1939. Första kammaren. Nr 31 (Riksdagens protokoll 1939:31)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1939. Första kammaren. Nr 31.

Onsdagen den 17 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Upplästes följande till kammaren inkomna ansökning:

Till riksdagens första kammare.

Härmed får jag anhålla om ledighet från riksdagsarbetet under tiden
17—26 maj på grund av Kungl. Maj:ts mig meddelade uppdrag att deltaga
i det förestående rådsmötet i Genéve.

Stockholm den 16 maj 1939.

Östen Undén.

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes två till kammaren inkomna protokoll, så lydande:

År 1939 den 17 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt §§ 71
och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksbanken för
valperioden 1939—1942 efter herrar I. Rooth och P. C. Jonsson, vilka voro
i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige i nämnda
bank; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda till

fullmäktige

för valperioden 1939—1942:

herr Rooth, Ivar, bankdirektör med 43 röster,

» Jonsson, Per Conrad, ledamot av riksdagens

andra kammare » 43 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1940 försiggått:

herr Magnusson, Harald Teodor, bankråd med 43 röster,

» Ekman, Johan Fritjof, ledamot av riksdagens

första kammare » 42 » ,

» Andersson, Elof, ledamot av riksdagens första

kammare » 41 » .

Gunnar Bodin. C. J. Johansson.

Carl Bengtsson. Oscar Carlström.

År 1939 den 17 maj sammanträdde kamrarnas valmän för att jämlikt
§§ 71 och 73 riksdagsordningen utse dels riksdagens fullmäktige i riksgäldskontoret
för valperioden 1939—1942 efter herrar A. Råstock och E. G. E.
Eriksson, vilka voro i tur att avgå, dels ock suppleanter för riksdagens fullmäktige
i nämnda kontor; och befunnos efter valens slut hava blivit utsedda
till

Första hammarens protokoll 1989. Nr 81.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

fullmäktige

för valperioden 1939—1942:

herr Råstock, Anders, ledamot av riksdagens andra

kammare med 41 röster,

» Eriksson, Ernst Gustaf Eugén, ledamot av

riksdagens andra kammare » 41 » ;

suppleanter

för tiden från valet, till dess nytt val under år 1940 försiggått:
herr Andersson, Carl Olof Harald, ledamot av riksdagens
andra kammare med 39 röster,

» Ström, Torsten Emanuel, ledamot av riksdagens

första kammare » 38 » ,

» Persson, Gunnar, ledamot av riksdagens andra

kammare »37 » .

Gunnar Bodin. C. J. Johansson.

Carl Bengtsson. Oscar Carlström.

På framställning av herr talmannen beslöts att de nu upplästa protokollen
skulle läggas till handlingarna ävensom att riksdagens kanslideputerade skulle
genom utdrag av protokollet underrättas om dessa val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelser till Konungen med anmälan örn de förrättade valen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
298, med förslag till löneplaner för extra ordinarie tjänstemän m. fl. ickeordinarie
befattningshavare vid försvarsväsendet m. m.

Eöredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj :ts propositioner: nr

299, med förslag örn ändring i vissa delar av militära tjänstepensionsreglementet
den 17 maj 1935 (nr 167);

nr 300, med förslag örn ändring i vissa delar av allmänna familjepensionsreglementet
den 16 oktober 1936 (nr 542); samt

nr 301, angående anslag till bidrag till pensioneringskostnaderna för statens
pensionsanstalt m. m. för budgetåret 1939/40.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
302, angående barntillägg åt vissa befattningshavare i statens tjänst m. fl.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts proposition
nr 303, med förslag till vissa ändringar i gällande tulltaxa m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
304, angående exploatering av Johanneshov och Kvarnängen m. fl. markområden
i Stockholm m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 307, med förslag till lag om särskilda rättsmedel, m. m.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts proposition nr
308, angående ytterligare anslagsmedel till extra materielanskaffning m. m.
för försvarsväsendet.

^Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herrar Linnér
och Öman väckta motionen, nr 337, i anledning av Kungl. Majits proposition
med förslag till maximiprislag.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande nr 31, i anledning av Kungl ■ Anq. höjning
Majits proposition med förslag till förordning om ändrad lydelse av 18 § av tobaks1
morn. förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol skatten.
å tobakstillverkningen i riket.

I en den 12 maj 1939 dagtecknad, till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 306, hade Kungl. Majit föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen
den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen
i riket.

Med förmälan, att utskottet icke funnit anledning till erinran mot Kungl.

Majits förslag, hade utskottet i det nu föredragna betänkandet hemställt, att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Majits förevarande proposition nr 306.

Herr Sylwan: Herr talman! Jag bär på grund av andra angelägenheter
varit förhindrad att närvara vid detta ärendes behandling inom bevillningsutskottet,
och jag skall därför be att här i kammaren få säga några ord.

Det kungl, förslaget utgår ifrån att värdeskatten på vissa tobaksvaror skall
höjas med 2 %, lika för tobaksmonopolets tillverkningar och för importerade
varor. Vidare ifrågasättes icke någon ändring av tobaksmonopolets andel i
licensavgiften, som ju utgår med 7 %. Och slutligen har som en tredje förutsättning
angivits, att tobaksmonopolets priser skola förbli oförändrade.

I realiteten innebär detta för tobaksmonopolets vidkommande, att en del av
dess vinst överflyttas till fast skatt, och då denna vinst är ganska stor, lär det
icke möta några svårigheter för monopolet att utan prishöjningar bära denna
ökade skattebelastning. För importörerna åter blir situationen en annan. Då
någon lättnad i licensavgiften ej är ifrågasatt, måste de, för att deras konkurrensställning
ej skall försämras, liksom monopolet hålla oförändrade priser
och själva bära den ökade beskattningen. Eller också få de höja sina priser
och vidkännas konsekvenserna i en minskad omsättning. Nu kan det ju sägas,
att det med den stegring av importen, som försiggått under de senaste
åren, inte skapas några större svårigheter för importörerna, och på denna ståndpunkt
har också tobaksmonopolet ställt sig i det yttrande monopolet avgivit
över förslaget. Emellertid bör härvid erinras, att finansministern så sent som
år 1938 har tillsatt särskilda sakkunniga för att undersöka vissa missförhållanden
inom tobakshandeln, vilka sakkunniga bl. a., som det heter i direktiven,
haft till uppgift att undersöka, huruvida genom förändring av gällande
bestämmelser just angående licensavgiften lättnad kan åstadkommas för näringens
utövare utan eftersättande av berättigade statliga intressen. Samtidigt
som man sålunda, på grund av här antydda missförhållanden inom tobakshandeln,
ansett påkallat att anordna en särskild utredning rörande importörernas
svåra ställning, är man nu beredd att utan att avvakta resultaten
därav vidtaga en skatteomläggning, vilken uppenbarligen måste vara ägnad

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. rätten
till återgivan
de av radiomusik.

Äng. höjning av tobaksskatten. (Forts.)
att ytterligare försvåra deras läge. Under sådana förhållanden anser jag mig
förhindrad att medverka till det beslut, som kammaren nu går att fatta.
Herr talman, jag har intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse, nr 266, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning
örn ändrad lydelse av 18 § 1 mom. förordningen den 15 december 1914
(nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkning i riket.

Skrivelseförslaget godkändes under förutsättning att utskottets hemställan
i betänkande nr 31 bifölles även av andra kammaren.

Föredrogos och lades till handlingarna jordbruksutskottets memorial:
nr 69, med överlämnande till riksdagen av förteckningar över av domänstyrelsen
försålda hemman och lägenheter; samt

nr 70, med överlämnande till riksdagen av förteckning över av vattenfallsstyrelsen
under år 1938 försålda och bortbytta tomter och områden.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran första kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtanden nr 14 och 15.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets betänkande nr 24, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 1 § 1 mom. förordningen den 28 september 1928 (nr 376)
örn särskild skatt å vissa lotterivinster, bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 27, i anledning av väckt
motion örn ändring av 10 § i lagen den 30 maj 1919 örn rätt till litterära och
musikaliska verk.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 27,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Holmbäck hemställt, att
riksdagen måtte för sin del antaga ett i motionen intaget, så lydande förslag
till

Lag om ändrad lydelse av 10 § lagen örn rätt till litterära och
musikaliska verk den 30 maj 1919.

Härigenom förordnas att 10 § lagen om rätt till litterära och musikaliska
verk den 30 maj 1919 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Utan hinder av---fortlöpande dagshändelse.

5) att ett verk, som utsändes genom radio, offentligen återges genom radiomottagningsapparat.

Denna lag träder genast i kraft.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. rätten till återgivande av radiomusik. (Forts.)

Herr Olsson, Karl Johan: Herr talman! När jag har begärt ordet i denna
fråga, så är det för att stryka under en passus i utskottets utlåtande. Utskottet
säger, att starka skäl ha förebragts, som visa olämpligheten i det nu praktiserade
sättet att uttaga ifrågavarande avgifter. Det är ett hovsamt omdöme,
men för den händelse det skulle kunna missförstås, bör det kanske sägas
några ord.

Jag tror mig gott kunna säga, att ifrågavarande motion är ett uttryck för
en sund reaktion mot det sätt, varpå organisationen Stim tillvaratager sina intressen.
Det har från många håll fällts hårda ord örn detta sätt, och jag har
en känsla av att de hårda orden inte äro alldeles omotiverade.

För undvikande av alla missförstånd vill jag emellertid säga, att ingen i utskottet
är motståndare till att de arbetare, som det här gäller, få skälig ersättning
för sitt arbete, men den ersättningen kan ej få tagas ut på vilket sätt
som helst. Här har utbildat sig ett system, som är både stötande för rättskänslan
och kränkande för medborgarna. Både enskilda och föreningar pressas
på ett hänsynslöst och ofta orättvist sätt. Genom både hotelser och list
söker man förmå dem till underkastelse. Vilken tilltagsenhet man utvecklar
framgår av en skriftväxling mellan Stim och en ideell förening i Västsverige,
av vilken jag tagit del. Däri uppger Stim, att denna organisation från vederbörande
landsfiskal fått meddelande, att resolution för föreningens fest beviljats
på villkor, att föreningen gör upp med Stim. Jag kan aldrig tänka mig, att
en landsfiskal har varit så tjänstvillig. Det skulle vara något anmärkningsvärt,
örn det vore riktigt. Argumentet hade emellertid tydligen sin verkan,
ty Stim drev i detta fall sin vilja igenom.

Detta fall ställer för övrigt även på annat sätt Stims metoder i blixtbelysning.
Nämnda förening hade sin årliga fest för medlemmarna. För en inträdesavgift
av 75 öre bestods medlemmarna te och smörgås samt en underhållning,
i vilken ingick några musikstycken, utförda av två amatörspelmän från
trakten. Dessa spelmän kunde inte spela efter noter, och de kunde inte efteråt
redogöra för vad de spelat. Det oaktat krävde Stim avgift för hela tillställningen.
Denna avgift beräknades i procent på inträdesavgiften, 75 öre per
person, vilket inte var stort mer än självkostnadspris för den materiella välfägnaden.
Hela programmet blev alltså avgiftsbelagt.

I rättvisans intresse skall jag gärna erkänna, att det i detta fall gick att
åstadkomma rättelse. Detta dock först sedan tre högt betrodda män i samhället
besökt Stims kontor i Stockholm och talat med dem, som skötte örn
den där verksamheten. Efter en del resonemang lyckades dessa tre herrar
övertyga herrarna i Stim örn att te och smörgås inte hörde till de musikaliska
verken, och då blev en del av avgiften återbetalad.

Men i hur många fall har det inte lyckats med sådana attacker, därför att
arrangörerna ej förstått sig på hur saken skulle skötas eller ej haft tillgång
till lika inflytelserika och energiska hjälpare?

Nu gäller motionen frågan örn avgift för radiomusiken. I fråga om dessa
avgifter har Stim farit fram med samma hänsynslöshet som i övrigt. Talrika
småföretagare i detta land, som äro lyckliga nog att äga en radioapparat, ha
utsatts för liknande pressning som föreningar och andra festarrangörer och
avtvingats avgifter, även örn deras radio inte haft ringaste betydelse för utövandet
av deras näring eller för underhållningen av deras gäster.

Man blir upprörd, när man tar del av en del av den skriftväxling, som har
förekommit mellan Stim och en del av dessa små företagare. Jag har tagit
del lil. a. av ett par skrivelser från Slim lill en pensionatsinnchavarinna i västra
Sverige. De uttalanden, som Stim gör i dessa skrivelser, äro så pass anmärk -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Ane/, rätten till återgivande av radiomusik. (Forts.)
ningsvärda, att jag inte kan stå emot frestelsen att foga åtminstone en passus
ur den ena skrivelsen till kammarens protokoll.

I ett av breven påpekar nämligen Stim först, »att erfarenheten visat, att
när radioapparat finnes tillgänglig för gästerna stundom även musikutförande
äger rum». Vidare framhålles det, att religiös musik »i mycket stor utsträckning
åtnjuter skydd». Jag förmodar, att man där tänker på gudstjänster, som
skickas ut genom radio. Och det säges, att »Stim äger praktiskt taget utföranderätten
till all sådan musik, som kommer till offentligt utförande». I det
andra brevet, som är ett svar på pensionatsvärdinnans invändning, att hon
ej vill betala någon avgift för tid, då radion ej står till gästernas förfogande,
förekommer följande dyrbara passus: »Skulle ni helt önska upphöra med musikutförandet,
bör radioapparaten undanflyttas och placeras så, att eventuellt
musikutförande icke av gästerna kan uppfattas såsom underhållning. Det är
icke tillrådligt, att radioapparaten ställes till gästernas förfogande, icke ens
för avlyssnandet av rapporter och dylikt, enär erfarenheten har visat, att under
sådana förhållanden stundom även musikutförande äger rum.»

Därhän lia vi alltså kommit, herr talman, att Stim inte bara kräver avgift
för musik, som man verkligen får höra i radio, utan även föreskriver som en
förutsättning för avgiftsnedsättning eller -befrielse, att man ställer undan
apparaten så att den blir oåtkomlig för gästerna, och att man inte ens låter
dessa lyssna på dagsnyheter och väderleksrapporter. Det skulle ju kunna
hända, att de råkade få höra några ljud, som skulle kunna vara Stim-musik!

Här köper man sig en dyrbar radioapparat och skaffar sig en licens. Men
råkar man ha en liten rörelse, så förfogar man ändå inte över apparaten. Den
sorterar nämligen under Stim. Vill man inte gå in på Stims fordringar,
måste man gömma apparaten, så att inte gästerna kunna uppsnappa något
ljud. Om denna utveckling skall fortsätta, undrar jag hur det till sist blir
i de många lyhörda hus, som byggas i vår tid. Jag har för min del bott
i rätt många, där grannens apparat kunnat höras fullt ut tillräckligt för mitt
behov — och ibland till och med litet till.

Som redan sagts, gör Stim gällande, att den rår örn praktiskt taget all
musik, även den religiösa. Men det slinker nog med en hel del, som inte
hör till den s. k. Stim-musiken. Genom att bevisningsskyldigheten i strid
med vanliga rättsbegrepp vältras över på de anklagade — jag tillåter mig
att använda detta uttryck — har Stim berett sig möjligheten att avgiftsbelägga
praktiskt taget all musik samt dessutom -— under vissa förhållanden
— såväl fågelkvitter som te och smörgåsar.

Jag tror, att vi äro överens örn att denna ordning ej är tillfredsställande,
och jag tror, att detta särskilt är fallet när det är fråga om radiomusiken.
Radion är väl eller borde åtminstone vara en hela svenska folkets tillhörighet.
Vi ha en särskild institution för handhavandet av radioverksamheten, Radiotjänst.
Förhållandet mellan Stim och innehavarna av radioapparater bör klaras
upp genom denna samhällets egen institution. Vid sidan av Radiotjänst
bör det enligt min mening ej finnas någon organisation, som laborerar varken
i fråga örn uttagande av avgifter eller i fråga örn föreskrifter rörande apparaternas
användning. Att den nuvarande ordningen — jag borde kanske,
herr talman, snarare säga oordningen ■— grundats på ett domslut, om vars
riktighet både domare och andra jurister varit oense och som saknar stöd i
det allmänna rättsmedvetandet, det gör inte systemet så särskilt mycket trevligare.

Jag tror för min del, att vi måste slå in på den väg. som motionen anvisar.
Det bör förbehållas Radiotjänst att göra upp med Stim örn ersättning för
radiomusiken. Sedan får det bli Radiotjänsts sak att taga ut de behövliga

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. rätten till återgivande av radiomusik. (Forts.)
avgifterna av apparatinnehavarna. Om det därvid skulle bli nödvändigt att
företaga en differentiering av licensavgifterna, så att den, som anlitar radio
i sin förvärvsverksamhet, får betala en mot nyttan därav svarande högre avgift,
så är detta ur alla synpunkter en mycket ändamålsenligare ordning än
den nuvarande. Och då kan Stim göra upp med Radiotjänst örn hela ersättningen
för musiken och slippa att göra upp med varenda apparatinnehavare
i det här landet, som kan komma i fråga.

Utskottet har som sagt under hänvisning till pågående utredning avstyrkt
den holmbäckska motionen. Detta avstyrkande innebär ej, att utskottet tagit
ståndpunkt mot innehållet i motionen. För säkerhets skull skall jag också
upprepa, att utskottet självfallet ej har tagit ståndpunkt mot tonsättarnas
berättigade krav på ersättning för sitt arbete. Det kan inte skada att säga
detta två gånger, därför att det finnes risker för både missförstånd och förvrängning.
När jag yrkar bifall till utskottsutlåtandet, gör jag det, herr
talman, med den bestämda förhoppningen, att det snart skall bli en annan
och bättre ordning på det här området.

I detta anförande instämde herrar Västberg, Nils Andersson, Karl August
Johanson, Svedberg, Boman, Brandt, Carl Eriksson, Ekman, Gustaf Björkman,
Eskhult, Torsten Ström, Bondeson, Tersson, Alfred Andersson, Löfvander,
Hansson, Anton Pettersson, Oscar Gottfrid Karlsson, Heuman, Gabrielsson,
Asplund, Bäckström och Näslund.

Herr Gärde: Efter de många instämmanden, som kommo den föregående
ärade talarens anförande till del, är det kanske onödigt, att jag yttrar mig,
då jag i huvudsak delar de allmänna synpunkter, som han framfört.

Jag vill liksom han betona, att det här icke är fråga örn att på något sätt
beskära den ersättning, som bör tillkomma tonsättarna för deras arbete. Det
är inte meningen att göra något intrång på denna deras rätt, men man
kan verkligen på goda grunder ifrågasätta, huruvida det nuvarande systemet
för uttagande av denna ersättning är lämpligt, och om inte detta system
med nödvändighet leder till de konflikter mellan allmänheten och tonsättarnas
organisation, som framhållits här. Jag vill alltså i fråga örn anledningen
och skulden till de nuvarande oefterrättliga förhållandena lägga huvudvikten
på själva systemet och hävda, att det är nödvändigt, att det allvarligt undersökes,
huruvida icke denna ersättnings uttagande kan ordnas på ett annat
sätt, så att den utgår centralt från Radiotjänst i stället för att uttagas av de
olika innehavarna av radioapparater.

Samtidigt vill jag emellertid betona, att det nuvarande tillvägagångssättet
otvivelaktigt har stöd i gällande lag och att om det var talarens mening att
rikta något klander mot den rättstillämpning, som ägt rum i dessa fall, jag
inte kan instämma i hans anförande på denna punkt.

Utskottet har avstyrkt motionen, men detta avstyrkande är till stor del
grundat på formella skäl, nämligen att frågan är föremål för utredning. Jag
vill ytterligare framhäva vikten av att denna fråga göres till föremål för en
ingående undersökning.

Herr Schlyter: När den siste talaren citerade satsen i utskottsutlåtandet,
att »starka skäl hava förebragts till stöd för påståendet att det nu praktiserade
sättet för ersättningens uttagande är mindre lämpligt», så är jag
alldeles ense med honom örn att denna sats utgör ett mycket hovsamt uttryck
för utskottets kritiska inställning till den nuvarande ordningen, och jag har
ingen anledning att fördölja, att stämningen i utskottet vid behandlingen av

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Ang. rätten till återgivande av radiomusik. (Forts.)
denna fråga tämligen återspeglats av de talrika instämmanden som i denna
kammare nu i dag gjorts uti herr Karl Johan Olssons anförande.

Jag skall härutöver inskränka mig till att citera även närmast följande
punkt i utskottets utlåtande, där det heter: »Den i motionen anvisade utvägen
att i större omfattning än hittills låta denna ersättning utgå från den centrala
sändarorganisationen för radio bör givetvis omsorgsfullt prövas.» I själva
verket tror jag, att man kan tolka denna jämväl hovsamt uttryckta mening
på det sättet, att lagutskottet har den uppfattningen, att detta är det rätta
sättet för anordnandet av en differentiering uti radiolyssnarnas avgifter för sin
rätt att tillgodogöra sig musiken. Emellertid hade utskottet så mycket mindre
anledning att förorda någon skrivelse med framhävande av dessa synpunkter
som utskottet ansåg sig ha anledning antaga, att den arbetande kommittén
har alldeles samma inställning till saken som utskottet och som första kammaren
i dag visat sig ha.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

I herr Schlyters yttrande instämde herr Branting.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet hemställt.

Om förb Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 28, i anledning av väckt
mot osund motion angående viss ändring i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser
rabattgivnmg.mot illojal konkurrens.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 63,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herrar Balckman och Björklund
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn förslag
till sådan ändring i lagen mot illojal konkurrens, att lämnandet av rabatt,
vilken icke gåves lika till alla kunder, hänfördes till de enligt lagen förbjudna
åtgärderna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av herr Emil Andersson, som dock ej antytt sin
mening.

Herr Andersson, Emil: Herr talman! Då jag i första lagutskottet deltagit
i behandlingen av förevarande motion av herrar Baeckman och Björklund och
därvid anmält en blank reservation, anser jag mig med några ord böra motivera
denna min reservation. Jag har så mycket större anledning därtill, som
jag personligen är mycket intresserad av den fråga motionen berör och även
på allt sätt vill söka befrämja en sund utveckling av köpenskapen, och det är
en sådan utveckling, som motionärerna avse att stödja.

Motionen fick i utskottet en ganska kort, för att ej säga snäv behandling.
Detta torde måhända till en del ha berott på, att den illojala rabattgivningens
verkningar, åtminstone i den mån dessa beröra detaljhandeln, äro svåra att bedöma
för den, som icke har praktisk erfarenhet såsom köpman. Inom utskottet
restes också den invändningen mot motionen, att det var svårt att, såsom
motionärerna förorda, lagstiftningsvägen skilja mellan lojal och illojal rabattgivning.
Varken motionärerna eller de näringsorganisationer, vilka tillstyrkt
en utredning i motionens syfte, ha förbisett svårigheten att skilja mellan lojal
och illojal rabattgivning. Motionärerna hemställa örn en skrivelse till Kungl.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Orri förbud mot osund rabattgivning. (Forts.)
Maj:t, och avsikten var alltså, att genom en kungl, kommitté frågan skulle
göras till föremål för vidare utredning. Denna utredning hade sedan fått visa
i vad mån en skiljelinje mellan lojal och illojal rabattgivning kunde uppdragas.
Att här knappast oöverstigliga svårigheter mött visar främmande länders
lagstiftning, där man i allmänhet har betydligt strängare bestämmelser
mot illojal reklam och illojala affärsmetoder än vad fallet är i vårt land. I
Finland har man stadgat böter och ända upp till V2 års fängelse i svåra fall.
Sveriges köpmannaförbund hemställer också, att i samband med utredningen
angående rabatterna en allmän översyn av lagen mot illojal reklam borde företagas.
Denna lag tillkom år 1931, och de erfarenheter, som hittills vunnits
av dess tillämpning, tala för att en omarbetning och komplettering är av behovet
påkallad. Med litet god vilja borde utskottet enligt mitt förmenande
på angivna grunder ha kunnat förorda skrivelse till Kungl. Maj :t.

Vad beträffar svårigheten att uppdraga en skiljelinje mellan lojal och illojal
rabattgivning står det för mig klart, att åtminstone en form av rabattgivning,
som för närvarande förekommer, måste anses stå i strid mot god affärssed.
Enligt mitt förmenande bör rabattgivningen motiveras med en viss
motprestation från deras sida, vilka komma i åtnjutande av rabatt. Denna motprestation
kan vara av olika slag, t. ex. kontantbetalning eller inköp av större
kvantitet av en vara eller avslutande av ett köpekontrakt, enligt vilket leveranser
ske successivt under en längre tidsperiod. En rabatt, som lämnas till
ett godtyckligt urval kunder, utan att dessa lämna någon motprestation, betecknar
åtminstone jag såsom en icke önskvärd rabatt stridande mot god affärssed.

Man invänder måhända, att riksdagen icke Ilar någon anledning att hindra
en rabattgivning, som ger vissa konsumenter billigare varor, även örn dessa
konsumenter icke lämna någon motprestation. Häremot vill jag anföra, att
jag ej kan förstå, varför en medborgare, därför att han är intresserad a,v simning
och är medlem av Simfrämjandet — eller därför att han är turist, intresserad
av friluftsliv och tillhör Turistföreningen — skall åtnjuta extra rabatt
i vissa affärer. Att idka fotvandring eller simning är väl icke någon
prestation, som bör premieras av affärsmännen genom rabattgivning vid köp
av silkesstrumpor. Det förhåller sig även så, vilket påpekas i till utskottet
inkomna remissyttranden, att den affär, som lämnar rabatt till ideella föreningars
medlemmar, i allmänhet inkalkylerar rabatten i utförsäljningspriset,
som alltså blir högre än det skulle vara, därest denna rabatt ej gåves. Denna
prissättning blir till förfång för de konsumenter, vilka icke äro medlemmar av
någon ideell förening. När utskottet uttalar, att man icke bör straffbelägga
ett förfarande, som består däri att säljare bevilja vissa kunder prisreduktion,
glömmer utskottet, att denna prisreduktion, som icke är sakligt motiverad,
medför att andra kunder och ofta mindre val situerade, vilka icke äro medlemmar
av ideella föreningar, få betala ett högre pris just på grund av den prisreduktion,
som beviljas en viss kundkrets. Man kan fråga sig, om icke allmänheten
har intresse av att en dylik rabattgivning, som för flertalet konsumenter
kan medföra en fördyring av en viss vara, bör stävjas genom ingripande
lagstiftningsvägen.

Utskottet hänvisar emellertid till att näringslivets egna organisationer böra
komma tillrätta med föreliggande missförhållanden beträffande rabattgivning.
Av den redogörelse, som lämnas i remissyttrandena, framgår emellertid, att
näringsorganisationerna trots intensivt arbete inte förmått helt avskaffa rabattgivning
till medlemmar av ideella föreningar. Det synes vid sådant förhållande
som örn näringsorganisationerna vore i behov av ett stöd genom en lagstiftning.
Jag är anhängare av ett fritt näringsliv och önskar, att närings -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Örn förbud mot osund rabattgivning. (Forts.)
livets män och näringslivets organisationer i möjligaste mån med egen kraft
skola befrämja sunda affärsmetoder och motarbeta samt avlägsna illojala företeelser
inom affärslivet. Då emellertid, såsom i detta fall synes vara förhållandet,
näringsorganisationerna icke mäktat att åstadkomma rättelse, synes ett
ingripande lagstiftningsvägen åtminstone böra övervägas. Statsmakterna ha
redan genom att utfärda nu gällande lag mot illojal reklam i princip erkänt,
att vissa illojala affärsmetoder lagligen böra förbjudas. Vad motionärerna
begära är i själva verket ingenting annat än en utredning örn icke viss utvidgning
av denna lag borde beslutas.

Ja, då jag står såsom ensam reservant inom utskottet, torde stora utsikter
icke föreligga, att ett yrkande örn bifall till motionen skulle biträdas av kammaren.
Jag skall därför avstå från ett sådant yrkande, men jag vill uttala
den förhoppningen, att denna debatt åtminstone skall föra det goda med sig,
att de ideella föreningarna komma till insikt om, att icke blott inom näringslivet
utan även inom riksdagen finnes en opinion mot extra rabattgivning till
medlemmar av ideella föreningar och liknande sammanslutningar. Min övertygelse
är, att Turistföreningen och andra sammanslutningar, vilka arbeta för
höga ideella syften, ha sådan livskraft, att de icke behöva tillgripa de medel,
varom här är fråga,, för att öka sitt medlemsantal. Ja, herr talman, jag har
intet yrkande.

Herr Nordenson: Jag skall be att med några ord få understryka en del

av de synpunkter, som framförts av den föregående talaren. Första lagutskottet
har vid sitt avstyrkande i särskilt hög grad tryckt på de stora svårigheter,
som äro förknippade.med lagstiftning om illojal konkurrens, och det är naturligtvis
en alldeles riktig synpunkt. Detta område är i lagstiftningshänseende
bland de ömtåligaste som existera inom näringslivet, men detta gäller all lagstiftning
mot illojal konkurrens. Jag vill emellertid erinra örn att andra länder
ha ganska vittgående sådan lagstiftning. Man har där kommit ganska
väl till rätta med problemet, och vi ha i det avseendet vidtagit mindre åtgärder
än de flesta andra länder. Man kan alltså inte komma ifrån, att det visat
sig finnas möjligheter att komma fram på denna väg.

Emellertid synes det mig, att när utskottet avstyrkt denna motion, har det
tagit väl snävt på problemet och något underskattat dess betydelse för näringslivet.
Man har här särskilt tryckt på att det kan ifrågasättas, örn det verkligen
i det allmänna rättsmedvetandet finns grund för att straffbelägga ett förfarande,
som består i att en säljare beviljar vissa kunder prisreduktion. Detta
är kanske riktigt, men utskottet har där tagit problemet i en vidare omfattning
än nian behöver. Det har i remissutlåtandena framhållits, att man tänkt
sig, att man skulle kunna väsentligt inskränka detta i lagstiftningen genom att
straffbelägga endast alldeles speciella, strängt avgränsade fall, sådana där
man lämnar rabatter utan motsvarande prestation till ett godtyckligt urval av
kunder. Jag skulle då vilja göra gällande, att för en sådan åtgärd finnes -—
i motsats till vad utskottet antyder — en viss bestämd opinion. Jag stöder
mig då på det stora antalet utlåtanden, som kommit in i denna fråga från samtliga
rikets handelskamrar och en mängd näringskorporationer, och där man
i samtliga fall har givit uttryck åt att den rabattgivning, som det här speciellt
är fråga örn — förenings- och korporationsrabatter -— måste anses vara en
osund form av rabattgivning. Jag vill, när problemet nu i viss mån har koncentrerat
sig kring den s. k. turistrabatten, framhålla att Turistföreningen
själv medgivit, att den för sin del även har den uppfattningen, att denna rabattgivning
i och för sig icke är önskvärd utan helst borde avskaffas. En -

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Örn förbud mot osund rabattgivning. (Forts.)
ligt min mening finns sålunda den allmänna opinion Lös ansvariga kretsar,
som utskottet efterlyser.

Sedan vill jag framhålla, att utskottet säger, att man härvidlag bör hänvisa
till näringslivets egna organisationer. I princip vill jag helt och hållet ge utskottet
rätt så till vida, att det är angeläget, att näringslivets organisationer
själva i främsta rummet försöka ta hand om sådana problem, men jag vill då
understryka, att detta också är en sak, som näringslivet på senare tid i mycket
hög grad gjort. Jag vill erinra örn de opinionsnämnder, som våra handelskamrar
ha inrättat för att avdöma fall av illojal konkurrens och som — det måste
man säga — ha fungerat till belåtenhet den korta tid de existerat. De ha
kanske t. o. m. fungerat bättre än man från början vågade hoppas. Likaledes
har man i rabattfrågan vidtagit mycket kraftiga åtgärder på vissa områden,
bland annat inom den kemisk-tekniska branschen, där man genomfört en sanering
av rabattsystemet efter parollen »lika pris till alla kunder». Ganska
kraftiga åtgärder ha sålunda vidtagits, och när såväl Turistföreningen som
andra organisationer ifrågasätta den goda viljan hos näringslivets män, mäste
jag säga, att de väsentligt underskatta de åtgärder, som faktiskt vidtagits.
Men vid bedömningen av denna fråga måste man ihågkomma, att man här
står inför ett utomordentligt svårt problem. När man säger, att detta skall
lösas genom överenskommelser mellan näringsorganisationerna, får man inte
glömma, att dessa icke kunna ha någon domvärjo eller möjlighet att påverka
andra än sina egna medlemmar. Det största antalet av de företag, som ge
dylik rabatt, och framför allt de föreningar, som utverka den, stå ju inte på
något vis i beroende av näringslivets organisationer och kunna sålunda inte
från näringslivets sida påverkas med några som helst påtryckningsmedel. Man
skulle ju kunna försöka övertala dem, men önskar man, att näringslivets män
skola på frivillighetens väg lösa detta problem utan lagstiftning, måste man
också fordra, att den allmänna opinionen och inte minst sådana föreningar,
som ha en rent ideell uppgift och i varje fall ha sin verksamhet förlagd till
andra områden, något mera tänka på att handla i överensstämmelse med vad
som anses vara god sed inom tongivande affärskretsar. Därvid kan jag inte
neka till att jag har en känsla att näringslivets män ha mötts med bra litet
förståelse, dels för den goda viljan från vår sida, dels för den ofrånkomliga begränsningen
av våra möjligheter. Vill man, menar jag sålunda, verkligen, att
vi skola gå frivillighetens väg, måste vi i ökad grad ha allmänhetens stöd för
vår verksamhet. Eljest komma vi icke fram.

