1939. Första kammaren. Nr 34 (Riksdagens protokoll 1939:34)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Första kammaren. Nr 34.

Tisdagen den 30 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.; och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 316, till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ändrade
pensionsbestämmelser för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala
mellanskolor, praktiska mellanskolor och högre folkskolor.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet herr Lindhagens motion, nr
341, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående överenskommelse örn
skyddet av Ålandsöarnas neutralitet.

Föredrogos,^ men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, bevillningsutskottets betänkanden nr 34—36, sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtanden nr 2 och 3, andra lagutskottets
utlåtanden nr 33—35 samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 75
—82.

Herr Linderot väckte en motion, nr 342, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till beräkning av vissa inkomster å riksstaten för budgetåret
1939/40 m. m. och dels Kungl. Maj:ts proposition med ändrat förslag
till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155)
angående omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Motionen blev på begäran bordlagd.

På framställning av herr förste vice talmannen beslöts att andra lagutskottets
utlåtanden nr 31 och 32, sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtanden nr 2 och 3, jordbruksutskottets utlåtanden nr 75—82 och 71—-74 samt andra lagutskottets utlåtanden nr 33—35 skulle i nu angiven ordning
uppföras främst bland två gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 206, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till avlöningar
vid de allmänna läroverken m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

Första hammarens protokoll 1939. Nr 34.

Nr 34.

Tisdagen den 30 maj 1939.

nr 213, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag till
enskilda vägar jämte motioner; o

nr 214, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående inköp tor telegrafverkets
räkning av vissa fastigheter i kvarteret Jericho i Stockholm samt
uppförande av en ny radiostation å västkusten;

nr 215, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående exploatering av
Johanneshov och Kvarnängen m. fl. markområden i Stockholm m. m.;

nr 216, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition örn anslag till låneunderstöd
för vissa regummeringsföretag;

nr 217, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till allmän beredskapsstat
för budgetåret 1939/40, i vad propositionen avser anslag till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar;

nr 218, angående allmän beredskapsstat för budgetåret 1939/40;
nr 219, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1939/40; o

nr 220, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statsbidrag tili
skolhusbyggnad i Tännäs skoldistrikt;

nr 221, i anledning av väckta motioner angående främjande av undervisningen
per korrespondens m. m.;

nr 222, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till omoch
nybyggnadsarbeten vid dövstumskolorna;

nr 223, i fråga örn statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m. m.;
nr 224, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående statlig krigsförsäkring-
*

nr 225, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående ytterligare anslag
till statlig lagerhållning; . o „ . n

nr 226, i anledning av väckt motion örn flyttningsersättnmg at fanjunkaren
E. C. A. Johnsson; o ■. .

nr 227, i anledning av väckt motion angående maskinisten vid Göta artilleriregemente
Hj. Winqvists löneklassplacering;

nr 228, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående förberedande åtgärder
för inrättande av en hovrätt för Västra Sverige m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt o

nr 229, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar angående anslag till
Högsta domstolen m. m.: Avlöningar till befattningshavare vid nedre justitierevisionen,
m. m.;

sammansatta bevillnings- och andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nr 225, såvitt angår förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den
23 oktober 1936 (nr 561) samt till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan
den 23 oktober 1936 (nr 562) dels ock en inom riksdagen väckt
motion, i vad avser nämnda författningsförslag;

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition nr 225, såvitt angår förslag
till förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) örn automobilskatt, dels ock en inom riksdagen väckt motion, i
vad avser nämnda författningsförslag; samt _

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn upphävande
av 1 § andra stycket lagen den 7 juni 1934 (nr 247) örn straff för vissa
brott vid förande av motorfordon;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående pensionering av
vissa befattningshavare vid skyddshemmet åkerbrukskolonien Hall m. m.;
samt

Tisdagen den 30 maj 1939.

Nr 34.

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag om förfogande
över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig
föranledda förhållanden (valutalag);

första lagutskottets utlåtanden:

nr 33, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
ändring i vissa delar av lagen den 30 juni 1916 (nr 312) angående ansvarighet
för skada i följd av automobiltrafik m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning av väckta motioner angående lagstiftning örn skyldighet
för advokater m. fl. yrkesidkare att ställa säkerhet för fullgörande av förbindelse,
som uppkommit i deras rörelse; samt

nr 35, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn
villkorlig dom m. m., dels ock i ämnet väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lantarbetstidslag,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt

nr 37, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar i lagen den
17 juni 1938 örn semester; ävensom

första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16, i anledning av
vackt motion angående utredning om försäljning till respektive arrendatorer av
von Keiserska stiftelsens å Lärkesholm arrendegårdar jämte viss stödskog.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.27 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Onsdagen den 31 maj f. m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 24 och den 26 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statliga
och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte en i ämnet väckt motion; „ ...

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående åtgärder tor
enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet jämte i ämnet väckta motioner;

samt . ... .. , „ . i

nr 319, i anledning av väckta motioner örn utökning av musikkårerna vid

vissa regementen. _

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet herr Linderot.? motion,
nr 342, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag till beräkning
av vissa inkomster å riksstaten för budgetåret 1939/40 m. m. och dels
Kungl. Maj :ts proposition med ändrat förslag till förordning om fortsatt tilllämpning
av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och
utskänkningsskatt å spritdrycker.

Föredrogos. men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 206 och 213—229, sammansatta bevillning^- och
andra lagutskottets utlåtanden nr 4—6, bankoutskottets utlåtanden nr 56 och
57, första lagutskottets utlåtanden nr 33—35, andra lagutskottets utlåtanden
nr 36 och 37 samt första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16.

Förslag till
arbetstidslag
för detaljhandeln
ro. ro.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag tili arbetstidslag för detaljhandeln
m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 februari 1939 dagtecknad proposition, nr 96 vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, hade Kungl. Ma.i:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till 1) arbetstidslag
för detaljhandeln; 2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
16 maj 1930 (nr 138) örn arbetstidens begränsning; samt 3) butikstängnmgslag.

I samband med berörda proposition hade utskottet till behandling förehaft
tjugufem i anledning av densamma väckta motioner, nämligen motionerna

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
inom första kammaren
nr 258, av herr Strand,
nr 267, av herr Lindström m. fl.,
nr 268, av herrar Mannerskantz och Bondeson,
nr 271, av herrar Wagnsson och Gärde,
nr 272, av herr Emil Andersson m. fl.,
nr 273, av herr Holmström m. fl.,

nr 274, av herr von Horn och friherre Beck-Friis, ävensom
nr 277, av herrar Walles och Öman, samt

inom andra kammaren

nr 372, av herrar Andersson i Falkenberg och Karlsson i Munkedal,

nr 373, av fru Johansson m. fl.,

nr 381, av herr Nilsson i Norrlångträsk m. fl.,

nr 382, av herrar Mårtensson och Andersson i Mölndal,

nr 395, av herr Andersson i Malmö,

nr 413, av herr Mosesson m. fl.,

nr 414, av herr Tengström m. fl.,

nr 415, av herr Lindqvist och fru Nordgren,

nr 422, av herr Lindén,

nr 423 och 424, båda av herrar Hagberg i Luleå och Brädefors,

nr 425, av herr Lundgren,

nr 426, av herrar Arnemark och Lundqvist,

nr 427, av herrar Hansson i Vännäsby och Persson i Falla,

nr 428, av herr Aqvist m. fl.,

nr 429, av herr Larsson i Hede m. fl., ävensom

nr 430, av herr Annér m. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till arbetstidslag för detaljhandeln icke kunnat i oförändrat skick antagas,
måtte för sin del antaga under punkten infört förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln;

B. att riksdagen måtte antaga Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
örn arbetstidens begränsning;

C. att riksdagen, med förklarande att det i propositionen framlagda förslaget
till butikstängningslag icke kunnat i oförändrat skick antagas, måtte
för sin del antaga under punkten infört förslag till butikstängningslag;

D. att motionerna T: 258. 267, 268, 272. 273, 274 och 277 samt TI: 372, 373,
381, 382, 395, 413, 414, 422, 424, 425, 426, 427, 428, 429 och 430, i den mån de
icke blivit besvarade genom vad utskottet under A och C hemställt, icke måtte
föranleda till någon riksdagens åtgärd;

L. att motionerna T: 271 och II: 415, i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet i sin motivering anfört, icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd; samt

I. att motionen II: 423 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Beträffande utlåtandet i dess helhet hade reservation anmälts av herr Knut
Petersson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Därjämte hade åtskilliga reservationer avgivits beträffande särskilda delar
av utskottets under A och C upptagna lagförslag.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Angående sättet för utlåtandets föredragning yttrade

Herr Norman: Herr talman! I avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 31 föreslås,

att utskottets hemställan må företagas till avgörande punktvis samt punkterna
A och C på det sätt, att de däri tillstyrkta lagförslagen föredragas paragrafvis
och, där så erfordras, momentvis med slutbestämmelser, ingresser
och rubriker sist, varefter och sedan vartdera lagförslaget blivit i sin helhet
genomgånget, utskottets hemställan i punkten i fråga föredrages,

att vid behandlingen av den paragraf eller det moment, varom först uppstår
överläggning, denna må omfatta utlåtandet i dess helhet,

att lagtext ej må behöva uppläsas i vidare mån än sådant av någon kammarens
ledamot begäres,

att, därest kamrarna fatta från utskottets förslag avvikande beslut, utskottet
må äga att för riksdagen föreslå härav påkallade jämkningar,

att i avseende å nummerbeteckning av paragrafer och moment utskottet må
äga vidtaga de ändringar, som kunna påkallas av kamrarnas beslut,

samt att, för den händelse utskottets förslag kommer att i någon del återremitteras,
utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling
i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana
jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i återförvisade
delar.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

I enlighet härmed föredrogs nu
Punkten A.

Utskottets förslag till arbetstidslag för detaljhandeln.

1 §■

Denna paragraf lydde:

Denna lag äger tillämpning å rörelse, som avser detaljhandel ^och i omedelbar
anslutning därtill bedriven verksamhet eller som drives å rakstuga,
frisersalong, fotografiateljé eller badinrättning, för såvitt i rörelsen, till arbete
av annat slag än nedan i a)—g) avses för arbetsgivares räkning i regel användas
flera än en arbetstagare.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som utföres under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma
arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande;

b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet, att det icke kan förläggas
till bestämda tider;

c) arbete såsom handelsresande eller platsförsäljare;

d) arbete, som bedrives av staten;

e) husligt arbete;

f) sådant arbete i samband med hotell-, restaurang- eller kaférörelse, som
är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, under förutsättning att
arbetstagaren uteslutande sysselsättes med nämnda arbete; samt

g) arbete, varå sjöarbetstidslagen äger tillämpning.

Herr Holmström: Herr talman! Jag skall i denna principdebatt endast
uppehålla mig vid den första lagen. De yrkanden örn andringar i Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, som framföras
i en motion av mig m. fl. här i första kammaren och i en likalydande

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
motion av herr Åqvist m. fl. i andra kammaren, stödde sig på arbetstidsutredningens
enhälliga betänkande. Som framhållits i motionen räknade arbetstidsutredningen
bland sina ledamöter även dåvarande förtroendemannen hos
Svenska handelsarbetareförbundet och vid sådant förhållande vill jag i egenskap
av motionär bestämt understryka, att de yrkanden, som framförts i motionen,
icke dikterats av någon önskan att beröva de anställda dem tillkommande
rimliga förmåner.

Utredningens ledamöter ha ju tillkallats såsom sakkunniga, och när dessa
sakkunniga nu äro eniga i sitt förslag, ha motionärerna givetvis ansett, att de
ha stått på en mycket säker grund. Ärbetstidsutredningen tog emellertid i stor
utsträckning hänsyn till de speciella förhållanden, under vilka detaljhandeln
arbetar. Inom den utredningen ansåg man uppenbarligen — icke blott köpmännens
representanter utan jämväl de anställdas företrädare — rimligt att
taga dylika hänsyn. Det förhåller sig ju i själva verket så, att de anställda
ha samma intressen som köpmännen att icke detaljhandeln onödigtvis pålägges
bördor, som ytterligare försämra deras ekonomiska grundvalar, ty örn så
blir förhållandet, kan avkastningen på affärsrörelsen inom detaljhandeln nedbringas
i sådan grad, att det icke längre blir lönande att driva detaljaffärer.
Då blir det också omöjligt att anställa biträden och ge dem rimlig ersättning
för arbetet. Redan nu äro detaljhandelns avancer inom vissa branscher så
låga, att ytterligare påfrestningar kunna medföra, att många köpmän helt
enkelt måste upphöra med sin rörelse. Det är nu från denna principiella utgångspunkt,
som jag och mina medmotionärer tillåtit oss att skärskåda Kungl.
Maj:ts proposition.

Kungl. Maj :ts proposition skiljer sig nämligen så till vida från arbetstidsutredningens
förslag, att den icke synes taga hänsyn till dessa särskilda omständigheter,
vilka motivera, att en arbetstidslag för detaljhandeln i vissa avseenden
måste ges en annan utformning än en arbetstidslag för industrien. Det
är ju lätt för var och en att se vilken skillnad i arbetet det är inom detaljhandeln.
Det är icke ett kontinuerligt arbete dagen i ända. Tillströmningen av
kunder växlar under dagen, och den ena dagen är inte den andra lik. Det är
alltså icke på samma sätt som inom industrien, där en arbetare går och ställer
sig vid en maskin vid en viss tidpunkt och så går arbetet som ett urverk hela
arbetstiden igenom.

Jag vill också erinra örn detaljhandelns säsongbetonade karaktär. Det är
detta, som motiverar förslaget om att 48 timmars arbetsvecka visserligen skall
gälla, men att man skall ha rätt att reglera arbetsveckan så, att arbetstiden
under en åttaveckorsperiod i genomsnitt stannar vid 48 timmar.

Vidare må anmärkas, att förberedelse- och avslutningsarbete i en detaljaffär
givetvis är av en annan art än inom ett industriföretag. Köpmannen och hans
biträden måste expediera kunder, som befinna sig i affären, när den stänges.
Detta slag av övertidsarbete, örn man nu skall benämna det så, är regelbundet
återkommande och att utbetala särskild ersättning för detta i varje särskilt
fall, det har synts oss motionärer både oformligt och opraktiskt. Ett sådant
tillvägagångssätt skulle ju i själva verket åstadkomma en dubbelbetalning
av förberedelse- och avslutningsarbetet och alltså medföra ytterligare
ekonomisk belastning för köpmannen. Det är ju här icke fråga örn ett avtal
angående do anställdas löner utan örn en arbetstidslag. Lönefrågor böra, enligt
mitt förmenande, behandlas för sig av de berörda parterna.

Örn jag nu övergår till en granskning av andra lagutskottets föreliggande
utlåtande, vill jag konstatera, att ehuru mitt och mina medmotionärers yrkande
icke i alla punkter vunnit utskottets gillande, utskottsbetänkande! dock innebär
icke oväsentliga förbättringar i jämförelse med den kungl, propositionen.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Jag sätter särskilt värde på vissa uttalanden i motiveringen, vilka helt visst
komma att vara ägnade att underlätta den nya arbetstidslagens tillämpning.
Jag syftar härvidlag särskilt på utskottets uttalande på sid 47 i utlåtandet,
där utskottet i sin speciella motivering till 8 § i lagförslaget säger följande:
»För närvarande torde ersättning för särskilda slag av övertidsarbeten, som
kunna beräknas regelmässigt återkomma, stundom på förhand fastställas till
ett för viss löneperiod fixerat belopp. Även efter den nya lagens ikraftträdande
synes ett sådant förfarande kunna av praktiska skäl ifrågakomma, då
det gäller övertidsarbete enligt 7 § 1 mom.» Det i 7 § 1 mom. omnämnda övertidsarbetet
är just det övertids- och avslutningsarbete, varom jag nyss talade.

Jag finner utskottets utlåtande i denna punkt synnerligen betydelsefullt.
Jag tolkar uttalandet så, att det nu blir möjligt att bestämma en fast lön för
affärsmedhjälpare, varvid en del av lönen kommer att utgöra ersättning för
arbete utfört under den ordinarie arbetstiden och en del ersättning för förberedelse-
och avslutningsarbete. Härigenom kommer egentligen ingen förändring
att inträda i den praxis, som för närvarande tillämpas, och de synpunkter,
som vi motionärer ha framfört, ha beaktats. Man slipper ifrån beräkningen
i varje särskilt fall av övertidsersättningen för det regelmässigt återkommande
förberedelse- och avslutningsarbetet.

I den av mig lämnade motionen förordas också, att övertidsersättning skulle
få utbytas mot ledighet under ordinarie arbetstid. Som motivering för detta
ändringsyrkande anföres bland annat i motionen, att de anställda icke sällan
själva önska ett dylikt utbyte. Utskottet uttalar på sid. 47, att »eftersom
lagens bestämmelser äro tvingande, är ett avtal, varigenom arbetstagaren på
förhand generellt medgiver ersättningens utbytande mot ledighet å ordinarie
arbetstid, icke bindande», och fortsätter: »Enligt utskottets mening får inskränkningen
i avtalsfriheten däremot icke sträcka sig så långt, att överenskommelse
parterna emellan i det särskilda fallet om kvittning av övertidsarbete
mot ledighet skulle sakna verkan.» Utskottet medger alltså icke något
generellt utbyte, men förklarar, att utbyte i det särskilda fallet måste anses
tillåtet, om parterna äro överens därom. Utskottet har alltså gjort det viktiga
medgivandet, att övertidsersättning kan få utbytas mot ledighet under
ordinarie arbetstid. Att detta utbyte icke får vara generellt utan får bestämmas
i varje särskilt fall är naturligtvis av mindre betydelse.

Önskvärt hade givetvis varit, att utskottet hade accepterat mitt och mina
medmotionärers yrkande örn att stadgandet angående åttaveckorsperioden
skulle införas i lagen. När så nu icke skett, vilket jag mycket beklagar, finner
jag emellertid någon tröst i de uttalanden i utskottets motivering, som jag
nyss har berört, och dessa uttalanden komma, som jag framhöll, att underlätta
lagens tillämpning till gagn för såväl köpmännen som de anställda.

I motionen hemställes också, att lagen icke skall verka rubbning i avtal
mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gälla för viss vid lagens ikraftträdande
ännu icke tilländalupen tid. Utskottet har så till vida beaktat motionens
yrkande, att enligt utskottets förslag lagen icke skall verka rubbning i
avtal, som ingåtts före den 1 juni 1939 och som gälla för viss, den 1 januari
1940 ännu icke tilländalupen tid. Den ändring utskottet i denna punkt förordat
finner jag synnerligen väl motiverad.

Herr talman! Då enligt mitt förmenande avlöningsfrågor böra avgöras enligt
parternas fria överenskommelse, och då jag, enligt vad jag anfört, anser,
att bestämmelser örn avlöningar icke skola ingå i arbetstidslagar, vill jag därför
i denna principdebatt nu förklara min anslutning till den av herr Skoglund
avgivna reservationen.

Häri instämde herr Andersson, Emil, och herr Björck.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

.Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Herr Petersson, Knut: Jag begärde ordet endast tor att för kammaren
få avlämna en kort redovisning.

Jag har nämligen tillåtit mig att till utskottets utlåtande foga en blank
reservation. Den avser utlåtandet i dess helhet och alltså såväl förslaget till
arbetstidslag för detaljhandeln som förslaget till ny butikstängningslag. Bakom
reservationen ligger en uppfattning om lagstiftningens rätta utformning,
som utan svårigheter kan inpassas under rubriken »fromma önskningar».

Beträffande butikstängningslagen har jag inom utskottet ställt det yrkandet,
att utskottet måtte avstyrka den kungl, propositionen. Jag gjorde det under
hänvisning till att motiveringen för butikstängningslagens bibehållande och
ytterligare förkovran framstod såsom håde otillräcklig och föga övertygande.
Arbetstidslagarna av 1909 och 1919 hade båda karaktären av sociala skyddslagar.
De hade vuxit fram ur en stark folkmening, kan man säga. De hade
vuxit fram ur ett krav på en anständig söndagsvila och en rimligt tilltagen
daglig arbetstid för de butiksanställda. Båda dessa önskemål bli nu reglerade
genom en särskild arbetstidslag för detaljhandeln. Men därmed faller
också hela den grundläggande motiveringen för butikstängningslagen bort.
För att rädda oss från olyckan att se denna lagstiftning helt försvinna ha
förslagsställarna — jag skulle vilja säga — improviserat en ny motivering.

Den återfinnes i propositionen på sid. 149, och där kunna kammarens ledamöter
taga del av densamma. Det är tre skäl, som andragas för lagens bibehållande:
1) skall den bereda nödig fritid åt butiksinnehavarna själva, 2)
skall den sörja för likformiga konkurrensförhållanden och 3) skall den bereda
ett visst skydd åt sådana anställda, som icke komma att draga någon fördel
av den nya arbetstidslagen?

Av dessa skäl förefalla mig de första två vara rätt litet bärande. Några
sociala skyddslagar för företagarna själva ha som bekant hittills icke införts
här i landet, och innan man slår in på en sådan väg, förefaller det mig
önskvärt, att man bättre än som hittills skett sätter sig in i de konsekvenser,
som därav följa. Mig förefaller företaget både vidlyftigt och svåröverskådligt.
Vad önskemålet örn de likartade konkurrensförhållandena angår, vill
jag icke förneka, att det har en viss bärkraft, men såvitt jag förstår, kan och
bör det icke tillgodoses annat än i den mån, som det icke allvarligt inkräktar
på allmänhetens berättigade intressen av en effektiv betjäning från detaljhandelns
sida.

Större vikt måste man fästa vid det tredje skälet. Hänsynen till de anställda
vid de allra minsta företagen, örn vilka de sakkunniga tala, skulle dock
bättre kunna tillgodoses på annat sätt än genom butikstängningslagens bibehållande.
Det förhåller sig nämligen så, att i förslaget till arbetstidslag för
detaljhandeln har gjorts ett mycket viktigt undantag, vilket från den lagens
tillämpning undantager alla företag, som ha endast en arbetstagare anställd
i rörelsen. När detta förslag föredrogs i utskottet, framställdes yrkandet att
detta undantag borje bortfalla. Jag anslöt mig till detta yrkande, och jag ansåg
mig så mycket hellre kunna göra det, som man därigenom skulle vinna en
väsentligt ökad rationalitet och ändamålsenlighet i lagstiftningen. Örn man
beslutar sig för att göra en arbetstidslag för detaljhandeln, förefaller det
mig föga ändamålsenligt, att man från början undantar icke mindre än 21,800
företag av de 55,500 företag, som äro verksamma inom branschen. Man tager
alltså bort inte mindre än en tredjedel av alla de verksamma företagen. Anordningen
blir så mycket mindre lämplig, som de hårdast arbetstyngda bland
de anställda säkerligen äro att finna just inom de 21,800 undantagna förelagen.
Flertalet av dessa anställda sakna, som naturligt är, det stöd, som ligger
i samhörigheten med en stark organisation. Det kan då knappast vara

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
rätt och billigt, att man jämväl berövar dem det stöd, som skulle komma av
en arbetstidslagstiftning. När det nyssnämnda yrkandet framställdes i utskottet,
fann jag mig därför oförhindrad att biträda detsamma. Emellertid
har detta yrkande sedermera bortfallit. Såsom ledamöterna kunna, se, återfinnes
det icke bland reservationerna. Då detta yrkande emellertid var en
förutsättning för det avslagsyrkande, som jag för egen räkning ställde på
Kungl. Maj:ts förslag om ny butikstängningslag, har detta sistnämnda så
att säga kommit att sväva i luften. Jag ser mig därför förhindrad att här
i kammaren upprepa detsamma.

Jag har nu velat lämna denna deklaration rörande innebörden av den av
mig avgivna reservationen. Jag vill tillägga, att jag givetvis inte ställer mig
helt avvisande till tanken på en butikstängningslag. En sådan kan av flera
skäl vara önskvärd, men i så fall förefaller det mig, som örn den lämpligen
skulle kunna läggas på en helt annan grundval än Kungl. Maj:ts förslag.
Efter arbetstidslagens tillkomst bör den kunna högst väsentligt förenklas. Den
kan med fördel inskränkas till att omfatta några få summariska normerande
bestämmelser jämte nödiga anvisningar rörande de lokala myndigheternas befogenheter.
Jag skulle alltså helst vilja förorda en återgång till en lagstiftning
av den art, som gällde under åren 1909—1919. Den byggde på grundsatsen,
att reglering av stängningstiden var en de lokala myndigheternas angelägenhet.
Hela lagen var alltså till sin karaktär en befogenhetslag. En
sådan skulle även under nuvarande förhållanden göra fullgod tjänst. I stället
ha vi fått en lag, som in i minsta detalj reglerar förhållandena inom området.
Jag kan icke beteckna denna lag annat än såsom en ny etapp i den
fortgående poliseringen av samhället, en företeelse, som jag för min del betraktar
med rätt litet sympati.

Herr talman! Jag har för tillfället inte något yrkande.

Herr Olsson, Oscar: I fråga örn tillämpningsområdet för arbetstidslagen för
detaljhandeln skulle jag vilja säga ett par ord. Det rör icke precis vad som
står i första paragrafen, men väl det som står i andra paragrafen örn att »anställd
å apotek såsom farmacevt» skall vara undantagen från lagens tillämpningsområde.

Naturligtvis är jag också benägen att börja med en del bugningar för det i
viss mån välvilliga sätt, på vilket andra lagutskottet har behandlat denna fråga.
Då det emellertid är ont örn tid i dag och vi ha mycket att göra, kanske
utskottets ärade ledamöter kunna anse, att bugningarna nu äro undanstökade.

Jag kan då gå över till vad jag har att säga som kritik gentemot utskottet.
Det är ju mycket tacknämligt, att utskottet har beaktat den ofta återkommande
nattjänstgöringen som ett mycket viktigt skäl för farmacevternas intagande
under lagen. Emellertid, om man ser på skälen, varför så icke kunnat ske,
finner man motiveringen härför både i de sakkunnigas och i departementschefens
uttalanden, innan frågan kom fram till riksdagen. Här föreligga dock
ett par synnerligen behjärtansvärda motioner i första och andra kammaren —
i första kammaren av herrar Wagnsson och Gärde —- i vilka föreslås, att natttjänstgöring
helt eller delvis skall likställas med dagtjänstgöring och att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :.t skulle anhålla örn allsidig utredning angående
behovet av farmacevtisk personal. Det är mycket ledsamt, att utskottet
trots sin välvilja icke funnit sig kunna gå med på det i och för sig icke alls utmanande
förslag, som dessa motioner innebära.

Vad är skälet till att så icke har skett? Jo, det finns ett starkt skäl, och
det är att det finns så få farmacevter här i landet. Som ett ytterligare skäl
anföra de sakkunniga i sitt utlåtande följande:

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

»Man Ilar därvid även tagit i betraktande, att parterna redan ordnat arbetstidsförhållandena
genom kollektivavtal oell att man på detta sätt lättare än
lagstiftningsvägen torde kunna komma tillrätta med de säregna förhållandena.»

Tro det! Jag Ilar tittat litet på det där kollektivavtalet, och jag har
funnit, att det kanske kan vara lättare att genom kollektivavtal komma tillrätta
med missförhållandena, men att förhållandena över huvud taget skulle
kunna bli tolerabla, det är alldeles omöjligt att erkänna. Detta kollektivavtal
innehåller, att farmacevterna skola tjänstgöra 42 till 48 timmar per vecka -—
därifrån undantaget nattjänstgöring. De äro skjddiga att lia nattjänstgöring
och jag skulle tro, att det är 321/2 timmar per vecka. Den sammanlagda tjänstgöringstiden
per vecka skulle således på det sättet bli 771/2 timmar. Den där
nattjänstgöringen räknas som en synnerligen behaglig tjänstgöring, och för
den får inte uttagas övertidsersättning på samma sätt som i andra fall. Vad
är det, som gör, att denna nattjänstgöring icke skulle behöva anses så värst
betungande? Jo, säga de sakkunniga: »det faktiska arbete, som kan vara att
utföra under natten, kan vara synnerligen varierande och ibland är det ganska
obetydligt». Tänk det: »ibland är det ganska obetydligt». När jag nu har
tagit reda på hur pass lång den där tjänstgöringen är, finner jag, att vart
tredje dygn har en farmacevt på ett icke så litet apotek precis —- hade det varit
ett litet apotek, hade det varit värre — i en svensk stad med kurortsverksamhet
en tjänstgöring på 29 timmar i sträck med 2V2 timmars matrast. 21/3
timmar från 29 timmar det blir, om jag är generös, 26 timmar. Det svarar mot
13 timmars dagtjänst och 13 timmars nattjänst. Det är vart tredje dygn,
men sedan var tredje söndag är det s. k. långvakt, och då blir enligt detta utmärkta
kollektivavtal tjänstgöringen betydligt längre. Var tredje söndag blir
det pass på 48V2 timmar med en timmes rast. Värre kan det väl icke vara?
Åjo, ibland kan det vara två helgdagar i råd, och då kan man få pass på 721/*
timmar med en timmes matrast. En timmes matrast på dessa 721/2 timmar!
Tycka herrarna, som i allmänhet lia ställt sig på åttatimmarslagens grund här
i Sverige, att detta kollektivavtal är av den arten, att man kan slå sig till ro
med att saken nog kan komma till en god utveckling genom överenskommelse
mellan apotekarsammanslutningen och farmaceutförbundet? Farmaceutförbundet
tycks faktiskt inte ha så mycket att säga till örn, när det gäller dessa överenskommelser.

Ibland är det ganska litet att göra de där nattimmarna, men ibland, och inte
alltför sällan, ha vi en influensaepidemi här i landet, och då blir det mycket
att göra. Och när det inte finns alltför många apotek i ett samhälle, blir det
nog rätt mycket att göra de flesta nätter.

Jag har nu för att spara tid gatt rakt på sak och dragit fram vad jag satt
mig in i och vad jag sett. Nu förklarar utskottet, och det är ju mycket riktigt
och nästan rörande i det sammanhanget, att allmänhetens berättigade krav på
säkerhet i expeditionen böra tillgodoses. Jag skall emellertid för min del be
att få slippa använda apoteken under långvakterna, då farmacevterna tydligen
äro så hårt pressade, att den allmänna säkerheten inte är så värst tryggad.
Man har ju gjort sitt bästa att hålla efter farmacevterna även på andra sätt.
Ty örn det blir en felexpediering på ett apotek, iir farmacevten ensam ansvarig.
Det kan lian bli t. o. m. örn han expedierat rätt efter receptet! När läkaren
på ett recept har överskridit maximaldosen utan att ange skillöt till att han så
gjort, så blir nämligen farmacevten, om lian inte ringer upp doktorn och tar
reda på örn denne verkligen menat vad han skrivit, ensam ansvarig, örn detta
konnner en olyckshändelse åstad. Med långvakter — låt vara undantagsvis
oell mot särskild ersättning — på 72 timmar måste det vara en smula ruskigt
att vara farmacevt under sådana förhållanden, tycker jag.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. rn. (Forts.)

Jag har trots andra lagutskottets skrivsätt varit angelägen att föra fram
dessa synpunkter i kammardebatten. Vad är det då, som skulle kunna göras?
Jag är inte motionär och tror därför inte heller att jag vågar yrka bifall till
motionerna, ehuru jag tycker om dem och anser att de äro bra och förnuftigt
skrivna. Men jag tycker ändå att lagutskottet skulle ha kunnat gå ett steg
längre. Jag har redan givit lagutskottet rätt i att det finns ett skäl, som är
ganska hindersamt för att tillmötesgå motionärerna i full utsträckning, och
det är bristen på farmacevter. Men när nu lagutskottet ändå tycks behjärta
denna sak och framför allt fäster avseende vid allmänhetens berättigade krav
på säkerhet i expeditionen, så tycker jag att lagutskottet kunde ha gått något
längre i sitt uttalande på sidan 32 i utskottsutlåtandet, vilket som herrarna
finna är slutet på motiveringen till andra paragrafen. Det resultat lagutskottet
kommer till är, att någon tids erfarenhet av utvecklingen på förevarande
område bör avvaktas. Detta tycker jag att lagutskottet gärna kunde ha
strukit. Den där erfarenheten med en fångvakt på 29 timmar vart tredje dygn
för farmacevter vid medelstora apotek, och då och då ändå längre vakter, den
bör nästan räcka till som den är.

Men sedan säger utskottet något mer uppmuntrande: »Om så skulle visa

sig erforderligt, torde frågan om en laglig reglering av farmacevternas arbetstid
kunna tagas under närmare omprövning vid utgången av giltighetstiden
för den nu föreslagna lagen.» Jag tycker att det hade varit rejälare, örn utskottet
hade skrivit, att vid utgången av giltighetstiden för den nu föreslagna
lagen bör frågan örn en laglig reglering av farmacevternas arbetstid tagas under
närmare omprövning. Hade jag varit motionär, herr talman, skulle jag
verkligen ha dristat mig att begära en sådan förändring av motiveringen. När
jag emellertid inte är så inne i ärendet, som jag kanske borde vara, måste jag
nöja mig med att ha framfört dessa erinringar utan att framställa något speciellt
yrkande.

Herr statsrådet Forslund: Herr talman! I anslutning till den föredragna
punkten vill jag först påpeka angående själva arbetstidslagen, att det kan
sägas att utskottet godtagit Kungl. Maj :ts förslag med ett undantag, nämligen
i vad det gäller rasterna. Men sedan har utskottet på en punkt gjort en
mycket viktig avvikelse, som jag här särskilt vill säga några ord örn, och det
gäller övergångsbestämmelserna. I det föreliggande utskottsutlåtandet medgiver
man nämligen att denna lag, vilken är en skyddslag, inte skall äga tilllämpning
på arbetsområden, där man före morgondagen slutit ett avtal av innehåll,
som avviker från vad lagen angiver. Avtal, som äro slutna före den
1 juni, skola således undantagas, under förutsättning att de fortfarande löpa
efter den 1 januari 1940.

I denna bestämmelse har utskottet kommit att använda ordet »avtal». Men
vad menar man då med ordet avtal? Det finns ju en brokig karta. Menar man
ett kollektivt avtal, säger man nog i det organisationsmässiga livet i regel
kollektivavtal. När man här inte använt ordet kollektivavtal, är det troligt
att de, som komma att falla under lagen, särskilt då arbetsgivarparten, i fortsättningen
kunna göra gällande, att det inte är nödvändigt att det är fråga
om kollektivavtal. Det kan vara ett arbetsavtal, som är kompletterat, med bestämmelsen
att den anställde skall arbeta under längre tid än vad i denna lag
föreskrives.

Det skulle alltså, som lagtexten är skriven av utskottet, som i detta stycke
ändrat Kungl. Maj:ts förslag, kunna överlåtas åt parterna själva att avgöra,
huruvida denna arbetstidslag skall vara tillämplig eller inte. Jag vill då påpeka
det faktum, att när Kungl. Majit inte medgivit något undantag i detta

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
avseende, har Kungl. Majit endast följt den ordning, som regeringar och även
riksdagen tidigare godtagit, då det gällt reglering av arbetstiden på alla övriga
områden. I den allmänna arbetstidslagen, som ju antogs den 17 oktober
1919 och som, om jag inte minns fel, trädde i kraft med ingången av 1920,
finns det inte några sådana undantag för genom kollektivavtal bundna arbetare
eller anställda. I lantarbetstidslagen, som fastställdes den 26 juni 1936
och som trädde i kraft den 1 november samma år, förekom ingen sådan reservation.
Sjöarbetstidslagen, beträffande vilken andra lagutskottet presenterade
sitt förslag den 10 maj i fjol och som trädde i kraft den 1 januari i år,
innehöll icke heller någon sådan reservation.

Jag måste då fråga mig: varför skall man då på detta- område, där det endast
är fråga örn en fortsättning i det allmänna strävandet att reglera arbetstiden
på näringslivets olika områden, införa en bestämmelse, vilken man egentligen
inte kan behärska? Använder man på det sätt, som här av utskottet
sagts, endast ordet avtal, så behöver det inte ens vara fråga örn ett skriftligt
avtal, och det behöver alls inte vara en kollektivitet, som står bakom. Det kan
lika gärna vara individuella avtal. På detta område, där det förekommer en
sådan mängd mycket små företag och där arbetsförhållandena äro ganska besvärliga,
är det svårt för den anställde att kunna hävda sig på samma sätt
som kan ske inom stora företag. Hur nära ligger det inte till hands att vederbörande
helt enkelt ställer som villkor, att arbetsanställningen kommer att
bli beroende på huruvida arbetstidslagen skall gälla eller inte?

Man får alltså komma ihåg, att när vi tala om arbetsavtal, är det en helt
annan sak än kollektivavtal. Och när vi tala örn kollektivavtal, är det ingenting
som säger att det nödvändigtvis måste vara ett arbetsavtal. Ett arbetsavtal
är någonting som inte ens behöver vara skriftligt. Anställer man efter
muntlig överenskommelse en person i sin tjänst uppstår ett avtalsförhållande,
som man i vanliga fall kallar arbetsavtal. Nu står det i utskottets formulering
inte heller ordet arbetsavtal, utan helt enkelt avtal. Detta förhållande
skulle, menar jag, mycket latt kunna leda därhän att det önskemål, som finns
både från utskottets och från riksdagens sida att skapa en reglering på detta
arbetsområde, icke kommer på alla håll under provisorietiden på tre år att bli
genomfört. Då frågar jag ytterligare: varför är det nödvändigt att på detta
område öppna en sådan väg, att man kan befara att denna reglering icke blir
genomförd?

Man får komma ihåg att här Ilar man från Kungl. Maj :ts sida i den proposition,
som föreligger, inte talat om några andra medel att få lagen effektiv
än att en tillsyningsmyndighet skall vaka över attingen tillämpas. Närén
från tillsyningsmyndigheten kommande inspektör frågar, vilken arbetstid som
tillämpas, kan han ingenting göra, örn han mötes av beskedet att det finns ett
muntligt avtal mellan arbetsgivaren och den anställde, som slutits för lång
tid och som innebär, att arbetet skall gå efter en annan ordning än vad arbetstidslagen
föreskriver. Hur skall denna kontrollverksamhet effektivt kunna
utövas, när man bara har att låta sig nöja med ett sådant muntligt besked''
från arbetsgivaren eller den anställde?

Påjle andra inspektionsområdena behöver den inspekterande inte fråga efter
några avtal, ty lagen har aldrig talat örn att gamla avtal mellan anställda
och arbetsgivare om att icke tillämpa arbetstidslagen skulle gälla långt efter den
tidpunkt, vid vilken lagen har trätt i kraft. Nu har det upplysts för mig, att
utskottets beslut skulle ha tillkommit på grund av att man i denna lag''har
infört en tilläggsbestämmelse till arbetstidsregleringen, som föreskriver, att örn
övertidsarbete uttages, skall övertidsersättning utgå. I den konvention, som
gäller på detta område, är föreskrivet att övertidsersättning skall utgå med

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
ett visst belopp i förhållande till lönen. I den kungl, propositionen har sagts,
att övertidsersättning skall utgå, men man har inte i förslaget velat blanda
sig i frågan örn själva beloppets storlek.

Nu har man från utskottets sida sannolikt varit inne på resonemanget att
den omständigheten, att denna bestämmelse finns, skulle kunna åstadkomma
svårigheter, i händelse man slutit avtal tidigare, som inkluderat eventuell
övertidsersättning. Men utskottet har märkvärdigt nog glömt att utskottet
självt den 10 maj förlidet år avlämnade ett betänkande angående arbetstiden
bland sjömännen, i vilken lag just är stadgat, att dylik ersättning skall utgå,
och där det t. o. m. i lagen är stadgat en viss procent, som skall utgå för
övertidsarbete. Det måste ha varit av någon olycklig omständighet som utskottet
alldeles förbisett detta förhållande, nämligen att det inte är första
gången som man i lagen skulle inskriva att övertidsarbete skall betalas. Det
har man gjort tidigare.

Det vill således synas som örn riksdagen nu på något sätt borde ordna upp
saken i vad det gäller frågan örn övergångsbestämmelserna, så att de inte få
en sådan verkan, som av mig här skisserats, och som man måste befara blir
resultatet i det praktiska livet, om man låter det stå som utskottet skrivit.

Vad beträffar övriga avvikelser, som utskottet gjort, vill jag inte på något
utförligare sätt gå in på frågan örn rasterna. Därvidlag kunna naturligtvis
delade meningar råda. Regeringen har i stort sett följt utredningens resultat,
och det har endast gjorts den avvikelsen, att örn man delar upp rasten i två,
borde man utöka den sammanlagda tiden med ytterligare femton minuter.
Det gäller här alltså inte någon stor fråga, ehuru jag tror att det kunnat vara
lika bra att följa regeringens förslag, ty den tid, under vilken affärerna äro
öppna, ger faktiskt rum för en rast av den storleksordning som Kungl. Majit
velat åstadkomma.

Jag går så över till den andra delen av lagförslaget, butikstängningslagen.
Det är ett område, som man strider och tvistar örn, emedan det berör olika
intressen och olika affärsgrupper, vilka komma i delo med varandra, vare sig
man gör på det ena sättet eller det andra. Jag skall nu bara i korthet gå in på
frågan örn automaterna och kioskhandeln och kanske även med ett par ord beröra
frågan örn fruktaffärerna. Jag vill börja med att'' säga, att automatförsäljningen
inte är något så synnerligen lockande i och för sig. Man har dock
i beredningen ansett, att när utredningsmännen för sin del efter moget övervägande
kunnat förorda en sådan ordning, ville inte Kungl. Majit motsätta
sig den, och därvid skulle även tobakshandlarna kunna få använda samma
ordning som gäller för vissa andra affärsrörelser. Jag finner nu att utskottet
i sin motivering för det avslag, till vilket utskottet kommit, anlagt vissa
moraliska synpunkter. Utskottet har emellertid inte gjort något yrkande
örn att taga bort de automater, som vi redan ha, utan dessa skulle fortfarande
få finnas. Det kan naturligtvis diskuteras, huruvida automatförsäljning
är den försäljningsform, som man härvidlag bör tillämpa. Jag skulle
emellertid tro att man inte kan dra gränsen så, att i automater får säljas allt
möjligt, men absolut inte tobaksvaror. I Danmark t. ex., där man har en mycket
utbredd automathandel, förekommer också handel med tobak, och några
större svårigheter ha inte försports därifrån örn den saken.

Den fråga, som emellertid är den mest ömtåliga i en diskussion om butikstängningslagen,
är naturligtvis frågan örn kioskerna. Från Kungl. Majits sida
har man även därvidlag följt utredningen och ansett, att man strängt skulle
hålla på den principen, att skola kioskerna få hålla öppet längre än vanlig butikstängningstid,
så skola i dem under dagen icke få försäljas varor av annat
slag än som få säljas även efter den vanliga butikstängningstiden. Här har

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
utskottet emellertid gjort en väsentlig avvikelse, i det att utskottet medger, att
kioskrörelse skall kunna få drivas längre tid på dagen än vad som för vanlig
affärsrörelse får ske, men med införande av den bestämmelsen, att man i kioskerna
under den utsträckta tiden för öppethållande icke skulle få sälja tobaksvaror.

Man har inte tagit de konsekvenser, den av mig förordade linjen medför, varigenom
man säger, att en utsträckt affärstid inte skall låta företagets handel
ändra karaktär, utan denna skall omfatta samma varor före klockan sju som
efter klockan sju. Det har man gjort när det gäller fruktaffärerna. Beträffande
dem har man sagt att utsträckt affärstid kan medgivas, dock under förutsättning
att vederbörande affär saluhåller endast samma försäljningsvaror, som
den sålt tidigare under dagen. Nu kommer naturligtvis när det gäller handel
med tobaksvaror att uppstå den mycket stora olägenheten, att man i kioskerna
i fortsättningen kommer att frestas att sälja dessa tobaksvaror efter vanlig
butikstängningstid. Om en kioskinnehavare begär förlängd tid för öppethållande,
säger man: Ja, men ni måste plocka undan cigarrerna och cigarretterna
under den förlängda tiden! Är det inte att ställa affärsinnehavarna i en mycket
svår belägenhet, om man inför en sådan ordning? Jag tillhör helt naturligt
dem, som inte vilja, att kioskerna skola under nuvarande förhållanden medgivas
tillstånd att sälja tobaksvaror efter klockan sju e. m. Men om nu kioskerna
nödvändigtvis skola få rätt att sälja tobaksvaror, få de vara vänliga och anpassa
sig efter förhållandet, så att de sluta sin arbetstid och stänga affärerna
vid samma tid, som gäller för butiker i allmänhet. Därvid lia de själva att
välja vilken väg de vilja gå. Yi lia i regeringen nied detta vårt förslag inte
velat taga slutlig ställning till frågan örn tobakshandelns reglering, varom
man på senare tid framfört krav, men regeringen har i detta sammanhang velat
göra det observandum att under den tid, då på finansministerns eget förslag
här i landet pågår utredning örn reglering av affärstiden för tobakshandeln,
bör inte tobaksförsäljningen utsträckas till nya områden eller äga rum under
längre affärstid än som tidigare gällt. Vi säga i propositionen eller ant5’da
åtminstone nogsamt att det må bli en senare tid förbehållet att pröva, hur man
skall förfara med tobaksförsäljningen.

I det statsrådsanförande, som hölls i samband med tillsättandet av den kommitté,
jag nämnde, har också tydligen angivits, att de svårigheter som äro förknippade
med tobakshandeln, varit så pass stora, att de blivit föremål för utredning
av dels yrkesmannen själva, ehuru under ledning av en opartisk ordförande
— vid vilken utredning man konstaterat att nuvarande system medför
sådana olägenheter, att man påyrkat att staten borde på något sätt ingripa -—
och dels av förenämnda statliga utredningskommitté. Och varför gör man det?
Jo, man gör det av den anledningen, att tobakshandeln hos oss inte är fri såsom
i stort sett annan handel. Därför att vi i fråga om tillverkning Ira monopol följer
också, att handeln inom denna affärsgren måste åläggas vissa restriktioner.
Då har man i detta utlåtande sagt att det ville synas, som örn man måste företaga
en begränsning av tobaksaffärernas antal. Eftersom detta blivit direkt
utsagt, ansågo vi inom regeringen konsekvensen bjuda att när man nu går att
reglera arbetstiden för affärsfolket, borde man heller inte medgiva att här sker
en utsträckning av försäljningen av de varor, vilkas tillhandahållande åt allmänheten
är föremål för av Kungl. Maj :t förordnad prövning av särskilda
sakkunniga.

Därför ställer man genom utskottets förslag till butikstängningslag inte
bara den stora kåren av tobakshandlare utan också de människor, som handhava
försäljningen i kioskerna, i en ganska svår belägenhet, då man såsom
utskottet inte rätt och slätt för tobaksförsäljningen bestämmer den vanliga för -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Forslat) till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
säljningstiden för butiker, utan medger sådana kiosker, som försälja tobaksvaror,
rättighet att efter ansökan få bålla öppet till klockan 22, men bestämmer
att från klockan 19 få tobaksvaror icke saluhållas, utan endast andra varor.
Det är ju en mycket säregen lagstiftning, som sätter utövaren i en mycket svår
belägenhet.

Det är särskilt dessa synpunkter, jag velat framhålla i denna sak, och jag
vill starkt betona, såsom jag nyss antydde, att när regeringen i propositionen
talar om detta slag av tobakshandel, har regeringen inte ett ögonblick tagit
ståndpunkt till det stora problemet, som rör tobaksförsäljningen i gemen, utan
dess reglering må bli en senare fråga, då den utredning, som nu pågår, kan vara
avslutad.

Herr voll Horn: Herr talman! I motion nr 274 i denna kammare lia friherre
Beck-Friis och jag yrkat att riksdagen måtte avslå vad Kungl. Majit
föreslagit i 8 § arbetstidslagen. I nämnda lagrum föreslås, att arbetsgivare
skall vara pliktig att för arbete å övertid utgiva särskild ersättning, och detta
stadgande har utgjort anledningen till vårt avslagsyrkande i motionen.

Jag vill nu omedelbart säga ifrån att båda motionärerna äro på det klara
med att ökad ersättning skall och bör utgå för övertidsarbete, men det är
utskottets förfarande att införa stadgande härom i själva lagen, som vi anse
vara särdeles olyckligt. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
yttrade nyss att föregående år infördes i sjöarbetstidslagen en dylik bestämmelse.
Detta äro motionärerna också fullt medvetna om, men sakkunniga personer
på området, med vilka vi rådfört oss, ha bibragt oss den bestämda uppfattningen,
att en bestämmelse på sjöfartsnäringens område icke bör på grund
av denna närings säregna art vara prejudicerande för den näring, det här
gäller, nämligen butikshandeln. Det må anmärkas att en sådan bestämmelse
som den åsyftade inte heller finnes i de redan antagna arbetstidslagarna, allmänna
arbetstidslagen och lantarbetstidslagen. Att en bestämmelse sådan som
den i 8 § föreslagna inte heller av alla myndigheter, som yttrat sig i ärendet,
befunnits lämplig, framgår med all tydlighet av den kungl, propositionen, där
man på sid. 125 finner, att socialstyrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka
den föreslagna lagbestämmelsen. Socialstyrelsen yttrar bland annat följande:
»Det torde vara ur många synpunkter lyckligast, att frågor angående avlöningen
avgöras genom parternas fria överenskommelser. Man torde även
på detaljhandelns område kunna räkna med en utveckling av organisationsväsendet,
vilken efter hand kommer att möjliggöra en reglering i vidare omfattning
av spörsmålen rörande ersättning för övertidsarbete.» Efter att ha
yttrat detta anser sig socialstyrelsen icke kunna tillstyrka den föreslagna lagbestämmelsen
i nämnda paragraf. En annan myndighet, arbetsrådet, framhåller
att införandet i lagen av bestämmelse av övertidsersättning innebure
en mycket vittgående avvikelse från hittills iakttagna principer, enligt vilka
alla avlöningsfrågor ansetts böra överlämnas till fri överenskommelse mellan
parterna. Jag ber att få betona att icke heller arbetsrådet har i sitt yttrande ansett
sjöarbetstidslagens föreskrifter i ämnet vara prejudicerande för här ifrågavarande
näringsgren, och arbetsrådet har därefter med bestämdhet avstyrkt
förslaget örn införande i lagen av bestämmelser örn övertidsersättning. Även
andra myndigheter och korporationer lia i sina yttranden ställt sig särdeles
tveksamma till det föreslagna stadgandet. Detta är fallet med riksförsäkringsanstalten.
länsstyrelserna i Stockholms och Södermanlands län, Stockholms
och Skånes handelskammare samt Sveriges skomakeriidkares och skoliandlares
riksförbund.

Herr talman! Jag har inte vare sig av de uttalanden som utskottet gjort

Onsdagen den 31 maj 1939 £. m.

Nr 34.

Förslag lill arbetstidslag för detaljhandeln ni. m. (Forts.)
eller av det yttrande som här avgavs av socialministern funnit mig övertygad
örn att det är lyckligt att i lagen införa en sådan föreskrift som den i 8 §
arbetstidslagen föreslagna, och jag ber, herr talman, att få yrka bifall till
ilen av herr Skoglund beträffande nämnda 8 § avgivna reservationen.

Herr Norman: Herr talman! Jag hade först tänkt avvakta debattens fortgång
ännu någon tid för att olika synpunkter skulle komma fram, men jag
ansåg mig skyldig att omedelbart begära ordet när herr statsrådet slutat sitt
anförande. Jag befinner mig nu i den lyckliga situationen, örn jag så får
säga, att den kritik, som herr statsrådet riktade mot utskottets utlåtande i
det här fallet drabbar mig endast i en punkt, nämligen i fråga om utskottets
förslag till övergångsbestämmelser. I de övriga punkter, där herr statsrådet
önskade en annan utformning av lagtexten än utskottet föreslagit, har jag anmält
reservation vid utskottets utlåtande och yrkat bifall till Kungl. Haj :ts
förslag. Nu minskas visserligen min tillfredsställelse i detta fall därav att,
efter vad jag kan förstå, den anmärkning, herr statsrådet riktade mot utskottets
förslag beträffande övergångsbestämmelserna, var den mest betydelsefulla
av de anmärkningar, som herr statsrådet framförde mot utskottets utlåtande
i dess helhet. Vad nu dessa övergångsbestämmelser angår innehåller utskottets
förslag beträffande 8 §, som bär förut också berörts i debatten och beträffande
vilken yrkats avslag, att érsättning skall utgå för övertidsarbete. Inom
utskottet restes till en början ganska stora betänkligheter beträffande inskrivandet
i en arbetsskyddslag av en bestämmelse, som gäller löneförhållanden.
Vi kommo dock till slut så gott som allesammans överens örn — det finns ju
bara en reservant -— att de säregna förhållanden som råda på det arbetslivets
område, varom här är fråga, motivera alldeles särskilt att i lagen inskrives
en bestämmelse om rätt till ersättning för övertidsarbete. Det är ju så i fråga
om den personal, det här gäller, att denna personal är avlönad per månad eller
kanske per år, under det att skyddslagstiftningen i övrigt med undantag av
lantarbetstidslagen huvudsakligen gäller sådan arbetspersonal, för vilken ersättningen
för utfört arbete bestämts med utgångspunkt i varje fall från en
viss timlön. Är det nu stadgat viss timlön eller har på denna timlön utbyggts
ackordsersättning, så faller det av sig självt, att särskild ersättning skall utgå
för övertidsarbete utöver den i lagen bestämda normala arbetstiden. Men när
lönefömånerna äro konstruerade så som i allmänhet är fallet inom handelsvärlden,
ställa sig förhållandena helt annorlunda. Det har ofta varit och är
fortfarande så att särskild ersättning för övertidsarbete där inte utgår. Härtill
kommer, att en stor del av den arbetarstam, som det här är fråga örn,
inte har i samma utsträckning som lönearbetarna i allmänhet hittills lyckats
ställa en organisation bakom kraven från de anställda. Hade man inte i lagen
ett stadgande örn ersättning för övertidsarbete, skulle med all säkerhet för
en stor del av den arbetarpersonal, det här gäller, bestämmelserna om arbetstidens
begränsning till i genomsnitt 48 timmar per arbetsvecka bli en illusion,
och den övertid, som är medgiven i lagen enligt särskilda bestämmelser, skulle
säkerligen i många fall då tendera att utan möjlighet till särskild ersättning
läggas in i den vanliga arbetstiden. Flir att få reda och ordning beträffande
dessa förhållanden har det åtminstone för mig synts viktigt, att i denna lag
inskrives en bestämmelse om särskild övertidsersättning. Det har efter vad
man kan förstå i många fall förekommit en (‘fler nutidens förhållanden olämpligt
lång arbetstid för dessa anställda. I många fall skulle jag tro, att detta
har berott på bristande rationalisering av arbetet under den vanliga arbetstiden.
En bestämmelse örn övertidsersättning kommer med all säkerhet att
stimulera till ett bättre ordnande av arbets förhållandena oell till bättre utnyttjande
av den ordinarie arbetstiden, så att övertiden kommer att begränsas till

Första hammarens protokoll 1039. Nr Sd. 2

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
det som under alla förhållanden kan vara behövligt eller nödvändigt. Dessa
två skäl lia varit avgörande för utskottets majoritet, när utskottet tagit ståndpunkt
till 8 § arbetstidslagen. Men betänkligheterna inom utskottet lia varit
så betydande, att utskottet ansett sig böra jämka på de olika uppfattningarna
för att komma till ett något så när enigt resultat. Denna jämkning har resulterat
i det stadgande, som utskottet föreslagit bland övergångsbestämmelserna,
att vissa avtal skola gälla före lagen. Detta sammanhänger med det
förhållande, som här praktiserats, och som herr Holmström under debatten
berört, nämligen att vissa slag av övertidsarbete, särskilt sådant arbete enligt
kollektivavtalsreglerade överenskommelser, redan äro ersatta. Man har i de
löneöverenskommelser, som på åtskilliga håll äro gjorda, räknat med, att den
överenskomna lönen skall inkludera ersättning för vissa övertidsarbeten. Detta
gäller då framför allt förberedelse- och avslutningsarbeten samt betjäning av
kunder, som befinna sig i affären vid stängningsdags. Det har från utskottets
sida ansetts skäligt att de avtal, där dessa bestämmelser nu finnas intagna,
och där således arbetstagarna redan äro kompenserade för viss övertid, fortfarande
skola få gälla framför lagens bestämmelser. Herr statsrådet anmärkte
på den formulering, som utskottet givit stadgandet i denna del. Jag tillåter
mig erinra därom, att utskottets förslag nära överensstämmer med de bestämmelser
som stadgats i semesterlagen och att utskottet vid övervägandet av detta
spörsmål tagit ett mycket starkt intryck av vad dåvarande socialministern
anförde såsom motivering för sitt förslag, då han beträffande semesterlagen
yttrade att vissa avtalsbestämmelser skulle gälla före lagens stadganden.

