1939. Första kammaren. Nr 39 (Riksdagens protokoll 1939:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Första kammaren. Nr 39.

Fredagen den 9 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 2 och den 3 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg får jag härmed vördsamt anhålla örn befrielse
från riksdagsgöromålen under tiden från och med den 8 till och med
den 10 juni.

Stockholm den 7 juni 1939.

Bertil Ohlin.

Professor Bertil Ohlin är på grund av njursten oförmögen till arbete under
tiden 7 juni till 10 juni intygas.

Stockholm den 7 juni 1939.

R. Hennix,
leg. läk.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 382, till Konungen angående utredning rörande missförhållanden
inom det offentliga nöjeslivet m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa; och

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
av ett tilläggsavtal till avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige och
Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning beträffande direkta skatter, m. m.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 387, till Konungen i anledning av väckta motioner örn ändrad kommunal
indelning i syfte att åstadkomma större kommunala enheter m. m.

Första kammarens protokoll 1939. Nr 39,

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. användningen
av
tipsmedel.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden nr 257—261 och bankoutskottets utlåtanden nr 66—69.

Vid föredragning av budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades
sekreterare bifölls vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 217, i anledning av Kungl.
Majlis framställningar örn anslag till avsättningar till fonden för idrottens
främjande och till fonden för friluftslivets främjande jämte i samband därmed
väckta motioner m. m.

I statsverkspropositionen för budgetåret 1939/40 hade Kungl. Majit, under
åberopande av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 4 januari
1939, föreslagit riksdagen att dels till avsättning till fonden för idrottens
främjande för budgetåret 1939/40 anvisa ett förslagsanslag av 7,500,000 kronor,
dels ock till avsättning till fonden för friluftslivets främjande för samma
budgetår anvisa ett förslagsanslag av 3,000,000 kronor.

Vidare hade utskottet i detta sammanhang jämväl behandlat

dels de likalydande motionerna I: 209 av herr C. P. V. Gränebo m. fl. och
II: 304 av herr H. Svensson m. fl., vari hemställts, att riksdagen i anledning
av vad departementschefen i ärendet anfört ville uttala, att ur den föreslagna
fonden för friluftslivets främjande jämväl borde utgå bidrag till anordnande
av semester åt husmödrar å landsbygden, som därav vore i behov,
ävensom till badanläggningar, friluftsbad m. m. å landsbygden samt att i
fråga örn anslag till idrottens främjande landsbygdens behov borde i ökad
omfattning beaktas,

dels ock motionen II: 202 av herrar K. G. Viklund och E. O. Åkerström,
vari hemställts, att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts förslag rörande
tipsmedlens användning måtte besluta anhålla, att Kungl. Majit kommande
år måtte avsätta en viss, efter det föreliggande behovet avpassad del
av inflytande tipsmedel till en särskild fond för bidrag till uppförande av
samlingslokaler å landsbygden samt att dessförinnan nödiga utredningar i
frågan måtte företagas.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte för budgetåret 1939/40 under tionde huvudtiteln
anvisa

1) till Avsättning till fonden för idrottens främjande ett förslagsanslag av
7,500,000 kronor,

2) till Avsättning till fonden för friluftslivets främjande ett förslagsanslag
av 3,000,000 kronor,

B) att motionerna I: 209 och II: 304 måtte anses besvarade genom vad
utskottet i utlåtandet anfört,

C) att motionen II: 202 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen hade utskottet anfört bland annat:

»Med hänsyn till det jämförelsevis ringa stöd av allmänna medel, som den
frivilliga skytterörelsen erhåller, vill utskottet i detta sammanhang framhålla
önskvärdheten av att Kungl. Majit tager under omprövning, huruvida
icke denna rörelse bör tilldelas en viss andel av de tipsmedel, som avses för
idrottsändamål, för att i främsta rummet användas för anläggning och förbättring
av skjutbanor samt att om möjligt dylikt bidrag får utgå redan under
nästa budgetår.»

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. användningen av tipsmedel. (Forts.)

Herr Karlsson, Karl: Herr talman! Det är med tillfredsställelse jag tagit
del av statsutskottets förslag till höjning av det belopp av tillgängliga
tipsmedel, som skall ingå i den allmänna budgeten. Jag tror emellertid, att
man skulle kunnat gå avsevärt längre, då de belopp, som här ha avsatts till
idrottsrörelsens främjande, förefalla mycket stora och säkerligen täcka eventuellt
förefintliga behov.

Sedan jag klargjort min åtminstone relativa belåtenhet i den delen, nödgas
jag emellertid ge tillkänna, att jag inte känner mig fullt lika nöjd med sista
stycket av utskottets motivering, där det förutsattes, att en viss andel av de
tipsmedel, som avses för idrottsändamål, skall användas till understöd åt den
frivilliga skytterörelsen. Jag känner ganska väl till, att bland stora delar av
folket en förändring i inställningen till skytterörelsen skett till förmån för densamma,
men jag vet också, att det finnes ofantligt många människor, som icke
dela uppfattningen, att den frivilliga skytterörelsen bör understödjas på detta
sätt.

Utan att närmare ingå på ämnet ber jag, herr talman, få föreslå, att kammaren
måtte godkänna utskottets motivering med undantag av sista stycket,
som bör utgå.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan såväl beträffande motiveringen som klämmen. Åtskilligt
kunde ju vara att yttra örn detta utlåtande och örn användningen av tipsmedlen,
vilka nu inflyta så rikligt. Det är givet, att det kan råda delade meningar
örn huru dessa medel lämpligen böra fördelas. I likhet med den föregående
ärade talaren anser jag, att en avsevärd del bör tillföras den allmänna
budgeten, men det har ju redan från början varit avsett att med dessa medel
tillgodose även andra ändamål, och då främst idrottsrörelsen.

Nu har Kungl. Majit föreslagit, att ett stort belopp skall ställas till statsmakternas
förfogande för idrottens och friluftslivets främjande, men det har
också väckts. en del. motioner angående medlens användning. Själv har jag
väckt en motion, vari hemställts, att ur den föreslagna fonden för friluftslivets
främjande jämväl måtte utgå bidrag till bl. a. anordnande av semester åt husmödrar
å landsbygden, som därav äro i behov. Utskottet har icke direkt tillstyrkt
bifall till motionen men uttalat, att förslaget enligt utskottets mening
självfallet synes innefattas i de allmänna principer, som departementschefen
angivit för stöd åt friluftslivet. Jag har därför intet särskilt yrkande att
framställa, då jag tar för givet, att regeringen vid tipsmedlens fördelning kommer
att ha även denna sak i åtanke.

I anledning av vad den föregående ärade talaren yttrade örn den frivilliga
skytterörelsen vill jag säga, att denna dock är så nära besläktad med idrottsrörelsen,
att det^ bör kunna tagas under övervägande att ge den understöd av
dessa medel. Något annat har ju utskottet icke begärt. Jag anser alltså, herr
talman, att kammaren bör godkänna vad utskottet anfört även i denna del, och
yrkar därför bifall till utskottets såväl motivering som kläm.

Herr Åkerberg: Herr talman! dag ber att få helt instämma i det utta lande,

som statsutskottet gjort ! motiveringen angående fördelningen av de
medel, som inflyta genom tippning. Det är ju en väsentlig förändring av fördelningen
av dessa medel, som därigenom beslutas av riksdagen. Tipstjänst
räknar nästa ar med en nettobehållning av 15 miljoner kronor, och man får väl
utgå ifrån att detta belopp under kommande år blir tämligen konstant, kanske
t. o. m. okas. Det är då rimligt, att en större del av nettovinsten på Uppängen
tages i anspråk för budgetära ändamål, än som förut skett. Tidigare har

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. användningen av tipsmedel. (Forts.)
staten årligen tillgodogjort sig 1 miljon kronor. Om det nu föreliggande förslaget
antages av riksdagen, komma i stället 4% miljoner av de 15 miljonerna
att tillföras statskassan direkt, men därutöver innebär förslaget, att icke
mindre än 3 miljoner skola gå till friluftslivets främjande. Strängt taget
kan man säga, att även detta är en inkomst, som tillföres det allmänna, eftersom
staten väl på andra vägar hade fått tillskjuta medel för sagda ändamål,
örn inte dessa pengar hade tagits i anspråk.

Det är alltså en avsevärd del av inkomsten på tippning, som staten här tar
i anspråk för egen räkning och jag tycker inte det finnes någon anledning att
gå längre. Det blir ju i alla fall en betydande rest, som får användas för understödjande
av idrotten. Av 15 miljoner kronor skulle hälften, alltså 7V2 miljoner,
gå till detta ändamål. Även detta är ju ett betydande belopp. Man
kunde kanske säga, att det är väl mycket. Visserligen är idrotten i behov av
stöd från det allmännas sida ■— idrottsmännen äro ju i allmänhet ungdomar
med små inkomster, varför de inte själva kunna underhålla denna stora och
omfattande apparat —- men någon övergödning bör ju heller icke komma i
fråga.

Jag är således av den uppfattningen, att det är nyttigt, örn man vid fördelningen
av de medel, som skola gå till understöd åt idrotten, tillämpar mera
vidhjärtade principer än som tidigare skett. Förut har man tämligen strängt
hållit på att endast den egentliga idrottsrörelsen skulle få dessa pengar. Nu
tycker jag för min del, att den frivilliga skytterörelsen står idrotten så nära,
att det inte finnes någon anledning motsätta sig, att även den får komma i åtnjutande
av de understöd, som skola kunna utgå ur denna fond, och jag troricke,
att man som herr Karl Karlsson bör hesitera att ge skyttet understöd på
grund av att det alltjämt finnes folk i landet, som se med oblida ögon på denna
rörelse. Den har ju sedan gammalt åtnjutit statens stöd. Jag har för min del
hela tiden ansett, att detta stöd varit berättigat, och jag anser ännu i dag, att
skytterörelsen bör ges ett kraftigt handtag.

Jag vill för min del alltså yrka avslag på det förslag, som herr Karl Karlsson
har framställt, och hemställer örn bifall till statsutskottets förslag i oförändrat
skick.

Herr Brandt: Herr talman! Herr Karl Karlsson bör icke få stå oemot sagd,

då han anser, att man borde ytterligare tumma på det anslag, som skall
gå till idrotten och i ali synnerhet gymnastiken. Idrotten och -— jag upprepar
det —• i all synnerhet gymnastiken kunna aldrig få för mycket understöd.
Detta är ett av de mest betydelsefulla statsändamål som finnas. För min del
skulle jag helst se, att man liksom tidigare läte idrotten och gymnastiken få
mer än 50 % av tipsmedlen, men då de flöda synnerligen rikligt, kan man ju
säga, att även 50 % är bra mycket pengar och att givetvis även andra syften
böra tillgodoses. Däremot kan jag helt instämma i herr Karl Karlssons uppfattning,
att det vore önskvärt, att man icke av dessa medel lämnade understöd
till den frivilliga skytterörelsen. Jag har emellertid intet yrkande.

Herr Wagnsson: Herr talman! Då herr statsrådet och chefen för han delsdepartementet

är här närvarande, skall jag tillåta mig att till honom rikta
en vädjan. Tipsmedlen inflyta ju med långt större belopp, än man tidigare
förutsett. Syftet med dessa medel är bland annat, såsom den föregående ärade
talaren framhöll, att främja idrott och gymnastik. Det finnes ett mycket effektivt
sätt att bidraga till gymnastikens främjande, nämligen att för de huvudsakligen
av allmogeungdom besökta folkhögskolorna möjliggöra inrättandet
av lämpliga gymnastiklokaler i större utsträckning än för närvarande är

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

''Äng. användningen av tipsmedel. (Forts.)
fallet. Dessa skolor få som bekant inga statsunderstöd till sina skolbyggnader.
I viss utsträckning har nu förekommit, att man begärt anslag till byggande
av gymnastiksalar eller inrättande av idrottsplatser vid folkhögskolorna.
Det förefaller mig som örn det vore i mycket hög grad önskvärt, att sådana
framställningar bleve behandlade på ett tillmötesgående sätt, och jag
tillåter mig hemställa, att handelsministern måtte taga hänsyn till detta, då
fördelningen av tipsmedlen sker.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på det under behandling varande utlåtandet yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas med godkännande av utskottets motivering,
dels ock, av herr Karlsson, Karl, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring i motiveringen, att det stycke, som å sid. 7 i det tryckta utlåtandet
började med orden »Med hänsyn till» och slutade med »nästa budgetår»,
utelämnades.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan med
godkännande av utskottets motivering vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Karl, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 247 med
godkännande av utskottets motivering, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den av herr Karl Karlsson
föreslagna ändringen i motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 248, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslagsmedel
till nybyggnad för ammunitionsfabriken;

nr 249, i anledning av väckt motion om anslag till markförvärv för radiosändarstation
vid Västgöta flygflottilj å Karlsborg;

nr 250, i anledning av väckta motioner örn anslag till förstärkning av försvaret
vid Gotlands östra kust;

nr 251, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående åtgärder beträffande
villkorligt dömda personer ävensom frigivna fångar;

nr 252, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
konjunkturinstitutet för budgetåret 1939/40;

nr 253, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag örn anslag till avskrivning
av oreglerade kapitalmedelsförluster;

nr 254, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag örn avsättning till statens
automobilskattemedelsfond;

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. ändrade
bestämmelser
rörande lättviktsmotorcyklar.

nr 255, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående anslag till Statens
isbrytarverksamhet: Avlöningar för budgetåret 1939/40; samt

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till löneplaner
för extra ordinarie tjänstemän m. fl. icke-ordinarie befattningshavare
vid försvarsväsendet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillning- och andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition nr 225, såvitt angår
förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen
den 23 oktober 1936 (nr 561) samt till förordning om ändring i vissa delar
av vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) dels ock en inom riksdagen
väckt motion, i vad avser nämnda författningsförslag.

Genom en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 225, hade Kungl.
Maj .t inhämtat riksdagens yttrande över vid propositionen fogade förslag till

1) förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561);

2) förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 (nr 562).

Genom propositionen hade Kungl. Majit vidare föreslagit riksdagen att antaga
därvid fogat förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 2 juni 1922 (nr 260) örn automobilskatt.

Kungl. Maj :ts ifrågavarande förslag innefattade åtskilliga ändringar i gällande
bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar.

I anledning av propositionen hade inom andra kammaren av herr Hagberg
i Malmö m. fl. väckts en motion, nr 406, i vilken yrkats bland annat, att riksdagen,
ville i sitt yttrande över förevarande förslag till ändringar av motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan anhålla, att Kungl. Maj :t måtte intaga
bestämmelse därom, att lättviktsmotorcykel skulle hava en högsta tjänstevikt
av 50 kilogram. I motionen hade vidare framställts visst yrkande avseende
förslaget till förordning angående ändrad lydelse av 2 § automobilskatteförordningen.

Propositionen och motionen hade, såvitt de angingo förslaget till ändring
av automobilskatteförordningen, hänvisats till bevillningsutskottet. I övrigt
hade propositionen och motionen hänvisats till lagutskott och tilldelats andra
lagutskottet.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet och andra lagutskottet
hade propositionen och motionen hänskjutits till behandling i sammansatt bevillnings-
och andra lagutskott, vilket utskott i förevarande utlåtande behandlat
propositionen och motionen, såvitt de angingo ändringarna i motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla, att vid granskning
av de vid ifrågavarande proposition fogade förslagen till förordning örn
ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 samt
till förordning om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 23 oktober
1936 riksdagen ej funnit skäl att mot desamma göra andra erinringar än utskottet
i förevarande utlåtande upptagit;

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)

B) att motionen 11:406, såvitt den avsåge motorfordonsförordningen och
vägtrafikstadgan, måtte anses besvarad genom vad utskottet under A) hemställt.

I motiveringen hade utskottet yttrat bland annat följande:

»I syfte att leda tillverkningen in på åstadkommande av en ny och mera
ofarlig typ av lättviktsmotorcykel föreslås i propositionen införande i motorfordonsförordningen
och vägtrafikstadgan av nya definitioner å sådant fordon.
Enligt de sålunda föreslagna definitionerna skall lättviktsmotorcykel vara så
inrättad, att den med en belastning av 65 kilogram icke kan på horisontell väg
framföras med högre hastighet än 40 kilometer i timmen och endast med svårighet
kan ändras för högre hastighet.

Det synes utskottet angeläget, att de nya definitionerna å lättviktsmotorcykel
utformas på sådant sätt, att dessa fordon komma att utgöra ett fullgott
och under olika förhållanden användbart trafikmedel. Lättviktsmotorcyklar
hava en ingalunda oväsentlig uppgift att fylla såsom billiga och lättskötta
fordon, framför allt på landsbygden. De begagnas i stor. utsträckning
av arbetare för färd till och från arbetsplatsen. Med hällsjön härtill måste lättviktsmotorcyklarna
besitta sådana egenskaper, att de kunna framföras med
önskvärd hastighet jämväl vid dåligt väglag och i .branta uppförsbackar. Den
i propositionen föreslagna maximihastigheten för ifrågavarande fordon synes
utskottet på grund därav vara väl låg. Enär den nya typen av lättviktsmotorcykel
kommer att underkastas bestämmelser örn besiktning, registrering
och körkort, kan enligt utskottets mening en viss höjning av den högsta tilllåtna
hastigheten företagas utan att några vådor ur trafiksäkerhetens synpunkt
därigenom kunna befaras inträda. Med hänsyn härtill får utskottet förorda,
att maximihastigheten för lättviktsmotorcyklar höjes från 40 till 50 kilometer
i timmen.

I motionen 11:406 har föreslagits, att i de nya definitionerna å lättviktsmotorcykel
borde införas en bestämmelse av innehåll, att sådant fordon skulle
hava en högsta tjänstevikt av 50 kilogram. Av förut anförda skäl har utskottet
föreslagit, att maximihastigheten för den nya lättviktsmotorcykeln bör bestämmas
till 50 kilometer i timmen. Enligt vad utskottet erfarit torde en fullgod
och stabil lättviktsmotorcykel med nämnda maximihastighet icke kunna
tillhandahållas med en så låg tjänstevikt som motionärerna föreslagit.. Däremot
har det visat sig möjligt att konstruera ett sådant fordon med en tjänstevikt
icke överstigande 60 kilogram. Då i marknaden redan finnas lättviktsmotorcyklar
av utländskt fabrikat med en tjänstevikt av i runt tal. 50 kilogram
saknar sålunda ur skyddssynpunkt för den svenska tillverkningen på
området den av motionärerna föreslagna viktgränsen betydelse. På. grund av
det anförda och då det synes lämpligt, att i definitionerna å lättviktsmotorcykel
införes en bestämmelse örn tjänstevikt, får utskottet föreslå, att i nämnda
definitioner intages ett stadgande av innehåll, att sådant fordon skall hava
en högsta tjänstevikt av 60 kilogram.»

Reservation hade anförts av herr Löfvander, vilken ansett, att utskottet
bort lämna de i propositionen förslagna definitionerna å lättviktsmotorcykel
utan erinran.

Herr Löfvander: Herr talman! .lag bär vid detta utlåtande lögat en reservation.
Jag är i stort sett överens med utskottet. Det är endast i fråga
örn definitionen på lättviktsmotorcykel som jag har ^en annan mening.

Definitionen på lättviktsmotorcykel lyder enligt Kungl. Maj:ts förslag på
följande sätt: »motorcykel utan bivagn, som är så inrättad, att den med en

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
belastning av 65 kilogram icke kan på horisontell väg framföras med högre
hastighet ari 40 kilometer i timmen och endast med svårighet kan ändras för
högre hastighet.» Utskottet har icke låtit sig nöja med denna föreslagna
hastighet, av 40 kilometer, utan höjt den till 50 kilometer. Vidare har utskottet
gått in för att ange en bestämd vikt för lättviktsmotorcj^kel. Beträffande
vikten har jag ingenting att erinra. Dock kan jag icke inse, att det
ur trafiksäkerhetssynpunkt är av intresse att begränsa vikten på lättviktsmotorcyklar.
Örn en fabrikant ökar den med några kilogram, är väl detta
endast en fördel ur trafiksäkerhetssynpunkt. Beträffande farten kan jag däremot
icke dela utskottets mening. Jag anser, att denna punkt i lagförslaget
är av avgörande betydelse, örn nian skall nå den effekt man önskar, nämligen
att minska trafikriskerna och nedbringa antalet trafikolyckor.

För närvarande finnes som bekant ingen hastighetsbegränsning för lättviktsmotorcyklar.
Man kan med nuvarande lättviktsmotorcyklar köra upp till 70
kilometer i timmen, och följderna lia vi nog litet var erfarit. Utvecklingen
på detta område har gått hastigare än man trodde, när man införde de nu gällande
bestämmelserna för lättviktsmotorcyklar. 1937 års sakkunniga rörande
trafiksäkerheten beteckna denna utveckling såsom överraskande, och jag instämmer
tillfullo häri. 1937 tillverkades i vårt land i runt tal 20,000 lättviktsmotorcyklar,
1938 ökades siffran till 35,000, och för närvarande torde
omkring 75,000 dylika fordon vara i bruk i landet. Resultaten härav äro
skrämmande. Jag skall be att få lämna några uppgifter. Enligt rapporter
till statistiska centralbyrån inträffade under år 1936 sammanlagt 162 olyckor
vid trafik med lättviktsmotorcyklar, vid vilka dödades 16 personer, därav 14
lättviktsmotorcyklister. 1937 steg antalet olyckor till 365; därvid dödades 27
personer, av vilka 25 voro lättviktsmotorcykelförare. 1938 ökades antalet olyckor
till 850, varvid icke mindre än 75 personer dödades, därav 69 förare av lättviksmotorcykel.
Detta är siffror som tala, och de ge framför allt vid handen,
att man bör gå försiktigt fram, när det gäller att bestämma farten för dessa
fordon.

1937 års sakkunniga ansågo, att någon förbättring ej vore att vänta utan
statsmakternas ingripande, och i propositionen föreligger nu ett förslag, som
enligt min mening borde vara acceptabelt. De sakkunniga ansågo en maximihastighet
av 35 kilometer i timmen vara tillräcklig. Departementschefen har
efter samråd med vissa företag, som tillverka lättviktsmotorcyklar, föreslagit
en högsta hastighet av 40 kilometer i timmen. Nu är det så, att även örn
hastigheten bestämmes till 40 kilometer i timmen, kan man naturligtvis under
vissa omständigheter köra med ännu högre hastighet. Jag har talat med
mångå ägare och förare av dylika lättviktsmotorcyklar, sedan jag kommit att
intressera mig för dem, och därvid fått samstämmiga upplysningar om att
en hastighet av 40 kilometer i timmen i vanliga fall är alldeles tillräcklig.
Man säger, att det vid hastig inbromsning är äventyrligt att ha högre fart
än 40 kilometer i timmen, och jag är övertygad örn att den klientel -—- om jag
får använda det uttrycket -— som i huvudsak begagnar lättviktsmotorcyklar,
finna denna hastighet fullt tillfredsställande. Jag tycker icke man skall taga
alltför mycket hänsyn till fortkörande ungdomar. De böra tvärtom hållas litet
i styr.

Jag har vidare den uppfattningen, att om man accepterar utskottets föreliggande
förslag, blir det en konsekvens, att alla motorcyklar beläggas med
skatt Det torde bli svårt för en ägare av en äldre lättviktsmotorcykel att
förstå rättvisan i att han, som kanske aldrig kör med över 40 km hastighet,
skall betala skatt, då en ny lättviktmotorcykel av godkänd typ med en tilllåten
hastighet av 50 km skall vara fri från skatt. Det måste dock anses

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
föreligga ett berättigat krav, att ett billigt och bekvämt motorfordon finnes
att tillgå för arbetare och anställda, som ha sin sysselsättning långt från hemmet.
Dessa lättviktsmotorcyklar ha därvid varit till ovärderlig hjälp. Det
är bara synd, att de fått så dåligt rykte.

När vi behandlade frågan i utskottet, fick jag den uppfattningen, att det
var ett fabrikantintresse att få hastigheten så hög som möjligt, och det kan
man ju förstå, eftersom de på så sätt kunna tillfredsställa en större kundkrets.
Men jag gjorde i utskottet också den iakttagelsen, att det icke var med någon
vidare entusiasm man gick in för det föreliggande förslaget. Man var mycket
oviss beträffande hastigheten, och jag uttalade då som nu, att vill man vara
på den säkra sidan och medverka till större trafiksäkerhet, så bör man följa
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag med undantag
av definitionen på lättviktsmotorcykel i lagförslagets 1 §.

Häri instämde herrar Elof Andersson, John Gustavson och Egnell.

Herr Norman: Herr talman! Lättviktsmotorcyklarna ha ju varit ett bekymmer
för statsmakterna alltifrån sin tillkomst. Det har gällt att åstadkomma
sådana bestämmelser, som å ena sidan bereda möjlighet för mindre
bemedlade personer att på ett efter deras ekonomiska förhållanden överkomligt
sätt utnyttja detta fortskaffningsmedel för att relativt snabbt kunna
komma till och ifrån arbetsplatserna och så vidare, och å andra sidan eliminera
i största möjliga utsträckning de risker som ett nytt fordons uppträdande
i trafikvimlet medför. Man har på olika sätt sökt tillfredsställa dessa
önskemål. Man har föreskrivit lindrigare villkor för rätt att framföra lättviktsmotorcykel
än andra motorfordon. Man har sökt definiera begreppet
lättviktsmotorcykel på sådant sätt, att tillämpningen skulle bli lättare. Man
har den ena gången efter den andra trott sig ha funnit en sådan definition,
men det har visat sig möjligt att inom definitionens ram företaga sådana tekniska
förändringar på fordonet, att det blivit en större trafikfara än man
trott då definitionen gjordes.

Nu föreligger återigen ett sådant problem. I stället för att som förut definiera
en motorcykel uteslutande med hänsyn till vikten -— vilket ju också
ligger i namnet — har Kungl. Majit efter en mycket grundlig utredning beslutat
ersätta viktsbegränsningen med en hastighetsbegränsning. Då utskottet
för sin del uttalat sig för att även en viktsbegränsning skulle bibehållas,
har det icke varit med tanke på vare sig trafiksäkerhet eller något annat, utan
vi ha tyckt det ligga i sakens natur att definitionen på en lättviktsmotorcykel
också innehåller en bestämmelse om vikten. Jag skulle tro att den viktsbestämmelse
som utskottet har föreslagit icke spelar någon avgörande roll för
bedömande av trafiksäkerheten. Det viktigaste är huruvida det skall anses
lämpligt att enbart bestämma en hastighetsbegränsning, som icke skall innebära
att man icke får köra fortare än ett visst antal kilometer i timmen, d. v. s.
att motorn icke skall kunna utveckla större styrka än att denna hastighet uppnås,
och i så fall var maximihastigheten skall sättas. Jag tror att det är ett
lyckligt grepp av kommunikationsministern att göra fartbegränsningen till
huvudsaken i definitionen på en lättviktsmotorcykel. Man har tidigare tänkt
sig att man skulle komma till samma resultat genom att stadga en viss cylindervolym,
men med hänsyn till de tekniska möjligheter som numera finnas är
jag övertygad örn att vi i så fall snart skulle lia befunnit oss i samma situation
som i dag, nämligen att stå inför nödvändigheten att av hänsyn till trafiksäkerheten
vidtaga ändringar.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)

Om lämpligheten att låta definitionen grunda sig på en hastighetsbegränsning
råda inga delade meningar inom utskottet. Vår diskussion har rört sig
örn vilka siffror som skulle inskrivas i definitionen. Kommunikationsministern
har med sitt förslag åsyftat för det första att få en bättre kontroll över
de nuvarande så kallade lättviktsmotorcyklarna, för det andra att få fram en
fordonstyp, som kunde i praktiskt avseende konkurrera med dessa förhållandevis
billiga motorfordon på grund av de lindrigare bestämmelser som skulle
föreskrivas, och i stor utsträckning ersätta de nuvarande fartvidundren för de
människor som lia praktisk användning för ett sådant fordon. Utskottets resonemang
har följt precis samma linjer, men vi ha fruktat att den föreslagna
hastighetsbegränsningen skulle hindra de nya lättviktsmotorcyklarna att konkurrera
på det sätt som avsetts. Vi ha menat att endast relativt få personer
skulle intressera sig för att anskaffa den nya lättviktsmotorcykeln, och att
de flesta gärna skulle finna sig i de för motorcyklar gällande strängare föreskrifterna
för att kunna få ett fordon med större praktisk användbarhet.

Det är visserligen riktigt som herr Löfvander framhåller, att fyra mil i timmen
äro en fullt tillräcklig hastighet på Sveriges landsvägar, om man räknar
med den praktiska användningen av dessa fordon, i många fall kanske till och
nied för hög. Men om man nu stadgar denna maximihastighet av 40 kilometer
under vissa gynnsamma förutsättningar, d. v. s. vid ett framdrivande på jämn
viig och med en viss belastning, bär utskottet ansett att motorn icke kommer
att bli så stark, att fordonet under alla förhållanden kan bli det praktiska
fortskaffningsmedel som man önskar. Vid dåligt väglag och i backig terräng
kommer det överhuvud taget icke att kunna framdrivas med rimlig hastighet,
ännu mindre med några 40 kilometer. En motor som är konstruerad för att
under inga omständigheter kunna åstadkomma större effekt än 40 kilometers
hastighet kommer i medeltal endast att kunna åstadkomma en lägre hastighet
än 40 kilometer. Ty om det icke skall finnas någon möjlighet att genom
att mixtra med tandningen eller på annat sätt driva upp hastigheten över 40
kilometer, måste motorn konstrueras med en lägre effekt. Utskottet har alltså
kommit till den slutsatsen att vid dåligt väglag och på backiga vägar kommer
fordonet icke att bli det praktiska fortskaffningsmedel som vi alla önska.
Men därmed har man också kommit ifrån vad som legat bakom förslaget, nämligen
att få ett motorfordon som kan konkurrera med de nuvarande lättviktsmotorcyklarna
med deras stora hastigheter och därav följande ökade risk för
trafiksäkerheten. Vi finge då för framtiden räkna med att de snabba lättviktsmotorcyklarna
fortfarande skulle få fara fram på landsvägarna, och trafikolyckorna
skulle icke minskas.

