1939. Första kammaren. Nr 38 (Riksdagens protokoll 1939:38)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Första kammaren. Nr 38.

Onsdagen den 7 juni f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Hans excellens herr statsministern Hansson, som tillkännagivit, att han Äng. en
hade för avsikt att vid detta sammanträde besvara herr Linderots frågor angående
den internationella fritidsorganisationens planerade kongress i Stock- stockholm.
holm, erhöll ordet och anförde: Herr talman! Ledamoten av första kammaren
herr Sven Linderot har frågat:

Anser herr statsministern att minister Prytz’ uttalande oriktigt utnyttjats
för den internationella fritidsorganisationens beslut att förlägga sin kongress i
Stockholm denna sommar?

Har regeringen vidtagit några åtgärder för att dels klargöra för den s. k.
fritidskongressens arrangörer att den inte inbjudits av regeringen och dels att
regeringen finner en sådan kongress’ förläggande till Stockholm olämpligt?

Med anledning av dessa frågor vill jag meddela:

Vid sammanträde i London den 8 februari i år med rådsförsamlingen i den
internationella fritidsrörelsen har envoyén Prytz, sedan han fått del av församlingens
fattade beslut att förlägga 1940 års fritidskongress till Stockholm, med
några ord hälsat kongressen välkommen till Sverige.

Sedan det visat sig att denna hälsning felaktigt tolkats såsom en inbjudan av
svenska regeringen samt förutsättningar för kongressens förläggande till
Stockholm vid avsedda tidpunkt icke kunde anses föreligga, har från svensk
sida följande åtgjorts för att delgiva detta till vederbörande ledande inom den
ifrågavarande organisationen.

Envoyén Prytz har till den engelske representanten i organisationen (sir
Noel Curtis-Bennett) framfört de svenska synpunkterna med anhållan att denne
skulle vidarebefordra dem. Enligt meddelande av nämnde representant har
han framfört meddelandet dels till ordföranden i organisationen, mr Kirby i
New York, och dels till generalsekretariatet i Berlin, representerat av doktor
Manthey, Berlin.

En av ordföranden i fritidsutredningen, landshövding Kjellman, till svenska
pressen i slutet av februari utsänd kommuniké, angivande bl. a. vissa skäl för
att kongressen icke kunde förläggas till Stockholm, har delgivits generalsekretariatet
i Berlin.

Slutligen har beskickningen i Berlin enligt lämnat uppdrag i skrivelse den
25 maj 1939 till generalsekretariatet framfört att på grund av olika skäl förutsättningar
saknades för fritidskongressens förläggande till Stockholm vid den
avsedda tidpunkten.

Herr Linderot: Herr talman! Jag ber att få tacka för beskedet. Att jag
gjort denna sak till föremål för en direkt hemställan till regeringen örn officiellt
yttrande är beroende därpå att trots ganska klara besked från bland annat
statsminister Hansson själv i pressen har ledningen för denna internationella
s. k. fritidsorganisation — »Arbete och glädje», tror jag är»dess officiella
namn — fortsatt att propagera för hållande av en kongress här i Stockholm

Första kammarens protokoll 1989. Nr 38. 1

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. en planerad fritidskongress i Stockholm. (Forts.)

1940, och detta skulle kunna föranleda en hel del otrevligheter å ömse sidor,
om man fortsätter att planera en sådan sak i tro, att minister Prytz’ inbjudan
på sammanträdet i London de facto utgjorde den svenska regeringens officiella
inbjudan till en kongress. Detta var anledningen till att jag framställde denna
fråga.

Det svar, statsministern här givit, borde väl vara tillräckligt tydligt, när
det publiceras i pressen för att för dessa organisatörer klargöra, att de inte böra
fortsätta att officiellt göra propaganda för hållandet av denna kongress i
Stockholm 1940.

Jag vill tillägga ytterligare ett ord, herr talman! Det är inte tekniska skäl,
det är inte svårigheter att taga emot denna kongress i Stockholm som gjort att
saken blivit så uppmärksammad, utan det är att denna så kallade internationella
fritidsorganisation uteslutande är ledd av fascistiska staters representanter
och avsikten med kongressens hållande i Stockholm var att göra en storstilad
nazistpropaganda, såsom det uppgavs från herr Låftmans sida, med tiotusentals
deltagare av huvudsakligen fascistiskt trimmad ungdom som skulle
uppträda här för den svenska allmänheten med sina alldeles speciella fritidsmetoder.
Jag tror därför att det är synnerligen bra att ett sådant besked som
nu här givits kommit från regeringen. Jag vill också tillägga en sak — enkla
frågor skola ju inte föranleda några längre diskussionsinlägg — och det är
att svenske ministern i London antingen har missförstått en eller annan i utrikesdepartementet
eller också missförstått regeringen, ty han har i London
faktiskt officiellt på svenska regeringens vägnar inbjudit kongressen hit. Jag
har här ett protokoll från sammanträdet i fråga, där han hälsar kongressen välkommen
till Sverige. Minister Prytz har dessutom officiellt omtalat, att Stockholms
stadsfullmäktiges ordförande — det är synd att han inte är närvarande
här i kammaren, ty då kunde han ju svara själv, hur det är — hade lovat att
vidtaga ej mindre alla åtgärder som behövdes för att taga emot en sådan stor
kongress än även ge en stor bankett för de fascistiska fritidsorganisationerna
när de skulle komma till Stockholm. Vidare har han på överståthållarämbetets
vägnar gjort en sådan utfästelse. Jag anser att den svenske ministern i London
bör vara något försiktigare, då han framträder och representerar sitt land.

Jag skall inte indraga något ovidkommande i denna fråga. Jag anser inte
att det behövs att man mera ordar örn saken efter det anförande som här hållits
från statsministerns sida. Men jag vill säga, att det borde vara vår utrikesledning
angeläget att tillhålla herr minister Prytz att då han representerar den
svenska regeringen och det svenska folket i London — detta är kanske vår viktigaste
ministerpost i utrikesrepresentationen — att något försiktigare umgås
med inbjudningar på svenska folkets och svenska regeringens vägnar. Att
minister Prytz kommit till London skall jag inte yttra mig örn. Det hör inte
till den fråga, som jag ställt, men det hör säkert till den svenska utrikesledningens
grövre misstag under senare år.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Då herr Linderot
envisas att tala örn en inbjudan, vill jag endast fastslå än en gång, att
svenske ministern i London icke har utfärdat någon sådan inbjudan.

Herr Linderot: Herr talman! Jag skall be att få föredraga vissa stycken
ur protokoll som tillställts mig. Ministern i London säger följande: Han tackade
på sitt lands vägnar kommittén för den ära, som vederfarits det genom
att herr Låftman valts till ordförande för den internationella exekutivkommittén
(som örn det skulle vara någon ära för Sverige!) och genom beslutet
att förlägga nästa världskongress till Stockholm. Han hade haft telefonsam -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. en planerad fritidskongress i Stockholm. (Forts.)
tal med Stockholm och kunde försäkra kommittén att kongressen skulle få ett
varmt mottagande av den svenska regeringen, Stockholms stad och de ledande
organisationerna. Han fortsatte sedan att berätta litet örn svenska förhållanden
och säger: På sin regerings vägnar uttalade han än en gång ett hjärtligt
välkommen. Han kände sig övertygad örn att herr Låftmans vältalighet skulle
vinna den kungliga familjens intresse för kongressens verksamhet. Slutligen
tackade han doktor Manthey för löftet örn samarbete och doktor Ley som lovat
Sända en flotta för deltagande i kongressen och slutade sitt tal med ett ytterligare
välkomnande. Jag kan inte förstå annat än att detta inneburit att nu
vore saken klar. Men minister Prytz har överskridit sin befogenhet och bör
ha en tillrättavisning för detta.

Hans excellens herr statsministern Hansson: Herr talman! Av det, som
nu upplästes framgår ytterligare, att jag har rätt i min förklaring. Minister
Prytz har utgått från att det beslut, rådsförsamlingen för fritidskongressen
fattat, var byggt på förutsättningen, att kongressen kunde komma att förläggas
till Stockholm. Han har därmed icke sagt, att regeringen inbjudit till en kongress
i Stockholm.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
Pehrsson-Bramstorp, som meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Björcks frågor angående rekryteringen av tjänster
vid de nyinrättade statliga försöksanstalterna på trädgårdsodlingens område
m. m., och nu yttrade: Herr talman! Herr Björck thar till mig framställt följande
tre frågor:

1) Har herr statsrådet uppmärksammat, att det vid tillsättandet av tjänstemän,
försöksledare och assistenter m. fl. vid de nyinrättade statliga försöksanstalterna
på trädgårdsodlingens område inträffat, att sökande med avgångsexamen
från de statsunderstödda trädgårdsskolorna och i övrigt väl meriterade
förbigåtts och platserna i fråga besatts med personer som saknat denna examen? 2)

Har herr statsrådet för avsikt att vidtaga några åtgärder, antingen genom
en utökning eller viss omläggning av de statsunderstödda trädgårdsskolornas
undervisningsplan eller på annat sätt, som kunna vara ägnade att underlätta
möjligheterna för dem som genomgått dessa skolor att söka och erhålla
platser vid försöksodlingar eller liknande?

3) Kunna trädgårdsodlarna i vårt land räkna med herr statsrådets stöd då
det gäller tillsättande av ledamöter i de styrelser, som närmast ha sig anförtrodda
vården och tillsynen av de statliga försöksanstalterna på trädgårdsodlingens
område, så att i dessa även insättas personer med ingående kännedom
om den affärsmässiga trädgårdsodlingen?

Vad den första frågan beträffar vill jag erinra, att för de tjänstemän det är
fråga örn, nämligen försöksledare och assistenter, vetenskaplig utbildning ansetts
nödvändig. Enligt gällande stadgar erfordras för anställning som försöksledare
att i ämnena botanik och ärftlighetslära ha erhållit minst betyget
med beröm godkänd till filosofie kandidatexamen samt att ha förvärvat goda
insikter i fiirsöksteknik och praktisk kännedom örn viktigare grenar av ekonomisk
trädgårdsodling. Lantbruksstyrelsen äger medgiva undantag från något
av de nu uppställda kompetensvillkoren, därest detsamma prövas vara på tillfredsställande
sätt uppvägt av annat kunskapsbevis.

Frågan nr 2 torde kunna besvaras därmed att trädgårdsmästarebefattningarna
vid försöksanstalterna lämpligen synas böra besättas med personer som

Äng. rekryteringen
av
tjänster vid
vissa statliga
försöksträdgårdar.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till
maximiprislag.

(Forts.)

Äng. rekryteringen av tjänster vid vissa statliga för söksträdgårdar. (Forts.)
genomgått de statsunderstödda trädgårdsskolorna. Av vad jag förut anfört
torde däremot framgå att genomgång av trädgårdsskola icke i och för sig kan
medföra kompetens för anställning som försöksledare eller assistent. Särskilda
specialstudier torde erfordras utöver den utbildning, som kan erhållas vid
trädgårdsskolorna, för att kunna ifrågakomma vid tillsättning av dessa befattningar,
varför en omläggning av undervisningsplanen icke skulle vara tillräcklig.

I fråga örn de styrelser som närmast ha vården och tillsynen av de statliga
försöksanstalterna på trädgårdsodlingens område vill jag framhålla att .såväl
i styrelsen för Alnarps lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitut som i det nyinrättade
trädgårdsförsöksrådet den praktiska och affärsmässiga grönsaksoch
trädgårdsodlingen är representerad.

Herr Björck: Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet uttala mitt tack för hans svar på frågorna, även örn
jag inte är fullt ense med honom och inte är fullt tillfredsställd med svaret.
Jag är emellertid glad över det intresse han visat, och jag tolkar hans svar som
ett löfte för framtiden att han även kommer att vaka över att den ekonomiska
trädgårdsodlingens intressen bli vederbörligen beaktade, på sätt som vi önska.

Det fall jag här särskilt avser vid tillsättning av tjänstemän har statsrådet
inte berört. Vi ha kanske olika uppfattning om detta, och jag skall inte upptaga
tiden med att vidare redogöra härför. Det har emellertid väckt ganska
stor uppmärksamhet, då man tillsatte ett par befattningar med personer, som
inte hade de kvalifikationer, vilka andra sökande, som genomgått trädgårdsskolorna,
hade. Trädgårdsodlingen väntar ju mycket av dessa statliga försöksanstalter,
och därför följa vi med intresse hur saken utvecklas, särskilt tillsättningen
av tjänstemän och ledamöter i styrelserna. Vi äro inte helt tillfredsställda
med de styrelseledamöter som tillsatts vid Alnarp. Jag har dock
inte anledning att upptaga den saken nu, men då jag vet att tillsättningar vid
en del andra anstalter ännu inte ägt rum, så vill jag lägga herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet på hjärtat att i mån så är möjligt se till,
att representanter för den ekonomiska och affärsmässiga trädgårdsodlingen
beredas rum i de styrelser det gäller, så att representanter för denna del av
trädgårdsodlingen må kunna göra sin stämma hörd.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—6, statsutskottets utlåtanden nr 247—256 och bevillningsutskottets
betänkanden nr 38—40.

Vid föredragning av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial
nr 7, angående ersättning åt av utskottet anlitat biträde bifölls vad
utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första lagutskottets
utlåtande nr 47 och andra lagutskottets memorial nr 43.

Fortsattes överläggningen angående första lagutskottets utlåtande nr 37,
i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till maximiprislag,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Onsdacen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

Herr Schlyter: Herr talman! Herr Linnérs långa anförande i går innebar
en motivering till hans motion, som gick ut på avslag å Kungl. Maj :ts proposition
örn maximiprislag. Emellertid drog inte herr Linnér konsekvensen
av sin motivering utan yrkade bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen,
som innebär ett godkännande av Kungl. Maj :ts förslag till maximiprislag,
endast med den skillnaden att särskilda bestämmelser meddelas i fråga
örn lagens ikraftträdande. Detta är den enda meningsskiljaktighet, som kommit
till uttryck inom första lagutskottet i denna fråga. I det avseendet har
utskottsmajoriteten inte funnit någon anledning att behandla maximiprislagen
annorlunda än hela den serie övriga kristidslagar, som varit föremål för behandling
av första lagutskottet. Utskottet har alltså tillstyrkt riksdagen att
godkänna Kungl. Maj :ts förslag örn fullmakt för Kungl. Maj :t att besluta örn
lagens ikraftträdande. Det står alldeles klart för utskottet, att Kungl. Maj :t
icke kommer att begagna sig av en sådan befogenhet för annat fall än att mycket
tvingande skäl därtill skulle föranleda. Utskottet håller för sannolikt, att
någon användning av denna fullmakt inte skall ifrågakomma, utan att i verkligheten
ett ikraftträdande endast kommer att äga rum sedan riksdagen^blivit
samlad. Skiljaktigheten mellan utskottet och dess minoritet torde alltså sakna
praktisk betydelse.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr öman: Herr talman! Enligt vad första lagutskottets ärade ord förande

ansåg skulle de menings skiljaktigheter, som föreligga mellan utskottsmajoriteten
och minoriteten, sakna praktisk betydelse, eftersom det ju under
alla förhållanden har förutsatts, att riksdagen skall inkallas inom viss tid efter
den tidpunkt då detta lagförslag föres ut i livet. Jag är emellertid inte så
övertygad örn den saken. Jag tror tvärtom, att denna fråga har en ganska
stor konstitutionell räckvidd. Med detta lagförslag liksom med lagen om förfoganderätt
och liksom med valutalagen gå vi in på en omfattande fullmaktslagstiftning,
som kommer att djupt ingripa på skilda områden inom samhällslivet
och där i regeringens händer lägges ett avgörande, som normalt tillhör
regering och riksdag tillsammantagna. Det är självklart att man under utomordentliga
förhållanden kan nödgas på detta sätt koncentrera maktutövningen
i regeringens händer. Det är inte okänt att så skett under och efter världskriget
i ett betydande antal länder, jag kan nämna Tyskland, Frankrike, Italien,
Tjeckoslovakiet, Ungern och andra, I alla dessa länder kom man fram
till ett system av fullmaktslagar, som i vissa avseenden på ett slående sätt
erinra om den fullmaktslagstiftning, varom här är fråga. Man överlämnade
då den rättsbildande befogenheten på viktiga områden åt regeringsmakten.
Men, mina herrar, med detta följde i själva verket genomgripande förskjutningar
i förhållandet mellan folkrepresentationen och regeringen, förskjutningar,
som vi i vårt land ha all anledning att aktgiva på. Man kom fram
till ett slags provisorisk nödförordningsrätt, varigenom i realiteten folkrepresentationens
ställning försvagades och i vissa fall försvagades på sådant sätt,
att den i fortsättningen aldrig återfick sin forna ställning. I den statsvetenskapliga
litteraturen har den frågan varit föremål för diskussion, huruvida
folkrepresentationen kan eller icke kan till regeringen överlåta, delegera, sin
författningsenliga befogenhet på det sätt, som man här tiinkt sig. Jag tror,
att med våra grundlagar är detta fullt konstitutionellt möjligt. Men vi böra
å andra sidan vara på det klara med, att detta bör ske endast i rena undantagsfall,
det bör ske endast i verkligt tvingande fall.

Med det komplex av krisreglcringslagar, som nu framlagts för riksdagen,
lia vi kommit långt på viig till en förskjutning från riksdag till regering av

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

viktiga lagstiftande befogenheter. Man kan med tvekan erkänna, att en sådan
förskjutning är nödvändig, då det gäller valutalagen. Man kan möjligen
också °gå med på att den är nödvändig, då det gäller förfogandelagen. Men
det måste bestämt bestridas, att den skulle vara nödvändig, då det gäller maximiprisregleringen.
Med den möjlighet som regeringen har att när som helst
vid krig och krigsfara inkalla en urtima riksdag och vid denna på kort tid
genomföra en maximiprisreglering finns det intet som helst skäl för oss att nu
i förväg utrusta regeringen med den begärda fullmakten.

Man kan visserligen invända, att resultatet väl blir detsamma, örn riksdagsmajoriteten
i sak är övertygad örn att regeringens linje är den riktiga och att
en maximiprisreglering alltså bör genomföras. Jag är dock för min del icke
övertygad örn att resultatet i sak måste bli detsamma. Vi veta i denna stund
ingenting örn läget i världen vid ett eventuellt krigsutbrott. Vi veta ingenting
örn vilka stater, som komma att bli invecklade däri, vi veta ingenting örn i vilken
utsträckning vår export och import komma att störas och hämmas av det
inträffade. Det är alltsammans för oss i detta ögonblick okänt och oöverskådligt.
Det förefaller mig då, som örn det vore avgjort rimligare, att riksdagen
åtminstone finge tillfälle att göra sin röst hörd i det ögonblick vi ha en faktisk
situation framför oss av sådan art, att man anser en maximiprisreglering
nödvändig. Detta är så mycket viktigare som förhållandena kunna gestalta
sig på mycket olika sätt i olika delar av landet och inom olika områden.

Vad den konstitutionella sidan av saken beträffar, böra vi inte heller bortse
ifrån, att örn man utan att göra klart för sig var gränsen skall dragas undan
för undan delegerar över maktbefogenheter från riksdagen till regeringen, kommer
den av grundlagen fastställda kompetensfördelningen mellan regering och
riksdag ovillkorligen att rubbas. Man så att säga vänjer in opinionen vid ett
slags diktatoriskt styrelsesätt. Gå vi tillbaka till de fullmaktslagar, som utfärdades
under och efter världskriget, skola vi också finna flera exempel på,
hurusom dessa lagar blevo, så att säga, inkörsporten till ett diktatoriskt styrelsesätt.
Det mest belysande exemplet föreligger väl i Italien och i Tyskland, i
Italien i de lagar, som komma till stånd 1915 och som faktiskt överantvardade
all makt från riksdagen till regeringen, och i Tyskland i de nödförordningar,
som utfärdades av den briiningska regeringen under den då ännu demokratiska
tyska regimens sista dagar. Det var med stöd av dessa nödförordningar,
som den tyska riksdagen helt sattes ur spelet. Därmed underlättade man i
själva verket det nya styrelseskick, som skulle komma i och med nationalsocialismens
tillträde till makten. Det ledde till det läge, att Hitler omedelbart efter
makttillträdet kunde begära en oinskränkt fullmakt, som han också
fick. Därmed var den tyska riksdagens saga till ända. Vad som återstår av
den tyska riksdagen är endast en skuggförsamling, som någon gång samlas
på Kroll-Oper för att åhöra något tal av den tyske kanslern och ledaren, men
som förlorat varje funktion i det tyska statslivet. Jag måste verkligen säga,
att spåren från det hållet förskräcka.

Aven om flertalet här i riksdagen ha — vilket jag är övertygad om — mycket
stort förtroende för Kungl. Maj:ts nuvarande regering, skola vi inte låta
detta förtroende föranleda oss till att avhända riksdagen rättigheter, som tillhöra
riksdagen och sorn alltjämt böra tillhöra riksdagen.

Jag anser därför, herr talman, att de skäl, som av reservanterna anförts
i fråga om sakens konstitutionella sida, ha den allra största tyngd och betydelse,
och jag hemställer, herr talman, om bifall till reservationen.

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! I fråga om den serie av lagförslag,
som här föreligga till behandling och som innebära, att Kungl. Majit

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag lill maximiprislag. (Forts.)

skall få fullmakt att viel utomordentliga och av krig föranledda förhållanden
förordna örn vidtagande av kraftiga ingripanden i det fria samhällslivet, erkänna
vi väl rätt allmänt, att det kan uppstå sådana förhållanden, att det kan
bli nödvändigt att, i den mån det är möjligt med hänsyn till folkförsörjningens
krav, åtgärder vidtagas för att hindra prisstegringar och osund spekulation.

Under gårdagen antog kammaren utan debatt såväl valutalagen som förfogandelagen.
I fråga örn de övriga till samma serie hörande lagarna, som
nu komma att behandlas, förekommer ej heller inom vederbörande utskott några
reservationer. I fråga örn maximiprislagen föreligger dock, till skillnad från
de övriga lagarna i denna serie, på många håll stor tveksamhet rörande lämpligheten
av att nu införa en sådan lag, som här föreslås. Denna tveksamhet
grundar sig på de mindre goda erfarenheterna under världskriget, då åsättandet
av maximipriser många gånger visade sig ha en rakt motsatt verkan mot
vad man eftersträvade. Jag skall tillåta mig att här citera ett pär av de
uttalanden, som på denna punkt återfinnes i den kungl, propositionen. Handelskammaren
i Göteborg framhåller, att »det vore nödvändigt att maximipriser
icke tillgrepes annat än i yttersta nödfall, samt att de, då de åsattes en
vara, kompletterades med effektiva åtgärder för förhindrande av ogynnsamma
verkningar». Handelskammaren i Karlstad i sin tur påpekar, att »den
vetenskapliga uppfattningen örn maximiprisen hade i alla tider varit sällsynt
enig om deras fördärvlighet, och erfarenheten hade också bekräftat teoriens
riktighet».

Förhållandena under världskriget visade, att åsättande av maximipris på
varor, som såldes i den fria handeln, hade stora skadeverkningar på folkförsörjningen.
Det är väl ingen i denna kammare, som vill bestrida, att tillämpningen
av olämpliga maximipriser under världskrigsåren medförde stora skador
för såväl producenter som konsumenter i vårt land. På grund av den
oavlåtliga stegring, som under denna tid ägde rum i fråga örn framställningsoch
införselkostnaderna, medan maximipriserna samtidigt voro relativt låga,
minskades produktionen och införseln på ett så oroväckande sätt, att under
det sista skedet av denna period en verklig katastrof hotade på livsmedelsförsörjningens
område, varjämte de små kvantiteter varor, som funnos att tillgå,
övergingo till smyghandeln med avsevärt högre priser, än de skulle lia
betingat vid fri prisbildning. Det visade sig, att när maximipris åsattes en
vara, försvann denna till stor del ur den öppna marknaden till stort förfång
för dem, som denna prissättning var avsedd att hjälpa, och i stället öppnades
därigenom vägar för dem, som hade råd att betala höga priser, att förse sig
genom smyghandel. På detta sätt blev det de mindre bemedlade konsumenterna,
som kommo att lida mest av denna prisreglering.

I det yttrande från handelskammaren i Sundsvall, som återgivits i propositionen,
anföres ett talande exempel på maximiprislagens verkningar. Det heter
i detta yttrande: »Regleringen av handeln med smör syntes utgöra ett varnande
exempel på maximiprislagens verkningar. Sedan förordningen örn maximipris
å smör den 16 november 1917 utfärdades med föreskrift, att priset
å ett kilogram smör skulle utgöra 4 kronor 80 öre, försvann smöret ur öppna
marknaden. Den huvudsakliga smörhandeln försiggick därefter i smyg med
priser varierande mellan 15 och 25 kronor för kilogram. Därest smörpriset
icke maximerats, torde med all sannolikhet smöret såsom förut ha salubjudits
å torg och butiker till priser, som icke nått en sådan höjd. Genom regleringen
kvävdes producentens lust att stegra smörproduktionen och man kunde ju förstå
det orättvisa i regleringen, då smörproducenten själv fick betala 8 kronor
för ett kilogram konsistensfett.»

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

Man kan också förstå, vilka olyckliga verkningar denna lag måste medföra,
örn man erinrar sig, att smör på den tiden var det billigaste smörjmedel, som
jordbrukarna överhuvud taget kunde använda för sina maskiner.

Jag vill också anföra ett annat exempel på de olyckliga erfarenheter, som
vi på detta område hade under världskriget. Så vitt man kunnat finna, berodde
den svåra potatisbristen i slutet av kristiden icke så mycket på dåliga
skördar som på en oklok prispolitik. Samtidigt som maximipriset på potatis
var 13 öre per kilogram och handeln i övrigt fri, kunde kålrötter säljas i
obegränsade mängder till 20 öre per kilogram och däröver. Det var under
dessa förhållanden förklarligt, att våra jordbrukare använde sin potatis såsom
foder till djuren och i stället sålde kålrötterna till människoföda. Det kan
visserligen sägas, att det var ansvarslöst av jordbrukarna att handla på detta
sätt, men inför frestelsen att kunna sälja potatisen på smygvägar och därvid
erhålla ett pris, som var två ä tre gånger så högt som maximipriset, vilket
man utan större risk kunde göra, följde nog många den så kallade lagliga
Amgen och sålde kålrötterna.

Jag har, herr talman, tillåtit mig att anföra dessa exempel för att visa, att
det icke går att sätta jordbrukarnas hederlighet och redlighet på alltför hårda
prov. Vi diskuterade här i lördags i många timmar frågan örn borttagande av
vaccinationstvånget, och det enda skäl, som anfördes för detta förslag, var,
att lagen icke alltid efterleves. De lagöverträdelser, som härvidlag kunna
ifrågakomma, äro dock enligt min uppfattning en barnlek emot de faror på
rättstillämpningens område, som uppstå vid åsättandet av olämpliga maximipriser.
Örn man vid prissättningen icke tager skälig hänsyn till produktionskostnaderna
för varan i fråga, de priser, som gälla för andra liknande förnödenheter,
samt den viktiga faktorn tillgång och efterfrågan, komma många
hundratusentals livsmedelsproducenter i detta land ovillkorligen att frestas till
att bli lagbrytare. Jag tror inte, att Sveriges jordbrukare äro mindre hederliga
och laglydiga än andra samhällsgrupper — jag vill till och med hoppas
på motsatsen — men inför bestämmelser, som strida mot det allmänna rättsbegreppet,
och ständiga tillfällen till överträdelser, sker mycket, som icke borde
ske, och detta kan verka skadligt såväl på den allmänna rättsuppfattningen
som laglydnaden i landet. Livsmedelsförbrukarna kunna icke straffas, om de
betala högre pris än maximipriset på en Amra, vilket givetAris medför ännu
större påfrestning på säljarna.

I den mån som det är möjligt att hindra onormala prisbildningar, är detta
säkert endast till fördel för alla parter, och i ali synnerhet vi jordbrukare
vilja ej ha tillbaka de förhållanden, som rådde under kristiden, men om detta
icke kan ske på annat sätt än på bekostnad av A-arutillförseln och livsmedelsförsörjningen
i landet, torde man på alla håll hellre se något högre priser
på produkterna än brist på livsmedel och nödvändighetsartiklar. Då man från
det håll, som jag representerar, står tATeksam inför maximiprislagen, beror detta
dels på de bittra erfarenheter, som \i på detta område hade under kristiden,
dels på att vi befara, att man, såsom herr Linnér här i går så klart utvecklade,
icke ens med en maximiprislag kan förhindra, att för jordbrukets del
driftsmedlen fördyras och brist på desamma uppstår, en brist, som kommer
att bli ännu större vid en alltför åtstramad prisreglering. Det finns också
numera andra och bättre utvägar att genom avtal kunna uppnå en skälig prissättning,
än vad som var fallet för 25 år sedan, och vi anse, att dessa vägar
böra prövas, innan man griper till ett vapen, som är så tveeggat, som maximiprislagen.
Såsom näringslivet numera är organiserat såväl inom industrien
och handeln som jordbruket, förefinnas i våra dagar helt andra möjligheter
än år 1914 att kunna komma fram till en för alla parter lämplig anordning

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

på detta område utan att beliöva tillgripa en maximiprislag. Brödsädeshandeln
till exempel, ligger nu för tiden till största delen i lantmannaorganisationernas
händer, och även mejerirörelsen, slaktdjurshandeln och ägghandeln äro
i våra dagar organiserade på ett sådant sätt, att man, innan man åsätter maximipriser
på jordbrukets produkter, först bör pröva, huruvida man icke kan
komma fram på den vägen, att man i stället söker uppnå avtal med jordbrukets
huvudorganisationer.

Jag vill härutöver, herr talman, blott påpeka, att reservanterna icke motsätta
sig införande av en maximiprislag i enlighet med det föreliggande förslaget,
ty vi äro fullt medvetna örn att sådana förhållanden kunna inträda, som göra
det absolut nödvändigt att ha en dylik lag, och det är uppenbart, att man av två
onda ting bör kunna välja det minst onda. Det är även möjligt att till och med
blotta förefintligheten av en maximiprislag kan verka återhållande på en osund
spekulation. Det är endast i fråga örn tiden för lagens ikraftträdande, som
vi vilja anmäla en avvikande mening, mot den uppfattning, som företrädes
av utskottsma jonte ten. Vad vi vilja är, att alla möjliga utvägar först skola
prövas, innan man från regeringens sida tar det tvivelaktiga steget att sätta
lagen i verkställighet. Det synes oss uppenbart, att det icke kan vara behövligt
att åsätta maximipriser i början av en kris, varför det icke kan vara
till skada att höra riksdagen, innan beslut fattas örn lagens ikraftträdande.
I fråga örn de övriga kristidslagarna stadgas att riksdagen skall inkallas
inom 30 dagar, och det torde i en sådan situation, som här avses, endast vara
till fördel, att riksdagen då också får tillfälle att pröva de förhandenvarande
förhållandena och uttala sig örn i vilken omfattning maximiprislagen bör sättas
i kraft.

I de yttranden, som från olika håll avgivits över den upprättade promemorian
angående en maximiprislag, har man från de flesta håll uttalat sina farhågor
för de konsekvenser, som kunna uppstå, när staten bestämmer priser
på varor, som den ej har i sin hand, det vill säga då denna prissättning ej
sker på så sätt, att staten tar hand örn alla tillgängliga kvantiteter av en
viss vara och inför ransonering. Kooperativa förbundet anför till exempel,
»att en prismaximering, som icke kombinerades med en effektivt genomförd
ransonering av varor och förnödenheter, bleve fullständigt verkningslös». Kommerskollegium
i sin tur framhåller, att »kommerskollegium har med hänsyn till
de tidigare erfarenheterna på området ställt sig mycket tveksamt till den
föreslagna lagstiftningen men dock ej ansett sig kunna avstyrka densammas
genomförande, då en dylik fullmaktslag måhända under vissa förhållanden
borde finnas att tillgå såsom nödfallsutväg i en krissituation. Den största
moderation torde emellertid böra iakttagas vid en eventuell tillämpning av
lagen.»

Efter de dyrköpta erfarenheter, som vi på detta område haft under krigsåren,
och de farhågor olika myndigheter och organisationer uttalat ifråga örn
maximiprislagstiftningen, kunde man förväntat, att första lagutskottets majoritet
— och örn dess förslag nu antages även riksdagen — redan nu skulle
ha gjort något uttalande, vari man betonade angelägenheten av en varsam
tillämpning av maximiprislagen. Såsom viii de flesta av kammarens ledamöter
torde lia uppmärksammat, finnes det emellertid i utskottets utlåtande icke
ett enda ord örn behovet av en försiktig tillämpning av den nu föreslagna
maximiprislagen, så att man kan undvika de skadliga konsekvenser, som i annat
fall hota. Även detta synes mig vara ytterligare ett skäl för att riksdagen
skall beredas tillfälle att yttra sig, innan lagen sättes i kraft. Jag förutsätter
nämligen, att man i det ögonblick, då lagens ikraftsättande kan tänkas
bli aktuellt, också bättre kan överblicka de just då rådande förhållandena

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

och därför också bättre bedöma, vad som måste göras och vad som bör undvikas.
Jag har därför, herr talman, givit min anslutning till reservationen.

I detta anförande instämde herr Andersson, Emil.

Herr statsrådet Wigforss: Herr talman! Jag har inte varit i tillfälle att
höra den diskussion, som förts här i dag, men jag hörde det utförliga anförande,
som herr Linnér höll i går. Jag förmodar, att han i detta anförande framförde
de väsentligare av de invändningar, som kunna riktas mot den framlagda
propositionen och utskottets utlåtande.

Herr Linnérs anförande var emellertid så vitt jag förstår väsentligen inriktat
på att rent sakligt kritisera hela tanken på tillgripandet av en maximiprislagstiftning.
Det är givet, att detta är själva huvudfrågan i hela problemet.
Det vill jag inte förneka. Om läget vore sådant, att det här i riksdagen gällde
att avgöra, huruvida man anser, att en sådan maximiprislagstiftning, som här
föreslås, bör komma till stånd eller icke, skulle ju diskussionen örn den punkten
vara det väsentliga. När herr Linnér emellertid slutade med att uttala sin
anslutning till reservationen, förefaller det mig, som om han själv hade ryckt
undan grunden för en sådan diskussion av själva sakfrågan, ty reservationen
innebär ju icke, att man från reservanternas sida avvisar behovet av en maximiprislagstiftning,
utan endast, att man vill ha andra villkor för dess ikraftträdande,
än vad Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit. Så vitt jag förstår, torde
det också vara den alldeles övervägande meningen inte bara i riksdagen utan
även i hela landet, att sådana förhållanden kunna tänkas inträffa, att en sådan
lagstiftning, som här föreslås, trots de erfarenheter, som man under förra kristiden
gjorde av en maximiprislagstiftning, helt enkelt inte kan undvaras. Detta
är tydligen också reservanternas mening. Under sådana förhållanden borde
diskussionen kunna reduceras till den frågan, under vilka förhållanden en sådan
maximiprislagstiftning, som här föreslås, bör sättas i kraft.

Reservanterna ha ansett, att det icke kan lämnas i Kungl. Maj:ts hand att
avgöra detta ensamt, utan man förutsätter, att riksdagen skall vara sammankallad
och att lagens ikraftträdande alltså skall ske med riksdagens bifall. Det
är uppenbart, att en sådan ståndpunkt ur vissa synpunkter är förklarlig, örn
man hyser den uppfattningen, vilket jag förmodar att reservanterna göra, att
regeringen skulle vara mera benägen att tillgripa en så långtgående åtgärd som
att använda maximipriser, än vad riksdagen skulle vara. Örn man resonerar på
det sättet, kan jag förstå, att man menar, att det är nödvändigt att ha riksdagen
samlad för att hindra en överilad handling ifrån regeringens sida. Jag
kan gentemot denna ståndpunkt bara inför kammaren förklara, att så vitt jag
känner uppfattningen inom regeringen, finns det icke någon som helst böjelse
för att tillgripa ett sådant medel, örn icke förhållandena skulle göra detta absolut
nödvändigt.

När både i propositionen och utskottsutlåtandet lagens ikraftträdande är
knutet vid villkoret, att riksdagen inom kort skall sammanträda, även örn därför
ett särskilt sammankallande skulle vara nödvändigt, förefaller det mig, som
örn ett sådant band hade blivit lagt på ett lättsinnigt handhavande av fullmakten,
som borde vara tillräckligt.

Situationen torde för övrigt vara den, att även de, som nu icke vilja lägga
fullmakten i Kungl. Maj :ts hand, väl närmast tänka sig, att örn Kungl. Maj :t
sammankallar en urtima riksdag för att få ett godkännande av en sådan maximiprislagstiftning,
som här föreslås, kommer riksdagen säkerligen icke att
vägra Kungl. Maj :t den begärda fullmakten. Då läget är detta, kan jag icke
se, vad som skulle kunna vinnas genom det uppskov, som reservanterna förut -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m. Nr 38. 11

Förslag till maximivrislag. (Forts.)

sätta. Vinsten förefaller mig inte på något sätt vara märkbar. Men det finns
i så fall en utsikt till en förlust, ty ingen kan dölja för sig, att förhållanden
kunna inträda, under vilka ett snabbt beslut kan vara önskvärt. Den förlusten
får man taga risken av, om man följer reservanternas förslag. Under sådana
förhållanden och med den uttryckliga förklaring, som jag inte bar det ringaste
emot att avge, nämligen att det från regeringens sida icke finnes någon som
helst önskan att tillgripa denna utväg med maximipriser, så vitt icke omständigheterna
klart och tydligt indicera, att detta är nödvändigt, förefaller det
mig, som örn kammaren gott kan följa utskottsmajoriteten.

Herr Schlyter: Herr talman! Herr Öman gjorde i sitt anförande några

jämförelser med vissa utländska nödförordningar, men han torde därvid ha förbisett
den himmelsvida skillnaden mellan det rättstillstånd, som han där beskrev,
och det, som här föreslås och som ju enligt 1 § i lagen innebär, vilket
för övrigt redan har påpekats här flera gånger, att Kungl. Maj:t skall, om
Kungl. Maj :t vill begagna sig av fullmakten, omedelbart vidtaga åtgärder för
riksdagens inkallande. Efter detta påpekande finns det inte stor likhet kvar
mellan de av herr Öman omnämnda förhållandena och vad som här föreslås.
Jag gjorde vidare den reflexionen, att herr Ömans argumentering borde ha lett
honom till den slutsatsen, att hela detta komplex av förfogandelagar med fullmakter
för regeringen ur hans synpunkter borde vara förkastligt. Så vitt jag
kan förstå, motiverar hans argumentering icke någon som helst diskriminering
beträffande maximiprislagen.

Herr Karl Emil Johanson anförde, att han grundade sin tvekan på de mindre
goda erfarenheterna från världskriget. Han ansåg, att alla möjliga utvägar
borde prövas, innan man tog det tvivelaktiga steget att åsätta maximipriser.
Vad han på den punkten anförde, förefaller mig vara av den beskaffenheten, att
åtskilliga utanför reservanternas krets kunna vara ense om denna uppfattning.
Herr Johanson beklagade, att det inte finns ett enda ord i utskottsutlåtandet
örn behovet av en försiktig tillämpning av den nu föreslagna lagen, örn herr
Johanson hade påyrkat detta, skulle ett sådant uttalande säkerligen ha kommit
till stånd från utskottets sida. Bristen på ett dylikt uttalande från utskottet
bör emellertid nu vara ersatt av finansministerns kategoriska förklaring,
att det inom regeringen icke finnes någon önskan att tillgripa denna lag,
örn detta icke visar sig vara absolut nödvändigt.

Herr Karl Emil Johanson påpekade vidare, att man, innan man tillgriper
maximiprislagen, borde försöka komma fram genom avtal med de olika näringsorganisationerna.
Jag vill gärna för kammaren nämna, att ett argument,
som inom utskottet gjorde ett starkt intryck såsom ett motiv för ett fullföljande
av fullmaktslinjen även beträffande maximiprislagen, var, att när Kungl.
Maj :t i ett krisläge förhandlar med de olika näringsorganisationerna, måste det
vara av stor psykologisk betydelse att Kungl. Maj:t förfogar över detta vapen,
som kan utöva inverkan på förhandlingarnas gång och kanske rent av förebygga
behovet av ett tillgripande av maximiprislagen.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla yrkandet örn bifall till utskottets förslag.

Herr Åkerberg: Herr talman! Även jag föranleddes att begära ordet

av herr Ömans yttrande.

Han skrämde oss med att det beslut, som vi nu gå att fatta, skulle liksom
i Tyskland och Italien kunna bli inledningen till en utveckling mot mera diktatoriska
förhållanden. Det är givetvis glädjande, att herr öman på detta
sätt vill slå vakt örn våra demokratiska institutioner, men jag tycker i alla

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

fall, att det är tämligen överflödigt att göra det i detta sammanliang. De lagar,
som nu föreligga till behandling, ha icke tillkommit för att samla en
större makt i händerna på en av parlamentet oberoende regering, utan för att
göra det möjligt för nationen att med den bästa möjliga rustning möta en farlig
situation. I Tyskland och Italien var ju situationen den, att man hade ett
parlament, som genom sin svaghet förlorat greppet över regeringen. I vårt
land ha vi ju en riksdag, som regerar genom en regering, som har dess förtroende.

Såsom herr Schlyter här påpekade, har herr Öman för övrigt förlorat rätten
att beteckna dessa förfogandelagar såsom farliga för demokratien, då han
ju stillatigande har godtagit både valutalagen och förfogandelagen. Nu säga
visserligen reservanterna i första lagutskottet, att maximiprislagen är någonting
alldeles särskilt, som skiljer sig ifrån de båda andra lagarna. Jag tror
inte, att jag kan gå med på detta påstående, ty vad särskilt maximiprislagen
beträffar, har denna ett intimt sammanhang med valutalagen. Den är en
del av den beredskap, som i en sådan situation, som lagen tar sikte på, skall
skydda det svenska penningvärdet. Det är egentligen ett bevis på de brister,
som vidlåda vårt remissväsen här i riksdagen, att dessa båda lagar kommit att
remitteras till två olika utskott. De skulle givetvis ha behandlats av samma
utskott och i ett intimt sammanhang med varandra, ty det är svårt att skilja
dem åt.

Herr Johanson i Faleberg sade, att man från det håll, som han representerar,
förutsätter, att maximiprislagen icke skall tillgripas annat än i yttersta
nödfall. Detta gäller även beträffande både valutalagen och förfogandelagen.
Herr finansministern har ju också här nyss deklarerat, att regeringen inte heller
kommer att tillgripa vare sig maximiprislagen eller de båda andra lagarna
annat än i yttersta nödfall. Herr Johanson sade vidare, att han ville, att alla
andra möjliga medel skola prövas, innan regeringen tillgriper utvägen att
sätta maximiprislagen i kraft. Jag är ense med herr Johanson om detta, och
eftersom han påtalade, att första lagutskottet icke har uttalat någon varning
i den riktningen, vill jag påpeka, att åtminstone bankoutskottet i sitt utlåtande
beträffande valutaberedskapen strukit under att de medel, som här läggas
i regeringens hand, icke böra användas annat än i allra yttersta nödfall. Herr
Johanson framhöll vidare, att han, liksom reservanterna i övrigt, vill, att
riksdagen först skall inkallas, innan regeringen sätter maximiprislagen i kraft.
Hur man skall förfara härvidlag beror väl emellertid ytterst på huruvida man
har förtroende för den regering, i vars hand man lagt denna fullmakt, eller ej.
Man kan visserligen invända, att vi kanske inte alltid komma att ha den regering,
som vi nu ha, och som vi ha förtroende till, utan att vi kanske kunna
komma att få en annan regering, till vilken vi inte kunna hj^sa samma förtroende.
Jag tror dock för min del, att örn vi alla äro ense örn att skydda oss
för en sådan fatalitet genom att icke vid något tillfälle gå med på att vårt
land får en sådan regering, till vilken riksdagens stora flertal inte kan hysa
förtroende, kunna vi utan att darra i knävecken taga även den nu föreslagna
beredskapslagen liksom de båda andra.

Herr Domö: Herr talman! Debatten i går och i dag ger vid handen, att det
är ett invecklat och besvärligt spörsmål vi röra oss med. Jag kan inte underlåta
att vid detta tillfälle säga, att om mera tid hade stått till vårt förfogande,
skulle vi säkerligen mera ingående kommit att lite var syssla med det komplex
av olika frågor som innefattas i beredskapslagstiftningen. I förbigående sagt:
det är besynnerligt att vi icke skola kunna finna en arbetsform, som gör det
möjligt att slippa en sådan anhopning av ärenden som det även i år blivit i

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

riksdagen. Visserligen var det nödvändigt med framläggandet av dessa beredskapslagar,
men även utan dessa hade anhopningen gjort sig gällande. Det
är måhända en fruktlös förhoppning, men nog borde vi med gemensamma ansträngningar
kunna få en sådan arbetsordning och sådana arbetsformer i riksdagen,
att vi mot slutet av riksdagen slippa den kappkörning, som förekommer
vartenda år och som vi icke minst ha haft i år.

Beträffande det lagförslag det här gäller är jag måhända mera kritisk än
reservanterna. Jag har i så levande minne alla de förhållanden på landsbygden,
som stodo i samband med den föregående maximiprislagen, att jag med
fruktan ser fram emot det tillfälle då den nya maximiprislagen skulle behöva
tillämpas. För min personliga del betvivlar jag maximiprislagens förmåga
att reglera varuprisen, men då här varken framställts något direkt avslagsyrkande
eller framlagts något annat förslag, varigenom man skulle kunna
åstadkomma den erforderliga regleringen, vill jag icke motsätta mig reservanternas
förslag.

Utgående från vad jag nyss nämnde om de tråkiga erfarenheterna på landsbygden
vill jag påpeka, att man icke får förbise de avigsidor i form av uppluckrad
rättsuppfattning och annat, som följer med en maximiprislag. Under
den tid jag avser var missnöjet på landsbygden mycket stort. Man ansåg att
man blev föremål för oberättigade ingrepp. Det rådande missnöjet befrämjade
t. o. m. i hög grad tillväxten av politiska organisationer. Det är väl en
ödets ironi, att en politisk organisation som har nämnda missnöje och den reaktion,
som uppstod mot kristids regleringarna, till stor del att tacka för sin frammarsch,
nu skall behöva bita i det sura äpplet och vara med örn att i regeringsställning
framlägga detta förslag till maximiprislag.

Jag vill med anteckning till protokollet av mitt tvivel överhuvud taget om
en maximiprislag såsom medel för varuprisreglering dock ha sagt, att jag icke
vill motsätta mig det förslag som reservationen innehåller, utan yrkar bifall
till detsamma.

Herr Åkerberg uttalade att maximiprislagen hörde så nära samman med de
övriga beredskapslagarna, i synnerhet valutalagen, att det för den skull var
nödvändigt att ta den. För mig utgör denna tilltro till möjligheten att genom
en maximiprislag kunna reglera vår valutapolitik ett tecken på en i och för
sig mycket betänklig uppfattning. Är det något man skall vara rädd för,
är det väl reglering av vår valuta genom maximiprisbestämmelser. Framför
allt äro maximiprisbestämmelser oberäkneliga till sin verkan när det gäller sådana
förnödenheter som livsmedel o. dyl.

Herr Ewerlöf: Herr talman! Jag skulle med några ord vilja ytterligare
precisera den skillnad som föreligger mellan utskottsförslaget och reservationen.
Av herr Schlyters första anförande fick jag det intrycket, att han egentligen
befann sig på samma linje som reservanterna. Han förklarade för majoritetens
del, att han utgick ifrån, att det icke skulle komma ifråga att
maximiprislagen sattes i tillämpning annat än vid tillfälle, då riksdagen var
samlad. Men det är ju just därom frågan rör sig. Herr finansministern gjorde
gällande att reservanterna ansett, att fullmakt beträffande maximiprislagen
icke kan lämnas Kungl. Maj :t. Det är icke så vår uppfattning skall tydas,
utan den gäller huruvida fullmakt behöver lämnas Kungl. Maj :t. Det är sålunda
icke av principiella skäl, som vi icke vilja anförtro maximiprislagen
till Kungl. Maj:t utan det är därför, att vi vid prövning av angelägenhetsgraden
viii ha funnit, att det beträffande förfoganderättslagen kan befinnas
nödvändigt att Kungl. Maj:!; vidtar åtgärder utan avvaktan på riksdagens
sammankomst, men att en sådan situation icke är att räkna med som skulle

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

göra det nödvändigt för Kungl. Majit att sätta maximiprislagen i kraft, innan
riksdagen hunnit sammanträda. Varken.det som är sagt i propositionen
eller det som har utvecklats i utskottet under ärendets behandling har kunnat
övertyga oss om, att ens Kungl. Majit själv räknar med ett så plötsligt uppträdande
behov, att det skulle vara nödvändigt att ha denna lag i form av
fullmakt. Delvis i anknytning till herr Ömans yttrande skulle jag vilja säga,
att nog böra vi handskas så varsamt med fullmaktsbegreppet, att vi icke göra
fullmaktslagar för situationer, örn vilka man kan säga, att det går lika bra att
vänta de få dagar eller veckor som återstå, innan riksdagen sammanträder.
Man skall naturligtvis inte av ren slentrian göra alla dessa för utomordentliga
förhållanden avsedda lagar till fullmaktslagar, utan pröva varje sak för sig
och avgöra huruvida det är nödvändigt att göra en fullmaktslag eller icke.
Det ar vid ett sådant bedömande som vi kommit till det resultatet att maximiprislagen
icke behöver göras till fullmaktslag.

Detta är således det formella eller konstitutionella skälet, om jag så må
säga. Men dessutom finns det ett, som vi ha tyckt, vägande sakskäl. I och
med att man beslutar att riksdagen skall höras, innan lagen träder i kraft,
blir det tillfälle för Kungl. Majit att innan det definitiva beslutet fattas
framlägga den konkreta situationen för riksdagen och deklarera sina avsikter
med lagen på ett helt annat sätt än nu varit möjligt. Vi kunna väl vara överens
örn, att det grundläggande resonemanget i propositionen örn maximiprislag
är i mycket hög grad av teoretisk natur, och det torde vara lika svårt för
utskottsmajoriteten som för utskottsminoriteten att bilda sig en konkret uppfattning
örn hur lagen skulle komma att verka. Vi åstadkomma med denna lag
endast ett skal, som sedermera skall fyllas med ett visst innehåll. Hurudan^detta
innehåll skall bli, veta vi i närvarande stund icke, och Kungl. Majit
har icke kunnat framlägga någon plan för hur lagen skall tillämpas. Det
har visserligen sagts att utredningar äro i gång, som skola tillrättalägga de
förhållanden, som kunna uppstå, inte minst beträffande hela den administrativa
apparat som skall ha tillämpningen örn hand. Vi lia i det hänseendet på
begäran fått se en mycket löslig skiss, vilken än så länge inte har hunnit
längre än till kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap. Kungl. Majit
själv har ännu icke tagit ställning till ihur de olika myndigheter skola se ut,
soln skola handha beredskapslagarna. Det är väl i alla fall en rimlig önskan
att i denna .utomordentligt ömtåliga fråga, som så intimt berör hela vårt folkhushåll,
få ett säkrare underlag, innan avgörandet träffas. Vi skulle sålunda
nu kunna pröva lagens rent formella detaljer och anta den, men icke låta
den träda i kraft förrän riksdagen ånyo har hörts. Vid detta senare tillfälle
förutsätta vi att Kungl. Majit skulle framlägga en plan för hur maximiprislagen
skulle användas, på vilka områden, i vilken omfattning och på vilket sätt
detta skulle ske, så att riksdagen då finge tillfälle att även i dessa hänseenden
ge sin mening tillkänna.'' Därvid bleve det tillfälle att utnyttja den sakkunskap
som är företrädd ihos riksdagen, icke minst på jordbrukets område.

Detta är således det önskemål, som ligger bakom reservationen. Vi ha böjt
oss för det resonemang som har förts, att det i en hastigt uppträdande krissituation
är önskvärt att det finns en maximiprislag, som Kungl. Maj :t vid
förhandlingar örn frivilliga uppgörelser i olika, sammanhang kan hänvisa till.
Det har sagts att existensen av en maximiprislag skulle vara ett psykologiskt
moment av värde, då Kungl. Majit går att träffa frivilliga uppgörelser. Vi
räkna med att en lag av det utseende, vi föreslagit, skulle kunna få sådan
effekt även örn den icke kan träda i kraft utan riksdagens hörande. Men då
vi till slut komma i den situationen att det gäller att avgöra, huruvida det är
ett mindre ont att sätta denna maximiprislag i kraft, än att underlåta att begag -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till maximiyrislag. (Forts.)

na den, ha vi ansett oss kunna fordra att få en betydligt mera konkret bild av
vad Kungl. Majit avser med denna lag än som för dagen är möjligt. Jag säger
icke detta som någon förebråelse mot regeringen. Tiden har varit utomordentligt
knapp även för dess del, ooh det finns ingen möjlighet att nu konkretisera
denna fråga så som önskvärt vore. Vem som helst bör kunna förstå,
hur utomordentligt svårt det varit för utskottet att på en kort tid gå igenom
hela detta knippe av kristiåslagar, som icke från början kunnat framläggas
i koordinerat skick. Bland annat ha vi fått gissa oss fram beträffande den
administrativa organisation som behövs för utförandet i livet av alla dessa
olika lagar.

Ja, herr talman, det kan ju tyckas som örn reservanternas ståndpunkt, på
det sätt jag här har utlagt den, står avslagslinjen nära, men det är dock en
tydlig skillnad. Vi utgå ifrån att det kan tänkas situationer då en maximiprislag
är nödvändig. Vi utgå ifrån att det kan vara av betydelse, att en lag
redan nu iordningställes, som dock för sitt ikraftträdande bör kräva nytt medgivande
av riksdagen. Vi utgå ifrån att riksdagen vid denna senare prövning
skulle kunna grunda sitt beslut på ett helt annat underlag än det som nu står
till buds. Först då skulle vi ha fast mark under fotterna i stället för att, som
nu föreslås av utskottsmajoriteten, behöva ta steget ut i det ovissa.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

I herr Efverlöfs yttrande instämde herrar Herlitz och Gärde, friherre BeckFriis,
herrar Sundberg och Sederholm, friherre Lagerfelt samt herrar Wistrand,
Sylwan, Andrén, Velander, Carlström, Caap och Gabrielsson.

m Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Det kan naturligtvis
råda delade meningar huruvida man skall genomföra en maximiprislagstiftning
eller icke. Jag hörde en del av herr Linnérs anförande och även herr
Ewerlöfs anförande nu, vilket går ut på ungefär detsamma, och av herr Linnérs
argumentering fick jag närmast den uppfattningen att han gick på avslagslinjen.
Emellertid förefalla både reservanterna och utskottsmajoritetens
representanter vara eniga örn, att regeringen bör ha ett medel i sin hand som
ger den möjlighet att vid behov vidtaga erforderliga åtgärder. Jag kan inte
förstå herr Ewerlöfs betänkligheter mot att ge regeingen en sådan fullmakt
omedelbart. I propositionen står det mycket bestämt angivet, att maximipris
icke skola åsättas annat än i ytterst trängande fall — alltså just det som har
efterlysts — och utskottet understryker vad som säges i propositionen, att man
i första hand skall söka nå tillfredsställande resultat på annat sätt, och endast
örn det icke lyckas sätta maximiprislagen i kraft. Men örn maximiprislagen
sättes i kraft, vid ett tillfälle då riksdagen icke är samlad, skall ju riksdagen
godkänna den inom viss tid. Kungl. Majit löper följaktligen risken att riksdagen
icke godkänner lagens fortsatta giltighet. Giltighetstiden för denna
lag är dessutom begränsad till den 31 mars 1940, och den gäller följaktligen
icke för obestämd tid framåt.

Då jag prövat detta ärende från jordbrukets synpunkt har jag anslutit mig
till den begäran örn fullmakt som propositionen innehåller. Varför har jag nu
gjort detta? Jo, jag har gjort det av det skälet, att denna maximiprislag, som
kammarens ärade ledamöter behagade finna, är av en helt annan beskaffenhet
än de maximiprisförordningar, som vi blevo så skrämda av under den förra krisen.
Den tidens maximering av priser begränsade sig i huvudsak till vad
som behövdes för människornas uppehälle, det vill säga i första rummet jordbruksprodukter
men även förnödenheter för värme och ljus och dylikt. Däremot
upptog den inte förnödenheter som behövdes i produktionen. Den erfa -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximi pr islå g. (Forts.)

renhet man har från förra krisen är att man gick bakvända vägen. Man fastställde
maximipris på livsförnödenheter av olika slag, men beaktade inte att
produktionskostnaderna under tiden ökades. Herr Domö, som märkvärdigt nog
skall politisera i alla sina inlägg rörande olika frågor, sade att det parti, som
opponerade sig mot maximiprisen under förra krisen, nu hade fått bita i det
sura äpplet och framlägga en ny maximiprislag. I anledning härav skulle jag
vilja framhålla för herr Domö att det är dock en ofantlig skillnad mellan det
nu framlagda lagförslaget och alla maximiprislagar som tillämpades under
kristiden. Då fanns det överhuvud taget inte en industriell produktion som
var maximerad. Någon gång fram i tiden fingo vi någonting som kallades
kompensationsjärn, som avsåg att motverka de ökade kostnaderna för jordbrukets
drift, men det var ganska långt fram, och följaktligen kan man säga, att
när maximipris sattes på en jordbruksprodukt, ökade produktionskostnaderna
under tiden, så att förutsättningen för det fastställda priset icke existerade
när varan levererades. En sådan maximiprislag skulle jag icke vilja vara
med örn att framlägga för det svenska folket.

Vi ha anlagt den synpunkten, som jag anser vara den viktigaste och som
herrarna måste ge mig rätt i, att man på ett tidigt stadium skall söka få garanti
för att livsförnödenheterna produceras till ett för folkhushållningen rimligt
pris. Detta får man i första rummet försöka reglera under hand med vederbörande,
men därest sådana förhandlingar icke skulle leda till resultat, bör
regeringen ha makt att begränsa ökningen i produktionskostnaderna. Av denna
anledning menar jag att det är nödvändigt att regeringen har detta instrument.

Jag utgår ifrån och antar att kammarens alla ledamöter ha samma uppfattning,
att då regeringen skriver att man här skall framgå med utomordentlig
försiktighet, är det regeringens mening att detta skall gälla varje regering som
kan få att tillämpa maximiprislagen.

Jag skall här bara anföra ett markant exempel från den förra krisen. Då
sattes maximipris på brödspannmål. Jag tillhörde själv den kategori av jordbrukare
som fick leverera spannmål för 16: 50 eller 17 kr. Den gången räknade
man till brödspannmål även kornet, vilket i Skåne betraktades som ett
fodermedel med gott näringsvärde. Staten beslagtog hela partiet vete och råg
med undantag för det som tilldelades självhushållet samt 2/s korn, och
återstoden räckte naturligtvis för flertalet inte till att föda den kreatursstam
som fanns. Jag fick betala 60 kr. för 100 kg foderspannmål. Det fanns inte
något annat att köpa än överblivet utsäde från allmänna svenska utsädesaktiebolaget
i Svalöv. Någon annan möjlighet att få foderspannmål fanns inte, såvida
man inte ville gå omvägar. Det är detta förfaringssätt att åsätta alla
livsförnödenheter maximipris som jag är rädd för, och därför menar jag att
det skulle vara mycket värdefullt för Kungl. Maj :t att ha en fullmakt i sin
hand för att kunna ingripa i tid, varvid man både kunde ställa jordbruksproduktionen
på samma nivå som annan produktion och tillgodose folkhushållningens
önskemål.

Yi skola även komma ihåg att vi numera ha helt andra organisationer både
på industriens, handelns och jordbrukets område än 1914. Örn vi se på de
stora jordbruksorganisationerna, finna vi att slakten täckes till 70 % av en organisation
och mjölkproduktionen till 90 % av en annan. Här finnas alltså två
instrument för ett par viktiga livsförnödenheter, med vilka Kungl. Maj :t kan
träda i förhandling. Då jag har resonerat med representanterna för dessa
organisationer, hade de framhållits att ett sådant läge kan inträffa, då det
är nödvändigt för deras valda styrelseledamöter att kunna påvisa för medlemmarna
att statsmakterna ha vissa maktmedel i sin hand. Även om jag utgår

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

ifrån att dessa stora organisationer —- även av aktning för sig själva — skola
iaktta all den återhållsamhet som är nödvändig och på ett tillfredsställande
sätt kunna tillföra folkhushållet de nödiga varorna, så skola ju varorna sedermera
distribueras, och det är väl orimligt att om dessa stora organisationer
göra vad de kunna för att en maximering skall bli obehövlig, deras bemödanden
i denna riktning skola kullkastas av andra, som utnyttja situationen till att
genom en oskäligt dyr distribution beskatta allmänheten. Det är åtskilliga av
dessa saker, som jag resonerat örn med representanter för de ekonomiska organisationer,
som Kungl. Maj :t eller de myndigheter som skola företräda Kungl.
Majit i dessa frågor komma att förhandla med. Jag tror att problemet kommer
att lösas på ett mycket naturligt sätt. Det blir inte en kår av människor
som stå helt främmande för dessa områden, utan en grupp representanter för
olika organisationer, som direkt kunna bidra till att tillgodose det svenska
folkhushållets behov. Men dessa representanter äro valda av producenterna
själva, och de kunna under vissa förutsättningar komma i sådana situationer,
att de äro i behov av stöd.

För mig är det framförallt angeläget att icke behöva ingripa på ett sådant
sätt, att de ekonomiska förutsättningarna för produktionen rubbas. Örn vissa
vaåor som äro nödvändiga för jordbruket komma bort, blir ju hela den näringsgren
som jordbruket representerar och som jag förstår att alla äro mycket
känsliga för, lidande, och situationen kommer att utveckla sig precis på samma
sätt som under föregående kris, vilket jag hoppas vi icke skola behöva uppleva.
Herr Karl Johanson erinrade ju örn en hel del av de avigsidor som vi
hade att dragas med på den tiden. Det är sådana vi genom denna lag skola
försöka undvika, och vi ha mycket stora utsikter att göra det, just med hjälp
av de stora organisationer på jordbrukets område som i närvarande stund finnas.

Herr Ewerlöf erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr jord bruksministern

framhöll gentemot mig, att det icke vore någon risk att bevilja
Kungl. Maj :t den begärda fullmakten, eftersom den därefter sammanträdande
riksdagen hade formell möjlighet att korrigera Kungl. Maj :ts åtgärder, därest
riksdagen så fann lämpligt. Detta är utan tvivel teoretiskt riktigt, men det
torde lika otvivelaktigt vara praktiskt oriktigt. Vi röra oss nämligen här med
en sådan materia, att därest Kungl. Maj:t börjar vidta åtgärder med maximiprissättning,
finns det ingen möjlighet för riksdagen att efteråt göra korrigeringar.
Då ha vi en lavin som rullar av sig själv, och det gäller bara att ta
konsekvenserna.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det är en gammal erfarenhet, att

örn man kopplar av den fria prisbildningen, så tvingas man sätta något annat
i stället, som åtminstone något så när fyller samma uppgifter. Detta substitut
kan erfarenhetsmäsigt inte bli annat än en omfattande administrativ apparat
med vidsträckta reglerande och kontrollerande befogenheter. Man kan med
visshet säga, att en växande byråkrati alltid följer en prismaximering i spåren,
liksom skuggan följer ökenvandraren.

Det är väl knappast nödvändigt att peka på exempel, men jag skall ändå
tillåta mig erinra örn de nuvarande förhållandena i Tyskland. Där har man
gjort sig av med den fria prisbildningen, och man har gjort sig av med guldet.
Vad har man fått i stället? Ett ofantligt komplex av clearing- och bytesavtal,
av nya myndigheter och ämbetsverk, nya lagar och författningar, som
alla tävla om att ersätta den fria prisbildningens reglerande inflytande. Så

Första hammarens protokoll 1930. Nr 38. 2

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag Ull maximiprislag. (Forts.)

kommer det naturligtvis att gå även hos oss, om vi skola ge oss in på dylika
prismaximeringar.

Inte minst av det skälet förefaller det mig angeläget, att man från början
starkt understryker prismaximeringens icke bara extraordinära utan även
hypotetiska karaktär. Principiellt står jag ungefär på samma ståndpunkt
som den talare, som inledde debatten i går, i fråga örn maximeringens användbarhet
och nytta i händelse av krig. Men jag kan dock tänka
mig omständigheter, då det blir nödvändigt och ofrånkomligt att tillämpa
dylika anordningar. Nu vill finansministern av ett dylikt medgivande
dra den slutsatsen, att man inte kan lia något att invända mot att ge
Kungl. Majit en fullmakt att handla på detta sätt. Jag vill därtill genmäla,
att jag har två skäl mot denna fullmakt. Det ena är min oövervinnerliga
motvilja mot att avhända representationen befogenheter, som konstitutionellt
tillkomma densamma, och överlämna dem i Kungl. Majits händer. Det
andra skälet är just vad jag nyss sade, att jag finner det så angeläget att
understryka prismaximeringens hj^potetiska karaktär. Det är inte tillräckligt
att säga, att det är en nödfallsutväg, som man bara tillgriper i sista hand, när
alla mera rationella medel ha visat sig ineffektiva. Det är minst lika nödvändigt
att från början hålla klart för sig, att detta är ett alternativ bland
alla andra, inte alls något oundvikligt alternativ, utan ett som till äventyrs
kommer att inträffa, men lika väl icke kommer att inträffa.

Nu menar jag, att örn man antar en lagstiftning av denna art •— är inte
det detsamma som att bibringa allmänheten en skadlig uppfattning örn att
en inflationistisk prisstegring kommer som ett brev på posten, så snart det
blir krig eller kritiska förhållanden på det ekonomiska området? Det är detta
som jag finner angeläget att undvika, och jag kan inte se att det kan undvikas
på annat sätt än genom avslag på Kungl. Maj :ts proposition. Jag kan
inte biträda den utgångspunkt, som finansministern har valt för sitt yttrande,
när han säger, att en snabbt fortgående prisstegring erfarenhetsmässigt brukar
framträda såsom ett huvudproblem i krigstider. Jag tror inte att det är
riktigt att franiställa saken på det sättet, att det skulle vara omöjligt att med
andra och rationellare medel än det här ifrågasatta undvika inflationen. Det
finns bland myndigheternas uttalanden ett yttrande, som jag också i det
sammanhanget skulle vilja fästa uppmärksamheten på, av Sveriges industriförbund.
Det heter där: »Blotta tillvaron av en beredskapslagstiftning på
detta område kunde för övrigt tänkas psykologiskt påverka marknaden i åsyftad
riktning och därigenom i icke få fall utgöra ett tillräckligt korrektiv mot
prisstegringar.» Men, herr talman, är inte detta att psykologiskt fullkomligt
felbedöma verkningarna av en beredskapslagstiftning? Av anförandet från
Upplandsbänken under gårdagen kunde man inhämta, att de åtgärder, som
under världskriget vidtogos för att hålla priserna nere, verkade på helt annat
sätt. Så snart en förordning örn maximipris utfärdades, visste alla spekulanter,
att då kunde det göras affärer, och så gick det som det gick med prisbildningen
på den fria marknaden.

Om man alltså har den uppfattningen, att en beredskapslagstiftning av denna
art underbygger själva förutsättningarna för vad man vill undvika, nämligen
den inflationistiska prisstegringen, då blir det ju, herr talman, rätt
svårt att biträda denna lagstiftning ens på de villkor, som i reservationen
ha angivits. Jag har för min del i en motion yrkat avslag på Kungl. Maj:ts
proposition. Under behandlingen har ingenting anförts, som gjort det möjligt
för mig att frånträda denna uppfattning. Då det emellertid inte förefaller
finnas någon möjlighet att få ett sådant yrkande igenom, skall jag inte ställa
det nu. Jag nöjer mig med att anföra dessa betänkligheter.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Forslad till maximiprislag. (Forts.)

Herr Öman: Herr talman! Efter de anföranden, som redan hållits till förmån
för reservationen och till vilka jag kan helt ansluta mig, finnes det inte
mycket att tillägga. Jag skulle emellertid med anledning av vad dels första
lagutskottets ärade ordförande och dels herr Åkerberg här yttrade vilja göra
en liten distinktion. Enligt grundlagen stiftas svensk lag av Kungl. Majit
och riksdagen gemensamt. Detta är en hörnsten i vår författning. Jag tror att
det vore olyckligt, om man slår undan denna hörnsten endast därför att vi ha
en regering, till vilken riksdagen, för att tala med herr Åkerberg, kan hysa
förtroende. Det är redan under normala förhållanden en viss risk, att när en
full politisk homogenitet råder mellan regering och riksdag, riksdagens inflytande
i viss mån minskas. Det är en naturlig följd därav, att regeringen då
helt kan utöva den politiska ledningen och räkna med att få sin mening igenom
i riksdagen. Därigenom undanskjutes riksdagen under alla förhållanden i
viss män från sin med den första statsmakten jämbördiga ställning. Men om
vi till på köpet komma in på ett system med fullmaktslagstiftning, vilket ju i
varje fall innebär, att riksdagen avhänder sig någon del av sin andel i lagstiftningen,
då blir förskjutningen till förmån för Kungl. Majit så betydande,
att en verklig risk uppkommer, att folkrepresentationens traditionella ställning
i detta land rubbas.