Herr statsrådet ansåg att andra lagutskottet visat sig mycket inkonsekvent
i detta fall, enär andra lagutskottet i fjol framlade ett förslag beträffande arbetstidens
reglering för sjöfolket där stadgande om övertidsersättning intogs,
utan att andra lagutskottet ansåg sig föranlåtet att då göra något förslag om
särskilda övergångsbestämmelser. Att den frågan i fjol inte alls diskuterades
inom andra lagutskottet, är mycket förklarligt därför att den lagstiftning
det då gällde utgjorde en fortsättning, en påbyggnad kan man säga, av en föregående
lagstiftning, och i denna föregående lagstiftning funnos bestämmelser
om övertidsersättning. Andra lagutskottet hade således ingen anledning
att just vid detta tillfälle i fjol resonera över frågan, örn det skulle vara lämpligt
med vissa övergångsbestämmelser. Det föreföll mig som örn herr statsrådet
i sin kritik av utskottsutlåtandet i det avseende, som nu är i fråga, hade
förbisett ett enligt utskottets mening mycket väsentligt stadgande i övergångsbestämmelserna,
nämligen att det endast är tidsbestämda avtal, vilka skola
äga gällande kraft framför lagens bestämmelser. Jag kan inte dela herr
statsrådets uppfattning, att denna av utskottet föreslagna bestämmelse kommer
att medföra så vådliga konsekvenser, som herr statsrådet förmenade, att
man till och med skulle kunna riskera att lagen för stora grupper av de befattningshavare.
för vilka den är avsedd, skulle sättas ur kraft kanske förkela
provisorietiden. När avtalsskyddet i detta fall är begränsat till tidsbestämda
avtal, så har man åtminstone inom utskottet resonerat så, att detta Iean
knappast gälla några andra avtal än kollektivavtal, ty de enskilda arbetsavtalen
på här ifrågavarande område äro väl mera sällan tidsbestämda. En person
får anställning inom ett företag med en viss uppsägningstid, eller också
skall han ha sin plats så och så länge. Den löneöverenskommelse, som man
enat sig örn från början, skall gälla så och så lång tid. I stort sett kommer
denna bestämmelse — så har utskottet resonerat — att gälla vissa tidsbestämda
kollektivavtal, som äro ingångna före den 1 juni i år. Detta kommer efter
vad jag vill minnas endast i ett fall att uppskjuta lagens tillämpning — för
ett visst förelag — till den 1 januari 1941. Detta enda avtal utlöper nårn -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
ligen så sent som vid den sistnämnda tidpunkten. De andra avtalen utlöpa i
början av nästa år eller fram emot mitten av nästa år, och för sistberörda fall
uppskjutes således lagens tillämpning endast en kort tid. Skulle det ligga så
till som herr statsrådet fruktade eller att den här bestämmelsen skulle innebära,
att lösa muntliga överenskommelser antingen ingångna i laga ordning
eller konstruerade efteråt skulle kunna hindra lagens tillämpning för stora
grupper av de arbetstagare, vilka här åsyftas, skulle jag för min del finna det
mycket betänkligt att införa en sådan övergångsbestämmelse. Men jag kan
inte låta mig övertygas örn att dessa farhågor äro av den storlek, som herr
statsrådet trodde, och jag vill ännu en gång understryka att här föreligger
resultatet av en kompromiss, där de ledamöter i utskottet, som från början med
styrka hävdade, att Kungl. Maj :ts förslag beträffande övergångsbestämmelserna
också skulle bli utskottets förslag och de ledamöter, som likaså med
kraft gingo^in för att 8 § skulle avstyrkas, ha kommit överens. Utskottet är
som synes så gott som enigt på denna punkt. En enda ledamot har reserverat
sig beträffande 8 §. På grund av de säregna förhållanden som här föreligga
i avlöningshänseende för de arbetsanställda och då många av dessa inte hava
en stark organisation bakom sig, vilken kan hävda deras intressen, ansågo vi
oss därför kunna gå med på att det i lagen införes bestämmelse örn övertidsersättning.
Men förutsättningen härför är att det i övergångsbestämmelserna
göres ^undantag för vissa tidsbestämda avtal, så att arbetsgivaren i sådana
fall får garanti för att gällande överenskommelser även rörande övertidsersättning
bli giltiga under en viss övergångstid. Utskottets förslag är som
jag nämnde på dessa båda punkter resultatet av en kompromiss och som talesman
för dem, som ingått denna överenskommelse, kommer jag att, när beslut
förestår rörande övergångsbestämmelserna, yrka bifall till utskottets hemställan.

Beträffande övriga yttranden, som här förevarit, är det inte så mycket att
säga. Utskottets förslag har ju hittills gått ganska helskinnat ur den här
principdebatten. Jag förvånade mig dock något över den slutsats, herr Holmström
kom till efter sitt resonemang. Han framhöll först, att den motion han
talade för helt och hållet hade avfattats i anslutning till utredningskommittens
enhälliga betänkande. Sedan förklarade han sig emellertid vara rätt belåten
medyutskottets motivering beträffande en del av de punkter, som motionärerna
hade yttrat sig om. Men därefter slutade hail med att yrka bifall till
herr Skoglunds reservation, alltså avslag på 8 § arbetstidslagen. Herr Holmström
sprang därvid ifrån både den enhälliga sakkunnigutredningens förslag,
som. han byggt sin motion på, och de sympatier, som han fått för utskottets
motivering. Med det yttrande, sorn herr Holmström här hade, förefaller det
som örn det nktigastc skulle lia varit, att han hamnat på samma sida som utskottet
i denna fråga.

Herr Knut Petersson avgav en allmän deklaration örn sin inställning till de
bada här föreliggande förslagen till arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag
samt om sambandet dem emellan. De tankar och reflexioner,
sorn herr Knut Petersson gav uttryck åt, ha inte varit främmande för en lie!
del av utskottets ledamöter, utan de ha nog i princip vunnit en viss anslutning
även inom utskottet. Örn det läge så till, att man på en gång kunde stadga
en generellt gällande arbetstidslag, som begränsade arbetstiden för samtliga
arbetstagare mom de företag, som det här är fråga örn, skulle nian också enligt
mm uppfattning säkerligen kunna undvika en hel del av de detaljbestämmelser,
som nu äro föreslagna beträffande butikstängningslagen, och därmed
även en lid del av de svårigheter, som härvidlag alltid komma att göra sig gällande,
pa grund av att det är så olika intressen, .sorn nian här har att söka till -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
godose, företagarnas intressen, de anställdas intressen och allmänhetens intressen.
Utskottet har emellertid lika litet som Kungl. Maj :t funnit det vara
möjligt att föreslå en arbetstidsreglering av en så skärpt karaktär, som måste
vara den nödvändiga förutsättningen för införande av dessa mindre stränga bestämmelser
i butikstängningslagen — eller kanske till och med ett slopande av
många av dessa bestämmelser. Man har i stället från olika håll ansett, och
något annat yrkande har inte heller här framställts, att man bör gå fram med
en viss försiktighet under detta första skede av en arbetstidsreglering på detta
område och taga hänsyn till de många småföretag, som finnas inom denna näringsgren,
och deras ekonomiska förhållanden, så att man icke genom stränga
bestämmelser onödigtvis —- ja, man kanske icke skall säga onödigtvis, ty de
anställda ha ju alltid rätt till ett visst skydd — men dock i varje fall gör det
onödigt svårt för dessa människor att driva sin näring.

Till slut skall jag, herr talman, be att också få säga några ord med anledning
av herr Oscar Olssons anförande. Herr Oscar Olsson var endast relativt
tacksam för utskottets skrivsätt. Jag kan ju trösta honom med att det är
också jag. Herr Oscar Olsson vet väl emellertid hur det går till i ett utskott,
då olika meningar göra sig gällande, och hur man då försöker jämka sig
fram genom att balansera så att säga mellan olika ståndpunkter, så att man
kan komma fram till en formulering, som tager hänsyn till olika meningsriktningar.
Personligen skulle jag ha velat haft ett mera positivt sympatiskt
skrivsätt i den riktning, som herr Oscar Olsson önskar, men vi lia inom utskottet
även på denna punkt måst jämka samman våra uppfattningar för att
kunna komma fram till ett förslag, som vi räknade med skulle kunna, vinna
riksdagens bifall.

Jag ämnar, herr talman, att på de olika punkterna i det föreliggande utlåtandet
återkomma med säryrkanden, då jag ju har mina egna reservationer.
I fråga örn den nu förevarande punkten yrkar jag emellertid bifall till utskottets
hemställan beträffande 1 §.

Herr statsrådet Möller: Jag skall, herr talman, bara i anledning av det
anförande, som andra lagutskottets ärade ordförande här hållit, göra en enda
reflexion.

Så vitt jag kunde fatta herr Normans resonemang rörande övergångsbestämmelsen,
hade man i andra lagutskottet den klara föreställningen, att denna bestämmelse
i praktiken endast skulle bli tillämplig, då kollektivavtal slutits.
Örn detta är riktigt, är det för mig obegripligt, varför icke utskottet i sitt förslag
skrivit in, att bestämmelsen skall gälla för de tidsbestämda kollektivavtalen,
ty då hade det ju inte kunnat bli den ringaste tvist på denna punkt.
När man uppgör ett lagförslag, skall man väl skriva, vad man verkligen menar,
och inte införa en bestämmelse, som kan användas på ett helt annat sätt,
än vad man egentligen avsett.

Herr Norman erhöll nu ordet för kort genmäle och anförde: Herr talman!
Detta sammanhänger nog med att vi inom utskottet omedvetet känt oss påverkade
av det skrivsätt, som använts, när det gäller semesterlagen. Där resonerar
departementschefen hela tiden i motiveringen örn kollektivavtal, men i
lagtexten talas det örn avtal. Det är den mallen, som vi nu följt.

Herr Ekströmer: Herr talman! Jag vill endast säga några ord med anledning
av statsrådet Forslunds erinringar mot utskottets förslag.

När vi behandlade denna fråga i utskottet, voro vi allesammans angelägna
örn att, med hänsyn till den viktiga funktion, som detaljhandeln har i sam -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
hållet, elen livliga kontakt, som den har med allmänheten, och de i förhållande
till andra branscher mera ömtåliga och mångskiftande förhållanden, som råda
inom denna näringsgren, få den nu föreslagna lagen utformad på ett sådant
sätt, att den så mjukt som möjligt skulle anpassa sig efter de redan rådande
förhållandena. Att man inom utskottet från alla sidor anslöt sig till denna
ståndpunkt, torde ju också med all önskvärd tydlighet framgå av att utskottets
utlåtande är praktiskt taget enhälligt.

Vad beträffar den i debatten berörda övergångsbestämmelsen, vill jag framhålla,
att herr statsrådet Möllers antagande att vi från utskottets sida icke
haft vår uppmärksamhet fäst på att även andra avtal än kollektivavtal kunna
gälla inom denna näringsgren, icke är riktigt. Vi utgingo i stället ifrån såsom
någonting ganska naturligt att även andra former av avtal existera på detta
område. För att emellertid nu börja nied kollektivavtalen, upplystes det, såsom
herr Norman här närmare redogjort för, inom utskottet örn att de kollektivavtal,
som det här kunnat bli fråga örn, i regel endast gälla för ett år och
att de alltså utlöpa en ganska kort tid in på nästa år. Ett hastigt avklippande
av alla dessa avtal mitt under gällande avtalstid skulle givetvis rulla upp
även andra kanske mera svårlösta tvistefrågor mellan parterna och åstadkomma
en föga önskvärd oro och irritation på arbetsmarknaden. Därför ansågo
vi inom utskottet, att det var bäst att låta genomförandet av denna lag ske i
lugn och ro. Det gällde ju i stort sett kanske bara några månader, och man
skulle därför enligt vårt förmenande icke vinna så mycket genom ett mera
brådstörtat förfaringssätt. Jag poängterar, att vi inom utskottet blevo ganska
eniga om denna ståndpunkt.

Sedan finns det givetvis också andra avtal än kollektivavtalen, men man
kan nog utgå ifrån att även dessa andra former av avtal icke heller de avse
någon längre tidsperiod. De muntliga avtal, som herr statsrådet Forslund talade
örn, är jag för övrigt för min del inte så rädd för. De skola ju dock vara
ingångna före den 1 juni detta år, alltså redan före i morgon. Jag undrar ändå,
om man verkligen kan tänka sig, att det finns någon handlande, som skulle
våga sig på att i efterhand uppkonstruera ett avtal. I varje fall måste ju även
den andra parten vitsorda, att ett sådant avtal, som det här är fråga örn,
verkligen finnes. Jag tror därför, att herr statsrådet på denna punkt ser litet
för mörkt på situationen. Jag är för min del övertygad om att utskottets
ståndpunkt härvidlag är klok, och den står ju också i full överensstämmelse
med de riktlinjer, som jag nyss nämnde, att utskottet drog upp för sitt arbete,
nämligen att få till stånd en i möjligaste mån mjuk övergång till de nya förhållandena.

Beträffande automaterna vill jag erkänna, att vi inom utskottet inte voro
så särskilt deciderade, åt vilket håll vi skulle gå. För mig personligen var
det tämligen likgiltigt, örn man skulle få sälja tobak i automaterna eller inte.
Såsom så ofta annars blevo vi emellertid påverkade av kvinnorna. Utskottets
kvinnliga ledamöter kommo med så bevekande böner, att vi skulle tänka på
de yngsta, bär i landet, det vill säga alla de pojkar, som kanhända genom automaterna
kunde komma i frestelse att för tidigt hemfalla åt den för många av
oss äldre så angenäma röklasten och vad ännu värre är kanske frestas att —
såsom det hittills ofta lär ha inträffat — begå tillgrepp ur automaterna. Utskottets
kvinnliga ledamöter bådo därför enträget, att man skulle slippa ifrån
tobaksautomaterna, och vi folio, vilket resulterade i att utskottets utlåtande
på denna punkt fått den utformning, som det nu har. Jag tror också, att utskottets
ståndpunkt härvidlag är mycket förståndig, och jag står för min mening
härvidlag.

Sedan skall jag tillåta mig att säga ett par ord örn kioskerna och deras to -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
baksförsäljning. Med det rörliga liv, som det svenska folket i våra dagar lyckligtvis
för, lia människorna ett behov av att litet varstädes finna platser, där
de kunna få tillfredsställa de tillfälliga inköpsbehov, som kunna uppkomma.
Bruket av tobak är ju nu en gång för många människor en vana —• nyttig
eller inte vill jag i detta sammanhang inte yttra mig om — som kräver sin
tillfredsställelse. För alla dessa människor äro kioskerna en mycket angenäm
form av köpenskap. Vi ha därför från utskottets sida ansett det vara lämpligt,
att kioskerna alltjämt skola få finnas kvar och fortfarande driva tobaksförsäljning.
Det finns naturligtvis vissa risker för att kioskinnehavarna skola
sälja tobak även efter den tillåtna tiden, men, så vitt jag förstår, måste man
redan med nuvarande bestämmelser räkna med denna risk. Jag tror emellertid,
att jag lugnt vågar säga, att de förordningar, som gälla på denna punktefterlevas
mycket strikt. Min egen erfarenhet är åtminstone, att det helt enkelt
är omöjligt att få köpa tobak efter butikernas stängningstid, trots att
kioskerna före detta klockslag tillhandahålla tobaksvaror.

Även i fråga örn kioskerna tillkommer emellertid dessutom den synpunkten,
att vi från utskottets sida ville försöka gå så lugnt och försiktigt fram
som möjligt. Det uppgavs inom utskottet, att tobakshandeln spelar en mycket
stor roll för kioskägarna och att det skulle bereda dem stora olägenheter och
förluster, örn man hastigt avklippte denna försäljning. Vi ansågo det därför
riktigt, att söka göra övergången så mjuk som möjligt. Jag vet ju inte hur det
kail bli nästa gång, som denna fråga kommer upp till behandling, men till dess
få ju kioskägarna i varje fall tid på sig att överväga, hur de skola ställa sig,
ifall en sinnesändring då skulle ske från riksdagens sida.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Linder: Herr talman! Jag är i viss män förekommen av herr Ekströmer,
men jag vill i alla fall säga några ord med anledning av herr statsrådets
yttrande om utskottets förslag till reglering av kioskhandeln.

Kioskhandeln gör på mig intryck av att vara såsom en djungel, inom vilken
det utbildas en form av köpenskap, som, efter vad jag kan förstå, ingalunda
står i överensstämmelse med lagen, men som dock har hela livets praktikabilitet
för sig. Denna form av köpenskap praktiseras nämligen överallt
och allestädes. Kioskerna lia, så egendomligt det än kan låta, en omsättning
av mellan 50 och 60 miljoner kronor örn året. Denna handel sysselsätter
7,000—8,000 människor, och man anser, att 5,000 personer i vårt land ha sin
huvudsakliga bärgning genom kioskerna. Man räknar vidare med att kioskägarna
på den stora omsättning, som de ha, få ungefär en tredjedel av sina
inkomster genom försäljning av tobaksvaror. Herr statsrådet må lia hur rätt
som helst i vad han bär sagt om lämpligheten eller olämpligheten av de förhållanden,
som nu råda i fråga om kioskhandeln, men enligt min uppfattning
bör man, när kioskhandeln nu ändå har blivit en verklig faktor att räkna nied
på köpenskapens område, icke gå alltför bröstgänges till väga. Jag vill erinra
örn att det sitter en kommitté, som inom en jämförelsevis kort tid, antar
jag, kommer att bli färdig med sitt utlåtande. Vad skall det då tjäna till att
i dag slå ned och bryta staven över denna form av köpenskap, som dock pågått
sedan en lång tid tillbaka och nu nått en sådan väldig omfattning. Jag
anser för min del, att utskottet under dessa omständigheter handlat fullständigt
riktigt, då utskottet säger, att det vill taga hänsyn till de nuvarande förhållandena
och icke åstadkomma en rubbning. Jag tror, som sagt, att detta
är en riktig synpunkt. Sedan får den kommitté, som arbetar med frågan,
så småningom framlägga ett acceptabelt förslag till frågans lösning. Enligt
min uppfattning kan denna kommitté inte heller gärna komma till något an -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. ni.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
nät förslag, än att kioskerna måste få sina krav att ha rättighet att även
handla med tobaksvaror tillgodosedda. Det går helt enkelt inte att, sedan
denna handel fått en sådan omfattning, nu bara komma och dekretera, att
kioskerna inte längre skola få handla med tobak. Då några formella invändningar
inte heller framställts mot den av utskottet föreslagna lagtexten, anser
jag, herr talman, att utskottets förslag på denna punkt är det riktiga, och
jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan i denna del.

Det har sedan här i debatten talats rätt mycket örn statsrådets invändningar
mot den av utskottet föreslagna övergångsbestämmelsen. Det är alldeles
riktigt, såsom utskottets ärade ordförande här sade, att denna bestämmelse i
första hand tager sikte på kollektivavtalen, men det finns ju även andra former
av avtal, och hur det än är, bör väl ändå riksdagen liksom utskottet vara
lyhörd för, att ingångna avtal icke skola brytas. Jag kan inte neka till, att
jag blev litet förvånad, när jag läste statsrådets egna ord i propositionen, där
han först talar örn, att en promemoria angående kollektivavtalen blivit utarbetad,
och den »synes mig ådagalägga», säger han, »att något nämnvärt praktiskt
behov icke kan anses föreligga av en undantagsbestämmelse, innebärande
att lagen icke skulle verka rubbning i avtal» — observera avtal — »mellan
arbetsgivare och arbetstagare». »Något nämnvärt praktiskt behov», säger
statsrådet! Jag anser, att man icke skall uttrycka sig på det sättet. Om
det är få eller många, ringa eller stora ting, som det gäller, gör detsamma,
men vi må nog alla i detta land bäst av, att den principen strikt tillämpas,
att om ett avtal ingått^, skall det också hållas i helgd. Detta är min uppfattning,
och därför yrkar jag också bifall till den hemställan, som utskottet kommit
med på denna punkt.

I detta anförande instämde herr Sundberg.

Herr Åkerberg: Herr talman! Jag har begärt ordet för att säga några ord
beträffande kioskhandeln. Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
har ju redan utvecklat de skäl, som tala för propositionens förslag och mot
utskottets yrkande på denna punkt. Jag vill därför endast säga några ord
med anledning av de två anföranden, som här senast hållits av herr Ekströmer
och herr Linder.

Enligt den kungl, propositionen skola tobaksvaror icke räknas till kioskvaror,
såsom det heter. Detta innebär, att det inte skall finnas något hinder
för kioskerna att, örn de så önska, sälja tobak under den vanliga affärstiden,
men om de besluta sig för att sälja tobak, få de också lov att stänga på samma
tid som andra vanliga affärer. Nu säger utskottet, att »detta skulle innebära
en rubbning i de för närvarande rådande faktiska förhållandena». Detta är ett
mycket egendomligt uttalande från utskottets sida, och man måste verkligen
fråga sig, vad som menas med »de faktiska förhållandena». När ett utskott
i riksdagen talar örn »de faktiska förhållandena», borde det väl inte röra sig
om något annat än de lagenliga faktiska förhållandena. Enligt gällande lag
ha emellertid kioskerna icke rätt att sälja tobak efter den för de vanliga butikerna
lagenliga stängningstiden. Många kioskägare lia också åtalats och
dömts för lagöverträdelser härvidlag, men många lia aldrig blivit åtalade, vare
sig detta nu berott på att deras lagöverträdelser inte blivit upptäckta eller
att myndigheterna ansett, att det varit en så liten sak, så att de sett genom
fingrarna därmed. Det är tydligen dessa olagliga förhållanden, som utskottet
nu hänvisar till gentemot den kungl, propositionen. Därför att kioskägarna
lia brutit mot lagen, slår alltså andra lagutskottet vakt örn dem och menar,
att det inte finns någon anledning att stifta en lag, som ytterligare försvårar
handeln för dessa kiosker!

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln nr. m. (Forts.)

Herr Linder medgav också i sitt anförande, att det förekommer vissa missförhållanden
inom kioskhandeln. Han kallade kioskhandeln för en djungel, en
köpenskap, som i många avseenden mäste sägas arbeta utanför lagens gränser.
Men ändå kapitulerade herr Linder. Han menade, att med hänsyn till
att denna djungel fått en så stor omfattning, är man tvungen att acceptera
den och stifta lagar, som göra, att den får ytterligare utbreda sig.

Enligt utskottets förslag skola kioskerna inte lagenligt få sälja tobak efter
ordinarie stängningstid för övriga butiker. De skola alltså lia rätt att sälja
tobak hela dagen ända till klockan 7 på kvällen, men när klockan slår 7, skall
all tobaksförsäljning upphöra, men handeln med de så kallade kioskvarorna
skall få fortsätta. Såsom herr statsrådet Forslund här uppvisade, kommer
detta att leda till ett fullstänigt orimligt förhållande. I verkligheten kommer
det väl att bli såsom hittills, det vill säga att kioskägarna bryta mot lagen.
Tidigare lia de gjort detta utan riksdagens och andra lagutskottets medgivande,
men om nu utskottets förslag mot förmodan bifalles av riksdagen, komma de
hädanefter att göra detta med andra lagutskottets och riksdagens välsignelse.
Ingen torde väl inbilla sig, att en affärsman, örn han har rätt att sälja en viss
vara intill ett bestämt klockslag och han sedan inte är tvungen att stänga
affären utan bara att upphöra med den grenen av sin affärsverksamhet, inte
kommer att falla för frestelsen att även efter det fastställda klockslaget fortsätta
med denna gren av sin verksamhet.

Herr Ekströmer hänvisade till vårt folks rörliga liv. Till följd av det rörliga
livet i vårt samhälle skulle vi var tvungna att ha kioskerna, som han
kallade för en angenäm form av köpenskap. Ja, det är nog mycket angenämt
för en nattvandrare, som vill ha en cigarrett, att ha en kiosk tillgänglig att
gå och tillfredsställa sina behov i, men om denna köpenskap är angenäm för
samhället talade inte herr Ekströmer och inte heller herr Linder örn. Enligt
min uppfattning äro kioskerna en mindervärdig form av köpenskap. Det kan
många gånger vara lätt att slå upp ett sådant där skjul och stå där och sälja
sina varor och tjäna slantar på det, men om denna affär samtidigt äter ut en
annan, vars innehavare har stora omkostnader för hyra, skatter och allt annat,
som följer med en stationär köpenskap, har samhället såsom sådant gjort en
mycket dålig affär på förändringen. Man måste ju ändå i detta sammanhang
taga hänsyn till att butikstängningslagen är en sociallag, som skall tjäna vissa
sociala syften. Den skall skapa högre former och skydda de människor, som
arbeta inom affärsverksamheten. Örn man samtidigt som man inför dessa bestämmelser
ger anvisning på kryphål för att sätta denna sociala lag ur spelet
och göra den verkningslös, har man ju strängt taget med den ena handen
tagit tillbaka vad man givit med den andra.

Herr Linder talade, sedan hail kommit ifrån djungelbetraktelserna, så vackra
ord örn kioskerna. Man var, sade lian, tvungen att sätta fason på kioskhandeln
och acceptera den, därför att så stora värden och så många människor
voro engagerade i den. I verkligheten betraktas kioskerna i allmänhet som
en landsplåga, i varje fall av de kommunala myndigheterna och ordningsmakten.
Å andra sidan finnes det många, som hävda, att dessa människor, som
stå i kiosk, äro förkomna, lytta, blinda och halta individer, som behöva detta
levebröd. Emellertid visar en utredning, som verkställts i de båda städer, där
kioskhandeln florerar livligast — Sundsvall och Karlstad — att detta påstående
ger en falsk bild av verkligheten. Det förhåller sig inte alls så, att
kioskinnehavarna i större utsträckning bestå av vanföra människor, som inte
ha någon annan möjlighet än denna att skaffa sig levebröd. Det finnes en och
annan blind stackare, som står i kiosk — i Sundsvall finnes det tre, men det
är också maximum — men det finnes lika många fattiga blinda tobakshand -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
lare, som blivit utkonkurrerade och utblottade och inte kunna fortsätta sin
affär på grund av att dessa kiosker kommit till. I stor utsträckning innehas
kioskerna av personer, som ha andra inkomster och driva kioskhandeln som
biförtjänst. Många kiosker ägas av truster, och tendensen går alltmer i riktning
mot en trustifiering av kioskhandeln. Det finnes ingen anledning att
slå vakt örn denna form av affärsverksamhet, vilken, både om man ser ur handelns
och samhällets och ur de anställdas synpunkt, måste betecknas som mindervärdig
i förhållande till den mera stationära handeln.

Nu sade både herr Ekströmer och herr Linder, att man inte skall göra några
större förändringar. Man skall låta saken ha sin gång i avvaktan på utredningen.
Det är emellertid utskottet, som vill göra stora förändringar. Det
är utskottet, som vill föregripa utvecklingen. Såsom redan flera gånger omnämnts
under denna debatt, har på regeringens initiativ igångsatts en utredning
rörande tobakshandeln i landet med herr Ernst Aqvist som ordförande,
och denna utredning har fått vissa direktiv av finansministern. En av dessa
anvisningar går ut på förbättring av tobakshandlarnas förhållanden genom begränsning
av antalet återförsäljare. Statsrådet Forslund har redan erinrat
därom. Genom andra lagutskottets generösa gest öppnar man tvärtom en väg
för ett våldsamt utökat antal tobaksåterförsäljare. Jag kan inte inse, att det
finnes någon rimlig anledning att i nuvarande läge göra en sådan gest. Jag
tycker, att det är orimligt att, såsom nu utskottet menar, utåt öppna dörren
för förhållanden, som komma att tiodubbelt försvåra den utredning jag nyss
omnämnde och kanske nästan göra det omöjligt att åstadkomma någon reda i
den djungel, som herr Linder talade örn.

Med hänvisning till vad jag nu yttrat, herr talman, kommer jag, när 11 §
i butikstängningslagen föredrages, att yrka bifall till den av herr Norman
m. fl. avgivna reservationen, vilket är liktydigt med ett yrkande örn bifall
till den kungl, propositionen.

I herr Åkerbergs yttrande instämde herr Nilsson, Johan, i Malmö och herr
Härdin.

Herr Strand: Herr talman! Mängden av de i denna fråga avlämnade motionerna
avspeglar de mycket delade meningarna örn de föreslagna bestämmelserna.
Även jag bär tillåtit mig att i en motion påyrka ändringar i den
kungl, propositionen. Det gäller frågan örn lagens tillämpningsområde, där
jag har ställt yrkande om att lagen skulle gälla, så snart en affärsidkare i
sin tjänst hade en anställd eller, rättare sagt, så snart han använder avlönad
arbetskraft. Jag har vidare ställt yrkande örn att det skulle bli bättre definition
på företagsledare eller annan befattningshavare i (överordnad ställning,
och jag har yrkat, att detta skulle ske i anslutning till lagen örn förenings-
och förhandlingsrätt, 3 § sista stycket.

Utskottet har säkerligen försökt att i sitt utlåtande klargöra bestämmelserna,
så långt det varit möjligt, och även att tillfredsställa alla i de olika
motionerna gjorda yrkandena i den utsträckning det har låtit sig göra. Ett
av de starkaste argumenten mot en utsträckning av lagens tillämpningsområde
ända ned till en anställd har varit, att den allmänna arbetstidslagen fastställde
ett antal av fyra anställda, innan lagen skulle äga tillämpning, och
det har förmenats, att man skulle sträva efter att hålla enhetliga bestämmelser.
Jag kan inte dela denna uppfattning, ty även vår arbetstidslag bör
vara så utformad, att den något ansluter sig till näringslivet, som ju är skiftande
på olika områden. Därest vi i fråga örn lagens tillämpning sätta gränsen
för antalet anställda inom ett affärsföretag exempelvis vid fyra, kommer det

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
att betyda, att omkring hälften av samtliga anställda icke falla under lagens
bestämmelser.

Jag skulle vidare tro, att det andra av mig framställda yrkandet, beträffande
definitionen på företagsledare, också är av den beskaffenhet, att begreppet
i fråga örn arbetstidslag för detaljhandeln fordrar en bättre och klarare
utformning än när det gäller den allmänna arbetstidslagen. Jag vill fästa
kammarledamöternas uppmärksamhet på att de större företagen inom affärsvärlden
i fråga örn arbetstidsreglering och ordnade förhållanden äro de bästa,
och att de verkliga missförhållandena råda bland de mindre företagen. Nu gör
man gällande, att en arbetsgivare, som inte har mer än en anställd, har betydligt
större svårigheter att ordna en arbetstidsreglering än en, som har ett
större antal anställda. Detta gäller emellertid inte i allmänhet, ty den, som
bara har en anställd, tjänstgör också själv i affären och kan alltså utan svårighet
fungera som avbytare.

I fråga örn industrien och hantverket kan man nog säga, att lagen om arbetstidsreglering,
ehuru den icke gäller för de mindre företagen, ändock kommit
att beröra samtliga företag, oavsett om de äro stora eller små, beroende på
att kollektivavtal numera i allmänhet också omsluta småföretag. Ordnade
förhållanden råda alltså, oavsett om företaget är litet eller stort. Man talar
i allmänhet inte örn »företagsledare» bland de små företagen inom industrien
och hantverket, utan där är den, som har förmansställning, i regel förman
för ett större antal arbetare. Inom detaljhandeln kan det mycket väl bli på
det sättet, att förmannen inte har mer än en underordnad men själv deltager
i arbetet. Genom överenskommelse med Svenska arbetsgivareföreningen ha vi
i kollektivavtalen fått begreppet förman så definierat, att som förman betraktas
den, som inte annat än tillfälligtvis deltar i arbetet och ej har del i
exempelvis arbetsackord. När det gäller detaljhandeln, kari begreppet inte få
samma utformning, emedan företagen i regel äro relativt små; vad de stora
företagen beträffar, tror jag inte att det kommer att möta någon svårighet att
tillämpa bestämmelsen utan särskild definition.

Nu har emellertid utskottet i sin motivering varit ganska välvilligt, och
eftersom lagen endast skall gälla under de tre närmaste åren, har jag inte
reserverat mig mot utskottsutlåtandet utan räknar med att det efter de tre
årens erfarenhet kan ställas yrkande örn ett vidgat tillämpningsområde. Jag
hyser nämligen själv den uppfattningen, att förhållandena på detta område
icke kunna bli tillfredsställande, förrän lagen kommer att gälla samtliga företag.

Vid utskottsutlåtandet är fogad en reservation beträffande föreskriften örn
övertidsersättning. Reservationen grundar sig i huvudsak därpå, att i tidigare
lagstiftning icke tagits in någon bestämmelse, som anger skyldighet att betala
ersättning för arbete på övertid. Det har i regel heller inte varit nödvändigt,
ty inom industrien och hantverket betalas i allmänhet ersättning för
övertidsarbete. Inom affärsvärlden har det däremot varit regel, att man icke
har givit någon särskild ersättning för utfört övertidsarbete; detta har ansetts
ingå i vederbörandes allmänna förpliktelser. Det är alltså motiverat
att i en lag om arbetstid för detaljhandeln också införa en bestämmelse örn
skyldighet att betala särskild ersättning för övertidsarbete. Utskottet har i
sin utformning av motiveringen till denna bestämmelse tagit sikte på de svårigheter,
som anförts beträffande beräkningen av sådan ersättning, och skrivit,
att i fråga örn den övertid, som redan på förhand kan beräknas och fastställas,
nämligen den som erfordras för förberedelse- och avslutningsarbete, kan i
förväg överenskommelse om viss ersättning träffas, gällande exempelvis hela
avlöningsperioden, som i regel är en månad.

Onsdageu den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln rn. m. (Forts.)

Till slut skulle jag vilja yttra ett par ord örn de av statsrådet kritiserade
övergångsbestämmelserna. Jag bär vid utskottets behandling av ärendet framställt
yrkande örn att ordet »avtal» skulle utbytas mot »kollektivavtal», men
vid den överläggning, som följde, kom man av en eller annan anledning till
den uppfattningen, att ordet »avtal» skulle täcka begreppet fullt ut och att
någon ändring sålunda inte skulle behöva vidtagas. Då det nu emellertid
råder tvist örn huruvida ordet »avtal» täcker vad utskottets samtliga ledamöter
Ira åsyftat, ber jag för min del få ställa yrkande örn att ordet »avtal» utbytes
mot »kollektivavtal», för att vi skola slippa diskutera vad som egentligen
menas. Jag förutsätter då, att kollektivavtal i allmänhet också reglera
arbetstiden och att övergångsbestämmelserna sålunda i huvudsak komma att
gälla 8 § örn skyldighet att utge särskild övertidsersättning. Det kan ju nämligen
tänkas, att i ett kollektivavtal sådan ersättning för förberedelse- och avslutningsarbeten
redan finnes inräknad i den fasta lönen, och då vore det
kanske oriktigt att därutöver ålägga arbetsgivaren att utge ytterligare ersättning
för sådan övertid. Övergångsbestämmelserna kunna sålunda enligt
min mening praktiskt taget endast komma att gälla bestämmelsen i lagen
örn skyldighet att utge övertidsersättning.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag i övrigt, men när vi
komma till övergångsbestämmelserna, ämnar jag ställa yrkande örn utbyte
av ordet »avtal» mot »kollektivavtal».

Herr Wistrand: Herr talman! Jag har begärt ordet uteslutande för att
till herr socialministern få förnya den anmaning, som jag gjorde redan vid
behandlingen av bageriarbetstidslagen. Vi fingo då i .svensk sociallagstiftning
in en viktig principiell nyhet, förbud även för sådant arbete, som utföres
av arbetsgivaren själv och hans familjemedlemmar.

Här föreligger nu någon vecka senare till behandling ett annat lagförslag,
som också innehåller nya principer i fråga örn sociallagstiftning. I denna lag
finnas bestämmelser örn att raster skola förekomma under arbetstiden. Man
frågar sig verkligen icke utan skäl, varför det just i fråga örn arbetstiden för
butiksanställda skall finnas föreskrifter örn raster, när dylika föreskrifter icke
förekomma på andra håll och när dessutom för denna personal gälla de allmänna
bestämmelser i arbetarskyddslagen, att raster böra finnas, och yrkesinspektören
på grund av dessa rådgivande bestämmelser har rättighet att göra
föreskriften gällande.

Sedan kommer man till den stora punkten. I det nu föreliggande lagförslaget
ingår en bestämmelse om att ersättning för övertidsarbete skall utgå. Det
skydd, som denna bestämmelse ger de anställda, står på intet sätt i förhållande
till de möjligheter, som bestämmelsen öppnar för framtida prejudikat i svensk
arbetslagstiftning. Jag har med tillfredsställelse under en lång följd av år
konstaterat, hurusom parterna på arbetsmarknaden varit ense om det olyckliga
i, att staten ingrepe och bestämde i fråga om ersättningen i förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare. Nu gör man det, visserligen skymt och i
ett specialfall, men man har likväl kommit ut på ett sluttande plan, som man
tidigare undvikit att beträda.

Jag har gjort dessa konstateranden för att rikta en maning till herr socialministern,
som tyvärr tycks ha avlägsnat sig, att göra vad på honom ankommer
för att vi i fortsättningen i svensk sociallagstiftning måtte få mera stringens
än som tidigare varit fallet. Det lönar sig att vara stringent i sociallagstiftning
lika viii som på andra områden. Man bör icke lämna åt slumpen att
finna den bärande linjen. Den bör ligga uppenbar och klar. åtminstone för
dem, som syssla med denna lagstiftning. Så är långt ifrån fallet. Ingen kan

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
i nuvarande stund säga, vad som på det ena eller andra området är den bärande
linjen i vår sociallagstiftning. Ingen kan säga, vart vi nu syfta och vad
som med utgångspunkt i allmänna begreppsbestämningar bör upptagas eller
icke upptagas i sociala lagar. På den allmänna juridikens område är detta
i långt högre grad fallet, och jag kan icke underlåta att finna, att frånvaron
av stringens i sociallagstiftningen i hög grad sammanhänger med att denna
lagstiftning i allmänhet icke behandlas på samma sätt som allmän civil- och
kriminallagstiftning.

Jag bär velat framhålla detta, därför att det nied hänsyn till sociallagstiftningens
oerhört stora betydelse i vår tid och för vårt samhällsliv är av .synnerlig
vikt, att på denna lagstiftning icke nedlägges mindre omsorg i fråga om
den enskilda lagens överensstämmande med det rådande rättssystemet än man
tillämpar i fråga örn allmän civil- och kriminallagstiftning.

Herr Linder: Herr talman! Då herr Åkerberg hade ordet, fällde han det
uttrycket att kioskhandeln kunde betraktas som en landsplåga. Men vad är
att göra åt den saken? Det må vara en landsplåga eller icke — hur mycket
herr Åkerberg än har att säga till örn i Örebro, kan han inte förbjuda kioskhandeln
i staden, utan den får lia sin gång där som på andra ställen. Och
detsamma gäller över hela landet. Med eller mot vårt gillande har kioskhandeln
blivit en mycket omfattande rörelse, och örn någon skulle försöka att
så att säga stryka bort kioskhandeln ur samfundslivet, skulle man absolut
säkert anse, att häri inte hade följt med sin tid. Det kommer att gå här som
på alla andra områden: när de oreglerade förhållandena blivit så starka, att
man kanske generas av dem, komma krav att framställas på att lagstiftaren
griper in och ger regler och direktiv för hur saken skall skötas. Så kommer
att ske även beträffande kioskhandeln, och framför allt beträffande tobakshandeln
i kiosker.

När vi sagt, att vi inte vilja göra någon rubbning i nuvarande förhållanden,
invänder herr Åkerberg, att dessa förhållanden vore olagliga. Nej, herr Åkerberg,
det behöva de visst inte vara. Kioskhandel med tobak är inte tillåten,
men intill kl. 7 e. m. är den heller inte förbjuden. Genom prejudikat av
högsta domstolen har det fastställts, att tobakshandeln i kiosker efter kl. 7
e. m. är olaglig. Utskottet stödjer sig på den omständigheten, att denna
handel intill kl. 7 e. m. faktiskt icke är förbjuden: den må tills vidare äga
bestånd. Vi avvakta emellertid resultatet av det kommittéarbete, som pågår
i dessa ting, i förhoppning att vi sedan skola komma till förhållanden, som
bli tillfredsställande. Men jag kan inte tänka mig, att denna kommitté helt
enkelt skall borteliminera kioskhandeln med tobak, utan den måste sannolikt i
vissa fall tillåta sådan handel även efter kl. 7 e. m.

Herr Åkerberg talade i fortsättningen örn monopolsammanslutningar o. d.
Ja, med den väldiga omfattning, som kioskhandeln fått, är det klart, att människorna-
organisera sig här som på andra områden. Det är ju ingenting märkvärdigt
i detta. Det är väl en ganska vardaglig företeelse. Skola vi tala om
sammanslutningar, som äro av betydelse på kioskhandelns område, böra vi
framför allt tänka på aktiebolaget Ålga och Svenska pressbyrån, som äga
det största antalet trafikkiosker: det är dessa, som särskilt nämnas i den
kungl, propositionen. I övrigt känner jag inte till annat än att här råder samma
förhållande som på många andra områden i livet, nämligen att människor,
som ha gemensamma intressen, sluta sig samman. Det är ingenting att göra
åt den saken. Tvärtom är det säkerligen bäst, att så sker, ty då kan man
genom organisationerna lättare komma till tals med de enskilda individerna.

Av vad herr Åkerberg yttrat har jag icke blivit övertygad örn, att min upp -

Onsdagen den 31 maj 1939 £. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
fattning angående utskottets ställning i denna sak är oriktig, och därför vidhåller
jag mitt yrkande.

Herr Gärde: Herr talman! Jag skall inte alltför mycket förlänga denna
debatt, men jag har fäst mig vid den diskussion, som bär ägt rum angående
övergångsbestämmelserna, och jag kan icke underlåta att ge uttryck åt min
tveksamhet, huruvida det kan anses riktigt att i detta fall undantag göres från
arbetstidslagens tillämpning på grund av avtal av den beskaffenhet, som omnämnes
i övergångsbestämmelserna. Hetta undantag avser ej endast 8 § —■
frågan örn särskild ersättning för arbete å övertid — utan det gäller också lagens
reglerande bestämmelser i övrigt, såsom arbetstidens längd. Mig förefaller
det, som örn man i detta fall skulle kunna ernå ett rättvist resultat genom att i
utskottets förslag — den kursiverade delen -— säga på följande sätt: »Lagen
skall dock icke i fråga, som avses i 8 §, verka rubbning i sådant före den 1 juni
1939 träffat avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss,
den 1 januari 1940 ännu icke tilländalupen tid.»

Av debatten framgår, att denna övergångsbestämmelse tillkommit i syfte att
fritaga en arbetsgivare, som före lagens ikraftträdande har träffat avtal, från
skyldigheten att utge särskild ersättning för övertid. Men såvitt jag kunnat
finna, har här icke åberopats något förhållande, på grund av vilket man i övrigt
skulle undantaga en sådan arbetsgivare från lagens tillämpning t. ex. i
fråga örn arbetstidens längd. Hans intresse blir tillgodosett, örn man inför
denna begränsning i lagens tillämpning, att han icke drabbas av bestämmelserna
i 8 § örn skyldighet att utge särskild övertidsersättning.

Däremot kan jag icke biträda det yrkande, som har framställts av herr
Strand. För min del finner jag icke skäl föreligga att här göra någon skillnad
mellan kollektivavtal och andra arbetsavtal. Det är naturligtvis riktigt,
att kollektivavtal här ha den största betydelsen, men örn det å andra sidan gäller
att taga hänsyn till arbetsgivarens intresse, kan man mycket väl tänka sig,
att det i enskilda arbetsavtal, som icke lia karaktär av kollektivavtal, finnas
bestämmelser i detta ämne och att även i dessa fall arbetsgivarens ekonomiska
intresse påkallar ett skydd. Det kan mycket väl tänkas, att den sammanlagda
månadsersättning, som är bestämd i enskilt arbetsavtal, har avpassats så, att
den även utgör ersättning för övertid, lika väl som detta kan vara förhållandet
i ett kollektivavtal. Jag tycker icke att man i dessa övergångsbestämmelser
skall göra en sådan differens mellan kollektivavtal och annat arbetsavtal. Så
har heller icke skett i semesterlagen, utan där har man gått på avtal överhuvud
taget. Det förefaller mig också, som om det vore olämpligt att nu i dessa olika
typer av övergångsbestämmelser införa en tredje typ, där man gör undantag
endast för kollektivavtal.

Jag har alltså för avsikt, herr talman, när vi komma till övergångsbestämmelserna,
att framställa ett yrkande av den innebörd, som jag redogjort för,
nämligen att från lagens tillämpning skall undantagas sådant avtal, som tidigare
nämnts, dock endast i fråga örn 8 § i lagen.

Herr Löfvander: Herr talman! .lag har varit ined örn att underteckna en
reservation, som är fogad till detta utskottsutlåtande, och jag skall med några
ord be att få beröra den punkt, där vi reservanter lia en avvikande mening, utan
att därmed vilja framföra någon allvarligare kritik av utskottsförslaget.

Enligt utskottets förslag kan offentlig myndighet lämna tillstånd till öppethållande
av lokal, där utställningar av verk av bildande konst ävensom alster av
konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning, anordnas, i den utsträckning
så anses lämpligt. Vi reservanter mena, att det icke är erforderligt

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
att kräva särskilt tillstånd, utan att man borde få ha dylika lokaler öppna
även på annan tid än vanliga butiker. Det kan vara ett intresse för allmänheten
att även på andra tider få titta på sådana saker. Det gäller ju inte försäljning
utan endast visning.

Jag kommer, herr talman, sedermera att yrka bifall till denna reservation.

Herr Holmström: Herr talman! Utskottets ärade ordförande raljerade med
mig och menade tydligen, att jag hade gjort en logisk kullerbytta genom att
sluta mitt anförande med att yrka bifall till herr Skoglunds reservation. Jag
yrkade icke bifall till herr Skoglunds reservation, jag uttalade endast min
principiella anslutning till den. Att detta skedde i slutet av mitt anförande,
berodde på att jag då kom till den detalj, som reservationen berörde. Jag hade
tidigare uppehållit mig vid en del andra saker. Jag förklarade, att min principiella
uppfattning var, att lönebestämmelser icke hörde hemma i en arbetstidslag.
Och jag sade, att med den formulering, som utskottet givit i sitt utlåtande
beträffande sådant övertidsarbete, som utgöres av förberedelse- och avslutningsarbeten,
någon rubbning icke kommer att ske i hittills gällande praxis.
Beträffande annat övertidsarbete anslöt jag mig till herr Skoglunds reservation,
men yrkade, som sagt, icke bifall till densamma och kommer icke heller
att göra det.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet hade ett uttalande beträffande
övergångsbestämmelserna, där han just berörde avtalsförhandlingarna.
Jag vill bara säga, att herr statsrådets farhågor torde vara alldeles obefogade.
Köpmän och affärsanställda äro inte sådant folk och arbeta inte under
sådana förhållanden, att man behöver hysa de farhågor, som herr statsrådet
gav uttryck åt.

Däremot ber jag att helt och hållet få instämma i vad herr statsrådet yttrade
angående tobakshandeln i kioskerna, och jag kommer på denna punkt att rösta
för herrar Normans och Stens reservation.

Herr Åkerberg: Herr Linder anförde gentemot mig att kioskrörelsen nu
hade blivit så stor, att vi måste ta hänsyn till den i lagstiftningen. Jag har
inte motsatt mig, att lagstiftningen tar hänsyn till kioskerna, men jag vill
fråga herr Linder, hur det kan komma sig att kioskverksamheten under de senare
åren har fått en sådan omfattning, att kioskerna sticka upp som svampar
ur jorden. Jo, i stor utsträckning därför att de blivit ett kryphål, varigenom
man kan undkomma en lagstiftning, som riktar sig mot den stationära
handeln. Örn kioskerna i fortsättningen få utbreda sig i samma takt som de
gjort hittills, bli de en fara för den lojala handeln, den samhällsuppbyggande
och samhällsnyttiga handeln, men också en fara för sociallagstiftningen.

Herr Linder säger nu, att den som vill stryka bort kioskerna, skulle vara en
människa som inte följer med sin tid. För min del har jag inte velat stryka
bort kioskerna. Ingen kail göra gällande, att den kungl, propositionen, som
ju innebär att kioskerna endast få sälja tobak, örn de iakttaga den normala
stängningstiden, skulle utgöra något dråpslag mot kioskhandeln eller, som
herr Linder uttryckte sig, »stryka bort» den. Jag har inte yrkat på att man
skall slå ihjäl kioskerna, men jag har bestämt motsatt mig att kioskverksamheten,
bara för att den fått en sådan utbredning, skulle särskilt privilegieras,
som herr Linder tycks mena.

Vad särskilt tobakshandeln beträffar, vill jag påpeka att en stor del, kanske
de allra flesta kiosker icke sälja tobak och alltså inte basera sin kommers på
tobakshandeln. Det vittnar också om, att ett bifall till den kungl, propositionen
inte skulle utgöra ett dråpslag mot kioskverksamheten.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.) *

Herr Linder bestred, att tobakshandeln i kioskerna skulle vara olaglig för
närvarande och redogjorde för hur saken ligger till. Men vad jag syftar på
är denna mellanform, som säljer tobak en del av dagen och sedan, då den inte
längre får sälja tobak, fortsätter med andra affärer. Denna existerar inte i
den nuvarande lagstiftningen. Jag tror också, att den pågående utredningen
kan komma att leda till, att kioskerna i viss utsträckning få rätt att sälja tobak
efter stängningstid, och jag vill påpeka, att den kungl, propositionen icke
heller utesluter detta. Särskilt de s. k. trafikkioskerna, det vill säga kiosker,
som ligga vid stationer och andra trafikknutpunkter, skulle behandlas med
alldeles särskild hänsyn. Men genom att gå på utskottets linje kommer man
att ställa denna utredning inför ett fullbordat faktum. Örn detta förslag bifalles,
komma massor av kiosker, som för närvarande icke sälja tobak, att
göra försök att få återförsäljningsrättigheter, varigenom det problem, som utredningen,
regeringen och i sista hand riksdagen ställas inför, ytterligare
kompliceras.

Herr Linder berörde även trusterna och nämnde särskilt Alga och Pressbyrån.
Ja, dessa äro inte de enda truster, som laborera på detta område. Det
finns i Stockholm andra truster av samma slag, och utvecklingen går därhän,
att de små kioskerna här och var sugas upp av större företag. Och inte nog
med det, utan kioskerna gå även i handeln, de bli lönande affärer. De människor,
som sköta kioskerna, bli bara bulvaner för andra. Det är alltså inte
dessa stackars förkomna, huvudsakligen i fantasien existerande kioskägare,
som man hjälper genom en sådan lagstiftning, utan det är helt andra intressen,
ofta rätt betydande kapitalintressen som gynnas.

För övrigt skulle jag vilja säga, att de blinda och lytta, som man vill slå
vakt örn, antagligen inte skulle få någon nytta alls av andra lagutskottets generositet.
Även örn denna bestämmelse blir lag, är ju inte Tobaksmonopolet
tvunget att låta vilken kioskägare som helst bli återförsäljare. Monopolet får
även i fortsättningen rätt att ransonera, och jag misstänker, att den sortens
kiosker som figurera i agitationen, även framdeles komma att utestängas från
återförsäljning. Det är alltså ingalunda dessa fattiga människor, som man
slår vakt om genom att gå på utskottets linje, utan det är helt andra intressen
som dra nytta därav.

Herr Walles: Herr talman! Då herr Åkerberg yttrade, att kioskerna uppväxa
som svampar ur jorden, vill jag framhålla att denna starka tillväxt har
sin naturliga förklaring. Det är de, särskilt på landsbygden, underlättade
kommunikationerna och landsbygdsbefolkningens därigenom ökade rörlighet
som framkallat behovet av dessa kiosker. Ej minst ungdomens sport och
idrottsintresse har bidragit till den ökade rörlighet, som är ett obestridligt
faktum.

De åtgärder, som nu äro föreslagna, skulle dessutom ha mycket ödesdigra
följder för en hel kår, som har en uppgift att fylla. Jag kan inte finna, att
det ligger någon rim och reson i att nu fatta beslut, som avse att förhjälpa cigarrhandlarna
till bättre förhållanden än de redan lia, särskilt som det pågår
<‘ii utredning örn den saken. Det är väl rimligare och förnuftigare, att man
avvaktar resultatet av denna utredning. Jag kan inte tycka så värst synd örn
tobakshandlarna, som ha en mycket stark organisation med en mycket energisk
ledning, vilken ledning varit representerad vid (leii utredning, som den
kungl, propositionen bygger på. Däremot lia de många små kioskägarna icke
varit representerade och lia icke heller blivit hörda i denna sak. Jag tycker,
att det vore rimligt att inhämta även dessas mening, innan man går vidare.

Utskottets yrkande innebär ju ingenting annat än status quo, vilket jag

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

« Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln to. to. (Forts.)
som sagt finner i nuvarande situation klokast. Jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Linnér: Jag har begärt ordet med anledning av det förslag, som under
debatten har framställts av herr Gärde. Jag tror, att det skulle vara
ganska äventyrligt att utan vidare bifalla detta förslag. Det förhåller sig
väl så, att avtalen, speciellt inom den lilla handeln, äro enhetliga och omfatta
såväl lönesättning som arbetstid. Örn man nu enligt herr Gärdes förslag
skulle utbryta från lagstiftningens reglering en viss del av ersättningen men
låta avtalen i övrigt vara underkastade denna lags reglering, skulle man säkerligen
nå ett resultat som icke vore önskvärt ur någondera partens synpunkt.
I varje fall tror jag icke man kan göra det utan en ingående undersökning av
konsekvenserna. Jag har själv icke haft tillfälle att delta i behandlingen av
detta lagförslag i utskottet, men jag är övertygad örn att man där mycket ingående
har försökt att tränga till botten med de olika rättsförhållandena för
skilda grupper inom handeln och därvid kommit till ett resultat beträffande
övergångsbestämmelsen. Att nu utan vidare i enlighet med ett under debatten
framställt förslag frångå detta resultat ber jag bestämt att få avråda från.