I vissa fall måste vi sålunda räkna med att i sista hand tillgripa lagstiftningen.
Jag beklagar då, att utskottet i sin motivering inte visat mer förståelse
för den tanken, att, örn man icke kan komma fram på frivillighetens väg
— vilket man måste räkna med ■— frågan örn en lagstiftning toges i allvarligt
övervägande och gjordes till föremål för utredning.

Jag har emellertid, herr talman, intet yrkande.

Herr Schlyter: Den siste ärade talaren riktade mot utskottet den anmärkningen,
att utskottet tagit väl snävt på problemet och underskattat dettas betydelse
för näringslivet. Att utskottet funnit denna fråga vara av stor betydelse
framgår redan av den omständigheten, att utskottet självt föranstaltat örn den
utredning, som är fogad vid utskottets betänkande. Det är inte så vanligt, att
första lagutskottet samlar in ett sådant material med anledning av väckta motioner.
Här har utskottet berett ett stort antal sakkunniga instanser tillfälle
att avge yttranden. Alla dessa ha också beaktats i kommerskollegiums slutligen
avgivna yttrande i ärendet. Klämmen till detta yttrande återfinnes på
sidan 7 i utskottets betänkande. Utskottet har funnit sig kunna instämma i den -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Ang. inrättande
av en
hovrätt för
västra
Sverige.

Örn förbud mot osund rdbattcjivning. (Forts.)
na den sakkunnigaste myndighetens inställning till frågan. »Kollegium», heter
det där, »finner för sin del det påtalade rabattsystemet i vissa hänseenden
utgöra en mindre önskvärd företeelse inom affärslivet och skulle med tillfredsställelse
se, att detsamma upphörde.» Jag skulle tro, att detta har varit den
allmänna uppfattningen även inom utskottet. Sedan lämnar kommerskollegium
samma hänvisningar till de enskilda institutionernas initiativ, som utskottet har
gjort i sitt utlåtande, och slutar med att kollegium »icke har något att erinra
mot att en förutsättningslös utredning av frågan kommer till stånd». Jag kan
försäkra den ärade talaren, att första lagutskottet icke har det minsta att erinra
mot att en förutsättningslös utredning i denna fråga kommer till stånd,
men för att första lagutskottet skall finna anledning att föreslå riksdagen en
skrivelse i en fråga, får man begära av utskottet, att det skall kunna ge någon
anvisning för frågans positiva lösning, och det är i det hänseendet som man i
utskottet inte har kunnat samla sig om någon linje.

Den siste ärade talaren reagerade mot att utskottet hänvisade till näringslivets
egna organisationer och deras initiativ i saken. Jag vill dock ifrågasätta,
örn det är den mest praktiska proceduren, att örn Stockholms handelskammare
har en bestämd uppfattning i en viktig lagstiftningsfråga som denna, handelskammarens
åsikter skola behöva passera riksdagen, innan de nå fram till Kungl.
Majit i vederbörande departement. Mig förefaller det naturligare, att handelskammaren,
med bagagnande av allt sitt eget material och det material som
utskottet här ytterligare har förebragt, gör en framställning till vederbörande
departementschef. Detta är ett lämpligt sätt att få saken objektivt utredd,
utan att man på förhand kräver något ståndpunktstagande av första lagutskottet
och riksdagen i frågan.

På dessa skäl, herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 29, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 §
rättegångsbalken m. m., dels ock i anledning därav väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1939 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 167, vilken behandlats av första lagutskottet, hade Kungl. Majit föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen fogade förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken;

2) lag om ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs.

Kungl. Majits förslag innebar bland annat, att från och med den 1 oktober
1941 eller den senare dag Konungen bestämde skulle inrättas en hovrätt för
västra Sverige, förlagd till Göteborg och omfattande Hallands, Göteborgs och
Bohus samt Älvsborgs län.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling förehaft
två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 270
i första kammaren av herr Lindström samt nr 396 i andra kammaren av herr
Onsjö m. fl. I förstnämnda motion hade hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition måtte fatta beslut av innebörd, att
även Värmlands län skulle hänföras till hovrätten för västra Sverige i stället

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
för, såsom i propositionen föreslagits, till Svea hovrätt. I den av herr Onsjö
m. fl. väckta motionen hade yrkats sådan ändring av propositionen, att Åse,
Viste, Barne och Laske domsaga skulle hänföras till den för västra Sverige
avsedda hovrätten i Göteborg.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A) att förevarande proposition, nr 167, måtte av riksdagen bifallas; samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, nr I: 270 och II: 396, måtte anses besvarade
genom utskottets hemställan under A.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation hade herrar Gärde, Emil Andersson,
Hedlund i Östersund, Olsson i Mellerud, Gezelius och Larsson i Hede
ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag icke kunnat
av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sin del antaga i reservationen
införda förslag till

1) lag örn ändrad lydelse av 8 kap. 3 § rättegångsbalken;

2) lag örn ändrad lydelse av 3 § förordningen den 15 oktober 1880 (nr 36),
innefattande särskilda föreskrifter angående lagfart, inteckning och utmätning
av järnväg, så ock i fråga örn förvaltning av järnväg under konkurs;

B) att de i ämnet väckta motionerna, nr 1:270 och 11:396, måtte anses
besvarade genom utskottets hemställan under A.

Enligt reservanternas förslag skulle under hovrätten för västra Sverige höra
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Värmlands län.

Herr Gärde: Herr talman! Den nu föreliggande frågan avser inrättandet
av en hovrätt i Göteborg. Kungl. Maj :t föreslog i sin proposition inrättandet
av en sådan, och utskottet har enhälligt tillstyrkt, att en hovrätt bör inrättas
i Göteborg. Emellertid föreligger meningsskiljaktighet icke beträffande inrättandet
av hovrätten utan beträffande omfattningen av dess domsområde.
I Kungl. Maj:ts proposition hänfördes till den nya hovrätten Hallands län,
Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län. Processlagberedningen hade
i sitt yttrande i ämnet tillstyrkt att även Värmlands län skulle läggas till den
nya hovrätten. Departementschefen intog icke någon definitiv ståndpunkt
till den frågan. Han yttrar i propositionen, att vägande skäl kunna anföras
för att lägga Värmlands län under den nya hovrätten, men han uttalar följande:
»Otvivelaktigt kunna skäl anföras både för och emot förslaget att låta
Göteborgshovrättens domsområde omfatta jämväl Värmlands län. Såsom redogörelsen
för yttrandena i denna del visar, gå de lokala önskemålen övervägande
i den riktningen, att den nuvarande ordningen bör bibehållas. På grund
härav och då därtill kommer att, såsom nyss nämnts, frågan örn delning av
Svea hovrätt icke för närvarande synes mogen att slutligt avgöras, torde ett
slutligt ståndpunktstagande till frågan örn Värmlands läns inpassande i det
ena eller det andra hovrättsområdet tills vidare böra anstå och länet för närvarande
böra kvarbliva under Svea hovrätt.» Utskottet har anslutit sig till
departementschefens ståndpunkt och anser, att frågan om Värmlands län tills
vidare skall lämnas öppen. Av de skäl, som Kungl. Majit anfört för att man
inte nu skall skrida till en omedelbar lösning av den frågan, har dock utskottet
avfört den örn folkopinionen i Värmland. Utskottet säger i det avseendet:
»Utskottet finner det förenat med vissa svårigheter att i nuvarande läge, då

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
sådan utredning icke föreligger att frågan om den slutliga indelningen i hovrättskretsar
av Svea och Göta hovrätters områden kan överblickas, fatta ståndpunkt
i nu berörda spörsmål.» Utskottet yttrar ingenting på denna punkt om
vilken betydelse man bör tillmäta folkopinionen i Värmland, men däremot framhåller
utskottet, att man inte för närvarande kan taga ståndpunkt till Värmlands
läns placering, innan hela frågan om rikets indelning i hovrättsområden
slutligt framlägges.

På denna punkt bär jag tillsammans med fem andra ledamöter av utskottet
avgivit en reservation. Enligt vår mening finns det intet skäl för att nu uppskjuta
sitt ståndpunktstagande till frågan om Värmlands läns förläggning.

Vad först angår folkopinionen, Ilar ju utskottet självt inte anfört denna omständighet.
Folkopinionen som sådan kan ju inte anföras som ett skäl för att
man nu skall ställa frågan på framtiden, ty är folkopinionen berättigad, så
finnes den även vid en senare tidpunkt, och är den oberättigad, bör ju denna
folkopinion inte hindra lösningen vare sig nu eller senare. Det är alltså med
rätta, förefaller det mig, som utskottet inte har framhävt denna omständighet.

Då kvarstår det andra skälet, nämligen det, att frågan örn rikets indelning
i hovrättskretsar icke skulle vara så utredd, att man nu kunde ta ståndpunkt
till den. Inte heller detta skäl kan jag finna bärande. Frågan om rikets indelning
i hovrättsområden har varit aktuell under mycket lång tid. Processkommissionen
fattade ståndpunkt till den saken i sitt år 1926 avgivna betänkande.
Kommissionen uppställde där två alternativ, ett med sju hovrätter och
ett med nio. Enligt det förra skulle Värmlands län höra till Göteborgs hovrätt,
enligt det senare skulle däremot en särskild hovrätt inrättas i Örebro,
och dit skulle höra Värmlands, Örebro och Kopparbergs län. Senare behandlades
frågan av de så kallade ekonomisakkunniga, som i ett år 1928 avgivet
betänkande förordade lösningen med sju hovrätter, varav en hovrätt i Göteborg,
till vilkens domsområde även skulle höra Värmlands län. Däremot ansåg
man. inte tillräckliga skäl föreligga att inrätta en hovrätt i örebro.

Vid 1931 års riksdag, då frågan örn grunderna för en rättegångsreform behandlades,
uttalade såväl departementschefen som utskottet att man inte skulle
vara alltför vidlyftig med inrättandet av nya hovrätter, utan att man skulle
stanna vid ett antal av lägst fem och högst sju, och att det var självklart, att
en hovrätt skulle inrättas i Göteborg.

Sedermera har processlagberedningen i olika sammanhang avgivit yttranden
örn. rikets uppdelning i hovrättsområden. Det första yttrandet år 1934
gällde inrättandet av de norrländska hovrätterna. Processlagberedningen uttalade
sig där för två norrländska hovrätter, en i Umeå och en i Sundsvall. I
ett yttrande den .15 oktober 1938 har beredningen beträffande en uppdelning
av Göta hovrätt, just förordat en hovrätt i Göteborg och bibehållande av hovrätten
i Jönköping. Till den västsvenska hovrättens domsområde har beredningen
lagt Värmlands län men å andra sidan i fråga örn vart Skaraborgs län
skulle höra ansett, att det fortfarande borde lyda under hovrätten i Jönköping.

Samtidigt har processlagberedningen undersökt de olika alternativ för rikets
uppdelning i hovrättsområden, som kunnat ifrågakomma, men uttalat som
sin mening, att någon ytterligare uppdelning av riket i nya hovrättsområden
icke för närvarande vore påkallad. Man har ställt som en möjlig framtidsutsikt
behovet av en hovrätt i Gävle men också sagt ifrån, att en sådan hovrätt
inte borde komma till stånd för närvarande.

Medan alltså processlagberedningen funnit ganska klart, att frågan om nya
hovrättsdomkretsar var tillräckligt utbredd, har departementschefen funnit
den outredd. Såvitt jag kan finna är det endast en omständighet, som i det
fallet kan anses lia invecklat frågan, nämligen spörsmålet örn inrättande av en

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Äng. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
hovrätt i örebro, som upptogs i en framställning från drätselkammaren i
Örebro till Kungl. Majit mot slutet av förra året. Sedan yttrande avgivits
av processlagberedningen utremitterades denna framställning till Svea hovrätt
samt åtskilliga länsstyrelser, lokala myndigheter och sammanslutningar.
Den blev så gott som enhälligt avstyrkt. Den avstyrktes sålunda inte blott
av processlagberedningen utan även av Svea hovrätt och länsstyrelserna i de
olika länen, Kopparbergs län, Värmlands län och Västmanlands län, och även
länsstyrelsen i Örebro ställde sig ganska tveksam till en sådan hovrättsorganisation.
Jag tror också, att man vid den behandling, som inom utskottet
ägnades saken, fick ganska klart för sig, att en hovrätt i Örebro är olämplig.

Då det alltså är tydligt och klart, att en hovrätt icke bör inrättas i Örebro,
finnes såvitt jag kan se icke något förhållande, som kan åberopas mot förläggning
av Värmlands län till den nya hovrätten i Göteborg. Skaraborgs
län har bibehållits under Göta hovrätt — på den punkten har departementschefen
tydligen intagit definitiv ståndpunkt, under det att utskottet svävar
något på målet. Att uppehålla frågan örn Värmlands läns förläggning bara
med hänsyn till den såsom ett framtidsperspektiv uttalade möjligheten av en
hovrätt i Gävle synes mig omotiverat. Det finns således enligt min mening
inga omständigheter som hindra, att vi nu ta definitiv ståndpunkt beträffande
den västsvenska hovrättens domsområde, och jag tror, att man även bland utskottets
flertal hade ganska klart för sig, att om frågan nu hade förelegat till
ett omedelbart och slutligt avgörande, så skulle man ha lagt Värmlands län
till Göteborgshovrättens område — den uppfattningen delas efter vad jag vet
i varje fall även av några inom den majoritet, som står bakom utskottsutlåtandet.

Vad är det då för skäl som tala för att Värmlands län hänföres till Göteborgshovrättens
domsområde? Det som härvid främst kommer i beaktande är
en lämplig arbetsfördelning mellan hovrätterna. Vidare är det ostridigt, att
stora delar av Värmlands län — de sydvästra delarna — ha väsentligt bättre
förbindelser med Göteborg än med Stockholm. Man kan tryggt påstå, att det
icke finns någon värmlänning, som har sämre eller dyrare kommunikationer
med Göteborg än med Stockholm. För de östra delarna av länet äro i stort
sett förbindelserna till båda städerna likvärdiga, det finns ingen värmlänning,
som får längre väg till hovrätten i Göteborg än till hovrätten i Stockholm.

Man kan då fråga sig: varför har folkopinionen i Värmland så bestämt
tagit ståndpunkt till förmån för ett kvarblivande under Svea hovrätt? Först
vill jag erinra om att opinionen icke är enhällig, såvitt framgår av yttrandena.
Häradshövdingen i Fryksdal domsaga liksom även häradshövdingen i Södersysslets
domsaga uttalar sig för en förläggning till Göteborg. I samma riktning
uttala sig rådsturätterna i Karlstad och Filipstad. Svenska stadsdomarföreningen
liksom Sveriges häradshövdingeförening uttalar sig också för en
förläggning till Göteborg, och advokatsamfundet har indirekt ansett en sådan
förläggning mera lämplig. Bland hovrätterna har Svea hovrätt från utgångspunkter,
som äro helt förklarliga från konservativ utgångspunkt, ansett att
Värmlands län skall bli kvar där det är i judiciellt avseende, under det att
Göta hovrätt har tillstyrkt en förläggning av Värmlands län till hovrätten i
Göteborg.

Jag är den förste som vill behjärta en folkopinion, men när det gäller organisatoriska
spörsmål, får man inte driva kurtisen för en så kallad folkopinion
så långt, att den tillätes tillbakatriinga verkliga sakskäl. En folkopinion måste
dock bygga på någonting, som kräver hänsyn, och icke bara komma med
pretentioner.

Granskar man de omständigheter, som ligga till grund för denna folkopinion,

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
så finner man sådana allmänna synpunkter som att Värmland har sina kulturella
förbindelser med huvudstaden, och att det är bättre att lyda under en
större hovrätt än under en mindre. Men vilken landsdel i riket har inte sina
kulturella förbindelser med huvudstaden? Det argumentet kan anföras mot
varje uppdelning av riket i hovrättsområden. Det är också klart, att tillhörigheten
till en större hovrätt ger större rättsenhet, men rättsenheten skall
inte iakttas av hovrätterna, utan det är högsta domstolen, som i sista hand har
att tillgodose det kravet. Behovet av flera hovrätter med mindre domsområden
behöver man inte diskutera. Det är en följd av särskilt det nya rättegångssättet,
som innefattar att parter och vittnen skola höras i hovrätterna.

Med den av processlagberedningen föreslagna uppdelningen i domsområden
skulle man ändå bibehålla Svea hovrätt såsom den dominerande hovrätten.
Jag har gjort upp en liten statistik, som visar det. Även örn det inrättas två
norrländska hovrätter och även örn Värmlands län överföres till Göteborgshovrätten,
skulle på Svea hovrätt falla omkring 40 % av sammanlagda antalet
fullföljda mål i hela riket. På den del av Göta hovrätt, som bibehålies i
Jönköping, skulle falla omkring 15 %, och ungefär lika stora skulle skånska
hovrättens och den västsvenska hovrättens andelar komma att bli. På de
båda norrländska hovrätterna skulle komma sammanlagt 15 %. Att man måst
frånfalla önskemålet örn en hovrätt för hela Norrland betingas som bekant av
de stora avstånden. Man måste av den anledningen göra hovrätterna där
mindre än i landet i övrigt. Svea hovrätt skulle alltså bli den dominerande
hovrätten, som den med all rätt bör vara, under det att övriga hovrätterna
skulle bli i stort sett likvärda.

Till sist vill jag särskilt framhålla den stora vikten av att den västsvenska
hovrätten inte från början tilltages alltför snävt. Medan de jurister, som
komma från Norrland och Svealand, till största delen utbildas och även i fortsättningen
komma att utbildas i Svea hovrätt, så har Göta hovrätt sedan långliga
tider varit den naturliga utbildningsorten för de västsvenska juristerna.
Förlägges nu en hovrätt till Göteborg, framstår det som ganska naturligt, att
tillströmningen till denna hovrätt kommer att bli större än till hovrätten i
Jönköping, och att flertalet söker sin utbildning i Göteborg. Det är ur den
synpunkten av vikt, att Göteborgshovrätten har en något starkare organisation
för att kunna lämna arbetsmaterial och möjliggöra utbildningen av domaraspiranterna.

Då enligt min mening inga skäl föreligga för ett uppskov med lösningen av
denna fråga, då provisorier, när det gäller domstolsorganisationen, överhuvud
taget icke kunna anses lämpliga och då vidare sakskälen tala för att Värmlands
län hänföres till hovrätten för västra Sverige och några berättigade ortsintressen
ej kränkas genom en sådan förläggning, anser jag mig, herr talman,
böra yrka bifall till reservationen beträffande denna punkt. Denna reservations
yrkande sammanfaller med det yrkande, som här i kammaren framställts av
herr Lindström i en av honom avgiven motion. Som en följd av att Värmlands
län lägges till Göteborgs hovrätt bli vissa mindre ändringar i det av Kungl.
Majit framlagda lagförslaget nödvändiga, och dessa äro införda i det lagförslag,
som åtföljer reservationen.

Herr Sehlyter: Herr talman! Den ärade talaren gjorde gällande, att inga
skäl skulle finnas för uppskov med bedömande av frågan örn Värmlands förläggning
till den ena eller den andra hovrätten. Han sökte styrka detta med
en utförlig historisk redogörelse för vad olika myndigheter vid olika tidpunkter
haft för åsikt i saken. Han gjorde därvid gällande, att den utbredda folkmeningen
i Värmland beträffande valet av lämplig hovrätt inte borde tillmä -

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. inrättande av en hovrätt f_ör västra Sverige. (Forts.)
las någon betydelse. Han tillspetsade sitt uttalande så skarpt, att han förklarade,
att det inte var någon anledning att driva kurtis med en folkopinion,
då starka skäl talade för en viss annan lösning a,v frågan. Han lät vidare
förstå, att inom majoriteten i första lagutskottet, som tillstyrker propositionen
med den begränsade omfattningen av den nya hovrättens domsområde, skulle
finnas några ledamöter, som inte hade varit obenägna att acceptera ett förslag
örn Värmlands förläggande till Göteborgshovrätten. Bland de starka skäl,
som talaren ansåg motivera en förläggning av Värmland till den nya hovrätten,
framhöll han dels önskvärdheten av att en viss jämnhet i storlek de olika
mindre hovrätterna emellan åvägabringas, och dels särskilt önskvärdheten av
att en till Göteborg förlagd hovrätt ej tilltages för snävt med hänsyn till det
naturliga i att dit samlas flertalet av de unga jurister från västra Sverige, som
vilja söka sin utbildning hovrättsvägen.

När jag nu helt ansluter mig till utskottets ståndpunkt i denna sak, så kail
jag givetvis inte dela herr Gärdes mening, att inga skäl skulle föreligga för
uppskov med ett slutligt ståndpunktstagande beträffande Värmland. Ehuru
saken med stor utförlighet och detaljrikedom framlagts i den kungl, propositionen,
synes det vara alldeles uppenbart, att vi för närvarande inte ha klart
för oss i riksdagen vare sig hur Kungl. Maj :t tänker sig den framtida hovrättsindelningen
här i landet eller hur vi själva skulle vilja anse, att denna
hovrättsindelning bör utformas.

Det är sant, att processlagberedningen vid upprepade tillfällen har framlagt
sitt program, och ingenting är väl naturligare än att dess chef, som har
sysslat med denna sak i så många år, har kommit till en bestämd uppfattning
i saken och anser att"processlagberedningens förslag äro utmärkta. Det finns
ingen anledning att rikta någon kritik mot dessa förslag. Jag har för min personliga
del i allmänhet kunnat i stort sett ansluta mig till den mening, som
framförts av processlagberedningen, så beträffande de båda norrländska hovrätterna,
och så beträffande inrättandet av en hovrätt i Göteborg. Det skall
också gärna medgivas, att örn Kungl. Maj:t hade följt processlagberedningen
och tagit med Värmland i sitt förslag, så skulle detta ha kunnat föranleda utskottet
att begära papperen på bordet beträffande planerna på rikets framtida
indelning, som då eventuellt kunde ha övertygat utskottet örn lämpligheten av
att följa Kungl. Maj :t och processlagberedningen i denna fråga. Men jag upprepar,
att såsom saken nu ligger till har man inte någon visshet om den blivande
hovrättsindelningen.

När de geografiska förhållandena äro sådana — såsom det för övrigt framgick
av herr Gärdes anförande — att resorna till den ena eller den andra orten
från detta landskap i stort sett inte äro så olika att det kan få någon avgörande
betydelse, så blir det åtskilliga allmänna hänsyn, som komma under övervägande
vid bedömandet vart Värmland skall förläggas i judiciellt hänseende.
Man kan inte anlägga bara den huvudsynpunkt som herr Gärde anförde för
önskemålet att få Göteborgshovrätten litet större. Närman en gång har att
ta ställning till uppdelningen av Svea hovrätts domsområde, kan man komma
att finna, att ett allmänt intresse talar för att Svea hovrätt får behålla Värmland.
I utskottet talades på allvar örn såsom en tänkbar möjlighet — det
framhölls också av herr Gärde i hans anförande — att det skulle kunna bli en
hovrätt i Gävle, till vilken även Dalarna kunde komma att läggas. Skulle vi
komma i den situationen, mina herrar, att hela nedre Norrland jämte Dalarna
avskiljes från Svea hovrätts område, då blir det en ganska viktig sak att se
till, att hovrätten i Stockholm får ett tillräckligt stort domsområde för att den
skall kunna bibehålla sin uppgift att tillgodose inte blott domstolsväsendet
nied lämpliga aspiranter utan även administrationen i Stockholm med juri Första

hammarens protokoll 1039. Nr 31. 2

Nr 31.

OnBdagen den 17 maj 1939.

Äng. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
diskt utbildade krafter. Jag skulle anse det betänkligt ur allmän synpunkt,
ifall hovrätternas storlek sinsemellan så utjämnades, att Svea hovrätt inte
skulle bli avsevärt större än de övriga hovrätterna. Örn alltså i samband med
hovrättsindelningen i landet i dess helhet ett större område än tidigare beräknats
kommer att läggas till hovrätten för nedre Norrland, kunna allmänna
skäl komma att tala för att Värmland behålles under Svea hovrätt.

Herr Gärde talade örn önskvärdheten av att Göta hovrätt skulle erhålla en
viss storlek. Han rörde sig med siffror och beräknade för Göta hovrätt ungefär
15 % av de olika hovrätternas sammanlagda arbetsbörda. Utskottet har
emellertid haft uppmärksamheten fäst på att denna storlek kan uppnås inte endast
på det sättet att Värmlands län lägges till Göteborg utan även därigenom
att Skaraborgs län förlägges till en Göteborgshovrätt. Stambanan till Göteborg
går fram genom Skaraborgs län, och liksom hela det övriga Västergötland
dragés till Göteborg, har även Skaraborgs län sina starkaste förbindelser
dit i allehanda avseenden.

Här har nu åberopats, att Skaraborgs län ligger så nära Jönköping. Men
Göta hovrätts förläggning till denna stad är dock inte någonting, som inte kan
rubbas. Det är inte länge sedan man ansåg omständigheterna böra föranleda
en förflyttning av hovrätten i Kristianstad till en annan ort, som ansågs lämpligare
och i viss mån kunde sägas vara mera central för denna hovrätts område,
fastän den låg i områdets utkant rent geografiskt sett. På samma sätt har
det framhållits att östra Götalands hovrätt möjligen skulle kunna finna en
lämpligare förläggningsort än Jönköping, exempelvis inom Östergötland, som
får betraktas såsom tyngdpunkten i denna hovrätts domsområde. Man kan
därför inte såsom avgörande för en hovrättsindelning åberopa, att en hovrättsstad
har ett visst läge i förhållande till områden, som föreslås för en annan
hovrätt. Vi skulle ju då kunna fråga, varför inte Halmstadsområdet förlagts
till Malmö hovrätt och varför inte Norrköpingsområdet förlagts till Svea hovrätt
i Stockholm. Kommunikationsförhållandena spela enligt min mening i
själva verket inte den dominerande roll, som man brukar göra gällande vid
diskussionen om hovrättsindelningen.

Jag menar därför, att det icke blott är osäkert, hur Svea hovrätts område
kommer att slutligt uppdelas och vilken ställning man då bör inta i fråga örn
Värmland, utan det är även ovisst, hur Göta hovrätts område slutligen bör
indelas. Utskottet har också i sin motivering omnämnt både Värmlands och
Skaraborgs län såsom ovissa moment.

Skulle en sådan ovisshet alltjämt föreligga vid det slutliga ståndpunktstagandet
till en hovrättsindelning — skulle vi med andra ord finna, när frågan
nästa gång av Kungl. Maj:t bringas under riksdagens prövning, att skäl
kunna tala både för och emot att Värmland lägges till det ena området eller
det andra — så är jag verkligen, mina herrar, beredd att fästa det allra största
avseende vid de önskemål, som framföras från Värmland i detta avseende, och
jag kan inte alls undervärdera folkopinionen i frågan i det läget på samma
sätt, som den föregående ärade talaren gjorde.

Då jag alltså i motsats till honom finner starka skäl föreligga för uppskov
med ett slutligt ståndpunktstagande till Värmlands hovrättsfråga och anser
att sakskälen för Värmlands förläggande till Göteborgshovrätten inte äro så
starka, att riksdagen har någon anledning att föregripa ett slutligt ståndpunktstagande
till Sveriges indelning i hovrättsområden, så ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Bergman: Herr talman, mina herrar! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma i det slut, till vilket den föregående ärade talaren korn,

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Äng. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
liksom för övrigt i mycket av vad lian sade i sin motivering för detta slut.
Jag skall emellertid be att, därtill uppmanad av länskamrater, alldeles särskilt
få stryka under den bestämda mening, som gör sig gällande inom Värmlands
län gentemot förläggandet av detta län judiciellt sett under Göteborgs
blivande hovrätt. Värmlänningarna hysa en mycket utpräglad önskan att få
vara kvar under Svea hovrätt.

Det anfördes av den ärade representanten för reservanterna, att denna mening
inte skulle vara så enhällig. Det är ju sällan som en mening är undantagslöst
enhällig på något område, men här är majoriteten så överväldigande
stor, att det synes som örn man icke skulle behöva fästa sig alltför mycket vid
de få undantag, som kunna uppletas. Det framgår av utskottsutlåtandet att
de allra flesta av häradshövdingarna i Värmland uttalat sig bestämt för bibehållande
av Värmland under Svea hovrätt. Häradshövdingen i Fryksdal
domsaga torde vara den ende, som uttalat sig för Göteborg, och en annan häradshövding
har icke yttrat någon bestämd mening i denna sak. Men häradshövdingarna
i Östersysslets, Mellansysslets, Nordmarks, Jösse samt Älvdals
och Nyeds domsagor ha uttalat sig för Svea hovrätt och i sitt gemensamma
yttrande sagt ifrån att »det är uppenbart, att Värmlands läns hänförande under
en ny hovrätt i Göteborg står i direkt strid med flertalet invånares starkt
motiverade intressen». Man bör ju ta någon hänsyn, synes det mig, till en så
auktoritativt uttalad övertygelse icke blott om den allmänna opinionen i Värmland
utan även om flertalets sakligt motiverade intresse av att fortfarande få
lyda under Svea hovrätt.

Att Svea hovrätt ej anser sig böra tillstyrka Värmlands avskiljande är ju
endast naturligt, men det är kanske av större intresse att konstatera, att också
fyra ledamöter av Göta hovrätt ha uttalat sig mot förslaget att hänföra Värmlands
län till hovrätten i Göteborg.

Herr Gärde yttrade i sitt anförande till förmån för reservationen att fördelarna
av en förläggning under Göteborgshovrätten skulle vara särskilt påtagliga
för den sydvästra delen av länet. Detta gäller väl då de trakter i sydvästra
Värmland, som gränsa närmast till Dalsland. Ser man emellertid på
folkmängden i olika delar av Värmland, så är det uppenbart, att den är störst
i mellersta och östra Värmland, medan västra och sydvästra delarna äro glesare
befolkade. Den del av Värmland, som herr Gärde särskilt åberopade, är
endast en liten del av landskapet och bebos av en mindre del av dess befolkning.
Den skall väl inte tillmätas avgörande betydelse, när det gäller att bedöma
vad som är lämpligast och fördelaktigast för länet i sin helhet.

Det är ju också att besinna, att Kungl. Maj :t inte ansett sig kunna gå med
på kravet att nu lägga Värmlands län under Göteborgshovrätten, och jag ber
att få särskilt betona att Kungl. Maj :ts rådgivare uttryckligen i propositionen
påpekar, att det övervägande antalet i ärendet hörda myndigheter och enskilda
sammanslutningar — alltså icke blott de av mig nyss åberopade häradshövdingarna
— förordat, att Värmlands län för närvarande skall kvarbliva under
Svea hovrätt.

Det var också av särskilt intresse, att den föregående ärade talaren, sedan
han redogjort, mycket opartiskt, för de juridiska synpunkter, som skulle kunna
peka i ena eller andra riktningen, slutade med att mycket starkt understryka,
att han icke ansåg det riktigt att frångå en så allmän opinion inom länet, som
den som manifesterade sig i de framkomna yttrandena.

Jag får. med ytterligare understrykande härav, i likhet med honom yrka
bifall till utskottets förslag.

Hilli instämde herr Bodin, Karl, och herr Björkman, Bustaf.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Ang. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)

Herr Björkman, Gustaf Adolf: Herr talman! Må det tillåtas mig, ehuru
jag inte numera är ledamot av lagutskottet och inte heller är värmlänning,
att säga några ord.

Min utgångspunkt är, att man i detta fall bör iakttaga stor försiktighet.
Kungl. Maj :t har ju särskilt betonat, att avgörandet av frågan örn under vilken
hovrätt Värmlands län skall lyda — det är ju det spörsmålet, som här är
omtvistat — tills vidare bör anstå, och utskottet har icke heller velat taga slutlig
ställning därtill. Det måste under sådana förhållanden föreligga synnerligen
starka skäl, örn man redan nu skulle fatta en bestämd ståndpunkt till
frågan, som är av så dominerande betydelse, icke blott för Värmland utan
även för de berörda hovrätterna.

Jag finner likväl icke, att några sådana starka skäl här lia framdragits.
Dessutom bör hänsyn tagas till värmlandsopinionen, som finnes kartlagd i avgivna
yttranden och som visar, att en mycket stör procent av befolkningen
önskar, att länet fortfarande skall lyda under Svea hovrätt. Jag är icke övertygad
örn att det verkligen är så nödvändigt, som reservanterna göra gällande,
att den hovrätt, som skall skapas i Göteborg, inom sitt område får även
Värmlands län med dess icke alltför stora antal mål för att, såsom den förste
ärade talaren sade, på det sättet öka hovrättens styrka och därigenom förbättra
möjligheterna för domarutbildningen vid hovrätten. Jag anser liksom den
förste ärade talaren och såsom det påpekas i reservationen, att domarutbildning
kan ordnas på det lämpligaste sättet vid en större hovrätt. Men även den
förste talaren medgav, och lagutskottets ordförande strök under den saken ytterligare,
att det är mycket viktigt, att en hovrätt blir mera dominerande än
alla de övriga. Det är nu fallet med Svea hovrätt, på vilken komma 40 procent
av samtliga mål, under det att de övriga 60 procenten fördelas på fyra
eller i framtiden eventuellt fem hovrätter. För min del anser jag det vara
utomordentligt viktigt, att Svea hovrätt icke på något sätt beskäres. Till
Stockholm söka sig en stor del unga jurister, som önska komma in i hovrätten
eller som i avvaktan på utsikt även på någon annan bana dock vilja meritera
sig genom tjänstgöring vid hovrätten. För dem alla är det betydelsefullt,
att hovrätten icke är alltför liten, och för hovrätten är det viktigt, att
den kan draga till sig sådana krafter, som den behöver för sin verksamhet.
Jag kan också peka på en sådan detalj som att de unga juristerna vid Stockholms
högskola ha för sin edukation fått närvara vid de muntliga förhören
i Svea hovrätt, förhör som, därest hovrätten minskar, givetvis även bliva
färre.

