkommande budgetår anses komma att uppgå till ett belopp av ganska nära
10,000 miljoner kronor. Örn man räknar med att Englands nationalinkomst
är ungefär tio gånger större än Sveriges, fastän dess befolkning inte fullt lika
mycket överstiger vår, skulle det motsvara, att vi hade försvarsutgifter i Sverige
på ungefär 1,000 miljoner kronor. Det kunna ju alla vara överens örn att
i det läget skulle ingen komma att påyrka en strikt balansering av budgeten,
utan man skulle acceptera upplåningen, lirén det är inte samma sak, örn man
som i England tredubblar försvarsutgifterna, t. ex. höjer dem från 300 miljoner
till 1,000 miljoner, som då man nu kommer med en extraordinär utgift på
20 å 30 miljoner kronor.

Statsrådet Wigforss’ tredje försvarslinje var följande. Han sade, att här

100

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
föreligger icke något undandöljande av det faktiska laget, oell lian betonade,
att han direkt hade påvisat, hur man tillgripit 5 miljoner kronor från Vin- &
spritcentralen, 5 miljoner kronor från tobaksmonopolet och 7.5 miljoner kronor
från domänverket. Det var inte heller örn dessa siffror jag ansåg att det
förelåg någon oklarhet, utan det var i fråga örn de andra siffrorna, de 16.5
miljoner kronor, som utgöra en fiktiv besparing på försvarsväsendets konto,
och de 14.5 miljonerna, som erhållas genom att man underlåter att anvisa anslag
till den kommunala skatteutjämningen -— jag skall strax säga några ord
örn det.

Statsrådet Wigforss gör gällande, att jag hade glömt, att de nya budgetprinciperna
innebära, att man inte skall vara alldeles bunden av årets inkomster
vid bestämmandet av årets utgifter. Jag vill däremot genmäla, att detta innebär,
att man skall lia rätt till underskottsbudget i två lägen: när det är
dåliga konjunkturer och då det föreligger väldiga extraordinära utgifter. Men
det innebär ingalunda, att man skall ha rätt att underbalansera budgeten
när som helst, även när som t. ex. f. n. inte dessa två förutsättningar arn
uppfyllda.

Vad dessa siffror på 14.5 miljoner till kommunalskatteutjämningen och 16.5
miljoner underlåten avskrivning eller tillsammans 31 miljoner beträffar vill
jag vidare anföra följande. När statsrådet Wigforss anser, att de 14.5 miljonerna
innebära en utgift, som faller bort, synes detta vara ett något vilseledande
talesätt, ty kommunerna få inte mindre pengar av staten, och staten
kan inte heller betala ut mindre pengar till kommunerna. Därför är det inte
här i reell mening någon besparing. Väl inser jag, att man genom den bokföringsmässiga
omläggningen i samband med specialbudgetens slopande klarar
saken utan att formellt belasta budgeten nästa år med en direkt utgift. Men
man uppnår detta endast genom att i realiteten disponera en reserv, låt vara
att den icke hittills ingått i statens bokförda förmögenhet, på grund av att vi
haft det egendomliga systemet med en utanför ordinarie budget liggande specialbudget
för denna sak. Det är därför, som man, då man nu överger det systemet,
kan disponera denna reserv på 14.5 miljoner. Ungefär på samma sätt
förhåller det sig med de 16.5 miljonerna; det är fråga örn en liknande teknisk
omläggning. Men det har icke bestritts och kan efter min mening icke bestridas,
att det i båda dessa fall i avseende på sammanlagt 31 miljoner kronor
förhåller sig så, att driftsbudgeten icke visar förhållandet mellan verkliga löpande
utgifter och löpande inkomster för staten. Även om budgeten i övrigt
hade varit balanserad utan tillgripande av reserver och fondmedel, d. v. s.
även örn vi bortse från de 23 miljoner, som finansministern öppet omtalar erhållits
från vissa reserver, skulle det lia varit så, att de löpande utgifterna enligt
denna finansplan komma att bli 31 miljoner kronor större än de löpande
inkomsterna. Örn finansministern hade med tjocka streck, bildligt talat, understrukit,
att när lian balanserar budgeten i formell mening, innebär detta —
frånsett de 23 miljoner jag talat örn — att löpande utgifter överstiga löpande
inkomster med 31 miljoner kronor så att det i verkligheten föreligger en underbalans
på 31 miljoner plus ovannämnda 23 miljoner skulle situationen varit
fullt klarlagd. Men att den icke varit det, torde framgå därav att i dagspressen,
såvitt jag vet, praktiskt taget alla kommentarer lia utgått från en
helt annan och oriktig föreställning.