Herr Gärde: Jag har lika litet som herr Linnér deltagit i ärendets behandling,
eftersom jag inte tillhör andra lagutskottet. Jag tror dock, att de
av herr Linnér uttalade farhågorna äro överdrivna. För dem, som varit motståndare
till att man i 8 § skulle intaga denna föreskrift örn särskild ersättning
för övertid och som alltså ha ansett, att denna bestämmelse borde uteslutas,
har det väl stått klart, att örn deras sekande bifallits, man icke behövt
någon övergångsbestämmelse av ifrågavarande innebörd. Att övergångsbestämmelsen
har tillkommit och från denna sida framförts som ett yrkande,
beror givetvis på att man ville undgå att drabbas av bestämmelsen i 8 § örn
skyldighet att utge särskild ersättning. I propositionen fanns inte något förbehåll
för avtal som träffats tidigare, och kravet på ett sådant förbehåll växte
ju fram i samband med motståndet mot bestämmelsen i 8 §.

Jag medger gärna, att det är ganska farligt att på rak arm framkasta
ett förslag till lagtext, men i detta fall synes mig frågan vara av jämförelsevis
enkel beskaffenhet, och jag tror inte att riskerna äro alltför stora.

Herr Ekströmer: Jag tror ej, att herr Gärde har rätt, när han sätter 8 §
i så oupplösligt samband med övergångsbestämmelserna. Dessa saker få nog
ses var för sig. Jag har redan för en stund sedan utvecklat denna synpunkt,
och jag skall nu inskränka mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning godkändes den nu föredragna paragrafen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

d §■

Denna paragraf hade följande avfattning:

Arbetsgivare må icke använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster oräknade, än 48 timmar i veckan. Arbetstiden må ej något dygn överstiga
10 timmar.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

I motionen I: 268, av lierrar Mannerskantz och Bondeson, hade hemställts,
att 4 § sista meningen måtte erhålla följande ändrade lydelse:

Arbetstiden må ej något dygn överstiga 11 timmar.

Herr Mannerskantz: I fråga om denna paragraf, som rör den arbetstid, som
skulle få gälla, har jag tillåtit mig att väcka en motion, som går ut på att
arbetstiden per dag skulle få utsträckas utan att därigenom arbetstiden för
vecka skulle förlängas. Jag har då närmast tänkt på den mycket stora del
av detaljhandeln, som sysslar med försäljning av charkuterivaror och därmed
jämförliga livsmedel. En mycket stor del av denna försäljning är förlagd
till lördagar och dag före helgdag. Jag känner exempel på, att i vissa butiker
i denna bransch ungefär en tredjedel av veckans försäljning försiggår
på lördagen. Det kommer utan minsta tvivel att bli mycket svårt, särskilt
för de mindre företagen men även för de större, att ordna det så, att arbetstiden
räcker till på lördagarna, samtidigt som det andra dagar i veckan, särskilt
måndagarna, kan bli svårt att utnyttja arbetstiden. Det skulle vara dem
till en mycket stor hjälp, örn det funnes möjlighet att överflytta en viss del
av veckans arbetstid från sådana dagar, då personalen icke kan utnyttjas
i full utsträckning, till sådana dagar, då det är svårt att få tiden att räcka
till.

Utskottet skriver nu örn denna sak på sid. 36, att utskottet förutsätter, att
lagrummet i 5 § angående dispens tillämpas med erforderlig smidighet, och
pa ett annat ställe, att, örn i ett särskilt fall eller beträffande visst verksamhetsområde
förutsättningar för tillämpning av 5 eller 12 § äro för handen,
dispens torde kunna utverkas. När man stiftar en arbetstidslag — och det
gäller inte bara denna utan även andra, redan existerande, där vi veta att
förhållandena^ inte varit så lyckliga — tycker jag det vore ett önskemål, att
den gjordes så, att dispensförfarandet inte behövde bli alltför vanligt. Men
med utskottsförslaget tror jag att dispensförfarandet måste bli regel, om inte
det hela skall låsa sig. Antingen får man dispens att flytta över tiden, och
da klarar man sig, eller får man det icke. I senare fallet ser jag ingen annan
utväg än att man antingen i vissa branscher får avkorta tiden för öppethållandet,
eller också varje vecka år ut och år in regelmässigt utbetala övertidsersättning,
vilket senare kommer att medföra en belastning av omkostnaderna,
som nog tämligen omedelbart måste leda till en vidgning av marginalen mellan
parti- och minuthandelspris. Huruvida detta kan vara ett önskemål för den
konsumerande allmänheten, tror jag är en sak som inte vidare behöver diskuteras.
Det är naturligtvis ur olika synpunkter ett samhälleligt önskemål att
man kail få varan att gå billigt över disken. Ett tillmötesgående i fråga om
möjligheterna att disponera de 48 timmarna i veckan på ett efter allmänhetens
krav lämpat sätt tycker jag skulle vara rimligt.

Med anledning av vad utskottet skriver skulle jag till utskottets ärade ordförande
vilja ställa en fråga rörande den riktiga tolkningen av detta uttalande.
Örn till exempel en stor del av charkuteribranschens företagare gör
en framställning, är det då meningen, att arbetsrådet eller Kungl. Maj :t rentav
skall vara skyldig att medge en överflyttning till lördagarna av viss arbetstid?
Kan man anse att utskottets uttalande bör tolkas på detta sätt? I så
fall, herr talman, har jag nått vad jag velat nå med min motion. Det skulle
därför vara tacknämligt att få höra, hur man tänkt sig denna sak inom utskottet.
Formuleringen förefaller visserligen tillmötesgående, men den är inte
alldeles^ klar. Är det exempelvis tillräckligt, att en sådan ansökan kommer
bara från företagarsidan? Man vet ju inte på förhand i vad mån arbetsgivare
och arbetstagare kunna enas örn ett utbyte av arbetstid. I ofantligt många

Första kammarens protokoll 1939. Nr SA. 3

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m (Forts.)
fall tror jag att de äro eniga, man man kan ju inte alltid vara saker dag
frågar därför: Om en viss del av minuthandeln, en viss bransch av företagare
gör en sådan framställning, är det då utskottets mening att den bor bifallas.

Herr Norman: Herr talman! Den överflyttningsrätt, som herr Mannerskantz
önskar, är ju i viss mån tillgodosedd redan genom lagens nu föreslagna
lydelse enligt vilken arbetstiden skall vara 48 timmar i veckan men intet dyg
må överskrida 10 timmar. Det förefaller mig, som om något särskilt stort
behov av en ytterligare överflyttningsrätt icke skulle föreligga, ty har kommer
ju butikstängningslagen emellan och reglerar arbetstiden pa sitt satt Da man
redan nu kan ta ut 10 timmar av personalen, hai man natt en hel del av de
önskemål som herr Mannerskantz här gjort sig till tolk för 1 °™gt har ju
herr Mannerskantz själv refererat vad utskottet sager beträffande de dispens
möilidieter som finnas, men han har velat fresta mig att gora ytterligare en
motivering till motiveringen. Det skulle i så fall bil mitt personliga omdöme
örn spörsmålet men icke något uttryck för vad utskottet har menat, och darfor

avstår jag.

Jag yrkar bifall till paragrafen.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, godkändes förevarande paragraf.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammantradets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

5—7 §§.

Godkändes.

8 §.

Denna paragraf var så lydande: . .....

För arbete å övertid är arbetsgivare pliktig att utgiva särskild ersättning.

Vill arbetstagare fordra sådan ersättning, skall han dels inom tva manader
från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk, dels ock
inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Underlates det, vare
arbetstagaren sin rätt förlustig.

I den av herrar Mannerskantz och Bondeson väckta motionen, nr 268, hade
hemställts, att 8 § sista stycket måtte erhålla följande lydelse:

Vill arbetstagare---skall han dels inom sex veckor — dels ock inom

sex månader ■— --förlustig.

I en av herr Skoglund vid utlåtandet avgiven reservation hade i fråga örn
8 § i lagförslaget yrkats, att utskottets motivering matte erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet måtte avstyrka paragrafen.

Herr Wistrand: Herr talman! Då jag försport att det framdeles kommer
att yrkas återremiss beträffande övergångsbestämmelserna, och da dessa ste
i nära samband med bestämmelserna i 8 §, ber jag att fa yrka återremiss av
denna paragraf.

Herr Norman: Vad herr Wistrand har försport härleder sig från ett uttalande
från min sida. På grund av de olika meningar som har gjort sig
gällande beträffande utskottets förslag till övergångsbestämmelser och de yr -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. in.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
karldén om ändring i dessa som lia framställts, bär jag övervägt och kommit
till den slutsatsen, att det torde vara lämpligast, örn kammaren ville besluta
återremiss av övergångsbestämmelserna. Personligen bar jag inte hunnit så
långt i mitt övervägande, att jag funnit att det föreligger ett så starkt samband
mellan bestämmelserna i 8 § och övergångsbestämmelserna, att det skulle vara
nödvändigt med en återremiss även av denna paragraf.

Herr Mannerskantz: Jag har motionerat om att preskriptionstiden för krav
på övertidsersättning icke skall vara så lång som här föreslås. Enligt paragrafen
skall arbetstagare, som vill fordra sådan ersättning, dels inom två
månader från det att arbetet utförts underrätta arbetsgivaren örn sitt anspråk
dels ock inom ett år från samma tidpunkt anhängiggöra sin talan. Jag undrar
vad det skall tjäna till att lia så lång tid. Det bar väl en viss betydelse
att man har de anspråk som man vill framställa i färskt minne, och ju längre
tid som förflyter, dess svårare blir det att klarlägga de omständigheter som
kunna inverka på ersättningsfrågan. Jag tycker att man inte bör ta till längre
tid än som är rimlig för att vederbörande arbetstagare skall kunna få ut sin
rätt.

Jag skall därför, herr talman, be att på denna punkt få yrka bifall till
min motion I: 268, som går ut på att orden »inom två månader» utbytas mot
»inom sex veckor» och orden »inom ett år» mot »inom sex månader».

Herr Wistrand: Herr talman! Jag fattade inte, att utskottets ordförande
direkt avstyrkte en återremiss av 8 § utan gärna ser, att en sådan kommer till
stånd, även om han inte direkt anser det nödvändigt. Därest det blir återremiss
på övergångsbestämmelserna, torde utskottet inte på ett tillfredsställande sätt
kunna behandla dessa, örn det redan är bundet beträffande en viss lydelse av 8 §.
Jag vidhåller därför mitt återremissyrkande.

Herr von Horn: Jag ber att få yrka bifall till den av herr Skoglund vid
utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr Norman: Herr talman! I den fastställda föredragningsordningen
heter det bland annat: »för den händelse utskottets förslag kommer att i någon
del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i avseende å de delar, som blivit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som kunna föranledas av ifrågasatta ändringar i
återförvisade delar». Det kan ju sättas i fråga, örn det inte skulle kunna ligga
i denna bestämmelse ett tillmötesgående av det övervägande, som herr Wistrand
här har önskat skall ske beträffande 8 § i jämförelse med övergångsbestämmelserna.
Om herr Wistrand däremot syftar till att man eventuellt skulle
komma med ett förslag från utskottets sida örn avslag på 8 §, tror jag, att det
är fåfänga förhoppningar.

Herr Linder: Herr talman! Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag beträffande 8 §. I det sammanhanget ber jag också att få yrka avslag
på det återremissyrkande, som har framställts här. Det kan inte vara rimligt
att i denna, som man brukar säga, sena timme av riksdagen, när vi med så
oändligt stort besvär här försökt komma till ett resultat, återigen försöka att
trolla fram någonting nytt på kompromissens väg. Yern vet, vad det kan leda
till — kanske nya svårigheter och nya betänkligheter! Det har kostat mycken
tid att sätta ihop utskottets utlåtande örn denna paragraf. Jag kan inte finna,
att här förebragts något verkligt bärande skäl för att utskottet för sin del

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. to. (Forts.)
skulle frångå den uppfattning, utskottet Ilar, och således finner jag icke heller
någon anledning att gå med på en återremiss. Jag yrkar således avslag på
förslaget om återremiss.

Herr Wistrand: Jag kan inte finna, att föredragningsordningen möjliggör
sådana ändringar, som det här kan bli tal om, nämligen en uppgörelse inom utskottet
av annan art än den, som nu är träffad. Mitt återremissyrkande är
alltså befogat, då utskottets ordförande kommer att yrka återremiss på övergångsbestämmelserna.
Under sådana förhållanden torde mitt yrkande, örn det
bifalles, inte lägga något väsentligt plus till utskottets arbetsbörda.

Herr statsrådet Möller: Jag vill bara påpeka, att ett återremissyrkande
skall fylla ett visst bestämt ändamål. Såvitt jag har fattat det, är det beträffande
8 § en strid mellan två olika principer, nämligen huruvida man i lagen
skall inskriva något påbud örn övertidsersättnng eller inte. Utskottsmajoriteten
och Kungl. Maj :t ha föreslagit, att det skall finnas en sådan föreskrift, och det
av skäl, som jag inte skall utveckla här. Herr Wistrand och åtskilliga med
honom anse, att den principen är oriktig och icke skall införas i lagen. Hur
det skall kunna bli en kompromiss mellan två diametralt motsatta uppfattningar
i en principfråga begriper inte jag. Jag måste höra någonting örn varför
man skall återremittera. Det kan inte bara bero på att övergångsbestämmelsen
skall återremitteras, utan man måste lia något annat syfte, som man vill vinna
med en sådan återremiss.

Herr Wistrand: Mitt yrkande är baserat just på att en sådan kompromiss
har åstadkommits av utskottet. När man nu försöker riva upp den ena delen
av denna kompromiss, bör också den andra delen behandlas i detta sammanhang.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen
att i avseende på den nu ifrågavarande paragrafen yrkats l:o) att densamma
skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o) att paragrafen skulle utgå ur
förslaget; 3:o) att kammaren skulle godkänna paragrafen med den ändring,
som förordats i motionen I: 268; samt 4:o) att paragrafen skulle visas åter
till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen till en början propositioner, först på bifall
till det under 4:o) här ovan upptagna yrkandet om återremiss samt vidare därpå
att nämnda yrkande skulle avslås; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på återremiss, sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att 8 § i andra lagutskottets förslag till arbetstidslag för detaljhandeln
skall visas åter till utskottet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås yrkandet om paragrafens återförvisning.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
sitionen, oell därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Därefter gjordes propositioner enligt de under l:o)—3:o) här ovan angivna
yrkandena; och förklarades propositionen på den föredragna paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag vara med övervägande ja besvarad.

9 §.

Denna paragraf var så lydande:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Fortgår arbetstagares arbete under
minst sex timmar av dygnet skall, såframt
ej är fråga om arbete, varom i
6 § förmäles, eller sjukdomsfall eller
annan oförutsedd händelse tillfälligtvis
föranleder till undantag, under
arbetstiden infalla en sammanhängande
rast örn minst en timme. Sådan
rast må, örn arbetsgivare och arbetstagare
äro ense därom, utbytas mot
två raster örn sammanlagt minst en
thurne 15 minuter.

Arbetsrådet må, när skäl därtill äro,
i första stycket.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation bade herrar Norman, Linder
och Sten samt fru Nordgren ansett, att utskottet bort tillstyrka 9 § i Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Sten: Herr talman! Då jag tillhör reservanterna till förmån för
Kungl. Maj:ts förslag, och det är en ganska väsentlig försämring, som utskottet
har åstadkommit i denna paragraf, ber jag att med ett par ord få erinra
örn att Kungl. Maj:ts förslag bygger på de sakkunnigas mycket starkt
motiverade yrkande på denna punkt. De ha framhållit, att en arbetsdag av ordinär
längd bleve för de anställda onödigt påfrestande, om den inte avbrötes
av en ordentlig rast, under vilken arbetstagaren kunde känna sig fullt ledig och
vilken gåve honom möjlighet att på regelbundna tider intaga måltid eller vistas
utomhus. Det har också under utskottsbehandlingen framhållits, att denna rast
är den enda möjlighet, som de affärsanställda, bland vilka ju finnes ett stort
antal gifta kvinnor, ha att besöka andra butiker under öppethållningstiden. All
erfarenhet visar, att en timmes rast är synnerligen nödvändig och att den är
lämplig i de allra flesta samhällen, såsom våra mindre och medelstora städer
och andra liknande samhällen. Den enda motivering, som har anförts för utskottets
avvikelse, är att i städer av Stockholms storlek förekommer, att biträden
bo i utkanterna av staden men arbeta i de centrala delarna och alltså
inte hinna till sina hem för att inta måltiderna, men det är ju en omständighet,
som inte kan få förhindra, att man antar en för det stora flertalet förnuftig
och riktig bestämmelse. Jag behöver inte påpeka, att några svårigheter för
företagarna ju ingalunda uppstå, då arbetstiden under alla omständigheter
gott inrymmes i öppethållningstiden.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka bifall till reservationen, vilket innebär
bifall till Kungl. Maj :ts förslag beträffande 9 §.

Häri instämde herr Västberg.

(i utskottets förslag:)

medgiva undantag från föreskrifterna

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen yttrade, att
i avseende på den under behandling varande paragrafen endast yrkats, av herr
Sten, att densamma skulle godkännas med den lydelse Kungl. Maj:t föreslagit.

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande av utskottets förslag
till paragrafens lydelse samt vidare enligt herr Stens yrkande; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

10—18 §§.

Godkändes.

Slutbestämmelserna.

Dessa bestämmelser lydde:

(i Kungl. Maj:ts förslag:)

Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1939 och i
övrigt den 1 januari 1940 samt gäller
till och med den 31 december 1942.
Beträffande förseelse mot lagen, som
begåtts under tiden för dess giltighet,
skall dock vad i lagen är stadgat fortfara
att gälla efter sistnämnda dag.

(i utskottets förslag:)

Denna lag träder i kraft, såvitt den
avser arbetsrådets befogenhet och
verksamhet, den 1 oktober 1939 och i
övrigt den 1 januari 1940 samt gäller
till och med den 31 december 1942.
Lagen skall dock icke verka rubbning
i sådant före den 1 juni 1939 träffat
avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare,
som gäller för viss, den 1
januari 1930 ännu icke tilländalupen
tid. Beträffande förseelse mot lagen,
som begåtts under tiden för dess giltighet,
skall vad i lagen är stadgat
fortfara att gälla efter den 31 december
1932.

Herr Gärde: »Tåg skall be att få yrka återremiss till utskottet av dessa bestämmelser.

Herr Sten: Herr talman! Jag anslöt mig både vid den preliminära och
vid den definitiva behandlingen i utskottet till Kungl. Maj:ts förslag, då jag
jämväl beträffande kollektivavtalen ansåg det vara oriktigt att göra undantag.
Detta förslag har ju varit känt under någon tid, och de avtal, som ha slutits
under den senaste tiden, och som givit utskottet anledning till undantagsbestämmelsen
— som ju departementschefen inte ansåg vara motiverad — kunna
antagas ha slutits under förutsättning att denna lag skulle bli antagen i föreliggande
skick. Den omständigheten, att jag inte ansåg mig böra avlämna
reservation jämväl på denna punkt, kan sålunda inte förhindra mig att upprätthålla
yrkandet örn bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Jag skall dock inte
göra det i det nuvarande läget utan förenar mig med herr Gärde i hans yrkande.

Herr Linder: Herr talman! Jag ser mig föranlåten att yrka avslag på
återremissyrkandet beträffande övergångsbestämmelserna. Dessa stå ju i sammanhang
med 8 §, bland annat, och denna 8 § har riksdagen godkänt och därvid
avslagit ett återremissyrkande. Det kan inte vara riktigt att, sedan en
överenskommelse mellan de olika partierna så att säga har träffats inom ut -

Onsdagen den 31 maj 1939 £. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
skottet, bryta denna och återremittera dessa övergångsbestämmelser med en
särskild udd riktad mot dem. 8 § och dessa övergångsbestämmelser sammanhänga,
och därför måste jag yrka, att utskottets förslag bifalles även här.

I detta anförande instämde herr Petersson, Knut.

Herr Strand: Jag ber att få ansluta mig till återremissyrkandet med hänsyn
till att beslutet eljest kan komma att bli olika i de båda kamrarna. Skulle
emellertid återremissyrkandet avslås, vill jag ställa yrkande om bifall till sådan
ändring i bestämmelserna, att ordet »avtal» utbytes mot »kollektivavtal».

Herr Norman: Herr talman! Jag ber att få säga, att den överenskommelse,
som är träffad i utskottet, inte har den karaktär, som vissa talare här
lia framfört. Det har inte ovillkorligen gällt ett övervägande för utskottets
ledamöter: att antingen ställa sig så och så till 8 § eller så och så till denna
formulering, som utskottet har föreslagit beträffande övergångsbestämmelserna.
Nu har det inte ställts något yrkande här om bifall till Kungl. Maj:ts
förslag, alltså att inga undantag skulle göras beträffande vissa slag av avtal.
Skulle utskottet få att överväga detta, förefaller det mig, som om med det
beslut kammaren fattat beträffande 8 § någon återremiss här inte vöre möjlig,
men här ha ju ställts yrkanden endast örn en viss omformulering med
bibehållande av principen. Under sådana förhållanden finner jag för min
del, att det med den ståndpunkt jag har intagit i utskottet till 8 § såväl som
till denna bestämmelse inte kan på något sätt innebära ett svek emot. de tysta
överenskommelser så att säga, som ha förelegat här, örn jag nu tillstyrker
återremissyrkandet.

Herr Strand: För att det inte skall behöva bli något missförstånd beträffande
min ställning till frågan, yrkar jag i stället bifall till utskottets förslag
till övergångsbestämmelser nied den ändringen, att ordet »avtal» utbytes
mot »kollektivavtal».

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Det kan inte gärna ha undgått
första lagutskottets ärade ordförande, att det under debatten förekommit inlägg,
som syfta till någonting helt annat med återremissyrkandet än han själv
gör. Jag ber att få erinra örn det anförande, som nyss hölls från Gävleborgslänsbänken.
Under sådana förhållanden ser jag mig förhindrad att rösta
för återremissyrkandet. Sambandet mellan 8 § och övergångsbestämmelserna
var under utskottets överläggningar klart och tydligt. Jag kan inte medge,
att denna överenskommelse ensidigt tolkas av den ena parten på ett sätt, som
gör det omöjligt för den andra parten att biträda tolkningen.

Herr Gärde: Herr Strand anförde som motiv för sitt yrkande att inte någon
tvekan skulle råda örn hans uppfattning i frågan. Jag skall då med samma
motivering be att för min del få yrka bifall till den ändringen i utskottets
förslag till övergångsbestämmelser, att det från rad 6 skall lyda: »Lagen skall
dock icke i fråga, som avses i 8 §, verka rubbning i sådant före den 1 juni
1939 träffat avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare, som gäller för viss,
den 1 januari 1940 ännu icke tilländalupen tid.» Skillnaden mellan detta förslag
och utskottets är, att orden »i fråga, som avses i .8 §,» inskjutas mellan
»icke» och »verka rubbning». Lagen skulle alltså, såvitt den inte avser övertidsersättning,
komma att gälla även beträffande dessa anställda.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Herr Ekströmer: Jag vidhåller fortfarande, att det inte är enbart 8 §, som
har samband med denna övergångsbestämmelse. Därför kan jag ej biträda
herr Gärdes förslag, utan vidhåller yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning yttrade herr talmannen, att därunder förekommit
följande yrkanden: l:o) att de nu föredragna slutbestämmelserna
skulle godkännas enligt utskottets förslag; 2:o), av herr Strand, att slutbestämmelserna
skulle godkännas med den ändring, att ordet »avtal» utbyttes mot
»kollektivavtal»; 3:o), av herr Gärde, att kammaren skulle godkänna nämnda
bestämmelser med den ändring, att i uttrycket »Lagen skall dock icke verka
rubbning» näst efter ordet »icke» tillädes »i fråga som avses i 8 §»; samt
4:o) att slutbestämmelserna skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen till en början propositioner, först på bifall
till yrkandet om slutbestämmelsernas återförvisning till utskottet samt vidare
på avslag å berörda yrkande; och förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på återremiss, sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Linder begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som vill, att slutbestämmelserna i andra lagutskottets förslag till arbetstidslag
för detaljhandeln skola visas åter till utskottet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås yrkandet örn slutbestämmelsernas återförvisning.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda unpmaaingar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med de under l:o) —
3:o) här ovan upptagna yrkandena och förklarade sig anse propositionen på
slutbestämmelsernas godkännande enligt utskottets förslag vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Strand begärde votering, i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de under 2:o) och 3:o) angivna yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Strands yrkande.

Herr Gärde äskade emellertid votering om kontrapropositionens innehåll, i
anledning varav uppsattes samt efter given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen angående slutbestämmelserna
i andra lagutskottets förslag till arbetstidslag för detaljhandeln antager
bifall till herr Strands yrkande i frågan, röstar

Ja;

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln ni. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition i nämnda votering antagits bifall till
herr Gärdes yrkande i ämnet.

Sedan denna voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.

Då herr talmannen fann tvekan kunna råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja -— 66;

Nej -— 55.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och godkändes för huvudvoteringen en
omröstningsproposition av följande lydelse:

Den, som godkänner slutbestämmelserna i andra lagutskottets i utlåtande
nr 31 framställda förslag till arbetstidslag för detaljhandeln, röstar

Ja;

Den, det ej Auli, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes förslaget i denna del med den ändring, som under
överläggningen föreslagits av herr Strand.

Sedan berörda voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de
ledamöter, som Adile rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser.
Herr talmannen förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strand begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 57.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.
Punkten B.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Punkten C.

Utskottets förslag till butikstängningslag.

1 §■

Godkändes.

2§.

Denna paragraf'' innehöll stadgande därom att lagen icke skulle äga tillämpning
å vissa slag av försäljning, vilka angivits i elva särskilda, med 1—11
betecknade punkter.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Löfvander, Knut
Petersson och Ekströmer, fröken Hesselgren samt herrar Skoglund och Sandström
på åberopade grunder föreslagit, utom annat, att i 2 § skulle insättas
en ytterligare punkt av följande lydelse:

12) öppethållande av lokal, där utställningar av verk av bildande konst
ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, för visning av dessa konstverk.

Herr Löfvander: Herr talman! Beträffande denna paragraf ha jag och en
del andra utskottsmedlemmar avgivit reservation med förslag örn en tolfte
punkt i paragrafen, så lydande: »Öppethållande av lokal, där utställningar av
verk av bildande konst ävensom alster av konsthantverk och konstindustri, avsedda
för försäljning, anordnas, för visning av dessa konstverk.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ekströmer: Herr talman! Herr Löfvander har tidigare i dag utvecklat
denna reservation, så att det vöre kanske inte mycket mer att tillägga.
Jag vill emellertid deklarera, att jag tycker, att den av reservanterna föreslagna
lilla lagändringen är ganska självklar. Statsmakterna här i landet
med vår konstintresserade ecklesiastikminister i spetsen lia gått in för ett
kraftigt gynnande av konsten, och man vill ej minst popularisera konsten och
göra den lätt tillgänglig för alla. Konstsalongerna fylla just för sådant ändamål
ett verkligt behov. De äro närmast att jämställa med museer i mindre
skala, även örn de i olikhet med dessa huvudsakligen avse konsten av i dag.
De utgöra därför ett komplement till museerna, vilka senare ha en örn jag
så får säga mer översiktlig funktion. Att jämställa dessa konstsalonger med
vanliga butiker, för vilka av naturliga skäl restriktioner äro nödvändiga, tycker
jag ej är riktigt. Man skulle val kunna säga, att det är ett rent samhällsintresse,
att konstsalongerna bli i möjligaste mån tillgängliga för allmänheten.
Jag hoppas, att kammaren i denna fråga anlägger enkla och naturliga
synpunkter, och jag ber därför, herr talman, utan att ingå på vidare utläggningar,
att få yrka bifall till den av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen.

Herr Ström, Fredrik: Jag skulle kunnat nöja mig med att instämma med
den siste ärade talaren, om jag inte velat understryka, hur svårt det är för
smärre ambulerande konstutställningar, som arbetar- och bildningsorganisationer
ofta ha att kämpa med och som alltjämt kunna komma mycket hastigt
på, om utskottets förslag bifalles. Det kan faktiskt uppstå vissa svårigheter,
örn tillstånd för en konstutställning skulle erfordras. Därför tycker jag, att
reservanternas förslag örn en tolfte punkt är det bästa. I denna punkt stadgas,
att till vad man inte behöver tillstånd för skola också räknas utställ -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. ra. (Forts.)
ningar av verk av bildande konst. Jag yrkar bifall till reservanternas yrkande.

Herr Norman: Herr talman! Herr Fredrik Ström framförde ett skäl, som
är väl värt att överväga, men jag undrar, örn han inte i sin motivering berört
någonting annat än vad det här är fråga om. När herr Fredrik Ström talade
örn de ambulerande konstutställningarna, som ibland förekomma för att tillmötesgå
ett behov bland arbetarorganisationer m. m., så äro väl de utställda
konstverken i det fallet inte avsedda för försäljning. (Herr Ström, Fredrik:
Jo då.) Jaså, ja trots detta tror jag, att riksdagen gott kan stanna ^vid det
förslag, som Kungl. Maj :t här har framställt, nämligen att öppethållandet
skall kunna ske efter särskilt tillstånd. Det är ju alltid en omdömesfråga,
vad som är bildande konst eller alster av konsthantverk och konstindustri. I
fjol diskuterade andra lagutskottet detta spörsmål och lagstiftade sedan med
riksdagens medgivande på egen hand. Då funno utskottet och riksdagen, att
det lämpligaste sättet att tillmötesgå de berättigade önskemål, som här föreligga,
är att ge möjlighet till tillstånd i de särskilda fallen. Skulle man nu
utan vidare taga bort detta område från lagens tillämpningsområde, förefaller
det mig, som örn det skulle föreligga risk för att det kan bli tvistigheter,
när det gäller att bedöma, huruvida en sådan här utställning faller eller inte
faller under bestämmelserna i lagen, d. v. s. örn det är fråga örn bildande
konst eller inte. Det finns ju så mycket i den vägen, och omdömet örn vad
som är det ena och det andra blir väl ofta mera personligt. Jag är för min
del rädd för att ett fullständigt lössläppande av utställningar i ^ detta fall
skulle kunna medföra vissa besvärligheter, så att även en hel del sådant, som
inte alls är bildande konst men som kallas så, skulle få framföras i full frihet.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan beträffande denna paragraf.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag ber att få upplysa kammaren
örn att innebörden av den av herr Löfvander m. fl. avgivna reservationen egentligen
är densamma som i den motion, vilken vid fjolårets riksdag väcktes i
andra kammaren av herr Kilbom m. fl. och i första kammaren av herr Ekman
m. fl. När det förslaget behandlades av andra lagutskottet, fann man under
utredningarna, att den kommitté, som sysslade med butikstängningslagen, redan
formulerat ett förslag, som gjorde det möjligt att i viss mån undgå de
olägenheterna. Detta accepterades tills vidare för att komma ifrån det dilemma,
i vilket konstsalongerna råkat genom ett av allmänna åklagaren anställt
åtal och ett därpå följande utslag av högsta domstolen. Emellertid påpekades
det uttryckligen i utskottets utlåtande, att den ifrågasatta lagstiftningsåtgärden
hade en rent provisorisk karaktär. Den hade, som det heter
i utlåtandet: »till syfte att undanröja vissa otillfredsställande verkningar av
gällande butikstängningslag. Vid den fortsatta beredningen av frågan örn en
ny lagstiftning rörande butikstängning måste givetvis spörsmålet örn konstsalongernas
ställning bliva föremål för en allsidig omprövning.» Emellertid
blev det sedan så, att Kungl. Maj :t utan vidare godtog det av kommittén framlagda
förslaget i denna del. Och så kommo vi fram till det förslag, till vilket
utskottet nu har yrkat bifall. Men jag kan ej övertyga mig örn, att detta är
den riktiga lösningen av saken. Konstsalonger och utställningar, det är ju
en verksamhet av helt annan karaktär än den, som bedrives i detaljhandeln.
Den bör rimligtvis ej regleras på samma sätt. Det är därför, som reservanterna
yrka, att vi helt enkelt skulle flytta bort denna verksamhet, i den mån
den avsåge visningen av konstföremål från butikstängningslagens tillämpningsområde.
dag kan visserligen medgiva, att utskottsförslaget — vil -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. in.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
ket ingalunda, det vill jag påpeka i anledning av herr Normans anförande,
är detsamma som Kungl. Maj :ts förslag — innebär en viss
förbättring, så till vida som tillståndsmyndighet nu blivit magistrat och
länsstyrelse, under det att Kungl. Maj :t velat förlägga avgöranderätten
till polismyndigheterna. Då man betänker, att frågor örn tillstånd i detta
hänseende såväl enligt kommittéförslaget som enligt Kungl. Maj:ts förslag
skall lämnas efter en prövning, vid vilken man har att ingå på
ett bedömande av de utsedda föremålens konstnärliga värde, så blir man
betänksam mot såväl utskottsförslaget som Kungl. Maj:ts förslag. De syfta
ju täll ingenting mindre än att införa ett slags censur över utställningsverksamheten.
Den »dåliga» konsten skulle få visas endast på vardagarna, den
»goda» konsten efter vederbörligt tillstånd även på söndagarna. Jag ber,
herr talman, att få ansluta mig till det yrkande, som framställts av herr
Löfvander.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på godkännande av
den nu ifrågavarande paragrafen enligt utskottets förslag samt vidare på paragrafens
godkännande med det tillägg, som föreslagits i den av herr Löfvander
m. fl. därom anförda reservationen; och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag, sig finna denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Löfvander begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 2 § av andra lagutskottets i utlåtande nr 31 framställda
förslag till buktikstängningslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med det tillägg, som föreslagits i den
av herr Löfvander m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda
uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för japropositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nejpropositionen.

3 §.

Denna paragraf hade följande avfattning:

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till
klockan 19. Under tiden från och med den 10 till och med den 23 december må
dock tiden för öppethållandet utsträckas till klockan 20.

Å påskafton, pingstafton, midsommarafton, julafton och nyårsafton må
butik ej hållas öppen för allmänheten efter klockan 16.

I motionen I: 268, av herrar Mannerskantz och Bondeson, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att göra följande ändring i 3 § i Kungl. Maj:ts
förslag :

Å söckendag må butik hållas öppen för allmänheten från klockan 8 till
klockan 12 och mellan klockan 13.30 (ev. 14) och klockan 19. Dock må rak -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. rn. (Forts.)
stuga oell frisersalong hållas öppna från klockan 8 till klockan 19. Under
tiden---klockan 16.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Denna § är egentligen en ganska betydelsefull
§. Det är den, som avhandlar, hur länge Sveriges butiker skola
få vara öppna på dagen. Vid denna fråga anser jag det dock vara riktigt,
att man även tar under omprövning, örn man inte såsom i ett flertal av Europas
länder bör göra ett uppehåll i affärsverksamheten mitt på dagen. Skälen
därtill äro flera. Den ena arten av skäl hör samman med önskan att få mera
enhetliga måltidstimmar, i vilken fråga det ju i annat sammanhang har gjorts
framstötar och även nu vid denna riksdag. Den saken skulle utan tvivel i
hög grad underlättas, örn det bleve en allmän kutym, att man hade en måltidstimme
t. ex. mellan kl. 12 och 1/s2 varje dag. Men det finnes också andra
skäl, bl. a. att det visat sig vara mycket svårt att inom en butikrörelse få
möjlighet att giva de anställda tillfälle att få måltidsuppehåll på bestämda
tider, örn affären skall hållas öppen hela dagen. Jag kan giva exempel på
butiker, som mäste ha ända upp till 2 ä 3 anställda utöver vad de annars
skulle behöva ha, bara för att hålla avbytare till personalen för att de skola
kunna få komma ut och få någon mat. Örn det då vore möjligt att stänga hela
apparaten en tid, så behövde man inte ha dessa avbytare. Denna omständighet
kommer att särskilt understrykas och skärpas i och med den nya arbetstidslagen
för detaljhandeln. I fall man örn några år skulle tillfråga de 1,600, som
blivit hörda i denna fråga, ^och -av vilka endast ett 40-tal tillstyrkt en sådan
stängning mitt på dagen, så är jag tämligen förvissad om, att ett betydande
antal av dem, som nu ställt sig tveksamma, skulle ha en annan position. Jag
är nämligen ej säker pa, att de ha tänkt sig in i hur den nya arbetstidslagen
för butikerna kommer att verka.

Da det är tydligt, att mycket återstår att behandla i dag, skall jag inte förlänga
debatten, och jag förstår ju, att det icke tjänar till mycket att här
ställa ett yrkande, då dels frågan i remissen har blivit så ogynnsamt mottagen
och dels utskottet är enhälligt, men jag antar, att jag knappast försinkar riksdagen,
örn jag yrkar bifall till motionen nr 268 på denna punkt. Jag skall
däremot ej begära votering, om jag inte hör, att det skulle låta som om den
hade utsikt att lyckas.

Herr Norman: Personligen delar jag herr Mannerskantz’ uppfattning om
önskvärdheten _ av att komma fram till förordningar, som möjliggöra denna
stängningstid i syfte att nå fram till en gemensam måltidstimme, men som
herr Mannerskantz själv erinrat, har denna fråga varit föremål för mycket
noggrant övervägande under utredningen, och det har visat sig, att det på
arbetsgivaresidan ej finnes någon som helst resonans för stadganden i den riktning,
som herr Mannerskantz föreslagit, och överhuvud taget ej heller i de
övriga yttranden, som framkommit i denna fråga. Under sådana förhållanden
tror jag det är lämpligt att avvakta utvecklingen en smula. Herr Mannerskantz
är välkommen igen örn tre år, och då kanske herr Mannerskantz kan få också
mitt stöd.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes enligt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner, först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen enligt utskottets förslag samt vidare på
paragrafens godkännande med den lydelse, som förordats i motionen I: 268;
och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln rn. m. (Forts.)
4—10 §§ samt 11 § 1 och 2 mom.

Godkändes.

11 § 3 mom.

Andra stycket av förevarande moment var så lydande:

(i Kungl. Maj.ts förslag:) (i utskottets förslag:)

Tillstånd, varom i 1 mom. sägs, må endast givas, örn synnerliga skäl därtill
äro, med mindre ansökningen avser något av nedannämnda fall. I så -

dan händelse skola följande regler län

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria
drycker, färsk frukt, levande
blommor, tryckta skrifter och tändstickor,
vilken bedrives från kiosk,
stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe,
där under hela försäljningsdagen
endast dessa varor saluhållas,
må medgivas, såframt icke särskilda
skäl till annat föranleda, i allmänhet
dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22; sådant medgivande
må ock lämnas för försäljning
av dessa varor annorledes än från särskilt
försäljningsställe, örn försäljningen
icke är förbunden med handel
med andra varor och i övrigt skäl därtill
anses föreligga;

2) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas i den utsträckning,
som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast
av de under 1) nämnda varuslagen
samt lagad mat och tobaksvaror; 3)

försäljning i direkt anslutning
till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägs-
eller busstrafik må medgivas i
den utsträckning, som kan anses be -

a till efterrättelse:

1) försäljning av konfektyrer, alkoholfria
drycker, färsk frukt, levande
blommor, tryckta skrifter och tändstickor,
vilken bedrives från kiosk,
stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe,
där under den vanliga
affärstiden endast dessa varor och
tobaksvaror saluhållas, må medgivas,
såframt icke särskilda skäl till annat
föranleda, i allmänhet dock icke någon
veckodag längre än till klockan 22;
sådant medgivande må ock lämnas för
försäljning av nämnda varor med undantag
av tobaksvaror annorledes än
från särskilt försäljningsställe, örn
försäljningen icke är förbunden med
handel med andra varor och i övrigt
skäl därtill anses föreligga;

2) försäljning av konfektyrer, alkoholfria
drycker, färsk frukt och
periodiska skrifter från annan butik
än under 1) sägs, där under hela försäljning
sdag en endast dessa varor
saluhållas, må medgivas, såframt icke
särskilda skäl till annat föranleda, i
allmänhet dock icke någon veckodag
längre än till klockan 22;

3) försäljning i samband med nöjestillställning,
idrottstävling, friluftsbad
eller dylikt må medgivas i den utsträckning,
som med hänsyn till förhållandena
anses erforderlig; dock må
tillståndet i regel avse försäljning
endast av de under 1) nämnda varuslagen
samt lagad mat;

4) försäljning i direkt anslutning
till station för järnvägs- eller lufttrafik
eller för mer betydande sjö-, spårvägs-
eller busstrafik må medgivas i
den utsträckning, som kan anses be -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

(i Kungl. Maj:ts förslag):

tingad av de resandes behov; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast
av de linder 1) nämnda varuslagen
samt lagad mat, tobaksvaror och
mindre pappersartiklar;

4) försäljning utomhus av varm
korv samt bröd, potatis och senap, som
tillhandahållas i samband med korven,
må medgivas i den utsträckning,
som anses lämplig, dock endast från
fastställd plats;

5) öppethållande av lokal, där utställningar
av verk av bildande konst
ävensom alster av konsthantverk och
konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, må för visning av dessa
konstverk medgivas i den utsträckning
så anses lämpligt.

(i utskottets förslag:)

tingad av de resandes behov; dock må
tillståndet i regel avse försäljning endast
av de under 1) nämnda varuslagen
samt lagad mat och mindre pappersartiklar
;

5) försäljning utomhus av varm
korv samt bröd, potatis och senap, som
tillhandahållas i samband med korven,
må medgivas i den utsträckning, som
anses lämplig, dock endast från fastställd
plats;

6) öppethållande av lokal, där utställningar
av verk av bildande konst
ävensom alster av konsthantverk och
konstindustri, avsedda för försäljning,
anordnas, må för visning av dessa
konstverk medgivas i den utsträckning
så anses lämpligt.

Herrar Norman och Sten hade enligt avgiven reservation ansett, att 11 § 3
mom. 1), 3) och 4) i utskottets förslag till butikstängningslag bort erhålla
samma lydelse som punkterna 1), 2) och 3) respektive i Kungl. Maj:ts förslag.

Nu föredrogs till en början

11 § 3 mom. med undantag av den punkt däri, som började med orden
»6) öppethållande av lokal» och slutade med »så anses lämpligt».

Herr Åkerberg: Jag ber att med hänvisning till vad jag yttrat tidigare
under diskussionen få yrka bifall till herrar Normans och Stens reservation,
som sammanfaller med Kungl. Maj :ts förslag.

Herr Linder: Jag skall be att få med hänvisning till vad jag förut anfört
vid denna punkt yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Norman: Jag skall inte förlänga diskussionen. Här lia ju i början
av principdebatten, särskilt av herr Åkerberg, utförligt framhållits de skäl,
som tala för att Kungl. Maj :ts förslag i denna del bör bifallas. Det förefaller
mig vara alldeles orimligt, att riksdagen skall stadga sådana bestämmelser,
som direkt fresta såväl butiksinnehavaren som kunden att bli lagbrytare.
Jag har själv många gånger haft behov av att tillfredsställa mitt
tohaksbegär på kvällen, och jag är övertygad om, att jag inte skulle kunna
undgå frestelsen att själv uppträda som lagbrytare, örn en sådan bestämmelse,
som utskottet här har föreslagit, skulle vinna riksdagens bifall. De sakkunniga
voro inne på det här spörsmålet om försäljning eller icke försäljning av
olika slag av varor, när det gäller söndagshandeln. Då hade de sakkunniga
åtminstone sagt, att de varor, som icke finge säljas, skulle låsas undan eller
döljas genom ett förhängt skynke, så att kunden ej kunde se dem och bli
frestad att fresta butiksinnehavaren att överträda lagen. När det gäller tobakshandeln
är det raka linjer som äro föreslagna. Man begränsar begreppet

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
kiosk i detta fall till en affär, som säljer vissa varor. Säljer den dessa bestämda
varor, så skall den lia möjlighet att hålla öppet utöver den vanliga
butikstängningstiden. Men vill man där även sälja tobaksvaror, får man finna
sig i att följa den vanliga butikstängningslagen. Det är enligt min uppfattning
en riktig bestämmelse, och jag vädjar till kammaren att i detta fall stödja
Kungl. Maj:ts förslag i den mån,''som detta beträffande tobakshandeln avviker
från utskottets hemställan. I andra punkten av utskottets hemställan har
utskottet gjort ett tillägg till Kungl. Majlis förslag, men mitt yrkande innefattar
bifall till detta tillägg.

Herr Linder: Utskottet har inte givit uttryck åt något annat än det, som
är livets vanliga gång. Den kommitté, som sitter, kommer med ganska stor
säkerhet att föreslå tillstånd till tobaksvaruförsäljning i kioskhandeln. Jag
kan ej finna annat än att utskottets väg alltjämt är den riktiga.

Herr statsrådet Forslund: Det lär visst vara andra gången, som den ärade
talaren spår örn kommitténs resultat i vad det gäller denna punkt. Jag undrar,
örn det inte är för tidigt att göra ett sådant uttalande, därför att denna
kommité Ilar inte, såvitt jag kan förstå, varit i tillfälle att komma till några
slutståndpunkter, och då uppläggningen från finansministerns sida innehåller
ett konstaterande av att det finnes ett för stort antal tobakshandlare här i
riket, så synes det vara egendomligt, om finansministern från kommittén skulle
få ett svar, som betydde, att vi skulle ännu mera öka detta antal.

Jag vill också säga, att jag tycker, att man med någon försiktighet bör
uttala sig örn vad en kommitté skall komma med för förslag. I realiteten
är det emellertid så, att riksdagen här är i färd med att fatta ett beslut, som
innebär, att en affärsrörelse skall vara skiftande i fråga om vilka varor, som
den skall kunna sälja under dagen. Skall den ha öppet på aftonen, så skall
det bli en reduktion i varornas antal. Då skall inte tobak få förekomma. Men
det är som herr Norman här har sagt: hur nära ligger det ej till hands, att
just innehavaren av en sådan kiosk, belägen på det eller det stället, blir
inledd i frestelse? Det kommer en kund och säger: jag vet att ni säljer tobak
till kl. 19. Varför kan ni inte till mig sälja tobak till kl. 22 också? Mina
herrar, i vilken svår ställning kommer icke riksdagen att ställa en sådan innehavare
av en kiosk? Detta är vad som kommer att ske, ifall man skulle
biträda vad utskottet här har föreslagit. Kungl. Maj :t har för sin del icke
velat ställa en sådan kioskinnehavare i en dylik brydsam situation. Därför
menar jag, att alla skäl tala för att man tar litet allvarligare på detta problem
och inte bara betraktar det så, att här bör de, som innehava dessa kiosker, få
rätt att sälja tobak. De ha ju de såväl som andra möjlighet att anpassa sig
efter denna butikstängningslag, så att de stänga samma tider som de affärer,
med vilka de konkurrera, och då få de ju försälja dessa varor. Men att giva
denna förmån åt en viss del av affärsfolket är väl ändå att vara för frikostig
och detta framför allt vid en tidpunkt, då man från ett annat departement i
Kungl. Maj :ts kansli har satt i gång en utredning just i denna punkt. Och
det är, som jag sade tidigare i dag, inte i denna proposition fråga örn att
Kungl. Maj :t tar ställning till tobaksförsäljningen som sådan, utan Kungl.
Majit vill avvakta och se vad denna utredning kommer att resultera i, innan
man går vidare, och det blir då att vid en senare tidpunkt taga upp saken på
nytt och avgöra sitt slutliga ståndpunktstagande, d. v. s. huruvida kioskerna
skola få sälja tobak eller ej. Det är som herr Åkerberg har sagt: här har en
affärsrörelse onormalt kommit att utveckla sig vid sidan av tobaksförsäljningen
i övrigt, och det är nu fråga om att riksdagen skulle sätta dessa affärs -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
innehavare i denna svåra situation. Jag tycker, att riksdagen bör tänka sig
för, innan den förfar på det sätt, som utskottet här i all välvilja har rekommenderat.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! I anledning av socialministerns anförande
skulle jag vilja påpeka, att när utskottets majoritet tagit ställning till
denna fråga, så har det skett just med hänsyn till den pågående utredningen.
Utskottet har funnit, att så länge denna utredning pågår, bör man ej göra
någon ändring i de bestående förhållandena. Det rådde någon tvekan örn vad
status quo i detta hänseende skulle anses innebära. Vissa ledamöter av utskottet
gjorde gällande, att status quo vore att tillåta kioskerna att sälja tobak till
kl. 10. Däremot invändes, att detta näppeligen för närvarande är tillåtet, utan
att rätten att sälja tobak nu faktiskt upphör kl. 7, och den ståndpunkten accepterades
av utskottet.

_ Örn man däremot går på Kungl. Maj :ts förslag och direkt förbjuder de
kiosker, som vilja hålla öppet längre än till kl. 7 på kvällen, att sälja tobak,
så innebär detta uppenbarligen ett mycket starkt avsteg från nu rådande lag
och från nu rådande praxis. Det är just med hänsyn till att man ville avvakta
resultatet av den pågående utredningen som utskottet har framställt det förslag,
som det har gjort. Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan i denna punkt.

Herr Linder: Statsrådet förebrådde mig, att jag har anteciperat vad denna
kommitté, som håller på att utreda speciellt tobakshandelns villkor, skulle
komma att säga, och herr statsrådet har ju rätt uti, att det bör man naturligtvis
i allmänhet inte göra. Men jag har kvar den uppfattningen, att denna
kommitté väl ändå inte kan bestå av bakåtsträvande, utan att den består av
människor, som förstå hur livet rör sig framåt, och från den synpunkten har
utskottet fattat ställning till denna fråga. Den är, som herr Knut Petersson
utvecklat, fullständigt riktig, och jag tycker det är märkvärdigt, att detta
kan röna motstånd. Vi ha för utskottets del inte gjort annat än tagit livet på
orden här. Skall detta medföra sådana konsekvenser, som man nu vill göra
gällande? Tvärtom! Och jag skulle tro, att denna kommitté, om vilken jag
har en god tanke, kommer att följa med sin tid. Jag hörde litet illa, men jag
t5^ckte herr statsrådet sade någonting örn, att kommittén består av tobakshandlare.
(Herr statsrådet Forslund: Nej!) Ja, då ber jag örn ursäkt, ty
örn så varit fallet, hade jag kunnat förstå, att herr statsrådet inte förväntat
sig några förbättrade villkor för kioskhandeln. Men som jag tror, att dessa
människor följa med tiden och se hur den rör sig, så kommer den nog också
att föreslå sådana villkor, att tobakshandeln kommer att bli tillåten åtminstone
i en hel del av kioskerna, så att människorna få sina tillfälliga behov av tobaksvaror
tillfredsställda. Ur den synpunkten har jag alltjämt den uppfattningen,
att utskottets förslag är riktigt.

Herr statsrådet Forslund: Med anledning av herr Linders uttalande vill
jag säga, att den utredning, som pågår, icke har till syftemål att skapa bättre
förhållanden för kioskinnehavare i allmänhet, utan skall söka komma till rätta
med vissa bekymmer rörande de affärsinnehavare, som försälja tobak åt tobaksmonopolet.
Det är för dem svårigheter ha uppstått, vilka givit Kungl.
Maj:t anledning att tillsätta en särskild kommitté.

Naturligvis är det inte här fråga örn någon bakåtsträvan. Vi skola inte förhindra
en naturlig utveckling av kioskhandeln. Men jag tror. mina herrar, att

Första kammarens protokoll 1939. Nr 34. 4

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
vi böra iakttaga en viss försiktighet, när det gäller den affärsformen. Vi få
nämligen komma ihåg, att det finns en äldre form av affärsrörelse, som är
organiserad på en fastare grund än kioskrörelsen. Vi böra nog se ganska
kritiskt på detta problem och inte, endast därför att önskemål här lia framförts
därom, tillåta en utvidgning av försäljningen av tobak. Det stora flertalet
av kioskhandlarna inköpa varor i andra hand. Det är denna verksamhet,
som andra lagutskottet anser att riksdagen bör ge sin sanktion i den lag,
varom här är fråga.

Jag vill starkt betona, att det här inte gäller ett slutligt ståndpunktstagande
till frågan örn tobakshandeln, utan att propositionen endast innebär ett avvaktande
av den pågående utredningens resultat. Ett sådant avvaktande passar
bättre ihop med att man inte fattar något beslut, som bidrar till en ökning
av antalet tobaksförsäljningsställen. Med varje ny kiosk, som tillkommer
här i landet, skulle ju, om kioskerna få rätt att försälja tobaksvaror, antalet
tobaksförsäljare ökas, och kioskerna växa, såsom herrarna veta, mycket snabbt
i antal.

Herr Bärg, Johan: Jag vet inte, herr talman, om ett bifall till det ena
eller andra förslaget innebär ett framsteg eller en bakåtsträvan. Det är väl
närmast en smakfråga, vilken beteckning man använder. Jag har haft rikliga
tillfällen här att lära mig en sak, och det är den: att stifta lagar, som
man på förhand vet icke komma att respekteras av människorna, kan inte kallas
för framåtsträvan åtminstone. På ett annat område, där restriktionsbestämmelserna
flöda, har jag trots min inställning till det problem, som jag
nu avser, gjort den erfarenheten, att man kan driva lagstiftningen så långt,
att den riskerar att bli ett. gyckel.

Jag måste säga, att såvitt jag förstår att bedöma denna sak, vore det
mycket klokare att låta kioskinnehavarna sälja tobak, så länge de hålla öppet,
än att begränsa försäljningen till ett visst klockslag, i tro att en sådan bestämmelse
kommer att respekteras av allmänheten och kioskinnehavarna. Jag
spår inte, utan jag uttalar såsom något bestämt, att örn utskottsförslaget bifalles,
kommer det att bli ett överflöd av lagöverträdelser, ifall man nu betraktar
ett avsteg från bestämmelserna som en verklig lagöverträdelse. Att
se saken så kommer näppeligen vare sig den ena eller andra parten att göra.

På detta område finnas emellertid mycket infama övervakare. Tobaksmonopolet
har ju haft för sed att, så långt det varit möjligt att kontrollera, inte
lämna rabatträtt till återförsäljare, som brutit mot gällande bestämmelser i
fråga örn tobakshandel. Kommer den ordningen att upprätthållas i framtiden,
är jag alldeles övertygad örn att Tobaksmonopolets ledning får mottaga meddelande
örn utslag i en mängd brott mot bestämmelserna, med resultat att
rabatträtten berövas ifrågavarande återförsäljare. Och då har hela spörsmålet
dragits in på trakasseriernas område, och det förbättrar inte saken. Det
synes mig mycket rimligare att man, även örn vissa erinringar kunna riktas
mot Kungl. Maj :ts förslag, ändå följer detta, och jag tillåter mig att bestämt
förutsäga, att örn man går utskottsvägen, dröjer det inte länge, förrän man
kommer underfund med att det var oklokt.

I herr Johan Bärgs yttrande instämde herr Herlits och herr Karlsson, Karl.

Herr Petersson, Knut: Herr talman! Jag skulle kunna instämma i mycket
av vad den siste ärade talaren sade. Även jag betraktar den föreslagna butikstängningslagen
såsom gående intill gränsen för det möjliga. Det är en överansträngning
av lagstiftningsmakten att göra lagen så detaljerad. Men jag kan

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)
inte följa honom, när han säger att han befarar en mängd lagöverträdelser såsom
en följd av utskottets förslag just i denna punkt. Överträdelserna kunna
val rimligtvis inte bli fler än derför närvarande äro, eftersom utskottet ingenting
annat föreslår än ett bibehållande av den nuvarande ordningen. Jag vet
inte, huruvida Tobaksmonopolet har haft några erfarenheter av det slag, som
den ärade talaren påpekade, men skulle man i framtiden göra några sådana erfarenheter,
kunna de näppeligen sägas vara en konsekvens av utskottets förslag.