Det är den faran som jag menar nu uppkommit och aktualiserats genom de
av Kungl. Majit begärda fullmakterna. Det kan naturligtvis invändas -— såsom
jag också hörde, att första lagutskottets ärade ordförande gjorde — att
örn man har den meningen, att riksdagen inte skall avhända sig någon del av
sin lagstiftningsmakt, så skall man heller inte vara med örn någon fullmakt
beträffande förfogandelag eller valutalag, och det är naturligtvis riktigt.
Emellertid kunna ju tvingande omständigheter föreligga, det erkännes av
alla, och sådana tvingande omständigheter uppkomma regelmässigt under krig
eller därmed jämförliga förhållanden. Då tvingas vi till åtgärder, som vi
eljest inte vilja vara med om. Men jag tror att vi skola vara mycket försiktiga
med att gå med på sådana åtgärder i fall, där det inte kan visas att de äro
oundgängligen nödvändiga.

Jag har inte av den debatt, som förts i kammaren i dag, kunnat bibringas
intrycket, att en fullmakt beträffande prismaximering verkligen skulle vara
så tvingande nödvändig, att riksdagen bör gå med på den. Man kan ju ha
olika meningar örn nödvändigheten av en maximireglering i det ena eller andra
läget. Jag för min del skulle närmast vilja ansluta mig till den mening, som
anfördes av den siste ärade talaren, nämligen att det riktiga vore att gå på en
ren avslagslinje, därför att jag i sak betvivlar lämpligheten av en maximireglering.
Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet har visserligen
nyss försäkrat kammaren, att den maximiprislag, varom nu är fråga, kommer
att helt skilja sig från de maximiprislagar, som vi hade under världskriget,
och vilkas sorgliga verkningar i olika avseenden vi alla äro väl medvetna örn.
Ja, denna försäkran må gälla för vad den kan. Jag betvivlar inte, att regeringen
sökt draga lärdomar av vad som inträffade under världskriget, och jag
betvivlar inte, att man vid en eventuell praktisk tillämpning av en maximiprislag
skall ytterligare dra lärdomar av då rådande förhållanden. Men det
förhåller sig otvivelaktigt så, som herr Knut Petersson anfört, att även i våra
dagar i värjo land, där man försökt sig på fullständig statlig reglering inom
det ekonomiska livet, följderna lia blivit olyckliga. Man har icke kunnat hålla
utvecklingen i sin hand. Det kan inte hjälpas, att så snart man ger sig in på
prisregleringar av detta slag, uppkommer den ena olyckliga följden efter den
andra.

Första lagutskottets ärade ordförande menade, att riksdagen i varje fall får

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 £. m.

Förslag till maximiprislag.. (Forts.)

göra siu mening gällande, eftersom även fullmaktslagen förutsätter, att riksdagen
inom 30 dagar skall inkallas. Javäl, mina herrar, men örn regeringen
först handlar i kraft av fullmakt och riksdagen sedan beredes tillfälle att uttala
sig, så har i verkligheten riksdagens handlingsfrihet i förväg bundits. Det
är detta förhandsbindande, som reservanterna velat undvika.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Av den råd beredskapslagar.
som förelagts detta års riksdag, berör lagen om maximipriser otvivelaktigt ett
mycket ömtåligt område. Det är ytterst känsligt att lagstifta örn maximipriser.
Därom råder ingen tvekan. Men förhållandena kunna ju bli sådana, att
lagen kan ha en ganska stor betydelse. Herr Ewerlöf, som nyss berörde denna
sak, förnekade trots sina farhågor dock icke, att enbart lagens tillvaro kunde
ha en viss psykologisk verkan. Det är väl närmast detta, som varit orsaken
till att regeringen önskat att få denna lag i sin hand så tidigt, att den icke
skulle behöva invänta riksdagens uttalande i frågan.

När ett krig bryter ut— det kan ju komma alldeles oförberett — medför det
ofta så hysteriska verkningar hos befolkningen, att även priserna på varor,
som det finnes riklig tillgång på, kunna springa upp i oproportionerlig grad.
Det kan då vara önskvärt att veta, att blotta tillvaron av denna lag utövar en
viss hämmande inverkan på den samhällsskadliga prisstegringen. Jag ser i
varje fall den största betydelsen däri, att lagen finnes att tillgå för regeringen,
men jag förutsätter liksom första lagutskottets ärade ordförande, att då saken
är så ömtålig, regeringen icke utan tvingande omständigheter och endast under
utomordentliga förhållanden skall tillgripa maximiprislagen, innan riksdagen
kan höras. Örn lagen skall införas, bör den ges en sådan utformning -— det är
i varje fall förutsatt i lagförslaget och har vidare betonats av herr jordbruksministern
—■ att den icke ensidigt drabbar endast ett område av näringslivet.
Det var väl framför allt detta, som var anledningen till det missnöje, vilket unter
världskriget kom att riktas mot maximiprislagarna. Dessa avsågo huvudsakligen
att begränsa prisstegringen på jordbruksprodukter, och missnöjet uppstod
särskilt bland de delar av befolkningen, som sysslade med dylik produktion.
Alla som yttrat sig örn åtgärderna från den tiden äro ju för övrigt ense
örn, att dessa maximipriser icke voro anpassade efter produktionskostnaderna.
Vid utformandet av en eventuell maximiprislag — vare sig regeringen får
fullmakt att sätta den i kraft eller detta skall ske först efter riksdagens beslut
— bör man alltså söka undvika de misstag, som förra gången begingos.
Herr Domö framhöll, att missnöjet mot maximiprislagarna var tillfinnandes
inom ett visst parti, men det berodde icke minst på de fel, som de voro behäftade
med.

Om man alltså med stöd av tidigare erfarenhet utformar lagarna, så att de
verka rättvist, tror jag, att de farhågor, som yppats här, skola visa sig vara
mindre vägande.

Vidare har det satts i fråga — och det är väl egentligen på den punkten, som
meningarna brutit sig — huruvida riksdagen skall avhända sig makten och
medbestämmanderätten vid maximiprislagens utformning och ge Kungl. Maj :t
denna befogenhet. När jag åhörde herr Ewerlöfs anförande, kunde jag icke
undgå att göra den reflexionen att herr Ewerlöf balanserade på en smal linje.
Herr Ewerlöf ville inte direkt förneka, att det kunde inträffa sådana förhållanden,
att en maximiprislag vore befogad: däremot sade herr Ewerlöf inte, att
det vore av betydelse att Kungl. Maj :t ägde befogenhet att sätta lagen i kraft.
Jag fäste mig särskilt vid detta, och jag vill understryka samma sak, men jag
vet inte hur det skall vara möjligt att ha en maximiprislag, örn man inte låter
den ingå som ett led i dessa beredskapslagar och Kungl. Maj :t får tillfälle att

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 88.

Förslag lill maximiprislag. (Forts.)

snabbt tillgripa den, innan riksdagen hinner sammanträda om så skulle behövas.

Det är detta, herr talman, som gjort, att jag låtit mina betänkligheter fara,
ehuruväl jag hyser starka sådana rörande denna sak; det kan ju inträffa situationer,
då det är av vikt, att Kungl. Majit har nämnda befogenhet. Jag vill
sluta med att uttala en förhoppning, att örn lagen skulle behöva träda i funktion,
detta må ske först efter noggrant övervägande och sedan det visat sig
nödvändigt att sätta den i kraft.

Herr Sederholm: Herr talman! Jag begärde närmast ordet med anledning
av ett uttalande under debatten, där det sades, att denna maximiprislag vore
behövlig såsom stöd åt regeringen vid de förhandlingar, som eventuellt skulle
sättas i gång med jordbruksorganisationerna för att få fram en frivillig överenskommelse
angående prisbildningen på vissa viktiga livsförnödenheter. Jag
vill sätta i fråga, huruvida man under sådana förhållanden kan tala örn verkligt
frivilliga förhandlingar, när den ena parten, regeringen, säger, att priset
på smöret skall fastställas exempelvis till 4 kronor och att, örn man icke går
med därpå, smöret skall åsättas ett maximipris av 3: 50, medan den andra parten,
organisationen, står inför det tvingande kravet att riskera att få maximipris
— kanske ett lägre sådant — med alla olägenheter, som därav följa — ja,
då går man kanske med på detta, men örn någon frivillig överenskommelse
är det ju då inte tal. Med andra ord: här kan det mycket väl bli så, att maximiprislagen
användes som påtryckningsmedel för att pressa ned priserna på
de varor, som man avser att förhandla om.

Jag talar här inte örn någonting, som skulle kunna hända. Jag hade själv
en del att skaffa med livsmedelsregleringen för tjugo år sedan. Då var huvudsyftet
med maximipriserna att pressa ned priserna, och det berodde på att
konsumentintresset krävde en prisbildning, som låg den gamla så nära som
möjligt. Det blev maximiprisernas uppgift att söka reglera ned priserna på
lantmannaprodukter, framför allt livsmedel, och man försökte att med de organisationer,
som då funnos, men som icke voro på långt när så omfattande som
nu, träffa avtal om prissättningen. I vissa fall lyckades det, och följden blev
då ofta, att medlemmarna icke respekterade sina förpliktelser visavi organisationerna
utan sålde sitt smör och fläsk etc. med förbigående av dessa, och
smyghandeln kom i gång. Den prisbildning, som skulle regleras medelst
maximipriserna och genom jordbruksorganisationerna, bröt sönder själva produktions-
och distributionsapparaterna, och distributionen gick in på andra
vägar. I fråga örn brödspannmål lyckades man något så när uppehålla den
eftersträvade enhetligheten, kanske närmast därför att själva mjölproduktionen
var fördelad på ett fåtal kvarnar och därigenom kunde regleras, men vad
beträffar den animaliska produktionen, rotfrukter m. m. gick det totalt sönder.
Prisbildningen på dessa förnödenheter blev fri, utanför den av maximipriserna
angivna ramen, och de till maximipris saluförda varukvantiteterna
minskade.

Nu säger jordbruksministern, att denna maximiprislag skulle tjäna som ett
stöd för de ledande männen inom jordbruksorganisationerna, exempelvis slakteriorganisationen,
vid deras uppgörelser med staten å ena sidan och med sina
medlemmar å ilen andra. Ja, statens intresse skulle naturligtvis vara att så
att säga sätta kyrkan mitt i byn, men man vet av erfarenhet, att påtryckningarna
från konsumenthåll för att motverka och begränsa värjo prisförhöjning
komma att bli så starka, att det lätt nog blir så, att statens roll därvidlag huvudsakligen
inskränker sig till att hålla priserna nere. Jordbruksministern
säger, att det stöd, som skall lämnas dessa förhandlande parter från jordbruks -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

organisationerna, skall bli ett stöd för att hjälpa Kungl. Maj:t att hålla ned
priserna. Men det blir knappast ett stöd för jordbruksorganisationernas representanter,
när de skola se till, att de under alla förhållanden få de verkliga
produktionskostnaderna täckta, alltså att föra talan för sina kommittenter.
Pressas denna situation för hårt — och det skedde förra gången — kommer
resultatet att bli, att medlemmarna-jordbrukarna desavuera sina egna organisationer,
och då ha vi hela handeln utanför i gång, vartill kommer, att jordbruksorganisationernas
ledande ställning äventyras genom ett sådant tillvägagångssätt.

Jordbruksministern sade, att den maximiprislag, som nu är föreslagen, kommer
att skilja sig högst väsentligt från den gamla, därför att den tar hänsyn
icke blott till dc varor, som jordbrukarna skola sälja, d. v. s. livsförnödenheter,
utan även till de varor, som de behöva köpa för sin produktion. I viss mån
kan det vara riktigt, att någon förbättring därigenom uppnås, men en tillräcklig
förbättring blir det icke, ty den väsentligaste faktorn i jordbrukets
produktion av livsmedel är i alla fall arbetskostnaderna, och de ställas utanför.
Man kan icke annat än slumpvis eller på basis av statistiskt material beräkna
vissa arbetskostnader, men någon reglering av arbetslönerna har icke
varit ifrågasatt, lika litet som någon maximering av dem. Om också denna
lag i någon mån är bättre än den gamla, blir den i alla fall i detta hänseende
otillfredsställande, och man kan icke räkna på att få fram priser, som verkligen
ta hänsyn till alla de olika produktionsfaktorerna och den snabba förändring,
som de i en sådan situation äro underkastade.

Jag är därför övertygad örn att även den nya maximiprislagen kommer att
få till huvudsaklig uppgift att reglera ned priserna till en nivå, som kan anses
något så när acceptabel från konsumenthåll, naturligtvis med visst beaktande
av produktionskostnaderna, men i alla fall icke tillräckligt för att kunna trygga
varutillförsel på den normala handelsvägen, utan vägarna komma att bli
två: den officiella handeln och smyghandeln.

Nu medger jag, att det kan tänkas situationer och kanske i speciella fall
varor, då en maximiprislag är nödvändig att ha. Men vad jag saknat i utskottsutlåtandet
är ett allvarligt och kraftigt uttalande angående alla de olägenheter,
som tala mot tillämpning av maximipriser, vilka svårigheter det möter
— alltså ett återhållande moment i detta hänseende. Det kunde man ha
väntat finna i utskottsutlåtandet och även i Kungl. Maj :ts proposition. I den
senare föreligger icke någon uppläggning av problemet i det avseendet, och
det är också en brist. En dylik uppläggning skulle naturligtvis ha inneburit
ett vägledande uttalande från Kungl. Maj :t angående den försiktighet och betänksamhet,
med vilka regeringen ville gå fram, örn den finge en sådan fullmakt,
som här föreslagits. Det har visserligen kommit fram i vissa uttalanden
under debatten i dag, men i propositionen finns det inte, och icke heller i
utskottsutlåtandet. Det är kanske detta, som jag mest saknar, då jag knappast
är beredd att säga, att maximiprislagen under inga förhållanden borde komma
till stånd, men jag skulle emellertid vilja förorda den reservation, som här föreligger,
då den åtminstone innebär någon bättre garanti för prövning från
riksdagens sida under mera konkreta förhållanden än som nu föreligger av en
maximiprislags tillkomst och tillämpning. Under sådana förhållanden vill
jag ansluta mig till reservationen, men på samma sätt, som jag gjorde i går,
med instämmande i de betänkligheter, som av herrar Linnér och Johansson uttalats
med avseende på maximiprislagens möjlighet och lämplighet att reglera
förhållandena på detta område. Jag säger detta med anledning av personliga
erfarenheter från den tiden, då en liknande maximiprislag tillämpades,
men de på densamma ställda förhoppningarna grusades, delvis måhända på

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

grund av felaktig tillämpning, men delvis på grund av maximiprislagens egen
natur att icke kunna reglera handeln på tillbörligt sätt.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr statsrådet Wigforss: Denna diskussion har utvecklat sig till att

bli en diskussion inte mellan utskottsmajoriteten och reservanterna, utan örn
hela behövligheten av en maximiprislagstiftning. Från vissa synpunkter kan
man ju förstå dem, som mena, att alla ingrepp här äro så farliga, att vi hellre
böra ta de olägenheter, som väl även avslagsyrkarna måste erkänna skulle följa,
örn vi vid en försvårad tillförsel på olika områden skulle överlämna hela prisbildningen
åt den fria marknaden. Jag förmodar, att herr Petersson är benägen
att ta den konsekvensen. De, som det vilja, kunna gå på avslagslinjen och med
stor effekt säga till affärsmän och andra: ni skola inte göra er beredda på att
kunna inhösta några spekulationsvinster andra än dem, som inträda på grund av
förhållandena. Jag har verkligen gått ut ifrån att det finns en så överväldigande
mening för, att örn vi komma i ett läge, där vissa slag av nödvändighetsvaror,
vare sig det gäller för konsumtionen eller produktionen, komma att föreligga
i otillräcklig omfattning, så kunna vi inte reda oss med att låta den fria
marknadens regler bestämma, vem som skall få tillgång till dessa varor eller
inte. Jag hörde visserligen vid en diskussion i Nationalekonomiska föreningen
någon talare, som yttrade, att han ansåg, att t. ex. tillgången på brännoljor —
bensin för bilar o. s. v. — skulle kunna regleras på det sättet, att priset
fick stiga tillräckligt. Jag har dock gått ut från att den uppfattningen omfattas
av ett så litet antal människor, att vi helt enkelt kunde lämna den ur
räkningen.

Det förefaller ju, som örn man vore beredd att anta en förfogandelag, man är
beredd att ta en valutalag, som i grund och botten är en utbyggnad av den
makt över det svenska penningvärdet, som redan ligger i statsmakternas d. v. s.
i riksbankens händer, men den komplettering för vissa bestämda situationer,
som man från regeringens sida tänkt sig genom en maximiprislagstiftning, vill
man inte acceptera. Det förefaller mig, att den enda logiska konsekvensen för
dem, som önska, att den fria marknaden skall klara sig själv, vore att avböja
alla ingrepp från statsmakternas sida, ty det är mycket svårt att förstå, varför
detta ingrepp för att reglera vissa priser skulle vara farligare för vårt näringsliv
än en valutalag eller förfogandelag för att inte tala örn den civila tjänsteplikten,
där man ju helt enkelt skulle förfoga över människornas arbetskraft.

Jag går därför ut ifrån att dessa yttringar av misstämning mot en maximiprislagstiftning
väsentligen äro bundna vid föreställningarna om de svårigheter,
med vilka den skulle fungera, och att man egentligen med detta frontangrepp
mot hela maximiprislagstiftningen vill åstadkomma ännu större försiktighet
vid tillämpningen än annars skulle varit fallet. Man skulle alltså,
trots att man yrkar avslag, kunna tänka sig, att en sådan maximiprislagstiftning
kan bli nödvändig.

Att inte denna försiktighet saknas i propositionen, borde väl ändå kammarens
ledamöter ha uppmärksammat. När herr Sederholm säger, att detta är någonting
av det väsentliga, som han saknar i propositionen, så kan jag inte underlåta
att läsa upp en bit ur propositionen, som även citeras i utskottsutlåtandet.
Den lyder på följande sätt: »Av vad jag anfört framgår, att prisreglerande åtgärder
enligt min mening böra komma ifråga endast när så av angivna skäl är
oundgängligen nödvändigt samt att tillämpningsområdet i så fall bör kunna
bli relativt begränsat och tillämpningsformerna i många fall förhållandevis
mjuka. I den mån överenskommelser örn prissättningen icke kunna träffas eller
staten icke kan garantera en normal varutillförsel till marknaden, framstå

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslåg till maximiprislag. (Forts.)

dock regleringsåtgärder av de slag som här diskuterats såsom nödvändiga, om
ej de organisatoriska, lönepolitiska och finanspolitiska strävandena att hålla
tillbaka den prisstegring, som vid krig eller krigsfara drives fram både av ökad
varuknapphet och kraftigt ökade statsutgifter, skola bli i det väsentligaste förfelade.
Jag förordar därför» o. s. v.

En förutsättning här är tydligen den. som inte herr Knut Petersson ville
acceptera, nämligen att under sådana krisartade förhållanden blir en prisstegring
i viss män oundviklig. Jag erkänner, att för den, som menar, att en prisstegring
icke är nödvändig och icke behöver inträda, örn man icke ingriper, faller
hela problemet bort. Men förutsättningen för alla dessa förslag till lagstiftning
har varit, att sådana krisartade förhållanden inträda, där det verkligen
finnson brist, antingen verklig eller skapad av spekulanter. Det är under sådana
förutsättningar vi måste resonera, örn en lagstiftning kan vara behövlig
eller inte.

Då kommer jag tillbaka till reservanterna, som ju icke förneka, att den blir
behövlig, men man ser inte fullt klart, varpå reservanterna grunda sin ovilja
att redan nu lämna en sådan fullmakt i Kungl. Majlis hand. Jag vill ge herr
Knut Petersson rätt i att en lagstiftning kan verka i två riktningar. Man kan
nog inte bara säga, att har man en sådan lagstiftning i sin hand, har man lättare
att komma till rätta med de enskilda eller de organisationer man skall förhandla
med, när det gäller att bestämma priserna. Det är utan tvivel så, att
inte tillvaron men hotet om en maximiprislagstiftning kan sätta i gång en spekulation,
där man säger: »Det är bäst att skynda sig att håva in vad vi kunna,
innan denna lag trätt i kraft.» Det är där fråga om ett avgörande, som får falla
i den ena eller andra riktningen. Herr Ewerlöf, som jag nu särskilt tänker på,
yttrade, att med hans uppläggning av reservanternas ståndpunkt är det kanske
svårt att se, i vad hänseende den skiljer sig från ett avslagsyrkande, men han
ville framhålla, att det fanns en betydelsefull skillnad. Jag tror, att han har
rätt, men jag tror också, att det är olämpligt att på detta sätt lämna möjlighet
till oklarhet. Ty örn denna tvekan, som reservanterna lägga i dagen, skall tolkas
så, att de, som skulle kunna vinna på en spekulationsaffär, kunna hoppas,
att när frågan kommer till riksdagen, då komma de att ha starkt stöd — ja, ursäkta,
jag menar inte, att det finns någon önskan att stödja spekulanterna — då
komma de faktiskt att ha ett starkt stöd i en mycket utbredd ovilja mot att ingripa
— då är det klart, att ett uppskov med det beslutet kommer att hjälpa
spekulationen och sålunda motverka de åtgärder, som alla anse nödvändiga. Örn
jag däremot får gå ut ifrån, och det var mitt första intryck av reservationen,
att man i grund och botten är fullt på det klara med att en sådan här lagstiftning
kommer till stånd, d. v. s. att örn riksdagen sammankallas och Kungl.
Maj :t lägger fram ett förslag, så kommer riksdagen icke att vägra — ja, då är
skillnaden mellan reservanternas ståndpunkt och propositionens samt utskottsmajoritetens
så liten, att man i grund och botten kan säga, att det bara är frågan
örn man, fast man är övertygad örn att ingripande kommer att ske, skall
lämna detta lilla rådrum för en icke önskvärd spekulation, som kan utveckla sig
under en kort tid. Vi få ju inte glömma, att örn det är riktigt att säga, att en
lagstiftning, som har satts i kraft, har sina återverkningar och det inte är lätt
att gå tillbaka, så kan det å andra sidan, örn man försummat ett tillfälle att i
början stäcka en spekulation, vara för sent att ingripa på ett sådant sätt, att
en prisstegring verkligen förebygges.

Jag tror, som jag sade i mitt första yttrande, att, örn man tolkar reservanterna
så, att de äro beredda att anta en maximiprislag, när val riksdagen är sammankallad,
så är vinsten av ett uppskov ingen, men förlusten kan bli sådan, att
det är alldeles onödigt, att vi utsätta oss för den.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslåg till maximiprislag. (Forts.)

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Petersson, Knut, som
yttrade: Herr talman! Då jag tror, att herr finansministern i någon mån

missuppfattat min framställning i denna sak, vill jag gärna tillägga ett par
ord.

Jag är inte alls beredd att taga alla konsekvenser av den fria prisbildningen
på en avstängd marknad. Det är jag angelägen örn att betona, och det tror
jag också jag antydde i mitt föregående anförande, då jag sade, att jag kan
tänka mig omständigheter, under vilka även en prismaximering kan bli nödvändig.
Men man kan ju ingripa på olika sätt och med olika medel, bättre
och sämre. Då jag betraktar prismaximeringen som ett av de allra sämsta
medlen, är det förklarligt, om jag ställer mig tveksam mot den framlagda
lagstiftningen.

Herr Åkerberg: Jag har begärt ordet bara för ett par korta repliker.

Jag anser fortfarande, att herr öman målar den fule på väggen bara för
nöjet att få piska honom. Man får skilja på den fullmakt, som en maktlös
riksdag ger en övermäktig regering, som ej är pålitlig ur demokratisk synpunkt,
och de fullmakter, som en regering får av en riksdag, ur vars demokratiska
majoritet den har framgått och för vilken den är ett organ. Vi ge
förresten regeringen fullmakt ganska ofta. Herrarna ha kanske inte lågt märke
till, att det sker i ganska många fall, att riksdagen avhänder sig sin beslutanderätt
och ger regeringen i olika frågor ganska vidsträckta fullmakter,
så att detta är inte något första syndafall, som kan utgöra inledningen till
många andra, utan det är verkligen en demokratisk arbetsmetod, som man
inte kan komma ifrån. Jag tror inte, att demokratiens styrka ligger i att gå
omkring och vara rädd för spöken, utan i att man verkligen vet vad man
vill.

Herr Domö översatte mitt första yttrande så, att jag skulle ha sagt, att vi
skulle reglera vår valuta med dessa maximipriser. Jag ber att få understryka,
att jag i det sammanhanget använde uttrycket »penningvärde». Det är
ju ett mera vidsträckt begrepp än »valuta». Det är klart, att örn dessa maximipriser
komma att få någon betydelse, så komma de att verka därigenom,
att de skydda vårt penningvärde för alltför stora förskjutningar i sådana
onormala situationer, men jag har naturligtvis aldrig avsett något annat än
att detta skulle vara ett av de många medel, som en regering i en sådan situation
måste tillgripa för att skydda detta penningvärde.

Erfarenheterna från kriget ha här åberopats till förmån för den uppfattningen,
att maximipriser vore ett mycket ofullkomligt medel för skyddandet
av vårt penningvärde. Men det är ju inte uteslutet, att om man organiserar
det hela förberedelsvis och bättre än förut, de denna gång kunna få ett större
inflytande. Förra gången, under världskriget, kom ju utvecklingen på glid.
Det blev en inflation, som baserades på förhållandena redan under världskrigets
första dagar. När man sedan märkte varthän utvecklingen glöd, så tillgrep
man en massa improvisationer. Men de voro ej genomtänkta, och därigenom
blev utvecklingen så ödesdiger som den verkligen blev. Jag hävdar i
likhet med finansministern, att reservanterna och de herrar, som tala för reservationen
— alltså ej för rent avslag, som ju många gjort — i verkligheten
se saken i alltför hög grad rent formellt. Vad som skiljer är egentligen endast
frågan, huruvida riksdagen skall inkallas före lagens ikraftträdande eller
örn regeringen skall lia fullmakt att låta den träda i kraft före riksdagens
infallande, men att riksdagen ändå skall höras. Örn man är ense i själva
uppfattningen om hela detta system, så tycker jag, att den rent formella saken
inte borde föranleda någon stor strid.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

Herr Domö: Herr talman! Jordbruksministern talade om att sannolikheten
av att man skulle behöva tillgripa maximipris inte vore så stor, enär jordbruksorganisationerna
helt visst kunde utöva ett behövligt inflytande på jordbruksprodukternas
priser. Han trodde inte, att man skulle underlåta att från
nämnda organisationshåll se till, att det ej framfördes krav på för höga produktpriser.
Jag har också den uppfattningen att organisationerna skola även vid
utomordentliga tillfällen medverka till rimliga produktpriser, men detta förhållande
kan jag inte anse tala till förmån för utskottets åsikt örn behovet av
ett hastigt genomförande av maximiprislagstiftning utan snarare för ett bifall
till reservationen, som vill avvakta, hur förhållandena utveckla sig, och taga
den risk, som ett kort uppskov skulle innebära.

Jordbruksministern gör sig mycket stor möda att bevisa, att det är en annan
sorts maximiprislagstiftning än den vi hade under världskriget, vi nu skola
gå in för. Jag har mycket svårt att se vad som i princip skiljer det förslag,
som nu föreligger, från den tidigare lagstiftningen. Det skall ju tillkomma regeringen
att i stort sett bestämma priserna, och så var det ju även under världskriget.
Även örn man har försett det föreliggande förslaget med en del uttalanden
örn angelägenheten av att till skäliga priser anskaffa förnödenheter
och dylikt till jordbruket, så skulle jag tro, att jordbrukarna för sin del nog
känna igen den gamla och av deni hjärtligt hatade maximiprisförordningen
från världskrigets dagar, även örn den har fått en ny kapprock.

Jag tror visst, att regeringen har goda avsikter. Men det hade man väl
under kriget också. Jordbruksministern sade: regeringen avser att se till, att
tillämpningen blir så förnuftig som möjligt. Men man vet ju aldrig, hurudana
förhållandena kunna bli, och därför får förtroendet till regeringen icke vara
något avgörande skäl vid riksdagens ställningstagande till maximiprislagen.
Och jag tror heller inte, att ens förhoppningen om att'' jordbruksminister Pehrsson-Bramstorp
skall komma att tillämpa maximiprisbestämmelserna på ett
förnuftigt sätt skall för det stora flertalet jordbrukare taga bort känslan av
obehag över att ha dem hängande över sig. Och när jordbruksministern talade
örn andra regeringars avsikter, så var det väl ett något förhastat uttalande.

Jag kan inte komma till något annat resultat än att vi här stå inför ett avgörande,
som är synnerligen viktigt, inte minst för jordbrukets vidkommande.
Jag skulle helst sett, att man inte ens i princip behövt gå in för en maximiprislagstiftning,
men i den form, vari den nu tillstyrkes av reservanterna, nämligen
att lagen skall kunna tillämpas endast under medverkan av riksdagen, så
vill jag inte yrka avslag.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Jag förstod, att herr Sederholm inte
läst propositionen. Det framgick tydligt av hans yttrande, och man kan ju
inte heller begära, att han skall hinna med att läsa alla propositioner. Men örn
herr Sederholm läser igenom den, finner han där allt lian ville, att man skulle
ge akt på. Finansministern har för resten redan berört detta.

Vidare påpekade herr Sederholm, att man ju har jordbrukarorganisationerna.
Maximilagen skulle då bara finnas till för att man skulle kunna pressa
ned priserna. Ja, det är möjligt, att en regering skulle kunna se saken på
det sättet, men det bleve ju värst för den regeringen själv eller för de förtroendemän
Kungl. Majit bär, därest detta bemyndigande skulle begagnas på
så sätt, att varorna skulle avföras från marknaden. Örn herr Sederholm får
tid att läsa propositionen, finner han där angivet, att det kan hända, att prisnivån
på livsmedel och annat kommer upp till sådant höjdläge, att vissa
grupper människor inte kunna betala priserna. Då får man gå in för åtgärder
i syfte att sälja billigare till dem. Då blir frågan om man skall

Onadagen dea 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag lill maximiprislag. (Forts.)

lämna hjälp till jordbrukarna direkt som producenter eller lämna ut rabattkort,
såsom man förra gången gjorde, till dem som behövde köpa billigare.

Vidare sade herr Domö, att han inte kunde förstå skillnaden mellan denna
in i Tim i pri slag och den förra. Ja, jag kan verkligen inte hjälpa det. Beror
det på att herr Domö inte kan fatta skillnaden, så är det ju ingenting att göra
däråt. Det måste emellertid sägas vara en väsentlig skillnad, ty nu skall
man, såsom jag tidigare sagt, söka åstadkomma förutsättningar för att begränsa
prisstegringen på de varor, som man vill åsätta maximipris och därvid
gäller det naturligtvis också att söka reglera produktionskostnaderna.
Arbetslönen utgör ju mellan 30 och 40 % av produktionskostnaderna och har
sålunda stor betydelse i det avseendet. Vidare är det fråga örn de förnödenheter
jordbruket behöver för framställandet av sina produkter.

Några sådana åtgärder vidtog man inte förra gången. År 1918, vill jag
minnas, ändrades bestämmelserna därhän, att jordbrukarna fingo leverera in
vissa kvantiteter spannmål. Då fick det svenska folkhushållet allt vad det
behövde i spannmålsväg, men så länge man tillämpade det tidigare systemet,
hade det rått knapphet, och det hade gått därhän, att det svenska folkhushållet
till sist höll på att inte få någonting. Detta berodde naturligtvis på
en oerhörd oerfarenhet på området, och man skall inte förtänka, att så var
fallet. Det existerade ju överhuvud taget inga organisationer på jordbrukets
område, varifrån man kunde få representanter, som behärskade dessa saker.
Man kunde inte begära, att de, som för första gången sattes att handha denna
reglering, skulle vara inne i dessa olika spörsmål.

Sedan var det naturligtvis en oerhörd brist, att inte de produktionsmedel,
som behövdes för jordbruket, kunde lämnas till ett någorlunda rimligt pris.
Därigenom skulle man ha åstadkommit de förutsättningar, varpå maximiprissättningen
den gången byggde. Dessa förutsättningar funnos inte för jordbrukarna,
när de skulle sälja sina produkter. Produktionskostnaderna hade
stigit så väsentligt, att det inte fanns någon möjlighet att få ett ekonomiskt
tillfredsställande utbyte.

Herr Linnér: Herr talman! Det var för mig en besvikelse, att herr finansministern
lade sitt förra anförande så formellt och icke fullföljde sin uppläggning
i propositionen efter något mera konkreta linjer, utan förskansade
sig bakom de yrkanden, som hade framställts, och därför inte gick vidare
in på den praktiska tillämpning, som alla önskat att få någon upplysning örn.
Det är ju dock den, som blir det avgörande, ifall riksdagen skall giva en sådan
här fullmaktslag till regeringen. Vad tänker regeringen göra? På vilket
sätt tänker regeringen tillämpa denna lag? Vilken organisation tänker
regeringen använda? Vilka stödåtgärder — det förekommer nämligen någon
gång i propositionen uttryck, som tyda på detta — tänker regeringen använda
sig av flir att uppväga maximiprissättningens tryck på producenterna? Antingen
är det så, att finansministern icke anser, att det är nödvändigt att
giva riksdagen del av dessa regeringens planer, eller också måste det vara så,
att regeringen ej för närvarande har några sådana planer, och då har riksdagen,
ifall den går att giva Kungl. Maj :t denna fullmakt, att konstatera det
faktum, att fullmakten är i eminent grad en fullmakt in blanco.

Jag skall försöka, eftersom finansministern var vänlig nog att i någon mån
intressera sig för min personliga ståndpunkt, att något klargöra den. Den
är antydd i den motion, som herr öman och jag lia. avgivit, men jag skall
klargöra den något ytterligare. Min föreställning är. att man kan tänka sig
under ett krig en sådan situation, då ett maximipris icke går att undvika.
Det är ju klart, att ett folk kan komma i ett så förtvivlat läge, att statsäd -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximi prislag. (Forts.)

ningen måste taga hand om både produktion och konsumtion och tvinga sig till
makt över dessa. I detta läge lia sannolikt också maximiprisen sin uppgift
att fylla. Men det är väl ingen, som tror, att denna situation behöver inträda
vid utbrottet av en kris eller att den skall inträda med en sådan hastighet,
att inte åtgärderna kunna bedömas av Kungl. Maj:t och folkets representanter
gemensamt. Det är den principiella ståndpunkt, som leder mig till att
ansluta mig till reservationen.

Då kan finansministern, örn han fortfarande har godheten att intressera
sig för sina motståndares ståndpunkt i detta fall, fråga, hur vi ha tänkt oss
att möta de svårigheter, som jag i likhet med finansministern tror nästan automatiskt
skola uppträda på prismarknaden i och med krissituationens inträde.
Jag tror för min del, att det nyttigaste medlet här är förfogandelagen, och
det är därför inte någon inkonsekvens av mig, utan en fullkomligt klar tankegång,
när jag röstar ja till förfogandelagen och säger, att en maxamiprislag
skola vi i varje fall icke nu besluta. Jag tror således icke, att maximiprislagen
är ett nödvändigt komplement till den situation, där förfogandelagen
kan behöva användas. Om en sådan situation inträffar, att prisen springa i
höjden, importen försvåras i hög grad, en död hand ligger, på grund av arbetskraftens
evakuering, över stora delar av produktionen, andra delar av produktionen
få drivas till en topphöjd med förflyttning av arbetskraft från
t. ex. jordbruket, örn en sådan situation inträffar, då tror jag, att det kan bli
nödvändigt att på ett mycket tidigt stadium använda sig av förfogandelagen,
och. i samband därmed även använda sig av ransonering. Då inträder det
kapitel, som herr finansministern har behandlat i så att säga del 2 av sin proposition,
nämligen maximipris i samband med ransonering. Såvitt jag förstår,
behövas icke maximipris i detta läge, ty genom en förfogandelag kan
staten få förråd av olika varor i sin hand, och den kan bestämma över dessa
varors fördelning, under förutsättning att staten har en väl genomtänkt organisation
och en väl personalutrustad organisation till sitt förfogande, och
detta, herr statsråd, tillåter jag mig att framhålla, är oändligt mycket viktigare
än att regeringen har en maximiprislag i sin hand. Det är därför att
beklaga, jag säger det ännu en gång, att vi inte ens ha fått en antydan om
vad en sådan organisation skall innebära. Om det lyckas att överföra förråden
i regeringens hand, så kan regeringen också bestämma över distributionsprisen
och bestämma dessa ut i förgreningarna med bättre effekt, tror
jag, än genom maximipriser. Man riskerar inte därmed den olyckliga verkan
av maximiprisen, att så snart ett maximipris är satt, så visar det sig leda
till — och jag skall inte uttala mig örn huruvida det är för lågt eller icke —
att varorna flyta förbi den maximiprisreglerade marknaden ut till en oreglerad
marknad, och då verka maximiprisen ju varken till förmån för konsumenterna
eller till förmån för något valutastöd.

Och vidare: genom att man har hand över varorna och fritt bestämmer över
deras pris successivt allteftersom man ser, att produktionen hålles i gång, så
kan man intressera producenterna för produktionens lämpligaste inriktning.
Om man gör det, då kan man använda en sådan prissättning på ett oändligt
mycket bättre sätt, än man kan göra genom maximiprisen. En förändring av
maximiprisen kommer efter min tro oundvikligt att leda till, att de förlora
sitt värde. Förtroendet för maximiprisen, hotet mot »förväntningen», som
statsrådet kallar det för, faller bort. Ena månaden är maximipriset för smör
8 kronor — jag vill taga det exemplet —, nästa månad är det någonting
annat. Ingen människa vet i realiteten vad det verkliga priset är.

Därmed kommer jag också till frågan örn organisationernas betydelse. Jag
tror i likhet med herr jordbruksministern, att man bör hysa en förhoppning

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag lill maximiprislag. (Forts.)

om att organisationerna skola visa sig vara ett nyttigt verktyg, ett verktyg,
som ej fanns under den förra krisen. Men jag tror, att detta verktyg bäst
användes på det sättet, att man förhandlar med organisationernas ledare, i
förtroende till de medlemmar av organisationerna, de stora lager i organisationerna,
som komma att i verkligheten bestämma. På annat sätt tror jag
inte, att det går att komma fram. Här är kärnpunkten efter min föreställning
i själva verket upprätthållandet av livsmedelsproduktionen och rimliga pris
på livsmedel. Det komma vi ej förbi. Vi måste fasthålla vid, att detta är
kärnpunkten, och därvidlag tror jag, att herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
har något missuppfattat lagstiftningen under den tidigare
krisen. Man kan inte begära, att ett statsråd skall läsa alla propositioner,
men örn statsrådet hade haft tid att göra det, så hade han i propositionen
med förslag till allmän förfogandelag funnit en redogörelse för hur man använde
sig av varor som icke folio under maximiprissättningen. Det var nämligen
på det sättet att vissa av de varor, som herr statsrådet trodde icke lågo
under maximiprislagen, gjorde det. Exempelvis föll en viktig råvara för produktionen
av hushållsjärn som kol under maximiprislagen. Råvaror för tillverkning
av kläder folio likaså under maximiprislagen, men andra industriella
råvaror manövrerade man på ett annat sätt, nämligen just med tillämpning
av den dåvarande förfogandelagen, och det, herr statsråd, visade sig i verkligheten
gå bättre än med maximiprislagen. Att det oaktat prisen sprungo
i höjden på ett sätt, som för jordbrukarna var utomordentligt kännbart, därom
är inte något tvivel. Men, herr statsråd, låt oss inte tro, att det hade gått
bättre att manövrera dessa priser på jordbrukarnas inköpsvaror, örn det hade
funnits en maximiprislag! Det finnes ingenting från de tidigare erfarenheterna,
som tyder därpå. Örn herr statsrådet till äventyrs skulle giva sig tid att
läsa igenom, redogörelsen för industrikommissionens förfarande, så tror jag,
att han otvivelaktigt måste komma till denna slutsats. Det är precis den
metod jag föreställer mig skulle vara den rätta. Vi ha den erfarenheten, att
med förfogandelagen, pa ett lämpligt sätt använd, kan man manövrera lagren
och. bestämma över priserna, i den mån de överhuvud taget låta sig bestämma,
därigenom att man har lagren i sin hand.

Slutligen ett ord angående frågan: örn man överhuvud taget tänker sig en
maximiprislag beslutad, varför icke lägga den i regeringens hand? Jag har
för min personliga del deklarerat, att jag inte tror, att en maximiprislag, beslutad
av vare sig regeringen eller av regering och riksdag tillsammans, är
något, tjänligt medel annat än i, som kommerskollegium säger, en ren nödfallssituation.
Men det finnes ett annat skäl, och det är, att människor lia
en. utomordentlig förmåga att glömma, och det är nog att befara, att örn en
krissituation skulle inträffa, där livsmedelsprisen springa i höjden, så komma
konsumenterna att. utöva ett starkt tryck på regeringen, örn denna har en
maximiprislag i sin hand. Det trycket behöver givetvis motvägas av alla
dessa synpunkter som kunna anläggas framför allt —• jag kommer tillbaka
till den saken — från de producenter av livsmedel, som äro att tillgå i riksdagen
såsom den allmänna representationen.

Det ar därför jag tror, att det är en reell skillnad mellan en maximiprislag.
som regeringen har att^ förfoga över, och en maximiprislag, vars ikraftträdande
kan beslutas av. Konung och riksdag gemensamt. För mig är detta viktigare
än. den förlustrisk, som herr finansministern med skäl talade om skulle
inträda, ifall man dröjer 30 dagar eller någonting sådant. Jag tror, att en
sådan förlustrisk kan inträffa, men jag är beredd att taga den risken i stället
för att taga den andra risken, att man använder ett medel, som snart visar
sig vara felaktigt, som producenterna icke komma att respektera eller vars

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

sämsta verkan skulle vara, att det icke respekteras men samtidigt försvagar
intresset hos producenterna för produktionen. Det är den synpunkten
framför allt, som vi måste lägga på denna fråga: uppehållandet av produktionen,
enkannerligen livsmedelsproduktionen. Det blir i en sådan situation
själva kärnpunkten, som vi ej komma förbi. Vi lösa icke den frågan genom
en maximiprislag.

Herr Pettersson, Anton: Herr talman! Det är ju inte så underligt, när vi nu
gå att fatta beslut i fråga örn lagen örn maximipris, att man kommer tillbaka
till den maximiprislag, som vi hade för cirka 20 år sedan. Debatten här bär
i huvudsak rört sig om, huruvida man skall taga lagen nu eller örn man skall
vänta till dess regering och riksdag samfällt kunna fatta beslut, när t. ex.
en urtima riksdag blivit inkallad på grund av det oroliga läge, som kan uppstå.
Jag får emellertid säga, att nog tror jag det hela skulle gå bra mycket
mer friktionsfritt, örn regeringen nu finge en sådan här lag, utarbetad i större
lugn och ro än när man kanske står mitt uppe i en kris, då lagarna skola
komma den ena efter den andra.

Det är givetvis fullt befogat vad som har sagts av herr Johanson i Faleberg
och herr Domö, att det var en hel del anmärkningar att göra mot den tidens
krislagar. Men det var också, såsom herr jordbruksministern pekat på, på det
sättet, att dessa lagar huvudsakligen rörde sig örn livsförnödenheter. Herr
Linnér framhöll, att det också var maximipris på vissa råvaror som behövdes
för produktionen, och det var ju också, vill jag minnas, maximipris på sådana
råvaror, t. ex. hudar, som jordbrukarna producerade, men jag tror inte alls,
att det var något maximipris på den förädlade varan, t. ex. skor och sådant.
Och jag förstår inte, hur man med en förfogandelag skulle komma till rätta
med alla dessa saker, utan jag tror, att man måste gå maximiprisvägen.

Ja.g får också stryka under vad jordbruksministern påpekade, nämligen, att
dessa priser på livsmedel sattes alldeles för lågt i förhållande till priserna
på vad t. ex. jordbrukarebefolkningen skulle köpa. Och det är ju på den
punkten, som jordbruksministern framhöll, att det skulle bli en tillrättaläggning,
vilket jag anser är synnerligen viktigt.

När nu herrar Johanson i Faleberg och''Domö så kraftigt ha pekat på krisåren
och de felaktiga lagar, som vi fingo då, vill jag erinra dem örn att fram
till 1917 på våren satt den hammarskjöldska regeringen, och från våren till
hösten 1917 satt, som jag vill minans, den swartz-lindmanska regeringen, och
det var under dessa regeringars tid som grunden för de förordningar byggdes
upp, som vi sedan hade obehag av, enligt vad herrar Johanson i Faleberg och
Domö med rätta framhållit.

Jag skulle också vilja säga en annan sak. Herr Domö var ju inne på och
tyckte, att det var konstigt, att bondeförbundet skulle gå med på sådana här
maximiprislagar, eftersom det var tack vare denna kristid, som bondeförbundet
kommit fram, eller hur orden nu folio sig. Ja, det var ju många, som på den
tiden trodde, att när det var över med kristiden, skulle det också vara över
med bondeförbundet, men bondeförbundet har ju i alla fall rett sig ganska bra.
I vissa fall tror jag det gått nästan sämre för högern.

Jag skulle så allra sist vilja säga, att då vi nu ha diskuterat denna sak
nära tre timmar så få vi väl hoppas, att den här debatten inte skall ha varit
bortkastad ur den synpunkten, att den här lagen ju skall tagas under nytt
övervägande. Den skall gälla endast till den 31 mars 1940. Vi få väl hoppas
att vi under denna tid icke skola komma in i en sådan situation, att vi skola
behöva låta denna lag träda i kraft. Men örn det skulle vara så olyckligt, att
lagen behöver träda i kraft, så tror jag, att det skulle vara en fördel, att rege -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

ringen. Ilar ilen här fullmakten i sin liand oell att nian ej behöver vänta, till
dess man står mitt uppe i en kristid. Det är därför, herr talman, som jag kommer
att rösta med utskottet i denna fråga.

Herr statsrådet Wigforss: Jag skall inte onödigtvis förlänga debatten.

Att jag inriktade mitt svar till herr Linnér helt enkelt på frågan om ikraftträdandet,
berodde helt och hållet på att herr Linnér slutade sitt anförande
med ett yrkande — som visserligen inte stod i så stor överensstämmelse med
hans föregående yttrande men som från min synpunkt var acceptabelt, därför
att det sköt undan hela den debatt, som vi ha fört nu i dag. När vi emellertid
i dag ändå så utförligt gått in på sakfrågan, skall jag be att få göra ett par
påpekanden.

Det första är, att kritiken av hela tanken på en maximiprislagstiftning
bygger på att nian tänker sig, att de, som skulle handha en sådan lagstiftning,
skulle försöka sätta maximipris så att säga över hela området, under det att
det uttryckligen är sagt, att maximipriserna i den utformning av lagen, som
nu framlägges, äro tänkta såsom ett komplement till en hel rad åtgärder, vare
sig i form av ingripande direkt på lagstiftningens väg eller på annat sätt.
Detta gör ju, att området för diskussionen blir väsentligt mindre.

Det är också riktigt, att vi här ha. att göra med två olika ting. Vi kunna
tänka oss, att man tillgriper förfogandelagen och därigenom får den form av
maximiprislagstiftning, kan man säga, som innebär, att det lägges i statsmakternas
hand att överta alla varor och sälja dem till det pris man finner lämpligt.
Men inte heller där är man ju kvitt tvånget för säljaren att lämna varan
till det skäliga pris, som bestämmes enligt förfogandelagen. All den ovilja,
som herr Domö och andra gett uttryck åt emot maximiprislagstiftningen, borde
ju lia kommit till synes precis lika väl när det gäller frågan om att förfoga
t. ex. över jordbrukets spannmål till skäliga, av statsmakterna fastställda priser.
Jag kan sålunda mycket väl tänka mig, att ransoneringen i viss utsträckning
kan ersätta eller onödiggöra tanken på maximiprissättning i övriga
fall, men vi få komma ihåg, att då skall man kunna använda förfogandelagen
i mängder av fall, över hela området. Det är väl ändå att sträcka sig
väl långt i sin förväntan, örn man tänker sig, att staten skall överta uppköp
och distribuering av de väsentliga varor vi ha att göra med. Det är just för
att på mångå områden kunna undvika så långtgående åtgärder som beslagtagande,
ransonering och statlig försäljning som man vill kunna tillgripa en
maximiprissättning, som kan förebygga en onödig prisstegring.

Jag vill erinra örn att ifall vi ha lärt någonting av den förra krisen, så
är det, att felet i stor utsträckning med de maximipriser, som då sattes, var,
att de sattes utan hänsyn till de förhållanden, som rimligtvis borde anses råda
på marknaden. Man försökte komma fram till priser, som icke hade någon som
helst relation till produktionskostnader eller annat. Nu förutsätter man i detta
lagförslag, att man skall försöka såvitt möjligt anpassa sig efter de förhållanden,
som skapas av verklig tillgång och verklig efterfrågan, sådana dessa
skulle vara, örn det icke är fråga om ransonering. Vad man vill förebygga
är den onödiga prisstegring, som kan skapas av vad man med ett populärt uttryck
brukar kalla för spekulation, vilken prisstegring icke behöver motsvara
marknadens verkliga läge, utan bara motsvarar det maktläge, som vissa innehavare
av varor kunna skapa men som de i längden icke kunna upprätthålla.
Där hoppas man, att ett sådant ingripande med maximiprislagstiftningen skall
kunna vara möjligt.

Detta örn sakfrågan. Rörande formen kan jag bara upprepa, att när man har
kommit så nära varandra, som tydligen är fallet med å ena .sidan propositionen

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

och utskottsmajoriteten, å andra sidan reservanterna med den utformning av
deras ståndpunkt, som herr Ewerlöf gett, då är det faktiskt bara fråga örn
vilka risker man helst vill ta. Jag kan förstå, att herr Linnér, hellre tar
risken av spekulation och prisstegring, under det att de, som stå på propositionens
och utskottsutlåtandets sida, säga, att det är onödigt att ta den risken,
och därför föredraga, att ett ingripande skall kunna ske hastigt. Vår
erfarenhet säger oss, att förändringar på marknaden kunna ske mycket hastigt.
Detta har tydligen övertygat även motståndarna till valutalagen, som
ju från början mötte ett mycket bestämt motstånd, örn att man icke kan vänta,
utan att nya förhållanden kunna inträda så hastigt, att det behövs ett omedelbart
ingripande. Jag är övertygad om att på vissa områden av varumarknaden
föreligga liknande förhållanden, som verkligen betyda, att det är fara i dröjsmål.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman, endast ett par ord! Med dessa

ord skulle jag vilja uttrycka min förvåning över den opposition man här reser
mot denna maximiprislag. Herr Linnér yttrade för en stund sedan, att
människor ha så förfärligt lätt att glömma. Ja, jag är också förvånad över
detta, men uttrycket bör ju närmast tillämpas på herr Linnér och hans meningsfränder
i denna debatt. Man tyckes fullständigt ha glömt bort vad som
hände under den förra krisen och vilket kaos och elände, som då var rådande.
Och varför var det så? Jo därför, att man icke i god tid hade gjort upp en
plan, man hade inte instrument för att i god tid ingripa på de olika områdena.
Det lämnades alltför stort utrymme för jobberi och spekulation. Det är därför
jag menar, att det är nödvändigt att giva regeringen denna fullmakt för
att, i händelse en ny kris inträder — ty det är ju bara fråga om ett sådant
tillfälle — den skall kunna i god tid planlägga för att få ett fast grepp om
det hela.

Herr Linnér undrade också vilka organisationer jordbruksministern skulle
vända sig till i en sådan situation. Ja, svaret ger sig väl självt. Vad främst
gäller livsmedlen, är det klart, att man vänder sig till jordbruksorganisationerna.
Herr Sederholm undrade i sitt anförande vad det skulle leda till. Han
trodde, att det skulle leda till manspillan; man skulle lämna dessa jordbruksorganisationer,
då man ej fick det så, som man på vissa jordbrukarhåll ville
lia det. Jag Ilar en helt annan uppfattning. Jag tror, att just denna kontakt
och underhandling i god tid mellan regering och jordbruksorganisationer skall
giva det fasta grepp, som behöves i en situation, som hotar att bli besvärlig.
Menar man då kanhända, att denna maximiprisfullmakt skulle betyda alltför
låga priser på jordbrukets produkter? Jag kan inte tänka mig detta. Jag
har ingen anledning att tro, att man från regeringshåll skulle gå in för sådana
åtgärder, att man skulle sätta så låga priser på jordbrukarnas produkter, att
de inte skulle kunna klara sig. Det går in som ett led i det hela, när krisen
en gång kommer — örn den kommer -— att giva jordbruket det stöd det behöver
och de priser, som kunna anses vara skäliga. Farhågorna i det hänseendet
äro således skäligen ogrundade.

Vidare frågade herr Öman: varför detta hastverk? Vi få ju i alla fall så
god tid på oss, örn en kris kommer, att man mycket väl skall då kunna fatta
ett beslut. Den kan ju aldrig komma på så där hastigt. Ja, så låter det i
dag, men när vi hade att besluta örn det yttre försvaret — jag kallar nämligen
denna åtgärd ett led i det inre försvaret — då fanns det knappast en minut
att räkna med, ty allting kunde ju ske så blixtsnabbt då, och då var man ju
beredd från det hållet att giva regeringen vidsträckta fullmakter, i fall den
ville gå i en viss riktning, men i dag, när det gäller en fullmakt att behärska

Onsdagen den 7 juni 1939 £. m.

Nr 38.

Förslag till maximiprislag. (Forts.))

ett annat område, ja, då målar man ut synnerligen stora och besvärliga konsekvenser.

Jag kan inte värja mig för den tanken, att man just nu inom högern och
bland liktänkande mest är förargad över, att det ej skall lämnas rum för spekulation
och fria prisbildningar åtminstone en liten tid. Det är val där, tror
jag, som skon mest klämmer, att man inte vill giva detta rådrum för en viss
tid framåt. Men då bleve följden liksom sist, att dessa åtgärder, som skulle
vidtagas, skulle, som jordbruksministern så klart uttryckte sig, alltid komma
för sent, ty det var vad som inträffade förra gången. Nu är det meningen,
att de skulle vidtagas i god tid och göra den effekt, som man åsyftar, för att
det skall bli ordning och reda i detta.

Därför tvekar jag inte ett ögonblick att lägga min röst för den fullmakt åt
regeringen, som den här äskar, och med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sederholm: Finansministern uppläste de allmänna synpunkter, som
finnas anförda i propositionen angående betänkligheterna emot införande och
användande av maximipriser. Det är ungefär samma synpunkter, som anfördes,
när det gällde den gamla maximiprislagen. Då förklarades principiellt
för varje gång, att det var mycket ogärna man införde ett maximipris, men
man ansåg sig tvungen därtill. De principer, som i propositionen uttalas, kunna
inte ge någon ledning för den tillämpning av maximipriserna och de regler
därför, som regeringen tänkt sig, att den skulle tillämpa, örn den skulle få en
sådan fullmaktslag, som här är föreslagen, och komma i den situationen, att
den skulle tillämpa den.

Där ha framhållits många svårigheter, som skulle möta, och många talare
här ha pekat på sådana. Vad jag saknar är en diskussion av olägenheterna i
själva tillämpningen av en sådan lag. Det hade varit önskvärt, att detta hade
diskuterats och att man särskilt i de olika fall, som kunde tänkas, sökt visa,
hur man skulle kunna begränsa maximipriserna och hur man skulle gå fram
vid tillämpningen.

Någon talare här sade, att felet förra gången var, att vi inte gjorde några
beräkningar över produktionskostnaderna; man gjorde inga beräkningar över
hur högt maximipriserna borde sättas för att täcka jordbrukarnas kostnader.
Jo, sådana beräkningar gjordes i praktiskt taget alla sådana fall, och man
sökte avväga priset så, att jordbrukarna skulle kunna få en, såsom man ansåg,
skälig ersättning, men man utgick därvidlag från medeltalet av jordbrukare,
och den stora del, som ligger under medeltalet, fick det naturligtvis då sämre
än flertalet. Det är nämligen inte så, att de, som ha det bättre, och de, som
höra till medeltalet, dela med sig åt dem, som ha det sämre än medeltalet. I
sådana fall bli beräkningarna naturligtvis missvisande. Men resultatet blev,
att varorna försvunno, och det ligger i själva systemet, att varorna försvinna.

Då menar jag, att det hade varit önskvärt, att här klarare angivits vad som
antyddes i finansministerns senaste anförande, där han talade örn hur man
skulle tänka sig de supplerande metoder, som skulle komma i tillämpning för
att reglera priserna, t. ex. ingripande enligt förfogandelagen eller annan lag
för att begränsa och förkorta den tid, under vilken maximipriserna gälla. Det
är detta, som jag menar hade varit önskvärt. Emellertid är det också önskvärt,
synes det mig, att när maximiprislagen en gång skall komma i tillämpning,
det blir möjligt att framlägga den i ett mera berett skick än vad nu är fallet.
Riksdagen skulle då få tillfälle att pröva elen, innan den träder i funktion, i
stället för att få göra det efteråt.

Det är av dessa skäl jag fortfarande yrkar bifall till reservationen.

Första hammarens protokoll 1939. Nr SS.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Jag; har inte bestridit, att det. såsom
herr Sederholm säde. även under den föregående krisen gjordes beräkningar
av produktionskostnaderna, men jag har sagt, att dessa beräkningar
inte höllö, av den anledningen, att förutsättningarna saknades. Man ingrep
nämligen inte mot prisstegringen på de förnödenheter, som behövdes för jordbruksproduktionen.
Herr Linnér nämnde visserligen, att man hade maximipris
på kol, som behövdes för framställning av järn. Det är alldeles riktigt,
men man glömde det för jordbruket viktigaste, att maximera priset på järnet,
ända tills man kommit rätt långt fram i krisen. Då infördes någonting, som
kallades för kompensationsjärn, varav vissa mindre kvantiteter delades ut.

Herr Linnér, sade, att man nu har organisationer att förhandla med. Ja,
det är precis vad jag har sagt; det är min tanke, att man skall gå den vägen.
Propositionen säger också, att man skall försöka åstadkomma en överenskommelse.
Men herr Linnér vet lika bra som jag, att det tyvärr finns vissa som
stå utanför organisationerna, och det finns även de, som köpa varorna av
organisationerna och distribuera dem. Menar herr Linnér, att de skola få lov
att husera fritt hur som helst? De kunna ju rubba balansen i det hela.

Dessutom skola vi inte glömma, att det finnes för det svenska jordbruket
viktiga förnödenheter, som behöva importeras. Det kan vara av väsentlig vikt
att kunna förebygga en prisstegring på dem redan i ett tidigt stadium. Detta
är en av de synpunkter, som ha varit avgörande för mig.

Jag vill till sist uttala en viss förvåning över reservanterna. Herrarna ha
gått med på förfogandelagen. Detta innebär alltså, att herrarna mena, att
Kungl. Majit skall ha rätt att förfoga över såväl jordbrukets som andra produkter.
Följaktligen ha herrarna fullständigt glömt bort, att helt andra förutsättningar
kunna föreligga vid en eventuellt kommande kris än under den förra.
Herrarna vilja bygga upp ett statligt uppköps-, upphandlings- och försäljningssystem,
förstår jag. Staten skall förfoga över varorna och försälja dem. Staten
bestämmer, vilka priser som skola betalas för de varor den förfogar över.
Det är ett sådant system, som jag anser inte behövas. Jag har samma uppfattning
som den finansministern just uttalade, nämligen att man kan ingripa
maximerande på vissa områden men låta kanske de allra största områdena
vara fria. Det går betydligt lättare enligt mitt förmenande att vidta de erforderliga
åtgärderna på det sättet, än örn man skulle gå tillväga på det andra
sättet. Herr Linnér sade ju uttryckligen, att förfogandelagen är naturlig och
förklarlig, och i kraft av den tar staten varorna, och sedan får staten sälja dem.
''Är det inte ur de synpunkter, som herrarna i regel företräda, en riskabel väg
att gå? Den är också onödig enligt min mening, eftersom vi numera ha så
stora organisationer, att de på ett helt annat sätt än vid den förra krisen kunna
sköta varudistributionen.

Herr Linnér: Herr talman! Endast ett par ord som replik till jordbruksministern.

Nej, herr jordbruksminister, min farhåga gäller inte alls de jordbrukare,
som stå utanför organisationerna, utan den gäller, att en maximiprissättning
skulle spränga organisationerna. Sättas maximipriserna så, att jordbrukarna
inte bli tillfredsställda, komma jordbrukarorganisationerna att gå sönder. Det
är där risken ligger.

Vidare vill jag säga några ord beträffande herr jordbruksministerns yttrande
angående förfogandelagen. Då jordbruksministern säger, att syftet med
maximiprislagen är, att den endast skall tillämpas inom ett mycket begränsat
område, står detta i strid med finansministerns syfte nummer ett, nämligen
att via maximipriserna manövrera den svenska kronans värde. Det kan man

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till maximiprislag. (Forts.))

naturligtvis inte göra under annan förutsättning än att maximipriserna tillämpas
på ett stort område. Rör man sig på ett mycket litet område av den svenska
folkhushållningen, få ju maximipriserna inte den avsedda effekten. Antingen
skola maximipriserna tillämpas på ett stort område, eller också får man tillgripa
andra medel. Jag tror för min del inte, att man behöver använda metoden
med maximipriser. Man kan tillgodose det ifrågavarande syftet på ett
annat och bättre sätt.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Örn man kan träffa överenskommelser
inom stora områden, varigenom man når det syfte, som avses med maximiprislagen,
kommer man väl till det eftersträvade resultatet utan att maximipriserna
behöva utbredas över hela området, vilket ju praktiskt taget skulle
bli följden, örn förfogandelagen tillämpades på det sätt herr Linnér menade
att den skulle tillämpas.

När herr Linnér nu har yrkat bifall till reservationen, har han i princip gått
med på maximiprislagen. Menar herr Linnér då, att örn man tillämpar maximiprislagen
efter de principer han förordat, sedan riksdagen godkänt lagen,
skulle inte förhandlingarna mellan jordbrukarorganisationernas representanter
och statsmakterna kunna leda till det resultatet, att organisationerna sprängdes?
Det skulle väl kunna inträffa då lika väl som örn man går den väg jag
förordat. Men jag menar, att om det skulle bli följden, beror det naturligtvis
på att det hela skötes på ett olämpligt sätt. Herr Linnér utgår således ifrån
att man skall förfara lika olämpligt som under den förra krisen. Då satte man,
som sagt, maximipriser på huvudsakligen livsmedel, men man glömde fullständigt
de förnödenheter, som behövdes för att producera dessa livsmedel. Ett
exempel därpå har jag anfört i dag, nämligen näB* man satte ett visst pris på
kött och fläsk, men glömde att maximera prisern''a på den spannmål, som behöves
för att producera de nämnda varorna.

Bränt barn skyr ju elden, och jag tycker inte, att man skall våga sig in på
det system, som tillämpades under förra krisen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande punkten A, som förordats i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets hemställan, sig anse denna proproposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johanson, Karl Emil, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 37,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan med den ändring beträffande
punkten A, som förordats i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. inrättande
av
kommunala
kristidsnämnder

m. m.

Förslag till maximiprislag. (Forts.)

sitionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johanson, Karl Emil, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 46.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag örn skyldighet för kommun att fullgöra
vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.

Genom en den 28 april 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 276, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Herr Herlitz: Herr talman! Jag har ingenting att säga i sak angående

det förslag, som här föreligger, men det föranleder en liten reflexion, som inte
bör saknas i kammarens protokoll. Jag vill genast säga ifrån, att det är en
reflexion av, örn man så vill, konstitutionell och formell art och alltså helt visst
enligt kammarens uppfattning ganska oviktig. Jag skall också endast helt
kort taga tiden i anspråk.

Såsom kammarens ledamöter finna, är det författningsförslag, som vi här
ha framför oss, rubricerat såsom lag. Man erinrar sig då, att vi i början av
denna riksdag fingo veta, att Kungl. Majit hade inaugurerat en ny praxis i
fråga örn författningars rubricering. Den var inaugurerad eller, som det hette,
»vedertagen» av regeringen, fastän riksdagen icke hade haft någon del i fixeringen
av denna praxis. Den gick ut därpå, att man inte skulle använda ordet
lag annat än då lagrådet hade hörts och i vissa andra fall. Eljest skulle man
använda ordet förordning. Detta tillät jag mig vid ett tillfälle i början av
riksdagen att reagera emot, och det av den anledningen, att man alltid förut i
den svenska riksdagen varit rätt angelägen örn att använda ordet lag för att
utåt markera, att det föreligger en författning, som genomförts av Konung och
riksdag samfällt och som har den höga valör, som följer därav, d. v. s. en sådan
valör, att Kungl. Maj :t icke kan ändra på en bokstav i den, att Kungl. Maj :t
icke kan upphäva den, att Kungl. Majit icke kan meddela dispenser från den
o. s. v. I äldre tid har man lagt en stor vikt vid att riksdagens lagstiftningsverksamhet
på det viset skulle komma till klara och otvetydiga uttryck, som
icke tillåta något övergrepp från regeringens sida. Vid det nämnda tillfället
hade jag särskilt i tankarna de konsekvenser, som den av regeringen införda
praxis skulle föra med sig. Den skulle ju exempelvis leda till att vi en vacker
dag avskaffade vår gamla fattigvårdslag för att i dess ställe hugnas med en
kungl, förordning angående fattigvården eller att vi avskaffade vår gamla
polislag och i stället finge en kungl, förordning angående polisväsendet o. s. v.
Jag föreställde mig, att de, som på sin tid hade kämpat för riksdagens lag -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. inrättande av kommunala kristidsnämnder m. m. ( Forts.)
stiftningsmakt under »lagens» tecken, skulle vända sig i sina gravar, då vi
kommit därhän.

Nu har emellertid i stället inträffat, att Kungl. Maj :t i all stillhet har vänt
på sig och övergivit sitt gamla program. Utan att därom säges ett ord, har
denna författning, som enligt de förut proklamerade principerna skulle kallas
förordning, fått namn av lag. Kungl. Maj:t har gjort reträtten lika stillsamt
som Kungl. Majit på sin tid utan riksdagens medverkan införde den, såsom det
hette, vedertagna praxis. Jag förstår detta mycket väl. Det har skett i den
sunda och naturliga känslan av att författningar av denna valör väl ändå böra
vara lagar, att en författning, vilken blir av en så oerhörd betydelse för kommunerna
i kristider som denna, bör kallas lag. Den sunda, naturliga känslan
har gjort sig gällande, och jag kan inte annat än med tillfredsställelse hälsa det
återtåg, som regeringen på denna punkt har företagit. Det stämmer med mina
föreställningar örn hur lagar och författningar böra rubriceras.

Jag har emellertid begärt ordet för att erinra därom, att då nu detta återtåg
är gjort, kvarstår olöst ett problem, som verkligen ur praktiska synpunkter är
rätt besvärligt, nämligen att få en verklig ordning och reda i rubriceringen av
de författningar, som utgå från riksdagen.

Något yrkande har jag, herr talman, icke att framställa.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag i vederbörlig tid utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7.30 e. m.

Föredrogos ånyo första lagutskottets utlåtanden:

nr 39, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag om
förfogande i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag); nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag örn
förbud i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Majits proposition med förslag till lag med
vissa vid krig tillämpliga bestämmelser örn utländsk försäkringsanstalt, som
här i riket driver försäkringsrörelse, och lag med vissa bestämmelser örn inländsk
försäkringsrörelse vid krig.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 44, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar av
luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504), dels ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 28 april 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 274, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om ändring
i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504).

Äng. vissa
ändringar i
luftskyddslagen.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Äng. vissa ändringar i luftskyddslagen. (Forts.)

I berörda lagförslag var 11 § 1 mom. av följande lydelse:

Kan med utförandet av luftskyddsåtgärd, som nedan sägs, icke utan äventyrande
av luftskyddet anstå och betingar åtgärden icke oskälig kostnad, må
länsstyrelsen ålägga kommun:

att inom kommunens anläggningar och inrättningar vidtaga erforderliga
åtgärder för att varna personalen, då luftanfall hotar;

att verkställa sådana anordningar beträffande gatubelysningen, som erfordras
för att åstadkomma mörkläggning inom kommunen;

att i den mån så lämpligen kan ske genomföra nödiga skydds- och reservanordningar
för att säkerställa driften vid kommunens tekniska verk;

att vidtaga erforderliga skyddsanordningar för driftspersonalen vid nämnda
verk; samt

att sörja för utbildning och övning av sådan hos kommunen anställd personal,
som i följd av sin anställning är avsedd att fullgöra luftskyddstjänst.

Därjämte åligger det kommun att tillhandahålla lokaler för förvaring av den
för vederbörande luftskyddsområde avsedda gasskyddsmaterielen.

I samband med propositionen hade utskottet förehaft en i anledning av densamma
inom andra kammaren väckt motion, nr 504, av herr Brädefors m. fl.,
i vilken motion hemställts, att riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag
med följande ändrade lydelse av 11 § 1 mom. luftskyddslagen:

1 mom. Kan med--—• ålägga kommun:

att inom kommunens---lultanfall hotar;

att verkställa---inom kommunen;

att planlägga allmänna skyddsrum och söka statsanslag för deras uppförande; att

i den mån---tekniska verk;

att vidtaga--- — vid nämnda verk; samt

att sörja---luftskyddstjänst.

Därjämte---gasskyddsmaterielen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

a) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas; samt
B) att den i ärendet väckta motionen, II: 504, måtte anses besvarad genom
utskottets hemställan under A).

Herr Linderot: Herr talman! Frågan örn luftskyddet, speciellt luftskyddet
för den civila befolkningen, har alltför litet beaktats i dessa tider, då frågan
örn försvarsberedskap i olika former rönt en så stor och i och för sig riktig
uppmärksamhet i riksdagen, som har varit fallet. Jag tror, att regeringen och
framför allt försvars- och socialministrarna borde mera beakta frågan örn luftskyddet,
särskilt i den mån det angår civilbefolkningen.