Statsrådet Wigforss undrar, örn jag skulle vilja genom höjda spritskatter
skaffa 50 miljoner kronor eller mera för att balansera budgeten i den reella
meningen att de löpande utgifterna skola täckas av verkliga löpande inkomster.
Nej, naturligtvis inte helt och hållet. Jag nämnde i första rummet, att
man kunde tänka sig att höja spritskatten — därigenom kunde nog 15 ä 20

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

101

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
miljoner kronor erhållas — men sedan finnas även, som av andra talare^ antytts,
andra skattekärr. Ingen väntar väl, att jag här skall framlägga något
preciserat förslag rörande dessa andra skattekällor.

Till sist säger statsrådet Wigforss, att man ju nu ändå lämpligen kan vänta
och se, hur situationen utvecklar sig, om det blir nödvändigt att skaffa mera
pengar etc. Ja, det är naturligtvis ett argument, som alltid kan användas. När
man står inför något obehagligt, säger man: »Låt oss vänta och se, kanske blir
det inte nödvändigt.» Men när statsrådet Wigforss besvarar herr Domös och
andras tal örn vad som skall göras, örn konjunkturerna bli dåliga, med att säga:
»Ja, blir det dåliga konjunkturer och vi lia underskott i budgeten, skola
vi taga upp lån, som sedan skola betalas igen under goda tider», vill jag därtill
genmäla: Med nuvarande allmänna inkomst- och utgiftsram, sådan^ den
framträder i den framlagda finansplanen, komma underskotten under, dåliga
tider at bli så enorma, att de icke kunna täckas under goda tider. Jag instämmer
visserligen helt och hållet med statsrådet i det han anfört gentemot svartmålningar
av vårt finansiella läge, men det bästa sättet att ordna det så, att
det inte blir anledning till någon svartmålning, är att varje års finanspolitik
göres sund. Detta är fallet, örn löpande utgifter ungefär motsvaras av löpande
inkomster i ett sådant läge som det nuvarande. Men det är däremot icke
fallet, om löpande utgifter överstiga löpande inkomster med vida mera än de
samlade extra-ordinära försvarsutgifterna.

Herr talman! I samma mån som de rationella finanspolitiska principer, som
statsrådet Wigforss tidigare med så stor framgång både i praktik och i princip
förfäktat, svikas under goda konjunkturer, i samma män får man, när de
dåliga tiderna komma, räkna med ökat motstånd mot en utgiftsexpansion och
en lånepolitik, som i ett sådant depressionsläge skulle vara såväl nationalekonomiskt
som socialt befogade. Den tillfälliga lättnad, som regeringen nu uppnått
genom den framlagda finansplanen, kan både regeringen och Sverige få
dyrt betala.

Herr Branting: Herr talman! Jag har under de sista åren genom om ständigheternas

makt haft uppgiften att vara en sorts tiggare; jag vädjar till
höger och vänster, örn bröd och rättvisa åt Spaniens folk! Den, som har en
sådan ställning, måste föra ett beskedligt tal, och det vill jag också beflita mig
örn att göra, så mycket hellre som så många andra ha varit snälla och hyggliga
här i denna debatt.