Herr Åkerberg: Herr Petersson har två gånger påstått, att utskottets förslag
innebär ett bibehållande av den nuvarande ordningen, örn man läser den
nuvarande ^ författningen och den föreslagna nya författningen litet slarvigt,
kan man få den uppfattningen, men örn man läser dem noggrant, kommer man
till det resultatet, att utskottets förslag ingalunda innebär ett bibehållande av
den nuvarande ordningen utan en väsentlig utvidgning av den rätt, som hittills
tillkommit kioskerna.

. För närvarande kan kioskhandeln sägas falla utanför vad nian kallar handel
i lagens^menmg. Det finnes en definition — en mycket vag sådan för övrigt —
pa en ° sadan sorts affär, som inte beröres av de övriga bestämmelserna men
som får sälja vissa varor. Det står inte talat örn tobak, men såsom herr Linder
redan förut påpekat har genom domstols utslag konstaterats, att tobaksvaror
inte kunna hänföras till dem, som få säljas i den sortens affärer. Enligt
utskottets förslag skulle kioskerna upptagas såsom en kategori av affärer i
butikstängningslagen, och utskottet föreslår, att de få sälja tobak till klockan
sju. Sedan få kioskinnehavarna sätta undan tobaksvarorna och sälja andra
varor men inte tobak. Det innebär ju en väsentlig utvidgning av den rätt, som
nu tillkommer kioskerna, och därigenom blir, såsom här redan påpekats, kioskverksamheten
ytterligare ^utvidgad. Det kommer också att leda till att när
deri tidpunkten är inne, da hela problemet skall slutligen regleras, äro vi inne
i den där djungeln, som herr Linder talade örn och som det blir oss omöjligt
att komma igenom ens med den mest skarpslipade yxa.

Hur man kan bestrida, att utskottets förslag inbjuder till lagöverträdelser,
förstår jag inte. Det må vara riktigt, som herr Petersson säger, att kioskinnehavarna
redan nu överträda lagen. Det göra de på grund av de vaga bestämmelserna,
men örn utskottsförslaget antages, komma de >att göra det i kraft
av andra lagutskottets medgivande, och det vill jag för min del inte vara
med örn.

överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder förekomna yrkandena gjorde propositioner, först på godkännande
av nu föredragna delar av momentet enligt utskottets förslag samt
vidare^ därpa att förslaget i dessa delar skulle godkännas med de ändringar,
som påyrkats i den av herrar Norman och Sten därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på godkännande
av utskottets förslag till momentets lydelse i angivna delar, sig finna
denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerberg begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som godkänner nu föredragna delar av 11 § 3 mom. av andra lagutskottets
i utlåtande nr 31 framställda förslag till butikstängningslag, röstar

Ja;

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Förslag till arbetstidslag för detaljhandeln m. m. (Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes förslaget i dessa delar med de ändringar, som påyrkats
i den av herrar Norman och Sten därom avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för nej-propositionen.

Härefter föredrogs

Den återstående punkten i 11 § 3 mom.

Herr Löfvander: Med hänvisning till det beslut, som kammaren just fattat,
ber jag att få yrka, att sjätte stycket i det ifrågavarande momentet måtte utgå.

Efter härmed slutad överläggning gjordes propositioner, först på godkännande
av den nu ifrågavarande punkten samt vidare, enligt herr Löfvanders
yrkande, därpå att nämnda punkt skulle utgå ur förslaget; och förklarades
den senare propositionen vara med övervägande ja besvarad.

Övriga delar av ifrågavarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten C.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut med avseende å lagförslaget.

Punkterna D—F.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om upphä- Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande nr 32, i anledning av väckta
vande av kol- motioner angående upphävande av lagarna örn kollektivavtal och örn arbets lelctivavtalsla-

fj0mst0l samt av 3 a § i lagen örn medling i arbetstvister.
gen m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehatt tyra
inom andra kammaren väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 5 av herr Olsson i Stockholm m. fl., samt nr 156, 157 och 158 av herr
Senander m. fl.

I motionen II: 5 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta, att lagen örn
kollektivavtal och lagen örn arbetsdomstol samt den s. k. varsellagen skulle
omedelbart upphävas.

I motionen II: 156 hade yrkats, att riksdagen måtte besluta upphäva lagen
örn kollektivavtal.

I motionen II: 157 hade föreslagits, att riksdagen måtte besluta upphäva
lagen örn arbetsdomstol.

I motionen II: 158 hade hemställts, att riksdagen måtte besluta upphäva
den av 1935 års riksdag beslutade »lagen om varsel i arbetskonflikter».

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Om upphävande av kollektivavtalslagen m. m. (Forts.)

Med sistnämnda lag (»varsellagen») avsågs 3 a § i lagen om medling i
arbetstvister.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att motionen II: 5, i vad den avsåge upphävande av lagen örn kollektivavtal,
samt motionen II: 156 icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd; B.

att motionen II: 5, i vad den avsåge upphävande av lagen örn arbetsdomstol,
samt motionen II: 157 icke måtte föranleda till någon riksdagens
åtgärd; ävensom

C. att motionen II: 5, i vad den avsåge upphävande av 3a § i lagen örn
medling i arbetstvister, samt motionen II: 158 icke måtte föranleda till någon
riksdagens åtgärd.

Herr Linderot: Herr talman! Det är självfallet i år liksom tidigare lönlöst
att mot ett enhälligt utskott söka uppnå ett positivt resultat i den riktning, som
förordas i de här ifrågavarande motionerna. Men jag tycker, att motionerna
ändå inte böra begravas utan begravningstal, varför jag i största korthet vill
framföra några synpunkter, vilka egendomligt nog ingen ledamot av utskottet
synes ha beaktat.

Man tycks utgå ifrån att lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol liksom
den s. k. varsellagen numera av den svenska fackföreningsrörelsen och av
arbetarna i allmänhet betraktas såsom goda demokratiska lagar. Men så är
inte fallet. Det är endast riksdagsrepresentanterna för arbetarklassen jämte
några av ledarna inom fackföreningsrörelsen, som betrakta ifrågavarande lagar
såsom goda demokratiska lagar. Arbetarna i allmänhet anse, att de
flesta av de meningsmotsättningar mellan arbetare och arbetsgivare, som
ifrågavarande lagar avse att reglera, böra avgöras genom respektive
organisationers egna åtgärder. Jag skall inte anföra några exempel.
Jag vill endast hänvisa till att föreställningen örn likställighet mellan
arbetsgivare och arbetare inför dessa lagar, på vilken utskottet här bygger, är
felaktig, därför att likställighet mellan arbetsgivare och arbetare inte kan
åvägabringas genom lagstiftning. Varje lagstiftning kommer nödvändigtvis
att missgynna den ena eller andra parten, och i de ifrågavarande lagarna
finnas åtskilliga bestämmelser, som missgynna arbetarparten, det kan inte
bestridas.

I fråga om varsellagen ha två stora fackförbund, nämligen murarnas och
byggnadsträarbetarnas, i synnerligen tungt vägande skrivelser, som ha delats ut
till riksdagens ledamöter, påvisat, vilka nackdelar lagen medför, speciellt
för byggnadsfackens arbetare. Landsorganisationens ledning, som av utskottet
blivit tillfrågad, har beträffande kollektivavtalslagen och lagen örn arbetsdomstol
yttrat, att de böra bibehållas, men i fråga om varsellagen har landsorganisationens
ledning i viss mån anslutit sig till den av herr Senander m. fl.
i andra kammaren väckta motionen. Landssekretariatet anser, att undantag i
fråga örn varsel borde i lagen medges, när det gäller sympatiåtgärder, d. v. s.
sympatistrejk eller sympatilockout. Men inte ens detta ganska blygsamma
ändringsförslag, som landsorganisationen i Sverige tillstyrkt, har utskottet behagat
beakta. Landsorganisationens ledning kan inte beskyllas för någon
särskilt revolutionär inställning till dessa spörsmål, men det tycks nu lia blivit
ett axiom här i riksdagen, att örn kommunistiska partiets representanter framlägga
ett förslag, måste det, även örn det tilläventyrs tillstyrkes av landsorganisationens
ledning, lämnas obeaktat, därför att det är det kommunistiska

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Örn upphävande av kollektivavtalslagen m. m. (Forts.)
partiets representanter, som ha tagit initiativet. Jag finner inte, att detta är
en saklig behandling av motionerna. Det är en osaklig behandling, som riksdagens
högt betrodda utskott här låtit komma sig till last. Utskottet har inte
ens diskuterat frågan örn varsellagen från de synpunkter, som landsorganisationen
har anlagt. Jag tillåter mig därför att hemställa till ledamöterna i
kammaren att på sätt, som är möjligt, tillhålla utskottet att mera sakligt behandla
framlagda förslag än som ofta nog sker och i detta fall enligt min
mening faktiskt har ägt rum.

Beträffande kollektivavtalslagen och lagen örn arbetsdomstol framförde landsorganisationens
främste representant i riksdagen, när dessa lagar antogos, såsom
sin mening, att de icke av fackföreningsrörelsen skulle komma att åtlydas.
Det var kanske överord. Det är klart, att varken vi inom kommunistiska
partiet eller någon inom landsorganisationens ledning eller det socialdemokratiska
partiet föreställer sig, att arbetarklassen utan vidare kan sätta sig över
de lagar, som stiftas. Därtill fordras ju andra åtgärder än deklarationer i
riksdagen. Men det ligger ändå någonting i detta, att man bland fackföreningsrörelsens
representanter redan från början haft den uppfattningen, att ifrågavarande
lagar ändå måste bli till nackdel för fackföreningsrörelsen.

Det är ganska märkligt att se, hur lagstiftningen har verkat på detta såväl
som på andra områden. När jag var ung och stod ute på arbetsplatserna i
landet, fingo vi strejka för att få sluta kollektivavtal. Då fingo vi slåss för
den rätten. När sedan fackföreningsrörelsen blivit så stark, att vi kunde börja
få relativt sett goda kollektivavtal, var man färdig att ordna så, att det försvårades
för fackorganisationerna att utnyttja den kraft de äga för att skaffa
så fördelaktiga kollektivavtal som möjligt. Man kanske invänder, att detta
inte stämmer, eftersom det inte avgöres i lagen, hur kollektivavtalen bli utformade,
utan det avgöres av fackorganisationerna och arbetsgivarorganisationerna,
och eftersom det ju fortfarande förekommer strejker o. s. v. Ja, formellt
sett finnas naturligtvis de rättigheter kvar, som arbetarna tidigare förvärvat
i det hänseendet. Men reellt sett försöker man på olika sätt att förhindra
den direkta kraftutvecklingen från fackorganisationernas sida, och det
är mot denna tendens i lagstiftningen, som vi vända oss. Den direkta kraftutvecklingen
från arbetarorganisationernas sida är nämligen tyvärr inte större
än att den behöver få verka ohämmat för att arbetarnas intressen skola kunna
i tillbörlig mån tillvaratagas. Det är hämmande av den direkta kraftutvecklingen,
som vi motsätta oss. Det är mot det förminskande av möjligheterna
att komma tillrätta med oresonliga arbetsgivare, som speciellt varsellagen
medför, vi vända oss. Inom byggnadsfacken kan bestämmelsen örn sju dagars
varsel helt enkelt ställa arbetarna rättslösa i åtskilliga fall, då de genom en
direkt kraftåtgärd kunde vinna rättvisa. Därför borde åtminstone landsorganisationens
mening i det fallet ha beaktats inom utskottet.

Jag ber med de kommentarer jag nu har gjort, att få yrka bifall till motionerna
156, 157 och 158 i andra kammaren.

Herr Norman: Herr Linderots anförande var avsett som en fruktansvärd
salva mot andra lagutskottet, som han beskyllde för att inte ha handlagt det
föreliggande ärendet sakligt. Han hade dock en alldeles felaktig utgångspunkt
för sitt resonemang.

Herr Linderot framhöll, att i ifrågavarande motioner framlagts förslag,
som tillstyrkts av landssekretariatet, och han fann det förvånansvärt, att utskottet
inte ens beaktat detta landssekretariatets yttrande. Så ligger icke saken
till. De förslag, som herr Linderot här yrkat bifall till, gå ut på uppi

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Om upphävande av kollektivavtalslagen m. m. (Forts.)
hävande av vissa lagar, däribland den s. k. varsellagen. Motionärerna ha i år
liksom tidigare inte varit mera förhoppningsfulla, när det gäller möjligheten
att vinna bifall till sina förslag, än att de inte ansett sig behöva besvära sig
med att utarbeta någon lagtext, varför det förefaller mig, som om herr Linderots
yrkande knappast ens kan ställas under proposition.

Ifrågavarande spörsmål ha ju diskuterats här ideligen på grund av motioner,
och andra lagutskottet har i år varit så artigt mot motionärerna, att det
remitterat motionerna till olika organisationer för yttrande. I intet fall ha
ifrågavarande organisationer tillstyrkt bifall till motionerna. Herr Linderots
påstående i den riktningen gällde ett omdöme från landssekretariatets sida
rörande vissa alternativa önskemål, som framställts i en motionen nr 158 tillhörande
bilaga, men i motionen ha inte yrkats sådana ändringar av varsellagen,
varom herr Linderot nu talat. Det är väl ändå för mycket begärt, att
andra lagutskottet på grund av en så ofullständigt utformad motion som den
ifrågavarande skall ta ett eget initiativ i frågan.

Jag hemställer örn bifall till utskottets förslag.

Herr Linderot: Herr talman! Utskottets ärade ordförande sade, att det
vore tvivelaktigt, örn mitt yrkande överhuvud taget kunde ställas under proposition.
Jag är visserligen mycket ung här i församlingen i jämförelse med utskottets
ordförande, och jag borde väl därför böja mig för auktoriteten. Men
jag har i alla fall varit med så länge, att jag inte tror, att jag misstar mig, då
jag förutsätter såsom självklart, att mitt yrkande kan ställas under proposition.

Herr Norman riktade en anmärkning mot motionärerna, därför att de inte
föreslagit någon lagtext. Men då man föreslår, att en lag skall slopas, är det
väl inte vanligt, att man framlägger någon lagtext. Den anmärkningen kan
jag därför inte finna vara på något sätt berättigad.

Vidare yttrade herr Norman, att utskottet inte i detta fall kunde taga något
initiativ. Jag vet inte, vad herr Norman menar med initiativ. Men om landsorganisationen
i Sverige i av utskottet begärt yttrande meddelar som sin mening,
att en förändring av den och den karaktären bör vidtagas i en lag, är då
landsorganisationen i Sverige skyldig att utforma den för ändringen erforderliga
lagtexten åt riksdagen, eller är det andra lagutskottet, som är skyldigt
att göra det? Det förefaller mig som örn andra lagutskottet i dylikt fall borde
ha skyldighet att utforma de satser, som landsorganisationen i Sverige sålunda
velat ha införda i lagen. Jag tror inte, att ett riksdagens utskott är en sådan
fullkomligt mekanisk apparat, att det inte självt skall kunna formulera några
satser, avsedda att utgöra förändring av en bestående lag — i så fall är det ju
också märkligt, att herr Norman i dag har gått i elden för en hel massa lagändringar,
som herr Normans utskott har utarbetat. I sak är det därför ingen
invändning alls, som herr Norman här har lyckats prestera, utan det är i själva
verket bara ett erkännande av att utskottet, med så osakliga argument som
de herr Norman här själv har fört fram, behagar blankt avslå motionernas
yrkande.

Jag vidhåller mitt yrkande örn bifall till motionerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till motionerna
156, 157 och 158 i andra kammaren; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande ja besvarad.

Ang. prisreglerande
åtgärder
på jordbrukets
område.

56 Nr 34. Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Föredrogs sammansatta bevillnings- oell jordbruksutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner med mera.

Enligt överenskommelse mellan bevillningsutskottet oell jordbruksutskottet
hade till behandling i sammansatt bevillnings- och jordbruksutskott llänskjutits
dels Kungl. Maj :ts den 24 mars 1939 dagtecknade, till jordbruksutskottet
hänvisade proposition, nr 230, angående prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner, dels Kungl. Maj:ts den
24 mars 1939 dagtecknade, till bevillningsutskottet hänvisade proposition, nr
231, med förslag till förordning angående ytterligare utsträckning av Kungl.
Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7
juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och vissa andra fettvaror m. m. jämte
i ämnet väckta motioner, och dels vissa under motionstiden vid riksdagens
början väckta, till utskotten överlämnade motioner i ämnen, som berördes av
propositionerna eller avhandlade närstående spörsmål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte, i anledning av propositionen nr 230,

dels antaga vid propositionen fogade förslag till.

1) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 26 juni 1933 (nr 391)
angående mjölkavgift;

2) förordning örn fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 (nr 279)
angående slaktdjursavgift;

3) förordning angående ändrad lydelse av 11 § förordningen den 14 juni
1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl;

4) förordning om fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr
369) angående utförselbevis för råg och vete;

dels ock

1) medgiva, att Kungl. Majit finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 30 juni 1940 av införseln till riket av mjölk och mejeriprodukter
samt kasein i enlighet med av departementschefen i statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för den 24 mars 1939 angivna riktlinjer;

2) medgiva, att Kungl. Majit finge, örn så befunnes nödigt för stödjande
av priset å smör, vidtaga åtgärder för reglering för tiden till och med den
30 juni 1940 av införseln till riket av margarin, konstister och fettemulsion
samt av råvaror för margarinindustrien och ämnen, varav dessa framställdes,
i enlighet med av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna riktlinjer; 3)

medgiva, att Kungl. Maj :t finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 30 juni 1940 av införseln till riket av slaktdjur samt kött
och fläsk i enlighet med av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna
riktlinjer;

4) medgiva, att Kungl. Majit finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 30 juni 1940 av införseln till riket av ägg m. m. i huvudsaklig
överensstämmelse med nu gällande bestämmelser;

5) medgiva, att Kungl. Majit finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 31 augusti 1940 av införseln till riket av malt i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen i statsrådsprotokollet angivna
riktlinjer;

6) medgiva, att Kungl. Majit finge vidtaga åtgärder för reglering för tiden
till och med den 31 augusti 1940 i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande
bestämmelser av införseln till riket av vete och råg samt därav framställda
produkter;

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

7) medgiva, att Kungl. Majit finge, då särskilda skäl därtill föranledde,
för tiden till och med den 31 augusti 1940 bestämma, att restitution av tull
enligt 4 § förordningen den 4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution
(kvarnindustrirestitution) ej finge åtnjutas eller finge åtnjutas allenast i
mindre omfattning än i nämnda paragraf sades;

8) bemyndiga Kungl. Majit att träffa avtal med svenska spannmålsaktiebolaget
för tiden från och med den 1 september 1939 till och med den 31
augusti 1940 i huvudsaklig överensstämmelse med av departementschefen i
statsrådsprotokollet angivna grunder;

9) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att efter beslut av Kungl.
Maj it i mån av behov tillhandahålla svenska spannmålsaktiebolaget svenska
statens fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett
nominellt belopp av 25,000,000 kronor för att av bolaget pantförskrivas såsom
säkerhet för lån i riksbanken;

10) godkänna i § 10 av avtal den 26 augusti 1938 mellan statens potatismjölsnämnd
och Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. av nämnden
gjord utfästelse;

11) besluta, att av de avgifter för täckande av förluster å spannmålsregleringen,
vilka efter avdrag av restitutioner inflöte under budgetåret 1939/40,
skulle till fonden för mötande av sådana förluster överföras det belopp, som
överstege 2,000,000 kronor;

12) anvisa för budgetåret 1939/40:

a) till Beredskapslagring av fodersäd ett förslagsanslag av 300,000 kronor;

b) till Avsättning till jordbrukets prisregleringsfond ett förslagsanslag av
55,000,000 kronor;

c) till Avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen
ett förslagsanslag av 6,000,000 kronor;

B) att riksdagen måtte, i anledning av propositionen nr 231,

1) antaga vid propositionen fogat förslag till förordning angående ytterligare
utsträckning av Kungl. Maj :ts befogenhet att meddela förordnande
jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och
vissa andra fettvaror,

2) besluta att, i den mån förordnande örn uttagande av accis enligt, förordningen
örn accis å margarin och vissa andra fettvaror av Kungl. Majit meddelades,
Kungl. Majit skulle äga att för tid, varunder sådan accis utginge,
förordna, att med accisförordnandet avsedd vara skulle beläggas med tull,
som motsvarade den för densamma bestämda accisen, eller, därest tull å varan
redan utginge, en med accisbeloppet förhöjd tull; dock att fran sadan tull
eller tullförhöjning skulle undantagas vara, som infördes uteslutande för tillverkning
i och för försäljning av annan accisbelagd vara;

C) att följande motioner, nämligen

T: 15 och lii 17, likalydande, T: 219 och lii 318, likalydande, I: 220 och
lii 141, likalydande, I: 221 och lii 342, likalydande, I: 222 och lii 338, likalydande,
I: 313 och lii 463, likalydande, I: 314 och lii 461, likalydande,
I: 315, I: 316, I: 324 och lii 497, likalydande, I: 328 och lii 489,
likalydande, I: 329''och lii 487, likalydande, I: 330. I: 331 och lii 482, likalydande,
I: 332 och lii 483, likalydande, lii 444, lii 462, lii 484, lii 485,
lii 486, lii 488, IT: 490, lii 491, lii 492, lii 493, lii 494, lii 495 ävensom
TI: 496,

måtte, i den mån de icke kunde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

I de likalydande motionerna I: 221 av herr von Heland och II: 342 av
herrar Andersson i Dunker och Wolgast hade hemställts, att riksdagen måtte
ställa ett belopp av tre miljoner kronor till Kungl. Maj:ts förfogande samt
att detta belopp tillsammans med margarinaccismedel i enlighet med vad som
i motionerna I: 220 och II: 141 föreslagits måtte användas till utdelning av
smör till mindre bemedlade barnrika familjer.

I motionen I: 310 av herrar Näslund och Bäckström hade hemställts, att
riksdagen ville avslå det i propositionen nr 230 föreslagna bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att lämna stöd för export av fodersäd under kommande
skördeår.

I de likalydande motionerna I: 324 av herr Domö m. fl. och II: 497 av herr
Bagge m.° fl. hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 231 måtte ''besluta att ändra förordningen örn accis å margarin och vissa
andra fettvaror m. m. därhän, att övre gränsen för Kungl. Maj :ts befogenhet
att uttaga accis höjdes från 60 öre till 75 öre pr kg.

Vidare hade i de likalydande motionerna 1: 328 av herr Domö m. fl. och
11:489 av herr Bagge m. fl. hemställts, att riksdagen vid behandlingen av
propositionen nr 230 angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område dels

ville uttala sig för

1) att den under månaderna kring årsskiftet 1938/39 uppnådda genomsnittliga
prisnivån för jordbrukets produkter borde betraktas såsom en minimigräns,
vilken endast undantagsvis skulle få underskridas;

2) att margarinaccisen skulle kunna höjas utöver vad Kungl. Majit föreslagit
i den utsträckning, som kunde erfordras för att möjliggöra uttagandet
av det eftersträvade smörpriset;

3) att för utförsel av fodersäd exporttillägg skulle få utbetalas även för
att säkerställa ett tillfredsställande fodersädespris inom landet, för vilket ändamål
det av Kungl. Majit begärda anslaget å 2 milj. kr. skulle få överskridas
och subsidiärt finansieras med veteavgifter;

4) att stödköpspriserna å brödspannmål borde, örn förhållandena så påkallade
eller medgåve, höjas intill 18 kronor pr dt under höstmånaderna med en
mot lagringskostnaderna svarande successiv stegring under efterföljande månader,
varvid hittills gällande prisskillnad mellan råg och vete ej längre borde
tillämpas;

dels ville besluta

1) att kostnaderna för beredskapslagret av brödsäd ej skulle belasta fonden
för mötande av förluster å spannmålsregleringen;

2) att det begärda anslaget ur jordbrukets prisregleringsfond till särskilda
åtgärder till befrämjande av jordbruket i Norrland skulle höjas från 800,000
kronor till 1 miljon kronor;

dels ville i övrigt beakta ''de i motionerna anförda synpunkterna.

Slutligen hade i de likalydande motionerna 1:332 av herr Näslund m. fl.
och 11:483 av herr Sandberg m. fl. hemställts, att riksdagen vid behandling
av Kungl. Maj :ts proposition nr 230 måtte besluta,

att till särskilda åtgärder till befrämjande av jordbruket i Norrland skulle
ur jordbrukets prisregleringsfond för budgetåret 1939/40 anvisas ett belopp
av 1,000,000 kronor,

att bidrag till anläggande eller ombyggnad av andelsmejerier i lappmarken
och därmed jämförliga trakter av landet skulle utgå med 40 procent av anläggningskostnaden,
Kungl. Maj :t dock obetaget att därest vederbörande hus -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
hållningssällskap på grund av särskilda förhållanden funne sig böra tillstyrka
högre bidrag än 40 procent besluta i enlighet därmed, och

att kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 650) angående statsbidrag för sändningar
av vissa fodermedel till Västerbottens eller Norrbottens län skulle
ändras i enlighet med vad i dessa motioner angåves.

I motiveringen hade utskottet beträffande fodermedelsregleringen anfört
bland annat följande:

»På grund av särskilda omständigheter har riksdagen tidigare i år på
hemställan av Kungl. Majit medgivit, att under innevarande regleringsperiod
av jordbrukets prisregleringsfond må användas högst 2 miljoner kronor för
stödjande av en export av fodersäd. I propositionen nr 230 har departementschefen
på förslag av jordbruksutredningen begärt enahanda bemyndigande
för regleringsåret 1939/40. I motionen I: 316 yrkas avslag å departementschefens
hemställan i denna del. I likhet med departementschefen hyser utskottet
principiella betänkligheter mot att inordna exportstödjande åtgärder
i regleringssystemet på förevarande område. Då emellertid i propositionen
förutsatts att bemyndigandet skall tagas i anspråk endast vid en riklig
foderskörd och för att motverka ett starkare prisfall å fodersäd, anser sig utskottet
kunna tillstyrka detsamma. Utskottet delar departementschefens åsikt,
att'' exportstödet icke bör ha till syfte att säkerställa ett visst prisläge å inhemskt
foder, och kan således icke biträda de yrkanden i motsatt riktning, som
framställts i motionerna I: 328 och II: 489.»

Vid utlåtandet hade reservationer avgivits av, utom andra,

l:o) herrar Bengtsson, Lundell, Mannerskantz och Liedberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, i anledning av propositionen nr 230 samt med bifall
till motionerna 1:328 och 11:489,

dels antaga —• — — (lika med utskottet)---av 6,000,000 kronor;

B) att riksdagen måtte, i anledning av propositionen nr 231 samt med bifall
till motionerna I: 324 och II: 497,

2) antaga i reservationen infört förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) örn accis å margarin och
vissa andra fettvaror;

3) besluta att, i den mån förordnande örn uttagande av accis enligt förordningen
örn accis å margarin och vissa andra fettvaror av Kungl. Maj :t meddelades,
Kungl. Maj :t skulle äga att för tid, varunder sådan accis utginge, förordna,
att med accisförordnandet avsedd vara skulle beläggas med tull, som motsvarade
den för densamma ibestämda accisen, eller, därest tull å varan redan utginge,
en med accisbeloppet förhöjd tull; dock att från sådan tull eller tullförhöjning
skulle undantagas vara, som infördes uteslutande för tillverkning i och för försäljning
av annan accisbelagd vara;

C) att följande motioner, nämligen

1:15 och 11:17, likalydande, 1:219 och 11:318, likalydande, 1:220 och
11:141, likalydande, 1:221 och 11:342, likalydande, 1:222 och 11:338, likalydande,
1:313 och 11:463, likalydande, 1:314 och 11:461, likalydande, I:
315, 1:310, 1:329 och 11:487, likalydande, 1:330, 1:331 och IT: 482, lika -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
lydande, 1:332 och 11:483, likalydande, 11:444, 11:462, 11:484, 11:485, II:
486. II: 488, II: 490, II: 491, 11:492, II: 493, II: 494, II: 495 ävensom II: 496,

måtte, i den mån de icke knnde anses besvarade genom vad utskottet förut
anfört och hemställt, av riksdagen lämnas utan åtgärd;

2:o) herrar Elon Andersson, Björnsson och Carlström, vilka ansett, att utskottets
utlåtande, i vad det avsåge fodermedelsregleringen, bort hava den lydelse,
som i denna reservation angivits;

3 :o) herr Lövgren, vilken ansett, att utskottet i anledning av motionerna
I: 332 och 11:483, likalydande, bort tillstyrka i reservationen angivna ändringar
av kungörelsen den 30 juni 1937 (nr 650) angående statsbidrag för
sändningar av vissa fodermedel till Västerbottens och Norrbottens län.

I den av herr Elon Andersson m. fl. avgivna reservationen hade för det nyss
återgivna stycket av utskottets motivering förordats följande lydelse:

»I propositionen nr 230 har departementschefen på förslag av jordbruksutredningen
begärt bemyndigande för Kungl. Majit att under regleringsåret
1939/40 av jordbrukets prisregleringsfond få använda högst 2 miljoner kronor
för stödjande av export av fodersäd. I motionen 1:316 yrkas avslag å
departementschefens hemställan i denna del. Liksom departementschefen
hyser utskottet principiella betänkligheter mot att inordna exportstödjande
åtgärder i regleringssystemet å förevarande område. För sin del tillmäter
utskottet dessa betänkligheter sådan betydelse, att utskottet, i överensstämmelse
med vad som yrkats i sistberörda motion, icke anser sig kunna tillstyrka
det ifrågasatta bemyndigandet för Kungl. Majit. Härav följer, att
utskottet icke kan biträda de yrkanden i motsatt riktning, som framställts
i motionerna 1:328 och 11:489.»

Herr Mannerskantz: Herr talman! Årets proposition angående jordbruksregleringen
bör rättvisligen sägas innehålla något allvarligare försök, än som
tidigare varit vanligt, att skapa möjligheter att nå de mål, som ha blivit uppsatta.
På en del punkter ha emellertid vi högerreservanter funnit, att vissa
försvagande formuleringar kvarstå även i utskottsutlåtandet.

Vad först beträffar det allmänna uttalande, som utskottet och Kungl. Majit
göra angående hur långt man vill utsträcka de prisreglerande åtgärderna, så
ba vi reservanter inte kunnat finna, att det uttalandet alldeles täcker vad som
behöver göras. Denna meningsskiljaktighet sammanhänger med vad man anser
behövligt för att jordbruksnäringen som sådan skall kunna få tillräcklig
bärighet. Då Kungl. Maj :t och utskottet säga, att man anser att prisnivån
skall få variera mellan 15 % över och 15 % under den medelprisnivå, som rådde
1925—1929, så ha vi reservanter på den punkten velat få fram en något starkare
formulering och ha för vår del föreslagit, att »den under månaderna kring
årsskiftet 1938/39 uppnådda genomsnittliga prisnivån må betraktas som en
minimigräns, vilken endast tillfälligtvis bör — utan att åtgärder däremot vidtagas
— få underskridas».

Nu har det vid utskottsbehandlingen gjorts gällande, att det just inte skulle
vara någon skillnad mellan dessa båda uttalanden. Jag skall då ta ett exempel
för att visa, vari denna skillnad består. Örn det exempelvis gäller att med regleringspengar
vidta åtgärder för infrysning av kött och fläsk, så kan detta enligt
Kungl. Maj :ts och utskottets formulering inte gärna äga rum förrän partiprisnivån
på fläsk i Stockholm blivit lägre än enligt den formulering, som vi
ha föreslagit. Utskottets formulering innebär, att regleringspengar kunna få
tas i anspråk för infrysning av fläsk först när prisnivån här i Stockholm kommer
ned till 1 krona 25 öre per kg., medan detta enligt vårt förslag kan ske

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. pris re gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
redan vid ett pris av 1 krona 35 öre" per kg. Denna åtskillnad mellan vår formulering
och utskottets gäller givetvis även i fråga om de övriga grenarna av
jordbruksregleringen. _ .

Utskottet har i detta sammanhang också gjort det uttalandet, att hela prisregleringen
kan påverkas av i vad mån produktionen sväller ut vid ett högre
prisläge. Örn man klarlägger, att huvuddelen av prisregleringarna består i
att man inte tillåter alltför mycket import av t. ex. fodermedel, utan att huvuddelen
av den svenska animalieproduktionen är baserad på vad som växer
på den svenska jorden, så blir det uppenbart, att det. finns gränser uppdragna
för hur långt produktionen inom jordbruket kan drivas upp. Utskottets uttalande
kan därför vara riktigt när det gäller en enstaka gren av jordbruksnäringen,
men det är inte riktigt som jordbruksutskottet här säger, att produktionen
inom jordbruket kan drivas upp hur långt som helst. Produktionen
drives upp genom växtförädlingens framåtskridande, därigenom att jorden
kommer i högre kultur, genom att bättre och bättre brukningsmetoder användas
och så vidare, men att man skulle kunna under ett regleringsår driva upp
den sammanlagda jordbruksproduktionen något nämnvärt bara därför att prisläget
blir högre torde vara en sanning med mycket stor modifikation. Man kan
företa en överflyttning från odling av höstsäd till odling av vårsäd eller till
vallodling, och man kan ha fler eller färre svin och andra djur, men man kan
inte göra alltsammans på en gång, utan när man ökar produktionen på det ena
området, så minskar man den på det andra och tvärtom.

Vi veta, att trycket av de fördyrande omständigheter, vartill statsmakterna
till en stor del själva bära skulden, inte har upphört utan alltjämt fortfar.
Vi veta också, att behovet av kapitalinvesteringar är mycket stort i jordbruksdriften,
dels för att rationalisera driften, anskaffa mera maskiner och bättre
ekonomibyggnader, och dels för att skapa bättre bostadsförhållanden både åt
de anställda i jordbruket och åt jordbrukarna själva. Allt detta kan ske endast
örn man har pengar till det, och man kan ju inte ständigt bara öka skulderna,
utan sådant måste till en stor del finansieras genom överskott på den löpande
driften. Men många jordbrukare arbeta under så ogynnsamma förhållanden,
att de ha svårt att få löpande debet och kredit att gå ihop, även örn de inte
alls vilja göra några sådana större kapitalinvesteringar. När vi därför studerat
de förhållanden jordbruket för närvarande arbetar under, så lia vi för
vår del kommit till den slutsatsen, att det inte är tillrådligt att komma ned
under en prisnivå, som vi i reservationen ha fixerat till den under månaderna
kring årsskiftet 1938/39 uppnådda genomsnittliga prisnivån.

Vi ha valt denna nya riktpunkt eller minimigräns därför att perioden 1925—-1929 nu synes oss börja bli så avlägsen, att det kan vara skäl att ta fasta på
någon period, som ligger oss närmare i tiden. Efter vad jag kan första ha vi
heller ingen möjlighet att räkna med att omkostnaderna inom jordbruket skola
komma att nedgå under den närmaste framtiden. Vi hysa inte någon särskild
önskan att pressa ned lönerna för våra anställda, vi lia ingen lust att förmena
dem möjligheten av bättre bostadsförhållanden och så vidare. Och när vi inte
tro. att det finnes möjlighet afl genom rationalisering av driften och andra
sådana åtgärder under närmaste regleringsåret vinna så mycket, att man kail
finansiera sådana välmotiverade driftskostnader, som jag nyss talat örn, sa
finnes till slut ingen annan utväg att hålla pa, ån att vi mäste satta produktprisnivån
tillräckligt högt.

Jag har här sett frågan ur jordbrukets synpunkt, inell det är kanske inte heller
alldeles ur vägen att erinra örn vilken utomordentligt stor betydelse det har
för liela riket, att vår jordbruksnäring, som är landet största näringsgren,
har ett kraftigt pulserande liv och kan sköta sina finanser tillräckligt val. Det

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisre ojer ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
är nog ingen överdrift att säga, att det svenska jordbruket är den största
avnämaren av den svenska industriens produkter. Och skulle det svenska jordbruket
bringas att minska inköpen av industriprodukter både för driftens upprätthållande
och för de egna personliga behoven hos dess utövare, så kan
det inte undvikas, att detta måste bli till nackdel för den svenska industrien,
både för dess företagare och för dess anställda. Jag måste därför hävda nödvändigheten
av att den produktprisnivå man vill sträva efter inte fastställes
i enlighet med Kungl. Maj:ts och utskottets formulering utan får den mera
jordbruksvänliga formulering, som vi reservanter lia funnit vara den riktiga.

Liksom tidigare är jordbruksregleringen även i år väsentligen uppdelad
efter de olika produktionsgrenarna, mjölkregleringen, slakteriregleringen, fodermedelsregleringen
och brödsädsregleringen samt beredskapslagringen. Några
större nyheter ha inte föreslagits annat än på mjölkregleringens område. Här
är den stora nyheten, att man har föreslagit försöksvis införande av en favorisering
av de mindre jordbrukarna på så sätt, att för de första 450 kg. mjölk,
som levereras under varje månad, skall restitueras ett belopp, som per kilogram
mjölk motsvarar mjölkavgiften. Detta har jordbruksutredningen föreslagit.
Men om detta förslag också fått bli riksdagens beslut, hade det ingalunda
tillfört varje småbrukare en ytterligare inkomst av 108 kronor per år,
ty det hade också^ inneburit en minskning av möjligheterna att erhålla prisutjämningsbidrag
pa den vanliga produktmjölken. De 20 miljoner kronor, som
beräknats åtgå för att restituera mjölkavgiften för de först levererade 450
kg. mjölk per^ månad,. skulle nämligen tagas från prisutjämningsfonden, och
det bleve på så sätt mindre belopp än tidigare, som kunde utdelas från denna.
Man har beräknat en genomsnittlig minskning av prisutjämningsbidraget för
mjölken med 0.9 öre per kilogram, men örn bidraget i enlighet därmed skulle
utgöra 1.1 öre per kilogram ger detta för de första 450 kg. mjölk 4 kronor
95 öre per månad och 59 kronor 40 öre per år. Det beloppet innebär en avsevärd
reducering av den beräknade vinsten på 108 kronor.

Detta har jordbruksministern insett, och han har för den skull formulerat
uttalandena angående smörpriset något annorlunda än jordbruksutredningen
föreslagit. Statsrådet liksom även utskottet förordar nämligen, att mjölkavgiften
må utgå nied 2 öre upp till ett smörpris av 3 kronor. Detta förslag
hälsa, vi för vå.r del med stor tillfredsställelse, ty det överensstämmer med den
princip, som vi förfäktat under många år, att man inte skall ta igen med ena
handen vad man ger med den andra.

Vad vi nu lia att invända på denna punkt är att det inte finns någon garanti
för att ett partipris på smöret av 3 kronor per kilogram skall kunna upprätthållas
utan risk för minskning av den inhemska smörkonsumtionen. Jag vill
inte göra gällande, att en sådan minskning vore alldeles ofrånkomlig, men
då man betänker, hur konsumtionen av fett här i landet utvecklar sig så att
magarinförsäljningen ökas, behöver man kanske inte vara alltför stor pessimist
för att säga, att det är ganska osäkert, örn man på denna väg kan vinna vad
Kungl. Majit och utskottet tro är möjligt.

. Örn svenska mejeriernas riksförening sätter smörpriset till 3 kronor per
kilogram, och. örn det skulle visa sig en nedgång i smörkonsumtionen inom
landet till följd härav, då få vi lika stora kvantiteter över till export, som
denna nedgång i den inhemska smörkonsumtionen omfattar. Den exporten
kostar då genast pengar ur jordbruksregleringens synpunkt sett. Jag vill här
inskjuta, att jag för min del är ense med utskottet om att smörexporten med
nuvarande exportpris inte är förlustbringande för landet. Jag inser till fullo,
att detta utskottets uttalande ur nationalekonomisk synpunkt sett är riktigt.
Vi importera nämligen margarinråvarorna till så billigt pris, att kostnaderna

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
för smörexporten uppvägas. Men detta resonemang håller som sagt inte streck
om man betraktar saken enbart ur jordbruksregleringens synpunkt.

Jag vet att många människor anse det vara alldeles oriktigt att exportera
smör för ett pris, som är lägre än priset på hemmamarknaden. Men i det sammanhanget
vill jag erinra om att detta förhållande förekommer i ganska betydande
omfattning även inom industrien. När industrien exporterar varor får
den i många fall restitution för den tull, som erlagts för den importerade råvaran.
I viss män sker precis detsamma inom jordbruksregleringen. Yi erlägga
en importavgift för importerade fodermedel, särskilt kraftfoder men
även andra fodermedel, och med dessa pengar bestrida vi sedan kostnaderna för
smörexporten. Örn det nu vore så, att importavgifterna helt täckte kostnaderna
för exporten, så tycker jag inte någon industriellt betonad människa skulle
kunna ha något att anmärka. Men nu är det klart, att importavgifterna äro
otillräckliga och att även andra medel måste tillskjutas för smörexporten. Det
vore därför inte riktigt att säga, att förhållandet är exakt detsamma inom jordbruksregleringen
som inom vissa industrier, men principen är likväl densamma.

När vi alltså betvivla, att det finns hundraprocentig visshet örn att vi skola
kunna vidmakthålla vår inhemska smörkonsumtion vid ett partipris av 3 kronor
per kilogram, så vilja vi inte utsätta oss för den eventualiteten, att resultatet
av de här föreslagna åtgärderna skall bli en försämring för praktiskt
taget alla jordbrukare, som leverera mer än 450 kilogram mjölk per månad,
d. v. s. drabba hela det medelstora och det större jordbruket, som dock måste
anses svara för huvudparten av mjölkproduktionen. Yi vilja därför införa en
säkerhetsmarginal, som ger Kungl. Maj :t möjlighet att uppfylla det löfte, som
givits både i propositionen och i utskottsutlåtandet. Den marginalen består i
att vi för vår del anse, att om det skulle gå så, att smöret inte kan avsättas i
samma eller helst något utökade mängder inom landet vid ett högre smörpris
än det nuvarande — då således marginalen mellan margarinpriset och smörpriset
ökas, låt oss säga med 15 öre per kilogram — så skall det vara möjligt
att få margarinaccisen något högre, och vi ha som maximum föreslagit 75 öre
per kilogram margarin.

Jag ber att få understryka, herr talman, att vi för vår del inte ha ansett, att
denna höjning av margarinaccisen ovillkorligen skall tillämpas, utan örn de här
föreslagna åtgärderna kunna fås att fungera tillfredsställande ändå, så anser
jag det lyckligast. Men då vi inte kunna vara lika optimistiska som utskottet,
så vilja vi ha en bestämmelse örn denna säkerhetsmarginal.

Vi hade nästan trott, att det skulle varit möjligt att få med några bondeförbundsrepresentanter
på denna linje. Det har ju motionerats i ganska positiv
anda i denna sak från bondeförbundet, och då en representant för detta parti
här i kammaren har uttalat, att margarinet är jordbrukets fiende nr 1, så fanns
det nog anledning att vänta litet grand hjälp från det hållet. Det visade sig
emellertid, att trots att det här föreligger massmotioner från bondeförbundet
om höjning av margarinaccisen med 15 öre, så kunde man inte få medhåll inom
utskottet för ett sådant uttalande.

Här har förespeglats, att denna bondeförbundsmotion inte skulle vara att
tolka så, att man begärt att få margarinaccisens maximiram höjd, utan endast
att man velat ha accisen höjd från 45 till 60 öre. Vi ha forskat litet grand i
den frågan, och därvidlag har jag först och främst gjort den reflexionen, att
inte behöver en riksdagsman, i all synnerhet örn han har sin egen partiordförande
som jordbruksminister, motionera örn att det som redan är bestämt skall
tillämpas. Ty maximiramen är redan 60 öro per kilogram margarin, och Kungl.
Majit har därför möjlighet att höja accisen till 60 öre från nuvarande 45 öre.
För det andra har samme motionär i en annan motion, nämligen den sorn har

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
nr 329 i första kammaren och 487 i andra kammaren, hänvisat till denna motion
och uttalat, att mycket skulle vara vunnet om dessa medel, alltså höjningen av
mar g annae eisen, kunde utgå i enlighet med de vid årets riksdag väckta motionerna
nr 220 och 221 i första kammaren och 141 och 342 i andra kammaren.
I dessa motioner föreslås, att maximeringen av margarinaccisen höjes med 15
öre och så vidare. Det finns väl ingen möjlighet att missförstå detta, och det
var därför en missräkning, att vi inte kunde uppnå medhåll just för ett sådant
uttalande.

Då utskottet dessutom skriver, att det inte för närvarande behövs några
»omedelbara ingripanden från statens sida i syfte att ytterligare tränga tillbaka
försäljningen av margarin», så tycker jag att detta är ett ganska vågat
påstående. Jag skall endast omnämna, hur det förhåller sig med vårt behov
att exportera smör. Vår smörexport har under den gångna vintern i regel inte
kostat mer än 250,000 ä 300,000 kronor i veckan, men enligt den senaste tillgängliga
veckorapporten från mejeriernas riksförening, som gäller förra veckan,
kostade smörexporten då 624.114 kronor 51 öre. Den exporterade kvantiteten
utgjorde veckan 14/s—20/s 632,308 kilogram mot 517,000 kilogram föregående
vecka och 505.000 kilogram motsvarande vecka förra året. Det kan
alltså mycket väl inträffa situationer, då man måste göra ganska avsevärda
ingripanden för att få smöret avsatt både inom och utom landet på bästa sätt.
Att utskottsutlåtandet är så negativt i detta avseende beror väl sannolikt på
att man inte har varit i tillfälle att följa utvecklingen på mejerihanteringens
område. Jag måste därför, herr talman, i fråga örn denna del av utskottsutlåtandet
be att få förorda den formulering, som jag och mina medreservanter
föreslagit, varigenom det även blir möjligt för Kungl. Maj:t att, örn så behöves
—- och jag underförstår därvid: men inte förr — kunna ytterligare höja margarinaccisen
upp till 75 öre per kilogram.

Beträffande fodermedelsregleringen ha tre uppfattningar gjort sig gällande
inom utskottet. Den uppfattning, som företrädes av oss högerreservanter, är
den, att sädesodlingen — såväl brödsädes- som fodersädesodlingen — överhuvud
taget skall betraktas som en enhet och att regleringsåtgärderna kunna få
tillgripas där de göra bästa nyttan och inte ensidigt inriktas på brödsädesodlingen.
Vi ha även önskat, att riksdagen skulle uttala sig för att det belopp
av 2 miljoner kronor, som Kungl. Maj:t här har föreslagit, skulle kunna få
höjas, örn det visar sig, att man därigenom skulle kunna göra det svenska jordbruket
en tjänst. Vi ha dessutom föreslagit, att utskottet skulle uttala sig för
att detta belopp skulle kunna få användas i syfte att stödja ett tillräckligt högt
foderpris inom landet, och vi ha föreslagit detta, därför att vi äro fullkomligt
övertygade örn — och den saken har från högerns sida framhållits här i åtminstone
tio års tid — att det väsentliga härvidlag är, att den svenska fodersädsproduktionen
och överhuvud hela den svenska skörden får ett värde. Värdet
av skörden på den svenska jorden måste nämligen anses vara det primära,
medan vinsten på förädlingen av det importerade fodret är en sekundär sak.
Om priset på fodermedlen är för lågt, ökas risken för att den animaliska produktionen
skall stiga, med påföljd att priset på animalieprodukterna inte kan
hindras att sjunka. På något annat sätt tror jag inte att man i verkligheten
kan se denna sak.

Utskott små joritet en har gjort sig till tolk för en annan uppfattning. Utskottet
biträder nämligen Kungl. Maj :ts förslag örn att man skall kunna få
använda upp till 2 miljoner kronor för att exportera fodersäd och därigenom
stödja fodersädsmarknaden. Men man vill inte gripa in så långt i alla lägen
som egentligen skulle behövas. Enligt en tredje uppfattning slutligen, som
kommit till uttryck i en reservation, avgiven av tre utav utskottets ledamö -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ter, yrkas avslag på förslaget beträffande fodersädsexporten. Den frågan har
dryftats ganska ingående inom utskottet, och det kanske blir anledning att
speciellt upptaga den här om någon stund, då jag förmodar att vi komma att
få höra uttalanden av dem, som reserverat sig mot det föreslagna stödjandet
av exporten av fodersäd, och därför skall jag inte just nu uppehålla mig länge
vid den saken. Jag vill dock påpeka, att det måste vara riktigt, såsom jordbruksministern
själv för några år sedan uttalade och som jag tror att jag själv
sagt här vid en debatt tidigare, att även den, som köper allt sitt foder, förlorar
på att det blir så stor produktion inom landet av animaliska produkter
att priset därpå blir för lågt. För riktigheten av denna uppfattning kan det
givas belägg både siffermässigt och genom praktiska erfarenheter.

Vad slutligen beträffar stödverksamheten i fråga om brödsädesodlingen, ha
vi reservanter varit av samma uppfattning som utskottsmajoriteten, att priset
på brödsäd bör hållas vid en miniminivå genom stödköp och att priset_ därvidlag
bör vara kronor 16:50, eventuellt 17 kronor, såsom Kungl. Maj :t föreslår.
Men vi reservanter anse, att det kan komma att inträffa sådana förhållanden
att man bara genom en mindre stödköpsverksamhet, t. ex. genom uppköp
av några få tusen ton spannmål skulle kunna stabilisera marknadens
prisläge vid en högre nivå än den föreslagna. Jag ber att få påpeka, att medelpriset
på vete under åren 1925—1929 varit 22 kronor 66 öre per deciton.
Till och med enligt utskottets allmänna direktiv skulle man alltså kunna tänka
sig ett pris på vete, som ligger 15 procent under detta medelpris, eller
kronor 19:28; men då priset 22: 66 beräknats efter medelpriset för hela året
under den nämnda perioden, och det här omtalade, önskvärda priset är ett
höstpris, skulle man kunna antaga, att detta skulle kunna vara 18 öre per kilogram.
Vi mena då, att det inte är för mycket begärt, att staten även skulle
kunna företaga stödköp till 18 öre per kilogram för att därigenom vinna, att
prisnivån stabiliserades uppe på denna nivå.

Flera olika omständigheter kunna tänkas möjliggöra en sådan utveckling.
Det kan inträffa ogynnsamma skördeförhållanden i de stora spannmålsproducerande
länderna ute i världen. På den nordamerikanska kontinenten äro
skördevariationerna ofta mycket stora från det ena året till det andra, och
ganska katastrofala missväxtår kunna inträffa, särskilt i norra Amerika. Det
kan också tänkas, att den svenska skörden skulle kunna råka ut för någon
kalamitet, och det kan överhuvud taget bli andra omständigheter såväl inom
som utom landet, som möjliggöra ett högre pris. Med tanke därpå är det
knappast rimligt, att stödköpsverksamheten låses fast vid den föreslagna prisnivån.
Ett till kronor 16: 50 eller 17 kronor fixerat stödköppris för vete skulle
kunna medföra, att priset stabiliserades vid en lägre nivå än den som annars
skulle kunna beräknas. Under ett föregående regleringsår har ju Kungl.
Maj:t funnit det vara önskvärt och lämplikt att företaga stödköp till priser,
som voro högre än vad direktiven angåvo, och samma läge kan tänkas återkomma
.

Vad slutligen beträffar beredskapslagringens finansiering veta vi ju, att
den frågan diskuterats här under flera år. Jag tycker därför att det bör vara
på tiden, att de svenska statsmakterna besluta sig för att fastställa, hur
stort vårt beredskapslager behöver vara för att konsumenternas behov av brödsäd
skall vara säkrat under en avspärrning och i krigstid. Vi Ira här i vår
reservation sagt, att en viss del av denna spannmålslagring bör betraktas såsom
ett beredskapslager i egentlig mening och finansieras på samma sätt och
nied liknande medel sorn statens övriga beredskapslagring. Förslagsvis lia vi
ifrågasatt, att den kvantitet, som sålunda må betraktas såsom beredskapslager,
skall bestämmas till 200,000 ton, och att spannmålslagring utöver denna kvan Första

kammarens protokoll 1939. Nr 3-i. 5

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
titet bekostas genom veteavgiftsmedel såsom varande en form av stöd åt det
svenska jordbruket. Att just jordbruket skall finansiera en del av beredskapslagringen,
när inga andra näringar göra det, tycker jag ju knappast är
riktigt. Man kan här invända, att det är konsumenterna, som finansiera denna
lagring genom veteavgiften, men man får ju ständigt och jämt höra, att
denna finansiering är ett slags stöd för jordbruket. Orsaken till att vi jordbrukare
år efter år återkomma med våra förslag är, att vi vilja få detta slags
stödåtgärder för jordbruket — de må kallas för allmosor eller vad man vill
— begränsade till vad de verkligen äro, så att man inte kallar sådana åtgärder
för stöd åt jordbruket, som faktiskt inte äro vidtagna enbart i dylikt syfte.

Jag tror mig härmed ha för dem av kammarens ledamöter, som äro här närvarande,
klargjort vad skillnaden är mellan de uttalanden, som utskottet har
gjort, och vad vi reservanter föreslagit. Örn riksdagen nu vill uttala sig i
enlighet med vad reservanterna föreslagit, skulle vi här i landet otvivelaktigt
ha utsikt att kunna hålla priserna på jordbruksprodukterna vid bättre nivå
än den nuvarande, och jag tror också, att det är svårt att bestrida, att vi jordbrukare
behöva känna oss säkra på att denna prisnivå kan hållas.

_ Med hänsyn till dessa synpunkter, herr talman, skall jag be att få yrka
bifall till såväl motiveringen som hemställan i den reservation, som har avgivits
av herr Bengtsson m. fl.

I detta anförande instämde friherre Lagerfelt.

Herr von Heland: Herr talman! Varje jordbrukare erkänner, att jordbrukets
läge förbättrats avsevärt sedan år 1932, men det är därför inte tillbörligt
att som skett från visst håll genom jämförelse med katastrofåret 1932
utmåla jordbrukarnas ställning som god. Vad skulle man säga inom arbetarvärlden,
om man förklarade de sämst ställda arbetarnas inom exportnäringen
ställning för lysande, därför att arbetarna i våra dagar ha betydligt förbättrad
levnadsstandard i jämförelse nied tiden före fackföreningsrörelsens genombrott? I

bondeförbundsmotionen nr 222 i denna kammare har jordbrukets läge klarlagts^
och det påpekas där bland annat, att ingen kan förvåna sig över, att
det råder missnöje bland jordbrukarna över att jordbrukets viktigaste gren,
mjölkproduktionen, ej blir så lönande som önskvärt vore. I avvaktan på jordbruksutredningens
förslag lia vi med hänsyn till mjölkproduktionens stora
betydelse för jordbruksekonomien i år inom bondeförbundet koncentrerat oss
på att söka vinna ökad förståelse inom riksdagen för ytterligare åtgärder till
stöd för denna produktionsgren. I den angivna motionen, väckt i början av
riksdagen, redogjordes för mjölkfrågans läge samt framhölls, att i en eller
annan ordning åstadkommen begränsning av margarinproduktionen synes vara
enda förutsättningen för åstadkommande av ett förbättrat prisläge å jordbrukets
produkter. I motionen angavs vidare, att vårt närmaste mål är att
få ett kraftigt grepp örn margarinindustrien, så att man effektivt kan låta
smöret uttränga margarinet på hemmamarknaden. Slutligen hemställdes örn
skyndsam utredning av dessa problem samt att ett medelpris för mjölken skall
eftersträvas, som under nuvarande produktionsbetingelser med minst två öre
per kilo överstiger senaste årets produktmjölkpris.