Det är därför enligt min mening nödvändigt, att innan vi kunna taga slutlig
ståndpunkt till frågan örn domsområdena för hovrätterna, den största försiktighet
iakttages. Yi ha hört, att det är meningen, att från Svea hovrätts
domsområde avskära Västernorrlands län och Jämtlands län, och det är möjligt,
att vi även få diskutera frågan örn inrättandet av en hovrätt i Gävle för
Gästrikland och Dalarna, varigenom Svea hovrätts domsområde skulle ytterligare
minskas. I så fall kan det vara av betydelse, att Värmlands län hänföres
till Svea hovrätt, för att den skall kunna bibehålla den dominerande
ställning, som alla äro ense om att den bör inneha. Därför anser jag för min
del reservanternas förslag vara synnerligen betänkligt. Frågan örn till vilken
hovrätt Värmlands län skall höra får vid lämpligt tillfälle komma in i sitt
stora sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Westman: Herr talman! dag ber att få säga några ord

endast för att antyda de synpunkter, som ha varit bestämmande för mig, när

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
jag förordat den lösning, som föreslås i propositionen och som utskottet för
sin del också har tillstyrkt.

Såsom säges i departementschefens yttrande kunna naturligtvis skäl anföras
både för och emot att nu taga ståndpunkt till frågan örn Värmlands
läns hänförande till Göteborgshovrätten eller icke. Men när jag har haft att
taga ståndpunkt till frågan örn ett omedelbart beslut härom, har jag ingalunda
låtit leda mig av någon folkopinion, som skulle vara baserad på ett
osakligt, stämningsmättat bedömande av frågan. Jag ber att få påpeka,
hurusom länsstyrelsen i Värmland, fem av länets sju häradshövdingar, landsfiskalsföreningen
och flera myndighetspersoner och sammanslutningar ha lämnat
mycket ingående redogörelser för de juridiska och ekonomiska intressen,
som draga Värmland åt det ena eller det andra hållet, och hurusom de därvid
funnit, att de övervägande skälen tala för att Värmland får stanna kvar inom
Svea hovrätts domsområde. Man kan väl knappast tala om att det är en
oberättigad folkopinion som kommit till uttryck i ett flertal sådana under
ämbetsmannaansvar avgivna yttranden.

För övrigt strider den ståndpunkt, som intagits i propositionen, icke mot
våra högsta juridiska auktoriteters åsikter. Visserligen har jag i detta fall
icke kunnat följa processlagberedningen och dess ordförande, som önska få
ett snabbt beslut i ärendet, men för den tveksamma hållning, som Kungl. Maj :t
har intagit, kan jag däremot åberopa stöd av lagrådet. Lagrådet anser således
icke, att av Kungl. Maj:ts förslag skulle följa några sådana organisatoriska
olägenheter, som borde föranleda tveksamhet örn denna linje. Jag har
den uppfattningen, att när det gäller rikets indelning i hovrättsområden, bör
man gå fram stegvis. Man bör taga de steg, som man kan taga med säkerhet,
och ett sådant steg har nu föreslagits i propositionen. Det skulle kunna göras
gällande, att det vore bättre, att Kungl. Maj :t lade fram ett förslag örn inrättande
på en gång av samtliga de hovrätter, som det kan komma i fråga att
inrätta här i Sverige, men ett sådant tillvägagångssätt är icke lämpligt ur flera
synpunkter. Bland annat är det icke lämpligt med hänsyn till rekryteringen
av hovrättsrådsämbetena, att man genomför en sådan alltomfattande lösning.
Det är mycket bättre, att man får tillsätta de nya tjänster, som det är fråga
om, undan för undan.

Jag har tänkt mig, att örn riksdagen nu går med på den lösning, som Kungl.
Majit föreslagit angående frågan om hovrätten i Göteborg och dess domsområde,
skulle Kungl. Majit såsom ett nästa steg föreslå inrättandet av ytterligare
en hovrätt. Samtidigt får riksdagen taga ståndpunkt därtill, huruvida
riksdagen vill stanna vid inrättande av de sex hovrätter, som det helt
säkert blir tal om, eller örn riksdagen vill ha ytterligare en sjunde hovrätt.
Jag skall naturligtvis se till, att riksdagen får allt det material framlagt på
bordet, som erfordras, för att riksdagen skall kunna bedöma problemet, och
samtidigt kommer jag naturligtvis att ånyo för riksdagen framlägga till beaktande
frågan, huruvida Värmlands län bör allt framgent hänföras till Svea
hovrätts domsområde eller om någon ändring skall ske i det avseendet.

Jag tror för min del, att det förslag, som tillstyrkts av utskottet, lämnar
de bästa möjligheterna till en tillfredsställande slutlig lösning av problemet
örn Sveriges indelande i hovrättsområden såsom ett led i den planerade stora
rättegångsref ormen.

Herr Gärde: Herr talman! Jag är av den uppfattningen — och det är

den utgångspunkten, som för mig varit av särskild betydelse •— att provisoriska
lösningar på domstolsorganisationens område icke äro lämpliga. När
man skall slutligt reglera sådana anordningar, sorn man beslutat provisoriskt,

-22

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
visar det sig oftast, att den provisoriska »lösningen» medfört en stor nackdel:
den Ilar i själva verket komplicerat förhållandena ytterligare. Jag ber
att härvidlag få anföra såsom exempel en sak, som utskottets ärade ordförande
berörde i sitt anförande. Han framhöll, att nian icke velat binda sig varken
beträffande Skaraborgs län eller beträffande Värmlands län, utan att bägge
dessa läns hänförande till Göteborgshovrätten skulle kunna tagas under omprövning.
Och samtidigt underströk han. att nian icke, blott därför att Göta
hovrätt varit förlagd till Jönköping i 300 år, behövde vara bunden vid Jönköping
såsom hovrättsstad, utan att nian kunde tänka sig att flytta hovrätten
från Jönköping till Linköping eller någon annanstans. Men, mina herrar,
det går inte att på det sättet flytta örn institutionerna som brickor i ett spel.
Är det någon, som tror, att smålänningarna frivilligt komma att finna sig i.
att Göta hovrätt flyttas från Jönköping? Ett sådant förslag skulle föranleda
nya stridigheter. Reservanterna ha utgått ifrån, att Göta hovrätt allt framgent
skall vara förlagd till Jönköping, då Skaraborgs län nied hänsyn till sin
belägenhet helt naturligt hör till denna hovrätt, såsom också länsstyrelsen och
ortsmyndigheterna tillstyrkt. Att riva upp denna fråga ånyo tjänar ingenting
till. På samma sätt är det med Värmlands län. Värmland hör i olika
hänseenden organisatoriskt sett till Göteborg, och ingen människa har hört
talas om, att värmlänningarna skulle ha någon olägenhet därav. Värmland
tillhör sålunda samma postdistrikt som Göteborg. Värmlands domböcker förvaras
på landsarkivet i Göteborg. Jag vidhåller alltjämt, att det icke med
fog kan påstås, att någon värmlänning får vidkännas större kostnader eller
andra olägenheter, om han skall infinna sig vid hovrätten i Göteborg än örn
han skulle infinna sig vid Svea hovrätt i Stockholm. Man kan inte härvidlag
tala örn något intrång på befolkningens intressen.

Det har här yppats en rörande omsorg om Svea hovrätt, och man befarar, att
den skall få ett alltför litet domsområde; det har t. o. m. sagts, att man en
gång skulle komma att ångra sig, örn man överförde Värmlands län från Svea
hovrätt till hovrätten i Göteborg! Hur förhåller det sig då med dessa påståenden?
Jo, även om Gävleborgs län och Kopparbergs län skulle bilda särskilt
hovrättsområde, blir Svea hovrätt med säkerhet mer än dubbelt så stor
som någon annan hovrätt. Jag erkänner villigt, att Svea hovrätt har en
oerhört stor betydelse för juristutbildningen, men denna har tidigare ägt rum
även vid Göta hovrätt, och, sedan skånska hovrätten inrättades, också vid
denna. Här ha alltså funnits i viss mån olika utbildningssystem. Jag tror
inte det vore lyckligt, om hela juristutbildningen här i landet övertoges av
Svea hovrätt. Det måste finnas en växelverkan även på det området, och
man bör också där söka undvika alltför stor likriktning. Därför är det av
betydelse, att det i rikets andra stad finns en hovrätt, som har en något så
när stark organisation. Det skulle icke menligt inverka på Svea hovrätt, även
örn till hovrätten i Göteborg hänfördes Värmlands län och även om •—- vilket
det inte är fråga om nu — en hovrätt skulle inrättas i Gävle för Kopparbergs
län och Gävleborgs län. Svea hovrätt skulle även efter alla dessa utbrytningar
framstå såsom den ojämförligt starkaste och största hovrätten.

Jag ber därför att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Olsson, Karl Johan: Eftersom det här talats örn de olika nyanser i
uppfattningen, som förefinnas inom utskottsmajoriteten, anser jag mig i korthet
böra ange de skäl, som ha föranlett mig att ansluta mig till denna.

Jag vill till en början erkänna, att jag anser, att de skäl, som herr Gärde
anfört för sin uppfattning, äro mycket starka. Sålunda delar jag hans åsikt,
att det inte endast bör finnas en hovrätt i Göteborg utan att den hovrätten

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)
också bör vara relativt stor. Jag anser i likhet med honom, att det område,
som här föreslagits för Göteborgshovrätten, är för litet. När jag ändock inte
har kunnat ansluta mig till reservationen, beror det på två skäl.

Det första men ingalunda primära skälet är den inställning, som befolkningen
i Värmland har till frågan om en överflyttning av Värmlands län till
Göteborgshovrätten. Jag inser visserligen tillfullo, att det har gått en hel del
känslotänkande i denna sak och att det nog finns en smula oresonlighet i mångå
värmlänningars ståndpunktstagande till denna fråga. Men jag förstår i alla
fall värmlänningarnas inställning. Det är nog så, som här har påpekats, att
Värmland har mycket livliga förbindelser med Stockholm, som ju är rikets
huvudstad och säte för riksadministrationen. Det är sålunda fullt förklarligt,
att värmlänningarna fortfarande vilja lyda under Svea hovrätt, som har sitt
säte i Stockholm. I varje fall är jag som gammal värmlänning inte alldeles
okänslig för denna folkstämning, ehuruväl jag måste medge, att det kan tänkas
omständigheter, som kunna tvinga en att inta den motsatta ståndpunkten,
därför att man finner den sakligt mera välgrundad.

Det andra och för mig avgörande skälet är emellertid, att statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har velat se denna fråga i ett större sammanhang.
Frågan örn Svea hovrätts ytterligare uppdelning är, såsom flera talare här
påpekat, ännu inte fullt utredd. Vi veta inte, i vilken utsträckning denna
uppdelning skall ske, och vi veta inte, var de nya hovrätterna komma att förläggas.
Jag tycker, att det ligger ganska mycket sunt förnuft i den tanken,
att man under sådana förhållanden bör uppskjuta det slutliga avgörandet av
frågan örn Värmlands hänförande till visst hovrättsområde, till dess den större
frågan örn rikets uppdelning i hovrättsområden är klar. Därtill kommer, att
jag delar utskottsmajoritetens uppfattning örn att även frågan örn Göta hovrätts
blivande domsområde bör kunna tagas under ny omprövning. Jag anser
det inte vara en onaturlig lösning, att Skaraborgs län flyttas från Göta hovrätt
till den föreslagna nya hovrätten i Göteborg. Det torde emellertid förutsätta,
att Göta hovrätt hålles skadeslös på Svea hovrätts bekostnad, och det
komplicerar onekligen problemet, såsom herr Gärde sade. Men jag tycker
ändå, att den frågan förtjänar att övervägas.

Av dessa skäl ber jag, herr talman, ehuru jag erkänner den sakliga styrkan
i herr Gärdes motivering, att få yrka bifall till utskottsförslaget, sorn ju inte
innebär någonting annat än att avgörandet i den nu omtvistade frågan tills
vidare uppskjutes.

Herr Schlyter: Herr talman! I sitt senaste yttrande upprepade herr

Gärde sin obenägenhet för en provisorisk lösning av denna fråga. Jag glömde
att taga upp det argumentet i mitt förra anförande.

Provisoriska lösningar av frågor av detta slag äro väl i själva verket icke
något annat än successiva lösningar. När alltså justitieministern här talar
om fördelen av att gå fram successivt och taga upp den ena frågan efter den
andra, delar jag tillfullo hans mening örn lämpligheten av ett sådant förfaringssätt
vid hovrätternas uppdelning. Det skulle vara en olycklig provisorisk
lösning, ifall man nu lade Värmlands län till Göteborgshovrätten och sedan örn
några år ville ha det tillbaka till Svea hovrätt. Men däremot kan jag icke
tinna, att de olägenheter, som herr Gärde drog fram, när han talade örn att det
skulle uppstå oro ute i bygderna, därför att folk icke med säkerhet visste, till
vilken hovrätt deras län en gång skulle komma att hänföras, äro av en sådan
betydelse, att de böra hindra statsmakterna från att vid ett annat tillfälle
taga upp till förnyat övervägande gränserna för den ena eller andra hovrättens
domsområde.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)

Att herr Gärde såsom gammal Göta hovrättist känner sig upprörd vid tanken
på att man på allvar kan diskutera rubbandet av ett 300-årigt förhållande
beträffande Göta hovrätts förläggningsort, kan jag förstå, men det hör till de
där mänskliga svagheterna, opinioner och känsloskäl, gentemot vilka han själv
ställde sig på ganska höga hästar i sitt förra anförande.

När herr Gärde säger, att det är av mycket stor vikt, att hovrätten i Göteborg
får en stark organisation, accepterar jag gärna den satsen såsom sådan,
men jag bestrider, att skillnaden mellan en hovrätt i Göteborg med Värmlands
län och en sådan utan Värmlands län är densamma som skillnaden mellan en
stark organisation och en svag organisation. Vad är det Värmland tillför hovrätten
i Göteborg? Herr Björkman tror jag antydde det nyss. Örn Värmlands
län hänfördes till hovrätten i Göteborg, skulle det innebära, att den fick
ett par ledamöter till. Sannolikt skulle följden bliva, att hovrätten utöver två
fulla divisioner skulle få två extra ledamöter. Jag anser det icke utan vidare
vara till fördel för en hovrätt att på det sättet ha två och en halv division.
Snarare synes en hovrätt på två vanliga divisioner ur organisatorisk synpunkt
vara att föredraga framför en dylik hovrätt jämte två extra ledamöter. Jag
delar därför icke heller utan vidare den mening som herr Karl Johan Olsson
nyss uttryckte, nämligen att området för Göteborgshovrätten enligt utskottets
förslag skulle kunna anses för litet. Det föreslagna området synes vara bra
tillmätt, och skulle det området definitivt fastställas, tror jag inte att någon
olycka vore skedd.

Efter dessa repliker vill jag endast med tacksamhet acceptera justitieministerns
förklaring, att han är beredd att gå in till riksdagen med den återstående
hovrättsregleringsfrågan före processreformens upptagande till behandling.
Jag är av samma uppfattning som han, att vad som nu återstår att göra
före processreformens genomförande, bör göras på en gång. Riksdagen kommer
därför säkerligen att med tacksamhet taga del av hela planen för Sveriges
indelning i hovrättsområden, när propositionen örn hovrätten för nedre
Norrland framlägges. Detta utesluter icke, herr talman, att man, när väl processreformen
är genomförd, kan finna muntligheten i den nya ordningen kräva
ett ytterligare fortskridande på uppdelningen av den största hovrätten i mindre
områden, men det blir en senare fråga. De åtgärder, som hittills ha vidtagits
beträffande nya hovrätter, ha varit fullt motiverade redan under nu bestående
rättegångsordning. Första lagutskottet har understrukit detta i sitt uttalande,
och utskottet är säkerligen av den uppfattningen, att ytterligare ett
steg på den vägen är motiverat utan avvaktan på rättegångsreformen.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Lindström begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter
giveii varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 29,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. inrättande av en hovrätt för västra Sverige. (Forts.)

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta för ja-propositionen,
och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen, reste
sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid ånyo skedd föredragning av första lagutskottets utlåtande nr 30, i
anledning av väckta motioner örn ändrad lydelse av 7 § 2 mom. lagen om kyrkofond,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning av väckt
motion angående viss ändring av lagen örn tillsättning av prästerliga tjänster.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 244,
vilken behandlats av första lagutskottet, hade herr Hedlund i Östersund m. fl.
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till sådan ändring av lagen den 7 december 1934 örn tillsättning
av prästerliga tjänster, att bestämmelsen örn prästval utginge vid sådan
tillsättning av kyrkoherdetjänst, som avsåges i 41 § 4 mom.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av förevarande motion i skrivelse till
Kungl. Majit anhålla om utredning angående ändrade bestämmelser för s. k.
tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst samt örn framläggande av de förslag,
vartill utredningen kunde föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan, herrar Karl Emil Johanson,
Ewerlöf, Gärde, Lindqvist och Lindmark, vilka på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Johanson, Karl Emil: Herr talman! Frågan om tillsättandet av de
prästerliga tjänsterna är nog mera komplicerad än många andra, beroende på
att två olika, i vissa fall motsatta intressen därvid böra tillgodoses: dels församlingens
intresse och rätt att välja en präst, som passar för dess förhållanden,
dels ock skapande av möjligheter för prästerskapet att erhålla en mera
rättvis befordran.

I äldre tider, då pastoraten voro uppdelade i konsistoriella och regala, avgjordes
många befordringsfrågor genom att Kungl. Maj :t hade och ganska
ofta begagnade utnämningsrätten i de regala pastoraten. Man har hört talas
örn hur i mitten av 1800-talet dessa utnämningar skedde på ett sätt, som var
mindre tilltalande ur församlingarnas synpunkt. Det hände ofta, att gamla
läroverkslärare, när de närmade sig pensionsåldern, begagnade sin rätt att
hos Kungl. Majit söka extra till prästerliga befattningar. De blevo ofta utnämnda
till kyrkoherdar i, såsom man då kallade dem, de bästa pastoraten, där
de sedan sutto kvar och lyfte en hög lön ända till sin död. Man förstår, att
de på grund av sin tidigare verksamhet inte voro så särdeles väl insatta i församlingsarbetet,
och därtill kom, att såväl kropps- som själskrafter avtogo
med åren.

Denna Kungl. Majits utnämningsrätt kvarstod visserligen till år 1910, men
vi kunna säga, att efter sekelskiftet förekom mycket sällan, att Kungl. Majit

Äng. formerna
för
s. k. tredjegångetiUsättning
av kyrkoherdetjänst.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. formerna för s. k. tredjegång stillsättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)
utnämnde någon annan än den, som vid valet erhållit det högsta röstetalet.
Vid tiden för den allmänna rösträttens genombrott beaktades också församlingarnas
rösträtt och inflytande vid prästvalen. Genom 1910 års lag lades
valrätten enbart i församlingarnas hand, med undantag av de fall, då fjärde
provpredikant kallas, och vid besättande av domprostbefattningar. Detta är
väl också bäst överensstämmande såväl med de kyrkliga intressena som med
vår allmänna inställning till rösträtten och den enskildes därigenom tillförsäkrade
större inflytande. Men samtidigt uppstod en annan olägenhet. I och
nied att Kungl. Maj:ts utnämningsrätt nästan uteslöts, inträdde det förhållandet,
att många dugliga präster, som förtjänat bättre, fingo stanna som obefordrade
eller som komministrar. Det är alltid vanskligt att för sin framgång
vara beroende av folkgunsten, vilket nog också många förtjänta prästmän fått
erfara. Det Ilar varit orättvist emot dem personligen och till skada för prästrekryteringen,
då många för kallet lämpliga ynglingar ej vågade ge sig in på
en så osäker bana. För att få en rättelse härutinnan ha vi fått den s. k. tredjegångstillsättningen,
som antogs av riksdag och kyrkomöte år 1934.

Såsom framgår av utskottets utlåtande å sid. 2 framlades redan vid 1925
års kyrkomöte motioner örn att var tredje gång en kyrkoherdetjänst bleve ledig,
densamma efter ansökan skulle på förslag av domkapitlet men utan prov
och val tillsättas av Konungen, således samma sätt som nu förordas i motionen
och i utskottsmajoritetens förslag. Tanken på tredjegångstillsättning
utan föregående församlingsval avvisades emellertid, och de sakkunniga, som
utsetts för att utreda denna fråga, yttrade i sitt betänkande därom, att det
.skulle innebära ett icke oväsentligt brytande med den historiska utvecklingen
ä förevarande område, samt att den risken icke torde vara utesluten, att i sådana
fall, då en kyrkoherdetjänst skulle tillsättas utan att församlingen haft
tillfälle att genom val uttala sig i frågan, den utnämnande myndigheten komme
att fästa alltför stort avseende vid vederbörandes tjänstålder och formella
meriter, under det att andra kvalifikationer av måhända större betydelse med
hänsyn till (Ion ifrågavarande tjänstens behov, icke komme att vinna tillräckligt
beaktande.

I den kungl, proposition, som framlades till 1934 års riksdag, yttrade också
departementschefen: det vore nämligen alldeles givet, att vid utnämningsrättens
utövande stort avseende alltid måste fästas vid den anslutning, som
någon av de å förslaget uppförda kunde hava vunnit vid församlingsvalet.

1934 års första lagutskott hade en rätt avvikande inställning emot den, majoriteten
i årets lagutskott bär. Det yttrade nämligen, att utskottet hyst stor
tvekan, huruvida det kunde låta sig göra att i enlighet med departementschefens
förslag låta Konungen -— bortsett från de fall, då fjärde provpredikant
varit under omröstning -—- tillsätta kyrkoherdetjänst var tredje gång utan att
därigenom den rätt, som i flertalet församlingar av ålder tillkommit menigheten,
träddes för nära. Utskottet hade dock kommit till den uppfattningen,
att en lösning, som tillgodosåge de av utskottet anförda synpunkterna, syntes
närmast kunna vinnas i anknytning till den i propositionen föreslagna linjen
under förutsättning, att Konungen vid utövandet av den utnämningsrätt, som
skulle tillkomma honom, toge vederbörlig hänsyn till församlingarnas vilja.

Då ärendet sedan förekom vid 1934 års kyrkomöte, yttrade kyrkolagsutskottet
i sitt betänkande, att förslaget i fråga örn församlingarnas och prästerskapets
i vissa avseenden skiljaktiga intressen finge anses lyckligt avvägt,
varvid utskottet för församlingarnas del betonade, att dessa ju beträffande alla
tillsättningar av ordinarie präster bibehölles vid sin rätt att genom val tillkännagiva
sin mening örn vem som borde ifrågakomma till deras själasörjare.

Man frågar sig då: vad bär hänt, då man nu så snart härefter vill ändra

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Äng. formerna för s. k. tredjegång stillsättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)
denna lag? Motionens motivering kan sammanfattas i att då Kungl. Maj :t ej
följer valutslaget medför detta missmod och harm på grund av onödiga uppoffringar
av tid och kostnader ävensom att en häftig agitation för att få fram
höga röstetal uppriver församlingslivet, örn utnämningen går i strid mot församlingsvalet,
och att det därför är bättre att avstå från valen. Det var väl
ingen, som ej år 1934 förutsåg, att förhållanden skulle kunna uppkomma, som
medförde i motionen påpekade olägenheter, eller nu vill bestrida, att så har
skett, men i jämförelse med alla de fall, då valen varit till fördel, och alla de
fall, då de ej gjort någon skada, kan jag ej finna annat än att församlingslivet
skulle förlora avsevärt mer, örn man borttoge valen vid tredjegångstillsättningarna.

Vid såväl 1936 som 1938 års kyrkomöte förelågo motioner med samma syftemål
som den, vilken nu behandlas, men jag har ej kunnat finna, att de varit
dikterade av det verkliga intresset för församlingslivet. Motståndet mot tredjegångsvalen
kan i stort sett lokaliseras till Stockholm och norra Sverige, vilket
är förklarligt. Vad angår Stockholm med dess stora församlingar, är valet
en omfattande och dyrbar procedur, som man vill komma ifrån, och intresset
för vem som blir utsedd till kyrkoherde är inte så stort, där det finnes
flera präster i församlingen samt ej är så långt till grannkyrkorna. I Norrland
finnes det också i allmänhet stora församlingar, vartill komma de stora
avstånden, vilket medför, att prästvalet är ett stort företag. De stora avstånden
medföra också, att församlingsmedlemmarna i allmänhet ej hava så mycket
gemensamt med prästen som i södra och mellersta Sverige med dess små
församlingar och tätare bebyggelse. Frågan är nu, örn en verklig tillgång
för den större delen av landet skall offras för att befria dessa större församlingars
medlemmar från besvär, som det står var och en fritt att undandraga
sig. örn han vill.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet, har Kungl. Majit i mer än halva antalet
av tredjegångstillsättningarna utnämnt dem, som vid valet erhållit de
flesta rösterna, och då valet ej följts, har det i ett flertal fall varit under sådana
förhållanden, att hänsyn ej skäligen bort tagas till valresultatet, exempelvis
vid stor splittring m. m.

Vid behandlingen av motionerna örn borttagande av valen vid tredjegångslillsättningarna
vid senaste kyrkomöte var lekmannasidan i kyrkolagsutskottet
enhällig örn att tillstyrka valens bibehållande — endast två prästerliga ledamöter
reserverade sig med olika motiveringar — och kyrkomötet biföll utskottets
hemställan med 38 röster mot 19. vilket talar sitt tydliga språk om stämningen
bland Sveriges kyrkofolk i denna fråga. Det är ej heller uteslutet,
lill och med troligt, att Kungl. Majit i framtiden mer än nu skall kunna följa
församlingarnas val utan att det med tredjegångstillsättningen avsedda syftet
förbigås. Då 1934 års lag kom till stånd, fanns det ett stort antal präster,
sorn väntade på att deras befordran skulle regleras, men allt eftersom tiden
går, kommer denna balans så att säga att avverkas, varigenom Kungl. Majit
får större möjligheter att följa församlingarnas i val uttryckta önskan.

I sitt yttrande i denna fråga vid kyrkomötet framhöll departementschefen,
att det varit honom angeläget att under den första tiden rigoröst förverkliga
lagens mening och strilngt tillgodose syftet med lagen, syftet att söka bereda
befordran åt förtjänta prästmän. Då under påpekade förhållanden Kungl.
Maj :t behövt gå emot församlingarnas val i medeltal vid endast vart annat tillfälle.
synes det vara möjligt alt dessa »motgångar» i framtiden kunna något
minskas.

Med hänsyn till detta har ul skottsmajoriteten framkastat tanken, att Kungl.
Majits utnämningsrätt skulle kunna begränsas till ett mindre antal fall samti -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. formerna för s. k. tredje gång still sättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)
digt som valproceduren i dessa fall underlåtes. Jag tror dock ej att detta är
den bästa utvägen. Om valen få fortgå som hittills, har Kungl. Majit större
möjligheter att taga hänsyn till församlingarna, där valen grunda sig på verkligt
kyrkligt intresse, och rätta till missförhållandena på andra håll. Där det
varit stor splittring och församlingarna så att säga delat upp sig i två hälfter,
kan utnämningen av annan präst bidraga till att motsättningarna fortare
utjämnas. Och vid ett ringa valdeltagande synes det ej heller behöva verka
oroande, örn Kungl. Maj :t utser annan än den församlingen valt. Av en redogörelse,
som statsrådet Engberg lämnade vid förra kyrkomötet, framgår, att
av de 43 fall, som utnämnts i strid med valresultatet, var det ej mindre än 17,
där valdeltagandet varit under 10 procent av de röstberättigades antal. Genomsnittssiffran
för alla 43 fallen var 16.2 procent, däri inberäknat de så att
säga uppagiterade valen, där man genom ett livligt deltagande sökt binda
Kungl. Majit. Nu kan det visserligen sägas, att det ringa valdeltagandet berott
på att man trott, att Kungl. Majit ändå utnämnde en annan, men man ser
ofta exempel på mycket ringa intresse för prästvalen även då församlingarna
själva bestämma.

Till sist vill jag blott säga, att örn prästmännen vilja komma ifrån valen,
är detta förklarligt, men jag kan icke underlåta att uttala min förvåning över
att svenska folkets representanter i vår demokratiska tid vilja minska församlingsmedlemmarnas
inflytande på prästvalen mer än vad som behöves för
att vinna det för prästerskapets befordring avsedda syftet. Det nuvarande
systemet är relativt nytt, och det synes mig vara försiktigast att avvakta ännu
något års erfarenhet, innan man går till utredning örn ändring av detsamma,
varför jag, herr talman, yrkar bifall till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Tamm, Eiverlöf, Martin Svensson. Emil
Andersson, Karl Bodin, Gustaf Björkman och Caap.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 e. m.

Herr Brandt: Herr talman! Den siste ärade talaren förvånade sig över
att lekmännen kunde vilja frånhända sig någon av sina demokratiska rättigheter;
han förmenade nämligen, att det var en demokratisk förmån att rösta
även i de fall, som nu äro i fråga. Ja, det är så mycket, som bär namnet
demokrati. Det finns äkta demokrati och falsk demokrati, och jag har inte
alls några sympatier till övers för en demokrati, som till äventyrs går ut
över mycket förtjänta präster, som eljest hade kunnat komma i fråga vid
tillsättning av kyrkoherdetjänster.

Denna fråga har debatterats synnerligen ingående vid kyrkomötet, och
alla ledamöter av denna kammare känna utan varje tvivel väl till skälen för
och emot. Det är således icke någon anledning att för länge dröja vid dem.

Det måste glädja mig såsom nykomling i första lagutskottet, att lagutskottet
år 1939 kommit att intaga den ställning som skett, särskilt när jag vet, att
utskottet varit betydligt mera tveksamt beträffande denna fråga år 1934. Det
är således nu majoritet i första lagutskottet för att begära utredning örn,
huruvida man kan slippa ifrån valproceduren vid s. k. tredjegångstillsättningar.
Denna utskottets ståndpunkt beror väl, som jag nämnde nyss, därpå,
att man tycker att dessa val icke äro några särdeles demokratiska tillställningar
och att man gärna kan undvara dem, icke minst, skulle jag vilja säga,
just av demokratiska skäl, ty det är riktigt, som det sades av reservanterna
i kyrkolagsutskottet och som det också säges av utskottsmajoriteten i det

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Äng. formerna för s. k. tredjegång stillsättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)
förevarande utlåtandet, att det är fara värt, när församlingsmedlemmarna
marka, hurusom icke den blir utnämnd, som de röstat på, fastän denne erhållit
högsta röstetalet, att de förlora intresset för hela valsystemet även vid
ordinära val, då deras vota betyda mera än vid val vid tredjegångstillsättningar.

Det utan tvivel väsentligaste skälet såväl för motionären, herr Hedlund
i Östersund, som för majoriteten i första lagutskottet är, att det ter sig, örn
jag vågar använda ett så djärvt uttryck, nästan förargelseväckande för församlingsmedlemmarna,
när de finna, att det icke alls tages hänsyn till deras
genom valet uttalade uppfattning, och låt så vara, att man måste medgiva,
att de böra ha reda på motiven för att de i ett visst fall, nämligen vid tredjegångstillsättning,
icke ha samma möjlighet som vid vanliga prästval, är det
ändå så — vilket mycket riktigt påpekas av utskottet — att skillnaden mellan
de olika valen ej står fullt klar för den enskilde församlingsmedlemmen;
skillnaden ter sig hårfin mellan de olika valen, vare sig det gäller första,
andra eller tredje gångens val. Det uppstår därför vid sådana tillfällen missmod
och irritation och hela valsystemet råkar i misskredit. Jag skulle vilja
fråga den siste ärade talaren, örn han verkligen vill bestrida detta. Han lär
icke kunna göra det, men han kanske, med hänsyn till sin ståndpunkt, menar,
att det icke spelar så stor roll.

I reservationen finns det ett uttalande, som jag skulle vilja fastslå: »Tillräckliga
tillfällen att placera sådana prästmän, som tredjegångstillsättningsinstitutet
avsåg att bereda befordringsmöjligheter, synes Kungl. Maj:t hava
i de fall, då valdeltagandet varit allenast obetydligt eller stor splittring bland
de röstande förelegat.» Jag vet inte, örn jag vågar ifrågasätta, att reservanterna
spekulerat en smula i det faktum, att valdeltagandet kan bli ytterst
obetydligt, ty det måste det ju bli, när man finner, att Kungl. Majit utnämner
någon annan än den församlingen önskat välja. Här säger man ju, att
Kungl. Maj:t alltid har denna möjlighet, om valdeltagandet är ringa. Det
kan väl icke vara önskvärt, att man favoriserar en utveckling i den riktningen.