Det finns nu också många anledningar att prisa den vishet, med vilken världen
för närvarande styres. Att utgifterna för krigsförberedelser dominera den
föreliggande budgeten är naturligtvis en anledning till djup tillfredsställelse,
och många äro ju också de talare, som ha uttalat sin belåtenhet med den saken.
Jag antar, att glädjen är ändå större i England, efter de upplysningar
att döma som den siste ärade talaren gav, att man där kostar på sig icke
mindre än 10,000 miljoner kronor för liknande ändamål. Jag skall icke i detta
sammanhang heller taga upp frågan om arméns demokratisering, som jag förut
sysslat med. Den tycks ju redan tysk-svenska sällskapet lia på ett förtjänstfullt
sätt gripit sig an med, och man kan ju inte heller annat än glädja
sig åt, att den härvid bär fått ett så kraftigt stöd ifrån utländskt håll.

Uteslutande glädjande är ju också, att vi nu -—- med undanröjande åtminstone
i någon mån av de »missförstånd», varom herr von Papen har talat -— förstått
att på vårt sätt anamma herr Görings paroll örn »kanoner i stället för bröd»,
d. v. s. i den nationella formen att vi säga »kanoner i stället för frukost åt
skolbarnen». Det kommer ju säkerligen icke att råda någon meningsskiljaktighet
örn denna punkt här i riksdagen. Vi måste nu räkna med krig såsom

102

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 o. in.

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.),
en nära liggande möjlighet. Att krig drar nied sig svält, det veta vi, oell det
är logiskt.

Och lika logiskt är det val antagligen också i detta krigsfarliga läge, att vi
alltjämt troget och lojalt prisa noninterventionspolitiken för dess fredsbefrämjande
verkningar, som vi alltjämt kunna konstatera, mer och mer för varje dag.

Herr Ström sade nyss, att andra makter för länge sedan lia frångått och
brutit noninterventionsavtalet. Men sedan då? Herr Ström känner väl lika
väl som jag till det sätt, på vilket man resonerar. Därför att den ene tar sig
friheter, bör ju inte den andre göra det! Ett telegram i kväll ifrån London
talar örn det engelska kabinettets sammanträde och vad man där sagt. Det
uppges nu vara klart, att Mussolini inte kommer att draga sina trupper från
Spanien, förrän Franco har segrat, och med en verkligen klassisk formulering
fortsätter det: »Ingen oro för intervention ifrån något annat håll synes för
närvarande föreligga.» Så skall det tydligen låta! Och vem kan för resten
säga, vad som skulle lia hänt och var vi skulle lia stått i dag, om spanska regeringen
hade beretts möjlighet att redan 1936 likvidera Francos uppror?
Ingen vet, vilka förfärliga olyckor som då kunnat hända! Därmed är naturligtvis
också noninterventionspolitikens nytta fullt bevisad. För övrigt, örn
icke fascismen hade beretts ett legitimt tillfälle att sprida civilisationens välsignelser
över Spanien, hade vi kanske inte heller fått uppleva, hur freden sedan
räddades i Munchen. Och hur hade det då varit beställt med Frankrikes
trygghet och ära, som vi också anse som värdefulla ting?

Just den där ideligen uppdykande krigsfaran bevisar naturligtvis nödvändigheten
av den försonliga och kärleksfulla noninterventionspolitik, som mr Chamberlain
är den främste talesmannen för. Man undviker kriget genom att ge
angriparen vad han vill ha. Det är helt enkelt en genial lösning, och det är
inte att undra på, att Nationernas förbunds krångliga och farliga fredsapparat
under sådana omständigheter har blivit omodern. Men när spanjorerna och
österrikarna och tjeckerna och kanske snart också danskarna och holländarna
frambära sina varma hyllningar till den nya fredspolitikens företrädare, tycker
jag att också vårt lilla land kan stiga fram och med tillbörlig blygsamhet
anföra, att vi också på vårt håll hederligt gjort vår plikt i fredsverket. Yi
lia i sak och ord avsvurit oss varje gemenskap med den där kollektiva säkerhetspolitiken!
Inte ett försvarsvapen till Spanien ha vi på vårt samvete!
Inte heller, på sin tid, till Abessinien, för den delen. Yi ha helt och fullt gått
in för den nya internationella rätten. — Jag förstår bara inte, herr talman, varför
det ordet kommer för mig, att den som Herren vill förgöra, den slår han
med blindhet.