Sedan motionen avlämnades har jordbruksutredningen erhållit Kungl. Maj :ts
tillstånd att anordna en undersökning av produktionen och företagen inom
margarinindustrien, örn så är erforderligt, med tillämpning av 1925 års lag
örn undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Vidare
framgår av utskottets yttrande, att jordbruksutredningen förklarat sig

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ha för avsikt att avlämna sitt slutbetänkande i sådan tid, att därav föranledda
förslag kunna föreläggas 1940 års riksdag. I dessa två hänseenden äro
sålunda bondeförbundsönskemålen tillgodosedda. Jordbruksministern har dessutom
ställt i utsikt åtgärder för nästa regleringsår, som i stort sett skulle kunna
tillmötesgå de önskemål som från bondeförbundshåll framförts lör att tillförsäkra
producenterna ett med 11/2 ä 2 öre förbättrat medelpris för produktmjölken.

Utskottet har givit sin anslutning till jordbrukspropositionens förslag oell
avstyrkt väckta motioner. I gruppmotion från bondeförbundet 1: 329 har emellertid
framhållits, att det framstår som en nödvändighet att mjölkproducenterna
verkligen tillförsäkras den önskade prisförbättringen för produktmjölken.
Detta kommer enligt vår uppfattning att i hög grad vara beroende av,
huruvida smörpriset skall kunna höjas till den i utsikt ställda höjden av 3 kr.
utan att konsumtionen av smör minskas och en ökning av användningen av surrogatfett
inträder. Det var för att säkerställa detta smörpris, utan att därigenom
konsumtionen av smör och margarin påverkas i för jordbruket ogynnsam
riktning, som färgningsförbud i enlighet med motionen nr 329 föreslogs. Men
dessutom förefaller det rimligt att genom effektiva bestämmelser motverka att
med användande av rent illojala konkurrensmetoder, t. ex. genom efterapande
av smörets färg och förpackning, margarinet får uttränga smöret. Från margarinhåll
förfäktas, att margarinet är likvärdigt med smöret, och örn dessa intressenter
anse margarinet så förträffligt, borde man ej ha behov av att efterapa
smörets utseende. Konsumenterna borde ej heller anföra någon berättigad
invändning emot att sådana bestämmelser fastställas, att jordbrukarna kunna
undgå att deras viktigaste produkt utsättes för illojal konkurrens genom att
man med färgmedel låter surrogatfett så mycket som möjligt till utseendet likna
smör. Såsom denna fråga ligger till synes det oss jordbrukare, att önskemålet
i motionen att vid tillverkningen av margarin färgämne ej skulle få tillsättas
är synnerligen rimligt. Med hänsyn härtill och då ett bifall till motionen
skulle säkerställt den nödvändiga prisförbättringen för mjölken, hade
vi motionärer verkligen hoppats, att man skulle tillsts^rka vart förslag försöksvis
under ett år. Såväl statsmakterna som jordbrukarna hade härigenom
kunnat få praktisk inblick i, hur ett av jordbrukarnas ständigt återkommande
krav kan realiseras. .

Det är givetvis utsiktslöst att vinna resultat genom, ett bifallsyrkande till
motionen, i all synnerhet som utskottet ansluter sig till departementschefens
uppfattning, att med hänsyn till jordbruksutredningen inga väsentliga ändringar
i jordbruksregleringen böra företagas förrän nästa budgetperiod. Dessutom
har andra kammaren redan bifallit utskottets förslag. Utskottet förutsätter
dock att vad i motionerna anförts och hemställts tages under övervägande av
jordbruksutredningen. Jag tror verkligen, att jag talar för hela jordbrukarklassen,
när jag framhåller, att det är ett bestämt jordbrukarkrav, att detta
övervägande sker grundligt och med beaktande av rättvisa bestämmelser även
åt jordbrukarna och jordbruksnäringen.

I bondeförbundsmotionen nr 329 i första kammaren anföra vi även, att, med
hänsyn till önskvärdheten av att ernå ett pris av 3 kronor för smöret, mycket
vore vunnet, om 5 miljoner kronor för beredande av tillgång till smör för mindre
bemedlade och barnrika familjer kunde utgå i enlighet med förslaget i bondeförbundsmotionorna
i första kammaren nr 220 och 221. 1 dessa motioner föreslås,
att erforderliga medel för nyss angivet ändamål skola utgå genom höjning
av maximigränsen för margarinaecisen med 15 öre och genom anslag av 3 miljoner
kronor andra statsmedel. Det ar utsiktslöst, sedan andra kammaren nu
fattat beslut, att kunna vinna något med att yrka bifall till förslaget örn för -

K:i riling.

fi8

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. pr isregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
höjning av margarinaccisens maximigräns. Däremot borde det ej vara omöjligt
att kunna få kammaren att tillmötesgå önskemålet i motionen nr 221 med
hemställan om de tre miljoner kronorna. Även ett bifall till detta yrkande
skulle öka möjligheterna att upprätthålla ett smörpris av 3 kronor utan förlust
för jordbrukarna.

Vi bondeförbundare ha genom att komma med rimliga krav visat vår stora
vilja att nå samförstånd med de olika åsiktsriktningarna inom riksdagen, men
förutsättningen för vårt samarbete måste vara, att övriga samhällsgrupper
slutligen tillerkänna landsbygdens folk rättvisa och likställighet. Ånyo framhållande
jordbrukarkravet, att jordbruksutredningen noga prövar våra önskemål
och senast i höst avlämnar sitt betänkande, yrkar jag nu endast bifall till
motionen nr 221 i första kammaren.

I herr von Helands yttrande instämde herrar Aronsson, Holstenson, Anton
Pettersson, Löfvander, Persson, Jolin Gustavson, Friggeråker, Egnell, Per Andersson
och Bror Nilsson.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! I sju års tid lia vi här i riksdagen
haft att på förslag av regeringen taga ställning till och besluta örn åtgärder
till stöd. för jordbruket i alla dess grenar och former. Under alla dessa sju år
har det i huvudsak gällt samma frågor utan någon vidare ändring i förslagen.
Visserligen ser man i årets proposition, att några små förändringar här och var
föreslagits, och en förändring går ju ut på att särskilt bereda det mindre jordbruket
något litet stöd i form av en högre betalning för levererade 450 kilogram
mjölk i månaden. Vilka förslag som än ha framlagts från regeringens sida
i syfte att få fram sådana priser på jordbrukets produkter, som kunna överhuvud
taget betraktas såsom rimliga och skäliga, har det ju alltid funnits en
del ledamöter i kammaren, som lia velat så att säga ligga ett stycke över och
motionsvis påyrkat ännu högre priser. I och för sig är detta inte så konstigt,
utan tvärtom ganska naturligt. Men det är å andra sidan lika naturligt,
att man nu på konsumenthåll börjar känna en smula oro inför dessa ständigt
och jämt återkommande krav på högre och högre priser på livsmedel och frågar
sig varthän det bär och var det skall sluta. Det kan hända, att det inte heller
är så underligt, om en och annan nu efter sju års erfarenhet gör sig den frågan:
ha vi nått fram till vad vi avsågo att ernå med 1933 års beslut? Den fräkan
kan besvaras med både ja och nej. Jag tar för givet, att de större jordbrukarna
över lag, och säkerligen också en del mindre jordbrukare, beroende på
var de bo, äro beredda att svara: »Ja, i huvudsak», men det finns tusentals småbrukare,
som inte äro beredda att svara ja på den frågan.

Vad ha vi nu ernått under dessa sju år? Ja, i fråga örn fläskproduktionen
måste man ju säga, att tack vare de samverkande åtgärderna från statsmakternas
sida i fråga örn prissättningen på fodersäd, ävensom tack vare de förbättrade
organisationsförhållandena på jordbrukets område, behärskar man nu
ganska bra denna gren av jordbruksproduktionen. Men vi äro dock inte garderade
mot en överproduktion på detta område trots dessa prissättningar på
foderspannmål. Efter allt att döma ha vi ganska snart att vänta en överproduktion,
som det måhända kan bli besvärligt nog att bemästra. Ansvaret för
att denna överproduktion kan inträffa, kan dock inte läggas på de mindre jordbrukarna.

Ty det har under dessa sju år åstadkommits en förskjutning i denna produktion
till fördel för de större jordbrukarna och till nackdel för de mindre, och
det är anledningen till att de mindre jordbrukarna ha begärt ett förbilli -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ani7. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
gande av fodermedlen intill en viss gräns. Detta krav på billigare fodermedel
är visserligen inte någon direkt nyhet av i dag, utan det är tvärtom ett ganska
gammalt krav, eftersom det redan framfördes i de båda Skånelänen på hösten
1934. Jag avrådde då från att framföra ett sådant krav, eftersom jag var
rädd för att följden av ett förbilligande av fodermedlen skulle bli en alltför
hög fläskproduktion till skada för både stora och små jordbrukare. Men mina
farhågor ha minskats efter hand, och under hösten 1938 kastade jag dem helt
över bord. Detta skedde i och med att mul- och klövsjukan bröt in över Skåne.
Man kunde nämligen då i tidningarna dag för dag konstatera inte endast sammanlagda
antalet smittade gårdar och antalet djur på dessa, nötkreatur och
svin, utan man fick också för varje dag i pressen en specifikation över brukningsdelarnas
storlek och det olika djurantalet på gårdarna. Jag blev synnerligen
förvånad, när jag dag efter dag kunde konstatera, att det antal svin, som
man höll på de mindre jordbruken, var mycket litet. Man kunde undan för
undan läsa ut av dessa uppgifter örn de gårdar, vilkas besättningar förklarats
smittade av mul- och klövsjuka, att besättningarna t. ex. utgjordes av 3, 4
eller 5 nötkreatur, ungefär lika många svin, och nian kunde genomgående
konstatera, att antalet svin var litet, då det gällde de mindre jordbruken. I
något fall kunde antalet svin vara något större, men i intet enda fall kunde
man säga, att det just förekom någon onaturligt stor svinavel. När emellertid
mul- och klövsjukan angrep besättningarna på de större gårdarna, visade
rapporterna därom i tidningarna, att svinstocken i regel var väsentligt större
än nötkreatursstocken, t. ex. 150 nötkreatur och 650 svin, eller 200 nötkreatur
och mellan 800 och 900 svin. Man kunde genomgående konstatera detta förhållande.
Det förekom naturligtvis även högre siffror, men jag skall nöja
mig med att återge enbart dessa. Det var dessa förhållanden som gjorde, att
jag nu vågar påstå, att kravet på billigare fodermedel är berättigat, att det är
ett rättvist krav och ingenting annat. De motioner, som i detta syfte ha
väckts, äro ingalunda att betrakta såsom något hugskott, ty det ligger verkligen
ett djupare allvar i detta krav än man på sina håll är benägen att erkänna.

Jag har inte nämnt dessa siffror, herr talman, för att rikta någon förebråelse
emot de större jordbrukarna. Var och en i detta land måste väl anses
vara i sin fulla rätt att sköta sitt jordbruk och sin produktion så som han
finner vara bäst, men jag har velat säga detta för att påvisa, att det verkligen
har skett en förskjutning i produktionen på detta område.

Vad nu mjölkregleringen beträffar ligga förhållandena på det området till
på ett annat sätt, ty man kan tryggt säga, att de statliga åtgärderna i fråga
örn denna gren av jordbruksnäringen ha kommit alla jordbrukare till del,
ehuru visserligen icke i lika hög grad till alla. Men det skulle vara orättvist
att påstå annat än att även de mindre jordbrukarna hava dragit nytta av dessa
regleringsåtgärder, och det är jusi därför som jag tror, att det finns möjlighet
att först och främst ge det mindre jordbruket eli handtag, så att det kan lyftas
upp till en något högre ställning jin den nuvarande. Det är härvidlag som jag
menar, att det föreslagna förbilligandet av foder genom viss rabattering vid
inköp av upp till högst 1.200 kilogram per brukningsdel skulle göra ofantligt
gott för dessa mindre jordbrukare. Visserligen har det vid behandlingen av
detta ärende i utskottet och annorstädes nämnts, att örn man slår in på denna
väg, sliipper man lös animalieproduktionen och får ett överskott även där, som
kan bli farligt för jordbruket i dess helhet. Jag tror dock, att farhågorna
härvidlag äro i någon mån överdrivna. Vi böra. nämligen komma ihåg, att det
finns en naturlig spärr för denna produktion. Man kan nämligen inte hålla
flera djur jin vad stråfodertillgången 1 illa ter, och det är just (biri vi lia en

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
naturlig spärr. Det kan visserligen sägas, att vi kunna utöka stråfodermängden
genom intensivare drift o. s. v., och det är helt naturligt att förskjutningar
även därvidlag kunna åstadkommas, men i stort sett tror jag att farhågorna
för en dylik överproduktion äro överdrivna.

Det produceras här i landet årligen mellan 54 och 55 miljoner kilogram
margarin, örn jag är riktigt underrättad. Jag har den uppfattningen, liksom
så mångå andra på jordbrukets område, att margarinet bör vika för smöret,
allteftersom smörproduktionen ökar, vilket den enligt min mening måste göra.
Jag anser det vara en plikt för statsmakterna att bjuda till att öka denna
produktion, just ur småbrukarsynpunkt. Nu befarar man måhända, att de
större jordbrukarna kanske också skulle hitta på att öka sin produktion på
detta område, men jag tror inte, att den risken är så stor. De större jordbrukarna
i t. ex. min hemtrakt lia hittills inte minskat sin foderstat på detta
område, därför att det skulle vara ekonomiskt oklokt att göra det — de ta ut
allt, vad som kan tagas ut. från sina jordbruk på korna och på mjölkproduktionen
— men ökningen måste ske huvudsakligen hos de mindre jordbrukarna
och det är som jag redan sagt därför, som detta billiga foder skulle behöva
komma dem till del.

Margarinet behövs dock här i landet inte endast såsom ersättning för smöret,
som det här i landet råder brist på, utan även därför att margarinet är
billigare än smöret. Det finns nämligen tusentals människor i vårt land, som
inte ha råd att köpa smör, ja det finns folk, som inte ens har råd att köpa så
mycket margarin, som de skulle behöva. Och i utskottet talades det örn en del
sådana befolkningsgrupper, t. ex. skogsarbetarna i Norrland, fiskarbefolkningen
här och var, ja kanske överhuvud taget i landet, eller befolkningen i
stenindustriområdena, och så talade man örn en del människor, som bo i städer
och samhällen, vilkas ekonomiska ställning är så svag, att de inte ha råd att
köpa natursmör. Till dessa grupper kan jag utan att sväva på målet räkna
den grupp, som består av de tusentals småbrukare, som ännu den dag som i dag
är inte ha haft råd att köpa ett enda kilogram smör; de ha med andra ord inte
råd att äta smör från sin egen jordbruksproduktion.

Som stöd för dessa mina påståenden tillåter jag mig, herr talman, att lämna
några siffror framkomna som resultat av undersökningar på skilda håll här
i landet, bland annat i Kristianstads län, i Skaraborgs län, i Älvsborgs län och
i Örebro län. Man har vid denna utredning skilt på tre olika grupper av jordbrukare.
Den första lilla gruppen omfattar jordbruk på 2—5 hektar, den andra
gruppen omfattar jordbruk på 5—10 hektar oell den tredje gruppen jordbruk
på 10—20 hektar. Den genomsnittliga kontantinkomsten inom den första
gruppen var 586 kronor per år. Är det någon, som tror, att dessa människor lia
råd att äta smör? Nej, de ha säkerligen inte råd att äta ens så mycket margarin,
som de skulle behöva äta. För den andra gruppen ligger det något litet
bättre till, ty inom denna är den genomsnittliga kontanta årsinkomsten 962
kronor. Är det någon, som tror, att det där finns råd till någon särskild lyx?
Nej, säkerligen inte, ty även dessa människor få lov att spara och åter spara
för att någorlunda få ekonomien att gå ihop. Jag tycker, att dessa siffror
skulle kunna verka som en liten tankeställare på det håll, där man nu begär
75 öre i margarinaccis, och de kunde kanske också vara som en liten tankeställare
för dem, som utöver en ganska hög margarinaccis kräva förbud mot färgning
av margarin för att därigenom göra detta så oaptitligt som möjligt. Detta
krav måste jag betrakta såsom hårt, ja, ur min synpunkt sett, såsom grymt,
när man vet, att det finns så många tusental människor, som befinna sig i så
svår ekonomisk ställning, att de inte med bästa vilja ha råd att köpa smör.

Nu kan det ju sägas: vad tjänar allt detta resonemang till, när icke något

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
annat beslut kan förväntas än i enlighet med vad utskottet här har föreslagit?
Yi måste nämligen avvakta resultatet av den pågående utredningen. Ja, det
är jag också medveten örn, men det finns väl ingen här i kammaren som bestämt
kan säga när ett förslag på detta område är att förvänta. Det har ju
visserligen sagts, att det skulle komma pa nyaret, men alldeles säkert är det
väl inte. Det är väl heller ingen som vet hur ett eventuellt förslag kan komma
att se ut, när det en gång kommer. Jag tror inte heller att någon kan vara
absolut säker på, örn denna utredning överhuvud taget kan komma med något
förslag, som kan ge de mindre jordbrukarna ett effektivt stöd. För min del
hyser jag inte alltför stora förhoppningar om denna utredning. Man kan ju
inte undgå att ta intryck av den, jag höll på att säga mycket svarta pessimism,
som kommit till synes på det håll, där man fått sig anförtrott att lösa dessa
problem. Men det kan ju hända, att när utredningen kommer närmare in i saken,
den kan åstadkomma ett förslag som kan ge de mindre jordbrukarna det
stöd som de behöva.

Det må ursäktas mig om jag har några små funderingar örn margarinet att
framföra. Jag har fått i mitt huvud, att örn denna utredning, som alla jordbrukare
i första hand lia sina blickar riktade mot, icke lyckas föreslå en rejäl
lösning, örn jag så får säga, är det margarinet som ligger i vägen. Det kan mte
hjälpas. Örn smörproduktionen sväller ut måste margarinet vika. Då frågar
jag i all stillsamhet: Vilka möjligheter ha statsmakterna att komma till rätta
med denna starka margarinindustri, som har vuxit ut och skaffat sig en god
ekonomisk ryggrad? Det kanske inte är så lätt att komma till rätta med den.
Jag undrar hur det skulle vara att lägga denna industri i statens händer, det
vill säga göra den till ett statsmonopol. Jag har nämligen den uppfattningen,
att i så fall skulle nian för det första ha möjlighet att anpassa produktionen efter
behovet och för det andra kunna ta bort hela margarinaccisen, blanda in
natursmör för denna summa, och därmed bereda möjlighet, för de fattiga människor
i vårt land, som ännu inte ha råd att köpa smör, att åtminstone fa en
smula med. Det skulle betyda att till och med de fattigaste bland de fattiga
skulle kunna få natursmör en gång i sitt liv och kanske under återstående delen
av sitt liv, och en avsättning skulle på samma gång beredas för en väntad
högre produktion. Jag tror att det är nödvändigt att man tar sikte på dylika
åtgärder. Oberoende av vad man gör eller icke gör, rör det sig dock. även bland
de mindre jordbrukarna, och på upplysningens väg kan åtskilligt vinnas. Här
brister det visserligen alltjämt på sina håll, men örn man genom upplysning
får vägledning och riktig insikt beträffande jordbrukets skötsel och drift, är
jag förvissad om att ett stort antal av de 212,000 småbruk, som i dag icke anses
bäriga, skulle bli det. Men därmed följer givetvis en ökad produktion, och
denna ökade produktion kommer att läggas på mjölk och smör.

Trots vad jag här har anfört, herr talman, har jag givetvis inte något annat
yrkande än örn bifall till utskottets förslag. Därtill skulle jag vilja lägga ett
yrkande örn bifall till herr Elon Anderssons m. fl. reservation, med vilken
jag sympatiserar.

Häri instämde herr Svedberg.

Herr voll Stockenström: Herr talman! Jag skall ^fekränka mig till att
säga några ord örn den del av utskottsutlåtandet som berör mjölkregleringen.

Det föreliggande förslaget innebär ju endast en egentlig nyhet i detta avseende.
Utskottet har tillstyrkt regeringens förslag att åtminstone försöksvis införa
den bestämmelsen, att varje jordbrukare som säljer mjölk får intill en kvantitet
av 450 kg. i månaden en återbäring av erlagd mjölkavgift. Detta innebär

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
med andra ord, att för denna mjölkmängd kommer att utgå ett mjölkpris som
är 2 öre högre — förutsatt givetvis att mjölkavgiften är 2 öre — än som eljest
skulle vara fallet. Denna bestämmelse har ju helt och hållet tillkommit i syfte
att bereda särskilt de mindre jordbrukarna förbättrade inkomster. Jag har
ingenting att erinra mot att nian prövar detta system. Det innebär så till vida
en nyhet, som det kan sägas för första gången införa ett visst socialt moment i
mjölkregleringen. Förslaget är i och för sig skickligt upplagt i så måtto, att
denna återbäring, detta pristillägg, tillkommer alla jordbrukare, och man kail
inte säga att någon blir utan. Men ser man efter vad det innebär i praktiken,
finner man att den som endast säljer 450 kg i månaden får ett med 2 öre höjt
mjölkpris, medan den som säljer dubbelt så mycket får en hälften så stor förbättring,
och den som säljer ännu större mängd får praktiskt taget ingeli förbättring
alls, eller i varje fall en mycket ringa förbättring mot vad han eljest
skulle få. Örn man utgår från medelpriset på den av jordbrukarna levererade
mjölken verkar differentieringen på så sätt, att den som levererar mindre mjölk
får högre pris för samma vara än den som levererar mera mjölk. Det är häri
det sociala momentet ligger. För min del tror jag att det kari vara på sin plats
att man prövar systemet. Jag vill dock uttala den förhoppningen, att den sittande
jordbrnksutredningen även måtte överväga andra metoder för att stödja
och hjälpa speciellt småbrukarna, som utan tvivel äro i behov av stöd och hjälp
just nu. Jag vill också gärna ge mitt erkännande åt regeringen och speciellt
jordbruksministern för att i samband med detta system för att stödja småbruket
även före.slagits, att mjölkavgiften skall utgå oförändrad med 2 öre upp till ett
smörpris av 3 kr. Hade jordbruksutredningens föreliggande förslag oförändrat
genomförts — jag skall icke ingå på detaljerna — hade det nog lett till en viss
försämring av mjölkpriset för ett mycket stort antal jordbrukare. Detta tror
jag in1e behöver bli fallet nu, utan tvärtom kan det bli någon förbättring jämfört
med tidigare förhållanden för det stora flertalet jordbrukare.

_ Vad angår smörpriset av 3 kr. är det ju inia direkt utsagt vare sig i propositionen
eller utskottets utlåtande att detta skall tillämpas och icke heller när det
skall tillämpas, men det är givetvis underförstått att så skall ske. Jag vill då
bara framhålla, att priset i och för sig icke är så särdeles högt. särskilt örn man
jämför det med det smörpris som rådde under åren 1925—1929. Medelpriset
under dessa fem år fritt vid mejeri var kr. 3: 04. och man torde därför inte på
konsumenthåll kunna säga att ett pris av 3 kr. fritt vid mejeri är oskäligt i förhållande
till priset på andra förnödenheter och inte heller i förhållande till arbetslöner
och annat. Medan jag talar örn smöret vill jag i förbigående erinra örn
att jag väckt en motion, däri jag påtalar ett egendomligt förfarande som på
sina håll har börjat tillämpas, nämligen att återföra smör till grädde. Det kan
ju sägas att den som köper smör får göra med smöret vad han vill, men i själva
verket innebär detta tillvägagångssätt ett visst kringgående av prisregleringens
syfte. Det är alldeles riktigt som sammansatta utskottet påpekar, att då grädden
är belagd med avgift, under det att den mjölk som användes till smörberedning
visserligen är belagd med avgift men denna tillföres prisutjämningsmedel,
detta förfaringssätt kommer att innebära en viss rubbning i de bestående avsättningsförhållandena.
Jag skall inte närmare gå in på detaljerna. Jag är tacksam
att utskottet harjmderstrukit angelägenheten av att en närmare utredning
göres och även uttalaFsig för vissa åtgärder i syfte att i fortsättningen förhindra
ett i viss mån illojalt förfarande.

I fråga örn avsättningen av smör gör utskottet det uttalandet, att enligt utskottets
åsikt påkalla de nuvarande avsättningsförhållandena för smör inom oell
utom landet icke omedelbara, ingripanden från statens sida i syfte att ytterligare
tränga tillbaka försäljningen av margarin, och i detta sammanhang fram -

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ant), prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
håller också utskottet att smörexporten vid nuvarande exportpris icke är för
landet förlustbringande. Jag kan icke utan vidare underskriva den första delen
av utskottets uttalande, att frågan om en ökad avsättning av smör inom landet
och överhuvud taget förbättrade avsättningsförhållanden icke är aktuell.
Jag skulle lia kunnat förstå uttalandet om det gjorts för några månader sedan.
I höstas och vintras var läget det, att mjölkproduktionen oell tillförseln av mjölk
till mejerierna inte var synnerligen stor. Den visade till och nied en liten nedgång
i jämförelse med föregående år. Detta berodde, som vi alla veta, främst
på mul- och klövsjukan. Örn vi studera statistiken över mjölktillförseln till
mejerierna i olika delar av landet finna vi att det särskilt var i Skåne och angränsande
landskap sorn en påtaglig nedgång ägde rum. Jag vill vidare erinra
örn att avsättningen av smör inom landet har ställt sig ganska gynnsam under
den gångna delen av året. Under årets tre första månader var faktiskt försäljningen
av mejerismör ungefär 15 % högre än 1938. Jag är emellertid angelägen
att framhålla, att dessa siffror — avseende mejerismör — som i och för sig
äro korrekta, dock icke ge en fullt säker bild av hela avsättningen av smör inom
landet. Vi ha nämligen inga uppgifter örn produktionen och avsättningen av
det i hemmen tillverkade smöret, det så kallade lantsmöret. Det är alldeles påtagligt,
att tillverkningen av lantsmör gått ner avsevärt under de senare åren,
och denna nedgång fortsätter undan för undan, i den män det blir ökad anslutning
till mejerierna, ökad tillförsel av mjölk dit och ökad återtagning av smör
från producenternas egen sida. Under den gångna delen av året har också smörexporten
visat lägre siffror än föregående år. Det Ilar för övrigt tidvis varit en
ganska stor nedgång. Örn vi se på statistiken fram till mitten av maj i år finna
vi att exporten varit ungefär 20 % mindre än förra året. Just nu ökar emellertid
produktionen mycket hastigt, och det är alldeles riktigt som en föregående
talare påpekade, att vi de senaste veckorna faktiskt lia haft en större smörexport
än vi hade motsvarande veckor förra året. Jag menar därför, att även om avsättningsmöjligheterna
under det senaste halvåret varit relativt tillfredsställande
med en relativt god avsättning av mejerismör inom landet och en viss nedgång
i exporten, så håller läget nu på att kasta örn. Jag tror att vi gå mot en
tid av betydligt ökad produktion, oell örn inte avsättning därav kan beredas inom
landet, bli vi nödsakade att avsätta större mängder smör genom export. Jag behöver
inte ingå närmare på exportförhållandena. Vi veta att vi bara kunna exportera
till två länder, Tyskland och England. I Tyskland är det en sträng
kontingentering av smörimporten; dit får sändas endast vissa bestämda mängder.
I England är smörmarknaden ganska trång, örn jag så får säga. Smörimporten
från vissa imperieländer ökas undan för undan. Det smör som kommer
från andra håll är belagt med tull, medan imperiesmöret införes tullfritt.

Allt detta gör att frågan örn förbättrade avsättningsmöjligheter för smör.
framför allt inom landet, alltjämt är i hög grad aktuell. Jag vill erinra
örn hur siffrorna ställde sig för 1938. Yi tillverkade 80,000 ton mejerismör.
Därav såldes inom landet något över 51,000 Ion. Återstår alltså
29,000 ton som exporterades. Men samtidigt hade vi en produktion oell en
försäljning av margarin som uppgick till icke mindre än 58,000 ton. Lägga
vi lantsmöret lill de 51.000 Ion mejerismör som förbrukades, skulle jag iro
att den totala mängden förbrukat smör kommer upp lill ungefär samma kvantitet
som margarinet. Nu fråga vi oss emellertid litet var, både producenter
och konsumenter, örn denna ordning ä r fullt tillfredsställande. Är det t i 11 -fredsställande och riktigt alf vi exportera en så pass stor mängd som över
en tredjedel av det smör vi tillverka och samtidigt importera råvaror för framställning
liv margarin i så betydande omfattning som nu äger rum? Visserligen
kail smörexporten för ögonblicket med det pris som just nu erhålles

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
för smöret anses nationalekonomiskt försvarlig, såsom jordbruksutredningen
påpekar. Örn man får ett pris, som vi fått på senare tiden, av mellan 1:70
oell 2 kr. för smör fritt vid mejeri, är det ju riktigt att detta pris ligger ett
stycke över priset på margarin oell ganska mycket över margarinets tillverkningskostnad.
Ur den synpunkten kunna vi anse det försvarligt, att en viss
smörexport äger rum. I detta sammanhang vill jag emellertid påpeka, att
det pågår en alltjämt ökad invägning av mjölk vid mejerierna. Till en mycket
stor del beror denna ökning på att antalet mejerileverantörer gått upp, oell
att nian tillverkar mindre lantsmör. Men ändå sker nog samtidigt en viss
ökning av produktionen i dess helhet, beroende på rationellare utfodringsmetoder
och mycket annat.

Man hör ibland farhågor uttalas för att produktionen kommer att bli alldeles
för stor och svälla över alla bräddar. Jag kan dock inte underlåta att
i detta sammanhang erinra om hur värdefullt det är att ha en produktionsapparat
i vårt land som kan framställa betydande mängder av matfett, detta
icke minst ur beredskapssynpunkt. Det är väl ingen hemlighet, att i händelse
av en avspärrning fettfrågan mycket snart kommer att bli en av de
allra vanskligaste och svåraste att komma till rätta med. Ha vi då en produktionsapparat
som kan framställa betydande mängder inhemskt matfett ■—
jag tänker då särskilt på en mjölkproduktion baserad på inhemska fodermedel
— så är det naturligtvis en värdefull sak för vårt land. Det är icke
nog med att ha kanoner, vi måste också ha smör.

Till sist, herr talman, skall jag säga några ord om själva margarinfrågan.
Tiden tillåter inte att närmare ingå på alla de invecklade problem som där
föreligga. Av alla de uppgifter som jordbruksutredningen har sig förelagda
tror jag att frågan örn margarinet och den ökade avsättningen av smör inom
landet äro bland de allra viktigaste och kanske också svåraste. En del anser
nu att man bör gå den vägen att man genomför generellt ett så pass lågt
smörpris, att det blir möjligt att åstadkomma en ökad avsättning hos de breda
lagren i landet. Andra åter mena att man bör höja det allmänna smörpriset
högst väsentligt och sedan använda rabatter och andra medel för att
hjälpa dem som inte ha råd att betala det högre priset. Jag vill i detta sammanhang
erinra om, att befolkningskommissionens stora förslag härom året
tog sikte på detta. En föregående talare har uppehållit sig vid de metoder
som kunna tänkas för att inskränka produktionen och förbrukningen av margarin
här i landet, och jag skall inte närmare gå in på desamma; det är väl
just jordbruksutredningens sak att närmare belysa dessa frågor. Det är emellertid
ur konsumentsynpunkt förklarligt att man hävdar att sådana åtgärder
icke böra vidtagas, som medföra att fettförbrukningen mera påtagligt går
ned. Vi förbruka i vårt land ungefär 20 kg. matfett -— smör och margarin ■—
per individ och år, och jag förstår dem som anse, att man inte bör vidtaga
sådana prisreglerande åtgärder att denna konsumtion går ned. Ur producentsynpunkt
måste å andra sidan med skärpa framhållas, att man icke får vidtaga
sådana åtgärder att smörproduktionen blir mindre lönande. Tvärtom
anser jag att det finns fullgoda skäl att åstadkomma ett förbättrat utbyte
av smörproduktionen, och att jordbrukarna med hänsyn till de ökade produktionskostnaderna,
som vi alla känna till, böra få bättre nettoutbyte av sin
hushållning. Jag vill i förbigående erinra om att inom mejerihanteringen pågår
ett nydaningsarbete av mycket omfattande art, en centralisering och en
modernisering, ett nedläggande av smärre mejerier o. s. v. Enbart förra
året nedlades över 200 mejerier, och stora kapitalinvesteringar göras inom
mejerihanteringen. Det är såväl allmänhetens krav på förbättrade produkter
och det allmänna kravet på förbättrade produktionsförhållanden, som gör att

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m.

Nr 34.

Ang. prisregier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
detta arbete just nu bedrives mycket intensivt. Även ur denna synpunkt är
det givetvis i hög grad önskligt att hela vår mjölkhushållning får arbeta under
gynnsamma betingelser.

Den utredning som verkställdes av 1934 års smör- och margarinkommitté
avsåg även en ökad avsättning av smör inom landet. Det föreslogs en margarinaccis
som sedan trädde i kraft, och det ifrågasattes även importreglering
för råvaror till margarinindustrien, en sak som annu inte blivit genomförd.
Kommittén uttalade, att en ökad smöravsättning näppeligen kunde ernås på annat
sätt än genom minskad förbrukning av margarin och andra ersättningsmedel
för smör, och tilläde: »Inför behovet att inom landet ernå ökad avsättning
för ett av vårt jordbruks allra viktigaste alster kan ej undvikas, att ett
huvudsakligen ur importerade råvaror och med ringa insats av svensk arbetskraft
tillverkat ersättningsmedel får vika tillbaka.» Detta var den slutsats
som 1934 års smör- och margarinkommitté kom till. Något tillbakavikande
av margarinet har icke skett. Tvärtom har en viss ökning ägt rum under
tidigare år, och de senaste åren har margarinkonsumtionen ungefär stagnerat.
Det är många med mig som hade hoppats att det skulle visa sig möjligt att
redan i år få fram förslag örn mera vittgående åtgärder för en ökad avsättning
av smör inom landet och överhuvud taget örn ett förbättrat utbyte av
mjölkproduktionen, och jag vill sluta, herr talman, med att uttala den livliga
förhoppningen, att vi till ett kommande år få motse mera omfattande förslag
i denna riktning, vilka på ett genomgripande sätt kunna förbättra avsättningen
av svenskt smör inom landet.

På framställning av herr talmannen beslöts, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 320, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående lönereglering för
ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter
;

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förbättrad
bostadsförsörjning för lantarbetare m. m. jämte väckta motioner; samt
nr 325, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående förändring i avseende
å löneställning och antal beträffande vissa ordinarie befattningar vid
postverket, telegrafverket och statens järnvägar m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 230, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m. jämte i ämnet väckta motioner; bankoutskottets

utlåtande nr 60, i anledning av delegerades för riksdagens
verk förslag till avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän vid riksdagens
verk m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till allmän förfogandelag
m. m.;

nr 37, i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till maximiprislag,
dels ock i ämnet väckta motioner;

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 f. m

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition nied förslag till lag om skyldighet
för kommun att fullgöra vissa av krig m. m. föranledda arbetsuppgifter; nr

39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om förfogande
i vissa fall över egendom för krigsmaktens beredskap (beredskapsförfogandelag); .

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om
sjukhusvård vid krig eller krigsfara;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag om förbud
i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m.;

nr 42, i anledning av Kungl. Majrts proposition med förslag till lag örn förbud
i vissa fall mot utrikes fraktfart med svenskt fartyg m. m.;

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag med
vissa, vid krig tillämpliga bestämmelser örn utländsk försäkringsanstalt, som
bär i riket driver försäkringsrörelse, och lag med vissa bestämmelser örn inländsk
försäkringsrörelse vid krig; samt

nr 44, i anledning av dels Kungl. Majrts proposition med förslag till lag om
ändring i vissa delar av luftskyddslagen den 11 juni 1937 (nr 504), dels ock
i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning av dels Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1907 (nr 3''6 >s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 83, i anledning av Kungl. Maj rts proposition
angående ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m. jämte i dessa
ämnen väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 e. m.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 84, i anledning av väckta motioner örn inrättande av en lånefond för att
främja tillskapandet av gemensamhetsbeten för mindre jordbruk; och

nr 85, i anledning av väckt motion örn inrättande av en lånefond för beredande
åt trädgårdsmän av förbättring av värmeledningsanordningar.

Fortsattes överläggningen angående sammansatta bevillnings- och jordbruks- Äng. prisregleutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående rande åtgärprisreglerande
åtgärder på jordbrukets område jämte i ämnet väckta motioner {er ,p“ ‘ord''
med mera. ^°m''

Herr Björnsson: Herr talman! I den proposition, som behandlas i föreliggande
utskottsutlåtande, förekommer det ett antal nyheter beträffande jordbruksregleringen.
Jag tror man kan, i vad det gäller väsentliga sådana, begränsa
dem till fyra: ett utsträckande av stödköpsverksamheten beträffande
vete till att omfatta allt vete, som salubjudes, viss ändring i fråga örn fodermedelsregleringen,
väsentligen gående ut på att man skall börja stödja fodersädsproduktionen,
samt vidare två nyheter beträffande mjölkregleringen. Jag
skall börja med att säga ett par ord örn de sist nämnda, eftersom de här varit
föremål för diskussion tidigare.

Herr von Stockenström rubricerade den ena nyheten som i viss mån social,
den nämligen, som går ut på att samtliga försäljare av mjölk skola vara befriade
från att erlägga mjölkskatt upp till ett visst belopp. Det är sant, att
detta är tillkommet väsentligen för att hjälpa de mindre jordbrukarna, men
jag vill erinra örn att vi haft motsvarande befrielse för dem, som sålt konsumtionsmjölk
i mindre skala, och likaså ha alla kreatursägare, som inte haft
mer än två kor, varit befriade. Följaktligen är detta, såvitt jag förstår, ingenting
annat än en teknisk justering, som är välmotiverad, i syfte att göra olika
grupper av jordbrukare likställda. Det är i själva verket fråga om ett krav
från småbrukarna, som här i riksdagen har rests gång efter annan från kommunistiskt
håll, och när man tidigare avvisat det, har det uteslutande varit
med hänsyn till att det vållat vissa svårigheter att åstadkomma en sådan tilldelning
av skattemedel utan alltför stort administrativt arbete och utan alltför
stora möjligheter till missbruk av den rättighet, som härmed ges. Då man
betonar, att detta är en social åtgärd, så är det naturligtvis riktigt på det sätt,
som herr von Stockenström här utvecklade. Men det innebär i grund och botten
ingenting annat än att man beviljar alla människor, oberoende av inkomst
och förmögenhetsställning, ett och samma orts- och familjeavdrag, örn de personliga
förhållandena i övrigt äro lika. Jag betraktar således detta som ett principiellt
riktigt steg, men jag måste tyvärr betrakta det som ett experiment med
hänsyn till den svårighet, som faktiskt kommer att möta, när det gäller att
realisera det beslut, som jag tar för givet att riksdagen i denna punkt kom -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
mer att fatta. Jag har emellertid ingenting att erinra emot att detta försök
göres, och jag hoppas att det skall utfalla väl.

Örn man kan säga med en viss rätt, att denna nyhet har en social tendens,
måste man däremot påstå, att den andra nyheten är i motsvarande mån asocial.
Det gäller att åstadkomma ett högre smörpris, och till den ändan anser man
det nödvändigt att höja accisen på margarin med 15 öre per kilogram eller
från 45 till 60 öre. Man menar, att om man inte pålade denna ökade accis _på
margarinet, skulle det inte vara möjligt att öka smörpriset utan att den inhemska
smörkonsumtionen skulle minskas så mycket, att jordbruksregleringen
skulle kunna äventyras. Detta är i varje fall tankegången.

Jag vill för min del hävda, att detta inte är riktigt. Det finns andra medel.
Man får inte glömma, även örn vanan kan avtrubba eftertanken, att en höjd
margarinaceis betyder en indirekt skatt på de minst bemedlade. Man kommer
visserligen med ett plåster på såren — man vill av dessa pengar använda en
del för att utdela smör till nedsatt pris. Jag återkommer till verkningarna av
en sådan anordning.

Själva grundförutsättningen för den åtgärd, som här föreslås, är att det
skulle vara en mycket stor olycka, om den inhemska konsumtionen av natursmör
skulle gå tillbaka och man i stället skulle tvingas att öka exporten. Då
man vill bevisa, att detta är så olyckligt, har man i den allmänna diskussionen
proklamerat två dogmer, som båda enligt min uppfattning äro falska._ Den
ena dogmen är, att det är orimligt att vi, som det brukar heta i diskussionen,
skola sälja smör till underpris åt England och Tyskland. Den andra är, att
det från folkhygienisk synpunkt är olyckligt, att stora delar av vårt eget folk
skall äta margarin i stället för natursmör.

Vad då först dogmen nummer ett beträffar, är den uppenbarligen falsk.
Det är ingalunda för Sverige någon dålig affär att sälja smör till ett nettopris,
som för närvarande ligger något omkring 2 kronor per kilogram. Det
är i själva verket en ganska lönande affär. Man kan ju säga, att örn vi kunna
exportera, vilket väl i år kommer att ske, 30 miljoner kilogram sammanlagt
till England och Tyskland och Sveriges folk äter 30 miljoner kilogram margarin
i stället, så är detta naturligtvis ekonomiskt fördelaktigt, under förutsättning
att margarinet inte när det gäller folkhälsan är underlägset natursmöret.
Detta ha danskarna sedan många år tillbaka insett. För fattigt folk är det
billigare att köpa margarin än att köpa samma mängd smör — örn jag antar
att margarinet kostar 1.50 och smöret 3 kronor, så sparar folk 1.50 per kilogram,
om de nöja sig med margarin.

Det förhåller sig i själva verket så, att ungefär allt det smör, som vi exportera
till England, produceras med hjälp av importerade kraftfodermedel. Man
kan nu räkna med att det går åt ungefär 8 kilogram kraftfoder för att producera
25 liter mjölk, eller således 1 kilogram smör. Vår import av kraftfoder
utgör ungefärligen 280 miljoner kilogram, kanske till och med 330 miljoner,
örn man räknar inte endast oljekakorna, utan överhuvud^ allt importerat
kraftfoder. Den utgift, som vårt folkhushåll således har för att åstadkomma exporten
till England, är inköpet av ungefär 300 miljoner kilogram kraftfoder
utifrån. Detta förädlas här till mjölk och ger då ungefär den mängd mjölk,
som motsvarar vår nuvarande export. Örn vi då antaga, att importen av kraftfoder
kostar mellan 30 och 40 miljoner, vilket torde vara en approximativt
riktig uppskattning, och vi få 60 miljoner för det smör vi skicka till England,
skulle det efter min mening vara att beröva Sveriges jordbrukare, mejerister
och övriga, som sj^ssla inom mejerihanteringen, arbetstillfällen, vilka ge en
sammanlagd inkomst av ett par tiotal miljoner, därest vi strävade efterrätt
eliminera exporten. Detta kunna vi naturligtvis göra genom ett kategoriskt

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Ang. "prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
importförbud på kraftfoder, om det verkligen vore till gagn för landet. Men
så länge vårt exportpris på smör till England och Tyskland rör sig mellan
1.50 oell 1.75 per kilo, är exporten en lönande affär för vårt jordbruk och
därmed för vårt folkhushåll.

Således finns det ingen anledning att beklaga, att exporten växer, så länge
vi överhuvud taget kunna exportera. Den ökning av exporten, som det kan
bli fråga örn, därest man skulle minska smörkonsumtionen här i landet genom
denna måttliga höjning av smörpriset, absorberas säkerligen av den engelska
marknaden utan någon återverkan på priset. I förbigående vill jag nämna,
att vårt mejeriväsen borde kunna skaffa sig en ökad inkomst på smörexporten,
örn den lyckades i fråga örn kvalitet och i kommersiellt hänseende komma i
jämnhöjd med danskarnas. Vårt smör betalas alltid med 10 å 15 öre lägre
pris än det danska och har nu kommit i paritet med finskt, baltiskt och kolonismör
i noteringen.

Den andra dogmen, som spelar en mycket stor roll i tänkandet på detta område,
är att margarin är underlägset natursmör som livsmedel. Utan tvivel
var det förr i världen riktigt att påstå, att för vissa användningar margarin
var underlägset natursmör. Det finns emellertid goda skäl att antaga, att
våra dagars margarin, vitaminiserat margarin, inte bara har samma näringsvärde
räknat på det gamla hederliga sättet i kalorier, utan att det också då
det gäller skyddsämnen är ett fullgott livsmedel. Man kan väl påstå, att det
numera egentligen endast är en fråga örn smaken, som gör att en massa människor
föredraga natursmör framför margarin. Det finns folk som inte kan
fördraga margarin. Men det finns också en massa människor som inte kunna
tåla smör, utan som äta »smörgåsar» bestående av bröd och korv. Jag tror
således inte, att den folkhygieniska synpunkten, enligt vad många fj^siologiska
försök visat, överhuvud har den betydelse, man vill göra gällande.

Därmed menar jag, att man har slagit undan grunden för det påstående,
som herr von Stockenström gjorde trots att han egentligen bevisade motsatsen,
nämligen att det är beklagligt, att vi skola exportera så mycket smör till England,
eller rättare sagt att vi skulle bli tvungna att exportera ännu mer smör,
örn smörpriset skulle höjas och som följd därav den inhemska konsumtionen
skulle falla.

Innan jag går vidare, herr talman, skall jag be att få beröra ett par förhållanden,
som naturligtvis äro ganska besvärliga att ta upp i en diskussion som
denna, men som jag tror att det är nödvändigt att man tar upp, örn man skall
kunna göra klart för sig det ekonomiska sammanhanget i dessa frågor. I vår
nuvarande jordbruksreglering är det beträffande mjölken fråga örn att med
statligt stöd ställa det så, att försäljarna av produktmjölk, d. v. s. sådan mjölk
av vilken man tillverkar smör och ost, få ett högre pris, än de skulle få, örn
världsmarknadspriset på smör vore enbart bestämmande. Man går samtidigt
fram efter två vägar. Dels sörjer man för att smörpriset inom landet höjes
över världsmarknadsprisets nivå genom att utbetala exportpremier, och dels delar
man ut medel till s. k. prisutjämningsbidrag. Örn jag beräknar, att vår
export utgör 80 miljoner kilogram, går det åt 750 miljoner kilogram mjölk för
att åstadkomma denna smörmängd. Om jag vill höja priset med 1 öre per liter
på produktmjölken, kostar detta 7.5 miljoner kronor, och därmed höjes också
priset på all produktmjölk i Sverige. Örn jag således enbart genom exportpremier
vill åstadkomma en prishöjning av 1 öre per kilogram produktmjölk,
kan jag bestämma exportpremien till 25 öre per kilogram, vilket kostar 7.5
miljoner kronor örn året. Vår produktmjölk, som får prisutjämningsbidrag, utgör
2,300 miljoner kilogram årligen i runt tal, alltså tre gånger så mycket. Vill
man öka produktmjölkpriset med 1 öre på det sättet, att man genom mejerierna

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
delar ut 1 öre av statliga medel, kostar detta 23 miljoner kronor. Den ena vägen
kräver sålunda 7.5 miljoner i utgift av statsmedel för att åstadkomma en viss
effekt. Den andra vägen nied prisutjämningsbidrag kräver 23 miljoner. Den
ena metoden är med andra ord tre gånger så effektiv som den andra. Man kan
genom att fördela tillgängliga medel på den ena eller andra vägen åstadkomma
en reglering, som växlar mellan rätt skilda gränser.

Det förefaller paradoxalt, att man kan säga, att 7.5 miljoner av statsmedel
ge jordbruket samma nytta, örn de användas på ett lämpligt sätt, som 23 miljoner
därest de användas på ett annat sätt. Men förklaringen är den, att örn
man använder 7.5 miljoner till exportpremier, betyder det att alla, som köpa
smör och ost härd Sverige, få betala motsvarande höjning. Vi få således det
belopp, som motsvarar skillnaden mellan 23 och 7.5 miljoner, i form av ökade
priser på smör och ost.

Nu har man inte valt den vägen, som jag tycker ligger närmast till hands,
nämligen att lägga proportionsvis mer på exportpremierna och mindre på prisutjämningsbidragen.
Man har i stället valt en annan väg: man vill ta ut 15
öre mer i margarinaccis. Det förbrukas årligen ungefär 60 miljoner kilogram
margarin likaväl som 60 miljoner kilogram smör inom landet, och det blir alltså
ytterligare omkring 9 miljoner kronor, som man på det sättet skulle plocka
ut av alla, som köpa margarin. Av detta belopp vill man sedan använda 5 miljoner
kronor för att distribuera natursmör till så billigt pris, att även fattigt
folk skall få råd att använda det. Detta gör man för att slippa se exportkvantiteten
växa och därigenom medelsåtgången för exportpremiernas utbetalande
stiga.

Det kan vara skäl att förenkla detta resonemang en smula, mer än som sker
vid utredningar och dylikt. De medel, som stå till förfogande för att bekosta
exportpremier och prisutjämningsbidrag, äro utom margarinaccisen mjölkskattemedel,
som uppgå till omkring 65 miljoner kronor — 64 miljoner kan man
kanske beräkna att det blir i år — samt importavgifter för kraftfoder. Nu
förhåller det sig så, att importavgifterna för kraftfoder naturligtvis i själva
verket betalas av jordbrukarna. Det blir ingen nettoinkomst av dem. Jordbrukarna
betala importavgifterna för kraftfodret i form av ökade priser, och så
få de täcka den ökade kostnaden genom det merpris, som de kunna få ut på
mjölken. Och vidare förhåller det sig så beträffande mjölkskatten, att om
denna är 2 öre per kilogram, är det uppenbart att en leverantör, som säljer till
ett produktmejeri, inte får någon glädje alls av mjölkavgiften, såframt inte
prisutjämningsbidraget blir minst 2 öre. Blir det lika mycket som mjölkskatten,
blir hans reveny av mjölkskatten plus minus noll. Det nettobelopp, som
man i själva verket Ilar att röra sig med, är mjölkavgiften på konsumtionsmjölk,
2 öre per liter, som plockas ut av köparna av konsumtionsmjölk. Denna avgift
belöper sig till ungefär 18 miljoner kronor i närvarande stund. Förenklat
gäller det således att fördela dessa 18 miljoner — en del går till mjölkpropaganda
och sådant, men det är icke alltför betydande belopp — på lämpligt
sätt mellan exportpremier och prisutjämningsbidrag. Om man använder det
uteslutande till exportpremier, blir det med nuvarande export 18 miljoner kronor
dividerat med 30 miljoner kilogram, eller 60 öre per kilogram smör, vilket
'' för jordbrukarna skulle betyda en prishöjning på mjölken av något över 2 öre.
Men även örn exporten då skulle stiga till, låt mig säga 36 miljoner kilogram,
d. v. s. örn genom en prishöjning inom landet smörkonsumtionen skulle gå tillbaka,
så att man finge lov att exportera 6 miljoner kilogram mer, skulle man i
alla fall få ungefärligen 50 öre per kilogram, alltså 2 öres höjning på produktmjölken
— detta ifall man som ett experiment velat gå in på linjen att
höja exportpremierna. Man säger, att exportpremien skall vara så stor, att

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Ang. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
smörpriset blir det önskade. Höjer man det med 15 öre, vilket man ju vill, eftersom
man tänker höja margarinaccisen så mycket, kan man kompensera nedgången
i den inhemska smörkonsumtionen genom att i stället minska prisutjämningsbidragen
och i motsvarande grad öka exportpremierna. Då har man
tagit ut kostnaden för det ökade priset av köparna av smör och ost i stället
för från köparna av margarin.

Jag menar att man på det sättet från sociala synpunkter hade förfarit mera
rimligt än man gör enligt det här föreslagna experimentet.

Detta experiment betraktar jag dessutom som utomordentligt svårt rent
tekniskt att genomföra. Man vill dela ut 5 miljoner kronor för att rabattera
smör åt mindre bemedlade, företrädesvis familjer med många barn och stor
försörjningsplikt. Örn vi antaga, att margarinet kostar ungefär 1.50 och
smöret något över 3 kronor, kan jag inte förstå att man överhuvud taget kan
komma någon vart, örn man sätter rabatten lägre än 1.50 eller 1.60 per kilo,
så att det blir åtminstone lika billigt för ett mindre bemedlat hushåll att använda
dessa rabattkort vid inköp av smör som att köpa margarin. Örn man då
bestämmer, att rabattkorten skola lyda på 1.50 per kilo, räcker ju inte det
föreslagna beloppet till mer än ungefär 3 miljoner kilogram smör, således
10 procent av exporten och någonting på 3 eller 4 procent av hela smörproduktionen
i landet. Redan detta är en obetydlig kvantitet. Men vidare är jag
fullkomligt övertygad om att de 3 miljoner kilo, som på detta sätt kunna
delas ut, i fall min uppfattning är riktig, inte komma att innebära en nettoökning,
av smörförbrukningen inomlands. Vi kunna tänka oss en husmor, som
brukar köpa margarin för bakning och stekning och kanske också till smörgåsar,
men som vid festligare tillfällen köper natursmör, och vi antaga, att
hon köper 75 kilo margarin och 25 kilo natursmör örn året. Så får hon rabattkort
på 50 kilo natursmör, varje rabattkort gällande 1.50, vilket i själva verket
blir detsamma som en tilldelning av margarinmedel, som andra fattiga fått
betala in, på 75 kronor. Örn hon tidigare kunnat reda sig med 25 kilo natursmör
så blir ju 50 kilo en icke obetydlig ökning, och då hon ju inte har gott
örn pengar, är det inte sannolikt, att hon köper mer än just dessa 50 kilo.
Själva nettoökningen har då inte blivit mer än 25 kilo. För att få denna familj
att köpa 25 kilo smör mer än förut har man sålunda måst dela ut medel till
ett belopp av ungefär 3 kronor per kilogram.

Skall man på detta sätt börja dela ut rabattkort, kan det naturligtvis också
tänkas att det uppstår missbruk. En människa, som sitter ekonomiskt trångt,
kan ju frestas att träffa ett avtal med en granne, som inte har rätt att få
rabattkort, att mot någon gentjänst få utnyttja rabattkorten för sitt reguljära
inköp av smör. Då minskas nettoökningen i den inhemska konsumtionen ännu
mer.

Jag tror således inte att detta system har någon nämnvärd effekt för det
syfte, för vilket det har tillkommit. Inom utskottet har man förordat en väg,
som synes mig mindre angriplig och mera säker beträffande effekten, nämligen
att man skulle använda de 5 miljonerna för att genom skolornas försorg börja
genomföra fri bespisning av skolbarn. Men man stöter då genast på den där
besynnerliga fördomen, att man därigenom lämnar behovsprincipen. Vi få
inte denna av många så älskade behovsprövning! Vi få inte skolbarnen indelade
i fattiga och rika! Jag hoppas verkligen att man, örn det en gång skall
komma till stånd offentlig skolbespisning från folkhygieniska synpunkter,
inte kommer att indela skolbarnen i fattiga och rika. Jag vill påpeka, att
på detta sätt vet man åtminstone att det smör. som köpes för rabatteringspeng Första

kammarens protokoll 1939. Nr Sif. 6

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. ''prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
arna, i de flesta fall innebär en nettoökning i den mån barnen komma från
hem, där det i regel inte serveras natursmör på smörgåsarna.