När utskottet alltså har föreslagit ännu en definition har utskottet därmed
velat tillgodose samma önskemål som departementschefen. Vi ha sagt oss att
om maximihastigheten höjes en smula kan man få en starkare motor. Vi ha
insatt en viktsbegränsning i anslutning till namnet lättviktsmotorcykel, och
vi lia räknat med att en viktsbegränsning till 60 kg. skulle göra det möjligt
att konstruera, icke en sådan trafikfarlig leksak som de nuvarande lättviktsmotorcyklarna
ofta äro, utan ett praktiskt användbart fordon, en liten motorcykel,
stabilare och tyngre än de nuvarande, med motorn placerad nederst i ramen
med säkrare bromsanordningar och allt detta, som är nödvändigt för
att ett fordon överhuvud taget skall vara något så när trafiksäkert och samtidigt
vara praktiskt användbart. Det skall vara begärligt och mera lockande
för i första hand sådana medborgargrupper, arbetare och andra, som behöva
ett sådant fortskaffningsmedel, men samtidigt en leksak för ungdomen, som
ser ut som en riktig motorcykel och inte som en trampcykel med en motor på.
Enligt utskottets mening skulle en höjning av hastighetsgränsen till 50 kilo -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

''Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
meter i timmen göra det lättare för konstruktörerna och fabrikanterna att
framställa ett praktiskt och relativt ofarligt motorfordon. Man skulle då
kunna ge en sådan lättviktsmotorcykel de lättnader som departementschefen
har tänkt sig, och denna cykel skulle på ett verkligt effektivt sätt kunna konkurrera
med de nuvarande lättviktsmotorcyklarna, vilka även enligt utskottets
mening böra underkastas samma föreskrifter som vanliga tunga motorcyklar.
Vi ha sålunda haft samma syften, och det gäller endast på vilket sätt och genom
vilka bestämmelser vi skola nå det gemensamma önskemålet. Utskottet
bär efter grundligt övervägande kommit till den uppfattning som fått sitt uttryck
i detta utlåtande, till vilket jag hemställer örn bifall.

Herr statsrådet Strindlund: Herr talman! Alla äro vi eniga örn, att de

lätthanterliga och händiga fordon, som lättviktsmotorcyklarna äro, fylla ett
legitimt behov, inte minst för stora arbetargrupper. Anledningen till att denna
proposition har framlagts är icke alls att söka i någon önskan från min
sida att så att säga komma dessa fordon till livs, utan den är enbart att söka
i den trafikfara, som man har kunnat konstatera ligger i dessa fordon, i och
med att de framföras med för stor hastighet.

Som bekant har konkurrensen fabrikanterna emellan på de senare åren inriktat
sig på att inom den för dessa cyklar stadgade maximivikten framställa
ett fordon med största möjliga motoreffekt, vilken utnyttjats till att
framdriva cyklarna med en tidigare oanad hastighet. Samtidigt som hastigheten
ökats till en för dessa fordon olämplig höjd har viktbegränsningen medfört
att stabiliteten kommit att eftersättas. Parallellt med denna utvecklingha
vi tyvärr måst konstatera en stark ökning i antalet trafikolyckor, och därtill
torde, som förut framhållits, hastigheten kraftigt ha bidragit. 1937 års
trafiksäkerhetssakkunniga framhöllo, att det i själva verket förhåller sig så,
att vid en kollision eller kullkörning stötens häftighet och därmed risken för
svåra skador växer med kvadraten på hastigheten, och följaktligen vid en fördubbling-
eller tredubbling blir fyra, respektive nio gånger så stor. Herr
Löfvander har redan erinrat örn, att under 1938 inträffade icke mindre än
850 trafikolyckor, i vilka lättviktsmotorcyklar voro delaktiga, därav 75 med
dödlig utgång. Av de 75 omkomna voro icke mindre än 69 förare. Vi få
komma ihåg, att överhuvud taget tvåhjuliga fordon äro mindre stabila och
lämpliga ur trafiksäkerhetssynpunkt än flerhjuliga. Ett belysande exempel
härpå äro de siffror som jämväl av herr Löfvander anfördes. Under treårsperioden
1935—1937 dödades på landsbygden sammanlagt 33 bilförare,
men inte mindre än 99 förare av vanliga motorcyklar, trots att motorcyklarnas
antal icke är mer än en fjärdedel av antalet bilar. Om jämförelsen alltså
skulle göras med samma antal fordon, skulle man finna, att det vore tolv
gånger så stor risk för dödlig utgång vid kollision eller av annan orsak uppkommen
oljmka för motorcyklarnas del som för bilarnas. Även om siffror
för lättviktsmotorcyklarna för motsvarande tid icke föreligga, så veta ju alla
att olycksfallsfrekvensen för dessas förare icke är mindre Jin beträffande
de stabilare vanliga motorcyklarnas; utan snarare större.

Utgående från dessa av mig åberopade fakta ha 1937 års trafiksäkerhetssakkunniga
föreslagit, att den gynnade ställning som de s. k. lättviktsmotorcyklarna
hittills innehaft skulle borttagas, och att desamma härefter
skulle jämställas med vanliga motorcyklar, dock med det undantaget att de
alltjämt skulle vara befriade från fordonsskatt, under förutsättning att deras
vikt. icke ("iversteg 75 kg. Detta förslag har i huvudsak godtagits både av
Kungl. Majit och utskottet. Jag ber att få understryka att det icke är fråga
örn att förbjuda användningen av de motorcyklar som nu finnas. Det gäller

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

''Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
endast huruvida dessa ur trafiksäkerhetssynpunkt mindre lämpliga fordon
skola gynnas framför andra, som icke äro fullt så farliga. Som jag redan påpekat
har jag då jag prövat detta ärende hela tiden haft klart för mig,
vilken betydelse tillgången till dessa händiga och billiga fordon har bl. a. för
stora arbetargrupper, icke minst i städerna där många bo utanför staden och
på långt avstånd från arbetsplatsen. Vi ha inom regeringen försökt att finna
en väg att stimulera intresset för framställningen och användningen av ett
trafiksäkert fordon av denna typ, och denna lia vi trott oss finna i ett borttagande
av den nuvarande viktgränsen och ett begränsande av maximihastigheten.
Ingen vill väl bestrida, att ju långsammare en dylik cykel framföres,
dess mindre farlig är den och tvärtom. För egen del har jag inte vågat föreslå
en högre tillåten hastighet för dessa motorcyklar än 40 kilometer i timmen.
Det är en fart som säkerligen ligger i överkant. Vi skola erinra oss, att vi
bara för några år sedan hade en maximihastighet för bilar av 45 kilometer.
Jag vill också erinra örn att de förut citerade sakkunniga ansågo en hastighet
av 35 kilometer i timmen som den högsta som borde ifrågakomma för en fordonstyp,
som eventuellt skulle vara körkortsfri.

Det resonemang jag här fört har av utskottet godtagits med två undantag.
För det första har utskottet infört en viktbegränsning, för det andra har utskottet
ökat den tillåtna farten till 50 kilometer i timmen. Av dessa båda
saker är givetvis den senare enligt mitt förmenande betänkligast. Jag är
övertygad örn att det legitima behov som föreligger gott kan tillgodoses med
propositionens förslag. Jag är också alldeles övertygad om att därest propositionen
bifalles antalet olycksfall skulle sänkas kraftigare än örn utskottsförslaget
bifalles. Jag tillåter mig därför rekommendera kammaren att biträda det
yrkande som herr Löfvander har framställt.

Jag vill dessutom påpeka, att det torde vara mycket lättare att, därest
det skulle visa sig påkallat, sedermera införa en ökning av den tillåtna hastigheten
än att gå den motsatta vägen och nu taga en hastighet, som vi sedan
eventuellt finge anledning att sänka. Jag vill också erinra om de ansträngningar,
som från det allmännas sida under en lång följd av år ha gjorts för
att minska trafikolyckornas antal på våra vägar. Vi ha byggt örn våra
landsvägar, vi lia ordnat skenfria korsningar m. m. för flera miljoner kronor.
Yi böra då ha rätt att fordra, att jämväl den enskilde i någon mån bidrager
till att hjälpa oss till det resultat, som man vill nå, nämligen en minskningav
trafikolyckorna, bland annat då genom att man upphör att använda olämpliga
fordon.

Till sist skulle jag i anledning av vad utskottsordföranden anförde vilja
säga ett par ord. Han motiverade den högre farten med att man behövde en
tillräckligt stark motor för att driva ett sådant fordon vid dåligt väglag eller
på gropiga eller backiga vägar. Jag har något svårt att förstå, att man
nödvändigt behöver göra en motor mindre kraftig därför, att man begränsar
farten. Jag har mig inte bekant, att t. ex. en lastbil, som ej har samma fartmöjlighet
som en personbil, är sämre backtagare än personbilen. Såvitt
jag vet är det också så, att man just genom möjligheten att växla och lägga
in en lägre växel kan få en ökad drivkraft hos bilen. Det är därför, som jag
ej förstår resonemanget, att man nödvändigtvis skall höja farten för dessa
fordon för att göra dem brukbara, när man samtidigt erkänner, att för det
legitima behovet är 40 kilometers fart fullt tillräcklig.

Herr talman, jag tillråder ett bifall till herr Löfvanders yrkande.

Herr Ekman: Herr talman! Vare sig man är anhängare av den kungl,

propositionen eller man är anhängare av vad utskottet i detta fall har före -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

''Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
slagit, så syftar man till samma mål, nämligen att söka begränsa olycksrisken
vid användande av lättviktsmotorcyklar. Jag vill då redan nu framhålla, att
i denna strävan att begränsa olycksrisken får man inte gå så långt, att man
gör detta fortskaffningsmedel obrukbart för dem, som mest behöva det. Det
har här anförts en del siffror på olycksfall, som lia inträffat med motorcyklar,
och man har jämfört dem med siffrorna i fråga om bilarna. Ja, herr talman,
det är klart, att örn en stor karl ger sig ut och far fram litet vårdslöst och
ett litet barn kommer i vägen för honom, så går barnet åt. Karlens större
tyngd och större kraft göra, att barnet förr blir skadat än den fullvuxna människan.
Det är ju också så på våra vägar, att när en motorcyklist och en
bil törna mot varandra så tar bilen och den, som sitter i bilen, just ingen skada
av att kollidera med motorcyklisten, men det är motorcykeln och motorcyklisten,
som få sitta emellan. När det här från statsrådets sida anförts
den siffran, att motorcyklister omkomma till 12 gånger så. stort antal som
bilister vid sådana där kollisioner, så är det fullkomligt riktigt. Men det
duger inte som bevis i föreliggande ärende, därför att många av dem, som
ingå i denna siffra, äro sådana motorcyklister, som ej beröras av den kungl,
propositionen.

När vi i utskottet ha diskuterat den här saken, så har det för utskottets
majoritet varit angeläget att så långt det varit möjligt gå de önskemål till
mötes, som framfördes i den kungl, propositionen och som är ett allmänt intresse,
nämligen att minska antalet olyckor med lättviktsmotorcyklarna. Man har
då två vägar att gå: antingen att följa Kungl. Majit helt och fullt i det
här fallet eller också att skilja sig från Kungl. Maj :t och^ måhända gå, örn
man får anledning till det, en annan väg, nämligen att höja åldern litet grand.
Det senare synes mig vara ett spörsmål, som med det snaraste bör komma
under övervägande, ty de, som skada sig vid kollisioner med lättviktsmotorcyklar,
äro i allmänhet ej vuxna personer, utan det är unga pojkar, som av
sin pappa ha fått en lättviktsmotorcykel och fara fram med den på ett sätt,
som är ganska oförsvarligt. Därpå beror det största antalet olyckor, som ha
inträffat vid användande av lättviktsmotorcyklar.

När utskottet i det här fallet har skilt sig från Kungl. Majit med 10 kilometer
i timmen i fråga örn hastigheten på motorcyklarna, så har det varit
därför, att nian velat för det mycket stora antal av Sveriges innebyggare, som
använder lättviktsmotorcykel för att komma till och från sitt arbete, skapa ett
hjälpmedel, som är brukbart. Det har inför utskottet lämnats fullt trovärdiga
upplysningar örn att en lättviktsmotorcykel med en maximifart under vissa
förhållanden av 40 kilometer i timmen, inte är lämplig för sitt ändamål. Det
är möjligt, att den går på Skånes jämna, släta vägar, men den drar inte skogsarbetarna
upp för Norrlands backar, knappast vid gott väderboll gott väglag.
Är det dåligt väglag, nygrusade vägar, snösörja eller något annat, då
kommer han inte fram, och då skall han inte bara själv gå uppför backarna,
utan han skall också draga sin motorcykel. Det kan inte vara lagstiftarens
uppgift att i sin strävan att begränsa olycksrisken gå så långt, att denna cykel
blir obrukbar för så oändligt många av vårt lands innebyggare, när de skola
till och från sitt arbete, eller förorsaka dem större ansträngningar och besvär
än vad som är nödvändigt.

Herr talman! Enligt utskottets mening tala de starkare skälen för att en
lättviktsmotorcykel bör definieras så, vad angår farten, att den på jämn väg
och under i övrigt samma förhållanden som i Kungl. Maj :ts förslag skall kunna
göra 50 kilometer i timmen som maximum. Örn det trots detta inte skulle
visa sig, att antalet olycksfall med lättviktsmotorcykel skulle gå ned, så torde
det vara lämpligt att överväga, örn inte åldern bör höjas fran nuvarande 16

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
år med ett par år eller så. Det förefaller mig och utskottets majoritet vara
en säkrare väg att bringa ned antalet olycksfall, men man bör ändå, när det
gäller lättviktsmotorcyklar, bibehålla en cykel, som är brukbar för alla de
arbetare i vårt land, som måste ha den, som behöva ha den för att komma till
och från sin arbetsplats.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Wahlmark och Västberg.

Herr statsrådet Strindlund: Herr talman! Såvitt jag kan finna av vad

den senaste ärade talaren sagt, måste utskottsmajoritetens ståndpunktstagande
vara baserat på det antagandet, att en lättviktsmotorcykel av det slag som vi
här tänka konstruerad med en maximifart på 40 km skulle vara oduglig. Detta
påstående tror jag inte vara riktigt. Jag vill erinra om att den motorcykel,
som demonstrerades på riksdagsplanen för herrarna, hade precis samma motor
som förut. ^ Jag erinrar mig, att redan i folkskolan lärde man sig, då man
läste örn hävstången i fysiken, att vad man förlorade i fart, vann man i kraft
och vice versa. Här råder väl alldeles samma förhållande. Så mycket mekaniker
.äro vi väl litet var, att vi veta, att örn vi sätta in mindre drevhjul,
sänka vi fordonets hastighet men inte styrkan och möjligheterna att framföra
detsamma.

Vidare tala herrarna örn dåligt väglag, och det gör utskottet också. Ni
säga, att det skall vara tillfredsställande hastigheter men ha inte angivit, vad
som menasdärmed. Jag förstår inte, vad ni mena med dåligt väglag. Det
är ett relativt begrepp. Dessa fordon borde inte förekomma på vägarna t. ex.
när det ligger nysnö på isgata.

Jag finner sålunda, att herrarna här äro ense med mig örn att den fart.
som propositionen föreslår, är tillräcklig. Man kan vara säker örn att med
den få ett fordon, som tryggt kan framföras. Jag vill påstå, att våra tekniker
ha möjlighet att göra ett sådant fordon inom ramen av den maximihastigheten.

Herr Tamm: Herr talman! Jag vill då först säga, att jag, liksom de föregående
talarna, är av den uppfattningen, att syftet med denna lagstiftning
främst är att få till stånd en ökad trafiksäkerhet. Jag vill mycket starkt stryka
under, att jag väl inser, att någon sorts lagstiftning till stävjande av de i dess
nuvarande skick ganska betänkliga lättviktsmotorcyklarnas framfart bör komma
till stånd. _ Men det bör ske med försiktighet. Då departementschefen i sitt
anförande utgick från att utskottet i typfrågan för sin del kommit till angiven
uppfattning, därför att man ansett, att den lättviktsmotorcykel, herr statsrådet
förordat, skulle vara oduglig, vill jag blott säga, att man inte skall använda
ordet oduglig, men väl begreppet: relativt osäljbar. Jag tror, att man numera
är fullständigt enig i den uppfattningen bland alla försäljare, att ett bifall till
regeringspropositionen är ett verkligt dråpslag mot hela lättviktsmotorcykeltillverkningen.

Herr statsrådet säger, att man väl kan göra en starkare motor, örn man också
inte kan få cykeln därmed att gå så fort, ty man kan växla. Ja, herr statsråd,
det är oss väl alla bekant, att de där gamla bilarna, som inte orkade ta en
backe — det fanns sådana förr i tiden, och de hade tre och fyra växlar —
äro försvunna ur marknaden. Ingen människa vill nu sitta och växla under
normala förhallanden, utan vad man vill ha är en bil, som klarar sig någorlunda
även i en backe eller på sämre väg utan växling. Vi skola också komma
ihåg vilka som skola använda dessa lättviktsmotorcyklar. Dtet är till stor del

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

''Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
Norrlands skogsarbetare. Dessa skola köra på relativt enkelt anlagda vägar,
sandvägar, som äro tämligen backiga o. s. v. Ser man en sådan väg, förstår
man, att det kommer att bli synnerligen svårt att få en lättviktsmotorcykel av
denna lätta och svaga typ, som kan användas där.

Utgående inte bara från min egen uppfattning utan även från den sakkunskap,
som föreligger särskilt på tillverkare och försäljningshåll, tror jag, att
man vågar ganska bestämt förutsäga, att en sådan här svag lättviktsmotorcykel
som propositionen föreslår inte kommer att få någon större spridning. Å!
andra sidan önskar man ju bestämt uppmuntra tillskapandet av en lättviktsmotorcykel.
Man vill givetvis inte strypa exempelvis många arbetares intresse
för en sådan här mindre, ofarlig cykel. Men då bör man gå den relativt
ofarliga väg, som utskottet har föreslagit. Vi skola komma ihåg, att örn man
sätter fartgränsen vid 50 km, innebär detta, att maximihastigheten är 50 km,
men normalt kommer farten att hållas mellan 40 och 45 km. Jag vill även påpeka,
att den vanliga trampcykeln vid tävlingar kan framföras med en hastighet
av bortåt 50 km. Får man en motor, som går lika fort som man kan
trampa, så tycker man, att den inte borde vara så farlig.

Huvudsyftet här är ju trafiksäkerheten. Vad skulle då resultatet av ett
bifall till den kungl, propositionen bli, utom att som jag sade det överhuvud
taget säkerligen inte bleve så vidare många som därefter reflekterade på köp
av denna mindre lättviktsmotorcykel. Jo, alla de, som äro vana vid de relativt
hastiga nuvarande lättviktsmotorcyklarna — de komma ju hädanefter att kallas
motorcyklar — komma att vilja ha dessa kvar. Fabrikanterna komma att
skapa en ny typ, litet starkare, med litet bättre ringar, litet hållfastare på alla
sätt och litet mindre riskabel, att köra, men den kommer fortfarande att kunna
gå med 70, 80 km fart. Nackdelen för köparna är endast, att de få betala
15 kronor örn året i skatt och få vidkännas en del besvärligheter nied körkort
o. s. v., men detta allt är säkerligen lätt överkomligt för ett mycket stort antal
av nuvarande och även blivande motorcykelåkare. Man kommer alltså enligt
mitt förmenande faktiskt att skapa ett mycket starkt ökat köpintresse för
just den typ av motorcyklar, som man nu vill motverka, och man motverkar
intresset för att köpa den typ, som man vill framskapa.

Utskottet har försökt att gå en medelväg, och jag tror, att följer man utskottet,
behöver man kanske inte befara en sådan olycklig utveckling, att man
faktiskt uppmuntrar köp av den relativt otrevliga och riskabla motorcykel, som
nu kallas lättviktsmotorcykel. Vi vilja alla skapa ett fordon, som kan stå menige
man till tjänst för enklare behov, och vi vilja utveckla lättviktsmotorcyklarna
därhän, att trafiksäkerheten blir tillgodosedd i högre grad än hittills.
Jag vill bestämt framhålla, att vi alla inom utskottet med ett undantag ha
kommit till den uppfattningen, att vi bäst tillmötesgå det önskemål, som herr
statsrådet här har framhållit och som är vårt gemensamma, genom att gå den
väg, som utskottet föreslagit. Vi lia däremot som sagt befarat, att den väg
herr statsrådet föreslagit kommer att leda till rakt motsatt resultat mot vad
han åsyftar.

Herr statsrådet säger, att ta vi en långsammare motorcykel i dag, kunna vi
väl öka hastigheten senare, men det är svårare att göra tvärtom. Nåja, svårigheten
av det ena eller det andra kan väl vara tämligen lika, men dödar man
intresset för att överhuvud taget skaffa sådana här mera långsamgående och
ofarliga lättviktsmotorcyklar, så är det inte så lätt att nyskapa intresse för
denna typ. Även detta gör, att man icke skall spekulera på att (ika hastigheten
senare och söka lugna folk därmed.

Jag tror alltså, herr talman, att man bäst tillgodoser propositionens syfte,
som vi nog alla gilla, genom att välja den ståndpunkt, sorn 15 av utskottets IG

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
ledamöter funnit vara den riktiga, nämligen att maximihastigheten ökas till
50 km i timmen, medan man i övrigt i stort sett följer propositionens bestämmelser.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! Då jag har varit med om att

slutbehandla den författning, vilken 1937 utfärdades rörande lätviktsmotorcyklar,
så ber jag att få säga ett par ord.

Jag vill först återföra i minnet det läge, i vilket vi då befunno oss. Detta
tillstånd att få fritt använda sig av en sorts motorcykel grundade sig ju på, att
det gällde en mindre motor på en vanlig trampcykel. Sedermera visade det
sig nödvändigt att få detta reglerat genom en författning. Det var fråga om
att fastställa hur stora eller hur kraftiga dessa cyklar skulle få vara eller hur
fort man skulle kunna få färdas med dem. Det var ett mycket stort bekymmer
vilken väg man skulle gå. Märk väl, mina herrar, att det inte är fråga
örn att förbjuda motorcyklar, utan det gäller, att man skall kunna ha en motorcykel,
för vilken man ej behöver betala skatt. Tidigare var man också fri från
körkortsinnehav. Körkort kommer visserligen enligt det nuvarande förslaget
att fordras, men man syftar dock till att mycket underlätta erhållandet av sådant
för innehavarna av dessa mindre fordon. Jag måste säga, att man redan
1937 var mycket tveksam om man inte borde införa en bestämmelse örn
viss maximihastighet, och denna hade då säkert inte blivit fastställd ens till 40
kilometer, utan sannolikt till lägre än 40. Hade det blivit så, så hade sannolikt
denna fråga inte förelegat i dag. Men varför föreligger den? Jo därför, att vi
trodde oss ha funnit lösningen i att bestämma en viss vikt, men herrar teknici
och affärsmän ha egentligen överrumplat oss, som voro med örn att utfärda den
bestämmelsen, genom ätt de ha lyckats konstruera sådana fordon, att de i alla
fall hålla sig inom den vikt, som är stadgad för lättviktsmotorcyklarna men med
hög hastighet. När vi sedan, efter det att 1937 års trafiksäkerhetssakkunniga
tagit upp detta problem, kommit i förbindelse med ifrågavarande fabrikanter
och de börjat bli ängsliga och frågat hur det nu skulle bli, så ställde jag den
frågan direkt »Varför ha ni inte vid byggandet av edra motorcyklar hållit er
kvar på den linje, som var den avgörande för riksdagen när den införde den nu
gällande ordningen?» Man svarade helt öppet: »Jo, ser ni, konkurrensen örn
kunderna har gjort, att vi måste finna på ett medel att få fram större hastighet
på våra cyklar än vad som urspungligen var meningen.» Nu är riksdagen
här i färd med att giva ett direkt handtag till dessa fabrikanter i deras tidigare
strävanden att mot vad som varit meningen få upp en hög hastighet. Man
får i alla fall komma ihåg, att de, med den ringa tyngd som de båda hittills
haft och hädanefter komma att få, inte bli så säkra fordon som andra typer av
motorcyklar tidigare. Det gäller således här inte att försöka förhindra, att de,
som önska ha en motorcykel av den här typen, få behålla den. Det har ju vid
beredningen av detta ärende varit en genomgående önskan, att man skulle se
till, att man inte lade större hinder i vägen än vad som är nödigt. Man har utgått
ifrån att de, som skola ha motorcyklar, skola få välja vilken sort de vilja
ha. Då har man tänkt sig, att en av dessa typer skall vara sådan, att det med
denna inte skall föreligga samma stora risker som med de nuvarande lättviktsmotorcyklarna.
Ty risken vid de olyckor som äga rum med dessa motorcyklar
beror inte i första hand på sammanstötningar med bilar, utan på att man med
dessa smäckra fordon kan driva upp en hastighet av de stora mått, som förekommit.
Då har det gällt att återföra förhållandena till det gamla läget. Egentligen
borde man söka komma tillbaka till utgångsläget i mycket större utsträckning
än vad som nu har föreslagits. Men det är kanske inte nödvändigt, när

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
det nu har blivit upplyst, att man kan konstruera ett fordon med hastigheten
begränsad till det antal kilometer, som här i propositionen har förslagits.

I det förberedande arbetet, i vilket jag själv deltog, var den stora frågan:
hur skall det vara möjligt att, örn man bestämmer sig för 40 kilometer eller,
som utskottet föreslagit, 50 kilometer, få garanti för att det kommer att bli
fordon, som hålla sig vid den hastighetsgränsen? Komma de inte att gå över
den? Det har ju varit dessa fabrikanters stora bekymmer, hur de skulle kunna
tillgodose detta på något sätt, och de ha lämnat besked örn att de nu kunna
konstruera en tillfredsställande motorcykel med en hastighet begränsad till 40
kilometer. 40 kilometer är ingen så låg hastighet. Det är endast så, att vi äro
bortskämda med att ha fordon, där man kan driva upp hastigheten till över 100
kilometer. Men 40 kilometer är inte så dåligt, att man här behöver säga, att
då blir det icke något brukbart fordon. Ty det är som kommunikationsministern
säger, och som man har lärt sig, när man sysslat litet med denna fråga, så, att
inte förloras det i kraft därför att hastigheten får gå ned något. Men hur som
helst kan det ej betyda så mycket, att det skulle göra en maskin obrukbar, örn
man går med på vad Kungl. Maj :t föreslagit. Men faran här är den, att riksdagen
genom ett bifall till utskottets förslag egentligen ger stöd åt de fabrikanter,
som lia den uppfattningen, att dessa »fria» cyklar få fara med ungefär
samma hastighet som de cyklar, för vilka man får betala skatt.

Jag vill också till herr Ekman säga, att det är mycket tveeggat att ändra
på åldern. Detta är ett fordon, som framför allt, kunna vi säga, skall vara en
hjälp för bygder med gles befolkning, för vilket det har ett ofantligt stort värde,
och där finnas ju ungdomar på mellan 16 och 18 år, som nog kunna vara
i behov av att få köra motorcykel. Det skulle kanske inte ändå vara så riktigt
att neka dem att använda sig av dessa cyklar. Men hur som helst kommer det
ju ändå att höra ungdomen till att få använda sig av dem. Jag vet, att under
min egen tid i kommunikationsdepartementet var det åtskilliga framställningar
örn tillstånd att inneha motorcykel för gossar, som gingo i skolan, därför att de
hade så långa avstånd att gå. Men det är en fråga, vilken Kungl. Majit har
möjlighet att pröva, huruvida någon ändring lämpligen kan göras vid den slutliga
justeringen.

Jag vill till sist endast bestämt understryka, att utgångsläget här har varit
ett helt annat. Det här ärendet hade i varje fall inte genom någon kungl, proposition
kommit till riksdagen, örn vi 1937 hade satt spärr för farten, så att den
inte kunnat ökas i den takt, som nu har skett. Då hade det ej förelegat någon
proposition nu, och då hade vi haft en tillåten hastighet för dessa motorcyklar,
som legat under 40 kilometer. Därför borde det ju vara tillräckligt, menar
jag, att man nu tills vidare stannar vid den hastighetsgräns, som här av Kungl.
Majit föreslagits.

Herr statsrådet Strindlund: Herr talman! Jag skall bara be att få säga

några ord i anledning av herr Ekmans anförande. Han ville eventuellt gå in
för en höjning av åldersgränsen för rätt att köra lättviktsmotorcykel, och han
motiverade sin ståndpunkt med att det var just bland ungdomen, som de flesta
olyckorna inträffade. Detta är ett misstag. De flesta förolyckade kunna sägas
ha lämnat ungdomsåren. Under 1936 t. ex. var medelåldern bland dem,
som i städerna körde ihjäl sig med detta fordon, icke mindre än 47 år. Det var
alltså alls inte de allra yngsta.

Herr Tamm erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Statsrådet

Forslund framhöll, att då denna fråga förra gången behandlades, gick man

Första kammarens protokoll 1030. Nr 39. 2

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
in för den tanken, att lättviktsmotorcyklarna inte skulle få större hastighet
än 40 km, och han sade, att örn fabrikanterna hållit fast därvid, hade denna
lagstiftning inte behövt komma till stånd. Men så sade statsrådet mycket
riktigt, att det enhälliga svar han fått på frågan om varför man ökat
hastigheten är, att det berott på konkurrensen. Men, herr statsråd, varför
uppstår en konkurrens? Jo, man konkurrerar örn köparna. Det är alltså
köparnas intresse att få denna större hastighet, som så att säga ligger bakom
konkurrensen. Detta är ju i hög grad ett belägg för vad jag förut framhöll,
att det är detta otvivelaktigt förefintliga intresse, som man inte minst får
ta hänsyn till.

Till sist måste jag understryka en sak beträffande dessa 50 eller 40 km,
så att man inte förbiser det. En av kammarens ärade ledamöter kom till
mig och sade: »Att du vill åka så fort som 50 krnl» Det vill jag visst inte,
sade jag, men vi skola komma ihåg, att 50 km är toppunkten under gynnsammaste
förhållanden. Den cykel, som kan köra 50 km, kommer antagligen
i regel att köras med högst 40 km, och den andra kommer att kunna
hålla högst 30 km. Detta skola vi komma ihåg. Vi lia också fått klart för
oss, att bara det är det minsta blåsväder, orkar den stackars lilla motorcykel,
som statsrådet Strindlund vill ha, inte gå alls så fort. Den går endast
17 km vid 25 sekundmeters blåst. Då kommer man ju ingenstans; då är
det lika bra att gå.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! Tillåt mig säga i anledning av
vad som sist anfördes örn den konkurrens som finns, att örn vi förra gången
infört fartbegränsning, skulle säkert antalet köpta cyklar lia blivit örn inte
lika stort så nästan detsamma, även örn tillverkarna begränsat hastigheten
till vad vi då reflekterade på eller under 40 km. Cyklarna i sig själva äro
för vårt folk så pass nyttiga. Jag tror, att de allra flesta, som köpa sådana
cyklar, ha ett verkligt behov av dem. Hade alla tillverkare begränsat hastigheten,
så hade de fått lika stor försäljning ändå, men nu var frågan, vilken
av dem som skulle få sälja sina cyklar, och då drev konkurrensen upp
farten.