För mig personligen ställer sig saken så, att jag är särskilt angelägen örn
att få bort valproceduren vid tredjegångstillsättningen, därför att jag anser
— neli ehuru jag tillhör utskottsmajoriteten, står jag kanske ensam i utskottet
för denna tankegång, som jag således här kommer att framföra rent privat
och som icke finns uttalad i utskottsutlåtandet — att Kungl. Maj :t borde
lia absolut frihet vid ifrågavarande utnämningar, ty om folket vid valet uttalar
sig på visst sätt, blir detta uttalande en ledning för vederbörande, och
går man emot valet, åstadkommer man missnöje. Men örn icke något val förekommer,
är församlingen beredd att acceptera vem helst Kungl. Majit utser.
Det skulle kunna anföras många exempel ur vårt lands kyrkohistoria på att
just de män, som, utan att församlingen fått avgöra valet, av Kungl. Majit
tillsatts, blivit de mest uppskattade — man må sedan kalla det för ett demokratiskt
eller icke demokratiskt tillvägagångssätt.

Jag delar naturligtvis den uppfattningen, att det normalt, bör vara så, att
det är församlingen som väljer präst, men vi veta också, vilka trista tillställningar
prästvalen äro och hur de kunna uppjaga st funningen och lidelserna
inom en församling. Just därför kan det hända, att verkligt djupgående demokratiska
intressen bli bättre tillgodosedda, örn det någon gång även i våra
dagar inträffar, att Kungl. Maj :t utser någon annan än den församlingen
önskat. Alltnog, tar man bort valen, har ecklesiastikministern en absolut frihet
vid prästutnämningen. Denna frihet har han juridiskt sett även nu, och
vi lia ju för närvarande som bekant en ecklesiastikminister, som vågar an -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. formerna för s. k. tredjegångstillsättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)
vända den även med risk att väcka anstöt. Det vore emellertid en härlig
sak, om man kunde slippa ifrån att väcka någon som helst anstöt vid dessa
tillfällen.

Då jag här råkat så att säga tala å utskottets vägnar, eftersom dess ordförande
icke är inne i kammaren just nu, ber jag få betona, att det jag nu
senast sagt är ett uttryck för min egen personliga uppfattning. Inom utskottet
har emellertid majoriteten enats örn ett bestämt utalande, att de nuvarande
förhållandena äro otillfredsställande och att man verkligen bör söka få en
ändring till stånd. Utskottet vänder sig emot den tankegång, som kommit
till uttryck i reservationen, att man finner det »försiktigast att avvakta ännu
en tids erfarenhet av tillämpningen av reglerna örn tredjegångstillsättningar»,
och uttalar i stället., att man icke vinner någonting på att draga ut på tiden
med denna ändring. Jag menar, att skälen för och emot äro så kända och
så debatterade, att örn man överhuvud taget bör vidtaga någon ändring, bör
man hellre göra det i dag än längre fram, eftersom missnöjet faktiskt växer
undan för undan. Det är ofrånkomligt, att så länge Kungl. Majit begagnar
denna utväg, kommer Kungl. Majit att såra en del församlingsbor, och det
är därför önskvärt, att denna ändring, om den skall göras, sker snart.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets hemställan.

Friherre Lagerfelt: Herr talman! Då jag varit ledamot av kyrkomötet

såväl under de år, då den nuvarande prästvallagen utarbetades och blev av
kyrkomötet antagen, som vid senaste kyrkomötet, när fråga förelåg örn borttagandet
av valproceduren vid tredjegångstillsättningar, ber jag att få säga
några ord.

Jag har vid alla dessa tillfällen varit anhängare av tillblivelsen av den nuvarande
prästvallagen, och jag röstade vid senaste kyrkomötet även för bibehållande
av valet. Jag motiverade denna min ställning, sedan lagen nu
varit i kraft några år, med att lagen fungerar väl. Jag kan icke förneka,
att det en och annan gång har uppstått litet missnöje vid någon utnämning i
enlighet med denna lag, men jag tror, att man fäster alldeles för stort avseende
därvid.

Jag vill också omnämna en sak, som förekommer i utskottets utlåtande,
där det talas örn att församlingsmedlemmarna inte kunna sätta sig in i det
förhållandet, att valproceduren i fråga om tredjegångstillsättningar endast är
av petitionär och icke av avgörande natur. Detta uttalande förvånar mig
mycket. Jag tycker, att församlingarna ha mycket väl reda på att de vid
det ena valtillfället verkligen skola välja präst, medan de vid ett annat tillfälle
endast kunna anhålla att få den de vilja ha och att det ju sedan är
Konungens rätt att utnämna.

För närvarande lia vi i Linköpings stift två pastorat under tillsättning, varvid
i båda fallen tredjegångstillsättningsinstitutet skall tillämpas. Min uppfattning
såsom boende i en grannförsamling och även såsom medlem av vederbörande
domkapitel är den, att pastoratsborna ha fullkomligt klart för sig
vad det gäller. Det torde därför icke alls vara något överraskande för dem,
att detta val är av petitionär natur.

Då valmetoden enligt min mening fungerar bra och då den ännu icke
tillämpats under längre tid än omkring fyra år, anser jag, att den ännu icke
bör underkastas någon ytterligare omgestaltning, varför jag, herr talman,
ber att få förorda reservanternas hemställan.

Herr Magnusson, Theodor: Herr talman! Det är naturligtvis en mycket
vägande argumentering, örn man ur demokratisk synpunkt vänder sig emot

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 81.

Äng. formerna för s. k. tredje gångs tillsättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)
förslaget att avskaffa de prästval, som det här är fråga om. Jag kan för
min del emellertid icke finna, att det är något demokratiskt intresse att bibehålla
den nuvarande ordningen.

All erfarenhet visar hän på, att det genomsnittligt över hela landet finns
ett mycket ringa intresse för prästvalen. Jag läste just i en tidning häromdagen
örn ett prästval i Värmland, där icke mer än 2.2 % av församlingsborna
hade deltagit i valet. Det har blivit kutym, att det är klickar, som deltaga
i dessa val, och jag vill till och med gå så långt, att jag skulle i viss utsträckning
vilja göra gällande, att det är personliga vänner, släktingar och anhöriga
till de sökande prästerna, som främst äro i farten vid dessa tillfällen.
Det förefaller, som örn släktingar till vederbörande präster nära nog göra en liten
kapitalinvestering för att hjälpa vederbörande att få en god och indräktig
syssla. Den stora delen av församlingsborna står tämligen likgiltig vid sidan
örn det hela, och just under denna ordning blir det dessa klickar som
kunna göra sig gällande.

Det har också visat sig, att det brukar gå ganska otrevligt till vid prästvalen.
Jag tror inte, att man i allmänhet gjort motsvarande erfarenheter, när
det gäller val till stadsfullmäktige och till riksdagen som när det gäller val
av präster. Man skulle kunna säga, att de knappast äro tillställningar för
konfirmander. Härförleden förekom ett prästval i en mellansvensk stad, därvid
anonyma brev spelade en mycket stor roll, och jag har för min del fått
det intrycket, att det mindre gäller för vederbörande att framhålla sin
egen förträfflighet än fastmera att utmåla de medsökandes uselhet. Sådant
gör, att valet i och för sig har kommit att få en ganska neddragande innebörd.

Vad beträffar själva valet ur formell synpunkt, är det otvivelaktigt så att
folk blir mycket besvikna -— åtminstone de klickar, som gå åstad och rösta
— när Kungl. Maj :t utser en annan än den, som de flesta röstat på. Man
har svart att första, att det vid ett tredjegångsval är fråga örn en rådgivande
omröstning, och därför tycker man, att när folk går och väljer, skall väl den
demokratiska ordningen bjuda, att den som får högsta röstetalet också skall
bli utsedd.

Det är ju så, att dessa tredjegångstillsättningar lia tillkommit just för att
bereda sådana präster, som icke lia så lätt att komma i fråga, möjlighet att
bli valda i det att.Kungl. Maj:t har full frihet att utse den som Kungl. Majit
anser bör komma i fråga. Under dessa omständigheter vore det otvivelaktigt
bäst, örn Kungl. Majit utan denna omgång — det kunde ju också tänkas någon
rådgivande institution på något annat sätt — alltså direkt kunde få utse
den, som Kungl. Majit anser bör ha tjänsten. Då slipper man förarga församlingsborna,
och man gör otvivelaktigt också den som blir vald en tjänst.
Man kan ju förstå, att örn några prästmän lia tävlat örn en anställning och
en av dessa, som kanske bara samlat en minoritet av de i valet deltagande,
blir utnämnd av Kungl. Majit, så mottages denne med misstroende och misshag
av församlingsborna. Det skulle kunna anföras åtskilliga exempel på
detta, och det gjorde speciellt motionären herr Hedlund i första lagutskottet,
där han kunde hänvisa till många exempel på hur dystert och motbjudande
det kan vara för en prästman att komma till en församling, där kanske församlingsborna
uppagiterats emot honom i förväg. Örn en sådan agitation icke
kommer till stånd, kommer det heller inte att föreligga en sådan personlig
aversion emot den valde, som det nu ofta kan göra. Jag har sett prästval på
nära håll — särskilt i Göteborg - och jag får säga, afl det undan för undan
hos mig bär vuxit fram en fast och bestämd övertygelse, att dessa prästval
göra mera skada för kyrkan än nytta.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Ang. formerna för s. k. tredjegång stillsättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)

Med hänsyn till detta, herr talman, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Gustavson, Jolin: Herr talman! När det icke har gått mer än fem

år, sedan denna reform genomfördes och det icke hittills torde lia visat sig
uppkomma sådana olägenheter av systemet med tredjegångstillsättningar, att
vi ha anledning att gå in för ett slopande av valen vid dessa, kommer jag att
yrka bifall till reservationen.

Den tabell, som återfinnes på sid. 4 i utskottets utlåtande, talar sitt tydliga
språk örn att valen, alltså röstningarna på präster vid tredjegångstillsättning
av kyrkoherdetjänster, icke ha varit utan sin betydelse; i det stora flertalet fall
har regeringen nämligen följt de väljandes önskemål.

Jag kan icke finna det argument bärande, som herr Brandt här framhöll.
Han kallar detta för en falsk demokrati, och han säger att man närmast kan
betrakta det såsom förargelseväckande, att folk skall gå och rösta på präster,
när man på förhand vet, att rösterna icke ha någon betydelse för. valets utgång.
Men sedan sade herr Brandt, att han för sin personliga del ville få bort
dessa val främst av den anledningen, att regeringen bör ha sin fulla frihet i
detta fall. Jag tycker verkligen, att hans ena argument slår ihjäl det andra.
Örn herr Brandt menar, att regeringen icke hittills har haft denna frihet men
har tagit vissa hänsyn till de väljandes önskemål •— och det kan han ju lia rätt
i att regeringen har gjort -— anser jag den omständigheten, att det vid flertalet
tredjegångstillsättningar har gått enligt de röstandes vilja, icke vara ett
skäl för att nu taga bort dessa val.

Enligt min mening är det fullt demokratiskt, att väljarna skola få säga sin
mening. Att det kan hända, att det blivit så ringa valdeltagande som 2 ä 3 %.
såsom några gånger inträffat, är icke något att göra åt. Valdeltagandet är
ju olika i olika delar av landet.

Herr Magnusson talade även örn vissa erfarenheter, som han hade gjort, örn
hur det går till vid val, i synnerhet vid prästval, nämligen att släktingar och
goda vänner till de sökande ibland även med penningtillskott påverkade agitationen
i en viss riktning, och jag måste ge herr Magnusson fullkomligt rätt
i att sådana mindre sympatiska och ibland ganska beklämmande och nedslående
företeelser inträffat. Men herr Magnusson vill väl icke göra gällande,
att sådana mindre tilltalande agitationsmetoder endast praktiserats, när det
gäller val vid tredjegångstillsättning, utan de förekomma väl även vid val och
valagitation i allmänhet. Örn herr Magnusson skall vara konsekvent, bör han
enligt detta resonemang yrka avskaffande av alla prästval. Jag tror således
icke. att detta hans argument är värt någonting i detta sammanhang.

Jag skall icke uppehålla tiden längre utan skall med dessa ord. herr talman,
be att få instämma i det sekande som framställts örn bifall till reservationen.

Herr Schlyter: Herr talman! Den siste ärade talaren påpekade, att

Kungl. Maj :t vid över hälften av tredjegångstillsättningarna utnämnt den av
församlingen valde, och talaren åberopade detta såsom ett skäl för att man
icke skulle skrida till inskränkning av församlingarnas valrätt. Jag vill då
fästa uppmärksamheten på att första lagutskottet i slutet av sitt utlåtande uttryckligen
har pekat på detta förhållande — det jag nu citerade från den siste
ärade talaren står nämligen angivet mellan två tankstreck på tredje och fjärde
raden från slutet av utskottets motivering -—• men detta ger utskottet anledning
till att påpeka, att det bör tagas under övervägande, huruvida icke

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. formerna för s. k. tredjegång stillsättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)
Kungl. Maj :ts tillsättningsrätt skulle kunna begränsas till ett mindre antal fall
än nu är stadgat samtidigt som valproceduren i dessa fall underlåtes.

Det förefaller mig såsom i hög grad lekman på detta område, att en sådan
anordning skulle kunna ganska väl motsvara de verkliga förhållandena och
tillgodose både dem som sätta ett värde på att valen såsom regel alltjämt äga
rum och önskemålet att Kungl. Maj :t i ett mera begränsat antal fall får utöva
sin utnämningsrätt oberoende av val. Det förefaller mig också, som örn det
mot församlingarna vore renhårigast att gå fram på det sätt, som utskottet
här har antytt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sjödahl: Herr talman! dag skall be att få ansluta mig till reservanternas
hemställan. Jag gör detta därför, att jag icke kan finna annat än att
vad utskottet här har anfört såsom skäl för sitt yrkande knappast kan betraktas
såsom bärande. När det av utskottet anförda första skälet är det, att
det nu allmänt skulle medgivas, att vissa mindre önskvärda följder av bestämmelsen
örn val vid tredjegångstillsättning framträtt, vill jag bara framhålla,
att såväl debatten här i dag som de debatter, som tidigare förevarit på olika
håll. dels i kyrkomötet och dels i pressen, icke alls vittna örn något sådant allmänt
medgivande. Det skulle väl också, tycker jag, vara rätt besynnerligt,
ifall denna lagstiftning, som icke har varit tillämpad under mer än några år
och i ett relativt litet antal fall, redan skulle ha visat sådana konsekvenser,
att det allmänt skulle medgivas, att vad som vid dess antagande anfördes för
densamma var galet. Jag vill, herr talman, bestrida detta allmänna uttalande.

Jag vill tillika vittna örn att den erfarenhet, jag fått under några år jag
tillhört ett domkapitel här i landet, tvärtom blivit den, att denna bestämmelse
verkat synnerligen väl. Den har medfört dels ett hänsynstagande till de väljande,
då dessa mera bestämt lia uttalat sin mening, och dels — i en del fall,
då denna mening icke varit klart uttalad — att man kunnat befordra eljest obefordrade
präster.

Det andra motivet för utskottets ställningstagande är det, att hela denna valprocedur
skulle lia blivit en formalitet. Men redan den statistik över valen,
som förefinnes och som visar att Kungl. Maj :t i minst hälften av antalet fall
följt valutslaget, vittnar väl örn att valet icke blivit någon formalitet.

Till slut förmenar även utskottet, att man skulle riskera, att hela valsystemet
kunde råka i misskredit. Jag tror att det kan vara dåligt valdeltagande
på sina håll, där man inte har något vidare intresse för prästval, men samma
ringa deltagande förefinnes då vare sig det är fråga örn tredjegångsval eller
något av de andra valen, och att tredjegångsvalen i och för sig skulle
kunna åstadkomma, att det hela skulle råka i misskredit, det är ju en möjlighet,
men det är sannerligen icke något som är omvittnat för närvarande.
Därtill har förfarandet prövats alltför kort tid. Jag måste härvidlag döma
även efter de erfarenheter jag själv gjort, och jag har kommit till den slutsatsen,
att det system, som infördes år 1934, ännu icke blivit prövat tillräckligt
för att kunna utdömas. Mina speciella erfarenheter från ett visst domkapitel
visa i stället, att dessa bestämmelser varit nyttiga och kunnat tillämpas
på ett förnuftigt sätt.

Jag finner det således icke nu, herr talman, föreligga skäl för att göra någon
ändring i det existerande systemet, och jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen.

I herr Sjödahls yttrande instämde herr Andersson, Elof, och herr Friggeråker.

Första hammeer ens protokoll 1989. Nr 81.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Ang. rätten
till hummerfiske
i Bohuslän.

Äng. formerna för s. k. tredje gång still sättning av kyrkoherdetjänst. (Forts.)

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen av kammarens förhandlingar,
enligt de under överläggningen förekomna yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det under behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare därpå, att kammaren skulle med avslag å utskottets hemställan
bifalla den av herr Karl Emil Johanson in. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Schlyter begärde votering, i anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som avslår vad första lagutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 31 och
bifaller den av herr Karl Emil Johanson m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen på det sätt, att efter särskilda uppmaningar
av herr förste vice talmannen först de ledamöter, som ville rösta för
ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser; och befanns därvid, att flertalet röstade för
-ja-propositionen.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 58, i anledning av väckta
motioner angående rätten till fiske efter hummer i vissa delar av Bohuslän.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:178 av herr Nilsson, Theodor, m. fl. och II: 260 av herr
Johansson i Öckerö m. fl., hade hemställts, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville vidtaga sådana åtgärder, att hummerfisket
gjordes helt fritt inom Vette, Tanums och Kville härader.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna 1:178 och 11:260 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr Nilsson, Theodor: Herr talman! För att det högt aktade jordbruksutskottet
vid behandlingen av de här ifrågavarande motionerna låtit sig angeläget
vara att inhämta yttranden från samtliga de myndigheter och föreningssammanslutningar,
som ha sakkännedom på dithörande områden, uttalar jag
ett tacksamt erkännande. Då jag inte kommer att ställa något mot utskottet
gående yrkande, skall jag inte gå in på något bemötande av vad som i här
föreliggande betänkande förekommer.

I sin motivering för avslag på motionerna framhåller utskottet bland annat,
att det förslag i ämnet, som framlagts av 1935 års fiskeriutredning, ännu icke
blivit slutprövat av Kungl. Maj :t. Som kammarens ledamöter väl känna till,
har 1935 års fiskeriutredning föreslagit, att hummerfisket skall göras helt
fritt i Vette, Tanums och Kville härader. Då det är därom motionerna handla,
har jag begärt ordet, herr talman, för att uttala den varma förhoppningen, att
detta fiskeriutredningens förslag måtte bliva beaktat av Kungl. Maj:t. Jag

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. rätten till hummerfiske i Bohuslän. (Forts.)
gör detta så mycket hellre, som fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt mycket
kraftigt ansluter sig till 1935 års fiskeriutrednings förslag att helt frigiva
hummerfisket å förenämnda område. Den sistnämnda myndighetspersonen är
ju dock den, som av Kungl. Maj :t tillsatts för att helt ägna sig åt till fiskerinäringen
hörande spörsmål, och det är givet att han sålunda under ansvar,
med aktgivande på att icke andra rättsintressen åsidosättas, tager ställning
till sådana spörsmål, varom det här är fråga.

I det yttrande, som fiskeriintendenten avgivit till utskottet, anför han bl. a.,
att frågan örn hummerfiskets frigivning för den del av länet det här gäller är
av mycket stor vikt, och han fortsätter: »Det är därför synnerligen angeläget,
att frågan snarast löses i enlighet med 1935 års fiskeriutrednings förslag.»

Herr talman! Med understrykande just av detta fiskeriintendentens yttrande
är det vi motionärer med tillförsikt emotse Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande
till denna för yrkesfisket inom de orter, som härav beröras, så viktiga
fråga. Jag har icke något yrkande att framställa.

Häri instämde herr Andersson, Emil, och herr Andersson, Karl.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 59, i anledning av väckt motion angående kronoskogvaktareboställena å
häradsallmänningar ;

nr 60, i anledning av väckta motioner angående vissa ändringar av 36 § i
1934 års lag örn allmänna vägar; samt

nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående försäljning av kronoegendomen
Sundbyholm nr 2 i Sundby socken av Södermanlands län.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 62, i anledning av väckt
motion angående förhindrande av spekulation i jord och skog m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,
nr 167, av herrar Ericsson i Sörsjön och Pettersson i Dahl, hade hemställts,
att riksdagen ville besluta att hos Kungl. Majit hemställa om utredning för
att förhindra spekulation i jord och skog samt främjande av jordens bevarande
i den jordbrukande befolkningens händer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 167 icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar Alfred Andersson, Ericsson i Sörsjön
och Pettersson i Dahl, vilka yrkat bifall till motionen II: 167.

Herr Andersson, Alfred: Herr talman! Till detta utskottsutlåtande har

anmälts en reservation, och bland undertecknarna av densamma återfinnes även
mitt namn. Jag måste visserligen säga, att jag inte känner så värst mycket
till av vad motionärerna påpekat i sin motion, men jag har den uppfattningen,
att motionärerna i alla fall måste ha något skäl för sina påståenden i fråga
om spekulationen i jord och skog. Det har ju i utskottet påpekats sådana fall
från Dalarna och från Halland, och det var på grund därav, jag anslöt mig till

Örn förhindrande
av jordspekulation

m. m.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Örn förhindrande av jordspekulation m. m. (Forts.)
motionärernas anhållan om en utredning av hithörande spörsmål. Men en särskild
anledning till mitt ställningstagande har varit, att en eventuell utredning
skulle kunna utsträckas något längre än vad motionärerna peka på, och
jag anslöt mig till reservationen även för att här i kammaren bli i tillfälle att
framhålla några sådana synpunkter.

Det är ingen hemlighet, att många lantbrukare förvärva sina egendomar alltför
dyrt. Det har mången gång visat sig, att det varit ytterst svårt. för dem
att klara, sig på sitt jordbruk, just emedan de betalat alltför mycket vid dettas
förvärvande. Därför menar jag, att en eventuell utredning skulle kunna taga
sikte på det förhållande, som jag nu påpekar. Vad jag närmast syftar på är,
att de~t här föreligger ett verkligt behov av att något rådgivande organ tillskapas.
Jag hade tänkt mig, att örn det t. ex. funnes rådgivande nämnder här
och var ute i orterna, en i varje kommun eller eventuellt för större räjonger,
kunde dessa stå till tjänst med upplysningar, då det gällde försäljning eller
köp av vissa egendomar. Det skulle som sagt vara värdefullt, örn vederbörande
på så sätt skulle kunna få råd om vad den eller den egendomen.kunde vara
värd, icke minst örn de kunde få den upplysningen t. ex. att en viss egendom
kan förränta det och det priset men att den som betalar mera, får räkna med
förlust. Jag skulle här kunna draga upp en del exempel, som klart belysa,
hur människor blivit lurade i detta fall.

När en egendom nu skall säljas, anlitar man i regel en egendomsmäklare.
Dessa egendomsmäklare ligga ingalunda på latsidan, då de fått i uppdrag att
sälja en egendom. De ha nämligen sitt arvode beräknat efter viss procent på
köpeskillingen och äro därför synnerligen angelägna att få fram en så. hög
köpeskilling som möjligt. Har en egendomsmäklare en gång fått^fatt i ett
offer, släpper han det icke gärna. Spekulanten besöke.s mångå gånger, och
slutligen kommer en uppgörelse till stånd. Jag har varit i tillfälle att fråga
en del av dessa människor, som jag före köpet varit i tillfälle att varna ^för att
betala för mycket, vad de tycka örn det nya förvärvet. Icke sällan får man
det svaret: »Jag är lurad; jag har köpt egendomen för dyrt.» Det har kunnat
gälla lantarbetare, som efter att ha arbetat i andras lantbruk under 15, .20,
25 år ansett sig vara framme vid sina drömmars mål att kunna få ett eget litet
lantbruk. Ofta har det berott på att de saknat en av de nödvändigaste förutsättningarna
för att lyckas, nämligen tillräcklig omdömesförmåga i detta hänseende.

Ett annat exempel gäller en egendom på 120 tunnland, som utbjöds till arrende.
Ingen i orten var spekulant på denna egendom, ty man kände till den,
men den hade lämnats i händerna på mäklare, och så kom det en man långt
bort ifrån, från Kristianstads län, som fastnade för egendomen. Det var nämligen
utlovat, att jorden var stenfri och väl dränerad. Arrendatorn, inrättade
sig efter detta och anskaffade motorredskap, som han^ skulle sköta jordbruket
med. Han blev emellertid synnerligen besviken, när våren kom och han skulle
sätta redskapen i jorden, ty jorden var rikligt stenbemängd. Det blev process;
arrendatorn ansåg sig nämligen lurad och stämde godsägaren.. Det blev ny Besiktning
och värdering, och det utmynnade i att domstolen tillerkände honom
ett belopp av något över 1,000 kronor. . .

Exempel sådana som detta och många andra tala enligt mm mening tydligt
och klart för att det skulle vara av synnerligen stort värde, örn det funnes
tillgång till erfaret folk här och var ute i bygderna, som kunde stå till tjänst
med sin sakkunskap och säga precis vad en egendom kunde vara värd, när det
gällde såväl köp som utarrendering. ,

»Tåg har velat framhålla detta redan nu, eftersom det ju kan tänkas, att det
i samband med behandlingen av en annan fråga, som vi komma fram till se -

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Chri förhindrande av jordspekulation m. m. (Forts.)
nare under denna riksdag, nämligen egnahemsf rågan, kan finnas möjlighet
att få till stånd en sådan rådgivande institution, som jag nu talat örn.

Herr talman! Jag ber att med dessa ord få yrka bifall till motionen.

Herr Sundberg: Herr talman! Jag ber att få deklarera som min uppfattning,
att det ligger någonting i vad herr Andersson i denna fråga framfört.
Han bar emellertid kanske väl ensidigt betraktat problemet. Det finns många
jordbrukare som uppträda inte bara som köpare utan även såsom säljare, och
även denna kategori kunde kanske ha behov av råd från ett uti orterna befintligt
opartiskt och sakkunnigt organ.

Vad jag emellertid i detta sammanhang är angelägen att understryka är,
att skogsvårdsstyrelserna i respektive län på intet sätt böra bli inblandade i
handläggningen av en fråga sådan som denna i vad den berör skogsvärderingar
eller dylikt. De böra vara helt fristående, när det gäller en angelägenhet av
denna privatekonomiska art.

Herr Sederholm: Jag vill inte närmare gå in på de skäl, som motionären
här anfört för bifall till sin motion, i synnerhet som herr Andersson själv
egentligen icke har gått in på dessa skäl utan har förordat en rådgivande verksamhet
vid fastigheters förvärv, både när det gäller skogsfastigheter och andra
fastigheter. Jag har inte någonting emot att en utredning härom kan komma
till stånd.

Jag kan väl tänka mig, att det kan ske genom statsåtgärder, men jag tror,
att det vore lika bra, örn det skedde genom de organisationer, som finnas för
olika kategorier av köpare. Skogsägareföreningen eller andra föreningar kunna
ju organisera någonting sådant. Emellertid har jag ingenting emot att en
sådan anordning vidtages, men det ligger utanför ramen för denna motion.

För övrigt ber jag att få hänvisa till vad utskottet anfört emot ett bifall
till motionen. Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning gjordes i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra propositionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 63, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning av kronoegendomen
Ågård nr 1 i Skrea socken av Hallands län jämte i ämnet väckt motion, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 64, i anledning av väckta
motioner angående omläggning av kronoparkerna till länsallmänningar under
länsstyrelsernas administration m. m.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 103 av herr Svensson, Nils, och II: 174 av herr Lövgren,
hade hemställts,

dels att riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit ville anhålla örn en utredning
rörande möjligheterna att förstärka länens folkförsörjning genom en omläggning
av kronoparkerna till länsallmänningar, som direkt eller indirekt
ställdes under länsstyrelsernas administration;

Örn Kronoparkernas

omläggning
till länsallmänningar

m. m.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Örn kronoparkernas omläggning till länsallmänningar m. m. (Forts.)

dels ock att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om en
skyndsam utredning rörande möjligheterna att förbehålla avkastningen från
Norrbottens läns skogar åt detta läns egen industri.

Utsko(tet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:103 och II: 174 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr Svensson, Nils: Herr talman! Jag skall försöka att fatta mig kort.

Jag skall erkänna, att jag hade mina dubier vid motionens framläggande
beträffande möjligheterna för densamma att få ett gynnsamt mottagande, i
första hand av utskottet och sedermera av kamrarna. Men å andra sidan får
jag också erkänna, att jag blev åtskilligt fundersam över hur det kan gå till,
då utskottet enhälligt kom med sitt avstyrkande, trots dé kraftiga tillstyrkanden
i motionens syfte, som de båda länsstyrelserna i Västerbotten och Norrbotten
ha avgivit till utskottet. Likaså kan man påstå, att skogsvårdsstyrelsens
i Norrbottens län uttalande är avgjort till förmån för motionen och att
styrelsen önskar en utredning i motionens syfte. Jag kan inte gärna förstå
saken på annat sätt än att utskottet inte kunnat sätta sig in i, hur brännande
problemet i verkligheten är för den befolkning där uppe, som har sin utkomst
av skogsnäringen. Just den omständigheten ha också länsstyrelserna mycket
hårt tryckt på, och jag skall taga mig friheten att läsa upp några satser i deras
utlåtanden beträffande denna sak.

Länsstyrelsen i Västerbottens län säger bl. a. på följande sätt: »Länssty relsen

vill såsom sin mening framhålla, att statsmakterna nödgas i större utsträckning
än hittills icke blott intressera sig för de frågor, som här berörts,
utan även vidtaga sådana åtgärder, som äro ägnade att bereda befolkningen
möjligheter till utkomst.

Såsom framgår av det anförda kan länsstyrelsen icke finna förvaltningen
av statens skogar i denna del av landet ändamålsenlig. Det är för folkförsörjningens
skull en tvingande nödvändighet att länets befolkning får en avsevärt
större del av sin utkomst ur skogarna, än nu tyvärr är fallet. Länsstyrelsen
finner det naturligt att stora svårigheter måste möta att centralt
sköta 3A-delar av statens skogsmarker, då dessa väldiga marker äro belägna
på ett avstånd av 80—150 mil från förvaltningsorten. Domänstyrelsen torde
själv ha insett, svårigheterna eftersom det för ej länge sedan planerades att
förflytta samtliga Överjägmästare till Stockholm. Det förelåg uppenbarligen
behov av att på något sätt komma i närmare kontakt med orterna, även örn
detta sätt ej synes hava varit det lämpligaste.»

Vidare^ säger den i slutet av sitt yttrande: »Då en allsidig utredning av

denna fråga vore av synnerligt intresse, vill länsstyrelsen tillstyrka att utskottet
måtte hos riksdagen förorda en skrivelse till Kungl. Majit i sådant
syfte.»

Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar följande: »De praktiska vägarna för
tillgodoseende av motionärernas av länsstyrelsen livligt vitsordade önskemål
lärer det bliva en eventuell utrednings uppgift att anvisa, och får länsstyrelsen
sålunda livligt, tillstyrka att frågan göres till föremål för skyndsam utredning.
Att därvid — som skogsvårdsstyrelsen i sitt härjämte närslutna utlåtande
föreslagit -— ställa en omtaxering av länets skogar såsom en förutsättning
för bedömandet av motionärernas önskemål, finner länsstyrelsen opåkallat.
Tvärtom talar starkt den omständigheten, att man redan nu vet, att
Norrbottens skogar blivit för hårt avverkade, för att snara åtgärder i berörda
frågor vidtagas utan att tid spilles på att avvakta en ny skogstaxering, som
icke kan bliva annat än en bekräftelse på förut kända förhållanden.»

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Örn k ronop ar k e rna s omläggning till länsallmänningar m. m. (Forts.)

Även skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens län uttalar sig i ungefär samma
riktning.

Det är endast domänstyrelsen, som tar bestämt avstånd från motionen. Detta
kunde man ju förstå, och det hade man inte behövt fråga domänstyrelsen
om. Den vill naturligtvis inte avhända sig något av sin makt och myndighet
över sina domäner.

Frågan örn tryggandet av skogsbygdsbefolkningens försörjningsmöjligheter
börjar nu bli synnerligen brännande. Svårigheterna lia varit kännbara rätt
länge, åtminstone ett tiotal år, men man har hittills nödtorftigt kunnat reda sig
med att placera folk på de många och stora vägbyggen, som lia pågått uppe i
bygderna. Dessa vägbyggen kunna emellertid inte pågå i oändlighet. Snart
har varje by sin väg, och de stora stråken bli väl också färdiga ungefär samtidigt.
Vad skola sedan de arma människorna taga sig till? Det finns inte
så stora försörjningsmöjligheter där uppe, att varje arbetsför man kan få arbete
och förtjänst. Då befolkningstillväxten är stor och utsinandet av försörjningsmöjligheterna
pågår i raskt tempo, så förstår man, att krisen tillspetsas.
Ja, läget kan bli så svårt, att ordet »kris» är för svagt för att beteckna
det tillstånd, som man här måste befara.