Om man ser kallt på saken, måste det ju te sig högst kuriöst, för att använda
ett lindrigt uttryck, att beskatta de fattigaste med en konsumtionsskatt
för att möjliggöra statligt stöd åt alla våra jordbrukare, oberoende av
behov^— och ^alla våra jordbrukare äro inte i behov av det stöd som här
föreslås. Vi få en ny kategori av understödsbehövande — regleringsfattiga.

Vidare förklarar man att man vill undvika något nytt organ för att bringa
denna hjälp. Det skulle ske genom den vanliga socialvården, så att det hela
kommer att framstå som ett slags fattigvård. Jag förstår inte, hur medlemmar
av de partier, som oftast beklaga den växande understödstagarandan, vilja
vara med örn att skapa förutsättningar för en sådan genom ett experiment i
den stil, som det här är fråga örn.

Ja, herr talman, nu har man sagt, att detta skall vara ett försök. Jag tror
inte, att det försöket kommer att slå väl ut. Det kommer icke att öka den
inhemska smörförbrukningen nämnvärt. Höjer man margarinpriset med 15
öre, kan man självfallet icke höja smörpriset heller med mer än 15 öre; motsvarande
pristillägg på produktmjölken blir sex tiondels öre eller något sådant,
och den vinsten betraktar jag icke som värd någonting, ekonomiskt sakligt
sett. Den har endast en psykologisk förutsättning, och det är motviljan mot
margarinet hos våra jordbrukare. Det har predikats år ut och år in, vecka
efter vecka och varje dag, att margarinet är jordbrukarnas fiende nr 1. och
nu ha vi bland våra jordbrukare fått en så stark känsla av att margarinet
måste tillbakaträngas med varje medel, att man i var och varannan motion i
den flora av motioner, som vuxit upp i den kungl, propositionens spår — och
för resten redan dessförinnan — fått se uttalanden i den riktningen, att man
skall klämma efter margarinet. Det anses nämligen som förutsättningen
för att jordbrukarna skola kunna få det bra i detta land. Jag tror icke, att
det är så. Det har nämnts här i förbigående, att margarinindustrien förtjänar
sa mycket pengar, att den icke alls behöver söka någon kompensation i form
av höjt margarinpris för en skatteökning på 15 öre per kilo, och det är möjligen
riktigt. Det är till och med säkert, att denna industri förtjänar mycket
pengar. Jag antar nu för enkelhetens skull, att industrien icke höjer margarinpriset
med mer än 5 öre per kilo, och det betyder, att man reducerar vinsten
med 10 öre per kilo, vilket motsvarar en ganska betydande summa — 6 miljoner
kronor eller någonting sådant. Men i samma mån som margarinpriset icke
höjes, är hela åtgärden från regleringssynpunkt fullkomligt meningslös. Det
man vill uppnå med denna förhöjning är ju framför allt ett höjt pris på
margarin, så att man därigenom kan minska dess konkurrenskraft i förhållande
till smöret. Jag kan nu inte se, att den kampanj, som föres mot margarinet,
kan leda till annat än det resultatet, att man kommer att behandla margarinet
på samma sätt, som man gör med sprit och tobak, d. v. s. låter ett statligt
monopolföretag ta hand örn tillverkningen och försäljningen. Jag skulle tro,
att utvecklingen med naturnödvändighet leder därhän, örn man vill nå den
ransonering, som jordbrukarna anse nödvändig i fråga örn detta livsmedel.

Herr talman! Jag har trots att jag har mycket stora betänkligheter mot
detta ansett det riktigt, att man får göra ett försök i den här stilen, och trots
att jag är nästan övertygad örn, att det kommer att leda till missräkningar av
olika slag och mycket kännbara missräkningar.

Från herr Mannerskantz’ sida har — jag bortser här från vad han sagt om
mjölkregleringen — särskilt poängterats, att det är så orimligt, att man icke
vill vara med om att höja marginalen för stödköpspriset på vete till vad högern
har funnit lämpligt att sätta i sina motioner, d. v. s. 18 kronor eller någonting

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. friare gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
sådant. Herr Mannerskantz drev den satsen, att vad utskottet påstår, d. v. s.
att ett högt pris föranleder en produktionsökning, kan gälla om en gren av
jordbruket, men det gäller icke örn alla. Jag tror nu, att örn man bara sätter
ett tillräckligt högt pris, gäller det örn alla grenar. Man kan konstatera, att
de regleringspriser, vi ha haft, ha åstadkommit en ökad mjölkproduktion, en
ökad veteproduktion, en ökad fodersädesproduktion och, såvitt jag förstår, även
en ökad vallodling. Mycket beror naturligtvis på tekniska förbättringar. Det
är klart, att forcerandet av tekniska förbättringar, t. ex. ökad användning av
konstgödsel, då det gäller växtodling, och förbättrade kreatursstammar, då det
gäller mjölkproduktion — för att nu nämna två grenar — kunna löna sig, örn
priset sättes tillräckligt högt. Men det lönar sig icke, örn priset är lågt. Blir
det låga pris, kommer säkerligen den samlade avkastningen av landets jordbruk
icke att stiga på samma sätt, som den gör, om man får ett s. k. intensivt
jordbruk på alla håll. Jag tror, att herr Mannerskantz bara behöver tänka på,
hur det går med mjölkproduktionen, örn man får en förbättrad vallkultur i norra
Sverige. En beräkning, som är gjord av de mest sakkunniga — naturligtvis
endast approximativt — visar, att växtodlingens avkastning skulle ha stegrats
med 25 procent sedan världskrigets början, alltså på tjugofem år. Det
är icke så litet. Tjugofem år är ju i alla fall en ganska kort epok i det svenska
jordbrukets historia.

Men även örn det är så, som herr Mannerskantz säger, att ett för högt pris är
farligt endast för den gren, där man har det höga priset, är det olyckligt nog
ändå. Det är nämligen en stor svårighet inom jordbruket att få balans mellan
de olika grenarna, så att man icke helt plötsligt får en ökad areal av vete, en
ökad mjölkproduktion eller en ökad fläskproduktion. Det kan komma som
ett brev på posten, örn man sätter ett för högt minimipris. Vi ha exempel härpå
från den allra sista tidens politiska historia. Det var endast för några år
sedan, som de borgerliga partierna beslutade att fastställa ett pris på 1 krona
25 öre per kilo fläsk, men priset gick icke ens upp till 1 krona per kilo — på
grund av överproduktion. Jag vill nu i förbigående säga, att örn man fryser
in fläsk, blir det icke mindre fläsk för det, ty även det infrusna fläsket skall
ju sedan säljas. På det sättet avlastar man icke marknaden detta fläsk. Den
enda möjligheten att avlasta marknaden är att exportera fläsket eller att destruera
det, till exempel bränna upp det eller använda det som tekniskt fett
för att göra tvål eller vad man nu kan tillverka därav.

Nu vill jag säga herr Mannerskantz, att jag betraktar icke alls 18 kronor som
ett oskäligt pris på vete. Tvärtom tycker jag, att det är mycket rimligt, och
jag har ingenting att invända från konsumentsynpunkt mot ett sådant pris.
Däremot anser jag det synnerligen olyckligt att sätta det som ett garantipris, ty
även ett lågt garanterat minimipris har visat sig stimulera till ökad odling.
Jordbrukarna säga: »Där veta vi åtminstone, att vi säkert få minst så mycket»,
och så slå de sig på den produktionen. Det är därför, som det är av allra
största vikt, att man har denna möjlighet till rörlighet, så att, örn det under ett
regleringsår på grund av illa avvägda priser mellan olika jordbruksgrenar
skulle bli en ökad produktion på det ena hållet och en svag minskning i produktionen
på det andra hållet, man kan korrigera priserna i fortsättningen.
Priserna skola icke vara alldeles stela. Det är också därför utomordentligt viktigt,
när man överhuvud taget sätter minimipris, att man icke sätter dem för
högt.

Sedan vill jag säga herr Mannerskantz, att jag önskar, att odlingen av brödsäd
måtte så anpassas, att det kan bli ett bättre pris än stödköpspriset, men blir
det minskad skörd utomlands eller inomlands, spelar det av högern föreslagna
stödköpspriset alls ingen roll. Då behövs intet stödköp. Då utvecklar sig

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

''Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
marknaden med hjälp av våra exportpremier i form av utförselbevis på det
sättet, att vi få ett högre pris utan allt statligt ingripande. Där kunde jag således
icke följa herr Mannerskantz’ resonemang.

Man kan naturligtvis vara mycket betänksam mot att inrätta en stödköps -verksamhet, som avser att inköpa all brödsäd, som överhuvud taget utbjudes,
men jag kan inte finna annat än att det leder till fullkomligt orimliga konsekvenser
att förklara, att staten köper in till exempel 150,000 ton till ett pris
av minst det och det. De, som bli färdiga att sälja till det priset, få glädje
därav. De, som komma efteråt, få det ej. Då kan priset falla högst väsentligt,
och det stämmer åtminstone icke med min uppfattning örn allmänt erkända
svenska rättsprinciper, att staten skall på det sättet gynna dem, som ha
tillfälle att komma först, och låta dem, som stå sist i kön, få lida för att de
icke hunnit fram.

Vill man således överhuvud taget idka stödköpsverksamhet, finner jag det
enda rimliga vara, att man stödköper vad som erbjudes och gör sig beredd
på de förluster, som uppstå på det sättet, och det rör sig örn tiotals miljoner
kronor.

I övrigt kan jag dela herr Mannerskantz’ uppfattning, att kostnaden för
beredskapslagringen icke bör belasta jordbruksregleringen, även örn jag tycker,
att de skäl, som anförts, äro av mycket liten betydelse. Att jordbrukarna äro
rädda för att få dåligt rykte, därför att en del av det, som säges gå åt till
jordbruksregleringen, i själva verket går till allmänt ändamål, försvarsändamål
eller vad man vill kalla det för, spelar en underordnad roll. Kostnaderna för
beredskapslagringen äro en ren bagatell vid sidan av de summor, som omsättas
i jordbruksregleringen.

Ja, herr talman, jag har således samma uppfattning som utskottet i fråga
örn de föreslagna stödköpspriserna för brödsäd. Högern har föreslagit, att
man skulle sätta priset på vete och råg fullkomligt lika. Det grundar sig
på något slags social omtanke om rågodlarna, som ju kan befinnas förklarlig,
men det är då att undantaga jordbruksregleringen än mera från allt vad kommersiellt
riktiga principer heter. Av råg kan man icke få ut mer än 67 procent
mjöl men av vete däremot 75 procent. Det är väl ytterst det, som gör,
att vetepriset i 999 fall av 1,000 ligger betydligt över rågpriset i den fria marknaden.
När så är förhållandet, tycker jag, att det icke är skäl att nu göra
ett försök att ställa en naturlag ur kraft. Från min synpunkt sett är det ingen
olycka, örn rågodlingen tack vare förbättrade vetesorter reduceras allt mer och
mer. Tränges rågodlingen tillbaka så mycket, att rågpriset på grund av bristande
utbud till exempel för tillverkning av knäckebröd stiger i paritet med
vetepriset, så är det ingalunda mig emot det allra minsta.

Jag kommer därmed över till den fjärde nyheten, som förstås knappast är
en nyhet, eftersom vi redan ha skapat ett provisorium för det löpande regleringsåret.
Kungl. Maj :t har begärt att få använda 2 miljoner kronor för att
bekosta export av inhemsk fodersäd. I propositionen säger föredragande departementschefen,
att han endast med största tveksamhet har velat gå med på
ett försök i den riktningen. Han har principiellt den uppfattningen, att »den
inhemska foderskörden bör avsättas inom landet och att ett exportstöd bör
inskränkas till att avse de färdiga animalieprodukterna». Det är principer,
som jag helt kan ansluta mig till. Det är ju så, att örn man får en riklig skörd
av fodersäd, sker en normal omsättning till animalieprodukter av den del. som
icke förbrukas t. ex. för dragare o. dyl. När man genom jordbruksregleringen
har reglerat priserna på animalier, är därmed också ett minimipris för fodersäden
satt. Att sedan marknadspriset på fodersäd kan sjunka, kan naturligtvis
vara oförmånligt för dem, som driva kreatursfattiga eller kreaturslösa

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
jordbruk. Jag tycker emellertid, att det icke är skäl att komplicera jordbruksregleringen
med ännu en anordning, som är mycket svår att samordna
med övriga.

Kungl. Maj :t förutsätter, att denna befogenhet, såsom jordbruksutredningen
anfört, icke bör lia till syfte att säkerställa ett visst prisläge å inhemskt foder.
Ja, det säger man i år och kanske ett år till, men det skulle förvåna mig utomordentligt,
örn man icke, innan man börjar denna nya stö dköp sverksamhet,
helt enkelt tvingas att ställa upp för sig någon prisnivå, som man skall försöka
upprätthålla genom dessa köp. Annars är man ute på ett kommersiellt
gungfly. Yern är det, som skall avgöra, när man skall ingripa? Och på
vilka orter skall man börja köpa den havre, som skall köpas? Skall man gynna
somliga jordbrukare i en viss landsända eller en viss kategori av jordbrukare
genom att betala ett relativt hyggligt pris för havre, som dessa lia att
sälja? Och när skall man sluta köpa?

Just detta, att man icke vill försöka nå en bestämd prisnivå, visar mig, att
metoden blir fullkomligt orimlig att handhava på ett hyggligt sätt. Väljer man
att upprätthålla en bestämd prisnivå, ja, då vet ingen hur mycket havre, som
kommer att utbjudas till salu. Då förslå de 2 miljonerna alls inte, och då
blir det nästa år fråga örn betydligt större belopp.

Jag har tidigare i år utvecklat dessa skäl, och då framhöll jag också, att
det ter sig synnerligen litet lockande att, samtidigt med att vi lägga upp beredskapslager
av fodersäd för mobiliseringsbehov, brödsäd till människoföda
och diverse lager med hänsyn till möjligheten av ekonomiska avspärrningar —
i värsta fall krig, — man nu skall betala ut 2 miljoner kronor i exportpremier
för att föra ut fodersäd. Detta är en sak, som icke har något intresse från
konsumentsynpunkt. Örn havren kostar 10 eller 13 öre per kilo, gör konsumenten
precis detsamma. Det är en avvägning olika kategorier jordbrukare
emellan. Den jordbrukare, som har stor areal, men relativt liten kreatursbesättning,
får möjligen litet havre till avsalu. De jordbrukare, som ha _förhållandevis
stor kreatursbesättning, behöva köpa fodersäd, och de få den litet billigare.
Jag tror emellertid, att de jordbrukare, som kunna sälja fodersäd, ha
bättre kunnat tillgodogöra sig jordbrukets regleringsstöd och bättre _ kunnat
utnyttja rationaliseringsmöjligheterna inom jordbruket än de mindre jordbrukare.
som skulle vinna litet på ett fodersädespris, som under någon kortare
period är för lågt.

Jag finner således, herr talman, övervägande skäl tala emot att riksdagen
går med på detta Kungl. Maj:ts förslag, och jag hemställer därför i anslutning
till den reservation, som är undertecknad av herr Elon Andersson och ett
par andra ledamöter, att utskottets yttrande på sid. 38 andra stycket får den
lydelse, som i reservationen föreslagits.

I detta anförande instämde herr Andersson, Elon, och herr Karlsson, Oscar
Gottfrid.

Herr Hagström: Herr talman! Sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet
har i sitt föreliggande utlåtande bland annat föreslagit den ändringen
i den kungl, propositionen angående prisregleringsåtgärder på jordbrukets
område, att anslaget för förbättringar i jordbrukets lönsamhet i Norrland och
vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län höjes från 800,000 kronor till
1 miljon kronor, delta i enlighet med yrkanden, som framställts i avgivna
motioner.

Det kunde då kanske tyckas, att norrlänningarna borde vara nöjda. _ Det
är också med en viss tvekan, som jag ber att få framföra några, anmärkningar
i anledning av detta anslag. Jag har nämligen en förkänning av att jag

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
kommer att mötas med den invändningen eller åtminstone den tysta reflexionen,
att »norrlänningarna bli då aldrig nöjda; det är ändå ett ganska otacksamt
släkte». Jag vill emellertid för min del icke på något sätt förringa anslagets
betydelse, men jag anser, att det icke heller bör överskattas. En miljon
kronor är ju också, kan man tycka, ett ganska ansenligt belopp. Men örn
det, såsom i ett visst sammanhang i den kungl, propositionen uppges, finns
ungefär 120,000 brukningsdelar inom de landsdelar, som det här är fråga örn,
så belöper sig av anslaget på varje brukningsdel icke mer än cirka 8 kronor.
Örn sistnämnda belopp kan man väl ändå knappast säga, att det är något
så särdeles^ imponerande, men det är ju ändå något, örn bara anslaget blir använt
på sådant sätt, att det mera direkt och påtagligt kommer jordbruket
till godo. Det är särskilt på den punkten, som jag vill göra några anmärkningar.

Då det gäller de sydligare delarna av vårt land, få stödåtgärderna åt jordbruket
vanligen en mera direkt produktionsfrämjande och prisförbättrande
karaktär, men då det gäller Norrland, talas det mest om att anslaget skall
användas för upplysning och propagandaändamål samt till vetenskaplig undersökning
beträffande foderväxter och kreatursraser. Jag är icke blind för betydelsen
av undersökningar och forskningar på detta område, men jag anser,
att dessa undersökningar och forskningar böra bekostas på annat sätt och
av andra medel. Det bör icke gå så till, att det knappt tillmätta anslaget till
stor del förbrukas för experiment, vilkas resultat äro ovissa eller åtminstone
ställda på lång sikt. Norrlands jordbrukare böra liksom jordbrukarna i övriga
delar av vårt land få sin hjälp, oberoende av örn några nya upptäckter
göras på foderväxtodlingens och kreatursraslärans område. Det kan annars
gå. som det heter i ordspråket: medan gräset gror, dör kon.

Hur man än undersöker och forskar, hur man än upplyser och propagerar,
lär man väl ändå icke helt kunna betvinga verkningarna för jordbruket av det
strängare klimatet i Norrland. Man lär till exempel icke kunna komma ifrån,
att vinterstallfodringsperioden där är cirka två månader längre än i Sydsverige,
såvida nian icke kan finna upp något särskilt frosthärdigt boskapssläkte.
Jordbruket i Norrland och jordbruket i Sydsverige är och kan
inte bli riktigt detsamma. Då en sydsvensk jordbrukare skall bedöma Norrlands
jordbruksförhållanden, tycker norrlänningen gärna, att det låter en
smula verklighetsfrämmande, och på samma sätt lär väl en sydsvensk tycka,
då vi norrlänningar mer eller mindre tvärsäkert yttra oss örn sydsvenska
jordbruksförhållanden. Örn en sydsvensk till exempel ser en norrländsk hövall,
som är något äldre än som enligt sydsvenska begrepp är lämpligt, är
sydsvensken ganska snart färdig med det omdömet, att det beror på bristande
kunskap och bristande intresse hos norrlänningen i fråga örn jordbruksförhållandena.
Enligt min åsikt kan det emellertid ofta vara lämpligt med något
äldre hövallar i Norrland och detta bland annat därför, att man i Norrland
ej har annat sädesslag än korn, som kan ingå i växtföljden. Man måste då i
Norrland försöka uppehålla växtkraften på dessa hövallar genom årliga gödslingar
med konstgödselmedel, och därmed är jag inne på en angelägenhet, som
jag tidigare framhållit från denna plats.

Jag anser nämligen, att örn konstgödselmedlen för Norrland kunde förbilligas
på ett mera effektivt sätt än som hittills skett, skulle detta vara ett
av de verkningsfullaste hjälpmedlen för jordbruket i Norrland. Det är nog
riktigt, såsom det i propositionen framhålles, att animalieproduktionen är och
bör vara den viktigaste grenen av jordbruksdriften i Norrland. Denna produktion
bör då beträffande Norrland främjas genom högre anslag till åtgärder,
som ha allmänt erkänt gynnsamma verkningar, t. ex. mjölkregleringen

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
och uppförandet av mejerier och slakterier samt örn möjligt, jag upprepar det,
även högre anslag till förbilligande av konstgödselmedel. Undersökningar,
vilkas resultat äro ovissa eller ställda på lång sikt, böra, som jag nyss nämnt,
bekostas av andra medel än av detta knappt tillmätta anslag. Detsamma borde
också gälla för åtgärder, som ännu ej äro utexperimenterade och som kräva
dryga avlöningskostnader till befattningshavare.

Jag har dristat mig att framhålla dessa synpunkter i den kanske något
djärva förhoppningen, att de skulle kunna vinna beaktande vid den slutliga
utarbetningen av riktlinjerna för användningen av det här ifrågavarande anslaget.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Som underlag för den
föreliggande propositionen har ju delvis legat det utlåtande, som kommit från
jordbruksutredningen. Då jag skulle taga ståndpunkt till det utlåtandet och
de förbättringar, som man i detta förespeglade jordbrukarna, att de skulle erhålla,
fann jag, i likhet med vad herr von Stockenström nämnde i sitt anförande,
betänkliga brister i detsamma.

Man talade örn att de mindre jordbrukarna skulle för de första 450 literna
mjölk få 2 öre högre pris per liter än vad de skulle få för den kvantitet, som
översteg dessa 450 liter, men detta höll ju inte streck enligt jordbruksutredningens
förslag därest smörpriset skulle höjas till 3 kronor per kilo. Enligt
detsamma skulle, örn smörpriset gick över 2 kronor 85 öre per kilo, den extra
mjölkprisförbättringen stanna vid 1 öre per liter. Enligt reservanterna inom
utskottet skulle jordbruksutredningen inte tänkt ett högre smörpris än 2 kronor
80 öre per kilo, vilket jag inte kunnat utläsa i betänkandet.

Förslaget rörande en differentiering av mjölkpriset utarbetades inom jordbruksdepartementet
ett år tidigare. Jordbruksutredningen rekvirerade förslaget
för att taga del av detsamma, vilket den naturligtvis också fick. Jag vill
redan nu säga, att jag är för min del mycket betänksam gentemot sådana
differentieringar, då det gäller en likvärdig produkt, men i detta fall ha mina
betänkligheter fått vika, därför att det mindre jordbruket ju obestridligen arbetar
under bekymmersamma förhållanden. Därmed menar jag naturligtvis
inte, att de mindre jordbrukarna i närvarande stund ha mindre betalt för sina
produkter, än vad de hade under den period, som vi här så ofta tala örn, nämligen
tiden före jordbruksregleringens genomförande, utan de ha tvärtom numera
bättre betalt för de produkter, som de huvudsakligen producera, men i
stegringen av det allmänna välståndet i landet och den allmänna lönestegringen
inom olika grupper av vårt folk ha jordbrukarnas inkomster inte kunnat
följa med; de lia alltså inte ökats i samma tempo, som inkomsterna för andra
samhällsgrupper. Jag anser därför, att vi kunna göra detta försök, medan jordbruksutredningen
samtidigt fortsätter sitt arbete, så att ^den sså småningom
kan komma fram med sitt slutliga förslag. Under tiden få vi ju se, hur denna
åtgärd verkar och i vilken mån den kommer att tillfredsställa dem, som i
första hand beröras av densamma.

Jag föreslår alltså i propositionen, vilket också utskottet tillstyrker, att
för de första 450 kilo mjölk per månad såsom en särskild stödåtgärd skall utgå
ett extra pristillägg. Detta pristillägg föreslås skola utgå med samma belopp
som mjölkavgiften, som samtidigt föreslås till 2 öre. Men en förutsättning
för hela denna anordning är givetvis, att inte mjölkavgiften skulle bli mindre
än 2 öre, enär det inte tekniskt kan ordnas ett högre merpris. än det lämnas
i restitution för den konsumtionsmjölk, som säljes. Följaktligen måste ett
visst samspel alltid råda mellan mjölkavgiften och detta extra pristillägg.

Det har uttalats betänkligheter mot att margarinaccisen inte höjes med sam -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ma belopp som smörpriset. Jag tillåter mig dock påpeka, att margarinaccisen
aldrig någon^gång höjts med samma belopp som smörpriset. Då vi höjde
smörpriset fran 2 kronor 25 öre till 2 kronor 50 öre och därifrån till 2 kronor
75 öre per kilogram, höjde vi margarinaccisen med 15 öre per kilogram
varje gång, som smörpriset alltså höjdes med 25 öre. Det är emellertid självklart,
att när priset kommer upp högre, blir också spänningen mellan dessa
bada, fettvaruprodukter större, och följaktligen kommer den högre prisnivån
att influera något. Innan vi ga in för en ytterligare höjning av margarinaccisen,
vill jag emellertid för min del först se resultatet av den redan nu
företagna höjningen och se vilka erfarenheter, som erhållas av densamma.

Man _ har här från vissa håll uttalat sina farhågor för att en höjning av
smörpriset utan motsvarande höjning av margarinaccisen skulle leda till att
smörkonsumtionen inom landet skulle minskas. Den erfarenhet, som vi ha på
detta område, har emellertid dess bättre visat, att dessa farhågor hittills icke
besannats. Örn jag inte är fel underrättad, har till exempel smörkonsumtionen
inom landet ökat under januari och februari månader i år, trots att vi under
denna tid höjt smörpriset till 2 kronor 75 öre. Detta är ju en ur jordbrukets
synpunkt mycket önskvärd utveckling. Det förefaller också, som örn flertalet
skulle ansluta sig till tanken, att man skall försöka åstadkomma ett förbättrat
ekonomiskt resultat av mjölkproduktionen och således även söka uppnå en
ökad avsättning inom landet av den förädlingsprodukt av mjölken, som det här
gäller, nämligen smöret. Mjölken är ju en av jordbrukarnas allra största inkomstkällor,
och det måste följaktligen vara angeläget för jordbrukarna att
söka få så bra betalt, som det överhuvud taget är möjligt för det arbete, som
de nedlägga för att få fram denna produkt. Utskottet har ju även på denna
punkt följt propositionens förslag. Det är dock alldeles självklart, att de olika
uppslag, som här framförts från olika håll, liksom vad som från utskottets
eller riksdagens sida yttrats örn dem, kommer att övervägas av jordbruksutredningen
i samband med att man prövar alla de olika frågor, som här upprulla
sig. De uppslag, som här framkommit, ha följaktligen sin njaita med sig,
även örn man naturligtvis får se dem från olika utgångspunkter.

En annan omständighet, som man i detta sammanhang bör beakta, är, att
det ur jordbrukets synpunkt är angeläget att söka öka avsättningen av smör inom
landet, därför att smörpriset på den internationella marknaden är lägre, än
vad vi anse, att det bör vara, för att man skall kunna ge de svenska jordbruksarbetarna
och de svenska jordbrukarna en skälig ersättning för deras arbete.
Gentemot dem, som förorda en s^tterligare höjning av margarinaccisen för att
få till stånd en ökad förbrukning av smör inom landet, vill jag dock framhålla,
^ att det inte är så säkert, att man genom en sådan åtgärd, som man från
det hållet föreslår, skulle uppnå detta mål. Örn vi höja margarinpriset, för att
nu taga ett exempel, till 2 kronor 50 öre per (kilogram, som man ju här talat
örn, och fastställer ett smörpris av t. ex. 4 kronor eller därutöver per kilogram,
visa såväl de siffror, vilka finnas tillgängliga inom landet rörande prisförändringars
inverkan på försäljningen av en konsumtionsvara av den art,
det här gäller, som de erfarenheter man haft utomlands, att den minskning,
som man genom en dylik åtgärd skulle uppnå i fråga örn margarinkonsumtionen,
icke motsvaras av en liknande ökning av smörkonsumtionen. Jag har
därför inte kunnat taga på mitt ansvar att, bara därför att man skall försöka
komma åt en sådan konsumtionsvara som margarinet, medverka till en åtgärd,
som obestridligen skulle leda till en minskning av fettförbrukningen inom
de stora samhällshällsgrupper, som behöva köpa detta slag av fett. Även
med det intresse, som samhället har för jordbruket och dess utövare, få vi naturligtvis
inte glömma bort, att det dock finns ett stort antal människor i vårt

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. prisre gier ande åtgärder på ''jordbrukets område. (Forts.)
land, som inte kunna skaffa sig någon sysselsättning och därför inte heller
någon nämnvärd inkomst, av den förklarliga anledningen, att de uppnått en
sådan ålder, att de inte kunna utföra något nämnvärt arbete. Det är alldeles
självklart, att man får taga hänsyn även till dessa människor och deras fettbehov.
Det viktigaste är att finna en väg, som inte allenast för tillfället utan
även framdeles tryggar smöravsättningen. Jordbruksutredningen får givetvis
taga upp och pröva alla dessa olika spörsmål parallellt med varandra.

.Vad sedan beträffar den animaliska produktionen i övrigt, har utskottet inte
haft någonting att erinra mot propositionens förslag. Detsamma är även förhållandet
i fråga oni spannmålsregleringen. Jag har i propositionen föreslagit
ungefär detsamma som jordbruksutredningen gjort beträffande stödköpsförfarandet.
Skillnaden är endast den, att jag i propositionen ytterligare effektiviserat
jordbruksutredningens förslag. Jag har särskilt gjort detta i fråga
om brödspannmålsregleringen. Jordbruksutredningen har för sin del stannat
vid att föreslå ett stödköpsförfarande, begränsat till 150,000 ton. I likhet
med herr Björnsson kan jag emellertid inte finna, att det är riktigt att företaga
en sådan begränsning. Stödköpsförfarandet tillkom ju under en tid, då
vi räknade med att kunna exportera en väsentlig del av vårt överskott. Det
är emellertid för närvarande beroende på de oerhört låga priser, som
råda på världsmarknaden och som ligga 8, 9, 10 kronor per hundra kilogram
lägre än priserna på den inhemska marknaden. Jag kan under sådana
förhållanden inte finna, att det skulle vara en effektiv åtgärd att stanna
vid att föreslå ett stödköpsförfarande, begränsat till en viss kvantitet, örn
sedan den överskjutande kvantiteten skulle ligga ute i marknaden och bidraga
till att trycka ned priserna för dem, som i samtliga producenters intresse sökt
hålla tillbaka utbuden oell följaktligen borde ha en viss ersättning även för
den tid, som de lagrat sin spannmål. Propositionens förslag innebär därför enligt
min mening i fråga örn brödspannmålsregleringen en väsentlig förbättring
i jämförelse med jordbruksutredningens förslag.

Örn jag sedan övergår till foderspannmålen, har jag i propositionen lagt upp
denna fråga precis så, som jag själv ser den. Jag anser således, att vi i största
möjliga utsträckning böra försöka förbruka vår foderspannmål inom landet,
men att Kungl. Majit, då särskilda förhållanden så påkalla, bör äga möjlighet
att i viss omfattning stödja en fodersädsexport. Gentemot de betänkligheter,
som herr Björnsson i det fallet anförde, skulle jag vilja påpeka, att det
dock är någon skillnad i fråga om läget på detta område nu och tidigare. Vi
veta väl litet var, att det i fjol kom in i landet rätt stora kvantiteter utländska
fodermedel. Vi voro ju då i ovisshet örn huruvida vi i större utsträckning
skulle skärpa bestämmelserna för att hindra en ytterligare tillförsel av fodermedel.
Det militärpolitiska läget i världen var emellertid mycket ovisst, och
därför trodde vi, att vi tjänade landets och även jordbrukets intressen bäst
genom att en rätt stor kvantitet utländska fodermedel infördes i landet. Samtidigt
som vi importerade denna stora kvantitet fodermedel, blev emellertid
den svenska foderspannmålsskörden år 1938 oberäknat stor eller omkring

400,000 ton större, jin vad den var 1937, och något över 300,000 ton större än
medelskörden under de sista fem åren. Då vi i fråga örn foderspannmålen alltså
kommit i ett extraordinärt läge, dels därigenom, att vi till följd av det ovissa
internationella läget i fjol hade en betydande import, och dels därigenom,
att vi i fjol finga en abnormt stor skörd inom landet, kan jag inte anse annat,
än att det kan försvaras, örn man, i den mån som det är möjligt, försöker reglera
prisnivån genom att utföra en viss kvantitet av överskottet. Genom ett
beslut, som riksdagen redan tidigare fattat, har Kungl. Majit anvisat 450,000
kronor att användas för att stödja exporten av 10,000 ton foderspannmål. Detta

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
skulle alltså göra ett belopp av 4 kronor 50 öre per 100 kilogram. Världsmarknadspriset
på havre och foderspannmål är emellertid för närvarande så
lågt, att trots att Kungl. Majit kunnat bevilja ett exportstöd av 4 kronor 50
öre per 100 kilogram, har det överhuvud taget inte varit möjligt att få till
stånd någon nämnvärd export av foderspannmål. Hela den kvantitet, som
kunnat exporteras, tror jag uppgår till omkring 800,000 kilogram.

Jag skall kanske sedan övergå till att säga några ord örn de särskilda stödåtgärderna
för det norrländska jordbruket. I propositionen äskas ett anslag
på 800,000 kronor för detta ändamål. Jag räknar nämligen för min del med
att det norrländska jordbruket alltjämt behöver ett visst stöd, kanske dock
inte så mycket i produktionsfrämjande syfte. Inom parentes skulle jag i detta
sammanhang vilja göra den anmärkningen mot den sista ärade talaren, att
nog kan en sydsvensk och en norrländsk jordbrukare förstå varandra. Jag
har själv resonerat med mångå norrländska jordbrukare, då jag varit på
resor i Norrland, och jag har inte haft några svårigheter att komma till tals
med dem. Jag tror därför för min del inte, att den föregående ärade talarens
uttalande på denna punkt är berättigat, men en bestämd förutsättning för
att en norrländsk och en sydsvensk jordbrukare skola kunna förstå varandra
är naturligtvis, att båda begripa jordbruk, ty annars ha de givetvis rätt svårt
att förstå varandra.

För att nu återvända tili propositionen och dess förslag resonerade jag
före dess uppgörande med slakteriorganisationerna och undrade, huruvida de
inte skulle kunna vila på hanen något och för nästa budgetår nöja sig med
ett statsbidrag av 100,000 kronor till byggande av nya andelsslakterier. Härigenom
skulle nämligen Kungl. Maj :t får möjlighet att taga upp ett visst
belopp, förslagsvis 100,000 kronor, till åtgärder för rationalisering på mejerihanteringens
område, vilket enligt mitt förmenande skulle hjälpa det norrländska
jordbruket allra mest, under den bestämda förutsättningen naturligtvis
att denna rationalisering sker efter ekonomiskt bäriga principer. Örn de
ombyggnader och nyanläggningar av mejerier, som obestridligen äro nödvändiga
i stora delar av Norrland, ske efter ekonomiskt sunda principer och mejeriföretagen
dessutom erhålla ett visst bidrag från statens sida, måste driftkostnaderna
för mejerierna självfallet bli lägre, än om vederbörande utan
sådant bidrag skulle bygga mejerierna. Detta måste innebära en mycket god
hjälp åt de norrländska jordbrukarna, ty ökade driftkostnader vid mejerierna
betyda ytterst, att lantmännen få ett lägre pris för sin produktmjölk. Jag
kan därför ge herr Hagström fullständigt rätt i vad han här nyss sade örn
att bidrag av denna art är någonting, som kommer det norrländska jordbruket
direkt till nytta, emedan vad som här föreslås kommer att verka prisreglerande
och prishöjande för deras produkter. Jag har resonerat med norrländska
mejerirepresentanter och dem, som sköta de ekonomiska föreningarna
på jordbrukets område där uppe — jag vill inom parentes framhålla, att man
har verkligt välskötta ekonomiska organisationer både i Västerbotten, Norrbotten
och även i vissa andra norrländska landskap. Det har alltså varit
människor, som sett på samma gång ekonomiskt och realistiskt på förhållandena.
De ha sagt: »Det är klart, att vi ha nytta av örn vi kunna sammansvetsa^
det hela och inte sönderslå denna merkantila verksamhet och fördela
den på mångå olika grenar», och de voro beredda att satsa ett avsevärt kapital
för att få fason på hela mejerirörelsen och att genast på det sättet träda
till ekonomiskt för att sanera mejeriverksamheten i Norrland, där man för närvarande
åtminstone har för små kvantiteter mjölk för att kunna åstadkomma
en rationell mejerihantering. Då jag det oaktat stannade vid att föreslå ett
anslag på 800,000 kronor, gjorde jag det av den anledningen, att hela pro -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Ang. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
jektet inte är så genomtänkt ännu och inte heller så utrett, att jag är övertygad
om att nian — även om man höjer bidraget från staten till 40 % ■—
inte kan använda större belopp än det av mig föreslagna under nästa budgetår.
Och då prisregleringsfonden är till yttersta grad ansträngd, menar
jag, att det inte kan vara någon mening i att man fonderar anslagna medel
och låter dem ligga oanvända, vilket sker örn man anvisar dem året, innan
nian behöver dem, och på det sättet belastar fonden. Jag menar, att örn vi skola
taga dessa pengar ur den vanliga prisregleringsfonden, bli vi kanske nödsakade
— och det har redan förts på tal — att införa slaktavgifter, och om vi
skola öka anslaget med ytterligare 200,000 kr., måste slaktavgifterna bli ännu
större, för att man skall kunna skaffa de pengarna. Och om dessa medel
icke behöva användas, blir det en onödig belastning för jordbruket i sin helhet,
och denna belastning drabbar också det norrländska jordbruket. Av denna
anledning ville jag icke föreslå det högre beloppet, men det är klart, att

200,000 kronor här inte spela så stor roll. Man kan, som en ärad kammarledamot
sade, taga ut skillnaden av margarinmedlen eller av mjölkavgiften.
Aro mejerierna beredda att betala beloppet eller att avstå från det utjämningsbidrag,
som skulle tillföras dem för produktmjölken, så har jag naturligtvis
ingenting emot det högre anslaget. Men det blir en belastning på
hela jordbruksregleringen, således en belastning på jordbruket såsom sådant.
Örn emellertid organisationerna äro på det klara med saken och lia en ekonomisk
överblick över det hela, har jag dock inte någon invändning att göra
mot förslaget, ty 200,000 kronor spela som sagt, en ganska oväsentlig roll i
hela denna reglering. Följaktligen har jag ingen erinran att göra mot utskottets
ökade anslag, men jag har velat förklara anledningen till att jag
stannat för ett anslag på 800,000 kronor.

Emot utskottets förslag föreligga även i år reservationer. Det är alldeles
klart, att man kan se dessa problem från olika synpunkter. Vad jag emellertid
uttryckte min förvåning över i andra kammaren skall jag inte underlåta
att beröra även i första kammaren, eftersom högerledaren i första kammaren,
herr Domö, är närvarande här. Han satt för resten inne i andra kammaren,
då jag talade där, och det var därför jag yttrade mig i saken. Det må tillåtas
mig att betvivla huruvida herr Domö menat verkligt allvar då han såsom representant
för högern i jordbruksutredningen underlåtit att framställa samma
yrkanden som motionsvis framförts i riksdagen. Denna min uppfattning stärkes
ytterligare emedan propositionen gör stödet effektivare än det förslag herr
Domö anslutit sig till i utredningen. Med mitt sätt att se vill jag säga, att
jag — och inte allenast jag utan många med mig — börjar tvivla på att man
verkligen menat allvar med en sådan politik.

Herr Mannerskantz, som försvarade reservationen under förmiddagen yttrade,
att reservanterna funnit utskottets formulering för svag, och därför hade
de försökt att få en för jordbruket mera välvillig formulering. Jag har verkligen
försökt läsa reservationen, och jag vill säga, att jag kan inte förstå formuleringen
överhuvud taget. Jag kan inte finna annat än att herrarna här
ha resonerat som så: vi kunna väl inte vara eniga med majoriteten, utan vi få
väl försöka eller åtminstone låtsas, som om vi vilja något mera. Men örn ni
tänkt det, herrar reservanter, då ni började skriva reservationen, så lia ni i
varje fall tappat den ledande tråden i fortsättningen. Ty ni lia skrivit bort det
hela på slutet, och följaktligen lia ni inte i er reservation begärt något särskilt.
Denna inadvertens kan nog herr Domö förklara liksom påståendet i reservationen,
att jordbruksutredningen inia skulle lia räknat med att smörpriset skulle
höjas till mera än 2 kronor 75 öre eller 2 kronor 80 öre. Det är möjligt, att
jordbruksutredningen inte har räknat med ett högre pris än det nämnda, men

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
jordbruksutredningen skrev i alla fall, att priset borde kunna höjas till 3
kronor. Här föreligger alltså enligt mitt förmenande en tvist om, huruvida
jordbruksutredningen menat, att priset inte skulle höjas till mer än 2 kronor 80
öre, ehuru man skrivit 3 kronor. Men denna underförstådda mening har jag
inte vetat av, förrän jag läste denna reservation. Under sådana förhållanden
står man, säga reservanterna, inför möjligheten att nödgas ytterligare höja
margarinaccisen. Dock tycker jag, att herrarna skulle förstå, att när nu en utredning
pågår, bör man kunna ålägga sig en viss begränsning och i avvaktan
på utredningens resultat nöja sig med de skärpningar, som i propositionen äro
gjorda. Ty även örn det skulle skilja på några hundratusen kilogram, så veta
vi ungefär när vi Ira nått jämviktsläget och kunna komma fram till det mål, vi
verkligen vilja nå, nämligen en ökad smörkonsumtion. Det synes mig önskvärt,
att innan statsmakterna besluta eventuellt ändrade grunder för jordbruksstödet,
erfarenhet vinnes så långt möjligt hur pass känslig konsumtionen är för
priset.

Beträffande stödköpsförfarandet i fråga om spannmål har jag begärt samma
fullmakt, som jordbruksutredningen föreslagit skulle ges åt Kungl. Maj :t beträffande
stödköpspriset, men jag har som jag nyss nämnde ökat den av utredningen
föreslagna maximikvantiteten för stödköp och inte stannat vid en kvantitet
på 150,000 ton, ty att det rör sig örn en obegränsad kvantitet anser jag utgöra
det väsentliga i hela stödköpsförfarandet. Det är klart, såsom en ledamot
i andra kammaren sade, att detta kan leda fram till ett permanent stödköpsförfarande
och kanske även ett inlösningsförfarande, men det är ju det internationella
prisläget, som i en hast åstadkommit detta.

Nu är det sant, att man även i högermotionerna föreslår, att Kungl. Maj :t
skall få fullmakt att betala 18 kronor per deciton brödsädesspannmål, och någon
har också yttrat, att Kungl. Maj :t kan få den fullmakten, eftersom Kungl.
Majit redan på hösten 1938 bemyndigade spannmålsaktiebolaget att betala 18
kronor. Men 1938 på hösten var världsmarknadspriset på spannmål högre än
det är för närvarande. Man kunde då med hänsyn till det politiska läget i världen
motse en större efterfrågan på brödsäd med ty åtföljande prisförhöjning.
Då skulle stödköpsförfarandet, ha övergående karaktär, och man skulle kunna
exportera efteråt. Det har emellertid visat sig, att spannmålsbolaget aldrig
kom att använda den lämnade fullmakten. Bolaget behövde inte erbjuda detta
pris, utan det offererades till ett pris av 17 kronor och man köpte in brödsäd
för detta pris. Jag har inte velat klandra spannmålsbolaget härför, ty det är
därför att utvecklingen medfört väsentligt lägre pris på världsmarknaden som
export inte blivit möjlig sedan nämnda tidpunkt vare sig av brödsäd eller foderspannmål.
Därtill kommer naturligtvis, att det kan vara av ett visst värde att
inom landet finnas så stora kvantiteter brödsäd som vi för närvarande ha.

Vad sedan beträffar finansieringen av uppläggandet av beredskapslagren, så
vill jag säga, att det är inte jordbruket som finansierar denna åtgärd, därest
man inte menar, att man skall taga medel från veteavgifterna för att åstadkomma
export av foderspannmål. Jag antager dock, att ingen på allvar ifrågasätter
detta, just av den anledningen, att meningarna bland jordbrukarna äro oerhört
delade om huruvida det är riktigt att åstadkomma en foderspannmålsexport
i större utsträckning och särskilt under normala förhållanden.

Beträffande sedan herr Björnssons yttrande i anledning av vissa uttalanden i
utlåtandet och propositionen, skulle jag vilja säga, att jag tror att herr Björnsson
i sitt resonemang utgick från ett felaktigt utgångsläge. Jag menar, att
situationen är sådan att det här gäller att med de resurser vi för närvarande ha,
söka åstadkomma en någorlunda tillfredsställande prisnivå. Den bygger ju
inte på världsmarknadsläget, ty skulle vi bygga på detta, så borde vi naturligt -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
vis därpå grunda många andra av våra åtgärder, ja, man kan säga, att liela
den allmänna standarden hos svenska folket skulle väl då byggas upp efter
världsmarknadsläget. Vi skulle då stå i en helt annan ställning, och då är det
självklart, att man även beträffande åtgärder av den art det här gäller komme
i ett helt annat läge. Man kunde då säga att det och det priset är tillfredsställande,
även om det inte vore högre än världsmarknadspriset ty det torde vara så,
att örn alla hade en mindre inkomst än nu är fallet, genom en lägre lönenivå i
allmänhet, bleve produktionskostnaderna lägre och levnadsstandarden lägre.

Jag förstår ju, att man på sina håll förväntar, att jordbruksutredningen snarast
möjligt skall komma med ett förslag på denna punkt, och man säger ibland
i sin iver att få någonting genomfört: detta borde redan ha varit klart, så att
förslag kunnat framläggas för innevarande års riksdag. Jag har naturligtvis
inte möjlighet att bedöma, örn jordbruksutredningen skulle ha kunnat komma
med ett mera långtgående förslag än den kommit med, men jag utgår från att
det är bättre, att jordbruksutredningen väl genomtänker och undersöker olika
projekt än att den kommer med mindre väl genomtänka förslag. Ty vi skola ju
ändå bygga även de stödåtgärder som äro erforderliga i fortsättningen, på förslag,
som framkomma från jordbruksutredningen.

Jag skall, herr talman, inte uppehålla mig längre vid detta. Jag måste säga,
att jag är tillfredsställd över det resultat, vartill utskottet kommit, och jag är
även tillfredsställd med det resultat, som reservanterna kommit till därför att
vad jag kan finna av deras sätt att skriva, ha de över huvud känt sig i hög grad
tillfredsställda med Kungl. Maj :ts och utskottets förslag. Även örn de velat
föreslå vissa ändringar, så ha de kommit av sig i slutspurten, ty de ha till sist
skrivit, att man kanske inte ens behöver höja margarinaccisen, ehuru Kungl.
Maj :t bör lia fullmakt att höja den. Det förefaller, som örn de hellre vilja, att
smörpriset stannar vid en lägre nivå, därest man får döma efter det sätt, varpå
reservanterna skrivit. Det är möjligt, att reservanterna lia rätt därvidlag och
att smörpriset borde stanna vid en nivå, som ligger under 3 kronor per kilogram,
men därvidlag ha ju reservanterna möjlighet att använda sitt inflytande i de
ekonomiska föreningarna. Örn nu sniörpriset inte skulle komma upp till den nivå,
som jag beräknat att det skulle nå, får jag väl förutsätta, att det är reservanterna,
som i sin tur bidragit till detta resultat, vilket nog kommer att medföra en
viss missräkning hos jordbrukarna när dessa inte få det pris på mjölk, som de
eljest skulle lia kunnat räknat med.

Herr Näslund: Herr talman! Jag har närmast begärt ordet med anledning
av vad som i utlåtandet yttrats om användningen av det anslag på tidigare

800,000 kronor till främjande av jordbruket i Norrland, beträffande vilket
anslag utskottet efter motion av mig och några andra ledamöter välvilligt
tillstyrkt en höjning till en miljon kronor.

I propositionen har statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet uttalat
den meningen, att de synpunkter, lantbrukssällskapet framfört, på ifrågavarande
stödåtgärder, särskilt i fråga örn en del av sällskapet omnämnda undersökningar
voro värda allt beaktande. Utskottet har beträffande detta departementschefens
yttrande sagt, att utskottet inte har något att erinra mot
detsamma. Det är med anledning härav som jag ber att få understryka vad
utskottet yttrar nederst på sid. 40 och överst på sid. 41 i utlåtandet. Utskottet
anför nämligen: »Då i propositionen förutsatts att i fråga örn med lens

fördelning och förvaltning skola gälla i huvudsak samma grunder som
för närvarande, saknar utskottet anledning tillstyrka bifall till motionerna
I: 313 och TT: 403.» Detta uttalande vill jag för min del tolka på det sättet,
att några ändrade grunder i fråga örn fördelningen av detta anslag inte skola

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. ''prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ifrågakomma, och under sådana förhållanden lia vi motionärer ingenting att
erinra mot uttalandet.

Då jag nu fått ordet, ber jag att också få ge uttryck åt min tillfredsställelse
över att detta anslagsbelopp höjts, inte minst med hänsyn till min kännedom
örn att det säkert finns god användning för denna ökning av 200,000
kronor. Jag utgår då ifrån, att de olika grenar av jordbruket, som tidigare
fått stöd genom detta anslag, inte skola behöva bli eftersatta. Jag tänker här
närmast på trädgårdsodlingen, för vilken näringsgren det finns ofantligt mycket
att göra inom de norrländska länen. Vi ha inom Västerbottens läns hushållningssällskap
i år nödgats pruta ned anslaget till denna verksamhet, och
vi förutsätta att vi till ett kommande år skola få möjlighet att tillgodose denna
verksamhet på ett bättre sätt. Jag tror således att det finns mycket god
användning för även ett högt anslagsbelopp och vill understryka, att även den
högre bidragsprocenten till mejerierna i Lappmarken har den största betydelse
för utbytet och mejeriernas avkastning. I detta avseende är jag överens med
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, då han uttalade sig
om detta anslag, och jag vill därtill säga, att det är inte bara själva anläggningskostnaden
för mejerierna med hänsyn till den invägda mjölkmängden,
som vi här ha att beakta, utan jämväl de långa avstånden för transporten och
de små mjölkkvantiteterna göra, att det är ytterst tacknämligt för en mejeriförening
att vid starten få ett sådant utgångsläge, att den kan lämna leverantörerna
ett något så när hyggligt pris på den mjölk, som tillföres mejeriet. Jag
vill i detta sammanhang uttala min livligaste förhoppning, att det i propositionen
förutsatta bidraget på 20 % inte skall bli regel, då det gäller bidrag till
mejerierna, utan att man skall kunna gå upp till högst betydliga bidrag; jag
skulle önska att bidraget sattes till 40 % synnerligast som de anslagna medlen
komma att räcka.

Då jag har ordet, vill jag också säga ett par ord örn den andra delen av den
motion vi väckt i detta ämne. Yi ha nämligen tillåtit oss föreslå en höjning
av bidraget till sändningar av kraftfoder till de fyra norrländska länen. På
denna punkt har utskottet inte velat tillstyrka motionärernas förslag, men det
föreligger en reservation av herr Lövgren i Boden, och jag ber att få uttala
mina sympatier för denna reservation och yrka bifall till densamma.

Samtidigt vill jag också säga, att jag kommer att yrka bifall till en annan
reservation, som är undertecknad av herr Elon Andersson m. fl. angående
fullmakt för Kungl. Majit att exportera fodersäd. Jag skulle bara i korthet
vilja säga, att när jag hörde herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
lämna det meddelandet, att, trots det i utsikt ställda exportbidraget
på 4 kronor 50 öre per 100 kilogram för havre, det har, om jag inte missuppfattade
honom, inte varit möjligt att få till stånd någon export av havre,
så gör jag den invändningen, att örn man i dag annonserade i tidningarna, att
köpare i Norrland skulle få havrepriset nedsatt med 4 kronor 50 öre per 100
kilogram, skulle vi inom en vecka Ira att motse beställning på många vagnslaster
till Norrland utan minsta förfång för den animala produktionen i övrigt.
Det innebure ett kraftfodertillskott, som skulle bli utmärkt värdefullt för
många av de norrländska korna, vilka gå ute på mer eller mindre dåliga sommarbeten.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla tiden längre; jag har endast i korthet
velat göra detta uttalande. Det är självklart att i ett så pass omfattande
ämne som detta, som innehåller en hel rad sammanhängande och svårlösta
problem, kunde det vara rätt många synpunkter att framföra. Emellertid har
en hel del sagts tidigare, och jag förmodar att rätt mycket kommer att sägas
ytterligare. Jag ber bara att få deklarera, att jag kan acceptera det förslag,

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. prisregler ande åtgärder på ‘jordbrukets område. (Forts.)
som utskottet tiar kommit med, under den förhoppning, att jordbruksutredningen
även i fortsättningen skall finna utvägar för att utjämna motsatsförhållandena
de olika landsdelarna emellan på ett sådant sätt, att man inte kan
framställa några berättigade anmärkningar mot jordbruksstödet i allmänhet.

Herr talman! Med dessa ord ber jag att i övrigt få yrka bifall till föreliggande
utskottsutlåtande.

Herr Velander: Herr talman! I den pågående mycket omfattande debatten
skall jag begränsa mig till några få ord beträffande ett spörsmål, som inte
tidigare här berörts. Jag syftar då på Kungl. Maj:ts förslag angående importreglering
för kasein. Den årliga förbrukningen inom landet av denna vara
uppgår väl nu till över 1,000 ton, därav något mer än en tredjedel går till
papperstillverkningen och ungefär motsvarande kvantitet till plywoodtillverkningen.

Den inhemska produktionen av kasein — för närvarande ligger den helt
nere — bar tidigare inte överstigit 200 ton. Det med importregleringen avsedda
syftet skulle vara att säkerställa en tillverkning inom landet av motsvarande
storleksordning, därvid tillverkarna skulle tillförsäkras ett pris av 80 öre per
kilogram. Prisnivån torde för närvarande ligga vid pass 35 öre. Det ligger
då i öppen dag, att, örn genom denna importreglering en väsentligare prishöjning
skulle åstadkommas, denna prishöjning till avsevärd del komme att gå
ut över sagda tillverkningsgrenar, alltså pappersindustrien och plywoodtillverkningen.
Detta kan med mitt sätt att se inte vara tillfredsställande, helst
som konjunkturerna för dessa båda tillverkningsgrenar nu icke äro gynnsamma.
Export- och avsättningsförhållandena kunna sålunda sägas vara mindre tillfredsställande.
Därtill kommer, att plywoodtillverkningen har att kännas vid
konsekvenserna av den vid fjolårets riksdag till förmån närmast för finska
exportintressen beslutade väsentliga nedsättningen av tullen å björkplywood.
Då vidare genom en importreglering av detta slag, såvitt jag förstår, något
nämnvärt stöd för jordbruket inte står att vinna — avsättning skulle ju beredas
allenast för en skummjölksmängd till värde av 90,000—100,000 kronor ■—-måste det framstå som naturligt, att en viss tveksamhet yppats inför departementschefens
ifrågavarande förslag. Denna tveksamhet har också av utskottet,
som på denna punkt varit fullkomligt enigt, bestämt understrukits;
och har utskottet tillagt, att utskottet förutsätter, att Kungl. Majit vid importregleringens
handhavande beaktar de kaseinförbrukande industriernas intressen.
Jag vill instämma i detta utskottets uttalande och därjämte åberopa
den av kommerskollegium i ärendet verkställda utredningen. Kommerskollegium
har där ett uttalande, som jag med hänsyn till frågans vikt nödgas befordra
till kammarens protokoll. Kommerskollegium yttrar sålunda: »Det är
emellertid klart att beträffande industrier, för vilka tillverkning av kasein spelar
någon mera avsevärd roll, vissa olägenheter skulle uppstå, örn kaseinpriset
inom landet genomgående skulle komma att ligga på högre nivå än världsmarknadspriset.
Detta gäller framförallt export- men även inlandsmarknaderna.
Kaseinprisets stabilisering vid högre nivå än som är erforderligt bör därför
undvikas, särskilt örn en ökad användning av svenskt kasein skulle eftersträvas.
Det kan också tänkas bliva nödvändigt, att vidtaga vissa skyddsåtgärder
för exporten och för svenska kaseinförbrukande industrier---. Kol legium

har redan beträffande de kaseinförbrukande exportindustrierna framhållit,
att för den händelse det inhemska priset å kasein genom importreglering
skulle komma att hållas avsevärt över världsmarknadspriset, det
torde bliva nödvändigt att för exportvarorna i form av exportbidrag lämna
kompensation för överpriset på motsvarande sätt som tullrestitution kan er -

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
hållas i fråga om i exportvaror ingående fullbelagda importvaror.» Jag vill
nu uttala den förhoppningen att departementschefen, därest han går att omsätta
denna importreglering i levande livet, måtte beakta, vad kommerskollegium
sålunda ansett vara riktigt och av förhållandena påkallat.