Herr Norman: Herr talman! Det är ju alltid svårt för en lekman att

diskutera spörsmål, där den tekniska, sakkunskapen till slut måste fälla det
avgörande ordet. Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
erinrade gentemot mitt förra anförande örn att lastbilarnas motorer
ha en mycket stor effekt, men hastigheten är begränsad i förhållande till
personbilarna på grund av det utväxlingssystem, som tillämpas för lastbilarna.
Herr statsrådet menade, att samma förhållande bör kunna ordnas beträffande
lättviktsmotorcyklarna. Man skulle alltså för dem lia motorer av
något så när hög styrka men ordna så, att de inte kunde framdriva fordonet
med högre hastighet än den eller den. Nu har dock herr statsrådet i
propositionsförslaget omintetgjort denna möjlighet och det med rätta. Det
heter i den definition av lättviktsmotorcykel, som där är föreslagen, att motorn
endast med svårighet skall kunna ändras för högre hastighet. Växlingen
är ju här ordnad med kedjeväxel, och hastighets förhållandet mellan motorn
och cykeln beror ju då av proportionen mellan antalet kuggar i drevet och
hjulet. Har man en motor med stark effekt, som vid besiktningstillfället
inte åstadkommer större hastighet — på grund av den växling som då föreligger
— än vad som är föreskrivet, så är det ju mycket lätt att att sedan
sätta dit ett annat kugghjul och därigenom utnyttja motoreffekten till en
större hastighet. Detta skall enligt förslaget inte medgivas — och jag sade,

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
att detta var med rätta — men då kommer man därhän, att motorn från början
måste lia en viss begränsad effekt.

Beträffande de trafikolyckor, som åstadkommas till följd av de nuvarande
lättviktsmotorcyklarnas framfart på landsvägarna, har regeringsförslaget
syftat till att komma till rätta därmed genom att i fortsättningen för dessa
lättviktsmotorcyklar samma bestämmelser skola gälla örn besiktning, registrering
och körkort o. s. v. som för motorcyklar. Vad är det, som gör de här
cyklarna särskilt trafikfarliga? Ja, det är väl, att de sakna den stabilitet,
som är nödvändig, för att de skola kunna behärskas under olika situationer.
Bromsar man in den där lätta, veka motorcykeln, så ställer den sig vid större
hastighet på tvären, det blir kullkörning och en trafikolycka, detta i all
synnerhet som man här har samma bromsanordningar som på en vanlig cykel,
d. v. s. navbroms. Alla de brister, som nu vidlåda dessa motorcyklar,
komma ju att fortfara. Det skall så småningom bli skatt på dem — det
skulle enligt utskottets förslag vara en viss övergångstid — och för nya
förare och nya typer av dessa motorcyklar skulle samma bestämmelser gälla
i fråga om inregistrering, besiktning och körkort som för vanliga motorcyklar.
Men örn själva kärnan i trafikfaran ligger just i cykelns konstruktion,
kommer ju den risken fortfarande att bestå. I den mån de fordon, som
det nu är fråga om här, komma att användas, bli de i stor utsträckning lika
trafikfarliga som de nu äro.

Herr statsrådet sade själv, att det inte är fråga örn att förbjuda dem.
Alltså kan man räkna med att på grund av deras relativa prisbillighet kommer
folk att skaffa sig dessa motorcyklar, och trafikfaran fortsätter. Även
örn man inför litet strängare bestämmelser örn förarens kunnighet i trafikförordningar
och dylikt — körkunnigheten har han nog förut — så torde
inte stort bli uträttat till trafiksäkerhetens fromma. Att man lägger skatt
på dem kan ju inte inverka något därvidlag. Skatten skall väl syfta till att
folk skall bli litet mera ohågat att köpa detta fordon. Men härför fordras,
att det finns någonting annat att köpa, som man har den verkliga nytta av,
som man skulle lia av detta fordon. Det är, som herr Tamm också har understrukit,
detta, som utskottet tagit sikte på. Det är ur trafiksäkerhetssynpunkt
inte tillräckligt, att det blir strängare bestämmelser i fråga örn besiktning,
körkortstilldelning o. s. v., utan man måste försöka konkurrera
bort dessa trafikfarliga lättviktsmotorcyklar. Det är dit utskottet har syftat.
Man kan efter vad utskottet förstår få en stabilare och verkligt eftersträvansvärd
motorcykel i ungefär samma prisläge som nuvarande lättviktsmotorcyklar,
örn de av utskottet föreslagna bestämmelserna genomföras.
Skulle man följa Kungl. Maj :ts förslag, finge man en lättviktsmotorcykel,
som ungefär håller sig i samma prisläge som den nuvarande men blir betydligt
mindre användbar. Utskottet fruktar, att under sådana förhållanden
komma människor i allmänhet hellre att betala den där skatten på 15 kronor
och få det trevligare och hastigare fordonet. Utskottet har syftat till att
här skall man få möjlighet att få ett verkligt trevligt och praktiskt fordon,
som på samma gång är trafiksäkert. Folk skall stimuleras att köpa detta
fordon i stället för den nuvarande trafikfarliga lättviktsmotorcykeln. Det
ur detta, som varit det bestämmande för utskottets ståndpunktstagande. Jag
tror, att vi ur trafiksäkerhetssynpunkt komma längre genom att ge denna
möjlighet att kasta ut en lättviktsmotorcykel i marknaden, vilken kan konkurrera
med den nuvarande lättviktsmotorcykeln inte bara genom att den är
skattefri och att det går litet lättare att få körkort till den utan också genom
att den är trevlig, praktisk och trafiksäker. Annars komma dessa prisbilliga
lättviktsmotorcyklar, som nu skola komma in under de vanliga motor -

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
cyklarnas bestämmelser, att fortfarande rusa fram på vägarna och åstadkomma
precis samma antal trafikolyckor som de nu göra, och man har inte
vunnit det som man syftat till med detta förslag.

Herr Sköldén: Herr talman! Att vi nu ha den här frågan uppe, det har
säkerligen åstadkommits av teknikens utveckling. Hade dessa motorcyklar
hållit sig inom den ram, som var tänkt 1937, hade frågan inte kommit upp
nu, men denna cykel har ju utvecklat sig så, att den blivit ett både hastigt
och ganska farligt redskap. Jag förmodar, att herr Ekman inte riktigt menar
vad som låg i hans resonemang när han talade örn kollisioner mellan en
motorcykel och en bil, nämligen att det skulle vara bilens fel, att motorcyklisten
blir ihjälkörd. Det blir väl i alla fall den rena abnormiteten, att det. skulle
gå att sätta en sådan fart på motorcykeln, att den kunde köra ihjäl bilisten.
Jag är vän av dessa cyklar. Jag menar, att de ha en uppgift att fylla, men
ha de detta så måste vi se till, att de komma i en viss särklass mot andra
cyklar, som skola vara skattlagda. Då måste de vara mindre farliga, då måste
de vara tillräckligt trafiksäkra, och hur skola vi nå detta mål? Jo, vi nå det
bäst genom en lägre hastighet, och de anmärkningar, som ha kommit mot denna
lägre hastighet, kan jag inte förstå. Tänka vi oss en arbetare, som har
två mil, 20 kilometer, att köra till sitt arbete, så kräves det 30 eller 35 minuter
för att åka denna sträcka. Kan det vara för lång tid i detta fall?

Den andra anmärkningen, som kommit fram här, har varit, att motorcyklarna
inte skulle kunna gå i dåligt väglag, i motvind och uppför backar. Ja,
jag känner allt det där från utskottets behandling av frågan, men får tekniken
lia samma utveckling, som den har haft de sista åren, kan man ta den saken
med ro. Örn riksdagen säger ifrån: »Vi vilja ha en motorcykel, som kan
gå högst 40 kilometer, men den skall kunna gå i motvind och uppför backar
med en fullvuxen karl», var då säkra på, mina herrar, att vi få denna cykel.
Vi få den alldeles säkert sådan vi vilja ha den, och då tycker jag, att hastigheten
kan vara tillräcklig.

Herr Tamm ville påstå, att man inte skulle kunna hålla de där 40 kilometernas
medelhastighet. Ja, det är inte meningen heller. Men det är meningen,
att det skall bli en medelhastighet av 37 eller 38 kilometer, och herr Tamm
bör också komma ihåg, att säkerligen ingen kan åtalas därför, att han kör 41
eller 42 eller 43 eller 44 kilometer. Han blir inte åtalad för detta, ty polisen
och andra ha alltför svårt att konstatera dessa förhållanden. Denna cykel kommer
alltså att gå med en hastighet av 35—40 kilometer. Det blir en cykeltyp,
som är tillräckligt snabb.

Och så en sak till i cyklisternas eget intresse. Var säker på, att cykeln kommer
att vara ett eller två år längre, då den ej pressas upp i de högsta hastigheterna.
f

Herr Norman yttrade, att man ej, som departementschefen menade, skulle
kunna ändra utväxlingen. Jo visst kan man göra detta. Det behövs ju endast
en mycket enkel teknisk anordning så att dessa hjul ej kunna bytas för lätt,
och herr Norman torde veta lika väl som jag, att det ej är konstigare att byta
ett munstycke till motorn än att byta detta hjul. Det är en teknisk fråga, som
fabrikanterna komma att lösa mycket lätt. Herrarna kunna vara fullkomligt
övertygade om, att vi få en tillräckligt stark och snabb cykel, när vi nu ha
fått en så pass hög hastighet. Men örn ni däremot gå in för de 50 kilometerna
då göra vi precis samma dumhet som gjordes förra gången. Vi få en ejdre!,
som vi inte kunna skilja från de andra. Och vi få denna anmärkning från alla
håll: »Varför skall den nya cykeln vara skattefri när den förut inköpta mindre
och lättare cykeln skall beskattas?» Det blir ett kolossalt missnöje över att

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
denna stora oell kraftiga cykel, som kan gå 50 kilometer, inte skall beskattas.
iVi böra också komma ihåg, att det endast är undantagsvis, som en lättviktscykel
kör över 50 kilometer. Det hör till de rena undantagen. Alla tycka, att
en lättviktare går så fort. Men jämför den hastigheten med en bils hastighet,
så skola ni finna, att den går inte så fort.

Herr Tamm yttrade också, att en vanlig cyklist trampar 40 kilometer. Möjligtvis
på en bana, men inte ute på normala vägar. Den saken är alldeles säker.
Jag tror, att örn herrarna gå in för utskottets förslag, så kommer det att
gå, som det sades i motorcyklismens barndom: den, som köper en motorcykel,
han blir glad två gånger — första gången när han köpt den och andra gången
när han blivit av med den. Gå vi in för denna 50 kilometers motorcykel, så
kunna vi vara övertygade örn att riksdagen skall bli gladare den dag den kan
göra sig av med den än den dag, då vi skaffade oss den. Vi komma att få göra
precis detsamma som vi göra nu.

Det har i dagarna till regeringen ingivits en protest från 100,000 motorcyklister,
som påstå, att riksdagen inte håller sitt ord, örn vi skattlägga motorcykeln.
Gå vi in för 50 kilometers hastighet, så narra vi 100,000 nya att köpa
sig dessa cyklar, och de bli i sin tur förargade när riksdagen måste sätta skatt
på dem eller företaga någon begränsning i deras hastighet.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till herr Löfvanders yrkande.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Norman, som anförde:
Herr Sköldén har nog missuppfattat mig, när jag talade örn kugglijulsutväxlingen,
kedjeväxlingen. En motor med större effekt än den hastighet det här
är fråga örn men kompletterad med nedväxling genom kedjeväxling, för att
den inte skall kunna driva fram cykeln med större hastighet, kan inte tillåtas
inom begreppet lättviktsmotorcykel, så som Kungl. Maj:t har konstruerat det,
och detta just därför att, som herr Sköldén själv sade, det är så lätt att ändra
den genom utbyte.

Beträffande glädjen är det väl bättre att vara glad två gånger än att vara
ledsen två gånger, som köparen av Kungl. Maj:ts motorcykel skulle bli: dels
när han nyss har köpt den, dels när han inte sedan kan sälja den.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag nämnde i mitt förra anförande, att
jag inte hade så mycket att erinra mot utskottets förslag örn att införa en bestämd
tjänstevikt å lättviktsmotorcyklar, och jag kan nu nämna, att jag ansluter
mig till detta förslag.

Jag skall därför be att i så måtto ändra mitt förut gjorda yrkande, att jag
yrkar, att stycket mitt på sidan 14 i utskottets utlåtande, som börjar med
»Det synes utskottet angeläget» och slutar med »40 till 50 kilometer i timmen»,
utgår ur utskottets motivering.

Herr statsrådet Möller: Herr talman! Om jag blandar mig i denna debatt
så beror det bland annat därpå, att jag faktiskt var ganska tveksam när
det kungl, förslaget uppgjordes beträffande lämpligheten av en så pass hög
fart som 40 kilometer i timmen. Jag tillhör dem, som under årens lopp vistats
ganska mycket på landsvägarna, icke i motorcykel utan i bil, och jag vädjar
till dem av kammarens ledamöter, som ävenledes ligga ute på det sättet,
om det inte är så, att de alltid känna sig mest beklämda när de få syn på en
lättviktsmotorcykel någonstans, som de skola passera eller som de eventuellt
på en mycket smal väg skola möta.

Jag är litet överraskad av argumenteringen från utskottets sida, där man
särskilt försvarar möjligheten till högre fart med att vi ha så dåliga vägar

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. (indi ruin bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
på somliga håll i landet. När jag varit rädd för att gå upp i alltför hög fart har
det avgörande för mig varit just det, att vi ofta ha ganska dåliga vägar. Det
är väl ingen ovanlig situation, att man har en rak sträcka av vägen, som är
bra. Då sättes farten upp till de 50 kilometerna, som de ha rättighet att köra.
Men så ett tu tre börjar vägen -—• det är mycket vanligt på svenska vägar
— att bli sämre. Då har man den höga farten och man kommer in
i en svår situation. Det ligger kanske litet grus vid sidan av vägen.
Man kommer ut i detta grus, och svårigheten med dessa cyklar är ju, att
de på dåliga vägar inte kunna manövreras. Det är där svårigheten ligger,
men då måste var och en erkänna, att ju högre farten blir desto farligare
är det, desto vanskligare är det att sköta manövreringen. Jag menar,
att bara den erfarenhet vi hittills ha av lättviktsmotorcyklarna gör det ganska
klart, att de äro det effektivaste självmordsredskap, som överhuvud taget finnes
i vårt land, och därför anser jag det vara särdeles betänkligt, örn riksdagen
här skulle följa utskottet. Det kan väl ändå knappast vara rimligt, att riksdagen
skall fatta ett beslut baserat praktiskt taget uteslutande på en motivering.
som presterats av försäljarna. Utskottets samtliga ledamöter ha ju sagt,
att det är försäljarna, som ha framlagt sina synpunkter och övertygat dem
örn att det kungl, förslaget är olämpligt. Det är väl ändå viktigare att taga
hänsyn till de människor det gäller, och när det gäller unga människor ha ju
statsmakterna ibland vidtagit åtgärder till deras skydd även mot deras vilja
och önskningar. Jag tycker för min del, att det är berättigat också i det här
fallet. Örn vi hade haft släta och mindre kurviga vägar, så skulle jag knappast
ha haft några betänkligheter mot att tillstyrka en högre fart än 40 kilometer,
men just därför, att vi ofta nog måste fara på kurviga, illa sandade och
refflade vägar — jag skall nu inte tala örn hur det är på vintern, när det blir
halt — och dessa cyklar äro så svåra att hålla i balans, när de möta en svårighet,
tycker jag, att det skulle vara mycket konstigt, om riksdagen skulle
följa utskottet på den här punkten.

Herr Ekman: Herr talman! I anledning av vad herr statsrådet och che fen

för handelsdepartementet sade vill jag framhålla, att när utskottets majoritet
föreslår 50 km, så gör man det också för att vi skola få en motorcykel,
som kan flyta in i trafiken. En motorcykel sådan som Kungl. Majit föreslår
kommer att bli ett trafikhinder: den kommer inte att kunna starta i bilköer
och dylikt, förarna komma att stå där och sparka och sparka men kunna
icke komma hastigt i gång, beroende på att den maskinstyrka cykeln får
är för svag. Det är ett skäl.

Vidare finns det en skillnad mellan utskottsmajoriteten och Kungl. Majit.
Här talar det ena statsrådet före och det andra efter örn att just den till 40
km begränsade hastigheten skulle minska trafikolyckorna. Herr talman! För
utskottets majoritet står det klart, att det är körkortet, besiktningen och registreringen,
som komma att medföra det resultatet.

Herr Heiding: Herr talman! När jag, innan vi skulle behandla ärendet

i utskottet, läste den kungliga propositionen, var jag mycket villrådig. Jag
kom till den uppfattningen, att denna fråga inte var tillräckligt utredd. Jag
är inte förvissad om att vi med detta system, antingen vi sätta maximihastigheten
vid 40 km eller 50, nå det resultat, som vi egentligen åsyfta. Såsom förut
framhållits, äro vi alla överens örn att någonting bör göras för att minska
trafikolyckorna, men att det kan gå på denna väg är jag inte säker på. I den
kungl, propositionen föreslogs, att lättviktsmotorcykel skall vara så inrättad,
att den med en belastning av Ö5 kg icke kan på horisontal väg framföras

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
med högre hastighet än 40 km i timmen. Med den regeln hade väl hur klena
lättviktsmotorcyklar som helst fått användas. Jag tror, att dessa mycket klena
motorcyklar egentligen blivit lika mycket riskfyllda som de äldre typerna.
Vi ha ju den ena gången efter den andra sett, att det inträffar olyckor
med de mycket små och klena dimensionerna. De äro inte så att säga tillverkade
för att man skall kunna hänga en bensintank på dem och föra fram dem
som vanliga motorcyklar. Utskottet har nu satt den övre viktbegränsningen
eller den s. k. tjänstevikten till 60 kg, men det hade nästan varit behövligt,
att man även haft en undre sådan. Jag skulle tro, att det hade varit en säkerhetsåtgärd,
örn man bestämt en sådan undre gräns, så att folk inte fått
köra med hur små lättviktsmotorcyklar som helst. Trampcyklar skola vara
trampcyklar, men motorcyklar skola vara motorcyklar, så att man inte får
för stora risker på detta sätt.

När jag gått med på den högre hastigheten, har jag gjort det därför att
jag ansett, att man skulle kunna få fram en mer stabil och bättre lättviktsmotorcykel
än vad som nu finns i marknaden. Ett par lättviktsmotorcyklar
demonstrerades ju för oss här nere på riksdagsplanen, och den större av dessa
ansåg man, såvitt jag kunde finna, vara en sådan, som borde få användning
även i framtiden. Den verkade stabil och tilltalande, och den tycktes gå alldeles
utmärkt. Den mindre däremot var av den sorten, som slirar och hoppar
vid den minsta kupering. Är vägen aldrig så litet korrugerad är det
omöjligt för föraren att hålla den i jämn och god balans. Just därigenom inträffa
olyckor mycket lättare med . en sådan motorcykel än med en, som är
mera stabil.

Men om man skall tillverka en mera stabil motorcykel, fordras det ju också
större drivkraft på densamma. Och jag är rädd för att örn man skulle gå
in för en så låg maximihastighet, som är föreslagen i den kungl, propositionen.
så kommer den bestämmelsen att minska de mera stabila motorcyklarnas
konkurrenskraft, och resultatet blir i stället att vi få en del mindre motorcyklar
i landet, som inte fylla måttet ur trafiksäkerhetssynpunkt.

När jag framhöll, att frågan inte är tillräckligt utredd, så var det också
därför, att jag för min del inte är förvissad örn att den kungl, propositionens
förslag är rätta sättet att lösa en sådan här fråga. Enligt förslaget skall man
lägga på skatt på alla nuvarande lättviktsmotorcyklar, och samtidigt skall
man befria dem, som komma att tillverkas i fortsättningen. Nog är det väl
en egendomlig åtgärd, som bär är ifrågasatt. Det skulle väl varit möjligt
att på något sätt föra fram och tillämpa en bestämmelse örn att de nuvarande
lätta motorcyklarna inte skulle få köras fortare än de nytillverkade, och
att även de förstnämnda i fortsättningen fått vara befriade från skatt. Det
är säkerligen många, som ha svårt att förstå, varför riksdagen kommer att
gå med på en åtgärd som denna.

Jag skulle för min del inte haft någonting emot. att Kungl. Majit hade
kommit med ett förslag örn skatt på samtliga motorcyklar. Det kunde då ha
varit en mindre skatt på dessa lättare typer. När det i alla falla skall bli en
registreringsavgift och alla motorcyklar skola registreras och besiktigas, så
borde ägarna till dessa motorcyklar även kunnat betala en skatt, som ju inte
alls behövt vara särskilt hög eller betungande. Jag tror, att det hade blivit
mera ordning och reda på det viset. Vi hade då sluppit ifrån denna anordning
med två olika typer, och vi kunde i stället ha gått in flör en sådan undre
viktgräns, som jag talade om, för att man inte skulle, få tillverka hur små
och dåliga motorcyklar som helst. Skattesatserna kunde sedan tänkas differentierade
med utgångspunkt från typernas olika vikt. Men allt detta är
ju ting, som i så fall bord»'' ha gjorts (ill föremål för en utredning.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)

Emellertid är det alldeles säkert många, jag upprepar det, som komma att
finna den här föreslagna åtgärden egendomlig, att man nu i ett enda tag pålägger
skatt på alla de gamla, men befriar de nya lättviktsmotorcyklarna.

Herr statsrådet Strindlund framhöll, att avsikten med denna kungl, proposition
var att motverka användningen av olämpliga fordon. Statsrådet tror
således, att samtliga innehavare av äldre lättviktsmotorcyklar på grund av
den bär föreslagna åtgärden skulle sälja eller på annat sätt göra sig av nied
dessa, helst då väl skrota ned dem, och i stället köpa nya. Men det går säkerligen
inte så lätt. Jag är förvissad örn att det blir många, som komma att
hålla på sina gamla lättviktsmotorcyklar. Åtskilliga använda dem i dagligt
bruk, när de fara till och från arbetet, men det är också många, som ha köpt
sådana motorcyklar mera för nöjes skull, och sådana motorcyklar bli vi inte
av med så lätt, utan de komma att finnas kvar rätt lång tid framåt. Och

ingen kan väl säga, att det blir mera trafiksäkerhet bara därför att de få

betala skatt. Dessa motorcyklar skola få köras med den högre farten, och
det anse sig förarna ha rättighet till just därför att de betala den pålagda
skatten. Det kommer enligt min tro att gå många år, innan dessa motorcyklar
komma ur bruk, och det kommer alltså att finnas en lättviktsmotorcykel,

som får gå med 60, 70 till 80 kilometer i timmen, och samtidigt en annan,

som inte får gå med mer än en viss begränsad hastighet.

När det talas örn farten, är jag av den uppfattningen, att gränsen bör sättas
vid 50 kilometer i timmen för att man skall kunna få en någorlunda stabil
lättviktsmotorcykel. Jag föreställer mig, att det blir rätt svårt att kontrollera,
att motorcyklarna verkligen hålla den föreskrivna farten och inte gå
över den. Han har ju ansett, att tillverkarna skola göra motorcyklarna sådana,
att de inte kunna komma upp i en högre hastighet. Men ingen tillverkare
kan väl ta på sitt ansvar att framställa sådana cyklar, som hålla precis
den gräns, som här är föreslagen, utan för att inte riskera att hastigheten skall
springa upp över den fixerade gränsen, exempelvis 50 kilometer i timmen,
så blir det nog nödvändigt att konstruera dessa motorcyklar för en högsta
hastighet av 45 ä 46 kilometer i timmen. Just av denna anledning tror jag,
att det kan vara behövligt och motiverat, att man bestämmer maximihastigheten
till 50 kilometer i timmen, såsom utskottet föreslagit.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Den, som ivrar för återställande av vägfreden på landsbygden
och på landsvägarna, är inte beredd att förhasta sig genom att falla
till föga för ett ganska enhälligt utskottsutlåtande. Dess motivering och konsekvenser
ha ju i alla fall mött kritik, som inte kan undgå att göra visst intryck
på oss, som verkligen vilja rediga och ordnade förhållanden på detta
område.

Vi äro så rädda för utskottets förslag, främst därför, att det ju också innebär
att en maximigräns för körhastighet skulle höjas. Vi anse, att beslutet
om fri fart är en av anledningarna till den ökade olycksfrekvensen på vägarna.
Folk får ju fram som vildar. Jag tycker, att det borde vara en begränsad
fart utom i ödemarker, där man far ensam och har klar sikt. Där må de
få köra hur fort som helst. Men så snart de befinna sig inom bygd eller
upptäcka ett annat fordon eller någon fotgängare, så borde det vara föreskrivet,
att de skola ha saktare fart. De bestämmelserna måste vi få tillbaka,
såvitt jag förstår.

Jag blev så mycket mera rädd, då herr Ekman såsom ett motiv för sin
ståndpunkt framförde, att den här förordade typen av lättviktsmotorcyklar
kommer att vara ett hinder för bilfilerna genom sin låga hastighet. Ja, där

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
se vi överklassens synpunkt på de här sakerna! Ja, jag menar det, uppriktigt
sagt. Bara en sådan sak är avgörande. Om jag inte haft några andra
skäl, så stod det klart för mig när jag hörde detta, att här måste vi slå vakt
örn regeringens förslag, som i alla fall syftar till att med omtanke avstyra
orimliga fortkörningar.

Trampcyklarna bli ju numera gemene mans vanliga fortskaffningsmedel,
men inte kan man komma och säga, att vanligt folk i regel skulle cykla fyra
mil i timmen -—- det kunna väl bara sådana, som öva sig för och deltaga i kapplöpningar
på cykel. Vi skall väl inte förstöra cykelfolkets hjärtan genom att
locka till sådana ansträngningar.

När det nu i alla fall börjat bli vanligt att göra trampcyklarna förfärdigare
genom att sätta en liten motor på dem, så är det ju klart, att den anordningen
också betyder ett framsteg, som särskilt är av vikt för dem, som
ha långa vägar att tillryggalägga — jag tänker framförallt på Norrland, där
det är så gott örn milar, som landhövding Husberg en gång sade i andra
kammaren. Regeringen har också tagit fasta på detta och föreslagit att lättviktsmotorcyklarna
skola slippa betala skatt, men samtidigt velat genom
att föreskriva körkort och inregistrering skapa en garanti för att de inte
skola bli farliga för sig själva och andra bl. a.

Men inte skola några frispråkiga hastighetsfarare här försöka förmå riksdagen
att nu oöverlagt gå med på »en ökad hastighetsmöjlighet» för motorfordon
i allmänhet. Det där överilade beslutet örn fri fart överallt måste väl
återföras till någon måtta.

Jag yrkar bifall till regeringens förslag samt varnar mot överilningar i den
stora bilismens intresse.

Herr Sandén: Herr talman! Endast ett par ord. Jag tror nog för min

del, att det är tillräckligt med en fart av 40 kilometer i timmen, och jag ansluter
mig således till den av herr Löfvander avgivna reservationen.

Jag har den lilla misstanken, att svenska folket, som är ett mycket intresserat
och händigt folk, då det gäller mekaniska ting, fortfarande kommer att
trimma sina motorcyklar och pyssla med dem, så att de kunna få upp dem i
en hastighet, som ligger mera i linje med vad de själva önska, än vad riksdagen
beslutar.

Det är emellertid klart, att antingen vi nu gå på utskottsförslaget eller
reservationen, så bör det vara angeläget att de, som ha att vaka över medborgarnas
laglydnad, verkligen se till att lagarna även i detta fall efterlevas,
och att således överträdelser på detta område komma att beivras. Jag befarar
dock, att framför allt statspolisen därvidlag kommer att få ett ganska stort
arbetsfält i fortsättningen.

Jag begärde emellertid närmast ordet för att komplettera statsrådet Strindlunds
replik till herr Ekman rörande åldern på dem, som råka ut för olyckor
med dessa cyklar. Herr Ekmans antagande att det huvudsakligen är ungdomar,
pappas pojkar, som köra ihjäl sig med lättviktare, är felaktigt. Ungdomarna
klara sig märkligt nog mycket bra. Många gånger sakna de ju alla
begrepp om körningen för övrigt, men det är väl så, att ungdomarna reagera
snabbare än de äldre göra, och det är förmodligen därför de ha lättare för
att klara sig i farliga situationer.

Hiir har åberopats statistiken för år 1936, och statsrådet Strindlund påpekade,
att medelåldern för dem, som då förolyckats i städerna under färd med
sådana här fordon, var 47 år. Såsom medlem av 1937 års trafiksäkerhetssakkunniga
har jag haft anledning att gå igenom tidningarnas olycksfallsregister
för olyckor, som inträffat med lättviktare under de 10 förslå månaderna av år

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)

1938, och jag törs försäkra er, mina herrar, att ni ha anledning bli ganska
förskräckta över den kraftiga stegring i antalet dödsolyckor med dessa fordon,
som har ägt rum under denna tid. Men när jag gick igenom detta material
och namn för namn registrerade personer, som fallit offer för olyckorna,
kom jag också underfund med, att medelåldern för de förolyckade var
förvånansvärt hög, och att det var ytterligt sällan, som ungdomar, pojkar
med ett ord sagt, hade råkat ut för olyckorna.

I regel har farten varit för hård, cykeln för svag och tyngden hos föraren
för stor, och det är dessa tre orsaker, som ha samverkat och lett till att oljmkorna
fått en omfattning, som kanske inte eljest skulle ha blivit fallet.

Jag ber därför, herr talman, att i fråga örn farten få instämma med vad
som anförts av statsråden Strindlund och Forslund. Jag vill gärna erkänna,
att det är svårt för mig att gå emot utskottet, men jag vill också säga, att
jag befarar, att vi få 50 kilometer även om vi besluta 40 och även örn vi allvarligt
försöka att upprätthålla lagen.

Huvudsaken i detta förslag, och det har även utskottsutlåtandet tillgodosett,
är ju, att dessa cyklar inrangeras under begreppet motorfordon, och att
att vi få en lagstiftning, som gör det möjligt att reglera de svåra och oroväckande
missförhållanden, som nu råda.

Herr Heiding stod visst i sitt anförande här på någon sorts säregen avslagslinje.
Jag förstod inte vart han över huvud taget ville komma med sitt
resonemang, där det såvitt jag förstår inte fanns några positiva riktlinjer.
Det går ju an att säga, att frågan inte är tillräckligt utredd, men det är dock
alldeles otillräckligt utrett, att olycksfrekvensen befinner sig i så pass våldsam
ökning, att det är hög tid att riksdagen fattar beslut i enlighet med
utskottets förslag.

I herr Sandens yttrande instämde herrar Sandegård, Strömberg och Björck.

Herr Sköldén: Herr talman! Sedan jag hade ordet senast och anslöt mig
till herr Löfvanders yrkande, har han ändrat sitt yrkande. Jag skall be att
även nu få instämma med herr Löfvander, så att det inte blir alltför många
yrkanden. Herr Löfvanders yrkande innebär ju bestämmelser örn en högsta
hastighet av 40 kilometer i timmen och en högsta tjänstevikt av 60 kilogram,
och jag ber att få yrka bifall till detta förslag.