Detta är ett problem, örn vilket man icke är berättigad tro, att det skall
kunna lösas genom något slags självläkningsprocess. Det är åtminstone min
fasta övertygelse, att statsmakterna inte komma undan med att skjuta det
ifrån sig, utan förr eller senare måste de ta itu med det. Och då är det bättre
att göra det förr än senare, innan ännu några stora skadeverkningar hunnit
uppstå. Redan nu äro i alla fall förhållandena så svåra, att de måste påkalla
särskild uppmärksamhet. Drivningarna och flottningarna göras numera färdiga
på så kort tid, att det blir fråga om en obetydlighet i jämförelse med vad
förut varit fallet. Under mellantiden, som omfattar de flesta av årets tolv
månader, få männen gå arbetslösa i flera hundratal. Jag hörde för några dagar
sedan, att en av Norrbottens mindre kommuner hade omkring 500 arbetslösa
för närvarande. Då voro drivningarna slutförda. Örn några veckor få
de visserligen arbete vid flottningarna, men sedan stå de utan arbete igen.
Detta kan inte pågå i längden. Det måste göras någonting åt det, och min
medmotionär och jag ha ansett, att man skulle finna en bra uppslagsända genom
att ta itu med problemet på det sätt, som vi ha föreslagit i motionen. Det
är tyvärr inte utskottets uppfattning. Hur utskottet tänker sig att problemet
skall lösas, framgår egentligen inte alls. Det hänvisar yisserligen till 1936
års skogsutredning, oell det hänvisar också till domänstyrelsens uttalande angående
en utredning, som verkställes angående cellulosaindustrien i Norrbotten.
Vad 1936 års skogsutredning angår, betvivlar jag för min del mycket
starkt, att den kominer att syssla något nämnvärt med det problem, som bär
föreligger. Dess direktiv och dess arbete äro knappast av sådan art, att den
kan ge sig in på denna specialfråga — ty försörjningsproblemet för skogsbygdens
befolkning är en specialfråga för övre Norrland. Och den omständigheten,
att en utredning är förordad av domänstyrelsen angående cellulosaindustrien
i Norrbotten, talar enligt min uppfattning för ett tillstyrkande från
utskottets sida av den utredning, varom vi motionera. Då skulle dessa två
saker ha kunnat sammanslås.

Herr talman! Jag hade tänkt att här framställa ett yrkande i enlighet med
formuleringen i det maskinskrivna förslag, som blivit utdelat på kammarledamöternas
pulpeter. Det lär emellertid inte gå att få ett sådant yrkande ställt
under proposition, och jag skall därför i stället kort och gott be att få yrka
bifall till motionen.

I detta anförande instämde herrar Asplund och Svedberg.

Nr 31.

Onsdagen, den 17 maj 1939.

Om kronoparkernas omläggning till länsallmänningar m. m. (Forts.)

Herr Gabrielsson: .lag har såsom representant för Norrbottens och Västerbottens
län varit med om att i jordbruksutskottet avstyrka den föreliggande
motionen, och jag vill hänvisa till vad utskottet har sagt om att frågan är under
utredning.

Det maskinskrivna förslag till yrkande, som utdelats till kammarledamöterna,
innehåller någonting helt annat än motionerna. Motionärerna föreslå nämligen,
att statens skogar i Norrbottens län, eventuellt också Västerbottens län,
skola göras till länsallmänningar och ställas under länsstyrelsens förvaltning.
Nu ha vi emellertid en domänstyrelse, som sköter statens skogar, och jag förmodar
också, att flertalet inom riksdagen har den uppfattningen, att skola vi
ha en domänstyrelse, skall den sköta statens skogar även i de båda översta
norrländska länen.

Motionen innehåller en hel del mycket beaktansvärda ting, men ändå har jag
för min del inte kunnat förorda bifall till densamma. Länsstyrelserna äro som
bekant för det första inte alls sakkunniga när det gäller att taga hand örn skogar,
och för det andra ha de så många uppgifter, som de måste sköta, att de
med sin nuvarande organisation icke ha någon möjlighet att förvalta även statens
skogar. Att helt och hållet avkoppla dessa skogar från staten och göra
dem till länsallmänningar, kan jag såsom representant för Norrbotten och Västerbotten
icke ha något emot, men jag förmodar, att tiden icke ännu är mogen
för en sådan åtgärd. Tills vidare få väl ändå de skogar, som tillhöra staten,
förvaltas av statens ämbetsverk.

Däremot skulle jag för min del inte ha någonting emot det senast framkomna
förslaget till yrkande, därest det kunde lia ställts under omprövning, örn att
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om skyndsam utredning rörande möjligheterna
att åt vartdera av de två nordligaste länens befolkning och industrianläggningar
säkerställa avkastningen från respektive läns skogar såväl i fråga
örn inkomster som arbetstillfällen. Ty det är ju välbekant, att en stor del av
råvarorna föras från översta Norrland till mellersta Norrland för att förädlas
där. Men den saken får väl den pågående skogsutredningen, såvitt jag förstår,
taga under övervägande.

Jag har den uppfattningen, att skogarna inte avkasta mer eller lämna mer i
arbetsförtjänst, örn länsstyrelserna sköta dem, än örn domänförvaltningen gör
det, och därför har jag liksom ett enhälligt jordbruksutskott gått emot motionen.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Sederholm: Herr talman! Utskottet har inte på något sätt velat

bestrida, att här föreligger ett allvarligt problem med avseende på försörjningsmöjligheterna
nu och i framtiden för de båda översta norrländska länen, Västerbottens
län och Norrbottens län. Utskottet har också skrivit, att de i detta hänseende
av motionärerna framförda synpunkterna synas utskottet förtjäna beaktande.
Vi vilja från utskottets sida sålunda inte bestrida, att det är en viktig
fråga och även en brännande fråga, vad som kan göras och bör göras i
detta fall.

Emellertid ha motionärerna gått in på två konkreta förslag, vari de velat
anvisa utvägar, som de anse lämpliga och ägnade att åstadkomma en förbättring.
Utskottet har naturligtvis då haft att pröva, örn dessa vägar verkligen
kunde vara lämpliga och riktiga. Då har utskottet kommit till den uppfattningen,
att ett överförande av skogsförvaltningen inom de övre norrländska länen
från domänstyrelsen till länsstyrelserna icke kan vara en ändamålsenlig åtgärd.
Vi mena, att domänstyrelsen, låt vara att den har sitt säte i Stockholm,
i alla fall har så mycken med förhållandena förtrogen lokalrepresentation och
för övrigt är så sakkunnigt och väl organiserad, att man icke har att förvänta,

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Örn kronoparkernas omläggning till länsallmänningar m. m. (Forts.)
att länsstyrelserna i detta fall skulle kunna åstadkomma någonting mer och
bättre än vad domänstyrelsen nu kan göra. Att då skrida till en utredning av
denna fråga ha vi inte funnit lämpligt att förorda. Vi anse alltså icke, att
denna utväg är framkomlig för tillgodoseende av de synpunkter, som legat till
grund för motionärernas framställning.

Vad beträffar den andra delen av motionen, nämligen förslaget att förbehålla
Norrbottens industri de naturalster, som produceras inom Norrbotten, skulle
man ju kunna tänka sig möjligheten att reservera vissa arbetstillfällen för
Norrbottens befolkning i något högre grad än vad som för närvarande är fallet.
Men vi få komma ihåg, att den väsentliga delen i fråga örn de arbetsförtjänster,
som skogsavverkningarna bereda, i alla fall går till Norrbottens befolkning,
nämligen de, som representeras av avverknings- och körningskostnader, flottning
och överhuvud taget olika transportkostnader. Själva förädlingen vid
sågverken representerar i varje fall i detta hänseende en mindre del. Tanken
att förbehålla även denna del för Norrbottens län, på bekostnad av de mellannorrländska
länen, innebär en så vittutseende och svårbedömlig fråga, att vi nu
icke ansett lämpligt att förorda en sådan specialutredning, allra helst som dessa
frågor efter vår uppfattning och enligt de givna direktiven, som även återfinnas
i utskottets utlåtande, ligga under 1936 års skogsutrednings prövning.

Här anföres nu, att dessa direktiv äro mera allmänt avfattade. Ja, det är
sant, men det är ju alldeles givet, att dylika direktiv, när de lämnas, måste
avfattas mera allmänt. Utredningen skall dock taga fasta på själva huvudproblemet,
och därvid möter den även alla dess olika detaljer, som man inte kan gå
förbi utan vilka man måste taga upp till övervägande. Det är åtminstone utskottets
uppfattning.

Motionären anförde nyss, att Kungl. Maj:t inte kan undgå att behjärta och
beakta dessa frågor. Detta är också min övertygelse, och jag vet, att Kungl.
Majit någon av de allra närmaste dagarna kommer att tillsätta en utredning
för att utröna, i vad mån ökade skogstillgångar skola kunna skapas i de norrländska
bygderna. Det vittnar ju örn att samma fråga, som här är berörd, vunnit
Kungl. Maj :ts beaktande. Även i andra avseenden finns det statsåtgärder,
som peka i samma riktning.

Att nu begära en utredning, då dels motionärernas förslag inte kan anses
vara en framkomlig väg, och dels frågan redan är under utredning, har ingen
i utskottet kunnat finna lämpligt. Jag får därför, herr talman, yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Svensson, Nils: Herr talman! Jag vill gent emot herr Gabrielsson
invända, att när han påpekar, att länsstyrelserna inte torde vara tillräckligt
sakkunniga för att taga hand om och sköta domänverkets skogar på ett tillfredsställande
sätt, så tyckas länsstyrelserna själva i alla fall ha den uppfattningen,
att de kunna göra det. Jag vill också påpeka, att de redan nu förvalta
en hel del sockenallmänningars skogar, och detta säkerligen på ett mycket
bra sätt. Det fattas alltså inte sakkunskap. Dessutom skulle det väl kunna
bli en eventuell utredningssak att utröna, vad som behövde kompletteras i det
stycket.

Vad angår förbehållandet av Norrbottens skogar åt norrbottningarna, så
nämnde jag ingenting örn den saken i mitt anförande, ehuru den visserligen är
omnämnd i motionen. Men jag vill, trots all sakkunskap på alla upptänkliga
områden och trots de stora industriledarnas oförgripliga mening örn omöjligheten
att förbehålla en viss landsändas råvarutillgångar åt den landsändan,
dock påstå, att det är det rättaste och riktigaste, som statsmakterna kunna
göra, att skapa förutsättningar för att en råvara i första hand skall fylla den

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Om kronoparkernas omläggning till länsalImänningar m. m. (Forts.)
närmaste befolkningens behov och först sedan, i mån av tillgång, den utanför
området boende befolkningens behov. Den saken tycker jag är så uppenbar,
att den inte borde behöva diskuteras. Och jag tycker mig faktiskt se av alla
dessa oerhört sakkunniga människors utlåtanden, att de i alla fall inte så värst
allvarligt vilja gå in på konsekvenserna av sin egen ståndpunkt. De vilja nog
helst avfärda det hela med överlägsna gester.

Jag finner det alltså uppenbart rimligt och resonligt, att skogarna, som faktiskt
äro befolkningens förnämsta födkrok där uppe, också skola få vara till
samma nytta för denna befolkning även i fortsättningen.

Herr statsrådet Pehrsson-Bramstorp: Herr talman! Jag vill i detta sammanhang
lämna en upplysning. Direktiven för 1936 års skogsutredning äro
ju mera allmänt lagda i syfte att försöka få fram vissa riktlinjer rörande
i vilken utsträckning statsmakterna kunna hjälpa till, när det gäller att förbättra
skogsbeståndet och därmed förstärka skogskapitalet. Yi äro alla eniga
örn att det är ett riksintresse att här göres vad som göras kan.

Då jag reste i de nordligaste länen förra året, fann jag emellertid på många
ställen, kanske huvudsakligast på sådana, där skogen är mest svårföryngrad,
att det inte räckte med de allmänna riktlinjerna för statens medverkan, när det
gäller dessa förbättringsåtgärder. Av denna anledning beslutades i förra fredagskonseljen,
att en utredning skall sättas i gång, som speciellt avser att
undersöka, i vilken ökad omfattning staten skall kunna medverka för att
förbättra skogsbeståndet i dessa delar av landet.

Jag har, herr talman, velat lämna detta meddelande.

Vidare skulle jag vilja säga, att många gånger, då det kommit framställningar
örn att domänstyrelsen skall medverka till virkesleveranser för industriföretag,
som inte i öppna marknaden kunna köpa tillräckligt med virke, har
Kungl. Maj:t försökt att tillgodose de sociala behoven. Det är klart, att domänstyrelsen
vid många tillfällen gjort en berättigad invändning mot detta
och förklarat, att man måste tillgodose de affärsmässiga synpunkterna. Kungl.
Majit har dock, som sagt, velat tillgodose de sociala behoven. Jag har emellertid
i detta sammanhang kunnat konstatera ett annat förfarande när det
gäller virket från allmänningsskogarna i dessa nordligaste län, vilka skogar
stå under länsstyrelsens överinseende men skötas av allmänningsstyrelser.
Samtidigt som Kungl. Maj :t ålägger domänstyrelsen att fullgöra vissa virkesleveranser
till industriföretag inom dessa län, så säljes virke från allmänningsskogarna
i samma län i öppna marknaden till industriföretag, belägna längre
söderut. Örn man beaktar dessa faktiska förhållanden, kan man följaktligen
inte utan vidare tro, att länsstyrelserna, örn de få hand örn denna sak, skulle
kunna reglera tillförseln på ett bättre sätt än vad som nu sker. I så fall måste
man ge direktiv örn ett helt annat förfarande än det nuvarande. Och förklarar
man för dessa allmänningsstyrelser, att de måste se till, att virket stannar
inom länet, så göra de givetvis en mycket saklig invändning, örn de säga,
att de måste ha en viss rörelsefrihet utåt, så att de kunna få mesta möjliga
betalt för sitt virke.

Det är sålunda självklart, att man får väga de olika synpunkterna mot
varandra och undersöka, på vilket sätt man bäst tillgodoser den uppgift, som
säkerligen är den angelägnaste från statens synpunkt, nämligen att öka skogskapitalet
i stället för att minska detsamma. Den utredning, som nu redan
är beslutad, avser att i större utsträckning använda statsbidrag i detta syfte.
Och vi mena, att de pengar, som det eventuellt kan komma att kosta, äro
väl använda, örn de kunna skapa större värden för landet i dess helhet.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Örn kronoparkernas omläggning till länsallmänningar m. m. (Forts.)

Herr Näslund: Den av jordbruksministern avgivna deklarationen var ju

tillfredsställande, men jag ber ändå att få understryka ett par saker.

Utskottet Ilar närmast hänvisat till 1936 års skogsutredning, när det åtminstone
delvis har avstyrkt den föreliggande motionen. Jag har personligen
icke varit övertygad örn att de specialutredningar, som beröras i motionen,
skulle ingå i skogsutredningens program. Efter herr statsrådets och chefen
för jordbruksdepartementet meddelande här råder ingen tvekan därom. Men
när jag nu har ordet, ber jag i varje fall de herrar kammarledamöter, som äro
intresserade av detta försörjningsproblem — jag hoppas, att samtliga äro det

— att studera den tabell, som finns på sid. 6 i motionen. Av denna tabell
framgår klart och tydligt, att mer än 50 procent av Norrbottens skogsprodukter
ha gått till förädling utom länet. När jag nu fäste uppmärksamheten på
detta, kan jag icke underlåta att säga, att i den mån Norbottens skogsägare

— frånsett domänstyrelsen — medverka till denna utveckling, kan det ju
vara någonting för norrbottningarna själva att tänka på och taga fasta på.
Jag måste ju säga, att man inte kan förebrå ett statens af färsdrivande verk,
örn det för att få bästa möjliga betalning väljer metoden att sälja virket i
öppna marknaden, d. v. s. samma metod, som de enskilda tillämpa.

Jag är nu vän av att de råvaruprodukter, som finnas inom denna betydande
landsända, också i största möjliga utsträckning skola förädlas inom densamma,
och såvitt jag förstår ha vi här den springande punkten. Själva nettoavkastningen
av statens skogar i Norrbotten spelar naturligtvis ingen oväsentlig
roll, eftersom det, rör sig om ett par miljoner kronor örn året, men det bör
icke stannat vid detta. Därtill kommer den arbetsförtjänst, som utan tvivel
kan uppstå, örn det blir en ökad trävaruindustri däruppe, och den saken tycker
jag skulle kunna ordnas. Det kan väl inte vara något allmänt intresse,
som motionärerna här ha påpekat, att man skall plocka ut råvarorna från en
landsända, där försörjningssvårigheterna äro så stora som där uppe.

Jag har nu resonerat närmast om Norrbotten, därför att tabellen avser uppgifter
rörande Norrbotten, men i ganska stor utsträckning är ju förhållandet
detsamma också i Västerbottens län. Jag ber därför att få sluta med att
säga, att detta problem lär väl återkomma, och då är det väl troligt, att vi
på Norrlandsbänkarna kunna vara så eniga i vårt uppträdande, att vi skola
kunna komma till ett positivt resultat.

Nu vill jag beträffande tanken på att överföra en del av domänstyrelsens
förvaltningsområde — kronoparkerna — till länsstyrelsernas förvaltning säga,
att jag tror, att det är riktigt, när man säger, att länsstyrelserna för närvarande
icke äro rustade för att taga emot förvaltningen av dessa kronoparker.
Men det är väl allenast en organisationsfråga. Det är nog ändå på det
sättet, att det icke är herrarna i domänstyrelsens ämbetsverkslokaler, som äro
det väsentliga, när det gäller förvaltningen här, utan det beror väl i stället
närmast på männen ute på fältet. Bli nu länsstyrelserna rustade för att sköta
en skogsförvaltning, tror jag, att den här saken lätt skulle kunna ordnas, och
detta säger jag utan att jag här velat inlägga någon kritik mot domänstyrelsens
sätt att sköta skogarna. Detta kan diskuteras, men jag vill inte ha
gjort det minsta kritiska uttalande i det avseendet. Det framgår för övrigt
också av det yttrande, som skogsvårdsstyrelsen i Västerbottens län avgivit
med anledning av förevarande motion, där vi icke bedömt den saken, men
framhållit, att det ur ren försörjningssynpunkt för de län, som här beröras,
är högst angeläget att få andra förhållanden än de nuvarande.

Det är naturligtvis alldeles hopplöst att kunna vinna bifall till motionen,
men då den berör ett spörsmål av så allmänt intresse, känner jag mig absolut
förpliktad att yrka bifall till densamma.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Ang. omorganisation

av statens
skogsförsöksanstalt.

Örn kronoparkernas omläggning till länsallmänningar m. m. (Forts.)

Herr Sundberg: Man är enligt mitt förmenande inne på felaktig väg, då
man för förädling i vissa landskap och landsdelar vill reservera alla där befintliga
råvarutillgångar. Vart skulle det leda hän, örn man exempelvis skulle
reservera sockerbetorna och skörden i övrigt i Skåne enbart för Skåne, säden
i Östergötland enbart för Östgötakvarnar o. s. v.?

De svårigheter, som finnas för befolkningens försörjning uppe i norra Sverige,
böra enligt mitt förmenande lösas på andra vägar. Jag hoppas, att den
utredning, som jordbruksministern nyss meddelat, att han igångsatt, skall
kunna lämna anvisning härom.

Herr Näslund: Gentemot den siste ärade talaren vill jag blott göra den

erinran, att såvitt jag har mig bekant, är sockerbetsodlingen väsentligen reserverad
för Skåne, och inte blott sockerbetsodlingen, utan även odlingen av
potatis till brännvinsbrännerierna.

Överläggningen ansågs härmed slutad, varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner, först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 65, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående fastställande av
personalförteckning för domänverket; och

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till stödjande
av odlingen av vissa kulturväxter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande nr 67, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående omorganisation av statens skogsförsöksanstalt.

I en till riksdagen den 10 mars 1939 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 222, hade Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna, att statens skogsförsöksanstalt organiserades i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet uppdragna riktlinjer,

dels ock medgiva, att Kungl. Maj:t finge vidtaga för omorganisationen erforderliga
åtgärder.

Utskottet bade i det nu ifrågavarande utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande proposition.

Herr Sundberg: Herr talman! Ett enhälligt utskott har tillstyrkt propositionen
angående omorganisation av statens skogsförsöksanstalt. Propositionen
har emellertid nedskurit de sakkunnigas förslag från sex självständigt
verkande avdelningar inom skogsförsöksanstalten till fyra. Den skogsteknologiska
avdelningen och den genetiska avdelningen ha skurits bort såsom självständiga.

Vid detta tillfälle anser jag mig därför som ansvarig ledamot av styrelsen
för statens skogsförsöksanstalt böra framhålla, att det är ett oavvisligt behov,
att dessa båda avdelningar snarast möjligt upprättas som självständiga, om

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. omorganisation av statfens skog sförsöksanstalt. (Forts.)
forskningen på dessa synnerligen viktiga och i hög grad aktuella områden
skall kunna bedrivas med den intensitet och den sakkunskap, som erfordras.

Att jag icke avgivit någon motion i frågan, beror därpå, att forskningsuppgifterna
som sådana i den kungl, propositionen icke kommit bort från skogsförsöksanstaltens
program utan företrädas där av s. k. försöksledare, sorterande
under andra avdelningar. Motiveringen för denna, såsom herr statsrådet
framhåller, provisoriska anordning är emellertid -— det måste jag erkänna
—- riktig och grundad. Då nu även jordbruksutskottet instämt i detta jordbruksministerns
uttalande örn reformens interimskaraktär, vågar jag bär uttala
förhoppningen örn att när styrelsen för skogsförsöksanstalten i sinom tid
— och den tiden är nog inte långt avlägsen -— gör framställning örn att de
skogsteknologiska och de genetiska forskningarna vid försöksanstalten skola
överflyttas till särskilda avdelningar, detta också skall vinna statsmakternas
gillande.

Då det föreliggande förslaget i stort sett innebär ett viktigt steg framåt på
skogsforskningens område och gör det möjligt för skogsförsöksanstalten att på
ett helt annat sätt än hittills fullgöra sin viktiga uppgift, (inom parentes vill
jag bara inskjuta, att denna skogsförsöksanstaltens uppgift borde och kunde
ha formulerats på ett lyckligare sätt än som skett i jordbruksutskottets utlåtande),
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets utlåtande nr 68, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående statsbidrag för anläggande av
gemensamma tvättinrättningar på landsbygden, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 168, i anledning av väckta motioner
dels örn vissa statökningar för Värmlands, Skaraborgs och Södermanlands
regementen, dels ock i fråga örn organisationen av infanteritruppförbandet
i Karlstad.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av herr
N. Holmström (nr 297) och den andra inom andra kammaren av herr K. Magnusson
i Skövde m. fl. (nr 459), hade hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att den av Kungl. Majit i proposition nr 247 föreslagna staten för Värmlands
regemente skulle utökas med 1 överstelöjtnant, 2 kaptener, 3 löjtnanter,
1 fänrik, 2 fanjunkare, 1 sergeant, 2 furirer, 3 korpraler och vicekorpraler
samt 2 volontärer samt

att de av Kungl. Maj :t i nämnda proposition föreslagna staterna för Skara •
borgs och Södermanlands regementen skulle utökas med för vartdera regementet
2 kaptener, 4 löjtnanter, 1 fänrik, 2 fanjunkare, 1 sergeant, 4 furirer,
5 korpraler och vicekorpraler samt 4 volontärer.

Vidare har i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren
av herr J. Sandén m. fl. (nr 126) och den andra inom andra kammaren av
herr C. Björling m. fl. (nr 223), hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte låta verkställa
utredning rörande erforderliga ändringar i den 1936 beslutade arméorganisationen
för att infanteritruppförbandet i Karlstad skulle kunna ingå
i organisationen såsom regemente med samma organisation, vilken vore be -

Äng. staten
för Värmlands
regemente
m. m.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939,

Äng. staten för Värmlands regemente m. m. (Forts.)
stämd för flertalet infanteritruppförband, samt för riksdagen framlägga på
utredningen grundat förslag,

dels ock besluta, att för Värmlands regemente för budgetåret 1938/39 fastställd
stat i avvaktan på resultatet av angivna utredning skulle gälla jämväl
för budgetåret 1939/40.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av motionerna 1:297 och 11:459 besluta,

a) att staten för Värmlands regemente skulle i förhållande till 1936 års
försvarsbeslut ökas med 1 överstelöjtnant, 1 kapten, 3 löjtnanter, 1 fanjunkare,
1 sergeant, 2 furirer, 1 korpral, 2 vicekorpraler och 2 volontärer;

^ b) att staterna för Skaraborgs och Södermanlands regementen skulle i förhållande
till 1936 års försvarsbeslut ökas med för vartdera regementet 1 kapten,
3 löjtnanter, 1 fanjunkare, 1 sergeant, 2 furirer, 1 korpral, 2 vicekorpraler
samt 2 volontärer;

II. att motionerna 1:126 och 11:223, till den del de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under I a), icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Björkman, Gustaf: Då huvudmotionären i denna fråga är förhindrad
att närvara i kammaren och försvara den motion, som av honom med flera
avgivits beträffande återuppbyggandet av Värmlands regemente till normalregemente,
ber jag som medmotionär att få framföra några synpunkter.

När jag från denna plats under förra årets riksdag tog kammarens uppmärksamhet
i anspråk i detta ärende, hyste jag, och jag förmodar alla värmlänningar
med mig, den uppfattningen, att vi vid detta års riksdag skulle få
vara med örn att besluta örn Värmlands regementes återställande till normalregemente.
Vi hade all anledning att hoppas detta. Emellertid ha dessa våra
förhoppningar på ett skamlöst sätt, vill jag säga, gäckats. När försvarsutskottet
vid 1936 års riksdag beslutade förläggning av en flygflottilj till Karlstad,
uppkom frågan örn nedskärning av Värmlands regemente till en kår för
att bereda kasernutrymme för flyget. Något annat skäl har mig veterligen
icke anförts för regementets minskning. När man efter en närmare undersökning
kom till den uppfattningen, att Karlstad icke vore lämplig förläggningsort
för flyget och 1938 års riksdag beslutade flygets förläggande till Såtenäs,
synes mig att regementets återställande i sitt förutvarande skick hade bort
vara en logiskt riktig följd. Så har emellertid icke skett, ehuru dåvarande
departementschefen i sin till 1938 års riksdag avgivna proposition nr 314 anförde
följande —- jag skall här be att i korta drag få citera, vad han sade:
»Därest på sätt jag sålunda vill föreslå beslutet örn förläggande av F 7 till
Karlstad upphäves, uppställer sig omedelbart frågan om vilka konsekvenser ett
sådant beslut kan eller bör medföra med avseende å användningen av de utrymmen
i Värmlands regementes nuvarande etablissement, som avsetts skola
övertagas av F 7. Det år 1936 fattade beslutet om Värmlands regementes
nedskärande till en kår, Värmlands fältjägarkår, var som förut framhållits i
viss mån betingat av att F 7 förutsattes skola förläggas till Karlstad. Örn nu
så icke kommer att ske, ligger det nära till hands att överväga, huruvida icke
Värmlands regemente lämpligen borde bibehållas som ett infanteriregemente
av normal storlek.» Statsrådet erinrade vidare, att frågan örn de militära och
organisatoriska betingelserna krävde en undersökning, varför han nu icke var
beredd att taga ställning till frågan. Han ansåg det icke heller nödvändigt

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. staten för Värmlands regemente m. m. (Forts.)
att så skedde, utan att frågan kunde lösas vid 1939 års riksdag. Personligen
gav lian det löftet, att hade man sagt A, skulle man också säga B.

Detta ingav ju förhoppningar, och man borde väl lia kunnat förvänta, att i
årets statsverksproposition frågan om regementets återställande åtminstone till
förutvarande omfattning blivit föremål för behandling. Så har emellertid icke
blivit förhållandet. Statsverkspropositionen omnämner icke med ett ord denna
fråga örn Värmlands regemente. Att vi värmlänningar känna oss mycket
besvikna och indignerade över det sätt, varpå vårt gamla regemente blivit av
statsmakterna behandlat, hoppas jag, att kammarens ledamöter vilja förstå.

Nedskärningen omöjliggör för Värmlands värnpliktiga åtminstone till stor
utsträckning att få vapenövas vid det egna regementet i hemorten, utan de
måste hänvisas till andra garnisoner och truppförband. Många måste de olägenheter
vara, som härigenom uppkomma i händelse av regementets mobilisering.

o Om nedskärningen hade kommit under en tid, då fredliga förhållanden varit
rådande i världen, hade kanhända slaget för oss värmlänningar varit lättare
att bära, men när det sker under en tid, då man kan vänta en värld i brand
och så betydande belopp ha måst offras på försvarsändamål, kännes ju stympningen
av det egna regementet så mycket mera oberättigat.

Värmlands omfattande näringsliv får sannerligen draga så mycket till stacken,
att det icke kan anses förmätet, örn man fasthåller vid kravet på att få
behålla det regemente, som i över tre hundra år tjänat sitt syfte i fredliga som
oroliga tider. Jag förmenar, att den nuvarande tiden sannerligen icke är någon
tid, som är lämplig för kaderminskning. I den motion, som i detta ärende
är väckt från Värmlandsbänken i denna kammare liksom i medkammaren,
lia vi endast yrkat på en förnyad prövning, då vi icke kunnat få den uppfattningen,
att några bärande skäl för regementsnedskärningen förefinnas. Sådana
ha icke heller kunnat påvisats, utan beslutet har tillkommit enbart på
felaktiga förutsättningar.

Statsutskottet har behandlat motionen i samband med en av herr Holmström
avgiven motion, som tillkommit i syfte att avhjälpa den omedelbara befälsbristen
vid bl. a. Värmlands regemente. Efter ett uttalande av chefen för armén,
att en verkställd utredning har givit vid handen, att en utökning av befälskadrerna
vore synnerligen påkallad och att regementet med den befälskader,
som nu fanns, icke skulle bli i stånd att på ett tillfredsställande sätt omhänderhava
utbildningsarbetet under nästkommande år, har utskottet funnit
sig böra i viss mån tillstyrka bifall till denna motion och anfört, att »vad härefter
beträffar det i motionerna I: 126» — alltså den av herr Sandén m. fl. avgivna
motionen — »och II: 223 gjorde yrkandet torde genom vad utskottet ovan
föreslagit, syftet med motionerna i viss mån få anses beaktat». Jag kan icke
tillgodogöra mig den uppfattningen, att en komplettering av de på felaktiga
förutsättningar alltför uttunnade befälskadrerna innebär något som helst tillmötesgående
av den motion, som i denna kammare väckts av herr Sandén m. fl.
Jag har endast velat konstatera, att Värmlands gamla förnäma regemente på
ett skoningslöst sätt ytterligare stympats och försvunnit som regemente ur
landets försvarsorganisation.

Det kan i detta sammanhang vara av intresse att erinra om, alf, före år
1901 hade Värmland två infanteritruppförband, av vilka nu återstår endast
denna obetydliga spillra. Man måste fråga sig: vad föranleder denna illvilja
mot Värmland, och varför skola värmlänningarna behöva se sig behandlade
på sådant sätt? Värmlands befolkning har tack vare en rad av förnämliga
regementschefer och för övrigt en framstående och med folkets förhållanden
förtrogen befälskår på ett alldeles särskilt sätt smält samman med sitt Tege -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. staten för Värmlands regemente to. to. (Forts.)
melite, vilket kommit till uttryck på många sätt. Sålunda Ilar bl. a. under
somrarna anordnats en regementets dag, då anhöriga till inkallade värnpliktiga
från land och stad strömmat till regementet för att tillbringa en dag
tillsammans med befäl och värnpliktiga. Regementets chef har på dessa dagar
alltid välvilligt medverkat med ett populärt föredrag och ordnat med
förströelse.

Örn man som bakgrund mot regementsnedskrivningen ställer det egenartade
kynne, som på ett alldeles särskilt sätt präglar värmlänningen och vilket bland
annat kommer till uttryck i hans hängivenhet till sitt landskap, är åtgärden
mot regementet så mycket mera att beklaga.

En annan fråga, som kan få mycket vittgående konsekvenser av ekonomisk
art, uppkommer vid genomförandet av den föreslagna åtgärden nämligen staden
Karlstads frigörande från de förpliktelser beträffande markupplåtelser, som
staden iklätt sig vid regementets förläggande till staden. De synnerligen värdefulla
markområden, varöver staten nu förfogar, lär staden med full rätt
kunna göra anspråk på att återfå. Detta kommer att gå ut över övningsfältet,
och det är så mycket mera att beklaga, som Värmlands regementes
övningsfält enligt samstämmiga auktoritativa uttalanden är ett av landets
allra bästa.

Men även ur allmänna ekonomiska synpunkter komma betydande, förluster
att drabba Karlstad genom kaderminskningen. Det kan med fog ifrågasättas,
örn icke staden i en eller annan form bör lämnas kompensation härför.

Jag vill sluta med att ta fasta på vad statsrådet Sköld uttalade vid den
uppvaktning, som några värmlänningar gjorde honom i anledning av detta
ärende. Han sade: »Hur det kommer att ordnas, kan jag inte nu uttala mig
örn, men kasernerna lära inte behöva stå tomma.» Jag vill hoppas, att detta
uttalande är mera värt än det uttalande, som förre departementschefen gjorde
beträffande Värmlands regementes utbyggande till normalregemente.

Herr talman! Jag vet att det inte är lönt att ställa ett yrkande mot.ett
enhälligt utskott, men då jag icke kan vara med örn ett beslut i den riktning,
som statsutskottet här föreslagit, ber jag att få yrka bifall till den
av herr Sandén m. fl. avgivna motionen, som tar sikte på en skrivelse, till
Kungl. Majit örn förnyad prövning av frågan örn Värmlands regementes återuppbyggande
till normalregemente.

I herr Gustaf Björkmans yttrande instämde herr Bodin, Karl.