Medan jag har ordet, skulle jag även i ett annat hänseende vilja rikta en
vädjan till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet. Det talas
ju i olika sammanhang örn Norrland, om förhållandena däruppe och örn olika
regleringsåtgärders betydelse för det norrländska jordbruket. Alla äro så intresserade
av denna vidsträckta landsända; och det förefaller understundom,
som örn det skulle vara en verklig kapplöpning i offervillighet, då det gäller
det norrländska jordbruket. Detta intresse må nu vara fullkomligt äkta,
fastän det måhända kan göras gällande, att det ännu inte hunnit avsätta så
många gripbara ting. Det har emellertid förefallit mig anmärkningsvärt, då
jag exempelvis betraktat den månghövdade jordbruksutredningens sammansättning,
att denna utredning inte inrymmer en enda representant för vad man
skulle kunna kalla de norrländska synpunkterna. Det har ju funnits en sådan
representant, men han är numera placerad på statsrådsbänken såsom kommunikationsminister.
Jag utgår alltså ifrån att han inte är i tillfälle att ägna
något intresse åt jordbruksutredningen. För den händelse herr statsrådet inte
skulle anse att detta spörsmål är alltför sent aktualiserat, skulle jag vilja hemställa,
huruvida det inte vore lämpligt, att en eller två personer, som ha särskild
kännedom om Norrland och norrländska förhållanden, borde beredas
tillfälle att deltaga i jordbruksutredningens arbete. Jag skulle kunna tilllägga,
att vad jag nu sagt örn jordbruksutredningen också gäller örn jordbruksnämnden.
Såvitt jag erinrar mig, finns inte heller där någon norrlänning.
Jag lyssnade med intresse på vad herr statsrådet nyss anförde därom, att
enligt statsrådets erfarenhet norrlänningar och representanter för Sydsverige
nog inte hade alltför svårt att förstå varandra, örn de råkades för dryftande
av exempelvis jordbrukets angelägenheter. Detta är också fullkomligt min
mening. Jag tror, att norrlänningar och personer, hemmahörande i andra
landsdelar, ha ganska lätt att förstå varandra, bara de komma till tals. Men,
herr statsråd, denna omständighet kan näppeligen medföra, att inte norrlänningarna
också skola beredas tillfälle att samverka med representanter för
landets övriga delar såsom ledamöter i statliga utredningsorgan. Jag skulle
sålunda bliva mycket glad, om herr statsrådet ville något beakta vad jag nu
här anfört.

Herr Bondeson: Herr talman! Herr Andersson i Bussjö har här i kammaren
dragit upp ett problem, som jag trodde, att vi utdebatterat inom utskottet.
Jag skall därför tillåta mig att först med några ord beröra, vad herr Andersson
här sagt.

Herr Andersson i Bussjö framhöll, att han, när mul- och klövsjukan gick som
värst i Skåne, av notiser i den skånska pressen funnit, att de stora jordbrukarna
hade ett i förhållande till sitt koantal relativt stort antal svin, och han ansåg,
att de stora egendomarna hade en onaturligt stor svinstock. Som exempel härpå
anförde han, att gårdar med 150 kor kunde ha ända upp till 600 svin. Jag
gjorde då följande lilla räkneoperation. Antag, att en jordbrukare har en besättning
på 150 kor, som lämna honom 4,000 liter mjölk per år i genomsnitt per ko,
det vill säga att han har ett sammanlagt mjölkutbyte av 600,000 kilogram per
år från sin besättning. Örn nu denne jordbrukare från mejeriet får tillbaka 80
procent härav i form av skummjölk, alltså i genomsnitt c:a 1,300 kilogram per
dag under hela året, måste jag verkligen fråga, vad man vill, att han skall använda
dessa sammanlagt 480,000 liter skummjölk till örn inte till sina svin.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

Äng. ''prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
Hail kan naturligtvis använda skummjölken till kalvar oell ungnöt, men allt kan
ju inte åtgå till dem, oell därför måste lian helt enkelt se till, att han på sin gård
har en i fråga om nötboskap och svin så allsidigt oell för honom så fördelaktigt
sammansatt djurstock som möjligt. Man må därför inte förtänka honom, örn
han har en del svin, och jag anser, att det är oriktigt att på det sätt, som herr
Andersson i Bussjö här gjorde, döma alla ägare av vad lian kallade för de
»stora» gårdarna över en kam oell utan vidare påstå, att de ha en för stor svinstock.
Såsom mejeriman kan jag bestämt jäva detta påstående. Det är nämligen
ett faktum, att många mindre jordbrukare, ja, jag kan draga gränsen
så långt ned sorn till gårdar på 30 tunnland, i förhållande till sitt koantal lia
mycket mera svin än vad de stora gårdarna ha. Det är ju mycket vanligt, att
så är förhållandet.

Herr Andersson i Bussjö yttrade vidare, att ägarna av de »stora» gårdarna
inte velat minska sin mjölkproduktion utan bibehållit och i många fall ökat
densamma, vilket tvingat oss att söka finna avsättning för vårt smöröverskott
genom en ökad export. Jag vill gentemot detta säga, att jordbrukaren helt
enkelt är tvungen att av sin gård taga ut allt vad som kan tagas ut av den,
för att driften skall bli ekonomiskt bärig för honom.

Herr Andersson var också helt kort inne på problemet örn smörblandningen,
vilket ju är en fråga, som diskuterats många gånger både här i kammaren och
i jordbruksutskottet. Jag vill emellertid erinra om, att det i Holland ledde till
ett mycket dåligt resultat, när man där gick in för att i den mån smörkvantiteten
tillät det blanda in intill 22 procent smör i margarinet. Efter några års
tillämpning av detta inblandningsförfarande gick det hela fullständigt i stöpet.
Det var den största missräkning, som de holländska jordbrukarna någonsin
haft, när de förhoppningar, som de knutit till smörinblandningen, grusades
så fullständigt, som där blev resultatet. Man har gjort ett liknande försök
i Norge, och där ha förhållandena visserligen gestaltat sig något bättre.
Att resultatet av inblandningsförfarandet blivit så olika i de båda länderna
sammanhänger med, att Holland har en mycket stor smörproduktion, medan
Norge har en mycket liten sådan, varför Norge sällan eller aldrig kan exportera
smör. vilket däremot Holland i mycket stor utsträckning får göra. Holländarna
ha ju till och med försökt att skicka sitt smör till ett åttiotal olika
länder.

Jag skall sedan övergå till att säga några ord örn det så kallade sociala smöret.
Utskottet har, såsom herr Björnsson här framhöll, i sitt utlåtande betonat,
att utdelandet av detta smör icke bör få fattigvårds karaktär. Motionsvis har
ju också påyrkats, att det inte skall få tillsättas några nya organ för att handha
utdelandet av detta smör. Visserligen står det i propositionen och även
i utskottets utlåtande, att det skall bli jordbruksutredningen, i samråd nied
statsrådet och chefen flir jordbruksdepartementet skall bestämma, efter vilka
riktlinjer, som detta smör skall delas ut. Jag skulle emellertid vilja fråga,
hur man tänkt sig att ordna denna sak. När vi behandlade frågan inom
det sammansatta utskottet, frågade vi två ledamöter av jordbruksutredningen,
sorn voro närvarande, hur de tänkt sig, att denna utdelning skulle tillgå. De
vågade emellertid inte på något sätt tala örn, hur man inom jordbruksutredningen
tänkt sig, att detta skall ordnas, utan man avvaktade där, såsom de
säde, ett råd från statsrådets sida. Detta är emellertid en fråga av stor och
vital betydelse, som man ställer sig litet varstädes ute i bygderna. Jag kominer
själv från Skåne i dag oell kan omtala, ali, nian i min egen hemsocken nied
stor spänning frågar sig, vem i socknen, som skall handha utdelandet av detta
smör. Fattigvårdsstyrelsen skall ju inte göra det, och inte heller hälsovårdsnämnden.
Är det kanske skolstyrelsen, som skall giira det, eller har man mån Första

kammarens protokoll 1089. Nr 8h. 7

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ne tänkt sig att överlämna utdelandet av smöret till barnavårdsnämnden eller
arbetslöslietskommittén? Det skulle vara av ett mycket stort intresse att redan
nu få veta, hur statsrådet menar, att utdelandet av detta smör oell förresten
även mjölken skall ordnas.

Herr Björnsson framhöll, att lian inte har någonting emot att rågodlingen
i vårt land tränges mer och mer tillbaka, främst kanske därför, såsom lian
sade, att rågen förmales så dåligt, då den ju endast ger G7 procent mjöl, medan
vetet ger 75 procent. Herr Björnsson nämnde också i detta sammanhang
något örn att det skulle vara högerns sociala omtanke örn jordbrukarna, som
skulle ligga bakom högerns motionsvis framförda krav om fastställande av ett
lika pris för vete och råg. Jag hade ju för min del trott, att herr Björnsson,
som är infödd skåning, skulle ha älskat det svarta rågbrödet, men det är väl
kanske även för hans vidkommande så, som man brukar säga, nämligen att
när landsbon kommer till staden, så glömmer han, hur lian haft det i sin ungdom.

Med anledning av den motion, som väckts örn ett lika pris för vete och råg,
vill jag erinra örn att rågen, såsom vi väl alla veta, vid den fria prisbildningen
ute på världsmarknaden vanligen brukar betinga ett lägre pris än vetet. Detsamma
har ju hittills varit förhållandet även i vårt land, och även sedan vi
införde en statligt reglerad brödsädesmarknad, har ju vetet alltid varit dyrare
än rågen. Det kan emellertid ifrågasättas, örn det numera är riktigt att behålla
denna prisskillnad mellan vete och råg. Enligt min och mångas mening
är det inte längre motiverat att bibehålla denna prisdifferens. Jag går till och
med så långt, att jag vågar ifrågasätta, örn inte rågen egentligen borde betinga
ett högre pris än vetet. Det finns nämligen flera skäl, som kunna anföras
härför. Enligt de siffror, som vi fått från årets brödsädesinventering och
efter vad som i övrigt är oss bekant, har rågarealen i vårt land minskat med
inte mindre än 21,751 hektar, och den uppgår numera endast till i runt tal
170,000 hektar. Denna areal, mina herrar, är knappast tillräcklig för att
ens vid normal skörd täcka vårt konsumtionsbehov. Samtidigt som rågodlingen
minskat, har veteodlingen ökat i en sådan grad, att vi numera vid normal
skörd måste räkna med ett visst veteöverskott. Örn man ökade priset på rågen,
skulle denna mindre lyckliga utveckling kunna motverkas. Rågen har,
såsom vi alla veta, ett mycket längre strå än vetet och är på grund därav också
betydligt svårare och dyrare att skära och tröska, varjämte bärgningen av rågen
fordrar mycket större omsorg än bärgning av vete. Alla erfarna jordbrukare
veta ju, att rågen mycket lätt gror i skylarna. Man arbetar numera ivrigt på att
genom förädling få fram långsamt groningsmognande sorter, och man har i detta
avseende vissa förhoppningar på en tjugoåttakromosomig rågtyp — den vanliga
rågen har bara fjorton kromosomer — som på sista tiden framställts och
prövats på Svalöv. Enligt vad vetenskapsmännen och då främst professor
Åkerman å Svalöv uttalat, skulle det innebära ett stort framsteg, om denna
rågsort verkligen visar sig hålla, vad den i detta avseende lovat. Ännu så
länge måste man emellertid konstatera, att rågen är betydligt mera ömtålig
än vetet, och med de stränga kvalitetsbestämmelser, som numera tillämpas, kan
ju till och med en mycket liten groddskada medföra avsevärda prisavdrag.
Rågen är vidare vansklig att lagra, då den mycket lät angripes av sot.

Med hänsyn till alla de omständigheter, som jag här nu nämnt, tillåter jag
mig, herr talman, att inte allenast biträda reservanternas hemställan, att Kungl.
Maj :t skall bemyndigas att, med viss anpassning av priset efter skördens storlek,
bestämma ett stödköpspris för rågen, vilket må kunna uppgå till samma
belopp som för vetet, utan att även uttrycka deri förhoppningen, att man för
framtiden över lag måtte kunna få till stånd ett lika pris för vete och råg.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

''Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
Därigenom skulle man nämligen bättre kunna fördela odlingen av brödsäd,
så att vi skulle kunna bli självförsörjande såväl i fråga om vete som råg. En
sådan åtgärd skulle också kunna leda till att vete odlades, där vete skall odlas,
och råg, där råg bör odlas. Jag är, herr talman, fullt medveten om att
herr statsrådet anser, att den minskning som i år inträtt i fråga örn rågarealen
och därmed också i fråga örn avkastningen, kommer att föra upp rågpriset
i paritet med vetepriset, ja, kanske till och med över detsamma. Trots detta
tillåter jag mig dock att med stöd av vad jag här anfört bringa denna fråga i
herr statsrådets eller jordbruksutredningens välvilliga åtanke.

Herr Heiding: Herr talman! Under den debatt, som förekommit här, har
det talats mycket örn mjölkregleringen och därmed sammanhängande spörsmål.
Jag skall därför inte ingå på denna fråga, utan jag vill i stället säga några
ord om kraftfoderaccisen.

I den framlagda kungl, propositionen har jordbruksministern framhållit, att
han i likhet med jordbruksutredningen anser, att majspriset bör höjas med 1
öre per kilogram. Departementschefen har emellertid beträffande kraftfodret
i övrigt inte kunnat ställa sig på samma linje som jordbruksutredningen, utan
han anser, att man på detta område bör gå fram med en viss försiktighet. Jag
är för min del fullt på det klara med att det givetvis är mycket svårt att, då
det gäller jordbruksregleringen i dess helhet, kunna finna den rätta avvägningen
mellan de olika produktionsgrenarna. Samtidigt är jag dock övertygad örn,
att i fall vi överhuvud taget skola kunna fortsätta med jordbruksregleringen i
dess nuvarande form utan att råka ut för ett kraftigt bakslag, bli vi absolut
tvungna att hålla kraftfoderaccisen vid en någorlunda jämn och hög nivå. Det
går helt enkelt inte att sänka denna accis under det belopp, med vilket den nu
utgår. Jag anser för min del, att kraftfoderaccisen var för låg under hela förra
året, vilket också medförde, att det kom in för mycket kraftfoder i landet.

Nu säger man visserligen, att fjolårets stora kraftfoderimport berodde på
att vi behövde importera en hel del fodermedel för att kunna lägga upp erforderliga
beredskapslager. Detta kan naturligtvis i viss utsträckning vara sant,
men jag undrar i alla fall, örn det inte infördes mer kraftfoder, än som behövdes
för detta ändamål. Då jordbruksutredningen, som ju länge hållit på med
att diskutera de olika frågorna på jordbrukets område, kommit till den uppfattningen,
att vi böra hålla kraftfoderaccisen vid en relativt hög nivå, anser
jag, att vi böra följa jordbruksutredningens förslag. Det har ju här talats så
mycket örn att jordbruksutredningens förslag skola bli en grundstomme för
framtida regleringar på jordbrukets område. När jordbruksutredningen redan
nu framlagt en del av resultatet av sitt arbete och kommit med detta uttalande,
anser jag därför, att vi böra betrakta detta uttalande såsom en ledtråd
och följa detsamma.

Faktum är ju, att man för närvarande runt om ute i landet ligger med stora
lager av fodersäd, som man inte kunnat fodra upp. Man har till exempel i
Mellansverige och många andra trakter av landet stora förråd av havre, som
på detta siitt blivit liggande. Det är givet, att man kanske inte precis i Norrland
och Skåne bär några större havrelager liggande, men jag vet, att detta
är förhållandet på många andra håll i landet. Örn man ser på den tabell, som
finnes intagen i den kungl, propositionen, kan man inte heller förvåna sig över
att jordbrukarna inte kunnat sill,ja sin havre. Åren 1925—1929 betingade havren
i medeltal ett pris av 15 kronor 47 öre per 100 kilogram, medan priset
i december månad i fjol var nere i 10 kronor 85 öre per 100 kilogram. I januari
i år hade det visserligen stigit till 11 kronor 51 öre, men noteringen på
vanlig foderhavre bar under hela tiden i genomsnitt legat mellan 10 och 11 öre

100

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. ni.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
per kilogram. Det är alldeles uppenbart, att detta förhållande inte kan fortgå,
ty då riskera vi, att det kommer att bli ett bakslag för hela jordbruksregleringen.
Örn vi inte kunna få till stånd en förbättring av prisnivån på havre,
kommer detta otvivelaktigt att leda till att även de jordbrukare, som hittills
odlat havre på sin jord, komma att övergå till att i stället odla brödsäd, antingen
det blir vete eller råg. Följden härav blir naturligtvis, att vi komma
att få en ännu större brödsädesodling i landet, än vad vi redan nu ha. Man
måste verkligen fråga sig. hur vi i så fall skola kunna finna avsättning för all
den brödsäd, som kommer att produceras. Faktum är ju, att vi redan nu producera
för mycket brödspannmål. Örn jordbrukarna skulle övergå till att odla
ännu mera råg eller vete, skulle ju vårt brödsädesöverskott bli ännu större. I
vissa trakter av landet, som lämpa sig för veteodling, besås ju i regel 25 å 30 %
av arealen med vete som höstsäd. Jag var i går nere i Östergötland och sammanträffade
med flera jordbrukare, som sade, att de höllö ungefär den siffran
på den bästa jorden. Jag tycker för min del, att det är alldeles för mycket att
beså mer än en fjärdedel av arealen med höstsäd, och skall man börja göra
likadant i skogsbygder, där det förut odlats havre, få vi se, hur det kan gå.

Jag undrar, örn man inte borde vidtaga åtgärder för att få avsättning för
fodersäden; den frågan skulle behöva upptagas av jordbruksutredningen. Jag
menar då, att man skulle göra en inblandning av havre, blandsäd eller korn i
kraftfodret. Många jordbrukare ha försökt detta, och man vet, att det går.
Professor Nils Hansson har ju också i de tidningsartiklar, som han skrev under
förra hösten, gjort gällande, att jordbrukarna med fördel skulle kunna använda
havre i kraftfodret. Det går att göra en viss inblandning. Jag har
själv försökt utbyta en viss procent av kraftfodret mot havre och icke förmärkt
någon vidare minskning i mjölkproduktionen. Det har gått bra, och
metoden skulle egentligen förtjäna att mera allmänt praktiseras. Men det
finns många trakter i landet, där man inte odlar havre; genom att även där inblanda
havre i kraftfodret skulle avsättning beredas för det överskott, som
finnes på andra håll. Det är nödvändigt, att något göres åt den saken, så
att det inte blir som i år. Här ligger fortfarande havre osåld kvar av 1937 års
skörd, och man kan inte gärna tänka sig, att det skall fortgå på det sättet.
Jag vet, att det inte har lyckats att finna någon nämnvärd avsättning för havre
genom export, och därför är det ännu mera nödvändigt, att jordbruksutredningen
tar upp denna fråga, så att man får någon rätsida på den. Det är ju
tydligt, att genom den ökade gödsling och bättre brukning av jorden, som nu
praktiseras, bli skördarna större undan för undan. Vi ha sett, att så är fallet.
Då är det också nödvändigt att vi få avsättning för de ökade skördarna. Den
odlade jorden måste i viss utsträckning besås. Det går inte an att endast låta
den ligga som vallar o. d., ty det är ju meningen, att den skall brukas och hållas
i gott skick.

Jag skall be att med ett par ord få bemöta herr Anderssons i Bussjö påstående,
att småbrukarna fått det betydligt svårare genom jordbruksregleringen.
Han säde, att den varit till fördel för de större jordbrukarna genom att en
viss förskjutning ägt rum. Jag vill säga herr Andersson, att det på många
ställen kan synas, som örn de större jordbrukarna fått det bättre, men jag
undrar, örn inte detta företrädesvis är fallet i de vete- och sockerbetsodlande
trakterna av landet; i övrigt anser jag för min del inte, att det blivit någon
särskild förbättring för dessa. För de jordbrukare, som nödgas leja arbetsfolk,
vare sig fast anställda, eller mot dagavlöning, har det blivit betydligt dyraTe°
att odla jorden. För övrigt äro produktionskostnaderna högre på alla
områden genom att såväl maskiner som annat blivit betydligt dyrare. Därför
ha de större jordbrukarna fått vidkännas mycket höga utgifter, som en

Onsdagen deli 31 maj 1939 e. lii.

Nr 34.

101

Äng. pris reglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
del av de mindre jordbrukarna kanske kunnat undgå genom att de i stor utsträckning
själva uträtta arbetet. Det var ju meningen med hela jordbruksregleringen,
att man även .skulle söka hjälpa de mindre jordbrukarna, och det
var väl därför, som alla voro ense örn att genomföra den. Jag tycker för
min del, att örn det behöves ytterligare hjälp, så bör den lämnas, men man
skall inte bara säga, att det hela blivit så pass förskjutet, att det endast varit
till fördel för de större jordbrukarna. Ett sådant påstående vill jag tillbakavisa
såsom obefogat.

När herr Andersson sedan talade örn att det behövdes billigare kraftfoder
för de mindre jordbrukarna, kan man säga, att genom den åtgärd, som är föreslagen
i den kungl, propositionen, komma dessa jordbrukare att erhålla hjälp
i detta hänseende. Man kan räkna med att genom den föreslagna befrielsen
från avgiften på 450 kilogram mjölk i månaden uppstår en besparing av 108
kronor per år. Vill jag köpa de 1,200 kilogram kraftfoder, som herr Andersson
talade örn, så skulle det ju medföra en direkt utgift av endast 11 kronor
per 100 kilogram, om jag från det ordinarie priset, som i medeltal håller sig
omkring 20 kronor, drager de 9 kronor, som inbesparas per månad. Det blir
ju alltid en viss hjälp. För övrigt kunna de mindre jordbrukarna även på annat
sätt disponera denna inkomst — man kan ju kalla det så •— som de få
genom att slippa betala mjölkavgift. Jag tycker därför, att man här kan
tala örn en fördel, som tillfaller dessa mindre jordbrukare.

Nu förstår jag, att herr Andersson kan invända, att alla jordbrukare komma
i åtnjutande av denna fördel, men för den större jordbrukaren, som kanske
köper kraftfoder för flera tusen kronor, spelar detta belopp av 108 kronor betydligt
mindre roll än för den mindre jordbrukaren. För honom är det en
summa att räkna med.

Herr Björnsson sade, att margarinet var så bra nu; det var vitaminiserat
och kunde anses fullt likvärdigt med smör. Ja, jag hade en dag i förra veckan
ressällskap på tåget med en av direktörerna för en margarinfabrik, och
han framhöll precis samma sak. Han sade, att margarinet numera är fullt
lika bra som smör, och sedan är det den fördelen med margarin, att det är
mycket lättare att lagra. Då sade jag: det är egendomligt, när det går så bra
att lagra margarin och det i övrigt är likvärdigt — varför skall det inte då
kosta lika mycket som smör? Men priset på råvaran till margarinet är ju inte
mer än 40 öre, sedan komma tillverkningskostnaderna, och var och en kan
räkna ut, att det måste bli en mycket bra förtjänst fabrikanterna få i alla fall.
Därför behöva de inte hålla priset så högt. Men går det den vägen, att yi
skola betrakta margarinet såsom likvärdigt med smör, då är det bäst att vi
så gott först som sist sluta att producera smör här i landet, så få vi se. örn vi
framdeles kunna klara finanserna. Jag tror, att det blir rätt svårt. Ar det
meningen, att vi genom ökad margarinkonsumtion skola finansiera jordbruksregleringen
här i landet, så tror jag att man räknar fel.

Herr Björnsson framhöll också, att det var jordbrukarnas motvilja mot margarin
som gjorde, att det jämt är sådant gny från jordbrukarhåll mot margarinet.
Jag vill för mili del inte gå så långt, att man skall förbjuda tillverkningen
av margarin. Men herr Björnsson var inne på den linjen, att det kanske
blir nödvändigt att förstatliga margarintillverkningen. Jag är fullständigt
(nise med herr Björnsson örn att någonting mäste göras, och det kanske inte
finns någon annan möjlighet än att gå den vägen, ty vi böra ju inte tillverka
mera margarin i landet än vi lia användning för. Vi behöva ju en del för vår
fettförsörjning. Men örn vi, som herr Andersson säde var nödvändigt, skola
(ika smörtillverkningen för att bereda de mindre jordbrukarna större inkomster,
blir det viii ingen annan råd än att vi måste minska margarintillverkningen,

102

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
och för att kunna göra detta är det val nödvändigt att vi vidtaga vissa åtgärder.
Jag förutsätter, att jordbruksutredningen kommer med något förslag
i den riktningen och inte skjuter denna fråga ifrån sig alltför länge, utan ser
till, att det blir något gjort, ty detta är en fråga av den allra största betydelse.
Jag anser att det är dessa båda saker vi framför allt måste ta hänsyn
till — margarintillverkningen och importen av kraftfoder — örn vi skola kunna
klara oss i fortsättningen.

Jag kan inte underlåta att bemöta en sak, som herr Björnsson framhöll. Han
sade, att örn det funnes jordbrukare, som driva kreatursfattiga jordbruk, och
fodersäden inte går åt, skulle det •— såvitt jag fattade rätt — vara till skada
för dem själva, att de finge sälja havren till så billigt pris. Men det finns
ju många jordbrukare, som inte lia sådan jord, att den lämpar sig för odling
av vete. och sockerbetor kunna de inte odla: visserligen kunde de odla råg och
havre eller blandsäd o. d., men de behöva väl få sälja någonting för att kunna
betala arbetslöner m. m., och då är det nödvändigt för dem att odla mer än
de behöva till sina djur. De lia byggnader för visst antal djur och kunna inte
fodra upp ali fodersäd, ty det är ju många gånger så, att man inte kan producera
många olika sorter på en egendom, utan nödgas hålla sig till de sorter
som lämpa sig att odla. Då kan det ofta visa sig svårt att reglera det hela,
men man får inte därför säga, att en jordbrukare kalkylerat fel. om han måste
sälja en del av vad han producerar. Det är tvärtom nästan nödvändigt; många
jordbrukare behöva köpa vissa sorter, som andra behöva sälja, och på så sätt
kommer en viss affärsverksamhet till stånd.

Jag vill med vad jag har anfört endast ha sagt, att det gäller att avväga det
hela på ett rätt sätt. Vad vi producera här i landet böra vi söka få avsättning
för, i all synnerhet som exporten möter stora svårigheter. Vi kunna komma i
den belägenheten, att det en dag blir lika svårt att exportera smör som det nu
är att exportera havre, och detsamma kan bli fallet exempelvis med fläsk.
Man vet inte, hur det kan komma att gestalta sig, och därför böra vi i god tid
vidtaga sådana åtgärder, att vi inte stå alldeles handfallna, örn dylika svårigheter
i framtiden skulle yppa sig.

Till sist skulle jag bara vilja säga ett par ord till herr Bondeson beträffande
priset på vete och råg. Jag är i det fallet fullkomligt av samma uppfattning
som herr Bondeson. När den kungl, propositionen lades fram, hade jag
för avsikt att väcka en motion i den riktning, som herr Bondeson här uttalade
sig för, men det blev inte av, emedan jag måste resa bort på några dagar.
Jag är emellertid som sagt fullständigt ense med herr Bondeson om att något
bör göras för att jämka upp rågpriset, så att det kommer i nivå med priset
på vete, ty det är betydligt svårare att odla råg än vete. I regel är det ju så,
att råg odlas på sämre jord, som inte ger så hög avkastning. Det var nu glädjande
att höra en skåning uttala sig för ett bättre rågpris. ty skåningarna
äro ju i regel glada åt det svarta brödet, och jag hoppas att samtliga skåningar
framdeles komma att stödja oss i vår uppfattning, så att vi få bättre pris på
rågen. Men detta är en sak, som departementschefen får taga under övervägande
till ett annat år, och då kunna vi kanske få den rättelse, som här framhållits
såsom önskvärd.

Herr talman! Jag ber att få 3rrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Pehrsson-Brainstorp: Herr talman! Jag skall be att till
herr Velander få säga. att jag hyser den uppfattningen, att vi inte skola med
konstlade medel söka åstadkomma en större kaseintillverkning i landet. Jagförstår
fullt väl, vilka konsekvenser det kan få. och det har jag även skrivit
i propositionen. Beträffande utredningen kan jag meddela herr Velander,

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

103

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
att jag- sagt till kommunikationsministern, att ingenting hindrar att han deltager
i utredningsarbetet. Jag har sagt, att han själv får avgöra den saken,
och han har en av de senaste dagarna anmält, att han ville avsäga sig uppdraget.
Jag har därför konfererat med ekonomiska organisationer i Norrland
för att få en representant för denna del av landet. Jag nämner detta för att
beslutet därom inte skall komma som en överraskning, ty det kommer inom
den närmaste tiden.

Beträffande frågan örn råg och vete hyser jag samma uppfattning som herr
Heiding gjorde sig till tolk för. Jag övervägde länge, huruvida man skulle
gå in för samma stödköpspris för råg som för vete, men när jag studerar
uppgifterna örn den besådda arealen och rågskörden för föregående år, så
säga de mig med detsamma, att rågen, i synnerhet örn skördekvantiteten per
hektar blir mindre än föregående år och med den minskning i arealen, som
inträtt, självfallet kommer att nå upp till ett pris, som kanske överstiger vetepriset.
Och jag tycker att det skulle vara trevligt både för jordbruket och för
statsmakterna, örn någonting kunde utveckla sig på naturlig väg, sa att nian
slipper vidtaga åtgärder och ändringar under den tid, sorn en utredning pågår.
Jag har den bestämda uppfattningen, att rågen kommer att nå upp till ett
pris, som jag tycker att rågodlarna äro förtjänta av att få. Det råder ingen
intressemotsättning mellan Skåne och de övriga delarna av landet beträffande
råg, ty i stora delar av Skåne är man helt och hållet hänvisad till ragodling
och har ingen möjlighet att odla vete. Det får vara en bisak, örn det är ett
intresse för det ena eller andra landskapet, men jag tror att den utvecklingjag
antytt kommer av sig själv. Skulle sedan produktionen av råg ökas, får
den saken på nytt övervägas, men man har kanske så mycket större anledning
att hålla vete- och rågpriset lika. _ , .

Sedan nämnde herr Heiding på tal örn kraftfoderaccisen, att jag följt jordbruksutredningen
beträffande majspriset. Ja, det har jag gjort, därför att jag
ansett det vara nödvändigt, och jag har beträffande oljekakorna - d. v. s.
det äggviterika fodret —• ställt mig mera tveksam och satt i fråga, huruvida
man skall driva upp priset på oljekakorna utöver vad som motsvarar höjningen
av mjölkpriset. Det är möjligt att man får göra det, men det är inte säkert
att det är riktigt ur jordbrukets egen synpunkt att göra det.— naturligtvis
under den förutsättningen, att jordbruksutredningen så småningom eller till
sist kommer till den uppfattningen, att största delen av smöret skall vinna
avsättning inom landet. Då blir det en fråga, som får prövas i sitt rena ekonomiska
sammanhang, och följaktligen får man ta ståndpunkt till den frågan
då. Detta är anledningen till att jag ställt mig mera tveksam i det stycket,
men jag har ej sagt, att man icke skall göra det.

Sedan tycker jag att herr Heiding inte resonerar riktigt logiskt, när han
säger: Hur skall man kunna bli av med fodersäden, då havren kostar 11 kronor,
medan den kostade så och så mycket åren 1925/29? Ja, det bör väl
vara lättare att bli av med havren, när den är billig, men herr^ Heiding menade
förmodligen, att det inte är fördelaktigt att sälja havren så billigt. Det
förstår jag, men då är det väl större anledning att använda ökade kvantiteter
av det egna kraftfodret för att få det förbrukat. Vi skola inte glömma, att
vi leva under abnorma förhållanden i så måtto, att världsmarknadspriset pa
havre är så oerhört lågt, att det inte är möjligt att åstadkomma någon havreexport,
trots att de ekonomiska organisationerna fått det belopp per 100 kg.,
som dc förmenade vara nödvändigt för att utföra exporten. Vi skola heller
inte glömma, att den överproduktion på 400,000 ton, som vi haft 1938, betyder
oerhört mycket, ty det är den som bidragit till att det linnes kvar en sä
stor kvantitet, som inte hunnit absorberas och inte kan säljas i marknaden.

104

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

^ Äng. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Vi få se, hur utvecklingen blir i år med foderspannmålsskörden. Jag utgår
ifrån att det inte är många jordbrukare, som köpa majs till nuvarande pris,
över 18 kronor per 100 kg. Det är ju orimligt att köpa majs till det priset
i stället för att använda den svenska fodersäden, som kostar 4 ä 5 kronor
mindre per 100 kg. Gör man det, räknar man inte med ett ekonomiskt fördelaktigt
resultat. Följaktligen får man väl antaga, att det så småningom
jämnar ut sig, men jag erkänner villigt, att svårigheter kunna uppstå för
dem, som baserat sin produktion på att sälja en viss del foderspannmål. Man
kan dock säkerligen åstadkomma en förbrukning i större utsträckning, och
det är detta jag har sagt — inte minst till riksförbundet och spannmålshandlarna
i övrigt — att örn inte den ena parten mäktar uträtta något ensam,
måste de tillsammans i det svenska jordbrukets intresse söka åstadkomma
en sådan organisation av avsättningen och överflyttningen av såväl brödsäd
som foderspannmål, att vi kunna tillgodose de olika underskottsområdena från
överskottsomradena och finna avsättning för säden. Jag förväntar också,
att det skall bli något resultat av de pågående undersökningarna.

Herr Domö: Herr talman! Jag hade verkligen inte tänkt uppträda i denna
debatt. Skälen för utskottets ståndpunkt och för reservanternas ståndpunkt
ha ju i ett flertal anföranden blivit klargjorda. Men då jag två gånger under
dagens lopp fått den äran — och jag får väl för artighetens skull även säga
nöjet — attili apostroferad av jordbruksministern, kan jag inte underlåta att
framhålla några synpunkter och i min tur uttala mig i anledning av de uttalanden,
som jordbruksministern gjort i fråga örn min ställning.

I sitt anförande i andra kammaren uttryckte jordbruksministern sin förvåning
över att bland högermotionens undertecknare en man, som är med i jordbruksutredningen
och veterligen icke i denna framställt yrkande därom, senare
i motion yrkat mera långtgående åtgärder än utredningen. Jordbruksministerns
rebus var icke svår, oell jag blev ganska snart klar på, att det var
mig detta yttrande gällde, ty jordbruksutredningen är så sammansatt, att av
de 15 ledamöter, som ursprungligen voro med, är jag den ende högermannen.
Adressen var därför tydlig nog, och jordbruksministern har även senare i
denna kammare vänt sig direkt till mig.

Jag skall heller inte underlåta, herr jordbruksminister, att ge en förklaring
lill mitt ställningstagande till den kungl, propositionen. I vad mån det skiljer
sig från mitt tidigare i jordbruksutredningen, därom låter jag kammaren
döma.

Det är ju så, att man i en utredning framför och hävdar sina yrkanden och
synpunkter. Man reserverar sig också ibland, örn man inte får dem igenom,
men för att få en kommitté eller en utredning så långt som möjligt med åt sitt
håll, finner man sig vid vissa tillfällen i att icke reservera sig. Och jag bär
kanske begått den i herr statsrådets ögon stora oförsiktigheten, att jag i alltför
hög grad° följt samarbetets strävan — som herr statsrådet så ofta brukar tala
0111 då, jag inte reservationsvis fäst alla mina synpunkter till protokollet.

Jag skall inte blotta vad som förevarit inom utredningen, när de olika frågorna
behandlades, men jag vill säga till den verkan det hava kan -— de må
tro mig på mitt ord, som vilja — att de ståndpunkter, som jag förfäktat i
högerns motion, har jag också framfört i jordbruksutredningen. Den, som läser
jordbruksutredningens betänkande, får säkert ett intryck av att de frågor,
framförts i högermotionen, också ha dryftats inom jordbruksutredningen.
Alltså vill jag bestämt gära gällande, att jag icke talat med två tungor. Det
oriktiga i mitt uppträdande skulle ligga däri, att jag inte reserverat mig,
d. v. s. att jag varit alltför angelägen örn att komma till ett resultat inom jord -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

105

Äng. prisregierande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
bruksu t red ningen, som gick längre än det kanske skulle lia gjort, om jag handlat
på ett annat sätt.

I vilka frågor är det då som skillnaden mellan de olika ståndpunkterna är
så framträdande? Det skulle först oell främst vara frågan örn prisnivån. I
jordbruksutredningens förslag säges det, att man skall eftersträva en prisnivå
motsvarande medelpriserna under åren 1925—29. I högerns motion föreslås,
att man skall låta prisläget vid tiden omkring det senaste årsskiftet vara den
gräns, som inte annat än tillfälligtvis bör underskridas. Nu är det att märka,
att prisläget vid årsskiftet höll sig just vid samma nivå som medelpriserna under
perioden 1925—29, och ifrågavarande förslag i högermotionen överensstämmer
alltså mycket väl med jordbruksutredningens uttalande, att man bör
se till, att det eftersträvade prisläget verkligen upprätthålles. I detta sammanhang
kan erinras örn den allmänna prisnivåns tendens till stegring under
de senaste månaderna.

I högermotionen har förordats samma stödköpspris för brödsäd som i jordbruksutredningens
förslag och i den kungl, propositionen. Sedan ha vi sagt,
att därest förhållandena så påkalla och medge, bör det vara Kungl. Majit obetaget
att tillämpa ett stödköpspris av upp till 18 kronor, och vi ha även rekommenderat,
att så örn möjligt också skall ske. Vad innebär det förslaget? Jo,
det är en tillämpning av det förfarande, som herr jordbruksministern själv tillgrep
förra året. Då sattes stödköpspriset till 16 kr. 50 öre för vete, örn jag
minns rätt. Men ganska snart på hösten sökte man uppnå ett pris av 18
kronor. Vad är det, som herr jordbruksministern finner så brottsligt i vår
rekommendation, när han själv har vidtagit den åtgärden ett föregående år
att tillämpa ett högre stödköpspris? Och. mina herrar, örn man skulle ingå i
en kritisk analys av jordbruksministerns åtgärder, undrar jag, örn omständigheterna
förra året, med den stora skörd, som då väntades, voro mer ägnade
än de kunna antas bli under det kommande skördeåret, särskilt ifall skörden
blir betydligt lägre, för ett högre stödköpspris än riksdagen uttalat sig för, såsom
stöd för en undre grims. \rad beträffar propositionens förmenta företräde
framför utredningens förslag i avseende på borttagandet av maximeringen
av stödköpskvantiteten, vill jag framhålla, att ett sådant borttagande var
betingat av nödvändigheten att redan för i år kunna skydda det prisläge som
stödköpen skulle hävda. Att maximeringen av stödköpskvantiteten skulle av
departementschefen föreslås slopad var bekant och förutsattes av jordbruksutredningen.
Jordbruksministerns utfästelser krävde nog också detta.

Det är en annan detalj jag också vill beröra. I högermotionen ha vi förordat,
att större export av fodersäd skulle få äga rum än jordbruksutredningen
förutsatt. På den punkten skulle alltså föreligga en personlighetsklyvning
hos mig, eftersom jag varit med örn bägge dessa förslag. Förhållandet är emellertid,
att det inträffat åtskilligt på detta område sedan december förra året.
Vi lia haft (leii oerhörda pressen av stora foder.sädesutbud, orsakade bl. a. av
en alltför stor majsimport och kanske också av alltför stor import av andra
fodermedel. Under denna press finns det anledning att överväga, örn man
inte för att mildra svårigheterna för fodersädesodlarna bör vidta den extra
åtgärden ali, dä rest det ur möjligt, söka åstadkomma export av en större
mängd fodersäd än man i december räknade med.

Den fråga, som kanske tilldragit sig den största uppmärksamheten, gäller
margarinaccisen. Vad är det jag råkat göra därvidlag, sorn är anmärkningsvärt?
Jo, jag har vågat vara med örn ett yrkande, att maximigränsen för
margarinaccisen bör höjas från 60 öre till 75 öre, under det. att jag i jordbruksutredningen
ej reserverat mig emot ett fiirslag örn att bibehålla maximigränsen
oförändrad. 1 det fallet har emellertid tillkommit den omständighe -

106

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
ten, att jordbruksministern har höjt den smörprisgräns, som man räknar med
kunna uppnå under det kommande året. Mot den förändring, som propositionens
förslag innebär gent emot utredningens i avseende på möjlighet att uttaga
2 öres mjölkavgift även vid högre smörpris än 2.85 har jag givetvis ingenting
att invända, allrahelst som jag själv förfäktat den meningen både under tidigare
år och i utredningen. På grund av majoritetsförhållandet i utredningen
stannade emellertid denna vid ett förslag, där man icke räknade med högre
smörpris under nästa regleringsår än cirka 2.80 per kg. Örn man inriktar sig
på att hålla ett smörpris av 3 kronor, kräver konsekvensen, att man också
låter margarinaccisen följa med uppåt, Högerns förslag är alltså en direkt
följd av jordbruksministerns eget ställningstagande och det förslag, som han
har framlagt. Att det inte är ett tomt tal, att det kan bli behövligt att höja
margarinaccisen över 60 öre. framgår väl bäst. herr jordbruksminister, av herr
Björnssons anförande här, i vilket han framhöll, att det är mycket möjligt,
att örn margarinaccisen höjes med 15 öre, margarinpriset kanske inte kommer
att stiga med mer än 5 öre. Man skulle alltså inom margarinindustrien ha
mycket stora möjligheter att tänja på sina anspråk. Under sådana förhållanden
når man ju inte vid ett högre smörpris det jämviktsläge mellan smör- och
margarinpriserna, som anses böra eftersträvas. Innebörden av direktiven för
regleringsåtgärderna är, att margarinaccisen skall avvägas så, att stödåtgärderna
för smöret icke medföra en ökning av margarinförbrukningen. Skall
man bibehålla den relation mellan dessa två varuslag, som är avsedd, kan det
vara nödvändigt att det finns en möjlighet att tillgripa högre accis än 60 öre
såsom korrektiv emot en ansvällning av margarinkonsumtionen på smörets bekostnad.

Jag tror, att jag nu i huvudsak har berört de frågor, beträffande vilka det
antytts, att jag skulle lia intagit olika ståndpunkter såsom ledamot av jordbruksutredningen
och såsom riksdagsman. Det återstår kanske ännu en, nämligen
det förhållandet, att jag har haft djärvheten att föreslå samma stödköpspris
på råg som på vete. Därvidlag föreligger kanske en liten olikhet mot mitt
ståndpunktstagande i jordbruksutredningen. Jag måste bekänna, att jag i
jordbruksutredningen inte kämpade särskilt för den saken. Jag tror, att det
endast var i förbigående jag omnämnde den såsom önskvärd. Men i detta fall
lia nya omständigheter tillkommit senare. Den arealinventering, som utförts,
sedan jordbruksutredningens betänkande framlades, visar en mycket stor
minskning av den med råg besådda arealen. Man har således inte att vänta
någon överproduktion, därest man medger ett högre rågpris. Då hela regleringssystemet
är avsett som ett stöd åt jordbrukarna, må det vara berättigat
att förbättra stödet åt den odling, som inte tar ett sådant intryck av regleringsåtgärderna,
att den sväller ut. utan håller sig inom rimliga gränser och
till och med minskas. I det fallet har alltså tillkommit en omständighet, som
jag tillåter mig betrakta såsom en naturlig förklaring till min förändrade inställning.

Jag har, herr talman, ganska utförligt uppehållit mig vid de skiljaktigheter,
som påtalats, och jag beklagar, örn jag tröttat kammaren därmed. Då
emellertid ifrågavarande omständigheter tillmätts så stor betydelse, att jordbruksministern
under dagens lopp på ett bemärkt sätt visat mig äran av sitt
intresse, har jag inte velat underlåta att tala örn saken. Jag har kanske också
en annan anledning därtill. Det är den, att i bondeförbundets press cirkulerat,
jag förmodar från Stockholm inspirerade cirkulärledare, som i mycket
hög grad sysselsatt sig med ifrågavarande spörsmål.

När jag första gången läste en sådan ledare — de ha förekommit i olika
editioner — tänkte jag, att det måste föreligga en missuppfattning, att veder -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

107

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
börande skribent inte tänkt igenom saken ordentligt eller inte varit inne i förhållandena,
ty eljest skulle man inte ha kunnat skriva så, som man gjort. Men
det visade sig sedan att det var en planlagd kampanj man satt i gång. I en
bondeförbundstidning förekommo uttryck, vilka, örn man inte hade litet garvad
hud, som man får i politiskt arbete och, kanske jag också får säga, i samarbete
med herr jordbruksministern, man skulle lia blivit ganska upprörd över.
Där användes uttryck sådana som »lurpassaren och partispekulanten, som
sätter partinitet före hela jordbruksnäringens bästa». När det_ vidare säges,
att man skulle lia »vedervågat sitt partis redlighet», är det ju inte så underligt,
om man försöker att reda upp den här saken. Jag vill också fråga: är
det med herr jordbruksministerns goda minne, som sådana politiska metoder
användas?

Avsikten tycks emellertid icke blott ha varit att komma åt mig personligen
utan även att rikta uppmärksamheten på den proposition, som jordbruksministern
har framlagt och som förut ej erhållit väntad uppmärksamhet. När
man i en del av de tidningar, som jag nyss talade örn, sökt göra gällande, att
jag såsom »partigängare fallit jordbruksministern i ryggen» bygger ju det
påståendet på antagandet, att jag i jordbruksutredningen medvetet arbetat på
att utredningen skulle framlägga ett otillfredsställande förslag rörande jordbruksstödet
för att, sedan jordbruksministern på grundval av utredningens betänkande
byggt upp sin proposition, komma och överbjuda honom och på det
sättet falla honom i ryggen. Jag vädjar till denna kammare, om jag i min
verksamhet har gjort mig förtjänt av sådana tillvitelser och insinuationer.

Jag tror inte, att man når det lyckligaste resultatet, örn man, såsom jordbruksministern
här enligt min mening har gjort, söker framställa högerreservationen
såsom det förslag regeringen främst bör polemisera emot, under det
att det är inopportunt att rikta sig emot representanter för den meningsriktning,
som herr Björnsson företräder. Såvitt jag har kunnat fatta av diskussionen
här i dag, var det herr Björnssons invändningar, som^i princip gingo
emot den framlagda jordbrukspropositionen, under det att, såsom jordbruksministern
sade, högerreservationen i princip icke skiljer sig så mycket från
propositionen. Vi inom högern äro i detta fall liksom beträffande flera andra
frågor ense med jordbruksministern i princip att kraftigt stöd måste ges åt
jordbruksnäringen, men vi önska gå ett steg längre än regeringen föreslagit.
Och högern är ju i den lyckliga belägenheten, att den kan säga ut sin mening
örn jordbruksfrågorna utan att därför bli åthutad i de tidningar, som stödja
oss, medan man, det förstår jag mycket väl, inom något av regeringspartierna
har mycket svårt att komma med andra förslag än som gillas av den samfällda
regeringsanslutningen. Jag är emellertid inte säker på att jordbrukets sak
främjas genom att vi, som från högerns sida söka nedlägga ett redligt arbete
till förbättrande av jordbrukets läge, undan för undan misstänkliggöras i avseende
på vår ärliga och goda vilja. Herr jordbruksministern säde, att han
befarade, att det inte bara var han som tvivlade på allvaret i den politik, som
högern för i denna fråga. Det var en ganska tydlig och klar utsaga av jordbruksministern.
Man tillmäter ju ett statsråds uttalande stor vikt, och därifrån
är herr Pehrsson-Bramstorp inte något undantag. När jordbruksministern
på det sätt, som han i dag funnit för gott och lämpligt, uttalat ett tvivel
på allvaret i den politik, som högern, enkannerligen vid detta tillfälle jag, för
i jordbruksfrågan, vill jag i anledning därav framhålla, att lian .lii har möjlighet
att. därest han finner mitt arbete i jordbruksutredningen inte vara av
något värde, ersätta mig med en lämpligare kraft.

1 detta sammanhang vill jag ta upp en sak, som jag tycker är verkligt tråkig
— det andra, det som rörde mig personligen, är en liten episod, som må

108

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. pris reglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
läggas åt sidan, ty den spelar inte så stor roll, trots att den av jordbruksministern
upptagits två gånger i riksdagen under dagens lopp. Den sak, som
jag nyss antydde, framfördes av jordbruksministern visserligen endast en
gång. Det var den insinuationen, att högern för att komma regeringen till
livs skulle vilja åstadkomma låga smörpriser och överhuvud taget lägre produktpriser
än de behövde vara. Det är ett uttalande, mot vilket måste
riktas starka protester. Vad herr statsrådet sade örn högerns bristande uppriktighet,
sade han en gång för mycket.

Herr statsrådet Pelirsson-Bramstorp: Då herr Domö nämnde, att han var
ensam högerman bland de femton ledamöterna i jordbruksutredningen, får
jag upplysa, att det finns fem parlamentariker i utredningen. Av dem representeras
högern av en, bondeförbundet av en, folkpartiet av en och socialdemokraterna
av två. Vilka partier de övriga ledamöterna tillhöra, har jag
ingen aning örn, ty de företräda olika intressegrupper och olika näringsgrenar.
För att ingen skall få en felaktig uppfattning om efter vilka principer jag utnämnt
utredningsmännen, vill jag förklara, att utom de feni parlamentarikerna
^ha utredningsmännen inte utsetts efter politiska grunder.

Vad sedan beträffar det sakliga innehållet i herr Domös anförande, vill jag
bara säga, att även örn man betalade 5 kronor per 100 kg. i exportstöd för
havre, kunna vi exportera 40,000 ton med det belopp jag har föreslagit för
ändamålet. Vid normal skörd brukar det gå i handeln ungefär 50,000 ton
havre. Man skulle alltså genom exportstödet kunna avlyfta ett väsentligt
överskott, ty hela överproduktionen går ju inte i handeln.

För övrigt är jag tillfredsställd nied den förklaring, som herr Domö lämnade.
Jag fattar den på det sättet, att herr Domö i jordbruksutredningen har
försökt att göra vad som varit möjligt för att komma till ett positivt resultat,
men sedan arbetet i jordbruksutredningen avslutats, anser han, att han kan
handla, som örn där ingenting hade hänt. Varför har herr Domö släppt den
tråden som kan bringa jordbruket det bästa resultatet?

Herr Tjällgren: Herr talman! Då jag deltagit i utskottsbehandlingen av
föreliggande ärende och dessutom tillhör utskottets majoritet, är det klart,
att jag inte har mycket att tillägga utöver vad som säges i utskottets utlåtande.
Jag har emellertid, herr talman, begärt ordet för att i största korthet
få understryka en del punkter i utlåtandet.

Innan jag gör det, vill jag såsom min personliga uppfattning örn den föreliggande
propositionen säga, att när det gäller en proposition av denna beskaffenhet
är det naturligt, att delade meningar kunna råda om huruvida den i
alla avseenden är säbra, som det skulle vara möjligt. Man får komma ihåg,
att det är mångå olika meningar, som gjort sig gällande beträffande de föreliggande
frågorna, och propositionen får väl närmast betraktas såsom ett kompromissförslag.
Jag vågar påstå, att även örn propositionen utarbetats av
någon av dem, som nu reserverat sig mot utskottets utlåtande, skulle säkerligen
inte alla lia varit tillfredsställda med densamma. Jag vill för min del
uttala den förhoppningen, att det resultat, som åsyftas med propositionen,
skall komma att i mesta möjliga mån uppnås.

Jag vill sedan ett ögonblick uppehålla mig vid frågan örn den del av jordbruksregleringen,
som enligt min mening har den största betydelsen i den
landsända jag företräder, nämligen mjölkregleringen. Härom säges i utskottsutlåtandet
på sid. 33, att den till sina huvudgrunder bör bibehållas i stort sett
oförändrad. Vissa ändringar föreslås emellertid. Bland annat skall mjölkavgiften
numera utgå med 2 öre upp till ett smörpris av 3 kronor. Vidare före -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

109

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
slås i syfte att. såsom det står i utlåtandet, »bereda det mindre jordbruket
ett tillfälligt stöd», de, som leverera mjölk till avgiftspliktigt mejeri, skola
slippa erlägga mjölkavgift för en kvantitet av 450 kg. i månaden, vilket blir
av betydelse för sådana jordbrukare, som inte leverera större mjölkmängd
än den nämnda. Jag har för min del med tillfredsställelse sett detta förslag
i propositionen. Om jag nu vågar nämna ordet Norrland här, vill jag säga, att
ifrågavarande bestämmelse kommer att bli av synnerligen stor betydelse för
jordbrukarna där uppe, ty där finnas många jordbrukare, som inte äro större
mjölkproducenter än att de komma att få fördel av bestämmelsen.

Jag vill också uttala min tillfredsställelse över att utskottets majoritet —
ingen ledamot av utskottet bär reserverat sig på den punkten — tillstyrkt de
motioner, vari föreslagits en höjning av anslaget till särskilda åtgärder till
främjande av jordbruket i Norrland från 800,000 kronor till 1 miljon kronor.
Det gladde mig också, att departementschefen för en stund sedan här i kammaren
tillkännagav, att han för sin del inte hade något att erinra mot en sådan
ändring av propositionen. Även örn denna höjning av anslaget, som från
en del håll här har påståtts, reellt sett inte kommer att betyda så värst mycket,
tror jag den kommer att lia en synnerligen stor betydelse för jordbrukarna
där uppe, jag höll nästan på att säga rent psykologiskt. Herr statsrådets
uttalande på den punkten visar väl i alla fall, att det inte är precis så, som
herr Hagström antydde, nämligen att jordbrukarna i södra och norra Sverige
inte skulle förstå varandra och inte vilja beakta varandras krav och synpunkter.

I detta sammanhang vill jag också säga, att det är med tillfredsställelse
jag konstaterat, att min vän och läskamrat herr Hagström gång efter annan
gjort sig till talesman för jordbruket och att han intresserar sig för det. Men
.jag skulle vara ännu mera tillfredsställd, örn herr Hagström också visade detta
sitt intresse på det sättet, att han ville arbeta för jordbrukets organisationer
och ansluta sig till dem. Såvitt jag vet har herr Hagström hittills inte
gått in i mera än möjligen en sådan förening eller visat något intresse för
denna jordbrukarnas strävan. Men det är väl möjligt, att han kommer att
ändra sig på den punkten, och det tror jag skulle vara till stor fördel för jordbrukarna
på den ort han närmast representerar.