Luftskyddet avser ju i huvudsak att skydda den civila befolkning, som är
nödvändig för upprätthållande av produktionsverksamheten i landet under ett
krig, men som är lämnad utan egentligt militärt skydd. Jag vill inte taga upp
någon längre diskussion örn det föreliggande spörsmålet. Men jag vill fästa
uppmärksamheten på att erfarenheterna exempelvis från det spanska kriget ha
visat, att i städer och samhällen, där man på ett tidigt stadium gripit sig an
med effektiva åtgärder för beredande av t. ex. skyddsrum för civilbefolkningen,
antalet offer bland civilbefolkningen vid luftangrepp varit relativt ringa i jämförelse
med förhållandet i städer och samhällen, där man först i sista stund och
alldeles för sent gripit sig an med anordnande av skyddsrum för befolkningen.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ang. vissa ändringar i luftskyddslagen. (Forts.)

Så fort frågan om anordnande av skyddsrum föres på tal, anföras en massa
invändningar av ekonomisk natur, och det är alldeles givet, att det följer ekonomiska
konsekvenser av beslut örn anordnande av skyddsrum för civilbefolkningen.
Men då man inte ryggat tillbaka för synnerligen avsevärda utgifter,
när det gäller militära försvarsåtgärder, borde man väl inte i den höga grad,
som här är fallet, av ekonomiska skäl rygga tillbaka för beredande av skydd åt
civilbefolkningen. Det gör ju ett rätt underligt intryck, att man skulle lia så
ytterligt ringa möjligheter att genom statens och kommunernas försorg anordna
skydd för civilbefolkningen, då man ändå har offrat så väsentliga summor på
det militära försvaret som årets riksdag har anslagit.

Det hade därför, tycker jag, varit tillbörligt, att den motion, som väckts från
det kommunistiska partiets sida med förslag till förändringarna i luftskyddslagen,
hade beaktats av utskottet. Vi lia ju endast föreslagit, att till de olika
skyldigheter, som enligt Kungl. Maj:ts och även utskottets förslag skola åläggas
kommunerna i fråga om gatubelysning och mörkläggning, säkerställande
av driften vid tekniska verk, skyddsanordningar för driftspersonal o. s. v.,
skulle läggas även den synnerligen, jag kan säga blygsamt formulerade skyldigheten
att planlägga allmänna skyddsrum och söka statsanslag för deras uppförande.
Örn statsanslag skall erhållas eller icke, skulle det således ligga i de
statliga myndigheternas hand att avgöra. De ekonomiska konsekvenserna skulle
alltså inte ha behövt avskräcka utskottet från att tillmötesgå motionärernas
yrkande. Däremot skulle en sådan bestämmelse, örn den beslutats av riksdagen,
ha utgjort en stark moralisk påtryckning på de kommunala myndigheter, som
av ett eller annat skäl sakna förståelse för nödvändigheten att i god tid vidta
åtgärder för skyddandet av civilbefolkningen. Det är ett för civilbefolkningen
tämligen tråkigt förhållande, att man synes vilja överlämna skyddet mot luftangrepp
till det privata och frivilliga initiativet i synnerlig grad och att man
avvisar en formulering som den här föreslagna, vilken faktiskt endast utgör
en moralisk påtryckning på myndigheterna och inte behöver medföra större ekonomiska
konsekvenser än de statliga myndigheterna från fall till fall själva
kunna bestämma.

Av de skäl, som jag här angivit, till vilka naturligtvis skulle kunna fogas
åtskilliga andra, tillåter jag mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan
med den förändring, som föreslagits i motionen nr 504 i andra kammaren.

Herr Schlyter: Då frågan om inrättande av skyddsrum för ifrågavarande
ändamål är föremål för Kungl. Maj :ts prövning — bland annat har årets riksdag
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhållit, att Kungl. Maj :t ville taga frågan örn
fördelningen av kostnaderna för anordnande av allmänna skyddsrum under
förnyat övervägande och för 1940 års riksdag framlägga förslag i ämnet —
har utskottet icke funnit anledning att på egen hand utarbeta något förslag till
lagändring.

På detta skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Linderot: Jag tvivlar inte på den ärade utskottsordförandens intresse
för denna sak. Men det är ju egendomligt, att praktiskt taget alla^ förslag,
som man finner vara så förståndiga, att de inte böra avslås, hänskjutas till
utredningar av olika slag. Varför skulle inte riksdagen kunna ge ett förståndigt
förslag sitt bifall år 1939 lika gärna som att tala örn att det är tänkbart,
att någonting liknande kommer att genomföras år 1940? Jag har fullkomligt
klart för mig, att den föreliggande frågan ligger till så, som utskottets
ärade ordförande här påpekade. Jag vet, att riksdagen har avlåtit en
skrivelse och att förslag kan väntas till nästa års riksdag. Men jag har velat

Nr 38.

Onedagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. ersättning
för vissa
förskingrade
förmyndarmedel.

Äng. vissa ändringar i luftskyddslagen. (Forts.)
opponera mig mot denna märkliga praxis här i riksdagen, att varje enskilt
initiativ skall avvisas, även om det skulle vara självklart, att det bör bifallas.

Jag vidhåller därför, herr talman, mitt tidigare framställda yrkande.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

_ nr 242, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar
vid akademien för de fria konsterna med konsthögskolan;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningar
till pastorer vid svenska församlingar i utlandet m. m.; samt

nr 244, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning av
statsmedel för vissa skador och kostnader till följd av Ume- och Vindelälvarnas
översvämning år 1938 jämte i ämnet väckta motioner.

tVad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 245, i anledning av Kungl.
Majits proposition angående anvisande av medel för beredande av ersättning
för vissa förskingrade förmyndarmedel jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 180, hade Kungl. Majit, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
den 10 mars 1939, föreslagit riksdagen medgiva, att under i protokollet
angivna villkor finge från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter utbetalas
dels till dödsboet efter Beda Wikström ett belopp av 40,000 kronor,
dels till Per Göran Palmcrantz likaledes ett belopp av 40,000 kronor, dels ock
till Birgitta Thunell ett belopp av 5,000 kronor.

Av statsrådsprotokollet framgick, att ifrågavarande belopp avsågo att utgöra
ersättning i anledning av förluster, som nämnda personer lidit därigenom
att advokaten Gunnar Holmén förskingrat medel, som han i egenskap av förmyndare
för dem omhänderhaft, samt att förskingringarna möjliggjorts genom
medverkan eller försummelser av vederbörande överförmyndare, t.f. förste assessorn
Sixten Carlborg.

I samband med Kungl. Maj :ts förslag hade utskottet till behandling förehaft dels

en i första kammaren av herr A. Sundvik väckt motion, nr 256, vari
hemställts, att riksdagen, på de villkor i övrigt, som av Kungl. Majit föreslagits,
måtte medgiva ersättning till omyndiga Palmcrantz med samma procenttal
av det förskingrade beloppet, som propositionen innebure i vad den avsåge
Beda Wikströms stärbhus;

dels ock en i andra kammaren av herrar O. Dahlbäck och Å. Holmbäck
väckt motion, nr 405, vari hemställts, att riksdagen ville medgiva, att från
förslagsanslaget till oförutsedda utgifter finge utbetalas dels till dödsboet efter
Beda Wikström ett belopp av 77,773:96 kronor och dels till Per Göran Palmcrantz
ett belopp av 226,947: 71 kronor.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. ersättning för vissa förskingrade förmyndarmedel. (Forts.)

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet hemställt, att riksdagen, nied
bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna I: 256 och II:
405 måtte medgiva, att under av departementschefen angivna villkor finge från
förslagsanslaget till oförutsedda utgifter utbetalas dels till dödsboet efter Beda
Wikström ett belopp av 40,000 kronor, dels till Per Göran Palmcrantz likaledes
ett belopp av 40,000 kronor, dels ock till Birgitta Thunell ett belopp av
5,000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gustafsson i Benestad, Larsson i Varberg, Jansson i Falun,
Törnkvist, Jonsson i Eskilstuna, Andersson i Prästbol, Tersson i Tidaholm och
Hansson i Rubbestad, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj :ts
förevarande proposition samt motionerna 1:256 och 11:405 icke måtte vinna
riksdagens bifall;

2) av herrar Svensson i Kompersmåla, Valdi, Carlström, Nisser, Tersson
i Falla, Isacsson och Staxäng, vilka ansett, att utskottets yttrande bort lyda
så, som i denna reservation angivits, och avslutas med en hemställan, att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag och motionen I: 256 samt med avslag
å motionen 11:405 måtte medgiva, att under av föredragande departementschefen
angivna villkor finge från förslagsanslaget till oförutsedda utgifter
utbetalas dels till dödsboet efter Beda Wikström ett belopp av 40,000
kronor, dels till Per Göran Palmcrantz ett belopp av 113,500 kronor, dels
ock till Birgitta Thunell ett belopp av 5,000 kronor.

Herr Pauli: Herr talman! Som kammaren torde observera, ha delade meningar
rått inom statsutskottet beträffande den föreliggande frågan. Det har
avgivits icke mindre än två reservationer, av vilka den ena går ut på avslag
på Kungl. Maj:ts förslag, medan den andra däremot innehåller ett yrkande
örn höjning av det av Kungl. Majit begärda anslaget.

Frågan är av invecklad natur och har vållat ganska mycket arbete och meningsutbyte
såväl inom utskottsavdelningen som vid utskottets plenum. Den
har tyvärr kommit fram inför kamrarna vid en så sen tidpunkt under riksdagens
arbete, att man givetvis känner sig tvungen att ta hänsyn till denna omständighet.
Dessutom har andra kammaren redan fattat ett beslut i enlighet
med Kungl. Maj :ts förslag. Jag har idärför inte begärt ordet för att driva den
syn på saken, som föreligger i den reservation jag har undertecknat, fram till
votering. Men jag bär dock velat för kammaren framhålla de huvudsynpunkter,
som ha föresvävat ifrågavarande reservanter.

Här föreligger det fallet, att tre personer ha blivit mer eller mindre starkt
ekonomiskt lidande på en ytterst anmärkningsvärd förskingringsaffär, som
inträffade i början av 1930-talet. Överförmyndaren i Stockholm bade tillsammans
med en advokat, som fungerade såsom förmyndare för två av dessa
personer, manipulerat så, att dessa herrar tillsammans förskingrat stora summor
av förmyndarmedlen. Också i det tredje fallet hade överförmyndaren
gjort sig skyldig till en brottslig efterlåtenhet, och där hade samme advokat
förskingrat ett belopp på 5,000 kronor för en myndling, dock utan att vid det
tillfället stå i förmyndarställning.

Det har förekommit processer om denna sak, som ha förts upp till högsta
domstolen, och där har det fastslagits, att enligt högsta domstolens mening
varken svenska staten eller Stockholms stad kunde anses juridiskt ersättningsskyldiga
i dessa fall. I detta läge har nu från Kungl. Maj:ts sida framlagts
ett förslag, att man på grund av billighetsskäl och rättvisehänsyn skulle ge

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. lii.

Äng. ersättning för vissa förskingrade förmyndarmedel. (Forts.)
en viss ersättning. Samma ståndpunkt har intagits av statskontoret, som förordat
»att de förskingrade medlen, i den mån desamma icke guldits genom utdelning
i Holméns konkurs, ersättas av statsverket». Såvitt jag kan finna av
ordalagen, har statskontoret alltså menat, att de förskingrade medlen i hela
sin omfattning borde ersättas. Statskontoret hade emellertid undantagit det
av mig nyss nämnda fallet Thunell, där det är fråga örn det minsta beloppet,
5,000 kronor, med anledning av att Holmén där inte hade fungerat såsom förmyndare.
Men på grund av de omständigheter, jag har anfört, torde även
detta fall böra inbegripas. Det bär också justitiekanslersämbetet ansett. Även
Överståthållarämbetet har anlagt dessa billighetssynpunkter.

Det, som man emellertid känner en viss förvåning över. är det sätt, varpå
ersättningen har avvägts i den kungl, propositionen. När det har gällt den
minsta summan, i fallet Thunell, har man föreslagit ersättande av hela beloppet,
5,000 kronor. När det har gällt den större summan, i fallet Wikström,
har man föreslagit ersättning med ungefär 50 procent. I tredje fallet, Palmcrantz,
uppgår det förskingrade beloppet till över 200,000 kronor, och jag vill
påminna örn, att där hade förmyndaren dessutom genom felaktiga placeringar
vållat mycket stora förluster. I detta sistnämnda fall har Kungl. Majit
likväl föreslagit samma belopp som i fallet Wikström, något som i stället för
en ersättning med 50 procent innebär en ersättning på högst 20 procent.

Det är kanske med avsikt som Kungl. Majit har anlagt denna synnerligen
skiftande skala av ersättningsgrunder. Denna avvägning har emellertid synts
oss reservanter en smula godtycklig. Det fanns flera ledamöter i utskottet,
som helst skulle ha velat ställa sig på den ståndpunkt, som motionärerna
Dahlbäck och Holmbäck ha gjort, nämligen att hela det förskingrade beloppet
borde ha ersatts av staten. Här är det ju nämligen även en fråga örn det
förtroende, som medborgarna i det svenska samhället överhuvud taget kunna
hysa till statsmakterna i fråga örn omyndiga personers öde, som icke på något
sätt själva kunnat taga befattning med förvaltningen av sina tillgångar.

Det har visserligen tvistats örn, huruvida staten eller Stockholms stad skulle
vara närmast och mest skyldig att bereda denna ersättning. Jag skall inte
nu inlåta mig på det'' ganska kvistiga problemet, huruvida den av staten till
Stockholms stad överlåtna garantifonden skulle kunna användas för detta ändamål
-—- i varje fall har högsta domstolen ansett, att fonden icke kunde användas
därtill. Staten har nu att överväga denna ersättningsfråga utan hänsyn
till huruvida Stockholms stad eventuellt kunde ersätta en del. Örn det
funnits en juridisk möjlighet att få fram ersättning av Stockholms stad, hade
det dock givetvis inte varit skäl att avstå därifrån.

Vi reservanter ha inte vidhållit den, örn jag så får säga, »totalitära» ståndpunkten
att yrka på full ersättning av samtliga belopp. Men vi ha tyckt,
att man dock skulle få litet mera konsekvens i det hela, örn man åtminstone
ställde fallen Wikström och Palmcrantz på något så när samma nivå, d. v. s.
yrkade på att för dem båda ersättning med 50 procent av det förskingrade
beloppet skulle utgå. Det är detta yrkande som framställts i den reservation,
som avgivits av herr Svensson i Kompersmåla m. fl. Örn vi hade befunnit oss
på ett tidigare stadium av riksdagsarbetet, skulle jag yrkat bifall till denna
reservation och försökt förmå första kammaren att gå på den linjen, vilken
jag anser vara mera tilltalande ur det allmänna rättsmedvetandets synpunkt,
även om den inte är fullt tillfredsställande. Med hänsyn till det läge vi nu
befinna oss i, då vi endast ha några få arbetsdagar kvar och då andra kammaren
redan fattat ståndpunkt och bifallit Kungl. Majits förslag, skall jag
emellertid icke framställa något yrkande.

Jag har likväl inte velat underlåta att framföra reservanternas synpunkter,

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Ane/, ersättning för vissa förskingrade förmyndarmedel. (Forts.)
som, ehuru det här endast ‘är fråga om ett specialfall, där det gäller ersättning
till vissa enskilda personer, dock möjligen för framtiden kan vara av en
viss betydelse, för den händelse en lagstiftning örn statens ersättningsskyldighet
i liknande fall skulle komma att ifrågasättas. Jag anser naturligtvis inte,
att reservationens förslag örn 50 procent i två fall och 100 procent i det tredje
skulle vara någon idealisk riktlinje för en framtida reglering av dylika frågor,
men den kungl, propositionens skala är ju ännu mindre ägnad att utgöra en
sådan. Möjligen har man från Kungl. Maj:ts sida resonerat på det sättet, att
genom att i detta fall icke alls tillämpa någon konsekvent genomförd skala
binder man sig inte på något sätt beträffande en framtida reglering. Och det
är naturligtvis en synpunkt, som också kan anläggas.

Efter att sålunda ha sökt belysa de utgångspunkter, från vilka jag och
mina medreservanter ha bedömt denna fråga, slutar jag, herr talman, utan något
yrkande.

Herr Gustafsson, Per: Herr talman! Såsom denna fråga nu ligger till, har
inte heller jag så mycket att erinra, och jag skall inte ta kammarens tid i anspråk
så länge. Den föregående talaren har ju redan påpekat, att andra kammaren
fattat sitt beslut, och han har inte heller framställt något yrkande.

Jag vill emellertid understryka, att en del av utskottets ledamöter ansågo
sig rent principiellt inte gärna kunna gå med på det förslag, som här föreligger,
ifall det nämligen skulle anses bli prejudicerande för framtiden. Det
hade varit önskvärt, ansågo några ledamöter av tredje avdelningen, att en
utredning verkställts örn hur för framtiden bör förfaras, huruvida staten bör
ikläda sig ersättningsskyldighet i liknande fall eller inte. Frågan har ju
varit föremål för uppmärksamhet tidigare, och den har då lika litet som
nu varit mogen för avgörande.

Men vi ha också ansett, att det är mindre lämpligt att på en väg sådan
som denna, vid sidan av en egentlig utredning, fatta något beslut, som principiellt
kan anses binda riksdagen.

Det är emellertid inte bara så, att staten här skall lämna ersättning till de
personer, som lidit ekonomisk skada, efter fördelningsgrunder, vilka, såsom den
föregående talaren påpekade, inte uppvisa någon strängt genomförd konsekvens,
utan jag har för min del funnit, att de billighetsskäl, som i detta läge
tala för att ersättning lämnas, inte endast skulle göra sig gällande i förhållande
till staten. Vid rättegången hade ju den första instansen ansett, att
Stockholms stad var ersättningsskyldig, däremot icke kronan. Här har sedermera
uttalats av Överståthållarämbetet liksom av Stockholms stadsfullmäktige,
att Stockholms stad »måste anses stå helt utanför saken». Jag kan
inte anse, att det uttalandet bör godtagas av riksdagen med den nu gällande
ordningen för förvaltande och kontroll av förmyndarmedel här i Stockholms
stad.

Det tjänar emellertid inte mycket till, förstår jag, att förlänga denna diskussion.
Då den föregående talaren inte har framställt något yrkande örn
bifall till den reservation han var talesman för, skall inte heller jag yrka bifall
till den reservation, som vi avgivit, utan jag har endast velat göra dessa
erinringar.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Herr talman! Reservanterna lia ju talat
mycket örn sina reservationer men slutat med att inte framställa några yrkanden.
Av de många ord. som spilldes på reservationen, fick jag den uppfattningen,
att den var dem så kär, att de egentligen helst velat yrka avslag
på utskottets hemställan.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Ang. låneunderstöd
för
innehavaren
av Ericsbergs
fideilcommi ss.

Äng. ersättning för vissa förskingrade förmyndarmedel. (Forts.)

Jag har emellertid inte kunnat godkänna reservanternas åsikter på denna
punkt. För utskottsmajoriteten har problemet ställt sig så, att när nian nu
inte kan fullt ut ersätta vad här är förskingrat och förstört, så är det riktigt,
att man söker sig fram efter något slags behovsprincip. Örn det i sådana här
fall är en miljonär, som lidit förlusten, så är det klart, att den drabbar honom
långt mindre än vad samma förlust drabbar en person med mindre kapital.
Och ur den synpunkten tycker jag, att regeringen i det nu föreliggande fallet
har funnit vad man egentligen har att göra. Kungl. Majit har föreslagit
utbetalning av vissa bestämda belopp, 40,000 kronor i två fall och 5,000 kronor
i det tredje fallet. I den andra av reservationerna har man ansett sig
böra skipa något slags högre rättvisa genom att ge ersättning för en viss lika,
procentuell andel av förlusten. Det är detta, som utskottsmajoriteten inte ansett
vara lämpligt, när man nu ändå inte kan ge full ersättning.

Under sådana omständigheter, och då nu inte här är yrkat bifall till någon
av reservationerna, ber jag att med dessa få ord få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Pauli: Herr talman! Endast en kort replik med ett par små påpekanden
till herr Johan Nilsson.

Utskottets majoritet, som han åberopade, består i själva verket av nio
personer mot femton reservanter — sådant händer ju ibland.

Vidare talade herr Nilsson örn en miljonär, men det hade varit riktigare,
örn han använt uttrycket »före detta miljonär». Enligt vad som upplysts i
målet är det här dessutom fråga örn en person, som saknar egna framtida försörjningsmöjligheter.

Herr Nilsson, Johan, i Malm: Herr talman! Jag vet inte, örn utskotts majoriteten

består av nio eller tio ledamöter. Men bland reservanterna är det
ju i alla fall en hel del, som också vilja lämna ersättning, nämligen de, som
gått in för det alternativ, herr Pauli är talesman för. För att hindra avslagsyrkandet
och åstadkomma en positiv framställning från statsutskottet röstade
ju herrarna också till sist för det förslag, som här har majoritet, även örn herrarna
ha anmält reservation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 246, i anledning av Kungl.
Majits proposition angående låneunderstöd för innehavaren av Ericsbergs fideikommiss
jämte en i ämnet väckt motion.

I en till riksdagen avlåten proposition, nr 185, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att till Låneunderstöd för innehavaren av Ericsbergs fideikommiss
å riksstaten för budgetåret 1939/40 under kapitalbudgeten: fonden för
låneunderstöd anvisa ett anslag av 250,000 kronor.

I samband med Kungl. Majits förslag hade utskottet till behandling förehaft
en inom andra kammaren av herrar H. Hagberg i Luleå och K. E. Senander
väckt motion, nr 387, vari hemställts, att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts ifrågavarande proposition.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet hemställt, att riksdagen, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å motionen II: 387, måtte såsom
kapitalinvestering i fonden för låneunderstöd till Låneunderstöd för inne -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Äng. låneunderstöd för innehavaren av Ericsbergs fideikommiss. (Forts.)
havaren av Ericsbergs fideikommiss å riksstaten för budgetåret 1939/40 anvisa
ett anslag av 250,000 kronor. «-

Herr Linderot: Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till motionen

nr 387 i andra kammaren, som innebär avslag på utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar, att
i avseende på det nu ifrågavarande utlåtandet endast yrkats, av herr Linderot,
att vad utskottet hemställt skulle avslås.

Därefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på avslag dåra; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, i anledning
av väckt motion örn hänförande av anstalter för lokalt luftskydd till
gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter, som avses i kommunallagarna,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av väckta motioner angående lagstiftning örn skyldighet för advokater
m. fl. yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse, som uppkommit
i deras rörelse, bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 35, i anledning av dels Lagförslag om
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn villkorlig dom m. m., dels villkorlig
ock i ämnet väckta motioner. om m'' m''

Genom en den 17 februari 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 86, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn villkorlig dom;

2) lag örn särskild förundersökning i brottmål;

3) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;

4) lag örn ändring i vissa delar av 5 kap. strafflagen;

5) lag örn ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten;

6) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken; 7)

lag örn tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;

8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppfostran;

9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
örn ungdomsfängelse;

10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt:

11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt

12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling
av alkoholister (alkoholistlag).

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Lagförslag om villkorlig dom m. rn. (Forts.)

I samband med Kungl. Maj :ts proposition bade utskottet till behandling förebild
följande i anledning av propositionen inom riksdagen väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 249, av herr Ehrnberg, och
nr 259, av herr Wagnsson, samt

inom andra kammaren:

nr 374, av herr Dahlbäck m. fl.,

nr 380, av herr Weijne m. fl., och

nr 394, av herr Hedlund i Östersund m. fl.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A) att riksdagen, med förklarande att riksdagen funnit vissa ändringar
böra vidtagas i de genom förevarande proposition, nr 86, framlagda lagförslagen,
måtte för sin del antaga 12 under punkten införda, med 1—12 betecknade
förslag till lagar i nu ifrågavarande ämnen;

B) att riksdagen måtte, i anledning av motionen 11:374, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla örn sådan omläggning eller utvidgning av rättsstatistiken
rörande villkorligt dömda och andra grupper av brottslingar i den mån
redovisning skedde i straff registret, att därav kunde på ett tillfredsställande
sätt utrönas vilken verkan olika slag av samhällsreaktion under en följd av
år haft på de under vart år lagförda;

C) att de i ärendet väckta motionerna 1: 249 och 259 samt 11:374, 380
och 394, i vad de icke blivit besvarade genom utskottets hemställan under A)
och B), icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt yttrande av herrar Branting, Olsson
i Mellerud och Lindberg i Stockholm.

Herr Branting: Herr talman! Det skulle kanske se anmärkningsvärt ut,
örn denna viktiga lag passerade utan några ord till kommentar. Såsom av utskottsutlåtandet
framgår, har vid yttrandet fogats ett särskilt utlåtande av
några av utskottets ledamöter, av vilka jag är en. Det faller sig litet svårt
för mig att muntligen upprepa, vad som här redan skriftligen anförts. Jag
har emellertid velat fästa uppmärksamheten på detta yttrande och skall tilllåta
mig att i allra största korthet resumera dess innehåll.

Saken är alltså den, att i de nu förevarande lagförslagen införts en nyhet
för det svenska straffsystemet — i varje fall en nyhet i detta sammanhang -—•
nämligen sakerförklaring utan att ett bestämt straff utsättes i domen. Emellertid
har ju lagförslaget byggts upp efter den metoden, att vid avkunnande
av villkorlig dom bägge systemen skola förekomma sida vid sida, så att alltså
i vissa fall det villkorligt ådömda straffet utsättes, medan i andra fall något
visst straff icke alls utsättes, utan endast en sakerförklaring äger rum. Detta
sistnämnda tillvägagångssätt brukar ju gemenligen benämnas det anglosaxiska
systemet.

Inom utskottet ha vi litet var funnit, att ett sådant blandat system vållar
en del olägenheter. Enligt min uppfattning vållar det en viss oöverskådlighet
och oreda. Och även utskottet har i sitt utlåtande erkänt, att sådana olägenheter
bli följden av det blandade systemet, samt sökt avhjälpa dem.

Enligt förslaget, sådant det nu är utformat, skulle vid villkorlig dom straff

Onsdagen den 7 juni 1939 f. ra.

Nr 38.

Lagförslag om villkorlig dom m. m. (Forts.)
utsättas i lindrigare fall, vid mera tillfälliga lagöverträdelser, under det att
däremot i de fall, när man hos den tilltalade tycker sig kunna finna dåliga
anlag, eller där förseelsen är av så allvarlig natur, att en strängare samhällsreaktion
bör följa, utsattes icke straffet. I stället förutsätter man, att vissa
förordnanden enligt lagens § 8 skola ges, avseende den åtalades tillrättaförande
genom särskilda åtgärder. Allmänheten kommer väl ändå att ha den uppfattningen,
att den har fått ett strängare straff, som ådömts, låt oss säga tre månaders
straffarbete villkorligt, än den, vars straff överhuvud taget icke fixerats,
utan som bara blivit förklarad skyldig till det och det brottet.

Det uppstår härigenom enligt min mening en viss förvirring. Man kan
inte bortse från, hur den villkorliga domen kommer att framstå utåt, inför
allmänheten, och det synes väl därför inte särdeles lyckligt, att vid ringare
förseelser straffet utsättes, men att vid allvarligare brott straff icke utsättes
i domen.

Jag vill även framhålla den synpunkten -— som också den redan är omskriven
-— att straffets utsättande i domen är en åtgärd, som i viss mån måste
motverka vad som egentligen avses med den villkorliga domen, nämligen den
tilltalades tillrättaförande utan bestraffning.

Också andra anmärkningar skulle, enligt mitt sätt att se, kunna fogas till
den anordning, som här föreslås. Till förmån för systemet, att det villkorligt
ådömda straffet överhuvud taget skall utsättas i domen, anföras allmänpreventiva
synpunkter. Genom straffets utsättande skulle allmänheten således
bringas att observera, att den och den gärningen är av sådan beskaffenhet, att
samhället reagerar genom att bestraffa den med så och så många månaders
fängelse eller straffarbete -—■ låt vara att i det speciella fallet den tilltalade
får slippa undan med villkorlig dom. Meningen med att utsätta straffet i domen
skulle sålunda vara att klart utsäga, att här har verkligen ett brott blivit
begånget; detta brott straffas av lagen, och det skola vi inte göra någon
hemlighet av, utan det skall bekantgöras.

Det sättet att resonera vore ju logiskt, örn man inte med denna lag samtidigt
just hade infört systemet att icke utsätta straffet i domen, och till och med
stadgat, att just vid svårare förseelser straffet icke skall utsättas i domen.
Därigenom blir ju det resonemang, som vill stryka under straffutsättandets
allmänpreventiva värde, skäligen ihåligt.

För övrigt må ju anmärkas, att straffets allmänpreventiva verkan i allmänhet
knappast kan anses framstå särdeles klar just vid villkorlig dom, där ju
straffdomen allenast avser att vara ett hot, som ingen önskar skall komma till
verkställighet. Snarare kan man väl resonera på det sättet, att det medverkar
till att minska respekten för given dom att laborera med straffdomar, vilka
som regel icke alls effektueras, och vilka, örn de effektueras, vanligen få ett
helt annat innehåll än det ursprungligen givna.

Jag har emellertid, herr talman, med dessa randanmärkningar ingalunda
velat undanhålla den uppfattningen, att det nu föreliggande lagförslaget i
stort sett innebär en betydande förbättring av nu gällande system beträffande
tillämpning av villkorlig dom. Sådant detta institut hittills tillämpats måste
man erkänna, att det ofta helt enkelt uppfattats så: »Det gör ingenting om

man begår brott, första gången! Då blir det bara villkorlig dom!» Möjligheten
av en sådan missuppfattning har genom den nya lagen bringats ur vä riden.
Man går nu in för ett system, som redan vid den första lagföringen försöker
finna ut de reaktionsåtgärder, särskilt gentemot ungdomliga förbrytare,
som i det speciella fallet anses vara mest lämpade.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 88.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Lagförslag om villkorlig dom m. m. (Forts.)

Herr Schlyter: Herr talman! Som kammaren finner av utskottets utlåtande
har det inom utskottet framkommit starka sympatier för vad herr Branting
har gjort sig till talesman för, nämligen ett konsekvent övergående till
den anglosaxiska linjen i fråga örn den villkorliga domens utformning. Jag
håller till och med för möjligt, att örn Kungl. Maj:t hade funnit tiden vara
mogen för en övergång till den linjen, skulle det lia kunnat åstadkommas majoritet
inom utskottet för detta. Emellertid förhåller det sig så, att det råder
mycket delade meningar i denna punkt.

Det finns en betydande falang bland kriminalistiskt intresserade, som gör
gällande, att en enbär sakerförklaring utan kombination med några av de åtgärder,
som omförmälas i 8 § av förslaget till lag örn villkorlig dom, skulle
framstå såsom en alldeles för svag reaktion emot brottet, varför man, såsom
herr Branting här omtalade, ansett det ur allmänpreventiva synpunkter vara
lämpligt att alltjämt bibehålla ett utsättande av straff i domen i sådana fall,
då en dylik tilläggsbestämmelse inte meddelas. Jag delar nog för min personliga
del herr Bräntings uppfattning, att dessa allmänpreventiva synpunkter
inte ha så stor betydelse, som man har velat tillmäta dem, men jag tror att
det uti ett fall som detta är nödvändigt att, såsom herr Branting sade i ett annat
sammanhang, inte bortse ifrån hur domen kommer att framstå för allmänheten.
Det är då alldeles otvivelaktigt förhållandet — och det har även här
inom riksdagen gjorts gällande — att det på många håll skulle hava betraktats
såsom en alltför betydande försvagning av straffet, örn man helt avstått
ifrån den gamla formen för villkorlig dom. Jag har för min del inte stor anledning
att polemisera emot herr Bräntings principiella synpunkter på den saken,
men jag vill dock framhålla en omständighet, som kan vara ägnad att något
inverka på ens betraktelsesätt.

Herr Branting gjorde gällande, att man enligt den nya lagen skulle komma
att i de lindrigare fallen generellt utsätta straffet, under det att man i de allvarligare
fallen skulle nöja sig med en sakerförklaring plus de särskilda bestämmelserna
i 8 §.

Nu torde det emellertid förhålla sig så, att de båda grupperna av fall löpa
parallellt med varandra, så att både ringare och svårare brott rymmas inom
vardera gruppen. Det kan finnas exempel på en ganska ringa grad av
kriminalitet särskilt i de yngre åldersklasserna, mot vilken man finner sig
böra ingripa med en villkorlig dom med sakerförklaring, alltså efter det anglosaxiska
systemet, under det att det kan finnas allvarliga brott, som domstolen
finner sig kunna behandla med villkorlig dom, men där i själva verket en
straffmätning skulle peka på årslånga frihetsstraff. De senare fallen äro sådana,
i vilka yttre omständigheter, över vilka brottslingen icke har varit herre, kunnat
föranleda ett relativt grovt brott, som dock domstolen inte finner för brottslingens
rättande eller ur allmänpreventiv synpunkt med nödvändighet böra
föranleda till verkställighet av ett frihetsstraff.

Vi ha alltså, såsom institutet nu har utformats av utskottet, inte längre två
former, som så att säga blandas ihop med varandra utan att man klart kan
åtskilja dem, utan efter min mening, och jag skulle tro efter utskottsmajoritetens
uppfattning, föreligga här två ganska klart skilda institut, som man mycket
väl hade kunnat tänka sig att man givit särskilda namn, ifall man hade
ansett det vara påkallat av praktiska hänsyn.

Såsom frågan nu ligger till, herr talman, skall jag inte upptaga kammarens
tid med att i detalj diskutera detta ämne, särskilt som herr Branting ju inte
har framställt något eget yrkande, utan jag skall inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets förslag.

Det är emellertid beträffande en punkt jag gärna skulle vilja göra ett påpe -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Lagförslag om villkorlig dom m. m. (Forts.)
kände för kammaren. För genomförande av denna villkorliga dom i dess nya
gestaltning är det nödvändigt, att man vid sidan örn de organ, varöver samhället
förfogar för verkställighet av straff eller andra frihetsberövande åtgärder,
får en organisation, som tar hand örn dessa villkorligt dömda; de skola ju
bli föremål för ofta ganska ingripande åtgärder i det fria. Det är tydligt, att
man inte kan från fängelser och uppfostringsanstalter flytta ut i fria livet ett
stort antal äldre och yngre lagöverträdare utan att samhället har till sitt förfogande
organ, som taga hand örn dem. För detta ändamål föreslås inrättandet
av en skyddskonsulentorganisation jämte lokala övervakningsnämnder,
men det är tills vidare beroende på domstolarnas prövning, huruvida de vilja
tillsätta sådana nämnder för att på dem överflytta en del av det övervakningsarbete
och de åtgärder, som eljest skulle ankomma på domstolen. Frågan
örn anslag till konsulentorganisationen är föremål för behandling uti ett utlåtande
av statsutskottet, nr 251, vari statsutskottet tillstyrkt den kungl, propositionen.
Men intet krav har i dessa propositioner framställts angående kostnaden
för övervakningsnämnderna.

Tanken är den, att ledamotskap i övervakningsnämnd skall betraktas såsom
ett förtroendeuppdrag, som vederbörande anses lämpligen kunna taga på sig
utan någon ersättning. Emellertid är det min övertygelse, att dessa övervakningsnämnder
i framtiden komma att visa sig vara så nödvändiga för genomförande
av den kriminalvård i frihet, som inaugureras genom den kungl, propositionen
örn den villkorliga domen, att de så småningom komma att utveckla
sig till en obligatorisk beståndsdel av organisationen härför, och när den dagen
kommer, tror jag det blir nödvändigt att räkna med anslag till deras bekostande.
Denna fråga har inte varit föremål för behandling av första lagutskottet,
då utskottet inte har med kostnadsfrågor att göra, men jag har trott, att
det skulle vara lämpligt att i kammaren omnämna detta, så att inte, när det
en gång, kanske snart nog, blir nödvändigt att gripa sig an med dessa övervakningsnämnder
såsom en obligatorisk institution, det då kommer såsom
en alltför stor överraskning för riksdagen, att de återfinnas i propositioner
örn rätt väsentligt ökade anslag för kriminalvården i frihet.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande örn bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! I det läge, vari denna fråga just
nu befinner sig, skulle det naturligtvis inte vara till något större gagn, att jag
tog upp till diskussion, huruvida den kungl, propositionen och utskottet intagit
en riktig ståndpunkt, när båda förordat det blandade system, som har
varit föremål för diskussion särskilt från de båda föregående talarna.

Jag ber att få påpeka, att den kritik, som herr Branting riktade emot detta
blandade system, väsentligen träffade det i den form, som det erhållit av utskottet,
och inte så mycket uti den skepnad, vari det föreligger i den kungl,
propositionen.

Jämför man dessa båda utformningar av detta blandade system med varandra,
är det givet att vardera har sina fördelar och olägenheter. Jag skall
inte väga dem emot varandra, då jag har den uppfattningen, att den utformning,
som lagutskottet givit åt systemet, i praktiken kan komma att fungera
på ett tillfredsställande sätt.

I övrigt har utskottet även i 8 § gjort en ändring i propositionens förslag.
Utskottet har där gjort ett tillägg. Jag är för min del inte övertygad
örn att detta tillägg var nödvändigt, men jag vågar tro, att det förtydligande,
som det avser att innebära, inte kan vara till någon skada, utan att det, rätt

Första kammarens protokoll 1939. Nr 38. 4

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till
lantarbetstidslag.

Lagförslag om villkorlig dorn. m. m. (Forts.)
förstått av domstolarna, kan ha en viss betydelse såsom vägledande det samarbete,
som hör äga rum mellan domstolarna och andra sociala vårdnadsmyndigheter.

Jag slutar med att uttala min glädje över att denna, som jag tror, högst
gagneliga reform nu skall föras ut i livet. Icke minst har det naturligtvis
därvid betydelse, att statsutskottet ställt sig välvilligt, när det gäller att bevilja
medel till den organisation, som måste uppbyggas för att göra lagparagraferna
till något mera än en tom form.

Jag hoppas, att den kår, som skall sättas till och som skall försöka att taga
hand örn uppfostran och återinförande i ordnat samhällsliv av de förbrytare,
som komma att bli behandlade enligt denna lag, skall lägga i dagen allt det
nit, som kräves av den stora uppgiften, och att denna kår icke skall låta sitt
mod nedslås av de misslyckanden, som äro oundvikliga vid en verksamhet av
detta slag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 36, i anledning av dels
Kungl. Majlis proposition med förslag till lantarbetstidslag, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 244, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till lantarbetstidslag.

I Kungl. Maj:ts förevarande lagförslag var 4 § 1 mom. så lydande:

Till arbete, som avses i 1 § första stycket under 1), må arbetsgivare icke använda
arbetare under längre tid, raster oräknade, än för dygn 10 timmar samt
för arbetsvecka

under januari, februari och december 41 timmar,

under mars, oktober och november 46 timmar samt

under tiden april—september 54 timmar.

Från vad sålunda stadgats skola gälla följande undantag:

a) För varje brukningsdel må en arbetare, som i regel användes till såväl
djurskötsel som annat arbete (arbetare med blandat arbete), utöver den i
första stycket angivna tiden för arbetsvecka användas till djurskötsel under
januari, februari och december högst 12 timmar för två arbetsveckor i följd
samt under mars, oktober och november högst 10 timmar för samma tid.

Vad nu sagts gälle ock den, som ersätter arbetare med blandat arbete under
ledighet.

b) För arbetare, som huvudsakligen användes till djurskötsel (djurskötare),
må arbetstiden icke överstiga för dygn nio timmar och för två arbetsveckor
i följd 108 timmar.

För att ersätta djurskötare under ledighet må annan arbetare användas till
djurskötsel utöver den i första stycket angivna tiden för arbetsvecka, dock att
den sammanlagda arbetstiden icke må överstiga 54 timmar för arbetsvecka.

I samband med propositionen hade utskottet till behandling förehaft fyra i
anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första kammaren
nr 325 av herrar Mannerskantz och Bondeson samt nr 326 av herr Domö
m. fl. ävensom motionerna i andra kammaren nr 478 av herr Lundell m. fl. och
nr 479 av herr Bagge m. fl.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

I motionerna I: 325 och II: 478, vilka voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådana ändringar i det genom propositionen framlagda
förslaget, att

dels arbetstiden enligt 4 § 1 mom. fastställdes för mars och oktober till högst
50 timmar för arbetsvecka och för februari till högst 46 timmar för arbetsvecka,

dels att uttrycket »För varje brukningsdel--■— en arbetare» i 4 § 1 mom.

a) ersattes med uttrycket »enstaka arbetare»

och dels »arbetare med blandat arbete», under tiden november—februari utöver
för honom eljest gällande arbetstid finge användas till djurskötsel högst 12
timmar för två arbetsveckor i följd (varvid förutsatts att arbetstiden för mars
och oktober skulle utsträckas till 50 timmar för vecka).

I de likalydande motionerna I: 326 och II: 479 hade hemställts, att riksdagen
måtte avslå förevarande proposition samt i stället för en tid av tre år antaga en
lag av samma lydelse som lantarbetstidslagen av den 26 juni 1936 i dess ursprungliga
lydelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; samt

B. att motionerna 1:325 och 326 samt 11:478 och 479 måtte anses besvarade
genom vad utskottet under A hemställt.

Beservationer hade anmälts

1) av herrar Wistrand, Skoglund och Sandström, vilka ansett, att en återgång
bort äga rum till lantarbetstidslagen av den 26 juni 1936 i dess ursprungliga
lydelse och för den skull yrkat bifall till motionerna I: 326 och II: 479;

2) av herrar Ekströmer och Barnekow, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr Domö: Herr talman! Vi ha nu under snart tre års tid tillämpat

en arbetstidslagstiftning för jordbruket. Det första årets erfarenheter av
denna arbetstidslag voro ganska goda. Den lag, som då tillämpades, byggdes
på 1936 års beslut, och 1936 års lag var ju ganska väl förberedd och i sådan
mån anpassad efter jordbrukets förhållanden att det gick att följa och tilllämpa
den.. Men i och med att 1937 års skärpningar genomfördes uppstodo
en del. svårigheter vid lagens tillämpning. År 1937 inrycktes ju, som vi alla
veta, inom lagens tillämpningsområde även kreatursskötare; arbetstiden inskränktes
och det var en hel del andra förhållanden, som gjorde, att 1937 års
skärpta, lag blivit. mycket besvärlig att i praktiken tillämpa, frånsett den
ekonomiska belastning, som den innebär för jordbruket. Jag skulle tro, att det
är en ganska .allmän uppfattning, att den nuvarande skärpta lantarbetstidslagen
är onödig och till mycket stort besvär. I praktiken ha jordbrukarna
mycket svårt att följa lagens bestämmelser.

Det bley redan hösten 1937 klart, att lantarbetstidslagen i dess nya form
inte var tillräckligt genomtänkt. Det kom också genast efter lagens ikraftträdande
in en mängd dispensansökningar till arbetsrådet, och det var endast
tack vare arbetsrådets skicklighet som ett fullständigt fiasko för lagen —
och dess tillskyndare — kunde undvikas. Hade man inte så pass skickligt, som
arbetsradet gjorde, kunnat jämka på den ena och den andra bestämmelsen och
kanske i dispensförfarandet gått längre än vad som strängt taget var överensstämmande
med lagtexten, skulle det hela lia utmynnat i ett fullständigt kaos.
Det heter ju, att där ingen åklagare är, där är ingen domare, och jag skulle tro,

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

att det just är det förhållandet, att den allmänna uppfattningen här i landet är,
att lagens bestämmelser i vissa avseenden varit omöjliga att uppfylla, som
gjort, att man sluppit se en mängd åtal för överträdelse av lagen. Jag skulle
tro, att lagen i sin nuvarande utformning i många avseenden ingalunda har
stöd i den allmänna uppfattningen och inte ens hos arbetarparten.

För övrigt och i förbigående sagt vill jag framhålla, hurusom den nya lagen
satt en del äldre och mindre fysiskt starka arbetare i sådant läge att de blivit
arbetslösa eller måst lämna sin sysselsättning långt tidigare än vad de eljest
skulle lia behövt göra. Den av lagen föranledda rationaliseringen har bl. a. gått
hårt ut över en mängd ladugårdskarlar, vilka ej förmått fullgöra sitt arbete
under en kort arbetstid men som väl skulle kunnat det örn de fått arbeta under
tid, som de själva velat göra.

Det blev mycket snart tydligt, att lagen behövde en ingående översyn, och
från vårt håll framfördes krav på en allmän revision av densamma. Förra
årets andra lagutskott förutsatte i sitt yttrande med anledning av motioner
örn ändring av lantarbetstidslagens bestämmelser — vilket yttrande av riksdagen
bifölls — att en översyn av lagen skulle ske i samband med det förslag
till förlängning av arbetstidslagen, som från Kungl. Maj :ts sida kunde förväntas
till detta års riksdag. En sådan översyn har nu ägt rum och föranlett undanröjandet
i lagen av en del bestämmelser, som varit omöjliga att efterleva.
Men jag har den uppfattningen, herr talman, att man i alla fall icke med detta
nya förslag får en arbetstidslag, som är lämplig och praktiskt genomförbar i
alla avseenden, utan att man fortfarande får räkna med stora svårigheter i
anledning av lagen. Det har förut visat sig nödvändigt att undan för undan
gå ifrån tidigare positioner; den bistra verkligheten visar, att man inte kan
stifta lag, som ingriper på ett näringsområde utan att ta hänsyn till denna
närings olika förhållanden och behov. Jag skulle förmoda, att man om några
år — det föreslås ju, att denna lag skall gälla under tre år såsom provisorium
— återigen blir tvungen att företaga en omstuvning av densamma, så att man
till slut återigen kommer ganska nära 1936 års lag. Jag tycker därför att
det skulle vara anledning att redan nu återgå till 1936 års lag, som det visat
sig vara möjligt att i praktiken tillämpa och som åstadkom den reglering av
arbetstiden, som var lämplig och riksdagen hade anledning att lagfästa.

Det gällde förr, att man inte skall göra större ingrepp med lagstiftning i en
näring än vad som är nödvändigt, och jag tror att denna sats om någonsin är
giltig då det gäller arbetstidslagstiftning för jordbruket. Det förefaller ganska
orimligt, att man i nuvarande tid med dess brist på arbetare skall stadga ett
förbud mot att arbeta, fastän man är på det klara med att arbetet skulle ske
under sådana förhållanden, att någon skada därav inte skulle uppstå för den
arbetande. Jag har den uppfattningen och jag har framhållit den förr, att
konkurrensen om arbetskraft helt visst även utan den rigorösa lagstiftning,
som 1937 års lag innebär, skulle åstadkomma sådana förhållanden, att jordbruksarbetarna
erhölle en förkortad arbetstid. I arbetarnas eget intresse skulle
det mången gång varit bättre att få en större inkomst och lia haft större frihet
att arbeta under den tid, som båda parter kunde komma överens örn. Med
hänsyn till de inom jordbruket mycket skiftande förhållandena är det nödvändigt
att ha stor rörelsefrihet att ordna arbetstiden så att den såväl för arbetare
som för arbetsgivare är någorlunda lämplig. Men det har varit att
tala för döva öron att framhålla detta. Det är, herr talman, kanske lönlöst
att tala för det, men när vi nu stå i begrepp att antaga en lantarbetstidslag på
ytterligare tre år, vill jag säga, att jag anser lämpligast vara att återgå till
1936 års lag.

Jag har varit med örn att väcka en motion, vari en sådan återgång föreslå -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

gits, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till denna motion, motionen nr
326 i första kammaren.

Herr Norman: Herr talman! Herr Domö har här i stort sett upprepat
den kritik, som i fjol från samma håll riktades emot den nu gällande lantarbetstidslagen.

Denna lag upphör ju att gälla i höst, och det är nu fråga örn huruvida en
förnyad lagstiftning i ena eller andra avseendet skall införas. Under de senast
gångna åren, varunder lagen i dess nuvarande lydelse gällt, ha givetvis
en del erfarenheter blivit gjorda. Syftet med att lagen från början fick giltighetstid
endast för en viss tid framåt var ju, att man under denna tid skulle
kunna vinna erfarenhet beträffande tillämpningen av dess bestämmelser. Med
stöd av dessa erfarenheter har det i fjol verkställts ett utredningsarbete, vid
vilket de bägge i detta fall berörda parterna varit medverkande. Resultatet
av detta utredningsarbete är just vad som här föreslås av utskottet att stadgas
i en förnyad lagstiftning.

Herr Domö begärde i fjol, att en allsidig utredning om detta spörsmål
skulle företagas, men i år vidhåller han sin ståndpunkt från år 1936 och yrkar
nu på en återgång till 1936 års lagstiftning. Samma önskemål har även
framförts i en reservation, men det förefaller som örn detta yrkande inte skulle
vara alltför allvarligt menat. Samma reservanter ha nämligen i utskottet varit
med örn att tillstyrka en arbetstidsreglering för detaljhandelns arbetstagare,
och den uppläggning, som denna lagstiftning fått, har medfört, att det i nu
föreliggande förslag till lantarbetstidslag måst intagas en bestämmelse, som
just sammanhänger med denna arbetstidslag för detaljhandeln. Örn reservanterna
hade väntat sig någon som helst framgång för sitt yrkande, skulle de väl
ha funnit det naturligt att åtminstone i sitt förslag ta upp undantagsbestämmelsen
i 1 §, punkten f) i den av utskottet föreslagna lantarbetstidslagen.

Nu var herr Domö tydligen av den uppfattningen, att det kanhända vore
ganska onödigt med en lagstiftning på detta område, eftersom man på grund
av svårigheten att få arbetskraft och liknande förhållanden skulle, ansåg herr
Domö, genom ömsesidiga överenskommelser från parternas sida komma till
ungefär samma resultat som genom en lagstiftning. Det är ju möjligt, att så
skulle kunna ske, men det är mycket tvivelaktigt, om det skulle kunna ske
utan rätt stora besvärligheter, kanske till och med förödande strider på detta
arbetsmarknadens område.

Som sagt, herr talman, är det föreliggande lagförslaget ett resultat av en
utredning, där olika parters önskemål ha fått göra sig gällande i lämplig utsträckning
och där man inom utredningskommittén har varit överens örn de
ändringar, som nu äro föreslagna. Jag hyser för min del den förhoppningen,
att det nu föreliggande lagförslaget skall i stort sett komma att visa sig innehålla
lämpliga bestämmelser för en reglering av arbetstiden på detta område.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag har tillåtit mig avgiva en blank reservation
i detta ärende och jag har häri alldeles händelsevis fått fint sällskap,
men jag får från början säga, att jag inte har en aning örn vad herr Barnekow
önskar: jag vet bara vad jag själv vill.

Jag kan i många stycken dela de synpunkter, som herr Domö bär nyss anfört,
men jag säger som han, att jag har mina misstankar örn att det kanske
inte är så lätt att få sådana yrkanden igenom här i riksdagen. Därför har
det varit mera överensstämmande med mitt kynne att försöka inrikta mina
ansträngningar på att få igenom några ändringar i lagen, som, utan att egent -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

ligen bereda arbetstagarna några nämnvärda olägenheter, likvisst skulle vara
av en ganska stor betydelse för jordbruket. Jag kommer därför att yrka bifall
till den motion, nr 325, som framlagts av herrar Mannerskantz och Bondeson.

Motionen innebär i korthet ett yrkande om någon förlängning av arbetstiden
under månaderna februari, mars och oktober, och en mjukare bestämmelse
beträffande s. k. blandat arbete samt slutligen också en liten obetydlig
förändring för arbetare med sådan sysselsättning.

För februari månad är arbetstiden bestämd till 41 timmar. Nu må vi betänka,
att i vårt skogrika land är februari månad skogsarbetenas månad par
preferens — då ha dagarna börjat bli litet längre och arbetet i skogen går
med liv och lust. Arbetstiden är emellertid så kort, att ofta nog, allra helst
örn man har någon längre väg att köra till arbetsplatsen, eftermiddagspasset
blir så kort att man knappast hinner ut i skogen, förrän det är dags att köra
hem igen. Det är ganska egendomligt, tycker man, när man känner till förhållandena
i praktiken, att det skall vara så, och jag tycker att en liten förlängning
av arbetstiden med fem timmar i veckan under februari månad ingalunda
kan anses vara ett obilligt krav. För mars månad begära vi en förlängning
av arbetstiden med fyra timmar i veckan. Det måste nämligen — åtminstone
för de södra delarna av landet, där vi inte ha så långa snövintrar
och där de snövintrar, som finnas, verkligen behöva utnyttjas på bästa sätt —
anses innebära en både privatekonomisk och nationalekonomisk förlust, att
vinterdagarna få förgå under utförande av så pass små arbetsprestationer
som fallet verkligen blir under dessa månader med den nuvarande lagstadgade
arbetstiden. Vad oktober månad beträffar, veta ju alla jordbrukare, att
det på ett lantbruk till denna månad hopar sig en mängd arbeten, såsom skördens
avslutande, rotfruktsupptagningen, höstplöjningen m. m. Det brukar
köra ihop sig rätt kraftigt i denna månad, och man tycker därför, att en förlängning
av arbetstiden med fyra timmar i veckan, såsom vi föreslagit, inte
skulle vara annat än väl påkallad.

Beträffande det s. k. blandade arbetet har utskottet i detta avseende följt
regeringens förslag och begränsat antalet arbetare med sådant arbete till en
för varje brukningsdel. Men denna begränsning är för snävt tilltagen, ty på
många gårdar använder man kanske ett par tre stycken arbetare till sådana
blandade arbeten, och man gör det fullt lojalt. Det kan t. ex. vara fråga om
en arbetare, som är chaufför men samtidigt sköter hästarna; en annan, som är
dräng och sköter också grisarna o. s. v. Jag tycker att man, i likhet med
vad arbetsrådet föreslagit, gott skulle kunnat förändra lagtexten till att lyda
»enstaka arbetare» i stället för som det nu står »en arbetare». Jag tror inte
att några missbruk därav skulle behöva befaras, ty ett ganska vaksamt öga
hålles antagligen på arbetsgivarna i detta fall, och för resten finns det klagorätt.
Slutligen har det yrkats en liten förlängning av dessa arbetares arbetstid
under november månad, en förändring, som jag, utan att behöva gå in på
någon närmare motivering därför, anser mycket påkallad. Kort sagt, herr
talman, anser jag, att när man kan få till stånd en ändring, som icke är till
nämnvärt men för arbetarna men däremot till en betydande nytta för jordbruket,
så skall man kunna gå med på att göra denna ändring.

Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till motionen nr 325 i första
kammaren.

Herr Löfvander: Herr talman! Vi ha nu återigen hört herr Domös klagomål
över de stora besvär, lantarbetstidslagen åstadkommit för jordbrukarna.
Man talar örn svårigheter att efterfölja lagen, och som bevis för dessa stora

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

svårigheter anför man gärna, när man diskuterar denna fråga, de många dispensansökningar
som inkommit till arbetsrådet. Det är ju bestickande, när
man får höra att det under tio månader från den 1 november 1937 inkommit
cirka 1,200 dispensansökningar. Då kan man ju tro, att det är stor fara på
färde. Men av dessa 1,200 ansökningar gällde 1,000, att man ville ha arbetstiden
för kreatursskötarna i sexveckorsperioder i stället för i tvåveckorsperioder,
så att man skulle kunna bereda dem fyra dagars sammanhängande ledighet,
och man kan ju inte säga, att detta innebär några stora svårigheter, ty
det ordnas ju ganska lätt med bifall till dessa ansökningar.

Herr Domö sade till sist, att han inte kunde finna det klokt att stadga förbud
mot arbete, när det är ont örn arbetskraft. Det får jag säga är mera en
teoretisk spekulation. Jag har ju varit intresserad av att följa denna fråga,
när jag varit med örn utredningen örn denna lag ifrån början. Jag har givetvis
sökt få reda på hur lagen verkat i praktiken, och jag har kunnat konstatera,
att man har oväntat bra kunnat finna sig i lagen, långt bättre än jag
hade tänkt mig. Det är ju klart, att det är ofrånkomligt att ett sådant ingripande
i den enskildes rörelsefrihet alltid innebär någon påkänning, men en
viktig sak är, att man har lärt sig rationalisera arbetet bättre än tidigare.
Jag är av den fullständiga förvissningen, att det är nödvändigt att vi skapa
villkor för jordbrukets arbetare, som inte alltför mycket skilja sig från industriarbetarnas,
om man vill behålla arbetarna kvar vid jordbruket.

Jag är beredd på en invändning på den punkten, och det är att jordbruket
inte kan ordna likadana förmåner för sina arbetare som industrien och andra
företag för sina arbetare på grund av ekonomiska skäl, men vi kräva att
dessa möjligheter skola finnas, annars ramlar det hela till marken, det kunna
vi vara överens örn.

Herr Ekströmer talade örn en försämring, som den sista utredningen gjort
i arbetsrådets förslag i så måtto, att då det gäller dessa blandade arbetare
man i stället för att som arbetsrådet föreslagit tala örn enstaka arbetare infört
bestämmelsen, att det skall gälla en arbetare vid varje företag. Jag kan
ju tala örn för herr Ekströmer, att det var en kompromiss inom denna utredning,
som gjorde att man kom till det resultatet. Man var överens örn det;
inga reservationer föreligga på den punkten.

Nu gäller det återigen att fatta beslut om en provisorisk lag, och jag ger
herr Domö rätt i att under dessa tre år som lagen skall gälla man kommer att
skaffa sig erfarenheter, som möjligen kunna göra, att man måste medverka
till en förändring. Jag tycker emellertid att med den utveckling, lagen har
fått nu, och den förståelse man har på ömse håll för att komma till rätta nied
den, ser jag visst inte mörkt på denna lantarbetstidslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är så, att utskottet har skrivit

några saker, som jag för min del måste opponera mig mot att man vågat formulera
så pass bestämt. Utskottet säger, att man icke har fått några erfarenheter
av denna lags verkan under de år som ha gått. Då vill jag göra
gällande, att antingen är man okunnig, när man sitter och skriver det. eller också
spelar man okunnig, ty jag får ju säga, att både jag själv, som på mitt
eget ganska omfattande jordbruk har följt de arbetstekniska förhållandena,
inte med någon ogynnsam inställning till lagen utan för att försöka få det
hela att fungera, och även mängder av mina kolleger ha iakttagit en hel del
saker, bland annat följande.

På det större jordbruket torde det mest ogynnsamma lia varit den avkortade
arbetstiden i allmänhet. Den har resulterat i antingen att man har utnyttjat

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till lantarbelstidslag. (Forts.)

flera eller färre av de 260 övertidstimmarna, som bli mycket dyrbara, eller
att man icke ansett sig ha råd att utnyttja dem eller att anställa ytterligare
arbetskraft, som ofta varit svår att få även med hittills gällande lagbestämmelser.
I båda fallen skulle jag tänka mig att detta har lett till det resultat,
som också förutsades här i kammaren 1937, nämligen en försämring av det
svenska jordbrukets standard. Det är ju inte säkert, att man kan påvisa ett
sådant resultat siffermässigt och omedelbart, men man kan ganska lätt se, att
denna standardförsämring av det svenska jordbruket, som man 1937 varnade
för, är i full gång. Det är ofantligt många saker, som man nu underlåter att
göra under många år och som komma surt efter förr eller senare, i vissa avseenden
förr, men som det är svårt att kläda i siffror, när man inte kan se
direkt, hur de inverka på den ekonomiska driften.

Utskottet hänvisar till att det finns .möjligheter att få dispens och till §§
5 och 12. Det sista måste väl vara tryckfel, herr Norman; det skall väl vara
10 §, antar jag, och det är väl tryckfelsnisse, som gjort det. Jag säger likadant
om detta som jag sade örn lagen om arbetstiden i detaljhandeln: Det är
fel, att lagar skola skrivas så att dispens skall behöva bli någonting som ofta
förekommer. När herr Löfvander säger, att det inte kommit så mycket dispensansökningar
till arbetsrådet, utan att det är många saker som kommit in,
som äro av annan art, så säger jag, att man vet väl, hur det går till på landet.
En liten jordbrukare, som ser att han behöver ha några ändringar — inte går
han till så avlägset belägen och för honom ganska okänd inrättning som arbetsrådet,
utan han fuskar sig ifrån det så gott han kan och bryr sig inte
örn att göra någon framställning. Antingen tar han de tråkiga följderna och
blir efter med sina arbeten, eller också fuskar han; det finns många som göra
det.

Det är väl frågan örn det är möjligt att producera livsmedel billigare eller
överhuvudtaget komma fram till ett allmänt välstånd genom att knipa åt
arbetstiden allt för mycket. Den standard, vi ha här i landet, är nog tillkommen
genom arbete och inte genom litet arbete.

Inom det mindre jordbruket är det många, som icke ha haft denna olägenhet
av den föreskrivna arbetstiden, men där är det andra delar av lagen som varit
besvärliga, först och främst då frågan örn de blandade arbetarna, där det ju
är ostridigt, att det nu skall bli någon uppmjukning. Men det finns medelstora
gårdar, som faktiskt ha svårt att reda sig utan att ha någon som sköter
örn hästarna och någon som sköter örn de övriga djuren och ändå kan behöva
deltaga i utearbetet åtminstone vissa tider på året, och det är därför, jag i en
motion tillsammans med herr Bondeson anhållit att få ordet en arbetare ersatt
med enstaka arbetare.

Vad vi i motionen vidare yrkat, det är inte att vi skola helt och hållet återgå
till 1936 års lag. Jag tror visserligen inte att vare sig jordbruket eller
jordbrukarnas anskaffning av folk skulle försvåras av en sådan återgång eller
att jordbruksarbetarna skulle taga någon skada av det, men jag inser ju, att
det inte finns någon chans att få igenom ett sådant förslag. Vi lia därför i
stället föreslagit att göra en annan anordning, nämligen att i någon mån ändra
på de tider som skulle få användas. Vi ha begärt några timmar till i veckan
under de månader, då både i södra och mellersta Sverige olägenheterna ha
framträtt allra mest, och det skulle förvåna mig, örn herr Löfvander kan få
medhåll av någon enda jordbrukare i sitt län, som har sockerbetsodling och
som inte har haft olägenhet av att det under oktober månad inte är längre
arbetstid. När det gäller mellersta Sverige, är kanske oktober månad inte
så viktig, men ännu så långt norrut som i mina trakter är det den mest arbetstyngda
månaden på året för jordbruket. Det är så ofantligt mycket, som skall

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

hinna skötas då, och det ges inte någon frist, ty vintern kommer och skörden
måste tagas vara på, och en massa höstarbeten måste vara undanstökade inom
en viss tid. I mellersta Sverige är kanske inte detta så framträdande; där är
det nog mera fråga örn februari och mars månader. Örn man finge 46 timmar
i februari, skulle man kunna få arbetena att löpa till mindre förfång och med
mindre fusk.

Vidare är det ju så, att det är för korta arbetspass under de månader på
året, då arbetstiden är inskränkt särskilt mycket men då ändå dagsljuset tilllåter
längre arbetstid. Detta har verkat på det sättet, att på många gårdar, i
södra Sverige i varje fall — jag vet inte örn man allmänt blivit så praktisk i
Skåne, men i mina hemtrakter använder man bara fem dagars arbetsvecka under
större delen av vintern. Man har då 41 timmars arbetsvecka under några
månader, och det tages ut på fem dagar med åtta timmar örn dagen och en
kvart mera under fyra dagar. Sedan gå arbetarna lediga hela lördagarna och
hela söndagarna, och jag försäkrar att en mycket stor procent av arbetarna där
tycka att detta är fåneri. Det blir för mycket ledighet, örn man skall gå ledigtvå
dagar varje vecka normalt under flera månader. Detsamma gäller under
mars. Då är det mycket lätt att taga ut de 46 timmarna under fem dagar,
och det är inget tvivel örn att det vore en avsevärd hjälp, om man under de
känsligaste tiderna av året kunde få utsträcka arbetstiden till 50 timmar i
veckan under mars och oktober och under februari till 46 timmar. Det är
detta, vi i vår motion yrkat på. Örn någon kunde visa, att detta skulle
strida mot en allmän önskan bland det stora flertalet arbetare, skulle detta
vara något att taga hänsyn till, men även örn lantarbetarförbundet i sina yttranden
säger detta, så vill jag dock göra gällande, att ibland menige man ute
på arbetsplatserna lär den uppfattningen inte vara så utbredd. Detta beror
på att timlönesystemet mer och mer blivit det förhärskande, och arbetarna bli
av med sin timlön för fyra timmar i veckan i mars och oktober och fem timmar
i februari på detta sätt, vilket betyder ungefär 100 kronors inkomst örn
året. Det är många som ta hänsyn till detta, och jag tror inte det vore impopulärt
bland lantarbetarna heller att gå in för vårt förslag.

I fråga örn möjligheten att ordna det praktiskt med arbetena, som herr
Löfvander säger, så vet jag, att det finns många som ha ordnat det synnerligen
praktiskt och ändå mött svårigheter. —- Det finns herrar, som sitta och titta
på klockan och tycka det är oförskämt av mig att upptaga tiden med detta,
men herr talman, detta är ingen struntsak för den stora del av det svenska
näringslivet, som jordbruket omfattar. Det är inget tvivel örn att inte detta
är en så pass väsentlig sak, att det finns ofantligt mycket mindre betydelsefulla.
saker, som ha tagit upp fem gånger så lång tid både i denna kammare
och i den andra. Jag anser att vi icke kunna gå förbi denna fråga utan att
det sägs ifrån, liksom det sades 1937, att följderna icke komma att utebli.
De lia redan visat sig, och det blir nödvändigt att påtala detta.

Herr talman! Jag skall nu be att få framställa det yrkande om bifall till
motionen nr 1:325, som jag framlämnat skriftligt, och jag ber att herrarna
icke tro att jag talar fullkomligt utan kännedom örn förhållandena i denna sak.
Jag har ju haft tillfälle att studera deni ofantligt noga, och jag har haft tillfälle
att rådgöra med arbetare och jordbrukare i mycket stor omfattning.

Herr voll ironi: Herr talman! I debatten 1937 tog jag mig friheten att

inför denna kammare anföra en varning mot ett antagande av den nu gällande
lagen. Jag påpekade då särskilt, att den då gällande 1936 års lag vore i allra
högsta grad oprövad och att man ju icke borde antaga nya lagar förr än man
åtminstone hade någon erfarenhet av de lagar, som voro tillämpliga vid det

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

tillfället. Deri omständigheten att redan nu vissa uppmjukningar måste vidtagas
i de föreskrifter som 1937 beslötos, visar åtminstone för mig, att jag
hade rätt i den varning, som jag då uttalade.

Jag skall icke förlänga debatten i detta ärende. Jag vill bara med ett par
ord bekräfta vad som förut sagts och vad jag redan sade då, nämligen att
den största faran för lagens tillämpning kanske inte hotar de största gårdarna
utan de medelstora, såsom herr Mannerskantz mycket riktigt sade. Men
även de allra minsta lantbruken, där man bara behöver låt oss säga en medhjälpare,
drabbas av olägenheterna, ty det är icke möjligt för en jordbrukare
att få denne medhjälpare utan att följa lantarbetstidslagens föreskrifter. Den
ene mannen går inte och gör tjänst längre än den andre, vare sig han är ensam
på gården eller han har en tio, tjugu arbetskamrater. I princip är lagen
alltså tillämplig för alla lantbrukare i vårt land.

Vidare tillät jag mig påpeka, att det inte är omöjligt, att dessa strängare
bestämmelser komma att till en viss grad medverka till en avfolkning av
det bästa av vårt folk på landsbygden, nämligen de uppväxande sönerna hos
vår gamla bondestam. Jag är i tillfälle att nämna, att erfarenheten under de
gångna åren har för mig bekräftat sanningsenligheten av detta mitt yttrande.

Till yttermera visso skall jag be att få instämma i det uttalande som herr
Domö nyss gjort och ber också att få instämma i det yrkande, som av honom
framställdes.

Herr Ekströmer: Herr talman! För att närmare precisera mitt yrkande,
då jag endast yrkade bifall till motionen, vill jag hänvisa till det lagtextförslag,
som nyss överlämnades till herr talmannen, och ber således att få yrka
bifall till detta.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag blev direkt uppkallad av herr
Mannerskantz’ inlägg, då han efterlyste, örn det fanns någon i Malmöhus
län, som kunde vittna med herr Löfvander. Jag anmäler mig nu som detta
vittne. Jag har inget stort jordbruk, det består av 35 tunnland, och jag har
inte mer än två anställda och faller alltså inte under lagen direkt, men automatiskt
gör jag detta ändå — det är alldeles riktigt som herr von Horn sade,
att även örn man inte har mer än en anställd, så kräver han samma rätt som
andra, och det är alldeles naturligt.

Herr Mannerskantz framhöll, att särskilt sockerbetsodlarna ha det svårt
enligt denna lag. Jag är också sockerbetsodlare, och jag har till punkt och
pricka följt denna lag och funnit, att det går mycket bra. Jag har inte haft
minsta obehag av lagen. Jag är lika långt framme med arbetet nu som
när vi arbetade under andra förhållanden. Det beror ju givetvis på vad det
är för folk som man har, men jag har funnit, att behandlar man dem bra,
så bli de bra, och då utföra de sitt arbete till full belåtenhet och förstå själva
att forcera en smula under den tid de äro i arbete.

Fördelen med denna ledighet på lördagseftermiddagarna sätta dessa arbetare
synnerligen stort värde på. De sluta då på middagen och få således en
sammanhängande ledighet på en och en halv dag. Det är ju i sådana mindre
jordbruk alltid ogifta arbetare. De ha i många fall rätt långt till sina föräldrahem,
men då kunna de på lördag middag ta sin cykel och cykla hem, även örn
de ha ett par tre mil till föräldrahemmet, och vara på sin plats på måndagsmorgonen
igen. Det har inte varit det minsta obehag av lagen.