_ Det fanns någonting, en gång, som hette Europa. Det var ju en stor och
rik enhet i vardande, där folken i samverkan sökte utveckla sina krafter, till
höjande av kulturen_ och för mänsklighet. På den tiden var det bästa, man
kunde säga örn en vittseende och moraliskt högtstående statsman, att han var
»en stor europé». I dag är ett sådant ord otänkbart, omöjligt. Europa har
splittrats i skilda stycken, och alla ledande krafter i alla länder arbeta åt samma
håll: på att driva splittringen vidare! Ryssland har blivit en värld för
sig, som Västeuropa söker ytterligare isolera i stället för att attrahera. Fascistmakterna
ha ställt sig i en särklass. England och Frankrike utgöra en visserligen
gnisslande grupp för sig. Norden söker sig fram på egna ensamma
vägar, och ensammast av alla kämpar Spanien sin ohyggliga kamp för livet
och friheten. Vi ha kommit längre bort från internationell sammanhållning i
denna stund än före 1914. Nationernas förbunds idé örn en kollektiv säkerhet
mot angriparna är mera komprometterad än om den aldrig blivit framförd.

Men det är inte bara i dessa tecken, som man nu styr vidare på den färd,

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

103

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
där ju vi också äro med. Dea internationella politiken, som vi deltaga i, karakteriseras
också, för att tala rent språk, av den allmänna fegheten, fegheten
satt i politiskt system. Om nu någon skulle uppträda — i de demokratiska
länderna, nota bene — och säga: vi frukta inte kriget, vi avsky det, men vi
frukta det inte — så skulle en sådan säkerligen genast betraktas som en fördömd
krigshetsare. Det har blivit passande i stället, i denna förgjorda tid,
att liksom darra och falla samman inför krigets möjlighet och hellre låta rövare
och våldsmän diktera än att möta våld med makt. Den stolta franska
nationen håller på att lära sig något alldeles nytt, nämligen att bli spottad i
ansiktet! Det kommer kanske vår tur också.

De välmående, kultiverade demokratierna ha hittills osvikligt reagerat i kritiska
situationer på samma sätt, i två etapper. I det första stadiet rustar man
väldeligen -— alldeles som vi göra nu —■ och slår sig manhaftig! för bröstet
och deklarerar högtidligt, att man inte skall vika en tum, utan stå för frihet
och rätt och fördragens helgd, och allt det där. Och i andra etappen sticker
man svansen mellan benen, och det förklaras, med verkligt äkta darr på rösten,
att intet offer är för stort, när det gäller att bevara freden!

En mera beklämmande feghet än den som just nu ådagalägges av alla de
s. k. demokratierna, när det gäller den spanska frågan och noninterventionsavtalet,
som vi ju också varit med om, torde man få leta ganska förgäves efter
i mångå band av världshistorien. Fasciststaterna diktera, och hela raden av
rika, välmående demokratier lyder. Mitt för näsan på oss alla gör Tyskland
och Italien en konst i det avtal, som slöts från början, och ge samtidigt de
andra staterna order, att det republikanska Spanien även i fortsättningen skall
blockeras, när det gäller att inköpa de för livets försvar nödvändiga vapnen.
Och alla falla vi beskedligt undan. Det är en ynkedom och skändlighet, som
trotsar alla ord!

o Man inbillar sig i alla dessa demokratier, att man bevarar freden och livet
på detta sätt. Men det finns ett gammalt hårt ord, som säger att den som ärelös
lever, skall ärelös dö.

Här har citerats ryska ordspråk. Det spelas just en film örn Gorkis ungdom,
där det talas om att någon »söker dölja sina gärningar bakom en annans
samvete». Det uttrycket beskriver inte heller illa situationen i den demokratiska
världen just nu.