Eftersom jag i alla fall har fått ordet, kan jag inte låta bli att ge herr Ekman
en replik, när han säger, att denna cykel inte kommer att flyta in i trafiken,
örn den skall köras med högst 40 kilometers hastighet. Ja, herr Ekman,
det är inte meningen, att den skall »flyta in i trafiken». Den skall inte alls
konkurrera med bilarna, och det gör för övrigt inte heller en cykel med 50 kilometers
hastighet. I så fall få vi övergå till en typ av motorcyklar, som blir
beskattad, och som man får köra med fri och obegränsad hastighet. Denna
lättviktsmotorcykel skall snarare hålla sig i sällskap med vanliga cyklister
och andra människor, som fara relativt hyfsat fram på våra gator och vägar.

Herr Norman: Herr talman! Handelsministern hade, efter vad jag kunde
förstå, fått det intrycket av utskottets utlåtande, att det var byggt på de
uppgifter, som utskottet på olika vägar hade inhämtat ifrån fabrikanter och
försäljare. Det är klart, att vi ha lyssnat till vad fabrikanter och försäljare
haft att säga. Vi ha även haft tillgång till skrivelser, som de tidigare under
utredningens gång inlämnat till Kungl. Maj :t. Men vi ha hela tiden haft
klart för oss, att uppgifter, som kunna vara påverkade av olika affärsintressen,
måste man alltid taga med en nypa salt, som det heter. Vi lia varit

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)
mycket angelägna om att få alla sådana tekniska uppgifter av olika slag kontrollerade,
bland annat på det sättet, att vi lia haft en opartisk sakkunnig uppe
i utskottet, som redogjort för de olika problemen ,och som svarat på de frågor,
som utskottets ledamöter haft behov av att framställa just på grund av föreliggande
uppgifter av olika slag.

I övrigt verkade herr handelsministerns anförande fullkomligt övertygande
i ett avseende, nämligen däri att det är de nuvarande lättviktsmotorcyklarnas
beskaffenhet, som gör dem i första hand trafikfarliga. Det hjälper alltså inte
att lägga skatt på dem, att höja inregistreringsavgifterna eller att föreskriva
ökade kvalifikationer hos föraren i sådana avseenden som att han skall kunna
vägtrafikstadgans innehåll och veta på vad sätt alkohol inverkar på hans körsätt
o. s. v. På grund av cyklarnas klena konstruktion och den hastighet de
kunna nå, föreligger det alltid en fara för trafiksäkerheten. Det är precis
den uppfattning, som utskottet också har.

Av handelsministerns anförande kan man, menar jag, draga endera av två
slutsatser: antingen att lättviktsmotorcyklarna skola förbjudas eller också att
de i görligaste mån skola konkurreras bort från landsvägarna. Regeringen
har inte föreslagit vare sig det ena eller det andra, utan fara föreligger för att
sådana cyklar trots de ökade kvalifikationer, som hädanefter skola ställas på
förarna, inregistreringsbestämmelserna och dylikt fortfarande komma att utgöra
en fara på landsvägarna. Utskottet har syftat till att samtidigt få in
en bestämmelse, som i viss mån konkurrerar bort dem.

Herr Tamm: Herr talman! Endast ett par ord. Det kan inte kraftigt

nog understrykas, att syftet med hela lagstiftningen, nämligen att öka trafiksäkerheten,
tillgodoses i lika hög grad av utskottets praktiskt taget enhälliga
utlåtande som av departementschefens förslag. Utskottet har efter noggrann
omprövning kommit till det resultatet, att den utväg som anvisats i propositionen
icke leder därtill, åtminstone icke med den säkerhet som utskottsförslaget.
Tar man regeringsförslaget, blir resultatet, att ytterst få lättviktsmotorcyklar
av den bättre typen komma att förvärvas, det anser man åtminstone
inom utskottet. Däremot kommer just den farliga typen av lättviktsmotorcyklar,
såsom de nu kallas, vilka sedermera komma att kallas motorcyklar,
att behållas och deras antal rent av att öka. Därför förmena vi, att ett bifall
till regeringsförslaget kommer att öka trafikosäkerheten på landsvägarna. Godkänner
riksdagen utskottets förslag, ha vi skapat en lättviktsmotorcykel, som
många komma att skaffa sig och som därför ganska snart kommer att uttränga
den farliga typen.

Läget är sådant enligt utskottets förmenande, att vill kammaren verkligen
göra något för att höja trafiksäkerheten, bör den följa utskottets förslag och
inte propositionens.

Herr Ekman: Jag ber att få säga några ord med anledning av att herr

Sköldén lade i min mun ett uttalande, som jag inte gjort. Jag har inte på något
sätt förklarat, att ifrågavarande motorcyklar skulle tävla med bilarna.
Men det lär vara så, ärade kammarledamöter, att även en motorcykel någon
gång kommer in i en bilfil, där den lika väl som bilarna måste stanna. En
motorcykel av den typ, som här är föreslagen, kan man då inte få i gång tillräckligt
snabbt, utan den kommer att bli ett hinder för trafiken.

De siffror, som herr Sandén anförde, och som gjorde intryck på några av
kammarens ii rade ledamöter, gällde olyckor, som icke inträffat vid en så blygsam
hastighet som 50 km. i timmen. Där har man varit uppe i 80, 90 och
100 km.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. ändrade bestämmelser rörande lättviktsmotorcyklar. (Forts.)

Herr Löfvander: Då jag gjorde mitt senaste yrkande, förbisåg jag, att som
en konsekvens därav en ändring bör företagas i en annan del av utskottets motivering.
Jag ber nu att få fullständiga mitt yrkande därmed, att i det stycke,
som börjar med orden »I motionen 11:406» måtte utgå den andra meningen,
som lyder: »Av förut anförda skäl har utskottet föreslagit, att maximihastigheten
för den nya lättviktsmotorcykeln bör bestämmas till 50 kilometer i timmen»,
ävensom att i nästföljande mening orden »med nämnda maximihastighet»
måtte uteslutas.

Herr Lindhagen: Även jag ber att få ansluta mig till herr Löfvanders

yrkande.

Herr Sköldén: Då herr Löfvander ännu en gång ändrat sitt yrkande, ber
jag att få ansluta mig till detta hans senaste yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats dels att vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
yttrat och hemställt skulle godkännas, dels ock, av herr Löfvander, att utskottets
hemställan skulle bifallas med den ändring i motiveringen, att därur
utelämnades dels det stycke å sid. 14 i det tryckta utlåtandet, som började
med orden »Det synes» och slutade med »i timmen», dels andra meningen i
nästföljande stycke, dels ock de i tredje meningen av sistnämnda stycke förekommande
orden »med nämnda maximihastighet».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till herr Löfvanders
yrkande vara med övervägande ja besvarad.

Herrar Norman och Tamm begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 med den ändring i motiveringen, som under
överläggningen föreslagits av herr Löfvander, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes vad utskottet yttrat och hemställt.

Sedan kammarens ledamöter intagit sipå platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Norman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 42.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Föredrogs ånyo sammansatta ''bevillnings- och andra lagutskottets utlåtanden
:

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition nr 225, såvitt angår
förslag till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) örn automobilskatt, dels ock en inom riksdagen väckt motion,
i vad avser nämnda författningsförslag; samt

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om upphävande
av 1 § andra stycket lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för
vissa brott vid förande av motorfordon.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändring i vissa
delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet för skada i
följd av automobiltrafik m. m., dels ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 37, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående visst avtal mellan aktiebolaget
Vin- & spritcentralen och Mo och Domsjö aktiebolag jämte en i ämnet
väckt motion, bifölls vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande nr 58, i anledning av väckta motioner
örn tilläggspension åt folkhögskolföreståndaren G. R. Beronius’ änka
Signe Amalia Helena Beronius.

I två till bankoutskottets handläggning hänvisade likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren under nr 164 av herr Wagnsson m. fl.
och den andra inom andra kammaren under nr 320 av herr TornegårcL m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att till änkefru Signe Amalia
Helena Beronius, född Höglund, måtte utgå en årlig tilläggspension av 620
kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner I: 164 och II: 320 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Wagnsson: Herr talman! Jag ber att livligt få beklaga, att bankoutskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka de förevarande motionerna.

Såsom framgår av handlingarna, är det fråga örn pension åt änkan efter rektorn
vid Ölands folkhögskola Beronius, som under närmare 40 år oavbrutet varit
i skolans tjänst. När han avled, visade det sig, att på grund av förhållanden,
som han själv var okunnig örn, hans änka enligt statens pensionsanstalts
uppfattning inte hade rätt att få full pension. Det gjordes en ganska kraftig
avkortning av pensionen, därför att Beronius inte begagnat sig av sin rätt att
från och med den 1 januari 1908 vinna inträde i folkskolärarnas änke- och pupillkassa.
Han trodde, att därigenom att han den 1 januari 1920 inordnades i
statens pensionsanstalt, hans efterlevande voro berättigade till full pension. I
denna uppfattning hade han styrkts genom ett brev, som han fått efter förfrågan
hos statens folkhögskolinspektör.

Nu företas alltså av statens pensionsanstalt en avkortning av hans efterlevandes
familjepension. Hans änka ingick emellertid den 30 mars 1936 till

Om tilläggs;pension
åt
folkhögskolföreståndaren

O. R. Beronius''
änka.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Om tilläggspension åt folkhögskolf öreståndaren G. R. Beronius'' änka.

(Forts.)

Kungl. Maj:t med anhållan att få full familjepension. Skolöverstyrelsen tillstyrkte
livligt denna framställning. Styrelsen förklarade bl. a.: »Med hänsyn
dels till rektor Beronius’ långa tjänstetid och betydelsefulla insatser inom
folkbildningsarbetet, dels till föreliggande ömmande omständigheter finner
överstyrelsen ansökningen synnerligen behjärtansvärd.» Statens pensionsanstalt
svävade, kan man säga, en smula på målet, men vidhöll ändå den ståndpunkt
anstalten tidigare hade intagit. Men statskontoret, som ju alltid brukar
vara ganska strängt och hårdhjärtat, då det gäller ärenden av denna natur,
anförde i sitt yttrande, att det ansåg, att statens pensionsanstalt inte hade
stöd för en sådan tolkning av gällande författning, som kommit till uttryck i
anstaltens beslut. »Såvitt statskontoret kunnat finna», heter det vidare »förekommer
icke heller i övrigt i nämnda reglemente någon bestämmelse av innehåll
att böra föranleda avkortning av familjepension i fall som det förevarande.
» Statskontoret tillstyrkte därför framställningen.

Emellertid har det ena året efter det andra gått, utan att man inom finansdepartementet
har tagit ställning till frågan. Redan förra året gjorde jag en
förfrågan i departementet, örn en proposition i ärendet var att förvänta, och
jag fick då den uppfattningen, att frågan skulle bringas under förra årets riksdags
provning,. Det visade sig av skäl, som jag finner mycket förklarliga,
men som jag inte här skall ingå på, att man inte då kunde göra det. För
säkerhets skull väckte jag vid årets riksdag en motion i frågan, och jag var
då tämligen övertygad örn att den skulle vinna riksdagens bifall. Bankoutskottet
förklarar i sitt utlåtande, att utskottet delar den syn på frågan, som skolöverstyrelsen
och statskontoret givit uttryck åt, och anser, att Beronius’ efterlevande
böra beredas kompensation för den minskning i familjepensionen, som
de fått vidkännas, men utskottet anser, att ärendet inte bör avgöras förrän efter
Kungl. Majit prövning.

Detta är dock, mina herrar, ett ganska enastående förhållande — kanske det
för övrigt tyvärr inte är alldeles enastående — att en framställning, som gjorts
för över tre år sedan och som flertalet av de hörda myndigheterna och nu också
ett riksdagens utskott ställt sig sympatiska till, skall läggas åt sidan av rent
byråkratiska skäl. Hade det inte varit vid denna sena tidpunkt, då riksdagen
befinner sig i uppbrottsstämning, skulle jag ha vågat mig på att yrka bifall
till motionen i hopp att änkan därigenom ett år tidigare skulle kunna komma i
åtnjutande av en pension, som hon enligt allas uppfattning bör ha. Såsom
saken nu ligger till, vill jag inte fresta kammaren med ett yrkande, men jag
vill rikta en varm vädjan till finansministern, att han måtte se till, att frågan
föreligger så utredd från departementets sida, att den kan göras till föremål
för prövning av nästa års riksdag, samt att pensionstillskottet får retroaktiv
karaktär, så att sökanden inte blir lidande på att ärendets behandling, på sätt
jag framhållit, blivit försinkat.

Häri instämde herr Brandt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn årlig
pension åt förre extra portvakten i riksdagshuset A. Jonssons änka Sofia
Ulrika Jonsson; samt

nr 61, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till avlöningsreglemente
för icke-ordinarie befattningshavare vid riksdagens verk.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnya1?! föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 45, i anledning
av Kungl. Maurts proposition med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o) och 8:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl.
Maj:ts regeringsrätt, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag örn särskilda rättsmedel, m. m.

Genom en den 12 maj 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 307, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn särskilda rättsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 49 § utsökningslagen; samt

3) lag örn ändring i lagen den 14 maj 1915 (nr 139) angående Kungl.
Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på avdelningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit viss ändring böra vidtagas
i de genom förevarande proposition framlagda lagförslagen, måtte för sin
del antaga tre i utlåtandet införda, med 1—3 betecknade förslag till lagar i
nu ifrågavarande ämnen.

Vid utlåtandet hade fogats särskilda yttranden

1) av herrar Karl Emil Johanson, Ewerlöf, Bergquist, Gezelius och Larsson
i Hede, vilka anfört:

»Förevarande proposition har avlämnats till riksdagen först den 16 maj
1939 och motionstiden i anledning av densamma utgick den 30 i samma månad.
Med hänsyn till den synnerligen knappa tid, som sålunda står riksdagen till
buds för granskning av de i propositionen innefattade betydelsefulla lagförslagen,
och då enligt vår mening ärendet — vars framläggande icke föranletts
av någon under riksdagen inträffad händelse — ej är av den brådskande natur,
att riksdagen det oaktat har anledning att ingå i saklig prövning av detsamma,
hava vi yrkat att utskottet skulle föreslå riksdagen att lämna propositionen
utan bifall. Då detta vårt yrkande icke vunnit bifall inom utskottet,
hava vi emellertid funnit oss böra deltaga i granskningen av lagförslagen.»

2) av herrar Branting och Lundstedt, vilka anfört:

o »Vi skulle, örn förslag därom förelegat, hava givit vår anslutning till en
sådan konstruktion av resningsinstitutet, att ansökning örn resning skall prövas
av en instans, som till sin sammansättning icke är identisk myndighet
med högsta domstolen. Som bekant har en sådan anordning nyligen införts
i Danmark. Då emellertid något förslag av sådan art icke föreligger och
det nu framlagda förslaget enligt vår mening medför värdefulla förbättringar,
hava vi velat tillstyrka bifall härtill utan att dock därmed vilja hava sagt’
att den föreslagna konstruktionen innefattar den bästa lösningen.»

Lagförslag
om särskilda
rättsmedel
m. m.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Lagförslag örn särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)

Herr Linnér: Herr talman! Då statsrådet och chefen för justitiedeparte mentet

gått att överväga frågan om införande av en ny anordning av cle extra
ordinära rättsmedlen, har han tydligen befunnit sig i en mycket vansklig situation.
Han har haft att se till, att detta nya extra ordinära rättsmedel passar
dels tillsammans med den nuvarande processens grunder, och dels, eftersom ett
förslag till ny rättegångsordning framlagts av processlagberedningen, jämväl
med den blivande rättegångsordningens grunder. Det är ju klart, att ett förslag,
som rör sig med en så invecklad materia, hade bort bli föremål för ett
synnerligen ingående övervägande såväl av första lagutskottet som av riksdagens
kamrar. På intetdera hållet har emellertid det blivit möjligt, då propositionen
avlämnats så sent, som har skett. Ej heller finns någon möjlighet att
nu dagen före det egentliga riksdagsarbetets avslutande väcka något intresse
för denna fråga. Jag måste dock rikta uppmärksamheten på några efter min
föreställning ganska betänkliga uttalanden, som gjorts i motiveringen till lagförslaget.

Departementschefen har när det gäller resning i brottmål till den tilltalades
förmån gjort ett uttalande örn att vid bedömande av resningsfrågan skall beaktas,
örn i de domstolar, där målet behandlats, betydande meningsskiljaktigheter
förelegat. Det är således helt enkelt fråga örn, huruvida skiljaktigheter
förekommit i de instanser, som ha behandlat målet tidigare. Såvitt jag har
kunnat finna, innebär detta uttalande av departementschefen, att man skulle ta
ett steg längre än processlagberedningen har tänkt sig. Departementschefens
direktiv, ifall man så får kalla hans uttalanden i motiveringen, stå således i
strid med processlagberedningens förslag, såvitt det nu kan bedömas. Men
därjämte torde det stå i strid mot grunderna för nuvarande rättsmedel i den
gällande processen.

Det var ju på det sättet, såsom kanske någon erinrar sig, att vid bedömandet
av frågan om begränsning av fullföljdsrätten, var det många, som hyste intresse
för att det faktum, att en skiljaktighet eller flera skiljaktigheter i de
avgörande domstolarna hade förelegat, skulle bli en särskild rättsgrund för
fullföljdsrätten till högsta domstolen. Den tanken avvisades emellertid av riksdagen.
Denna grund har således en gång prövats och underkänts, såvitt det
gäller de ordinära rättsmedlen. Det förefaller mig därför icke vara lyckat,
att departementschefen nu tar upp den såsom en resningsgrund.

En annan omständighet, som är av synnerligen svårbedömlig beskaffenhet,
har departementschefen helt och hållet gått förbi i sin proposition. Det gäller
frågan, örn det inte blir nödvändigt att i civila mål stadga en viss frist för resning.
Frågan har berörts inom lagrådet, men departementschefen har efter
lagrådets yttrande inte utvecklat själva sakfrågan, lika litet som han har gjort
det före lagrådets yttrande.

Det är emellertid en utomordentligt vansklig fråga. Det är ju så, att resningsinstitutet
kan understundom vara ett mycket gott rättsmedel för att skapa
rättvisa, där sådan icke har kunnat åstadkommas genom de ordinära rättsmedlen.
Men samtidigt får man inte förbise, att resningsinstitutet innebär en
försvagning av rättssäkerheten, och denna försvagning kan speciellt när det
gäller civila mål leda till rättsverkningar, som man inte kan överskåda. Det
är för den avgörande resningsinstansen ganska omöjligt att överskåda, vilken
verkan i ett invecklat rättsförhållande en resning många år efter det att det
civila målet avgjorts kan åstadkomma. Jag bortser härifrån de andra svårigheter,
som följa av den långa tidsfristen, nämligen att bevismedlen givetvis
bli i hög grad osäkra. Jag vågar inte uttala någon mening om, hur denna
fråga bör lösas. Jag vill endast påpeka, att i åtskilliga utländska processord -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)
liingar stadgas en frist. Saken är av departementschefen helt och hållet förbigången.

I första lagutskottets utlåtande förekommer vidare ett uttalande, som förefaller
mig vara mycket betänkligt. Det gäller frågan örn tolkningen av den
resningsgrund, som lyder sålunda: »örn rättstillämpning, som ligger till
grund för domen, uppenbart strider mot lag». Därom har första lagutskottets
majoritet yttrat, att enligt »utskottets mening bör ifrågavarande resningsgrund
kunna åberopas även i fråga örn en rättstillämpning som — ehuru
den icke innefattar ett uppenbart förbiseende eller misstag — dock vid
resningsfrågans bedömande klart och oemotsägligt framstår som oriktig».
Att taga upp såsom resningsgrund det fall, att rättstillämpningen, som ligger
till grund för domen, uppenbart strider mot lag, innebär att man går
utöver det nuvarande resningsinstitutets ram. Såvitt jag har kunnat se av
historiken, har detta skäl för resning av processlagberedningen upptagits
huvudsakligen på grund av en framställning från justitiekanslern. Justitiekanslern
påpekade, att det kunde förekomma misstag och att det nya resningsinstitutet
borde ge tillfälle att kunna åstadkomma rättvisa, där misstaget
var uppenbart. Men jag tror icke, att han tänkt sig, att detta medgivande
skulle omfatta även det fall, att en ny tolkning av den gällande lagen
har uppstått efter avgörandet. Han åberopade väl såsom exempel fall
liknande dem, som departementschefen anfört. Det kan gälla rena felaktigheter,
såsom att iterationsstraff har felaktigt ådömts, att man har tolkat
strafflagens konkurrensregler på ett felaktigt sätt eller att man förbisett en
övergångsbestämmelse. Här ger första lagutskottet en långt vidare tillämpning
av lagens uttryck. Man skulle, så vitt jag kan se, under den tolkningen
få in jämväl sådana fall, där till exempel högsta domstolen gör en anteckning
om en viss lagtolkning i sin minnesbok, en lagtolkning, som kan avse
rena civila rättsförhållanden. Man kommer då till det mycket otillfredsställande
resultatet, att den nya lagtolkningen skulle kunna åberopas såsom skäl
för resning. Örn man säger, att den nya lagtolkningen inte skulle oemotsägligt
framstå såsom riktig, kan ju däremot invändas, att sedan ett sådant
uttalande av högsta domstolen antecknats i dess minnesbok, komma säkerligen
alla domstolar att tolka lagen på det sätt, som högsta domstolen har anvisat.
Den nya lagtolkningen blir då i motsats till den gamla klart och uppenbart
riktig, och den kan åberopas till stöd för att den gamla lagtolkningen
framstår såsom oriktig. Men, mina herrar, det är bestämt inte tillfredsställande
att på en sådan grund medgiva resning.

Jag har för min del endast velat påpeka några exempel för att visa, att
propositionen inte blivit föremål för det övervägande, som jag tror den hade
varit värd och som det hade varit nödvändigt att offra på en sådan lagfråga
som denna. I det läge som saken nu befinner sig, tjänar det ingenting till
att framställa något yrkande. Jag får därför nöja mig med att framställa
dessa erinringar emot den blivande lagens innehåll.

Herr Branting: Herr talman! I ett särskilt yttrande har jag jämte herr
Lundstedt i andra kammaren fört fram en tanke, som av någon anledning
inte har blivit berörd i utskottets utlåtande, nämligen att resningsansökan
borde prövas av en särskild institution, som icke är till sin sammansättning
identisk med högsta domstolen.

Såsom vi tillåtit oss att formulera detta säryttrande, skulle det ingalunda
anses omöjligt att ge den ifrågasatta prövningsinstitutionen en sådan sammansättning,
att däri kunde ingå eventuellt också några ledamöter av högsta

Första kammarens protokoll 1039. Nr 39. 3

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)
domstolen. Var och en torde utan mera vidlyftiga utredningar förstå de
tankegångar, som leda fram till den ståndpunkten, att frågan, huruvida resning
i ett mål bör beviljas eller icke, lämpligen bör prövas av en annan institution
än högsta domstolen. Jag skall inte trycka så mycket på den motiveringen.
Men jag vill i det sammanhanget ändock polemisera något emot
en uppfattning, som jag vet förekommer och föres fram i denna diskussion
och som går ut på, att om man skulle tillskapa en särskild myndighet vid
sidan av högsta domstolen, åt vilken skulle anförtros uppgiften att pröva,
huruvida resning i ett mål skulle beviljas eller icke, skulle detta innebära,
att man finge, som det säges, en »fjärde instans», en instans, som skulle stå
ovanför högsta domstolen. Jag kan för min del icke se saken på det sättet.
En uppgift är att ge rättsskipningens avgörande ord i ett mål, en helt annan
är att avgöra, om en sak på nytt bör bringas inför den dömande myndigheten
eller icke. Även örn sålunda ett särskilt institut skulle upprättas för
att pröva rätten att få resning i ett mål, skulle ju högsta domstolen i vart
fall oantastad förbli högsta dömande myndighet. Jag tycker därför, att
det är vilseledande att tala om att man genom en sådan tänkt anordning
skulle inrätta en instans ovanför högsta domstolen. Det är enligt mitt sätt
att se inte självklart, att samma institution, som har sig pålagt ansvaret att
döma i en sak, också skall avgöra och välja ut, vilka avdömda saker, som må
ånyo skärskådas och vilka icke.

Rättsskipningens långa internationella historia har nog givit vid handen,
att man kanske ingenstädes ännu lyckats finna en tillfredsställande lösning
på problemet, hur och när en avdömd sak skall ånyo prövas. I alla länder
och i alla tider tycks ha förekommit fall, som visa, att det finns en tendens
att resa ett oerhört starkt och envist motstånd ifrån den dömande maktens
sida, och även från samhällsmaktens sida, gentemot krav på ny omprövning
av en en gång fälld dom -— krav som kanske för den allmänna meningen
framstå såsom djupt berättigade. Här föreligger enligt mitt sätt att se
måhända resultatet av en i och för sig olösbar konflikt, som kanske djupast
bottnar i det förhållandet, att å ena sidan saker naturligtvis måste auktoritativt
avgöras, att vi ha ett praktiskt behov av slutgiltiga domar och att, såsom
herr Linnér nyss framhöll, Tättssäkerheten kräver detta, men å andra
sidan, att människornas upplysning och kunskaper ju äro mycket begränsade
under olika omständigheter och att domarna, liksom alla andra människor,
ha sina skröpligheter, kanske både moraliskt och intellektuellt. Därför
saknas ganska väsentliga förutsättningar för att alltid kunna döma enligt
vad både sanning och rättvisa måste anses kräva.

Det är svårt att döma, men det är också svårt att rätta begångna fel.
Många gånger ha också oerhörda tragedier och mycket djupgående konflikter
vållat oro och förorsakat stor skada i sådana sammanhang, därför att
man inte kunnat tillmötesgå ett resningskrav.

Det finns emellertid ett litet intelligent land, som heter Danmark, där
man helt nyligen vågat sig på att införa ett system för prövning av
resningsansökningar, som i princip ligger på samma linje som det. som
herr Lundstedt och jag här antydningsvis förordat. Man har där alltså
inrättat en särskild prövningsnämnd för resningsärenden. Jag med ger

naturligtvis att de rent processuella förhållandena i många avseenden
gestalta sig olika i Danmark och här, och jag medger också,
att någon praktisk erfarenhet av det danska systemet inte före ligger.

Jag förstår mycket väl, att många av de ärade ledamöterna i denna
kammare, och kanske många domare utanför densamma, nu äro benägna
att säga, att vi böra vänta i 50 år för att se hur det danska systemet tunge -

Fredagen den 9 juni 1939.

Xr 39.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)
rar. Men eftersom jag liksom många andra tycker mig ha en viss aning om
hur det nuvarande systemet fungerar, och befarar att det föreliggande förslaget
kanske i alla fall inte kommer att i grund och botten ändra så mycket,
som ibland förefaller vara önskvärt, har jag velat beklaga, att vi inte i
Sverige på den punkten kunna följa det danska exemplet.

Nu har man sagt, att det här propositionsförslaget icke är någon definitiv
lösning. Justitieministern har påpekat, att örn man skulle slå in på den väg,
som jag talat örn här — en särskild prövningsinstitution således — skulle det
kräva grundlagsändring, och det ansågs inte att man skulle ge sig in på en så
stor ändring. Därför har man mer eller mindre indirekt sagt. att portarna i alla
fall stå öppna för att i en framtid på nytt pröva frågan, hur denna sak bör
lösas, och detta väl närmast i sammanhang med den nya rättegångsreformens
införande. Det kan ju sägas — det är formellt riktigt — men jag tror verkligen
ändå inte, att det blir tal örn på allvar i en något så när näraliggande
framtid att vidtaga någon grundläggande förändring av resningsinstitutets
konstruktion, sedan vi en gång gått in för den ordning, som härmed låses fast.
Jag tror att högsta domstolen i och med det föreliggande förslaget har vunnit
en ganska definitiv kontrollställning, när det gäller resningsfrågan.

Naturligtvis — det vill jag nu sluta med att säga — är det viktigaste i första
hand inte att kunna få resning i mål, där resultatet synes otillfredsställande
och att kunna vinna ändring i en en gång fälld dom, som av det ena eller
det andra skälet synts inte längre hållbar, utan det viktiga och det primära är
ju att så organisera rättegångsordningen, att största möjliga garanti vinnes
för att redan i första loppet nå fram till ett riktigt och rättvist avgörande.
Detta är, som.sagt, det primära, och jag vill då inte underlåta att uttrycka
den förhoppningen, att denna förestående rättegångsreform kommer att medföra
en sådan effekt att den ökar chanserna för att man redan från början
uppnår ett domslut, som måste anses ligga så nära, som det över huvud taget
går att komma, det absolut riktiga. Och jag vill också uttala den förhoppningen
här, som ju delas av alla, som stå dessa ting i sin verksamhet nära, att
denna rättegångsreform inte alltför länge låter vänta på sig.

Jag må kanske tillåta mig säga, med anledning av några ord i herr Linnérs
anförande, att jag inte har den uppfattningen, att vi inom lagutskottet lia haft
brist på tid för att genomdiskutera och behandla detta ärende -— det kan man
väl inte rätteligen påstå, sedan man varit med om dessa diskussioner, utan att
egentligen jäktas på något sätt. Saken kommer upp i riksdagens sista timme,
det är alldeles sant, och i och för sig tycker jag nog också, att det är mycket
beklagligt, att på det sättet en mängd stora ärenden komma så sent fram till
riksdagen — inte bara därför att tiden inte skulle räcka till, utan, och i det
fallet är det onekligen så, som herr Linnér säger — därför att det då blir på
något sätt en stämning, som visar sig i att det allmänna intresset falnar omkring
frågorna och att man inte får dem diskuterade riktigt på det sätt som
skulle vara önskligt. I alla fall har jag den uppfattningen — såsom den ju
också kommit lill uttryck i mitt särskilda yttrande till detta utskottsutlåtande
—- att åtskilligt dock har vunnits med den föreslagna reformen. Det är en
stor sak att nu lia fått i lagtext klarlagda dessa förut alltför flytande och obestämda
regler, enligt vilka resning borde beviljas, och jag ber därför, herr vice
talman, att få tillstyrka bifall till utskottets hemställan.

Herr (lärde: Herr talman! Utskottets ärade ordförande är tyvärr för hindrad

alt närvara vid behandlingen av detta ärende i dag, och jag ber därför
att få yttra några ord i detsamma. Jag skall inte här gå in på någon redogörelse
för den ställning, som i ett processystem bör tillkomma de s. k. extra

Xr 39.

Fredagen den 9 juni 1999.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)
ordinära rättsmedlen och deras förhållande till det ordinära förfarandet, nion
det är ju klart, att det ordinära förfarandet är det grundläggande, och att de
extra ordinära rättsmedlen endast lia betydelse i mera exceptionella situationer.