Herr Mannerskantz undrade, om det fanns någon i Malmöhus län överhuvud
taget, som skulle kunna ge herr Löfvander rätt. Ja, jag vågar på rak arm
säga, att det stora flertalet där äro beredda att göra detta, ty jag har haft

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

många ingående samtal även med de allra största jordbrukarna där nere, och
de ha så gott som enstämmigt sagt, att denna lantarbetstidslag inte generade
dem ett dugg. De lia rationaliserat, det var ju en given följd, att de skulle
göra det, och där de gått in på detta, ha de helt enkelt vunnit på förändringen.
Detta är min bestämda uppfattning, och jag vill tillbakavisa påståendet att
det är så stora obehag, som det här på vissa håll görs gällande med denna
lag. Det kan ju hända, att det i herr Domös trakter och kanske på andra
håll inte ligger till på samma sätt som det gör i Malmöhus län, men örn det
inte är sämre på andra platser än där, finns det ingen anledning att göra
några anmärkningar mot den gällande lagen.

Herr Löfvander: Herr talman! Herr Mannerskantz trodde sig ha konstaterat,
att det under dessa inte fullt tre år, som lantarbetstidslagen fungerat,
hade blivit en standardförsämring av det svenska jordbruket. Jag undrar, herr
Mannerskantz, hur detta rimmar med den överproduktion, som finns av jordbruksprodukter
i landet. Jag förmodar att herr Mannerskantz har känning
av denna överproduktion även i Kalmar län, åtminstone har det låtit så i tidigare
debatter här i kammaren.

Herr Mannerskantz talade örn att den levnadsstandard vi ha hade tillkommit
genom arbete. Det är alldeles riktigt, men det kan man ju tillämpa vid
alla företag; det gäller ju inte bara vid jordbruket.

Herr Mannerskantz trodde, att vi hemma i Skåne skulle ha så stora svårigheter
att ordna bettransporterna under oktober månad. Jag har inte erfarit,
att det är så stora svårigheter. Man har ju dessa övertidstimmar att
tillgripa, ifall man behöver dem. Man kan flytta arbetstiden från en dag till
en annan. Vi ha våra leveransplaner, och såvitt jag vet fungerar det hela
smärtfritt. Jag har konstaterat, att under hela den tid som lantarbetstidslagen
gällt har det inte hörts så mycket klagomål ute i landet bland jordbrukare
som jag hör här i första kammaren.

Häri instämda herr Persson och herr Nilsson, Bror.

Herr Norman: Herr talman! Herr Mannerskantz opponerade sig mot

utskottets skrivsätt. Jag tror att jag för min del måste opponera mig mot herr
Mannerskantz’ sätt att citera. Utskottet har konstaterat, att den reviderade
lantarbetstidslagen endast en kort tid ägt giltighet. Så har utskottet citerat
arbetsrådet, alltså den myndighet, som har att vaka över lagens efterlevnad,
som säger sig ha funnit, att rådet ännu icke kan uttala något allmänt omdöme
örn lagens verkningar, och så kommer utskottets mening i följande sats: »Även
enligt utskottets mening bör med ett sådant omdöme få anstå, till dess ytterligare
erfarenheter av lagens tillämpning vunnits.»

På tal om erfarenheter, så hörde vi ju nyss av herr von Horn, att han 1937
hade varit mycket betänksam mot att några ändringar skulle göras i då gällande
lantarbetstidslag, därför att den bara hade gällt ett år, och man borde,
som han framhöll, avvakta erfarenheten. Nu har den nu gällande arbetstidslagen
gällt i två år, och då har herr Mannerskantz redan gjort sådana erfarenheter,
att han kan fälla ett omdöme även om den lag som nu kommer, sedan
riksdagen fattat sitt beslut i den ena eller andra riktningen. Det är väl i alla
fall att tro sig örn att dra erfarenhetsslutsatser allt för vitt.

Däremot är jag herr Mannerskantz tacksam för att han påvisade ett tryckfel,
som här föreligger i utskottets motivering. Det må vara oss förlåtet, ty i
arbetstidslagen för detaljhandeln ha vi dispensbestämmelserna i 12 §, och vi
hade suttit och tröskat med den lagstiftningen i flera veckor. Detta är tydli -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

gen anledningen till att denna lapsus kunnat komma till stånd. Hänvisningen
skall naturligtvis vara till 10 §.

I fråga örn de yrkanden, som herr Mannerskantz och herr Ekströmer här
gjort om en förlängning av arbetstiden under vissa vintermånader, må ju erinras
därom, att huvudreglerna för lantarbetstidslagen äro grundade på den
principiella inställningen, att 48-timmarsvecka skall i princip tillämpas. På
grund av olika behov som föreligga har lagen konstruerats så, att en längre
arbetstid per dag och vecka uttages under sommarhalvåret och en kortare under
vinterhalvåret, men summan av arbetstimmar blir ungefär motsvarande
den som, utslagen över hela året, tillämpas enligt den allmänna arbetstidslagen.
Herr Mannerskantz’ och herr Ekströmers yrkanden innebära, att man skulle
utsträcka arbetstiden med frångående av den princip, som jag här har refererat.

Utskottet har inte ansett att detta är nödvändigt. Utskottet erkänner gärna
att det kan föreligga något olika behov i olika delar av landet, men har då
hänvisat till de dispensmöjligheter som föreligga. Och de behöva säkerligen i
detta fall inte bli av samma omfattande storleksordning som under de senaste
två åren, när det gällt en hel del andra detaljer i fråga örn arbetstidsfördelningen.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Vad jag här föreslagit innefattar en
förlängning av arbetstiden med 34 timmar för hela året. Det är så pass obetydligt
att jag inte gärna kan förstå att det skulle kunna vara skadligt.

Vidare vill jag säga till herrar skåningar: Ni tro väl i alla fall inte att edra
kolleger i Skåne skulle ha någonting emot 42 timmars arbetsvecka under februari
och inte heller 50 timmar under oktober eller för mars — under sistnämnda
månad är väl vårbruket i gång. Skulle det vara så att herrarna verkligen
kunna garantera, att det råder en allmän förnöjelse med lagen nere i
Skåne, och att det endast är här i kammaren, som ni fått höra några klagomål,
så tycker jag i alla fall att det är bra att de framföras någonstans, så att
man får höra uppfattningarna även från annat håll, som för övrigt representerar
större delen av vårt land.

Herr Löfvander: Herr talman! Jag vill inte nämnvärt förlänga debatten,
men jag tog fasta på herr Mannerskantz’ yttrande angående vårbruket. Jag
vill tala om att i Skåne utfördes under år 1938 inte mindre än 90 procent av
vårbruket under mars månad, och det skedde med 46 timmars arbetsvecka
utan att vi hörde av några klagomål över den saken. I fall man någon gång
behövde tillgripa övertid gjorde man det.

Det är förvånande att man i andra trakter av landet, speciellt i jordbrukstrakter,
såsom exempelvis Kalmar län, skall ha så svårt att inordna sig under
lagen. Det måste väl bero på — men jag tror jag skall ha min tanke för mig
själv i det fallet, och jag skall inte säga någonting!

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
därunder förekommit följande yrkanden:

1 :o) att vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet hemställt skulle bifallas;

2:o), av herr Domö, att kammaren skulle bifalla motionen 1:326, dock att
promulgationsstadgandet i den föreslagna lagen skulle avfattas sålunda:

Denna lag träder i kraft den 1 november 1939 samt gäller till och med den
31 oktober 1942. Beträffande sådan under tiden för lagens giltighet begången
förseelse som avses i 12 eller 13 § skall dock vad i lagen är stadgat fortfara att
gälla efter sistnämnda dag.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)
samt 3:o), av herr Mannerskantz, att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, att 4 § 1 mom. i lagförslaget erhölle följande lydelse:

Till arbete---(lika med utskottet) —---för arbetsvecka

under januari och december 41 timmar,
under februari och november 46 timmar,
under mars och oktober 50 timmar samt
under tiden april—september 54 timmar.

Från vad---(lika med utskottet) — — — följande undantag:

a) För varje brukningsdel må enstaka arbetare,---(lika med utskottet)
---under januari, februari, november och december högst 12 timmar

för två arbetsveckor i följd samt under mars och oktober högst 10 timmar för
samma tid.

Vad nu sagts---(lika med utskottet)---54 timmar för arbets vecka.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Domös yrkande.

Herr Mannerskantz äskade emellertid votering jämväl örn kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 36 antager bifall till herr Domös yrkande i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Mannerskantz yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Domös yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamö -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Förslag till lantarbetstidslag. (Forts.)

ter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville
rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

Om vissa'' Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning av väckta

Ändringar i motioner angående vissa ändringar i lagen den 17 juni 1938 om semester.
semesterlagen.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft tre inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen motionen i första
kammaren nr 216 av herr Mannerskantz samt motionerna i andra kammaren nr
330 av herr Nordström i Kramfors m. fl. och nr 332 av herr Janson i Frändesta
m. fl.

I motionerna 1:216 och 11:332, vilka voro likalydande, hade under åberopande
av att vissa bestämmelser i lagen den 17 juni 1938 örn semester erhållit
en särskilt med hänsyn till jordbrukets förhållanden mindre lycklig avfattning,
hemställts, att riksdagen med ändring av hittillsvarande bestämmelser under 4
och 8 §§ måtte besluta giva de nämnda paragraferna förslagsvis den ändrade lydelse,
som i motionerna angivits.

I motionen II: 330 hade hemställts, att riksdagen för sin del måtte besluta i
motionen angiven ändrad lydelse i den av 1938 års riksdag beslutade lagen örn
semester.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att motionerna 1:216 och 11:332 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; samt

2) att motionen II: 330 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Yad i detta utskottsutlåtande an föres

på sidan 3 och sedan även i fortsättningen av utlåtandet örn semesterlönens
beräkning är av den natur, att jag anser mig böra en liten smula få
komplettera vad utskottet anfört. Örn man tillämpar semesterlagens bestämmelser
angående semesterlönens beräkning vid mindre företag, och måhända
även vid större, möter det sådana tekniska svårigheter att beräkna den, att
man inte gärna kan finna sig i att dragas med sådana bestämmelser under
någon längre tid. Jag har därför i motion föreslagit att man skulle få göra
överenskommelser med de anställda örn hur stor semesterlönen skall vara. Nu
hänvisar utskottet till vad departementschefen tidigare uttalat, att därest det
i ett visst fall skulle uppstå svårigheter, skulle man få överenskomma hur
stor den genomsnittliga löneinkomsten skall anses ha varit. Detta är ett uttryck
som inte borde få förekomma i svensk lag överhuvud taget — antingen
är det på ett visst sätt eller också inte. När det är en lag skall man få
respekt för den när man läser den, tycker jag.

Utskottet hänvisar alltså till detta uttalande, men utskottet fullföljer inte
resonemanget i någon vidare mån. Jag förmodar dock att man måste tolka
det hela så, att utskottet anser att Kungl. Maj :t skall göra någonting, så att
det går att tillämpa bestämmelsen utan att man behöver ha dåligt samvete.
Jag tycker emellertid att utskottet kunde ha anmodat Kungl. Majit att skriva
örn lagtexten, då ju utskottet inte ansett sig ha tid att göra det. Och det
förstår jag ju ganska väl. Det vore nog inte så förfärligt farligt att be
Konungen att göra detta.

Då jag alltså förmodar att man får lov att tolka utskottsutlåtandet så, att
utskottet verkligen tänker sig att Kungl. Maj :t skall bringa reda i förhållan -

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Örn vissa ändringar i semesterlagen. (Forts.)
deria, var det närmast för att få detta bekräftat som jag begärde ordet. Örn
utskottet verkligen ordentligt är med på den saken, har jag för min del ingenting
att invända mot utskottets utlåtande i denna del.

Det var ytterligare två saker, som begärdes i motionen, nämligen förtydligande
i någon mån av bestämmelserna örn kvalifikationstidens förläggande
samt om semesterns förläggande, så att det skulle vara möjligt att även ta ut
en del i förskott. Vad utskottet därvidlag uttalat anser jag vara av värde,
och jag kan vara tillfredsställd därmed, då jag förmodar att något prejudikat
i annan riktning efter vad utskottet här skrivit inte längre behöver riskeras.

Jag har, herr talman, intet särskilt yrkande.

Herr Hagman: Herr talman! Av de önskemål av olika slag, som motionären
framfört, är det två som utan vidare äro klarlagda i utskottets utlåtande.
Den ena är att man har rätt att beräkna kvalifikationstiden på det
sätt, som utskottet här har angivit, och den andra är att beträffande förskottssemester
möter det med lagens konstruktion av minimilag inga som helst svårigheter
att ordna densamma på av utskottet angivet sätt.

Svårigheter ha mött när det gäller beräkningssättet för semesterlönens fastställande,
och i denna del har utskottet sagt ifrån att det inte torde möta
något hinder örn [arbetare och arbetsgivare komma överens örn att fastställa
vissa andra grunder. I utskottsutlåtandet erinras också örn att arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen till Kungl. Maj:t inlämnat en framställning
i detta ämne, som varit ute på remiss till olika myndigheter. Vi ha
anledning tro, att därest det skulle visa sig latt det blir bakslag i arbetsdomstolen
eller inom andra myndigheter med hänsyn till vad utskottet här uttalat,
så kommer Kungl. Majit att för nästa riksdag framlägga ett förslag, som
råder bot på de svårigheter, som motionären påtalat. Ty det är otvivelaktigt
alldeles riktigt, att det är en rätt omständlig procedur att räkna ut semesterlönens
storlek så som lagen nu är beskaffad. Det är säkerligen önskvärt att
komma fram till en ordning, som vi alla hoppas kunna nå och som innebär en
förenklad beräkningsmetod.

Jag tror emellertid att vi lugnt kunna godkänna andra lagutskottes utlåtande
även på denna punkt, ty det kommer inte att föra med sig några
obehagliga verkningar. Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till
andra lagutskottets utlåtande.

Herr Linderot: Herr talman! Jag skall inte säga många ord i denna
fråga. Då en lag är beslutad, som faktiskt innebär en mycket väsentlig reform
för en stor massa människor och vars princip framför allt är ett synnerligen
stort framsteg, skulle det kunna synas överflödigt att omedelbart frambära
motioner, innehållande förslag till ändringar eller, som motionärerna naturligtvis
mena, förbättringar i lagen i fråga. Det kan ju synas rimligt att
den bör få komma ut i livet och prövas, och efter praktiserandet bör riksdagen
ha större möjligheter att vidta sådana ändringar, som kunna anses
behövliga för förbättring av lagen.

Då vi emellertid genom kommunistiska representanter i andra kammaren ha
motionerat örn förändring i lagen är detta därför att vissa bestämmelser faktiskt
missgynna rätt stora grupper. Det gäller här främst frågan örn den tid,
under vilken man måste vara anställd hos en arbetsgivare, frågan om hur
många arbetsveckor man skall ha o. s. v. Det är för närvarande vissa grupper,
som lagen helt utelämnat, och vi ha försökt att genom en motion vinna
gehör för några förändringar, som skulle råda bot för dessa brister.

För min personliga del förstår jag ju att det inte vid innevarande riksdag

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Om vissa ändringar i semesterlagen. (Forts.)
kan genomföras några dylika förändringar, eftersom utskottet nu Ilar lämnat
saken åt sitt öde. Jag ville genom att taga ordet i frågan bara lia understrukit,
att man inom de myndigheter, som lia hand örn dessa ting, bör ha
sin uppmärksamhet riktad på de svagheter, som dock faktiskt vidlåda semesterlagen
i dess nuvarande skick. Med den förklaring, som herr Hagman
här har givit, kan man ju redan förutsätta att så kommer att ske. Och då
jag väl inte kan uppnå någonting genom att ställa något särskilt yrkande,
nöjer jag mig med att få dessa små randanmärkningar förda till dagens protokoll,
i förhoppning att de statliga myndigheterna, när lagen kommer att verka
i det levande livet, i snabbaste tempo söka att på grundval av erfarenheterna
förbättra det som i dag kan anses vara bristfälligt i lagen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Om försälj- Föredrogs ånyo första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16,
ning av von i anledning av väckt motion angående utredning örn försäljning till respektive
Reiserska arrenclatorer av von Rederska stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte

stiftelsens • j •• i i
arrendegårdar VISS sidskog.

m. m. föranledande av en inom andra kammaren väckt och till dess femte till fälliga

utskott hänvisad motion, nr 299, av herr Hammarlund, hade nämnda
kammare för sin del besluta, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla örn en allsidig och förutsättningslös utredning rörande lämpligheten och
möjligheten av upplåtande genom försäljning eller annorledes till respektive
arrendatorer av von Reiserska stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte
den husbehovsskog, som lämpligen borde tilldelas varje enskilt nybildat hemman.

Detta beslut hade delgivits första kammaren, som hänvisat ärendet till sitt
andra tillfälliga utskott, vilket i det nu föredragna utlåtandet på åberopade
grunder hemställt, att första kammaren måtte biträda andra kammarens i ärendet
fattade beslut.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Det kan synas egendomligt
att jag begärt ordet i anledning av ett utskottsutlåtande, som kommer från
ett annat utskott än det jag tillhör, i synnerhet som detta utskottsutlåtande är
enhälligt. Men det förekommer i detta ärende någonting, som jag särskilt observerat,
inte minst därför att jag känner till denna stiftelse och har varit där
nere och besett egendomen. Jag har därför i viss mån blivit överraskad av
denna motion och det yrkande, som i motionen framställes.

Motionen går ut på att riksdagen skulle skriva till Kungl. Majit och begära
en »utredning rörande lämpligheten och möjligheten av upplåtande genom
försäljning eller annorledes till respektive arrendatorer av von Reiserska stiftelsen
å Lärkesholms arrendegårdar jämte den husbehovsskog, som lämpligen
bör tilldelas varje enskilt nybildat hemman».

När jag läste denna motion fick jag ett mycket starkt intryck av att man
i själva verket ville komma åt skogen — man ville utskifta så mycket som
möjligt av skogen på stiftelsens egendom Lärkesholm. Det finns på gården
45 arrendatorer, som ha små gårdar på omkring 10 tunnland jämte i genomsnitt
ungefärligen 20 tunnland betes- och hagmark. De betala i arrende för
dessa små ställen omkring 100 kronor örn året och ha då både bostads- och ekonomibyggnader
och brukningsrätt till jorden samt bränsle i viss utsträckning.
Det har nu anmärkts att dessa brukningslotter äro för små, så att vederbörande

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Örn försäljninr/ av von Rederska stiftelsens arrende vårdar m. m. (Forts.)
inte äro besuttna, och därför har också stiftelsens styrelse upprättat en plan
att successivt, allt efter som det blir möjlighet, sammanslå dessa lägenheter
till större och iner bärkraftiga jordbruk. Detta går ju också fullt i linje med
det förslag, som vi kanske redan i dag skola behandla rörande egnahemsväsendet.

Den skog, som finns på egendomen, synes enligt utskottsutlåtandet utgöra
638 hektar. Den förvaltas av skogssällskapet i Göteborg. Det har nedlagts
mycken omsorg på att förbättra och tillvarataga skogsmarkerna, det har anlagts
vägar för att ekonomiskt bättre kunna utnyttja skogen, och det har verkställts
skogsdikning för att öka produktiviteten. På egendomen finnas också
några mindre sjöar, som göra att egendomen är mycket naturskön med vackra
strandpartier.

Nu förklaras i motionen, att arrendatorerna för någon tid sedan begärde
att få friköpa sina arrenden under godset. Det avslogs av direktionen, och
detta, säger motionären själv, med all rätt, ty det räcker inte med att dessa
småbrukare erhålla den torva, som de och deras förfäder brukat i hundratals
år. »Man måste nu», fortsätter motionären, »göra en kraftansträngning ifrån
det allmännas sida, icke blott bevilja friköpning på det brukade området, utan
småbruken, varav många äro ytterst små, ett endast på 5 tunnland odlad jord,
böra göras bärkraftiga genom tilldelning av stödskog, vilken finnes i riklig
omfattning.»

Det framgår således med all önskvärd tydlighet, att man här vill gå längre i
skiftesförfarande än vad man i allmänhet gör när man tilldelar stödskog.
Man vill ha skogsområdet, så att dessa småbruk kunna bli bärkraftiga på den
skogstilldelning, som man kan utskifta till desamma. Det förefaller mig
vara synnerligen olämpligt att på detta sätt stycka egendomens välskötta och
vackra skog. Och jag drar starkt i tvivelsmål, att vederbörande verkligen
skulle bli hjälpta med en sådan anordning. Ty skogen har inte nått en sådan
ålder, att avkastningen kan ge så synnerligen mycket, utan den står i full
växtkraft. För stiftelsen vore det uppenbarligen en ekonomisk förlust att avhända
sig denna skog, ty köpeskillingen kan inte bli sådan att den svarar emot
skogens verkliga värde när den ligger på en hand.

Nu har stiftelsens styrelse, som jag nämnde, gjort upp en plan för att få
till stånd en sammanslagning av dessa småbruk. Man påstår, har jag hört sägas,
att verkställigheten av denna plan går för långsamt. Det är dock klart att
stiftelsen måste gå försiktigt fram. Dels är den bunden vid kontrakt, och dels
vill man naturligtvis inte köra i väg en brukare för att på detta sätt föra
hans jordlott över till en granne. Man har gått den vägen att söka bereda dem
arbete i skogen, och sedermera ha de fått arbetsinkomster där man bäst kunnat
skaffa dem. Det enhälliga utskottet vitsordar, att arrendegårdarna inte hålla
måttet i fråga örn areal. Den enda utvägen att skapa större och lämpligare
jordbruksenheter lär därför vara, säger utskottet, att minska antalet gårdar genom
sammanslagning. Utskottet förklarar också att man därvid måste gå
fram med försiktighet, vilket är självfallet på grund av de hänsyn, de äldre
och vid sina hem fästade arrendatorsfamiljerna äro berättigade till. Vidare uttalar
utskottet att den av skogssällskapet förvaltade skogen är stiftelsens huvudsakliga
inkomstkälla och fortsätter: »Att minska eller rent utav borttaga
denna inkomstkälla genom att slå ut den på ett stort antal smärre gårdar skulle
näppeligen låta sig göra utan att radikalt förändra eller äventyra stiftelsens
karaktär och torde därför ej böra ifrågasättas. Det av stiftelsen förvaltade
skogsområdet torde nämligen redan nu icke vara större än som erfordras för
att kunna erhålla ett rationellt drivet skogsbruk.»

Första kammarens protokoll 1939. Nr 38. 5

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Om försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)

När jag läser detta frågar jag mig: Hur skall man kunna förena motionärens
önskan om en skrivelse till Kungl. Maj :t örn att få en betydligt ökad
skogstilldelning med detta utskottets enhälliga uttalande emot att en uppdelning
av skogskomplexet kommer till stånd? Det står inte heller i överensstämmelse
med det slut, vartill utskottet kommit. Utskottets motivering är så vitt
jag kan finna en motivering, som logiskt bort utmynna i ett avslag till motionen.

Tili utskottets utlåtande har fogats inhämtade yttranden. Det har inhämtats
yttrande från länsstyrelsen i Kristianstads län, som avstyrker motionen. Det
Ilar inhämtats yttrande från Örkelljunga kommunalfullmäktige, som visserligen
rätt vagt uttalar sin sympati för motionen, men som särskilt vill poängtera,
att någon minskning av den samlade skogsarealen ej får äga rum. De understryka
således också att någon uppdelning av skogsområdet ej bör komma i
fråga.

Styrelsen för stiftelsen utgöres av landshövdingen i Kristianstads län, kontraktsprosten
i kontraktet, kyrkoherden i församlingen samt en av länstyrelsen
utsedd ledamot. För granskning av stiftelsens verksamhet utser Kungl.
Majit tre revisorer. Jag nämner detta emedan jag har hört sägas, att det i debatten
i andra kammaren framkommit anmärkningar mot stiftelsens sätt att
sköta egendomen. Man har bland annat anmärkt, har det sagts mig, att någon
byggnad ur hälsovårdssynpunkt icke skulle lia varit lämplig. Jag frågar
mig om riksdagen är rätt forum för sådana anmärkningar. För sådana ärenden
ha vi hälsovårdsnämnderna i kommunerna. Och gäller anmärkningen en stiftelse
erinrar jag vidare örn, som jag nyss sade, att Kungl. Majit utser tre
revisorer. Någon anmärkning mot stiftelsens skötsel har inte framkommit
vid deras granskning. Dessutom finns det en särskild lag om tillsyn över
stiftelser, nämligen lagen av den 24 maj 1929. Är det någon, som har anledning
att framställa anmärkning mot en stiftelses styrelse, skall det ske enligt
denna lag och till den tillsyningsmyndighet, som enligt lagen övar uppsikt
över stiftelsen. Är klaganden inte nöjd med tillsyningsmyndighetens beslut
kan han enligt 20 § i samma lag föra sin klagan vidare till Konungen.
Det förefaller mig som örn här möjliga betryggande åtgärder vore vidtagna,
och att skriva till Kungl. Majit för att Kungl. Majit skall verkställa undersökning
i det föreliggande fallet förefaller mig vara fullkomligt orimligt, när
ju stiftelser äro inrättningar, som i alldeles särskild grad stå under uppsikt av
det allmänna. Det var också detta, som slog mig, när jag tittade på detta
ärende. Vad skulle konsekvenserna bli av ett bifall till denna utskottets hemställan,
där man går in på en enda stiftelses egendom? Skall man fortsätta och
leta upp ett annat fall, så att man kan göra på samma sätt med nästa egendom? Vi

lia ensittarlagen i den mån den kan användas för friköp, vi ha lagar och
förordningar i alla möjliga avseenden och vi ha egnahemsnämnder i vederbörande
län, som äro verksamma. Vilka konsekvenser skulle det icke bli, örn
man nu skulle bifalla utskottets hemställan beträffande den här stiftelsen? Då
kan man säkert vänta motioner även rörande andra stiftelsers egendomar och
vill man utsträcka dessa konsekvenser litet längre, kan man ju väcka motioner
i riksdagen och praktiskt taget begära undersökning örn vilka egendomar som
helst i landet.

Vad skall Kungl. Majit göra, ifall Kungl. Majit får en riksdagsskrivelse sådan
som utskottet här föreslagit? Det förefaller mig mycket svårt att kunna
avgöra, hur Kungl. Maj :t skall ställa sig i ett sådant fall, där det redan finns
tillsynsmyndigheter och organ i olika avseenden. Det förefaller mig, som om
det också konstitutionellt, åtminstone i visst avseende, är oriktigt att förfara

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

o Om försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
på det sätt, som man här ifrågasätter, och jag undrar, örn man inte besvärar
Kungl. Maj :t med en sak, som Kungl. Maj :t icke kan effektuera.

Till vad jag förut nämnde örn skogen vill jag säga, att den tanken slog mig
nu, om icke bakom detta friköp kan ligga en önskan att förvärva större areal i
spekulationssyfte. Det är nämligen vackra sjöstränder, åtminstone så långt
jag har sett, och det är en vacker och välvårdad skog, lämplig för villatomter.
Men det är ju inte meningen att göra en sammanslagning, utan den riktiga
vägen är uppenbarligen den, som styrelsen har valt, nämligen att uppgöra en
plan till ett successivt sammanförande av dessa bruk. Låt skogssällskapet förvalta
och sköta, skogen och bered stiftelsen på detta sätt så stora inkomster,
som det är möjligt. Konsekvenserna av ett bifall till denna motion har jag
redan talat örn och jag ber, herr talman, att få yrka avslag på utskottets hemställan.

Herr Herlitz: Herr talman! Då kammarens ledamöter läsa detta enhälliga
utskottsutlåtande i anledning av en fråga, som tidigare väckts och behandlats
i andra kammaren, ha kanske icke kammarens ledamöter observerat,
att denna fråga, örn vilken utskottet här har blivit enig, i andra kammaren
gav upphov till mycket ingående debatter och mycket allvarliga meningsskiljaktigheter.
Det var en lång debatt, där partibanden brusto helt och hållet och
betänkligheter framställdes från alla håll, och där beslutet fattades med, lag
tror, 99 röster mot 78.

Jag är icke alls kapabel att upptaga en diskussion på det jordbruksekonomiska
planet, alltså bedöma frågan örn lämpligheten av de åtgärder, som
motionären här siktar till. Jag vill allenast stryka under några rättsliga synpunkter,
som för mig äro alldeles tillräckliga för ett ståndpunktstagande. Den
föregående ärade talaren har redan varit inne på dem, men eftersom jag Ilar begärt
ordet, må det tillåtas mig att ytterligare stryka under dem''.

Vad kan det vara för några rättsliga betänkligheter, som kunna möta mot
den här ifrågasatta utredningen? Ja, det skulle väl kunna vara två frågor,
som man får noga hålla isär.

För det första kan det möjligen göras gällande — och det gjordes gällande
i andrakammardebatten — att sådana åtgärder, som motionären och utskottet
här vilja företaga, strida mot stiftelseurkunden, att de inte äro förenliga med
stiftelsens ändamål. Jag __vågar icke, då jag icke haft tillfälle att studera
dessa, handlingar, uttala någon bestämd mening örn hur därmed förhåller sig.

Y*^ bara erinra om att den meningen, att åtgärderna vore stridande mot
stiftelsevillkoren, hävdades av flera omdömesgilla talare i andra kammaren.
Det är kanske i sin mån också belysande, vad en av förespråkarna för åtgärden
säde i andra kammaren. Han sade, att »vi få väl icke vara alltför finkänsliga
i detta hus, där vi dagligen modernisera och förbättra gamla lagar och förordningar,
därför att en gammal man av utländsk börd en gång bär uttalat en
viss önskan, då det numera redan är sörjt för genom andra organ för allt det
soni han önskat». Häri ligger ett expressivt erkännande, förefaller det mig, av
de föreslagna åtgärdernas oförenlighet med stiftelsevillkoren. Vi veta nu alla
att det verkligen finns möjlighet att få en stiftelses verksamhet förändrad genom
ett beslut av Kungl. Majit genom det som på lärt språk kallas permuta™en„vl
veta också, att det skall vara mycket starka skäl för att en sådan
skall fa företagas.

Det är emellertid icke denna synpunkt, som jag särskilt velat poängtera,
utan det är en annan, sorn; får noga särhållas från den först nämnda. Jag vill
hävda, att det alldeles icke går för sig att genomföra sådana åtgärder, som

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 £. m.

Örn försäljning av von Heiser ska stiftelsens arrendegårdar rn. m. (Forts.)
det här är fråga om, mot stiftelsens eller, direktare uttryckt, stiftelsens direktions
mening.

Det finns i utskottets utlåtande en del uttalanden på denna punkt, som skulle
kunna missförstås. Utskottet talar nämligen i slutet av sitt utlåtande örn
frågan, huruvida frilösning kan ske mot stiftelseförvaltningens bestridande._ I
det sammanhanget erinrar utskottet om ett på sin tid, det var för resten 1851,
av justitiekanslern fällt uttalande i en liknande fråga. Men ser man nu efter
i handlingarna, vad det var för ett uttalande, ja, då var det bara ett uttalande
av de många, där justitiekanslern sagt ifrån, att sådana där permutationer i
särskilt fall kan äga rum. Men ingalunda har justitiekanslern sagt, att en sådan
förändring kan äga rum oberoende av stiftelsestyrelsens vilja. Jag har för
min del aldrig hört talas om att permutation ägt runi på annat sätt än på vederbörande
rättssubjekts egen begäran, och jag skulle icke tro, att man skall
kunna finna något exempel därpå. Det står tvärtom för mig alldeles klart, att
det är något alldeles omöjligt, något alldeles oformligt att tvinga ett enskilt
rättssubjekt att frånhända sig sin egendom. Man må ju gå fram på lagstiftningens
väg, man må stifta nya regler angående arrendatorer rätt att friköpa
sin jord — det är en fråga, som jag icke känner närmare till och icke vill
uttala mig örn. Man kan över huvudtaget tvinga de enskilda på lagstiftningsväg
att avstå från sin egendom, men, mina herrar, det har väl i svenskt politiskt
liv varit en utomordentligt väsentlig och värdefull grundsats, att då staten
griper in mot medborgarna på det viset, är det i form av generella regler,
som gälla för ett obestämt antal fall. En rättsstat går icke till väga på det
viset, att det väljer ut ett enskilt rättssubjekt och säger: ni sköter er icke väl,
ni förvaltar icke er egendom rätt och vi skulle därför vilja taga den ifrån er.

Nu skall man ju icke låta sig förvillas av att det är fråga örn en stiftelse.
Det är ju en fast grundsats i vår rätt, att en stiftelse är ett privat rättssubjekt,
och vad som iir tillåtet med avseende på en stiftelse i fråga örn sådana här ingripanden,
ja, det blir tillåtet också med avseende på annan enskild egendom.
Den föregående ärade talaren lät oss med rätta se perspektivet av att man ingriper
mot den ena och andra jordägaren, vilkas arrendatorer icke äro tillfredsställda
eller som sköta sin jord illa. Man kan upprulla andra perspektiv;
man kan tänka sig föreningar av olika slag för att taga någonting, som ligger
stiftelserna litet närmare än den enskilde jordägaren. Gentemot en förening,
som icke sköter sin egendom på ett sätt, som tillfredsställer det ena eller andra
intresset, kan det således sättas i gång en utredning örn eventuella tvångsåtgärder.

Jag har under hand hört erinras örn att vi haft ett sådant fall förut, nämligen
rörande den Hvitfeltska stipendieinrättningen i Bohuslän, men då vill jag
här erinra om, att jordbruksutskottet 1928 föreslog en riksdagsskrivelse härom
i mycket av samma karaktär som den här föreslagna, men mina herrar, det
skrivelseförslaget föll också i första kammaren och delvis på just sådana skäl.
som jag här understrukit. Herr Sederholm yttrade då: »Kungl. Maj :t har uteslutande
bestämmanderätt i detta fall. Riksdagen har ej något alls med saken
att göra. Det är en speciell stiftelse, som förfogar över denna jord, och Kungl.
Maj :t- har endast den höghetsrätten, att Kungl. Maj :t utser kuratorerna, men
fastigheterna äro inte alls jämförliga med kronans egendomar, då de tillhöra
stiftelsen och äro av enskild natur, icke av kronoegendoms natur.»

Då kan man naturligtvis till sist säga, att utskottet inte har sagt, att det
skall bli några tvångsåtgärder av. Ja, därpå är det bara att svara: örn det
inte behövs några tvångsåtgärder, örn stiftelsen är villig att vidtaga de här åtgärderna
ändå, kan jag icke alls inse, varför riksdagen skall blanda sig i saken.
En sådan här skrivelse, som nu är föreslagen, är betänklig framför allt

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 88.

Örn försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
därutinnan, att däri ligger en antydan från riksdagens sida, belyst just av vad
som sagts i motiveringen, att det kanske skulle kunna vara möjligt ändå att gå
fram på den här tvångsvägen. Det är en sådan antydan, ett sådant ståndpunktstagande
från riksdagens sida, som jag för min del icke vill vara med
om, och därför ber jag, herr talman, att få ansluta mig till avslagsyrkandet.

I detta anförande instämde herrar Ewerlöf, Linnér, Ekströmer, Velander,
Carlström, Caap och Wistrand samt friherre Beck-Friis.

Herr Heuman: Herr Herlitz sade någonting om att när denna fråga

behandlades i andra kammaren, brusto partibanden ganska betydligt. Det
är alldeles riktigt, men de ha icke brustit, när det gällt behandlingen av
denna fråga i andra tillfälliga utskottet inom denna kammare. Såsom ledamöterna
i denna kammare se, är det ett enhälligt utskott, som här framlägger
sitt förslag. Utskottet har ansett sig lia fulla skäl att gå med på ett bifall
till motionens yrkande, även örn det icke helt kan instämma i motionens motiveringar
i alla dess delar.

Herr J. B. Johansson var inne på frågan om skövlandet av skogsbeståndet
på denna stiftelse. Jag vill då säga, att utskottet har tydligt sagt ifrån, att
det anser, att den samfällighet i fråga örn skogen, som finns där och som
skötes av skogssällskapet i Göteborg, om möjligt icke bör skövlas. Det har
särskilt poängterats i utskottets utlåtande, men det lär ju också ligga så till,
att en uppdelning skulle kunna ske utan skövlande av de stora skogsbestånden,
då det finns tillräckligt med skog åtminstone för husbehov på de särskilda
inägorna. Jag tyckte det var egendomligt, när herr J. B. Johansson talade
örn att det skulle vara så omöjligt för arrendatorerna, örn de fingo stödskog
av detta skogskomplex, att klara sig ekonomiskt därför att denna skog var på
tillväxt och således icke kunde lämna avkastning. Det är dock så, att handlingarna
i ärendet visa, att denna skog är en av stiftelsens förnämsta inkomstkällor
och lämnar för närvarande en avkastning av 17,000 kronor per år
utom den ersättning, som stiftelsen erhåller för jakträtten på området. Den
motiveringen tycker jag skulle helt bortfalla i fråga om herr J. B. Johanssons
yrkande.

Han talade också någonting örn att arrendeavgifterna äro så låga och det
skall villigt understrykas. De utgöra endast 1.6 procent av taxeringsvärdet.
Det har emellertid upplysts från arrendatorernas sida, att man har meddelat
dem, att år 1946, då de nuvarande kontrakten utgå, komma arrendena att
förhöjas och troligtvis med bortåt hundra procent.

Herr J. B. Johansson nämnde också någonting örn att det skulle vara
omöjligt att uppdela detta område i små jordbruksenheter därför att de inte
skulle bli bärkraftiga. Om man betraktar dem som jordbruksenheter, är det
alldeles riktigt, men avsikten är icke heller att uppdela dem i jordbruksenheter.
Det är nämligen så, att en stor del av dessa arrendatorer äro hantverkare och
således lia dessa jordbruksfastigheter som en binäring — ungefär motsvarande
arbetarsmåbruken uppe i Norrland. Utredningen skulle också i så
fall komma att omfatta i hur stor utsträckning man kan anordna bärkraftiga
jordbruksenheter och i vilken utsträckning man bör bibehålla, örn jag så får
uttrycka mig, dessa arbetarsmåbruk.

Herr J. B. Johansson var inne på en sak, som vi inte haft anledning att
diskutera i utskottet, och det var frågan örn, huruvida man vill friköpa sina
områden på grund av spekulation. Jag skulle knappast tro, att dessa arrendatorer,
vilkas förfäder i flera fall under bortemot 150 år brukat denna jord,
skulle ha i bakfickan en plan att friköpa jorden uteslutande i spekulativt

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Om försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
syfte. Närmast är det väl så, som framhölls under debatten i andra kammaren,
att de blivit kära i den torva, på vilken de och deras förfäder slitit i
vissa fall ända upp till 150 år och att de därför önskade friköpa den. Om de
fingo jorden i sin egen ägo, kunde de ägna all den omvårdnad, som de önskade,
åt sina respektive gårdar.

Utskottet har som sagt funnit skäl att tillstyrka utredningen, och eftersom
man här bland annat berört frågan örn arrendeavgifterna, kan man ju ställa
dessa i samband med de förmåner och de skyldigheter, som arrendatorerna i
övrigt lia. Innan jag gör detta, vill jag dock erinra örn, att kommunalfullmäktige
i Örkelljunga, vilken kommun haft synnerligen stort gagn av denna
stiftelse på grund av att en hel del av avkastningen gått till kommunalt
ändamål, ha icke vagt, som herr J. B. Johansson sade, nöjt sig med att yrka
bifall till utredningen, utan de ha i stället i sitt yttrande rent ut yrkat, att
arrendatorerna skulle få friköpa sina respektive gårdar. Det enda de lia
reserverat sig mot är skövlingen av det stora skogskomplexet. Ett sådant
uttalande, i vilket man till och med går längre än vad motionären har gjort,
kan herr J. B. Johansson icke beteckna som vagt.

Egnahemsstyrelsen, som haft tillfälle att granska förhållandena genom
sin representant på orten, har även tillstyrkt utredningen. R. L. F.-föreningen
på platsen, som också är mycket initierad i förhållandena, har också
tillstyrkt.

Med stöd av vad som framkommit i yttrandena och vad som i övrigt framkommit
under ärendets behandling, har utskottet som sagt ansett sig böra tillstyrka
förslaget örn utredning.

Förslaget går i likhet med andra kammarens utskottsförslag, som antogs
av andra kammaren, ut på att man skulle undersöka lämpligheten och möjligheten
av en frilösning för arrendatorernas vidkommande. Ja, med lämpligheten
menar man väl, att det skall bli en utredning, just rörande vad jag förut talat
örn, lämpligheten av en uppdelning på bärkraftiga jordbruk och arbetarsmåbruk,
och med möjligheten menar man väl, att man skall utreda den sidan av saken,
som herr Herlitz särskilt var inne på, nämligen den rent juridiska eller rent
konstitutionella sidan av saken.

Jag skulle också kunna säga, att enligt ensittarlagen ha en del smärre enheter
på detta område redan fått frilösas, och genom detta friköp av dessa små
enheter är ju styckningen redan i viss utsträckning påbörjad.

Jag säde, att utskottet har ansett sig ha skäl att tillstyrka motionen. Jag
hade icke tänkt att under diskussionen så ingående gå in på detaljerna, örn
icke herr J. B. Johansson uppmanat mig därtill. Jag skall därför beröra ett
par saker, och jag skall därvidlag hålla mig till vad som har sagts under
andra kammarens debatt i denna fråga. Herr Ekdahl säger där bland annat
följande: »På fyrtio år har den odlade jorden mer än fördubblats och kreatursstocken
mer än tredubblats. Denna ståtliga utveckling vilar helt på arrendatorernas
insatser. Vid vissa arrendeupplåtelser har direktionen däremot t. o. m.
tagit tillbaka av den odlade jorden. Sålunda har direktionen låtit återplantera
30 ä 35 tunnland med skog. — Ungefär en halv mil vägar ha anlagts av arrendatorerna
själva. Till dessa lär stiftelsen ha bidragit med c:a 350 kronor;
f. ö. ha arrendatorerna klarat detta arbete på egen bekostnad. -—- Åtskilliga
arrendatorer lia lagt ned 8,000, 10,000, ja, 15,000 kronor i byggnader på sina
arrendegårdar, men byggnaderna äro — som jag förut nämnt ■— stiftelsens
egendom, trots detta. — Alla brunnar med undantag av två stycken, som stiftelsen
bidragit till, äro grävda av arrendatorerna, eller på deras bekostnad.»
— »Nu hör», säger herr Ekdahl i fortsättningen, »det till historien, att trots
dessa stora investeringar av eget arbete och eget kapital ligger det så till, att

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Om försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
efter deri senaste stora omskrivningen av arrendekontrakten, som skedde 1926,
Ilar stiftelsens direktion förbjudit arrendatorerna att på något sätt betinga sig
vederlag, när de skola överlåta arrendet till efterträdare. Allt vad de lagt ned
är sålunda dött kapital för dem. —- Och dock finnas arrendatorer, som själva
fått betala ända till 6,000 kronor till företrädaren bara för att få övertaga
arrendet.» Vissa arrendatorer lia sålunda erlagt ända upp till 6,000 kronor till
företrädaren och lagt ned mellan 8,000 och 15,000 kronor på gården. De lia
emellertid icke rätt att få någon som helst ersättning för vad de på så sätt lagt
ned, när de en gång skola lämna sitt arrende.

Jag skall fortsätta med ett kort utdrag ur ett hälsovårdsnämndsprotokoll.
Det lyder så här: »Arrendatorn av torpet Fredriksborg, under Lärkesholm,
Martin Nilsson, hade till hälsovårdsnämnden anmält, att den av honom där
bebodda lägenheten var ur hälsovårdssynpunkt otillfredsställande, och begärde
hälsovårdsnämndens ingripande. Vid denna dag företagen besiktning av
lägenheten konstaterades sanitära olägenheter på grund av att ladugården och
svinstian inrymmas i samma byggnad som där boningsrummen förefinnas. Boningsrummen
äro även i övrigt behäftade med en del olägenheter, såsom fukt
och mögelbildning, råtthål samt otäta tak och väggar.» Och jag skall be att
få fortsätta med vad R. L. F.-föreningen på platsen säger. Jag skall taga
det helt kort. Den säger, att »det är av stort intresse för orten och för socknen,
att Lärkesholm, såsom varande gammal kulturbygd, räddas från avfolkning
samt att det göres möjligt för folket, som där bor, att kunna anpassa sig
och sköta jordbruket efter tidens krav. Elektriskt ljus och andra bekvämligheter
äro otänkbara saker för dessa arrendatorer, likaså mekanisering och
maskinutrustning för jordbruksdriften. Jordförbättringsarbeten äro icke heller
lockande efter nuvarande förhållanden, vilket gör att bygden lider i sin
efterblivenhet.» Därtill säger föreningen: »Det kan ej heller anses vara god
hushållning med vår fosterjord att plantera skog på åkrar som förfäderna röjt
och odlat.»

Ja, det är några av de synpunkter, som kommit fram under frågans behandling
och som ha varit avgörande för utskottets ställningstagande i saken.

Herr Herlitz yttrade, att när det gällde den rent juridiska eller konstitutionella
sidan av saken, har utskottet icke ansett sig behöva forska alltför vidlyftigt
i dessa saker, då det givetvis, örn det blir en riksdagsskrivelse, blir
regeringen, som kommer att pröva denna fråga. Herr Herlitz nämnde också
någonting om behandlingen av frågan om den Hvitfeltska stipendieinrättningen
vid 1928 års riksdag. I samband med jordbruksutskottets behandling av
denna fråga omnämnde jordbruksutskottet i sitt utlåtande det yttrande, som
justitiekanslern gjorde 1851 med anledning av en utredning angående möjligheterna
till att utöva inverkan på de stiftelser, som då förefunnos. Justitiekanslern
började med att säga, att han anser, att det sannolikt numera icke
finnes något väl ordnat samhälle, där icke statsmakterna och de lagstiftande
myndigheterna ha rätt att öva inverkan i ett fall, där man anser, att förhållandena
så förändrats, att skäl för statsmakternas ingripande förefinnes. Sedan
går han in på svenska förhållanden, och jag skall där be att få citera
jordbruksutskottets referat: »Den makt, som blivit tillagd myndigheterna i de
särskilda samhällen, varest bestämd lag i ämnet funnes, vore emellertid till
omfånget ganska olika. I vårt land saknades för de flesta fall nödiga bestämmelser
i berörda hänseende, dock antoges, att det i allmänhet vore Konungen,
som ägde att i dessa frågor utan medverkan av riksdagen ensam besluta.
Detta förhållande inhämtades dels utav ordalagen som blivit begagnade
uti de försäkringar varje Svea rikes konung fordom vid sin tronbestigning
brukade avlägga, dels därav, att i förevarande ämne allmänna förfall -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Om försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
ningar samt förklaringar för särskilda fall blivit tid efter annan av Konungen
meddelade och utfärdade. Av anförda omständigheter vore klart, att Kungl.
Maj:t dittills utövat rättigheten att i frågor av likartad beskaffenhet besluta,
och då det icke kunde påstås, att den i berörda avseende följda praxis vore
stridande varken mot lag eller något i sakens natur grundat förhållande, syntes
därav kunna slutas, att även intill dess i grundlagsenlig ordning annorlunda
bleve av de lagstiftande makterna bestämt, Konungen ägde utöva en sådan
rätt. Men efter antagandet av denna Kungl. Maj :ts höga rätt, återstode
att undersöka, om och på vad sätt.densamma borde begagnas. För befordrande
av gåvor och testamenten till fromma stiftelser syntes följande böra iakttagas,
nämligen: att givarens yttrade vilja noggrant efterkommes, såframt
densamma icke funnes stridande mot något statens högre ändamål, lag eller
goda seder, samt att, örn stiftelsen upphörde eller bleve så förändrad, att egendomen
ej kunde efter givarens föreskrift begagnas och givaren själv ej heller
stadga, huru i sådant fall med egendomen skulle förhållas, densamma då borde
till annat, mot givarens tillkännagivna avsikt närmast svarande ändamål
användas.»

Av justitiekanslerns yttrande framgår dock med all tydlighet, såvitt jag
kan förstå, att Konungen har den rätt, som man här är tveksam örn. Jag vill
icke uttala mig om huruvida så är förhållandet. Jag är icke tillräckligt juridiskt
eller konstitutionellt skolad för den saken, men jag har fått den uppfattningen,
att Kungl. Maj :t borde ha rätt att ingripa i ett fall som detta. Ja,
herr talman, det gäller ju inte bara detta fall. Herr Herlitz sade: varför skall
man ta ett enskilt fall och just kräva en utredning på detta område? Jag ser
icke frågan så att man skall betrakta detta som ett enskilt fall. Det har ju
varit tidigare fall — den Hvitfeltska stipendieinrättningen. Nu är det den
von Reiserska stiftelsen. Det kan bli ett annat tillfälle, då det gäller en annan
stiftelse, och då kanske det kan vara till fördel för riksdagen, att den fått
frågan utredd, huruvida Kungl. Maj :t har möjlighet att utöva någon inverkan
eller statsmakterna i övrigt ha en dylik möjlighet. En utredning skulle
kunna klarlägga frågan, och jag tror, att det skulle vara till stöd för riksdagen
i framtiden, örn man kunde få förhållandena klarlagda på detta område.

Jag skall sluta med att be att få hemställa, att första kammaren i likhet
med andra kammaren fattar beslut örn utredning och således följer andra
kammarens tillfälliga utskotts förslag.

Herr Herlitz erhöll nu ordet för kort genmäle och yttrade: Herr talman!
Det uttalande av justitiekanslern, som den senaste ärade talaren uppläste,
innehåller just vad jag hade nämnt i mitt anförande. Det talar nämligen
om att det är gällande svensk rätt, att Kungl. Majit, om en stiftelse så önskar,
kan förändra stiftelsevillkoren. Men, herr Heuman, det var inte den
frågan jag tryckte på, utan det var frågan om huruvida detta kan ske mot
stiftelsestyrelsens vilja. Fanns det i detta justitiekanslerns uttalande, som
nu citerades, en enda bokstav, som antydde, att han hade denna för mig
alldeles främmande uppfattning?

Herr voll Horn: Jag ber att ännu en gång få referera vad som här förut
anförts, nämligen innebörden av andra kammarens beslut, där man anhåller
om »en allsidig och förutsättningslös utredning rörande lämpligheten och
möjligheten» av vad som här föreslås.

Jag vill först fästa uppmärksamheten vid ordet »lämpligheten». Jag beklagar
i hög grad att jag i min ungdom inte varit i tillfälle att bli juridiskt

Onsdagen dea 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

Om försäljning av von Reiserska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
utbildad. Hade jag varit det kan det ju Ilända att jag bättre kunnat tolka
både lagarna i ämnet och det uttalande av justitiekanslern, som här förut
citerats. För min personliga del tror jag att Kungl. Majit har möjlighet att
utan inskränkning bestämma i ett sådant ärende som detta. Emellertid Ilar
det ju rått tveksamhet, även i debatten i dag, bland sakkunniga personer,
huruvida en ändring av stadgarna av Kungl. Majit kan vidtagas utan stiftelsestyrelsens
begäran. Detta känner jag tyvärr inte till, och det var en
bland anledningarna till att jag biträdde det tillfälliga utskottets yrkande
om en skrivelse med anhållan om utredning. Jag ber samtidigt att redan i
detta ögonblick få säga ifrån, att när en gång, därest kammaren biträder utskottets
yrkande, en utredning kommit till stånd och dess resultat framlagts,
är jag fullständigt obunden i själva sakfrågan. Efter studium av denna
utrednings resultat känner jag mig fri och obunden att intaga den ståndpunkt,
som jag då anser riktig. Men att innan saken verkligen är utredd
ställa mig på en avvisande linje har jag inte ansett vara lämpligt.

Jag fäste mig vid herr Johanssons yttrande nyss, att hela utskottets motivering
i själva verket går ut på ett avslag och att konsekvensen av utskottets
uttalande borde ha varit avslag. Avsikten, åtminstone såsom jag fattade
den, nied utskottets motivering har varit att för de utredande männen
lägga fram utskottets verkliga syn på dessa ting. Vi lia därför poängterat
med alldeles särskild styrka inte bara att skogen är väl skött, utan att skogen
inte bör och inte får styckas. Detta ha vi givit utredningsmännen på
hand tydligt och klart genom utskottets utlåtande. Jag tycker det borde
vara en styrka för en utredningskommitté att från början veta, att ett enhälligt
utskott har haft klart för sig att man inte får röra skogen, att den
är välskött och att den är ett minimum som enhet för ett självständigt skogsbruk.
Vi lia också påpekat för utredningsmännen, örn det nu blir någon utredning,
att de arrendegårdar, som finnas, äro för små. Det är säkerligen
en utbredd mening inom utskottet, att det överhuvud taget inte är möjligt att
lia mer än hälften så många arrendegårdar på området som de som för närvarande
finnas, och knappast ens det.

Jag vill också betona i detta sammanhang att utskottet förklarat att utredningens
resultat inte uteslutande behöver gälla en försäljning av dessa
gårdar. Vi ha sagt att en reglering kan ske på annat sätt, nämligen med
tryggad besittningsrätt utan försäljning. Vidare vill jag särskilt betona att
det tillfälliga utskottet i första kammaren vill lia utrönt, om det kan komma
till ett friköp eller upplåtande på annat sätt, varvid detta i så fall får lov
att ske utan att stiftelsens förmåga att i enlighet med sina syften utöva en
samhällsgagnande verksamhet äventyras. Utskottet har sålunda med full
tydlighet angivit, att stiftelsens verksamhet inte på något som helst sätt får
äventyras. Under sådana omständigheter är det inte märkvärdigt, att man
vill gå med på en utredning — jag tycker snarare det skulle vara märkvärdigt
örn man inte gjorde det.

Det finns, örn jag nu skall gå över till själva sakfrågorna, en del outredda
spörsmål i detta sammanhang, även örn de kanske inte ha någon avgörande
betydelse. Jag vill först inom parentes betona, att jordegendomarna till denna
stiftelse inte äro av fideikommissnatur. Det finns fideikommisstillgångar,
men inte i jordbruksgårdarna utan i form av kapital. När von Reisen
åren 1780—1782 instiftade denna stiftelse, som nu alltså ägt bestånd i 157
år, visste han ju att det låg jordegendomar bland tillgångarna. Han ville
sköta örn jorden, han ville sköta örn skogen och lian ville sköta örn arrendatorerna
och ställa allt på det blista vis. Vad gjorde han då? Jo, han satte
enligt stadgarna såsom ordförande i stiftelsen landshövdingen i länet, vidare

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Om försäljning av von Reiser ska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
kontraktsprosten och kyrkoherden i socknen såsom ledamöter och dessutom
ytterligare en person. Jag har undrat varför han valde de båda prästmannen,
kontraktsprosten och kyrkoherden. Var det månne inte därför att på
den tiden var det egentligen prästerna i socknarna, åtminstone i många delar
av vårt land, som voro föregångsmännen för jordbruket i sina trakter? Genom
sitt goda exempel lärde de bönderna jordbruk, liksom munkarna en gång
i tiden lärde oss trädgårdsskötsel. Den tiden, mina herrar, ha vi emellertid
vuxit ifrån. Efter att ha varit regeln för 160 år sedan hör det väl numera
till undantagen, att prästerna äro sakkunniga på själva det tekniska
området när det gäller jordbruket. Denna stiftelse hade under en lång period
till sin högt ärade ordförande en man, vars eminenta förmåga särskilt på
jordbrukets område vi alla i hög grad uppskatta och ära. Varför skall det
då ha behövt inträda sådana förhållanden, som nyss här påpekades, att man
från egnahemsstyrelsens sida har måst förklara, att allt inte är som det i
detta ögonblick borde vara med avseende på byggnadsbeståndet? Jag vill
förklara att jag inte är någon beundrare av diktatur, men jag är alldeles
övertygad örn att hade det rått diktatur i detta avseende, skulle förhållandena
inte ha fått fortfara på ett sådant sätt, som gjort att detta ärende nu
kommit på första kammarens bord. Jag undrar örn det inte på senaste tid i
organisationen funnits vissa bromsar på hjulen, och med den kännedom jag
har örn förhållandena undrar jag också, örn inte just de män, som vid stiftelsens
början ansågos vara de, som skulle driva rörelsen framåt, numera ha
satt en spärr för utvecklingen, i många fall mot ordförandens vilja.

När ärendet kom till utskottet uppställde jag för mig genast frågan, vad
som egentligen här borde göras. Jo, fann jag, givetvis en stadgeändring, så
att i direktionen för stiftelsen jämte landshövdingen i länet insattes på området
verkligt sakkunnigt och dugligt folk, som med sin erfarenhet och sitt
tekniska kunnande skulle kunna åstadkomma en annan ordning. Den omständigheten,
att från denna synpunkt enligt min mening en stadgeändring
vore nödvändig, har också i hög grad bidragit till min inställning när jag tillstyrkt
bifall till en utredning av detta ärende.

Jag skall nu inte, herr talman, längre uppehålla tiden. Med dessa ord
ber jag endast att i likhet med utskottets vice ordförande få yrka bifall till
utskottets förslag.

I herr von Horns yttrande instämde herr Andersson, Elof.

På framställning av herr talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 344, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar
m. m. vid navigationsskolorna;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till avlöningar
vid de allmänna läroverken m. m. jämte en i ämnet väckt motion;

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän beredskapsstat
för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp för telegrafverkets
räkning av vissa fastigheter i kvarteret Jericho i Stockholm samt
uppförande av en ny radiostation å västkusten; samt

Onsdagen den 7 juni 1939 f. m.

Nr 38.

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering av
Johanneshov och Kvarnängen m. fl. markområden i Stockholm m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 257, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående
provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg åt
vissa befattningshavare m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av civila tjänstepensionsreglementet den 30 juni 1934 (nr 442);

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag örn ändring i
vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet den 17 maj 1935 (nr 167);

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag örn ändring i vissa
delar av allmänna familjepensionsreglementet den 16 oktober 1936 (nr 542);
och

nr 69, i anledning av delegerades för riksdagens verk förslag till ändring i
vissa delar av tjänstepensionsreglementet för riksdagens verk och familjepensionsreglementet
för riksdagens verk; samt

budgetdeputerades memorial angående arvode åt deputerades sekreterare.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.19 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 08.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Om försäljning
av von
Rederska
stiftelsens
arrendegårdar
m. m.
(Forts.''

Onsdagen den 7 juni e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. nu

Fortsattes överläggningen angående första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtande nr 16, i anledning av väckt motion angående utredning örn
försäljning till respektive arrendatorer av von Rederska stiftelsens å Lärkesholm
arrendegårdar jämte viss stödskog.

Herr Sederholm: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet för att

lämna en upplysning utöver vad handlingarna innehålla.

Jag vill erinra örn att redan år 1921 anhöllo arrendatorerna på Lärkesholm
hos Kungl. Majit, att Kungl. Majit skulle medgiva, att de skulle få friköpa
de lägenheter, som de arrenderade. Denna ansökan behandlades av Kungl.
Majit, men föranledde icke någon åtgärd från Kungl. Majlis sida. Den framställning
från arrendatorernas sida, som här i dag föreligger till behandling,
har alltså redan en gång varit föremål för Kungl. Majits prövning och då avvisats.

Med anledning av vad utskottets ärade ordförande nämnde om att det skulle
föreligga en hel del brister beträffande stiftelsens förvaltning av sin egendom
vill jag endast påpeka, att det i ett sådant fall som detta är alldeles särskilt
väl ordnat med kontroll från det allmännas sida, därigenom att länets hövding
är ordförande i stiftelsens styrelse, samtidigt som landskamreraren är ständig
revisor, varjämte stiftelsens förvaltning och skötsel av sin egendom vart tredje
år revideras och granskas av två av Kungl. Maj :t utsedda revisorer. Då ingen
av dessa representanter för det allmänna har ansett något ingripande vara påkallat
och något sådant inte heller skett från annat håll, torde man väl kunna
anse, att det icke är tillbörligt styrkt, att sådana svartmålningar, som gjorts
av vissa personer i andra kammaren, äro befogade, utan man måste nog anse
dem vara åtminstone tendentiösa.

Jag tror för övrigt, att de skäl, som anförts av herrar jurister, då de påpekat,
vilket rättsvidrigt ingripande det skulle innebära att företaga en sådan
utredning, som här föreslås, äro så pass starka, att kammaren redan på grund
av dem bör avvisa den anhållan om utredning, som här föreligger, och alltså
inte göra någon sådan framställning till Kungl. Maj :t, som man här begär.

Jag instämmer, herr talman, på grund av dessa skäl i avslagsyrkandet.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Jag begärde ordet för
att yttra några ord med anledning av vad utskottets ärade ordförande, herr
Heuman, nyss framhöll.

Herr Heuman åberopade bland annat såsom stöd för den föreliggande framställningen,
att denna biträtts av ett enhälligt utskott. Mot detta vill jag endast
säga, att jag kan ju förstå, örn man under riksdagens sista arbetsfyllda
dagar inom utskottet inte har kunnat tillräckligt penetrera denna fråga särskilt
ur de rättssynpunkter, som man ovillkorligen måste lägga på densamma.

Det var emellertid även en annan passus i utskottsordförandens yttrande,
som är förtjänt av den största uppmärksamhet. Herr Heuman vände sig mot

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Örn försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
mig och herr Herlitz, därför att vi påpekat att, om riksdagen skulle skriva till
Kungl. Majit rörande detta enskilda fall, bleve därmed fältet öppet för motionärer
att vid en kommande riksdag påyrka skrivelser till Kungl. Majit rörande
andra enskilda fall, som kunna gälla stiftelser likaväl som enskilda
egendomar. Utskottets ärade ordförande framhöll, att vi anmärkt på att det
här gäller ett enskilt fall, ty, sade han, det kan mycket väl bli nödvändigt,
att man också tänker på andra liknande fall. Han förmenar alltså, att genom
ett beslut i detta enskilda fall skapas ett slags prejudikat, så att man skall
fortsätta på den inslagna vägen. I realiteten betyder ju detta, att Kungl.
Majit skall stifta en särskild lag för detta enskilda fall, ty Kungl. Majit kan
icke mot de bestämmelser, som finnas i stiftelsens statuter, på egen hand vidtaga
åtgärder, utan därtill erfordras riksdagens medverkan. Detta är väl
emellertid ändå en ganska egendomlig anordning. Jag tror därför, att örn herr
von Horn hade uppmärksammat och närmare övertänkt, vad utskottets ordförande
på denna punkt sade i sitt anförande, skulle detta kanske lia kunnat
leda till att herr von Horn något hade förkortat sitt anförande. Låt oss till
exempel göra det antagandet, att arrendatorerna på Hjälmarsnäs komme övedens
örn att de ville dela upp skogen på arrendegårdarna och friköpa sina arrenden
och det väcktes en motion i denna riktning här i riksdagen. Jag undrar
verkligen, örn det inte i så fall skulle lia framstått klarare för herr von Horn,
hur principiellt oriktigt det förfaringssätt är, som man här vill tillämpa.

När jag sedan påpekade, att det säkerligen inte skulle bli så stor vinst för
arrendatorerna att få förvärva mera skog än den vanliga såsom stödskog,
emedan skogen ännu inte är så utvuxen, att den kan ge tillräcklig avkastning,
åberopade elen ärade utskottsordföranden gentemot mig, vad som står i handlingarna
om att skogen ger stiftelsen en årlig inkomst av 17,000 kronor. Ja,
men det är hela skogen, och det är väl ändå inte meningen, att man skall dela
upp stiftelsens hela skog på de 45 arrendatorerna, ty då skulle det inte bli någon
skog kvar för stiftelsen. Jag är så pass erfaren på skogsskötselns område,
att jag vågar hysa den tron, att skogen ger större avkastning på det sätt,
som den nu förvaltas, än den skulle göra, i fall man delade upp den på de 45
arrendatorerna med äganderätt för var och en av dem till sina små ställen.

Utskottets ärade ordförande gjorde vidare gällande, att jag citerat kommunalfullmäktiges
yttrande på ett sätt, som icke var riktigt. Inom parentes skall
jag be att uttryckligen få säga, att, då jag här så utförligt polemiserar mot
herr Heuman, innebär detta på intet sätt någon anmärkning mot honom personligen,
ty jag sätter stort värde på honom såsom person, men jag nödgas i
detta fall hålla mig till den sak. som det gäller. Herr Heuman påpekade alltså,
att jag yttrat, att kommunalfullmäktiges utlåtande var rätt vagt utformat.
Det vidhåller jag. Kommunalfullmäktige i Örkelljunga säga, att de »tillstyrka
i motionen framfört förslag att till arrendatorerna försälja av dem
arrenderad mark med därtill hörande nödig husbehovsskog», men de göra ett
mycket viktigt tillägg, nämligen »där så ske kan». Jag understryker det förbehåll,
som kommunalfullmäktige gjort, då de tillstyrkt den föreslagna försäljningen,
»där så ske kan». Jag förstår så väl, hur det går till i en landskommun,
när kommunalfullmäktige skola yttra sig i en sådan fråga som denna
och inte ha tillgång till jurister. De vilja så gärna tillmötesgå arrendatorernas
önskemål, men lia samtidigt i det föreliggande fallet varit tveksamma,
och därför ha de försökt att tillgodose både arrendatorernas önskemål och
rättssynpunkten genom att tillstyrka försäljning, »där så ske kan». För att
ytterligare markera, att de icke liro alldeles på det klara med, örn den väg,
som anvisas, är riktig, tillägga de i sitt yttrande, att de arrenderade jordbruken
»icke kunna göras bärkraftiga ulan även efter försäljning dessa blist lärn -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Örn försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
pa sig som arbetar- och hantverkaresmåbruk». Det är just vad dessa gårdar
äro i det skick, som de nu befinna sig, alltså arbetar- och hantverkarsmåbruk.

Kommunalfullmäktige tillägga i . sitt yttrande rörande skogsskötseln, att
»som v. Rederska stiftelsens direktion genom sin skogsförvaltning på ett utmärkt
sätt skött stiftelsens skogar, böra de områden, som äro utlagda till
skogsbruk skyddas för styckning.» De sluta med: »Fullm. vill särskilt poängtera,
att förutsättningen för deras tillstyrkan till försäljningen till arrendatorerna
är, att någon minskning i den samlade skogsarealen ej får äga rum.»

Detta är väl ändå ett ganska vagt tillstyrkande. Det är nämligen skogstilldelningen,
som är den ekonomiska kärnpunkten i hela denna fråga. Arrendatorerna
ha begärt att få ökad skogstilldelning och erhålla en så stor skogsareal,
att deras jordbruk bli bärkraftiga. Kommunalfullmäktige framhålla,
att man inte får minska det nuvarande skogsområdet, därför att man med nuvarande
ordning har den bästa tänkbara ekonomiska skötsel av skogen.

Det är också en annan sida av denna fråga, som man måste taga hänsyn till,
nämligen avkastningen från stiftelsens egendom. I utlåtandet återfinnes även
ett yttrande från kungl, domänstyrelsen, som framhåller, att »det kapital, som
skulle erhållas genom försäljning till arrendatorerna av den i smärre enheter
styckade egendomen, torde emellertid icke på långt när kunna beräknas uppgå
till det kapitalvärde, som skogens avkastning representerar särskilt med hänsyn
till de framtidsvärden, som finnas inom yngre åldersklasser». Detta är
ju ett klart understrykande av de synpunkter, som jag framfört. Domänstyrelsen
påpekar vidare, att dessa yngre åldersklasser finnas inom skogen i stor
omfattning, varför en sådan åtgärd, som här föreslås, skulle »medföra, att de
understöd till olika personer och institutioner, som enligt gällande reglemente
för stiftelsen föreskrivits, skulle avsevärt reduceras». Domänstyrelsen framhåller
så till slut, att den ger vitsord åt riktigheten och lämpligheten av att,
såsom direktionen för von Reiserska stiftelsen tänkt sig, successivt söka sammanföra
de olika lägenheterna till större bärkraftiga enheter.

Den. ärade utskottsordföranden uppläste vidare här några uttalanden, som
fällts i andra kammaren örn det resultat, som hälsovårdsnämnden kommit till
vid en besiktning på en av de arrendegårdar, som det här är fråga örn. Jagupprepar,
vad jag sade förut, nämligen att riksdagen icke är rätt forum för
att behandla ett. ärende från dessa utgångspunkter. Denna sida av frågan
skall behandlas i annan ordning, och vad beträffar de åtgärder, som hälsovårdsnämnden
synes vilja påkalla, finns det myndigheter, som kunna taga itu
med de brister, som här påtalats.

Vi få härutöver inte glömma bort, att det också finns en annan part i detta
ärende, nämligen donatorn själv. Han. är död, men han Ilar lämnat efter sig
ett testamente. Det är en mycket viktig grundsats i vår rättsordning, att en
donators vilja skall respekteras. Donatorn har uttryckligen framhållit, att
hans önskan är, att. stiftelsens egendom skall förvaltas på ett sådant sätt, att
den ger största möjliga avkastning, för att därigenom i än ytterligare grad
tjäna det vackra syfte, för vilket han gjort sin donation. Jag kan icke finna
annat, än att styrelsen för von Reiserska stiftelsen på ett synnerligen utmärkt
sätt planerat och handhaft egendomens skötsel för att på bästa sätt söka tjäna
donatorns vilja. Det må emellertid vara hur som helst med den ekonomiska
förvaltningen. Det avgörande i denna fråga är den rättsliga synpunkt, för
vilken herr Herlitz nyss på ett övertygande sätt har redogjort. Det kan icke
vara riktigt att riksdagen på en enskild motion blandar sig i skötseln av en
stiftelses egendom, i ali synnerhet som det ju här är fråga om en institution,
som står under offentlig kontroll såsom ingen annan, då det ju finnes olika
bestämmelser örn hur denna skall skötas och kontrolleras.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Örn försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)

Till sist åberopade utskottets ärade ordförande, att andra kammaren redan
bär beslutat biträda det föreliggande skrivelseförslaget. Jag vill erinra örn
att detta dock skedde nied en knapp majoritet och att riksdagens första kammare
har den ställningen inom vår konstitutionella författning, att den skall
i särskild grad förvalta uppgiften att övervaka, att inga förhastade eller omogna
beslut bringas till verkställighet. Jag finner för min del, att de rättsliga
synpunkter, som måste läggas på denna fråga, äro av en sådan art, att övervägande
skäl tala för det avslagsyrkande, som jag tidigare har framställt.