Herr talman! Det må förlåtas mig som gammal marxist, att jag kommer
att tänka på Platon och hans fyra grunddygder, som voro: vishet, mod, besinning
och rättrådighet. Vi känna säkert alla, att det är ganska illa beställt för
närvarande i den värld, vi leva, med visheten, modet, rättrådiglieten och besinningen.
Och vi känna, att utan någon smula rymd över det politiska livet, där
dessa ideal kunna dväljas, blir tillvaron tung och meningslös.

Tycker man kanske, att detta är ett allt för himmelsblått och verklighetsfrämmande
tal just nu, så vill jag i stället säga, att vad som just nu betyder
någonting, enligt mitt sätt att se —- fastän dessa ord kunna klinga främmande
bär i ''Stockholm —- det är, om Barcelona skall stå eller falla, det är örn den
franska demokratien skall i sista stund resa sig med kraft, eller krypa ihop i
fruktan, det är örn fascismen detta år 1939 skall segra definitivt i Europa,
eller om demokratiens krafter skola äntligen vakna till insikt om dagens verkliga
läge oell krav.

Så ser jag saken, herr talman, och jag har känt det som ett behov att säga
det.

Herr Ekströmer: Herr talman! .Tåg kommer verkligen i sista stund, men
jng skall ej bli långrandig. Jag vill endast anknyta till herr finansministerns

104

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Statsverkspropositionen m. ni. (Forts.)
yttrande för en stund sedan och säga, att från de synpunkter som jag anförde
i förmiddags finner jag det vara nästan skrämmande att höra den glädje, med
vilken finansministern predikar de höga skatternas evangelium. Och icke annat
än jag kan se, predikade han också samtidigt en sänkning av svenska, folkets
levnadsstandard. Ty vad innebär det annat, när man öppet ställer i utsikt,
att medborgarna måste inskränka sina personliga utgifter? Men det är
ju det, vi alltid ha fruktat, att den nuvarande regeringens politik, om den fullföljes
tillräckligt länge, måste förr eller senare leda till en sänkning av folkets
levnadsstandard, och man frågar sig då: vad blir då av den så mycket
p r i sa de välfärdspolitiken?

Herr Petersson, Knut: Jag vill endast, innan denna debatt går till ända,
med några ord betyga min tacksamhet för de upplysningar som lämnats från
statsrådsbänken i anledning av mitt anförande örn flyktingsproblemet. Jag
gladde mig alldeles särskilt åt det positiva intresse för denna fråga, som lyste
fram i statsrådets anförande, och jag tar gärna fasta på vad han derutinnan
yttrade, så mycket mer som han ställde i utsikt konkreta förslag ifrån regeringens
sida redan under innevarande riksdag. Den enda sak, som föranleder några
kommentarer från min sida, var vad herr statsrådet yttrade angående förhållandet
emellan septemberkungörelsen och 1937 års utlänningslag. Såvitt jag. förstod
honom rätt hävdade han därvidlag den meningen, att kungörelsen på intet
sätt inkräktar på lagens bestämmelser. Hela klagorätten finns kvar, och det
finns också kvar de möjligheter, som antydas i 20 §.

Till detta skulle jag nu vilja säga det, att klagorätten ju har ett rätt begränsat
värde, eftersom en avvisning går i verkställighet alldeles oavsett huruvida
den blir överklagad eller inte. Då ligger det kanske mera realitet i. de möjligheter,
som anvisats i 20 § att få saken dragen inför.en central myndighet, nämligen
socialstyrelsen. Min uppfattning har nu varit den, att detta underställningsförfarande
blir praktiskt taget oåtkomligt, därest kungörelsen tillämpas
efter sin ordalydelse. Det är ju så, att de befogenheter, som lämnas i kungörelsen,
äro så vidsträckta, att örn de utnyttjas till fullo, skära de så att säga igenom
hela lagen. Men det vill jag nu gärna medge, att allting här hänger på
tillämpningen, och örn det inte varit meningen att kungörelsen skulle tillämpas
så, då går det naturligtvis också att ordna det på det sättet, att här står kvar
åtminstone en viss rest av den asylrätt, som man velat få garanterad i utlänningslagen.
Det är ju också därför, jag riktat en del invändningar mot att
detta reglerats på administrativ väg och icke bibehållits på lagens grund.