I stort sett bygger det nu föreliggande förslaget på den gällande lagstiftningens
grund. Förslaget kan sägas innefatta en rationalisering och ett förtydligande
av de nuvarande bestämmelserna. På några punkter innebär emellertid
förslaget en utvidgning av de extra ordinära rättsmedlens område. Den
första punkten gäller rättstillämpning, som uppenbart strider mot lag. Huruvida
en sådan resningsgrund föreligger enligt gällande lagstiftning är i viss
man tveksamt. Redan Nehrman, den berömde rättslärare, som kommenterade
1734 års lag och som levde vid den tid, då lagen antogs, säger på ett ställe,
att han anser det såsom domvilla, som bör undanröjas, då domaren dömer tvärtemot
lagen. Och professor Kallenberg upptar i sin »Svensk civil processrätt»
detta fall bland dem, som kunna åberopas för återupptagande av ett mål. Visserligen
kan det som sagt vara tvist om detta, men själva tanken att en uppenbart
lagstridig dom bör undanröjas även i extra ordinär väg, är icke ny. Emellertid
upptages nu denna resningsgrund uttryckligen i förslaget.

Den viktigaste resningsgrunden är emellertid det fallet, då nya omständigheter
eller bevis tillkomma. På den punkten föreligger överensstämmelse med
gällande lagstiftning, det är den viktigaste resningsanledningen även i gällande
lagstiftning. Man har varit i ganska stor tvekan, hur starka dessa nya
omständigheter eller bevis skulle vara för att leda till resning. Någon bestämmelse
på denna punkt återfinnes icke i 1734 års lag, men i allmänhet har
det dock ansetts, att dessa nya omständigheter eller bevis skulle vara av sådan
styrka att de sannolikt skulle, om de förebragts i det ordinära förfarandet,
lia lett till en annan utgång av målet. Högsta domstolens praxis har sedan
lång tid tillbaka också stått på denna ståndpunkt, ehuru dock icke alldeles utan
avvikelse. I vissa fall kan man nog konstatera, att resning beviljats på grund
av nya omständigheter eller bevis, även örn dessa sannolikt icke skulle ha lett
till en annan utgång. Det har då varit fråga örn fall, då ett klarläggande av
innebörden och beskaffenheten av de åberopade nya bevisen ansetts icke kunna
ske annat än vid en ny behandling av målet.

På denna punkt innehåller det nya förslaget en bestämmelse, att beträffande
resning i brottmål till den tilltalades förmån det icke är nödvändigt att de
nya omständigheterna eller bevisen med sannolikhet skulle ha lett till en annan
utgång. Redan då dessa äro ägnade att bibringa den resningsprövande instansen
tvivelsmål, huruvida domen är riktig, kan resning beviljas. Jag anser, att
förslaget på denna punkt snarare innehåller ett förtydligande av gällande lag
än en verklig nyhet. Det är också i detta sammanhang som det av herr Linnér
klandrade uttalandet av departementschefen förekommer, att man också skulle
kunna taga en viss hänsyn till skiljaktigheter, som förekommit i det ordinära
förfarandet. Klart är att de nya omständigheterna eller bevisen skola ses i
sitt sammanhang med vad som tidigare förekommit och prövas i samband med
detta. Har i det ordinära förfarandet mot den tilltalade förekommit en bevisning
av mycket stor styrka, är det givet, att de nya omständigheterna eller bevisen
i sin ordning måste vara av ganska stor styrka för att leda till resning. Ligger
däremot redan i den gamla bevisningen en viss tvekan huruvida den borde ha
lett till ett fällande eller icke. är det givet, att man kan godtaga nya omständigheter
eller bevis av mindre styrka. Vad departementschefen åsyftar är,
såvitt jag förstår, endast, att den omständigheten, att beträffande bevisprövningen
och bevisresultatet en viss tvekan rått redan i det ordinära förfarandet,
är en grund för att även en jämförelsevis svag ny omständighet bör kunna leda
till resning. Något annat förefaller mig detta uttalande icke innebära.

Fredagen den 9 juni 1039.

Nr 39.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)

Vad särskilt angår den resningsgrund, som avser rättstillämpningen, Ilar
herr Linnér vänt sig emot ett uttalande av lagutskottet, vilket herr Linnér befarat
skulle kunna innebära en utsträckning av denna resningsgrund till rättstillämpningen
överhuvud taget. Och jag förstår i viss mån den känsla av
otrygghet, som detta uttalande kan skapa. Men å andra sidan tror jag, att
herr Linnér här har pressat orden alltför mycket i lagutskottets ifrågavarande
uttalande. Den omständigheten, att högsta domstolen först intagit en viss
ståndpunkt till en rättsfråga och i ett senare avgörande frånträder denna ståndpunkt
och ansluter sig till en annan uppfattning — detta senare mål avgöres
då i regel av högsta domstolens samtliga ledamöter — kan givetvis icke åberopas
såsom resningsgrund i det tidigare avgjorda målet eller överhuvud taget i mål,
som avgjorts på grundval av den äldre ståndpunkten. Processlagberedningen
Ilar gjort ett uttalande i denna fråga, som .jag skall be att här få läsa upp enligt
det referat däröver, som förekommer i utskottsbetänkande!. Processlagberedningen
säger: Tydligt vore ock, att det läge »utanför resningsinstitutets
uppgift att bereda tillfälle till omprövning enligt rättsgrundsatser, som ej ägt
tillämpning vid den tid, då domen meddelades, utan först senare vunnit erkännande».
Jag kan inte finna att det föreligger någon fara att en omprövning
av rättsfrågan i nu antydda fall skulle kunna äga rum i extra ordinär väg.
Redan den omständigheten, att denna rättsfråga har varit föremål för prövning
av högsta domstolen samfällt utgör ju det bästa beviset för att rättsfrågan
till sin natur ej är uppenbar utan tvärtom av högst tveksam beskaffenhet.

Givetvis är en lagstiftning örn extra ordinära rättsmedel alltid av stor principiell
betydelse, men å andra sidan får man inte altför mycket överskatta en
sådan lagstiftnings förmåga att skapa ökad rättssäkerhet. Som herr Branting
riktigt framhållit, beror rättssäkerheten i första hand och till så ojämförligt
övervägande del på den ordinära processen. Brister i den ordinära processen
kunna icke rättas till genom en resningslagstiftning, utan dessa brister
kräva reformer i det ordinära förfarandet. Jag är därför av den uppfattningen
att vad som i vårt land är angelägnast det är att reformera det ordinära
förfarandet och därigenom skapa den ytterligare rättstrygghet, som står
i mänsklig makt att ernå. Och jag vill här särskilt understryka herr Bräntings
förhoppning och önskan, att rättegångsreformen drives med ali kraft
och så snart sig göra låter framlägges för riksdagen.

Klart är att rättsskipningen liksom all annan mänsklig verksamhet har sina
begränsningar -— rättsskipningens resultat äro icke, såsom de matematiska värdena,
obestridliga: man rör sig med empiriska eller relativa värden. Detta gäller
såväl den ordinära prövningen som den extra ordinära. Man kan aldrig, så
hinge rättsskipningen handhaves av människor —- och det är ju det enda handhavande
som förekommer här på jorden —- komma till några absoluta och
obestridliga resultat. Då man söker att genom inrättandet av nya instanser
eller genom särskilda institutioner vid sidan av de gamla instanserna komma
ut över denna ovisshet, måste man komma ihåg att vi icke lia något instrument,
som ger ett utslag för örn en dom är riktig eller oriktig, utan att det
alltid är ett mänskligt, mer eller mindre begränsat omdöme, som måste ge
svaret.

Jag skall här inte närmare gå in på den synnerligen viktiga principiella frågan,
huruvida vi vid sidan av högsta domstolen skola ha en särskild resningsinstans.
Herr Branting framställde på denna punkt icke något yrkande. Jag
är av den uppfattningen, att den frågan är av en oerhörd betydelse och berör
grundvalarna för hela vårt rättsväsende. All erfarenhet lär, att rättstryggheten
blir störst i ett land, där domstolarna handin, väl under ansvar, men

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)
också fria från påtryckningar och inflytelser från mera okontrollerat håll.
vare sig det gäller en allmän opinion eller ingripanden från regeringsmakten.

Herr Linnér framställde ytterligare några anmärkningar; t. ex. ifråga örn
preklusionstid för resning i tvistemål. Den frågan är verkligen berörd icke
blott inom lagrådet av en ledamot, utan också i ett yttrande av departementschefen
i propositionen, men jag skall inte nu närmare gå in på den.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Den förste ärade talaren i denna debatt

framhöll såsom sin uppfattning, att den tid, som stått till riksdagens förfogande
för att behandla denna betydelsefulla fråga, varit för knapp och att
ärendet kommit så i sista minuten inför kammaren, att man inte kunde påräkna
det intresse vid frågans behandling, som ärendets vikt i och för sig gåve
anledning till. Att icke talaren är ensam om denna uppfattning framgår ju
av det särskilda yttrande, som har fogats till första lagutskottets utlåtande i
detta ärende.

Jag vill understryka, att utskottet delat denna uppfattning i vidsträcktare
mån än yttrandet ger vid handen, ty vid den omröstning i utskottet, som verkställdes
i frågan huruvida propositionen skulle tagas upp till saklig behandling
eller icke, avgåvos 8 röster för och 6 röster emot, medan två av utskottets
ledamöter icke deltogo i omröstningen. Att endast fem ledamöter anslutit sig
till det särskilda yttrandet beror därpå att en av utskottets medlemmar, som
deltog i avgörandet av denna preliminära fråga icke kom att sitta i utskottet,
när ärendet företogs till slutlig handläggning. Jag känner mig därutöver oförhindrad
säga, att åtskilliga av de utskottsledamöter, som röstat för propositionens
upptagande till behandling, samtidigt förklarat som sin personliga mening,
att då propositionen blivit så fördröjd det varit riktigare, om den icke
lagts fram för denna riksdag. Men när det nu väl hade skett, ansåg man, att
från utskottets sida icke borde läggas hinder i vägen för en behandling av densamma.
I och med utgången av omröstningen, återstod för minoriteten endast
att lojalt och intresserat deltaga i utskottets behandling av själva sakfrågan.

Herr Branting har tidigare såsom sin mening uttalat, att tillräcklig tid stått
till förfogande för utskottsbehandlingen. Själv har jag det intrycket, att arbetet
fick bedrivas under så jäktande förhållanden att full rättvisa icke kunde
givas åt ärendets vikt. Denna skiljaktighet kan ju bero på att herr Branting
har snabbare fattningsgåva eller hade större möjligheter att ägna sig odelat åt
detta ärende än vad jag hade. Jag är ganska övertygad örn att ej heller riksdagens
ledamöter i övrigt haft möjlighet att sätta sig in i frågan, då den
kommit samtidigt med ett otal stora ärenden, som nu i allra sista minuten skola
avgöras. Jag kan icke neka mig att här, i likhet med vad som skedde i andra
kammaren, då remissen av denna proposition till utskottet beslöts, erinra örn
ett utlåtande från andra lagutskottet år 1930, vilket har sitt stora intresse därför
att det var den nuvarande justitieministern, som då var ordförande i utskottet
och som åstadkom en exemplarisk behandling av en proposition, som hade avlämnats
till riksdagen den 22 mars och för vilken motionstiden utgick den 9 april.
Det gällde en proposition med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt.
I utskottets yttrande säges i magistrala vändningar följande: »Aven
örn utskottet skulle upptagit ärendet till saklig handläggning, lärer på grund
av de många och stora frågor, som i slutet av innevarande månad äro att
förvänta inom kamrarna, hos dem icke kunna påräknas den allsidiga och ingående
behandling som bör föregå ett avgörande av ett så viktigt och om -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)
fattande ärende. Vid sådant förhållande torde förevarande proposition ej
kunna komma under saklig behandling förr än vid en kommande riksdag.»
Skillnaden mellan det ärende, som i det citerade uttalandet avses, och det
nu föreliggande är den, att då propositionen avlämnades den 22 mars i ena
fallet, avlämnades den den 16 maj i det andra fallet. Motionstiden i det senare
fallet utgick först den 30 maj. Då frågar man sig, huruvida det ärende, om
vilket det var fråga 1930, var av större betydelse än det ärende, som nu föreligger.
Det lärer knappast vara fallet. Just den stora betydelse, som statsrådet
tillmäter ärendet, har givit honom anledning till att forcera fram det i
sista minuten. Det måste ju konstateras en ganska väsentlig skillnad mellan
det levnadssätt, som herr statsrådet tillämpat såsom ordförande i andra lagutskottet
och såsom statsråd, en skillnad, som utgör en ganska god illustration
till ordstävet örn att »när jag super så är det rätt».

Emellertid, i och med att utskottet beslutat ingå i saklig behandling av
ärendet, har en sådan också ägt rum. Jag skall inte uppehålla mig vid denna
i vidare män, än att jag med anledning av en anmärkning från herr Linnérs
sida önskar säga några ord örn den del av utskottets utlåtande, som gäller
resning på grund av oriktig rättstillämpning.

Jag har nämligen inom utskottet gjort gällande, att den mening, som att
döma av utskottsbehandlingen ligger bakom detta uttalande, icke kommit till
klart uttryck. Jag är ganska övertygad om att den som inte följt behandlingen
i utskottet knappast kan riktigt fatta innebörden av andra stycket på
sid. 18. Jag ansträngde mig förgäves att få ett förtydligande av detta uttalande
till stånd och övervägde huruvida mitt misslyckande härutinnan skulle
ge mig anledning till en reservation. Jag avstod emellertid från den tanken
därför att jag inte ville med en reservation överdriva betydelsen av den skiljaktighet
i nyanser, som kunde föreligga emellan mig och utskottets majoritet.
Jag vill emellertid med stöd av den diskussion, som fördes i denna fråga inom
utskottet, söka ange, hur jag fattat avsikten med det gjorda uttalandet.

I lagförslaget stadgas såväl när det gäller tvistemål som brottmål, att resning
skall beviljas örn rättstillämpning, som ligger till grund för domen,. uppenbart
strider mot lag. Mot detta stadgande gjordes från visst håll inom
utskottet den anmärkningen, att det skulle kunna tolkas som en fordran, att
lagstridigheten skulle vara uppenbar i betydelsen av i ögonen fallande, under
det att det borde vara tillräckligt att det för den resningsprövande instansen
framstode som uppenbart vid dess prövning av saken, att den rättstillämpning,
örn vilken i det särskilda fallet vore fråga, strede mot lag. Med andra
ord, stadgandet borde läsas som om det haft följande lydelse: »om det är
uppenbart, att rättstillämpning, som ligger till grund för domen, strider mot
lag». Såvitt jag förstått är det denna tanke som utskottet avsett att ge uttryck
åt i det stycke, som påtalats av herr Linnér. I varje fall har jag velat
till kammarens protokoll på detta sätt framhålla hur jag uppfattat avsikten
med detta uttalande.

Jag har för min del icke något yrkande.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Då utskottet upptagit denna

proposition örn resning till saklig behandling, och när nu frågan ligger till
sakligt avgörande på kammarens bord, kanske det förefaller tämligen överflödigt
att diskutera, huruvida propositionen borde lia framlämnats eller icke.
Men eftersom den föregående ärade talaren tog upp loir i kammaren en diskussion,
som förut vid remissen av propositionen ur denna synpunkt har förts
i andra kammaren, ber jag att få säga några ord örn den saken.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)

Jag vill då betona, att det ingalunda beror på justitiedepartementet, att
det uttalande som gjordes i trontalet om att en proposition i detta ämne skulle
framläggas icke bär blivit infriat förr än så sent på riksdagen, utan det
beror på den kristid, vari vi leva. Därav föranleddes, att en hel del kristidspropositioner
ansågos böra få förtursrätt hos lagrådet framför denna proposition.
Jag kunde ju inte motsätta mig det, ty jag visste inte, örn inte krisen
skulle så hastigt tillspetsas, att de kristidslagar, som riksdagen antog häromdagen,
skulle komma att behövas vid en ganska tidig tidpunkt under denna
riksdags samvaro.

Jag ber också att få säga några ord med anledning av den rent personliga
hänvändelse, som den ärade talaren gjorde till mig i nykterhetsvänlig formulering,
då han talade örn att jag en gång hade varit med om att från lagutskottet
skicka tillbaka en kungl, proposition, som enligt utskottets förmenande
var för sent ingiven till riksdagen. Det var, om jag minns rätt, 1930,
som det hände. Men vad var det för en proposition? Det var en proposition
örn lagstiftning mot vanartigt levnadssätt. Ja, mina herrar, mitt omdöme
att tiden till riksdagens slut då var för kort för att lösa den frågan har ju
bekräftats på ett storartat sätt av de många år som gått, ty ännu har denna
fråga icke blivit löst. Mitt omdöme örn att den frågan var mycket svår, har
således visat sig vara fullt befogat.

Vad beträffar frågan örn resning, så ligger den däremot inte till på det viset,
att den skulle vara ägnad att framkalla en mängd olika överväganden
och olika meningar i riksdagen. Det är svårt att bedöma, hur lång tid en
frågas behandling skall ta i riksdagen, och jag vill inte klandra deni som
voro rädda för att den här frågan skulle taga. en mycket lång tid, som fruktade,
att det skulle begäras förlängd motionstid o. s. v. Alla dessa farhågor
ha emellertid visat sig ogrundade. Förlängd motionstid har icke begärts. Det
har inte ens avlämnats någon enda motion i saken. Detta beror naturligtvis
på att ärendet varit synnerligen väl förberett av processlagberedningen. Det
har givetvis också hängt samman med att lagrådet icke haft några invändningar
att göra i denna sak. Lagrådet har i sitt yttrande visserligen betonat,
att det kunde möta vissa svårigheter att inordna denna lag örn särskilda
rättsmedel i nu bestående processordning, men lagrådet säger, att förslaget
likväl har så stora sakliga fördelar med sig, att lagrådet därför förordar att
frågan upptages till särskild lösning. Detta lagrådets uttalande borde lugna
herr Linnér. För övrigt framhåller lagrådet, att det nu inte är fråga örn
en definitiv lösning, eftersom när processrättsreformen i dess helhet en gång
skall avgöras man måste göra en översyn av denna lag. Denna reservation
är så mycket mer nödvändig som man inte vet, örn processlagberedningens
förslag i fråga örn den ordinära processen kommer att bli gällande lag med
lika små justeringar som varit fallet i fråga örn denna del av processlagberedningens
stora betänkande.

Jag skall inte gå in på de betänkligheter, som framlagts av herr Linnér
och som herr Gärde redan har upptagit till behandling. Jag vill endast understryka
en sak. När herr Linnér vände sig mot det uttalande som gjorts
av departementschefen, att vid prövning av en resningsansökan man även kan
taga hänsyn till huruvida det förelegat mycket stora skiljaktigheter vid domstolarnas
handläggning av målet, betyder detta ingalunda, att dessa skiljaktigheter
skulle kunna åberopas som enda resningsgrund, utan det betyder
naturligtvis, som herr Gärde för övrigt redan framhållit, endast att därest det
har tillkommit nya skäl så kan man vid bedömande av den verkan, man bör
tillmäta dem. även taga hänsyn till huruvida det avgörande, som de skulle
rubba, från början var tveksamt. Det iir naturligtvis i den meningen, som

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Lag förslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)
lagrådet fattat detta uttalande, vilket framgår av den hållning, som lagrådet
intagit gentemot detsamma. Det är klart, att hade lagrådet tolkat uttalandet
på annat sätt, skulle lagrådet lia tagit avstånd från det.

Anledningen till att denna proposition nu framlagts har uteslutande varit
den, att det på detta område i vår lagstiftning förelegat brister, som lätt kunnat
avhjälpas. Ett alldeles särskilt skäl för oss, som utöva lagstiftande
makt, att taga i tu med lagstiftningsproblem, när en lösning är lätt att ernå,
är, att allmänheten ofta, när en domstol träffar ett avgörande, som inte överensstämmer
med allmänhetens uppfattning om vad som borde varit det rätta,
lägger skulden härför på domstolen, då i själva verket skulden bör ligga på
lagstiftaren, som inte tillhandahållit domstolen den lag som hade varit behövlig
för att domstolen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt skipa rättvisa.

Jag tror för min del, att de dröjsmål och de svårigheter, som riksdagens
arbete kan lia råkat ut för genom denna proposition, icke ha varit så stora,
att de böra förminska tillfredsställelsen hos utskottet och kammaren att bliva
i tillfälle medverka till den förbättring av vår lagstiftning, som här är föreslagen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har begärt ordet för att förklara såsom
min mening, att det icke föreligger någon anledning att utbryta denna
del av den stora rättegångsreformen till särskild lagstiftning. Sådana fall
som det här är fråga om förekomma sällan, och örn man tror sig kunna skapa
så att säga en fjärde instans, som har ett finare sinne för att bedöma vad
som i ett speciellt fall varit riktigt, så misstar man sig fullkomligt. Ty det
finns inga uppletbara jurister, som kunna sägas ha bättre omdöme än högsta
domstolen i dessa frågor, vi domare äro ganska likformiga i alla instanser.
Det kommer att fortfarande bara bli en slump, såvida inte det särskilda uppdraget
att tillse örn en sak framstår som obehörigt dömd kan föranleda de
nya männen att försöka motsvara de förhoppningar som man ställer till dem.
Men detta beror då inte på någon större insikt, ty vad det gäller är att domarna
skola döma efter Guds och Sveriges lag, och när det gäller dömandet
efter Sveriges lag, är det som sagt inte så stor skillnad mellan domarnas
kompetens i de olika instanserna, Och när det är fråga om att döma efter
Guds lag, äro alla instanser på efterkälken, liksom man är det utanför
instanserna. Således kunde denna fråga mycket väl och med fördel lia anstått
till den allmänna rättegångsreformen.

Men detta förslag ger mig, herr talman, anledning att säga, att här föreligger
en rättsfråga, som verkligen kräver att det blir tillfälle till resningar
i vederbörande specialdomstolars enväldiga förfogande över människorna,
och det är i rättspsykiatrien. Där behövs det verkligen tillfälle till resning
över medicinalstyrelsens diktatoriska beslut, resning över sinnessjukhusnämndens
dito och andra liknande instanser. Där sker en verklig orätt dag
ifrån dag, skulle man kunna säga, och vad som inte är minst farligt är att
hela vår rättegång sordning undergräves av att domstolarnas skyldighet att
döma efter eget omdöme och efter civilt omdöme undandrages dem genom att
ile ställas under »ett vetenskapligt avgörande» av människornas väl och ve.
Men här få vi ingen möjlighet till resning, där är det ingen brådska! Så
länge Schlyter är ordförande i första lagutskottet och Westman justitieminister
få vi aldrig någon rätsida på de nämnda oefterrättligheterna. De äro
goda vänner med professorerna, de förhindra tillsammans frågans lösning. Där
finnes knappast andra domslut än: ej åtgiird.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Lagförslag om särskilda rättsmedel m. m. (Forts.)

Herr Linnér: Herr talman! Jag ber endast att få uttala den förhoppningen,
att vid tillämpningen av denna resningslag de uttalanden som ha gjorts
i dag i kammaren måtte lända till efterrättelse och icke de av mig anmärkta
uttalandena i propositionen och i första lagutskottet.

Herr Branting: Jag vill blott till herr Lindhagen säga beträffande tanken
på detta särskilda prövningsinstitut, att naturligtvis har aldrig meningen
varit, att det skulle vara sammansatt av ledamöter, som stodo på en högre
nivå vare sig intellektuellt eller på annat sätt kunskapsmässigt än högsta
domstolens ledamöter. Det är ju bara fråga örn vilka personer som kunna
anses vara mest ägnade att oberoende och objektivt pröva, huruvida något
misstag eller fel har blivit begånget. Det är fråga örn man därvidlag bör
vända sig i första hand till dem som eventuellt skulle ha begått felet eller
örn det inte vore riktigare och naturligare att vända sig till en annan grupp
människor.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag skulle vilja tillägga en anhållan att
de närvarande ville fästa avseende vid en riksdagsskrivelse, som avlåtits
på statsutskottets yttrande, där det enhälligt hemställts örn att det måtte
göras någonting åt, det är den samhällsvådliga pyskiatriska rättsskipningen,
och icke fästa avseende vid de negativa utlåtanden som samtidigt komma från
första lagutskottet. Herr Schlyter sade till mig i fjol en gång, att man i
lagutskottet var betänkt på att göra någonting. Jag gick förbi honom. Han
reste sig från sin plats och tog mig i båda rockuppslagen: Hör du Lindhagen
—— sade han — vi äro betänkta på i lagutskottet att riktigt allvarligt
ta itu med din motion. — Åtta dagar efteråt kom det ett blankt nej, och i
år har han inte ens förberedelsevis tagit mig i rockuppslagen, utan här kommer
det bara ett blankt nej. Är det rättsordning, herr talman?

Jag hemställer att denna sak prövas på grundval av statsutskottets enhälliga,
av riksdagen godtagna utlåtande. Där har det suttit karlar, som sett
upp med saken.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av väckta motioner om utredning rörande planmässigt
ianspråktagande av folkets arbetskraft i händelse av krig;

nr 40, i anledning av väckt motion angående lika personell beredskap för
män och kvinnor i statstjänst till Sveriges försvar m. m.; samt

nr 41, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i förordningen
örn erkända arbetslöshetskassor med mera.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förbättring av
vissa äldre tjänste- och familjepensioner m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående pensionsrätt för
vissa professorer vid konsthögskolan och vissa tjänstemän vid konjunkturinstitutet; -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till bidrag
till pensioneringskostnadema för statens
1939/40; samt

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående dyrtidstillägg åt
befattningshavare i statens tjänst m. fl., såvitt angår pensionsväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 87, i anledning
av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen under nionde huvudtiteln gjorda
framställning örn anslag till extra utgifter för budgetåret 1939/40, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Äng. vissa
Maj :ts proposition angående ratifikation av protokollet den 30 september 1938 andringar i

.. i .. i • . -Pr ,. r- i i , Nationernas

rörande andringar i Nationernas torbunds akt. förbunds akt.

Genom en den 12 januari 1939 dagtecknad, till utrikesutskottet hänvisad
proposition, nr 23, hade Kungl. Maj :t, under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden för samma
dag samt med överlämnande av texten, jämte översättning därav till svenska
språket, till ett i Genéve den 30 september 1938 dagtecknat protokoll rörande
ändringar i inledningen till. artiklarna 1, 4 och 5 i samt bilagan till Nationernas
förbunds akt, föreslagit riksdagen att samtycka till att protokollet
finge av Kungl. Maj :t för Sveriges del ratificeras.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen mätte, med bifall till Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
samtycka till att protokollet den 30 september 1938 rörande ändringar i
Nationernas förbunds akt finge av Kungl. Majit för Sveriges del ratificeras.

Reservation hade avgivits av herrar Johan Bernhard Johansson, Wistrand,

Bagge och Lithander, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade.

Herr Wistrand: Herr talman! Vid senaste assemblée med Nationernas

förbund, som ägde rum under de kritiska septemberdagarna 1938, framhöll
hans excellens utrikesministern i ett anförande, att numera ägde de politiska
avgörandena rum på andra platser än i Genéve. Även örn detta i stort sett
alltid varit fallet under förbundets historia, så förfelade detta yttrande icke sin
effekt i den åskmättade atmosfär, i vilken det fälldes. Det har nämligen allt
mera blivit så, att Nationernas förbund mist den huvudsakliga delen av sin
uppgift, nämligen att genom ett sinnrikt garantisystem kunna säkra freden
åt ett förblött och utarmat Europa. Det tjänar ingenting till att i detta sammanhang
taga upp till begrundan orsakerna till varför man kommit därhän;
allt efter lynne och läggning kan man spåra dem redan i de principer, som
kommo till uttryck i förbundspakten och särskilt i dess förankring i Versaillesfredens
bestämmelser, eller till händelser som inträffat under och i nära anslutning
till förbundets verksamhet. Kritiken är lätt att göra, men jag skulle
också vilja tillägga: den är lättköpt. Faktum kvarstår i alla fall: ett Nationernas
förbund som inte längre gör anspråk på att fylla sina ursprungliga
uppgifter.

Orsaken är helt visst till mycket väsentlig del att tillskriva den bristande
universalitet, som nu kännetecknar förbundet. En institution, som har tagit

Nr 39.

Fredagen den 9 juni i939.

Äng. vissa ändringar i Nationernas förbunds akt. (Forts.)
till sin uppgift att bära upp en internationell rättsordning, måste lia en allmän
tillslutning. Utan en allmän tillslutning kan det inte undvikas, att den lätt
för de utomstående kail te sig som en sammanslutning av intressenter. Nationernas
förbund mäste tyvärr redan ifrån början segla med den otillräckliga
anslutningens lik i lasten. Redan från början vägrade Förenta staterna att
deltaga i förbundet, och redan därför fick det göra sin entré med en starkt
försvagad position. Vad som sedan har bänt, bär inte gjort situationen bättre.
Jag behöver inte rekapitulera en utveckling, som i nuets belysning ter sig så
underligt, jag skulle nästan vilja säga vemodigt ödesbestämd: en rad av stora
makter och en mängd av de smärre ha i accelererat tempo lämnat förbundet,
andra tillhöra det under iakttagande av en mycket reserverad hållning, som
snarast för tanken till någon slags halvtillhörighet. Situationen må beklagas,
men den föreligger.

_ Det står för mig alldeles klart, att ett förbund av denna rudimentära läggning,
som förbundet numera har, icke kan fylla den politiska uppgift, som
förbundet en gång tagit sig an. Och mera än så — det vore en fara och en
olycka för världen, örn förbundet i nuvarande stund gjorde ett försök till aktiv
politisk verksamhet. Medlemmarna i förbundet känna så långt ifrån någon
trygghet vid tanken på att den kollektiva säkerhetens maskineri skulle komma
att fungera, att de. tvärtom med ytterlig oro möta minsta tecken till en tendens
att sätta dess rostiga hjul i rörelse. Vad som skulle skänka säkerhet inger i
stället känslor av otrygghet. Så har det blivit.

Vår utrikesledning bär förvisso gjort allt vad den har kunnat för att inom
den handlingsram, som riksdagen uppdragit, få garantier emot användande
av sanktionsparagrafen, och för min del vill jag mycket gärna medgiva, att
efter de deklarationer, som gjorts från en mängd stater vid senaste assembléen,
torde det inte gärna kunna komma i fråga att denna paragraf skulle komma i
tillämpning. Men, som det var att frukta, har den formella bekräftelsen
härpå uteblivit. Jag vill på intet vis överdriva betydelsen av detta,
allra minst i belysning av vad som senare inträffat och som utskottet
i sitt utlåtande påpekat, men tyvärr kan sanktionsparagrafen ändock icke
betraktas som en fullkomlig nullitet. Detta framgår bland annat av
de för vår ståndpunkt ganska besvärande rykten, som vi sågo återgivna i tidningspressen,
att man skulle basera ett nytt allianssystem på de ideologiska
förpliktelser, som hänförde sig till denna paragraf. Det enda som är visst i nuvarande
tid är att bokstaven kvarstår — ingen vet örn den kvarstår endast som
död.