Herr Undén: Herr talman! I allmänhet brukar ju inte riksdagen draga
sig för att i skrivelser till Kungl. Majit anhålla örn allsidiga och förutsättningslösa
utredningar rörande lämpligheten och möjligheten av den ena eller
andra åtgärden. Det vore naturligtvis inte i och för sig någon särskild olycka,
örn även i detta fall ett sådant beslut fattades av riksdagen, men det förefaller
mig, liksom så många föregående talare i denna debatt, att det ändå
är ett ganska egenartat förslag, som här föreligger, då det föreslås ett speciellt
ingripande rörande en enskild stiftelses sätt att ha sina fonder placerade
och förvalta sin egendom.

Man måste ju tänka sig, att motionen åsyftar ettdera av två olika alternativ,
örn det gäller att få till stånd ett friköp av arrendegårdarna eller någon
annan förändring i fråga örn arrendevillkoren. Antingen måste man tänka sig
en lagstiftning, som då skulle bli en lag i ett speciellt fall, varigenom denna
allmännyttiga stiftelse skulle sättas i en särklass i förhållande till alla möjliga
andra rättsobjekt i detta land, eller också — och jag tycker mig ha märkt,
att detta är den egentliga tankegången hos dem, som stödja utskottets utlåtande
— att Kungl. Maj :t skall genom särskilda utredningsmän åstadkomma
något slags plan, som man sedan skall söka att på övertygelsens väg få direktionen
för stiftelsen att acceptera.

Denna sista utväg, att Kungl. Maj :.t utser personer, som söka förhandla
nied någon enskild person eller organisation angående förhållanden, som beröra
en större mängd människor, kan — det medger jag — användas i vissa
fall. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle dock kanske snarare vara på sin
plats, örn man hade att göra med ett mycket motspänstigt enskilt företag, som
för egna profitintressens skull missbrukar sin ställning eller sin övermakt
genom att hålla arrendatorerna vid ogynnsamma villkor. I det här fallet är
det emellertid fråga om en allmännyttig stiftelse, från vilkens sida, så vitt
man kan se, inte ett spår av enskilda ekonomiska intressen finnes. Det framgår
av handlingarna, att ali avkastning av stiftelsens fonder och stiftelsens
inkomster i övrigt gå till välgörande ändamål. Pengarna användas till underhåll
och skolgång åt fattiga fader- och moderlösa barn samt till anordnande
av praktiska yrkesutbildningskurser. De gå vidare till fattiga inom
församlingen och till brudgåvor åt fattiga flickor samt i sista hand till stipendier
åt studerande vid Lunds universitet. Stiftelsen representerar alltså i
eminent grad ett allmänintresse. Men även dess förvaltning är ordnad på ett
sätt, som gör, att man, såsom redan förut har påpekats, kan anse, att det
allmännas synpunkter äro i mycket hög grad tillvaratagna. I stiftelsens styrelse
sitter landshövdingen i länet såsom ordförande, och där finnas därjämte,
efter vad vi fått höra tidigare under debatten i dag, två prästmän. Jag föreställer
mig, att anledningen till att dessa placerats i styrelsen icke är den.
som herr von Horn gissade, nämligen att de insatts där såsom experter på
jordbruk, utan att de väl snarare sitta där för att bevaka de intressen för
skolväsendet och för de fattiga i församlingen, som det är stiftelsens uppgift
att tillgodose. Jag föreställer mig, att dessa båda prästmän inte utgöra en

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Örn försäljning av von Reis erska stiftelsens arrendegårdar m. rn. (Forts.)
sådan farlig- makt inom styrelsen gentemot statens representant, landshövdingen,
att deras inflytande skulle leda till att arrendatorerna komma i ett
särskilt ogynnsamt läge.

När man har dessa olika omständigheter att taga i betraktande, förefaller
det onekligen vara att tillgripa större våld än nöden kräver, örn man skulle
anhålla hos Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t skall skicka ned några utomstående
personer för att försöka att förmå landshövdingen — ty det är väl han,
som i realiteten bestämmer — att ändra principerna för förvaltningen av stiftelsens
egendom och eventuellt sälja arrendegårdarna till arrendatorerna och
placera fonderna i annan egendom. Man måste då onekligen göra sig följande
fråga. Antag, att stiftelsen säljer sina nuvarande arrendegårdar till arrendatorerna,
men att man kanske finner det vara förmånligt att placera fonderna
i någon annan jordbruksfastighet, där det också finns arrendegårdar. Skall
då stiftelsen, örn dessa arrendatorer efter några år komma och säga: »Var snäll
och gör en speciell anordning för oss, så att vi få friköpa våra arrendegårdar!»
lämna ifrån sig även dessa gårdar, och hur långt skall man fortsätta med ett
dylikt förfarande? Så länge man godkänner arrendeformen såsom en av lagen
tillåten upplåtelseform, kan jag icke se, varför denna stiftelse skulle vara
förhindrad att använda arrendeformen vid upplåtelse av sina gårdar.

Jag kan naturligtvis inte alls uttala mig om hurudan denna stiftelses förvaltning
av egendomen är. Vi, som icke känna till förhållandena genom personliga
erfarenheter, lia ingenting annat att gå efter, än vad som finnes i
handlingarna. Det är emellertid en omständighet, som jag tycker, kan vara
värd att uppmärksammas. Direktionen önskar ju reducera antalet arrenden,
emedan lotterna äro för små. Det är för närvarande 45 stycken arrenden, och
enligt de principer, som anses böra gälla för bärkraftiga mindre jordbruk,
skulle gårdarna egentligen vara betydligt större, än vad de för närvarande
äro. Det säges i inkomna yttranden, att det borde vara ungefär hälften så
många arrenden som för närvarande. Jag kan mycket väl tänka mig, att just
denna omständighet har ett visst sammanhang med de klagomål, som framförts
i fråga örn byggnaderna, det vill säga mot att stiftelsen inte har lagt
ned tillräckligt med pengar på byggnadernas vidmakthållande. Är det så,
att man skall minska antalet arrendegårdar till hälften, är det väl tänkbart,
att det är vanskligt att lägga ned för mycket pengar på iståndsättande av
samtliga de byggnader, som finnas. Jag är fullt medveten om att det i handlingarna
finnes ett uttalande från egnahemsstyrelsen örn att man borde söka
tillmötesgå vissa önskemål i fråga om byggnaderna på arrendegårdarna. Örn
det nu skulle förhålla sig så, att det är någonting som brister, är jag emellertid
för min del övertygad om att stiftelsens direktion nitälskar lika mycket
som någon annan för att arrendatorerna skola känna sig nöjda och tillfredsställda.
Inte skall det väl behövas en riksdagsskrivelse och en anhållan hos
Kungl. Maj :t att skicka dit något slags inspektörer eller förhandlare för att
komma till tals med landshövdingen i Kristianstads län? Han läser förmodligen
själv dessa riksdagshandlingar. Örn det är möjligt att göra någonting
mer för arrendatorerna, kan man väl därför vara ganska övertygad örn att
den frågan kommer att omsorgsfullt övervägas av direktionen.

Jag biträder därför, herr talman, för min del avslagsyrkandet.

I herr Undéns yttrande instämde herrar Sam Larsson, von Stockenström och
Dahlström, friherre Lagerfelt samt herrar Wagnsson, Gärde, Hagman, Domö
och Hagström.

Herr förste vice talmannen: Herr talman! Jag kan inte säga, att jag på
något sätt är särskilt sakkunnig i det föreliggande ärendet, och jag har ingen -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Örn försäljning av von Reiserska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
ting annat att gå efter, än vad som står skrivet i handlingarna. Det var dock
ett par uttalanden av den kammarledamot, som förde utskottets talan, nämligen
herr Heuman, som gav mig anledning att begära ordet.

Det fanns i herr Hedmans yttrande någonting örn att de människor, som det
här gäller, hade satsat så mycket pengar, då de offrat 8,000 kronor, ibland
9,000 kronor och så vidare och även mindre belopp, att de därigenom hade rätt
att ställa anspråk på att få ut någonting från stiftelsen. Jag förmodar, att
de, vilket ju för övrigt också framgår av handlingarna, haft sina arrenden till
självkostnadspris så att säga. Vad de satsat, ha de därför lagt ut huvudsakligast
för sin egen trevnad, för att bota vad tidens tand åstadkommit och för
att göra sina arrenden så bäriga som möjligt. Om de nu betala en arrendeavgift,
som motsvarar 1.6 procent av egendomens värde, förefaller det mig,
som örn detta vore så billigt, så det skulle inte vara skäligt att ge dem någonting
utöver vad de fått ut av sina arrenden. Det ligger säkerligen för övrigt
så till i fråga örn de penningsummor, som det här gäller, att arrendatorerna
inte kunna begära, att av sina arrenden få ut någonting utöver vad som hör
till livets nödtorft och dessutom litet för livets behagligheter.

Jag har vid många tillfällen varit i den situationen, att jag har haft att
uttyda, vad en människa för länge sedan, ibland kanske för hundra år sedan,
velat inrätta med sina pengar för de följande släktleden. Jag har alltid vid
sådana tillfällen sökt att göra klart för mig, vad den. man, som en gång gav
penningarna, menade med sin gåva, ty ofta har det ju varit så, att den ursprungliga
stiftelsen inte legat i linje med tiden så att säga och inte varit så
praktiskt ordnad med hänsyn till nutidens förhållanden, varför man kanske behövt
göra en ändring i fråga om den ursprungliga gåvoformen. Jag har, som
sagt, vid dylika tillfällen sökt finna ut, vad givaren en gång menat, och när
jag kommit till klarhet därom, har jag aldrig på något sätt gjort någon ändring,
som inte varit betingad med hänsyn till det ändamål, som givaren tänkt sig
gynna med sin gåva.

Jag är övertygad om att man även i det fall, som det här gäller, måste anlägga
samma synpunkter. Jag tror inte, att donatorn har menat, att man skulle
sälja allt vad han lämnat efter sig för att därav göra pengar, som sedermera
skulle ut i rörelsen för att förräntas. Han har alldeles uppenbarligen avsett
att förvandla sina penningar till ägor och gårdar och stugor och andra därmed
besläktade ting, för att sedan de människor, som skulle få bo där och verka,
skulle få det behagligt och bra i livet. Jag är övertygad örn att det är detta
rättesnöre, som man skall ha för denna stiftelses verksamhet, och det rättesnöret
vill ju också den nuvarande styrelsen följa, ty i och med att det nu visat
sig, att stiftelsen i sin gamla form inte passar in i tidens stil, söker man förvandla
den på ett sådant sätt, att den kommer att bättre fylla sitt ändamål.
Man vill emellertid därvid gå så sakta, försiktigt och klokt tillväga, att inte
någon av de människor, som bo på dessa gårdar oller i dessa stugor, skola
störas i det hemliv, som de kunna föra med de medel, som de ha. Man försöker
därför öka storleken på arrendegårdarna och på det viset göra det hela
mera i tidens stil.

Jag slutar, herr talman, med att betona, att jag inte har någon sorn helst
princip eller någonting sådant, efter vilken jag i detta fall vill gå; jag vill endast
försöka vara så rättvis mot stiftaren som möjligt och så mycket människa,
som det annars också är mig möjligt att vara.

Herr Nilsson, Bernhard: Herr talman! Jag har begärt ordet i anled ning

av min bänkkamrat herr Hedmans yttrande örn att arrendatorerna på Lär FÖrsta

kammarens protokoll 19S9. Nr 88. 6

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Örn försäljning av von Reiserska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
kesholm nedlagt stora kostnader på sina arrendegårdar och att de borde ha rätt
att erhålla ersättning härför vid överlåtelse av arrendena.

Jag vill erinra om att man stundom kan ställas inför samma problem, då det
gäller en kronoegendom. Arrendatorerna på kronans egendomar lia emellertid
icke rättighet att utan vidare överlåta sina arrenden, och de få icke heller därvid
betinga sig någon så kallad avträdesersättning. Vid utarrenderandet av
kronoegendomar, som jag alltså här vill anföra såsom en parallell till de förhållanden,
som vi nu diskutera, resonerar man, eller försöker åtminstone från
kronans sida resonera på det sättet, att arrendatorerna skola ha ett så billigt
arrende, att de kunna draga sig fram och få en hygglig existens, på samma
gång som kronan givetvis skall ha ett skäligt arrende för sin jord. Det förbud,
som i fråga örn kronoegendomar finnes för arrendatorerna att uppbära
särskild avträdesersättning, motiveras med att örn en arrendator uppgjort ett
kontrakt med kronan för ett antal år och denne arrendator sedan, låt mig säga
efter tio eller femton år, överenskommer med en annan person att till honom
avstå arrendet mot att denne skall betala en tillträdesersättning, som kanske
till stor del är betingad av att den gamle arrendatorn haft ett relativt lågt
arrende, skulle ju detta innebära, att den tillträdande arrendatorn kanske skulle
få utbetala ett så stort kapitalbelopp till avträdaren, att det skulle undergräva
tillträdarens ekonomi för framtiden. Därigenom skulle ju det syfte, som man
från kronans sida strävat att nå genom att sätta arrendet till ett relativt lågt
belopp, totalt förfelas. Tillträdaren skulle nämligen få sitta där och kämpa
med stora ekonomiska svårigheter, och det är naturligtvis varken i hans eller
kronans intresse, att så sker.

Jag tror, att samma synpunkter kunna anföras även i fråga om de av von
Reiserska stiftelsen utarrenderade egendomarna. Man vill inte från stiftelsens
sida, att en arrendator skall kunna sälja sin arrenderätt med därtill hörande
förmåner till en efterträdare för kanske en ganska stor summa. Då förfelas
nämligen det, som man avser med de billiga arrenden, som i detta fall utgå.
Det är uppenbart, att örn man endast flyktigt tänker sig in i frågan, kan man
kanske komma till den uppfattning, som herr Heuman här hade, men om man
närmare överväger alla de synpunkter, som måste läggas på densamma, är jag
övertygad örn att man måste komma till en rakt motsatt uppfattning mot vad
man kanske kan få vid en mera ytlig kontakt med detta spörsmål.

Då det sedan gäller de belopp, som man påstår, att arrendatorerna satsat på
sina arrendegårdar, måste man tänka på att till exempel en elektrisk anläggning
eller en byggnad föråldras för varje år, som går, och därmed också minskar
i värde, varför den, som gjort anläggningen eller uppfört byggnaden i fråga,
redan från början måste räkna nied att anläggningen förräntar sig, så att han
så småningom genom de fördelar han åtnjutit eller de intäkter han får på densamma
kan amortera ned anläggningskostnaderna. Detsamma gäller även, örn
man gör en nyodling. Det är en viss engångskostnad från början, men den,
som gör nyodlingen i fråga, räknar med att han skall få en sådan avkastning
av den, att den kapitalinsats, som han gjorde i början, skall amorteras av.

Härutöver vill jag endast tillägga, att om arrendatorerna skulle få köpa sina
ställen, är det mycket sannolikt, att de skulle få betala en köpeskilling, vars
förräntning skulle komma att ställa dem i ett betydligt sämre läge, än de för
närvarande befinna sig i såsom arrendatorer. Man kan inte räkna med att
de skola få köpa dessa ställen så billigt, att räntan på köpeskillingen kommer
att bli lika låg som de belopp, de nu få betala i form av arrende, utan de komma
vid ett köp säkerligen att få räkna med betydligt större årliga utgifter.
Därför är det min uppfatting, att man skulle göra dessa människor en otjänst,
i fall man ginge den väg, som utskottet föreslår.

Jag ber, herr talman, att få biträda avslagsyrkandet.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Om försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)

Herr Heuman: Herr talman! Herr von Horn hade en passus i sitt an förande,

där han yttrade något angående vår ärade talmans tidigare deltagande
i arbetet inom denna direktion, varom här är fråga. För att inte något
missförstånd skall uppstå hos kammarens ledamöter, vill jag särskilt poängtera,
att efter undersökningar och utredningar, som utskottet gjort i föreliggande
ärende, lia vi samtliga inom utskottet kommit till den uppfattningen,
att talmannen under den tid han i egenskap av landshövding utövade ordförandeskapet
i denna direktion gjort allt vad på honom ankom för att rätta
till förhållandena inom stiftelsen. Örn han därvid icke i allo lyckades, berodde
detta på andra omständigheter, som voro avgörande. I och med att jag
lämnar detta meddelande har jag kanske också bemött herr Undéns uppfattning,
att det är landshövdingen, som ensam bestämmer inom denna direktion.

Herr Herlitz yttrade, att det står ingenting i justitiekanslerns yttrande
angående Kungl. Maj :ts rätt att i strid mot stiftelseurkundens villkor besluta
i en sådan fråga som denna. Jag skulle kunna uttala ett motsatt påstående:
Det står heller icke i detta justitiekanslerns yttrande, att Kungl. Maj:t saknar
denna rätt. Tvärtom tyder justitiekanslerns hela motivering och hans
utgångspunkter på att han underförstått gått ut ifrån att en sådan rätt måste
tillkomma Kungl. Majit. Denna sida av saken tycker jag dock borde prövas.
År 1928 förelåg här en liknande fråga, som gällde Hvitfeldtska stiftelsen.
Första kammaren avslog då begäran örn utredning, med det resultat, att man
inte den gången fick några klara linjer att gå efter. Nu föreligger en liknande
fråga, och nu yrkas inom första kammaren på nytt, att kammaren skall avslå
den gjorda hemställan örn utredning, med resultat, att man inte heller denna
gång får klart besked eller klara linjer för bedömandet, om Kungl. Majit
har den rätt, varom här tvistas, eller om Kungl. Maj :t icke har den. Kunde
det icke vara på tiden, att riksdagen begär en utredning, som rent juridiskt
och konstitutionellt klarlade detta spörsmål.

Herr Sederholm yttrade, att frågan tidigare varit föremål för Kungl. Maj :ts
prövning, då arrendatorerna gjorde hemställan hos Kungl. Majit örn rätt att
få friköpa de arrenderade områdena. Men örn Kungl. Majit den gången avslog
deras begäran, är det inte säkert, att Kungl. Majit nu kommer att avslå
den, därest riksdagen begär en utredning i ärendet. Herr Sederholm yttrade
också, att om det skulle förekomma några brister i fråga om stiftelsens förvaltning,
så kan detta avhjälpas på annat sätt än genom en riksdagsskrivelse.
Ja, men en riksdagsskrivelse innebär ju inte, att riksdagen samtidigt begär
utredning örn avhjälpandet av eventuella brister, utan utredningen skulle ju
omfatta frågan, örn det överhuvud taget finns någon rätt för arrendatorerna
att friköpa sina gårdar, där de och deras förfäder under snart 175 år ha brukat
jorden och lagt ned all sin arbetskraft och arbetsglädje. Det är härom som utskottet
föreslår att riksdagen skall begära utredning.

Herr Johan Bernhard Johansson yttrade, att han förundrade sig inte över
att utskog et kommit till ett enhälligt beslut, då utskottet haft att behandla
denna fråga i riksdagens sista timme. Det är dock inte så, att utskottet
behandlat frågan i riksdagens yttersta timme, ty betänkandet Ilar fyra gånger
nedflyttats på föredragningslistan. Utskottet behandlade frågan _ på ett
ganska tidigt sladium och gjorde det ganska grundligt, det vågar jag försiikrä.

AB ha inte heller slukat andra kammarens betänkande med hela dess motivering.
Vi ha en särskild motivering, som vi byggt på var egen uppfattning.
Vi ha ägnat frågan så grundlig uppmärksamhet som man över huvud kan
agna en riksdags fråga, och efter omfattande prövning lia vi kommit till ett
enhälligt beslut. Att vi kommit till ett dylikt enhälligt beslut, beror pa de

Nr 88.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Om försäljning av von Reiserska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
förhållanden, som äro rådande på stiftelsens gårdar och som göra det olidligt
för folket att bo och vistas där. Jag måste säga detta rent ut, då frågan
nu kommit i detta läge.

Herr Johansson påtalade också mitt yttrande förra gången jag hade ordet,
att nu gäller det von Reiserska stiftelsen; tidigare har det gällt Hvitfeldtska
stiftelsen, och det kan senare komma att gälla likartade fall, örn vi nu bifalla
utskottets hemställan. Men varför skall man då inte utreda, huruvida Kungl.
Maj :t äger rätt att förändra villkoren för en stiftelse, så att man får klart för
sig, örn Kungl. Majit kan bifalla arrendatorernas framställning eller icke?
Varför skall man inte kunna få en utredning i detta fall, även om utredningen
blir prejudicerande för andra liknande fall i en framtid? Det är inte sa, att
utskottet velat gå så långt, att man skulle ingripa mot enskilda personers åtgöranden
på deras privata gårdar, långt därifrån. Utskottet har inte velat
att det skall användas mera våld än nöden kräver. Men i detta fall förhåller
det sig så, att 175 år förgått, sedan von Reiser dog efter att ha skrivit
sitt testamente. Nu finns det, enligt vad jag kunnat inhämta, inte någon
ättling av von Reiser här i landet, vilken alltså kunde ha personligt intresse av
denna sak. En stiftelse har fått i uppdrag att förvalta ^von Reisers efterlämnade
tillgångar för allmännyttiga ändamål. När det sålunda inte finns något
som helst personligt intresse från släktingar att bevaka, måste det väl i
alla fall anses vara ett samhällsintresse, att dessa tillgångar förvaltas på ett
sådant sätt, att de människor, som bo på stiftelsens gårdar, också kunna leva
pä ett människovärdigt sätt. Detta anser jag vara en samhällsfråga av största

Herr Johansson talade också en hel del örn skogen. Kommunalfullmäktige
i Örkelljunga ha ju yttrat, att de inte vilja ga med pa att man splittrar
det stora enhetliga skogskomplexet, och det har utskottet heller inte velat. Men
det finns på inägorna tillräckligt med skog för att den skall räcka, även örn
jordbruken sammanslås. Man räknar med att etet efter en sammanslagning
skulle bli 24 bärkraftiga jordbruk, och det finns som sagt på inägorna tillräckligt
med husbehovsskog för dessa. Övriga arrendeställen, som nu finnas,
skulle efter sammanslagningen få vara vad de nu äro, det vill säga arbetarsmåbruk.
Man skulle således inte behöva skövla det stora skogskomplexet,
som står under skogssällskapets i Göteborg förvaltning.

Herr Johansson säger också, att man bör i möjligaste man taga hänsyn
till donators vilja. Det är klart, att man bör göra det. Men är det sa alldeles
säkert, att stiftelsen inte skulle kunna förvalta sitt pund på ett mera tillfredsställande
sätt, örn man säljer av dess gårdar? Detta visade sig vara tallet,
när det gällde den Hvitfeldska stiftelsen. I fråga om denna gick man in
för en upplåtelse av jorden till arrendatorerna med ständig besittningsrätt,
med det resultat, att på stiftelsens fastigheter växt upp sina trevliga Barnhällen

_ det intygas av personer, som varit i tillfälle att inspektera förhallandena

— medan det förut bara fanns förfallna kåkar. Arrendatorerna lia genom
upplåtelsen fått litet bättre existensmöjligheter Samtidigt har stiftelsen också
kunnat placera sina pengar så, att kapitalet ökats, och stiftelsen bär därigenom
kunnat utvidga sin verksamhet. Ar det uteslutet, att det icke skulle
kunna gå så även i detta fall, och att också vederbörande i von Reiserska
stiftelsen skulle kunna bli glada och tacksamma längre fram i tiden över att

ha på detta sätt upplåtit gårdarna? . „ . . ,

Sedan skall jag, utan att på något sätt blanda in några baktankar bara gora
den reflexionen: har stiftelsen på ett tillfredsställande satt förvaltat sitt pund,
då stiftelsen på detta stora komplex av gårdar inte uppbar iner an 1.6 % ranta
på taxeringsvärdet? Detta tyder inte på någon sund förvaltning. (Jin det ar

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Om försäljning av von lieisersJca stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
beroende på låga arrendeavgifter, skulle man visserligen kunna säga, att arrendatorerna
uppenbart ha nytta och gagn därav, men så är inte fallet, ty enligt
uppgift, som utskottet erhållit, leva arrendatorerna under olidliga förhållanden.
Jag skall bara nämna ett pär omständigheter, som bestyrka detta.

Här har förut talats mycket örn skogen och örn jakträtten. Jakträtten är utarrenderad
över hela området, såväl på skogen i egentlig mening som på inägorna.
Arrendatorerna ha skyldighet att se till, att skogen icke skadas på något
sätt, ty i annat fall ha de skyldighet att betala skadeersättning. Men de ha
icke rätt att skjuta det villebråd, som kommer in på deras inägor och gör skada
där.

Herr Olof Olsson sade, att arrendena äro så billiga, att om dessa arrendatorer
lagt ned 9,000, 10,000 eller kanske 15,000 kronor för att skapa trevnad omkring
sig, böra de inte ha några rättsanspråk att få igen dessa pengar •— så
ungefär folio hans ord, om jag inte missuppfattade honom. Men skulle herr
Olof Olsson tycka, att det vore angenämt att sätta sig ned på en förfallen gård,
bygga upp denna, göra det något så när hygieniskt och trevligt, kosta på ett
kapital av kanske 10,000 kronor och sedan finna, att det är fullständigt bortkastat,
då han lämnar gården efter att han där lagt ned ett svettfyllt och ansträngande
arbete under hela sitt liv på att förädla jorden och uppröja densamma,
så att den bär grödor, eller att mista en del av denna areal, som han
uppodlat, därför att stiftelsen lägger under sig densamma och planterar skog på
den? Han talade också så vackert att testator ju med sin donation avsett att
det skulle byggas trevliga stugor, där arrendatorerna skulle få bo. Men donator
bestämde ju vart pengarna skulle gå, och de gå till angivna ändamål i så
stor utsträckning, att arrendatorerna få bo i förfallna ruckel. Man har inte sett
till, att folket får bo människovärdigt, utan man intresserar sig hellre för att
få största möjliga avkastning, så att man skall kunna lämna bidrag till de välgörande
ändamål, testator velat tillgodose. Jag menar, att det är en välgörenhet
som har två sidor; den verkar som ett tveeggat svärd.

Jag har ett exemplar av arrendekontraktet här, och där heter det i en bestämmelse
— jag känner inte till, om den på grund av gällande lag kan sättas
ur kraft eller om den faktiskt gäller, men även örn den kan sättas ur kraft av
lagen, så vittnar den dock icke om något särskilt tillmötesgående från stiftelsens
sida gentemot arrendatorerna. Jag skall läsa upp ett par stycken ur kontraktet.
Det heter exempelvis i 7 :de punkten: »Trädgården skall hållas i vårdat
skick och vara försedd med bärbuskar och fruktträd, vilka skola anses tillhöra
fastigheten. Det åligger arrendatorn att övervaka att uppväxande skog
icke skadas och att träd icke avverkas på den arrenderade marken.» I 8:de
punkten heter det: »Jakt- och fiskerätt å fastigheten tillkommer icke arrendatorn,
och åligger det honom att tillse, det jakt icke av obehöriga personer utövas.
Arrendatorn må icke hava lösgående hund.» En annan punkt lyder:
»Ändringar och tillbyggnader å stiftelsen tillhöriga hus ävensom gödselstäder
med eller utan överbyggnader tillfalla utan ersättning stiftelsen.»

Huruvida arrendatorn, när han lämnar arrendet, enligt lag ändå skulle kunna
få någon ersättning för sådan byggnad eller anläggning, känner jag inte till.
Ett fall har emellertid relaterats. En arrendator hade byggt ett uthus, och när
han skulle avträda arrendet, lät han värdera det genom en fackman och värdet
uppskattades av denne till 500 kronor, vilket arrendatorn också begärde av stiftelsen.
Stiftelsen nedprutade emellertid beloppet till 300 kronor, men när arrendatorn
sedan skulle kvittera ut pengarna, fick lian trots detta inte mera än
200 kronor.

Det är dylika omständigheter som utskottet haft att taga hänsyn till, då utskottet
skulle fatta sitt beslut. Skall nu kammaren vara så stram i sina åtgö -

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Om försäljning av von Reiserska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
randen, att den inte ens en gång skall kunna anlägga litet mänskliga känslor
på problemet? Jag har för min del sökt göra det i det här fallet utan att
mitt förnuft för den skull behövt flyga i väg, när det gällt den juridiska sidan
av saken, vilken jag sökt bedöma efter bästa förstånd.

Det har sagts här från deras sida, som bedömt de juridiska synpunkterna,
exempelvis av herr Herlitz, att riksdagen inte har någon befogenhet att döma
i frågan. . Det finns ingenting, säger man, i justitiekanslerns yttrande 1928,
som ger vid handen, att regeringen har rätt att utan stiftelsens hörande vidtaga
åtgärder i det syfte, utredningen avser. Nej, men det finns heller ingenting i
detta yttrande, som säger, att regeringen saknar denna rätt. Det är på den
punkten, som tvisten står, och jag hoppas, att kammaren skall gå med på en utredning
för att få klarhet örn hur härmed förhåller sig. Det är inte för tidigt,
att man får detta klarlagt, så att man slipper dylika besvärliga debatter som
den här. Ingen kan dock hindra riksdagsmännen att år efter år komma med
likadana motioner som den nu föreliggande, och vi få då upprepa dessa debatter
oupphörligen, såvida vi inte göra en utredning, som kan klarlägga spörsmålet.

Herr talman! Med stöd av vad jag anfört skall jag be att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Johansson, Johan Bernhard, erhöll nu ordet för kort genmäle och
yttrade: Herr talman! Det är ju inte här fråga örn att jag och övriga, som
biträtt avslagsyrkandet, inte skulle vilja anlägga några mänskliga känslor
och synpunkter på detta ärende såsom den siste ärade talaren yttrade. Men
det är ju de rent rättsliga synpunkterna, som måste bli avgörande. Det skulle
väl väcka ett oerhört uppseende i landet örn riksdagen skulle stifta extra
lagar för enskilda fall rörande skötseln av jordegendomar, de må sedan tillhöra
stiftelser eller andra.

Den siste ärade talaren yttrade, att örn man bifaller utskottets hemställan,
får. Kungl. Maj :t utreda, om Kungl. Maj :t har denna rätt, som riksdagen
i sin skrivelse önskar att Kungl. Majit skall äga. Men det kan den
ärade talaren få svar på genom en enkel fråga till något av statsråden. Jag
skulle inte misstaga mig, örn jag tror, att svaret blir en hänvisning till arrendelagen,
ensittarlagen, stiftelsens stadgar och lagen den 24 maj 1929 angående
tillsyn av stiftelser.

Vad beträffar de anmärkningar, som framställts, finns det ju, såsom jag
framhöll, en lag örn tillsyn av stiftelser. Några anmärkningar ha emellertid
inte gjorts hos tillsynsmyndigheten, och denna är dock rätt forum. En
skrivelse till Kungl. Majit av den art, som utskottet föreslår, måste i detta
fall uppfattas som en begäran om extra åtgärder vare sig i form av en lag
eller på annat sätt.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr Heuman, som anförde:
Herr talman! Utskottet har självfallet inte ansett, att här skulle stiftas någon
lag speciellt för detta fall, utan utskottet har ansett, att man borde söka
få till stånd en utredning örn dessa problem, d. v. s. örn möjligheten och
lämpligheten för arrén datorerna att få friköpa sina gårdar.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag begärde ordet, när herr Undén ville
göra gällande, att denna begäran borde avslås på formella och juridiska skäl.

Vad har nu inträffat? Jo, andra kammaren har utan någon meningsskiljaktighet
förordat en skrivelse, och första kammarens andra tillfälliga utskott
har också enhälligt tillstyrkt en sådan. Vad är det då för gudomlig över -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Om försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
lägsenhet, som skall föranleda majoriteten i denna kammare att redan nu
sätta sig till domare och dekretera, att här kan inte och bör inte någon utredning
rätteligen ifrågakomma?

Nog kan nian väl i alla fall tillåta, att en utredning sker? Det behövs
dock inte —• och det var också för att säga det som jag begärde ordet —
att man utreder, örn Kungl. Majit har rättighet att ändra en stiftelses statuter.
Sådana ändringar har Kungl. Majit många gånger, och det grundligt,
gjort i fråga örn fideikommisstiftelserna. Kungl. Majit har ändrat deras
statuter, då det påpekats, att de måste göras örn, och göras mera tidsenliga.
Jag har vidare själv varit med att skriva omkull hela Nobelska testamentet
med en mängd för testamentets syfte totalt främmande bestämmelser. I det
fallet biföll Kungl. Majit vår ansökan, och vi behövde inte tillgripa någon
rättegång eller någon annan åtgärd. Det bör väl Undén som jurist veta, att
nog har Kungl. Majit en sådan rätt.

Jag kan ju inte med full visshet, utan att ha läst alla handlingar och urkunder,
fälla ett definitivt omdöme i denna sak. Men nu är det så, att hos
regeringen ligger ett stort förslag angående omorganisation av arrendelagstiftningen
i mera humanistisk riktning, och då är det ju särskilt lämpligt
att man till denna omprövning av Kungl. Maj :t också lägger en framställning
örn utredning angående och övervägande i detta sammanhang av alla
likartade arrendefrågor. Redan av denna anledning skulle det inte kunna
falla mig in att här sätta mig på mina höga hästar och säga, att andra
kammaren och vårt tillfälliga utskott ha bara handlat i fåvitsko. Det finns
större skäl för deras begäran än att vi här skulle lystra till byråkratiska
locktoner, som säga, att här skall man taga saken rent formellt.

När vi sedan komma till egnahemspropositionen, så kommer jag däremot
att ta upp hela den andra stora jordfrågan, som är begravd i framtiden —
men den kommer att uppstå en gång — nämligen den sociala jordfrågan och
den frågans lagvägar. Där få vi [således en debatt örn den saken, åtminstone
från min sida.

Nu är det ju också ifrågasatt, att arrendatorerna — där ha vi de humanistiska
och mänskliga synpunkterna — skulle kunna friköpa, såsom de
vilja. Varför vilja de det? Jo, för att kunna vara säkra på att få någon
frukt av sitt arbete. De vilja bli självständiga på något sätt, antingen genom
att få friköpa arrendena eller genom att på annat sätt få en tryggad
besittningsrätt till jorden. Detta, att få en tryggad besittningsrätt, kommer
jag nästa riksdag att motionera om, ty här lia vi nu länge slumpat bort
igen allmän egendom utan omtanke. Arrendatorerna böra få en tryggad besittningsrätt,
som är lika god som äganderätten, ja, man kan säga bättre än
den. En sådan ha vi efter ett mer än trettioårigt krig lyckats genomdriva
i Stockholms stad med hjälp av tomträtten, och nu har den slagit alldeles
igenom i huvudstaden. Följden blir i detta fall, att de människor, som skola
bo och leva på dessa lotter, odla jorden och sörja för sina familjer, inte äro
beroende av den vanskliga arrenderätt, som de nu ha, utan få en fullkomligt
trygg besittningsrätt. Jag begriper inte vad Undén har för särskilt intresse
av att inte tillåta, att de skulle få det.

Jag ber kammaren att inte desavuera andra kammaren och sitt tillfälliga
utskott, utan låta det gå till en undersökning i detta ärende för att kombineras
med prövningen av den större fråga, som nu skall ske hos Kungl.
Majit och vars resultat troligen kommer att föreläggas nästa riksdag.

Själv har jag 1907 väckt motion örn en liknande framställning beträffande
den Hvitfeldtska stiftelsefonden att arrendena skulle upplåtas med tryggad
åborätt.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Om försäljning av von Reiserska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)

Herr Undén: Herr talman! Det förvånar mig något, att det enligt herr

Lindhagens mening måste vara ett majestätsbrott mot andra kammarens majoritet
att här ifrågasätta, att vi skulle kunna fatta ett annat beslut, än andra
kammaren fattat. Han brukar annars inte ha så stor respekt för majoriteterna
vare sig i första kammaren eller i andra kammaren.

Vad beträffar frågan örn ändring av de för stiftelsen gällande bestämmelserna,
har herr Lindhagen slagit in öppna dörrar. Hade herr Lindhagen läst
handlingarna i ärendet, skulle han ha funnit, att Kungl. Maj :t redan vid flera
tillfällen medgivit ändring av bestämmelserna för en stiftelse, efter anhållan
av stiftelsens direktion. Jag undrar, vad herr Lindhagen själv skulle lia sagt
i fråga örn Nobelstiftelsen, örn Kungl. Majit dykt upp med ett förslag, som
herr Lindhagen i sin egenskap av testamentsexekutör inte framställt utan
tvärtom i högsta grad ogillade, och örn Kungl. Maj :t tagit initiativ att föreskriva
herr Lindhagen något angående Nobelstiftelsens förmögenhet.

Då det ifrågasattes, att det här skulle gälla ett mera allmänt spörsmål angående
reform av arrendelagstiftningen, som ligger under Kungl. Maj :ts prövning,
så har jag naturligtvis inte någon invändning att göra, ifall det väckes
förslag att med utgångspunkt från enskilda fall genomföra en ny lagstiftning,
men det är just vad som inte hade skett i det här fallet. Man säger uttryckligen
ifrån, att man inte åsyftar någon allmän lagstiftning. Man har nu under
debatten också sagt, att man inte önskar någon särskild lagstiftning, som
skulle gå ut på att föreskriva denna stiftelse strängare villkor i fråga örn dess
förvaltning och förhållanden än de villkor, som gälla för andra jordbruk här
i landet. I förbigående sagt tror jag, att herr Heuman skall få ett vidsträckt
fält för sin verksamhetlust, om han fullföljer sin tanke att draga fram exempel
på jordägare i landet, vilkas arrendatorer han anser ha allt för ogynnsam
ställning, och sedan framlägga motion härom i varje särskilt fall.

Jag ställde den frågan, örn denna stiftelse skulle förbjudas att placera sina
fonder i jordegendomar och att sedan arrendera ut gårdarna, ty örn stiftelsen
här förelädes att låta de nuvarande arrendatorerna lösa in sina gårdar, så
måste man ju räkna med, att stiftelsen kunde vilja placera det på så sätt lösgjorda
kapitalet i nya jordbruk och arrendera ut dem. Mena då herrar Lindhagen
och Heuman, att denna stiftelse varje gång skall vara utsatt för den
risken, att riksdagen ingriper och anhåller, att man skall låta arrendatorerna
friköpa sina gårdar? Någonting liknande kan dock inte ifrågasättas beträffande
andra jordägare i landet.

Jag tror alltså, herr talman, att de skäl, som förebragts för avslagsyrkandet,
alltjämt äro bärkraftiga.

Herr Lindhagen: Ja, här ha vi den stora susen. Det är direktionen, som
skall bestämma allting. Dara det är direktionen, som begär någon ändring,
kan det gå för sig, men jordbrukarna själva skola vara rättslösa. Direktionen,
det är höga herrar, som se allting formellt och inte tycka att småfolk eller
sådana här småjordbrukare ha rättighet att få ändringar i sina villkor.

Jag skall be att få erinra Undén, hur riksdagen förfor i fråga örn de stiftelser,
som kallas för skogsbolag. De bolagen begärde inte heller någon ny
lagstiftning för sina arrendatorer, som Kungl. Maj :t då skulle kunnat fastställa,
utan därvid var det riksdagen som efter motion av mig begärde åtgärder
för att dessa stiftelsers styrelser inte ensamma skulle få bestämma, hur deras
arrendatorer skulle lia det. För hela denna mängd av stiftelser — de funnos
då över hela Norrland, och numera har på mitt initiativ norrlandslagen
mer eller mindre utsträckts till hela Sverige — har åstadkommits, att riksda -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 88.

Örn försäljning av von Rederska stiftelsens arrendegårdar m. m. (Forts.)
gen och Kungl. Majit, utan veto från direktionerna, bestämma vilka mänskliga
villkor, som skola förunnas deras arrendatorer.

Här är det också fråga om ett sådant fall och inte något annat.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det hade måhända varit mest logiskt,
örn denna fråga placerats efter punkten 46 på dagens föredragningslista, vilken
handlar örn egnahemsverksamhetens organisation, ty det förslagets anda
och mening är just, att det inte med statens tillstånd skall få bildas alltför små
jordbruk. När direktionen här har den intentionen, att den vill avvakta arrendetidernas
utgång för att få möjlighet att skapa mera tidsenliga jordbruksenheter,
tycker jag det skulle vara orätt av riksdagen att blanda sig i en sådan
angelägenhet med några direktiv.

Herr Heuman: Herr talman! Herr Undén sade någonting örn att med den
ståndpunkt, jag här förordat, skulle jag kunnat få ett ganska vidsträckt arbetsfält.
Jag vill säga herr Undén, satt jag är beredd att ta emot detta vida
arbetsfält och att göra vad jag kan för arrendatorerna landet runt, örn de ha
likadana villkor som arrendatorerna nere på von Rederska stiftelsens gårdar i
Skåne.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till samt
vidare på avslag å vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt;:
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad första kammarens andra tillfälliga utskott hemställt
i sitt utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Heuman begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befminos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej — 65.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets utlåtande nr 60, i anledning av
delegerades för riksdagens verk förslag till avlöningsreglemente för ordinarie

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

tjänstemän vid riksdagens verk m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Äng. ny Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av dels
stiftning. Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom,
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 166, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Majit
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändrad lydelse av 14 § lagsökningslagen;

3) lag örn medling i hyrestvister.

I sammanhang med propositionen hade utskottet till behandling förehaft
fem i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna i första
kammaren nr 285, av herrar Wistrand och Holmström, och nr 286, av
herrar Ewerlöf och Wistrand, samt motionerna i andra kammaren nr 438, av
herrar Gezelius och Hagberg i Malmö, nr 439, av herr Sandström, och nr 440,
av herr Senander m. fl.

I motionen 11:440 hade vissa erinringar framställts med avseende å förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom samt hemställts, att riksdagen måtte besluta
godkänna propositionen med de ändringar, som i motionen angivits.

I motionerna 1:286 och 11:438, vilka vora likalydande, hade framställts
erinran beträffande bestämmelserna i 3 kap. 26 § av nyssnämnda förslag samt
hemställts, att riksdagen måtte besluta däremot svarande ändring i lagförslaget.

I motionerna I: 285 och II: 439, vilka jämväl voro likalydande, hade anförts
erinringar gentemot vissa bestämmelser i förslaget till lag örn medling i hyrestvister
samt hemställts, att riksdagen måtte antaga detta förslag med det
förtydligande och de ändringar, som i motionerna antytts.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1) att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen; och

2) att motionerna I: 285 och 286 samt II: 438, 439 och 440 måtte anses besvarade
genom vad utskottet sålunda hemställt.

Rörande sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 38 föreslås,

att utskottets hemställan må företagas till avgörande punktvis samt punkten
1) på det sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas paragrafvis
och, där så erfordras, styckevis med underrubriker efter föredragningen av till
desamma hörande paragrafer samt slutbestämmelser, ingress och rubrik sist,
varefter och sedan lagförslagen blivit i sin helhet genomgångna utskottets
hemställan i punkten i fråga föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf eller det stycke, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ang. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

att, därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå (härav påkallade jämkningar,

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer utskottet må äga vidtaga
de ändringar, som kunna påkallas av kamrarnas beslut, samt

att, för den händelse utskottets förslag kommer att i någon del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i avseende
å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Kungl. Maj:ts förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Beträffande förevarande lagförslag hade reservationer avgivits av, utom
andra,

1) herrar Tamm, Linnér och Sandström samt fröken Andersson rörande 3
kap. 26 § i förslaget;

2) herrar Linnér och Holmbäck beträffande 3 kap. 47 § i förslaget.

Nu föredrogs

1 kap. 3 §.

Denna paragraf lydde:

Sker överlåtelse av fastighet, vartill nyttjanderätt upplåtits, vare nyttjanderätten
ej gällande mot nye ägaren, med mindre vid överlåtelsen skett förbehåll
om nyttjanderättens bestånd eller på grund av inteckning eller inskrivning,
enligt vad därom är stadgat, nyttjanderätten skall fortfarande gälla;
dock att i fråga örn rätt för arrendator eller hyresgäst att i visst fall njuta
sin nyttjanderätt till godo gäller vad i 2 kap. 28 § och 3 kap. 28 § därom
stadgas.

Varder fastigheten----nyttjanderättens bestånd.

Återköpes fastigheten enligt lagen örn återköpsrätt till fast egendom, vare
nyttjanderätten ej beståndande mot återköparen, med mindre denne sådant
utfäst eller han själv är upplåtare eller tidigare förvärvat fastigheten med
förbehåll örn nyttjanderättens bestånd eller nyttjanderätten jämlikt 2 kap.
28 § eller 3 kap. 28 § tidigare gällt mot honom eller på grund av inteckning
eller inskrivning, enligt vad därom är stadgat, nyttjanderätten skall fortfarande
gälla. Är nyttjanderätt, enligt vad nu sagts, gällande mot återköparen på
grund av dennes utfästelse eller till följd av att han själv är upplåtare eller
tidigare förvärvat fastigheten med förbehåll örn nyttjanderättens bestånd,
vare så ansett som hade återköpet skett med sådant förbehåll.

Herr Linderot: Herr talman! Kammaren har just avslutat en debatt, som
till dels rörde sig örn skydd för hem och härd åt några dussin människor. Utan
att döma örn, huruvida det resultat, som kammaren därvidlag kom till, är
bra eller dåligt, så är jag dock övertygad om, att kammaren kommer till ett
sämre resultat i den fråga, det här gäller, och inte heller kommer att ägna på

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

långt när samma uppmärksamhet åt den, fastän i detta fall flera miljoner medborgare
äro berörda.

Det gäller bär lagbestämmelser till skydd för alla dem, som äro nödsakade
att skaffa sig ett hem genom att byra in sig hos andra, som äga fastigheter.
Hyresgästerna här i landet åtnjuta faktiskt nästan intet, eller i varje fall ett
ytterligt ringa skydd för sina hem. Det föreliggande lagförslaget skulle ju ha
till uppgift att avhjälpa åtminstone några av de grövsta bristerna på detta
område för dessa miljontals medborgare här i landet.

Det skulle nu vara tämligen hopplöst att söka få någon som helst ändring i
det hittillsvarande resultatet av utskottets behandling av denna lagfråga, då
vi nu ha endast några dagar kvar till avslutningen av riksdagsarbetet för denna
session. Med hänsyn till att det ännu är ganska många viktiga frågor kvar
att behandla före riksdagsarbetets avslutning, skall jag därför också avstå
från att gå in på detaljbehandling av de olika frågor rörande hyresgästers rätt,
som skola regleras genom föreliggande lagförslag.

Det är beklagligt — och vem som helst, som känner sig träffad, får gärna
bli förargad då jag säger det —• att det inte är flera ledamöter av riksdagen,
som befinna sig i samma situation som jag själv, nämligen att höra till massan
av lägre inkomsttagare, som nödgas hyra bostäder i Stockholms stad och
andra stadssamhällen. Jag antar, att man kanske kan räkna dem här i kammaren
på fingrarna, som befinna sig i den belägenheten. Därför vågar jag,
utan att på något sätt få anses vara oförskämd mot kammarens ledamöter, påstå,
att sådana lyckligt lottade människor, som egentligen inte ha någon beröring
med dessa förhållanden i sin privata tillvaro, ganska allmänt strunta i,
hur förhållandena i verkligheten äro gestaltade för de miljoner människor,
som få lov att söka skapa sig vad som kallas ett lyckligt hem, där man kail
känna sig något så när trygg, fastän man under nu rådande förhållanden i
många fall är fullkomligt rättslöst utlämnad åt fastighetsägarnas godtycke.

Det förvånar mig, att man inte från Stockholms stads myndigheters sida,
i den mån dessa myndigheter äro representerade bär i riksdagen, gjort mera för
att få till stånd en bättre hyreslagstiftning än den, som här är föreslagen. Här
i kammaren sitter Stockholms stads främste kommunale tillitsman, Stockholms
stadsfullmäktiges värderade ordförande herr Fredrik Ström, och jag är
övertygad örn, att med det ansvar, som han alltid känner inför ett uppdrag,
som han har fått sig anförtrott, och med det stora ansvar, som en ordförande i
Stockholms stadsfullmäktige bär, så hör just denna fråga örn förhållandet mellan
hyresgästerna och hyresvärdarna här i staden till hans största bekymmer
i utövandet av detta sitt ämbete. Bostadsfrågan här i Stockholm är ju mycket
komplicerad, och fastän vi ha behandlat den hela vintern i Stockholms stadsfullmäktige,
så har man ändå inte från Stockholms stads sida, såvitt jag kan
se, gjort några egentliga försök att påverka statsmakterna att på lagstiftningsvägen
hjälpa oss att bättre komma till rätta med problemet hyresgäster och
fastighetsägare.

Med dessa allmänna kritiska reflexioner har jag dock inte velat påstå, att
lagförslaget som sådant skulle vara fullkomligt värdelöst. Det måste betecknas
som ett framsteg, att man åtminstone har gripit sig an med att söka skapa
en något så när omfattande och förbättrad hyreslagstiftning jämfört med den,
som tidigare varit gällande. Men såsom en av reservanterna i i utskottet sagt,
är detta endast en relativt ringa avbetalning på de krav, som ha rests under
tiotal av år från hyresgästernas sida. Men sedan försöker man komma ifrån problemet
med vad som sålunda föreslagits. Jag vill därför göra några kommentarer
beträffande ett pär huvudpunkter och, som jag redan har sagt, avstår jag
från detaljerna.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. ra.

Nr 38.

Ang. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

En av kärnpunkterna i liela denna hyreslagstiftningsfråga är optionsrätten,
rätten för en hyresgäst, som inte förbryter sig på något sätt mot god sed och
gällande lagar, vilka ju framför allt skydda fastighetsägaren, att få lov att bo
kvar där han trivs, där han blivit invand och kanske har sitt arbete i närheten
etc. Det gäller här att skydda hemmen åt alla miljoner hyresgäster i detta land
genom att på något vis ge dem en liten hållhake gentemot fastighetsägarna.
Det finns för närvarande ingenting stadgat därom i lag, och kommunistiska
partiet har därför väckt en motion, där vi just upptagit spörsmålet örn optionsrätten.
Utskottet har emellertid inte velat gå med på vårt yrkande utan har
ställt sig avvisande. Jag ber örn ursäkt, men jag upprepar, att när man kan
hålla timslånga debatter och tala med brösttoner, som herr Heuman nyss gjorde,
örn att skydda några arrendatorer — och det har jag ingentig emot i och
för sig — så vore det väl ändå rimligt att fästa något avseende vid och ägna
litet uppmärksamhet åt detta vårt förslag, som endast avser att ge oss hyresgäster
den mest elementära och primitiva rätt till skydd för hem och härd.

Nej, det avfärdar man! Och med vilken motivering? Jo, säger utskottet,
örn vi genomförde optionsrätt, skulle produktionen av hyresfastigheter sjunka,
varigenom det skulle bli mycket tråkiga förhållanden för hyresgästerna. Vad
betyder det? Jo, att utskottet principiellt förklarar, att frågan örn tillhandahållandet
av bostäder åt de stora medborgargrupper i landet, som äro mindre
bemedlade och som inte ha egna fastigheter, villor, småstugor eller över huvud
taget bostäder, som de själva förfoga över, det är en fråga, som inte angår
samhället, utan det är en fråga örn, huruvida någon privat spekulant anser
sig vilja bygga ett hus och hyra ut lägenheter. Örn en sådan privat spekulant,
på grund av en i lag fastställd optionsrätt, inte skulle vilja bygga ett
hus och hyra ut lägenheter, så få hyresgästerna stå sitt eget kast och bo på
gatan, örn de vilja. Man har med andra ord inte ens hunnit fram till ÅBOD
i fråga örn socialt betraktelsesätt, när det gäller bostadsfrågorna och särskilt
hyresgästernas problem.

Faktiskt finnes inte en tillstymmelse till socialt betraktelsesätt i utskottets
resonemang. Jag vet att i utskottet sitta herrar med stora sociala intressen,
vilka säkerligen, jag höll på att säga rent privat, betrakta denna fråga örn
bostadsproduktionen som en social fråga. Men i utskottsbetänkandet ha
de inte vågat ge uttryck för, att frågan örn bostadsproduktionen är en social
fråga.

Att folk skall få bo någonstans, och att man skall skydda deras hem, borde
staten själv och kommunerna anse vara lika naturligt som att vi skola ha gator
att gå på, att vi skola ha vattenledningar eller regelbunden postgång och
att vi överhuvud taget skola lia de sociala bekvämligheter och välfärdsanordningar,
som vi skaffat oss under tidernas lopp genom vårt sammanboende i
samhällen. Allt detta faller sig ganska naturligt — utom det, att vi skola
ha någonstans att bo. Det skall vara en angelägenhet för privata spekulanter.
Örn inte de privata spekulanterna vilja låta oss bo, så kunna de kasta
ut oss. Sveriges riksdag har, påstår jag, inte ens kommit så långt, att dess
andra lagutskott vågar antyda, att detta är tokigt och att man åtminstone
borde lia en opitionsrätt, som bara skulle betyda ett litet primitivt steg framåt
på vägen till en social ståndpunkt i denna fråga.

Ja, jag ber örn ursäkt, att jag känner mig tämligen upprörd, när jag ser,
hur efterblivet statsmakterna betrakta hela denna sak. För de små, små framsteg,
som det föreliggande lagförslaget innebär, förkastar man faktiskt det
väsentliga för det fattiga folket, det väsentliga för dem, som riksdagen borde
se till att skydda. Ty det är väl de fattigaste i samhället vi skola vårda oss
mest örn och försöka hjälpa till litet trygghet. Men sådant passar inte den

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny liyreslagstiftning. (Forts.)

privata spekulationen, och genast är riksdagen redo att förkasta väsentligheterna
och att bara ta upp det, som är mindre väsentligt.

Jag ber alltså att få inlägga en bestämd gensaga mot utskottets betraktelsesätt
i detta fall. Det är typiskt gammalliberalistiskt och har ingenting med
moderna sociala synpunkter att göra, trots att det underskrivits av socialdemokrater.
Betraktelsesättet är gammalliberalistiskt, och förmodligen finns det
bland dem, som i allmänhet hysa liberala politiska åskådningar, sådana, som
äro mycket, mycket längre komna i sitt sociala tänkande än vad utskottet
i det här fallet är.

Jag kan således inte vara tillfredsställd med utskottets behandling av vår
motion, och jag skulle självklart kunna anlägga en hel rad kritiska synpunkter.
Jag skall be att få säga, att vi ha lagt ned ganska stor möda på denna
motion, ty vi äro bara sex stycken, som representera det kommunistiska partiet
här i riksdagen, och ni äro en hel massa från de andra partierna, som dessutom
kunna tillkalla specialister och sakkunniga. Men vi ha ändock försökt skriva
ihop en motion, som ger uttryck åt våra synpunkter, och som också är riktig.

En av de få, som verkligen ägnat sitt intresse åt denna fråga, nämligen den
socialdemokratiske ledamoten av andra kammaren, herr Hage, har uttalat i sin
reservation, att det åtminstone hade varit tillbörligt att i huvudsak lägga de
yrkanden, som framförts i motion II: 440, till grund för detta förslag. Detta
är herr Hages ståndpunkt, och ingen behöver väl tro, att herr Hage har rusat
åstad och blivit någon alltför rödglödgad revolutionär i denna fråga. Men herr
Hage ser frågan socialt, ty han har sysselsatt sig ingående med den, och han
är en ansvarskännande människa, som har velat säga sanningen. Därför har
han också reserverat sig.

Herr Hage har också i denna reservation påpekat, att optionsrätten — som
har varit föremål för en opinionsyttring, därvid inte mindre än 80,000 hyresgäster
skrivit till statsmakterna — faktiskt är helt förbisedd, och han har,
för att åtminstone få det nu föreliggande förslaget något förbättrat, framställt
yrkanden örn ändringar i paragraferna 13, 22 och 34. Jag ber för min del att
få yrka bifall till det förslag, herr Hage i sin reservation har framfört härvidlag.

I den viktiga frågan örn skydd för den fattige hyresgästens hem, som jag
ägnat en ganska stor del av mitt anförande, nämligen frågan örn opitionsrätten
— jag skulle vilja kalla det »hemskyddet» ■— har herr Hage föreslagit en
fortsatt utredning. Jag skulle kanske kunna tillåta mig att vara så optimistisk,
att våga hoppas, att denna kammare åtminstone i det fallet skulle vilja
biträda herr Hages reservation. Utredningar är ju kammaren väldigt förtjust i
—< det är ju ett sätt att komma ifrån en fråga. I varje fall är det ur vår
synpunkt att föredraga, örn det här blir en utredning, i stället för att vad som
nu är föreslaget skall bli lagfästat.

Herr talman! I förhoppning, att min ståndpunkt i dag också en gång skall
bli riksdagens mening och att optionsrätten skall av samhället lagfästas, har
jag velat göra dessa allmänna erinringar, med utgångspunkt från den motion,
vi fört fram från kommunistiska partiet i hyreslagstiftningsfrågan, gentemot
det betraktelsesätt statsmakterna och tyvärr däribland även utskottet ådagalagt.
Jag är inte så optimistisk, att jag yrkar bifall till vår motion, ty det
vore ju, jag höll på att säga ultra optimistiskt. Jag är emellertid så optimistisk,
att jag i varje fall hoppas, att herr Hages reservation, som avser fortsatt
utredning rörande optionsrätten, kommer att av riksdagen bifallas.

Herr Hagman: Herr talman, mina herrar! Enligt min uppfattning innehåller
den kungl, propositionen till ny hyreslag och andra lagutskottets här -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ang. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

över avgivna utlåtande en rad av förbättringar, om man jämför bestämmelserna
med nu gällande hyreslag, men det finnes dock några punkter, där jag
tillsammans med tvenne andra reservanter inom utskottet ifrågasatt, huruvida
det föreligger tillräckligt starka behov av att nu lagstifta. Detta gäller
förslaget till lag örn medling i hyrestvister, såsom herrarna behagade finna av
utskottets utlåtande på sidan 46.

Detta förslag till lag örn medling i hyrestvister erinrar i mycket örn den lag
örn medling i arbetstvister, som redan finnes för arbetsmarknadens vidkommande,
dock med vissa väsentliga skillnader. Under det att landet beträffande
medlingen i arbetskonflikter är indelat i distrikt, föreslås det här i § 1, att
Kungl. Maj :t skall äga befogenhet att, när en kommun gör framställning därom,
tillsätta speciella medlingsnämnder. Jag har tolkat detta så, att det i
huvudsak skulle vara från de större kommunerna, som sådana framställningar
kunna beräknas inkomma och där sådana speciella förlikningsnämnder bli tillsatta.

I det nu föreliggande förslaget till ny hyreslag äro ju emellertid många och
väsentliga bestämmelser tvingande i motsats till vad fallet tidigare varit, och
detta mäste enligt mitt förmenande i mycket stark omfattning bidraga till att
anledningarna till tvister bli färre. Jag tror därför, att man nu bär anledning
förvänta, att av de tvister man förut haft, i regel individuella, men i några
fall även kollektiva och av mycket betydande omfattning, i varje fall antalet
individuella tvister skulle minskas mycket starkt. I de fall, där individuella
tvister ändå uppkomma, bli de väl i allmänhet behandlade inför domstol.
När det någon gång inträffar stora kollektiva hyrestvister, skulle det enligt
mitt förmenande vara bättre att tillsätta en speciell nämnd för varje särskilt
tillfälle, som då kunde sammansättas med hänsyn till de speciella förutsättningar,
som krävas för att medla i just den eller den speciella tvisten.

En annan beaktansvärd omständighet är, att en sådan medlingsnämnd enligt
vår mening i vissa avseenden måste komma i en egendomlig ställning i
förhållande till domstolarna, som skola slita dessa tvister. Jag skall inte närmare
ingå på den sidan av frågan, därför att mina medreservanter, som äro
jurister, helt säkert komma att belysa dessa svårigheter.

Då jag således för min del anser, att det inte föreligger något starkare behov
av att nu lagstifta örn medling i arbetstvister, så yrkar jag avslag på den
del av nu föreliggande förslag, som avser införandet av lag örn medling i hyrestvister.

Herr Norman: Herr talman! Jag skall börja med en deklaration av ungefär
samma karaktär som den herr Linderot gjorde beträffande sig själv.

Herr Linderot menade, att det var inte mångå här i kammaren, som befunne
sig i en sådan situation på det här området, så att det av den orsaken kanske
inte skulle finnas något större intresse här i kammaren för det här problemet
överhuvud taget och då i all synnerhet inte för de synpunkter, som herr
Linderot här framförde. Jag är visserligen inte stockholmare, men har sedan
rätt många år tillbaka varit hyresgäst i Stockholm, och då jag tillika är
hyresgäst i min hemort, kan jag ju också se den här frågan ur direkt hyresgästsynpunkt.

Jag måste säga, att jag inte har personligen erfarit någonting av de svårigheter,
som herr Linderot förmenat föreligga för stora grupper av hyresgäster
i en storstad. Att sådana kunna finnas, vill jag visst inte förneka, men jag
tror för min del icke, att man kan komma tillrätta med de här problemen i deras
sociala karaktär uteslutande och kanske inte ens till det mesta genom lagstiftning.
Herr Linderot talade visserligen örn optionsrätten och dess stora

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.) .

värde för ''hyresgästerna, och han kritiserade utskottets motivering, där utskottet
framhåller de synpunkter, som ha bestämt utskottets ståndpunkt beträffande
den här optionsfrågan. Men i den kritiken kom herr Linderot in på något
helt annat än vad vi här diskuterat, nämligen fragen örn åtgärder från samhällets
sida för att främja bostadsproduktionen. Det är ju en fråga, som alldeles
säkert kan vara av stort intresse för statsmakterna att överväga och
framför allt för de kommunala myndigheterna. Men den har, efter vad jag
kan förstå, mycket litet sammanhang nied den lagstiftningsfråga^ som det här
gäller, nämligen frågan om de rättsregler, som böra gälla i förhållandet mellan
hyresgästen och hyresvärden. När utskottet har som sin uppfattning
framhållit, att vissa svårigheter säkerligen skulle följa ur bostadsproduktionssynpunkt,
örn det skulle stadgas en optionsrätt av större eller mindre, särskilt
då helst av större stränghet, så förefaller det mig, sorn. örn utskottets resonemang
där skulle vara riktigt. Vi lia utgått fran de faktiska förhållanden, som
föreligga i vårt samhälle, där det hittills i största utsträckning har berott pa
det privata initiativet och den privata företagsamheten att tillgodose behovet
av bostäder. Därmed ha vi inte fällt något som helst omdöme örn .lämplig
heten eller olämpligheten av nuvarande förhållanden på detta samhällslivets område.
.... ...

Jag skall i likhet med herr Linderot icke gå in pa övriga detaljer, som har
föreligga i olika reservationer.. Beträffande några av de önskemål, sorn reservationsvis
ha framförts, blir det troligen anledning att återkomma vid
handläggningen av de paragrafer, som det blir fråga örn. o

Herr Hagman har talat för den reservation, som yrkar avslag pa det lagförslag,
som är knutet vid denna hyreslagstiftning, förslaget till lag örn medling
vid hyreskonflikter. Utskottet har inte precis varit entusiastiskt för detta
lagförslag, men kommit till den uppfattningen, att när det Ilar uttalats
önskemål örn att det skall finnas ett instrument, som man vid behov skall kunna
använda, så ha statsmakterna all anledning att tillgodose ett dylikt önskemål.
Denna lag örn medling skall ju bli tillämplig, när framställning därom
göres från någon kommun, där ett behov därav gjort sig gällande.. Visserligen
har det, såsom herr Hagman säde,, inte förekommit kollektiva tvistigheter av
någon större omfattning annat än i undantagsfall, men de händelser, som här
ha inträffat, motivera, synes det mig, att statsmakterna ge möjlighet till användande
av ett sådant instrument, som här är föreslaget, för att därmed öppna
ännu en utväg att komma till rätta med hithörande spörsmål.

På diskussionens nuvarande skede hemställer jag örn bifall till den paragraf,
som det nu är fråga örn.

Herr Linnér: Herr talman! Eftersom diskussionen redan nu. har kommit
att omfatta frågan örn lag örn medling i hyrestvister, så skall jag be att få
fortsätta, där herr Hagman slutade.

Det var ju på det sättet, att hyreslagstiftningskomnntten hade lagt fram
ett förslag till lag örn medling i hyrestvister. Detta förslag blev mycket
starkt kritiserat från den på detta område mest sakkunniga myndigheten,
nämligen socialstyrelsen. Man kan naturligtvis säga, att socialstyrelsens arbetsuppgift
hittills framför allt bär rört medling i arbetstvister, men den erfarenhet,
som socialstyrelsen under denna verksamhet har tätt gor säkerligen,
att dess förmåga att bedöma även tvister på hyresmarknaden star i en

alldeles särskild klass. „ , . . .... ,. ,.

Socialstyrelsen ställde sig nu på den standpunkten med utförlig motivering,
att förslaget icke vore ägnat att befrämja arbetsfreden pa hyresmarknaden.
Man har också inom socialstyrelsen sagt, att något verkligt behov av en sar -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Äng. ny hyreslag stiftning. (Forts.)

skild medlingsinstitution för dessa tvister icke föreligger. Även detta är efter
min föreställning säkerligen riktigt, och det har bekräftats av herr Hagman,
som har sett förhållandena på ganska nära håll.

Således är den första frågan den: föreligger ett sådant behov, eller föreligger
det icke? Jag tror mig ha anledning att svara, att de tvister, där en
sådan medling skulle komma att behövas, bli mycket få. Departementschefen
har också tänkt sig, att sådana här institutioner endast skulle förekomma i
de kommuner, som därom framställt särskild begäran. Men örn nu en kommun,
t. ex. en av våra största städer, skulle begära en sådan medlingsnämnd,
hur komme det då att gå med dess förmåga att i det långa loppet fylla sin
uppgift? Där har man frågan nr två.

Även socialstyrelsen har framhållit, att detta blir en mycket svag medlingsinstitution.
Den lider först och främst av den svagheten, att dess uppgift är
i hög grad oklar. Men vad som är ännu värre: den vet själv inte säkert, örn
den skall fungera såsom en egentlig medlingsinstitution eller örn den skall
försöka vara en skiljenämnd, som skall gå efter vad den anser vara det rätta.
Denna sistnämnda svaghet ökas givetvis därigenom, ‘att institutionen skall
omfatta icke endast intressetvister utan även rättstvister.

Dessutom har mot hyreslagstiftningskommitténö förslag framförts även
den anmärkningen, att medlingsnämnden skulle få en egendomlig ställning i
förhållande till domstolarna. Departementschefen har försökt att undgå denna
anmärkning genom att skriva örn ett par paragrafer i lagen. Jag måste
säga, att i realiteten har detta försök att befria förslaget från anmärkningen
icke lyckats. Det kvarstår, att örn en tvist är anhängig vid en domstol, så
kan domstolen anmoda medlingsnämnden att, före målets avgörande vid domstolen,
handlägga denna tvist. Och enligt de föreskrifter, som finnas, har
medlingsnämnden därvid, örn icke parterna själva äro nog snälla att ena sig
om förlikning, att framlägga ett förslag till lösande av tvisten. Är det nu en
tvist, som är anhängig vid domstol, så är det självfallet en rättstvist. Yad
skall då medlingsnämnden göra? Ja, det vet man inte. Skall medlingsnämnden
följa juridiska grunder i sitt förslag till avgörande av denna tvist? Eller
skall man, som socialstyrelsen säger, följa vanliga grunder för en förlikningsinstitution
att komma till rätta med en tvist, alltså söka sig fram på
den väg, där en förlikning har bästa utsikten att lyckas.

Örn det nu icke, vare sig vid parternas egna förhandlingar inför medlingsnämnden
eller efter det medlingsnämnden har framlagt sitt förslag till lösning
av tvisten, blir någon överenskommelse av mellan parterna, så har medlingsnämnden
att skicka in alla handlingar jämte sitt förslag till den domstol,
där tvisten är anhängig. Då kan det ju mycket väl inträffa, att denna
domstol underkänner medlingsnämndens förslag, och det är väl alldeles ofrånkomligt,
att medlingsnämnden i ett d5dikt fall kommer att få en försvagad
ställning. Identiskt samma förhållande kan inträffa i ett sådant fall, där
medlingsnämnden tidigare har handlagt tvisten utan att komma till något
resultat. Även i detta fall kan domstolen infordra medlingsnämndens handlingar,
och de bli då självfallet offentliga. Domstolen har därefter att för
sin del taga ståndpunkt till tvisten. Örn denna ståndpunkt då avviker från
medlingsnämndens, blir ju oundvikligen medlingsnämndens ståndpunkt försvagad.

Resultatet av detta organisationsförslag blir väl sålunda dess värre det,
att här får man en medlingsinstitution, som förefaller att vara obehövlig,
och som, där den finnes, inom kort i hög grad blir försvagad och sålunda
förhindrad att fungera med någon effekt.