Herr Bergström: Jag skall helt kort och gott be att få yrka bifall till

utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit, propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med den ändring, som föranleddes av bifall till de i ämnet
väckta motionerna 1:126 och 11:223; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 169, i anledning av väckta motioner örn infanteriförsvaret av Vaxholms
och Karlskrona fästningar;

nr 170, i anledning av väckt motion örn anslag till iståndsättande och utökning
av skjutbanorna vid flygkrigsskolan å Ljungbyhed; samt

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till förste
provinsialläkare och provinsialläkare m. fl.: avlöningar m. m. jämte en i ämnet
väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande nr 172, i anledning av Kungl. Äng. enhetligMajt:s
proposition angående åtgärder för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet
jämte i ämnet väckta motioner. jämvägs I

en den 3 mars 1939 dagtecknad proposition, nr 207, hade Kungl. Maj :t, un- natet''
der åberopande av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma
dag, dels lämnat riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående de av
departementschefen angivna åtgärderna för enhetliggörande av det svenska
järnvägsnätet, dels ock föreslagit riksdagen att ej mindre medgiva, att enskild
järnväg, som försåldes å exekutiv auktion, därvid finge förvärvas av staten, än
även besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skulle i fall som nyss sagts
tillhandahålla medel för ändamålet.

I två motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 280, av herr Bernhard
Nilsson och den andra inom andra kammaren, nr 420, av herr E. Åqvist
m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte vid besvarandet av propositionen uttala
sig för att vissa av motionärerna framförda synpunkter skulle tillämpas.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren, nr 281,
av herr G. Velander m. fl. och den andra inom andra kammaren, nr 435, av
herr B. Gezelius m. fl., hade hemställts, att riksdagen ville uttala, att enligt
dess mening en tvångsinlösen av enskilda järnvägar, i den mån en sådan ansåges
påkallad, i varje fall icke borde äga rum i strid med koncessionernas inlösningsbestämmelser.

Vidare hade i två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren,
nr 283, av herr N. Holmström m. fl., och den andra inom andra kammaren,
nr 437, av herrar I. Anderson i Norrköping och E. Leffler, hemställts, att
riksdagen måtte vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 207 uttala
att förstatligandet av de enskilda järnvägarna icke borde ges en vidare omfattning
än som för en nödig rationalisering av landets järnvägsväsen vore påkallad,
att förstatligandet borde bedrivas efter en för varje särskilt trafikområde
på förhand uppgjord plan samt att denna planläggning borde överlämnas
åt ett särskilt av Kungl. Majit för ändamålet tillsatt organ, som jämväl
skulle erhålla i uppdrag att förhandla och träffa preliminära köpeavtal med
de till statsinlösen ifrågakommande järnvägarna, vilka avtal sedan skulle föreläggas
riksdagen för godkännande.

Slutligen hade herr E. Åqvist i en inom andra kammaren väckt motion, nr
390, hemställt, att riksdagen i sitt yttrande ville uttala, att enhetliggörandet
av det svenska järnvägsväsendet även borde omfatta åtgärder, syftande till att
hålla ägarna och de anställda i »Enskilda Järnvägars Milkontor» skadeslösa.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) såsom yttrande angående de i propositionen nr 207 angivna åtgärderna
för enhetliggörande av det svenska järnvägsnätet i skrivelse till Kungl. Majit
åberopa vad utskottet i utlåtandet anfört;

b) medgiva, att enskild järnväg, som försåldes å exekutiv auktion, finge förvärvas
av staten, ävensom besluta, att fullmäktige i riksgäldskontoret skulle
i fall som nyss sagts tillhandahålla medel för ändamålet;

Första kammarens protokoll 1939. Nr 31.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

II. att följande motioner, i vad de ej kunde anses besvarade med vad utskottet
förut anfört, ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda

a) 1:280 och 11:420;

b) 1:281 och 11:435;

c) 1:283 och 11:437;

d) 11:390.

Reservation hade avgivits av herrar J. B. Johansson, Sundberg, Nisser, Persson
i Falla och Staxäng, vilka ansett, att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, och avslutas med en hemställan att riksdagen i anledning
av propositionen nr 207 och de i samband därmed väckta motionerna
ville i skrivelse till Kungl. Maj :t uttala sig för en lösning av frågan om enhetliggörande
av det svenska järnvägsväsendet i enlighet med de riktlinjer, som
i reservationen angivits.

Herr Johansson, Johan Bernhard: Herr talman! Den fråga, som kammaren
nu har att avgöra, torde vara ett av de i ekonomiskt avseende mest vittomfattande
spörsmål, som någon gång ha förelagts riksdagen i ett sammanhang.
De finansiella transaktionerna med en statsinlösen av de enskilda järnvägarna
beräknas av den kommitté, som har haft den förberedande utredningen
örn hand, approximativt komma att röra sig vid omkring 330 miljoner
kronor.

När nu de enskilda efter det beslut, som kommer att fattas, bli avkopplade
från en företagarverksamhet på ett viktigt område av allmän samhällelig
verksamhet, bör i alla fall ges ett erkännande åt det enskilda initiativets
skapareförmåga och energiska och målmedvetna strävanden till en bättre utveckling
även på detta område. Enskilda ba här med betydande kapitalinsatser
— delvis också genom mobilisering av kommunala bidrag och statsunderstöd
— utfört en verkligt riksgagnelig gärning. Av den kungl, propositionen
kan inhämtas, att av det utbyggda järnvägsnätet inklusive sedermera nedlagda
bansträckor — i sin helhet omfattande 16,840 kilometer — ha 11,549
kilometer eller cirka 69 procent tillkommit på enskilt initiativ under det att
5,291 kilometer eller 31 procent byggts av staten.

Propositionens framläggande har föregåtts av vissa utredningar. Direktiven
för den kommitté, som senast haft spörsmålet under utredning, kunna
sammanfattas i följande tre huvudpunkter: 1) utredning och förslag rörande
förstatligande helt eller delvis av landets enskilda järnvägar; 2) utredning
och förslag rörande sammanförande av de enskilda järnvägarna till ett mindre
antal enheter med bibehållande av enskild äganderätt och drift; samt 3) utredning
och förslag rörande vidtagande av ekonomiska och tekniska rationaliseringsåtgärder
vid järnvägarna i samband med eller oberoende av under bägge
föregående punkter ifrågasatta åtgärder. Kommitténs arbete resulterade
till slut i ett betänkande, i vilket de sakkunniga föreslå, att staten i viss begränsad
omfattning skall övertaga de enskilda järnvägarna. En redogörelse
för detta förslag återfinnes på sid. 3 i propositionen. Där uppräknas även de
banor, som kommittén anser icke böra komma i fråga till förstatligande. Kommittén
uttalade emellertid därjämte, att det vore klart att under frågans vidare
handläggning även andra järnvägar än de av kommittén frånräknade kunde
av särskilda skäl befinnas böra undantagas från ett enhetliggörande.

Kungl. Maj:t har sedan framlagt sin proposition i ämnet och begärt, att
riksdagen skall fatta ett principbeslut i frågan. Statsutskottets majoritet har
emellertid gått vida längre, än vad som förutsattes av den kommitté, som
haft frågan under utredning. Statsutskottets majoritet tar nämligen med

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
praktiskt taget hela det svenska järnvägsnätet. Vi reservanter, som icke kunnat
följa den väg, som statsutskottets majoritet utstakat, ha velat begränsa
omfattningen av statens övertagande av de enskilda järnvägarna. Vi ha gjort
detta med den motiveringen, att statsmakterna icke böra ingripa i vidare
mån, än vad som är nödvändigt för att få till stånd den rationalisering, som
kan anses påkallad. Vi ha således lagt rationaliseringssträvandena till grund
för vår uppfattning i den föreliggande frågan. Vi ha, såsom det heter på
sid. 15 i reservationen, framhållit, att från ett förstatligande böra undantagas
»dels sådana enskilda järnvägar, som bilda en grupp av den storleksordning
och med den ekonomiska styrka, att de med tillämpning av en med statens
järnvägar jämförlig taxa kunna genomföra erforderliga ration aliseringsåtgärder,
och dels sådana järnvägar, vilkas övertagande av staten icke i och för
sig erbjuder ökade möjligheter till transportrationalisering och vilka dessutom
ha ekonomiska förutsättningar att leva ett fortsatt självständigt liv.»

Det finns flera skäl, som tala för en sådan begränsning, som reservanterna
föreslagit. Först och främst innebär ju en dylik, som jag tycker, förnuftig
begränsning av förstatligandets omfattning, att de kapitalinsatser, som statsmakterna
måste göra, kunna reduceras. Det är ju dock, såsom jag nyss nämnde,
betydande kapitalinsatser, som här behöva göras. Såsom ett skäl för statens
övertagande av järnvägarna har framhållits, att man därigenom skulle
kunna uppnå en ytterligare rationalisering av driften, sammanslå förvaltningsorgan
och dylikt, varigenom betydande besparingar skulle kunna vinnas. Jag
vill dock för min del betona, att dessa besparingar ingalunda skulle bli så
betydande, som man kanske skulle kunna tro av de stora ekonomiska insatser,
som staten här skall göra. I det avseendet förtjänar det att erinras örn att
de beräkningar, som man bygger på, när man siffermässigt försöker få fram
de vinster, som skulle göras, grundas på den så kallade förstatligandekommitténs
utredningar, som basera sig på de förhållanden, som rådde år 1933, alltså
under depressionstiden. Sedan dess Ira hos de enskilda järnvägarna i betydande
omfattning pågått oavbrutna rationaliseringsåtgärder, och vad som härvidlag
gjorts sedan år 1933, reducerar givetvis de vinster, som man på denna
punkt räknat med att kunna göra. Det föreligger vidare, så vitt jag kan se
av handlingarna, icke någon uträkning, som visar, vilka utgifter staten efter
ett övertagande av de enskilda banorna kommer att få för förbättringar, ombyggnader
och utläggande av ny räls på vissa bandelar, anskaffande av materiel,
som står i nivå med statens järnvägars, och dylikt. Det är uppenbart,
att ju större och mera omfattande denna affär blir, desto större bli också de
kapitalinsatser, som man nu icke talar örn men som komma efteråt.

Ett mycket viktigt skäl för att man icke helt skall avkoppla de enskilda
järnvägarna synes mig ligga däri, att det väl måste anses utomordentligt värdefullt,
att det i vårt land finnes enskilda järnvägar, från vilka man kan få
driftskalkyler för jämförelser mellan dessa och statens järnvägar. Dessa
driftskalkyler ha ett mycket stort värde, när det gäller att bedöma järnvägsdriftens
mångahanda ekonomiska problem. Det är givet, att möjligheten att
få sådana driftskalkyler och jämförande beräkningar liksom den konkurrens,
som nu finnes, försvinner, därest vårt lands järnvägar helt komma i statens
händer.

Det finns i detta sammanhang ytterligare en synpunkt, som vi icke kunna
komma ifrån. Genom statens övertagande av de enskilda järnvägarna kommer
också automatiskt en betydande motortrafik att överföras i statens ägo och i
dess hand ytterligare utvidgas. Därigenom kan det befaras, att det kommer
att uppstå ett trafikmonopol till lands i fråga örn järnvägarna och den till
dem anslutna landsvägstrafiken. Ett sådant trafikmonopol kan, sedan den

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
enskilda konkurrensen avskaffats, enligt mitt oell reservanternas förmenande
innebära många olägenheter, bland annat i form av faror för taxehöjningar.
Det är för övrigt rätt egendomligt att konstatera, hurusom man från början
lagt utredningen rätt så försiktigt, men allteftersom den passerat de olika instanserna,
kommer man så småningom fram till det fullständiga och slutliga
förstatligandet. Vad som ligger bakom detta är ju, att det socialdemokratiska
partiet har en programpunkt, som går ut på överförande av egendom i statens
ägo. och där det gives ett tillfälle, såsom nu i detta fall, har man velat utnyttja
detta och driva denna princip till sin allra yttersta gräns. Utskottsmajoriteten
går nu, som jag nyss nämnde, till och med ännu längre än den tillsatta utredniugskommittén.

Medan jag är inne på frågan om trafikmonopol och överförande i statens
ägo av samtliga enskilda järnvägar, kan jag icke underlåta att erinra örn vad
en framstående socialdemokrat, förutvarande ledamot av denna kammare och
chef för ett av statens största verk, nämligen generaldirektören och chefen för
postverket, för några dagar sedan yttrade i ett föredrag, som han höll i Göteborg.
Han uttalade där visserligen sin anslutning till tanken att till exempel
post- och telegrafväsendet och i viss mån även järnvägar kunde skötas av staten
— beträffande post- och telegrafväsendet föreligger ju icke heller någon
som helst meningsskiljaktighet om lämpligheten av ett sådant förvaltningssystem
— men han underströk samtidigt med skärpa, att där statsdrift är allmän
hotar despoti. Den fria tävlingen mellan olika företagsformer får därför
icke avlysas, sade han. Vid denna tävling får man icke lämna några privilegier
åt den ena eller andra gruppen. Det utslagsgivande måste vara prestationsdugligheten
och ingenting annat.

På järnvägarnas område liksom på så många andra är säkerligen en viss konkurrens
med enskilda företag nyttig och gagnelig. Den motortrafik på landsvägarna,
sorn. man nu försöker mota tillbaka genom att staten i allt större utsträckning
skall övertaga densamma, har säkerligen såsom konkurrerande faktor
på järnvägstrafikens område drivit fram åtskilliga rationaliseringsåtgärder,
som varit till gagn.

Av en tidningsnotis ser jag, att det också är meningen att utreda spörsmålet
örn ett sammanförande av järnvägsstyrelsens och postverkets omnibustrafik
på landsvägarna, så att man även därvidlag skall kunna få till stånd ett enhetliggörande.
Jag skall icke i detta sammanhang yttra mig örn det projektet.
Resultatet av utredningen kommer väl så småningom att föreligga.
Det är emellertid uppenbart, att det genom alla dessa förslag går en strävan
att så småningom allt mera enhetliggöra de trafikmedel, som det här gäller.
Det skulle därför vara önskvärt, om vi i detta sammanhang från statsrådsbänken
kunde få en så vitt möjligt bindande utfästelse, att statsrådet i vad
på honom ankommer ville verka för att dessa monopolsträvanden icke måtte
drivas så långt, att de farhågor, som i detta avseende uttalats av reservanterna,
visa sig bli berättigade.

Det är emellertid icke endast i fråga om omfattningen av de enskilda järnvägarnas
överförande i statens ägo, som reservanterna ha en annan mening än
utskottsmajoriteten, utan vi ha även en avvikande uppfattning på ytterligare
några punkter, såsom i fråga örn själva sättet för överförandet. I reservationen
ha vi visserligen gjort vissa uttalanden, som stå i samklang med vad
utskottsmajoriteten å sin sida uttalat, men vi ha samtidigt framhållit, vilket
jag här vill understryka, att det finns en del samhällen, som genom statens
övertagande av de enskilda järnvägarna komma att lida förluster i form av
minskat skatteunderlag på grund av förflyttningar av personal, verkstäder och
så vidare, och att de spörsmål, som här kunna uppstå, kräva den största upp -

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
märksamhet. Det finns också enskilda företag, som hotas av det förestående
enhetliggörandet. Jag har här i min hand en skrivelse, som ingivits
till Kungl. Majit i januari månad i år av ett enskilt företag, som sysselsätter
130 arbetare och ett tjugotal tjänstemän. Företaget i fråga uttalar i denna
skrivelse sina allvarliga farhågor för att nödgas nedlägga sin drift, därför
att man befarar, att efter överförandet i statens ägo av de enskilda järnvägarna,
kommer staten att utbygga sina egna verkstäder, vilket kommer att
leda till att företagets leveranser av växlar, signalanordningar och dylikt i
hög rad komma att minskas eller kanske rent av upphöra. Det är uppenbart,
att all möjlig hänsyn måste tagas till företag av denna art.

Såväl utskottsmajoriteten som reservanterna framhålla, att en plan bör uppgöras
för förstatligandet, men reservanterna ha på denna punkt velat gå något
längre än utskottet. Vi önska nämligen, att denna plan skall vara uppgjord
redan på förhand, innan man börjar att överföra de enskilda järnvägarna i
statens ägo. Icke endast de bygder och de industrier, som äro beroende av de
enskilda järnvägarna, utan även de enskilda järnvägsföretagen själva ha rätt
att i god tid få veta, hur kommunikationsväsendet på de olika orterna skall utvecklas.
För statsmakterna borde det också ur samhällsekonomiska synpunkter
vara riktigast, att man på förhand får en utredning örn vad varje enskild
järnväg kostar i övertagande och vilket som är den lämpliga tidpunkten
för en inlösning. Man måste enligt min mening först göra en detaljerad
inventering av de svenska järnvägarna, uppgöra en fullständig plan för deras
förstatligande och underställa statsmakterna denna, innan man bringar det
principbeslut, som riksdagen nu går att fatta, i verkställighet.

Reservanterna skilja sig på ytterligare en punkt från utskottsmajoriteten.
Vi ha visserligen båda parterna föreslagit, att Kungl. Maj :t skall tillsätta en
nämnd, men utskottsmajoriteten anser, att denna nämnd endast skall vara ett
slags skilje- eller förlikningsnämnd i de fall, då parterna icke genom frivilliga
förhandlingar kunna komma överens i tvistefrågor örn järnvägsegendomens
värde och dylikt. Reservanterna åter anse, att nämnden skall utrustas
med befogenhet att handhava förstatligandet av de enskilda järnvägarna samt
verkställa de utredningar och framlägga de förslag, som i samband därmed
kunna anses nödvändiga. Visserligen kan detta ske i samråd med och under
medverkan av järnvägsstyrelsen, men det måste vara en fullt opartisk nämnd,
som i första hand svarar för dessa uppgifter. Järnvägsstyrelsen mäste, sådant
som läget nu är, anses vara i viss mån motpart till de enskilda järnvägarna
och kommer väl också av dem att betraktas såsom sådan.

Sedan ha vi frågan om själva värderingsgrunderna. Man måste uppställa
såsom ett oavvisligt krav, att enhetliga och i görligaste mån distinkta värderingsgrunder
komma att tillämpas. Man måste också fordra, att därest i koncessionerna
eller på annat sätt bindande avtal från statsmakternas sida träffats
eller löfte givits i fråga örn inlösningsbestämmelserna, böra dessa självfallet
respekteras. Örn nian vid inlösen av de enskilda järnvägarna från statens
sida skulle gå till väga på det sättet, att man gör upp från fall till fall

nied olika värderingsgrunder, skulle man därigenom skapa en oro och en osäkerhet,
som ur många synpunkter skulle te sig otillfredsställande. Det bör väl
kunna anses rättvist, att de enskilda järnvägarna erhålla garantier mot ett
sådant förfaringssätt. De värderingsgrunder, som kommittén angivit i sitt
betänkande, ha synts oss rimliga och riktiga, men att såsom departementschefen
och utskottsmajoriteten i detta sammanhang blanda in 1938 års värderingsprinciper
kunna reservanterna icke finna lämpligt. Dessa värderingsprinciper
äro nämligen olika från fall till fall. De finnas ingenstädes utformade
till erforderlig klarhet, och därtill råda olika uppfattningar örn huru -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
vida dessa principer överhuvud taget inbördes äro enhetliga. Vid detta tillfälle
bör också understrykas angelägenheten av att garantier skapas för att
omkastningar i samtrafiksvägarna icke komma att inverka på de olika järnvägarnas
inlösningsvärde. I)ct kan nämligen tänkas, att man i annat fall
från statens järnvägars sida genom sådana omkastningar kan försöka att
pressa ned inlösningspriset under vad som är skäligt.

Jag kanske i detta sammanhang också bör omnämna att de sakkunniga i sitt
betänkande föreslagit en tvångslagstiftning, avseende att tvångsvis överföra
de enskilda järnvägarna i samhällets ägo. Departementschefen har icke
framlagt denna tvångslagstiftning^ men utskottsmajoriteten har i alla fall
upptagit och givit sin rekommendation åt tanken på en sådan lagstiftning. Det
måste därför vid detta tillfälle sägas ifrån, att vad utskottsmajoriteten i detta
avseende uttalar, kunna reservanterna icke ansluta sig till. Vi kunna för vår
del icke vara med örn att frånkänna koncessionerna deras rättsliga ställning.
I reservationen ha vi därför på denna punkt hänvisat till motionen I: 281 av
herrar Velander, Herlitz m. fl., i vilken det bland annat framhålles, att ett
frångående av koncessionsvillkoren »skulle innebära ett uppenbart åsidosättande
av hittills gällande grundsatser om äganderättens och av staten ingångna
förbindelsers helgd». Utskottet har sökt försvara tanken på en dylik
tvångslagstiftning genom att hänvisa till gällande expropriationslagstiftning.
Jag kail för min del icke godkänna ett sådant resonemang. Den nuvarande expropriationslagstiftningen
bygger på principen, att örn man skall tvångsvis
expropriera något, skall vederbörande ha full ersättning även för det intrång,
som han kan anses lida. Här går man emellertid från utskottsmajoritetens
s.da den vägen, att man genom en tvångslagstiftning vill föregripa den blivande
inlösningen, vilket givetvis måste ha en viss nedsättande verkan på koncessionernas
värde. Det skulle icke ha varit nödvändigt att upptaga denna
punkt i debatten, örn icke utskottet på sätt som skett velat rekommendera ett
framtida införande av en sådan lagstiftning. För tillfället, säger emellertid
utskottet, erfodras icke något ställningstagande till frågan örn en dylik lagstiftning.

Jag har med dessa ord, herr talman, velat framföra några av de synpunkter,
som kunna läggas på denna mycket stora och viktiga fråga. Det finns
oändligt mycket mer, som skulle kunna dragas fram, örn man vill gå i detalj.
Men jag skall inte göra detta. Jag ber därför, herr talman, att få sluta med
att yrka bifall till den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Herr statsrådet Strindlund: Herr talman! Det är i och för sig angenämt
att konstatera, att i det väsentliga enighet råder i denna för hela vårt lands
transportväsen så viktiga fråga. Man är således på alla håll överens örn olägenheterna
av den starka företagssplittringen inom vårt järnvägsväsen samt
på grund därav också örn önskvärdheten, för att icke säga nödvändigheten, att
enhetliggöra och i övrigt rationalisera järnvägsväsendet.

Då de olika delfrågor inom det stora problemet, i fråga örn vilka meningsskiljaktigheter
råda, i många hänseenden äro betydelsefulla, kan det dock vara
motiverat att här till närmare diskussion upptaga vissa av de meningar, som
reservanterna framfört. Jag vill i det följande punkt för punkt upptaga huvudskillnaderna
mellan utskottsmajoritetens och reservanternas förslag.

Den första viktiga fråga, i vilken reservanterna ansett sig icke kunna följa
utskottsmajoriteten, rör förstatligandets omfattning.

Enligt utskottsmajoriteten skall förstatligandet »omfatta samtliga rikets
järnvägsenheter, såväl normalspåriga som smalspåriga, vilka ej äro att betrakta
som spårvägar eller hava liknande lokal karaktär och som överhuvud

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
äro av deri allmänna betydelse att de böra fortbestå». Enligt reservanterna
åter skall därjämte undantagas »dels sådana enskilda järnvägar, som bilda en
grupp av den storleksordning och med den ekonomiska styrka, att de med tilllämpning
av en med statens järnvägar jämförlig taxa kunna genomföra erforderliga
rationaliseringsåtgärder, och dels sådana järnvägar, vilkas övertagande
av staten icke i och för sig erbjuder ökade möjligheter till transportrationalisering
och vilka dessutom ha ekonomiska förutsättningar att leva ett fortsatt
självständigt liv».

Definitionen av de båda fall, i vilka reservanterna således anse, att en
järnväg bör undantagas från förstatligande, är inte fullständigt klar, men man
torde kunna utgå ifrån att reservanterna såsom ett typiskt exempel på det
första fallet betrakta Bergslagsbanan och därmed samförvaltade järnvägar och
såsom exempel på det andra fallet Stockholm—Roslagens järnvägar.

De undantag, som utskottsmajoriteten föreslår skola göras, torde icke nämnvärt
försämra den samhälleliga effekten av ett förstatligande; såväl vid transporttjänstens
rationalisering som vid taxans reglering och allmänna kommunikationspolitiska
avgöranden kunna nämligen de utlämnade linjerna betraktas
såsom obefintliga. Helt annat är däremot förhållandet med de undantag,
som reservanterna föreslå. Örn järnvägsnät av allmän betydelse skola fortbestå
vid sidan av statens järnvägar, måste man också — för så vitt ej vissa
trafikanters intressen skola lida allvarlig skada — ha kvar en samtrafiksordning
med därtill hörande stela regler för transportvägarnas bestämning, överenskommelser
angående vagnsamtrafik m. m. Helt allmänt kan uttalas, att
den riksomspännande, efter stora linjer upplagda och genomförda rationalisering
av järnvägsväsendet, vilken är enhetliggörandets största och mest påtagliga
vinst, är helt knuten vid allmänneligheten. Vid ett beslut i enlighet med
reservanternas förslag bortfalla möjligheterna till åtgärder för vad man kan
benämna gemenskapsrationalisering, och allt blir i huvudsak vid det gamla i
fråga örn såväl transportplaner som taxor och möjligheter till samordning med
andra grenar av samfärdseln.

Det råder alltså en markerad motsättning mellan de önskemål örn transportapparatens
effektivisering, försvinnandet av tidsödande redovisningsarbete
m. lii., vilka reservanterna framföra i tredje stycket å sid. 14, och förslaget i
första stycket å följande sida. Det gäller här ett antingen eller; skall förslaget
i fråga realiseras, få önskemålen offras och vice versa.

Konsekvens är för övrigt inte något utmärkande för reservanterna. Örn
de största enskilda järnvägarna skola lämnas utanför, rycks ju till exempel
grunden undan för det mesta, som säges i sista stycket å sid. 17 angående de
enskilda järnvägarnas pensionskassor, svenska järnvägföreningens personal
m. m., då det även för ett till omfånget reducerat enskilt nät lär krävas en samorganisation,
försäkringsinrättningar och dylikt.

Vad beträffar lokala eller interna rationaliseringsåtgärder, är väl den teoretiska
möjligheten att genomföra en sådan rationalisering i smått icke bunden
vid någon viss organisation. Det gäller emellertid att noga skilja mellan vad
som är teoretiskt möjligt och vad som är i praktiken säkerställt eller ens sannolikt.
De enskilda järnvägsförvaltningarna ha under de senaste tjugo åren
försuttit så många tillfällen till rationalisering, att statsmakterna nu synas
lia allt skäl att icke fästa någon större vikt vid blotta möjligheter till bättring.

Det. är heller icke alls säkert, att blott och bart en sammanslutning till större
bolag åstadkommer någon avgjord förbättring. Järnvägskrisen, som nu
varat i mer än femton år, och vars slut ännu ingen kan skönja, iir ju en företeelse
av världsmått och man kan icke med rätta påstå, att vårt land med dess

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
inånga småbolag drabbats exceptionellt svårt och att de länder, där järnvägsbolagen
äro eller varit stora, till exempel England, Frankrike och U. S. A.,
kommit lindrigare undan. Snarare får man det intrycket, att järnvägskrisen
är en helt allmän kris för järnvägsbolaget såsom organisationsform. Det förefaller
med andra ord, som örn järnvägsbolagen, vilka under inemot ett sekel i
främsta linjen svarat för världssamfärdselns utveckling, numera bildligt talat
förlorat det mesta av sin kraft och definitivt sackat efter. Det synes naivt
att tro, att man i en sådan situation skall kunna råda bot med halvmesyrer,
och såsom sådana måste man betrakta de åtgärder av tämligen ringa räckvidd,
som i reservationen förordas. Däremot synes man ha anledning att hoppas,
att ett beslut i enlighet med utskottets förslag i framtiden skall visa sig för
vårt lands del ha varit det första stora steget på vägen ut ur järnvägskrisen.

Ett stort mål kräver i regel betydande insatser. Av främsta vikt är emellertid
icke kapitalbehovets totala storlek utan i stället storleken av den anpart,
på vilken affärsmässig förräntning icke kan påräknas, med andra ord det
samlade ekonomiska utfallet av statsförvärven. Att detta utfall skulle bli
bättre, örn man, såsom i reservationen förordas, tager med alla icke bäriga
järnvägar men lämnar utanför de bättre, synes föga troligt. Annorlunda förhåller
det sig givetvis med vissa relativt isolerade järnvägssystem, vilka ofta
äro av annan spårvidd än statens järnvägar. Staten kan här icke hoppas på
att göra någon förtjänst, men förvärvet genomföres i syfte att lämna utvecklingen
inom respektive bygder ett stöd. På denna punkt framträder skillnaden
mellan ny och äldre ordning, mellan allmänföretagets motivkomplex och
den föreställningskrets, som kännetecknar affärsbolaget, måhända allra tydligast.

Möjligheten till jämförelser mellan å ena sidan ett riksomspännande statsbaneföretag
och å andra sidan isolerade bolagsförvaltningar är av föga värde,
vare sig det gäller driften eller taxan. Örn statens järnvägar skall övertaga
alla underskottslinjer, medan de bäriga linjerna förbliva i enskild ägo, blir
för övrigt möjligheten att draga riktiga slutsatser ur en sådan jämförelse väsentligt
mindre än nu. Det är då mycket lämpligare att jämföra med utländska
järnvägsnät, vilka liksom statens järnvägar innehålla både starka och svaga
linjer, och den möjligheten står i varje fall alltid öppen.

Farhågorna för ett statligt transportmonopol till lands, omfattande jämväl
biltrafiken, förefalla högst verklighetsfrämmande. Det vill närmast förefalla,
som örn reservanterna icke tagit del av det utredningsarbete i fråga örn biltrafiken,
som utförts sedan år 1936. Hittills sista inlägget i detta stycke är
1936 års trafikutrednings betänkande, och vad som än kan komma att sägas
örn detta, torde ingen därur kunna få fram några statliga monopoltendenser.

Rörande frågan örn en plan för förstatligandet råder ingen meningsskiljaktighet
därom, att en plan för utredningsarbetets bedrivande bör uppgöras. Vid
ett bifall till utskottets förslag får denna plan emellertid en ganska begränsad
uppgift och det synes meningslöst med en så invecklad procedur, som förordas
i reservationen. En sådan järnväg, som till exempel Göteborg—Säröbanan lär
även utan en dylik plan ställa in sig på fortsatt enskild drift. Och vad beträffar
de enskilda järnvägar, som kunna befinnas ha så liten allmän betydelse,
att de icke böra fortbestå, kan det val icke vara så angeläget, att riksdagens
beslut därom kommer omgående. Även utredningarna örn en eventuell ombyggnad
till annan spå,rvidd torde utan olägenhet kunna tills vidare anstå.
Det rationella måste anses vara, att arbetet nu inriktas på sådana enskilda
järnvägar, om vilkas fortbestånd ingen tvekan råder och som stå att erhålla på
frivillighetens väg till ett ur affärssynpunkt skäligt pris. Vid uppgörandet
av en sådan plan, som det i reservationen talas örn, kommer i stället diskus-,

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
sionen att under minst ett, sannolikt två år, röra sig om de tveksamma fallen,
ett, vill det synas, rent bakvänt förfaringssätt, för så vitt icke huvudsyftet är
att så länge som möjligt konservera nuvarande tillstånd.

Vad jag här sagt gäller vid ett beslut örn allmänt förstatligande i anslutning
till propositionen och utskottets förslag. Skola åter stora järnvägssystem
från början undantagas, måste givetvis 1936 års järnvägskommittés utredning
kompletteras eller, rättare sagt, till stora delar göras om, så att man erhåller
siffror, motsvarande de nya antagandena, och hela ärendet eventuellt därefter
ännu en gång underställas riksdagen. Huru många år en sådan procedur kan
komma att kräva är svårt att uttala sig örn, men detta spelar väl heller icke
så stor roll, då resultatet i varje fall måste bli skäligen anspråkslöst och det
icke kan bli tal örn ett hävande av järnvägskrisen. Planen står alltså i närmaste
samband med frågan örn förstatligandets begränsning.

Så är även fallet med nästa fråga, som jag med några ord skall beröra,
nämligen spörsmålet om utseendet av en inköpsnämnd. Denna nämnd skulle
lia två uppgifter, dels att uppgöra planen, dels att sedermera handhava förstatligandet.
Vad den första uppgiften beträffar, är det icke så mycket att
säga örn den, under förutsättning att förstatligandet icke skall bli allmänt.
Den andra punkten i reservanternas yrkande synes mig däremot orimlig, därest
man icke åsyftar att tillämpa ett faktiskt tvångsförfarande, som väl även
reservanterna önska att tills vidare undvika.

Även vissa andra punkter i reservationen synas mig minst sagt svårfattliga.
Sammanfattas de olika punkterna i reservationen, blir intrycket rent förvånande.
Först skulle de största och mest räntabla banorna undantagas. Sedan
skulle övriga järnvägar, och däribland alla utan affärsvärde, inlösas efter koncessionsbestämmelserna.
Till råga på allt skulle därvid alla, som kunde anses
partiska till statens förmån, skjutas undan. Man frågar sig, huru många tiotal,
ja, kanske hundratal, miljoner kronor, som efter en sådan procedur skulle
behöva anvisas på riksstatens driftsbudget för avskrivning av oräntabel kapitalinvestering.
Trots detta skulle man sedan ändå inte ha erhållit någon rationalisering
efter stora linjer av järnvägsväsendet. Det är då bättre, att staten
fortfarande begränsar sig till att såsom hittills övertaga underskottsbanorna,
allteftersom dessa hinna bli konkursmässiga.