Länge har man och enligt min uppfattning med rätta velat bida och se, vad
sorn kunnat komma ut ur nuvarande läge för Nationernas förbund. Det har
varit en uppfattning, som har vunnit genklang även på många håll, där man
redan tidigt insåg de konstitutiva bristerna hos förbundet, att man borde avvakta
utvecklingen, så att man inte genom förhastade utträden omöjliggjorde
återupprättandet av åtminstone dess relativa universalitet, örn jag nu får använda
ett så oegentligt uttryck, d. v. s. det slag av universalitet som en gång
i tiden kännetecknade förbundet. Men att fortfarande hysa den förhoppningen,
att Nationernas förbund i sin nuvarande form skulle bli en kärna till en
regeneration av förbundstanken, det vågar jag beteckna som dagdrömmar. Den
paktreform, som vi i dag här ha behandlat, kommer för sent, många år av
förspillda möjligheter för sent för att den ens skulle kunna föra oss en tum
närmare detta mål. Hans excellens utrikesministern har också i sitt yttrande
till statsrådsprotokollet givit uttryck åt tankegångar, som gå i samma riktning.

Ur ett läge, som sålunda har blivit uppenbart ohållbart och vari man icke

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. vissa ändringar i Nationernas förbunds akt. (Forts.)
ser någon möjlighet till ändring under överskådlig tid, finns det ingen annan
utväg än att vägra en fortsatt medverkan. Tiden synes nu kommen att fullkomligt
klart utsäga, att situationen bär utvecklat sig därhän, att den icke i
längden är förenlig med ett fortsatt medlemskap i förbundet.

Örn Nationernas förbund beslutsamt går till en självreformering, så är det
dock enligt min uppfattning riktigt att stödja den — en självreformering som
resolut tar hänsyn till fakta, sådana de lia förändrat sig, och som avstår från
de krav på en aktiv politisk verksamhet, som oroa de små staterna genom sina
latenta förpliktelser, utan att ändå skänka dem ens en mycket relativ trygghetskänsla.

Men jag vill gå längre än att de små staterna skulle stödja en reformverksamhet.
Fastmer är det enligt min mening en uppgift för småstaterna i Sveriges
position, stater som ha dekreterat och envist ämna fasthålla vid en klar
och orygglig neutralitetspolitik, att göra vad i deras förmåga står för att få
en dylik reformering till stånd. Örn en sådan sak skall göras, har emellertid
erfarenheten lärt oss att den saknar förutsättningar att lyckas, örn man icke
sätter makt bakom orden genom en fast förklaring, att man under inga omständigheter
kan medverka i det nuvarande Nationernas förbund.

Genom en sådan reformering skulle också åt Nationernas förbund kunna
räddas de värdefulla delarna av dess verksamhet, det ekonomiska, sociala och
humanitära arbetet, vilket allt ju hotar att störta samman i en allmän katastrof
för förbundet. Jag tror emellertid att det är nödvändigt för vårt lands
del att gå ännu ett steg längre och redan nu göra förberedelser, som möjliggöra
för vårt land att komma ifrån Nationernas förbunds aktiva verksamhet.
Det torde ta för lång tid och bli ett svårt arbete att igångsätta en allmän
reformering, och det vore önskvärt örn vi för vår del förberedde en begränsning
iav vårt deltagande, så att det endast komme att omfatta den sociala och
ekonomiska verksamheten. Örn en sådan klyvning kommer till stånd, kan ju
Nationernas förbund fortfara att arbeta så att säga på två kamrar. Det kan
i vardera fallet vinna anslutning från olika intressegrupper, och det behöver inte
med nödvändighet vara någon kongruens i samhörigheten i det ena och det
andra fallet. Redan nu delta ju i den internationella arbetsorganisationen åtskilliga
stater, som icke äro medlemmar i Nationernas förbund.

Det är alldeles uppenbart att ett sådant uppseendeväckande steg från Sveriges
sida, vars allvar icke får underskattas, måste förberedas och övervägas
mycket noga, och särskilt måste ju den lämpliga tidpunkten för en sådan
aktion bli föremål för alldeles speciellt övervägande. Den får naturligtvis
icke ske på ett sådant sätt att andra och allvarligare svenska intressen läderas.
Men vi måste ha kursen klar för oss. Uppgiften att bedöma den rätta
tidpunkten för den fortsatta navigeringen får väl närmast ligga hos Kungl.
Maj :t och utrikesnämnden.

Det synes mig emellertid vara angeläget att betona, att Sveriges riksdag
redan nu bör utpeka den linje som den vill uppdraga med hänsyn till de förändringar
i tidsläget som ha inträffat och de återverkningar dessa förändringar
ha haft på vårt land. Därför yrkar jag, herr talman, bifall till den
reservation som är avgiven av herrar J. B. Johansson m. fl. och anhåller att
kammaren måtte besluta att till utskottets yrkande, vilket även av mig biträdes,
måtte fogas en motivering i enlighet med vad denna reservation innehåller.

I detta anförande instämde herr Johansson, Johan Bernhard.

Herr Ulldén: Herr talman! Såsom framgår av utskottets utlåtande, är

det ingen oenighet rörande klämmen i utlåtandet, sorn går ut på bifall till

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. vissa ändringar i. Nationernas förbunds akt. (Forts.)

Kungl. Maj :ts proposition. Själva propositionen avser en redaktionell förändring,
kan man nästan säga, i förbundsaktens bestämmelser, en förändring
som emellertid har en viss principiell betydelse därigenom, att den skulle medföra,
att stadgan för Nationernas förbund icke längre i uttryckssättet hänvisar
till fredstraktaterna. Det, som skiljer majoriteten och minoriteten åt, är
en del av motiveringen, och herr Wistrand har nyss framställt minoritetens
synpunkter på problemet.

Alla äro vi ju medvetna om att Nationernas förbund för närvarande lever
ett skuggliv. Vi ha det mest talande vittnesbörd om detta faktum i förbundets
hållning under de senaste åren i de olika internationella kriser, som skakat
Europa. Jag behöver bara nämna det förhållandet, att tre av förbundets
medlemmar ha förlorat hela sin existens utan att förbundet på något
sätt har försökt ingripa, utan att någon som helst aktion inom förbundet har
ifrågasatts. Denna passivitet kommer också till uttryck i smärre frågor.
På alla områden, där det gällt politiska spörsmål, kan man lägga märke till
att nationernas förbund för närvarande intar en mycket reserverad hållning.
Vi ha sett det också i vår egen Ålandsfråga, där det ju från svenska och
finska regeringarnas sida föreslogs, att Nationernas förbunds råd skulle fatta
ett beslut, som i enlighet med konventionen skulle tillkomma rådet, men
där rådet föredrog en annan väg, nämligen att hänvisa parterna till signatärmakternas
gemensamma överenskommelse om tillägg eller ändringar i konventionen.
I valet mellan dessa bägge vägar föredrog rådet alltså den väg,
som mindre engagerade Nationernas förbund i hela problemet.

Under senaste rådsmötet avgavs en mycket karakteristisk deklaration av
engelske utrikesministern, där han gjorde en häntydan på de förhandlingar,
som pågå mellan England och vissa andra stater, och uttryckligen underströk,
att dessa förhandlingar skedde utanför Nationernas förbund. Den passivitet,
som förbundet alltså har iakttagit under de senaste åren även i frågor, som
på det mest direkta sätt berört förbundets elementära grundsatser, är ju i första
hand ett uttryck för förbundets vanmakt, ett uttryck för dess misslyckande
i att för närvarande fylla sin uppgift. Men man kan naturligtvis också säga,
att i läget för dagen, sedan utvecklingen redan har kommit därhän, innebär
denna reserverade hållning från förbundets sida en omständighet, som underlättar
för de mindre stater, som icke våga eller kunna delta i ansvaret för de
politiska problemens behandling, att stå kvar i förbundet. Förbundets passivitet
medger dessa stater, däribland Sverige, att kvarstå utan att deras kvarstående
kan missförstås. De äro icke tvungna att lämna Nationernas förbund
för att kunna föra den neutralitetspolitik, som vårt läge och våra resurser och
våra politiska förutsättningar göra till en nödvändighet i den aktuella internationella
situtationen.

Det är naturligt, att Sverige, liksom oss närstående länder, draga sig för
att överge Nationernas förbund genom att utträda därur. Förbundets grundsatser
sikta i alla fall mot en högre standard för den internationella politiska
sammanlevnaden än den, som för närvarande faktiskt finnes. Den ideologi,
som är Nationernas förbunds, är också de demokratiska ländernas gemensamma
ideologi. Vi anse i våra länder, som lord Halifax yttrade i går i överhuset,
att ordet angrepp bör strykas ur staternas hederskodex, och vi äro i
våra länder icke mogna för den uppfattning som lanseras från andra håll,
nämligen att angripare är den stat som vägrar att böja sig för utpressning
från en aggressiv grannes sida.

Ett kvarstående i förbundet är tydligen också enligt reservanternas mening
av ett visst värde. Reservanterna ha ju framlagt ett program, som innebär
att man skulle söka bevara vissa områden av Nationernas förbunds verksam -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

''Äng. vissa ändringar i Nationernas förbunds akt. (Forts.)
het, så att säga rädda vissa spillror av förbundet, som även reservanterna
anse vara av positivt värde. Man kunde kanske reflektera på detta program,
om det just nu vore en överhängande fara för att dessa opolitiska sidor av förbundets
verksamhet skulle raseras. Jag kan inte se, att det för närvarande
finnes någon sådan överhängande fara. Det har ju från intet håll, såvitt jag
vet, gjorts något direkt angrepp mot dessa opolitiska verksamhetsområden
inom förbundet, och det förefaller mig åtminstone för närvarande icke finnas
tillräckliga skäl att ingripa för att rädda dessa verksamhetsområden.

Ser man åter på reservanternas förslag såsom ett slags definitivt program
för framtiden, måste jag säga, att det förefaller mig alltför magert. Örn
man begränsar ett kommande Nationernas förbunds verksamhet till de områden,
som reservanterna ange, alltså mera tekniska, ekonomiska och rättsliga
områden, avstår man ju ifrån det, som i alla fall varit huvudmotivet för folkförbundets
grundande, nämligen att genom en internationell organisation söka
befästa freden. Överhuvud taget är det väl knappast möjligt att i detta ögonblick
ta ställning till ett definitivt framtidsprogram. Allting beror ju på
vilken anslutning ett förbund skulle få från den ena eller andra utgångspunkten.
Jag kan mycket väl tänka mig att örn vi i en nära framtid stöde i samma
läge som förelåg vid förbundets stiftande, skulle man förhålla sig på ett
helt annat sätt än de ledande staterna då gjorde gentemot exempelvis de villkor
som inom Förenta staterna uppställdes för dess anslutning. Skulle den
situationen uppkomma att det blir fråga örn att på nytt ta upp hela problemet
örn ett internationellt samfund, komma naturligtvis alla spörsmål rörande en
sådan internationell organisations verksamhetsområde och uppgifter att bero
på i vad mån man får anslutning till programmet. Jag menar därför, att
det i nuvarande situation icke är möjligt att uttala sig för ett definitivt framtidsprogram
av den art, som reservanterna bär ha antytt.

Läget för Nationernas förbund kan ju snabbt nog förändra sig i den ena
eller den andra riktningen. Det kan tänkas utveckla sig därhän, att riskerna
av att kvarstå bli överväldigande. Det kan också tänkas utveckla sig i den
riktningen, att krisen går över och att det upptages förhandlingar mellan de
stater, som nu befinna sig i olika läger med hänsyn till de politiska problemen,
förhandlingar där även Nationernas förbund tillägges en uppgift, örn
allt detta är det enligt min mening för närvarande omöjligt att yttra sig med
någon säkerhet.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Branting: Under den senaste behandlingen i Genéve av Ålandsfrågan
förekom i pressen en uppgift av innehåll, att man från svensk sida skulle
ha ställt i utsikt, att Sverige skulle lämna Nationernas förbund för det fall
att Ålandsfrågan icke finge den behandling i rådet, som önskades. Denna
uppgift har sedermera varken dementerats eller bekräftats. Jag tillåter mig
nämna detta nu, för att göra det möjligt, örn så anses önskvärt, att en förklaring
lämnas, huruvida ett sådant uttalande har förekommit eller icke.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Sandler: Mycket gärna!
Det är ett bland många oriktiga rykten från Genéve.

Herr Wistrand: Herr talman! Skillnaden mellan herr Undéns och min

uppfattning ligger viii huvudsakligen i vår olika värdesättning av det nuvarande
förbundets möjligheter och kanske också av de risker som äro förenade
med ett kvarblivande i förbundet. Herr Undén har den uppfattningen, att
man genom att stå kvar i förbundet skulle kunna befordra ett återuppstående

Xr 39.

Fredagen deli 9 juni 1939

Äng. vissa ändringar i Nationernas förbunds akt. (Forts.)
av detsamma som en fredsfaktor. För min del tror jag i motsats till honom,
att förhållandena ha så bestämt utvecklat sig därhän, att redan kvarvaron av
förbundet i dess nuvarande form motverkar möjligheten att åstadkomma en
ny internationell rättsordning, efter vilken vi alla längta.

Herr Lindhagen: Jag anser för min del att genom det partiella förslag,

som regeringen framlagt, nämligen att skilja folkförbundet från segerfredstraktaterna,
har ett betydande framsteg gjorts för att utplåna detta dödsmärke
från folkförbundets panna. Då kan man också med större självaktning kvarstå
i detta sällskap, innan det blivit slutligen upplöst i sitt nuvarande skick,
vilket blott är en tidsfråga. Det är i varje fall en konversationscirkel, och
Sverige, som ej befinner sig i något axelcentrum, utsätter sig inte för någon
misstanke genom att fortsätta i konkursens avslutande. Jag kan alltså inte vara
med örn herr Wistrands förslag att vi skulle lämna denna konversationscirkel
ögonblickligen. Det kan vara ganska nyttigt, att vi äro med där. Det är visserligen
inga hoppfulla diskussioner, om man får döma av behandlingen av
Ålandsfrågan, men man får i alla fall reda på vad förbundet inte duger till.
Skola vi definitivt skilja oss från det, bör det ske i sällskap med flera stater,
ty att Sverige skulle i desperation utgå på egen hand kan inte vara omtänksamt,
såvitt jag förstår.

Herr Undén sade nu, att hos det, som är kvar av förbundet, söker man nå
en högre standard. Det har jag verkligen inte märkt. (Herr Undén: Grundsatserna
sikta mot en högre standard, sade jag.) Nu erkänner herr Undén
att detta har man ännu inte sysselsatt sig med, och behandlingen av de följande
motionerna av mig visar också, att man ännu inte vill syssla med någon
högre standard, men det kanske kommer.

Herr Linderot: Herr talman! Jag har aldrig tillhört dem, som hängivit

sig åt illusionen, att man genom ett Nationernas förbund under nuvarande förhållanden
i världen skulle kunna skapa bestående fred mellan folken eller införa
en internationell rättsordning, som för alltid skulle avskaffa kriget. Men
det är i alla fall för närvarande så, att en hel del stater, däribland Sverige,
genom samverkan försöka hindra krig och skapa en viss trygghet gentemot
aggressiva stater. Man måste då fråga sig vad herr Wistrand och hans meningsfränder
ha emot att sådana försök fortfarande göras. Även örn Nationernas
förbund, såsom herr Undén säger, i dag är mera en skuggbild än en
realitet, skulle det väl icke vara en fördel för Sverige att utträda ur förbundet
eller besluta en sådan linje för framtiden, som herr Wistrand laar föreslagit.
Utan att, som sagt, skatta åt några illusioner beträffande möjligheten att i allmänhet
undgå krig, måste jag i alla fall säga, att ett riksdagsbeslut i enlighet
med herr Wistrands förslag måste tolkas som en uppmuntran åt de stater, som
icke vilja lösa de mellanfolkliga angelägenheterna genom fredliga överenskommelser.
De stater, som i praktiken under de senare åren ha visat, att de
icke respektera något annat argument än det råa våldet, ha gått ut ur Nationernas
förbund och därmed förklarat, att de inte vilja delta ens i det lilla försök
för skapande av en fredlig ordning i världen, som Nationernas förbund
innebär. Skulle Sverige slå följe med dessa aggressiva krigförarstater, vore
det i realiteten en solidaritetsförklaring med dem. Jag kan inte förstå annat
än att det skulle vara synnerligen olycksaligt. Den neutralitetspolitik, som
herr Wistrand säger sig vilja tjäna genom förslaget, att riksdagen skulle uttala
sig för en linje, som leder bort från Nationernas förbund, kommer ju därigenom
att skadas i synnerligen hög grad, ty det vore en solidaritetsförklaring
med krigsaggressorerna och ingenting annat.

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Ang. vissa ändringar i Nationernas förbunds akt. (Forts.)

Jag vill därför, utöver vad herr Undén anförde som skäl för utskottets ståndpunkt,
uttala, att kärnpunkten idag måste vara en opinionsyttring från riksdagens
sida mot de krigsaggressiva staterna. Är detta oneutralt? Jag kan
inte tänka mig, att neutralitetsidén i svensk politik skall betyda, att vi stillatigande
bevittna krigiska angrepp mot andra stater. Konsekvensen av en sådan
neutralitet blir ju, att Sverige stillatigande skulle finna sig i att förlora
sin egen nationella frihet och oavhängighet. Örn det är detta man menar med
neutralitet, vill jag för min del anmäla den allra skarpaste reservation.

Jag måste säga herr Wistrand, även örn det kanske låter brutalt, att trots
deli mycket skickliga form herr Wistrand givit sin motivering, finner jag hans
förslag vara ett reaktionärt förslag, i nuvarande situation till och med ett
krigsaktivistiskt förslag, eftersom det endast kan befrämja tendensen att låta
uppgörelserna staterna emellan ske med krigiska medel. Något annat kan icke
bli resultatet. Ingen fördel av något slag kan upptäckas, och herr Wistrand
har egentligen inte uppehållit sig vid annat än vissa tänkta fördelar, som faktiskt
icke existera.

Med dessa ord, herr talman, har jag dels velat uttala min anslutning till utskottsförslaget,
dels velat ge uttryck åt vad jag personligen inlägger i detsamma.

Herr Wolilin: Jag är övertygad örn att den motivering, som den siste

talaren gav för sitt biträdande av utskottets förslag icke med fog kan göras
gällande gentemot herr Wistrand, och jag är övertygad örn att herr Wistrand
och hans meningsfränder, liksom alla ansvariga i den svenska riksdagen, äro
bestämda anhängare av en åt alla håll lika vaksam neutralitetspolitik, vilken
uteslutande har svenska och endast svenska intressen för ögonen.

Jag har begärt ordet för att förklara, att då jag nu ansluter mig till utskottsförslaget,
är det under en livlig förhoppning och förväntan, att den svenska
utrikesledningen i fortsättningen liksom hittills måtte söka att i samråd med
övriga nordiska och andra mindre stater fortsätta sina strävanden att ur pakten
avlägsna sanktionsparagrafen, även örn svårigheterna härför för närvarande,
såsom alla känna, framstå som ganska betydande. Jag hoppas också, att
det är en allmän uppfattning inom den svenska riksdagen, att de steg som redan
tagits i syfte att i praktiken reducera värdet av denna för oss farliga sanktionsparagraf
och som redan lett till vissa resultat, icke skola betraktas som
slutgiltiga, utan att man skall fortsätta att sträva efter en pakt, som icke ens
på papperet innehåller denna bestämmelse.

Jag biträder med detta uttalande utskottets förslag.

Efter det överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till utskottets hemställan med godkännande
av den motivering, som förordats i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckt motion angående uppsägande av Sveriges medlemskap
i Nationernas förbund; och

Första Tcarrwvarens protokoll 19S9. Nr 39.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. nationernas självbestämningsrätt.

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ratifikation av ett
i Stockholm den 18 april 1939 undertecknat protokoll rörande ändring av 1928
års svensk-franska förliknings- och skiljedomstraktat.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Äng. natio- Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 4, i anledning av väckt monernas
själv- tion örn alla nationers självbestämningsrätt.

bestamnmgs rätt.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, nr

192, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville anhålla örn Kungl.
Maj:ts initiativ och medverkan till att nationernas självbestämningsrätt bleve
internationell lag och sålunda en grundpelare till den efterlängtade internationella
rättsordningen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen 1:192’icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag har bestigit talarstolen, inte därför

att jag har någon utsikt att vinna det ringaste bifall till vad som förekommer
i mina motioner, utan för att betona, att här äro vi inne på den största frågan
för närvarande överhuvud taget för Europa och även för vårt land, med
andra ord den där högre ledningen, som Undén nyss siade örn.

Jag beklagar, att utrikesministern velat uttrycka sitt förakt för dessa synpunkter
genom att just nu tillsammans med sitt kansli bryta upp och avlägsna
sig. Det är en symbol för hur utrikesdepartementet fattar sin uppgift.

I denna motion har jag gjort utdrag av något av det väsentliga, som erfordras
för att komma fram till en internationell rättsordning. Jag föreställer
mig, att det finns många som dela min uppfattning — ja, inte i riksdagen,
men ute i landet och även på kongresser, där man sagt, att vi må rusta hur
mycket som helst, men vi måste vid sidan av detta ha en linje, som visar, att
vi vilja komma ut ur eländet och uppta till diskussion de stora grunddragen
för ett bättre tillstånd. Jag har väckt tre motioner i detta syfte. Den första,
som nu föreligger, avser ett återupplivande av den gamla princip, som är
stadfäst i den internationella socialdemokratiens program och som även, vart
jag kommit, blivit föremål för sympati och erkännande, fastän ingen velat
göra något för dess förverkligande. Jag syftar på principen om nationernas
självbestämningsrätt.

Mot utskottets formella behandling av denna sak måste jag göra en allvarlig
erinran. Utskottet talar örn, att frågan var föremål för behandling vid
1937 års riksdag, och fortsätter: »Utrikesutskottet upptog därvid frågan till
närmare diskussion men ansåg sig på anförda skäl böra i sitt utlåtande avstyrka
motionen. Då de skäl för avslag å motionärens hemställan i samma
syfte, som utskottet framhållit i sitt nyssnämnda utlåtande vid 1937 års riksdag,
enligt utskottets mening alltjämt äga giltighet, hemställer utskottet, att
motionen I: 192 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Förr i världen, då jag satt i lagutskottet, behandlade vi icke en motion på
det sättet, även örn vi ville åberopa de skäl, som hade anförts året förut, utan
det var en självskriven sak, att utskottet återgav föregående års yttrande och
tilläde, att utskottet på dessa skäl vidhöll sin mening. Men nu är det ju diktaturens
tider, och särskilt i utrikesutskottet har den blivit så fullkomnad, att
det inte är fråga örn att vi menige boskapen skola få veta varför vi skola besluta
det ena och andra, utan det är nog med att de höga herrarna däruppe
veta skälen och säga oss, hur vi skola besluta i de mest brännande saker rö -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Ang. nationernas självbestämningsrätt. (Forts.)
rande den internationella rättsordningen. Men det kan också vara av självbevarelsedrift,
som utskottet inte gjort det. Ty om jag nu för herrarna skall
redogöra för de skäl, som utskottet använde 1937, skola ni få klart för er, att
det var rena defaitismen, rena negationen, rena hopplösheten — ingenting!
Och det kan ju vara vanskligt nog att förklara för kammaren, att det är just
detta, som vi skola gilla vid detta tillfälle.

Jag vill först fästa uppmärksamheten på att mitt krav från svensk riksdagssynpunkt
sett inte är så galet, som utrikesutskottet nu vill göra gällande.
År 1921 beslöto bägge kamrarna så gott som enhälligt på mitt förslag,
att man skulle uppmana regeringen att göra gällande, att frågan om nationernas
självbestämningsrätt måtte införas såsom en grundlag i folkförbundets
akt. För detta talade också den nuvarande justitieministern, som yttrade,
att de skäl, som herr Lindhagen anfört, kunde ju ingen motsätta sig. Man
måste alltså, ansåg han, besluta just det, som utskottet nu år 1939 inte ens
anser behöva i motiven debatteras, utan utskottet undanhåller oss — boskapen
— alla de skäl, på vilka utskottet grundat sitt betänkande.

Utrikesutskottet är förresten en regeringsdelegation och inte en riksdagsdelegation,
av flera skäl, som jag inte vid detta tillfälle behöver upprepa, men
som det vid nästa riksdag skall påminnas om.

Utskottet sade 1937 — utan att tala örn 1921 års beslut, ty det aktade man
sig för — att »svenska regeringen före den definitiva utformningen av akten
för Nationernas förbund gav uttryck åt önskemålet att i förbundsakten få
upptaget ett allmänt uttalande örn nationalitetsprincipen». I den instruktion,
som utfärdades för Sveriges ombud i Genéve, framhölls att de svenska representanterna
borde taga under övervägande -— regeringen skall väl ha klart
för sig vad den ville, att de skulle säga, men det överlämnades till dem själva
— huruvida ej lämpligen i förbundsakten kunde intagas en allmän förklaring
örn nationaliteternas självbestämningsrätt. Emellertid måste ju de delegerade
rapportera, att de inte hade gjort detta, utan kommit till den insikten, att
ämnet var oerhört ömtåligt att röra vid. Så länge som stormakterna inom
sig innesluta ett flertal nationer, yttrade de, kan icke förväntas, att de vilja
fastslå nationalitetsprincipen såsom en ovillkorlig grund för Nationernas förbund.

Vi skola sålunda inte syssla med rättstanken, emedan vi äro så små! När
inte de stora vilja vara med, skola vi lämna den åt sitt öde! Det är fina motiver
för en svensk framstöt, emot vårt gamla ideal om lagarnas fullkomnande
till sin högsta potens.

Utskottet av 1937 förklarade vidare, att »motionären i hög grad överskattar
betydelsen ar allmänna principförklaringar i folkförbund sald en eller i andra
internationella urkunder. Nationernas förbund har, icke utan fog, kritiserats
för en benägenhet att antaga principuttalanden, som sedermera icke kunnat
efterföljas i praktiken och därför varit ägnade att försvaga snarare än att
stärka förbundets auktoritet.»

Detta betyder alltså, att man vinner auktoritet genom att inte tala örn sanningen
utan böja sig för stormakternas vanskligheter och bara sitta och tiga.
Filep, som vi kunna uttrycka det: vi sitta och blåsa fredspipor i vassarna,
skygga för den vreda böljegången utanför. Upphör någon gång med utrikesdepartementets
villfarelse, att man vinner någon auktoritet i världen genom en
sådan politik! Tvärtom minska vi den auktoritet vi ha. Det är ingen, som
ser upp till oss, örn vi föra en sådan politik.

Så fortsätter utskottet med att säga, att vad särskilt angår frågan örn de
färgade folkens ställning, har förbundet nyligen i ett konkret fall misslyckats,
när det gällt att värna förbundsaktens grundsatser — det var fråga örn Akes -

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. nationernas självbestämningsrätt. (Forts.) _ . . .

simen. Det heter: »Som bekant har förbundet emellertid misslyckats i sina

ansträngningar att hävda den nämnda grundsatsen i det åsyftade konkreta
fallet. Efter denna nedslående erfarenhet förefaller det än mindre än förut
vara någon aktuell uppgift att vidga förbundets program genom införandet
av nya, vittgående och allmänt avfattade principförklaringar i förbundsakten.
»

Här är det alltså inte fråga örn att börja med rätten och grundlagarna
för en internationell rättsordning, utan man skall endast förklara, att örn
en sak inte genast lyckas i folkförbundet, så kastar man den över bord
såsom en onödig barlast. Jag tror inte, att vi vinna någon auktoritet på
det sättet heller. Örn man skulle bifalla ett sådant här krav komme därigenom,
heter det, »blott att starkare framhävas avståndet mellan folkförbundets
grundsatser och möjligheten att praktiskt förverkliga dessa». Det är
väl just det, som nu främst av allt behöver ske.

Nu måste man göra klart för sig, att anledningen till att riksdagen år 1921
beslöt bifalla denna sak, klart och tydligt och manligt och på rätt ställe,
var just Ålandsfrågan. Det var den, som låg bakom. Det var för att
skydda Ålands rättighet att vara svenskt, som vi intogo denna ståndpunkt.
Jag förmodar, att då nu situationen omkastats till den grad, att vi stå _på
en motsatt ståndpunkt och överge alla kraven från 1921, är det kanske inopportunt,
att man rör vid en sådan sak. Men jag vill dock säga, att jag
tagit upp denna fråga i en motion just nu, liksom år 1921, för alänningamas
och Sveriges skull. Jag har ansett, att jag annars hade varit en landsförrädare!
Ty, herr Undén — och det är det som vi skola taga hänsyn till •—
det föreligger nu en skillnad mellan riksdagens ställning år 1921 och riksdagens
eventuella ställning, och regeringens intagna ställning i all synnerhet,
år 1939.

Yad betyder ålänningarnas självbestämningsrätt? Det betyder val, att
de själva skola bli åtminstone tillfrågade och få rösta. / Saar och Sönderjylland
voro folkomröstningarna ensamt avgörande. Här får det inte ens
röstas. Man betraktar ålänningarna nästan som ett obehörigt påhäng, som
man på alla sätt hindrar att få föra fram sina meningar. Man t. o. ^ m.
låser in deras privata petitionsomröstning i ett privat kassavalv i Genéve.
Jag har i min motion i Ålandsfrågan anfört ett citat ur »Sveaborg» av
Runeberg, som jag inför sådana skickelser skulle vilja använda mot svenskarna:
»Den, som förrått sitt land, lian har» etc..

Det har nu uttryckligen förklarats, att det »inte längre kan vara tal örn
de principer», som vi förfäktade år 1921 och som ytterst gällde, att nationaliteterna
skulle få komma hem, vilket har varit abc i hela den åländska
frågans behandling tidigare. Örn detta får det inte vara tal vidare, utan
det är uttryckligen i regeringens proposition och i diskussionen utsagt, att
Finland är ålänningarnas »fädernesland», vilket de inte själva anse. Därför
har jag väckt denna motion, ty jag står på 1921 års ståndpunkt.

Nu påstår man i alla fall, att detta, som jag nu klandrar, är »svenskarnas
ståndpunkt». Detta sade utrikesministern. Men den svenska ståndpunkten
är den ståndpunkt, som de svenska statsmakterna deklarerat 1908, 1918 och
1921. Det finns inte någon rimlig anledning att nu för ett äktfinskt koketteri
för Finland — eller för den finska generalstaben — behöva gå ifrån
den verkliga och riktiga svenska grundsatsen. Tänk, att kalla det för en
svensk grundsats, som de, som det närmast gäller, inte ens fått yttra sig örn.
Men man vet ändå, var de stå!