Herr Velander anförde en del synpunkter beträffande kaseintillverkningen.
Utskottet har uttalat sig därom på sid. 36, och herr Velander har själv citerat
vad utskottet sagt örn den saken. Jag tycker, att utskottets uttalande
är formulerat på ett sådant sätt, att även vi norrlänningar kunna vara tillfredsställda.
Även jag tar mig friheten att citera vad utskottet säger. Det
heter bland annat: »Då emellertid prisläget å kasein på utlandsmarknaden för
närvarande måste anses abnormt lågt, vill utskottet icke motsätta sig departementschefens
förslag. Utskottet förutsätter härvid att Kungl. Majit vid importregleringens
handhavande beaktar de kaseinförbrukande exportindustriernas
intressen. Likaledes bör enligt utskottets mening vederbörlig hänsyn tagas
till att under skydd av nu utgående tull å kaseinlim en ej obetydlig tillverkning
av denna vara på senare tid kommit till stånd inom landet.» Man
får väl således anse, att den frågan behandlats av utskottet på ett sådant sätt,
att, jag höll på att säga, alla parter kunna känna sig belåtna.

Jag har, herr talman, egentligen inte något mer att tillägga. Jag vill endast
säga några ord med anledning av vad herr Domö här har anfört. Jag önskar
naturligtvis inte lägga mig i den strid, som här förts mellan statsrådet
Pehrsson-Bramstorp och herr Domö, men jag måste säga. att man nog ibland
haft svårt att fiirstå, en del motioner, som framförts hill- i riksdagen just beträffande
åtgärderna för jordbrukets stödjande. Jag skulle tro, ali hur långt

Ilo

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Kungl. Majit än ginge i sina förslag, skulle det alltid komma att väckas motioner,
som ginge ännu längre. Det är vad den innersta anledningen härtill
kan vara, som man har undrat över.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att få även jag yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr voll Heland: Herr talman! Jordbruksministern har redan i det väsentliga
bemött herr Björnsson, men jag kan inte underlåta att även i år gendriva
en del av herr Björnssons synpunkter.

Herrar Mannerskantz och Björnsson försvarade båda en mening i utskottets
utlåtande, i vilken utskottet påstår, att exporten av smör icke är för landet
förlustbringande. Nu vet jag inte, om detta resonemang skall kallas
nationalekonomi, men i vilket fall som helst får jag säga, att herr Björnssons
anförande i den del, där han utlade den ifrågavarande meningen, var en mycket
skicklig dimbildning — ursäkta att jag kallar det så.

Vad menar egentligen utskottet med att säga, att exporten inte skulle vara
förlustbringande för landet? Landet, det är väl folket, och folket är väl Andersson,
Pettersson, Lundström och jag och herr Björnsson och herr Mannerskantz
lii. fl. Och jag undrar, örn man kan påstå, att alla vi anse, att denna
export av smör icke är förlustbringande. Det är dock så, att det finns omkring
2 miljoner jordbrukare i landet, d. v. s. 35 procent av landets befolkning,
och jag tror inte, att de vilja underskriva vad utskottet där har sagt
örn att smörexporten inte är förlustbringande, åtminstone för deras vidkommande.
Även örn dessa två miljoner alltjämt känna sig tillbakasätta här i
landet, tillhöra de dock fortfarande detta land.

Man kan ju räkna på olika sätt, och jag vill räkna på ett annat sätt än
herr Björnsson gjorde i sina mycket skickliga kalkyler. Under 1938 kostade
varje kilogram smör, som exporterades, cirka 1 krona i exportpremie. Hade
man minskat smörexporten nied 10,000 ton, hade det givit en behållning av
10 miljoner kronor. Örn samtidigt margarinaccisen varit icke 45 öre utan låt oss
säga 50 öre och man minskat margarinets avsättning med 10,000 ton och i
stället fört ut i marknaden en lika stor kvantitet smör till det önskade priset,
hade det betytt en minskning i inkomsterna av margarinaccismedel på 5 miljoner
kronor. Det hade väl då i realiteten betytt en vinst för jordbrukarna,
som just få dessa pengar, på omkring 5 miljoner kronor. Jag kan därför inte
se annat än att det åtminstone för jordbrukarna skulle vara fördelaktigt,
om man med nuvarande bestämmelser kunde få avsätta mera smör på hemmamarknaden
till det pris, som man anser önskvärt. Herr Björnsson räknade
vidare med endast inköpspriserna på kraftfoder och brydde sig inte alls om
att ta hänsyn till de fasta kostnaderna vid smörproduktionen. Örn man inte
behöver ta hänsyn till exempelvis kostnaderna för arbetskraften, skulle man
enligt det nationalekonomiska resonemang, som presteras i utskottsbetänkandet,
kunna säga, att när det gäller t. ex. industrien, skulle vi, om kostnaderna
för arbetskraften pressades ned, kunna exportera ofantligt mycket mera varor
än vi nu göra utan förlust för landet.

Det var en annan sak, som jag tyckte var rätt egendomlig i herr Björnssons
anförande. Han ansåg, att det icke vore ofördelaktigt utan tvärtom lämpligt,
örn man ökade smörexporten: det vore i det läge och med de bestämmelser,
som vi nu ha. inkomstbringande för landet. Men i slutet av sitt anförande,
när det gällde det liknande förslaget från Kungl. Maj :ts sida om export
av foderhavre, hade herr Björnsson en precis motsatt uppfattning. Där
säde han: det vill jag inte alls vara med örn! Örn man skall räkna som herr
Björnsson gjorde i fråga om smöret, så måste man säga, att utgiften för ut -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

lil

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
säde av havre är billig, och arbetskraftskostnaden, den fasta kostnaden, den
räknar man ej med. Uå måste slutsatsen bli, att det icke är förlustbringande
för landet att exportera havre. Jag förstår inte annat än att, om man förordar
ökad export av smör, man logiskt måste gå med även på export av
havre.

Nu är det givetvis så, att livsmedelskonsumenterna önska så billiga livsmedel
som möjligt. Det är ju alldeles självklart. Men kan man verkligen
anse, att jordbrukarnas önskemål beträffande priset på smör är oskäligt? Jag
har här framför mig ett utdrag om smörpriset i olika länder. Det är marsnumret
av den danska tidskriften »Jordbruksteknik», där priserna äro utsatta
i danska kronor, men de visa ju jämförelsegraden. Det danska smöret är billigast.
Det kostar 2.60. Amerikas Förenta stater lia ett pris av 3 kronor,
men sedan kommer Sverige som trea i botten, nämligen med 3.36 — detta fortfarande
i danska kronor. Sedan är det en ökning uppåt: Frankrike, Norge
Tjeckoslovakiet, Italien, Holland, Belgien, Schweiz och Tyskland, där man
kommer upp till 5.26. Kan man alltså vid jämförelse med andra länder säga,
att det smörpris vi önska, är oskäligt? Jag kan ej finna det. Kunna konsumenterna
i vårt land säga, att det i jämförelse med vad som varit tidigare
är ett oskäligt pris, som vi önska? Det kunna de inte heller. 1918 fanns
överhuvud taget intet margarin att få för konsumenterna. Då kunde de slåss
om smöret till de priser, som då gällde, och maximipriset var ju endast 5.87
i svenska kronor. Sedan, 1919, kunde man återigen köpa margarin i landet,
och då kostade det 4.33, under det att smöret stod i 7.29. Och under den period,
som vi från jordbrukets håll nu få jämföras med, nämligen 1925—29,
var smörpriset 3.50 -— allt detta i minut.

Jag kan alltså ej finna, att herr Björnsson har rätt i att säga, att det inte
är socialt försvarbart att höja priset på matfett. Herr Björnsson måse ursäkta
mig, att jag vidhåller, att margarinet är jordbrukets fiende nr 1. Herr
Björnsson reagerade mot denna agitation mot margarinet, men det är ju dock
så, att detta margarin är producerat av utländska råvaror, som ha framskaffats
av synnerligen billig arbetskraft. Med hänvisning till galizierimporten,
som man från arbetarhåll fick motad bort från vårt land, skulle jag vilja
fråga: vad skulle industriarbetarna här i landet säga, om man toge in hit hinduer
för byggnadsarbete? Hinduer äro synnerligen duktiga byggnadsarbetare
och mycket billig arbetskraft. Skulle man anse, att det var socialt försvarbart
att på detta sätt konkurrera med landets industriarbetarkår och pressa
ned priserna för deras arbete genom att på detta sätt taga in utländsk arbetskraft?
Analogt härmed tycka vi att det ej kan vara skäligt, att man tar in
en produkt framskapad av färgad, billig arbetskraft och konkurrerar med
jordbrukets produktpriser.

Herr Björnsson kom även med ett annat påstående, som jag finner egendomligt.
Han anförde, att det var till nackdel, att detta stöd åt jordbruket
hjälper alla lika; ett sådant här stöd borde man egentligen lägga så, att
det blir efter behovsprincipen. Nu tycker jag det är egendomligt, att en ledamot
av bevillningsutskottet kan resonera på det sättet, ty konsekvensen därav
skulle bli att när man avväger tullar, så skulle man inom samma tillverkningsgren
icke tillerkänna tull åt mer än de fabriker, som hade behov av tul -len, under det att de fabriker inom samma tillverkning, som redde sig något så
när, inte skulle få det skydd, som staten tillerkänner enligt behovsprincipen.

Sedan anfördes också, att vi jordbrukare inte skulle kunna anmärka på
understödstagareandan, ty när vi begärde stöd av statsmakterna åt jordbruket,
så visade det en viss understödstagareanda. Jag undrar örn man kail säga
detta. Gälla inte alla de olika näringsfrågorna en avvägning av intressena

112

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
mellan olika samhällsgrupper? Varför .skall man ela inte i samband med hjälpen
åt industrien tala örn understödstagareanda? Vi lia ju i år gått med på
mycket genomgripande saker, när det har gällt stödet åt exportindustrien. Då
är det väl också understödstagareanda? Vi hade en debatt häromdagen örn
tull på gummiringar för traktorer. Då opponerade jag mig mot att man
skulle behöva en så avsevärd tull för att skydda en ny svensk industri, när
man i Amerika kunde köpa dessa ringar trots tullskyddet 50 % billigare ali de
svenska ringarna. Jag anser, att det är fullständigt riktigt, att man i dessa
tider söker skydda sina näringar, och det är alltså bara fråga örn en avvägning
av detta näringsskydd. Vi jordbrukare anse. att vår näring alltjämt är
i ett sämre läge än andra näringar, vilket gör, att vi jordbrukare lia en sämre
standard än andra samhällsgrupper.

Till slut får jag framhålla, att nian kan väl inte i ett anförande bara vara
negativ, utan man måste viii också när nian kritiserar säga hur man vill att
det skall ordnas. Det skulle vara mycket intressant att höra hur de. som kritisera
jordbruksskyddet och inte önska, att man går längre i stödåtgärder, vilja
ordna det för jordbruksbefolkningen. Ty det är väl dock så, att örn nian
allmänt anser, att vi leva i ett mycket gott folkhem och att vi ha betydligt
bättre förhållanden än alla andra länder, så fordras val också, att man försöker
skipa rättvisa och likställighet inom landet. Nu är jag fullständigt
övertygad örn att herr Björnsson vill tillerkänna alla rättvisa och likställighet.
Med mitt anförande har jag endast velat opponera mig mot vissa av
hans påståenden.

Herr Mannerskantz: Herr talman! Det är närmast för att bemöta några
saker, som herr Björnsson sade, som jag har tagit till orda, och därvidlag vill
jag inte gå tillväga så, att jag skall försöka missförstå herr Björnsson, något
som jag nog tyckte att den föregående talaren delvis gjorde, utan jag skall bemöda
mig örn att fatta honom riktigt.

Den första punkten, som jag åhörde, nämligen att det ansågs vara klarlagt,
att margarinet är fullt likvärdigt med smör, är ju ett exempel på hur långt
man kan komma med en högklassig och fullvärdig reklam. Den drives av
margarinindustrien, och det är tydligt, att den har till mycket stor del vunnit
sitt syfte. Det är också tydligt, att margarinet numera är förbättrat i förhållande
till sin tidigare kvalitet, och att man har avlägsnat en hel del av de olägenheter,
som förr vidlådde det. Men jag tror, att människor inte äta margarin
om de kunna hålla sig med smör. De taga hellre smör örn de få välja. Jag
har inte hört talas om någon, som äter margarin direkt för dess förnämliga
egenskapers skulle utan för att det är billigare att köpa, och då måste det väl
vara några egenskaper hos smöret, som göra att detta är mera värt.

Den argumentering herr Björnsson anförde när det gällde att bevisa, att det
nuvarande sättet för finansieringen av mjölkregleringen vore opraktiskt, har
jag litet svårt att kunna följa. Hans premisser voro givetvis riktiga, nämligen
att örn man skall finansiera en export på 30 miljoner kilogram smör så går det
åt 750 miljoner kilogram mjölk för att producera detta smör. Och örn man
vill höja priset därpå med ett öre så går det åt 7 1/2 miljoner kronor, under det
att om man vill finansiera hela den smörmängd, som ätes upp inom landet, med
produktprisbidrag, skulle det draga 23 miljoner, och det skulle vara ett bevis
för att den förra modellen skulle vara tre gånger så effektiv. Det kan man
väl endast säga örn man vill avstå från att på något vis bättra på mjölkpriset
för den mjölk, som gått åt för att producera smör till 3 kronor per kg. Ty det
beror väl bara på att man inte befattar sig med annan mjölk än den, som går
till exportsmöret, men örn jag nu har 3 kronors smörpris så får jag 12 öre för

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

113

Ang. prisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
den mjölken, om det går 25 kilogram mjölk på varje kilogram smör. Och herr
Björnsson anser val, att det räcker med dessa 12 öre. Det gjorde det på den tiden
då arbetslönerna voro en tredjedel av de nuvarande, då byggnaderna inte
kostade mer än en fjärdedel så mycket att bygga, då hela omkostnadskontot
var lägre. Jag menar, att det knappast är möjligt att göra gällande, att det
med tillräcklig förräntning går att producera mjölk till 12 öre för närvarande.

Den formulering herr Björnsson använde när han menade, att man plockar 9
miljoner kronor från margarinköparna, och att det vore bättre att plocka dem
från smörköparna, är väl ägnad att vilseleda, ty man plockar väl faktiskt från
smörköparna ännu mera den dag, som är. Ty örn vi inte hade de här stödåtgärderna,
som kosta pengar, så skulle vi otvivelaktigt fa lov att sälja smöret
mycket billigare inom landet. Nog taga vi väl mer från smörköparna, än vi
taga från margarinköparna. Skillnaden i pris på exportmarknaden och i fråga
örn vårt hemmasmör är ju större än margarinaccisens belopp, och antalet kilogram,
som vi äta upp hemma av smör, är mycket större. Faktum är, att vi
plocka både från smörköparna och margarinköparna, och vi plocka flera kronor,
också flera kronor per kilogram från smörköparna. Då är bara frågan örn
det är riktigt eller ej att göra detta, och då återkommer jag till vad jag förut
säde. Det beror på örn vi vilja, att även jordbruket skall kunna vara en god
avnämare av övriga samhällsgruppers produktion eller örn vi skola sänka våra
jordbruksarbetares och våra jordbrukares nivå till hinduernas och mulatternas,
som åtminstone delvis producera råvarorna till margarinindustrien.

Jag måste säga, att jag är alldeles ense med herr Björnsson så till vida, att
jag mycket litet tror på möjligheten att förverkliga det där förslaget örn socialsmör,
och jag är så pass litet säker på, att detta kommer att kunna genomföras,
att jag för min del är böjd för att vidhålla vad vi ha skrivit i vår reservation,
nämligen att det inte vore så klokt att tillskapa något särskilt nytt organ för
att dela ut detta smör och denna mjölk, ty erfarenheten har ju visat, att följden
lätt blir att en sådan institution blir permanent, och detta även örn den skulle
visa sig vara ganska otymplig och besvärlig. Men när herr Björnsson sedan
drar slutsatsen av denna premiss, örn vilken jag är ense med honom, så dömer
han också sig själv, ty han frågar: hur kan en ledamot av ett parti,^som är motståndare
till understödstagareandan, gå med på en sådan sak? Då tycker jag
han fann vårt motiv mycket väl när han förklarade sin egen ståndpunkt, att han
hyser stora betänkligheter mot den här anordningen men ändå anser, att man
måste gå med på att göra ett försök. För mig är det precis samma motiv, och
då anser jag, att örn herr Björnsson likväl kan sova gott örn nätterna, så kan
han också tänka sig, att vi reservanter göra det.

Det är ett allmänt principiellt påstående, herr Björnsson har gjort, som
man nog kan diskutera. Det är möjligt, att det passade bättre att göra det
i en speciell diskussionsklubb än här i kammaren. Det är frågan örn, huruvida
högre pris på vissa produkter ovillkorligen skall vara den faktor, som mest
driver till ökad produktion. Jag har träffat många lantbrukare, som resonera
på detta sätt: jag måste lia in en viss summa pengar örn året för att klara min
rörelse. Är då varje enhet billigare måste jag laga så, att jag får flera enheter
för att få fram samma summa. När det gäller skog resoneras det särskilt
mycket på det sättet. De säga: det ena året har jag huggit 100 kubikmeter
och fått 1,000 kronor därför, och jag behöver 1,000 kronor från skogen. Ett
annat år blir det inte mer än 5 kronor per kubikmeter. Då måste jag hugga
200 kubikmeter för att få 1,000 kronor. Och så göra de det, felaktigt nog ur
de flesta andra synpunkter. På samma sätt är det faktiskt med vissa grenar
även av den rena jordbruksproduktionen. Nöden driver dem till att förbättra

Första kammarens protokoll 1989. Nr 8h. 8

114

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisregierande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
och öka ut sin produktion lika väl som ett högre pris givetvis skulle kunna göra
det. Men jag tror, att den andra vägen nästan är den, som hittills varit den
största faktorn. Och dessutom är det så, att vi uppleva resultaten av hushållningssällskapens
upplysningsverksamhet och konsulenternas undervisande
och vägledande verksamhet under årtionden ävensom resultaten av den allmänna
utvecklingen. Man tycker ibland att det kanske hade varit lämpligare örn
man ej fullt så skarpt drivit fram den saken. Men det är ju heller ej rationellt
att försöka hålla tillbaka en dylik utveckling.

Jag antar till slut, att herr Björnsson nog håller med mig örn att uttalandet
om infrysningen var onödigt förklenande, nämligen att den inte kan göra nytta,
ty av de åtgärder, som vi lia vidtagit för att hålla den jämna prisnivå, som vi
dock ha haft under de senaste två åren, är infrysningsförfarandet nog ett av de
mest effektiva. Ty det tar bort de dagliga eller vecka för vecka inträdande
variationerna, som oftast varit mycket säkra när det gäller att få priskurvan
nedåt, medan det sedan har tagit längre tid att få den uppåt, och därför kan
man ej negligera, att det är värt någonting att få frysa in på något högre
nivå. Just nied anledning av den saken tycker jag, att det är svårt att förstå
jordbruksministern, när han säger, att han inte kan läsa ut någonting av reservationen,
och säger, att vi ha skrivit bort klämmen, ty örn han menar detta
så ligger det väl så till, att han spelar okunnigare än vad jag vet att han är
i denna, sak.

I fråga örn de övriga detaljerna, lia herrar Heiding och von Heland sagt en
del, så jag skall inte bry mig örn att giva mig in därpå ytterligare. Men i
fråga örn vad jordbruksministern sade tycker jag ändå, att det är litet för mycket
att. säga, att vi inte ha gjort slutspurten, alltså, att klämmen inte skulle
vara olika majoritetens. Ja, i de flesta saker behöver den ej vara det, och där
den behöver vara dej, är den det också. Det står, som var och en av kammarens
ledamöter kan se,, pa sid. 48 ett annat förslag till förordning örn margarinaccis
än vad som står i utskottets förslag.

Jag skall, herr talman, sluta med att påpeka det förhållandet, att även om
man givetvis inte alltid kan fa igenom det förslag man vill, så kan man dock
inte förneka, det riktiga i att åtminstone några i denna kammare och även i den
andra föra fram de synpunkter, som de anse vara riktiga, så att inte alla här
ga och säga någonting, som är olika mot vad de verkligen tycka. Det bör
inte klandras, att några göra detta.

Herr Nisser; Herr talman! Herrar von Heland och Tjällgren lia redan citerat
vad utskottet har uttalat rörande den föreslagna importavgiften på kasern
och jag vill inte besvära kammaren med att ytterligare citera utskottet,
hur klok och hovsamt avfattat än detta uttalande är. Men jag vill uttala min
stora tveksamhet^ örn fördelarna för jordbruksnäringen genom den föreslagna
importavgiften stå i rimlig proportion till de olägenheter, som kunna komma
att uppstå för vår exportindustri, speciellt vår plywoodindustri och pappersindustri.
Beträffande ^den senare bär jag själv varit i kontakt med svenska
mejerier upprepade gånger för att försöka få fram en svensk kasern, som kan
ersätta den nuvarande importen av framför allt argentinsk vara. Emellertid
bär det hittills visat sig, att den svenska kvaliteten, åtminstone för detta ändamål,
inte har kommit upp i nivå med den importerade varans.

Det kan° också ifrågasättas om en kaseintillverkning här i landet av de
ganska små matt, som här äro förutsätta, kan tänkas bli av permanent karaktär-
Det är ju ett sätt att använda skummjölken, men vid goda fläskpriser
är det tänkbart, att jordbrukarna hellre använda sin skummjölk för att producera
fläsk än för att framställa kasern, och det är ju för vår industri av

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

115

Äng. pris reglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
synnerligen stor vikt, att man får en jämn tillförsel av en alltid likvärdig
vara.

Emellertid uttalade jordbruksministern för en liten stund sedan, att han
icke ville åstadkomma en konstlad tillverkning av kasern här i landet. Detta
gör, att man med viss tillförsikt kan emotse den blivande lagstiftningen rörande
tull på kasern, om vilken jag för närvarande inte vill yrka, att den
skall utgå ur förslaget, men nian får hoppas, att Kungl. Maj:t kommer att
handhava ''den fullmakt, som han får att bestämma denna importavgift, med
stor försiktighet och gott omdöme, så att den ej verkar skadligt för industrien.

Det är endast denna synpunkt, som jag ytterligare har velat stryka under i
förhoppning att den föreslagna kaseintullen kommer att behandlas på ett sådant
sätt, att den icke lägger svårigheter i vägen för den svenska exportindustrien,
som redan nu har det ganska bekymmersamt på många områden.

Herr Andersson, Elon: Herr talman! Jag tänker inte tala örn utskottets
förslag i dess helhet. Jag har biträtt detsamma med den förutsättningen, att
det i stort sett rör sig örn en temporär åtgärd och att det finnes utsikt till att
man redan ett kommande år kan få diskutera den ur nya synpunkter och
eventuellt efter nya riktlinjer. Det är bara på en punkt, som jag har anfört
avvikande mening mot utskottet, och det gäller Kungl. Maj:ts begäran om
medgivande att även under nästa år få använda 2 miljoner kronor för utbetalande
av exportpremier för fodersäd. Historien om dessa exportpremier förefaller
mig vara en granska god illustration till faran av att acceptera provisoriska
åtgärder. Ett provisorium blir mycket lätt någonting bestående utan
att man för detsamma behöver anföra några andra skäl än som på sin tid
anförts, då provisoriet infördes.

Redan vid framläggandet av den proposition, som föranledde riksdagen att
medgiva Kungl. Maj :t rätt att under innevarande år använda 2 miljoner kronor
för utbetalning av pristillägg vid export av fodersäd, uttalade statsrådet
sina starka betänkligheter mot en sådan utvidgning av regleringsåtgärderna.
Hans betänksamhet fick då vika inför de ovanliga förhållanden, som den osedvanligt
rika skörden av fodersäd medfört. Och det var förmodligen samma
omständigheter, som också kommo riksdagen att trots sina starka betänkligheter
acceptera Kungl. Maj :ts förslag. Då jordbruksministern nu föreslår,
att denna som ett provisorium avsedda anordning skall utsträckas att gälla
även under nästa budgetår, så sker också detta under starkt framhävande
av samma starka betänkligheter. Dessa kvarstå således oförändrade. Men så
är icke fallet med de huvudsakliga skäl, som tidigare förmådde övervinna
betänkligheterna. Man kan nu inte till stöd för förslaget åberopa de förhållanden,
som en osedvanligt riklig skörd skapat fram. Om den saken vet man
nii ingenting, men man kan möjligen våga ett antagande, att förekomsten av
vissa statsgarantier kan föranleda till en ökning av fodersädsodlingen, som
eljest skulle ha uteblivit.

Jag lyssnade därför med stort intresse till jordbruksministerns första anförande,
under förmodan att i detta finna en aktuell motivering för det i propositionen
åter framförda förslaget örn exportpremier. Jag kunde, herr talman,
tyvärr inte uppfatta någon sådan aktuell motivering. Statsrådet inskränkte
sig till att erinra örn de förhållanden, som föranledde honom till
framläggande av det förslag till provisorium, som riksdagen tidigare har
godkänt. Han talade örn fjolårets rikliga skörd och nödvändigheten av att
för den erhålla en avlastning. Men nu tala vi ju inte örn den havre, som
skördades i fjol, utan örn den, som kommer att skördas i år. Under sådana
förhållanden förefaller det mig, som örn man borde kunna nöja sig med att låta

116

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
provisoriet gälla den tid, för vilken det beslöts, och inte förlänga det vidare
eftersom inga aktuella skäl föreligga för dess utsträckande, åtminstone inga
skäl av sådan styrka, att de böra vara tillräckliga för att övervinna de betänkligheter,
som alltjämt kvarstå mot en sådan utökning av jordbruksregleringen.

I fråga örn innebörden av denna nya utväxt på jordbruksregleringens område
kan jag fatta mig mycket kort. Den har tidigare berörts av flera talare.
Jordbruksministern visar själv på de principiella avigsidorna då han erinrar
örn, att foderskörden bör avsättas inom landet och att exportstödet bör inskränkas
till de färdiga animaliska produkterna. Herr Heiding var inne på
en annan sida av saken när han påpekade önskvärdheten av att importen
av kraftfoder inskränkes till förmån för inhemska fodermedel. Det är en
ganska märklig krokväg man slår in på då man importerar dyrt utländskt
kraftfoder och samtidigt betalar premier för att exportera tillgängliga förråd
av inhemsk fodersäd. Herr Björnsson har likaledes erinrat örn den både
principiella och praktiska vådligheten av denna åtgärd. Här gäller det ju inte
en omflyttning från konsumentgrupp, som anses ha det så bra ställt, att den
kan dela med sig mera av sitt överflöd åt jordbruket. Det är i stället fråga
örn en åtgärd, som verkar uteslutande inom jordbrukarnas egna led, och som
betyder, att de som måste köpa fodersäd — och i den ställningen befinna sig
många småbrukare i detta land — riskera att få betala ett högre pris för att
giva ytterligare hjälp åt andra jordbrukare, som odla mer fodersäd än för de
egna behoven, och som kanske också ha det dåligt men som åtminstone i regel
inte hade det sämre.

Jag har således, herr talman, inte kunnat finna övertygande skäl tala till
förmån för ett behållande av en åtgärd, som alla anse oriktig eller åtminstone
betänklig, och som provisoriskt accepterades endast på grund av särskilda
tillfälliga omständigheter, och jag har därför tillåtit mig att jämte ett par
andra ledamöter av utskottet reservera mig för avslag på regeringens förslag
i detta hänseende.

Jag ber att få instämma i det av herr Björnsson redan resta yrkandet örn
bifall till denna reservation.

I herr Elon Anderssons yttrande instämde herr Oldin.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! När jag i mitt första anförande
talade om det stora antalet svin, på de stora jordbruken nere i Skåne -— det
var ju främst dem det gällde — var jag ju medveten örn att jag rörde vid ömma
strängar. Herr Bondeson lät mig också förstå, att det inte var så värst behagligt
att få höra det här. Han menade, att när vi hade resonerat om detta i utskottet,
så borde det kunna vara nog. Ja, men jag underströk ju och betonade
särskilt, att jag inte nämnde det som någon särskild anmärkning eller förebråelse
gentemot de större jordbrukarna. Nu ville herr Bondeson göra gällande,
att det i varje fall på hans ort var tvärtom. Där var det många småbrukare ■—
hur många sade han inte — som hade ofantligt många svin på sina småbruk.
Jag fick då ingen uppgift om arealernas storlek på de småbruken, men litet
senare viskade hr Bondeson i mitt öra, att småbruken där gällde 80 tunnland —
somliga mindre än de exempel han här tänkte på. Jag skall inte alls bestrida,
att det i herr Bondesons nejder kan finnas mindre jordbrukare med
relativt stora svinstockar, men kan det inte bero på latt de bo för nära herr
Bondeson och ha alltför lätt att titta på hans stora svinflockar, som väl för
tillfället räkna omkring 2,000 djur. Sådant smittar ifrån sig, och småbrukarna
mena kanske, att när inte storbruket håller igen på svin- och fläskproduk -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

117

Ang. grisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
tionen, finns ingen anledning för de små att göra det. De tro kanske, att det
är en synnerligen lönande affär, oell så gå de in därför.

Herr Heiding tyckte också, att man inte skulle tala så mycket örn småbruk,
och framför allt skulle man inte tala om hur dåligt småbrukarna ha det. Man
borde avvakta resultatet av alla de åtgärder, som nu äro i görningen. Ja, det
är ju riktigt i och för sig, men, herr Heiding, jag Ilar tagit som min uppgift att
då och då tala om hur dåligt småbrukarna lia det på sina håll i vårt land. Jag
har ofta från flera håll — inte här i kammaren men annorstädes ■— hört, att
det inte skulle vara så illa ställt för småbrukarna, som jag ibland vill göra
gällande. Häromdagen hörde jag t. ex. en man dra upp ett exempel. Det
gällde ett småbruk, som gav 40 säckar fodersäd. För dessa skulle mannen
kunna föda upp tolv slaktsvin. Jag tog mig en funderare på den saken och fick
klart för mig, att det inte går i en handvändning att trolla fram 12 slaktsvin
på 40 säckar fodersäd, ty man får väl ändå räkna med att detta lantbruk är
av den storleksordningen, att där odlas något annat än fodersäd. Jag föreställer
mig i varje fall, att där produceras hö på lika stor areal som de 40 säckarna
fodersäd vuxit på. Vidare odlas väl också litet rotfrukter och kanske litet
brödsäd. Då får jag en areal av omkring 12—15 tunnland. På dessa behövs
också en häst, och örn denna skall leva och göra skäl för sig, får han också ha
någonting att äta. Räknar man därför lågt 3 kg. per dag under åtta månader,
blir det 720 kg. Vidare behövs utsäde för nästa års skörd. Jag beräknar, att
det fordras fyra tunnland för att få fram 40 säckar fodersäd, örn det inte är
Sveriges bästa jord. Där går det åt 400 kg. I många fall finns det höns i ett
småbruk, kanske ett 50-tal. Jag har här räknat med ett 50-tal höns. Jag har
fått i uppgift, att det minsta en höna behöver per år av fodersäd är 14 kg. Det
blir sammanlagt 700 kg. Sedan finns det väl ungefär tre kor på ett sådant
litet småbruk. Herr Heiding sade i sitt anförande, att man för ali del skall se
till att använda egna alster för animalisk produktion. Den maningen gäller naturligtvis
främst de mindre jordbrukarna, ty det är ju de, som äro köpare av
fodersäd, det är de, som behöva köpa överskottet här i Mälardalen och på andra
platser, där de större jordbruken ha fodersäd till salu.

Nu kan det ju mycket väl gå för sig att använda fodersäd för kornas utfodring
på de orter, där man har riklig tillgång till äggviterikt foder, men det ligger
inte till på samma sätt överallt. Vad som anses vara ett småb rukarp roblem
i Skåne är givetvis inte detsamma i Blekinge och Småland. Där ha i regel även
småbrukarna tillgång till betesmarker och många gånger naturliga ängar, som
ge dem rikligt med hö. Där kan man kanske använda rätt stora mängder kraftfoder
av egen odling. Men jag räknar med de orter, där man inte har överflöd
på äggviterikt foder. Skulle man då använda hemmaproducerat foder i form
av gröpe, kunde man knappast komma längre ned än till 3 kg. fodersäd per
dag. Jag vill vända mig till experten i Skåne herr Bondeson, som är en av
Skånes främsta jordbrukare på alla områden, inte minst i fråga örn djuruppfödning
och där kanske framför allt, när det gäller avelsvin. Jag tror, att han skall
kunna ge mig uppgift om minimibehovet för en ko, örn hon skall mjölka gott
och får enbart inhemsk fodersäd. Jag har räknat med 3 kg. per dag. Med tre
kor under åtta månader blir det 2.ICO kg. Det är möjligt, att det också finns
ungdjur på ett sådant litet småbruk, det är i regel så, och örn ett sådant ungdjur
skall växa till och bli en bra ko, måste det också ha kraftfoder. Jag går så
lågt ned som till ett kilogram per dag. Det blir för ett ungdjur 240 kg. på åtta
månader. Jag får då en sammanlagd konsumtion av 4,220 kg. fodersäd. Det
blir alltså redan där ett underskott med 220 kg. Vad får jag då över till fläskproduktion,
herr Heiding? Jag får inte ens någonting över till hushållsgrisen.
I varje hushåll på landet föder man ju upp en hushållsgris. Består hushållet

118

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisregierande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
inte av fler än två personer, kan det räcka med en gris, om han är på 125 kg.,
vilket vi bruka räkna med för hushållen därnere, men i många fall är det fler
än två personer i dessa småbrukarhem, ibland är det till och med upp till tio
personer där. Det är inte alls ovanligt. Då räcker det dåligt med två hushållsgrisar.
Men småbrukaren har ingen fodersäd till dessa två grisar. Har han råd,
köper han denna fodersäd, men örn han inte har råd, vad gör han då? Jo, då
sätter han korna på svältkost. Han stjäl nämligen av den fodersäd korna behöva,
örn de skola utfodras med hans egen produktion. Resultatet blir. att han
får mindre mjölk, lägre inkomst och sämre ekonomi.

Jag tror, att vi kunna vara överens örn att alla småbrukare i den storleksordningen,
även örn de bo på Sveriges bästa jord, äro i behov av tillskottsfoder.
Varje öre, som herrarna trissa upp fodermedelspriserna med, drabbar småbrukarna,
sedan får man resonera hur man vill och se på sakerna hur man vill från
sina utgångspunkter. Så är dock läget generellt, kan man säga, i stora delar
av vårt avlånga land.

Medan jag har ordet, kan jag inte heller underlåta att säga ett par ord örn de
två miljonerna, som riksdagen för inte så länge sedan med varm hand gav åt
storbruket, främst här i Mellansverige, för att det skall kunna exportera av sitt
överflöd pa fodersäd. Jag var inte här i kammaren då, och den gången frågan
behandlades i utskottet, var jag inte heller närvarande. Jag skall därför passa
på att anföra, vad man i allmänhet tycker på småbrukarhåll. Det fanns en
enda ledamot av kammaren, som opponerade sig då, och det var herr Björnsson.
Han har också i dag nämnt något därom. Jag avundas visst inte de större jordbrukarna
och missunnar dem inte att få betalt för sin fodersäd, men jag menar,
att^det finns möjligheter att använda denna inom vårt eget land. Norrlands
småbrukare äro i regel köpare av havre. Jag tror, att det borde finnas möjlighet
att sända en del av överskottet dit, även örn statsmakterna bär skulle få
bidraga till exempel genom fraktlindringar. Jag är övertygad om att det finns
köpare även söderut, men när havren kommer dit, är den alltför dyr på grund
av frakter, lastnings- och lossningskostnader o. s. v. Den blir för dj^r i förhållande
till andra fodermedel, som man kan köpa i dessa delar av landet. Detta
är ett problem, som man inte löser så där i en handvändning. Jag skulle vilja
säga. att slutresultatet av vårt resonemang blir nog, att småbruket är i behov
av all den hjälp det kan få. Jag vill ännu en gång understryka, att det krav
man nu reser på billigare fodermedel upp till en mängd av 1,200 kg. är berättigat.
Det torde bli ytterst svårt att bevisa motsatsen.

Ordet lämnades härefter för kort genmäle till herr von Heland, som yttrade:
Herr Andersson har mycket rätt i att småbruket behöver den hjälp det
kan få, men herr Andersson bör ta ett pär andra saker i betraktande. Den sista
svinräkningen visade, att den produktionsökning, som äger rum, förekommer
uppåt landet, och det är en helt naturlig utveckling, ty när man inte får betalt
för sin fodersäd, tvingas man i stället att söka få avsättning för densamma
genom att öka den animaliska produktionen. Småbrukarrörelsen i Skåne har
alltså att överväga, huruvida det är bäst att låta fodersädesodlarna få skäligt
betalt för sin fodersäd eller om de skånska småbrukarna skola bli utsatta för
den konkurrens, som kommer att inträffa därigenom, att dessa foderförsäljare
känna sig föranlåtna att i stället förädla sin foderproduktion till animaliska
produkter.

Herr Björnsson: Herr talman! Jag blev verkligen mycket förvånad, när

jag hörde herr Bondeson rekommendera det högre stödköpspriset för råg av det
skälet, att det var risk för att det skulle bli för liten produktion av råg. Det

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

119

Äng. prisre gier ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
bästa sättet att få upp priset på råg är väl, att det blir en för liten produktion.
Då stiger priset automatiskt, oeth vi behöva inga stödköp.

Det finns två sätt att realisera ett överskott av råg. Det ena är att exportera
det. Då blir rågen alltid lägre betalad än vetet. Det andra sättet är att försöka
använda det som foder på den inhemska marknaden. Då är det alltid
svårare att sälja rågmjölsfoder än vetemjölsfoder. Vete är lämpligare som
höns- och hästfoder o. s. v. Det är emellertid framför allt en annan synpunkt,
som gör, att jag skulle önska, att man överhuvud taget inte odlade råg,
som ger kvantitativt och kvalitativt sämre skörd än vete, i större utsträckning
än som är rent nödvändigt, alltså inte på någon annan jord än där man
inte kan odla vete. Det visar sig nämligen, att råg är så utomordentligt mycket
svårare och dyrare att lagra. Spannmålsbolaget kan vitsorda, att när ett råglager
är ett år gammalt, finns det ingen kvarn, som vill köpa det, men örn
ett vetelager är ett år gammalt, har det i regel vunnit i värde jämfört med den
nya skörden, åtminstone fram till jul eller något sådant. Det är således
mycket lättare att realisera. Då så är, är det enligt min uppfattning ett
känslotänkande, när man vill sätta ett högre stödköpspris än hittills på råg,
bara därför att man är rädd för att det annars skall produceras för litet råg.
Spannmålsbolaget har ungefär 45,000 ton råg, som säkerligen vålla bolaget
stora bekymmer. Det spreds ett rykte, att rågskörden skulle vara för liten,
och man trodde, att det skulle bli extra avsättningsmöjligheter. Såvitt jag
vet har det ännu inte sålts en enda säck råg för kvarnändamål av spannmålsbolagets
lager. Örn inte några andra skäl imponera på herr Bondeson, tycker
jag, att de statsfinansiella skulle göra det.

Ett par av de talare, som yttrat sig här och som haft invändningar att göra
mot vad jag har sagt, skall jag helt kort bemöta.

Herr von Heland har dels icke förstått ett resonemang, som jag har fört,
dels missförstått ett annat. Herr von Heland har inte förstått det resonemanget,
att det är för Sverige lönande att exportera smör, under förutsättning att detta
smör ytterst produceras av importerade oljekakor. Jag skall inte försöka att
upprepa den argumentering jag tidigare förde, ty jag tror inte, att det lönar
sig, men jag skall be herr von Heland ta en funderare på saken från en annan
utgångspunkt. Antag, att vi i dag helt plötsligt införa importförbud för allt
vad kraftfoder heter, för oljekakor och dylikt. Då skulle vi inte besväras av
någon export till England, säkerligen inte ett enda kilo. Skulle det vara till
fördel för Sveriges jordbrukare att berövas de arbetstillfällen och förtjänstmöjligheter,
som skapas därmed? Jag har ingalunda försummat att räkna
med kostnaden för arbetskraft oell dylikt, fasta kostnader, mejerikostnader och
allt vad det nu heter. Jag vill emellertid dessutom använda ett annat resonemang,
som kanske imponerar något mer på herr von Heland. I jordbruksnämnden
lia vi nu hunnit så långt, att samtliga ordinarie ledamöter och alla
suppleanter utom en äro övertygade örn att resonemanget är riktigt. I det
sammansatta utskottet resonerade vi rätt mycket därom, och vi slutade såvitt
jag vet med att alla utom en också voro övertygade om att resonemanget var
riktigt. Jag tror därför, att det bara är därför att herr von Heland inte haft
tid att tänka igenom problemet, sorn lian inte blivit övertygad. Jag är beredd
att stå till tjänst med privata diskussioner i fortsättningen, så skola vi nog
komma till rätta härmed.

Sedan ville herr von Heland göra gällande, att jag hade riktat någon kritik
mot honom och hans meningsfränder, därför att de inte sympatiserade med
understödstagarandan. De ord jag fällde örn den saken voro riktade åt ett
helt annat håll. På den punkten har herr von Heland missförstått mig. Det
parti jag tillhör beskylles av viss borgerlig press alltid för att uppamma un -

120

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
derstödstagarandan i alla dess former. Då säger jag: jag begriper inte, hur
detta partis medlemmar under sådana förhållanden kunna vara med örn att
genom regleringsåtgärder skapa understödsbehov med risk att understödstagarandan
utbreder sig. Detta var meningen med de orden.

Herr Mannerskantz hörde inte till dem, som inte förstått resonemanget örn
lönsamheten i exporten, men han hade en hel del andra invändningar mot
vad jag sagt. Hail sade, att lian inte var säker på att den metod jag hade rekommenderat
för att få ett högre smörpris skulle vara hållbar. Han sade:
örn jag genom exportpremier får ett pris av 3 kr. per kg., d. v. s. 12 öre per
kg. mjölk i smörvärde och dessutom något öre för skummjölken, så är detta
inte allt utan det går åt litet till prisutjämningsbidrag också. Jag har emellertid
inte alls resonerat så att man skulle stanna vid 3 kronor, utan man
skulle åstadkomma den nödvändiga höjningen genom att öka smörpriset ytterligare
till 3.25, 3.15 eller vad man vill. Det blir billigare från regleringsfondens
synpunkt, och det blir efter min mening socialt mindre motbjudande.
Herr Mannerskantz sade, att vi plocka pengar från smör- och ostköpare liksom
från köpare av margarin. Det är så riktigt. Men nu vill man, efter min
mening, i oträngt mål plocka så mycket från margarinköparna i stället för
från smörköparna, att man nödgats hitta på denna metod med det sociala experimentet
att rabattera på smörpriset för de mest behövande och låta mindre
bemedlade finansiera detta. Det är den metoden som jag tycker är orimlig,
och jag tycker det skulle vara skäl att försöka den alternativa linjen att
åstadkomma höjningen på det sättet, att man plockar från smörköparna. Det
är riktigt, som herr Mannerskantz säger, att smör och margarin inte
äro lika varandra, de äro inte lika bra, på samma sätt som ett relativt
tunt engelskt kostymtyg av herr Mannerskantz och mig köpes och
fördrages. framför den gamla styva vadmalen. Smöret smakar bättre, det
har ett visst lyxvärde, som jag visst inte vill förneka. Jag tror, att de bemedlades
värdering av smöret är så hög, att smörkonsumtionen i Sverige rakt
inte går så oerhört tillbaka, som man på vissa håll fruktar att den gör, om
smörpriset höjes till vad det var 1925—1929. Det är min fasta förvissning.

Vidare menade herr Domö. att jag hade gett uttryck för principer, diametralt
motsatta dem, jordbruksministern förfäktat. Han förvånade sig över att herr
jordbruksministern inte vänt sig mer mot mig än mot högern. Jag vill säga,
att jag icke givit uttryck för någon motvilja mot de grundprinciper, som ligga
bakom jordbruksregleringen. Den ingår som ett led i hela den ekonomiska
politik, som knäsattes vid den s. k. kohandeln, och när detta kompenseras
med en vidhjärtad socialpolitik, har jag ingenting att invända däremot. Men
det finns ett pär principer, som jag är ytterst angelägen om att man tillämpar
vid utformningen av jordbruksregleringen. Man skall för det första inte
krångla till den med alla möjliga utväxter, utan man skall bibehålla den tekniskt
så enkel och överskådlig som möjligt. Från den synpunkten är utdelningen
av rabattkort, på smör en styggelse. Detsamma gäller historien med
kaseinlim och regleringen av inmalningstvånget för havregryn, som absolut
ingenting betyder. Man kunde släppa detta fritt och säga, att kvarnarna
skola exportera lika mycket svensk havre som de importera utländsk. Det
finns en massa sådana där fall, där man sedan man kommit i gång med att
reglera bara fortsätter av farten. Detta leder till ett virrvarr, som ingen
helt kan överskåda. Jag känner inte mer än en person i detta land, som
något så när har penetrerat alla de snirklar, som vi nu ha att göra med, och
den personen tillhör inte riksdagen.

. £*en andra princip, som jag skulle vilja göra propaganda för, innebär, att
intressenterna i denna jordbruksreglering visa så stor återhållsamhet som över -

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

121

Äng. grisregler ande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
huvud taget är möjligt. Jag tror det räcker, om man sätter ett anständigt
pris på vete och smör och möjligen fixerar en prisnivå för fodermedel. Sedan
tror jag, att nian gör klokt i att för det första nöja sig med dessa åtgärder
beträffande de stora artiklarna och för det andra inte pressa upp priserna
därpå så högt, att man spränger jordbruksregleringen rent tekniskt. Där vill
jag säga herr Domö, att jag inte tycker, att högern i sitt motionerande i år
utmärkt sig för saklig, ekonomisk återhållsamhet. Den har t. ex. velat förespegla
jordbrukarna ett pris av 18 kronor per deciton brödsäd. Det säges
visserligen, att detta skulle gälla, när skörden blivit liten o. s. v., men då
behövas inga åtgärder, då kommer prisstegringen av sig själv på grund av
importförbud, inmalningstvång, exportpremier o. s. v. Jag har således inte
kunnat finna någonting annat i det yrkandet än bristande återhållsamhet, och
det beklagar jag. Jag beklagar också det sätt, varpå detta framföres, när
nian läser en hel del högertidningar. Jag har inte någon personlig anledning
att lägga mig i konkurrensen mellan bondeförbundet och högern örn jordbrukarna
som valmän, men med hänsyn till möjligheten att upprätthålla jordbruksregleringen
blir jag alltid ledsen, när jag ser, att man från högerhåll beskyller
bondeförbundet för att inte göra tillräckligt mycket för jordbruket.
Högern påstår, att bondeförbundet bromsas av socialdemokraterna, och det är
naturligtvis alldeles riktigt, att där finns en broms. Vi kunna från konsumentsynpunkt
inte gå med på vad som helst. Men alldeles oberoende därav finns
det också en teknisk broms, som träder i funktion och stoppar på det sätt, som
herr Domö personligen har haft tillfälle att mycket noggrant studera, när de
borgerliga partierna satte det politiska minimipriset på fläsk till 1.25 för
några år sedan, jag tror det var 1932.

Herr talman! Jag har endast velat lämna dessa repliker.

Herr Bondeson: Herr talman! Endast ett pär ord vid denna sena timme
till bemötande av herr Björnsson.

Han har fullständigt tagit miste på vad jag anfört. Jag har nedskrivit,
vad som sades i andra kammaren, och jag tidigare anfört här i denna debatt,
och det lyder så här: »Väl vetande, att statsrådet anser den minskade rågarealen
för året och den därmed lägre summaavkastningen av sig själv komma att
föra rågpriset upp i paritet med vetepriset, ja kanske över detsamma, giver
det mig likväl anledning att lia bringat frågan i herr statsrådets eller jordbruksutredningens
välvilliga åtanke.» Detta gällde stödköpspriset på såväl
vete som råg.

Sedan vill jag vända mig till vännen Andersson i Bussjö. Jag tackar honom
först för den mycket förnämliga eloge han tillät sig ge mig här i kammaren.
Beträffande arealen, varom han frågade mig, vill jag säga, att det är mig
mycket svårt att här kunna precisera denna. De 80 tunnland, vilka jag nämnde
för herr Andersson i Bussjö, gällde en person, som uppfödde inte mindre än
300 svin per år. Jag talade också i mitt anförande örn en person med 15 hektars
areal, som hade sex kor och så mycket svin, att man där kunde, som herr
Andersson i Bussjö en gång sagt, tala örn en svinfabrik.

Herr Andersson ville också ha svar på frågan, om tre kg. havre per dag är
tillräckligt för en ko. Den frågan kan jag inte besvara, men jag vill ställa
en motfråga: hur mycket hö och rotfrukter har herr Andersson att utfodra
denna ko med? Beträffande grisen ställde herr Andersson i Bussjö också den
frågan, hur många kilogram fodersäd som behövdes. Där frågar jag också,
hur mycket mjölk, rotfrukter och köksavfall som kommer till.

Jag vill till sist säga några ord till herrar representanter för och försvarare
av kaseinfabrikationen. Man har redan i utskottet talat för en högre införsel -

122

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)
avgift på kaseinet. Jag vill därför inte såsom jordbrukare uraktlåta att beröra
den saken. Den siste ärade talaren nämnde, att vid tillfällen, då fläskproduktionen
inte var lönande, kastade mejerierna örn och tillverkade kasern.
Nej, herr Nisser, det är inte så billigt att sätta upp en kaseinfabrik. Det kräver
en mycket stor utrustning, inte minst torkskåp, och vidare måste man ha
så stor ångpanna, att man med lätthet kan torka ut råkaseinet. Dessutom
fordras stora lagerlokaler, ty kaseinet är ganska skrymmande.

Vad jag från jordbrukets ståndpunkt sett anser vara det viktigaste är den
av statsrådet föreslagna tillverkningen av 200 ton kasern. Till dessa åtgå

6.800.000 liter skummjölk. Örn jag inte kan avlasta denna skummjölk på kaseinproduktionen.
får jag en merproduktion av cirka 225,000 kg bacon eller

500.000 kg. ost, och vi veta, hur trånga marknaderna för dessa båda varor äro.
Detsamma har många gånger tidigare varit fallet med fläskmarknaden. Det
är därför lyckligt, att jordbruket har denna säkerhetsventil, att man kan producera
kaseinet, och jag vill säga, att de få fabriker för framställning därav,
som vi ha i vårt land, byggas inte upp för dagen utan finnas redan.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Jag beklagar att herr Bondeson
missuppfattade mig i fråga örn svinuppfödningen. Jag nämnde i själva verket
ingenting örn hur mycket det kostar att föda upp en gris, men däremot talade
jag örn vilket foder som kunde anses lämpligt för en ko; örn tre kg gröpe
kunde anses skäligt.

På den punkten kunde inte herr Bondeson ge besked, och det väntade jag
inte heller. Men vad som intresserade mig var att få höra, hur mycket oljekakor
han ger sina kor per år och dag i kilogram, ty därav kan man dra slutsatser
angående mjölkmängden och därmed också beträffande den stora mängden
skummjölk.

Jag undrar emellertid, örn inte herr Bondeson talar litet grand i egen sak som
mejeriman, då det gäller avsättningen av den stora mängden skummjölk. Finns
det inte möjlighet att ge leverantörerna litet mera skummjölk tillbaka och på
det sättet åstadkomma en avlastning? Det skulle kanske befinnas, att en hel
del av leverantörerna gärna ta emot mera skummjölk. Jag för min del finner
detta mycket rimligt, ty min egen erfarenhet är just, att skummjölken är ett
billigt och bra foder för svinuppfödningen, och jag vill därför gärna lia tillbaka
så mycket skummjölk jag kan få från det mejeri jag är leverantör till.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner
komme att framställas först angående vardera av punkterna A och B av utskottets
i det under behandling varande utlåtandet gjorda hemställan, därefter
beträffande punkten C av samma hemställan och därvid särskilt rörande utskottets
hemställan såvitt anginge de motioner, som varit föremål för olika yrkanden,
och särskilt beträffande utskottets hemställan i övrigt, samt slutligen
angående utskottets motivering.

På gjord proposition bifölls vad utskottet i punkten A hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen jämlikt de i fråga örn punkten B förekomna.
yrkandena propositioner, först på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som innefattades i motsvarande punkt i
den av herr Bengtsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

123

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Herr Mannerskantz begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2 punkten B, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej ;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i motsvarande punkt i den
av herr Bengtsson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Domö begärde rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 30.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Beträffande punkten C, såvitt anginge motionerna 1:221 och 11:342, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att kammaren skulle bifalla nämnda motioner.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr von Heland begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 2 punkten C, såvitt angår motionerna I: 221 och II:
342, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifallas nämnda motioner.

Då emellertid herr von Heland begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 74;

Nej — 30.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

124

Nr 34.

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Äng. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område. (Forts.)

Sedermera gjordes i enlighet med de yrkanden, som framställts i fråga örn
utskottets hemställan i punkten C, i vad den avsåg motionerna 1: 332 och II:
483, propositioner, först på bifall till utskottets hemställan i angivna del
samt vidare på godkännande av den av herr Lövgren vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition vad utskottet i övrigt hemställt i
punkten C.

Vad slutligen anginge motiveringen, anförde nu herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock att utskottets
motivering skulle godkännas med den ändring, som förordats i den
av herr Elon Andersson m. fl. därom anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på godkännande av utskottets motivering
oförändrad vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Elon, begärde votering, i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner motiveringen i sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motiveringen nied den ändring, som förordats i den av
herr Elon Andersson m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan berörda voteringsproposition ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning på det sätt, att efter särskilda uppmaningar av herr talmannen
först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen, och därefter de ledamöter,
som ville rösta för nej-propositionen, reste sig från sina platser. Herr talmannen
förklarade därpå, att enligt hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Andersson, Elon, begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 61;

Nej — 51.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Då tiden nu var långt framskriden, beslöts på framställning av herr talmannen,
att behandlingen av återstående ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 280, angående val av fullmäktige i riksbanken och suppleanter för riksdagens
fullmäktige i nämnda bank; samt

Onsdagen den 31 maj 1939 e. m.

Nr 34.

125

nr 281, angående val av fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter
för fullmäktige i samma kontor;

dels ock till riksdagens förordnanden:

nr 282, för bankdirektören herr Ivar Rooth att vara fullmäktig i riksbanken
;

nr 283, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Per Conrad Jonsson
att vara fullmäktig i riksbanken;

nr 284, för bankrådet herr Harald Teodor Magnusson att vara förste suppleant
för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 285, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Johan Fritjof Ekman
att vara andre suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken;

nr 286, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Elof Andersson
i Fältenborg att vara tredje suppleant för riksdagens fullmäktige i riksbanken
;

nr 287, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Anders Råstock
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 288, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Ernst Gustaf Eugén
Eriksson att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 289, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Carl Olof Harald
Andersson i Dunker att vara förste suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

290, för ledamoten av riksdagens första kammare herr Torsten Emanuel
Ström att vara andre suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; samt
nr 291, för ledamoten av riksdagens andra kammare herr Gunnar Persson i
Falla att vara tredje suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 327, angående utredning örn handelssjöfartens skydd under krigsförhållanden;
och

nr 328, angående effektiviserande av den tekniska forskningen.

Justerades ytterligare protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 11.45 e. m.

In fidem
G. H. Berggren.