Första kammarens protokoll 1939. Nr 38.

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

I de svårare tvisterna bör man även i framtiden gå till väga på det sättet,
att en särskild förlikningskommission eller förlikningsman tillsättes. Det är
naturligtvis förutsett i förslaget, men det behöver ju givetvis icke upptagas
i ett lagförslag. Det skulle kunna lika väl efter detta lagförslags behandling
som tidigare göras av Kungl. Maj :t utan stöd i en sådan här lag.

Sålunda ha jag och mina medreservanter ansett, att förslaget i den form
det föreligger icke är ägnat att bidraga till lösningen av mera svårartade
hyrestvister. I allmänhet är institutionen obehövlig och där institutionen kommer
att fungera, kommer den snart att vara förbrukad.

På dessa grunder, herr talman, ber jag att få instämma i herr Hagmans yrkande
om avslag på lagen om medling i hyrestvister.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! Debatten har kommit att röra
sig örn förslaget till lag örn medling i hyrestvister. Det är alldeles riktigt,
som en ärad talare anförde, att socialstyrelsen framställt kritik mot det förberedande
förslag, som framlades. Den kritiken kan emellertid ej göras gällande
i fråga om det lagförslag, som nu föreligger inför kammaren, eftersom
det lagförslaget i väsentliga delar har omarbetats.

Jag ber först att gentemot påståendet, att en sådan här förlikningsnämnd
skulle vara onödig, få framhålla, att den kommer att tillsättas endast i sådana
fall, där en kommun gjort framställning hos Kungl. Majit örn dess tillsättande.
Om nu en kommun på grund av de förhållanden, som råda inom
kommunen, anser, att en dylik nämnd är behövlig, så finnes det väl ej någon
anledning att icke tillskapa en sådan form, att kommunen kan få en sådan
institution. Jag ber att få påpeka, att vi nu för tiden ha kommit in i en
helt annan situation på hyresmarknaden än den, som förelåg för 10, 15, 20
år sedan, så till vida, att omfattande sammanslutningar både av hyresvärdar
och hyresgäster ha framträtt. Vi veta att dessa organisationer kunna i förhållande
till varandra komma i ganska skarpa motsättningar. Vi ha haft
exempel därpå. Det kan inte vara skadligt, att man tillskapar en organisation
för att lösa dessa motsättningar genom ett förlikningsförfarande.

Herr Linnér skildrade den begränsning i den föreslagna nämndens verksamhet,
som ligger däri, att den skall ha till uppgift att förlika parterna. Han
påpekade, att örn domstolen finner, att två parter komma med påståenden
gentemot varandra av sådan art, att en förlikning vore lämplig, och örn då
domstolen hänvisar tvisten till en sådan här förlikningsnämnd, men denna
misslyckas att få till stånd en förlikning, så skulle det skada dess anseende.
Ja, men det är ju en anmärkning, som man kan överhuvud rikta mot alla
förlikningsmyndigheter, som äro inkopplade i domstolssystemet i många
andra länder, och jag tror inte, att den anmärkningen är av någon avgörande
betydelse. Vi ha i alla fall just i detta förhållande mellan hyresvärdar
och hyresgäster ett område, där det i hög grad är önskvärt, att en förlikning
kommer till stånd, ty i fråga om dessa båda bärare av motsatta intressen är
det en förutsättning för en fortsatt lyckosam sammanlevnad, att det sker en
förlikning dem emellan. Det är vida bättre, att förlikning kommer till stånd
än att en domstol avhugger tvisten med ett domslut.

Jag kan för min del inte finna, att det verkligen föreligger några som helst
anledningar att antaga, att en sådan lag som den föreslagna skulle på minsta
vis medföra någon olägenhet eller skada. Men å andra sidan finnes det lätt
tänkbara situationer, i vilka den skulle kunna vara till gagn. Förslaget utgör
ett försök att införa den rätta andan för lösning av intressekonflikter
mellan hyresvärdar och hyresgäster, nämligen förlikningens anda, och jag

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ang. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

föreställer mig, att riksdagen icke kommer att ångra sig, om den bifaller förslaget.

Herr Linnér erhöll ordet för kort genmäle och anförde: Herr statsrådet
har sig säkerligen bekant, att i de processystem, där man har sökt införa en
sådan här medlingsinstitution, har denna visat sig ha ett ganska ringa värde.
Den har rätt snart blivit endast en passage till domstolarna. Det är att befara,
att även den medlingsinstitution, som här föreslås, skall lida samma
öde.

Herr Linderot: Herr talman! Jag begärde ordet ytterligare en gång i

denna principdebatt av det skälet, att utskottets ordförande herr Norman förmenade,
att utskottet inte hade något att göra med den frågan örn, på vilket
sätt bostadsproduktionen försiggår här i landet, och det kan ju herr Norman
ha alldeles rätt i, att andra lagutskottet inte precis har med den saken att
göra. Men det var nu inte heller precis så, som jag ställde frågan till herr
Norman, utan jag tog upp ett mycket centralt spörsmål, som heter: skydd
för hemmet åt dem, som måste hyra av fastighetsägare. Här har använts
beteckningen »optionsrätt» — ett krokigt ord, som inte är så lätt att förstå,
men som i alla fall kan uttydas som hemskydd. Detta tog jag upp som en
central fråga och påvisade, att varken Kungl. Maj:ts proposition eller utskottet
hade i den här nya hyreslagstiftningen gjort någonting till skydd för
hemmet för dessa miljoner hyresgäster. Och då måste jag fråga: varför har
inte utskottet gjort det? Varför har inte Kungl. Maj:t gjort det?

Ja, så tittade jag efter i Kungl. Maj:ts proposition. Där står det, att man
nog inte kan gå in på en sådan lagstiftning, ty då blir det minskad bostadsproduktion
i landet. Och i utskottets utlåtande, herr Norman, står det på
det här viset på sid. 38: »Det är väl sant, att hyresgästens intresse att även
mot hyresvärdens vilja få bo kvar i en förhyrd lägenhet icke därmed kunnat
i full utsträckning tillgodoses» —- nämligen genom den bestämmelse, som här
finnes i lagförslaget örn skadeståndsrätt. Och så fortsätter utskottet: »Å
andra sidan synes emellertid farhågan, att införandet av optionsrätt i enlighet
med vad i motionen yrkats skulle medföra ogynnsamma verkningar å
bostadsproduktionen och hyresmarknaden, icke kunna avvisas.»

Jag har alltså råkat ut för att diskutera med utskottet örn vad utskottet
självt har formulerat, och det borde väl inte kunna sägas ligga vid sidan
av det ämne, som vi diskutera.

Utskottet har funnit ett enda skäl för att man inte kan gå in för en optionsrätt,
och det är, att då skulle de privata bostadsspekulanterna, som vi här i
Stockholm ofta med mycket stort skäl kalla för hyresockrarna, inte få samma
intresse för att spekulera i fastigheter och hyreshus, om det skipades
någon rättvisa åt hyresgästen i ‘det avseende, som vi här tala örn, och då
måste jag väl angripa utskottets utgångspunkt för sin motivering. Eljest
kan jag inte diskutera med utskottet. Jag har sagt, att utskottet gått ut
från en gammal-liberalistisk ståndpunkt, som var förlegad redan när det
socialdemokratiska partiet här i landet bildades för 50 år sedan, och utifrån
en sådan gammal förlegad ståndpunkt yrkar man avslag på vår motion i
ärendet.

Att påpeka det är väl inte vid sidan av saken, herr Norman! Det är väl
tvunget att sägas. Hur skall jag eljest kunna få er att förstå det här bättre
en annan gång, om jag inte påpekar, vilka tokiga utgångspunkter ni lia,
när ni yrka avslag på vår motion.

Och någon annat skäl finnes inte. I hela den här tjocka luntan har man

100

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

bara hittat på en enda sak, och den motivering, varmed man yrkar avslag
på en kärnpunkt i vår motion, den är ju förlegad. Det var bara det jag
ville ytterligare säga, herr Norman.

Herr Lindhagen Herr talman! Jag har ju egentligen ej rätt att säga någonting,
ty jag har inte varit närvarande och hållit mig framme i andra
lagutskottet för att kunna bli i tillfälle att göra något yrkande i denna fråga,
för vilken jag har intresserat mig sedan årtionden tillbaka. Och jag har
inte heller kunnat sätta mig in i propositionen på grund av en arbetsbörda,
som har påvilat mig denna tid.

Emellertid ser jag dock så mycket, att här ha vi ånyo en s. k. palliativlagstiftning,
alldeles som det är vanligt vid jordfrågorna. Det är synd, att
det socialdemokratiska partiet, som så förtjänstfullt intresserat sig för arbetareproblemen,
arbetslösheten och liknande frågor, som ligga detsamma
närmast, inte kommit in på de s. k. jordfrågorna, varken här i landet eller
i världen; det har ingen särskild politik i jordfrågan och inte heller i utrikespolitiken.
Och intet annat parti hjälper heller till numera för att effektivt
föra fram de här sakerna, och därför går ju allt sådant så gränslöst långsamt.

Beträffande Linnér vill jag säga, att han är ju skarpsinnig i att uppfinna
brister och granska former, men jag skulle vilja tillråda Linnér en annan
metod. Där det finnes en vilja, där finnes det också en väg. Först måste
man göra sig reda för vad som är oriktigt och skaffa sig en vilja att avhjälpa
det, och då upptäcker man också vägen. Men örn man saknar detta
sociala patos, denna vilja, då kommer man endast att kritisera även det lilla
fjät, som man försöker göra. Det är herr Linnérs huvudsakliga styrka att
talangfullt visa, hur långt man kan komma i ett sådan nedrivande arbete.
Jag försökte bringa denna fråga — bland många andra frågor —■ på tal
vid det nordiska juristmötet i Helsingfors 1937. Då fäste jag uppmärksamheten
vid att det var nordiska kommittéer, som gemensamt sysslade med
dessa saker, och jag frågade, örn det inte vore lämpligt, att mötet uttalade
sig för en nordisk lagstiftning. Då svarades det: Vi ha kontakt med varandra
i alla fall litet si och litet så, och man försöker att få en del gemensamma
bestämmelser.

Men i fråga örn denna proposition lär det icke ens förekomma någon antydan
örn en sådan nordisk samhörighet. Vi veta icke, örn dessa bemödanden
äro totalt förfelade, så att vi få ta upp dem en gång till eller i den
mån andra länder stå bakom den här Saken. Men då måste man ju först
skaffa sig en social uppfattning om dessa ting, och den formulerar jag så
här:

»Människans rättsordning är till för individen. Varje individ har ett medfött
behov att dana omkring sig ett eget samfund. Detta kallas hemmet.
Det är individens borg. Det måste således vara ''eget’ på något sätt.»

Särskilt i städer är hemmet allt annat än eget. Hemmet är prisgivet som
en handelsvara. Tryggheten kommer icke. Individen är omstuvad till en
hyresgäst. Det s. k. hemmet upplåtes på ett år i sänder. Uppsägning och
hyresförhöjningar sväva över det. Hemtrevnaden är måttlig inom standardiserade
hyreskaserner med allt trängre lägenheter. Bland denna hemlösa
befolkning byter exempelvis i Stockholm årligen var fjärde människa bostad
med bekymmer och omkostnader. Det är de s. k. hyresgästhemmen.

Detta är således ett missförhållande. Den första omtanken vid bedömandet
av hyresfrågan är således att oavlåtligt minska antalet hyresgäster genom
anskaffande av egna hem, helst isolerade. Företagarna, som bygga

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

101

Äng. ny hy reslag stiftning. (Forts.)

kooperativa hus oell även egna hem, få ju ändå sin förtjänst. Men man borde
förhindra uppförandet av bostadshus, som skola utnyttjas som spekulativa
inkomstkällor.

^Lagstiftningens mål går ut på att upphäva det nuvarande hyresgästförhållandet
och skapa någonting av eget hem för individerna överhuvud taget.
Då kan man ju göra som vi ha gjort på lantegendomarna kring Stockholm.
Men den tiden är snart en saga, ty även där rusa hyresgästhusen hänsynslöst
fram alltmer, och det som man arbetat på i fyrtio år gravlägges i
denna, trots de sociala framstegen, i jordfrågorna allt reaktionärare tid. Men
man kan också bygga kooperativa bostadslägenheter. Även då får individen
ett hem utan att vara hyresgäst. Vidare kan staden bygga bostadshus; jag
kan tänka mig att det är vanskligt, men något bygges i alla fall även på det
sättet.

Målet måste vara att skapa egna hem, kooperativa bostäder eller bostadshus,
uppförda av staden, som icke är hänsynslös mot sina hyresgäster, utan
bygger för individernas egen skull. Men därutöver kan man förmodligen
länge icke undvara de s. k. hyrsgästhusen.

Då är det en sakrätt med palliativ visserligen i sin karaktär att förläna
individen en s. k. optionsrätt. Det är ett gammalt krav. På landet har det
genomförts för vissa enskilda arrendatorer, och i statens arrendeupplåtelser
ha alla arrendatorer optionsrätt. Kunna jordbrukshemmen få optionsrätt,
borde även stadshemmen kunna få det.

Häremot säges rent ut, att man måste se till att det blir hyresspekulanter,
som bygga fritt, ty då bygges det mycket mera. Vad är det för rättsordning
i detta nya samhälle, som vill växa upp på folklig grund?

Jag framhöll i Helsingfors, att till dessa förutsättningar för beredande av
någon hemtrevnad i hyreshus bör följdriktigt i lag föreskrivas, att hyreshus
skola uppföras så, att hyresgästen icke störes av grannar genom högtalare,
grammofoner, pianon, danstillställningar, barnskrik, snarkningar med mera
dylikt. Ett hem bär nog med sina egna ljud. Detta är väl rimligt. Skola vi
bygga, få vi se till att det blir på det sättet.

Men nej, det blir ingen sådan lagstiftning. Man skall bara bygga hus, där
detta behandlas hur som helst, ty annars bli de icke byggda.

Lägenheter om ett rum och kök för familjer borde icke få förekomma. I
Amsterdam äro de förbjudna. Jag har studerat bostadsfrågan i utlandet,
och därvid fann jag Holland vara en intressant kunskapskälla. I Amsterdam
gäller som axiom, att en lägenhet på ett rum och kök är obeboelig för en familj,
men här anses det vara nödvändigt för att få hyreshus byggda.

Ja, så komma vi till medlingen i hyrestvister. Vad är det nu för envishet
att^icke vilja lia någon medlingsdomstol. Skola vi för alla tvister, stora och
små, nödvändigt gå till de vanliga domstolarna? Jag blev i går uppsökt av
en dam. Hon hade haft en process vid rådhusrätten med mannen för att åt
sina barn få någon ökning i ett litet utdömt understöd. Det beviljades, men
rättegångskostnaden uppgick till 650 kronor för den fattiga kvinnan.

Här kan ju uppstå alla möjliga småtvister. Lägenheten kan vara bofällig
på många sätt m. m. Samhället måste se till att den svage blir skäligen
hjälpt. Nu får han gå till domstol och processa och skaffa advokat, som lägger
på sina höga arvoden för att själv kunna leva. Därför är det lämpligt, att
det allmänna instiftar ett slags medling. Jag tar för givet, att denna medling,
såsom påpekades bär av en föregående talare, har skavanker, men det är
bättre att ta en början än att avstå från hela detta institut. Ty då dröjer
det tio, tjugo år, ännu längre, innan man kommer fram till något.

I Danmark och Norge har man särskilda smådomstolar, som påminna örn

102

Nr 38.

Onsdagen, den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

vad vi hade under medeltiden, när domarna gingo ut och dömde på torgen. De
äro medlingsdomstolar och döma med domstols myndighet. Där sitter en aktad
domare med två bisittare, som kunna vara jurister eller icke-jurister. Det
är förbjudet för parterna att ha advokater med sig. Man är där förtjust i
dessa domstolar. Det är många små tvister som biläggas på detta sätt.

Vi skola ju samarbeta i norden för gemensam lagstiftning. Varför vilja
icke svenskarna lia en sådan lagstiftning? Jo, det är de höga juristernas
skuld.

Då det gällde att pröva grunderna för den svenska rättegångsreformen, föreslog
jag detta dansk-norska uppslag i utskottet. Där fick förslaget fem röster
men de antecknade sedan icke skiljaktig mening. Det anses visst mindervärdigt
att befinna sig i minoritet, och ändå är det minoriteter, som ta de
flesta initiativ från begynnelsen.

Därför tillstyrker jag denna medlingslag. Den må ha brister, den betyder
i alla fall en vilja att göra något, och får man den in i lagen, komma förbättringarna
lättare.

Ett kainsmärke på propositionen synes mig vara, att ehuru lagen gäller
hyresgäster över hela landet, så skall det bero på kommunerna, örn lagen får
tillämpning. Här sticker fram något av den där »direktionen», örn vilken vi
talade i ett föregående ärende. Det är den det beror på. Här ha vi en styrelse,
som först skall komma in med förslag från en kommun, och hur svårt
det ofta är att få en styrelse i gång är allmänt känt. Och ifall lagen händelsevis
kommer i tillämpning inom en kommun, skola hyresgästerna ha det
dåligt i andra kommuner. Lagen bör såvitt jag förstår gälla alla hyresgäster
inom alla kommuner i riket.

Så skall det väl även vara tillräckligt luftutrymme i lägenheterna. Det
bör icke tillåtas att göra dem allt mindre, för att hyresvärdarna skola förtjäna
mera pengar. Nu gör man också taken så låga som möjligt för att det
skall bli flera våningar. Nu lockar man med lyxen, gör små kaninburar med
dyrbar inredning, men försummar det viktigaste, nämligen luftutrymmet.

Detta är nog en lagstifnting, som vi i mycket böra gråta över, men det
är nog bäst att taga det lilla uppslag, som kommit fram. Därför får jag,
som ej fått tid att väcka motioner i ämnet, nöja mig med det magra ben, som
ligger i det yrkande örn bifall till herr Hages förslag, som har framställts av
Linderot. Vi få hoppas, att dessa frågor, som nu försummats, hållas vid
liv.

Häri instämde herr Ström, Fredrik.

Herr Norman: Herr talman! Jag begärde ordet för att rikta en replik
till herr Linderot.

Den passus, som herr Linderot läste upp ur utskottsutlåtandet i fråga örn
optionsrätten, innebär icke — det var detta jag ville framhålla i mitt första
anförande — något omdöme från utskottets sida örn lämpligheten och rättfärdigheten
eller icke i de faktiska förhållandena på bostadsproduktionens
område, utan ett konstaterande, huru enligt utskottets mening alltför stränga
lagstiftningsbestämmelser på nu föreliggande område komma att verka under
dessa faktiska förhållanden. Jag tror att vi kunna vara överens örn en sak,
herr Linderot och jag, och det är behovet att ge största möjliga skydd åt
hemmet. Men det bästa skyddet åt hemmet föreligger, när det finnes en tillräcklig
mängd av goda och sunda bostäder, och det problemet ligger på ett
annat plan än här föreliggande lagstiftning, som avser att reglera förhållandet
mellan hyresvärd och hyresgäst.

Onsdagen, den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

103

Ang. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

Herr Tamm: Herr talman! De betänkligheter, som här ha framförts av
herrar Hagman och Linnér mot denna lag örn medling i hyrestvister, varom
diskussionen ju främst rört sig, delas och ha delats inom utskottet i mycket
större utsträckning än som kan framgå av reservationen. Man kunde ju icke
undgå att få den uppfattningen, att denna lag är ganska konstig och konstigt
hopfuntad. Det är ju faktiskt en sammanblandning av olika uppdrag för
denna nämnd. Man vet icke, örn det är en förlikningsnämnd eller en skiljenämnd,
och jag kan mycket väl förstå, att framför allt en jurist som herr
Linnér har svårt att acceptera en lagstiftning som denna.

Jag har bara velat framhålla, att skälet till att jag och många med mig
dock icke velat gå emot denna lag helt enkelt är, att bägge parterna, såväl
hyresvärdar som hyresgäster, önskade få till stånd någon form av förlikningsnämnd.
Jag ser icke på denna frågas utveckling så pessimistiskt som herr
Linnér, utan jag anser — och i detta fall kan även jag instämma med herr
Lindhagen i viss mån — att örn man också icke funnit idealformen för en
sådan nämnd, så är det dock bäst och lyckligast, örn man kan få till stånd
en sådan för att örn möjligt få en del småtvister lättare uppklarade.

Herr Linderot: Herr talman! Efter det sista anförandet av utskottets ordförande
ber jag få konstatera, att utskottet sålunda inte har något skäl för
den ståndpunkt utskottet har intagit, utan utskottet har befarat, att någonting,
som utskottets ärade ordförande kallar för ett faktiskt förhållande, skulle
inträda. Men man befarar väl inte, att någonting skall inträda, som är ett
faktiskt förhållande? Ja, herr Norman skakar på huvudet, men det står ju
här, att utskottet befarar, att det skall bli minskning i bostadsproduktionen.
Nu säger herr Norman, att utskottet icke har fällt något omdöme, utan hänvisat
till ett faktiskt förhållande. Ja, jag ber om ursäkt, men det är allt
bra fattigt av en utskottsord förande att försvara ett utskott med en så billig
undanflykt, som herr Norman här har gjort!

Jag konstaterar alltså, att utskottet inte ens har bekymrat sig örn att skaffa
något argument — ty vad herr Norman här anfört är intet argument — för
att avslå vårt blygsamma förslag att skaffa en liten ringa rätt till skydd för
hemmet åt de stora massor fattiga människor, som äro hyresgäster hos privata
fastighetsägare i detta land. Mer behöver inte sagås för att utskottets
position i det fallet skall kunna betraktas som fullkomligt sönderskjuten, och
det vore ju märkligt, om man inte efter detta till ett kommande år skulle
kunna få en ändring till stånd åtminstone i det fallet.

Herr Ekman: Herr talman! Man kan ju otvivelaktigt ha olika meningar
örn vad som må betraktas som en sönderskjuten position, om man står^ och
talar på ett agitationsmöte i någon lokal i landet eller örn man står på någon
annan plats. Jag är angelägen att här i kammaren framhålla, att jag tycker
att andra lagutskottet i allt väsentligt har träffat pricken ganska nära, då
det gällt att skifta sol och vind mellan två så pass motsatta intressen som
hyresgästens och hyresvärdens, och jag vågar säga, att detta lagförslag, örn
det av riksdagen antages, kommer att stärka hyresgästernas position jämfört
med tidigare förhållanden på ett sätt, som man har anledning att hälsa
med den allra största tillfredsställelse. I det avseendet ber jag, herr talman,
att få hemställa örn bifall till vad andra lagutskottet har föreslagit.

Kommer jag sedan över och ser på lagutskottets förslag till lag örn medling
i hyrestvister, så är min belåtenhet, herr talman, inte lika stor. Jag

104

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

måste säga, att vissa bestämmelser i denna lag te sig ganska oförståeliga.
Jag kan inte se, att de på detta område kunna medföra någon som helst rättsordning.
I lagförslagets 5 § på sid. 17 i utskottsbetänkandet, förutsattes,
att part, som har hemställt örn medling, skall inställa sig. Erfarenheter från
andra områden, där medling kan påkallas, ge tydligt vid handen, att det icke
är alltid en part, som har begärt medling, anser att han bör inställa sig vid
medlingssammanträde, och jag kan mycket väl tänka mig, att det vid medlingar
på detta område oftare än på andra områden kan inträffa, att en part,
som i en viss personlig uppriven situation har framställt begäran örn medling,
underlåter att inställa sig. Ja, man förutsätter att han alltid skall inställa
sig, men det kan väl tänkas, att han inte gör det. Men örn då vid ett
enligt denna lag anordnat medlingssammanträde motparten till den, som begärt
medling, inte inställer sig, äger nämnden att vid vite ålägga honom att
inställa sig hos nämnden. Är det då en fastighetsägare av den typ, som
exempelvis herr Linderot har skildrat här i ett par tre anföranden, kommer
han säkert ändock inte att inställa sig, och då avskrives ärendet enligt denna
lag. Vad är det för en lag örn medling i tvister? Jag måste i detta avseende
till alla delar instämma i den kritik och i det yrkande, som tidigare har framförts
av herrar Linnér och Hagman.

Herr Linderot: Herr talman! Jag vill bara gentemot herr Ekman ha sagt,
att han borde ju vara inne och höra på vad diskussionen gäller, innan han
fäller värdeomdömen örn mina inlägg och talar örn agitationstal. Jag har
nämligen samma uppfattning som herr Ekman, att denna sak i och för sig
betyder ett framsteg; det upplyste jag örn när diskussionen började och herr
Ekman inte var här. Min diskussion efteråt med herr Norman rör en enda
fråga, nämligen optionsrätten, vilket herr Ekman borde ha observerat. Jag
har inte påstått att utskottets position rörande alla dessa 40 eller 50 paragrafer
är sönderskjuten, men att utskottets position i fråga örn optionsrätten
är sönderskjuten vidhåller jag, alldenstund utskottet inte kunnat förebringa
något argument för avstyrkande av motionen om optionsrätt. Något annat
har jag inte sagt, och i övrigt kan jag göra herr Ekman glad eller ledsen
— jag vet inte vilket — genom att instämma med honom, då han säger
att denna hyreslag har vissa fördelar. Tyvärr är det dock inte på alla och
vissa väsentliga punkter, och därför har jag kämpat i kväll för att få den
bättre. I fråga örn medlingsförfarandet har jag samma uppfattning som
herr Hagman och herr Linnér främst i kväll förfäktat; jag är enig med dem.
Men för att spara tid har jag inte velat upprepa deras argument. Jag kommer
emellertid att rösta för deras ståndpunkt.

Herr Ekman: Det är ju tråkigt att herr Linderot inte har uppmärksammat
att jag suttit här under hela denna debatt, visserligen inte — det måste jag
säga — för att lyssna på honom, utan för att höra på vad som överhuvud taget
har sagts. I det avseendet finns det alltså ingen anledning att rikta någon
anmärkning mot mig. Eftersom herr Linderot med ett visst patos uppehöll
sig vid optionsrätten, ber jag att få fästa kammarens uppmärksamhet på, att
det möjligen för femton år sedan var ett yrkande från hyresgästorganisationerna
men örn man läser den kungl, propositionen skall man finna att det
idag inte är något hyresgäströrelsens önskemål. Huruvida herr Linderot ändå
har andra skäl att upprätthålla och framföra det som ett hyresgästernas krav,
yttrar jag mig inte örn.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

105

Ang. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

Herr Lindhagen: Herr talman! Nu tiar herr Linderot avstått från med lingen,

och herr Ekman går emot optionsrätten, som han tycker är gammalmodig.
Vad är till sist kvar av lagen?

Hage som trälat med optionsrätten anlägger i sin reservation melankoliska
tonfall. Örn en hyresgäst har optionsrätt, så har han ju utsikt att kunna få ho
kvar längre. Jag begriper inte var Ekman befinner sig. Jag kan tala örn för
honom, att statens arrendatorer ha optionsrätt. Alla tomträttshavare i Stockholm
lia optionsrätt o. s. v. Skall man nu avskaffa också dessa rätter därför
att de äro för gammalmodiga? Jag kan aldrig tänka mig det. I motioner till
arrendelagstiftning ha vi alltid sökt att få optionsrätt stadgad.

Och så denna medling! Jag känner till som gammal domare i alla instanser,
att de flesta av svenska folket som behöva rättshjälp aldrig komma fram ens
till under domstolen. De ha inte råd eller överhuvudtaget möjligheter. Det är
en orätt över alla gränser. Varför vill man ej skaffa åtminstone billiga medlingsanstalter
åt fattiga människor i stället för att hänvisa dem oöverkomligt
på alla sätt att »stämma till domstol», gå till en advokat och ge ut pengar,
som man inte äger. Var äro vi egentligen hemma? Jag yrkar bifall till denna
lag med Hages tillägg, så att vi åtminstone få en hållhake och kunna börja
motionera om förbättringar.

Herr Ekman: Vad som kan behövas på jordområden, för arrendejordar

eller sådant, yttrar jag mig inte örn i denna debatt, herr talman. Jag vill endast
säga, att örn optionsrätten för närvarande skulle vara ett krav, som med
särskild styrka kan drivas från hyresgästernas sida, är det herr Lindhagen
snarare än jag som är reaktionär. Jag tycker närmast att jag är revolutionär,
när jag säger detta.

Herr Norman: Den jämförelse herr Lindhagen gör mellan optionsrätten

för jordbruksarrenden och den optionsrätt det här är fråga örn är enligt min
mening inte hållbar. I förra fallet gäller det att trygga vedlerbörandes försörjning.
i senare fallet gäller det att ge ett skydd för hemmen, men det kan
bli ett skydd med sådana återverkningar att det kunde medföra raka motsatsen
mot vad man avsett.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna paragrafen,

2 kap. 38 § och 3 kap. 1—25 §§.

Godkändes.

3 kap. 26 §.

I denna paragraf var andra stycket så lydande:

Efter tillsägelse minst en månad i förväg må hyresvärden låta i lägenheten
utföra mindre brådskande förbättringsarbete som icke vållar väsentligt hinder
eller men i nyttjanderätten. Sådant arbete må dock ej utföras under
sista månaden av hyrestiden. Vill hyresvärden utföra annat arbete i lägenheten,
äge hyresgästen inom en vecka från det han erhöll meddelande därom,
utan hinder av att längre hyrestid må hava avtalats, uppsäga avtalet till
upphörande å den fardag som inträffar näst efter sex månader från uppsägningen;
och må sådant arbete ej påbörjas förr än avtalet enligt vad nu sagts
kunnat bringas att upphöra. Vad i detta stycke stadgats gäller ej arbete som
hyresvärden utfäst sig att utföra åt hyresgästen.

106

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

I den av herr Tamm m. fl. beträffande förevarande paragraf avgivna reservationen
hade föreslagits, att andra stycket av paragrafen skulle erhålla följande
ändrade lydelse:

Efter tillsägelse minst en månad i förväg må hyresvärden låta i lägenheten
utföra mindre brådskande förbättringsarbete, som icke vållar väsentligt
hinder eller men i nyttjanderätten, så ock genom lägenheten draga stamledningar
för avlopp samt för fastighetens förseende med värme, gas, elektricitet
och vatten. Sådant arbete må dock ej utföras under sista månaden av hyTestiden.
Vill hyresvärden----utfäst sig att utföra åt hyresgästen.

Herr Tamm: Vid denna paragraf ha jag och några andra ledamöter av

utskottet avgivit en reservation. Jag skall icke uppehålla mig länge vid den,
ty det skulle ju vara fullständigt meningslöst vid detta tillfälle. Jag vill bara
framhålla att vi yrkat att den ändring, som regeringspropositionen vidtagit i
hyreslagstiftningskommitténs förslag, skall tagas bort och man alltså skall återgå
till detta förslag. Det innebär ju helt enkelt att man underlättar hyresvärdarnas
möjlighet att reparera fastigheten gentemot en och annan tredskande
hyresgäst. Jag skall inskränka mig till att endast yrka bifall till vår reservation
på denna punkt.

Det är även en annan liten sak i samband med 26 § som jag skall be att få
säga ett par ord örn. I hela denna lag ha ju i flera hänseenden tvingande bestämmelser
införts. Ett sådant tillvägagångssätt kan i vissa fall tänkas binda
parterna mer än som är önskvärt. Lagförslaget synes emellertid, utan att hyresgästernas
intressen åsidosatts, ge ett visst utrymme åt frivilliga uppgörelser
mellan parterna, när det behövs. I 19 § första punkten stadgas sålunda, att
förbehåll, varigenom inskränkning göres i de rättigheter som i enlighet med
andra paragrafer tillkomma hyresgästen, skola vara utan verkan. Och samtidigt
förklaras i andra punkten att hinder icke skall föreligga att sluta ett avtal
örn inskränkning i rätten att erhålla nedsättning i hyran för hinder eller men
i nyttjanderätten till följd av att hyresvärden under därför erforderlig tid låter
verkställa arbete för lägenhetens försättande i avtalat skick eller för sedvanligt
underhåll av lägenheten eller fastigheten i övrigt eller ock låter utföra visst annat
arbete som särskilt angivits i avtalet. Utskottet har härtill framhållit att
den i första punkten i 19 § intagna regeln icke lärer innebära att avtal, varigenom
parternas rättsförhållande med anledning av en viss förestående åtgärd
regleras, skall äga laga verkan allenast i den mån detta kan anses följa av andra
punkten. Jag vill emellertid i samband härmed understryka, att om till
exempel vissa reparationsarbeten som just beröras i 26 § skola företagas, hinder
givetvis icke bör få föreligga för hyresvärd och hyresgäst, att när frågan
örn deras genomförande är aktuell, överenskomma angående storleken av det
belopp som bör tillkomma hyresgästen, detta vare sig det gäller nedsättning i
hyran eller skadestånd eller ersättning för avbräck i rörelse. Det är uppenbart
att utrymme för sådana överenskommelser måste finnas. I annat fall
skulle hyresgästen, sedan arbetet väl var utfört, kunna framställa anspråk på
ytterligare ersättning, oaktat parterna förut varit ense örn vissa bestämda belopp,
och härigenom grunden för hyresvärdens kalkyler naturligtvis helt och
hållet undanryckas. Det förefaller mig orimligt örn en sådan tolkning vore
tänkbar. Jag utgår för min del ifrån att den uppfattning jag här gjort mig
till tolk för överensstämmer med lagens reella innebörd, ehuru det inte framgår
med önskvärd tydlighet i själva lagtexten. Jag förfäktade denna mening
inom utskottet, men fann tyvärr inte tillräckligt gehör för mitt förslag att ett
förtydligande på denna punkt skulle göras i utskottets motivering. Då så icke

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

107

Ang. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

skett, har jag i alla fall velat vid frågans behandling göra detta uttalande till
kammarens protokoll.

Jag har intet annat yrkande att göra, herr talman.

Herr Norman: Utskottet övervägde att inskriva i motiveringen de syn punkter

som herr Tamm anförde, men en viss tveksamhet gjorde sig gällande,
och majoriteten kom till den uppfattningen, att det fick överlämnas åt rättspraxis
att ge den riktiga tolkningen av paragrafens ordalydelse. Det föreligger
tydligen ett allmänt intresse att äldre lägenheter moderniseras och förses
med nutidens olika bekvämligheter. I allmänhet äro väl också hyresvärden och
hyresgästen överens örn att hyresgästen skall tåla detta intrång, men i det fall
hyran efter moderniseringen blir så hög att hyresgästen inte kan bo kvar, förefaller
det mig som örn hyresgästen genom denna paragraf finge ett rimligt
skydd, så att han icke helt och hållet utan ersättning skall behöva dragas med
de besvärligheter som större ändrings- och reparationsarbeten innebära för
honom.

Jag hemställer örn bifall till paragrafen.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på godkännande av den under behandling
varande paragrafen samt vidare på paragrafens godkännande med
den ändring, som förordats i den av herr Tamm m. fl. därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

3 kap. 27—46 §§.

Godkändes.

3 kap. 47 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Konungen äger förordna, att inom ort, där flyttningar till och från lägenheter,
som uthyras allenast till bostad, årligen förekomma till betydande antal
och huvudsakligen äga rum den 1 oktober, hyresavtal örn sådana lägenheter
må, utan hinder av vad avtalet innehåller örn tidpunkten för avtalets
upphörande, uppsägas till den 1 april, såframt ej därigenom den avtalade hyrestiden
förkortas med mer än sex månader eller den sammanlagda tid, hyresgästen
sistnämnda dag innehaft lägenheten, kommer att understiga ett år.

Förbehåll, varigenom för uppsägning, som avses i första stycket, föreskrives
längre uppsägningstid än eljest eller stadgas särskild påföljd av uppsägningen,
vare utan verkan.

Herrar Linnér och Holmbäck hade enligt sin förut omnämnda reservation av
angivna orsaker ansett sig böra yrka avslag på 47 §.

Herr Linnér: Herr talman! 47 § är en typisk kompromissprodukt. Den
härleder sig ursprungligen från byggnadsindustrisakkunniga, som för att kunna
utbreda byggnadsverksamheten över hela året hade föreslagit, att uppsägning
skulle kunna äga rum både till den 1 oktober och den 1 april, oberoende
av vad hyresavtalet stadgade. Byggnadsindustrisakkunniga framhöllo emellertid,
att för att lagstiftningen skulle bli effektiv, borde den genomföras likformigt
över hela landet. Detta förslag avstyrktes mycket bestämt av hyreslagstiftningskommittén,
som framhöll att det skulle vara till nackdel för hyresgästerna.

108

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

Nu har departementschefen hittat på att i strid med hyreslagstiftningskommitténs
uppfattning ta byggnadsindustrisakkunnigas förslag örn uppsägningsrätt,
men i strid med byggnadsindustrisakkunnigas mening begränsa det till
vissa orter som Kungl. Maj :t skulle bestämma. Resultatet lär, föreställer jag
mig, bli synnerligen dåligt ur såväl byggnadsindustrins som hyresgästernas
synpunkt. Jag skall endast beröra en enda sak, och det är resultatet för hyresgästernas
del. Det kommer säkerligen att ställa sig på det sättet, att örn hyresmarknaden
är i stigande, kommer hyresvärden, trots den uppsägningstid som
är stadgad i kontraktet, att uppsäga sina hyresgäster, under det att, örn hyresmarknaden
är fallande, hyresgästerna trots den stadgade uppsägningstiden
komma att uppsäga sina kontrakt. I det långa loppet kommer detta säkerligen,
som hyreslagstiftningskommittén med mycken skärpa har uttalat, att
vara till nackdel för hyresgästerna.

Herr talman, med hänvisning till de viktiga skäl, som jag här har framfört,
ber jag att få yrka avslag på 47 §.

Herr Norman: Denna bestämmelse har ju ett gott syfte, nämligen att

åstadkomma en jämnare fördelning av flyttningsbesvären och samtidigt stimulera
byggnadsproduktionens spridning över en större del av året. Paragrafen
skall också träda i tillämpning först när Konungen därom förordnar. Det
förefaller mig som örn nackdelarna varken för hyresvärdar eller hyresgäster
skulle vara så stora, att de överväga de fördelar man vill söka nå och som jag
här har omnämnt. Utskottet har i sin motivering understrukit önskvärdheten
av att det blir frivilliga överenskommelser mellan organisationerna.

Jag hemställer örn bifall till paragrafen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av
den nu förevarande paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle
förkastas; och förklarades den förra propositionen, som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Kungl. Maj:ts förslag till lag om ändrad lydelse av 1-i § lagsökningslagen.

Godkändes.

Kungl. Maj:ts förslag till lag örn medling i hyrestvister.

Beträffande förevarande lagförslag hade reservation anförts av, utom andra,
herrar Hagman, Linnér och Holmbäck, vilka på anförda skäl hemställt, att
förslaget till lag örn medling i hyrestvister icke måtte av riksdagen bifallas.

1 §■

Denna paragraf hade följande lydelse:

Konungen äger på framställning av kommun förordna, att i kommunen skall
finnas en nämnd med uppgift att i enlighet med vad här nedan sägs medverka
till biläggande av hyrestvister.

Herr Linnér: Herr talman! I anslutning till vad som förut yttrats av

herr Hagman och mig ber jag att få yrka avslag på paragrafen.

Herr Norman: Jag hemställer örn bifall till paragrafen.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

109

Ang. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt föreliggande yrkanden propositioner, först på godkännande av den nu
föredragna paragrafen samt vidare därpå att nämnda paragraf skulle förkastas;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på
paragrafens godkännande, sig anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Linnér begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn medling i hyrestvister,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, förkastas nämnda paragraf.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Återstående delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslagen.

Punkten 2.

På sätt förut angivits hade utskottet i förevarande punkt hemställt, att motionerna
I: 285 och 286 samt II: 438, 439 och 440 måtte anses besvarade genom
vad utskottet förut hemställt.

I en av herr Hage vid utlåtandet avgiven reservation hade under punkten B
hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa örn en
fortsatt utredning rörande frågan örn åstadkommande av en optionsrätt för
hyresgäst, varvid skulle övervägas, örn nämnda rätt borde utformas efter förebild
från de stadganden, som framförts inom norsk och dansk lagstiftning,
samt under hänsynstagande till den reservation, som inom 1936 års hyreslagstiftningskommitté
i denna fråga framlagts av herrar Hermansson och Larsson.

Herr Linderot: Jag har tidigare angivit skälen till min avvikande ståndpunkt
i fråga örn optionsrätten. Jag ber nu endast att få yrka bifall till herr
Hages reservation på denna punkt, vari hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majit måtte hemställa om en fortsatt utredning rörande frågan
örn åstadkommande av en optionsrätt för hyresgäst, varvid må övervägas örn
nämnda rätt bör utformas efter förebild från de stadganden, som framförts
inom norsk och dansk lagstiftning, samt under hänsynstagande till den reservation
som inom 1936 års hyreslagstiftningskommitté i denna fråga framlagts
av herrar Hermansson och Larsson.

Herr Norman: Det lagförslag som nu är godkänt av kammaren, har ju tillkommit
efter ett grundligt utredningsarbete. Lagförslaget lior varit utsänt

Ilo

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Ang. ändrade
grunder för
egnahemsverlcsamheten -

Äng. ny hyreslagstiftning. (Forts.)

på remiss till olika myndigheter. Spörsmålet örn optionsrätten har under
den förberedande behandlingen grundligt övervägts. Det av riksdagen fattade
beslutet avser att ge hyresgästerna ett visst skydd mot oberättigade uppsägningar
utan att stadga en reell optionsrätt. Har kammaren den meningen
att en optionsrätt bör införas, så borde en sådan ändring lia blivit beslutad
under behandlingen av det föreliggande lagförslaget. Att man nu skulle
skriva och begära en utredning, när en sådan nyss är verkställd, kan väl
knappast ifrågakomma.

Herr Lindhagen: Det kan inte ifrågakomma, sade den siste talaren. Jag
upprepar, att där det finns en vilja, finns också en väg. Det har upplysts
att optionsrätt finns införd i dansk och norsk lagstiftning. Vi skola ju ha
samröre med Finland på Åland och gemensamma fästningar. Men det passar
oss inte gemensam lagstiftning örn optionsrätt med Norge och Danmark, så
att hyresgästerna kunna få bo kvar litet längre och slippa flytta vart fjärde
år! Hemmet är också en fästning, skall jag säga den siste talaren, och
kunna vi tillåta äktfinnarna, som ligga i oavlåtlig politisk strid mot de svensktalande
finnarna, bygga fästningar på Åland, därvid de även få våra landsmän
på Åland mera i sin hand, böra vi också kunna bygga denna fästning åt
hyresfolket i Sverige, som norrmännen och danskarna ha gjort i sitt land.
Men det går förstås inte för sig i Sverige.

Jag yrkar bifall till herr Hages reservation.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande punkten yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av herr Linderot, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som påyrkats i punkten B i den av
herr Hage vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Linderot begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 38
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, hifalles herr Linderots yrkande i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositio
nen ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för japropositionen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 83, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m.
jämte i dessa ämnen väckta motioner.

I en till riksdagen den 17 mars 1939 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 236, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt ut -

m. m.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

Ill

Ang. ändrade grander för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
drag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att fatta beslut på sätt i propositionen under 14 särskilda, med I—
XIV betecknade punkter närmare angivits.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft följande inom
riksdagen väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen

Inom första kammaren:

nr 214, av herr Lindhagen,

nr 296, av herr Andersson, Elof,

nr 302, av herr Andersson, Alfred och herr Svedberg,

nr 303, av herr Domö m. fl.,

nr 304, av herr Sköldén,

nr 305, av herr Carlström m. fl.,

nr 306, av herr Albertsson m. fl.,

nr 307, av herr Bengtsson,

nr 308, av herr Bengtsson,

nr 309, av herr Nilsson, Bror,

nr 310, av herr Lindhagen,

nr 311, av herr Lindhagen, och

nr 312, av herr Lindhagen, samt

inom andra kammaren:

nr 31, av herr De Geer i Hanaskog,

nr 32, av herr Herou m. fl.,

nr 33, av herr Herou m. fl.,

nr 254, av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.,

nr 336, av herr Ericsson i Sörsjön m. fl.,

nr 454, av herrar Ericsson i Kinna och Karlsson i Munkedal,

nr 455, av herr Sandberg,

nr 464, av herr Skoglund m. fl.,

nr 465, av herr Skoglund m. fl.,

nr 466, av herr Osberg m. fl.,

nr 467, av herr Barnekow m. fl.,

nr 468, av herr Lövgren m. fl.,

nr 469, av herr Larsson i Hede, och

nr 470, av herr Larsson i Hede.

I motionen I: 214 av herr Lindhagen hade hemställts, att riksdagen ville hos:
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte

1) lägga en ledande tanke och en ordnande hand över särskilt den norrländska
jordfrågans lagvägar samt därvid gå till grunden med denna sak;

2) därvid särskilt i fråga om arrén datorernas frigörelse, komplettering av
ofullständiga jordbruk samt återvinning till allmogen av odlingslägenheter
med tillbehör, gå väsentligen de vägar, som utstakats av jordkommissionerna
av åren 1901, 1912 och 1919.

I motionen 1: 310 av herr Lindhagen hade hemställts, att riksdagen ville taga
avstånd från propositionens tillämnade fattigdom i expropriationsfrågan
samt uttala sig för att nästa års proposition i ämnet måtte överväga samtliga
de ändamål, för vilka den under så långa och stridfyllda år varit ifrågasatt såsom
omistlig.

I motionen I: 311 av herr Lindhagen hade hemställts, att riksdagen ville
hos Kungl. Maj :t påkalla, att för disponerande av statens egen jord för jordbruksändamål
måtte instiftas ett institut, kallat åborätt, jämförligt med tomt -

112

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
rätt efter Stockholms stads förebild och omfattande även s. k. arrendeegnahem
och arbetarsmåbruk genom förbättringar i gällande åborättslag för ändamålet.

I motionen I: 312 av herr Lindhagen hade hemställts, att riksdagen •— i anledning
av propositionens ensidiga inställning till att statens egnahemsrörelse
på egen mark borde numera begränsas till landsbygden — ville anhålla, att
Kungl. Majit måtte överväga och för riksdagen framlägga förslag till en social
egnahemsrörelse på statens mark även i städerna och framför allt i huvudstaden
med upplåtelse uteslutande med tomträtt, utbildad efter Stockholms
stads förebild.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att riksdagen måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag

I) dels medgiva, att Kungl. Majit finge, med hänsynstagande till vad utskottet
förut i utlåtandet anfört och i huvudsaklig överensstämmelse med i
bilagor A, B och C till utlåtandet intagna bestämmelser, utfärda

a) kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,

b) kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,

c) kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m.;

II) dels för egnahemsstyrelsen fastställa under punkten införd personalförteckning; III)

dels godkänna under denna punkt införd avlöningsstat för egnahemsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och nied budgetåret 19j39/40;

IV) dels för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln anvisa i

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen.- Avlöningar ett förslagsanslag av
202,800 kronor;

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Omkostnader ett förslagsanslag
av 95,000 kronor;

till Egnahemsbildning: Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare ett
förslagsanslag av 1,290,000 kronor;

till Egnahemsbildning: Bidrag till hushållningssällskap för jordanskaffningsverksamhet
ett förslagsanslag av 1,000 kronor;

till Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån till egnahemslåntagare
ett anslag av 500,000 kronor;

till Egnahemsbildning: Byggande av nybyggesvägar ett förslagsanslag av
100,000 kronor;

till Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län ett reservationsanslag av 300,000 kronor;

till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. ett förslagsanslag av 1,250,000 kronor;

V) dels medgiva, att Kungl. Majit finge för budgetåret 1939/40 bevilja
statsanslag intill 175,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till byggande
av nybyggesvägar;

VI) dels medgiva, att Kungl. Majit finge för år 1940 bevilja statsanslag
intill 2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m.;

VII) dels medgiva, att Kungl. Maj :t finge för tiden 1 januari—30 juni
1940 bevilja statslån från egnahemslånefonden intill ett belopp av 11,000,000
kronor, därav 7,250,000 kronor för jordbrukslägenheter och 3,750,000 kronor
för bostadslägenheter, med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhål -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

113

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
landelia skulle därtill giva anledning och i den mån så utan förfång för lånerörelsen
för jordbruksändamål kunde ske, för bostadslägenheter taga i anspråk
större belopp än det sist angivna;

VIII) dels medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse med hittills tilllämpade
riktlinjer under budgetåret 1939/40 uppskov till ett sammanlagt belopp
av 100,000 kronor finge beviljas med erläggande av ränta och amortering
å lån från egnahemslånefonden;

IX) dels medgiva, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning finge
under tiden 1 januari—30 juni 1940 till jordanskaffningslån åt hushållningssällskap
av egnahemsstyrelsen disponeras tillhopa högst så stort belopp, att
vad som utestode i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle under
sagda tid överstege 1,500,000 kronor;

X) dels medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens för ny utlåning
disponibla kapitaltillgång, som ej anvisades såsom jordanskaffningslån, finge
under tiden 1 januari—30 juni 1940 av Kungl. Majit användas för utlämnande
av förlagslån åt kommuner, aktiebolag och föreningar;

XI) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder till Arrendeegnahemsfonden
för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av 500,000
kronor;

XII) dels medgiva, att för år 1940 finge från arbetarsmåbrukslånefonden
beviljas statslån intill ett belopp av 10,000,000 kronor;

XIII) dels ock å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder till Arbetarsmåbrukslånefonden
för budgetåret 1939/40 anvisa ett reservationsanslag av
4,000,000 kronor;

B) att följande motioner, nämligen I: 214, I: 296, I: 302, I: 303 och II: 464,
likalydande, I: 304, I: 305 och II: 468, likalydande, I: 306 och II: 467, likalydande,
I: 307 och II: 470, likalydande, I: 308 och II: 469, likalydande,
I: 309, I: 310, I: 311, I: 312, II: 31, II: 32, II: 33, II: 254, II: 336, II: 454,
II: 455: II: 465 samt II: 466, måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sederholm, Gabrielsson, Hedlund i Häste och Casenberg, vilka
ansett, att utskottets motivering å sid. 26 (i fråga örn åtgärder av tvångskaraktär
för anskaffande av jord till egnahemsändamål) bort hava den lydelse,
reservationen visade;

2) av herrar von Stockenström och Carlström, vilka ansett, att utskottets
motivering å sid. 26 i nyss angivna fråga bort lyda så, som i denna reservation
angivits;

3) av herrar Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo och Carlström, vilka
ansett, att utskottets motivering å sid. 39—44 (angående förräntning och amortering
av egnahemslån) bort hava den lydelse, reservationen visade;

4) av herr Andersson i Tungelsta, vilken ansett, att utskottets motivering
å sid. 48—49 (angående viss åborätt) bort hava den avfattning, som i reservationen
angivits;

5) av herrar Sederholm, Hedlund i Häste och Casenberg, vilka med avseende
på egnahemsverksamhetens organisation anfört följande:

»Förslaget örn egnahemsnämndernas förstatligande skulle innebära ett allvarligt
ingrepp i hushållningssällskapens organisation och verksamhet, enär

Första kammarens protokoll 1989. Nr 88. 8

114

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksaniheten m. m. (Forts.)
sällskapen inrättat sitt arbete i allmänhet och särskilt konsulentarbetet jämväl
med hänsyn till egnahemsverksaniheten. Då nu en utredning angående
sällskapens organisation är nära förestående, synes det betänkligt att, innan
denna utredning föreligger, fråntaga sällskapen så betydelsefulla uppgifter,
som nu föreslagits. Jämväl för 1938 års jordbruksutredning, som har till
uppgift att verkställa utredning av jordbrukets produktionsbetingelser och
avgiva förslag till organisatoriska åtgärder med avseende på jordbruket, torde
en så genomgripande omorganisation, som nu föreslås, kunna komma att föregripa
utredningens resultat.

Av dessa skäl synes det föreslagna förstatligandet av egnahemsnämnderna
böra tills vidare anstå, allra helst som nödiga reformer även inom nuvarande
organisationer säkerligen kunna genomföras.»

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Herr talman! Jag får uttala min

tillfredsställelse över behandlingen av detta ärende i utskottet. Det föreliggande
förslaget löser enligt mitt förmenande, i den mån det kan genomföras
i praktiken, många av jordbrukets svåra problem. Denna omläggning
av egnahemsverksamheten torde bereda möjligheter att få mera bärkraftiga
jordbruk på de egna hemmen, än rörelsen tidigare har tagit sikte på. Jag skall
inte så länge uppehålla mig vid själva principen, som ju utskottet har förklarat
sig godkänna och vars riktlinjer utskottet har följt. Det finns emellertid
reservationer på ett par punkter. För att man skall kunna åstadkomma
en förbättring eller utvidgning av ofullständiga jordbruk är det nödvändigt
att skapa tillgång till tillskottsjord. Först och främst gäller detta de odlingsbara
arealer som finnas inom det egna jordbruket. Här ha ju bidragen till
olika ändamål blivit väsentligt höjda. Detta är en av de första hävstängerna
för att nyttiggöra mark som för närvarande icke är odlad.

Dessutom har man ju möjligheter att inköpa kronoegendomar och enskilda
jordegendomar, som ur rent ekonomisk synpunkt och med hänsyn till den
topografiska beskaffenheten eller eljest äro lämpade härför, och som kunna
styckas och användas såsom tillskottsjord för att komplettera jordarealen på
småbruk eller mindre jordbruk, som ligga i närheten av dessa egendomar. I
trakter, där ett större antal småbruk ligga intill varandra, är ju ett sådant
tillvägagångssätt inte möjligt. För sådana trakter innebär förslaget möjligheten
till en viss utbyggnad av jordbruket, att gemensamhetsbeten skola
kunna tillskapas. Men därutöver är det ju en av grundtankarna i hela
förslaget, att alltför små jordbruk även skola sammanslås för att på det sättet
skapa bättre arbetsmöjligheter åt innehavarna och därmed även ge dem ökade
försörjningsmöjligheter.

I enlighet med egnahemsutredningens uppfattning är det här även föreslaget,
att man under vissa förutsättningar skulle ha möjlighet att expropriera
mark. Då hela frågan är av en så grannlaga och ömtålig beskaffenhet, har
det inte varit möjligt att nu inom departementet medhinna överarbetningen av
sistnämnda spörsmål. I princip har jag emellertid redan i år tagit ståndpunkt
till detta problem. Skogsägareföreningarnas riksförbund har talat om
expropriationsrätt såsom en gärd av rättvisa, och det är enligt min mening
ganska träffande. I ett stort antal fall är det ju nämligen så, att större
egendomar tillkommit genom köp och sammanslagning av flera mindre gårdar,
och det bör därför kunna anses riktigt att expropriera jord från egendomar,
som det är lämpligt att dela upp, för att på det sättet erhålla behövlig
tillskottsjord. Men det är också klart och tydligt sagt ifrån i propositionen,
att en expropriationsrätt inte skall kunna leda till en sådan uppdelning av
någon egendom, som skulle kunna inverka menligt på driften av hela egen -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

115

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
domen, för att göra en annan, för liten egendom någorlunda bärkraftig. Det
är följaktligen nödvändigt, att detta spörsmål göres till föremål för en omfattande
och ingående detaljprövning, innan ett definitivt förslag kan framläggas
för riksdagen. Befintligheten av en sådan lag medför, enligt min
mening, att den ytterst sällan behöver tillgripas.

Beträffande belåningsgränsen för egnahemsfastigheterna är jag den förste
att erkänna, att 90 procents belåning på fastighetens taxeringsvärde innebär
en relativt hög skuldsättning, och i vanliga fall är en sådan skuldsättning
naturligtvis inte önskvärd. Men det finns också talrika fall, där det är önskvärt
och nödvändigt att kunna bisträcka unga likaväl som äldre jordbrukare,
och därvidlag kan man beteckna den i det föreliggande förslaget genomförda
höjningen av belåningsgränsen som en verklig sanering av kreditförhållandena.
Örn nämligen dessa människor kunna erhålla endast en viss
mindre kredit genom egnahemsbelåning, äro de därutöver hänvisade till att
leva på en mera tillfällig kredit, som dels kanske betingar ganska höga räntor
i förhållande till det allmänna ränteläget och dels även har den olägenheten,
att det är mera ovisst, under hur lång tid lånet får lov att löpa. Att det föreliggande
förslaget sträcker sig längre än den hittillsvarande låneprincipen
får därför betraktas som en viktig förbättring i hela förslaget.

Enligt mitt sätt att se är det också någonting mycket viktigt, att framför
allt arvfallna gårdar enligt det föreliggande förslaget skola kunna inrangeras
under egnahemsverksamheten. Jag har nämligen kommit till den uppfattningen
att det tyvärr ofta händer, att ungdomar från välbärgade hem inte
ha möjlighet att lösa in fädernegården just på grund av de nuvarande kreditförhållandena,
som nödvändiggöra alltför dyra lån och för stora amorteringar.
I den öppna marknaden kan man få lån allra högst intill 75 procent av taxeringsvärdet.
Och vi få även komma ihåg, att en del pengar behövas till
inventarier och åtskilligt annat, som är förutsättning för tillräcklig sysselsättning
och tillfredsställande drift inom jordbruket. Och även örn man tar
ett sådant fall, där garden har ett värde av 30,000 kronor och är gravationsfri
i föräldrarnas ägo, så _ blir det givetvis betydande svårigheter för det av
barnen, som skall lösa in gården, redan örn man tänker sig, att tillgångarna
skola delas upp bara på tre, fyra olika händer. Alla dessa svårigheter kupna
måhända ge en förklaring till att en hel del unga människor fly från landsbygden,
trots att de aro besjälade av viljan att övertaga och driva ett jordbruk.
Deras ekonomiska resurser ge dem under nuvarande förhållanden ingen
möjlighet att överta fädernegården.

För deni, som förfoga över ekonomiska resurser i ännu mindre utsträckning,
bibehållas enligt förslaget möjligheter till upplåtelse av arrendeegnahem,
och även utskottet har mycket bestämt understrukit betydelsen härav.

. Beträffande sedan frågan örn räntan på jordbrukslånen, så råder ju därvidlag
delade meningar. Jag har i propositionen föreslagit, att man skulle
ha fast ränta, och att räntefoten skulle bestämmas med utgångspunkt från
medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre budgetår,
som närmast föregå det, varunder lånet beviljas. När man betänker, att belåningsgränsen
nu höjes till 90 procent av taxeringsvärdet, så blir det ganska
stora belopp som staten skulle investera i jordbruksfastigheter genom dessa
inteckningslån, örn egnahemsverksamheten utvecklar sig i större utsträckning.
Av denna anledning har jag ansett det vara ekonomiskt, att för dessa jordbruksfastigheter
i likhet med andra fastigheter ta den s. k. botteninteckningen,
(dier upp till G0 procent av fastighetens taxeringsvärde, på vanligt sätt i
sparbanker, eller hypoteksföreningar. Därigenom skulle ju inte statsmakterna
behöva engagera så stort kapital i fastigheterna som örn de skulle

116

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverlcsamheten m. m. (Forts.)
belåna även dessa 60 procent av fastighetsvärdet. I hypoteks föreningarna
kan nian ju erhålla sådana lån mot en fast ränta för ända upp till 60 år
framåt. För ögonblicket är räntefoten relativt låg, men det kan ju tänkas
bli en högre ränta under andra tider.

Men även med denna anordning skulle staten få ikläda sig betydande
skyldigheter i de fall, där fastigheterna behöva belånas med över 60 procent.
På den vanliga fastighetsmarknaden är ju belåningen med anlitande av
sekundärkrediten begränsad till 75 procent, och då jordbrukslån skola beviljas
ända upp till 90 procent av fastighetsvärdet, får staten svara för lånebehovet
upp till 30 procent av fastighetsvärdet, vilket gör en relativt hög summa.
Därvidlag innebär naturligtvis en rörlig ränta, som utskottet föreslagit, ett
påtagligt ovisshetsmoment. Då jag föreslagit den fasta räntan, har jag
utgått från, att är det ett lågt ränteläge, då vederbörande startar sitt jordbruk,
så är — såvitt inte de ekonomiska förutsättningarna för jordbruket i övrigt
äro otillfredsställande — fastighetsvärdet något högre med hänsyn till den
låga räntan.

Nu förordar utskottet, att räntan skall vara rörlig. Låt oss bara ta ett
exempel på vad detta innebär: örn räntan skulle stiga 2 procent, gör detta
180 kronor per år, ifall fastighetsvärdet är 30,000 kronor och statens utlåning
30 procent därav. Men här i riksdagen lia vi ju under en följd av år sett,
hur det motionerats om räntelindring för egnahemslåntagarna med belopp,
som inte varit högre än 40, 50 kronor. Nu har man sagt, att låntagarna
komma att bli nöjda med att få följa med den öppna marknadens ränteläge,
och det är möjligt, att detta kan visa sig riktigt.

Men örn nu riksdagen beslutar i enlighet med utskottets förslag, så bör det
enligt min mening klart och tydligt säges ifrån, vilket åtminstone jag har utgått
ifrån, och som även utskottet har understrukit, att denna låneverksamhet
skall vara en ekonomiskt sund affär. Det skall vara slut med den där
sociala hjälpverksamheten i annan mån än att man skall bisträcka jordbrukarna
med lån, som äro tillfredsställande placerade och som ligga inom en viss
räntemarginal. Det är alltså inte meningen, att statsmakterna skola anslå
pengar för att skriva ned räntan på dessa lån, d. v. s. låna ut till billigare ränta
än staten själv får betala för pengarna.

Men jag är just rädd för att örn vi besluta oss för den rörliga räntan, så
komma vi att få höra från vederbörande låntagare, därest inte de ekonomiska
förutsättningarna för jordbruket förbättrats, efter några år resoneras på följande
sätt: då jag startade mitt jordbruk var ränteläget — för att nu ta ett
exempel —• 3 procent. Nu är ränteläget 5 procent, och de, som nu starta sina
jordbruk med lån mot 5 procents ränta, köpa sina fastigheter till ett lägre
pris än jag, då jag startade, av den anledningen att räntenivån nu är högre
än då.

Riksdagen bör alltså göra klart för sig, att örn vi nu gå in för den rörliga
räntan, så kan det snart börja komma in ett otal petitioner och dylikt. Och
om riksdagen då är känslig och beviljar räntenedsättningar, äro vi inne på en
väg, som enligt min mening inte är riktig, örn man ser jordbruket som helhet.

Jag tänker härvidlag på åstadkommandet av vad vi kalla för familjejordbruk.
Sådana jordbruk äro i minsta laget för att bliva ekonomiska, men det
är klart, att familjejordbruken kunna ha olika storlek och taxeringsvärde i
olika delar av landet. Förhållandena äro ju väsentligt olikartade i olika landsdelar,
bland annat så, att det i en landsdel kan vara alldeles nödvändigt med
en större areal än i en annan del av landet. Men man vill i alla fall gå in
för att göra sådana jordbruk bärkraftiga, och då är det enligt min mening

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

117

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
oriktigt ur jordbruksekonomiska synpunkter att hjälpa en del jordbruk genom
konstlade medel, som inte äro tillgängliga för dem, som driva sina jordbruk
självständigt och belåna dem i den öppna marknaden. Jag har här i stället
velat komma fram till att den, som startar ett sådant familjejordbruk, skall
kunna räkna med att örn han betalar ett visst pris och uppför erforderliga
byggnader, så har han den och den bestämda räntan och annuiteten, och dessa
utgifter stabila för lång tid framåt.

Jag vill inte bestrida, att utskottets uppfattning möjligen kan vara lika
riktig. Det är ju härvidlag mera en omdömesfråga, där det är omöjligt att
säga, att den ena ståndpunkten är riktigare än den andra. Jag har emellertid
framför allt velat betona, att om riksdagen nu följer utskottet och tar den
rörliga räntan, så bör riksdagen också, örn man utgår från de ekonomiskt riktiga
principerna, vara beredd att, örn jag så skulle säga, stå rycken och inte
sänka räntan, när det kommer framställningar, påstötningar och krav vid ett
eventuellt högre ränteläge.

En annan fråga, beträffande vilken utskottets förslag avviker från propositionens,
gäller de så kallade premielånen. Egnahemsutredningen hade ju
föreslagit, att mari skulle kunna lämna premielån — eller som utredningen
kallat dem, avskrivningslån -—- på ända upp till 40 procent av anläggningskostnaden
för fastigheten. Jag ansåg för min del, att detta inte var tillrådligt
ur jordbruksekonomiska och andra synpunkter. Det är klart, att sådana
lån skulle beviljas till högsta beloppet endast i undantagsfall, men enligt mitt
sätt att se skulle det vara mycket vanskligt, örn staten skulle bidraga med så
stora belopp. Det skulle kanske även leda till att fastigheternas anläggningskostnader
ökade i en ur jordbruksekonomisk synpunkt mindre lämplig grad.

Jag bär därför föreslagit, att sådan hjälp bör lämnas genom premielån till
mindre belopp. Dessa skulle emellertid kunna utgå med dubbelt så stort belopp
som hittills, men ändå begränsas till 10 procent av fastighetsvärdet. I
sådana fall, där det är fråga örn mycket dålig jord, skulle de kunna få uppgå
till 15 procent, då ju anläggningskostnaderna för fastigheter alltid bli större
i förhållande till taxeringsvärdet, örn det är sämre jord, än örn det är bättre.
I sådana undantagsfall skulle man därför få gå upp till 15 procent. Det
skulle strängt taget innebära, att lånen kunde utgå med intill 15 procent på
ända upp till 35,000 kronors taxeringsvärde, men ett sådant fall är i själva
verket otänkbart, ty man skulle där lia att göra med ett jordbruk av en bättre
kvalitet än sådana, för vilka de högre premielånen äro avsedda.

Nu har utskottet emellertid föreslagit, att premielånen böra fixeras till ett
visst fast högsta belopp, nämligen 3,000 kronor, vilket ju motsvarar 10 procent
på 30,000 kronors taxeringsvärde. I vissa fall skall dock lån få beviljas
med belopp av ända upp till 4,500 kronor. Jag kan inte absolut bestämt påstå,
att propositionens ståndpunkt är riktigare än utskottets, men jag vill dock
framhålla, att den styrelse, som i fortsättningen skall utlämna premielån, icke
bör bevilja sådana till det högsta beloppet endast för att för tillfället hjälpa
en innehavare av ett jordbruk, vilket står på gränsen mellan bärkraftigt och
icke bärkraftigt. Man måste här akta sig för att bidraga till uppkomsten av
alltför små egnahem och därmed sönderbryta principen örn ekonomiskt bärkraftiga
enheter.

Vad sedan beträffar egnahemsverksamhetens organisation har jag i propositionen
föreslagit, att egnahemsnämnderna skulle utföra vad jag kallar
den sociala delen av verksamheten. De skulle kartlägga hela problemet och
undersöka, vart man i första hand bör lämna nyodlingsbidrag, stenröjningsbidrag
och så vidare, var man bör sätta in de största krafterna för att komplettera
ofullständiga jordbruk, och i vilken mån man kan göra detta genom

118

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
inköp av andra fastigheter, sona kunna läggas till de ofullständiga jordbruken.

Då denna inventering utförts av egnahemsnämnden på en viss ort, överlämnas
den till hushållningssällskapet, som skall ha att utföra den produktionsfrämjande
verksamheten. Det är ju inte endast egnahemsfastigheter,
som behöva kompletteras och göras ekonomiskt mera bärkraftiga, utan det
finns även en mängd andra jordbruk, som äro ofullständiga, och därför har det
förefallit mig enklast — ehuru en del hushållningssällskap uttalat sin betänksamhet
däremot — att låta egnahemsnämnderna samarbeta i denna verksamhet.
Att jag stannat för hushållningssällskapens medverkan i berörda fall
är därför att sällskapen handhaft en del av jordförbättringsverksamheten, och
enligt utredningens förslag är denna verksamhet avsedd att även i fortsättningen
handhavas av hushållningssällskapen beträffande andra fastigheter än
dem varom här är fråga.

Jag har inte kunnat anse det ändamålsenligt, att hushållningssällskapens
konsulenter skola resa omkring och utföra sådana tekniska undersökningar
beträffande fastigheter, som inte kunna inrangeras bland de ofullständiga jordbruken
eller bland egnahemsfastigheterna, medan egnahemskonsulenterna skola
resa omkring till sistnämnda fastigheter för att göra upp motsvarande planer
där. Det är härvidlag enligt min mening bättre, att samtliga dessa uppgifter
anförtros åt hushållningssällskapens konsulenter.

En förutsättning för ett tillfredsställande arbetsresultat är naturligtvis ett
förtroendefullt samarbete mellan hushållningssällskapens representanter å ena
sidan och egnahemsnämndernas å den andra. Det är även angeläget, att
skogsvårdsstyrelsernas representanter samarbeta med hushållningssällskapens
och egnahemsnämndernas tjänstemän i de delar av landet, där det finns skog,
ty där avser ju kompletteringen av de ofullständiga jordbruken inte endast
odlingsjord, utan även komplettering med skog. Det går i allmänhet ganska
lätt att ordna denna fråga, därför att man kan tilldela en gemensamhetsskog
åt flera sådana små fastigheter på en ort. Det är alltså av vikt, att skogsvårdsstyrelserna
delta i det förtroendefulla samarbetet tillsammans med hushållningssällskapen
och egnahemsnämnderna.