Och när det gäller våra bemödanden i riksdagen, återger man inte de
skäl, på vilka man avslår dem, utan låter riksdagen handla i blindo och i

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Ang. nationernas självbestämning srätt. (Forts.)
enlighet med auktoriteterna. Det var en ledamot, som sade till mig i dag:
»Vi gå i alla fall, käre Lindhagen, mot diktaturen» — »Jaså», sade jag,
»det kan ju hända», men det här är ju ett uttryck därför. Det skulle aldrig
tidigare fått förekomma att exempelvis ett lagutskott, där man stiftar lag,
lämnat riksdagen ett utlåtande byggt med motiv, som utskottet inte anfört, utan
hänvisat riksdagens ledamöter att själva leta reda på i biblioteken.

Förlåt, herr talman, att jag tar detta så hårt, men det är för mig en
oerhörd rättssak, och det river upp hela min och fädernas politiska åskådning
på ett sätt, som jag aldrig trott, att jag skulle behöva uppleva.

Det är ju också ganska betecknande, att utrikesministern var närvarande i
kammaren och åhörde debatten i de föregående ärendena, men när man kom
till de stora rättsfrågorna, då ville han inte höra på.

På det här sättet känner man sig ju nästan behandlad som en fiende. Annars
kan man, örn man blir lojalt behandlad, åtminstone kåsera vetenskapligt
om sakerna.

Jag har med detta velat rikta mig mot Undéns och hans utskotts formuleringar,
när man i riksdagen vill återge de grunder, efter vilka vi uppmanas
att fatta beslut.

Herr talman! Jag skall nu inte vara vidlyftigare. Jag skall inte yrka
bifall till motionen, men den kommer förmodligen igen på ett än utförligare
sätt.

Herr lindén: Herr talman! Jag hemställer örn bifall till utskottets ut låtande.

Herr Lindhagen: Den, som tiger, han samtycker!

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning av väckt mo-Om ett gemention
angående ett världsspråk.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, nr
193, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville anhålla örn Kungl.

Maj:ts initiativ och medverkan, att nationernas självbestämningsrätt fullkomnades
med en internationell överenskommelse örn ett gemensamt världsspråk
vid sidan av nationalspråken.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionen I: 193 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr Lindhagen: Herr talman! Frågan om ett världsspråk är ju också
en integrerande del av en världsordning, och det ha menige man bland folket
i alla länder förstått, och därför ha de tagit upp en aktion i denna sak. Det
är bara majoriteten bland studentexamensfolket i riksdagen och annorstädes,
som äro så stolta över sina i regel obetydliga kunskaper i engelska, tyska och
franska — dessa förtryckarspråk, vars förtryck vi skola finna oss i —- som
anse, att världsspråket är en mindervärdig sak.

Det är ju uppenbart, att skall man åstadkomma en internationell rättsordning
måste det ske bl. a. därigenom, att nationaliteternas självbestämningsrätt
blir genomförd. Men då det sedan blivit rimliga nationalitetsgränser, återstår
ju att förbrödra alla dessa människor, och det kan ju inte ske annat än genom

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Om ett gemensamt världsspråk. (Forts.)
ett gemensamt världsspråk vid sidan av modersmålen. Det har alltså menige
man förstått. Man blir som bröder i alla fall med varandra, när man kan
samla sig örn ett gemensamt språk.

Detta är således en ofantligt stor sak, omfattad till och med av professorer
— som det visar sig i synnerhet av professorer i levande språk, ty bland
dem kan man finna de mest övertygade anhängarna av denna rörelse.

I denna fråga har utskottet lyckats få ihop några ännu kortare rader än i
föregående utlåtande. Det säger bara, att vid 1937 års riksdag avstyrkte utrikesutskottet
samma motion, och sedan dess ha »icke några sådana skäl
framförts av motionären eller eljest sådana omständigheter tillkommit, alt
anledning föreligger för riksdagen att frångå sin då intagna ståndpunkt till
frågan».

Jag skall nu tala litet örn denna ståndpunkt — den är ungefär likadan, som
när det gällde det föregående ärendet.

Det har i alla fall inträffat, att man funnit, att språkolikheterna i Finland
skapat de största svårigheter. Man har en alldeles särskild anledning att
komma in på språkfrågan just i detta sammanhang. Och vi märka ju också
överallt i världen, att det ytterst gäller en kamp mellan de olika språken.

År 1937 behandlade utrikesutskottet under Undéns ordförandeskap frågan
på följande sätt. Först åberopades en auktoritet från år 1912, en professor
K. F. Johansson i Uppsala, vilken uttalat, att enligt hans mening icke tillräckligt
skäl funnes, att ett bestämt land genom sin regering toge initiativ i
avseende å ett världsspråk. Ja, detta bär han ju rättighet att säga, men vi ha
också rättighet att säga vad vi anse, så det kan ju taga ut vartannat, tycker
jag. — Och då betyder han inte så mycket, denne märklige av utskottet med
ljus och lykta uppsökte man. Med anledning därav syntes det dåvarande utskottet.
vilka än framtidsutsikterna för ett internationellt hjälpspråk kunde
vara, föga lämpligt, att frågan härom gjordes till föremål för en riksdags behandling
och beslut, helst innan saken ens kunde sägas hava lämnat försöksstadiet.

Det var alldeles märkvärdigt! Första kammaren har två gånger beslutat,
att riksdagen skall intressera sig för denna sak. En gång skedde det med stor
majoritet, men då fälldes frågan av Arthur Engberg och överståthållaren i
andra kammaren, vilka slogo sig ihop, och i voteringen blev det en knapp
majoritet emot vad utskottet enhälligt uttalat sig för.

Vad skola vi egentligen få sysselsätta oss med? Är det bara herrarna i folkförbundet,
som skola få sysselsätta sig med dessa frågor nere i Genéve? Nog
borde vi till en början kunna tillägna oss förstånd på att ett världsspråk vid
sidan av modersmålen vore önskvärt, en internationell fredsfaktor som knappast
någon annan.

Vi känna, att detta är en folklig fråga. Och vi borde väl förstå att för oss,
som ha ett språk som inte är gångbart mynt i världen, är det en nationell
livsfråga, att denna stora sak, för vilken småfolket i alla länder arbetar med
stöd även av många lärda män på de högre höjderna, blir upptagen till allvarlig
behandling. Och det är behövligt framför allt just nu.

I en tidigare av mig väckt motion hade jag åberopat, att vid folkförbundets
stiftande hade icke mindre än 14 staters delegerade begärt ett världsspråk och
t. o. m. tagit språnget fullt ut och begärt esperanto, som då slagit mest igenom
och som sedan dess ännu mera slagit igenom. Vidare hade folkförbundets
generalsekretariat i en stor enquéte förordat ett världsspråk, och därvid förordades
esperanto, som efter undersökningar befunnits vara det mest lämpliga
och redan beprövade. Vidare hade det engelska vetenskapssamfundets
språkkommitté uttalat, att det var nödvändigt att få ett världsspråk vid sidan

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Örn ett gemensamt världsspråk. (Forts.)
av nationalspråken, och då hade kommittén vägt mellan esperanto och ido, men
stannat för esperanto.

Då trodde jag, att riksdagen 1937 åtminstone skulle kunna tycka, att det
i fråga örn det auktoritativa var ganska bra förspänt, men då fick man av
det dåvarande utskottet veta följande i stället. Sedan år 1920 av lord
Robert Cecil och andra yrkande framställts örn, att folkförbundet måtte
förorda skolundervisning i esperanto, hade den internationella kommissionen
för internationellt samarbete i augusti 1923 avstyrkt ett konstgjort
hjälpspråk. Och detta gjorde ett sådant intryck på utskottet, att det avstyrkte
motionen.

Jag frågade utskottets sekreterare, varför man, när man hade så många
andra goda belägg från auktoriteter i saken, just dragit fram lord Robert Cecil.
Jo, han var en så känd och framstående person, sade sekreteraren. Han var en
av Sydafrikas delegerade, som följde sina kamrater i delegationen i deras
framställning. Sedan har han dock veterligen inte tagit ett enda steg för
denna frågas förverkligande. Det var väl ett ganska magert åberopande, till
skillnad från mina auktoriteter, som äro moderna auktoriteter.

De där engelska lorderna spela för övrigt en alldeles för stor roll i politiken
för närvarande. Bara en person har »lord» framför namnet, blir han genast
särdeles märkvärdig.

Jag skall nu också tala örn att de 14 delegerades i Nationernas förbund
yrkande gick igenom de olika instanserna och stannade slutligen hos kommissionen
för intellektuellt samarbete, som hade två hela dagars sammanträde om
saken, enligt vad protokollen utvisa. Och sedan kom denna under franskt inflytande
stående kommission till följande resultat: Den kunde inte rekommendera
ett konstgjort hjälpspråk, utan ansåg att kommissionens bemödanden
framför allt borde inriktas på att främja studiet av levande språk och av
främmande länders litteratur. Ett sådant studium, sade kommissionen vidare,
utgör ett av de verksammaste medlen för att uppnå ett intellektuellt och
moraliskt närmande mellan människor av skilda nationaliteter!

Detta gäller väl således också svenska, ty det talas inte örn något visst
språk, utan örn alla språk. Det enda överkomliga och ändamålsenliga är
uppenbarligen, som ett världsspråkfolk också enhälligt förstått, att alla
språkfamiljer lära sig samma världsspråk vid sidan av sina skiftande och
stridiga nationalspråk.

En mera lysande verifikation till »den ringa vishet, varmed världen regeras»
är väl förenämnda pekoral, framsprunget ur folkförbundets högsta instans för
intellektuellt samarbete.

Där slogo fransmännen sålunda totalt ihjäl detta fruktade förslag, som skulle
göra att det franska språket inte skulle bli det universella hjälpspråket eller
det universella världsspråket.

Så kom frågan år 1931 till det första tillfälliga utskottet i första kammaren.
Detta utskott uttalade, att från de stora kulturnationerna kunde man inte förvänta
någon redobogenhet att medverka till frågans lösning, och därför borde
det inte heller fästas något avseende vid densamma.

Här ha vi således, herr talman, en sak, som småfolket i hela världen kämpar
för och som det även gått för sig att i denna kammare antaga med stor majoritet
två gånger. Då kan den väl inte vara så föraktlig, som den nu sjunkit
ned att lili i 1939 års utrikesutskott. Inte trodde jag i mina bemödanden för
ett utrikesutskott, att detta utskott skulle ställa sig så emot all slags andlig
framfärd på utrikespolitikens vägar, som sedan visat sig vara fallet. Ja, förlåt,
herr talman, jag är ganska upprörd därför att jag upplevat de här frågorna
så många gånger, och jag vet, att det varit bättre tider för dessa idéer. Jag

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. vissa
europeiska
minoriteters
rätt.

Örn ett gemensamt världsspråk. (Forts.)
kail heller aldrig glömma de framstötar, som från första kammarens sida gjorts
i fråga örn världsspråket både 1921 och även sedan.

Jag yrkar således bifall till motionen men kommer inte att begära votering.
Jag återkommer emellertid, när vi nu få se, hur det gått med den åländska frågan,
som ju också är en språkfråga. Då kunna vi nästa år få ännu större skäl
att diskutera världsspråksfrågans ofrånkomlighet, såsom led i en internationell
rättsordning ehuru denna visserligen är alldeles likgiltig för den upprustningshypnos,
i vilken vi nu befinna oss.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet endast yrkats, av herr Lindhagen,
att kammaren skulle bifalla den i ämnet väckta motionen.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare enligt herr Lindhagens yrkande; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande nr 6, i anledning av väckt motion
om vissa europeiska minoriteters rätt.

I en inom första kammaren väckt, till utrikesutskottet hänvisad motion, nr
49, hade herr Lindhagen hemställt, att riksdagen ville hos Kungl. Majit hemställa
:

1) att regeringen måtte taga initiativ till en internationell överenskommelse
om tryggad likställighet och självstyrelse till rimlig omfattning för europeiska
minoriteter, som icke genom segerfreden erhållit en sådan omtanke;

2) eller — örn detta nu ej bifolles —• att regeringen ville taga initiativ efter
samråd mellan Sverige, Finland och den svenska Finlandsbefolkningen för
ett sådant minoritetsskydd under internationell kontroll för den svenskfinska
befolkningen på Finlands fastland.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet anfört:

»Utskottet är icke övertygat örn lämpligheten av initiativ från svensk sida
för åstadkommande av sådant skydd för minoriteter i europeiska stater, som
av motionären åsyftas, och hemställer därför, att motionen 1:49 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.»

Herr Lindhagen: Det gäller här en, särskilt i den situation, i vilken vi

nu befinna oss, viktig fråga.

Det förhåller sig nämligen så, att när världskriget slutades, bestämdes i
.Vers allies fred ens och i folkförbundets statuter, att man skulle skydda de europeiska
minoriteter — inga andra — som berörts av världskriget och fått förbli
minoriteter, då de inte ansetts kunna överflyttas till sina stamländer. Dem
skulle folkförbundet skydda genom att bereda dem en viss självstyrelse och
bevara dem mot förtryck. Det har nu inte kunnat bli så mycket av dessa planer,
ty man kan ju inte från Genéve hålla hand över allt som i motsättning till
dessa avsikter sker i det härskande landet. Det har med andra ord blivit en
lagruin av dessa bestämmelser, men den goda viljan kvarstår i alla fall. Därför
har också framkallats en diskussion, om inte detta minoritetsskydd borde
utsträckas även till sådana minoriteter, som inte fingo sina förhållanden reglerade
genom Versailles!reden, och till dem höra på sätt och vis de svensktalande
i Finland. Finland blev visserligen formellt taget fritt genom Versaillesfreden,
men var redan då fritt, kan man säga, därför att Sovjetunionen

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Ang. vissa europeiska minoriteters rätt. (Forts.)
hade frigjort det, så att Versaillesfreden bara blev en bekräftelse på den frihet,
Sovjetunionen redan tilldelat Finland. Därför har inte den svenska minoriteten
i Finland kunnat få något skydd under folkförbundets statuter, och då
har också som sagt uppkommit frågan, örn inte folkförbundets skydd åt europeiska
nationaliteter borde fullkomnas så, att det utsträcktes även till sådana
minoriteter, som inte berördes av Versaillesfreden. Dit hör denna minoritet
i Finland.

Innan man nu beslutar sig för att gå i par med den finska regeringen för att
i strid med den svenska uppfattningen under alla föregående tider befästa
Åland, bör det väl i alla fall vara en primär fråga, att man först gör upp med
den finska regeringen och den finsktalande stora majoriteten därom, att det
blir en bestående ordning på basis av likaberättigande mellan svenskt språk och
finskt språk. Men samtidigt som man nu skall gå till den andra aktionen, pågår
i Finland hetsen mot svenskt språk i så gott som alla instanser i det tysta.
Det var en gång som Sandler vid en kongress uttalade, att just en sådan sak,
som förordas i min motion, hade också han sympatier för, men det har han väl
inte nu längre, eftersom han gick härifrån, fastän jag hade tänkt, att han skulle
stödja mig.

Detta är, som sagt, således en stor fråga och är det just nu särskilt på grund
av Ålandsfrågans aktualitet.

Utskottet säger helt kort, att »utskottet är icke övertygat örn lämpligheten
av initiativ från svensk sida för åstadkommande av sådant skydd för minoriteter
i europeiska stater, som av motionären åsyftas», etc. Utskottet är »icke
övertygat»; utskottet har med andra ord ingen mening örn saken, ty har man
det, så uttrycker man sig inte på det sättet, som utskottet gör. Och vad beträffar
yrkandet, att initiativet skall utgå från svensk sida — örn det nu är
därpå som tonvikten för utskottets avslagsyrkande ligger — så är det just från
svensk sida ett sådant initiativ framförallt bör utgå för att Sverige skall.skydda
sina irridenta i Finland.

Jag yrkar bifall till denna föraktade, men särdeles aktuella och viktiga
motion.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare, enligt herr Lindhagens yrkande, på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 38, i anledning av Äng. tullen å
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa för m. m.
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Genom en den 5 maj 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 303, hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att

dels antaga förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober
1929 (nr 316) fogade tulltaxan att träda i kraft å dag som Kungl.

Majit bestämde;

dels såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta, att vid införsel
från utlandet skulle för tiden från och med den 1 juli 1939 till och med den
30 juni 1941 utöver enligt tulltaxan stadgad tull utgå tilläggstull på sätt i
propositionen sades.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland annat en förhöjning av tullsatserna
för vissa rör av järn och stål.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. tullen å rör m. m. (Forts.)

Till utskottets behandling hade jämväl överlämnats följande i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen de likalydande motionerna nr 340 i
första kammaren av herrar Elof Andersson och Albertsson samt nr 512 i andra
kammaren av herr Carlström m. fl., vari hemställts, att förevarande proposition,
nr 303, i vad den gällde tullsatserna å rör, icke måtte av riksdagen
bifallas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte, med förklarande att Kungl. Maj:ts proposition
nr 303 icke kunnat av riksdagen oförändrad bifallas samt med avslag å
de likalydande motionerna 1: 340 av herrar Elof Andersson och Albertsson
samt'' 11:512 av herr Carlström m. fl.,

1) antaga i betänkandet infört förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan att träda i kraft å
dag som Kungl. Maj:t bestämde;

2) besluta såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa, att vid införsel
från utlandet skulle för tiden från och med den 1 juli 1939 till och med den 30
juni 1941 utöver enligt tulltaxan stadgad tull utgå tilläggstull på sätt i betänkandet
sades;

3) besluta såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa, att vid införsel
från utlandet skulle från och med dag, som av Kungl. Majit bestämdes, till
och med den 30 april 1940 utöver enligt tulltaxan stadgad tull utgå tilläggstull
på sätt nedan sägs:

Tulltaxe- nr	Statistiskt nr	Varuslag	Tilläggstull för 100 kg kronor
ur 782	ur 1425—1427	Rör: valsade eller varmdragna, andra än stålmuffrör utan söm: icke bearbetade, härunder inbe-gripna nitade och falsade, hål-lande i yttre diameter: 50 mm eller däröver . . . . N	2: —
ur 783	ur 1428	\ mindre än 50 mm.....N bearbetade, härunder inbegripna böjda, formade till spiraler, för-sedda med dansar, rör med ökad godstjocklek på ändarna samt rör med ändarna hopvällda, hållan-de i yttre diameter: 50 mm eller däröver . . . . N	3: — 2: —
784	1429—1430	1 mindre än 50 mm.....N kalldragna, med en godstjocklek av: 2 mm eller däröver.......N	3: — 2: —
ur 1065	1947	Vattenmätare med högst 40 mm genom-loppsöppning...........E	200: —

Reservation hade anmälts av herrar Elon Andersson, Andersson i Dunker,
Hammarlund och De Geer i Lesjöfors, vilka dock ej antytt sin mening.

På framställning av herr talmannen beslöts att betänkandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Ang. tullen å rör m. m. (Forts.)

Punkterna 1 och 2.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag har tillåtit mig att till utskottets
utlåtande i denna punkt foga en reservation, och eftersom jag icke i betänkandet
närmare angivit de synpunkter, varpå den grundar sig, hemställer
jag att få taga kammarens tid i anspråk några minuter för att redogöra härför.

Inledningsvis skulle jag vilja påpeka, att denna tullfråga är den största och
viktigaste av dem, som förelagts årets riksdag. Den har avsevärda ekonomiska
konsekvenser, och i dess verkningskrets inrymmas också intressen, som riksdagen
tidigare haft anledning att syssla med och som den då visat sin sympati.

Att jag inte oreserverat kunnat ansluta mig till utskottets mening, beror på
både principiella och framför allt praktiska sociala skäl. Jag har nämligen
inte kunna bli alldeles övertygad om att det inte är att missbruka tulltaxan
örn man såsom här ifrågasatts lånar ut den åt enskilda företag för att användas
som slagvapen vid deras enskilda förhandlingar med främmande intressen.
Jag väntar den invändningen, att sådant förekommit och förekommer såväl hos
oss som annorstäder. Jag kan inte bestrida det, men detta förringar inte anmärkningens
principiella innebörd och kan, såsom jag ser saken, inte utgöra
något skäl för att man med samma öppna beredvillighet som hittills skall fortsätta
på en väg, som åtminstone måste anses tvivelaktig.

Men min reservation grundar sig också och framför allt på vissa praktiska
sociala skäl. De järnrör, varom här är fråga, äro sådana, som i olika ^avseenden
komma till användning inom byggnadsindustrien. Det är således fråga om en
såväl för den allmänna som enskilda hushållningen viktig produkt, och ett fördyrande
därav återverkar på en bred och för kostnader mycket känslig marknad.
Man skall inte heller bagatellisera storleken av den ökade kostnad, som
kan följa med tullförhöjningen. Den tulltekniska sakkunskap, som utskottet
förfogade över, har upplyst örn att tullhöjningen i genomsnitt kan beräknas till
omkring 80 % och att detta betyder, att tullen höjes från omkring 15 % till omkring
25 % av importvärdet på rör. Det meddelades även i utskottet en uppgift
örn den praktiska verkan därav, grundad på ett faktiskt förhållande och
således inte föranledd endast av en teoretisk beräkning. Den omfattade ett
egnahemsföretag med ett tjugutal egnahem, inberäknat nödiga servisledningar
för hela det område, som bebyggelsen berörde. För dessa skulle den förhöjda
tullen medföra en fördyring av byggnadskostnaderna med 35 ä 40 kronor för
varje lägenhet. När man vet, vilken roll de kontanta utgifterna spela för all
byggenskap på landsbygden, kan man inte undervärdera betydelsen av dessa
siffror. Även om fördyringen i fråga örn nybyggnader förefaller relativt obetydlig
i förhållande till hela byggnadskostnaden, skall man inte glömma bort,
att det här i mycket stor utsträckning rör sig örn sådana arbeten, som gälla
modernisering av gamla byggnader särskilt lantbruksbyggnader och att kostnadsökningen
i dessa fall, i relation till hela kostnaden, blir avsevärt mera betydande
än då det gäller ett nybygges hela kostnad. Jag skall visst inte fördölja,
att det även i utskottet nämndes andra exempel med lägre kostnadssiffror,
men dessa föreföllo vara hänförliga till förhållanden, som i varje fall inte
äro allmänna på landsbygden och där den förra uppgiften säkert har en vidsträcktare
sannolikhet. Om det finns något att anmärka mot den, är det nog
snarare, att dess siffror äro för låga, i synnerhet örn man tager hänsyn till de
särskilda omständigheter, som gälla beträffande lantgårdarnas behov.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. tullen å rör m. m. (Forts.)

Jag har, herr talman, visst inte glömt att de svenska industriföretag, varom
här är fråga, förbundit sig att inte taga tullhöjningen till intäkt för en
höjning av den svenska prisnivån, sådan den var före den 15 april i år, d. v. s.
medan den internationella prisöverenskommelse, som numera brutits, ännu gällde.
Jag har inga som helst skäl att draga i tvivelsmål det uppriktiga allvaret
i denna försäkran, men jag har heller ingen anledning att underlåta en erinran
om de många svåröverskådliga faktorer, som under tullens hägn kunna
tänkas såsom skäl för en prisförhöjning. Även örn man accepterar denna
försäkran utan några som helst reflexioner angående dess innebörd, kvarstår
emellertid det förhållandet, att man därmed medvetet låser fast priset vid en
nivå, som med hänsyn till andra intressen, vilka riksdagen tidigare i år gjort
sig solidarisk med, sannolikt skulle tåla vid en sänkning. Denna kammare
har, såväl som medkammaren, uppmärksammat de höga byggnadskostnaderna
på landsbygden och begärt en utredning därom, och man erinrade därvid
inte bara örn arbetslönerna utan även — och på sina håll framför allt — örn
de höga materialprisens dryga anpart i detta förhållande. Jag förmodar, att
man menat allvar såväl med denna begäran om utredning som också i fråga
örn vilka faktorer, som man ansett särdeles betydelsefulla att undersöka. Och
då kan det absolut icke stå i överensstämmelse med riksdagens mening att ytterligare
fördyra materialprisen, inte ens att genom statliga åtgärder låsa fast
dem på nuvarande nivå, utan man bör i stället söka nedbringa dem. Ur den
synpunkten ter det sig nog ganska underligt, när man vill låta denna utredning
starta med den svåra belastning, som en ytterligare höjd tull på ett så
viktigt byggnadsmaterial som de här nämnda rören skulle komma att medföra.

Nu skall jag, herr talman, villigt medge, att det förslag, som har framgått
ur utskottets behandling av frågan, utgör en betydande förbättring av
det, som Kungl. Maj:t förelagt riksdagen. Det är inte längre fråga örn en
tull, bestående tills vidare såsom en normal åtgärd. Utskottets förslag rör sig
nämligen örn en provisorisk åtgärd, en tilläggstull, tillkommen av särskild anledning
och för särskilda ändamål. Denna förändrade och enligt mitt sätt
att se förbättrade karaktär i förhållande till Kungl. Maj:ts förslag understrykes
ytterligare av utskottets förslag att giva tullen endast temporär giltighet.
Jag har dock inte heller i detta hänseende kunnat helt bemästra mina
betänkligheter. All erfarenhet talar tyvärr för att även provisoriska tilläggstullar,
tillkomna för speciella ändamål, ha en obehaglig benägenhet att bli bestående.
Jag vill därför gärna begagna detta tillfälle att bestämt understryka
denna del av utskottets förslag, som för mig är det viktigaste och som förnämligast
föranlett mig att icke vidhålla ett eljest rest bestämt yrkande örn
avslag på Kungl. Maj:ts proposition. Då riksdagen i fortsättningen får behandla
denna fråga, är det därför av mycket stor vikt, att man noga beaktar
faran för att tullen blir en bestående pålaga, att man ser till att den inte kommer
att kvarstå som ett för den svenska marknaden fördyrande moment även
sedan de nu aktuella omständigheterna icke längre motivera dess bibehållande.

Med denna på verkligt allvarliga farhågor grundade erinran har jag, herr
talman, nått slutet av vad jag ville säga. Jag nöjer mig med dessa kritiska
reflexioner, som återge den ståndpunkt jag intagit under frågans behandling
i utskottet och på vilka min reservation grundar sig. Jag har således för min
del intet yrkande.

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Som kammaren behagade finna, lia
jag och herr Albertsson tillåtit oss att väcka en motion i anledning av den
kungl, proposition, som nu behandlas. Vi yrka i denna motion, att proposi -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. tullen å rör m. m. (Forts.)

tionen i vad elen gäller tullsatserna på rör, icke måtte av riksdagen bi fälläS Vi

motivera vårt yrkande därmed, att en tullförhöjning skulle komma att
företrädesvis drabba sådana rör, som användas inom byggnadsindustrien oell
att praktiskt taget alla slag av rör, som användas för såväl värme- som vattenledningar,
skulle komma att beröras av denna tullhöjning. Vi framhålla
även, att en förhöjning av tullen å dylika rör skulle stå i strid med andra viktigare
samhällsintressen, vilka under sista tiden gjort sig starkt påminta, inte
minst vid innevarande års riksdag. Vi syfta med detta uttalande närmast på
kraven angående byggnadskostnadernas nedbringande, särskilt med hänsyn
till landsbygdens förhållanden. Dessutom framhålla vi, att de krav, som från
olika partiers sida framförts vid innevarande års riksdag i^ ett antal motioner,
vilka avse att minska byggnadskostnaderna, icke minst på landsbygden, har
riksdagen gått till mötes genom att besluta skrivelse till Kungl. Maj :t angående
förevarande spörsmål. Vi lia därför inte kunnat finna, att det skulle sta i
överensstämmelse med riksdagens tidigare under året uttalade önskan^-— som
ju går ut på att minska byggnadskostnaderna — om man nu skulle gå in för
en ökning av tullen på dessa rör.

Visserligen ha vi beaktat vad utskottet säger och även vad som anföres i
den kungl, propositionen, där man försöker lugna oss med att de svenska rörtillverkarna
skulle ha gjort en utfästelse, som skulle gå ut på, att de inte
ämna utnyttja den föreslagna ökningen av tullskyddet till att åstadkomma en
höjning av den svenska prisnivån för ifrågavarande rör utöver de priser, som
gällde under tiden till den 15 april 1939. Utskottet understryker också för
sin del önskvärdheten av att dessa rör, i den mån de användas för byggnadsändamål,
icke genom tullförhöjningen måtte drabbas av någon pris fördyring.
Ja, det är gott och väl med dessa lugnande uttalanden, och de få ju betyda
vad de kunna, men enligt min mening förplikta de kanske inte till något, sedan
riksdagen har gått med på att höja tullen. Visar det sig, att vederbörande
tillverkare behöva tillgripa en prisförhöjning, även när det gäller rör,
som användas för byggnadsändamål, så kommer förmodligen en sadan höjning
att äga rum.

Jag anser mig därför, herr talman, även örn jag förstår, att jag inte kan
lia någon utsikt att vinna något med detta yrkande, böra yrka bifall till min
motion, vilken innebär avslag på Kungl. Maj :ts proposition i den nu förevarande
punkten.

T herr Elof Anderssons yttrande instämde herr Näslund.

Herr Harg, Julian: Herr talman! Den förste ärade talaren, som ju också
låtit anteckna sig som reservant, har här, ehuru han inte gjorde något yrkande,
radat upp ett flertal betänkligheter, som skulle tala inte allenast mot
bifall till Kungl. Maj:ts förslag utan även mot ett beslut i den modifierade
form, som utskottet givit propositionen. När herr Elon Andersson slutade sitt
anförande utan yrkande, tänker jag mig, att de, som inte kände till sammanhanget
i ärendets behandling, frågade sig varför han inte, efter denna starka
motivering för ett avslag, slutar med ett avslagsyrkande. Jag vet, och jag
är säker örn att jag kan få den saken bestyrkt här av talaren själv, att detta
väl berodde på, att de skäl, som inom utskottet förebragts för bifall till propositionen
eller till utskottets betänkande, icke alls vidrördes av talaren. Älla
de motiv mot en tullförhöjning, som herr Elon Andersson anförde här, ha förut
framdragits i utskottet och flera än dessa för resten. Men när man vägde
dessa skäl mot de av herr Elon Andersson icke berörda skälen för utskottets

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. tullen å rör m. ni. (Forts.)

hemställan, ha de senare av en stor majoritet inom utskottet befunnits väga
så starkt, att betänkligheterna fått falla och att till och med herr Elon Andersson
och hans meningsfränder avstått från att göra något yrkande. Det
är nu motionären själv, som framställer detta yrkande. Jag tillåter mig gissa,
att örn herr Elof Andersson varit i tillfälle att deltaga i utskottsarbetet,
skulle även han nöjt sig med att liksom sin partivän avge en blank reservation.
Detta förhållande måste tala sitt särskilda språk.