Herr statsrådet Westman: Jag ber endast att få fästa den ärade talarens
uppmärksamhet på att den som blir avvisad enligt den avvisningsgrund, som
med stöd av 54 § i utlänningslagen har införts genom kungörelsen av den 9 september,
har alldeles samma klagorätt som den, som genom lagen tillerkänts en
person som blir avvisad enligt de avvisningsgrunder, som från början stodo i
lagens 19 §. Han klagar under fullkomligt lika förhållanden. Således har
icke någon som helst sämre klagorätt införts genom kungörelsen av den 9 september.

Herr Heuman: Herr talman! När jag nyss hörde herr Johanssons i Fredrikslund
lovsång till det privatkapitalistiska systemet, i vilket kväde han gav
detta system hela äran av de goda konjunkturer, under vilka vi för närvarande
leva här i samhället, gjorde jag mig en stilla fråga. Jag ställde den frågan
till mig: vilket ekonomiskt system var det, som ledde oss in i den senaste fruktansvärda
krisen, och vem fick taga hand örn offren för denna kris? Var det

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Nr 4.

105

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
samma system, som nu givit oss dessa goda konjunkturer, som ledde oss in i den
senaste krisen, eller var det möjligen det förhållandet, att vi ha ett statligt tobaks-
och spritmonopol här i landet? Om det sista är förhållandet, får ju högern
ta på sig en del av ansvaret, då ju dessa monopol genomfördes under en
borgerlig regim i riksdagen.

Skulle vi inte kunna vara överens örn att det privatkapitalistiska systemet
har både sina fördelar och sina nackdelar och att vi böra söka utnyttja fördelarna
och eliminera nackdelarna?

Efter härmed slutad överläggning hänvisades föreliggande kungl, propositioner
till statsutskottet, varjämte desamma remitterades, beträffande storleken
av i 20 § förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda
procenttal för år 1939, till bevillningsutskottet, såvitt propositionerna avsågo
pensionsväsendet (elfte huvudtiteln, dock med undantag av det därunder upptagna
förslagsanslaget till allmänna indragningsstaten) samt riksdags- och revisionskostnader
ävensom kostnader för riksdagens hus och riksdagens verk,
till bankoutskottet samt, i vad propositionerna angingo jordbruksärenden, till
jordbruksutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl överlämnas de i anledning av propositionerna
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet herr XJndéns motion, nr
16, örn författningsändringar i syfte att underlätta samråd mellan regering och
riksdag, särskilt i utrikespolitiska frågor.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet nedannämnda motioner:
nr 17, av herrar Roos och Schlyter, örn anslag till resestipendier åt advokater
m. fl.;

nr 18, av herr Sjödahl m. fl., örn statsanslag till Göteborgs stadsbibliotek;
samt

nr 19, av herr Bodin, Karl, och herr Sandén, örn viss ändring i grunderna
för statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet herr Lindhärgs motion, nr 20,
örn årligt understöd från Vadstena krigsmanshuskassa åt förre förrådsvaktmästaren
och landstormsförrådsförvaltaren K. A. Karlsson.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott herr Roos’ motion, nr
21, örn ändrade bestämmelser rörande ersättning till rättegångsbiträde i fri rättegång.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet den av herr Bondeson m. fl.
väckta motionen, nr 22, örn ytterligare åtgärder för bekämpande av mul- och
klövsjukan m. m.

Första kammarens protokoll 1989. Nr b.

J06

Nr 4.

Onsdagen den 18 januari 1939 e. m.

Avgåvos och bordlädes nedannämnda motioner:

nr 34, av herrar Norman och Söderkvist, om företrädesrätt för vissa entledigade
lärare vid tillsättning av lärartjänster vid folkskoleväsendet; samt
nr 35, av herr Tjällgren m. fl., örn inrättande av en automobilbesiktningsmannatjänst
med stationsort i Sollefteå.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.03 på natten.

In fidem
Eric Carlén.

Stockholm 1Ö39. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

390419