Nu lia ju några ledamöter av jordbruksutskottet reserverat sig och ansett,
att man inte nu borde förstatliga egnahemsnämnderna. Som skäl anföra de,
att vi nu stå inför en utredning örn hushållningssällskapens arbetsuppgifter.
Till detta skulle jag vilja säga, att såsom jag har sett dessa spörsmål, finner
jag det mest tillfredsställande, att frågan om egnahemsnämndernas förstatligande
är avgjord, innan man sätter i gång en utredning örn, huruvida egnahemsverksamheten
skall sortera under hushållningssällskapen, såsom reservanterna
mena, eller örn den skall sortera direkt under statliga nämnder. När
nu staten skall träda in beträffande egnahemsverksamheten med avsevärda belopp
på grund av sociala och andra synpunkter, och när det gäller att göra det
bästa möjliga för att åstadkomma en verklig rationalisering i fråga örn dessa
jordbruk, förefaller det mig klart, att det bör finnas organ ute i orterna, som
sortera direkt under egnahemsstyrelsen. Egnahemsstyrelsen kan på detta
sätt, låt mig säga pressa fram och driva på arbetet; eller den kan åtminstone
stå i livlig kontakt med de lokala nämnderna och vice versa, varigenom resultatet
av verksamheten kan bli det bästa möjliga.

Det är ju som sagt inte uteslutet, att jag har missräknat mig beträffande
samarbetet. Men hushållningssällskapen skulle i det fallet lia kvar sin uppgift,
och samtidigt undveke man ett dubbelarbete. Man behöver då inte skicka
ut en tjänsteman för att fullgöra ett visst arbete för egnahemsfastigheterna,
som för övrigt lyda under egnahemsförvaltningen, eller andra liknande fastig -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

119

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
heter, som skola kompletteras, och sedan en annan tjänsteman till samma ort
för att uppgöra vissa förslag och beräkningar beträffande andra jordbruksfastigheter
av nästan samma typ. Därmed få även hushållningssällskapen
kvar sina arbetsuppgifter.

Jag kan däremot inte förstå talet om att man skulle inkräkta på hushållningssällskapens
verksamhet genom att företa ett förstatligande beträffande
egnahemsnämnderna. Redan under de hittills rådande förhållandena har det
ju förekommit en ganska klar avgränsning. Egnahemsnämndernas tjänstemän,
konsulenter och andra, ha haft sin begränsade uppgift och hushållningssällskapen
sin. Samarbete har endast förekommit i fråga örn kassaverksamheten,
handhavandet av administrativa uppgifter och en del sådant. Med litet vilja
till gott samarbete förefaller det mig vara möjligt, att detta kan ske även i
fortsättningen.

Jag vill särskilt framhålla, att det inte kommer att bli några revolutionerande
förändringar i egnahemsnämndernas sammansättning av den anledningen
att Kungl. Maj :t nu skall utse ledamöterna i egnahemsnämnderna. Dessa
ledamöter skola ju vara väl förtrogna med ortens förhållanden, och örn hushållningssällskapen
utsett för ändamålet lämpliga personer, som tidigare handhaft
det hela, så kan man anta, att det nu blir personer av ungefär samma
slag som tidigare. Något bärande skäl att bibehålla nuvarande organisation
har inte anförts.

Beträffande räntan hyser jag den uppfattningen, att det vöre riktigast, att
propositionens förslag örn fast ränta godkändes av riksdagen.

Jag har alltså den förhoppningen, att utskottets förslag antages av riksdagen
med undantag för den del, som gäller räntorna. Jag vill såsom min
mening uttala, att jag tror det skulle vara säkrast för framtiden, örn man
därvidlag följde propositionen i stället för utskottsutlåtandet.

Herr Gabrielsson: Herr talman! Efter statsrådets anförande kan jag inskränka
mitt yttrande rätt avsevärt, då ju statsrådet i stort sett, kan jag säga,
följt utredningens förslag i den här frågan. Men eftersom jag varit med
inte endast i 1936 års egnahemsutredning utan även i 1926 års utredning,
ber jag att i alla fall få beröra några punkter, som statsrådet inte uttalade
sig örn i sitt anförande, och några, som vi möjligen ha olika uppfattningar örn.

Vad beträffar de allmänna principerna för egnahemsverksamhetens inriktning,
finner man ju, att en stor förändring nu är förestående. Det förslag,
som här föreligger för kammaren, innehåller även en mängd nyheter, när det
gäller olika detaljspörsmål. Statsrådet har redan talat örn en, nämligen att
fastigheterna numera skola få belånas upp till 90 procent av värdet. Vidare
har statsrådet talat örn friköp av arregård. I det fallet föreligger kanske inte
någon direkt nyhet, ty redan tidigare har man, när det gällt att rädda fädernegården,
fått upptaga egnahemslån för att utlösa syskonen. Både utredningen
och statsrådet ha emellertid gått mycket längre. Det föreslås ju nu, att
egnahemslån skola få upptagas för förvärv av redan färdiga jordbruk.

Egnahemsrörelsen har som bekant tidigare varit inriktad på nyanläggning
av jordbruk, d. v. s. att man skulle nyodla eller inköpa odlingsmark för att
utveckla jordbruket. Enligt det föreliggande förslaget skola egnahemslån beviljas
för förvärv av redan färdig fastighet, även örn det inte gäller en föräldragård,
under förutsättning för det första att köparen är mindre bemedlad
och för det andra att det är fråga örn ett jordbruk, som kan utvecklas till
ett fullständigt sådant.

Det har riktats mycket klander mot egnahem sutredningen, därför att utredningen
inte skulle lia velat gynna de små jordbruken. Men vi inrikta oss ju

120

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
för närvarande just på att komplettera de ofullständiga jordbruken, och då
bör man väl inte genom beviljande av egnahemslån uppmuntra tillkomsten av
ofullständiga jordbruk, som inte kunna göras fullständiga. Från Småland,
särskilt Jönköpings län, har erinrats örn att där ända upp till 60 procent av
alla jordbruk äro sådana, att familjen, örn det inte vore fråga örn smålänningar,
inte skulle kunna försörja sig därpå. Det finns jordbruk på 12, 15, 20
tunnland, som man faktiskt reder sig på, fastän naturligtvis den storleken ur
vår synpunkt måste betecknas såsom otillfredsställande, eftersom ett sådant
jordbruk inte kan kallas fullständigt. Men i sådana fall tillkommer det egnahemsnämnderna
att avgöra, örn egnahemslån ändå skall kunna beviljas för ett
sådant jordbruk eller inte. Örn en familj på vissa orter kan existera på ett
sådant ofullständigt jordbruk, skall man också få lämna vederbörande egnahemslån.

Anledningen till att egnahemslån numera skola beviljas på redan färdiga
fastigheter är, att den största delen av de på sistone beviljade egnahemslånen
kommit att avse just sådana jordbruk. Antalet lån, som beviljats för nybildning
av jordbruk, har varit ganska minimalt på senare tiden. Örn man ser
på den statistik, som lämnas i egnahemsutredningen, uppgick under åren 1929
—36 antalet nybildade egnahemslägenheter räknat i procent av hela antalet
till endast 8.49. De övriga jordbruk, som tillkommit med hjälp av egnahemslån,
voro redan färdiga. För Uppsala län är motsvarande siffra 2.89 procent,
för norra Kalmar län 1.02 procent, för Göteborgs och Bohus län 9.45
procent, för Skaraborgs län 2.94 procent o. s. v. Det är först när vi komma
upp till Jämtlands län som den procentuella nybildningen stiger till 22.65 procent,
i Västerbottens län är den 33.09 procent och i Norrbottens län 27.60 procent.
Eftersom utvecklingen sålunda redan gått därhän, att egnahemslånen,
som från början voro avsedda för nybildning, kommit att i allt större utsträckning
beviljas för redan färdiga jordbruk, har egnahemsutredningen ansett
sig böra helt övergå till denna princip, i synnerhet då lånen, såsom statsrådet
nämnde, ända upp till 60 procent kunna placeras i enskilda kreditinrättningar,
så att de statliga lånen endast behöva uppgå till 30 procent.

Egnahemsutredningen har föreslagit, att egnahemsnämnderna skulle sköta
jordanskaffningen. För några år sedan infördes en förordning angående egnahemsnämnderna
i Norrbotten och Västerbotten, som därigenom fingo i uppdrag
att där ombesörja jordanskaffningen för statens räkning. Denna uppgift
har enligt det föreliggande förslaget utsträckts att gälla för hela landet. Jordanskaffning
kan bli behövlig bland annat för arrendeegnahemsverksamheten,
och det kan också vara påkallat, att egnahemsnämnderna på statens bekostnad
inköpa större gårdar, som äro dåligt bebyggda, t. ex. därigenom att, såsom
många gånger är fallet, åbyggnaderna brunnit, för att tillhandahålla jorden
åt mindre bemedlade, som vilja skaffa sig egna hem. Denna verksamhet ha
egnahemsnämnderna egentligen kunnat utöva redan tidigare, men då har det
skett huvudsakligen på hushållningssällskapens bekostnad, och verksamheten
har icke tagit någon större fart.

Statsrådet uppehöll sig ganska länge vid frågan, huruvida egnahemsnämnderna,
såsom utredningen föreslagit, böra handha bidragsverksamheten eller
örn denna lämpligast bör överlåtas på hushållningssällskapen. Jag måste för
min del beklaga, att statsrådet inte gått med på egnahemsutredningens förslag
därvidlag. Det kan naturligtvis finnas skäl både för och emot en sådan anordning,
men de starkaste skälen tala enligt min mening för att egnahemsnämnderna,
som nu få till huvudsaklig uppgift att komplettera ofullständiga
jordbruk, också böra handha de statsmedel, som skola användas för att möjliggöra
denna komplettering. Jag är alldeles säker på, att örn ett hushåll -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

121

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
ningssällskap skall fördela dessa bidrag, kommer det inte att ta hänsyn till
egnahemsnämnden, när det gäller exempelvis att komplettera ett ofullständigt
jordbruk, vars övertagande av en jordsökande egnahemsnämnden i övrigt beslutat
understödja. I ett sådant fall uppstår lätt en schism mellan hushållningssällskapet
och egnahemsnämnden.

Utskottet har emellertid anslutit sig till statsrådets uppfattning. Jag hoppas
under sådana förhållanden, att statsrådet snarast kommer att sätta i gång
utredningen om den utlovade omorganisationen av hushållningssällskapen
och att han i samband därmed måtte taga under övervägande, huruvida inte
denna uppgift, som nu handhas av hushållningssällskapen, bör överflyttas på
egnahemsnämnderna. Statsrådet talade örn att när det var fråga om t. ex. betesförbättringar,
skulle enligt utredningens förslag även hushållningssällskapets
konsulent bli tvungen att ta befattning därmed och ett visst dubbelarbete
således uppkomma. Men det bleve väl följden även med den organisation som
statsrådet föreslår. Örn det gäller att komplettera ett jordbruk, skall egnahemskonsulenten
göra upp förslag i fråga örn byggnaderna, medan hushållningssällskapets
konsulent skall utarbeta odlingsplanen. Man får alltså besvära båda
konsulenterna även i det fallet.

Utskottet har yttrat sig örn denna fråga på sid. 59, där det heter: »Fördelarna
med en fullständig överflyttning av verksamheten för förstärkning av
ofullständiga jordbruk på egnahemsorganen äro emellertid ovedersägliga med
hänsyn till de därigenom ökade möjligheter till ett enhetligt bedömande av
ifrågakommande förstärkningsåtgärder. Den verksamhetsgren, som nu ställes
utanför egnahemsorganisationen, torde jämväl utgöra den kanske viktigaste
inom egnahemsverksamheten. Utskottet vill härvid erinra örn den förebådade
utredningen rörande hushållningssällskapens omorganisation, vilken torde böra
igångsättas med det snaraste och vars resultat synes böra avvaktas, innan
några mera avsevärda förändringar vidtagas med avseende på sällskapens
verksamhetsområden. Utskottet betraktar sålunda den nu tillstyrkta organisationen
närmast såsom ett provisorium.» Utskottet har varit enigt örn att göra
detta uttalande, och jag tror för min del, att en sådan omorganisation är nödvändig.
Inom varje hushållningssällskap finnes emellertid en nämnd, som har
hand om fördelningen av statsbidragen till förstärkning av ofullständiga jordbruk,
och jag tar för givet, att dessa nämnders sammansättning, såsom nu är
fallet, kommer att i huvudsak sammanfalla med egnahemsnämndernas, även
sedan dessa enligt det föreliggande förslaget utsetts av staten. Inom egnahemsnämnderna
finns ju för närvarande mycket både intresserat och duktigt
folk, och jag tvivlar inte på att, såsom statsrådet själv också sade, det inte
kommer att bli någon nämnvärd förändring i fråga örn personvalet, utan att
det troligen blir samma personer i egnahemsnämnderna och i de nämnder, som
skola fördela bidragen. Jag vill också erinra- om att redan 1926 års egnahemsutredning,
som fått Kungl. Maj:ts uppdrag att framlägga förslag till organisation
för handhavandet av odlingsbidragen, visserligen i sitt år 1928 avgivna
betänkande föreslog, att hushållningssällskapen tills vidare skulle handha
ifrågavarande uppgift, men samtidigt uttalade, att denna ordning endast skulle
betraktas såsom ett provisorium.

Jag kommer sedan in på frågan om expropriationen. Statsrådet har på
grund av att tiden inte medgav erforderlig beredning genom inhämtande av
lagrådets yttrande o. s. v., av utredningens förslag i fråga om åtgärder av
tvångskaraktär för anskaffande av jord till egnahemsändamål inte tagit upp
den i år. Utskottet har emellertid gjort ett uttalande i frågan, som egentligen
kan anses obehövligt, eftersom statsrådet inte nu tagit upp problemet. Jag
Ilar reserverat mig mot denna del av utskottets utlåtande tillsammans med

122

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahem sverk samhet en m. m. (Forts.)
herr Sederholm och två andra utskottsledamöter. Det är helt naturligt, att
jag har ansett mig böra reservera mig mot utskottets uttalande på denna punkt,
eftersom jag redan i egnahemsutredningen avgav en reservation av samma innebörd
i expropriationsfrågan. Jag ansåg nämligen, att det inte skulle vara
nödvändigt att för ifrågavarande ändamål vidtaga ett sådant ingripande på
äganderättens område, som expropriationen innebär.

Utskottet har gjort följande uttalande: »Då något Kungl. Maj:ts förslag
i expropriationsfrågan icke medhunnits till årets riksdag, anser utskottet annat
uttalande från dess sida icke erfordras än att utskottet ansluter sig till vad
departementschefen härutinnan anfört.» Departementschefen har förklarat,
att han skall återkomma till frågan, och det löftet har statsrådet upprepat i
dag i kammaren. Utskottet säger slutligen: »Utvecklingen torde enligt utskottets
uppfattning ha gått i den riktningen, att viss överskottsjord från större
egendomar bör göras åtkomlig för att tillgodose de ofullständiga jordbrukens
behov av ägoutvidgning.» Det är från detta utskottets uttalande jag har
tagit avstånd i min reservation, till vilken jag, herr talman, ber att få yrka
bifall. Det göres gällande i reservationen, att ett sådant uttalande som det
nyss citerade inte bör göras och att expropriation inte heller behöver förekomma
för ifrågavarande ändamål.

Beträffande egnahemmens bebyggande komma egnahemslåntagarna liksom
tidigare att själva få sköta den saken, men möjlighet finnes för de nya nämnderna
att uppföra åbyggnaderna i egen regi i viss utsträckning. Det är en nyhet,
som utredningen föreslagit. Varken statsrådet eller utskottet bär haft någon
erinran att göra däremot.

Räntefrågan uppehöll sig statsrådet däremot särskilt vid, och på den punkten
har utskottet avvikit från propositionens förslag.

Jag kan verkligen säga, att jag har en ganska stor erfarenhet av egnahemsrörelsen.
I Västerbotten tillsatte vi en särskild nämnd för ändamålet redan år
1912, som jag tillhört sedan dess, och jag var också med, då egnahemsstyrelsen
senare inrättades. Jag har under denna tid funnit, att den främsta orsaken
till missbelåtenhet bland egnahemslåntagarna, när det gäller räntan på
lånen, varit dels att man måst betala högre ränta än den staten själv för tillfället
betalar och dels att grannen har lägre ränta än man själv. Såsom herrarna
veta, fingo alla egnahemslåntagarna före år 1920 uppta jordbrukslån
mot en ränta av 3.6 procent. Efter år 1920 höjdes räntan undan för undan, och
den steg vid ett tillfälle ända upp till 4.75 procent. Men sedan var det snälla
riksdagsmän — de äro ju snälla allihop — som ville hjälpa egnahemslåntagarna,
och det bör man ju göra, och det motionerades jämt och ständigt örn att
räntan skulle sänkas. Så skedde också. Under en period fanns det därför egnahemslåntagare,
som fingo betala en ränta på 3.6 procent, medan andra måste
betala 4.5 procent o. s. v. Det är det förhållandet egnahemsutredningen särskilt
fäst sig vid. Nu säger statsrådet, att han vill se, örn riksdagen kan motstå
de påfrestningar, som den skulle komma att utsättas för, därest en rörlig
ränta infördes och räntan komme att höjas, så att en mängd egnahemslåntagare
finge betala högre ränta än de gjorde vid starten. Vid starten kanske ränteläget
var sådant, att man fick låna mot 3 procent, men sedan kanske räntan
höjdes till 3få eller 4 procent. Men vi få komma ihåg, att under sådana förhållanden
samtliga låntagare få räntan höjd, och då är det inte några, som kunna
känna sig orättvist behandlade. Örn statsrådets förslag genomfördes, få
egnahemsnämnderna det besväret att ha att göra med kanske fem olika årgångar
av låntagare, vilka alla ha olika räntesats, eftersom enligt kungl, propositionen
den räntesats skall tillämpas, som gällde för statens inlåning, då lånet
beviljades. Det är riktigt, att hypoteksföreningarna ha det ordnat på det sät -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

123

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
tet, och det är riktigt, att också sekundärlånen beviljas efter den grunden, att
räntesatsen rättar sig efter statens inlåningsränta vid lånetillfället. Jag tror
emellertid för min del inte, att staten behöver riskera att förlora någonting,
därest man bestämde sig för den rörliga räntan. Ränterörelserna gå ju inte
bara uppåt utan även understundom nedåt, och huvudsaken är, att den enskilde
egnahemslåntagaren vet, att han betalar samma ränta som staten själv och lika
hög ränta som alla andra egnahemslåntagare.

Utskottet har också — på den punkten föreligger ingen reservation åtminstone
från någon förstakammarledamots sida — i överensstämmelse med egnahemsutredningens
förslag förordat den rörliga räntan. Den skall alltså motsvara
den, som staten själv får ge vid inlåning, med pålägg av 1/4 procent, som
skulle täcka administrationskostnaderna för utlåningen. Det förslaget vill
jag rekommendera, och jag hoppas, att åtminstone första kammaren skall följa
utskottet i den frågan.

Frågan örn arbetarsmåbruk gick inte statsrådet närmare in på. Jordbruksutskottet
har heller inte skrivit så utförligt om den saken. Egnahemsutredningen
hade föreslagit, att arbetarsmåbruksverksamheten skulle återföras till
sin urpsrungliga form, d. v. s. att arbetarsmåbruken skulle vara avsedda endast
för skogs- och flottningsarbetare i Norrland samt vissa delar av Dalarna
och Värmland. Det har statsrådet inte gått med på, utan han anser, att arbetarsmåbrukslån
böra lämnas över hela landet, och samma ståndpunkt har utskottet
intagit.

Jag vill för min del säga, att det egentligen inte spelar någon större roll,
hur riksdagen beslutar i den frågan, ty det är endast i Norrland, Dalarna och
vissa delar av Värmland, som sådana arbetarsmåbruk förekomma. Såsom
framgår av egnahemsutredningens betänkande, ha i de norrländska länen samt
Värmlands och Kopparbergs län beviljats inalles 4,153 arbetarsmåbrukslån av
samtliga i hela landet beviljade 4,270 lån. I övriga delar av riket ha alltså endast
117 sådana lån beviljats, vilket motsvarar 2.7 procent av hela antalet. Det
har alltså ingen betydelse, örn riksdagen nu medger, att arbetarsmåbrukslån
få utlämnas även i övriga delar av landet, ty där har folk aldrig brytt sig örn
dem i någon högre grad. Jag kan nämna, att exempelvis i Östergötlands län
under åren 1933—1936 beviljats endast två arbetarsmåbrukslån, i Jönköpings
län under samma tid 3 lån, i Kronobergs län 2 o. s. v. I Södermanlands län
har intet lån beviljats. Under sådana förhållanden anser jag, att det egentligen
hade varit riktigast, att, såsom egnahemsutredningen föreslagit, inskränka arbetarsmåbrukslånen
till det område, som de från början voro avsedda för.

Jag kommer nu in på frågan örn premielånen. Egnahemsutredningen har
föreslagit, att vad som av anskaffningskostnaden för nybildat jordbruksegnahem
icke motsvaras av bruksvärdet skall täckas av statsmedel i form av ett
särskilt s. k. avskrivningslån. Dessa skulle ju ha ungefär samma karaktär
som de av statsrådet föreslagna premielånen. Men egnahemsutredningen ville
möjliggöra, att sådana lån kunde utgå med så stort belopp, att de delvis skulle
kunna fylla samma uppgift som arbetarsmåbrukslånen. Statsrådet vänder sig
särskilt emot att avskrivningslånen skulle utgå med ända upp till 40 procent
av anläggningskostnaden. Det är emellertid därvid att märka, att utredningen
då inte tänkt sig, att sådana lån skulle beviljas å de stora skånska jordbruken,
vilkas värde kan uppgå till 32,000 kronor, utan utredningen räknade med de
norrländska småbruken, för vilka lånen skulle komma att uppgå till högst fyra,
fem, sex tusen kronor.

Nu har utskottet föreslagit, att man skulle stanna för premielånen, men att
dessa skulle få utgå med ända upp till 3,000 kronor i stället för nu medgivna
maximum av 1,500 kronor och att i särskilda undantagsfall egnahemsstyrelsen

124

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnaliemsverksamheten m. m. (Forts.)
skulle kunna medgiva lån å upp till 4,500 kronor. Då kommer man ju upp till
sådana belopp, att man närmar sig arbetarsmåbrukslånen. Jag anser det därför
vara ganska onödigt att låta arbetarsmåbrukslån få förekomma även i de
södra delarna av landet i stället för att återföra dem till de områden, för vilka
de från början voro avsedda.

Angående organisationsfrågan vill jag säga, att redan den utredning, som
verkställdes år 1926, enhälligt föreslog, att hushållningsällskapen skulle befrias
från ansvar för de beviljade lånen och att detta skulle bäras av staten.
Diet föreslogs, att hushållningssällskapen tills vidare skulle handha den verksamheten,
men att Kungl. Maj:t skulle utse tre ledamöter, därav en som ordförande
i egnahemsnämnderna, och hushållningssällskapet tre ledamöter, varför
de av staten utsedda representanterna skulle komma i majoritet. Dåvarande
jordbruksministern ville emellertid inte framlägga det förslaget av hänsyn till
en mängd avstyrkande yttranden från hushållningssällskapen. Nu skola vi
dock taga steget fullt ut, så att staten ensam skall utse ledamöterna i egnahemsnämnderna.
Jag tror likväl inte, att denna omorganisation behöver verka särdeles
revolutionerande, eftersom jag som sagt hoppas, att egnahemsnämndernas
sammansättning kommer att bli ungefär densamma som vid den hittills
tillämpade metoden för utseendet av ledamöterna.

Beträffande det centrala organet föreslås också en viss omorganisation. Två
nya byråer skola inrättas i egnahemsstyrelsen, och Kungl. Majit skall utse
chefer för dem. Egnahemsstyrelsen skall dessutom utökas med en fjärde ledamot.
Beträffande organisationen av egnahemsnämnderna kommer nästa års
riksdag att få fatta beslut.

Jag har nu i huvudsak berört de ändringar, som föreslagits, och de frågor,
varom delade meningar ha rått inom utskottet. Jag ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan med undantag av utskottets yttrande angående expropriationen,
i fråga om vilken jag yrkar bifall till den reservation, som avgivits
av herr Sederholm och mig m. fl.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Då jag är en av de sju utrednings männen

i 1936 års egnahemsutredning, vilka haft förtroendet att utarbeta
det betänkande om den statliga egnahemsverksamheten, som överlämnades
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet i oktober 1938,
ber jag först att få uttrycka min tillfredsställelse däröver, att denna betydelsefulla
fråga av Kungl. Majit så snabbt förts fram till ett avgörande.
Jag är också i stort sett tillfredsställd därmed, att vårt betänkande i den
utsträckning som skett kunnat läggas till grund för utarbetandet av den
kungl, propositionen. Då jordbruksutskottet i sitt föreliggande utlåtande i
alla mera väsentliga delar biträder propositionen, synas utsikterna för en
lycklig och någorlunda enig lösning av frågan, säkerligen en av de största
vid innevarande års riksdag, vara goda.

Jag iskall nu, herr talman, uppehålla mig något vid de skiljaktiga meningar,
som uppkommit under den kungl, propositionens behandling i jordbruksutskottet
och som kommit till uttryck dels i förslag från utskottets
sida till några smärre ändringar i propositionen och dels i några till utlåtandet
fogade reservationer.

Innan jag ingår på denna granskning av det, som skiljer, kan jag icke uraktlåta
att uttrycka min stora glädje över den fullkomliga enighet, som nåtts
i det, som i denna fråga är det viktigaste, nämligen egnahemsverksamhetens
allmänna inriktning och mål. Här har skett en fullkomlig brytning med
äldre uppfattningar, och här upplägges faktiskt ett nytt svenskt jordpolitiskt
program. Den ursprungligen för egnahemsrörelsen grundläggande nybild -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

125

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
ningsprincipen övergives. Vi äro icke längre i det läget, att vi behöva avsevärt
flera brukningsdelar än dem vi redan äga, och någon större utökning
av livsmedelsproduktionen synes heller icke behöva ske. Däremot är det
trängande att upprusta och konsolidera de brukningsdelar, som finnas, så
att de örn möjligt giva sina innehavare full sysselsättning och bärgning. Vi
kalla detta att komplettera de ofullständiga jordbruken, och denna uppgift
anse vi numera såsom en av de blivande egnahemsorganens allra viktigaste.
Endast i övre Norrland skall ren nykolonisation alltjämt understödjas, och
där företrädesvis i anslutning till äldre bygd. Utskottet manar även här till
försiktighet.

När man sålunda nu i största delen av vårt land upphör att premiera och
understödja de nybyggande nyodlarna, må det tillåtas mig att säga, att man
icke kan göra detta utan en känsla av vemod. Odlingsivern och nybyggar -andan tillhöra utan tvivel vårt folks äldsta och bästa egenskaper. Hade de
icke funnits, skulle vårt land icke ha sett ut så, som det i våra dagar gör.
Nu får kraften, där den alltjämt finnes, sättas in på förstärkningen av de
ofullständiga jordbruken genom nyodling, stenröjning, betesförbättring, jordkörning,
odlingsvägars anläggande och avloppsdikens fördjupande. Och det
bör ju räcka ett tag.

Liksom fordom ligger lönen för sådant arbete långt fram i tiden. Kommande
släkten få skörda frukterna därav. Därför är det tillbörligt, då folkets
gemensamma kraft och välstånd tillåta det, att stöd gives dem, som utföra
detta tunga arbete. I enlighet därmed föreslås i den kungl, propositionen avsevärt
ökat bidrag till sådana arbeten.

Då sålunda äldre, redan befintliga jordbruk upp till s. k. familjejordbruks
storlek få tagas i bruk för egnahemslånen, synes det för närvarande icke
vara trängande att i någon större utsträckning för samma ändamål stycka
större egendomar. Departementschefen intar härvidlag en restriktiv ståndpunkt,
vilken även delas av utskottet.

En beaktansvärd nyhet är den, som här tidigare har omnämnts av såväl
departementschefen som den föregående ärade talaren, nämligen att egnahemslån
skall kunna lämnas till arvinge, som övertar en gård och därvid har
att utlösa sina syskon. Man vet ju, att ett sådant tillfälle alltid är kritiskt i en
bondgårds historia.

Kravet på kunnighet, duglighet och personlig kvalitet hos egnahemsbildarna
skall enligt såväl departementschefens som utskottets mening bibehållas.

Vid behandlingen av kapitlet om egnahemsverksamhetens allmänna inriktning
har utskottet tyckt sig finna, att departementschefen intagit en något
för restriktiv ställning till frågan om belåning av färdiga ofullständiga jordbruk,
som icke kunna förstärkas. Utskottet uttalar sig för att möjlighet till
sådan belåning bör stå öppen, där särskilda skäl föreligga, dock med stor
urskilning och allenast då fråga är om väl kvalificerade personer i svag
ekonomisk ställning, vilka sakna möjlighet att på annat håll upplåna medel
till finansiering av ett jordbruksföretag på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt.

Beträffande frågan om tillhandahållande av jord för egnahemsbildning och
den undersökning, som egnahemsutrcdningen företagit med anledning av riksdagens
skrivelse år 1936 angående kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt
bedriven enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet för jordbruksändamål,
är utskottet ense med departementschefen därom, att verkningarna
av 1937 års jorddelningslag och lagen örn fem års avverkningsförbud å i
spekulationssyfte förvärvad egendom samt vad den nya egnahemsorganisa -

126

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
tionen kan åstadkomma böra avvaktas, innan ytterligare lagstiftningsåtgärder
vidtagas för att hålla den enskilda jordslyckningsverksamheten inom
sunda gränser.

Jag kommer nu till en punkt, där inte mindre än två reservationer föreligga.
Det gäller frågan örn åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande av
jord till egnahemsändamål. Jag skall emellertid inte närmare gå in på den
frågan nu, eftersom departementschefen redan själv klarlagt sin ställning
därtill och hans uppfattning delas av utskottets majoritet.

Jag förbigår också frågan örn begränsningen av lånebeloppens storlek, belåningsgränser
o. s. v. Därom föreligger ingen meningsskiljaktighet mellan
den kungl, propositionen och utskottets utlåtande. Däremot har utskottet en
från departementschefens något avvikande mening i ett par mindre väsentliga
punkter. Den ena rör det stöd, som i form av premielån skall givas egnahemslåntagaren
vid hans start. Egnahemsutredningen föreslog härvidlag ett
s. k. avskrivningslån, vilket skulle beräknas med ledning av skillnaden mellan
anskaffningsvärdet och bruksvärdet, d. v. s. skillnaden mellan den sammanlagda
kostnaden för förvärv och upprustning av byggnader, grundförbättringar
o. s. v. och det värde, som motsvarar vad en förståndig köpare,
såsom det heter i skattelagarna, kan antagas vilja ge för fastigheten med
hänsyn till den påräkneliga avkastningen. Denna skillnad ansågo utredningsmännen
böra tillskjutas av staten i form av ett avskrivningslån, där företaget
kunde anses lämpligt och värt att understödjas. Jag förstår mycket
väl, att såväl departementschefen som andra ryggat tillbaka inför detta förslag.
Att gå in för detsamma hade emellertid varit att se sanningen osminkad
i ögonen, det hade varit att taga steget fullt ut från jordromantikens
väg. Ty man kan icke blunda för, herr talman — vi veta det inte minst genom
statens jordnämnds verksamhet — att ett jordbruk, som nybygges eller
i väsentlig mån upprustas, när det gäller byggnader eller grundförbättringar,
icke förräntar alla de kostnader, som en sådan upprustnnig medför. Man
får därför heller icke tillbaka dessa kostnader vid en eventuell försäljning.
I Skåne går detta någorlunda för sig, men ju längre uppåt norr man kommer
desto större blir divergensen mellan det vi kalla kostnadsvärde och det, som
benämnes bruksvärde. Det är en allmänt känd erfarenhet, som har bekräftats
av statens jordnämnds verksamhet. Om nu en människa med ett sparkapital
på låt oss säga 3,000 kronor köper en något förfallen gård, får egnahemslån,
satsar sitt lilla kapital och sätter gården i stånd men sedan av någon
anledning nödgas lämna den, så är en viss del av hans kapital borta; det är
ungefär som att kasta pengarna i sjön. Icke så få egnahemslåntagare i vårt
land ha blivit ställda inför detta predikament. Anledningen till detta ekonomiska
förhållande är helt enkelt den att vårt nutida jordbrukskapital: den
odlade jorden, byggnaderna och grundförbättringarna tillskapats under en
tid, då arbetskostnaderna och även andra kostnader voro ofantligt mycket
lägre än nu. Tillskapandet av ett sådant kapital med nutida kostnader skulle
för sin nöjaktiga förräntning kräva mycket högre priser på jordbrukets produkter
än dem vi ha. Naturligtvis äro dessa högre priser på jordbruksprodukterna
ur jordbrukets synpunkt och icke minst ur synpunkten av vidmakthållandet
av det dyrbara i jordbruket investerade kapitalet önskvärda, och
vi äro ju i viss mån genom vår jordbruksreglering inne på denna väg. Men
vår högt ärade jordbruksminister, som nedlagt ett så oskattbart arbete på detta
område, vet nog bäst av oss alla i detta land, huru törnbeströdd och svårframkomlig
den är. Därför torde det enligt min mening vara en klok jordbrukspolitik
att även genom direkt subvention stödja jordbrukaren i hans
strävan att, såsom gamle kung Gösta sade: »gårdsens Imus väl hålla, ängarna

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

127

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
röödja, åkern väl häfda och dess öfverflödige stenar bortvältra samt de gamble
diker väl upprensia». Detta kommer nu också i större utsträckning än tillförne
att ske genom riksdagens bifall till föreliggande kungl, proposition,
även om det icke blir i fullt den utsträckning som egnahemsutredningen genom
förslaget örn avskrivningslån tänkt sig. Departementschefen föredrar
att bibehålla den i vår nuvarande egnahemsförfattning vedertagna benämningen
premielån på denna form av starthjälp för egnahemslåntagaren, och
dessa lån skulle få utgå med högst 10 % av respektive fastigheters värde. Egnahemsstyrelsen
skulle dock i särskilda fall kunna bevilja premielån intill 15 %
av fastighetsvärdet. Då nu detta fastighetsvärde skulle få uppgå till högst

30.000 kronor, följer härav att premielånet skulle kunna få uppgå till högst

3.000 respektive 4,500 kronor. Utskottet har delat departementschefens mening
rörande maximeringen av dessa premielån ävensom att desamma skulle
successivt avskrivas på sätt egnahemsutredningen förordat, men anser det icke
lämpligt att prompt förbinda dem med fastighetsvärdet. Detta skulle nämligen
missgynna sådana trakter, t. ex. Norrland, där fastighetsvärdena äro
låga men behoven av denna förmån stora.

Den andra frågan, varom meningarna varit något delade, — som vi nu
också ha hört här — är räntan å egnahemslånen. Egnahemsutredningen hade
föreslagit en rörlig ränta, som av Kungl. Majit årligen skulle bestämmas med
ledning av medeltalet på den ränta, som staten under de närmast föregående
tre åren fått erlägga vid sin emittering av statsobligationer, varvid fluktuationer
på Vé % borde få förekomma utan att ränta på lånen behövde ändras.
Departementschefen har godkänt detta sätt att beräkna räntan, dock med tilllägg
av 1U % till täckande av administrativa kostnader. Därom äro alltså utskottet
och departementschefen ense. Men så anser departementschefen dock,
som vi hört här, att räntan för varje egnahemslån bör vara fast — räntan är
alltså rörlig ur statens synpunkt men icke ur egnahemslåntagarens synpunkt
■— och han anför såsom skäl härför, att låntagaren därigenom får fastare hållpunkter
för sina ekonomiska kalkyler och att större försiktighet med företags
igångsättande vid högt ränteläge kommer att iakttagas rörande konjunkturläget
vid startandet av egna jordbruksföretag. Utskottet, som helt naturligt
funnit dessa skäl för en fast ränta vara välgrundade, anser det dock
önskvärt, att denna fråga nu regleras på ett sätt, som kan förväntas undanröja
de ständiga och störande diskussionerna örn räntefotens storlek. Erfarenheterna
från dessa diskussioner örn räntesatsernas storlek torde ha visat,
att egnahemslåntagarna därvid uteslutande tagit jämförelsen med rådande
allmänna ränteläge såsom intäkt för räntesänkningar.

Departementschefen talade här örn att riksdagen finge bereda sig på uppvaktningar,
om den tog den rörliga räntan. Jag kan inte tänka mig annat än
att samma risker förefinnas, örn man gör räntan fast, ty vad som föranlett
egnahemslånetagare att begära räntenedsättning är just att deras ränta har
kommit att ligga högre än den allmänna räntenivån i landet, och detta har
synts dem vara, jag vill inte gå så långt som att säga en orättvisa, men en
sak, som inte vore riktigt korrekt. Örn vi nu tänka oss ett räntesystem enligt
den kungl, propositionens förslag, skulle det innebära, att vi hade en mängd
olika räntesatser på egnahemslånen. Det kunde finnas folk i samma by, vilka
fått lån vid olika tidpunkter och därför hade olika räntesatser, och det är väl
att förmoda, att de, som hade lånen med de högre räntesatserna, när det kom
(‘ii konjunktur med låga räntor och de samtidigt jämförde sin låneränta med
räntesatsen i den allmänna marknaden och funne, att den ränta de betalade
vore inte bara högre än den, som gällde i den allmänna marknaden, utan även
högre än andra egnahemslåntagares i bygden, då skulle påkalla statens upp -

128

Nr 38.

Oasdagen dea 7 juni 1939 e. m.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
märksamhet på detta förhållande. Dessas antal, herr statsråd, skulle säkerligen
inte vara litet. En egnahemslåntagare skall väl likaväl som andra personer
eller företag, som få lån av staten, kunna få sitt lån på billigaste räntevillkor,
ty avsikten med dessa lån är ju att lämna hjälp. Utskottet och chefen
för jordbruksdepartementet äro visserligen fullkomligt ense örn att det inte
skall vara fråga örn någon räntesubvention, men denna låneverksamhet innebär
dock en statlig åtgärd i syfte att tillhandahålla penningar för visst socialt
ändamål på bättre villkor än som kunna ernås i den allmänna marknaden, och
örn icke staten kunde fylla detta förnuftiga ändamål, vore det ju ingen mening
med att staten tillhandahölle dessa lån, annat än möjligen i det avseendet
att staten kunde toppbelåna och nöja sig med en mindre säkerhet än andra;
det är ju klart att även detta skulle för låntagaren innebära en fördel. Men
man bör väl ändå fasthålla vid att meningen med denna låneverksamhet är,
att staten skall tillhandahålla de erforderliga penningarna för något lägre
pris än det som gäller i lånemarknaden, och därför får man väl betrakta det
såsom någonting icke önskvärt, att det för lån, som staten lämnar, erlägges
en högre ränta än för lån, som man skulle kunna få i den allmänna marknaden.
Jag har för resten tillåtit mig att väcka en motion i detta ämne,
fastän den blev avslagen av denna kammare med 62 röster mot 60. Meningarna
synas sålunda vara i hög grad delade.

Om man liksom jag rör sig ute bland jordbrukarna i sin dagliga gärning, får
man emellertid stark känning av hur de reagera emot ett sådant förhållande
som att staten av egnahemslåntagaren begär, såsom nu, t, ex. 4 % ränta för
lån, samtidigit som man kan få låna pengar i allmänna marknaden för lägre
ränta. Jag tvekar inte att kalla detta för ett missförhållande, som vi borde
försöka avhjälpa, och jag hoppas, att en utredning rörande dessa räntor skall
kunna ge en lösning på denna fråga.

Jag tror alltså för min del, att det skulle vara lyckligt med en räntesättning
sådan som utredningen och utskottet gått in för, men jag medger, att det är
mycket starka skäl för den ståndpunkt, som herr statsrådet intager. Om det
inte blir några större räntefluktuationer är det skäligen likgiltigt, vilken av
dessa vägar man går. Blir det däremot betydande konjunkturförändringar på
räntemarknaden, kunna de olägenheter som uppstå därigenom icke avhjälpas
på annat sätt än att dessa låntagare få betala en ränta, som vid varje tillfälle
är lägre än den på den allmänna marknaden rådande räntesatsen» Vid annan
långivning, t. ex. genom sparbankerna, har man ju inte hört talas örn någon
olägenhet av att man lämnat ut lån mot rörlig ränta, vilken således ändrats
efter räntekonjunkturerna.

Inom utskottet lia tre ledamöter reserverat sig för Kungl. Maj :ts förslag angående
räntan. Då dessa i sin reservation anföra, att såväl fullmäktige i
riksgäldskontoret som fullmäktige i riksbanken ur statens synpunkt anfört
vissa betänkligheter mot den rörliga räntan, så förtjänar det framhållas, att
förslaget örn införande av rörlig ränta å egnahemslån i princip tillstyrkts eller
lämnats utan erinran av så gott som samtliga egnahemsnämnder och förvaltningsutskott
samt av egnahemsstyrelsen, ävensom bland andra av bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen och styrelsen för svenska bankföreningen.
Det är således inte något att förvåna sig över, om meningarna i denna
fråga gå en smula isär.

Jag förbigår alldeles avdelningarna örn särskilda lån till förvärv av arbetarsmåbruk,
upplåtelse av arrendeegnahem och lån och bidrag till förstärkning
av ofullständiga jordbruk, vilket ju allt är utomordentligt betydelsefulla
saker men varom ingen meningsskiljaktighet kommit till synes mellan departementschefen
och utskottet. Det föreligger visserligen en reservation, vari

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

129

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. ni. (Forts.)
påyrkas en utredning om möjligheten att förvärva arrendeegnahem med åborätt.
Detta förslag bär emellertid utskottet icke kunnat biträda och knappast
ansett ligga inom ramen för den kungl, propositionen. Nu återstår för mig
endast att säga några ord om de allmänna grunderna för egnahemsverksamhetens
organisation. Jag skall icke upprepa de vägande argument, som departementschefen
har anfört både här och i propositionen för ett förstatligande
av hela egnahems verksamheten, och som utskottet, frånsett tre reservanter,
delar. Det är uppenbart, att en rörelse av sådant omfång, av så djupgående
social karaktär, genomförd med stora offer och med ett betydande riskmoment,
måste handhavas av statliga organ. Frågan om denna omorganisation har
emellertid rörts upp till alltför stora proportioner. Redan nu är egnahemsverksamheten
delvis under statens ledning, och den organisatoriska förändring,
som föreslås, torde bliva föga märkbar i bygderna, organisatoriskt sett, fastän
man ju hoppas, att resultaten skola bliva märkbara och goda. Departementschefen
uttalar och utskottet understryker sin förväntan att samarbetet mellan
hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna skall bliva gott och fruktbärande
såsom hittills.

Herr talman! Denna kammares ärade ålderspresident, herr Lindhagen, vilken
ända sedan tiden omkring sekelskiftet ägnat vårt lands jordfrågor en oavlåtlig
uppmärksamhet, har i en motion, väckt med anledning av den kungl,
proposition vi nu behandla, talat örn »en ledande tanke och en ordnande hand,
särskilt över den norrländska jordfrågan». Jag skulle örn den föreliggande
kungl, propositionen såsom ett allmänt slutomdöme vilja säga, att däri spåras
såväl en ledande tanke som en ordnande hand. Den ledande tanken, det är att
hägna omkring nationens urhem och det som alltjämt boTde vara dess ögonsten:
den svenska bondgården och dess människor, och den ordnande handen,
det är den starka statliga organisation, som vi för detta ändamål tillskapa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag i alla punkter.

Herr von Stockenström: Herr talman! Jag har icke anledning att gå

igenom alla de olika detaljerna i det föreliggande utskottsförslaget, så mycket
mindre som enighet råder inom utskottet på de allra flesta punkter. Jag skall
därför i stället bara uppehålla mig vid några få frågor, där en viss meningsskiljaktighet
gjort sig gällande.

Jag vill då först mera i förbigående säga till herr Gabrielsson, som talade
örn handhavandet av de olika åtgärderna för utvecklingen av ofullständiga
jordbruk, att det nog kan råda delade meningar örn lämpligheten att förlägga
handhavandet av dessa åtgärder till egnahemsorganen eller till hushållningssällskapen.
Det är ju nämligen så, att det finns en del ofullständiga jordbruk,
som behöva förbättras på olika sätt. Örn man t. ex. skall utföra täckdikning
eller förbättra gödselvården och sådant, kan det ligga närmast till hands,
att hushållningssällskapet får handlägga alla dessa ärenden samtidigt med
ärenden rörande betesförbättring och nyodling. Jag medger att i andra fall
den andra utväg, som herr Gabrielsson påpekat, kan vara den riktiga. Herr
statsrådet har nu här föreslagit, att man inte skall göra någon ändring i fråga
om handläggandet av dessa åtgärder för förbättrande av ofullständiga jordbruk
utan avvakta och samla erfarenhet, och i det avseendet har nu utskottet
varit enigt om sitt uttalande. Då det inte heller föreligger någon reservation,
har jag inte anledning att närmare gå in på dessa saker.

Jag vill i stället säga några ord om räntefrågan, där jtl olika meningar
gjort sig gällande och där även statsrådet föreslagit en annan linje än den utskottet
nu förfäktar. Yi hörde också departementschefen själv här framföra

Första kamrrvarens protokoll 1939. Nr 83. 9

130

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten rn. m. (Forts.)
sin motivering för dessa fasta räntor, som alltså skulle bestämmas redan då
egnahemslånen läggas upp och sedan skulle bli gällande under hela den tid de
löpa. Det är ju alldeles riktigt, att det vid ett lågt ränteläge är en given fördel
för en. egnahemslåntagare att få dessa låga räntor bundna för så lång tid
han .har sitt lån kvar. Men herr statsrådets mening och även reservanternas
mening är givetvis den, att örn det allmänna ränteläget är högre, skall också
den fasta egnahemslåneräntan bli högre. Reservanterna säga för övrigt också,
att det icke lärer »kunna undgås att, liksom fallet är med hypotekslån, räntans
höjd blir beroende av vid vilken tidpunkt krediten upptages». Såvitt
jag förstår skulle detta kunna leda till att det bland egnahemslåntagarna skulle
förekomma olika grupper av egnahemslån, somliga med en låg ränta, eftersom
vederbörande fått sitt lån vid en tidpunkt, då ränteläget varit lågt, och andra
med en hög ränta. Man kan sålunda tänka sig, att man kunde få olika grupper,
kanske en grupp med en räntesats på lånen av 3 %, en annan grupp med
en räntesats av 4 % och kanske en tredje grupp med 4Va % ränta — det har
funnits en tid, då egnahemslåneräntan var över 4 /, ända uppe i 43A % ■— men
jag undrar dock, örn det inte skulle vara ganska olämpligt att på det sättet
skapa olika grupper med fast bundna räntor.

Nu. ha vi under en tämligen lång följd av år varit vana vid att lia låg ränta
och vi kanske lia svårt att tro, att det inom den närmaste framtiden skall bli
någon större förändring. Men uteslutet är det icke, att det kan komma helt
andra tider och att ränteläget kanske ganska hastigt kan komma att förändra
sig. Skulle vi då följa regeringspropositionen och reservanterna, skulle vi vid
ett sådant tillfälle få lov att tillämpa väsentligt högre räntesats för de låntagare,
som då träda till, och jag vill för resten säga, herr talman, att jag undrar,
örn detta system skulle kunna stå sig i längden. Så välvilliga som herrar
riksdagsmän ju äro, då det gäller att motionera, skulle man väl ändå sannolikt
få motioner, vari påyrkades räntenedsättning för de grupper av egnahemslåntagare,
som betalade de högre räntorna.

Nu sade herr statsrådet nyss, att han trodde, att om vi ha rörlig ränta, som
utskottsmajoriteten föreslår och som ju tid efter annan skulle rätta sig efter
det då gällande ränteläget under den löpande lånetiden, skulle i alla fall riksdagen,
om vi kommo upp i ett högre ränteläge, ömma för dessa låntagare med
anledning av motioner örn räntesänkning. Men på detta vill jag svara, att
egnahemslåntagarna inte skulle bli sämre ställda vid det tillfället än de andra
låntagare, som vid samma tillfälle togo upp lån.

Det är ju alldeles givet att det är svårt att få full rättvisa skipad, men jag
tror ändå, att man kommer rättvisan närmast, örn man följer utskottsmajoritetens
förslag. Detta innebär ju helt enkelt det att räntan skall rätta sig tid
efter annan efter det gällande ränteläget, och örn vi tänka på annan belåning av
jord, är det visserligen gynnsamt, örn man kan vid ett tillfälle, då räntan är
mycket låg, binda sig för lång tid framåt, men å andra sidan ha inte alla kunnat
göra det, och vissa grupper av lån äro inte så långfristiga — de kanske
endast gälla under 5 eller 10 års tid och rätta sig sålunda efter det undan för
undan varierande läget. Jag tror därför, att övervägande skäl tala för att
här tillämpa systemet med de rörliga räntorna.

De statsfinansiella betänkligheter, som man på vissa håll sagt sig hysa, ha
icke framförts av herr statsrådet själv, såvitt jag kunnat finna, och jag tror
icke, att de äro bärande. Skulle det visa sig, att egnahemslånefonden på
grund av denna förändring av ränteläget icke lämnade den avkastning på de
upplånade pengarna, som den rent siffermässigt borde göra, finnes alltid den
utvägen att i varje års budget, då det kan ifrågakomma, anvisa särskilda belopp
för att täcka denna förlust. Jag skall inte gå in på denna fråga ytter -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

131

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
Egare. Det Ilar ju ännu inte i denna kammare ställts något annat yrkande än
örn bifall till utskottets hemställan, men det föreligger ju reservationer från
reservanter i andra kammaren, oell det kail ju Ilända, att något yrkande senare
under debatten kommer att framställas.

Jag skall, herr talman, nu endast uppehålla mig vid ytterligare en fråga,
nämligen den örn expropriationen. Därvidlag har herr statsrådet i propositionen
uttalat sig med en viss försiktighet. Han har sagt, att han inte vill avvisa
tanken på en expropriation, men tiden har inte tillåtit att närmare överväga
saken, frågan har inte kunnat föreläggas lagrådet o. s. v., och statsrådet
har därför avstått från att lägga fram något utarbetat förslag på den punkten.
Emellertid hörde vi nu här för en stund sedan, att herr statsrådet deklarerade,
att han i princip hade tagit ståndpunkt, alltså för expropriation. Jag blev
litet förvånad över att höra, att herr statsrådet så kategoriskt uttalade sig till
förmån för expropriationen såsom sådan i princip, ehuruväl jag medger, att
herr statsrådet sedan i fortsättningen av sitt anförande medgav, att det var
en ganska svår fråga och att man fick tänka sig, att en sådan lagstiftning
borde handhavas med försiktighet och efter särskilt bedömande från fall till
fall.

För egen del ä,r jag icke beredd att i princip ta ståndpunkt för en expropriationslagstiftning,
när det gäller anskaffandet av jord för egnahemsändamål.
Expropriation innebär ett ganska allvarligt ingrepp. Det förekommer
ju redan nu expropriation i vissa fall, särskilt när det gäller att förvärva
mark t. ex. för sådana allmänna ändamål som vägar m. m., men vad som här
skulle komma i fråga, vore att expropriera enskild jord till förmån för vissa
andra enskilda.. Örn det skulle visa sig behövligt att på detta sätt anlita en
dylik lagstiftning för att överhuvud taget kunna främja egnahemsverksamheten
och framför allt för utvidgning av ofullständiga jordbruk, har det förmenats,
att det rentav kan bli ett allmänt intresse att expropriera jord från
den ene enskilde personen för att överlåta till den andre. Men för mig uppställer
sig dock rent praktiskt den frågan: Finns det någon verklig anledning
att nu tillgripa en lagstiftning av denna art? Det föreliggande förslaget till
reformering av egnahemsverksamheten vidgar ju möjligheterna till förstärkning
av ofullständiga jordbruk. Jag tror att det är kloka åtgärder, som här
i olika avseenden äro föreslagna, och det förefaller mig därför vara anledning
att vänta och se, örn icke just dessa åtgärder vid den nu snart börjande tillläm.
pningen komma att visa sig vara i och för sig tillräckliga, då det gäller
utvidgandet av ofullständiga jordbruk och egnahemsbildningen i övrigt. Jag
tror, som sagt, man har anledning att vänta och se tiden an, örn det verkligen
kan behövas en särskild expropriationslagstiftning för detta syfte och
jag är icke beredd att nu alls uttala, mig i princip för en sådan lagstiftning.
Av herr statsrådets uttalande får man närmast den uppfattningen, att herr
statsrådet nog gärna hade lagt fram en sådan lagstiftning, men den hade rent
tekniskt icke kunnat utarbetas nu. På denna punkt föreligger det en viss
meningsskiljaktighet mellan den uppfattning, som företrädes av herr statsrådet
och utskottsmajoriteten å ena sidan, och den som företrädes av reservanterna,
å den andra sidan. I den reservation, som avgivits av herr Carlström
i andra kammaren och mig ha vi just uttalat, att erfarenhet bör vinnas, örn
mera betydande svårigheter för åtkomsten av lämplig tillskotts jord för stärkande
av ofullständiga jordbruk yppa sig. Vi anse därför att frågan icke
är aktuell nu, och vi vilja icke heller i princip ta ståndpunkt för en dylik
lagstiftning.

Ja, herr talman, jag skall icke uppehålla tiden längre -—• jag hör just nu,
alf klockan slår tolv — utan jag skall nöja mig med att yrka bifall till ut -

132

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
skottsutlåtandet med endast den avvikelsen, att jag i fråga om uttalandet rörande
expropriation ber att få yrka bifall till den av herr Carlström och mig
avgivna reservationen.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag skall inte uppehålla debatten
om detta ärende länge, men jag måste i alla fall till en början säga, att det
förslag som här föreligger och det beslut som riksdagen nu går att fatta är
av synnerligen stor betydelse. Denna fråga har ju förberetts av en kommitté,
och jag måste säga, att denna kommitté har löst sin uppgift på ett
glänsande sätt. Den har förstått betydelsen av en omläggning av hela denna
rörelse och härmed också framlagt ett förslag till en radikal omläggning av
hela egnahemsverksamheten.

Emellertid har Kungl. Majit icke ansett sig kunna följa utredningens förslag
på alla punkter. Det är inte så värst många, men vad först beträffar
räntan, har departementschefen ansett en fast ränta vara att föredraga framför
en rörlig ränta. Som min mening måste jag säga, att den rörliga räntan
är att föredraga framför en fast ränta. Vi ha väl litet var här i kammaren
känning av de förhållanden som varit rådande under senare tiden, av missnöjet
ute i bygderna just med denna skillnad i räntesatsen egnahemslåntagare
emellan. Under dessa sista år har det kommit motion på motion, och 1936
skedde ju en ganska kraftig räntesänkning för den del av egnahemslåntagarna
som kommit till efter 1920, just därför att skillnaden var så stor mellan olika
egnahemslåntagare. Under sådana förhållanden har jag synnerligen svårt
att förstå, att man nu vid denna radikala omläggning i huvudsak vill gå samma
väg och skapa nya missnöjesanledningar för kommande tider. Väl är det
sant, att ränteläget är lågt, och för tillfället kan det givetvis vara förmånliga
lånevillkor, men det är väl ingen som kan garantera, hur länge detta varar.
Det kan ju tänkas, att vi i en ganska snar framtid lia sådana förhållanden
igen, att det måste bli en skillnad i räntehänseende egnahemslåntagare emellan,
och då måste jag säga, att det är väl ändå klokast att inte gå den vägen
utan följa vad utredningsmännen här ha föreslagit, nämligen att räntan avpassas
efter den allmänna lånemarknaden.

Detta är vad jag i huvudsak har att säga. Jag skulle kanske också kunna
med ett par ord ytterligare stryka under, att just detta förslag har hälsats
med särskild glädje och tillfredsställelse just av egnahemslåntagarna själva,
och skulle nu riksdagen fatta ett beslut i enlighet med propositionen, så blir
det återigen missräkning, och missnöjet kommer att bli synnerligen stort.

Vad så gäller premielånen och avskrivningslånen, kan jag inte heller underlåta
att trots den sena timmen säga ett par ord. Här lia ju utredningsmännen
föreslagit avskrivningslån som ersättning för de gamla premielånen, Och de
föregående talarna lia ju ingående redogjort också för detta. Jag har haft
den uppfattningen, att man även här borde kunnat följa utredningens förslag
med denna rörliga ränta utan någon fast övergräns. Utskottet har ju inte
heller här kunnat följa Kungl. Majit. Kungl. Majit hade föreslagit att sådana
lån skulle kunna lämnas till högst 10 procent av fastighetsvärdet. Utskottet
har i stället gått den vägen att bestämma en fix övre gräns av 3,000
kronor och i vissa särskilda fall 4,500 kronor. Det är kanske inte så mycket
att säga om detta, ty man får väl räkna med att man även med den rörliga
gränsen knappast skulle komma upp till 4,500 kronor, men det är dock den
skillnaden, att de godemän, som skola syssla med dessa ärenden, dock få
denna övre gräns stadgad, som de alltid måste ta hänsyn till, ty även örn det
i enstaka fall kunde ligga så till, att ett femtiotal eller hundratal kronor
kunde anses skäligt utöver dessa 4,500 kronor, äro de gode männen förhind -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

133

Äng. undrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
rade att medge detta, även om aldrig så starka skäl tala därför. Det är därför
som jag har den bestämda meningen, att utredningens förslag varit det mest
riktiga och radikala.

Vad beträffar jordanskaffningen för ofullständiga jordbruk, har det ju sagts
av utskottet, att här skall man gå in med all kraft så långt som det är möjligt.
För min del tror jag inte man skall göra sig för stora förhoppningar om
resultat på detta område, så länge vi inte ha det instrument, som skulle göra
det möjligt att skaffa denna jord som behövs. Här lia ju de borgerliga — högern
och folkpartiet — reserverat sig och ansett att utskottet borde ha skrivit
på annat sätt. Man vill redan på det hållet varna för en åtgärd som denna,
nämligen expropriationsvägen för att skaffa jord till ofullständiga jordbruk.
Något sådant förslag föreligger inte i år, och jag skall därför inte gå närmare
in på frågan, men jag vill bara säga, att utan en sådan lag skola vi inte göra
oss allt för stora förhoppningar på detta område. Jag anser den absolut nödvändig,
och departementschefen har ju också här tydligt och klart sagt ut sin
mening i den frågan. Det tycks inte vara något tvivel örn att en sådan åtgärd
i sinom tid kan bli nödvändig att genomföra.

Herr talman! Detta är väl kanske i huvudsak, vad jag nu skulle vilja säga.
Jag skall bara tillägga det, att man är ganska enig örn att hushållningssällskapen
skulle befrias från sin uppgift, i vad det gäller egnahemsfrågan. Emellertid
har inte Kungl. Majit velat taga steget fullt ut nu, utan ger hushållningssällskapen
ett litet, litet grand. Nu har jag ju den bestämda uppfattningen,
att det inte kan dröja mer än ett par år, innan man är färdig även på
den punkten och beredd att avkoppla hushållningssällskapen helt och hållet.

Jag har, herr talman, inte gjort några reservationer i detta ärende och har
alltså inget annat yrkande än om bifall till utskottets förslag, dock med undantag
av den del som avses i herr Anderssons i Tungelsta reservation, där han
talar om lämpligheten av en undersökning beträffande åborätten. En sådan
undersökning skulle givetvis jag också hälsa med glädje och tillfredsställelse,
ehuru jag inte har här anmält mig som reservant.

Jag ber som sagt att med detta få yrka bifall till utskottets förslag i dess
helhet med undantag för vad som avses i den reservationen.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag skall de att få yrka bifall till utskottets
förslag beträffande klämmen, men beträffande motiveringen hemställer
jag om bifall till den under punkt 3) av herrar Gustafson i Vimmerby, Andersson
i Löbbo och Carlström anförda reservationen, som går ut på att dessa
reservanter anse, att utskottet bort förorda Kungl. Maj:ts förslag i fråga örn
anordningen med ränteberäkning på de olika slag av lån som här förekomma.

Man kan ju se på denna sak på mycket olika sätt. Det som är det väsentliga,
det är att vissa svaga låntagare, som icke besitta tillräckliga säkerheter för
att kunna utnyttja lägsta tillgängliga ränteläge på den allmänna marknaden,
skola få draga nytta av statens möjlighet till billig upplåning. Staten kan
låna billigt, därför att staten anses solvent under alla förhållanden — med rätt
eller orätt — och vidare därför att staten binder sina lån på lång tid och fjoller
förpliktelserna i detta avseende. Nu säger man: här skola vi för att kunna
följa ränteläget passa på att taga ett treårsmedium, staten lånar alltså upp
på låt oss säga 15, 20 eller 25 års tid under tre år ett visst antal miljoner.
Man tar medeltalet av räntan på lånen, och sedan skall man låna ut en del av
dessa pengar på det villkoret, att låntagarna få mot prima och sekunda säkerhet
örn vartannat, ofta uteslutande sekunda, låna till den ränta som staten
erlägger plus ett efter min uppfattning alldeles för litet tillägg för kostnaderna.
En kvarts procent räcker nämligen inte för ali betala förvaltningskost -

134

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten rn. m. (Forts.)
naderna för dessa lån, men det må nu vara hänt; det är ett statsbidrag, att man
arbetar med större kostnader än dem man tar ut. Men sedan binder man
inte dessa låntagare, utan de få lov att betala igen sina lån när de vilja, i motsats
till staten som alltid har förbundit sig att stå fast vid sina lån en viss
tid. Detta är ju tekniskt orimligt, men vidare är det också ägnat att i hög
grad försvåra själva förvaltningen av dessa lån. Här har man lustigt nog inte
funnit anledning att ändra någonting i Kungl. Maj:ts förslag, där man säger
att man skall ha lika årliga annuiteter, bestämda på sådant sätt att amorteringstiden
utgör högst 25 år. Tar man nu bort den fasta räntan, är det rent
omöjligt att få lika annuiteter och beräkna dem på förhand. Nu säger man,
att man löst det på så sätt, att för somliga blir återbetalningen efter 21 år,
för andra efter 22, 23, 24 eller 25 år, och man väljer 6.5 procents annuiteter
t. ex. och går ut från vissa förutsättningar örn räntemarknaden. För att illustrera
detta kan jag nämna, att den kommitté, på vars utredning förslaget
är grundat, räknade med en annuitet på 7 procent, därför att när denna utredning
gjordes, var ränteläget ungefär 4 procent. Nu har man funnit, att
räntan är nere i 3.5 procent, och då har utskottet sagt, att det skulle vara
lämpligt att sätta annuiteten till 6.5 procent. Så löst är resonemanget tekniskt.

Men, mina herrar, örn man tar t. ex. ett lån på 10,000 kronor och skall betala
650 kronors annuitet, då får man varje år, sedan räntan är bestämd, se till,
hur mycket som är ränta. Det som inte åtgår till ränta, skall skrivas av. Det
kan ju inte på förhand beräknas för hela tiden, och följaktligen kan man inte
som man nu gör från början lägga upp en amorteringsplan för lånet, som helt
enkelt följes. Nu säger man, som man sagt, t. ex. när det gäller jordbruksregleringen:
det gör inte så mycket, örn vi anställa litet fler flickor för att räkna
och föra böcker. När det gäller att avlöna dem, är man rätt knusslig, men
då det gäller att anställa litet fler, som utföra rent improduktivt arbete, bryr
man sig inte örn det. Men allt det där spelar ju en underordnad roll i jämförelse
med de ekonomiska realiteter som ligga bakom.

Man säger, att det måste te sig som uppenbart orättvist, att det i samma by
sitter en egnahemslåntagare, som fått ett lån, beräknat efter 3.5 procent, och
en annan, som får betala 5 procent. Är det säkert, att detta är någon orättvisa?
Till en början är det mycket mera orättvist, örn den ena fått betala 500
kronor för tunnlandet och den andre ungefär 1,000 för samma jord. Det är
ju av mycket större betydelse än en liten variation i räntan, och skulle det vara
någon orättvisa, så vill jag säga, att då finns den orättvisan bland alla dem
som ha hypotekslån, och den orättvisan kommer inte att försvinna genom att
det blir en rörlig räntesats. Örn det sitter en person, som har varit med under
tio goda ränteår och har hunnit amortera låt oss säga tre fjärdedelar och har
en fjärdedel kvar, så kommer den nästa generationen, som får lov att slita med
mycket högre räntesats att ändå bli orättvist ställd gentemot de äldre. Då tycker
jag, mina herrar, att det är klokt att hålla sig till den gamla vedertagna,
av hypoteksföreningarna beprövade metoden för ränteberäkning. Det kan åberopas
mycket goda sakliga skäl för den, någon orättvisa blir det inte, och
som reservanterna klokt nog säga: örn det är mycket höga räntor på den skuld
som en egnahemslåntagare behöver ådraga sig, gör han klokare att lugna sig
ett par år, tills det blir billigare räntor. Kan han då få dem fasta, sitter han
i en mycket bättre ekonomisk situation än om han säger: jag vet att örn det
blir billiga räntor, får jag billiga räntor, och alltså kan jag ge mig in på vilka
äventyr som helst. Jag tror detta är att helt undanrycka ränteprisets allmänna
funktion, att inrikta produktionen på ett lämpligt sätt och det är för mig ett
mycket viktigt skäl.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

135

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)

Till slut, mina herrar, talas det om att vi alltid få motioner från missnöjda
egnahemsägare, som bäras fram av tjänstvilliga motionärer. Men det få vi
ta med kristligt tålamod; det undgå vi aldrig. Alltid är det någonting som
man är missnöjd med, och inte är det svårt att finna motionärer. Där gäller
det bara att bemanna sig med det mod som behövs för att säga nej till orimliga
krav, så tror jag inte det behöver vara något argument.

De statsfinansiella skälen skall jag inte här åberopa, ty jag vet ju att de som
gripas av en ideell syn på ekonomiska ting inte genera sig för de statsfinansiella
konsekvenserna. Herr von Stockenström säger lekande lätt, att mun
kan ju, om räntan behöver sänkas, bara taga ut av skattemedel. Mot ett sådant
sätt att resonera avstår jag, herr talman, från vidare argument.

Tåg yrkar således, herr talman, bifall till utskottets förslag utom beträffande
motiveringen. Där yrkar jag bifall till den under punkt 3) avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Löfvander och Ekman.

Herr Sederholm: Jag vill börja mitt anförande med att upptaga samma

fråga som herr Björnsson nyss behandlat. Jag beklagar, örn jag måste upprepa
något av vad herr von Stockenström anförde i saken, men det kanske kan
vara mig tillåtet att göra det.

När det gäller att genomföra det förslag, som framförts i motionen av herr
Bror Nilsson och som i huvudsak överensstämmer med utredningsmännens
förslag i vad det skiljer sig från Kungl. Maj:ts förslag, kommer man in på
den frågan: vad blir resultatet, örn vi skulle antaga Kungl. Maj:ts förslag?
Det blir, att när ett egnahemslån tas, skall ett ränteläge fastställas med hänsyn
till ränteläget för statens upplåning under de tre åren närmast därförut,
och sedan skall detta ränteläge gälla för hela den tid, under vilken detta amorteringslån
löper. Resultatet blir, att räntan blir olika allteftersom lånet är
taget under ett år med lägre eller ett år med högre ränteläge. Man kan tänka
sig variationer mellan låt mig säga 3 och 5 procent, och det kommer, som herr
Björnsson sade, att ligga bredvid varandra och i samma socken, kanske i samma
by, ställen, där den ene har att betala ränta efter 3 och den andre efter
5 procent. Detta kommer att väcka gensägelse och avundsjuka hos låntagarna
och att bereda dem som ha den högre räntan större svårigheter än dem som
råka komma i en lägre ränteklass. Vi ha ju här i riksdagen flera gånger haft
motioner och framställningar örn nedsättning av räntor, som äro bestämda under
de tider, då egnahemslånen lämnades ut på ofördelaktiga villkor och mot
högre ränta, och detta har varit av den betydelse, att riksdagen ansett att ett
tillmötesgående i en eller annan form måste ske. Detta har också skett, och
staten har med efterskänkande av vissa räntekrav satt ned räntorna, så att
man har fått en större jämnhet mellan de löpande räntorna. Det har varit
krav, som vi ansett oss icke kunna tillbakavisa; särskilt från Norrland ha de
gjort sig starkt gällande.

Vad åter beträffar det förslag som utskottet framlagt, skulle det innebära,
att räntan som var och en har att betala skulle bestämmas efter de tre föregående
årens inlåningsränta med 1/4 procents tillägg, men därjämte skulle denna
ränta vara underkastad de växlingar som ske i det allmänna ränteläget.
Nu har herr statsrådet talat örn att örn man utgår ifrån en belåning upp till
90 procent, kan man i bank eller eller hypoteksinrättning oller på annat håll
få belåning till 60 procent, så att det egnahemslån som skulle löpa skulle motsvara
30 procent eller lägre siffra i (Ion mån belåningen inte går upp till
90 procent. Herr statsrådet förutsätter att dessa lån skulle tagas i hypoteksinrättningar.
Jag tror att det i flertalet fall skulle bli i sparbanker och jord -

136

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
brukskassör, men det kan ju även tänkas, att de tagas i hypoteksbanken Om
de tagas som hypotekslån, äro de bundna i tio år, varefter vederbörande har
rätt att, örn ränteläget därtill inbjuder, omsätta lånet till lägre räntefot, fortfarande
löpande på tio år. I sparbankerna har man nu som regel för sådana
lån en rörlig ränta, som för lån mot bästa säkerhet för närvarande i mina trakter
ligger vid 2 s/4 procent, medan lånet löper med 6 månaders uppsägning, och
är rörlig allt eftersom det allmänna ränteläget rör sig. Kan det anses vara något
motbjudande för vederbörande låntagare att få en motsvarande rörlig ränta
på det lån som ligger mellan 60 och 90 procent? Det skulle vara alldeles överensstämmande
med den allmänna lånemarknadens krav och med villkoren vid
de lån, som säkerligen egnahemslåntagarna liksom många andra få ta för att
få rörelsekapital. Man tillämpar där en rörlig ränta, bestämd efter det
allmänna ränteläget och naturligtvis efter den säkerhet som kan finnas,
så att primärinteckningarna utlämnas mot, som jag sade, 2.75 procent
och lån mot sämre säkerhet, t. ex. borgen, mot högre ränta. Men rörligheten
är något som är så invuxet i det allmänna medvetandet, att jag är
övertygad örn att låntagarna i det fallet icke känna sig misshandlade, örn det
allmänna ränteläget stiger och de då få vara med örn en förhöjning av räntan.
Men så kommer det också till, att även örn räntan stiger, så innebär detta för
låntagaren inte att han kommer i sämre läge än andra, utan kommer denna förändring
att ske på sådant sätt, att han följer med den allmänna nivån. Det
uppstår inte den skillnad, som jag här nj^ss talade örn och som medfört uppoffringar
från statens sida och modifikationer med hänsyn till den skiljaktiga nivån
på lånevillkoren för olika egnahemslåntagare.