Vad som emellertid gjort ett litet pinsamt eller jag kan hellre säga litet
ofördelaktigt intryck på mig var, att herr Elof Andersson här, örn jag uppfattade
honom rätt, uttalade den åsikten, att de förbindelser, som rörtillverkarna
avgivit att efter en eventuell tullförhöjning icke höja prisen på rör utöver
de pris, som gällde till den 15 april 1939, icke skulle anses förplikta till
något. Jag skulle finna det synnerligen farligt, örn den uppfattningen vore
mera allmän i kammaren eller i riksdagen, att en sådan till departementet avgiven
skriftlig förbindelse — som även företetts i utskottet och mot vars formulering
man där inte haft något att anmärka — skulle utan vidare på detta
officiella sätt förklaras vara av noll och intet värde. Utskottet har för sin
del tillmätt den det största värde, och om jag skulle tillägga något i denna
sak, så ansluter jag mig närmast till vad herr Elon Andersson i denna del
tryckte på, när han framhöll, att det bör vara Kungl. Majit ytterst angeläget
att se till, att denna förbindelse kommer att få gällande kraft. Och om den
får det, har, såvitt jag förstår, ingenting inträffat, som till följd av tullförhöjningen
möjliggör någon ökning av prisen utöver vad som gällde vid här
nämnda datum. Därmed borde väl också det väsentliga av alla betänkligheter
kunna falla.

Dessutom har i utskottet — och mot detta har icke någon erinran framställts
från departementet — till skillnad mot vad som föreslogs i propositionen,
föreslagits, att tullhöjningen skulle gälla endast för en begränsad tid.
nämligen till den 30 april 1940, således mindre än ett år. Under denna tid
lär väl, även örn denna försäkran från fabrikanterna att icke höja prisen inte
hade avgivits, inte något avsevärt kunna hända, men nu är ju även den eventualiteten
förebyggd.

Skälen till denna proposition liksom till utskottets tillstyrkande är ju -—•
det är ovedersägligt — det förhållandet, att den internationella rörkartellen
övat en uppenbar dumping vid sin rörförsäljning inom Sverige. Detta har
sina speciella orsaker, som det knappast lönar sig att här närmare utveckla.
Det har mindre varit prisfrågan än frågan örn avsättningsmöjligheterna för
de svenska rörtillverkarna som därvid spelat in. Jag frågar mig nu: örn
ett sådant dumpingkrig fortsätter och resultatet blir, att den svenska industrien
på området nödgas nedlägga sin tillverkning, vad har man därigenom
vunnit?. Jag är alldeles övertygad örn att icke komma konsumenterna av vattenledningsrör
och rör till byggnader, varom här särskilt talas, att förtjäna
på detta.

Jag vill tillägga, herr talman, att i detta sammanhang har jag också hyst
betänksamhet i ett avseende, som icke här nämnts, och det är, att det kan
hända, att den hjälp, som statsmakterna velat ge rörtillverkarna här i landet
i striden med rörkartellen, givetvis såvitt jag kan se. kan innebära, att en
sammansvetsning i fortsättningen kommer att ske mellan de svenska rörtillverkarna
och kartellen, och det kan ha sina olägenheter. Men hur man än
vänder sig i denna fråga, är man utsatt för vissa risker, och det har synts mig,
att den mindre risken vore att åt de svenska tillverkarna ge en chans, att
kunna hävda sin ställning, inte för att höja priserna, men för att få större

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Ang. tullen å rör m. m. (Forts.)

avsättningsområde än den internationella kartellen velat medge dem. Det är
om den saken striden står.

Vad beträffar de ökade kostnader, som skulle drabba särskilt egnahemsverksambeten,
örn — jag säger om —• denna prisförhöjning skulle komma till
stånd, så har herr Elon Andersson här framfört några exempel. Jag skall inte
trötta kammaren med att draga fram en rad liknande exempel, men en del
sådana, stödda på verkliga fakta, har jag här i min hand i en p. m., undertecknad
av en statsämbetsman, som speciellt sysslar med dessa ting. Han visar,
att kostnaden, om priset verkligen komme att höjas på den svenska marknaden,
vilket vi förutsätta icke får ske, kommer att röra sig örn ytterst små
belopp. En mindre villa skulle således komma att betinga en ökad bruttokostnad
av 12 kronor och i vissa fall av omkring 17 kronor. Örn det är fråga
örn anläggningar på landsbygden med längre rörledningar utanför byggnaderna,
blir givetvis kostnaden ökad i förhållande därtill. Jag nämner detta
endast för att visa, att denna prisökning — som jag förmodar kommer att utebli
— örn tullen komme att fritt få verka, i varje fall rör sig om så små belopp
i förhållande till byggnadskostnaderna i övrigt, att man inte kan tillmäta
den som argument någon egentlig betydelse. Jag föreställer mig, att den
risk, som här har påpekats inför kammaren, visst icke är större, än att kammaren
utan några betänkligheter skall kunna följa utskottets hemställan, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag vill gärna bestyrka den upp gift,

som den siste ärade talaren lämnade, att den nuvarande situationen, som
inträffat pa grund av förhallanden, som jag inte vill ingå på och örn vars
oundviklighet jag inte heller vill fälla något omdöme, i mycket hög grad
inverkat pa utskottets ställningstagande. Jag påpekade emellertid, såsom
den ärade talaren säkerligen uppfattade, i mitt första anförande, att det
förnämsta skälet, som föranlett mig att återtaga mitt i utskottet framställda
avslagsyrkande, är just den omständigheten, att utskottet föreslår tullförhöjningen
såsom en provisorisk åtgärd. Detta betyder således, att de skäl, som
framförts i utskottet till förmån för tullförhöjningen såsom sådan, icke ha
förmatt övertyga mig. Jag har däremot böjt mig för den omständigheten,
att man i nuvarande situation måhända skulle kunna ha en viss nytta av
den föreslagna tullförhöjningen, men jag har gjort detta i den bestämda förhoppningen
och förväntan, att tullförhöjningen inte heller skall bli någonting
mer, än vad utskottet anser, att den skall vara, nämligen en provisorisk
åtgärd, som upphör att vara till, när förutsättningarna för dess tillkomst
försvunnit.

Herr Andersson, Elof: Herr talman! Jag noterar med tacksamhet de

upplysningar, som utskottets ärade vice ordförande lämnade till bekräftande
av innebörden av den utfästelse, som gjorts från de svenska rörtillverkarnas
sida och som omnämnes i utskottets utlåtande. Jag är, som sagt, tacksam
för dessa upplysningar och hoppas, att Kungl. Majit nogsamt måtte tillse,
att denna utfästelse också uppfylles.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de därunder förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till samt vidare
på avslag å vad utskottet i den nu förevarande punkten hemställt; och
förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. omsättningsskatten

å spritdrycker
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets betänkande nr 39, i anledning av
Kungl. Maj:ts propositioner med förslag till förordning om fortsatt tillämpning
av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 12 januari 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 27, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker.

I de till utskottet hänvisade, i anledning av nämnda proposition väckta
likalydande motionerna nr 158 i första kammaren av herr Bergman och nr 317
i andra kammaren av herr Fredberg m. fl. hade hemställts, att riksdagen måtte
höja det i propositionen angående omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker föreslagna beloppet av omsättningsskatten med två kronor pr liter.

Sedermera hade Kungl. Majit i en den 12 maj 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet
hänvisad proposition, nr 309, föreslagit riksdagen att antaga
följande vid propositionen fogade, ändrade förslags till förordning örn fortsatt
tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättningsoch
utskänkningsskatt å spritdrycker:

Härigenom förordnas, att förordningen den 8 juni 1923 angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker, vilken förordning gäller intill
utgången av juni månad 1939, skall äga fortsatt tillämpning efter nämnda
tidpunkt intill utgången av juni månad 1940, dock att 2 § 1 mom.^i förordningen
från och med den 1 juli 1939 skall erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan
angives:

2 §•

1 morn. Omsättningsskatt upptages vid detaljhandelsbolagens inköp av
spritdrycker och utgår dels med en grundavgift av 2 kronor, för liter räknat,
dels med 60 procent av det belopp, som, skatten oberäknad, betingas vid inköp
av dryckerna i buteljerat skick.

Detaljhandelsbolagen äga---för omsättningsskatten.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning av bland annat förenämnda
proposition nr 309 väckta likalydande motionerna nr 342 i första kammaren
av herr Linderot och nr 513 i andra kammaren av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
vari såvitt nu var i fråga hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 309.

Utskottet hade i det nu föreliggande betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl. Majits förevarande propositioner
nr 27 och 309 samt de likalydande motionerna I: 158 av herr Bergman
och lii 317 av herr Fredberg m. fl. ävensom med avslag å de likalydande
motionerna I: 342 av herr Linderot och lii 513 av herr Hagberg i Luleå m. fh,
såvitt sistnämnda motioner avsåge omsättnings- och utskänkningsskatt å
spritdrycker, antaga det vid propositionen nr 309 fogade förslaget till förordning
örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående
omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Herr Linderot: Herr talman! Formellt är ju detta ett skatteärende, och
utskottet har inte heller anfört några andra skäl för sitt ståndpunktstagande
än rent budgetära sådana. Det torde väl emellertid vara uppenbart för alla,
att detta inte endast är en skattefråga utan ett spörsmål, som har en avsevärt
större social betydelse, än vad skatteärenden i allmänhet ha. Det är i lika

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Äng. omsättningsskatten å spritdrycker m. m. (Forts.)
hög grad en fråga om statens nykterlietspolitik sein en budgetär fråga. Jag
tror därför, att herr talmannen säkerligen tillåter mig att säga några ord i
anledning av de särskilda synpunkter, som jag för min del lägger på ärendet.
Vi ha ju också från den kommunistiska partigruppen i riksdagen väckt en motion
i frågan, i vilken vi anfört de synpunkter, som vi anse vara väsentliga.

Skatten på spritdrycker anser man tillbörlig från den utgångspunkten, att
spritdryckerna äro en lyxartikel, som väl därtill för konsumenterna i allmänhet
få betraktas såsom en skadlig vara. Därmed kan man emellertid inte
utan vidare gå in för en beskattning i vilken utsträckning som helst av denna
lyxvara, spriten. Man måste nämligen utgå från det faktiska förhållandet,
om vilket jag inte här skall upptaga någon diskussion utan vars tillvaro jag
endast vill påpeka, att tack vare — jag understryker tack vare — den statliga
politiken på detta område är för närvarande den stora majoriteten av
svenska folket förbrukare av alkoholhaltiga drycker. För ett mycket stort antal
människor är spriten den enda lilla ersättning för glädje, som de ha tillgång
till, och det är enligt min uppfattning en falsk politik gentemot dessa
människor att beskatta spritdryckerna på det sätt, som nu sker. Jag anser,
att det är oriktigt, att staten i så stor utsträckning, som för närvarande är
fallet, skall basera sina finanser på folkets brännvinstörst, för att tala populärt.
När nu snart ända upp till 200 miljoner kronor av statens inkomster
skola tagas ut i form av spritskatt, är det ju uppenbart, att staten blir intresserad
av att folk super mycket. Staten måste då göra propaganda för
alkoholkonsumtion, och staten gör det också. Svenska staten driver en mycket
flitig propaganda för att folk skall supa. Jag hade tänkt att taga med mig
hit litet av det propagandamaterial, som svenska staten tillhandahåller för att
övertala oss att dricka sprit, och visa det här i kammaren. Jag trodde emellertid
inte, att jag skulle hinna få ordet i denna fråga, eftersom jag måste
resa med ett tåg, som gar örn några minuter. Av den anledningen avstod
jag från ^att taga med mig detta propagandamaterial, men vem som vill kan
gå in på spritbolaget och få det propagandamaterial, som finns för spriten,
och övertyga sig örn att staten verkligen driver en sådan propagandaverksamhet.
Jag anser, att det är omoraliskt, att staten skall ockra på det begär
eller behov, om man så vill säga, när det gäller spritdrycker, som kan finnas
hos människorna. Örn staten använde de 200 miljoner kronor, som man får
in på spritskatten, till att göra någonting för att få till stånd en alkoholfri
kultur här. i landet och alltså åstadkomma något, som motverkade det allmänna
^spritbruket, skulle det ju åtminstone kunna anföras något moraliskt
skäl från statens sida för denna beskattning. Då någonting sådant emellertid
inte göres, tillåter jag mig att vidhålla min mening, att det är en synnerligen
omoralisk .ståndpunkt, som statsmakterna härvidlag intaga.

Det är ju givet, att om nya bombplan och militära försvarsmedel av olika
slag skola supas ihop av svenska folket, måste supseden bli en för staten
nödvändig företeelse. Det är därför, som vi i vår motion ha påpekat nödvändigheten
av en begränsning av spritbeskattningen.

Jag vill anföra ännu ett skäl för en dylik begränsning. Det finns inte
någonting ur social synpunkt farligare än en utbredd heinbränningsindustri.
De, som varit med under olika tider här i landet, då hembränningen tagit särskild
fart, och sett, vilka förhållanden, som en utbredd hembränning medför
för familjerna och samhället, mäste väl ända vara eniga örn att hembränningsindustrien
medför de svåraste sociala vådor för vårt land. Örn staten fortsätter.
att höja spritskatten, såsom nu här sker, tror jag, att detta kommer
att bli liktydigt med att direkt uppmuntra hembränning och smuggling. Jag

Första kammarens protokoll 1039. Nr 30. 5

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Ang. omsättningsskatten å spritdrycker m. m. (Forts.)
är nämligen övertygad om att vi nu ungefär ha nått den gräns, då statens beskattning
av spriten blir en åtgärd, som direkt befordrar hembränning och
smuggling. Det är emellertid givetvis inte endast priset, som är avgörande
härvidlag. Även statens spritpolitik i övrigt är sådan, att man faktiskt tvingar
en mängd ungdomar till lagbrott av rent psykologiska skäl. Många ungdomar
finna det nämligen synnerligen orättvist, att de skola vara utestängda från
den medborgerliga rättighet, som heter innehav av motbok. Dessa ungdomar
bli därför kunder hos smugglare och hembrännare.

Jag förstår, herr talman, mycket väl, att kammaren inte vill, att jag nu
till behandling skall upptaga hela frågan örn statens nykterhetspolitik, eller
rättare sagt, statens spritpolitik i hela dess omfattning. Jag har emellertid
velat påvisa några av de skäl, som föranlett riksdagens kommunistiska grupp
att väcka en motion med yrkande om avslag på Kungl. Maj :ts proposition om
höjning av spritskatten. Utöver vad jag redan anfört, vill jag endast tillägga,
att vi inte ha förbisett, att man för budgeten kan behöva de 10 miljoner kronor,
som den nu föreslagna förhöjningen av spritskatten avser att tillföra statskassan,
men vi ha i vår motion föreslagit, att dessa 10 miljoner kronor skola
tillföras statskassan genom att man höjer beskattningen av bolagen till 155
procent av grundbeloppet i stället för av Kungl. Majit föreslagna 130. Den
förändring av skattesatserna för bolagen, som inträder genom riksdagens beslut
av i fjol, kommer nämligen att sänka bolagens skattebörda i sådan grad,
att även med den höjning av grundavgiften till 155 procent, som vi ha föreslagit
i vår motion, skulle bolagen i alla fall inte komma upp till en högre
skatt, än vad de ungefär fingo betala år 1938 enligt de gamla skattesatserna.
Man kunde därför enligt vår mening mycket väl avstå från den hittillsvarande
omoraliska spritpolitiken, varav den nu föreslagna höjningen av spritskatten
är en del, och i stället på ett mycket enklare sätt av de i dessa tider i de flesta
fall så bärkraftiga bolagen taga ut de pengar, som man måste tillföra budgeten.
Jag kan inte förstå annat, än att denna utväg att beskatta bolagen
skulle vara en ur statens och ur alla synpunkter betydligt bättre väg att gå
än den, som Kungl. Maj :t och nu också utskottet ansett vara riktig.

Med dessa kommentarer till vad som föreslås i den kommunistiska partimotionen
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till den av mig i denna kammare
väckta motionen nr 342.

Herr Bergman: Herr talman! Det var med ett visst förväntansfullt intresse,
som jag lyssnade, när den siste ärade talaren började sitt anförande.
Jag hade inte sett honom på åtskilliga år, förrän jag vid början av denna riksdag
på nytt träffade honom som ledamot av denna kammare. Jag tänkte då,
att det skulle vara angenämt att få återknyta bekantskapen med en man som
jag en gång betraktat som en av nykterhetsrörelsens framtidsmän här i landet.
Han berättade nyss i ett anförande här i kammaren, att han varit med
och sjungit på min femtioårsdag. Jag visste inte att han var med i den arbetarsångkör,
som då gjorde mig den äran, och jag ber att få begagna tillfället
att ge honom ett uppriktigt men tyvärr något senkommet tack för denna älskvärdhet.
Vi stå emellertid numera, förefaller det, i fullständigt motsatta läger.
Och i den fråga vi nu behandla var hans inlägg, synes det mig, föga
tacknämligt.

Det är märkvärdigt, på hur olika sätt man kan resonera om moral. Herr
Linderot tycks nu anse det vara ett moraliskt krav att göra spriten billig!
Frågan örn spritskatterna var för några år sedan föremål för behandling i
engelska parlamentet. Ledaren för Labour party, det vill säga engelska arbetarpartiet,
höll då ett stort anförande i frågan. Han hade en helt annan syn

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Ang. omsättningsskatten å spritdrycker m. m. (Forts.)
på samhällsmoralen. Någon hade tidigare under debatten sagt, att spritskatterna
innebure en klasslagstiftning, enär det till följd av dem blir ett privilegium
för folk, som har gott om pengar, att få köpa sprit, och han beklagade
att man inte unnar de fattiga detta privilegium. Ledaren för Englands Labour
party svarade härpå ungefär följande: Englands arbetarparti avstår med
största nöje detta privilegium till de rika, ifall de sätta värde på att få ett
privilegium, som har laster, sjukdomar och allsköns elände i sitt följe. Englands
arbetarparti vill i varje fall inte reflektera på ett sådant privilegium.
Vi avstå det åt vem som helst, som vill ha det. Man beslöt vid detta tillfälle
med stor majoritet och under allmänt bifall av engelska arbetarpartiets representanter
i parlamentet att starkt höja beskattningen av spritdrycker. _

Den skattehöjning, som då beslöts i England, var mycket kraftigare tilltagen.
än vad som föreslås i det förslag, som här föreligger till behandling.
Jag får ju lov att uttrycka min tacksamhet mot utskottet för att utskottet
på visst sätt bifallit min motion, då det framhåller, att det med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition och den av mig tidigare under denna riksdag väckta
motionen tillstyrker höjning av omsättningsskatten med 40 öre pr liter.
Jag hade emellertid i min motion påyrkat en mycket starkare beskattning,
än vad utskottet nu föreslår, och jag tycker uppriktigt sagt, att det är sorgligt,
att man här i landet aldrig skall kunna lia kurage till att taga ett verkligt
krafttag, när det gäller spriten: alla framsteg göras på detta område med
små och dröjande tuppfjät. I England höjde man spritskatten från, örn jag
förvandlar det till svenska pengar, 5 kronor 20 öre per liter hundraprocentig
sprit till 25 kronor 40 öre. Örn man räknar ut, vad detta skulle betyda för
svenskt brännvin, får man reducera beloppet med åtminstone hälften, men det
skulle i alla fall bli en skatt av mellan 12 och 13 kronor per liter brännvin,
det vill säga till och med mer, än vad man får betala i skatt i Danmark, där
spritskatten är mycket hög men dock mellan 2 och 3 kronor lägre än i England.
Så ligger det alltså till på detta område i England. Och även ölet är
där högt beskattat, ungefär dubbelt så högt som hos oss.

Även i Danmark har man, i jämförelse med Sverige, en mycket hög beskattning
av spriten. Effekten av denna höga beskattning har där blivit, att
konsumtionen högst avsevärt sjunkit, men samtidigt har statskassan det oaktat
fått en flerdubbel inkomst mot förut av spriten. Sak samma i England:
konsumtionen har sjunkit betydligt, men på grund av skattehöjningen har man
ändå fått en högst väsentlig ökning av statskassans inkomster. Det finns nämligen
alltid människor, som anse sig ha råd att betala dessa dyra pengar för
spriten. De kunna ju gärna få betala, örn de anse sig ha råd därtill, men ingen
människa tvingas till att betala denna Skatt. Denna skatt är ju av det angenäma
slag, att det beror på rena frivilligheten, örn man vill betala den eller
ej, ty man behöver ju inte köpa dessa varor. Spritdrycker äro ingen nödvändighetsvara,
de äro, som herr Linderot riktigt angav, en lyxartikel.

För att nu återgå till förhållandena i Danmark skulle jag vilja anföra ett
yttrande av danska arbetarklassens och danska regeringens ledande man sedan
många år tillbaka, nämligen Stauning. Jag frågade honom för några år sedan,
örn det inte fanns någon opposition i Danmark från arbetarklassens sida
mot den höga spritbeskattningen, om det inte fanns folk, som ville göra gällande,
att det var en klasslagstiftning. Då svarade Stauning ungefär så här:
Ja, örn det finns någon opposition, så kommer den från samhällslager, som stå
nedanför arbetarklassen. Herr Linderot gör ju ett synnerligen soignerat intryck,
och påminner nästan örn en yngre engelsk lord; i värjo fall förefaller
han inte höra till samhällets lägsta bottenlager. Det är verkligen egendomligt,
att herr Linderot resonerar på samma sätt som en liten bråkdel av den

Nr 39.

Fredagen den 9 juni 1939.

Äng. omsättningsskatten å spritdrycker m. m. (Forts.)
köpenhamnska slumvärld, där herr Stauning funnit en och annan opponent.
Dessa opponenter lära nog närmast bestå av människor, som inte precis äro
så angelägna att framträda i offentlighetens ljus. Och även örn de det gjorde,
skulle de befinnas vara en försvinnande liten bråkdel av den danska befolkningen.

Det har alltså konstaterats, att i både England och Danmark arbetarklassen
i stort sett är med örn en kraftig spritbeskattning. Man gör i intetdera landet
från dess sida gällande, att det skulle vara en klasslagstiftning. Man förstår
nämligen, att denna klass liksom alla andra samhällsklasser har nytta av
den, ty den uppfostrar folket. Spritskatten är verkligen, vilket jag här vill
starkt understryka, av folkuppfostrande beskaffenhet, och det desto mer, ju
högre den är. Människorna börja resonera som så, att det är fullständigt onödigt
att underkasta sig att utge dessa pengar och att det är bättre att låta
bli att köpa sprit. På det sättet uppfostras folk till nykterhet. De, som nödvändigtvis
vilja betala denna skatt och anse sig ha råd att göra detta, kan
man naturligtvis inte hindra, och jag tror för min del inte, att staten behöver
driva någon särskild propaganda för att förmå dessa människor att köpa
sprit. Det finns säkerligen ali propaganda förutan tillräckligt med folk, som
komma att göra^ det och följaktligen betala denna skatt, så att tillräckligt
med. pengar ändå kommer att inflyta till statskassan. Man minsikar kanske
portionen, och det är bara bra, men man betalar den med större belopp.

Jag anser, herr talman, att detta är en beskattning, som är synnerligen
praktisk och ur flera synpunkter nyttig för staten. Jag ber därför att få uttala
min anslutning till utskottets förslag om höjning av omsättningsskatten
på spritdrycker, ehuru jag beklagar, att denna höjning inte blivit kraftigare
tilltagen, åtminstone så kraftig, som jag tillåtit mig att föreslå i min motion,
i vilken jag föreslog en höjning med två kronor, vilket ju, även det. är betydligt
lägre, än vad man har i England och Danmark. Vad som här från
utskottets sida föreslås betyder i alla fall en höjning, som, låt vara att den
huvudsakligen motiveras med statsfinansiella skäl, och så liten den än är, dock
även torde komma att få^ någon inverkan till minskning av spritkonsumtionen
i landet. Örn man ser pa statistiken över konsumtionen av spritdrycker åren
igenom, finner man nämligen, att efter de höjningar av spritskatten, som vi
förut haft, och de ha ju, liksom nu, varit ganska minimala, har spritkonsumtionen
i alla fall minskat något, medan statsinkomsterna samtidigt ökat. Först
på de senaste ^åren, med den stigande penningtillgången, har en ökning börjat
ske. Jag får på det livligaste tillstyrka, att kammaren måtte besluta i enlighet
med det förslag, som bevillningsutskottet här framlagt, då jag förstår,
att det i^ frågans nuvarande läge inte finns någon utsikt att genomdriva ett
längre gående yrkande. Samtidigt uttalar jag den förhoppningen, att herr
Linderot under sin fortsatta nykterhetspolitiska utveckling måtte komma på
bättre tankar. Men den förändringen kan väl inte åstadkommas genom ett
riksdagsbeslut.

Herr Bärg, Johan: Herr talman! Då jag finner det mindre lämpligt att
av denna fråga göra en allmän nykterhetsdebatt, skall jag inskränka mig till
att utan någon längre motivering yrka bifall till utskottets hemställan.

Jag måste dock säga, att jag blev litet missräknad, när jag hörde min gamle
vän herr Bergman stå upp här och endast polemisera mot herr Linderots anförande
i vad detta gällde höjningen av spritskatten. Det fanns annars i herr
Linderots anförande åtskilliga drag, med vilka jag vet, att herr Bergman mycket
varmt sympatiserar. Jag var därför nästan benägen att rekommendera de
båda herrarna att tillsammans söka göra upp en plan för att lösa nykterhets -

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Ang. omsättningsskatten å spritdrycker m. m. (Forts.)
frågan i landet. När nu emellertid herr Bergman inte tog fasta på den delen
av herr Linderots anförande, finns det ju inte något skäl för mig att ge mig in
därpå.

Härutöver vill jag, herr talman, endast gentemot herr Linderots tal örn det
omoraliska i statens politik på detta område, säga, att, när det gäller spriten,
vete herran, var gränsen går mellan moral och omoral i fråga örn såväl statens
beskattning av spritvinsterna som det allmänna bruket av sprit. Det är nog
bäst, att var och en själv får skaffa sig ett begrepp örn den saken. Örn det
emellertid gäller att välja mellan att staten på ett »omoraliskt» sätt skall försöka
höja den allmänna moralen hos de medborgare som äro spritförbrukare,
eller i moralens namn avstå från dessa försök, då föredrager jag för min del att,
såsom av utskottet förordas, genom höjd beskattning av spritdryckerna representera
omoralen.

Efter härmed slutad överläggning gjordes enligt de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på bifall till samt vidare på avslag å vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas till morgondagens sammanträde samt
att de anslag, som utfärdats till det pågående sammanträdets fortsättande på
aftonen, måtte få nedtagas.

Vad herr talmannen sålunda hemställt bifölls.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Herr

talman! Jag hemställer, att kammaren måtte besluta, att statsutskottets utlåtanden
nr 257—261 samt bankoutskottets utlåtanden nr 66—69 på morgondagens
föredragningslista skola uppföras främst bland två gånger bordlagda
ärenden.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 338, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till allmän beredskapsstat
för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag till kapitalinvestering
i statens utlåningsfonder och fonden för låneunderstöd;

nr 361, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen för budgetåret
1939/40 gjorda framställning örn anslag till vissa byggnadsarbeten vid
statens yrkeshem samt skol- och yrkeshem m. fl.;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar om anslag till uppförande
av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning
inom fångvården m. m.;

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående disposition av
fonden för vissa stödåtgärder inom malmkommunerna;

nr 367, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag till stat för riksgäldsfonden
för budgetåret 1939/40;

nr 368, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar
vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan;

Nr 89.

Fredagen den 9 juni 1939.

nr 369, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar
till pastorer vid svenska församlingar i utlandet m. m.;

nr 370, angående anslag till vissa kommunala läroanstalter, privatläroverk,
folkskolor m. m. jämte vissa i ämnet väckta motioner;

nr 371, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till arbetsrådet
för budgetåret 1939/40;

nr 372, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Västra Sverige m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 376, i anledning av väckta motioner om utsträckning av riksdagens revisorers
granskningsrätt att omfatta vissa monopolföretag m. m.;

nr 381, i anledning av Kungl. Maj :ts propositioner angående extra materielanskaffning
m. m. för försvarsväsendet jämte vissa i ämnet väckta motioner;
samt

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till kungörelse
örn ändring i vissa delar av civila avlöningsreglementet den 4 januari
1939 (nr 8) m. m. jämte en i ämnet väckt motion.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 374, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lantarbetstidslag;
och

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt
till fast egendom, m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 388, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag
örn villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 389, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän
förfogandelag m. m.;

nr 390, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till maximiprislag; nr

391, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter; nr

392, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag); nr

393, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

nr 394, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.;

nr 395, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn
förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.;

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag med
vissa vid krig tillämpliga bestämmelser örn utländsk försäkringsanstalt, som
här i riket driver försäkringsrörelse, och lag med vissa bestämmelser örn inländsk
försäkringsrörelse vid krig; samt

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).

Fredagen den 9 juni 1939.

Nr 39.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets memorial och utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallande av propositionen
nr 282 angående överenskommelse om skyddet av Ålandsöarnas neutralitet; nr

8, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallande av propositionen
nr 283 angående förslag till lag örn ändrad lydelse av § 28 mom. 2
värnpliktslagen den 30 juni 1936 (nr 443) ;

nr 9, i anledning av väckta motioner angående Ålandsfrågan;
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts skrivelse med återkallande av propositionen
nr 165 angående godkännande av ett i London den 21 december .1938
undertecknat avtal mellan Danmark, Finland, Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland, Norge samt Sverige angående begränsning av flottrustningar
och utväxling av upplysningar örn byggnad av krigsfartyg; samt
nr 11, angående ersättning till dess tjänstemän;

bevillningsutskottets memorial nr 41, angående ersättning åt av utskottet
vid behandling av vissa ärenden anlitade biträden;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 70, angående instruktion för nästkommande riksdags bankoutskott;
nr 71, angående ändrade bestämmelser i bankoreglementet och reglementet
för riksgäldskontoret rörande kompetensvillkor för erhållande av tjänst i riksbanken
och riksgäldskontoret;

nr 72, i anledning av fullmäktiges i riksbanken förslag till ändring i vissa
delar av bankoreglementet;

nr 73, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning med förslag
till personalförteckning samt till avlönings- och pensionsstat för riksbanken
m. m.;

nr 74, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret förslag till ändring i
vissa delar av reglementet för riksgäldskontoret;

nr 75, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.; samt

nr 76, angående tilläggsarvoden till sekreterarna hos andra kammaren samt
konstitutions- och bevillningsutskotten; ävensom

första lagutskottets memorial nr 48, angående arvode åt dem, som inom första
lagutskottet biträtt vid behandlingen av Kungl. Maj ris proposition med
förslag till allmän förfogandelag m. m. jämte vissa andra ärenden.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.05 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.