Det kategoriska påståendet, att järnvägsstyrelsen svårligen på samma gång
kan vara representant både för allmänna trafikpolitiska och järnvägsekonomiska
synpunkter, tyder på okunnighet örn de faktiska förhållandena. I
själva verket har järnvägsstyrelsen alltifrån sin tillkomst haft en sådan dubbel
uppgift, nämligen att vara på en gång förvaltare av ett statligt affärsverk
och en i allmänna transportpolitiska frågor sakkunnig central statlig
myndighet. Vid avgivande av remissutlåtanden är det mycket ofta denna senare
egenskap, som träder i förgrunden. Om reservanterna velat läsa igenom
några av järnvägsstyrelsens utlåtanden i de kommunikationspolitiska frågor,
som under de senaste åren förelagts riksdagen, skulle det uttalande, som jag
här refererar, näppeligen kunnat framföras i god tro.

Vad sedan beträffar frågan örn fasta värderingsgrunder, må först erinras
om att dylika värderingsgrunder höra samman med tvångsförfarande. I den
frivilliga uppgörelsens natur ligger däremot, att förhandlingsmännen måste
söka anpassa villkoren efter varje företags särskilda förhållanden. Örn man
därvid söker gå efter någon — med nödvändighet skäligen komplicerad -—
formel blir den givna följden den, att staten blir ägare till de järnvägar, för
vilka formeln verkar gynnsamt och för vilka ägarna därför erhålla ett pris.
som är högre än affärsvärdet, medan ägarna av de järnvägar, där förhållandet
blir det motsatta, med säkerhet komma att vägra att sälja på basis av

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
formeln. Även vid det tvångsförfarande, som 1936 års kommitté tänkt sig,
har man ju tagit avstånd från tanken att räkna efter en formel och i stället
helt gått på det andra alternativet, det vill säga att låta värdet bestämmas av
skiljemän. Så länge man begränsar sig till frivilliga uppgörelser, kan en
eventuellt fixerad formel få endast begränsad användning. Järnvägsbolagen
komma, som sagt, att vägra, där resultatet synes för säljaren ogynnsamt, och
statens representanter måste också ha frihet att till- eller avstyrka en uppgörelse,
allteftersom denna synes godtagbar eller icke.

Reservanterna lia slutligen kommit in på kapitaliseringsprocenten och yrkat,
att hänsyn skall tagas till den förräntning, som vid tiden för inlösningen
är möjlig att ernå på lösesumman. Så har i själva verket redan skett vid 1938
års uppgörelser. Visserligen kan den använda förräntningsprocenten, 4 procent,
förefalla hög. Man måste emellertid beakta, att denna förräntning beräknats
på förhållanden analoga med 1930-talets, och att alltså i kalkylerna icke
införts någon term, betingad av den alltjämt fortskridande försämringen i
järnvägarnas ekonomiska ställning. Man kan därvid särskilt erinra örn dels
biltrafikens expansion, dels den omständigheten att de enskilda järnvägarnas
till förkrigspriser anskaffade rullande materiel till stor del icke kan användas
under någon längre framtid.

Det är sannolikt, att man genom valet av en relativt hög räntefot kompenserat
blott en del av dessa försämringsfaktorer och att beräkningen av affärsvärdet
som helhet betraktat alltså ligger i överkant. Åtminstone påstods år
1938 från håll, som politiskt torde stå reservanterna ganska nära, att så var
fallet, och man pläderade därvid för högre räntefot — närmast sex procent.
Med ett sådant utgångsläge som det sistnämnda lära väl emellertid inga uppgörelser
kunna träffas på frivillighetens väg. Örn man nu, såsom reservanterna
synas vilja göra gällande, skulle gå till en motsatt ytterlighet, kan det
näppeligen från statens synpunkt vara försvarligt att icke i kalkylerna införa
jämväl dessa, tyvärr svårbedömbara, försämringsfaktorer.

Det må slutligen framhållas, att även frågan örn räntefotens fixering närmast
hör samman med ett tvångsförfarande av ett eller annat slag. Vid frivillig
uppgörelse är ju det avgörande en skälighetsprövning, företagen från
båda sidor, och representanterna torde därvid vid sin uppskattning av affärsvärdet
komma att taga hänsyn till icke blott de presenterade kalkylernas resultat
utan också grundförutsättningarna för desamma. *

Jag ber, herr talman, på grund av vad jag nu anfört få tillstyrka utskottets
föreliggande, förslag.

Herr andre vice talmannen: Herr talman! Jag kan understryka vad den
förste ärade talaren i denna debatt yttrade, när han började sitt anförande
med att säga, att det är en i ekonomiskt avseende vittomfattande fråga, som
här förelägges riksdagen. Att den kommit på riksdagens bord, är en följd av
utvecklingen. Det har befunnits nödvändigt att rationalisera vårt järnvägsväsende.
Utvecklingen på trafikområdet har genom motortrafiken på landsvägarna
undergått en sådan förändring att det numera är av nöden såväl från
ekonomisk synpunkt som ur teknisk synpunkt och trafiksynpunkt att modernisera
även järnvägarna. Såsom järnvägsväsendet för närvarande är organiserat
med över ett 50-tal privata förvaltningar, som administrera delvis mycket
korta bansträckor, är en sådan modernisering icke möjlig utan ingripande
åtgärder; man kan säga att det är på tiden att man enhetliggör det svenska
järnvägsväsendet. Det är inte bara i vårt land som man måst göra detta. I
de flesta europeiska länder och även därutanför, exempelvis i Nordamerikas
Förenta stater, den privata och fria företagsamhetens mest lovprisade Eldo -

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
rado, tiar man funnit nödvändigt att genom statliga tvångsåtgärder koncentrera
järnvägarnas drift och förvaltning. Genom det förslag, som utskcfttet framlagt,
har utskottet sökt nå målet på lättast framkomliga vägar.

Utskottet har i stort sett tillstyrkt Kungl. Maj :ts proposition. Förslaget
avser att en frivillig uppgörelse skall ske mellan staten eller rättare sagt statens
järnvägar å ena sidan och de enskilda järnvägsföretagen å andra. Kungl.
Maj :t har i detta avseende icke velat gå den väg, som utredningskommitterade
gått, utan Kungl. Maj :t har ansett, att man så långt det är möjligt bör söka
nå en överenskommelse örn statsinlösen på frivillighetens väg. Detta har även
utskottet förordat och endast örn det i fortsättningen skulle visa sig nödvändigt
får man pröva sig fram med en lagstiftning och med värderingsprinciperna
av i huvudsak den art, som de sakkunniga föreslagit. Man hoppas emellertid
att även de enskilda järnvägarnas förvaltningar numera skola inse att den föreslagna
åtgärden är nödvändig, så att de försälja sina järnvägar för åstadkommande
av enhetlig drift. Järnvägarna äro inte självändamål. De äro
heller inte något ekonomiskt instrument i fria företagares händer, utan de
skola tjäna allmänheten, de skola tjäna trafiken, de skola tjäna landet. Ser
man saken på det sättet och vill man betrakta järnvägsväsendet som en enhet,
så kan nian jämföra det med ett stort vattendrag med mindre tillflöden ute i
periferien. Alla dessa små bäckar medverka till det rika flödet i det stora
vattendraget och tillföra detta en del av vattnet från de små bäckarna och
rännilarna i utkanterna av vattenområdet. På det sättet tillföras även de stora
stambanorna trafik från de smärre, och järnvägsnätet blir bättre ekonomiskt
givande. Men då böra även de stora järnvägsstråken bidraga till att bära upp
hela driften och således stödja även de mindre banorna.

Jag tror, att det har blivit klart för oss alla, att järnvägsväsendet på detta
sätt bör tjäna vår trafik. Härigenom kommer näringslivet att gagnas, trafikanterna
gagnas även såväl då det gäller godsbefordran som persontrafik.
Man blir i stånd att genomföra enhetliga taxor, man kan inrätta genomlöpande
zontariffer, varigenom icke blott inbyggarna i orter, som råka ligga intill
statens järnvägar, gynnas genom dessa fördelaktiga biljettpris, som innebära
relativt låga avgifter vid längre resor utan även de trafikanter som icke äro
bosatta i närheten av statens banor få komma i åtnjutande av de fördelar, ett
enhetliggörande av järnvägsväsendet för med sig.

Den utredning, som verkställts, visar, att man även kan vinna åtskilligt i
ekonomiskt avseende genom en statsinlösen, särskilt beträffande förvaltningen.
Enligt utredningsmännens beräkningar skulle härigenom vid driften kunna
vinnas ett belopp av 4.7 miljoner kronor årligen, genom att järnvägsförvaltningen
bleve enhetlig och en del arbete och kostnader bortfölle. Man skulle
också kunna slippa ifrån en hel del omgång och utgifter, som äro förknippade
med att trafiken är uppdelad på många enheter. Visserligen skulle enligt förslaget
en del ökade kostnader uppstå för staten genom att staten måste övertaga
de enskilda järnvägarnas personal och i samband därmed bereda dem något
bättre förmåner än förut, men trots dessa ökade kostnader skulle det ändå
kvarstå en viss vinst.

Från olika synpunkt er bör det således vara till fördel med ett enhetliggörande
av järnvägsväsendet i enlighet med utskottets förslag. Jag kan följaktligen
inte gå den väg, som reservanterna förorda. Och tar jag del av reservationens
innehåll, är åtskilligt av den art att jag ej förstår, att reservanterna
och särskilt den ärade förste talaren kunnat stanna vid detta förslag. Reservationen
innehåller även åtskilliga motsägelser. Här yttra reservanterna till
exempel på sid. 14 följande:

»Ostridig! synes vara, att ilen rådande splittringen på ett stort antal olika

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
ägar- och förvaltningsenheter är ägnad att medföra betydande olägenheter i
järnvägarhas — såväl statens som de enskildas — nödvändiga strävan att utveckla
sin livsduglighet och skärpa sin konkurrenskraft. Järnvägarnas transportapparat
måste effektiviseras så att järnvägarna få möjlighet att utföra
transporterna snabbt och punktligt i enlighet med tidens krav. Tyngande
överorganisation, tidsödande redovisningsarbete de olika företagen emellan och
bestämmelser, som hindra järnvägarna att föra godstransporterna fram på de
vägar, där de gå snabbast och transportekonomiskt billigast, böra utan tidsutdrägt
försvinna.»

Detta uttalande kunde lika gärna ha utgjort en motivering för vad utskottet
hemställt, ty vad reservanterna säga understryker enligt min mening till
fullo nödvändigheten av ett enhetliggörande av samtliga järnvägar. Jag kail
därför inte förstå, varför reservanterna från inlösen vilja undantaga vissa järnvägar.
De vilja nämligen undantaga järnvägar, som utgöra så stora enheter,
att de ha den styrka att de själva kunna genomföra erforderliga rationaliseringsåtgärder,
och dels sådana järnvägar, vilkas förstatligande icke erbjuder
några ytterligare möjligheter till rationalisering och vilka ha ekonomiska förutsättningar
att själva draga sig fram under enskild förvaltning. Dessa äro
de fall, då reservanterna tänkt sig att enskilda järnvägar fortfarande skulle
kunna bestå. Men vilka järnvägar skulle staten då inlösa, örn dessa båda
kategorier skulle få bestå, vilka ha ekonomiska förutsättningar för att själva
få fortsätta sin drift? Jo, staten finge inlösa alla järnvägar, som inte ekonomiskt
bära sig, men genom ett sådant tillvägagångssätt skulle man icke kunna
genomföra det enhetliggörande, den rationalisering som man syftar till.
Därför kan jag icke finna annat än att när reservanterna på sid. 15 göra dessa
undantag, innebär detta en motsägelse mot reservanternas föregående uttalanden
i ämnet, som jag citerat. Det av mig citerade uttalandet är till sitt innehåll
precis ett återgivande av utskottsmajoritetens tankar. Det är ju också dit,
som utskottsmajoriteten syftar, men man kan icke uppnå det eftersträvade
målet, om man gör de undantag, som reservanterna på sid. 15 förorda.

Det har även påpekats att man genom ett enhetliggörande skulle vinna åtskilligt
i snabbare godsbefordran. Det upplystes inom utskottet, att örn statens
järnvägar finge taga hand örn samtliga enskilda järnvägar, skulle man i
många fall kunna befordra godset på hälften av den tid som nu är nödvändig,
detta genom att en del trafikreglerande åtgärder, som nu praktiseras på
grund av det stora antalet trafikenheter, skulle bortfalla. Resultatet skulle
ju komma den stora allmänheten till godo och skulle även gagna järnvägarna,
ty dessa bleve mera konkurrensdugliga i förhållande till andra trafikmedel.

Med det nu anförda har jag sökt visa att ett enhetliggörande av järnvägarna
skulle vara till fördel. Samhällsekonomiskt bör ett enhetliggörande vara
till fördel och vad som är samhällsekonomiskt gagnande bör också vara trafikekonomiskt
bäst. Jag kan därför inte förstå, att ett ställningstagande i
denna fråga skall innebära några svårigheter. Ty då man har att välja mellan
reservanternas förslag och utskottets måste man säga sig, att reservanternas
förslag innebär en halvmesyr. Man når därigenom icke vad man vill nå.
Tiden är mogen för att vidtaga dessa av Kungl. Maj :t angivna åtgärder.

Vad sedan beträffar de av utskottet föreslagna grunderna för inlösningen
äro dessa uppskisserade i utlåtandet, och herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
har även klarlagt desamma. Jag vill likväl i det
sammanhanget påpeka, att jag inte kan finna annat än att från dem, som
hysa betänkligheter mot att en statsinlösen sker — jag tänker därvid på intressenterna
i en del enskilda järnvägar, som ej vilja lämna sina företag i
statens händer och även hysa en viss misstro mot staten rörande den ekono -

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
miska uppgörelsen och att de bli utlämnade till staten på nåd och onåd — haft
ogrundade farhågor. Utskottet har ju förutsatt att järnvägarnas ägare inte
skola behandlas på sådant sätt, utan man skall taga all tillbörlig hänsyn till
de gamla företagen och deras ledare och inte minst till de kommuner, som stå
såsom ägare eller borgensmän till de järnvägsföretag, som skola bli föremål
för statsinlösen. I vad kommunikationsministern yttrade rörande de enskilda
järnvägarna, att de försummat att rationalisera sina företag under de senaste
åren, kan jag inte följa honom. Jag undrar, örn ett sådant påstående inte innebär
viss överdrift? Den utveckling som ägt rum på trafikområdet har nämligen
gjort, att många järnvägsföretag inte haft förmåga att åstadkomma en
rationalisering, men de järnvägsföretag, vilkas ekonomiska ställning varit god,
lia efter upplysningar, som lämnats utskottet, i vissa avseenden vidtagit rationaliseringsåtgärder,
som inte stått statens järnvägars efter. Örn många företag
inte kunnat följa med utvecklingen, så beror detta på helt andra orsaker.
Man får dock ge en honnör åt de orter — det finns för övrigt, hela län, t. ex.
det län, där jag själv hör hemma, där detta är fallet — vilka icke haft några
statsjärnvägar förrän kanske på allra sista åren, då staten inlöst en del. enskilda
järnvägsföretag, utan där järnvägarna tillkommit genom enskilt initiativ,
genom privat uppoffring. Jag vill därvid liksom den förste ärade talaren
ge en honnör åt dem, som gjort stora uppoffringar och stora insatser för att
åstadkomma järnvägar inom orten. Men nu har mången gång förändringar
inom trafiken gjort det omöjligt för vederbörande att på ekonomiskt sätt driva
dessa företag. Örn det å andra sidan finnes järnvägsföretag, som bära sig
och vilkas ägare därför anse att de fortfarande borde få. driva dem, så böra
dessa järnvägars ägare söka se saken i stort och bidraga till ett enhetliggörande
av järnvägarna. För övrigt vet ju ingen, hur utvecklingen på trafikområdet
kommer att te sig örn ett tiotal år. Det är i varje fall inte säkert, att järnvägsföretag,
som i dag äro bärkraftiga, då äro ekonomiskt bäriga.

Jag vill därför ge min anslutning till vad som i utlåtandet föreslås. När
vi inom utskottet såsom jag antydde sökt taga. hänsyn till de enskilda järnvägarnas
ägare och till de kommuner och andra intressenter, som ha gjort ekonomiska
uppoffringar för sina järnvägar, så ha vi gjort detta för att även deras
berättigade intressen och synpunkter skola beaktas. Vi ha understrukit att
en nämnd av förslagsvis tre personer, så sammansatt att den kan äga tillbörlig
auktoritet, bör tillsättas för att behandla uppkommande tvistefrågor örn
järnvägsegendomens ekonomiska värde. Likaså, är det ju uttalat, att även
personalens intressen skola tillbörligen beaktas. Det framhalles i detta sammanhang,
att man förutsätter att dess organisationer skola få träda i underhandling
med statens järnvägar.

Jag skall icke ingå på att närmare bemöta reservanterna. Detta gjorde
kommunikationsministern så ingående, att jag för närvarande kan nöja mig
med, herr talman, att yrka bifall till det föreliggande utskottsförslaget.

Häri instämde herr Andersson, Elof.

Herr Sundberg: Jag tillåter mig. herr talman, till en början konstatera,

att högerns representanter inom statsutskottet givit sin principiella och sin
reella anslutning till förslaget örn en rationalisering av vart svenska järnvägsväsen.
Härmed lia vi också, erkänt och klart uttalat, att det för vinnande
av detta syfte är nödvändigt att i viss utsträckning -— och i ganska stor utsträckning
— förstatliga enskilda järnvägar. Ett undantag härifrån bör enligt
vår mennig icke ens göras för en ekonomiskt bärkraftig bana, örn den ut -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
gör ett verkligt hinder för genomförande av den allmänna rationaliseringen.

är särskilt angelägen att betona detta, därför att man ofta från många
håll får höra — i dag av herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
samt herr andre vice talmannen — att högern vill ett förstatligande
endast av de dåliga banorna. Så är det icke. Vi önska, såsom klart framgår
av reservationen, att åtgärder vidtagas beträffande järnvägsnätet i sin helhet,
som bana väg för en allmän transportrationalisering. Hitintill äro vi villiga,
men ej^ vidare. Hitintill betyder det tillämpandet av principer, som stadfästs
redan i järnvägarnas barndom och som fullföljts i ett otal fall, även under
borgerlighetens regim. Någon inkonsekvens ligger inte däri — det vill jag
gentemot herr statsrådet och herr andre vice talmannen understryka — att
vi, i reservationen liksom i utskottet, å ena sidan starkt understrukit behovet
av en rationalisering och därav följande enhetliggörande i en ganska stor utsträckning,
men å andra sidan stannat vid den gräns, som markeras av att
enskilda järnvägar av viss storleksordning själva förmå rationalisera och ordna
järnvägsdriften på ett för allmänheten tillfredsställande sätt.

Det är icke ett allmänt intresse att sådana järnvägar förstatligas. Det är
kanske ett kungl, järnvägsstyrelsens intresse. Jag vill i anslutning till och
som en motvikt till herr statsrådets yttrande i denna fråga erinra örn vad en
aktad sakkunnigledamot anförde vid föredragningen av järnvägsfrågan inför
utskottsavdelningen. »Vi skola komma ihåg», yttrade han, »att järnvägsstyrelsen
ingalunda representerar de allmänna trafikekonomiska intressena. Den
representerar statens järnvägars.» Det är så sant som det är sagt. Örn en
eventuell vinst på en järnvägs drift hamnar hos en enskild järnvägsförvaltning
eller hos statens järnvägar, har ur allmän synpunkt intet att betyda,
örn taxorna och driftsförhållandena i övrigt äro lika.

Att zontariffbestämmelsen i vissa fall kan bereda enskilda personer mindre
olägenheter vid de enskilda banorna är sant, men detta motväges av de betydande
fördelar för dem och för det allmänna, som bli följden av att vissa
järnvägar bibehållas i enskild regi. Det är beklagligt att endast högerrepresentanterna
i statsutskottet tillmäta denna konkurrensfaktor järnvägarna
emellan någon betydelse. Konkurrensen, den fria konkurrensen med dess
attribut, det enskilda initiativet, är ett alltför dyrbart instrument för främjande
av utvecklingen här i världen, för att någon •— staten icke undantagen
— kan ha råd att utan vidare avhända sig detsamma eller, som i detta fall
skulle ske, köpa sig fri från detsamma.

Då man uppräknar skälen för ett förstatligande brukar man ställa denna
fråga: skötas inte statens järnvägar väl, äro inte dess organisation och drift
väl ordnade? Jo, förvisso är det så nu för tiden. Det erkännandet äro vi
högermän villiga att oförbehållsamt skänka statens järnvägars ledning och
dess hela tjänstemannakår. Men är det någon som tror att denna utveckling,
denna nyorientering hade kommit till stånd beträffande statens järnvägar, och
för övrigt även beträffande de enskilda järnvägarna, örn inte konkurrensen, i
detta fall inte bara den inbördes järnvägskonkurrensen utan framför allt bilkonkurrensen,
hade frammanat, ja, framtvingat denna nya tingens ordning?

I detta sammanhang noterar jag med tillfredsställelse, vad herr statsrådet
nyss yttrade örn motortrafiken å landsvägarna. Örn jag rätt fattade honom
var det icke meningen att beträffande den slå in på samma förstatligandets
väg som i fråga om järnvägarna. Det är klokt att fara varligt fram, när det
gäller att i statens hand överföra enskild hantering och enskilt näringsliv. Den
kan bli, och den kommer säkerligen också att bli en tung hand, örn all konkurrens
elimineras. Det blir till gagn för ingen, men till skada för alla.

De åsikter jag här tillåtit mig framhålla återfinnas i reservationen, som —

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
från den synvinkel jag har i fråga om samhällsproblemen — därigenom har
sin särskilda styrka och ett företräde framför majoritetens förslag. Så är
enligt min mening också fallet beträffande flera andra punkter, särskilt de
två mycket viktiga punkter, som avse den permanenta nämnden och värderingsgrunderna.

Beträffande nämnden saknar man i majoritetens utlåtande ett sådant klarläggande
uttalande som att håda parterna äga rätt att vid uppkommande
tvistefrågor hänvända sig till nämnden. Även om majoriteten anser detta
självklart, något som man städse understrukit vid utskottsbehandlingen, kunde
man dock, synes det mig, till förekommande av missförstånd också ha utskrivit
detta i utlåtandet. Vidare kunde nian — ävenledes i förtydligandets
tecken — ha ersatt det »in. m.» som står på rad 3 sid. 11 med vad där ursprungligen
stod, nämligen orden »och andra med inlösningen sammanhängande spörsmål».

Såsom herr J. B. Johansson redan i debatten anfört, avse reservanterna, att
nämndens uppgift skulle bli en annan än enligt majoritetsförslaget. Den skulle
nämligen tjänstgöra som värderingsnämnd och å regeringens vägnar uppgöra
preliminära avtal med de enskilda järnvägarna. Herr statsrådet uttalade, att
han ansåg att en nämnd med dessa funktioner skulle bli oformlig eller någonting
i den stilen. Jag kan icke förstå detta resonemang. Örn herr statsrådet
utser en nämnd och ger den uppdrag att efter vissa direktiv förhandla örn inköp
av enskilda järnvägar och sedermera för honom framlägga resultatet av
sina förhandlingar, kan jag icke finna något oformligt eller oriktigt i ett sådant
tillvägagångssätt. Men däremot innebär denna anordning för de enskilda
järnvägarna en viss trygghet och en garanti för dem och för det allmänna att
större enhetlighet och även opartiskhet kommer att tillämpas än örn den myndighet,
som faktiskt är part i målet, får hand örn det hela.

Vad angår värderingsgrunderna hyser jag de största betänkligheter mot den
utformning utskottsmajoritetens förslag erhållit. Kunna ur dessa bestämmelser
överhuvud taget utläsas några distinkta och klara direktiv för den myndighet
som å statens vägnar skall handha förhandlingarna örn järnvägsinköpen?
Enligt min mening icke. Detsamma kan för övrigt sägas även örn
propositionens formulering av denna sak. Vad man säger på ena raden tar
man tillbaka på den andra. Utskottsmajoriteten har inom utskottet deklarerat
att den vill godtaga de grunder som angivas i 1936 års järnvägsbetänkande
i förening med de principer som tillämpades vid järnvägsförstatligandet
våren 1938. Men hur har nu detta utformats? I andra stycket på sid. 11
står följande: »I likhet med departementschefen måste emellertid utskottet

ifrågasätta lämpligheten av att genom dylika till sina blivande verkningar
ovissa ersättningsnormer binda de blivande förhandlingarna, vid vilka väl dock
torde komma att tillfyllest beaktas sådana av kommitterade angivna huvudfaktorer
som» etc. Jag frågar: Är denna formulering en logisk följd av den

inställning, man intagit i sakfrågan och kunna orden »vid vilka val dock torde
komma att tillfyllest» etc. anses utgöra klara och distinktiva direktiv?

Herr talman! Den sak, varom här är fråga, järnvägsförstatligandet, är det
största och allvarligaste problem som förekommit i förhållandet mellan staten
och det enskilda näringslivet. Det hade då sannerligen varit på sin plats
att väl genomtänkta och väl formulerade direktiv givits, och att man låtit sig
angeläget vara att förhindra formuleringar som skapa missförstånd och som
kanske kunna förleda, beskäftiga förhandlare att vingla hit och dit vid uppgörelserna
alltefter som bäst passar i ena eller andra fallet. Oväld och rättvisa
från statens sida äro krav som de enskilda järnvägarna ha rätt att uppställa,
när de nu med eller mot sin vilja komma att förstatligas. Dit hör ock.

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig g drande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
att i sådana fall, då i koncessionerna eller eljest bindande avtal från statens
sida redan träffats ang. inlösningsbestämmelserna, dessa skola respekteras.

Det finns ytterligare skäl, som talar för att man bort undvika denna dunkla
formulering, och det är att bestämmelser redan finnas utformade, som utom
ifråga örn koncessionsvillkoren äro ägnade att såväl ur statens som de enskilda
företagarnas synpunkt leda till en skälig och rättvis avvägning av de intressen
som här stå emot varandra. Dessa bestämmelser återfinnas i 1936 års järnvägskommittés
betänkande. De utgöra frukten av ett noggrant, ingående övervägande
inom kommittén. Då man vet att denna kommitté var allsidigt sammansatt,
att den hade representanter för det allmänna, för statens järnvägar,
för de enskilda järnvägarna, och för olika partier, samt att alla dessa personer
kommit till enighet örn formuleringen av de grunder, som borde tillämpas vid
överförande av enskilda järnvägar i statens hand, så frågar man sig, varför
kunde inte denna formulering ha godtagits? Man hade då undvikit den dimbildning
i denna punkt, som nu faktiskt förefinnes, men som man hoppas Väl
dock ej varit avsiktlig.

Herr talman, jag skall inte anföra några ytterligare synpunkter på denna
fråga, då de sannolikt från andra håll komma att framdragas. Jag skall endast
be att med några korta ord ytterligare få bemöta något av vad herr
statsrådet och även herr andre vice talmannen yttrade. Herr statsrådet framhöll
att den av reservanterna hävdade principen för fastställande av kapitaliseringsprocenten
vid inlösningssummans bestämmande redan tillämpats och,
örn jag fattade honom rätt, också skulle komma att tillämpas i fortsättningen.
Samtidigt nämnde han att vid förstatligandet av Skånes järnvägar en kapitaliseringsprocent
av 4 % använts. Jag vill då påpeka att vid uppgörandet
av statens järnvägars taxor för kommande femårsperiod räknas med en förräntningsprocent
av 3.2. Örn denna procentsats är tillämplig i ena fallet,
måste den inte vara det också i det andra?

Vad herr statsrådet anförde beträffande rationaliseringen av de enskilda
järnvägarna har redan bemötts av herr andre vice talmannen, varför jag utöver
vad han i denna punkt yttrade endast vill tillägga att just de enskilda
järnvägar, som redan rationaliserats eller själva ha möjligheter att gå i författning
därom enligt reservanternas förslag i första rummet böra bibehållas
i enskild ägo. Herr andre vice talmannen rekommenderade att vi i Sverige
borde tillämpa samma förfaringssätt beträffande organisationen av de enskilda
banorna som i USA. Men i så fall kommer man inte till det resultat som är
utskottsmajoritetens och vartill ju herr andre vice talmannen anslutit sig, ty
örn jag icke är fel underrättad beträffande järnvägsförhållandena i Nordamerika,
äro järnvägarna där visserligen fusionerade i stora företag, men de äro
alltjämt i enskild ägo. De representera alltså en ordning som mera liknar den
som reservanterna vilja tillämpa beträffande vårt svenska järnvägsväsen.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nilsson, Johan, i Malmö: Oöverensstämmelsen mellan majoriteten

och reservanterna i statsutskottet är i själva verket inte så stor som det kan
låta på reservanternas anföranden. Vi äro alla eniga örn att det är stora olägenheter
med ett på många enheter splittrat järnvägsnät, och vi äro också
eniga om att åtgärder böra vidtagas för att undanskaffa dessa olägenheter.
Dessa åtgärder skulle innebära ett sammanförande av järnvägarna i statens
hand. Så långt äro vi alltså eniga, men då det gäller att realisera denna sköna
tanke falla reservanterna redan i förstugan, och vilja icke ta konsekvenserna
av sitt tankesätt. Själva förstatligandet göres till ett annat problem än vad
vi utgingo ifrån vid den förberedande behandlingen. Vi fingo då åtskilliga

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
påminnelser från just den sida som herrar J. B. Johansson och Sundberg representera,
att staten inte borde förvärva bara de ekonomiskt bästa järnvägarna
utan även de sämre, som inte kunde bära sig själva. Detta gjorde
att statsutskottet vid sin första behandling av frågan kom till det resultatet,
att vi skulle köpa alla järnvägar som ha något sammanhang med det stora
trafiknätet och lia trafikförbindelser med detta. Vi skulle i själva verket lämna
utanför endast sådana järnvägar som hade spårvägs karaktär. Härom voro
vi som sagt eniga under den första tiden, men under frågans vidare utveckling
framväxte så småningom den meningen att man borde visserligen köpa de
sämsta banorna men för all del låta de bästa leva sitt eget fria liv. Det var
alltså en fullständig omsvängning.

När emellertid reservanterna framlagt sin motivering, som just går i riktning
av ett förstatligande, ge de sig in på ett resonemang som skall betänkliggöra
denna bevisföring. De komma då bland annat fram med det kända talet
om monopol eller socialisering som herr J. B. Johansson sade, även örn det ordet
inte nämnts under våra föregående överläggningar. Vid ett monopol skulle
enligt deras mening taxorna komma att höjas och allmänheten därigenom bli
den lidande parten. Men det är just detta vi vilja motverka genom att enhetliggöra
hela järnvägsnätet under en ledning. Det finns också stora möjligheter
för att detta skall lyckas, genom att ali den omgång och alla de onödiga
kostnader, som uppkomma i hägnet av den nuvarande splittringen av järnvägsnätet.
komma bort. Örn det skulle komma att finnas en järnvägsstyrelse, som
med stöd av monopolrätt skulle försöka höja fraktsatserna och biljettprisen,
skulle vi väl inte helt sakna möjlighet att låta en dylik järnvägsstyrelse veta
att vi inte tolererade en sådan taxepolitik. Riksdagen har möjlighet att säga
ifrån örn en sådan sak. Jag kan för övrigt, herr talman, såsom ledamot av
järnvägsrådet omvittna, att där flera gånger taxefrågorna varit under behandling,
men då har det varit konkurrenterna som velat att statens järnvägar
skulle höja sina taxor, så att även dessa skulle kunna leva. Sådana
framställningar ha gjorts från vissa håll inom järnvägsrådet. Jag menar att
man emellertid icke behöver befara att en järnvägsstyrelse skall företaga orimliga
höjningar, ty då Ilar både riksdagen och andra institutioner, som finnas
inom räckhåll, möjlighet att däremot uttala sitt ogillande.

Att postverket och telegrafverket äro i statens ägo kan ju gå an, säger herr
J-.B. Johansson, men med statens järnvägar är det olämpligt, ty en del skall
stå utanför och vara självständigt _ för att konkurrensen skall upprätthållas.
Jag tror att detta är en felbedömning av vad som kan komma att inträffa i
framtiden. För övrigt kan man anföra, just telegrafverket som exempel på vad
»monopol» innebär. Sverige har de billigaste telefonerna i världen. Vi upprätta
till och nied telefonlinjer till förmån för ödemarkernas befolkning utan att
ens begära självkostnadspris. Jag är för resten övertygad om att vi just på
järnvägsväsendets område, mer än som behövdes på något annat område vid
den tidpunkt da förstatligandet skedde, behöva ett enhetliggörande.