Då frågar man sig: blir det inte kännbart för låntagaren att göra detta?
Nej, det är inte byggt på det sättet. Här är föreslaget, att lånet skall löpa
med fast annuitet på ett sätt som herr Björnsson förklarade omöjligt, nämligen
att man skall sätta en fast annuitet, som är föreslagen till 6.5 procent.
Örn då vid ett ränteläge av 3.5 procent 3.5 procent är amortering och 3 procent
är ränta, så blir vid ett förändrat ränteläge, som ligger låt mig säga en procent
högre, räntan 4 procent och amorteringen 2.5 procent. Följden blir att amorteringstiden
blir förlängd; det kan bli 25 år i stället för 23 år, men då man
under hela denna tid har fluktuationer med ömsom högre, ömsom lägre ränta
och amorteringen kanske det ena året är 4 procent och det andra året 2 procent,
sker en utjämning. Det ovisshetsmoment som förefinnes är att låntagaren inte
kan beräkna bestämt, hur lång tid det tar, innan hans lån är slutamorterat,
men han har också rättighet såväl i ena som i andra formen att när han önskar
inbetala lånet, ifall han finner ett lämpligare sätt att placera det.

Dessa lån, som ligga så högt, borde ju egentligen efter bankernas utlåningsräntor
kräva en relativt hög ränta, men här ligger den stora förmånen, som
beredes låntagarna, då de få tillgodogöra sig statens goda kredit och möjlighet
att låna upp pengar billigare än någon annan på det sättet att de skola betala
ränta efter statens inlåningsränta med tillägg av 1/4 procent. Här få alltså
låntagarna den tryggheten, att de få sitt lån stående och löpande med en ränta,
som alltid är förmånlig, kanske en eller annan procent lägre än motsvarande
belåning av säkerheten skulle kräva, men räntan är rörlig, så att den förmånen
i förhållande till det allmänna ränteläget innebär ungefär samma skillnad, vare
sig det är hög eller låg ränta. Vi ha ansett, att en sådan låneform är förmånligare
för låntagarna och egentligen ger dem större trygghet att få lånen till
ett i förhållande till det allmänna Tänteläget gynnsamt och i varje fall lika
gynnsamt läge som om man skulle binda räntan, vilket i vissa fall skulle
bi mycket gynnsamt, i andra fall däremot kanske skulle medföra högre ränta
än det allmänna ränteläget skulle betinga för lånet.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

137

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)

Då frågar man sig: hur skall staten kunna gå in för atti sin egnahemsrörelse
investera ett antal miljoner, som löpa med ett så obestämt avkastningsvärde?
Ja, det är inte något annat än vad varje hank och varje ekonomiskt företag får
göra. Det sätts in aktiekapital och det ligger reservfonder och dispositionsfonder
som rörelsekapital i dessa företag, och detta kapital rullar så att säga
i rörelsen. Det lånas in och ut, och det är samma förhållande med det kapital,
som här i egnahemsrörelsen kommer att lånas ut och in, och statens tillskott
är beroende på huruvida hela rörelsens volym växer eller minskas. Det blir
inte annat än att staten investerar, liksom staten investerat i Jordbrukarbanken,
ett kapital, vars avkastning är beroende på det allmänna ränteläget och
som ger en avkastning, som naturligtvis är rörlig, men där det ena får hjälpa
det andra och som säkerligen kommer att ge minst lika god genomsnittsränta,
som örn man skulle gå den andra vägen. Vi lia ansett inom utskottet, att denna
metod är så pass förmånlig för låntagarna utan att innebära uppoffringar
för staten, att vi utan tvekan velat förorda den.

Medan jag nu har ordet vill jag begagna tillfället att yttra mig örn några
punkter i den föreliggande frågan, där jag vill göra vissa erinringar. Med
avseende på själva organisationen vill jag då säga, att jag och två ledamöter
till inom utskottet ha enat oss örn ett uttalande med avseende på förstatligandet
av de lokala egnahemsorganen. Egnahemsnämnderna ha utgjort ett
led, låt vara ett ganska självständigt led i hushållningssällskapens verksamhet.
Vi anse, att de ha fungerat gott och att det inte finns någon anledning
att bryta de arbetssätt, som hittills varit gängse inom den nuvarande organisationen,
även om man går in för en omorganisation i övrigt och en förändring
av den arbetsplan för egnahemsrörelsen, som nu existerar. I varje
fall anse vi, att det kan vara lämpligt att avvakta utredningen angående hushållningssällskapens
organisation. Vi lia emellertid icke velat framlägga ett
fullständigt förslag till en ny författning, då vi mötte så litet understöd
inom utskottet för denna vår mening, men jag vill här deklarera, att jag för
min del, och jag är övertygad örn att mina medreservanter lia samma uppfattning,
vidhåller vår åsikt i detta hänseende och anser att det hade varit
lämpligt och önskvärt, att utskottets förslag hade utformats med hänsyn till
vår uppfattning. Jag vill emellertid öppet erkänna, att genom den modifikation
av egnaliemsutredningens förslag, som jordbruksministern har gjort
i detta avseende, och med det uttalande, som utskottet har gjort med avseende
på hushållningssällskapens och de statliga egnahemsnämndernas blivande
verksamhet, åtminstone under de närmaste åren, lia många av de olägenheter,
som vi lia befarat av detta förstatligande, åtminstone i väsentlig
mån undanskjutits. Jag tror därför, att med ett klokt och försiktigt handhavande
av rörelsen inom egnahemsnämnderna, med ett uppmärksamt
iakttagande av alla de möjligheter till samarbete och utnyttjande av varandras
organ, som kunna komma till stånd, och med förståelse och god vilja
skulle dessa olägenheter, som vi här ha befarat, i väsentlig mån kunna förebyggas,
åtminstone under denna tid. Sedermera blir det en ny sak att bedöma,
huru det ter sig, när det nya förslaget om hushållningssällskapens
organisation framlägges.

Med avseende på premielånen påpekade statsrådet en viss skiljaktighet
mellan utskottets förslag och Kungl. Maj:ts förslag. Denna skiljaktighet
är icke stor. Han hade föreslagit, att premielånen skulle vara 10 procent av
fastighetens värde, och om vi då säga, att vi ha en fastighet taxerad till
maximum HO,000 kronor, skulle han alltså föreslå ett lån på 3,000 kronor
såsom maximum. Vi lia föreslagit samma belopp, men med en viss höjning
under exceptionella förhållanden till 4,500 kronor eller 15 procent. Skillna -

138

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamlieten m. m. (Forts.)
den ligger däri, att vi icke lia satt en motsvarande nedre gräns. Orsaken till
detta är att särskilt från Norrland Ilar det påpekats, att nied de små lägenheter,
som där finnas, skulle denna nedre gräns verka rent prohibitiv i många
fall, ^ som annars vöre förtjänta av understöd med egnahemslån. Under sådana
förhållanden ha vi velat bereda möjlighet för härvarande organ att laga efter
läglighet och göra det på sådant sätt, att mera berättigade lokala intressen
i detta hänseende skulle kunna tillgodoses.

Jag vill nu endast tillägga några ord med avseende på det uttalande som
gjorts beträffande expropriationen. Statsrådet har i propositionen haft ett i
någon mån mera tveksamt uttalande. Det har blivit klarare i dag, när statsrådet
har sagt ifrån, att han i princip gått in för expropriationsprincipen i detta fall.
.Vi ha velat motsätta oss en sådan utveckling. .Vi anse, att ett sådant medel som
expropriationen icke är behövligt och icke kan vara lämpligt för att möjliggöra
och realisera^ planen på fullständigande av jordbruk på bekostnad av andra.
Det är ju så, att expropriation efter nuvarande expropriationslag icke kan
tillgripas annat än när viktiga allmänna intressen kräva det, och med allmänna
intressen menas intressen, som äro representerade av kommuner eller
samfällighet^, vägstyrelser eller något sådant. I detta fall, när expropriation
skulle tillgripas, skulle det gälla att sätta ett enskilt intresse mot ett
annat enskilt intresse, och vi mena, att det inte kan vara lämpligt att på detta
sätt så att säga urholka äganderättsbegreppet genom att skapa den osäkerhetskänslan
hos ägarna, att de när som helst till förmån för en granne och
till viss skada för sig själva kunna bli utsatta för att tvångsvis få avstå
sin egendom, och detta utan att det föreligger sådant stort allmänt intresse,
örn vilket vår expropriationslag nu talar. Vi lia därför velat att i stället
för det uttalande,^ som statsrådet och utskottet ha gjort, skulle det ges uttryck
åt denna vår uppfattning angående expropriationen, och vi ha i det
fallet infört en särskild reservation, till vilken jag nu ber att få yrka bifall.

Herr Sten: Herr talman! Ehuru jag fullt och helt delar den uppfattning,
som^herr Mannerskantz gav uttryck åt på förmiddagen, att vi inte skulle
slarva ifrån oss de viktiga jordbruksfrågor, som stå på dagens föredragningslista,
skall jag för min del försöka begränsa mig till ett par punkter under icke
så värst många flera minuter.

Det passade bra, att jag fick ordet närmast efter jordbruksutskottets ärade
vice ordförande, då jag i första hand hade för avsikt att som motvikt mot dem,
sorn. inte vilja ha någon expropriation alls, rikta en hemställan till jordbruksministern
att vid sina fortsatta överväganden i denna fråga skapa ett ordentligt
expropriationsinstitut, som kan användas för alla olika sociala ändamål på
jordfrågans område. Det må icke förtänkas mig, örn jag i första hand tänker
på arbetarsmåbruksverksamheten. Jag har full förståelse för att kompletteringsverksamheten
är ett viktigt socialt och ekonomiskt ändamål, men arbetarsmåbruksverksamheten
är också ett sådant viktigt socialt ändamål, som har
ansetts motivera en särskilt kraftig insats från statens sida, Jag vill påpeka,
att örn jag inte minns fel, är det en av de få bristerna i den utmärkta egnahemsutredningen,
att de verkligt sakkunniga i fråga örn arbetarsmåbruksrörelsens
behov av expropriation icke lia blivit hörda. Jag syftar då på arbetarsmåbruksnämndema
och de jordsökande. Man har i stället frågat bl. a. egnahemsnämnderna
ute i länen, vilka som det upplyses på annat ställe i utredningen,
ingenstädes haft någonting med arbetarsmåbruksverksamheten att
skaffa. De kunna, således icke vara sakkunniga i detta hänseende.

_ Det förhåller sig onekligen på det sättet som reservanten i egnahemsutredningen,
riksdagsman Allan Andersson, har framhållit, att de svårigheter, som

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

139

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
arbetarsmåbruksrörelsen kämpat med under de senaste åren, till betydande
grad härleda sig just från avsaknaden av maktmedel, när det gäller jordförvärv.
Det antydes i utskottsutlåtandet liksom i utredningen, att arbetarsmåbruksrörelsen
i vissa enstaka fall har trätt bärande jorddelningsprinciper för
nära. Jag har full förståelse även på den punkten, men jag tillåter mig hysa
den uppfattningen, att dessa fall säkerligen skulle ha kunnat undgås, örn man
redan 1933 hade stiftat en expropriationslag samtidigt som man började arbetarsmåbruksverksamheten.
Det är ju inte i första hand fråga örn att expropriera
av grannar —- herr Sederholm åsyftade väl kompletteringsverksamheten
— men vi lia i Norrland sådant som kallas för vanhävdshemman, bulvanhemman
och spekulanthemman, som jag tror icke någon av oss behöver hysa
några särskilda samvetsbetänkligheter mot att använda för vilket socialt jordändamål,
det vara månde.

Man bar i Finland någonting, som kallas för lex Kallio. Enligt uppgifter,
som jag har kunnat inhämta där borta, har den inte behövt tillgripas i någon
större utsträckning, men den har verkat genom sin blotta tillvaro. Jag vet
icke, örn jordbruksministern är en ärelysten man, men jag hoppas, att han är
det i detta hänseende och att han ger oss en ordentlig lex Bramstorp, som kail
bli ett effektivt verktyg på detta område och ett bart huggande svärd, som
hänger över alla, som vägra att släppa till sådan jord, som lämpligen bör tagas
i anspråk för dessa ändamål. Vi få ju komma ihåg hur mycket som återstår
på arbetarsmåbruksrörelsens område och att den är en av hörnstenarna vid
lösningen av den norrländska skogsbygdens utkomstproblem. Rättfärdighetsunderlaget,
rättsgrunden och överensstämmelsen med det allmänna rättsmedvetandet
saknas säkerligen icke, när det gäller att skapa en sådan lagstiftning.

Vi ha ju kommit mycket billigt undan i vårt land, när det gällt sådana
mera drakoniska åtgärder på jordpolitikens område. Vi ha endast haft ensittarlagen,
som veterligen varit verksam på sitt område, och som står i full
överensstämmelse med den allmänna uppfattningen i de allra vidaste kretsar
av jordbruksbefolkningen. Tiden är nu inne att skapa en laglig möjlighet till
expropriation på alla de olika områden, som den statliga egnahemsverksamheten
skall syssla med.

Beträffande sedan arbetarsmåbruksrörelsens inordnande i den statliga egnahemsorganisationen,
har jag ingen erinran att göra mot det föreliggande förslaget.
Men jag vill även i detta avseende rikta en vädjan till departementschefen,
nämligen att sörja för att arbetarsmåbruksrörelsens intressen bli företrädda
i egnahemsnämnderna. Det finns mycken sakkunskap i de kommunala
arbetarsmåbruksnämnderna. Jag känner många både högermän, bondeförbundare,
folkpartister och socialdemokrater, som med en mun lia betygat, att det
har varit det trevligaste kommunala uppdrag, som de någonsin haft. Det är
någonting, som tilltalat deras produktiva instinkter på ett helt annat sätt än
att tugga arbetslöshetskommittéernas och fattigvårdsstyrelsernas papper.

Jag tycker bara, att det är synd beträffande beteckningen av de olika organen,
att dessa arbetarsmåbruksnämnder skola bli degraderade till egnahemskommittéer.
Det är onekligen en degradering, ty arbetarsmåbruksnämnderna
äro verkligt lovande och arbetande organ i de norrländska bygderna, under
det att egnahemskommittécrna vill aldrig någonsin uträttat någonting särskilt.
Jag har grubblat mycket på denna titelfråga, som kan synas oväsentlig. Jag
kunde inte komma till något resultat före motionstidens utgång. Nu innebär
emellertid utskottets hemställan endast ett principiellt godkännande av Kungl.
Maj:ts förslag till författningar. Jag vill därför donera ett litet uppslag till
departementschefen, nämligen örn man inte efter exempel från ett annat örn -

140

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
råde, som behandlades i fjol av riksdagen, skulle kunna kalla de nuvarande
egnahemsnämnderna för länsegnahemsnämnder och de lokala organen för egnahemsnämnder.

Jag tror, att det skulle vara mycket värdefullt även för kompletteringsverksamheten,
att man finge ett verkligt kommunalt organ, som hade viss befogenhet
och visst ansvar i det avseendet.

Till sist vill jag endast nämna en fråga, som kommit att intaga en ganska
undanskymd plats i utredningen, i propositionen och i utskottsbetänkande^
nämligen frågan örn stödåtgärder för de äldre låntagarna. Utredningen ansåg
sig icke kunna komma med något särskilt förslag i det avseendet. När den
frågan nu återgår till den nya egnahemsstyrelsen, är det angeläget, att man
går grundligt tillväga och att man framför allt i enlighet med hela tankegången
i detta förslag gör en verklig upprensning i gränstrakterna mellan arbetarsmåbruk
och jordbruksegnahem, särskilt i Norrland. De många små ofullständiga
jordbruk, som finnas bland de norrländska jordbruksegnahemmen,
som icke kunna kompletteras och göras bärkraftiga och där ägarna ha samma
inkomstförhållanden och förmögenhetsvillkor som arbetarsmåbrukarna, böra
förvandlas till arbetarsmåbruk. De ha uppenbarligen inga existensmöjligheter
under någon annan förutsättning.

Det är endast dessa erinringar, som jag velat göra. Jag skall i övrigt betyga
mitt erkännande av de bärande principerna i denna utredning och i det
förslag, som nu kommer att sättas i verket.

I herr Stens yttrande instämde herr Svedberg.

Herr Heiding: Herr talman! Det är endast ett par punkter i utskottets
utlåtande, som jag skall be att få beröra. Den första av dessa gäller räntan.

Jag anser för min del och har hela tiden ansett, att det vore allra bäst med
en fast ränta för att egnahemslåntagaren skall kunna ha någon fast punkt att
hålla sig till, när han gör upp en kalkyl för sina framtida utgifter. Han vet då,
vad han skall betala i ränta. Örn det är en rörlig räntesats, kan räntan springa
upp till högre belopp än vad han räknat med, och detta anser jag kan vara till
nackdel för honom.

Reservanterna i utskottet ha framhållit, att jordvärdet är högre, när räntan
är låg, och det kan man gott instämma i. Det är ju även så, att örn räntan stiger,
faller jordvärdet. Om jag nu tänker på en jordbrukslägenhet, som man
får betala med ett inköpspris av 25,000 kronor, när räntesatsen är nere i 3 procent,
så kan man kanske få 20,000 kronor, om räntesatsen går upp till 4 procent.
Jag anser, att det inte är rättvist att ha en rörlig ränta. Jag får i övrigt
säga, att om jag köper en egendom, vare sig den är mindre eller större, och
sedan tar ett hypotekslån med fast räntesats, då vet jag vilka ränteutgifter
jag har under kommande år. Då har jag någonting fast att räkna med. Jag
kan inte tänka mig, att det skulle bli till någon fördel för egnahemslåntagarna
i sin helhet, örn man skulle gå in för denna rörliga ränta, som blivit förordad
av utskottet.

Här har ju framhållits under debatten, att även örn räntan skulle vara fast,
skulle man få olika räntor allt efter de år, som lånen ha tagits. Ja, det är
tydligt, att det kan bli vissa »ränteårgångar» och att man icke kan hålla en
och samma räntesats. Det är möjligt, att det nuvarande ränteläget kommer att
hålla sig rätt så länge, det vet man icke, men det är också möjligt, att räntesatserna
kunna växla. Örn man har en fast ränta, vet vederbörande egnahemslåntagare
hur stor ränta han har att betala. Det vet han icke, örn det nu skulle
vara en rörlig sådan.

Enligt det föreliggande förslaget är det meningen, att egnahemslåntagarna

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

141

Ang. ändrade grinder för egnahemsverksamheten rn. m. (Forts.)
skola betala samma ränta, som staten kan inlåna pengar till, plus en kvarts procent.
Hur kommer det att verka örn rörlig räntesats skall tillämpas? Jo, det
blir en mycket stor apparat, ty så fort det blir en förändring i ränteläget,
måste man räkna örn räntan å samtliga lån. Vederbörande egnahemslåntagare
skall nämligen då betala en annan ränta. Det blir verkligen ingen liten apparat
med den omräkning av räntan å samtliga lån, som här kommer i fråga.

Det framhölls också, att det kan bli olika räntesatser i en och samina by. Ja,
visst kan det bli olika räntesatser för egnahemslånetagare, som bo i samma
by. Antag, att av fyra egnahemslånetagare två få betala sina egnahemslån efter
en räntesats av 3 procent och de båda övriga efter 4 procent. Det är ju
klart, att örn det skulle bli en sådan utjämning, som utskottet har förordat, och
de alltså skola betala lika, måste det väl bli så, att de båda första, som lia
lägre räntesats, få hjälpa till att betala för de andra. Inköpen ha skett med
några års mellanrum och de förstnämnda ha genom högre jordvärde och lägre
ränta något mindre jordbruk än de senare. Om de från början lia ett lån på
25,000 kronor var, komma de gemensamt upp till 100,000 kronor. De skulle i
så fall betala räntan gemensamt på detta belopp, men det kan väl inte vara
rättvist, och jag undrar, om de två, som haft den lägre räntesatsen från början,
inte bli missnöjda, ifall de skola betala en högre ränta under vissa år framåt.
Det kan icke Vara riktigt, att man går in för ett sådant system. Här talas
även örn ett socialt syfte, men det sociala syftet i detta fall kan jag inte förstå.
Jag kan icke heller förstå, att det är någon rättvisa i en sådan princip, som
man här vill införa, utan det blir i stället missnöje hos många, örn denna princip
skall tillämpas.

Det anmärktes här på att staten vill lia mera betalt än den gällande räntan
under en viss tid. Det kan synas egendomligt, när räntan stiger, att vederbörande
då skall få betala något mera, men det är väl så i vanliga fall, att vederbörande
få följa med växlingarna och betala gällande ränta. När räntan spelar en
så stor roll för inköpsvärdet av en fastighet, får vederbörande ovillkorligen ta
detta i beräkning. I det exempel, som jag nyss lämnade, var skillnaden 5,000
kronor. Då skall väl den, som har köpt fastigheten och fått betala 5,000 kronor
mera, ha, den fördelen att han har en lägre räntesats än den, som köpt
fastigheten till det billigare priset. Både riksbanken och riksgäldskontoret ha
anlagt den synpunkten och ha därför avstyrkt förslaget örn en rörlig ränta.
Visserligen finns det en del myndigheter, som ha tillstyrkt förslaget örn rörlig
ränta, men jag anser, att tillstyrkandena från riksbanken och riksgäldskontoret
av en fast ränta böra ha övervägande tyngd i detta fall. Att därigenom olika
grupper av egnahemslånetagare skulle få olika räntesatser, det anser jag icke
kan vara till någon olägenhet. Att det skulle komma motioner om eventuella
räntesänkningar för de egnahemslåntagare, som få betala något mer, är jag
för min del icke rädd för. Det är tydligt, att man då kan säga ifrån och som
skäl anföra, att de ha köpt sin egendom billigt, då ränteläget var något högre,
och få därför betala den ränta, som de en gång iklätt sig. Det hela blir betydligt
lättare att klara av, och det blir inte så invecklat, om man har en fast
ränta. Egnahemslåntagarna ha hälsat egnahemsutredningens förslag med tillfredsställelse,
som en talare här förut har framhållit. Kanske är det många,
som inte blivit så insatta i vad det egentligen gäller, att de kunna göra ett sådant
bestämt uttalande i föreliggande fråga, men jag får säga, att det exempel,
som jag anförde örn fyra egnahemslåntagare i samma by, tydligt visar, att
de, som ha den lägre räntan, inte alls skulle hälsa med tillfredsställelse, om de
kanske under vissa år skulle behöva betala en högre räntesats. Jag tror, att
det skulle bli missnöje i ett sådant fall.

Det kan vara tillräckligt med vad jag nu sagt örn räntan. Jag kommer att

142

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. xn.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. rn. (Forts.)
yrka bifall till den motivering, som innefattas i den reservation, sorn är avgiven
av herr Gustafson i Vimmerby m. fl.

Jag skall nu bara be att få säga ett par ord örn expropriationen. Jag är
tacksam mot herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet för att han
inte har upptagit frågan örn expropriation i år, och jag hoppas, att regeringen
inte skall behöva komma fram med något förslag örn expropriationslagstiftning.
Herr Sten var inne på denna fråga, och han hoppades, att det skulle kunna
skapas ett ordentligt expropriationsinstitut här i landet. Jag kan icke förstå,
att detta skulle vara behövligt, och jag är fullt förvissad örn att det här
skall kunna gå att på frivillighetens väg få den jord, som behövs. På flera områden
här i landet är det mer än tillräckligt med jord, och jag är övertygad om
att i fortsättningen kommer det att finnas tillgång på den jord, som behövs.
Det är möjligt, att det uttalande, som jordbruksministern har gjort i den kungl,
propositionen, kan ha en viss betydelse så till vida, att han icke direkt har uttalat
sig för expropriation, men ansett, att örn det skulle behövas, så skulle det
ju kunna sättas i gång med en utredning för en blivande expropriationslagstiftning.
Jag hoppas emellertid, att det inte skall bli någon verklighet av denna
expropriationslagstiftning. Det skulle medföra många svårigheter och komma
att verka till nackdel för det hela, om man skulle tillgripa en sådan åtgärd för
att skaffa jord och skogsmark till egnahemmen. Jag är fullt förvissad om att
med den organisation, som är tillskapad genom det förslag, som här föreligger,
finns det möjligheter att på frivillighetens väg nå fram till åsyftat resultat.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag, men i fråga
örn motiveringen instämmer jag i den reservation, som är avgiven av herrar
Gustafson i Vimmerby, Andersson i Löbbo och Carlström.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag får upplysa kammaren örn att jag

hos talmannen hemställt att få väcka förslag örn att kammaren på grund av
den långt framskridna tiden nu skulle avbryta sina förhandlingar. Det förekom
förr i världen, vid det berömda sekelskiftet, att menige man hade den
möjligheten att bidraga till milda seder i våra överläggningar. Som det nu är
kan man gärna upphäva den parlamentarism, som äger rum här i kväll, ty allting
är redan avgjort •—- de maktägande stå där med palmer i händerna och
några stycken av oss få sitta kvar och sova. Sedan går allt efter de maktägandes
vilja. Vi ha ingenting att säga. Då jag gjorde min hemställan, förklarade
kammarens talman, som är ett barn av sin tid: »Jag gör mig till diktator!» Och
sedan tillät han inte någon votering örn den saken, vilket en gång för oss, som
levde under den gamla goda tiden, ingick i våra medborgerliga rättigheter.

Nu är klockan ett på natten. Älla stora frågor ha en märkvärdig förmåga
att komma upp på nattimmarna, och så har det varit under hela den tid jag
sysslat med jordfrågan.

Nu skall jag i alla fall tala för saken.

Den siste talaren yttrade, att han »var förvissad örn» det han alls inte visste
och alls inte förstod. Han var nämligen förvissad örn att det skulle kunna hittas
på något trolleri när det blev fråga örn expropriation —- kanske att Gud
Fader skulle komma ned till jorden och göra det, örn vilket han var förvissad
och förvissad och förvissad, men som han inte alls visste och förstod. Saken är
den att hela den nuvarande jordfrågan är upplagd i Skånes tecken och Älvsborgs
län också, ty det hör liksom Skåne till samma överbefolkade odalbygd,
där det inte finns några utrymmen vidare. Men den norrländska jordfrågan
har ännu sina särdrag, som emellertid i denna debatt och i denna proposition
äro fullständigt lämnade åt sidan. Jag är ju numera den ende i riksdagen, som
har upplevat alla dessa förhållanden, och därför är jag naturligtvis ensam.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

143

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)

Det är nödvändigt att ni skola förstå, vilken skandal det var som skedde i
hela Norrland, och vilket armod över jordbrukets möjligheter, som spred sig
därutav, genom att den stora besparing, som Gustav Vasa en gång skaffade
svenska staten genom jordäganderätt till hela Norrlands obebyggda jord, skiftades
bort och skänktes bort särskilt till industrien men även till allmogen. Så
stå vi nu här med tomma händer. Bär är det ju som de stora möjligheterna
måste^ tillgodogöras för Norrlands befolkning. Här nere kunna vi ju syssla
med lån och lån och lån, men jag skall tala örn att det var en bonde från Norrland,
som skrev för två eller tre år sedan: »Här kunna vi få lån till vad som
helst, men vi digna under ränte- och amorteringsbetalningarna!» Man skall väl
också tänka på att de, som man ger lån, ha möjlighet att betala dem.

Och hur skall man bära sig åt för att öka deras möjligheter att betala? Ja,
det'' är andra åtgärder som då måste vidtagas. Den siste ärade talaren var så
förfärligt rädd för expropriation, och f. d. landshövdingen i Sörmlands län är
naturligtvis ändå mer rädd för expropriation. Men det är någonting som högern
i första kammaren var med på under den tid, då även jag var med, och
liberalerna vörö med örn det och socialdemokraterna också. Men nu, när vi
ha fått socialdemokratiska regeringar, som skola få socialisera allt möjligt,
finns det ingen möjlighet att få någon flykt över expropriationstanken. Och på
detta lever högern flott och kan göra stora reservationer, som inte kommo i
fråga på den gamla goda tiden.

Saken är ju den, förstå herrarna, att i Norrland var det en revolution, som
måste komma efter den förfärliga förskingringen av kronans jord, och denna
revolution skedde ju genom åtskilliga lagar. Den som mest slog igenom var
förbudslagen, vilken väl är en av de allra största expropriationer, som förekommit
då det gällde att i största utsträckning förbjuda folk att köpa jord.
Vidare kora det flera följdförfattningar till denna lag. Men denna revolution
kunde i alla fall inte fulländas förrän konsekvenserna drogos, och dessa konsekvenser
drogos av de stora jordkommissionerna av 1901, 1912 och 1919. Det
var härvidlag inte fråga om några oskäliga reduktioner. Herrarna skulle bara
ha sett hur det gatt till i Estland, Lettland och Litauen, där jag rest och sett
förhållandena. Där exproprierades hela gods, och jag har besökt en mängd sådana
gods och sett huru godsägaren fått behålla bara en liten bit av jorden för
att bygga ett nybygge. Men detta var tvång för att skaffa folket uppehälle
xNagot sadant är det inte alls fråga om här. Här är bara fråga om att dra konsekvenserna
av det förhållandet, att kronans jord slumpades bort och skänktes
bort, och att vinna igen at den jordbrukande befolkningen de odlmgslägenheter
som voro skänkta för jordbruk och inte för något annat ändamål. Och huru
skola ni kunna tänka er att de flesta ofullständiga jordbruk, som nu här säges
skola vi kunna komplettera med hjälp av särskilda statsanslag? Här ha vi givit
anslag för att vederbörande skola kunna odla den jord de ha, för att få
bort stenar i marken och för att kunna gödsla. Men vad är det som är för litet’
Varför äro jordbruken ofullständiga? Jo, därför att de ha för litet jord och
därför att i den stora rulljangsen slumpades bondehemmen bort. Och för att
den industri, som fått all denna jord, skulle kunna bibehålla, vad den hade lyckals
fa stiftades ägostyckningslagar, sorn gav möjlighet att från skogen avskilja
de småbrukslappar, som industrien absolut inte hade något behov av. Då
uppkommo dessa ofullständiga jordbruk, jordbruken utan skog. Därför är
det meningen att de skola kompletteras ifrån de ägor, varifrån de blivit obehörigen
utbrutna.

Da såga sörmlänningarna att de äro förvissade och förvissade och förvissade
— örn vad? Att Gud Fader skall komma ned och trolla på något sätt? Men
det kan inte trollas, utan det måste bli den av greve Douglas och andra konsor -

144

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
vativa människor påkallade expropriationsrätten— den skäliga expropriationsrätten.
De stora jordägarna få ju behålla sina stora ägor, där de lia förtjänat
miljarder alldeles gratis, som kronan skänkt dem. Läs^ min reservation i Norrlandskommitténs
betänkande så få ni siffrorna, och då skola ni häpna. Detta
kan emellertid den nuvarande generationen, som mest kommer ifrån Skåne, inte
få någon fason på. Det blir det inte förrän norrlänningarna få några talesmän
i riksdagen, som få tillfälle att göra sig gällande, och förrän norrlänningarna
själva rycka upp sig och försvara sitt folk.

(Herr Granath: Vi lia ju herr Lindhagen!)

Ack, jag får aldrig sitta med i några utredningar mer! Det bleve för farligt.
Nej, det är bara skåningar som skola sitta och regera Norrland. Förr
biev jag uppsökt av statsråden, som när man skulle utreda dessa ting alltid
först vände sig till mig. Nu går det inte. utan nu skall det var skåningar.

Och skåningarna hänga sig fast vid egnahemslånerörelsen och ingenting
annat.

Nu har jag passat på som alltid att föra fram också den andra jordfrågan,
som är ännu större, nämligen jordfrågans lagvägar. Det är därigenom man
skapar den jord, på vilken man sedan kan lägga ner pengarna örn man far några
till Iåns. Men jorden måste folket lia till rimligt pris. I gamla tider grundlädes
hela Norrland genom att inbyggarna fingo jorden gratis, pengar att bygga
hus för och skattefrihet, och på det sättet uppkommo bondehemmen. Men
hur skall man i vår dyra tid skapa bondehem? Jo, genom att bevilja lån och
lån och lån. Här har liela diskussionen rört sig örn räntor och räntor och räntor,
tills det krupit kalla kårar utefter ryggen. Det är numera jordfrågans A
och O. Men sedan är det också klippt, det hela. Emellertid äro ju också räntorna
en viktig sak, det är alldeles givet.

Jag har nu att förklara, att jag har väckt tre motioner, som ha framkommit
med anledning av att egnahemsfrågan kommit före, som den ju gör oupphörligt
genom nya förslag, vilket visar deras gränsliga otillräcklighet. Örn fem
år få vi en ny kommitté, som skall rätta till vad som brister i denna lag i fråga
örn makt över jorden. Sekreteraren i Norrbottens hushållningssällskap skrev till
mig: Kan inte borgmästare Lindhagen hjälpa oss med att få en ny räddning
för Norrland — jag skrev genast, att det kunde jag naturligtvis inte alls —
som består däri att Norrlands framtid ligger i att jorden, som finns, blir uppodlad,
så att det på detta sätt blir mera folk och mera rörelse och mera utkomstmöjligheter
än örn den inte tas i anspråk. Där behålla bolagen den allra
bästa jorden, där de bästa skogarna växa. Förr byggde ju folket sina bostäder
på sluttningarna till höjderna för att undvika frosten nere i dalarna, men nu
äro skogarna utdikade och nu ligger den bördiga jorden där nere. Och det är
den, som jordbruket i Norrland behöver. Detta kallade greve Douglas och dåvarande
chefen för lantbruksstyrelsen och dåvarande chefen för domänstyrelsen
och andra personer, som sattes in i kommittéerna, »att återvinna jorden till
allmogen». Så formulerades saken av dessa urkonservativa herrar, som dock
voro svenska män och som just därför formulerade det så: jorden skall återvinnas
till allmogen, med tillbehör!

Därför har jag nu kommit efter med detta krav som ett komplement till
vad som i propositionen föreslås, ty dessa egnahemspropositioner måste alltid
kompletteras emedan de underlåta att fästa Uppmärksamheten vid det viktigaste,
nämligen att skaffa jord och skaffa den på rimligt sätt och därigenom
fullborda den revolution, som skedde vid sekelskiftet.

Jag yrkar således, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla att lägga
en ledande tanke och en ordnande hand över särskilt den norrländska jordfrå -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

145

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. ni. (Forts.)
gans lagvägar samt därvid gå till grunden med denna sak och vidare att särskilt
i fråga om arrendatorernas frigörelse, komplettering av ofullständiga
jordbruk samt återvinning till allmogen av odlingslägenheter med tillbehör,
gå väsentligen de vägar, som utstakats av jordkommissionerna av åren 1901,
1912 och 1919. Deras förslag äro inte prövade. De äro lagda i papperskorgen
av liberala och socialdemokratiska ministärer och av högermännen också
nu för tiden, ty de äro inte så framsynta som sekelskiftets högermän voro.
Det var andra toner som vi hörde då än från f. d. landshövdingen i Nyköping
nyss. Och det var också då, som bönderna i andra kammaren i likhet
mer herr Olofsson i Digernäs sade: »Här står jag i bondens storstövlar!» Då
var det inte fråga örn boskapsskötsel under partiledare, utan då voro vi individer
och herrar själva över våra öden i riksdagen. Det var en härlig tid, mina
herrar -—- jag kan inte säga damer också, ty de ha inte släppts in här fastän
de skulle vara jämbördiga. Vi ha lyckats hålla oss fria från deras invasioner.

Vidare har jag föreslagit i en följdmotion, att riksdagen ville taga avstånd
från propositionens tillämnade fattigdom i expropriationsfrågan samt uttala
sig för att nästa års proposition i ämnet överväger samtliga de ändamål, för
vilka den under så långa och stridfyllda år varit ifrågasatt såsom omistlig.
Örn jag då tar frågorna en i sänder lia vi först arrendatorernas frigörelse.
Det gäller ju innehavarna av de gamla bondegårdarna, som råkade ut för att
bli sålda innan förbudslagen kom. Dessa arrendatorer ha alltid kallat sig
själva slavar, och de kunna icke vara någonting annat, ty de äro slavar under
en näring, som inte har något intresse för dem. Örn de odla kommer det inte
dem till godo. Det finns ingen flykt över deras tillvaro och arbete under sådana
förhållanden. Finland har varit så förståndigt att det frigjort alla sina
arrendatorer genom expropriationslagar, som emellertid i själva verket inte
behövde användas, ty det gick att ordna saken i alla fall. Här skall man nu
avskriva hela denna möjlighet. När de nuvarande regeringarna tala örn expropriation
undanta de alltid från den treväppling, som behöver en expropriationslag,
arrendatorernas frigörelse. När jag satt i den sista av de tre
jordkommissionerna var Nils Wohlin också med och han blev så hänförd av
tanken att man skulle frigöra alla arrendatorer, att han ville att det skulle
ske på ett enda år. Jag sade: »Käre Wohlin, lugna dig en smula, så fort gardet
inte. Men vi skola göra det i alla fall!»

Här talade nu herr Nilsson, som är lantbrukssakkunnig från Älvsborgs län
men som tydligen inte alls känner till Norrland och dess behov, och förklarade
att det skall bli en ny ordning i denna sak, som kommer att ställa allting
till rätta. . Och vad var det? Jo, nu skola vi inte längre syssla med att
skapa nya jordbruk, utan vi skola syssla med att sörja för att de som
finnas skola få tillräckligt med gödningsmedel och möjligheter att få bort
stenblock i marken och allting annat, som propositionen innehåller. Jag undrar
just vad professor Myrdal, som for till Amerika för att studera negcrproblemet,
skulle säga om att vi inte få bygga nya jordbruk där uppe i Norrland! Det

ha alltså herrarna i Älvsborgs län och i Skåne hittat på att avskaffa.
Det var ett gränslöst framsteg, sade herr Nilsson, allt under det att jag höll
på att falla av stolen när jag hörde det. Så fingo vi alltså reda på vad beredningen
sysslat med för stora tankar, och det vill jag nu tala örn för herrarna,
ty de tala inte om det själva. När det gäller frågan örn arrendatorernas
frigörelse och komplettering av ofullständiga jordbruk, ha de bara underhandlat
med alla dem, som genom en lagstiftning avsett att hjälpa bolagen
att få behålla de besittningar, som de fingo gratis där uppe vid en kanna

Första kammarens protokoll 1989. Nr 88. 10

146

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahem sv erli samhet en m. m. (Forts.)
konjak eller vid ett bönemöte. När min morfar var domhavande däruppe fick
lian ibland reda på att man höll bönemöten med folket för att på det sättet
komma åt deras egendomar. Efter allt detta skoj skall väl eftervärlden med
varsamma händer ta tillbaka en del av det oerhörda överflöd, som då kastades
ut över den inbrytande industrien.

Norrlandskommittén sade också ögonblickligen ifrån och var enig örn att
här måste en expropriationslag komma till. Det finns inga andra möjligheter
att få tillbaka de där bortkastade små fattiga jordbitarna, vilket lantmäterikåren
i Västerbottens län enhälligt petitionerade till Konungen örn och sade:
»Vad skall det bli om detta elände får fortgå vidare på samma sätt som nu?»

Det är detta elände som vi måste ta bort just nu.

Så lia vi slutligen parollen: inga nya jordbruk! Det står uttryckligen i
motiven, att det anses att skäl inte föreligga att bereda möjlighet till tvångsupplåtelse
av mark för den egnahemsverksamhet, som avser att underlätta
förvärv av hela fastigheter till jordbruksändamål. Då är det ju södra Sverige,
som talar. Uppe i Norrland är det emellertid inte fråga örn hela fastigheter,
utan bara örn odlingslägenheterna på kronans gamla hemman, som
en gång skänktes till bönderna. Det är inte hela fastigheter, ty de hela fastigheterna
bestå av de villande skogarna, ur vilka det flyter guld till industrien
i det oändliga. Det är bara fråga örn små åkerlappar med tillbehör, så
att jordbruken skola bli någorlunda fullständiga i jordbruksavseende.

Detta är mina motioners program, och motionerna ha hamnat hos jordbruksutskottet,
där de inte höra hemma. Genom en underlig förflyttning av ärenden
till obehöriga utskott går allting numera för sig, som är tokigt för själva saken.
Jag får nu erkänna att jag inte haft de ringaste anspråk på att jordbruksutskottet
skulle förnimma en enda glimt av medkänsla för denna fråga.
Det är herr Andersson i Tungelsta, som avlämnat en reservation, och vidare
herr Henning Sten, som nu uppträdde och lärde herrarna åtskilligt örn vad
Norrland behöver.

Ytterligare två motioner har jag väckt, som också kommo till detta för mig
och min sak omaka utskott. Jag kommer igen nästa år, och då skall andra
lagutskottet inte slippa ifrån det längre, ty man kan formulera det på ett sådant
sätt. I en av dessa motioner påkallar jag att det införes ett institut,
kallat åborätt, som är jämförligt med tomträtt efter Stockholms stads förebild
och som även omfattar s. k. arrendeegnahem och arbetarsmåbruk genom förbättringar
i gällande åborättslag för ändamålet. Vad är det för fasoner att
det allmänna aldrig skall få behålla sin jordegendom? Det allmänna har väl
rättighet att behålla den likaväl som individerna. Varför skola riksdagsmän
och stadsfullmäktige och höga herrar i kommun och stat arbeta på att plundra
kommunernas och statens jordegendom? Det är ju en styrka för staten och
kommunerna att ha jordegendomar, där de kunna placera folket under ett mäktigt
skydd från statsmakternas sida i stället för att göra dem till lekbollar
för konkurrensen och konjunkturerna, vilket det blir på den enskilda marken.
Detta förstodo också de gamla konungarna, som vi just därför tala örn så
vackert. Men lika fullt gå vi helt andra ärenden än de gjorde på sin tid. Nu
ha vi fått en åbolag, som ståtar med stor stil i lagböckerna och som gör att
lagböckerna kosta så mycket mer, men den är inte använd av mer än en enda
åbo och så av fröken Tamm i Sörmland, som för att hedra lagen träffat avtal
med några av sina underhavande att ge dem en åborätt enligt lagen. Och
varför? Jo, därför att det lades fram en proposition som resultat av att det
suttit en dyrbar kommitté i sju år och arbetat — det var liberalernas stora
insats under Karl Staaff för åborätten och för att kronan skulle kunna behålla
sin egen mark till folkets bästa. Men man brydde sig inte örn något för -

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

147

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. rn. (Forts.)
slag om hur man skulle finansiera dessa anordningar på något sätt. Sedan
högern och liberalerna först skapade tomträtten, för att städerna skulle kunna
behålla sin egen jord, lia vi i Stockholms stad lyckats göra ett institut, som
är bättre än äganderätten. För detta har jag i 30 år legat i strid, och nu
har det kommit därhän att stadens fastigheter på lantegendomarna och även
hyreshus endast byggas på tomträttsmark. Därmed äro människorna fullt
belåtna och känna sig ännu tryggare än genom den enskilda äganderätten mitt
i spekulationernas böljegång ute i världen. Ty staden skyddar dem.

Detsamma skulle vi kunna göra i riksdagen också. Men det måste ske genom
en ordentlig lagstiftning, som ger inteckningsrätt i hus, som tillhör tomträttsinnehavaren
och som också ger besittningsrätten åt honom. När det gäller
statens egendomar finansieras emellertid inte det hela på sådant sätt. Här
bör alltså en ändring ske, så att staten kan behålla sin egendom, och då skulle
detta nya institut kunna omfatta både arrendeegnahemmen och arbetarsmå -bruken. Då ligga de också allra tryggast, ty de ligga under statens faderliga
omvårdnad — det är staten som fortfarande rår örn marken.

Slutligen har jag i en motion yrkat skrivelse från riksdagen, att staten
måtte intressera sig inte blott för landsbygdens egnahemsrörelse utan också
för storstädernas egnahemsrörelse på statens mark. Här i Stockholm få vi
ju ta emot, som jag sagt förut, 15,000 invandrande landsortsbor örn året, och
vi måste följaktligen bygga en ny medelstor stad åt dem för vartenda år.
Det är en oerhörd tunga. Då borde väl staten med sin myckna jord runt
omkring Stockholm hjälpa till och driva en egnahemsrörelse av samma slag,
som vi gjort på Stockholms stads lantegendomar. Men ingalunda, sådant
kommer inte i fråga!

Herr talman! Jag yrkar bifall till mina motioner, men jag kommer inte
att begära votering om dem i år. Men jag kommer att göra det nästa år.

Herr Domö: Herr talman! Jag skall på grund av den sena timmen in skränka

mig till att i korthet beröra ett par av huvudfrågorna i föreliggande
utskottsutlåtande.

Jag vill då först i anledning av egnahemsverksamhetens organisation ansluta
mig till den reservation, som har avlämnats av herr Sederholm m. fl.
och därmed har jag sagt, vad jag ämnar beträffande den frågan.

En annan mycket viktig fråga, när det gäller handhavandet av egnahemsverksamheten,
är, huruvida man för erhållande av tilläggsjord skall begagna
expropriation eller icke. Hitintills har ju riksdagen och enkannerligen första
kammaren ställt sig mycket avvisande till expropriationsinstitutet såsom hjälpmedel
för att anskaffa jord för egna hem. Jag erinrar örn de gånger, andra
lagutskottet under ordförandeskap av den nuvarande justitieministern avvisat
motioner om expropriation. Det tycks emellertid nu ha blivit en ändring.
Departementschefen har anslutit sig till egnahemsutredningens förslag om att
tillgripa expropriationsförfarande i visst fall, när det gäller komplettering
av ofullständiga jordbruk, och utskottet har också följt den linjen och i sin tur
anslutit sig till departementschefen. När det gäller departementschefens uttalande,
fick jag först det intrycket, att han inte hade velat ta bestämd ställning
till själva saken, huruvida man skulle använda expropriation eller icke
utan att han ville skjuta övervägandet därom på framtiden. Men när jag
sedan sammanställde hans olika yttranden, fann jag, att han nog i princip
hade accepterat expropriationsförfarandet. Det blev mera tydligt genom utskottets
understrykande, och det har slutligen förtydligats av jordbruksministern
själv under debatten här i dag. Detta innebär ju en helt ny inställning
mot den, som man haft förut på det håll, som jordbruksministern

148

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. to. (Forts.)
representerar. Vi stå således i dag i det läget, att kammaren skall ansluta
sig till eller avvisa tanken på expropriation såsom medel för jordfördelning
mellan enskilda. För många, som inte äro benägna att ta ställning därtill,
ligger det kanske snubblande nära att säga: det problemet föreligger inte i
år. Men i själva verket ha vi, örn vi acceptera utskottets förslag, i princip
godkänt expropriationsförfarandet och utskottets uppmaning, att detta snart
bör föras fram. Det kan kanske av många tyckas vara ganska ofarligt att
tillgripa expropriationsförfarande i de undantagsfall, som här ha föreslagits,
men innebörden av det steget framstår klarare, om man följde med vad en
ärad talare nyss sade här, nämligen, att han hoppades, att jordbruksministern
inte skulle nöja sig med ett förfarande sådant som det utskottet anslutit sig
till, utan utvidga det till ett ordentligt expropriationsinstitut, användbart
för olika sociala behov. Vi skulle alltså — som herr Sten uttryckte det •—
få en lex Bramstorp och ett expropriationsförfarande, som skulle vara ett
bart huggande svärd över deras huvud, som inte ville rätta sig efter framställda
önskemål örn jords överlåtande till egna hem.

Jag tror, att tar man ett steg på vägen, så fortsätter man, och så har man
tvångsförfarande i fråga om förvärv av jord i mycket stor omfattning och
kanske inte bara i fråga örn förvärv av jord utan också i andra avseenden
inom vårt ekonomiska liv.

Jag kan inte anse, att detta är en lycklig utveckling, och därför, herr
talman, måste jag alldeles bestämt säga ifrån, att jag inte kan följa med
utskottet i denna del. Därför kommer jag att ansluta mig till den av herr
Sederholm m. fl. avgivna reservationen. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att för dem, som i likhet med herr Heiding sökt komma från att
ta ställning till saken nu -— han uttalade förhoppningar örn att det inte
skulle behövas etc. — gäller det att verkligen gå emot utskottets utlåtande.
Man kan inte vara emot expropriationstanken och ansluta sig till utskottets
utlåtande, ty detta innebär ett så bestämt ställningstagande, att man sedan
inte har någon återvändo.

Herr Hagström: Herr talman! Jag skall inskränka mig till att beröra en
punkt i denna vittomfattande fråga.

Då man läser igenom den kungliga propositionen, kan man knappast bärga
sig för det intrycket, att det här gäller en betänklig uppluckring av jordäganderättsförhållandena
i detta land. Såsom herr Domö nyss framhöll,
har jordbruksministern visserligen för detta år inte upptagit egnahemsutredningens
förslag om att expropriation skulle tillämpas även vid anskaffning
av jord för egnahemsändamål, men den välvilja, varmed jordbruksministern
i den kungl, propositionen omnämner och förordar denna tvångsåtgärd, är så
påfallande, att det förefaller, som örn uppskovet blott vore avsett för ytterligare
utredningar före den slutliga framstöten. Det är ju dock icke längre
sedan än 1933 som andra lagutskottet avstyrkte och riksdagen avslog en liknande
framställning. Man får väl hoppas, att riksdagen ännu står kvar
på samma ståndpunkt. I propositionen heter det visserligen, att tvångsköp
inte skall komma i fråga, där det kan påvisas, att det skulle lända till
någon nämnvärd olägenhet för säljaren-jordägaren. Men det blir inte den, som
skall avstå jordområdet, som skall avgöra, om så är förhållandet, utan det
skola andra göra. Det gäller här ett ganska betänkligt ingrepp i den gamla
rättigheten och friheten att själv råda och bestämma över sin egendom. Men
hur betänkliga de föreslagna tvångsåtgärderna än förefalla att vara, skulle
man kanske kunna förlika sig med dem, om man blott kunde tillägna sig den
åsikten, att de vore nödvändiga och påkallade Men det kan inte heller jag

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

149

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
för min del anse, att de äro. På den punkten delar jag helt den åsikt, som
framförts i den av herr Sederholm m. fl. framförda reservationen. En utvidgning
av expropriationsförfarandet på det sätt, som föreslås av egnahemsutredningen,
är under nuvarande förhållanden icke påkallad eller nödvändig. Såsom
herr Heiding också nyss framhöll, torde erforderlig tillskottsjord kunna erhållas
i tillräcklig utsträckning utan några tvångsåtgärder, och där så icke
kan ske, lär det, såsom framhålles i den nyss åberopade reservationen, bero
därpå, att grannfastigheternas ägare ha fullgoda skäl för sin vägran. Där så
är fallet, böra dessa skäl respekteras. Såvitt jag känner till, har det ännu
inte rått någon brist på jord för egnahemsändamål. Jag anser därför för
min del, att alla tvångsåtgärder äro överflödiga. Utredningsmännen ha i
något sammanhang framhållit, att blotta tillvaron av en lag, som medgåve
expropriation, även då det gäller anskaffning av jord för egnahemsändamål,
skulle ha en så fördelaktig psykologisk verkan. För min del tror jag inte
på några sådana fördelaktiga verkningar. Men utredningsmännens förslag
synes ha framkommit just under inverkan av några psykologiska moment.
Det synes, som örn herr Lindhagens gamla idéer nu åter komma fram och
komma till heders.

Jag ber därför, herr talman, att få ansluta mig till dem, som yrkat bifall
till herr Sederholms m. fl. reservation.

Herr Nilsson, Bror: Herr talman! Det skulle kunna vara mycket intressant
att ta upp till diskussion vad herr Lindhagen här anförde, men timmen
är alltför sen därtill. Jag skall därför endast be att få säga några ord med
anledning av det resonemang, som herr Björnsson förde angående räntan. Örn
ränta och jordvärde ständigt stöde i ett bestämt förhållande till varandra, så
vore ju hans resonemang riktigt, men man kan inte säga, att så alltid är förhållandet.
Så är kanske oftast fallet i Skåne, men när vi komma längre uppåt
landet och i synnerhet när vi komma till distrikt, där skogsvärdet påverkar
egendomsvärdet — och det är ju fallet i de avgjort största delarna av vårt
land — förekommer inte denna relation mellan egendomsvärde och ränteläge,
vilket ju annars, det medger jag, starkt skulle tala för den fasta räntan.

När vi nu tala örn fast ränta å de gamla egnahemslånen, skola vi tänka
på att räntan där visserligen är fast, men den är lika för alla. Jag förstår
inte herr Heidings resonemang om exemplet med de fyra låntagarna i samma
by, av vilka två hade lägre och två högre ränta. Ett sådant förhållande är
för närvarande orimligt och omöjligt, det kan inte förekomma nu, ty alla ha
ju lika ränta. Det skulle inte kunna förekomma annat än under den förutsättningen,
att Kungl. Maj :ts proposition örn räntan bleve antagen. Då skulle
det kunna inträffa, att två hade lägre ränta och två högre. Herr Heiding
menade, att örn det bleve lika ränta för dem alla, skulle de bli missnöjda, som
finge räntan höjd. Men man skulle väl med lika rätt kunna säga, att de, som
hade högre ränta och finge den sänkt, bleve nöjda. Men exemplet är konstruerat
och kail icke uppkomma för närvarande. Det skulle kunna inträffa, örn
den kungl, propositionen bleve bifallen och örn man av någon anledning längre
fram i tiden övergåve detta och överginge t. ex. till den linje, som nu företrädes
av utskottet. Man skulle alltså då ändra det kungl, förslaget. Då
skulle en sådan .situation kunna inträffa, som herr Heiding anförde som
exempel.

Beträffande vad herr Björnsson sade örn att det var tekniskt orimligt med
denna annuitet, skulle jag vilja säga, att det naturligtvis inte kan vara en
teknisk orimlighet att ha en rörlig ränta på en annuitet, örn man nämligen
gör tiden rörlig. Det går inte under annan förutsättning än ali tiden blir

150

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
rörlig. När lian framhöll det myckna räknande, som uppstår, om man Ilar
olika räntesatser, så få vi lov att betänka, att vare sig räntan på en annuitet
är fast eller rörlig, måste man varje år beräkna, hur mycket av annuiteten
som är ränta och hur mycket som är amortering. Detta måste meddelas varje
räntebetalare, för att han i sill deklaration skall kunna upptaga räntan som
avdrag. Detta sker ju också beträffande hypotekslånen.

Man har framhållit hypotekslånen såsom jämförbara med dessa egnahemslån.
Då kan man med ännu större rätt, synes det mig, eftersom egnahemslånen
ju pligga i toppen av egendomsvärdet, jämföra dessa egnahemslån nied
sådana lån som man tar t. ex. i jordbrukskassor och sparbanker. Det har
väl aldrig någonsin hörts några klagomål över eller något resonemang om att
man där ändrat räntan på lånen i förhållande till det ränteläge, som inträder.
Jag har verkligen riktigt svårt att tänka mig, hur det skulle se ut,
örn man hade egnahemslåntagare med olika räntor spridda över landet. Att
det skulle vara lyckligt tror jag inte.

När herr Björnsson vidare menar, att detta skulle vara så lämpligt ur den
synpunkten, att det skulle animera människor att avvakta en lämplig tidpunkt
för sitt egendomsförvärv, så måste jag säga, att det inte är lätt att avvakta
en lämplig tidpunkt för ett egendomsförvärv, om man t. ex. går i giftastankar.
Man kan ju inte gå och vänta hur länge som helst. Man kan vänta
ett år, två eller tre år, men örn ingenting sker under den tiden, måste man
till sist slå till. Man vill gifta sig. En ung människa, som vill bli jordbrukare,
skaffar sig ett jordbruk. Han kan inte ligga och lura på att en
lämplig situation med hänsyn till ränta och jordläge o. s. v. skall inträda
för honom. Det kan hända, att han då får vänta rätt så länge, och man vet
aldrig, hur det kan arta sig. Det kan hända, att det går på det sättet, att
det blir dyrare för honom än örn han slagit till med ens. Detta är alltså en
spekulation, som jag menar att man inte skall inrikta egnahemsverksamhetens
låntagare på. Den är, tror jag, i alla händelser inte vidare lämplig.

Herr Heiding talade om att söka tillskapa en viss ränta för viss del av
befolkningen. Det är inte här fråga örn att tillskapa någon viss ränta för en
del av befolkningen utan det är fråga örn att vissa låntagare skola få erlägga
den ränta, som i allmänhet gäller, d. v. s. att de få sina skuldräntor reglerade
på samma sätt som folk i allmänhet har på sina lån. Detta är ju inte något
unikt förhållande.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Herr Björnsson slutade sitt anförande
med att säga att det missnöje som råder och som kommer att råda i anledning
av ränteförhållandena egnahemstagarna emellan inte är något att fästa
sig vid. Det kan nian slå dövörat till för, menade han. Det kail den säga,
som inte är tillräckligt förtrogen med de verkliga förhållandena ute på landsbygden
och i de kretsar, varom fråga är, men den, som känner dessa förhållanden
och kommit i kontakt med det stora missnöje, som varit rådande hittills
i denna sak, han kan inte lika lätt slå dövörat till för detta.

Herr Heiding framhöll också att det var synnerligen bra, att man fick fasta
räntor, inte minst därför, att då veta vederbörande, vilka utgifter de kunna
kalkylera med, när de skola taga emot egna hem. Ja, mina herrar, uttrycket
»kalkylera» i sammanhang med dessa spörsmål är ett slagord, ingenting annat.
Det är säkerligen ett synnerligen litet antal egnahemslåntagare som kunna kalkylera.
Vad de ha att rätta sig efter är i stället råd och upplysningar, som de
få av det organ som skall hjälpa dem fram till deras egna hem och ingenting
annat. De veta praktiskt taget ingenting annat än det de på det sättet få veta.

Vidare uttryckte herr Heiding sin stora belåtenhet över, att statsrådet inte

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

151

Ang. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
Ilar lågt fram förslag om expropriation av jord i år, och han hoppades, att
något sådant icke skulle komma. Herrarna i övrigt på det hållet ha ju redan
sagt sin mening örn denna sak. Det kan ju ingen förbjuda herr Heiding och
hans meningsfränder att lia förhoppningar i detta fall, men jag tror mig kunna
upplysa örn att den stora massan av Sveriges småbrukare hoppas något annat.
De hoppas på att en lag om expropriation skall komma. Jag kan också upplysa
om att när utredningens förslag först kom till påseende hölls det två stora
möten, ett i vardera av Skånelänen, och vartdera mötet besöktes av ett par
hundra personer. Vid dessa möten beslöts enhälligt att hemställa att en expropriationslag
snarast möjligt måtte genomföras. Det var en besvikelse för dessa
småbrukare att ett sådant förslag inte föreligger redan vid detta års riksdag.
Så ligger frågan till vad angår de mindre jordbrukarna, men herr Heiding
och andra mena, att här skall man också slå dövörat till. Ja, var så
goda, det kan man göra, men hur länge? Glöm inte, mina herrar, att det är
ingen liten grupp, dessa småbrukare, den räknar ett par hundra tusen personer,
och den håller på att växa och få något att säga till örn även den. Det
kan vara skäl att reflektera även på detta, och det är inte en dag för tidigt
att göra det nu, ty eljest få vi enligt min mening inte den ringaste rätsida på
hela denna verksamhet, som riksdagen nu går att besluta örn. Ty en expropriationslag
har icke endast till uppgift att skaffa jord, utan den har också till
uppgift att göra det till rimliga priser och hålla jordvärdet nere. Trots allt
tal örn jordbrukets daliga läge, som man får höra var gång man diskuterar
stödåtgärder här i riksdagen, bör det sägas ifrån, att trots detta stiga jordvärdena
undan för undan, och är det nu så illa ställt för jordbrukarna på de
håll där man hör denna klagan, så är det ju en Gudi behaglig gärning örn de
kunna bli av med en del av sin jord och samtidigt göra en god gärning åt
dessa småbrukare, som vilja ha densamma.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Som jag sade förut

ha vi här att göra med _ en_ omdömesfråga, och det är svårt att avgöra vilket
som är det bästa. Jag vill inte förneka att det ligger mycket i vad utredningen
sagt örn de rörliga räntorna, men mitt resonemang har varit det, att örn det
är låga räntor, så kosta fastigheterna något mer. Nu säger herr Bror Nilsson,
att det göra de inte i. Mellansverige, men jag tror inte att skillnaden mellan
Mellansverige och övriga delar av landet i den delen betyder något, utan det
förhållandet gäller nog i allmänhet. Om en köpare nu, för att taga ett exempel,
har betalat 800 kronor eller 1,000 kronor tunnlandet, men tillika kan låna
mot låg ränta, så är det ju mera obilligt mot denne köpare, att räntan
stiger 1 eller 2 %. än att en köpare, som startat och fått köpa under en period
med högre ränta får betala den höga räntan hela tiden, ty den senare bör hava
köpt fastigheten till lägre pris. Men hur riksdagen än beslutar, menar jag
att vi skola låta detta vara detta, och framför allt skall inte riksdagen efteråt
göra någon nedskrivning av räntan bara för att det kommer klagomål, och
därför att det inte passar den ene eller andre.

Jag har den uppfattningen att människorna kalkylera. Herr Alfred Andersson
sade visserligen att småbrukarna över lag inte kunde kalkylera, men jag
tror, att det var en obefogad beskyllning mot dem. Jag är övertygad örn att
många av de småbrukare, som tillhöra egnahemsbyggargruppen, kunna kalkylera
lika bra som herr Alfred Andersson och jag, och jag vill inte skära alla
över en kam. Därtill kommer att egnahemsnämnderna skola ge låntagarna
råd och upplysningar. Egnahemsnämnderna skola väl då lägga fram saken
såsom de se den.

Det är ingen hjärtesak för mig vare sig att lia fasta eller rörliga räntor,

152

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. ra.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)
men jag vill att ekonomiskt riktiga principer skola tillämpas, och sedan skall
riksdagen stå fast vid den ståndpunkt, som den har intagit. Det blir, som herr
Björnsson framhöll, mera arbete för egnahemsnämnderna att sköta låneräntornas
debitering örn det är rörliga räntor än örn det är fasta räntor. Det torde
vara självklart.

Till sist skulle jag bara vilja säga beträffande vad som anförts rörande expropriation,
att det förvånar mig lika mycket att herr von Stockenström inte
har läst vad som står i propositionen som att herr Hagström verkligen har läst
det. Ty herr von Stockenström hade den uppfattningen, att jag inte uttryckt
mig så rent ut i propositionen som här i dag. Hen jag sade i mitt anförande
ungefär vad jag skrivit i propositionen, och herr von Stockenström, som suttit i
utskottet, borde ju ha tittat på detta, särskilt som herr von Stockenström avgivit
en reservation på den punkten.

Herr Heiding: Herr talman! Herr Bror Nilsson förstod inte det exempel
jag framlade beträffande dem, som köpt sina egna hem till olika priser.
Två hade köpt en fastighet för 25,000 kronor och lånat till 3 % ränta och två
hade köpt för 20,000 kronor men betalat 4 % ränta. Vöre det inte orättvist om
de, som köpt till högre pris, skulle få betala högre ränta sedan det gått några
år. Jag. utgår från att vederbörande icke köpt egendomarna samtidigt utan
med några års mellanrum. Under sådana förhållanden anser jag, att en sådan
utjämning, som herr Nilsson med flera vill ha, skulle bli orättvis. Man
måste också tänka på inköpspriset, örn man skall komma till ett rättvist resultat.

Att en köpare räknar med räntan för sig och amorteringen för sig, det begripa
vi nog allesamman. När man talar örn dessa utgifter, kan man ju räkna
ihop dem i en summa, men när vederbörande sedan skola betala dem, få de
en uträkning på dessa poster var för sig. Jag trodde inte, att jag skulle behöva
påpeka en så enkel sak.

Beträffande förmågan att kalkylera fick ju herr Alfred Andersson svar av
jordbruksministern, och jag skall därför inte säga något vidare därom. Jag
skall bara be att få påvisa, hur herr Alfred Andersson kalkylerade, när vi
talade om jordbruksfrågorna häromdagen, då han räknade upp hur mycket
havre och -kraftfoder o. s. v. det gick åt och vad som skördades på ett eget
hem. Då hade han ju en väldig massa uträkningar örn detta. Det troliga är
väl, att herr Alfred Andersson kalkylerar åt vissa småbrukare i Skåne, när
de inte kunna det själva. Men jag tror liksom jordbruksministern, att det är
många småbrukare som kunna kalkylera på egen hand då det gäller egna hem,
och herr Alfred Andersson behöver nog inte anse dem så okunniga.

Beträffande expropriationen uttalade jag min tacksamhet över att statsrådet
inte framlagt något förslag örn expropriationslagstiftning, men jag säde
samtidigt, att det kanske var till fördel för saken, att statsrådet förfarit så
som han gjort, och att vi därigenom måhända kunna slippa ifrån en expropriationslagstiftning,
och jag hoppades, att regeringen inte i onödan skall framlägga
förslag till en sådan, ty det är troligt att frågan örn behövlig tillgång
till jord kommer att kunna lösas ändå. Jag är inte så rädd för det, utan tror
att den saken skall kunna klaras av på ett ganska bra sätt utan en dylik lag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att med anledning
av de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner konime att framställas
först angående punkten A av utskottets hemställan, vidare angående punkten
B av samma hemställan samt slutligen angående de delar av utskottets
motivering, som varit föremål för särskilda yrkanden.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

153

Ane/, ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)

På sedermera gjord proposition bifölls vad utskottet i punkten A. hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de beträffande punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först pa bifall till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på bifall till utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till herr Lindhagens i ämnet väckta motioner; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, fortsatte herr talmannen, hade särskilda yrkanden
förekommit l:o) angående utskottets motivering å sid. 26 i fråga örn
åtgärder av tvangskaraktär för anskaffande av jord till egnahemsändamål;
2 .o) angående utskottets motivering a sid. 39—44 rörande förräntning och
amortering av egnahemslån; samt 3:o) angående utskottets motivering å sid.
48 och 49 beträffande viss åborätt.

Vad först anginge utskottets motivering å sid. 26 i nyss angivna fråga, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets uttalanden
skulle godkännas, dels att kammaren skulle godkänna herr Sederholms m. fl.
därom anförda reservation, dels ock att kammaren skulle godkänna den av
herrar von Stockenström och Carlström vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets uttalanden vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sederholm begärde votering, i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande av den av honom m. fl. anförda reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som beträffande motiveringen i jordbruksutskottets utlåtande nr 83
godkänner utskottets uttalanden a sid. 26 (i fråga örn åtgärder av tvångskaraktär
för anskaffande av jord till egnahemsändamål), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Neij

Vinner Nej, godkännes den av herr Sederholm m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen,^ och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sederholm begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 63;

Nej -— 29.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Vad härefter anginge utskottets motivering å sid. 39—44 i förut angivna
fråga, anförde herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets uttalanden
skulle godkännas, dels ock att kammaren skulle godkänna den av herr Gustafson
i Vimmerby m. fl. därom anförda reservationen.

Första kammarens protokoll 1939. Nr 38.

154

Nr 38.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Äng. ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. (Forts.)

Därpå gjorde lierr talmannen propositioner i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på godkännande av utskottets
uttalanden vara med övervägande ja besvarad.

Herr Björnsson begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som beträffande motiveringen i jordbruksutskottets utlåtande nr 83
godkänner utskottets uttalanden å sid. 39—44 (angående förräntning och
amortering av egnahemslån), röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr Gustafson i Vimmerby m. fl. därom anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Björnsson begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

J a — 45;

Nej — 46.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Slutligen gjordes enligt de yrkanden, som förekommit i fråga örn utskottets
motivering å sid. 48 och 49 angående viss åborätt, propositioner, först på godkännande
av utskottets uttalanden samt vidare på godkännande av herr Anderssons
i Tungelsta vid utlåtandet avgivna reservation; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 84, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en lånefond för att
främja tillskapandet av gemensamhetsbeten för mindre jordbruk; samt

nr 85, i anledning av väckt motion örn inrättande av en lånefond för beredande
åt trädgårdsmän av förbättring av värmeledningsanordningar.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

På framställning av herr talmannen beslöts att handläggningen av återstående
ärenden på föredragningslistan skulle uppskjutas till ett annat sammanträde.

Herr förste vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag ber
få hemställa, herr talman, att statsutskottets utlåtanden nr 247—256 skola
sättas först bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan för
nästa plenum.

Vad herr förste vice talmannen sålunda hemställt bifölls.

Onsdagen den 7 juni 1939 e. m.

Nr 38.

155

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående vissa avlöningsanslag
under riksstatens fjärde huvudtitel;

nr 259, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag om anslag till avskrivning av
nya kapitalinvesteringar för budgetåret 1939/40 m. m.;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1938/39, i vad propositionen avser anslag till
avskrivning av nya kapitalinvesteringar; samt

nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda förslag
örn anslag till förskott av kostnader för uppgörande av byggnadsplaner.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 2.08 på natten.

In fidem
G. H. Berggren.