"vill med detta lia, sagt, att det saknas en logi sk lurje mellan motivering
och slutsats i reservanternas förslag. Man anför kraftiga motiv för ett förstatligande
av järnvägarna men faller till sist tillbaka på att endast en del
bor förstatligas, vilket enligt min och mångas — bland annat alla de sakkunnigas
— mening skulle betyda att man sönderbröt den stora tanken i enhethggörande.
t, nämligen att åstadkomma vissa större, allmänna besparingar.
Samma brist på logik gör sig gällande hos reservanterna, då de komma in på
Jrägan om voin som skall förmedla dessa köp. Det skall enligt vår mening
vara frivilliga transaktioner och inga tvångsförsäljningar. Reservanterna förn
vaxin begreppen frivilliga försäljningar och tvångsförsäljningar. Oavsett
Första kammarens protokoll 1039. Nr 31. r

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
att det är fråga om frivilliga försäljningar, anse reservanterna att det skall
finnas en nämnd som har avgörandet i sin hand och fattar beslut örn priset.
Järnvägsstyrelsen är part i målet, heter det, och den skall således helt och
hållet sättas åt sidan och avstängas. Det är väl ändå att gå något för långt.
Den styrelse som är sakkunnig och känner alla dessa angelägenheter skulle
således hållas utanför. Man skulle i stället skapa ett avgörande organ som
skulle lia att fatta beslut. Jag undrar verkligen var herrar reservanter skola
finna den opartiske ordföranden, som skulle lia sista ordet i dessa frågor rörande
köpesummor och dylikt. Den personen är säkerligen inte född, och
även örn han skulle finnas, komme han säkerligen efter en tid att betacka sig
för ett sådant uppdrag. Statsutskottets majoritet har i utlåtandet utvecklat
en annan mening. Vi ha först och främst papekat att det skall vara en frivillig
försäljning. Endast örn parterna inte kunna enas örn priset vid eventuella
köp av järnvägar, skall det finnas en förlikningsnämnd, förmedlingsnämnd,
som skall föra dem samman och jämka de skilda meningarna,_ så att ett köpeavtal
kan komma till stånd. Det har också sagts att den säljande parten och
den säljande partens personal inte skulle få sina meningar så beaktade som
önskligt kan vara. Jag tror att denna farhåga är oberättigad. Jag litar fullt
och helt på det resultat som förlikningsnämnden kan komma till. Även örn
meningarna skulle bli ytterst skiljaktiga, visar ju den praktiska erfarenheten
att ett förlikningsorgan har mycket stora föutsättningar att åvägabringa ett
samförstånd. Vad personalen beträffar var det allas vår uppfattning i statsutskottet
att denna genom sina föreningar skulle få möjlighet att hävda sina
intressen, ifall de inte skulle bli så beaktade som personalen önskade. Detta
gäller inte bara den lägre personalen utan även de övriga som kanske inte äro
så väl organiserade. Mångå kommuner ha gjort stora offer för att uppehålla
järnvägar i sina respektive orter. Det är att hoppas att man vid eventuella
förvärv tar all möjlig hänsyn till dem. En miljon mer eller mindre i en så stor
affär får icke spela någon avgörande roll.

Jag är sålunda övertygad örn att både den säljande parten, kommun eller
bolag, och personalen skola få rimliga intressen tillgodosedda. Utskottets
förslag avser också att lämna garantier för att all rättvisa skall iakttagas.

Det är med hänsyn till dessa synpunkter, som jag till sist, herr talman, tillåter
mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Holmström: Herr talman! Jag har jämte några ledamöter av kammaren
väckt en motion med anledning av Kungl. Maj :ts proposition i det föreliggande
ärendet. Jag konstaterar med tillfredsställelse, att utskottet icke
varit alldeles oberört av de synpunkter, som framförts i motionen. Men jag
beklagar, att motionen dock i det väsentliga har blivit obeaktad.

Två av reservanterna inom utskottet ha redan yttrat sig. Jag har därför
ingen anledning att mera vidlyftigt gå in på frågan. Jag vill erinra örn att
i motionen uttalades farhågor för att statens järnvägar genom en viss taktik
skola kunna, örn jag så får uttrycka mig. »äta ut» de enskilda järnvägarna
för att göra dem möra inför ett förstatligande och på så sätt sänka deras
värde, till fördel för staten men till nackdel för dem, som äga järnvägarna.
Utskottet säger: »Utskottet utgår från som självfallet, att ingen
otillbörlig pressning å inlösningsprisen får ifrågakomma exempelvis
genom omotiverade uppskov från statens sida med förvärven.» Ordet »exempelvis»
i detta sammanhang ger mig anledning att säga, att riksdagen måste
förutsätta, att i detta uttalande även inbegripes, att statens järnvägar icke få
begagna samtrafikförordningen och driva en sådan taxepolitik, att trafiken
dragés ifrån de enskilda järnvägarna.

Onsdagen deli 17 maj 1939. Nr 31. 67

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

I detta sammanhang Adil jag framhålla, vilka som äro ägare till de enskilda
järnvägarna. Man har här i debatten även kallat dessa för privata järnvägar.
Den benämningen är nog icke riktigt korrekt. Herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet sade, att under de tjugu senaste åren ha många
tillfällen till rationalisering försummats. Häremot anmälde herr andre vice talmannen
en avvikande mening, vilket gläder mig. Jag kan nämna ett exempel
på hur enskilda järnvägar ha rationaliserat sig själva. Jag tänker på trafikförvaltningen
Göteborg—Dalarna—Gävle, som uppstått genom en sammanslagning
av skilda järnvägar till ett stort trafikföretag. I denna förvaltning
ingå Bergslagernas järnväg, Gävle—Dala järnväg och Södra Dalarnas
järnvägar. Ifrågavarande järnvägar äro till stor del kommunalägda, och de
äro helt och hållet kommunalt dirigerade. Direkt och indirekt disponera nämligen
kommunerna över mer än 70 procent av ifrågavarande järnvägars aktier,
vilket betyder, att icke endast företagens skötsel utan även bestämmanderätten
i fråga örn utdelning å aktierna helt och hållet ligger i kommunernas händer.
Huvudintressent i det nämnda företaget är Göteborgs stad. Men Gävle
stad, Leksands socken, Hedemora socken och Hedemora stad m. fl. ha ett så
stort inflytande, att dessa kommuner ha representanter i styrelserna. Jag har
här i min hand de senaste styrelseberättelserna från Södra Dalarnas järnvägar,
Bergslagernas järnväg och Gävle—Dala järnväg. Örn man ser efter, vilka
som undertecknat dessa styrelseberättelser, finner man, att det är uteslutande
kommunalmän, förutvarande eller nuvarande — när det gäller Göteborg, dessutom
en kommunalanställd. Även revisionsberättelserna äro undertecknade
antingen av f. d. kommunalmän, som fingo uppdraget, när de voro kommunalt
verksamma, eller av sådana, som äro aktiva kommunalmän.

Det är alltså kommunerna, som till största delen äga ifrågavarande järnvägar
och dirigera dem. Varför lia kommunerna engagerat sig på detta sätt
i järnvägarna? De anse, liksom herr andre vice talmannen, att järnvägarna
icke skola vara självändamål. De ha engagerat sig på detta sätt i eget och
bygdens intresse och icke av vinstbegär i tanke att de skola förtjäna pengar.
Kommunerna lia givetvis räknat med att de, sedan de satt in sina pengar i
dessa stora trafikföretag, skola lia inflytande över dem i fortsättningen. Kommunerna
lia inrättat sig därefter. Örn nu statens järnvägar ÖA''ertager järnvägarna,
kunna stora rubbningar häri ske i namn av rationalisering eller, såsom
herr statsrådet visst kallade det, »gemenskapsrationalisering». Det kan betyda
en fullständig omläggning av trafiken till förfång för kommunerna. För att ta
min hemstad, Gävle, som exempel, så skulle, örn Gävle—Dala järnväg och Bergslagernas
järnväg övertagas av staten, kanske den trafik, som gått till Gävle
och Gävle hamn, i »gemenskap.srationaliseringens» namn dragas ned till
Stockholm. Stockholm och Värtahamnen verka av någon outgrundlig anledning
ju sorn magneter på trafiken i vitt skilda delar av landet. Gävle stad har
lagt ned många miljoner på att skaffa sig en verkligt modern hamn. därför
att den är den naturliga utskeppningsorten för eli vissi uppland, bergslagerna
och Dalarna. Örn en »gemenskapsrationalisering» kommer till stånd, som drar
bort denna trafik, är det lätt att räkna ut, i vilket läge Gävle stad kommer.
Jag anför detta endast såsom ett exempel.

Herr andre vice talmannen betonade upprepade gånger, alf det. är nödvändigt,
att staten övertar och rationaliserar de enskilda järnvägarna, och påpekade, att
järnvägarna måste tjäna trafikintresset. Kommunerna ha självfallet gjort sina
insatser av kapital i enskilda järnvägar för att tillvarataga sina trafikintressen.
Jag ställer emot herr andre vice talmannens uttalande alla de yttranden, som
avgivits i fragen av kommuner, länsstyrelser, sammanslutningar inom näringslivet,
en mängd handelskamrer o. s. v., sorn framfört mer eller mindre allvar -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
liga betänkligheter emot det föreliggande förslaget. Är det någon, som tror,
att alla dessa kommuner, länsstyrelser, handelskamrar och andra ha gjort det
utan att de haft trafikintresset för ögonen? De anse, att ett förstatligande
skulle innebära en fara för bygderna och för näringslivet.

Nu är naturligtvis utgången av omröstningen i kammaren i denna fråga given,
och jag kan därför inte annat än hoppas, att alla farhågor i framtiden komma
att visa sig ha varit obefogade.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet talade örn den
enighet, som är tillfinnandes i frågan. Ja, enighet har rått örn rationaliseringen,
men någon enighet har visst inte förelegat — det framgår av utskottsutlåtandet
— när det gäller latt rationaliseringen skall ske genom statens övertagande
av de enskilda järnvägarna. Man bör skilja mellan rationalisering
och socialisering. Herr Nilsson i Malmö sade nyss, att man i utskottet aldrig
talat om socialisering. Det må vara sant. Men framstående socialdemokratiska
tidningar ha dock ordat örn att socialiseringen här är på väg och att
det föreliggande förslaget är en vinst för socialiseringssträvandena. Yi kunna
väl nämna sakerna vid deras rätta namn.

Departementschefen talade om att det nu existerar en järnvägskris. Det
är tyvärr på det sättet, att järnvägarna för närvarande genomgå en kris. Men
vid sidan av järnvägskrisen är det också en sjöfartskris, särskilt inom kustsjöfarten.
Denna är icke endast av rent ekonomisk utan även av social art.
Både järnvägskrisen och kustsjöfartskrisen lia ju uppstått till följd av automobiltrafikens
utveckling. Jag hoppas livligt, att herr statsrådet skall kunna
lösa detta problem. Det är svårt, men svårigheterna äro ju till för att övervinnas.

Herr statsrådet reagerade emot att reservanterna gå in för att de största
och bärkraftiga företagen skola undantagas från förstatligande. Jag ber om
ursäkt, herr statsråd, men herr statsrådets inställning på den punkten tycker
jag bestämmes av krassa och till och med brutala socialiseringssynpunkter. .

Vidare vände sig herr statsrådet, liksom nyss herr Nilsson i Malmö, emot
reservanternas förslag beträffande nämnden. Herr statsrådet menade, att
ifrågavarande uppgifter skulle fyllas av järnvägsstyrelsen. Men järnvägsstyrelsen
kan väl icke vara Celestin och Floridor på samma gång! Nog är
det väl billigt begärt, att när järnvägsstyrelsen, som skall köpa eller, för att
använda ett mera adekvat uttryck, taga de enskilda järnvägarna, det skall
finnas en opartisk nämnd med en viss befogenhet, till vilken de enskilda järnvägarna
kunna trygga sig. Herr Nilsson i Malmö menade, att det inte finns
någon opartisk person, som skulle kunna vara ordförande i den nämnden; han
sade till och med, att en sådan opartisk person inte är född. Vi ha väl i vårt
land på skilda områden opartiska instanser, där såsom ordförande sitta opartiska
personer. Jag skulle tro, att vi äro ganska lyckligt lottade här i landet,
när det gäller tillgång på personer, som äro obundna av politiska partier och
av ekonomiska intressen och som med skäl kunna kallas opartiska. De finnas
väl främst bland ämbetsmännen. Har herr Nilsson rätt i sitt påstående,
måste en mängd personer, som fungerat i sådana befattningar, ha varit ofödda.

Med dessa ord anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Velander: Herr talman! I det föreliggande ärendet har jag fram burit

en motion, och tillåter jag mig i anledning därav att här framföra några
reflexioner.

I sitt utlåtande konstaterar statsutskottet inledningsvis, att i de länder, där
järnvägsnätet befinner sig i enskilda företagares händer, exempelvis i England
och Förenta staterna, den senaste tidens utveckling kännetecknats av en del -

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
vis genom statliga tvångsåtgärder genomförd koncentration. När utskottet i
samband därmed finner det klarlagt, att just på den vägen betydande järnvägsekonomiska
och samhällsekonomiska besparingar stå att vinna, hoppas jag, att
utskottet icke velat lägga tonvikten huvudsakligen på orden »statliga tvångsåtgärder».
Jag utgår ifrån att detta icke ens varit andre vice talmannens
avsikt, ehuru han, såsom framgick av hans anförande, var på det klara med
att man hos oss till slut skulle nödgas tillgripa statliga tvångsåtgärder. Även
på detta område, alltså i fråga örn järnvägarna, har nämligen den fria företagsamheten
i vårt land spelat en mycket betydande roll och resultat därigenom
vunnits, som eljest skulle ha uteblivit eller i varje fall väsentligen fördröjts,
därest initiativet varit förbehållet statsmakten.

På sina håll har man under de senaste dagarna sökt att såsom en betydande
framgång för den socialistiska tanken inregistrera den föreliggande kungl, propositionen
och särskilt den omständigheten, att till och med högern inom statsutskottet
delvis biträtt propositionens linje. När departementschefen här i
kammaren framhållit, att propositionen bör betraktas mot bakgrunden av en
allmän och djupgående kris inom världssamfärdseln, tänker jag mig, att det
i detta uttalande icke ligger det minsta erkännande av att departementschefen
för sin del velat befordra den socialistiska tanken. Detsamma torde med säkerhet
kunna sägas, när det gäller högern i och även utanför utskottet. Man
kan förstå, att personer, som tro sig vara socialister, understundom känna ett
utomordentligt starkt behov särskilt i närvarande världsläge att se den allt
grumligare socialistiska tanken manifesterad i gripbara ting. Men man bör
därför inte tillåta sig att tro, att andra, som principiellt tidigare icke följt
sådana tankebanor, nu skattat åt någon slags socialism. Man må i sådant
sammanhang icke bortse ifrån det faktum, att redan från järnvägarnas barndom
det enskilda initiativet varit utmotat från vad vi nu kalla statsbanenätet
och att ingen därför i denna stund lärer med någon grad av exakthet kunna
angiva, hur detta järnvägsnät såsom helhet betraktat skulle ha tett sig den
dag som är, därest så icke hade varit förhållandet. Något bevis för den ena
driftsformens överlägsenhet i förhållande till den andra, statsdriftens i förhållande
till privatdriftens eller vice versa, kommer sålunda ståndpunktstagandet
här i dag icke att utgöra. För min del vill jag icke underkänna den uppfattningen,
att i närvarande läge en rationalisering eller ett samordnande av
det på ett stort antal förvaltningar splittrade svenska järnvägssystemet är på
sin plats, och jag utgår också ifrån att en sådan rationalisering icke kan uppnås
på andra vägar än genom statsinlösen av vissa banor. Men i likhet med
reservanterna anser jag, att en sådan statsinlösen icke bör äga rum i större
utsträckning än som ur rationaliseringssynpunkt kan anses påkallat. Jag känner
mig sålunda inte övertygad örn att den härmed icke sammanfallande ståndpunkt,
som förfäktats från statsrådsbänken och av utskottets talesmän, kan
anses vara på något sätt sakligt motiverad.

Det är en annan sak, som jag i anslutning till herr J. B. Johanssons anförande
vill begagna tillfället att understryka. Jag åsyftar den fara, som kan
anses ligga i ett sammanförande i statens hand icke blott av de enskilda järnvägarna
utan även av en alltmer omfattande till järnvägarna hörande motortrafik.
Ett statligt trafikmonopol beträffande transporterna till lands kan inrymma
mycket betydande risker i skilda hänseenden. Med mitt sätt att se kan
bland annat näringslivet komma att bli åtskilligt lidande därpå.

Det var emellertid en särskild synpunkt jag i egenskap av motionär närmast
avsåg att beröra.

Järnvägskommittén av år 11K50 har, förbehållslöst kail man säga, förordat de
enskilda järnvägarnas förstatligande. Kommittén har förutsatt, att detta

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
skulle kunna genomföras på frivillighetens väg på basis av resp. företags
affärsvärde, men örn detta visade sig icke vara möjligt, skulle tvångsinlösen äga
rum enligt ett av kommittén utarbetat förslag till lag i ämnet.

De enskilda järnvägarna ha ju tillkommit efter av Kungl. Maj :t i varje särskilt
fall meddelad koncession. Genom koncessionen har grundats ett rättsförhållande
mellan staten å ena sidan och koncessionshavaren å den andra.
Detta rättsförhållande inrymmer vissa förpliktelser för koncessionshavaren och
vissa befogenheter för staten men även vissa rättigheter för koncessionshavaren
såsom äganderätt, om än begränsad, till järnvägen samt rätt att driva trafik
därå m. m. De flesta järnvägskoncessionerna innehålla därjämte bestämmelser
örn villkoren för en eventuell statsinlösen, innefattande bl. a. grunderna
för lösesummans fastställande. Kommittén har nu vid sitt övervägande av
koncessionernas inlösningsbestämmelser kommit till det överraskande resultatet,
att dessa icke behöva följas vid ett förstatligande av visst järnvägsföretag.
Denna kommitténs ståndpunkt kan näppeligen vara riktig. Antingen
äro koncessionsvillkoren icke bindande för någondera parten eller också äro de
förpliktande för dem båda. Att de icke skulle vara bindande för koncessionshavaren,
har icke från något håll ifrågasatts, och då synes åtminstone mig den
slutsatsen vara ofrånkomlig, att inlösningsbestämmelserna jämväl måste vara
bindande för staten. En annan sak är, att villkoren genom ömsesidiga överenskommelser
kunna modifieras eller helt sättas ur kraft.

Departementschefen ansluter sig i princip till kommitténs uppfattning, i det
han uttalar, att ur rättslig synpunkt hinder icke synes »föreligga mot en lagstiftning,
som grundad å allmänna trafikintressen ålägger de enskilda järnvägarnas
innehavare att avstå järnvägarna till staten mot ersättning, bestämd
efter grunder angivna i särskild lag». Departementschefen iakttar dock en viss
försiktighet. Han skjuter sålunda tills vidare den särskilda lagen åt sidan
med det uttalandet, att något trängande behov därav icke föreligger, utan
att anledning finnes till antagande, att även i fortsättningen, såsom hittills,
frivilliga överenskommelser skola leda till resultat, som för båda parterna kunna
belraktas såsom tillfredsställande. Departementschefen vill alltså söka
sig fram på frivillighetens väg, och det bör man ju vara honom tacksam för.
Sakens vidare utveckling förklaras »närmast få bero av järnvägsstyrelsens
och de olika järnvägsföretagens förmåga av godvillig överenskommelse». Även
örn man delar departementschefens inställning beträffande möjligheten eller
sannolikheten av att överenskommelser i godo kunna träffas, måste man ifrågasätta
lämpligheten av att han, såsom här skett, viftar med en tvångslagstiftning
såsom ett alternativ eller hot för den, som vid de blivande underhandlingarna
icke är tillräckligt foglig och eftergiven, när det gäller att tillvarata
sina intressen. Man kan under sådana förhållanden fråga sig, örn förhandlingarna
verkligen komma att bli sådana, att de kunna karakteriseras såsom frivilliga.

Ur antydd synpunkt måste det enligt mitt förmenande vara på sin plats att
bestämt hävda den meningen, som ock under ärendets utredning i olika sammanhang
och från skilda håll har kommit till uttryck, nämligen att enligt gällande
svensk rätt den uppfattningen näppeligen kan vara riktig, att staten i sitt
förhållande till de enskilda järnvägarnas ägare skulle äga befogenhet att ensidigt
sätta koncessionernas inlösningsbestämmelser ur kraft. En sådan ordning
skulle innebära ett allvarligt hot mot rättssäkerheten med vittgående konsekvenser
på olika områden icke minst i framtiden. Det måste allvarligt beklagas,
att såväl kommittén som departementschefen, vilka båda förutsätta, att
-frivilliga överenskommelser skola kunna träffas, lett in diskussionen på sådana
betänkliga vägar.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Ang. enhetlig görande av det svenska järnvägsnätet. (Forts.)

Departementschefen betonade i sitt anförande, att enighet förelåg beträffande
det väsentliga i denna fråga och att det endast var rörande detaljer, som meningarna
gingo isär. Departementschefen antydde dock icke på något sätt sin
inställning till frågan, örn koncessionsvillkorens rättsliga innebörd och konsekvenser.
Därav kan dragas den slutsatsen, att den sidan av saken enligt departementschefens
uppfattning knappast utgör någonting väsentligt.^ Jag beklagar
livligt, om detta verkligen skulle vara departementschefens ståndpunkt.
Enligt min mening måste nämligen spörsmålet örn huruvida allmänna rättsgrundsatser
skola upprätthållas eller ej betraktas såsom någonting centralt och
väsentligt, och jag måste därför förutsätta, att departementschefen, ehuru han
icke gick in på sagda spörsmål, dock delar denna min uppfattning.

Jag kan för övrigt i detta sammanhang åberopa Kungl. Maj:ts proposition
nr 251 angående lagring av brännoljor. Den ståndpunkt, som jag här förfäktat,
kommer i den propositionen till otvetydigt uttryck. Där heter det bland
annat, att en i ett civilrättsligt avtal gjord utfästelse — exempelvis ett avtal
mellan staten å ena sidan och enskild person eller företag å den
andra -— torde få betraktas såsom bindande oavsett kommande eventuella
lagstiftningsåtgärder. Det är inte departementschefen själv, i det
fallet statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet, som direkt har
uttalat denna mening, men den kommer till synes i en promemoria,
som departementschefen åberopat, och följaktligen har jag anledning förutsätta,
att innehållet i denna promemoria övrensstämmer med departementschefens
uppfattning. Med utgångspunkt från detta förhållande skulle jag vilja
rikta en direkt fråga till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet,
och den skulle lyda sålunda: anser icke statsrådet, att det rättsförhållande,
som koncessionerna konstituera, utgör eller innefattar ett civilrättsligt
avtal med för båda kontrahenterna bindande verkan?

Jag skall, med hänsyn till att tiden är så pass långt framskriden, inte ytterligare
fullfölja mitt resonemang. Jag kan i stort sett ansluta mig till den
uppfattning, som kommit till uttryck i den vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.
Jag ber därför, herr talman, även jag att få yrka bifall till denna
reservation.

I detta anförande instämde herr Herlitz och herr Björkman, Gustaf.

Herr Holmström: Herr talman! Jag var sa intensivt inriktad på att mitt
anförande nyss inte skulle bli för långt, att jag glömde bort att taga upp en
fråga, som jag nu ber att få säga några ord örn.

I den motion, som jag tillsammans med några andra ledamöter av kammaren
väckt, ha vi framhållit betydelsen av att personalens intressen tillvaratagas,
då de enskilda järnvägarna förstatligas. Det medför ganska stora risker
för personalen vid enskilda järnvägar, då dessa förstatligas. Jag tillåter mig
att ge en illustration av detta påstående.

Pensionärerna vid Uppsala—Gävle järnväg hade en pension på 40 procent
av lönen. Så övertogs Uppsala—Gävle järnväg av staten, och då fingo de behålla
denna pension. Hade Uppsala—Gävle järnväg fortfarande drivits som
enskilt företag, hade de emellertid fått pensionen höjd till omkring 60 procent.
Personalen hade nämligen fört underhandlingar med styrelsen och fått ett
löfte därom, vilket styrelsen naturligtvis icke länge hade kunnat komma
ifrån. Nu företogs emellertid ett forcerat förstatligande av järnvägen, varvid
den frågan kom vid sidan. Ifrågavarande gamla pensionärer inlämnade därför
till regeringen en skrivelse vid en personlig uppvaktning den 17 december
1936, i vilken de begärde att få en pensionsförbättring. Denna deras fram -

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Äng. enhetlig görande ali det svenska järnvägsnätet. (Forts.)
ställning Ilar sedan vandrat från det ena departementet till det andra, från
det ena verket till det andra. Den inlämnades den 17 december 1936. Ännu i
denna dag, den 17 maj 1939, tycks det inte blivit något åtgjort i ärendet. I
varje fall lia pensionärerna icke fått något besked.

Det gäller ju bär en kår, som är på avskrivning. Pensionärerna dö den
ene efter den andre. De hoppas givetvis att hinna få se resultatet av sin framställning.
Jag förstår mycket väl, att det är förenat med vissa svårigheter att
ordna en sådan sak. Men nog borde väl den kunna klaras, när de väntat så
länge. De där gamlingarna gå faktiskt och tro, att det är meningen, att de
allihop skola dö, innan det blir något beslut med anledning av deras framställning.
Dröjsmålet är kanske ett utslag av den mycket omtalade Kungl.
Maj :ts nådiga tågordning, en tågordning som för järnvägspersonalen i detta
fall har varit till stor besvikelse. Jag vågar inte direkt påstå, att dröjsmålet
i själva verket beror på brist på förståelse för deras önskningar. Jag har
emellertid méd detta velat illustrera, hur det kan gå för de enskilda järnvägarnas
personal efter ett förstatligande, och jag begagnar tillfället att vördsamt
hemställa till Kungl. Majit att nu äntligen slutföra detta ärende på ett
för ifrågavarande personal lyckligt sätt.

Efter härmed slutad överläggning gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Johansson, Johan Bernhard, begärde votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande nr 172, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början omröstning på det sätt, att efter
särskilda uppmaningar av herr talmannen först de ledamöter, som ville rösta
för ja-propositionen, och därefter de ledamöter, som ville rösta för nej-propositionen,
reste sig från sina platser. Herr talmannen förklarade därpå, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Johansson, Johan Bernhard, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 26.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit, att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden:

nr 173, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till om- och tillbyggnad av posthuset i Umeå; samt

nr 174, i anledning av Kungl. Maurts proposition angående omorganisation
av vattenfallsstyrelsen m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, i anledning av Kungl. Maurts proposition med förslag till förordning
örn fortsatt giltighet av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt
för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn stämpelavgift
vid köp och byte av fondpapper; samt

nr 26, i anledning av väckt motion angående tullen å knivar och gafflar.

Vad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag
till lag örn ändrad lydelse av 14, 16 och 36 §§ lagen den 30 juni 1934 (nr 437)
för Sveriges riksbank;

nr 46, i anledning av väckt motion örn beredande av tjänste- och familjepensionsrätt
åt extra lantmätare;

nr 47, i anledning av styrelsens för riksdagsbiblioteket framställning örn
pension till förre överbibliotekarien vid riksdagsbiblioteket fil. doktorn II. G.
Böckerts änka Gundhild Christina Höckert;

nr 48, i anledning av fullmäktiges i riksbanken framställning rörande anordnande
av vissa förvaringsutrymmen för riksbanken och riksgäldskontoret;

nr 49, i anledning av väckt motion angående anordnande av ett statens
emissionsinstitut med ensamrätt att i landet emittera vissa obligationer; samt
nr 50, i anledning av väckt motion angående utredning örn åtgärder för undanröjande
av missförhållanden inom bankverksamheten ilandet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls.

Då alla ärenden på föredragningslistan nu blivit behandlade, medgav kammaren,
på framställning av herr talmannen, att de anslag, som utfärdats till
sammanträdets fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Herr Petersson, Knut, avlämnade en av honom och herr Albertsson undertecknad
motion, nr 338, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till maximiprislag.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 256, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående understöd åt
verkstadsskolor för viss arbetslös ungdom samt stipendier åt elever vid dylika
skolor;

Nr 31.

Onsdagen den 17 maj 1939.

nr 258, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvestering i statens allmänna fastighetsfond,
avseende socialdepartementets verksamhetsområde;

nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
örn anslag till kapitalinvestering i fonden för förlag till statsverket,
avseende finansdepartementets verksamhetsområde; samt

nr 265, i anledning av vissa av Kungl. Majit i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag till universiteten i Uppsala och Lund m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens kanslis förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 267, angående åvägabringande av större enhetlighet i fråga örn måltidstider;
och

nr 268, angående hemhjälpsverksamhetens planmässiga organiserande och
stödjande från det allmännas sida.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 13, i anledning av väckt motion örn uteslutande ur vissa kommunallagar
m. fl. författningar av bestämmelserna örn obligatorisk uppläsning av kungörelse
örn stämma och sammanträde m. m.;

nr 14, i anledning av väckta motioner örn författningsändringar beträffande
samarbetet mellan regering och riksdag i utrikespolitiska ärenden;

nr 15, i anledning av väckta motioner angående formerna för riksdagens
budgetbehandling; och

nr 16, i anledning av väckt motion örn ändring av gällande bestämmelser
rörande kvalificerad majoritet för vissa kommunala beslut;
statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 4, angående regleringen för budgetåret 1939/40 av utgifterna under riksstatens
fjärde huvudtitel, innefattande anslagen till försvarsdepartementet;

nr 175, på grund av kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående ändrad lydelse av 35 § civila avlöningsreglementet
den 4 januari 1939 (nr 8) jämte i ämnet väckta motioner;

nr 176, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående bestridande av
vissa kostnader i samband med inbördeskriget i Spanien;

nr 177, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående uppförande av
beskickningshus i Tokio m. m.;

nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående indragning av
sändebudsbefattningen i Prag och upprättande av en sändebudsbefattning i
Belgrad;

nr 179, i anledning av väckta motioner om vissa åtgärder för tillgodoseende
av västkustens sjöförsvar;

nr 180, i anledning av väckt motion örn mottagande av bidrag från kommun
till anskaffning av luftvärnspjäser till hemortens försvar m. m.;

nr 181, i anledning av Kungl. Majlis proposition angående lönereglering
för ordinarie tjänstemän vid de allmänna läroverken m. fl. statliga undervisningsanstalter
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående provisoriska avlöningsbestämmelser
under budgetåret 1939/40 för vissa kommunalanställda lärare
m. fl.;

Onsdagen den 17 maj 1939.

Nr 31.

nr 183, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående vissa särskilda
grunder för lönetursberäkning för ordinarie lärare i övningsämne vid det statliga
undervisningsväsendet;

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statliga
och kommunala beredskapsarbeten m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 185, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till statens
arbetslöshetskommission, reservarbeten och kontantunderstödsverksamhet
m. m. jämte i dessa ämnen väckta motioner;

nr 186, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning
örn anslag till oförutsedda utgifter; och

nr 187, i anledning av väckta motioner om möjligheterna att underlätta
tillgången till elektrisk kraft för landsbygdens folk;
bankoutskottets utlåtanden:

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående fortsatt befrielse
för riksbanken från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld
m. m.;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn
fortsatt giltighet av lagen den 4 juni 1937 (nr 305) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser örn bankaktiebolags
kassareserv;

nr 53, i anledning av framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
angående förlängning av bemyndigande för fullmäktige att till riksbanken
överlämna skattkammarväxlar m. m.;

nr 54, i anledning av fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning örn
årligt understöd åt en städerska vid riksdagshuset; och

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition angående ändrade pensionsbestämmelser
för lärare vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor,
praktiska mellanskolor och högre folkskolor; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 30, i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
angående förslag till lag örn vissa ändringar i värnpliktslagen den
30 juni 1936 (nr 443), dels ock i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 5.26 e. m.

In fidem
G. II. Berggren.

Nr 31.

Fredagen den 19 maj 1939.

Fredagen den 19 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 4 e. m.

, Herr statsrådet Eriksson avlämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 305, med förslag till beräkning av vissa inkomster å riksstaten för budgetåret
1939/40 m. m.;

nr 309, med ändrat förslag till förordning örn fortsatt tillämpning av förordningen
den 8 juni 1923 (nr 155) angående omsättnings- och utskänkningsskatt
å spritdrycker;

nr 310, angående anslag till löneunderstöd för vissa regummeringsföretag;

nr 312, med förslag till grunder för dyrtidstillägg åt präster för budgetåret
1939/40; samt

nr 314, angående anslag till avlöningar till pastorer vid svenska församlingar
i utlandet m. m.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 276, till Konungen i anledning av Kungl. Marits proposition med förslagdill
förordning örn ändrad lydelse av 18 § 3 mom. och 30 § 3 mom. förordningen
den 11 juni 1926 (nr 2Ö7) angående tillverkning och beskattning av
brännvin.

Föredrogs och hänvisades till behandling av lagutskott den av herr Petersson,
Knut, och herr Albertsson väckta motionen, nr 338, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till maximiprislag.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 13—16, statsutskottets utlåtanden och memorial nr 4
och 175—187, bankoutskottets utlåtanden nr 51—55 ävensom andra lagutskottets
utlåtande nr 30.

Herr förste vice talmannen, erhöll på begäran ordet och yttrade. Jag får
hemställa, herr talman, att kammaren måtte besluta, att å morgondagens föredragningslista
bland två gånger bordlagda ärenden upptages andra lagutskottets
utlåtande nr 30 närmast före statsutskottets utlåtande nr 4.

Denna hemställan bifölls.

Föredrogos och bordlädes på begäran Kungl. Majlis denna dag avlämnade
propositioner nr 305, 309, 310, 312 och 314.

Fredagen den 19 maj 1939.

Nr 31.

Herr Holmström väckte en motion, nr 339, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk avlöningsförstärkning och provisoriskt dyrortstillägg
åt vissa befattningshavare m. m.

Motionen blev på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkanden:
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
ett avtal mellan Sverige och Amerikas Förenta Stater för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig handräckning
beträffande inkomst- och andra skatter, m. m.;

nr 28, i anledning av väckta motioner örn sänkning av tullen å för tillverkning
av traktorer avsedda delar och tillbehör;

nr 29, i anledning av väckta motioner örn beskattning av oförtjänt tomt- och
fastighetsvärdestegring; samt

nr 30, i anledning av väckta motioner angående rätt att i deklaration av
inkomst av fastighet avdraga viss nybyggnadskostnad samt örn ändring av
kommunalskattelagens avdrags- och avskrivningsbestämmelser med avseende
å jordbruket.

Justerades protokollsutdrag för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.09 e. m.

In fidem
Erik Carlén.